Evangelium för barnen

Evangelium för barnen

EVANGELIUM FÖR BARNEN

AF

ZACHARIAS TOPELIUS

ANDRA UPPLAGAN

EVANGELIUM FÖR BARNEN

KORTA FÖRKLARINGAR ÖFVER ÅRETS

EVANGELIETEXTER

AF

ZACHARIAS TOPELIUS ♦

ANDRA UPPLAGAN

----------_^ o<3§Gx>--------------

STOCKHOLM.

BOHLIN k C:o.$

¾

STOGKHOLM.

ALB. BONNIERS BOKTRYGKERI 1899.Innehåll.

Till de äldre i hemmet............... 1

1. Jesus kommer (l:sta Advent)......... 5

2. Guds rike kommer (2:dra Advent)...... 9

3. Vi veta på hvem vi tro (3:dje Advent) ... 13

4. Att vittna om sanningen (4:de Advent) ... 17

5. Ingen Jul utan Jesus (Juldagen) . ....... 21

6. De små gossarne i Betlehem (2:dra dag Jul) 25

7. Kesan till Egypten och Guds världsstyrelse

(sönd. efter Jul)................ 29

8. Det ofruktbara trädet (Nyårsdagen)..... 33

9. Du är döpt till Guds barn (sönd. efter Ny-

årsdagen)................... 38

10. Betlehems stjärna (Trettondagen)....... 42

11. Jesus vid tolf år (l:sta sönd. efter Trett.) . 46

12. Zakeus (2:dra sönd. efter Trett.) ....... 50

13. Kvinnan vid Jakobs brunn (3:dje sönd. efter

Trett.) ..................... 54

14. Jesus på hafvet (4:de sönd. efter Trett) . . 58

15. Hvetet och ogräset (5:te sönd. efter Trett.) 63

16. Elfte stunden (Septuagesima) ......... 67VI

INNEHÅLL.

17. Guds åkerfält (Sexagesima).......... 71

18. Ärelystnaden (Fastlagssöndagen)....... 75

19. Frestelsen (l:sta sönd. i Fastan)....... 79

20. Gud prof var vår tro (2:dra sönd. i Fastan) 83

21. Nattsidan af lifvet (3:dje sönd. i Fastan) . . 88

22. De femtusen på berget (Midfastosöndagen) . 92

23. De, som hata Jesus (5:te sönd. i Fastan) . . 96

24. Nattvarden och Judas (Palmsöndagen) ... 100

25. Jesus på korset (Långfredagen).....-. . . 104

26. Uppståndelsen (Påskdagen)..........109

27. Vägen till Emmaus (2:dra dag Påsk) .... 114

28. Thomas tvinade (l:sta sönd. efter Påsk). . . 119

29. Den gode herden (2:dra sönd. efter Påsk). . 124

30. I min Faders hus äro många boningar (3:dje

sönd. efter Påsk)...............128

31. Skilsmässans bön (4:de sönd. efter Påsk) . . 132

32. Fader vår (5:te sönd. efter Påsk)....... 136

33. Från svaghet till kraft (Kristi Himmelsfärds-

dag).......................141

34. Guds treenighet (6:te sönd. efter Påsk) . . . 145

35. Guds Andes gåfvor (Pingstdagen) . . . . . . 149

36. Den högsta kärleken (2:dra dag Pingst). . . 153

37. Den nya födelsen (Trefaldighetssöndagen). . 157

38. Rike mannen och Lazarus (l:sta sönd. efter

Tref.).....................161

39. Konungens gästabud (2:dra sönd. efter Tref.) 165

40. Lammet, penningen och den förlorade sonen

(3:dje sönd. efter Tref.)...........169

41. Af guden Jag själf (4:de sönd. efter Tref.) . 174INNEHALL. VII

42. Fiskafänget (5:te sönd. efter Tref.)...... 179-•

43. Den fullkomliga kärleken (6:te sönd. efter Tref.) 183

44. Kristi förklaring (7:de sönd. efter Tref.). . . 187

45. Kärleken mot alla (8:de sönd. efter Tref.) . 191

46. Var trogen! (9:de sönd. efter Tref.)..... 195

47. Jesus gråter öfver Jerusalem (10:de sönd.

efter Tref.)................... 199

48. De två bröderna (ll:te.sönd. efter Tref,) . . 203

49. Af frukten känner man trädet (12:te sönd.

efter Tref.).................. 207

50. Den barmhärtige samariten (I3:de sönd. efter

Tref.)...................... 212

51. Hvar äro de nio? (14:de sönd. efter Tref.) 216

52. Liljorna på marken och fåglarna under him-

melen (15:de sönd. efter Tref.) ....... 220

53. Lazarus uppväckes från de döda (16:de sönd.

efter Tref.) . . *................ 224

54. Upphöjelsen och förödmjukelsen (17:de sönd.

efter Tref.).................. 228

55. Den rike ynglingen (18:de sönd. efter Tref.) 232

56. Den blindfödde (19:de sönd. efter Tref.). . . 236

57. Skatten och pärlan (20:de sönd. efter Tref) 241

58. De, som icke se och dock tro (21:sta sönd.

efter Tref.).................. 246

59. De tiotusen punden (22:dra sönd. efter Tref.) 250

60. Skattepenningen (23:dje sönd. efter Tref.). . 254

61. Talitha kumi! (24:de sönd. efter Tref.) ... 258

62. Tusenåriga riket och världens ände (25:te

sönd. efter Tref.)............... 262"VIII

INNEHÅLL.

63. Gud vill hafva oss hela (26:te sönd. efter

Tref.)......................266

64. De tio brudtärnorna (27:de sönd. efter Tref.) 27X)

65. Ett svärd skall ock gå genom din själ (Jungfru

Marie bebådelsedag).............274

66. Sommarens första budbärare (Johannes Dö-

parens dag; Midsommar)..........279

67. Guds änglars vakt (Mikaelidagen)......283

68. Saligheternas berg (Allhelgonadagen) .... 287THl de äldre i hemmet

Det är icke godt, när barnen betrakta söndagen

endast som fridag och lekdag. Det är icke heller

godt, när de föras att gäspa i kyrkan eller hemma

långledas vid en predikan, som de icke förstå.

Den vuxna människan med sina strider och

sorger skall icke försöka påtruga det oerfarna barnet

sin tankegång. Kyrkan, som talar till så många

sjuka och trötta själar, skall icke tala samma språk

till det lefnadsfriska barnet. Den gudaktighet, som

tröttar, bortvänder barnahjärtat; det ord, som

tanklöst ef ter staf vas, uppfostrar skrymtare.

Jag har vågat ett af de många försöken att

tala till barnen om Guds rike, men, olik

föregångarne, talar jag icke med kyrkans predikan, utan

med hemmets och skolans förtrognare språk. Barnen

skola icke komma till Gud med en påklädd

högtidlighet; de skola hvarje stund kunna säga honom

allt, bekänna allt och bedja om allt. Hemmets bön,

som vägleder dem, skall förvandla utanläxan till

sanning och lif.

1. — Evangelium för barnen.2

TILL DE ÄLDRE I HEMMET.

Jag talar ej till de brådmogna barnen, jag talar

till de normala. De sex åren skola icke förstå allt

hvad de tolf åren uppfatta^ men alla skola inandas

en luft, uppfylld af kärlek till Gud och

människor genom kärlek till Jesus, hjärtevännen.

Af de tre evangelietexterna för hvarje sön- eller

helgdag har jag valt den, som synts mig lämpligast

att tydas för barnen. De få här så mycket af

kyrkans oförfalskade tro, som ur texten kan tillämpas.

Och tillämpningen är ett villkor för att förstås.

Utan denna skall man förgäfves söka förklara de

allmänna begreppen synd, nåd, bättring,

rättfärdiggörelse.

Jag har föreställt mig, att åhörarne inkallas på

söndagsförmiddagen och uppmanas att vara stilla

en half timme, icke mer, ty längre räcker icke det

korta tålamodet Då uppläses för dem den angifna

evangelietexten och sedan förklaringen. Det är ju

godt, om denna korta gudstjänst kan börja eller sluta

med en bön eller en psalmvers, men jag har ej här

velat införa dessa, emedan samma bön eller vers

kunna upprepas flera gånger och då stanna bättre

i minnet.

Det finns intet fruktbarare, intet tacksammare

såningsfält, än barnahjärtat Men hvilket ansvar!

Hvem är jag, att jag vill tala om Guds rike till detta

rikes utkorade förstlingar! I många år har jag

tvekat; ingen kärlek, ingen erfarenhet ha synts mig

här vara nog; allt måste vara en gåfva ofvanefter.

Och när jag nu vågar utsända dessa ord, emedan

jag tror dem behöfvas i tidens brokiga utsäde, sänder

jag dem åt barnen icke i min kraft, som är van-TILL DE ÄLDRE I HEMMET. 3

makt, men i Guds Andes kraft, som allena förmår

gifva dem lif Han fylle deras brist, han låte dem

falla i fruktbar jord och gro i välsignelse!

Björkudden i November 1893.

z t.

^^ww^w^w^wwwwwwww

Första Adventssöndagen.

(lista årg. Math. 21: 1—9.)

1. Jesus kommer.

jVåd vare med oss och frid af Gud vår Fader

och Herren Jesus Kristus.

Mina kära barn! Söndagen är en hvilodag

och fridag och lofdag för stora och små. Men

söndagen är äfven en lofdag på annat sätt,

nämligen Guds lofs dag. Då skola vi tacka Gud för

allt godt, bedja om hans välsignelse och läsa hans

ord. Evangelium betyder ett godt budskap från

Gud, och våra söndagars evangelier äro stycken af

Guds ord i bibeln. Nu tacka vi dig, gode Gud,

för att vi få läsa ditt heliga ord och bedja dig, att

du ville låta det blifva i våra hjärtan såsom vårens

frön, ur hvilka sommarens blommor växa.

Själarnas sommar är lifvet i Gud.

I dag börjar den kristna kyrkan sitt nya år.

Världens nyår börjar den 1 - Januari, men Guds6

FÖRSTA ADVENTSSÖNDAGEN.

rikes nyår börjar med vår Frälsares Jesu Kristi

ankomst till jorden. Advent betyder ankomst, och

julhögtiden är åminnelsefesten af Frälsarens

ankomst. Därför kallas de närmaste veckorna före

jul advent, emedan alla kristna då vilja bereda sig

att emottaga Jesus vid den tid på året, när han

föddes på jorden.

När vi vänta en kär vän, som vi innerligt

hålla af, då glädjas vi ju länge förut och tillreda

hans rum, så att han skall hafva det godt och

trifvas hos oss. Där får icke vara damm eller

sopor eller något orent, där han skall bo, och vi

själfva vilja gärna vara rena och goda och glada,

för att han må se huru mycket vi hålla af honom.

Den vännen, som nu kommer, är den käraste och

bästa af alla vänner; ingen på jorden har älskat oss

såsom han älskar oss. Hur skulle vi icke mottaga

honom i vår öppna famn! Och den vännen är

tillika den högste och störste konung i himmelen

och på jorden: hur skulle vi icke hedra honom

mer än någon annan i hela världen! Men fastän

han är så hög och så rik, ja Guds Son af evighet,

kommer han till oss som ett fattigt litet barn, och

vid julen minnas vi honom som ett barn i

Betlehems krubba. Huru skulle icke barnen vara

gladare än alla andra att få mottaga honom!

Medan vi vänta hans ankomst, berättar oss

evangelium, huru Jesus en gång gjorde sitt intåg i

Jerusalem, när han redan var folkets store profet.

Världens konungar och hjältar rida vid sina

intåg på stolta stridshästar. Jesus befallde sina

lärjungar att hämta åt honom ett djur, som

människorna föraktade, en arbetsåsninna, som hadeJESUS KOMMER.

7

sin fåle med sig. Han förutsade åt lärjungarne,

huru de skulle finna djuren, och lärjungarne bredde

sina öfverkläder på fålens rygg. Åsninnan hade

burit många bördor förr, men ingen hade ridit på

hennes unga fåle, förrän denna fattiga fåle nu fick

bära den störste af alla konungar. Jesus var icke

tung att bära, han, som var så god mot de svaga

på jorden.

När Jesus så hedrade ett stackars föraktadt

djur, som dittills ej gjort någon nytta i världen,

då kunna vi förstå, att han icke föraktar ens den

minsta och uslaste lefvande varelse. Hvarför skulle

vi förakta och pina ett stackars djur? Hvarför ej

hellre bruka det till vår tjänst och vara god mot

det, som Jesus var?

Då blef där ett underligt stort triumftåg, när

Jesus kom till Jerusalem. Många bredde sina

kläder på gatan framför honom, så att intet damm

från fålens hofvar skulle besvära den store

konungen. Andra skuro kvistar af palmträden och

strödde ut dem på vägen, såsom det brukas i

Österlandet, när man rätt vill hedra en hög herre.

Många barn voro med bland folket, och alla sjöngo

den lofsången, som de lärt af sina fäder och som

barnen ännu sjunga i kyrkorna på första

advents-söndagen: — Hosianna, Davids son! Välsignad

vare han, som kommeri Herrens namn! — Hosianna

betyder Guds lof. David hade varit judarnes störste

konung, och Jesus härstammade från honom genom

sin moder Maria. Allt folket väntade nu, att Jesus

skulle återupprätta konung Davids mäktiga rike.

Evangelisten Lukas berättar, att fariséerna icke

tyckte om folkets ärebetygelser och ville, att Jesus8

FÖRSTA ADVENTSSONDAGEN.

skulle förbjuda lofsången. Då svarade Jesus: om

människorna nu skulle tiga, måste stenarna ropa!

Såsom ville han säga: om icke människorna nu

förstå, att det är himmelens och jordens konung,

som kommer till dem, så måste ju den liflösa

naturen förstå det och vittna om honom. Och om

människorna nu icke förstå, att det är deras

Frälsare, som kommer till dem i julens åminnelsefest,

så måste i deras ställe kyrkklockorna ringa, så att

det höres långt bort i den mörka julmorgonen:

Hosianna, Hosianna, välsignad vare han, som

kommer i Herrens namn!

Men vi skola förstå det, vi skola minnas det.

Vi skola glada mottaga vår Frälsare, när han

kommer till oss som ett litet fattigt"barn, och lofsjunga

honom såsom Allsmäktig Guds Son af evighet.

Det är snö på vägen, vi ha inga palmer, men vi"

skola tända våra ljus, vi skola komma Jesus till

möte med våra hjärtan, och redan nu, när vi vänta

på julen, skola, vi sjunga med den kristna kyrkan

och alla Guds barn på jorden adventspsalmen:

Ja, kom till mig, o Jesu kär!

För dig mitt hjärta öppet är.

Kom in med nåd och salighet,

Och blif där kvar i evighet!

Amen.

»GUDS RIKE KOMMER.

9

Andra Adventssöndagen.

(3:crje&rg. Luk. 17: 20—25.)

2. Guds rike kommer.

Vår Frälsare har lärt oss en bön, som vi alla

känna: Fader vår, som är i himmelen. Där bedja

vi först: helgadt varde ditt namn; och sedan:

till-komme ditt rike, Vi säga: du store Herre Gud,

låt ditt rike komma till oss och till alla människor!

Men du, som beder så, förstår du den bönen?

Hvad vill det säga: Guds rike? Har Gud ett rike?

Det finns ju icke, som andra riken, på någon karta.

Vi läsa i geografin om många riken, kejsaredömen,

konungariken, furstendömen, men om Guds rike

står intet.

Nej, Guds rike finns ej i någon geografi; det

är icke som andra riken. Guds rike är öfverallt,

ty Gud är öfverallt och styr hela världen. Om

detta Guds rike i hela den stora skapelsen behöfva

vi icke bedja, ty det finnes ju redan, det har varit

från världens begynnelse, och det skall vara till

världens ände. Men det finnes ett inre och

andeligt Guds rike, som är i människornas hjärtan;10

ANDRA ADVENTSSÖNDAGEN.

det är därom vi bedja, att det må komma till oss.

Ty det riket består däri, att Gud råder öfver våra

hjärtan och att vi äro Guds undersåtar, Guds

lydiga barn. Det består däri, att vi frukta, älska

och tjäna den store Herren Gud öfver allt annat i

världen, aldrig vilja göra honom emot och i allting

lyda hans vilja. Om detta Guds rike böra vi alla

bedja, stora och små, ty där, och endast där, är

hela vår lycka, vårt hopp och vår eviga glädje.

Om detta Guds rike talar nu vår Frälsare-i

söndagens evangelium. Fariséerna tänkte på ett

sådant rike, som omtalas i geografin. De hade

läst i profeternas böcker, att en stor och mäktig

konung, Guds utkorade Messias, skulle komma i

världen och upprätta ett evigt rike bland

judafolket. Och efter judarne på Kristi tid voro under

romarnes välde och hade hvarken ett eget rike

eller egen konung, trodde fariséerna, att Messias

skulle vara en stor krigshjälte, som kom för att

jaga bort romarne och upprätta det judiska riket.

Nu frågade de Jesus, när detta rike skulle komma.

I deras mun var detta en försmädlig fråga.

De vände sig med sin fråga till en fattig man utan

svärd, utan sköld, utan soldater, en man, som

aldrig talat om krig och fiendskap, utan beständigt

uppmanat människorna att älska hvarandra som

bröder. Till denne man sade de: när ämnar du

slå och förjaga de mäktige romarne?

Jesus svarade: Guds rike kommer icke med

vapenmakt, icke med människors kraft eller

Utvärtes gärningar. Ingen kan säga: här är det, eller

där är det, i det landet, det folket, den människan.

Guds osynliga rike är invärtes i människorna. OchGUDS RIKE KOMMER.

11

till lärjungarne sade han: människorna skola se

mycket ondt i världen, när jag är borta. De skola

längta efter Guds rikes frid och säga till hvarandra:

si, den hjälten, den statsmannen, den lärde

mannen lofvar oss ett beskydd mot allt ondt. Men

tron dem icke; Guds rike och människors frid

komma först då, när jag borttagit deras synder

och de få frid med sin Gud. Nu måste jag först

lida och dö på jorden, men jag kommer tillbaka,

jag kommer till hvar och en, som tror på mig,

och jag för med mig Guds rike.

Detta var nu något helt annat än fariséerna

föreställt sig. Guds rike, som kommer med Jesus,

är icke någonting Utvärtes, som vi kunna se eller

höra eller taga med händerna: det är själens frid

och förening med Gud. Det är underligt, huru detta

riket kan komma till oss. Minns du, huru stygg

du ibland har varit uti ditt hjärta, huru ond du

varit på den eller den, som gjort dig emot, och på

samma gång huru ledsen du varit på dig själf,

fastän du ej velat tillstå det? Då har du hört ett

ord, som gått dig till hjärtat, eller har du hört en

röst i ditt samvete: Gud ser dig, Guds änglar gråta,

var icke ond mera, var god, var kärleksfull, förlåt

och var lycklig! Se, när du tänker så, och när du

lyder "den rösten, då blir du åter glad, då ha Jesus

och Guds rike åter kommit till dig. Och så är

det med mången, mången, som förr varit elak och

åter blir god; icke ha de blifvit bättre af egen

kraft, det är alltid Jesus, som kommit till dem

och fört Guds rike med sig.

När du nu vet detta och vet, att Guds rike

öfvervinner allt ondt och förvandlar all ofrid i12 ANDRA APVEttTSSÖNDAGEN.

världen till evig glädje, då förstår du, hvarför vi

bedja i andra bönen àf Fader vår: tillkomme ditt

rike! Och alla riken i denna världen hafva sin tid

och skola förgås, men Guds rike är evigt och kan

aldrig förgås. Det är nu fördoldt inom

människorna, det har ännu mången hård strid att kämpa

mot det onda på jorden; men när vår Frälsare

kommer åter i himmelens sky, då skall Guds rike

blifva för alla uppenbart och Guds lof uppfylla

hela världen.

Käre Fader i himmelen, helgadt varde ditt

namn, tillkomme ditt rike! Hjälp oss, dina svaga,

vankelmodiga barn, att icke vår onda vilja må få

makt öfver oss och stå ditt rike emot, utan att vi

glada och frimodiga tyda i allt din allena goda,

allena visa och allsmäktiga vilja! Ty ditt rike

allena är frid och välsignelse, ditt rike allena är

evig salighet i Jesus Kristus, vår Frälsare. Amen.

9VI VETA PÅ HVEM VI TRO.

13

Tredje Adventssöndagen.

(l:sta årg. Math. 11: 2—10.)

3. Vi veta på hvem vi tro.

I^vàd är en profet? En; som kan förutsäga

tillkommande ting. Huru kan någon veta det, som

framdeles sker? Vi veta ju ej, hvilket väder det

blir i morgon. Vi veta ej, om vi i morgon äro

friska eller sjuka, glada eller ledsna, rika eller

fattiga. Mellan i dag och i morgon är en stängd

dörr. Kan någon öppna den dörren och skåda in

i det okända, som är där bakom? Nej, det kan

ej du eller jag. Men det kan Gud, som har alla

nycklar och vet allt, både det som varit, som är

och skall komma. För honom finnas ju inga

stängda dörrar.

Väl tro sig många människor kunna förutsäga

det tillkommande. Somliga drömma och tyda sina

drömmar så, att nu skall det eller det hända.

Andra spå, och kanske har du sett någon spå i

händerna eller i kort eller i nyårsstöpen och annat

mer. Slår det in? Ja och nej, det kommer an på

huru man tyder ut det. Man är så färdig att tyda14

TREDJE ADVENTSSONDAGEN.

ut allt efter sin önskan. Men detta är ju dåraktigt.

Drömmar som strömmar. Det är icke nyttigt för

oss att veta framtiden; det är som att börja läsa

en bok från slutet. Därför har Gud stängt dörren

med starka lås, för att vi må kunna med lugn

förtröstan lägga allt i hans händer.

Men när här skett något stort och viktigt för

Guds rike på jorden, då har Gud öppnat den

stängda dörren, för att människorna må vara

beredda att mottaga hans skickelser. Då har han

utsändt profeter, och Guds Ande har talat till

människorna genom profeternas mun. Vi veta ju, att

under Gamla Testamentets tid förkunnade

profeterna Frälsarens ankomst många hundra år,

innan Jesus blef född. Och på samma sätt lät Gud

förkunna, att judarne skulle vara hans utkorade

folk, så länge de följde hans bud men, om de

för-törnade Gud, skulle de skingras kring hela världen.

Allt detta har slagit in.

Jesus har kallat Johannes Döparen mer än en

profet. Och nu omtalas Johannes på en

advents-söndag, därför att han var den förste, som i Jesus

igenkände världens Frälsare. Johannes sade: si

Guds Lamm, som borttager världens synd!

Jesus sade om Johannes Döparen, att ingen

bland människor var större än han, och likväl,

sade Jesus, är den minsta i himmelriket större än

Johannes. Icke ens den största och bästa bland

människor, icke ens en stor profet är så

fullkomlig, att han skulle vara fri från mänskliga fel.

Johannes Döparen satt i fängelse och väntade

förgäfves, att Jesus skulle uppträda i makt och

härlighet som Guds Son. Då skickade han sinaVI VETA PÅ HVEM VI TRO.

15

lärjungar till Jesus och frågade: är du den, som

komma skall, eller skola vi förbida någon annan?

— Se, så otåligt fråga vi alla, när vi äro i nöd

och vänta på någon hjälpare. Vi vända oss till

den ena eller andra och fråga: är du vår hjälpare,

eller måste vi vänta på någon annan?

Den store profeten tänkte mera på Guds rike,

än på sig själf, men hans tro var svag, han

började tvifla. Var Jesus Guds Son, hvarför gick han

så länge fattig och ringa på jorden? Hvarför lät

han judarne försmäda sig, hvarför uppenbarade

han sig ej för allt folk såsom den store

allsmäktige konungen, hvilken ingen kan motstå? Hvarför

upprättade han ej strax sitt eviga rike? Då bad

Jesus Johannes" lärjungar berätta hvad de sett,

nämligen de stora underverk, som Jesus då gjorde

och som vittnade om att han var Guds Son. Det

står ej omtaladt, huru Johannes mottog svaret, men

vi måste ju tro, att han icke tviflade mer.

Sedan talade Jesus till folket och utskämde

hopens nyfikenhet. Många i våra dagar springa,

som judarne då gjorde, efter allt nytt, som de höra

omtalas. All ny grannlåt, alla nya konster och

läror locka människorna till sig i dag, och i

morgon ha de kanhända åter glömt dem. Och när

Gud skickar oss en stor lärare, som säger: bättren

eder, himmelriket är nära, då begapa vi detta

sändebudet som ett gungande rö eller en grant

klädd hofman. — Vi enfaldiga barn förstå så ofta

icke den tid, då Gud söker oss.

Ack, så många i vår tid tvifla ännu! När Gud

icke strax hjälper dem, säga de: är du vår Gud,

eller skola vi söka vår hjälp hos människor? Är16 TREDJE ADVENTSSÖNDAGEN.

du Jesus, om hvilken vi höra så mycket talas i

kyrkan, hvarför låter du oss vara fattiga och sjuka

och sorgsna och olyckliga? Huru vill du, att vi

ändå skola tro på dig? Men om de, som så säga,

förstode Guds under i vår tid, skulle de icke tvifla

mer. Har du ej sett, just i vår tid, de blinda lära

sig läsa, de stumma lära sig att tala, krymplingar

blifva helbrägda, de döfva höra, de sjuka botas,

ja, de andeligen döda, de som lefvat alldeles utan

Gud i världen, börja ett nytt lif i Jesu Kristi tro?

Har du ej hört, huru evangelium i vår tid predikas

för de fattiga hedningarna och huru den allra

fattigaste äfven i vårt land får en bibel till skänks?

Är icke allt detta ett Guds under ännu, som i

Johannes Döparens tid?

Nej, vi behöfva icke, som Johannes, fråga:

är du den, som komma skall, eller skola vi

förbida någon annan? Lofvad vare Gud, vår Fader i

himmelen, vi veta på hvem vi tro. Om än hela

världen och vårt klentrogna hjärta säga till oss:

hvarför skall du tro på den, som du icke ser? så

svara vi frimodigt: vi veta på hvem vi tro. Vi

gissa icke, vi fråga icke, vi söka icke i dag den

ena, i morgon den andra, vi veta af världshistorien,

vi veta af hela vårt lifs erfarenhet, vi veta af vårt

samvetes röst, vi veta af Guds ord och Guds Andes

vittnesbörd i vårt innersta, att Jesus, Guds Son är

hjälparen i all yår nöd, tröstaren i all sorg,

befriaren från allt ondt, vår högsta glädje, vår

jordiska frid och vår eviga salighet. Herre, till hvem

skulle vi gå? Du har det eviga lifvets ord. Vi

veta på hvem vi tro. Gud hjälpe oss. Amen.

? -ATT VITTNA OM SANNINGEN. 17

Fjärde Adventssöndagen.

(lista årg. Joh 1:19—28.)

4. Att vittna om sanningen.

jVu talar evangelium andra gången om Johannes

Döparen. Han omtalas ofta och sist på

midsommardagen, som bär hans namn. En så

märkelig man var han, som Jesus kallat en bland de

störste på jorden och likväl mindre än den minsta

i himmelriket. Hvarför var han så stor på jorden?

Därför, sade Jesus, att han vittnade om sanningen.

Och hvarför var han så liten i himmelriket?

Därför att den minsta där är större, än de störste

på jorden.

Förstår du, huru stort det är att vittna om

sanningen, att alltid tala och bekänna sanningen,

aldrig ljuga, aldrig skrymta eller bedraga, aldrig

vara falsk, utan alltid sann inför Gud och

människor? Det finns ju många, som icke räkna så

noga med ett osant ord, eller med att tillgripa en

nödlögn, när de gjort något illa. Gud säger i

Uppenbarelseboken, att alla lögnare skola kastas i

det eviga mörkret. Ogh däremot läsa vi i Syrachs

2. — Evangelium för barnen.18 FJÄRDE ADVENTSSÖNDAGEN.

bok (4:28): strid för sanningen intill döden, så

skall Herren Gud strida för dig! Det finns intet

så uselt eller så misshagligt inför Gud, som att

ljuga; det finns heller intet så stort och ädelt på

jorden, som att strida för sanningen intill sin sista

blodsdroppe.

Och Johannes blef dödad, för att han talade

sanningen inför konung Herodes. Men han har

också lefvat för sanningen. Han ville icke synas

vara någonting, iner eller bättre, än han var. Där

han bodde ensam i öknen, klädd i sin grofva dräkt

af kamelhår, och icke hade annan mat än

gräshoppor, som de fattigaste då brukade äta, där

kommo stundom många nyfikna för att få se den

underliga mannen, som var så olik andra

människor. Dit kommo utskickade präster från

Jerusalem, som frågade oni Johannes värden Messias,

hvilken nu alla väntade. Hade han svarat dem:

ja, jag är Messias, så skulle de hafva knäböjt för

honom och utropat honom till konung. Men han

svarade: icke är jag Messias, icke är jag Kristus,

Guds smorde. Då ville de ändock, att han skulle

säga sig vara judarnes store Elias eller någon

annan helig profet, men han svarade nej. Och

när de enträget ville veta hvem han var, efter de

ju voro sända att fråga, så svarade han: jag är

en ropandes röst i öknen. Jag ropar till eder:

Kristus kommer, bättren eder, omvänden eder till

Gud! — Ty många hundrade år förut hade

profeten Esaias sagt, att en sådan ropandes röst skulle

förkunna Frälsarens ankomst (Es. 62: 10). Gån,

gån genom porten, bereden folket väg, sägen till

Zion, din salighet kommer! .ATT VITTNA OM SANNINGEN.

19

Då blefvo de utskickade misslynte och frågade

hvarför Jobannes döpte, när han ej hade rätt

därtill, efter han icke* var Kristus. Kristus betyder

den af Gud smorde konungen, Frälsaren, och döpa

betyder att rengöra någon från synd, som man

rengör sig med vatten från smuts och Orenlighet

Men ingen annan än Kristus, Frälsaren, menade

de, kunde rengöra från synd. Johannes svarade:

jag döper med vatten, men midt ibland eder står

en, som I icke kännen, nämligen Kristus Jesus,

Guds Son, som renar från alla synder. Han är af

evighet, och jag är icke värdig att upplösa hans

skorem.

Si, så vittnade Johannes om sanningen. Om

någon kommer till dig och säger: hvad du är rik,

hvad du är skicklig, hvad du är stark, hvad du

är vacker, hvad du är god; ja, är icke du den

rikaste, skickligaste, starkaste, vackraste och bästa

ibland oss alla? — hvad svarar du därtill? Svarar

du: nej, jag är fattig, oskicklig, svag, ful, jag har

många fel; gå till den och den, som är bättre än

jag och hvars skoband jag ej är värdig att knyta? ...

Svarar du verkligen så? Vill du verkligen vittna

om sanningen? Ack, käre, det kan ju hända, att

du bekänner dig ej vara så alldeles utan fel, men

du vill så gärna behålla någon dygd eller förtjänst

för dig själf. Du vill så gärna anses för bättre

än du är. Hvartill gagnar det dig? Om du också

lyckas bedraga människor, så ser ju Gud in i ditt

hjärta. Men den helige Herren Gud är sannfärdig

och vill, att hans barn skola vara sanna som

dagens ljus. Intet falskt sken! Ingen låtsad

ödmjukhet, medan högmodet och egenkärleken bo i20 FJÄRDE ADVENTSSÖNDAGEN.

ditt skrymtande hjärta! Hvarför vill du icke hellre

vara, som Johannes Döparen, mindre än den minste

i Guds rike, men.stor i sanningen?

Jag kände en målare, som tog ett ark papper

med stora bläckplumpar och gjorde af hvarje

plump en människofigur. Se, sade han, så fläckiga

se vi ut för änglarnas ögon, hvad sedan för Guds!

Där är så mycken osanning i oss, som vi själfva

ej veta af. En skämtare har sagt, att vi fått

talegåfvan för att dölja våra tankar, och vi tänka så

mycket, som vi aldrig omtala. Vi tycka, att det

är nödvändigt ibland för vårt umgänge med andra.

Vi vilja ju ej vara såll, som läka ut vårt innehåll.

Inför människor kan det försvaras, inför Gud är

det synd. Så stå vi ju där som bläckplumpar

inför den fullkomliga, rena, heliga sanningen. Gå

sedan, du, som ovetande går bunden i lögnens

kedjor, och tyck dig vara ren inför Gud! Hans

rike är utan fläck. Jesus, Guds Son, vår Frälsare,

du som är sanningen, frigör oss, led oss genom

ditt heliga ord. Ditt ord är sanning. Amen.

&INGEN JUL UTAN JESUS.

21

Juldagen.

(l:sta årg. Lnk 2: 1—20.)

5. Ingen Jul utan Jesus.

1^varför ringa klockorna? Hvarför klinga

bjällrorna? Hvarför brinna ljusen? Hvarför är den

fattiga stugan, ej mindre än det rika slottet, i dag

så högtidsklädd? Hvarför möta stora och små

hvarandra så ovant stilla, så fridsamt glada? Solen

har gått upp ur årets mörkaste natt. Tröstaren i

alla sorger, gif våren af alla goda gåfvor, lifvets

store konung har kommit till oss, där vi sutto i

dödens skugga. Jesus har kommit, Herren i

Davids stad, och vi fira hans födelsedag.

Nu hvila, vår lek, och vänta, vår julklapp!

Låt oss en liten stund glömma andra tankar och

minnas den stora födelsedagen. När vi lekt, bli

vi trötta; när vi ätit och druckit det bästa vårt

hem i dag kan bjuda, förmå vi ej mer. Men när

vi säga till Jesus: kom till oss och helga vår jul,

då öppna vi portarna för den varaktiga glädjen.

Det finns ingen jul utan Jesus. Där han ej

är med, där är tomt i den rikaste sal, där är22

JULDAGEN.

mörkt kring den grannaste gran, där är fattigt

vid rågade bord, och ingen rätt hjärtefröjd

kommer med många julklappar. Jesus allena är rik

och gör alla rika. Har du sett den fattiga stugan,

där ett enda ljus brinner på bordet och ett enda

hårdt bröd skall räcka åt alla, men där det finnes

en bibel, en psalmbok och Guds lof i tacksamma

hjärtan? Om du sett denna stuga, så vet du, att

där är en gladare jul än i månget välförsedt hem,

ty där är Jesus bjuden till" julgäst. Han lyser den

mörka natten, han värmer den kalla stugan, han

torkar alla tårar, han mättar alla hungrande barn,

han kan förbyta alla sorger till glädje. Vill du

gå Guds ärenden, gå ofta, men gå särskildt om

julen, till de fattigas hem, och är icke Jesus där

före dig, så för honom med dig!

I juldagens evangelium läsa vi, huru Jesus

blef född i Betlehem. Du, som kanske blygs att

vara ett barn och gärna vill strax vara stor och

få din frihet såsom de äldre omkring dig, minns,

att den störste bland alla konungar en gång har

varit ett litet fattigt barn! Och du, som gärna

vill sofva i en mjuk säng och hafva allt godt och

bekvämt omkring dig, minns, att Jesus har sofvit

på strå och halm i ett mörkt stall!

Juldagens evangelium är ett stycke

världshistoria. Jesus blef född på den tid, när kejsar

Augustus regerade i Rom, som var den då kända

världens hufvudstad. Icke trodde den mäktige

kejsaren, att ett litet barn från en fattig krubba i

en fattig småstad, om hvilken sannolikt ingen i

Rom någonsin hört ett ord, skulle göra hans

regering till världshistoriens medelpunkt. På kejsar"INGEN JUL UTAN JESUS.

23

Augustus" tid räknade judarne sina år från världens

skapelse, och romarne räknade sina från Roms

grundläggning. Men nu räkna alla upplysta

nationer historiens årtal före eller efter Kristi födelse,

så att det första året efter julnatten i Betlehem

blef år 1 i vår tideräkning.

Jesus, världens ljus, blef född i den mörkaste

natt. Så tyst och obemärkt kom han till världen,

att ingen annan dödlig människa än hans

föräldrar visste däraf. Men himmelens stjärnor och

himmelens änglar visste det väl; hela naturen, söm

suckade under förbannelsen efter syndafallet, kände

Guds löften och väntade sin befriare Jesus sedan

många århundraden. Därför upprann nu en stor,

klar stjärna öfver Betlehems krubba, och därför

sjöngo änglarna Guds lof om julnatten. Världens

första julnatt har blifvit kallad den heliga natten,

och då, sade de första kristna, var frid öfver hela

jorden. Ingen människa, intet djur, icke ens eld,

luft och vatten, fick göra en annan illa.

Det var om vintern, men i det varma

Judalandet var ingen snö i dalarna. Några fattiga

herdar vallade sina får i dalen utanför Betlehem.

Då blef där plötsligt ljust omkring dem i mörka

natten. Guds ängel stod skinande klar bredvid

dem, berättade dem om barnets födelse och bad

dem gå att se det lilla barnet i krubban. Strax

uppfylldes luften omkring dem af otaliga änglar,

som sjöngo den härliga julsången: Ära vare Gud

i höjden och frid på jorden och åt människorna

Guds välbehag! *

* Det grekiska ord. som öfversatts med "en god vilja", betyder

"välbehag".24

JULDAGEN.

Herdarne lämnade glada sin hjord, som ingen

varg vågade anfalla i den heliga natten, och

skyndade strax; till. Betlehem, Där funno de Mari¾

Josef och barnet i krubban, prisade Gud och

berättade för alla hvad de den natten sett. Och

Maria gömde i sitt hjärta herdarnes. syn. Guds

ängel hade bebådat henne redan förut, att detta

barnet skulle blifva en evig konung i Davids stad.

Konungabarns födelse pläga förkunnas med

kanonskott och trumpeter på gator och torg. Här

voro den ödmjuka Maria och de fattiga herdarne

de första, som fingo veta Frälsarens ankomst.

Lyckliga herdar, hvem af oss ville ej då ha varit i

deras ställe! Men vi skola göra som Maria: vi

skola i våra hjärtan gömma berättelsen om

änglarnas sång.

Barnen skola aldrig glömma, att Jesus en gång

yarit liten som de, han har gråtit som de, han har

lekt som de, varit hungrig, törstig och svag, som

de. - Därför känner och älskar han barnen, och

därför är julen en barnens högtid. Nu sitter Jesus

vid Allsmäktig Guds sida i himmelens härlighet.

Men för oss är han ännu om julen ett barn i sin

linda. Käre Herre Jesus, var hos oss i denna julen,

gif oss den rätta julfriden, den sanna julglädjen;

låt oss nu och alltid vax*a dina goda, trogna,

tillgifna barn! Amen.

»DE SMÅ GOSSARNE I BETLEHEM.

25

Andra dag Jul.

(3:dje årg. Math. 2: 13—18.)

6. De små gossarne i Betlehem.

1 trettondagens evangelium omtalas, huru vise män

af österlandet kommo för att se Jesus i Betlehem

och tillbådo honom. När de rest bort, kom en

ängel till Josef i drömmen och sade: fly till

Egypten med Maria och barnet! Blif där, tills jag säger

dig till, ty konung Herodes söker barnet för att

taga dess lif! Josef lydde, uppstod i mörka natten

och flydde med Maria och barnet bort till Egypten.

Alla människor bruka ju vara goda mot små

barn. Vid deras vagga är alltid en vänlig hand,

som ej tillåter ens en fluga att komma dem nära.

Hvad ondt hade då den lille Jesus gjort, att han

måste väckas i sin söta sömn och resa så långt

bort i främmande land? Ja, hvad ondt hade ett

så litet barn kunnat göra? Men Herodes hade

fått höra, att detta barnet skulle blifva judarnes

konung, därför ville han döda Jesus. Herodes var

blott en lydkonung under romerska väldet, men

ändock ville han icke, att någon annan än han

skulle kallas judarnes konung.26 ANDRA DAG JUL.

Gud, som vet allt, visste äfven Herodes" onda

uppsåt och gjorde det om intet. Herodes kände

ej detta barn, som han fruktade, men i Betlehem,

tänkte han, måste ju barnet finnas, och mer än

två år gammalt kan det ej vara. Jag vill låta

döda alla Betlehems små gossar, som äro två år

eller yngre.

Då skickade han dit sina grymma krigsknektar,

och de dödade med svärd och spjut alla små

gossar i Betlehem. Barnens olyckliga mödrar gräto,

men Herodes var glad. Nu trodde han sig ha

dödat Jesusbarnet och behöfde icke mera frukta

någon medtäflare om sin krona. Han bedrog sig.

Den lille Jesus fanns icke mera i Betlehem, han

var i Egypten, och där hade Herodes ingen makt

att söka och döda honom.

Så tidigt, i sin spädaste barndom blef Jesus

förföljd af elaka människor och så underbart blef

han räddad. Äfven resan till Egypten var farlig.

Vägen gick genom heta öknar, där intet vatten

fanns, där lejon och tigrar lurade på sitt rof om

natten. Men Josef, Maria och Jesusbarnet kommo

lyckligt fram genom alla faror. Detta skola barnen

minnas, när de gå i mörker och fara på okända

vägar. Dem, som Gud beskyddar, kan intet ondt

vederfaras. Dem kan ingen eld bränna, intet vatten

dränka, intet lejon och ingen varg sönderslita.

Ingen elak människa kan göra dem illa. Hvad

skulle de frukta? Gå de än i den mörkaste natt,

så hitta de vägen fram. Falla de än från ett högt

tak, så stöta de sig ej. Guds änglar gå ständigt

bredvid dem dag och natt. De skola blott icke

fresta Gud genom att onödigt gå i faran. De skolaDE SMÅ GOSSARNE I BETLEHEM. 27

vara Guds lydiga barn, därför skola de också lyda

fader och moder.

Men hvarför tillät Gud den elake Herodes att

döda de små barnen i Betlehem? Hade ej Gud

kunnat beskydda dem, såsom han beskyddade

Jesus? Jo, det hade han kunnat. Men när Gud

tillåter, att något ondt sker på jorden, har han

därmed någon vis och kärleksfull afsikt, som vi

icke förstå. Guds vägar äro ej våra vägar, och

hans tankar äro ej våra tankar. Hvarför låter

Gud så många barn dö i sjukdomar eller vid

olyckshändelser? Vi tycka ju, att de borde få

lefva. Men Gud ser långt in i framtiden, han vet

bättre än vi hvad som är lyckligast för dessa barn

och oss alla. Kanske ville Gud bespara de små

gossarne i Betlehem många sorger i världen, efter

han lät dem så unga dö. Den 28 december kallas

i almanackan menlösa barns dag, till åminnelse

af dessa små gossar i Betlehem. Ty de blefvo

dödade i stället för Jesus, de gåfvo sitt lif för

honom, ufan att själfva veta det. De äro den

kristna kyrkans första martyrer eller blodsvittnen.

Var det stor sorg, när dessa barn så oskyldigt

dödades, så var det också för dem den största ära

att få dö för världens Frälsare, som har dött för

oss alla. Jesus, som är så god mot alla, har visst

icke glömt i sitt himmelska rike dessa kära, små

barn, som dogo för hans skull i Betlehem.

Andra dag jul firas minnet af den fromme

Stefanus, som judarne stenade till döds, för att

han trodde på Jesus. Och efter Stefanus gingo

många hundrade, ja tusende bland de första kristna

glada till döden för samma tro. De halshöggos28

ANDRA DAG JUL.

med svärd eller brändes på bål eller kastades

lefvande till byte för hungriga lejon och tigrar.

Hedningarna bjödo dem lif och frihet, ja rika belöningar,

om de ville förneka Jesus och öfTra åt afgudarne,

men de bekände frimodigt sin tro och gingo hellre

till döden. De små gossarne i Betlehem hade

aldrig hört Jesus" namn och fingo likväl dö för

hans skull. Vi, som bättre känna Jesus, vi, som

tro på honom och älska honom, vi skola lära af

martyrerna att bekänna vår tro för hela världen.

Nu begär ingen, att vi skola gå till döden för Jesus"

namn, men många vilja locka oss att förneka

honom eller glömma honom. Det skola vi aldrig

göra, nej aldrig, aldrig! Det är en glädje och en

ära att få dö för vår Frälsare, såsom det ännu

händer missionärer bland hedningarna; men det

är en icke mindre glädje att få lefva för honom.

Hjälp oss, käre Herre Jesus, att vi må kunna

försaka allt för din skull, lefva för att tjäna ditt rike

på jorden och, om Gud begär det af oss, frimodigt

dö för ditt heliga namn! Amen.

?RESAN TILL EGYPTEN.

29

Söndagen efter Jul.

(3:dje årg. Math. 2: 19—23.)

7. Resan till Egypten och Guds

världsstyrelse.

e bland oss, som läst geografi, veta, att när

man reser från Judalandet åt söder och sedan

viker af åt väster-, kommer man till Egypten, som

genomströmmas af den stora Nilfloden. Sjövägen

är ej lång mellan de båda länderna, men

landvägen reser man på kameler genom de öknar, där

Israels barn fordom vandrade i fyrtio år. Josef

och Maria med sitt barn reste landvägen. De voro

fattiga och hade ej råd att köpa en kamel, hvarför

Maria med sitt barn red på en åsna och Josef

vandrade vid hennes sida.

Egypten var på vår Frälsares tid ett mycket

rikare land än nu, ty då funnos kanaler och

dammar för Nilens öfversvämningar, som bevattnade

åkerfälten. Stora landsträckor, som nu ligga

ofruktbara, voro då bevuxna med ymniga skördar. Det

talrika och mäktiga folket lydde vid Moses" tid

konungar, som buro titeln Farao, men på Frälsarens30

SONDAGEN EFTER JUL.

tid lydde Egypten under kejsaren i Rom.

Egyptierna voro afgudadyrkare, som tillbådo oxar,

krokodiler och andra djur, men hade från gamla tider

kvar sina höga stentorn (pyramider) i öknen och

stora beläten af sten (sfinxer), som buro

människohufvuden på lejonkroppar. Emedan egyptierna

balsamerade (tillredde) sina döda med kryddor, så

att de döda icke förmultnade, har man ännu i vår

tid funnit i grafvarna förtorkade lik (mumier) af

konungar och andra, som lefvat långt före Moses" tid.

I bibliska historien läsa vi om Josef, som blef

såld till Egypten, och huru Israels folk där

tillbragte en lång tid i träldom, till dess att Gud lät

Moses föra sitt folk till det utlofvade landet. Från

denna tid var Egypten bekant för judarne, och

många judar voro där bosatta. När då Josef flydde

till Egypten, fann han landsmän, hos hvilka han

bodde. Efter två år uppenbarade sig åter Herrens

ängel för Josef i drömmen och sade till honom:

nu är Herodes död, nu kan du återvända till ditt

land och behöfver ej mera frukta för barnets lif.

— Herodes hade icke haft lång fröjd af sin

grymhet mot de små gossarne i Betlehem, och många

andra missgärningar. Guds straff kommer, när

jordens tyranner minst vänta det. Gud straffade

den grymme Herodes med den mest eländiga och

plågsamma död, ty han blef lefvande uppäten af

maskar.

Josef lydde nu, såsom förra gången, ängelens;

budskap och återvände med Maria och barnet till

Israels land. Där. fick han höra, att Herodes" son

Archelaus nu var konung efter sin fader, och då

fruktade Josef nya faror för Jesusbarnet. DettaRESAN TILL EGYPTEN.

31

hade han ej bort göra, när Gud befallt honom

återvända. Men nu kom en ny befallning från

Gud, att Josef skulle resa till Galileen, där en

annan lydkonung härskade och som låg norr om

det egentliga Judalandet. Josef begaf sig genast

dit och bosatte sig med Maria och barnet i sin

förra hemstad Nazaret i Galileen.

Evangelierna berätta, huru profeterna

längesedan förutsagt, att Gud skulle kalla sin Son från

Egypten och att Jesus skulle kallas Nazarenern,

en som var hemma i Nazaret. Hela Gamla

Testamentet är uppfylldt af profetior om Jesus.

Därmed har Gud velat bevittna sanningen af sitt ord,

på det att människorna skulle tro på sin länge

förebådade Frälsare, när han slutligen kom. Men

på samma gång har Gud velat därmed gifva oss

en inblick i sin världsstyrelse, så att vi likasom

se Guds hand i världshändelserna. Det är mycket

i Guds skickelser, som vi icke förstå, ja, som vi

tycka är orättvist och stridande mot Guds oändliga

godhet. Därför har Gud stundom låtit oss kasta

en liten blick in i sin styrelse af världen, på det

att vi må hafva förtroende till hans vishet och

icke misströsta, när vi se mycket underligt, som

vi icke begripa. Ty vittnar allt det vi förstå om

Guds vishet och förbarmande nåd, så måste ju

också det, som vi icke förstå, vara lika vist och

lika kärleksfullt förberedt.

Det finns ingen slump, det finns ingenting

stort eller litet, som ej Gud har förutsett och

ordnat just som det sker. Gud håller i sin hand

världens begynnelse och världens ände, men Jesus

har ock sagt, att ingen sparf faller till marken32 SÖNDAGEN EFTER JUL.

utan Guds vilja. Han har gifvit människan frihet

att välja mellan godt och ondt: om vi synda, är

det vårt fel och icke Guds fel. Men hvad vi än

göra och hvad än händer oss, måste det tjäna till

något, som Gud förutsett. Kejsar Augustus visste

ej, när han lade en skatt på judarne, att föl" deri

skattens skull uppfylldes profetian, att Jesus skulle

födas i Betlehem. Herodes anade icke, när han

förföljde Jesusbarnet, att han gjorde det för att

uppfylla en annan profetia, nämligen att Gud skulle

kalla sin Son från Egypten. Staden Nazaret

byggdes flera hundrade år förut, för att Jesus skulle

bo där. Och så är det med allt i vårt lif: icke

en småsten ligger i vår väg, icke en knapp faller

ur våra kläder, utan átt det allt är förutsedt. Så

förunderligt är det. Icke skola vi därför sitta late

och vänta, att det eller det sker, efter det ju ändå

skall ske. Vi skola bruka vårt förnuft och vår

fria vilja, så godt vi förstå, till att tjäna Gud och

människor. Och öfver allt annat skola vi tacka

och lofva vår Gud för hans underbara styrelse

öfver hela vårt lif. Herre, säger konung David i

36:te psalmen, din godhet räcker så vidt som

himmelen är, och din sanning så vidt som skyarna

gå. Din rättfärdighet är såsom ett högt berg och

dina domar som stora djup. Huru dyr är din

godhet, Gud, att människor och djur hafva tröst

under dina vingars skugga! Ty hos dig är lifvets

källa, och i ditt ljus se vi ljus. Amen.

.*DET OFRUKTBARA TRÄDET.

33

Nyårsdagen.

(3:dje årg. Luk. 13: 6—9.)

8. Det ofruktbara trädet

JVyårsdagens första evangelium berättar oss, huru

Jesus fick sitt namn, när han var åtta dagar

gamnjal, hvilket namn blifvit af Guds ängel förut

bestämdt. Med detta namn börjar kyrkan sitt

nyår, och så skall ju hvarje kristen börja.

Namnet Jesus betyder helbrägdagöraren, den store

läkaren, som kan bota kropp och själ. Det

är det största, det heligaste af alla namn, och

för detta namn skola alla knän i himmelen och

på jorden böja sig. Akta dig att missbruka detta

heliga namn, såsom tanklösa människor göra,

när de i lättsinnigt oförstånd bruka det i sitt

tal! Kom i håg, att Jesu namn betyder för

dig och oss alla nåd och barmhärtighet, lif och

salighet. Utan detta namn äro vi alla förlorade

syndare inför den helige Herren Gud, men med

detta namn, och för hans skull, som bar det,

äro vi Guds barn och arfvingar till Guds eviga

rike.

3. — Evangelium för barnen.34

NYÅRSDAGEN.

Vår Frälsare har berättat för sina lärjungar

många sköna sagor, som kallas liknelser; ingen

saga i världen kan liknas vid dem. I

nyårsdagens tredje evangelium berättas en sådan

liknelse. En man hade ett fikonträd i sin vingård,

och när han i tre år förgäfves sökt fikon på

trädet, sade han till vingårdsmannen: hugg bort

trädet; hvarför skall det förhindra jorden? Men

vingårdsmannen bad för trädet, att det ännu skulle

få stå en tid. Han skulle gräfva omkring det och

göda det, såsom man brukar med klent växande

fruktträd, och om det sedan ej ville bära frukt,

då kunde man hugga bort det.

Förstår du denna sagan? Den är så

uppfylld af Guds kärlek, att den tager vårt hjärta.

Gud har ju planterat oss här på jorden som

träd i sin vingård. Han vill, att vi skola bära

frukt för hans rike i tro och kärlek. Men om

vi icke göra det, hvarför skola vi lefva?

Hvarför skola vi stå här onyttiga och förhindra

jorden? Det betyder: hvarför skola vi upptaga

den plats, där Gud kunde plantera bättre träd?

Därför måste ju Gud hugga bort de ofruktbara

träden. Men han gör det ogärna, han älskar

alla sina träd, till och med de onyttiga. Han

väntar år efter år och söker frukt på dem. När

han då länge sökt förgäfves, befaller han

slutligen att hugga dem bort. Men vingårdsmannen,

Jesus, beder för de utdömda träden. Herre, säger

han, du har väntat länge, men vänta ännu litet

med din rättfärdiga dom; jag vill försöka alla

kärlekens omsorger, för att de ofruktsamma träden

må bära frukt.DET OFRUKTBARA TRÄDET.

35

Och Gud väntar och väntar. Men äro

ändock all omsorg och all kärlek förspillda på

dessa stackars ofruktbara träd, så måste de ju

slutligen falla för yxan. Hvarför skola de

förhindra jorden?

Förstår du nu, att liknelsen gäller alla

människor, gamla och unga? Särskildt barnen kunna

ju liknas vid växande träd. För det jordiska

lifvet kan man ej ännu vänta af dem en mogen

frukt; den väntar man, när de vuxit stora. Men

Gud väntar af dem den frukt, som de vid sin

ålder kunna bära. Hvarför skulle han annars

låta dem för hvart år och hvar dag tillväxa?

Se på det unga äppelträdet, som nyss blifvit med

så mycken omsorg planteradt! Icke väntar ju

någon, att det skall bära äpplen i år; men Gud

väntar, att det skall tacka honom för regn och

solsken, människorna vänta, att det skall löna

deras omsorg med grenar och blad. Ja, grenar

och blad, dem har man rätt att vänta också af

de unga träden: det är deras frukt. Står nu det

unga äppelträdet halft förtorkadt, utan grenar och

blad, hvad skall man göra med det? Hvarför

skall det förhindra jorden? Bort med det! Låt

oss på dess plats plantera ett bättre träd!

Men då kommer Jesus och beder för det lata,

halfförtorkade unga äppelträdet. Vänta ännu,

säger han; förlåt det ännu; låt det stå ännu;

jag skall försöka, om ej min kärlek förmår det

att bära grenar och blad .... O, hvad Jesus är

god mot det stackars lata trädet! Grenar och

blad, det är ju inga blommor och ingen frukt,36 NYÅRSDAGEN.

men det är lifstecken, det är hopp, det är framtid.

Käre Herre Gud, vänta ännu, låt trädet stå!

Hvarje år kommer Gud till sin trädgård, —

sin vingård, som man sade i österlandet. Han

granskar de gamla träden: är där frukt på dem?

Han granskar de unga träden: äro där grenar och

blad på dem? Äro där framsteg i bön och arbete,

i lydnad och själfförsakelse, i kunskaper och

förstånd, i sanning och godhet, i endräkt och

saktmod, i kärlek till Gud och kärlek till människor?

Svara mig, unga träd! säger Gud. Bär du ännu

ej din ålders frukt? Hvarför skall du förhindra

jorden?

Ja, hvad skola vi svara? Käre Herre Gud,

låt vårt unga träd ännu stå detta året! Vi skola

vänta dess frukt, och där viljan är svag, där

kraften är vanmäktig, skola vi bedja

vingårdsmannen, Jesus, att han sörjer för växten. Får det

stå, käre Gud? — Ja, för Jesu skull får det ännu

stå detta året.

Nästa år kommer Gud tillbaka. Hvar är

mitt unga träd? Bär det nu, bättre än förr, sin

ålders frukt? Ack, förlåt det ännu, käre Gud,

det börjar bära blad, men det bär inga grenar.

Vi skola hvar dag vattna det och gifva det närande

jord. Förlåt det ännu! — Ja, för Jesu skull må

det stå.

Men när Gud tredje året kommer tillbaka

och finner sitt unga träd ofruktbart, hvad skola

vi då svara honom? Kanske bedja vi ännu,

kanske förlåter han ännu, ty hans barmhärtiga

kärlek vill icke låta det olydiga trädet falla. Men

när han år efter år icke ser någon frukt, då måsteDET OFRUKTBARA TRÄDET.

37

han ju slutligen säga till yxan: hugg ned det

ofruktbara! Unga träd, din Gud är god, men din

Gud är en helig Gud, ingen får leka med hans

barmhärtighet. Hvarför skall du förhindra jorden?

Gud hjälpe dig. Amen.

A38 SÖNDAGEN EFTER NYÅRSDAGEN,

Söndagen efter Nyårsdagen.

(lrsta årg. Math. 3: 13—17.)

9. Du är döpt till Guds barn.

ter berättar evangelium om Johannes Döparen.

Han bodde i öknen vid Döda hafvet, där floden

Jordan utfaller. Johannes sörjde öfver sitt folks

synder, predikade bättring och döpte dem, som

kommo till honom med ett botfärdigt hjärta. Hans

dop var en sinnebild, hvilken betydde, att som

människans kropp rengöres med vatten, så skall

ock hennes själ rengöras från syndens Orenlighet.

Därför lät Johannes dem, som kommo till honom,

bekänna sina synder och sedan stiga ned i Jordans

vatten. Det kristna dopet är mer än^en sinnebild,

mer än en vattenrening: det är människans

helgelse genom Guds helige Ande.

En dag såg Johannes en ung man komma

ned till Jordan. Det var Jesus, som vid trettio

års ålder första gången gick ut från sin hembygd

i Nazaret för att blifva en folkets lärare.

Johannes igenkände honom; de hade varit jämnåriga

lekkamrater och besläktade med hvarandra, tyDU ÄR DÖPT TILL GUDS BARN. 39

Johannes moder Elisabet var en anförvant till

Jesu moder Maria. Johannes visste också, att

Jesus var en Guds utvalde profet, men han visste

icke ännu, att Jesus var Guds son, världens

Frälsare,

Jesus begärde att blifva döpt i Jordan, såsom

de många andra. Johannes vägrade. Hvarför

kommer du till mig? Jag borde hellre döpas af

dig, efter du är en större profet än jag.

Jesus svarade: döp mig ändå, för att vi må

uppfylla all rättfärdighet! Jesus behöfde icke, som

andra, renas från synd, han var helig och ren,

som ingen annan, men för folkets skull ville han

mottaga reningens dop, förrän han framträdde som

lärare.

Då samtyckte Johannes. Jesus steg, såsom

alla andra, ned i Jordan att döpas. Då såg

Johannes himmelen öppna sig och Guds Ande i

skepnaden af en dufva sänka sig ned på Jesus.

Och en röst från himmelen sade: denne är min

käre Son, i hvilken jag hafver ett godt behag.

Gud hade sagt till Johannes: den, öfver hvilken

du ser Anden nedkomma och blifva på honom,

han skall döpa med den helige Ande. Så visste

nu Johannes, att Jesus var Guds Son, och sade

till folket: Si Guds Lamm, som borttager världens

synd!

Är det icke underligt, att Gud begagnar djuren

som liknelser till att göra det högsta och heligaste

begripligt för människorna? Guds Ande förliknas

vid en dufva och Guds Son vid ett lamm.

Människorna i sitt högmod förlikna sig vid lejon och

örnar, men samme Herre Gud, som säger, att de40 SÖNDAGEN EFTER NYÅRSDAGEN.

saktmodige skola besitta jorden, förliknar sig själf

vid de svagaste och värnlösaste djur. De starke

på jorden äro inför Gud de svagaste, emedan de

förlita sig på sin egen styrka, men de svagaste på

jorden äro i sin svaghet de starkaste, emedan de

gå i Guds kraft.

Och så är det med mycket annat i världen.

Gud utvalde icke de mäktige assyrierna eller

perserna, eller romarne, utan de ringa, af andra

föraktade judarne till sitt egendomsfolk, från hvilket

världens Frälsare skulle utgå. Jesus utvalde icke

de rike, de förnäme och lärde bland judarne, utan

fattige, okunnige fiskare, till sina apostlar. Det

var icke den stora Nilfloden, eller Eufrat eller

Amazonfloden eller Donau, som fick en så stor

ära, att Jesus steg ned i dess vatten att döpas,

det var den lilla Jordan, som knappt är femton

mil lång och som slutar sin korta bana i det

bittersalta Döda hafvet, där icke en fisk eller en

snäcka kan lefva. Många konungar hafva sedan

låtit hämta Jordans vatten på hundrade mils

afstånd, för att konungabarnen skulle döpas i samma

vatten, där Jesus döptes. Yfs aldrig att vara

mäktig och stark, rik eller lärd, förnäm eller skön:

mot Gud är du mindre än intet. Var hellre

ödmjuk, håll dig själf för ringare än andra, på det

att Gud allena må vara stor och du i din ringhet

vara hans fattiga barn. Såsom aposteln säger

(2 Kor. 4: 7): vi bära vår skatt i lerkärl, på det att

kraften må vara Guds och icke-af oss.

Jesus blef af Johannes döpt i vatten, men vi

hafva blifvit döpta med vatten och Guds helige

Ande. När du var ett så litet barn, att du ejDU ÄR DÖPT TILL GUDS BARN. 41

kände din egen moder, långt mindre visste något

om Gud, då kände dig redan Gud och kallade dig

till sitt barn i dopet. Och såsom din gudmor då

bar dig på sina armar till dopet, så har den store

osynlige Herren Gud burit dig genom år och tider

till denna stund och skickat sin ängel att vakta

dig natt och dag. Nu beror det på dig, om du

ännu vill vara Guds barn, som du blifvit i dopet;

ty detta har Gud lämnat uti din fria vilja. Gud

tvingar ingen att komma till sig, han vill hafva

en frivillig lydnad. Men Gud älskar dig, Gud

beskyddar dig och väntar dig till sitt rike. Gå icke

bort, blif hos Gud i din döpelses nåd, bed Jesus

hjälpa dig i din svaghet! Bed som konung David

(ps. 27): visa mig Herre, din väg, och led mig på

en jämn stig till ditt rike! Amen.

&42 TRETTONDAGEN.

Trettondagen.

(lista årg. Math. 2: 1 — 12.)

10. Betlehems stjärna.

Jul och nyår äro förbi, men ännu kommer

trettondagen med Betlehems stjärna som ett

aftonskimmer från julen. Vi ha läst om Herodes och de

vise männen från österlandet; nu få vi läsa om

stjärnan.

Hela skapelsen väntade Jesus. Änglarna sjöngo,

och på himmelen framträdde en ny, stor stjärna

af aldrig förut sedd skönhet och glans. När du i

kvällens tystnad står under stjärnhimmelen och ser

så många, många aflägsna solar lysa af Guds

klarhet och tänker uppå, att vår jord är blott en fattig

liten ö i det stora världshafvet, då frågar du kanske:

hvad veta dessa många världar om en så liten ö?

Och huru kunde de vänta världens Frälsare på

den lilla ön? Ja, hvad visste kejsar Augustus i

Rom om Betlehems krubba? Gud utväljer de

ringaste till sina största under. Fråga ljusstrålarna,

om icke hela världsrymden står i ett inbördes

samband, de stora himlakropparna med de små ochBETLEHEMS STJÄRNA.

43

de små med de stora. Det är alldeles visst, att

ljusstrålarna från Betlehems stjärnbelysta krubba

och Kristi kors gått ut och gå än i dag ut öfver

hela världsrymden.

Österlandets vise älskade stjärnorna och sågo

i dem Guds tecken på himmelen. De hade

uppritat stjärnkartor, de kände planeternas gång, och

ingen större stjärna var för dem obekant. När de

då i den mörka kvällen sågo en ny och

förunderligt klar stjärna lysa på västra himmelen, sade de

till hvarandra: hvad kan detta betyda? Denna

stjärna ha vi aldrig sett förr.

De hade hört ett rykte, som den tiden gick ut

öfver många länder och folk. Österlandets folk

väntade himmelens och jordens store konung, som

skulle födas i västerlandet. Stjärnan måste betyda

hans ankomst till jorden; honom ville de vise

männen gärna se. Så begåfvo de sig ut på en lång

rqsa västerut och förde med sig rika skänker åt

den nyfödde konungen. Om dagen hvilade de i

palmernas skugga, om natten redo de på sina

kameler genom öknarna, ständigt västerut, och

stjärnan gick framför dem och visade vägen.

När de kommo till Judalandet, tänkte de: hvar

skulle konungen vara, om ej i sin hufvudstad? De

reste alltså först till Jerusalem, men när ingen där

kände en ny konung, gingo de till Herodes. Han

måste veta det. Hvar är den nyfödde judakonungen?

Vi hafva sett hans stjärna i österlanden och äro

komne att tillbedja honom.

Vid denna fråga bleknade Herodes, och hela

Jerusalems stad förskräcktes som han. Herodes

fruktade en medtäflare om sin krona; Jerusalems44

TRETTONDAGEN.

innevånare fruktade blodiga krig, om där uppstode

en ny konung att strida om makten. Då kallade

Herodes till sig öfversteprästerna och de skriftlärde,

frågande dem hvad de visste om den nye konungen

och hvar han skulle födas.

De svarade honom: alla profeterna ha

förebådat Messias, och profeten Micha (5: 2) har

förutsagt, att han skall födas i Betlehem. — Det är godt

att veta, tänkte Herodes och skickade bort sina

rådgifvare, liksom hade han frågat dem blott af

nyfikenhet.

Det är redan berättadt, huru Herodes inom sig

uttänkte en list. Det fanns många barn i

Betlehem; huru skulle han finna det rätta barnet,

konungabarnet? Han kallade hemligen till sig de

vise männen och låtsade vara mycket glad öfver

den nye konungens födelse. När syntes stjärnan?

Huru gammalt kan barnet vara? Jag har hört,

att den nye konungen skall födas i Betlehem.

Resen dit, käre vänner, skafFen eder säker

kännedom om det rätta barnet, och när I funnit det, så

sägen det för all del åt mig på eder återresa, för

att också jag må komma dit att tillbedja den

nyfödde konungen!

De vise männen anade intet ondt och lofvade

uppfylla konungens önskan. När det blef mörkt

om kvällen, fortsatte de resan uppåt bergstrakten,

och stjärnan gick framför dem, men icke mer åt

väster, som förr, utan nu mot sydost. Denna resa

blef kort. Innan nästa morgon grydde, blef stjärnan

stående stilla öfver ett ställe, som ej kunde synas

i mörkret, men när de resande kommo närmare,

sågo de framför sig ett fattigt åsnestall. För-BETLEHEMS STJÄRNA.

45

undrade gingo de in och funno Maria med barnet

i krubban. De vise männen voro rike och

förnäme österländingar, de kallades själfve konungar,

de hade väntat sig komma till ett konungsligt slott

och en förgylld vagga. Men så stark var deras

tro på stjärnan, att de i det fattiga barnet genast

igenkände konungen öfver himmel och jord och

kastade sig tillbedjande ned med sina ansikten mot

marken, såsom det brukas i österlandet. Därefter

framräckte de sina kostbara skänker, guld, rökelse

och välluktande myrha. Man kan föreställa sig

Josefs och Marias förundran vid denna oväntade

ärebetygelse. De förstodo icke då, men de ha

förstått det sedan, såsom ock vi förstå, att Gud lät

hedningarna tillbedja Jesus redan vid hans födelse,

såsom ett förebud, att han var hela världens Frälsare.

Nu hade de vise männen fått sin käraste

önskan uppfylld och gingo glade att hvila sig efter

resan. Men under natten fingo de en uppenbarelse

i drömmen, att de ej skulle återvända till Herodes,

hvarför de på en annan väg reste hem till sitt land

igen. Det är också redan omtaladt, huru Herodes

däröfver blef mycket förgrymmad och lät döda

alla små gossar i Betlehem, men hans onda

uppsåt blef gjordt om intet.

Såsom minne af Betlehems stjärna tändas ännu

julljusen öfverallt i de rikas salar och de fattigas

mörka kojor. Jesus Kristus, Guds Son, världens

ljus, lyse oss genom de mörka dalar till den eviga

julmorgonen. Amen.

¥46 FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

Första söndagen efter Trettondag.

(lrstaårg. Luk. 2: 42—52.)

11. Jesus vid tolf år.

vangelieböckerna berätta mycket om vår

Frälsares födelse och om de sista åren af hans lif på

jorden, men om hans barndom och ungdom

berätta de endast en händelse vid hans tolfte år.

Josef var timmerman i Nazaret. Hos honom

uppväxte Jesus, och man tror, att han af Josef

lärde sig timmermansyrket. Barn göra gärna efter

hvad de andra göra, och när gossen blef så stor,

att han kunde handtera yxa, hyfvel och såg, är

det ju troligt, att han biträdde Josef i arbetet. Det

finns gamla sagor om Jesu barndom. I en sådan

saga berättas, att Josef en gång gjorde en säng,

som befanns vara för kort. Då, säger sagan, töjde

Jesus med blotta handen ut sängen, så att den blef

tillräckligt lång. En annan saga berättar, att Jesus

lekte med jämnåriga gossar och tillskapade små

fåglar af lera. Dem gjorde han lefvande, så att de

kunde flyga. Sådana diktade sagor behöfva vi icke

tro. Apostelen Johannes säger, att Jesus gjorde

6JESUS VID TOLF ÅR.

47

sitt första underverk vid bröllopet i Kana, när han

var 30 år. Och aldrig har Jesus lekt med

underverk, såsom konstmakare bruka. När han velat

visa sin gudomliga makt, har det skett för att styrka

människornas tro eller göra olyckliga sjuka

helbrägda.

Evangelium säger, att han var sin moder och

sin fosterfader underdånig. Han lydde och vördade

dem, såsom ett barn alltid bör göra. Ett olydigt

barn gör Gud och människor mycken sorg. Men

en gång har också Jesus emot sin vilja bedröfvat

sina föräldrar.

Han var tolf år, när han fick följa med Josef

och Maria till påskhögtiden i Jerusalem. I den

heliga staden och på vägen dit var en stor

folkträngsel. När Josef och Maria återvände från

Jerusalem, hade de tappat gossen i trängseln och sökte

honom åter i två dagar förgäfves. Tredje dagen

funno de honom i templet, sittande bland folkets

lärare, som uttydde Gamla Testamentets heliga

skrifter. Vi veta icke om Jesus gått i skola, men

det veta vi, att han kunde läsa och skrifva. Han

frågade lärarne, och när de frågade honom,

svarade han dem så, som de aldrig förr hört ett barn

svara. De gamle skriftlärde förundrade sig och

sade: huru känner denne olärde gosse skrifterna?

Jesus svarade: allt hvad jag vet, har jag ej af mig

själf, utan af Gud, som sändt mig. Och den, som

gör Guds vilja, han skall förnimma, om jag talar

af Guds kraft eller af mig själf.

Då sade Maria till Jesus: min son, hvarför har

du gjort oss så mycket bekymmer? Hvarför har

du låtit oss så länge sörjande söka dig?48 FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

Jesus svarade: hvarför behöfden I söka mig?

Vissten I icke, att min plats är där jag får höra

och tala min himmelske Faders ord?

Om. nu Jesus svarat dem hårdt och ovänligt,

skulle ju detta varit en stor otacksamhet. Men

detta skulle ej varit Jesus likt. Vi föreställa oss,

att Jesus har ödmjukt svarat: käre föräldrar, våren

ej oroliga! Där Guds ord är, där vill jag gärna vara,

och där skolen I alltid finna mig.

Detta förstodo ej Maria och Josef ännu, fastän

de hört så mycket underbart om detta barns

födelse. Men Maria gömde hans svar i sitt hjärta,

såsom hon ihågkom änglasången. Jesus återvände

med sina föräldrar tillbaka till Nazaret och var

dem åter så lydig, att de aldrig behöfde klaga mer.

Hvad skola vi nu tro om denna berättelsen?

Vi skola minnas, att Jesus, utan att vilja det,

skildes från sina föräldrar i folkträngseln. Sedan blef

han så mäktigt gripen af Guds ord i templet, att

han glömde allt annat i världen. Han såg ju första

gången det stora, sköna templet, han hörde Guds

ord förkunnas, såsom han aldrig hört det i Nazaret.

Jesus var icke olydig, icke otacksam mot sina

föräldrar. Han glömde tiden, som barn ofta glömma,

när de få vara med om någonting nytt.

Ändå var där något underligt och ovanligt med

denna glömskan. Jesus begynte tala om sin Fader

i himmelen, och huru han måste vara med »i de

stycken hans Fader tillhöra», det vill säga där Gud

talar till människorna. Vi måste ju tro, att när

han i templet hörde Guds löften genom profeterna

öm att utsända sin Son som världens Frälsare,

igenkände han sig själf som Guds son. Han hadeJESUS VID TOLF ÅR. 49

varit ett barn som andra barn: nu sade Gud i hans

hjärta samma ord, som Gud sedan sade vid

döpelsen: du är min käre Son, i hvilken jag hafver ett

godt behag. Och då var Jesus icke mera ett barn,

som andra barn; då begynte han gå i Guds skola.

Efter denna berättelse från Jesu barndom läsa

vi endast, att »han tillväxte i nåd och visdom för

Gud och människor». Det är allt hvad fader och

moder kunna önska sina käraste barn, allt hvad

gamla och unga helst böra önska, nämligen att

ständigt, år efter år och dag efter dag, tillväxa i

Guds nåd och all nyttig visdom för Gud och

människor. Vår kropp upphör att växa, när vi bli 16

eller 18 år gamla. Vår själ fortfar ständigt att

tillväxa. Gud, vår Fader, som låter alla dina plantor

växa af himmelens regn, gif oss nåd att beständigt

tillväxa för ditt himmelska rike! Amen.

.»

4. — Evangelium för barnen.50 ANDRA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

Andra söndagen efter Trettondag.

(3:dje årg Luk. 19: 1—10.)

12. Zakeus.

I första evangeliet på denna söndag läsa vi huru

Jesus var bjuden till ett bröllop i byn Kana och

på sin moders begäran förvandlade vatten till vin.

Detta var hans första underverk. Alla somrar låter

Gud vatten uppstiga i vinrankan och förvandlas

till vin. Den förvandling, hvartill naturen behöfde

flere månader, skedde nu i ett ögonblick. Jesus

begynte uppträda som Guds Son genom att bevisa

sin makt öfver naturens krafter.

I tredje evangeliet berättas huru i staden Jeriko

bodde en man vid namn Zakeus, en öfverste för

publikanerna, som uppburo skatt åt öfverheten i

Rom. Desse uppbördsmän hatades af judarne och

voro illa beryktade för sin girighet. De förtryckte

folket med olagliga skatter, men ingen vågade

anklaga dem, efter de stodo i tjänst hos det mäktiga

Rom.

Zakeus var en sådan girig och hård

uppbördsman, som förvärfvat stora rikedomar genom attZAKEUS.

51

plundra de fattiga. Han var den förnämste bland

publikanerna; därför var han ock den mest hatade

och föraktade man i Jeriko. Nu fick han höra,

att Jesus skulle komma till Jeriko, och blef nyfiken

att se den store profeten, om hvilken folket visste

berätta så många underverk. Man fick ju ej alla

dagar se något så rart i en småstad.

Zakeus gick ut till stadsporten och fann där

många andra nyfikna, som trängdes under väntan

att få se Jesus. Då tänkte Zakeus: jag är liten

till växten och kan ingenting se, när så många stå

här framför mig. Men här är ett mullbärsträd, jag

vill klifva i trädet för att se bättre. Hvarpå han

klef upp på en gren i trädet. Förmodligen var det

planteradt af Jerikos invånare, som idkade

silkesodling, ty silkesmasken lefver af mullbärsträdets löf.

Om en stund syntes Jesus med sina lärjungar

komma på vägen. Hopen gaf vördnadsfullt rum;

många sjuka försökte få vidröra den store

undergörarens kläder för att återfå hälsan. Jesus såg

upp, såg Zakeus i mullbärsträdet och sade till

honom: stig ned, Zakeus, skynda dig, ty i dag vill

jag gästa i ditt hus!

Zakeus blef mycket förundrad och på samma

gång glad. Den store profeten kände honom och

nämnde hans namn! Den store profeten bjöd sig

till gäst i hans hus! Hvilken ära, hvilket företräde

framför alla andra i Jeriko! Kan det vara därför

att jag är så rik? tänkte Zakeus. Eller anser han

mig bättre än alla andra i Jeriko? Ja, det kunde

Zakeus ej rätt utgrunda, men glad öfver äran

skyndade han hem för att i hast tillreda ett

kostelig! gästabud.52 ANDRA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

Lycklige Zakeus! Han fick emottaga världens

Frälsare i sitt hus, men han fick också erfara,

hvarför Jesus kommit till honom, — icke för att

han var den rikaste och bäste i Jeriko, utan för att

han var den fattigaste på Guds nåd och därför

sämre än alla andra. När Jesus hörde judarne

knota öfver att se honom gästa i en sådan

syndares hus, svarade Jesus: i dag är detta hus

salighet vederfaren, efter äfven Zakeus är Abrahams

son. Ty människans Son är kommen att uppsöka

och frälsa just de fattigaste och syndigaste, de mest

förtappade af människors barn.

Detta var ju en stor förödmjukelse för Zakeus,

men på samma gång en så stor, förbarmande

kärlek, att den girige publikanens hjärta förvandlades,

som natten förvandlas till dag. Och han sade till

Jesus: se, Herre, hälften af mina ägodelar gifver

jag åt de fattiga, och om jag bedragit någon, gifver

jag dubbelt igen. — Nu ville han godtgöra sin

girighet, sin hårdhet och sina orättvisor, nu ville

han hädanefter tjäna Guds rike, hjälpa de fattiga

och blifva en ny människa.

Vi tycka ju, som judarne i Jeriko, det vara

mycket underligt, att Jesus bjöd sig till gäst hos

en sådan man som Zakeus. Hade ej Jesus andra

i Jeriko, som gärna skulle ha mottagit honom och

bättre förtjänt det? Zakeus var ju icke oskyldigt

föraktad och hatad, han var en bedragare, en

förtryckare, en dålig människa. Och till honom gick

Jesus!

Det är så, att Gud allena ser in i en

människas hjärta. Om Jesus gått till fromma och

rättskaffens invånare i Jeriko, så hade han visst kun-ZAKEUS.

53

nat bereda dem mycken glädje och uppmuntra

dem att förblifva goda och rättskaffens. Men

läkaren går ej till de friska, han går till de sjuka.

Jesus såg, att i den orättfärdige Zakeus fanns en

hjärtevrå, där denne usling blygdes öfver sin

orättfärdighet och i hemlighet önskade blifva en god

människa. Om nu Zakeus aldrig sett annat än hat

och förakt omkring sig, skulle han ha ansett det

omöjligt att någonsin återfå Guds nåd och

människors aktning. Han skulle ha tänkt: jag är nu

engång sådan, jag blir aldrig bättre. Men när den

rättfärdige Herren Jesus, som själf aldrig syndat,

kom just till honom, då kunde Zakeus ej motstå,

ej tvifla längre. Då föll som ett fjäll från hans

ögon, då förstod han huru ovärdig han var en så

stor nåd, men på samma gång förstod han, att nu

kunde han åter bli en ny människa. Och han blef

det. Därpå gaf han ju strax bevis.

Kom ihåg, att du aldrig dömer en annan, icke

ens den elakaste, den dåligaste, den brottsligaste

människa! Hans fel skall du döma, men ej honom

själf* Du kan ju ej se in i hans hjärta, du vet ju

ej, om icke där är en hemlig vrå, där Guds nåd

kan få makt också öfver honom. Om du möter

honom med förakt och bannor, så förbittras han

och blir endast sämre. Men om du möter honom

med kärlek, om du med godhet rättar hans fel och

berättar för honom huru Jesus kom till Zakeus,

då gör du som Gud gör med oss, och då kan den

elake ännu bli en ny människa. Minns du det?

Vill du göra som Jesus? Ja, gör det! Amen.

»54

TREDJE SONDAGEN EFTER TRETTONDAG.

Tredje söndagen efter Trettondag.

(2:dra årg. Joh. 4: 27—42.)

13. Kvinnan vid Jakobs brunn.

postelen Johannes berättar om vår Frälsares

samtal med en samaritisk kvinna vid Jakobs

brunn.

Samarien var ett landskap mellan Galileen

i norr och det egentliga Judalandet i söder.

Samariterna dyrkade Israels Gud på sitt eget sätt

och i ett eget tempel, hvarför judarne ansågo dem

föga bättre än hedningar och togo, på sina resor,

hellre en omväg, än de ville resa raka vägen

genom Samarien.

Nu hände det ovanliga, att judiske vandrare

kommo gående på vägen nära Sichem, Samariens

hufvudstad. Det var Jesus och hans lärjungar,

som icke fruktade att orenas af samariternas

närhet. Det led mot middagen och var tröttsamt

att vandra i den brännande solhettan. — Mästare,

sade lärjungarne, hvila dig här vid brunnen, medan

vi gå till staden att köpa mat!

I berget var uthuggen en djup brunn, somKVINNAN VID JAKOBS BRUNN. 55

kallades Jakobs brunn efter judarnes och

samariternas stamfader Jakob, hvilken här vattnat sin

boskap. Jesus satte sig vid brunnen. Han

för-smäktade af törst. Han kunde hungra och törsta,

han som vi alla.

Då kom småsj ungande och med lätta steg en

kvinna från staden ut till brunnen. Hon bar på

sitt hufvud en stor kruka, nedsänkte krukan på

en kedja i brunnen och uppdrog den åter, fylld

med vatten. Jesus sade till henne: gif mig att

dricka!

Kvinnan såg på hans dräkt, att han var en

jude och frågade spefullt: huru begär du, som

är jude, vatten af mig, som är en samaritisk

kvinna?

Jesus svarade: om du kände den, som Gud

nu skickat till dig, skulle du af mig begära

lefvande vatten.

Kvinnan såg förundrad på Jesus; han var

icke som andra. Herre, sade hon, du har intet

öskärl, och brunnen är djup; hvarifrån får du

rinnande källvatten? Icke är du förmer än vår

fader Jakob, som höll till godo med detta

brunnsvattnet.

Jesus sade: hvar och en, som dricker afdetta

vattnet, blir törstig igen; men den, som dricker af

det vatten jag gifver honom, skall icke törsta till

evig tid.

Hvad menade han? Kvinnan tog hans ord

som ett skämt. Herre, bad hon, gif mig af detta

vattnet, att jag ej hvar dag behöfver besvära mig

hit i solhettan!

Jesus sade: gå, kalla hit din man!56 TREDJE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

— Jag har ingen man, sade kvinnan

skrattande.

— Det är sant, sade Jesus. Du har haft fem

män, och den du nu har är icke din man.

Då bleknade kvinnan, löjet flydde från

hennes läppar, och hon slog ned sina ögon. Herre,

sade hon bäfvande, jag hör, att du är en profet!

Efter en stunds tystnad började hon tala om

samariternas och judarnes olika gudstjänst. Jesus

undervisade henne, att Gud är en ande och att

de, som tillbedja honom, skola bedja i ande och

sanning. Kvinnan blef eftertänksam, hennes lätta

håg förbyttes i allvar. Jag vet, sade hon, att när

Messias kommer, som kallas Kristus, skall hàu

förkunna oss allt.

Jesus sade till henne: jag, som talar till dig,

är Kristus, din Frälsare. Då glömde kvinnan i

häpnaden sin vattenkruka, för hvilken hon

kommit till brunnen, och sprang till staden, ropande

till alla, som mötte henne: kom och se! Här är

en, som sagt mig allt hvad jag gjort; månne ej

han är Kristus? Samariterna blefvo nyfikna och

kommo i stora skaror till brunnen att höra Jesus.

Han blef hos dem i två dagar. Många blefvo

öfvertygade af hans ord och sade till kvinnan: vi

behöfva icke ditt vittnesbörd, vi veta nu själfva,

att Kristus är kommen till oss. Och så blef detta

tillfälliga samtal vid brunnen orsaken till många

människors tro och salighet. Johannes berättar

icke hvad det sedan blef af den lättsinniga,

skrattande kvinnan, som Jesus så strängt förödmjukat

med hennes egna gärningar, men vi måste ju tro,

att hennes hela hjärta förändrades och att honKVINNAN VID JAKOBS BRUNN. 57

från den dagen blef ett Guds barn. Jesus hade

här uppsökt och frälsat en af de många olyckliga,

som trampa Guds bud under sina fötter med ett

löje på läpparna.

När lärjungarne kommo tillbaka från staden,

sade de till honom: Mästare, ät; här är mat!

Jesus svarade: jag har en mat, som I icke kännen.

Och när de undrade sig emellan, om någon burit

mat till honom, medan de voro borta, sade Jesus

till dem: min mat är att göra hans vilja, som

sändt mig, och fullborda hans verk. Ännu är det

långt till åkrarnas skörd, men lyften upp edra

ögon och sen huru Guds rikes åker bland

människorna hvitnar till skörd!

Lärjungarne upplyfte sina ögon och sågo

folkskarorna, som kommo från staden för att höra

frälsningens ord. Dessa två dagar i det föraktade

Samarien voro bland de få lyckliga dagar, som

Jesus upplefde under sin vandring på jorden. För

glädjen att frälsa människosjälar glömde han

hunger och brännande törst. Han begärde af

kvinnan vatten, men glömde att dricka. Vet du

någon, som så glömt sig själf för att göra andra

lyckliga? Jag vet ingen.

Gode Jesus, lär oss, hvarhelst vi möta en

olycklig, fallen, föraktad människa, att vara

barmhärtiga som du, straffa, som du, förlåta som du,

och rädda, som du! Amen.

958 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

Fjärde söndagen efter Trettondag.

(lista årg. Math. 8: 23—27.)

14. Jesus på hafvet.

Staden Kapernaum var skönt belägen på västra

stranden af insjön Genesaret, som kallades

Galileiska hafvet. Där dröjde Jesus en längre tid,

emedan han där fann många, som trodde hans

ord. Och där höll han sin sköna bergspredikan,

om hvilken vi få läsa på allhelgonadagen. När

folkträngseln blef stor, for han med sina

lärjungar en kväll öfver till andra stranden af sjön

för att hvila efter en het och mödosam dag. Sjön

var icke bredare, än att man på ett par timmar

kunde ro eller segla däröfver, och båten, som i

evangelium kallas skepp, var icke större, än att

den kunde bära Jesus och lärjungarne.

Sjön är omgifven af höga berg, hvarför

häftiga stormbyar ej äro ovanliga. En sådan plötslig

storm uppstod nu vid öfverfarten, vågorna slogo

in, båten krängde och syntes nära att sjunka.

Jesus! ropade lärjungarne, såsom ännu i dag så

mången ropar i nödens stund. Men Jesus sof.JESUS PÅ HAFVET.

59

Trött af dagens mödor och vandringar, hade han

somnat så lugnt på båtens bänkar, som hade aldrig

en människa förgåtts på ett stormigt haf.

Lärjungarne ropade: Herre, fräls oss; vi

förgås! Jesus vaknade och sade: I klentrogne^

hvarför radens I? Vid dessa ord stod han upp

och »näpste» vädret och hafvet. Han befallde

stormen att lugna och hafvets böljor att lägga

sig. Strax lydde elementen hans bud, stormen

upphörde att hvina, de oroliga vågorna lade

sig ned i stilla lugn. Men alla de, som sedan

hörde detta omtalas, förundrade sig och sade:

hvad är denne för en, att vädret och hafvet lyda

honom?

Ett annat försök att kufva hafvets vågor

berättas om persernas konung Xerxes. När

stormen hindrade honom att segla öfver Hellesponten,

lät han piska vågorna med ris. Om

österrikarnes grymme fältherre Wallenstein berättas, att

han under trettioåriga kriget lät beskjuta

Östersjöns vågor med glödgade kanonkulor, när

stormen hindrade honom att segla från Tyskland till

Sverige. Detta var ju ett dåraktigt öfvermod.

Hellesponten och Östersjön hånade människors

vanmäktiga raseri, men Galileiska hafvet lade sig lydigt

till lugn inför Jesus, Guds Son.

Matheus omtalar i tredje evangeliet för denna

söndag ett annat under vid Galileiska hafvet.

När Jesus bespisat fem tusen män i öknen,

gick han om kvällen ensam upp till ett berg att

bedja, men lärjungarne seglade öfver sjön

tillbaka till Kapernaum. Det var åter en stormig

och mörk natt. Klockan fyra eller fem på mor-60 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

gonen, när båten kryssade i hård motvind midt

på sjön, sågo lärjungarne en skepnad gå på

hafvet, såsom ville han gå förbi båten. Det

är ett spöke! ropade de. Hvem annan än ett

spöke kunde gå på hafvets vågor? Då hörde

de Jesus säga: våren icke rädda, det är jag.

Några bådo då Jesus komma till dem i båten,

men den modige Petrus sade: är det du, Herre,

så bjud mig komma till dig på vattnet! Jesus

svarade: kom! Petrus steg ur båten i sjön och

gick ett stycke på vattnet. Men när storm och

vågor brusade kring honom, blef han rädd och

begynte sjunka. Herre, hjälp mig! ropade han.

Jesus räckte honom handen och sade: o, du

klentrogne, hvarför tviflade du? Då stego de

båda i båten, stormen lugnade, och med detsamma

var båten, som förd af en osynlig kraft, vid den

motliggande stranden. Då gingo alla, som varit i

båten, fram och tillbådo Jesus, sägande:

visserligen är du Guds Son!

Vi kunna förstå lärjungarnes häpnad vid

dessa underbara tilldragelser. I vår tid har

människan uppnått ett välde öfver naturkrafterna

såsom aldrig förr. Nu gå vi med ångans kraft

öfver oceanerna, alla element tjäna oss; det är,

som skulle Gud ha på oss öfverflyttat konung

Davids profetia i 104:de psalmen: »han gör vädren

till sina änglar och eldslågorna till sina tjänare».

De öfvermodige mena, att snart skola vi

behärska alla naturens krafter, så att intet element

kan mera emotstå oss. Ja, människans välde

öfver naturen skall troligen gå ännu mycketJESUS PÅ HAFVET.

61

längre, än i våra dagar. Vi, som nu äro äldre,

ha fått se underliga framsteg, om hvilka våra

föräldrar ej kunnat drömma, och de, som nu

äro barn, skola få se andra underliga ting, som

vi ej sett. Men allsmäktig Gud har åt sig allena

förbehållit kraftens fullkomlighet. Det finns en

gräns, som vi ej kunna öfverskrida. Aldrig skall

människan kunna befalla stormen att lugna och

hafvet att^ lägga sig; aldrig skall hon kunna

förbjuda tyngdlagen att draga oss ned, om vi

försöka att gå med våra blotta fötter på vattnet.

Vår Frälsares under skall ingen eftergöra. Hur

mången sjöman har ej i mörka natten på

hafvets ensliga vågor ihågkommit Jesus, som gick

på vattnet och bjöd stormen att lugna! Och vi

alla skola af berättelsen härom hämta en glad

och frimodig tröst. När Jesus är med oss, skall

intet nattens mörker och intet villande haf

förskräcka oss, ingen storm kullkasta oss, inga vågor

uppsluka oss. Äro vi svaga, så är han stark;

äro vi rådlösa, vet han råd; känna vi oss under

fruktan och tvifvel sjunka i hafvets djup, skola

vi bedja honom hjälpa oss, och han skall räcka

oss samma hand, som han räckte Petrus. Ro,

ro till fiskeskär, säger den gamla barnvisan. Ja,

ro, ro, men tag Jesus i båten! Ha vi honom

med oss, skola vi aldrig känna oss öfvergifna.

Är det ej godt, är det ej tryggt och lyckligt att

alltid bo i hans frid? Du vår käre Herre och

Frälsare, var med oss i nöd och fara, där vi,

dina svaga barn, kryssa i mörka natten på

världens stormiga haf; men var med oss äfven i62 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

dagens solsken, i friskt arbete, i frimodig glädje,

var alltid med oss, så äro vi alltid trygga, ty då

kan intet skada oss, då bär du oss lätt i vår

gungande båt till en säker hamn! Amen.

•?HVETET OCH OGRÄSET. 63

Femte söndagen efter Trettondag.

(lista årg. Math. 13; 24—30.)

15. Hvetet och ogräset

är berättas åter en af dessa sköna sagor, som

kallas liknelser, emedan de förlikna Guds rike med

något ur människolifvet. Om jag säger till dig:

det var en gång en svala, som sade till sin unge:

du skall ej hoppa ur boet, förrän du lärt dig flyga,

så är det en saga, men du förstår, att det också är

en liknelse. Svalan liknar din moder, som säger

åt sitt barn: gå ej ensam bort, förrän du lärt dig

hitta tillbaka hem! Sådana sagor berättade Jesus

ofta, och i dem var alltid en skön liknelse om

Guds kärlek.

Nu säger han: det var en gång en jordbrukare,

som sådde godt hvete i sin åker. Men då folket

sof, kom hans ovän och sådde ogräs ibland det

goda utsädet. Den goda säden och ogräset grodde

på samma gång. Då sade tjänarne till husbonden:

du sådde ju god säd; hvarifrån kommer ogräset?

Husbonden sade: det har ovännen sått. Tjänarne

sade: vill du, så gå vi att rensa bort ogräset. Nej,

?64 FEMTE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

sade husbonden, det är ännu för tidigt, ogräset

breder ut sina rötter, och när vi upprycka det,

kunna vi rycka upp hvetet med. Låten båda stå

till skördetiden, då hvetet är moget; då kan det

skäras. Och då vill jag låta skördemännen samla

hvetet i rian, men ogräset skola de samla i knip- n

por att uppbrännas.

Detta förstår nu en jordbrukare. Och om du

någonsin rensat bort ogräset i en trädgård, vet du

huru varsam man måste vara för att ej på samma

gång upprycka de goda plantorna. Därför kan man

ej rensa ett ungt åkerfält. Man låter säden och

ogräset båda stå till skördetiden.

Många, som hörde Jesus, trodde kanske, att

han ville lära dem jordbruk, men lärjungarne

förstodo honom bättre och bådo honom uttyda denna

liknelsen. Då svarade Jesus, såsom vi läsa i andra

evangeliet på denna söndag: Människans Son utsår

den goda säden. Åkern är världen, den goda

säden är rikets barn, Guds barn, ogräset är den

ondes barn. Ovännen är djäfvulen, skördetiden

är världens ände, skördemännen äro änglarna.

Såsom nu ogräset hämtas samman och uppbrännes

i eld, så skall det ock ske vid världens ände. Men

Guds barn skola skina som solen uti deras Faders

rike.

En så stor och djup mening ligger fördold i

denna sagan, och den har Jesus själf förklarat

tydligare än någon annan af sina liknelser. Han

kallade sig Människans Son, emedan han var född

människa och den enda fullkomligt goda, syndfria

människa, som någonsin lefvat. Men på samma

gång var han Guds Son och kallade Gud sin Fader.HVETET OCH OGRÄSET.

65

Förstår du nu denna liknelsen? Här bo många

goda och onda människor tillsamman i världen.

Solen skiner lika på goda och onda, regnet vattnar

de ondas åker, liksom de godas; många onda

människor tyckas ha lycka och framgång. Då knota

somliga och säga: hvarför skola de onda få lefva?

Hvarför rensar ej Gud bort dem, efter de äro som

ogräs på jorden? Nej, Gud har sin visa mening

därmed. Jorden är ett åkerfält, goda och onda

hänga tillsamman med sina rötter, efter de alla äro

människor. Skulle nu Gud rensa fältet, såsom han

stundom gör med dödande sjukdomar, så ryckas

de goda bort med de onda. Därför låter Gud alla

växa till deras skördetid, som inträffar först när

de dö och sedan vid världens ände. Då börjar

skillnaden; då samlar Gud hvetet i sina lador, men

ogräset bränner han upp. De goda skola veta, att

deras belöning är viss, huru länge och tåligt de än

få vänta; de onda skola också veta, att deras straff

kommer, huru stolta och säkra de än må tycka

sig vara, när de stå kvar på jordens åkerfält.

Du lilla, gröna, groende strå i Guds stora

trädgård, blir du ett ogräs eller blir du ett hveteax?

Det vet du ej själf; Gud vet det. Och Gud utsår

endast den goda säden, han utsänder alla barn till

att blifva goda människor. Men ovännen kommer

om natten, när föräldrarna sofva, och sår sina

onda frön i många barns hjärtan, falskhet, olydnad,

afund och andra stygga tankar. Då förvandlas

barnens hjärtan, så de tro sig vara hvete och äro

likväl ogräs för Gud och människor. Olyckliga barn,

ännu få de växa till skördetiden; gifve Gud, att

det onda utsädet i dem må förvandlas i Guds goda

5. — Evangelium för barnen.()6 FEMTE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAG.

hvete! Men därtill behöfves mycken nåd och

mycken själfförsakelse.

Har du sett huru det groende fröet skjuter sitt

första späda hjärtblad ur jorden för att värmas af

himmelens sol? Vill du ej hellre vara alltifrån ditt

första hjärtblad ett strå af den goda säden? Det

är lyckligt att växa upp som Guds goda barn för

hans rike i himmelen. De onda ha ingen frid och

ingen rätt glädje. Det är sagdt om dem, att de fly,

fastän ingen jagar dem. De goda bära beständigt

glädjen inom sig, äfven i sorgens dagar, därför att

de beständigt lefva i Guds frid. De äro de träd,

som Gud planterat vid vattubäckar; de bära sin

frukt, deras löf vissna icke. Guds änglar vaka öfver

dem och vänta på dem till skördetiden för att bära

dem till en evig glädje. Käre Herre Gud, världen

är din åker, och du har sått ut oss där såsom ditt

goda hvete. Bevara oss för ovännens ogräs i våra

hjärtan! Här stå vi inför ditt ansikte som den

gröna brodden om våren, svaga och lätt böjda för

världens vindar. Var du vår rot och vårt starka

fäste, låt oss växa i din nåd, blomstra i din

kärlek och bära frukt för ditt rike! Amen.

&ELFTE STUNDEN.

67

Söndagen Septuagesima.

(lrsta årg. Math. 20: 1—16.)

16. Elfte stunden.

enna söndag kallas septuagesima, som betyder

sjuttonde söndagen före påsk. Nästa söndag är

sexagesima, den sextonde, eller rättare sextiotredje

dagen före påsk.

Jesus berättar en liknelse om vingården.

Vinrankan odlades i judiska landet och behöfde

mycken omvårdnad. Hon skulle planteras, knytas vid

sitt stöd, aktas för mask, rensas, beskäras, vattnas.

Den mogna drufvan skulle plockas, urväljas,

pressas till vin, därefter jäsa och sedan stå en tid tills

vinet var färdigt. Till allt detta behöfdes många

arbetare. Emedan det ojästa vinet icke är

rusgifvande, tro några, att vår Frälsare, som afskydde

all dryckenskap, endast brukade ojäst vin.

Vingårdsmannen gick ut bittida om morgonen

att lega arbetare och öfverenskom med dem om

en viss dagspenning. Sedan gick han ut klockan 9,

fann andra stående sysslolösa på torget, lofvade

dem en skälig lön och skickade äfven dem att ar-68

SÖNDAGEN SEPTUAGESIMA.

beta i vingården. Därefter gick han ut klockan 12

middagstiden och klockan 3 på eftermiddagen,

fann åter några lediga och skickade dem till

samma arbete. Slutligen gick han ut klockan 5,

när det redan led mot kvällen, fann ännu några

och frågade dem hvarför de stodo sysslolösa. De

svarade: ingen har legt oss. Då sade han: gån till

min vingård; jag skall gifva eder hvad skäligt är.

I Judalandet var en arbetsdag slut klockan 6

på aftonen, vid tolfte timmen efter judarnes

tidräkning, när solen gick ned. Då nu

vingårdsarbetarne slutat klockan 6, fingo de alla lika

daglön, de sista först och de första sist. Nu tyckte

de, som arbetat sedan klockan 6 på morgonen,

att de borde fått mer än de sist komne, som ej

arbetat mer än en timme. Men vingårdsmannen

sade till en af dem: min vän, jag gör dig ingen

orätt. Yi ha öfverenskommit om en viss

dagspenning, du har fått hvad jag lofvat; hvarför skall

du vara ledsen för att jag är god mot de sist

komne? Får jag ej göra i min sak som jag vill?

Hvad skola vi nu tro om denna berättelsen?

Gjorde vingårdsmannen orätt, när han gaf de sista

lika mycket som de första? Nej. Det händer i

skolan, att en har läst länge och en annan kortare

tid på sina läxor, men båda kunna lika och få

samma betyg. Hvarför skall den, som läst längre

tid, då vara afundsjuk på den, som läst kortare tid?

En annan gång händer, att du kommer till

bangården i så god tid, att du får vänta en hel timme,

men en annan har blifvit hindrad, kommer i sista

minuten och får lika god plats som du. Hvarför

skall du vara afundsjuk på honom? Vingårds-ELFTE STUNDEN.

69

mannen gaf alla lika, icke därför att de första

varit flitiga och de sista lata, utan därför att de

sista svarat honom: ingen har legt oss. De sista

hade velat arbeta, liksom de första, men de hade

ej förr fått arbete. Det är ofta så, att mången vill

göra något nyttigt, men får ej tillfälle; ingen har

legt honom på världens stora torg. Andra äro

tyckliga nog att från sin tidiga ungdom få tjäna i

vingården. Om då Gud i sin godhet ser på viljan

mer än på arbetet, om han i elfte stunden kallar

oss fattige arbetare, som redan förlorat allt hopp,

och gifver oss lika lön med de lyckligare och

kraftigare, skola vi då säga, att Gud är orättvis?

Afundsjuka är något så styggt, att en

afundsjuk människa aldrig må vänta sig något godt af

Gud. Jag känner dem, som ha fått mycket godt,

men som aldrig kunna vara riktigt lyckliga, därför

att andra fått mera. Kanske har du fått en god

kaka till söndagsmiddagen, men den smakar dig

ej, därför att din bror eller syster har fått en litet

större kaka. Käre, hur måste du icke blygas då,

när Gud ser in i ditt hjärta! Den, som vill vara

Guds vän, skall unna åt andra bättre än åt sig

själf. Han skall kunna försaka sitt eget nöje för

andra, han skall kunna gifva sitt bröd åt de fattiga,

om han än själf är hungrig. De fattigas största

olycka är, när de missunna de rika. När Gud

välsignar de fattiga, frågar han dem: är du nöjd

med litet? Unnar du den eller den att ha fått mer

än du fått? Ja, säger den ödmjuke fattige, du vet

bäst huru du gifver, min Gud. Det är rätt, säger

Gud. Därför skall också du med din förnöjsamhet

och ditt tålamod vara rikare i din fattigdom, än

mången rik i sitt öfverflöd.70 SÖNDAGEN SEPTUAGESIMA.

Det är något annat märkvärdigt i denna

söndagens evangelium. När vingårdsmannen delade

ut lönen åt sina arbetare, hvarför började han med

de sista och slöt med de första? Därför att de sista

voro tacksamma, men de första voro afundsjuka

och ville ha mer. Så gör Gud ofta: han ställer de

sista först och de första sist, därför att han ser in

i deras hjärtan.

Man skall hålla sig fram, säga de världskloka.

Ja, försumma dig icke, latas icke, försof dig icke!

Men är du en af dem, som armbåga sig fram,

knuffa undan andra, tränga sig främst, pocka och

äro oförskämda, då lyckas du kanske få en god

bit, där andra bli utan, men kom då också ihåg,

att detta är icke Guds ordning! Glöm aldrig, att

Gud ställer de sista främst och de främsta sist!

Hela Guds ord är uppfylldt af varningar för den

själf klokhet, som tränger sig främst, och löften för

den ödmjukhet, som försakar sig själf.

Se, käre Gud, här stå vi små svaga arbetare

väntande på ditt torg. Hvem vill lega oss? Hvar

få vi tjäna? Den ena säger till oss: kom hit, den

andra: kom dit! Skicka oss till din vingård, käre

Herre Gud! Din vingård är för oss ditt rike på

jorden, och aldrig få vi en så god herre, som du.

Kanske komma vi tidigt till ditt arbete, kanske

komma vi i den elfte stunden. Men du är god

emot alla, du vet, att vi velat komma i tid, men

ingen har legt oss. Gif oss hvad helst du i din

godhet vill unna oss: viskola aldrig afundas,aldrig

knota. Låt oss vara dina arbetare; det är för oss

vår bästa lön. Amen.

¾*GUDS ÅKERFÄLT. 7l

Söndagen Sexagesima.

(l:sta årg. Luk. 8: 4—15.)

17. Guds åkenfält.

lj/ar du sett en såningsman på sitt åkerfält? Han

väljer en lugn morgon, hänger sin korg på en rem

öfver vänstra axeln och strör varsamt ut kornen

på fältet, så att de ej falla för glest eller för tätt

och att ingen del af åkern blir obesådd. Till

sådant skall man vara skicklig och omtänksam. Man

sår i vår tid också med maskiner, men Jesus talar

om det gamla sättet att så.

En sädesman gick ut att så och sådde i blåst.

Vinden förskingrade sädeskornen och förde en del

utom åkern. Somliga korn föllo på vägen,

trampades ned, och fåglarna åto upp dem. Andra korn

föllo på berget, hade knapp jord, började snart

växa, men förtorkade också snart, i brist på väta.

Andra åter föllo bland tornbuskarna och

förkväfdes af törnen. Men somliga föllo i åkerns goda

jord och buro hundradefaldt frukt.

Jesus har själf uttydt denna liknelsen. Säden

är Guds ord. Guds tjänare söka en lugn morgon72

SÖNDAGEN SEXAGESIMA.

för att utså ordet i människornas hjärtan. Men

många tankar blåsa som stormiga vindar i dessa

oroliga hjärtan, och vindarna utströ den goda

säden, Guds ord. En del faller på vägen, en del på

berget, en del bland törnen. Blott en del af Guds

goda säd faller i ett sådant hjärta, där det bär frukt.

Nu vill såningsmannen så i ditt hjärta. Du

sitter här och hör Guds evangelium. Hör du det

så, att du också minnes det? Ja, det vet Gud

bättre än jag. Kanske tänker du nu på att leka

där ute. Då har Guds ord fallit på vägen, och

tankarna komma som himmelens fåglar och plocka

det bort.

Eller tänker du: det är så skönt att få höra Guds

ord. Nu skall jag också minnas det, nu skall jag

aldrig mer vara ond eller afundsjuk, aldrig ljuga,

aldrig vara olydig mer; jag skall blifva så god mot

alla, jag skall vara Guds goda barn, så länge jag

lefver. — Ja, det är rätt, det är vackert att tänka

så; men om en liten stund, när du kommer ut

härifrån, har du glömt allt och är precis densamma,

som du varit förut. Ser du, då har Guds ord fallit

på berget, det har icke fått någon riktig rot, därför

torkar det bort.

Eller tänker du: icke vill jag, att Gud skall

vara ledsen på mig. Jag skall försöka att rätta

mina fel, när jag får bättre tid, men nu har jag så

mycket att göra. Nu måste jag läsa mina läxor,

så måste jag städa mina lådor, och sedan har jag

så mycket bekymmer med mina frimärken eller

mina dockor eller min trähäst, som har brutit sitt

högra framben . . . och så måste jag kanske i dag

till den grymme tanddoktorn! Nej, nu har jag inteGUDS ÅKERFÄLT.

73

tid, men i morgon I — Och den morgondagen

kommer ju aldrig. Guds ord i ditt hjärta har fallit

bland törnen.

Du lilla slarf, vore det icke bättre, om ditt

hjärta blefve den goda jorden, där Guds utsäde

bär frukt? Tror du, att det är så svårt, eller att

du måste spara det, tills du blir äldre och mera

förståndig? Jag känner barn, som så älska Jesus,

att de aldrig med vett och vilja göra honom emot.

Det är som om de beständigt hörde inom sig

ängelens röst, som säger till dem: Jesus älskar dig;

icke vill du bedröfva honom. Du hör huru han

vill, att du alltid skall vara som han var: alltid

god, alltid sann, alltid ren i ditt hjärta. Hvarför

skulle du tänka eller tala eller göra det, som han

icke vill? — Ja, du är lycklig, du, som Jesus leder

vid handen på villande vägar, hvar du i världen går.

Se, det är den goda jorden. När vi med ett.

sådant hjärta höra eller läsa Guds ord, då är det

som om vi skulle komma från våra egna tankars

instängda kammare ut i den blå himmelens luft,

andas själens hälsa i djupa, friska andedrag och

känna oss värmas af himmelens sol. m Då går Guds

ord in i oss och slår rot i oss och gror till en

lefvande planta i Guds trädgård. Icke tänker

plantan på, att hon först borde fråga om vädret är

klart eller mulet, varmt eller kallt; hon tänker blott

på att växa. Icke tänka vi på det ena eller andra,

som vi först borde fråga och göra, innan vi få tid

med vår Gud. Vi tänka på att växa, vi tänka på

att hvar dag växa alltmera in i Guds rike. Och

när vi tänka så, då följer oss allt annat efter, som

af sig själf. Ty då går Guds ord framför oss som74 SÖNDAGEN SEXAGESIMA.

en lykta i mörka natten och lyser oss och säger

oss rätta vägen. Fråga vi något, så ha vi svaret

där. Guds ord är så rikt: hur kunna vi någonsin

vara fattiga, när vi ha en så outtömlig skatt? Och

Guds ord är så tröstande gladt: hur kunna vi

någonsin vara sorgsna, när vi ha så nära bredvid oss

den eviga källan till frid och glädje?

Utransaka mig, min Gud, och se in i mitt

hjärta! Pröfva mig du, som vet mina tankar! Se

till, om jag går på en ond väg, och led mig på

den eviga vägen! (Dav. Ps. 139:23,24.) Amen.

*ÄRELYSTNADEN.

75

Fastlagssöndagen.

(3:dje årg. Mark. 10: 32—45.)

18. Ärelystnaden.

Fasta betyder att för en tid afhålla sig från mat

och dryck eller ock äta lättare mat och dricka

oskadlig dryck. Judarne brukade fasta vid vissa

högtider; de kristne af katolska och grekiska

bekännelserna bruka också fasta på vissa tider. De

kristne af lutherska bekännelsen ha aflagt den

Utvärtes fastan i mat och dryck, men också de vilja

under den tid, som vi kalla fastlagen, bereda sig

med allvar och bön till en så stor högtid, som

påsken.

Första veckan efter fastlagssöndagen anses ännu

ej vara fastetid. Då bruka tvärtom de, som sedan

fasta, roa sig det mesta de kunna, för att liksom

taga på förhand sin skada igen för hvad de sedan

försaka. Den veckan kallas karnaval eller

smörvecka, och tisdagen i samma vecka är fettisdagen,

då barnen äro ute med sina kälkar i backarna.

Med följande söndag börjar fastetiden, när de kristna

afhålla sig från världsliga nöjen, till dess att de på76

FASTLAGSSÖNDAGEN.

påskdagen åter få vara glada. Därmed är nu så,

att Gud lägger mindre vikt på Utvärtes stadgar, än

på den inre människans hjärtelag. Vi tjäna ej Gud

med att en tid afhålla oss från ett visst slags mat

och sedan bulla upp det bästa vi kunna. Mycket

bättre tjäna vi honom med att ständigt vara

måttliga och bruka med bön och tacksägelse de gåfvor

han gifvit oss.

Evangelium omtalar, att Jesus, på vandringen

till påsken i Jerusalem, begynte förkunna sina

lärjungar huru han nu gick dit för att dö. Han

förutsade allt, men de förstodo det icke. Det syntes

dem alldeles omöjligt, att Allsmäktig Guds Son

skulle kunna dödas af människor. De trodde hellre,

att han nu skulle uppstiga på sin tron som

världens och judarnes konung. Då fick den onda

ärelystnaden makt öfver två af de bästa bland dem,

Jakobus och Johannes. Deras moder Salome kom

till Jesus och begärde, att hennes söner skulle få

sitta på hans högra och vänstra sida, när han blef

konung. Hon ville, att de skulle blifva de

förnämsta näst konungen själf.

Jesus frågade Jakobus och Johannes om de

visste hvad deras moder begärt. Kunde de dricka

den smärtans kalk, som han skulle dricka, och

döpas med det blodsdop, som han skulle undergå?

De svarade, att det kunde de. Då sade Jesus: ja,

I skolen få erfara smärtan och döden, men endast

min Fader i himmelen kan bestämma hvem som

skall sitta på min högra eller vänstra sida i den

tillkommande härligheten.

När de andra lärjungarna hörde detta, blefvo

de misslynta för att Jakobus och Johannes villeÄRELYSTNADEN.

77

blifva förmer än de. Jesus kunde icke tillåta en

sådan fäfäng träta bland sina lärjungar. I världens

riken, sade han, råda de mäktige, men så skall det

ej vara bland eder, som ären kallade att tjäna

Guds rike. Den, som bland eder vill vara ypperst,

han skall vara allas tjänare. Människans Son har

ju själf kommit, icke för att låta tjäna sig, utan

för att tjäna människorna och gifva sitt lif till

åter-lösen för många.

Så okunniga voro ännu Herrens egna apostlar.

Jakobus och Johannes kallades för sitt häftiga och

ärelystna sinnelag: tordönets söner, ljungeldarna.

Det var de, som en gång begärde, att eld skulle

falla från himmelen på de ogudaktiga, som vägrat

emottaga dem. Men Guds helige Ande böjer

människors hjärtan som vattubäckar. Hvem skulle

tro, att denne våldsamme, ärelystne Johannes är

densamme, som skrifvit det skönaste och

anderikaste evangelium, att han blef den mest älskade,

den mildaste, den kärleksfullaste af alla Herrens

lärjungar, ja, att han framför alla andra blifvit

kallad kärlekens apostel.

Gif akt på hvad Jesus säger om ärelystnaden!

Den hör ej Guds rike till, den är en fiende och

en motsats till Guds rike. Det finns en liten och

en stor ärelystnad. Den lilla ärelystnaden, fåfängan,

gör dig ful inför Gud, när du vill vara vackrare,

förnämare, rikare, skickligare och klokare än andra.

Denstora ärelystnaden, högmodet, ser ned på andra,

föraktar dem, skuffar undan eller nedtrampar dem

för att själf komma till makten. Världshistorien

är uppfylld af en sådan grym ärelystnad. Huru

många, många tusende ha ej blifvit skickade till78

FASTLAGSSÖNDAGEN.

döden i blodiga krig, för att en mäktig härförare

skulle kunna uppresa sig öfver alla andra och säga:

hvem vågar motstå mig? Och huru många, många

tusende ha ej framsläpat sitt lif i elände och

förtryck, för att en rik tyrann skulle kunna säga:

hvem är min like? Men om du än byggde högt

som örnen och satte ditt näste bland stjärnorna,

skall jag nedstörta dig, säger Herren. (Obadja 4.)

Detta vederfares de högmodige för att de icke

tjänat, utan ha låtit andra tjäna sig. Jesus, Guds

Son, har kommit för att tjäna på jorden: huru

skulle ej vi tjäna andra? Jag känner lata, bekväma

människor, som ständigt behöfva andras

uppassning, när de gå, stå, lägga sig, uppstå, tvätta sig,

kläda sig, äta och roa sig. Jag känner äfven

sådana, som hela sitt lif igenom allt från barndomen

tjänat andra och likväl haft tid att sköta sig själfva.

Gud har gifvit dem ett tålmodigt, frimodigt, ödmjukt

hjärta, och de ha varit lyckligare i sin tjänande

kärlek, än mången konung, omgifven af ett lysande

hof. Herre, gif oss ett sådant hjärta, att vi må

tjäna ditt rike! Amen.

9FRESTELSEN.

79

Första söndagen i Fastan.

(l:sta årg. Math. 4:1—11.)

19. Frestelsen,

Vid den tiden, då Jesus första gången skulle gå

ut att förkunna Guds rike, ville han bereda sig

därtill med bön och fasta. Han var en människa,

såsom vi, han kunde hungra och törsta, som vi;

men han var äfven Guds Son af evighet, som

måste vara upphöjd öfver all mänsklig svaghet.

Guds Ande förde honom ut i öknen, för att han

skulle i allt vara oss lika och, såsom vi alla, frestas

till synd.

Fresta betyder att locka någon till det, som

är ondt. Hvarifrån kommer det onda? Gud har

ej skapat någonting ondt; allt hvad Gud skapat

är godt. Men Gud har ej heller skapat någon till

slaf; han vill ej tillbedjas af slafvar. Han har

gifvit änglar och människor en fri vilja, för att de

frivilligt må tjäna honom, efter ju endast en

frivillig lydnad har något värde. Och däraf, att

några icke ville tjäna Gud, uppstod det onda.

Såsom mörkret är ingenting i sig själf, endast från-80 FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN.

varon af ljus, så är också det onda ingenting i

sig själf, endast frånvaron af det goda, frånvaron

af Gud.

Hvem är då den onde, som Guds ord kallar

djäfvulen? Han är en fallen ängel. Gud hade

skapat änglarna före människan. Några af dessa

i begynnelsen goda och sköna änglar ville i sitt

högmod ej tjäna Gud, de ville själfva vara som

Gud och göra sin egen vilja. De afföllo i

uppror från sin Skapare, och den skönaste och

rikast begåfvade bland dem blef då Guds fiende

djäfvulen. Han förledde de första människorna

till olydnad mot Gud och fortfar allt sedan att

fresta deras efterkommande till det onda. Men

mot Guds makt förmår han intet; han är bunden

med starka kedjor och kan röra sig endast så

långt kedjorna räcka och Gud tillåter. Han är en

olycklig ande, hvars enda fröjd är att göra andra

lika olyckliga.

Hvarför tillåter Gud det onda? Han tillåter

det till en tid, för att människorna skola fritt få

välja mellan Guds tjänst och djäfvulens tjänst.

Han tillåter det, såsom han tillåter stormar,

jordbäfningar och olyckshändelser, för att sist låta

det onda leda till något godt. Mot sin vilja måste

också det onda tjäna Guds rike. Hvarför tillät

Gud fienden fresta den oskyldige Jesus? Därför

att Jesus, när han öfvervunnit frestelsen, skulle

vara alldeles viss om att kunna besegra synden

och allt ondt.

Detta är nu för barnen svårt att förstå, och

det är lyckligt för dem att få bo i det klara

solskenet af Guds kärlek. Hvarför skola de fruktaFRESTELSEN.

81

den mörka natten? De veta ju, att Guds makt

beskyddar dem mot allt ondt, hvar de i världen

gå. Men när frestelserna komma äfven till dem,

då skola de minnas, att deras vän och Frälsare,

Jesus, har blifvit frestad, som de, och då skola

de, såsom han^ öfvervinna det onda med det

goda.

Frestaren väljer sin tid, han kommer till

oss, när vi äro svagast till kropp eller själ och

minst hafva kraft att motstå honom. Han kom,

när Jesus varit fyrtio dagar utan mat och

för-snläktade af hunger; då begärde djäfvulen

onyttiga underverk. Så kommer han också till oss.

Men han är listig, han säger icke till oss som till

Jesus: förvandla dessa stenar till bröd, ty det

kunna vi göra utan att synda, till exempel när vi

förtjäna vårt bröd med att spränga sten. Nej, han

säger till oss: du är hungrig, och andra ha mat:

gå ut och stjäl! Han säger icke till oss: hoppa

ned från kyrktaket, ty han kan ej inbilla oss, att

änglarna då skola taga mot oss i fallet. Han säger:

gå onödigt i den eller den faran till lands eller

sjös, visa, att du icke är rädd, så att alla förundra

sig öfver ditt mod och din skicklighet! Ännu oftare

visar han oss, såsom han visade Jesus, all världens

härlighet och säger till oss: allt detta vill jag

gifva dig, om du faller ned och tillbeder mig.

Det är godt att, som Jesus, då kunna svara

med Guds ord. Vi veta ju, hvad vi skola svara

på de två första frestelserna. På den första svara

vi med Guds sjunde bud: du skall icke stjäla. På

den andra svara vi: Herren din Gud skall du icke

fresta. Men den tredje frestelsen blir oss svårast

6. — Evangelium för barnen.82

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN.

att motstå. Ovännen kommer till oss och hviskar

i vår dröm eller inbillning: se, det eller det har

du så länge önskat dig; du skulle bli deri

lyckligaste människa på jorden, om du nu skulle få

det. Du är fattig: se, där är rikedomen!" Du är

ringa och glömd: se, där är högheten, makten, äran,

lyckan och ett långt lif af glädje och välgång! Du

är svag: hvarför vill du ej blifva jättestark? Du

är okunnig: hvarför vill du ej bli den lärdaste

bland de lärde och den skickligaste bland de

skicklige? De behandla dig som ett barn, säger han,

de förbjuda dig att göra som du själf vill, fastän

du nog är så klok som de: hvarför vill du ej strax

få din frihet, så att du ej behöfver lyda far eller

mor, utan de måste lyda dig? Detta allt, säger

han, kan du få med ett enda obetydligt villkor:

du behöfver endast glömma din Gud och hans

besvärliga, onödiga bud; det är så lätt, det har du

ju ofta gjort, och i stället skall du tjäna och

tillbedja mig, som är din bäste vän, efter jag ju vill

gifva dig allt hvad du någonsin önskar.

Så säger frestaren till oss, ej en, utan många

gånger. Hvad skola vi svara honom? Vi skola

svara honom med Frälsarens egna ord: Herren

din Gud skall du tjäna, och honom allena skall

du tillbedja. Se, när vi svara så, när vi för intet,

intet i hela världen vilja "förgäta vår käre Herre

Gud och tillbedja hans ovän, då skäll också

ovännen fly från oss och Guds änglar skola gå fram

och tjäna oss. Amen.

*GUD PRÖFVAR VAR TRO. 83

Andra söndagen i Fastan.

(l:sta årg. Math. 15: 21—28.)

20. Gud pröfvan vår tro.

Jesus kom på sina vandringar till det område,

som fordom behärskades af de rika

handelsstäderna Tyrus och Sidon. Där bodde hedningar

af Kanaans folk, hvilket före Josuas tid bott i

Judalandet. Dem föraktade judarne; men Jesus

föraktade ingen, han var utsänd till alla. Han

såg långt in i kommande tider; han visste, att

Guds rikes salighet skulle komma äfven till

hedningarna.

Hvar han visade sig, kommo de sjuka till

honom för att få bot. Så kom där också en

kananeisk kvinna och begärde bot för sin sjuka

dotter. Hon trodde, som många andra, att alla

sjukdomar kommo ifrån den onde.

Hon hade hört Jesus kallas Davids Son och

ropade till honom: Herre, Davids Son, förbarma

dig öfver mig! Men han svarade henne icke ett

ord. Detta var ju mycket olikt Jesus, som

förbarmade sig öfver alla.84 ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN.

Då sprang kvinnan efter honom i

folkträngseln och fortfor att ropa. Lärjungarne, som

följde Jesus, bådo honom visa bort den

besvärliga bedjerskan. Jesus vände sig om och sade

till henne: hvarför kommer du till mig? Jag

är utsänd blott för att hjälpa judarne. Men

kvinnan lät icke bortvisa sig; hon fortfor att

ropa: hjälp mig! Då svarade Jesus så hårdt,

så föraktligt, som judarne voro vane att svara

hedningarna: icke är det passande att taga

brödet från barnen och kasta det åt hundarna.

Men ändå lät kvinnan ej skrämma sig. Hon

svarade ödmjukt: ja, Herre: men hundarna äta

de smulor, som falla från deras herrars bord.

Då kunde Jesus ej längre motstå hennes böner.

O, kvinna, sade han, din tro är stor! Ske dig

som du vill! Och hennes dotter blef frisk i samma

stund.

Det, som nu mest förundrar oss i denna

berättelse, är huru den milde, barmhärtige

Herren Jesus kunde vara så hård mot en stackars

moder, som bad för sitt sjuka barn. Han, som

hjälpt så många, han, som såg in i en moders

hjärta, huru öfverfullt det var af bedröfvelse och

längtan efter hjälp; huru kunde han bortvisa

henne med så obarmhärtiga ord? Vi ha svårt att

förstå det.

Men huru ofta ha vi ej svårt att förstå vår

Gud, när han pröfvar oss, såsom Jesus nu

profvade den kananeiska kvinnan! Vi bedja ju

stundom så innerligt: käre, barmhärtige Herre Gud,

jag är så bedröfvad, så orolig; låt mig få det

eller det, låt denna sjuka bli frisk, låt dennaGUD PRÖFVAIl VÅR TRO.

85

nöden eller detta bekymret gå lyckligt förbi!

Och i stället att hjälpa oss, tyckes Gud alls icke

höra oss, eller svarar han oss i vårt samvete:

gå bort ifrån mig, du är icke värd att jag hör

dina böner! Då tycka vi i vårt knotande hjärta,

att Gud är så hård, ja, så hjärtlös mot oss.

Men denna berättelse är just gifven åt oss, som

så knota mot Gud. I stället att klaga, skola vi,

som den kananeiska kvinnan, ej låta skrämma

oss. Vi skola blott bedja ännu mycket

innerligare och säga: ja, Herre, jag är icke värd att du

hjälper mig, du har så många andra, som äro

bättre än jag, men hjälp mig ändå! Om jag än

är den minsta, den fattigaste, den mest ovärdiga

af dina skapade varelser, hjälp mig ändå!... Och

si, när vi bedja så, då skall Gud höra vår bön

och sända oss hjälp.

Ofta dröjer Gud med sin hjälp, såsom Jesus

dröjde. Hvarför dröjer han? För att pröfva vår

tro. Alla kunna ju önska något och bedja att

få det, men bedja de också med tro? Bedja de"

så, att de äro alldeles vissa om Guds hjälp, äfven

om Gud dröjer? Bedja de så, att de kunna säga:

gif mig det, min Gud, om det är ofm vilja, ty du

vet mycket bättre än jag hvad som nu är det

bästa! . . .

Huru kunna vi tänka om Jesus, att han ej

ville hjälpa den kananeiska kvinnan? Hvem

ville han hellre hjälpa, än just dessa okunniga

hedningar, till hvilka han nu kom med

frälsningens budskap? Men han ville pröfva

kvinnans tro och på samma gång gifva sina

lärjungar en läxa att minnas. Lärjungarne tänkte86

ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN.

vid sig själfva: hvarför skall vår mästare gå till

hedningarna? Det är ju som att taga brödet

från barnen och kasta det åt hundarna. Jesus

såg deras tankar och upprepade ord för ord

hvad lärjungarne tänkte men ej hade mod att

säga. Han låtsade vara lika hårdhjärtad som

de, för att de skulle blygas. Och de måste ju

blygas, när de fingo bevittna en sådan tro hos

den hedniska kvinna, hvilken de liknat vid

hundarna.

De stackars hundarna äro hos många folk

föraktade varelser. Fattig som en hund, säger

man, glupsk som en hund, snål som en hund.

I österländerna stryka hundarna ofta halfvilda,

utan ägare, kring gator och vägar. Vi ha lärt

hålla denna vår tjänare bättre i ära; vi säga:

trogen som en hund. Och Gud föraktar intet af sina

skapade verk: vi skola ej heller göra det, vi skola

vara göda mot alla.

Sedan du nu lärt dig af den kananeiska

kvinnan att vara enträgen i dina böner till Gud,

skall du ej vara lika enträgen i dina böner till

far och mor eller andra människor. Det kallas

att kälta. Där är den skillnad, att Guds

tålamod är mycket större än människors, och än

mer den skillnad, att Gud ser in i ditt hjärta,

hvilket människor ej kunna göra. Men både för

Gud och människor måste du kunna försaka din

egen vilja och aldrig lipa, aldrig misstycka, om

du ej strax får som du vill. Andra veta ofta

bättre än du hvad där för hvar gång är bäst, och

Gud vet det alltid. Ett barns vilja är ijfars

rockärm och mors klädnirigsficka; fars och mors ochGUD PRÖFVAR VÅR TRO. 87

allas vilja är i Guds allsmäktiga hand. Men hvad

du än begär, stort eller litet, kasta din omsorg på

Herren, han skall sörja för dig och aldrig i

evighet låta den rättfärdige komma på skam. (Dav. Ps.

55:23.) Amen.

988

THEDJE SÖNDAGEN I FASTAN.

Tredje söndagen i Fastan.

(3:dje årg. Luk. 4:31—37.)

21. Nattsidan af lifvet.

Judarne trodde, att ovanliga och svåra sjukdomar

härrörde från onda andar, som tagit sin bostad i

den sjuke, talade med hans röst och plågade

honom på många sätt. I vår tid känner man

bättre sjukdomarnas orsaker. Det finns underliga

sjukdomar, som komma af alldeles naturliga

orsaker och botas med naturliga läkemedel. Men

icke få vi därför tro, att berättelserna i bibeln om

sjuka, som varit besatta af onda andar, äro endast

okunnig vidskepelse. Kropp och själ hänga mycket

nära tillsamman, så att om själen är sjuk, lider

kroppen med, och om kroppen är sjuk, lider själen.

Vi kunna ju blifva sjuka af en tanke, som plågar

oss, och en annan gång blifva vi friska af en

tanke, som gör oss hjärteglada.

Om då en ond ande får makt öfver en

olycklig människas själ, så förstå vi, att han också kan

få makt öfver kroppen. Sådant kan hända i alla

tider, men på vår Frälsares tid måste de ondaNATTSIDAN AF LIFVET.

89

andarna ha varit mycket i rörelse. De fruktade

Jesus; de visste, att han var kommen för att

nederslå djäfvulens gärningar. (1 Joh. 3: 8.) Därför

sökte de då få välde öfver så många olyckliga,

som möjligt, för att hindra dem från att komma

till Jesus. Det var som när man rör vid ett

getingbo: då rusa alla getingar ut och sticka hvem

helst de få fatt i, skyldiga eller oskyldiga.

En sådan olycklig sjuk råkade vara i

Kaper-naum, när Jesus talade i synagogan med en kraft,

som kom folket att häpna. Den sjukes onde ande

hörde Jesus och begynte i sin förskräckelse ropa

till honom med den sjukes röst: hvad gör du här?

Vill du fördärfva oss? Jag vet hvem du är! —

Men när Jesus befallde honom tiga och gå bort

från den sjuke, måste den onde anden lyda, och

den sjuke var räddad.

Äfven den onde anden måste vittna för folket,

att Jesus var Guds helige. Men detta vittnesbörd

godkände icke Jesus. Hans vittne var Gud, som

hade sagt: du är min käre Son! De ondas beröm

är alltid misstänkt. Om en ogudaktig kamrat

säger till dig: se hvad du är from och helig! så

vet du, att han gör narr af dig. Och när du hör

omtalas, att människor i vår tid fråga de dödas

andar, så vet du, att Jesus icke tillät andarna

vittna.

En sak skall du åter minnas: det är endast

de ogudaktiga, som behöfva vara rädda. Din

Herre och din Gud skall du frukta, ty inför honom

är du aldrig fullkomligt ren och fullkomligt god.

Men för människor skall du aldrig frukta, när du

har ett godt samvete, än mindre för onda andar.90

TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN.

Aldrig kunna de skada den, söm har Gud med

sig, för hvilken allt ondt måste vika. Det är ju

enfaldigt och löjligt, när någon är rädd för spöken.

Icke därför att alla andeuppenbarelser skulle vara

inbillning och dikt, ty mellan himmel och jord

finns mycket, som ännu är oss fördoldt; utan

därför, att inga andar, inga människor, inga djur eller

något annat i världen kan skada oss mot allsmäktig

Guds vilja. Huru skulle ej Gud beskydda sina

trogna barn, hvilkas änglar stå inför hans ansikte

dag och natt? Rädsla betyder ett ondt samvete.

Ett godt samvete går frimodigt fram i mörker och

ljus, ty det går i Guds kraft.

Detta evangelium skall ej skrämma oss, det

skall vara för oss ett godt och gladt evangelium,

emedan det säger oss, att Jesus kommer äfven till

de djupast fallna, de olyckligaste, de eländigaste,

som ingen människa mer kan trösta eller upprätta.

Äfven dem hjälper han, äfven dem gör han friska

till kropp och själ, för att de må prisa Gud och

aldrig mera synda eller gifva sig i ovännens hand.

Såsom Gud gifver oss dag och natt, så har

också vårt lif en dagsida och en nattsida. Men

barneris värld är den ljusa dagsidan, och dit vilja

vi återgå från de mörka skuggornas värld. Gud

har ju tusende sinom tusende goda änglar, som

tjäna hans rike och uträtta hans verk på jorden.

Om dem skola vi läsa mera på Mikaelidagen. Vi

kunna ej se dem, men vi veta, att de beständigt

omgifva oss. Hedningarna trodde, att hvarje träd,

hvarje blomma, hvarje djur, hvarje berg och sjö

stod under en sådan ängels beskydd. De kristna

tro också, att allt i naturen lefver, men lefver ännuNATTSIDAN AF LIFVET. 91

i fångenskap efter Guds dom öfver syndafallet och

väntar sin frigörelse genom Guds barns frigörelse

(Rom. 8:19—22), när Jesus kommer tillbaka till

jorden. Därför är allt ondt i den nuvarande tiden

ställdt på förhoppningen om en bättre tid, som

skall komma. Och barnens lif är, som våren,

alltigenom ett hopp på någonting bättre, skönare och

fullkomligare, som i sin tid skall komma. Herren

låte de unga träd växa i hans lustgård under

änglarnas vakt och bära frukt för hans rike! Amen.

^92

MIDFASTOSÖNDAG.

Midfastosöndag.

(lista årg. Joh. 6: 1—15.)

22. De femtusen på berget.

I£är är åter en stor och vacker saga om Guds

rike. Och Guds rikes sagor äro ej som andra

sagor, där inan får tro hvad man vill. Guds rikes

sagor äro de sannaste af allt sant, så att på deras

trovärdighet kan man lefva och dö.

Jesus seglade öfver Galileiska hafvet vid staden

Tiberias och satte sig med sina lärjungar på ett

berg. Mycket folk följde honom, sjuka och friska,

för att höra hans ord, där de stodo omkring honom

på bergets sluttningar. Dagen led, ingen hade mat

med, men ingen tänkte på att gå hem. Det var

som Jesus själf hade sagt åt frestaren: människan

lefver icke allenast af bröd, utan af hvart och ett

ord, som går af Guds mun.

Folkets tålmodiga uppmärksamhet rörde den

milde Jesus. De voro femtusen män,

utom^kvin-nor och barn; många hungriga. Jesus sade åt

Filippus, såsom en gästfri värd säger åt sin

värdinna, när de fått mycket främmande: hvar få vi

rJDE FEMTUSEN PÅ BERGET. 93

mat åt dem? Filippus svarade, som åter mången

värdinna skulle ha svarat: icke för tvåhundra

penningar skulle vi få så mycket som en brödbit åt

alla. Andreas sade på skämt: här är en gosse,

som har att sälja fem bjuggbröd och två fiskar.

Låt folket sätta sig, sade Jesus. Och hela den

stora folkmassan satte sig ned i det gröna gräset

på bergssluttningen.

Detta är allt så enkelt berättadt, som om vi

skulle se de femtusen framför oss på berget. Men

nu kom det underbara.

Jesus tog de fem bröden med de två stekta

fiskarna och tackade Gud, såsom när man läser

en bordsbön. Förstår du hvarför man alltid skall

tacka Gud, när man sätter sig till bords eller slutat

sin måltid? Det är därför, att dagens bröd är Guds

goda gåfva, och när någon sätter sig till bords

utan att ihågkomma Gud, är han icke bättre än

grisarna, när de gå till sina hoar och magen är

deras gud. Jesus tackade, såsom han också gjorde,

när han instiftade nattvarden. Välsignelsen följer

en rätt tack: Guds lof är alltid välsignelse.

Aldrig har Gud så uppenbart välsignat dagens

bröd, som här vid stranden af Galileiska hafvet.

Jesus bröt bröden och fiskarna, lärjungarne lade

bitarna i korgar och läto korgarna gå från hand

till hand bland den sittande folkskaran. Hvar och

en tog för sig så mycket han ville, åt och blef

mätt. Så snart en korg blef tom, fylldes den åter

af Frälsarens hand, alltid från samma fem bröd

och två fiskar, som ej togo slut. När den rike

Herren Gud gifver, så gifver han rikligen. Så väl

försedt var hans bord på berget, att när alla de94 MIDFASTOSÖNDAG.

femtusen ätit sig mätta, lät Jesus lärjungarne

uppsamla den mat, som blifvit öfver, för att den ej

skulle förfaras» Och tolf korgar samlades fulla

med det, som öfverblifvit. Vi skola minnas, att

när Gud gifver oss rikligen hvad vi behöfva, vill

han ej därför, att vi skola misshushålla och

bortslösa hans gåfvor.

Detta var nu ett stort Herrens under, när så

många människor fingo sin mat af ett så litet

förråd. Men samma under gör Herren Gud alla år,

när han låter säden växa på åkern och fiskarna

gå i nätet. Det är endast samma skillnad, som

när Jesus förvandlade vattnet till vin, att Gud nu

lät i ett ögonblick ske det, som han annars låter

ske genom naturens krafter under en hel sommar.

Och vidare är här den skillnaden, att vi icke, som

nu de femtusen, få sätta oss ned i gröngräset och

vänta på färdig måltid, utan måste arbeta, och

arbeta rätt flitigt, för vårt dagliga bröd. Det vore

icke nyttigt för oss att sitta lata i gröngräset och

vänta på färdiga matkorgar. Men vi skola också

lägga märke till, att de femtusen kommit till

berget för att höra Guds ord och hörde så

uppmärksamt, att de glömde sin mat. Mången tycker sig

ha så många sysslor hemma, att han ej hinner gå

till kyrkan. Hvad säger du därom? Visst hade

ju också de femtusen annat att göra, än att stå

där sysslolösa på berget. Men Guds ord är en så

stor rikedom, att ingen syssla i världen gör oss

så rika.

Det är någonting mycket trösterikt i denna

berättelse, och det är att Gud aldrig glömmer oss.

Gud sörjer för allt hvad vi behöfva både för kroppDE FEMTUSEN PÅ BERGET.

95

och själ. Dessa många människor på berget

kommo till Jesus för att höra Guds ord. Det var det

första och viktigaste, det var själens mat, och den

fingo de först. Sedan, när de behöfde kroppens

föda, fingo de också den rikligen. Icke kunde de

veta förut, att Jesus skulle ha mat åt så många;

men de tänkte icke på maten, de tänkte på Guds

rike. Det skola alla fattiga minnas, och det skall

du minnas, om du någon gång blir så fattig, att

du ej vet hvar du nästa gång får äta dig mätt.

Misströsta då aldrig, Gud vet det bättre, han

sörjer för allt. Många, många, ja mycket flera än

femtusen, ha fått erfara, att det fattiga lilla förrådet

räckt till, när stora förråd runnit bort som vatten.

De femtusen vid berget blefvo så glada, när

de ätit sig mätta, att de började säga till

hvarandra: här är den store profeten, som vi länge ha

väntat. Han förmår allting, han har mat för oss

alla; nu skola vi utropa honom till vår konung,

så behöfva vi aldrig arbeta mer eller ha något

bekymmer för vårt dagliga bröd. — Men när Jesus

hörde detta, gick han ifrån dem längre bort bland

de öde bergen och lämnade sina lärjungar att

lugna den sorlande skaran.

Si, iså vankelmodiga kunna vi ofta vara. Ena

stunden höra vi Guds ord, och nästa ögonblick

tänka vi blott på att äta oss mätta. Hvad skall

Gud göra med så oförståndiga barn? Skall lian gå

bort från oss, som Jesus gick bort på berget?

Nej, blif hos oss, käre Herre Gud, och gif oss allt

hvad vi behöfva för kropp och själ i Jesu namn!

Amen.96

FEMTE SONDAGEN I FASTAN.

Femte söndagen i Fastan.

(2:dra årg, Joh. 11: 47—57.)

23. De, som hata Jesus.

•Snart fira vi långfredagen, som är åminnelsedagen

af vår Frälsares oskyldiga död på korset. Därför

berätta evangelierna i dag om judarnes bitterhet

emot Jesus och huru de rådslogo om att anklaga

honom såsom en missgärningsman.

Detta var ju mycket underligt af judarne; vi

ha svårt att förstå det. Judarne hade sett Jesus

vandra kring landet med sina lärjungar, lärande

allt folk att älska Gud öfver allting och sin nästa

såsom sig själf. Var detta en ond lära eller

någonting nytt för judarne? Nej, de förstodo det

mycket väl; hvarje barn kände det, såsom vi känna

katekesen, ty det stod uti Mose lag. Hvad var det

då, som de ansågo vara illa? Icke kunde det vara,

att Jesus botade alla sjuka, som kommo till honom,

tröstade alla bedröfvade och gaf de hungriga mat?

Nej, detta kunde ju aldrig kallas brottsligt.

Hvarför ville då judarne anklaga honom?

Därför att några hatade honom, men ännu flera voroDE, SOM HATA JESUS.

97

vankelmodiga och höllo med dem, som de sist

hört tala. Så ostadigt är många människors hjärta.

Det händer ju, att vi kunna hålla mycket af en

god vän. Då kommer en skvallrare eller baktalare,

som säger till oss: ja, du tror den vännen om godt,

men jag vet något annat, jag! Och strax äro vi

färdiga att tro illa om vår vän, som är utan skuld

till detta förtal.

Det var de skriftlärde och fariséerna, som

hatade Jesus; folket var vankelmodigt. De skriftlärde

voro judarnes präster, de kände Mose lag och

profeterna som en utanläxa. Dem hade Jesus

förebrått, att de förfalskat lagen med nya, småaktiga

bud, som förhindrade människorna att söka Guds

rike. Fariséerna voro förnäma judar, som ville

prisas för sin gudaktighet och öfverallt vara de

främste. Dem hade Jesus kallat skrymtare och

förliknat dem vid hvitmenade grafvar, som utantill

äro fina och vackra, men innantill äro uppfyllda

med de dödas ben. Utom fariséerna funnos de rike

saducéerna, som icke trodde på ett tillkommande

lif, utan ansågo det för sin högsta lycka att lefva

godt och hafva det trefligt här på jorden. Alla

dessa hatade Jesus, emedan han lärde folket, att

ingen kan komma till himmelriket utan att vara

af hjärtat uppriktig, ödmjuk, barmhärtig och

försaka sig själf. Hvad skulle det blifva af de

högfärdige, de skrymtaktige och egenkäre, om folket

skulle tro Jesus mer än dem? Deras bitterhet var

så stor, att de kastade stenar efter honom. Därför

rådslogo de, huru de bäst skulle blifva af med en

så farlig motståndare.

Fariséer och saducéer finnas ej i vår tid, men

7. — evangelium för barnen.98 FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN.

väl finnas skrymtare, som tycka sig vara bättre

än andra, och ogudaktiga, som endast tänka på

att lefva godt här i världen. Alla dessa tycka icke

om Jesus. De skulle icke nu våga döma honom

till döden, men de skrifva böcker om honom och

bevisa, att han ingalunda varit Guds Son, utan en

syndig människa likasom vi. Och de tycka, att

Jesus begärde alldeles för mycket af människorna.

Kantänka, om vi ha våra små fel; dem förlåter

nog Gud utan så mycket bråk!

Judarne hade i Jerusalems tempel en

öfverstepräst, som ensam fick ingå i det allra heligaste för

att bedja Gud om förlåtelse för folkets synder.

Han ansågs så helig, att han kunde profetera om

tillkommande ting. Det året hette han Kaifas och

var med i rådplägningen emot Jesus. När då några

låtsade tro, att Jesus ville göra sig till konung,

svarade Kaifas: det är bättre, att en dör för folket,

än att många dö. Och denna gång profeterade

verkligen Kaifas, ty Jesus har dött för att frälsa

inånga.

Från den dagen blef det öfverenskommet, att

Jesus skulle anklagas och dömas till döden. De

sökte honom om påsken uti Jerusalem, men Jesus

var då med sina lärjungar i en liten aflägsen stad,

som hette Efraim. Hans tid var ännu icke

kommen: han behöfde ännu ett år förkunna Guds rike

för folket.

Kaifas var en saducé och öfverstepräst i 18 år,

till dess han blef afsatt af romarne. Hans namn

kvarstår i historien vid sidan af Pontius Pilatus

såsom namnet på en af de främste bland vår

Frälsares fiender. Ville du se ditt namn odödligt somDE, SOM HATA JESUS.

99

Kaifas"? Nej, milde Herre Jesus, låt hellre vårt

namn blifva så glömdt i världen, att ingen

människa minns det mer efter tjugu år, men låt ditt

namn lefva i ära och evig välsignelse! Och

minnes ännu någon vårt namn, när vi längesedan äro

borta, må det då blifva ihågkommet bland dina

fattigaste, svagaste vänners namn! Detta är en

mycket större ära, än vi förtjäna. Amen.

*100

PALMSÖNDAGEN.

Palmsöndagen.

(3:dje årg. Luk. 22: 14—22.)

24. Nattvarden och Judas.

gDenna söndag har fått namn af de palmkvistar,

som folket strödde på vägen, när Jesus sista gången

intågade i Jerusalem, hvarom vi redan läste på

första adventssöndagen. Nu skola vi först berätta

något, som palmsöndagens andra evangelium

omtalar.

Kort före påsken var Jesus i byn Bethania

utanför Jerusalem, som gäst hos sina trogna

vänner, syskonen Martha, Maria och Lazarus. Då tog

Maria ett alabasterkärl med dyrbar nardusolja,

smorde med oljan Frälsarens fötter och aftorkade

dem med sitt hår. Hela huset uppfylldes med

vällukt. En af lärjungarne, Judas Iskariot, misstyckte

detta och menade, att en så dyr olja hade kunnat

säljas för 300 penningar, och dem hade man

kunnat gifva åt de fattiga. Jesus svarade: de fattiga

hafven I alltid nära eder, men mig hafven I icke

alltid. Maria har smort mig till min begrafning,

och hvarhelst mitt evangelium predikas i världen,NATTVARDEN OCH JUDAS.

101

skall också Marias tjänst vara i åminnelse. Då

gick Judas harmsen bort och öfverenskom med de

öfverste prästerna, att han skulle förråda Jesus för

30 silfverpenningar.

Två dagar före påsk skickade Jesus Petrus och

Johannes att beställa rum för en påskmåltid. Detta

var farligt, ty fienderna sökte honom. Men Jesus

sade: I skolen möta en man, som bär en

vattenkruka, och han skall visa eder en stor sal för vår

måltid. Lärjungarne mötte vattenbäraren, fingo

salen, och där var en måltid tillredd med

påskalammet, som Mose lag föreskrifvit till minne af att

mordängeln gick förbi israeliternas hus vid

landsplågorna i Egypten. När då Jesus sista gången

satt till bords med sina tolf lärjungar instiftade

han nattvarden, tackade Gud, bröt brödet och

utdelade vinet, sägande: detta bröd är min kropp,

detta vin är mitt blod, som för eder och många

är utgifvet till syndernas förlåtelse. Så ofta I äten

och dricken häraf, gören det till min åminnelse!

Dessa ord ha sedan gått från släkte till släkte

med osägelig tröst, hvar gång nattvarden utdelats,

och allt ännu är Jesus för själarna lifvets bröd,

och allt ännu är hans blod utgifvet till syndernas

förlåtelse för alla dem, som tro på hans namn.

Denna samma underliga afton, när nattvarden

instiftades, kunde lärjungarne sedan aldrig förgäta.

Där hade åter uppstått en fåfängelig tvist om

hvilken bland dem var förmer än de andra. Då lade

Jesus bort sina kläder, knöt kring sig ett

linnekläde, slog vatten i ett fat och begynte två sina

lärjungars fötter, torkande af dem med linneklädet.

Petrus sade: aldrig skall du två mina fötter. Jesus102

PALMSONDAGEN.

sade: om jag ej tvår dig, har du ingen del i mig.

Petrus svarade: Herre, icke allenast mina fötter,

utan ock händer och hufvud! Då sade Jesus:

såsom nu jag, eder herre och mästare, har tvått edra

fötter, så skolen I alla i inbördes kärlek och

ödmjukhet tjäna hvarandra. Och han tillade

bedröfvad: I ären nu rena, men icke alla. Redan vid

bordet hade han sagt: en af eder skall förråda mig.

Då hade Johannes, som låg vid hans bröst, frågat:

hvilken är det? Jesus hade svarat: den, åt hvilken

jag räcker brödet, som jag doppat i fatet. Och

han räckte brödet åt Judas Iskariot.

Nu begynte lärjungarne blifva illa till mods

och frågade honom, den ena efter den andra: är

det jag, som skall förråda dig? Äfven Judas

frågade är det jag? Och Jesus svarade: du sade det.

Judas var ju en af de tolf och hade med dem

fått del af Herrens nattvard. Det tyckes oss mycket

underligt, att Jesus, som såg i allas hjärtan, icke

längesedan bortjagat en så ovärdig lärjunge. Han

visste ju, att Judas var en tjuf, som illa förvaltat

lärjungarnes fattiga penningepung. Men så ster är

Guds barmhärtighet, att han i det längsta vill gifva

en syndare tid till bättring. Ända till det sista ville

Jesus rädda denne förhärdade brottsling och gaf

därför äfven åt honom brödet i nattvarden. Men

när också denna sista nåd var förspilld, då, säger

evangelium, for den onde i Judas med nattvardens

bröd. Jesus sade till honom: det du gör, gör snart!

Och Judas gick strax ut, och det var natt, säger

skriften, natt öfver jorden, natt i ett olyckligt

förtappadt människohjärta. Åter sade Jesus om Judas:

det hade varit bättre för honom, om han aldrigNATTVARDEN OCH JUDAS.

103

blifvit född. Människans Son går bort, efter Guds

rådslut, men ve den människa, genom hvilken han

förrådes!

Den kvällen skedde ännu ett, som lärjungarne

sedan aldrig kunde förglömma. Jesus hade sagt

till Petrus: den onde har begärt eder för att sålla

eder som hvete, men jag har bedit för dig. Då

svarade Petrus: Herre, för dig vill jag gå i fängelset

och i döden. Om än alla öfvergifva dig, skall icke

jag öfvergifva dig. Jesus sade: I skolen alla

förskingras, som en hjord utan herde, och innan

tuppen galär två gånger vid daggryningen, skall

du tre gånger hafva förnekat mig.

Dessa ord kom Petrus sedan ihåg, så länge

han lefde, ty Herrens sorgsna förutsägelse gick i

fullbordan. Sådana äro vi. Jesus känner oss.

Eller tror någon af eder sig vara trognare, än

Herrens trognaste lärjunge Petrus? Barn, låtom oss

ödmjukt bekänna inför vår Gud, att alla våra goda

föresatser, all vår ståndaktighet, all vår trohet äro

som fladdrande luft och gungande vass, där icke

Guds kraft styrker oss och Guds nåd upprättar

oss! Icke vilja ju vi förneka eller förråda vår

käre Herre och Frälsare. Men bevara oss du, vår

starke Gud, där vi gå uti mycken svaghet, att vi

må bekänna ditt namn och göra din vilja! Amen.

^104 LÅNGFREDAGEN.

Långfredagen.

(2:dra årg. Joh. 19: 25—30.)

25. Jesus på korset.

Ltångfredagen firas af alla kristna såsom en stor

sorgedag. Då har vår Frälsare dött på korset för

dina och mina och hela världens synder.

En saga från gamla tider säger: Jag såg

världens träd, och alla dess löf voro förvissnade, utom

ett enda. Detta enda gröna löf hade Gud låtit

växa på" en förtorkad gren, för att det skulle blifva

trädets nya rot, och för detta gröna löfs skull fick

trädet lefva.

Världens träd är människosläktet. Alla

människor ha syndat, och syndens dom är döden.

En enda människa har icke syndat, och denna

enda var Jesus, Guds Son. Honom sände Gud i

sin barmhärtiga kärlek att dö för våra synder, på

det att Guds dom öfver synden skulle uppfyllas,

men vi få förlåtelse för hans oskyldiga döds skull

och ett nytt lif i honom, vår Frälsare.

Förstår du, mitt barn, hvarför Jesus har dött

för oss? Och om du icke förstår det, så måsteJESUS PÅ KORSET.

105

du ju förstå att älska honom, som gifvit sitt lif

för dig. I dag skola vi vara så tacksamma, som

den är, hvilken har burit en tung börda och

känner bördan vara aflyftad af sin trognaste vän. Vi

skola ej vara bedröfvade för vår Frälsares skull,

fastän hans lidande och människors grymhet göra

oss ondt, ty han har själf sagt: Gråten ej öfver

mig! Vi skola sörja däröfver, att det är våra

synder, som fört Jesus till korset, och hellre tänka

på att aldrig mer göra vår Gud emot. Ty hvarje

ny synd är såsom en ny spik i Frälsarens kors.

Det evangelium, som vi nu läst, är slutet af

berättelsen om vår Frälsares lidande och död.

Hela berättelsen står att läsa i slutet af vår

evangeliebok, och därför skola vi icke nu upprepa den.

Du får där läsa huru de kommo om natten och

grepo Jesus såsom en röfvare; huru Judas Iskariot

förrådde sin mästare med att kyssa honom och

sedan i förtviflan hängde sig själf; huru Petrus,

som lofvat så visst att aldrig svika sin käre Herre,

likväl tre gånger förnekade honom; huru Jesus,

bunden, slagen och förhånad af dessa onda

människor, fördes från den ena till den andra i nattens

mörker och slutligen till romerske ståthållaren

Pontius Pilatus, som förhörde honom, fann honom

oskyldig och ville frigifva honom. Då ropade

judarne: korsfäst! Korsfäst! Ty korsfästelsen var

ett romerskt straff och ansågs så nesligt, att det

brukades endast för slafvar.

När du sedan läser i denna berättelse huru

hedningen Pilatus ville blidka judarnes hat med

att låta piska den oskyldige Jesus och utkläda

honom på gyckel till en konung med purpurmantel,106 LÅNGFREDAGEN.

törnekrona och spira, men huru judarne ropade:

om du lösgifver honom, är du icke kejsarens vän!

— då förstår du hvarför Pilatus, af fruktan för

kejsaren, dömde Jesus till döden. Han gjorde det

ogärna, han gjorde det mot sitt samvete; därför

tvådde han sina händer i vatten och sade:

oskyldig är jag till denne rättfärdige mannens död.

Mitt barn, gör aldrig något emot ditt samvete!

Hvad hjälpte det Pilatus att två sina händer? Ännu

efter så många hundrade år säger hvarje kristen,

när han bekänner sin tro: jag tror på Jesus Kristus,

Guds Son, »pint under Pontius Pilatus».

Och när du läser huru judarne svarade

Pilatus: »Hans blod komme öfver oss och våra barn»,

minns huru dessa förskräckliga ord allt sedan,

släkte efter släkte, ha gått igen som en blodskuld

öfver de olyckliga judarne, så att de aldrig fått

någon varaktig frid eller bostad på jorden!

Det är tröstande att läsa huru underbart tålig

och mild och förlåtande intill det sista Jesus

genomgick alla lidanden under denna smärtornas

natt. Och kroppens smärtor voro dock ringa mot

själens. Han kom för att frälsa människorna, och

så mottogo de honom! När vi läsa huru han bad

i Getsemane och huru han betogs af en så

förkrossande ängslan, att hans svett rann som

blodsdroppar ned på den hårda jorden, då kunna vi

ana, om också aldrig fullt uppfatta, huru det

kändes att bära hela världens synder, — alla

grymma mord, alla förskräckliga missgärningar,

all obarmhärtighet, all falskhet, all lögn, all

hädelse, all svordom och mened, allt nedrigt förräderi,

och därtill så oräkneligt många, många syndigaJESUS PÅ KORSET.

107

tankar och ord alltfrån den första människans tid

till dagarnas ände! Ingen annan än Jesus har

någonsin burit en sådan börda. Och han bar den

för oss!

Han bar ju ock själf sitt kors på vägen till

Golgatha och dignade till marken under dess tyngd.

En landtman, Simon af Cyrene, stod vid vägen; på

hans motvilliga skuldror lades Kristi kors. Skulle

du velat vara i Simons ställe? Gud sänder oss

alla ett kors att bära, men få bära det utan att

knota.

Klockan var nio på morgonen, när vår

Frälsares händer och fötter spikades på korset. Mellan

två korsfäste röfvare stod hans kors. Solen sken

som förut, Jerusalems höjder och dalar glimmade

blomsterprydda i vårens fägring. De onda mäiir

niskorna och det nyfikna, vankelmodiga folket

trodde, att Gud ingenting hörde och ingenting såg.

Endast Maria och Johannes gräto vid korset.

Men vid middagstiden klockan tolf blef en

stor solförmörkelse, som varade till klockan tre

på eftermiddagen. Jesus ropade i mörkret: min

Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig?

Om en stund sade han: jag törstar. Då fuktade

en barmhärtig människa hans läppar med en svamp,

doppad i ättika. Därefter sade han: det är

fullkomnadt. Åter sade han: Fader, i dina händer

befaller jag min ande! — böjde ned sitt hufvud

och dog.

I samma stund brast förhänget för det

allraheligaste i Jerusalems tempel, marken darrade af

en jordbäfning, och många grafvar öppnades.

Åskådarne kring korset flydde; knektarnes höfvits-108 , LÅNGFREDAGEN.

man utropade: sannerligen var denne en rättfärdig

man och Guds Son!

Men de döda fingo ej hänga kvar öfver

påskdagen. En af krigsknektarne stack sitt spjut

genom Frälsarens sida för att förvissa sig om

hans död. Och där utrann hans heliga blod för

världens synder.

Jesus, vår Frälsare, du som älskat oss och

gifvit ditt lif för oss, vi täcke dig för ditt kors

och din stora förbarmande kärlek! Gif oss det

nya lifvet i dig! Välsignadt vare ditt heliga namn

nu och i evighet. Amen.

wUPPSTÅNDELSEN. 109

Påskdagen.

(l:sta årg. Mark. 16: 1 — 8.)

26. Uppståndelsen.

Såsom långfredagen var en stor sorgedag, så är

påskdagen en stor glädjedag, ty då har vår Herre

och Frälsare uppstått ur grafven. De kristnes

glädje den dagen är så stor, att barnen förr

brukade säga till hvarandra: i dag dansar solen, när

hon går upp. Icke tro vi, att solen går i dag upp

annorlunda än förr, men vi tänka oss, att hela

naturen i dag är glad med oss. Denna tid på

våren se vi allt lefvande i växtvärlden åter

uppstå ur sin graf i vinterdrifvan, mörkret och

kölden. Hvad är detta annat än en bild af vår

Frälsares uppståndelse från de döda? Naturen

och människan äro mycket nära sammanvuxna.

De äro som kropp och själ, och kroppen känner,

när själen är glad.

Bland judarne var en rik rådsherre vid namn

Josef af Arimatia, en god och rättskaffens man,

som i hemlighet var vår Frälsares lärjunge och

icke samtyckt till hans död. Han begärde och110

PÅSKDAGEN.

fick af Pilatus tillåtelse att begrafva Jesus. Med

honom kom en annan af Frälsarens vänner vid

namn Nikodemus, som hade med sig dyrbara

kryddor. De nedtogo Jesus från korset, svepte

honom i ett fint linnekläde med de välluktande

kryddorna och lade honom i en ny graf, hvilken

Josef låtit uthugga ur klippan i en trädgård nära

Golgatha, och där ingen varit begrafven förut.

Därefter välte de en stor sten framför grafvens

dörr och gingo bort.

Dagen därpå, om lördagen, kommo

öfverste-prästerna och fariséerna till Pilatus och bådo

honom ställa krigsknektar på vakt vid grafven,

efter Jesus hade sagt, att han skulle uppstå på

tredje dagen. Vakten kom, och stenen vid

grafdörren blef förseglad, så att nu trodde sig fienderna

vara alldeles säkra.

Då blef vid solens uppgång om påskmorgonen

åter en stor jordbäfning. Herrens skinande ängel

steg ned som en ljungeld från himmelen, välte

bort stenen från grafvens dörr och satte sig på

honom. Väktarne blefvo vid denna syn så

förskräckta, att de nedföllo som döda.

Tidigt på morgonen samma dag kom Maria

Magdalena med några andra kvinnor, som visste

hvar Jesus blifvit begrafven, och hade med sig

välluktande örter för att smörja den döde. På

vägen sade de till hvarandra: hvem skall välta

bort stenen från grafvens dörr? Men när de

kommo till grafven, funno de stenen bortvältad

och grafven tom. Medan de häpna undrade hvem

som bortfört deras älskade döde, stodo bredvid

dem två skinande änglar och sade: hvarför sökenUPPSTÅNDELSEN.

111

I den lefvande bland de döde? Han är icke här,

han är uppstånden på tredje dagen, såsom han

sagt eder förut.

Kvinnorna sprungo med detta budskap till

lärjungarne, som trodde dem vara från sina

sinnen, men Petrus och Johannes skyndade strax

till grafven. Johannes kom först, men vågade

icke gå in. Petrus kom efter honom, gick in i

grafven och såg svepningslinnet lagdt på sidan,

men svettduken, som varit omkring den dödes

hufvud, låg hopviken på ett annat ställe. Nu

gick också Johannes in i grafven och trodde

uppståndelsen, men Petrus endast förundrade sig.

När de båda gått hem, stod Maria

Magdalena ensam vid grafven och grät. Vid det att

hon då såg in i grafven, såg hon två änglar, som

sade till henne: hvarför gråter du? Hon sade:

de ha tagit bort min Herre, och jag vet ej hvar

de ha lagt honom. I detsamma vände hon sig

om och såg Jesus stående vid grafven, men hon

kände icke igen honom. Han sade, liksom ängeln:

hvarför gråter du? Hvem söker du? Hon trodde

honom vara trädgårdsmästaren och svarade: Herre,

om du burit bort honom, så säg mig hvar jag kan

finna honom!

Jesus sade till henne: Maria! Då igenkände

hon den kära rösten och utropade: Rabbuni! —

det betyder mästare. Men vid det hon ville

omfamna hans knän, sade han: rör icke vid mig, ty

jag är ännu icke uppfaren till min Fader! Men

gå till mina bröder, lärjungarne, och säg till dem,

att jag far upp till min Fader och eder Fader, till

min Gud och eder Gud.11-2 PÅSKDAGEN.

Maria gick med innerlig glädje och förkunnade

detta budskap för lärjungarne, men ännu trodde

de icke, de sörjde sin käre Herre som död. Senare

sågo äfven de öfriga kvinnorna Jesus, och han

bad dem säga hans lärjungar, att de skulle få se

honom i Galileen.

Också väktarne hade sprungit till staden med

budskapet om uppståndelsen. Då församlade sig

åter öfversteprästerna med fariséerna och gåfvo åt

krigsknektarne en stor summa penningar för att

de skulle säga: den dödes lärjungar stulo honom

bort, medan vi sofvo.

Det var ju icke underligt, att vår Frälsares

fiender blefvo bestörta, när all deras försiktiga

vakt vid grafven varit förgäfves. Men

underligare var, att alla lärjungarne, utom Johannes,

ännu tviflade. De hade ju sett Jesus uppväcka

Lazarus från de döda; de hade hört honom

säga, att han själf skulle uppstå på tredje dagen,

men när detta verkligen skett, trodde de icke.

Hvarför skulle vi förundra oss, att så många,

som kalla sig kristna, tvifla ännu i dag? Men

vår Herres Jesu Kristi uppståndelse från de döda

är icke blott intygad af många vittnen, utan ännu

därtill något så viktigt för vår salighet, att

aposte-len Paulus säger: är icke Kristus uppstånden,

så är vår tro fåfäng, så finns ingen uppståndelse

för de döda, vi äro ännu i våra synder och de

uslaste bland alla människor. (1 Kor. 15:17—19).

Men därför att Jesus, vår Frälsare, är uppstånden

ifrån de döda, äro vi de lyckligaste bland

människor, emedan han därmed bevisat sig vara Guds

Son, som bär våra synder, och vi äro visse omUPPSTÅNDELSEN.

113

att med honom uppstå till evinnerligt lif.

Upp-ståndne Herre Jesus, styrk oss i denna vår tro

genom din helige Ande! Du lefver: vi skola ock

lefva. Amen.

8. -

Evnntjelium för barnet}.114

ANDRA DAG PÅSK.

Andra dag Påsk.

(lista årg. Luk. 24: 13—35.)

27. Vägen till Emmaus.

et är en tröst för oss, när vår gode Herre och

Frälsare hade så grymma fiender, att han också

hade många, som innerligt älskade honom. Dessa

kvinnor, som gräto så bittert och ville bevisa

honom sin kärlek ännu efter hans död, de ha

gjort hvad de ha förmått att försona det största

af alla brott, som var att döma Jesus till döden.

Jesus sade om synderskan, som tvådde hans fötter

och aftorkade dem med sitt hår: henne förlåtas

många synder, ty hon har mycket älskat. Nu

uppenbarade han sig först för Maria Magdalena,

och hon och de kvinnor, som voro med henne,

trodde före männen på hans uppståndelse. Alla

lärjungarne, utom Johannes, voro betagna af sorg

och förskräckelse. De hade så visst väntat få se

sin Mästare uppstiga i härlighet såsom Israels

konung, och nu hade han dött, som en usel slaf,

en missdådares död!

Utom apostlarne hade Jesus andra lärjungar.

PVÄGEN TILL EMMAUS.

115

Två af dessa vandrade påskdagen mot aftonen ut

till byn Emmaus en mil från Jerusalem. Under

vägen, medan de i sin bedröfvelse talade med

hvarandra om allt det underliga och

förskräckliga, som skett dessa dagar, kom Jesus gående

bredvid dem, och de kände honom icke. Han

frågade dem hvarom de talade, och de förundrade

sig, att en främling kunde vara okunnig om så

allmänt bekanta tilldragelser. Jesus sade:

hvalar nu eder tro? Är det icke allt förutsagdt, att

Kristus skulle så lida och sedan ingå uti sin

härlighet? Och han förklarade för dem, huru

Moses och profeterna längesedan förkunnat, att så

skulle ske.

När de nalkades byn vid solens nedgång,

låtsade Jesus vilja gå längre fram, men de bådo

honom komma med dem till härberget. Blif när

oss; ty det lider mot kvällen och dagen är till

ände! Han följde dem och åt kvällsvard med

dem. När de då sågo honom välsigna brödet och

bryta det, såsom vid nattvarden, igenkände de

honom. Men i detsamma försvann han ur deras

åsyn. Och de sade till hvarandra: var icke vårt

hjärta brinnande i oss, när vi ej strax förstodo,

att det var han? Så stor blef deras förundran

och glädje, att de genast vände om till Jerusalem

i aftonens mörker samma milslånga väg, som de

vandrat nyss förut. I staden funno de apostlarne,

som voro församlade sent på kvällen och nu visste

berätta, att äfven Petrus sett Herren. Allas glädje

var obeskriflig; men ännu undrade de, om detta

verkligen kunde vara sant. Somliga trodde till

hälften, andra tviflade i det längsta.116

ANDRA DAG PÅSK.

Då stod Jesus själf midt ibland dem och sade:

frid vare eder! Men de förskräcktes och trodde

sig se ett spöke. Åter sade Jesus: hvarför ären I

rädda för mig? Hvarför tron I mig vara ett spöke?

Sen på mina händer och fötter; det är jag! Rören

vid mig; icke har ju ett spöke kött och ben, som

I sen, att jag har.

De sågo honom för sina ögon, de sågo

spikhålen i hans händer och fötter, de sågo det stora,

djupa såret i hans sida efter krigsknektens spjut,

och likväl kunde de af idel häpnad och glädje

ännu ej tro, att det var han själf. Då sade han

till dem: hafven I något att äta?

De hade stekt fisk och en honungskaka. Ingen

vågade bjuda honom, men han tog själf ett stycke

af fisken och kakan och åt i deras åsyn. Därefter

begynte han åter för dem förklara Gamla

Testamentets skrifter, huru allt där var förutsagdt om

hans lidande och död och huru han på tredje

dagen skulle uppstå ifrån de döda. Därtill, sade

han, ären I mina vittnen, och jag vill sända eder

kraft af höjden till att förstå detta. Nu skolen I

förblifva i Jerusalem, tills detta skett.

Därpå försvann Jesus ur deras åsyn. Men

han kom flera gånger tillbaka till dem, medan

han ännu dröjde som ande på jorden, och därom

berättas mera i nästia söndags evangelium.

Vi kunna förstå, att Herren Jesus ville" på allt

sätt öfvertyga lärjungarne att han verkligen var

uppstånden, för att de sedan skulle vittna därom

för hela världen. Så angelägen var han därom,

att han till och med åt af deras mat för att rätt

öfvertyga dem. Detta ha vi svårt att begripa.VÄGEN TILL EMMAUS.

117

Vilda folkslag bruka nedlägga mat i likkistan, när

de begrafva sina döda, för att de skola hafva något

att äta. Vi veta, att icke behöfva de döda någon

mat, hvarken i grafven eller när de uppstå på

yttersta dagen. Såsom vi föreställa oss en ande

utan kropp, behöfver han ingen jordisk föda. Men

här läsa vi, att vår uppståndne Frälsare hade en

synlig kropp; lärjungarne kunde se honom, vidröra

honom; slutligen sågo de honom äta, och likväl

blef han strax därefter åter osynlig. Vi skola icke

försöka att utgissa dessa hemligheter från ett

tillkommande lif efter döden. Gud har fördolt dem

för oss, och endast vid en så utomordentlig

tilldragelse, som vår Frälsares död, ha vi fått kasta

en hastig blick bakom det förhänge, som betäcker

allt på andra sidan om grafven. Vi veta blott, att

de döda skola uppstå på yttersta dagen, såsom vår

Frälsare uppstått, både med kropp och själ, fastän

mycket annorlunda än i sitt jordiska lif. Det är

den tröst vi behöfva, och den skall vara oss nog.

Jesus går ofta bredvid oss, utan att vi

igenkänna honom. Jag minns en vacker berättelse

om två barn i en bondgård. Far och mor gingo

till staden och skulle hemkomma sent på aftonen.

Barnen sade: vi äro så allena; få vi bjuda Jesus

att äta kvällsvard med oss? Gören det, sade

föräldrarna. Barnen bådo med hög röst: käre Herre

Jesus, kom och ät kvällsvard med oss! Och så

väntade de ända till kvällen, men Jesus kom icke.

Slutligen, när de ville sätta sig allena till bords,

kom en fattig hungrig tiggargosse, och efter där

var dukadt för tre, bjödo de gossen sitta till bords

med dem. Gossen var glad att efter mycken svält118

ANDRA DAG PÅSK.

få äta sig mätt, och barnen bjödo honom bli kvar

öfver natten. När då far och mor sent kommo

hem, sade barnen: vi bådo Jesus äta kvällsvard

med oss, men ingen annan kom än en fattig

tiggargosse. Modern sade: men då har ju Jesus

själf kommit till eder. Han har ju sagt: allt det,

som I gören den minste bland mina bröder, det

gören I mig.

Blif när oss, käre Herre Jesus, när det lider

mot aftonen! Blif alltid när oss för din stora

kärleks och barmhärtighets skull! Amen.

»THOMAS TVIFLADE.

119

Första söndagen efter Påsk.

(l:sta årg. Joh. 20: 19—31.)

28. Thomas tviflade.

Jesus hade på påskdagen uppenbarat sig för de

två lärjungarne på vägen till Emmaus. Senare på

kvällen kom han till apostlarne i Jerusalem, där

de af fruktan för judarne voro församlade inom

stängda dörrar. En af dem var ej då tillstädes,

nämligen apostelen Thomas, som kallades Tvilling.

Thomas älskade Jesus, han som de andra, och

sörjde bitterligen öfver sin käre mästares död. Men

Thomas var en af de människor, som icke gärna

tro annat, än det de kunna se med sina ögon och

vidröra med sina händer. Vi minnas, huru de

öfrige lärjungarne, till och med Petrus, länge tvif

lade; men längst bland dem alla tviflade Thomas.

När då de andra berättade för honom: vi ha sett

Jesus, svarade Thomas: utan att jag ser hålen efter

spikarna i hans händer och sticker mitt finger i

hålen och min hand i hans sida, tror jag det icke.

Åtta dagar därefter voro apostlarne åter

församlade och Thomas med dem. Då kom Jesus,120 FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

som förra gången, genom stängda dörrar och sade:

frid vare eder! Därpå sade han till Thomas: räck

hit ditt finger, och stick din hand i min sida!

Tvifla ej, utan tro! Thomas svarade: min Herre

och min Gud! Jesus sade till honom: nu tror du,

Thomas, för att du sett mig. Salige äro de som

icke se och dock tro.

Många andra än Thomas vilja se, förrän de

tro. Huru kunna då dessa människor tro på Gud,

som de aldrig se? Huru kunna de tro på ett lif

efter döden, när ingen af dem har dött och åter

blifvit lefvande? Huru kunna de tro på mycket

annat, som de hvarken se eller vidröra, såsom

naturens fördolda krafter eller människors tankar?

Det finnes mycket i världen, som vi måste tro,

utan att se det, och därför äro sådana tviflare

mycket olyckliga. Men på samma gång äro de

ganska dåraktiga. Ty mycket af det vi se eller

vidröra, är alldeles icke sådant, som det ser ut

och vi tycka det vara. I alla tider ha människorna

sett solen gå omkring jorden och trott, att hon

verkligen gick så, men nu veta vi, att det är

jorden, som går kring solen. Och om vi trodde våra

ögon, så skulle ju jorden vara platt som en

pannkaka, och månen skulle ibland vara rund, ibland

half och ibland alldeles borta. På samma sätt är

det med det vi vidröra. Gif en snöboll åt en

neger i Afrika, och säg honom, att snön är ej annat

än fruset vatten. Nej, svarar han, jag känner ju

med min egen hand, att snön rinner ej bort, som

vattnet. Så är det med våra yttre sinnens

vittnesbörd. Men om det är så med naturliga ting, huru

kunna vi då lita på våra ögon och öron och hän-THOMAS TVIFLADE.

121

der i andeliga ting? Det bästa beviset var Thomas

själf. Han trodde uppståndelsen därför, att han

såg och vidrörde Jesus. En kort stund därefter

var Jesus åter osynlig. Skulle Thomas då tvifla

på nytt? Nej, han tviflade icke mer. Han hade

sagt: min Herre och min Gud!

Thomas var en ärlig tviflare, och sådana skall

man beklaga, men icke döma för strängt, efter ju

somliga ha lättare att tro och andra svårare. Vår

Frälsares fiender voro oärliga tviflare, ty de ville

ej tro, fastän de sett så många tecken och under.

Och sådana oärliga tviflare finnas många.

Dagligen bevisar Gud dem så stor godhet, beskyddar

dem i många faror och gifver dem allt hvad de

behöfva; men tro de på Gud? Nej, de säga: det

var en slump, att jag ej drunknade, när jag föll i

sjön; det var naturens krafter, som gjorde mig

frisk. Eller säga de, när de få god årsväxt och

allt lyckas för dem: för det har jag att tacka min

egen klokhet och mitt flitiga arbete. Tror du det

skulle lia lyckats dem utan Guds bistånd?

Sjön Genesaret kallades också Tiberias haf.

Johannes berättar om en annan tilldragelse vid

denna sjö. Åtta apostlar, och bland dem Petrus,

Thomas och Johannes, voro tillsamman på

sjöstranden. Petrus föreslog, att de skulle ro ut på

fiske, och de drogo not hela natten, men fingo

intet. När de återvände vid morgongryningen, stod

Jesus på stranden, och de kände honom icke.

Jesus sade: barn, hafven I något till mats? De

svarade: nej! Kasta ut noten på högra sidan om

båten, sade Jesus; då fån I! När de då gjorde så,

märkte de, att där var mera fisk i noten, än de122 FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

godt kunde sköta. Johannes sade i båten till

Petrus: Herren är det! Petrus gaf sig ej tid att

vänta och sprang i sjön för att simma till land,

fastän de ännu voro 200 alnar från stranden. De

öfriga kommo i båten, dragande noten efter sig

och sågo, att där var på stranden en koleld, en

stekt fisk och ett bröd. Jesus bad dem hämta

upp fiskarna. När de då drogo den tunga noten

till land, voro där 153 fiskar, stora som våra laxar,

och likväl gick ej noten sönder. Jesus bad dem

äta, och nu igenkände de honom, men ingen

vågade fråga honom hvem han var. Då välsignade

Jesus åter brödet, bröt det och gaf dem med fisken

att äta. Detta var tredje gången han uppenbarade

sig för lärjungarne efter uppståndelsen.

När de ätit, sade Jesus till Simon Petrus:

Simon, Jona son, älskar du mig mer än dessa? —

Petrus hade ju sagt, före sin förnekelse, att han

var den, som älskade Jesus mest.

Petrus svarade: ja, Herre, du vet att jag älskar

dig. Jesus sade: föd mina lamm! — Tre gånger

upprepades samma fråga och samma svar, efter

ju Petrus tre gånger förnekat sin Mästare. Och

för hvarje gång fick Petrus ny förlåtelse. Så högt

älskade Jesus denne sin affällige, men ångerfulle

lärjunge, att han sorgsen förutsade, huru också

Petrus en gång skulle dö martyrdöden i sin

Mästares efterföljelse. Gamla sägner berätta, att Petrus

blef korsfäst i Rom under kejsar Neros regering.

Det sista vi veta om vår Frälsare före hans

himmelsfärd är, att han blef sedd af mer än 500

lärjungar på ett berg i Galileen. Ännu 40 dagar

efter uppståndelsen dröjde hans ande osynlig påTHOMAS TVIFLADE. 123

jorden, till dess att han uppfor till den eviga

härligheten. Där skola också vi få se honom, om

vi tro på hans namn och efterfölja hans fotspår.

Amen.

¾*

i124

ANDRA SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

Andra söndagen efter Påsk.

(l:sta årg. Joh. 10: 11—16.)

29. Den gode herden.

Under påskhögtiden ha vi läst om vår Frälsares

död och uppståndelse. Nu läsa vi åter hans sköna

och trösterika ord, medan han lefde på jorden och

talade om Guds rike. Dessa ord ha hans

lärjungar upptecknat till alla människors tröst och

föredöme.

Jesus liknade sig vid en god herde. Förstår

du denna liknelsen? Om du aldrig varit en

sommar på landet, vet du kanske icke, att herden,

eller vallgossen, eller vallflickan följer boskapen,

som går ut att beta på skogsbacken. Hos oss

vallar herden vanligen kor och stundom får, men

i de varmare länderna vallar han oftast

fårahjordar. Jakob var en fåraherde och vallade sin

svärfader Labans får. Dessa fårahjordar äro i

österlandet mångas enda rikedom, så att där är den rik,

som har många får. Därför måste dessa vårdas

och vaktas väl, att de ej gå vilse eller att vargen

ej tager dem. Du vet huru stor nytta vi ha afDEN GODE HERDEN.

125

fårets ull, hvaraf vi spinna och väfva våra varma

yllekläder. Men du vet också, att fåret är ett bland

de mest värnlösa djur. Gumsen kan stånga, men

hvad kan det stackars värnlösa lammet? Det har

hvarken klor eller tänder att försvara sig med;

det kan endast springa undan, men det har svaga

ben; det springer ej på långt när så fort som en

hund eller en varg, det blir sin fiendes lätta byte,

om ej en herde beskyddar det.

Herdens omsorg skall vara, att fåren icke

förskingras och gå vilse i skogen eller öknen, och

kommer en fiende, skall herden försvara dem. Det

finns goda herdar, som älska sin hjord, och

dåliga, lata, fega herdar, som Frälsaren kallar

legoherdar. Man kan ju vara en god herde också

föllon, men Jesus menar sådana, som tänka endast

på att sköta sig själfva. Hvad bryr sig den otrogne

herden om att fåren svälta, endast han får äta sig

mätt, eller att fåren gå vilse i skogen, blott han

får sitta i all maklighet stilla? Fåren äro ju icke

hans får, de äro husbondens; hvad angår honom

husbondens skada? Det händer, att en varg

kommer från skogen och rusar in midt i fårahjorden.

Hvad gör då den otrogne herden? Han tager till

fötter det mesta han kan, men hans stackars får

blifva vargens byte.

Så gör icke den gode herden. Han håller af

sina får, han känner dem alla, och de känna

honom, de äro som hans egna, och dem vill han

visst icke mista. Går ett enda förloradt, är det

hans sorg och hans skada. Går något vilse, skyndar

han att söka det; kommer vargen, försvarar han

sina kära lamm. Han är modig och stark, han126 ANDRA SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

reder sig nog mot en fiende; men kommer där en

hel skock vargar, som anfalla på en gång, då

gäller det lifvet för honom själf, ej blott för fåren.

Ändock flyr han ej, som den otrogne herden.

Hellre dö, tänker han, än att jag skulle i farans

stund öfvergifva min älskade hjord. Därför säger

Jesus: han låter sitt lif för fåren, han kan dö

för dem.

Hvar och en, stor eller liten, som har att

vårda en annan i världen, om det också vore endast,

ett litet barn, eller en hund, eller en fågel, han

är en herde för dem han vårdar. Vill du vara

den gode eller den otrogne herden? Vill du tänka

blott på dig själf, eller vill du försvara dem, som

blifvit dig anförtrodda, om du också måste gifva

ditt lif för dem? Om du än aldrig behöfver gifva

ditt lif för dem, vill du gifva ditt arbete, din

omsorg, din kärlek för dina små lamm? Jag tror,

att du vill.

Nu förstår du huru skön, huru kärleksfull

Frälsarens liknelse är, när han kallar sig själf den

gode herden. Människorna äro hans hjord, som

är spridd kring jordens vida fält, där de söka sin

föda. Om ingen håller dem tillsamman, huru

skulle de kunna älska hvarandra, huru skulle de

kunna hjälpa hvarandra? Jesus säger till dem:

I ären bröder och systrar, efter alla äro Adams

och Evas barn. Alla tjänen i den store Herren

Gud, som skapat eder och uppehåller eder och

gifver eder allt hvad T behöfven för kropp och

själ. Hvarför skolen I afundas och hata och

förtrycka hvarandra? Hvarför skolen I ej hellre

bistå hvarandra och tjäna hvarandra i kärlek? Si,DEN GODE HERDEN.

127

säger Jesus, här är jag, Guds Son, som älskar eder

och kommit för att frälsa eder från synd och allt

ondt. Jag vill vara eder herde, jag skall förena

eder alla i mitt namn, i min kärlek. Jag känner

ju eder alla, och alla de mina känna mig. Går

någon af eder vilse, så uppsöker jag honom; är

någon i nöd, så hjälper och tröstar jag honom;

kommer eder fiende, si, så flyr icke jag; — jag

försvarar eder, jag gifver mitt lif för eder, och

ingen skall rycka eder bort ur min hand.

Så talar den gode herden. Och för att judarne

ej skulle tro, att han var skickad endast till dem,

tillade Jesus: jag har många, många andra, som

icke höra till detta folket; jag vill församla dem

alla, och de skola vara som ett folk, mitt folk,

Kristi folk, öfver hela jorden.

Den gode herden kommer också till oss. Han

frågar oss: vill du tillhöra mig? Du, som är liten,

du, som är svag och ej kan försvara dig själf mot

det onda i v¾rlden, fattiga lamm, vill du komma

till mig? Jag är starkare än alla starka på jorden;

mig kan ingen fiende öfvervinna; vill du komma

till mig?

Och då sv^ra vi: ja, käre Herre Jesus, till dig

vilja vi gärna komma. Till dig komma vi, när

vi gå vilse i syndiga tankar, i onda begär, i elaka

uppsåt, i osanning, i afund, i vrede, i olydnad.

Till dig vilja vi komma, när vi ej veta någon

annan, som kan hjälpa oss och försvara oss. Du

kan och du vill. Du är allas vår käre, gode herde,

och när vi ha dig, skall intet, intet fattas oss mer.

Amen.

9128

TREDJE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

Tredje söndagen efter Påsk.

(3:dje årg. Joh. 14: 1—12.)

30. I min Faders hus äro många

boningar.

clesus sade till sina lärjungar och säger ännu till

oss alla: våren icke bedröfvade! Tron I på Gud,

så tron på mig! Jag går bort, och en liten tid är

jag borta, men jag kommer tillbaka. Jag går till min

Fader och eder Fader i himmelen; jag skall bereda

rum för eder. I min Faders hus äro många boningar.

Detta sade Jesus sista kvällen, när han

vandrade med sina lärjungar från nattvarden i

Jerusalem till Getsemane vid Oljoberget. Det var natt

då, och stjärnorna lyste klara på himmelen.

Stjärnorna hade bebådat vår Frälsares födelse; nu sågo

de ned på hans vandring till döden. Då höjde Jesus

sina ögon mot himmelen, utsträckte sin hand mot

stjärnorna och sade: i min Faders hus äro många

boningar!

När du står en kväll under stjärnhimmelen

och ser de tusen, tusen strålande ljus, som Herren

Gud har tändt i oändliga höjder för att bevittnaI MIN FADERS HUS ÄRO MÅNGA BONINGAR. 129

hans allmakt, då skall du minnas dessa orden:

i vår Faders hus äro många boningar. Du vet från

skolan, att alla himmelens stjärnor äro stora

rullande klot i världsrymden, och de synas så små,

för att de äro så långt borta, ja, så långt, att från

somliga stjärnor behöfver den snabba ljusstrålen

tusen år för att hinna till oss. De flesta stjärnor

äro stora solar, somliga mycket större än vår sol.

Och bortom de stjärnor, som vi kunna se,

upptäckas med stora kikare ständigt nya och åter nya

stjärnor, så att där är ingen ände på Guds

skapelse och Guds allmakt. Hvad där är på dessa

aflägsna klot i världsrymden, kunna vi icke veta.

Vi måste ju tro, att Herren Gud icke skapat dem

utan ändamål eller blott att med deras åsyn fägna

oss, jordens fattiga barn. Vi måste tro, att hvarje

stjärna är som en värld för sig, och många

kanhända mycket skönare och fullkomligare, än vår

jord. Si, så många äro vår himmelske Faders

boningar redan i den synliga skapelsen!

Och ändock veta vi ej, om Guds änglar och

de dödas själar bo på stjärnorna, ty Herren Gud

har ännu många andra boningar, stora osynliga

andevärldar utan omskifte af ljus och mörker. Där

är ingen tid- och intet rum mer; där rör sig allt

med tankens hastighet; den, som bor där, är strax

där han tänker sig vara. Vi veta ej till hvilka af

dessa boningar vår Frälsare gått för att bereda rum

åt sina trogna; vi veta blott, att de äro otaligt många.

Thomas sade: Herre, vi veta ej hvart du går,

och huru kunna vi veta vägen? Jesus sade till

honom: jag år vägen, sanningen och lifvet; ingen

kommer till Fadern, utan genom mig.

9. — Evangelium för harnen.130 TREDJE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

De visaste på jorden kunna i dessa ord finna

något att tänka på för hela sitt lif, och likväl kan

ett okunnigt barn förstå dem, om det älskar sin

Frälsare. Vägen till Gud måste gå genom tron på

Jesus, genom kärleken till honom och genom att

efterfölja honom såsom vårt föredöme. Alla andra

vägar, all kunskap, all vishet, all lycka och

framgång leda bort från Gud, om de ej gå genom Jesus.

Hans ord är den eviga sanningen; vårt lif måste

vara som hans lif, om vi vilja komma till det

eviga lifvet.

Filippus sade: Herre, låt oss se Gud! Jesus

sade: så lång tid är jag hos eder, och du känner

mig icke, Filippus! Den, som ser mig, ser Gud.

Där är något för dem, som blygas att vara

barn. Filippus bad ju som en fyra års gosse. Den,

som begär att få se Gud, han är ju okunnig som

ett litet barn. Därför svarade Jesus såsom män

svarar ett litet barn: när du ser mig, ser du Gud.

Jesus var Guds Son och Människans Son, det var

hans hemlighet.

Människorna göra så många onyttiga frågor.

Jesus sade: »utan att I blifven som barn, kunnen

I icke ingå i himmelriket». De, som tycka sig

vara kloka här i världen, vilja icke vara som barn,

de vilja vara visare än Gud och säga om

Frälsarens tydliga ord: icke kan han mena så eller så.

Lärjungarne voro som barn, de försökte icke vara

klokare än sin mästare. Därför uppenbarades för

dem Guds hemlighet, som var fördold för de

själfkloka. Så skola också vi tro som barn på Guds

ord; det är vägen genom Jesus till himmelriket.

När Jesus säger till dig eller mig: jag är Guds Son,I MIN FADERS HUS ÄRO MÅNGA BONINGAR. 131

jag är vägen, följ mig! Jag är sanningen, tro mig!

Jag är lifvet, lef i mig! då skola vi säga som

Thomas sade med ett barns ödmjukhet: min Herre

och min Gud! Och när Jesus säger till oss: tror

du på mig, eller vill du gå bort från mig? då skola

vi svara, som Petrus svarade: Herre, till hvem

skola vi gå? Du hafver det eviga lifvets ord. Amen.

9132

FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

Fjärde söndagen efter Påsk.

(2:dra årg. Joh 17: 11—17.)

31. Skilsmässans bön.

wvangelium för i dag är åter en del af vår

Frälsares trösterika ord till sina lärjungar, den sista,

oförgätliga kvällen vid nattvardens instiftande. Det

är en bön, när man skiljes från kära vänner. Så

skall man bedja bort sorgen ur ett bedröfvadt hjärta.

Jesus bad för sina lärjungar, och icke endast

för dem, utan för alla, som tro på honom, från

släkte till släkte i alla tider. Han kände, den

aftonen, att han icke mer tillhörde denna världen.

Han skulle ju, innan nästa dag gått till ände, vara

i en helt annan värld hos sin Fader i himmelen;

men hans lärjungar och hans trogna skulle ännu

en tid bära jordelifvets sorger. Därför bad han,

att Gud ville bevara dem, så att de beständigt

skulle vara förenade i tro och kärlek. Fader, sade

Jesus, när jag var med dem, bevarade jag dem i

ditt namn, och af alla dem, som du gifvit mig, är

ingen borttappad, utom det förlorade barnet, Judas

Iskariot, på det att profetiorna skulle uppfyllas.SKILSMÄSSANS BÖN.

133

Nu kommer jag till dig, Fader, för att mina trogna

skola hafva min fullkomliga glädje, icke glädjen

af en människas ord, utan glädjen af ditt

uppenbarade ord, som jag gifvit dem. De skola lida

förföljelse, efter deras hjärta icke hänger vid denna

världen, utan tillhör, som jag, ditt himmelska rike.

Icke beder jag dig, att du skall taga dem bort från

världen, utan att du skall bevara dem för det onda.

Helga dem i din sanning; ditt ord är sanning!

Ingen kan bedja så anderikt skönt, som Jesus

bad; men vi skola bedja såsom han lärt oss. När

en fader eller en moder går bort från sina barn,

säga de: käre Herre Gud, så länge jag var med

dem, har jag bevarat dem i ditt namn; härefter

skall du bevara dem för allt ondt, att ingen af

dem, som du gifvit mig, går förlorad! Och när

barnen gå bort från sitt hem eller sitt land ut i

den vida världen, säga de: käre Herre Gud, bevara

mina föräldrar, mina syskon, vårt goda hem och

vårt älskade fädernesland! Och när någon går

bort från en god vän, som han håller mycket af,

säger han: käre Herre Gud, bevara min vän, och

låt oss ständigt vara förenade i kärlek och tro!

Det är så mycken skilsmässa här på jorden.

Än gå vi bort från dem vi mest hålla af, och än

gå de bort från oss. Då tänka vi gärna på, att vi

åter skola få se hvarandra, och det gör afskedet

mindre svårt. Men det är icke lyckligt, när vi

skiljas utan en tyst bön i vårt hjärta — vår

Frälsares bön. Vi veta ju aldrig visst, om vi mer skola

se hvarandra på jorden. Men då få vi frid och

en frimodig förtröstan, när vi lägga våra kära i

Guds allsmäktiga, faderliga hand. Om vi äro »af134 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

världen», som Jesus säger, så lita vi endast på

denna världens makter, som så lätt kunna svika

oss. En vagn kan stjälpa, ett skepp kan sjunka,

ett bantåg kan urspåra; hvarför skola vi lita på

på järn och trä? Och hvarför skola vi lita på

kroppens krafter? Vår fot kan snäf va, vår arm

kan brytas, våra ögon förblindas, våra öron bli

döfva, vår friska hälsa bli sjuk af en vindfläkt.

Och hvarför skola vi lita på vårt eller andras

förstånd, vår klokhet, vår skicklighet? Vi veta ju huru

vi gång efter gång missräknat oss, dummat oss,

låtit bedraga oss; eller finns någon, som aldrig har

misstagit sig? Se, detta allt och därtill det

världsliga, själf kloka, fåfängliga hjärtat är det, som Jesus

kallar att vara »af världen», och den, som förlitar

sig därpå, är aldrig trygg. Men den, som förlitar

sig på allsmäktig Guds kraft och lägger sig själf

och allt hvad han har kärt i Guds barmhärtiga

hand, den behöfver aldrig frukta och aldrig sörja.

Ty äfven om vi aldrig mera i detta lifvet skuile

få återse en kär vän, så veta vi alldeles visst, att

vi skola återse hvarandra hos Gud, i det lyckliga

land, där vi aldrig skiljas mer.

Förstår du nu hvarför Jesus bad, att hans

trogna skulle få den fullkomliga glädjen? Det finns

ingen annan fullkomlig glädje än glädjen i Gud.

Det fanns fordom och finnes ännu många, som

afsöndra sig från världen för att i ensliga kloster

få lefva allena med Gud. Men vår Frälsare bad

icke, att Gud skulle taga hans trogna bort från

världen. De skulle i världen utbreda hans rike

och själfva mogna för evigt lif. Så skola icke hellerSKILSMÄSSANS BÖN. 135

vi draga oss undan från människorna, utan tjäna

Guds rike på den plats, där Gud ställt oss.

Det finns också olyckliga, som bedja att Gud

måtte taga dem bort från ett eländigt lif. Beder

någon så af längtan till Gud, är det ju ingen

syndig bön, fastän Gud vet bättre än vi huru länge

vi behöfva pröfvas på jorden. Men beder någon

af otålighet så, är det synd. Och än större synd

är det, om någon själf förkortar sitt lif, ty han har

gjort uppror mot allsmäktig Guds vilja, som ensam

råder öfver lifvet och döden. Du, som hvar

morgon och hvar afton beder i Jesu namn, älskar du

Jesus, tror du på honom, så vet du också, att han

beder för dig. Han beder, att Gud skall bevara

dig för allt ondt till kropp och själ. Han beder,

att du skall få den fullkomliga glädjen, som är att

vara Guds älskade barn, alltid göra Guds vilja,

aldrig frukta för något annat i världen än att göra

din Gud emot. Ja, var lycklig och glad, var

frimodig och trygg, hvar du i världen går! Den store

konungen, allsmäktig Guds Son, nådens och fridens

Herre, beder för dig. Amen.

^13(5

FEMTE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

Femte söndagen efter Påsk.

(3:dje årg. Luk. 11: 1—13.)

32. Fader vår.

Jesus hade bedt afskedsbönen tillsamman med

sina lärjungar. Vi bedja ju äfven tillsamman i

kyrkan eller hemma med våra egna. Den

gemensamma bönen får en förunderlig kraft af många

själars förenade rop till Gud. Det är som med

psalmen i kyrkan. En röst kan vara svag och

höres ej långt, men när mångas röster förenas,

uppstiger sången mäktig mot höjden, och den

svagaste känner sig liksom buren af allas förenade

kraft.

Ändock läsa vi, att Jesus ofta bad ensam och

tillrådde andra att göra det. I Math. 6: 6 säger

han: när du beder, så gå in i din kammare, stäng

dörren, bed din Fader i det fördolda, och din

Fader, som ser i det fördolda, skall vedergälla dig

det uppenbarligen. — Jesus känner oss. Han vet,

att våra tankar blifva ofta förströdda i andras

närvaro och kunna ej samla sig helt kring Gud. Han

vet huru blyga vi äro att öppna för andra vårtFADER VÅR.

137

hjärtas innersta. Vi störas af ovissheten hvad

andra möjligen kunna tänka om våra böner. Själf

bad Jesus ofta i ensamhet för att då^ej vara på

jorden, utan hemma hos Gud.

När han så en gång kom från sin ensamma

bön, sade en af lärjungarne: Herre, lär oss bedja!

Och då lärde Jesus dem den bön, som allt sedan

har stigit till himmelen från många millioner

människors läppar och skall fortfara så till tidernas

ände, nämligen Fader vår, som vi kalla Herrens

bön, efter vi bedja den med hans egna ord.

I hela världen finns ingen bön, som säger oss

så mycket i så korta ord. Herrens bön börjar

med att föra oss till Gud såsom barn till sin

äl-v skade fader. Därför säga vi: Fader vår, som är i

himmelen, och uppkalla bönen efter dess första ord.

Fader vår består af två delar: den första till Guds

ära i tre böner och den andra i fyra böner om

allt hvad en människa behöfver till kropp och själ.

Icke behöfver den helige allsmäktige Herren Gud

vår bön för sin ära; det är vi, som behöfva den.

När vi bedja: helgadt varde ditt namn, mena vi

därmed: i oss och i världen. När vi bedja:

till-komme ditt rike, mena vi på samma sätt: i oss och

i världen. Och åter när vi bedja: ske din vilja,

såsom i himmelen, så ock på jorden, utsäga vi i de

sista orden samma bön, som vi tyste menat förut,

nämligen att Guds heliga vilja må ske i och genom

oss alla, hans skapade verk. Alla tre bönefna om

Guds lof, Guds rike, Guds vilja äro tillsamman vår

trohetsed till Gud. Utan denna ed är all bön

fåfäng. Utan denna ed äro vi icke Guds barn och

hans rikes undersåtar. Utan Guds lof sjunka vi138

FEMTE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

bort i vårt eget intet. Utan Guds rike tillhöra vi

syndens, dödens och förtáppelsens rike. Utan Guds

vilja äro vi de fridlösaste och vanmäktigaste af alla

skapade varelser, efter ju själfva stenen, växten och

djuret lyda Guds vilja och vi allena ej skulle

göra det.

Sedan följa bönerna för vårt jordiska lif. När

vi bedja, att Gud ville gifva oss i dag vårt dagliga

bröd, innefattar detta en bön om allt hvad vi här

behöfva: mat och dryck, hem och kläder,

människor som älska oss och som vi älska tillbaka,

uppfostran, kunskaper, nyttigt arbete, mänsklig

lycka. Om detta allt skola vi bedja hvar dág,

enligt Herrens bud, icke oroa oss för framtiden,

emedan hvar dag har sin omsorg. Och när vi,

som så ofta fela, bedja, att Gud ville förlåta oss

våra skulder, har Jesus lärt oss att tillägga: såsom

ock vi förlåta dem, som äro öss skyldiga, dem, som

felat mot oss. Detta är kärlekens stora bud och

en af Guds rikes grundvalar. Huru kunna vi

begära förlåtelse för våra fel, om vi själfva ej vilja

förlåta andra?

Men vi vilja ej fela, ej synda mot Gud eller

människor, och därför bedja vi: inled oss icke i

frestelse! Hvarje lockelse och hvarje tillfälle till

synd är en frestelse. Gud inleder oss icke i frestelse,

men Gud har gifvit oss fri vilja för att pröfva vår

ståndaktighet. Därför bedja vi Gud afvända de

frestelser, som i vår svaghet kunna blifva oss

öfvermäktiga. Och slutligen bedja vi Gud att frälsa

oss från ondo, det är från allt ondt till kropp och

själ. Dessa fyra böner hänga tillsamman, såsom

de tre första. Vi bedja Gud gifva oss dagligt brödFADER VÅR.

139

för det närvarande, förlåtelse för det förflutna och

bevara oss för fall i det tillkommande, till dess att

han i det eviga lifvet förlossar oss från allt ondt.

En bön kan ju vara kortare eller längre, blott

den går ur ett brinnande hjärta. Gud hörde äfven

publikanens korta bön, när han bad: Herre,

förbarma dig öfver mig syndare! Men märk huru

kort Herren förestafvat oss bönernas bön! I Math.

6:te kap. lär han oss, att vi icke skola vara

mångordiga i våra böner, såsom hedningarna, hvilka

tro att deras gudar höra bättre de långa bönerna.

Många kristna nöja sig icke med ett Fader vår,

utan pladdra samma bön om och om igen som en

utanläxa, och ju mera de pladdra, desto mindre

tänka de på hvad de bedja. Detta, mitt barn, skall

du aldrig göra: det är en fåfäng bön och ovärdig

en kristen. Du skall icke ens lägga någon vikt

på att alltid begagna samma ord, endast du beder

i samma mening som Frälsarens bön. Om någon

börjar bönen med Vår Fader, hvilket är mera efter

nutidens språk, så skall du icke tro, att Gud hellre

vill kallas Fader vår. Därom säger Guds ord, att

bokstafven dödar, men anden gör lefvande. Du

skall icke komma till din Gud som till en

främmande hög herre med sirliga bugningar och

instuderade ord; du skall komma till honom som

ett barn till sin gode fader, med allt hvad du har

på ditt hjärta. Gud hör ingen bön, som icke bedes

af hjärtat med ett barns frimodighet.

Du vår käre Herre och Frälsare, vi täcke dig

för att du gifvit oss denna din anderika bön, som

ett barn kan förstå och den visaste bland

människor icke öfverträffa! Vi bedje dig, att du ville,140 FEMTE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

genom din helige Ande, göra denna din bön rätt

lefvande i oss, hvar gång vi bedja den. Och såsom

hvarje rätt bön börjar och slutar med Guds lof,

vilja också vi sluta denna din bön med det lof,

som du tillagt (Math. 6: 13) till vår Fader i

himmelen: ty riket är ditt och makten och härligheten

i evighet Amen.

&FRAN SVAGHET TILL KRAFT.

141

Kristi Himmelsfärdsdag.

(3:dje årg. Luk. 24: 50—53.)

33. Från svaghet till kraft.

Sedan Jesus i fyrtio dagar efter sin uppståndelse

uppenbarat sig för sina lärjungar, förde han dem

ut till Betania, välsignade dem och blef i deras

åsyn upptagen till himmelen i en ljus sky. När

då lärjungarne sågo honom försvinna i skyn, stodo

två änglar i hvita kläder bredvid dem och sade:

I galileiske män, hvi stån I och sen upp mot

himmelen? Denne Jesus, som nu är upptagen från

eder, han skall återkomma så, som I nu hafven

sett honom uppfara till himmelen. Då böjde

lärjungarne sina knän, tillbådo Herren och återvände

med stor glädje till Jerusalem för att inför allt

folk vittna om Guds makt i Jesus öfver synden

och döden.

Många målare hafva afbildat himmelsfärden,

såsom de afbildat korsfästelsen och uppståndelsen

efter evangeliernas beskrifning. Men ingen bild

kan återgifva den syn, som Johannes beskrifver

med orden: »vi sågo hans härlighet som ende142

KRISTI HFMMELFÄKDSDAG.

Sonens härlighet af Fadern, full med nåd och

sanning.»

Vår Frälsares himmelsfärd var endast slutet

af hans uppståndelse. Här i förgängelsens värld

kunde ju lifvets Herre ej länge kvarstanna. Han

kom i den mörka julnatten från Guds osynliga

rike och vände nu tillbaka till detta eviga ljus,

från hvilket han utgått. Det var en nåd, att hans

vänner på jorden fingo med sina jordiska ögon se

hans bortgång. De behöfde icke mera fråga hvart

han försvunnit eller säga, som de sade förr i sin

ängsliga ovisshet: Herre, vi veta ej hvart du går!

De visste det nu; därför gingo de med så stor

glädje tillbaka till Jerusalem. De visste icke blott

att deras älskade Herre och Mästare nu var

borttagen från allt jordens lidande, ty detta veta vi ju

om alla, som saligt dö; de visste, att hädanefter

skulle Jesus, såsom vi säga i trosbekännelsen, sitta

på Guds högra hand, dädan igenkommande till

att döma lefvande och döda. Att sitta på Guds

högra hand är ett bildlikt talesätt och betyder att

vara den, åt hvilken Gud har. anförtrott sin

dömande makt, såsom när en konung ställer vid sin

högra sida den, åt hvilken han anförtrott makten

i riket. Det betyder, att allt skall vara Herren

Jesus underlagdt, att han, som bibeln säger, »skall

underlägga sig sina fiender till en fotapall» och

att alla knän i himmelen och på jorden och under

jorden skola böjas i Jesu namn, Gud Fader till

ära. När en gång Jesus i yttersta domen fullbordat

sitt verk, då, säger Guds ord, skall ock Sonen

återlämna åt Fadern sin makt och gå tillbaka i

Faderns sköte, därifrån han utgått. Då skall detFRÅN SVAGHET TILL KRAFT.

143

icke mera vara Fader, Son och Ande, då skall allt

vara Gud.

Om lärjungarne med så stor glädje sågo Jesus

uppfara till himmelen, huru glada måste icke

änglarna ha varit att där få mottaga honom, hvars

nedstigande till jorden de bebådat om julnatten!

Och var julnatten en glädjenatt, som sedan

efterföljdes af långfredagens sorg, så kom med vår

Frälsares himmelsfärd den fullkomliga glädjen till

alla Guds barn. Nu veta de, att deras käre Herre

och Frälsare icke mera är den fattige, oskyldigt

dödade, blodigt misshandlade Jesus i sin

tjänareskepnad på jorden: nu är han den evige konungen

öfver himmel och jord, allsmäktig Guds Son i

makt och härlighet. De veta, att han älskar dem

och beder för dem: hvarför skulle de sörja? Han

förmår allt: hvarför skulle de frukta? Han är alla

dagar när dem, som tro på hans namn: hvarför

skulle de känna sig öfvergifna? När alla andra

stöd svikta, då står Jesus i himmelen kvar som

vårt orubbliga fäste. När allt förvandlas, dör bort

och förgås, då står lifvets Herre lefvande kvar,

densamme Jesus i går och i dag och i evighet.

Änglarna sade: han skall återkomma från

himmelen, såsom han uppfarit till himmelen.

Därom säger Jesus själf i Math. 24:de kapitel, att

Människans Son skall komma i himmelens sky

med stor makt och härlighet. Men den dagen och

stunden vet ingen, icke ens änglarna, utan allenast

Gud Fader i himmelen. Och då tillstundar

tidernas ände, hvarom vi få läsa mera i domsöndagens

evangelium.

Minns du det lilla fattiga barnet i Betlehems144

KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG.

krubba om julnatten? Det fanns intet fattigare

och svagare barn på hela jorden, och se, af detta

barn har uppvuxit den starkaste bland de starke

och den rikaste bland de rike! Det fanns ingen

mera föraktad, mera försmädad, mera usel för

människors ögon, än Jesus på korset, och af honom

har blifvit den evige konungen öfver himmel och

jord! Se, detta är Guds vägar, icke människors

vägar! Förakta aldrig det ringa, det fattiga på

jorden; du ser hvad Gud kan göra däraf!

Människors verk börja så ofta stort och sluta i

vanmakt. Guds verk börja i svaghet och tystnad,

men tillväxa i kraft och mogna i härlighet.

Världshistorien, som har så mycket att berätta om kejsar

Augustus, kejsar Tiberius och deras tider, visste

ingenting om vår Frälsares födelse och skulle ha

glömt att omtala hans död, om ej hans kors

blifvit en stormakt på jorden. Men se, nu står han

i historiens medelpunkt, och om dess tideräkning

säger man: detta har skett före Kristus, och detta

har skett efter Kristus. När du ser de ytterste

blifva de främste och de främste blifva de ytterste,

böj dig då för Guds allmakt, Guds vishet och Guds

förbarmande nåd! Amen.

9GUDS TREENIGHET.

145

Sjette söndagen efter Påsk.

(l:sta årg. Joh. 15: 26, 27. — 16: 1—4.)

34. Guds treenighet.

Få denna söndag näst före pingst lofvar Jesus

att sända Guds Helige Ande till sina lärjungar,

när han själf gått från dem. Vi bekänna här i

tiden en treenig Gud: Fadern, Sonen och den

Helige Ande. Och på samma gång bekänna vi,

att Gud icke är tre, utan en. Detta är svårt att

förstå, och därför skola vi först minnas att vara

ödmjuka. Vi skola icke inbilla oss, att vi med

vårt förnuft, som dömer efter hvad vi erfara här

på jorden, kunna förstå så höga andeliga ting,

som den evige Herren Gud. Vi, som lefva i tiden,

kunna ju icke ens förstå hvad evighet är, — en

tid utan början och utan slut, — och likväl tro

vi på evigt lif. Vi, som röra oss i ett begränsadt

rum här på jorden, kunna icke förstå hvad det

är att vara allestädes närvarande, och likväl tro

vi, att Gud är allestädes närvarande. Huru skulle

vi då förstå Guds treenighet?

Därför, när vi försöka tänka oss andliga ting,

10. — Evangelium för barnen.146 SJETTE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

så förlikna vi dem med det, som vi se på jorden.

Och så tala vi om Gud Fader, Guds Son ochtien

Helige Ande. Detta är ju endast ofullkomliga

liknelser; icke passa de in på det öfver allting stora

och upphöjda väsen, som vi kalla Gud. Men vi

finna ej någon bättre liknelse; vi säga: Fadern är

Guds allmakt och Guds helighet, Sonen är Guds

förbarmande kärlek, den Helige Ande är Guds

outgrundliga vishet. Då klarnar redan ett litet

hörn af den stora hemligheten. Men det finns

ännu ett tredje och närmare sätt att föreställa oss

Guds treenighet.

Vi tala om kropp och själ, men en människa,

som du och jag och vi alla, är ett treenigt väsende.

Hon lefver med sin kropp i den yttre världen,

hon har en själ, som ser och hör och känner och

uppfattar jordiska ting med sitt förstånd; men hon

har också en ande, som kan tillbedja Gud och

uppfatta andliga ting. Djuret har kropp och själ,

men icke ande: därför kan djuret ej tala, och

därför kan det ej lyfta sin tanke till Gud. Människan

är skapad efter Guds afbild, därför är hon skapad

i tre väsen, som ej kunna åtskiljas förrän i döden

och här i lifvet alla tillsamman äro ett. Också

detta är ju en ofullkomlig liknelse, efter ju

människan står så långt under Gud. Men de, som

icke förstå Guds treenighet, skola minnas, att de

bära samma treenighet inom sig själfva.

Jesus kallar Guds Helige Ande Hugsvalaren,

den, som tröstar oss i alla våra sorger och

upprätthåller vårt mod under alla pröfningar. Jesus

kallar honom äfven sanningens ande, som skall

vittna om Jesus. Alla goda och alla visa män-GUDS TREENIGHET.

147

niskor söka sanningen, men de finna den här på

jorden endast delvis, de finna den aldrig af egen

kraft så hel och fullkomlig, att där ej skulle finnas

någon brist. Människors sanning är sådan, att

det, som i går var vishet, är dårskap i morgon.

När Jesus och hans apostlar begynte predika om

Guds rike, ansågo de lärdaste på den tiden detta

vara en dårskap; men Guds Ande förvandlade

denna dårskap till vishet. Guds sanning liknar

människors sanningar däri, att den kan antaga

olika former, tillväxa i klarhet och bättre förstås,

men Guds sanning kan icke, som människors

sanningar, förvandlas till dårskap. När ett barn beder

sitt Fader vår, kan det ju bedja en utanläxa, det

vill säga en mänsklig sanning, och då flyger bönen

ur minnet nästa minut, så att icke ett spår finns

kvar. Men när Guds Ande kommer och beder

med barnet, då har Guds sanning kommit i bönen,

och då blir bönen ett lefvande frö, som tillväxer

och bär frukt i barnets själ.

Guds sanning kan aldrig dö, emedan dess

lifskälla, Sanningens Ande, aldrig upphör att

strömma. Guds Helige Ande går genom världen

i alla tider allt från begynnelsen, då vi läsa, att

Anden sväfvade öfver vattnet på skapelsens första

morgon, innan människan ännu fanns till. Guds

Ande talade till de första människorna, till Gamla

Testamentets profeter och gick med Jesus och

hans apostlar ut att nyföda världen. Beständigt ha

onda människor sökt att utplåna Andens verk och

uppställa sin sanning i stället för Guds. Huru ha

de icke förföljt och fängslat och dödat sanningens

vittnen, såsom Jesus förutsäger i denna dagens148 SJETTE SÖNDAGEN EFTER PÅSK.

evangelium! Och det har varit så mörka tider,

att allt Guds ljus tycktes ha slocknat, men dock

har Guds Ande lefvat kvar som en tändande gnista

och åter uppflammat i nya vittnen, såsom när

Martin Luther framträdde i villfarelsens tider. Det

hjälper icke att försöka strida emot Guds Helige

Ande: han brinner icke i elden, han drunknar icke

i vattnet; intet stål biter på honom, ingen list kan

kan skaffa honom bort ur världen. Men väl

han fly från dig och mig, om vi stå honom emot,

och lämna oss hjälplösa till de onda andarnas

byte. Och då upplefver han åter i andra, som

äro värdigare än vi att mottaga honom.

Guds Ande är, som Gud själf, öfverallt, där

han finner ett öppet, troende människohjärta. Minns,

att allt verkligt godt och rätt och sant och skönt,

som du möter i världen, är en gåfva af Guds Ande!

Vi må vara än så kloka, än så skickliga, än så

flitiga, aldrig kunna vi uträtta något varaktigt godt,

om icke Guds Ande är med oss i våra verk. Det

vi gjort af oss själfva är aldrig detsamma, som det

vi fått för intet af Gud. Så svaga äro vi, och så

mäktig är Gud. Låt oss i dag och alla dagar gifva

vår Gud äran genom hans Helige Ande. Såsom vi

läsa hans ord i Es. 48: 17: Jag är Herren din Gud,

som lärer dig hvad nyttigt är och leder dig på

den väg, som du gå skall. Amen.

9GUDS ANDES GÅFVOR.

149

Pingstdagen.

(l:sta årg. Joh. 14: 23—31.)

35. Guds Andes gåfvor.

r ingst var judarnes skördefest. De kristne fira

pingsthögtiden femtio dagar efter påsk, till

åminnelse däraf, att Guds Helige Ande då blef

utgjuten öfver apostlarne och den första kristna

församlingen.

Jesus hade lofvat sända hugsvalaren, den

Helige Ande, till sina lärjungar, när han själf gått

bort från dem, och i Apostlagärningarnas 2:dra

kap. läsa vi hur detta löfte blef uppfylldt.

På aftonen af judarnes pingstdag voro

apostlarne och lärjungarne församlade till ett antal af

120. . Då blef ett dån af himmelen, såsom af en

mycket stark storm, och uppfyllde hela huset, där

de sutto. Där syntes såsom sönderdelade tungor

af eld sänka sig ned öfver de närvarandes

hufvuden. Alla blefvo uppfyllda af Guds Helige Ande

och begynte tala främmande språk. I Jerusalem

voro då gudfruktige främlingar från Egypten,

Arabien, Grekland, Rom och flera länder i Asien.150

PINGSTDAGEN.

Dessa främlingar kommo för att se hvad det

sällsamma dånet i luften betydde och hörde nu, till

sin stora förundran, de okunniga männen från

Galileen tala till hvar och en af dem på hans eget

modersmål.

Språket är Guds första gåfva till ett litet barn,

och de främmande språken voro första gåfvan till

den första lilla kristna församlingen. Detta

förebådade strax en världsreligion för alla folk. Mose

lag var endast för judarne; greker och romare

ansågo alla andra folk för barbarer. Kristendomen

skulle utgå till hela världen, och Guds Ande gaf

lärjungarne språken, för att de skulle kunna tala

till alla. Nu är bibeln öfversatt till 250 olika språk.

Igenkänner du däri Guds Andes gåfvor? Hans

underverk fortfara ån i dag. Gud talar alla språk

och förstår alla böner.

Och de främmande språken voro icke hans

enda gåfvor. Jesus hade ju sagt till sina lärjungar:

den Helige Ande skall lära eder allting och

påminna eder om allt det jag sagt eder. Desse

förre fattige fiskare, som aldrig gått i en skola och

aldrig förr vågat öppna sin mun bland den tidens

lärde, de fingo nu en förunderlig frimodighet att

förkunna den korsfäste Jesus för konungar, furstar

och allt folk. Och huru underbart blefvo icke de

själfva förändrade! De hade varit afundsjuke och

ärelystne: nu voro de ödmjuke, själfförsakande och

uppfyllde af brinnande kärlek till alla människor.

De hade varit fege och lättskrämde, de hade ju

öfvergifvit sin älskade Mästare i hans yttersta nöd:

nu ville de med glädje gifva sitt lif för honom.

De hade varit otålige, häftige, trätolystne: nu voroGUDS ANDES GÅFVOR.

151

de tålige, saktmodige, fridsamme; man kände icke

igen dem.

Se, så kan Guds Ande alldeles förändra en

människas innersta! Det är sagdt om honom, att

han böjer människors hjärtan som vattubäckar.

Vill du se prof därpå i vår tid, så gå till

räddningsanstalterna för varnartiga barn eller för lastbara

kvinnor; gå till fängelserna och fråga de olyckliga

brottslingar, som där släpa tunga järnkedjor efter

sig! Fråga dem hvad de varit förut och hvad de

nu äro! Ja, du skall kanske bland dem finna en

och annan förhärdad, som hårdnackadt står Guds

ande emot, men många, många skola svara dig:

jag var den uslaste, eländigaste och mest

förtappade bland människor, jag var det förvissnade strå,

på hvilket alla trampade och spottade, men Jesus

kom till mig, hans Helige Ande fick makt öfver

mig, och se, jag kan åter lofva min Gud; hans

nåd har upprättat mig, jag kan vittna därom med

hela mitt nya lif!

Så förunderliga äro Guds Andes gåfvor. Allt

godt, allt stort, allt nyttigt i världen, som vi kunna

uträtta, det är icke af oss, vi ha fått det till skänks

af den Helige Ande. Paulus uppräknar hans gåfvor

i 1 Kor. 12:7—11. Och gåfvorna äro mångahanda,

men Gud är en. All tro, all tröst, all frid, all sann

glädje och alla goda egenskaper komma från

honom. Och gåfvorna komma ju icke lika till

alla, och icke i samma mått, men de komma till

alla, som ej med sitt syndiga hjärta stå Guds Ande

emot. Det finns ingen så enfaldig eller så

vanlottad, att han ej skulle ha fått någon gåfva. Jag

har känt barn, om hvilka deras föräldrar sagt:152 PINGSTDAGEN.

stackars kräk, de äro så dumma, att de aldrig

kunna lära sig något. Sedan har det händt, att

dessa samma barn råkat hitta sitt rätta arbete just

efter deras anlag, och då ha de häruti blifvit

skickligare än många andra, som ansetts bättre

begåfvade.

Jesus säger, att den största af alla synder är

synd mot Guds Helige Ande; att en gång ha varit

Guds vän och sedan med vett och vilja ha blifvit

Guds ovän. För en så stor synd bevara oss, milde

Herre Gud! Och därför skola vi bedja med

psalmens ord:

Kom, Helge Ande, till mig in,

Upplys min själ, upptänd mitt sinn",

Att jag i dig må blifva!

Låt lysa lifvets ljus för mig,

Och för mig på din rätta stig!

Dig vill jag helt mig gifva. Amen.

*DEN HÖGSTA KÄRLEKEN.

153

Andra dag Pingst.

(l:staårg. Joh. 3: 16—21.)

36. Den högsta kärleken.

jVästa söndag få vi läsa om Nikodemus, som kom

till Jesus om natten. Det evangelium vi nu läst

är en del af Herrens ord till Nikodemus.

Apostelen Johannes har sagt: Gud är kärleken.

Och Paulus har sagt: kärleken söker icke sitt.

Därför är Guds kärlek icke som människors kärlek.

— Människors kärlek kan vara trofast eller

vankelmodig, tålig eller otålig, brinnande varm eller lugnt

tillgifven, men alltid är där något, som söker sitt

(1 Kor. 13: 5). Den renaste kärlek på jorden och

den, som mest närmar sig till Guds kärlek, är en

moders kärlek till sina barn. För dem hon älskar

kan hon uppoffra allt. Men äfven i denna, den

högsta kärlek^ som vi kunna tänka oss, ingår en

mänsklig tillsats af det, som apostelen kallar att

»söka sitt». Huru gladt en moder än vill försaka

allt för sitt älskade barn, så begär hon i djupet af

sitt hjärta något tillbaka, nämligen barnets kärlek.

.Kanske vet hon det icke själf, kanske är hon be-154

ANDJRA DAG PINGST.

redd att uppoffra allt, äfven om hennes barn är

otacksamt och icke älskar henne tillbaka, men hon

lider däraf, hon gråter då hemliga tårar, som

endast Gud ser. Mitt barn, var aldrig otacksam mot

någon, som älskar dig eller gör dig godt, ty en

otacksam människa är den tyngsta börda, som

jorden bär. Men framför alla andra, var aldrig

otacksam mot din fader och moder!

Guds kärlek till oss och till alla hans skapade

varelser är den högsta kärleken, ty Guds kärlek

begär intet tillbaka, icke ens vår genkärlek. Visst

vill ju Gud, att vi skola älska honom öfver allting,

såsom vi läsa i första budet; men det vill han för

vår skull, icke för sin skull. Att älska Gud, det

är ju som att utsträcka våra armar från jorden

mot himmelen, och huru skola vi komma till Gud

utan att älska honom? Visst gläder vår kärlek

Guds fadershjärta, visst bedröfvar honom vår otack,

men det är åter för vår skull och icke för hans.

Huru kunna vi tro, att den store Herren Gud,

alltings Herre och Skapare, behöfver vår fattiga

kärlek? Alla hans skapade verk och tusen sinom

tusen änglar lofva hans heliga namn; huru kunna

vi tro, att han behöfver vår tack? Gud har ju

älskat oss, innan vi ännu voro till; han har älskat

oss, medan vi ännu ej kände honom, ja, medan

vi voro hans ovänner i synden, och han förbarmar

sig än i dag öfver alla syndare. Icke behöfver

Gud oss, hans fattiga barn; det är vi som behöfva

honom.

Vi kalla Gud vår Fader, som är i himmelen.

Jesus tager åter en liknelse från människolifvet

och säger till Nikodemus: så älskade Gud världen,.DEN HÖGSTA KÄRLEKEN.

155

att han utgaf sin ende Son, på det att hvar och en,

som tror på honom, skall icke förgås, utan få

evin-nerligt lif Lägg dessa orden på minnet, ty de

innehålla Guds kärlek och vår salighet. Det kan ju

icke på jorden finnas en högre kärlek, än att en

fader bortgifver sin ende son för att göra olyckliga

människor lyckliga. Det är som att gifva bort ett

stycke af sitt eget blödande hjärta. Detta har Gud

gjort af kärlek till oss, och vi skulle icke förstå

det, om ej Jesus sagt det uti en liknelse från vårt

eget mänskliga lif. Gud har utgifvit sin Son till

alla människors frälsning från den eviga döden,

men icke alla vilja emottaga en så stor nåd. Ty

Gud har också gifvit människan en fri vilja.

Hvarför skulle Gud truga sina gåfvor på någon, som

icke vill? Vilja vi icke förgås, vilja vi mottaga den

största af alla gåfvor, evig salighet, evigt lif, då

måste vi tro på Jesus Kristus, Guds Son, vår Frälsare.

Detta förklarar Jesus sedan tydligare. Han är

ju icke sänd till världen för att döma oss syndare,

utan för att göra oss saliga. Den, som icke tror

på Guds Son, han är redan dömd genom sin otro.

Om människorna vore blindfödda och aldrig sett

Guds ljusa dag, så skulle de ej förstå att skilja

mellan mörker och ljus. Men nu se de ljuset och

förstå skillnaden. Om de då mera älska mörkret

än ljuset, så är det deras egen skuld, när de falla

i mörkret och skada sig. Därför säger Jesus: de

äro redan dömda. De äro dömda, säger han,

därför att de ej hafva trott på mig, som är världens ljus.

Den, som gör något illa, han gör det helst så,

att ingen ser det. Därför säger Jesus, att onda

människor hata ljuset, efter de ju blifva straffade,- 156

ANDRA DAG PINGST.

om någon ser dem. Men den, som gör sanningen,

det rätta, det goda, han fruktar ej dagens ljus.

Hvem som helst, Gud eller människor, må gärna

se hvad han gör; han har ingenting att dölja.

Om du någonsin gör något illa och gör det i

hemlighet, så att andra ej skola se det, kom då

ihåg, att du är en ibland dem, som hata ljuset och

älska mörkret, och om dem har Jesus sagt, att de

äro redan dömda till det eviga mörkret. Guds ord

talar om ljusets barn och mörkrets barn. Mörkret

är ju alltid någonting ovisst och farligt: vi veta i

mörkret ej hvart vi gå och hvar vi kunna falla.

Och i ögonens mörker kunna vi ju gå med

varsamma steg och Gud i vårt samvete, men för

själarnas mörker bevara oss, milde Herre Gud! Alla

goda människor älska det sköna, det kära ljuset,

ögonens ljus, sanningens ljus, himmelens ljus, som

Gud har gifvit att leda vår väg och låta oss trygga

gå på de villande stigar. Jesus, vår Frälsare,

världens stora ljus, upplys våra vägar, led oss till dig,

från klarhet till klarhet; låt oss vara dina i tiden

och evigheten! Amen.

9DEN NYA FÖDELSEN.

157

Trefaldighetssöndagen.

(lista årg. Joh. 3: 1—15.)

37. Den nya födelsen.

j\f årets tre stora högtider har julen blifvit kallad

vår himmelske Faders högtid, emedan Gud då af

förbarmande kärlek sände sin Son till jorden. Påsken

är Guds Sons högtid, för att Jesus då dog för oss och

uppstod ur grafven. Pingsten är den Helige Andes

högtid, emedan Guds Ande då blef utgjuten öfver

den första kristna församlingen. Och alla dessa

högtiders åminnelse fira vi på trefaldighetssöndagen,

när Jesus lär oss, att den trefaldige (treenige) Herren

Gud låter oss födas på nytt i den nya människan.

Bland fariséerna, som hatade Jesus, funnos

några, som i hemlighet ansågo honom för en stor

profet, men icke vågade öppet bekänna sin tro.

En af desse var Nikodemus. Han kom till Jesus

för att fråga om Guds rike, men han kom om

natten, för att ingen skulle se honom.

Jesus såg i hans hjärta, att han ville tro, och

svarade: utan att du blir född på nytt, kan du ickè

se Guds rike.158 TREFALDIGHETSSÖNDAGEN.

Detta var ju ett underligt svar till en gammal

lärd man, och Nikodemus förstod det icke. Huru

kan en gammal människa födas på nytt?

Jesus förklarade sitt svar tydligare. Det är icke

din kropp, det är din själ, som skall födas på nytt

genom Guds Ande. Det, som är födt af jordens

stoft, det är jordens stoft, men det, som är födt af

Anden, är ande. Guds ande går genom världen som

himmelens vindar: du hör dem susa och du

känner dem blåsa, men du vet icke hvarifrån de

komma och hvart de gå. Så kommer Guds Ande och

omskapar allt, och då födes den nya människan.

Ännu förstod icke Nikodemus; det är så svårt

för den naturliga människan att förstå andeliga

ting. När han en gång frågade: huru kan detta

ske? då ville Jesus visa honom hans okunnighet.

Är du en mästare i Israel och vet icke, att Guds

ord är uppfylldt af profetior om den nya födelsen?

Moses säger, att Gud skall alldeles förvandla

(omskära) ditt hjärta. David beder i 51:sta psalmen:

skapa i mig, o Gud, ett rent hjärta, och gif mig

en ny, viss anda! Gud säger genom Hesekiel: jag

skall gifva dem en ny ande och taga bort deras

stenhjärta. Se, så litet vet du med all din lärdom. Jag

vittnar om hvad jag sett, och likväl tron I mig icke.

Vi veta icke, om Nikodemus då ännu förstod

Herrens ord om den nya födelsen. Men vi veta

af Joh. 19:de kap., att han blef en af Jesu

lärjungar och sedan öppet bekände sin tro. Det var

Nikodemus, som jämte Josef af Arimathia nedtog

Jesus från korset och hämtade icke mindre än 42

kilogram myrha och aloe för att begrafva den

älskade döde i välluktande kryddor.DEN NYA FÖDELSEN.

. 159

För hela den kristna kyrkan blef vår Frälsares

ord om den nya födelsen och den nya människan

en stor och trösterik lära, ty huru kunna vi med

våra synder komma till Guds himmelska rike, där

ingen synd mera finnes, om icke Gud gör oss

alldeles nya? Paulus säger (2 Kor. 5: 17): om någon

är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla

är förgånget, och allt är nytt vordet. Petrus säger

(2 Petr. 1: 4), att vi därigenom blifva delaktiga af

gudomlig natur. Och Johannes säger (1 Joh. 5: 1),

att hvar och en, som tror på Jesus, är född af Gud.

Ingen begär nu, att okunniga barn skola

förstå hvad de lärde på jorden förgäfves sökt

utgrunda. Gud är visare, än vi alla, stora och små.

Om den nya födelsen skall du tänka ungefär så:

Gud lät mig födas som ett litet barn med kropp

och själ. Min kropp växte, min själ växte.

Kroppen var svag och stundom sjuk: då frågade vi en

läkare; Guds nåd gjorde mig stark och frisk. Min

själ var också svag i sin vilja och stundom sjuk

af onda böjelser. Då måste vi fråga den store

Läkaren. Käre Herre Jesus, bad jag, du ser att

jag är så svag och har så många fel: gör mig stark

och god! Jesus sände mig sin Helige Ande, som

tog bort allt ondt ur mitt hjärta. Då kände jag

mig som en ny människa i Guds kärlek, och detta

blef för mig den nya födelsen.

Människan är skapad till Guds afbild. Alla

Guds skickelser, all Guds nåd i Kristus, all Guds

Andes gång genom världen och tiderna ha ytterst

det ändamål att förvandla den fallna, svaga och

syndiga människan till en ny, stark och god

människa, som i rättfärdighet och helighet är Gud, sin160 TREFALDIGHETSSÖNDAGEN.

förebild, värdig. Därför är den nya människan

hela världshistoriens slutändamål. Om också ett

barn ej förstår mera däraf, än att det vill blifva

Guds goda barn, så är redan detta nog för Gud,

och han skall, i sin oändliga kärlek, gifva dig,

svaga lilla grässtrå, kraft att blomstra i nåd för

hans eviga rike. Amen.

¾?RIKE MANNEN OCH LAZARUS.

161

Första söndagen efter Trefaldighet.

(lista krg. Luk. 16: 19—31.)

38. Rike mannen och Lazarus.

Jesus har sagt: ingen kan tjäna två herrar. Ingen

kan på samma gång tjäna Gud och Mammon, Gud

och penningen. Detta hörde de rika och giriga

fariséerna, som brukade säga: Gud är de rikas vän;

de fattiga har han glömt. Och de gjorde narr af

Jesus, för att han predikade en så enfaldig lära.

Hvem vill ej blifva rik? sade de. Hvem vill ej

lefva godt och få allt hvad han vill? Den fattige

rår själf för att han ej sörjt bättre för sig.

Hvarför kunna vi ej på samma gång tjäna Gud och

förtjäna mycket penningar? Vi ha råd, vi, att bygga

stora kyrkor åt Gud; det kan ej en fattig stackare

göra. Och vi gå ordentligt i kyrkan, betala prästen

och bära Guds ord skrifvet på våra klädefållar.

Äro icke vi gudfruktiga? Äro icke vi barmhärtiga?

När vi gå på gatorna, skicka vi en framför oss,

som ropar: kom nu hit, den som är fattig, här är

en helig man, som icke behöfver spara på slanten!

Allt folk ser huru goda vi äro, och ändå vill den

11. — Evangelium för barnen.162 FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

galne profeten från Nazaret inbilla folket, att vi ej

tjäna Gud!

Då berättade Jesus för dem den underliga

sagan, som vi nu läsa i evangelium. Det var en rik

man, som klädde sig fint och lefde hvar dag

kräse-ligen. Och det var en stackars sjuk tiggare, som

hette Lazarus och låg vid den rikes dörr. Så blefvo

de båda döda.

När Jesus kommit så långt i sagan, skrattade

fariséerna och sade: det är ingenting nytt, som du

nu berättar för oss. Alla dagar se vi att den ena

är fattig, den andra rik, den ena sjuk och den

andra frisk. Hvad är det mer med din saga, än att

den rike kom till himmelen och den fattige dog i

elände?

Nej, sade Jesus, sagan är ännu icke slut; det

är ännu något mer. Det finns ett lif efter detta

och en rättfärdig Gud, som lönar hvar och en efter

hans hjärta och gärningar.

Den fattige blef död och ingen grät på hans

okända graf, men hans själ blef förd af änglarna

i Abrahams sköte, till det saliga rum i himmelen,

där Guds barn efter döden vänta sin uppståndelse

på den yttersta dagen. Den rike blef också död

och begrafven med stor ståt och blommor och

vackra tal och likprocession och en präktig

minnesvård, där hans dygder beprisades. Men hans

själ blef förd till den boning, där de osaliga i

dödsriket vänta uppståndelsen. Då upplyfte den rike

mannen sina ögon och såg långt öfver sig Lazarus

hvila i Abrahams sköte. Fader Abraham, ropade

han, sänd Lazarus att doppa det yttersta af sitt

finger i vatten och svalka min tunga, ty jag plågasRIKE MANNEN OCH LAZARUS.

163

af en brinnande törst. Min son, sade Abraham,

kom ihåg, att du hade godt, när du lefde på

jorden, och Lazarus hade ondt; nu gifver Gud honom

hugnad och dig pina. Mellan dig och oss är en

djup afgrund, som ingen kan öfverfara. Då tänkte

den rike mannen på sina fem bröder, som ännu

lefde på jorden, och bad Abraham sända Lazarus

till att varna dem. Abraham sade: de ha Moses och

profeterna; må de låta dem varna sig. Ja, sade

den rike mannen; men om någon af de döda

kommer till dem, skola de bättra sig. Abraham sade:

höra de ej Moses och profeterna, så tro de ej ^heller,

om någon af de döda kommer till dem.

Härmed slutade Herrens saga, och nu

skrattade fariséerna icke mer. De hade trott att Gud

var de rikas vän och de fattigas ovän; men Jesus

lärde tvärtom. De hade trott, att alla judar skulle

blifva saliga, för att de voro Abrahains barn; men

den rike mannen, som blef osalig, var också

Abrahams son. De hade trott, att det, som är högt

an-sedt på jorden, äfven skall vara högt ansedt i

himmelen: här hörde de något helt annat. Och hvad

hjälpte det dem, att de hade Moses och profeterna,

när de ej trodde och bättrade sig? De sista orden

i sagan fingo sin uppfyllelse snart därefter. En af

de döda uppstod ur grafven och kom till dem.

Det var Jesus själf, men trodde de då? Nej, visst

icke.

Vi skola icke förstå Herrens saga så, att

rikedom alltid är synd och fattigdom alltid är en

förtjänst inför Gud. Detta beror på hjärtelaget.

Rikedomen är en fara, emedan den vänder människors

tankar från Gud till det jordiska, men det finns164 FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

rika, som göra Guds vilja och äro Guds barn.

Fattigdomen är också en fara, emedan den så lätt

föder afund och knot; därför finnas nog sådana

fattiga, som ha att förvänta den rike mannens dom.

Enhvar får af Gud sina tankars och gärningars lön.

Jesus säger, att den rike mannen klädde sig

högfärdigt och lefde kräsligen, medan Lazarus var

hungrig, sjuk och föraktad. Däraf förstå vi, att

den rike mannen var ogudaktig, och af slutet

förstå vi, att Lazarus måste ha varit tålig, ödmjuk

och from. Guds rättvisa gäller rika och fattiga

lika. Det finns själfförvålladt lidande utan lön och

jordisk lycka utan evig olycka. Men Guds rikes

ordning är likväl alltid den, som Esaias profeterar:

alla höjder skola förnedras och alla dalar upphöjda

varda.

Du store, barmhärtige Gud, gif oss icke

rikedom, icke fattigdom; gif oss af din godhet dagens

bröd, och lär oss bruka det med tack och

förnöjsamhet, som är rikedom nog! Men öfver allt

annat gif oss ett lif i din kärlek, ditt namns ära, din

viljas lydnad och ditt rikes tillkommelse! Amen.

9KONUNGENS GASTAHUD.

Andra söndagen efter Trefaldighet.

(l:sta årg. Luk. 14: 16—24.)

39. Konungens gästabud.

Jesus var bjuden till måltid hos en förnäm farisé

och sade till honom: när du bjuder någon, så bjud

icke dina vänner eller bröder eller rika grannar,

för att de skola bjuda dig igen, utan bjud hellre

de fattiga, som ej kunna bjuda dig! Då skall du

få din belöning vid de rättfärdigas uppståndelse.

En af dem, som sutto vid bordet, sade till

Jesus: salig är den, som äter bröd i Guds rike. Jesus

svarade honom med följande liknelse, som

evangelisten Matheus fullständigare omtalar:

Himmelriket är likt en konung, som gjorde

bröllop åt sin son och sände ut sina tjänare att

kalla dem, som voro bjudna till bröllopet. Och

de ville ej komma. Åter sände han andra tjänare

och lät säga de bjudna: glömmen icke att komma,

ty allt är färdigt! Men de kommo icke heller nu;

de ursäktade sig och hade många förhinder.

Somlige togo fatt på konungens tjänare, slogo dem och

dödade dem. Då vredgades konungen, att hans166 ANDRA SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

bjudning blifvit med sådan otack försmådd, och

skickade ut sina krigshärar att förgöra de

otacksamma och bränna upp deras stad. Sedan utsände

han sina tjänare att bjuda fattiga och krymplingar

och halta och blinda och onda och goda,

hvarhelst de anträffades på vägar och gårdar. De

kommo och fingo sitta vid konungens bord.

Jesus har ej närmare uttydt denna liknelsen,

men vi förstå den af samtalet vid fariséens bord.

Konungen är Gud, och hans gästabud är Guds

himmelska rike. Gud skickar ut sina tjänare att

inbjuda många gäster, men de rika, de lyckliga,

de bildade och ansedda på jorden vilja ej komma.

De ha alltid många förhinder. Den ena har sina

affärer, den andra sitt jordbruk, den tredje ursäktar

sig med att han ej kan lämna sin hustru. Så

svara de alla. Tror du verkligen, att de ej kunnat

komma, om de velat?

Herren Gud, som ransakar allas hjärtan, vet,

att de icke vilja. Och det gör honom ondt: han

har så kärleksfullt velat bereda dem den största

glädje, han har bjudit dem, icke en, utan flera

gånger. Då säger han till sina tjänare: de rika och

lyckliga vilja ej komma; gån ut att bjuda de fattiga

och de olyckliga! Och tjänarne komma tillbaka

och säga: vi ha giort som du bjöd, men ditt

himmelska rike är ändlöst stort, ännu finns här rum.

Då säger Gud: gån ut på vägar och gårdar, gån

ut till ödemarkerna, till hedningarne, till

afgudadyrkarne, till fängelserna, till krogarria, till de

lastbaraste och mest föraktade bland människor, till

dem, som aldrig förr hört om Guds rike och aldrig

ha drömt om en evig lycksalighet. Gån till dem,KONUNGENS GÄSTABUD.

167

de skola mottaga min bjudning, men gån icke till

dem, som en gång hafva försmått min förbarmande

nåd! Jag tvingar ingen. Människans vilja är fri;

hon må själf välja mellan det eviga lifvet och den

eviga döden.

Förstår du nu hvarför Guds ord går ut på

vägar och gårdar? Guds ord har alltid gått ut med

det muntliga talet, men först med de tryckta

biblarna har det trängt in i de gömdaste vrår. Många

ursäkta sig nu, som förr; men nu gå tjänarne med

Herrens bjudning till alla delar af världen, till

hedningarnes öknar, till urskogar och ishålor, till

afgudadyrkarnes människooffer, till brottslingarnes

samveten, till de mest fördolda nästen för laster

och osedlighet, till de olyckligaste och mest

förgätna bland människors barn. Och Guds ändlösa

himmelska salar bli likväl aldrig fulla; ännu är

där rum för många, många millioner och släkter,

som än skola bjudas i kommande tider: ja, ännu

är där rum för dig och mig! Herren bjuder oss:

vill du komma?

Ett barn har sina undflykter, liksom de stora.

Du går ej till ditt jordagods, men du har ej tid

för dina läxor och lekar. Du spänner ej dina oxar

för plogen, men du har ej tid för ditt metspö, dina

kälkar och dina dockor. Du har så många

kamrater och goda vänner, att du ej får tid med den

bäste vännen, din Gud. Stora eller små, alla söka

gärna en undflykt. Ibland äro vi rädda för Gud

och tycka, att han är så sträng emot oss; ibland

tycka vi oss lia gjort allt hvad Gud kan begära,

när vi slabbrat vårt Fader vår, utan att tänka på

hvad vi bedja, och åter en annan gång glömma168 ANDRA SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

vi Gud och vår morgonbön för att vi ha råkat

sofva för länge.

Ja, Gud är sträng mot de olydiga, de falska,

de lata, de i sitt hjärta fördärfvade, men han är

förlåtande god mot alla, som vilja vara hans goda

barn, om de också i svaghet fela. Du skall vara

bedröfvad, när du vet dig ha felat, och skynda till

Gud med en bön om förlåtelse. Men i allt öfrigt

vill Gud, att du skall vara fri och glad och frisk,

som himmelens fåglar. Gud älskar barnens

frimodiga förtröstan; ett barns enkla, uppriktiga,

troende bön är för Gud som en lofsång. Men därför

att Gud älskar dig så högt, att han ju kallat dig

framför andra till sitt himmelska rike, därför vill

han, att du älskar honom tillbaka mer än allt

annat i världen och vill vara hans eget, hans trogna

barn i tiden och evigheten. Svara mig: vill du?

Vill du komma till konungens gästabud? Ja, du

vill. Gud hjälpe dig. Amen.

*LAMMET, PENNINGEN OCH DEN FÖRLORADE SONEN. 1(59

Tredje söndagen efter Trefaldighet.

(lista årg. Luk. 15: 1—10.)

40. Lammet, penningen och den

förlorade sonen.

\Dud kallar till sig alla, äfven de mest brottsliga

och de mest föraktade. När de föraktade

publikanens kommo till Jesus att höra hans ord,

ansågo sig fariséerna för goda att umgås med

sådant dåligt folk och tyckte det vara en skam,

att Jesus åt tillsamman med sådana. Då

berättade Jesus åter två liknelser om Guds förbarmande

kärlek.

Om en god herde har hundrade får och ett

af dem, ett litet lamm, går vilse i öknen, hvad

gör då herden? Tänker han kanske, att ett lamm

mindre betyder så litet, när han har nittionio får?

Nej, han lämnar de nittionio och går att söka det

hundrade, som han förlorat. Och när han funnit

det, lägger han det med glädje på sina axlar, bär

den trötta stackaren hem och säger till de andra

herdarne: var det icke en lycka och en glädje, att

jag dock slutligen fann mitt lilla lamm?170 TREDJE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

På samma sätt, om en kvinna har tio

penningar och tappar en i mörkret om kvällen,

tänker hon då, att hon ju har nio penningar kvar

och det betyder så litet, om hon tappat en? Nej,

hon tänder upp ljus och sopar och söker i alla

springor. Och när hon funnit penningen, säger

hon till sina grannkvinnor: var det icke en lycka

och en glädje, att jag ändock slutligen fann min

förlorade penning?

Vi förstå ju, att båda liknelserna höra

tillsamman och ha samma betydelse. Vi skola ej

förakta något, som vi förlorat, om det också är

en småsak emot det vi ha kvar. Det finns slarfvar,

som icke bry sig om sådant, och högfärdige, som

anse det under sin värdighet att besvära sig för

så litet. Ingenting är vanligare, än att det ena

eller andra förkommer eller fördärfvas, utan att

någon gör sig mödan att få det igen.

Men så gör ej Gud. Vår Frälsares liknelse

har en djupare mening. När han talar om ett

lamm och en penning, menar han en

människosjäl, som tappats bort från sin ägare, Gud. Hvem

är så rik som Gud? Har ej Gud hela världens

skatter? Har han ej i vår tid femtonhundra

millioner människosjälar på jorden? Och om det

vore möjligt att räkna alla de själar, som funnits

före vår tid eller efter oss komma att lefva på

jorden, så skulle ej sandkornen i hafvet vara så

många som de. Men fastän Gud är så ändlöst

rik, vill han icke borttappa en enda fattig

människosjäl. Såsom han bjudit dem alla till sig, så söker

han hvar och en, äfven den minsta, som han

förlorat Han går efter dem i öknen som en herde,LAMMET, PENNINGENOCH DEN FÖRLORADE SONEN. 171

han upptänder som kvinnan sitt ljus för att söka

dem i världens stora stuga. Hans Helige Ande

ropar beständigt till de förlorade: kom igen, kom

igen; hvarför går du bort från din Gud, som så

högt älskar dig? Förstår du det, lilla lamm?

Minns du, fattiga penning, att Gud söker dig?

Jesus tillägger efter båda liknelserna: såsom

herden gläder sig att ha funnit sitt lamm och

kvinnan sin penning, så blir det glädje i

himmelen öfver en syndare, som bättrar sig. Alla

Guds änglar glädjas, att en själ blifvit återvunnen

åt Guds rike.

Och Jesus säger: det blifver mera glädje i

himmelen öfver denne ene syndare, som bättrat

sig, än öfver nio och nittio rättfärdige, som ingen

bättring behöfva. Gläder sig icke Gud öfver de

goda människorna? Huru skulle ej Gud älska de

goda, när han kan vara så god mot de onda?

Men alla glädja vi oss öfver det, som vi förlorat

och saknat och sörjt och sedan återfått. Det finns

inga höga berg utan djupa dalar; det finns ingen

så stor och djup glädje, som den, hvilken har

öfvervunnit en djup sorg.

En annan gång berättade Jesus om den

förlorade sonen, som gick bort från sin fader till

främmande land och förslösade sitt arf i synd

och öfverdåd. Han blef så fattig, att han måste

jgå i vall med svinen och äta deras mat. Då

rann det honom i hågen, att hans faders

lego-Idrängar hade bättre än han, och han ångrade sig

och gick åter hem till sin fader. När hans fader

på långt håll såg honom komma, sprang han emot

honom, föll honom om halsen och kysste honom.172 TREDJE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Då blygdes sonen ännu mer och sade: fader, jag

har syndat i himmelen och inför dig, jag är icke

värd att kallas din son. Men fadern sade till

sina tjänare: bären fram de bästa kläderna åt

min son och en ring på hans finger och skor på

hans bara fötter! Slakten den gödda kalfven, ty

nu skola vi fira ett gästabud för min sons

återkomst!

Fadern hade en äldre son, som var ute på

åkern, när brodern kom hem. När den äldre

då hörde, att hans broder var kommen och

firades med ett stort gästabud, blef han vred och

ville icke gå in. Fadern gick emot honom och

sade: hvarför kommer du icke in? Den äldre

sonen svarade: jag har aldrig öfvergifvit dig, jag

har tjänat dig troget i många år, och mig har

du ej gifvit så mycket som en fattig get för att

jag skulle få bjuda mina vänner till mig, men

denne uslingen, min bror, som rymt och förstört

allt hvad han ägde, honom firar du med ett så

stort gästabud!

Då sade fadern: min son, du var mig alltid

trogen, och allt mitt är ditt, men din broder var

såsom död för oss, och vi ha fått honom lefvande

åter. Han var borttappad i synd och är återfunnen

i bättring; huru skulle vi nu ej vara glada!

Därmed slutar sagan om den förlorade sonen.

Igenkänner du Guds tålmodiga, förbarmande och

förlåtande kärlek mot alla, som felat? Förstår

du nu, hvarför Guds änglar i himmelen glädja

sig öfver en syndare, som kommit tillbaka till

Gud? Mitt barn, afundas aldrig dem, åt hvilka

Gud gifvit mer än åt dig! Alla ha vi felat,LAMMET, PENNINGEN OCH DEN FÖRLOIUDE SONEN. 173

alla vore vi, utan Jesus, Guds förlorade barn.

Huru skulle ej vi förlåta! Och huru skulle ej vi

af vårt innersta hjärta prisa Guds oändliga

kärlek! Amen.

V174 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Fjärde söndagen efter Trefaldighet.

(lista årg. Luk. 6: 36—42.)

41. Afguderi Jag själf.

Vet du, mitt barn, att Guds kärlek har en

motståndare i ditt hjärta? Känner du honom?

Han är hemma hos dig, du möter honom alla

dagar, och han säger sig vara din bästa vän.

Tro honom icke, han ljuger, han bedrager dig,

han är en afgud, som vänder dig bort från

Guds och människors kärlek. Han söker alltid

sitt eget beröm. Han målar sig själf så ljus

söm en himmelens ängel, men andra målar han

gärna svarta, för att han själf skall synas

hvitare. Han bröstar sig alltid öfver sin egen

förträfflighet. Han har många fula namn, som han

förgyller, för att du ej må igenkänna honom.

När andra kalla honom högmod, säger han: nej,

jag är stolthet. När dina uppriktiga vänner kalla

honom egenkärlek, afundsjuka, själfklokhet,

inbillar han dig, att han heter eget värde. I

verkligheten har han blott ett namn; han heter: Jag

själf.AFGUDEN JAG SJÄLF.

175

Akta dig för den afguden, ty han bygger

sin kyrka i ditt och många människors hjärtan!

Han förråder dig ständigt. Han säger till dig:

du är god, du är klok, du är stark, men andra

äro elaka, dumma, svaga. Du har alltid rätt,

säger han, men andra ha alltid orätt. Om du

felar, är du alltid oskyldig och menar ej illa;

men pm andra fela, är det af ondska och

illvilja. Din fader är hård, när han ej låter dig ro

ut i blåsten på sjön; din moder är orättvis, när

hon ej gifver dig den bästa biten af kakan; din

bror är elak, när han ej låter dig gunga så högt;

din syster vill bara plåga dig, när hon hvar

morgon tvättar dig; din lärare är grym, när han

ger dig så tråkiga läxor. Och så inbillar dig

afguden allt möjligt om andra. Han är så glad,

när han tror sig upptäcka ett fel hos andra: den

ena är högfärdig, den andra är fåfäng, den tredje

är dum, den fjärde är ondsint, den femte är

snål, den sjette är falsk, den sjunde är ful, den

åttonde är löjlig, den nionde går illa klädd, den

tionde är hjulbent och går som en gås. Alla ha

något fel, men han är alltid fullkomlig, han har

inga fel, han.

Har du nu hört hvad din Herre och Frälsare

säger om denne afguden och hans domar? Döma

betyder att upphäfva sig till domare öfver en

annans fel. Jesus säger: domen icke, så värden I

icke dömde; ty med samma mått, som I maten,

skola andra mäta eder!

Jesus talar om både Guds och människors

dom. Samma fel, och kanske värre än du funnit

hos andra, skola andra finna hos dig. Antingen176 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

det är sant eller osant, skola andra säga om dig,

som du sagt om dem: detta barnet är högfärdigt,

fåfängt, dumt, ondsint, snålt, falskt, fult, löjligt,

illa klädt och går som en gås. Då klagar du, att

de ljuga på dig, som är så felfri i allt; men hvad

har du själf sagt om dem?

Jesus säger vidare: fördömen icke, så värden

I icke fördömde; förlåten, så varder eder

förlåtet!

Att fördöma, det är att alldeles ogilla en

annan, så att där icke finns någon ursäkt. När

Jag Själf felar, hittar afguden alltid på någon

ursäkt. Hvarför hittar han den aldrig hos andra?

Hvarför säger han ej om andra, såsom han säger

om sig: de ha felat af svaghet, af glömska, af

missförstånd, af öfverilning; man måste förlåta

dem, ty de ha ej menat så illa? Nej, det säger

han icke om andra; han säger: det är oförlåtligt

af den eller den; jag kan aldrig glömma det.

Vet du hvad det är att förlåta? Det är som att

göra det gjorda ogjordt; det är att säga till den

felande: jag minns icke, jag vet icke mer, att du

har gjort något illa. Och vet du hvad det är

att förlåta af hjärtat? Ack, många låtsa förlåta,

när dem skett någon orätt, och likväl blir där en

törntagg i deras hjärta kvar. Men denna hvassa

taggen måste bort, annars växer för oss ingen

rätt frid och lycka på jorden. De människor,

som hata, äro mycket olyckliga, ty de bära inom

sig en ständigt bitande orm. Och hämnd är en

bland de största synder, ty att hämnas, det är

att uppenbart förneka och förhåna Guds

förlåtande kärlek. Om Gud ej ville förlåta, omAFGUDEN JAG SJÄLF.

177

Gud skulle hämnas allt ondt, som människorna

gjort, hvad blefve det då af oss alla och

mänskligheten?

Därför har Jesus så strängt lagt oss på hjärtat

den femte bönen i Fader vår, för att vi aldrig må

tänka på att bedja Gud om förlåtelse, utan att vi

på samma gång förlåta dem, som äro oss skyldiga,

och förlåta af hjärtat.

Sedan lär oss Jesus att aldrig gifva något med

ett halft hjärta. Vi skola aldrig gifva motvilligt

eller för att andra må se det och sedan berömma

oss. Gud älskar en glad gifvare. Och det, som

vi gifva med gladt hjärta, det få vi ganska säkert

en gång igen, om än aldrig med samma gåfva, så

genom den lyckliga känslan att ha kunnat göra

andra en glädje.

Slutligen frågar Jesus: kan den blinde leda

en annan blind? Nej, då falla de båda i gropen.

Och till afguden i vårt hjärta säger han: du, som

tror dig vara så felfri, hvarför säger du till din

broder: du har en sticka i ditt öga; håll, jag skall

borttaga stickan! Och så har du själf en hel

bjälke i ditt öga! Du skrymtare, tag först bort

bjälken ur ditt öga, och se sedan till, om du kan

borttaga stickan ur din broders öga!

O, den själfkloke, den egenkäre afguden, han

är ständigt så villig att rätta andras fel och

märker ej, att han själf släpar med sig en hel

grof timmerstock! Vi måste ju skratta åt hans

stora hjälpsamhet, men då få vi också taga oss

till vara att ej göra som han. Alltid skola vi

minnas, att med det mått, som vi mäta, skola

andra mäta oss. Aldrig kan vårt mått jämföras

12. — Evangelium för barnen.178 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

med Guds mått af oändlig, förbarmande kärlek,

men det är dock stort och skönt att vilja likna

vår Gud, så godt vi svaga barn förmå, genom att

älska och att förlåta. Amen.

^FISKAFANGET.

179

Femte söndagen efter Trefaldighet.

(l:sta årg Luk. 5: 1—11.)

42. Fiskafänget.

Jesus stod en morgon vid sjön Genesaret. Två

båtar lågo uppdragna på stranden. Simon Petrus

och hans broder Andreas, jämte Jakobus och

Johannes, sköljde sin not. Jesus sade till Simon

Petrus: skjut ut din båt! Simon Petrus sköt ut

den. Jesus steg i båten och talade till folket, som

trängdes på stranden att höra Guds ord.

När han slutat, sade han till Petrus: ro ut

med noten på djupt vatten! Petrus svarade:

Mästare, vi ha dragit not hela natten och fått

intet, men på ditt ord vilja vi försöka ännu ett

varp. Och då följde det underliga stora fiskafänget,

där Jakobus och Johannes hjälpte Petrus och

Andreas. Alla förskräcktes, ty ett sådant notvarp

hade de aldrig sett. Petrus föll på sina knän och

sade: Herre, gå från mig, jag är en syndare! Han

ansåg sig alldeles ovärdig att vara med Jesus i

båten.

Jesus svarade: frukta dig icke; härefter skall180 FEMTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

du fiska människor. Från den stunden öfvergåfvo

Petrus, Andreas, Jakobus och Johannes sin not

för att följa Jesus och blifva hans lärjungar.

Vet du, mitt barn, hvad Guds välsignelse

betyder för oss? Antingen vi arbeta som hafvets

fiskare för vårt dagliga bröd, eller som skolans

elever för nyttiga kunskaper, eller som medborgare

för vårt fädernesland, eller som folkets lärare för

Guds rike på jorden, — utan Guds välsignelse

kunna vi intet uträtta. Utan Guds välsignelse

arbeta vi alla som dessa fattiga fiskare, hvilka drogo

not hela natten och fingo intet. De voro ju

ärlige, flitige arbetare; de hade ett tungt arbete i

mörka natten, medan andra sofvo sin söta sömn.

Det är ju rätt och godt att arbeta flitigt, det är

berömligt att kunna försaka sin hvila för någonting

nyttigt; hvarför fingo de intet? Glömde Gud att

gifva dem arbetets lön? Nej, de hade ej Jesus

med sig om natten, utan Jesus hade de ej Guds

välsignelse, och därför fingo de intet. Gud

profvade dem, såsom han ofta pröfvar vår tro. Han

låter oss ofta länge vänta vårt arbetes lön; han

vill se, om vi ändå behålla vår förtröstan till honom.

Och Jesus behöfva vi alltid med oss, om icke i

båten, så i våra tankar och böner. Utan Jesus

hjälper ingen flit, ingen försakelse, ingen klokhet,

hur vi än försöka.

När Jesus om morgonen kom till de trötte

och misslynte arbetarne, profvade han deras tro.

De kände ju honom, de hade hört honom tala

sköna ord om Guds rike. Men skulle de också

tro honom, när han bad dem kasta ut noten på

djupet? De hade ju kunnat svara: vi äro tröttaFISKAFANGET.

181

och sömniga, vi se, att det icke lönar sig nu, och

den saken förstå vi fiskare bättre än du. Petrus

tänkte ej så, han svarade: på dina ord vill jag

ännu en gång utlägga noten. Se, detta var tro;

därför blef han belönad.

Och de blefvo alla belönade, icke blott med

så många, stora fiskar, utan ännu mycket mera

därmed, att Jesus kallade dem att blifva hans

lärjungar. Lägg märke till hvad evangelium säger:

de öfvergåfvo strax näten och följde honom. De

voro fattige fiskare, de hade intet annat att lefva

af, än att fiska i sjön Genesaret och för fisken

köpa sig dagligt bröd. Om nu en rik man tagit

dem i sin tjänst, så kan man förstå, att de strax

öfvergåfvo sin not och sina båtar, som voro det

enda de ägde. Men hvad hade Jesus att bjuda

dem? Han var ju lika fattig som de, han hade

intet hus eller hem, ingen åker och äng, ingen lön

eller syssla. Att följa med honom, det var, efter

människors sätt att se, en mycket lönlös, fattig

tjänst. De skulle vandra med honom, där han

vandrade, och icke veta i dag hvar de i morgon

skulle få ett bröd för sin hunger eller en

hufvudgärd for sin hvila. Ändå öfvergåfvo de nät och

båtar, yrke och utkomst, vänner och hem, allt

hvad de ägde, och följde honom strax, säger

evangelium, utan betänkande. Hvad säger du därom?

Var icke detta tro?

Man skall ju icke så springa bort, om våra

egna begärelser kalla oss, såsom när barn vilja

blifva soldater, eller sjömän, eller konstmakare,

eller annat, som leker i hågen; därtill behöfs nog

betänketid. Men när Gud kallar oss till sina182 FEMTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

redskap för något godt eller nyttigt på jorden, då

skola vi icke fråga efter det ena eller andra, som

hindrar; då skola vi, som lärjungarne, vara beredda

att öfvergifva allt för Guds kallelse. Då skola vi

säga: här är jag, min Gud; använd mig, led mig,

där jag kan göra din vilja och vara ditt svaga

redskap! Du är min kraft.

Dessa lärjungar, som så frimodigt lämnade

sitt yrke för att följa Herrens kallelse, blefvo ej

heller bedragne i sin förtröstan på dagens bröd.

Jesus sände dem ut i sin tjänst utan penningar,

utan ränsel, utan skor, och när han sedan frågade

dem (Luk. 22:35): har något fattats eder? svarade

de: intet. De hade aldrig behöft hungra och törsta,

aldrig behöft frysa och lida nöd: aldrig saknat en

skyddande fristad eller| en plats att hvila från

dagens mödor. Det lönar sig att förtrösta på Gud

och anförtro honom alla våra bekymmer. Dessa

fattiga lärjungar voro rikare, än många rika. De

hade allt hvad de behöfde för kropp och själ, de

voro den rike Herren Guds tjänare, och han gaf

dem allt.

Tänk på dem, när du tror, att Gud har glömt

dig! Och tänk på dem, när Gud kallar dig att

uträtta något godt på jorden! Här är jag, Herre;

sänd mig hvarhelst jag kan tjäna ditt rike! Mig

skall intet fattas. Amen.

^DEN

FULLKOMLIGA KÄRLEKEN.

183

Sjette söndagen efter Trefaldighet.

(l:sta årg. Math. 5: 20—26.)

43. Den fullkomliga kärleken.

ter lär oss Herren Jesus kärlekens bud, icke

som vi föreställa oss dem, utan såsom Gud vill,

att vi skola efterlefva dem. Om icke vår kärlek

är djupare och sannare än skrymtande och

själfviska människors kärlek, kunna vi icke ingå i Guds

himmelska rike.

Guds femte bud och människors lag säger till

oss: du skall icke dräpa. Det är ju en

förskräcklig synd att döda en människa, vår like, vår

broder, vår syster, vår inedarfvinge till Guds rike,

hvilken Gud har skapat att, likasom vi, göra hans

vilja på jorden. Men om det är en så stor synd

att förkorta en människas jordiska lif, är det en

än större synd att skicka en själ till evigheten

och domen, innan hennes uppfostran för det eviga

lifvet är afslutad efter Guds vilja. Därför uppröres

ju vårt innersta, när vi höra eller läsa om ett

mord eller ett själfmord, och lagen, som skyddar

allas lif och säkerhet, dömer en mördare till de

5184 SJETTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

strängaste straff. Vår första känsla säger oss, att

straffet är rättvist. Nästa känsla säger till oss:

den olycklige mördaren är också en människa.

Och en tredje känsla säger kanhända tröstande:

Gud vare tack, att jag aldrig brutit mot femte

budet!

Är du säker därpå? Hvad säger Jesus? Jesus

säger: den, som förtörnas på sin broder, den, som

hatar honom, den, som önskar sin medmänniska

ondt, han är icke bättre än en mördare, han har

samma vilja, om han också icke föröfvat samma

brott; han är skyldig under en mördares dom.

Huru måste vi ej då förskräckas inför vår

Gud, som ser in i vårt hjärta? Vi tycka oss vara

så oskyldiga, särskildt i femte budet, och nu säger

oss han, som en gång skall döma lefvande och

döda: du har dödat din broder med dina tankar,

din vrede, din onda vilja! Ja, du vet, vår Gud,

huru ofta vi brutit på detta sätt mot ditt femte

bud. Du vet, att vi mången gång varit så häftiga,

så onda, så förbittrade, att vi velat slå eller bita

dem, som gjort oss emot. Döm oss icke, Herre,

som vi förtjänat, ty nu förstå vi huru ofta vi

brutit mot kärlekens lag i det femte budet!

Kanske trösta vi oss därmed, att vi sällan

varit så häftiga. Vi äro ju höfliga mot våra

medmänniskor, vi vilja dem intet ondt, vi endast

skratta åt dem, när vi tycka dem vara dumma.

Men då säger åter Jesus: den, som kallar sin

broder Racha, hvilket på arameiska språket betyder

dumhufvud, han är skyldig under rådet. Det är

ett mindre brott, men ett brott är det ändå. Huru?

frågar du. Får jag ej skratta åt den, som är dum?DEN FULLKOMLIGA KÄRLEKEN. 185

Ja, du får skratta, med villkor att du skrattar åt

dig själf, när du är dum, kanske på ett annat sätt.

Ty hvar gång du anser dig vara bättre eller

klokare än din broder, nedsätter du hans personliga

värde och trampar honom under din fot.

Allra mest förvånar och förödmjukar det oss,

när Jesus säger, att den, som kallar sin broder en

dåre, är skyldig till helvetets eld. Får jag då icke

kalla människors dårskap vid dess rätta namn?

Ja, det får jag, det har Jesus själf gjort. Men jag

får icke hånande eller föraktligt kalla någon en

dåre, emedan jag därmed mördar hans

människovärde, förnekar Guds afbild och fråndömer en

medmänniska Guds högsta jordiska gåfva, förnuftet.

Denna synd mot femte budet anser Jesus så stor,

att den ej ens kan bestraffas af människor, utan

endast af Gud.

Men, säger du, det finns ju olyckliga

sinnessjuka, hvilka förlorat förnuftets bruk och ej kunna

likställas med tänkande människor. Ja, de finnas,

och de skola vårdas som sjuka själar, men aldrig

fråndömas sitt människovärde. Guds afbild i dem

är icke död eller för alltid förlorad, den är endast

förmörkad i stoftets svaghet, såsom ett ljus bakom

en mörk gardin. Detta ljus skall åter lysa, när

förhänget fallit. De olyckliga sinnessjukas ande

skall en gång frigöras från stoftets kedjor och

återvända i klarhet till sin källa i Gud.

Du får aldrig komma i bönen till Gud, utan

att i ditt hjärta förlåta dem, som giort dig emot.

Gud är kärleken, han tål intet ondt mellan sig

och dig. Din bästa gåfva åt Gud är att du gifver

dig själf med kropp och själ i Guds hand; men186 SJETTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

huru kan du gifva dig helt åt Gud, om där finns

en mörk vrå i ditt hjärta, som Gud ej får se? Och

Jesus säger: du skall förlåta snart Du får ej tänka:

nu har jag svårt att förlåta; jag skall försöka det

a längre fram, när jag hunnit glömma den orätt jag

lidit. Du skall förlåta din broder, medan du ännu

är med honom på vägen, på vandringen genom

detta lifvet, ty annars kan ju du eller han dö, och

då är det för sent, då står du anklagad inför din

Gud för brott mot hans femte bud. Jesus har sagt

hvad detta innebär: du skall icke undgå Guds dom,

förrän du betalt den yttersta skärfven. Du skall

ej återvinna Guds nåd, förrän din förlåtande

kärlek till din broder är lika stor, som Guds förlåtande

kärlek mot dig.

Men denna yttersta skärf kan du aldrig betala.

Aldrig kan din kärlek uppnå måttet af Guds

fullkomliga, Guds oändliga kärlek. Så hög, som

himmelen är öfver jorden, så hög är Gud i allt öfver

dig. Vi svaga ofullkomliga barn, vi, som hvar dag

och hvar stund behöfva Guds förlåtelse, huru skulle

vi någonsin kunna uppfylla den fullkomliga

kärlekens lag? Men en har gjort det i vårt ställe, en

enda människa i alla tider och släkten, och denna

enda var Jesus, Guds Son. Han skall bedja för

oss, han skall med sin fullkomliga kärlek

uppfylla bristen i vår ofullkomliga kärlek, och i hans

efterföljelse skola vi vandra i kärlekens lag. Amen.

¥KRISTI FOFKLARING.

187

Sjunde söndagen efter Trefaldighet.

(l:staårg. Math. 17: 1-8.)

44. Kristi förklaring.

Jesus vandrade på jorden i en tjänares skepnad.

Han var fattig, han hade icke råd att rida eller åka,

han gick med sina lärjungar till fots från stad till

stad och från by till by att förkunna Guds rike.

De fattiga lyssnade till hans ord, de rika och

förnäma kommo af nyfikenhet att se den store

profeten, men ingen anade, att under hans grofva

mantel doldes den store konungen öfver himmel

och jord. Då ville Gud en gång uppenbara sin

Sons härlighet för dödliga människor, men endast för

tre tillgifna lärjungar, som trodde frälsningens ord.

När det led mot den tiden, att Jesus skulle

lida och dö för människornas synder, vandrade

han en dag i Galileen och kom till ett högt berg.

Några tro att det var Thabor i Galileen; andra

gissa på Hermons berg, där Jordans källor

upprinna. Fromma kristna ha byggt två kloster på

Thabor och kalla det förklaringens berg.

Jesus tog med sig Petrus, Jakobus och Johannes188 SJUNDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

och steg med dem upp på det höga berget att

bedja. Här stodo de enslige mellan himmel och

jord, högt öfver människors boningar; men trötte

af klättringen uppför berget, somnade lärjungarne,

medan Jesus bad. När de vaknade, sågo de Jesus

förklarad i bländande ljus och hans kläder skeno

hvita som snö. Gamla Testamentets störste män,

Moses och Elias, stodo i härlighet vid hans sida

och samtalade med honom om hans förestående

död. Yrvaken, utropade Petrus: Mästare, här är

oss godt att vara; låtom oss bygga tre löfhyddor,

en åt dig, en åt Moses och en åt Elias! Då kom

en ljus sky och bortskymde synen för lärjungarnes

ögon. En röst kom ur skyn och sade: denne är

min älskade Son, till hvilken jag hafver ett godt

behag; hören honom! Förskräckte nedkastade sig

lärjungarne mot berget, men när de åter upplyfte

sina hufvuden, sågo de Jesus allena.

Endast en rättfärdig, en helig, en fullkomlig

människa har lefvat på jorden, en enda, om

hvilken Gud kunde säga: till honom hafver jag godt

behag, och denna enda var Jesus, Guds Son, vår

Frälsare. I honom kunde Guds härlighet

uppenbara sig, såsom i ingen annan. Men emedan Guds

afbild finnes hos alla människor, ehuru beslöjad

af jordens stoft, så framlyser stundom ett återsken

af Guds klarhet hos de människor, som lefva ett

lif i Gud. Vi läsa om Moses, när han nedstigit

från berget Sinai, där han talat med Gud, att hans

ansikte sken i en underbar glans. Om Stefanus

läsa vi, att när han stod anklagad inför rådet,

sken hans ansikte såsom en ängels. Och i många

människors lif inträffa sådana högtidsstunder, närKRISTI FÖRKLARING.

189

Guds afbild förklaras i dem, så^att de synas

likasom icke mer tillhöra denna jorden. Den, som har

sett en god människa eller ett oskyldigt barn dö,

har sett det eviga lifvet i deras ögon, innan deras

förklarade blick slocknat. Och den, som sett en

ångerfull brottsling, en som underbart räddats ur

lifsfara, eller endast en bedjande, troende kristen,

så alldeles uppfylld af Guds lof och vissheten om

evigt lif, att stoftet faller bort som ett damm från

deras själ och de stå där såsom i Guds åsyn helt

och hållet hans, den har sett något af det

tillkommande lifvets förklaring redan i denna bräckliga

kroppshyddan. Huru mycket härligare måste då

icke Guds Son ha blifvit förklarad inför de häpne

lärjungarnes ögon, han, hvilken sade: den, som

ser mig, ser Gud!

Målare bruka afbilda Jesus med en gloria af

ljus kring hans hufvud. Det är ett fattigt försök

att afbilda i färger något, som aldrig kan afbildas.

Då tänka vi hellre på Johannes" beskrifning: »vi

sågo hans härlighet såsom ende Sonens härlighet,

full med nåd och sanning.» Men vi, som icke

lefvat på den tid, när vår Frälsare var en

människa, och därför aldrig få se honom med våra

jordiska ögon, vi måste här söka hans bild i hans

trognaste efterföljare, om hvilka han sagt: deskola

vara i mig och jag i dem.

Petrus tyckte det vara godt att bo på det höga

berget med Jesus och de saliga andar, långt från

människornas mödor och synder. Detta kunna vi

förstå. Där Jesus är, där är alltid godt att vara,

där är alltid Guds kärlek, alltid frid, alltid den

sanna glädjen. Sådana förklaringens ögonblick190 SJUNDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

förunnar Gud stundom sina vänner för att gifva

dem en glad och frimodig tro. Men den högsta

glädjens minuter äro alltid försvinnande korta: när

lärjungarne upplyfte sina hufvuden, var himmelens

sken försvunnet, och på berget stod deras Mästare

åter i sin fattiga jordiska tjänaregestalt. Sörjde de

att icke mera se uppenbarelsens glans? Nej,

hvarför skulle de sörja? De hade sin älskade Herre

kvar, och den, som har honom, har alltid det bästa

kvar. Tyngre var sorgen, när de ej långt därefter

sågo honom dö på korset. Men då ihågkommo

de hans förklaring på berget, och detta kära minne

tröstade dem. Han, som de redan i lifvet sett så

skinande ljus i himmelens härlighet, han kunde

icke dö i jordens stoft. Gud skulle icke tillåta, att

hans helige fick se förgängelsen.

Vår glädje är o varaktig, den kommer och går

som vårens blomster, och det skönaste på jorden

är blott som en flyktig dröm. Men Guds kärlek

och glädjen i Gud förändra sig aldrig. Jesus, vår

tröst och högsta glädje, förblifver densamme i går

och i dag och desslikes i evighet. Amen.

»KARLEKEN MOT ALLA.

191

Åttonde söndagen efter Trefaldighet.

(2:dra årg. Math. 7: 12— U.)

45. Kärleken mot alla.

rVänner du kärlekens gamla bud, som innehåller

summan af Guds lag och säger till dig: du skall

älska Herren din Gud öfver allting och din nästa

såsom dig själf? Det är lifvets långa läxa i få

ord, det är den högsta kärlek och den bästa

visdom, som Gud begär af oss. Ingen bok i

världen, ingen kunskap, ingen förmaning kan så kort

och så fullständigt säga dig hvad du skall göra

för att blifva lycklig här på jorden och salig i

himmelen. Men förstår du detta stora budet?

Förstår du hvad det är att älska Gud öfver

allting?

Ja, du förstår, att Gud har gifvit dig allt godt,

att Gud älskar dig, att Gud bevarar dig för allt

ondt. Hvem eller hvilket annat i hela världen

skulle du älska så af hela ditt hjärta, som din

gode, allsmäktige Fader i himmelen? Detta

förstår du, och likväl har du så svårt att lyda Gud

i allting och böja din vilja under hans vilja.192 ÅTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Men ännu svårare är det för dig att lyda den

andra delen af budet, att älska din nästa såsom

dig själf. Gud är en enda, honom förstår du, men

din nästa betyder alla människor. Huru är det

möjligt att älska så många, många, så obekanta

och främmande, som du aldrig sett och aldrig får

se? Och dem skall du älska såsom dig själf, —

goda och onda, kloka och dåraktiga, stora och

små; Asiens vildar, Afrikas negrer, Amerikas

indianer; — nej, tänker du, det är omöjligt! Icke

kan jag gå till dem alla och vara vänlig mot alla

och hjälpa dem i deras nöd och sköta dem såsom

jag hvar dag sköter mig själf. Jag kan ju ej

känna alla här i vårt eget land; huru skall jag

då kunna känna alla människor? När jag

uppstår om morgonen, beder jag min morgonbön,

tvättar mig, kläder mig och går sedan att få mig

mat till min frukost. Om jag nu bör älska alla

människor som mig själf, så bör jag ju hvar

morgon gå ut till alla och läsa min bön med dem och

tvätta dem och kläda dem och skaffa dem mat.

Huru kan Gud begära något sådant af mig?

Du oförståndiga barn, huru tror du att Gud,

som känner din svaghet, vill begära af dig mer, än

du med god vilja kan uppfylla? Gud begär

kärleken i ditt hjärta och därnäst, att du skall bevisa

din kärlek så långt du förmår. Se, just för att du

skall förstå kärlekens stora bud i dess tillämpning

på alla människor, har Jesus i denna söndagens

evangelium förklarat Guds bud så tydligt, att också

ett barn kan förstå det:

Allt hvad I viljen att människorna skola göra

eder, det skolen I göra dem.KÄRLEKEN MOT ALLA.

193

Skrif de orden med guldpenna i din

minnesbok, och tänk på dem i hela ditt lif! Hvad är

det, som du vill, att andra skola göra dig? Du

vill, att de skola älska dig, vara goda mot dig,

beskydda och försvara dig, vårda dig, när du är

sjuk, gifva dig mat, när du är hungrig, trösta dig,

när du är] bedröfvad, glädjas med dig, när du

är glad, tjäna och hjälpa dig, när du behöfver

något, råda dig, när du är rådlös, och i allt vara

dina vänner, om de också för din skull måste

försaka egen hvila och eget nöje.

Nu säger Jesus: gör du på samma sätt emot

andra! Du behöfver ej söka långt borta, du har

alla dagar människor i din närhet, bekanta och

obekanta. Många behöfva din tjänst eller ditt

bistånd, alla begära af dig ett vänligt, deltagande

ord i deras sorg eller glädje. Utom de stora

kärlekstjänsterna åt de fattiga, de sjuka, de sorgsna,

de orättvist förföljda eller misshandlade, finnas

många små vänskapsbevis. Där kommer någon i

kyrkan och söker förgäfves en plats att sitta, alla

bänkar äro fullsatta, många sitta bredt och tycka,

att andras bekvämlighet icke angår dem. Gif då

plats, om du ock själf måste stå! En obekant

vandrare möter dig och försmäktar af törst: spring

till källan och räck honom vatten, om du också

måste hämta det i din egen hatt! En främling,

som ej kan landets språk, vill begära något och

ingen förstår honom: kan du ej själf, så sök upp

någon annan, som bättre kan svara honom! Så

är det med tusen små tjänster, som den ena kan

göra den andra af godt hjärta.

Men det stora budet har också en annan sida:

13. — Evangelium för barnen.194 ÅTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

allt hvad du icke vill, att människorna skola göra

dig, det skall du ej heller göra dem! Du vill

icke, att andra skola vara hårda och orättvisa mot

dig; du vill icke, att de skola lämna dig hjälplös

och rådlös i nödens stund eller göra dig harm och

skada; du vill icke, att de skola taga ifrån dig

något eller skymfa dig eller förakta dig eller öknämna

dig eller skratta åt dig. Minns då, att du aldrig

själf gör så emot andra! Såsom det finns små

bevis på vänlighet, så finns det små nålstyng,

hvarmed en retar en annan. Akta dig för de små

stickorna i foten, de retsamma orden, bannorna,

snäsorna, det dåliga lynnet; tänk alltid hvad du

skulle känna, om en annan vore lika ovänlig

mot dig!

Den fullkomliga kärlekens lag sträcker sig till

allt lefvande i Guds stora skapelse. När du ser

någon pina eller misshandla ett värnlöst djur, tänk

då på det stora budet: allt hvad du icke vill åttan-,

dra skola göra dig, det skall du ej heller göra dem!

Många säga: hvar och en är sig själf närmast

Vet du hvad detta är? Det är den själfviska

afgudens lag, som förnekar Guds lag och kärlekens

bud. Ack, många, många knäböja för afgudarne

och göra hellre sin egen vilja, än Guds vilja.

Därför talar Jesus om två utgångsportar från lifvet:

den trånga porten, där de gå, som vandrat i

kärleken, och den breda porten, där de gå, som varit

sig själfva närmast. Herren Jesus lede vår väg

genom den trånga porten, som för till Guds rike,

för att vi där må i evighet prisa Guds oändliga

kärlek! Amen.

&VAR TROGEN. 195

Nionde söndagen efter Trefaldighet.

(2:dra årg. Luk. 12: 42—48.)

46. Var trogen!

Jesus berättar åter en liknelse från det dagliga

lifvet. En husbonde reser bort från sin gård. Han

anförtror åt en af sina tjänare att vakta gården

under hans frånvaro och gifva de öfriga tjänarne

hvad de behöfva. Hvad gör nu den tjänaren, som

fått ett så stort förtroende af sin herre? Är han

trogen, så gör han allt som hans herre befallt.

Husbonden kommer tillbaka och säger till honom:

du gode tjänare, på dig kan jag lita, i din

omvårdnad kan jag lämna allt hvad jag äger.

En annan tjänare, som fått af sin herre samnia

uppdrag att vakta gården under hans frånvaro,

säger till sig själf: min husbonde dröjer länge

borta; nu vill jag göra mig goda dagar. Då tänker

den tjänaren blott på att äta, dricka och roa sig,

och när han är drucken, slår han sina medtjänare.

Så kommer husbonden en dag tillbaka, när han

minst väntas. Huru går det då den otrogne

tjänaren? Han hugges i stycken, säger Jesus. Han196 NIONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

får för sin otrohet det strängaste straff. Den, som

fått mycket, af honom skall mycket fordras.

Nu tänker du: jag har aldrig varit i någons

tjänst och blifvit satt till att vakta en gård, när

husbonden är bortrest. Är du säker därpå? När

Jesus talar om husbonden, menar han Gud. Du

är Guds tjänare, du som vi alla. Då händer, att

Gud gifvit dig något att vårda i ditt hem eller hos

dig själf. Gud är nog alltid närvarande, men du

ser honom icke, han är för dig såsom vore han

bortrest. Minns du då att göra hvad han befallt dig?

Gud säger till dig: jag har gifvit dig dina

föräldrar, för att du skall vara dem lydig, tjäna dem

och göra dem glädje i allt hvad du kan. Jag har

gifvit dig syskon och vänner, för att du skall vara

god mot dem och bistå dem, där du förmår. Jag

har gifvit dig ett hem, för att du skall vårda det

och icke ofreda, smutsa eller förstöra det, icke vara

missnöjd, om där ej är allt som du önskar, och

icke göra ditt hem skam, utan göra det heder.

Slutligen har jag gifvit dig kropp och själ, för att

du skall vårda också dem efter min vilja, så att

de tillväxa i allt godt. Förstår du nu, att också

du fått en gård att vakta? Du är densamme

tjänaren, som skall vakta de gåfvor Gud har

anförtrott dig.

Då beror det på, om du är den trogne eller

otrogne tjänaren. Är du den trogne, så säger du

alla dagar till dig själf: Gud är icke långt borta,

han ser allt hvad jag tänker och gör; jag vill aldrig

tänka något ondt, jag vill göra allt i Guds åsyn

och såsom han befallt mig att göra. Ja, gör så,

då vårdar du rätt den gård, som Gud har anför-VAR TROGEN!

197

trott dig; då är du lydig och ödmjuk och god

emot alla, då vill du vara ditt hems solsken och

heder, då vårdar du kropp och själ, så att de båda

tillväxa i allt godt och bära frukt för Guds rike.

Gud kommer nog tillbaka, om han ock synes

bortrest. Är det då icke lugnt och skönt att alltid

kunna tänka: när min Gud kommer, skall han

finna mig trogen. Ja, han kommer ju hvarje

ögonblick, han är alltid hos dig, hvar du i världen går,

och då säger han till dig: du min lilla, min svaga

tjänare, du har vaktat min gård så godt du

förmått, och nu har du fått en liten gård, men därför

att du varit mig trogen, vill jag gifva dig en större

gård, en större kraft, en större verksamhet för mitt

rike på jorden. Se, säger Gud, för mig finns ingen

skillnad mellan litet och stort; allt beror på att

vara trogen på den plats, där jag har ställt dig i

världen.

Den otrogne tjänaren tänkte: Gud är bortrest,

han ser mig icke, ingen vet när han kommer

tillbaka. Hans gård är nu min gård, jag kan göra

med den hvad helst jag behagar. Är den otrogne

tjänaren ett barn, så är han olydig mot sina

föräldrar, oförliklig med sina syskon, missnöjd,

trätosam, lat och vårdslös, emedan han ständigt tänker

på sina nöjen och sin bekvämlighet. Då kommer

hans herre en dag, när han minst väntats, och

Jesus har sagt huru det då går den otrogne

tjänaren. Huru kunde han tro, att Gud skulle blifva

för alltid borta? Kanske var han en af dem, som

tänka: jag är ung och har god tid, nu skall jag

roa mig, och när jag blir gammal, skall jag tänka

på Gud. Den oförståndige! Hvar dag ser han Gud198 NIONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

kalla unga och gamla till räkenskap, och han

ensam tror sig stå trygg!

Jesus säger, att^den, som vet sin Herres vilja

och ej gör därefter, skall få det strängaste straffet.

Den, som icke vet^sin Herres vilja och dock gör

illa, skall straffas mindre strängt. De kristne veta

Guds vilja och bära därför det största ansvaret;

de okunnige hedningarne skola straffas mildare,

när de bryta mot Guds bud.

Åter säger Jesus: I skolen likna dem, som

beständigt vänta sin Herres återkomst, på det att,

när han kommer i morgonväkten och klappar på

dörren, de strax må låta upp för honom. Och

salige äro de tjänare, hvilka Herren finner vakande,

när han kommer. Ja, saliga äro de barn, hvilka

Herren finner trogna uti den lilla gården; dem

skall han gifva en stor gård, när deras tid kommer.

Amen.

¾>JESUS GRÅTER ÖFVER JERUSALEM.

199

Tionde söndagen efter Trefaldighet.

(l.sta årg. Luk. 19: 41—47.)

47. Jesus gråter öfver Jerusalem.

är Jesus sista gången kom till Jerusalem, såg

han från Oljoberget staden glänsa i morgonens

solsken. Jerusalem hade varit en stor, rik och

mäktig stad i Davids och Salomos tid. Såsom

Gud hade utvalt Judafolket framför andra folk att

bevara en sann tro, så hade han utvalt Jerusalem

framför andra städer att vara på jorden hans rikes

hufvudstad. Där var hans tempel, där förkunnades

hans lag, och där utgick hans namns lof med

löftet om världens Frälsare.

Tusen år hade förgått sedan konung Salomos

tid, och Jerusalem var icke mer den mäktiga

staden. Konungar och folk hade syndat, och Gud

hade gifvit dem i deras fienders hand. Jerusalem

hade blifvit intaget och plundradt, Salomos tempel

hade sköflats och uppbränts, romarne hade

underlagt hela Judalandet sitt välde och regerade nu i

Jerusalem genom lydkonungar, såsom Herodes,

och ståthållare, som Pilatus. Men ett nyare tempel

5200 TIONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

stod nu där i prakt och härlighet, allt folk

strömmade till de stora högtiderna för att offra i

templet, och där var handel och marknad, folkfyllda

torg, kungapalatser och långa gator mellan de

österländska boningshusen med deras platta tak.

På dessa gator och torg hade Jesus ofta talat

till folket. Han hade sagt: Guds rike är nära;

kommen till mig, jag är världens ljus, jag är vägen,

sanningen och lifvet; den, som ser mig, han ser

Fadern; den, som tror på mig, han skall lefva,

om han än död blefve! Och det vankelmodiga

folket hade stundom trott honom, stundom

förnekat honom, stundom hyllat honom som en

konung, stundom åter velat stena honom till döds.

Man kom till sina egna, säger Johannes, och hans

egna mottogo honom icke. Detta ihågkom Jesus

nu, när han sista gången såg Jerusalem från

Oljoberget; hans hjärta uppfylldes af kärlek och sorg,

och han grät öfver denna olyckliga stad.

Jerusalem, Jerusalem, klagade han, du, som

dödar profeterna och stenar dem, som äro sände

till dig, huru ofta ville jag ej församla dina barn,

såsom hönan församlar kycklingarna under sina

vingar, och du ville icke! Om du ock visste hvad

din frid tillhörer, skulle du i denna din dag

betänka det; men nu är det fördoldt för dina ögon.

Se, dina fiender skola komma öfver dig och

belägra dig på alla sidor och nedslå dig till jorden

och icke lämna sten på sten, därför att du ej

kunde känna den tid, då du sökt var!

Historien berättar oss huru underbart denna

sorgsna profetia blef uppfylld fyratio år efter

Herrens död på korset. Jerusalem och dess tempelJESUS GRÅTER ÖFVER JERUSALEM. 201

blefvo så i grund förstörda af romarne, att där

icke lämnades sten på sten. Och nu står på dess

ödelagda ruiner en annan nyare stad, som icke

mera är konung Davids stad, templets stad,

Frälsarens stad, där han en gång utdref

penninge-växlarne från templet, på det att hans Faders hus

skulle vara ett bönehus och icke en röfvarekula.

Men ännu vittnar Jerusalem om Herrens kärlek

och Herrens sorg. Pilgrimer från alla jordens

länder knäböja vid den korsfäste Frälsarens graf

och tillbedja honom, som bar hela världens synder.

Det är en stor tröst för oss, svaga

människobarn, att Jesus, Guds Son, härlighetens herre, kunde

gråta som vi, hungra, törsta, glädjas, sörja, lida

och dö som vi, frestas som vi, men icke synda

som vi och därför ej heller blifva i döden. Han

känner våra tårar, han vet vår svaghet;*han har

genomlefvat allt hvad vi genomlefvat, utom synden

och ångern. Till hoiiom kunna vi trygga komma

med all vår brist; han förstår oss, han har varit

en människa såsom vi alla.

Där är något, som vi särskildt skola minnas

i Herrens ord. Jesus förutsåg Jerusalems

undergång, därför att det ej »kände den tid, när Gud

sökte det». Gud ser oss alltid och glömmer oss

aldrig, men i somliga tider af vårt lif lämnar han

oss mer åt oss själfva, i andra tider söker han

oss märkbart för att draga oss till sig. Än skickar

han oss en stor sorg, än en stor glädje, än en

oväntad motgång, än en lika oväntad framgång,

än en svår sjukdom, än en underbar räddning,

än ångern öfver en synd, än en händelse, ett ord,

en anblick, som upprör vårt innersta. Då skola202 TIONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

vi förstå, att Gud söker oss, och icke tillsluta vårt

hjärta för hans kallande röst. Jerusalem såg Jesus

göra så många stora underverk; det var ju i dess

närmaste grannskap som han uppväckte Lazarus

ur grafven. Jerusalem hörde honom förkunna

Guds rike med så underbar kraft, som ingen annan

någonsin talat. Och likväl förstodo honom blott

några få lärjungar. På samma sätt sänder Gud

ännu i våra dagar stora tilldragelser, jordbäfningar,

farsoter, hunger, krig eller mäktiga andliga

väckelser för att kalla folken till bättring, och folken

förstå ej den tid, i hvilken Gud söker dem, de

kalla allt sådant slump eller naturhändelser. Men

då tröttnar Gud slutligen vid så mycken otro och

låter sina domar gå i fullbordan. ♦Minns, att hvarje

gång Gud kastar i din väg ett hinder, som du ej

kan öfvervinna, visar dig Gud en annan väg, och

hvar gång han sänder en väckelse i din själs

innersta, kallar han dig närmare sitt rike. Mycket

måste vi ju pröfva, om det är från Gud eller från

vår egen inbillning; men den säkraste pröfningen

är att böja vår egen vilja och underkasta oss Guds.

Därtill gifve oss Herren Guds Ande ett klart

omdöme, men framför allt mycken ödmjukhet, mycken

lydnad och mycken själfförsakelse, för att vi må

förstå den tid, när Gud söker oss. Amen.

^DE TVÅ BRÖDERNA.

203

Elfte söndagen efter Trefaldighet.

(2:dra årg. Math. 21: 28—31.)

48. De två bröderna.

et är en kort saga, du kan höra den om igen.

Den kommer ständigt tillbaka i lifvet och

verkligheten.

När Jesus sista gången intågat i Jerusalem och

folket ropade hosianna, tyckte öfversteprästerna

och de äldste detta vara högst otillbörligt. Och

de frågade föraktligt hvem som gifvit en fattig

timmermans son fullmakt att hyllas med

konungslig ära. Jesus svarade med en annan fråga. Hvem

gaf Johannes Döparen fullmakt att döpa? De

svarade, att de icke visste. Då, sade Jesus, säger

jag icke heller hvem som gifvit mig makten. Men,

tillade han, jag skall berätta en saga för eder. Och

då berättade han om fadern, som hade två söner.

Fadern sade till den ene af sönerna: gå i dag

och arbeta i min vingård! Nej, sade sonen, jag

vill icke. Men sedan ångrade han sig och gick

till vingården. Då gick fadern till sin andre son

med samma befallning: gå till min vingård! Ja,

P204 ELFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

sade sonen; men han gick icke. Hvem af de två

gjorde sin faders vilja?

Fariséerna sade: den förste. — Ja, sade Jesus.

De störste syndare skola komma till himmelriket

förrän I. Johannes kom till eder och lärde eder

bättringens väg. Publikaner och synderskor trodde

honom och bättrade sig; men I hafven icke trott

honom och ingen bättring gjort.

Så kort var nu sagan. Förstår du skillnaden

mellan de två bröderna? Båda fingo samma

befallning. Den ene var först olydig, men ångrade

sig och lydde; den andre lofvade lyda, men blef

olydig. Gud är vår fader. Han har många barn

på jorden, och han säger till dem: du skall arbeta

i min vingård, du skall göra så eller så. Somliga

lyda, andra äro olydiga. De olydiga lefva i synd,

de göra det, som är ondt eller misshagar Gud,

men sedan händer, att de ångra sig. Vi ha en så

§od Fader, säga de; hvarför skola vi bedröfva

honom med vår olydnad? Utan hans förlåtelse

kunna vi aldrig blifva lyckliga. Då vända de om,

som den förlorade sonen, från det onda främmande

landet, olydnadens land, och komma ångrande

åter. Deras kärleksrike Fader förlåter dem

olydnaden för deras uppriktiga ångers skull och

upptager dem åter till sina lydiga, lyckliga, älskade

barn. Minns du huru underligt vi tyckte det vara,

när Jesus en gång sade, att Guds änglar i

himmelen glädja sig mer öfver en syndares bättring

än öfver nio och nittio rättfärdiga, som ingen

bättring behöfva? Nu förstå vi det. Ingen är så

rik som den, hvilken förut varit fattig, och ingen

så lycklig som den, hvilken förut varit olycklig.DE TVÅ BRÖDERNA.

205

Guds nåd mot oss alla är ändlöst stor, men störst

af allt är hans förlåtande kärlek.

Guds saga är för oss såsom två spegelglas.

Det ena visar oss en dålig början och ett godt

slut, det andra en god början och ett dåligt slut.

Många, många likna den olydige brodern, och vi

skola fråga oss själfva, om ej vi kunna räknas till

dessa många.

Du, som är ett barn, står nu vid början af

sagan. Det är tidigt på morgonen. Den långa

dagen ligger framför dig. Din Fader i himmelen

säger till dig: gå, mitt barn, arbeta uti min

vingård! Ja, svarar du; men går du också? Guds

vingård, det är för dig ditt hem, dina föräldrar

och syskon, din skola och dina tankar; ditt arbete

är att vara lydig, flitig, kärleksfull, renhjärtad och

sann inför Gud och människor. Går du till denna

vingården? Ja, du vill gå, du lofvar så säkert gå,

du är så viss på dig själf. Men så händer, att du

får något förhinder. Dina tankar och önskningar

gå åt ett annat håll, ditt hjärta är vankelmodigt.

Det är enformigt hemma och tråkigt i skolan. Är

du icke en fri varelse? Hvarför skall du gå i

andras ledband? Det händer, att du hemma är

missnöjd med ett eller annat. Du har icke fått allt

som du vill, de ha varit orättvisa mot dig, de ha

ej berömt dig som ett skinande ljus. De behöfva

ej veta allt som du i hemlighet gör. Och förrän

du själf anar det, är du redan vid början af det

dåliga slutet. Du går icke till vingården, som du

så säkert lofvat, du går hellre din egen viljas väg.

Din fader söker dig: hvar är du, mitt barn, och

hvar är ditt löfte? Fråga ej mer, bedröfvade fader!206 ELFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Ditt barn är långt, långt borta, i det onda

främmande landet, i olydnadens land, ofridens land,

den korta glädjens, den långa sorgens, den sena

ångerns och de svikna löftenas mörka, förlorade,

tröstlösa land.

Den olydige sonen är en skrymtare. Såsom

han sade ja till sin Fader och lydde icke, kan

han en annan gång säga ja, ja till andra och är

lika trolös mot dem. Han är människan med det

delade hjärtat, som på samma gång vill vara vän

med Gud och synden. Men ingen kan tjäna två

herrar. Gud åtnöjer sig ej med ett halft hjärta,

han vill hafva oss hela. Därför, mitt barn, hvad

du än är, var hel för din Gud, var sann, var

trofast! Svarar du ja, stå då fast därvid; svarar du

nej, så ihågkom ditt ansvar! Konung Gustaf Vasa

hade en lefnadsregel: en gång säga och därvid

blifva är bättre än hundrade gånger tala. Gud

hjälpe oss till en fast tro och ett stadigt hjärta!

Amen.

^AF FRUKTEN KÄNNER MAN TRÄDET.

207

Tolfte söndagen efter Trefaldighet.

(2:dra årg. Matti. 12: 33—37.)

49. Af frukten känner man trädet

jVlinns du förra söndagens evangelium om de två

bröderna? Är du den, som säger nej och sedan

lyder, eller är du den, som säger ja och sedan är

olydig? Hör nu, hvad Jesus säger i dag om

trädens frukter!

Jesus sade till fariséerna, som tyckte sig vara

bättre än alla andra: gör trädet godt, så blir dess

frukt god, eller gör trädet ondt, så blir frukten ond!

Af frukten känner man trädet.

Fariséerna buro onda frukter: de voro

högmodiga, fåfänga, skrytsamma, ofördragsamma,

skrymtande, obarmhärtiga. Alltså voro d§ onda

träd. Jesus och hans lärjungar voro barmhärtiga,

ödmjuka, sannfärdiga, goda, kärleksfulla mot alla:

alltså voro de goda träd. Af deras frukt kände

man dem. Icke hämtar man drufvor af törne eller

fikon af tistlar.

Detta förstodo ej fariséerna. De trodde, att

om man Utvärtes är gudaktig, går ofta till kyrkan,208 TOLFTE SÖNDAGEN EFTER, TftEFALDIGHET.

talar vackra ord om dygden och låtsar vara

barmhärtig mot de fattiga för att få beröm af människor,

är man ett godt träd i världens skog. Många i

våra dagar tro detsamma. De tro, att man får

frukterna utan trädet. De tro, att en människa

kan vara invärtes hurudan som helst, endast hon

Utvärtes gör goda gärningar. Försök att göra ett

äpple utan äppleträdet! Åja, du kan göra ett

äpple af vax och måla det, så att det liknar ett

äpple från trädet; men försök att göra det lefvande

skönt med saft och kärnor! Det kan du icke, där

kommer all världens konst till korta.

Ett godt träd måste bära1 god frukt, och ett

ondt träd måste bära ond frukt. Ogräset kan

Utvärtes vara lika vackert som säden, men det rensa

vi bort. Däraf hjärtat är fullt, däraf talar munnen,

och godt eller ondt kommer ur hjärtats inre

förrådskammare (fatabur).

Detta glömde nu fariséerna. Men hvarför

kallar Jesus dem »huggormars afföda»? Det var

ett hårdt ord, men var det ej sant? På våra ängar

växer en ört, odörten eller sprängörten (cicuta

virosa), som är så lik vår vanliga hundloka, att

djur och människor lätt taga miste om dem.

Odörten är starkt giftig, så att mången har dött af

ett sådant misstag, och sådan var fariséernas

gudaktighet. Mången tog föredöme af dem, i den

tron, att de voro särskildt heliga människor.

Därigenom blefvo de giftiga för andra och därför kallar

Jesus dem huggormars afföda. Skrymtare äro

såsom giftiga ormar, emedan de inbilla andra, att

gudaktigheten är något Utvärtes och att frukten

kan vara god, om också trädet är ondt. HvadAF FRUKTEN KÄNNER MAN TRÄDET. 209

helst du är, var sann, ställ dig aldrig bättre än du

är! Gud genomskådar dig; människorna skola

ock slutligen genomskåda dig, ty af frukten känna

de trädet.

Och åter betyder liknelsen om trädet, att

inför Gud måste du vara helt god eller helt ond.

De flesta barn och de flesta människor äro såsom

af blandadt träslag, hälften goda, hälften onda,

och tro, att det nu en gång är deras natur. Jag

har mina fel, tänka de, men sådan har Gud

skapat mig. De misstaga sig: Gud har aldrig skapat

annat än godt; det onda i oss är, att vi missbruka

vår fria vilja. Ettdera måste vi slutligen blifva

helt, det goda trädet eller det onda trädet. Stilla

kunna vi aldrig stå; framåt måste vi alltid gå.

Men minns, när du i vår tid så ofta hör talas om

framsteg, att man kan gå framåt i två riktningar:

den ena uppåt genom Kristus till Gud och det

goda, den andra nedåt från synd till förhärdelse

och till det eviga mörkret.

Låt oss nu än en gång omläsa de sista orden

i denna söndagens evangelium. Jesus säger: för

hvart och ett fåfängt ord, som människorna tala,

skola de göra räkenskap på domedag. Ty af dina

ord skall du blifva rättfärdig hållen, och af dina

ord skall du blifva fördömd.

Är detta möjligt? fråga vi försagda och häpna,

såsom vi frågade, när vi läste förklaringen öfver

det femte budet. Där gick Jesus till doms med

våra tankar; här går han till doms med våra ord,

som äro tankarnas utflöden. Såsom vi då stodo

fulla af blygsel inför den fullkomliga kärlekens

lag, så stå vi nu bäfvande inför den högsta rätt-

14. — Evangelium för barnen.210 TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

färdigheten. Ingen, ingen af oss står här ren

inför Gud. Hela vårt lif är uppfylldt af dessa

fåfänga ord, som Herren dömer, och dömer han oss

efter sin rättfärdighet, så äro vi alla förlorade.

Jesus vår Frälsare, du, hvars alla ord voro ande

och lif, borttag ordens dom öfver oss!

Bäfva ej, klenmodiga hjärta, frukta ej,

oförståndiga barn, du, som tanklöst jollrar hvad helst

på läpparna kommer! Jesus har låtit oss blicka

in i den helige Herrens Guds rättfärdighet, inför

hvilken änglarna skyla sina ansikten; men det

är ock Jesus, som en gång dömer oss. Han

känner vår brist, han skall döma oss mildt för de

många onyttiga orden, hvilka äro för Gud såsom

hafvets skum. Men de onda, hatfulla, sårande

orden, de afundsjuka, hycklande, gäckande,

gudsförsmädande orden och sådana ormaord, som

locka andra till synd och fördärf, dem skall han

döma utan förbarmande. Huru skall en gång han

döma nutidens böcker? O, att alla, som skrifva

och trycka, skulle minnas Herrens ord i Math.

12:te kapitel! Och huru skall han döma dem

som lättsinnigt missbruka Guds namn eller i sina

svordomar åkalla den onde anden? Orden äro

ju också trädets frukt. Och hvart och ett träd,

som icke bär god frukt, skall huggas ned och

kastas i elden.

Se, säger apostelen Jakob, huru ett stort

skepp kan styras af ett litet roder, och huru

stora ting kan ej en så liten lem, som människans

tunga uträtta? Alla vilda djur kunna tämjas,

men tungan kan ingen tämja; se huru en litenAF FRUKTEN KÄNNER MAN TRÄDET. 211

eld kan uppbränna en stor skog! Herre, gif oss

de uppriktiga orden, de visa orden, de

kärleksfulla orden, men öfver allt annat gif oss ditt ord!

Amen.

¥212 TRETTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Trettonde söndagen efter Trefaldighet.

(lista årg. Luk. 10: 23—37.)

50. Den barmhärtige samariten.

\Ouds ord är rikt, detta evangelium är ett af de

viktigaste, och dess slutsumma är barmhärtigheten.

Det var underbara tider, när Jesus lefde på

jorden. Hvad ville icke vi gifva, om vi en enda

gång fått höra honom tala till oss! Guds rike stod

så nära för dörrarna, att de lärde i Jerusalem

begynte känna sig illa till mods. En dag kom en

lagklok till Jesus och låtsade fråga hvad han skulle

göra för att få evigt lif. Jesus lät honom uppläsa

lagens bud: du skall älska Gud öfver allting och

din nästa såsom dig själf. Gör det, sade Jesus, så

får du lefva.

Detta, tyckte den lagkloke, var alldeles för

enkelt. Kunde man så lätt blifva salig? Nej, menade

han, det beror på hvem som är vår nästa. Då

berättade Jesus för honom sagan om mannen, som

for från Jerusalem till Jeriko och föll i röfvarehänder.

Lägg nu denna saga på minnet: mannen, som

reste, vägens röfvare, prästen, leviten och sistDEN BARMHÄRTIGE SAMARITEN. 213

samariten! Hvilken af dessa tre var den sårades

nästa?

Somliga tycka det är så lätt att säga: alla

människor äro vår nästa. Men inom oss finns alltid

en lagklok, som tror sig veta den saken bättre.

Ja, säger han, jag nekar ju icke, att den eller den

är en människa. Men man måste göra en

åtskillnad: den ena kan vara värdig, den andra ovärdig

vår hjälp. Den där karlen i diket, har han ej själf

fallit dit i fyllan och villan? Är jag skyldig att

hjälpa honom på fötter igen? Den där hungrige

tiggaren, har han ej själf slösat bort hela sin

egendom? Hvarför skall jag slösa mitt bröd på honom?

Den där gossen blef varnad att ej våga sig ut på

svag is: rår jag för, att isen brast under honom?

Dessutom stå där många andra på stranden:

hvarför kunna ej de hjälpa honom? Den där flickan

gråter för att hon slagit sönder sin mors

mjölkkruka: hvarför skulle hon vara så vårdslös? Där

åter hör jag någon oskyldigt förtalas: hvarför skall

jag försvara honom? Kan han då ej försvara sig

själf? Där ser jag en stor, stark gosse slå en liten

flicka eller pina ett djur; skall jag förhindra det?

Nej, jag tackar; då kan jag själf få stryk. Och

om jag sett den sårade resande ligga blodig vid

vägen, hvarför skulle jag röra vid honom och

smutsa ned mina fina kläder? Var det icke bättre,

att jag red till nästa gård och skickade andra att

hjälpa honom?

• Om nu din ängel, som står inför Guds ansikte,

skulle tala till dig med ditt samvetes röst, hvad

skulle han svara på den lagklokes invändningar?

Han skulle svara: du hjälpte ej den druckne i diket,214 TRETTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

därför att du föraktade honom och ansåg dig vara

bättre än han. Du gaf ej den hungrige tiggaren

mat, för att du tyckte dig bättre förtjäna ditt bröd

än han. Du hjälpte ej den drunknande gossen, för

att du var därtill både för feg och för lat. Du

skrattade åt den gråtande flickan, för att du finner

ett nöje i andras missöden. Du försvarade ej den

oskyldigt förtalade, för att du har ingenting emot,

att man talar illa om andra, blott ingen vågar tala

illa om dig. Du var åter feg, när du ej ville

försvara den lilla flickan och det pinade djuret. Och

när du ej ville vara den barmhärtige samariten,

för att du kunnat smutsa dina fina kläder, tror du,

att Jesus kan vidröra och hjälpa dig, utan att smutsa

sin rena hand? Du vill hellre skicka andra i ditt

ställe. Men hvad skulle du säga, om du själf låge

sårad och halfdöd i ditt blod vid lifvets stora

landsväg? »Allt hvad du vill att andra skola göra dig,

det skall du göra dem.» Se, ett så vackert bud,

men så svårt, så svårt att efterfölja!

Det finns andra röfvare, hvilka såra och plundra

själarna, — sorgen, bekymret, saknaden, afunden,

vreden, hatet och den störste af alla fridsröfvare,

ångern. Har du sett på din vandring någon af de

olycklige, som desse röfvare sårat, ligga blödande

vid din väg? Gå då icke hjälplös och tröstlös

honom förbi! Tänk ej, att andra kunna råda och

trösta bättre än du! Kan du ej göra annat, så dela

hans sorg och återgif honom hoppet!

Mitt barn, hvad du gör, gör helt! Prästen, som

red förbi den sårade utan att stanna, var hel i sin

obarmhärtighet. Leviten, som stannade och gick

fram till defi sårade, var det halfva, onyttiga del-DEN BARMHÄRTIGE SAMARITEN. 215

tagandet, som man så ofta ser vid sådana tillfällen.

Hur är det med dig, stackare? Hvila dig nu, jag

skall anmäla det för polisen. Men hvarför skulle

du resa allena på denna illa beryktade vägen?

Gör icke om det en annan gång, det är det bästa

råd jag kan gifva dig. Och så går leviten bort,

mycket nöjd med sig själf, för att han varit så öm

mot sin lidande nästa.

Samaritens barmhärtighet var en hel

kärlekstjänst. Han nöjde sig icke med onyttiga känslor

och råd, han bistod den sårade allt från det första

förbandet intill den fulla helbrägdagörelsen.

Samaritens namn, som var så föraktadt bland judarne,

har alltsedan blifvit ett hedersnamn för den kristna

barmhärtigheten.

Herrens bud om kärlek går som en varm

solstråle genom människornas kalla, lata och fega

barmhärtighet. Gråt med dem, som gråta, och

gläds med dem, som glade äro, säger apostelen.

Ja, gör så, men låt det ej stanna därvid! Räck din

hand, där du kan stöda, och din sista penning,

där du kan hjälpa! Din nästa är allt, som andas

och lefver på jorden i sorg och glädje. Salige äro

de barmhärtige, ty dem skall ske barmhärtighet.

Amen.

¾*216 FJORTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Fjortonde söndagen efter Trefaldighet.

(l:sta årg. Luk. 17: 11—19.)

51. Hvar äro de nio?

Såsom Jesus gifvit oss den barmhärtige samariten

till en förebild, så vill han, att också vi skola

hjälpande och tröstande förbarma oss öfver alla

olyckliga, som ligga sårade vid den väg, där vi framgå.

Tacka de oss, så mycket bättre för dem; tacka de

oss icke, så ha vi belöningen inom oss själfva. Vi

ha betalat en liten, liten del af vår skuld till Gud.

Jesus mötte på sin vandring genom Galileen

tio spetälske män. Spetälskan var en svår,

smittosam och oftast obotlig sjukdom. Den spetälske

fick ej komma andra människor nära för att ej

smitta dem; han måste bo afsides, ensam eller med

andra spetälske. Hvar gång han mötte någon frisk,

måste han varnande ropa på långt håll: oren, oren!

Och hände sig att han blef botad, måste han

begära prästens intyg, innan han åter fick umgås

med andra.

De tio spetälske stodo utanför byn och bådo

Jesus om hjälp. Jesus sade: gån och visen ederHVAR ÄRO DE NIO?

217

för prästerna! Och i samma stund voro de friska.

Då sprungo i glädjen nio bort, men den tionde

kom till Jesus, kastade sig ned på sitt ansikte och

prisade Gud. Och han var en samarit.

Jesus sade: blefvo icke tio rene gjorde? Hvar

äro då de nio? Ingen annan än denne främlingen

har kommit igen till att prisa Gud.

Tid efter annan sänder Gud förödande

sjukdomar att härja många länder. Folken ropa i

nödens stund, som de tio spetälske ropade: Herre,

förbarma dig öfver oss! Jesus, den store Läkaren,

kommer, Gud låter den svåra sjukdomen upphöra,

och folken skynda åter glada till sina åkerfält, sina

sysslor och sina nöjen. Men huru många minnas

att prisa Gud? Rundt omkring oss har döden

härjat, men vårt land har blifvit förskonadt: hvar

är Guds lof, för att en ängel har vaktat våra portar?

Är det icke, som skulle vi ännu höra Jesus säga:

äro icke tio rene gjorde? Hvar äro de nio?

En annan gång händer, att många delar af

vårt land hemsökas af missväxt, många hungra,

många anropa Gud i nöd och elände. Jesus

kommer, Gud låter åkern bära nya skördar och mätta

de [hungrande; men hvar äro de nio? Stormarna

hvina på hafvet, skeppen förlisa, sjömännen ropa

till Jesus, som näpste hafvet, Jesus kommer,

vågorna lägga sig, de skeppsbrutne räddas; hvar äro

de nio? Barnen gå om hösten attskrinna på

nattgammal is; isen brister, barnen ropa på hjälp,

Jesus kommer, de öfverdådiga räddas; hvar äro de

nio? Och så slinka vi undan i lifvets faror och

lifvets bekymmer. Alla ropa på Jesus, när de be-218 FJORTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

höfva honom, men när bekymret är öfver, tycka

de sig ej behöfva honom mer. Hvar äro de nio?

Och hvar är den tionde, han, den ende, som

ihågkom att vara tacksam mot Gud? Kanske är

han främlingen, samariten ibland de tio? Kanske

är han den fattigaste, den svagaste, den

enfaldigaste bland dessa tio, — den, hvilken de öfriga nio

föraktade och ansågo vara den sämste? Ja, ty icke

utan orsak har Jesus utpekat honom såsom den

ende tacksamme. Just därför att han var den mest

föraktade af dem alla, tänkte han minst på sig själf

och kom bättre än de andra ihåg att tacka för

hjälpen. Där är åter Guds rikes ordning: de siste

främst och de främste sist.

Jesus sade till denne tionde, som ensam

förstod att prisa Gud: stå upp, gå, din tro har frälst

dig! Var den tionde då den ende, som trodde?

Ja, det förstå vi däraf, att han tackade Gud. De

öfriga nio trodde på Gud så länge de behöfde

honom, och sedan var det för dem alldeles likgiltigt,

om det fanns eller icke fanns en Gud, allenast de

åter fingo vara friska och lefva som andra. Det

är så, som många mena sig tro på Gud. Hvad

skulle din fader säga, om du ville vara hans barn

och älska honom och lyda honom endast så länge

han gifver dig allt hvad du begär och allt hvad

du mest tycker om? Då är det ju icke din fader

du älskar, utan hans händer och fickor och goda

gåfvor. Men din fader nöjer sig ej med en sådan

kärlek; för honom har den ej något värde alls.

Och på samma sätt är det med vår tro på Gud.

Håller den icke profvet längre, än när Gud gifverHVAR ÄRO DE NIO? 219

oss allt hvad vi önska, huru kan Gud vara nöjd

med en sådan tro?

Men försök att bedja och icke få och ändock

tro! Sådana vill Gud hafva oss. Och sådan vill

också din fader se dig. Älskar han dig mindre,

för att han en gång nekar dig något? Nej, han

vet bättre än du hvad som är nyttigt för dig, och

ju lydigare och gladare du den gången böjer dig

för hans vilja, desto hellre skall han en annan

gång höra din bön.

De nio spetälske voro som barn, hvilka öppna

grinden för resande, och, när de se slanten trilla

på vägen, springa de strax att plocka upp den, men

grinden faller igen framför den resandes häst.

Du store, barmhärtige Herre Gud, som gifver

oss allt, allt, allt, gif oss också ett tacksamt hjärta!

Amen.

^220 FEMTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Femtonde söndagen efter Trefaldighet.

(lista"årg. Math. 6: 24—34.)

52. Liljorna på marken och fåglarna

under himmelen.

Jesus har talat om barmhärtigheten och

tacksamheten; nu talar han om förtröstan till Gud. Vi

kunna icke på samma gång tjäna två herrar: Gud

och Mammon.

Mammon betyder rikedom och världslig

omsorg. Jesus förbjuder icke någon att hafva

omsorg om sin dagliga utkomst, sina sysslor, sitt hus

och sina barn; han har ju liknat Gud vid en god

husbonde, som har omtanke om allt. Men han

säger, att den världsliga omsorgen skall icke vara

vår herre, hvilken vi tjäna och lyda; utan vår rätte

herre, som vi tjäna och lyda framför alla andra,

skall vara Gud.

Många rika tänka blott på huru de skola blifva

ännu rikare och hafva goda dagar. Om dem har

Jesus sagt, att rikedomen vänder deras hjärta från

Gud, så att de hafva svårt att komma till

himmelriket. Nu varnar han de fattiga, att deras dagligaLILJORNA PÅ MARKEN O. FÅGLARNA UNDER HIMMELEN. 221

bekymmer ej må stänga för dem vägen till

himmelen". De skola ej sörjande säga: hvad skall jag

äta, hvad skall jag dricka, hvad skall jag kläda

mig med? Gud har gifvit dem" lifvet: är icke lifvet

mer än maten? Gud har gifvit dem kroppen: är

icke kroppen mer än kläderna?

Vi skola se på fåglarna under himmelen; de

så icke, de skära icke sin åker, de församla intet

i ladorna, och likväl flyga och kvittra de ständigt

glada, utan sorger för framtiden. De veta, att

deras och vår himmelske Fader sörjer för dem.

Äro vi icke mer än fåglarna? Och ingen af oss

kan med alla sina bekymmer lefva en enda dag

längre än Gud bestämt.

Hvarför sörjer så mången för sina kläder?

Liljorna på marken tänka icke på huru de kläda

sig. De spinna icke, de väfva icke, de sy icke,

och likväl var konung Salomo i all sin härlighet

icke så klädd som en af dem. Kläder nu Gud

så gräset på marken, hvilket i dag står och i

morgon ligger slaget för lien, huru mycket mer

skall han ej hafva omsorg om oss, klentrogna barn.

Därför, säger Jesus, skola vi icke sörja, om

något fattas oss. Märk väl: arbeta, men icke sörja.

Hedningarne söka och sörja, för att de icke känna

sin Fader i himmelen. Vi, som känna honom,

skola aldrig misströsta. Hvarför skulle vi tro, att

vår Gud har glömt oss? Han, som uppehåller

alla sina skapade verk, han glömmer oss aldrig,

han vet hvad vi behöfva, han vet det bättre än vi.

Också vi skola söka, ty människoanden söker

beständigt. Men vi skola icke söka förgängliga

jordiska ting, som i dag behöfvas och i morgon222 FEMTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

icke behöfvas mer; vi skola söka det, som i alla

tider består och i alla tider behöfves, nämligen

Guds rike och hans rättfärdighet. Dem skola vi

söka först, framför allt annat, och då veta vi, att

allt detta andra tillfaller oss efter Guds vilja, när

vi behöfva det. Se så mången, som ständigt går i

bekymmer hvar han i morgon skall få sitt dagliga

bröd, eller för att han kanske blir sjuk, eller för

att den eller den olyckan, den eller den motgången

kan hända honom i morgon! Hvilken onyttig

ängslan! säger vår Frälsare. Vet då icke den

ängsliga själ, som så plågar sig själf, att morgondagen

står i Guds hand, såsom dagen i dag? Är det ej

nog, att hvar dag har sin omsorg för sig?

Kloka och försiktiga människor bruka säga:

man skall ej lefva som hvar dag vore den sista,

man skall tänka på morgondagen, man skall i tid

förse sig med hvad man behöfver, man skall vara

beredd, om de onda dagarna komma. Detta är ju

mycket"t förståndigt; men Guds ords enfald är

visare än människors klokhet. Därför säger Jesus:

ingen kan med all sin klokhet förebygga sorgen,

olyckan, motgången, om han ej har sin fasta klippa

i förtröstan på Gud. Utan den klippan sviktar allt,

men med den klippan stå vi trygga i alla skiften.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet; var

sedan omtänksam och klok efter människors sätt,

ty detta förbjuder ej Jesus; han förbjuder oss

endast att sörja, såsom om ingen Gud sörjde för oss.

Guds ord säger: dem, hvilka älska Gud, tjänar

allt till det bästa. Den, som lefvat och sett huru

underbart Guds försyn griper in i hela vårt lif,

han misströstar aldrig, han vet, att Gud sörjer förLILJORNA PÅ MARKEN O. FÅGLARNA UNDER HIMMELEN. 223

oss, där vi mest stå rådlösa. Jag har varit ung och

är gammal vorden, och har ännu aldrig sett den

rättfärdige öfvergifven eller hans barn efter bröd

gå (Dav. Ps. 37: 25). Jag har sett mången rik vaka

sömnlös om natten af fruktan för morgondagen,

och jag har sett mången fattig, som icke visste

hvad han i morgon skulle gifva sina hungrande

barn, sofva så lugnt, som stode hans bord redan

färdigt dukadt. Aldrig, aldrig har hans förtröstan

kommit på skam. Gud kan dröja, för att pröfva

vår tro, men Gud kommer alldeles visst och

kommer i rätta stunden, endast vi lämna oss helt i

hans hand. Du lyckliga barn, som än ej lärt känna

lifvets sorger, äfven du skall få erfara, att Gud

gifver dig det du beder af honom i ödmjuk tro,

om det är nyttigt för dig. Men tror du på Gud,

skall du en gång, när du blir gammal och grå,

kunna svara, som lärjungarne svarade, när Jesus

frågade dem: har något fattats eder? De svarade:

intet. Intet i världen skall någonsin fattas dem,

som först söka Guds rike och hans rättfärdighet.

Amen.

9224 SEXTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Sextonde söndagen efter Trefaldighet.

(2:dra årg. Joh. 11: 21—45.)

53. Lazarus uppväckes från de döda.

lre gånger omtala evangelierna, att Jesus

uppväckte döda, nämligen änkans son i Nain, Jairi

dotter och slutligen Lazarus. Förgäfves ha

människor velat förneka eller förvända dessa Guds stora

underverk. Många åsyna vittnen hafva intygat

deras sannfärdighet, och hela Judalandet var vid

dessa underbara tilldragelser uppfylldt af häpnad.

Lifvets store Herre, som skall uppväcka alla döda

på yttersta dagen, har redan på den tid, när han

vandrade på jorden, velat för tviflande människor

bevisa sin makt öfver döden.

Om Jairi dotter läsa vi på 26:te söndagen efter

Trefaldighet. Om änkans son i Nain berättar

Lukas 7:de kapitel. Jesus kom med sina lärjungar

och mycket folk till stadsporten i Nain. Då bars

där ut en död, som var sin moders ende son, och

hon var änka. Jesus såg denna gråtande moder,

som förlorat det käraste hon hade på jorden, och

det rörde hans hjärta. Han sade till henne: gråtLAZARUS UPPVÄCKES FRÅN DE DÖDA. 225

icke! Bärarne stannade. Jesus utropade: jag säger

dig, unge man, stå upp! Den döde satte sig upp

på båren och begynte tala, hvarefter Jesus

öfverlämnade honom letvande åt hans moder. Och nu

grät hon af glädje. En bäfvan kom öfver alla de

många, som sågo detta, och de prisade Gud,

sägande: en stor profet är uppkommen bland oss,

och Gud har besökt sitt folk.

Berättelsen om Lazarus läsa vi i Johannes

•ll:te kapitel. Det var icke den Lazarus, som låg

vid den rike mannens port, utan en broder till

Martha och Maria i byn Bethania nära Jerusalem.

Jesus älskade dessa tre gudfruktiga syskon. Han

hade varit gäst i deras hem; där hade Maria vid

hans fötter lyssnat på hans ord, medan Martha

skötte sitt hushåll. Maria var den, som gjutit öfver

Jesus den dyrbara nardusoljan och torkat hans

fötter med sitt hår.

Nu var Lazarus sjuk. Systrarna sände ett bud

till Jesus, som då var i Galileen: se, den, som du

kär hafver, ligger sjuk. Jesus svarade: denna

sjukdom är icke till döds, utan till Guds ära. Och i

två dagar dröjde han ännu kvar i Galileen, sedan

han fått det brådskande budet. Under tiden dog

Lazarus.

När Jesus återvände till Judeen, sade han till

sina lärjungar: vår vän Lazarus sofver, men jag

skall uppväcka honom. — Sofver han, Herre, så

blifver det bättre med honom, svarade lärjungarne.

Nej, sade Jesus; Lazarus är död, men det är bättre

för eder tro, att jag ej var där och gjorde honom

helbrägda.

När Jesus kom till Bethania, hade Lazarus

15. — Evangelium för barnen.226 SEXTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

redan fyra dagar legat i grafven. Martha gick emot

Jesus och sade förebrående, men ännu med ett

svagt hopp: Herre, hade du varit här, skulle min

broder ej ha dött. Men allt hvad du beder af Gud,

skall Gud gifva dig.

Jesus sade: din broder skall åter uppstå. Ja, .

sade Martha, jag vet, att han skall uppstå på den

yttersta dagen. Jesus sade: jag är uppståndelsen

och lifvet. Hvilken som tror på mig, han skall

lefva, om han än död blefve. Hvar och en, som"

lefver och tror på mig, han skall icke dö

evinner-ligen. Tror du detta?

Ja> sade åter Martha. Jag tror, att du är

Kristus, Guds Son, som skulle komma i världen.

Nu kom också Maria och sade såsom Martha:

om du varit här, skulle vår broder ej dött.

Jesus såg henne gråta och grät, äfven han.

Hvar hafven I lagt honom? De sade: Herre, kom

och se! Och mycket folk, som kommit dit från

Jerusalem för att beklaga systrarna, sade till

hvarandra: se hur han höll af Lazarus! Men somliga

sade: kunde icke han, som öppnat den blindes

ögon, också hafva gjort Lazarus frisk?

Då gick Jesus till grafven, som var inhuggen

i berget och stängd med en stor sten. Tag bort

stenen! Nej, nej, bad Martha: vår broder har

redan varit död i fyra dagar! — Efter fyra dagar i

detta varma land är en död redan så förvandlad,

att ingen vill nalkas honom.

Jesus sade till Martha: har jag ej sagt dig, att,

om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?

Stenen lyftes bort från grafven. Jesus höjde

sina ögon mot himmelen och sade: Fäder, jagLAZARUS UPPVÄCKES FRÅN DE DÖDA. 227

tackar dig, att du hört mig! Jag vet, att du alltid

hör mig, men nu tackar jag dig för att de många,

som stå här omkring, skola tro, att du sändt mig.

När han sagt detta, ropade han med hög röst:

Lazarus, kom ut! Och Lazarus stod upp ur

grafven, bunden kring händer och fötter med

svepduken, och hans ansikte var betäckt med en

svettduk. Jesus sade: lösen honom, och låten honom

gå hem!

Huru skola vi kunna beskrifva de många

närvarandes förundran och häpnad vid denna syn?

Aldrig hade lefvande människors ögon sett något

sådant förr, och ingen, som såg det, kunde

någonsin glömma det. Evangelium säger endast: då

trodde så många på Jesus, att stora rådet i

Jerusalem fruktade ett allmänt uppror, och rådslog om

att låta korsfästa Jesus. Hur otacksamt och hur

dåraktigt! De ville döda honom, som uppväckte

de döda!

Denna rörande berättelse om Lazarus har

tröstande gått genom tiderna från släkte till släkte,

för att vi skola tro på Jesus, vår Frälsare, och tro

vid grafvarna på hans eviga ord, som genomtränger

allt dödens mörker: Jag är uppståndelsen och lifvet.

Hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han

än död blefve. Amen.

&228 SJUTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Sjuttonde söndagen efter Trefaldighet.

(l:sta årg. Lnk. 14: 1—11.)

54. Upphöjelsen och förödmjukelsen.

Pariséerna låtsade beskydda Jesus: det gaf dem

anseende hos folket. De bjödo honom till sig på

måltider och gästabud; de fördrogo till och med,

att han i deras närvaro botade en sjuk på sabbaten.

Inom sig tänkte de: vänta du; för det skola vi

anklaga dig vid ett passande tillfälle!

Jesus kom till dem, han kom till alla, som

ville höra hans ord. Han fruktade inga fiender,

han sade alla sanningen. Hvarför skulle han ej

bota sjuka på sabbaten? Detta står ingenstädes

förbjudet i Guds lag. Också hos oss gå läkarne

till de sjuka om söndagen. Apoteken och

sjukhusen stå öppna, liksom på hvardagarna. Äfven

det, som hör till lifvets nödvändigaste behof, är ej

förbjudet på söndagen. Köpmannen stänger sin

bod, jordbrukaren lämnar sin plog,

handtverkaren sina verktyg, tjänstemannen sitt ämbetsrum,

skolan sin läxa; men prästen predikar, klockaren

sjunger, posten och bantågen gå, bagarebodenUPPHÖJELSEN OCH FÖRÖDMJUKELSEN. 229

står öppen, husmodern kokar middag åt sina

hungriga barn.

Fariséerna glömde, när de bjödo Jesus till sig,

att de hade bjudit hjärteransakaren, som läste i

deras tankar. Jesus såg huru de vid

middagsmåltiden gärna ville sitta främst, och då lärde han

dem, på sitt milda sätt, den stora konsten att vara

ödmjuka. Hans förmaning, som vi läsa i

evangelium, är alldeles så, som man brukar säga åt barn

vid en bjudning: träng dig ej fram, begär icke

först; tänk hvilken skam det vore, om värdinnan

måste visa dig bort från bordet! Vänta hellre, tills

de äldre fått först, och då är det ju en heder för

dig, när värdinnan säger: stig fram, min vän, du,

som ingenting begärt och ingenting fått!

Barnen bruka icke tycka om sådana

sederegler, men de skola minnas, att det gäller mycket

.annat, än att vara blygsam vid bjudningar. Det

framfusiga högmodet, som skuffar undan andra,

är åtminstone ärligt, men hvad säger du om det

skrymtande högmodet som ständigt krusar: för all

del, stig framför mig! och likväl tänker inom sig:

jag är mycket bättre än du? Om änglarna kunde

skratta, huru skulle de ej le åt människors löjliga

högfärd! Men änglarna skratta icke; de glädja sig

öfver ett ödmjukt hjärta och sörja öfver att de

högfärdiga kunna vara så eländigt dumma.

Somliga högmodas öfver sina kunskaper och

sin skicklighet, andra öfver sin förnäma släkt, sin

rang, sin rikedom, sitt hus, sina åkrar och

ladugårdar, sina kläder, sitt vackra utseende, sina

dygder och goda gärningar eller sin lycka i allt hvad

de företaga sig. Det finns de, som skryta att alltid230 SJUTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

ha vackert väder, när de gå ut. En tiggare kan

högmodas öfver sina paltor, en krympling öfver

sitt träben, en förbrytare öfver sitt brott. Och

barnen göra med sin lilla högfärd narr af de

stora. Hvem är en sådan karl, som lille Niklas,

när han kan stå på hufvudet? Sagan berättar om

en liten flicka, som ej kunde komma till

himmelriket, för att hon var så högfärdig öfver sina röda

strumpor.

Vet du hvarför högmod alltid går före fall,

hvarför den egna upphöjelsen alltid drager

förödmjukelsen efter sig? Därför att allt, som vi

högmodas öfver, är i verkligheten endast en oiörtjänt

gåfva af Gud. Men när Vi högmodas öfver Guds

gåfva, så stjäla vi ju Guds ära. Därför måste vi

förödmjukas, för att vår ära skall tillhöra den,

som äran med rätta tillkommer.

Vinden har brutit ett rotskott af trädet och

kastat det ut på landsvägen, där alla åkande och

gående trampa på det. Gud ser det stackars

halfdöda rotskottet ligga hjälplöst för allas fötter,

förbarmar sig öfver det, upptager det och planterar

det i en fruktbar jord, där det får nytt lif och

begynner att växa. När då det en gång förtrampade

rotskottet blifvit ett stort, skönt, blommande träd,

börjar det högmodas öfver sin sköna blomstring.

Se hvad jag blifvit genom min egen kraft! Nåväl,

säger Gud, har du blifvit hvad du äi genom egen

kraft, så försök än en gång hvartill din kraft

duger! Så kommer en ny och fruktansvärdare storm,

kullkastar trädet och strör dess afbrutna grenar

hjälplösa ut öfver vägen för allas fötter. Där ligga

de nu förlorade i sin egen kraft, och ingeii barm-UPPHÖJELSEN OCH FÖRÖDMJUKELSEN. 23.1

härtig hand skall mera plantera dem ut till lif och

blomstring.

Du, som af Gud fått större gåfvor än andra,

kom ihåg trädet, som blomstrade i sin egen kraft!

Och tänk på hvad Jesus sade (Math. 18: 4): hvilken

som aktar sig själf så ringa som detta barnet, han

är den störste i himmelriket.

Är då ett barn alltid ödmjukt? Nej, vi veta ju,

att det också finns egenkära, själf kloka barn.

Jesus sade ej alla barn; han sade: detta barnet,

som han då höll i sin famn. Det kände han, det

var sådant han ville se alla barn. När man kan

vara så stor i Guds rike genom ett ödmjukt hjärta,

huru kan någon vilja vara så liten genom sitt

högmod? Älskade barn, var så i ditt hjärta, som

detta barnet, så ringa i dina egna ögon, så

själf-försakande, så] helt förtroende dig i allt åt din

Frälsares kärlek, och du skall som detta barnet få

hvila i Jesu famn! Amen.

9232 ADERTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Adertonde söndagen efter Trefaldighet.

(3:dje årg. Mark. 10: 17—27.)

55. Den rike ynglingen.

Jesus stod vid stranden af Jordan, och mycket

folk var församladt omkring honom. Det var den

märkvärdiga dagen, när lärjungarne ville förhindra

barnen att komma till Jesus och han »tog barnen

i sin famn och välsignade dem.

Då kom till honom en rik och förnäm ung

man, föll på sina knän och frågade: gode Mästare,

hvad skall jag göra, alt jag må få evinnerligt lif?

Jesus sade: Gud allena är god; känner du Guds

bud? Ja, sade ynglingen, dem har jag hållit allt

från min ungdom. Jesus såg med deltagande

kärlek på honom och svarade: ett fattas dig. Gå bort,

sälj allt hvad du äger, och gif åt de fattiga! Kom

sedan till mig, följ mig, bär mitt kors, och du

skall få en skatt i himmelriket.

Då gick den unge mannen bedröfvad bort, ty

han hade många ägodelar. Sorgsen såg Jesus sig

om efter honom och sade: se huru svårt det är

för de rike att komma till Gud! Det är lättareDEN RIKE YNGLINGEN.

233

för en kamel att gå genom ett nålsöga, än för en

rik att gå in i Guds rike.

Lärjungarne förundrade sig ej öfver kamelen

och nålsögat, ty i Jerusalems murar fanns en så

låg port, att knappt en man af vanlig längd kunde

gå rak därigenom, långt mindre en hög kamel,

och denna port kallades nålsögat. De förskräcktes

och undrade huru någon människa kunde blifva

salig med sådana stränga villkor. Jesus svarade:

ingen kan komma till Guds rike med sin egen

förtjänst, utan blott genom Guds nåd.

Denna vackra berättelse är gifven åt oss i

samma mening, som att ingen kan tjäna två herrar.

Gud är ej nöjd med vårt halfva hjärta, han vill

hafva oss hela.

Den unge mannen var en rättskaffens, en god,

en gudfruktig människa. Han visste ej själf, och

ingen annan visste heller annat, än att han hållit

Guds bud, så långt han mindes tillbaka. Han var

renhjärtad, redlig, uppriktig, kärleksfull, fridsam,

plikttrogen och säkerligen äfven barmhärtig efhot

de fattiga. Än mer: han sökte det eviga lifvet,

han kom till Jesus för att fråga, hvad han ännu

borde göra. Kanske borde han bygga en kyrka

åt Gud? Eller kanske hade han ej varit

barmhärtig nog och borde ännu bespisa hundrade

fattiga?

Nej, sade Jesus, du måste gifva allt hvad du

äger och därtill dig själf! — Detta var för mycket,

det kunde han icke. Och så gick han bedröfvad

bort, såsom många goda människor gå, när"Gud

begär allt.

Det, som fattades den rike ynglingen och som234 ADERTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

han själf icke visste, men som Jesus visste, det

var den stora konsten att kunna gifva allt Gud

kommer till oss och säger: gif mig det du har

kärast i världen, för att ditt hjärta ej mera må

hänga vid detta ena, utan odeladt tillhöra mig!

Är du rik, så gif mig din rikedom; är du fattig,

så gif mig ditt sista jordiska hopp! Önskar du

något, längtar du efter något af hela ditt hjärta,

så försaka det, gif det åt mig! Har du något i

världen, som du håller för din glädje och stolthet,

hvad det än vara må, ditt lif, din hälsa, ditt namn,

din ära, ditt hem, ditt land, dina dagars lugn,

dina nätters ro, dina ögons ljus och din högra

hand, gif det allt, jag begär det af dig! Eller

håller du någon på jorden rätt innerligt kär, en

moder, en fader, ett barn, en vän, så gif dem åt

mig, gif allt utan undantag, för att jag må kunna

tiofaldt gifva dig allt tillbaka! Ja, hvad svara vi på

en sådan fordran? De flesta bland oss skola, som

den rike ynglingen, gå bedröfvade bort. Eller

kanske skall du svara: käre Herre Gud, tag allt

de¾ öfriga, men låt mig behålla detta ena! Och

då ser Gud med sorgsen kärlek efter dig, där du

går, och säger: olyckliga barn, förstår du icke, att

just detta ena, vid hvilket ditt hjärta hänger, skiljer

dig för evigt från mig?

Det är så med afgudarne: de få ej taga vårt

hjärta. Du har en skön berättelsebok, det är

ingenting ondt däri. Men din lärare säger i skolan:

gif mig boken, du får ej tänka på den, medan du

läser läxorna! Din fader har gifvit dig en båt,

men du har sett andra segla, och nu glömmer du

allt för att få ett segel på båten? Nej, säger dinDEN RIKE YNGLINGEN.

235

fader, vänta tills du kan sköta ett segel! Du

hålen så god vän, att du är med den vännen hela

dagen borta och glömmer både middag och

kvällsvard. Nej, säger din moder, i dag blir du hemma.

Boken, seglet och yännen ha blifvit dina afgudar,

som röfva ditt hjärta.

Men om nu människor ej vilja dela dig mellan

sig och afgudarne, huru tror du då, att den store

Herren Gud vill nöja sig med ett deladt hjärta?

Det, som du ej godvilligt gifver honom, det tager

han, utan att fråga dig därom. O, hur ofta, ofta

tager han icke ifrån oss just det, som vi tycka oss

sist vilja mista! Då knotar vårt upproriska hjärta,

och vi tycka, vi oförståndiga, att vår Fader i

himmelen är hård mot oss. Men den dag skall komma,

när vi förstå, att hvad Gud gifver och tager, det

gifver och tager han allt af kärlek, för att både

gåfvan och mistningen skola föra oss närmare

honom. Att kunna försaka sig själf och allt sitt i

kärlek, tålamod och en fast förtröstan, det är nåd,

det är frid, det är lycka, som intet i världen rubbar

mer; det är den smala, men raka och säkra vägen

till Guds eviga glädje. Amen.

9236 NITTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

Nittonde söndagen efter Trefaldighet.

(2:dra årg. Joh. 9: 24—41.)

56. Den blindfödde.

I Johannes 9:de kapitel läsa vi om en blindfödd

tiggare, som fick af Jesus sin syn igen. Berättelsen

skildrar så noga alla omständigheter, att vi tycka

oss se den blinde tiggaren räcka ut sin hand och

begära en slant. Och dagens evangelium är en

del af denna berättelse.

Det händer, att blinda, som förlorat sin syn

genom sjukdom, kunna genom läkare få sina ögon

friska. Men när ett barn födes blindt, sker det

genom någon medfödd ofullkomlighet i ögonens

byggnad, och en sådan blindhet kan ingen konst

bota.

Jesus kom till en by och såg en blind, som

tiggde vid vägen. Detta var icke något ovanligt,

men denne tiggaren hade varit blind redan från

sin födelse. Lärjungarne frågade: har då han elfer

hans föräldrar syndat, efter Gud velat så hårdt

straffa honom? Nej, sade Jesus, han är född

blind, för att Guds kraft skall uppenbaras påDEN BLINDFÖDDE.

237

honom. Jag måste verka min Faders verk, medan

min dag är. Och jag är världens ljus.

Då tog Jesus den blindfödde vid handen,

ledde honom ut ur byn och gjorde en deg af

mull, som han lade på den blindes ögon. Sedan

lade han sina händer på honom och frågade: ser

du något? •

Den blinde sade: jag ser människorna vandra,

som vore de trän. Då sade Jesus: gå och två dig

i dammen Siloah! Den blinde gick, sköljde sina

ögon med dammens vatten, och nu voro hans ögon

friska, så att han såg allting tydligt.

Grannarna i byn sågo honom komma på vägen

utan ledare och sade till hvarandra: är icke denne

den blindfödde tiggaren? Jo, sade några. Nej>

sade andra, men han liknar honom. Tiggaren

själf sade: det är jag.

— Men du var ju blind, sade byfolket. Huru

kan du nu se?

— Jo, en man, som de kalla Jesus, gjorde

en deg, som han smorde på mina ögon, och

när jag sköljt dem i dammen Siloah, fick j¾g

min syn.

— Hvem är Jesus? Hvar är han?

— Jag vet icke.

Då förde byfolket tiggaren till fariséerna i

rådet, för att det var en sabbat, när Jesus

botade honom. Fariséerna frågade: huru har du

fått din syn? Så och så gjorde Jesus, sade

den blindfödde. Nu begynte fariséerna träta sig

emellan. Somliga sade: Jesus är icke Guds man,

efter han botar sjuka på sabbaten. Andra sade>

men huru kan en syndig människa göra sådana238 NITTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

tecken? Hvad tror du? sade de till den

blindfödde. Han svarade: jag tror, att Jesus är en

profet.

Detta svar tyckte fariséerna icke om. De

ville i det längsta bestrida, att Jesus här gjort

ett underverk, och kallade till sig den

blindföddes föräldrar. Är denne eder son? — Ja.

— Var han född blind? — Ja. — Huru kan

han nu se? — Det veta vi icke, fråga honom

själf, han är gammal nog. — Då blef den

blindfödde inkallad andra gången. Bekänn, att Jesus

bedragit dig! Vi känna honom bättre än du, vi

veta, att han är en syndare. — Om han är en

syndare, vet jag icke, sade den blindfödde, men

det vet jag, att jag var blind, och nu ser jag. —

Huru öppnade han dina ögon? — Det har jag ju

redan sagt eder, svarade tiggaren. Skall jag

berätta det en gång till? Viljen I också blifva hans

lärjungar?

— Vi äro Moses" lärjungar, sade fariséerna,

och Gud har talat till Moses, men icke veta vi

hvarifrån Jesus är. — Det är ju underligt,

svarade tiggaren käckt, att så lärde män icke veta

hvarifrån Jesus är, som har öppnat mina ögon!

Ett så stort under har ingen gjort sedan världens

begynnelse. — Jaså, du vill lära oss, du din usle

stackare, sade fariséerna i sin rådlösa vrede och

drefvo ut den hårdnackade tiggaren, som ej ville

ljuga på Jesus.

Men den blindfödde fick en stor belöning för

sitt mod att vittna om sanningen. Jesus uppsökte

honom och sade till honom: tror du på Guds son?

Den blindfödde sade: Herre, hvem är han, att jagDEN BLINDFÖDDE.

239

må tro på honom? Jesus svarade: han är den

förste du sett, när dina ögon öppnades, och det

är han, som talar till dig.

Då föll den blindfödde på sina knän, tillbad

Jesus och sade: Herre, jag tror! Och Jesus sade:

till en dom är jag kommen i världen, att de, som

icke se, skola varda seende, och de, som se, skola

varda blinda.

Fariséerna sade hånfullt till Jesus: äro vi

också blinda? Jesus svarade: om I voren blinda,

haden I icke synd, men nu sägen I: vi se, och

därför synden I. — Såsom ville han säga: om I

voren okunniga, obildade människor, såsom denne

fattige tiggaren, så skulle Gud hafva förbarmande

med eder. Men nu viljen I vara de upplyste,

de bildade, som tro sig förstå allt och skola lära

de okunnige, och likväl är det I, som striden

mot sanningen. Detta är eder synd och eder

dom.

Så slutar Johannes" berättelse om den

blindfödde tiggaren. Du, som läser detta, minns, att

när Gud låter någon oförskyldt lida, såsom den

fattige blindfödde, har Gud någon särskild

nåderik mening därmed, fastän vi icke förstå den.

Minns därnäst att vittna om sanningen, om än

alla världens fariséer vilja förmå dig att ljuga!

Och minns slutligen, att de okunnige i sin

enfaldiga, ärliga tro äro mera klarseende, än många

sådana upplysta och bildade, som icke vilja tro,

därför att de i sitt högmod anse sig klokare än

Gud. Kunskapen är en stor Guds gåfva, när den

är ödmjuk, men utan ödmjukhet är den största

lärdom idel blindhet och dårskap för Gud. Du240 NITTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

världens stora ljus, vår käre Herre och Frälsare,

du vet huru ofta vi gå i själens mörker. Öppna

då våra blinda ögon för ditt eviga ljus, och gif

oss mod att vittna om sanningen! Amen.

9SKATTEN OCH PÄRLAN.

241

Tjugonde söndagen efter Trefaldighet.

(2:dra årg. Math. 13: 44—46.)

57. Skatten och pärlan.

är Jesus stod i en båt vid stranden af sjön

Genesaret och berättade för folket om säden, som

föll på berget, och om ovännen, som sådde ogräs

i nattens mörker, då berättade han äfven de två

liknelser, som vi nu läsa i denna dagens

evangelium. De äro så korta, som de kortaste sagor,

men dem vilja vi höra om igen, ty de äro som

himmelens blå: det är ett djup i dem, som ingen

kan mäta.

Himmelriket är likt en skatt, som var fördold

i en åker. Skatten var nedgräfd djupt i jorden,

ingen kände den, åkermännen väntade blott att se

säden gro och växa och bära ax och bärgas och

tröskas och malas och bakas till bröd, men ingen

tänkte på skatten. Och de väntade förgäfves i

många år; säden ville ej gro, axet ville ej blomma,

skäran ville ej skörda, rian ville ej tröska, kvarnen

ville ej mala, mjölet ville ej blifva bröd i ugnen.

Åkermännen kunde ej nog förundra sig, att deras

16. — Evangelium för barnen.242 TJUGONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET.

teg var så ofruktbar, fastän de arbetade träget

natt och dag. Åkern kunde ej bära skörd, därför

att skatten var nedgräfd, ty skatten var Guds

välsignelse.

Då kom där en man, ingen vet hvarifrån, och

han visste ej själf hvarför han just kom till den

ofruktbara åkern. Gud ledde hans steg. Han

fann skatten; — huru han fann den, vet heller

ingen, men han måste ha funnit den i Guds

kärlek, efter han fann den. Nu tänkte han vid sig

själf: jag kan taga denna skatten, efter ju ingen

människa ser mig, men det vore en synd, det vore

att stjäla, efter åkern icke är min. Jag vill åter

gömma skatten i jorden, där den varit förut, och

se till huru jag kan få så mycket penningar, att

jag kan köpa åkern.

Mannen gick hem igen och sålde allt hvad

han ägde, tills han fick så mycket penningar, att

han kunde köpa åkern. Då gick han till åkerns

ägare och sade till honom: sälj din åker åt mig!

Gärna, sade ägaren; det är en usel, ofruktbar åker,

jag är trött på den, du skall få den för billigt

pris.

Nu hade mannen, som ville köpa åkern,

kunnat göra hvad människorna kalla en god affär,

men det hade åter varit en stöld, och därtill var

han för ärlig. Han sade alltså till åkerns ägare:

din åker är icke så ofruktbar, som den ser ut att

vara. Där är en stor skatt fördold, och därför

vill jag betala dig sju gånger mer, än du begär.

— Hvad är detta för inbillningar? skrattade

ägaren. Skulle ej jag känna min åker bättre än du?

Och så blefvo de ense om åkerköpet, och köparenSKATTEN OCH PÄRLAN

betalade sju gånger mer, än säljaren hade begärt.

Men den, som vann mest, det var köparen; ty

när skatten kom i dagen, bar åkern hundradefaldt

frukt. Nu grodde kornet, nu växte strået, nu

blommade axet, nu bärgade skäran, nu tröskade

i½n, nu malde kvarnen, nu jäste mjölet till bröd

i ugnen, och den åkern var många, många gånger

mera värd, än allt hvad dess lycklige köpare

någonsin ägde förr. Ty den fördolda skatten var Guds

rike och Guds välsignelse.

Förstår du på hvad vår Frälsare lade största

vikten i denna berättelse? Det var därpå, att

mannen sålde allt hvad han ägde för att köpa

åkern, — allt, utan undantag. Det är åter samma

allt, som Jesus begärde af den rike ynglingen. Men

den, som säljer allt för Guds rike, får

hundradefaldt igen.

Samma grundtanke ligger fördold i den andra

liknelsen. Men här är det icke en man, som

genom Guds skickelse fann en skatt, hvilken han