Fädernas gudasaga m.m.
SKRIFTER
AF
VIKTOR RYDBERG
*
XII
FÄDERNAS GUDASAGA
SIBYLLINERNA OCH VÖLUSPA
ASTROLOGIEN OCH MERLIN
HJÄLTESAGAN Å RÖKSTENEN.
*
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
GÖTEBORG
GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI
1906.
FÄDERNAS GUDASAGA.
BERÄTTAD FÖR UNGDOMEN.
*
TREDJE UPPLAGAN.
*
*
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
I.
VÄRLDSSKAPELSEN.
1.
KAOS. VÄRLDSTRÄDET.
Den värld, i hvilken vi lefva, är icke af evighet.
Den har haft en början och skall få ett slut. Det har
varit en tidernas morgon. Då
men rymden fanns, ett tomt ofantligt svalg — Ginnungagap.
Och en trefald af krafter fanns, som inträdde i
Ginnungagap och verkade där: kölden, värmen och den
skapande visdomen.
De uppstego ur källor af okändt ursprung. Norr om
Ginnungagap upprann köldens källa, Hvergelmer, och
inhöljde rymden åt detta håll i frostiga töcken. Den
nejden kallas därför Nifelheim (töckenvärlden). Söder om
Ginnungagap upprann värmens källa, som sedan blifvit
kallad Urds. Mellan dem båda, midt under Ginnungagap,
upprann den skapande visdomens källa, om hvilken blifvit
sagdt, att hennes djup är sådant, att icke ens Odens
tanke kan mäta det. Den källan blef sedan kallad Mimers.
Ur Hvergelmer brusade dimsvepta köldvågor in i
Ginnungagap och mötte där värmeböljorna från söder.
Genom deras strid och blandning uppstodo de
grundämnen, af hvilka den första världen bildades.
I rymdens afgrund, där den skapande visdomens
källa upprinner, låg fröet till Yggdrasil, världsträdet. Det
spirade och sände ut rötter genom de tre krafternas
källor, och dess sammanflätade oräkneliga rottrådar vordo
stommen till den grund, hvarpå underjorden hvilar.
Under långa världsåldrar lyfte sig trädets stam allt högre
och sköt grenknippor öfver hvarandra, på hvilka de olika
världarna, allt eftersom de skapades, fingo sina underlag.
För mänskliga ögon är Yggdrasil osynligt. Det kallas
äfven Mimerträdet.
2.
URVARELSERNA.
Skaparkraften ur visdomskällan genomträngde
grundämnena och ur deras jäsning uppkom ett lefvande väsen,
urkon Audumla. Hon närde sig af de lifsfrön, som i
grundämnena förefunnos, och frigjorde ur deras stelnade
föreningar en i dem dold gudomlig lifsform. Detta
tillgick så, att när Audumla slickade deras rimfrost och
sälta, framkom så småningom, likasom löst af hennes
tunga, en mänsklig skepnad ur den steniga grunden; den
var skön att skåda och af väldig storlek. En
gudomsande bodde i honom, och han vardt stamfader till de
gudar, som intill denna tidsålders slut styra och skydda
människornas värld. Denne, den äldste af tidehvarfvens
gudar, hette Bure och blef fader till Bur och farfader
till Oden och hans bröder.
Men det uppkom i urvärlden ännu en varelse: den
ofantlige jätten Ymer. Etterdroppar, som utslungades af
Hvergelmers köldvågor, samlade sig, växte och vordo till
honom. Med fyra munnar sög han fyra
mjölkströmmar ur Audumlas spenar. De närde honom med lifsfrön
af olika art, hvilka gjorde honom till fader åt olika ätter,
framspirande ur olika lemmar af hans kropp. Så fram
växte under hans vänstra arm man och mö, från hvilka
en vacker och gudavänlig jätteätt har kommit; men hans
fötter födde med hvarandra de fördärflige rimtursarnes
fader Trudgelmer, ett vidunder med tre hufvuden.
Trudgelmer födde -- likasom sin fader utan kvinna -- sonen
Bergelmer.
Bland de ädla väsen, som härstamma från Ymer,
äro den vise Mimer och hans syster Beisla, samt de tre
ödesdiserna, systrarna Urd, Verdande och Skuld de
förnämsta.
3.
UNDERJORDEN. BURS SÖNER. URTIDSKONSTNÄRERNA.
ODENS SJÄLFUPPOFFRING.
Underjorden är den äldsta delen af skapelsen och
var bebodd och smyckad, långt innan jorden inrättades
till bostad åt människosläktet, ja, innan Asgard vardt
bebyggdt af asagudarne.
Underjorden består af två mycket olika områden,
åtskilda af en hög bergskedja med stupande väggar.
Bergskedjan kallas Nidafjället. Norr om henne ligger det
dystra, kalla, gyttjiga och töckenhöljda Nifelhel, där förut
Nifelheim var i Kaos. Uppe på fjällslätten återfinnes
källan Hvergelmer, ur hvilken en mängd floder strömma
ned mot norr och söder.
Söder om Nidafjället utbreder sig ett land af
obeskriflig härlighet med blomsterfält och lundar, aldrig
härjade af frost och vinter. Detta land delas i två riken,
Mimers rike och ödesdisernas. Mimers är beläget öfver
det forna Ginnungagap, rundt omkring den skapande
visdomens källa, som i honom fick sin vårdare och väktare.
Det andra riket är beläget kring värmekällan, och
denna har fått till sina väktare de tre nornorna eller
ödesdiserna, Urd och hennes systrar.
Tillsammans kallas Mimers och Urds riken för Hel.
Underjorden utgöres således af Hel och Nifelhel.
Midt öfver underjorden hvilar på Yggdrasils grenar
jordens skifva. Men det dröjde länge, innan hon blef
till en värld, beboelig för människor. Der dvaldes under
långa tidsåldrar jätten Ymer och hans fötters flerhöfdade
barn. Det var en värld uppfylld af vanskapliga och vilda
jätteväsen.
Medan det såg så ut på jordens yta, bodde i
underjordens evigt gröna riken de äldste gudarne fredligt och
lyckligt tillsammans med Mimer, ödesdiserna och andra
medlemmar af samma ädla jättesläkt. Bures son Bur
vardt där gift med Mimers syster Beisla, som födde med
honom tre söner. Den äldste af de tre är Oden, känd
äfven under många andra namn. Han blef stamfader
för asarnes gudasläkt. Den andre är den milde Höner,
känd äfven under namnet Vee. Den tredje är Lodur,
»uppflammaren», som äfven kallas Vile. Höner och Lodur
blefvo stamfäder för vanernas gudasläkt.
Mimer, väktaren vid den skapande visdomens källa,
drack hvarje morgon af dess kraft- och
kunskapsförlänande mjöd, den dyrbaraste och ljufvaste saften i
skapelsen, och begåfvades därigenom med danareförmåga och
djup visdom. Han födde sju söner, som fingo åtnjuta
samma dryck och blefvo, likasom fadern och i faderns
tjänst, personliga skaparkrafter, naturverkmästare och
storsmeder, som smidde gräs och örter och underbara
smycken af eld eller guld eller andra grundämnen.
Det var af ödet bestämdt, att Oden och hans
ättlingar icke skulle stanna i underjorden; de voro utsedde att
behärska världar där ofvanför. Oden uppsteg i
världsträdet för att från dess höjd öfverskåda de riken, som
blifvit honom tilldelade, och han såg, huru jordens rund
innehades af den vanskaplige Ymer och dennes fötters
ohyggliga afkomma. Ung och oerfaren var Oden ännu,
och han kände, att han af egen kraft ej förmådde rensa
jorden från dessa vidunder och uppfylla de andra
plikter, hvilka väntade honom som världars styresman. En
dryck ur visdomskällan kunde förhjälpa honom härtill;
men Mimer, källans djupsinnige väktare, vägrade honom
drycken, innan han bevisat sig den värdig genom
själfuppoffring. Då gaf Oden sig själf till offer åt sin
lifsuppgift. Nio dygn dvaldes han i det vindfarna trädet
utan föda och dryck, sårad med spjut, offrad åt Oden,
offrad åt sig själf, blickande nedåt, bedjande under tårar
om den styrka han saknade, och lyssnande till den
runosång, som förnams ur djupet, tills han vanmäktig
nedsjönk ur Yggdrasils krona. Då gaf honom Mimer den
efterlängtade drycken och lärde honom nio underbart
verkande sånger. Och Odens krafter utvecklade sig sedan
rikligen; han vardt stor i kunskap och skaparemakt.
4.
RIMTURSARNES UNDERGÅNG. VAKTEN VID HVERGELMER.
Nu kände han sig i stånd att utföra det verk han
hade i sinnet: att befria jorden från urgiganterna. Hans
bröder Höner och Lodur förenade sig med honom till
företagets fullgörande. De dödade Ymer genom att öppna
hans halsådror. Ur såret frambrusade en blodström,
som växte till ett haf, hvari urjättens vanskapliga
och onda afföda drunknade.
Tillintetgjorda vordo dessa vidunder, rimtursarne,
likväl icke. Döden tillintetgör intet. Deras själar
fortlefde och nedstego till underjorden. Där funno de, norr
om Nidafjället, i Nifelhel, ett land, som med sitt mörker,
sina frostiga dimmor och stinkande träsk anstod dem.
Där byggde de sig en sal och vordo under tidernas lopp
farliga grannar till Mimers rike. Till rimtursarnes släkt
höra sjukdomsandarne. De bo i Nifelhel, äfven de. Bland
dem äro tramarne (onda vättar), Morn (själavåndan), Tope
(vanvettet), Ope (den skakande gråten) och Otåle (den
rastlösa oron).
Till skydd mot rimtursarne uppställde gudarne och
Mimer en vakt vid Hvergelmers källa på gränsen mot
Nifelhel. Till höfdingar för vakten utvaldes alfen Ivalde
och hans tre söner, sedan de svurit gudarne trohetsed.
Ivaldes söner voro tappre stridsmän och skicklige
konstnärer, som af Mimer själf fått lära smideskonstens
hemligheter. En af de tre, Valand (Völund), var i synnerhet
en utmärkt verkmästare, jämförlig med den ypperste
smeden bland Mimers söner, Sindre. Valands bröder hette
Egil och Slagfinn. De voro förträfflige hågskyttar och
skidlöpare.
5.
VÄRLDSSKAPELSEN FORTSÄTTES.
Ur det blodhaf, som betäckte jorden, lyfte Oden och
hans bröder de inunder liggande grunderna så, att i
midten uppstod det land, som kallas Midgard, och på
randen af jordskifvan det land, hvars norra och östra delar
heta Jotunheim. Mellan Midgard och Jotunheim ligger
en bred bottenfördjupning, hvari blodböljorna samlade
sig och bildade det kring Midgard på alla sidor sig
utbredande hafvet.
De fördränkte urgiganterna hade icke alla varit af
samma vanskaplighet. Denna hade minskats med hvarje
släkte. Bland Bergelmers barn och barnbarn funnos
äfven sådana, som voro välskapade och syntes mindre vilda
än deras fäder. Mot desse yngre jättar visade sig Oden
miskundsam och lät dem rädda sig ur böljorna upp på
kusten af Jotunheim, som de och deras afkomlingar
därefter bebyggde. En af dem var jättemön Gullveig. För
henne fingo gudinnorna vänskap. En annan var
jätteynglingen Loke, till hvilken Oden fann välbehag, emedan
han var vacker, snarfyndig, kvick och munter. Gudarne
anade icke, huru farliga vänner Gullveig och Loke voro.
Ymers lemmar blefvo byggnadsämnen till
världsskapelsens fortsättande. Men därtill kräfdes många och
flitiga händer. Då samlade sig de äldste höghelige gudarne
och Mimer och de andre naturverkmästarne till möten
och satte sig å tingsstolar och rådgjorde såväl om
byggnadsplanen som om många och goda arbetares
anskaffande. Och vordo de enige därom, att Mimer skulle
vara höfdingen för alla dessa, samt att han med bistånd
af eldväsendet Durin, som äfven kallas Surt, skulle gifva
tillvara åt en skara svartalfer och dvärgar, som hade att
biträda vid arbetets utförande. Så skedde äfven. De
lifsfrön, ur hvilka Mimer och Durin med sin
skaparekonst framkallade dvärgarnes och svartalfernas
slöjdskickliga släkten, förefunnos i Ymers blod och lemmar. Mimer
skapade dvärgarne; Durin-Surt skapade svartalferna, som
därför kallas hans söner.
Och nu vardt en liflig verksamhet på underjordens
Idaslätter. Gudar och urtidskonstnärer, dvärgar och
svartalfer byggde ässjor samt smidde och slöjdade de
verktyg, som till arbetets fullbordande erfordrades, och de
konstverk och smycken, med hvilka skapelsen skulle
prydas.
Enligt den rådgärd för världsinrättningen, hvarom
gudarne och naturverkmästarne blifvit enige, skulle en
himmel hvälfva sig öfver världsalltet, och under honom
skulle dag och natt, sol och måne vandra i fastställd
ordning utstakade banor för att mäta tiden och fördela
den mellan verksamhet och hvila. Himlahvalfvet gjordes
af Ymers hufvudskål och af hans hjärna de stormmoln,
som drifva därunder.
Mimer hade en dotter Natt, mörk till hyn men skön
till dragen och huld till lynnet, värdig att varda hvad
hon blef: gudars moder. Med morgonrodnadsalfen
Delling, som är höfding i östra delen af Mimers rike, födde
hon sonen Dag, som blef ljusalfernas stamfader. Åt
Natt och Dag gjorde urtidskonstnärerna charer, ty det
var på makternas tingsplats beslutadt, att den mörka
Mimerdottern och hennes ljuse, fagre son skulle skiftevis
fara genom underjordens östra hästdörrar upp på
himmelen och återvända genom dess portar i väster, där
aftonrodnadens herre, Billing, fick sig land anvisadt. Dags
char infattades med ädelstenar. Hans häst heter
Skinfaxe (»den med skinande mank»). Natts häst heter
Rimfaxe (»den med rim-mank»). Om dagen betar han
underjordsfältens gräs, beströdt med honungsdagg, som faller
från Yggdrasils nedersta, rikt lummiga grenknippa.
Fördenskull tuggar han under färden en fradga, som, när
den om morgonen droppar från hans mule, blir till en
äringsgifvande dagg, befruktande jordens dalar.
Med Lodur hade Natt två sköna barn, Måne och
Sol, om hvilka var å makternas rådstämma beslutadt,
att de skulle föra öfver himmelen de af eld och guld
smidda charer, som tillverkats i underjordssmedjorna för
att lysa världen. Sinnrika inrättningar voro af
urtidskonstnärerna uppfunna för att skydda soldisen, när hon
åker, mot charens brännande strålar, och för att svalka
hästarne, som draga den. Soldisens skydd är en vid
charen fästad sköld, som heter Svalin. Fölle han bort,
skulle soldisen förbrännas och charen från sin väg störta
ned mot jorden och antända den. Å hästarnes remtyg
är under deras bogar fästad en inrättning, som blåser
svalka öfver dem. Hästarna heta Arvak (»den tidigt
vakne») och Allsvinn (»den mycket raske»). På Arvaks
öron och Allsvinns hofvar ristade naturverkmästarne goda
runor.
Af Ymers benbyggnad bildade makterna jordens berg.
Af hans kött, som var mättadt med Audumlas
näringsrika safter, beslöt man göra fruktbärande mull och utbreda
den öfver Midgards kala stenmarker.
6.
VÄRLDSKVARNEN.
För detta ändamål -- och äfven för andra --
byggde urtidskonstnärerna en ofantlig kvarn, Grotte.
»Skärens kvarn», »stormarnes kvarn» kallas hon äfven. Dess
bjälklag restes i underjorden på Nidafjället rundt
omkring källan Hvergelmer, som är moderkällan till alla
världens vatten, till underjordens, jordens och himmelens.
Från Hvergelmer komma de, och dit, efter fullbordadt
kretslopp, återvända de. Medels en från hafvets botten
genom jorden gående ränna underhålles den ständiga
förbindelsen mellan Hvergelmer och oceanen. Under denna
ränna lades kvarnstenarne på sitt bjälklag så, att den
rörlige stenens öga står midt öfver källan. Genom
kvarnstensögat brusa fördenskull vattnen till och från
Hvergelmer. Ebb uppkommer i hafvet, när vattnen nedstörta
genom kvarnstensögat; flod i hafvet uppkommer, när
vattnen genom samma öppning stötas upp igen. Den
kringgående kvarnstenen förorsakar den af seglare
fruktade malströmmen, en hvirfvel i oceanen, som pilsnabbt
suger skeppen till sig och drager dem ned i djupet,
stundom äfven slungar dem ur djupet tillbaka.
Grottes rörliga kvarnsten kringvrides af nio
jättekvinnor, som vandra utefter jordens rand och skjuta
kvarnens ofantliga vridstång framför sig.
På denna kvarn lades Ymers lemmar och maldes.
Det slags mjöl, som däraf uppkom, var den mull och
sand, som hafvet allt sedan för till kusterna af Midgard,
och hvarmed vikarna och strandbräddarna uppgrundas
för att förr eller senare varda grönskande fält. Af Ymers
kött skapades de äldsta lagren af mull, de som betäckte
Midgards stengrund, när Oden ock hans bröder upplyfte
dem ur Ymers blod. Mullen är bördig, emedan den
härleder sig ifrån Audumlas mjölk, och sålunda kunde
Midgard betäckas med växtlighet.
Detta skedde, då soldisen på sin char för första
gången körde upp på den nyskapade himmelen och höljde
jorden i välgörande strålars ljus. Då spirade örter ur
mullen, och efter hand fick jorden skogarnes och
blomsterfältens gröna skrud och vardt sådan, att den längre
fram kunde bebos af människor. Såsom bostad för vårt
släkte kallas Midgard dess »sal», dess »hus», byggdt åt
oss af Burs söner,
Till kvarnens vårdare utsågo gudarne två af sin
krets, vanaguden Fröj, skördarnes herre, fruktbarhetens
beskyddare, samt Lodur, »uppflammaren». Å Fröjs
vägnar ombesörjes mälden af hans tjänare Byggver och Bejla.
Lodur öfvervakar kvarnens regelmässiga gång, och under
honom stå de nio jättekvinnor, som skjuta framför sig
kvarnens vridstång. Lodur kallas fördenskull äfven
Mundelföre (»han som låter kringföra vridstången»).
Sedan Ymers kött blifvit förvandladt till mull, kom
ordningen till Trudgelmers och därefter till Bergelmers.
Det är Bergelmers lemmar, som i vår nuvarande
tidsålder malas af världskvarnen. En af den yngre
jättesläktens äldre män, den mångkunnige Vaftrudner, sade i en
visdomstäflan, som han hade med Oden, att han minns,
när Bergelmer lades å kvarnen - det var hans äldsta
minne; men Trudgelmer och Ymer minns han icke. Dem
hade han blott hört omtalas.
Kvarnen tjänar äfven ett annat ändamål. Med
hennes vridstång kringföres ej endast hennes rörliga sten,
utan äfven stjärnehvalfvet. Det är stjärnehvalfvets
rörelse, som Lodur, Månes och Sols fader, har att
öfvervaka.
Ännu ett annat och mycket viktigt ändamål har
världskvarnen uppfyllt. Hon är den heliga, med
hemlighetsfulla krafter begåfvade gnideldens upphof. Eld hade
funnits dessförinnan och alltifrån begynnelsen; men elden
är af många slag, och den renaste och förträffligaste
uppkom icke, förrän Grottes stenar gnedos mot hvarandra.
Ditintills hade denna rena eld varit fördold i
grundämnena utan att visa sig för gudarnes ögon; men nu
framlockades han af gnidningen.
Och i och med honom framföddes underbart den
gud, som är den heliga elden personliggjord, nämligen
»den hvitaste», den mest skinande af gudar, Heimdall.
Han föddes i skepnaden af ett det skönaste barn. Hans
öden som barn och yngling skola sedan omtalas. Han
kallas son af nio mödrar, emedan de nio jättekvinnor,
som draga världskvarnen, frambringade honom genom sitt
arbete med vridstången, som således var världens första
eldborr.
7.
VÄRLDSSKAPELSEN FULLBORDAS.
Det var bestämdt, att Oden och hans ättlingar,
asagudarne, skulle äga rike och borgar i den öfversta
grenknippan af Yggdrasil, medan vanagudarne skulle
fortfarande bebygga underjorden. Denna bestämmelse hade
sin grund i de båda gudasläkternas olika skaplynne. Oden
var född med krigisk håg och lust för ingripande,
äfventyrliga och kraftansträngande gärningar, och detta hans
lynne öfvergick också på hans ättlingar, som alla, äfven
den milde Balder, voro burne till strids- och segergudar.
Dagar kunde komma, när världsbyggnaden hotades af
förstörelsens makter, och det vore då nödigt att i
Yggdrasils höga krona, med utsikt åt alla håll, hvarifrån
fara vore att vänta, äga en världsbeskyddande vakt af
slagfärdige hjältegudar. Fördenskull beslöto makterna
att uppe i Yggdrasil, högt öfver den väg, som Måne på
sina rundresor i rymden färdas, grundlägga och ordna
den värld, som efter sina bebyggare kallas Asgard.
Vanagudarne, den blide Höners släkt, äro äfven sin
fader like och hafva hans håg för fredlig verksamhet.
Deras kall är att upprätthålla den regelmässiga,
lagstadgade gången af världsförloppet; asarnes är att försvara
den mot fiender. Däri ligger den egentliga skillnaden
mellan dessa gudasläkters uppgifter. Det är fördenskull
vanagudar, som ombesörja stjärnehimmelens och
tidvattnets regelbundna rörelser, samt det jämna mellan år,
måneskiften, natt och dag fördelade tidsförloppet. Det
är vanagudar, som sörja för såddens framgång och
lycklig årsväxt, och det är de, som med kärlekshand knyta
man vid kvinna och tillse, att till släktenas kedja fogas
länk efter länk. Men där ett kraftigt ingripande till skydd
och värn är behöfligt, där uppträda asagudarne. Dock
visa äfven vanagudarne hjältemod, när det fordras.
Eftersom nu asarne borde hafva bostäder sådana,
att de från dem kunde öfverskåda och försvara världen,
så gällde det att skapa det högt belägna Asgard och en
säker förbindelseled mellan Asgard och underjorden.
Urtidskonstnärerna byggde fördenskull bron Bifrost, som
från norr till söder beskrifver en stor båge genom
rymden. Bifrosts ene broände är lagd på den nordliga
randen af underjorden; den andre på den sydliga. Från
dessa sina brohufvuden, som äro väl befästade och
förskansade och tecknade med skyddsrunor, går Bifrost
förbi jordskifvans rand och utanför densamma upp till
Yggdrasils högsta grenknippa, hvari Asgards mark med
sina gyllne lundar hvilar. Här uppe byggde
urtidskonstnärerna Valhalls oerhördt stora och praktfulla sal åt Oden,
samt vidsträckta och härliga borgar äfven åt de andre
asagudarne. Till Valhall hör ett utkikstorn, Lidskjalf,
hvarifrån asarne hafva utsikt öfver Midgard och
Jotunheim och öfver underjordens randbälte, ty underjordens
skifva är mycket större än jordens och skjuter på alla
sidor långt fram om henne ut i världsrymden.
Underjordens randbälte ligger fördenskull under öppen himmel.
Det är på det bältet vanagudarne och alferna bo, vanerna
på den västra sidan, alferna på den östra. Underjorden
kallas också Jormungrund (storgrunden), emedan hon är
större än jorden, som, sedd från Lidskjalf, skymmer
endast hennes mellersta del. Men hvad i den skymda
delen försiggår, får Oden veta genom sina kloka korpar,
Hugin och Munin, som dagligen flyga öfver Jormungrund.
Bron Bifrost är för gudarne behöflig. Väl äga de
hästar, hvilka kunna simma igenom lufthafvet, som är
»gudarnes fjärd»; men en häst simmar ej så snabbt och
ledigt som han springer, och lufthafvets bredd är stor
och dess strömningar starka. Fördenskull begagna sig
gudarne dagligen af den märkvärdiga bron.
Öfver Asgard utbreder Yggdrasil på ett för gudarne
synligt sätt sina öfversta bladrika grenar, behängda med
frukter, hvilkas beskaffenhet längre fram skall omtalas.
Än högre upp är det ställe i världsrymden, där
himmelens alla vatten - utdunstningarna från hafvet och
sjöarne och från Yggdrasils krona - samla sig. Vattnen,
medan de befinna sig därstädes, äro mättade med ett
ämne, som kallas vaferämne eller »svart skräckglans»
och är detsamma som ger åt åskmolnen deras mörka
metalliska färg. Det kan antändas och blir då till snabba
fladdrande sicksacklågor, som träffa sitt mål med
medveten säkerhet. Stället, där de vaferladdade vattnen
samlas, kallas Eiktyrner, »ekstingaren», emedan de därifrån
utgående åskmolnens blixtar ofta slå ned i Midgards ekar.
Från Eiktyrner nedbrusar en älf, som med sina
vaferutdunstande böljor slår en skyddande gördel kring Asgard.
Om vaferdimmorna öfver älfven antändas, liknar den en
hvirflande eldflod. Öfver älfven leder en fallbrygga till
den underbara Asgardsporten, ett af urtidskonstnärernas
mästerverk.
Högst i världsträdet dväljes den guldglänsande hanen
Gullenkamme, ett vartecken af asagudarnes vaksamhet och
vård om världens trygghet.
II.
URTIDENS FRIDSÅLDERN.
8.
FREDSFÖRBUNDET. GUDAKLENODERNA.
Det nyskapade, med växtlighet prydda Midgard låg
nu i sitt vårlifs fägring och var en syn, som fröjdade
äfven gudarnes blickar. Jotunheimsmakterna, som
hemsöka jorden med frost och torka, med hvirfvelvindar och
öfversvämningar, höllo sig ännu stilla och lämnade
Midgard i ro; de voro icke starka nog att våga ett angrepp
på gudarnes skapelse. Jättesläkten, som ur Ymers
blodhaf fått rädda sig upp på kusten af Jotunheim, var ännu
fåtalig och bemöttes af gudarne med vänlighet.
Ingenting störde världsinrättningens regelbundna gång.
Årstiderna aflöste hvarandra i stadgad tid, världskvarnen stod
upprätt på sitt bjälklag; mullen, som hon malde, var
rikligt blandad med guld, och hon kringvreds under
välsignelsebringande sånger. Polstjärnan stod i den
världsåldern öfverst på himmelen, och himlahvalfvet hade icke
den sneda ställning det sedan fick.
Till betryggande af världens frid beslöts, att alla
varelsesläkter skulle ingå förbund och gifva asarne gisslan.
Från Vanaheim sändes som gisslan till Asgard vanaguden
Njord, som upptogs i asarnes släkt och alltsedan bor
bland dem, men ofta besöker sin gamla odalborg, Noatun,
belägen bakom västerhavet vid en strand, där svanar
sjunga. Oden gifte sig med hans syster Frigg.
Mimerdottern Natt är äfven Njords och Friggs moder.
Med Mimer utbytte Oden panter på ömsesidig
vänskap, som ej heller någonsin vardt bruten. Af alferna,
bland hvilka Ivalde och hans söner voro höfdingar, kräfde
och fick han trohetsed. Äfven Jotunheim hade ställt
gisslan genom Gullveig, jättemön, och Loke, jätteynglingen.
Båda fingo vistas i Asgard, där Gullveig blef upptagen i
Friggs hofstat. För den kvicke och snabbtänkte Loke,
som var en genomlistig hycklare och låtsade största
tjänstvillighet, fattade Oden sådan vänskap, att han blandade
blod med honom och lofvade att icke smaka mjöd, utan
att det frambures till dem båda. Å sin sida fick
Jotunheim gisslan från asarne. Med en vacker och gudavänlig
jättekvinna - äfven sådana funnos i Jotunheim - hade
Oden födt en son, Tyr, som sedan blef stridsmännens
gud. Tyrs moder vardt gift med jätten Hymer, och Oden
lät Tyr under hans uppväxtår stanna som fosterson i
Hymers gård. När därefter Oden fick med Frigg sonen
Tor, lät han äfven denne uppfostras i Jotunheim.
Foster föräldrarna voro jätten Vingner och hans hustru Lora.
Det var i fridsålderns dagar Mimers söner och alferna
smidde åt gudarne de härliga klenoder, som pryda Asgard
och lända gudarne till gagn och värn. Allt hvad gudarne
behöfde eller önskade af gyllene smycken och vapen och
husgeråd smiddes åt dem i Mimersönernas eller
Ivaldesönernas smedjor. Fridsåldern var en guldålder tillika.
Det föddes väl icke ett asa- eller vanabarn, som icke fick
någon dyrbar klenod eller gagnerikt konstverk från Mimers
söner eller Ivaldes. Nog är det från dem som Tor, Odens
och Friggs starkaste son, fick charen, hvari han åker
bland åskmolnen, och starkhetsbältet, som han spänner
kring sin midja - och från dem som Balder, Odens
och Friggs älskligaste son, fick skeppet Ringhorne. Bland
vanerna var det tillåtligt, att broder gifte sig med syster.
Vanaguden Njord födde med en syster två barn: Fröj,
som blef årsväxtens gud, och Fröja, som blef kärlekens
och fruktsamhetens och är den skönaste af alla gudinnor.
Af Mimers söner fick Fröj en gåfva och af Ivaldes söner
en annan, hvilka sedan skola omtalas. Åt Fröja smidde
fyra underjordskonstnärer det vackraste kvinnosmycke i
världen, bröstsmycket Brisingamen. Åt Njord smiddes
den bästa af alla stridsyxor; åt flere af gudinnorna och
diserna falk- och svanehammar; åt Heimdall en stridslur,
som kan höras öfver hela världen, men som Mimer tagit
i förvar och gömt i världsträdets djupaste skugga, tills
den af honom motsedda dagen kommer, då den varder
behöflig. Märkvärdigt bland klenoder var ock det tafvelspel
af guld, hvarmed gudarne under fridsåldern lekte;
tafvelspelet kunde vara motspelare själf och flytta sina
brickor. Men den viktigaste af urtidssmedernas gåfvor
till gudarne voro föryngringsäpplena, »asarnes läkemedel
mot ålderdom». De förärades till Idun, Ivaldes dotter,
som vardt upptagen i Asgard. Då de förvaras af henne,
äga de sin kraft, men annars icke.
9. Människoskapelsen.
Oden, Höner och Lodur kommo till det härliga
Midgard, som de skapat, och vandrade där. Mycket var där
att se och fröjda sig åt; men något saknades ändå:
varelser, som kunde glädja sig åt Midgard som åt ett
välprydt hem, och tacka dem, som förlänat dem hemmet.
Gudarne gingo utefter stranden af det nordliga hafvet,
där detta drager sig söder ut kring Aurvangalandet
(»Lerslättlandet», sydligaste delen af skandinaviska halfön).
Där sågo de på stranden två träd och beslöto omdana
dem till likhet med den skepnad de själfva buro och att
göra dem till medvetna varelser. Det ena trädet kallas
Ask, det andra Embla. Lodur lossade dem från deras
förbindelse med jorden och gaf dem förmåga att röra
och föra sig efter inre driffjädrar; han förvandlade deras
kalla safter till varmt blod och omformade dem till afbilder
af gudarne. Höner gaf dem mänskligt jag med
medvetande och vilja. Oden gaf dem den yppersta gåfvan:
anden. Så skapades det första människoparet: Ask,
mannen, och Embla, kvinnan.
Vackra att skåda, men nakna och blyga stodo de
inför gudarne. Då afklädde sig Oden sina egna
praktfulla kläder och klädde med dem Ask och Embla. Och
de tyckte sig ståtliga, när de fått dräkter.
Hvad som skedde vid det första människoparets
skapelse upprepas i viss mån vid hvarje människas. De
båda träden Ask och Embla hade uppspirat ur ollon,
som världs-asken Yggdrasil fällt till jorden. Och äfven
med deras afkomlingar är förhållandet detsamma.
Grundämnet till hvarje människa skjuter skott, blommar och
mognar till frukt å den världsomskyggande askens grenar.
Yggdrasil är »människoberedaren». När en sådan frukt
mognat, faller den ned i Fensalar (»de gyttjiga dammarnes
salar»), som är Höners land och hans dotter Friggs
odalmarker. Där ligga dock frukterna icke
ouppmärksammade. Storkarne, som äro Höners fåglar - själf kallas
han fördenskull »Långben» och »Träskkonung» - ser
dem och flyger med dem till kvinnor, som trängta att
smekas af små barnahänder. Lodur, uppflammaren och
eldborrens herre, bär dem å eld i modersskötet och ger
dem där hvad han gaf Ask och Embla: rörelseförmågan,
det varma blodet och gudaskepnaden. Höner sänder dem
själen, Oden anden. Dock sänder dem Höner själen icke
efter eget godtfinnande. Oräkneliga själar invänta sin
födelse till tidslifvet, och det är att välja bland dem och
välja mödrar åt dem. Valet tillkommer ödesdisen Urd,
som, emedan de, som bida att varda mödrar, äro många
och de väntande ofödda själarna än flere, måste hafva
många underordnade nornor, som förrätta åt henne denna
tjänst. Några af dessa nornor äro af asasläkt, andra af
alfernas stam, andra äro döttrar af Mimersonen Dvalin.
Till den moder, som en sådan norna utkorat åt en
barnasjäl, sändes denna genom Höner. Så kommer hvarje
människa till världen: en frukt från världsträdet, omdanad
af en trefald gudomliga makter och utkorad af Urd till
det moderssköte hon fått, den lefnadsställning, hvari hon
hamnar, och de öden hon har att genomlefva. Urd ger
henne äfven en osynlig skyddsande genom lifvet, en
underordnad norna, som kallas fylgia eller haminga.
Ask och Embla födde barn, och deras afkomlingar
förökade sig i det fruktbara Aurvangalandet. De kände
icke eldens bruk, de hade inga sädeskorn att så, de
förstodo ej att skaffa fram malmer ur jorden, än mindre
att smida sådana. Samhällsband och lagar kände de
icke; ej heller andra gudar än de tre, som skapat deras
första föräldrar. Lagar behöfde de dock till en början
icke, ty de voro rättsinnade och godhjärtade. Men de
voro också lätt förledda, och det kom en tid, då en
frestarinna till det onda uppträdde ibland dem. För att
odla och stärka deras anlag till det goda, för att
upplysa dem och binda dem vid sig med heliga band, fattade
fördenskull gudarne det beslut att sända dem en
uppfostrare och lärare.
10.
HEIMDALL KULTURBRINGAREN.
Till människornas lärare utsågs den rena och heliga
eldens gud Heimdall, kort efter det att han blifvit född.
Huru det tillgick med hans födelse är förut omtaladt.
Han räknas till vanernas släkt, emedan han genom de
nio mödrarna vid världskvarnens vridstång bragtes i dagen
å underjordens västra randbälte, på andra sidan
världshafvet, där vanerna bo.
För sitt viktiga kall måste barnet utrustas med styrka,
visdom och härdighet. Man gaf det fördenskull att dricka
samma tre safter, som vattna världsträdets rötter,
nämligen safterna i de tre underjordskällorna.
Urds källa har ett silfverhvitt vatten, hvari svanar
simma och öfver hvilket Yggdrasil hvälfver evigt gröna
bladmassor. Allt, som kommer i beröring med den källans
vatten, får en skinande hvit färg och stärkes underbart,
ty vattnet ger världsalltet dess fysiska lif och kallas därför
»jordens kraft». Barnet fick först en dryck därur.
Därefter fördes det till Mimers källa. Denna är sirad
med en sjufaldig infattning af guld, och diktens sådd
växer kring dess säfomkransade rand. Mimer gaf åt
barnet en dryck af sin källas mjöd, som gömmer
skaparkraft, skaldeingifvelse och visdom.
Barnet fördes därifrån till Hvergelmers källa och fick
dricka dess kyliga, härdande vatten.
Vid stranden af Vanaheim gjordes en båt i ordning
för Heimdalls färd till Midgard. Båten sirades med
guldringar och andra prydnader, och i den lades gossen,
medan han efter de undfångna dryckerna slumrade. Hans
hufvud hvilade på en sädeskärfve. Det är från den som
alla sädeskorn i Midgard hafva sitt upphof. Bredvid
honom lades eldborren, med hvilken den heliga gnidelden
kan vinnas, och rundt omkring honom de verktyg, som
kräfvas för all slags slöjd, samt vapen och smycken.
Därefter sköts båten ut i hafvet, för att själf söka
den väg, som ödesdiserna för honom utstakat. Några
säga, att den drogs af ett svanepar, och att svanar icke
funnos i Midgard före dem, som kommo dit med
Heimdall. Alla svanar härstamma från det par, som simmar
i Urds källa.
Det hände en dag, att människor, som stodo på
stranden af Aurvangalandet, sågo en båt nalkas utan att
vara drifven af åror. (Segel voro den tiden okända.)
Båten gick in i en liten vik vid stranden, och det
befanns, att en späd gosse sof i den, och att den innehöll
en mängd märkvärdiga och vackra ting, som voro för
folket okända. Barnet upptogs och vårdades med största
kärlek och ömhet; kärfven tillvaratogs, och så äfven de
öfriga tingen, ehuru det bland dem var sådana, till hvilkas
bruk ej var lätt att gissa.
Hvem gossen var och hvarifrån han kom, visste
människorna icke. Emedan han kommit med en
sädeskärfve till deras land, kallade de honom Skef (»kärfve»).
Så växte han upp hos detta folk och blef ännu i unga år
deras undervisare och lärare i åkerbruk och alla slöjder,
tidsrunor och evighetsrunor (världslig kunskap och
religiös). Sedan han vuxit upp till yngling, gjorde de honom
till sin styresman och kallade honom Rig (»höfding»).
Heimdall lärde människorna att plöja och baka,
slöjda och smida, spinna och väfva, rista runor och läsa.
Han lärde dem att tämja husdjur och att rida, att
uppföra timrade boningar och knyta familjeband och
samhällsband. Han lärde dem att nyttja bågen, yxan och spjutet
till jakt och till värn mot urtidens vilddjur. Han
undervisade dem i nornornas stadgar för ett rättrådigt lif och
hvad de skulle göra för att vinna ynnest hos de
mäktige, välvillige gudarne. Af Heimdall fingo människorna
veta gudarnes namn och olika värf. Han lät dem åt
gudarne uppföra altaren och tempel, framkallade med
eldborren den rena eld, som ensam är värdig att brinna
i deras tjänst, och förestafvade de böner och heliga
sånger, som alltsedan från människoläppar ljudit till
makternas lof.
En gång, då Heimdall vandrade gröna stigar utefter
hafvets strand, kom han till en stuga, behodd af Ae och
Edda. Han mottogs gästvänligt och stannade i tre dygn.
Nio månader därefter föddes hos hjonelaget sonen Träl.
Heimdall besökte sedan Aves och Ammas välburgna hem;
när nio månader förflutit, föddes där sonen Karl.
Därifrån gick Heimdall till en prydlig gård; där bodde
stamfadern och stammodern till de sedan så ryktbara släkter,
som kallas skilfingar eller ynglingar, sköldungar, hildingar
och budlungar. Heimdall stannade tre dygn; nio månader
därefter föddes i det hemmet en son med ljusa lockar,
röda kinder och djärft blickande ögon. Han vardt höfding
med tiden och folkets domare. Folket kallade honom
Borgar (»beskyddaren») och Sköld (»den värnande»).
Sålunda helgade och stadfäste Heimdall de tre stånden,
de ofries, de fribornes och de högbornes. Alla tre
ärades med gudomlig börd, på samma gång som de hafva
mänsklig. De gjordes af honom till halfsyskon och ålades
därmed att vänligt och billigt bemöta hvarandra.
Fördenskull kallas de tre stånden »Heimdalls heliga ätter».
Heimdall lefde länge som människa bland våra
urfäder och underkastade sig den allmänna människolotten
att åldras och dö. Han hade anordnat, att hans lik
skulle bäras ned till den lilla vik, där han som barn
landat. Det var om vintertiden. När det sörjande folket
kom dit ned med den döde, såg det med förvåning, att
samma farkost, hvarmed Heimdall som barn blifvit förd
till Aurvangalandet, återkommit. Den ringprydde båten
låg där glänsande af rimfrost och is och ifrig att få sätta
ut på hafvet igen. Heimdalls lik nedlades i båten, och
de tacksamma människorna hopade omkring honom
dyrbara smiden, ej färre än dem, med hvilka han anländt.
När allt var färdigt, gick farkosten ut i hafvet och
försvann vid synranden.
Den återvände till Vanaheim. Här afkläddes
Heimdall sin åldrade människoform och vardt till en strålande
gudayngling. Oden upptog honom i Asgard och i sin
familjekrets.
Sköld-Borgar efterträdde honom som höfding och
domare i Aurvangalandet.
11.
DE AF HEIMDALL UTLÄRDA HELIGA RUNORNA.
Den heliga runkunskap, hvaraf Heimdall lärt
människorna så mycket, som är dem nyttigt att veta, var
först i Mimers ägo. Han hade den likväl icke af sig
själf, utan hade hämtat den ur visdomskällan, som han
vaktar under världsträdets mellersta rot. Genom
själfuppoffring i sin ungdom hade, såsom redan är omtaladt,
Oden fått en dryck därur, samt nio runosånger, som
innehålla hemliga välgörande krafter och kallas
fimbulsånger. Bland dem må följande omtalas:
hugrunornas fimbulsång, som förhjälper till kunskap
och visdom;
hjälprunornas, som underlätta barnens inträde i
världen och häfva sorger och bekymmer;
läkerunornas, som förläna läkande kraft;
brimrunornas, som rensa luften från skadelystna
väsen och gifva makt öfver vind och våg, när det gäller
att frälsa seglare ur sjönöd, samt makt öfver elden, när
han antändt människoboningar;
målrunornas, som återgifva talförmåga åt stumme
och förstummade;
segerrunornas fimbulsång, som uppstämmes, när man
går en fiendtlig här till mötes. Då lyfta stridsmännen
sina sköldar till jämnhöjd med öfverläppen och sjunga
med dämpad stämma, så att de mångas röster
sammansmälta till ett doft brus, likt bränningarnas i hafvet, och
om de då höra Oden blanda sin stämma däri, då veta
de, att han förlänar dem seger. Då »sjunger han under
deras sköldar», och de varda herrar på slagfältet.
Hugrunorna äro af mångfaldigt slag och innehålla
både jordisk och andlig visdom. De hafva varit
eftersträfvade af män och kvinnor, högättade och lågättade.
Så äfven läkerunorna, som gått i arf hos somliga
höfdingeätter. En bön om detta slags runor ljuder så:
»Hel eder, asagudar! Hel eder, asynjor! Hel dig,
månggagnande Fold (jordgudinnan Frigg)! Måtten I gifva oss
ordets makt och andens odling och läkande händer, medan
vi lefva!»
Om Heimdalls sonson, Borgar-Skölds son Halfdan,
har det sjungits, att han, den unge,
Åtgärder vordo i urtiden träffade att sprida dessa
välgörande runor bland alla varelsesläkter. Oden utbredde
dem bland asarne; alfen Dain och Mimersonen Dvalin,
som fått lära dem af Mimer, spredo dem bland alfer och
dvärgar, Genom Heimdall kommo de till människorna.
Den goda gåfvan, blandad i heligt mjöd, sändes vida vägar,
»och sedan är den bland asar, bland alfer, bland visa
vaner och bland människors barn». Ej heller jättarne
vordo lottlösa. De vordo ju upptagne, äfven de, i urtidens
fridsförbund, och Mimer sände dem runor, hvilka grundlagt
den kunskap, som finnes hos Jotunheimssläkten och
sedan af den blifvit illa brukad.
12.
ASAGUDARNE.
Den vakt af stridbare gudar, som tagit bostäder på
Yggdrasils öfre grenknippa i Asgard för att därifrån
öfvervaka och skydda världen, äro desse:
1) Oden, allfadern och tidsåldrarnas fader. Sedan
ofridsåldern kommit i världen, kallas han äfven valfader
(»de på valplatsen fallnes fader»), härfader, segerfader,
och han bär därjämte många andra namn. Hans växt
är majestätisk, hans panna hög, hans ögonbryn starkt
tecknade, hans anletsdrag ädla, hans blick tankfull och
grubblande. Sedan han, drifven af kunskapsträngtan,
försänkte sitt ena öga i Mimers visdomsbrunn, är han
enögd, och då han uppenbarat sig bland människor, har
han visat sig med det lytet, när han velat låta förstå,
hvem han är. Då uppträder han vanligen ock i sid hatt
och höljd i en vid blå kappa. Men i sin egen sal, bland
gudar och einheriar (döde och till Oden upptagne hjältar),
synes han skön och utan lyte och, ehuru tankediger,
så blid, att alla med glädje skåda upp till hans
FÄDERNAS GUDASAGA. 33
vördnadsbjudande anlete. Hans skägg faller ned öfver hans
bröst.
Han äger en åttafotad häst, Sleipner, den ypperste
af alla springare. Denne hade han icke i begynnelsen,
utan fick den genom en händelse, som sedan skall
omtalas. I sadeln på Sleipner och följd af sina ulfhundar
Gere och Freke jagar han stundom nattetid genom
luftrymderna, för att rensa dem från de skadliga väsen, som
kallas gifer och tunridor och äro af rimtursarnes och
sjukdomsandarnes släkt. Oden år världens beskyddare
samt folkens och samhällenas högste styresman. Men
han är icke världshändelsernas enväldige länkare. Och
ehuru han är den kunnigaste bland gudar, dröjde det
länge, innan hans tanke trängde ned i tingens upphof
och tingens slutmål. Det var fördenskull han så länge
var den djupe grubblaren. Ödet har delat världsmakten
med honom och förbehållit den större andelen åt sig
själf. Denna okända makt har sina ombud i de tre höga
ödesdiserna, Urd och hennes systrar. Det är de, icke
Oden, som kora till lif och gifva lagar och bestämma
lefnadshändelserna och lifslängden för dem, som de till
lif korat. Dock äro åt Oden förbehållna stora
företrädesrättigheter, förutan hvilka han icke skulle vara den
härskare han är. Han, men icke nornorna, har att bestämma
öfver fältslagens utgång, att gifva seger och utse dem,
som skola falla i striden. Ty utan denna rätt kunde
han icke vara staternas och folkens herre, sedan
stridsåldern kom i världen. Och han är öfverdomaren i den
domstol, som dagligen sitter vid Urds källa och dömer
de döda, allt efter deras sinnelag och gärningar, till
salighet eller osalighet. Svaghetssynder dömer han mildt.
Han är böjd att ursäkta mans och kvinnas felsteg, när
icke äktenskapstrohetens band slitas, och ehuru han
varnar mot öfverflödigt drickande, är han öfverseende mot
dem, som skåda flitigt i dryckeshornet, när intet annat
faller dem till last. Men illvillige lögnare, förrädare,
nidingar, äktenskapsbrytare, helgedomsskändare fördömer han
till rättvisa straff. Han älskar mildhet och hatar
grymhet, och under sina vandringar bland människor har han
pröfvat dem och utdelat redan i detta lifvet åt den
hårdhjärtade näpst och åt den barmhärtige belöning. Goda
sedeläror har han gifvit människornas barn. »Hel de
gifvande!» har han ropat till dem, utanför hvilkas dörrar
vandraren står hungrig och förfrusen. Själf en
visdomssökare, som genomletat världarna och gästat fiendtliga
jätteväsen för att finna sanningar, uppmanar han enhvar
att odla sitt vett. Det gläder honom, när de dödlige
stifta vänskap och troget bevara den. Han varnar mot
öfvermod, och han vill, att en man skall föredraga
fattigdom med själfständighet framför välmåga med beroende.
Feghet hatar han, mannamod älskar han. »Glad och god
skall en man vara, medan han går sin död till mötes.»
Många bekymmer har Oden att bära för världens
och människornas skull. Men hans tyngste tanke är väl
den, att han icke är fullkomligt tadelfri. Dess större
hugnad blef det honom, att han vardt fader till den
syndfrie Balder. Så länge denne oskyldige gud blomstrade i
ungdomskraft, fruktade Oden icke för sin makts och sin
världs framtid; men när Balder tynade, intogs han af
dystra aningar, och när Balder dött, hade han fått
visshet om en bidande undergång, men ock fått tröst därför.
Ingen vet hvad han hviskade i den döde Balders öra;
kanske var det den tröstens ord, ty Balder skall
återkomma och ett rättfärdighetens rike grundläggas. För
goda ändamål har Oden tillgripit medel, som han själf
beklagat. Tillfredsställd inom sig är han därför icke.
Så mild asafadern är, synes han dock för mången
förskräckande. Han, som, sårad med spjut, offrade sig
själf för att kunna varda Midgards danare och
människosläktets fader, har därmed gifvit de dödlige ett föredöme,
och han fordrar, att den enskilde skall, då fara hotar,
gifva sitt lif för folket. Däraf kommer, att man offrat
människor åt honom för samhällets bästa och ej velat
alldeles afstå därifrån, ehuru han själf förkunnat, att
bättre är att icke bedja alls, än att blota öfver höfvan,
och att han ser till den offrandes hjärtelag, ej till
offergåfvans beskaffenhet.
Hög och gåtfull har han alltid stått för sina
tillbedjare. Han kan skämta vid mjödet, ja, äfven inför
människorna skämta med sig själf; men detta är
krusningar på ytan af en ande, hvars djup griper med
aningsfull vördnad.
2) Tor, son af Oden och Frigg. I hans skaplynne
ligger ingen dunkel gåta. Det skaplynnet är klart som
en genomskinlig källas vatten.
Tor har breda skuldror och ståtlig kroppsbyggnad,
hvars resning och lemmar nogsamt visa hans ofantliga
styrka. Bland gudarne finnes ingen så stark som han.
På denna väldiga kropp är ett ungdomligt hufvud med
blondt hår och ljusa skäggfjun, omgifvande ett ansikte,
som uttrycker öppenhet och ärlighet, trofasthet och,
oaktadt den skarpa blicken, äfven mycken godlynthet, när
han icke vredgas och brusar upp, hvilket lätt händer,
om någonting lågt och elakt retar honom. Tor är den
luftrensande och välgörande åskans gud. När rymden är
kvalmig och den torkande jorden längtar efter regn, far
han ut på sin af bockarne Tanngnyst och Tanngrisner
dragna vagn genom de från Eiktyrner utseglande med
vaferdimmor och vatten laddade molnen. Då tändas
vaferdimmorna och varda till blixtar, och vattnet nedstörtar i
befruktande skurar.
Om Tors hammare och starkhetsbälte och hans många
äfventyr med jättarne skall längre fram talas. Han är
Midgards värnare mot Jotunheims-makterna och är den
flitige plöjarens gode vän. Till trälen, som arbetar på
åkern och i skogen, ser Tor med blida ögon. Missaktas
den ofrie och betungade af andra, så är Tor honom alltid
bevågen och i domen öfver de döde talar han väl för
honom och förordar, att hans mödor må lönas med
salighetens lott. Därför säges det, att »Tor äger trälarne,
men Oden jarlarne». Oden älskar honom högt, och han
var alltid sin faders trogne son. Stor och stark som han
är, kräfver han mycket både af mat och dryck, och hans
dryckeshorn är det största i Asgard. Han är gift med
Sif, som är af alfernas stam. Han har två söner, Mode
och Magne, som brås på sin fader. Innan han vardt gift
med Sif, födde han Magne med jättekvinnan Järnsaxa,
som också är en af Heimdalls nio mödrar.
Den omisstänksamme Tor trodde länge, att Loke var
hederlig och pålitlig, ty denne var ju Odens ungdomsvän
och upptagen af honom i Asgard. Tor var, som de andre
gudarne, road af Lokes infall och upptåg, och tog honom
stundom med sig på sina utfärder. Men sedan Tor blifvit
några gånger grundligt lurad af Loke, förlorade han allt
förtroende för honom och tålde honom illa.
3) Balder, en ljusgud, »solskifvans mäktige
främjare», hvars uppgift i världsordningen var att å sin häst
eller sitt luftskepp Ringhorne vara en skyddsvakt för Sol
och Måne på deras färder öfver himmelen. Balder är
son af Oden och Frigg. Han är den mest högvuxne
bland asarne och den ojämförligt skönaste af alla gudar.
Balder älskade icke kriget: han sörjde öfver, att det
någonsin uppkommit. Det oaktadt var han aldrig sen
att draga vapen mot den ohjälpliga ondskan. Så skön
han är, så god och ädelsinnad är han äfven. Därför
vardt han lofvad och älskad af alla väsen, som äro i
stånd att fatta tillgifvenhet för hvad som är hjärtegodt
och rent. Försonlig mot sina fiender och böjd att
förlåta, var han världens fredsstiftare och milde domare.
Dömde han strängt, då stod det med den dömdes sak
så illa, att domen icke kunde jämkas eller förmildras.
Människorna hafva uppkallat de hvitaste blommor efter
honom, emedan de i dessas hvithet trott sig finna något,
som liknade Balders pannas glans. Han blef gift med
måndisen Nanna, dotter af månguden Nöckve
(»skeppsägaren»), och hade med henne sonen Forsete.
4) Had, en vacker yngling, till lynnet obetänksam,
häftig, lättrörd, lättförledd, lidelsefull och med stormande
känslor. Hans uppförande berodde af det inflytande,
hvarunder han kom. En tid lät han sig leda af Balder och
gjorde sig då förtjänt af allas loford; därefter lät han
leda sig af Gullveig och Loke och begick då gärningar,
som han djupt ångrat. Had var rikt begåfvad och en
stor idrottsman. Som sångare och harpospelare kunde
han röra allas hjärtan och väcka de mest skilda känslor
hos åhörarne: glädje, hat, sorg och medlidande. Ett
särskildt sångsätt är uppkalladt efter honom. Som simmare
och näfkämpe var han oöfverträfflig och förde alla vapen
väl, äfven bågen, i hvars skötande han öfverträffades
endast af Valands broder Egil, väktaren vid Hvergelmers
och Jotunheims vatten, samt af Egils son Ull.
5) Forsete, Balders son och afbild, rättvisans gud,
skarpsinnig i vanskliga rättsfrågors afgörande och mer än
någon i stånd att förlika tvistande.
6) Brage, den långskäggige, Valhalls skald och
harpolekare, son af Oden och gift med Idun, som äger
föryngringens äpplen. Ståtlig tager han sig ut, där han
sitter vid dryckesbordet i Valhall, helt nära Odens
högsäte, och han dväljes gärna vid mjödhornet, hvarför
också den försmädlige Loke en gång kallade honom en
»bänkprydare», dugligare att vara det, än att vara
stridsman. Brage är vis och vältalig. Vid offergillen i
Midgard pläga många ägna fjärde skålen åt honom, sedan
man förut druckit till ära för Oden, Njord och Fröj.
Bägaren, som ägnas Brage, kallas löftets bägare, ty vid
den aflägges löfte om en eller annan storbragd, värdig
att af skalder besjungas.
7) Vidar, son af Oden och jättekvinnan Grid. Han
är tystlåten, intager blygsamt det lägsta sätet vid
gudabordet i Valhall och stiger på Odens tillsägelse upp
och fyller hornet åt andra, äfven åt den föraktlige Loke,
utan att visa sig kränkt af sådan tjänstgöring. Han
har ett kraftigt utseende; men få äro de som ana, huru
stark han är: näst Tor den starkaste af alla
asagudar. Än färre anade, att det är han, den hjältemodige
tigaren, som skall i Ragnarökstriden hämnas sin fallne
fader.
8) Tyr, son af Oden och den fagra jättekvinna, som
vardt jätten Hymers maka, har varit Tors ledsagare på
mer än en af dennes äfventyrliga färder i Jotunheim,
och säkert är, att Tor icke kunde haft en modigare och
pålitligare. Tyr är de i fylkingarnes led kämpande
stridsmännens (ej själfva krigets) gud och en förebild för dem
i uppoffring för det helas bästa. Sin djärfhet och
offervillighet visade han särskildt, då han, såsom längre fram
skall omtalas, lade sin högra hand som pant i
Fenrersulfvens gap och fick den afbiten vid handleden. Han
kämpar sedan med den vänstra. Det kan sägas, att en
här utan fältherre saknar sin högra hand och kämpar
vänsterhändt. Fältherrarnes förebild är Oden, som
uppfunnit den viggformiga slagordningen. Soldaternas
förebild är Tyr. Oden och Tyr äro som två händer, som i
förening tillvinna sig segern.
9) Vale, son af Oden och aftonrodnads-alfen
Billings dotter, den »solhvita» Rind. Föddes för att på
Had hämnas Balders död, som annars skulle förblifvit
ohämnad. Nattgammal uppfyllde han detta kall.
Dessa gudar äro de egentliga asarne. Till dem komma
såsom upptagne i Valhall tre vanagudar, Njord, Fröj och
Heimdall, samt en af alfernas stam, Ull.
10) Njord, broder till Odens maka Frigg. Han är
segelvägarnes, sjöfartens, fiskets, handelns och rikedomens
gud och som sådan flitigt dyrkad. Han födde med sin
syster guden Fröj och nio döttrar, bland hvilka den
underbart sköna Fröja. De andra åtta äro Fröjas diser. Bland
dem äro läkedomsgudinnan Eir samt Bjärt (»den lysande»),
Blid (»den blida») och Frid (»den fagra»), hvilkas namn
tyda på deras älsklighet. Njord är, som alla vanagudar,
vänlig och gagnerik. Sänd i oskuldstiden som gisslan
från vanerna till Oden, skall han mot världsålderns slut
återvända »till vise vaner», där han allt fortfarande har
en odalborg i Noatun (»skeppens stad»). Han vardt
längre fram i tiden gift med skidlöparedisen Skade, dotter
af jätten Tjasse. Tjasse är densamme som
urtidskonstnären Valand, Ivaldesonen, som genom det oblidkeliga
och grymma hat han fick till gudarne förvandlades till
sin natur och vardt ett fördärfligt jätteväsen.
11) Fröj, årsväxtens människovänlige herre. Hans
födelse hälsades med glädje af alla ätter, utom jättarnes,
och gudarne skänkte honom Alfheim i tandgåfva. Fröj
vardt därigenom furste öfver alferna, bland hvilka Ivaldes
tre söner voro de märkligaste. Och eftersom bruket var,
att konungasöner sändes att uppfostras af deras fäders
underordnade höfdingar och förtroendemän, så sändes
Fröj att uppfostras hos Ivaldes söner - den blifvande
skördeguden hos de naturverkmästare, som smidde
världsgagnande gudaklenoder och växtlighetssmycken. Huru
Valand svek sina plikter mot fostersonen, skall förtäljas
sedan; likaledes huru Fröj friade till jättedottern Gerd.
– Om Fröjs skaplynne kan det vara nog att upprepa
det vitsord, som Tyr i ett skaldestycke gifvit honom:
»Fröj är (efter Balders död) den bäste af bålde ryttare i
asars gårdar; han kommer ingen mö och ingen mans
hustru att begråta förlusten af sina kära, och han vill
lösa enhvar ur hand och bojor».
12) Heimdall, den heliga eldens gud. Om hans
födelse och lefnad bland människorna är förut taladt.
Sedan han fulländat sitt viktiga kall i Midgard och blifvit
upptagen i Asgard, har Oden anförtrott åt honom vakten
på bron Bifrost. Emedan den norra broänden, som ligger
utanför Nifelhel i rimtursarnes grannskap, är mest hotad
af gudafiender, är där en stark borg uppförd, som kallas
Himmelsvärnet. Där är Heimdalls bostad. Evig natt
rufvar öfver denna nejd, och de vilda vinterstormarne
hafva där sitt tillhåll och sin utflyktsort. Också gäckade
Loke en gång Heimdall därför, att han fått boning i ett
land, där han är så utsatt för oblid väderlek. Men
Heimdalls borg är väl inrättad till borgvaktens trefnad, och
»i dess behagliga sal dricker Heimdall glad det goda mjöd».
Och gudarne glädjas åt sin trogne väktare, när de se
honom, själf lysande med hvitaste glans, rida på sin häst
Gulltopp i den yttersta Nordens svarta mörker. Heimdall
behöfver mindre sömn än en fågel; han ser lika väl, natt
som dag, hundra raster omkring sig, och hans hörsel är
så fin, att han hör gräset växa på jorden. Mot Loke
har han ständigt hyst ovilja, och genom sin skarpsynthet
och oaflåtna vaksamhet har han mer än en gång
omintetgjort dennes listiga anslag.
13) Ull. Innan Sif, den guldlockiga disen, vardt
Tors maka, hade hon varit gift med Ivaldesonen Egil,
den store bågskytten och skidlöparen, och med honom
födt sonen Ull, som blef en mästare i sin faders idrotter
och därför kallas bågeguden, jaktguden, skidguden. När
Sif giftes med Tor, vardt äfven Ull upptagen i Asgard
och fick gudarang. Ulls skidor äro ett konstverk från
Ivaldesönernas verkstad; de kunna, i likhet med hans
faders, begagnas å vatten såväl som å land, och de
kunna äfven begagnas som sköld. Ull är vacker, smärt
och smidig och i allo en utmärkt stridsman. Därtill
kommer, att han har en härskares och styresmans egenskaper.
När i ofredens tidsålder ett krig uppkom mellan asarne
och vanerna och desse senare vordo ensamme herrar i
Asgard, satte de fördenskull Ull i Odens högsäte och
gåfvo honom Odens namn och härskarerättigheter.
Som redan är omtaladt, vordo i oskuldstiden två
varelser af jättestam upptagna i Asgard: Loke och Gullveig.
Loke och hans bröder Helblinde och Byleist äro
söner af orkan- och åskjätten Farbaute (»den med
fördärf slående»). Orkanens skyfall och störtskurar, som
genom de uppsvällda floderna förmäla sig med hafvet
gåfvo upphof åt Helblinde, som blef gift med hafsdjupets
jättinna Ran. Orkanens hvirfvelvind gaf upphof åt Byleist
(»den östlige stormaren»). Ett ljungeldsslag från orkanen
födde Loke till världen. Hans moder är Laufey
(»bladön», d. v. s. den af orkanblixten träffade trädkronan).
Det våldsamma i Farbautes skaplynne visade sig ej på
ytan af hans son Lokes, så länge han gick fritt omkring
i Asgard, utan först sedan han vardt i fängsel nedlagd i
sin pinohåla. Därifrån åstadkommer han jordskalfven.
Det var på smygvägar han förberedde en kommande
världsbrand, och till utseendet var han förledande och
till laterna inställsam. Loke var en fin iakttagare af
andras skaplynne, och när han upptäckt deras svaga
punkter, visste han att utlägga frestelser i enlighet med dem.
Vid sina planers uppgörande tänkte han långt framför sig
och förstod inrätta dem så, att hans allra värsta såge ut
att vara de fördelaktigaste och bästa. Kvickhet,
lastbarhet och bottenlös elakhet förenades i hans natur.
Gullveig är Loke lik, ja, värre och, i grunden af sitt
väsen, förfärligare än han. De arbetade i endräkt
tillsammans på gudarnes och världens fördärf. Gullveig,
som först framföddes af rimtursen Rimner, vardt tre
gånger född till världen af olika jätteföräldrar och tre
gånger af gudarne bränd. Det oaktadt lefver hon ännu.
Hon är en och tre på samma gång, och det är på henne
den Ragnaröksiande sången (Völuspa) syftar, när den
talar om »de tre förskräckliga tursamöar», hvilkas ankomst
från Jotunheim gjorde slut på frids- och guldåldern.
Bland de gudinnor, som bo i Asgard, hafva här
ofvanför redan omtalats Frigg, Sif, Nanna, Idun, Skade,
Gerd, Fröja och Eir. Om Frigg må nämnas, att ehuru
hon är god maka, likasom hon också är öm moder, har
hon dock ofta sin vilja för sig och gynnar andra
gunstlingar bland människors barn än Oden. Hon ingriper
gärna i sin makes befattning med folkens och
samhällenas öden, och det har händt, att när ett folk, hvars
motståndare haft Odens ynnest, vändt sig med böner till
Frigg, hon förstått ställa det så, att Oden sett sig
föranlåten att skänka hennes skyddslingar segern. Oden har
berömt hennes förutseende och tystlåtna klokhet. Frigg
har en syster Fulla, som är hennes förtrogna och
förvarar hennes smycken. Fulla är nära vän till Nanna,
Balders maka. Emedan Fulla är himladrottningens syster,
bär hon, till tecken af sin värdighet, ett diadem.
Asgard har många präktiga gudaborgar. Förnämst
bland dem är Odens borg Valhall. Det namnet, som
betyder »de på slagfälten korades hall», hade borgen
icke i begynnelsen, utan fick det under ofredens
världsålder sedan krig uppkommit i Midgard. Den kallas äfven
Bilskirner
Bilskirner är Tors borg.. Det närmaste området kring Valhall heter
Gladsheim, och där växer lunden Glaser, »som står med
gyllne löf utanför Odens portar». Vidsträckt och
guldstrålande står Valhall på Gladsheims mark. Salen, där
asagudarne samlas kring sin fader och där de korade få
säte kring dryckesborden, är bjälkad med spjutskaft,
taklagd med silfversköldar och bonad med guldbrynjor och
vapen. Valhall har 540 stockverk och 540 portar, dessa
så stora, att när en gång Ragnarökstriden kommer, skola
genom hvarje port 800 einheriar (korade hjältar) på en
gång tåga ut. Och dock är det endast halfva antalet
einheriar, som bor i Valhall; den andra hälften koras af
Fröja och bor hos henne. Einheriarne tillbringa sina
dagar dels med fester, vid hvilka sköna stridsdiser,
valkyriorna, räcka dem de fyllda dryckeshornen, dels med
stridslekar på Asgards slätter. Drycken, som de dricka,
frampressas ur världsträdets kronas saftiga blad, som
innehålla mjödet från Mimers källa, blandadt med safterna
från Urds källa och Hvergelmer. Vid måltiderna
framsättes maten såväl för Oden som för alla hans
bordvänner, men han ger sin andel till Gere och Freke, som
ligga vid hans fötter. Han lefver själf allena af mjöd,
när han vistas i Valhall och icke underkastar sig andra
lefnadsvillkor.
Fröjas område i Asgard heter Folkvang, och den
stora praktfulla sal, hvari de kämpar, som hon korat,
vistas, heter Sessrymner. Den borg, som Balder i Asgard
bebodde, är Glitner; den har guldbjälkar och silfvertak.
Efter Balders förflyttning till underjorden är hans son
Forsete herre i Glitner, och han själf bor i Breidablik
på Glansfälten i underjorden. Minst af alla områden i
världen har detta blifvit fläckadt med ondt. Tors
område i Asgard heter Trudheim och Trudvang.
Flere gudar och gudinnor hafva sina borgar och
odalmarker belägna annanstädes än i Asgard. Det är
redan förut berättadt, att Heimdalls borg Himmelsvärnet
är byggd i yttersta Norden vid Bifrosts brohufvud
därstädes, och att Njords odalgård Noatun är väster om
världshafvet i Vanaheim. Skade bor helst i sin faders
land Trymheim, på hvars fjällsidor och slätter hon går
på skidor och jagar. Fröj vistas mest i Asgard; men
det rike han behärskar är Alfheim. Ulls odalmarker,
Ydalarne, äro belägna kring hans fader Egils borg, Ysäter,
vid det vatten, kalladt Elivågor, Raun och Gandvik, som
skiljer det stora Svitiod från Jotunheim. Dessa marker
kallas Ydalarne (»bågarnes dalar»), emedan Egil och Ull
äro de ypperste bågskyttarne. Vidar den tyste har också
ett landområde, Vide, bevuxet med ris och högt gräs;
det utgör en del af Vigrids stora slätt, på hvilken
Ragnarökstriden skall utkämpas.
13.
TORS OCH EGILS VÄNSKAP. IVALDESLÄKTEN.
Såsom den gamle jätten Vaftrudner själf sagt, ha
jättarne ett ondt gry i sig, och det tjänade i längden till
föga, att de hade blifvit upptagne i det fredsförbund,
som makterna i oskuldstiden slöto med hvarandra.
Jättarne tillväxte och förökade sig i Jotunheim, och sedan
de blifvit talrika och deras manstarka släkter fått sådana
höfdingar som Hymer, Geirraud och Gymer, dröjde det
icke länge, innan de lade i dagen sitt onda sinnelag mot
gudarne och mot människorna, som under gudarnes hägn
bebygga Midgard.
Det första förebudet till fiendskap mellan gudarne
och jättarne inträffade i jätten Vingners gård. Det är
förut omtaladt, att Oden hade anförtrott åt Vingner och
hans hustru Lora att uppfostra Tor. Gossen visade tidigt
ovanliga kroppskrafter och var redan vid tolf års ålder
väldigt stark. Vanligen råder ett godt och trofast
förhållande mellan föräldrar och fosterbarn; men här slutade
förhållandet så, att Tor ihjälslog både Vingner och Lora.
De forntidssånger, som besjungit denna tilldragelse och
omtalat dess orsak, äro förlorade; men när man betänker,
huru i grunden välvillig Tor är, och att han aldrig lönat
godt med ondt, samt att de allra fleste jättar visat ett
otillförlitligt sinnelag, så är det troligt, att Vingner och
Lora, anande i sin fosterson en framtida farlig jättefiende,
ville förrädiskt bringa honom om lifvet, och att han till
billigt straff härför drap dem. Säkert är, att han från
Vingners gård medförde som segerbyte den stenhammare
han sedan alltid nyttjat mot jättarne, utom under den
korta tid, då han ägde en järnhammare, som Mimersonen
Sindre smidde åt honom.
Stor syntes likväl den från Jotunheim hotande faran
icke vara, så länge höfdingarne för den gränsvakt, som
var uppställd mot Jotunheim, nämligen Ivalde och hans
söner, höllo den trohetsed de svurit gudarne. Desse
alffurstar, som fått sig vakten anförtrodd längs hela det
vattendrag, som från Hvergelmers källa rinner upp till
jordytan och skiljer Midgard från Jotunheim, hade
växtlighetsdiser till systrar och hustrur och voro således
äfven genom släktskapsband knutna till de makter, som
skydda världsträdets grönska och gifva Midgardsboarne
skördar.
Bland de tre Ivaldesönerna sysslade Valand mest i
sin smedja, där han smidde gudasmycken och
växtlighetsklenoder och därmed gagnade den sak han svurit
att tjäna. Fröj, hans fosterson, vistades ofta hos
honom. Det var därför de båda andra bröderna, som
bevakningen af Midgards norra utkant närmast ålåg, och
Egil utmärkte sig särskildt för oförtruten och tapper
vakttjänst. Hans första hustru hette Groa. Han bodde med
henne å Ysäter, en väl omgärdad, behagligt inredd och
guldprydd borg vid Elivågor. Där fanns en under honom
lydande besättning af krigiske alfer. Enär Egil och Groa
länge voro utan barn, upptogo de som fosterbarn en
gosse, Tjalve, och en flicka, Raskva, som de hittat i en
damm.
Emedan Egil var den ypperste af alla bågskyttar,
kallades han också Örvandel (»pilskötaren»). Tor,
hvilken alltsom oftast besökte gränslandet för att ha ett öga
på jättarne, var Egils gode vän och plägade alltid vid
sådana besök taga in hos honom. Ofta plägade också
Groa vistas i Tors hem, Trudvang, när Egil ensam eller
med sina alfer gjorde ströftåg på Elivågor och å
jättekusten.
Landet, Svitiod det stora, där bröderna bodde, var
guldrikt. Dess nordligaste älfvar flöto på bäddar af
guldsand. Ivalde, brödernas fader, var den förste härskaren
öfver det stora Svitiod, hvaraf svearnes land är den
sydligaste delen. Norr om dem behärskade Ivalde ett
skidlöparefolk, skridfinnarne. Han kallas fördenskull äfven
Finnkonung. Han var en väldig dryckeskämpe och lika
skicklig att handtera spjutet som Egil bågen.
III.
SYNDENS OCH OFRIDENS TIDSÅLDERN
14.
TROLLDOMSRUNORNA.
Ofvan är berättadt, huru gudarne sände Heimdall
till urmänniskorna för att lära dem seder, nyttiga och
prydande konster och heliga runor och runosånger.
Heimdallsrunorna - så kunna vi kalla dem - hade det
ändamål att göra människorna gudfruktiga och visa, samt
rättfärdiga och hjälpsamma mot hvarandra, och att
förläna dem makt att kufva eld och vind, när dessa
uppträdde skadligt. De voro till för att »människor frälsa,
lugna hafvet, fågelsång tyda, dämpa eldar, sona och döfva
(smärtor), sorger häfva». De skänkte läkekraft och tröst
för jordelifvets kval och gåfvo läror för den vandel, som
leder genom döden till saligheten.
Men redan i urtiden uppträdde en ond makt för att
motverka och förstöra de goda inflytelser, som
Heimdallsrunorna utöfvade på människosläktet. Det var en
jättekvinna, Gullveig, tursen Rimners dotter, en ättelägg af
frostmakterna, skapelsens fiender. Hon var vacker, hon
som Loke, och upptogs likasom han i Asgard som gisslan
från jättevärlden. Ur hemlighetsfulla djup i sitt eget väsen
hade hon hämtat ingifvelserna till de konster, med hvilka
hon kom att förföra gudar och människor. Hon förstod
att gifva skadliga krafter åt föremål, som i sig själfva
voro oskadliga; hon uppfann den onda sejden, hvarmed
man kan trolla ofall, sjukdom och död på människor.
Från sin sejdstol utlärde hon de trollspråk, hvarmed
skadefröjden alltsedan velat vålla ofred och olycka, slå
med sinnesförvirring, sjukdom och död. Hon hade Lokes
inställsamma later, och det dröjde länge, innan gudarne
trodde henne om ondt. Hon var Friggs tjänarinna och
lyckades tillnarra sig Fröjas förtroende. Slutligen
upptäcktes, hvilka onda konster hon påfunnit, och att hon
sökt locka Fröja att sejda. Gudarne förfärades öfver de
onda följder, som hennes trollkonster skulle få, ifall de
spredes. De dömde henne att dö i eld och verkställde
domen på henne. Det var svårt för lågorna att beröra
henne. Och hennes hjärta, hvari hennes själ låg
förborgad, kunde elden endast halfsveda, ej förbränna. Det
var »urkallt» som etterdropparne, hvaraf Ymer bildats.
Loke, som åsett förbränningen, letade i hemlighet i
askan, fann där det halfsvedda hjärtat och slukade det.
Det hade en underlig verkan på honom. Han kom
därigenom att föda en orm till världen. Ormen kastades i
hafvet och växte där med stor hast. Redan en icke lång
tid därefter var han hafvets största vidunder. Och under
århundradenas lopp växer han så, att han kommer att
ligga i ring på hafsbottnen rundt omkring Midgard. Han
kallas därför Midgardsormen. Han växer i kapp med
ondskan på jorden och är fullvuxen, när fördärfvet nått
sin höjd och världsförstörelsen nalkas.
Gullveigs första förbränning inträffade vid
fridsålderns slut. Hvad som sedan hände henne skulle, för
ordningens skull, längre fram berättas; men redan här
må dock något däraf meddelas. Den döda Gullveigs själ
skulle ha stannat i Nifelhel bland hennes stamfäder
rimtursarne; men så stor var hennes trängtan att göra ondt,
att hon väl däraf fick kraft att komma tillbaka, och hon
föddes på nytt af andra jätteföräldrar. Hon uppträdde
då under annat namn, och att hon var Gullveig, visste
utanför Jotunheim ingen mer än hon själf och Loke.
Efter sin andra födelse kringvandrade hon i Midgard, där
hon kallades Heid (ett namn, som i aflägsen forntid
betydt »trollkvinna»). Likasom Heimdall gick med heliga
runor från gård till gård i Aurvangalandet, gick hon från
gård till gård därstädes med sina oheliga, »alltid
efterlängtad af elakt kvinnfolk». Hvad ondt hon därmed
gjorde kan icke mätas och icke skildras. Äfven i
Asgard lyckades hon innästla sig. När gudarne upptäckt,
hvem hon var, brände de henne för andra gången med
samma påföljd som den förra. Loke efterletade och fann
hennes hjärta obrändt i askan. Han slukade det och
födde till världen Fenresulfven.
Hon pånyttföddes, och hon brändes tredje gången.
Äfven då fann och slukade Loke hennes hjärta. Då födde
han till världen pestjättinnan Leikin (med orätt kallad
Hel), som blef drottning öfver rimtursarne och
sjukdomsandarne i Nifelhel.
15.
JÄTTARNE VILJA UNDERRÄTTA SIG OM TORS STYRKA.
Alltsedan Tor hade dräpt Vingner och Lora, gingo
bland jättarne rykten, att han var omätligt stark och af
obetvingligt mod. Det var för dem af vikt att få veta,
huru härmed förhöll sig, och om Tor kunde vara så
farlig för dem som det påstods.
Och så uppgjorde de med Loke att han skulle egga
Tor att göra ett besök hos eldjätten Fjalar, höfding för
Suttungs söner och mer än någon annan förfaren i
trollkonster.
Fjalar och hans stam bo icke i det egentliga
Jotunheim, det nordliga, utan söder ut i ett underjordiskt land
med djupa och skumma dalar.
Tor, väpnad med sin hammare och följd af Loke,
gaf sig på färd. Till en början var vägen den vanliga,
öfver Bifrost ned till dess södra broände, samt öfver
några underjordsfloder, som genomvadades. Därefter hade
man att klättra ned i Fjalars »djupdalar» och fortsätta
vandringen där. Den var icke af det upplifvande slaget:
ingenting vackert var att se, snarare mycket, som kunde
göra en kuslig till mods. Tor och Loke vandrade länge
genom halfmörker, därefter genom mörker, och slutligen,
när de blifvit rätt trötta, var det nästan som natt
omkring dem. Dock kunde man skymta nära föremål. En
skog syntes ligga tätt framför dem, och öfver den skönjde
de en människoliknande skepnad, alldeles ofantligt hög.
Skogen syntes som busksnår i jämförelse med honom. I
detsamma hördes brak och buller, som om en tung kropp
fallit öfver en mängd träd och buskar och brutit dem,
och jätteskepnaden var försvunnen. Loke blef rädd eller
låtsade vara det. Bredvid sig märkte han en klippa eller
hvad det kunde vara, med en bred öppning, nästan så
stor som klippväggen, hvari hon var. Loke tog sin
tillflykt dit in, och Tor kom efter. Inne i grottan var åt ena
sidan en tämligen trång och kort gång. Dit kröp Loke
in och gömde sig. Han ställde sig, som vore han alldeles
förskrämd. Tor satte sig i sidogångens öppning med
handen om hammarskaftet och afvaktade hvad komma
kunde. Kort därefter uppstod ett besynnerligt, långdraget,
snöflande och rullande dån, som vardt allt förfärligare och
liknade en underjordisk åska. Marken gungade, och
grottan, hvari Tor och Loke gömt sig, skälfde i sina
grundvalar. Det var jordbäfning, och den blef långvarig. Med
korta uppehåll förnyade sig de rullande dånen och de
dem åtföljande jordskalfven hela natten. Tor själf tyckte,
att detta var hemskt, helst mörkret var så tjockt, att man
ej såg hand framför sig. Ändtligen var det som om
mörkret förtunnats så pass, att det var möjligt att nyttja
sina ögon. Då gick Tor ut och spejade, så godt det
lät sig göra i dunklet på den bäfvande skogsmarken, där
träden vacklade på sina rötter eller redan lågo kullslagna.
Loke följde honom efter. Då upptäckte han ett par fötter,
större än en storvuxen man, och vid dem ett par ben,
långa i förhållande till fötterna, och en bål, hvars flåsande
bröst höjde och sänkte sig, och slutligen ett hufvud, ur
hvars mun och näsborrar det jordskakande dånet kom.
Helt visst var det jätten som Tor hade sett, innan han
gick in i grottan. Jätten sof och snarkade. Tor vill
annars aldrig slå sofvande man; men nu förekom det
honom nödigt att göra ett undantag. Han lyfte hammaren
och lät den med asakraft slå ned på jättens panna. Denne
grinade litet i sömnen, men pannan var hel, och han
fortfor att snarka. Då spände Tor sitt starkhetsbälte
hårdare kring midjan och slog än ett slag. Men utan
större verkan. Han slog ett tredje. Då vaknade resen,
förde handen till tinningen och mumlade, att ett blad
eller barr måste fallit ned från trädet ofvanför och väckt
honom. Tor kände sig häpen och visste ej annat än
fråga, hvad han hette. Han svarade, att han hette
Skrymer; »men om ditt namn behöfver jag ej spörja» sade
han; »jag vet att du heter Asator». Därpå satte han
sig upp, såg sig omkring och sade: »jag lade från mig
en vante, när jag skulle gå till hvila i går kväll», och
därmed räckte han ut armen och tog sin vante, och Tor
fick då se, att det var den som han och Loke om natten
vistats i, och att sidogången var tumfingern. »Om du
ämnar dig till Fjalars», tillade han,“ så tag dig i akt!
Där finner du män som äro svårare att ha att göra med
än jag». Tor frågade närmaste vägen till Fjalars gård,
och Skrymer utpekade riktningen. Därefter reste han sig
med hela sin längd och var med några steg försvunnen
ur Tors åsyn.
Om nu, såsom sannolikt är, Loke rådde Tor att
vända om, så skämdes dock Tor att göra det, utan fann
han det bättre anstå sig att fortsätta äfventyret, hvilken
utgång det än finge. Mörkt eller halfmörkt var det ännu
alltjämt, ty någon riktig dager har Fjalars rike aldrig.
När de gått ett drygt stycke väg, skymtade framför dem
en den största byggnad, mer högrest, tycktes det, än
Valhall. Snart stodo de framför porten till
omgärdningen. Den kunde Tor ej få upp; men han kröp in mellan
spjälarna i stängslet, och Loke följde honom. Nu sågo
de framför sig en väl upplyst sal, hvars dörr var
uppslagen, och de stego in. Fjalar satt där i högsätet, och
på bänkar kring väggarna sutto hans fränder och husfolk.
Så långa som Skrymer voro de på långt när icke; men
de fleste likväl så stora, att Tor i jämförelse med dem
torde liknat en halfvuxen pojke. De båda färdemännen
gingo fram och hälsade höfdingen. Denne bjöd dem
välkomne och sporde hvad piltarne hette. Tor och Loke
sade sina namn. Borden gjordes i ordning för en
måltid, hvari de främmande bjödos att deltaga. Medan man
spisade, föll talet på idrotter. Fjalar berömde sina män
där i salen för skicklighet i hvarjehanda sådana, och
frågade, i hvilka idrotter gästerna voro bäst öfvade. Loke
svarade, att han trodde sig innehafva konsten att äta fort
och mycket; i öfrigt vore han icke idrottsman. Fjalar
skrattade och sade: »midt emot dig vid bordet har du
min tjänsteman Loge. Han öfvar samma konst och
kunnen I nu kappas». Där frambars ett aflångt fat, fylldt
med kött, och ställdes mellan dem tvärs öfver bordet.
Båda åto nu allt hvad de förmådde och möttes midt i
fatet. Då hade Loke ätit allt köttet på sin hälft af
detsamma; men Loge både köttet och benen och fatet
dessutom. Fjalar sporde nu Tor i hvilka idrotter han vore
förfaren. Tor svarade, att han där hemma i Asgard
gällde för att vara en god brottare och ansågs äfven
kunna lyfta tung börda och dricka försvarligt. Då
fylldes mjödhornen öfver lag. Framför Tor stod ett, som
ej var större än de andres. Desse tömde sina i botten;
men Tor, fast han drack så mycket han orkade, kunde
knappt se, att mjödet i hans horn hade sjunkit något.
Detta förtröt honom i hans själ, och han fann sig liten
och obetydlig i jämförelse med dessa jättar. Sedan man
hvilat sig på måltiden, sade Fjalar: »Tor talade om,
att han kan lyfta tung börda. Släpp in min katt i salen,
och låt oss se, om Tor kan lyfta honom. Här är detta
en lek för barn.» I detsamma kom en stor grå katt
fram på golfvet. Tor tyckte nog, att Fjalar förnärmade
honom med ett sådant förslag; men nu förekom han
sig själf så ringa, att han teg och gjorde som Fjalar
ville. Han lade sin hand under magen på katten och
lyfte; men allt eftersom han lyfte, sköt katten rygg, och
högre upp kunde han icke få honom, än att katten stod
med tre af sina fötter kvar på golfvet. »Det kommer sig
däraf», sade Fjalar, »att Tor är så lågvuxen. Annars
hade det väl lyckats. Nu lär Tor efter egen utsago
vara en skicklig brottare, och jag önskar se honom
bevisa det. Med någon af mina män här inne vill jag
dock icke, att han försöker sina krafter; ty då skulle
det gå honom illa. Men ropa in min fostermor Elle!»
I detsamma inträdde i salen en käring, som såg mycket
ålderstigen och skröplig ut. Tor skulle vägrat att brottas
med henne, men hon grep tag i honom och han måste.
Han fann, att hon var vådligt stark; ju fastare han tog
i, dess fastare stod hon. Knep mot henne ville han
dock icke nyttja, för att få henne omkull. Men Elle
kunde ej heller med ärliga medel besegra Tor; då satte
hon »käringkrok» för honom och fick honom ned på ett
knä. Fjalar sade nu, att brottningen skulle upphöra,
och de båda motståndarne släppte hvarandra. Tor vardt
djupt nedslagen och väntade att bli beskrattad af Fjalars
män. Men underligt nog sutto desse och sågo helt häpne ut.
Förödmjukad som han var, ville Tor lämna Fjalars borg
genast; men denne bad honom och Loke stanna kvar
till följande morgon, och de bemöttes allt intill sin
affärd med uppmärksamhet och aktning. Ingen skämtade
med deras underlägsenhet. När de följande morgon
begåfvo sig på väg, följde dem Fjalar ett stycke, och så
uppfylld var han af förvåning och beundran öfver hvad
Tor uträttat, att han icke kunde tiga med sanningen.
Han visade Tor en klippa, som hade tre fyrkantiga djup.
»Där ser du», sade han, »märken af dina tre
hammarslag. De träffade berget, men icke mitt hufvud, ty jag
är mästare i synvillor. Synvillor var det mesta, som du
hos mig erfarit. Loge, som åt i kapp med Loke, är min
tjänare eldslågan. Hornet, hvarur du drack, stod i
hafvet, men det såg du icke. Katten, som du lyfte, var
Midgardsormen; det såg du ej heller. Den gamla, med
hvilken du brottades, och som icke utan knep kunde
vinna en half seger öfver dig, är ålderdomen, som
besegrar den starkaste. Nu skiljas vi åt, och jag önskar
icke att se dig mer som gäst, ty du blir farlig för oss
alla. Men kommer du, så är jag mästare nog i trolska
konster för att kunna med sådana värna min borg. » Efter
dessa ord försvann Fjalar. Tor och Loke återvände till
Asgard.
Från en senare tid förtäljes denna sägen så, att icke
blott Loke, utan äfven Tjalve och Raskva, Egils
fosterbarn, följde Tor på färden till Fjalar, som i den
berättelsen kallas Utgardaloke, samt att Tjalve bar Tors
matsäck, tills de första natten lade sig att hvila i Skrymers
vante. Under natten inträffade den af Skrymers
snarkningar orsakade jordbäfningen. Då Tor fram mot
morgonen gick ut och fick se jätten, ville han slå ihjäl
honom; men denne vaknade i detsamma och frågade,
om Tor ville hafva honom till reskamrat. Därtill jakade
Tor. Skrymer föreslog, att de skulle förena sin vägkost,
och då Tor därtill samtyckte, lade Skrymer all maten i
en påse och bar den på ryggen. Sedan vandrade de
tillsammans hela dagen och lade sig om kvällen att hvila
under en stor ek. Skrymer somnade. Tor tog då
matpåsen och skulle öppna den, men kunde icke få upp
knutarne. Då vredgades han, grep sin hammare och slog
Skrymer i hufvudet. Skrymer vaknade och frågade, om
ett blad fallit ned på honom. Därefter somnade han
åter. När Tor vid midnattstid hörde honom snarka, tog
han hammaren och slog honom midt i hjässan. Skrymer
vaknade och frågade, om ett ollon fallit ned på honom.
Sedan han fram på morgonen åter börjat snarka, sprang
Tor upp, svingade hammaren, slog jätten i tinningen och
märkte, att hammaren sjönk ned ända till skaftet.
Skrymer vaknade och förmodade, att något ris fallit ned på
honom från trädet. Därefter åtskildes de, sedan Skrymer
utpekat vägen till Utgardaloke och sökt skrämma Tor för
de farlige kämparne därstädes.
Vid de täflingar, som sedan ägde rum i borgen,
uppträdde äfven Tjalve och täflade i kappspringning med
en liten pilt, som hette Huge. Tjalve besegrades, ty
Huge var jättehöfdingens hug (tanke), som hann till
målet förr än han. Om Tor säges det, att han vid
dryckestäflingen drack så mycket, att hafvet märkbart sjönk,
ehuru detta föga syntes i hornet.
16.
TORS FÄRD TILL JÄTTEN HYMER.
Asagudarne voro en dag samlade till ett festligt
samkväm, där man vid måltiden pröfvade och fann behag i
steken af vildt, som jagats och fångats i skogen. Mycket
vardt drucket, medan denna rätt förtärdes, och under
inflytandet af det rikliga drickandet kommo nya tankar och
förslag att omordas. Så framställdes den mening, att de
makter, som upptagits i fredsförbundet med asarne, voro
underordnade och hade att visa dem sin undersåtliga
vördnad genom att, åtminstone en gång om året, mottaga
dem i sina boningar och där sörja för godt underhåll.
Tanken slog an, och innan man steg upp från bordet,
hade man med lottning afgjort, hvem som vore
lämpligast att börja hos. Lotten hade gifvit tillkänna, att
hafsjätten Öger skulle bli gudarnes förste värd och att
han hade råd att bjuda dem riklig undfägnad. Det beslöts
också, att Öger skulle därom genast underrättas; Tor
spände för sin char och for dit. Öger satt på sin
klippborg ute i hafvet, när asaguden kom. Tor frambar
ärendet i befallande ton och med en skarp blick in i jättens
ögon. Öger svarade icke nej till ärendet; men han var
förnärmad af Tors uppträdande och uppgjorde genast sin
hämndeplan. Han ville, sade han, gärna emottaga asarne
i sin borg och bjuda dem det mjöd han förstod att brygga;
men för att mjödet skulle varda så rikligt som en sådan
fest kräfde och han själf önskade, behöfde han en
mycket större bryggkittel än han nu ägde. Han angaf måtten,
som voro mycket stora, och torde sagt sig vara
öfvertygad, att Asator skulle kunna anskaffa den. När det
skett, vore asarne välkomne till honom vid den tid på
året, då linet bärgas. Med det beskedet återvände Tor
till Asgard och meddelade det till sina fränder. Men en
kittel, så stor som den Öger önskade, fanns icke i
Asgard, och man undrade, om en sådan fanns i hela
världen. Kitteln kunde visserligen beställas hos
underjordskonstnärerna; men Tyr tog sin vän Tor afsides och sade
sig kunna ge råd. »Du vet», sade han, »att jag är
styfson och fosterson till jätten Hymer, som bor å andra
sidan Elivågor i yttersta Norden. En kittel så stor som
den du lofvat Öger finns hos honom.» -- »Men hur
kan man få den?» -- »Endast med list, min vän», sade
Tyr; »vi måste begifva oss dit och försöka.» Tor, som
älskade äfventyr, fann det behagligare att följa detta råd
än att bedja konstnärerna om hjälp.
Detta var just hvad Öger uträknat. Han visste, att
Hymer, och han allena, hade en kittel af de angifna
måtten, och att Tor, för att anskaffa den, måste göra
en färd till denne ytterst farlige frostjätte, känd för att
vara »storm-ögd». Den, som är stormögd, kan, när han
riktar vredgad blick på någonting, urladda ur ögonen en
förstörande kraft; men är urladdningen gjord, dröjer det
en tid, innan hans ögon återfå tillräckligt ämne därtill.
Tyr kände till den saken och bad Tor vara på sin vakt
och lyda de råd, som de nog skulle få af husmodern på
stället, Tyrs moder.
Från Asgard till Elivågor, där Egils borg, Ysäter, är
belägen, är det för Tor en dagsresa, när han åker efter
sina bockar. Han tog Tyr med sig på sin char.
Människorna i Midgard hörde åskan dåna, och deras fält
fingo uppfriskande skurar, där asarne foro fram. Mot
kvällen anlände de till Ysäter och välkomnades af Egil
och Groa. Bockarne afselades, och charen ställdes in
mellan de väggar, där den vid Tors besök alltid har sin
plats. Tor far aldrig efter sitt bockspann öfver
Elivågor, utan vadar öfver detta vattendrag, och han färdas
alltid till fots i Jotunheim. Medan han är där, vakta
alfkrigarne i Ysäter hans dragare och resedon. Tor är
en ypperlig vadare, och intet vattendrag, hur djupt det
må vara, hindrar honom, ty han har den egenskapen,
att i mån af vattnets djup växer hans egen höjd, så att
vattnet aldrig når honom högre än till starkhetsbältet,
fast det händer, att böljorna, om sjögången är stark,
kunna slå honom upp mot skuldrorna. När han kommit
i land, återfår hans kropp sin vanliga längd.
Tor gaf sig denna gången icke tid att stanna och
förpläga sig hos Egil. Han begaf sig med Tyr öfver
Elivågor, sedan han, som vanligt, uppryckt en rönn vid
stranden, för att hafva den till staf under vadandet.
Sedan de gått, kom Loke till Egils borg, i hvilket
föregifvet ärende är okändt, och emottogs gästvänligt.
Kvällsmat skulle nu beredas, och som Tors bockar funnos
att tillgå, beslöt man, att den ene af dem skulle slaktas.
Detta kan utan fara ske, om man blott iakttager, att den
slaktade bockens ben blifva i oskadadt skick nedlagda
på det afflådda skinnet, ty när Tor svänger sin hammare
öfver lämningarna och signar dem, står bocken upp igen,
lika stark och kry som någonsin. Vid kvällsmaten
pratade Loke med fostersonen på stället, den unge Tjalve,
och narrade honom att med knifven klyfva ett af
bockens lårben för den läckra märgens skull. I god tid,
och innan Tor och Tyr återkommit från Jotunheim, begaf
sig Loke därifrån.
Från Elivågor är det ett tämligen långt stycke väg
genom skogvuxna klyftor och förbi berg, i hvilkas hålor
de jättar, som höra till Hymers släkt, ha sina bostäder.
Bland dessa finnas åtskillige, som ännu till utseendet
likna de flerhöfdade rimtursarne. Så gjorde äfven Hymers
moder.
När de båda asarne hunnit fram till gården och
stigit in i salen, emottogos de vänligt med
välkomsthornet af Tyrs vackra och guldprydda moder. Hymer själf
var ute på jakt. Salen var stor och uppbars af väldiga
stenpelare. På en pelare vid gafveln hängde åtta kittlar.
En af dem var den eftersökte.
Emot aftonen, när Hymer väntades hem, rådde hans
hustru Tor att med Tyr gömma sig bakom gafvelpelaren,
där kittlarne hängde, ty, sade hon, »min man är ofta
icke just vänlig mot gäster, och han är snar till vrede».
Där sutto de, när Hymer, sent om kvällen, inträdde i
salen. Ispiggar skramlade kring honom, och hans
kindskägg var fruset. Husfrun hälsade honom välkommen
från jakten och meddelade den glada nyheten, att sonen
Tyr, den länge väntade, kommit på besök. Så till vida
var allt godt, men då hon tillade: »med honom har Tor,
människornas vän, kommit hit», fingo Hymers stygga
ögon det utseende, som bådade urladdning. Då sade
den kloka kvinnan: »se bort till gafvelpelaren! där bakom
gömma de sig.» Hymer såg dit och kraften i hans ögon
bröt ut med sådan våldsamhet, att pelaren, så tjock han
var, brast itu och kittlarne gingo sönder och föllo i
golfvet. Blott en, den största och hårdast smidde, förblef
hel. Nu trädde asarne fram och hälsade, och den gamle
jätten mätte med blicken sin ätts ryktbare fiende,
Midgards värnare, från hjässan till fotabjället. Och utföll
den mönstringen så, att Hymer tyckte det vara bäst för
sig själf att visa sig höflig och uppfylla en värds
skyldigheter. Tre oxar slaktades och kokades till
kvällsmaten. Af dem åt Tor ensam upp de två. Det förtröt
Hymer, och han kunde icke låta bli att säga: »i
morgon få vi lefva af den föda, som vi kunna fånga oss
ute.» Följande morgon föreslog Tor, att de skulle fara
ut på fiske, och frågade hvad slags agn hans värd
nyttjade. Hymer, som hade stora och vildsinta jättetjurar
i sin hjord, sade: »gå till min hjord, om du törs, och
tag dig agn där af en oxe». Tor gick till skogen och
kom snart tillbaka med hufvudet af en svart tjur; ej
heller nu kunde Hymer undertrycka sin förargelse. Så
gingo de ner till Elivågor med sina fiskedon. Hymer
lösgjorde en båt och satte sig till årorna, Tor tog plats
på aktertoften. När de rott ett stycke ut på fjärden,
lade Hymer upp årorna. Tor ville att de skulle ro längre
ut; men det vägrade jätten bestämdt, troligen därför att
å motsatta kusten bodde jättefienden Egil, som plägade
på skidor göra färder å vattnet, väpnad med en båge,
hvars pilar icke förfelade sitt mål. Det var därför
rådligast att icke våga sig för långt från jättestranden.
Hymer och Tor firade ut sina fiskelinor. Hymer hade
god fiskelycka och drog på en gång upp två hvalar.
Tor hade fästat tjurhufvudet på sin krok och fick ett
väldigt napp. Det var Midgardsormen, som slukat agnet.
Han var redan då ett vidunder af förfärande storlek och
styrka, ehuru på långt när icke så stor, som han till
64 VIKTOR RYDBERG.
slut skall bli. Tor halade in linan, fast ormen stretade
emot, och han fick det fula hufvudet upp mot relingen.
Hans ena hand höll linan; den andra ryckte hammaren
ur starkhetsbältet och gaf ormen ett slag i skallen. Det
var ett hårdt slag, och ormen tjöt och vältrade sig, så
att det genljöd ur djupet och jorden skalf. Men lös
kom han och sjönk åter ned i hafvet. Nästa slag af
Tors hammar får han icke förr än i Ragnarökstriden.
När efter slutadt fiske Hymer rodde tillbaka med
sin gäst, satt han dolsk vid årorna och sade icke ett
ord. Några vilja veta, att när Tor med sin hammar
slog Midgardsormen i hufvudet, afskar Hymer hans
fiskelina, så att Midgardsormen på det sättet kom lös, samt
att Tor i förargelse häröfver gaf Hymer en örfil, så att
han föll omkull i båten. Huru än härmed förhöll sig,
visst är, att Hymer var vid dåligt lynne. När de
kommit i land, frågade han, om Tor ville bära hvalarne upp
till gården eller göra fast båten. Tor tog båten, men
band den icke vid stranden, utan bar den med ösvatten
och åror hela vägen upp till jättens sal. Däri gjorde
Tor klokt, ty på det sättet betryggade han sig
obehindrad återfärd öfver Elivågor. När de kommit hem, ville
jätten se andra prof på Tors styrka. Det sista profvet
han begärde var att se, om Tor kunde lyfta hans store
bryggkittel och bära den ut ur salen. Det var nog Tyr,
som lockade Hymer att föreslå det profvet. Själf gjorde
Tyr två försök att lyfta den, men fick den ej ur fläcken.
Tor grep tag i kittelns rand och spände fötterna därvid
så hårdt mot golfvet, att han trampade igenom det.
Kitteln lyfte han upp på sitt hufvud och bar den så ut ur
salen. Tyr följde honom och de kommo icke igen. När
de läto vänta på sig, anade Hymer oråd och skyndade
ut. De båda asarne hade så brådt om, att de sprungit
ett godt stycke, innan de sågo sig om. Då märkte de,
att de voro förföljda. En hel jätteskara kom rusande ut
ur sina hålor och följde Hymer. Då måste Tor lyfta ned
kitteln och taga sin hammare. Tyr bistod honom manligt,
och lyktade striden så, att angriparne stupade. Därefter
kommo asarne oantastade öfver Elivågor till Egils borg.
Här mottogos de med glädje. Tor signade sin slaktade
bock med hammaren och han stod upp, bockspannet
spändes för charen, och med den lyckligt förvärfvade
kitteln skulle nu färden fortsättas till Asgard. Men långt
hade de icke åkt, förrän den ene bocken blef lam i ena
benet. Tor for tillbaka till Egils borg och förhörde sig
om hvad som kunnat vålla detta. Tjalve bekände då,
att han klufvit den ena lårpipan för märgens skull. Tor
var mycket vred och kräfde af Egil vederlag för skadan.
Dock gick vreden sin kos, när han såg, huru bedröfvad
hans vän var öfver Tjalves oförståndiga gärning. »Tag»,
sade Egil, »mina fosterbarn i vederlag; något bättre kan
jag väl icke ge dig.» Och Tor tog Tjalve och Raskva
i böter, så nämligen, att han vardt deras fosterfader och
lät Tjalve få del af sina egna bragders heder.
17.
TORS FÄLTTÅG MOT JÄTTEN GEIRRAUD.
För den, som iakttog tidens tecken, var det tydligt,
att jättarne vordo med hvarje år, som gick, djärfvare
och farligare. Egil med sina alfer hade mycket att göra
för att hålla dem inom deras gränser. Allt som oftast
for han på sina skidor omkring å de stormiga,
töckenhöljda och trolska Elivågor för att utspeja deras företag.
Två svåra envigen hade han haft att bestå, det ena med
jätten Koll, det andra med hans vilda och starka syster
Sela, och lyckats fälla dem båda. Han och hans alfer
voro hjärtligt hatade af jättarne för den trägna och käcka
vakttjänst de höllo. Ej minst var Egil en nagel i ögat
på jätten Geirraud, höfding för en talrik och stridslysten
jättestam och fader till de ryktbara jättinnorna Greip och
Gjalp. Loke, som, med och utan gudarnes vetskap, ej
sällan uppsökte sina fränder i Jotunheim och rådgjorde
med dem, blef ense med Gjalp och Greip om en plan
till Egils och hans alfers fördärf och, om möjligt, äfven
till Tors.
I Asgard talade Loke med Tor om Geirraud och
hans folk som om mycket farliga jättar, hvilka det vore
alldeles nödvändigt att näpsa. Tor borde, menade Loke,
göra ett ordentligt fälttåg emot dem, följd af Egil och
hans stridsmän. »Men akta dig att göra det», sade han,
»om du icke tror dig god nog till företaget, ty farligt
är det.»
Tor lät Loke icke länge egga sig att uppsöka »de
brådbranta fjäll-altarnes tempelpräst» Geirraud. Han bad
Loke skaffa noggranna underrättelser om vägen till
Geirrauds gård, och denne gaf honom beskrifning på en väg,
om hvilken han försäkrade, att en truppstyrka kunde på
den framtränga utan att möta trånga pass eller svåra
vattendrag. »Gröna stigar», sade han, »ligga till
Geirrauds väggar.» Tor körde då till Egils borg, och när
han mot aftonen kommit dit och omtalat sitt uppsåt att
i spetsen för borgens stridsmän uppsöka Geirraud och
hans släkt för att tukta dem, vardt det mycken fröjd
bland Egils kämpar, och de rustade sig att följande
morgon vara färdiga till uttåget.
På utsatt tid bröto de upp och satte öfver Elivågor,
Tor vadande, Egil och Tjalve på skidor, de öfriga i båtar,
och ryckte till fots in i Jotunheim på den väg, som Loke
hade anvisat. Loke var icke med; det aktade han sig
visligen för. Ej heller saknades han af någon, ty han
stred på långt när icke så käckt med vapen som med
sin skarpa, mångordiga och lögnaktiga tunga. Men hvad
Tor icke anade var, att Loke låtit Geirraud veta, att
asaguden och hans stridsmän vore att vänta. Jättarne
beredde sig på att mottaga dem, och ett försåt var p
lanlagdt på den af Loke förordade vägen. Jättekvinnor höllo
utkik från bergen och hastade till sina män för att
underrätta dem om fiendernas framryckande.
Vägen såg till en början lofvande ut, och äfven
vädret var drägligt. Efter hand ändrade sig detta. Man
kom in i en fjälltrakt, som tedde sig allt vildare och
hemskare, och i samma mån slog vädret om och vardt
ohyggligt. Stormvindar frambrusade mellan bergen, svarta
molnmassor seglade utefter fjällsidorna, och skurar af
hagel störtade ned. Och när dalen gjorde en krök, sågo
Tor och hans kämpar framför sig en älf, i hvilken digra
strömmar, svällande af hagelskurarne, nedvältrade från
bergen med fräsande isvatten och stängde deras väg.
För Tor, om han varit ensam, hade detta ej utgjort
hinder, ehuru det äfven om honom gäller, att han vid
vadande måste anstränga sig i mån af forsens våldsamhet.
Men för hans kämpar såg det värre ut. Här i de
hvirflande vattenmassorna kunde Egil och Tjalve icke bruka
sina skidor, och deras alfkämpar icke sin simkonst. Tor
fick röna, att Loke var en bedräglig vägvisare. Han hade
sagt, att ingen älf stängde den af honom angifna leden.
Det gällde nu att finna ett vadställe för stridsmännen,
och det var ingen lätt sak. Tor gick ut i älfven och
undersökte bottnen med tillhjälp af sin staf, »väghjälpens
träd». Han fann ett vadställe och anvisade det. Själf
beslöt han gå fram i det djupa vattnet där nedanför.
Han såg med nöje, att Egil och Tjalve och deras kämpar
icke visade tveksamhet. Med god förtröstan stego de i
vattnet, och vadandet började. Tor gick lugn och trygg,
men måste ha blicken riktad ej endast på forsen och på
sina ledsagare, utan ock på motsatta stranden och landet
där bortom, ty det tycktes honom, att det myllrade
någonting mörkt där borta, som kunde vara en annalkande
jätteskara. Ofvanför fjällbranterna, hvarifrån skummande
strömmar vräkte sig ner i älfven och ökade dess
vattenöfverflöd, såg han jättinnor stå, som nog bidrogo därtill.
Det var Greip och Gjalp och deras leksystrar.
Alfkämparne satte med kraft fötterna mot älfbottnen,
och som stafvar nyttjade de sina spjut, som de
strömledes sköto ned mot den steniga bottnen. De flockade
sig tillsammans till ömsesidig hjälp, så godt som
vadställets smalhet tillät det. Främst gick Egil. I midten
af de andre den hurtige Tjalve. Klangen af spjuten, när
deras metallbroddade ändar stötte mot bottenstenarne,
blandade sig med dånet af hvirflarne, som brusade kring
älfvens klippblock.
Men floden steg oupphörligt i höjd och våldsamhet.
Tor själf, den storvuxne Odenssonen, märkte, att han
måste använda sin inneboende förmåga att skjuta i höjd
i mån af vattnets ökade djup. Mycket värre var det för
Egil och hans stridsmän. Strömgången vardt för strid
för spjuten, som de stödde sig mot. Hvirflarne ville
beröfva dem fotfäste och lyfta dem med sig, vattnet höll
på att växa dem öfver hufvudet, och det yrande skummet
slog hvita dok öfver deras hjälmar. Så kom en
hafsflodsvällande bölja, som de icke kunde motstå; hon nådde
själfve Tor till skuldrorna. Egil, »vinddrifven i
flodmarkens drifvors (de hvitskummiga vågornas) storm»,
störtade mot asagudens axlar och slog armarne kring hans
hals. Tjalve och de andra stridsmännen lyftes på en
och samma gång af den sjudande böljan; de grepo tag i
hvarandra och drefvos i en knippa ned emot Tor. Tjalve
fick ett duktigt grepp i hans starkhetsbälte och räddade
därmed sig och de andra. Så många af dem, som fingo
rum, hängde sig i starkhetsbältet rundt omkring guden;
de andre höllo fast i kamraterna. Med Egil på sina
skuldror och med en mängd af kämpar kring sin midja och
i släptåg vadade Midgards värnare, den väldige Asator,
genom vilda flöden. Geirrauds jätteskara hade nu hunnit
ned mot stranden. Jättarne hade fördröjt sig något för
att njuta det skådespel, som alfkämparnes kamp med
flodhvirflarne beredde dem och som de väntade skola
slutas med dessas undergång. Men nu, när de sågo dem
räddade ur »flodmarkens drifvor», rusade de med vilda
skrän fram till älfkanten och svängde i luften sina
stenbeväpnade slungor. Men nu hade också Tor hunnit i
smult vatten. Hans kämpar voro på fötter igen; Egils
båge klingade; slungstenarne möttes af susande spjut och
hvinande pilar. Blott några steg, och skarorna drabbade
samman bröst mot bröst, och öfver vimlet af de stridande
lyfte sig och föll i täta slag Tors hammare. Det var en
hård strid, hvari jättarne ådagalade trotsigt mod, och
mången alfkämpe fick minnesbetor. Men den slutade
med Midgardsvännernas seger. Asahammaren krossade
hvad den träffade, och hvad som efter striden återstod
af Geirrauds utsända skara flydde uppåt dalens klyftor
tillbaka till sin höfdings gård. Tor och hans vänner
Egils »med idrottsinne borna skräckskara», drog djupare
in i Jotunheim, ledsagade af jättekvinnors vilda tjut uppe
ifrån fjällbranterna.
Så kommo de ändtligen till Geirrauds gård. Inne i
hans bergsalar var allt hans husfolk, alla de från
striden undkomne jättarne, samt Greip och Gjalp och andra
starka och vildsinnade jättinnor samlade. När man hunnit
fram, räckte Tor sin staf, den ur skogen uppryckta
rönnen, till Egil för att han skulle använda den som vapen,
ty här förestode ett handgänge, hvari »stridsladans rågs
stänglar» (kogrets pilar) ej kunde vara till gagn. Så
ryckte Tor upp den tunga stendörren, och han och Egil
inträdde främst och jämsides i jättens dryckessal.
Geirraud, som stod i sitt högsäte vid salens motsatta
gafvel, slungade mot Tor en glödgad järnbult med sådan
fart, att Egil raglade vid luftdraget; men Tor mötte med
sin hammare järnet i flykten och sände det tillbaka så,
att det genomborrade Geirraud och slog in i bergväggen
bakom honom. Efter Tor och Egil stormade alferna in
i salen. Det blef blodig kamp och svår trängsel. Egil
svängde »väghjälpens träd», Tor hammaren. Gjalp och
Greip störtade sig mot Odenssonen och brottades med
honom; för att varda dem lös måste han göra ett grepp,
som bräckte deras ryggben. Alla bergsalens inneboar
lågo slagna, innan segervinnarne lämnade Geirrauds gård,
och utan vidare äfventyr tågade de tillbaka genom
Jotunheim och kommo till Egils borg, där de höllo ett
muntert gille, innan Tor på sin char for genom luften till
Asgard.
Loke, bedragaren, borde råkat illa ut. Men nu,
likasom då han ställdes till rätta för att han hade narrat
Tjalve, visste han att med hal tunga och skenfagra
ursäkter fria sig från straff.
18.
TORS HAMMARE STULEN.
Tor har haft två hammare. Den som hittills blifvit
omtalad är ett godt konstverk, gjordt af hårdaste sten,
blankfejadt och skinande och laddadt med vafereld i gryet.
Men som det sedan visade sig, hade den icke alla
upptänkliga goda egenskaper. Denne äldre hammare har,
likasom den yngre, varit kallad Mjölner (»krossaren»).
Tor hade under någon af sina utflykter lagt sig att
sofva. När han vaknade, var hans hammare
försvunnen. Det var en obehaglig upptäckt. Himmelens och
jordens säkerhet berodde på detta vapen. Tor kände sig
så förfärad, att han skälfde, hvilket annars icke plär
hända honom. Han letade på marken rundt omkring,
men gagnlöst.
Farligt var det också att tala om förlusten. Ty om
jättarne finge veta om den, skulle den öka deras mod
och mana dem till angrepp på Midgard. Men tiga och
intet göra var också farligt. Så beslöt Tor att meddela
den fyndige och rådsnabbe Loke hemligheten. Icke
därför att Tor just trodde på honom. Men Loke hade skäl
att ställa sig väl med Tor och skingra det misstroende
denne hade anledningar att hysa. »Märk, Loke, hvad jag
nu mäler», sade Tor, »och hvad ingen i himmelen eller
på jorden vet: från asaguden är hammaren stulen.» »Det
torde hjälpas», sade Loke, »om du kan ställa det så, att
jag får låna Fröjas fjäderham.» De gingo då till
Folkvang och trädde in i Fröjas sal, och Tor bad henne om
lånet. Kär, som Tor är, för alla gudar och människor,
svarade Fröja, att hon gärna lånade honom den, vore den
aldrig så dyrbar. Loke iklädde sig fjäderskruden och flög
med susande vingslag ur Asgard till Jotunheim. Det är
sannolikt, att han på förhand visste, hvem som stulit
hammaren, ty han tog raka vägen till jätten Tryms gård.
Trym, turshöfdingen, satt på sin utkikskulle utanför
gården, snodde guldband åt sina hundar och kammade sina
hästars manar. Loke och han voro gamla bekanta, och
Trym begrep, i hvilket ärende han kom. »Hur står det
till hos asar och alfer, och hvarför kommer du nu till
Jotunheim?» sporde han. »Det står illa till hos asar och
alfer», sade Loke, »och det är väl du, som gömt Tors
hammare?» Det erkände Trym genast, ehuru han
förtegat det för alla andra. Tors hammare duger icke i
hvilken hand som helst, och den hade för tjufven intet
annat värde än det vederlag han kunde få för dess
återlämnande. »Jag har», sade Trym, »gömt hammaren åtta
raster nere i jorden och ingen får den, som icke hitförer
Fröja som min brud.» Med detta besked flög Loke till
Asgard. Tor stod på borgens gård och väntade otålig
och lät icke Loke sätta sig, innan han omtalat ärendets
utgång. »Säg det i luften», sade han, »ty ofta är den
sittandes tal föga pålitligt, och den hvilandes ord fulla
af lögn.» Loke frambar sitt ärende. Tor gick då till
Fröja, omtalade för henne, hur det var, och bad henne
för gudars och människors bästa att kläda sig i bruddräkt
och sitta upp i hans char och följa honom till Trym.
Men vid blotta tanken på en så ovärdig brudgum häfde
sig Fröjas barm så häftigt, att länkarne i hennes
bröstsmycke Brisingamen brusto. Hon ville icke höra ett ord
mer därom. Då måste gudarådet sammankallas: asarne
gingo till tings och asynjorna till rådstämma för att
besluta om hvad som skulle göras. Heimdall stod upp
och föreslog, att Tor skulle klädas i brudlin och smyckas
med Brisingamen och föras till Trym, som om han vore
Fröja. Tor stod därefter upp och sade, att det ville han
visst icke göra; han skulle bli utskämd och kallas en
karlkvinna, om han läte kläda sig i bruddräkt. Loke
stod då upp och sade till Tor: »hämtar du icke din
hammare, då varda jättarne herrar i Asgard.» Tor lät
då bekväma sig därtill, och asynjorna klädde honom till
brud. Hans blonda skäggfjun klipptes bort, hans hår
sattes upp efter kvinnobruk och pryddes med band och
spetsar, man påtog honom en veckrik klädning, vid bältet
fästes en nyckelknippa, och bröstet pryddes med Fröjas
Brisingamen. Tor var ung och vacker och smärt om
midjan. En ståtligare brud kunde man knappt få se;
men väl mycket bred öfver härdarne var den väldiga
ungmön. Detta var en lek i Lokes smak, och han bad
att få följa med, klädd som brudtärna. Tors bockar
drefvos hem från betet på de saftiga Asgardsängarne och
spändes i sina skaklar. Den, som fått sitt lårben skadadt,
var längesedan läkt genom helande konst och galdersång.
Färden gick snabbt, men med blixt och brak, ty Tor var
i sin bruddräkt icke vid bästa lynne. När Trym såg dem
komma, befallde han sina jättar att bona sal och bänkar
och duka bord. »Mycket har jag som fröjdar mitt hjärta,
rika skatter och många smycken, kor med guldhorn och
svarta oxar; Fröja allena saknade jag. Fören nu in i
salen Fröja, min brud, dottern af Njord från Noatun!»
Så skedde med högtidlighet. Tidigt på aftonen satt man
kring bordet vid fyllda fat och dryckeshorn. Bruden satt
vid jättehöfdingens ena sida, och Trym såg förälskad på
henne; å andra sidan hade han brudtärnan. Men
förvånad vardt Trym öfver Fröjas matlust. Tor förstod sig
icke på att vara behagsjuk. Han åt ensam upp en hel
oxe, åtta laxar och alla de sötsaker, som uppdukats för
fruntimren, och han sköljde ned det med tre mål mjöd.
Trym hviskade till brudtärnan, att han aldrig i sin lefnad
sett en ungmö äta och dricka så mycket på en gång.
Loke sade det vara väl förklarligt, ty Fröja hade så
längtat till Jotunheim, att hon hungrat och törstat i åtta
dygn. Längre fram på aftonen ville Trym kyssa sin
utkorade. Han lutade sig emot henne under det fina
brudfloret, men flög häpen tillbaka och sade till brudtärnan:
»Hvad Fröjas ögon kunna ge skarpa blickar! Det var
som brann det eld i dem!» »Det är varmaste
kärlekseld», försäkrade Loke, »hon har trånat till dig så, att
hon icke sofvit på åtta dygn.»
Så kom kvällen, och vigseln skulle äga rum. Då
befallde Trym, jättehöfdingen: »Bären in hammaren
Mjölner till brudens vigning och lägg den i hennes knä!
Vig oss sedan samman med löfte och ed!» Hammaren
bars in. Då log Tor i sitt hjärta. Den lades i hans
knä. Då grep han om den, och hvad som sedan skedde
behöfver icke sägas. Han drap hammartjufven och hela
hans släkt. Med Mjölner i brudbältet återvände han till
Asgard.
19.
HURU ASGARD FICK SIN VALLGÖRDEL OCH ODEN
SIN HÄST.
Trym hade velat få Fröja till sig i Jotunheim. Det
var många jättar som ville det. Men olycklige hade gudar
och människor varit, om de urtida frostmakternas afkomma
fått kärlekens och fruktsamhetens gudinna i sitt våld.
En dag fingo gudarne veta, att en jätte sagt, att om
han finge Fröja och sol och måne, så skulle han i
gengäld uppföra kring Asgard en vall, som frostmakter och
jättar aldrig kunde öfverstiga, äfven om de eröfrat hela
den öfriga världen. Han hade tillsagt, att han kunde göra
det på tre halfår. Det var Loke som omtalade detta för
asarne, och han tyckte att förslaget var värdt att tänka
på; man kunde ju låta jätten bygga vallen; sen vore det
tid att se till, huru man skulle ställa med den äskade
arbetslönen. Asarne öfvervägde förslaget, dock hvarken i
afsikt att bedraga jätten eller utlämna Fröja; och de läto
genom Loke jätten veta, att de gingo in på hans anbud,
om han kunde göra vallen färdig på en vinter utan någon
annans hjälp; men om det efter sista vinterdagen fattades
något på vallen, skulle han ingen lön ha. Jätten antog
förslaget på det villkor, att han finge begagna sin häst
Svadelfare till arbetet. Loke tillstyrkte det, och det
medgafs honom. Gudarne voro öfvertygade, att han icke
skulle hinna med arbetet på utsatt tid. Då hade de utan
kostnad fått en del af vallen uppförd, och den kunde ju
fortsättas af andra händer efteråt.
Öfverenskommelsen bekräftades med ed, och jätten
försäkrades om trygg vistelse i Asgard.
Första vinterdag började arbetet. Det hvilade
hvarken natt eller dag. Om natten drog Svadelfare grus och
sten, och asarne häpnade öfver de lass han orkade med.
Om dagen byggde jätten på vallen, och det gick med
otrolig raskhet. Asarne började varda ängsliga, att arbetet
skulle medhinnas, och Loke gick och fröjdade sig i sitt
hjärta åt deras bekymmer. Då endast tre dagar voro
kvar af vintern, var vallen så nära färdig, att knappt mer
på densamma fattades än hvad som borde fattas till plats
för porten. Då kommo asarne att tänka på att Loke,
ehuru han upptagits i Asgard, var en jätte och mer än
en gång gifvit dåliga råd och gjort sig skyldig till
tvetydiga gärningar, ja till rent skadliga, ehuru man skyllt
dem mer på okynne och kitslighet än på elakhet. Loke
märkte, att hans trygghet i Asgard stod på spel och
hade snart grubblat ut, huru han skulle ställa det så, att
asarne, i stället för att vredgas på honom, skulle få skäl
att tacka honom. Samma afton, då byggmästaren for ut
efter sten med sin häst Svadelfare, kom ett sto
springande från skogen och vrenskade åt hästen. Hästen blef
vild, slet sig lös och sprang efter. Hela den natten måste
arbetet hvila, och nästa dag var det ingen sten att bygga
med. Stort bättre gick det ej de andra dagarne. Då
jätten såg, att hans sak var förlorad, blef han ursinnig
och rusade till strids mot gudarne. Därmed hade han
själf förspillt den trygghet, som blifvit honom lofvad;
Tor ställde sig i hans väg och krossade hans hufvud.
Hvem stoet var, vet Loke bäst. Han födde någon tid
därefter ett gråhvitt föl med åtta fötter, som vardt den
bäste häst i världen. Oden rider honom och han heter
Sleipner. Sedan dess var Loke djupt föraktad af gudarne;
men han gick fritt omkring som förut i Asgard, och
ingen kunde vederlägga honom, då han sade, att han
gjort gudarne de största tjänster genom att skaffa Asgard
en för jättarne oöfverstiglig vallgördel och Oden den
snabbaste och bäste af alla hästar. Sleipner kan hoppa
öfver höga murar, och han är den ende, som kan spränga
öfver vaferlågor.
Det återstod att i vallen insätta en lämplig port.
Den borde varda ett konstverk af första ordningen, och
gudarne ämnade därom vidtala underjordssmederna eller
Ivaldes söner. Porten var icke färdig, när jätten Rungner,
såsom sedan skall berättas, kom till Asgard. Men den
kom snart därefter till stånd och är ett underbart verk.
20.
TÄFLINGEN MELLAN URTIDSKONSTNÄRERNA.
Loke utfunderade en plan, som såg mycket
förmånlig ut för asarne, men skulle draga de största olyckor
öfver dem och världen. Valand, Ivaldes son, hade
nyligen smidt utomordentliga konstverk och skänkt dem till
asarne: det ena var spjutet Gungner, som han förärade
Oden; det andra var skeppet Skidbladner, som han gaf
åt sin fosterson Fröj, Njords son och alffurstarnes
höfding. Skeppet Skidbladner har alltid medvind; det kan
hopvecklas som en duk och hållas i handen, ehuru det
annars är så stort, att det kan bära samtliga asar, med
allt hvad de behöfva för ett ledungståg, genom lufthafvet.
Valand hade gjort än ett konstverk som beundrades.
Loke hade af kitslighet klippt af håret på Ivaldedottern
Sif, Valands half syster, som sedan blef gift med Tor.
Valand gjorde henne af guld lockar, som fastnade och
växte som annat hår.
Loke träffade någon tid därefter underjordssmeden
Brock och ville slå vad om sitt hufvud med honom, att
hans broder Sindre, Mimers konstskickligaste son, icke
kunde göra tre kostbarheter lika goda som dessa. Sindre
antog vadet och gick med Brock till sin smedja. Han
lade ett vildsvinsskinn i ässjan och smidde däraf galten
Gullenborste. Därefter lade han guld i ässjan och smidde
däraf ringen Draupner. Slutligen lade han järn i ässjan
och smidde däraf den yngre Mjölner, järnhammaren.
Brock skötte blåsbälgen, medan dessa saker tillverkades,
och han oroades då hela tiden af en geting, som surrade
kring honom och stack honom på hand och hals. Värst
blef getingen, då järnet var lagdt i ässjan. Då stack
han Brock mellan ögonen, så att blod rann och han
släppte bälgen. Däraf fick hammaren det fel, att skaftet
vardt något för kort. Getingen var den okynnige Loke. I
öfverenskommelsen ingick, att underjordssmederna skulle,
i likhet med Valand, förära asarne de smidda klenoderna.
Oden fick ringen Draupner, som har den egenskapen, att
han hvar nionde natt framföder åtta ringar lika tunga
som han själf. Fröj fick Gullenborste, som är af största
gagn för växtlighet och åkerbruk. Tor fick
järnhammaren, som försäkrades hafva den äldre hammarens goda
egenskaper och dessutom den ovärderliga, att den icke
kunde förloras, ty den återkomme i sin ägares hand, när
helst han ville det, antingen han kastat till måls med
den eller tappat den eller bestulits på den. Äfventyret
med jätten Trym hade nyligen bevisat, huru viktig den
egenskapen var.
Sindres gåfvor öfverlämnades till gudarne genom
Brock, som begärde deras dom i det med Loke
föreliggande vadet. Loke skröt med, att han, för att skaffa
gudarne dessa dyrbarheter, satt sitt hufvud på spel. Vore
det nu så, att Sindres smiden förklarades vara bättre än
Valands, så hade han, Loke förlorat vad och hufvud.
Eftersom gudarne voro klenodernas ägare och de
ende, som kunde pröfva deras värde, måste de åtaga
sig domen och låta veta, att de efter fullgjord pröfning
skulle afkunna den.
Loke var glad åt sitt påhitt. För sitt hufvud hyste
han ingen rädsla. Men hvad han var säker på var, att
huru än domen utfölle, skulle den väcka hätskhet mellan
de täflande konstnärerna inbördes samt fiendskap
åtminstone hos den tappande sidan mot gudarne. Ditintills
hade asarne och de store smederna varit vänner och de
senare uppbjudit hela sin skicklighet för att gifva Asgard
världsskyddande konstverk och sköna smycken.
Hädanefter skulle förhållandet efter Lokes uträkning varda ett
helt annat. Alldeles viss var han om att i fall Valand
tappade, skulle det stå gudarne dyrt. Han hade noga
iakttagit denne Ivaldesons skaplynne. Valand var trofast
och hängifven, så länge hans rättskänsla eller stolthet icke
sårats, men annars oblidkelig och hänsynslöst hämndgirig.
21.
JÄRNHAMMAREN PRÖFVAS.
Oden, iklädd guldhjälm, for ut att profrida Sleipner,
den åttafotade hästen. Sleipner simmade med ditintills
icke sedd snabbhet i lufthafvet. Han var uppenbarligen
den bäste hästen i Asgard. Oden tog vägen öfver
Jotunheim och såg ned på jättarnes bygder. Då hörde han
där nedifrån en röst, som ropade: »Hvem är du med
guldhjälmen? Det är en god häst du har.» Den som
ropade så var Rungner, som ansågs vara Jotunheims
väldigaste kämpe, en jättarnes Tor. Rungner var
Jotunheims-åskans herre vid denna tid - Farbaute, Lokes
fader, hade varit det före honom - och hade en
skinande häst, Gullfaxe, med hvilken han var i stånd att
rida bland stormmolnen, och en till vigg formad hen
(brynsten), som var ett farligt kastvapen. Egils träffande
pilar fruktade han icke, och vakten vid Elivågor hejdade
honom svårligen, ty han red så högt han ville öfver
Egils borg. Dock hade Egil, likasom äfven Valand, i
någon mån förmågan att med galdersång tillbakadrifva
stormmolnen, som kommo från Jotunheim; men att städse
passa på, när Rungner kom, var icke lätt. Hitintills
hade dock Rungner aktat sig för att sammandrabba med
Asator. Men i Jotunheim gick det rykte, att han var
Tor vuxen.
Oden ropade ned till Rungner, som stod bredvid sin
häst: »Så god häst som min finns icke i Jotunheim; det
håller jag mitt hufvud på.» »Det skola vi fresta»,
svarade Rungner och hoppade upp på Gullfaxe. Oden
svängde om åt Asgard till, och det vardt nu en
kapplöpning mellan Sleipner och Gullfaxe, och så ifrig var
Rungner, att han knappast märkte hvar han var, när
han, strax bakom Oden, sprängde in i Asgard genom
den öppning i borgvallen, som var lämnad för den ännu
icke insatta porten. Ryttarne hejdade sig utanför
Valhallsdörrarna, och Rungner kände nog sin ställning
betänklig; men när asarne gingo fram och bjödo den
oväntade gästen in att dricka, och när han ej såg Tor ibland
dem, blef han käck till lynnet, som vanligt, och steg in
och satte sig på anvisad plats vid dryckesbordet. Här
ställdes Tors stora dryckeshorn framför honom, och han
tömde det i ett andedrag gång på gång. Ju mer han
drack, dess stormodigare och skrytsammare vardt han.
Han kunde dricka ut så mycket mjöd som fanns i Asgard,
sade han; och man borde tacka honom, om han icke
bröte ned Asgardssalarne och sloge ihjäl asarne och toge
Fröja med sig till Jotunheim. Asarne hade länge roligt
af hans skryt, och Fröja själf ifyllde hornet åt honom;
men när de ledsnat vid det, kallade de på Tor, som
varit på en utfärd och nu hemkom. Tor steg in och
frågade, huru det kom sig, att en jätte satt inne i
Valhall, och hvem som gifvit Rungner säkerhet att vara där.
Rungner antog då en annan ton och sade, att Oden själf
inbjudit honom, och att han stod under hans beskydd;
men, tillade han, är det så, att du vill strida i ärlig
kamp med mig, så svarar jag icke nej. Här saknar jag
min sköld och min hen, och du vill nog icke dräpa
vapenlös man. Men möt mig på min egen mark, i
Griotunagard, om du har lust. Tor antog utmaningen, dag
för tvekampen bestämdes, och det vardt öfverenskommet,
att hvardera fick hafva en man med sig. Rungner red
därefter hem på sin Gullfaxe. Hans kappridt med Oden
och äfventyr i Valhall och det beslutade mötet omtalades
mycket i Jotunheim, och alla jättar voro ense om, att
det var dem af stor vikt, hvem som blefve segraren.
Det borde nu afgöras, hvem Rungner skulle ha till
stridsbroder i det beramade mötet. Man väntade, att Tor
skulle utvälja någon af de allra starkaste asagudarne eller
också Egil till sin. Jättarne kommo på den tanken, att
de mot denne skulle uppställa en gestalt, som genom sin
oerhörda storlek och sitt förskräckande utseende kunde
redan på afstånd ådraga sig asarnes akt och sänka deras
mod. Fördenskull gjorde de af ler ett otäckt beläte,
som reste sig till en otrolig höjd, och för att gifva det
själ och lif, insatte de hjärtat af ett sto i dess bröst och
sjöngo trollsånger öfver det, tills det fick sinnen,
medvetande och makt öfver sina lemmar. Lerjätten kallade
de Mockerkalve och väntade stort gagn af honom.
Tor for till Egils borg vid Elivågor och satte in sitt
bockspann där, såsom hans vana var. Tor var ensam,
och det är sannolikt, att han räknat på att få Egil med
till stridsmötet. Men Egil var ute på sin vakttjänst å
Elivågor och kom icke hem den kvällen. Groa hade han
skickat till Asgard. Tjalve erbjöd sig att i Egils ställe
följa Tor, som tyckte om hans anbud och antog det,
ehuru Tjalve ännu var väl ung för en tvekamp, sådan
som här kunde väntas. Följande morgon satte de öfver
Elivågor. Där stormade hårdt och rådde hisklig köld.
Regn och hagel piskade ned genom vägförvillande töcken,
som drefvo öfver vattnet, och Tor tyckte, medan han
vadade och hade den å skidor gående Tjalve vid sin sida,
att Egil, i det väder som rådde, hade en hård tjänst att
förrätta. Han sågs icke till, och långt kunde man ej
heller se framför sig.
Tor och Tjalve stego i land å Jotunheimsstranden
och gingo fram mot det öfverenskomna stället för mötet.
Innan de hunnit fram till Griotunagard, skönjde de
Mockerkalves ofantliga skepnad resa sig mot synranden. Slik
jätte hade Tor dittills hvarken sett eller hört omtalas,
och han var bekymrad, huru det skulle gå med
fostersonen. Hunne Tor i god tid att fälla Rungner, kunde
han komma Tjalve till hjälp. Annars såge det illa ut.
De gingo vidare och funno nu Rungner med sköld och
hen stå vid Mockerkalves sida. Rungners sköld var af
sten och omtalad som mycket hård. Hård som sten var
äfven Rungner själf. Så snart de fått godt sikte på
hvarandra, lyfte Rungner henen och Tor järnhammaren. Båda
siktade väl, den ene mot den andres panna. Hammaren
och henen möttes med blixt och brak, och henen brast
i stycken. Ett af styckena for med sådan kraft i
hufvudet på Tor, att han föll till jorden med hensplinten
fastsittande i pannan. Järnhammaren träffade Rungner i
hufvudskålen, krossade hans hjärna och återvände mellan
den å marken utsträckte Tors fingrar. Mockerkalve och
Tjalve stodo ensamme kvar å stridsplatsen. Detta var
icke så farligt för Tjalve som det såg ut, ty blotta åsynen
af Tor hade försatt lerjätten i sådan skrämsel, att han
icke mäktade lyfta arm och vapen, utan skedde det med
honom något, som ej gärna kan omtalas, men stundom
sker med skrämda barn. En pil från Tjalves båge
genomborrade hans stohjärta, och lerbelätet störtade
tillsammans. Mockerkalve var fallen, och det kan sägas: med
föga heder. Tor var icke värre sårad, än att han snart
stod på fötter igen, men henen var kvar i såret. Så ändade
tvekampen å Griotunagard.
På återvägen funno de Egil, men i ett bedröfligt
tillstånd. Han var så medtagen af sin långa färd i köld
och oväder, att Tor kom just lagom för att bispringa
den vanmäktige. Tor satte honom i den korgsäck, hvari
han på ryggen plägade bära sin vägkost, och på det
sättet bar han sin vän öfver Elivågor genom töcken och
snöstorm till Egils borg, där han omvårdade honom, så
att han åter kom till krafter. Men en tå hade Egil
ohjälpligt förfrusit. Tor afbröt den och kastade den upp mot
himlahvalfvet, med önskan att den skulle bli en vacker
stjärna till heder för bågskytten. Och tån vardt till den
stjärna, som sedan kallats »Örvandils tå» och lyser som
vore den en stråle af solen.
När Tor återkommit till Trudvang, fann han Groa
där. Denna växtlighetsdis var mer än de flesta kunnig
i de läkande runornas konst och sjöng nu goda
galdersånger öfver Tors panna. När denne märkte, att henen
började lossna, blef han glad och berättade hvad som
händt Egil: att han var hemkommen i godt behåll, fast
han mist en tå, som nu lyste bland himmelens klaraste
stjärnor, samt att han snart vore att vänta i Trudvang,
för att hämta Groa. Då vardt Groa så glad, att hon
glömde galdersångens fortsättning. Henen är därför kvar
i Tors panna, men märkes ej och är ej till vanprydnad.
Att stjärnan kallas Örvandils tå beror därpå, att
Egil, såsom redan är nämndt, bär binamnet Örvandil
(»den med pilen skickligt sysslande»).
Den af Sindre smidde järnhammaren hade nu visat,
hvad den dugde till. Efterhand pröfvades också de andra
klenoderna och jämfördes med hvarandra. Asarne ville
hafva rundlig tid att göra flere rön, innan de fällde den
vanskliga domen i det af Loke gjorda vadet. De
började väl också tycka, att domen, huru den utfölle, vore
en betänklig gärning. Emellertid inträffade något, som
här nedan skall förtäljas och gjorde saken än vanskligare.
22.
MJÖDET I BYRGERS KÄLLA. ODEN HOS FJALAR.
Det är förut sagdt, att det rena oblandade mjödet i
skaparkraftens och visdomens källa ursprungligen
innehades af Mimer allena. Det är den dyrbaraste saften
och den mest eftertrådda i världen, och, som omtaladt
är, var det endast med själfuppoffring, böner och tårar,
som Oden i sin ungdom fick en dryck däraf.
Men det inträffade en dag, att uppe i Svitiod det
kalla, som var Ivaldes rike, upptäcktes i skogen, ej långt
från hans egen borg, en källa, kallad Byrger, hvars
källsprång vid hennes uppkomst och under hennes första
dagar måtte haft någon gemenskap med Mimers, ty ehuru
hon ej förlänade visdom, skänkte hon dock diktkonst och
glädje. Ivalde hemlighöll upptäckten och skickade, när
natten inbrutit, två af sina hemmavarande yngsta barn,
flickan Bil och gossen Hjuke, med en så till Byrger för
att ösa och hemföra dess mjöd.
Men barnen återkommo icke. Månen hade gått upp,
när de voro vid källan, och månguden såg dem, när de
öste mjödet. Han och Ivalde voro icke vänner. Ivalde
hade i urtiden bortfört en af mångudens döttrar,
Hildegun, och utan hennes faders samtycke gift sig med henne.
Månguden straffade nu dotterrofvet med att taga till
sig Bil och Hjuke, när de, bärande den mjödfyllda sån,
voro på väg till hemmet. Mjödet tog han äfven. Barnen
behandlade han med ömhet; de voro hans dotterbarn.
Bil fick en asynjas värdighet.
Det tagna mjödet förvarades i månens skeppsliknande
silfverchar. Asarne underrättades om fyndet. Det måtte
haft den egenskapen, att det föga minskades, när man
drack däraf, det tyckes hafva räckt genom långa tider.
Oden inbjöds att njuta af månsnäckans mjöd och kom
ofta dit, efter förrättadt dagsvärf, när charen sakta sjönk
ned mot västerns rand. Charen kallas då Söckvabäck,
»det sig sänkande skeppet». Sittande där, mottog Oden
ur Bils hand i gyllene bägare den härliga drycken, medan
lufthafvets svala böljor susade öfver och under honom.
Äfven Brage inbjöds dit och fick där dricka den saft,
som gjort honom till skald, vältalare och visdomsman.
Ivalde vardt högligen förbittrad öfver den förlust
han gjort. Att månguden tagit de båda barnen till sig
kunde betraktas som en rättvis vedergällning; men att
han beröfvat honom mjödet, denna ypperliga skatt, det
fyllde honom med hämndbegär.
När måncharen sjunkit djupt under jordens västra
rand, ligger dess väg tvärs igenom underjorden hän emot
öster till de hästdörrar, genom hvilka den sedan far upp
igen på himmelen.
Ivalde, som hade sin af gudarne anförtrodda
vaktpost vid den underjordiska delen af Elivågor mot
Nifelheims rimtursar, kunde från sin högtbelägna borg se
måncharen hvarje dygn färdas denna väg. Han planlade
ett bakhåll för den, öfverföll den och röfvade dess
mjödförråd. Sin vaktpost öfvergaf han och svek därmed den
ed han svurit gudarne. Och för att mjödet icke
återigen skulle falla i deras händer, skyndade han att föra
det ned i eldjätten Fjalars djupa och mörka dalar och
anförtro det åt honom att förvaras i det innersta af hans
bergsalar. Det blef öfverenskommet, att Ivalde skulle
gifta sig med Fjalars dotter Gunnlöd och att de skulle
äga mjödet tillsammans. Ivalde hade därmed för alltid
gjort sig till gudafiende. Han lämnade Fjalar för att
sluta förbund med Jotunheimsjättar, men skulle på
fastställd dag återkomma och fira bröllopet med Gunnlöd.
Dock, Oden är icke obekant med hvad som föregår
i mörkret där nere i Fjalars rike. Hans korpar Hugin
och Munin flyga dagligen öfver Jormungrund
(underjorden), och de se ej endast hvad som händer i dess sköna
och ljusa ängder; de utspana äfven hvad som sker i det
töckniga Nifelheim och i de dunkla djupdalar, som
behärskas af Suttung, såsom Fjalar också kallas. Där och
i Nifelheim äro korparne utsatta för faror, och Oden
fruktar, att det kan gå dem illa; men hittills har deras
klokhet skyddat dem, och hvarje afton ha de återkommit
till Valhall, satt sig på asafaderns axlar och mält i hans
öra hvad de utforskat. Det var väl genom dem som
Oden fick veta, hvar Ivalde dolt mjödet, och när hans
bröllop med Gunalöd skulle stå. Det bor dagskygga
dvärgar i Fjalars land, som förrätta trältjänst åt honom
och hans släkt. En af dem var Fjalars dörrvaktare. Han
lofvade att vara Oden till hjälp i det äfventyr, som han
nu gick att fresta.
Dagen kom, då Ivalde skulle fira sitt bröllop med
Gunnlöd. Fjalars fränder voro samlade i hans upplysta
salar, och gäster, hörande till rimtursarnes släkt, hade
kommit dit från Jotunheim. En gyllene stol var för den
väntade brudgummen framsatt midt emot Fjalars
högsäte vid dryckesbordet. Bröllopsfesten skulle också vara
en förbundsfest mellan Ivalde och de gudafiendtliga
makterna. Det rådde stor fröjd bland dessa, och de tyckte
sig hafva ljusa utsikter nu till att kunna störta asarne
och ödelägga Midgard. Vakten, som gudarne uppställt vid
Hvergelmer, var af Ivalde öfvergifven, och Ivalde själf
var en väldig kämpe, väl ägnad att föra
Jotunheimsskarorna till kamp. Han var känd som den ypperste af
alla spjutkämpar, lika ryktbar för den idrotten som hans
son Valand för sin smideskonst och hans andre son Egil
för sin skicklighet som bågskytt och skidlöpare.
Brudgummen kom i god tid. Upp slogos dörrarna,
som skilde den starka belysningen inne i eldjättens salar
från mörkret, som rufvar öfver hans dalars djup, och
in trädde den ståtlige Ivalde och hälsades och fördes till
sin gyllene stol.
Men hedersgästen var icke den han såg ut att vara.
Han var Oden, som iklädt sig Ivaldes skepnad. Oden
hade stigit ned i Suttungsrikets dystra afgrunder och
vandrat fram öfver samma villsamma marker, där Tor
en gång hade sina äfventyr med Skrymer. Oden hade
icke svårt att finna vägen genom mörkret, ty han hade
till ledsagare Heimdall, som ser hundra raster framför
sig genom den svartaste natt. Heimdall medförde sin
eldborr, som har blixtens borrande och klyfvande kraft,
när dess ägare sätter den mot bergets grund. När de
hunnit fram emot det fjäll, som är Fjalars borg, skildes
gudarne åt. Heimdall steg upp på fjällborgens tak. Hans
öra, som kan höra gräset växa, kunde också höra allt,
som föregick där nere. Den dagskygge salväktaren stod
utanför fjälldörrarna, såg genom mörkret Oden komma
och öppnade för honom.
Där inne firades sedan en munter fest.
Brudgummen var gladlynt och ordrik, och aldrig hade gästerna
hört en man, som lade sina ord så väl och hade att
förtälja så mycket som var värdt att lyssna till. Men det
gällde för Oden på samma gång att yttra sig med mycken
varsamhet, ty ett oförsiktigt ord var farligt och hans
hufvud stod på spel. Varsamhet var till en början icke så
svår att iakttaga; men det blef svårare sedan.
Under festens fortgång vardt brudgummen till ära
hans dryckeshorn iskänkt med den dyrbara saften ur
Byrgers källa. Hornet räcktes honom af bruden, Gunnlöd,
som var en vacker och älsklig jättemö.
Sedan skreds till vigseln, och på den heliga ringen
svuro Oden och Gunnlöd hvarandra trohetens ed.
Den glada festen fortsattes, och hornen fylldes flitigt,
isynnerhet brudgummens. Ivalde var känd ej allena som
den ypperste spjutkämpen, utan ock som en
dryckeskämpe, jämngod med Rungner och i den idrotten
kommande närmast Tor. Däraf hade han ock fått till
binamn »Stordrickaren» (Svigder, Svegder). För att i allo
uppföra sig som Ivalde måste Oden fördenskull dricka
mycket, mer än han ville. Besinningstjufvens häger, som
stjäl förstånd och sans, sväfvade öfver hans dryck, och
han vardt, efter hvad han själf omtalat, »drucken,
mycket drucken hos Fjalars».
Då var det icke godt att väga sina ord, och öfver
Odens läppar kommo nu sådana, som de mindre druckne
bland gästerna funno besynnerliga, för att vara yttrade af
Ivalde, och som fram på natten, när de efter festens slut
öfvervägde dem, ingåfvo dem misstankar.
Gillet afslutades ändtligen, och Oden och Gunnlöd
begåfvo sig till brudgemaket. Därifrån gick en gång
genom fjället till det dyrbara Byrgermjödets förvaringsrum.
Gunnlöd visade Oden denne skattkammare, och Heimdall,
som lyssnade därofvanför och hörde hvad de sade, satte
eldborren till dess tak. Gunnlöd hade gifvit sin make
hela sitt hjärta och tagit på heligt allvar den trohet hon
honom svurit. Oden yppade sig för henne och slöt den
hängifna i sin famn. Med hennes hjälp stod han nu vid
sitt mål och i besittning af mjödet. Heimdalls eldborr
öppnade honom en hålväg upp igenom berget. Men utan
strid kom han ej därifrån. Hans ovarsamma ord hade
burit frukt; en broder till Gunnlöd hade hållits vaken af
de tankar, som de orden väckt hos honom, och kom, då
allt var färdigt till flykt, in i bergkammaren, där Oden
och Gunnlöd voro. Oden måste kämpa och fälla honom.
Allt det öfriga, som skedde därinne, är numera höljdt i
dunkel; men själf har Oden sagt, att utan Gunnlöds
bistånd hade han aldrig kommit ut ur jättegården. Nu kom
han ut, och i örnhamn flög han med Byrgers mjöd upp
genom hålgången, som Heimdalls eldborr öppnat, ur
Fjalars skumma värld genom ljusa rymder till det skimrande
Asgard.
Men Gunnlöd, den goda kvinnan, satt där nere och
grät öfver sin fallne broder och öfver förlusten af den
make hon gifvit sitt trogna hjärta.
Aldrig talade Oden sedan om Gunnlöd utan i
tillgifna, tacksamma och själfförebrående ord.
Men öfver den lyckligt utförda bragden gladde sig
alltid hans håg. Han skänkte af det vunna mjödet till
gudar och människor. De barn, som komma till världen
för att varda visdomsmän och skalder, få, innan de
inträda i jordelifvet, smaka det, och de bära det sedan inom
sig som i en källa, hvarur ingifvelsen till ädla,
hugstärkande, andelifvande sånger kommer. Från Byrgers mjöd
stammar i Midgard den skaldekonst, som lifvar till
hjältegärningar och ger tröst åt sorgen.
Ivalde, den rätte brudgummen, kom icke långt efter
Oden till Fjalars borg. Men in kom han aldrig. Då
den salvaktande dvärgen såg den anländande mannen,
sprang han emot honom och sade, att Oden var därinne.
Ivalde tyckte sig se, att ingången till berget stod öppen,
ty ljus strömmade där emot honom. Dit skyndade han
nu, men föll i ett af dvärgen lagdt försåt och vardt aldrig
synlig mer. Några säga att han krossades under
stenblock, som nedvräktes från berget.
23.
DOMEN ÖFVER VALANDS KONSTVERK.
Dagen var nu inne, då gudarne skulle afkunna dom
i målet mellan Sindre och Loke. Den egentliga frågan var
den, om Loke tappat vadet och förbrutit sitt hufvud till
Sindre eller icke. Också hade Sindres broder Brock
infunnit sig i god tid på gudarnes tingsplats för att där på
stället taga Lokes hufvud, ifall domen tillstadde det. Loke
var icke älskad af Mimer och hans
underjordskonstnärer. De visste, att han åsyftade gudarnes fall,
världsträdets förhärjande och världens undergång.
Domen måste stödja sig på en oväldig och
sakkunnig jämförelse mellan Sindres konstverk och Valands.
Vore Valands bättre än Sindres, så hade Loke vunnit
vadet; i motsatt fall hade han tappat det.
Brock var en vältalig sakförare för sin broders verk.
Men hvarken Valand eller någon af de andre
Ivaldesönerna hade infunnit sig på tinget. De för sin del hade
ju icke ingått något vad. De hade aldrig tänkt på att
täfla med Sindre eller att låta en dom afkunnas öfver
de klenoder, som de af vördnad och vänskap skänkt till
asarne.
Gudarnes dom vardt den, att ehuru Valands smiden
voro förträffliga, voro dock Sindres än mer värderika,
särdeles för järnhammarens skull, som blifvit pröfvad i
Tors strid med Rungner och befunnits så ypperlig.
Brock ville nu taga Lokes hufvud. Loke erkände,
att han förbrutit det, men han fäste domstolens akt
därpå, att vadet gällde hufvudet allena, men att han
aldrig lofvat, att Sindre eller hans ombud finge skada halsen.
Halsen var Lokes egendom, och öfver den hade ingen
annan än han själf rätt. Ej heller hade Brock rättighet
att fördärfva hufvudet, utan blott att »taga» det. Brock
invände, att han icke kunde taga hufvudet, utan att halsen
skadades. Loke genmälde, att det skulle han ha tänkt på,
när vadet ingicks; nu var det för sent. Gudarne hade
att döma äfven i denna sak, och de dömde så, att
eftersom Loke icke satt sin hals i vad, så hade Brock ingen
rätt öfver den. »Med hans hufvud står det mig likväl
fritt att göra hvad jag vill, om jag blott icke fördärfvar
det», sade Brock förbittrad; »och det bästa jag med det
kan göra är att täppa det gap, hvarifrån lögn och
smädelse flyta.» Brock tog upp en knif och en tråd och
ville sticka hål på Lokes läppar för att sy ihop hans mun.
Men Loke förstod att göra sig så pass hård, att knifven
icke bet. Då ropade Brock på Sindres syl. Och är det ett
bevis på hvilka utomordentliga konstverk Sindres
verktyg voro, att sylen på kallelse genast kom från hans
underjordssmedja till Asgard och stannade i Brocks hand.
Brock hopsydde Lokes läppar och gick bort, föga glad
åt ärendets utgång. Lokes läppar vordo snart åter fria;
men ärren efter Sindres syl gingo aldrig bort. Munnen
fick det fula utseende, som anstår en försmädares, och
Lokes fagra utseende var från den dagen skämdt.
Domen öfver Ivaldesönernas smiden vardt inom kort
bekant i alla världar och uppfyllde Ivaldesönernas
fiender med skadeglädje. Men Sindre själf kände väl ingen
glädje öfver sin seger. Han var bedragen på segerpriset,
och han ansåg, att domen skulle hafva farliga följder, ty
Valands lynne och Valands krafter kände han från den
tid, när denne gjorde sina lärospån i Sindres smedja.
24.
FÖRSÖKEN ATT FÖRSONA VALAND. IVALDESÖNERNAS
FLYKT.
Fröj vistades hos sin fosterfader Valand, när de
båda underrättelserna kommo till Ivaldesönerna, att Oden
vållat deras faders död och att Valands smiden blifvit
jämförda med Sindres och underkända.
Valand och Egil möttes och rådgjorde, men sade till
andra ingenting. Ej heller begärde de af Oden böter
för sin faders död. Valand var, som vanligt vänlig mot
sin fosterson och dolde de onda nyheterna för honom.
Men de guldsydda, praktfulla bonaderna i brödernas salar
nedtogos, och bland guldsmycken och vapen, som glänst
på deras väggar, saknades efter hand de bästa. Deras
förut fyllda klenodkamrar tömdes. Efteråt fick man veta,
hvart de blifvit flyttade. De, som icke äro återfunna af
ryktbara hjältar i en senare tid, ligga ännu gömda i
jordhålor och bergsalar, där de rufvas af drakar, eller
nedsänkta i djupa flodbäddar, där de vaktas af vättar, som
hålla till i närbelägna åklippor eller strandåsar.
Gudarne började öfvertänka, att Ivaldes söner hade
skäl till missnöje med dem. Njord, hvars son var i
Valands vård och våld, blef orolig. Han samrådde med
Oden om hvad borde göras, och de fattade det beslut,
att Valand skulle hedras med ett till gudarne knutet
släktskapsband. Njord skulle begära hans dotter Skade till
äkta, och Skade upphöjas till asynja. På detta sätt ville
gudarne godtgöra den dom, som blifvit fälld öfver Valands
smiden, och visa huru högt de värderade honom. För
Ivalde ville gudarne förmodligen gifva böter, ehuru han
brutit sin ed till dem och själf vållat sin förtjänta
undergång.
Njord skickade ett sändeskap, valdt bland vaner,
som lydde under honom, till Valand. Dennes borg är
belägen på hans odalmark, Trymheim, som är ett
berglandskap i Svitiod det kalla. Sändemännen skulle
frambära Njords friareärende; men de återkommo aldrig, och
troligt är, att Valand dödade dem. Medan man väntade
på dem, beslöt Oden att göra en utfärd till Trymheim
för att se huru landet låg. Han åtföljdes af Höner och
Loke.
Besöket skulle göras i all enkelhet och utan att väcka uppreende i världen. Oden satte sig icke i gyllene rustning på Sleipners rygg, utan han och hans ledsagare iklädde sig vanliga färdemäns skick och underkastade sig sådanas villkor. Så kommo de till Trymheim. Här vandrade de länge i villsamma dalar mellan snöhöljda bergåsar och kunde icke finna vägen till Valands borg. Denne, som hade ett skarpare spejareöga på gudarne än de på honom, var lika stor trollkarl som han var konstnär och lika hemma i Gullveigs runor som i Heimdalls. Han ställde det så, att de tre gudarne färdades åt många håll,
blott icke åt det rätta. På ett ställe hade han ett försåt planlagdt, och dit styrde han ändtligen färdemännens gång. Det var vid en källa i en ekbevuxen dal, där det såg inbjudande ut att hvila. Där hade han nedlagt ett trolskt
verktyg, som han smidt och som liknade en vanlig stör eller stång.
Färdemännen voro trötte och Loke alldeles uppgifven af hunger. Valand, för hvars skull han måste vandra så här och svälta, önskade han i alla onda vättars våld. Så kom man till en dalöppning. Därifrån hördes klangen af en pingla, en sådan som skällkor och lockrenar bära. När vandrarne kommo in i dalen, sågo de det behagliga stället vid källan och ej långt därifrån en betande renhjord. Pinglan, som klingat angenämt i deras öron, bars af en fet renoxe, som gick där strax bredvid. Det var en af Valands hjordar, och hans dotter Skade, den skidlöpande och pilslungande disen, torde nyss varit där och drifvit hjorden ned i dalen till stället, där den nu betade.
Loke föreslog, att man skulle hvila sig här och äta sig mätt. Renoxen fångade han utan svårighet och
slaktade. En eld antändes för köttets tillredande. Detta
vardt buret öfver elden, men när det borde varit färdigt,
hade det icke blifvit mört alls, och det förekom, som om
elden ej hade någon verkan på det. Medan gudarne
undrande talade härom, kom en örn och slog ned i ett
träd där bredvid. Örnen hade ett ovanligt stort och
majestätiskt utseende, och ögonen, som framlyste ur hammen,
hade icke djurets blick. Gudarne gissade genast hvem
han hvar. Det var kändt, att Valand, som gjort
svaneskrudar åt växtlighetsdiserna, hade gjort en örnham åt
sig själf. Oden hälsade honom med ord, som angåfvo,
att gudarne erkände sig stå i tacksamhetsförbindelse till
honom. »Du, som gömmer dig i fjäderskruden», sade
han, »är konstnären, som gudarne hafva att tacka för
många smiden.» Han berättade därefter om den
underliga tilldragelse de nu bevittnade, att elden, hvarmed
maten tillreddes, likasom förlorat sin kraft, och sporde den
mångvise Valand, huru detta skulle förklaras. Valand
gaf sin faders baneman icke ett enda ord till svar. Han
vände sig i stället till Höner och sade: »blås i elden,
och han återfår sin kraft, om I tillerkännen mig min
fulla andel i den helga måltiden». Höner blåste, och
tillredningen var nu genast färdig. Oden bjöd Valand
att taga plats ibland dem och tillsade Loke att dela
köttet i fyra delar och framlägga en del åt dem hvar.
Valand flög ned, men lade icke bort fjäderskruden,
såsom väl Oden väntat. Loke gjorde delningen, men torde
varit harmsen öfver att han, som fått värdigheten af
asagud, skulle betjäna en, som endast hade alfbörd. Då
Loke delat, tog Valand alla fyra delarna och flög upp i
trädets nedersta gren, där han i de hungrande asarnes
åsyn åt med örnens stolta later och glupska matlust.
Han hade i själfva verket ingenting förtärt, alltsedan han
erfor sin faders död och den smädliga domen öfver sina
verk. Den fulla andel, som tillkom honom i måltiden,
var hela renoxen, ty denne var tagen ur hans hjord.
Han hade icke fordrat mer än som tillkom honom, då
han ej gjort sig till värd på stället. Nu vardt Loke
ursinnig, och vreden gaf honom ett mod, som han annars
icke ägde. Han tog stören, som låg bredvid honom, och
gaf örnen ett slag öfver ryggen. Stören stannade med
sin öfre ände hos örnen, och Loke kunde icke få den
lös. Då ville han släppa den, men kunde det icke. Hans
händer voro som fastlödda, och i nästa ögonblick häfde
örnen sina vingar och lyfte sig i rymden, medförande
stören och den sprattlande Loke. Örnen flög hän öfver
skogen och upp mot fjällsidan och försvann med sitt
byte ur de häpna gudarnes åsyn.
Örnen valde sin kosa så, att Lokes kropp slängde
mot trädtoppar och klipputsprång. Loke ville bedja om
förskoning, men kunde endast skrika; han gjorde sig så
tung som möjligt, men Valand flög likväl med honom en
lång sträcka, innan han tröttnade och sänkte sig till
marken med honom. Där låg nu Loke och kröp vid hans
fötter och bad om nåd. Valand sade, att han skulle
skona honom på ett enda villkor: att Loke eftersade den
ed, som förestafvades honom, att han skulle föra Idun
ut ur Asgard och bringa henne till Valand. Loke var
en edsbrytare till naturen och brydde sig ej oftare om
sina löften och bedyranden än det föll honom själf i
smaken; men den förfärliga ed, som Valand aftvang
honom, var sådan, att han aldrig skulle våga bryta den.
Idun var i Asgard strängt bevakad, emedan asarnes
läkedom mot tidens inverkan var endast i hennes händer
kraftig; det kunde därför dröja länge, innan tillfälle
erbjöd sig; men Loke försäkrade, att vid första läglighet
skulle eden uppfyllas.
Det förmäles icke hvad han efter sin återkomst till
Oden och Höner hade att förtälja. Men var han sig den
gången lik, sökte han nog intala dem, att han frivilligt
höll i stören och hade haft en svår dust med Valand
och slutligen lyckats drifva honom på flykten.
Så aflopp Odens besök i Trymheim. Han hade i
Asgard intet godt att omtala från färden. Njord beslöt
då att själf begifva sig dit. Balder och Had erbjödo sig
att följa honom. De väpnade sig, satte sig i sadel och
redo dit. Resans ändamål var dock icke strid, utan
försoning. Fördenskull ville Njord icke ledsagas af Tor
eller Tyr eller någon annan af de asar, som ha den vanan
att slå hastigt till. Had var visserligen till lynnet häftig
i sina första ungdomsdagar, men hade nu länge under
Balders ledning visat sig fridsam och räknades till de
gudar, som kallades fredsdomare, bland hvilka Balder
var främst.
De tre gudarne kommo till Valands borg, men funno
den tom. De redo då hän emot Egils vid Elivågor. Med
förvåning märkte de, att här och där på afstånd
Jotunheimsvarelser framskymtade. Hitintills hade jättarne aldrig
kommit öfver Elivågor fram till kusten af Midgard. Men
Ivaldesönernas vakt vid dessa vatten hade nu upphört,
och de tilläto jättarne komma, så många de ville, inpå
den mark, som asarne skapat åt människosläktet. Njord
och hans ledsagare påskyndade sin ridt och fingo syn på
den de sökte: Valand. Han var åtföljd af Egil och den
tredje brodern, Slagfinn, och de voro på väg till
Jotunheim. De tre bröderna stannade, när de sågo gudarne
komma, och Valand ropade: »Hvad viljen I!» Njord
svarade, att han ville försoning med sin sons vårdare
och fosterfader, med gudarnes vän och smyckeskänkare.
»Ingen försoning», hördes Valands stämma; »utan hämnd!»
- »Hvar är Fröj, din fosterson?» frågade Njord. -
»Utlämnad till jättarne.» - »Ve dig, som sviker heliga
löften!» - »Ve eder själfve, I orättfärdige domare, I
oduglige gudar!» svarade Valand. – »Hvarje ord är här
spilldt», ropade Had; »vapnen måste tala. I förrädiske
söner af Ivalde, vågen I hålla stånd och strida?» Då
trädde Egil fram och utmanade Njord. »Du lågättade,
du träl! »ropade Had; »vågar du utmana en af Asgards
yppersta?» Had grep sin båge, lade pil på strängen och
siktade på Egil. Men denne hade kommit honom i
förväg. Ryktbara äro Egils tre pilar, smidda af honom med
Valands hjälp: de återkomma till sitt koger. Egils förste
pil susade mot Hads bågsträng och sönderskar den vid
öfre fästet. Sin andre pil riktade han så, att den, medan
Had fastknöt sin bågsträng, gick mellan hans krökta
fingrar och handlofven. Hans tredje bortsköt Hads till
strängen lagda pil. Nu visade sig bakom Ivaldesönerna
en mängd af deras nye förbundsvänner, en skara af de
ohygglige jättar, som höra till Beles (»skällarens») stam
och hvilkas hufvuden likna hundars. Det var till dem
Fröj utlämnats af Valand. De kommo i dimmor och
töcken, som förmörkade nejden. De flyktande
Ivaldesönerna försvunno i töcknet. Gudarne insågo, att deras
ärende var gagnlöst. De redo sorgsne tillbaka till Asgard.
Men innan Ivaldesönerna fortsatte sin väg, hade de
lagt sina händer på en af Egils pilar, och Valand svor:
»Det är min ed, att när jag ödelagt asarnes värld och
skapat en bättre, skall ingen heta träl och ingen hånas
som lågättad.»
De begåfvo sig in i Jotunheim.
25.
DEN FÖRSTE FIMBULVINTERN. BARNEN I
ODÖDLIGHETSÄNGDEN. VALANDS HÄMNDESVÄRD.
Efter Ivaldesönernas ankomst till Jotunheim började
den förste fimbulvintern. Den andre kommer kort före
världsförstörelsen. Långt bakom den yttersta bygden i
Jotunheim, i den mest aflägsna Norden, nära jordskifvans
rand och invid Amsvartners haf, öfver hvilket evigt mörker
rufvar, ligger ett land, till hvilket Ivaldesönerna ställde
sin kosa. Mellan isjökeltäckta fjäll draga sig dalar,
bevuxna med träd af det slag, som trifves i den ryktbara
Järnskogens mörker och köld. Svarta afgrunder gapa
med okändt djup. I en af dem är en hålväg, som
leder ned till Nifelheim i underjorden.
Här i ett dalstråk, som kallas Ulfdalarne, byggde
sig Valand och hans bröder hus och smedja. Här kände
de sig trygge mot hvarje förföljelse, och hvad de
förehade kunde icke ses från Asgards utsiktstorn Lidskjalf.
Valand hade två ändamål att vinna med sin vistelse
i detta ogästvänliga land. Han var kunnig som Gullveig,
och mer än hon, i trolldomens alla hemligheter och var
herre öfver alla dess krafter, fastän han ditintills ej velat
använda dem. Nu skull han bruka dem för att sända
frost och stormar öfver världen och göra Midgard
obeboeligt. Det var hans ena uppsåt. Hans andra var att
smida ett svärd, hvari han ville nedlägga hela sin konst,
ett oemotståndligt svärd, som skulle bringa den af Sindre
smidde hammaren på skam, fälla Tor och tillintetgöra
Asgards makt.
Egil och Slagfinn gingo på skidor och jagade de
vilda djur, som mäkta lefva i denna världstrakt. Valand
sysslade hela dagen med sina trolldomsredskap och sitt
smide. När icke hammarslagen från smedjan genljödo
mot det dystra dalstråkets fjäll, hördes Valands trollsång
ljuda, en underlig, dämpad hemsk sång, som fyllde själfva
vilddjurens hjärtan med ångest och mer än den värsta
frostnatt kom dem att skälfva af köld under sina pälsar.
Då stod Valand på en klippa med ansiktet riktadt mot
söder och skakade ett skynke, liknande ett segel, eller
han spridde aska i luften eller förehade andra konster,
och då mörknade luften framför honom af frostdimmor,
som förtätade sig till jättemoln och drefvo fram öfver
Jotunheim och Elivågor till Midgard, öfver hvars fält de
urladdade sig i snöstormar, hagelskurar och ödeläggande
hvirfvelvindar.
Hans trollsång trängde ned till Nifelheim i
underjorden och grep med yrsel de nio jättekvinnorna, som
kringvrida världskvarnen och stjärnehimmelen. Två starka
tursmöar, Fenja och Menja, sällade sig till dem och satte
kvarnen i en rasande fart, så att jordens alla djup
bäfvade. Ur kvarnstenen sprungo klippstycken, som
kastades högt upp ur hafvet, jordens berg sprutade eld och
rök, kvarnens resverk rubbades och stjärnehimmelen fick
den sneda ställning han allt sedan innehar.
Valands trollsång trängde, likasom med tunga
vingslag, ända hän till Asgard och fyllde rymderna med
skräck. Mödosamt banade sig solvagnens och den
tidmätande månens strålar väg genom de töckenfyllda
djupen ned till jorden. Oden lyssnade från Lidskjalf och
förnam, att sången kom från den yttersta Norden, där
himlens rand och jordens närma sig hvarandra. Han sände
sina kloka korpar dit att speja. Men deras vingars senor
slappnade, deras blod stelnade, deras iakttagelseförmåga
mattades, och de måste vända om och hade intet att
mäla. Oden sände Heimdall till Urd för att spörja, hvad
som förestod världen och gudarne. Hon grät och nekade
att svara.
Knappt en dag förgick under många år, då icke
Valand, till omväxling med arbetet i sin smedja, sjöng
någon stund sin förfärliga galdersång. Den trängde genom
jorden och tärde på dess safter. År efter år sköto
åkrarne i Midgard kortare strå och tunnare ax, och hvad
som återstod att skörda härjades allt oftare af
järnnätterna. Människorna blotade förgäfves till gudarne och
började tvifla på deras makt.
Till och med i Urds och Mimers heliga källor
minskades safterna under dessa år, världsträdets nordliga
grenar vordo allt tommare på knopp och blad.
Men så var ju också Fröj, årsväxtens gud, i
jättevåld. Snart därefter äfven Fröja, kärlekens och
fruktsamhetens gudinna. Snart därefter äfven Idun med sina
ungdomsbevarande äpplen.
Gudarne slogos med förskräckelse, när de saknade
Fröja i Asgard. De sammanträdde på sin tingstad och
öfverlade om hvem som förrådt henne åt jättarne. De
upptäckte den brottsliga. Det var en jättemö, som Fröja
upptagit i sin hofstat, och de gjorde än en upptäckt:
att den förrädiska jättemön var den pånyttfödda Gullveig.
Tor slog henne då med sin hammare till döds; häxans
lik hölls än en gång öfver lågorna. Men än en gång
hände, att hennes hjärta endast blef halfsvedt, och att
Loke, letande efter det i askan, fann och slukade det.
Han födde därefter till världen den ulf, som heter Fenrer
och är årsbarn med den förste fimbulvintern.
Ej mindre grepos gudarne af förfäran, när de funno,
att Idun var försvunnen ur Asgard. Loke hade hållit
den ed han svor Valand och bortlockade henne därifrån.
»Du är Ivaldes dotter», torde han ha sagt, »och har
blodshämnd att utkräfva af Oden. Vill du tjäna din
faders baneman? Flyg till dina bröder och var hos dem!
Det är din plikt.» Och Idun flög i svaneham att
uppsöka sina bröder, till hvilka hennes längtan stod, mest
bland dem Valand, som hon älskat från sin barndom.
Tre svanar kommo en morgon till Ulfdalarne och sågos
af bröderna simma i ett vatten i närheten af deras
boning. En af dem var Idun. Den andra var också en
Ivaldedotter och växtlighetsdis, Auda. Den tredje var
Sif, deras fränka, hon med de gyllene lockarne, en
växtlighetsdis äfven hon. Sif kom till Egil för att vara
hans hjälp och tröst, ty hans maka Groa, hennes syster,
kunde icke komma. Hon var fånge hos en Midgardshjälte
vid namn Halfdan. Auda lade sitt hufvud till Slagfinns
bröst, och Idun slog sina armar om Valands hvita hals.
Sålunda voro nu äfven dessa växtlighetsdiser, de
som smyckat Midgards ängar med blomster, försvunna
för gudarne. Disernas håg var förvandlad; de önskade
Ivaldesönernas seger, Midgards förstörelse och Asgards
undergång.
Valands smedja var nu en verkstad för trollredskap.
Där hängde ett långt rep af lindbast, i hvilket knutar
voro på jämna afstånd gjorda. I hvar och en af dem
var en stormvind bunden. För hvarje vecka som gick,
upplöste han en knut och gjorde den bundna vinden lös
och sände den med sin galdersång söderut, mättad med
snömoln och hagel.
Valand hade af guld smidt en armring, liknande
den af Sindre smidde ringen Draupner däruti, att andra
ringar, ehuru ej så många, droppade ut ur honom. Ur
Valands kom en ring hvarje vecka. Äfven de ringarne
voro trollredskap och hade formen af ormar. För hvarje
på repet upplöst knut knöt Valand dit en ormring. På
detta sätt talde han de veckor han tillbringade i
Ulfdalarne, och han hade räknat ut, att när alla knutarne på
repet voro upplösta, skulle Midgard vara förvandladt till
en istäckt, människotom öken.
Dagligen smidde Valand på hämndesvärdet.
Gambantein (»hämndetenen») är det svärdets namn. Han
härdade dess klinga i vatten från alla älfvar, som flyta
genom Nifelheim med etterfyllda böljor. Han hamrade
hämnd och hat, ve och ofärd in i hennes gry, han
slipade den giftiga eggen hvass som vaferlågan, fejade
hennes yta med solens glans och ristade i henne ondskans
runor. Svärdets guldfäste var ett underverk af skönhet.
Smidet höljde sin fördärflighet i ögontjusande fägring.
Och likväl syntes det aldrig blifva färdigt. Hvarje dag
fann Valand något nytt att göra på det. År efter år
förled; men han fortfor att fullkomna det.
Mimer, väktaren vid underjordens vishetsbrunn, såg,
att allt förskräckligare lidanden skulle hemsöka
människosläktet. Det försämrades också ständigt till tänkesätt
och seder genom de af Gullveig spridda runorna. Mimer
ville icke, att Asks och Emblas ättlingar skulle alla varda
fördärfvade genom nöd och synd. Visdomskällans mjöd
hade gifvit honom syner i en aflägsen framtid, efter
denna tidsålders slut, och åt den framtiden ville han
frälsa ett ofördärfvadt människopar. Två oskyldiga och
väna barn, Leiftraser och Lif, uppsökte han i Midgard
och tog dem med sig till sitt underjordsrike. Där hade
han i morgonrodnadens land planterat en härlig lund och
i den lunden låtit uppbygga en praktfull sal. Hans sju
äldste söner - Sindre och de sex andre - som med
honom vårda världsträdets mellersta rot, smyckade salen
och omgåfvo den med en mur och satte in i muren en
port, lika konstrik som Asgardsporten. Inom den muren
komma aldrig sorg och lidanden, aldrig lyte och
sjukdom, aldrig ålderdom och död. Salen heter Breidablik.
Delling, morgonrodnadsalfen, är dess väktare. Barnen
därinne näras med den kraftförlänande honungsdagg, som
faller från Yggdrasils nedersta löfhvalf i Mimers och
Urds dalar.
26.
BALDERS DÖD.
Stora voro de förluster Asgard lidit och stora de
faror, som hotade lifvet i Midgard, sedan Fröj och Fröja,
Idun och de andra växtlighetsdiserna kommit till
Jotunheim, och sedan naturverkmästarne och naturförsvararne,
Ivaldes söner, blifvit gudarnes fiender. Men ännu hyste
Oden hopp om räddning. Balder, solens gud och
beskärmare, godhetens och rättfärdighetens främjare, var
dock ännu i Asgard och höll sin välsignelserika hand
öfver hvad godt som fanns bland människorna och sin
strålande sköld till skydd mot skapelsens förhärjare.
Balder hade nästan alltid Had i sin närhet. De
voro länge oskiljaktige vänner, och Balders mildhet
verkade lugnande på Hads svallande lynne. Om Had
förtäljes, att han som gosse var så obetänksam, själfsvåldig
och okynnig och så gärna höll sig i Lokes sällskap, att
Oden fann det bäst att skicka honom från Asgard för
att uppfostras af Mimer. Denne åtog sig fosterfaderns
plikter mot den vackre och med rika anlag utrustade
asasonen. Gossen var läraktig och vardt skicklig i
skaldskap, sång, smideskonst och många idrotter, och han
blomstrade upp och fick, innan han hunnit ynglingaåren,
ovanliga kroppskrafter. Men hans obetänksamhet och
häftighet voro icke lätta att bota. Okynnig visade
han sig i synnerhet, när han var i smedjan. En gång, när
Sindre hade gifvit honom en tillrättavisning, tog pojken
Draupners frejdade smed i håret och drog honom på det
sättet ut öfver tröskeln; vid ett annat tillfälle, när han
tillsades att smida och icke ville det, slog han med
släggan ett sådant slag i städet, att det flög i flisor.
Men Mimers visdom lyckades efter hand att tämja hans
uppbrusande lynne, om än icke läka hans
obetänksamhet, och när fosterfadern återsändt honom till Asgard
som en fager, höfvisk och i många idrotter skicklig
yngling, fick Oden honom mycket kär, och var han af alla
sina fränder i Asgard väl upptagen.
Någon tid därefter blef Balder gift med mångudens
dotter Nanna. Had skulle önskat att äga en maka, henne
lik, skön och älsklig och modig som hon. Men af sig
själf skulle Had aldrig kommit på den onde tanken att
tillägna sig Nanna.
Han var ifrig jägare och uppsökte gärna de skogar,
som från Lidskjalf kunde skönjas i långt fjärran, för att
jaga där och nedlägga vilddjur och drakar. Så hade
han en morgon anländt till den i det östliga Jotunheim
belägna Järnskogen, i hvars hemska inre ingen dödlig
vågat intränga. Ensam jagade han där hela dagen och
förirrade sig, så att han ej fann en återväg. Dimmor
föllo och det liknade sig till en obehaglig natt. Då såg
han ett ljussken, gick åt det hållet och fann en
bergkammare, där en högvuxen och vacker kvinna satt. Hon
bjöd honom härbärge öfver natten, räckte honom en
trolldryck, som förvillade hans sans och återuppväckte hans
obetänksamhet och häftiga lidelser, och hon talade om
Nanna så, att hon tände upp hans omedvetna böjelse för
henne i brännande låga. Han gaf det löfte att taga henne
från Balder och göra henne till sin egen hustru.
Trollkvinnan gaf honom en brynja som pant på
öfverenskommelsen dem emellan och såsom välbehöflig i den strid, hvari
hans beslut komme att inveckla honom. Om morgonen,
då han vaknade, voro trollkvinnan och bergkammaren
försvunna, och Had såg sig ligga under öppen himmel.
Men brynjan, som han fått, bevisade, att nattens samtal
var verklighet och ej en elak dröm. Han red ur
skogen, så ångerfull öfver det skamliga löfte han gifvit, att
han icke kunde återse Balder och Valhall, utan beslöt han
att begifva sig till Jotunheim och sälla sig till gudarnes
fiender där för att, kämpande i deras led, söka infria
sitt löfte.
Så bar han då till någon tid vapen mot sina egna
fränder, emedan han gjort löftet att taga Nanna med våld
från Balder. Men Balder besegrade honom med vapen
först, men med godhet sist och fullkomligast. Han
återförde sin broder till Asgard, förlät, urskuldade och
tröstade honom, ja lät honom förstå, att han, Balder, snart
skulle dö. Med hvem ville han då se Nanna hellre
förenad än med Had?
I själfva verket anade Balder, att han icke skulle
lefva länge, och det vardt för asarne bekant, att
dödsbud visat sig för honom i drömmar. Äfven järtecken
bådade, att ondt hotade honom. Den trogne gångare, i
sadeln på hvilken han gjorde färder öfver himmelen och
skyddade solen och månen på deras vandringar i
rymden, fick sin fot vrickad och kunde icke genom
gudinnornas läkesånger, utan blott genom Oden botas. Själf
led Balder af afmattning i sina fötter. De bekymrade
gudarne vände sig till världsträdets väktare, Urd och
Mimer, för att få råd. Urd såg Balders fördolda öde, men
yppade det icke; Mimer ej heller. Den ångestfulla Frigg
kom då på den tanken att med ed förplikta alla varelser
och alla ting att icke skada Balder. Så allmänt älskad
var han, att gudarne trodde, att ett försök därmed kunde
göras.
Det finnes lif i allt, äfven i det som för oss synes
liflöst. Det finnes en ordning, hvari hvarje varelse och
hvarje ting har sitt rum. Elden, vattnet och luften lyda
sina härskare, stenarne, malmerna, örterna och djuren
bilda samhällen och släkter. Och genom hela skapelsen
spänner Urd trådarne af de lagar, som bjuda vördnad
för det heliga. De oskyldiga tingen rysa för edsbrott.
Endast bland de själar, som fått ett personligt öde, finnas
trotsare af nornans stadgar; men för dem finnas också
straff.
Så långt som gudarnes välde var erkändt, ja än
längre, aflade alla skapelsens varelser och ting eden.
Aldrig hafva godheten och rättfärdigheten haft en
segerrikare dag än den, då den ädlaste af asar tillförsäkrades
trygghet genom en ed, som uttalades af alla himmelens
stjärnor och upprepades af luftens, hafvets och jordens
innebyggare, af alla berg och dalar, af alla skogar och
öknar, en ed, som genljöd från Urds och Mimers riken,
ja, från Jotunheim, där jättarne sade sig vara alla gudars
fiender, blott icke Balders; ja, från själfva Nifelheim där
äfven farsoternas och sjukdomarnes andar med bleka
läppar uttalade förpliktelsen.
Bland de varelser, som aflagt eden, fanns blott en,
som icke ämnade hålla den: Loke. Han betraktade hela
edsförpliktelsen med löje. Det fanns också varelser, som
icke aflagt eden: Ivaldesönerna i Ulfdalarne. Men bland
dem var Valand den ende, som skulle haft hjärta att
skada Balder, ty hans hämndlystnad var omättlig. Ting
funnos också, till hvilka edsförpliktelsen ej kommit. Dock
kunde den forskande Loke ej få reda på mer än ett
enda sådant: det var en späd mistel, en helig ört, som
rakat att växa på ett träd i den oheliga Järnskogen
österut och, ensam som den var och oskadlig till utseendet
och fjärran från sin släkt, blifvit vid edsförpliktelsen
förbigången.
Loke afskar misteln och begaf sig med den på en
långresa: till de aflägsna Ulfdalarne. Han skulle knappast
vågat en sådan färd, om icke skadeglädjen gifvit honom
mod därtill. Med förvåning sågo Ivaldesönerna Loke
inträda i Valands smedja. Han sade sitt ärende och bad
Valand göra en pil af misteln, en sådan som Had
plägade slöjda åt sig, och med den egenskapen att
ofelbart döda, där den träffade. Valand gjorde det.
Misteltein, såsom pilen kallas, vardt Valands andra Gambantein
(»hämndeten»).
Sedan den stora edsförpliktelsen var gjord, var det
en lek bland asarne att ute på idrottsvallen skjuta och
kasta på Balder, emedan det icke skadade honom. Vid
ett sådant tillfälle sköt Had med båge, utan att veta, att
Loke lagt en pil i hans koger. Så kom Had att afskjuta
Misteltein på Balder. Pilen genomborrade honom och
han föll död till marken. Den djupaste bestörtning grep
alla gudarne. När de försökte tala, brusto de i gråt.
Asafadern hade mist sin älskling, världsordningen
underpanten för sitt bestånd, godheten sin förespråkare.
Så djupt nu asafadern grämdes af sin egen förlust,
sörjde han dock, såsom världens styresman anstod, än
mer öfver världens. Han sadlade Sleipner och red ned i
underjorden till Mimer och besvor honom att säga hvad
han visste. Skulle med Balder världen gå sin eviga
undergång till mötes? Mimer sade blott, att själfuppoffring
kräfves för den, som vill skåda ned i så djupa gåtor.
Då ref Oden ut sitt ena öga och kastade det i
visdomskällan. Det sjönk djupt och såg allt klarare, ju djupare
det sjönk, tills det såg Balder som den kommande
världsålderns konung i ett högsäte, omgifvet af lycksaliga
människoskaror.
Då vardt Oden lugn, men red från Mimer till Urd
för att få lära något om denna världsålders slut. Urd
svarade, att hon redan vet, att han gömt sitt ena öga i
Mimers brunn och därmed sett, hvad som var honom
nödigt att veta. Hvarför frestade han henne då? Men
Oden lade för hennes fötter sköna Valhallsklenoder och
bad henne om de förutsägelser hon förnimmer ur sin
källas brus och ur suset af Yggdrasils krona. Då sjöng hon
en sång om denna världsålders sista tider, om Odens
undergång och död på slagfältet och om Ragnaröks lågor.
Asafadern lyssnade och förfärades icke af ödets dom
öfver honom. Att glad gå sin bane till mötes, det hade
han anbefallt människorna, sina skyddslingar, och borde
göra det själf, och att dö på en valplats anstod honom.
Hans orolige ande fann någon hvila, sedan han fått veta,
att Balder, som var det bästa af honom, skulle återvända
och styra en fullkomnad värld.
Gudarne togo den döde Balder och buro honom till
Asgards västra strand, där hans skepp Ringhorne låg
förtöjdt i lufthafvet. På skeppet byggde de ett bål af
stammar från Glasers guldlund. Oden bar i sin famn
Balders lik och lade det på bålet. När Nanna såg detta,
sjönk hon död till jorden med brustet hjärta. Oden lade
henne bredvid hennes make. När allt var färdigt och
den heliga elden gniden till vedens antändning och bålet
signadt med Tors hammare, drog Oden från sin arm
ringen Draupner och lade den på Balders bröst. Man såg,
att han lutade sig ned och hviskade i den dödes öra.
Hvad han då sade, har han aldrig omtalat för gudar eller
människor. Det blåste en stark nordanvind från
Järnskogen: en af dessa vindar, som Valand lösgjort och som
i Midgard kom med köld och hagel. Bålet tändes,
seglen hissades, Ringhorne dref ut i lufthafvet, och asarne
bidade på stranden, tills det af lågor omhvärfda skeppet
sjunkit ned bakom synranden.
Det förde Balder och Nanna till underjordens västra
port. Här emottogos de döda af underjordsmakterna och
ledsagades öfver glänsande fält till Mimers
odödlighetslund och borgen Breidablik i morgonrodnadens land. Där
väntades Balder och Nanna af Leiftraser och Lif, barnen
som skola vistas i Mimers lund intill världsförnyelsen.
Salarne voro skrudade med bonader och guldklenoder;
på bordet framför högsätena stod, betäckt med en sköld,
en dryckesskål, hvari de kraftgifvande safterna från de
tre underjordskällorna voro blandade. Det är den dryck,
som räckes de saligen döde för att utplåna märkena af
den jordiska döden och skänka dem förmåga att njuta
salighetslifvets rena glädje. Skölden aftogs, och de
anländande välkomnades med »de skira krafternas dryck».
Balder och Nanna stanna i underjordens Breidablik
intill den nya världsålderns ankomst. Lif och Leiftraser
äro hos dem och uppfostras af dem till att varda
fläckfria stamföräldrar till ett fläckfritt människosläkte.
Frigg grät bittra tårar öfver älsklingssonen, och
då Oden vandrade mellan Asgardsborgarne, var det
honom svårt att nalkas Balders sal, där ej harpans toner
klingade mer, där mjödhallen stod tom och genomsusad
af vindarne. Snart reste sig ett förskräckligt spörsmål
genom Balders död för Hads pil. Att frändedråp borde
hämnas af frände var en lag, som nornorna gifvit och
asarne godkänt. Men huru skulle Balders död hämnas?
I Asgard voro alla öfvertygade om att Had icke hade
velat sin broders död, och ingen sörjde djupare än han
det skedda. Skulle den i sitt uppsåt oskyldige Had
dräpas, blod af asafaderns blod än en gång utgjutas och
den ene sonens död medföra den andres? Ingen kunde
råda till detta, ingen ville lyfta sin hand mot Had. Men
ej en gång gudarne äro i stånd att genomskåda
hvarandras innersta bevekelsegrunder. I denna, såsom i alla
liknande saker, var det deras domareplikt att icke blunda
för gärningsmannens tidigare lif, utan spörja, om ej däri
fanns något, som kunde varit en driffjäder till gärningen.
Då Loke utsåg Had till Balders baneman, hade han just
haft detta för ögat. Asarne måste lägga vikt vid, att det
fanns yttre grunder för att Had handlat med ond
öfverläggning: Had hade ju en gång varit Balders fiende och
efterfikat hans maka.
Rätten i sin stränghet kräfde fördenskull, att
broderdråparen skulle straffas med döden, eftersom böter i ett
sådant fall som detta ej kunde gifvas. Ty hvilka böter
voro tillräckliga för dråpet på solens gud och
rättfärdighetens herre? Nornans runor, som helga blodshämnden,
äro icke ristade på vattnets yta eller i hedens flygsand
och låta icke gäcka sig. Men Oden kunde icke besluta
sig att kräfva en sons död i vederlag för en annans. Då
omslingrade honom Urd med sina osynliga band, drog
honom bort från Asgard, förde honom till Rind, Billings
solljusa dotter, och ingaf honom en oemotståndlig
kärlekslidelse till henne, för att hon med Oden skulle föda
en son, som blefve Balders hämnare. Bland de ofödda
själarna var en redan af henne utkorad att varda son af
Oden och fullgöra detta kall, och af nåd hade hon lagt
den sonens lefnadslotter så, att han skulle fullgöra
hämnden, innan »han kammat sitt hufvud och tvått sina
händer», innan han ännu visste, att han var Odens son och
Hads broder, eller kunde göras tveksam af den sorg han
måste förorsaka med sin gärning.
Men trollska makter hade bemäktigat sig Rinds sinne
och gjort henne hård mot Odens böner och sin faders
råd. Oden kunde upphäfva den på Rind hvilande
trolldomen, men endast så, att han begagnade sig af trolldom
själf, af Gullveigs sejdkonst och förbjudna runor. Detta
gjorde asafadern - nyttjande, när framgång ej
annorlunda kunde vinnas, ett tadelvärdt medel att komma till
ett af rättvisan och ödet fordradt mål.
Rind födde med Oden en son, som kallas Vale. Hon
födde honom tidigt, ty han slet otåligt i de band, som
fängslade honom under modershjärtat, och han var
endast dygngammal, då han uppvuxit till en kämpe, som i
tvekamp fällde Had. Den döde Had steg ned till
underjorden. Balder emottog honom där. De lefva där nere
tillsammans, och då världsförnyelsens dag kommer, skola
de tillsammans återvända och tillsammans bo på Valhalls
tomter.
27.
FIMBULVINTERNS HÖJDPUNKT. FOLKUTVANDRINGEN
FRÅN NORDEN. SKÖLD-BORGAR OCH HALFDAN.
Efter Balders död fanns det i Asgard ingen makt,
som kunde hejda de af Valand från Jotunheim utsända
hvirfvelvindarne, snöstormarne och hagelskurarne.
Skillnaden mellan sommar och vinter försvann allt mer, och
det såg ut, som om vintern skulle tillägna sig årets alla
månader. Landet närmast söder om Elivågor, där Egils
borg stod, vardt öfverdraget af jöklar och isfält, som
sommarsolens strålar icke smälte. De alfer, som bott där
och varit Valands smidesbiträden och Egils och Tjalves
stridsmän, utvandrade därifrån och begåfvo sig till
svearne. Jättar satte öfver Elivågor i båtar, sådana som
Hymer ägde, och nybyggde de öfvergifna ängderna. De
togo sina bostäder under de jökelhöljda bergens tak;
deras svarta oxar och kor med guldhorn trifvas godt,
där Midgards hjordar dö af hunger, ty de slicka, som
Audumla, föda ur rimfrosten och uppkrafsa under
dalgångarnes drifvor närande mossa.
På den stora ö i det nordiska hafvet, hvars
sydligaste del är Aurvangalandet, bodde nu många
folkstammar komna från Ask och Embla, alla talande samma
tungomål och följande samma sedvänjor. Söder om
svearne och nedemot Järnvallarne, som utgöra
Aurvangalandets södra kust, bodde goter, daner, heruler, gepider,
viniler (longobarder), angler, saksare, tyringar, vandaler
och andra stammar. Ditintills hade de alla lefvat i
endräkt och ansett sig för hvad de voro: grenar på ett
och samma folkträd. Så långt som de utbredt sig öfver
Norden hade landet varit godt, vackert och
skördegifvande.
Men med fimbulvintern kom nöd öfver dem, främst
öfver svearne som bodde nordligare än de andra. Fröj
och Fröja främjade icke längre fruktbarhet och
fruktsamhet; växtlighetsdiserna skänkte icke längre af Yggdrasils
befruktande honungsdagg åt åkrar och ängar. Hjordarne
aftogo, men björnarnes och ulfvarnes skaror växte, och den
värste ulfven, hungersnöden, öppnade sitt gap mot folket.
Då samlade sig alfer och sveahöfdingar till möte
vid Svarins hög, och allt sveafolket deltog i deras
rådslag, och vardt då beslutadt att öfvergifva fädernas land
och draga mot söder. Kunde man icke vinna bättre
ängder med vänlig öfverenskommelse, skulle man taga dem
med svärdet. Och till strid kom det ofta, då nu svearne
trängde ned mot goterna och desse mot danerna, och
desse mot herulerna och de andra stammarne.
Påträngandet från norr till söder vardt för hvarje år starkare,
ty för hvarje år eröfrade fimbulvintern och de
osmältbara isfälten större område från det beboeliga landet.
Vid denna tid lefde ännu och härskade i
Aurvangalandet som höfding och domare Sköld-Borgar, sonen af den
vanagud (Heimdall), hvilken som barn kom till nämnda
land med den heliga elden, de goda runorna,
sädeskärfven, verktygen och vapnen. Sköld-Borgar var nu gammal
vorden. Under en lång och lofvärd styrelse hade han
fått upplefva mycket. Han erinrade sig från sin barndom
och ungdom guldålderns lyckliga tider, fria från laster,
strider, brott och nöd. Hans mannaår hade sett
mänsklighetens kopparålder och släktenas försämring. På gamla
dagar fick han upplefva fimbulvinterns inbrott och
begynnelsen till en järnålder, hvarom han hört en förutsägelse
vid sin sons födelse. Sonen hette Halfdan och var nu
en yngling; Sköld-Borgars maka, Halfdans moder, hette
Drott.
Om Halfdans födelse förtäljes, att den natt, då han
kom till världen, rådde stark storm. »Heliga vatten
nedstörtade från himmelsfjällen» (stormmolnen), som med
väldigt dån utslungade korsande blixtar. Det var Tor,
åskans gud, som öfverskyggde huset och gaf sin
gudomliga närvaro tillkänna. Allmänt förtäljes, att Tor delade
med Sköld-Borgar fadersrätten till den nyfödde, på samma
sätt som Heimdall i de hem, som han i forntiden gästade,
hade delat med husbonden på stället fadersrätten till de
söner, som där sågo dagen. Därför gällde Halfdan för
att vara Tors son och på samma gång Sköld-Borgars.
Natt låg ännu öfver Sköld-Borgars gård, när de tre
ödesdiserna, Urd och hennes systrar, kommo dit och
betraktade det nyfödda ädla barnet och igenkände i dess
drag – hvad redan Drott igenkänt – att det hade ej
allenast en mänsklig fader, utan ock en gudomlig. Och
de bestämde, att han skulle varda den ypperste i sin ätt,
den förnämste af höfdingar och bland de nordiska folken
den förste med konunganamn. De tvinnade hans ödes
trådar starka, varpen i hans ödes väf redde de af guld
och fäste dess ändar i öster och väster under »månens
sal» (rymden). I öster och väster skulle Halfdan utan
svåra hinder utbreda sitt välde. Men åt norr kastade Urd
en enda tråd. Hon visste, att från norr skulle komma
fruktansvärda makter, i början oemotståndliga, för hvilka
Halfdan måste rygga; men Urd bad till den okända makt,
hvars ombud hon är, att den tråd hon åt norr kastat
måtte evigt hålla. Därefter aflägsnade sig nornorna. Men
Sköld-Borgar gick ut i den åskdigra natten, plockade på
ängen en härlig blomma och satte den som en spira i
barnets hand.
Följande dag sutto två korpar i trädet, som
skuggade öfver Sköld-Borgars tak. Genom vindögat
(rököppningen i taket) tittade de in i salen och sågo den nyfödde.
Framsynta som korpar äro, förekom det dem, som om
gossen redan stod vapenrustad. »Ser du», sade den ene
korpen till den andre, »han är blott en dag gammal, denne
gudaättling, och ändå ser jag honom skrudad i brynja.
Nu är fredens ålder slut; nu är vår tid inne. Vi och
ulfvarne ha länge hungrat, men ser du, hur hvassa ögon
den gossen har! Ja, vår tid har kommit. Vi skola trifvas.»
Sköld-Borgar hade af sin fader Heimdall fått lära
fågelspråket. Drott kände det äfven. De förstodo hvad
korpen sade, och det fyllde dem med ängslan och
bekymmer för de kommande släktena. De tolkade det så, att
stridsåldern hade med detta barn kommit i världen.
Sköld-Borgar hade en frände, som hette Hagal, hans
närmaste vän. Till honom skickade han Halfdan att
uppfostras. Hagal hade en son, som hette Hamal, jämnårig
med Halfdan. Halfdan och Hamal lekte som gossar
tillsammans, vordo tillsammans ynglingar och svuro
hvarandra evig vänskap. De voro de skönaste människosöner
i Midgard; i valkyriedräkt skulle de sett ut som valkyrior.
Och de voro hvarandra till utseendet så lika, att det var
svårt att säga, hvem som var Halfdan eller Hamal. Men
däruti skilde de sig, att Halfdan var ordrik och Hamal
tystlåten, Halfdan snar att fatta beslut och utföra dem,
Hamal eftertänksam och besinningsfull, men djärf, äfven
han, i beslutets verkställande. Halfdan hade stora
snillegåfvor. I de af Heimdall lärda heliga runorna vardt han
kunnigare än sin fader, och han blef forntidens störste
skald, den ypperste i Midgard. Han var frikostig och
älskade att strö guld omkring sig. Och när nu därtill
kom, att han vardt den starkaste hjälten bland alla sina
samtida, så är ej att förvånas öfver, att han
beundrades mer än de fleste och vardt besjungen från släkte till
släkte. Den, hos hvilken snille och skönhet, styrka och
frikostighet äro förenade, han synes mången vara fullkomlig.
Sköld-Borgar, Halfdans fader, var dock i somligas ögon
bättre än han; ty fadern älskade friden och sträfvade, mer
än till något annat, till befästande af endräktens band.
Halfdan älskade krig och äfventyr. Men han var rätte
mannen för den tid som kom. Friden var för alltid
flyktad från Midgard. Den världsålder, som kallas »stormtid
och ulftid, yxtid och kniftid», hade inbrutit, och den skall
fortgå till Ragnarök.
Halfdan förde med skicklighet alla slags vapen. Men
hans älsklingsvapen var klubban. Svärdet hade under
fridsåldern varit obekant. De första svärden smiddes i
Valands smedja, och de började nu komma i bruk.
Äfven Halfdan hade sådana. Dock misstänktes och skyddes
svärdet af de fleste stridsmännen, alltsedan Valand vardt
gudafiende och förvandlad till den värste af Jotunheims
bebyggare. Man trodde fördenskull, att förbannelse
hvilade på det.
När Egil flydde med sina bröder till Ulfdalarne,
efterlämnade han sin hustru Groa och bad henne begifva sig
till hennes fader Sigtrygg, som var en höfding bland
alferna och vän till Ivaldes söner. Sigtrygg hade sin borg
i Svitiod det stora i närheten af Svarinshög och ej långt
från svearnes landamären. Groa väntade att få en son;
hon hade annars följt sin man till det frostkalla land,
dit han gjort sig landsflyktig.
Det är redan omtaladt, att sedan Ivaldesönerna
upphört att vakta Elivågor, begåfvo sig många jättar öfver
till det nordligaste Midgard och bosatte sig där. Tor
gjorde en färd dit upp för att bortdrifva eller döda dessa
farliga nybyggare, och Halfdan fick följa sin Asgardsfader
på färden. Det hände då, att medan Halfdan och Hamal
redo genom en skog, mötte de en trupp af fagra kvinnor,
likaledes till häst. Det var Groa och de ungmör, som
tjänade henne. De ämnade sig till en skogssjö för att
bada. Halfdan vardt betagen af växtlighetsdisens skönhet
och bad henne följa honom till Aurvangalandet och stanna
där. Väl tyckte Groa, att Halfdan var den vackraste bland
ynglingar, men hon hade gifvit sin tro till en annan och
svarade nej. Då nödgade han henne att följa med honom.
Tor gillade denna gärning, eftersom Egil blifvit gudarnes
fiende, och enär det vore till gagn för Midgard, att en
växtlighetsdis där var fästad. Men Sigtrygg, Groas fader,
gillade den icke, och det kom mellan honom och Halfdan
till en strid, som lyktades så, att Halfdan fällde honom
med en klubba, på hvars skaft en guldkula var fästad.
Växtlighetsdisernas fader kunde ej falla för annat vapen
än ett som liknade solen. Halfdan förde Groa till
Sköld-Borgars gård. Där födde hon en son, som ej var
Halfdans, utan Egils. Sonen kallades Od-Svipdag. Ett år
därefter födde hon med Halfdan en son, som fick
namnet Gudhorm. Hon kände sig dock alltid som en främling
i Halfdans hem. Hon led af tanken att vara maka till
den man, som blifvit hennes faders bane, och hennes
hjärta trängtade efter Egil. Efter några års förlopp blef
hon fördenskull bortsänd af Halfdan, och hon begaf sig
med sin unge son Od-Svipdag tillbaka till Svitiod det
stora, där hon väntade på Egils återkomst. Frostnätter,
snöstormar och hagelskurar kommo; men icke Egil. Då
trånade växtlighetsdisen bort och dog. På dödsbädden
sade hon till sin son Od-Svipdag, att om han behöfde
hennes hjälp, skulle han gå till hennes graf och kalla
på henne. Hennes lik lades i en grift, byggd på en
berghäll, med väggar, tak och dörr af tunga stenblock.
Tor och Halfdan gjorde flere utfärder mot de jättar,
som tagit land i det nordliga Midgard. Många jättar och
krigiska jättekvinnor blefvo då dödade; men detta tjänade
i det hela till föga, ty andra inflyttade i stället, och så
god Tors järnhammare var, kunde han med den icke
hindra, att allt vidsträcktare isfält lade sig öfver
bergslätterna, och allt flere dalar lågo, äfven sommartiden,
höljda i snö.
Och nu, när den stora folkvandringen inträdt, sedan
svearne börjat rycka mot söder, fick Halfdan annat att
skaffa än att följa Tor på utfärder mot jättarne. Den
första mot söder trängande folkböljan satte en andra i
rörelse, och den andra en tredje och så vidare, så att
bölja efter bölja svallade mot Aurvangalandet,
människosläktets urhem, där Sköld-Borgar så länge och lyckligt
varit folkets lagstiftare och domare. På Aurvangalandets
gräns stodo nu hårda strider, i hvilka Halfdan och Hamal
utförde många bragder. Men den gamle Sköld-Borgar
såg, att motstånd i längden vore gagnlöst, så länge
fimbulvinterns makter rasade bakom de nordligare stammarne
och nödgade dem att tränga på. De hade ju att välja
detta eller hungersdöden. Och enär alla dessa stammar
voro fränder och ledde sin härkomst från Aurvangalandet,
ville Sköld-Borgar icke se dem förstöra hvarandra i
brödrafejd. Fördenskull beslöt han med sitt folk tåga söderut,
äfven han. Så skedde, och många stammar förenade sig
under honom för att å andra sidan det nordiska hafvet
vinna land och bosätta sig. Skepp byggdes och förde
dem öfver hafvet. Halfdan vardt alla dessa stammars
anförare; deras höfdingar lyfte honom på sköld och
korade honom till konung. Ingenting mäktade motstå dem.
De lade under sig söder om hafvet vidsträcka land, där
segelbara floder söka sig väg mellan djupa löfskogar och
saftiga betesfält. De vunno och delade mellan sig ett
rike, som i väster hade till gräns den väldiga flod, som
heter Rhen, i söder det skogshöljda högland, som ligger
i skuggan af de högsta bergen i Midgard, men i öster
sträckte sig långt in i ett omätligt slättland med många
älfvar, som bilda vägar ned mot ett sydligt haf (Svarta
Hafvet). Så uppfylldes nornornas spådom, att Halfdan
skulle hafva ett rike, vidsträckt i väster och öster, så
långt som de i dessa väderstreck hade knutit de gyllne
trådarne i varpen i hans väf; men åt norr låg blott en
enda tråd, och det gällde, om den skulle hålla, eller om
människosläktets urhem och fädernas heliga grafvar skulle
för alltid stanna i frostmakters och gudafienders våld.
28.
VALANDS SENARE ÖDEN OCH DÖD.
Sju vintrar hade svanemöarna Idun, Sif och Auda
tillbragt i Ulfdalarne. I den åttonde vintern blefvo de
sjuka af längtan efter solglans, vårfläktar och blommor;
ty sitt innersta skaplynne kunde de icke besegra. Sorgsna
och tynande uthärdade de ännu ett år hos Ivaldes söner.
Men därefter togo de sina svaneskrudar och flögo bort
öfver Jotunheim och Elivågor.
Då vardt det tungt äfven för bröderna att stanna.
Men Valand hade för stora mål i sikte för att längtan
och sorg skulle kunnat afvända honom från dem; han
var ej allenast oläkligt hämndgirig, utan också ihärdig
och tålmodig utan like. Till bröderna sade han: »Då I
längten härifrån, så är det bättre för eder att gå.» De
togo sina skidor och bågar och gingo på olika vägar åt
söder. Egil följdes af en gosse, som var hans och Sifs
son, född i Ulfdalarne och af fadern uppfostrad till
bågskytt och skidlöpare. Hans namn var Ull, och ödet hade
med honom stora uppsåt.
Valand var nu ensam. Han fortfor med sina
trollkonster och sitt smide på hämndesvärdet. Dessemellan
jagade han och skaffade sig så sin föda. År gingo,
galdersången fortfor, och stormby efter stormby med frost
och hagel lösgjordes i Ulfdalarne för att härja skapelsen.
Isfälten sköto ned emot Aurvangalandet, och den
ofantliga Nordhafsön, som förut varit grönskande och bebodd
af så många folk, var en människotom öken af is och
snö. Endast själfva Aurvangalandet var ännu beboeligt;
där byggde nu svearne och med dem var en skara alfer.
Då det uppenbart visat sig, att asagudarne icke voro
i stånd att hejda fimbulvintern, lät Urd Mimer veta, att
nu hade han rätt och plikt att gripa in. Mimer och hans
sju äldste söner, Sindre bland dem, stego välbeväpnade
till häst. Mimers drottning och döttrar, som äro nattens
diser, tolf till antalet, satte sig äfven i sadel och följde
dem. Nattdisernas hjälp var behöflig vid denna färd. Så
redo de öfver Nidafjällens branta, fuktiga bergstigar, förbi
världskvarnen och Hvergelmerkällan ned i det töckniga
Nifelheim och därifrån upp genom den hålväg, som leder
från underjorden till Ulfdalarne. Komna dit, ordnade de
sig så, att nattdiserna bildade en ring kring männen.
Därigenom kom hela truppen att för en utanför varandes
ögon likna ett mörkt töcken, som dref utefter dalgången.
Deras afsikt var att öfverrumpla Valand, hvars
hämndesvärd gjorde honom oöfvervinnelig. Månens skära stod
på himmelen och lekte med sitt bleka sken på ryttarnes
hjälmar, brynjor och vapen; men det var blott som om
månen lekt med en dimma. De kommo sent om kvällen
till Valands smedja och stannade vid dess gafvel.
Töcknet lägrade sig där.
Dörren stod öppen, och i smedjan sågs ingen.
Mimer och hans söner stego ur sadeln och gingo in. Med
kännares ögon betraktade de Valands smidesredskap. Så
gingo de till lindbastrepet och besågo detta trollredskap
och undersökte de hundratals guld-armringar, som hängde
där. Det blef dem klart, att Valand gjort en guldring,
liknande Sindres Draupner, och att från den hade de
andra droppat. Mimer och Sindre undersökte alla
ringarne och funno den, som var de andras moder. Mimer tog
den och bar den ut och gaf den till sin dotter Baduhild,
en af nattdiserna. Därefter lämnades smedjan, och
männen gingo in i töcknet vid hennes gafvel.
Ändtligen kom Valand. Man såg honom i det svaga
månljuset glida på sina skidor ned för en fjäll-lid,
väpnad med jaktspjut och båge. Hämndesvärdet lyste vid
hans sida. På sina skuldror bar han en björn, bytet af
dagens jakt. Han gick in i smedjan nu, lade vindtorr
ved och ris på äriln, tillagade af björnkött sin måltid och
satte sig vid bordet på den med en björnhud bonade
bänken. Eldskenet från äriln speglade sig i ringarne på
lindbastet. Valand gick dit och räknade, såsom han ofta
gjorde, sina ringar. Där funnos nu 840, men en, de
andras moder, saknades. Tjufvar hade aldrig sett
Ulfdalarne, och ingen, med undantag för Ivaldes barn, eller
Mimers söner, skulle kunnat skilja mellan ringarne och
finna den yppersta. Genom Valand ilade en rysning af
sällhet. »Idun har återkommit», tänkte han; »jag trodde
alltid, att hon skulle återkomma. Nu är hon här. Hon
har tagit ringen till ett tecken, att hon är här. Hon söker
mig därute på jaktens stigar, och mina skidors spår
skola leda henne tillbaka hit.»
Han satt länge och inväntade henne. Hans hjärta,
som brunnit så länge af hämndens vällust och kval,
svalkades ljuft af tankar på trogen kärlek. Men
tröttheten öfverväldigade honom. Hufvudet, som hvälfde de
världsfördärfliga planerna, sjönk ned emot sitt bröst.
Valand sof.
Han vaknade, men ej till glädje. Lindbastrepet,
hvari han bundit stormarne, var nu bundet kring
stormutsändaren själf. Trollredskapet slingrade sig kring hans
armar och ben och var en fastare boja än någon af
järn. Framför honom stod Mimer och hade
hämndesvärdet i sitt bälte, och bredvid honom Sindre, hvars
hammarsmide hämndesvärdet skulle bringa på skam. Valand
skar tänder, och hans ögon gnistrade. Hans hämndeverk,
nu nästan färdigt, var med ens tillintetgjordt. Så stark
var dock den väldiges själ, att han i nästa stund var lugn
igen, och i hans dystra drag sågs hvarken trots eller
förtviflan, endast beslutsamhet och tålamod.
Valand medfördes bunden till underjorden. I en sjö
under Nidafjällens branter, ej långt från Mimers söners
och döttrars borg, är en holme och på den en af
underjordssmedjorna. Dit fördes Valand. Mimers gemål, som
märkt den förfärliga blicken i Valands ögon, när han såg
hämndesvärdet i hennes makes våld, var gripen af hemska
aningar om stundande olyckor för henne och hennes
närmaste och gaf sig ingen ro, förrän man afskurit
Valands knäsenor. Hon trodde, att han därmed var
oskadliggjord och dömd till evig fångenskap på holmen.
Snart hördes hammarslag därifrån. Mimer besökte
sin fånge och fann honom lugn och arbetslysten. Guld
och andra malmer, ädelstenar och hvad helst Valand
önskade att arbeta på sändes honom. Ett förråd af
sorgdöfvande och hjärtstyrkande mjöd öfverfördes till hans
smedja. Valand arbetade raskt, och Mimer,
klenodsamlaren, såg med glädje, huru genom Valands flit de
underbara skatter ökades, som Mimer vill bevara åt en
kommande världsålder.
Men Valand smidde också på något, som hans
väktare icke hade en aning om. Han gjorde sig en
flyginrättning, liknande den örnham han förut ägt.
Vid stranden af sjön låg en båt, hvari Mimer och
hans söner, underjordssmederna, stundom foro öfver till
holmen, samspråkade med Valand och beskådade hans
händers verk. De dolde icke sin beundran öfver dem.
Sindre, den store konstnären, hade aldrig hyst afund till
Valand, ehuru han icke ville anses för sämre smed. Han
hade undersökt hämndesvärdet och förklarat, att det var
det yppersta smide i hela världen, märkvärdigare än
hammaren Mjölner, och att han själf skulle behöfva lika
lång tid som Ivaldesonen för att göra ett svärd med lika
världsgagnande egenskaper som detta hade världsfarliga i
onda händer. Efter den dom, hvarmed gudarne kränkte
Valands stolthet och frånkände Sindre hans segerpris,
hade också Mimers söner upphört att smida klenoder åt
Asgardsgudarne, ehuru fadern städse förblef gudarnes
vän, emedan han var världsordningens.
För att hämndesvärdet icke skulle komma i
obehörig hand, beslöt Mimer, att det skulle förvaras inne i
själfva världsträdet. En gåta säger, att det gömdes »i
det vattenbegärliga karet med nio omspännande lås».
Det vattenbegärliga karet är asken Yggdrasil, som suger
sina safter ur de tre underjordskällorna, och karets nio
omspännande lås äro de nio årsringarna kring kärnan
af trädet, som lefvat genom nio världsåldrar: Audumlas,
Ymers, Trudgelmers, Bergelmers, världsdaningens och
människoskapelsens, tidsåldern före Heimdalls ankomst till
Midgard, guldåldern, kopparåldern och järnåldern. Här
syntes det farliga vapnet vara i säkert förvar. Nattdiserna
voro förvaringsrummets väktarinnor.
Mimer hade, utom sina sju äldre söner, två som
ännu endast voro i gossåldern och ofta lekte vid
stranden af den sjö, hvari Valands holme var belägen. De
voro förbjudne att besöka holmen; men deras nyfikenhet
var stor, och en gång, när de visste sig obemärkte, togo
de båten och rodde dit. Valands örnham var då nästan
färdig. Gossarne stannade på tröskeln och tittade in i
smedjan. Valand tog vänligt emot dem. De frågade, om
han ville visa dem klenoderna, som förvarades i den kista,
som stod i smedjan. Han gaf dem nyckeln; de öppnade
och sågo där de vackraste saker af guld. Valands ögon
lyste styggt, medan piltarne fröjdade sig med åsynen af
skatterna. Han sade till dem: »Kommen hit i morgon
bittida, när ingen ser er; då skall jag skänka er af
klenoderna. Men låt ingen veta, att I varit hos mig.»
Följande morgon kommo de åter till smedjan; men rodde
icke tillbaka. Valand kröp till holmens strand och gaf
den tomma båten en stöt, så att den for ut i sjön. De
saknade barnen efterletades, men anträffades ingenstädes:
man trodde väl, att de farit på sjön och drunknat där.
Den vise fadern kände icke deras öde. Visdomskällans
mjöd gaf honom inblick i de stora världsgåtorna, men
ej i sådana ting. Ej långt därefter sände Valand till
Mimer två konstrikt arbetade dryckeskärl af silfver, till
hans drottning fyra de klaraste guldinfattade ädelstenar
och till Baduhild ett hvitglänsande bröstsmycke. Silfret
i dryckeskärlen var smidt kring de små brödernas
hufvudskålar; ädelstenarne voro deras ögon; bröstsmycket
var förfärdigadt af deras tänder. Deras kroppar hade
Valand gräft ned under bälgen.
Någon dag därefter rodde Baduhild hemligen öfver
till holmen. Något fel hade kommit på den dyrbara
armringen hon fått af sin fader. Hon ville icke omtala det
för någon, utan bad Valand, som var ringens smed, att
bota skadan. Han lofvade göra det genast, medan hon
var där. Hon satte sig på bänken, och han räckte henne
en bägare mjöd. Hon drack och somnade. När hon
vaknade, var Valand försvunnen. Han hade iklädt sig sin
örnham och flugit bort.
Valand begaf sig till sitt odalland Trymheim i Svitiod
det stora. I dalarne mellan dess ishöljda berg väntade
han att återfinna Idun och Skade och de andra fränderna.
Där fann han dem äfven. I ett af bergen därstädes
inrättade han vidsträckta salar, som han prydde med sin
oförlikneliga smideskonst. Dörren till dem öppnade sig
mot en liten fjällsjö, som hans galdersång befriade från
is. Här inne i berget ämnade han lefva med Idun genom
århundraden. Asarne, beröfvade den läkedom mot åren,
hvilken Idun allena ägde, skulle åldras, världstyglarne
falla ur deras slappnade händer. Det var nu den plan,
som Valand uppgjort.
Från underjorden kom bud till asarne, att Valand
flytt och att nya faror förestode. Asarne rådgjorde. De
sade hvarandra, att de själfve vållat det hat Valand till
dem hyste, och att det vore bättre att försona sig med
honom och Ivaldesläkten än att utrota dem, ifall valet
stode gudarne fritt. Det var dem framför allt af vikt, att
Idun återkomme till Asgard. Måhända kunde Valand, om
han försonades, återbringa dem äfven Fröj och Fröja.
Loke åhörde dessa rådslag. Han visste väl, att de vore
till ingen nytta, ty Valand var oförsonlig. Men han hade
sina skäl att hindra, att ett försök till underhandling
gjordes. Han erbjöd sig fördenskull att återbringa Idun till
Asgard, och han höll sitt löfte. Ingen i Asgard visste,
hvar Valand dolt sig; men Loke gissade på Trymheim,
och som han kunde förvandla sig till flere slags djur,
såsom häst, ulf, säl, lax och insekt, dock ej till fågel,
var det honom mer tålamodspröfvande än svårt att
utrannsaka Valands tillhåll. Han fann den lille fjällsjön,
där Ivaldesonen plägade fiska, och dörren till hans salar.
När det skett, begärde han af gudarne att få låna Fröjas
i Folkvang kvarlämnade falkham. Det fick han och flög
till Trymheim. En dag, då Valand och Skade voro på
fiske, hörde de vingslag tätt bakom sig och sågo en
falk. Han flög ut från berget, hvars dörr stod öppen,
och han bar en frukt i sina klor. Valand misstänkte
hvad som skett, och det visade sig, att Idun var
försvunnen ur berget. Skade hämtade örnhammen, och Valand
iklädde sig den. Det som falken flög bort med, var den
till en frukt förvandlade växtlighetsdisen. Valand
svingade sig upp i rymden och såg röfvaren, som hade godt
försprång och var säker om att hinna fram. Loke
saktade farten för att locka Valand att förfölja. Valand sköt
en flykt, som i hast blott kunde mätas med hans
stormande känslors. Asagudarne, som väntade Loke, upptäckte
från Lidskjalf örnen, som förföljde honom. Då grep Tor
sin hammare och de andre sina kastspjut och ställde sig
vid vallen. Man gjorde sig i ordning att tända
vaferlågorna. Falken slog ned innanför Asgardsmuren,
vaferlågorna tändes, gudaspjuten susade i luften, Valand kom
i ohejdlig fart, stormade, spjutsårad, genom vaferlågornas
hvirflar och föll med brinnande vingar ned vid vallen.
Örnhammen sjönk tillsammans i rök och gnistor, och
gudarne sågo Valand själf. Han sökte resa sig på sina
förlamade ben för att kämpa intill döden. Tor slungade
Mjölner mot hans panna, och död låg den väldige med
krossadt hufvud.
Sindres hammare, som han skulle öfverträffa, hade
blifvit hans bane. Fimbulvinterns upphofsman var icke
mer, och Idun hade återkommit till Asgard.
29.
OD-SVIPDAG OCH FRÖJA.
Egil och hans son Ull hade haft åtskilliga äfventyr
på sin färd från Ulfdalarne, men kommo dock oskadde
fram till Svitiod det stora och återfunno Sif, som bodde
där med Egils och Groas son Od-Svipdag. Några år
förflöto, under hvilka Egil stannade i hemmet hos de sina.
Han, den raske bågskytten och stridsmannen, kände
under de åren större behof af hvila än äfventyr, och hans
tankar voro icke alltid glada. Han ihågkom den tid, då
han var gudarnes edsvurne väktare vid Elivågor och Tors
förtrogne vän. Han tänkte på den skymf, som genom
Halfdan blifvit tillfogad Od-Svipdags moder, som nu sof
i sin kummelgraf på berget. Han tänkte på den ensamme
Valand, hvilken han, för att vara en trogen broder, följt,
men hvars uppsåt med världen alltid synts honom
förfärliga. De skatter, som Egil före sin flykt till
Ulfdalarne hade gräft ned i jorden eller sänkt i forsar, fingo
ligga där de voro. Blott ur det närmaste förvaringsstället
upptog han några klenoder till sitt hems och till Sifs
prydande.
Under dessa år växte Od-Svipdag och Ull upp till
vackra och hurtiga ynglingar. Båda hade goda
själsgåfvor; särskildt utmärkte sig Od-Svipdag för snarfyndighet
och kvickhet i tal och svar.
Sif hvälfde många tankar. Växtlighetsdisen sörjde
öfver den förstörelse, som genom Valand öfvergick
världen, och hon märkte, huru Egil rufvade på sin brutna
ed och på det med gudarne slitna vänskapsbandet. Sif
var framsynt och sierska till skaplynnet, och det är väl
också troligt, att Urd gaf henne ingifvelser och ledde
hennes beslut.
En dag kallade Sif Od-Svipdag inför sig och sade
honom, att som han nu var fullvuxen, borde han gå och
uträtta något prisvärdt. Svipdag svarade, att han tänkt
gå söderut för att kämpa mot Halfdan, därför att denne
röfvade hans moder Groa från Egil; dock funne han
det betänkligt, emedan han lefvat sina första år under
Halfdans tak och alltid var af honom väl sedd. Och
under Halfdans tak hade han en halfbroder Gudhorm,
som också var Groas son. Sif sade, att hon delade
Svipdags betänkligheter och ville råda honom till annat.
Han skulle begifva sig in i Jotunheim och därifrån
återföra Fröj och Fröja.
Svipdag svarade icke nej; det blygdes han för. Men
företaget syntes honom vida öfverstiga hans krafter, och
han misstänkte, att Sif, som var hans styfmoder, icke
frågade mycket efter hans väl. Han tyckte sig förut ha
märkt, att Sif gynnade sin son Ull mer än honom. Dock
hade detta aldrig rubbat vänskapen mellan Svipdag och
halfbrodern, ty Ull hade alltid underordnat sig Svipdag
och sett upp till honom.
Efter nattens inbrott gick han till Groas kummelgrift
på berget. Han hade hört, att de döda äro lättare att
återkalla och lyssna mer till jordelifvet, när natten är
inne. Han ställde sig vid griftens dörr och sade högt:
»vakna, Groa! vakna, moder! Det är din son, som väcker
dig ur dödens sömn. Minns du hvad du sade, att jag
skulle gå till din graf, om svåra öden hotade mig? Vakna,
goda kvinna, och hjälp din son!»
Groas till underjorden gångne ande hörde sonens
röst och kom och lifvade stoftet i grafkammaren. Där
inifrån ljöd hennes röst: »hvilket öde har drabbat mitt
barn? Till hvilken olycka är du född, då du kallar på
din moder, som farit ur de lefvandes värld?» Svipdag
svarade: »Hon, som efter dig famnade min fader, har
illslugt ålagt mig att söka ett oupphinneligt mål.» Men
rösten från grafven uppmanade honom att icke tveka.
»Bidar du själf en gynnsam utgång, skall nog nornan
leda dig på rätt stråt.» »Sjung då», bad Svipdag, »goda
galder öfver din son!» Och Groa sjöng, att Urd skall
upprätthålla honom, då han glädjelös vandrar sina stigar;
att om underjordsälfvar svälla och hota hans lif med sina
flöden, skola de sjunka och strömma ned till Hel; att om
han råkar ut för fiender och slås i bojor, skall fiendtligt
sinne vända sig till förlikning och bojorna lossna för hans
andedräkt; att om han hotas af orkan på hafvet, skola
i världskvarnen vind och böljor endräktigt gånga samman
och gifva honom trygg färd; att om hans väg går genom
Nifelheim, han där må vandra trygg i nattligt mörker,
samt om han kommer till Mimers rike och har att
samtala med den vapenrike jätten, mannavett och vältalighet
må vara honom rikligt gifna. Groa gaf Svipdag sin
välsignelse till afsked, och han gick tröstad därifrån.
Följande morgon fick han veta, att Ull ville följa
honom, och att föräldrarne tillåtit det. Egil gick med
sina söner till en af sina skattegömmor och lät dem välja
åt sig hjälmar, brynjor och svärd. Dagligen förde han
dem till lekvallen, lät dem där pröfva alla idrotter, hvari
han själf var mästare, och lärde dem mången fint,
hvarmed en snarrådig och spänstig kämpe kan öfvervinna
starkare motståndare. När de hunnit den fullkomlighet
han önskat, bestämdes dagen för deras affärd. Sköldar,
sådana att de kunna göras till skidor och båtar, gaf han
dem äfven.
Vid afskedsmåltiden hade Sif tillredt en visdomsrätt.
I Midgard tro många, att den rätten beredes genom
kokning på ett visst slags ormar. Hon kunde icke låta bli
att ställa fatet så, att den starkare delen af visdomsfödan
kom framför Ull. Svipdag svängde på fatet och tog hvad
hon ämnat den egne sonen. Efter måltiden vinkade Sif
Svipdag afsides och bad honom icke se ned på Ull.
Svipdag svarade: »Den som ser ned på en trogen vän blir
mindre än han.»
Bröderna sade hemmet farväl och vandrade norrut
till Elivågor. Där sågo de sin faders öfvergifna borg,
där Tor så mången gång gästat honom. De gingo öfver
Elivågor och följde utefter Jotunheimskusten. Där de
funno jättegårdar, sökte de natthärbärge och emottogos
väl, emedan de voro Valands brorsöner. Bland alla
jättar gällde Valand den tiden som höfding.
Med ingen vågade de dock tala om Fröj och Fröja.
Det skulle väckt misstankar. Men en ledtråd hade de
för färden. De visste, att Fröj och Fröja vistades bland
jättarne af Beles stam, och de letade ut, att denna stam,
en af de styggaste i Jotunheim, bodde högt upp vid det
nordliga hafsbandet i en labyrint af förvillande
töckenhöljda skär.
Färden dit upp var lång och svår. Bröderna hade
att uthärda månget dygn sådant som det, då Tor fann
deras fader hjälplös i Elivågor. Men Groa hade sjungit,
att Urd skall upprätthålla Svipdag på glädjelösa stigar
och föra honom på rätt stråt. Så skedde ock.
De hunno den skärgård, där Beles stam bygger.
Många gånger under dessa år hade Njord med andra
gudar å Skidbladner kringirrat i dessa farvatten, gagnlöst
sökande son och dotter, kämpande med hagelstormar,
som förmörkade luften, med hafsvidunder, som klängde
sig kring skeppets köl och ville draga det i djupet, med
resar, som från strandklipporna kastade stenblock med
sina slungor.
Valands brorsöner kunde här taga sig bättre fram
än asagudarne. Stormutsändarens fränder hade hitintills
blifvit väl mottagne af Jotunheimsbebyggarne. De blefvo
det äfven här hos Beles stam, fast på sitt eget vis.
Jättarne däruppe hade ryktesvis hört, att bröderna voro att
vänta, och afvaktade dem med ett sändeskap på
stranden. Sändeskapet, till hvilket hörde tre bröder Grepp,
som bland de sina gällde som skalder, bar, för
högtidlighetens skull, en nidstång med sig, hvarpå ett hästhufvud
hängde. Sedan gästerna hälsats, föreslog den äldste Grepp
Svipdag att förkorta vägen till borgen med en täflan i
nidvisor och hemställde, om ej segraren borde taga den
öfvervunnes hufvud som segerpris. Den kvicke Svipdag
gjorde jätten snart svarslös, och denne rusade förbittrad
före dem till jättehöfdingens sal och skrek, att detta var
gäster, som borde mista lifvet. När Svipdag och Ull
inträdde i salen – Svipdag främst, Ull bakom honom –
hälsades de af de innevarande välkomna med hundskall
och tjut, och mattan, hvarpå Svipdag trampade, drogs
undan hans fötter, så att han skulle fallit baklänges, om
icke Ull hindrat det. Då sade Svipdag: »Bar är broderlös
rygg, äfven om den är brynjeklädd.»
Bland dessa tursar ansågs ett sådant mottagande
som älskvärdt skämt, nidvisan som det rätta
skaldeskapet, fräckheten som kvickhet och sveket som bevis på
utveckladt förstånd.
Det var så mycket mer öfverraskande att se
höfdingen och hans syster, som sutto i högsätena. De voro
båda unga, till utseendet så sköna och till later så ädla,
att intet tvifvel kunde vara om att ynglingen var Fröj
och systern Fröja. Men det var också tydligt, att båda
voro under trolldomsinflytande. Fröj såg dyster och
misstänksam ut. Fröja var som frånvarande och försjunken
i drömmar. De behandlades af omgifningen som de
förnämsta på stället, och om Fröj befallde något, åtlyddes
det. Orsaken härtill var den, att Valand på detta villkor
utlämnat gudasyskonen och hotat med värsta hämnd, om
icke villkoret uppfylldes. En enda gång hade det händt,
att en af jättarne uppträdde fräckt mot den unge
vanaguden. Jätten var Bele (»skällaren»), stammens
egentlige höfding. Då ryckte Fröj från väggen ett hjorthorn
och gaf honom ett dråpslag. Fröja skulle alla tursarne
velat äga; men ingen dristade att närma sig henne. Den
äldste af Grepparne sökte göra sig behaglig för hennes
ögon, men hon tycktes icke veta om hans närvaro. Det
smeknamn, hvarmed tursarne sins emellan benämnde
Fröja, var Syr (»grisen»), namnet på ett djur, som i
deras tycke var det behagligaste af alla och mönstret af
skönhet och prydlighet.
Om de dagar alfbröderna tillbragte i detta lag kan
i korthet sägas, att de önskat dem vara färre. Från
morgon till afton vilda dryckeslag, ohöfviska sånger,
uppstämda af skällande och tjutande röster, öfverfall,
slagsmål och dråp. Jättarne hade tydligen föresatt sig, att
Svipdag och Ull icke skulle komma lefvande därifrån. Den
äldste Grepp, som tyckt sig finna, att den tysta Fröjas
blick ofta hvilade på Svipdag, blef svartsjuk och sökte
lönmörda denne, men vardt i försöket nedhuggen af Ull,
som sörjde mer för broderns än sin egen säkerhet.
Grepps bröder ropade på hämnd; Fröj sade då, att Grepp
var fallen på sina gärningar, och att de, som ville taga
hans gästers lif, skulle göra det i ärlig strid. Nu följde
utmaning på utmaning och tvekamp på tvekamp.
Svipdag var uppfinningsrik i att välja gynnsamma villkor för
striden, och bröderna förstodo att ömsesidigt skydda
hvarandra och på samma gång gemensamt angripa. Det var
som om Egil i dem tvefaldigats, och då härtill kom
deras i Ivaldesönernas smedja hamrade vapens ofantliga
öfverlägsenhet, så är det ej att undra, att de vunno
ständig seger. De trolöse jättarne kunde ej heller öfverraska
dem i sömnen, ty den ene brodern höll vapenvakt öfver
den andres slummer.
Under allt detta försummade Svipdag intet för sin
plans bästa. Att få ett hemligt samtal med Fröja var
svårt och skulle tjäna till intet, emedan hon knappt
syntes fatta hvad man sade till henne. Fröj åter undvek
samtal eller afklippte dem, innan Svipdag kommit till sak.
Men en gång, när de blifvit ensamme, påminde denne
om att han var son af Egil, som med Valand varit Fröjs
fosterfader, och att de två fördenskull vore förenade med
fosterbrödralagets band. Fröj anmärkte, att Valand och
Egil illa uppfyllt vårdares plikter. Svipdag sade, att han
och Ull kommit att försona detta och få den skuld häfd,
som för brutna eder tyngde på Ivaldes släkt. De hade
också kommit för att frälsa världen och
människosläktet, som skulle tillintetgöras, om icke årsväxtens gud och
fruktsamhetens gudinna återvände till Asgard. Fröj
genmälde, att hans långa fångenskap hos de uslaste af Ymers
afkomma och hans oförmåga under denna tid att hjälpa
människorna, som trott på hans makt och blotat till
honom, hade höljt honom med så mycken skymf och
vanära, att han fann det bättre att stanna där han var.
Svipdag frågade, om han glömt, att han hade en fader, som
sörjde hans förlust och oaflåtligt, under svåra faror,
efterletade honom. Då brast Fröj i gråt, men upprepade, att
han icke skulle följa Svipdag. Men han ville gifva bröderna
ett tillfälle att fly med Fröja, och han skulle, om
möjligt, fördröja och missleda förföljelse.
Härmed måste alfbröderna åtnöja sig. En natt, då
jättarne hållit ett vildt dryckeslag och voro omtöcknade
till sina sinnen eller försjunkna i tung sömn, lämnade
bröderna jättegården och hade Fröja med sig. De styrde
kosan öfver skärgårdens upprörda böljor till kustlandet.
Där utbredde sig vida skarsnöbetäckta slätter, öfver hvilka
deras skidor ströko fram nästan med pilens fart, och
längre fram mötte djupa skogar, som i nödfall kunde
gömma mot förföljelse. De stannade icke, förrän de
hunnit in i en skog. Här beslöto de hvila och tillreda
åt Fröja ett läger så godt det läte göra sig. Medan Ull
flätade ett skydd af barrträdets kvistar och gjorde
därunder en bädd af mossa, satt Svipdag bredvid vanadisen.
Månen stod öfver trädtopparne och sken på hennes
anlete. Svipdag såg betagen in i det, och han talade glada,
uppmuntrande ord. Men Fröja stirrade på marken; hon
lyfte icke en enda gång sin blick. Han bad henne göra
det och sade, att hans kärlek ej hoppades mer än det
enda ögonkast, hvarom han bad. Men ögonlockens
fransar förblefvo orörliga. Han förde henne då till hennes
bädd, och bröderna bjödo henne godnatt.
När de om morgonen sökte henne där, var hon
försvunnen, och de efterletade henne länge och förgäfves.
De ropade, men fingo intet svar. Flera dagar förledo
med ängsligt sökande. Det var den tid på året, då
nätterna äro som längst. Så kom aftonen af årets kortaste
dag. Pinglor hördes i skogen, en jättegård måtte finnas
i grannskapet, och bröderna gingo, för att söka härbärge,
åt det håll, hvarifrån pinglandet ljöd. De kommo till ett
glad (öppen plats i skogen), begränsadt på en sida af ett
lodrätt berg. Mot en dörr i detta gick en skara getter
med klingande skällor, och bakom dem två kvinnor, den
ena en jättinna, den andra klädd som getpiga. När
hjorden drifvits in, öppnade jättinnan en annan dörr, och
vinterkvällsolens röda sken föll in därigenom och belyste
hennes sal. Bröderna gingo fram och bådo om
natthärbärge. Hon mottog dem vänligt, när hon hört, att de
voro Valands brorsöner. »Han har nu länge varit den
bäste af alla jättar», sade hon. Bröderna sågo, att
getpigan var Fröja. Jättinnan hade funnit henne i skogen
och gifvit henne tjänst. Svipdag och Ull låtsade icke
känna henne, och hon syntes ej heller känna dem.
Jättinnan var litet misstänksam i den punkten, men lugnade
sig snart. Vid aftonmåltiden betraktade hon sina gäster,
och de syntes henne vara vackra ynglingar. Mest tyckte
hon om Svipdag, som vid bordet var munter och
infallsrik, och det föreföll henne, att hon ej kunde önska bättre,
än att han stannade och blefve hennes man. Hon
berömde sin gård, sina hjordar och ägodelar och sporde,
om det icke vore tröttsamt i längden att drifva omkring
i världen på äfventyr. Svipdag genmälde, att han redan,
så ung han var, fått nog däraf och gärna ville bli
bofast man med hustru och barn; och eftersom hans släkt
hade brutit både med gudar och människor, fore han
nu med sin broder de villsamma stigarne i Jotunheim
för att där leta sig hustru. Dock väntade han sig föga
lycka på giljareväg därstädes, ty han hade icke en jättes
växt och art. Jättinnan svarade, att en liten karl vore
också en karl, och ville Svipdag ha en kortare hustru,
så förstod hon konsten att göra sig så kort som han
behagade. Svipdag sade, att hans ärende i Jotunheim
vore lyckligt uträttadt, om han funne nåd för hennes
ögon. Hon lät veta, att det hade han funnit, och att det
var henne en heder att befryndas med den ärorika och
frejdade Ivaldesläkten. Dryckesskålarne bräddades med
jättegårdens öl; det glammades lustigt under kvällen -
endast getpigan teg - och det vardt öfverenskommet,
att bröllopet skulle hållas, så snart som brudens
närmaste släkt hunnit underrättas och infinna sig till festen.
Hon skulle följande morgon begifva sig ut och bjuda
dem. Vigseln skulle ske i all enkelhet, och endast de
aderton närmaste jättefamiljerna inbjudas.
Långt innan följande morgons sol uppgått, hade
gårdens ägarinna färdats ut i bröllopsbjudnings-ärende.
Svipdag och Ull hade knappt sett henne fara in i
skogen, förrän de påspände sina skidor och med Fröja
fortsatte sin flykt. Mot aftonen hade de hunnit ned till
kusten och satte öfver Elivågor. Då kom bakom dem en
rasande orkan, som öfver störtande tallar bröt sig väg
genom skogen ned till stranden och öfver vattnet, så att
Elivågors böljor reste sig skyhöga. Bröderna gissade, att
det var bruden och de aderton inbjudna jättefamiljerna,
som beredde dem denna afskedshälsning. Galdern, som
Groa sjungit, lugnade hafvet. Svipdag och Ull anlände
lyckligt med Fröja till Egils och Sifs hem.
Svipdag var likväl mer sorgsen än glad. Han
omtalade för Sif, att han icke fått en enda blick, icke ett
enda ord af henne, som han frälsat ur jättevåld. Sif,
som såg, att han var förälskad, bad honom icke tala till
Fröja ett ord om kärlek. Vore det så, att vanadisen
gömde en känsla för honom, skulle Sif nog upptäcka det.
Annars måste han försöka glömma henne; men i hvarje
fall vore det hans plikt och hans ära att sända henne
ren och oskyldig tillbaka till Asgard.
Valands dotter Skade vistades vid denna tid hos
Egil. Sif tillställde ett låtsadt bröllop mellan Svipdag
och henne. Fröja kläddes till brudtärna. Fram mot
natten följde hon Svipdag och Skade till brudgemaket.
Där stod hon tyst med fälld och tårad blick och såg icke,
att facklans låga närmades hennes hand, och kände icke
dess sveda. Svipdag tog facklan och sade, att bröllopet
var ett skämt. Då klarnade hennes anlete, och hon såg
på Svipdag. Den kloka Sif anordnade då genast en
verklig bröllopsfest mellan Fröja och honom. Men när
hvilans stund kom, lade Svipdag, såsom Sif tillsagt honom,
ett bart svärd mellan sig och bruden. Sif tog svaneham
och flög mot söder, och när hon återkom, visste man i
Asgard, att Fröja var genom Svipdag frälsad ur jättevåld.
Hon hämtades till den glänsande gudaborgen däruppe,
och stor var asafaderns och alla gudars och gudinnors
glädje öfver hennes återkomst.
Sif och Skade togo åter svaneham och flögo mot
norr. De kände nu genom Svipdag, hvar borgen låg,
där Fröj var på samma gång höfding och fånge. De
flögo öfver de svarta holmarne i Bele-stammens skärgård
och sågo, att jättarne där voro stadda på flyttning.
Sedan Fröja blifvit bortförd och deras tillhåll upptäckt,
kände de sig icke säkra; de hade satt båtar i sjön och
voro på väg med Fröj till än nordligare ängder.
Svanemöarna flögo vidare och spejade. De funno Skidbladner,
bemannadt med vaner, ligga förtöjdt i en vik. På en
klippa där bredvid satt Njord sorgsen och grubblande.
Trolldom och töcken gäckade städse hans letningar. En
gyllene ring föll nu i hans knä; han skådade upp och
såg två svanar glänsa i rymden mot de mörka, drifvande
molnen. På ringen såg han runor ristade, som sade
honom, hvar Fröj vore att finna. Skidbladner, städse
gynnadt af medvind, styrdes dit; de flyttande jättarne
öfverrumplades. Njord nedlade med egen hand det vidunder,
som under färden vaktade Fröj, och han återvände med
sin son till Asgard.
Idun, Fröja och Fröj voro återvunna åt gudarne.
Växtlighetsdiserna visade sig åter som deras vänner.
Valand, den förfärlige, var dräpt och fimbulvinterns makt
därmed bruten.
30.
HALFDANS TÅG MOT NORDEN. EGILS DÖD.
Nu kommo öfver Midgard år, som voro löftesrika
för lif och blomstring. Isfälten, som betäckte den stora
nordiska ön, smälte under solens varma strålar. Så tyst
det förut varit på de ofantliga jökelslätterna, så lifligt var
där nu, ty oräkneliga rännilar sorlade där och förenade
sig till bäckar, som gräfde sig allt djupare bäddar och
med samlad kraft vordo till åar och älfvar, hvilka
mellan grönskimrande isväggar brusade hän till hafvet. Mer
och mer drogo sig isfälten tillbaka. För hvarje år
visade sig grönskan något tidigare i dalarne och räckte
något längre. Vintern började närma sig lagstadgade
gränser och nöja sig med de månskiften, som
ursprungligen blifvit tilldelade den. Trädslag, som under
fimbulvintern blifvit förkrympta till buskar eller till refvor, som
kröpo under snön utefter marken, började resa sig med
stam och krona, och de många, som dött ut, fingo
efterträdare genom frön, som vind och bölja förde öfver till
norden.
Denna förvandling gick först sakta, men vardt
underbart påskyndad genom en tilldragelse i människovärlden.
Folkstammarne söder om hafvet i det stora rike Halfdan
behärskade sammankallades af honom till tings, och han
frågade dem, om de voro af hans tanke, att det heliga
land, som hade i sitt sköte fädernas grafvar, borde
återvinnas och nybyggas. Folkets samlade stridsmän gåfvo
sitt ja med rop och vapenklang. Alla de utvandrade
stammarne uppställde manstarka krigareskaror, anförda af
män som tillhörde deras yppersta ätter. Budlungar,
hildingar och lofdungar sällade sig med sina
stridsmannaföljen under Halfdans fanor. Dessa ätter och flera af
dem, som äro frejdade i Midgard, voro befryndade med
Sköld-Borgars och härstammade från de män och
kvinnor, som voro ypperst i Aurvangalandet, när Heimdall
kom dit med sädeskärfven. En flotta utrustades, och
hären landsteg i nämnda land. Svearne och de med dem
sammanboende alferna, som byggde där, ville icke
ansluta sig till härfärden och draga norrut. De bördiga fält
de nu en tid innehaft, dem ville de behålla. De vägrade
utbyta dem mot sitt gamla land omkring den örika sjö,
hvars vatten blandar sig med saltsjöns, ty där uppe
härskade ju ännu vintermakterna. Svearnes höfdingar
samlade sina stridskrafter för att tillbakavisa Halfdans. Främst
bland desse höfdingar voro de af skilfingarnes
(ynglingarnes) ätt, som, äfven den, var befryndad med
Sköld-Borgars; och på svearnes sida, likasom på den andra, stredo
hildingar och budlungar. Kampen vardt hård, och vikande
för öfvermakten måste svearne öfvergifva Aurvangalandet
och draga nordligare. Med förvåning märkte de, att
deras återtåg följdes af vår och blomster och
flyttfågelskaror. Isfälten veko allt efter som de tågade mot norr.
Framför dem i fjärran drogo moln, som sände ljungeldar
ned mot de smältande isjöklarne. Det var Tor, som
åskade där och gjorde det obehagligt för därvarande
invandrare från Jotunheim att kvarstanna i det längsta. Man
såg jättarne lämna sina nybyggen och med svarta
boskapshjordar tåga bort öfver snöfälten, och allt efter som dessa
smälte, ryckte svearne efter, och bakom svearne Halfdans
härskaror, som trängde dem framför sig. På Moins
hedar gjorde svearne halt och sökte än en gång hejda sina
fränder från södern. Det kom till ett blodigt fältslag,
hvari svearnes bragder väckte Halfdans beundran; men
de kämpade ej blott mot människor, utan mot gudarne
och ödet och måste vika. Öfver Halfdans fylkingar redo
i luften valkyrior, rustade med hjälmar, brynjor och
gyllene spjut. Från deras hästars manar och betsel
droppade äringsgifvande dagg öfver fält, som i åratal ej burit
annat än frostblommor.
Bland svearnes kämpar var hildingen Hildeger en af
de ypperste. Han var Halfdans halfbroder och son af
Drott, som varit gift med en sveahöfding, hildingarnes
stamfader, innan hon blef Sköld-Borgars maka. Halfdan
hade på svearnes sida iakttagit en ståtlig kämpe, som stred
bland de främste och åstadkom stort manfall. Denne
var Hildeger. När härarne en gång stodo uppställde mot
hvarandra, gick Halfdan fram och utmanade honom utan
att veta, att det var hans halfbroder. Hildeger hade för
brodersbandets skull länge undvikit att sammanträffa med
Halfdan i drabbningarna. Nu efter den offentliga
utmaningen kunde han icke undvika det längre, såvida han
icke ville uppenbara, att han var Halfdans broder. Men
det ville han icke för Halfdans skull; ty, tänkte han,
omtalar jag, att jag är hans broder och Halfdan likväl
påyrkar tvekamp, så gör han sig skyldig till nidingsdåd;
men afstår han från tvekampen, kunna onda tungor få
ett skenskäl att säga, att han en gång varit rädd.
Fördenskull gick nu Hildeger fram ur svearnes led.
Tvekampen mellan dem fördes med svärd, och hafva våra
fäder sagt, att Valands uppfinning, svärdet, åtminstone i
dess första tider, sällan drogs utan att vålla frändedråp.
Hildeger föll, efter skiftade hugg, dödligt sårad. Då lät
han Halfdan veta, hvem han var. »Mig födde Drott i
Svitiod; dig bland danerna. Förlåt, att jag icke sade dig,
hvem jag är. Vi ha hvilat vid samma modersbarm. Låt
nu brodern varda svept i sin broders mantel!» Halfdan
grät och lade sin mantel kring hans lik.
Svearne hade slutligen måst rygga så långt upp som
till Svarins hög, samma ställe, där vid fimbulvinterns
början deras höfdingar och alferna hade samlat sig och
beslutat den utvandring, till följd af hvilken Sköld-Borgar med
sitt folk och så många andra drog söderut och hans son
Halfdan grundlade sitt stora rike på andra sidan hafvet.
Det fanns för svearne intet skäl mer att fortsätta kriget.
De vackra ängder de förut bebyggt kring den örika och
fjärdrika sjön stodo åter gröna med speglande skogar
utefter stränderna, och med andakt hade de återsett sina
fäders kummelgrifter och ättehögar. Här var deras
odalland, och här bjöd dem Halfdan att stanna. Det ämnade
de också göra, men ansågo det lända dem till mindre
heder att emottaga fred från hans hand än nödga honom
med vapen att vika tillbaka. Egil och Svipdag kommo
norrifrån, slöto sig till dem och eggade dem att
tillbakavisa fredsanbudet. Egils hopp var att vid Svarins hög
nedlägga Groas röfvare. Till Halfdan och hans här kom
bud, att Egil med de alltid träffande pilarne anländt till
fiendens läger. Detta var ingen god nyhet, och ansåg
sig Halfdan själf korad att dö för ett skott från hans
båge, om Egil uppträdde på valplatsen. Kvällen före
slaget kommo Halfdans spejare och sade, att de visste,
hvar Egil tagit natthärbärge. Följd af Hamal och andra
valda kämpar, bland hvilka hildingen Hildebrand, smög
Halfdan mellan svearnes utposter till det hus, där Egil
och Svipdag sutto i dryckesgille med sveakämpar. Huset
stormades så oförmodadt och häftigt, att Egil ej hunnit
lägga pil till bågsträng, innan han föll under Halfdans
klubba. Svipdag och andra där inne räddade sig med
flykten.
Följande dag stod slaget vid Svarins hög. Här föllo
många å ömse sidor, och bland de fallne voro alfkämpar,
som en gång hängde med Tjalve vid Tors starkhetsbälte,
då han vadade genom Elivågor. Slaget ändade så, att
svearne ändtligen bekvämde sig att emottaga fred. Äfven
de hyllade nu Halfdan som konung öfver alla de folk,
som talade urfolkets språk och hade fått Heimdalls runor
(germanfolken). Och enär årsväxten följt hans segertåg
och fimbulvintern vikit för honom, gåfvo de, såsom andra
folk, Halfdan, sonen af åskans gud, gudomlig ära efter
hans död.
Bland de fångar Halfdan gjorde vid Svarins hög var
hans styfson Svipdag, Egils och Groas son. Svipdag hade
i striden kämpat hjältemodigt och sökt hämna sin faders
död. Halfdan talade vänligt till honom, bjöd honom att
vara hans son och emottaga ett konungarike under
honom. Svipdag svarade, att han icke läte muta sig af sin
faders baneman. Han sade, att dödade icke Halfdan
honom nu, skulle han döda Halfdan längre fram. Halfdan
lät då binda honom vid ett träd i skogen och
öfverlämnade honom åt hans öde.
Sedan Halfdan afslutat detta lyckosamma fälttåg mot
Norden, förrättade han åt gudarne ett stort offer och bad
om en styrelsetid, lång som hans faders, öfver de riken
han ägde. Det svar han fick från gudarne innebar, att
hans regering och lifstid skulle varda mycket kortare än
Sköld-Borgars, men att i hans ätt skulle under tre hundra
år ingen kvinna och ingen obetydande man födas.
Medan Halfdan framträngde mot Svarins hög, for
Tjalve, ofta i Tors sällskap, mellan öarne i det nordiska
hafvet, rensade dem från de troll och jättar, som där
under fimbulvintern tagit bostad, gjorde dem beboeliga för
människor och ditförde nybyggare. På Lässö var det
nära att han blifvit dödad af rasande jättinnor, men Tor
kom i god tid och räddade honom. Med ön Gotland var
det före Tjalves ditkomst så ställdt, att hon vid
soluppgången sjönk i hafvet, men vid solnedgången dök upp
igen. Tjalve bar gnideld kring ön och gjorde henne
därmed fast. De nybyggare, som följde honom dit, voro af
den gotiska stammen. Goter var det också, som bosatte
sig i Götaland, söder om svearne, och på den halfö,
som sedan kallats Jutland. Hela detta rike fick namnet
Reidgotaland. På de bördiga öarne utanför
Aurvangaland byggde danerna och söder om dem anglerna,
saksarne och många andra befryndade folk.
31.
SVIPDAG HÄMTAR HÄMNDESVÄRDET. HALFDANS DÖD.
De band, med hvilka Halfdan låtit binda Svipdag,
höllo icke mot den galdersång, som Groa hade sjungit
öfver sin son. Svipdag andades på dem, och de föllo bort.
Men friheten, som han därmed vann, var honom
föga kär, och han tyckte, att lifvet hade för honom ringa
värde, sedan hans fader fallit och han själf öfvervunnits
af dennes oöfvervinnelige baneman. Det ålåg Svipdag att
hämna sin faders död. Men huru vore det honom
möjligt att utkräfva hämnden på den väldige Halfdan, som
var Tors son och stod under hans beskydd?
Tyngd af dessa tankar gick Svipdag nattetid på
månlyst stig emot sitt hem. Han såg till månen, som stod
vid synranden, och månguden talade till honom och sade:
»Jag känner dina tankar. Du tilltror dig ej att kunna
hämna din fader. Det kan du ej heller af egen kraft.
Men dig, som räddat Fröja ur Jotunheims våld, höfves
det dig att misströsta?»
»Hvad skall jag då göra?»
»Hämta din farbroder Valands oemotståndliga svärd.
Det ligger i underjorden i »det vattenbegärliga karet inom
nio ombindande lås» (världsträdet). Det vaktas af den
mörka Sinmara (»senskärarinnan», Mimers drottning,
nattdisernas moder).
»Du talar i gåtor», sade Svipdag, »men jag förstår
dina ord. Kan jag hoppas, att Sinmara utlämnar svärdet?»
»Hon utlämnar det åt ingen, som ej medför och
lägger i hennes hand den blanka skära, hvarmed hon
kan afskära en af Urd tvinnad tråd. Skärans egg biter,
när Urd tillåter det.»
»Hur skall jag finna den skäran?»
»Bland hanen Vidofners nystkotor.»
hälkotor till trådrullar. De kotor, som här menas, sägas vara
hanen Vidofners (stjärnehimmelens), af hvilka nornorna begagna
sig, när de afnysta ödestrådarne »under månens sal». Uttrycket
är en omskrifning för stjärnorna, och den blanka skära, som
finns bland dem, är mångudens egen. Just som
månguden sagt detta, blänkte det till i luften, och en
silfverhvit skära nedföll vid Svipdags fötter. Svipdag stack den
i sitt bälte och tackade månguden.
Månguden sade vidare:
»Nedgången till underjorden finner du i bergen norrut
från Valands smedja i Ulfdalarne. Tämj okhjortar
(renar), som ditföra dig snabbt genom den mordiska kölden!
Nedgången har en väktare. Akta dig, att han icke får
se din skugga, innan du sett hans!»
Efter dessa ord gick månen ned bakom bergen.
*
Någon tid därefter åkte Svipdag efter ett spann af
okhjortar ned i Ulfdalarne förbi Valands öfvergifna smedja
och norr upp i bergen. Där fann han mellan klipporna
hålvägen, som går ned till underjorden. Tältsläden, hvari
han åkt, och som nu skulle vara hans boning, ställde
han invid hålvägens öppning, men så att hvarken den
eller dess skugga kunde ses därinifrån. Dagarne tillbragte
Svipdag med att jaga, sköta sina renar och hvila sig.
Om nätterna höll han oaflåtlig vakt. Så kom en
månljus natt, då han såg en skugga falla från
hålvägsöppningen och röra sig framåt på snön. Han gissade, att
det var en af Mimers väktare, som, klädd i det slags
kappa, hvilken gör sin bärare osynlig för vanliga ögon,
hade gått ut ur hålvägen för att se sig omkring. Kappan
kan dölja bäraren, men icke hans skugga. Svipdag
kastade sitt spjut mot den punkt på snön, där han dömde,
att väktarens ena fot måste vara, och spjutet fastnade
också i den osynliges häl. Då sprang Svipdag fram och
grep honom, afryckte kappan och såg honom nu för sina
ögon. De brottades. Svipdag segrade och aftvang den
öfvervunne en ed, att han finge ostörd gå ned i
underjorden. Väktaren svor eden och sade, att komme han
blott oskadd genom Nifelheim, så vore faran ingen; ty
Mimer och hans söner skola visserligen icke förgripa sig
på en gäst, äfven om han kommer objuden. Väktaren gaf
honom sin kappa till skydd under vandringen i Nifelheim
och sade, att den som trotsar farorna där för att komma
till Mimers land, han måste ha ett viktigt ärende dit.
Svipdag kom ned genom hålgången och tillryggalade
stigar genom Nifelheims stinkande träsk. Hvad där är
att se skall längre fram förtäljas. Det fordras en modig
hug för att uthärda de synerna. Groas galder, genom
hvilka Urd själf talat, värnade färdemannen och afvände
farorna, när han mötte de rimturs-spöken och de hemska
sjukdomsandar, som kringirra bland Nifelheimsträsken.
Svipdag klättrade öfver Nidafjället, såg med förvåning
den ofantliga världskvarnen, dånet af hvars gång han hört
på långt afstånd, såg den brusande Hvergelmerkällans
vidsträckta rund och steg ned i Mimers grönskande rike.
Dunkel hvilar öfver mycket, som han där rönte.
Visst är, att Mimer och hans fränder mottogo honom
gästvänligt och läto honom se de många undren i hans
ängder. Själfva Breidablik, där Balder bor med Nanna och
den kommande världsålderns stamföräldrar, fick han se,
ehuru icke beträda. Med Mimer hade han samtal, hvari
han till dennes fägnad ådagalade stor skarpsinnighet, och
det är möjligt, att Mimer med uppsåt icke utfrågade af
honom hans ärende. Visdomskällans väktare visste, att
Svipdag leddes på sina vägar af Urd, och han visste väl
än mer därom. Men till honom vände sig Svipdag icke
med sitt ärende.
Den unge alfen fick tillåtelse att se Mimers
drottnings och nattdisernas underbara boning. Där vid
drottningens högsäte satt Baduhild, och en pilt lekte vid
hennes knän. »Är han din son?» frågade Svipdag Baduhild.
»Ja», svarade hon. »Gossen har jag kallat Vidga. Du
bör veta hans namn, ty du och han äro syskonbarn.
Din fader var Egil; denne gosses fader var Valand.»
»För mig är detta en stor nyhet», sade Svipdag.
Han lyfte upp gossen, kysste honom, bar honom till
salens andre ände och tillsade honom att leka där. Han
återvände till högsätet och kvinnorna och sade till
Baduhild: »Jag har icke hört, att du var gift med Valand.»
»Det var jag ej heller. Mot min vilja och mitt
vetande vardt Valand mitt barns fader.»
»Då hatar du hans minne?»
»Nej, han var ju så olycklig. Alla kalla honom
ond. Jag vet likväl att godhet låg gömd i hans hjärta.
Han talade med min fader, innan hans örnham bar
honom härifrån. Han drog täckelset bort från sin grymma
hämnd och sade min fader allt, men först sedan han
med ed bundit honom att icke vredgas på sin dotter
eller det barn hon skulle föda. Sådan var Valand.»
»Väl mig», sade Svipdag, »att du födt Valand en
son! En börda har därmed fallit, som ville trycka mig
till jorden.»
»Hvad menar du?» frågade Baduhild och hennes
moder, Mimers maka.
»Jag vill nu säga er mitt ärende», fortfor Svipdag.
»Jag kom hit för att få Valands hämndesvärd till mig
utlämnadt. Jag visste icke, att Valand hade en son; jag
trodde mig vara hans närmaste arfving -- arfving till
hans svärd och skyldig att kräfva blodshämnd på Asgards
gudar för hans död. Nu hör jag, att det finnes en
närmare arfving till svärdet och till blodsbämndens plikt.
Vidga skall bära det till kamp mot Asgardsmakterna.»
Mimers drottning sade: »Här ger du ord åt tankar,
som kommit mig att rysa i sömnlösa nätter. Skall en
gudafiende uppväxa vid gudavännen Mimers härd invid
Yggdrasils vördnadsbjudande stam, vid randen af den
heliga visdomskällan? Skall Vidga växa upp för att fullgöra
ett ogörligt verk, dö förbannad under gudarnes vapen
och försändas till de plågor, som äro åt de förbannade
bestämda? Förfärliga tankar! Ägde jag silfverskäran,
hvarmed jag kunde afskära den bloddränkta tråd, som
Urd tvinnat åt Baduhilds son! Men skäran kommer
aldrig i den hand, som Urd ej därtill korat, och hennes
domar äro orubbliga, ty de äro ej hennes, utan en okänd
makts.»
Baduhild sänkte sitt hufvud och grät.
»Skäran, hvarom du talar, är här», sade Svipdag
och tog den ur sin gördel. Och i det han förde den
skinande lille lien genom luften, sågos två blodröda
trådar. »Här är den blodshämndens tråd, som Urd tvinnat
åt mig; där är den hon tvinnat åt Vidga. Jag kan
genomskära min egen, men icke båda, ty endera af oss,
Vidga eller jag, måste söka tillfredsställa blodshämndens
kraf och falla i försöket under gudarnes vrede.
Genomskär jag min, så är för Vidga intet hopp. Lämnar jag
skäran till dig, och du genomskär hans, så är för mig
hoppet ute. Hvilketdera skall jag göra?»
Mimers maka sade: »Jag kan icke begära skäran
ur din hand. Ditt offer vore för stort. Vidga har att
bära sitt öde.»
Svipdag sade: »Bär hit hämndesvärdet och fäst det
min gördel! Jag öfvertager Valands arf och arfvingens
plikter. Silfverskäran skall vara din. Evig blygd öfver
den man, som själf kan bära en förbannelse, men låter
den falla på ett barns hufvud!»
Mimers drottning gick, kom tillbaka med hämndesvärdet
och fäste det vid Svipdags gördel. Han gaf henne
silfverskäran, och hon afskar den för Vidga tvinnade
blodshämndstråden.
Så fick Svipdag Valands hämndesvärd, och med det
återkom han till Midgard. Här uppsökte han de
jättehöfdingar, som ännu bodde med sina stammar i Svitiod
det stora, och sade dem, att om de icke rusta sig till
motvärn, är deras tid snart ute. Halfdan, understödd af
asagudarne, skall komma med sina härskaror och drifva
dem bort öfver Elivågor till deras urland Jotunheim.
Äfven till Jotunheim begaf sig Svipdag, till den onde,
mycket fruktade jotunfursten Gymer, och kallade
därvarande jättestammar till strid. Han lofvade dem seger
och sade sig äga det svärd, som deras förre
öfverhöfding, hans farbroder Valand smidt, men, aldrig hann
begagna, ett svärd, som segern helt visst skulle följa.
En af Gymer uppbådad talrik jättehär samlades och
ryckte med Svipdag som anförare mot söder. Faran
var stor -- större än asagudar och människor
förutsågo, ehuru gudarne dock aktade den vara så allvarlig,
att de måste stiga ned och leda Midgards fylkingar.
Oden, Tyr, Vidar, Njord, Fröj, Heimdall och andre
hjältegudar kommo och visade sig i sin vapenskrud och till
häst för de dödliges ögon. Tor kom med sin
järnhammare och ställde sig ej långt från Halfdan. Härarne
ryckte under sköldsång mot hvarandra. Gymers och hans
kämpars sång liknade lösgjorda stormars vilda tjut;
Midgardskämparnes liknade bruset af hafvets bränningar.
Oden red i spetsen med Gungner i sin hand å sin
åttafotade häst. Fylkingarne drabbade samman, och jättarne,
framför dem alla Gymer, kämpade med vildt mod. Oden
sprängde med Gungner genom deras slagordning och
tryckte många Jotunheimssöner under Gungners udd och
Sleipners hofvar. Tyr och Vidar bröto väg med svärdet.
Störst var manfallet där Tor for fram med hammaren.
Men jättefylkingarne slöto sig ständigt på nytt och
splittrade på sina ställen Halfdans slagordning. Där Svipdag
svängde hämndesvärdet, föllo icke färre Midgardskämpar
än det föll jättar för Tors hammare. Svipdag sökte sig
fram mot Halfdan, som slog med blodig klubba, men
ditintills undvikit att sammandrabba med Svipdag, hvars
styffader han ju var. Men då tvekampen ej mer kunde
underlåtas, red han fram mot styfsonen. Klubban och
hämndesvärdet möttes; Halfdans älsklingsvapen, pröfvadt
i många strider, sprang sönder som träffadt af blixten.
Och likt ljungelden flammade Valands svärd. För hvarje
hugg, hvartill det lyftes, glänste ett sken öfver
stridsvimlet och hela Midgard. Än ett hugg och Halfdans
brynja var klufven och han själf sårad. Då kastade Tor
sin hammare mot Svipdag. Han mötte den i flykten med
hämndevapnet. Sindres bästa smide sammanstötte med
Valands bästa. Nu stod den egentliga och afgörande
domen öfver dem, och den lyktade så, att hammare och
hammarskaft splittrades och kom i obrukbara stycken
tillbaka i asagudens hand, men Valandssvärdets egg hade icke
fått en skåra. Tor var vapenlös och måste rygga. Han tog
den sårade Halfdan på sin skuldra och drog sig undan
striden upp emot ett berg, hvarifrån han och den
blödande hjälten kastade stenblock ned mot fienden. Svipdag
och hans jättehär drogo sig då tillbaka. Deras seger var
ju redan vunnen. Oden och de andre gudar, som deltagit
i striden, kvarstannade på slagfältet och hade åtminstone
äran att vara de siste där. Mot asamajestätet skydde
Svipdag att gå till tvekamp; angripa Njord eller Fröj ville han
icke. Den ene var ju Fröjas fader, den andre hennes broder.
Svipdag fick snart veta, att Halfdan dött af det
honom tillfogade såret. Mot det hjälpte icke läkerunor och
galdersång. Hatets gift låg i dess egg,
Nifelheimsälfvarnes etter i dess klinga. Svipdag hade således hämnat
sin faders död och sin moder Groas skymf.
Valands död var visserligen icke hämnad. För att
detta skulle ske, måste Svipdag bekriga Asgard och
nedlägga alla i hans död delaktige gudar. Han rufvade öfver
denne tanke, förkastade den och tog upp den igen.
Stundom sade han sig, att detta var en åtagen plikt; stundom
invände han, att han redan gjort mer än hämnat Valands
död: han hade återställt Valands kränkta ära och bragt
gudarnes dom öfver Ivaldesonens konstverk på skam.
Och kunde Valand begära större upprättelse än den, att
Tor, hans dråpare, måste rygga för hans svärd?
Svipdag hemförlofvade sin jättehär, som återvände
segerstolt till sina gårdar. Den hade lofvat att samla
sig på nytt, så snart budkafvel eller vårdkas gåfve bud
därom.
I Asgard rådde förfäran. Det var tydligt, att den
som ägde hämndesvärdet kunde göra sig till världens
herre. Asgard bäfvade de dagarne på udden af Svipdags
svärd. Dock -- han hade återskänkt Fröja till gudarne
och trolofvat sig med henne. Kunde icke hans kärlek
besegra hans maktlystnad? I detta fall skulle han varda
välkommen till Asgard och erkännas af gudarne som
Fröjas make. Han var hvarken af asa- eller vanablod.
Men en försoning med Ivaldes släkt och alferna var för
gudarne önskvärd, och kunde den köpas med Svipdags
upptagande i asarnes och vanernas släkt och med
hämndesvärdets upptagande bland Asgardsklenoderna, så
beredde det köpet vinning åt Oden och åt världen.
32.
SVIPDAG KOMMER TILL ASGARD. HANS FÄRD TILL BALDER.
Det var vid den tid på dygnet, då dvärgen, som står
utanför morgonrodnadsalfen Dellings dörrar, sjunger
väckelsesången öfver världen och välsignelse öfver alfer,
asar och allfader. Det var vid den stund, då Yggdrasil
droppar honungsdagg, och solhästarne, vädrande
morgonluften, längta till fimmelstång och tyglar.
Det var vid den tid på året, då i Midgards lundar
knopparne svälla och markernas mattor ha den friska
grönska, som visar, att de nyss blifvit väfda af
växtlighetsdiserna; då det blåa lufthafvet är så rent och
genomskinligt, att människans längtan stiger högre däri än
fågeln bäres af sina vingar. Det var den tid som väcker
kärleksträngtan i all naturen.
Bifrosts väktare, Heimdall, såg en yngling i
vapenskrud, med sollysande svärd i bältet, gå uppför den bro,
som ingen beträder utan i kraft af Urds beslut. Hans
annalkande bebådades för asarne, och det vardt glädje i
gudaborgarne, när budet sade, att Svipdag kom, helt visst
i godt ärende, ty han liknade själf en glad vårdag.
Asgards fallbrygga var nedslagen öfver älfven, som
flöt med ilande fart, men klar och glittrande kring den
ofantlige vallmuren. När Svipdag hunnit upp för Bifrost,
såg han Glasers guldlund och gudarnes vida lekslätter
och Valaskjalfs silfvertak och Lidskjalfs torn glänsa i
morgonbelysning. Han steg upp på den skans, som ligger
midt för fallbryggan. Därifrån är utsikt öfver den
konstrike porten till gudaborgarne bakom vallmuren. Framför
porten stod en väktare; strax innanför dess galler låg
Odens ene ulfhund och sof; den andre var vaken och
upphof ett skall. Midt emot Svipdag reste sig en
guldsirad hall högt bakom en lustgård, hvars träd skuggade
en blomsterhöljd kulle. På kullen sutto diser. En var
den förnämsta; de andra syntes i en krets kring hennes
knän. Svipdag igenkände Fröja: hon liknade en
bildstod, orörlig och som försjunken i drömmar. De diser,
som sutto henne närmast, voro Glans, Vän, Frid, Blid,
Hjälp och Eir, läkedoms-asynjan.
Med häpnad såg Svipdag världsträdet, som i
Midgard är osynligt, utbreda öfver Asgard och hela himmelen
sin krona med luftiga bladverk, i hvilka frukter skimrade.
Högt uppe i grenarne glänste den gyllene hanen
Vidofner-Gullenkamme.
Mannen vid porten gick fram till Svipdag. Han
låtsade icke veta hvem denne var och emottog honom på
det sätt, som bland väktare är brukligt när de finna en
främling på förbjuden mark. »Hvem söker du här? Ingen
kringstrykare kommer inom denna port. Drag du hädan
på fuktiga vägar!»
»Drag du själf din kos med dina ovänliga ord!
Hvem, tror du, vänder sig bort från det, som tjusar hans
blick? Här ser jag gårdplanerna gifva återsken af gyllene
salar. Här vill jag stanna och njuta sällhet.»
»Hvad heter du?» sporde väktaren.
»Vindkall. Min fader hette Vårkall, min farfader
Hårdkall. Hundarne där bakom portgallret synas mig
vara bistrare väktare än du. Men nog torde man kunna
komma dem förbi.»
»Omöjligt. Den ene vakar, då den andre sofver,
och trogen vakttjänst skola de bestrida, så länge världen
står. Olycklig är den objudne, som råkar ut för dem.
Och bakom dem finnas elfva väktare inne i borgen.»
»Du menar att i världen är intet, som kan afvända
dessa hundars vaksamhet och fresta deras matlust, så
att de glömma sin tjänst?»
»Intet utom de läckra stekarne under Vidofners vingar.
Kan du kasta dem till Gere och Freke, så glömma de
sin tjänst, och du kan smyga dem förbi.»
»Hvad heter den guldglänsande hanen högt där i
trädet?»
»Det är just Vidofner.»
»Finns det ett vapen, hvarmed jag kan få honom
ned? Annars finge jag ej stekarne och komme ju icke
här in.»
»Det finns ett sådant vapen. Det smiddes af en ond
smed längst borta i Jotunheim. Men vapnet vardt honom
fråntaget.»
»Hvart kom det sedan?»
»Till den mörka disen Sinmara, som gömde det i
det vattenbegärliga karet med nio bandlås.»
»Antag nu, att någon begifvit sig till Sinmara för
att få det vapnet! Tror du då, att han kommer tillbaka
med det?»
»På ett villkor är det möjligt. Sinmara tynges af en
sorg. Hon rufvar på en enda tanke. Vidofner också
känner den tanken tung. Mellan hans runda kotor ligger en
skinande skära. Den som får den skäran och bär den till
Sinmara, han erhåller af henne det dolda vapnet. Och den,
som fått det vapnet, han kommer in genom denna port.»
»Hvem är den sköna mö, som, omgitven af diser,
sitter, försjunken i tankar, på den vackra kullen?»
»Hon heter Smyckeglad. Sorgsna ungmör och lidande
kvinnor få tröst, om de vandra upp till henne.
Äfven åt hennes diser äro altaren resta; de bringa hjälp
och hugnad åt bedjande.»
»Vet du, om någon är bestämd att hvila på
Smyckeglads hvita arm?»
»En är af ödet därtill korad. Hans namn är
Svipdag.»
»Öppna då porten, ty Svipdag ser du här! Men
vänta! In vill jag icke, förrän jag vet, att jag har den
älskligas hjärta.»
Just som Svipdag sade sitt namn, sprang
Asgardsporten, den underbare, upp af sig själf. Båda hundarne
voro nu vakna, gingo fram till Svipdag, hälsade honom
med muntra språng och slickade hans hand. Väktaren
gick och sade Fröja, att en främling kommit, som helt
visst är Svipdag. Då steg hon upp och skyndade ut till
ynglingen. »Säg ditt namn och din ätt», sade hon; »mina
ögon vilja ha dina läppars vittnesbörd!»
»Jag heter Svipdag. Min faders namn är en
»solglänsandes» namn (Egil-Örvandels solglänsande stjärnas).
Jag vräktes från hans hem af vindarne ut på kalla vägar.
Men Urds dom, hur än den faller, jäfvas af ingen makt.»
Fröja hann knappt säga välkommen, innan hon
kysste honom.
»Min hälsning flög dig till mötes, men hanns upp
af min kyss. Hur länge jag satt där på kullen, dag
efter dag, och längtade till dig! Nu, älskade, ser jag
dig åter och har dig i mina salar. Där skola vi lefva
evigt tillsammans.»
*
Svipdag och Fröja firade sitt laggilla bröllop i
Asgard. I brudköp och som bot för Valands svikna
fosterfadersplikt skänkte Svipdag hans svärd till Fröj.
Svipdag önskade, att Ull, hans halfbroder, måtte få
dela hans ära och upptagas i Asgard, likasom han förut
delat hans faror i Jotunheim. Denna önskan villfors af
Oden så mycket hellre, som Tor tillkännagaf, att Sif och
han beslutat att vara makar. Sif, den guldlockiga, kom
till Asgard och medförde Ull och Valands dotter Skade.
Tor och Sif firade sitt bröllop kort efter Svipdags och
Fröjas.
Ett tredje och fjärde bröllop firades därefter. Idun
vardt gift med Brage. Njord hade före Valands flykt till
Ulfdalarne friat till Skade. Denna kraftiga och stolta
ungmö kom vapenklädd till Asgard och kräfde böter för
slagen fader. Hon fick i böter asynjans värdighet och
rang bredvid Frigg och Fröja. Tor visade henne två
glänsande stjärnor på himmelen och berättade, att strax
efter det hennes fader Valand stupat, samlade sig gudarne
kring den fallne och beklagade hans död och prisade
hans forna gärningar, då han var gudarnes vän och
smyckegifvare. Och då hade Tor med sin faders bifall
tagit Valands ögon och kastat dem till himmelen, för att
de skulle varda stjärnor. Detta bevisade för Skade att
Valands minne var i Asgard äradt, och då Njord förnyade
sitt friareanbud till henne, vardt hon rikedomsgudens
maka.
Sålunda var nu försoning stiftad mellan asar och
vaner å ena sidan och Ivaldeättlingarne, alfernas yppersta
släkt, å den andra. Försoningen var bekräftad med ett
fyrfaldigt äktenskapsband.
Om Slagfinn, Valands och Egils broder, och de öden
han rönte skall i en annan saga än denna förtäljas.
*
Under alla de fester, som vid denna tid firades i
Asgard, bar Frigg på en sorg, som vardt tyngre genom
glädjen hon hade gemensam med de andra. Hon saknade
Balder, sin älsklingsson.
Så kom på henne den tanke, att när ödet visade sig
så gynnsamt mot Asgard som nu, skulle det måhända
kunna bevekas under något villkor att skänka Balder
tillbaka till hans tomma salar.
Svipdag åtog sig att bära hennes önskan till nornorna
och framföra en hälsning från gudarne till Balder och
Nanna i Breidablik, i fall det vore möjligt att träffa dem.
Men Delling, morgonrodnadsalfen, Breidabliks väktare, har
nyckeln till dess port och sätter den ej i låset, förrän
Balder och Nanna skola med Leiftraser och Lif återvända
i världsförnyelsen. Breidabliks mur är gjord att vara
oöfverstiglig. Det gällde fördenskull att se, om ej Sleipner
kunde hoppa öfver den, likasom öfver den mycket höge
Asgardsmuren. Gudarne renade och helgade Svipdag, för
att intet ondt skulle med honom komma in i Breidablik,
och Oden gaf honom Sleipner att rida på färden.
Svipdag sprängde bort, följd af allas önskningar om
lycklig utgång. Den väg han tog var icke den, som han
förra gången tillryggalade, när han steg ned i underjorden.
Det var icke den, som från nejden af Ulfdalarne leder
ned till Nifelheim och genom detta land öfver Nidafjället
till Mimers rike. Nu red han nedför Bifrost och genom
en östlig port -- den för de döde bestämde -- in i
underjorden. Detta var närmaste vägen till Mimers lund.
Efter att hafva porten bakom sig färdades Svipdag nio
dygn genom djupa dalar och kom till en guldbelagd bro.
Där satt Madgun, en af Urds diser, som brovaktare.
Dånet af Sleipners hofvar mot broläggningen sade tydligt,
att ryttaren och hästen voro lefvande väsen, icke
skuggor. Därom vittnade också deras utseende. Madgun bjöd
honom stanna och redogöra för namn, ätt och ärende.
Sedan Svipdag det gjort, sade hon, att han kunde
fortsätta resan och finge förblifva ett dygn i underjorden.
Ville han uppsöka Breidablik, låg vägen åt norr; men
till Urds källa låg vägen åt söder. Svipdag red åt norr,
där Mimers lunds kronor tecknade sig mot synranden.
Så kom han till den höga mur, som omgifver
Breidablik. Då steg han af hästen, spände bukgjorden fastare,
satte sig åter upp och sporrade Sleipner, som i ett
väldigt hopp kom öfver muren. Bland de blomsterhöljda
träden därinne såg han en sal, hvars dörr stod öppen.
Väggarne voro beklädda med dyrbara bonader, bänkarne
beströdda med smycken från Mimers skattkammare. I
högsätet sutto Balder och Nanna. De bjödo Svipdag
välkommen. Heligt mjöd fanns i ädelstensgnistrande
dryckesskålar, och sedan färdemannen förfriskat sig,
framförde han hälsningar och ärende och omtalade allt, som
var värdt att höra. Under märkliga samtal försvunno
timmarne till inpå natten. Om morgonen bjöd han
farväl. Balder gaf honom ringen Draupner att återlämna
till Oden; Nanna sände en slöja och några andra gåfvor
till Frigg och en guldfingerring till Friggs syster Fulla.
Dessa gåfvor voro vartecken, att ingen fimbulvinter mer
skall hemsöka jorden förr än kort före världsförstörelsen.
Därefter red Svipdag till Urd. När gudarne begära något
af henne, sker det vanligen genom sändebud.
Vördnadsfull steg Svipdag inför Urd och hennes systrar, som sutto
i runotecknade stolar under susande löfverk vid sin källas
silfverklara vatten. Han framförde gudarnes bön.
Nornorna rådgjorde. Därefter sade Urd: Balder får med
Nanna återvända till Asgard, om ingen varelse är, som
icke begråtit eller vill begråta, att Balder dött och ej
skall återkomma.
Med denna utsaga red Svipdag tillbaka. Han tänkte
öfver Urds dom och tyckte väl stundom, att den var
hård och gaf föga hopp, stundom att man likväl hade
skäl att hoppas. Ty hvem kunde vara så förhärdad, att
han önskade, att det goda skall ej blott i denna
världsålder hafva att kämpa med det onda, utan att det alltid
skall vara så, att det alltid skall råda öfvervåld, svek,
lögn och nöd? Vid guldbron hälsade han Madgun och
kom utan äfventyr ur underjorden. Han hade icke ridit
långt därifrån, då han i en berghåla såg en kvinna af
styggt utseende. Han frågade hennes namn, och hon
svarade Töck. »Jag kommer från Urds domaresäte», sade
Svipdag, »och har till världen ett viktigt bud att
framföra. Har du begråtit eller vill du begråta, att Balder dött
och aldrig återkommer?» Töck svarade: »Töck
begråter med torra tårar Balders bålfärd. Lefvande eller död
är mig Odens son till ingen gamman. Behålle dödsriket
hvad det hafver!»
Hvem Töck var, är ovisst. Säkert lär dock vara,
att hon antingen var Gullveig eller Loke. Svipdag hade
intet trösteligt svar att medföra till Asgard, men likväl
kära hälsningar och minnen från Balder och Nanna.
33.
FRÖJ FRIAR TILL GERD.
Fröj satt en dag i Lidskjalf och skådade ut öfver
Midgard och Jotunheim. Då såg han i jättehöfdingen
Gymers gård en mö, medan hon gick från salen till
frustugan. Det spred sig ett sken öfver himmel och haf,
och skenet tycktes komma från hennes hvita armar. Den
unge vanaguden såg åter och åter i sina drömmar denna
mö. Hennes fader Gymer var den af gudarne mest
hatade jätten i Jotunheim. Ett rykte gick, att den
pånyttfödda Gullveig blifvit hans hustru och att det var med
henne han födt sin undersköna dotter, densamma som
Fröj från Lidskjalf sett. Hennes namn var Gerd. Fröj
blygdes öfver den lidelse, som gripit honom till dottern
af ett sådant par. Han förteg och bekämpade den. Men
striden var gagnlös. Han var älskogssjuk och trånade
bort. Njord och Skade bådo honom säga hvad det var,
som grämde honom, men fingo intet veta. Då vände de
sig till Svipdag, som hade Fröjs förtroende, och bådo
honom utforska orsaken till Fröjs dystra lynne. Svipdag
sade, att han ville försöka, ehuru han väntade afvisande
ord. Han gick till Fröj och sade:
»Hvarför, min drott, sitter du ensam alla dagar i
dina vida salar?»
Fröj svarade: »Hvarför skulle jag förtälja min tunga
sorg? Alfrödul (solen) strålar hvarje dag, men ej på mina
önskningar.»
»Så stora kunna dina önskningar ej vara, att du ej
vågade förtro dem till mig. Hafva vi ej gemensamma
ungdomsminnen? Och vittna de ej, att du kan lita på
mig?»
Då sade Fröj: »Jag är kär i en mö, och aldrig
var en flicka mer älskad af en yngling. Men hon, som
vunnit hela min hug, bor i den hatade Gymers gårdar.
Där såg jag henne gå, och hennes armar spredo ett sken
genom rymden och öfver hafvet. Aldrig skall asagud
eller alf tåla, att Gymers dotter och jag mötas.»
»Din sorg kan botas», sade Svipdag. »Låna mig
Valandssvärdet, skaffa mig Sleipner och gif mig att
medföra dyra klenoder till jättemön! Då rider jag till Gymers
gårdar och friar å dina vägnar.»
Gudarne, som voro mycket bekymrade öfver Fröjs
tvinsot, kände sig föga hugnade, när de erforo dess orsak.
Gerds fader Gymer var icke endast en våldsam, för
Midgard farlig fiende, som i Svipdags krig med gudarne och
Halfdan visat sin kraft och sitt mod; han var också mer
än de fleste trollkunnig och förrädisk. Gudarne torde icke
utan skål hållit före, att Fröjs trånsjuka var honom af
Gymer eller hans hustru -- om denna var Gullveig --
påhäxad, och de väntade intet godt för årsväxten i
Midgard af en förbindelse mellan skördeguden och den
höfdingesläkt i Jotunheim, som efter Geirrauds och hans
släkts utrotande var frostens och stormarnes egentlige
härskare. Men här fanns intet val: Fröj skulle täras
bort och dö, om gudarne ej bragte de offer, som kräfdes
för en lycklig utgång af Svipdags ärende. De skickade
med Svipdag elfva guldäpplen, ett från hvar asagud, och
ringen Draupner i friaregåfvor. Dock borde Draupner,
som hvilat på Balders bröst, icke öfverlämnas till
jättemön utan i nödfall.
Det var skymning, då Svipdag satte sig till häst.
Till Sleipner sade han och klappade hans manke: »Mörkt
är det ute; nu ha vi att rida öfver frostiga fjäll och
tursafolkets bygder; antingen komma vi båda tillbaka,
eller tager oss den förfärlige jätten.»
I morgongryningen var Svipdag framme. Han hade
beräknat att komma, medan Gymer och hans salkämpar
ännu sofvo. Väktaren på utkiksklippan invid gårdvallens
stängda grind var dock vaken och ropade ryttaren an.
Svipdag såg från Sleipners sadel in öfver gårdvallen och
fann, att å ömse sidor frustugans dörr var en ulfhund
af styggt utseende bunden.
»Du, som kommer där högt till häst, hvad är ditt
ärende?» ropade Gymers väktare.
»Jag har ett ärende till Gerd, din herres dotter.
Huru slipper man in för de glupske hundarne?»
»Antingen är du en död, som spökar, eller ock är
du nu till död korad, du som djärfves att vilja tala till
Gerd. Till henne får du icke ett ord att mäla.»
»Det gäller att fresta», sade Svipdag. »Den som är
på äfventyr väljer dålig lott, om han brys af de faror
han uppsökt. Min lefnads trådar tvinnades det dygn, då
jag såg lifvet.» Därmed sprängde han öfver omgärdningen
in på den gräsvuxna gården framför frustugan. Det
jordskakande dånet af Sleipners hofvar, ledsagadt af
ulfhundarnes ilskna skall, väckte Gerd och hennes tjänstemö.
Denna såg ut och sade: »En yngling har kommit; han
har redan stigit ur sadeln och släppt sin gångare att beta
på gårdsplanen.» »Bjud honom in att dricka en bägare
mjöd», sade Gerd; »hans ärende vill jag veta, ehuru jag
anar att han är min broders bane.» Svipdag steg in.
»Hvem är du», frågade Gerd, »alf eller asason eller en
af de vise vaner?» Svipdag sade sig komma från
Asgard, frambar friareärendet från Fröj, vanaguden, och bjöd
henne de elfva guldäpplena.
Gerd sköt guldäpplena ifrån sig. »Dem tager jag
icke i friaregåfva. Aldrig i detta lifvet skall jag bo
samman med Fröj.»
»Här gifver jag dig ringen, som följde Odens
ungeson å bålet. Åtta jämntunga ringar drypa ur honom
hvar nionde natt.»
»I friaregåfva tager jag ej heller den. Jag saknar
icke guld i Gymers gårdar. Min fader har däraf nog.»
Då drog Svipdag Valandssvärdet. »Ungmö, ser du
detta spänstiga bildristade svärd? Jag gick till Mimers
lund och till det saftsvällande trädet (Yggdrasil) för att
hämta hämndetenen, och hämndetenen fick jag. Med
dess egg skall ditt hufvud skiljas från din hals, ger du
mig ej ditt ja att föra till Fröj!»
»Hot gör mig ej till en mans hustru. Min fader är
icke långt borta; han är stridslysten som du. Hård
varder striden, som mellan er skall stånda.»
»Ungmö, ser du detta spänstiga bildristade svärd?
Din fader skall segna till jorden under dess egg. Tvinga
skall jag dig, mö, efter min vilja. Jag flyttar dig med
ett slag af hämndetenen ned om dödsportarne till den ort,
där mannasöner aldrig få se dig. Du dör under
gudarnes hämnande vrede. Du sändes till rimtursarnes, din
ätts fäders, rysliga värld, till sjukdomsandarnes rike. Där
väntar dig ett uselt bo mellan jättespökens gårdar, och
ser du ut från dess grind, skola tigande flerhöfdade
vidunders hemska ögon möta dig. Där varder dig din föda
förhatligare än giftormen är hatad af människan, och
din dryck den äckligaste. Sjukdomsandarne skola varda
gäster i din boning och ditt följe, när du krälar i
träskvattnet mellan dina likars gårdar. Tramar (onda vättar)
skola kröka dig ned i gyttjan. Tope (»Vanvett»), Ope
(»Skakande Gråt»), Otåle (»Rastlös Oro») skola aldrig
lämna dig i ro. En make skall du få, men aldrig en
makes kärlek. Hustru skall du varda åt den trehöfdade
Trudgelmer, åt honom, hvars fötter, såsom Ymers, föda
barn. Hören mig, I alle Nifelheims bebyggare, hören mig,
spöken af tursar och jättar, hören mig, Suttungs söner!
Ja, hören mig äfven, I sälle, som bon i Mimers rike, nu
då jag besvärjer och bortbannar all kärlek och glädje
från denna mö! Drifven af osläckt trånad skall du
nattetid kräla upp till det berg, där Are (»Örn» i Nifelheim)
har sin tufva, för att sitta där uppe i tidig morgonstund
och genom Nifelheimstöcknen stirra hän till sällhetsrikets
klara rymder, som du försakat för evigt. Vred är dig
Oden, vred är dig Tor, vred vare dig Fröj, du afskyvärda
mö! Gråt får du till gamman, och du skall nära din
sorg med tårar.»
Gerd hörde förfärad dessa hotelser. Hon sade:
»Välkommen hälsade jag dig icke, när du steg in i salen;
men jag gör det nu. Af mitt bästa mjöd bjöd jag dig
icke; men nu räcker jag dig en bägare af det
tidsbepröfvade och säger: Hell dig! ehuru jag hittills icke
trodde, att jag någonsin skulle ägna vaner och vaners
fränder en välönskan.»
Svipdag sade: »Jag nöjer mig icke med blida ord.
Afgjordt skall mitt ärende vara, innan jag lämnar dig.
När vill du unna Njords son ett möte?»
Gerd svarade: »Barre heter den tysta lunden. Vi
känna den båda. Njords son må där möta mig, sedan
nio nätter förlidit.»
Svipdag red till Asgard. Fröj stod ute och
inväntade honom, och hans svåger fick icke taga sadeln af
Sleipner, innan han omtalat ärendets utgång. Fröj
syntes nio dygns väntan lång. »Oftare förekom mig i min
längtan månaden kortare än halfva natten.»
Var Gymers och hans salkämpars sömn så tung,
att de icke vaknade, när marken skalf under Sleipners
hofvar och ulfhundarne upphäfde sitt tjut? Nej, Gymer
såg Svipdag komma och hade länge väntat en böneman
från Fröj. Han och Gullveig hade uppgjort sins emellan,
huru Valandssvärdet, som gjorde Asgard oangripligt, skulle
komma i jättevåld. Gerd var den skönaste mön i
Jotunheim; men hennes hvita armar hade icke utan Gullveigs
trollkonst kastat ett sken öfver haf och himmel.
Efter de nio dygnens förlopp möttes Fröj och Gerd
i Barres lund. Hon lofvade att varda hans, men på dessa,
af föräldrarne fastställda vilkor: Valandssvärdet skulle i
brudköp öfverlämnas till Gymer; Svipdag och Fröja å
utsatt dag infinna sig hos honom och å Fröjs vägnar
högtidligen anhålla om Gerds hand; Gerd upptagas i
Asgard och hafva asynjas värdighet.
Den bedårade Fröj hade lofvat mer, om Gerd
fordrat det. Valandssvärdet lade han genast i hennes hand.
För gudarne var detta en vida större förlust än det
var för Jotunheim en vinst. Valand hade icke velat, att
andra gudafiender än Ivaldes ättlingar skulle hafva
omedelbart gagn af svärdet, och han hade vidtagit sina
varsamhetsmått därefter. På hennes klinga hade han med
stor konst inristat en skildring af den tilldragelse i
urtiden, då rimtursarne drunknade i Ymers blod. Det har
fördenskull blifvit sagdt om Valandssvärdet, att »det
kämpar af sig själf mot jätteätten», och det var på dessa
bilder Svipdag pekade, när han visade klingan för Gerd.
De åskådliggöra en egenskap, som Valand inhamrade i
klingans gry. Drages svärdet af en jätte, så fäller han
visserligen sin motståndare, men han omkommer också
själf och med honom Jotunheims hela makt. Denna
svärdets egenskap var för jättarne bekant, och de voro
lika rädda för att nyttja det, som de varit ifriga att få
det bort från Asgard, där det var en underpant på
gudarnes trygghet. När fördenskull Gerd öfverlämnade
svärdet till sin fader, var för denne ingenting mer trängande
än att väl förvara svärdet och gifva det en pålitlig
väktare, som var hans frände och kallas Eggter (»Svärdvakt»).
Svipdag misstänkte, att Gymer rufvade på en
förrädisk plan, och han vidtog sina åtgärder därefter. Han
kom på den aftalade dagen till Gymer och medförde Fröja.
Men redan före dem hade Tor och Ull brutit upp till
Jotunheim och på lönliga vägar kommit till grannskapet
af Gymers fjällgård och gömt sig där. Gymer emottog
sändeskapet från Asgard väl och hedrade det med ett
gille. Följande morgon skulle de återvända och medföra
Gerd till Asgard. Då gillet var i full gång tog Gymer
Svipdag afsides och sade:
»Hör nu på något märkvärdigt! Jag har sett på dina
ögon, att du fägnas af Gerds åsyn, likasom mina fägnas
af Fröjas. Det är mitt beslut, att du, icke Fröj, skall
vara min svärson. Är det så, att du har lust till Gerd,
så afstår du Fröja åt mig i bot för min son, som du
råkat att dräpa. Då öppna sig andra utsikter för dig än
att gå däruppe i Asgard som ett slags tjänare åt Oden
och Fröj. Valandssvärdet är nu i min ägo. Du var dum,
när du skänkte bort det. Med det i hand kunde du
kastat Asgard öfver ände, tagit Fröja med våld och gjort
dig själf till gud. Därmed hade du också hämnat din
farbroder Valand, hvilket du nu försummat. Denna
dumhet har jag godtgjort. Du kan få Valandssvärdet åter.
Du är rätte mannen att föra det, och det skall än en
gång ske i spetsen för Jotunheims härar. Kom i håg,
att du står i förbindelse till mig för den seger du vann
och som öppnade dig Asgards port. Du vann den icke
ensam; jag och mitt folk hade vår andel däri, och det
är din plikt att handla som vår bundsförvant.»
Svipdag medgaf riktigheten af Gymers ord och sade
sig ingå på hans förslag. »Det är väl», sade Gymer, »ty
annars hade du icke med lifvet kommit från min gård.
Vi förvandla nu detta gille till ett dubbelbröllop, mellan
mig och Fröja samt dig och Gerd.»
Svipdag ingick äfven härpå, men frågade, om icke
Gymer redan hade hustru. »Jo visst», sade han, »men
ingen hindrar mig att ha så många hustrur jag vill. Har
du icke hört ryktesvis, att jag är gift med Gullveig?»
-- »Jag ser henne icke här», sade Svipdag; »hvar finns
hon?» -- »Jo, det är en lustig sak», sade Gymer; »Fröja
har låtit narra sig än en gång af henne. Hon har nu
en tid varit i Folkvang som Fröjas tjänarinna. Du
känner ju Aurboda? Det är hon.» Svipdag vardt högligen
förvånad öfver denna upptäckt.
Gymer hade icke få salkämpar och äfven några
gäster hos sig. Hans mening var, att när det druckits in på
natten och glädjen stigit som högst mot tak, skulle
äktenskapen tillkännagifvas och bekräftas med öfliga bruk.
Men innan det skett, stego två objudna gäster in i salen.
Den ene hade svärd vid sidan och båge på axeln och
bar i handen »väghjälpens träd», en rönn, som Tor ryckt
upp, när han vadade genom Elivågor, fullt så god att
utdela slag med som den, hvilken Ulls fader Egil en
gång fått af Tor att svänga mot Geirrauds jättar. Bakom
Ull kom Tor, och han såg bister ut. Svipdag reste sig
från sin stol och ropade: »Välkommen, Midgards
värnare! Välkommen, Egils son, min broder! Det vardt
som jag sade er. Här firas två bröllop: Gymers med
Fröja och mitt med Gerd. Vig du nu Gymer med din
hammare!»
Sedan järnhammaren blifvit splittrad, bar Tor sin
gamle hammare af sten. Den var ej så flygskicklig,
men den var säker i slaget. Gymer, hans salkämpar och
gäster rusade upp. De fleste af desse flydde genom
bergsalarnes långa räcka ut. Men några, som ej kunde
undkomma, stannade kring Gymer, och var denne en så
väldig kämpe, att det fordrades Tors asakraft och
hammare för att fälla honom, hvilket icke skedde förr än
efter hård strid. De andre stupade under Ulls och
Svipdags hugg.
Gerd måste åse denna kamp. Den var för henne en
föga glad inledning till hennes förmälningsfest i Asgard.
Asgardshjältarne letade i Gymers många gömmor
efter Valandssvärdet. Det fanns där icke. Eggter hade
god tid begifvit sig bort med vapnet och flytt österut.
Han åtföljdes på flykten af en skara ulfvar, liknande
dem, som voro bundna utanför Gerds frustuga. Fader till
denna hos Gymer fostrade ulfhjord var Loke; modern var
Gullveig. Med desse »Fenrers fränder» begaf sig Eggter
till den ogenomtränglige Järnskogen. Där äro de ännu.
På en kulle, under hvilken svärdet är nedgräfdt, djupt
inne i denna obygd håller Eggter vakt intill Ragnarök.
34.
BRYTNING MELLAN ASAR OCH VANER.
Gerd fördes af Asgardshjältarne till Folkvang. Där
måste hon upplefva ett nytt ve. Det lät sig icke göra
att dölja för gudarne, att Gerds moder var, såsom
ryktet förmält, Gullveig, och att Gullveig var Fröjas tärna,
Aurboda.
Asarne samlades till ett förberedande rådslag i
Valhall och rådgjorde om hvad som skulle göras med henne.
Gullveig ställdes inför dem. Oden påvisade, att Gullveig
längesedan var dömd till döden, att domen var
bestående och fullgiltig och ej kunde upphäfvas däraf, att den
onda trollkvinnan blifvit pånyttfödd till världen. Det vore
gudarnes plikt att afrätta henne, när helst och under
hvilka skepnader och namn hon å nyo anträffades. Ny
rannsakning och dom behöfdes således icke. När Tor
hörde Oden säga detta, stod han upp och gaf för tredje
gången trollkvinnan dödsslaget med sin hammare.
Vanerna voro icke närvarande, och när Njord erfor, hvad
som skett, sade han, att saken blifvit för hastigt afgjord
och att det häftade betänkligheter vid den, hvilka han
vid annat tillfälle, efter samråd med vaner och alfer, ville
framställa. Men asarne stötte sina spjut i häxans kropp
och förbrände den i bålets lågor. Nu som förut visade
det sig omöjligt att förvandla hennes hjärta till aska.
Loke gick ännu fritt omkring hvar han behagade och ej
minst i Asgard, emedan Oden icke ville bryta den ed
han svurit honom i tidernas morgon. Att alla skydde
och undveko honom, syntes han icke mycket bry sig om.
Han efterletade Gullveigs hjärta, fann och slukade det
och födde någon tid därefter en ohygglig dotter,
pestvarelsen Leikin och många bröder till henne, de så kallade
baningarne (förpestarne).
Tor kastade Leikin ned i Nifelheim. Hon stötte sin
ena sida svårt och hennes benbyggnad bröts i fallet.
Däraf kommer sig väl, att hon är till hälften svartblå,
till hälften likblek, och att hon har en stupande gång.
I Nifelheim gjorde henne sjukdomsandarne till drottning.
Lokes son, ulfven Fenrer, hade fått stanna i Asgard,
emedan han i början var lekfull och syntes oskadlig;
men hans fader såg med nöje, huru Fenrer växte och
lofvade att med tiden varda så stor i sitt slag som
Midgardsormen i sitt. Asarne förvånades öfver, att den mat,
som lades för honom, var tillräcklig att gifva honom så
hastig tillväxt i storlek och styrka, fast han ej fick mer
än Gere och Freke att äta; men den föda, som gjorde
honom så stor och farlig, var gudarnes felsteg och
människornas synder.
Fröjs giftermål med Gerd firades med föga glädje.
Hennes fader och moder hade ju blifvit dräpta af dem,
som voro de förnämste gästerna vid festen.
Kort därefter begärde Njord gudarådets
sammankallande. Asar och vaner sammanträdde på sin heliga
tingsstad, alla med en förkänsla af att något viktigt och
ödesdigert förestod.
Våra fäder älskade väl mycket strider med vapen,
men lika mycket strider med skäl och grunder, med
påståenden och invändningar. Den öfverläggning, som
nu uppstod mellan asar och vaner, har varit vidlyftigt
och noggrant omförmäld i forntidssånger.
Njord talade å vanernas vägnar. Han, som är den
fredliga samfärdselns gud, lade nog sina ord väl och
varsamt, ty ärendet var grannlaga och kunde icke få god
utgång, utan att sinnena stämdes till förlikning. Det var
tydligt, att han samrådt med vaner och alfer, och att
de för endräktens skull icke ville bestrida riktigheten af
Odens mening, att den för långa tider tillbaka fällda
domen öfver Gullveig ännu vore bestående, ehuru tvifvel
därom med skäl kunde hysas, ty ovisst kan det ju synas,
om en tre gånger af olika föräldrapar till världen född
varelse skall i ett rättsmål gälla för en och samma eller
för tre särskilda. Med afseende på Gullveigs onda
gärningar kan man säga, att de falla tre onda
tursakvinnor eller en enda till last. När fördenskull tvifvelsmål i
denna punkt låta sig yppa, hade det varit bäst att
ordentlig rannsakning med vittnesförhör och dom äfven denna
gång företagits och att man därvid hållit sig ensamt till
de gärningar, som den anklagade efter sin tredje
pånyttfödelse troddes hafva begått.
En betänklig sak var äfven, att Gullveig blifvit dräpt
och bränd i Odens egen högheliga sal, som ej borde med
blod fläckas, och där inför asamajestätet enhvar borde
känna sig under lagens skydd.
Men det egentliga klagomålet från vanernas sida
var, att asarne, när de denna gång dräpte Gullveig, icke
beaktat, att hon hade blifvit med frändskapsband knuten
till gudarne, främst till vanerna. Det var Fröjs
svärmoder, som blifvit af asarne dödad. Däri låge det
betänkliga, och det var detta mål, som vaner och alfer nu
framlade till behandling och afgörande.
Från asarnes sida kunde nu invändas, att det
frändskapsband, som knutits mellan vanerna och Gullveig, icke
bör gälla som ett skydd för henne, utan tillräknas henne
som följden af ett bland hennes allra värsta brott. Man
kunde ju icke betvifla, att hon för onda ändamål
eftersträfvat det frändskapsbandet och vunnit det genom sin
trolldom, denna gång riktad mot Njords egen son, den
blide och gagnelige, af gudar och människor älskade Fröj.
Hans sinnen slog hon i sådana trolldomsband, att för
Asgard var intet annat val än att se Fröj tvina bort
och dö eller att gifva samtycke till ett äktenskap, som
måste varit Njord själf ovälkommet, och där bruden
måste köpas med Asgards yppersta skyddsmedel:
Valandssvärdet. Mot gudarne och människorna var detta anslag
riktadt, men främst mot vanerna. Oden väntade
fördenskull, att desse ej skulle göra sak af bestraffningen, som
Gullveig senast undergått, ehuru han kunde medgifva, att
asarne därvid gått för hastigt till väga.
För Fröj måste det varit hårdt att öfvervara denna
rådplägning, eftersom den kärlek han hyste till Gerd här
var föremål för undersökningar, som ej kunde annat än
gräma honom. Också hade öfverläggningen icke räckt
länge, innan han framlade sitt och de andre vanernas
käromål i denna sak. De hade beslutat fordra böter af
asarne för det på hans svärmoder gångna dråpet.
Oden skulle väl utan tvekan medgifvit, att han och
hans söner voro till böter förfallna, och att han, oaktadt
den höga ställning han fått i världen, borde erkänna sig
skyldig och gifva billigt vederlag, om icke den tyngsta
betänklighet vidlådde ett sådant medgifvande och gjorde
det farligt. Bland släkterna i Midgard kunde blott allt
för många uppfatta sakens utgång så, att asarne ej skulle
gifvit böter, om de icke erkänt som en förbrytelse, att
de dödade henne, som spred de onda runorna, uppfann
den onda sejden och är första upphofvet till alla
nidingsdåd i Midgard. Huru skulle människorna sedan skilja
mellan godt och ondt? Oden, såsom världens styresman,
lagarnes handhafvare och människornas fader och konung,
måste ur denna synpunkt se målet. Han med sina söner
ville fördenskull icke gifva de af vanerna begärda böterna.
Men likväl var det en helig, af Urd gifven, af Oden
stadfäst lag, att frändedråp skall af närmaste fränder
hämnas eller ock af gärningsmannen böter gifvas.
Vanerna hade begärt böter för fridens skull, emedan
utkräfning af hämnd skulle medföra de största olyckor för
alla. Oden borde helt visst betänka, att det för
människorna vore ett farligt föredöme, om gudarne själfve
lämnade en så helig lag bruten.
Vanerna förklarade, att de icke kunde afstå från sin
fordran på böter. Denna fordran var en ovillkorlig plikt,
omöjlig att åsidosätta.
Oden genmälde, att denna plikt också var af vanerna
fullgjord. De hade fordrat böter. Nu ålade dem en
annan plikt att gifva de bättre grunderna rätt och af
hänsyn till världens bästa icke lämna tingssätena förr än
öfverenskommet blifvit, att allt emellan asar, vaner och
alfer härmed var utjämnadt.
Här syntes nu asar och vaner stå omedgörlige mot
hvarandra. Men medgörlighet höfdes Oden i denna sak.
Hvad som lades Gullveig med rätta till last var ond sejd
och trolldom; men den onda sejden hade ju af Oden
själf pröfvats, då han sökte vinna Rinds gunst. Vanerna
måste påminna härom, icke för att förbittra asafadern,
som de vördade, men för att beveka hans sinne till
billighet.
Då Oden hörde sig den onda sejden lagd till last,
förvandlades hans anlete. Han vardt påmind om en
förnedring, som han icke kunnat afvärja från sig och som
förmodligen varit Gullveigs verk, äfven den, en
förnedring, som han försonat med en sons död.
Han stod upp från sitt högsäte i tingskretsen, tog
spjutet Gugner, som stod bredvid honom, och kastade
det öfver vanernas hufvud, till tecken att bandet mellan
honom och dem var slitet, och att målet skulle afgöras
med andra vapen än grunder och skäl. Han lämnade
tingsstaden utan att säga ett ord, och asagudarne följde
honom.
Vanerna och alferna stannade och öfverlade. De
lämnade icke tingsstaden, innan de fattat ett beslut. Detta
tillställdes Oden och var af den lydelse, att enär han
och Gullveig gjort sig skyldiga till samma förbrytelse,
föröfvandet af ond sejd, och Gullveig rättvisligen straffats
härför med döden, bör Oden rättvisligen afsättas från
sin med samma brott fläckade värdighet af gudars och
människors fader. Efter detta beslut utrymde vanerna
och alferna sina borgar i Asgard, och Asgardsporten
stängdes efter dem.
35.
VÄRLDSKRIGET. VANERNA INTAGA ASGARD.
Oden sände bud till Mimer, lät honom veta hvad
som skett och bad om hans råd. Det var tydligt, att
genom brytningen mellan asar och vaner var
världsordningens och världsträdets bestånd än en gång hotadt.
Komme det till krig mellan gudarne och en eller flere
bland dem fölle, skulle detta lända till största men, ty
hvar och en af dem är under denna världsålder
nödvändig och har sitt kall att uppfylla i det helas ordning.
Mimer lofvade att försöka en medling; men misslyckades
den och fiendtligheter utbröto, borde Oden och hans
söner innestänga sig i Asgard och vaka öfver dess
försvar, men icke göra onödiga utfall eller i vapenskifte
eftersträfva sina förre medstyresmäns och vänners lif.
Om vanerna lyckades komma inom Asgardsvallen, borde
Oden utrymma Asgard hellre än att fläcka den heliga
borgens gård med gudadråp. En strid man mot man
inom vallen kunde medföra många gudars fall och
världens fördärf. Man kunde förutse, att om Oden lydde
dessa råd, kunde den dag komma, då vaner och alfer
åter hyllade honom som sin fader och konung för att
aldrig mer ställa sin vilja mot hans.
Odens stridslystne söner funno dessa råd hårda att
följa, men kunde ej förneka deras visdom. Men Mimer
lärer ha gifvit ytterligare ett råd, som de utan missmod
kunde gilla. Rådet var, att Loke aldrig mer borde få
sätta sin fot inom Asgardsporten. Allt för länge hade
Oden fördragit Loke, detta för att icke bryta sitt i
tidernas morgon gifna löfte till honom. Men med löftena
vore så, att ett löfte, ensidigt gifvet och utan förbehåll,
vore alltid bindande; men ett löfte, som innebar ett
fördrag mellan två eller flere, vore icke bindande för den,
som velat hålla det, sedan den andre eller de andre
löftesmännen uppsåtligt svikit det. I annat fall vore det
en boja på den trofaste och ett fribref för den trolöse
att få göra med den trofaste hvad han ville. Löftet,
som bundit Oden vid Loke, var ömsesidigt, och,
alltsedan det aflades, så godt som dagligen sviket af
Farbautes son, som städse syftat till sin fosterbroders och
hans ätts undergång. Mimer torde hafva upplyst, hvad
man i Asgard icke vetat, att Loke var Balders egentlige
baneman.
Till vanerna lär Mimer vändt sig med liknande råd,
sedan de begärt att höra hans mening.
Med Oden kvarstannade i Asgard Tor, Tyr, Brage,
Vidar, Vale och Forsete. Några asynjor förblefvo där
äfven, men bland dem voro icke de förnämsta. Frigg
ansåg sin systerplikt och sin härkomst från vanerna fordra,
att hon slöte sig till dem. Asgards drottning lämnade
fördenskull sin make och följde sin broder Njord. Fröja
följde också sin broder Fröj. De båda alferna Svipdag
och Ull hade ställt sig på vanernas sida, såsom ju också
var att vänta, då Svipdag var Fröjas make och Fröjs
förtrognaste vän, och då Ull var Svipdags halfbroder och
honom mycket tillgifven. Hela den skara af högre och
lägre makter, som bebo Vanaheim och Alfheim,
omfattade samma sak som de och afföllo från asarne. Endast
Höner och Mimer förblefvo Oden trogne.
Men Skade följde icke sin make Njord, utan
kvarstannade i Asgard. Vanaguden och hon voro af olika
skaplynne, och de hade ej kunnat trifvas väl
tillsammans. Äfven i afseende på bostad och omgifning hade de
olika tycken. Skade älskade sin fader Valands bergiga
hemland Trymheim, på hvars snöslätter det var hennes
nöje att gå på skidor och fälla villebråd med sina pilar.
När Njord, för att vara henne till viljes, vistats i nio
dygn bland fjällen, vardt han led vid bergväggar och
ulftjut och längtade till svanesången vid hafvets strand;
men när Skade följt honom dit, kunde hon icke uthärda
att hvarje morgon väckas af sjöfåglarnes skrik. Hon
hade fordom drömt om att varda Balders maka. Den
drömmen vardt aldrig uppfylld. Nu trifdes hon bäst i
närheten af Balders fader och lyssnade hellre till hans
ord än till någon annans.
När asarne gifvit sin önskan till känna att höra
Mimers tanke, torde han, som aldrig påtrugar någon sina
råd och tiger, tills han blifvit tillfrågad, hafva sagt, att
han gillade vanernas fordran på böter för dråpet på
Gullveig. Med denna fordran efterkommo de en helig lag.
Men han måste hafva ogillat, att de intet förslag
framställt, som kunde häfva Odens välgrundade betänkligheter
mot böters gifvande. Det var ju sannolikt, att Gullveig
skulle än en gång pånyttfödas och än en gång stämpla
till gudarnes och världens fördärf. Skulle hon få göra
detta i skydd af sin släktförbindelse med vanerna, eller
skulle desse kräfva böter för henne på nytt, ifall hon
för sina onda gärningar blefve genom asarne än en gång
skild från lifvet? Hade icke vanerna gjort väl uti att
afgifva en försäkran, att deras afsikt ej var sådan? Och
då i öfrigt dessa Gullveigsbrännor visat sig tjäna till intet,
kunde vanerna ju föreslagit, att om hon åter framträdde,
de ville förena sig med asarne om att förvisa henne för
evigt från himmel och jord. Medel att verkställa en
sådan dom låge icke utanför gudarnes maktområde. Mimer
tillrådde vanerna att upphäfva den förhastade
afsättningsdomen öfver Oden och vända sig till denne med det
medlingsförslag, som han nu påvisat.
Vaner och alfer sammanträdde till rådslag. Å detta
infann sig en ond rådgifvare, sannolikt Loke, ehuru han
ej var kallad. Man hade gjort bäst uti att taga ordet
från honom; men när detta icke skedde, talade han, och
ehuru man väl i början med ovilja hörde hans röst, lade
han sina ord så skickligt och med så stor vältalighet,
att de efter hand gjorde intryck på åhörarne.
Rådstämman började därmed att Höner, som var
höfdingen i Vanaheim, uttalade sin mening, och gillade
han i allo Mimers förslag och förordade det till
antagande. Det tal, hvarmed den onde rådgifvaren följde, sade
i slugt och genomskinligt bemantlade ord, att Höner var
en aktningsvärd beskedlighetsmakare utan eget omdöme
och ett verktyg i Mimers och Odens hand. Mimer
skildrades af talaren som en beslöjad gudafiende, hvilken
afundsamt vakade öfver och undanhöll för andra
visdomskällans mjöd och såsom innehafvare af denna ägde en makt,
som icke tillkom honom, utan borde vara i gudarnes våld.
Han förutsade vanernas saks fall och deras egen
undergång, om de längre kunde tåla, att en gudarnes förrädare,
som undangömde skatter för en kommande världsålder,
då han själf väntade att varda erkänd för världens herre
-- om en sådan förrädare skulle hafva sitt säte i
skapelsens midt och genom Höner bestämma vanernas beslut.
Rådstämman ändade med en ny afsättningsdom.
Höner beröfvades sin värdighet af Vanaheims höfding,
och vardt denna värdighet öfverlåten åt den stolte och
hetsige Lodur. Åt Njord öfverläts att leda vanernas och
alfernas fylkingar i kriget, och skulle, om vanerna
segrade, Njord, Fröj, Ull och Svipdag vara härskare i Asgard.
Kort därefter vardt Mimer dödad och hans afhuggna
hufvud sändt till Oden. Hvem som var hans handbane är
höljdt i dunkel; ingen vet numera, på hvilken den
missgärningen hvilar. Visst är allena, att Loke var Mimers
rådbane.
Då Mimer dödades, lär den af honom vaktade källan
sjunkit så djupt under sin rand, att dess dyrbara safter
länge voro oåtkomliga. Alltsedan Mimerträdets källa
förlorade sin vårdare, har det börjat åldras och skall vid
denna tidsålders ände förete ett af åren medtaget
utseende.
Mimers sju äldste söner, de store urtidskonstnärerna,
hade med sin fader delat omsorgen om Yggdrasil.
Enhvar hade sin sjundedel af året, då han ur hornet, som
är asafaderns pant till underjordsmakterna, sköljde den
store askens stam med hvitglänsande fors ur källan. Men
sorgsne öfver världshändelsernas gång och trötte vid att
skåda det fortgående förfallet, drogo sig Mimers söner
efter sin faders död undan till den gyllne borg, som de
åt sig uppfört i norra delen af Mimers rike, på Natts
odalmarker, under Nidafjället. Stuckne med
sömntörnetagg lade de sig ned till oräknade århundradens hvila.
Det finns i borgen många salar, hvilkas väggar och bänkar
lysa af de vapen och andra konstverk, som de skapat.
I den innersta salen sofva Sindre och hans bröder, höljde
i praktfulla mantlar. De dödlige, som ödet någon gång
medgifver att få träda in i Mimersönernas borg och se
dess hemligheter, må akta sig att vidröra de sofvande.
Vidrörandet straffas med obotlig tvinsot. Allt synes också
slumra omkring dem. I närmaste sal stå sju hästar:
Sindres häst, Moden, och de andre brödernas. De äro
sadlade, som om de hvarje ögonblick borde vara färdige
för sina ryttare. Natt höljer borgen i skymning. Dånet
af världskvarnen och Hvergelmers brusande flöden
förnimmas därinne som ett vattenfalls entonigt vyssjande
sång. Stundom prassla genom salarnes räcka
nattdisernas steg, när de komma att betrakta sina fränder och
bortfläkta dammet från deras mantlar och vapen. Så
skola de sofva, tills Yggdrasil skälfver och Heimdallslurens
världsgenomträngande klang väcker dem till den sista
striden mellan det goda och det onda.
Heimdall räknas till vanernas stam. Han ville ej
kämpa mot sina fränder, men ej heller svika sin
trohetsplikt mot Oden. Båda de fiendtliga gudaflockarne
vordo enige därom, att Heimdall skulle stå utanför deras
fejd och vara, såsom ditintills, Bifrosts väktare och
höfding öfver de alfkrigare, som utgjorde den vid Bifrosts
norra brohufvud uppförda borgen Himmelsvärns
besättning. Öfverenskommelsen påbjöds af nödvändigheten, ty
det var för vanerna lika viktigt som för asarne, att
jättarne ej genom en öfverrumpling komme i besittning
af Asgard. Nu, då gudarne voro splittrade i olika läger,
var det sannolikare än någonsin, att jättarne skulle rufva
på en sådan plan och tro på dess framgång.
Men genom denna anordning miste själfva Asgard
den väktare, som kräfver mindre sömn än en fågel och
hvars blick tränger genom nattdjupen och hvars öra ej
de svagaste ljud på långa håll undgå. Dock trodde
asarne själfve, att detta icke minskade deras säkerhet. Den
höge Asgardsvallen är oöfverkomlig; Sleipner allena kan
sätta öfver den. Vallen kringbrusas af den breda älf,
som störtar ned från Eiktyrner med vafer-utdunstande
vattenmassor. Vaferdimmorna antändes, och älfven
liknade hela den tiden en hvirflande eldfors, som stänkte
blixtar högt i luften. I världen fanns ingen annan häst
än Sleipner, som kunde springa genom och öfver
vaferlågor. Asgardsporten var ett utomordentligt konstverk;
den liksom vaktade sig själf och fångade den främling,
som lade hand på honom. Dock voro hans egenskaper
för de vaner, som bott i Asgard, väl bekanta. Vordo
hans på insidan anbragta lås söndersprängda, så kunde
han öppnas utan fara.
Asarne ansågo sig säkra inom sin vallgördel.
Från Bifrosts södra broände ryckte Njord med en
stor här af Vanaheims och Alfheims stridsmän upp på
Asgards vidsträckta utmarker. Oden och hans söner sågo
från Lidskjalf och vallmuren en glänsande vapengördel
bilda sig kring dess borg, dock ännu på betydligt afstånd
från densamma. Där stannade den länge och kom icke
närmare. Men nattetid smögo Njords spejaretrupper,
anförda af Fröj, Svipdag eller Ull, så nära som skenet från
vaferlågorna medgaf det. De märkte, att hvarje natt red
någon af asarne på Sleipner ett stycke fram mot deras
utposter och utefter dem, och de iakttogo sedan några
lysande föremål, som rörde sig på den skans, hvilken
utgör den med Asgardsporten förenade fallbryggans yttre
brohufvud. Efter många nätters spejande kommo vanerna
till den slutsats, att det var asarnes hästar, bland hvilka
några voro skinande, som nattetid utsläpptes att beta på
de gräsbevuxna skanssluttningarna, sedan Sleipners ryttare
återvändt från sin kringfärd, och att sannolikt äfven
Sleipner då släpptes lös och betade bland kamraterna under
den vakthafvande asagudens tillsyn. Denna slutsats var
riktig. De planlade då en öfverrumpling och kommo en
natt så plötsligt öfver väktaren, att denne ej hann fram
till den betande Sleipner, innan en af vanerna svängt sig
upp på hans rygg. Asaguden, som hörde vanernas spjut
och pilar susa omkring sig, betäckte sig med sin sköld
och vek ned emot fallbryggan. När han kommit öfver
henne, öppnade sig Asgardsporten på glänt och drog på
samma gång upp bryggan samt slöt sig igen bakom den
öfverrumplade väktaren. På detta sätt kom Sleipner i
vanernas våld, och de ägde den häst, som kunde sätta
öfver vaferlågorna och Asgardsvallen. De andre
asahästarne infångade vanerna icke. De skyndade därifrån
i all hast tillbaka till lägret.
Denna händelse var ägnad att nedslå asarnes mod.
Dock syntes förlusten för dem vara större än vinsten för
vanerna. Ty hvad kunde en eller, låt vara, några vaner
uträtta, ifall de på Sleipners rygg kommit inom
Asgardsmuren? Förmådde de hålla stånd mot asafadern och
hans käcke söner? Säkerligen icke.
När asarne en mörk och stormig natt stigit upp från
dryckesbordet och gjorde sin vanliga rund mellan
borgarne och Asgardsvallen, upptäckte de till sin
öfverraskning Sleipner gå inne på gårdsplanen. De drogo däraf
den slutsats, att han slitit sig lös, sprungit ur vanalägret
och satt öfver Asgardsmuren för att återkomma till sin
spilta och sina kamrater. Samtalande härom återvände
asagudarne till dryckessalen. Deras ord hördes af Njord
från loftgången öfver Valhalls gafvelport, där han stod i
nattdunklet under de bilder af ulfven och örnen, som
pryda gafveln. Det var han, som på Sleipner sprängt
öfver vaferelden och vallen. Dånet af springarens åtta
hofvar, när han nådde marken, hade blandat sig med
stormens tjut och älfvens brus och icke beaktats af
Valhallskämparne. När desse åter sutto vid dryckesbordet,
gick Njord till Asgardsporten. Han hade tillsagt sina
fylkingar att med största möjliga tysthet framrycka mot
skansen. De hade mörkfärgat hjälmar och brynjor, och
icke ett vapen klirrade under deras tysta framryckande.
De liknade en spökhär. Njord hade medfört sin
stridsyxa, ett af urtidskonstnärernas mästerverk. Med den
sprängde han Asgardsportens lås. Den öppnade sig på
vid gafvel, och öfver älfven nedföll fallbryggan, hemsk
att gå, när färden bar emellan vaferlågor, men
trygghetsgifvande tillika. Vanernas och alfernas skaror med sina
höfdingar i spetsen stormade in och trampade markerna,
som Asgardsvallen skulle skyddat. De utbredde sig
utefter denna; men ryckte icke ända fram mot Valhall.
Njord och Fröj, Svipdag och Ull samt öfrige höfdingar
för Odensfienderna bidade till häst på asarnes ankomst.
Några i kappor höljde ryttare -- asar och asynjor
-- kommo emot dem. Främst red Oden på Sleipner,
och bredvid honom gick Tor med hammaren.
»Ödet», torde Oden hafva sagt, »har till eder
öfverlåtit mina odalmarker.»
»Ja», torde Njord ha svarat. »Det gäller nu, om
du fogar dig i dess rådslag. Vi lyfta icke gärna våra
vapen emot asarnes heliga släkt. Valet mellan strid och
fritt aftåg ligger i din hand, ej i min. Jag sörjer för,
att ditt namns ära ej skall minskas. Folken i Midgard
skola i alla tider vörda det namnet.»
»Öppnen då edra fylkingar!» De öppnade sig, och
med aktning sågo vanakrigarne den lilla asaflocken rida
bort. Tor ensam vände om. Utanför hans borg väntade
honom hans spann. Han satte sig i sin char, och snart
därefter hörde vanerna den rulla med dånande hjul vid
ljuset af ljungeldar österut.
Mot östern begåfvo sig asarne. De medförde, jämte
sina vapen, inga andra klenoder än Draupner och en
bild af guld, ett hufvud med ädla anletsdrag. Det var
Mimers hufvud, genom Odens runesång förvandladt.
Bilden talade, när den tillfrågades, och Oden hörde då
Mimers röst och Mimers tankar. Rösten hade sagt, att
asarne borde begifva sig österut till Manheim, till nejder,
kända bättre af Mimer än af andra.
Det försäkras, att sedan Loke blifvit aflägsnad från
Oden, och sedan denne fått Mimers hufvud, begick han
aldrig mer ett felsteg, och voro hans rådslag alltid visa,
hans gärningar alltid prisvärda. Två trappsteg hade han
att stiga, innan han nådde upp till det tronsäte, i hvilket
han sedan varit vördad af folket. Han gjorde det första
steget, när han fick drycken ur Mimers källa. Han gjorde
det andra, när motgången kom och bragte hans ande
till fullmognad. Motgången kom med den bästa gåfvan:
Mimers ord och tankar.
Njord höll sitt ord, att Odensnamnets ära icke skulle
minskas. När vanor och alfer som herrar i Asgard
sammanträdde å dess tingsplats, beslöts, att en af dem hade
att bära Odens namn och mottaga de Oden af folken
ägnade offren och bönerna. Denne nye Oden borde,
som den förste och verklige, vara en stridsgud. Njord
och Fröj äro visserligen hjältar och föra sina vapen väl,
när så kräfves, men de äro till sitt väsen fredsgudar och
kunde icke öfvertaga Odens namn och kall. Någon
föreslog, att Ull skulle göra det; och detta vardt
rådstämmans beslut.
På jorden hade händelser timat, som påkallade
Svipdags verksamhet och närvaro där.
36.
VÄRLDSKRIGET I MIDGARD. HADDINGS UNGDOMSÄFVENTYR.
Halfdan hade efterlämnat två söner: Gudhorm, son
af Groa, således halfbroder till Svipdag, samt Hadding,
son af växtlighetsdisen Alvig, med hvilken Halfdan hade
gift sig, sedan han bortsändt Groa och Svipdag. Hadding
var blott en liten gosse, när Halfdan dödligt sårades af
hämndesvärdet i Svipdags hand. Sitt namn (Hadding
betyder »den lockige», »den hårfagre») fick han därför att
han hade ett ovanligt rikt och vackert hår, som han
beslutit att icke klippa, innan han återvunnit sin andel i
fadrens rike. Skägg fick han aldrig, och ehuru han växte
upp till stora krafter och vardt en frejdad hjälte, liknade
han i sina ynglingaår en ungmö.
Tor, som gällde för att vara Halfdans medfader och
alltid varit hans beskyddare, åtog sig efter hans död
hans båda söner. Han förde Gudhorm och Hadding i
hemlighet till Svitiod det stora. Där bodde två kämpar,
Hafle och Vagnhöfde, som hade jätteblod i sina ådror,
men voro hederlige och pålitlige och fördenskull fått
Tors ynnest. Tor anförtrodde Gudhorm åt Hafle och
utsåg Vagnhöfde till Haddings fosterfader.
Orsaken hvarför Tor undanskaffade de båda
Halfdanssönerna var den, att han fruktade, att de skulle råka
illa ut för Svipdag, som efter deras faders nederlag och
död tillägnat sig hela hans rike och styrde det medels
jarlar. Svipdag måste förutse, att endera sonen, om han
komme till manbara år, skulle kräfva blodshämnd på sin
faders baneman. Dessutom lär väl Tor, efter närmare
bekantskap med Svipdag, hafva märkt, att under ytan af
hans glada, raska och behagliga väsen låg förborgadt
något af hans farbroder Valands lynne. Svipdag tålde
icke att höra Halfdan omtalas, och det var tydligt nog,
att han på Hadding öfverflyttat det hat han hyst till
fadern. Alfernas lynne tros allmänt vara sådant, att de
äro älsklige och välvillige mot dem, som ej förtörnat
dem, men mot hvarje annan hämndgirige och
svårblidkelige.
Ehuru det nu så var, insåg Svipdag, att försoning
vore bättre än hat, och erbjöd sig att gifva böter för
Halfdans död. Blodshämndens tråd var redan långt
spunnen. Ivalde hade omkommit i ett af Oden ställdt försåt;
Ivaldes söner, Valand och Egil, hade sökt hämnas hans
död och fallit, Valand för Tors hammare, Egil för
Halfdans klubba. Därefter hade Halfdan blifvit dräpt af
Egils son. Skulle nu Egils son i sin ordning falla för
en af Halfdans söner och den bloddränkta tråden
fortspinnas från släkte till släkte? Svipdag ville afklippa
den. Han erbjöd Gudhorm och Hadding fred och
vänskap och lofvade dem konungamakt bland
germanstammarne. De voro ju alla tre förenade med brodersband:
Svipdag var Gudhorms halfbroder, Gudhorm var Haddings.
Gudhorm antog tillbudet och fick ett stort rike i det
västra Germanien utefter Rhenströmmen. Men Hadding,
när han kommit något till åren, lät svara, att han
framför att emottaga välgärningar af en fiende föredroge att
hämna sin faders död. Detta svar misshagade de
fredsälskande vanagudarne, som förutsågo, att mycken
tvedräkt och örlog skulle härja Midgard, om de tre
halfbröderna ej kunde förlikas.
Loke som ville ställa sig väl med vanagudarne och
fullfölja bland dem samma onda uppsåt som bland
asarne, beslöt nu efterspana Hadding och utlämna honom åt
Svipdag. På samma gång torde han icke tröttnat att
påminna Svipdag om huru mycket ondt Ivaldes släkt hade
lidit af asarne och af Halfdan, och huru visst det vore,
att Hadding, om han finge lefva, skulle sträfva att varda
Svipdags bane. Lokes mening härmed var, att Svipdag,
om han finge gossen i sitt våld, skulle dräpa honom och
därmed sätta en evig skamfläck på sin ära. Hadding
var icke längre trygg i Vagnhöfdes berggård. Han var
utsatt för Lokes snaror, ty denne hade utspanat, hvar han
var gömd. Så omsorgsfullt Vagnhöfde och hans dotter
Hardgreip vakade öfver honom, kunde likväl deras ögon
icke alltid följa pilten, som längtade ut från berggården
för att leka på ängarne därutanför och titta vid
skogsbrynet in i hvad som för honom var en främmande värld.
Då han, vaktad af Hardgreip, satt vid fjällsalens vägg
och såg ut, kom kanske ibland en ulf, som hade så
vänliga ögon, och frågade, om han icke ville följa honom och
se skogens alla hemligheter, ibland en häst och sporde,
om han icke ville rida omkring världen och se allt
märkvärdigt där. Sådant gjorde gossen trånsjuk och missnöjd
med sin fångenskap, och det var nog hans afsikt att
rymma, när han kunde. Då kom en afton till
Vagnhöfdes gård en ryttare på åttafotad häst. Han var en äldre,
långskäggig man, hvars ena öga var tillslutet. Han talade
vänligt med Vagnhöfde och Hardgreip och tackade dem
för den vård de ägnat pilten. Vagnhöfde lyfte Hadding
upp i sadeln framför ryttaren. Gossen var förtjust öfver
att få komma ut, men Hardgreip grät. Ryttaren svepte
sin vida mantel öfver och omkring Hadding och red bort.
När de ridit en stund, vardt Hadding nyfiken och ville
se, huru det var omkring honom. Han öppnade på
manteln och såg då till sin häpnad och förskräckelse, att
land och vatten lågo djupt under springarens hofvar.
Oden slog åter mantelfliken öfver hans hufvud och tryckte
honom till sitt bröst. Fram mot natten satte Sleipner
sina hofvar på marken. Hadding var då i Manheim, i
det land, där Mimer anvisat de landsflyktige asarne
borgar och trygg vistelseort. Här fick han leka på ängarna
så mycket han ville. Här lär han på idrottsvallen öfvats
af Tyr, och af Brage i runor och skaldskap. Stundom
kom äfven Heimdall, hans stamfader, och såg honom
och bevittnade hans förkofran i vett och styrka. När
Hadding kommit till vapenför ålder, sjöng Oden öfver
honom siande skyddsgalder och gaf honom en dryck,
ljuf att smaka, som kallas »Leifners eldar» - hvilken
förlänade Hadding den förmåga, som Svipdag fått genom
Groas galdersång, att med sin andedräkt upplösa band
och bojor.
Nu var det tid för Hadding att träda in på den
lefnadsbana, som låg framför honom. De mål, som han
hade att sträfva till, var att hämna sin faders död och
återbörda sin andel i väldet öfver de germaniska
stammarne.
Bland dessa lefde Halfdans namn i äradt minne, och
mången undrade, hvilket öde hans yngste son, den lille
Hadding, rönt. Ett rykte gick, att han lefde och en dag
skulle visa sig bland dem. Många voro missnöjda öfver
den hårdhet, hvarmed Svipdag efter sin seger öfver
Halfdan förfarit mot dennes vänner och förnämste
stridsbröder. Han hade landsförvisat dem, och de hade dragit
bort österut i de okända ängderna bortom germanfolkens
gränser, och ingen visste nu rätt, hvar de uppehöllo sig,
om de lefde eller voro döde. Bland dem voro Hamal,
Halfdans fosterbroder, och Hamals söner och fränder, som
äro kände under släktnamnet amaler. Bland dem voro
också några af ylfingarnes och hildingarnes släkter, främst
att nämna Hildebrand. I Hildebrands hus hade Hadding
under sina spädaste år vistats och fått sin första
uppfostran, och ynglingen kom väl i håg sin trygge och
gladlynte fosterfader och hans lärdomar.
När Hadding rustade sig till bortfärd från Oden,
sade honom denne, att han skulle rida västerut genom
skogen till ett ställe, kalladt Märingaborg, där han
väntades af vänner. Färden var farlig, och Oden sporde, om
Hadding ville ha följe. Därtill svarade han nej och begaf
sig ensam på väg.
Vägen var, som Oden sagt, farlig. När Hadding
efter en tröttsam dagsresa en morgon vaknade, låg han,
bunden till händer och fötter, i en berghåla, nära intill
ett vidunder, och Loke stod framför honom. Denne ville
aftvinga honom en ed, att han utan motstånd skulle följa
honom; vägrade han, skulle han kastas till föda åt
vidundret. Hadding begärde en stunds betänketid och
ensamhet för att samla sina tankar. Loke gick. Då
andades Hadding på sina bojor, som brusto och föllo af
honom, grep sitt svärd, gaf vidundret banehugg och åt,
såsom Oden för ett sådant fall anvisat honom, dess
hjärta. Han vardt därigenom vis och kunde tolka
djurläten. När han utträdde ur hålan, såg han icke Loke,
men en skara stridsmän ligga sofvande på marken. De
voro alla vederstyggliga med likbleka ansikten. Han
erfor sedan, att de kallades baningar (»fördärfvare»,
»förpestare») och voro bröder till pestväsendet Leikin och
söner af Loke med Gullveig. Odens galdersång följde
Hadding under hela hans väg till Märingaborg, och det
var den, som hade söft baningarne. Hadding fann sin
häst och kom oskadd till Märingaborg.
Vid denna tid, sedan Loke förlagt sin verksamhet
till Midgard, uppträdde han som höfding och stamfurste,
äfven han. Baningarne voro den stam, som han
behärskade.
I Märingaborg emottogs Hadding med glädje. Det
var hit som Halfdans fördrifne vänner och stridsbröder
samlat sig. Här sattes han i högsäte mellan Hamal och
Hildebrand, och där nedanför vid dryckesbordet sutto
välpröfvade kämpar: amaler, hildingar och ylfingar.
Några bland dem begåfvo sig ut till de stammar, som
bebyggde det östra Germanien, för att meddela dem, att
Hadding lefde och skulle komma för att höja stridsfana
mot Svipdag. De borde göra sig beredda och samla sina
stridskrafter, om de ville följa Halfdans och Alvigs son.
Förberedelserna till fälttåget kräfde tid. Medan de
pågingo, kom till Märingaborg ridande en ung kämpe,
som sade sig heta Vidga, son af Valand och Baduhild,
Mimers dotter. Han red en af de vackraste hästar man
sett. Hjälmen med sin gyllne ormprydnad, den lysande
brynjan, det skinande svärdet, skölden, hvarpå tång och
hammare voro målade till tecken af hans härkomst, hela
hans utrustning var den skönaste och yppersta -- verk
af Valands och underjordssmedernas konst, klenoder ur
Mimers skattkamrar. Han sade genast, att han icke kom
i vänligt uppsåt: som ättling af Ivalde, son af Valand
och syskonbarn med Svipdag var det hans plikt att
bekämpa Halfdans ätt. Han utmanade därför Hadding till
tvekamp på lif och död. Emellertid vardt han inbjuden
i mjödhallen och där fägnad. Hjältarne sågo, att han
hade en ren och trofast blick och funno mer behag i
hans väsen än i hans ankomst dit, ty de fruktade för
Haddings lif. Deras fruktan var icke ogrundad.
Tvekampen hölls, och Hadding dukade under för Vidgas
öfverlägsna vapen. Då Vidga höjde svärdet till banehugg,
ställde sig Hamal och Hildebrand framför honom och
talade bevekande ord. Vidga stack då sitt svärd i skidan
och räckte Hadding handen. Han stannade någon tid
på Märingaborg, hade sin plats vid bordet närmast
Hadding, och de voro gode vänner. En gång sade
Hildebrand till Vidga, att han önskade, att detta vänskapsband
aldrig sletes. Vidga svarade, att ödet lagt deras
lotter i motsatta vågskålar. Den dag måste väl komma,
då de strede hvar på sin sida; men ett ville Vidga lofva:
att om han kämpade mot Haddings härskaror, skulle
han likväl icke föra sitt svärd mot Hadding själf.
Hildebrand tackade för detta löfte, men omtalade det icke för
Hadding.
Bud kom nu till Märingaborg, att de östre
germanstammarne vore färdige till härtåg, och att de väntade
på Hadding för att bryta upp. När Vidga hörde det,
sade han farväl. Själf ämnade han begifva sig till de
stammar, som hyllade Svipdags sak.
Hadding kom, och väldiga stridsmannaskaror
samlade sig i det östra Germanien under hans fälttecken.
Svipdag visste säkerligen hvad som föregick där, men
torde ej velat gripa in, förrän Hadding själf höjt
stridsbanéret. Han, Svipdag, hade då ingen skuld i fejdens
utbrott, och han gladde sig åt tanken att på valplatsen
få nedlägga Halfdans son, såsom han nedlagt fadern.
Svipdag steg ned från Asgard och uppenbarade sig
i germanernas urland på den skandiska ön och kallade
dess stammar och danerna under vapen. Han sände
bud till sin halfbroder och underkonung Gudhorm, och
denne samlade sina stridskrafter, att förena dem med
hans. Många och ofantligt stora skepp byggdes, på hvilka
svearnes och danernas skaror fördes öfver hafvet.
Det nordiska urlandets, det västra och det östra
Germaniens stammar voro således på antåg mot
hvarandra. Valkyrior, sköna diser i hjälm och brynja, sågos
rida genom luften. De kommo dels från Vanaheim och
Asgard, dels från det i öster belägna Manheim. Svipdag
lät genom de skalder, som följde hans och Gudhorms
härar, förkunna för stridsmännen, att enligt gudarådets
beslut skall enhvar, som på deras sida faller i de
förestående drabbningarna, af valkyrior ledsagas till Fröjas
härliga sal Sessrymner för att lefva där i evig glädje.
Hadding lät genom sina skalder förkunna de
östgermaniske krigarne, att enhvar, som å deras sida faller, skall
komma till Oden och njuta ovanskelig fröjd i hans salar.
Till Gudhorms hof hade vid denna tid anländt en
främling, som sades vara en höfding från något aflägset
land och af Gudhorm emottogs med heder. Han var så
vältalig, erfaren och rådklok, att Gudhorm fick till honom
största förtroende och sällan gjorde något, som icke han
tillrådt. Han kallade sig Becke (»Vedersakare»). När
han icke var på färder i Gudhorms eller egna ärenden,
hvilket ej sällan hände, var han alltid i Gudhorms närhet.
Stundom kom på besök å Märingaborg en man, som,
när man såg honom i ögonen, var Becke mycket lik och,
likasom han, vältalig, rådklok och med ett insmygande
väsen. Han sade sig heta Blind. De som efteråt lärde
närmare känna honom, kallade honom Blind bölvise
(»illsluge»).
Becke och Blind var samme man. I gudavärlden
hette han Loke.
Gudhorm rådgjorde med honom om det förestående
fälttåget, och syntes Becke äga så stora insikter i
krigföring, att Gudhorm gaf honom att anföra sin härs ene
flygel och gjorde honom till förste mannen i sitt krigsråd.
Gudhorms här förenade sig med Svipdags. Hadding
tågade dem till mötes. Bland de släkter, som slutit sig
till Svipdag och Gudhorm, var gjukungarnes.
Gjukungarne voro söner af Valands och Egils broder
Slagfinn och således syskonbarn med Svipdag och Vidga,
Valands son.
Från Svitiod det stora kom Gudhorms fosterfader
Hafle med jättemöarna Fenja och Menja till Gudhorms
krigshär. Till Haddings kom från Svitiod det stora hans
fosterfader Vagnhöfde med sin dotter Hardgreip, som var
klädd i en krigares dräkt. Midgard hade ditintills aldrig
och har sällan efteråt sett så stora härar som de, hvilka
nu ryckte emot hvarandra. De sträckte sig öfver berg
och dalar. När de stodo i ordnade fylkingar till häst
och fot, liknade deras spjutmassor en oöfverskådlig sträcka
af sädesfält, mognade till skörd, och när det kom till slag,
bröto de sig mot hvarandra som bränning mot bränning
utefter hafvets brädd.
Flere drabbningar ägde rum, innan det för lång tid
afgörande slaget stod. Natten före hvarje drabbning sågo
härarne öfverjordiska skepnader likasom kämpa med
hvarandra i stjärneljuset, och de igenkände i dem sina
gudomlige gynnare och motståndare. Öfver Nordens och
Västgermaniens fylkingar sväfvade ryttare, liknande Ull, Njord,
Fröj och Vanaheims makter; öfver Haddings tyckte man
sig se Oden rida med Tyr, Vidar, Vale och Brage, samt
Tor bland molnen åka i sin char.
Man iakttog vidare, att när hagel- eller stormmoln
förmörkade himmelen och från den sidan, där Nordens
och Västerns fylkingar stodo, föllo öfver Haddings skaror
-- då kom i fladdrande mantel och lysande hjälm en
ryttare, följd af molnmassor från andra hållet, och i dessa
svängde Tor sin blixtrande hammare och dref västerns
hagelbyar och stormskurar tillbaka.
Så kom det stora afgörande slaget. Haddings
fylkingar fördes af Hamal, hans fosterfader och fältöfverste,
och på deras sida var det han och Hildebrand med
amaliska hjältar, med hildingar och ylfingar, samt
Vagnhöfde och Hardgreip, som åstadkommo det största
manfallet. Å andra sidan var det Svipdag, Vidga Valandsson,
gjukungarne Gunnar och Högne, samt Hafle, Fenja och
Menja. Dessa stridsmör från Jotunheim vadade genom
gråbrynjade fylkingars böljor bland brutna sköldar och
genomhuggna brynjor. Hardgreip kämpade bredvid
Hadding. Den ena hären var den andra jämlik i mod och
dödsförakt. Becke höll sig bakom stridslinjen och
undvek att råka in i kampens tummel. Under hela slaget
drog han icke sitt svärd ur skidan och skulle varit den
förste att taga till flykten, om han sett de sinas leder
vackla; men icke dess mindre bidrog han till den
utgång slaget fick, ty han hade ordnat Gudhorms fylkingar
med stor skicklighet, så att de på hans flygel bragte
Haddings i oordning genom angrepp från sidan och i
ryggen.
Det stora slaget ändade så, att östgermanernas
slagordning vardt bruten och sprängd. I spridda flockar och
förföljde af segervinnarne hastade de från den med hopar
af döde betäckta valplatsen, och var deras nederlag så
grundligt, att Hadding efter slagets slut var ingenting
annat än en värnlös flykting. Följd af Hardgreip kom
han undan i en skog och flackade någon tid omkring i
ödemarker, innan han påträffades af Hamal och
Hildebrand, som förde honom tillbaka till Märingaborg, där
han återfann de andre sina bordvänner, som kommit med
lifvet från detta vapenskifte.
Medan Hadding och Hardgreip irrade på villsamma
stigar, kommo de sent en kväll till en boning, där de
fingo härbärge öfver natten. Husbonden på stället var
död, men ännu icke begrafven. För att utröna, hvilka
öden väntade Hadding, ristade Hardgreip målrunor i ett
trästycke och lät Hadding lägga det under den dödes
tunga. Denne skulle då återfå talförmåga och sia om
framtiden. Det skedde ock. Men hvad den döde sjöng
med förfärande röst, det var en förbannelse öfver
Hardgreip, som nödgat honom återvända fran lifvet i
underjorden till jordelifvet, och en förutsägelse, att en
straffande från Nifelheim skulle hemsöka henne för hvad hon
gjort. En följande natt, då Hadding och Hardgreip sökt
skydd i en af grenar och ris hopfogad koja, visade sig
i denna en jättestor hand, som trefvade under taket. Den
förfärade Hadding väckte Hardgreip, som reste sig i hela
sin jättekraft, grep fast i den hemlighetsfulla handen och
tillsade Hadding att afhugga den med svärdet. Han
försökte, men ur de sår hans vapen tillfogade spökhanden
utrann mer etter än blod, och den grep med sina
järnklor Hardgreip och sönderslet henne. När Hadding på
detta sätt förlorat sin ledsagarinna, trodde han sig
öfvergifven af alla. Men då kom Heimdall, den skinande
guden, och förde honom på en stig, där Hamal och
Hildebrand återfunno honom. Heimdall följde städse sin
ättlings öden och ingrep till hans bästa, når
omständigheterna ovillkorligt kräfde det.
37.
VÄRLDSKRIGETS SLUT.
Nu inträdde en mångårig fredstid, hvarunder
Germanien styrdes af Svipdags underkonungar och jarlar.
Själf hade han återvändt till Asgard, där han lefde i
lycklig sammanvaro med Fröja och med henne födde sköna
döttrar Noss (»Smycke») och Gersime (»Klenod») samt
en son Asmund, hvilken han utsåg till konung öfver
Norden. Hadding vistades under dessa många år -- det
säges trettio -- i Märingaborg. Östgermanien var efter
det stora slaget så blottadt på stridsmän, att ett nytt
släkte af vapenföre behöfde växa upp och i
folkförsamlingen förlänas med spjut och sköld, innan Haddings fana
åter kunde höjas.
Becke förblef under dessa år hos konung Gudhorm
och var hans rådgifvare i allt. Om Beckes -- eller för
att nämna hans rätta namn: Lokes -- rådslag kan i
korthet sägas, att de gingo ut på att omintetgöra hvarje
försoningsförsök samt att medelst förtal och lögner öka
anledningarna till fiendskap mellan Halfdans och
Ivaldesönernas afkomlingar, för att desse skulle utrota hvarandra
inbördes. Han ville bereda germanfolkens undergång
likasom deras gudars.
Gudhorm hade blifvit enkling och ägde en
förhoppningsfull son Randver, nyss uppvuxen till yngling.
Gudhorm hade hört omtalas, att Svanhild, dotterdotter af
Slagfinn och drottning öfver en af de nordiska stammarne,
skulle vara en den skönaste kvinna, och enär hennes
make aflidit, sände han Becke och sin son Randver att
å hans vägnar fria till henne. Hon svarade ja och
åtföljde sändemännen till Gudhorm. När de framkommit,
sade Becke i hemlighet till denne, att Randver och
Svanbild bedragit honom, samt att Svanhild bragt sin förre
make om lifvet. Intetdera var sant, men Becke förstod
att göra det sannolikt, och Gudhorm lät då hänga sin
ende son och kastade Svanhild att söndertrampas under
hästar. Vid åsynen af hennes sköna ögon ville hästarne
ej trampa på henne. En slöja kastades då öfver hennes
ansikte.
Det fanns två unga bröder, Imbrecke och Fridla,
söner af Harlung och nära befryndade med Halfdans
släkt. Några vilja veta, att Halfdan utanför sina laggilla
äktenskap hade två söner, nämligen denne Harlung och
Rolf med binamnet Krake. Om detta är riktigt, så voro
harlungarne Gudhorms brorsöner. Med lögnaktiga
beskyllningar uppretade Becke Gudhorm emot dem, och
denne lät afdagataga dem båda.
Svanhild hade två bröder, Sörle och Hamder. Deras
moder befallde dem att fara till Gudhorm och kräfva
hämnd på honom för deras systers grymma död, och
innan de begåfvo sig på väg, sjöng hon öfver dem en
galdersång, som gjorde dem hårda mot smidda vapen. De
kommo till Gudhorm, där han satt vid dryckeshornet i
sin sal, omgifven af kämpar. De stego fram, drogo sina
svärd och höggo in på honom. Hans kämpar rusade upp
och angrepo dem. Äfventyret slutade så, att Gudhorm
fick ett svärdstyng i sidan och flera sår, hvaraf han
alltsedan led, samt att Sörle och Hamder stenades till döds,
sedan man funnit, att udd och svärdsegg ej beto på dem.
*
Det tilldrog sig nu stora händelser i gudavärlden.
Den splittring som rådde mellan asar och vaner gaf
jättarne hopp om att kunna göra en stor eröfring. Alla
deras stammar förenade sig för att angripa och ödelägga
Midgard, och de föreslogo Oden, att om han bistode dem
mot de gemensamme fienderna, vaner och alfer, skulle
de förhjälpa honom att återtaga sitt högsäte i Asgard.
Men Oden, som tänkte mer på människornas väl än på
sin egen makt och härlighet, skyndade att underrätta
vanerna om det anfall som hotade, och han lofvade dem
sin hjälp, om de behöfde den. Den var högligen af
nöden, ty de härmassor, som samlat sig i Jotunheim
och ryckte dels mot Bifrosts norra brohufvud, dels öfver
Elivågor in i Svitiod det stora, voro ofantliga. Men
asarnes, vanernas och alfernas förenade makt tillbakaslog
dem med oerhörd manspillan. Elivågor voro så uppfyllda
af slagna jättars kroppar, att man med svårighet rodde
skeppen genom böljorna, och man kunde å ömse
kusterna göra en tre dagars ridt utan att se annat än
fallnes lik. Detta krig, som är kändt vid namnet hunkriget,
bröt så jättarnes makt och förminskade så deras antal,
att de aldrig mer varda farliga för världsträdet och
Midgard förr än kort före Ragnarök, då en ny fimbulvinter
skall inträffa och jättefolken resa sig i sin gamla styrka.
Intill dess är Tors hammare tillräcklig att hålla deras
tillväxt inom vissa gränser.
Vanerna erkände, att Oden handlat högsinnadt, när
han kom dem till hjälp, ehuru de drifvit honom från
Asgard. De insågo äfven, att de voro i största behof af
asafaderns och hans väldige söners bistånd i kampen
mot jotunvärlden. När hunkriget börjat, erbjödo de
fördenskull asarne försoning på följande villkor: De må
återvända till sina borgar i Asgard, och Oden med en
faders och härskares hela rätt intaga sitt högsäte i
Valhall. De kämpar, som å Haddings sida fallit å
valplatserna och åt hvilka Oden under sin landsflykt anvisat
boningar och lekfält i underjorden, må följa honom till
Valhall och som einheriar njuta sitt sällhetslif där. Men
de kämpar, som fallit på Svipdags sida, kvarstanna i
Fröjas sal Sessrymner, och hädanefter skola Oden och
Fröja kora hälften hvar af det antal, som faller på
slagfälten i Midgard. Vanerna frikännas från hvarje ansvar
för de af asafaderns gärningar, som de ogillat, och till
tecken på denna ansvarsfrihet må Njord, utan att vara
bunden af sin plikt som gisslan, återvända till Vanaheim
i tidernas fullbordan. Vanerna anse sig hafva fått bot
för Gullveigs död; skulle hon pånyttfödas och åter visa
sig, må hon icke brännas, utan förvisas till Järnskogen.
Dessa villkor antogos, och asarne tågade på Bifrost
tillbaka in i Asgard. Man såg därefter Tor och Ull,
styffader och styfson, kämpa, som förr, sida vid sida
mot Jotunheims resar. De gamla banden voro återknutna,
och alla kände sig däröfver lyckliga.
Medan vanerna voro herrar i Asgard, hade bland
människorna den tro uppkommit, att gudarne nu fordrade
större offer än i fädernas tid varit brukligt, och att offer
och böner, ägnade på en gång åt flere eller alla gudar,
icke ägde kraft att blidka och försona, utan borde enhvar
af gudarne hafva sin särskilda offertjänst. Många trodde
också, att bönerna i mån af sin längd och offren i mån
af sin riklighet skulle af gudarne anses vittna om större
fromhet samt påräkna villigare bönhörelse. Men Oden
lät förkunna för människorna, att detta var villfarelse.
Den som af egennytta frambär rikligare offer för att af
gudarne få vederlag i rikligare belöning, är Oden mindre
kär än den, som frambär en ringa gärd, men gör det
med fromt och oegennyttigt sinnelag.
Det återstod för gudarne en viktig sak att ställa till
rätta. Fred rådde nu i gudavärlden; men freden i
Midgard hotades på nytt af fejd mellan Halfdans söner. Det
måste göras en ände på broderstriden, som nu igen höll
på att flamma upp, ty Östgermaniens stammar samlade
sig åter under Haddings fana. Gudarne läto Hadding
veta, att de icke skulle ogilla, om han afstode från
blodshämnden, som ju vore omöjlig för en människa att
fullgöra mot en Asgardsinnevånare och medlem af gudarnes
krets. Då gick Hadding med sina rådgifvare Hamal och
Hildebrand till öfverläggning. Blind, som ofta kom till
Märingaborg, deltog nog i öfverläggningen och torde sagt
det vara mest ärofullt för Hadding att gifva gudarne nej
till svar; men Hamal och Hildebrand rådde honom svara,
att han ville afvakta Svipdags beslut, och detta svar
afgaf han. Gudarne uppmanade nu Svipdag att bjuda
Hadding försoning och den andel, som tillkom honom
af hans faders rike; men Svipdag genmälde, att han
aldrig förnyar ett afslaget anbud. Asar och vaner gingo
då till sina domaresäten och dömde Svipdag att göra det.
Men hvarken domen eller Fröjas tårar kunde beveka
honom. Han begaf sig från Asgard ned till skandiska
halfön och befallde sin son Asmund, som var svearnes
konung, att samla sitt folk samt skicka budkafvel till
danerna och till Gudhorms stammar.
Inom kort voro de germaniska härarna åter i rörelse
mot hvarandra. Gudarne sände den trotsige Svipdag en
yttersta hotande befallning att ställa sin vilja under de
laggilla världsstyrande makternas beslut. Han svarade
nej och seglade med den stora sveaflottan, starkt
bemannad, österut. Men innan flottan landat, var han
försvunnen. Gudarnes vrede hade drifvit honom att kasta
sig i hafvet. Där märkte han med fasa, att han var
förvandlad i en besynnerlig djurskepnad. Förödmjukad
och förtviflad dök han ned i djupet. Gudarne dolde
hans öde för Fröja.
Svearne måste undrat öfver sin store höfdings
försvinnande och anat en ond utgång på ledungsfärden. De
landstego och tågade under konung Asmunds ledning in
i landet. Där förenade sig Gudhorms här med dem.
Becke följde hären äfven nu. En natt steg en högvuxen
gammal man, enögd och långskäggig, in i Asmunds tält,
där denne satt i samtal med Becke. Den gamle kallade
sig Jalk. Han sade, att om Asmund icke eftersträfvade
brödrakrig och frändedråp, kunde strid ännu undvikas.
Becke däremot torde invändt, att om Asmund slöte fred
och tågade hem, skulle han bryta mot det åliggande han
fått af sin fader, och det skulle tillräknas honom som
ett bevis på feghet. Man kan föreställa sig, att Jalk och
Becke betraktade hvarandra: att Odens skarpa öga såg
in i Lokes med hotfull glöd, och att denne svarade med
ett fräckt och gäckande ögonkast. Jalk aflägsnade sig.
Mellan Asmund och Becke vardt det öfverenskommet,
att den senare skulle anordna härens uppställning och
rörelser, ty däri hade han visat sig vara mästare.
Asmund skulle föra den i striden.
Oden red därifrån till Haddings läger. Man väntade
fältslag nästa morgon. Oden steg in i den gamle Hamals
tält och talade länge med honom. Han undervisade
honom i ett ditintills icke kändt sätt att uppställa fylkingarna,
ett sätt, som gjorde Beckes krigskunskap om intet. När
han var förvissad om att Hamal fattat allt, frågade han,
om alla de till Haddings läger väntade kämparne
anländt. Hamal hörde sig för och erfor, att Vagnhöfde
saknades.
Vagnhöfde hade sent blifvit träffad af Haddings bud
och hade lång väg till vapentinget. Men en enögd ryttare,
som kallade sig Kjalar, mötte honom på vägen, tog
honom upp på sin häst och förde honom öfver vatten och
land, så att han, när slaget var som hetast och Hadding
bäst behöfde hans hjälp, stod i dennes sköldborg. Kjalar
var Oden, och från denna färd kommer det ordstäf,
hvarmed hjälp i sista stund menas, att nämligen »Kjalar
drog kälke», ty äfven Vagn och Kälke har Vagnhöfde
varit kallad af skalderna.
Solen rann upp och härarne ryckte mot hvarandra.
Sköldsången uppstämdes å båda sidor; men denna gång
sjöngo inga gudar med under nord- och västgermanernas
sköldar, medan valfaders röst samklingade med det
stigande bruset under östgermanernas. Västerns
spjutskogar bildade långsträckta fyrkanter; österns visade sig som
kilar med spetsarne mot fienden och med sköld- och
svärdklädda sidor. Det var den uppställning, som Oden
under natten lärt Hamal. Att ordna trupper så har
fördenskull länge kallats att »fylka hamalt» (äfven
»trynfylka»). Tecken antydde och slagets utgång sannade, att
samtlige gudar, vaner såväl som asar, nu gynnade
Haddings sak. Dock vägde stridens vågskålar länge lika, ty
Asmunds och Vidga Valandssons tapperhet öfvergick allt.
Äfven Fenja och Menja gingo hårdt fram, men fångades
mellan sköldar och fördes bundna ur striden. Asmund
banade sig väg fram emot Hadding själf med skölden
kastad på rygg och med båda händerna kring fästet på
ett slagsvärd, som fällde allt omkring sig. Då ropade
Hadding på asarnes bistånd, och plötsligt stod Vagnhöfde,
ditförd af Oden, vid hans sida, svängande mot Asmund
ett kroksvärd, medan Hadding kastade mot honom sitt
spjut. Asmund stupade under dessa vapen. Hadding
trängde därefter fram mot Vidga Valandsson, som säges
i detta fältslag ha med egen hand nedlagt flere hundra
man. När han såg Hadding komma, svängde han om
sin häst och flydde, och då Hadding upphann honom, lät
han hellre döda sig af denne, än han lyfte vapen mot
honom. Detta för att hålla löftet, som han i
Märingaborg gaf Hamal och Hildebrand.
Då man fick veta, att Asmund fallit, uppstacks hvit
sköld, och fienderna räckte hvarandra händer till fred.
Haddings härskaremakt i östern godkändes.
Han vardt en mild och lyckosamt styrande
storkonung, känd af eftervärlden äfven under namnet Tjodrik
(Ditrik, »storkonungen»). På världskriget i Midgard följde
långvarig och lyckosam fred. Hadding och en
öfverlefvande sonson af Svipdag förenades af så innerlig
tillgifvenhet, att den senare vid en ogrundad underrättelse om
den förres död beröfvade sig själf lifvet. Och när
Hadding erfor detta, ville ej heller han lefva längre, utan
gick genom frivillig död till Valhall.
Då Svipdag icke afhördes, och ingen syntes veta
något om hans öde, tog den sörjande Fröja sin falkham och
flög genom alla världar, letande efter den älskade. Hon
fann honom till slut vid ett skär i hafvet, Singastein,
äfven kalladt Vågaskär. Huru det blef henne bekant, att
djuret, i hvars ham Svipdag blifvit fängslad, omslöt denne,
är numera icke med visshet kändt. Man vet blott, att
så afskyvärdt vidundret föreföll henne, öfvervanns afskyn
af hennes kärlek och medlidande, och hon kvarstannade
hos den olycklige och sökte med sin ömhet trösta honom.
Hon medförde Brisingamen, och antingen det nu var
detta underbara smyckes glans eller att själfva böljorna
kände fröjd öfver att få hafva det sköna anletet och det
trofasta hjärtat hos sig -- från Singastein spred sig vida
öfver hafvets spegel ett härligt skimmer, som efteråt sällan
varit sedt. Fröja bär alltsedan binamnet Mardöll
(»Hafsskimmer»). När vidundret var vaket, försökte hon vara
glad och talade smeksamma ord. När det sof, kunde
hon obemärkt hängifva sig åt sin sorg och gråta. Hvarje
hennes tår vardt till en gulddroppe, som sjönk i hafvet
men ej gick förlorad, ty det droppade en lika tyngd af
medlidande med Svipdag och henne in i gudarnes
hjärtan, och som de med oro visste henne vara borta från
Asgard, vardt det deras beslut att förlåta Svipdag och
återkalla honom.
Innan detta beslut hann verkställas, hände det, att
Hadding en varm sommardag kom ned till stranden,
utanför hvilken Vågaskär ligger, och gick i vattnet för att
bada. Där råkade han i strid med ett besynnerligt djur
och dräpte det. Han drog det upp på land, för att de
stridsmän skulle få se det, hvilka åtföljde honom och
slagit läger ett stycke därifrån. Men då han återvände
till lägret, ställde sig i hans väg en kvinna, den skönaste
han någonsin sett. Hon sade, att han dräpt ett i
djurham höljdt heligt väsen, hennes make, Fröjas make, och
hon nedkallade öfver honom gudarnes och alla
elementers vrede, om han icke försonade det begångna dråpet.
Hadding förstod då, att han dödat Svipdag och sålunda
ändtligen tagit hämnd på sin faders bane. Detta gladde
honom, och han vägrade gifva böter. Men då rönte han
så många missöden och motgångar och såg omkring sig
så många järtecken, att han bekvämade sig gifva böter
åt Fröj för dråpet på hans svåger, och skedde detta
genom en stor offergärd åt honom, Fröjs-bloten, som
alltsedan årligen ägnas honom.
Då Fröja såg Svipdag uppdragas död å stranden
och skyndade sig att ställa sig i vägen för Hadding, hade
hon glömt Brisingamen kvar på Vågaskär. Det låg där
och upplyste nejden rundt omkring. Loke, som vid denna
tid än i synlig, än i osynlig måtto höll sig i Haddings
närhet, såg smycket, och kom genast på tanken att stjäla
det. Det kunde vara godt att hafva, för att äga en
lösen för sitt lif, ty alla gudars vrede hvilade på honom,
och han visste, att Oden numera kände sig obunden af
den ed han svurit honom i tidernas morgon. Men äfven
Heimdalls blick följde Hadding och såg hvad som
föregick omkring honom. Medan Fröja talade till Hadding,
kröp en säl upp på Vågaskär och närmade sig
Brisingamen. Det var Loke i sälham. Men från andra sidan
kröp också en säl upp på klippan fram till smycket. En
ham kan ej förvandla blicken, och Loke igenkände i den
andra sälens ögon sin gamle fiende Heimdall. Sälarne
kämpade, och Farbautes onde son måste draga sig
tillbaka med oförrättadt ärende. Heimdall återförde
Brisingamen till Asgard.
Fröja återvände dit, emottogs efter sin långa
bortovaro med glädje och fördes in i Valhall till Oden. Öfverst
bland einheriarne och närmast gudarne satt där Svipdag,
så ung och vacker som i den stund, då han kom med
Valandssvärdet till Asgard. Tvisten mellan gudarne och
honom var nu bilagd och hans fel försonade, och Fröja
och han kunde åter lefva lyckliga tillsammans i
Folkvangs salar.
Gudarne sammanträdde på sin tingsstad för att
rådgöra om viktiga ärenden. Fred var återställd i världen,
men de onda makterna gingo ännu lösa. Man beslöt,
att de skulle bindas och aflägsnas ur gudars och
människors närhet. Mimers hufvud hade sagt, att Gullveig
var pånyttfödd. Loke hade efter tvekampen på Vågaskär
försvunnit. I Asgard fanns Lokesonen Fenrer ännu. Man
visste nu, att han var född till gudarnes skada och borde
förskaffas därifrån. Detta vardt beslutadt. Döda Fenrer
kunde de icke, emedan han fått löfte om säkerhet till
lifvet.
Fenrer hade Lokes lekfulla skick och falska ögon.
Han var nu så stor och hade emellanåt röjt så våldsamt
lynne, att man icke vågade låta honom gå fri omkring i
Asgard. Han hade nog vid mer än ett tillfälle visat lust
att sönderslita Gere och Freke. Fördenskull hölls han
nu inom ett högt stängsel, och hade Tyr åtagit sig den
vådliga sysslan att gå dit in och gifva honom hans
dagliga föda.
Redan förut hade gudarne låtit Fenrer pröfva sin
styrka på en mycket stark järnkedja, hvarmed han lät
binda sig, väl vetande, att han kunde spränga den, och
det gjorde han i ett enda ryck. Nu gjordes en vida
starkare, och ulfven, stolt öfver sin styrka, lät lägga henne
kring sig. Med en enda spänning kom han kedjan att
brista, så att länkarne flögo åt alla håll. Svipdag begaf
sig då till underjorden för att rådgöra med de dvärgar,
som plägat betjäna Mimers söner i deras smedjor och
ännu smidde där. Dvärgarne lofvade försöka sin konst.
De visste, att hvad det grofva ej kan fjättra, kan
måhända bindas af det lena. Efter någon tid hade de smidt
åt gudarne det band, som kallas Gleipner, fint, smalt,
mjukt och spänstigt utan like, gjordt af ämnen, som
människans ögon knappt kunna se och hennes hörsel knappt
förnimma. Tyr visade ulfven detta band och sporde,
om han hade styrka att slita det. Fenrer svarade, att
det såg så ömkligt svagt ut, att man hellre borde ställa
den frågan till ett barn än till honom. Han kunde ej
förvärfva någon heder med att spränga det. Tyr sade,
att bandet var vida starkare än det såg ut. Tor kunde
nog sönderslita det, men de andre gudarne svårligen.
Fenrer anmärkte, att bandet då måtte vara gjordt med
list, och i detta fall vore det dumt af honom att låta
lägga det på sig. Tyr torde genmält, att han alldeles
icke ville dölja, att bandet var gjordt med list, ty frågan
var nu den, om dvärgarne med all sin konst förmådde
uträtta något mot Fenrers styrka. Man ville utransaka,
hvad som hvar starkast här i världen: våld eller kunskap.
Fenrer sade, att detta kunde vara skäl att pröfva. Han,
Fenrer, skulle fördenskull låta lägga bandet kring sig,
men med det villkor, att man gåfve honom pant för att
det skulle tagas af honom, om han icke fick makt med
det. Tyr svarade, att pant skulle han få; men emedan
han icke ville bedraga Fenrer, borde denne veta, att
mottagaren af en pant har ingen rätt att säga sig sviken,
om han får behålla panten. Han frågade, om Fenrer
ville nöja sig med hans, krigaregudens, högra hand i
säkerhet. Fenrer tillkännagaf, att den panten syntes
honom god, ty dåraktig vore Tyr, om han uppoffrade en
hand, helst högra handen, och en krigaregud, saknande
de fingrar, som gripa om svärdfästet, vore just ej heller
någon förmån för Asgard. Fenrer tillade, att han trodde
sig redan vara kommen till den ålder och styrka, att han
kunde mäta sig med Tor. Om någon tid skulle han nog
kunna mäta sig med alla gudarne tillsammantagna, och
han ämnade då icke låta sig hållas inom ett stängsel,
utan skulle han fordra samma frihet att gå lös som han
hade som unge. Lekfull vore han ännu, och gudarne
skulle få lustiga lekar.
Tyr underrättade gudarne om öfverenskommelsen
mellan honom och Fenrer. För gudarne syntes den hård;
ett sådant offer som det, hvartill Tyr var färdig, kunde
de ej af honom begära. Tyr torde genmält, att det var
nödvändigt för Asgards och världens trygghet. De gingo
nu in till Fenrer. Tyr stack sin högra hand i ulfvens
gap, och denne lät gudarne kringlägga bandet. När fängslet
var färdigt, spände ulfven alla lemmar, men ju mer han
spände, dess hårdare drog sig bandet kring honom. Han
arbetade af alla krafter, men gagnlöst. När han då
öfvertygat sig om att Gleipner var starkare än han, väntade
han, att Tyr skulle draga sin hand ur hans gap. Men
Tyr lät handen förblifva där. Detta måste hafva synts
ulfven öfver måttan märkvärdigt. Han hade bedragit sig
själf, då han icke trodde, att Tyr kunde gifva sin hand
förlorad. Då sprutade ilska ur Fenrers ögon, och han
afbet intill handleden Tyrs hand och sväljde den.
Gudarne begåfvo sig med fången ned till Nifelheim. Där
finns i marken ett gap, som leder ned till en rad af stora
grottor. Den yttersta grottan har en öppning, genom
hvilken man kommer till stranden af Amsvartners haf,
hvaröfver evigt mörker rufvar. Ute i hafvet ligger holmen
Lyngve, som liknar ett klippfäste. Inne i fästet äro
hålor, somliga fulla af eldslågor, andra icke. Ofvan på
fästet står en underlig skog, hvars träd äro vattenstrålar,
uppslungade ur heta källor. En af dessa hålor
bestämdes till fängelse åt Fenrer. Till bandet, som omsnärjer
honom, fogade gudarne länkar, som fästes djupt nere i
jorden under väldiga stenblock. De satte ett svärd i hans
mun med udden i öfverkäken. Där ligger nu Fenrer
intill Ragnarök. Ur hans gap flyter fradga, som bildar ån
Von. Hålan närmast innanför bestämde gudarne åt Loke.
Det gällde nu att fånga denne. Det dröjde länge
innan så skedde, eftersom Loke kunde förvandla sig i
flere slags djurskepnader och vistas i vattnet som på
land. Men med dem, som äga denna förmåga, är det
så ställdt, att de snart vantrifvas, om de icke allt
emellanåt återkomma och oftast äro i sin rätta skepnad.
Det var vid den tid på året, då linet bärgas, och
gudarne hade sitt vanliga gästabud hos Öger. Vid
dryckeshornen samtalade de om mycket, äfven om Loke och
hans efterletande. Då visade sig oförmodadt Farbautes
son i mjödhallens dörr och steg in. Han visste, att
gästabudssalen var fridlyst, och äfven vägfrid förkunnad
för dem, som gingo dit och därifrån. Tor hade ännu
icke kommit; men de andre gudarne, äfvensom asynjorna,
sutto kring bordet. När gudarne sågo Loke, vardt det
tyst i salen. Loke sade: »Lång väg har jag vandrat, och
törstig kommer jag hit för att bedja asarne om en dryck
mjöd. Men hvarför tigen I? Ettdera af de två: gifven
mig säte vid gillet eller visen mig på dörren!» Då sade
Brage: »Här vid gillet får du icke säte; men en
vedergällningens dryck är beredd åt en viss, som gudarne
känna.» Brage anspelade härmed på ord, som Skade
sagt, innan Loke kom, att när de fångat honom och lagt
honom i bojor, skulle hon fästa en ettersprutande orm
öfver hans mun. Loke vände sig till Oden och påminde
om, att de i ungdomen blandat blod samman, och att
han lofvat icke dricka mjöd, utan att det bures till dem
båda. »Stig upp, Vidar», sade då Oden, »och gif
ulfvens fader säte vid bordet, så att han icke förbittrar
vårt gille med lastande ord!» Vidar steg upp och skänkte
i åt Loke, som sade, innan han drack: »Hell asar, hell
asynjor och alla heliga gudar, Brage dock
undantagen!» Brage genmälde: »Vill du låta bli att visa
gudarne din ilska, så skänker jag dig af mitt eget gods
häst och svärd.» Med dessa ord hänsyftade Brage därpå,
att om gudarne lyckades lägga Loke i bojor, skulle han
få en häst af skarpkantiga hällar att rida och Brages
svärd ställdt med udden i hans rygg. Loke förstod ej
antydningen, men begrep väl, att det låg hån i den, och
han öfveröste först Brage, därefter samtliga närvarande
gudar och gudinnor, den tyste Vidar dock undantagen,
med de värsta smädelser, och skröt med sina ogärningar.
Därmed fortfor han ännu, när Tor steg in i salen. Äfven
denne fick några stickord; men då Tor vardt vred,
tystnade Loke och gick ut, sedan han önskat värden på
stället allt ondt.
Han kom oantastad från denna färd för vägfridens
skull. Men några dagar därefter började man efterleta
honom. Från Lidskjalf iakttog man, att högt uppe i
Svitiod det kalla var på ett berg en egendomlig boning
uppförd, som ditintills icke varit sedd i den ödemarken,
och man beslöt taga reda på hvem nybyggaren var. Det
var Loke, som uppfört ett hus med fyra dörrar, så att
han kunde se ut därifrån åt alla håll. Stället var så
tillvida väl valdt, att strax där bredvid brusade en djup
och strid älf, Franangers fors, dit Loke, om fara
nalkades, kunde taga sin tillflykt. Han tillbragte sina dagar
med att i laxskepnad fara ned och uppför forsen, när
han icke satt vid härdens eld och grubblade eller
förehade något handarbete. Hvarjehanda saker, såsom lin
och garn och virke, hade han fört dit till ämne för
tidsfördrif. Så kom han en dag på den tanken: »Huru
skulle jag själf bära mig åt för att kunna fånga någon,
som gjort sig till lax och simmade i forsen?» Han satt
en stund eftertänkande; därefter tog han garn och band
det första nät som blifvit gjordt. Under det han
sysslade med nätet, kommo Tor och några andra af asarne
så hastigt öfver honom, att han nätt och jämt hann kasta
nätet i elden och springa ut och ned i älfven. Då asarne
kommit in i huset och sågo på härden de rutor af aska,
som det uppbrända nätet bildade, samt garnet, som låg
där bredvid, förstodo de, att Loke här gjort en uppfinning,
hvarmed han själf kunde fångas, och de satte sig genast
och bundo ett ganska drygt nät efter det mönster de hade
på härden. När det var färdigt, gingo de ut, kastade
nätet i forsen och drogo det ned efter älfven; Tor gick
och drog vid ena älfkanten; några af asarne vid den
andra. Medan de drogo, simmade Loke i laxskepnad
framför nätet, tills han kom till två nära hvarandra
varande stenar. Mellan dem stannade han, och det gick
som han beräknat: att nätet gled öfver och förbi honom.
Gudarne märkte emellertid, att nätet rört vid något
lefvande. De vände då om, bundo tyngder vid nätet, så
att ingenting kunde slinka under det, och drogo det på
nytt ned för älfven. Loke simmade åter framför nätet.
På detta sätt kommo de ned till älfmynningen; men som
Loke ej ville ut i saltvattnet, vände han sig, hoppade
öfver nätets öfversta kant och arbetade sig åter uppför
forsen. För andra gången gingo då asarne tillbaka. De
delade sig nu i två hopar, som å hvar sin sida drogo
nätet, medan Tor vadade midt i forsen, och så kommo
de igen till älfmynningen. Då vände Loke och gjorde
ett raskt hopp öfver nätet; Tor grep efter honom och
fick honom om lifvet, men han gled i handen på honom
och skulle kommit undan, om icke Tor fått bättre håll
om stjärten. Loke var nu fången, och väl kommen ur
älfven, återfick han sin vanliga skepnad med de listiga
och fräcka anletsdragen och den af Sindres syl märkta
munnen. Gudarne förde honom till den håla å
Lyngveholmen i Amsvartners haf, som ligger innanför den, där
Fenrer är fängslad. Strax efter att han blifvit fångad,
kom en jättekvinna, Sigyn, som var hans laggilla hustru
och honom i mycket olik, och bad, att hon måtte få
dela Lokes öde, huru än gudarne bestämde det. Då de
nu rodde till Lyngveholmen, var fördenskull Sigyn med
i båten, och när de rodde därifrån, satt hon bredvid den
olycklige i hans straffhåla. Där ligger Loke på tre å kant
ställda hällar, en under hans skuldror, den andre under
hans länder, den tredje under hans knäveck. Bojorna,
som fängsla honom, äro gjorda af en ulfs tarmar.
Ulfven var en af Lokes söner, som vardt söndersliten af en
annan ulf, hans broder. Ett svärd är af Brage ställdt med
udden i Lokes rygg, till hämnd för att han bortröfvade
Idun, och öfver hans ansikte fäste Skade en giftorm, som
sprutar sitt etter ned mot hans mun, detta till straff för
att Loke vållade Valands död. Men Sigyn håller en skål
under etterdropparne. När skålen är full och hon slår
ut ettret, kommer ormgiftet i hans mun. Då vrider sig
Loke af smärta så våldsamt, att jorden skälfver. Så skall
han ligga intill Ragnarök. Under tiden förvandla sig
håren å hans hufvud till hornhårda spjut, som gömma
stinkande pestgift i sig. Att afrycka ett sådant hårstrå
vore farligt.
Äfven Gullveig fångades af gudarne. Hon
förvisades till Järnskogen och förblifver där, af mäktiga galder
tvingad, till Ragnarök. Hon uppsökte Eggter, som i
Järnskogen förvarar Valands segersvärd och vallar
ulfhjordarne, hennes och Lokes barn. Järnskogen är uppfylld
af trolldom och fasor. Dalarne mellan de svarta,
stormpiskade, vildt splittrade bergen fyllas af nästan
ogenomträngliga skogar eller af träsk, hvari vidunderliga giftdjur
vältra. Vindarnes oafbrutna tjut i de tusenåriga trädens
malmhårda, dolkhvassa blad fyller hjärtat med ångest och
förvirrar sinnet. Nattetid likna de från fjällen
nedstörtande vattnen eldforsar, och giftiga flammor fladdra öfver
marker, där ingen blomma trifves.
*
Sedan ondskans värste främjare blifvit sålunda
oskadliggjorda, råder endräkt i gudavärlden, och i världslifvet
all den ordning, som under det nuvarande tidehvarfvet
är möjlig. De besjungna stora urtidshändelsernas ålder,
»släktenas morgontid» (de mytiska händelsernas ålder) är
därmed afslutad. De fleste hade sitt upphof i Lokes och
Gullveigs ränker och i Jotunheims maktutveckling. Men
jättarnes makt är för lång tid bruten genom hunkrigets
utgång, Loke ligger i länkar, Gullveig är bannlyst från
himmelen och Midgard. Oden förfogar öfver Mimers ord
och Mimers tankar, och om mellan de olika
gudasläkterna eller enskilda gudar en tvist uppstår, kommer den
ej till människors kännedom, ty tvisten har inga följder
för Midgard. Forsete, Balders son, förliker alla sådana
mål. Gudarne ha haft en lärotid, äfven de. Den var nu
fulländad.
Sällan förete sig gudarne numera för människornas
ögon. Förbindelsen dem emellan är dock aldrig afbruten.
Den upprätthålles genom böner, offer och tempeltjänst, men
framför allt genom en lefnad, som ställer sig Urds och
gudarnes stadgar till efterrättelse. Dock händer någon
gång, att när en germanhär rycker till strid, deras siare
skåda Oden rida framför fylkingarna och än oftare hör
man hans röst i sköldsången. Den här-uppställning, som
han lärde Hamal, iakttages ständigt: alltid fylka sig
germanernas skaror i kilform, emedan den ordningen är
dem helig. De välska folken bakom Rhen och de höga
bergen hafva lärt Lokes sluga krigskonst, men ehuru
många germanhöfdingar känna denna slagordning väl och
själfve anfört välska härar, använda de den aldrig hos
sina landsmän.
Stundom hör man Oden fara genom rymden, följd
af asar och asynjor och Asgards ulfhundar. Då är storm
i luftkretsen, som Oden rensar från sjukdomsandar och
andra skadliga väsen.
Än oftare höres Tor åka i molnen och ses hans
blixtar, kastade mot Bergelmers ättlingar. De skulle
återvarda för många, minskade han dem icke med sin
ljungeld. Stundom lär han i mänsklig skepnad vandra i
Midgard och tillse landtmännens arbete. Tor tycker om de
odlare, som arbeta ej blott för eget bästa, utan för
kommande släktens. Den som bygger endast med tanke på
att det skall stå i hans tid, och den som ej vill lägga
ett frö eller sätta en telning, emedan han själf ej får njuta
trädets skugga och frukt, han gynnas ej af Tor, och
straffet drabbar honom, den själfviske, eller hans ättlingar.
Alla jättar, som bosatte sig i Midgard under
fimbulvinterns dagar, hafva icke återvändt till Jotunheim. Här
och där bor någon kvar, särdeles i vilda fjällbygder eller
djupa skogar. Någon gång kan vandraren höra deras
betande hjordars pinglor från trakter, som sällan beträdas
af människofot. Mellan desse jättar och deras mänskliga
grannar består ett tyst fördrag: om grannen icke oroar
jätten eller hans boskap, oroar han ej heller grannen och
hans egendom. Någon gång kan till och med välvilja
och tjänstaktighet dem emellan råda. Oftare händer dock,
att jättar hemligen göra intrång på fördraget: att vackra
människodöttrar bergtagas af dem; att de förvända syn
på ensamma vandrare och narra dem på villostigar, och
att ifall de fått ett sjukligt barn, de smyga till en
människoboning och lägga det i vaggan och bortföra det friska
och välbildade människobarnet. Sådana bortbytingar äta
otroligt mycket. Är den sitt eget barn beröfvade modern
medlidsam mot bortbytingen, inträffar det, att jättemodern
däraf röres, samt återlämnar det tagna barnet, lägger
guld till det i vaggan och förer bortbytingen tillbaka till
berget.
Mångfaldiga väsen af alfernas och dvärgarnes släkter
syssla nu som fordom i världshushållningen och främja
under Fröjs tillsyn grodd och växtlighet. Alferna äro
sköna och välvilliga, men snarstuckna och, om de
förnärmats, hämndlystna. De hämnas med att afskjuta
osynliga pilar (»älfskott»), som förorsaka sjukdom. Eller om
någon är för närgången mot dem, då de ej vilja störas,
såsom när de i månljusa nätter tråda ringdans på
ängarna, kan det hända, att den alf, som han kommit för
nära, andas på honom; han får då »älfvablästen».
Alfdiserna äro obeskrifligt väna att åse.
I somliga berg hålla dvärgar till, som skapa
malmådror därinne och smida.
Ett slags dvärgar hålla sig till människogårdarne och
främja årsväxten, icke på själfva marken, utan inne
ladorna, där de föröka den bärgade grödan och göra
henne dryg. Till hvarje nybyggd tomt kommer en sådan
dvärg och stannar där, om han finner vistelsen
behaglig. Och behaglig är den honom, om där råder endräkt,
god vilja, flit och renlighet, samt vänlighet mot
husdjuren. För sitt arbete fordrar han blott ett ringa mjölkoffer
hvarje jul. För öfrigt ser han helst, att man icke talar
till honom eller låtsar om honom.
När hungersnöd eller farsot förestår, säges det, att
några kunna se Leikin vara ute, ridande på en trebent häst.
Jägare och kolare må akta, att de icke låta bedraga
sig af syner, som de få i skogen. En och annan af
Gullveigs fränkor kan hålla till under furors och granars
skymning och framträda därur för att locka med
skenfagra behag. Framtill äro de vackra att skåda; men
ryggsidan är ihålig som ett tråg. De kallas skogs-nufvor
och skogsrån.
Dock äro dessa farliga väsen på långt när icke så
många, som de välvilliga i naturen eller de oskadliga.
Många sådana hafva uppkommit ur de lifsfrön, hvarmed
Audumla mättat skapelsen. Allt har lif, ehuru lifvet är
af många slag. Så lefva väsen inne i träden. De gamla
vårdträden, som växa på gårdplanerna, hafva själar, som
känna med de människor, som de sett födas och växa
upp i närheten af sin skugga. Bor en släkt länge på
samma gård, och har vårdträdets själ sett många barn
af den släkten leka under dess krona och växa upp till
dugande människor, då uppstår ett förtroligt förhållande
mellan vårdträdet och släkten. När den senare
blomstrar, frodas vårdträdet, äfven i sin höga ålder, och vid
vinterfesten, då det står utan blad, smyckas det af
gårdfolket med brokiga band. Aldrig sjunga fåglarne
vackrare än i vårdträdet, och när en man, som varit länge
borta på sjöfärder eller i krigsäfventyr, kommer hem, då
hälsar honom en susning i dess krona, som väcker hans
käraste barndomsminnen.
Afven häraderna hafva sina vårdträd, under hvilka
rätt skipas, och folkstammarne hafva sina, där de
samlas till tings och rådgöra om krig och fred.
På hafvet i stormen hör man necken slå sin harpa,
och från älfvar och forsar förnimmes stundom i
sommarnätterna strömkarlens strängaspel.
Ej sällan händer, att två af Järnskogens farligaste
Lokesöner, ulfvarne Skall och Hate, lämna sitt tillhåll
och jaga efter solen och månen under deras färder på
himmelen. Asagudarne hafva hitintills alltid lyckats frälsa
dessa undan deras förföljare, ehuru de ofta kommit dem
så nära, att de blifvit skymda för människornas ögon (vid
sol- och månförmörkelser). Fullt trygga känna sig sol-
och månehästarnes länkare först, när de hunnit till
varnernas skog i aftonrodnadsalfen Billings land. Varnerna
äro aftonrodnadsalfens stridsmän. Sedan solen gått till
hvila, vaka de ännu öfver henne »med burna ljus och
tända facklor», som kasta sitt sken på himmelen och
förgylla kvällens skyar.
Till minne af det gamla fäderneslandet, af urfädernas
grafvar och af de viktiga händelser, som i urtiden timade
på den skandiska halfön, bedja de söder om hafvet
boende germanerna med anletet vändt emot Norden.
38.
NORNORNA. DOMEN OFTER DE DODE. SALIGHETS-
OCH STRAFFORTERNA.
Urd, ödets dis, är också dödens. Emedan hon
bestämmer hvarje människas lefnadsöden och lefnadslängd,
bestämmer hon äfven hennes dödsstund. Hon, som
lägger lifvets lotter, lägger dödens. Hon, som med sina
systrar råder öfver det förflutna, närvarande och
tillkommande, råder öfver och samlar under sitt rikes spira det
förflutnas, närvarandes och tillkommandes alla släkten.
Såsom dödens dis och härskarinna i underjorden kallas
hon äfven Hel. Hel är namnet såväl på
lycksalighetsriket i underjorden som på dess drottning.
Urd har oräkneliga hjälparinnor och tjänarinnor,
emedan de varelser, för hvilka hon bestämmer inträde i
lifvet, lefnadsställning och död, äro oräkneliga. De bilda två
stora flockar: den ena är verksam i hennes tjänst med
afseende på lifvet, den andra med afseende på döden.
Närmast under henne äro hennes systrar Verdande
och Skuld. De tre äro de förnämsta nornorna. De
rådgöra tillsammans och döma gemensamt.
Det är förut omtaladt, att hvarje människa har en
skyddsande, som kallas hennes fylgia eller haminga.
Fylgiorna äro Urds tjänarinnor. När ett barn födes till
världen, utser Urd åt det en fylgia, som då stiger upp ur
underjorden vid västerns rand, sväfvar öfver hafvet och
uppsöker sin skyddsling i Midgard och i osynlig måtto
följer honom genom lifvet, ser hans tankar, hviskar i
hans samvete, manar och varnar honom i hans
drömmar. Hvarje dag sväfva tusentals fylgior öfver vattnen
till Midgard, och hvarje dag återvända tusental för att
bereda sina skyddslingar boningar i salighetsriket, om de
förtjäna det. En fylgia lämnar icke den, som anförtrotts
åt hennes vård, förr än kort före hans död, och hon
gör det då för att återförenas med honom i
sällhetsvärlden. Dock händer, att hon för alltid öfvergifver
honom om han blifvit en niding. Den som öfvergifvits af
sin fylgia är en förlorad man.
Ett annat slags nornor äro de diser, som utvälja
mödrar åt de barn, som framom jordelifvets tröskel vänta
på att födas till världen.
Dessa alla äro Urds lefnadstjänarinnor. Den andra
flocken af tjänande diser fullgöra hennes dödsdomar och
föra de dödas själar till underjorden.
Förnämst bland dem äro valkyriorna, sköna ungmör
med tankfulla anleten. Där en drabbning står, där
infinna de sig till häst, fullt rustade, och utpeka med
spjutskaften de kämpar, som Oden eller Fröja korat till
sina salar, samt föra de fallne till underjorden och
därifrån på Bifrost till Asgard. När de icke äro ute i dessa
ärenden, fylla de dryckeshornen åt valfader och
einheriarne i Valhall och Sessrymner. Urds syster Skuld är
valkyriornas härskarinna och själf valkyria.
Till de Midgards innebyggare, som ej äro bestämda
att falla för svärdet, sänder Urd andra tjänarinnor af
mycket olika skepnad, allt efter arten af deras död. Till
dem, som svikta under årens börda, kommer den dis,
som är »de böjdes och lutandes hjälparinna». Barnen
ha sina dödsledsagarinnor, moderligt ömma och vänliga.
Till dem, som bortryckas af pest eller andra farsoter,
komma Leikin och Nifelhelsväsen, som likna henne; och
de, som dö af andra sjukdomar, bortföras af de
motsvarande sjukdomsandarne.
Till en början vandra alla hädangångna en
gemensam väg. En och samma färdeled är föreskrifven dem,
och samma Helport öppnar sig dagligen för skaror af
själar, som väntas af olika lotter. Kvinnor och barn,
ynglingar, män och ålderstigne, de som sysslat i fredliga
värf och de som blodat vapnen, de som lefvat i enlighet
med nornornas och gudarnes stadgar och de som brutit
dem -- alla hafva de att taga samma kosa. De komma
till fots och till häst, anförda af skönrustade valkyrior,
af den milda ålderdomshjälperskan, de vänliga
barnledsagarinnorna, eller af den blåhvita Leikin, de dystra
sjukdomsandarne. De samlas utanför österns Helport. Och
när alla de kommit, som den dagen väntats, kringvrides
nyckeln Gilling i låset, porten gnisslar på sina hakar och
slås upp.
De dödas allfarväg i underjorden går först i västlig
riktning genom djupa och mörka dalar. På ett ställe
har man att gå öfver en milsbred törnbevuxen hed utan
stigar. Då är det godt att hafva Hel-skor till skydd för
fötterna. Fördenskull försumma ej en afliden människas
fränder eller vänner att binda Hel-skor på liket, innan
det jordas. Det är visserligen sant, att dessa skor,
likasom allt annat, som liket medför i griften, såsom kläder,
vapen och smycken, stanna i grafven; men allt i
skapelsen, äfven de af människor slöjdade tingen, har ett
inre ämne och en inre form, och det är de graflagda
tingens inre väsen, som följer den döde till underjorden.
De efterlefvandes omsorg om de döda räknas dessa till
godo, och ha de Hel-skor, komma de med välbevarade
fötter öfver törneheden. Ha de det icke, och om de i
lifstiden varit obarmhärtiga mot dem, som få vandra
jordelifvets törniga stigar, då komma de ej utan rifna och
blödande fötter däröfver. Men åt de bamhärtiga, som
sakna Hel-skor, räckas sådana från ett träd, som växer
där törnevandringen börjar.
Därefter hinna de döda till en älf med forsande
vatten, i hvars hvirflar det är fullt af egghvassa järn.
Fotsbreda ribbor flyta där, men bro finnes icke. Ribborna
bära, när de barmhärtigas fötter stiga på dem, och föra
dem oskadda öfver älfven. För de obarmhärtigas fötter
slinta de undan; dessa falla i älfven och måste under
svåra kval genomvada den. Ehuru de förskräckligt sargas
af järnen, synes dock däraf intet spår, när de kommit
upp på stranden.
På andra sidan denna älf börjar det ljusna och i
gryningsdager ligga gröna ängder, genomströmmade af
floden Gjall. Ofver den förer en guldlagd bro,
Gjallarbron, och på andra sidan den är vägskäl. En väg går
norrut till Mimers rike; en söderut till Urds brunn. Det
är på den leden de hädangångna fortsätta färden, ty
deras slutmål är nejden kring Urds brunn. Här är
tingsstaden, där dom förkunnas öfver alla döda.
Hela denna vandring har skett under oafbruten
tystnad. De dödas tungor äro kalla och stela och
frambringa icke ett ljud. Ej heller deras steg höras. Deras
hästar, när de komma å sådana, sätta sina hofvar
ljudlöst på dödsrikets mark. Endast under valkyriehästarnes
hofvar dånar den guldlagda bron öfver Gjall.
Når de döda anländt till tingsstaden, sättas de i
långa bänkrader framför den heliga kretsen af
domarestenar. Här äro de inväntade af sina fylgior, som gått
före dem till dödsriket och nu ställa sig, enhvar invid
sin skyddsling. Olycklig den, som ingen fylgia har å
tingsstaden vid Urds brunn, där de domar afkunnas, som
ha evig giltighet!
Asagudarne äro domare här. De hafva två
tingsplatser: en uppe i Asgard, där ärenden afgöras, som
vidkomma gudavärlden; en vid Urds brunn, där de döma
de döda. En gång om dagen rida de på Bifrost dit ner
och komma genom den södra Helporten in i Urds rike
och öfver åtskilliga älfvar till färdens mål. Hästarne,
som de rida, äro Sleipner, Glad, Gyller, Gler,
Skeidbrimer, Silfvertopp, Siner, Gils, Falhofner, Gulltopp och
Lättfote. Tor rider aldrig, och på denna resa får han
ej heller åka, ty hans åskande char kunde skada Bifrost.
Han går fördenskull och har på vägen att öfvervada fyra
älfvar, Karmt och Armt, och två med namnet Kerlaug.
När de andre asarne stiga af sina hästar, är äfven han
framme, och aldrig har det å denna tingsstad händt, att
rättens ledamöter låta vänta på sig.
Oden sätter sig i högsätet och de andre asarne å
rådstolar å ömse sidor. Framför dem sitta å sina
bänkrader de döda, bleka och med märkena af den död de
lidit. Tigande hafva de att åhöra rättsförhandlingarna
och emottaga domen, såvida de icke äga målrunor, som
ge dem kraft att tala och själfva försvara sig mot
anklagelser. Ytterst sällan händer, att någon äger dessa
runor; om så är, får han stiga upp i en talarestol, byggd
för detta ändamål, och anföra hvad han kan till sitt
försvar. Men ingen annnan gör det, än den som blifvit
öfvergifven af sin fylgia och fördenskull ej har någon
sakförare vid tinget. De andra behöfva icke tala, lika litet
som de mäkta det, ty hvarje fylgia försvarar sin
skyddsling; hon är ett välvilligt vittne för honom och tillika
det pålitligaste inför domstolen, ty hon känner alla hans
tankar, bevekelsegrunder och handlingar. Sällan kräfves,
att hon talar; ty hennes närvaro invid den döde är i och
för sig ett bevis, att han ej gjort sig skyldig till någon
oförlåtlig synd.
Utanför tingskretsen vänta skaror af straff-andar på
domstolsförhandlingens slut för att ledsaga de till
osalighet dömda och öfverantvarda dem åt deras yttersta
bestämmelse. Bland dessa straff-andar äro heiptorna, som
äro väpnade med törnegissel.
Till tinget vid Urds brunn böra de döda komma väl
klädda och prydda. Stridsmännen medföra sina försvars-
och anfallsvapen; kvinnorna och barnen smycken, som
varit dem kära. Bilder af de saker, som fränder och
vänner nedlagt i grafhögarne, medfölja de döda till
vittnesbörd inför domarne, att de åtnjutit de efterlefvandes
aktning och tillgifvenhet. Den åsyn de till tinget samlade
förete ådagalägger, i hvad mån de efterlefvande iakttaga
den lag, som bjuder vördnad för döden och omsorg om
de hädangångnes stoft.
Många dö under förhållanden, som omöjliggöra för
fränder att iakttaga denna omsorgs plikter. Då böra
främlingar träda i fränders ställe. Det skick, hvari dessa
döda anlända till tinget, visar bäst, om fromt sinnelag
är rådande i Midgard. Ty ädla sinnen behjärta de råd,
som så lyda: »Visa de lik du finner på marken den sista
tjänsten, de må vara sotdöda eller drunknade eller
vapenfallna! Du skall göra bad åt dem, som äro döda, två
deras händer och hufvud och kamma och torka dem,
innan du lägger dem i kista och bjuder dem säll sömn.»
Deras naglar böra vara klippta. Det finns
tjänstgörande andar, som å tingsstaden undersöka, om de äro
det, och i annat fall klippa dem. Straff-andar samla det
klippta affallet, taga det med sig och förskaffa det till
Lyngveholmen i Amsvartners haf, där osynliga händer
arbeta på ett skepp, som kallas Nagelfar och bygges af
de dödes å tingsstaden samlade naglar. När skeppet är
färdigt, förestår världsförstörelsen. Då brista Lokes,
Fenrers och de andra världsfördärfvets söners fjättrar; de
stiga ombord å Nagelfar och segla med detta skepp till
kamp mot gudarne. Enhvar, som försummar de
lefvandes plikter mot de döda, påskyndar således denna världs
undergång och främjar det ondas sak i kampen mot det
goda.
Mänskliga fel och svagheter dömas af gudarne mildt.
Under sin lärotid hafva de ju själfva felat. De tingförda
ha att vänta en god dom, om de gått genom lifvet
svekfria, hederliga, hjälpsamma och utan dödsfruktan -- om
de iakttagit vördnad för gudarne och templen, för
frändeplikter och för de döda. Men lögn, om därmed afsetts
att skada andra, får en genom långa tider räckande
vedergällning; mened, smygmord, äktenskapsbrott,
tempelskändning, kummelbrytning, förräderi och nidingsdåd
straffas med onämneliga fasor.
De, som af domstolen förklarats salighet värdiga, få,
innan de lämna tingsstaden, smaka en dryck, som
utplånar hvarje märke den lekamliga döden efterlämnat,
återställer deras lifsvärma, lossa deras tungor, förhöjer deras
lefnadskraft, ökar deras styrka och förlänar dem
sorgeglömska, dock utan att bortplåna kära minnen eller
medföra förgätenhet af det, som man kan erinra sig utan
saknad eller ängslan. Drycken kallas »krafternas dryck»
och är en blandning af safter ur de tre källor, som
underhålla Yggdrasils lif: ur Urds och Mimers källor och
ur Hvergelmer. Därför säges om densamma, att den
består af »Urds kraft, köldkall sjö och Sons vätska». (Den
köldkalla sjön är Hvergelmer och Son är ett af namnen
på Mimers källa.)
Denna dryck räckes dem i ett guldsmidt uroxehorn,
kring hvars rand bilden af en orm är ristad. Om en
obefogad hand vidrör hornet, får ormen lif och dräper
gärningsmannen. Mångahanda andra ristningar pryda
hornet: bilder af drakar, som vakta underjordsportarne,
bilder af örter, som växa på salighetsrikets evigt gröna
ängar, samt välsignelsebringande runor.
Äfven för de till osalighet dömda är en dryck
bestämd, men den är blandad med etter, kvalfull att smaka
och ryslig i sina verkningar. De dö genom den drycken
en andra död, som består däri, att anden, som de före
sin födelse fått af Oden och är den ädlaste beståndsdelen
i människan, flyr bort ifrån dem. Med den flyr också
den af fina grundämnen bildade inre lekamen, som Lodur
gifvit hvarje människa, den lekamen, som är bildad efter
gudarnes skepnad och ger det yttre kroppsliga höljet den
form, som detta bär i jordelifvet. I och med det att
denna inre lekamen lämnat dem, får den fördömda själen
ett annat hölje, hvars utseende afbildar själens ondska
och alltid är styggt, ofta vidunderligt fult att skåda.
När de, som fått dom till salighet öfver sig
afkunnad, lämna tinget, ledsagas de af sina fylgior till de sköna
hem, som dessa åt sina skyddslingar iordningställt i
»gudars gröna världar», på underjordens lycksalighetsfält.
Ifriga äro de att se de härliga ängdernas många under
och att besöka fränder och vänner, som gått före dem
till den yttersta bestämmelsen. Fylgian ledsagar sin
skyddsling på »glädjestigar» genom fält, som äro
»honungsskeppens (blommornas) hemstad». Här kan den
vetgirige söka och samtala med förfäder och urfäder och
få sin släkts, ja forntidens alla märkligare öden förtalda
af dem, som sett det de förtälja.
De svärdfallne, som valkyriorna ledsaga, göra halt
på tingsplatsen, mötas där af sina fylgior och emottaga
»krafternas dryck». Saknar en svärdfallen sin fylgia,
måste han stiga ur sadeln och sätta sig på de dödas
bänk; han är då visserligen en niding, och kan han ej
med målrunor försvara sig, dömes han till pinovärldens
kval. De redlige stridsmännen begifva sig efter
undfången dryck från tinget, besöka sina fränder på
salighetsfälten och beskåda märkvärdigheterna där, tills tid är
inne, att de fortsätta färden till Asgard. Då äro asarne
där före dem, och när de höra Bifrosts dån under de
anländande ryttarne, skickar Oden, Brage och Svipdag
eller andra bordvänner att med välkomstbägaren möta
dem i gafvelporten till Valhall. Där tillbringa de sina
dagar i umgänge med gudarne och roa sig med
stridslekar, när de icke sitta vid dryckeshornet i glada
samtal eller lyssna till Brages sång och harposlag.
Till Valhall komma äfven sotdöde hjältar och
höfdingar.
När domen öfver dem, som begått dödssynder,
afkunnats, hafva de att vandra till mötes sin förfärliga
bestämmelse. Deras forna fylgior gråta, när de se deras
affärd. Fly är dem icke möjligt, nornornas bojor fängsla
dem, och de drifvas sin väg fram af heiptorna, väpnade
med spöknippor af törne, som obarmhärtigt gissla dem
på dröjande hälar. Deras väg från Urds källa går norrut
genom Mimers rike. Det är så anordnadt, att de före
sin ankomst till kvalens värld skola hafva sett
lycksalighetens ängder. De få sålunda veta, hvad de hafva
förspillt. Så leder dem deras kosa öfver älfven Leipt, vid
hvars skinande, klara, högheliga vatten dyra eder pläga
sväras, och som flyter mellan »glansfält» med blomster,
som aldrig vissna, och skördar, som aldrig skäras --
öfver denna älf förbi Breidablik, den strålande borgen,
där Balder och Nanna bo med Leiftraser och Lif; förbi
Hoddgoda, en af flere underjordsfloder omslingrad borg,
där Mimer samlat skatter för en kommande världsålder;
förbi Mimers med sjudubbel guldinfattning sirade källa, i
hvilken Yggdrasils nedersta bladrika grenknippa speglar
sig, och hvari dess mellersta rot nedsänker sina
silfverhvita rottrådar; förbi de sofvande sju Mimersönernas tysta
borg och förbi Natts och hennes disers salar. Allt
starkare förnimmes dånet af Hvergelmerkällans brus och
världskvarnens gång, ty man nalkas Nidafjällets södra
sluttning. Tåget går upp i denna fjälltrakt genom dälder
och kjusor, där de från Hvergelmer söderut rinnande
älfvarna leta sina vägar. Det lämnar Hvergelmer och
världskvarnen bakom sig och sätter öfver gränsvattnet Raun
(underjordens Elivågor). Där bakom resa sig Nifelhels
svarta, brådstupande fjällmurar. Stegar eller trappor leda
öfver svindlande djup till portar, som kallas likportarne
(»nagrindarne»), emedan de, som i underjorden dödt den
andra döden och sålunda blifvit för andra gången lik,
föras genom dem till sitt mål. Tjut och skall från de
portvaktande Nifelhelshundarne båda de fördömdas
ankomst. Då ila i täta flockar bevingade vidunder,
Nifelhels roffågelskaror, världsträdets gnagare Nidhögg, örnarne
Are och Räsvälg (»liksväljaren») och deras likar söderut
och slå sig ned kring likportarnes klippor. Dessa öppna
sig på rasslande hakar, och när de fördömda kommit
genom dem, störta de vingade demonerna öfver de åt dem
utsedda offren, trycka dem under sin dolkhvassa
fjäderklädnad och flyga med gräsliga skrän genom Nifelhels
töckenrymder till de för dem bestämda pinorummen.
De trakter, öfver hvilka demonskaran flyger, äro
desamma, som Svipdag skildrade för Gerd, då han hotade
att med Valandssvärdet försända henne till dödsriket.
Det är Nifelhel, rimtursarnes, de döde underjordsjättarnes
och sjukdomsandarnes hem. Det är där som Ymers fötters
afföda bor, de vidunderligt födde och födande urjättarne,
eller snarare deras själar, höljda i en spöklekamen,
liknande deras vanskapliga jordiska. De tala icke; de endast
tjuta och stirra med vilda ögon. De bo tillsammans i
en stor hall, medan de till Nifelhel förflyttade
medlemmarne af den yngre jättesläkten bo i gårdar, spridda öfver
den stinkande träskiga marken, genom hvilken den från
Hvergelmer norrut flytande älfven Slid söker i dyig bädd
sin väg. Det är där den rastlösa orons, själavåndans,
den skakande gråtens och vanvettets demoner hafva sin
hemstad; där som farsoternas och sjukdomarnes andar
bo med sin drottning, Lokedottern Leikin, hvars tröskel
är fallförsåt och hvars bädd är sjukläger. Rymden är
ständigt uppfylld af töcken.
Detta dystra land är dock endast förgården till de
egentliga kvalhemmen. Ett svalg förer därifrån ned till
nio under Nifelhel belägna ofantliga pinohålor. Ur svalget
uppstiga vidriga ångor, och älfven Slid vräker sina svarta
slammiga vattenmassor ned för dess branter. I detta
svalg är det som Nidhögg och de andra flygande
demonerna störta sig med sina offer. Innan de aflämna dem,
borra de sina näbbar, käftar och klor i deras lemmar
och slita dem i trasor; men lemmarne växa åter
tillsammans: en tredje död ges för de fördömda icke.
Därefter fördelas dessa mellan pinohålorna i enlighet med
de dödssynder, som de begått. De nio straffvärldarne
bestå af nio oerhördt vidsträckta fjällgrottor, förenade
med hvarandra genom öppningar, brutna i bergväggarna
och stängda med portar, utanför hvilka stå väktare som
till skepnad och uppförande äro vartecken af de synder,
hvilkas föröfvare de bevaka. Den längst i norr belägna
straffhålan kallas » Likstränderna » (Nastränderna), emedan
man genom en port i dess norra fjällvägg kan komma
till Amsvartners haf. I en förgård utanför porten vakta
svartalfer, hvilka underhålla en eld, hvarifrån röken
hvirflar in i den oöfverskådligt långa sal, som är byggd i
pinohålan. Byggnadsämnet består af lefvande ormar.
Väggarna utgöras af deras flätade ryggar; genom
taköppningarna spruta ormarnes hufvud gift i störtande skurar.
Under taket är upphängd en rad af järnbänkar,
öfverspänd med ett nätverk af bly. På bänkarne ligga
menedare och lönmördare och emottaga mellan krampaktigt
öppnade läppar ormgiftet. Under denna bänkrad är en
annan, och under den andra en tredje och flere, och
förbrytarne på hvarje öfre bänkrad äro »etterrännor»,
genom hvilka ormgiftet forsar och öfversköljer de under
dem liggande.
Liknande straffhålor äro inrättade äfven inom
Lyngveholmens berg i Amsvartners haf för Lokes och
Fenrers närmaste fränder, »världsförd ärfvets söner» (Muspels
söner).
39.
HÖGBEBYGGARNE.
Människan dör på samma gång »till Hel» och »till
hög», till underjorden och till grafkullen. Hennes
egentliga jag flyttar till underjorden; men hon har till en tid
en dubbelgängare, ett andra jag i sin grift.
Detta har sin förklaring i hennes naturs
beståndsdelar. Så länge hon lefver på jorden, äro dessa sex till
antalet: anden, som är Odens gåfva; själen, som är
Höners gåfva; den efter gudaskepnaden bildade inre
lekamen, som är Lodurs skänk; blodet, som äfven är skänkt
af Lodur, samt växtkraft och jordämne. De båda
sistnämnda funnos i Ask och Embla, medan de ännu voro
träd, och de finnas i de på världsträdet vuxna frukter,
som bäras af Höners bevingade tjänare till dem, som
skola varda mödrar.
»Lit» är af gammalt det namn, hvarmed den inre
lekamen betecknas. Af »litens» form beror kroppens
utseende. Är liten skön, så är kroppen det äfven, och om
liten förändras, förändras kroppen. Det finns människor,
som för en kort tid kunna byta lit med hvarandra, den
ene får då den andres utseende, utan att de fördenskull
förändras till själ och ande.
Den jordiska döden består däri, att jordämnet,
växtkraften och blodet skiljas från människans ypperligare
beståndsdelar och kvarstanna på jorden. Den döde, som
färdas till underjorden, utgör fördenskull en förening af
ande, själ och lit. Dömes han i underjorden att dö en
andra död, skiljes från honom anden och den
gudaformade liten. Det återstår då hans själ, och denna får,
såsom redan är nämndt, en lit, som öfverenstämmer med
själens tillstånd.
De i grafhögen gömda beståndsdelarne af den aflidne
fortsätta en längre tid sin växelverkan med hvarandra
och bilda ett slags enhet, som bevarar något af hans
personlighet och egenskaper, emedan de i jordelifvet varit
genomträngda af hans ande och hans själ. Grafhögen
kommer på detta sätt att innesluta en dubbelgängare af
den till dödsriket nedstigne. Dubbelgängaren kallas
»högbo», högbebyggare och draug. Draug betyder egentligen
en från sin rot afhuggen trädstam; högbebyggaren kallas
så, emedan han är skild från sin lifsrot, själen, och efter
hand, om än mycket långsamt, skattar åt förgängelsen
och går sin upplösning till mötes. Högbebyggaren liknar
till skaplynnet den själ, af hvilken hans beståndsdelar
varit genomträngda. En afliden nidings dubbelgängare är
ond och farlig; de hederligas och välvilligas dubbelgängare
äro goda att hafva i sin närhet och verka framför allt
till sin släkts bästa. Fördenskull vill man gärna hafva
släktens grafhögar nära intill hemmen. Vanligen sofver
högbebyggaren om dagen i sin grift; men han kan
nattetid vakna eller väckas genom bönens kraft, såsom då
Svipdag väckte Groa. Förestå viktiga händelser i släkten,
samlas dess högbebyggare och rådgöra sins emellan.
Om en innerligt älskad frände eller vän för häftigt
sörjer den döde, stör dess sorg hans sällhet i dödsriket
och mäktar draga honom tillbaka till jorden. Då
uppsöker han sin grafhög, och han och hans andra jag,
högbebyggaren, varda för en stund till ett. Det berättas, att
så hände en gång med Halfdan. Sedan han fallit för
Valandssvärdet, sörjde honom hans maka Alvig så djupt
och oaflåtligt, att han från Valhall återvände till jorden
och red till sin grift, där Alvig kom till honom och ville
hvila på hans arm. Men sedan Halfdan sagt henne, att
hennes tårar föllo urkalla på hans bröst och genomträngde
det med smärta, samt lofvat, att hon en gång tillsammans
med honom skall dricka underjordens sorgestillande
safter, red han åter bort, för att, innan hanen gol, vara
tillbaka bland de hädangångne hjältarne. Det finnes, utom
sorgens kraft och bönens, en tredje, som kan återkalla
en död till jordelifvet. Det är besvärjelsens; men en
dödsbesvärjelse är, såsom Hardgreips öde visat, en svår
synd, som gör föröfvaren hemfallen åt straff-andarne.
40.
RAGNARÖK. VÄRLDSFÖRNYELSEN.
Alla fel hafva långt räckande följder. Ondt aflar
ondt. De fördärfvets frön, som Gullveig i tidernas
morgon sådde i människornas sinnen, bära skördar genom
århundradena, och med hvarje århundrade allt rikligare.
Sedan gudarne genomgått sin lärotid, har världsstyrelsen
varit präglad af visdom, men deras dessförinnan begångna
misstag kunna ej till sina verkningar upphäfvas. Mimers
källa förblifver i denna världsålder sjunken djupt under
sina bräddar. Den rot, ur hvilken den store asken
Yggdrasil suger andlig lifssaft, vattnas otillräckligt, och dess
vårdare äro borta. Asken åldras och förtorkar. Gudarne
kunna ej hjälpa det. Människorna förvärras, släkte efter
släkte, och ej heller det mäkta gudarne hindra; ty han,
som skulle kunnat skänka det goda större växtkraft än
ogräset -- han, Balder -- är inom underjordens
Breidabliks stängda murar, och spiran är tagen från den milde
Höner. Den erbjöds honom åter efter asarnes och
vanernas försoning, men han vägrade. Han känner sig för
svag att föra henne i detta järnhårda tidehvarf. Först i
världsförnyelsen omfattas hon ånyo af hans hand för att
aldrig falla därur.
Men hvad godt som är kvar lefver under gudarnes
värnande hand, och det skall lända dem till ära, när på
den sista stridens stora dag det godas härar möta
fördärfvets med jämnvägande styrka.
När detta tidehvarfs ände nalkas, båda tecken hvad
komma skall. Solens ljus och värme minskas sommar
efter sommar; de tyglar, makterna haft på vindarne, slitas,
och genom stormens dån förnimmes Fenrers tjut från
Gnipahålan (»de stupande branternas håla») å
Lyngveholmen, och Fenrers fränders från Järnskogen. Bland
människorna råder förvildning. De döfva sin ångest i
utsväfningar och blodbad. Sedernas band äro afkastade,
urtidens heliga runor förgätna. Löften och eder aktas
icke, makar svika hvarandra, broder varder broders bane,
och systrars söner utgjuta hvarandras blod.
Från Järnskogen gör Hate ströftåg in i Midgard.
Skaror af baningar och ulfvar följa honom. Midgards
höfdingar ställa sig till motvärn; landen fyllas med
slagfält, och deras borgar sköljas röda af sårsaft. Yxan,
svärdet och dolken härja. Bygder varda ödemarker, de
döde äro för många att jordas, och ulfvarne frossa i
kapp med förruttnelsens Nidhögg på otaliga lik.
Nu kommer den andre fimbulvintern. Väl stiger
solen, som vanligt, efter den kortaste dagen, högre på
himmelen, och dagens längd tilltager; men det allt
svagare ljuset återkallar en allt svagare grönska.
Frostjättarne rycka öfver Elivågor in i Midgard; isjöklarne växa,
snöfälten utbreda sig och smälta icke. Asks och Emblas
alla afkomlingar på jordens yta bortryckas af vapen,
farsoter, köld och hunger. Hate i ulfham slukar månen.
Öfver den förödda jorden brusa vilda, etterkalla vindar.
Yggdrasil våndas och kvider.
I Järnskogen slår stormjätten Eggter, vaktaren af
Gullveigs ulfhjordar, sin harpa och kallar med skadegladt
strängaspel på eldjätten Fjalar, ty tiden är inne, när
denne skall få hämnd. Fjalar kommer i den röde hanens
skepnad, och ur trollträsket räcker honom Gullveig, »den
gamla i Järnskogen», Valands svärd. Fjalar flyger med
det ned i de mörka »djupdalarne», där de i sina hålor
gömda världsfördärfvets eldar bereda sig till utbrott, och
han räcker vapnet till sin fader Surt.
Yggdrasil skälfver från roten till kronan. Då bäfvar
Asgard, jord och underjord. Då faller gjallarhornet, där
det hängde i helig skymning bland Yggdrasils löfverk, och
kommer i Heimdalls hand. Asgards väktare lyfter det,
och dess åskande toner genomtränga världen. Mimers
sju soner, väckte af hornskallet, springa upp ur
århundradens sömn. De fatta sina vapen och stiga till häst
för att deltaga i striden mot det onda. För dem gäller
det främst att skydda underjordens gröna riken mot
Nifelhels vidunderskaror. Dvärgarne komma ut ur sina
fjällboningar och stå ångestfulle vid sina bergväggar.
Lycksalighetsfältens fredliga innebyggare äro gripna af
förskräckelse. Pinohålornas fångar komma lösa och storma, i
förening med Nifelhels vidunder, mot Hvergelmer och
Nidafjället, för att härja Mimers och Urds riken, eller de
störta ut genom den norra porten åt Amsvartners haf,
där de invänta Loke. Då Yggdrasil skälfde, lossnade
hans och Fenrers och de andra Lyngvefångarnes länkar,
och de ilade till skeppet Nagelfar, som, nu färdigbyggdt,
lossas från stranden och sätter ut. Lokes broder,
Helblinde, vattendjupens jätte, följer i kölvattnet det väldiga
skeppet, vid hvars roder Loke står. Han styr till
Likstränderna och hämtar de fördömde, som bida honom
där. Han tager därefter kosan österut till stränderna af
Järnskogen, där hela hans ulfyngel skall hämtas till
striden. Allt hvad skogar, berg och vatten hysa af trolska
väsen far i förvirring öfver markerna. Öfver hela
Jotunheim hörs det vildaste gny. Dess jättar samlas under
den andre Lokebrodern Byleist-Ryms ledning.
Världshafvet vältrar höga böljor, ty Midgardsormen vaknade,
då Yggdrasil skalf, och slingrar sig i jotunvrede. Hans
rysliga hufvud lyfter sig redan öfver vattenbrynet med
blodtörstiga ögon.
I Asgard råder lugn. Oden har för sista gången
talat med Mimers hufvud, och han vet, hvad som skall
komma. Asar, vaner och alfer äro i full rustning samlade
å tinget, och deras hästar stå sadlade, väntande på sina
ryttare. Einheriarne, anförde af Svipdag och andra
urtidshjältar, af Sköld-Borgars ättlingar och af Ivaldes, af
ynglingarnes, budlungarnes, hildingarnes, ylfingarnes,
amalernas hjältar, sitta redan till häst i ordnade leder. Så
äfven valkyriorna.
Å gudatinget rådslås icke om frälsning, utan om
gudarnes platser i striden. Vanerna med Sessrymners
einheriar skola möta Surt och Suttungssönerna. Njord
har begifvit sig till Vanaheim; men Fröj, hans son, har
stannat i Asgard, och han påyrkar att få sin plats mot
Surt till bot för den dårskap, som bragte Valandssvärdet
i jättevåld.
Efter slutadt ting tacka hvarandra gudarne för snart
tilländalupen sammanlefnad och taga afsked af sina
asynjor och diser.
Dessa skåda, medan de afvakta döden, ut från
Lidskjalf, för att intill det yttersta hafva för sina ögon dem
de älska.
Asgards krigarskaror dela sig och rycka å ömse
sidor ned för Bifrost. Vanerna med sina einheriar rida ned
på den södra halfbågen. Där brister Bifrost under
ryttarskarornas tyngd, och simmande i lufthafvet
tillryggalägga de den återstående vägen till Oskopners slätter.
Asarne med sina einheriar tåga ned på den norra
halfbågen för att möta Jotunheimskarornas anlopp. Striden
kommer att stå längs Jormungrunds hela randbälte, där
Oskopners slätter och Vigrids sammansluta sig till ett enda
stort slagfält.
Angrepp äro att vänta från alla håll. Mot norr
mörknar synkretsen af snö- och hagelbyar öfver frost- och
stormjättarnes framryckande massor. De hålla sköldarne
framför sig och vråla under dem sin orkanvilda stridssång.
Östern svartnar af Järnskogens svärmar. Gullveigs
och Eggters vidunderhjordar, anförda af Hate, baningarne
och Nifelhels fördömda innebyggare, anförda af Loke,
»världsfördärfvets söner» (Muspels söner) komma där i
oöfverskådliga skaror.
Söderns synkrets rödfärgas som af lågor. Surt och
Fjalar med »Suttungs söner» anrycka därifrån. Surt bär
Valandssvärdet i sin hand. Det är som om solen åter
skene med sin forna glans öfver världen; men skenet
kommer från svärdet, ej från den tynande »Alfrödul».
I väster höjer Midgardsormen sitt hufvud högre öfver
hafvet.
Vidar den tyste var ej å tinget. På sin egen mark,
det ensliga och gräsbevuxna Vide, sadlade han sin häst
och iklädde sig sin rustning. Där band han på vänstra
foten en märkvärdig sko, på hvilken osynliga händer
arbetat under århundradenas lopp. Det förhåller sig med
denna på följande sätt: Förfäderna hafva stadgat, att när
skor göras, skola stycken af lädret afskäras vid tå och
häl och förvaras åt fattigman. Den det gör, han ger
osynligt ämne åt den sko, som skall skydda Vidars fot,
när han ställer den i Fenrers öppna käftar. Af skons
styrka och ogenomtränglighet för Fenrers tänder, gift och
etter beror om Vidar skall gå med lifvet ur striden eller
icke. Minsta barmhärtighetsgärd kommer sålunda gudarne
och deras sak till godo på slutuppgörelsens dag.
När striden börjar, har Vidar intagit sitt rum i
fylkingen och rider sin fader Oden nära.
Anförde af gudar, valkyrior och urtidshjältar spränga
einheriarne fram i täta leder, som bryta sig, här mot
Jotunheims fylkingar, där mot baningarnes och mot
Järnskogens odjurshorder, där mot Suttungssönernas skaror.
Öfver allt strid och död -- tursar, vidunder och eldjättar
fallande under einheriarnes spjut och svärd; einheriar
störtande, man och häst, till jorden under jättarnes
klubbor, odjurens käftar, baningarnes pestpilar och
Suttungssönernas gnistrande vapen.
Tyr, som svänger sitt svärd i vänster hand, träffar
Hate i vapenträngseln. Tvekamp dem emellan. Hate
faller. Men äfven den ridderlige asaguden, som, dödligt
sårad, dignar ur sadeln.
Heimdall och Loke, de gamle fienderna, söka fram
mot hvarandra. Loke är afskyvärd att se. Århundradens
pinor, hat och hämndekänslor drifva honom fram till
orädd kamp. Heimdall kämpar en svår strid; han segrar
och skiljer med svärdet Lokes hufvud från hans kropp.
Men lemmarne af Midgardsormens fader lefva äfven i
styckadt skick; det ohyggliga hufvudet, fullsatt med
pestladdade, spjutlika horn, återstudsar från marken och borrar
sig väg genom Heimdalls bröst. Den rene eldens ädle
gud stupar. Då slocknar solen, och stjärnorna falla från
himmelen.
Fenrer rasar i einheriarnes leder. Oden rider på
Sleipner mot honom, men dignar framför odjurets
ettersprutande gap och försvinner däri. Då kastar sig Vidar
af sin häst, ställer venstra foten på Fenrers underkäk,
griper om hans öfre med väldig hand och stöter svärdet
i hans hjärta. Där håller guden vapnets udd kvar, tills
ulfven tumlar på sidan och ligger död. Så hämnar Vidar
den tyste sin fader. Oskadd går den starke och
blygsamme asasonen ur Ragnarökstriden.
Midgardsormen har under striden sträckt hufvudet
upp öfver Vigrids slätt och börjar spruta etter öfver
gudarnes fylkingar. Tor har blicken fäst på honom och
har aldrig kastat sin hammare med den asakraft som nu.
Ormen störtar ned med krossadt hufvud; men förgiftad
af hans etter vacklar segervinnaren nio steg tillbaka och
faller död.
Fröj på sin ypperlige häst Blodughofve stormar
genom Suttungssönernas svärmar mot Surt. Då höjer denne
det förfärliga Valandssvärdet, och Fröj stupar under
hugget af sin fosterfaders smide, brudköpet för Gerd; men
i samma stund är Jotunheims öde fullbordadt. Svärdet,
svängdt af en jätte, skulle tillintetgöra jättevärlden. Det
ödet hade Valand smidt in i dess klinga. Himlahvalf efter
himlahvalf remnar. Fjällen, som i Surts dalar höllo
djupens lågor fängslade, brista; flammorna omhvärfva
slagfältet, tillintetgöra jättarnes, vidundrens och de fördömdes
skaror och slå upp genom de sprängda himlarne. Genom
rök och lågor rida Vidar, Vale och Tors söner Mode och
Magne bort från det brinnande slagfältet och in i
underjordens lycksalighetsrike till Mimers lund, dit döden och
förgängelsen icke nå.
Den gamla syndbefläckade jorden, härjad först af
fimbulvintern, sen af Surtbranden, sjunker i hafvet och
upplöser sig i slagg och aska. Lågorna slockna. Luften
är renad af dem och hvälfver sig klarare blå än
någonsin. Och upp ur hafvet stiger en annan jord med
härlig grönska. Det är Mimers och Urds lycksalighetsriken.
Det är de tre världskällornas jord med Mimers lund och
Breidablik, bostaden för Balder, Nanna, Had och
Leiftraser och Lif, som skola varda föräldrarna till den nya
världsålderns människosläkte. Forsar falla från
Nidafjällen, som nu öfverspännas af en högre himmel, och öfver
dem flyger, spanande efter fisk, det örnpar, som, i likhet
med många andra djurslag, blifvit i Mimers rike
förvaradt undan förstörelsen.
Gudar återfinna hvarandra på Idaslätten. Höner,
Vidar, Vale, Mode och Magne och Mimers söner samlas
där kring Balder, Nanna och Had. De samtala om det
härliga världsträdet, som öfverlefvat förödelsen och skall
blomstra i förnyad kraft, ty visdomskällan har åter stigit
till sin brädd, och Mimers söner skola vårda det. De
påminna hvarandra om alla öden de genomlefvat och om
urtidens heliga runor. Och i Idaslättens oförvissneliga
gräs återfinna de det underbara tafvelspel, hvarmed
gudarne lekte i tidens morgon. Sorgfrihetens dagar hafva
återvändt.
På den nyuppståndna jorden skola osådda åkrar bära
skördar, och dygdiga släkten samlas till oförgånglig lycka
i Gimles guldtäckta salar, som skina härligare än solen.
Vid kedjan af de heliga sånger, som diktades i
urtiden och blifvit ärfda från släkte till släkte, har således
nornan fäst det dyrbaraste af alla smycken, då hon
sjöng, att
Ja, hon har siat, att en mäktigare än han skall
komma, den Gud, hvars tjänarinna Urd är, han, hvars
ande genom visdomsbrunnen mängde sig in i skapelsen,
en allsmäktig Gud och en fridens Gud tillika, som då
Mytologisk Namnförteckning
med
bifogade upplysningar.
*
(Numren hänvisa till sidorna.)
*
A.
Ae (Ái), en af de konstnärer, som arbetade under
Mimersonen Dvalins ledning. Deltog i tåget från Svarins hög till
Aurvangalandet.
Ae (Ái, Farfaders fader), gift med Edda (Farmoders moder).
Bodde i Aurvangalandet, då Heimdall under namnen Skef (Kärfve)
och Rig (Höfding) härskade därstädes. Heimdall besökte dem, och
nio månader därefter föddes i Aes och Eddas hydda en son, som
de kallade Träl (Þræll) och som gaf upphof åt de ofries ätter.
Äfven trälarne ansågos således hafva gudomlig börd; deras
stamfader betraktades som halfroder till de fries och de högättades
och som den äldste af de tre halfbröderna. Aes och Eddas hem
skildras i sången om Rig som tarfligt, men icke nödställdt. Den
mat de framställa för sin gäst är soppa, kalfkött och en kaka,
»tung och tjock med täta sådor». Träl vardt gift med Ty (Þy,
Trälinna) och lefde med henne ett arbetsamt, men lyckligt lif.
Man jämföre härmed hvad Tacitus (Germania 25) förtäljer om
germanernas milda sätt att behandla sina trälar. Hos dem hade
trälen eget hus och hem, och ehuru han kunde af sin herre
saklöst dödas, var det sällspordt, att denne tillät sig slå honom.
Anmärkningsvärdt är, att Träls ock Tys utseende skildras som
ickegermaniskt. Träl har mörk hy; Ty har krokig näsa. De öfriga
kännemärken, som meddelas på deras utseende, såsom lutande
rygg, valkiga händer med tjocka fingrar, samt långa hälar och
solbrända armar, hänvisa mer till deras lefnadskall och sysslande
än till deras ras. 28.
Aldafader (Aldaföðr, de hvarandra följande släktenas fader),
binamn till Oden.
Aldagaut (Aldagautr), binamnn till Oden.
Ale (Ali) anses vara ett af guden Vales binamn.
Alf (Álfr). Namnet tillkommer i sin förnämsta bemärkelse
den tredje af de germaniska gudasläkterna, som voro asar, vaner
och alfer. Alferna intogo i början en lägre ställlning än de båda
andra; de voro dessas edsvurne hjälpare, utmärkte som
naturkonstnärer och hjältar. Det var alferna, som i förening och täflan med
Mimers söner smidde under oskuldstiden härliga klenoder åt asar
och vaner. Klenodernas beskaffenhet hänvisar på jordens
smyckande med blomster och skördar. Alferna, de manlige och de
kvinnliga (»älfvorna», »växtlighetsdiserna»), skildras som utomordentligt
sköna väsen, samt hjälpsamma och välvilliga men på samma gång
snarstuckna, envisa och ytterligt hämndgiriga, när de blifvit
förnärmade. Detta deras skaplynne framträder i gudasagan i synnerhet
hos alfhöfdingen Valand och dennes brorson Svipdag. En stor
del af gudasagan upptages af de händelser, som vållades genom
den af Loke anstiftade fiendskapen mellan asarne och alferna.
Ödesdisen Urd länkar dessa händelser så, att de efter svåra skiften
slutas med försoning och de förnämste alfernas och
växtlighetsdisernas upptagande bland Asgards gudar och gudinnor.
Till alferna hör Delling, som är morgonrodnadens herre,
Breidabliks väktare, fader till Dag och genom honom farfader till
»ljusalferna». Till alferna höra vidare växtlighetsdiserna Groas
och Sifs fader Sigtrygg och dennes broder Ivalde, som med en
ljus-dis föder Idun, Auda och andra växtlighetsdiser, samt med en
jättinna de ryktbare bröderna Valand, Egil och Slagfinn-Gjuke.
Valand har med nattdisen Baduhild sonen Vidga; Egil har med
Groa sonen Svipdag och med Sif sonen Ull. Slagfinns söner äro
de i hjältesagan besjungna gjukungarne. Ivaldes afkomlingar
hafva i hjältesagan det gemensamma namnet niflungar
(nibelungar), af hvilka gjukungarne utgöra en gren.
Benämningen alfer nyttjas icke alltid i strängt begränsad
betydelse, åtminstone icke i senare källor, där benämningen
utsträckes till Surts söner, «svart-alferna», och där alfer och dvärgar
stundom förblandas med hvarandra.
Alf brukas äfven som personnamn. Bland dem, som i
Völuspas «dvärg»-lista uppräknas såsom deltagare i tåget från Svarins
hög till Aurvangalandet, äro Alf och Yngve. Dessa namn stå här
endast symboliskt och beteckna, att det var alfer och ynglingar
(svea-höfdingar), som voro tågets ledare. Ur gudasagan hafva «Alf
och Yngve» blifvit inflyttade i den i kristen tid af mycket olika
elementer hopsatta, till stor del på fri hand diktade Ynglingasaga.
12, 19, 22, 25, 31, 32, 36, 39, 40, 47, 65-70, 123, 161, 174-181,
183-185, 188, 189, 191, 204, 222, 242.
Alfheim, alfernas odal-land, beläget på underjordens östra
randbälte. Fröj, skördeguden, fick Alfheim i tandgåfva och vardt
därmed härskare öfver alferna. Sedan Ivalde och hans söner
blifvit utsedde till Hvergelmers och Midgards väktare mot
frostmakterna, fingo desse alfer land i «Svitiod det stora», där Valand
hade landet Trymheim och Egil och Slagfinn landet Ydalarne
med borgen Ysäter vid Elivågor. 40, 45.
Alfhild, ursprungligen namn på en soldis.
Alfrik. En af de konstnärer, som smidde Brisingamen.
Alfrödul, namn på solen och äfven på solgudinnan Sunna. 243.
Allfader, binamn till Oden.
Allvalde (Allvaldi), binamn till Ivalde.
Allsvin (Alsviðr, »mycket snabb»), den ene af Sols hästar.
Den andre är Arvak. 14.
Allvitter (Hervör Alvitr), binamn till Idun.
Altjof (Alþjófr), smideskonstnär.
Alvig, Almveig, Alfny, namn på den växtlighetsdis, med
hvilken Halfdan, efter att hafva bortskickat Groa, gifte sig och
födde sonen Hadding. 190, 238.
Allviss (Alvíss). I poetiska eddan förekommer en lärodikt,
Allvíssmál, hvars uppgift är att uppräkna poetiska synonym till
jord, himmmel, måne, sol, vind, eld o. s. v. Sången inklädes i en
mytsaga, enligt hvilken en dvärg, Allviss, tillägnat sig en mö, öfver
hvilken Tor har giftomannarätt, samt är med henne på väg till
sitt underjordiska hem, då han påträffas af Tor, som ej vill låta
honom behålla mön på annat villkor, än att han kan och vill
besvara alla de frågor Tor har lust att ställa på honom vidkommande
de olika sätt, hvarpå vissa föremål benämnas i de olika världarne:
bland asar, vaner, alfer, dvärgar, underjordsbebyggare, människor
och jättar. Dvärgen, som är stolt öfver sin namnkunskap, ingår
på förslaget och besvarar Tors frågor, ända tills solen går upp, då
»dagskygga dvärgar» enligt sagan förvandlas till sten.
Amaler, Hamalsättlingar. 194, 195, 199.
Amma, hustru till Ave, de fribornes stamfader. 29.
Amsvartner, det af evigt mörker betäckta hafvet utanför
Nastränderna, i hvilket holmen Lyngve är belägen, där Loke,
Fenrer och Muspels (världsfördärfvets) söner ligga fängslade intill
Ragnarök. 100, 214, 218, 230, 236, 241.
Anar, Annar, Onar (Ánarr, Annarr, Ónarr), binamn till
Fjörgynn, som med Mimers dotter Natt födde jordgudinnan Frigg.
Anar-Fjörgynn är en vanagud och efter all anledning densamme
som Höner.
Andlang (Andlangr). Våra fäder antogo, att flere himlar
hvälfde sig öfver hvarandra. Underjorden har sin himmel, i
jämförelse med hvilken den öfver jorden synliga kallas upphimmeln,
uppvärlden (upphiminn, uppheimr). Öfver denna hvälfver sig en andra
himmel, Andlang, och öfver denna en tredje, Vidblain (Viðbláinn).
Andrimner (Andhrímnir). I dikten Grimnersmal säger en
strof: »Andrimner låter i Eldrimner koka Särimner (Sjörimner);
detta är det bästa fläsk - men få äro de som veta, med hvilken
föda einheriarne näras». Man har däraf dragit den slutsats, att
Valhall ägde en kock med namnet Andrimner, och att denne i en
verklig kittel, Eldrimner, kokade en verklig galt, Särimner, hvars
fläsk skulle tjäna einheriarne till föda. Och för att Särimner
skulle dag efter dag räcka till för detta ändamål, har man vidare
antagit, att han hade samma egenskap som Tors bockar och
dagligen, efter hvarje slakt, lefde upp igen (se Snorres edda). Allt
detta beror på missförstånd. Med dikten Grimnersmal äro
införlifvade strofer af en gammal sång. som rört sig alltigenom med
symboliska bilder: som t. ex. framställer döden och sömnen (Dáinn
och Dvalinn) såsom hjortar i Yggdrasils krona, bron Bifrost som
en fisk (emedan broände kallas i isländskan »fiskstjärt»), Yggdrasils
med mjödsaft mättade bladkrona som en get, ur hvars spenar det
mjöd flyter, som einheriarne dricka o. s. v. Symboliska äro äfven
Andrimner, Eldrimner och Särimner, såsom redan prof. N. M.
Petersen i sin Mytologi påvisat. Namnens gemensamma
sammansättningsdel, -rimner, hänvisar till rim (hrím), »den första och finaste
öfvergången från flytande till fast form». Namnens främre
sammansättningsdelar, And-, Eld- och Sä- (Sjö-) angifva på tydligaste sätt,
att Grimnersmals skald menat elementen ande (luft), eld och
vatten och därmed velat säga, att endast de finare elementen, men
icke något jordämne, ingått som beståndsdelar i einheriarnes föda.
Andvare, en af de dvärg-konstnärer, som arbetade i Dvalins
smedja och deltogo i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.
Hjältesagan gör honom till väktare öfver de skatter, som Valand
efterlämnade, då han med sina bröder flydde till Ulfdalarne. Andra
sången om Sigurd Fafnersbane och Skaldskaparmal berätta följande:
Oden, Höner och Loke voro i sällskap ute och genomforskade
världen. De kommo till en å och följde den till en fors, där det
satt en utter. Han hade fångat en lax i forsen och åt den halft
blundande. Loke tog en sten och slog den i hufvudet på uttern,
så att han dog. Han skröt icke litet med att han sålunda i ett
tag fångat både uttern och laxen. Med detta byte gingo gudarne
vidare och kommo till en gård, hvars ägare var den trollkunnige
Reidmar. Asarne begärde natthärbärge, men sade, i det de visade
sin fångst, att de själfva hade mat tillräckligt. När Reidmar sett
uttern och funnit, att det var hans son Utter, som blifvit dräpt,
kallade han på sina två andra söner Regin och Fafner och öfverföll
med dem asarne, band dem och lät dem veta, att han hade att på
dem hämnas ett sondråp. Asarne bjödo böter så stora som
Reidmnar själf ville bestämma, och de gjorde en
öfverenskommelse, som bekräftades med ed. Uttern flåddes, och asarne skulle fylla och
alldeles öfvertäcka skinnet med guld - detta var
öfverenskommelsen. Loke skickades ut att anskaffa guldet, och han begaf sig till
den förut omtalade forsen, Andvarefors, där uttern blifvit dräpt.
Där bodde dvärgen Andvare, som plägade i gäddskepnad hålla till
i den fiskrika forsen och där skaffa sig mat. Innan Loke gick till
Andvarefors, hade han besökt Ran och fått låna hennes nät.
Därmed fångade han Andvare, om hvilken han visste, att han vaktade
en stor guldskatt, som Gust (»Väder-il», binamn till
stormutsändaren Valand) hade ägt. Andvare måste lösa sitt lif med att utlämna
så mycket af skatten, som ansågs behöfligt. De gingo in i berget,
och Loke mottog guldet, men sedan han fått hvad han skulle ha,
märkte han, att Andvare hade kvar en ring (förmodligen en, som
droppade andra ringar, likt Draupner och Valandsringen i
Ulfdalarne), och Loke tog äfven den. Då uttalade Andvare den
förutsägelse, att den tagna skatten skulle lända bröder till bane och
skapa mycket ondt mellan stormän. Med detta guld återvände Loke
till Reidmar. Utterskinnet fylldes och betäcktes därmed. Oden hade
dessförinnan undangömt den dyrbara ringen, och han trodde, att
öfverenskommelsen nu var uppfylld. Men Reidmar såg noga efter
och fann ett obetäckt hår vid munnen. Då måste guldringen fram
att betåcka det; först därmed var »uttergälden» fullgjord, hvarefter
asarne frigåfvos. - Fafner och Regin begärde därefter af sin fader
andelar af skatten som brodergäld efter Utter. Reidmar vägrade.
Då dödade honom Fafner, medan han sof. Fafner tog allt guldet
och vägrade att gifva Regin hans andel, hvarefter han, Fafner,
lade sig i ormham å Gnitaheden med Ögerhjälm (skräckhjälm) å
hufvudet och rufvade skatten. Regin, som var skicklig smed, begaf
sig till konung Hjalprek och smidde hos honom. Hjalpreks son
Alf var gift mcd Hjördis, som förut varit maka till konung
Sigmund och med honom födt sonen Sigurd (Fafnersbane). Sigurd
uppfostrades hos konung Hjalprek. När han vuxit upp och
kommit till krafter, eggade honom Regin att uppsöka Fafner å
Gnitaheden, döda honom och taga hans skatt. Regin gaf honom för
detta ändamål ett utomordentligt svärd, och Sigurd lyckades med
detta att dräpa Fafner. När det var gjordt, kom Regin, som under
striden hållit sig undan, fram och lyckönskade Sigurd till den
utförda bragden. Men Regins uppsåt var att lönmörda Sigurd och
göra sig till ensam ägare af Fafners skatt. Regin skar ut hjärtat
ur ormen, drack af hans blod och bad Sigurd steka hjärtat, medan
Regin hvilade sig. Medan Sigurd gjorde detta, tog han med
fingret på hjärtat för att känna, om det var stekt. Då brände han
fingret och stack det i munnen. Så snart Fafners hjärteblod
kommit på den unge hjältens tunga, vardt denne »vis» däraf och
förstod, hvad fåglarne, som sutto i ett träd i närheten, sade. De
läto honom veta, att Regin hyste förrädiska tankar, och att han
borde döda smeden och själf taga allt guldet.
Denna saga bildar inledninnen till diktcykeln om Sigurd
Fafnersbane i dennas nordiska form. Sagan är diktad i kristen
tid med tillhjälp af fritt ombildade mytiska element.
Angeja, Angöja (Angeyia, »hon som gör öarna trängre»),
en af de nio jättemör, som kringvrida världskvarnen, »skärens
kvarn». De andra äro Gjalp, Greip, Eistla, Ejrgjafa, Ulfrun,
Imd, Atla och Järnsaxa. De kallas »Heimdalls nio mödrar»,
emedan han, den rena eldens, gnideldens, gud framföddes genom
kvarnstenarnes gnidning mot hvarandra.
Angerboda (Angrboða), »den gamla i Järnskogen», det namn,
som Gullveig bär, sedan hon blifvit förvisad till nämnda skog, där
hon förblifver med sina och Lokes barn, ulfjätten Hate och hans
bröder, intill Ragnarök.
An (Ánn), konstnär under Mimer. Saxo Grammaticus ger
Egil, den store bågskytten, bland andra namn, äfven namnet An
bågskytten (Ano sagittarius).
Anund (Onundr), binanmn till Valand.
Armt (Örmt), en af de älfvar Tor har att genomvada på
vägen till gudarnes tingsstad vid Urds brunn. 228.
Arvak (Árvakr), den ene af Sols hästar. 13.
Are, örnjätte. 169, 234.
Asar (Æisir, sing. Ass), i äldre form Anser. Benämningen
i sin vanliga och inskränktare betydelse omfattar Oden och hans
ättlingar; i vidsträcktare bemärkelse äfven de i Valhall upptagna
gudarna af vanastamn. De i Asgard varande gudinnorna kallas
asynjor (ásynjur). 9, 17, 18, 32-45, 242, 243.
Asabrag (Asabragr), binamn till Tor.
Asbro (Ásbru), binamn till bron Bifrost.
Asgard, i vidsträcktare mening den värld i Yggdrasils öfre
grenknippa, där asarne hafva sitt hemvist; i inskränktare mening
området inom Asgardsvallen, där Valhall och de andra asaborgarne
äro uppförda. 7, 17, 18, 19, 22, 23, 32, 43, 44, 50, 60, 75, 157,
179, 180, 185, 186, 226, 228, 233, 242.
Ask (Askr), människosläktets stamfader, danad af ett träd,
som uppvuxit ur ett ollon från världsträdet. 24, 25, 237.
Asken Yggdrasil (Yggdrasill), världsträdet. Det kallas äfven
Mimerträdet (Mimameiðr), emedan Mimer vårdat dess mellersta
rot, Saftträdet (Læráðr, Hrár viðr), emedan det näres af safterna
i de tre lifskällorna i underjorden, Ödesträdet (Mjötviðr) och
Vattenbegärliga karet (Sægjarnker). Se Yggdrasil.
Asmegir, Asens barn. Så kallas de i Mimers lund med
Balder boende människorna Lif och Leiftraser, som skola varda
stamföräldrar för den kommande världsålderns människor.
Asmund (Ásmundr), konung i Svitiod, son af Svipdag och
Fröja, en af hjältarne i »det första storkriget». 202, 206-209.
Asolf (Ásólfr), binamn till Valand.
Asvin (Ásviðr, asa vän), binamn till Mimer.
Atla, en af Heimdalls nio mödrar. Se Angeja.
Atrid (Atriðr), binanm till Oden.
Atride (Atriði), binamn till Fröj.
Auda (Auða), svanmö och växtlighetsdis, äfven kallad
Ladgun Svanhvit, syster till Idun (Hervör Allvitter), och gift med
Slagfinn-Gjuke. 103, 122.
Audumla (Auðhumla), urkon. 6, 7,14, 15, 223.
Aurboda (Aurboða), jätten Gymers hustru. Densamma som
Gullveig. 172, 174.
Aurgelmer (Aurgelmir), binamn till Ymer.
Aurvangalandet (Aurvanga sjöt), människosläktets eller den
germaniska mänsklighetens urland, sydligaste delen af
skandinaviska halfön. 24, 26, 27-31, 51, 115, 121, 123.
Ave (Afi), make till Amma och stamfader till de fribornes
ätter. Heimdall besökte hans hem i Aurvangalandet, och nio
månader därefter föddes därstädes sonen Karl, ljuslätt, med friska
kinder och spelande ögon. Då Heimdall inträdde hos Ave, satt
han och slöjdade en väfbom. Hans hår och skägg voro vårdade
och putsade och hans lifrock satt väl efter kroppen. Amma svängde
sländan. Hon hade dok om hufvudet, lin för barmen, duk om
halsen och vackra axelspännen. Hemmet var välburget, dess
innebyggare renliga och prydliga. Karl växte upp, trifdes väl och lärde sig
att tämja oxar, timra hus och lador, slöjda redskap och köra plog. 29.
*
B.
Baduhild (Bödvildr), en af Mimers döttrar, syster till Natt
och nattdiserna. Moder till Vidga Valandsson, en af det första
storkrigets hjältar. 124, 128, 151, 153, 196.
Balder, solgud, son af Oden och Frigg. Gift med Nanna,
dotter af Nöckve, luftkretsens och månens väktare. Balder har
binamnen Fal (»den älsklige») och Meile.
Om Balders död och bålfärd berättar »Gylfaginning» (en
afhandling i prosaiska eddan) följande historia:
»Sedan de blifvit kunnigt för alla, att ingenting skulle skada
Balder, blef det ett tidsfördrif för Balder och asarne, att han skulle
ställa sig på tingsplatsen, men alla de andra skulle, somlige skjuta
på honom, somlige hugga, somlige kasta stenar. Men hvad man
än gjorde, skadade det honom icke, och det tycktes dem alla vara
en stor heder. Då Loke, Laufejs son, såg detta, förargade det
honom, att Balder ej skadades. Han gick till Fensal och Frigg och
förvandlade sig i kvinnoskepnad. Då frågar Frigg, om den kvinnan
vet, hvad asarne förehade å tinget. Hon svarade, att alla sköto på
Balder, utan att det gjorde honom men. Frigg sade då: »hvarken
vapen eller träd skada Balder, ty jag har tagit ed af dem alla».
»Hafva alla ting svurit att skona honom?» frågade kvinnan. Frigg
svarade: »det växer en späd telning östan om Valhall, som heter
Mistelten; den syntes mig för ung att aflägga ed.» Därefter gick
kvinnan sin väg. Men Loke tog Mistelten och ryckte upp den och
gick till tinget. Där stod Had ytterst i mankretsen, ty han var
blind. Loke sade till honom: »hvarför skjuter du icke på Balder?»
Men han svarade: »emedan jag icke kan se, hvar han står, och
dessutom är jag vapenlös». Loke sade: »gör du som de andra och
visa, likasom de, Balder heder. Jag skall visa dig hvar han står.
Skjut på honomn med denna telning!» Had tog Mistelten och sköt
den på Balder efter Lokes anvisning; skottet gick igenom Balder,
och han föll död till jorden... Men asarne togo Balders lik och
buro det till hafvet. Ringhorne hette Balders skepp, det största af
alla. Gudarne ville skjuta det i sjön för att därpå göra Balders
bålfärd; men de fingo icke skeppet ur stället. Då sändes bud till
Jotunheim efter den gyg (jättekvinna), som hette Hyrroken. Hon
kom, ridande på en ulf med huggormar till tömmar, och hoppade
af hästen. Oden befallde fyra bärsärkar att hålla honom, men de
kunde icke få makt med ulfven, utan att kasta honom omkull.
Hyrroken gick till skeppets förstam och fick det i första taget
sådan fart, att eld stod ut från rullarne och alla land skälfde. Då
vardt Tor vred och grep sin hammare och skulle krossat hennes
hufvud, om icke alla gudarne bedt om fred för henne. Därefter bars
Balders lik ut på skeppet; men då hans hustru Nanna, Neps dotter,
såg det, öfveransträngdes hon af sorg och dog. Hon bars ut på
bålet, och detta antändes. Då stod Tor där och vigde bålet med
Mjölner; framför hans fötter sprang en dvärg, sons kallas Lit (Litr,
lax); honom sparkade Tor till, så att han kom i elden och brann.
Till denna bålfärd kom mycket slags folk. Först är att nämna
Oden, och att med honom foro Frigg och valkyriorna och hans
korpar; Fröj åkte i vagn efter den galt, som heter Gyllenborste
eller Slidrugtanne. Heimdall for på sin häst Gulltopp, och Fröja
for med sina kattor. Där kom också en mängd rimtursar och
bergresar.»
Denna af orimligheter uppfyllda framställning har sin källa
i en dikt af den hedniske skalden Ulf Uggeson, som lefde, då
kristendomen började införas på Island. Källan har emellertid ingen
annan del i orimligheterna, än att hon begagnats och blifvit
fullständigt missförstådd af Gylfaginnings författare, som lefde mer än
200 år efter Ulf Uggesons tid och hade oklara föreställningar om
sina fäders mytologi.
Omkring åren 985-990 höll den praktälskande isländske
höfdingen Olof Höskuldsson ett gästabud, hvarmed han invigde en
nyuppförd manbyggnad å sin gård Hjardarholt. En så ståtlig
byggnad hade man ditintills icke sett på Island. Panelningarna,
takbjälkarne och taket voro prydda med bilder, om hvilka det
säges, att de voro så vackra, att man tyckte salen se mycket
präktigare ut, när tak och väggar ej voro behängda med bonader. Bland
de inbjudne gästerna var skalden Ulf Uggeson. För att hugfästa
tilldragelsen och roa värdfolket och gästerna hade denne diktat ett
kväde, som skildrade salens utseende och därför kallats Husdrapa.
Särskildt hade sången till uppgift att noga beskrifva salens
bildverk, som framställde åtskilliga mytologiska tilldragelser: Heimdalls
strid med Loke om Brisingamen, Tors strid i Hymers båt med
Midgardsormen, samt episoder ur Baldersmyten. I likhet med alla
den tidens bildverk voro de af Ulf Uggeson besjungna af en
symbolisk-allegorisk karaktär. Därom vittna de strofer af Husdrapa,
somn kommit till vår tid. Bildverkets mästare hade bemödat sig om
att genom bifogade symboler så mycket som möjligt klargöra, hvilka
personer hans figurer föreställde, och hvilka de tilldragelser voro,
som han afbildade. Ulf Uggeson å sin sida framställde i ord en
så trogen kopia som möjligt af hvad konstnären framställt i bild,
hvadan han också, till gästernas roande, besjöng som rena
verkligheter de symbolisk-allegoriska elementen i bildverket. När
konstnären ville göra tydligt, att en af de personer, som deltogo
i Balders likfärd, var Oden, lät han denne följas af Odens korpar
och hans valkyrior. För den skull sjöng Ulf Uggeson, att
korparne och valkyriorna följde Oden i liktåget. När konstnären
ville klargöra, att med en annan af hans figurer menades Fröj,
sällade han till denne åkerbrukets symbol, galten Gullenborste; Ulf
Uggeson sjöng fördenskull, till åhörarnes förlustelse, att äfven
galten deltog i likfärden. När konstnären ville i bild tolka den i
Baldersmyten liggande tanken, att Balders död var en förlust för
världen, och att han var så älskad, att det till och med fanns
rimtursar och jotunheimsboar, somn sörjde honom, så gjorde han det så,
att han lät äfven rimtursar och jättar uppträda i likfärden, och Ulf
Uggeson, troget fasthållande sin uppgift att skildra bildverket
sådant det var, lät också sådana väsen deltaga i tåget, ehuru de äro
enligt myten portförbjudna i Asgard och säkerligen icke blifvit at
gudarne inbjudna till högtidligheten. När konstnären ville uttrycka,
att Gullveig och Loke voro de, som förorsakade Balders död, och
att dem förutan Ringhorne aldrig lupit ut med Balders bål i
hafvet, ställde han Gullveig (Hyrroken, »den eldrökta», den förgäfves
brända) vid skeppets framstam och lät henne rycka i denna, medan
han under skeppets bakstam framställde Loke i dennes vanliga
skepnad af en lax (Litr). För att tydliggöra hvem han menade med
kvinnan, som drog ut skeppet i hafvet, begagnade han flere utvägar:
1) han ställde Tor med hammaren lyftad mot Gullveig-Hyrroken,
emedan Tor med hammaren dödat henne i myten; 2) han
tecknade eldslågor under skeppet, emedan Gullveig af gudarne blifvit
bränd och Balders död och följande bålfärd var en af henne härför
utkräfd hämnd, och 3) han gaf henne till ridhäst Fenrer och till
tyglar ormar, emedan hennes halfsvedda hjärta födde med Loke
Fenrer, Midgardsormen och deras gelikar. Att med laxen
menades Loke, tydliggjordes så, att Tor sparkade laxen in i elden,
emedan Tor var den, som förskaffade Loke ur Franangers fors in
i de hålor för underjordisk eld, som finnas i hans fängelse å
Lyngveholmen.
Allt detta framställdes i Ulf Uggesons sång så, som det
förekom i konstverket, och emedan Litr, lax, ur icke blott ett binamn
till Loke, utan äfven till en dvärg, som nämnes i Völuspas
dvärglista, vardt laxen gjord till »dvärgen Litr».
När konstnären slutligen ville tydliggöra, att Had ouppsåtligt
dödade Balder, och att Loke var den verklige banemannen, tillgrep
han ett äfven af andra svmboliserande konstnärer nyttjadt medel,
i det han framställde Had blundande, när han afsköt skottet, och
Loke bredvid honom riktande hans båge.
Därifrån kommer »Gylfaginnings» orimliga uppgift, att Had
var blind, ehuru han både i isländska källor och hos Saxo skildras
som idrottsman, krigare och utmärkt bågskytt. De naturmytiska
och mythistoriska gissningar, som detta missförstånd föranlett, äro
förkastade. 17, 23, 34, 37, 44, 98, 105-114, 162, 164, 181,
239, 246.
Balders ögonlock, Balders brå (Baldrs brá), blomsternamn.
Öfver hela den germaniska världen hafva vissa blommor blifvit
uppkallade efter Balder. Namnet Balders brå, hvarmed dels
anthemis cotula, dels matricaria inodora blifvit uppkallad, förekommer
ännu i södra Sverige, Danmark, Norge, Island, Färöarna och norra
England (Baldeyebrow). I vissa delar af Tyskland kallas
liljekonvaljen »weisser Baldrian» (Baldrian är en biform till Balder, likasom
Wolfram till Wolf, Sintram till Sindre o. s. v.). I öfre Österrike
kallas den Faltrian, i trakten af Salzburg Villumfalum och i
Tyrolen Fildron-faldron. Jämför Baldersnamnet Fal. Det botaniska
namnet Valeriana, hvarur man velat förklara dessa benämningar,
har med dem ingenting att skaffa.
Balöjg, Bilöjg (Báleygr, Bileygr), binamn till Oden.
Bambur (Bömburr), dvärgnamn.
Baningar, Lokes söner och klanfolk, 175, 195, 240, 243, 244.
Bara, (Bára, bölja). I pros. eddan säges hafsjätten Öger haft
med Ran nio döttrar: Himmelglöva (Himinglœfa), Dufva (Dúfa),
Blodighadda (Bloðughadda), Häfring (Hefring), Unn (Uðr), Rönn
(Hrönn), Bölja (Bylgia), Bara (Bára) eller Drafn och Kolga. De
äro en senare tids personifikationer af böljan, och intet bevis
föreligger för att de haft nagon betydelse för mytologien.
Barre (Barrí), den tysta lunden, hvari Gerd stämde möte
med Fröj. 170.
Baugregin (»guldringarnes verkmästare»), binamn till Mimer.
Bavur (Bafurr), dvärgnamn.
Becke, Gudhorms rådgifvare, densamme som Loke. 198,
200, 202, 203, 207.
Beisla (Beizla, Bestla), Mimers syster, Odens moder. 7, 8.
Bejla, Böjla (Beyla), hustru till Fröjs tjänare Byggver, som
tillser världskvarnens mäld och dess fördelning öfver jordgrunden.
Då Loke infann sig å gästabudet hos Öger och »blandade bitterhet
i gudarnes mjöd», hotade Byggver att krossa honom i sin kvarn.
Till gengäld kallade Loke Byggver en örontasslare hos Fröj och
en orättvis fördelare af kvarnmälden, och hans hustru Bejla en
smutsig trälinna. 15.
Bele (Beli), höfding för de skällande jättarnes stam, till
hvilken Valand öfverlämnade Fröj och Fröja. Bele dödades af
Fröj med ett hjorthorn. 99, 134, 136.
Bergelmer (Bergelmir), rimturs, son af Trudgelmer och
sonson af Aurgelmer-Ymer. 7, 11, 16.
Berling (Berlingr), en af de fyra konstnärer, som smidde
Brisingamen.
Bicke (Bekki, Bikki), Lokes namn, då han var Gudhorms
rådgifvare.
Biflinde (Biflindi), binamn till Oden.
Bifrost, Bifrast (Bifröst), bron, som förenar Asgard med
underjorden. Kallas äfven Asbro, Bilröst och Tjodvitners fisk.
18, 19, 41, 204, 226, 228, 233, 242.
Bil, dotter af Ivalde och syster till Hjuke, med hvilken hon
vardt upptagen af månguden. 85, 86.
Billing, aftonrodnadens herre, varnernas höfding, fader till
Rind och morfader till asaguden Vale. 13, 39, 113, 224.
Bilskirner (Bilskírnir), binamn till Valhall. Prosaiska eddan,
stödjande sig på ett uttryck hos skalden Gamli, antager med orätt,
att Bilskirner är Tors borg. 44.
Bivur (Bifurr), dvärg.
Bjärt (Björt), en af Fröjas diser. 39, 158.
Blain (Bláinn), binamn till Ymer.
Blid (Bliðr), en af Fröjas diser. 40, 158.
Blind (Blindr), kallad Illsluge (Bölvísi). Under detta namn
uppträder Loke som rådgifvare hos konung Hadding. 198, 206.
Blodighadda, en af böljans personifikationer. Se Bara.
Blodighove (Blóðughófi), Fröjs häst. 245.
Bodn (Boðn), ett af namnen på Mimers källa.
Borgar (Borgarr, Borcarus), den förste domaremi-jarlen i
Aurvangalandet, Halfdans fader, 29, 31, kallas äfven Sköld.
Borghild (Borghildr), densamma som Drott, Sköld-Borgars
maka och Halfdans moder.
Brage (Bragi), Odens son, Valhalls skald, gift med Idun.
38, 86, 161, 181, 193, 199, 216, 218, 233.
Breidablik (Breiðablik), Balders och asmegirnas, d. v. s.
Leiftrasers och Lifs borg i Mimers lund. 45, 105, 112, 151 162,
163, 233, 239, 246.
Brimer (Brimir), binamn till Mimer. Äfven svärdsnamn.
Brisingamen (Brísingamen), Fröjas bröstsmycke. 23, 73, 210 211.
Brock, underjordskonstnär, son af Mimer. 78, 91, 92, 93.
Brune (Brúni), dvärg.
Budlungar, se »Fader» och Danp. 29.
Bur (Burr), Odens fader, gift med Beisla, Mimers dotter. 7, 8, 15.
Bure (Buri), gudarnes stamfader, Odens, Höners och Lodurs farfader. Sid. 7, 8.
Bure (Buri), dvärg.
Byggver, Fröjs tjänare. Se Bejla. 15.
Byleist (Byleistr), Lokes och Helblindes broder. Stormjätte. 42, 242.
Byrger (Byrgir), mjödkällan, hvars innehåll tillika med Bil
och Hjuke upptogs till månen. Sån, hvari de båda syskonen buro
den ur Byrger östa saften, kallas Sægr och såstången Simul eller
Sumul. 85, 89, 90.
Böltorn (Bölþorn), binamn till Ymer.
*
D.
Dag, son af morgonrodnadsalfen Delling och Natt. Ljusalfernas stamfader. 13.
Dain (Dáinn), ett epitetnamn till en af de förnämste
underjordssmederna. Han nämnes några gånger vid sidan af
Minmersonen Dvalin och är antagligen densamme som Sindres medhjälpare
Brock. I dikten Hyndluljod kallas de smeder, som gjort Asgards
gyllene galt, Dain och Nabbe; i prosaiska eddan kallas de Brock
och Sindre.
Epitetnamnen Dain (Död) och Dvalin (Försänkt i dvala)
anspela säkerligen på de öden, som desse konstnärer rönt i
gudasagan. Då den allegoriserande dikten (Grimnersmal vill uttrycka,
att döden och sömnen äro betydelsefulla makter i världsförloppet,
låter den Dain och Dvalin i hjortskepnad uppehålla sig i
Yggdrasils krona. En senare hand har till dessa hjortar fogat två
andra: Dúneyrr och Dúraþrór, hvilkas namn äfven synas häntyda
på hvila och slummer. 31.
Danp (Danpr), urtidshöfding, fader till Sköld-Borgars hustru
och Halfdans moder Drott. Likasom Halfdan har äfven Drott, i
sin egenskap af de germaniska konungaätternas moder, åtnjutit
gudomligt anseende. Danp är sannolikt densamme som Budle,
budlungarnes stamfader.
Delling, morgonrodnadsalfen, utanför hvars dörrar dvärgen
Tjodrörer (þjóðreyrir) hvarje morgon sjunger väckelse- och
välsignelsesången öfver världen. Delling har med Natt födt Dag, och
han är väktare öfver Breidablik, dit intet orent eller ondt får
komma. 13, 105, 157, 162.
Diar (Díar), en gammal, nästan förgäten benämning på
gudarne. Luftkretsen kallas »diarnes fjärd». I kristen tid har namnet
antagits betyda tempelföreståndare. Detta sedan mytologien blifvit
historierad och Oden troddes hafva varit en jordisk konung och
de tolf asagudarne hans rådgifare och offerföreståndare.
Dis, diser (dís, dísir), kvinnliga gudomligheter af högre och
lägre börd. Närmast användes namnet om nornorna och deras
tjänarinnor, fylgiorna, hamingorna. 225, 234.
Dolgtraser (Dólgþrasir), dvärg.
Dore (Dori), en af de under Dvalin arbetande konstnärer,
som prydde Breidablik.
Drasul (Drösull), Dags häst.
Draug (Draugr), högbebyggare. 237.
Draupner (Draupnir), 1) Odens märkvärdiga ring. 78, 111,
163, 166, 168, 189; 2) Dvärgnamnn.
Drome (Drómi), den andre af de fjättrar, som Fenrer sprängde,
innan han vardt bunden med bojan Gleipner.
Drott, Danps dotter, Sköld-Borgars maka, Halfdans moder.
Sannolikt densammna som Tacitus omtalar under namnet Tanfana.
116-118, 144, 145.
Duf (Dúfr), dvärg.
Durin (Durinn), äfven Durner (Durnir),
densammne som Surt,
underjordseldens personliga makt, fader till Suttung-Fjalar och
stamfader till Suttungs söner. Han var i tidernas morgon gudarnes
vän och samarbetare med Mimer; vardt därefter gudafiende och
gömmare af Byrgers mjöd. Deltager i Ragnarökstriden, förer där
Valandssvärdet och åstadkommer världsförbränningen. 12.
Dvalin (Dvalinn), Mimerson och en af underjordens förnämste
konstnärer, sannolikt densamme som Sindre. Han, likasom Dain,
bredvid hvilken han mer än en gång omtalas, fick i tidernas morgon
smaka vishetskällans mjöd, som därför kallas »Dvalins dryck». Han
var runomästare och skald. Kunskapen om runorna spreds af
honom bland dvärgarne, liksom af Dain bland alferna, och drapan
liknas vid ett smycke som »klingar fram mellan Dvalins fingrar».
Han var en af de konstnärer, som smidde Brisingamen och det i
hjältesagan ryktbara svärdet Tyrving. Dvalins döttrar äro
människoälskande diser, som tillika med diser af asa- och alfbörd välja
mödrar åt de barn, som skola födas till världen, och främja deras
födelse, Dvalin hade under sin ledning en flock af konstnärer,
somn prydde Breidablik, men som efter brytningen mellan gudarne
och urtidssmederna deltogo med svearne i folktåget från Svarins
hög till Aurvangalandet. Dvalin ställes af myten i nära förbindelse
med Delling. Dennes son Dag kallas Dvalins lek-vän. Så kallas
äfven Sol. Dvalins häst heter Modner. Dvalins namn angifver,
att han är en af de sju Mimers söner, som blifvit stuckna med
sömntorn och sofva i vapen- och smyckefyllda salar, till dess
Heimdalls lur väcker dem att deltaga i den sista striden. 25, 31, 184.
Om den symboliska hjorten Dvalin, se Dain.
Dvärgar, urtidskonstnärer, blott delvis föreställda som
småväxta. 12, 32, 212, 221, 222, 241.
*
E.
Ebur (Wild-Ebur, Vilifer, Ibor, Ebbo), i historierade
mytsagor och hjältesagor, binamn till Ivaldesonen Egil.
Edda, Aes maka, Träls moder. 28.
Eggter (Eggþér, »svärdvaktare»), jätte, frände till Gullveig,
delar med henne förvisningen till Järnskogen, där han vallar
Gullveigs vidunderhjordar och vaktar det där gömda Valandssvärdet,
som han öfverlämnar till Surts son Fjalar, när Ragnarök förestår.
171, 173, 219, 240, 243.
Egil (Egill), den ypperste af alla bågskyttar, Ivaldes son,
Valands och Slagfinns broder, Groas och därefter Sifs make, fader
till Od-Svipdag och Ull samt fosterfader till Tjalve. Han är en af
gudasagans förnämsta personligheter.
Egil förekommer i de mytologiska urkunderna, i hjältesagorna
och de historierade mytberättelserna under flere namn. Hans
vanligaste epitet är Örvandil (Örvandill, pilskötaren), i tyska sägner
Orentel. Däraf har man gjort Oren Tell, Uri-boen Tell, hvars
ryktbara bragd med bågen -- då han skjuter en pil från sin sons
hufvud -- är lånad från sagan om Egil. I den tyska
medeltidssagan om Kristi osydda rock uppträder Egil under namnet Eigel,
och hans son Od-Svipdag kallas där Orentel. I den i kristen tid
bildade sagan om Helge Hundingsbane uppträder Borgar-Skölds
son Halfdan som Helge och hans motståndare Egil kallas
Hödbrodd. Saxo upptager Egil i sin danska historia under
bågskyttnamnen Ano (Avo) och Toco.
Samtlige de tre Ivaldesönerna hafva haft sina djursymboler.
Egil bar i sin sköld bilderna af en vildgalt och en björn och har
blifvit uppkallad efter båda dessa bilder. På vildgaltsymbolen
häntyda namnen Ebur och Urnir, hvilkas betydelse är galt; på
björnsymbolen hans binamn Isolf. I Vilkinasaga uppträder han under
namnet Villefer (Wild-Ebur) som sin brorson Vidga Valandssons
beskyddare.
De tre Ivaldesönerna hafva slutligen äfven namn, hvilka
användts om dem i deras egenskap af jättevärldens bundsförvanter.
Valand kallas i denna egenskap Tjasse (Þjazi), Egil Gang (Gángr)
och Slagfinn Ide (Iði). 11, 38, 41, 45, 47, 60, 63, 65, 66-70,
80, 82, 84, 88, 98, 99, 100, 101, 103, 115, 119, 120, 123, 130,
131, 133, 137, 140, 142, 146, 151, 191.
Eikenskjalde (Eikinskjaldi), konstnär.
Eiktyrner (Eikþyrnir, »ekstingare»), den ofvanför Asgard
belägna vattensamlare, hvarifrån de med vaferämne laddade
åskmolnen utsläppas. 19, 36, 186.
Einheriar, de efter döden till Valhall och Sessrymner
förflyttade Midgardshjältarne. 32, 44, 205, 242, 245.
Eir, läkedoms-asynja, tillhör kretsen af Fröjas diser och är
sannolikt, likasom Frid, Blid, Bjärt, Fröjas syster och dotter af
Njord. 39, 43, 158.
Eirgjava, Öjrgjava (Eyrgiafa), en af Heimdalls nio mödrar.
Ejlime, Öjlime (Eylimi), ursprungligen ett binamn till
månguden.
Elder (Eldir), tjänare hos Öger. Se Fimafeng.
Eldrimner, symbolisk kittel. Se Andrimner.
Elivågor (Elivágar), den med Hvergelmerkällan i förbindelse
stående hafsvik, vid hvilken Egil hade sin borg Ysäter. Viken,
som skiljer Jotunheim från Midgard, kallas äfven Raun (Hraunn),
Gandvik och Eindils (Örvandels) mo. 45, 47, 60, 67, 80, 82, 84,
86, 98, 115, 134, 204.
Eljudner (Eljuðnir), ett af namnen på det rike eller den borg
i underjorden, där Balder vistas.
Elle (Elli), jättinna. Personifikation af ålderdomen. 56.
Embla, människosläktets stammoder. Se Ask. 24, 25, 237.
Erik (Eiríkr), det namn, hvarmed Od-Svipdag uppkallats,
sedan han efter Halfdans död vardt nordgermanernas konung. Hans
halfbroder Gudhorm kallas, sedan han vardt storkonung, Jormunrik
(Jörmunrekr, Ermanrich), och dennes halfbroder Hadding Tjodrik
(Þjoðrekr, Tidrik, Dieterich). Den fornkonung Erik, åt hvilken
svearne på åttahundratalet byggde tempel, sedan en uppenbarelse
förkunnats dem, att gudarne gifvit honom värdighet af asagud, är
gudasagans Od-Svipdag, Fröjas make.
*
F.
Fader (Faðir), gift med Moder (Moðir). Med dessa
epitetnamn benämnas stamföräldrarna till de högbornes ätter, för att
beteckna deras samhällsställning såsom senare uppkomna, i jämförelse
med de fribornes, hvilkas stamföräldrar kallas Ave (farfader) och
Amma (farmoder), medan det lägsta ståndets kallas Ae (farfars
fader) och Edda (farfars moder).
Faders och Moders personligheter och hem skildras som än
prydligare än Aves och Ammas. I salens dörrstolpe satt ring,
golfvet var strödt. Ett äkta par satt därinne, såg hvarandra i ögonen
och »lekte med fingrarne». Husfadern snodde en bågsträng, krökte
almvirke till en båge och skäftade pilar. Husfrun sysslade med sin
dräkt. Hon hade högt uppsatt dok, på hennes bröst glänste ett
smycke, klädningen var lång och linnet blåstripigt. Hennes änne
var klarare, hennes barm hvitare och hals skärare än den hvita snö.
När Heimdall kommit, tog Moder en hvit, med mönster sirad duk
och bredde öfver bordet, hvitt hvetebröd lades på duken. Kanna
med vin och kostbara bägare, silferbeslagna fat med svinkött och
stekt fågel framsattes. Heimdall stannade där tre dygn, och nio
månader därefter födde Moder en son, som vattenöstes och
kallades Jarl. Gossen hade ljust hår, blomstrande kinder och skarpa
ögon. Han växte upp, snodde bågsträng, böjde alm till bågträd,
skäftade pilar, kastade till måls med spjutet, red å hästrygg, jagade
med hundar, svängde svärd och simmade.
I den hedniska sagan om Heimdalls vandring -- hvaraf
sången om Rig är en öfverarbetad kopia -- har detta hus varit de
högborna ätternas, främst sköldungarnes stamhem och medelpunkt,
och gossen, som efter Heimdalls besök därstädes födes, är den
förste »jarlen» och »domaren» Sköld-Borgar, som i sin ordning
varder Halfdans, den förste konungens, fader. I den i kristen tid och
på fri hand hopsatta Ynglingasaga svarar Domald (Dómvaldr) till
Fader, Domar (Dómarr, domaren) till jarlen Sköld-Borgar, och
Dyggve (Dyggvi, »den värdige») till Halfdan. Dyggve är, likasom
Halfdan, son af Danps dotter Drott och, likasom denne, den förste
med konunganamn, hvilket bevisar deras ursprungliga identitet. I
den äldsta hedniska »Yng1ingasaga» eller »Ynglingatal» hafva äfven
desse tre, Domald, Domar och Dyggve (Sköld-Borgars fader,
Sköld-Borgar själf och Halfdan) haft sin plats, emedan Halfdan efter sitt
segerrika tåg mot Norden varder äfven svearnes konung, och
emedan ynglingar (skilfingar) och sköldungar hafva gemensam mytisk
rot. De förste och egentlige ynglingarne äro emellertid Ivalde och
hans släkt. Ivalde, som äfven hetat Svigder, Svegder, är den
förste bland dem och omtalas som konung öfver Svitiod det stora,
hvars sydliga del bebos af svearne och hvars nordliga trakter
innehafvas af »skridfinnarne» och de vid Elivågor vakthafvande alferna,
hvarför Ivalde äfven kallas Finn, Finnalf och Finnkonung. Utan
tvifvel är det i sammanhang därmed som hans söner Valand, Egil
och Slagfinn skildrats som utmärkte skidlöpare och jägare. I den
senare Ynglingasaga, sådan hon föreligger i Heimskringla, bär
Svegders son namnet Vallande eller Vanlande, en korrumperad
form för Valand; bortser man från hvad som i texten i denna
saga blifvit hopdiktadt om honom, och håller man sig till hvad
den ur hednaskalden Tjodolfs Ynglingatal lånade strofen förmäler
om hans död, finner man, ehuru strofen antagligen öfverarbetats
af kristen hand, att det är Valand-Tjasses död i lågorna kring
Asgard som omtalas. Vanlande, heter det där, var på färd till
Oden, d. v. s. till Asgard, när hans död inträffade; denna
föranleddes af ett trollkunnigt väsen, och »så brann å »Skútu»
(Asgardsälfvens) strand den med smycken frikostige, som Mara (nattdisen
Sinmara, »senskärerskan», Mimers maka) förorsakat kval». -- Efter
Dyggve följer i den förfalskade Yng1ingasaga Dag den vise,
likasom i den verkliga Ynglingasaga Svipdag den vise efterträder
Halfdan, sedan denne fallit för Valandssvärdet, hvilket i den
ursprungliga Ynglingasaga spelat samma roll som Visburs guldsmycke
i den senare, och hvad i denna berättas om Dags död, är icke
annat än en förvrängning af myten om Svipdags.
Detta hvad vidkommer ynglingaättens mytologiska förhållande
till sköldungarne. De i hjältesagan ryktbare gjukungarne utgöra,
såsom härstammande från Slagfinn-Gjuke, en gren af ynglingarne och
hafva, i en senare tid, fått tillika med dem benämningen niflungar
(nibelungar). Andra ryktbara mytiska ätter äro budlungarne,
hildingarne, ylfingarne, amalerna, harlungarne och häklingarne
(hegelingarne). Danp, Drotts fader och Halfdans morfader, synes hafva
varit budlungarnes stamfader. Hildingarnes stamfader Hilder var,
innan Drott förmäldes med Sköld-Borgar, gift med henne och hade
med henne sonen Hildeger. Enligt den tyska dikten Biterolf äro
ylfingarne komne från samma släkt som hildingarne. Amalerna
härstamma från Halfdans fosterbroder och Haddings fosterfader
Hamal, son af Hagal. Från Hagal härstammar äfven en annan
ätt, häklingarne, hegelingarne, från hvilka lodbrokiderna utgått.
Harlungarne utgöra en gren af Sköld-Borgars ätt och ställas på
samma gång i nära samband med Brisingamens smeder eller
Mimers ättlingar, hvadan de äro fränder äfven till Vidga Valandsson,
som på fädernet är af Ivalde- eller ynglingasläkten och har
Mimerdottern Baduhild till moder.
Fafner (Fáfnir), se Andvare.
Falhofner (Falhófnir), en af asarnes hästar. 228.
Farbaute (Fárbauti), jätte, Lokes, Byleists och Helblindes
fader. 42, 80.
Farmatyr, binamn till Oden.
Feng, binamn till Oden.
Fenja, jättemö. Om henne och hennes syster Menja berättar
en senare, efter myten om världskvarnen bildad saga följande:
Sköld hade sonen Fridleif, som styrde Danmark efter honom.
Fridleifs son hette Frode. Han vardt konung efter sin fader vid
den tid, då kejsar Augustus gjorde fred öfver hela världen och
Kristus föddes. Men emedan Frode var den mäktigaste konungen
i nordanlanden, kallade nordmännen efter honom freden med
namnet Frodefreden. Ingen människa skadade då den andra, äfven om
man träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden.
Och då fanns ingen tjuf eller rånare, så att på Jalangers hed låg
en guldring länge, utan att någon rörde honom. Konung Frode
besökte i Svitiod den konung, som hette Fjölner; där köpte han
två trälinnor, Fenja och Menja, som voro stora och starka. I
Danmark funnos då två kvarnstenar så stora, att ingen var stark nog
att draga dem; och hade kvarnen den egenskap, att hon mol hvad
den, som drog henne, begärde. Kvarnen hette Grotte, och den,
som gaf henne till Frode, hette Hengekäft. Konungen befallde
trälinnorna draga kvarnen och mala guld och fred och lycka åt
Frode; men då han icke unnade dem tillräckligt hvila och sömn,
molo de en fientlig härs ankomst, och samma natt kom en
sjökonung Mysing och drap Frode och tog mycket byte. Därmed
slutade Frodefreden. Mysing tog med sig ombord både kvarnen
och de båda trälinnorna och befallde dem mala salt. Det gjorde
de, men vid midnatt frågade de Mysing, om han icke fått salt
nog. Han befallde dem mala mer, och kort därefter sjönko hans
skepp. Grotte sjönk till hafvets botten och fortfar där att mala.
Däraf kommer, att hafvet är salt. Ebb uppstår, när hafsvattnet
störtar ned genom kvarnögat.
Äldre än denna berättelse och bevarande flere minnen af
den verkliga myten är den s. k. Grottesången. Vidkommande
myten om Fenja och Menja se 101, 198, 200, 208.
Det bör tilläggas, att Fenja och Menja, som i myten
uppträda på Ivaldesläktens sida, voro befryndade med denna släkt.
De jättar, som voro Fenjas och Menjas fäder, hade till moder
samma jättinna, med hvilken Ivalde födde Valand, Egil och
Slagfinn. 101, 198, 200, 208.
Fenrer (Fenrir), Fenrersulfven, son af Loke och Gullveig.
51, 103, 175, 212, 215, 218, 230, 236, 240, 241, 245.
Fensalar (Fensalir), Friggs borg, belägen i hennes
födelsehem, Vanaheim. 25.
Fimafeng, en af Ögers tjänare. Då Loke hörde, att
Fimafeng var en pålitlig och duglig tjänare, slog han ihjäl honom.
Fimbultul (Fimbulþulr), binamn till Mimer.
Fimbultyr anses vara ett binamn till Oden.
Fimbulvinter. 101, 240.
Finn, Finnalf, Finnkonung, binamn till Ivalde. 48.
Fjalar, eldjätte, son af Surt, kallas äfven Suttung. 54, 57,
85, 87, 89, 240, 243.
Fjölner, binamn till Oden.
Fjölsvinn (Fjölsviðr), binamn till Oden.
Fjörgynn, binamn till Frigg.
Fjörgynn, vanagud, Friggs fader.
Fjörsvartner, binamn till Natts häst Rimfaxe.
Fold, binamn till Frigg. 31.
Folkvang, Fröjas område i Asgard. 44, 72, 212.
Fornjot (Fornjótr), jätte, dödad af Tor. Stormen och den
härjande elden framställas som hans söner. När man i kristen tid
antog, att Oden egentligen varit en människa, en konung, som i
spetsen för en skara trojaner invandrat till Norden, antog man i
sammanhang härmed, att jättarne varit en människostam, som före
trojanernas ankomst hit befolkat Norden och haft en konungaätt,
»den fornjoterska», som börjat med Fornjot och slutat med Gylfe.
»Den fornjoterska konungaätten» spökade i våra historiska
skolböcker ända intill Erik Gustaf Geijers tid. Den på Island
hopsatta Ynglingasaga, som börjar med Oden som invandrarehöfding
och fortsätter med Njord, Fröj, Fröja och Ivalde-Svegder, som
sveafurstar, borde äfven förvisas därifrån.
Forsete, asagud, Balders son. 37, 38, 45, 181, 220.
Franangers fors (Fránangrs foss), vattnet, hvari Loke i
laxskepnad fångades af gudarne. 217.
Freke, 1) den ene af Odens ulfhundar, kallas äfven Gifr;
den andre är Gere. 2) Ulfbenänmning i allmänhet. 33, 44, 158,
160, 212.
Frid (Fríd), en dis i Fröjas omgifning. Sannolikt en af
hennes åtta systrar. 40, 158.
Fridla, son af Harlung, frände till Halfdan. 203.
Frigg, gudinna af vanabörd, Odens maka, Asgards drottning.
Kallas äfven Fjörgyn, Lodyn (Hlóðyn), Jord (Jörð), Fold, Lin
(Hlín). 22, 23, 25, 31, 35, 37, 39, 43, 50, 108, 112, 162, 163, 181.
Froste, symboliskt namn på en deltagare i det af
fimbulvintern förorsakade tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.
Fröj, vanagud, Njords son, Fröjas broder, jordbrukets gud.
Har binamnen Atride och Menglad (Menglaðr). Hans syster Fröja
har sammna binamn i feminin form (Menglöð). 15, 23, 38, 40, 45,
47, 77, 78, 93, 99, 102, 115, 129, 132, 134, 138, 141, 142, 154,
155, 165-172, 175, 177, 181, 184, 186, 188, 190, 199, 211,
242, 245.
Fröja, asynja, Njords dotter, kärlekens och fruktsamhetens
gudinna, gift med Od-Svipdag. Kallas äfven Menglad (Menglöð),
Mardall (Mardöll), Syr, Gefn, Horn (Hörn), Skjalf, Gunnvor. 23,
39, 43, 44, 50, 72, 75, 81, 102, 103, 129, 132, 134-142, 155,
156, 158, 160, 161, 170, 173, 181, 197, 201, 205, 207, 210,
212, 225.
Fulla, asynja, Friggs syster och förtrogna. 43, 163.
Fylgior, hamingor, nornor, som äro människornas osynliga
ledsagare och skyddsandar. 25, 225, 229, 232, 233.
*
G.
Gambantein, Valands hämndesvärd. 104, 110.
Gandul, valkyria.
Gandvik, den trollska viken, benämning på vattnet Elivågor
(Raun), som skiljer Midgard från Jotunheim. 45.
Gang (Gángr), binamn till Egil.
Ganglate, tjänare hos Nifelhels härskarinna Leikin. En
tjänarinna hos densamma kallas Ganglat.
Gangrad (Gángráðr), binamn till Oden.
Gardrova (Gardrofa). I prosaiska eddan förtäljes följande
episod, som sannolikt tilldragit sig i kriget mellan asar och vaner:
Asynjan Gna (Gná), som Frigg utsänder i sina ärenden, har en
häst, som springer genom luft och vatten och heter Hofvarpner.
Vid ett tillfälle då hon red honom, sågo henne några vaner i
luften och frågade, hvem som for där. Gna svarade, att hon red å
Hofvarpner, som Hamskerper födde med Gardrova.
Garm. 1) Namn på mytiska ulfhundar i allmänhet. 2)
Ulfhund, som skäller vid Gnipahålan, då Ragnarök förestår, och det
ondas bundna makter varda lösa. 3) Jätten Hate, månens
förföljare, kallas Månegarm.
Gastropner (»den som tillbakavisar objuden främling»), vallen
kring Asgard.
Gaumul, underjords-älf.
Gaut (Gautr), binamn till Oden.
Gefion (Gefjun), asynja. Hon är ungmö, och de kvinnor,
som dö ogifta, komnma till henne. Oden säger i dikten Lokasenna
om henne, att hon känner släktenas öden lika väl som han. En
förmodligen svensk eller dansk lokalsaga har berättat, att hon med
fyra jätteoxar utplöjde ur svensk mark och förflyttade ett stycke
land, som nu är Seland, så att i Sverige en sjö (sannolikare Vänern
än Mälaren) uppstod, hvars strandinskärningar motsvara Selands
strandutrundningar, uddar och näs.
Gefion ur förmodligen en af Fröjas åtta systrar och dotter
till hafvets och segelfartens gud Njord, som bland angelsaksarne
burit namnet Geofon. Hon äger ett halssmnycke, om hvars åtkomst
den försmädlige Loke i Lokasenna berättar en historia, påminnande
om en, som i kristen tid diktades om huru Fröja fick Brisingamen.
Eder svuros i forntiden vid Gefions namn. Isländingarne under
medeltiden jämförde henne med Diana eller Minerva.
Gefn, binamn till Fröja.
Geirraud (Geirrauðr), jättehöfding. 46, 65-71, 166.
Geirskagul (Geirskögul), valkyria.
Geirvandil (Geirvandill, »den spjutskicklige»), ett binamn till
Ivalde, hvilken var lika ryktbar spjutkämpe, som hans son
Egil-Örvandil var bågskytt.
Geirvimul, en underjordsälf, som hvälfver vapen i sina böljor.
Geirönul, valkyria.
Geiter (»getherren»), binamnn till jätten Gymer. Likasom
jättehöfdingen Beles (»skällarens») män föreställts utrustade med
hufvuden, påminnande om hundens, har Gymers antagligen haft
ett utseende, som i ett eller annat afseende påmint om bocken.
Ett annat binamn till Gymer är Gullner.
Geld (hos Saxo Gelderus), binamn till Slagfinn-Gjuke.
Gerd, Gymers och Gullveig-Aurbodes sköna dotter, i hvilken
Fröj vardt förälskad. 40, 43, 165-175, 177.
Gere, den ene af Odens ulfhundar. Den andre är Freke. 33,
44, 158, 160, 212.
Gersime (»Smycke»), dotter af Fröja och Svipdag. 202.
Gevar (Gævarr, Gevarus), binamn till Nannas fader,
luftkretsens och månens väktare Nöckve. Kallas äfven Nep. Symboliseras
i dikten Fjölsvinsmal som den guldlysande hanen Vidofner, bland
hvars nystkotor den glänsande skära förvaras, som kan bota
Sinmaras sorg, och mot hvilken hon vill utlämna det i hennes förvar
varande Valandssvärdet.
Gifer (Gífr), 1) trolska väsen, som kringflyga i luften. Oden
och Tor äro stundom ute och rensa luften från dem; 2) binamn
till Odens ulfhund Freke. 33.
Gilling, Gylling, nyckeln till den underjordsport, genom hvilken
de döde ha att ingå. 226.
Gimle, den med guld taklagda sal, i hvilken den kommande
världsålderns människor skola bygga och njuta evig glädje. 246.
Ginnar, dvärg.
Ginnregin, benämning på gudarne; företrädesvis, som det vill
synas, på vanerna.
Ginnungagap, det tomma svalget i Kaos, hvari köld- och
värmeböljorna mötte hvarandra. 5, 8.
Gipul, underjordsälf.
Gisl, Gils, en af asarnes hästar. 228.
Gjall (Gjöll), älf i underjorden. 227.
Gjallarbron, den guldlagda bron öfver underjordsälfven Gjall.
163, 227.
Gjallarhornet, Heimdalls under världsträdet i underjorden
förvarade lur, hvarmed Ragnarök skall förebådas. 23, 241.
Gjalp, en af Geirrauds döttrar. Har någon tid varit bland
de jättemör, som draga världskvarnen, hvarför hon också räknas
bland Heinmdalls mödrar. 66, 68.
Gjuke (Gjúki), densamme som Slagfinn. Gjukungarne äro
hans ättlingar. 198, 200.
Glad, en af asarnes hästar. 228.
Gladsheim, det område inom Asgard, där Valhall står. 44.
Glansfälten (Glæsisvellir), Mimers rike i underjorden. 45.
Glapsvinn (Glapsviðr), binamn till Oden.
Glaser, lund med guldlöf framför Valhall. 44, 157.
Gleipner, bojan hvarmed Fenrer vardt bunden. 213, 214.
Glen (Glenr), Sols make.
Gler, en af asarnes hästar. 228.
Gna (Gná), asynja, Friggs budbärarinna. Ursprungligen har
Gna varit en allmän benämning på gudinnor eller diser.
Gnipahålan (Gnípahellir, brådbranternas håla). Garm skäller
utanför Gnipahålan, då Lokes och Fenrers bojor brista. 240.
Gnitaheden. Heden, där Fafner rufvade Valandsskatten.
Goe (Gói). En i kristen tid diktad norsk lokalsaga, som gör
jättarne till Nordens förste bebyggare, förtäljer, att Fornjot hade
tre söner, Lär (Hlér), Loge och Kare (Kári); att Kare (vinden)
hade sonen Jökul (isfält) eller Froste, som vardt fader till Snö
(Snær). Denne åter vardt fader till Torre (Þorri, barfrost), som
fick sönerna Nor och Gor, samt dottern Goe. Denna vardt
bortröfvad af en konung i Hedenmarken, Rolf i berget. Nor och Gor
begåfvo sig då ut att söka henne. Gor tog sjövägen, seglade förbi
de svenska öarna, kom till Danmark och for så vidare norr ut.
Nor drog från Kvenland till Lappmarken och öfver Kölen till
Trondhjemsfjärden. Sedan bröderna underlagt sig många landskap, möttes
de slutligen i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till
Hedemarken, där han träffade konung Rolf, som var son af Dovrejätten.
Nor äktade en syster till Rolf, och denne äktade Goe. Och var
detta anledningen till Norges bebyggande.
Till grund för sagan ligger myten om den första
fimbulvintern, då de nordiska landen behärskades af frostmakterna. Allt
det öfriga är fritt diktat.
I den svenska almanackan förekomma ännu namnen
Torsmånad (Januari) och Göjemånad (Februari), och enär Tor är en
mytisk personlighet och asagud, har man varit dess mer benägen
antaga, att Göjemånad också har sitt namn från en
mytpersonlighet, nämligen från en gudinna eller dis vid namn Göja, som skulle
varit Tors dotter samt sädens och fruktbarhetens främjarinna. De
äldre, på Island ännu nyttjade namnformerna äro þorra-mánaðr,
»barfrostmånad», hvaraf Torsmånad blott ur en förvrängning, samt
Góimánaðr, Goemnånad, eller Giemánaðr, som betyder den månad,
som närmast följer årets första nytändning (gæ, gie). Ett offer
som i nämnda månad förrättades, kallades efter månadens namn
Gói-blot. Om Goe därjämte varit en gudinnas namn eller binamn,
låter sig numera icke med säkerhet afgöra.
Goin (Goinn), namn, förmodligen symboliskt, på en orm som
gnager världsträdets rötter tillsammans med andra ormar: Moin,
Grabak, Grafvallad, Ofner, Svafner och Nidhögg.
Grafvitner. Goin (se ofvan) och Moin kallas Grafvitners
söner eller ledsagare.
Grane, en häst, som i hjältesagan rides af Sigurd
Fafnersbane. I myten har Grane tillhört den ene eller andre af de
ryktbare urtidskonstnärerna. Enligt den nordiska versionen af Sigurds
saga vistades denne i sin ungdom hos sin styffaders fader, konung
Hjalprek. Denne hade en smedja, hvari Fafners broder Regin
arbetade. Då Sigurd på Regins anstiftan fäller Fafner, medför
han hästen Grane, och då Hjalprek öfver hufvud framställes som
den, hvilken utrustar Sigurd för hans färder, är det antagligast,
att Grane varit att tillgå bland Hjalpreks hästar. Namnet
Hjalprek, Hjálprekr, är en folketymologisk öfverflyttning af det tyska
Elberich. Den tyska mytsagan har känt två konungar och
smeder, fader och son, med detta namn. Enligt Vilkinasaga anvisar
Mimer Sigurd, huru han skall komma i besittning af Grane, och
i Völundarkvida talas om »Granes väg», då Mimer-Nidad frågar
Valand, hvarifrån han fått allt det guld han har i Ulfdalarne.
Vilkinasaga vill äfven veta, att Sigurd i sin ungdom smidde hos
Mimer, och en närmare undersökning visar, att den äldre Elberich
är identisk med Mimer själf. Allt detta hänvisar på, att myten
omn Grane stått i förbindelse med myten om urtidssmederna.
Greip, jättinna, Gjalps syster, dotter af Geirraud. 66, 68.
Grepp, jättenamn, buret af tre bröder, tillhörande Beles stam
eller uppehållande sig bland denna stams jättar, då Fröj och Fröja
voro i deras våld. De tre Grepparne voro bland desse jättar
ansedda som skalder. 135, 136.
Grid, jättinna, asaguden Vidars moder. 38.
Grim (Grímr), binamn till Oden.
Grimner (Grímnir), binamn till Oden.
Griotunagard (stengard), jätten Rungners hem. 81, 83, 84.
Groa (Gróa), växtlighetsdis, alfhöfdingen Sigtryggs dotter, Sifs
syster, Egils och därefter Halfdans maka, moder till Od-Svipdag
(med Egil) och till Gudhorm (med Halfdan) 47, 61, 82, 84, 103,
119, 130-133, 140, 147, 148, 150, 190.
Grotte, namn såväl på mytens världskvarn som på sägnens
Frodekvarn. 14-16, 133, 234.
Gudhorm (Gudhormr), Halfdans och Groas son, Od-Svipdags
och Haddings halfbroder. Densamme som Jormunrek, Ermenrich.
120, 132, 190-192, 197, 198, 200, 202, 203, 206, 207.
Gudmund, i senare sagor binamn till Mimer.
Gullenborste, Fröjs galt, åkerbrukssymbol. Kallas äfven
Slidrugtanne och Hildesvin. 78.
Gullenkamme, tupp i världsträdet, som väcker einheriarne i
Asgard. 20, 158, 159.
Gullentanne, (»han med gyllene tänder»), binamn till den rena
eldens gud, Heimdall.
Gullfaxe, jätten Rungners häst, som efter hans död kom i
asarnes ägo och af Tor skänktes till hans son Magne. 80, 82.
Gullner, jätte, densamme som Gymer.
Gulltopp, Heimdalls häst. 41, 228.
Gullveig, den 3 gånger födda jättinnan, de onda runornas
och trolldomens upphof. Hon kallades Heid, då hon kringvandrade
på jorden och utlärde sina fördärfliga konster. Aurboda hette hon,
då hon var gift med Gymer. Angerboda kallas hon under sin
vistelse i Järnskogen. Såsom tre gånger bränd och likväl lefvande
bär hon binamnet Hyrrokin (Hyrrokin), »den eldrökta». 11, 22,
37, 42, 43, 49-51, 103, 105, 114, 164-166, 170, 172, 174-177,
179, 182, 195, 205, 212, 219, 220, 222, 239, 240, 243.
Gungner, Odens spjut. 77, 154, 179.
Gunn (Gunnr), valkyria.
Gunnar, son av Gjuke. 200.
Gunnlad, Gunnlöd, jättemö, Suttung-Fjalars dotter. 87, 89, 90.
Gunntorin och Guntro (Gunnþorin, Gunnþró), valkyrior.
Gunnvor (hos Saxo Gunvara), binamn till Fröja.
Gyller, en af asarnes hästar. 228.
Gymer, jättehöfding, Gullveig-Angerbodas make, Gerds fader.
46, 154, 165-168, 170-174.
Göll, valkyria.
Göndler, binamn till Oden.
*
H.
Had (Höðr), asagud, Odens son. Ur myten har han under
namnet Hedin inkommit i hjältesagan. Han har äfven varit kallad
Loddfafner efter en jätteorm, som han under en af sina jakter
fällde. Myten har icke framställt bonom som blind, utan som
utmärkt idrottsman och bågskytt. 37, 39, 98, 99, 106-108, 110,
112-114, 246.
Hadding, Halfdans och växtlighetsdisen Alvigs son, Gudhorms
halfbroder. Sedan han fällt sin faders banemnan Svipdag och
blifvit konung öfver många germanstammar, kallades han Tjodrek
(Dieterich, storkonung). Hadding betyder »den lockige», »den
hårfagre», och sannolikt har han kallats så, emedan han aflagt löfte
att icke klippa sitt hår, innan han hämnats sin fader och återfått
sin arfslott i hans rike. 190-202, 204, 206-211.
Haddingaland kallas lycksalighetsfälten i underjorden, därför
att Hadding fick nedstiga dit och se deras under, och emedan
Haddings fallne kämpar vistades där, innan de kommo till Valhall.
Saxo meddelar sagan därom.
Hafle, kämpe af jättebörd, Gudhorms fosterfader och deltagare
i hans strider. 190, 198, 200.
Hagal, Sköld-Borgars vän, Hamals fader, Halfdans fosterfader. 118.
Hake, jätte.
Halfdan, Sköld-Borgars och Drotts son, germanernas förste
konung, ansedd tillika som Tors son och hedrad med gudomliga
ärobetygelser. Han är Svipdags styffader, Gudhorms och Haddings
fader. Tacitus kallar honom Mannus. 31, 103, 116-122, 131,
132, 142-148, 153-155, 190, 191, 194-196, 203, 206, 238.
Hallenskide (Hallenskiði), binamn till Heimdall.
Hamal, Hagals son, Halfdans fosterbroder, Haddings
fosterfader, stamfader till den amaliska släkten. 118, 120, 121, 146,
194-196, 199-201, 206-909 220.
Hamder och Sörle, Svanhilds bröder. 203.
Hamingor (hamingjur), fylgior, kvinnliga skyddsandar. 25, 225.
Hamskerper, häst. Se Gardrova.
Hangatyr, (Hángatýr), binamn till Oden.
Hannar, dvärg.
Haptagud, binamn till Oden.
Har (Hár), binamn till Oden.
Harbard (Hárbarðr, gråskägg), egentligen ett Odensepitet, men
som Loke tillägnade sig vid ett i dikten Harbardsljod omtaladt
tillfälle, då han dref gyckel med Tor. Denne befann sig i
Jotunheim på återväg till Elivågor, då han såg framför sig ett sund
och på andra sidan detta en färjekarl med en båt. Sundet var en
genom trolldom vållad synvilla (en velafjörðr). Färjekarlen, som
hade utseendet af en yngling, var Loke. Tor, som kan vada äfven
genom de djupaste vatten, ville hellre, då han såg färjekarl och
färja vara till hands, begagna sig däraf; han ropade på
färjemannen och tillkännagaf sin önskan, och nu uppstod ett samtal,
hvarunder Loke uppträdde på det försmädligaste och retsammaste sätt
mot asaguden. Då denne frågar, hvad han heter, svarar han,
ehuru han har en ynglings utseende, »Gråskägg», och i denna
gäckande ton fortsätter han. -- I motsats till den verklige
Harbard-Oden, kallas Loke i en skaldestrof »svekfjärdens Harbard»
(Hárbarðr velafjarðar), och gudaförsmädande tal liknas vid en skränande
sjöfågel, som flyger ut från »svekfjärdens Harbards tandgård».
Hardgreip, jättemö, Haddings ledsagarinna, dotter af
Haddings fosterfader Vagnhöfde. 192, 193, 199, 200, 201.
Harlung, frände till Halfdan. 203.
Hate, ulfjätte, månens förföljare (Hate månegarm) har sitt
tillhåll i järnskogen. Kallas Rodvitners (Hróðvitnir) son. 223,
240, 243, 244.
Haugspore, uppräknas bland de konstnärer i Dvalins flock,
som deltogo i tåget från Svarins hög till Aurvangalandet.
Have (Haví), binamn till Oden.
Hedin, namn bildadt af namnet Had (Höðr, dativ. Heði). I
hjältesagor, som hämtat sitt stoff ur myten om Had, uppträder en
konungason med detta namn.
Heid (Heiðr). Under detta namn uppträdde Gullveig, när
hon kringvandrade i Midgard och där utlärde trollkonster. 51.
Heidraupner, binamn till Mimer.
Heidrun. 1) ett demoniskt nattväsen i getskepnad; 2) i
dikten Grimnersmal »den klara ström» (af heiðr, klar och runi, ström)
af mjöd, som fyller dryckeshornen i Valhall, symboliserad som en
get, som närer sig i det saftrika trädets (världsträdets) krona.
Heimdall, den rene eldens gud. Har binamnen Skef, Rig,
Stigande, Rate, Gullentanne, Hallenskide, Vindler, Rut. 16, 23,
26-32, 39-41, 49, 73, 88, 90, 102, 117, 118, 154, 157, 185, 193,
201, 211, 241, 244.
Heiptor, kvinnliga straffandar, väpnade med törnegissel. 229, 233.
Hel. 1) dödsriket, i synnerhet dess lycksalighetsängder; 2)
ödes- och dödsdisen Urd. I kristen tid, då det hedniska dödsriket
ansågs vara helvetet, fick Nifehelsväsendet Leikin namnet Hel.
Så i prosaiska eddan, medan i den poetiska Hel städse betyder dels
Urd, dels underjordens lycksalighetsrike, där Urds och Mimers
källor äro belägna. 8, 51, 224, 226-233, 236, 245.
Helblinde, vattenjätte, Lokes broder. 42, 241.
Helge Hjörvardsson. Med fritt begagnande af stoff ur
Baldersmyten har en dikt blifvit i kristen tid författad, hvars hjälte bär
namnet Helge Hjörvardsson och är skapad efter Balders förebild.
Helge Hundingsbane. Namnet på en hjälte, hvars saga blifvit
hämtad ur mytsagan om Halfdan.
Helgrindar, Helportar, ingångarne till underjorden. 226, 228.
Hepte, dvärg.
Hermod, binamn till Od-Svipdag.
Hervor Alvitter. I hjältesagan uppträder Idun dels under
detta namn, dels under namnet Segerdrifva.
Hild (Hildr), valkyria.
Hildebrand, krigare af hildingarnes släkt och befryndad med
amalernas. Haddings erfarne och trogne vän. 146, 194-196,190-201, 206, 209.
Hildeger, son af Hilder och Drott, Halfdans halfbroder. 145.
Hildegun, ljusdis, Nannas syster, Nöckves dotter, bortröfvad
och gift med Ivalde och moder till Idun och andra
växtlighetsdiser. 85.
Hilder (»krigaren»), hildingarnes stamfader. Har äfven kallats
Gunnar (krigaren).
Hildesvin (Hildisvini), binamn till galten Gullenborste, äfven
kallad Slidrugtanne.
Hildingar. 29, 144, 194, 195, 199.
Himmelsvärnet (Himinbjörg), det af Heimdall skyddade fästet
vid Bifrosts norra broände 41, 45, 185.
Hjalmbäre, Hjälmbäre, binamn till Oden.
Hjalmtrimul, Hjälmtrimul, valkyria.
Hjuke, Ivaldes son, som med sin syster Bil vardt upptagen
till månen. 85, 86.
Hjörvard. 1) binamn till Oden 2) binamn till jätten Eggter.
Hjörvard betyder, likasom Eggter, svärdvaktare.
Hoddgoda, en skattkammnare i Mimers rike. 233.
Hoddmimer, densamme som Mimer.
Hoddraupner, binamnmm till Mimer.
Hovvarpner, hästen, som gudinnan Gna rider.
Holt, Mimers lund.
Hornbore, dvärg.
Huge, personifikation af tanken. 58
Hugin, den ene af Odens korpar. Den andre är Munin.
19, 87, 102.
Hunkriget kallas det krig jättarne företogo mot Asgard, medan
vanerna härskade därstädes. 204.
Hvedrung, binamn till Loke.
Hvergelmer (»Kittelbrusaren»), den på Nidafjället under
världskvarnen belägna källa, som vattnar världsträdets nordliga rot.
5-8, 10, 14, 27, 38, 44, 46, 88, 151, 231, 234, 241.
Hymer, jättehöfding, gift med asaguden Tyrs moder. 22,
39, 46.
Hyndla, namn på en jättemö. Hyndluljod kallas en i
poetiska eddan intagen genealogisk dikt, bestående af hedniska
brottstycken med tillsatser från kristen tid. Främst bland dessa
tillsatser är diktens själfva inklädnad, enligt hvilken Fröja uppsöker
den i mytiska släktförhållanden hemmastadda jättemön Hyndla, för
att bedja henne vittna i ett arfsmål mellan Fröjas älskling Ottar
(Od-Svipdag) och en Angautyr.
Hyrr (den glädjerike), en af salarne i Asgardsvallen.
Hyrrokin (den eldrökta), binamn till den tre gånger brända
och pånyttfödda Gullveig.
Häfring, personifikation af böljan.
Hängekäft (Hengikjöptr), en jätte, som skänkte Frode stenarne
till hans Grottekvarn. Äfven en jättinna med detta namn omtalas.
Härfader, Härjafader, Oden.
Härfjätter (Herfjötur), valkyria, som åstakommer panik.
Härjan, binamn till Oden.
Härteit, binamn till Oden.
Höd, se Had.
Hödbrodd, binamn till Egil.
Högne, son af Gjuke. 200.
Höner, Odens broder. Har binamnen Vee, Långben
(Lángifotr) och Träskkonung (Aurkonungr). 9-11, 15, 17, 24, 25, 94,
96, 98, 181, 183, 184, 236, 239, 246.
Hörn, binamn till Fröja.
*
I.
Idaslätterna. I tidernas morgon arbeta gudarne och
urtidskonstnärerna på Idaslätterna, slöjda verktyg, smida, timra och bygga.
I världsförnyelsen samlas de öfverblifne gudarne där kring Balder.
12, 246.
Ide, binamn till Ivaldes (Idvaldes) son Slagfinn-Gjuke.
Idun, Ivaldes dotter, Valands halfsyster och käresta, därefter
Brages maka och asynja, ägarinnan af gudarnes föryngringsmedel.
23, 38, 43, 97, 98, 102, 103, 122, 125, 128-130, 142, 161.
Imbrecke, son af Harlung. 203.
Imd, jättemö, en af Heimdalls nio mnödrar.
Indride, binamn till Tor.
Inge, binamn till Svipdag, se Yngve.
Ingevoner, nordgermanerna.
Ingunar-Fröj, densamma som vanaguden Fröj.
Ire, dvärg.
Isolf, binamn till Egil.
Ivalde, alffurste. Födde med en ljusdis, Hildegun,
växtlighetsdiserna Idun, Auda och andra svanemör; med en jättinna
sönerna Valand, Egil och Slagfinn. Var med sina söner gudarnes
edsvurne väktare vid Elivågor, tills han bemäktigade sig det i
månskeppet förvarade mjödet från källan Byrger och därmed vardt
gudarnes fiende. Fientligheten mellan asarne och deras skyddslingar
å ena sidan, samt Ivalde och hans ättlingar å andra fortgår genom
flere släktled: först faller Ivalde själf i denna kamp; därefter hans
söner Valand och Egil; därefter Egils son Od-Svipdag och dennes
son Asmund. I hjältesagan, där Ivaldes ättlingar uppträda under
namnen niflungar och gjukungar, fortgår kampen mellan dem å ena
sidan samt å andra amaler och budlungar, som höra till Halfdans
af asarne gynnade släkt.
Ivalde förekommer i gudasagan och hjältedikten under flere
namn och epitet, såsom Geirvandil, Geirvadil, Vade, Allvalde,
Andvalde, Ölvalde, Svigder (Svegder), Svidur, Ölmod, Sumbl
Finnkonung, Vidfinn, Finnalf, Laudver.
Af dessa namn bilda Ivalde, Allvalde, Audvalde, Ölvalde så
till vida en grupp för sig, som de alla hafva till bestående
sammansättningsdel valde (valdi), mäktig, ett epitet, som bevarat sig
ur gudasagan in i de hjältesagor, där Ivalde återuppträder under
namnen Valthari, Walther, Valdere o. s. v. och där enskilda
moment af myten om honomn behandlas.
En annan grupp bildar namnet Ölvalde med Ölmod, Svigder,
Sumbl Finnkonung. Samtliga namnen i denna grupp hänvisa till
deras bärares egenskap af en i myten om mjödet uppträdande
personlighet. Svigder betyder »stordrickare» och Sumbl är ett
synonym till »öl», »mjöd».
Namnet Sumbl Finnkonung knyter sig på samma gång till
en tredje namngrupp: Finn, Vidfinn, Finnalf. Ivyalde, såsom
höfding och väktare vid Elivågor, som skilja Jotunheim från Midgards
nordligaste delar, föreställdes i myten såsom härskare öfver dessa
ängder, kända under benämningen Svitiod det stora eller Svitiod
det kalla och bebodda i söder af den nordligaste germanstammen,
svearne, och ofvanför dem af »skridfinnarne», finnarne. I myten
var således Ivalde den förste härskaren öfver svearne och finnarne.
Härifrån hans benämningar Svidur, Svidrer, Finnkonung, Finn,
Vidfinn och Finnalf. Härmed står säkerligen också i förbindelse,
att hans ättlingar, Valand, Egil, Slagfinn, Skade, Ull och Svipdag
skildras som utmärkta skidlöpare. Den än i dag bland
nordgermanerna fortlefvande föreställningen, att bland finnarne och
lapparne finnas utomordentliga trollkarlar, som genom hokus pokus
mäkta åstadkomma storm och oväder, har sin rot i myten om
Finnkonungs son Valand, som åstadkom fimbulvintern. Den likaledes
ännu icke utdöda föreställningen, att bland finnarne finnas de som
hafva insikter i en hemlighetsfull läkekonst, torde likaledes ha sitt
ursprung i myten om Valand, som skänker Idun »gudarnes
läkemedel mot åldrandet» och ännu i den tyska traditionen är
ihågkommen som en märkvärdig läkare. Myten om Ivaldes
höfdingsskap öfver svearne har fortplantat sig dels i hedniska källors
uppgifter därom, dels i den kristna Ynglingasaga, där hans namn
Svigder (Svegder), närmast efter de rena gudanamnen Oden, Njord,
Yngve Fröj och Fjölner, ställes i spetsen för ynglingaätten och
efterföljes af Vallande (Vanlande), hvilket namn är en korruption
af namnet Valand. Den strof ur hednaskalden Tjodulfs dikt
»Ynglingatal», som anföres i Ynglingasaga om Svigders död, är en
trogen beskrifning på Ivaldes död, sådan den i myten skildrats, och
i strofen om Vallandes död kan man ännu igenkänna myten om
Valands. Dennes egenskap af fimbulvinterns upphofsman har i
Ynglingasaga »historierats» i den form, att han hade »vintervist i
Finland hos Snö den gamle» och där fick dennes dotter Drifva.
Ivaldes binamn Geirvandil och Geirvadil tillkomma honom
såsom mytens förnämste spjutkämpe (Geirr betyder spjut).
Epitetet Geirvandil har sin parallell i epitetet Örvandil, som tillkommer
Ivaldes son Egil, bågskytten. Binamnet Geirvadil knyter sig på
samma gång till Ivaldes binamn Vade, som hänvisar på hans
egenskap af väktare vid Tors vadställe öfver Elivågor. Såsom vadare
har Ivalde själf blifvit skildrad i Vilkinasaga, där han bär sin
unge son Valand öfver ett sund.
Man behöfver blott erinra sig, att Ivalde i myten varit
skildrad som spjutkämpe, härskare öfver svear och finnar och väktare
vid Elivågors vadställe, samt att han spelat en roll i mjödmyten
för att finna förklaringen till samtliga dessa binamn. 10-12, 23,
40, 46-48, 85-91, 94, 191, 192, 196.
Ividja, benämning på Valands dotter Skade.
Iving (Ifing), benämning på lufthafvet. Säges i dikten
Grimnersmal vara en å, som aldrig fryser och som skiljer gudarnes
land från jättarnes.
*
J.
Jalk (Jálkr) Så kallar sig Oden, då han besöker Asmund
Svipdagsson. 207.
Jare, dvärg.
Jarl, epitet till Sköld-Borgar.
Jord (Jörd), binamn till Frigg.
Jormungand (Jörmungandr), Midgardsormen.
Jormungrund (Jörmungrund), underjorden. 19, 87, 243.
Jormunrek (Jömmunrekr), binamn till Gudhorm, sedan han
blifvit storkonung.
Jotunheim (Jötunheimar), jättelandet norr om Elivågor. 11,
18, 21, 22, 32, 36, 38, 45-47, 61, 62, 70, 72, 80, 82, 83, 87,
101, 109, 132, 134-139, 154, 170-172, 200, 221, 241, 244,
245.
Järavallarne (Jöruvellir), Aurvangalandets (sydligaste
Skandinaviens) gränsvall mot hafvet. 115.
Järnsaxa, Magnes moder och en af Heimdalls nio mödrar 36.
Järnskogen (Járnviðr), en i de nordligaste och östligaste
ängderna belägen skog, uppfylld af fasor och trolldom, tillhåll intill
Ragnarök för Gullveig-Angerboda, Eggter, Hate och andra
»Fenrers fränder». 100, 107, 174, 205, 219, 223, 240, 241, 243, 244.
Järnvidjor, enligt pros. eddan benämning på de jättinnor,
som uppehålla sig i Järnskogen.
Jättar, innevånare i Jotunheim.
Jökul, namn på en frostjätte.
*
K.
Kare (Kári), en vindjätte.
Karl, 1) binamn till Oden; 2) epitetnamn till det fria
ståndets stamfader. 29.
Karmt, älf, öfver hvilken Tor vadar på väg till domareplatsen
vid Urds brunn. 228.
Kerlaugar, två älfvar, öfver hvilka Tor på sina färder till
Urds brunn vadar. 228.
Kile, dvärg.
Kjalar, binamn till Oden. 208.
Kolga, personifikation af böljan.
Koll, jätte, dödad af Egil. 66
Kon, binamn till Halfdan, den förste konungen.
Kvaser, personifikation af mjödet, ursprungligen ett af
namnen på Mimers källa. Poesien kallas i ett strof af Einar Skalaglam
»Kvasers saft». En i kristen tid diktad berättelse i pros. eddan
säger, att när asar och vaner slöto fred, bekräftades detta därmed,
att de spottade i ett kar och skapade, till ett försoningsmärke, af
spotten en man vid namn Kvaser, som var utomordentligt vis,
men föll offer för två dvärgar, Fjalar och Galar, hvilka, när de
voro hans värdar, dödade honom, läto hans blod rinna i ett kar,
blandade det med honung och däraf gjorde skaldemjödet. Denna
pseudomyt om »försoningsmärket» Kvaser har sin enda grund däri,
att en halfstrof af Einar Skalaglam blifvit missförstådd eller
afsiktligt misstolkad af pseudomytens tillverkare. Jämför Son.
*
L.
Lack, (Hlökk), valkyria.
Ladgun Svanhvit, benämning på Slagfinns svanemö Auda,
Ivaldes dotter, Iduns syster.
Laudver, Lödver (Hlaudverr), binamn till Ivalde.
Laufej, Löfö (Laufey), Lokes moder, äfven kallad Nal (Nál) 42.
Leifners eldar, en underbar dryck. 193.
Leiftraser, den i Mimers lund boende stamfadern till en
följande världsålders människosläkte. 105, 112, 162, 233, 246.
Leikin, Lokes dotter, sjukdomsandarnas drottning. I kristen
tid förblandad med Hel (Urd, ödes- och dödsdisen). 51, 175, 195,
222, 226, 235.
Leipt (Leiptr), en älf, som med klart och skinande vatten,
vid hvilket eder svärjas, genomflyter underjordens
lycksalighetsfält. 233.
Lerbrimer, binamn till Ymer.
Lessö (Hlésey, Hléssey). På en ö med detta namn kämpade
Tor, enligt Harbardssången, en gång med »bärsärkabrudar»,
jättemör, som »förvillat allt folket» (genom att vid soluppgången sänka
ön i hafvet och vid solnedgången låta den stiga upp igen?). De
sökte sönderslå Tors skepp, som han dragit upp på land och ställt
där under kaflar; de angrepo honom med järnklubbor och hade
drifvit Tjalve på flykten. Äfventyret måste hafva tilldragit sig
vid den tid, då vid fimbulvinterns aftagande Norden åter
nybyggdes, och Tjalve, beskyddad och understödd af Tor, återbefolkade
öarna i de skandiska farvattnen.
Äfven i hjältesagan spelar Lessö en roll. På valkyrian
Sigruns fråga, hvarifrån Helge Hundingsbane kommit med sina skepp,
svarat han, att han och Hamal hafva sina hem på Lessö. Äfven
detta antyder, att Lessö omtalats i den mytiska berättelsen om
Nordens återkolonisering, ty Helge Hundingsbanes saga är en
omarbetning af episoder i myten om Halfdans tåg mot Norden vid
fimbulvinterns slut och hans seger öfver hjältarne från Svarins hög.
Hjältedikten »Oddruns klagan» låter gjukungen Gunnar falla
i ett för honom å Lessö ställdt försåt, där budlungen Atle kastar
honom i en ormgrop.
Äfven i pros. eddans fritt diktade berättelser har Lessö fått
en plats. Där »bodde den man, som heter Ægir eller Hlér», och
som drog till Asgard i Asialand för att göra bekantskap med Oden
och hans trojaner. 147.
Lidskjalf, asarnas utsiktstorn. 18, 100, 102, 130, 157, 165,
216, 242.
Liv (Líf), den i Mimers lund skyddade ungmö som skall
varda stammodern till den kommande världsålderns dygdiga
människosläkte. 105, 112, 162, 233, 246.
Lif (Hlíf) en av diserna i Fröjas omgifning, sannolikt en af
hennes systrar. 158.
Lin (Hlín), 1) binamn till Frigg. 2) enligt pros. eddan en
asynja, som tjänstgör hos Frigg.
Lit (lax), 1) binamn till Loke; 2) dvärgnamn.
Loddfafner (Loddfáfnir), binamn till Had. Flere drag ur
sagan om Sigurd Fafnersbanes ungdomsäfventyr äro hämtade ur
myten om Hads. I sången om Fafner säges det: »I forna dagar
trodde folk, att en döende mans ord mäktade mycket, om han
förbannade sin ovän vid dennes namn». När den af Sigurd till döds
sårade Fafner frågar sin unge baneman hvad han heter, svarar
fördenskull denne: »jag heter Trögdjur» (gaufugt dýr, ej »härligt
djur», såsom man hitintills öfversatt det), detta med anspelan på
Fafner själf, som största delen af dygnet låg orörlig på sin skatt.
Sigurd icke blott döljer till en början sitt eget namn, utan väljer
ett, som är tillämpligt på frågaren, för att den väntade
förbannelsen skall falla tillbaka på honom. Äfven i Vilkinasaga uppträder
en hjälte, Heimer, som uppkallat sig efter en drake, hvars
baneman han blifvit. Detta förklarar, hvarför i Havamal en asayngling
med det egendomliga drak- eller ormnamnet Loddfafner uppträder.
Han befinner sig i Odens sal och emottager från denne råd och
förmaningar, hvilkas innehåll med bestämdhet hänvisar till myten
om Had. Att Had kunnat benämnas Loddfafner har då sin grund
däri, att han, som skildras som en utmärkt jägare, dödat en drake
och kallat sig Loddfafner under samma förhållanden som Sigurd
kallade sig gaufugt dýr. Loddfafner har dubbelbetydelsen af
»raggig orm» och »trög orm» och kommer således betydelsen af
gaufugt dýr mycket nära. -- Äfven i sången om Segerdrifva är Had,
icke Sigurd, den ursprunglige hjälten.
Lodun (Hlóðyn), binamn till Frigg.
Lodur, en af Odens bröder, äfven kallad Vile. 9-11,
13, 15, 16, 24, 25, 184, 232, 236.
Lofn, asynja. Enligt pros. eddan är hon god att åkalla af
älskande, hvilkas förbindelse är förbjuden eller annars omöjliggjord.
För deras bästa använder hon den inflytelse hon äger på Oden
och Frigg.
Loge, personifikation af elden i förstörelsens tjänst och som
sådan tillhörande Surts husfolk. I kristen tid gjordes Loge till
son af Fornjot och broder till Vatten och Vind (Hlér och Kári).
55, 57.
Loke, den af Oden i Asgard upptagne jätten, son af Farbaute
och Laufej. En af mytologiens mest betydande personiligheter, i
förening med Gullveig det ondas princip och karakteriserad med
ett psykologiskt skarpsinne och en humor, som sakna mnotstycke.
Det förfärliga och det komiska äro i honom sammansmälta till
ett. -- Loke uppträder under binamnen Lopt, Hvedrung, Harbard,
Becke (Bicke), Blind bölvise. 11, 22, 36-38, 41-43, 50-55,
57, 61, 62, 66, 67, 71-80, 91-99, 103, 106, 109, 110, 113,
164, 174, 175, 180, 181, 183, 184, 189, 192, 194, 195, 198, 202,
203, 207, 215-220, 230, 241, 243, 244.
Lone, dvärg.
Lopt, 1) binamn till Loke ; 2) epitet till Valand som
gudafiende betraktad och synonym till Valands binamn Byr och Gust
(storm, vind).
Lora (Hlóra, Lóra). Pros. eddan har bevarat spår af en
myt, enligt hvilken Tor vardt, likasom Tyr, under fredsåldern
anförtrodd åt jätteväsen att uppfostras. Fosterföräldrarna kallas
Vingner och Lora; men de måtte hafva brutit mot sin fosterföräldraplikt
och sökt svika den sedan för jättevärldens så farlige Tor, ty denne
drap vid tolf års ålder dem båda. En liknande myt förtäljes om
Indra, den med Tor identiske ljungeldsguden i Rigveda. Sin äldre
hammare, den af stent slöjdade, måtte Tor hafva medfört från dessa
fosterföräldrars hus, ty hammaren kallas i Vaftrudnersmal för
Vingners. 22, 46.
Lorride, Loride (Hlórriði, Hlóriði), binamn till Tor.
Lyngve, den holme i Amsvartners haf, där Fenrer, Loke och
andra »världsfördärfvets söner» ligga bundna intill Ragnarök. 215,
218, 230, 236, 240, 241.
Läbard (Hlæbarðr), binamn till Valand.
Läding, bojan, hvarmed Fenrer vardt bunden.
Lärad (Læráðr), binamn till världsträdet.
Lättfote (Lettfeti), en af asarnes hästar. 228.
*
M.
Madgun, underjordsdis, som vaktar Gjallarbron. 163, 164.
Magne, son af Tor och Järnsaxa. Öfverlefver världsbranden
och ärfver jämte sin broder Mode, Tors hammare. 36, 245, 246.
Manheim, Manheimar, den del av världen, där Oden och
asarne hade sin tillflykt, när Vanerna härskade i Asgard. 189, 193.
Mardall, Mardöll, binamn till Fröja med anledning af hennes
vistelse i hafvet hos den förvandlade Svipdag. 210.
Marmennil, hafsmannen. Isländska sagor från kristen tid
omtala marmenniln som klok och framsynt, men tystlåten. Det
skall vid mer än ett tillfälle ha lyckats sjöfarare eller fiskare att
fånga marmenniln, som då, mot löfte att åter varda släppt i hafvet,
låtit förmå sig att förutsäga tillkommnande ting.
Megingjord (Megingjörð), Tors starkhetsbälte.
Meile, asagud, densamme som Balder. Tor berömmer sig
vid ett tillfälle af att vara Odens son och Meiles broder. Den
blide Höner jämföres i ett af sina epitet (Fotmeile) med Balder.
»Vapenregn» kallas dels »Meilregn», dels »Fals regn», med
hänvisning på det »vapenregn», hvari Balder stod, då gudarne sköto,
kastade och höggo på honom.
Menglad (Menglaðr och Menglöð, smyckeglad), binamn till
Fröj och Fröja. Epitetet nyttjas äfven i pluralis och afser då dem
gemensamt.
Menja, jättemö. Se Fenja.
Midgard, den mellersta, åt människosläktet upplåtna, af
oceanen omgifna delen af jordskifvan. 11, 14, 15, 18, 21, 24, 27, 36, 46.
Midgardsormen, en af Lokes och Gullveigs söner. Kallas
äfven Jordmungand 51, 63, 242, 243, 245.
Midvitner, Mjödvitner, densamme som Fjalar, hvars son Oden
fällde, då han bemäktigade sig det hos Surt förvarade mjödet.
Mimer, underjordshärskaren, världsträdets bevarare,
visdomskällans väktare, den andliga odlingens upphof, Odens morbroder,
höfdingen öfver naturkonstnärerna eller urtidssmederna. Hans
binamn äro Narve, Nidhad (»underjordsväsendet»), Nide, Brimer,
Modsogner, Baugregin, Asvin (Asviðr), Fimbultul, Alfrek (Elberich
d. ä.), Hoddmimer, Hoddraupner, Gudmund. 6-13, 22, 23, 27,
30, 32, 78, 85, 91, 102, 105, 106, 108, 109, 123-128, 133,
150-152, 163, 168, 180-185, 189, 212, 228, 231, 233, 239, 241,
242, 246.
Mimerträdet (Mímameiðr), världsträdet. 6.
Mist, valkyria.
Misteltein, egentligen pilen, hvarmed Balder dödades,
sedermera svärdsnamnn. Bär i likhet med Valandssvärdet binamnet
Gambantein, »hämdetenen». 110.
Mjölner (Mjöllnir), gemensamt namn för de båda hammare,
hvarmed Tor uppträder i myten. Den äldre hammaren, som
kallas »Vingners Mjölner», var af sten och hade sannolikt förut
tillhört nämnde jätte, Tors fosterfader. Den yngre, som var af järn
och splittrades af Valandssvärdet, smiddes af Sindre. Se Vingner.
46, 71, 74, 75, 78, 83, 84, 92, 130, 173.
Mockerkalve (Mökkrkálfi), lerjätten, som fälldes af Tjalve.
82, 83.
Mode, Tors son, Magnes broder. Se Magne. 36, 245, 246.
Moder, de högättades stammoder. Se Fader.
Modin, Dvalins häst. 185.
Modsogner, binamn till Mimer.
Moin (Móinn), symbolisk benämning på en af de ormar, som
gnaga världsträdets rötter.
Morgon (Morginn), binamn till Delling, morgonrodnadsalfen.
Morn, själavåndans sjukdomsande. 10.
Mundelföre, binamn till Odens broder Lodur-Vile. 16.
Munin (Muninn), den ene af Odens korpar. 19, 87, 102.
Muspel, Muspelsheim. Prosaiska eddan antager, att den
sydliga delen af Kaos, hvarifrån värmen kom, hette Muspelsheim, och
ställer Muspelsheim i motsats till Nifelheim, urköldens rike.
Antagandet är oriktigt. Ordet Muspel har betydelsen världsfördärfvet,
världsförstörelsen. 230, 236, 243.
som å skeppet Nagelfar följa Loke från holmen Lyngve i
Amsvartners haf till valplatsen, där Ragnarökstriden förestår. 230, 236, 243.
Mysing, sjökonung. Se Fenja.
Måne (Máni). Månguden är densamme som luftkretsväktaren
Gevar, Nannas fader, äfven kallad Nep och Nöckve. 13, 16, 18,
85, 86, 107, 148.
Månegarm. Se Hate.
Märingaborg, den flyktige Haddings vistelseort. 194-198,
200, 202, 206.
Mörkveden, en i jättevärlden belägen skog, sannolikt
densamme som Järnskogen, Järnveden.
*
N.
Nabbe, urtidskonstnär, som jämte Dain smidde galten
Gullenborste-Hildesvin. Nabbe är sannolikt densamme som Dvalin, som
annars plär nämnas jämte Dain.
Nagelfar, det af dödes naglar byggda skeppet, hvarpå Loke
med Fenrer och Muspels söner begifver sig till Ragnarökstriden.
230, 241.
Nagelfare, vanagud, som med Natt föder Njord.
Nagrindarne, naportarne, Nifelhelsportar. 234.
Naín (Nainn), dvärg.
Nal (Nál), densamme som Laufej, Lokes moder.
Nanna, måndis, Nöckves dotter, Hildeguns syster, Balders
maka. Bland tyskarne har hon haft binamnet Sinhtgunt, »den
som kämpar sig sin väg fram under natten». I sången om Helge
Hjörvardsson, hvilken är en kristen efterbildning af Baldersmyten,
kallas Nanna Svava, som i myten varit ett af namnen på hennes
moder, och hon skildras där som en valkyria, »som rider genom
luft och vatten». 37, 43, 107, 108, 111, 112, 162-164, 246.
Nare, Narve, Nere, binamn till Mimer.
Nastränderna (Nastrendir), en af de fördömdes pinoorter.
235, 241.
Natt (Nótt), Mimers dotter. Gudamoder. Hon föder med
Nagelfare Njord; med Onar-Fjörgynn Frigg; med Delling Dag.
Hon har systrar, nattdiser, som enligt medeltidssagan äro till
antalet tolf. En af dem är Baduhild. 12, 13, 22, 184, 185, 234.
Nep (Nepr, Hnefr, Hnæfr), binamn till Nannas fader.
Nidafjället. Skiljer de båda underjordsrikena Nifelhel
(strafforterna) och Hel (lycksalighetsriket). 8, 10, 14, 151, 184, 234,
241, 246.
Nidaslätterna, desamma som Glansfälten, Mimers rike i
underjorden.
Nide, binamn till Mimer.
Nides söner, sju till antalet, »sju sofvare». 184.
Nidhad (»underjordsväsendet»), binamn till Mimer.
Nidhögg, underjordsdrake och en af de fördömdas plågoandar.
Skadar världsträdets rötter. 234, 235.
Nifeiheim, Nifelhel. 5, 8, 10, 41, 51, 86, 87, 100, 101, 109,
169, 175, 201, 214, 226, 234, 235, 241, 243.
Niflungar, Ivaldesläktens medlemmar.
Nikar, Nikud (Hnikarr, Hníkuðr), binamn till Oden.
Njarer, Mimer-Nidhads söner och kämpar.
Njord, gud af vanernas släkt, Friggs halfbroder, Fröjs och
Fröjas fader, rikedomens, handelns, sjöfartens gud. 22, 23, 38,
39, 74, 94, 98, 99, 134, 142, 154, 155, 161, 165, 174-177, 181,
182, 184, 186, 188-190, 205, 242.
Noatun (»skeppens stad»), Njords odalgård i Vanaheim. 22,
40, 74.
Nore, dvärg.
Nornor, ödesdiser. De förnämsta äro Urd, Verdande och
Skuld. Till nornorna höra äfven födelsediserna, fylgiorna eller
hamingorna och valkyriorna. 225-233.
Noss (Hnoss, klenod), dotter af Fröja och Svipdag. 202.
Nye, dvärg.
Näcken. 223.
Nöckve, Nöckver, Nannas fader. Kallas äfven Måne, Öjlime,
Gevar och Nep. 37.
*
O.
Od (Óðr), binamn till Svipdag, Egils son, Fröjas make. 120.
Oden (Óðinn), asarnes fader, Burs och Beislas son, den
förnämste af den innevarande världsålderns gudar. Bär mer än hundra
binanm och epitet. 6-11, 15-19, 22-25, 30-44, 46, 77, 80,
81, 85-91, 93-96, 98, 102, 103, 106, 108, 110-114, 154-156,
161-163, 174-186, 188-191, 193-195, 198, 199, 203-205,
207, 208, 211, 216, 220, 225, 229, 232, 233, 236, 242, 244, 245.
Odrörer (Oðrærir, andeväckaren), ett af namnen på Mimers
källa, som också kallats Bodn, Són och Kvaser.
Ovner, 1) binamn till Oden; 2) symboliskt ormnamn.
Okolner (Ókólnír, det aldrig kalla landet), ett af namnen på
Mimers underjordiska rike.
Ome (Omí), binamn till Oden.
Onar, Anar, Annar, vanagud, densamme som Fjörgynn,
Friggs fader.
Ope, sjukdomsande. 10, 169.
Ore, dvärg.
Orentel (Örvandel), binamn till Egil.
Oske (Óski), binamn till Oden.
Oskopner (Óskópnir), slätte, hvarpå Ragnarökstriden står.
Kallas äfven Vigrids slätt. 243.
Ottar, binamn till Svipdag Egilsson.
Otåle, sjukdomsande. 10, 169.
*
R.
Radgrid (Ráðgrið), valkyria.
Radsvinn (Ráðsviðr), dvärg.
Ragnarök (Ragnarök, Ragnarökr, Ragnarökkr), världsdomen,
denna tidsålders och deras makters slut. Den häfdvunna tydningen
är »gudaskymningen». 43, 44, 239-247.
Ran (Rán), Ögers maka, hafsjättinna. Böljorna,
symboliserade som nio systrar, Himinglæfa, Dúfa, Blóðughadda, Kólga,
Hefring, Unr, Hrönn, Bylgia, Dröfn, kallas hennes döttrar. Att
drunknade stanna hos Ran är en föreställning från den kristna
medeltiden. Den mytiska föreställningen var, att de drunknade
delade alla andra aflidnas öde och kommo till lycksalighets- eller
pinovärldar. 42.
Randgrid, valkyria.
Randver, son af Gudhorm 202.
Rane, binamn till Vale.
Raskva. Se Röskva. 47, 57.
Ratatosk (»Rates tand», jämför Heimdalls binamn
Gullentanne), Heimdalls eldborr, i dikten Grimnersmal symboliserad som
en ekorre (hvilken ännu i folktron gäller som ett vartecken af
elden), hvilken löper från Yggdrasils krona ned till dess rötter.
Rate (»vandraren»), binamn till Heimdall.
Raun (Hraunn, Hrönn), ett af namnen på Elivågor, som
också kallas Gandvik, Vimur och Endils mo. 45, 234.
Regin, 1) namn på gudar och urtidskonstnärer, som deltogo
i världsskapelsen; 2) smednamn. Jämför ginnregin, Baugregin,
uppregin.
>Reginleif
Regnhild, binamn till Skade.
Reidmar (Hreiðmarr), Fafners, Regins och Utters fader. Se
Andvare.
Rig, 1) binamn till Heimdall. 28; 2) binamn till Heimdalls
son Sköld-Borgar.
Rimfaxe (Hrímfaxi), Natts häst. 13.
Rimgrimner (Hrímgrimnir), rimturs, densamme som
Trudgelmer.
Rimner (Hrímnir), rimturs, densamme som Bergelmer. 43, 49.
Rimntursar (Hrímþussar), 1) den äldre jättesläkten; 2)
frostjättar i allmänhet. 7, 10, 41, 234.
Rind (Rindr), aftonrodnadshärskaren Billings dotter, asaguden
Vales moder. 39, 113, 114, 179.
Ringhorne (Hringhorni), Balders skepp. 23, 37, 111, 112.
Rist (Hrist), valkyria.
Rodvitner (Hróðvitnir), ulfjätte, säges vara Hates fader.
Rolf Krake, illegitim son af Halfdan. 203.
Ropt (Hroptr), Odensnamn.
Roptatyr (Hroptatyr), Odensnamn.
Rosstjuf (Hrossþjófr), jätte, broder till Gullveig. Enligt en
uppgift i Saxos danska historia skall Rosstjuf hafva förutsagt Oden,
att han med Rind skulle föda Balders hämnare. Dikten
Vegtamskvida låter Oden rida ned i underjorden och väcka ur sin
dödssömnn en där begrafven völva, som förutsäger honom detsamma.
Det antydes, att völvan är Gullveig, Rosstjufs syster. Om diktens
förutsättningar äro mytiskt riktiga, hafva gudarne efter något af
de tillfällen, då de förgäfves brände Gullveig, låtit å heligt ställe
i underjorden, i Mimers rike, och utanför muren kring Breidablik,
dit intet ondt får komma, låtit jorda häxans lämningar för att
sålunda betrygga sig mot deras återupplifvande. Vegtamskvida
angifver vidare, att hennes grift där nere varit höljd med snö -- detta,
ehuru den var belägen i en ängd, dit köld och snö annars icke
komma. Denna uppgift är sannolikt af mytiskt ursprung. Å den
graf, som gömde »Gymers urkalla völva», har myten då låtit ett
underverk inträffa af motsatt art till det, som enligt isländska
medeltidssagor timat å vissa mäns grafhögar, som stodo gröna både
vinter och sommar.
Rota, Rosta (Róta, Rósta), valkyria.
Rund, valkyria.
Rungner, jätte, dödad af Tor. 77, 80-83.
Rym (Hrymr), stormjätte, en af jättarnes anförare i
Ragnarökstriden. 242.
Räsvelg (Hraesvelgr, »liksväljaren»), örnjätte, stormväckare. 234.
Rögner, binamn till Valand.
Röskva, Tjalves syster, uppfostrad, som han, hos Egil,
därefter Tors fosterdotter. 47, 57.
*
S.
Saga (Sága). Man har antagit, att den nordiska mytologien
gifvit historien sin egen gudinna. Detta på grund af namnet Saga,
som man trott vara identiskt med saga, berättelse, legend, historia.
Gudinnenamnet Saga är dock i sin isländska form Sága, som
sammanhänger med Saegr (»den med skummande saft»), namnet på
den så, hvari Bil och Hjuke buro Byrgers mjöd, då de upptogos
till månen. Bil blir därefter asynja, och Saga är densamma som
hon. Om Saga heter det, att »hon och Oden glada dricka ur
gyllne kärl i Söckvabäck (Sökkvabekkr), medan svala böljor susa
däröfver». Söckvabäck (det sig sänkande skeppet, bekkr är en i
den fornnordiska poesien förekommande skeppsbenämning) är ett
poetiskt namn på månen, hvilken som skeppsladdning bar Byrgers
mjöd och var »Odens vin-skepp». De svala böljor, som susa öfver
Söckvabäck, äro lufthafvets. Saga är således, om icke omedelbart
historiens, så likväl skaldemjödets och skaldeingifvelsens asynja,
och enär historiska tilldragelser väsentligen genom diktkonsten
hugfästes, kan gudinnenamnet Saga fortfarande nyttjas i den
omtalade bemärkelsen.
Salgofner, binamn till Gullenkamme, hanen i Asgard, som
väcker einheriarne.
Sangrid, valkyria.
Sann, binamn till Oden.
Sanngetal, binamn till Oden.
Sceaf, Scef, Skef, Skelfer, binamn till Heimdall. 28.
Segerdrifva. I hjältedikten uppträder med detta namn en
dis, ursprungligen Idun.
Segerfader, epitet till Oden.
Segerhafvund, epitet till Oden.
Segertyr, epitet till Oden.
Sela, jätinna, syster till jätten Koll. Båda dödades af Egil. 66.
Sessrymner, Fröjas sal, där de af henne korade einheriarne
vistas. 197, 205, 226.
Sid, underjordsälf.
Sidgrane, binamn till Oden.
Sidhatt, binamn till Oden.
Sidskägg, binamn till Oden.
Sif, Ivaldedottern, svanmö, växtlighetsdis, Egils andra hustru,
som föder med honom den sedan i Asgard upptagne bågskytten och
skidlöparen Ull. Sif varder efter Egils död Tors hustru och asynja.
36, 41, 43, 78, 103, 122, 130-134, 140, 141, 161.
Sigmund, binamn till Oden, Hads fader. I hjältedikten
Sigurd Fafnersbanes fader.
Signe, densamma som Alvig, Almveig, Halfdans andra hustru,
Haddings moder. Enär Saxo säger henne vara dotter af Sumbl
Finnkonung, synes äfven hon ha varit en Ivaldedotter.
Sigrun. Halfdans båda hustrur Groa och Signe (Alvig) äro
under detta namn förenade till en person i hjältedikten om Helge
Hundingsbane, som hämtat sitt stoff ur myten om Halfdan.
Sigrunn, Sigtro, Odensbenämningar.
Sigtrygg, växtlighetsdisen Groas fader, slagen af Halfdan. 119.
Sigyn, jättinna, Lokes hustru. 218, 219.
Silvrentopp, en af asarnes hästar. 228.
Simul, Sumul, benämning på stången, hvarå Bil och Hjuke
buro sån med Byrgers mjöd.
Sindre, en af Mimers konstfärdigaste söner. Jämför Dvalin.
11, 46, 78, 79, 84, 91-93, 101, 105, 106, 123-126, 184, 185, 218.
Siner, en af gudarnes hästar. 228.
Singastein, skäret, där Heimdall och Loke kämpade om
Brisingamen. 209.
Sinmara (»senskärerskan»), binamn till Mimers maka, Natts,
Baduhilds och andra nattdisers moder. Binamnet hänvisar till att
Mimer-Nidhads drottning lät afskära Valands knäsenor. 149, 159.
Sjöfn, asynja, tillhörande Fröjas krets. Hon sörjer för att
mans och kvinnas håg vändes till älskog.
Skade, Valands dotter, skidlöperska och jägarinna. Blir
asynja och gift med Njord. Är hos Oden, när denne, fördrifven
från Asgard, bor i Manheim. 40, 43, 45, 94, 95, 128, 129, 141,
161, 165, 182, 216, 219.
Skagul, valkyria.
Skall, Skoll (Sköll), ulfjätten, som förföljer solen. 223.
Skeidbrimer, en af asarnes hästar. 228.
Skelfer, binamn till Heimdall. Se Sceaf.
Skidbladner, det skepp, som Ivaldes söner gjorde åt Fröj före
brytningen mellan dem och gudarne. 77, 134, 142.
Skilfingaätten, densamma som ynglingaätten. 29.
Skinfaxe, Sols häst. 13.
Skirner, binamn till Od-Svipdag.
Skjalf, binamn till Fröja.
Skogsrån. 222.
Skridfinnar, se Ivalde. 48.
Skrymer, binamn till Surt. 54, 57, 58, 88.
Skuld, norna, Urds och Verdandes syster, valkyriornas
anförarinna. 7, 8, 225, 226.
Skäggald, valkyria.
Skävad, en af gudarnes hästar. 228.
Sköld (Skjöldr), son af »Fader» och »Moder». Tillika son af
Scef-Heimdall och dennes efterträdare som höfding i
Aurvangalandet. Gift med Drott och fader till Halfdan. Själf den förste
jarlen och domaren varder han sålunda den förste konungens fader
och sköldungarnes stamfader. Binamn: Borgar, Rig II, Domar, i
tyska dikter Berchter, hos Jordanes Berigo. 29-31, 114-121,
143 -145.
Sköldungar, ättlingar af Sköld. 29.
Slagfinn, Ivaldes son, Valands och Egils broder, Audas (Ladgun
Svanhvits) make, gjukungarnes stamfader. Binamn: Ide, Hjuke,
Tackrad (Dankrat), Irung, Adrian, Geld, Hengest, Gjuke. 11, 99,
101, 162, 198, 202.
Sleipner, Odens åttafotade häst. 33, 77, 80, 81, 95, 110,
162, 166, 167, 186-188, 193, 228, 245.
Slid, underjordsälf, som från Hvergelmer flyter till Nifelhel. 235.
Slidruggtanne, Fröjs guldgalt.
Snotra, asynja. »Hon är klok och har vackra later», säger
prosaiska eddan.
Snö (Snær), jätte. En af symbolerna för fimbulvintern.
Enligt Saxo utvandrade longobarderna från Svitiod, då »konung Snö»
härskade där.
Snövar, binamn till Valand såsom fimbulvinterns upphofsman.
Sol, två vanadiser med detta namn, mor och dotter. Den
senare skall efter världsförnyelsen köra solvagnen. Binamn: Sunna,
Alfrödul. Jämte dessa solgudinnor omtalas soldiser, som varit deras
fränkor: Hildegun och Alfhild eller Alfsol. 13, 15, 16.
Solbjärt, binamn till Egil och till hans stjärna »Örvandils tå».
Son (Són), ett af namnen på Mimers källa. Detta namn har
gifvit pros. eddan anledning att göra Kvaser, som är ett annat
namn på Mimers källa, till »försonare» mellan asar och vaner. I
myten uppträder Mimer själf med försök till försoning mellan asar
och vaner och faller offer för striden mellan dem. Jämför Kvaser. 231.
Strömkarlen. 223.
Sumbl (»mjödmannen») Finnkonung, binamn till Ivalde.
Sunna, Solgudinna. Se Sol.
Surt, underjords-eldens representant. I början gudarnes vän
och samarbetare med Mimer; därefter deras fiende. Fader till
Fjalar-Suttung och höfding för Suttungs söner. Siste innehafvare
af Valandssvärdet, vid hvars begagnande i jättehand
underjordslågorna bryta ut och åstadkomma världsbranden. Binamn: Durin,
Durner, Svarthöfde, Söckmimer. 12, 241-243, 245, 246.
Suttung, Surts son, Gunnlöds fader. Hämtar före
världsbranden Valandssvärdet hos dess väktare i Järnskogen. Binamn:
Fjalar, Mjödvitner. 52, 87, 169, 242-245.
Svadelfare, hästjätte, föder med Loke Sleipner. 75, 76.
Svafa (Svava), 1) Nannas moder; 2) i dikten om Helge Hjörvardsson Nanna själf.
Svafrtorin, vanagud, Njords fader, densamme som Nagelfare.
Sval (Svöl), underjordsälf.
Svalin (Svalinn), skölden, som skyddar solgudinnan mot den
hetta hennes char sprider. 13.
Svanhild guldfjäder, densamma som soldisen Hildegun, gift
med Ivalde (Finnalf) och moder till Idun och hennes systrar.
Namnet Svanhild bäres också af Hamders och Sörles syster. 202.
Svanhvit, se Ladgun Svanhvit.
Svarang (Svárangr), »det tunga betrycket» eller »den tunge
betryckaren», personifikation af fimbulvintern. De skandiska
stammar, som fimbulvintern dref söder ut mot Aurvangalandet, och mot
hvilka Tor och Halfdan kämpa först för att hejda dem vid sundet,
därefter för att nödga dem tillbaka till deras fäders åter grönskande
land, tills de slutligen anhålla om fred, kallas i Harbardsljod Svarangs
söner. Tor framställes där som försvarande »ån» (sundet söder om
Aurvangalandet) mot dem, och det heter, att de öfver ån kastade
stenar på honom, förenade, som dessa stammar då voro, med alfer
och jättar, hvilka senare i myten äro de egentlige, men icke de
ende stenslungarne (äfven Tor och Halfdan kasta stenblock, sedan
deras vanliga vapen svikit dem). Det antagande ligger nära till
hands, att de erratiska stenblock, som påträffas söder om sundet
och Östersjön, förklarades i hedna tid som kastade dit under
fimbulvintern af »Svarangs söner».
Svarins hög (Svarins haugr), utgångspunkten för svearnes
och deras bundsförvanters tåg mot Aurvangalandet. Saxo omtalar
Svarin som en underkonung under Svitiodskonungen Sigtrygg,
Groas fader, och gifver honom sju äkta och nio oäkta bröder, som,
i likhet med honom själf, stupade i kamp mot Halfdan. Man kan
förmoda, att alla dessa bröder varit i myten stamfäder för Svea-
och Götalandsfolkens fylkeskonungaätter. Möjligt är också, att
någon af de väldiga grafhögarne i närheten af Upsala föranledt
myten i dess nordiska skepnad att förlägga den skandiska
folkvandringens utgångspunkt till en grafhög. 116, 119, 145-147.
Svarthöfde, binamn till Surt.
Svidur, Svidrer, det binamn till Ivalde, hvilket Oden antog, när
han uppträdde i dennes skepnad och beröfvade Suttung Byrgersmjödet.
Svigder, Svegder (»stordrickaren»), binamn till Ivalde. Under
detta namn har han, såsom i myten höfding öfver svearne, intagits
i Ynglingatal. 89.
Svipal, binamn till Oden.
Svipdag. Egils och Groas son, Fröjas frälsare och make.
Konung öfver nordgermanerna. Mytens älsklingshjälte. Binamn:
Od (Óðr), Ottar (hos Saxo Otharus, delvis äfven Hotherus), Erik,
Skirner, Hermod. 120, 130-142, 146-158, 160-173, 181, 184,
186, 188, 190-192, 194, 196-198, 200, 201, 205, 206, 209-212,
233, 242.
Svipul, valkyria.
Svitiod (Sviþiód). Från urgamla tider har detta namn omfattat
vida större sträckor än det egentliga Svealand. Norrut har Svitiods
välde i myten ansetts sträcka sig till de mytiska Elivågor (Gandvik),
som i norr var gränsvattnet mellan jättelandet och Midgard och
omfattade äfven skridfinnarnes land. Ivalde Svigder är på en gång
svearnes och skridfinnarnes konung, och efter den »säter», Geirvadils
säter, Ysäter, som han och hans son Egil hade vid Elivågor, ha
ynglingakonungar kallats af Tjodulf »säterförsvarare». Söder ut
ansågos svionerna på Tacitus" tid, i första århundradet efter Kristus,
vara det härskande folket på skandiska halfön. Jag förmodar, att
den skarpare skillnaden mellan namnen svear och göter tillkommit
efter Tacitus" tid, och att det funnits århundraden, då dessa namn
icke voro så strängt fixerade, att icke göterna också kunde kalla
sig svear och svearne göter, och då på samma gång en språklig
skillnad mellan namnen göter och goter ej heller förekom och äfven
de nuvarande norrmännen kallade sig goter. Spår däraf förekomma
ännu i dikterna. 45, 47.
Sylg, underjordsälf.
Syn, asynja. Enligt pros. eddan vaktar hon ingången till Valhall.
Syr, binamn till Fröja. 136.
Säg, Sög (Sægr), sån med Byrgers saft, som med Bil och
Hjuke upptog till månen.
Särimner (Sæhrímnir). Se Andrimner.
Söckmimer, binamn till Surt.
Söckvabäck (»det sig sänkande skeppet»), namn på månen i
dess nedgång. Se Saga. 86.
Sörle. Se Hamder.
*
T.
Tackrad (Þakkráðr, Dankrat), binamn till Slagfinn-Gjuke. Af
Völundarkvida framgår, att traditionen låtit äfven Slagfinn varda
fånge hos Mimer.
Tanngnyst (Tanngnióstr), den ene af Tors bockar. 36.
Tanngrisner (Tanngrísnir) den andre af Tors bockar. 36.
Teck (Þekkr), binamn till Oden.
Tivar (Tífi, Tifar), namn på gudar af högre ordning, asar och
vaner. Andra allmänna gudabenämningar äro hapt, band.
Tjalve (Þjálfi), först Egils och Groas, därefter Tors
fosterson och ledsagare. Nybebygger efter fimbulvintern de
skandinaviska öarna. Longobardernas saga upptog Egil under namnet Ibor
och Agelmund, samt Tjalve under namnet Lamissio bland deras
utvandrarehöfdingar och förste konungar. 47, 57, 58, 61, 65,
67-69, 71, 82, 83, 115, 146, 147.
Tjase, Tjasse (Þjazi). Det binamn till Valand, som i de
nordiska källorna företrädesvis nyttjas om honom, sedan han förvandlat
sin natur, blifvit fimbulvinterns upphofsman, jättarnes höfding samt
gudarnes och Midgards farligaste fiende. 40.
Tjodnuma (Þjóðnuma), underjordsälf.
Tjodrörer (Þjóðreyrir), dvärgen, som utanför
morgonrodnadsalfen Dellings dörrar sjunger väckelse- och välsignelsesången öfver
världen.
Tjodrek (Þjóðrekr, Tidrek, Dieterich, »storhärskaren»),
benämning på Hadding, sedan han blifvit storkonung. 209.
Tjodvarta (Þjóðvarta), en af Fröjas diser.
Tjodvitners fisk (Þjóðvitnis fiskr), omskrifning för bron Bifrost.
En broände kan i isländskan kallas bro-fiskstjärt (brúar sporðr).
Däraf benämningen.
Tope, sjukdomsande. 10, 169.
Tor (Þorr), Odens och Friggs son, åskans gud, jordbrukets
gynnare, Sifs make, Magnes, Modes och Truds fader, Ulls styffader,
Tjalves och Röskvas fosterfader. Binamn: Indride, Lorride, Veor,
Vingtor, Björn, Asabrag, Sannung, Atle, Himinsjole. 22, 23, 35,
36, 38, 39, 41, 46, 47, 52-74, 77, 78, 80-84, 89, 92, 98, 103,
116, 117, 119-121, 130, 144, 146, 147, 154-156, 161, 171,
173-175, 181, 188-191, 199, 204, 215-218, 220, 221, 228, 245.
Torgerd Hölgabrud. Enligt en kristen sägen dyrkade Hakon
Ladejarl två diser Torgerd och Irpa, döttrar af sagokonungen
Haloge i Halogaland. Om sägnen har någon grund, torde dessa
diser hafva tillhört jarlens mytiska stamträd, som gick upp till
Skade och Valand.
Torkel Adelfar, en i kristna sagor omtalad djärf sjöfarare, som
dels i sällskap med konung Gorm (Gudhorm), dels på hans
befallning gjorde resor upp i det nordligaste hafvet (Amsvartners haf)
och besökte Lyngveholmen, Nastränderna och Mimers
lycksalighetsrike. Sagorna hafva mytisk grund. Enär äfven Svipdag och Hadding
enligt den mytiska herossagan gjort färder i underjorden, är det
sannolikt, att den Gorm, hvarom här är fråga, varit mytens
Gudhorm, och att således alla tre halfbröderna, som efter Halfdans död
bekämpade hvarandra, varit omtalade som färdemän i underjorden.
Torre (Þorri, »barfrost»), frostjätte. Se Goe.
Train (Þráinn), en af urtidskonstnärerna.
Tramar, onda vättar. 10, 169.
Tride (Þriði), binamn till Oden.
Trima (Þríma), valkyria.
Trud (Þrúðr), asynja och valkyria, Tors dotter.
Trudgelmer (Þrúðgelmir), rimturs, Ymers son. 7, 16, 169.
Trudheim, Trudvang (Þrúðheimr, Þrúðvangar), Tors odalmark.
45, 84.
Trym (Þrymr), jätten, som stal Tors hammare. 72-75, 79.
Trymgjall (Þrymgjöll), ett af namnen på Asgardsporten.
Trymheim (Þrymheimr), Valands och Skades land i Svitiod
det stora. 45, 94, 95, 98, 128, 129, 182.
Träl (Þræll), son af Ae och Edda. 28.
Tund (Þundr), binamn till Oden.
Tunridor, troll, som fara i luften. 33.
Turs (Þúss), 1) benämning på medlemmar af den äldre
jättesläkten, de i Nifelheim boende rimtursarne och sjukdomsandarne;
2) jätte i allmänhet.
Tvegge (Tveggi), binamn till Oden.
Tyr (Tyr, Týrr), asagud, Odens son med en jättekvinna,
stridsmännens gud. 22, 39, 40, 60-62, 64, 65, 98, 154, 181,
193, 199, 212-214, 244.
Töck (Þökk), den varelse i kvinnoskepnad, som vägrade att
»gråta Balder ur Hel». 164.
*
U.
Ulfdalarne, de tre Ivaldesönernas vistelseort efter deras
brytning med gudarne. 100, 103, 109, 110, 122, 124, 149.
Ulfrun, en af Heimdalls nio mödrar.
Ull, alfhöfding och asagud, Egils och Sifs son, Svipdags
halfbroder. 38, 39, 41, 42, 45, 123, 130-140, 161, 171, 173, 180,
184, 186, 188, 190, 199, 205.
Une, en af Dvalins konstnärer.
Unn (Uðr), binamn till Njord.
Uppregin, de i underjorden hemmahörande gudomligheter,
som hafva tjänster att förrätta å »upphimmelen»: Natt, Dag, Sol,
Måne.
Urd (Urðr), den förnämsta nornan, ödets och dödens dis,
syster till Verdande och Skuld. Binamn: Hel. 7, 8, 25, 26, 33,
102, 108, 109, 111, 113, 117, 123, 133, 134, 149-151,157, 160,
163, 164, 178, 224-226, 228, 229, 231, 233, 241, 246, 247.
Urds källa (Urðarbrunnr), den sydliga af de tre världskällorna.
Se Urd.
Urds måne. Så kallades i den kristna medeltiden ett tecken,
som ansågs båda farsot och företedde sig som en måne på väggen.
Ure, en af Dvalins konstnärer.
Utgarda-Loke, densamme som Skrymer (Surt). 57, 58.
Utter, Fafners och Regins broder.
*
V.
Vadgelmer, underjordsälf, som lögnare måste under svåra
pinor genomvada.
Vaftrudner (Vafþrúðnir), en gammal mångkunnig jätte, som
Oden under namnet Gagnrad uppsöker för att täfla med honom i
kunskapsprof. Då Gagnrad slutligen frågar honom, hvad Oden
hviskade i Balders öra, måste jätten erkänna sig öfvervunnen. 16, 45.
Vafud (Váfuðr), binamn till Oden.
Vagnhöfde, kämpe af jättebörd, Haddings fosterfader,
Hardgreips fader. Kallas äfven Vagn och Kälke (Kjálki). 190-193,
199, 208, 209.
Vak (Vakr), binamn till Oden.
Valand, alfhöfding och urtidskonstnär, därefter jättarnes
konung och »jordens värste fiende». Ivaldes son, Egils och Slagfinns
broder, Iduns halfbroder. Hans namn förekommer hos olika
germaniska folk i olika former. De äldsta handskriftligt
dokumenterade formerna äro Valand och Veland. Andra äro Valland,
Vallande, Galan, Vayland, Wieland, Verland, Völund och Velint.
Völund (Volundr), är ett till isländska litteraturen inskränkt
ljudlekande epitet, som betyder den »vehugade», »den vesinnade». I de
andra nordiska landen har han aldrig varit kallad så, och ännu på
l200-talet var formen Völund icke ens på Island allmänt antagen.
Myten om de tre konstnärsbröderna, som först äro gudarnes
vänner och smycka jorden med växtlighet och gudaborgarne med
klenoder, men därefter, på grund af en täflan mellan dem och en
annan urtidskonstnär, varda gudarnes fiender och söka fördärfva
världen, är, så långt som undersökningarna i detta ämne kunna gå
tillbaka, det första eposbildande momentet i den germaniska
mytologien. Den är af forn-arisk börd och återfinnes i Rigveda,
samlingen af de indiska ariernas heliga sånger.
Valand har följande binamn: Tjase (Þjazi), Ajo, Anund
(Önundr) och Rögner, och han uppträder dessutom i dikterna med
epiteten Brunne, Asolf, Varg, Fjallgylder, Lebard (Hlébardr), Byr,
Gust, Lopt. Af dessa binamn äro Tjase, Ajo och Anund urgamla.
Epiteten, som det stod skalderna fritt att bilda så många som de
ville, hänvisa på olika moment i myten om honom. 11, 38, 40,
47, 77-80, 88, 92-104, 109-111, 114, 115, 119, 122-131,
134-137, 139, 141, 148, 149, 151-156, 161, 162, 170-172, 182,
191, 196, 243, 245.
Valaskjalf, en med silfver taklagd borg i Asgard. 157.
Vale, asagud, Odens och Rinds son, Balders hämnare. 39,
141, 181, 199, 245, 246.
Valfader, benämning på Oden.
Valgaut, benämning på Oden.
Valhall, Odens sal i Asgard. 18, 43, 44, 87, 226, 233.
Valkyrior. Nornor, som å Odens eller Fröjas vägnar kora å
slagfälten kämpar till vapendöd och föra dem genom underjorden
till Asgard. 197, 225, 226, 232, 242, 244.
Vanadis, benämning på Fröja.
Vanaheim, vanagudarnes land på underjordens västra
randbälte. 22, 27, 29, 242.
Vaner, den förnämsta gudasläkten jämte asarnes. 9, 17, 18,
23, 26, 32, 39, 40, 42, 94, 174-189, 192, 203-205, 242.
Var (Varr), en af Dvalins konstnärer.
Var (Vár), asynja, löftets gudinna, hvars namn åkallades, då
brudgums och bruds händer lades i hvarandra. Hon vakar också
öfver löftenas helighållande.
Varnerna, aftonrodnadens stridsmän, Billings salkämpar, som
vaka öfver Sols hvila. 224.
Vee (Véi Vé), binamn till Odens broder Höner. 9.
Vegdrasil, en af Dvalins konstnärer.
Vegtam, benämning på Oden.
Veor (Véorr), binamn till Tor.
Veratyr, binamn till Oden.
Verdande, Urds och Skulds syster, en af de tre stora
nornorna. 7, 8, 225.
Vid, binamn till Oden.
Vidar, asagud, Odens son med jättinnan Grid. 38, 45, 154,
181, 199, 216, 243-246.
Vidblain (Vidbláinnn), en af himlarne.
Vidblinde, jätte, hvalfångare.
Vide, Vidars gräs- och risbevuxna land. 45, 243, 245.
Vidfinn, binamn till Ivalde.
Vidga, son af Valand och nattdisen Baduhild. Hjälte,
kämpande på Ivaldesläktens (niflungarnes) sida. 151, 153, 196-198,
200, 208, 209.
Vidofner, gyllene hane i världsträdet, densamme som
Gullenkamme och Salgofner. Tillika symbol af stjärnehimmelen och luft
kretsen. I dikten Fjölsvinnsmal, som skildrar Svipdags ankomst
till Åsgard, frågar Svipdag väktaren vid porten, på hvilka villkor
det är möjligt att förmå underjordsdisen Sinmara (»sen-skärerskan»,
Mimer-Nidhards drottning) utlämna det af henne förvarade svärdet.
Väktaren upplyser, att Sinmara är gripen af en svår sorg, med
hvilken Vidofner har medlidande, men att hon kan varda glad
igen, om en ljus skära, som ligger bland Vidofners völur, öfverlåtes
till henne. Till den, som gör det, utlämnar hon svärdet. Völur
betyder runda kotor, som isländingarne än i dag nyttja, att nysta
trådar eller garn omkring. Nornorna, som tvinna, nysta, afnysta
och utspänna de lefvande väsendenas ödestrådar, framställdes i den
nordiska, såväl som i den helleniska mytologien som försedda med
samma redskap för sådant ändamål som voro brukliga i hemmen,
således äfven med völur, nystkotor. Åtminstone när det gällde
personer, som Urd utkorat till att varda mäktiga och ryktbara,
föreställde man sig, att denna nornornas verksamhet hade luftkretsen
till sitt område, att det var i den, som de från sina völur,
nystkotor, afnystade och utspände ödenas trådar. I de första stroferna
af Helgakvida Hundingsbana I berättas, att nornorna under en
nattlig storm kommo till borgen, där Halfdan föddes, och
tvinnade hans ödes trådar, redde väfvens varp af guld, fäste den midt
under månens sal och gömde trådarnes ändar i öster och väster.
(Geijer har således riktigt återgifvit en fornnordisk föreställning, då
han låter sin viking höra nornorna reda sin väf i stormen, som
far genom rymden.) »Vidofners nystkotor» befinna sig fördenskull
i rymden, »under månens sal», hvars symbol Vidofner i själfva
verket är, och de som nyttja dem äro nornorna, som där afnysta
och utspänna ödestrådarne. Det bör således vara på ödestrådarnes
nystkotor (stjärnorna) som Fjölsvinnsmal med sitt dubbeltydiga
uttryck »Vidofners völur» (Vidofners kotor, Vidofners trådrullar)
hänsyftar. Där dessa äro, där -- säges det -- finns åfven den lysande
skära, som kan befria Sinmara från hennes sorg. Att skäran
kommit i Svipdags hand och af honom öfverlåtits till Sinmara följer
med bestämdhet däraf, att Svipdag återkommer från Sinmara och
då har svärdet med sig. Af Saxo och af Romund Greipssons saga
erfar man, att det var månguden och luftkretsväktaren (hos Saxo
kallad Gevar, i Romunds saga Måne karl), som satte en hjälte i
stånd att bemäktiga sig mytens ryktbaraste svärd. Det måste
således vara månguden och luftkretsväktaren, som förlänar Svipdag
den lysande, bland luftkretsens nystkotor befintliga skäran. Denna,
som ställes i så nära samband med ödesdisernas trådrullar, har
otvifvelaktigt själf varit ett redskap, som haft afseende på
ödestrådarne. Frågar man nu, hvilken den sorg är, som trycker Sinmara
och som skäran kan afhjälpa, så veta vi från annat håll, att
Sinmaras dotter Baduhild mot sin vilja födt med Valand en son; att
Valand blifvit dödad i sin kamp med gudarne, och att sonen har
att på gudarne hämnas sin faders död. Det är denna dottersonens
förut bestämmelse, som vållar Sinmaras sorg. Att den lysande skäran
mäktar upphäfva denna sorg, kan, synes mig, omöjligen innebära
annat, än att denna bland ödesdisernas nystkotor befintliga skära
är den enda, hvarmed en af dem utspänd ödestråd kan afskäras.
Sinmara varder glad igen, när den åt Vidga Valandsson tvinnade
blodshämndstråden är genomskuren af skärans egg. Att Svipdag
utsetts att bringa henne skäran förklaras däraf, att blodshämnden
åligger honom, som är Valands brorson, om den icke längre
åligger Vidga, och att plikten ej kan afvältras från denne, om icke
närmaste frände frivilligt åtager sig den. 158, 159.
Vidolf, jätte, trollkarl, de mystiska völvornas upphof.
Vidrer, binamn till Oden.
Viður, binamn till Oden.
Vigrids slätt (Vígríðr). Ragnarökstriden hålles där. Jämför
Oskopner. 45, 243, 245.
Vile, Odens broder Lodur. 9.
Vilmeid, jätte, trollkarl.
Vimur, ett af namnen på Elivågor (Gandvik, Raun).
Vindheim, världen, så långt vindarne fara.
Vindsval, symbolisk beteckning för vinterns fader. Jämför
epiteten Vindkall, Vårkall och Hårdkall, hvarmed Svipdag i
Fjölsvinnsmal betecknar sig själf, sin fader Egil och sin farfader Ivalde.
Vingner, jätte, Tors fosterfader, dödad af honom. 22, 46.
Vingolf, Vängolf, en borg i Asgard, enligt pros. eddan
särskildt Asgardsdisernas.
Vingtor, benämning på Tor.
Von, den ström, som flyter ur den fängslade Fenrers gap. 215.
Vågaskär, äfven kalladt Singastein, skäret där Heimdall och
Loke kämpade om Brisingamen. 209, 212.
Vårdträd, 223.
Väderfölner, hök, som sitter mellan ögonen å örnen i
världsträdet. Symboliskt djur.
Vän, en af Fröjas diser. 158.
Världskvarnen. 14, 16, 133, 234.
Vätt, vättar, lägre mytiska väsen, dels goda, dels onda.
Völund, se Valand.
Vör, asynja, omtalad som mycket klok.
*
Y.
Ydalarne (Ydalír »bågarnes dalar»), ett söder om Elivågor
beläget land, där Egils borg var belägen. Landet är Egils son
Ulls arfland. 45.
Ygg, Odensnamn.
Yggdrasil, världsträdet. 6, 8-10, 13, 17-20, 23-26, 127,
157, 184, 185, 231, 233, 239-242, 246.
Ylfingarne, mytisk höfdingeätt, närmast besläktad med
hildingarne. 194, 195, 199.
Ylg, underjordsflod.
Ymer (Ýmir), kaosjätten. 7-10, 12, 14-16, 169, 171.
Ynglingarne, desamme som skilfingarne, svearnes höfdingeätt
af mytiskt ursprung, bestående af två slutligen sammansmälta släkter,
Ivaldesläkten (de egentlige och äldste ynglingarne, »niflungarne»)
och Sköld-Borgars släkt (sköldungarne). Ättens äldsta höfdingar
utgjordes i myten af Ivalde-Svigder, hans son Valand (Vallande,
Vanlande), dennes bröder Egil och Slagfinn (som vardt
gjukungarnes stamfader), samt Egils son Svipdag (Ynglingasagas »Dag den
vise»). Mellan Valand och Svipdag kommer Halfdan, den förste
med konunganamn (Ynglingasagas Dyggve), som vid fimbulvinterns
upphörande tog den skandiska halfön i besittning. Framför honom
har Ynglingasaga insatt hans fader Domare (Jarl, Sköld-Borgar), och
framför denne två rent allegoriska figurer, Visbur (helgedomssonen,
prästen) och Domald, som representerar den af fimbulvintern
förorsakade nöden. Saxo har bevarat minnet af att dessa båda ätter
under Halfdans son Haddings tid förenades genom släktskapsband
och vänskap. Genom Svipdags giftermål med Fröja förbindes
ynglingaätten med vanernas gudastam, och Svipdags son,
sveakonungen Asmund, är hans och Fröjas son, Fröjs systerson.
Därifrån benämningen »Fröjs ätteman» för en konung af
ynglingaätten. »Yngves ätt» kallas denna äfven. Hvad vidkomner
namnet Yngve, meddelar Heimskringla en riktig tradition, när den
säger, att Yngve har hvarje hufvudman i den ätten kallats. I
den mytiska herossagan har Svipdag burit detta namn. Jämför
Ivalde. 29.
Yngve, se Ynglingarne.
Ysäter (Ýsetr), »bågarnes säter», den borg i Ydalarne vid
Elivågor, där gudarne hade sin åt Ivalde och hans söner
anförtrodda utpost mot jättarne. Borgen kallas äfven Geirvandils eller
Geirvadils, d. v. s. Ivaldes säter. 47, 60.
*
Ä.
Ännebrant (Ennibrattir), binamn till Oden.
*
Ö.
Öger, hafsjätte. 59, 60, 215.
Ökin, å.
Ölmod, binamn till Ivalde.
Ölrun, binamn till Sif.
Ölvalde, binamn till Ivalde.
Örvandil (»pilskötaren»), binamn till Egil. 47, 84.
*
Till läsaren.
För första gången öfverlämnas härmed i den svenska
ungdomens händer vår folkstams myter som ett
sammanhängande helt. En närmare undersökning har visat, att
de bildat en fortlöpande saga, hvari hvarje myt, äfven
om den i sin uppkomst var fristående, blifvit införlifvad
som länk i en kedja, hvilken börjar med världens,
gudarnes och människosläktets upphof och ändar med
Ragnarök och världsförnyelsen.
Dessa kedjans yttersta länkar sammanknytas genom
myterna om världens lefnadsåldrar, om urfäderna och
de händelser, som i deras dagar timade. Det första
människoparet och de närmaste släktleden efter det lefva
i en kulturlös oskulds- och fridsålder. En af
vanagudarne sändes förmänskligad till Midgard för att
undervisa människorna. Han blir germanfolkets förste präst
och lärare. Han efterträdes af den förste domaren
(Sköld-Borgar) och denne af den förste konungen
(Halfdan-Mannus). Dennes tre söner åter varda de nu i tre
grenar sig skiljande germanfolkens förste stamkonungar.
Med deras öden afslutas den mytiska urhistorien, men
för att fortsättas i hjältedikter om deras afkomlingar,
hvilka dikter utlöpa i den egentliga historien.
Alla mytologier, i hvilka berättelser om urfäder ingå,
hafva ställt desse i närmaste förbindelse med gudarne.
Himmelens och underjordens heliga makter värna
skapelsen och människorna, deras skyddslingar, mot fientliga
väsen och länka, i umgänge med urfäderna, händelsernas
gång. Därigenom få de viktigare mytiska tilldragelserna
med nödvändighet en kronologisk ordning, emedan en
sådan med nödvändighet råder i berättelsen om de
hvarandra följande urfäderna. Gudarnes gärningar och öden
under Sköld-Borgars styrelse måste hafva timat före deras
gärningar och öden under Halfdans, och dessa åter före
dem, som tilldrogo sig i Halfdans söners dagar. På
samma sätt hafva de indiske arierna skilt mellan de
händelser i guda- och människovärlden, som ägde rum
före, under och efter deras urfäder Mannus’ och Brigus’
lefnad; de iraniske arierna mellan dem i urpatriarken
Jimas’ och i följande patriarkers tid; de helleniske arierna
mellan dem i guldåldern under Kronos’ styrelse,
dem i silfveråldern, då världsspiran öfvergår till Zeus,
samt dem i koppar- och järnåldrarne, liksom åter inom
dessa senare mellan de mytiska tilldragelserna i Kadmos’
och Jasons tider och dem, som följa hvarandra intill
det trojanska krigets. När Ovidius ville besjunga alla
förvandlingar, den antika mytologien omtalar, kunde han
fördenskull göra detta i episk-kronologisk ordning, börjande
med kaos och slutande med Caesar.
Öfver allt, där ett folk är i besittning af sagor med
heligt anseende, ärfda från släkte till släkte,
sammanknyta sig dessa efter hand och likasom af sig själfva,
på grund af fantasi- och föreställningslifvets behof af
ordning och sammanhang. Det kräfves icke hög bildning
för att detta förlopp skall äga rum. Hos finnar och
bulgarer ha, likaväl som hos arier, arfsägner
sammanlänkat sig i episka kedjor. Det fordras ej heller en
utvecklad kultur i detta ords moderna mening, för att
religiösa och sedliga föreställningar af öfverraskande höghet
skola yppa sig i ett folks mytiska sägner vid sidan af
föreställningar, som synas oss barnsliga. Det är en
etnologisk erfarenhet, gjord hos olika folkraser, hos
minkopéer och indianer såväl som hos Rigveda-arier och
germaner, och bör minst förvåna oss hos desse senare,
hvilkas hedniska kultur var en poetisk. Det är gifvet, att
det högsta och bästa de förnummo fick uttryck i deras
diktkonst, särskildt i den religiösa. Det torde knappt
behöfva tilläggas, att ett folks religion, när den icke
föråldrats, står högre än massan af den religionens
bekännare, emedan den afspeglar den idealare sidan af
folkets lif.
De germaniska myterna äro af mycket olika ålder.
Några af de här meddelade härstamma, såsom den
jämförande mytgranskningen kan bevisa, från den fornariska
tiden. Till dem höra myterna om en brytning mellan
gudarne och naturkonstnärerna, en häraf uppkommen
fimbulvinter och åtgärder, som vidtogos för att undan
denna rädda hvad skapelsen hade bäst för ett
kommande saligt världstidehvarf. Andra myter tillhöra en
långt senare tid, några möjligen hedendomens sista
århundraden. Men allt eftersom de uppkommit, hafva de
som nya länkar knutits till den redan för handen
varande episka kedjan.
Med afseende på skälen och bevisen för riktigheten
af den framställning jag här lämnar af vår mytologis
epos, har jag att hänvisa till »Undersökningar i
germanisk Mytologi», hvaraf första delen utkom år 1886, och
hvars andra del är under utarbetning.
SIBYLLINERNA OCH VÖLUSPA
SAMT
ASTROLOGIEN OCH MERLIN
SIBYLLINERNA OCH VÖLUSPA.
I.
Den gamla sibyllan lefver ännu och har icke blifvit
anspråkslösare med åren. Hon kräfver allt och får allt.
Grekerna försäkrade hon, att hon bar den apolliniska
ingifvelsens renaste källa i sin barm, och mängden af
hellener ville icke bestrida det. Romarne sade hon, att
de borde rådfråga henne under alla kommande öden,
och de bevarade som heliga mysterier hennes böcker på
Kapitolium. Judar och kristne förkunnade hon, att hon
varit med Noa i arken och af Gud fått ingifvelsen att
sia om Mose och profeterna, om Messias och hans
undergärningar, om kyrkan och de yttersta tingen. Utan
framgång voro hennes fordringar icke heller här, ty
kyrkofäder hafva åberopat henne, medeltida hymner firat henne,
kristenhetens störste konstnärer målat henne vid sidan
af änglar och profeter.
Äfven på skaldekonstens område tager hon åtskilligt
för sig. Hon skonar småpoeterna, och det förundrar oss
icke; men de store gå icke säkra för henne. Kort efter
syndafloden lät hon veta, att i en aflägsen framtid skall
en skald uppträda och sjunga härligt om Ilions öden.
Men, tillade hon, hvad sant han förtäljer har han af
mig; det andra, och särskildt de osanna skildringarna af
gudars ingripande i händelsernas gång, det har han af
sig själf. Någonstädes hittar han mina profetiska böcker,
upprullar och läser dem, och sedan han tillägnat sig min
verskonst och mina utsagor, undangömmer han mitt verk
för att världen ingenting må veta därom.
Sibyllina, III, 419-432; IX, 161-169.
Hon glömde den gången förutsäga, att i en än
aflägsnare framtid skall i det yttersta Thule en siare sjunga
om ett annat och större Ilion: himmelens och jordens
-- om dess grundläggning, guldålder, förfall, undergång
och återställelse; samt att äfven han skall dessförinnan
hafva funnit hennes böcker och ur dem tillägnat sig väl
icke hennes verskonst, men hennes kompositionskonst,
tankar och profetior.
Hvad hon då försummade är nu godtgjordt. Äfven
Völuspas författare lär hafva af sibyllan lånat det mesta
och bästa han har att säga. Hennes anspråk på den
ädlaste dikt den nordiska hedendomens fantasi tros hafva
skapat äro nu upptäckta och hafva funnit en öfvertygad
sakförare i d:r teol. A. Chr. Bang, som framlagt och
gifvit skäl för hennes kraf i en afhandling kallad
Völuspaa og de Sibyllinske Orakler.
Den främsta Eddasången har således fallit i samma
vida sköte, hvari den gamla damen som sin rättfångna
egendom insamlat de homeriska sångerna, åtskilligt af
den antika hedendomens profetior, samt den judiska
religionens och den kristnas äldsta uppenbarelseurkunder.
*
D:r Bang meddelar oss, att han för åtskilliga
kyrkohistoriska ändamål hade företagit sig att studera de så
kallade Sibyllinska oraklen. Dessa studier medförde en
oväntad upptäckt. Han fann likheter mellan sibyllinerna
och Völuspa, och dessa likheter växte till ett omfång
och visade sig vara af en art, som gör det otänkbart
(»ganske utænkeligt»), att de kunde uppstått, utan att
Völuspas författare haft Sibyllinska oraklen till källor och
förebilder.
Hr Bang måste då fråga sig: hvar har Völuspas
författare haft tillfälle att se och studera dessa skrifter?
Skulle de hafva förirrat sig upp till Norden kanske redan
före Harald Hårfagres dagar? Det vore en föga sannolik
gissning, som dessutom förutsatte, att någon här uppe då
skulle varit tillräckligt hemma i grekiskan för att kunna
tyda dem. Det finnes en annan förklaring. Under den
sistförflutna tiden har nämligen en åsikt yppats, att flere
af Eddadikterna författats bland nordmännen på
Västerhafsöarna eller Irland. Ansluter man sig till denna åsikt
äfven med afseende på Völuspa, förenklas och begränsas
frågan sålunda: äro Västerhafsöarna eller Irland Völuspas
vagga? Och då är det ingen svårighet att göra sitt val.
»Irland var ju, då nordmännen gjorde dess bekantskap,
ett land med en rik blomstrande kristlig odling,
litteraturen hade sina många begåfvade idkare i klostren och
utanför dessa, samt kunde förete så väl originalarbeten
som öfversättningar. Det keltiska Irland är då
uppenbarligen mellanlänken mellan Völuspa och Sibyllinska
oraklen.»
Hr Bang har icke närmare angifvit tidpunkten, då
Völuspas nordiske författare lefde och verkade på Irland.
Men enär det var under den första hälften af nionde
århundradet, som nordmännen gjorde närmare bekantskap
med och satte sig fast på denna ö, så torde vi måhända
utan fara för misstag kunna antaga, att hr Bang förlägger
den ifrågavarande tidpunkten till nämnda skede, helst den
senare hälften af samma århundrade visar oss Irland
försjunket i ett barbari, som måhända icke alldeles
omöjliggjorde, men dock torde hafva försvårat sibyllinska
studier.
Det är nordmännen själfve, som med rätt eller orätt
beskyllas för att hafva vållat den iriska kulturens
undergång. Men äfven om denna beskyllning vore grundad,
hindrar det icke, att enskilde nordmän kunde hafva trädt
i sympatisk beröring med den bildning, som mötte dem
på irisk mark, och ställt sig i lärjungeförhållanden till
henne. Till dessa vackra undantag hörde Völuspas
författare.
Det är icke blott en granskares rätt, utan äfven hans
plikt att till en början ställa sig på ståndpunkten af den
hypotes eller den upptäckt, hvars halt han har att
skärskåda, för att se, huru tingen där taga sig ut. Från
ståndpunkten af hr Bangs åsikt iakttaga vi då genast, att
en öfverraskande belysning faller på Völuspaskaldens
förut i mörker höljda personlighet. Hans namn förblifver
visserligen okändt, som det var; men mannen få vi sikte
på, och det är honom vi främst vilja lära känna.
Till börden nordman -- och antagligen norrman, ty
Völuspa är, som hr Bang säger, en »oldnorsk» dikt --
kom han måhända, i likhet med sina landsmän, med
svärd i hand till Irlands kust. Men förr eller senare
förmådde honom beröringen med irisk bildning att byta
svärdet mot boken. Af krigaren vardt, om icke en
teolog, så dock en studieidkare med en för sin tid
ingalunda vanlig beläsenhet. Var han förut hedning, vardt
han nu ifrig kristen och önskade verka för sina
landsmäns omvändelse. Vi sakna källor, såsom naturligt är,
för att bestämma hela omfånget af hans studier; men
redan det kunskapsmått hr Bang uppdagat som
nödvändiga förutsättningar för tillkomsten af hans Völuspa, är
för hans århundrade aktningsvärdt. Han har genomgått
och för sitt ändamål användt den gammaltestamentliga
litteraturen,
den nytestamentliga,
ej minst apokalypsen,
judiska och kristna sägner och legender,
sid. 12, 13, 19. samt äger om
den asiatisk-egyptiska sibyllinlitteraturen en så vidsträckt
kännedom, att denna är i ordets strängaste mening
exempellös i det västra Europa intill vår egen mansålder. Vi
anse det åtminstone delvis säkert och i sin helhet
sannolikt, att det, såsom hr Bang anmärker,
»väl icke kan vara tal om», att Völuspaskalden skulle hafva utvidgat
sina studier äfven till sådana judisk-apokalyptiska
skrifter som Henoks bok, 4:de Esra bok m. fl. Ty denna hos
vår nordman förmodade studiebegränsning har med
afseende på Henoks bok de starkaste skäl för sig. Det
finns efter Augustinus" tid icke ringaste spår däraf, att
ifrågavarande bok varit känd inom den västerländska
kyrkan. Inom den österländska torde efter åttonde
århundradet kunskapen om henne varit inskränkt till de
tre korta brottstycken Syncellus meddelat i sin
kronografi.
För egen del betvifla vi, att sådana studier som
Völuspaskaldens varit möjliga, utan att han hade tillägnat
sig det tungomål, som den tiden icke var den högre
lärdomens allena, utan äfven bildningens och beläsenhetens,
nämligen latinet. Vi styrkas i vår förmodan, att så var
fallet, då vi af hr Bang erfara, att han, Völuspaskalden,
torde hafva varit grundligt hemma i grekiskan, ett språk,
hvari ytterst få bland västerlandets lärde i nionde
århundradet ägde någon insikt. Det kan synas djärft, men
är det på hr Bangs ståndpunkt icke, när han antager, att
vår nordman är att räkna bland desse få. Ty Oracula
Sibyllina äro skrifna på grekiska, och det är, såsom vi
nedanför skola visa, fullkomligt säkert, att någon latinsk
öfversättning af desamma icke förefunnits tidigare än året
1546. Ettdera således: Völuspaskalden måste hafva
studerat sibyllinska oraklen på grundspråket, eller har han
haft framför sig en i sitt slag ensam stående och
sedermera spårlöst försvunnen öfversättning till något
västeuropeiskt, af Völuspaskalden kändt folkspråk. I det
senare fallet ligger det antagande närmast till hands, att
detta folkspråk varit det iriska. »På undersökningens
närvarande ståndpunkt», anmärker hr Bang, kan det icke
afgöras, om vår nordman läst sibyllinerna på grekiska
eller iriska.
21. Kan detta någonsin afgöras? Vi veta icke,
men hr Bangs ordalag ingifver oss hoppet om en mer
framskriden ståndpunkt, hvarpå detta spörsmål får sin
lösning. Vi afvakta med vetgirig spänning denna
ståndpunkts uppnående.
Blott några ord ännu till dem, som kunde vara
benägne att finna Völuspaskaldens insikter i grekiska
språket allt för osannolika. Det är sant, att de grekiska
studiernas tillstånd i nionde århundradet inom västerländska
kyrkan var högst beklagansvärdt och icke kunde vara
annat, då till och med förbindelsen mellan den
romersk-antika bildningen och det nämnda århundradet hängde
på en svag tråd. Hade icke redan Gregorius den store
låtit sitt prästerskap veta, att han föraktade latinet i dess
klassiska form, att han för egen del aldrig brydde sig
om att undvika latinska barbarismer, att han betraktade
det som en skam, en ovärdighet att tvinga den
himmelska ingifvelsens ord in i grammatikens regler? Hade
han icke gifvit biskop Desiderius i Vienne en skrapa,
därför att denne undervisade i grammatik och därvid
måhända begagnade sig af de hedniske skalderna? Under
sådana förhållanden måste ett än värre öde drabba de
grekiska studierna, helst om man betänker, att efter
Justinianus" tid, och sedan det östromerska väldet
upphört i Italien, den litterära förbindelsen mellan öster- och
västerlandet vardt ytterligt svag, nästan omärklig. Man
vardt å ömse sidor af gränsen främmande för hvarandra,
och föga är att förebrå den barbariska västern hans
obekantskap med det grekiska språket och den grekiska
litteraturen, när man finner, att den jämförelsevis
högbildade östern lämnade den kunskap, som där förut fanns
om romerska tungomålet och litteraturen, att alldeles
förfalla. När den grekiske munken Maximus Planudes i
trettonde århundradet öfversatte för sina landsmän
skrifter af Cato, Cicero, Ovidius och Boethius, hade han under
många århundraden icke haft någon föregångare i
kännedomen om eller intresset för västerlandets litterära alster.
Ej under då, om i västerlandet flertalet af Hellas" och
Byzans" framstående skriftställare ej var ens till namnet
kändt. En grekisk handskrift hade svårt att finna vägen
väster ut, äfven då rykten om hennes innehåll hade nått
de därvarande lärdes öra och retat deras vetgirighet. Ett
bland många intyg härom bjuda oss Dionysius
Areopagitens skrifter. De upptäcktes i östern omkring år 532
under den då pågående striden med monofysiterna och
väckte stort uppseende, ty den föregifne författaren var
Dionysius athenaren, Paulus" lärjunge, ledamoten af
areopagen, och de handlade om de mest anslående ämnen:
om änglaordningarna eller den himmelska hierarkien, om
hennes afbild, den jordiska, om de gudomliga namnen och
om den mystiska teologien. Icke dess mindre, och ehuru
legenden hade sammanknutit Dionysius namn och
martyrskap med kristendomens första framträdande i
Frankrike, dröjde det ända till år 827, således nära tre hundra
år, innan den första och enda areopagitiska handskriften
kom till Frankrike, och hon kom då som en gåfva från
kejsar Mikael II till kejsar Ludvig den fromme. Intet
spår förefinnes däraf, att denna handskrift skulle blifvit
afskrifven och spridd i det västra Europa. Man hade i
stället att se sig om efter en person, tillräckligt
hemmastadd i grekiskan för att kunna öfversätta henne till
latinet. På den första öfversättningen följde år 867 en
annan och bättre, gjord på Karl den skalliges befallning
af den ryktbare Johannes Scotus Erigena, sin tids
lärdaste man, och från denna öfversättning härleder sig
medeltidens hela areopagitiska vetande och utvecklingen
af mystiken inom västerländska kyrkans litteratur.
Men detta är endast sakens ena sida. Hon har en
annan, och man har att vara på sin vakt mot förhastade
slutsatser. »Græca sunt, non leguntur» var en regel
med undantag. Samme Gregorius, hvars fientliga
yttranden mot det klassiska latinet och den antika
litteraturen vi ofvan anfört, har i andra ställen af sina skrifter
uttalat sig i annan ande. Och hvad som är af särskild
vikt för vårt ämne: efter medlet af sjunde århundradet
kommo tvenne vetenskapligt bildade män, Hadrianus och
Theodorus, af hvilka den senare var född i aposteln Paulus"
födelsestad, Tarsus i Cilicien, och således till
modersmålet grek, till England, inrättade skolor där och
uppfostrade lärjungar, bland hvilka, såsom Beda Venerabilis
vittnar, många förstodo latin och grekiska så väl, som
om de hört de språken allt ifrån vaggan. I en af de
klosterskolor desse män grundlagt fick Beda själf
undervisning i grekiskan af Johannes Beverleye, sedermera
biskop i York. Beda afled år 735, samma år som Alcuin
föddes. Denne store man fick sin uppfostran i en annan
af de skolor, som vårdade det af Hadrianus och
Theodorus tända ljuset, skolan i York, och genom honom
spred sig, om än i de trängsta kretsar, ett slags
vetenskapligt lif till Frankrike och Tyskland. Behöfver man
betvifla, att det redan dessförinnan hade spridt sig ifrån
samma medelpunkt till det närbelägna Irland, där en icke
oansenlig klosterlärdom funnits af gammalt? För ingen
del. Alcuin dog år 804. Härmed äro vi således redan
inne i det århundrade, som bevittnade nordmännens och
bland dem Völuspaförfattarens ankomst till Irland. Att
här och där i de iriska klostren funnits män, som känt
grekiskan och kunnat undervisa honom däri, är
fördenskull icke så osannolikt.
Har han äfven studerat hebreiskan? Vi finna i hr
Bangs afhandling endast en flyktig antydan på ett
sakförhållande, som kunde belysa den frågan. I tre af de
sibyllinska böckerna förekommer nämligen Sabaoth som
benämning på Gud, och sättet, hvarpå ordet användes
i sibyllinen I,
ger rum åt den misstanke, att dess
betydelse ej varit riktigt klar för författaren själf. Herr
Bangs åsikt är nu den, att Völuspaskalden känt
betydelsen, vetat, att ordet Sabaoth borde ställas i förbindelse
med ordet Jehovah [väl hellre med Adonai, eftersom
Adonai Sabaoth, icke Jehovah Sabaoth, förekommer
på andra ställen i sibyllinerna?], samt riktigt [men väl
något fritt ändå?] öfversatt uttrycket med
härfader.
synes hänvisa på, att han känt äfven något hebreiska.
Starkare bevisning härför föreligger dock icke. Har han
nämligen studerat nya testamentet, likasom sibyllinerna,
på grundspråket, så har han nog iakttagit Rom. 9: 29
och Jakob 5: 4, där orden ###### ###### förekomma,
och kanske af sin iriske lärare fått uttryckets förklaring.
-- Själf har hr Bang icke påyrkat någon därutöfver
gående insikt i hebreiskan hos Völuspaskalden, och han
har otvifvelaktigt gjort rätt däri, ty causæ præter
necessitatem non sunt multiplicandæ -- en varning, som
logiken sedan gammalt gifvit hypotesmakare, men som icke
alltid lägges af dem på hjärtat.
Såsom det redan framhållits, hvälfde nordmannen i
sitt sinne planer till sina skandinaviske landsmäns
omvändelse.
skulle det bäst ske? Ett oerhördt
lyckligt fynd gaf svaret på frågan -- fyndet af en
fullständig eller nästan fullständig samling asiatisk-egyptiska
Oracula Sibyllina på grekiska eller möjligen i irisk
öfversättning. Han läste dem uppmärksamt och grundligt och
gjorde sig förtrolig ej endast med deras sakinnehåll, utan
äfven med deras komposition och stil.
1, 5. 6, 9, 10. Hans granskande
öga genomskådade, att dessa böcker, som föregåfvo sig
vara skrifna af en urtidens sierska, i själfva verket voro
författade i afsikt att under skyddet af ett bland
hedningarne vördadt profetiskt namn utbreda judiska och
kristliga idéer öfver den antika världen. Han såg också,
genom hvilket medel det välmenta bedrägeriet hade rönt
den framgång det vann, nämligen genom en »för
sibyllindiktningen karakteristisk» blandning af helleniska och
judiska eller helleniska och kristliga element.
2, 3. Därmed var hans plan färdig. Han borde skrifva en
nordiskkristlig sibyllinsk dikt.
borde flytta söderns sibylla
till nordens fjäll och barrskogar och låta henne inför
därvarande större som smärre Heimdallssöner uttala ord,
som skulle »peka ut öfver hedendomen, väcka rädsla i
sinnena för den yttersta tidens tilldragelser och aningar
om grundandet af en ny tingens ordning under den
allsmäktiges herravälde, sedan gudarne utspelt sina
roller.»
I få ord sagdt: han hade nu fått ingifvelsen att dikta
sin Völuspa,
hvad som möjligen bruste honom själf
i uppfinningsförmåga, därför kunde han få rikligt
vederlag genom att nyttja dessa Oracula Sibyllina som källor
och förebilder. Det medel, som visat sig så verksamt
för en välgörande mystifikation, nämligen blandningen af
hedniska och kristna element, det stod ju äfven honom
till buds. Här gällde det blott att i stället för antikt
hedniska element begagna nordiskt hedniska,
och han kände ju den gamla norska eller skandinaviska
mytologien grundligt nog för det ändamålet. Det följer af sig
själf, att han dessutom borde i stället för sibyllans
hexametrar nyttja fornyrdalag.
Hvad som hitintills har varit doldt ligger nu
således -- på den ståndpunkt, där vi med hr Bang hafva
ställt oss -- klart i dagen. »Völuspa är en nordisk
härmning af den sibyllinska orakeldiktningen.» »Såväl
hvad kompositionen som delvis hvad stoffet
vidkommer har man att i Oracula Sibyllina söka
källorna till den berömda fornnorska dikten.» »Völuspa
är ett nordiskt kristligt sibyllinskt orakel.»
sid. 1.
Här kan genast dragas följande viktiga slutsats:
Asatron, sådan hon hittills i vår äldre litteratur blifvit
framställd, är en fullständig konstprodukt, ett på
studerkammaren hopkonstrueradt system, vid hvars uppgörande
man utgått från den missförstådda och misskända Völuspa,
samt från Hyndluljod.
22-23. Man har tagit den kristligt
välmenande och i hvarje fall till syftet rent kristliga Völuspa
för en ärkehednisk urkund! Man har framdragit Völuspa
som bevis för de djupa aningar och upphöjda tankar den
nordiska hedendomen kunnat alstra. Men Völuspa är
»alldeles olämplig» för det ändamålet. Dess aningar och
tankar äro lån från kristendomen.
Att Völuspas sanna skaplynne så länge undgått äfven
kritiskt begåfvade forskare är i sig själf icke
besynnerligt. Vetenskapens historia erbjuder paralleller härtill i
mängd, och förhållandet kan ju hafva sin särskilda
förklaring däruti, att Völuspaförfattaren -- ehuru han, enligt
hr Bang, i allt väsentligt och i många enskildheter varit
sina förebilder trogen -- dock vid bestämmandet af den
omordade elementblandningen afvikit från det gifna
receptet och betydligt ökat den dosis hedendom, hvarmed
de kristliga aningarna och tankarne borde mängas.
Man tycker sig få en inblick i Völuspaskaldens
innersta, när man iakttager, huru han härvid gått till väga.
Hans dikt som sådan visar, att han var begåfvad med
en liflig och väldig inbillningskraft. Det ligger en
fäderneärfd furor normannicus kvar i denna. Men med denna
egenskap parar han en betänksamhet och en varsamhet,
som icke heller äro främmande för nordmannalynnet.
Sedan han beslutit sig för att bära hednisk mask, lossar
han aldrig på den, ej ens i sångens mest hänförda
ögonblick, då han låter ragnaröks storartade uppträden följa
hvarandra slag i slag. Han faller aldrig ur sin roll.
Hans vala skall uppträda som hednisk profetissa, och
hon gör det allt igenom, omsorgsfullt döljande syftet i sin
sång. Därutinnan skiljer hon sig omätligt från den
sydländska sibyllan, som aldrig är inne i sin roll. Völuspas
författare har tydligen tillskrifvit sina gissuga landsmän
stor misstänksamhet. Söderns vala utropar redan i
början af sin sång:
hon tröttnar aldrig att fördöma mångguderiet till
Gehennas eld, hon kastar sig gång på gång med verklig
fanatism in i sitt hufvudtema: monoteismens sanning. Vår
nordbos vala däremot är varsam nog att låta Burs söner
dana kosmos, att låta höghelige gudar gå till rådstolarne,
när helst någonting i världen kommit på tok, att nämna
desse gudar med vördnadsfulla och smickrande epitet,
att skildra dem som kämpande det godas strid intill det
sista. Bland Eddans alla hedniska sånger finns ingen,
som uppträder med så gudfruktigt hedniska later som
Völuspa, den välmenande hycklerskan, och ingen, som
så låter påskina en förening af denna hedniska
gudsfruktan med en storartad sedlig världsåskådning. Man
kunde befara, att Völuspaskalden, efter så många
medgifvanden på ytan åt landsmännens polyteism, skulle
velat taga skadan igen, när han besjunger
världsåterställelsen. Hade han varit mindre skald och mindre varsam
karaktär, skulle han kanske vikit för en frestelse att låta
på ragnarök följa ett mer öppet monoteistiskt
världsskede med en viss dämpad kristlig färgläggning, ty gudarne
voro nu tillintetgjorde och det förelåg intet tvingande skäl
att väcka dem till lifs igen. Men vår nordbo kände
förmodligen, att en eftergift för en sådan frestelse skulle
skämma hans dikt både i estetiskt och praktiskt afseende.
Landsmännen kunde märkt oråd. Satsen: »man merkt
die Absicht, und man wird verstimmt» har, ehuru uttalad
i nyare tider, varit af alla tiders större skalder instinktivt
förnummen som en sanning. Antagligen därför låter
Völuspaskalden asarne åter mötas på Idavallen. Antagligen
därför låter han Balder återkomma för att bo
tillsammans med Had i Ropts segersalar.
Dock -- vi borde lämnat åsido detta försök att
förklara, hvarför den kristliga sibyllindikten Völuspa låter
de hedniska gudarne återkomma i förnyad härlighet efter
världsbranden; ty försöket, ehuru byggdt på grunden af
hr Bangs hypoteser, är dock vårt eget, och hr Bang själf
lämnar en annan förklaring, hvars värde vi öfverlämna
åt våra läsare själfva att begrunda, tills densamma kan
upptagas till skärskådande i en senare afdelning af vår
uppsats. Förklaringen inskränker sig till följande ord:
»At ogsaa Aserne her (på den nya jorden) træffes,
betyder visselig intet andet, end at restitutionen af hvad
för har været er fuldt og helt gjennemfört.» Vi
återkomma, som sagdt, till detta ämne.
Sådana äro de syner, som te sig för vår blick när
vi, lämnande kritiken bakom oss, stiga upp till
höjdpunkten af hr Bangs hypotes och därifrån betrakta
tingen.
Annorlunda och på långt när icke så
fantasiväckande ter sig utsikten, när vi återvända därifrån och
nödgas uppmärksamma granskningens anspråk.
Det är de af hr Bang funna likheterna mellan
sibyllinerna och Völuspa, som äskat en förklaring och
framkallat den hypotes, hvars i hr Bangs afhandling spridda
drag vi här ofvan hafva samlat i en öfverskådlig bild.
Förutsatt att dessa likheter verkligen förefinnas, så blir
frågan, om detta är den sannolikaste förklaring, som man
af dem kan gifva. Om de icke finnas i det omfång och
af den art, att de göra Völuspas beroende af sibyllinerna
sannolikt, så upphör behofvet af att söka förklaringar,
och hr Bangs hypotes kan öfverlämnas åt förgätenheten,
sedan man villigt erkänt det välmenta i densamma. Vi
skola i följande afdelning af denna uppsats skärskåda,
huru det förhåller sig med de åberopade likheterna. Till
dess vilja vi lämna dem oberörda, för att här i stället
se till, huru hr Bangs hypotes ter sig från synpunkten af
sibyllinkunskapens historia.
Det är från denna synpunkt vi skola pröfva
sannolikhetsgraden af hr Bangs gissning, att ett större antal
böcker af de asiatisk-egyptiska Oracula Sibyllina blifvit i
nionde århundradet funna i den europeiska västern. Enligt
hr Bang skulle minst tio hafva varit till hands, af hvilka
Völuspaskalden användt sex som hufvudkällor, nämligen
sibyllinerna I, II, IV, V, VII, VIII,
4-5. samt fyra som bikällor, nämligen sibyllinerna
III, VI, IX, X.
strödda citat ur dessa källor.
Om undersökningen kommer att frånkänna denna
gissning hvarje spår af sannolikhet, ja, känneteckna henne
som stridande mot samtliga de sakförhållanden, som en
mödosam och grundlig genomletning af västerlandets hela
patristiska och medeltids-litteratur uppdagat; så skall det
på samma gång visa sig, att detta dock icke endast beror
af det stora antal sibyllinska böcker, som enligt hr
Bangs förutsättning blifvit af Völuspaskalden funna. Det
är nämligen in emot lika osannolikt, att han funnit en
enda af de asiatisk-egyptiska sibyllinerna, som att han
påträffat dem alla.
*
År 1545 utkom den första tryckta upplagan af
Oracula Sibyllina. Utgifvare var Sixtus Birken (Xystus
Betulejus); den till grund lagda handskriften en grekisk
kodex från det nästföregående århundradet. Upplagan,
likasom handskriften, omfattade de åtta första böckerna
af de tolf, som i våra dagar äro kända.
Det var en europeisk tilldragelse, när sibyllinerna
sålunda genom pressens försorg hade kommit i de lärdes
händer. Den vetenskapliga forskningsifvern och de
kyrkliga intressena vordo samtidigt på det djupaste berörda
däraf. Sakens betydelse ökades, då redan året därpå en
andra upplaga, utgifven af Sébastien Châteillon (Castalio)
utkom; ty till grund för henne hade ytterligare tvenne
grekiska handskrifter kunnat läggas, den ena innehållande
de åtta första böckerna, den andra en del af sibyllinen
III, och upplagan ledsagades af en latinsk öfversättning,
som spred det nu tända ljuset ut öfver de grekiskt
skolade humanisternas och teologernas kretsar till den tidens
bildade allmänhet.
Tilldragelsen väckte mer än uppseende. Magnus
stupor: stor häpnad -- så betecknas det intryck
händelsen gjorde. Hos den romerska katolicismen var det
förskräckelsens häpnad. Man fruktade, att en dödsstöt
var gifven den enda saliggörande kyrkans ofelbarhet, ty
under ett årtusen hade hon burit sibyllan på sina armar
utan att äga en aning om hvem den burna, smekta och
besjungna var. Denna af tidens lärdaste humanister och
teologer delade okunnighet kunde icke längre tillskrifvas
obekantskap med de latinske kyrkofädernas skrifter eller
medeltidens förskolastiska och skolastiska litteratur, ty
studierna på dessa områden hade bedrifvits med flit och
framgång och just dessa studier bestyrkt dem i den ärfda
föreställningen om sibyllans rena katolicitet.
Man fick nu veta, hvem hon var. Kristen var hon
visserligen, men kätterska, demokrat och till sina
framtidssyner kommunist.
Hade i det västra Europa under medeltidens många
århundraden ingen vetat därom? Sibyllinkunskapens
historia svarar med all den bestämdhet, som här är möjlig:
ingen. Under alla dessa århundraden hade de
asiatisk-egyptiska sibyllinböckerna varit fullständigt okända i
västerlandet (in Occidente prorsus ignoti),
Alexandre: Excursus ad Sibyllina, pag. 424. Jämför en
mängd ställen i samma verk. och de enda
källor, som funnos för medeltidens sibyllinska vetande,
nämligen kyrkofäderna Lactantius och Augustinus, hade
ingenting yppat om sibyllans häretiska skaplynne, utan
endast förhärligat henne som sierska om en ende Gud
och om världens frälsare Jesus Kristus.
Häraf låter sig förklara, att medeltidens romerska
kyrka firat sibyllan med hymner och konstnärliga
hyllningsgärder, som ställde henne i omedelbar närhet af
gamla testamentets profeter och det nyas apostlar.
I kyrkan Ara Cæli på Kapitolium hade munkarne
under århundraden vid högtidliga tillfällen kring ett
sprungligen hedniskt och åt en hednisk Deus
primogenitus upprest altar, sjungit till den heliga jungfrun:
I Frankrikes kyrkor hade man sedan den helige
Bernhards dagar sjungit:
och öfver hela den romerska världen:
hvilken sistnämnda rad, sedan den öfverraskande
upptäckten blifvit gjord, fick, för att icke såra lärda öron,
gifva vika för
I mer än lyckad täflan med hymnsångarne hade
medeltidens och renässansens bildade konstnärer
förhärligat sibyllan. I sina skiftande skepnader som den
erytreiska, den delfiska, den libyska, den persiska o. s. v.
uppträder hon i otaliga kyrkor. Man ser henne målad i
taken, på väggarna, i fönsterglasen; man ser henne
huggen i sten öfver portalerna eller snidad i trä på korens
skrank och bänkar.
Sina största triumfer i denna riktning vann hon
genom Michel Angelos pensel i Sixtinska kapellet och
Rafaels i kyrkan Maria della Pace. De triumferna kommo
endast en mansålder före det oväntade nederlaget.
Trettiotre år förflöto mellan de sista penseldragen i Sixtinska
kapellets tak och tryckningen af sista arket i Sixtus
Birkens upplaga af Oracula Sibyllina.
Såväl Birkens som Castalios upplaga hade utkommit
i det protestantiska Basel. Länge rådde en villrådighetens
tystnad om hvad som borde företagas med anledning af
den gjorda upptäckten: sibyllans häresi. Skulle hon
utkastas ur kyrkans sköte? Det lät sig omöjligen göra,
sedan hon i ett årtusen varit dennas skötebarn. Ändtligen
kom den formel, som kunde rädda ur förlägenheten, om
än icke i längden upprätthålla sibyllan själf. Formeln
uttalades af jesuiten Possevin. Sibyllan, sade han, är
rättrogen, hennes ingifvelse ren och äkta; men djäfvulen
har förfalskat de byzantiska handskrifterna, som åt vår
tid bevarat hennes sånger. Äfven de, som logo inom sig
åt antagandet, kunde medgifva, att formeln hade sitt gagn.
Äfven de rättrogne kunde nu hängifva sig åt sibyllinska
studier, väl icke i protestanten Blondels ande, som år
1649 vågade stämpla sibyllinerna i deras helhet som
uppsåtliga förfalskningar, men likväl så, att man varsamt
skilde hvetet från det däruti af ovännen sådda ogräset.
Man kunde nu, utan att gå sibyllans ära för när, påpeka
och sätta etikett på samtliga de sådda ogräsarterna. De
voro judaism, ebionism, millenarianism, montanism,
origenism. Med andra ord: man återfann som irrläror
uppfattningar, som under de kristna sibyllinernas
uppkomstskede, åren 80-270, varit mer eller mindre allmänna
beståndsdelar af kristenhetens tro.
Utom de nämnda upplagorna af Oracula Sibyllina
hafva följande utkommit före innevarande århundrade:
en förbättrad af Châteillons år 1555; en af Koch v.
Bretten (Opsopæus) 1599; en af Cervatius Galle (Gallæus)
1689. Efter Galle följde ett stillestånd af ett hundra
tjuguåtta år.
Ingen af dessa upplagor kände flere än åtta
sibyllinska böcker. Den enda tillökning, som vanns, voro
tvenne brottstycken, som nu bilda inledningssången till
sibyllinerna. De upptäcktes icke i själfva de sibyllinska
handskrifterna, utan hos en grekisk kyrkofader,
Theophilus, i hans Böcker till Autolycus, hvilka böcker först
år 1549 offentliggjordes. Ur denna källa infördes de i
upplagan af år 1599.
De handskrifter, hvarpå alla dessa upplagor grunda
sig, äro grekiska och ingen af dem äldre än femtonde
århundradet. De förskrifva sig från högrenässansens
tidehvarf, och deras uppdykande utanför byzantinska rikets
gamla gränser har sin förklaring i de återupplifvade
humanistiska studierna och det byzantinska väldets
undergång, som förde boksynte och bildade greker till det
västligare eller »latinska» Europa.
Det var den bekante lycklige handskriftuppdagaren,
kardinal Angelo Mai, som 1817 ökade de kända
sibyllinernas antal från åtta till nio. Han utgaf nämnda år
sibyllinen XII efter en i Milano funnen grekisk
handskrift. År 1828 var samme Angelo Mai i stånd att utgifva
sibyllinerna IX, X, XI, samt i förnyad upplaga XII, efter
tvenne grekiska handskrifter i Vatikanen. Af samtliga
till vår kännedom komna sibyllinska handskrifter med
någorlunda fastställdt afskrifningsdatum är den ena af
dessa vatikanska äldst. Hennes uppkomst förlägges till
XIII-XIV seklen.
Alla dessa handskrifter låta gruppera sig i tre familjer,
som hafva lika många äldre försvunna byzantinska codices,
genom flere eller färre mellanleder, till mödrar. Af dessa
tre försvunna codices hafva de två omfattat endast de åtta
första böckerna. Den tredje har måhända omfattat alla
böckerna, ehuru de handskrifter, som höra till denna
tredjes afkomlingar, allesammans sakna böckerna I, II,
IlI, V och VII. Men numreringen å de återstående synes
antyda, att de saknade ursprungligen funnits därstädes.
De tre försvunna moderhandskrifterna åter låta alla
hänföra sig till en enda ursprunglig samling, som enligt
den berömde sibyllinforskaren C. Alexandre antagligen
blifvit gjord i Justinianus" dagar.
Men redan om denna samling, likasom om de
samtida handskrifterna af enskilda böcker, gäller det, att hon
efter det sjette århundradet synes hafva varit okänd för
det stora flertalet af byzantinska rikets egna lärde och
skriftställare.
VI, mentionem scire fere nullam apud Byzantinos inveniri
librorum sibyllinorum, ita ut tum plerisque in Oriente viventibus
ignoti fuisse videantur. (Confer Append. ad Excursum IV.)
De upplagor, som i vårt eget århundrade utkommit
af Oracula Sibyllina, äro utgifna af fransmannen
Alexandre och tysken Friedlieb. Alexandre kunde, tack vare
Mais upptäckter, vara den förste, som inom samma
pärmar förenade samtliga de tolf böcker, som synas hafva
utgjort den ursprungliga sibyllinsamlingen. Detta skedde
i hans upplaga af 1841. På denna följde år 1852
Friedliebs upplaga, som jämte den grekiska texten innehåller
en metrisk tysk öfversättning. Därefter följde år 1869
en ny upplaga af Alexandres, hvilken tillsvidare är den
sista fullständiga. Sibyllinen IV är ensam för sig
utgifven af B. Badt år 1878.
Samme Alexandre har skrifvit sibyllornas,
sibyllinernas och sibyllinkunskapens historia i ett om vidsträckta
forskningar och grundlig lärdom vittnande arbete:
Excursus ad Sibyllina, seu de sibyllis etc. dissertationes VII.
Det utkom år 1856. Det är detta utmärkta arbete vi
hafva lagt till grund för den framställning, som här
meddelas läsaren, på samma gång som vi rådfrågat andra
oss tillgängliga källskrifter vid sidan af själfva Oracula
Sibyllina. Alexandres katolska rättrogenhet har
visserligen nödgat honom uppställa den hypotes eller snarare
vidhålla den möjlighet, att en sibylla verkligen existerat,
och hans kritik vittnar om en viss varsamhet gent emot
hans kyrka; men med denna varsamhet vet han dock
att förmäla sanningskärlek och den största, af andra och
friare forskare vitsordade trohet och pålitlighet i alla
enskildheter.
Vi komma nu till frågan: hvilka vittnesbörd lämna
oss den patristiska och medeltidens litteraturer om de
asiatisk-egyptiska sibyllinernas bekanthet och
spridning i det latinska Europa under århundradena
mellan kristendomens uppkomst och renässansens första
gryning?
Det första inledande bidraget till denna frågas
besvarande lämna vi i nedanstående tabell, hvars enda
anspråk är att gifva en orienterande belysning öfver ämnet.
Särskildt för hvarje halft eller helt sekel af denna mer
än tolfhundraåriga period uppräknar han alla så väl
grekiska som latinska författare eller skrifter som 1) anfört
ställen ur Oracula Sibyllina och därvid citerat källan;
2) anfört sibyllinska utsagor utan att beteckna källan;
3) innehålla ställen, som, utan att ordagrant återgifva
någon sibyllinsk utsaga, likväl med någon sannolikhet låta
hänföra sig till en slik som förebild.
Därjämte upptagas i tabellen författare, som, utan
att hafva citerat, hänvisat till eller antydt på några
bestämda ställen i Oracula Sibyllina, dock försäkra sig
hafva läst dem eller åtminstone sett en handskrift af
någon sibyllinsk bok; ty äfven dylika uppgifter bidraga att
belysa frågan om sibyllinska handskrifters befintlighet,
bekanthet och spridning. Därför t. ex. medgifves plats
i tabellen åt den byzantinske häfdatecknaren Procopius,
som (De Bello Goth. 1, 24) berättar, att han, för att få
närmare reda på en förment sibyllinsk spådom, hade
gjort sig besväret att genomläsa de för handen varande
Oracula Sibyllina, men därvid erfor, att ingenting
bestämdt rörande framtiden kunde ur dem inhämtas,
emedan de i sina profetior icke iakttaga någon ordningsföljd
i tid och rum -- en karaktäristik som äfven i de af
Procopius anförda enskildheterna slår in på våra
asiatisk-egyptiska sibylliner.
Uteslutne från tabellen äro däremot sådane författare,
som, när de anföra sibyllinska utsagor eller hänvisa till
sådana eller öfver hufvud tala om sibyllan och hennes
sånger, erkänna, att deras kännedom om dessa
härflyter uteslutande från någon eller några af de
skriftställare, hvilkas namn redan äro i denna tabell införda.
Till denna kategori höra Cyrillus och Hieronymus, samt
utan ett enda undantag alla västerlandets skriftställare
från Augustinus" dagar intill sextonde århundradet.
Uteslutne äro vidare sådane profane författare från
de fyra första århundradena efter Kristus, hvilka anfört
verser, befintliga i våra Oracula Sibyllina, men likväl
icke hämtade ur dem, utan ur försvunna hedniska källor,
ur hvilka de inflickats i våra af judar och kristne
författade orakelböcker för att gifva dessa i hedningarnes ögon
utseendet af äkthet. Till sådane författare höra Virgilius"
kommentator Servius (fjärde århundradet) och geografen
Stephanus Byzantinus (femte århundradet), livilka båda
anföra den kända versen:
hvilken vers instuckits i sibyllinen VIII (736). Till dem
hör äfven Plutarkus (1:sta och 2:dra århundradet), som
i sin sköna afhandling om hvarför den gudomliga
vedergällningen så ofta låter vänta på sig hänvisar till en
ryktbar, af Sextus Empiricus och andre hedniske författare
anförd utsaga:
Äfven denna vers är instucken i sibyllinen VIII (14),
hvarvid dock vår strängt monoteistiska sibylla insatt
singularen Guds för gudarnes och likaledes vidtagit i versen
en annan ändring, som dock icke är en förbättring.
Tabellen får därigenom det utseende, som följande
sida utvisar.
Hvad som vid betraktandet af språkkolumnen i denna
tabell genast faller i ögonen är, att af de författare eller
skrifter, som där kunnat upptagas, utgöres det vida
Århundrade
Sekel I
Sekel I-II
Sekel II
Sekel II-III
Sekel III
Sekel III-IV
Sekel IV
Sekel IV-V
Sekel V
Sekel VI
Sekel VII
Sekel VIII
Sekel IX
Sekel X
Sekel XI
Sekel XII
Sekel XIII?
övervägande flertalet af grekiska. Nitton tillhöra det grekiskt
talande och skrifvande österlandet; på den latinska
litteraturen komma endast fem.
Af dessa fem åter äro tre, nämligen Arnobius,
Tertullianus och Augustinus, till börd, studieort och
verksamhetsområde afrikaner. I afseende på den fjärde,
Lactantius, är det ovisst och för vårt ämne likgiltigt, om
hans vagga stod i Afrika eller Italien. Sina studier gjorde
han under Arnobius i Sicca (Numidien); sin förnämsta
författareverksamhet utöfvade han i sitt adoptivfosterland,
Nikomedien i Mindre Asien, där hans hufvudverk Libri
VII institutionum divinarum är skrifvet. Hvarken till
sin verksamhetskrets eller till sitt dogmatiska skaplynne
är han att räkna bland västerlandets skriftställare, men
väl till sitt språk, ett ledigt flytande latin, och till det,
såsom vi skola få se, afgörande inflytande hans skrifter
utöfvade på västerlandets föreställningar om
beskaffenheten af Oracula Sibyllina.
Det återstår således i denna tabell ett enda namn,
som är att räkna till det europeiska västerlandet,
nämligen Ambrosius. Och denne, om han verkligen är
författare till det honom tillagda bref, som talar om sibyllan
och hennes sånger, var ingalunda rätte mannen att
ingifva aktning för dessa eller främja deras spridning, ty
han uttalar sig om dem med djupaste förakt. Om han
insupit detta förakt genom läsning af själfva källorna eller
under intrycket af den låga mening, man numera bland
de bildade grekerna hyste om de sibyllinska alstren är
omöjligt att afgöra. I hans skrifter finnes intet, som
kunde antyda ett källstudium eller ens en närmare
bekantskap ur andra hand med de verk han förkastar.
Vi begagna här tillfället att inom sina rätta gränser
återföra ett par uppgifter af hr Bang. Han säger, att
»den gamla världen verkligen lät mystifiera sig» af
sibyllinerna, samt att »kyrkofäderna, hvilka utan kritik
antogo dessa orakler som ursprungliga utsagor af sibyllan,
tillade dem stort apologetiskt värde».
sid. 2. Dessa påståenden
varda icke riktiga, innan man från »den gamla världen»
undantager den bildade icke-kristna världen; ty de bildade
hedningar, som skaffat sig någon insikt i denna litteratur,
genomskådade utan svårighet förfalskningen, och
skämtarne bland dem öfverhöljde henne med löje. Därom
vittna Celsus och Lucianus vid sidan af kristna intyg.
I det tal, hvarmed kejsar Konstantin fägnade eller
förvånade kyrkomötet i Nicæa, framträder han visserligen
själf som en troende sibyllist, men han klagar på samma
gång däröfver, att »de flesta människor förblifva utan
tro» på sibyllan (#### ## ###### ### ######## ########),
och detta, »emedan de förmena, att någon, jag vet icke
hvem, af vår egen religion skulle hafva hopskrifvit de
sånger, som bära namnet Sibyllans Orakler». Vidare
måste man från »den gamla världen» och »kyrkofäderna»
undantaga just de fleste och inflytelserikaste grekiske
kyrkofäderna i tredje och fjärde århundradena. Den på
vår tabell upptagne Gregorius af Nazianz har visserligen
icke förtjänat denna plats genom sin tro. Frukten af
hans sibyllinska studier var den, att »han föga frågade
efter», hvad sibyllan sjungit. Den sluge Eusebius synes
icke hafva varit sibyllist oftare, än när han ville behaga
sin höge herre kejsar Konstantin.
sid. 279. Basilius, Chrysostomus,
Epifanius och de öfrige kyrkofäderna under fjärde
århundradet förtiga sibyllan och sibyllinerna helt och hållet.
Sedan dessa afdrag blifvit gjorda, återstår icke dess
mindre ett stort svängrum för sibyllistisk lättrogenhet. I
spetsen för denna gick den vördnadsvärde, men ytterligt
okritiske Justinus martyren, han, som på Tiberön i en
åt sabinguden Semo Sancus rest bildstod tyckte sig se
en ärevård åt Simon Sanctus (nya testamentets Simon
magus), och som på en vallfärd till Cumæ lät gossarne
därstädes förevisa sig hvad han trodde vara den
Kristusprofeterande sibyllans graf. 1 Justinus" fotspår träda
Tatianus, Athenagoras, Theophilus, Clemens Alexandrinus
m. fl.; men redan i tredje århundradet, och innan ännu
de sibyllinska böckernas tillverkningsperiod alldeles
afslutats, yppa sig tecken inom de kristnas eget läger till en
aftagande tro på dessa alsters äkthet. Den kritik, som
hedningen Celsus i det sunda förnuftets namn, och det
löje, som hedningen Lucianus i det berättigade skämtets
hade riktat emot dem, synes, i trots af all apologetisk
motlitteratur, utöfvat en hälsosam verkan.
Sibyllinernas i österlandet allt mer sjunkande
anseende måste naturligt bidraga till en allt mer minskad
afskrifning och spridning af deras handskrifter inom just
de länder, där de uppkommit, hvilkas tungomål de talade,
och där de under mer än ett århundrade funnit troende
läsare och förkämpar. Mellan 4:de och 5:te århundradet
och det sjunde omtalas de endast af tre grekiske
författare, Palladius, Sozomenos och Procopius. I och med
det sjunde inträder en tystnad, som räcker genom icke
mindre än fyra sekler. Det enda beviset för att de
likväl under denna långa tid af tystnad icke voro alldeles
förgätna och alldeles okända i österlandet, ligger däruti,
att de hopdiktade politiska profetior, som under denna
period spredos inom byzantinska riket, aldrig vågade smycka
sig med sibyllans namn, medan däremot de liknande
alster, som talrikt uppkommo under medeltiden i
västerlandet, utan tvekan lades på den gamla sibyllans läppar
och påstodo sig härstamma från hennes böcker. I
byzantinska riket kunde dock ett sådant påstående ännu
undersökas och vederläggas, emedan sibyllinska handskrifter
förekommo därstädes och deras olika böcker blifvit
förenade till en enda samling. I västerlandet däremot var
all kontioll omöjlig.
Huru sällsynta de sibyllinska handskrifterna blifvit i
Byzans mot slutet af medeltiden, framgår af åtskilliga
sakförhållanden. Den Anonymus Græcus, som i vår
tabell upptagits, men hvars sekel ej kan med säkerhet
uppgifvas -- Friedlieb gissar på 13:de, Alexandre på
15:de århundradet -- omtalar såsom någonting
märkvärdigt, att en sibyllinsk handskrift blifvit upptäckt på
Cypern. Patriarken Gennadius i femtonde århundradet
berättar, att han ägt en sibyllinsk kodex, som gick
förlorad vid Konstantinopels erofring. Bland de lärdaste
greker vid denna tid funnos de, som i likhet med
Konstantin Lascaris och Manuel Adramyttenus, icke kände
mer af Oracula Sibyllina än de citat och hänvisningar,
som de påträffat hos -- Lactantius. Det synes därför
knappt för djårft, om man antager, att de få codices,
från hvilka de nu för handen varande sibyllinska
handskrifterna äro afskrifna i sextonde och femtonde
åhundradena, utgjort en god del af hvad som fanns kvar när
halfmånen uppsattes på Sofiakyrkan.
Vi återvända nu till Lactantius, som är af särskildt
intresse för vårt ämne. I honom möta vi den latinska
litteraturens ende verklige sibyllinforskare och
sibyllinkännare -- ensam på detta område ända intill Sixtus
Birkens dagar.
Redan vår tabells siffror gifva en antydan därom,
då de visa, att ingen före eller efter Lactantius begagnat
så många sibyllinska böcker som han, nämligen jämte
inledningssången äldsta delen af boken III samt böckerna
IV, V, VI, VII och VIII. Den omständighet, att han var
bosatt och verkade i Mindre Asien, i själfva födelseorten
för flere af de sibyllinska böckerna, och på det område,
där de, jämte Egypten, torde haft sin egentliga spridning,
möjliggjorde för honom de efterforskningar och de fynd,
som berättiga den benämning vi ofvanför gifvit honom.
Till hans fynd har man att räkna sibyllinen VI och
sannolikt äfven sibyllinen VII, hvilka då knappt torde varit
två mansåldrar gamla. Att han icke påträffade äfven
sibyllinerna IX, X, XI och XIL är ej förunderligt, ty
författarne till dessa i Egypten hopskrifna sånger kunde ännu
hafva lefvat vid den tid han gjorde sina forskningar, och
dessa sibylliner, som alltid haft den mest begränsade
spridningen och aldrig af någon citerats, voro då
måhända alldeles okända utanför Egyptens gränser.
I sina arbeten anför Lactantius ordagrant eller
hänvisar till mer än 200 verser ur inledningssången och de
ofvannämnda böckerna. Han påträffade dessa enstaka och
spridda, samt jämförde och sökte bringa dem i en
sammanhängande ordning, hvilket försök naturligtvis måste
misslyckas, emedan ett ursprungligt sammanhang endast
delvis förefinnes dem emellan.
Men det sätt, hvarpå han anför sibyllinska verser
eller redogör för deras innehåll, vardt afgörande för
sibyllans anseende inom västerländska kyrkan. Det har
nämligen inträffat så, att dessa citat och redogörelser
innehålla intet, som vare sig på Lactantius" egen tid eller
under kyrkans fortsatta dogmbildning kunde väcka anstöt
som kätterskt. Han meddelar om sibyllan intet annat än
sådant, som måste i läsarnes ögon förhärliga henne
såsom en af Gud ingifven profetissa, begåfvad med klarare
framtidssyner än gamla testamentets profeter.
Och detta är säkerligen icke endast en slump. Man
finner t. ex., när man jämför ett citat i Lactantius" Liber
div. inst. IV, 15 med texten, hvarur det hämtats, att
han förtiger nedanstående verser, som gifva en
kommunistisk prägel åt sibyllans skildring af Messiasriket:
Hvad man däremot af de anförda eller till innehållet
omtalade verserna finner, det är, att sibyllan siat på Guds
befallning; att hon inskärpt Guds enhet, absoluthet,
allmakt, andlighet och evighet, samt hans fordran på att
ensam tillbedjas i det universum och af den mänsklighet
Han skapat; att sibyllan på det häftigaste angripit såväl
den grekiska som den egyptiska polyteismen; att hon talat
om Guds son som om en »Gud af Gud» och framhållit
hans medverkan vid skapelsen; att hon profeterat om
Guds sons köttsanammelse och kallelse att frälsa
mänskligheten, om hans Davidsbörd, hans underverk, hans
lidande och död, hans Hadesfärd, uppståndelse och
återkomst till att döma levande och döda. Bland
underverken omtalar Lactantius såsom profeterade af sibyllan
spisningen af 5000 män, sjukes botande, dödes
uppväckelse och vandringen på vattnet. Bland de enskildheter
i lidandets historia, hvilka de sibyllinska sångerna
förebådat, framhåller han gisslandet, törnekronan, korset,
ättikan och gallan, tempelförlåtens remnande. Han redogör
för sibyllans skildring af domen och af den messianska
tiden, då mjölk och honung skola flöda och ulfven och
lammet, bocken och parden fredligt beta vid hvarandras
sida. Han anför slutligen åtskilliga af hennes historiska
profetior, bland hvilka den ljudlekande versen (VIII, 165):
Lactantius" skrifter vordo efter hand bekanta bland
det västromerska rikets kristne och vunno bland kyrkans
ledande män och prästerskap en betydlig spridning, ej
minst för stilens skull, som förvärfvade författaren
ärenamnet: den kristne Cicero. Det inflytande, detta
utöfvade på sibyllans och hennes sångers anseende i
västerlandet, var, som vi nämnt, afgörande för de kommande
tolf århundradena. Sådan Lactantius skildrat henne,
sådan stod hon under hela detta tidehvarf för västerlandets
fantasi.
Ett århundrade efter Lactantius framträdde
västerlandets störste kyrkofader, Augustinus, för att öka
strålglansen i glorian kring hennes hufvud. Augustinus var, som
man vet, obekant med grekiska språket, och hvad han
kände om sibyllan och hennes sånger, det hade han,
såsom han själf berättar, inhämtat ur Lactantius" skrifter.
Dock -- han ägde en liten kunskap därutöfver. Han
kände till ett litet manuskript, innehållande tjugusju rader
»ur den erytreiska eller cumanska sibyllan», öfversatta på
dåliga latinska hexametrar (versibus male latinis et non
stantibus). Dessa rader betraktades af honom som en
stor dyrbarhet, emedan de utgjorde ett akrostik, hvars
begynnelsebokstäfver bildade orden JESUS KRISTUS GUDS
SON FRÄLSARE. Frågan var nu blott, om dessa rader
vore äkta. Denna fråga fick ändtligen sin
tillfredsställande lösning, när Augustinus sammanträffade med en
mycket lärd man (homo multæ doctrinæ), förre
prokonsuln Flaccianus, som ägde en handskrift af den nämnda
sibyllans sång och förevisade honom där en följd af
rader, hvilkas begynnelsebokstäfver läto sammanlägga sig till
###### ######## #### #### #####. Därmed var
Augustinus öfvertygad om radernas äkthet och visste nu
äfven, att sibyllan icke endast profeterat om Kristus, utan
också förutsagt hans namn. Raderna återfinnas i själfva
verket i sibyllinen VIII, 217-250, där akrostiket dock
är sju rader längre och slutar med ordet #######
(KORS).
Akrostiket skildrar den yttersta domen och börjar på
följande sätt:
För sin utbredning till västerlandet i latinsk
öfversättning hade måhända akrostiket att tacka den
ryktbarhet det vann genom kejsar Konstantin, som i det förut
omnämnda talet till nicænska kyrkomötets fäder uppläste
det som en äkta profetia ur forntidens mun om världens
frälsare. För att vederlägga hedningarnes mening, att
akrostiket vore en förfalskning, gjord af någon kristen,
tillade kejsaren den förvånande upplysning, att redan
Cicero hade känt det, öfversatt det och införlifvat det i
sina skrifter.
Efter Augustinus har akrostiket fortplantat sig i en
mängd till vår tid komna handskrifter, hörande till hvad
man kunde kalla den barbarisk-latinska sibyllelitteratur,
som uppstod under medeltiden inom det romersk-katolska
Europa.
På akrostikets skildring af yttersta domen syftar också
hymnen
För sin sålunda förhärligade sibylla åberopar Augu-
stinus äfven som vittnesbörd Virgilius i hans fjärde eklog:
och som en från sibyllan hämtad förutsägelse om Kristus
betraktar han eklogens verser:
Och då han genom sitt studium af Lactantius och
möjligen äfven genom samtal med Flaccianus kommit till
den öfvertygelse, att »i sibyllans cumanska sång finns
intet, som antyder, att hon skulle hafva trott på falska
eller inbillade gudar», utan då hon fast mer »uppträder
fientligt emot dem och deras tillbedjare», så tvekade
Augustinus icke att betrakta henne nästan som en israelit
utanför Israel, en kristen före kristendomen, »så att hon
synes böra föras till deras antal, som höra till Guds
samhälle» (ut in eorum numero deputanda videatur, qui
pertinent ad Civitatem Dei).
Härmed var nu ärevården åt sibyllan färdig.
Lactantius hade likasom lagt grundvalen och uppsatt det med
rika figurer prydda fotstället. Augustinus göt och
uppsatte själfva bildstoden. Oförvittradt kvarstod också detta
monument ända in i det sextonde århundradet, och
mansålder efter mansålder sjöng sina hymner och nedlade
sina kransar framför detsamma.
Detta i västerlandet. Österlandet stod oberördt däraf
och tyckes vetat ingenting därom. Det är en märkvärdig
kontrast det latinska Europa och det grekiska här erbjuda.
I österlandet, där handskrifter af Oracula Sibyllina, om
än sällsynta, äro att tillgå, där de förenats i en samling,
som möjliggör en öfverblick af deras innehåll, där är
sibyllans anseende stadt i ohejdadt aftagande och
slutligen nedsjunket till nollpunkten -- detta emedan man
där hade tillfälle att göra hennes närmare bekantskap.
Om de, som sökte denna bekantskap, icke genast
uppdagade, att dessa orakelböcker voro förfalskningar,
hvilket tyvärr betydde mindre, så märkte de dock snart, att
de innehöllo häresier, och det betydde allt. Här var det
kännedomen om sibyllan som födde missaktningen,
missaktningen som födde tystnaden, tystnaden som ändtligen
födde okunnigheten.
I västerlandet däremot, där de grekiska studierna
råkade i allt djupare förfall och inga handskrifter af
sibyllinerna veterligen voro att tillgå, där såg man hvarken
förfalskningen eller häresien, där var vördnaden för
sibyllan i oupphörligt stigande -- emedan man icke var i
tillfälle att göra eller brydde sig om en närmare
bekantskap med henne än den, som stod till buds genom
Lactantius och Augustinus. Här var det okunnigheten om
sibyllans verkliga beskaffenhet som födde vördnaden,
vördnaden och okunnigheten i förening som gaf upphof åt
en hel barbarisk sibyllelitteratur, bestående af fabler och
profetior, af hvilka icke ett spår förekommer i de
asiatisk-egyptiska sibyllinerna. Ambrosius" gensaga låg under
glömskans damm i de få bokgömmor, där hon
förvarades; men Augustinus" De Civitate Dei hade alltid en
ansenlig läsarekrets.
Medeltidens vetande om sibyllan och sibyllinerna har
af forskningen noggrant kunnat utstakas. Hon har för
detta ändamål genomletat hela den förskolastiska och
skolastiska litteraturen, samt den vidlyftiga
handskriftlitteratur, hvilken förut kännetecknats som den
barbarisk-sibyllinska, som sträcker sig tillbaka ända till det sjunde
århundradet, och till hvilken, enligt Alexandre, nästan
hvarje bibliotek och klosterboksamling i Italien, Frankrike,
Belgien, England och Tyskland har bidrag att uppvisa.
Från Augustinus" yngre samtida Prosper Aquitanus
till Isidorus Hispalensis, som dog år 636, omtalas sibyllan
af kyrkliga författare och åberopas hennes profetior; men
allt hvad de i ämnet hafva att förmäla är hämtadt ur
Lactantius och Augustinus. Hvad de efterföljande
århundradenas västerländske teologer och skriftställare, äfven de
lärdaste, vidkommer, gäller samma iakttagelse.
Excursus ad Sibyllina, pag. 285-311. Det
förekommer hos dem alla icke ett ord, som antyder någon
sibyllinkunskap, sträckande sig ut öfver dessa båda källor.
Studiet af den barbarisk-latinska sibyllelitteraturen lämnar
fullständig bekräftelse på att dessa källor voro de enda.
Då man var som allra lärdast, kände man om
sibyllan och sibyllinerna följande:
1) Man kände något mer än tvåhundra verser ur
inledningssången och sibyllinerna III, IV, V, VI, VII och
VIII. För alla dessa var Lactantius källan. Tillsammans
utgöra verserna i Oracula Sibyllina 4,238.
2) Man kände, att ordet sibylla var en allmän
beteckning för flere sierskor, som blifvit kallade så af
hedningarne, bland hvilka de uppträdt. Detta visste man
af Lactantius och Augustinus.
3) Man kände, att dessa sibyllor skulle varit till
antalet tio, nämligen den persiska, libyska, delfiska,
cimmeriska, erytreiska, samiska, cumanska, hellespontiska,
frygiska och tiburtinska, och man visste, att den
cumanska skulle hetat Amalthea eller Demophile eller
Herophile, samt den tiburtinska Albunea. Källan för detta
vetande var Lactantius och efter honom Isidorus
Hispalensis. Ur eget förråd och för att jämna sibyllornas
antal med profeternas och apostlarnes tillade medeltiden
tvänne: Europa (Europæa) och Agrippa (!).
4) Man kände den bekanta historien om sibyllan
och konung Tarquinius. Men Tarquinius är här den äldre
med detta namn, och det äskade priset för de nio
böcker sibyllan medförde till honom angifves till tre hundra
filipper. Denna historia hade man från Laetantius.
Virgilius" kommentator Servius kallar de tre
hundra guldmynten filipper. Anakronismen kan ursäktas
därmed, att man redan på Augustus" tid i Rom gaf detta namn
åt alla slags guldmynt at ett visst värde.
5) Man kände, att Virgilius i sin fjärde eklog skulle
hafva begagnat en sibyllinsk profetia om Kristus. Detta
visste man från Augustinus. Få torde hafva läst
verserna i själfve Virgilius.
6) Man kände 27 rader af akrostiket, som
förefinnes fullständigt i sibyllinen VIII och fullständigt meddelats
äfven af Eusebius. Akrostiket hade man från Augustinus.
Härmed är allt sagdt, som medeltiden före
renässansens och humanismens dagar visste om sibyllan och
sibyllinerna. Hvad medeltiden själf tilldiktade hafva vi
ej att redogöra för. Men det bör tilläggas, emedan det
icke är alldeles utan betydelse för vårt ämne, att de
Brittiska öarna och särskildt »den keltisk-iriska kulturen»
lämnat framstående bidrag till den barbariska
sibyllelitteraturen och gifvit upphof till orimliga profetior, som
deras författare, utan att frukta någon vederläggning,
kunnat tillskrifva äfven den gamla sibyllans böcker. Någon
gång -- såsom i en dylik profetia, införd bland Beda
Venerabilis" skrifter -- anknyter författaren sina
förutsägelser till sådana, som verkligen stå att läsa i
sibyllinerna; men då har äfven Lactantius anfört de ställena,
och det sker med Lactantius" egna ord och i enlighet
med en gammal latinsk öfversättning af de Lactantianska
citaten.
I tvenne böcker af våra Oracula Sibyllina,
nämligen i I och III, berättar sibyllan om sig själf, att hon
är en af Noas svärdöttrar, och att hon som sådan var
med i arken under syndafloden. Denna saga hade varit
särdeles ägnad att anslå medeltidens fantasi; om hon
varit känd, skulle hon antagligen också blifvit omtalad
och utspunnen. Men hon vardt aldrig känd af
medeltiden, ej ens af Augustinus, emedan Lactantius aldrig
omtalade henne. Sannolikt har han icke känt sibyllinen
I; men ur sibyllinen III anför han en vers, som står
strax ofvanför den, med hvilken berättelsen om vistelsen
i arken börjar. Antingen har Lactantius, ledd af den
varsamhet, hvarpå vi förut gifvit ett prof, undvikit att
anföra den fabulösa historien, eller också har denna
efter hans tid instuckits i sibyllinen III. I hvilketdera
fallet som helst gäller den sats som undantagslös, att
hvad medeltiden vet om sibyllan och sibyllinerna, det
återfinnes hos Lactantius eller Augustinus, och hvad
Lactantius förtiger och Augustinus icke vet, det vet ej heller
västra Europa, innan Sixtus Birkens upplaga af Oracula
Sibyllina ser ljuset.
Så sparsamma källorna för medeltidens sibylle- och
sibyllin-kunskap än flöto, var det likväl svårt för tidens
lärde att samla det lilla, som fanns, till ett helt.
Lactantius" citat och redogörelser förekomma spridda öfver
de flesta af hans sju Libri institutionum divinarum och
hans verk De ira Dei. Hvad Augustinus vidkommer,
finnes väl det hufvudsakliga han om sibyllan har att
meddela i adertonde och tionde böckerna af De Civitate Dei,
men äfven i andra hans skrifter förekomma spridda
yttranden om henne. Kom nu därtill, att böcker började
varda en sällsynt vara, emedan allt färre afskrefvo och
allt färre läste, så låg faran nära att äfven det
obetydliga arf af sibyllinskt vetande, som fanns att taga vara
på, kunde under mansåldrarnes lopp förspillas. Icke utan
ett visst deltagande kan man fördenskull bevittna, att det
i nionde århundradet uppstod en man, som för sin tid
ville vara hvad Lactantius varit för sin. Mannen hette
Sedulius. De källor han hade att tillgå voro, som vi
veta, de båda kyrkofäderna; men hvad där fanns ville
han dock samla till ett helt och tolka i ett sammanhang.
Ett parisiskt bibliotek förvarar ännu en handskrift af
hans verk. Han var medeltidens ende sibyllinske
forskare, men hans verk kom för sent för att varda tiden
till gagn. Rundt omkring honom utslocknade den ringa
kunskap man ditintills ägt om den af folkfantasien och
kyrkan allt högre burna sibyllan och hennes sång.
Sedulius" arbete vardt förgätet, och sibyllefabler och
sibylleprofetior uppstodo, som -- anmärker Alexandre -- väl
svårligen kunnat få som äkta alster plats i kyrkornas och
klostrens bibliotek, om det då ännu bland de lärde
funnits ett minne kvar af den förra, på Lactantius och
Augustinus grundade sibyllekännedomen.
Härmed hafva vi i korthet anfört, hvad
sibyllinkunskapens historia har att meddela till belysning af hr
Bangs hypotes. Då vi skrifva detta för en allmänhet,
som själf bör kunna draga slutsatserna ur de
sakförhållanden, som meddelats, anse vi det vara onödigt att
uppehålla oss därmed.
Snarare skulle vi vilja dröja vid den estetiska sidan
af saken och fägna oss åt kontrasten, som den gamle
flitige forskaren Sedulius och hans ungdomsfriske
samtida, den norske Völuspaskalden, erbjuda. Sedulius
genomletar många förgångna mansåldrars litterära minnesmärken
och ser, att ingen efter Lactantius" tid, som skiljes från
hans egen af ett halft årtusen, har stått framför det
sibyllinska vetandets källor, profetissans egna böcker eller dem,
som skrifvits i hennes namn. För egen del hyser han
då intet hopp att få skåda dessa böcker, och undergifven
sitt öde putsar han sin lampa och sätter sig att
mödosamt hopfoga de med stor flit ur andra och tredje hand
samlade spillrorna af sibyllans verk. Vår käcke norrman
däremot anländer till Irland, låter beröra sig af den
keltisk-iriska kulturen, spatserar in i ett kloster och finner
där minst tio af dessa Oracula Sibyllina, hvilkas
befintlighet i det romersk-katolska Europa ingen människa
under århundraden förut eller århundraden efteråt spårat,
och mot hvilkas existens därstädes ett årtusens
litteratur och ett årtusens kyrkliga lif sammansvurit sig att
bära det mest endräktiga vittnesbörd. Det må kallas en
lyckträff.
Villigt erkänna vi, att denna sammansvärjning icke
upphäfver möjligheten, att en fullständig eller nästan
fullständig kodex af Oracula Sibyllina funnits i nionde
århundradet på Irland och af någon, som där studerat
honom på grekiska, befunnits hafva ett innehåll, så
viktigt för folkbildningen, att han måste öfversätta den till
iriskan. Det kan icke falla oss in att bestrida hvarken
denna möjlighet eller den, att Völuspaskalden rest öfver
till Irland och studerat samma kodex eller den förmodade
öfversåttningen. Och det af lätt insedda skäl.
Om någon ville påstå, att det på planeten Mars finns
människor och boskap; att ett aktiebolag bildat sig
därstädes för bedrifvande af mejerirörelse, samt att rörelsen
bär sig bra och i fjol gaf 17 1/2 procents utdelning, så
synes oss, med vår okunnighet om tillståndet på
planeten Mars, detta vara en möjlighet, på hvars bestridande
astronomien antagligen icke vill spilla ett enda ord. Ty
tomma möjligheter höra till fantasiens rike, icke till
vetenskapens.
Af samma skäl är denna afhandling alldeles icke
riktad mot möjligheten af att Völuspaskalden suttit på
Smaragdön fördjupad i sin sibyllinska kodex. Det är
endast sannolikhetsgraden af detta antagande vi velat
pröfva, öfverlämnande för öfrigt åt hvar och en att välja
mellan den åsikt, att hr Bangs gissning är i stånd att
kullstörta resultaten af mångåriga mödosamma och strängt
vetenskapligt förda undersökningar i sibyllinkunskapens
historia, eller den andra åsikt, som vi själfva hylla, att
dessa resultat gifva åt hr Bangs gissning ett
sannolikhetsvärde, som för ingen del kan mäta sig med deras eget.
Och eftersom vi nu äro inne på de vilda
gissningarnas område -- månne det icke hade varit bättre, om
hr Bang, i stället för att skicka Völuspaskalden till Irland,
skickat honom raka vägen, till ex. i sällskap med några
väringar, till Konstantinopel? Visserligen hade hr Bang
därvid förlorat beröringen med den hypotes, »som under
den sistförflutna tiden gjort sig gällande, att flere af
Eddadikterna äro författade på Västerhafsöarna eller Irland»;
men denna förlust synes oss uppvägd däraf, att i
Konstantinopel verkligen funnos sibyllinska handskrifter att
tillgå, och att inga svårigheter där ställde sig i vägen för
Völuspaskaldens grekiska språkstudier. Skaldens
vetenskapliga ära hade äfven i detta fall förblifvit nästan
minskad, ty äfven i Konstantinopel skulle han
förmodligen stått främst bland sibyllinkännare.
Men hvarför öfver hufvud skicka honom på resor?
Jo, för att få en förklaring af de upptäckta likheterna
mellan sibyllinerna och Völuspa. Men förklaringen af
dessa likheter tarfvar alldeles ingen långfärd. Vi skola
bevisa det i nästa afdelning af denna uppsats. Så vidt
som de påstådda likheterna skulle kunna intyga eller göra
ens i lägsta mån sannolikt, att Oracula Sibyllina äro
Völuspas källor och förebilder, finnas de visserligen i hr
Bangs afhandling, men icke i de med hvarandra
jämförda verken.
*
II.
Vi öfvergå nu till en granskning af de likheter, hr
Bang vill hafva funnit mellan de sibyllinska böckerna och
Völuspa. Dessa likheter äro följande:
1) För att mystifiera sina läsare sammanblanda de
sibyllinska böckerna helleniska och judiska eller
helleniska och kristna element. Völuspa sammanblandar
germanisk mytologiska och kristna i samma afsikt.
2) Sibyllinerna skildra sin sierska som stående
utanför både den judiska och den kristna religionen; de göra
henne till hedning. Äfven Völuspas vala framträder i
hednisk maskering.
3) I sibyllinerna uppträder sierskan som ett ondt
och ogudaktigt väsen af giganternas släkte. Völuspas vala
kännetecknar sig själf som ett ondt och ogudaktigt väsen
af jättesläkt.
4) Enär sibyllan är ett hedniskt väsen, går det icke
an, att hon uttalar sig om kristliga ting på ett positivt
kristligt sätt; när hon likväl gör det, faller hon ur sin
roll. Sibyllinernas författare insvepa därför hennes
utsagor i en viss tvetydighet och dunkelhet, så mycket
hellre som detta öfverensstämmer med »den sibyllinska
stilen». Icke heller valan uttalar sig om kristliga ting
på ett positivt kristligt sätt, och den dunkelhet, som
vidlåder sibyllans utsagor, kännetecknar äfven hennes.
5) Sibyllan siar på Guds befallning och ingifven af
honom. Valan siar på härfaders befallning och i kraft
af hans profetiska gåfvor.
6) I början, midten och slutet af oraklen lämnar
sibyllan upplysningar om sin personlighet, sin släkt o. s. v.
Valan gör detsamma i början, midten och slutet af
Völuspa.
7) I den sista katastrofen väntas sibyllan och valan
af samma öde.
8) Valan säger sig hafva öfverlefvat nio världar.
Sibyllan talar om nio generationer före domen.
9) Alla de mer betydande sibyllinska böckerna bestå
af två hufvuddelar, af hvilka den ena afhandlar det
förflutna, den andra det tillkommande. Så äfven Völuspa.
Berättelserna i sibyllinerna om det förflutna äro endast
en lyx, som hör till stilen; det väsentliga i Völuspa är
skildringen af ragnarök och den nya jorden.
10) Valan skildrar världens skapelse på samma sätt
som flere sibylliner.
11) I beskrifningen af de yttersta tingen kunna i
hvar enda punkt paralleller påpekas mellan sibyllinerna
och Völuspa.
Dessa äro de likheter, som enligt hr Bangs
påstående skola finnas mellan Oracula Sibyllina och den
nordiska dikten. Vi skola undersöka dem i den ordning
de här blifvit uppställda.
Men jämte dessa likheter, som vilja vara af objektiv
och obestridlig art, framställer hr Bang, till stöd för
hypotesen om Völuspas beroende af sibyllinerna, äfven andra
skäl, hvilande på en subjektiv »Overbevisning»,
»Formening» och »Tro», men icke dess mindre »vistnok»
eller »paataglig» eller »aabenbarlig» riktiga. Till dem
hör, att valans nio världar motsvarar icke blott de nio
generationerna i oraklen, utan äfven den kristna
föreställningskretsens nio himlar, nio änglakor, nio helvetesstraff;
att Völuspaskalden under sina studier af Johannes"
uppenbarelse och Johannes" evangelium kommit på tanken att
framställa den lössluppne satan i gestalten af en vid
ragnaröks inbrott lössluppen ulf -- fenrersulfven; att han
af Uppenbarelsebokens drake fått idéen att samtidigt
framställa satan som midgardsormen -- en sak så säker, att
den »behöver man kun at pege paa»; att Loke åter igen
är samme drake; att Surt är antikrist; att asarne, som
kämpa i ragnarök, visa sig, när man demaskerar dem,
vara patriarken Henok, profeten Elias och ärkeängeln
Mikael. För hr Bang synas dessa påståenden, så snart
man pekar på dem, förvandlade till fakta, tjänliga att
stödja hans hypotes. För oss äro de gissningar, som i
stället för att kunna stödja behöfva stöd; gissningar af
sådant slag, att en människa äfven med ringa
uppfinningsförmåga kan tillverka dem i dussintal, för att
därmed få paralleller till stånd mellan hvilka
föreställningskretsar som helst och hvilka skrifter som helst. Icke
dess mindre skola vi ägna äfven dessa gissningar en
belysning, så vidt som de röra frågan om ett omedelbart
sammanhang mellan sibyllinerna och Völuspa.
*
Till en början: huru förhåller det sig med
blandningen af »helleniska» och kristna element i sibyllinerna?
Månne i dessa böcker föreställningar, hämtade ur den
helleniska polyteismen, spela en roll, hvilken påminner
om den, som de nordisk-polyteistiska föreställningarna
innehafva i Völuspa? Dessa frågor skola här besvaras
genom en fullständig redogörelse för de »helleniska»
beståndsdelar, som i sibyllinerna förekomma, samt för den
ställning, sibyllan intager till dessa element. Vi hafva då
att först yttra några ord om den för sibyllinerna
betecknande euhemerismen.
Redan i den antika tiden stod myternas uppkomst
som en gåta för de tänkande. Empedokles och
Anaxagoras sågo i myterna beslöjade fysikaliska läror;
Aristoteles och stoikerna betraktade dem som mänsklighetens
första, i sinnliga föreställningar sig rörande försök att
filosofera. Epikuréerna ansågo dem dels för rena fabler,
dels för historiska minnen, som under tidernas lopp fått
sagans form. Denna sistnämnda åsikt fick insteg hos
mängden af bildade och skeptiska greker genom en skrift
af sicilianen Euhemerus, som lefde på Cassanders tid
och vid hans hof. I formen af en reseskildring ville
denna skrift göra troligt att de helleniske gudarne varit
berömde män, soni lefvat i en aflägsen forntid: konungar,
hjältar och filosofer, som efter sin död blifvit firade med
minnesfester, af skalderna besjungna som öfvermänskliga
väsen, samt slutligen, sedan man förgätit deras historiska
tillvaro, ansedda som gudar och dyrkade som sådane.
Resebeskrifningen visste omtala, hvar desse gudar
föddes, hvad de under lifstiden uträttade och hvar de ligga
begrafna. Till stöd för sina uppgifter meddelade hon
inskrifter, som författaren påstod sig hafva samlat under
sina långväga färder. Jämte dessa föregifna urkunder
kunde hon i enskilda fall åberopa verkliga lokala sägner,
liknande den om Jupiters födelse på Kreta.
Den uppfattning af mvterna, Euhemerus sökt göra
gällande, bär ännu hans namn och har intagit en
betydande plats bland mytförklarande teorier ända intill vårt
århundrade, ja, häfdar ännu -- fast fördjupad och
förfinad och inskränkt till ett mindre område -- ett rum
bland dessa. Den gröfre och naivare euhemerismen gjorde,
för att anföra ett par exempel, Eolus, vindarnes gud, till
en i väderförutsägelser hemmastadd gammal sjöman och
Atlas till en kunglig vetenskapsidkare, som med
himmelsgloben i hand studerar astronomien.
Skalden Ennius öfversatte Euhemerus" verk till
latinet, och teorien, om vi så få kalla henne, vann
anhängare äfven bland romarne, ehuru åtskilliga bland dem,
såsom Varro, befarade vådliga följder för religionen, om
euhemerismen från de lärdes kretsar utbredde sig till
folket. Under romerska kejsardömet, då de faror, hvarmed
den uppväxande kristendomen hotade den fäderneärfda
religionen, bidrogo att framkalla ett trosvarmt
hedniskt-ortodoxt parti, i hvars känslovärld Ælianus" och Aristides"
skrifter lämna högligen intressanta inblickar -- under
denna tid betraktade fromme hedningar euhemerismen
med uppriktigaste afsky och fingo så mycket starkare
skäl därtill, som de kristne med förnöjelse och
öfvertygelse gjorde sig teorien till godo, dels som en af deras
förklaringsgrunder till polyteismens uppkomst, dels och
förnämligast som anfallsvapen mot hedendomen. Den
äldre kristna apologetiken vet sig stå i stor
tacksamhetsskuld till Euhemerus. Äfven Lactantius var euhemerist,
och genom hans skrifter utbredde sig denna uppfattning
af myterna öfver det katolska Europa under medeltidens
århundraden. Myternas historiering, som väl äfven den
euhemeristiska teorien förutan skulle hafva ägt rum, fick
emellertid genom denna en anstrykning af skollärdom och
traditionell giltighet, som då betydde mer än nu. Äfven
den skandinaviska nordens medeltida häfdatecknare skatta
mer eller mindre åt detta uppfattningssätt.
Men främst bland alla kristendomens
apologetisk-polemiska skrifter stå i utpräglad och följdriktigt
genomförd euhemerism -- just Oracula Sibyllina. Greklands,
Roms och Egyptens gudar och gudinnor äro enligt
sibyllinernas samstämmiga vittnesbörd förgudade människor.
I sibyllinen VIII, 45-49 ropar sierskan till det
stolta Rom, att förstörelsen, som väntar det, icke skall
kunna hindras af dess gudar eller gudabilder af guld,
sten eller brons, ty desse gudar äro »liflöse demoner»
och dessa bilder äro beläten af »kraftlöse döde»,
hvilkas skrytsamma grafvårdar finnas på det olyckliga Kreta,
som »byggt altaren åt känsellösa lik». I samma sibyllin
v. 392 ff. förkunnar den allsmäktige, evige och ende Gud
genom sibyllans mun, att han afskyr de öfliga djuroffren,
vinlibationerna och dylika gåfvor, ty med slika offer ärar
man »minnena af konungar eller envåldshärskare, af
demoner, aflidna och förmenta himmelsinnevånare».
Inledningssången till Oracula Sibyllina uppmanar
människorna att dyrka »honom, som är den ende Gud,
honom, som är och var af evighet, honom, som är sitt
eget upphof och af ingen född, honom, som råder
allsvåldig öfver allt», samt beklagar, att de, i stället för att
göra detta, bringa offer »åt dem, som äro i dödsriket,
åt demonerna».
I sibyllinen III, 546-547 frågar sierskan Grekland,
hvarför det offrar gagnlösa gåfvor »åt döde» i stället
för att dyrka den allsmäktige Gud. Samme sibyllin
innehåller en euhemeristisk utläggning af myten om försöket
att uttränga kroniderna från världsmakten. Efter
syndafloden och under den tionde mansåldern härskade --
berättar sibyllan -- tre bröder, Kronos, Titan och Japetus,
öfver hvar sin del af de ängder på jorden, som då hunnit
befolkas. Så länge deras gamle fader lefde, höllo de
den ed, han låtit dem svära att icke bekriga hvarandra;
men efter hans död utbrast en fejd mellan Kronos och
Titan. I ett stort familjeråd, bevistadt af Rhea, Gaia,
Afrodite och en mängd »blodsfränder, äfvensom andra
människor af föräldrarnes blod»,
Sib. III, 125, 126. vardt striden bilagd
på ett sätt, hvars följder sedermera beskrifvas.
Uttryckligt framhålles, att Kronos, Titan och Japetus voro
människor i ordets vanliga mening, dödliga (med talförmåga
begåfvade) människor, (####### ########), såsom sibyllan
med ett homeriskt uttryck kallar dem,
Sib. III. 108, 113. och hela episoden
afser tydligen intet annat än att rikta ett klubbslag mot
polyteismen. Också upptogs densamma begärligt af den
kristna apologetiken. I sin Försvarsskrift för
Kristianerna anför Athenagoras sex verser ur det ifrågavarande
stycket, bland hvilka särskildt den, som kallar Kronos,
Titan och Japetus dödliga människor. Tertullianus i
sina Libri II ad nationes (II, 12) hänvisar till samma
ställe hos sibyllan. Likaså Lactantius i sina Libri instit.
divin. (I, 14 och 11). Eusebius i sin Præparatio
evangelica (IX, 14) berättar, alldeles som sibyllan, om kriget
mellan Kronos och Titan såsom om en historisk
tilldragelse, hvilken timat bland människor efter den
babyloniska tornbyggnaden och språkförbistringen, men citerar
icke sibyllan, utan Abydenus som sin källa.
Åsikten, att hedningarnes gudar voro onda demoner,
lät ganska väl förlika sig med den, att de ursprungligen
varit människor. Man behöfde endast antaga, att dessa
människosjälar efter döden högmodades öfver den
gudomliga ära, som på jorden ägnades deras minne, och ville
se sin dyrkan upprätthållen och utbredd. Därmed voro
de demoner. Detta är också sibyllinernas sätt att fatta
saken, och de vidhålla den uppfattning af demonernas
ursprung och väsen så strängt, att de lämna alldeles å
sido så väl den bland de senare kristne vanligaste meningen,
att demonerna vore fallne, från himmelen fördrifne änglar,
som äfven den i kristenhetens första århundraden mycket
utbredda föreställningen, att de vore afkomlingar af änglar,
som beblandat sig med människors döttrar (Genesis 6).
återfinner denna föreställning hos kyrkofäderna Justinus,
Athenagoras, Irenäus, Tertullianus och Clemens Alexandrinus, äfvensom
i Henoks bok, Clementinerna och andra apokryfer. Hedingarnes
gudar äro således enligt sibyllinerna
demoner, och demonerna äro aflidnes själar, som vändt sig
från den ende sanne Gud.
Visserligen föreställa sig sibyllinerna, såsom man
häraf finner, någonting verkligt i de hedniske gudarne.
Desse äro icke blotta inbillningsfoster. Men den som på
grund häraf skulle vilja påbörda sibyllinerna en återstod
af hednisk uppfattning eller se något tvetydigt i deras
kristendom eller judendom, han bör då utsträcka detta
sitt omdöme till hela den kristna kyrkan under
patristikens och medeltidens alla århundraden. Det var allmän
tro bland de kristne, att hedendomen vore demonernas
verk, att desse hade sina älsklingstillhåll i templen,
innebodde i gudabilderna och siade i oraklen.
Felix, Octavius 27; Tertullianus, Apologia 22; De idololatria
3 och 11; Origenes c. Celsum 4, 92; 7, 3; 8, 45. Ur de senare
århundradenas litteratur kan hänvisas till Sozomenos,
kyrkohistorikern Socrates och bollandisternas encyklopediska
legendsamling Acta Sanetorum. När den
antika hedendomen i det sjätte århundradet fullständigt
dukat under, berättades och troddes allmänt, att man
hört demonerna under jämmerskri lämna de beläten, som
föllo offer för det fromma nitet. Med sin åsikt om de
hedniske gudarnes realitet som andeväsen stå således
sibyllinerna fullständigt på den kristliga traditionens grund.
För dem, som icke läst dessa böcker, torde böra
framhållas, att den ofvan omtalade myten om Kronos
och Titan är den enda gudasaga, som i Oracula Sibyllina
upptagits till behandling, och vi hafva nu sett, huru och
hvarför detta skett: för att historiera myten och använda
den som anfallsvapen mot hedendomen. För öfrigt
omnämnas de hedniske gudarne endast i förbigående, och
då alltid som föremål för sibyllans hat, förakt och
olycksprofetior. I samtliga de tolf böckerna omtalas den antika
hedendomens förnämste gud, Zeus, endast på sex ställen,
nämligen i III, 137 ff. såsom en dödlig människa, född
af dödliga föräldrar; i V, 7 och X, 7 som en lögnaktig
profet; VIII, 45 såsom oförmögen att frälsa det Rom,
som tillbedt honom; i IX, 197 såsom en furstes
(Alexander macedonierns) »lögnaktigt föregifne fader»; i V, 86,
87 såsom den, hvars tempel skall dela andra tempels
öde: förstörelsen. -- Apollo omtalas två gånger,
nämligen i IV, 4, 5, då sibyllan tillkännagifver, att hon är
den allsmäktige evige Guds sierska, men icke profetissa
åt »den lögnaktige Apollo, hvilken dåraktiga människor
kalla en gud», samt i V, 325, 326, där hon förutsäger,
att en blixt från ofvan skall tillintetgöra det yppiga Miletus,
därför att det »valt på sin lott Apollos svekfulla sång».
-- Poseidon nämnes vid namn två gånger, nämligen i
III, 142 som en dödlig människa, född af dödliga
människor, och i V, 155 ff., där det heter, att en stor stjärna
skall förstöra jorden, därför att hon dyrkat honom. De
honom tillagda poetiska epiteten användas dessutom i två
ställen: 1I, 187 och II, 16, men syfta där icke på honom,
utan på den ende sanne Gud (hvarom mer längre ned).
-- Artemis omtalas i V, 293 ff., hvilket ställe profeterar
förstörelse öfver hennes tempel i Efesus, och Selene
förklaras i XI, 96 vara ur stånd att värna sin heliga stad
Mazaka mot kappadociske mäns angrepp. -- Isis
förekommer i två ställen: V, 52 ff., där hon omtalas som en
dödlig kvinna, nämligen som syster till sibyllan själf, och
undergången af hennes tempel profeteras, samt V, 484
ff., som förutsäger, att hennes minne skall utplånas från
jorden. I sammanhang härmed förklaras Serapis vara
en falsk, åt undergången invigd gud. -- Hermes nämnes
en gång: i V, 87, där sibyllan siar, att hans tempel,
likasom äfven Herakles", skall förstöras. -- Herakles
omtalas, utom på detta ställe, i X, 210, som profeterar
post eventum, att en romersk kejsare (Commodus) skall
härma honom. -- På Antinous, kejsar Hadrianus"
älskling, anspelas VIII, 57, där sibyllan klagar, att en furste
skall upphöja en gosse till gud och öppna de vilseförande
mysterierna för alla.
Härmed hafva vi redogjort för den plats de
helleniske gudarne innehafva i Oracula Sibyllina. Till
utrymmet är platsen begränsad till ett obetydligt antal rader,
glest strödda bland de mer än fyra tusen verser
sibyllinerna omfatta. I kvalitativt afseende är platsen, som vi
sett, än värre lottad: den är, så att säga, en skamvrå i
ett mörkt hörn af det stora tempel, sibyllan uppbyggt
åt Gud Adonai och hans son Jesus Kristus, eller att
jämföra med den gamle »kyrkostocken», som förr hade sin
plats i våra svenska kyrkors vapenhus. Och sibyllans
fördömelser öfver antikens gudar äro ingalunda hållna i
tvetydig eller dunkel ton, såsom de läsare, hvilka känna
hr Bangs afhandling, men icke själfva Oracula Sibyllina,
måste förledas att antaga. De äro tvärt om så obeslöjade,
öppna och tydliga, som man någonsin kan vänta dem af
en fanatisk monoteist.
Men jämte dessa anförda ställen förekomma några
andra, i hvilka namn och epitet ur den helleniska
mytologien eller den homeriska poesien nyttjas för att
beteckna allmänna begrepp. Aposteln Paulus brydde sig
icke om, att ordet eris blifvit personifieradt till en gudinna
och uppträdt som sådan hos Hesiodus, Äschylus och
Euripides. Han nyttjade det, ett slikt sakförhållande
oaktadt, i dess vanliga opersonliga betydelse af kif, träta i
Rom. 1: 9 och annanstädes. Nu är det visserligen
åtskilligt, som aposteln Paulus tillåtit sig, men som det aldrig
skulle kunnat falla sibyllinernas författare in att efterlikna.
Dit hör den milda, humana och filosofiskt färgade
uppfattning, han har af hedendomens väsen och
världshistoriska betydelse som ett förberedelseskede, under hvilket
mänskligheten hade till uppgift att pröfva, huruvida hon
med egna krafter och utan särskild uppenbarelse skulle
kunna »trefva sig fram till Gud, änskönt han icke är
långt ifrån oss». Dit hör den aktning, han ägnar äfven
åt hedniske skalders uttalanden om Gud såsom det väsen,
hvari allt har sitt lif, och om människans väsen såsom
befryndadt med hans. För sibyllinernas författare
däremot är polyteismen ingenting annat än en synd, som
straffas i detta lifvet med förfärliga hemsökelser öfver
folk och städer och i ett annat lif med Gehennas eld.
Hvad hedendomen alstrat af ädla och sedliga tankar synas
de vilja frånkänna honom, för att lägga dem på sibyllans
inspirerade läppar -- så vidt nämligen som dessa tankar
kunna ingå i sibyllisternas egen råa, simpla och trånga
föreställningskrets. Däremot äro de fördomsfrie nog att
icke alldeles sky begagnandet af de ifrågavarande mytiska
namnen och homeriska epiteten, dels emedan dessa höra
till den gamla häfdvunna episka diktionen och poetiska
stilen, som Homerus skulle hafva lånat från sibyllan, dels
emedan de, såsom oss synes, vilja låta därmed förstå,
att sådana namn ursprungligen varit lika oskyldiga ord
som det påpekade eris, men att de undergått ett
personifikationsförlopp och därefter blifvit af missförstånd gjorda
till gudanamn. Polyteismens gudar skulle således enligt
sibyllinerna vara icke endast förgudade människor, utan
i någon mån äfven förgudade ord -- en åsikt, som vunnit
burskap äfven i vår tid. Så finna vi ordet kypris nyttjadt
att beteckna oren kärlek i II, 139 och V, 429; aräs att
beteckna krig och våldsam död III, 465 och VIII, 141,
146; vi finna erinnys (erinys) för hämnd III, 415 och
IX, 126; häfaistos för eld II, 19; täthys för haf, näreus
för vatten, 1, 227, moirai för öden. I V, 447 ff.
anmärker sibyllan ironiskt, att när medelhafvet en gång vid
tidernas ände torkar och varder land, då få sirenerna
skäl att fälla uppriktiga tårar. Härmed är dock listan
på dessa retoriska grannlåter färdig. De förekomma
således ytterst sällan. Den opersonliga mening, hvari de
af sibyllinerna begagnas, hade också redan sin häfd hos
de helleniske skalderna. Kypris nyttjas för kärlekslust
af Sofokles och Euripides; aräs för krig, fördärf och
pest och erinys för hämnd, straff och ofärd af Sofokles
och flere andra; häfaistos för eld af Homerus, Sofokles
och Euripides; täthys är en hos de senare skalderna
allmän beteckning för själfva hafvet, o. s. v.
Ett par exempel kunna bäst förtydliga, huru
sibyllinerna vanligen begagna sig af dessa omskrifningar. I III,
11 ff. sjunger sibyllan:
etc. etc.
Sibyllinen I förtäljer utförligt om syndafloden. Herren
uppenbarar sig för Noa som den Gud, »hvilken är den
han är, som slår himmelen omkring sig likt ett kläde,
omgifver sig med hafvet, har jorden till sin fotapall, samt
omsväfvas af etern och de tallösa stjärnornas banor.»
Han befaller honom predika bot och bättring för sina
samtida, samt bygga arken. Utförligt meddelar sibyllan
Noas varnande, men gagnlösa tal till de syndiga
människorna. Därefter omtalas, att han med söner och
sonhustrur räddar sig i arken, och skildras flodens utbrott
och härjande framfart. I fortsättningen af berättelsen
heter det:
Det är tydligt, att de ifrågavarande orden, använda
så som här, icke kasta ens den svagaste skugga på
sibyllans öfver allt med både hänförelse och fanatism
förkunnade tro på judendomens och kristendomens Gud
såsom den ende sanne och tillbedjansvärde eller göra
minsta inkräktning på det förakt, hon hyser för
hedendomens gudar.
På samma gång torde de anförda styckena i någon
mån styrka den förmodan vi ofvanför uttalat -- men
hvarpå vi för öfrigt icke lägga någon vikt -- att sibyllan
velat antyda, att näreus och täthys i forntiden ej
betydde annat än vatten och haf, men att en oskyldig
personifikation, sådan som hafvet, den väldiga modern,
blifvit under tidernas lopp, sedan mångguderiet uppkommit,
missförstådd och fått lämna sitt bidrag till hedendomens
brokiga gudavärld.
Den grundlige sibyllinforskaren Alexandres åsikt är,
att dessa namns förekomst på detta sätt bör uteslutande
förklaras ur stilistisk synpunkt såsom en gärd åt den
episka diktionen och en smyckad stil.
sibyllistæ deorum ac dearum propriis
nominibus ad res communes exprimendas per figuram abuti. --
Notandum vero, hæc ad epicæ dictionis affectationem stylique
elegantiam adhiberi, non, quod quidam crediderunt, ad fucum
gentibus faciendum gentilemve nostris carminibus affingendam
originem.» Alexandre, Excursus ad Sibyllina p. 585, 586.
Samma sträfvan till episk hållning i diktionen yppar sig i
sibyllisternas bruk af åtskilliga gamla och häfdvunna, men än flere
nya, hemmagjorda och delvis misslyckade epitet efter det
homeriska mönstret.
Vi öfvergå nu till en annan liten grupp af
helleniska element, som möta oss i sibyllinerna. Där brukas
nämligen de ur mytologien hämtade namnen Hades,
Akeron, Erebus, Elysium (####### #####) och Tartarus
för de underjordiskes boningar. Men särskildt
karakteristiskt för sibyllinerna är detta för ingen del. Hvar och
en torde veta, att de hellenistiske judarne upptogo från
grekerna ordet Hades och nyttjade det som beteckning
för gamla testamentets scheol, samt att detta af
septuaginta helgade bruk influtit i nya testamentet. I sin
ordning har nya testamentet gifvit hemstadsrätt på kristligt
område åt namnet Tartarus genom 2 Petr. 2: 4, där
verbet ######## nyttjas för att beteckna de fallne
änglarnes nedstörtande i det förvaringsrum, där de bida
domen. Och den kristna kyrkans fäder och skriftställare
tvekade för ingen del att erkänna denna hemstadsrätt.
Ordet Tartarus inträngde till och med i gamla kyrkliga
liturgier, tyska och gallikanska, och återfinnes i en af
Hrabanus Maurus, Alcuins lärjunge, författad psalm, som
förlägger äfven Cocytus och Charybdis till helvetet. Äfven
Flegethon och Styx omtalas i den äldre medeltidens
topografiska beskrifningar af underjorden. Dante kom
således icke med något nytt, då han i sin Divina
Commedia låter Akeron, Styx, Flegethon och Cocytus vara
floder i kyrkans dödsrike. Kyrkofäderna, som i öfrigt
naturligtvis frånkände den antika religionen all giltighet,
gjorde utan betänklighet de hedniska myterna och
författarne vittnesgilla i fråga om helvetet. Clemens af
Alexandria säger sig i den platoniska skildringen af
underjorden igenkänna enskildheterna i de kristnas
föreställningar om de onda själarnes straffort.
Eusebius, som drifver den sats, att Plato lånat från Moses och
hebreerna de sanningar hans skrifter innehålla,
Præparationis Ev. Lib. XIII. Denna mening uttalades
redan af den alexandriske juden Aristobulus i andra
århundradet före Kristus och upprepas af Justinus, Tatianus
och andra kyrkofäder. Att hon är vetenskapligt värdelös,
behöfver icke påpekas. gör likaledes
den store filosofen till ett pålitligt vittne i fråga om
Gehenna, förlägger Akeron och akerusiska kärret,
Pyriflegeton och Styx till helvetet och anser detta stämma väl
öfverens med nya testamentets utsagor.
Evang. Liber XI, 38. Så vidt vi veta,
har blott en enda kyrkofader uttalat betänkligheter emot
denna sammansmältning af hedningarnes och de kristnes
Tartarus.
1O. Hvad sibyllinerna vidkommer, finner man
dem vara mer än kyrkofäderna själfve angelägna, att
deras läsare icke skola hafva något polyteistiskt i tanken,
när de möta orden Tartarus, Akeron och Elysium. De
framhålla, att det är den evige, allsmäktige Gud själf,
som förflyttar de fromme till Elysium (II, 332 ff.). Erebus
och Tartarus betyda enligt sibyllans egen förklaring
ingenting annat än de jordens djup, till hvilka »Gud själf,
den himmelske fadern», nedstörtar blodtörstiga människor
(I, 118, 119). Uttrycket elyseiska fältet förekommer blott
en enda gång till omväxling med ordet Paradiset, som
annars är sibyllinernas uttryck så väl för de saliges
boningar som för det första människoparets lustgård (Proem.
II, 48; I, 24, 30).
Från denna grupp af »helleniska» element hafva vi
nu att vända oss till ytterligare en annan. Så väl i de
mycket talrika profetiorna öfver länder, folk och städer,
som äfven i andra delar af texten, hafva sibyllisterna
otvifvelaktigt infogat så många användbara verser de
kunnat öfverkomma från äldre hedniska orakel och sibyllor
för att därigenom gifva sina skrifter utseendet af äkthet
och hög ålder. Redan i den föregående delen af denna
afhandling meddelades ett prof härpå i den bekanta versen
som i förändradt skick blifvit instucken i sibyllinen VIII
(v. 14). I sibyllinen III, 97 ff., där den babyloniska
tornbyggnaden omtalas, har författaren begagnat ett
fragment, som antingen är hämtadt ur en äldre hednisk sibylla,
hvilken haft sägnen om tornbyggnaden ur någon med
Genesis besläktad assyrisk-babylonisk källa, eller också
ursprungligen varit af judisk hand, men därefter
bearbetats af en hednisk författare för att slutligen för andra
gången omstöpas samt instickas i vår sibyllin. I dess
hedniska form har Josephus sett och citerat fragmentet
(Antiquit. Jud. I, 4). Från berättelsen i Genesis skiljer
sig fragmentets tornbyggnadssägen däruti, att hon vet att
omtala äfven tornets förstöring, nämligen genom
stormvindar, som kullstörtade det. Men med afseende på dessa
och alla andra lån, som våra Oracula Sibyllina gjort
från hedniska källor, gäller det som en regel utan ett
enda undantag, att sibyllisterna omsorgsfullt utplånat hvarje
spår, som i dem förekommit, af polyteism. Så hafva
»gudarnes kvarnar» förvandlats i Oracula Sibyllina till »Guds
kvarnar»,
Sibyllisten har gifvit honom detta utseende:
och »gudarne», som i citatet hos Josephus
utsända stormvindarne, hafva i Oracula Sibyllina fått vika
för »den odödlige» Gud. Så fjärran äro sibyllisterna från
hvarje tanke på att inhölja sin sierskas utsagor i
dunkelkelhet med afseende på hennes religiösa ståndpunkt eller
att inblanda i dessa alltid monoteistiska eller positivt
kristliga utsagor något »helleniskt» element, om med
helleniskt skall förstås helleniskt-polyteistiskt.
när den kristna sibyllan upptagit profetior ur hedniska och
judiska källor, har det endast varit sådana, »die nach ihrem
Inhalte dem Christenthum nicht wiederstrebten».
Vi komma nu till den sista gruppen af »helleniska»
beståndsdelar i Oracula Sibyllina. De utgöras af lån och
bearbetningar från äldre grekiska skalder. Om sibyllans
ställning till Homerus nämndes något i vår föregående
uppsats. Hon påstår, som man vet, att han upptäckt
hennes handskrifter, ur dem tillägnat sig sin verskonst,
sin episka diktion och hvad han känner om de verkliga
tilldragelserna i trojanska kriget, samt att han sedan dolt
sitt bokfynd för att ingen skulle erfara något om hans
litterära fribyteri. Därmed kan sibyllan uppträda som
vore hon i sin goda rätt, då hon i den klena mån hon
mäktar efterbildar Homerus" språk, samt nyttjar
homeriska och qvasihomeriska epitet, ty det är ju han som
härmat henne, icke hon som härmar honom. Därmed
har hon ock gifvit sina ord en ökad vikt, då hon tager
honom i upptuktelse för att han med inblandning af
polyteistiska osanningar förfalskat hennes berättelse eller
förutsägelser om Trojas belägring:
Hvad hon öppet påstår om Homerus -- att han
plagierat henne eller åtminstone haft henne »till källa
och förebild» -- det låter hon medelbart förstå om den
mytiske skalden Orfeus (XIII-XII årh. före Kr.), om
Hesiodus (X-IX årh. före Kr.), samt om Theognis och
Phocylides (VI årh.). Sibyllan I vill tydligen låta
påskina, att skildringen af världsåldrarne i Hesiodus" Verk
och dagar är ett grumladt utflöde från hennes egen
ingifvelses källa. Framställningsformen och åtskilligt annat
tager hon nämligen, i sin egen framställning af samma
ämne, från Hesiodus och sammanjämkar detta med
Genesis" berättelser om urtiden, dock så att hvad hos
Hesiodus, som icke låter förlika sig med bibeln, lämnas
utan afseende. Det är ett sammanjämkningsarbete, som
i viss mån påminner om de moderna försök, hvaraf
Englands teologiska litteratur öfverflödar, att förlika
skapelsehistorien i Genesis med geologiens sakförhållanden eller
teorier. Skildringen vill påminna om Hesiodus och tillika
vara rent ortodox. Från Phocylides -- dock icke den
verklige, utan en förment Phocylides -- har i sibyllinen
II instuckits en lång sededikt, hvilket skett i en så sen
tid, att endast en af de sibyllinska handskriftfamiljerna
innehåller denna interpolation. Samma
pseudophocylideiska dikt finnes med några olikheter hos Stobæus. Det
behöfver ej tilläggas, att dikten i sibyllinerna, liksom hos
Stobæus, är fri från hvarje spår af hednisk mytologi.
Hon inskärper tron på en ende Gud, »den oföränderlige
och evige», som »icke kräfver offer, utan ett medlidsamt
hjärta»; hon inskärper kyskhet, rättrådighet,
sanningskärlek, barmhärtighet mot fattige, godhet mot alla, alla
människors frändskap och ömsesidiga syskonplikter, förnöjelse
med ringa håfvor, måtta i mat och dryck,
själfbehärskning o. s. v. I de kristna skolorna begagnades denna
dikt under de första århundradena som en lärobok i
moralen. Ur Theognis äro två verser inflickade.
Härmed hafva vi redogjort för de »helleniska»
elementen i Oracula Sibyllina och, innan vi fortsätta vår
undersökning, taga vi oss friheten att till hr Bang
framställa tvenne frågor.
Hvarför har hr Bang nyttjat uttrycket helleniska
element i stället för hellenisk-mytologiska, då det gäller
att karakterisera sibyllinerna, medan han i den parallella
karakteristiken af Völuspa begagnar uttrycket
germanisk-mytologiska såsom motsvarande de »helleniska»
elementen i de förra? Är det därför att han insett, att i
sibyllinerna icke finnas hellenisk-mytologiska element i
samma mening, som det finnes germanisk-mytologiska
i Völuspa? Om han insett det, så borde han icke hafva
skrifvit sin afhandling. För våra läsare bör det af det ofvan
sagda redan vara klart, att de »helleniska» elementen i
sibyllinerna icke spela någon roll, som i minsta mån
vore jämförlig med de germanisk-mytologiska elementens
betydelse i Völuspa. Oracula Sibyllina äro lika öppet
monoteistiska och kristna som trots någon katekes,
biblisk historia eller postilla. Völuspa är lika öppet
hednisk som trots någon annan hednisk dikt i världen.
Vår andra fråga är: hvarför har hr Bang icke fäst
sina läsares uppmärksamhet på det för vårt ämne så
viktiga sakförhållande, att sibyllan är euhemerist och
ur euhemeristisk synpunkt behandlar det obetydliga
mytologiska stoff, hon bryr sig om att framdraga i sina
sånger? Detta kan ju omöjligen hafva undfallit honom
själf. Hon är ju i sin euhemerism strängare och
följdriktigare än mången kyrkofader; hon upptager i sina
dikter vida mindre mytologiskt stoff än kyrkofäderna i sina
apologier och gör det ju endast för att, i likhet med dem,
förklara hedendomen för en förvillelse och synd.
Långt ifrån att inskärpa detta har hr Bang
framställt saken så, som om i sibyllinerna de hedniske
gudarne uppträdde i egenskap af gudar och som sådane
ingrepe i de skildrade världstilldragelsernas gång. En
läsare af hr Bangs afhandling, hvilken icke tillika har
ögnat i sibyllinerna, kan väl svårligen annat än fastna i
den falska föreställning, att sibyllans världsåskådning vore
en dunkel och oredig blandning af judisk-kristna
föreställningar med tron på hedniska gudamakter, när han
får läsa till exempel följande rader,
sid. 8. hvari hr Bang
omtalar sibyllans skildring af syndafloden I, 120-282:
»Til den 5:te Slægt höre Giganterne, af hvilke den
eneste gudfrygtige er NoaH. Over disse Giganter kom
da Syndfloden, der skildres efter Genesis, opblandet med
Reminiscentser af Deukalions Oversvömmelse; her
tales ogsaa om Nereus og om Neptun, der fra sine
Grotter overvælder og nedriver Jordens Byer med
deres Mænd.»
De uppgifter, som vi här atergifvit med kursiv stil,
tarfva sin särskilda belysning.
Det enda tillfälle, då ordet Nereus förekommer i
Oracula Sibyllina, hafva vi ofvanför omtalat. Det är då Noa,
led vid vatten eller hafvande fått nog af vatten (######
####), första gången utsänder dufvan från arken. Som
en gud eller en personlighet framställes således Nereus
aldrig i dessa böcker.
Påståendet, att flodskildringen är uppblandad med
reminiscenser af »Deukalions Oversvömmelse», är
alldeles ogrundadt. Där finnes icke en enda sådan
reminiscens. Då vi icke vilja antaga, att hr Bang gripit denna
sin uppgift helt och hållet ur luften, måste vi betrakta
den som ett missförstånd, hvars källa vi kanske hafva
uppspårat.
I Friedliebs upplaga, som hr Bang säger sig hafva
begagnat, läser man nämligen i den kritiska inledningen
sid. XV:
»Bei Theophilus ist die Sage von Deukalion dahin
erklärt, dass Noah, als er den damals lebenden Menschen
die Sündfluth vorherverkündigte, gesagt habe: #####, #####
#### # #### ### #########, daraus habe sich in der Sage
der Name Deukalion gebildet. Hier haben wir gleichfalls
eine Spur dieser Tradition von der Busspredigt Noahs.
Wenn im zweiten Briefe Petri c. 2, v. 5 Noah ein #####
########### genannt wird, so ist hier ein im Wesentlichen
derselbe Gedanke enthalten.»
Enär den sibyllinska flodberättelsen, som nämndt,
icke företer det ringaste spår af föreställningar, lånade
från Deukalionmyten, så nödgas vi, i brist på en bättre
utväg, antaga, att hr Bang läst och missförstått dessa
Friedliebs ord därhän, att han skulle menat, att sibyllisten
lånat något från ifrågavarande myt. Hvad Friedlieb afser,
är emellertid något helt annat. Sedan nämligen den tyske
författaren anmärkt, att sibyllinens skildring hvilar på
gamla testamentets uppgifter, framhåller han dock
särskildt tvenne punkter, hvari den förra skiljer sig från
Genesis. Den ena är, att sibyllinen låter Noa utsläppa
dufvan först och korpen sedan, medan Genesis följer den
motsatta ordningen. Den andra är, att Noa, enligt
sibyllinen, på Guds befallning hållit botpredikningar för folket
för att, om möjligt, frälsa det från undergång i floden,
då däremot i Genesis ingenting förmäles om sådana
botpredikningar. Därefter frågar sig Friedlieb, om
sibyllinens författare haft någon källa för denna sin senare
uppgift, och han tror sig hafva funnit denna källa i en judisk
tradition, på hvilken antydes i Josephus och i Talmud,
och af hvilken spår förekomma såväl hos kyrkofadern
Theophilus i hans försök att förklara namnet Deukalion
med ropet ##### ##### etc., som ock i Petrus" 2:dra bref,
där Noa kallas en rättfärdighetens härold. På de båda
senare omständigheterna syfta de ur Friedlieb anförda
raderna.
»Då Noa förutsade syndafloden för människorna, ropade han
till dem: »Kommen hit! Gud kallar eder till bättring». Utropet,
skrifvet med våra bokstäfver, lyder: deute ka1ei etc., och af
detta deute kalei skulle enligt Theophilus" mening namnet
Deukalion ha uppkommit.
Att hednaguden Neptunus (Poseidon) skulle hafva
uppträdt och medverkat med den ende Gud, Adonai
Sabaoth, vid syndafloden är ett oerhördt missförstånd,
äfven det, i fråga om en skrift, fullt ut så monoteistisk
som bibeln och koranen, och om en episod, sådan som
den ifrågavarande flodskildringen, hvari Gud själf
framträder och uppenbarar sig som den evige (v. 137 ff.),
hvari han besjunges som den allvetande och allseende
odödlige frälsaren (v. 52), den oförgänglige, den
allsmäktige skaparen (v. 158) o. s. v. Neptunus (Poseidon)
nämnes alldeles icke i flodbeskrifningen. Men i Noas
andra predikan förekommer ett ställe (v. 187, 188), hvari
han hotar det ogudaktiga släktet med att jordskakaren
skall på en natt tillintetgöra människorna och deras
städer. Förstörelsen skall, säger Noa, komma från »jordens
fördolda gömme» (####### #####), d. v. s. från de »djupa
källor», som Genesis omtalar, från de jordens »innersta
djup» och »den outtömliga afgrund», hvarifrån i den
sibyllinska flodskildringens fortgång vattenmassorna sägas
framvältra. För ordet jordskakaren begagnar Noa de
pleonastiska epiteten ######### ###########, hvaraf det förra
nyttjas af Pindarus, det andra af Homerus och Hesiodus
som epitet åt Poseidon. Förmodligen har hr Bang
fördenskull antagit, att jordskakaren skulle äfven i den
monoteistiske Noas mun betyda hednaguden Poseidon,
ehuru detta antagande, i betraktande af sibyllinens hela
världsåskådning och ställets sammanhang, är orimligt.
Det strider för öfrigt mot det sätt, hvarpå denna
flodskildrings författare, som enligt Alexandre och Friedlieb
äfven är författare till verserna 6-33 i sibyllinen II,
begagnar detta epitet. I dessa verser är det uttryckligen
den evige Gud själf, som bär namnen jordskakaren
(#########) och blixtslungaren (###########), »som skall
krossa afgudaifvern och skingra de sju kullarnes folk.»
I allmänhet hafva författarne till de sibyllinska sångerna
utgått från den åsikt, att de majestätiska epitet, som
Homerus och andre skalder tilldelat kroniderna,
förefunnits före polyteismens uppkomst och ursprungligen tillhört
den evige. Han, för hvars ande Sinai skälfver, han, som
omstörtar Sodom och Gomorra, öppnar jordens innandöme
för Kora och hans anhang och vräker sina fiender ned
i djupet af Tartarus, är för sibyllan den verklige
jordskakaren. Han, som tronar på keruber, framträder i
blixtrande moln, låter eld och svafvel regna från himmelen
och till slut skall skaka alla fästets stjärnor ned till
jorden, är den verklige meteorslungaren (###########, Sib.
II, 16) och den verklige i höjden dånande (###########,
Sib. III, 1), ehuru Homerus och Hesiodus gifvit denna
benämning åt Zeus.
där Gud anropas som den himmelske,
i höjden dånande, på keruber tronande; II, 240, där Gud
kallas ljungaren Sabaoth Adonai, samt I, 323, II, 16 m. fl. ställen.
I en annan sibyllin III, v. 408, är det visserligen
Poseidon, som menas med dubbelepitetet #########
############, men här på ironi, ty det förkunnas här, att hans
tillbedjare i Doryleum skola på en natt drabbas af
utrotelse. Det kan gå an för en judisk eller kristen sibylla
att, såsom här skett, kalla en afgud vid hans häfdvunna
episka epitet, när hon i samma andedrag siar undergång
åt hans tillbedjare; men icke att låta honom med samma
epitet figurera midt i en biblisk berättelse såsom
samverkande med Jehovah. Medan i Völuspa de hedniske
gudarne äro sångens hjältar, som städse uppträda i
handling, äro däremot de helleniske gudarne i sibyllinerna
endast passiva föremål för sierskans straffdomar och hån.
Där uppträda de således aldrig i handling. Den
euhemeriserade myten om Kronos, Japetus och Titan, som
förekommer i sibyllinen III, kan icke anföras som
undantag härifrån, ty här äro de ingenting annat än, som
vi nämnt, dödliga människor.
För att få ett fullständigt begrepp om, huru det
förhåller sig med den omordade »blandningen af helleniska
och kristna element», hafva vi nu att yttra några ord
äfven om de bibliska och dogmatiska beståndsdelarne i
sibyllinerna. Till utrymmet upptaga de omkring två
tredjedelar af verserna i de åtta första och förnämsta
sibyllinerna. Den återstående tredjedelen utgöres af
förutsägelser om folks och furstars, länders, öars och städers
öden, blandade med utfall mot det helleniska och
egyptiska mångguderiet, hvilket i sammanhang med sedligt
fördärf framhålles som en hufvudorsak till de olyckor,
som skola hemsöka jorden. Om hela den judiska och
kristna litteraturen, med undantag af Oracula Sibyllina,
vore försvunnen från jorden, och om bibelns berättelser
och kristendomens läror vore fullständigt förgätna, så
skulle en eftervärld ensamt ur de sibyllinska böckerna
kunna återvinna en tämligen sammanhängande bild af den
heliga historien i gamla och nya testamentet, samt om
den kristna kyrkans äldre föreställningssätt.
Hvad först gamla testamentet vidkommer, berätta
sibyllinerna om världens skapelse genom Guds ord och
skapelseverkets fortgång, intill dess Eva bildats ur Adams
sida; om Adams historia, tillståndet i paradiset, det
förbjudna trädet, syndafallet, fiendskapen mellan kvinnans
säd och ormens; om Noa och syndafloden; om
tornbyggnaden och språkförvirringen; om Abrahams kallelse, samt
Isak, Jakob och Josef; om hebréernas träldom i Egypten,
Moses kallelse och verksamhet, utvandringen ur
faraonernas land; om Josua, David, Salomo och salomoniska
templet; om profeterna och judarnes affall från den sanne
Gud; om babyloniska fångenskapen, Cyrus, israeliternas
återkomst och ett nytt tempel.
Ur nya testamentet berättar sibyllan om ängeln
Gabriels budskap till jungfru Maria och Jesu födelse af en
obefläckad jungfru; om de vise männens och herdarnes
besök hos barnet i krubban; om Johannes döparen och om
Jesu dop, evangeliiförkunnelse och apostlar; om hans
underverk: sjukes, lames, blindes, döfves och stummes
botande, demoners utdrifvande, dödes uppväckelse, gången
på vattnet, stormens näpsande, 5,000 mäns mättande;
Jesu härkomst från David; om intåget i Jerusalem; om
Jesu lidande, korsfästelse och död samt då timade
järtecken; om hans nedstigande till underjorden och
evangeliiförkunnelse för de döde; om hans uppståndelse på
tredje dagen, hans företeelse för sina utvalde och hans
himmelsfärd; om antikrist; om Jesu återkomst att döma
lefvande och döde.
Med afseende på dogmerna förkunna sibyllinerna
Guds enhet, absoluthet, evighet, andlighet och
olekamlighet, allmakt och allvetande. Han har skapat världen,
han uppehåller sin skapelse, han är en skyddande,
frälsande och straffande försyn; han ingjuter i människorna
sin helige ande; han skall sända sin son till
människosläktets frälsning och skall på yttersta dagen döma
enhvar efter hans gärningar.
Om treenighetsläran tiga Oracula Sibyllina
fullständigt.
Om Guds son förkunnar sibyllan, att han är all
skapelses förstfödde, och gud af Gud; att han som logos
medverkat vid skapelsen; att han iklädt sig köttet för
att frälsa människosläktet; att denna människosläktets
frälsning genom sonen varit beslutad af Gud från
begynnelsen samt blifvit fullbordad genom Kristi lefverne, lära,
död och evangeliiförkunnelse för de döde. Såsom han
med Fadern deltog i skapelsen, skall han med honom
deltaga i domen och grundlägga ett härlighetens rike.
För öfrigt beröra sibyllinerna på mångfaldiga ställen
lärorna om Hades och Gehenna, om de dödas
uppståndelse, om yttersta domen och världsbranden, samt om
änglarne och demonerna. För deras åsikt om de
sistnämndes väsen hafva vi förut redogjort. I afseende på
Gehennastraffen förkunnar sibyllinen II, 331, att de icke
äro ovillkorligt eviga. Äfven efter yttersta domen skola
de salige genom en särskild Guds nåd kunna utverka
frälsning för de förtappade ur »den outtröttlige elden».
Bland kyrkans sakramenterliga handlingar omtalas
endast dopet, hvilket enligt sibyllinen IV, 160 skedde
genom hela kroppens nedsänkande i vattnet.
Mot polyteismen gör sibyllan ständiga utfall. I
inledningssången framhåller hon mot mångguderiet
argument, till en del af samma slag, som man får läsa hos
kyrkofäderna och medeltidens skolastiker. Hennes ifver
för monoteismen är icke blott varm och innerlig, utan
äfven fanatisk.
I sitt stora, ännu ofullbordade verk Histoire de
la divination dans 1"Antiquité (1879-1880) skildrar
Bouché-Leclercq sibyllans religiösa ståndpunkt som »en
dyster, lidelsefull och idétom monoteism, stående i
fientligaste motsats till det hedna Greklands filosofiska och
religiösa tankearf». Denna karakteristik är sann, om man
blott tager ordet idétom i relativ mening och påminner
sig, att monoteismen ingår äfven i det omnämnda
helleniskt-filosofiska tankearfvet. »Sibyllans uppfattning af världen,
människan och Gud är», fortfar Bouché-Leclercq, »af en
förskräckande simpelhet». »Uppe i himmelen finnes en
enda allsmäktig Gud, som skapat världen, samt kan
förstöra och omskapa henne. Denne Gud förhåller sig till
världen som krukomakaren till sitt käril. Han har danat
henne och smyckat henne med förnuftiga väsen och har
därför laggillt kraf pa att varda åtlydd och ärad. Hans
harm är stor vid åsynen af en afgudatjänst, hvilken på
tomma bilders altaren tänder rökverk, tillkommande
honom allena, och vid åsynen af de laster, som vanära
världen. Också utsänder han, i afvaktan pa den yttersta
dom han en gång skall hålla, förfärliga hemsökelser, som
utrota fördärfvade folk och omstörta härskarevälden».
Författaren anmärker till slut, att om också denna
världsåskådning är af frånstötande simpelhet, när man jämför
henne med den grekiska filosofiens fina och djupa
spekulationer, så var det dock de sibyllinska idéernas
enkelhet, påståendenas bestämdhet, lärans klarhet och
tydlighet, som väsentligen bidrogo till att gifva dem makt
öfver människor med vanligt mått af intelligens.
Vidkommande blandningen i sibyllinerna af helleniska element
med judiska och kristna, framhåller Bouché-Leclercq, att
hvilket ursprung beståndsdelarna i dessa böcker än må
äga, så hafva de under judars och kristnes händer
blifvit så öfverarbetade och omgestaltade, »att bland de 4,232
verser, som nu utgöra det profetiska arfvet från
sibyllorna, det sannolikt icke finnes en enda idé, som icke är
judisk eller kristen».
l"Antiquité, II, 198.
Men hvad som icke endast är sannolikt, utan
fullkomligt visst är, att sibyllan i dessa böcker icke uttalar
en enda sats, som vore i ringaste mån ägnad att göra
hennes religiösa ståndpunkt tvetydig eller beslöja hennes
hat till polyteismen. Åt denna gör hon icke ens
skenbart det ringaste medgifvande. Och likväl är det med
den omordade elementblandningen i hennes sånger, som
hr Bang jämför den af honom förmodade och påstådda
blandningen af nordisk-mytologiska och kristna element i
Völuspa! Och på denna jämförelse är det, som han i
främsta rummet grundar sin hypotes, att Völuspa begagnat
sibyllinerna som »källor och förebilder»!
Här är det icke vår afsikt att ingå djupare i frågan,
huruvida det i Völuspa finnes kristliga element eller icke.
Det vore nog att påpeka som slutresultatet af denna
undersökning, att af de båda jämförda verken innehåller
den världsåskådning, som det ena uttalar och inskärper,
icke ett enda hedniskt element som sådant, icke ett enda
lån från hedendomen, som ej öppet framträder som döpt
och kristnadt; medan det andra verket, om det öfver
hufvud innehåller ett enda kristligt element, dock öppet
förkunnar en polyteistisk världsåskådning, som fasthålles
med största följdriktighet genom hela sången och företer
sig så oblandad, att ända intill hr Bangs framträdande
man väl knappast kunnat hålla det för möjligt, att en
hypotes skulle uppställas, som ville göra Völuspa till en
kristligt välmenande och kristlig omvändelse åsyftande
dikt.
Vi vilja emellertid yttra än några ord i detta ämne,
förbehållande oss att framdeles och i en annan uppsats
närmare skärskåda det.
Den antika hedendomen och den germaniska hafva
under århundraden stått sida vid sida af hvarandra. Den
antikt-civiliserade världen och den fria germaniska hafva
århundraden af krigisk beröring med hvarandra att
uppvisa. Den fredliga förbindelsen emellan dem genom
handeln och med handeln följande kulturinflytelser var
visserligen svag i jämförelse med den, som ägde rum mellan
de länder, som införlifvats i det stora romareväldet, men
hon fanns likväl och får för ingen del underskattas. Det
är under sådana förhållanden visst icke osannolikt, att
äfven det antika idélifvet och särskildt dess mytiska och
religiösa föreställningar kunna, både före och efter
kristendomens uppblomstring till makt och välde i det romerska
riket, hafva under tidernas lopp, så att säga, droppvis
flutit in i den germaniska idékretsen och assimilerat sig
med denna. Detta så naturliga antagande är högligen
förtjänt af en grundlig och varsamt tillvägagående
undersökning. Det är en hypotes af äkta vetenskaplig art, att
ett till regeln omedvetet verkande assimilationsförlopp ägt
rum, hvarunder först antikt-polyteistiska, därefter grekiskt
eller romerskt kristna föreställningar och
föreställningskomplexer utsipprat, spridt sig och införlifvats i
germanernas sagor, sägner, sånger och myter, för att mer eller
mindre gestalta sig efter dessas äldre beståndsdelar samt
tillika mer eller mindre omgestalta dem. Men denna
hypotes må icke förväxlas med hr Bangs antaganden eller
göras ansvarig för den vidunderliga meningen, att Völuspas
hedendom är en af sibyllinska studier hoplappad, med
öfverläggning uppstucken falsk flagga, under hvilken
hennes författare velat insmuggla kristendomen i Norden.
Det kan således betraktas såsom ingalunda orimligt,
ehuru högligen tvifvelaktigt, att med den germaniska
idékretsen införlifvade element af antikt-polyteistiskt eller
kristligt ursprung förekomma äfven i Völuspa. Men säkert
är, att, om de finnas, de te sig där såsom fullständigt
sammansmälta med den germaniska hedendomen och
omgestaltade efter hans ande. Till hela sitt innehåll och i
hela sin hållning tillbakavisar Völuspa funderingen på,
att hon skulle vara en i grunden kristligt syftande dikt.
De djupare svårigheter och rena omöjligheter, som äro
förenade med en sådan gissning, synes hr Bang icke hafva
uppmärksammat. Det i ögonen springande inkast, som
dikten gör emot hans mening, i det hon låter gudarne
efter världsbranden återuppträda i förnyad och högre
härlighet, har han däremot sett, men endast för att icke se
den slutsats, som däraf måste dragas. Han söker dölja
denna för sig själf och sina läsare med en abstrakt hållen
utsaga, hvars innehåll vid första analys visar sig vara en
umbra verborum inanis. Orden, redan förut citerade,
lyda: »At ogsaa Aserne her (på den efter världsbranden
uppståndna nya jorden) træffes, betyder visselig intet
andet, end at Restitutionen af hvad för har været,
erfuldt og helt gjennemfört». Detta är en äkta s. k.
»Lückenbüsser», ty frågan, hvarpå vikten här ligger, är den,
hvad det betyder, att denna återställelse är så full och
hel, att asarne åter träffas på Idavallen. Med andra ord:
hvilket är det sannolika eller enda rimliga: att den
författare, som tänkt sig en sådan återställelse, varit hedning
eller kristen? Detta är det enkla spörsmål hr Bang här
borde gjort sig, men som lämnats obesvaradt eller hvad
värre är, afspisats med endast ett skenbart svar, på
hvilket en ouppmärksam läsare kan halka frågan förbi.
Så förhåller det sig med den främsta och
grundläggande likheten, hr Bang vill hafva funnit mellan
sibyllinerna och Völuspa. Den påstådda likheten är i själfva
verket den mest djupgående olikhet. Sibyllinerna
innehålla endast kristna och med kristendomen förenliga
föreställningar och tankar; Völuspa endast hedniska eller
paganiserade. De helleniska element, som finnas i
sibyllinerna, äro icke längre polyteistiska. De element af kristet
ursprung, som möjligen finnas i Völuspa, hafva däremot
sammansmält med de hedniska till ett, och det finns icke
det ringaste skäl att antaga, att Völuspaförfattaren själf
skulle anat ett sådant deras ursprung.
Vi öfvergå nu till de likheter, som hr Bang påstår
förefinnas mellan sibyllans och valans personligheter och
sätt att uppträda.
Valan är uppenbarligen hedning. Därför skall också
sibyllan vara det. Å sidan 3 i sin afhandling yttrar hr
Bang: »Sibyllen er jo en Hedning eller ialfald et Væsen,
der staar udenfor saavel Kristendommen som
Jödedommen». Dessa ord synas ännu innebära någon
tveksamhet om sibyllans hedendom, men denna tveksamhet är
öfvervunnen å sid. 8, där det heter bestämdt om vår
sierska, att hon står »udenfor baade den jödiske og
kristelige Religion, hun er en Hedning».
Det är sant, att sibyllan hvarken kan förete
dopattest eller intyg på att hon tillhör mosaiska församlingen.
Orsaken härtill ligger däruti, att hon enligt tvenne
sibylliners uppgift är född före syndafloden, och att hennes
profetior, enligt hvad de alla synas antaga, förkunnats i
en urtid, som ligger ett obestämdt antal af århundraden
före Moses" dagar. Om den store judiske
religionsstiftaren siar hon (Sib. III, 252) som om en man, hvilken
först i en aflägsen framtid skall komma för att utföra
stora ting. Hr Bang skulle således i denna fråga hafva
rätt, förutsatt att kronologiska skäl här vore de
afgörande.
Emellertid är den inledningsgrund hr Bang här
användt lika främmande för sibyllinerna som för det judiska
och det kristna uppfattningssättet i allmänhet. Enligt
dem är monoteismen urreligionen och hedendomen ett
affall eller nedsjunkande från henne. Enligt dem är
Kristi sändning uppenbarad redan före Adam och har
redan Abraham fröjdat sig i anden åt hoppet att få se
världsfrälsarens dag. Adam och Eva, Abel och Set,
Henok, Noa och de senare patriarkerna äro för dem icke
hedningar, därför att de lefvat före Moses och Jesus af
Nazareth. Bibeln omtalar en kedja förmosaiska
uppenbarelser och anvisar åt deras uppbärare ett särskildt rum
i religionens häfder, ett rum, som hvarken judar eller
kristne ansett ligga inom hedendomens råmärken. Till
dessa Guds utvalde hör äfven Noa, och det är nog icke
ett meningslöst godtycke, utan en väl öfverlagd tanke, då
sibyllinerna I-III göra sibyllan till Noas sonhustru och
till en af de åtta människor, som frälsades i arken.
hon varit Sems, Hams eller Jafets hustru nämnes
icke. Sannolikt är, att man föreställt sig henne som Hams
hustru och därmed som de hamitiska folkens och särskildt
egyptiernas stammoder. I sibyllinen III förebrår sig sibyllan en
synd, som påminner om och måhända af legenden
sammanknutits med Hams, Gen. 9: 22. I sibyllinen V. 484 ff. säger
sig sierskan vara syster till den olyckliga förgudade Isis.
Sibyllans för kastelsedomar öfver egyptiskt afguderi och
djurdyrkan vore då att betrakta såsom stammoderns klagan öfver
hennes ättlingars affall fran den sanne Gud. -- Äfven bland
gnostiske kristne fanns enligt Epifanius" intyg den föreställning,
att sibyllan, av dem kallad Noria, varit med i arken, dock icke
som Noas sonhustru, utan som hans hustru.
Redan detta borde ingifvit hr Bang någon betänklighet mot
antagandet, att hon skulle vara polyteist. Men härtill
komma andra omständigheter. De sibylliner, som förtälja
oss något om polyteismens uppkomst, förlägga denna till
tiden efter syndafloden, och på somliga ställen siar
sibyllan om mångguderiet som om en förvillelse, hvilken först
i en framtid skall uppstå. I skildringen af de före
syndafloden lefvande släktenas fördärf lägges dem icke
afgudadyrkan till last, ej heller i Noas botpredikningar. I
sibyllinen VII, 12 ff. siar sibyllan, att polyteismen först skall
uppkomma i det land, som först uppdök ur syndaflodens
böljor, nämligen Frygien. I sibyllinen III, 551 ff. är det
Grekland, som får bära skulden för polyteismens
uppkomst, och här ger sibyllan till och med ett kronologiskt
datum för mångguderiets inträde i historien: detta skulle
nämligen äga rum 1500 år före den tid, då ett
främmande folk (romarne) lägger slafoket på Hellas. Af
åtskilliga omständigheter kan man draga den slutsats, att
de judiske och kristne sibyllisterna omfattat den bland
hedningarne gängse föreställningen, att sibyllan uppnått
en utomordentligt hög ålder, och, stödjande sig på denna
föreställning, hafva de kunnat antaga, att hon fått
upplefva mångguderiets uppkomst och utbredning öfver
jorden samt förgäfves sökt motverka densamma.
af Tatianus och Clemens Alexandrinus hyllade
mening, att sibyllan ej skulle lefvat före Moses" tid,
öfverensstämmer icke med Oracula Sibyllina. Så väl
med afseende på tiden, i hvilken hennes födelse och
ungdom falla, som ock med afseende på hennes närmaste
släktskapsförhållanden ställa således Oracula Sibyllina sin
sierska utanför hedendomens krets. Hon är af Gud
utsedd att vara en bland hedningarne ropande profetisk röst
om Moses och Kristus, hvars maningar och varningar
dock skola föraktas, så länge hon lefver, och efter
hennes död förfalskas och iklädas en hednisk dräkt,
likasom ock hennes börd skall förgätas och hon falskeligen
utgifvas som en dotter af Circe och Gnostos (III, 114).
Men en tid skall komma, då hennes äkta sånger,
nedskrifna i fördolda böcker, skola återupptäckas och spridas
bland människorna. -- Sådana äro de förutsättningar,
med hvilka våra Oracula Sibyllina framträda inför den
antika världen.
Herr Bang har således icke haft något ur de
sibyllinska böckerna hämtadt skäl att göra profetissan till
hedning. Redan hennes positivt monoteistiska och kristna
sånger borde omöjliggjort ett sådant misstag. Man kan
invända, att dessa sånger icke äro hennes egna, utan
Guds; att det icke är hon, utan Gud, som genom hennes
mun förkunnar sina sanningar och straffdomar. Detta
är sant, men sibyllisterna låta vanligen äfven henne själf
hafva ordet i början af sången, innan ingifvelsens första
tvingande ögonblick kommit, och i slutet af sången, sedan
ingifvelsens makt upphört att behärska henne. Hon talar
då ur sitt eget medvetande, sin egen känslovärld och sin
egen tro. Sådana hennes utsagor äro visserligen icke
många, men de äro tillräckligt upplysande. Vi anföra
dem här.
Sibyllinen I, 1 ff. Sierskan uppmanar sina åhörare
att noga aktgifva på hvad »den högste konungen, all
världens skapare» skall förkunna genom henne.
Sibyllinen II, 1 ff. Den sång, som Gud ingifver
henne, är för henne »mycket fröjdande» (#########),
ehuru det tillstånd, hvari den gudomliga ingifvelsen
försätter sierskan, är i kroppsligt afseende smärtsamt och
kraftuttömmande. I slutet af sången, sedan ingifvelsen
upphört, aflägger hon en fromt ångerfull bekännelse om
sina synder och ber att få hvila något ut, innan hon
fortsätter profeterandet. I sin bön kallar hon Gud:
»helige mannaregngifvare, det stora rikets konung!»
Sibyllinen III, 1 ff. Hon beder åter Gud om att få
hvila ut från sången. Gud kallar hon här »den
himmelske ljungaren från höjden, som tronar på kerubim».
Efter ingifvelsens slut berättar hon, att Gud utvalt henne
till sin profetissa, emedan hon varit delaktig af det
noakidiska husets öden och uppenbarelser. Är denna
utkorelse en nåd, som fröjdar och styrker henne, så är
den dock tillika förenad med pinsamma rön, ej allenast
därigenom, att inspirationen är en eld, som tär hennes
krafter, utan än mer därigenom, att folken icke vilja tro
henne, utan kalla »Guds stora profetissa» en galning
(v.816). Ordställningen i slutet af sången synes antyda,
att hon betraktar detta som en tuktelse för en begången
synd, hvarpå hon anspelar v. 826.
Sibyllinen IV, 4 ff. Sierskan låter Europas och
Asiens folk veta, att hon icke är den lögnaktige Apollos
profetissa, utan den osynlige evige Guds, som skapat
världsalltet.
Sibyllinen V. Midt i sången klagar sibyllan, att
hon måste uttala en svår dom öfver sin syster
Isis;
men hvad hon måste säga om henne är gudomlig
profetia.
Sibyllinen VI är en lofsång öfver Jesus Kristus.
Sibyllan börjar med att säga, att hon »hjärtligt» (##
######) vill besjunga »den odödliges son».
Sibyllinen VII slutar likasom II med en ångerfull
syndabekännelse, om hvilken mer längre ned.
Sibyllinen VIII, 481 ff. Sierskan uppmanar, efter
ändad profetia, människorna att älska Gud och nästan,
att aldrig offra åt afgudar, men att dyrka Gud, alltets
fader, med rent sinne, gladt hjärta, riklig kärlek,
frikostiga händer och vackra hymner.
Sibyllinen IX, 322. Sierskan ber Gud att få hvila
ut från den högt älskade (##########) sången.
Sibyllinen X, slutet. Åter en bön att få hvila efter
profeterandets ansträngningar. Här, liksom äfven på ett
annat föregående ställe, ger sibyllan till känna, att i
inspirationens tillstånd är det så uteslutande en högre makt,
som talar genom henne, att hon själf icke vet de ord,
som utsägas, förrän de blifvit utsagda. Hon är i detta
afseende som sina åhörare; hvad hon sjunger är en
förkunnelse för henne själf såväl som för dem. Men denna
sång är för henne ljuf, hög och helig (#########). Gud
kallar hon »världens konung, härskare öfver alla riken,
den sannfärdige och odödlige».
Sibyllinen XI. Sibyllan slutar med bönen: »Herre
Gud, världens konung, låt våra ords sång hvila och gif
älskliga sånger åt alla!»
Från första bokens början till sista bokens slut
uttalar sibyllan icke en enda mening, som ej utsprungit
ur eller är förenlig med den renaste monoteism.
Sibyllan är hedningarnes profetissa, men är icke hedning.
Att hennes egen världsåskådning skulle vara polyteistisk,
medan Gud ingifver henne att sia ära och härlighet åt
Messias och hans rike, samt Gehennas kval åt
afgudadyrkarne, vore redan i och för sig mindre sannolikt,
särskildt när man betänker, att här icke är fråga om ett
enstaka fall af ofrivillig profetisk hänförelse, utan om en
genom flere släktled fortsatt profetisk verksamhet i
Herrens tjänst bland de hedniska folken. Och, som vi sett,
vederlägga sibyllinerna själfva på det bestämdaste
sibyllans föregifna hedendom. Huru än det profetiska
tillståndet i lekamligt afseende plågar henne, är dock den
sång, som då flyter från hennes läppar, fröjdande,
älsklig och helig för henne själf. Sina böner höjer hon till
den ende sanne Gud, och äfven sedan ingifvelsen lämnat
henne, varnar hon mot afgudadyrkan och uppmanar hon
till ett fromt och sedligt lif.
I närmaste sammanhang med det nu granskade
påståendet, att den i våra judisk-kristna Oracula Sibyllina
uppträdande sierskan är hedning, står en annan af de
likheter, hr Bang velat finna mellan sibyllan och valan,
att de nämligen båda skulle vara onda väsen af jättesläkt.
Att sibyllan är ond, sluter hr Bang däraf, att »hun
har bedrevet Hor, været ubarmhjertig og gjort det Onde
med frit Forsæt (II, 340), ligesom hun ogsaa har begaaet
Mened (VII, 154)».
Slutsatsen är visserligen icke en bland de djärfvaste
hr Bang dragit, men är likväl förhastad och något mer
än det. Konung David gjorde sig, förtäljer bibeln, saker
till himmelskriande synder; men anses likväl icke som
ett ondt väsen, ej ens ovärdig att räknas bland Guds
profeter. Det är sant, att sibyllan påbördar sig svåra
synder. Denna hr Bangs uppgift hör icke till dem, som
flutit ur missuppfattning eller tagits ur luften, men väl
till dem, som därigenom, att de framhålla en sida och
dölja en annan, varda missledande. Hr Bang har med
tystnad förbigått ett viktigt drag, som är gemensamt för
de båda syndarne David och sibyllan: den djupa,
brännande, men likväl icke alldeles förtviflade ångern. Hr
Bang omtalar de synder hon bekänner, II, 340 ff., men
tillägger icke, att bekännelsen slutar med en bön till »den
helige mannaregngifvaren»: »men du, o Frälsare, rena
mig från de gisslande samvetskvalen!», samt att
sierskan väljer de starkaste uttryck för att tillkännagifva
sin ödmjukhet och ovärdighet inför Gud. Hr Bang
omtalar hennes syndabekännelse, VII, 154, men tillägger icke,
att sierskan äfven här talar om sina samvetskval och sin
ånger, att hon förutsäger och påkallar öfver sig det
rättmätiga jordiska straffet, steningen, för sitt begångna
äktenskapsbrott, samt slutar med att uttala det vissa hopp,
att en sådan död -- som hon vill möta med »mot
himmelen riktade ögon» -- skall för henne varda
öfvergången till det sanna lifvet (####).
Så förhåller det sig med »det onda väsen», hr Bang
tecknat.
Det samvetskval sibyllan lider jämför hon på
sistnämnda ställe med en eld, som frätt och skall förtära
henne. Detta uttryck har från hr Bangs sida råkat ut
för ett missförstånd, hvaraf han skapat sig en tredje
likhet mellan valan och sibyllan. Därför att båda enligt
hans mening äro onda väsen, »derfor venter dem begge
samme Skjæbne, Undergang i den sidste Katastrofe».
Sid. 9. Till bevis härför framdrager han de båda senast anförda
ställena, påstående, att sibyllan å det sistnämnda (VII, 154
ff.) »forudsiger om sig selv, at efter at Verden er
opbrændt og en ny Verden er fremstaaet, vii Ilden fortære
hende. Og Völven ender jo sin Spaadom om Verdens
Undergang og Gjenfödelse ved at sige: Nu mon hun
synke».
Hvarken på detta eller något annat ställe i de tolf
sibyllinska böckerna säger sibyllan, att elden skall efter
världsbranden förtära henne. Här särskildt säger hon
raka motsatsen. Hon uttalar på tydligaste sätt
förhoppning om, att Gud skall frälsa henne, att hon från detta
jordelif skall ingå i det sanna lifvet. Vi skola här
utförligt redogöra för ställets sammanhang.
Stycket (v. 150-162) föregås af några rader, i
hvilka sibyllan förutsäger, att efter den nuvarande
världens förstöring genom eld skall en ny värld och ett
lyckligt världstillstånd uppstå. Vingårdar och åkrar skola
försvinna, emedan Gud skall med manna spisa de
rättfärdiga människorna, som då utgöra ett enda Guds folk.
Därefter fortsätter hon (v. 150, 151): »Och med
dem (det messianska rikets rättfärdiga människor) skall
då särskildt Gud vara, Han som skall undervisa dem,
såsom äfven mig, den eländiga.»
De därpå närmast följande verserna (151-156)
upplysa om, hvarför sibyllan kallar och känner sig
eländig. »Ty», säger hon, »hvad ondt jag förut föröfvat,
det vet jag», hvarefter hon aflägger den omtalade
syndabekännelsen.
Därefter talar hon om de inre och yttre följderna af
de synder hon bekänt. Den inre följden, det egentliga
straffet, har redan längesedan inställt sig. Det är
samvetskvalens eld. »Därför (för syndernas skull) har eld frätt
mig och skall förtära mig».
Ordet eld nyttjadt i psykisk mening, var vanligt hos
sibyllorna. Jämför Ammianus XXI: »Sibyllæ crebro se dicunt
ardere, torreri vi magna flammarum». Det är ingifvelsens eld,
som då oftast åsyftas. I psykisk mening förekommer ordet
redan hos Homerus. Det yttre straffet
förutsäger hon som ännu väntande henne. Den onda tiden
skall bringa henne undergång; människor skola komma
öfver henne, då hon befinner sig vid hafvet, bereda henne
en graf och stena henne. Hon ser detta öde för sina
ögon, och hon önskar, att det må gå i fullbordan. »Kas-
ten på mig, kasten I alle! Ty på detta sätt skall jag
undfå lifvet, ock mina ögon skall jag hålla stadigt
riktade till himmelen.» Med denna vers (161) slutar
både det åberopade stället och själfva sibyllinen.
Stycket är till innehåll och tankegång så klart och
tydligt, att det, ordentligt genomläst, icke skulle kunna
missförstås. Vi torde ej heller behöfva tillägga, att både
Friedlieb, Alexandre och Bouché-Leclercq tolkat det som
vittnesbörd om sibyllans salighetshopp,
Excursus ad Sibyllina, pag. 381: »Futura
rerum universarum mutatio canitur, novum quippe cælum et
cum ipso nova terra, in qua justi ad vitam revocati manna
cælesti vescentur, cum quibus se locum babituram sperat vix
et tamen sperat sibylla. Quippe multa præteritæ vitæ flagitia
confitetur et deplorat. Quare dicit se flammis ardere et
arsuram. Neque enim se semper victuram, sed a piratis
prætereuntibus lapidibus obrutum iri. Nec vero deprecatur illam poenam,
sed lapides in suum caput devocat, quo purior inde ad superam
vitam evadat, sive, ut ipsa ait, oculos demum ad cælum erigat.»
Jämför sid. 388: »Nam quum ibi sibylla dixisset justis
affore Deum in paradiso, bona cuncta docentem, abrupto saltu
transit ad se, pariter, inquit a Deo edoctam, miseram qvamvis
et impuram. Pergit sic vitæ anteactæ flagitia confiteri,
foedumque et cruentum mortis genus invocat, ex quo purior ad
novam vitam evolet.»
Friedlieb antecknar (Orac. Sibyll. LXXXI), att stället
jämte upplysningar om sibyllans förra lif och profetian om
hennes dödssätt förkunnar »die Hoffnung der Sibylle».
Bouché-Leclercq (Hist. de la divination II, 208)
anmärker till stället: »Elle (la Sibylle) avoue, qu"elle n"a été ni
chaste, ni charitable et qu"elle a même commis le crime des
filles de Loth. Mais elle sait que le chätiment purifie, et elle
accepte avec joie le supplice de la lapidation, qui lui ouvrira
l"accès d"une vie nouvelle.» och annorlunda
kan man ju icke tyda hennes ord, att Gud själf skall
i ett kommande världstillstånd vara de saliggjorda
människornas lärare, likasom äfven hennes, samt att hon
genom en neslig jordisk död skall ingå i lifvet.
Och det är här hr Bang har läst, att sibyllan skall,
likasom valan, gå under »i den sidste Katastrofe»,
hvilket påstående några rader nedanför å samma sida af hr
Bangs afhandling lider en liten ändring i så måtto, att
det icke är så alldeles i den sista katastrofen, det vill
säga världsbranden, som undergången möter henne, utan
efter världsbrandens slut, » efter at Verden er opbrændt
og en ny Verden er framstaaet». Då skall hr Bangs
fantasisibylla tillintetgöras i eld. Och äfven denna saga
säger han sig hafva läst här!
Men, torde någon läsare fråga, som anser en sådan
djärfhet omöjlig, men månne icke allt här beror på
något tryckfel eller minnesfel med afseende på det gjorda
citatet? Kanske har hr Bang menat något annat ställe i
sibyllinerna, där det måhända verkligen förkunnas, att
sibyllan skall uppbrännas, och att detta skall ske, sedan
Gud skapat en ny himmel och en ny jord? Nej, intet
sådant ställe förekommer vare sig i inledningssången till
Oracula Sibyllina eller i någon af samlingens tolf böcker.
Framför hans midt i det messianska rikets fröjder
flammande sibyllebål stå vi handfallne och ur stånd att
förklara, hvarifrån han fått detta tillägg till sibyllelegenden.
Vår enda utväg är antagandet, att hr Bang missförstått
uttrycket om den samvetskvalens eld, hvaraf sibyllan
säger sig lida, och icke märkt, att detta är en eld, som
redan i sibyllans jordiska lefnadsdagar, medan hon i en
aflägsen urtid förkunnar sina profetior, har gripit och
fräter henne. Men hvarifrån han fått sin
mytisk-kronologiska uppgift, som så noggrant förlägger hennes
förbränning till tiden efter yttersta domen och
världsbranden, och sedan den nya världen kommit till stånd, det
ligger utom vår förmåga att gissa. Och hvarför skulle
bon just räddas ur världsbranden för att därefter brännas
i det messianska riket?
Vi komma nu till den tredje af de påstådda
likheterna mellan sibyllan och valan. Sibyllan är af
giganternas släkte, valan af jättarnes. Likheten är, säger hr
Bang (sid. 8), slående.
Det förekommer en slående likhet mellan jättarne i
Völuspa och den nordiska mytologien öfver hufvud samt
jättarne i andra hedniska mytkretsar. Mellan giganterna
i sibyllinerna och de hedna jättarne är däremot likheten
så grundligt utplånad, som det varit den monoteistiska
sibyllan möjligt. Likasom hon euhemeriserat gudarne, så
har hon ock förfarit med giganterna och titanerna. De
äro förmänskligade allesammans och inställde på sin plats
i hennes bibliska världsuppfattning.
De släktled eller åldrar, som författaren till böckerna
I och II räknar från Adam till och med babyloniska
tornbyggnaden, få af sibyllan hvart och ett sin karakteristik
och sina särskilda epitet. De människor, som tillhöra det
första släktet efter Adam kallas de storsinnade
(###########), det andra släktets människor de vakne eller
vaksamme (########, samma epitet som i Syncellus"
fragment af den grekiska Henoksboken gifves åt de änglar,
som beblandade sig med människors döttrar); det tredje
släktets människor kallas de öfvermodige (##########);
det fjärdes de gudlöse (#########); det femtes giganterna
(########). Det sjätte släktet är de lyckliges (######)
under guldåldern efter floden; det sjunde är titanernas
(#######). Andra sibylliner följa en helt annan räkning.
I sibyllinerna äro således giganterna människor och
intet annat. För sibyllan, likasom för åtskillige
kyrkofäder, äro de helleniska gigant- och titansagorna endast
vanställda minnen af forntidens väldiga människosläkten,
särskildt af det släkte, som omkom i floden, och det som
byggde Babels torn, »hvars spets skulle räcka till
himmelen». Sägnen om titanerna, som hvälfde Pelion på
Ossa, skulle i sin ursprungliga skepnad vara sägnen om
den himmelsstormande tornbyggnaden. Det är för öfrigt
icke sibyllistens egen idé att göra giganterna till
människor. I det ljus, hvari han läste sin grekiska bibel,
kunde han, lika litet som våra dagars ortodoxe, tänka
sig, att den gamla Genesis i sitt sjätte kapitel skulle
intagit en myt om himmelska väsens fysiska
kärleksförbindelser med jordiska kvinnor. I de »Guds söner», som
där omtalas, ser den kyrkliga uppfattningen människor
(nämligen söner af Set). Detta uppfattningssätt var
äfven sibyllistens, då han i sin bibelöfversättning läste,
att afkomman af dessa kärleksförbindelser var urtidens
giganter, de beryktade människorna (######## ## ##"
######, ## ######## #########, Septuag. 6: 4). I hans
ögon voro giganterna således redan i bibeln människor,
och för det bruk han gör af ordet gigant har han
gammaltestamentlig hemul.
Enligt sibyllisten är Noa själf, såsom äfven hr Bang
riktigt sett, en gigant, emedan hans krafts dagar
sammanfalla med den gigantiska mansålderns eller femte
släktledets. Hans födelse faller inom det fjärde
släktledets, »de gudlöses», historia; hans ålderdom räcker in
i det sjättes eller guldålderns efter floden. Enligt denna
räkning, som äfven är Alexandres, tillhör sibyllan det
sjätte släktledet. Ung och ännu barnlös gick hon in i
arken; hennes mognare ålder tillhör den lyckliga tiden
efter floden och en obestämd lång tid, som följer därpå.
Tidpunkten för hennes profetior förlägges af sibyllisten
till detta senare, obestämdt långa skede. Om den
lyckliga tiden efter floden talar sibyllan som om ett förflutet,
I, 284 ff. Om titanernas släkte och alla följande åldrar
profeterar hon däremot såsom tillhöriga en framtid, I,
307 ff.
Sibyllan är således icke gigant, ehuru Noa är det.
För vårt ämne har emellertid detta föga eller ingen
betydelse. Äfven om hon hade räknats till giganterna, så
hade hon dock förblifvit hvad hon i sibyllinerna är, ett
allt igenom äkta mänskligt väsen, ättling af Adam, hustru
till en människa, moder till en eller flere mänskliga
söner (VII, 160, 161), kännande och tänkande som
människa, tacksam för den nåd, som vederfares henne med
hela mänskligheten genom Jesus Kristus, och i sin
syndaånger styrkt af hoppet att få inträda i det åt ett
rättfärdigt människosläkte utlofvade messianska riket. Men hr
Bangs afhandling innehåller så många egendomliga saker,
att vi icke dess mindre ej förvåna oss öfver, att han i
denna sibylla ser förebilden för den vala, som fostrats
af urtidsborne jättar och sett nio världsperioder och
världar, och från hvars läppar ej utgår ett ord, som icke
vittnar om en rent hednisk, om också som sådan
storartad världsåskådning.
Ytterligare likheter, som hr Bang vill hafva funnit
mellan sibyllan och valan, äro dessa: »Efter sit eget
Udsagn har Völven ikke sin Visdom af sig selv,
Hærfader har skjænket hende "sindrige Skatkvad och
Spaa-Vaande"; efter at have modtaget disse faar hun det
profetiske Syn och skuer "vidt og vide om de Verdener
alle". Paa samme Maade forholder det sig med
Sibyllen; det er Gud, der forkynder hende alle Ting, det er
i Kraft af "den store Guds Orakel", der falder i hendes
Hjerte, att hun profeterer; hun er "Guds store
Profetinde". Völven fremförer sin Spaadom, fordi Valfader
vil det, det er paa hans Befaling, hun aabenbarer, hvad
hun ved. Ligesaa er det med Sibyllen» etc.
Om dessa likheter verkligen förefunnes, skulle de
dock bevisa intet, ty allt hvad som här är sagdt låter
sammanfatta sig i det enda uttryck, att sibyllan och valan
båda äro ingifna sierskor. Völuspas författare behöfver
icke hafva upptäckt sin förmente irländske codex af
Oracula Sibyllina för att begreppet inspirerad sierska
skulle hafva gått upp för honom. Huru fantasilöse och
tanketomme man må behaga göra våra nordiska förfäder,
så lära de dock få behålla medäganderätten till detta
begrepp. Hafva germanerna lånat det, så måste det dock
hafva skett före Tacitus" dagar, således minst 800 år före
Völuspaskaldens förmenta lifstid, eftersom den romerske
häfdatecknaren känner germaniska sierskor och omtalar
som en gammal sedvänja den vördnad, deras
landsmän ägnade dem.
betraktades, säger han på ett ställe, som
gudinnor.
ställe
att enligt germanernas föreställning något heligt och
förutseende innebodde hos ädla jungfrur; att deras siande
Veleda aktades, som hade hon varit in numinis loco,
det vill säga som uppenbarare af en öfvermänsklig och
helig vilja, samt att de förut haft respekt för en Aurinia
och andra sierskor, »dock icke så, som om de varit
gudinnor».
Atervända vi nu till hr Bangs ofvananförda
jämförelse mellan valan och sibyllan, så finna vi, att likheten
mellan dem sträcker sig endast till ordalagen, hvari han
vill framhålla den, dock med undantag för begreppet
ingifven sierska, som i verkligheten tillkommer båda. I
öfrigt råder den mest genomgående skiljaktighet mellan
sibyllinernas profetissa och Völuspas. Om härfader
förmår valan att tala, så är det genom att blota till henne
med halsguld och ringar. Är härfaders ställning till valan
då sådan, att den med något rimligt skäl kan anses hafva
sin förebild i den allsmäktige Guds förhållande till
sibyllan, som inifrån, i sin varelses djup, utan eget tillgörande
gripes af Adonai Sabaoths ande? Om härfader skänker
valan gåfvor, så är detta endast yttre tillskyndelser och
gärder, ägnade hennes siarekraft, och det är så långt
ifrån, att Oden ingifver henne hvad hon talar, att han
tvärt om står inför henne som en uppmärksam åhörare,
hvilken väntar ödets domar yppade från hennes läppar.
Oden är icke allvetande. Det är med offer han vinner
en dryck ur Mimers visdomsbrunn; med offer han
beveker den höga valan (Urd) att tala. Man jämföre
härmed, att Zeus har svårt att afpressa Prometeus, hvad
denne vet om ödet, som bidar kronidens välde. Valans
ingifvelse uppspringer ur en källåder, ned i hvars djup
Oden ännu icke mäktat blicka. Så grundligt olika är
förhållandet mellan Oden och valan å ena sidan, samt å
andra mellan den allsmäktige Gud och sibyllan, hvilkens
visdomsord äro Guds egna, uttalade mekaniskt af
hennes mun.
Då valan säger sig minnas nio världar och nio
världsskeden, som föregingo världsträdets fullständiga
uppväxt, så finner hr Bang häri »en paatagelig Reminiscents
af Sibyllens Generationer, af hvilke 9 omfatte Tiden fra
Skabelsen til Perioden, der indleder Domen». Hr Bang
och den som skrifver detta hafva mycket olika åsikter
om påtaglighet. Enligt Orac. I är sibyllan själf född i
det sjätte släktet efter Adam och kan således icke hafva
upplefvat nio världar och världsskeden. De olika
sibyllinerna hafva för öfrigt ganska olika släktledsberäkningar.
Medan Orac. I försätter titanerna till sjunde släktet efter
Adam, låter Orac. III Kronos, Titan och Japetus tillhöra
det tionde släktet efter floden. Orac. IV förlägger det
romerska väldet till den elfte »generationen» efter floden
(såsom äfven hr Bang anmärkt sid. 4). Åttonde boken
berättar, att efter det tionde släktets bortgång skall en
kvinna härska och järtecken då visa sig i himmelen och
på jorden. Äfven här skulle således domen inträda i
den elfte »generationen». Völuspaskalden har, som man
ser, haft åtskilliga kronologiska system att välja emellan,
och i samma mån han det haft, i samma mån blir det
mindre »påtagligt», att hans nio världsskeden hafva något
med dem att skaffa, ty om han i stället för nio hade
räknät tio eller elfva, kunde det slagit lika bra in. Baktrier
och perser räknade nio tusenåriga världsperioder mellan
skapelsen och deras store siare Zarathustras framträdande.
Kanske äfven detta är hämtadt ur sibyllinerna? Historien
förbjuder det antagandet, eftersom sibyllinerna äro skrifna
många århundraden efter Zoroaster-religionens uppkomst.
I annat fall skulle bokmarknaden nog varit öfversvämmad
af mer eller mindre grundliga arbeten, som ådagalade till
punkt och pricka, att Zarathustras lära vore ingenting
annat än en »Reminiscents» af kristendomen, att hennes
dogmer om skapelsen, paradiset och striden mellan en
god och en ond princip, om de dödas uppståndelse, en
andlig lekamen och ett saligt lif i härlighetens rike vore
ingenting annat än fritt utförda kopior efter gamla och
nya testamentet. Frestelsen till en sådan hypotes skulle
i själfva verket varit vida starkare än den, som nu
inbjuder till att göra den nordiska mytologiens djupare
tankar till lån från kristendomen. Men här har dock
hypotesmakeriet fritt spelrum, emedan skandinavernas och
germanernas flesta mytiska föreställningar icke stå med
skriftliga åldersbevis i händerna, som kunde hålla ofoget
på afstånd. Denna värnlöshet, som för den verklige
vetenskapsmannen är ännu ett skäl att förfara varsamt
med deras bedömande, måste däremot från annat håll
locka till förflugna angrepp, i synnerhet af sådane, som
känna sig säkre i sadeln på den präktige stridsfålen
post hoc ergo propter hoc. Sibyllan, som talar om nio
(och tio och än fler) generationer närmast före den,
hvilken skall upplefva yttersta domen, existerade före valan.
Valan, som talar om nio världsskeden före det, som nu
är inne, lefde efter sibyllan. Saken är därmed klar:
valan har lånat sitt niotal från sibyllan -- det är
»påtagligt».
Såsom ännu en likhet, och det »en karakteristisk»,
mellan den grekiska och den nordiska sierskan
framhåller hr Bang,
att de båda hafva den egenheten att i
början, midten och slutet af sin sång helt omotiveradt lämna
upplysningar om sina personligheter, sina släktförhållanden
o. s. v. Om denna likhet funnes, kunde vi för vår del
hvarken finna den karakteristisk eller särdeles
anmärkningsvärd. Emellertid finns det bland de tolf sibyllinska
böckerna icke en enda, hvari sibyllan både i början,
midten och slutet lämnar sådana upplysningar, och när
hon talar om sig själf, sker det alltid motiveradt.
Återstår oss nu att redogöra för den sista af de
funna likheterna mellan valan och sibyllan -- den för
dem båda gemensamma dunkelheten. Vi möta här
påståenden af förvånande djärfhet.
Hr Bang skrifver sid. 3:
»I Almindelighed söge de kristne Orakel-Skribenter
at fastholde den traditionelle Sibylline-Stil. Sibyllen er
jo en Hedning eller ialfald et Væsen, der staar udenfor
saavel Kristendommen som Jödedommen. Jo mere man
lader hende udtale sig om kristelige Ting paa en positiv
kristelig Maade, desto mere lader man hende selvfölgelig
falde ud af sin Rolle. Det gjælder derfor at lade hendes
Udsagn faa en vis almindelig Karakter, en vis
Tvetydighed og Dunkelhed, der passer for Stilen.»
Sid. 3-4. »Det er vel overflödigt at bemærke, at
det ikke altid lykkes Orakelforfatterne at holde Sibyllen
i sin Rolle, at der altsaa ofte sker Forsyndelser mod
den sibyllinske Stil.»
Sid. 9. »Jeg har tidligere gjort opmærksom paa, at
de Sibyllinske Orakler lægge an paa Dunkelhed i
Harmoni med Sibyllens extatiske Tilstand. Hvad Völuspaa
angaar, da er det en bekjendt Sag, at man her stöder
paa megen dunkel Tale» etc.
Med andra ord vill detta säga: Oracula Sibllina
framställa sin sierska som hedning. Sierskan har
fördenskull tvenne uppgifter att fylla: att upprätthålla den
roll, hvilken hennes hedniska maskering ålägger henne,
samt att under denna förklädnad utbreda kristliga tankar
och idéer. Det ligger då i sakens natur, att hon icke
får på öppet sätt uttala sina monoteistiska och kristliga
läror eller bröstgänges gå hedendomen på lifvet.
Följaktligen måste hon gifva sina utsagor, framför allt
naturligtvis sina religiösa utsagor, en viss tvetydighet och
dunkelhet. Och detta kan hon dess hellre göra, som
tvetydigheten och dunkelheten höra till den gamla sibyllinska
stilen och dessutom harmoniera med det extatiska
tillstånd, hvari man har att föreställa sig henne under
profeterandet. Icke förty kan det ofta hända, att sibyllan
slår öfver till positivt-kristna utsagor; men då beror det
på orakelförfattarnes oskicklighet, hvilka icke mäktat att
alltid hålla henne uppe i sin roll. Och därmed
försynda de sig också mot den tvetydiga och dunkla stil,
som de annars efter äldre sibyllinska mönster iakttaga.
Detta är hvad hr Bangs ofvan anförda ord
innebära. Den analys vi gifvit af desamma är knappt annat
än ett upprepande af hans egna ordalag. Denna hans
skildring af de sibyllinska böckernas allmänna karaktär
är i själfva verket hjärtpunkten i hans framställning, och
vore hon riktig, då behöfdes inga vidare bevis för att
det skulle existera en påfallande likhet mellan Oracula
Sibyllina å ena sidan, samt å andra sidan väl icke själfva
Völuspa, men den bild hr Bang skapat sig af Völuspa
som en förstucken kristlig dikt. Men i hr Bangs ofvan
gifna karakteristik af de sibyllinska oraklen är hvart enda
drag hämtadt ur fantasien, och det ur en fantasi, som
omskapat hvart enda drag till rena motsatsen mot
verkligheten.
Redan ofvanför har påpekats, att sibyllinernas sierska
icke är framställd som hedning, det vill här säga som
polyteist, ty det är på polyteismen allt här kommer an.
Det är valans polyteistiska roll, som jämföres med
sibyllans: valans under den polyteistiska masken dolda arbete
för kristliga aningars spridning, som jämföres med
sibyllans sätt att arbeta för monoteism och kristendom bland
hellenerna. Där dessa likheter falla bort, hafva de andra
föregifna eller verkliga likheterna ingen betydelse alls,
och Völuspas anspråk, formuleradt af hr Bang i uttrycket
nordisk-kristligt sibyllinskt orakel, får då ingen mening.
Det torde då vara skäl att än en gång betona, att
i samtliga de tolf sibyllinerna finnes icke en rad, hvari
sibyllan framträder maskerad som polyteist. Författarne
till dessa skrifter hafva icke gifvit sin sibylla någon annan
roll att utföra än den, som sammanfaller med hennes
fullkomligt obeslöjade uppgift: att i skepnaden af en
urtidens profetissa, ryktbar bland de polyteistiska folken
och aktad af många som sannspådd, förkunna för dessa,
att Gud är en, att han skall sända sin son Jesus Kristus
till världens frälsning, och att de, som icke tro på
honom, utan vidhålla sin afgudadyrkan och sitt syndiga
lefverne, straffas med hemsökelser under historiens lopp
och med Gehennas eld i den yttersta domen. För att
styrka sin sampersonlighet med någon af de bland
hedningarne namnfrejdade sibyllorna, inblandar hon i sin
sång äldre sibyllinska utsagor, sedan hon utplånat allt,
som i dem kunde hafva polyteistisk smak; för att vittna
om sin sannspåddhet, profeterar hon ex eventu om en
mängd historiska personligheter och händelser, hvarvid
hon, i fråga om »profanhistorien», icke nämner
personligheterna vid namn, men likväl vanligen kännetecknar
dem så klart och tydligt, att forskarne därigenom blifvit
i stånd att utan svårighet bestämma de flesta sibyllinska
böckernas ålder. Då hon profeterar om bibliska
tilldragelser, nämner hon däremot till regeln äfven namnen.
Moses kallar hon Moses, Salomo Salomo o. s. v. Namnet
Jesus Kristus förekommer icke endast i akrostikform,
utan äfven öppet. Så äfven hans moders. Den som
antager -- och för de läsare af hr Bangs afhandling,
som icke känna sibyllinerna, har detta antagande
beklagligen blifvit gjordt så godt som till en nödvändighet --
att bibelns personligheter uppträda i sibyllinerna under
hednisk förklädnad, såsom de enligt hr Bangs mening
göra i Völuspa, eller att sibyllan åtminstone inhöljer sina
kristliga tankar i allegoriska slöjor, i liknelser eller i
skumma ordalag, han har låtit förleda sig till ett
fullständigt misstag. Då Justinus martyren säger, att sibyllan
på ett klart, tydligt ock inlysande sätt (##### ###
#######)
förkunnar Guds enhet och hans sons
frälsningskall och underbara gärningar; då kyrkofadern Theophilus
säger, att sibyllans profetior samklinga
gudsmännens; när författaren till företalet i Codex
Vindobonensis yttrar, att hon siat med genomgående tydlighet
(######)
ren jungfru, underverk, lidande, uppståndelse och
återkomst att döma lefvande och döde, samt i öfrigt om
hvad de mosaiska böckerna och profeternas skrifter
innehålla om världens och människans skapelse m. m.; när
vår tids, jämte Friedlieb, förnämste sibyllinforskare
Alexandre förklarar, att de af kristne författade eller
öfverarbetade sibyllinska böckerna äro på det mest öppna
sätt kristna (apertissime christiani),
ad Sib. sid. 462. -- så är detta
fullkomligt sant, ehuru det står i skarpaste motsägelse till
hr Bangs påstående. Vill hr Bang invända, att han ju
medgifvit, att sibyllan ofta faller ur den roll han
tillskrifvit henne, så hafva vi redan ofvan besvarat denna
invändning och skola ytterligare göra det genom att visa,
huru de förnämste sibyllinförfattarne införa henne på
scenen och låta henne börja sin »roll».
Sin inledningssång begynner sibyllan med följande ord:
I första boken inleder sibyllan sin sång med
följande ord:
Andra boken börjar med en skildring af de
hemsökelser, som skola föregå messiasrikets ankomst,
hemsökelser, som enligt sibyllans förklaring hafva sin grund
i Guds vrede öfver människornas afgudadyrkan.
I tredje boken börjar sibyllan med orden:
Sedan hon därefter omtalat, huru Gud åter
oemotståndligt ingifver henne att sjunga, fortfar hon (v. 8 ff.):
hvarefter hon framhåller den ende Guds andlighet,
evighet o. s. v.
I fjärde boken börjar hon med ett lystringsrop till
Asiens och Europas folk, som böra höra henne, emedan
hon icke är den lögnaktige Apollos, utan den osynlige
Guds profetissa, hvarefter hon (v. 6 ff.) gifver en
högstämd skildring af Guds allmakt och försyn.
Begynnelsen af femte boken består af historiska
profetior, som fortgå genom största delen af denna
sibyllin, blandade med utfall mot afguderiet.
Sjätte bokens sibylla börjar med följande verser:
Sjunde boken inledes med verop öfver öar och land,
som förgätit Gud, hemfallit åt afguderiet och därför skola
förstöras.
Åttonde boken begynner likaledes med
förkunnandet af straff domar, som människorna hafva ådragit sig,
därför att de älska guld och silfver mer än »Gud, som
förlänat allt och skapat allt».
Härmed hafva vi redogjort för det sätt, hvarpå de
åtta främsta och förnämsta sibyllinerna framföra sin
sierska inför hennes åhörare. De återstående böckerna gifva
henne ingen annan roll än de föregående. Vi kunna
härmed öfverlämna åt läsaren domen öfver hr Bangs
uppgift, att sibyllan faller ur sin roll, när hon uttalar sig
om kristliga ting på ett positivt kristligt sätt. Med
positivt kristliga uttalanden om Guds enhet, evighet och andra
egenskaper, om Kristi gudssonsskap, preexistens,
köttsanammelse och dop, om världens syndighet och Guds
straffande rättfärdighet börjar sibyllan sina sånger. Faller
hon ur sin roll, gör hon det således regelbundet redan
i de första raderna af sina böcker för att aldrig
återkomma till densamma. Med andra ord: hon är
fullkomligt främmande för den roll, hr Bang tillskrifver henne.
Nu några ord om sibyllinernas stil. Deras författare
hafva någon gång roat sig med att framställa namn i
form af bokstafsräkneexempel, hvilka för dem, som ägde
klaven, icke voro stort svårare att komma under fund
med än vanliga additionsuppgifter. Dessa äro väl de
enda afsiktligt dunkla ställen, som i Oracula Sibyllina
kunna upptäckas. Att de profeterade straffdomarne öfver
riken, länder, öar och städer hvarken äro kronologiskt
eller geografiskt ordnade har med stilens beskaffenhet
intet att göra. I öfrigt äro till och med profetiorna om
kommande härskare m. m. sa genomskinligt hållna, att
man tydligen skönjer författarnes uppsåt att icke ställa
sina läsares skarpsinne på hårda prof. Att stilen i
Oracula Sibyllina, jämförda med klassiska arbeten, är
underhaltig, att språklärans regler ibland få sitta emellan, att
ord af barbarisk form icke försmås, att verserna ofta
äro jämmerligt byggda, att sibyllisterna i få ord sagdt
äro klene skriftställare och dålige poeter, som föga
förtjäna det loford hr Bang gifvit dem för den »virtuositet»,
hvarmed de röra sig »i de till en del starkt arkaiserande
formerna», det hade med skäl kunnat anmärkas. Men
detta är något annat än stilens uppsåtliga dunkelhet.
Allra minst har man att tala om en sådan i sibyllans
bekännelser af sin tro eller i hennes religionsbistoriska
profetior. Vi meddela här ett prof, slumpvis valdt, på
stilen i dessa:
Hvad sibyllans extatiska tillstånd vidkommer, så är
det så långt ifrån, att detta ger en dunkel färg åt hennes
stil, att denna är till regeln färglös och prosaiskt nykter.
Författarnes trosfanatism ger sig tillkänna i de uttalade
fördömelsernas mängd och hårdhet, men sällan i stilens
värma, och den rikliga utpyntningen med lån ur den episka
diktionens blomstersamling döljer icke den i sig själf
torra grund, hvaröfver blomstren blifvit strödda. Just
därför att sibyllisterna -- för att begagna en af
kyrkofäderna nyttjad bild -- hafva velat framställa sin sierska
»som en flöjt, hvari den gudomlige anden blåser», som
ett mekaniskt redskap, genom hvilket Gud vill göra sig
hörd och sina lärdomar och varningar klart och otvetydigt
uppfattade af de »förvirrade» människorna; just därför
hafva de kunnat bespara sig den uppgift, som de i hvarje
fall icke varit i stånd att lösa, att gifva sibyllans tal
en extatisk hållning, för att i stället låta henne i
religiösa ämnen tala så, att barn och enfaldige kunna
begripa henne.
Äfven med afseende på »den traditionella
sibyllinstilen», som våra Oracula Sibyllina skulle hafva härmat,
vore åtskilligt att säga. Att det funnits en eller annan
hednisk sibyllesång, hyars författare velat och lyckats
gifva i själfva stilen ett uttryck åt sierskans extatiska
tillstånd, torde vara lika säkert, som att våra nuvarande
sibyllinska böcker icke tagit någon sådan sång till
förebild. Men att däraf sluta sig till tillvaron af en
traditionell, den hedniska sibyllindiktningen i allmänhet
karaktäriserande tvetydig och dunkel stil är ett misstag. Den
äldsta karaktäristik vi äga af den grekisk-hedniska
sibyllepoesien är lämnad oss af Heraklitus (omkr. 500 år före
Kr.) genom förmedling af Plutarkus i hans afhandling
om, hvarför pytian icke mer profeterar i verser.
Heraklitus säger, att sibyllan talar med inspirerade läppar
sorgbundet (########), utan salvelse (########) och utan
smink (###########). Hvad som af samma poesi har
kommit till vår egen tid är samladt af Alexandre i hans
Excursus ad Sibyllina sid. 118 ff. Dessa fragment vittna
icke om en tvetydig och dunkel stil. Detta vårt omdöme
är äfven Alexandres, som yttrar: »det kan med den
vissaste konjektur påstås, att det sibyllinska språket,
likasom de öfriga grekiska dikterna från samma tid, om ock
någon gång till sak, så dock sällan till själfva orden,
varit tvetydigt.»
orationem sibyllinam, ut cetera illius temporis poemata græca, etsi rebus
interdum, verbis raro ambiguam fuisse. Quod fidenter et ex ipsa
re colligi potest, et comparatione firmari fragmentorum omnium
sibyllinorum.» Samma omdöme är giltigt med
afseende på de romersk-sibyllinska fragment, som återfinnas
hos Alexandre s. 244 ff.
1itteraturhistoria, sid. 187, 188. Hr Bangs ord om den
traditionella dunkla sibyllinstilen synas oss därför vara något för
mycket på måfå utkastade. Tvetydiga orakelspråk, gifna
af tempelpräster och tempelpytior i de fasta och, så att
säga, officiella spådomsanstalterna i Hellas, såsom de i
Delfi, Dodona och annanstädes, äro omtalade af antike
författare och hafva varit vida beryktade; kanske är det
dessa, som föresväfvat hr Bang. Men de äro väl att skilja
från sibyllans sånger.
Enligt hr Bangs antagande har Völuspaskalden från
Oracula Sibyllina hämtat äfven kompositionen i sin dikt.
Visserligen har Völuspa kommit till vår tid i ganska
bristfälligt skick. Den andra i ordningen af diktens fyra
hufvudafdelningar företer en osammanhängande versföljd,
hvari förvirringen är stor, men enligt vår åsikt icke
ohjälplig, och den första afdelningen har interpolerats på
vangestaltande sätt med en gammal och mytiskt viktig, men
icke dit hörande förteckning på dvärganamn. Men att
dikten ursprungligen varit strängt och mönstergiltigt
komponerad, ådagalägges icke förty genom en både logiskt
och kronologiskt riktig fördelning af ämnets hufvudmassor
i dessa fyra hufvudafdelningar, samt genom den goda
förknippning af enskildheterna, som yppar sig öfver allt,
där versernas ordning förblifvit orubbad. I Oracula
Sibyllina som ett helt kan däremot icke talas om
komposition, eftersom de utgöra en lös samling af mer eller
mindre själfständiga sånger, och där i de enskilda
sibyllinerna någonting värdt att kallas komposition
ursprungligen förekommit, har detta begrafts under de mest
oskickliga öfverarbetningar och inflickningar. Att sibyllinerna
i kompositionsväg tjänat Völuspa till förebild, är därför
inemot lika sannolikt, som att ett estetiskt och praktiskt
välordnadt hem haft mönsterbilden i en skräpig
auktionskammmare.
Också äro hr Bangs kraf på likheter i denna punkt
icke stora, men de äro, i all sin betydelselöshet såsom
skäl för hans hypotes, icke dess mindre ogrundade. Han
påstår, att de förnämsta sibyllinerna, liksom Völuspa,
»falder i to Hoveddeler», nämligen i »Skildring af Fortid»
och »Skildring af Fremtid». Om sibyllan själf får hafva
vitsord i fråga om, hvad som skall vara det förflutna
och det tillkommande; om det, som hon besjunger såsom
bakom henne liggande tilldragelser, får räknas till den
gångna tiden, och det hvarom hon profeterar får räknas
till den kommande, så är denna uppgift vilseledande.
De allra flesta sibyllinerna innehålla endast förutsägelser,
och bland de öfriga kan på sin höjd sibyllinen I i sitt
interpolerade skick sägas innehålla tvenne hufvuddelar,
omfattande den ena forntiden, den andra framtiden,
hyarvid dock inflickaren af framtidshändelserna gått så
oskickligt till väga, att han låtit Jesu födelse följa omedelbart
på titanernas släkte, den andra mansåldern efter
syndafloden. När i andra sibylliner förflutna händelser
omtalas af sierskan, är det så långt ifrån att de ur
kompositionens synpunkt bilda en hufvuddel af sången, att
de tvärt om förekomma endast som episoder.
Då hr Bang säger, att det väsentliga i sibyllinerna,
likasom i Völuspa, är skildringen af de yttersta tingen,
så är detta en stark öfverdrift. Lärorna om Guds enhet,
andlighet och evighet, om Guds sons frälsningsverk o. s. v.
äro af sibyllinernas författare visst icke betraktade som
en lyx, utan som hufvudsaker i deras sång. Att läran
om de yttersta tingen, enär hon i den kristna
föreställningskretsen intager en viktig plats, gör det, och af flere
skäl måste göra det, äfven i Oracula Sibyllina, ligger i
sakens natur. Hon innehåller ju världsförloppets
slutresultat. Men hvarken till det utrymme, de eskatologiska
skildringarna intaga i sibyllans sånger, ej eller till den
estetiska behandling, de där rönt, äro de att jämföra med
ragnaröksmytens och världsåterställelsens behandling i
Völuspa. Bland samtliga sibyllinerna är det blott en,
den andra i ordningen, som gör anspråk på att
utförligare och i sammanhang teckna de yttersta tingens olika
episoder.
Återstår oss nu att granska de likheter, hr Bang vill
hafva upptäckt mellan skapelsehistorierna och
eskatologierna i Oracula Sibyllina och Völuspa.
Här ställas vi midt inne i ett maskeradupptåg.
Världsträdet Yggdrasil är, när man med hr Bangs anande blickar
genomtränger det mytiska löfverket i hennes krona,
hvarken mer eller mindre än Kristi kors. Två figurer,
utsmyckade med »den gamla trädsymbolikens» emblem och
af Völuspaskalden kallade Ask och Embla, föreställas
oss såsom Adam och Eva. Loke är djäfvulen,
midgardsormen likaledes djäfvulen, fenrersulfven också
djäfvulen, de i ragnarök kämpande asarne äro Henok, Elias,
Mikael o. s. v.
Att en urgammal frändskap finnes mellan
föreställningar i de ariska mytkretsarne och liknande
föreställningar i de bibliska berättelserna är ganska sannolikt.
Hr Bangs hypotes går emellertid ut på något helt annat
än detta. Maskeraden, som här möter oss, är icke den
naturliga »mimicry», som äger rum ej blott bland faunans
former, utan ock bland mytologiens. Nej, den skall vara
uppsåtligt anordnad af Völuspaskalden, och det är från
bibeln och sibyllinerna han hämtat idén därtill. När till
ex. skalden läste i Johannes" evangelium 10: 12, att
ulfven bortrycker och förskingrar fåren, samt i Johannes"
Uppenb. 20, att den bundne satan strax före domen
slipper lös, så fick han, berättar oss hr Bang (sid. 18),
den tanken att under fenrersulfvens gestalt bibringa sina
hedniske landsmän en aning därom. Att underkasta dessa
hr Bangs gissningar en närmare granskning vore förspilld
möda och ligger för öfrigt utanför vårt ämne. Hr Bang
antager, som vi veta, att Völuspaskalden var en kristen,
som gjort sig väl förtrogen med gamla och nya
testamentets innehåll. Förutsatt nu, att detta vore riktigt,
hvad bevisade då alla de förmenta eller verkliga likheter,
hr Bang påpekat mellan Völuspas skapelsehistoria och
eskatologi å ena sidan, samt sibyllinernas å den andra?
Hvad dessa senare förtälja oss om skapelsen är helt och
hållet grundadt på gamla testamentet och återfinnes där
omständligare berättadt än i Oracula Sibyllina. Vi hafva
i den föregående delen af denna uppsats tillräckligt
påpekat det ytterligt osannolika uti, att de sibyllinska
böckerna skulle varit tillgängliga i det västra Europa under
medeltidens århundraden. Vore det då icke -- med den
gjorda förutsättningen, att Völuspaskalden skulle varit
kristen -- ojämförligt sannolikare, att han hämtat sin
skapelsehistoria från bibeln, som fanns att tillgå, eller
från sina kristne lärares undervisning, än från källor, om
hvilka man med visshet vet, att de ända från
kyrkofädernas dagar intill det sextonde århundradet varit för
det västra Europas lärdaste män förborgade?
Detsamma gäller om den sibyllinska eskatologien.
Äfven den har bibelns eskatologiska skildringar till
grundval, ehuru en eller annan enskildhet i dessa blifvit af
sibyllan vidare utförd och utsmyckad, hvarjämte åtskilligt
förekommer, som icke har bibeln till källa. Så till ex.
meddelar sibyllinen II bland järtecken för den förestående
yttersta tiden, att barn skola födas med grått hår vid
tinningarna, samt att kvinnorna skola varda ofruktsamma.
Men icke ens hr Bangs aningsfulla jämförelsemetod har
lyckats i Völuspa uppdaga någonting, som kunde påminna
om de eskatologiska enskildheter, som äro för sibyllinerna
egendomliga.
påträffa ett drag, som Völuspa skulle hafva gemensamt endast
med Oracula Sibyllina, men ej med bibeln. I Völuspa
uppträder nämligen »den väldige, den starke ofvan, som styr allt»
helt oförberedt, sedan världsåterställelsen ägt rum, utan att han
förut varit omnämnd i dikten. Så skulle förhållandet vara
äfven i flere sibylliner i så måtto, att dessa blott tala om
världsdomarens »ankomst till domen, men ej om hans föregående
verksamhet». Det finns emellertid icke en enda sibyllin, som
håller Gud eller Kristus likasom bakom kulisserna, för att med
deras uppträdande öfverraska läsaren i själfva domens
ögonblick, -- icke en enda, som låter Gud vara en »Ubekjendt»,
som i domen »kommer at oprette sit Herredöme». Slikt skulle
i sibyllinerna vara otänkbart. Samtliga de likheter, som han med något
sken af giltighet kunnat åberopa, äro sådana, som
återfinnas ej blott i sibyllinerna, utan ock i nya testamentet.
Vi behöfva icke påpeka, hvilka slutsatser en sund logik
måste draga häraf, utan kunna inskränka oss till att
belysa enskildheterna i hr Bangs uppgifter vidkommande
detta kapitel.
I sibyllinerna liknas korset aldrig vid ett träd. Till
regeln brukar grekiska språket ordet ####### (########)
om lefvande och växande träd, samt ##### om bearbetadt
trä. Oracula Sibyllina iakttaga denna regel. Kunskapens
träd i paradiset kallas ######## (I, 39), och växande träd
i allmänhet ####### (VIII, 364). Kristi kors kallas
däremot alltid #####, ett träredskap.
Å sid. 12 anmärker hr Bang, att »om Korset (Træet)
heder det, at det oplyser de Kaldte med Vand af 12
Kilder», och han synes häri vilja finna en likhet med
källorna under Yggdrasils rötter. Så klen poet sibyllisten
må vara, har han dock icke låtit de tolf källorna flyta
ur ett bearbetadt stycke trä. Han liknar korset här vid
ett horn (#####), och det är ur detta horn, tänkt som
ymnighetshorn, han föreställer sig källorna flöda.
Å sidan 13 yttrar hr Bang: »Der tales i Völuspaa
om en kamp mellem Aserne og Jotnerne. Denne Kamp
har sin Rod deri, at Aserne blande sig med
Jotnekvinder... Dette er aabenbart en Gjenoptagen af den gamle
jödiske Anskuelse, der har haft sine Tilhængere inden
Kirken fra andet Aarhundrede af, at nemlig Engle skulde
have blandet sig med jordiske Kvinder, og at heraf de
himmelstormende Giganter skulde være fremståede.» --
Hr Bang borde tillagt, att Oracula Sibyllina hållit sig
fjärran från denna myt, som antagligen haft för deras
författare en allt för hednisk bismak, för att de skulle
velat befatta sig med densamma.
När hr Bang, i sammanhang med ofvan anförda
rader, försäkrar, att striden i Völuspa mellan asar och
jättar »minder saavel om den jödiske Sibylles Kamp
mellem Kroniderne og Titanerne, som om Sibyllens (I, 309)
Skildring af de overmodige Titaner, der i deres Frækhed
kjæmpe vældelig imod den straalende Himmel», så torde
böra erinras därom, att 1) kroniderna och titanerna,
såsom ofvan påpekats, äro i sibyllinerna framställde som
dödliga människor; 2) att striden mellan dem omtalas
blott episodiskt och i en enda af sibyllinerna, nämligen
bok III, och då som en fejd mellan medlemmar af samma
härskareätt; 3) att sibyllan tillägger (v. 157, 158), att
kroniderna och titanerna afledo, innan det egyptiska riket
grundlades; striden mellan dem är således en länge sedan
timad historisk tilldragelse, hvartill sibyllan icke mer
återkommer; 4) att med titanernas kamp mot »den strålande
himmeln» afses ingenting annat än den babyloniska
tornbyggnaden. Det ligger med anledning af hr Bangs
yttranden nära till hands att antaga, att striden mellan
kroniderna och titanerna fortgår i sibyllinerna på samma sätt,
som striden mellan asar och jättar fortgår genom den
nordiska mytologien, samt att kroniderna och titanerna
uppträda, såsom asarne och jättarne, kämpande vid
världskatastrofen. Men detta vore en den grundligaste
missuppfattning af de sibyllinska böckernas beskaffenhet. Slikt
vore i dem en omöjlighet. När därför hr Bang tillägger:
»Efter min Formening gaar saaledes denne yndede
Sibyllinske Katastrofe igen i Völuspaa», så hafva vi funnit det
nödigt påpeka, att det i sibyllinerna icke finns någon
»Katastrofe», hvari en sådan strid omtalas.
Vid sina försök att finna »en forunderlig
Overensstemmelse mellem Völuspaa og Sibyllerne betræffende
Gangen i de sidste Begivenheder» (sid. 16) har hr Bang
funnit likheter, som, när de äro verkliga, icke äro för-
underliga, och, när de äro förunderliga, icke äro verkliga.
Ehuru det ligger utanför vår uppgift att närmare ingå på
religionshistoriska jämförelser, må det tillåtas oss i
förbigående påpeka, att det finnes flere träffande likheter
mellan andra arisk-hedniska religionsurkunder och Völuspa
än mellan denna och den kristna föreställningskretsen.
Här vilja vi endast fortsätta att gifva de nödigaste
belysningarna till sådana hr Bangs uppgifter, som obelysta
kunde -- naturligtvis utan hans uppsåt -- verka
missledande på läsare, som icke känna sibyllinerna. Om
Völuspas »vargtid» anmärker hr Bang, att »hertil frembyde
Sibyllerne ingen Parallel, men vel Johannes"s
Aabenbaring», och denna anmärkning innebär mycket försonande,
ty med den jämförelsemetod hr Bang begagnat kunde det
hafva varit lätt nog att i sibyllinerna finna äfven en
»vargtid». Däremot tror han sig hafva funnit en förebild till
Völuspas i ragnarökstriden uppträdande jätteorm och
dödsskepp. Urbilden till midgardsormen och Nagelfar
gemensamt skulle nämligen Völuspaskalden hafva påträffat i
Orac. Sib. VIII, 81 ff., där det talas om en »efter
Elementernes Oprör» på böljorna kommande elddrake. Af
orden »efter Elementernes Oprör» skulle läsaren kunna
draga den slutsats, att ifrågavarande drake uppträdde vid
själfva världsupplösningen, spelande där en roll, som i
någon mån kunde påminna om midgardsormens och
dödsskeppets. Detta är dock icke förhållandet. Sibyllan i
bok VIII delar den långt efter Neros död allmänt gängse
tron, att denne kejsare, som enligt Uppenbarelseboken är
antikrist, syndens människa, icke är död, utan döljer sig
i Asien för att en gång återvända och på nytt varda
herre öfver den romerska världen, och hon, likasom andre
kristne, väntar därutinnan ett af de bebådade tecknen
till de yttersta tidernas inträde. Hon förutsäger (v. 71),
att »den flyktige modermördaren» skall återkomma, och
låter (v. 89) bildligt förstå, att han skall komma öfver
hafvet med en flotta till Italien, »som en eldbärande drake
med fylld buk», hvilken skall tukta Roms barn. Därefter
förutspår hon hungersnöd och inbördeskrig såsom tecken
till världens förestående slut. Många händelser, förutsagda
i värserna 92-168, skola dock dessemellan tilldraga sig.
Det är således en tillsats af hr Bang själf, att draken
skulle uppenbara sig först efter »Elementernes Oprör».
Jordbäfningar omtalas visserligen såsom bebådande Neros
återkomst; men om jordbäfningar äro liktydiga med
»Elementernes Oprör», så är det ett »Oprör», som existerat
under jordklotets hela tillvaro. Efter denna upplysning
torde våra läsare finna likheten mellan midgardsormen
och den neroniske draken vara mer än långsökt.
Men hvar finns i sibyllinerna parallellen till
glansstycket och hufvudstycket i Völuspa, den storartadt och
oöfverträffadt skildrade sista striden mellan det godas och
det ondas makter? Det är så långt ifrån att någon
motsvarighet härtill är att uppspåra i Oracula Sibyllina, att
man tvärt om icke utan förvåning måste iakttaga, att
samtlige författarne till dessa böcker likasom uppsåtligt
undvikit att begagna sig af de material, som nya
testamentet verkligen erbjuder till skildringen af en kristlig
»Götterdämmerung»-strid. Här skulle naturligtvis den gamle
ormen och draken i Uppenbarelseboken, djäfvulen och de
onde änglarne innehaft hufvudrollen å det ondas sida.
Men likasom efter en tyst öfverenskommelse låta
sibyllinförfattarne, så väl de judiske som de kristne, så väl de
egyptiske som de asiatiske, djäfvulen aldrig framträda
öppet på scenen. Han hålles ständigt bakom kulisserna.
Han nämnes aldrig vid namn. Endast adjektivet #########
användes vid ett tillfälle (XI, 56) såsom epitet för hädiska
människor. Orsaken till denna tystnad kan vara tvefaldig:
dels den att sibyllisterna fruktat, att de genom djäfvulens
framhållande kunde i hedningarnes ögon skada
monoteismens sak och ställa kristendomen på samma linje med
den dualistiska Zoroasterläran, som under mitraskultens
former hade vunnit talrika anhängare äfven inom
romarväldet; dels äfven den, att sibyllisternas demonlära, enligt
hvilken de onde andarne icke äro fallne änglar, utan
aflidna demoniserade människosjälar, ej godt läte förlika
sig med den gängse föreställningen om djäfvulen. Huru
än härmed må förhålla sig, så är det visst, att den, som
i den nordiska mytologiens Loke vill se en efterbildning
af satan, har att söka förebilden annanstädes än i
Oracula Sibyllina, där han icke är att anträffa. Lika
bestämdt hafva sibyllisterna försmått att begagna sig af
Mikael och hans änglar som kämpar på det godas sida.
Hvad Uppenbarelseboken berättar om en strid i himmelen
mellan denne ärkeängel och hans skaror samt satan och
hans legioner förtiges af sibyllinerna fullständigt. Om
någon strid i himmelen mellan personliga makter, mellan
uppbärarne af det godas sak å ena sidan och af det
ondas å den andra, förekommer i Oracula Sibyllina icke
ett ord.
Under sådana omständigheter har hr Bang fått åtnöja
sig med en i slutet af V:te boken förekommande och
mot sibyllinernas vanligen så nyktra och fantasitomma
framställningssätt bjärt afstickande skildring, som
förtäljer, att stjärnorna, innan de på yttersta dagen nedfalla och
antända jorden, sammanstöta med hvarandra och kämpa.
Hela den barocka skildringen inskränker sig till tjugu
rader. Gud, heter det, tillstädjer striden. Solen
förvandlar sig i flammor, månens tvefaldiga horn förändrar
utseende, morgonstjärnan strider stående på lejonets rygg,
stenbocken stångar tjuren, kräftan flyr för Orion,
skorpionen sårar lejonet, hunden gömmer sig för den flammande
solen o. s. v. Författaren antyder icke med ett ord, att
han med denna episod velat beteckna en strid mellan
goda och onda makter. Man har misstänkt, att
åtminstone någon astrologisk eller gnostisk föreställning om en
strid mellan för människor gynnsamma och ogynnsamma
stjärnor och stjärnbilder skulle dölja sig i detta fantastiska
alster, men de noggrannaste undersökningar, som gjorts
i detta afseende, hafva icke gifvit någon sannolikhet åt
en sådan förmodan. Stjärnorna kämpa icke delade i
tvenne läger, utan det är en allas förvirrade strid med
alla. Grundtanken i skildringen synes endast vara den,
att sedan den enande kraft, som är Guds vilja, upphört
att sammanhålla världselementen, så råka dessa, under
inflytelser af den själfviskhet och antipati, som innebo i
dem, i en kamp, som måste ända med kaos, så vida
icke Guds vilja åter ingriper och ordnar dem till en ny
värld.
I Friedliebs tyska öfversättning återgifves ordet
morgonstjärnan (########) med det latinska lucifer. Häraf
synes hr Bang hafva dragit den slutsats, att sibyllisten
skulle med morgonstjärnan hafva menat djäfvulen.
Jämför sid. 19: »det er Lucifer, som holder Slaget, i det
han staar på Lövens Ryg», och från denne Lucifer är
det, som Völuspaförfattaren skulle hämtat idén till sin
Loke. Det är sant, att Origenes, Tertullianus och
Gregorius den store uttydt den i Es. 10: 12 omnämnda, från
himmelen fallna morgonstjärnan som en allegorisk
beteckning för den från himmelen störtade seraffursten. Men
det är också sant, att denna uttydning under många
århundraden icke utöfvade någon rubbning i den alldeles
motsatta betydelse, som orden fosforos och lucifer allt
ifrån kyrkans första dagar hade vunnit bland de kristne.
För de första århundradenas troende och långt in i
medeltiden voro ######## och lucifer heliga ord. För dem
var morgonstjärnan en symbol af Kristus och af hans
heliga evangelium, ty de hade läst i nya testamentet denna
apostelns maning: »Och vi hafva ett fastare ord: det
profetiska ordet, och I gören väl, att I akten därpå, såsom
på ett ljus, som synes i ett mörkt rum, till dess dag gryr
och morgonstjärnan (########) uppgår i edra hjärtan»
(2 Petr. 1: 19). Västerlandets latinska öfversättning
återgaf de sistnämnda orden så: »usque quo dies elucescat,
et lucifer oriatur in cordibus vestris.»
Länge nyttjades också Lucifer inom västerlandets
kyrka såsom ett mansnamn, hvilket hade kyrklig klang
och salvelse. Hr Bang behöfver väl icke påminnas om
den i kyrkohistorien bekante, fanatiskt trinitariske biskop
Lucifer i Cagliari, död år 371. Och länge ljöd i
västerlandets tempel den sköna hymn, hvars fjärde vers lyder:
När det af Gregorius genom hans sanktion af
Tertullianus" tolkning förberedda omslaget i ordets betydelse
inträdde och vardt allmänt, det öfverlämna vi åt
filologerna att afgöra. Hit intills har man antagit, att det
skedde först i den skolastiska perioden och förnämligast
genom Petrus lombardens Sententiæ. Därmed må
förhålla sig huru som helst: visst är, att den ifrågavarande
sibyllinens kristne läsare icke hade någon anledning att
föreställa sig djäfvulen bakom skildringens ########, den
vänliga och lyckobådande stjärnan, frälsarens och
frälsningsordets symbol, samt att ej heller bokens författare
därtill gifvit ringaste skäl.
Härmed afsluta vi granskningen af hr Bangs hypotes.
Hon hvilar på förutsättningen, att Völuspaskalden varit
kristen och studerat på grekiska eller iriska språket en
kodex af Oracula Sibyllina, funnen af honom på Irland.
Sannolikhetsvärdet af denna förutsättning pröfvades i den
förra afdelningen af denna uppsats. Den som vill anse en
sådan gissning sannolik, han föredrager en tom
förmodan framför frukten af mångåriga vidsträckta och
grundliga studier i sibyllinkunskapens historia, framför de
enhälliga vittnesbörden af patristikens och medeltidens
litteraturer och framför det kyrkliga föreställningssättet under
ett årtusen om de sibyllinska sångernas natur. I denna
senare afdelning hafva vi undersökt halten af de likheter
mellan sibyllinerna och Völuspa, på grund af hvilka hr
Bang sände Völuspaskalden till Irland och lät honom
finna sin kodex. Vi vilja icke formulera ett slutomdöme
öfver det sätt, hvarpå hr Bang åvägabragt dessa
likheter. Nog af: det hade varit bäst, om Völuspaskalden fått
stanna hemma.
ASTROLOGIEN OCH MERLIN.
(OM KÄLLORNA TILL STJÄRNESKILDRINGEN I GALFRIDS
HISTORIA REGUM BRITANNIÆ.)
*
De romerske skalderna och stjärnehimmelen.
I alla tider hafva skalderna gärna blickat mot
himmelen och älskat att smycka sina verser med glansen af
sol, måne och stjärnor. Redan fader Homerus gjorde
det, Israels siare likaledes, och lusten därtill skall icke
upphöra, så länge det gifves mänsklig syn och mänsklig
sång. Mellan de olika historiska skedena finner man dock
en skillnad i sättet, hvarpå poesien betraktar de
himmelska ljusen, och särdeles i ögonen fallande är denna
skillnad, om man jämför den romerska kejsartidens dikter
med nyare. De förra gifva oss mer af föremålen och
deras enskildheter; de senare mer af deras intryck i
allmänhet. Ser den romerske skalden fästet hvälfva sig
stjärngnistrande öfver hafvet, låter han oss gärna veta,
hvilken ljusgrupp det är, som går upp öfver synranden,
och hvilken det är, som å motsatta sidan dyker ned i
djupet; han utpekar gärna björnvaktaren, som rör sig
trögt på sin dagsled kring världsaxeln, och iakttager, om
hyaderna spå regn. Den moderne skalden låter hellre
bilderna af onämnda stjärnor gunga mellan dalgångarne
i vågsvallet. Måhända gör han det oftast med rätta:
men man märker, att han är barn af en tid, till hvars
religiösa sägner stjärnhimmeln upphört att vara bildbladet,
att det gått till ända med tron på konstellationerna som
väsen, begåfvade med sina särskilda lynnen och
inflytelser, med tron på djurkretsens gördel som det magiska
bälte, hvari de rörliga ädelstenarnes olika ställning
förebådar häfdernas gång och människornas öden. Härtill
må vi lyckönska oss, äfven då misstanken ligger nära,
att den bleka allmänlighet och obestämdhet, hvarmed de
nutida dikterna vanligen måla himlens företeelser, bero
därpå, att deras upphofsmän tillbragt mer af sin ungdom
under skolans tak än under det stjärnströdda, utan att
fördenskull stifta närmare bekantskap med skolans
himmelsglob.
Man kan fråga sig, om icke de romerske skalderna,
med all sin glädje af jordelifvet och all sin lust att skildra
människor och mänsklig verksamhet, dock funno
rymderna ofvan oss nästan lika rika på sångvärda syner och
händelser, som land och vatten äro det. När helst ett
tillfälle erbjöd sig, togo de åhöraren med sig på pegasen
upp i etern och visade honom med sakkännedom undren
i höjden. Ville man samla allt hvad de sagt oss om
stjärnbildernas utseende och inbördes förhållanden, skulle
man ensamt ur denna källa kunna återställa den antika
tidens himmelsglob-figurationer och ådagalägga, att dessa
äro till största delen äfven i enskildheterna desamma
som möta oss å vårt eget århundrades figurerade
stjärnkartor.
Genom en öfversättning, af hvilken Cicero meddelar
utdrag i sitt verk Om gudarnes natur, lärde romarne
känna greken Aratus" dikt Himmelens företeelser, som
bland annat beskrifver zodiaken, tecken efter tecken, från
väduren till fiskarne. Att dikten slog an synes bevisas
däraf, att nya öfversättningar efter hand utkommo och
fingo afsättning på bokmarknaden. Den andra i
ordningen af dessa skall enligt uppgifter, som dock blifvit
bestridda, hafva varit gjord af den folkkäre och
segerkrönte Cæsar Germanicus. Kanske var det under ett
fälttåg i Tysklands urskogar, medan Fröjasländans stjärnbild
svängde öfver de åldriga ekarna och de romerska
utposterna spejade i mörkret efter spjutbärande
Wodandyrkare, som Germanicus vid tältlampan hopfogade sina
vackra hexametrar och nedskref de ord af Aratus, hvilka
millioner, som aldrig hört den poetens namn, lärt känna,
emedan de återupprepats på Areopagen från aposteln
Paulus" läppar: »Ty vi människor äro äfven Guds
släkte.»
I sin dikt Georgicon undervisar Virgilius
landtmännen om de stjärnbilder, under hvilka deras sysslor
lämpligast låta förrätta sig. Lika väl som någon nutida skald
förstår Mantuas berömde son att träffa den stämning
natthimlens prakt och månens tysta vandring bland skyarne
väcker, samt att åstadkomma ljusverkningar, som en god
landskapsmålare kunde afundas honom. Men detta
hindrar icke, att han, när ämnet inbjuder därtill, inlåter sig
på stjärnkartans enskildheter, såsom då han påpekar det
rum Augustus" stjärnbild borde få mellan jungfruns å ena
sidan och vågens å andra. Hvad han då sjunger, kunde
tjäna som inledningsord till en afhandling om
djurkretstecknens historia hos egypterna och grekerna.
Ovidius har skrifvit ett slags kalenderepos, som
ledsagar solens gång genom zodiaken med en framställning
af himlahvalfvets mytiska sagocykel, och i sitt stora
diktverk Förvandlingarna skildrar han med glänsande fantasi
solsonen Faetons öfvermodiga färd med faderns spann
genom stjärnerymderna. Det är som om han med
himmelsgloben framför sig diktat denna ståtliga sång.
Gagnlöst varnar Solen sin älskling för vägens många försåt
och faror. Zodiakens djur äro grymma vidunder. Oxens
horn, skyttens båge, lejonets gap, kräftans och
skorpionens klor skola hota färdemannen. Körbanan är brant
och snedskuren (mot dagjämningslinien). Kosan måste
tagas så, att tre zoner (de mellan vändkretsarne) icke
öfverskridas. Och här gäller icke endast att, som på
vanliga vägar, akta på ett höger och ett vänster, utan
ock på ett ofvan och ett nedan. Styr du för högt,
tänder du himmelens tinnar i lågor; för lågt och du
förbränner jorden; för mycket till höger, och du råkar ut
för den ringlande ormen; för mycket till vänster, och
hjulet stöter mot altaret. Medio tutissimus ibis.
Gossen börjar färden och röner snart, att han ej
mäktar tygla det eldiga spannet. Det störtar hän från
den gilla stråten och stormar genom ängder, där solens
ljus- och värmeutströmmande char aldrig förut varit.
Först i rasande fart åt norr mot de båda trionerna (stora
och lilla björnen), som, öfverraskade af en allt
odrägligare hetta, rädda sig med att dyka ned i hafvet. Ovidius
påpekar, att hafvet annars är dem förbjudet, att de med
andra ord höra till de stjärngrupper, som icke nedgå
under Italiens synrand. Nordpolsormen, som ligger
styfnad af köld och ofarlig, värmes upp och råkar i vrede.
Bootes flyr, »så trög han än är» -- hans grannskap till
polen gör cirkeln för hans dagliga omlopp obetydlig till
omfånget, och han vandrar således långsammare än alla
sydligare stjärnor. -- Faeton hissnar för djupen under
sig och bäfvar för vilddjursskepnaderna, som öfverallt
omgifva honom. »Det finns ett ställe, där skorpionen
med klorna böjda i tvefaldig båge sträcker sina lemmar
genom två tecken» -- sitt eget tecken och vågens, som
romarne ofta, efter grekernas föredöme, kallade
skorpionklorna. -- När vidundret, drypande af giftig svett, riktar
gadden mot gossen, släpper han tyglarne och stupar
sanslös ur vagnen, som kommer jorden allt närmare. Luna
häpnar, när hon ser sin broders hästar skena genom
rymder, som ligga djupare än hennes egen bana. Bergen
antändas, skogarne brinna, floderna uttorka, Nilen flyr
och döljer sitt hufvud under årtusen i Afrikas inre --
tills det ändtligen återupptäckes af Grant och Speke.
Lika begifven på astronomiska utflykter som Ovidius
är Lucanus, kejsar Neros vän och offer, författaren till
Pharsalia, den romerska frihetskänslans svanesång. Och
här möter oss ett märkligt och framtidsdigert tecken:
Lucanus" skildringar af himmelens företeelser bära en
öfvervägande astrologisk färgton, som ännu Ovidius
saknar pa sin palett, ehuru han någon gång gör en antydan
på astrologiska läror.
160. Också kommer Lucanus att varda
af betydelse för den undersökning, som snart skall
föreläggas läsaren.
Emellertid hade Hyginus, kejsar Augustus"
bibliotekarie, skrifvit sitt astronomisk-mytologiska verk och
astrologien genom Manilius, en samtida till Augustus och
Tiberius, gjort sitt inträde i Roms poetiska litteratur, dock
ännu endast på undervisningsdiktens område. Manilius"
verk Astronomicon, i fem böcker, har, ehuru något
stympadt, bevarat sig genom århundradena. Ämnet, som han
förelade sig till behandling -- hans dikt vill vara en
lärobok i astrologi -- är väl ett af de motsträfvigaste
mot poetisk framställning, som man gärna kan föreställa
sig. Han erkänner det själf och prisar de skalder
lycklige, som kunnat välja så lockande och fogliga ämnen
som striderna kring Ilion och Thebe. Det låter icke neka
sig, att han åstadkommit hvad som ligger inom mänsklig
förmåga för att göra ett sådant poem njutbart. Med
fyndighet och åskådlighet framställer han äfven de torraste
och mest invecklade lärosatser, hans hexametrar äro ofta
välljudande, och när han misstänker, att läsarne börja
tröttna, förfriskar han dem med anslående tänkespråk,
religionsfilosofiska funderingar och små mytisk-poetiska
ströftåg. Han behöfde ej heller klaga öfver brist på
läsare, ty astrologien började nu från de östra landen,
där hon af ålder varit hemma, ett verkligt segertåg
genom Italien, och Manilius" Astronomicon bars med i
triumfen. Det enda, som kan läggas hans dikt till last,
var, att hon icke fullständigt uttömmer sitt ämne. Hon
sysselsätter sig nästan uteslutande med djurkretstecknens
egenskaper och försummar planeternas. Försummelsen
godtgjordes i kejsar Konstantius" tid genom Julius
Firmicus Maternus, som skänkte romarne en utförlig lärobok
i planetastrologien, hvari hvarenda möjlig aspekt är på
det noggrannaste undersökt till sina verkningar. Mer
kunde ju icke begäras. Den mystiska stjärnvetenskapens
framtid var tryggad i det latinska Europa, och med
Manilius" Astronomicon i ena handen och Firmicus" Mathesis
i den andra kunde han vandra öfver den antika världens
spillror in i medeltidens århundraden, hvilkas magiska
luft var som skapad för hans lungor. Lät man
ändtligen dessa böcker falla i glömska, så var det därför, att
araberna, när deras tid var inne, kommo med än mer
uppenbarelserika skrifter i ämnet.
Som prof på Manilius" sätt att skildra må meddelas
de verser, hvari han redogör för ordningen mellan
tecknen i djurkretsen, eftersom vi ändå i denna afhandling
få mycket att med dem beställa.
Mer ordknapp än Manilius är den gamle svenske
poet, som uppräknar djurkretsens tecken i följande
högtidligt, men icke i silkesstrumpor vandrande alexandriner:
öfversättning af minnesverserna
Det intryck stjärnhimmeln gör på nutidens människor
är särdeles i ett afseende olikt det, som åsynen af
honom utöfvade på medeltidens och äfven den senare
antika tidens, såvidt som de låtit indraga sig inom
astrologiens trollkrets. Om någonting i världen ingifver oss
känslan af orubblig frid och harmoni, så är det väl
stjärnornas i fastställda banor tyst och endräktigt skridande
skaror. Det kan därför synas endast som ett lyckligt
infall och ett estetiskt grepp af Ovidius, när han skildrar
Faetons färd som vådlig, ej blott på grund af hans ovana
att sköta solspannets tyglar och hans obekantskap med
vägen, utan också därför, att zodiakens djur, som lägra
utefter den, hafva ett hätskt och fientligt sinnelag. Men
så ypperligt en sådan föreställning kom Ovidius" skildring
till pass, så är hon dock icke ett påfund af honom. För
de i astrologien fångna tidehvarfven var himmelens frid
» Fri öfversättning af minnesverserna
Sunt aries, taurus, gemini, cancer, leo, virgo
Libraque, scorpius, arcitenens, caper, amphora, pisces.
ett gäckande sken, hvarunder dolde sig ständiga, genom
utstrålningar i vissa olycksamma vinklar förda fejder
mellan djurkretstecken och planeter, fejder, som hade
sina följder och spegelbilder i tvedräkten och krigen på
jorden, liksom å andra sidan människornas ondska och
synder kunde uppröra stjärnevärlden och föranleda
hotande järtecken inom henne. Därför går också i
Lucanus" Pharsalia laglösheten på jorden hand i hand med
laglösa uppträden i himmelen, krigen på jorden sida vid
sida med tvedräkt mellan de himmelska ljusen, och till
hiskliga järtecken här nere svara rysvärda järtecken där
uppe. Det var icke Lucanus" ofta bestridda, men rättvist
försvarade skaldeegenskaper, ån mindre hans hänförelse
för politisk frihet, utan diktens astrologiska färgläggning
och rikedom på »mirakler», som räddade hans Pharsalia
in i medeltidens boksamlingar och gjorde henne till en
läst och äfven kommenterad bok.
Vemodigt sjunger också Manilius om den
orättfärdighet, den falskhet och det hat, som råda människor
emellan, om de laster och brott, under hvilkas
oursäktliga börda vårt släkte dignar, om de krig, som kullstörta
städer, grusa tempel och skölja jorden med blod. Men,
spörjer han, hvad kan man vänta annat, då samma
fiendskap, som söndrar människorna, splittrar stjärnorna i
olika läger? Han redogör för deras förbund och deras
stridigheter, och vi skola längre ned göra detsamma.
Dessförinnan hafva vi att höra vittnen, och bland
dem Lucanus, i en sak, hvilken i lifstiden låg utanför
hans aningsförmågas gränser, men hvari han efter sin
död varder genom sin Pharsalia inblandad. En underlig
slump har fogat det så, att hans vittnesmål får betydelse
för den i Nordisk tidskrift nyligen afhandlade frågan om
Völuspas förhållande till sibyllinerna.
Tidskriftens läsare veta, huru den frågan för
ögonblicket står. Professor Bugge har ridderligt gifvit mig
en tacksägelse för att jag spridt nödig belysning öfver
doktor Bangs gissning, att de asiatisk-egyptiska
sibyllinerna skulle varit tillgängliga och studerade i Irland under
det nionde århundradet, samt för att jag »visat, på huru
svag grund denna gissning hvilar, och huru många de
omständigheter äro, som må ingifva oss betänkligheter
mot att bygga på henne». För egen del har prof. Bugge
frånsagt sig all förbindelse med d:r Bangs mening, att
Völuspa är ett »kristligt» orakel, som skulle haft lika
uppgift och syfte med sibyllinerna. Allt hvad jag med
mina föregående afhandlingar i Nordisk tidskrift åsyftat
är därmed vunnet, ty de enda spörsmål de gjort till sitt
ämne att besvara voro: har Völuspaförfattaren läst de
asiatisk-egyptiska sibyllinerna och nyttjat dem som källor
och förebilder? Är d:r Bangs karaktäristik af sibyllinerna
tillförlitlig? Är Völuspa ett »nordiskt-kristligt» orakel?
En helt annan fråga, som prof. Bugge anser hafva
större vikt för sina undersökningar, men som jag
hitintills icke vidrört, är den, som han nu senast framställt:
har Völuspa rönt inflytande af någon bland de kristna
spådomar, som i medeltiden diktades och spredos
under sibyllans eller andra namn? I enstaka fall anser
sig nämligen prof. Bugge hafva spårat, att en, om också
blott medelbar, inverkan från de asiatisk-egyptiska
sibyllinerna ägt rum på dessa senare spådomar, hvilka i sin
ordning kunna hafva öfverflyttat något af det rönta
inflytandet på Völuspa.
Prof. Bugge förmodar, att en sådan öfverflyttning
ägt rum och anför till stöd för sin gissning följande:
Omkring år 1135 utgaf en walesisk klerk, Galfrid
af Monmouth, en fabulös bok, Britanniens konungars
historia, som väckte stort uppseende. Bland de figurer
han framdrog som verkliga personligheter förekommer den
i sagor och romaner frejdade siaren och trollkarlen Merlin,
som Galfrid låter träda inför konung Vortegirn och
förutsäga Britanniens öden. Hela sjunde boken af historien
är upptagen af dessa förutsägelser. Det
anmärkningsvärda för vårt ämne är nu det, att man i denna
Merlinprofetias sista afdelning, som skildrar tecken och under
i himmelen och på jorden, påträffar åtskilliga likheter
med den skildring af stjärnornas inbördes krig, hvarmed
femte boken i de asiatisk-egyptiska sibyllinerna afslutas.
Och särskildt en af dessa likheter är sådan, att prof.
Bugge anser sig med trygghet kunna draga den slutsats,
att Galfrid på något sätt, hvilket det nu må vara, stiftat
bekanskap med innehållet af denna sibyllin, åtminstone i
enskilda punkter.
Villigt erkänner härvid den aktade
vetenskapsmannen riktigheten i allmänhet af det utslag, hvartill
sibyllinkunskapens historia kommit, att nämligen den europeiska
västern under medeltiden icke kände mer af sibyllinerna
än hvad Lactantius och Augustinus meddelat. Men enär
ingendera af dessa kyrkofäder lämnat det ringaste utdrag
eller yttrat ett enda ord om stjärnestriden i femte
sibyllinen, och då likväl Galfrids Merlinprofetia företer en
sådan likhetspunkt med denna; så måste Galfrid enligt
prof. Bugges mening räknas till de undantag han vill göra
från den af sibyllinforskningen fastställda regeln, och han
förmodar, att den kännedom, vår walesare röjer om det
grekisk-egyptiska verket, beror på förbindelse med Byzans
under en jämförelsevis sen tid.
Den ifrågavarande likhetspunkten, som prof. Bugge
förklarar vara afgörande för frågan, och som i hvarje
fall varit den bestämmande för hans öfvertygelse, är
denna: sibyllisten låter morgonstjärnan stiga på lejonets
rygg; Galfrid låter jungfrun stiga på skyttens. »Denna
så egendomliga föreställning», anmärker prof. Bugge,
»att den ena stjärnbilden stiger på den andras rygg,
kan icke finnas i två dikter, som ej stå i någon
historisk förbindelse med hvarandra.»
Vi skola nedanför ådagalägga, att den föreställning
prof. Bugge anser vara så egendomlig, att hon måste
vara hämtad från Byzans och från den obskure sibyllisten,
är tvärt om vanlig i sen-antikens och medeltidens
västerländska föreställningskretsar, och vi skola då äfven pröfva
andra förmenta paralleller mellan sibyllisten och Galfrid.
Först vilja vi dock framlägga själfva dokumenten i saken
och förhöra Lucanus, hvilken såsom äldre än sibyllisten
och såsom tillhörande den latinska, af Galfrids samtid
och omgifning kända litteraturen må få vittna först.
Stjärneskildringen i Galfrids Merlinprofetia.
vino inebriabuntur mortales: et postposito cælo
in terram respicient. Ab eis vultus avertent sidera, et solitum
cursum confundent. Arebunt segetes his indignantibus, et
humor convexi negabitur. Radices et rami vices mutabunt:
novitasque rei erit in miraculum. Splendor Solis electro
Mercurii languebit, et erit horror inspicientibus. Mutabit clypeum
Stilbon Arcadiæ: vocabit Venerem galea Martis. Galea
Martis umbram conficiet: et transibit terminos furor Mercurii. Nudabit
ensem Orion ferreus. Vexabit nubes Phoebus æquoreus. Exibit
Jupiter licitas semitas: et Venus deseret statutas lineas. Saturni
sideris livor pluendo corruet, et falce recurva mortales perimet.
Bis senus numerus domorum siderum deflebit hospes ita
transcurrere. Omittent Gemini complexus solitos, et Urnam in fontes
provocabunt. Pensæ Libræ oblique pendebunt, donec Aries
recurva sua cornua supponat. Cauda Scorpionis procreabit
fulgura, et Cancer cum Sole litigabit. Ascendet Virgo dorsum
Sagittarii, et flores virgineos offuscabit. Currus Lunæ turbabit
Zodiacum, et in fletum prorumpent Pleiades. Officio iam nulla
redibunt; sed clausa janua in crepidinibus Ariadne delitebit.
In ictu radii exsurgent æquora: et pulvis veterum renovabitur.
Confligent venti diro sufflamine et sonitum inter sidera
conficient.
Af framsatt vin skola de dödlige berusa sig och
från tillbakasatt himmel fästa blickarne på jorden.
Från dem skola stjärnorna vända sina anleten och
förblanda sitt vanliga lopp. Under deras harm
förtorka skördarne och förvägras himmelens väta. Rötter
och grenar skifta sätt, och sakens nyhet varder till
ett under. Solens glans skall förtyna till Mercurius"
bärnstenssken och varda åskådarne en fasa. Sköld
skall Arcadiens Stilbon ombyta: till Venus skall Mars"
hjälm ropa. Mars" hjälm skall förorsaka skugga, och
Mercurius" vrede öfverstiga sina gränser. Den
järnskimrande Orion skall blotta sitt svärd. Hafvets Febus
skall skaka molnen. Jupiter skall öfverskrida sina
tillåtna stigar, och Venus skall öfvergifva sina
fastställda linier. Saturnus" stjärnas blekhet skall utgjuta
sig i störtregn, och med krökt skära skall han
förgöra de dödlige. Två gånger sex till talet skola
stjärnornas hus begråta, att deras gäster genomlöpa dem
på sådant sätt. Tvillingarne skola underlåta sina
sedvanliga famntag och ropa urnan till källorna. Vågens
skålar skola hänga snedt, till dess väduren under
honom sätter sina krökta horn. Skorpionens svans skall
frambringa ljungeldar, och kräftan tvista med solen.
Jungfrun skall bestiga skyttens rygg och förmörka
jungfrublomstren. Månens vagn skall förvirra
djurkretsen, och plejaderna brista i gråt. Så snart skall
ingen af stjärnorna återvända till sitt kall; men Ariadne
bakom stängd dörr gömma sig i djupen. I en glimt
(i ett strålkast) skola böljorna häfva sig, och fäders
stoft få nytt lif. Vindarne skola sammandrabba i
ryslig vredesstorm och förorsaka dån bland stjärnorna.
Lucanus var under medeltiden en af de mest kände
och läste romerske författarne. Man afskref och
kommenterade honom, förfalskade honom också någon gång.
Åtminstone misstänkes, att en viss prelat har haft sitt
finger med i Pharsalia I, 438 f. Boktryckerikonsten var
icke många år gammal, då (år 1469) en upplaga af hans
dikt lämnade pressen.
Man kunde således anse ganska sannolikt, att Galfrid
känt Lucanus, medan prof. Bugge själf medgifver det
betänkliga i antagandet, att han känt sibyllisten. Men här
är mer än sannolikhet; här är visshet. Lucanus sjöng
vid ett tillfälle (Phars. II, 572) om Cæsar:
Högligen uppbyggd af detta romerska intyg om att
den segerrike Cæsar och hans veteraner förfärade vändt
britannerna ryggen, har den britiske Galfrid till sina fäders
ära intagit denna vers i sin historia (IV, 9). Han gör
det icke utan att anföra källan. Han säger: hinc ad
illorum (Britannorum) laudem cecinit Lucanus.
Det är således icke en gissning, att Galfrid känt vår
romerske skald, utan det är fullkomligt säkert -- och
därtill säkert, att han under författandet af sin historia
haft honom godt i minne.
Sedan detta är afgjordt, kommer nästa fråga: har
vår abbot haft den järteckenrike Lucanus godt i minne
äfven i det speciella fallet, då han nedskref sin
järteckenrika Merlinprofetia?
Pharsalia är, som nämndt, uppfylld af förebud och
under. Rysliga syner förskräcka Rom och dess omnejd,
då Cæsar går öfver Rubicon. Hemska varsel bebåda och
inleda slaget vid Pharsalus. I Rom bölja bäfvande
människomassor kring Figulus, nypytagoréen och
stjärnetydaren, och anropa honom att tolka de hotfulla tecknen. På
euganeiska bergen står en augur och åser himmelens
företeelser med skräck.
De elfva hundra år, som skilja Lucanus från Galfrid,
bilda en klyfta, å hvilkens ena sida står den togaklädde
stoikern med Figulus i pytagoréens mantel och krans, å
andra sidan den i abbotdräkten klädde Galfrid med sin
underligt utstyrde trollkarl Ambrosius Merlin. Lucanus
och hans Figulus tala i hexametrar hän öfver klyftan;
Galfrid och hans Ambrosius Merlin svara på en af antika
studier uppsnyggad munklatin.
Figulus, »hvars värf är att forska i gudarnes och
himmelens mysterier», och hvars vetande om stjärnornas
rörelser och egenskaper »öfvergår de stjärnkunniges i
det egyptiska Memphis» -- Figulus står häpen inför de
företeelser, som tima, och han utbrister: »antingen har
en laghunden världsordning aldrig förefunnits, och löpa
stjärnorna städse på ovisst utstakade banor, eller ock
förestå fasansfulla hemsökelser Rom och människosläktet».
Hvarför tima dessa ödesdigra under? Hvarför?
upprepar han i sina frågor till himmelen.
Merlin svarar: människorna vända sin håg från
himmelen till jorden. Därför vända stjärnorna sina anleten
från dem och förblanda sitt vanliga lopp.
Figulus frågar: skall Saturnus" kalla, skadliga stjärna
från höjden tända svarta eldar?
Summo si frigida cælo stella nocens nigros Saturni
accenderet ignes. (med andra ord: skall
hon förorsaka farsoter och pest?)
Merlin svarar: den likbleke Saturnus skall med sin
skära föröda de dödlige. (Han skall således förorsaka
farsoter och pest.)
Figulus frågar: skola stjärnorna förorsaka
öfversvämningar?
Merlin svarar, att Saturnus" likblekhet skall utgjuta
sig i störtregn.
Figulus frågar: skall den brännheta luften upphäfva
naturens rätta mått, samt jorden otrogen vägra sina
skördar?»
temperiem? et segetem tellus infida negabit?
Merlin svarar: medan stjärnorna harmas, skola
skördarne förtorka och himmelen vägra sin väta.
Figulus frågar: skall vattumannen utgjuta
deucaleonska floder?
aquarius imbres.
Merlin svarar: tvillingarne skola ropa vattumannen
att ösa med sin urna ur källorna (himmelens källor).
Figulus utropar: tänd af Mars, hotar Skorpionen med
flammande svans!
flagranti minacem Scorpion incendis cauda.
Merlin instämmer: Skorpionens svans frambringar
ljungeldar.
Figulus frågar: skall hela jorden sjunka i det
öfversvallande hafvet?
latuisset in æquore tellus.
Merlin svarar: i en glimt skola hafvets böljor häfva sig.
Figulus frågar: hvarför glänser den svärdbärande
Orions sida allt för mycket?
latus Orionis?
Merlin svarar: emedan den järnskimrande Orion
blottar sitt svärd.
Figulus frågar: Mars, hvilka förskräckliga händelser
förbereder du? -- Och han ser den grymme planeten
våldsamt inverka på planeterna Jupiter, Venus och
Mercurius.
Nam mitis in alto Jupiter occasu premitur, Venerisque salubre sidus hebet,
motuque celer Cyllenius hæret et cælum Mars solus habet.
Merlin låter Mars hafva påtagit en mörkerutbredande
hjälm, ur hvilken han hotfullt ropar till Venus. Och han
ser i samma planeter, Jupiter, Venus och Mercurius,
liknande tecken.
Figulus säger, att den milde Jupiter betränges i sin
nedgående bana (premitur). Merlin säger, att han öfvergifver sina
medgifna stigar.
Figulus säger, att Venus" hälsosamma stjärna
afmattas (hebet) -- ett uttryck, som i astrologien betyder
icke endast stjärneljusets bleknande, utan oftare, att
planetens rörelsekraft minskas, att han vandrar långsammare
sin bana. Merlin säger, att Venus öfvergifver sina
fastställda linjer.
Figulus säger, att Mercurius, annars så snabb i sin
rörelse, står som häftad fast.» (hæret) Merlin upplyser om
orsaken hvarför. Han håller på att byta om sköld. Figulus
kallar honom här, efter hans födelseort i Arcadien,
cylleniern. Merlin kallar honom Arcadiens Stilbon.
Figulus frågar, hvarför djurkretsens tecken
kringdrifva förmörkade i rymden.
deseruere suos mundoque obscura feruntur. Merlin svarar, att de tolf
djurkretstecknen med plejaderna gråta, hvilket måste
minska deras klarhet; han låter jungfruns tecken med
sina stjärneblommor förmörkade försvinna i rymden tillika
med skytten, och han låter Ariadne bakom stängd dörr
gömma sitt sken.
Lucanus talar om en förmörkelse i solen, hvilkens
sken är sorgset och förorsakar åskådaren förfärans
blekhet.
Jämf. Luc. I, 539 ff. Hos Galfrid blir solens sken bärnstenslikt och
ingifver åskådarne rysning.
Lucanus förtäljer, att månen, harmsen mot sin broder
solen, drifver sin vagn genom zodiaken, och att
tvedräkten mellan dem skall förvirra världsförbunden
Fratri contraria Phoebe ibit et, obliquam bigas agitare per orbem indignata,
poscet diem sibi &c. --
det vill säga världsförbunden i djurkretsen (foedera mundi
in astris). Galfrid säger, att månens vagn skall förvirra
djurkretsen.
Lucanus låter månen tvista med solen och fordra
dagen som sin egen arfvedel.
Fratri contraria Phoebe ibit et, obliquam bigas agitare per orbem indignata,
poscet diem sibi &c. Galfrid låter månens hus,
kräftan, tvista med solen.
Lucanus låter Febus, stående i hafsbrynet, förströ i
flockar de täta molnen.
från hafvet, skaka molnen.
Lucanus låter stormen komma äfven de högst vid
polen fästa stjärnorna att skälfva; den öfverste himmelen,
den olympiske bäfvar, likasom de lägre, och världsaxeln
knakar under vindarnes raseri.
ff.; V, 632 f. Galfrid låter vindarne
sammandrabba i rasande fejd och åstadkomma dån bland
stjärnorna.
Lucanus förtäljer,
väduren är densamme som en gång bar den olyckliga jungfrun Helle.
Galfrid låter skyttens stjärnbild bära jungfruns. Hvarför
han valt skyttens stjärnbild härtill, skall nedanför
meddelas.
Astronomerna delade djurkretsens tecken i två
klasser: de rätt uppstigandes (recte ascendentes) och de snedt
uppstigande (tortuose ascendentes). De förra kräfva mer
och de senare mindre än två timmar för att uppgå
fullständigt. Till de förra hör vågen, höstdagjämningens
tecken; till de senare väduren, vårdagjämningens. De
senare liksom skänka åt de andra något af de två
timmar, som i medeltal tillkomma hvarje tecken för dess
uppstigning, och särskildt anmärker Lucanus,
att det är de midt emot hvarandra stående tecknen, såsom vågen
och väduren, mellan hvilka en sådan gåfva kan gifvas
och mottagas. -- För att väduren skall kunna gifva något
af sin tid åt vågen, måste han inskränka sig själf, och
han gör det, i det han håller sitt hufvud vridet (tortuose)
öfver ryggen, så att de grader, som det annars skulle
upptaga främst i hans tecken, besparas. Han skänker
således åt vågen i figurlig mening sitt hornkrönta
hufvud. På den astrologiska tabell, som åtföljer vår
afhandling,
och till hvilken vi ofta skola återkomma, ser
läsaren också väduren tecknad efter ett medeltidsmönster
med tillbakavridet hufvud; på alla riktigt figurerade
stjärnkartor intager han samma ställning, och att denna är af
antikt ursprung, bevisa flere ställen hos forntidens
författare. Lucanus kallar honom den tillbakaskådande
(respiciens)
och vi hafva redan hört Manilius sjunga
om väduren, som ser, riktande blicken bakom sig,
hur oxen stiger i höjden.
Men, anmärker Lucanus, det finns en trakt af
jorden, den afrikanska öknen, där ingen sådan gåfva äger
rum: där uppgår intet tecken snedt, och där skänker
väduren icke sina tinningar åt vågen (non donat Aries
sua tempora Libræ). Uttrycket innebär en ordlek, ty
det latinska ord, som betyder tinningar, betyder äfven
tider, och den tvefaldiga tolkningen ger just den
fullständiga meningen.
En liknande tanke återfinnes hos Galfrid, som, för
att den rubbade tidsordningen må återställas, låter
väduren med sina krökta horn bringa vågens snedt
hängande skålar till rätta. Äfven här ställer således väduren
sina tinningar till vågens tjänst.
Från järtecknen på himmelen må vi nu vända oss
till dem på jorden.
Lucanus ser före slaget vid Pharsalus bergshöjder
på Hæmus sjunka och förvandlas till dalar.
Galfrid förtäljer i en föregående del af Merlinprofetian, att bergen
skola jämnas till dalar (montes ut valles æquabuntur).
Lucanus ser i Ossas dal blodströmmar flyta genom
sjön Boebeis.
floder strömma af blod (flumina vallium sanguine manabunt).
Lucanus ser i den brådsnabbt öfver härarne fallande
natten skepnader af hädangångne fäder (defunctos patres)
sväfva förbi sin syn;
omnejd suckar det i grafurnorna, röster och vapenrassel förnimmas i
luften, vålnader kringsväfva och sjunga olycksbådande
orakel, Marius" graf rämnar, och ur sin hvilostad vid
Anios böljor reser inbördeskrigens väldige kämpe sitt
hufvud, hvars åsyn ingifver de flyende landtmännen
förfäran.
-- Galfrid förtäljer, att, medan himmelen hotar med
förskräckliga järtecken och hafvets böljor resa sig, skall
stoftet af hädangångne fäder (pulvis veterum) få nytt lif.
Lucanus i sin ryktbara skildring af druidskogen
sjunger, att man där kan få se idegranarne kullstupande
återtaga en upprät ställning (procumbentes iterum
consurgere taxos). Har han menat, att träden i sin nya
ställning skjuta grenarne ned i jorden och lyfta rotkronan
i höjden? I hvarje fall kan Galfrid här hafva fått
uppslaget till det järtecknet, att rötter och grenar skola skifta
sätt med hvarandra.
Äfven i fraser och ordaval röjer sig Galfrids
beroende af sin förebild. I stället för det vanliga aquarius
nyttjar Lucanus ordet urna för vattumannens tecken, när
metern inbjuder därtill. Oberoende af metriska fordringar
återfinnes samma bruk hos Galfrid. Lucanus talar om
skorpionens flagrans cauda; Galfrid säger, att hans cauda
kastar fulgura. Lucanus talar om humor ab astris;
Galfrid om humor convexi. Lucanus säger: aruerat
Tellus, negabit segetem; Galfrid: arebunt segetes, humor
negabitur. Lucanus sjunger om ensifer Orion; Galfrid
säger: nudabit ensem Orion. Lucanus nyttjar ordet
deserere om stjärnorna, som öfvergifva sina banor; Galfrid
samma ord om Venus, när hon öfvergifver sin. Lucanus
nyttjar ordet turbabit om månens vagn, när han förvirrar
djurkretsen; Galfrid samma turbabit om månens vagn
vid samma tillfälle. Lucanus kallar dånet bland
stjärnorna ætheris sonitus; Galfrid sonitus inter sidera. Till
och med det särdeles egendomliga uttrycket in ictu radii
synes hafva fått sin ingifvelse från ett intryck af Lucanus"
radiatus ab ictu. Lucanus talar om solen som languens;
Galfrid säger om solen languebit.
Om Lucanus icke framställer flere anspråk på
Galfrids stjärneskildring än de här uppräknade, och de torde
vara många nog, så är det därför att denna
stjärneskildring knappt har en tanke eller föreställning mer att
bjuda på. Villigt medgifver han åt Galfrid den originalitet,
som kan ligga i varierandet af de tankar denne lånat
från honom, i ombytet och tillägget af enskildheter, samt
i kompositionen som en helhet, och han vill för ingen
del hafva något att skaffa med medeltidstonen och
munklatinet i abbotens profetia.
Föga smickrad af äran att hafva varit
järteckensamlare åt den brittiske krönikediktaren, må nu Lucanus efter
aflagdt vittnesmål återvända till de elyseiska fälten.
Åtskilligt af hvad han velat medgifva som originellt hos
Galfrid, skall, utan att detta omdöme fördenskull behöfver
jäfvas, visa sig vara föranledt från ett annat håll, som
legat Galfrid nära. Innan vi påpeka detta, må vi fästa
uppmärksamheten på tankegången i hans stjärneskildring
och jämföra denna med sibyllistens.
Människorna, låter Galfrid Merlin förkunna, förfalla i
njutningslystnad och glömma himmelen för jorden. Deras
ögon vända sig icke mer till det, som ofvan är. Gud
-- så hade redan Ovidius sjungit -- skapade människan
att bära sitt änne högt; han bjöd henne att skåda
himmelen och rikta blicken mot stjärnorna (ad sidera tollere
vultus). Men försjunkande i det jordiska förgäter hon
detta, och såsom hon vänder sitt anlete från dem, vända
stjärnorna sina anleten från henne.
Årstidernas gång, växtlighetens skiften, all jordisk
ordning är beroende af det lagbundna i himlakropparnes
rörelser. Af harm öfver släktets synder afvika stjärnorna
från sina utstakade vägar, och deras banor förvirras.
Den första verkan häraf är en svår missväxt.
Himmelens regn vägras jorden, och skördarne förtorka. Ett
häpnadsvärdt tecken visar sig i växternas rike; rötterna
varda som grenar, grenarne som rötter.
På himlahvalfvet börja järtecknen med en förändring
i solens utseende. Dagens stjärnas strålande glans tynar
till ett gulblekt sken, som ingifver människorna förfäran.
De af medeltiden kända fem planeterna omtalas därefter
i samma ordning, som deras banor intaga i världsrymden:
först Mercurius, som ansågs kretsa närmast den i alltets
medelpunkt ställda jorden, därefter Venus, Mars, Jupiter
och Saturnus.
Mercurius, »Arkadiens Stilbon», byter om sköld.
om skölden återfinnes hos Ovidius och Marcianus
Capella, hvilka tala om solen som sköldbärare. Mercurius"
binamn Stilbon är ett grekiskt ord och betyder gnistraren.
Men från grekiska källor har Galfrid visserligen icke hämtat
namnet. Cicero införde det i den latinska litteraturen, där man
återfinner det hos Hyginus, Firmicus Maternus, Ausonius, den
klosterskolorna läste Marcianus Capella, samt hos medeltida
författare, äldre och yngre än Galfrid.
Sköldförändringen tyder på en skiftning i planetens färg
och sinnesförfattning. I aspekt till de välgörande
planeterna är Mercurius mild och god. Behärskad af Mars,
förvandlas hans natur: han vredgas och rasar. Hos
Galfrid, som hos Lucanus, är det i främsta rummet Mars
och jämte honom den andra olycksstjärnan, Saturnus,
som nu behärska himmelen.
Mars är iklädd icke den strålande hjälmen, cassis
(Ov. Fasti III, 2), utan den mörka och mörkerutbredande
galea. Den förskräcklige hjälmbäraren ropar till Venus.
Huru hans stämma ljuder kan anas, då man vet, att
»under Mars lyda de råa, skarpa, hotande, hastiga och
vreda rösterna» (Occult. Phil. II, 26). Och hvad hans
uppsåt är, kan icke missförstås, när man känner, att då
han innehar en öfvermäktig ställning på himmelen, då
»tyder det på orättrådighet, skändlighet, mord och
fördärf» (en arabisk Codex Parisiensis från 10:de
århundradet).
Det finns bland fixstjärnbilderna särskildt en,
hvilken enligt astrologien har samma skaplynne som planeten
Mars och uppträder som hans bundsförvant. Vi
nutidsmänniskor hafva, när vi se Orions härliga stjärnbild,
svårt att fatta, att det kan vara han. Likväl är det så.
Människorna, som lefde under de astrologiska
århundradenas välde, sågo honom med andra ögon än vi.
Isidorus (De rerum nat. 26) säger, att hans ljus är
fasansfullt för jordens folk att skåda. Själfva den ställning den
väpnade giganten intager bland himmelsglobens skepnader
har något fantasislående och hotfullt.
I förmörkelsen, som börjat med solljusets aftynande
och sprider sig till natthimmelens stjärnor, blottar nu, till
människornas skräck, den järnskimrande Orion sitt svärd.
Jupiter och Venus, som annars afvärja eller minska de
faror, hvarmed Mars, Saturnus och Orion plägar hota
jordens bebyggare, öfvergifva sina fastställda banor och visa
därmed, äfven de, sin harm öfver mänsklighetens synder.
De lämna å sido det kall, som annars är deras, att värna
och hjälpa de dödlige.
Saturnus skiner med vredeblek, blylik färg på fästet.
När han som nu intager en farlig ställning på himmelen,
då tyder det på elände, ofruktbarhet, farsoter.
Codex Paris., öfversatt af Dieterici. Macrobius I, 19.
Det tyder äfven på öfversvämningar, ty Saturnus är en vattnig
stjärna,
och såsom elden är det martiska elementet, så
är vattnet det saturniska.
Skola dessa hotelser gå i fullbordan? Galfrid för
oss nu tillbaka till jorden. På torkan, som länge härjat,
följa störtregn. Det är Saturnus" blekhet, som nedgjuter
sig i dessa skurar. Och bland folken utbreder sig en
förödande pest. Med krökt skära mejar Saturnus
människoängderna.
Man kan häraf draga den slutsats, att Saturnus
befinner sig i tillbakaskridande rörelse. Ty likasom Mars
är han fördärfligast i sitt retrograda lopp. Skäran, som
han bär i handen, har, sade därför medeltidens
astrologer, eggen alltid bakåtvänd.
till Virgilius" Georg. I, 336.
Förmörkelsen och förvirringen, som hitintills ägde
rum bland vandringsstjärnorna, utbreda sig nu äfven
genom det bälte af fixstjärnetecken, som djurkretsen,
uppbäraren af himmelens fasta ordning, spänner kring fästet.
Det är i djurkretsen solen, månen och planeterna hafva
sina banor. Hvart och ett af de tolf tecknen är ett hus
för någon af dem.
afhandlad. Hvarje vandringsstjärna kallas
husherre i det tecken, där hon är som hemma, och gäst i
de tecken, där ej hon själf är husherre. Regelbundet
pläga gästerna komma och gå. Men så icke nu, och
»två gånger sex till talet begråta stjärnbildhusen, att
deras gäster på sådant sätt genomlöpa dem». Hos ett
af tecknen, kräftan, paras sorgen med harm och tårarne
med grällystnad. Hon öppnar en tvist med solen. Vi
skola sedermera se,
i Nordisk Tidskrift. att det är på astrologiska grunder
Galfrid tillskrifver särskildt kräftan detta mindre älskvärda
beteende mot dagens stjärna. Ett annat af tecknen,
skorpionen, visar på grund af sitt lynne och sin förbindelse
med Mars, hvars hus han är, mer af raseri än af sorg.
Han utslungar blixtar i det tilltagande mörkret.
De störtregn Saturnus omedelbart själf kan
förorsaka äro honom icke nog. Vår redogörelse för
astrologiens läror kommer att visa,
uppsats i Nordisk Tidskrift. att Saturnus är förste
förbundsherren öfver det tremaktförbund i djurkretsen, som
har tvillingarnes tecken till ledare och i öfrigt utgöres af
vattumannen och vågen.
medföljande tabellen, där förbundsherrarnes namn äro inskrifna
i hvarje tecken, och de olika djurkretsförbunden utmärkta med
olika färger. Det torde då vara på hans
tillskyndelse, som tvillingarne »lämna sina sedvanda
famntag och ropa vattumannen till källorna» --
himmelens outtömliga källor, i hvilken han nu sänker sin
urna för att ösa deucaleonska strömmar öfver jorden.
Med dessa strömmar förena sig plejadernas tårar. Vågen,
det ena af dagjämningstecknen, intager en sned ställning.
Det rätta förhållandet mellan dag och natt är upphäfdt.
Månens vagn stormar med rasande fart igenom
djurkretsen. Jungfrun, sommarens sista tecken, bestiger ryggen
af skytten, som är höstens sista, och »jungfrublomstren»,
som hon bär i handen, bland dem den sköna
stjärneblomman Spica, försvinna med henne i nattens dunkel.
Hafvet, uppsvälldt af störtfloderna, häfver plötsligt
sina vågor. Och det märkligaste af alla järtecken skall
nu visa sig. Ur grafvarne skall stoftet af bortgångna
släkten utgå med förnyadt lif, och detta under stormar
så våldsamma, att de åstadkomma dån bland stjärnorna.
Medan sibyllisten skildrar en kortvarig och vildsint
fejd mellan stjärnorna, hvilken ändar med att de
nedfalla och antända jorden, målar oss Galfrid således ett
längre tidsskede af järtecken och olyckor; först en tid
af torka, som fördärfvar skördarne och åstadkommer
förvånande företeelser inom växtvärlden; därefter
störtregn, pest, öfversvämningar och orkaner. Om stjärnornas
nedfallande och en därpå följande världsbrand förmäler
han icke ett ord. Genom hela Merlinprofetian, som i
allegorier förutsäger Britanniens öden under flera
århundraden, drager sig en rad af järtecken, delvis så
vidunderliga, att när man kommer till profetians afslutning,
den här afhandlade stjärneskildringen, man känner sig
föga böjd att förvånas öfver de händelser, som där
meddelas, eller att tro dem innebära världens ändalykt.
Därtill kommer, att Galfrid själf synes antyda motsatsen.
»Så snart skola stjärnorna icke återvända till sina kall»;
men kanske skola de efter en längre tid göra det.
Vågens, höstdagjämningstecknets, sneda ställning skall
genom väduren, vårdagjämningens, bringas till rätta igen.
Hvad Galfrid än i detta afseende menat, är skäligen
likgiltigt för vårt ämne. Hans skildring och sibyllistens
äro dock i alla väsentliga drag så olika som tvenne
episoder, behandlande oordningar på himlahvalfven, kunna
vara. I sibyllistens verser är det icke möjligt att
upptäcka ett spår af astrologisk kunskap, medan däremot
Merlinprofetian visar förtrolig bekantskap med astrologiens
läror och var särdeles ägnad att ingifva den aktning för
trollkarlen Merlins stjärnevisdom, af hvilken han under
de följande århundradena kom allt rikligare i åtnjutande.
Sibyllistens astronomiska vetande torde icke hafva sträckt
sig långt utöfver kännedomen om de namn han använder.
Bland hans kämpande stjärnbilder är man ur stånd att
urskilja de läger, i hvilka astrologien delar dem. Än är
det sins emellan vänliga och samma förbund tillhöriga
tecken, som sammandrabba i tvekamp, än är det andra.
Planeterna, som hos Galfrid och Lucanus intaga det
framstående rum, hvilket astrologien tillerkänner dem och
deras aspekter, äro af sibyllisten nästan alldeles eller
kanske helt och hållet förgätna. Ty ganska ovisst är,
om han med morgonstjärnan, som han omtalar, menat
planeten Venus, eller om han icke med många af sin
samtid, hvilka stodo på samma låga bildningsgrad som
han själf, var okunnig om dessa stjärnors identitet. Den
roll han tilldelat sin morgonstjärna, där hon strider
stående på lejonets rygg, är i hvarje fall icke den roll
som astrologien skulle tilldelat Venus. Snarare kunde man
tro, att han afsett Saturnus med ordet lysaren (faeinos),
ty detta var hos grekerna ett binamn till denne planet.
Ett uttryck, sådant som sibyllistens
är i astrologiskt afseende rent nonsens. Ett uttryck sådant
som Merlins: »tvillingarne skola lämna sina sedvanda
famntag och ropa urnan till källorna» kunde däremot
göras till utgångspunkt för en afhandling i astrologi.
Såsom vår astrologiska tabell
visar, höra tvillingarne till de så kallade gemensamma
tecknen
den fjärde lodräta raden. (signa
communia), hvilka bära detta namn, emedan de
förmedla öfvergången från den ena årstiden till den andra.
Tvillingarne ombesörja vårens förbindelse med sommaren.
De figurerade stjärnkartorna och vår tabell framställa
dem med armarne slagna om hvarandra, men skådande
åt olika håll, och astrologerna sade, att den ene blickar
på den försvinnande våren, medan den andre ser den
kommande sommaren till mötes. Redan Manilius sjöng
härom (II, 163 f., 182 ff.):
Galfrids ord om tvillingarnes sedvanda famntag
(complexus solitos) bevisar, att, när han nedskref dem,
han hade stjärnkartan eller den astrologiska tabellen i
minnet. Ingenting torde väl då ligga närmare till hands,
om man vill inlåta sig på en tolkning af hans allegoriska
framställning, än att han med upplösningen af deras
famntag menar, att deras förmedlande verksamhet
mellan den bortgående våren och den annalkande sommaren
blifvit inställd; att, med andra ord, förhållandet mellan
dessa årstider råkar i samma oordning, som sedermera
förhållandet mellan sommar och höst, då jungfrun,
medlarinnan mellan dessa årstider, försvinner på ryggen af
skytten, medlaren mellan höst och vinter. Hvarför det är
tvillingarne, som ropa vattumannen till att ösa ur
himmelens källor, och hvarför vattumannen lyder dem, har
redan ofvanför påpekats och skall längre ned
Nordisk Tidskrift. ytterligare
förklaras, då astrologiens besynnerliga lära om syn- och
hörselförbindelser mellan de olika djurkretstecknen
framställes. Här må endast tilläggas, att enligt denna lära
är tvillingarnes tecken det enda, som kan ropa till
vattumannen, och vattumannen den ende, som kan höra
tvillingarne, hvarför också Manilius (II, 511) sjunger, att
»den nakne vattumannen riktar sitt öra åt
tvillingarne»:
likasom tvillingarne å sin sida hafva öra endast för
»ynglingen, som ur sin urna gjuter eviga böljor åt fiskarne»
(Man. II, 491 f.).
Vill man nödvändigt söka källor och paralleller till
Galfrids ifrågavarande ord, har man således sådana af
påtaglig och slående beskaffenhet i den astrologiska
litteratur, som var gängse i västerlandet, stod på dess
klosterbokhyllor och af Galfrids samtid med ifver studerades.
Medan sibyllistens stjärneskildring kan kännetecknas
som ett enda fortgående ilsket slagsmål och mördande
mellan stjärnebilderna, yttrar Galfrid icke ett enda ord
om något handgänge emellan dem. Då han låter deras
banor förvirras, huru nära låg icke då den föreställning,
att de under sitt oordnade kringlöpande hade
sammanstött och råkat i öppen strid, helst när man betänker,
att det mellan planeterna och tecknen råder, allt ifrån
tidernas morgon, ej endast vänskap utan äfven fiendskap
och stämplingar? Icke förty har han ej begagnat sig af
denna föreställning, för att däraf skapa ett inbördeskrig
på himmelen. Den karaktär, hvarmed stjärnorna
uppträda i Merlinprofetian, är den af sorg, smärta, harm och
vrede öfver människornas synder. För dessa synders
skull, men ej för att sins emellan slåss, förvirra de sina
banor. För deras skull gråta, förmörkas och försvinna
de människovänligt sinnade bland himmelens ljus; för
deras skull framträda de skadliga stjärnorna hotfullt och
förskräckande. Hos Galfrid som hos Lucanus utslungar
skorpionen flammor, blottar Orion svärdet, ej för att
sticka eller hugga bland stjärnorna -- därom förmäler
ingendera af författarne något -- utan för att skrämma
det brottsliga släktet med ödesdigra förebud. De af
Galfrid omtalade vredesutbrotten återfinnas alla hos Lucanus,
som icke afsett att med dem skildra vare sig ett
mördande bland stjärnorna eller värdstillintetgörelsen. Hos
båda hotar Mars, byter Mercurius om hållning, bådar
Saturnus stormregn och pest, flammar skorpionens svans
och skiner Orion med ökad glans. Hos Lucanus är det
månen, hos Galfrid månens hus, som tvistar med solen.
*
Stjärneridten.
Det påpekades ofvanför, att likheten, som professor
Bugge förklarat vara afgörande för sin åsikt, att Galfrid
känt sibyllisten, är denna: sibyllisten låter morgonstjärnan
stiga på lejonets rygg; Galfrid låter jungfrun stiga på
skyttens. Och han anmärkte, såsom redan är nämndt:
»denna så egendomliga föreställning, att den ena
stjärnbilden stiger på den andras rygg, kan icke finnas i två
dikter, som ej stå i någon historisk förbindelse med
hvarandra». Den historiska förbindelse han här påyrkar är,
att Galfrid genom byzantinsk mellanhand lärt känna denna
enskildhet hos sibyllisten och härmat henne.
Sannolikt hafva alla våra läsare mer än en gång
betraktat en figurerad stjärnkarta eller himmelsglob.
Människo- och djurskepnader te sig där i mycket olika
ställningar, och icke sällan så, att den ena stjärnbilden står
öfver den andras rygg. Är betraktaren aldrig så litet
hemma i den grekisk-romerska mytologien, plägar väl
åsynen af de brokiga skepnaderna frammana minnen af
mången ridfärd, besjungen af skalderna. Den första bilden
i djurkretsen, väduren med den gyllne ullen, är ju
densamme, från hvars rygg Helle föll i hafvet. Den andra
figuren, oxen, påminner också om en ridfärd, firad i äldre
och nyare tider af sången och penseln. Det är ju samme
oxe, som lånade Jupiter sin skepnad och bar prinsessan
Europa öfver vågorna. Manilius (II, 489 ff.) förtäljer
oss, att oxen ännu har detta äfventyr i kärt minne och
sedan dess fått för det täcka könet ett visst tycke, som
yppar sig i hans böjelse för stjärnbilden jungfrun, den
enda dam, på hvilken zodiakens sällskapskrets har att
bjuda. Gå vi till det sista tecknet i djurkretsen, fiskarne,
så hafva de en gång burit Venus-Dione och Cupido så
varligt genom hafvet, att Ovidius ansett dem för deras
möda värda en af hans vackra sånger (Fasti II, 459 ff.).
Föreställningen om en kvinna, stående på ryggen af en
stjärnbild, erbjuder sig ju här af sig själf. Gå vi till
konstellationerna utanför zodiaken, finna vi bland andra
den välbekante mångbesjungne vingade hästen, och huru
är det möjligt att se honom, utan att tänka på den mängd
af lycklige ocb olycklige skalder, som i helig yra bestigit
hans rygg, några för att göra färder af berusande sällhet
genom fantasiens eter, andra för att hufvudstupa
afkastas? På Pegasus red Bellerofon, när han dödade
Chimera, enligt hvad Horatius meddelat oss, och Manilius
låter oss ana den öfverjordiska fröjd ryttaren kände,
medan »han flög genom stjärnbilderna, tumlande sin häst
genom himmelens ängder, där springarens hofvar icke
efterlämnade ett spår». Äfven Perseus har ridit Pegasus.
Manilius har vidlyftigt skildrat, huru han kom och
befriade Andromeda. Såväl ryttaren och hästen som den
befriade skönheten glänsa som stjärnbilder på fästet.
Dock tilldrogo sig alla dessa ridfärder, Helles på
väduren, Europas på oxen, Venus och Cupidos på fiskarne,
Bellerofons och Perseus" på Pegasus, innan vederbörande
ännu fått utmärkelsen att skina på fästet. Men skalderna
skildra äfven stjärneridter och stjärnbildbestigningar, som
inträffat efteråt och städse äga rum. Ovidius (Fasti II)
låter den stjärnströdde delfinen ännu och ständigt bära
på sin rygg lyrans stjärnbild tillika med hennes lesbiske
herre, den senare i osynlig måtto, lyran själf i synlig.
Öfversättarne af Aratus" ofvan omtalade dikt låta sina
romerske läsare veta, att lejonet, som skakar dallrande
lågor ur sin man, fasthålles under store björnens fötter,
samt att ormkarlen » sätter sina fotsulor tungt på
skorpionen och med fötterna trycker på hans ögon och bröst».
Manilius förtäljer, att stjärnbilden kusken sätter sina
fötter på den knäböjde oxen.
Föreställningen, att en stjärnbild stiger på en annan
eller rider på en annan, är således långt ifrån att vara
någonting för sibyllinen V så egendomligt och för den
till medeltiden komna latinska litteraturen så främmande,
att man, för att förklara den föreställningens uppdykande
hos Galfrid, måste tillgripa den betänkliga utvägen att
särskildt för ändamålet införskrifva henne från Byzans
till Britannien. Det är i själfva verket att gå öfver ån
att hämta vatten. Det är att onödigtvis jäfva
sibyllinforskningens grundligt öfvervägda och varsamt fällda dom.
Antagligen var den föreställningen under medeltiden mer
gångbar i västerlandet än i den grekiske östern; ja
västerns astrologer och idkare af magiska konster utvecklade
henne vidare och, så att säga, ekonomiskt-systematiskt
därhän, att fixstjärnbilderna ålades att förse
vandringsstjärnorna med både springare och dragare.
En af de magiska bilder, som man gjorde af månen
föreställde henne,
ständig motsägelse till astrologiens uppfattning af solens
och månens natur, nödgas vi hädanefter i denna afhandling
tala om solen som om ett manligt väsen och om månen som om
ett kvinnligt. Vårt svenska tungomål är artigt nog att göra
motsatsen. i Dianas skepnad, med en pil i ena
handen och bågen eller en spegel i den andra, rida på
oxen eller kräftan. Orsaken, hvarför man valde dessa
djurkretstecken att bära henne, var den, att oxens tecken
är månens upphöjelse (exaltatio) och kräftans tecken är
hennes hus (domus) -- uttryck, som nedanför skola få
sin tillräckliga förklaring. När man för omväxlings skull
och efter antika förebilder lät månen åka, pryddes af
samma orsak hjulen på hennes char med samma
stjärnbilder.
Planeten Mars afbildades, med svärd i hand, ridande
på lejonet. Lät man honom åka, smyckades hjulen å
hans vagn med bilderna af väduren och skorpionen, som
äro hans båda hus i djurkretsen.
Planeten Jupiter föreställdes rida på endera af
konstellationerna örnen och draken. Lät man honom åka,
spändes örnen för hans vagn, och hjulen å denne
sirades med bilderna af skytten och fiskarne, som äro
Jupiters hus.
Innan vi lämna detta ämne, anmodas läsaren att
kasta en blick på den till utseendet underliga tabell, som
åtföljer vår afhandling.
Tidskrift. Det är astrologiens grundtabell,
nyckeln, som i den lärda klosterskolans högsta
quadriviala klass sattes de lärjungar i hand, som ville intränga
i stjärnkunskapens hemligheter. Han är vördnadsvärd,
om ej för annat, så för sin ålder. Hans anor gå långt
tillbaka i häfderna; men då vi här med flit undvika allt,
som ligger utanför det västra Europas synkrets under
medeltiden, vilja vi icke följa dem längre tillbaka än till
Manilius, kejsar Augustus" landsman och samtida, som
(Astronom. II) angifver grunderna för hans uppställning.
Vi se här djurkretsens tecken ordnade tre och tre i fyra
afdelningar enligt regeln:
och så, att hvarje vågrät rad innehåller en särskild
årstids tecken: den öfversta vårens, den andra
sommarens, den tredje höstens, den fjärde vinterns. Den första
lodräta raden kommer därmed att förete årstidernas
anförare: väduren, kräftan, vågen och stenbocken som
leda vårens, sommarens, höstens och vinterns gång
genom tiderna och tillsammans kallas de rörliga tecknen
(signa mobilia). Den mellersta lodräta raden består af
de fasta tecknen (signa firma), som hafva sitt namn af
fasthet därifrån, att de utgöra midten och med
bestämdhet känneteckna årstidernas skaplynnen. Den tredje
lodräta raden omfattar de gemensamma tecknen (signa
communia), kallade så, emedan de förmedla en
bortgående årstid med en annalkande.
Att Galfrid från mångfaldiga närbelägna håll kan
hafva hört och i mångfaldiga, på klosterbokhyllorna
befintliga latinska böcker kan hafva läst om stjärneridter,
är redan visadt. När han, med dessa föredömen för
sina ögon, anordnar en stjärneridt för egen räkning, till
prydnad åt sin Merlinprofetia, ville vi gärna tilltro hans
uppfinningsförmåga så pass mycken originalitet, att han
utan särskild påstötning kunde utsett jungfrun till att rida
på skytten, helst denne icke är en vanlig skytt, som det
blefve något burleskt att rida på, utan en centaur med
en kraftig hästrygg, den lämpligaste och för en ridfärd
mest inbjudande af alla ryggar i djurkretsen. Icke dess
mindre kunna vi visa, att en påstötning äfven här ägt
rum. På vår tabell
äro pa tabellen fördelade i fyra rader:
ser läsaren jungfrun, sommarens
tredje tecken, sitta omedelbart öfver skytten, som är
höstens tredje. Vill hon rida, behöfver hon endast sänka
sig litet för att uppfylla Galfrids förutsägelse: Ascendet
virgo dorsum sagittarii. Hon behöfver icke frukta, att
skytten skall bära henne ogärna. Manilius hade redan
längesedan låtit medeltiden veta, att skytten är oxens
medtäflare om jungfruns ynnest. På grunder, som
astrologerna funno giltiga, försäkrar vår poet, att skytten är
Astrologiens grundtabell.
djupt betagen i Erigone,
benämningen hos de romerske skalderna på jungfruns
stjärnbild. att bland alla stjärnbilder är
hon den enda som han älskar.
Det är således en kär börda, hvarmed höstens
centaur till människornas häpnad galopperar bort, då
jungfrun skall försvinna frän fästet. Och när Galfrid utser
åt henne springare, så är det säkerligen mer än en slump,
att han gör det i bästa öfverensstämmelse med den
astrologiska skoltabell, som var gångbar bland de latinlärde
i hans århundrade, och i bästa öfverensstämmelse med
Manilius som var en hemulsman på stjärnkunskapens
område långt in i medeltiden, innan hans arbete
fördunklades af arabiska, till latinet öfversatta astronomiska och
astrologiska verk.
Emellertid åtnöjer sig vår astrologiska tabell icke
med äran att hafva tjänstgjort blott vid detta tillfälle som
en ingifvelsens källa åt Galfrid och hans trollkarl
Ambrosius Merlin. Genom hela sin profetia, som omfattar
sjunde boken af Galfrids historia, väljer Merlin med
förkärlek stjärnbilder för att med dem beteckna furstar,
anförare, folk och länder. Väduren, lejonet, skorpionen,
vågen, kusken, draken, ormen, örnen, bägaren m. fl. hafva
roller att utföra i hans allegoriska skildring af Britanniens
framtida öden. Vid ett tillfälle (§ 129) förkunnar Merlin,
att oxen skall genomtrampa lejonet (leonem percutiet
taurus), samt att den som i skördeanden bär skäran
skall ställa sig in under lejonet (supponetur leoni in
messe falcifer). Tabellen
Tidskrift. visar oss oxen stående öfver
lejonet, samt skorpionen, skördeandens och höstens fasta
tecken, ställd under detsamma. Bärare af skäran kallas
skorpionen för sin böjda gaddbeväpnade svans. Skäran
bär han ännu i den figur, hvarmed nutidens astronomiska
verk beteckna honom.
Vår tabell åtnöjer sig icke ens med dessa anspråk.
Han vill göra oss troligt, att Galfrid begagnat honom i
en alldeles speciell punkt, lånat af honom en åskådligt
målande enskildhet, som har sitt intresse för
stjärnbildfigurernas historia. Då nämligen Galfrid låter Merlin
förutsäga, att oxen skall genomtrampa lejonet, så tillägges,
att han skall göra det med sin högra fot (leonem dextro
pede percutiet taurus). Tabellen
Tidskrift. visar oss att om oxen
skall utföra denna bragd, måste det ske med högra foten,
ty den vänstra har en liggande, inåt böjd ställning.
Detta noggranna sammanträffande kräfver några
upplysningar om vår tabellfigurs ålder och anor. I likhet
med sina kamrater inom djurkretsen är han troget
aftecknad ur en paleotyp, tryckt år 1492 af Erhard Ratdolt
i Venedig, sedermera i Augsburg. Paleotypen är tryckt
efter ett astrologiskt manuskript, författadt af den på sin
tid ryktbare Guido Bonatti, född omkring år 1230,
professor vid universitetet i Paris, slutligen fransiskanmunk.
Vi hafva jämfört paleotypens tabellfigurer med andra,
som förekomma i gamla astrologiska verk, och funnit
dem utförda efter samma mönster. Att detta mönster
upptogs under medeltiden af släkte efter släkte är icke
förvånande, enär, såsom längre fram skall visas,
djurkretsfigurernas häfdvunna gestaltning har största betydelse
för själfva de astrologiska dogmerna. Snarare är det då
förvånande, att man hos några af dessa tabellfigurer
märker små afvikelser från häfden, ehuru det kräfts mer
än ett årtusen för att frambringa dem. Men hvad
särskildt oxens skepnad vidkommer, är det fullkomligt visst,
att han under hela medeltiden och hela den sen-antika
tiden haft det utseende, som paleotypen och vår tabell
visa. Sådan vi se honom har redan Manilius skildrat
honom, därvid icke förgätande att anmärka, att oxen är
halt och har sin ena fot inåt krökt:
Tabellen afbildar honom med endast half kropp.
Bakdelen saknas och ersättes af ett ornament. Äfven
detta är urgammalt bruk. På grund af denna brist
räknade astrologerna redan i den antika tiden oxen till de
stympade tecknen (signa mutilata).
Det återstår att omtala tre af prof. Bugge uppdragna
paralleller mellan sibyllisten och Galfrid, särskildt därför
att det synes oss känneteckna det undersökningssätt, som
han under den senaste tiden användt och hvilket -- vi
befara det högeligen -- måste leda honom i andra
riktningar än i den, där säkra resultat löna den flitige
forskarens möda.
En af dessa paralleller vilja vi endast framhålla,
men icke granska. Prof. Bugge vill gärna, att
Merlinprofetian skulle, likasom sibyllistens, sluta med
världsförstöringen, och därför tolkar han, dock med uttalad
tveksamhet, orden pulvis veterum renovabitur (fäders
stoft skall få nytt lif) så, som om de betydde, att allt
skulle åter vara kaos; orden venti sonitum inter sidera
conficient (vindarne skola åstadkomma dån bland
stjärnorna) tyder han, som om där stode venti inter sonitum
sidera conficient, vindarne skola under dån tillintetgöra
stjärnorna.
Prof. Bugge påpekar, att de stjärnor och
himmelstecken, som sibyllisten och Galfrid omtala, äro till stor
del desamma. Vi vilja icke lägga i motsatta vågskålen
den omständighet, att Lucanus sjunger om alla de
stjärnor och stjärnbilder Galfrid nämner. Å ömse sidor
beginges annars en förseelse mot metodiken, hvilken kan
uppvisas i form af ett räkneexempel.
Sibyllistens skildring håller sig nästan uteslutande
inom djurkretsen. Af stjärnbilder därutanför nämner han
endast draken och hunden, hvilka båda saknas hos
Galfrid, samt Orion, som är gemensam för sibyllisten, Galfrid
och Lucanus. Räkneexemplet är nu detta:
Djurkretsens tecken äro tolf. Af dem omtalar
sibyllisten elfan. Aterstår således ett, skyttens, som han
förbigått. Århundraden därefter uppträder Galfrid och
omtalar åtta, bland hvilka det af sibyllisten förbigångna
skyttens tecken. Afdrages detta, återstår hos Galfrid sju.
Antingen han känt sibyllisten eller icke, bjuder då en ren
numerisk nödvändighet, att dessa sju skola vara
gemensamma för båda författarne. En likhet, som hvilar på
numerisk nödvändighet och är oberoende af den ene
författarens bekantskap med den andre, är således
framdragen som bevis för den förmenta förbindelsen.
Har man att på aritmetiska grunder vägra detta
skäl bevisningskraft, måste man ur kultur- och
litteratur-historiska samt estetiska synpunkter inlägga jäf mot
bevisningskraften i följande parallell: »himlakropparne
uppträda i bägge spådomarne som personer, djur eller ting,
allt efter som deras namn föranleda den ena eller den
andra af dessa föreställningar.» Den påpekade likheten
finnes; men är hon i ringaste mån ägnad att lämna ett
bidrag till bevisningen, att Galfrids skildring skulle bero
af sibyllistens? Är det icke tvärt om så att om
himlakropparne och stjärnbilderna uppträdde i Merlinprofetian
utan konkret, individuellt eller personligt skaplynne, skulle
detta vara i högsta måtto öfverraskande? Det vore
öfverraskande ej blott med afseende å poetikens kraf -- då
ju Merlin profeterar i en poetiserande stil, såsom äfven
prof. Bugge påpekar -- utan ock med afseende på
massan af den antik-latinska och medeltidslatinska
litteratur, som förelåg vår britt, samt på hela den
världsåskådning, hvars son han var.
En epikureisk-materialistisk tänkare och skald, som
Lueretius, skulle visserligen varit i stånd att i en
lärodikt, men svårligen i en annan, behandla stjärnebilderna
som optiska konglomerat af eldar, brinnande i etern, och
deras namn som tecken för abstraktioner. Frånse vi ett
dylikt exempel, som för öfrigt icke har någon tillämpning
här, så kan man säga, att hvilken världsuppfattning den
romerska kejsartidens finbildade skalder än hyste, huru
skeptiska de i sin själs innersta må hafva varit mot alla
nedärfda föreställningar, så afvisade de likväl icke gärna
poesiens kraf på det konkreta, åskådligt bestämda och
lefvande, och undandrogo de sig icke gärna det hos dem
och deras läsare ännu fortlefvande mytiska medvetandet,
hvilket älskar att behandla namn och abstraktioner som
väsen och ting. Vi hafva förut i korthet skildrat
Faetons färd i Ovidius" dikt. Uppträda icke himlakropparne
och stjärnbilderna där »som personer, djur eller ting, allt
eftersom deras namn föranleda den ena eller den andra
af dessa föreställningar?» Är icke förhållandet detsamma
i den hos Cicero öfversatta aratiska dikten eller i
Manilius", Virgilius" och Claudianus" dikter? Och om Galfrid
icke läst någon af desse skalder, -- finnes då bland de
talrika stjärneskildringarna hos Lucanus, som han läst,
en enda, som talar om sol och måne, om planeter,
djurkretstecken och fixstjärnbilder annorledes, än som om
de vore personer, djur eller ting, allt efter deras namns
beskaffenhet?
Hvad som här yttrats om den poetiska litteraturen,
som från romarne kom till medeltiden, gäller utan ett
enda undantag om hela den massa af
astronomisk-astrologiska skrifter, som alstrats mellan kejsar Augustus" dagar
och Galfrids samt under århundraden därefter. Alla tala
de om planeterna och stjärnbilderna som om lefvande
väsen, utrustade hvart och ett med sitt lynne och sina
egenskaper. Alla skildra dem som varelser i stånd att
älska och hata, att glädjas och förbittras -- detta tal
må nu vara att förstå i bokstaflig eller figurlig mening.
Än mer: alla troende astrologer voro öfvertygade, att
själfva namnen på stjärnbilderna voro af Gud
uppenbarade för urtidens människor, att dessa namn antydde,
huru Gud i sin skapande åskådning af deras idéer hade
danat dem, att dessa namn således verkligen motsvarade
stjärnbildernas gestalter, likasom gestalterna
symboliserade deras egenskaper och inflytelser.
Att stjärnefästets vädur hade vädursskepnad, att
tvillingarne voro tvenne himmelska varelser med mänsklig
form o. s. v., betviflades icke af desse troende.
tolfhundratalets store astrolog Guido Bonatti förtäljer (Tract.
II, 3), för att bestyrka detta, att »den vise Ptolemæus»
en gång färdats så långt söder ut, att han kom under
dagjämningslinjen. Där såg han, att »stjärnorna voro så
ställda och ordnade, att om en linje drages från den ena
till den andra, får man just en sådan figur, som det
namn angifver, hvarmed stjärnbilden blifvit benämnd».
Men om så är, och om stjärnbilderna därtill äro
varelser med verkliga lemmar, sådana som dessa
ytterlinjer antyda, huru då förklara, att de förete endast
randteckningen af sin skepnad, men icke en fullständig, fyllig
lekamen? Hvarför finns där tomrum mellan konturerna?
Hvarför visa sig icke dessa väsen, som vore de målade
på fästet med alltigenom flammande lemmar eller som
vore de stöpta i stjärneljus? Denna fråga gjordes redan
i den antika tiden och besvarades af Manilius på ett
sätt, som synes hafva varit tillfredsställande. Han sjunger
(1, 465 ff.):
Kyrklige skriftställare intogo till astrologien en olika
ställning. Men äfven de, som i likhet med Augustinus
uppträdde som hennes motståndare, medan de bakom
henne fruktade en fatalistisk världsåskådning, nekade
därför icke alltid, att hon var en vetenskap, och därtill en
uppenbarad vetenskap, ehuru de misstänkte, att hon var
uppenbarad af lögnens fader. Än mindre föll det dem in
att förneka den allmänt utbredda och, såsom det syntes
dem, på bibelns utsagor grundade åsikten, att stjärnbilder
och planeter voro begåfvade med individualitet och lif.
Thomas af Aquino, den mest uppburne af kyrkans
tänkare, inrymde åsikten en plats i sitt skolastisk-filosofiska
system, sedan han gifvit den en form, som lämpade sig till
systemets fordringar. Han förklarade det för alldeles visst,
att stjärnorna icke genom fysiska, utan genom andliga
krafter röra sig i sina banor, samt för ett sannolikt och
förnuftenligt antagande, att detta sker genom
stjärneintelligenser, egendomliga, i stjärnorna som andliga principer
verkande änglaväsen. En annan framstående skolast, Petrus
Aureolus, ansåg det icke orätt att ägna desse stjärneandar
ärebetygelser af samma slag, som kyrkan tillstädjer åt
änglarnes öfriga korer. Ännu Cornelius Agrippa försvarar i sin
Occulta Philosophia med ifver läran om stjärnornas och
stjärnbildernas lif och åberopar till stöd för densamma,
jämte de bägge nämnde skolasterna, Salomos Predikare,
Hiob, Origenes, Eusebius af Cæsarea, Hieronymus,
Augustinus, Albertus Magnus, Johannes Scotus, Nicolaus
Cusanus, Vilhelmus Parisiensis, samt bredvid dessa kyrkans
ljus den gamle hedningen Plotinus. Thomas" system har
i våra dagar genom påfligt förord blifvit upphöjdt till
rättesnöre för det romersk-katolska tänkandet, och det är väl
möjligt, att läran om stjärneintelligenserna skall i
sammanhang härmed få nytt lif åtminstone inom de katolska
seminariernas väggar, där så många andra tankeväxter
tillhörande en utdöende flora, vårdas som drifhusplantor.
Ja, den ifrågavarande läran visar sig än i dag kunna
uthärda i fria luften; vi känna åtskilliga icke-katolske
skriftställare, och bland dem två universitetsprofessorer, som
hylla henne och offentligen trädt i skrankorna för henne.
Detta till belysning af den åberopade parallellens
beskaffenhet. Den aflägsne, obetydlige och förgätne
sibyllisten behöfde sannerligen icke hafva funnits till för att
Oalfrid skulle kunnat tala om stjärnbilderna som om
personer, djur och ting. Poesien har gjort det i alla tider
och gör det än.
Om Galfrid varit ett undantag från sin tid och
kunnat hysa den moderne naturforskarens uppfattning af
himmelens företeelser, så skulle likväl hans Merlin,
uppträdande inför Vortegirn med en allt igenom allegoriserande,
i bilder och troper sig rörande profetia, hafva ordat om
stjärnorna så som skett. Men det finns ingen bjudande
nödvändighet att göra den brittiske fabelkronikören, hvars
verk är ett troget uttryck af hans tids kritiklöshet och
undertro, till en man, som kunnat göra sig oberoende af
de läror, han förnummit på skolbänken, af den litteratur,
ur hvilken han hämtat sin bildning, af den omgifning,
hvari han lefde. De föreställningar prof. Bugge velat
bibringa honom från Byzans funnos i de latinska poeter,
som stodo på abbotens bokhylla, i de stjärnkunniges
skrifter, i teologernas sentenser, i högskolornas föredrag, i
luften, som han och hans samtid andades.
Med den granskning, författaren af denna afhandling
nu ägnat de skäl prof. Bugge gifvit för sin tro på en
förbindelse mellan sibyllisten och Galfrid, har han icke
främsta rummet åsyftat att åt Lucanus och astrologien
häfda den rätt, hvilken må tillkomma dem som källor för
Galfrids stjärneskildring. Han öfverlämnar åt läsaren att
själf afgöra, huru långt denna rätt är bevisad, och vill
för egen del fasthålla endast det, som måste betraktas
som oomtvistligt. Och detta är:
1) att Galfrid känt Lucanus och de i
medeltidsskolans quadrivialklass meddelade elementen af tidens
stjärnkunskap;
2) att antingen nu Lucanus och denna
stjärnkunskap varit Galfrids källor eller icke, de likväl erbjuda i
alla punkter paralleller till Merlin-profetian, samt att de
äro tillräckliga att in i de minsta enskildheter förklara
de hos Galfrid påträffade föreställningarna; medan
däremot sibyllistens skildring medgifver blott en enda
verkligen beaktansvärd parallell -- den som vidkommer
stjärneridten, till hvilken dock närbelägna och vida mer
öfverensstämmande källor låta uppvisa sig;
3) att sibyllinkunskapens historia på goda skäl
grundat sitt utslag, att de asiatisk-egyptiska sibyllinerna voro
för västerlandet under medeltiden otillgängliga, eller att i
hvarje fall icke ett enda säkert spår af någon bekantskap
med dem hitintills kunnat upptäckas;
4) att icke ens Lactantius och Augustinus meddelat
något om stjärnestriden i sibyllinen V; samt
5) att det under sådana omständigheter är ett fel
mot den vetenskapliga metodiken att fastställa en
förbindelse mellan sibyllisten och Galfrid samt att vid detta
antagande fästa en kedja af andra gissningar. Lucanus"
och astrologiens företrädesrätt framför sibyllistens är i
hvarje fall ådagalagd. Kan någon annan forskare bland
närbelägna västerländska källor finna en, som i
föreställningar och ordaval står Merlin-profetians stjärneskildring
än närmare, så tillkommer företrädesrätten henne.
Enär Galfrids historia är skrifven på 1100-talet och
Völuspa gissas vara en frukt af nordmännens beröring
med keltiska stammar på 900-talet, så kan naturligtvis
Völuspas författare icke hafva genom Galfrid mottagit den
förmenta inflytelse, han skulle rönt från Oracula Sibyllina.
Fördenskull gissar prof. Bugge, att desse kelter redan
före den tid, då Völuspa författades, hade från Byzans fått
några skriftliga anteckningar eller hört några rykten om
sibyllistens stjärnestrid, och gissningen stödjes därmed,
att då Galfrid visar sin förmenta bekantskap med denna
stridsmålning, varder det än mindre osannolikt, att en
sådan bekantskap förefunnits hos kelterna redan före
Völuspas tillkomst, då sibyllinerna voro mer kända af
Byzans" lärde än efteråt. Med denna gissning sammankopplas
vidare den, att Völuspaförfattaren eller hans sagesman
eller sagesmän anländt till Irland, låtit beröra sig af den
keltisk-iriska kulturen och därunder emottagit något intryck
af det intryck, som sibyllinen V genom intryck på
byzantinska mellanhänder utöfvat på ifrågavarande kelter.
Man finner häraf, att det inflytande af sibyllinerna på
Völuspa, som i d:r Bangs hypotes var ett omedelbart, ett
kolossalt och genomgripande, redan nu är ett åtminstone
tre gånger filtreradt och homöopatiskt reduceradt, som
det vid en analys af Völuspas kemiska beståndsdelar
torde fordras finare metoder än vetenskapen förfogar öfver
för att med säkerhet upptäcka och skilja från de andra.
Om den dikt, som är eddans första, fått sina
ingifvelser från lrland eller från Japan, som ock uppställt
anspråk på meddelaktighet i den nordiska mytologien, eller
från intetdera hållet, är för den, som skrifver detta,
fullkomligt likgiltigt, blott icke en varsam forskning genom
lösa gissningar, som framkalla omedvetet tendentiösa
tydningar af tillgängliga sakförhållanden, hämmas på sin
mödosamma vandring mot sanningens mål. Med hvad han
hitintills sagt har han ej heller velat värna den storartade
och ädla diktens nordiska eller germaniska
ursprunglighet till innehåll och form, utan endast uppvisa det
misslyckade i de anlopp, som med sibyllinerna till
utgångspunkt blifvit mot denna ursprunglighet gjorda. Kan ett
lyckligare anlopp, med skarpare vapen och från annan
utgångspunkt, göras, vill han vara bland de förste, som
erkänna det.
Vi kunna nu öfvergå till en öfverblick af
astrologiens läror, hvilken på samma gång kan tjäna som
kommentar till Galfrids stjärneskildring och sätta läsaren själf
i stånd att bedöma det afstånd, som i astrologiskt
afseende skiljer sibyllisten från Galfrid.
*
Astrologiska läror.
Stjärnehimmelen i första stunden af hans
tillvaro. Vandringsstjärnornas hus.
Astronomien är en uppenbarad vetenskap. Därom
voro Babylons mager och Egyptens präster enige, ehuru
de stredo om förstfödslorätten till uppenbarelsen.
Grekiske forskare sökte fåfängt slita tvisten dem emellan,
men lyckades bättre i att ordna, sammanjämka och
systematisera den stjärnevisdom, de emottagit från Babylon
genom Berosus och från Egypten genom skrifter, gående
under Manethos, Petosiris" och konung Nechepsos namn.
Blygsamt erkände de fleste hellener, att deras eget folk
var allt för ungt för att kunna täfla med de urgamla
rikena vid Eufrat och Nilen om äran att hafva stått vid
den mystiska stjärnkunskapens vagga, och de torde för
öfrigt hafva sett i anletsdragen af denna vetenskap, att
han omöjligen kunde vara af hellenisk börd.
gjordes visserligen att tillägna Orfeus, centauren Chirons dotter Hippo
och andra den grekiska sagoålderns personer förtjänsten af astrologiens
uppfinning, men de vunno föga tilltro. Det fanns
däremot intet i hans typ, som hindrade honom att vara
af judisk, och judarne uppträdde en vacker dag med
samma anspråk som babyloner och egypter. Josephus,
den bekante häfdatecknaren, försäkrar med stöd af äldre
författare, att Abraham, patriarken från Ur i Kaldéen,
var på sin tid en storhet bland Babylons stjärnkunnige,
och att det var han, som under sina besök i Egypten
lärde faraonlandets präster känna stjärnornas gång och
inflytelser. Abraham, så förkunnar en sägen vidare, hade
sin visdom från Noa och denne sin från Henok, som ju
uppfarit i himlarne och af änglarne undervisats om alla
deras under. Vi hafva ännu en bok, som tillskrifves
Henok och som redogör för hans färder i etern, men
den stjärnkunskap, som här finnes uppenbarad, är af en
så enfaldig och olärd art, att boken lika mycket
föraktades af de bildade, som hon ärades af de obildade. När
Roma kristnades, och astrologien med henne, var det
naturligtvis de judiska och gammaltestamentliga anspråken,
som erkändes vara de berättigade. För Julius Firmicus,
hvilken lefde i kejsar Constantius" tid, som för Guido
Bonatti, hvilken lefde på tolfhundratalet, är Abraham
astrologernas patriark lika väl som han är judarnes.
Villigt medgafs dock på samma gång, att babyloner, egypter
och greker förtjänade vördnad och tack för den omsorg,
hvarmed de förvaltat arfvet från honom, och man fick
till stånd om icke en astrologiens urhistoria, så dock
elementen till en sådan, hvari Hermes Trismegistus sitter i
pyramidernas skugga vid Abrahams knän, lyssnande till
hans föredrag och beskådande de cirklar och trianglar,
han med stafven ritar i sanden. Hermes, gammal vorden,
öfverlemnar sin visdom till Anubis och Esculapius, från
hvilka den öfvergår till Nechepso och Petosiris, till
Atlas, till centauren Chiron och till den lika förståndige
som snabbfotade och sköne Akilles. Petosiris fick gifva
sitt namn åt de astrologiska almanackor, som på skalden
Juvenalis" tid funnos i alla finare romerska hus, och
som de romerska damerna tillfrågade i mångfaldiga
lifvets förrättningar, i toalettens såväl som i hjärtats
ärenden. Petosiris torde harmats i sin graf däröfver, ty det
var hans uppsåt att taga sin visdoms hemligheter med
sig i griften. Lyckligtvis korsades denna plan.
Tack vare nu den omständighet, att astrologien är
en uppenbarad vetenskap, känner man med säkerhet,
huru himmelen tedde sig i den stund, då skaparens varde
smyckade honom med solen, månen och stjärnorna.
Visserligen var Adam då ännu icke skapad. Intet mänskligt
öga har sett stjärnehären i hans första, omedelbart af
Gud ordnade, de djupaste hemligheter symboliserande
uppställning; men änglarne sågo med beundrande häpnad
det härliga skådespelet, sonen såg det och hälsade redan
då den stjärna, som i tidens fullbordan skulle leda tre
österlandets astrologer till krubban i Betlehem. Hvad
under då, om vår Herre i sitt jordelif visade astrologien
aktning? Bonatti försäkrar oss, att Marias son var själf
astrolog och i enlighet med stjärnornas ställning valde
tiden för sin nedgång till Jerusalem.
Genom egypterna och grekerna som mellanhänder
kom något af Abrahams visdom äfven till romarne.
Medeltidens västerländske astrologer kunde fördenskull med
uppbyggelse läsa, hvad Julius Firmicus och Macrobius
III, 1, 2. Macrob. I, 21-27. Jämför Servius till Georg.
I, 33. hafva att meddela om stjärnorna i deras skapelsestund.
Hvad desse romare förtalt, bekräftades och fullständigades
sedan af arabiske stjärnkunnige. Figuren här nedom ger
en föreställning om djurkretsbildernas och planeternas
rum på himmelen i det ögonblick, de tändes öfver och
under paradisets synrand. Zenithpunkten står öfver
paradisets midt.
Det var två timmar före solens första uppgång. Vi
se, att hon, som skall vara dagens stora stjärna, ännu
dväljes 30 grader under synranden och befinner sig midt
i lejonets stjärnbild. Vid horisonten i öster blänker
nymånens fina skära; midt emot henne och just i sin
nedgång skiner Saturnus. Han får i födelsestunden kasta
blott en hastig glimt på det paradis, i och med hvars
stängning han kommer att lysa med ett olycksbådande
sken på en syndbefläckad jord. Ofvanom månen, som
står i kräftans till hälften uppgångna stjärnbild, glittra de
vackre tvillingarne, och än högre upp strålar i oxens
stjärnbild Aldebaran och skimra plejaderna. Högst uppe
på himmelen, i zenith, lyser väduren. Och därför att
skaparen i stjärnornas födelsestund gaf honom detta
behärskande rum, hafva de stjärnkunnige tillerkänt väduren
för alla tider det främsta rummet bland djurkretsens
tecken.
Månen höjer sig långsamt och bleknar allt mer. Ett
underbart, obeskrifligt skådespel ter sig i öster för
änglarnes blickar. Dagen gryr, skapelsens femte dag, men
den förste med morgonrodnadens guld och purpur, den
förste med en soluppgång! Blommorna skapades på tredje
dagen: deras knoppar stå färdiga att öppna sig; men
fåglarne äro ännu icke till, och intet jubel från vingade
jordeväsen kan hälsa detta strålande Guds barn, sfärernas
segerhjälte, då han första gången öfvergjuter Edens
parker med sin glans. Dock -- ett varde! -- och i det
ögonblick han skrider öfver synranden, lyfter sig den
första lärkan öfver ängen, prassla vingar i kronan af
lifvets träd, uppstämma trast och näktergal och oräknade
andra oskyldiga små skalder sina hymner, och det första
örnparet spänner från klyftan sina vingar för att ila
hjälten till möte.
Solen leder nu planeternas tåg upp på himmelen.
Två timmar efter solen upprinner Merkurius med
jungfruns stjärnor; därefter Venus med vågens, Mars med
skorpionens, Jupiter med skyttens och Saturnus med
stenbockens.
Allt var väl och betydelsefullt ordnadt. Hvarje
vandringsstjärna föddes i den djurkretsens stjärnbild, som var
bäst ägnad att skänka henne glädje af tillvaron, och de
tecken, som fingo födas med en planet i sitt sköte, hade
alla skäl att fröjdas åt skaparens val. Därför äro de
ock för alla tider förenade med vänskapens band,
vandringsstjärnan och tecknet, som var hennes födelsehem.
Månen älskar kräftan och älskas af henne. Solen känner
aldrig större glädje, än när han på sin årsgång genom
djurkretsen återkommer till sin barndomsvän lejonet.
Merkurius emottages af jungfrun som en kär broder.
Venus, alltid älskvärd, är det mest i sitt hem hos vågen.
Själfve Mars förändrar lynne och varder fridsam hos
skorpionen. Den högsinnade och välgörande Jupiter trifves
bäst hos skytten, med hvars båge han lekte i sin vagga,
och den annars så dystre Saturnus känner en fläkt af
lefnadsglädje, när stenbocken hälsar honom välkommen till
hans födelseort.
Det tecken, hvari en vandringsstjärna är född,
kallas af astrologerna hennes hus (domus). Lyckliga varda
de människor och lyckliga de är, i hvilkas födelsestund
många vandringsstjärnor äro under sitt eget tak.
De himmelske vandrarne äro endast sju, men
djurkretsens tecken tolf. Fem af de senare voro således vid
världsskapelsen beröfvade glädjen att äga en vandrare
hos sig. Det var dock icke skaparens uppsåt att i
zodiaken grunda en tillbakasatt klass vid sidan af en
gynnad. Alla borde hafva lika rätt, och han skipade därför
så, att de fem återstående tecknen skulle varda de fem
planeternas adoptivhem, utrustade med alldeles samma
rättigheter som de verkliga födelsehemmen.
En af de lagar, som skaparen stiftade, när han
frambragte rummets och tidens värld, är symmetriens. Denna
vardt bestämmande vid planeternas fördelning mellan
adoptivhemmen. Vi veta redan, att kräftan är månens
födelsehus och lejonet solens. Ställa vi nu dessa tecken
midten och gruppera de andra å ömse sidor, så finna
vi genast, hvarför adoptivhusen fått de planeter, som äro
dem tilldelade.
Merkurius har således två hus i djurkretsen;
födelsehemmet hos jungfrun och adoptivhemmet hos
tvillingarne. De fyra öfriga planeterna hafva det lika så.
tabellen, som för hvarje tecken angifver, hvilken vandrares hus det är.
Och detta är dem, såsom senare skall visas, till stor
vederkvickelse under deras vandringar. Tilläggas bör, att
ingen afundsjuka råder mellan de tecken, som äro samme
planets hus. Tvärt om: den kärlek de hysa till
planeten, sin husherre, knyter ett starkt vänskapsband emellan
dem inbördes.
Det kan då synas som en oförrätt mot solen och
månen, att de hafva endast hvar sitt hus i djurkretsen.
Men de hafva fått ett vederlag, som uppväger denna
förlust. I samtliga de sex tecken, som här ofvanför äro
uppställda på höger sida, har solen en så kallad
medietetsrätt, i kraft af hvilken dessa, från och med lejonet
till och med stenbocken, äro skyldiga att emottaga
honom med artighet, när han hos dem aflägger sitt årliga
besök. I kraft af en liknande medietetsrätt har månen
samma anspråk på tecknen, som stå till vänster, från
och med kräftan till och med vattumannen, när hon en
gång i månaden besöker dem. Medietetsvärdigheten är
dock icke så hög som husherrevärdigheten. De förhålla
sig som siffran 2 till 5. I kräftan har månen, i lejonet
solen både husherrevärdighet och medietetsrätt.
Den oförgängliga vänskap, som förenar
vandringsstjärnorna med deras födelse- och adoptivhus, bildar de
första och i vissa fall viktigaste grupperna af de
himmelska världsförbund (foedera mundi in astris),
medels hvilka Gud upprätthåller ordningen i alltet och länkar
världens och människornas öden. Men till regeln är det,
sorgligt att säga, icke vänskap, som råder mellan
stjärnbilderna i djurkretsen, utan tvärt om en öppen eller
dolsk fientlighet, som, för att hållas inom tillbörliga
gränser, kräfver ytterligare motvikter. En sådan består af
De fyra tremakt-förbunden i djurkretsen.
Dessa förbund, som på det astrologiska språket
kallas trigoner eller tripliciteter, äro stiftade på grund af
likheter i temperament och världsåskådning, samt utgöra
i sin helhet hvad man kunde kalla djurkretsens politiska
jämnviktssystem.
Huru skall man nu utransaka, hvilka dessa förbund
äro och af hvilka makter de bestå? Det sker med
tillhjälp af den liksidige triangeln, symbolen af den heliga
treenigheten, världsbyggmästarens vattenpass, figuren som
var inskrifven på Davids segerrika fanor och på Salomos
underbara ring, figuren som visar, under hvilka
vinkelförhållanden stjärnorna utstråla sina lyckligaste inflytelser.
Om du i djurkretsen inpassar en liksidig triangel med
väduren till utgångspunkt, skola basens vinklar peka på
lejonet och skytten.
Väduren, lejonet och skytten utgöra således det
första tremaktförbundet. Hos folkstammarne på jorden
är blodsbandet en mäktig förbundsstiftare; hos
djurkretsens tecken spelar temperamentet samma roll. Väduren,
som vet, att hans hufvud är väpnadt, och sällan
tillbakavisar en utmaning att nyttja det, är ett hetsigt, koleriskt
väsen; lejonet och den med bågen galopperande
centauren äro det äfven. Deras lynnen draga dem till
hvarandra, och det politiska intresset bidrager att
sammanhålla dem. I astrologien är deras förbund kändt under
namnet den koleriska trigonen eller, än oftare, under
namnet eldtrigonen (triplicitas ignea).
Namnet eldtrigonen kräfver en förklaring. Hela
världsväfven har motsvarighetslagens (korrespondensens)
trådar till ränning och inslag. Det finnes fyra
temperament och fyra element. Och då det nu också finnes
fyra förbund i djurkretsen, är det naturligt, att dessa
skola hafva sin motsvarighet i temperamenten och
elementen. Elden motsvarar det koleriska temperamentet;
för den skull är det naturligt, att den koleriska trigonen
också är eldens trigon. Läran stödjes af erfarenheten; ty,
säga astrologerna, ingenting är vissare och oftare styrkt
än att barn, som födas under något af eldtrigonens
tecken, få ett koleriskt och eldigt lynne.
På samma sätt har det blifvit utrönt, att oxen, jungfrun
och stenbocken stiftat den melankoliska jordtrigonen;
tvillingarne, vågen och vattumannen stiftat den
sangviniska lufttrigonen; kräftan, skorpionen och fiskarne
stiftat den hypokondriska vattentrigonen.
På tabellen urskiljas förbunden genast, emedan de
äro utmärkta med olika färger: eldtrigonen med röd,
jordtrigonen med grön, lufttrigonen med gul och
vattentrigonen med blå.
Tecknens inbördes fiendskap
och stämplingar.
Hvarje förbund för sig är mer eller mindre fientligt
sinnadt mot de tre andra, och ständigt uppgöra de planer
för att korsa hvarandras inflytelser. Eldtrigonen har sin
naturlige fiende i vattentrigonen, ty eld och vatten
förlikas illa; lufttrigonen sin i jordtrigonen. Sannolikt skulle
dessa trigoner störta emot hvarandra i öppen fäjd, om
icke det hade blifvit så visligt ordnadt, att den politiska
fiendskapen ofta motvägdes af den rent personliga
vänskap, som de hus, hvilka hafva samma vandringsstjärna
till herre och barndomsvän, knutit med hvarandra.
Väduren, eldtrigonens ledare, har ständigt för ögat att
begränsa, inskränka, ja förlama vattentrigonens politik; men
just inom vattentrigonen har han, i sin egenskap af Mars"
adoptivhus, sin käraste enskilde vän, skorpionen, som
är Mars" födelsehus. Det skulle därför strida mot hans
känslor att börja öppet krig. Så händer det ju äfven på
jorden, att personliga vänskapsband mellan furstar,
statsmän och folkledare förekommit mången fäjd, som
politiska intressen synts påkalla.
Äfven inom själfva förbunden försiggå stämplingar,
om hvilka Manilius har åtskilligt att förkunna. Det är
icke utan att lejonet och skytten afundas väduren hans
ledande ställning inom deras trigon och rådgöra om en
anordning, som läte anförarerättigheten tidvis öfverflyttas
från den ene till den andre. Om icke jungfrun och
stenbocken stämpla mot sin ledare oxen, så händer dock, att
de under svårare anfall af sin melankoli utbyta bittra
anmärkningar om honom. Kanske skulle skorpionen och
fiskarne söka afhända kräftan hennes hegemoni inom
vattentrigonen, om icke deras flegmatiska lynne hindrade det.
Under allt detta är det med fägnad man hör, att det finns
en trigon, inom hvilken ärlig vänskap och trogen
endräkt råda. Det är lufttrigonen, hvars lynne ju också är
det älskvärda sangviniska. Vågen och vattumannen älska
sina ledare tvillingarne och hafva dessas kärlek i gengäld.
Likasom det gifves en vänskap oberoende af
politiken, så ock en fiendskap. Hvarje djurkretstecken har
en hätsk personlig fiende i något af de andra.
Världsalltet skulle råka i oordning, om desse fiender stode
hvarandra så nära i kretsen, att det kunde komma till
handgripligheter dem emellan. Världsförnuftet har
fördenskull skilt dem åt med största möjliga afstånd,
nämligen kretsens halfva båge (180°). De stå således midt
mot hvarandra på himmelen. Då den ene går upp
öfver synranden, går den andre ner. Då den ene nalkas
sin middagshöjd, närmar sig den andre sitt midnattsdjup.
Detta förhållande kallas opposition. Personliga fiender
äro således
De tecken, som sålunda opponera mot hvarandra,
göra det följdriktigt och i alla stycken, som om de vore
bundna af Storbritanniens parlamentariska system.
Därför att väduren är Mars" hus, gör sig vågen ett nöje af
att vara Mars" skada (detrimentum); därför att oxen är
Venus" hus, är skorpionen oridderlig nog att skada denna
blida stjärna, när han så förmår. Och så allt igenom
djurkretsen. Så stort behaget är, som vandringsstjärnan
känner i sina egna hus, så stort är obehaget och skadan
hon röner, när hon befinner sig hos dessa teckens
opponenter.
Blott i ett enda fall är oppositionen så pass dräglig,
att umgänge och utbyte af ömsesidiga tjänster äro
möjliga. Väduren och vågen kunna, ehuru opponenter, stödja
och hjälpa hvarandra, emedan de hafva stora samfällda
intressen att bevaka. På samverkan dem emellan beror
nämligen dagens rätta förhållande till natten och inom
växtvärlden såddens till skörden, blommans till frukten.
Manilius påpekar, att detta minskar deras inbördes
afvoghet.
det sker hos Galfrid, bringa vågens skålar till rätta, när de hänga
snedt. Det är en plikt han därmed uppfyller, samt åt
vågen på samma gång en surmulen tjänst och en
tillrättavisning.
Tecken, som äro hus åt sins emellan fientliga
vandringsstjärnor, varda därmed äfven fiender inbördes, och
om de på samma gång tillhöra olika trigoner
(tremaktförbund), varder fientligheten lika grundlig som om de
vore opponenter. För den skull afskyr kräftan, som är
månens hus, sin granne lejonet, som är solens, och gör
hvad hon förmår för att vara solen på hans vandring
obehaglig. Hos Galfrid grälar hon på solen, och vi skola
nedanför erfara, huru vantrefligt dagens stjärna har det
under sin vistelse i kräftans tecken.
Tecknens syn- och hörselförbindelser.
Vi komma nu till en inrättning, hvilken, märklig i
sig själf, är det äfven för det gagn hon gör vid
upprätthållandet af ordningen bland stjärnorna. Zodiaktecknen
stå nämligen i förbindelse med hvarandra genom de
sinnen, hvarmed de blifvit utrustade, och de för alltid
bestämda riktningar, hvari dessa sinnen verka. Från
djurkretsens stjärnbilder utgå trådarne till ett nät af syn- och
hörsellinjer, som genomlöpa etern och korsa hvarandra i
räta vinklar. Alla synlinjer löpa i nätet jämsides med
hvarandra; alla hörsellinjer likaledes. Däraf kommer det
sig, att äfven hos människan, denna lilla värld
(mikrokosmos), som är en afbild af den stora världen
(makrokosmos), synlinjen bildar en rät vinkel med den linje,
som förenar hennes öron.
Saken tydliggöres af nästa sidas figur, i hvilken de
lodrätt stående linjerna visa riktningen af tecknens
seende förbindelser och de vågräta linjerna af deras
hörande.
Man finner af denna figur, att väduren saknar
hörselförbindelser, men har ögat stadigt riktadt på vågen,
för att tillse, att hon gör sina skyldigheter och på
jämnhögt hängande skålar väger dagen med natten. Man
finner vidare, att oxen har hörselförbindelse med fiskarne
och gör ögonkast åt jungfrun, samt att tvillingarne hafva
hörselförbindelse endast med vattumannen. Galfrid har
för den skull träffat det rätta valet, då han utser
tvillingarnes tecken, som är vattumannens förbundsvän och
förman inom lufttrigonen, att manande ropa (provocare)
denne att ösa ur himmelens källor störtfloder till jorden.
Undersöker man dessa syn- och hörselförbindelser
närmare, finner man, att de tjäna till att 1) stärka
föreningen mellan trigonkamraterna, 2) bevaka de personliga
fienderna; men att de saknas 1) mellan de mest
fientliga trigonerna, hvilka således icke stå i diplomatisk
förbindelse med hvarandra, samt 2) mellan sådana
trigoner, som lättast kunde sins emellan bilda anfallsförbund
mot en tredje. Och tydligt är, att detta är inrättadt så
till världsordningens bästa.
Vandrarnes värdigheter och
krafter i tecknen.
Ett slags rang- och ordensväsen är allt ifrån
tidernas morgon i bruk inom djurkretsen. Tecknen förläna
värdigheterna; vandringsstjärnorna bära dem. Mellan
rang- och ordensväsendet på fästet och det på jorden råder
dock den skillnad, att det förras värdigheter (dignitates)
städse och utan undantag på det noggrannaste motsvara
styrkan af den inflytelse vårdighetsbäraren utöfvar i
alltets jämnviktssystem och på människornas öden. Ju
högre och ju flere värdigheter, dess flere krafter
(fortitudines), förkunnar astrologien som en af sina
hufvudläror.
Den högsta värdigheten är den, som
vandringsstjärnorna fingo i vaggan: värdigheten af husherre (dominus
domus) i det tecken, hvari de föddes. I sina
adoptivhus äro de berättigade till samma utmärkelse.
Husherrerangen betecknas med siffran 5. Med andra ord: då en
vandrare vistas i sitt eget hus, äger han fem krafter, som
han vid utträdandet ur huset förlorar. Ty utmärkelserna
erkännas endast inom gränserna för det tecken, som
utdelat dem.
Den därnäst högsta värdigheten är
exaltationsherrens. Hvarje vandrare har i något af tecknen sin
exaltation.
däraf, att dagens stjärna, sedd af en iakttagare under ekvatorn, står
högst på himmelen, när hon vid sitt inträde i vädurens
tecken skär dagjämningslinjen. Hvarför de andre
vandrarne hafva sina exaltationer i de tecken vår tabell
angifver, lära babylonerna och patriarken Abraham hafva
vetat; men då redan Ptolemäus synes vara villrådig
därom; då Manilius och Firmicus lämna frågan oberörd eller
oafgjord; då araberna förtiga orsakerna, samt då Bonatti
och de nyare astrologerna endast gissa eller förhålla sig
tysta; så torde äfven läsaren utan suckan finna sig i att
se mörkret öfver den gåtan oskingradt. Nog af:
exaltationen är en hög värdighet och betecknas med siffran 4.
Då en vandrare exalterar i ett tecken, förlänas han
således med fyra krafter, som han annars saknar.
Men äfven här är oppositionen i hela sin
parlamentariska utbildning framme. Likasom husherrevärdigheten i
ett tecken föranleder det motstående tecknet på
himmelen att, när vandraren dit anländer, tillfoga honom en
motsvarande skada (detrimentum), så motväges exaltationen
af den kraftnedsättning (casus), vandraren nödgas
underkasta sig, då han kommer till det tecken, som opponerar
mot hans exaltationshus. Skadan är således alltid en
förlust af fem krafter och nedsättningen en förlust af fyra.
Den tredje värdigheten i vår rangrulla är den af
trigonherre (dominus triplicitatis). Vi veta redan, att
det inom djurkretsen finns fyra tremaktförbund eller
trigoner. Trigonherrevärdigheten utdelas icke af ett enskildt
tecken, utan af ett förbund som sådant och gäller inom
samtliga de tecken, som förbundet omfattar. Fördenskull
kan denna värdighet i viss mån skattas som den yppersta
och inflytelserikaste af alla. Hon förlänar väl endast tre
krafter; men dessa gälla oförminskade öfver ett område
af tre tecken, och hon har en utomordentlig betydelse
vid uppställandet af en nyfödd världsborgares horoskop.
Hvarje förbund har utmärkt två vandringsstjärnor
med trigonherrevärdighet och ställt en tredje vandrare »i
exspektans». Eldtrigonen (väduren, lejonet och skytten)
har utnämnt solen till sin förste trigonherre, Jupiter till
sin andre och ställt Saturnus på exspektans.
Med afseende på en världsborgares framtid betyder
detta, att om han är född under något af eldtrigonens
tecken, det vill säga: då någondera af väduren, lejonet
eller skytten uppsteg öfver österns synrand, då skall
solen såsom förste trigonherre behärska hans lif intill
det trettionde året, Jupiter såsom andre trigonherre intill
det sextionde. Hvad han lefver utöfver sextio år faller
under Saturnus" välde.
På samma sätt har
jordtrigonen utnämnt till trigonherrar Venus, Månen,
till exspektant Mars,
lufttrigonen utnämnt till trigonherrar Saturnus,
Merkurius, till exspektant Jupiter,
vattentrigonen utnämnt till trigonherrar Venus, Mars,
till exspektant Månen.
Utnämningarna äro nog alla föreskrifna af en
öfvermänsklig visdom, men te sig dock ur mänsklig synpunkt
något olika. Lufttrigonens val berömmes mycket. Själf
är, som man vet, denna trigon af sangviniskt lynne, ser
världen optimistiskt och uppbär bland stjärnorna en
gladlynt och hoppfull världsåskådning. Men just fördenskull
har lufttrigonen valt den melankoliske och pessimistiske
Saturnus att bilda en något motvägande inflytelse på
trigonens sangviniske skyddslingar bland människobarnen
under deras mindre världserfarna ålder; hvarefter de fått
den rastlöse, blott allt för ombytlige Merkurius till ledare
under det mognade och betänksammare lefnadsskedet, för
att slutligen, efter det sextionde året och med en ärande
verksamhet bakom sig, hamna under den fridsälle
Jupiters välde, som skänker en lycklig och hedrad ålderdom.
Den fjärde värdigheten är terminherrens (dominus
termini). Vi bedja läsaren se på tabellen. Hvarje ruta,
utmärkande ett tecken i djurkretsen, har där sin högra
sida delad i fem afdelningar (termini), i hvar och en af
hvilka en vandrares namn är inskrifvet, och hvilkas
sträckning angifves i grader. Hvarje vandringsstjärna
kallas terminherre i det tecken och i de grader af tecknet
där hennes namn förekommer. Terminherrevärdigheten
ger två krafter och har, äfven den, en betydelse för
horoskopet. Antag nämligen, att en gosse födes, låt oss
säga, under tvillingarnes tecken. Enär detta hör till
lufttrigonen, varder Saturnus i sin egenskap af förste
trigonherre planethärskare öfver den nyföddes lif intill det
trettionde året. Men trigonherrens makt är för ingen del
envåldshärskarens. Despotier och absoluta monarkier
förekomma i himmelen alldeles icke. Hans makt motväges
för det första af tecknet själf, som förlänat honom den,
för det andra af tecknets käre barndomsvän, husherren,
och därnäst äfven af dess exaltationsherre. Men de
inflytelser, som desse förbehålla sig, äro af allmännare art
och sträcka sig öfver gossens hela lif. Ett
specialinflytande, begränsadt inom korta och noggrant bestämda
tidsafdelningar, tillkommer däremot terminherrarne. Antaga vi,
att gossen föddes, då sju grader af tvillingarnes
tecken
hade uppgått öfver synranden, så visar oss tabellen, där
Jupiters namn är inskrifvet mellan sjunde och fjortonde
graden, att Jupiter skall dela väldet med Saturnus under
barnets första lefnadsår. Jupiters meddelaktighet i väldet
räcker så många år, som hans terminrum har grader,
således sju. Han öfverlemnar därefter sin andel i
makten till Venus, som i tecknet är hans närmaste
terminherre, och som efter ytterligare sju år öfverlämnar den
åt Saturnus. Mellan ynglingens fjortonde och tjugufjärde
år behärskar honom Saturnus således både som
trigonherre och terminherre, hvarefter han öfverlämnar
termininflytelsen åt Mars. När denne slutar, öfvergår inflytelsen
till den förste terminherren i jungfruns tecken o. s. v.
Genom detta medel -- andra här att förtiga -- fingo
astrologerna kronologiska hållpunkter för sina
förutsägelser och kunde, genom att kombinera trigon- och
terminherrarnes inflytelser, känneteckna den karaktär, en
människas lefnad skulle få inom vissa kortare tidsskeden.
Det förut omtalade medietetsprivilegium, som solen
har inom den ena hälften af djurkretsen och månen inom
den andra, är till rangen, men icke till betydelsen, att
jämföra med terminherrevärdigheten och ger, likasom den,
två krafter. Solen och månen äro aldrig terminherrar.
Den femte och lägsta värdigheten är faciesherrens.
Vi se på vår tabell, att hvarje teckenrutas vänstra sida
har tre afdelningar med inskrifna namn på vandrare.
Dessa äro faciesherrar i det rum, som sålunda är dem
upplåtet. Denna värdighet ger visserligen blott en enda
kraft och har föga betydelse för horoskopet, men är
likväl en verklig välgärning till och med för en så hög
vandringsstjärna som solen. Denne och månen, som
afstått från den högre terminherrevärdigheten, äro
tacksamma för att de i vissa tecken äro faciesherrar, emedan
detta i alla händelser tryggar dem ett höfligt emottagande
och ger dem rättigheten att upptagas som gäster
(hospites).
(domus siderum) och deras gäster (hospites). Jämför äfven hvad
Ovidius (Fasti III 159 f.) sjunger om Cæsar med anspelan på hans
kalenderreform:
Båda ställena visa tillbaka till astrologien och hennes tekniska
termer. I de tecken nämligen, där en vandrare ej är
husherren själf, men likväl äger någon, om också bara
faciesherrens värdighet, där är han gäst; annars är han
främling (peregrinus) och utsatt för vedervärdigheter.
Manilius kallar de tolf husen i djurkretsen
himmelens glänsande tempel. De kunna också liknas vid
kyrkor med sidokapell och sidoaltar. Den skyddspatron, åt
hvilken kyrkan i sin helhet är helgad, kan jämföras med
husherren; sidokapellens helgon med termin- och
faciesherrarne.
De omtalade värdigheterna kunna hopas. Merkurius,
när han vistas hemma i jungfruns tecken, ger ett
märkligt bevis härpå. Vår tabell påpekar, att han där har
på samma gång husherre-, exaltations-, termin- och
faciesherrevärdigheten, hvilket ger honom tillsammans tolf
krafter. Det fattas honom blott trigonherrevärdigheten, för
att han skulle vara försedd med alla de kraftförökande
utmärkelser, som djurkretsen har att bjuda på.
Vandrarnes periodiska rön i djurkretsen.
Hvarje vandrare gör sina rön, som äro olika de
andras. Vi inskränka oss här till att kortligen skildra,
hvad solen vet sig hafva att vänta på sin årsfärd. Ehuru
den största och mest majestätiska af alla himmelens
stjärnor, och ehuru utrustad med medietetsprivilegiet, har
likväl solen sin bana, såsom det skall visa sig, icke
alltid strödd med rosor. Än mindre kan man då säga det
om de andre vandrarne.
Antagom, att vi befinna oss i sommaren, och att
solen efter en månads festlig samvaro med sin
barndomsvän lejonet lämnar å dragande kall och embetes vägnar
sitt födelsehem, där han hade det så godt, och där han
kunde verka så mycket för sina goda ändamål. Hvad
han nu först har att göra är att aflägga insignierna af
de två höga värdigheter, hvarmed han är beklädd hos
lejonet: husherrens och trigonherrens. Han måste
därmed afstå från åtta krafter (5 + 3). Sin medietetsrätt
har han likväl kvar, och utrustad med de krafter denna
skänker anländer han framför jungfruns dörr.
Jungfruns tecken liknas vid ett nunnekloster. Hon,
Erigone, är känd för att hysa de strängaste grundsatser,
och Merkurius, som hon ärar i egenskap af husherre, är
icke den, som bringar hennes rykte i fara.
och Codex Parisiensis skildra Merkurius som ett neutrum
till könet. Bonatti antyder åt samma håll i sin Tract. de
natura septem planetarum. Alltid
rättande sig efter sin omgifning. uppträder han i detta tecken
som en from abbot, bortdöd från världens frestelser och
stadd på klosterinspektion. Jungfrun emottager solen
höfligt, men hvarken varmt eller högtidligt. Hon räcker
honom faciesherrens dekoration, men icke mer, och
aflägsnar sig för att sköta sina blommor. Den skönaste
bland dem är Spica. Under inflytande af hennes
blomsterkärlek varda, förtäljer Manilius, alla, som födas under
hennes tecken, älskare af
Luften i jungfruns tecken är torr, hvilket solen
tycker om, men behaget minskas af en viss kyla.
Tecknet är för solen en dräglig vistelseort. Han eger här
tre krafter (från medieteten och faciesvärdigheten).
Vågen är det nästa hållet på solens väg. Här må
solen prisa sig lycklig att äga sitt medietetsprivilegium,
ty det är så långt ifrån att han kan påräkna andra
värdigheter i vågens tecken, att han tvärtom här röner en
särdeles påkostande kraftnedsättning. Emedan nämligen
vågen är opponent till väduren, som är solens
exaltationshus, beröfvar värden sin gäst icke mindre än fyra
krafter, hvadan solen här känner sig nästan ur stånd att
verka för sina jordiska skyddslingars bästa. Värden
fullgör dock denna oangenäma förrättning med godlynthet.
Vågen är nämligen känd för att hafva ett älskvärdt lynne
och ger åt dem, som födas under höstdagjämningens
tecken, rättskänsla och ädelmod, samt sinne för
matematik, juridik och Palamedes" ädla tidsfördrif
schackspelet. Trots kraftnedsättningen finner sig fördenskull solen
icke allt för illa, hvartill kommer, att den varma luften
i vågens tecken behagar honom. Månaden tillbringas
med samråd på stjärnspråket, det vill säga med
samspråkande bestrålningar i astronomiska ämnen, hvarunder
nästa höstdagjämning och andra himmelska ärenden
aftalas. Resan fortsättes till
Skorpionen, som inskränker sig till att förläna solen
faciesherrens värdighet. Solen har här tre välbehöfliga
krafter (från medieteten och faciesvärdigheten), ty luften
är obehagligt kall och fuktig, just motsatsen till solens
varma och torra temperament. Skorpionen, som är Mars"
hus, sysslar mest med krigiska ting; tappre stridsmän,
och därtill högsinnade, födas under hans tecken.
Värdens skaplynne anses vara vida bättre än hans våldsamme
och grymme husherres. Under samråd om krigen nere
på jorden förflyter månaden, och solen färdas vidare till
Skytten. Redan på skyttens trappa mötes vår
färdeman af den angenämt varma och torra luft, som
påminner honom om hans barndomshem hos lejonet.
Skytten är ju också lejonets förbundsvän, medlem af
eldtrigonen, och med insignier, som tillkomma förste
trigonherren inom detta lysande förbund, emottager värden
ock sin höge resande. Solen innehar därmed fem
krafter (trigonherrens och medietetens) och känner sig vid
bästa hälsa. Värden, den lika sluge som kraftige
bågspännaren, ger den, som födes under hans tecken,
kvickhet, fyndighet, vältalighet, beslutsamhet, ihärdighet och
insmygande sätt att vara, men icke alltid paradt med
öppenhet och pålitlighet. Med solen rådgör han om årets
politik och diplomati. Efter att hafva afhandlat dessa
ämnen bryter solen upp till
Stenbocken. Dräglig vistelseort. Det sydligaste
hållet på solens väg. Luften torr, men kall. Värden, tyst
och förbehållsam, har endast faciesherrens värdighet att
bjuda gästen. Till lynnet liknar stenbocken de
människor, som födas under hans tecken: han är ytterst
varsam, mycket rådklok, visar i sina samspråkande
bestrålningar med solen en förmåga att göra denne så
öppenhjärtig, att värden själf får veta allt hvad han vill, utan
att behöfva yppa mycket af egna tankar. Stenbocken,
medlem af jordtrigonen, lär sålunda känna, hvad solen
på sin vandring erfarit om de planer, som förehafvas
inom de andra trigonerna. Värden och hans gäst äro
fullkomligt eniga i sin afsky för kräftan. I den punkten
iakttager stenbocken ingen förbehållsamhet, och solen
instämmer i hans yttranden. Vår resandes hästar vändas
nu i nordlig riktning, medietetsvärdigheten, hvars
giltighet upphört, aflägges, och färden fortsättes till
Vattumannen, som i sin egenskap af opponent till
lejonet är solens fiende, men en öppen och ärlig fiende.
Vattumannen tillfogar solen den största kraftförlust, han
röner på hela sin väg i djurkretsen. Ingenstädes liknar
han så en invalid som här. Men sedan värden fullgjort
detta som en af nödvändighet föreskrifven plikt, visar
han gästen de behagliga egenskaper, som känneteckna
lufttrigonens medlemmar. Vattumannens lynne, och deras
som födas under hans tecken, prisas af Manilius i dessa
ord:
Månaden tillbringas med samråd i viktiga ämnen.
Vattumannen är varmt intresserad för skeppsfart,
hamnanläggningar, kanalgräfning och dikning. Babylon och
Egypten hafva honom att tacka för hela sitt välstånd.
Sitt uppförande mot solen rättfärdigar han med
nödvändigheten, att året skall hafva månader, under hvilka
vattnet, utan att fördunsta under dagens stjärnas brand,
må flyta med lifvande strömmar genom kanaler och diken
till törstande fält. Och solen, som älskar de gyllene
skördarne, medgifver sanningen af hans ord. De hafva
i urtiden rådgjort med hvarandra om vattningssystemen
kring Nilen, Eufrat och Tigris. De hafva sedan
samspråkat om Neros plan att genomgräfva näset vid Korint
samt om morernas dikningar i Hispanien. Än senare
hafva de haft åtskilligt att orda om holländarne, om
Platen och hr de Lesseps. Resan fortsättes till
Fiskarne. Obehaglig vistelseort, luften ytterst kall
och fuktig. Solen har här ingen värdighet. Under
värdfolkets tecken födas pratmakare, bakdantare, lismare och
bedragare. Dock icke alltid, ty när den ädle Jupiter,
som är husherre i tecknet, vistas hemma, byter huset
om natur, blir välgörande mot människorna och
behagligt äfven för solen. För denne är det likväl alltid ett
nöje att från fiskarne komma till
Väduren, där luften är varm och torr, och den
resande emottages vördnadsfullt och prydes med den
höge trigonherrens och med faciesherrens värdigheter.
Med väduren har solen mycket att afhandla: hemslöjdens,
handtverkeriernas, storslöjdens och världshandelns
ärenden -- i få ord allt, som följer riktningen af Jasons
färd efter det gyllene vädurskinnet. Flitiga husmödrar,
i hvilkas hem spinnrocken och väfstolen äras, skicklige
handtverkare, storslöjdidkare och köpmän födas under
vädurens tecken. Mången upptäcktsresande, genom
hvilken nya handels- och bildningsvägar öppnats, har
kommit till världen, då eldtrigonens ledare uppsteg öfver
synranden. Efter gifvet löfte att främja vädurens planer
till människornas bästa, och sedan de årliga
dagjämningsförhållandena äfven här blifvit vidrörda, reser solen till
Oxen, som bjuder honom en föga behaglig
vistelseort. Han har här ingen värdighet, och hans lynne lider
af att se de dystra hem, som oxens tecken inrymmer
åt hyaderna, hvilka nästan alltid hafva tårade blickar,
samt åt plejaderna, hvilka sörjande omgifva en öfver
olyckliga minnen rufvande syster. Denna vill aldrig mer
visa sig på himmelen. Hon är enligt Ovidius den
stackars Merope, som blyges öfver en svaghetssynd; enligt
Servius Electra, som upphört att lysa i sorgen öfver en
död son. Luften i tecknet är torr, men kall.
Emellertid erkänner solen, att oxen är en
aktningsvärd medlem af djurkretsen, och den omvårdnad han
ägnar jordens trädplanteringar och åkerbruk knyter
mellan dem gemensamma intressen. Under oxens tecken
födas de bästa landtmännen, kraftige karlar, som kunna
skiftesvis och lika duktigt sköta plogen och svärdet, det
senare till skydd för den förra, men på samma gång
tunge till kroppen och tröge till tankegången. -- Från
oxen bär färden till
Tvillingarne, som räcka solen faciesherrens
värdighet. Ehuru något fuktig, är luften varm och
öfvervägande behaglig. De båda gossarne äro älskvärde mot
sin gäst; deras prydliga hem och deras lekar vittna, att
djurkretsen äfven har målsmän för estetiken. De roa
solen med sånger till cittrans toner och med dansar.
Också födas de bäste konstnärerna under tvillingarnes
tecken, och tecknets skyddslingar, åfven om de ej varda
konstnärer, utmärka sig dock för konstsinne och, hvad
mer är, för hjärtats godhet och finkänslighet. Ehuru
solen nu närmar sig sitt födelsehem, är det icke utan
saknad han lämnar tvillingbröderna, så mycket
förklarligare som nästa månad måste tillbringas hos
Kråftan i ett hus, som är fullt af fukt och lider
af kalla vinddrag. Stället är födelsehemmet för månen,
som i allt är solens motsats. Kräftan är det likaledes.
Astrologerna uppräkna några rent fysiska egenskaper,
som göra dem ömsesidigt förhatliga för hvarandra. Därtill
kommer, att kräftan -- när det icke gäller månen, som
hon älskar, eller Jupiter, som exalterar i hennes hus,
och hvars gränslösa högsinthet och välvilja till och med
hon erkänner och vördar -- är en gnatig, snäsig, envis,
snål och ockrande värdinna. Procentare, bondplågande
fogdar och slik ohyra födas under hennes tecken. Ej
underligt således, att kräftan i Galfrids stjärneskildring
öppnar gräl med solen. Naturligtvis har hon ingen
värdighet att bjuda honom. Solen känner sig trött och
länkar kosan tillbaka i sydlig riktning till
födelsehemmet hos
Lejonet, hos hvilket han hvilar ut under
samspråkande bestrålningar om jakt och dylika lättare ämnen.
Under lejonets tecken födas också ypperlige jägare och
i öfrigt människor, som äro lättretliga och göra sig
skyldiga till häftiga utbrott af vrede, men endast i
förbittring öfver det låga och onda, ty själfva hysa de, såsom
Manilius säger, »oförställda känslor i ett rent hjärta». --
Vi lämna nu dagens stjärna i ett godt härbärge hos sin
redlige barndomsvän, sedan vi efter astrologiens
anvisning redogjort för solens mödor (solis labores) i
djurkretsen, troligen samma mödor, hvilka Didos skald, den
hårfagre Iopas, skildrade i en högre stil, då han sjöng
till sin gyllene cittra för lyssnande puner och trojaner
(Virg. I, 744 ff.).
Vandrarnes lynnen och inbördes
förhållanden.
Så stor är oenigheten bland vandringsstjärnorna, att
om ett gille skulle bildas ibland dem, kunde man
omöjligen uppgöra en kombination, som förenade flere än tre
bland sju. Jupiter, som hatar ingen och älskas af alla,
med undantag af Mars, vore den naturliga
föreningspunkten för ett sådant sällskap. Den lämpligaste att sälla
sig till denna föreningspunkt vore Venus, ty också hon,
den älskliga och fridsälla, hatar ingen, men hatas af
Saturnus. Äfven under den gynsammaste kombination
hade således Mars och Saturnus uteslutit sig själfva.
Lämpligast som den tredje i kretsen vore solen, som med
uppriktig tillgifvenhet besvarar den vänskap Jupiter och
Venus hysa för honom; men solen skulle på det
bestämdaste motsätta sig invalet af månen och Merkurius, för
hvilka han har afsmak. Därmed vore fyra uteslutna och
kombinationen inskränkt till de tre.
Af de fyra uteslutne skulle icke ens tre kunna bilda
en umgängeskrets. Merkurius skulle stå ensam, ty han
hatar, ehuru på ostadigt sätt, Saturnus, Mars och månen,
och har sina enda vänner, Jupiter och Venus, i den
krets, från hvilken solen utesluter honom. Mars tål intet
umgänge utom med Venus, som han älskar med en
misshandlande kärlek. Månen förliker sig väl med Saturnus,
men hyser ovilja mot Mars och Merkurius. Saturnus
trifves med solen och månen, men hatar Mars och hatas
af Merkurius.
Sådan är splittringen bland vandrarne.
Misshälligheten inom djurkretstecknen är icke större än bland dem.
Astrologien känner noga vandrarnes temperament.
Saturnus är en dyster melankoliker, Jupiter en älsklig
sangviniker, Mars en skarpt utbildad koleriker, månen
har ett flegmatiskt lynne. Hos de öfriga är
temperamentet blandadt. Hos solen dämpas det koleriska lynnet
af en lätt melankoli, hos Venus lifvas flegman af ett
sangviniskt drag. Merkurius anses vara öfvervägande
melankolisk. Att han är ombytlig och efter för handen
varande omständigheter ändrar fälttecken, är det som
synnerligast kännetecknar honom. Han sluter sig, säga
Codex Parisiensis och Bonatti, alltid till dem, med hvilka
han kommer i den närmaste beröringen, och som för
tillfället äro de starkaste. På jorden har han således
många likar.
Jupiter och Mars äro de yttersta motsatserna bland
vandringsstjärnorna. Jupiter är så god, att finge han
ensam råda, skulle han enligt Firmicus göra jorden till
ett paradis och människorna odödliga. Han främjar allt,
som är för Gud och människor behagligt: i främsta
rummet ser han dock på de dödliges andliga bästa och är
en väktare öfver fromheten och sederna, en vän af
kunskaper och odling. Finge däremot Mars ensam råda,
skulle han förvandla hela jorden till en slaktarbänk. Han
är himlahvalfvets olycksstjärna i ordets värsta mening.
Men detta hindrar icke, att han har sina skyddslingar,
för hvilka han är lyckosam. Till dem höra tyranner,
eröfrare, bödlar och barberare (synerligen sådane som
skära).
Närmast Jupiter står Venus; närmast Mars Saturnus.
Venus främjar allt godt, men förnämligast det jordiska
goda. Beklagligen hämmas hon stundom i sin
välgörenhet genom den svaghet hon hyser för Mars. Saturnus
är i sig själf icke illamenande. Hans hjärta drager
honom till Jupiter, solen och månen, ej till den grymma
krigsstjärnan. Men när hälst han under sina vandringar
kommit i ett honom obehagligt hus eller råkat ut för en
misshaglig aspekt, ger han luft åt sin pessimistiska
världsåskådning och sitt förakt för vårt jämmerliga släkte, och
ve då människorna! Till hans skyddslingar höra i
synnerhet fornforskarne.
Solen är oftast god, men sysslar mer med den stora
världsekonomien och den stora politiken än med de
enskildes öden. Han kan offra den enskildes bästa för
sina planers, och när Jupiter bortvänder sitt anlete från
ett blodstänkt slagfält, skiner solen gärna på
segervinnarnes lansar, om segern främjar dagens stjärnas politik.
Äfven månen menar väl, men hennes ovänskap med
solen och hennes snabba färd genom djurkretsen, i hvilken
hon har tjuguåtta stationer med olika inflytanden, bringa
henne som oftast i förhållanden, som, om de verka väl
görande i en riktning, verka motsatsen i en annan.
Vandrarnes skiftande äfventyr i djurkretsen.
Vi nämnde nyss ordet aspekt och hafva därmed
gifvit namnet på de viktigaste af dessa äfventyr.
Nedanstående figurer visa, hvad det vill säga, att stjärnorna
under sina vandringar råka i konjunktionens, trigonens,
kvadraturens, sextilens och oppositionens aspekter.
Lycklig -- mer eller mindre, men likväl alltid
lycklig -- är trigonens aspekt eller den liksidiga triangelns.
De strålar, som stjärnor i detta gynnsamma
vinkelförhållande sända hvarandra, äro utflöden från den af
syndafördärfvet icke nädda källan i deras väsen.
Trigonstrålen värmer och genomlifvar äfven den gamle bittre
Saturnus, träffar till och med i Mars" hjärta den
slumrande känslan för det goda. Dessa båda olycksstjärnor
och fiender, ställda i trigonförhållande till hvarandra,
vinna ömsesidigt tre värdigheter och krafter att använda
i det godas tjänst. Det följer då af sig själft, att
lyckobådande stjärnor, förenade genom samma aspekt, skola
vinna än mer. De gifva hvarandra fem krafter. I
trigonförhållande till Saturnus eller Mars skänka de, utan att
själfva förlora något, fem och emottaga tre.
Alltid lyckosam är äfven den sextila aspekten eller
sexhörningens, dock i försvagad mån. Det högsta han
kan gifva är tre krafter.
Kvadraturens aspekt har mellan lyckosamma
stjärnor ingen ogynnsam verkan. De tvärtom önska honom, i
brist på trigon eller sextil, väl icke därför att han skulle
skänka dem kraftförökning, ty det gör han icke, men
därför att de föredraga honom framför en ödslig och
kraftförminskande aspektlöshet. Men mellan en vänlig
och en skadlig stjärna verkar kvadraturen oförmånligt.
Han beröfvar den vänliga tre krafter, utan att verka godt
på den skadliga. Kvadraturen mellan Saturnus och Mars
är högeligen farlig. Hon tänder trefaldigt deras vrede.
Oppositionen, då vandrarne stå midt emot
hvarandra på fästet, är olycksbådande mellan vänlige och
skadlige vandrare, än mer mellan ömsesidigt skadlige.
Konjunktionen, då vandrare sammanträda i samma
tecken och nalkas eller uppnå samma grad af tecknet,
är gynnsam eller ogynnsam allt efter vandrarnes natur och
deras inbördes vänskap eller fiendskap. Vänner ila med
glädje till föreningen, ovänner närma sig med motvilja.
Den med glädje knutna föreningen skänker ömsesidigt fem
krafter; den med ovilja ingångna borttager lika många.
En af de olyckligaste konjunktionerna är den mellan
Saturnus och Mars i kräftans tecken. Kräftan är, såsom
vår tabell visar, fiende både till Mars och Saturnus. Hon
är den ene till skada (detrimentum), den andre till
nedsättning (casus). Man kan då föreställa sig den harm,
hvarmed de träda inom kräftans dörr. Och när de då,
fiender som de äro, nödgas vistas tillsammans under
hennes tak, varder deras vantrefnad än värre, och jorden
drabbas af deras förbittring. I denna konjunktion, säger
Bonatti, uppstå rysliga krig, störta riken och väldigheter
öfver ända, härja eld, hunger, farsoter och pestilens
(Tract. VI, 3).
Konjunktionerna ledsagas ofta af äfventyr, som skaffa
vandrarne riklig omväxling på deras ständiga färder
genom djurkretsen och utöfva öfverraskande inflytelser på
jordiska förhållanden, större och mindre. Här ett par
exempel. Köpmännen i en rik handelsstad hade
beslutit afsända en dyrbar fora -- silke, hermeliner, kanel,
rökelser, konstsaker af guld och silfver m. m. -- till
en annan ort med hopp om rik vinst på företaget.
Forans väg låg genom osäkra bygder. Hon måste därför
följas af handfaste och vapenduglige borgare, och man
måste också hafva visshet, att stjärnorna gynnade färden.
Stadsastrologen var nyligen död, och man vände sig till
stadsnotarien, som fuskade i hans vetenskap. Denne
meddelade, som sant var, att Merkurius, köpmännens
beskyddare, höll på att inträda i vädurens tecken, som
gynnar handelns intressen, samt att han skyndade till
konjunktion med en vänlig planet. Detta budskap var
väl det gynnsammaste, man kunde hoppas på. Men
stadsnotarien hade glömt en sak: att Merkurius kan helt
plötsligt vända om och varda retrograd. Så skedde, sedan
foran brutit upp. Merkurius greps af det oemotståndliga
begäret att gå baklänges. Af hans inträde i vädurens
tecken vardt intet, ej heller af hans konjunktion med
den vänlige planeten. En verkligen stjärnelärd astrolog
kunde också med lätthet förutsagt detta. Att en slik
plötslig tillbakagång kallas refrenation, därom upplyste
notarien efteråt, men till föga tröst för köpmännen, ty
deras fora föll i händerna på ett band af adlige röfvare,
som behöllo godset för egen räkning.
En af desse röfvare fick dock sitt straff. En smed
skulle smida honom ett nytt svärd och börja arbetet i
en gynnsam stjärnestund. Vår adelsman håller på sin
borg en klerk, som är på samma gång hans biktfader
och astrolog och sköter bägge sysslorna lika illa. Man
väntar länge med att gifva smeden bud, men ändtligen
synas stjärnorna båda godt. Saturnus, järnets och blyets
herre, stod i ett af sina egna hus och hade nyss haft
konjunktion med Jupiter, hvilket försatt honom i
särdeles välvillig stämning. Nu ilade Mars till konjunktion
med honom, och i sin egenskap af husherre var det
Saturnus" värdplikt att emottaga denne sin ovän, som om
det varit en vän. Stjärnornas ställning var denna:
----------------------------------------------------
Man ser af pilarne, att alla planeterna förflytta sig
i samma riktning, men Mars går mycket fortare än
Saturnus och skall snart upphinna honom. Jupiter åter
har redan gått förbi och skall, menar klerken, fortsätta
åt samma håll. Smeden får tillsägelse att gifva sitt
arbete det invigande hammarslaget. Men hvad händer?
Jupiter, hunnen till tecknets 26:te grad, vänder plötsligt
om och hinner tillbaka till Saturnus, innan Mars kommit
fram. Svärdsmidet, som skulle invigts, då den mordiske
Mars, rånares och banditers skyddspatron, förenade sig
med järnets planet, börjar i stället under den fridsälle
Jupiters förnyade konjunktion med denne. I en ädel
mans hand kan då detta svärd varda ett segervapen; i en
bondplågande adlig röfvares varder det till hans fördärf.
Han öfverfaller än en fora, tillfångatages i striden, och
i stadens galge, som till hans sköldemärkes ära ommålas,
hissas han några tum närmare den himmel, hvars tecken
han illa läst. En sådan tilldragelse på himmelen kallas
kontrarietet, och en sådan på jorden kan bära samma
namn.
Ett ofta inträffande äfventyr är, när vandraren råkar
ut för förbränning (combustio). Ordet låter dock värre
än saken förhåller sig. Här ett exempel:
Jupiter och solen färdas i samma riktning. Jupiter,
som går jämförelsevis långsamt, har solen bakom sig
och skall upphinnas af denne. Vänner äro de, hvadan
vi skulle göra solen orätt, om vi liknade honom vid en
jägare, som ilade efter sitt villebråd. Men vänskapen
kan icke bryta de lagar, som en gång för alla
föreskrifvits deras banor. Jupiter ser bakom sig solens klot och
bäfvar för att upphinnas af dess brännande lågor. Solen
ser framför sig sin vän, men kan ej häjda sin fart. På
mer än 60° afstånd röner Jupiter ännu intet verkligt
obehag af närheten, men därefter gripes han af
feberkänningar, som tilltaga i mån af afståndets förkortning,
ty nu är han redan under solens strålar (sub radiis
solis) och börjar förbrännas (comburi). Febern uppnår
sin höjdpunkt, då afståndet är mindre än 12°. Jupiter
är då öfverväldigad (oppressus) och har förlorat all sin
styrka. Men stundom kommer den största lycka förklädd
som en stor olycka. Ligger nämligen Jupiters bana så,
att hon förer honom tätt intill solens skifva (på mindre
än 16 gradminuters afstånd i longitud och latitud), då
är han i solens hjärta, och feberhettan förvandlas till
en ljuflig värme, som återgifver honom hela hans styrka
och fem krafter därutöfver. Emellertid måste dock febern
gå sin gilla gång. Först då solen hunnit fem grader
förbi planeten, är han feberfri (liberatus), men är ännu
stadd i tillfrisknande, tills afståndet är 30 grader.
Förbränningen och alla andra olägenheter föredragas
af vandrarne framför den rena ensamheten (solitudo),
som inträffar, då en planet, efter att hafva lämnat en
god eller dålig aspekt bakom sig, måste gå ett stycke
väg, utan att komma till en ny aspekt. Han känner sig då
som i en nattlig ödemark. Ensamt vandrande är själfve
Jupiter kraftlös; Mars och Saturnus äro då som värst
och rufva på de farligaste uppsåt. Bättre en dålig aspekt
än ingen.
Olägenheter äro vidare det för alla vandrare, utom
solen och månen, tidtals inträffande stillaståendet och
tillbakagåendet. De skadliga planeterna äro då skadligare. Vi
påminna om Saturnus" skära, som bäres med eggen bakåt.
Det viktigaste och intressantaste af alla äfventyren
kan tima, då en vandrare kommer till ett tecken, som
ej är hans eget hus, och önskar inträde. Första frågan
är då: är husherren hemma? Är han det, kan vandraren
vara öfvertygad om det bästa emottagande (receptio),
vore än husherren hans dödlige fiende. Astrologiens
vagga har säkerligen stått hos ett folk och i en tid, som
vördade gästrätten som helig, ty midt ur det virrvarr af
misshälligheter, som hon uppenbarar oss bland stjärnorna,
låter hon Håvamåls ord: hell dig, gifvare! gäst är
kommen! öfverbjudande tona oss till mötes. Är t. ex.
Mars i sitt hus hos skorpionen, då Saturnus visar sig i
hans dörr, ger han honom det vänligaste välkommen,
och på hans vink går skorpionen att bekläda gästen med
alla de värdigheter, som Mars själf hos honom bär:
husherrens, trigonherrens, terminherrens och faciesherrens.
Därtill kommer, att själfva emottagningen ger gästen fem
krafter lagda till alla dem, som dessa värdigheter förläna.
En regel i astrologien är: i sitt eget hus är hvarje
planet välgörande mot människorna och vän till sin gäst.
En vandrare kan röna emottagning, äfven om
husherren icke är personligen tillstädes. Är han själf på
vandring, men från gynnsamma utsiktspunkter (trigon- och
sextilaspektens) kan se sitt hem, så vinkar han på
afstånd ett välkommen, lika giltigt som om han sade det
under sitt tak.
Naturligt är, att då vandraren emottages i ett tecken,
där han själf har värdigheter, varder hans förmåga att
gagna än större än i tecken, där han utan emottagning
skulle vara fullständig främling.
Emottagningen bryter all ondska. Men om ingen
emottagning äger rum, om med andra ord husherren är
borta och i ogynnsam aspekt eller i ingen aspekt till sitt
hus, då förlorar gästen fem krafter. Detta kan mer eller
mindre ersättas genom de värdigheter, på hvilka han
möjligen har anspråk i tecknet, men äger han icke heller
sådana, då har han det lika illa som solen, om månen
icke emottagit honom, har det i kräftan.
Det sista äfventyret vi vilja omtala är belägringen
(obsessio). En vandrare är belägrad (obsessus), då han
å ömse sidor och på mindre än 30 graders afstånd har
fientligt sinnade likar. Men belägringen är upphäfd, om
en vänlig vandrare ser till honom i trigonens aspekt.
Belägrad mister vandraren fem krafter. De öfriga
möjliga äfventyren bland hvilka ljusöfverflyttningen
(translatio luminis) och ljusafskärningen (abscissio luminis)
äro de viktigaste, måste vi förbigå, emedan de tarfvade
tröttsamma förklaringar.
Fixstjärnor och icke-zodiakala stjärnbilder.
Enskilda fixstjärnor äro viktiga nog för att särskildt
förtjäna omnämnas. Sådana äro Algol i oxen (egentligen
i Medusas hufvud), Regulus i lejonet och Spica i
jungfrun. Algol är en olycksstjärna, i konjunktion med
hvilken vandraren förlorar fem krafter; Regulus däremot den
lyckosammaste stjärnan på himmelen, ty en förening med
honom inbringar sex. Föreningen med Spica skänker
fem. Plejaderna hafva något af månens och något af
Mars" i sin natur. Genom sin ställning på himlahvalfvet
fick äfven Orion ett insteg i djurkretsen, nämligen i
17°-20° af tvillingarne.
Af allt, som hit intills omtalats, framgår, att tecknen
och stjärnorna i djurkretsen hafva i astrologien en
ojämförligt större betydelse än de, som äro där utanför.
Någon inflytelse tillmättes dock äfven de senare därigenom,
att de troddes stå i förbindelse med de djurkretstecken,
med hvilka de samtidigt uppstego.
Vi hafva nu genomgått de förnämsta lärorna om
djurkretsen, om vandringsstjärnorna och om deras
inbördes förhållanden. Vi hafva sett hela zodiaken uppfylld
af krafter, som samverka med eller korsa hvarandra.
Och likväl är astrologien ensamt med dessa läror icke i
stånd att fylla sin uppgift som divinatorisk vetenskap. De
redogöra visserligen för alla teckens och vandrares, alla
aspekters och andra himmelska tilldragelsers allmänna
natur; de säga oss, om dessa äro lyckosamma eller
olycksbådande, och uppgifva på siffran, huru många krafter som
vandringsstjärnorna under olika förhållanden äga för att
verka på hvarandra och på de jordiska skiftena. I
någon mån medgifva de äfven tidsbestämmelser, inom längre
eller kortare årsräckor, för förutsagd lycka eller olycka.
Men detta är också allt, och astrologien ville veta och
förutsäga mer.
För detta ändamål tillförsäkrade hon sig en apparat,
stor nog för att djurkretsens hela kraftsystem kunde
inpassas i densamma. Denna apparat är
Horoskophimmelen.
Hvarje punkt på jorden har sin egen zenith, sin
egen nadir, sin egen horisont. Fördenskull har också
hvarje punkt på jorden sin egen horoskophimmel. Och
likasom zenith, nadir och horisonten äro för denna punkt
alltid desamma, alltid faststående, så är
horoskophimmelen det äfven. Han är, med de linjer, som astrologien
tecknar, de zoner, som hon bestämmer på honom, den
orörliga och oförryckliga bakgrund, inom hvilken
fixstjärnhimmelen hvälfver sig, zodiaktecknen göra sitt dagliga
omlopp kring polen, och vandringsstjärnorna flytta sig i
sina banor.
När en astrolog anlände till en stad eller borg, för
att där utöfva sin vetenskap, var hans första omsorg den
att bestämma ortens horoskophimmel och de linjer, som
begränsa denna himmels tolf zoner eller hus. Hus har
nämligen äfven horoskophimmelen, och dessa äro väl att
skilja från husen i djurkretsen, hvilka, som vi veta, icke
äro annat än djurkretstecknen själfva i deras egenskap
af födelse- och adoptivhem för vandringsstjärnorna. De
tolf horoskophusen stå alltid stilla: de tolf djurkretshusen
flytta sig från zon till zon å horoskophimmelen.
Hvart och ett af horoskophusen har sin särskilda
betydelse för människornas öden och besvarar särskilda
frågor med afseende på dem. Hvilken del af himmelen
det intager, och hvilka spörsmål det löser, framgår af
det å nästa sida stående allmänna schemat för
horoskophimmelen.
Som man ser, befinner sig det första horoskophuset
omedelbart under österns horisont. Det är det första
därför att det djurkretstecken, som för tillfället befinner
sig i detta hus, är stadt i uppgående öfver synranden
och som sådant är det viktigaste och mest inflytelserika
af samtliga tecknen. Det ger barnet dess anlag, dess
andliga och kroppsliga prägel och bestämmer gränsen för
dess lefnadslopp. (Det sistnämnda dock i förening med
tecknet i åttonde horoskophuset, dödens hus.) Det första
huset bär fördenskull företrädesvis namnet horoskopet
och tecknet, som befinner sig däri, kallas det
uppstigande (ascendens). Af stor inflytelse äro detta teckens
husherre, exaltationsherre, trigonherrar och terminherrar,
antingen de vid tillfället vistas i tecknet eller icke. Mycket
betydande är äfven den eller de vandringsstjärnor, som,
när barnet födes, verkligen äro där. Såsom schemat
visar, erhålla de där fem krafter.
Närmast öfver österns synrand står det tolfte
horoskophuset, olyckornas hus. Stjärnorna på denna del af
himmelen verka med högeligen förminskad styrka. De
hafva förlorat fem krafter. Men detta är ock det
förnämsta undantaget från den astrologiska regel, som säger,
att stjärnorna i den uppstigande hälften af himmeln --
den som är öster om zenithlinjen -- äro i allmänhet
starkare än de, som befinna sig i den nedstigande hälften.
De likna människorna, som gå till sitt dagsverk med
upplifvade krafter och gå till hvila med tröttade.
På det tolfte horoskophuset följa det elfte samt det
tionde och nionde, hvilkas själfva ställning högst på
himmelen antyder, att de besvara frågor om mänsklig
höghet i inre och yttre mening. Nedom det sistnämnda
står dödens hus, som äfven kallas port eller dörr (porta,
janua).
I nummerordning följa hvarandra de öfriga
husen, från det sjunde, som står närmast öfver den västra
horisonten, till det första, som står närmast under den
östra.
Horoskophusens gränser och utsträckning på
himmelen äro icke öfver allt desamma. Hvarje breddgrad
på jorden företer gränserna dragna och områdena
fördelade på olika sätt, beroende af horisontens läge till
dagjämningslinjen och ekliptikan. Horoskophusens gränser
skära alltid dagjämningslinjen i tolf lika delar; men
delarne, hvari de skära ekliptikan, skifta i inbördes storlek
allt efter ställets polhöjd.
Har nu astrologen riktigt dragit dessa gränser, som
tillika äro råmärkena mellan de frågor, som stjärnorna
hafva att besvara, så är den stora orörliga apparat
färdig, hvari han har att inpassa den rörliga
stjärnehimmelen med dess stundligen skiftande företeelser. Detta sker
genom omedelbar iakttagelse på himmelen medelst
astrolabiet och andra redskap eller med tillhjälp af
astronomiska tabeller.
Att för ett gifvet ögonblick hafva riktigt inpassat
stjärnehimmelen under horoskophimmelen kallades att
hafva uppgjort himmelens tema (thema caeli).
Författaren har framför sig en »nativitet», uppgjord
för en gosse, som föddes 1616 den 3 nov. (gamla stilen)
kl. 9 f. m. under 51 graders och 24 minuters polhöjd.
Skytten var då stadd i uppgående och stod således i
första horoskophuset. Icke mindre än tre
vandringsstjärnor voro samlade i hans tecken, nämligen Jupiter, som
är hans husherre och andre trigonherre, Merkurius, hvars
skada (detrimentum) han är, och Venus, som är en af
hans terminherrar. Solen stod i skorpionen, Mars i
lejonet, Saturnus i väduren och månen i stenbocken.
Lämnande å sido alla närmare bestämmelser för
teckengränsernas förhållande till horoskophusgränserna och
för vandrarnes ställning till grad och minut, få vi då
himmelens tema att se ut på följande sätt, och det gällde
nu för astrologen att af tecknens, vandrarnes och de
förnämsta fixstjärnornas ställning till hvarandra och i
horoskophusen utforska, hvad de förutsade med afseende
på barnets framtid. Han hade härvid en mängd
omständigheter att taga i betraktande: tecknens och vandrarnes
olika temperament, tecknens och vandrarnes intressen för
olika mänskliga ärenden, vandrarnes aspekter, nyss
genomgångna eller snart förestående äfventyr, samt deras
kraftförökning eller kraftförminskning och däraf beroende
förmåga att verka. För hvarje fråga hade han att efterse
det eller de horoskophus, som med henne kunde hafva
något att skaffa, samt att kombinera och utdraga
resultatet af de mångfaldiga samverkande eller stridiga
krafter, som här voro i spel. För att i år, månader och
dagar uträkna tiden för en förutsedd händelses inträffande
hade han att på ekvatorn räkna graderna, minuterna och
sekunderna, som åtskilde händelsens significator från
händelsens promissor. Till significator hade han att
efter omständigheterna välja solen, månen eller första eller
tionde horoskophusets begynnelsepunkt; promissorn var
den vandrare eller fixstjärna, som genom sin ställning i
ett horoskop lät förutse händelsen.
Vi se i figuren på föregående sida ett kors i det
andra horoskophuset. Det betyder, att vår astrolog, på
grund af solens afstånd från månen vid barnets födelse,
hade uträknat, att Fortunas del (pars Fortunæ) befunne
sig där. Något af horoskophusen skulle alltid vara
Fortunas del. Föll denna inom ett starkt horoskophus, det
vill säga ett, som förlänar minst fyra krafter, var det ett
gynnsamt förebud för barnets hela lefnad; fick Fortuna
sin plats i ett mindre kraftförlänande hus, betydde det
måttlig framgång i världen, allt efter kraftsiffrans
storlek; kom hon inom ett kraftförtärande hus, bådade det
ett olyckligt lefnadslopp. I den nativitet, vi hafva för
ögonen, är Fortuna i ett medelgodt horoskophus.
Nativiteten lofvar gossen ett koleriskt-sangviniskt temperament,
en lifstid, som säkert sträcker sig öfver det 37:de året
och möjligen når det 80:de, en aktad, högre
lefnadsställning, men förutsäger äfven mindre lyckliga äfventyr. --
En kännare af Juvenalis menar, att det är astrologiens
Fortuna han haft i tankarne, då han sjunger:
Här ett enda exempel på de astrologiska lärornas
tillämpning. Guido Bonatti åtföljde som stjärntydare den
florentinska hären under ett fälttåg mot Lucca. De
fientliga härarne voro nästan i hvarandras åsyn, då
florentinarnes fältherre, Guido Novello, sporde Bonatti: »är det
rådligt för oss att angripa?» Då frågan gjordes, hade
skyttens tecken gått med fyra grader upp öfver
horisonten. Skytten stod således i första horoskophuset, som
alltid är den spörjandes eller den omfrågades hus, medan
sjunde huset, som står öfver västra horisonten, är
vederdelomannens. Svaret berodde då i främsta rummet på,
huru det stod till med skyttens husherre, hvilken, såsom
vår tabell visar, är Jupiter. Jupiter stod i 13:de graden
af stenbocken, som är Jupiters nedsättning (casus) och
beröfvar honom fyra krafter. Det var icke ett godt
förebud för florentinarne. Visserligen har Jupiter
terminherrevärdighet i skytten, men denna värdighet börjar först
i 19°, såsom tabellen angifver, och kunde ännu icke
komma planeten och florentinarne till godo. »Om du
angriper, vinner du icke seger», var därför Bonattis
svar. »Skulle jag lida ett afgörande nederlag?» frågar
vidare Novello. »Nej», genmäler Bonatti, och hvarför?
Jo, emedan stenbocken med Jupiter befann sig i andra
horoskophuset, som är ett medelgodt hus och ger tre
krafter. Hade planeten stått i tolfte, som är olyckornas,
eller i åttonde, som är dödens, skulle nederlaget
naturligtvis varda det mest förkrossande, men så icke nu.
»Amnar fienden angripa oss?» var Novellos tredje fråga.
»Sannolikt icke», svarade Bonatti, »ty luccanerna
medföra en kunnig astrolog, som ser, att ett angrepp skulle
medföra stor manspillan för dem utan motsvarande vinst.»
I själfva verket drogo sig båda härarne tillbaka, skyende
en drabbning.
Strategien stod således i beroende af stjärnorna.
Och hvad stod väl utanför det beroendet? Det fanns en
astrologisk geografi, som lät veta, hvilka djurkretstecken
och planeter behärska jordens olika zoner, riken och
städer, samt angaf olika orters polhöjd i och för
uppställandet af deras himmelstema; en astrologisk
etnologi, som bestämde folkens anlag och lynnen i enlighet
med de dem behärskande stjärnorna; en krönikeskrifning,
som tillverkade förflutna händelser på grund af förflutna
aspekter; en astrologisk meteorologi, som förutsade köld,
värme, regn, torka, vindriktning, storm och åska; en
astrologisk apotekarevetenskap, som bestämde, under hvilka
tecken, aspekter och månfacer medicinska örter och
mineral borde samlas och beredas; en astrologisk
läkarevetenskap, som gjorde sina diagnoser i stjärnorna, icke
på de sjuka, och bestämde sjukdomens beskaffenhet
genom att kombinera tecknens och planeternas temperament
med deras »provinser i människokroppen» -- vädurens
provins är hufvudet, oxens halsen, tvillingarnes axlarne
o. s. v. ända till fiskarne, som behärska fötterna; en
astrologisk hälsolära, som uppgaf rätta tiderna för
åderlåtning, bad, hårklippning m. m.; det fanns astrologiska
trädgårds- och jordbruksläror, rådgifvare för jakt och
fiske, hushållsböcker o. s. v.
Huru stjärnbildernas häfdvunna namn och figurer
inverkat, röjer sig särdeles tydligt i dessa astrologiens
bivetenskaper. Kräkmedel, sade läkarne, äro mest
gagneliga under vädurens, oxens eller stenbockens tecken,
emedan dessa tecken äro idislande. Håret bör klippas
under ett hårigt tecken, under de hårfagre tvillingarnes
eller den skönlockiga jungfruns eller det manprydda
lejonets. Men skallig blir man visserligen, om saxen gör
sitt verk, då Saturnus, som har kalt hufvud, står i
aspekt till den förhärjande Mars.
Det må slutligen tilläggas, att astronomiens idkare
skulle betraktat det som en förnärmelse eller synd, om
man ansett deras vetenskap vara i stånd af utveckling
och förbättring. Ett system af uppenbarade sanningar
kan icke förbättras, på sin höjd bättre uppfattas. De
förnekade och sökte bortförklara motsägelserna hos deras
skrifna auktoriteter, och de hade utbildat en apologetik,
för att tillbakaslå tviflare och skyla lärans skröpligheter.
Bonatti uttalar den öfvertygelse, att endast dumheten och
ytligheten kunna tvifla på astrologien, så vida icke tviflet
kommer från ett fördärfvadt sinne. Den hedersmannen
utfar i sina skrifter skarpt mot tyrannnen Ezzelino da
Romano (af Bonatti skrifven Ycelinus, Eselinus och
Cilinus), som han personligen kände, mest naturligtvis för
hans grymheter, men äfven därför, att Ezzelino, som
studerat astrologien, vågade att i en obetydlig fråga vara
af annan mening än den ortodoxa »från Abraham ärfda»
astrologien.
*
Härmed afsluta vi vår kortfattade redogörelse för en
stjärnelära, hvilken, rotad i forntiden, har under årtusen
varit betraktad som höjden af mänsklig visdom. Ser
man henne i sin häfdvunna dräkt, så kan det ej heller
nekas, att hon måste förekomma den oinvigde djupsinnig.
Hon uppträder då med en aktningsvärd astronomisk
apparat och insvept i en terminologi, hvars fullständiga
utredande kräfde en icke så liten volym för sig. Till hennes
heder länder, att hon, för att trygga säkerheten af sina
förutsägelser och möta motståndares invändningar, har
icke obetydligt bidragit till att fullkomna denna apparat.
Förvånande för den, som icke tillräckligt beaktat
tidsföreställningarnas oerhörda tryck äfven på högt begåfvade
andar, den myndighet, hvarmed det nedärfda gör sig
gällande äfven öfver själfständigt sträfvande naturer, är
det sakförhållande, att astrologien täljer bland sina
troende och sina idkare namn äfven på sådane män, hvilka
för alltid skola lysa i människosläktets årsböcker; att det
ännu i senare århundraden fanns verkligt stjärnkunnige,
som icke ville bestrida, att »läran om stjärnornas
inflytelser» var förnämligare än »den matematiska
astronomien» och förhölle sig till denna som dogmatiken gjorde
anspråk på att förhålla sig till filosofien. Allt detta är
lärorikt, förutsatt att man lärer af historien, hvilket
pessimisterna förneka. Men afkläder man astrologien hennes
medeltida pedantdräkt och skiljer henne från sin
astronomiska apparat, så finner man, att det återstår något,
ägnadt att väcka uppseende af annan art -- det återstår
spåren af en saga om himmelens ljus, ett stjärneepos,
ensamt i sitt slag, som kunnat diktas endast i den
historiska odlingens gosseålder, då den första tänkande och
forskande iakttagelsen ledt till den storartade upptäckten
af en särskild himmelszon som vandringsstjärnornas väg;
då myten gaf lif och gudomlighet at desse vandrare och
åt denna zons bebyggare; då fantasien, mäktigt eggad af
den nya uppenbarelsen, grep henne och formade henne
med innerlig naivitet efter sitt eget lynne. Grubblet kom
samtidigt eller efteråt och systematiserade.
Utrymmet förbjuder oss att redogöra för astrologiens
historia eller försöka framhålla hennes ställning och
betydelse i sen-antikens och i medeltidens
föreställningskretsar. Vår afhandling har icke ens det anspråket att
vilja gifva en inblick i förflutna tiders ande, ty vi hafva
godt i minne Fausts fruktansvärda ord:
Det vore redan mycket, om hon kunde göra
medeltidens latinska skrifter så pass bättre förstådda, när de
beröra astrologiska föreställningar, att man icke behöfde
leta i fjärran efter dessa föreställningars källor, när de
ligga helt nära till hands.
OM
HJÄLTESAGAN
Å
RÖKSTENEN
GUSTAVO RETZIO
INVESTIGATORI SAGACISSIMO
EARUM RERUM
QUÆ A NATURA INVOLUTÆ VIDENTUR.
DIU VIVE PATRIÆ STUDIISQUE BONO.
Inskriften å Rökstenen är en sagourkund så till vida
ensam i sitt slag, att hennes hedniska ursprung
icke kan betviflas, och att hon ej blifvit öfverarbetad eller
till innehållet på annat sätt förändrad under
århundradenas lopp. Sådan hon var för omkring tusen år sedan
är hon ännu.
Hon är således väl förtjänt af att undersökas ej
blott ur lingvistisk, utan ock ur sagohistorisk synpunkt.
Är hon ingenting annat än en lokalsaga, känd
allenast i Östergötland, ja, kanske först diktad af inskriftens
upphofsman? Eller har denne talat sanning, när han
försäkrar, att inskriften förtäljer »folkminnen» -- sägner,
som, då stenen restes, voro kända i vidare kretsar?
I detta senare fall, hvars möjlighet forskningen
gifvetvis är skyldig att beakta, är det af stor vikt för de
nordiska sagornas utvecklingshistoria, om
beröringspunkter finnas mellan den beklagligen endast fragmentariskt
berättade Rökstenssagan och hjältesagor, som i mer eller
mindre förändradt tillstånd kommit till vår tid, och om
beröringspunkterna äro tillräckligt många, tillräckligt
karaktäristiska och tillräckligt konvergerande, för att man
af dem skall kunna draga säkra slutsatser om hennes
och de ifrågavarande sagornas förhållande till hvarandra.
Åt dessa frågor har jag ägnat en undersökning, för
hvars vägar och resultat jag ville redogöra i ett ännu
icke till trycket befordradt arbete. Jag har därunder
hållit alla gissningar och hypoteser på afstånd. Metoden,
som jag följt, är den förenade nominala och reala. Jag
har sökt samla och jämföra allt, som vidkommer namn-,
släkt- och händelsegemensamhet, och undersökt, huruvida
de sålunda vunna data konvergera eller icke, för egen
del lika benägen att emottaga ett negativt utslag af
forskningen som ett positivt. Arbetet har härunder vuxit till
en dryg volym. Då jag nu gör samma frågor till ämne
för ett föredrag, ligger det i sakens natur, att jag måste
lämna åsido många data och bevisningslänkar samt
inskränka mig till att uppvisa undersökningens gång från
de omedelbart föreliggande utgångspunkterna och de
resultat, som påträffas närmast intill dem.
*
§ 1.
Rökstenens inskrift börjar med följande ord:
»Efter Vamud stånda dessa runor. Och Varin
tecknade dem, fadern, till minne af dödsutkorad son.»
Inskriften vill således göra troligt, att den, som låtit
resa stenen, hetat Varin.
Det är af Bugge (Antiqvarisk Tidskrift V, 139)
redan framhållet och måste falla hvarje läsare i ögonen,
att de i inskriften omtalade händelserna, åtminstone i den
form de där meddelas, tillhöra dikten, icke verkligheten.
Den tolf gånger parvis gjorda eröfringen af troféer
(»valrof») och, än mer, de fyra femmannagrupperna af
liknamniga bröder, söner af fyra bröder, hänvisa på
bestämdare sätt till hjältesagan än till historien. Man må
icke finna alltför besynnerligt, om man någon gång
påträffar en runinskrift, som föregifver sig vara ristad af
en man, som tillhört endast sagovärlden. Den
germaniska hedendomen ägde, likasom den helleniska, »reliker»
från sin mytisk-heroiska forntid. Den hade t. ex. att
uppvisa brynjor, svärd och smycken, förfärdigade af
Valand och andra mytiske konstnärer. Nyligen har
docenten d:r Sven Söderberg undersökt och i förening med
prof. Bugge tolkat runinskriften på ett smycke, enligt
hvilken detta skulle vara en skänk af Halfdan till Amelung.
Jag kan naturligtvis hvarken bejaka eller förneka, att en
verklig Halfdan skänkt denna präktiga sak till en verklig
Amelung; men jag kan med visshet påstå, att äfven om
detta varit förhållandet, skulle icke dess mindre inskriften,
så snart smycket kommit i personers ägo, som voro
obekanta med gifvaren och den begåfvade, blifvit af dem,
som kände herossagan om den smyckeslösande
germanstamfadern Halfdan, hans fosterbroder Amal (Hamal) och
hans kämpekrets af Amalsöner och Amalfränder
(Amelungar), betraktats som ett intyg, att smycket härstammade
från desse heroer. Och misstanken ligger mycket nära,
att runristaren själf förutsett en sådan uppfattning och
åsyftat den.
allemannische Runeninschrift» i Præhistorische Blätter II, nr 3.
Smycket är en fibula och inskriften Halfdanilo Amilunge så
mycket märkvärdigare som namnet Halfdan är af nordiskt, ej
af tyskt ursprung och i Norden burits af en bland de
berömdaste mytiske sagohjältarne, hvars äfven af d:r Söderberg
framhållna identitet med urpatriarken Mannus jag påvisat i
Germanisk Mythologi I, 116 ff.
Eftersom nu Rökstensinskriften omtalar en Varin som
sin upphofsman, låter jag undersökningen utgå från detta
namn. Jag förutsätter alldeles icke, att namnet Varin,
där det annanstädes påträffas i den nordiska litteraturen,
afser samma person som Rökstenens Varin; men den
metod jag följer bjuder mig att gå äfven de stigar, som
namngemensamheten pekar på, utan att på förhand göra
mig någon föreställning om resultaten, till hvilka de
möjligen föra.
I Olof Tryggvessons saga (Heimskringla) berättas:
När konung Olof en gång gästade på Ogvaldsnäs,
kom till honom en gammal man, som bar en vid hatt
och var enögd (traditionella kännemärken på Oden).
Konungen samtalade in på natten med den okände, som
gaf kunskapsrika svar på alla hans spörsmål och tycktes
hafva god reda på hvad fordomdags tilldragit sig i alla
land. På Olofs fråga, om han visste hvem den Ogvald
var, efter hvilken näset och gården buro namn, svarade
han, att Ogvald varit en konung och stor krigare, som
blotade till en ko och hade henne med sig, hvart han
for, och ansåg lyckobringande att dricka af hennes mjölk.
Ogvald höll ett slag med den konung, som heter Varin,
och föll i striden. Den fallne högsattes på näset, och
till hans minne restes de bautastenar, som stå där än i
dag. I närheten af hans grafhög uppkastades en annan
öfver hans ko.
Denna berättelse är att jämföra med följande i
Fornaldar sögur II, 26:
Då Finn den rike, som tog land på Island, låg med
sitt skepp vid Ogvaldsnäs, färdig att lämna Norge, var
han i närheten af Ogvalds grafhög och kom då att fråga,
om det var längesedan den döde jordades där. Då hörde
han ur Ogvalds grafhög denna sång:
Om samme Ogvald förmäles i Fornmanna sögur
II, 26, att han var konung i Rogaland; att Hekling viking
angrep honom samt att han stupade i striden och
jordades på Ogvaldsnäs. Det heter där vidare, att Ogvalds
drottning födde honom den son, som hette Jösur.
I Fornaldar sögur 8, 2, 5 läses: Hards (Hörðr"s)
son var Jöfur eller Jösur. Hans (Hards) broder var
Rugolf (Rugálfr). Rugolf var fader till Ragnvald och denne
till Ogvald.
I Rökstensinskriften omtalas en Harud (Haruðr), som
hade tre bröder, bland hvilka en med namnet Rugulf
(Rukulfr). Dessa fyra bröders söner, tillsammans tjugo,
hade, heter det å Rökstenen, slagit sig ned på Seland,
och de besegrades af Varins son eller möjligen af Varin
och hans son i förening.
Häraf visar sig,
1) att den i fornisländska litteraturen fragmentariskt
och sporadiskt omtalade sägnen om den på Ogvaldsnäs
fallne och begrafne konung Ogvald har haft gemensamma
med Rökstenssagan minst tre namn: Varin, Rugulf och
Harud (Hard). I den namn- och personrika skandinaviska
fornlitteraturen förekomma namnen Varin och Rugulf
endast å Rökstenen och i de anförda källorna;
2) att Rökstenens Rugulf och Harud äro bröder,
samt att Fornaldarsagornas Rugolf och Hard likaledes
äro bröder;
3) att Rökstenens Varin är med sin son ställd i
fientligt förhållande till söner af Rugolf och Harud; samt
att Heimskringlas Varin besegrar en Ogvald, som enligt
Fornaldarsagorna är ättling af en Rugolf, som är i sin
ordning broder till en Hard.
Dessa äro de första resultaten af min undersökning.
De synas mig tillräckligt beaktansvärda för att mana till
undersökningens fortsättande på samma väg.
*
§ 2.
Vi ha sett, att samme Varin, som fällde koblotaren
Ogvald, kallas Hekling (Hæklingr), Hekling viking, i de
ur Fornaldarsagorna anförda källorna. Hekling, det tyska
Hegeling, är egentligen ett patronymt namn, beteckning
för medlemmar af en ryktbar sagosläkt, som enligt »Lied
von Gudrun» skulle hafva härskat i Danmark och i
Frisland.
Epitetet Hekling påträffas för öfrigt endast i ett
sagofragment, fogadt till den isländska romanen om Ragnar
Sigurdsson Lodbrok. Där förtäljes, att när en Ogmund
danske låg med sina skepp vid Samsö i Munarviken,
gingo några af hans män i land för att förlusta sig
och funno där ett människobeläte af trä, 40 alnar högt,
gammalt och mosslupet, och när de undrade, hvem som
uppställt och blotat till denna bild, hörde de från stoden
en sång, som lät dem veta, att de, som uppställt den,
voro Heklings ättlingar (Hæklings megir), söner af
Lodbrok (synir Loðbrókar).
Den första strof, som belätet sjunger, har följande
lydelse:
Strofen är uppenbarligen en variant till den ofvan
anförda, som Finn den rike hörde sjungas ur den af
Varin fällde koblotaren Ogvalds hög. Den ena strofen
har sin förebild i den andra. Det följer häraf, att den
hjälte, Varin-Hekling, som öfvervann koblotaren, varit af
den ena eller andra strofens författare eller af båda
ansedd identisk med Lodbrokssönernas fader eller
stamfader, samt att lodbrokiderna ha af båda strofförfattarne
ansetts vara hegelingar.
Anmärkningsvärdt är nu också, att fientlighet mot
djurdyrkare, särskildt mot koblotare, är ett karaktäristiskt
drag i Lodbrokssläktens saga, hvilket bevarats under de
förvandlingar och stympningar hon lidit i kristen tid,
synnerligen genom sin »historiering» och förknippning
med Ivars (Ingvars) och Björn Järnsidas äfventyr på
800-talet. Med undantag af den sena och på fri hand
uppgjorda sagan om Hjalmther och Ölfver hafva de
fornnordiska skrifterna icke en enda sägen om djurdyrkare
att omtala, som icke tillhör Lodbrokssagan och
framställer lodbrokider i kamp med dem. Staden Hvitabys
inbyggare äro koblotare; Lodbrok angriper dem. Lodbroks
söner återupptaga faderns beslut att eröfra staden, och
Ivar nedskjuter med sina pilar de heliga djuren. Östen
Bele i Upsala är koblotare; hans fetisch dödas af
Lodbroks söner. En grip och en tjur dyrkas i ett tempel i
Bjarmaland; de och deras prästinna dödas af Lodbroks
svärfader Herröd och af den till Lodbrokssagan hörande
Vilmunds
östgöten Bose.
Hvad beträffar uppgiften, som identifierar Heklings
ättlingar eller söner med »Lodbroks söner», således
Hegelingssläkten med Lodbrokssläkten, så föreligga intyg för
att äfven den hvilar på sagohistorisk grund och ej på
ett godtyckligt namnbruk af den man, som meddelat oss
berättelsen om äfventyret på Samsö. För tillfället vill
jag endast påpeka, att den isländska Lodbroksromanens
högpoetiska skildring af huru Ragnar Lodbroks män finna
Kraka-Aslaug å Spangarheden har sin sidobild i
Hegelingssagans berättelse om huru hennes unge hjältes
skeppsfolk påträffar vid stranden i en tjänarinnas skepelse den
från sitt hem bortförda och under en elak kvinnas välde
ställda prinsessa, som blir hjältens maka.
§ 9.
Det nya preliminära resultat, hvartill forskningen på
denna väg leder, är således, att den Varin, som de
isländska skrifterna omtala, tillhör Lodbrokssagan, och att
hans ättlingar äro lodbrokider. Och då de i § 1
anförda första resultaten manade till det preliminära
antagande, att Rökstenens Varin är densamme som han, så
bjuder ett metodologiskt förfarande att därnäst
undersöka, om Rökstenssagan innehåller momenter, som på
karaktäristiskt sätt hänvisa till eller äro identiska med
momenter i Lodbrokssagan, sådan som denna i
urkunder, som mestadels äro två till tre hundra år yngre än
Rökstenens inskrift, kommit till vår tid.
*
§ 3.
Rökstenens inskrift börjar med följande ord:
»Efter Vamud stånda dessa runor.
»Och Varin tecknade dem, fadern, till minne af
dödsutkorad son.
»Förtäljom det folkminne, huru många de
tvefaldigade troféerna voro: tolf gånger togos två troféer, parvis
nämligen från ömse män.
»Förtäljom detta andra: huruledes han, aflägsnad
från reidgoterna, råkade ut för nio följen och sedan ljöt
döden genom grymhets förvållande.»
Först nu till den frågan: innehåller Lodbrokssagan
ännu, sådan vi känna den, berättelser om strider eller
holmgångar, för hvilka det karaktäristiska varit, att de
utkämpats en mot två och slutat med parkämparnes
besegrande?
Saxo förtäljer, att Ragnar efter sin svärfader
Herothus" (Herröds) död kom i krig med en Sörle om götiska
kronan samt att han då med tre sina söner, Fridleif,
Björn och Radbard, stred i holmgång med Sörles
starkaste kämpe och dennes sju söner. Det kämpades en
mot två, och Ragnar med sina lodbrokider segrade. Här
togos således tillsammans åtta troféer, parvis från ömse
män, och vi hafva intet skäl för eller mot det antagande,
att icke de under liknande omständigheter vunna
troféerna skulle uppgå till det å Rökstenen uppgifna antalet,
om Lodbrokssagan, sådan hon var på 800- och
900-talen, fullständigt vore oss bekant.
Det ligger utanför de gränser jag dragit för denna
kortfattade afhandling att uppvisa den gemensamma roten
till Varinssagan och den af Saxo berättade sagan om
konung Varmund och hans son Uffo.
behandlar jag i korthet detta ämne. Jag inskränker
mig här till att påpeka, att strider två mot en och en
mot två spela en hufvudroll i den senare. Varmunds
jarlar, bröderna Keto och Vigo, begifva sig hemligen till
Svealand, uppsöka sveakonungen Athislus, anfalla honom,
då han är ensam i en skog, och lyckas, två mot en,
fälla den fruktansvärde, men under omständigheter, som
sprida ökad glans öfver hans storslagna och ridderliga
sinnelag. Konung Varmund belönade bröderna för hvad
de gjort; men mången tyckte likväl, att de brutit god
kämpased, och bland dem var Varmunds son, då ännu
gosse. Han upphörde att tala, gick inbunden, sorgsen
och dyster, till dess han, uppvuxen, fick tillfälle att i
danska och saksiska härarnes åsyn kämpa ensam mot
Sakslands två kraftigaste stridsmän och fälla dem. Med denna
holmgång, en mot två, ville han utplåna den skam, som
Keto och Vigo tillfogat det danska namnet genom att
kämpa två mot en. Ty en mot en var det hederliga och
rätta.
Denna grundsats uttalas också i den sång
(Krákumál), som blifvit lagd på den döende Lodbroks läppar,
antagligen just fördenskull, att han i sagan velat
återställa det ädla, fäderneärfda, men brutna kämpebruket:
Afseende bör fästas därvid, att Rökstensinskriften
icke säger, att de tjugufyra troféerna allesammans togos
af Varins son. Den säger icke: »förtäljom det
folkminne, huru många tvefaldigade troféer Vamud tog; tolf
gånger tog han etc.» I stället finner man uttrycken valda
så, som om inskriftens författare med flit undvikit att
säga detta, emedan det icke öfverensstämde med den
kända sagan. Allt hvad man med rätta kan sluta af
hans ord är, att Vamud deltog som stridsman vid alla
de ifrågavarande tillfällen, då troféer parvis vunnos. Vid
ett af dessa tillfällen kunna ju, såsom i Saxos
Ragnarshistoria, fyra kämpar stått mot åtta. Man förstår då
ordalagen: »förtäljom det folkminne, huru många de
tvefaldigade troféerna voro: tolf gånger togos två troféer,
parvis från ömse män.»
*
§ 4.
Vi komma nu till de näst följande orden i
Rökstensinskriften:
»Förtäljom detta andra (folkminne), huruledes han
(Varins son Vamud), aflägsnad från reidgoterna, råkade
ut för nio flockar och sedan ljöt döden genom grymhets
förvållande.»
Finnes en hemul i Lodhrokssagan äfven för dessa
ord?
Jag bör upplysa, att den tolkning jag gifvit åt
detta ställe icke är alldeles densamma som Bugges. Låt
oss då först hålla oss till hans, som är formellt riktig
äfven den. Vi hafva nämligen här att göra med ett
dubbeltydigt uttryck, som bör betraktas ur båda sina
aspekter.
Bugge öfversätter: »Förtäljom detta andra (folkminne),
huruledes han (Varins son Vamud), aflägsnad från
reidgoterna, råkade ut för nio flockar och sedan ljöt döden
med anledning däraf.»
Öfversättningarna skilja sig endast med afseende på
läsningen och tydningen af de sista orden i detta ställe:
ub sakar, hvilket kan läsas och tydas både såsom Bugge
gjort det: med anledning däraf, och såsom jag gjort
det: genom grymhets förvållande (ub ubsa sakar).
Antagligen har runristaren själf sett denna
tvetydighet likaväl som jag och haft intet emot, att man tolkat
den på båda de möjliga sätten, ty båda föra i den rätta
riktningen, och den senare fullständiggör den förra.
Stället ger oss, i Bugges öfversättning såväl som i
min, följande upplysningar: 1) Varins son Vamud har
varit anförare för reidgotiske stridsmän -- en slutsats,
som bekräftas af ett annat ställe i Rökstensinskriften.
2) Vid något tillfälle, då fiender inväntade honom på för
honom främmande mark, och då han af en eller annan
anledning blifvit skild från sina reidgotiske stridsmän,
vardt han omringad af nio fiendeflockar och
öfvermannades af dem. 3) Han stupade icke i striden, utan
tillfångatogs och ljöt döden därefter såsom en följd af
tillfångatagandet.
Detta följer omedelbart af Bugges öfversättning: »och
sedan ljöt döden med anledning däraf». Jag delar
Bugges åsikt, att sagan kan ha sagt, att hjälten under
en pågående strid hade vågat sig för långt in bland
fienderna, och att Rökstenens runristare kan ha menat detta
med uttrycket: »aflägsnad från reidgoterna»; men om
han med orden sedan och med anledning däraf menat,
att hjälten, omringad af fiender och utan hjälp af vänner,
omedelbart och på själfva slagfältet dödades, skulle han
ha begagnat dessa uttryck sedan och med anledning
däraf ej blott illa, utan rent af förvillande. I stället för
att helt enkelt säga: han stupade, hade han nyttjat ett
långdraget och abstrakt uttryck, som står i skarpaste
motsats till inskriftens konkreta, sammanträngda och
högstämda stil i öfrigt, och som därjämte är exempellöst i
fornnordiskt språkbruk.
Vi ha således att slå fast, att äfven enligt den af
Bugge gifna öfversättningen måste man tänka sig, att
Vamud blifvit tillfångatagen och därefter i fångenskapen
dödad.
Detta öfverensstämmer också med uppgiften, att han
öfvermannades af nio flockar. Om han fallit midt inne
i ett stridsvimmel, där plats för nio inhuggande
fiendeflockar svårligen kan tänkas kring en enda stridsman, så
borde man väl knappast vänta ett sådant uttryck.
Snarare synes detta häntyda på att man velat bemäktiga sig
honom lefvande och för detta ändamål innestängt honom
inom en af nio flockar bildad sköldborg. Därigenom
blefve uttrycket begripligt.
Jag kommer nu till min egen tolkning af ub sakar.
Hvar och en, som tagit någon befattning med
Rökstensinskriftens tolkning, vet, att dess ristare fasthållit som
regel, att där samma runor eller samma runföljder skulle,
vid utförlig skrifning, komma omedelbart intill hvarandra,
där skrifver han dem enkelt och upprepar dem icke. Exempel:
Häraf följer, att om runristaren menat uttrycket ub
ubsa sakar, så kunde han enligt sin genom inskriften
fasthållna regel icke skrifva det annorledes än ub sakar,
emedan han annars skulle ha omedelbart satt intill
hvarandra två ub och två sa (ububsasakar). Under sådana
förhållanden är det ej blott en rättighet, utan en
skyldighet att taga i betraktande det ena alternativet såväl
som det andra, synnerligast som de icke utesluta, utan
väl förlikas med hvarandra. Ub ubsa sakar betyder:
»genom grymhets förvållande». Uttrycket upplyser oss om
att det dödssätt, som Varins son Vamud såsom fånge
underkastades, var ett sådant, hvilket särskildt kunde
betecknas som föreskrifvet af grymhet.
Må vi nu erinra om hvad de isländska traditionerna
förtälja om deras Ragnar Lodbroks sista öden; att han
hade aflägsnat sig från sin här genom att ensam tränga
in i Ellas fylkingar, fällande med egen hand en mängd
fiender, tills han vardt innesluten mellan sköldar och på
sådant sätt tillfångatagen, hvarefter han kastades i en
ormgård och dog där.
Denna berättelse ej allenast förliker sig med hvad
Rökstenen meddelar om Varins sons sista öden, utan
förklarar också de uttryck runristaren valt, då han ville
hänvisa på dem.
*
§ 5.
Sedan omständigheterna vid Vamuds död blifvit
antydda, kommer den på det fornsvenska språket ståtligt
klingande strof, som visar oss hjälten högsatt i full
rustning med skölden gördlad öfver axeln och med sin häst
Gote som ledsagare i döden. Den isländska romanen
om Ragnar Lodbrok försäkrar, att sedan konung Ella fått
veta, hvem den i ormgården omkomne stridsmannen var,
gjorde han allt för att blidka och försona Ragnars söner.
Därtill hörde i främsta rummet en ärande högsättning.
Vamud kallas här Thiaurik(r). I sig själf innebär detta
plötsliga namnombyte ingenting förvånande: vi återfinna
det ofta i den på synonymer och känningar rika nordiska
poesien. Särskildt här bör en tolkare, synes mig, ha i
minne detta bruk af synonymer och således icke taga för
afgjordt, att Vamud och Thiaurik voro två olika personer,
då ju runstenen förklaras rest åt en hjälte och då
omedelbart efter redogörelsen för dennes död en högsättning
omtalas, samt då namnombytet äger rum just där textens
obundna form öfvergått i bunden, inom hvilken
synonymväxlingar höra till regeln, ej till undantagen. Enär
runristaren, såsom man vet, begagnat sig äfven af
chifferskrift, ligger möjligheten nära, att han gjort det också
här, och att Thiaurik(r) är ett chiffernamn.
Rökstenen är äfven ur den synpunkt af intresse, att
han bevittnar, att runskrifningen var hos våra förfäder
åtminstone under de sista hedniska århundradena utbildad
till en rätt vidlyftig kunskapsgren. Forskare, som trodde,
att den längre och, som det vill synas, allgermaniska
runraden var i Sverige på niohundratalet förgäten,
öfverraskades af att återfinna den här, ej blott ornamentivt
använd, såsom man i början kunde tro, utan i verklig
skrift. Vid sidan af den längre och den kortare runradens
mynder finner man kvistrunor. Vid sidan af en
regelbunden kortskrifning finner man chiffer, som kräfver olika
nycklar. En af de använda chifferskrifterna grundar sig
på den runräcka, som uppstår, då man börjar med ätten
Tyrs runor, fortsätter med Fröjs och slutar med Hagals.
Denna skrift kan påkalla två nycklar. Den ene, med
hvars tillhjälp Bugge löst ett par af stenens chiffergåtor,
låter runans betydelse bestämmas af hennes ställning inom
ätten; den andra af hennes ställning i runräckan som en
helhet. Den senare nyckeln har följande utseende:
Om vi nu på namnet Thiaurik(r) lägga denna
chiffernyckel, få vi
i den chiffer, som låter runorna i Fröjs ätt svara
till runorna i Tyrs o. s. v. förblifver k ochiffreradt af det skäl,
att Fröjs ätt innehåller sex runor, af hvilka k är den sista,
medan de båda andra ätterna innehålla byar för sig endast fem.
Hade äfven sjunde bokstafven chiffrerats, skulle man
fått Thiaurif, hvilket icke ser ut som ett namn, medan
Thiaurik (isl. Þiórrekr) betyder »den tjurväldige», ett
epitet, som lämpar sig väl för en bekämpare af tjur- och
ko-fetischer och i öfrigt samklingar med hjältenamnet
Thióðrekr. Det namn, hvarur Thiaurik genom chiffrering
af de sex första bokstäfverna utgått, är således Lorbrok,
hvilket kommer Lodbrok (Loðbrók) så nära som det med
begagnandet af en chiffernyckel är möjligt, och i hvarje
fall tillräckligt nära för att hänvisa chifferletaren på den
som menas. Jag inser ganska väl, att beviset för att
Thiaurik är en chiffrering, syftande på Lodbrok, ej är
absolut bindande, eftersom en af de sju bokstäfverna ej
slår in, och då den sjunde, såsom gemensam och
nödvändig för namnbildningen, blifvit ställd utanför
chiffreringen. Jag vill ej heller, att mitt påpekande af detta
motsvarighetsförhållande skall räknas af läsaren som ett
af bevisen för Rökstenssagans sammanhörighet med
Lodbrokssagan. Bevisningens styrka är oberoende däraf. Men
redan det, att fem af de sju bokstäfverna äro träffar, vore
nog för att en matematiker skulle förklara det
osannolikt, att dessa träffar, då de alla foga sig efter ett och
samma chiffersystem, skulle bero på en slump. Härtill
kommer, att namnformen Lorbrok kan betraktas som en
variant till Lodbrok, emedan lor (isl. lárr) betyder en
kista för ulls förvarande. Den dräkt, hvari Lodbrok
uppträdde, när han fällde jätteormen, och som gaf honom
hans binamn, var ett slags pansar af ull, indränkt i beck.
Till hästnamnet Gote kommer jag längre ned.
Vamud-Thiaurik kallas härskare öfver Reidhafvets
stränder, och nyss förut har inskriften låtit veta, att hans
stridsmän voro reidgoter. En närmare undersökning af
de ställen i den nordiska och angelsaksiska litteraturen,
hvari namnen Reidgotaland och reidgoter förekomma, gör
det sannolikt, att det förnämligast är genom
Lodbrokssläktens saga, sådan hon i hednisk tid var, som dessa
namn blifvit utbredda samt bevarat sig i minnet och
skrifterna.
*
§ 6.
Efter den anförda strofen heter det vidare i
Rökstenens inskrift:
»Förtäljom detta för det tolfte, huru Sigyns häst ser
å Vitängen sådant bete, att två tiotal konungar ligga därå
fallne.»
Det finnes, såvidt jag kan erinra mig, Rökstenen
oberäknad, blott ett enda ställe i den fornnordiska
litteraturen, där ett krig omtalas som blifvit karaktäriseradt
däraf, att de förnämste deltagarne däri räknades till två
tiotal. Det är ett ställe i Lodbroks dödssång (Krákumál),
som lyder: »Svingade vi svärden, spjuten högt vi buro,
när vi, talde till två tiotal, rödfärgade stålet vida.»
*
§ 7.
I omedelbart sammanhang härmed fortsätter inskriften:
»Förtäljom detta för det trettonde, hvilka två tiotal
konungar sutto på Seland i fyra vintrar med fyra namn,
födde af fyra bröder:
Imer (ulfven) minns riklig näring. De skulle sjunka,
alla desse, i»...
Det är redan ofvanför påpekadt, att bland namnen
på de fyra bröder, som voro de tjugu konungarnes fäder,
förekomma Rugulf och Harud förknippade med
Lodbrokssagan.
Detsamma gäller om det fjärde namnet: Örn. En
hjälte vid namn Örn omtalas i Krákumál, som låter
Lodbrok sjunga, att han kämpade med denne i Ålesund och
hade svårt att vinna seger. »Det var», säger han, »något
annat än att sitta i högbänk och kyssa ungmö.»
Återstår namnet Rodulf. I Vilkinasaga omtalas, att
när gjukungen Gunnar är på väg till Atle (där Attila)
och sin död i ormgården, gör han besök hos Rodulf
(äfven kallad Rodingeir), hvars son säges bo på
Valkaborg. Här, likasom på Rökstenen, sammanträffa således
namnen Rodulf och Valke. I Rökstensinskriften är Rodulf
fader till fem Valkar; i Vilkinasaga fader till en son, som
bor å Valkes eller Valkarnes borg. Jag skall nedanför
gifva skäl för att episoden om ormgården har från
Lodbrokssagan kommit in i Sigurd Fafnersbanes och
gjukungen Gunnars. Hvad Rodulf särskildt vidkommer
bekräfta de utdrag prosaiska eddan meddelar af den
Lodbroksdrapa, som tillskrifves Brage skald, att en hjälte
med liknande namn spelat en roll i Lodbrokssagan: Allr
gekk herr ... Rádálfs af bráðum Reifnis mar.
Namnet Harud, hvilket vi, som nämndt, redan förut
återfunnit som tillhörigt Lodbrokssagan, förekommer hos
Saxo under formen Herothus såsom namnet på Lodbroks
svärfader, samt i den isländska litteraturen i den
förvanskade formen Herröðr likaledes som fader till Lodbroks
första maka. I Lodbroks dödssång får han det vitsord,
att »berömdare jarl icke styrt långskepp mot hamn».
*
§ 8.
Om desse fyra, i Lodbrokssagan återfunna konungars
tjugu söner säges i inskriften, att »de suttit å Seland i
fyra vintrar».
Saxo omtalar en fyraårig fejd mellan Ragnar och
danska skattekonungar. Första året slår Ragnar
skåningarne vid »Whitby»; följande året (exacta hyeme) jutarne
vid Limfjorden; tredje och fjärde åren besegrar han
skåningarne för andra gången och därefter halländingarne.
»Whitby» återkommer som »Hvitaby» i de isländska
berättelserna. Huruvida detta namn står i förbindelse med
den å Rökstenen omtalade valplatsen Vit-ängen må lämnas
därhän med den anmärkning, att aspirationen utgör intet
hinder däremot, såsom enhvar, som känner
aspirationsförhållandenas historia i Saxos tid, väl inser.
*
§ 9.
Rökstensinskriften fortsätter med följande ord:
»Förtäljom folkminnet, åt hvilken hjälte en son födes: det är
åt Vilin.»
Här måste man fråga sig: kan runristaren hafva
menat, att en sons födelse åt en hjälte är någonting så
sällspordt och märkvärdigt, att det i och för sig är ägnadt
att varda ett »folkminne»? Detta är högst otroligt.
Runristaren betonar själf, att hvad som gjort denna i sig själf
icke ovanliga händelse till ett folkminne är, att det är åt
Vilin en son födes. Detta åter förutsätter, att Vilins sons
födelse ägt rum under särskildt ovanliga och hinderliga
förhållanden, genom hvilka den vardt föremål för ett
allmännare intresse.
Nu förefinnes i de till oss komna öfverarbetningarna
af hedendomens hjältesagor berättelsen om en födelse
af denna art, och fadern bär ett namn, som påminner
om Vilin och kan vara en variant därtill, nämligen
Vilmund.
Berättelsen är poetiskt behandlad i Oddrúnargrátr.
Borgny, dotter af konung Heidrek, har haft en
hemlig förbindelse med en ung hjälte Vilmund. Hon ligger
nu i svåra födselvåndor, men kan icke föda. Alla medel,
som användas för att hjälpa henne, båta till intet. Ryktet
om hennes lidanden sprider sig vida; men, säger dikten,
på jorden fanns ingen, som var i stånd att bistå henne
-- ingen mer än en, sköldmön Oddrun, hennes
barndomsvän, men som hon djupt förnärmat genom att lägga
henne till last samma slags felsteg, hvars följder hon,
Borgny själf, nu uppbär. Men Oddrun, den högsinnade
och barmhärtiga, kommer och förhjälper henne medels
kraftiga galder till att föda åt Vilmund son och dotter.
En födelse under sådana omständigheter kan varda
till ett »folkminne». Frågan är nu, om äfven detta
folkminne, likasom alla de andra på Rökstenen omtalade,
tillhör Lodbrokssagan.
Vid första påseendet faller detta icke i ögonen, ty
Oddrúnargrátr vill vara en episod i sagan om Sigurd
Fafnersbane och gjukungen Gunnar. Alla forskare äro
emellertid enige om, att ämnet, som Oddrúnargrátr
behandlar, är hämtadt ur någon annan saga, och att dess
införlifning i Sigurdsångernas cykel är ganska löslig, men
förorsakat grundlig förvirring i densamma. Men såvidt
jag vet, har, trots denna enighet, ingen uppställt frågan,
hvilken denna andra saga är.
Borgnys fader är enligt Oddrúnargrátr konung
Heidrek. Hvad detta namn angår, förekommer det i de
isländska urkunderna såsom uteslutande tillhörigt en
konungasläkt i Reidgotaland, samma land, som är
Rökstenens hjältars hemland. I de stamträd, som isländingar
i den kristna tiden uppgjorde åt ätter, hvilka ville gälla
för lodbrokider, är reidgotakonungen Heidrek Ulfham
genom sin dotter stamfader till Ragnar Lodbrok. Heidrek
Ulfham har i samma genealogi en son Heidrek, som är
stamfader till den Högne, som är den ene hufvudfiguren
i hjadningarnes spökstrid. Att denna strid ursprungligen
är en episod i Lodbrokssagan, och att Vilmund spelat
en roll i den skall bevisas nedanför. Den andre
hufvudfiguren är Hjarrandes son Hedin. I Hegelingssagan är
den underbare harpolekaren Hjarrande (Horand) jarl hos
den gamle hegelingkonung, hvars son älskar Oddrun
(Ortrun). Namnet Heidrek tillhör således Lodbroks
släktsaga.
I Oddrúnargrátr kallas Vilmund »Högnes baneman».
Hvilken Högnes? ha eddaforskarne med förvåning frågat
sig, ty ehuru Oddrúnargrátr infört det ämne, som där
besjunges, i Sigurd Fafnersbanes saga och förvandlat sin
hjälte, Oddruns älskling, till gjukungen Gunnar, kan den
omnämnde Högne icke vara gjukungen med detta namn,
Gunnars broder, hvars baneman är Atle, ej heller Högne,
Sigruns fader, som faller i en strid med Helge
Hundingsbane. Men det finnes också en Högne, som tillhör just
den krets af personligheter, hvilken omtalas i Oddrönar-
Oddrúnargrátr, ty han är reidgotakonungen Heidreks ättling, således
en frände till den i Oddrúnargrátr besjunga Borgny
Heidreksdotter. Och denne samme Högne är den ena
hufvudpersonen i hjadningastriden. Och att denna utgjort
en episod i Lodbrokssagan, bevisas däraf, att de utdrag
ur Brage den gamles Lodbroksdrapa, som Skaldskaparmål
meddelar, skildra dels hjadningastriden, dels Sörles och
Hamders åfventyr. Enligt Saxo har Ragnar kämpat med
en Sörle i Götaland och med en Hamders (Hamas) son
Ella på engelsk botten, uppgifter, som, huru omgestaltade
de under tidens lopp och kanske under Saxos händer
blifvit, dock vittna med Brages århundraden äldre
Lodbroksdrapa, att Sörles och Hamders äfventyr redan i en
långt tillbakaliggande tid varit förknippade med
Lodbrokssagan. Hvad hjadningastriden vidkommer, vittnar
Krákumál, att ännu vid den tid, då den författades, utgjorde
historien om spökkämparne Högne och Hedin en episod
i Lodbrokssagan. Det är Lodbrok, som med sina
stridsmän landstiger å ön, där hjadningarne hålla till, och
genom att nedlägga dem befriar dem från att fortsätta ända
till Ragnarök sina nattliga fejder. Det heter i Krákumál,
att Lodbrok kom med skepp till Hjadningavåg, samt att
han och hans ledsagare stredo där och krossade »de vid
sina döda kroppar fängslade gotnarnes» sköldar och
hjälmar. Enär Vilmund, såsom ytterligare skall ådagaläggas,
tillhör Lodbrokssagan och han kallas »Högnes baneman»,
måste man däraf draga den slutsats, att han vid detta
tillfälle följde Lodbrok och själf nedlade eller var med
om att nedlägga Högne.
svarðmerðlingar som epitet till Hæklings megir, synir Loðbrókar.
Detta hitintills oförstådda och fördenskull af konjekturalkritiken
misshandlade ord blir lättbegripligt, om man erinrar sig, att innan
Olof Tryggvesson fick pa sig öfverflyttad äran att hafva förskaffat
hjadningarne ro, tillkom denna ära Lodbrok och hans fränder,
samt att den ena spökhärens anförare Högne af poeterna äfven
kallats Svörðr (gen. Svarðar). Se Fornald. S. II, 32, där Hild,
Högnes dotter, kallas Svarðar dóttir. Svarðmerðlingar
betyder Högnekrossare. Ännu i Herröds saga kvarlefver
minnet af att namnet Vilmund tillhört den lodbrokidiska
sagokretsen, så nämligen att en Vilmund härstammar från
Bose, Lodbroks svärfaders vapenbroder. Bose är,
likasom hjadningen Hedins fader Hjarrande, en
utomordentlig harpolekare och spelar Hjarranda ljóþ.
Oddrun i Oddrúnargrátr är till skaplynnet densamma
som Hegelingssagans Ortrun. Medan hon i den nordiska
sången gör löftet att »vara hjälpsam mot enhvar», är hon
i den tyska ett mönster af rättskänsla och medlidande,
som tröstar och hugnar dem, hvilka hennes släkt
förföljer och misshandlar. Densamma till skaplynnet är
också i båda dikterna Oddrun-Ortruns moder, ett
vidunder af elakhet, hvars enda mänskliga drag är i båda
dikterna det, att hon är tillgifven sin son och gynnar
hans planer. I båda poemen stå modern och sonen på
ena sidan, dottern Oddrun på den andra. Hennes hjärta
tillhör äfven i Hegelingssagan en ung furste, med hvilken
hennes släkt lefver i fiendskap. Denne har, likasom i
den nordiska dikten, en syster med namnet Gudrun.
Den sistnämnda omständigheten bör af ett särskildt
sagohistoriskt skäl beaktas. I den tyska sagan om
Sigurd-Siegfried heter Gunnars (Günthers) syster Grimhild
(Kriemhild), i den nordiska däremot Gudrun. Namnet Grimhild
förekommer dock äfven i den nordiska, men bäres där
af Gudruns och Gunnars moder. Intet tvifvel kan råda
därom, att den tyska och den nordiska Sigurdssagan
skjutit ut från samma stam i grenar, som vuxit ut på
olika sätt söder och norr om Östersjön. Huru då
förklara platsskiftet, som namnen Gudrun och Grimhild
gjort? Antingen Grimhild eller Gudrun är det
ursprungliga namnet på gjukungen Gunnars syster, måste det ena
eller det andra hafva förefunnits som sådant, när sagan
klöf sig i en tysk och en nordisk gren, hvarefter i sagans
vidare öden någonting måste hafva inträffat, som
medförde den påpekade namnomflyttningen. Äfven denna
fråga får sitt svar genom det här framlagda
sakförhållandet, att det funnits ett skede i sagoutvecklingen, i eddan
representeradt af Oddrúnargrátr, under hvilket den gamla
Lodbrokssagan sammanträffade med den jämförelsevis
nya och med elementer från olika håll sig utvidgande
Sigurdssagan och delvis införlifvades med den. I
Hegelingssagan heter, såsom redan är nämndt, den unge
hegelingfurstens syster Gudrun; hans moder heter Hild. Att
Lodbrok och lodbrokiderna äro hegelingar, hæklingar, är
ofvanför ådagalagdt. I en nordisk källa bär Lodbroks
moder namnet Hild, utvidgadt till Alfhild, emedan hon
enligt källans uppgift var af alfernas släkt. De dikter,
som gjorde Lodbrok till ett med gjukungen Gunnar,
måste då också göra Lodbroks syster till ett med Gunnars
syster och gifva den senare den förras namn Gudrun.
Hild (Alfhild) gick upp i Grimhild.
Äfven ormgården har från Lodbrokssagan kommit
in i Sigurdscykeln. Den tyska Sigurdssagan vet om
ormgården ingenting. Hade ormgården ursprungligen funnits
där, och om det ursprungligen varit Günther-Gunnar, icke
Lodbrok, som där sjungit eller slagit harpan under
ormarnes bett, skulle detta antagligen aldrig blifvit förgätet, ty
episoden är alltför egendomlig och fantasigripande för att
icke behålla den plats den en gång fått. Besöket, som
Gunnar på sin väg till ormgården gör hos den Rodulf,
hvars son bor på Valkaborg, är fördenskull också
ursprungligen att hänföra till Lodbrokssagan. Så äfven
hästnamnet Gote. Hvarken de tyska dikterna eller den
ur tyska och nordiska sammanflutna Vilkinasagan, ej ens
den poetiska eddans dikter veta, att Gunnars häst skulle
betat Gote. Uppgiften därom har från den interpolerade
Kálfsvisa flutit in i Völsungasagan och prosaiska eddan.
Däremot kan den besynnerliga historien hos Saxo, enligt
hvilken Ragnar ägde gjutna hästar, metallhästar, med
hvilka han åstadkom upplösning i fientliga leder, stå i
sammanhang med hästnamnet Goti. Jämför participet
gotinn, gjuten. Vi finna hästnamnet Mór varieradt med
Móinn, Móðnir med Móðinn. Dess närmare kan det
ha legat till hands att tolka Goti som Gotinn. Ett
handgripligt intyg om den oreda de båda sagornas
sammanblandning under en viss tid vållade föreligger i abboten
Nicolaus" reseskildring (Itinerarium) från medlet af
1100-talet. När den resande skall omtala italienska staden
Lunas märkvärdigheter, säger han, att enligt somliges
uppgift var den ormgård, hvari Gunnar sattes, gräfd i
Lunas sandfält. Men i gjukungen Gunnars äfventyr är
staden Luna okänd; däremot intager den en framstående
plats i den historierade sagan om Lodbrok och
Lodbrokssönerna. Lodbrok skulle förgäfves sökt intaga Luna;
därefter komma hans söner, hämnas hans motgång och
intaga staden i den mening, att det är Rom, eller i det
uppsåt att fortsätta färden till Rom. Uppgiften om Lunas
intagande af nordmän kan emellertid icke vara äldre än
år 859 och kan således först i nionde århundradet ha
införlifvats med den äldre rent heroiska Lodbrokssagan.
Två hundra år därefter finna vi, såsom af Itinerarium
framgår, att »somlige» hade införlifvat samma historiska minne
med Sigurd Fafnersbanes och gjukungen Gunnars saga och
sammanknutit det med den lodbrokska ormgårdssägnen.
De skäl jag här ofvan angifvit torde vara
tillräckliga att ställa utom tvifvel, att Oddrúnargrátr"s innehåll
är hämtadt ur Lodbrokssagan, och att Vilmund tillhör
denna senare. Ådagalagdt är äfven, att samtliga de å
Rökstenen omtalade tilldragelserna och de flesta
Rökstensnamnen hafva i Lodbrokssagan sina motsvarigheter.
Vi hafva då också att anse som ådagalagdt, att de
märkliga omständigheter, som ledsagade Vilins sons födelse,
äro desamma som i Oddrúnargrátr ledsaga Vilmunds sons,
hvaraf följer, att Vilin och Vilmund äro variantnamn för
en och samma person. Påpekas bör nu, att i
Oddrúnargrátr förekommer, ehuru i något förtäckt form, namnet
Varmund, som i analogi härmed bör vara en variantform
till Varin. I de angelsaksiska krönikorna omtalas
Wærmund som fader till Offa; i Beowulfdikten Garmund som
fader till samme Offa. Till det fornengelska Garmund
svarar det fornnordiska Geirmund, som således är ett
parallellnamn till Værmund, Varmund. I Oddrúnargrátr
omtalas en konung Geirmund, som är Oddruns vän.
*
§ 10.
Att det var i Östergötland ett minnesmärke sådant
som Rökstenen kom till stånd, och att de å stenen om-
omtalade hjältarne och tilldragelserna där voro »folkminnen»
förklaras af att den hedniska Lodbrokssagan där var
lokaliserad. Och att denna lokalisering var vida känd
utanför Östergötlands gränser bevisar fornlitleraturen. Den
isländska sägnen gör Lodbroks svärfader Herröd till
konung eller jarl i Östergötland, Saxo gör Herothus,
Lodbroks svärfader, till konung i Sverige. Vilmund är i
Fornaldarsagan ättling af Bose, en östgötisk hjälte,
Herröds fosterbroder. Heidrek, fadern till Vilmunds
älskarinna, är konung i Reidgotaland. Att östgötarne ännu
på 900-talet ansågo sig som reidgoter bevisar Rökstenen.
Det krigsfolk, hvarmed Lodbrokssönerna hemsökte
England, var enligt Fornald. S. I. 290 samladt i Danmark
och Götaland.
*
§ 11.
De ofvanför angifna grunderna för att namnen Varin
och Vilin ej blott kunna vara, utan verkligen också
blifvit nyttjade som synonymer till namnen Varmund och
Vilmund, inbjuda till att beakta de omständigheter, med
hvilka namnet Varmund i öfrigt blifvit i sagorna
förknippadt. Äro dessa omständigheter sådana, att äfven de
hänvisa på något sammanhang med Lodbrokssagan och
med Rökstenens inskrift?
Om en konung Varmund, som af Saxo blifvit inställd
i den danska regentlängden, berättar denne följande:
Varmund (Vermundus) var konung i Danmark. Hans
styrelsetid hörde till de längsta, lyckligaste och lugnaste,
som varit omtalade. Vid framskriden ålder fick han en
son, Uffo. Medan denne ännu var barn, hemsöktes
Danmark med krig af sveakonungen Athislus, en af tidens
väldigaste stridsmän, skrytsam, men ridderlig och i
tvekamp oförliknelig. Varmunds jarl Frovinus ryckte honom
till mötes. Athislus nedlade Frovinus i envig, och i det
slag, som därpå följde, öfvervann han danska hären.
Detta var icke den enda fejd, hvarmed Athislus
hemsökte Danmark. Frovinus" söner jarlarne Keto och
Vigo befriade slutligen Varmund från den orolige
grannen. De begåfvo sig hemligen till Svealand, öfverföllo
Athislus, då han var ensam i en skog, och lyckades, två
mot en, fälla den fruktansvärde. Konung Varmund
belönade bröderna för hvad de gjort; men mången tyckte,
att de brutit god kämpased, som ställer en mot en.
Uffo visade därefter ett besynnerligt lynne. Gossen
upphörde att tala. Han gick inbunden och dyster. Aldrig
såg man honom le, aldrig deltaga i de unges lekar. Så
växte han upp och kom tidigt till utomordentliga
kroppskrafter, ehuru han aldrig syntes öfva dem.
I sin höga ålderdom hade Varmund blifvit blind.
Då sände en saksisk konung, hans granne i söder, bud
och affordrade honom hans rike, eftersom han var
oduglig att längre styra och värna det. Inginge han ej på
denna fordran, förelades honom det villkor, att hans son
skulle i tvekamp möta den saksiske konungens och
Danmarks öde bero på envigets utgång. Detta villkor
förorsakade Varmund och hans män stor sorg. Men då
bröt Uffo till allas öfverraskning sin tystnad och bad
om lof att få svara sändebuden. Han fick det och sade
desse, att han mottog utmaningen med det villkor, att
han skulle kämpa en mot två; mot den saksiske
konungasonen och samtidigt mot den starkaste kämpe man kunde
finna i den saksiska hären. Nu lärde man känna
orsaken till den sorg, som så länge förseglat Uffos läppar.
Han sade, att när Keto och Vigo, två mot en, öfverföllo
sveakonungen, hade de med denna olika strid bragt
skam öfver det danska namnet. Eftersom de stridt två
mot en, borde han, för att utplåna skammen, strida en
mot två. Flere brynjor passades på honom, men när
ett andedrag häfde ynglingens bröst, sprungo remmar,
spännen och ringar sönder. Faderns brynja, ehuru äfven
den för trång, var den enda nödfallshjälpen. Hvarje
svärd befanns för svagt för Uffos arm; endast det i
jorden länge förvarade, som Varmund i sin ungdom burit,
visade sig starkt nog. Holmgången ägde rum på en ö i
Eidern och bevittnades å ömse stränder af danska och
saksiska härarne. Uffo fällde båda motståndarne.
Äfven i denna saga, likasom i Lodbrokssagan, möter
oss sålunda ett tillfälle, då, för att begagna Rökstenens
uttryck, troféer tagas parvis. Och då Rökstenens en mot
två kämpande hjälte har en Varin till fader, har denna
sagas hjälte till fader en Varmund. Till Saxo har sagan
om den gamle konung Varmund och hans ädle son
kommit från mer än ett håll. Det är antagligt, att han
känt en gammal dansk variant af densamma eller
åtminstone en på dansk tradition stödd konungagenealogi,
som gjorde Varmund och Offa till konungar i Danmark.
Att han känt en isländsk variant eller genealogi är säkert,
emedan han själf anmärker, att Varmunds son äfven
kallats Olavus Mansuetus, hvartill man i Fornaldarsögur
finner motsvarigheten i Vermund vittres (vises) son Olof
litilláti. Att Saxo äfven känt och företrädesvis begagnat
sig af en engelsk Varmund-Offa-saga är öppendagligt och
skall nedanför närmare framhållas.
Binamnat litilláti, »den som gör sig obetydande»,
»den som föga låter höra af sig», syftar otvifvelaktigt
på det tillstånd af tillbakadragenhet och tystnad, hvartill
Uffo enligt Saxos berättelse dömt sig under sin gossetid,
till dess han fick tillfälle att utplåna den skam Frovinus"
söner dragit öfver det danska namnet. Af en liknande
orsak kan Rökstensinskriftens författare ha gifvit sin
Varins son epitetnamnet Vamuþr, Vámódr, »den velynte»,
»den harmsne», emedan detta (som förekommer bland
goterna men, såvidt jag vet, icke bland skandinaverna
som verkligt namn) kan syfta på den harm och smärta,
hvarpå Varmunds son rufvade, innan han plötsligt
afslöjade sig som hjälte och vardt den goda kämpesedens
hämnare.
Vamud och Uffo kunna ha samma betydelse.
Då Saxo säger, att Uffo äfven varit kallad Olof,
sammanställer jag här några uppgifter ur isländska
skrifter till jämförelse med uppgifter hos Saxo, hvilka visa,
att en Asmund varit identisk eller förblandats med en
Varmund, och en Uffo varit identisk eller förblandats
med en Olof.
Romunds saga: Asmund, ägare till skeppet Gnod,
fader till Olof i Gardum.
Grimm Lodinkinns saga: Asmund, ägare till skeppet
Gnod, fader till Olof lidsmannakonung.
Saxo I, 46: Asmund, fader till Uffo.
Saxo I, 161: Vermund, fader till Uffo.
Fornald. S. II: Vermund, fader till Olof litilláti.
Saxo I: Asmunds son, som kämpar med Hadding, kallas Uffo.
Romunds saga: Asmunds son, som kämpar med Hadding, kallas Olof i Gardum.
*
§ 12.
Enligt de angelsaksiska krönikorna landade mot
slutet af femte århundradet fem med saksiska krigare
bemannade skepp vid »Cerdices ora». Förstärkte
hemifrån eröfrada desse vikingar efter mångårigt krig den
del af Britannien, som sedan kallades Wessex. Deras
anförare var en Cerdic, bland hvars förfäder, enligt samma
krönikor, voro en Freawine och hans son Wig, som
härstammade från Oden, d. v. s. voro i sitt hemland
storhöfdingar, konungar.
Krigarskaror, som till stor del skulle ha kommit
från Angeln och Jutland, eröfrade sedermera de delar af
Britannien, som fingo namnen Östangeln, Northumberland
och Mercien. Höfdingen för dem, som togo Östangeln
i besittning, kallas Offa. Den höfdingesläkt, som kom
till välde i Mercien, ansågs, äfven den, härstamma från
Oden och ha varit kunglig redan i moderlandet. Den
räknade bland de anherrar, som skulle ha härskat där,
Wærmund och hans son Offa. Äfven konungarne i Essex
ansågo sig för »uffingas», ättlingar af Offa. Som son af
Offa, »af Odens släkt», fick Œsevin, den förste konungen
i Essex, gälla. Äfven härskare i det till stor del af
jutar eröfrade Kent kallade sig »uffingas».
Ursprungligen var det en och samme Offa, sagokonungen
Varmunds son, som heptarkiens regentsläkter täflade om att
tillägna sig som stamfader. Först klosterannalisterna läto
ur dessa sägner mer än en Offa framgå, när det för
dem gällde att systematisera och kronologisera sägnerna.
Bland de sju »angelsaksiska» riken, som efter hand
grundlades i Britannien, ha Wessex och Mercien intagit
främsta rummen och i många och långa blodiga krig
bekämpat hvarandra. Fiendskapen mellan dem inverkade,
såsom jag här med några ord vill påpeka, äfven på
omgestaltningen af de sagor deras germaniska kolonister
hade medfört från fastlandet.
Intet tvifvel kan råda därom, att Saxos Vermundus,
Uffo, Frovinus och Vigo äro de angelsaksiska källornas
Værmund-Garmund, Offa, Freawine och Wig.
Den engelska variant af sagan om Varmund och
hans son, som Saxo begagnat, har, som vi sett, gjort
Freawine och Wig icke till konungar, utan till tjänstemän
under de merciske konungarnes stamfader Wærmund.
Att Wessex" regenter skulle själfve medgifvit eller att
deras släktsaga skulle tilldelat Freawine och Wig denna
underordnade ställning till deras merciske fienders
stamfader är mer än osannolikt. Saken varder än
betänkligare och ur sagohistorisk synpunkt intressantare, då vi
finna andra spår, som hänvisa på en hårdnackad
följdriktighet i försöket att nedsätta Wessex" konungars anor.
Så har Saxo i sin sagokälla funnit, att de, som begingo
det skamliga, af merciernas stamfader Offa sörjda och
försonade dådet att två mot en nedlägga en ridderlig
sveakonung voro Freawine-Frovinus" söner Keto och Vigo.
Det är visst, att detta merciska eller i hvarje fall
Wessex-fientliga påfund icke fann allmän tilltro, åtminstone icke
hos dem, som det åsyftade att förnärma. Dikten
Beowulf känner ganska väl historien om bröderna, som fällde
en storsinnad sveakonung (där kallad Ongentheow), samt
skildrar dennes skaplynne och död på väsentligen samma
sätt som Saxo; men i Beowulf heta de icke Keto och
Wig, utan Eofor och Wulf, och de äro där icke söner
af Freawine, utan af en Wonred. Wessex" konungar ha
där ingen skam af tilldragelsen.
Men sin viktigaste omgestaltning och utvidgning
erhöll i England den gamla Varmund-Offa-sagan genom
själfva det historiska faktum, att germanhöfdingar, som
ansågos härstamma från dessa sagokonungar, hade gjort
härtåg till Britannien och där eröfrat landområden.
Sägner uppstodo, att Offa själf, efter att på fastlandet ha
genom lyckliga envig och lyckliga fältslag gjort sig
ryktbar och utvidgat sitt rike, hade kommit öfver till
England, och att söner och ättlingar af honom därefter farit
öfver västerhafvet och grundlagt några af de riken, som
utgjorde den s. k. heptarkien.
*
§ 13.
Varmund-Offa-sagan vardt sålunda i detta
afseende en föregångare till den århundraden efteråt
uppståndna sagan om Ragnar och hans söner och deras
äfventyr i England. Den historiske Ivars (Ingvars) och
andra nordmannahöfdingars angrepp på England i det
nionde århundradet vardt anknytningspunkten för denna
senare sagas bildning, som delvis skedde med material
och på bekostnad af de sagor, som knutit sig till
400- och 500-talens germaniska invandringar till
England.
För ett rätt bedömande af »Ragnar»-Lodbroks-sagan
anser jag vara af största vikt, att man skiljer skarpt mellan
den historiska anknytningspunkt, som denna saga fått,
och sagans material, som i hvarje fall till största delen
är hämtad dels ur nordiska, dels ur angelsaksiska sagor
om en äldre hjälte, som vunnit troféer parvis, nämligen
Varmunds son Offa, och om hans söner.
Först några ord om den historiska
anknytningspunkten och om anledningen till namnet Ragnars
uppdykande och sammanknippande med det gamla
sagoepitetet Lodbrok.
Ingen lärer betvifla, att de stora härfärder, som från
de nordiska rikena företogos i det nionde århundradet,
måste varit bland skandinaverna i friskt minne under ett
eller två släktled efter dem, och att det således under
ett godt stycke in på niohundratalet måste ha funnits
personer, som kände de förnämsta nordmannahöfdingarnes
börd och hemland.
Men lika säkert är, att 150 till 200 år efter den
store vikingahöfdingen Ivar (Ingvar) var minnet af hans
faders verkliga namn och lefnadsöden tillräckligt
fördunkladt för att dikten kunde finna ett tomrum att
utfylla. Hon gjorde det med en storkonung »Ragnar
Lodbrok» och samlade som bröder kring honom som fader
de historiske härförarne Björn Järnsida och Ivar och
andra verkliga eller diktade nordiska chefer från 800-talet.
Gå vi till de utländska årsböcker, som äro samtidiga
med dessa vikingafärder och härjningståg, ha de mycket
att förtälja om nordmannaskaror och nordmannahöfdingar,
men veta ingenting om en storkonung Ragnar Lodbrok,
ehuru de tala om många nordiska konungar och
höfdingar, som lefvat under den tiden. Däremot är det
gamla sagonamnet Lodbrok dem väl bekant. Björn
Järnsida, som i midten af 800-talet härjade det frankiska
riket, kallas Lodbroksson. Såsom Gustaf Storm redan
längesedan påpekat, benämnas vikingahöfdingar såväl i
utländska som danska annaler Lodbrokssöner, men aldrig
Ragnarssöner. På en sten å Orkn-öarna talas om en
Lodbrok och hennes söner, hvaraf följer, att namnet
Lodbrok kunnat bäras af kvinnor likasom af män.
Saken har sin förklaring i det förhållande, som vi
redan bevittnat på angelsaksiskt område, att nämligen
nordgermaniska konunga- och höfdingesläkter gärna ville
räkna sina anor upp till sagokonungen Varmund och hans
ryktbare son, den ursprunglige Lodbrok, likasom furstar
i andra germanländer gärna räknade sina anor upp till
Hagals son Hamal, amalernas ättefader. Då jag kallar
Offa den ursprunglige Lodbrok, menar jag därmed icke,
att han i de angelsaksiska sagorna burit detta namn
och utfört den bragd, som i den isländska romanen ger
»Ragnar» Lodbrok detta epitet, utan att han, såsom
förnämsta gestalten i den angelsaksiska sagokretsen om
Britanniens eröfrare och deras anor, såsom fader och
stamfader till germaniska härförare och kolonisatörer därstädes
och såsom hjälten i beundrade och besjungna strider en
mot två innehade den plats, som efter Britanniens
förnyade hemsökelse af nordgermaniska krigarskaror gafs åt
»Lodbrok» och hjältar, betecknade med Lodbroksnamnet,
i en saga, som var äldre än »Ragnar»-Lodbrokssagan och
blifvit genealogiskt förknippad med sagan om Varmund
och Offa. Sagan om Varmund och hans son har varit
lokaliserad i olika länder: i Danmark, i Angeln, i
Saksland, i Sverige. Ett angelsaksiskt släktregister låter
Varmunds son ha sönerna Dan och Angaltheow. Den ena
sonen är uppenbart representant för danerna, den andre
för anglerna. Stamträdstillverkaren skulle svårligen fallit
på denna idé, om han icke vetat, att daner såväl som
angler gjorde anspråk på Varmundssonen. Danernas, i
hvarje fall jutarnes, anspråk på honom från gamla tider
bekräftas också af att höfdingar i Kent, som
hufvudsakligen befolkades af jutar, ansågo sig som »uffingas»,
afkomlingar af Varmunds son Offa. Också torde en
tradition, att Varmund regerat i Danmark, ha bestämt
detta lands krönikeskrifvare att insätta Varmund och Uffo
i den danska konungaraden. Oddrúnargrátr, hvars rötter
i den gamla Lodbrokssagan jag ofvanför påpekat, låter
en konung Varmund (Geirmund) härska på Jutland och
ha en borg på dess östra kust. I Essex, hvars konungar
likaledes ville vara »uffingas», måste Varmund och hans
son ha gällt för saksiske konungar. Enligt Gleemans"
Tale voro de angliske, och Offa kämpar där med en
dansk konung Alewih, samt vinner redan som gosse stora
landområden, dels genom lyckliga envig, dels genom
fältslag, och utvidgar sitt rike till Fifeldore. Enligt
Rökstenen voro Varin och hans genom holmgångar, en mot
två, så ryktbare son konungar i Reidgotaland, hvartill
runristaren säkerligen räknat Östergötland och förmodligen
hela Götaland. Rökstenssagan låter desse reidgotakonungar
bekriga tjugu konungar och nära fränder, som innehade
Seland, och, såsom jag nedanför skall visa, berättar
Rökstenen äfven, att de eröfrat Fyen. Danernas grannar
både i söder och norr ha således låtit sina hos dem
lokaliserade sagor om Varmund och hans son berätta,
att de kämpade mot konungar i Danmark, medan den
danska berättade, att de kämpade mot svear och saksare.
Slutresultatet af dessa lokaliseringar vardt, att de alla,
hvar på sitt sätt, ansågos ha rätt -- så nämligen, att
Varmund och hans son skulle ha härskat i alla de
länder, som gjorde anspråk på dem som landsmän; att de
med andra ord hade grundlagt en väldig monarki, som
efter Varmundsättlingarnes uppträdande i Britannien sträckt
sig äfven öfver England. Sålunda uppstod, antager jag,
idéen om ett ofantligt Lodbroksrike, samma rike, som
sagan århundraden därefter lät Ragnar Lodbrok och
Ragnarssönerna grundlägga och dela.
Under sådana förhållanden är det naturligt, att
mäktiga släkter i dessa länder ansågo för en ära att leda sina
stamträd till Varmund och Offa, likasom skandinaviska
konungasläkter, sedan Ragnar Lodbrok blifvit skapad af
sagan, läto sina stamträdstillverkare leda sina anor upp
till honom och, väl att märka, bakom honom upp till
Varmund och Olof litilláti (= Offa). Bland de
epitetnamn, hvarmed skalderna i olika länder hade begåfvat
den store vikingafadern, vardt Lodbrok efter hand det
mest använda på den skandinaviska halfön och i
Danmark, och det är all anledning antaga, att inom de
släkter, som ansågo sig för lodbrokider, namnet Lodbrok
vardt upptaget och kanske ofta användt som personnamn
eller vedernamn, hvarvid den omständighet, att ordet brók
är i grammatiskt afseende feminint, kan ha föranledt
dess användande äfven som kvinnonamn inom sådana
släkter. Lodbrokssöner, hegelingar
hegelingar torde ha uppkommit däraf, att
man ledde Varmunds anor upp till Hagal, fadern till Hamal,
amalernas mytiske stamfader, och därmed åstadkom ett
sammanhang mellan lodbrokiderna och de i fastlandets sagor
frejdade amalerna. fingo i Norden i
sagogenealogiskt afseende alldeles samma betydelse som
»uffingas» i England: ättlingar af Varmunds hjältamodige
son. Som rent personnamn begagnar Vilhelm af Jumièges
(omkr. 1070) Lothrocus, »rex Danorum». Munken
Bromton (1100-talet) berättar om en prins Lodbrok, som,
stormdrifven i en liten båt till England, upptogs för sin
fägrings skull vid konung Edmunds hof, mördades
försåtligt af en afundsman och hämnades af sina söner,
som kommo öfver till England och härjade där.
Hvarifrån har då namnet Ragnar inkommit i
Lodbrokssagan under dess senaste utbildningstid? Jag tror,
att Gustav Storm har rätt, då han antager, att den danske
vikingahöfding Ragnar, som härjade i kejsar Karl den
skalliges rike och år 845 eröfrade Paris, är mannen
efter hvilken den nordiska sagan namngifvit den
storkonung, på hvilken hon öfverflyttade Lodhroks
sagobragder. Jag tror det bland annat därför, att Saxo låter
sin Ragnar Lodbrok bekriga »kejsar Karl», och därför
att det i Danmark på 800-talet verkligen fanns en
höfding Ragnar, som måtte ha ansett sig som lodbrokid
emedan den skald, som kallas Brage den gamle, i
vederlag för en präktig sköld tillägnade honom en drapa,
hvaraf brottstycken ännu äro i behåll, och som besjöng
-- icke denne Ragnar, såsom man antagit -- utan
hjältar och bragder, som alla tillhört eller införlifvats i den
gamla, före 800-talet existerande Lodbrokssagan: Sörle,
Hamder, Hjarrande, Högne, Hedin o. s. v. Ansåg han
sig som lodbrokid, så är det begripligt, att en
Lodbroksdrapa kunde diktas till hans ära, och om han är samme
Ragnar, som eröfrade Paris och därmed förvärfvade stort
anseende som härförare i främmande land, så är det
också begripligt, att sagodiktningen, då hon, en längre
eller kortare tid efter hans död, sökte en historisk
anknytningspunkt i 800-talets vikingafärder, gjorde denne
lodbrokid Ragnar till sin Ragnar Lodbrok.
*
§ 14.
Härigenom har sagan om Varmund och hans son
kommit till oss klufven i två delar: den gamla sagan
om dem och den nya sagan om Ragnar Lodbrok, och
den förra har till den senare afgifvit större delen af sitt
innehåll. Till och med Offas svärfar synes ha blifvit
öfverlåten till Ragnar. Det sammanhang, hvari
Beowulfdikten omtalar Offas gemål, påkallar nämligen det
antagande, att hon, i likhet med Hygelacs, var en dotter af
den götiske konungen Hæreð. En af Ragnars gemåler
är hos Saxo dotter af svenske konungen Herothus, hvars
namn är en latiniserad jämkning mellan namnformerna
Hæred och Herröd. Göten Herröd är hos isländingarne
fader till Ragnars första maka. På Saxos tid var denna
sagans klyfning längesedan fullbordad.
Så ännu icke i det tionde århundradet, då
Rökstenen fick sin inskrift. För dess ristare, »Bjare runoman,
helgedomsföreståndare», var Ragnar Lodbrok
otvifvelaktigt en okänd storhet, men däremot Varmunds (Varins)
son en väl bekant, och jag anser sannolikt, att stenen
blifvit rest af någon storman i Östergötland, som, i likhet
med så många andra, ansett sig som lodbrokid och ättling
af Varmund och velat på detta sätt ära sig själf i sina
anor, hvilka ju i det föregående århundradet hade fått
en ökad glans genom de lodbrokider, Björn Järnsida och
andra, som stått i spetsen för de då företagna stora
härfärderna. Den fragmentariska redogörelse stenen lämnar
för den götiska varianten af Varmund-Offa-sagan
ådagalägger, att denna då ännu hade an påtaglig likhet med
den angelsaksiska sagan. Såsom jag nedanför vill påvisa,
omtalar Rökstenen bland sin Varins afkomlingar eller
fränder sådana med namn, som förekomma i det merciska
stamträdet som Varmunds och Offas ättlingar.
Dessförinnan några ord till belysning af det på ytan besynnerliga
förhållande, att Rökstenen, som det vill synas, omtalar
mer än ett släktled efter Varin-Varmund och likväl säger
sig vara rest af stamfadern till dem. Skulle det verkligen
varit stenens upphofsmans mening, att läsaren skulle tro,
att Varin icke blott öfverlefvat sin son, utan också
bevittnat senare ättlingars bragder? Detta har nog icke
varit runristarens mening. Vi böra erinra oss, att det
den tiden ansågs poetiskt berättigadt att låta en serie af
kommande tilldragelser berättas af någon, som man
utrustade med profetisk blick. Så lämnar oss en af
eddadikterna en öfversikt af Sigurd Fafnersbanes öden genom
att låta dem förutses och på förhand berättas af en
profetiskt begåfvad man Griper. På samma sätt kan Bjare
runoman ha låtit Varin siande antyda på sina ättlingars
hjältegärningar. Detta är att betrakta som en poetisk
formsak och ingenting mer. För öfrigt må påminnas
om att Varmund kallas i de norska genealogierna vitr,
ett ord, som kan innesluta äfven begreppet forspár.
*
§ 15.
Än några ord om epitetnamnet Vamuþr, som Varins
son bär på Rökstenen. Epitetet låter sig, som jag visat,
förklara som en anspelning på Varmundssonen Offas
sinnesstämning under gossetiden. Jag bör nu tillägga, att
Varmundssonens namn Offa, af Saxo öfverflyttadt från
angelsaksiskan och latiniseradt Uffo, enligt min åsikt
ursprungligen likaledes är ett epitetnamn, uppkommet af
alldeles samma anledning -- att med andra ord den
ursprungliga betydelsen af namnet Offa är densamma som
betydelsen af Vamuþr.
man ha vetat långt in i medeltiden. En Vita Offæ II (offentliggjord
i Watts Matth. Paris) berättar, att Offa egentligen hette Pinered
och fick namnet Offa först sedan han kommit till sina sinnens fulla
bruk. Vanligen antages, att Offa har
sin nordiska motsvarighet i namnet Ubbe (af Saxo
latiniseradt Ubbo). Jag delar icke denna mening, och den
angelsaksiska krönikan, som skiljer mellan namnen Offa
och Ubbe, gör det ej heller. Min åsikt är, att
ljudteckenfördubblingen i Offa ej är ursprungligare än
ljudteckenfördubblingen i de angelsaksiska namnformerna Ælla och
Cnebba (got. Kniva), och att namnet har sin verkliga
motsvarighet i det nordiska namnet Úfe, Ufi. Ufe betyder
hvad Vamuþr betyder: »den harmsne» (jämför adj. úfr).
Kanske bör jag äfven påminna om att binamn äro
i den fornnordiska litteraturen mycket vanliga och kunna
uttränga det egentliga vid barnets upptagande af fadern
gifna namnet. I de tjuguen helstrofer och fyra halfstrofer,
som återstå af Einar Skalaglams drapa om Hakon Jarl,
omtalas denne endast två gångar som Hakon, men
betecknas med epiteter i mängd, och skalden låter oss
genom åtta strofer följa höfdingen på hans härnadståg och
i hans verksamhet för den gamla lärans tryggande, innan
vi få veta, hvad han egentligen heter. I Eyving
Skaldaspillers dikt om Hakon Adalstansfostres död förekommer
hjältens egentliga namn icke förr än i tionde strofen. I
Thjodolfs dikt om Thjasses äfventyr med Oden, Höner
och Loke förekommer namnet Thjasse icke en enda gång,
och ägde vi icke tillika en inledningsstrof, som låter oss
veta, att Thjodolf hade fått en sköld, pä hvilken dessa
Thjasses äfventyr voro afbildade, skulle en med myten
obekant läsare lämnats i okunnighet om hvem diktens
hufvudperson är.
*
§ 16.
Beowulfdikten berättar, att Varmunds (Garmunds)
sonson, Offas son, hette Eomær. Det merciska
konungahusets stamträd i angelsaksiska krönikan har upptagit
Eomær bland Varmunds ättlingar. I sådan egenskap är
också en Cnebba upptagen i detsamma. De motsvarande
namnformerna äro Imer och Knue.
Är det en slump eller mer att båda dessa namn
återfinnas på Rökstenen? Efter att hafva omtalat de två
tiotal konungar, som sutto på Seland i fyra vintrar,
tillägger inskriften: nuk man Imir alu
redogörelse för detta ställe torde jag komma att lämna i en
särskild afhandling om Rökstenens text. = Imer minns,
att han fick riklig näring. Uttrycket kan vara
dubbeltydigt. Imer kan vara hvad Imr och Imarr äro i
prosaiska eddan, en omskrifning för ulfven och stället åsyfta
det starka manfallet i de strider, i hvilka desse konungar
dukade under. Men omskrifningen kan ocksä vara med
flit vald så, att den tillika syftar på hjältenamnet Imer =
Eomær, Vamud-Offas son,
det merciska stamträdet i krönikorna. som sagan kan ha låtit
uppträda jämte sin fader i dessa strider. I Lodbrokssagan,
sådan vi ha henne hos Saxo, kämpa ju Lodbrokssöner
vid faderns sida. -- Sedan inskriften ytterligare omtalat
åt hvilken ypperlig man en son födas, nämligen åt Vilin,
tillägger den: Knua knatti ai unn: Vilini is þat
noten 1 å föregående sida. =
böljan sorle alltid för Knue, det är för Vilin. Knue är
den nordiska namnforman för Varmunds-ättlingen Cnebba.
Med afseende på knatti må påminnas om isl. gnadda
= sorla.
*
§ 17.
Rökstenssagan intager både till tiden och innehållet
en ställning mellan den angelsaksiska Varmund-Offa-sagan
och de nordiska Lodbrokssagorna i deras nuvarande
skick. Vi ha sett, att namnet Varin är ett synonym till
Varmund; att Vamud kan vara ett epitetnamn liktydigt
med Offa; att Imer och Knue ha sina motsvarigheter i
Eomær och Cnebba; att parvis tagna troféer spela en
hufvudroll både bland Offas och Vamuds bragder, och
att hos båda har ett sjötåg till ett aflägset land -- i
Offas saga Britannien, i Vamuds ett å Rökstenen onämndt
»fjärran från reidgoterna» -- tillhört sagornas slutkapitel.
Rökstenen antages ha blifvit rest ungefär ett århundrade
efter de nordiska härnadståg till England, som ägde rum
i nionde seklet och som i det elfte gåfvo upphof till
»Ragnar»-Lodbrokssagorna, i hvilka vi återfunnit samtliga
de händelser och nästan alla de namn, som förekomma
å Rökstenen. Rökstenssagans sammanhang med
Varin-Ogvaldssägnen, och Lodbrokssagans förhållande till
Hegelingssagan och Oddrúnargrátr hafva i samband härmed
blifvit belysta. Den möda dessa undersökningar kostat
mig skulle vara rikligt belönad, om forskare med större
krafter och bättre insikter än jag manades af detta mitt
försök att pröfva, sofra och fortsätta det.
*
§ 18.
Till slut ännu ett par tillägg till textens tydning.
På tredje tvärlinien å stenens baksida -- strax efter
det för andra gången förekommande »det är för Vilin»
-- står en chifferteckengrupp af detta utseende:
Denna grupp låter tyda sig med tillhjälp af den
vanliga chiffernyckeln, enligt hvilken runorna delas i tre
ätter:
Börja vi från höger möter oss först kvistrunan #,
som med sina sidostreck tillkännagifver sig vara första
bokstafven i första ätten, således f.
Därefter kommer s s s. Bokstafven s angifver, att
den åsyftade ätten är den, hvari bokstafven s förekommer,
nämligen den andra ätten, Hagals. Antalet af s angifver
stället i ätten. Eftersom antalet är tre, åsyftas tredje
stället därstädes, som intages af i. Vi hafva således
tillsvidare fi.
Därefter kommer u u. Bokstafven u angifver, att
den åsyftade ätten är den, hvari bokstafven u
förekommer, nämligen den första ätten, Fröjs. Antalet af u
angifver stället i ätten. Eftersom antalet är två, åsyftas
andra stället därstädes, som intages af u. Vi hafva
således tillsvidare fiu.
Därefter följer s s, som hänvisar till andra runan i
den ätt, som s tillhör, således till n. Vi ha därmed fiun.
Sist återkommer u u med samma betydelse som
ofvanför, det vill säga u. Vi ha således fiunu.
I enlighet med inskriftens städse följda
kortskrifningsregel är fiunu att läsa Fiun unnu, isl. Fjón unnu
= Fyen vunno de. Då inskriften förut talat om
Seland, bör det icke förvåna att här finna Fyen.
På stenens ena kantsida står dels med vanliga
kvistrunor, dels med andra denna bokstafsgrupp:
Läser man denna rad från vänster till höger, får
man vid slutet en omöjlig infinitivform.
Runristaren har själf tillkännagifvit, och det på tre
sätt, att raden bör läsas från höger till vänster.
1) Han har nederst på stenens baksida, således
omedelbart framför vår bokstafsgrupp, skrifvit ftir fra, som
betyder bakifrån. Medels afdelningstecken har han skilt
dessa ord från den föregående berättande texten. De stå
för sig själfva och kunna icke läsas tillsammans med
vare sig det föregående eller det efterföljande. De
innebära ingenting annat än ett gif akt till läsaren med
afseende på närmast följande rungrupp.
2) I denna rungrupp har han vändt de vanliga
kvistrunorna så, att de hänvisa till läsning från höger till
vänster.
3) Det r, hvarmed rungruppen börjar, räknadt från
vänster, är r finale, som till regeln brukas i slutet af
ett ord.
Följa vi nu dessa anvisningar och läsa från höger
till vänster, få vi
isl. Jóúlfr beini yðr. Det är icke första gången
runristaren betecknat tveljudet ei (ai) med i. Han skrifver
äfven mir för meirr. Joulf är ett Odensnamn, som
isländska litteraturen bevarat under formerna Jolfr, Jolfuðr.
Ett minne af att Oden särskildt i Götaland haft
binamnet Joulf, Jolf, föreligger i Örvar-Odds saga, hvars
hjälte, då han befinner sig i Götaland och kringströfvar i
skogarne, påträffar en hemlighetsfull man med detta namn,
hvilken vet hvem han är, skänker honom underbara
stenpilar och införer honom till konung Herröd.
Joulfr bini ithur betyder således: Oden välsigne
(främje, förkofre) eder. Runristaren säger sig själf vara
helgedomsföreståndare, tempelhöfding. Kanske ha vi här
en formel, hvarmed hednaprästen välsignade manigheten.
*
Må en svensk, som kommit tusen år efter skalden
Bjare tempelhöfdingen till världen, få besvara hans
välönskan till runstenens läsare med en tacksägelse till
honom, som å Rökstenen gifvit oss ett ovederläggligt
vittnesbörd om att det i Sverige under hednatiden fanns
kärlek till runokonst, sång och saga, en kärlek, som
ultranorskhet, keltomani och kyrklig fanatism ha velat
frånkänna våra hedniska förfäder.
Rökstenens tolkning börjades lyckligt af Hans
Hildebrand och har fortsatts af Sophus Bugge, som
hufvudförtjänsten af tolkningen tillkommer, samt af Fr. Läffler
och andra, bland dem Fr. Sander. Om dennes tolkning
och uppfattning af Rökstenens text vill jag i öfrigt icke
yttra mig, men anser mig böra framhålla, att han dock
lämnat ett viktigt bidrag till lösningen af textens
problemer, i det han genom att ha läst sagum mogmini i en
tvärställd rad nedtill å stenens baksida ovedersägligen
bevisat riktigheten af G. Stephens" och Fr. Läfflers
antagande, att rungruppen med mynder ur den äldre runraden
icke blifvit anbragt endast ornamentivt, utan verkligen
innehåller en mening.
Utgifvarens tillägg och anmärkningar.
I denna del har sammanförts ett urval af
Rydbergs mytologiska skrifter. Som bekant ägnade han åt
mytologisk forskning och mytologiskt skriftställeri en
väsentlig del af sin verksamhet under 1880-talet.
Först märkas de tidskriftsuppsatser, med hvilka han
inledde denna sin skriftställareverksamhet, nämligen
Sibyllinerna och Völuspa, närmast riktad mot en skrift af
den norske universitetsläraren i teologi, sedermera biskop
A. C. Bang; samt Astrologien och Merlin, i hvilken han
bl. a. vände sig mot en framställning af Sophus Bugge,
som deltagit i striden; båda dessa artiklar intogos i
Nordisk Tidskrift 1881.
I Ny Svensk Tidskrift 1884 meddelade Rydberg två
större uppsatser under titeln »Segersvärdet, äfventyr ur
germanfolkens mytologiska epos». Dessa utkommo i
bokform i dansk öfversättning 1885 under titeln
»Sejrsværdet, Oversigt over de gothiske Folks mytologiske Epos»,
hvilken öfversättning tillökats med en tredje afhandling,
som innehöll Rydbergs bevis för två af de viktigaste
punkterna i hans uppfattning af myternas episka
sammanhang. Han förklarade sig i förordet till den danska
öfversättningen ärna framlägga bevisföringen i dess helhet
i ett större verk.
Detta blef hans stora arbete Undersökningar i
germanisk mythologi, två starka delar 1886 och 1889,
hvilket äfven utkommit på engelska i öfvers. af R. B.
Anderson. (En tillärnad tysk öfvers. af Ph. B. Schweitzer
gick om intet genom öfversättarens plötsliga frånfälle.) I
detta arbete upptogos äfven de båda tidskriftsuppsatserna
»Sibyllinerna och Völuspa» samt »Astrologien och Merlin»,
likväl endast den sistnämdas förra del.
Dessutom utgaf Rydberg 1887 en populär
framställning af sin mytologiska uppfattning »Fädernas gudasaga
berättad för ungdomen» (Stockholm, Albert Bonniers
förlag).
Då det icke kunnat ifrågasättas att i denna samling
af Rydbergs skrifter upptaga hela det omfattande
vetenskapliga verket, och då »Segersvärdets» ämnen ju ock
behandlas i »Fädernas gudasaga», har det ansetts
lämpligast att i samlingen intaga endast den sistnämnda,
likväl tillökad med de båda tidskriftsuppsatserna
Sibyllinerna och Völuspa samt Astrologien och
Merlin,
Skrifternas Del XII intogs af Astrologien och Merlin endast
det som Rydberg själf medtagit i sin Germanska Mytologi.
Emellertid berodde detta på ett förbiseende. Afhandlingen bör
utan tvifvel meddelas i sin helhet. hvilka
Rydberg, att döma af anteckningar, synes hafva tillärnat
en plats i en vald samling af sina skrifter. Det hade
visserligen varit önskvärdt, om det mera tillfälligt
polemiska kunnat afskiljas, men detta har utg. icke dristat
sig göra, och särskildt innehåller den senare uppsatsen
så mycket positivt och allmänt intressant, att den icke
borde saknas i denna upplaga. Utgifvaren vet ock, att
dess upptagande gillas af den frejdade vetenskapsman,
med hvilken Rydberg här fört ett vapenskifte och som
-- trots meningsskiljaktigheter -- var bunden vid
honom med den ömsesidiga sympatiens, beundrans och högaktningens
starka band.
Om Hjältesagan å Rökstenen, som var Rydbergs
inträdestal i Kongl. Vitterhets-, Historie- och
Antikvitets-Akademien, finnes intagen i denna akademis Handlingar
31:a delen; ny följd 11:te delen; Stockholm 1893.
INNEHÅLL.
*
Fädernas gudasaga
Mytologisk namnförteckning med bifogade upplysningar
Till läsaren
Sibyllinerna och Völuspa
Astrologien och Merlin
Om hjältesagan å Rökstenen
Utgifvarens tillägg och anmärkningar