Ett svenskt jernverk - Sandviken och dess utveckling 1862-1937

ETT

SVENSKT

JERNVERK

Sandviken

mt- <1937ETT SVENSKT JERNVERK

SANDVIKEN

1862 — 1937UNDER REDAKTION AV

GÖRAN HEDIN

ETT

SVENSKT

JERNVERK

SANDVIKEN

OCH DESS UTVECKLING

1862—1937

UPPSALA 1937

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

FÖRETAL.

Det torde vara lämpligt att förutskicka några ord om de principer

som legat till grund för disponeringen av det arbete som härmed

framlägges. Bokens första kapitel ger en relativt fyllig framställning av

den stora ekonomiska sammanslutning under 1860-talet, Högbo Bolag,

i vilket Sandviken utgjorde centralpunkten. Här tecknas också

huvuddragen av det händelseförlopp som, med början med G. F. Göranssons

genomförande av bessemerprocessen, ledde fram till detta bolags

bildande. I fortsättningen har en uppdelning gjorts på parallellt löpande

specialkapitel över den tekniska, den ekonomiska och den sociala

utvecklingen, detta huvudsakligen med hänsyn till omfattningen och

karaktären av det stoff, som efter 1868 varit att behandla. Vidare

ges i en rad specialuppsatser kortare skildringar av de folkrörelser

som varit av större betydelse i samhällets utveckling. Just på grund

av denna uppdelning i fristående framställningar har det ansetts

nödvändigt att också i ett särskilt kapitel ge en sammanfattning av

utvecklingens huvuddrag. I sista kapitlet framläggas resultaten bl. a.

från en bland Sandvikens arbetare gjord enquéte. I åtskilliga fall

finnes det material som legat till grund för bokens olika

framställningar återgivet i form av statistiska, kartografiska eller andra

bilagor.

Den tid som stått till förfogande för förberedelserna och

utarbetandet av boken har varit kort, knappt tre kvarts år, varför

undersökningarna i många fall ej kunnat göras så allsidigt och grundligt

som hade varit önskvärt. Arbetet har emellertid under hand

uppdelats på flera händer, varigenom det blivit möjligt att få olika

förhållanden rent sakkunnigt belysta. Självfallet ha härunder en del

upprepningar icke kunnat undvikas. Men vad boken genom dessa

upprepningar förlorat i överskådlighet har den troligen vunnit i

möjligheten av samma faktorers belysande i olika sammanhang. Dock8

företal

har det föreliggande arbetet i stort sett mera blivit en kartläggning

än en analys av de förhållanden som varit föremål för skildring.

Redaktionen av denna bok står i tacksamhetsskuld till ett stort antal

personer, som lämnat betydelsefull hjälp av olika slag. I första hand

riktar sig denna tacksamhet till dem som ha förtjänsten av järnverkets

välordnade och fullständiga arkiv. Bibliotekarien fil. lic. Percy

Elfstrand har uppdragit grundlinjerna för uppläggningen av det material,

som rör tiden före 1868. Arkivets ordnande i övrigt har letts av fröken

Sigrid Göransson, därvid i första hand biträdd av herr Sven Leander.

Bland dem som — utan att direkt ha medverkat i boken — givit

värdefulla anvisningar böra nämnas professor Eli F. Heckscber och

f. bruksdisponenten doktor Carl Sahlin. Beträffande vissa fackområden

ha råd lämnats av professor F. J. Linders och läroverksadjunkten fil.

lic. Carl Cederblad. Vid det i vissa avseenden mycket omfattande

förarbete som ligger bakom bokens tillkomst, framför allt vid

genomgång av brev och upprättande av olika slags tabeller, ha i främsta

rummet medarbetat f. bruksbokhållaren August Bruce och fru Dagmar

Koraen. Som assistent åt arbetets redaktör har under större delen av

tiden tjänstgjort fil. stud. Lars Olofsson, och vid den för boken gjorda

enquëteundersökningen har fältarbetet utförts av förrådsmannen

Helmer Ohlsson och tråddrageriarbetaren Agge Söderberg.

Sist men icke minst bör erinras om all den medverkan som i olika

avseenden lämnats av företagets personal på skilda poster och förutan

vilken arbetet icke hade låtit sig genomföras.

Göran Hedin.

Bokens bilder från senare tid efter fotografier av S. Price och Emil Heilborn.SANDVIKEN

1862—1957Bakom oss på vägen höljer töcknet de gestalter som förr där vandrat.

Vi gå fram på den oss tilldelade sträckan. Ju längre det lider, dess

svårare blir det att ur minnets dunkel frammana gångna tiders män

och det de verkat. Vår blick är bunden vid vägen framför oss, och

tankarna riktas mera framåt än bakåt. Alltför lätt glömma vi då

gångna tiders händelser. De lärdomar och maningar, de vilja ge,

nå oss icke. Så faller blicken plötsligt på en milstolpe vid vägen. På

stolpen står en väglängd och ett årtal: 75 år från 1862. Den väcker

vår eftertanke. I begrundan stanna vi framför den. Vi blicka bakåt

på vägen och söka urskilja former och anletsdrag hos dem, som

längesedan nedlagt staven. Vi trodde oss ha mången av dem i gott minne

men bli vemodigt överraskade. Redan så långt borta och så skymda

av mellanliggande tiders töcken! Vid foten av milstolpen slå vi oss

ned en liten stund, innan vandringen går vidare. Vid samspråk med

följeslagare, som tidigt varit med på vägen, klarna konturerna något.

Gamla brev och dokument giva även de ett villigt stöd. Vi höra och

vi läsa om bekymmer och arbete, om svårigheter och segrar, om

utveckling och blomstring. Vi gripas av vittnesbörden om redbar

gärning.

Från gångna tider genljuder en maning: Gå din väg rakt fram, och

verka vad du kan på den sträcka du fått dig förelagd att vandra.

Liksom gångna släkten röjt väg för dig, så^ må du i din tur röja

mark för andra.

Maningen gäller oss alla. Må den, som läser denna bok, höra

något av maningens" röst samt med god vilja och kraft därefter

redligen handla.

I. HÖGBO BOLAG.

Av

Göran Hedin.

DEN SVENSKA BESSEMERPROCESSEN OCH

FÖRBEREDELSERNA FÖR DESS EKONOMISKA REALISERANDE.

Något av de första åren på 1800-talet kom ifrån Askersund en

yngling till Gävle för att där gå igenom Borgarskolan. Hans namn

var Anders Petter Göransson. Efternamnet hade han jämte sina

syskon tagit efter fadern Göran Berg, köpman och rådman i Askersund

och tillhörande en av de största och mera inflytelserika släkterna i

denna stad. Av någon anledning kom den unge mannen att efter

avslutad skolgång stanna kvar i Gävle och blev där anställd som

bokhållare i grosshandels firman Daniel Elfstrand & Co.

Denna firma hade grundats 1758 av Daniel Elfstrand D:son,

härstammande från en bondsläkt i Älvkarleby. Han efterträddes

sedermera av en sin son med samma namn som fadern. Denne (1748—

1815) blev senare känd som Kommerserådet Elfstrand och kom att

spela en betydande roll i Gävles ekonomiska liv. Ett förmöget gifte

hade bland annat tillfört honom andelar i Falu gruva, och med åren

lyckades han föra firman avsevärt framåt och vidga dess rörelse åt

olika håll. Ett utmärkt stöd i detta sitt arbete fick han i Olof Elfbrink

(1775—1855) som från en mycket underordnad post arbetade sig upp

till kompanjonskap i firman. Slutligen blev denne också genom

äktenskap knuten till den Elfstrandska familjen, då han gifte sig med en

av kommerserådets döttrar. Ungefär vid denna tid — omkring 1816 —

började unge Göransson sin tjänst på firmans kontor, och så småningom

blev också han, genom giftermål med Maria Catharina Elfstrand,

måg i huset och medlem av firman. Efter kommerserådet Elfstrands14

den elfstrandska firman

död 1815 växlade chefskapet för firman upprepade gånger. Olof

Elf-brink kom aldrig att formellt sköta den, eftersom han vid ungefär

samma tid etablerade sig som självständig bruksägare. Det blev i

stället kommerserådets son Per Elfstrand som blev chef, vilken

befattning han innehade till sin död 1845. Efter honom uppbars ansvaret

av Anders Petter Göransson intill dennes död fem år senare. Han i

sin tur efterträddes av Per Elfstrands son Daniel Elfstrand P:son,

vilken liksom Göranssons äldste son Göran Fredrik Göransson blivit

upptagen i firman 1841. Denne Daniel Elfstrand dog emellertid

redan 1856, varpå den yngre Göransson blev firmans chef. Övriga

delägare i firman vid denna tid voro Wilh. Elfbrink (1815—1870),

yngre son till nyssnämnde bruksägaren, och Per Elfstrand P:son,

yngre broder till den just avlidne Daniel Elfstrand P:son.

Den Elfstrandska firman i Gävle hade under sin tid haft åtskilliga

och ofta ganska vitt skilda verksamhetsgrenar. Efter att ha börjat

som vanlig grosshandelsfirma utvidgades den efter hand till att omfatta

både lantegendomar, järnbruk, varv och annat. Skogsaffärer bedrevos

bl. a. i Dalarne, dels för egen räkning, dels som försäljningsarbete för

andra skogsägare. Vidare sålde man, som då för tiden var vanligt,

järn på så sätt, att man helt enkelt avslöt kontrakt med bruken om

köp av hela årsproduktionen. Bland andra järnbruk som man hade

förbindelse med var också Högbo, beläget mellan sjöarna Öjaren och

Storsjön, tjugo kilometer väster om Gävle. Förbindelserna med Högbo

bruk ledde 1856 till inköp av detsamma med den därtill hörande

Edske masugn, belägen vid norra stranden av den lilla sjön Edsken

väster om Hofors. Den Elfstrandska firman hade också börjat bygga

båtar för egen räkning, och sedan en av dess medlemmar förskaffat

sig speciella kunskaper i facket, antog skeppsbyggeriet allt större

omfattning, så att man så småningom stod som ägare till såväl norra som

södra varvet i Gävle. Och så hade man slagit sig på rederi, bland annat

för kolonialvaruimport, och genom egna mindre båtar försåg firman en

stor del av norrländska kustlandet med dylika förnödenheter. Med

tiden hade verksamheten vidgat sig att även omfatta bankirrörelse.

Och slutligen hade man blivit ägare till åtskilliga fastigheter i och

utanför Gävle.

Under den finansiella kris som kulminerade år 1857, råkade också

den Elfstrandska firman i svårigheter. I samband med en affärsresa

till England, som Göransson på våren detta år företog för anskaffande

av en ångmaskin till Edske masugn, fick han i London av firmans

representant där, den svenske grosshandlaren Pontus Kleman, ettgöran fredrik göransson

15

GÖRAN FREDRIK GÖRANSSON

vid tiden för bessemerprocessens genomförande.16

göransson, kleman och bessemer

betydelsefullt erbjudande. Ungefär två år tidigare hade den engelska

uppfinnaren Bessemer kommit så långt med sina försök med den

process, som kom att bära hans namn, att han uttagit patent i England.

Försöken voro ingalunda slutförda, men det stadium Bessemer hade

nått, betecknade ändå ett stort framsteg för stålframställningsmetoden

och gav löften om en lysande framtid. Nu hade Bessemer tagit ut sitt

patent också för andra länder, däribland Sverige och Norge. Det är

inte fullt klart om Bessemer direkt givit i uppdrag åt Kleman eller

hans firma (Hoare & Buxton) att söka sälja detta sistnämnda patent.

I varje fall fick Göransson genom Kleman erbjudandet att köpa en

femtedel av patentet för Sverige och Norge för £ 2 000. Det torde i

ovanligt liög grad ha gällt beträffande uppfinningen av denna

stål-framställningsprocess, att den fyllde »ett länge känt behov» och att

utvecklingen faktiskt behövde ett handtag i just den riktningen. Detta

hade säkerligen Kleman insett, och Göransson torde inte ha varit sen

att ta emot erbjudandet. Med sin kännedom om de svenska råvarorna

och avsättningsmöjligheterna för svenskt järn och stål torde han redan

från början ha bedömt möjligheterna att i Sverige nyttiggöra den nya

uppfinningen ganska optimistiskt. En omständighet, som sannolikt

också bidrog till att Göransson sålunda beslöt sig för att inköpa patentet,

var säkerligen den, att han ändå på sätt och vis stod inför valet av en

ny verksamhet, då den Elfstrandska firmans ställning nu hade blivit

sådan, att han där inte kunde ha mycket att vänta av framtiden.

Det ordnades nu ett sammanträffande mellan Göransson och

Bessemer, då Göransson någorlunda orienterades om Bessemers

erfarenheter och uppfattning om möjligheterna att fullända metoden

och omsätta den praktiskt. Då avtalades också om anläggning för de

försök i Sverige, som Göransson avsåg att sätta igång, så snart han kom

hem. Det gällde i första hand en »converter», en stjälpugn av den typ

som sedermera kom att bära Bessemers namn — Bessemer hade

visserligen vid sina försök använt en fast converter men nu skulle Göransson

försöka med en stjälpbar, vilken ansågs komma att medföra vissa

fördelar. — En dylik monterades upp vid Edske masugn och försöken där

kunde börja redan samma sommar. Till sin hjälp hade Göransson

även fått någon engelsk personal. Bessemer hade förbehållit sig, att

också en viss svensk ingenjör skulle få närvara vid Göranssons

experiment. Egentligen voro försöken i Edsken inte de allra första som

utfördes i Sverige, utan dessförinnan hade man under en kortare tid

laborerat med samma sak också i Dormsjö. Det var ledaren av dessa försök

som Bessemer nu ville ha som kontrollant och rapportör i Edsken. Detförsöken vid edske masugn

17

visade sig emellertid ganska snart, att försöken med den engelska ugnen

inte tjänade någonting till. Ugnen revs bort och den engelska

personalen blev hemskickad. I stället murades upp en fast ugn av den typ

som tidigare använts vid de engelska försöken, och Göransson började

använda uteslutande svenska medhjälpare.

Bland den mängd av företag som i december 1857 gingo överstyr

var också den Elfstrandska firman, med vars hjälp Göransson hittills

kunnat driva sina experiment. Han fick alltså nu se sig om efter

ekonomiskt bistånd på annat håll. Sådant lämnades honom också efter

anhållan hos Jernkontoret med en summa av 50 000 rdr. Denna

omständighet, att Jernkontoret blev intresserat av saken, förde för övrigt

det goda med sig, att eftervärlden fått möjlighet att genom rapporterna

från kontorets observatörer följa experimentens förlopp. I villkoren

vid detta lån ingick också en bestämmelse om rättighet för

medlemmarna av Bruks Societeten att på vissa villkor få 100 skeppund (= 17

ton) av sitt tackjärn prövat. Då denna rätt i ganska hög grad

utnyttjades, hade Göransson åtskilligt besvär med att hålla sina experiment fria

från obehörig nyfikenhet. Det var nämligen långt ifrån regel, att den

verksamhet, som pågick i Edsken, sågs välvilligt av järnhanteringens

män. I stället var motsatsen i så hög grad fallet, att Göransson själv

kunde påstå, att han i detta avseende inte hade mer än en verklig

vän, nämligen professor Eggertz, dåvarande chefen för Bergsskolan i

Falun. Att han annars skulle ha enbart motståndare var naturligtvis

en stark överdrift, som lätt motsäges inte minst av alla de exempel

på medkänsla, både i framgång och motgång, under försökens lopp,

som Göransson fick mottaga från så många håll. Men naturligtvis

fruktade man med rätta en allvarlig konkurrent, om Göransson

verkligen skulle ha framgång i sina långvariga och dyrbara försök.

Alltnog, experimenten i Edsken fortsattes tämligen oavbrutet

under hela första halvåret 1858. Själv egentligen utan någon som

helst fackutbildning genomförde Göransson med hjälp av några unga

ingenjörer och verkmästare sina försök.1 Det har ofta sagts, att

Göransson, om han verkligen haft kunskaper på detta område, med

säkerhet ganska snart skulle ha ansett fortsatt experimenterande

hopplöst. Men det torde varken ha räckt med optimism eller envishet,

om inte hans tillvägagångssätt ändå präglats av en viss vetenskap-

1 Helt naturligt skulle denna omständighet komma att påverka Göranssons allmänna

inställning till teorin. Sålunda skriver han en gång några år senare till sin vän Michaeli: »Hos

oss finnas inga vetenskapsmän som leda methoden ej heller hafva sådana funnits, wi frukta

för alla laboratoriemethoder och följa den enklaste.»

2—37223.18

g. f. göranssons medhjälpare

lighet: man prövade samvetsgrant och kritiskt alla tänkbara

kombinationer av omständigheter, som rimligtvis kunde antas ha inflytande

på processens förlopp. Strax innan man definitivt lyckades, den 18

juli 1858, tycks stämningen dock ha varit ganska förtvivlad. Då

fann Göransson till slut ännu en möjlighet, som förut inte beaktats

eller hade förkastats utan prövning. Rent tekniskt innebar den

vidtagna förändringen i arrangemangen, att man i motsats mot

tidigare ökade storleken på de hål genom vilka luften pressades in i

ugnen med det flytande järnet. Resultatet blev så avgjort mycket

gynnsammare än alla de föregående, att man kunde anse målet nått,

åtminstone tills vidare. Liksom efter föregående blåsningar skickades

götena till Högbo, där de omedelbart utsmiddes med resultat som även

motsvarade förväntningarna. Denna utsmidning var klar en vecka

efter den lyckade blåsningen i Edsken, och ytterligare några dagar

senare var Göransson på väg till utlandet för att undersöka, hur

resultatet av hans ansträngningar stod sig i praktiken och inför de

utländska konkurrenternas kritik.

Det har rått åtskilliga meningsskiljaktigheter om, vilka som

egentligen varit Göransson närmast behjälpliga vid processens lyckliga

genomförande. Själv har han en gång lämnat uppgift härom. Det var dock

vid ett tillfälle åtskilliga år senare, nämligen då man firade den svenska

bessemerprocessens tjugofemårsjubileum. Enligt denna uppgift skulle

de närmaste biträdena vid försöken vid Edsken ha varit tvenne

ynglingar, sedermera överingenjören Carl Johan Lundvik och

brukspatronen Petter Lindberg. Vid Högbo bruk hade det första stålet

synats av en då sextonårig pojke, C. G. Larson, senare i tjänst hos

Sandvikens järnverk och då känd som »Verkmästare». Sin tacksamhet

för ekonomiskt bistånd i form av förlag och på annat sätt riktade

Göransson vid detta tillfälle till konsul Robert Rettig och borgmästare

J. V. Petre i Gävle samt till sin då avlidne svåger brukspatron Wilhelm

Elfbrink. Till denna grupp av ekonomiska understödjare räknade

Göransson också dåvarande bergmästaren, sedermera

generaldirektören C. O. Troilius. Det var nämligen han, som för Jernkontorets

räkning kommit uppresande till Edsken för att avgiva yttrande och

eventuell rekommendation för de bidrag Göransson begärt från detta

håll. För allmänna råd och rent tekniska upplysningar räknade sig

Göransson förbunden närmast gentemot direktören Andreas Grill och

professor Victor Eggertz. Den förre hade givit honom en första inblick

i järnhanteringens grunder, och den senare hade, främst genom sina

analytiska prov, varit till så utomordentlig hjälp, att Göransson ansågdet nya stålet prövas

19

Kontrakt med Bessemer av den 15 okt. 1859.

sig böra offentligen uttala, att Eggertz gjort »mera än kanske någon

annan för Bessemermetodens framgång».

På sin utlandsresa besökte Göransson först Hamburg. Här lämnade

han ut några mindre stålprover till olika instrumentmakare. Den

5 aug. nämner han för första gången, att man gjort en kniv färdig av

försöksstålet från Edsken. »Man säger i Hamburg, att det är fullt

jeni-förligt med det bästa engelska», skriver han hem, och mer kunde man

rimligtvis inte önska. Nästa månad anlände han till Sheffield, där han

först, i väntan på stålprover (och troligen också göt) från Sverige,

sysslade med en del affärer för Elfstrandska firman. Sedan stålet

utlämnats för provtillverkning av verktyg på olika ställen, fick det också

här ett gott betyg.

Under detta tämligen långvariga besök i England

sammanträffade Göransson också med Bessemer och lians vänner, dels för att

diskutera sina erfarenheter och övertyga dem, som tycktes för alltid

ha uppgivit hoppet om metoden, om sin praktiska framgång, dels

för att förhandla om försäljningsrätten i England för den

ståltillverkning, som nu för fullt pågick i Edsken. Göransson överenskom med

Kleman, att denne skulle bli agent för introduktion och försäljning i20

första forsoken till bolagsbildning

England av det nya stålet. Dessutom träffades avtal med en engelsk

verkmästare, Edw. Scholey, om engagement för en säsong i Högbo,

där han skulle svara för knippsmidet. Innan Göransson i oktober

lämnade England, hade han visserligen haft den framgången att

kunna sälja en del Högbostål, men han hade också fått känna av

svårigheter, inte minst sådana som man avsiktligt beredde honom.

Och han hade fått erfarenhet av allt det besvär, som en utlänning,

obekant med engelskt rättsväsen och utan förbindelser med dess

kännare, riskerade att råka ut för. Under hemresan, som också företogs

över Tyskland, lyckades han göra en del försäljningar i Hannover.

I varje fall tycks resultatet av resan ha motsvarat förväntningarna,

och Göransson fortsatte sina ansträngningar att på något sätt

åstadkomma ett företag, direkt avsett för exploaterandet av den nya

stålframställningsmetoden. Härmed hade han sökt börja redan dagarna

efter framgången i Edsken. Det finns åtminstone ett kvitto bevarat

från sedermera generaldirektören A. G:son Bennich på ersättning

för ett uppgjort förslag till bolagsbildning, »i och för tillgodogörande

af Bessemers ståltillverkningspatent i Swerge». Om Göranssons iver

att få ett dylikt bolag till stånd under den närmast följande tiden dock

inte skulle bli fullt lika stor, så kan orsaken, som han själv ofta

framhöll, ha varit den, att man trots allt inte finge betrakta hans metod

som slutgiltigt utexperimenterad. Vad som ännu brast, var kontrollen

av stålets hårdhetsgrad, d. v. s. kolhalt, för vars bestämning

emellertid Eggertz under år 1860 lyckades finna en mera rationell metod.

Göranssons bemödanden att bilda ett bolag voro till en början

inriktade på, att han såvitt möjligt ensam eller med hjälp endast av

sina närmaste vänner skulle behärska detsamma. Hans mening vore

i så fall att inlösa Högbo och Edsken och, som då var vanligt, söka

en förläggare för tillverkningen. Från hösten 1860 tycks

Göransson dock ha kommit till den uppfattningen, att ingen effektiv

exploatering skulle kunna åstadkommas utan ett helt nytt verk. Ett dylikt

projekt bleve emellertid så vidlyftigt, att man då måste släppa tanken

på ett litet lättkontrollerat bolag och istället söka kapital och

förläggare på längre håll, kanske utomlands. Under sina resor för att göra

stålet känt på främmande marknader, hade han rikt tillfälle att

undersöka, vilka möjligheter det fanns att intressera utländska kapitalister

för saken. Dessa undersökningar gällde i första hand England, men

också i Berlin och Hamburg tycks han ha hört sig för. Just dessa år

erbjödo en ganska gynnsam konjunktur för en dylik start. Kring 1860

synas lånemöjligheterna ha varit i stigande, och denna omständighetEdske masugn. Här skedde den första lyckade bessemerblåsningen den 18 juli 1858.22

avsikten med nya bolaget

anfördes också som skäl för kortare uppskov med försöken till

bolags-bildning.

Från tiden kring årsskiftet 1860—61 daterar sig det första försöket

att åstadkomma ett företag i stor skala. Förhandlingarna härom

fördes huvudsakligen i London tillsammans med Kleman. Den

tidigaste inbjudan till aktieteckning, som kunnat återfinnas, är daterad

år 1860 men kan näppeligen ha varit avsedd att bli utskickad så

tidigt. Den följdes också ganska snart av en annan, något reviderad,

varur det kan vara av ett visst intresse att anföra vissa uppgifter.

Avsikten med bolaget skulle — enligt det då utsända prospektet —

vara att i en skala, tillräckligt stor för att möjliggöra en ordentlig

prissänkning på stålet, tillverka gods av absolut förstklassig kvalitet, varav

man hade stort behov både i England och på andra håll, särskilt

föl-järnvägarna och artilleriet. För sådant ändamål vore det svenska järnet

absolut överlägset och dess kvalitet allt för välkänd för att närmare

behöva kommenteras. Som förhållandena nu voro, var emellertid den

svenska ståltillverkningen till övermått decentraliserad, och dessutom

låg denna massa av små bruk sällan tillräckligt nära hamn för att

o o

möjliggöra rimliga transportkostnader. Det bolag som nu skulle bildas,

»The Storsjö Company», skulle åstadkommas i första hand genom en

sammanslagning av några redan befintliga, tämligen små bruk, som

disponerade tillräckliga mängder av de erforderliga råvarorna träkol,

malm och kalk samt vattenkraft. Det gällde de i Dalarne och

Gästrikland belägna företagen, Högbo med Edsken, Stjärnsund, Garpenberg

och Dormsjö samt Horndal med Walla masugn, disponerande

tillsammans fem masugnar ocli ett 40-tal hamrar av olika storlek, drivna

antingen av vatten eller ånga. Det omnämnes också här som en särskild

tillgång en värdefull koppargruva1, som skulle vara i ägo hos något av

dess företag. Dessutom hade man för avsikt att vid Storsjön i

Gästrikland bygga ytterligare masugnar och nya verk i tämligen stor skala:

ånghamrar och tunga valsverk och anordningar för tillverkning av

grovt manufaktursmide, »plates, solid railway tyres, axles, bars &c.,

and any otlier work that will secure remunerative prices». Just nu

stegrades nämligen kraven på styrka och uthållighet hos dylik materiel

för såväl artilleri som järnväg. Man befann sig i början av den

betydelsefulla och konsunitionskraftiga järnvägsbyggnadsperioden och

samtidigt vid en tidpunkt, då Europas stater funno nödvändigt att

utöka och modernisera materielen i sina försvarskrafter.

1 Det giillde det s. k. Odalfältet eller Garpenbergs koppargruvor.bolagets avsedda finansiering

25

Naturligtvis, fortsatte prospektet, bleve framgången för ett dylikt

företag mycket beroende på, vem som kommer att sköta det. Men

just i detta fall såge man särskilda garantier däri, att de närmast

intresserade, som själva skulle vara stora aktieägare, samtidigt voro fackmän.

Som det var vanligt i dylika fall, lovade prospektet mycket ljusa

framtidsutsikter. För första året trodde man sig kunna garantera 8 procents

dividend på inbetalt kapital och för de båda därpå följande 12 à 15

och 18 à 20 procent. De £ 150 000 som skulle behöva anskaffas utöver

aktiekapitalet1 voro redan garanterade. Vidare meddelades, att när

inbjudan utfärdades redan £ 65 000 av stamaktierna voro tecknade

och att man för att kunna sätta i gång ansåg sig behöva ytterligare

£ 85 000.

Man finner i denna plan anmärkningsvärt, dels att Stjärnsund, som

i verkligheten aldrig kom att tillhöra bolaget, fanns upptaget i planen,

dels att Nyköpings bruk, som däremot skulle komma att spela en

mycket viktig roll, saknades i densamma. Det förra bruket finnes berört i

en av de inspektionsrapporter, som efter besök på platsen författades av

engelska sakkunniga (bl. a. en Edinborough-professor Wilson och en

representant för den konsulterade injenjörsfirman Francis Wrigley).

Dessa mycket korta uttalanden efter säkerligen mycket korta besök

skulle tydligen ligga till grund för bedömning av det blivande svenska

jättebolaget och sålunda utgöra en garanti för det engelska kapital som

man ville intressera. Vid en kritik i detta sammanhang av de olika

brukens inbördes geografiska läge anfördes, att det säkerligen skulle

vara mycket lämpligt, om också Stjärnsund införlivades med företaget.

Detta bruks placering, ungefär mitt emellan Garpenberg-Dormsjö

och Edsken, vore, sades det, ur kommunikationssynpunkt ytterst

värdefull. Genom att bolaget kunde ha eget skjutshåll i Stjärnsund

1 Prospektet angav följande finansieringsplan:

The Capital of the Company it is proposed to raise and dispose as follows:—

By deferred Shares (taken by To purchase money for the

proprietors)........£ 100 000 estates ..........£ 520 000

By Ordinary Shares.....£ 200 000 New furnaces, rolling mills, &c. £ 60 000

By loans (already arranged)viz.:— Working capital.......£ 70 000

Ön mortage of the

estate, plant, and

stock......£ 125 000

Temporary adrances

ön produce ... £ 25 000 £ 15g ø00

£ 450 000 £ 450 00024

ENGELSKA INSPEKTIONSRAPPORTER

skulle nämligen transportkostnaderna, som här lika väl som beträffande

den svenska järnindustrien för övrigt voro förhållandevis mycket höga,

avsevärt kunna nedbringas. I övrigt synes engelsmännens kritik

knappast ha varit av märkligare slag. Maskiner och verk syntes dem vara

i gott skick, om det än funnes vissa behov av rationalisering.

Malmens kvalitet i det stora antal smågruvor, som också voro avsedda att

tillföras bolaget, sades vara mycket jämn och väl jämförlig med

Dan-nemoras, och särskilt stora förhoppningar ställde man på

koppargruvan. Skogen ansågo engelsmännen vara medelgod men den

förtjänade mera uppmärksamhet vid skötseln5 detsamma gällde jordbruket,

som hörde till verken: i och för sig voro naturbetingelserna

gynnsamma, men de principer efter vilka man skötte driften sades ha

mycket litet med modernt jordbruk att göra. Den totala avkastningen

borde kunna höjas med omkring 50 %. Så mycket tycks

engelsmännen ha lärt sig beträffande de svenska förhållandena, att de värderade

tillgången av träkol som absolut grundläggande för alla kalkyler.

Likaså sade man sig förstå värdet av, att torv fanns inom räckhåll.

Förutom förbindelsemöjligheterna genom den nya järnvägen anfördes

nämligen såsom skäl för det tilltänkta nya verkets förläggning till

Storsjöns strand, att man genom en sänkning av sjöns yta billigt skulle

kunna skaffa sig stora mängder av torv från torrlagd sjöbotten.

Bedömningen av de driftskalkyler för det nya verket, vilka uppgjorts

av Göransson, var slutligen ganska summarisk. Det konstaterades

endast kort och gott, att dessa förhandsberäkningar innehöllo en så

stor riskmarginal, att en kapitalplacering här kunde betraktas som

synnerligen säker.

Men hur kunde då denna idé till sammanslagning och

nybyggnadsprojekt uppstå, en plan som skulle åstadkomma ett bolag så

omfattande, att det vid denna tid saknade motsvarighet i Sverige?

Med säkerhet var det flera omständigheter som här spelade in och

delvis verkade i samma riktning. Det hade givetvis varit

tillräckligt med ett enda —• nytt — verk för den avsedda exploateringen

av Bessemerprocessen, förutsatt att detta gjordes tillräckligt stort.

Avgörande för det nya bolagets omfattning voro sålunda knappast

några tekniska faktorer. Visserligen kunde det väl erbjuda vissa

fördelar att samtidigt disponera ett flertal bruk, inom vilka man eventuellt

kunde specialisera tillverkningen och samtidigt hålla en jämnare drift,

och dessutom kunde det väl tänkas innebära en viss fördel, om de olika

delarna inom bolaget kunde uppträda som leverantörer åt varandra.

Men ingendera av dessa möjligheter kom egentligen att praktiskt ut-FORTSATTA FÖRBEREDELSER. JOHAN HOLM

25

nyttjas i fortsättningen. Det var också omständigheter av annat slag

än dessa, som föranledde den stora sammanslagningen. I verkligheten

förhöll det sig nämligen så, att de personer som intresserades för saken

själva voro bruksägare eller åtminstone delägare i redan befintliga

järnbruk. Men som dessa personer lika litet som folk för övrigt i

Sverige vid denna tid egentligen disponerade något större rörligt

kapital, fingo insatserna i det nya bolaget från deras sida i stället utgöras

av respektive egendomar. Det är för övrigt troligt, att de bruksägare

det gällde mer än gärna engagerade sig på detta sätt, då man väntade

sig så mycket av bessemerprocessens framtid. Här borde slutligen

anföras ännu en synpunkt, nämligen den, att det med säkerhet skulle

vara mycket lättare att få engelskt kapital intresserat, när man hade

något att peka på som redan existerade och som åtminstone till sin

storlek var jämförligt med engelska förhållanden.

Det låter sig inte utan vidare avgöras, vilken betydelse

förslagsställarna till detta nya bolag tillmätte de olika företagen inbördes eller

vilka förväntningar man i förhållande till dessa hade på det nu

planerade verket. Troligt är väl, att var och en som gick in, ansåg detta

förenligt med sitt företags fördel. I varje fall är det dock

otvivelaktigt, att Göransson i denna stora sammanslagning aldrig såg annat

än ett medel för realiserandet av hans stora nybyggnadsprojekt vid

Sandviken.

Det gick dock varken så hastigt eller så lätt med

kapitalanskaffningen som man synes ha väntat. Bolagsbildningen fick skjutas upp

än av den ena än av den andra anledningen. Det var över lag svårt

att förmå folk att sätta in pengar i det tillämnade företaget, under det

att lån voro lättare att uppbringa. Ett stort steg framåt innebar det

emellertid, då Holm på allvar började intressera sig för saken.

Johan Holm var på sin tid en av Stockholms största mäklare och en

mycket känd man. Särskilt efter den stora krisen 1857 kom han att

intressera sig för industriella företag, i vilka han investerade stora

summor. Hans verksamhet begränsades emellertid inte härtill. Han

fungerade även som långivare åt massor av affärsmän, jordbrukare

och industrifolk. Vid sidan härav drev han också egna rörelser,

framför allt rederi. I flera fall hade han genom förläggareverksamheten

blivit den verklige ägaren till företagen i fråga. Hans transaktioner

voro under stundom av ganska komplicerad art. De medel Holm

behövde för sin rörelse skaffade han dels hos smärre kapitalister, dels

hos större handelshus, dels som alla andra mäklare hos kassor såsom

Frimurarebarnhuset, Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten och andra.26

FÖRSLAG TILL BOLAGSORDNING

Dessutom skaffade han sig ganska avsevärda summor genom inhemska

banker, i första hand Smålands Enskilda Bank, samt från utlandet,

framför allt genom engelska och tyska bankirfirmor. Holms för sin

tid ganska enastående vidlyftiga verksamhet kompletterades också

med hans funktion som bank. Han tog emot pengar ej blott på

depositionsräkning utan även på kontokurant och checkräkning, och han

hade både små och stora, fattiga och rika insättare.

Första gången som Holms namn synes satt i samband med

Göransson var 1857. Från detta år daterar sig nämligen en

borgensförbindelse, som bär båda dessas — samt dessutom Klemans — namn. Denna

väg hade också ryktena om försöken till bolagsbildning nått honom. Det

var genom Holm såsom reell ägare till Nyköpingsverken som dessa

kommo att tillföras bolaget. Och även om det inte var på Holms

initiativ, så var det i varje fall med hans goda minne som Garpenberg och

Dormsjö införlivades med de övriga bruken. Här var nämligen Holm

sedan flera år förläggare för tillverkningen. Med all säkerhet hade man,

innan man på allvar satte i gång det stora bolaget, försäkrat sig om

att Holm på motsvarande sätt skulle lämna sitt stöd också till de övriga

däri ingående verken, även om den formella överenskommelsen inte

kom till stånd förrän någon tid in på 1862.

I september började nu meddelandena, att bolaget var klart, att

dess konstituering skulle ske följande vecka o. s. v. att komma allt

tätare och bli allt mera trovärdiga. Ungefär vid denna tid tillkom

också ett utkast till bolagsordning, ursprungligen skriven på engelska

och i huvudsak överensstämmande med den, som senare blev gällande.

En väsentlig skillnad var dock, att styrelsen enligt detta förslag skulle

bestå av fyra medlemmar, varav en skulle vara bosatt i England; på

motsvarande sätt skulle en av de båda suppleanterna vara engelsman.

Även skulle det utses tre i England bosatta personer, som skulle ha

»vården af det kapital som Bolaget kan ega i England». Dessa

godemän skulle inneha sina platser på obestämd tid.

I manuskriptet till denna bolagsordning finns emellertid gjort ett

stort antal ändringar, troligen i enlighet med Göranssons intentioner.

I huvudsak gå de ut på att minska det inflytande, som engelska

intressen enligt utkastet skulle tillerkännas. Vidare ha gjorts två

andra förändringar gentemot inbjudarnas ursprungliga avsikter. Dels

har det föreslagna bolagets namn ändrats från det tidigare använda

»Storsjö Aktie Bolag» till »Högbo Stål & Jernwerks Aktie Bolag».

Dels har man avsevärt fått sänka sina pretentioner på bolagets

kapital, som ännu i augusti troddes kunna bli £ 450 000, varav en tredje-HÖGBO BOLAG FÄRDIGBILDAT

27

del skulle upptagas genom lån mot inteckning i egendomarna, och

återstoden var avsedd att anskaffas genom utgivande av aktier. Den

siffra som i stället är tillskriven är £ 200 000.

På julaftonen år 1861 syntes allt vara klart för bolagets bildande,

och den 51 januari 1862 hade man hunnit därhän, att K. M:t

fastställt bolagsordningen. Av de 2 000 aktierna bestämdes det att den

ena hälften, ser. A, skulle vara prioriterad, den andra hälften, ser. B,

oprioriterad. Styrelseledamöterna skulle vara fem, och den första

styrelsen skulle inte ställas under omval förrän vid den ordinarie

bolagsstämman 1866, då man räknade med att verket i Sandviken

skulle vara färdigt.

Vilka hade då förtjänsten av att de långvariga försöken nu till slut

kröntes med framgång? Förutom Göransson själv torde det ha varit

nästan uteslutande Kleman som utfört det förberedande arbetet.

Han hade troligen tillfälle att ägna sig ganska odelat häråt, eftersom

han under omständigheter liknande Göranssons, hade fått söka sig

ett nytt verksamhetsfält, sedan hans engelska firma 1857—58 gått

omkull. Klemans insats torde rentav ha varit så betydelsefull, att man

skulle kunna göra sig frågan, om Högbo bolag någonsin hade kommit

till stånd honom förutan — vilket naturligtvis inte behöver vara

liktydigt med att bessemerprocessen inte i annat fall skulle ha kunnat

prakti skt-eko no miskt realiseras i Sverige. Han hade för det första ett stort

intresse för själva processen; det torde sålunda ha varit genom hans

förmedling som de allra första försöken vid det av honom ägda

Dorm-sjö kommo till stånd. Vidare hade han i fortsättningen ett avgörande

inflytande, dels genom sitt stora tillskott i egendomar, dels genom

sina personliga förbindelser, främst Holm, vilkens löfte om stöd var

av synnerlig betydelse. Rent formellt synes samarbetet med Kleman

för åstadkommande av ett stort bolag ha inletts i april 1861, fastän

naturligtvis förberedelserna härvidlag gå längre tillbaka i tiden. Det

utkast till bolagssammansättning, som man då gemensamt gjorde upp,

upptog Garpenberg, Högbo och Horndal. Den definitiva

överenskommelsen med avseende på denna sammansättning träffades i augusti

i samråd också med bruksägarna Michaeli och Bergendal. De bruk

sammanslagningen definitivt kom att gälla voro: Garpenberg och

Dormsjö samt andelar uti Forss, Asgarns och Tyskbo masugnar och

bergsmanssmedjor, »jemte dertill hörande Egendomar, Grufvor och

grufandelar, Werk och inrättningar samt lägenheter af hvad namn

och beskaffenhet de vara må» (tillskjutet av Kleman) Högbo Bruk

och Edske masugn med därtill hörande gruvor och gruvandelar (Gö-28

KARTA ÖVER HÖGBO BOLAG

Karta utvisande Högbo Bolags omfattning.

Inramade namn markera bruk och masugnar, sammanslutna i Högbo Bolag. Till detta

hörde också Nyköpings mekaniska verkstad. De streckade områdena ånge gruvor och

gruvfält tillhörande bolaget. Cirklarnas diameter är proportionell mot kvantiteten bruten malm

år 1865. Kartan av August Hahr, Stockholm 1852.DET NYA BOLAGETS OMFATTNING

29

ransson). Horndals Bruk och Walla masugn och därtill hörande

gruvan delar (Michaeli och Bergendal). Härtill kom, som anförts, också

Nyköpings Bruk (tillskjutet av Holm). Eftersom samtliga innehavare

av dessa verk och inrättningar uttogo sin köpeskilling av bolaget i

form av aktier i detsamma, kommo dessa personer att från början bli

de största aktieägarna. Kleman, som tillskjutit den värdefullaste

andelen, blev ägare till ungefär 1/3 av hela aktiekapitalet, Holm till ungefär

V4, något mindre hade Göransson, och härefter kommo Michaeli och

Bergendal med avsevärt mindre men i och för sig ganska betydande

andelar. Återstoden av aktierna var fördelad på mindre poster. Det

kan nämnas som anmärkningsvärt, att bortsett från Klemans insats,

alltsammans var rent svenskt kapital. Huvudsakligen hade Göransson

lyckats få det tecknat genom sina affärs- och personliga förbindelser

i Gävle och bruksbygden i Gästrikland.

I samband med att det planerade bolaget sålunda kom till stånd

bör också nämnas den utomordentligt viktiga överenskommelsen med

Holm, enligt vilken denne förband sig att under fem år framåt hålla

Högbo bruk fritt från varje omtanke för likvid. Den exakta dagen för

detta avtal är inte känd. Om det undertecknats strax före eller strax

efter bolagets konstituering, kan för övrigt vara likgiltigt; i sak måste

denna generella garanti från den store bankirens sida ha varit en

oundgänglig betingelse för att bolaget över huvud skulle komma

till stånd.

Redan så snart som ett knappt år efter det bolaget kommit till stånd,

sattes Göransson i en ganska svår situation, nämligen genom

bolagskompanjonen Per Elfstrands död.

Det förhöll sig nämligen så, att den Elfstrandska firman ända sedan

det besvärliga året 1857 under sitt cessionstillstånd hade haft att kämpa

med stora svårigheter, främst förluster på sina båtar. Den avlidne Per

Elfstrand hade varit förmyndare för sina barn i första giftet, vilka hos

honom hade innestående 100 000 Rdr. I händelse av konkurs skulle

dessa medel naturligtvis utgå med förmånsrätt, och Göransson hade

alltså att till varje pris se till, att förvaltningen av denna summa,

som måste ha utgjort en avsevärd del av firmans tillgångar,

överlämnades till en ny förmyndare. Hur man än här skulle förfara,

vore risken överhängande, både att stärbhusdelägarna och firman

och Göransson själv skulle behöva gå i konkurs, i händelse dessa

förmyndaremedel inte kunde utbetalas. För att göra det bästa möjliga

av den dåliga situationen fick Göransson anhålla hos firmans

kre-ditorer, att de reverser, som tidigare voro utställda av denna, över-50

PLATSEN FÖR DET NYA STÅLVERKET

fördes, så att han övertog betalningsskyldigheten. Vidare föreslog

han, att deras giltighetstid skulle få förlängas till ett par år. Som

hypotek ville han lämna aktier i det nya Högbo Bolag, praktiskt

taget hans enda egna tillgång. I brev vid denna tid anför han, att en

realisation av dessa tillgångar just nu med säkerhet skulle inbringa

mycket litet åt kreditorerna. Men beviljades det uppskov som han

ansåg så angeläget, och om det nya bolaget sålunda fick leva, skulle

aktierna snart stiga i värde genom ökat förtroende. Det skulle med

andra ord vara direkt i kreditorernas intresse att nu inte tillgripa

några åtgärder för indrivning utan se tiden an. Det blev också som

Göransson ville. Med Elfstrandska stärbhusdelägarna träffade han

den överenskommelsen, som inte skulle bli utan betydelse i

fortsättningen, att om han lyckades befria dem från skulder och betala

ut pengarna till en förmyndare, Per Elfstrands efterlämnade tillgångar

också skulle tillföras honom.

SANDVIKENS GRUNDLÄGGNING OCH FÖRSTA ÅR.

I och med att nybyggnad för exploaterande av den nya processen

på allvar kom på tal uppställde sig naturligtvis frågan, vart det nya

verket skulle förläggas. Det betraktades nämligen redan från början

som uteslutet, att man skulle kunna utvidga Edsken. Framför allt

talade de dåliga förbindelserna mot ett dylikt förslag. Återstod sedan

Högbo. Inte heller detta ansågs ha tillräckligt goda kommunikationer,

och därtill kom, att det egentliga Högbo Bruk redan på något sätt

betraktades som definitivt färdigbyggt, sannolikt därför, att

vattenkraften där i så hög grad var utnyttjad.

Sannolikt har det inte förts någon mera ingående diskussion om

det nya verkets förläggning. Saken ansågs troligen också utan vidare

klar: Högbos utägor voro förhållandevis stora, på ett håll berördes de

av järnväg och denna plats erbjöd samtidigt möjlighet till utnyttjande

av vattenkraft genom kanal från Jädraån.

Sålunda fick det nya verket en placering, som tidigare inte hade

motsvarighet på många håll i vårt land utan omedelbar tillgång till

vare sig malm eller träkol i större mängd och, som det sedan visade sig,

också utan ansenligare vattenkraft. Dessa efter dåtidens förhållanden

mycket väsentliga olägenheter kompenserades i varje fall ganska dåligt

av det relativt korta avståndet till hamn. Med hamnen, Gävle, hade

järnverket mycket god järnvägsförbindelse. På detta sätt blev Sand-BETYDELSEN AV KANALEN I SANDVIKEN

51

viken ett av de första större svenska företag, vars lokalisering

påverkats av järnvägslinje.

Inte heller med hänsyn till de lokala markförhållandena torde läget

ha varit enbart lyckligt. Visserligen skulle det bli till en viss fördel

att praktiskt kunna utnyttja nivåskillnaden mellan åsen och stranden

vid vissa transporter, men å andra sidan visade det sig mycket snart,

att det drog stora extra kostnader att på denna plats få en tillräckligt

stadig grund för verksbyggnaderna. I vissa fall kom det dock att visa

sig som fördel med placeringen omedelbart intill sjön, därigenom att

man såväl sommar som vinter kunde frakta malm och kol över vattnet

eller isen, en omständighet av så mycket större betydelse som vägnätet

var svagt och outvecklat.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att formuleringen i vissa av

handlingarna från denna tid i varje fall inte gör det uteslutet, att man

på något stadium av planeringen vid Sandviken tänkt sig möjligheten

av att verket i stället skulle förläggas till den östra sidan av viken.

Det torde alltid bli svårt att riktigt avgöra, vilken betydelse

bolagsledningen i verkligheten tillmätt möjligheten att genom en

avledning av Jädrans vatten utvinna kraft. A ena sidan stå exempelvis

upprepade — och för sin tid säkerligen ovanliga — yttranden av

Göransson, enligt vilka anläggningen i Sandviken skulle byggas för

ångdrift. A andra sidan måste det observeras, att man nedlade så

stora kostnader för realisering av kanalprojektet, att Sandvikens

vattenkraft faktiskt blev väsentligen dyrare än andra bruks. Oavsett

detta har kanalen dock kommit att spela en utomordentlig roll i

Sandvikens historia. Det första spadtaget och det första yxhugget

gällde kanalen. Och särskilt under den första byggnadstiden var

kanalen det dominerande intresset, helt naturligt för övrigt, då den

för sin tid onekligen var ett ganska ovanligt företag.

Vad beträffar uppgörelserna med de olika ägarna till de områden

som direkt eller indirekt berördes av kanalanläggningen, mötte man

knappast några svårigheter. Bönderna och byamännen förklarade

till och med vid de förhandlingar som fördes i saken att »vi emotse en

betydlig förbättring av våra egor». För att tillföra kanalen en

tillräcklig mängd vatten byggdes nära det ställe i Jädraån, där kanalen började,

en mindre fördämning. Om det vid högt vattenstånd skulle inträffa,

att det för den skull bleve översvämningar i områdena närmast

ovanför, vore bolaget ersättningsskyldigt för vattnets skadegörelse. När

vattenmängden av samma skäl givetvis måste minska i ån nedanför

dammen, fick bolaget också förbinda sig att vid övre dammen vid52

SANDVIKSVERKENS ANLÄGGANDE

Högbo Bruk uppföra en ny såg »med dertill hörande vattenhjul,

damluckor och vattenränna» i stället för den vid uttaget belägna,

som inte längre skulle kunna användas.

Egendomligt nog skedde hänvändelse till häradsrätten med

anhållan om tillstånd till utförande av vattenkraftanläggningen först i

augusti. Vid sitt besök på platsen för behandling av frågan någon

månad senare fann rätten inte något hinder föreligga för arbetets

fullbordande. Sedan häradsrätten slutat sin överläggning, tog den »efter

anvisning af vice Consuln Göransson i betraktande Bolagets under

byggnad varande verkstäder å Bolagets mark. Därefter förfogade sig

Häradsrätten jämte övriga närvarande till det ställe av Jädraån,

därifrån kanalen, som befanns vara till hela dess utsträckning

fullbordad, blivit upptagen.» Givetvis får detta inte tydas som om

kanalen vid denna tid redan skulle ha varit färdigbyggd, vilket vore

orimligt redan med hänsyn därtill, att arbetet inte pågått längre än sedan

mitten av mars. Först på våren eller försommaren 1865 synes det

ha fortskridit så långt, att vattnet kunde släppas på.

En av de första åtgärder, som ledningen för det nya bolaget vidtagit,

var att genom ett femårskontrakt försäkra sig om hjälp av en dåtida

mycket framstående konstruktör, konstmästaren Steffansson från

Falun.1 Det blev denne som fick göra upp ritningar såväl i stort som

i detalj för hela verket varvid han dock erhöll hjälp av en ingenjör

W. Wenström. Arbetena påbörjades i mars 1862. Medan isen ännu

låg kvar på Storsjön, utnyttjade man tillfället att från holmarna i

närheten transportera sten för grundläggningen. Det är emellertid

knappast troligt, att arbetena för kanalen eller verksbyggnaderna på

allvar kunde komma i gång, förrän tjälen var ur marken. Intill nyåret

1865 hade man hunnit få den stora verkstadsbyggnaden, som skulle

rymma större delen av den tilltänkta anläggningen, färdig. Till dess

hade man också murat ett par ugnar och uppfört en kolhusbyggnad.

Tack vare gynnsamma väderleksförhållanden kunde arbetena

fortskrida tämligen oavbrutet ända till en fyra, fem månader in på 1865,

då verket närmade sig sin fullbordan. För den tidens förhållanden

innebar detta med säkerhet en stark forcering, och arbetsstyrkan var

också ganska avsevärd, ibland uppgående till över 500 man.

För ledningen i Sandviken följde emellertid en allt mer

bekymmers-fylld tid. Hela våren ocli försommaren 1865 väntade man att få sätta

igång. Än fick starten skjutas upp en vecka, än en månad. Ideligen

1 Se närmare om Steffansson i berättelsen om Nyköping,SVÅRIGHETER UNDER BYGGNADSTIDEN 55

Bessemerblåsning i Sandviken på 1860-talet. Samtida teckning av B. Haglund.

voro leveranserna försenade, ständigt fick man maskiner och delar

som inte passade ihop eller som inte höllo för påfrestningarna, och

ibland fick man från sina leverantörer det beskedet, att beställningen

inte kunde effektueras eller krävde särskilt lång tid, eftersom

liknande attiraljer aldrig tidigare hade tillverkats. Stämningen i

Sandviken var mycket irriterad och blev det än mera, när också ritningar

och konstruktionsbeskrivningar försenades eller helt mankerade. Det

visade sig omöjligt för Steffansson att samtidigt ha det tekniska

ansvaret för byggenskapen i Sandviken och att sköta drift och nybyggnader

i Nyköping, där han av Högbo bolag samtidigt var förordnad som

disponent. När driften i Sandviken slutligen kunde komma i gång,

skedde det alltså avsevärt senare än man från början beräknat.

Igångsättningen skedde för övrigt vid ganska vitt skilda tidpunkter för olika

delar av verket. Den sista juli skrev Göransson ett synnerligen

utförligt brev till Steffansson med redogörelse för den första blåsningen i

en av Lundwik konstruerad ugn. Denna blåsning skulle ha skett

någon gång under föregående dygn. Regelbundet kom emellertid

bessemerdriften i gång först i slutet av augusti, då tackjärnstillverk-

3 — 37223.54

DEN FÖRSTA PERSONALEN VID BRUKET

ningen emellertid redan pågått en månad. Och redan den 7 februari

1865 meddelar smidesjournalen, att den första utsmidningen av

stålgöt verkställts. De göt det här var fråga om hade sålunda kommit

från Edsken.

För det nya verket erfordrades självfallet en ganska ansenlig

maskinuppsättning. För den skull gjordes en del större beställningar i

England, främst ett valsverk för tillverkning av »tyres», d. v. s. hjulringar

för järnvägs vagnshjul, en större svarv för mekaniska verkstaden och

en stor ånghammare med 15 tons fall vikt. Denna hammare har redan

vid sin installation och sedan åren igenom särskilt mycket låtit tala

om sig. De tillverkningar man från början inriktade sig på voro, som

tidigare nämnts, i främsta rummet tyres och smide i mycket grova

dimensioner. Genom uppsättning av en särskilt stor hammare skulle

man skaffa sig en extra möjlighet till försprång framför de konkurrenter

som också hade rätt att framställa bessemerstål. Den mångomtalade

stora hammaren, som var inköpt genom firman Hinde & Gladstone i

London för ett pris av c:a 55 000 Rdr och tillverkad hos Kirkstall

Forge Co., Leeds, var obetingat den största i Sverige, en omständighet

som i och för sig var tillräcklig för att den ganska snart skulle bli

om-spunnen av ofta ganska otroliga sägner. Detta lär för övrigt delvis

kunna förklaras därav, att en del historier och myter kring Krupps

hammare »Alter Fritz» som var Europas största med tiden överfördes

att gälla också Sandvikshammaren.

Det kan ha sitt intresse att se, vilka som från allra första början

arbetade vid Sandviken. Avräkningsboken efter verkets igångsättning

1865 upptar som personal med lön ingenjör W. Wenström,

verkmästarna Lundquist och Lundvik samt kemisten Kollberg. Vidare funnos

uppförda bokhållarna C. G. Björkman och G. Johansson. Följande år

finner man i listan för första gången inspektor A. Öhman, inspektor

P. G. Magnuson och den landstigne kaptenen Grass, numera

magasinsförvaltare, samt, som nytillkomna bokhållare, Göranssons son Ernst,

C. G. Larson och Wiberg samt ytterligare en, som dock följande år

avskedades. 1865 hade i den tekniska personalen ingenjör Boman

kommit i stället för ingenjör Wenström och kontorspersonalen tillökats

med ytterligare två bokhållare, Kjellén och Askroth. Dessutom finnas

uppförda bland de egentliga löntagarna för 1864 en smed Proctor och

för 1865 gjutstålsmästaren C. Hellewill och förmannen E. Hedlund.

Förutom ett synnerligen växlande och ofta mycket stort antal extra-INFLYTTNINGEN TILL SANDVIKEN

35

arbetare utgjorde den mera fasta arbetarstammen första driftsåret

ungefär 100, andra 160 och de båda därpå följande ungefär 200 man.

När nu ett nytt samhälle på kort tid nästan stampades ur marken,

varifrån kom då den inflyttade befolkningen? Den allra första tiden

var det helt naturligt huvudsakligen gästrikar som slogo sig ner här.

Men ju längre tiden skred, desto mer spred sig ryktet om vad som här

var i görningen och desto längre väg kommo de nya arbetarna

flyttande. Detta senare hade väl troligen också något samband med de

tämligen höga kraven på yrkesskicklighet, som kunde göra det möjligt

för skickligt, långväga flyttande folk att slå sig fram här. På

motsvarande sätt kan man iakttaga hur, allt efter som

utkomstmöjligheten och säkerheten för bärgning här ökas, det blir allt vanligare,

att de inflyttade arbetarna taga sina familjer med sig och att det

kommer äldre arbetare med större familjer.

Personal inflyttad till Sandviken åren 1862—1866, fördelad efter yrke

och utflyttningsort.

Yrke [-Gästrikland Hälsingland-] {+Gästrik- land Hälsing- land+} Dalarna Uppland [-Stockholm-] {+Stock- holm+} Värmland Dalsland Övriga landskap Hela Sverige

Förmän ........... 2 2 1 5

Smeder och valsare...... 1 + 1 17 12 1 2 6 4 57

Klensmeder och järnarbetare . . 10 1 9 2 5 2 27

Gjutare ........... 2 1 2 1 1 6 15

Hytt- och stålverksarbetare . . . 10 2 5 15 2 6 40

Maskinister och eldare .... 4 2 2 2 2 15

Modellsnickare........ 6 6

Byggnadsarbetare....... 17 2 19 6 5 4 2 8 65

Lantarbetare......... 5 51

68 10 54 55 10 9 20 21 255

Om man närmare granskar inflyttningsböckerna, på vilka dessa

uppgifter stöda sig, kan man också göra vissa iakttagelser av, hur de

olika slagen av inflyttande arbetare fördelade sig på olika hemlandskap.

Förmännen kommo under dessa första år undantagslöst från den

närmaste trakten eller från Dalarne, sannolikt därför att man till

förmän endast tog dem som man i förväg på något sätt kände till.

En annan kategori, den lilla gruppen modellsnickare, kom också

uteslutande från den allra närmaste trakten. Men för övrigt rekryterades

den växande arbetarstammen från snart sagt hela landet. Allra längst56

DE FÖRSTA ARBETARNA PÅ PLATSEN

bortifrån måste man hämta tegelslagarna som förmodligen hade lärt

sitt yrke i Höganäs. Därnäst tyckas smeder och valsare ha kommit

flyttande den längsta vägen. Det är rätt påfallande, att en stor del

av dem kom ifrån de östgötska och småländska bruksbygderna.

Uppland släppte till särskilt många hytt- och stålverksarbetare från sina

järnindustrier. Dessa landskap ha kanske lämnat de relativt flesta

kvalificerade arbetarna, under det att den kategori, som var minst

yrkesutbildad, när den kom hit, tycks ha varit dalkarlarna. Men det

som kanske är mest slående, när man granskar ett sammandrag av

antalet inflyttade under de nio första åren är, att i verkligheten bara

22 stycken eller 6% av det sammanlagda antalet kommo från

Dalsland. Då gängse tradition tillskriver dalslänningarna under denna

första tid särskilt stor betydelse, måste förklaringen vara någon sådan,

som att dessa av en eller annan anledning ha låtit särskilt mycket

tala om sig. Rätt rimligt synes det dock också vara, att en ganska

stark inflyttning av dalslänningar under enstaka år av sjuttiotalet så

småningom istället fått gälla den allra första tiden.

I detta sammanhang måste emellertid anföras en reservation,

nämligen den, att inflyttningsböckerna inte på långt när upptaga alla som

faktiskt kommo hit, eftersom det då för tiden var möjligt för folk att

gå med prästbetyget på fickan hur länge som helst. Det kunde

sålunda förekomma, att arbetare som hade varit bosatta här i flera år

varken återfunnos i församlingens inflyttningsbok eller i kyrkoboken

utan att de fortfarande stodo skrivna i sin hemtrakt. Under vissa

tider kunde detta gälla mer än hälften av alla som bodde här. Men

det kan ändå knappast finnas någon anledning att antaga, att om man

kunde ta hänsyn till samtliga som faktiskt hade kommit hit, de ovan

berörda förhållandena, med hänsyn till hemort, yrke och

familjestorlek, skulle visat sig nämnvärt annorlunda.

Det kan i stort sett knappast ha varit någon särskilt erfaren

arbetskraft, den allra första som kom till Sandviken. Man kunde ju

inte begära, att under tider med hygglig arbetstillgång folk med

ordnat arbete skulle begiva sig hit med det nya samhällets osäkra

förhållanden och dåliga eller rent av obefintliga bostadsmöjligheter.

Men efterhand som tiden gick och det visade sig, att man behövde

mera kvalificerad arbetskraft och kunde bjuda bättre och säkrare

förhållanden förbättrades naturligtvis efterhand den nva arbetarstammen.

Även om alltså de första sandviksarbetarna i yttre måtto kanske

varit sämre ställda än sina kamrater på andra håll, så hade de

emellertid inte därför på det hela taget haft sämre i sitt arbete. Det ärFÖRETAGSLEDNINGEN OCH ARBETARNA

57

snarare troligt, att Göransson och hans medhjälpare hade större

förståelse för sina underordnade och deras behov än som var vanligt

då för tiden. Detta förhållande mellan arbetsgivare och arbetare

blev naturligtvis satt på särskilt hårt prov under de svåra åren sedan

Högbobolaget gått över styr. Visserligen är det möjligt, att det ofta

låg någon taktisk beräkning bakom Göranssons upprepade

hänvisningar till nöden bland arbetarna, när han hos konkursmassans

godemän sökte få accepterade sina krav på att driften trots allt skulle få

fortsätta i någon form. Men man kan ändå inte misstaga sig på, att

ledningen verkligen hade en ganska stark medkänsla för sina anställda.

En gång i februari 1867, under den värsta vintern i bolagets historia,

hade en av Gävletidningarna fått mottaga en insändare från en

sandviksarbetare, fylld av de bittraste anklagelser mot verkets styresman.

Artikeln togs inte in, vilket i och för sig inte var särskilt

anmärkningsvärt, eftersom det troligen över huvud taget då för tiden hade varit

mycket svårt för en arbetare att genom pressen få föra talan mot sin

arbetsgivare. Däremot kunde man ett par dagar senare finna ett

bemötande som visade, att missnöjet bottnade däri, att de

understödsmedel som funnits att tillgå inte fördelats jämnt mellan arbetarna här,

utan att de i stället utlämnats till de allra mest behövande utan hänsyn

till, hur länge dessa varit anställda. Någon tid dessförinnan hade

Göransson nämligen lyckats att genom en vädjan till sina vänner få

hopbragt en mängd livsmedel från olika håll, som sedan till julen och vid

ett par senare tillfällen hade kunnat delas ut till de hårdast drabbade

hushållen. Det var för övrigt ingen ovanlighet, att bruksledningen

centralt anskaffade livsmedel för sina underordnade, även under mera

normala tider. Sålunda hade man flera gånger kunnat skydda

arbetarna mot prisförhöjningar genom att i tid lagra stora partier av

framför allt mjöl och torkad fisk.

När det gällde att skaffa en organisation för den första

högbostålsför-säljningen, är det ganska självklart, att man, framför allt för den

svenska marknadens del, utnyttjade den gamla Elfstrandska firmans

förbindelser. Man skickade alltså ut prover och småpartier till

grosshandelsfirmor i landsorten, genom vilka man väl också fick en och annan order.

På motsvarande sätt kunde man naturligtvis också begagna sig av de

affärsförbindelser som övriga delägare i bolaget hade. Åtminstone

beträffande Tyskland och England använde man den vanliga metoden

att sälja genom grosshandelshus som samtidigt representerade många

firmor, ofta i samma bransch. Från denna princip för försäljningen58

GÖRANSSONS ÅSIKT OM STÅLFÖRSÄLJNINGEN

gjorde man på sätt och vis ett avsteg då man i Frankrike och Ryssland

anställde agenter som voro vida mer beroende av bolaget men som

i stället stodo helt fria gentemot andra. Detta var i viss mån en

nödvändighet när det gällde introduktionen av nya kvaliteter och

artiklar, som inte blott krävde intensivt direkt försäljningsarbete utan

också under tillverkningens början ganska målmedvetna

undersökningar av respektive marknaders behov och förmåga att eventuellt

tillgodogöra sig helt nya artiklar.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att känna till

Göranssons personliga uppfattning om, på vilket stadium tillverkningen borde

avbrytas för att lämna det bästa ekonomiska utbytet. Man borde

exempelvis inte, menade Göransson, sälja en så oförädlad produkt som göt

utan i största möjliga utsträckning draga fördel av den överlägsna

maskinella utrustningen — framför allt åsyftades den stora ånghammaren

— som man hade till sitt förfogande. En dylik försäljning av göt komme

ju att ställa »hwarje liten Masugn på den ståndpunkten att den blir

concurrent till Bolaget och inte allenast göra honom oberoende af

passande Werkstad för nedsmidningen av sina göt, utan äfven sätta

honom i tillfälle att i malm och kolpriser fullt täfla med Bolaget och

derigenom uppdrifva tillverkningspriset till en orimlighet». Vid

denna tid hade man alltså redan hunnit installera bessemerugnar vid

flera bruk inom landet. Dessa kunde i fråga om försäljning av göt

mycket väl tänkas tävla med Sandviken, då de över lag lågo lämpligare

till med hänsyn till råvarutransporterna. Följaktligen borde man i

Sandviken så mycket som möjligt utnyttja sin maskinella

överlägsenhet och göra färdiga varor, för vilka priset på råvarorna spelade

relativt mindre roll. Genom att man sålunda själv drev förädlingen

förhållandevis långt skulle man också vinna den fördelen, att köparnas

antal blev större. Härigenom skulle man göra det möjligt för sig

att i vida högre grad än då man var beroende av ett fåtal större

köpare själv bestämma sina priser. Denna sistnämnda synpunkt

förebådade vad som komma skulle i Sandvikens försäljningsmetod, ocli

vilket närmare kommer att skildras i fortsättningen.

När nu försäljningen skulle sätta i gång, ansågs det inte på långt

när lika angeläget att komma in på den svenska marknaden som på

den utländska. Detta var i och för sig ganska naturligt. De verkligt

stora avnämarna funnos utanför och inte innanför landets gränser.

Och då det enligt Göranssons ofta uttalade mening tills vidare i första

hand gällde att göra stålet känt och efterfrågat, vände man sig till de

stora marknaderna. Den ende som fungerade som verklig agent iMEDHJÄLPARE VID FÖRSÄLJNINGEN

59

Sandvikens chefer och tjänstemän 1864 framför

hjulrings-valsverkets stora kugghjul.

Sittande: (från v. till li.) inspektor Alex Öhman, bessemering. C. Lundvik, konsul G. F.

Göransson, övering. L. Ë. Bohman, verkmästare Lundqvist, eleven E. F. Göransson,

byggmästare Qvist. Stående: (från v. till h.) kassör C. I. Lundstedt, bokhållare C. G. Björkman,

bokförare A. H. Göransson, ingenjör K. G. Tägtström, ritare C. A. Söderlund, bokhållare

Johansson, byggmästare Lundberg, bokhållare Janne Wiberg.

Sverige under den första tiden var Per Söderberg, fader till den ene

grundaren av firman Söderberg & Haak i Stockholm, som

huvudsakligen sysslade med detaljförsäljningar på landsbygden. Självfallet hade

man i början som nämnts en hel del hjälp av de affärsförbindelser som

Göransson och hans närmaste medhjälpare i bolaget kunde ha kvar

från sin tidigare verksamhet. De som utanför bolagets omedelbara

ledning verkade mest för försäljningen, också på utlandet, voro Michaeli

samt Cramer, båda då boende i Stockholm.40

KUNDER OCH AGENTER

Bland de första om än inte bland de största kunderna var Gävle-Dala

järnväg, med vilkens styrelse Högbo också hade en ganska intim

personalunion. Till Öfverums Bruk och till Nykvarns Bruk, vilket senare

i realiteten ägdes av Holm, gingo ett par av de första

stålsändningarna. Bland andra mottagare finner man under första tiden F. G.

Sandwall i Jönköping och S. E. Hofstedt i Norrköping samt några

firmor i Eskilstuna, främst C. V. Heljestrands, som ända från början

hade stått Göransson till tjänst med provutsmidningar och

verktygstillverkning.

Det tycks inte ha erbjudit några större svårigheter att få agenter

för utlandsförsäljningen, allrahelst som Göransson ofta under sina

resor sammanträffade med folk som han direkt eller indirekt kunde

engagera. Därvid tycks han för övrigt ha haft hjälp av själva ryktet

om bessemerprocessens realiserande och om det stora Högbo-bolaget.

Sålunda inträffade det flera gånger, att man fick motta brev från

personer i olika länder med erbjudande av agenturer. Förutom

disponenten själv tycks Michaeli ha varit den som närmast organiserat och

handlagt denna del av bolagets verksamhet. Som exempel kan nämnas,

att under mer än ett år all korrespondens med den franske agenten,

Jaques De Ron, gick genom honom.

Denne De Ron var en man som var synnerligen allvarligt och livligt

intresserad för sitt arbete. Han blev också snart personlig vän med

Göransson, som han senare besökte i »Sverige. Visserligen lyckades väl

De Ron aldrig förmedla några särskilt stora beställningar, men inte

dess mindre var han under sin verksamhetstid hos bolaget till ganska

mångsidig nytta. Han höll inte bara mycket intim kontakt mellan

företagsledningen och den franska marknaden utan han försökte i sin

tur anställa underagenter i Frankrike och han uppehöll också

förbindelser med andra av bolagets agenter. Genom De Ron fick man i

Sandviken också en extra möjlighet att bilda sig en uppfattning om

konkurrentförhållandena, inte bara med franska firmor utan också

med belgiska och med den kanske farligaste medtävlaren av alla,

Krupp. Ett av De Rons bekymmer var de svårigheter som de franska

patentbestämmelserna förorsakade, vilket föranledde honom att

framhålla det olämpliga i att det för fransk export avsedda Högbo-stålet

var försett med ursprungsbeteckning. Över huvud taget var han en

herre som inte drog sig för att säga sin mening, också om den till

äventyrs inte skulle vara uteslutande angenäm att höra för bolagsledningen.

I åtskilliga fall torde hans kritik mot stålet ha varit fruktbringande.

Men när han på motsvarande sätt yttrade sig tillrättavisande om leve-FÖRSÄLJARE I UTLANDET

41

ranstider och produktionskapaciteter, så kunde ofta hans beska kritik

av förhållanden, som han inte hade någon möjlighet att bedöma,

föranleda en misstämning som åtminstone inte var befordrande för

handelsutbytet. I varje fall var denna franska agent nästan omåttligt

initiativrik och skydde sällan personliga uppoffringar för den sak han

tagit sig an, även om frukterna av hans ansträngningar inte inom

rimlig framtid kunde förutsättas bliva särdeles rika. I detta avseende

skulle han kunna sättas som typ för den tidens bessemerfolk: en

orubblig tro på den slutliga stora framgången för det nya stålet var honom

till ovärderlig hjälp, när det gällde att i konkurrensen komma till rätta

med den både befogade och förklarliga skepsis och övervinna det

motstånd, med vilket man hade att kämpa. Det skulle i detta

sammanhang kunna anföras en liten historia. De Ron hade vid ett tillfälle

hållit sig framme, då det gällde att försöka sälja projektiler till franska

artilleriet. Vid de provskjutningar som verkställdes visade det sig, att

Högbos kulor bättre än konkurrenternas slogo igenom pansarplåten.

Genast föreslog De Ron, att fransmännen också borde pröva Högbo

Bolags pansarplåt, som säkerligen på motsvarande sätt skulle vara

konkurrenternas överlägsen. Följden blev också, att man för en kortare

tid här fick marknad för den plåt som valsades i Nyköping.

I Tyskland kom Högbo bolag att företrädas av firman Schmidt i

Hamburg, med vilken Göransson redan under den Elfstrandska tiden

haft förbindelser och dit hans son Anders Henrik tidigare skickats för

kontorspraktik. Denna firma skaffade sig snart underagenter i Berlin

och Stettin. I S:t Petersburg och på Ryssland sköttes försäljningen

helt av svenskar som understundom blevo ganska framgångsrika.

Det var dels en G. M. Damberg, dels en medlem av familjen Nobel,

den sedermera som uppfinnare kände Ludvig Nobel, som då var bosatt

i den ryska huvudstaden. Härutöver fick bolaget också, särskilt längre

fram, en utmärkt hjälp av dåvarande svenske ministern Björnstjerna

som vid vissa tillfällen kunde vara lika intresserad och outtröttlig som

någonsin ett bolagets eget ombud. Om man slutligen nämner M. G.

Hecksher i Köpenhamn, som redan från denna tid fungerade som

bolagets representant i Danmark — för övrigt en av de marknader

där man hade att kämpa med särskilt många fördomar — äro de

viktigaste medhjälparna i främmande länder nämnda. Visserligen var

England under den första tiden liksom senare den viktigaste

marknaden, men nu i början hade man egentligen inte någon speciell

försäljningsrepresentant där. Dels fanns ju Kleman i London, dels

hade Göransson från försökstiden och dessförinnan en mängd för-42

UTLÄNDSKA MARKNADEN

bindelser med handelshus där. Härtill kom att Göransson och andra av

de ledande inom bolaget mycket ofta personligen reste över till England.

Under dessa första år med halvt experimentell produktion, skiftande

ekonomiska förhållanden och en försäljningsorganisation under

utbyggnad, ofta omedelbart beroende av personliga omständigheter,

växlade naturligtvis de i olika länder försålda varukvantiteterna

ganska avsevärt både absolut och i förhållande till den totala

försäljningen. Efter England kom som viktigaste marknad ibland Ryssland,

ibland Frankrike, kanske Tyskland. Skandinaviens andel var alltid

ganska liten och kunde vissa år gå ned till 10 à 20 % av produktionen.

Vid bedömandet av särskilt den kvantitet som skeppades på England

är det emellertid att märka, att denna till mycket betydande del inte

blev försåld, då stålet i stället lagrades i hamnstäderna, särskilt Hull,

för belåning (warrants).

I visst avseende var den tillverkning som upptogs i Sandviken ej

helt ny. Man överflyttade nämligen till det nya verket sådana

produktioner som tidigare hade ägt rum i Högbo. Tidigare hade man

exempelvis av göt från Edsken smitt ämnen till ringar i Högbo, vilka

därpå sändes till England för valsning.1 Tyresvalsverket, som var den

första mera komplicerade maskinen i Sandviken, hade beställts redan

i april 1862 hos den engelska firman Charles Bartholoinew & John

Heptinestall i Manchester och kostade i inköp £ 1300. I villkoren

vid detta köp ingick också att man, så länge nämnda firma hade

engelskt patent beträffande tillverkningen, skulle betala £ 1 per ton

i royalty. Efter en del experiment hade man i Sandviken den första

lyckade valsningen med detta verk den 12 november 1865, om än

också efter detta tillfälle åtskilliga tekniska svårigheter återstodo

beträffande slutvalsningen. I och med att man sålunda hade möjlighet

att göra fullt färdiga tyres upphörde man dock inte att sälja också

ämnen 5 dels torde efterfrågan ha varit så pass stor, att den ofta inte

kunde tillfredsställas med produktionskapaciteten hos detta valsverk,

dels torde det ofta ha lönat sig bättre att sälja halvfabrikat, eftersom

det försteg man här ville utnyttja framför sina utländska

konkurrenter nu inte låg i valsningsmetoden utan i materialet självt.

1 Göransson hade emellertid dessutom också en metod för ringarnas framställning, vilken

han själv helt och hållet experimenterat ut och varmed han varit sysselsatt med under ungefär

ett år, nämligen färdigsmidning av tyres. Han var under dessa sina försök synnerligen

angelägen, att ingen obehörig fick tillträde till arbetsplatsen för experimenten. Men när verket

för valsning av tyres var färdigmonterat i Sandviken på hösten 1865, tycks varken han eller

någon annan längre ha fäst avseende vid idén med uteslutande smidning.SANDVIKENS STORA PRODUKT, TYRES

43

Man kan finna mycket skiftande och motsägande omdömen om

Sandvikens hjulringar från denna tid. Och förmodligen är detta

inte särdeles märkvärdigt, eftersom säkerligen också kvaliteten

växlade ganska starkt. Man var beroende av ett antal faktorer som man

ännu inte behärskade till fullo, och av vilka naturligtvis den

bristfälliga kontrollen över själva materialets sammansättning var den

allvarligaste. Vidare hade man ofta obehag därav, att ringarna,

sedan köparen övertagit dem, inte alltid blevo behandlade på

lämpligaste sätt, framför allt vid påkrympningen. Just i dessa tekniska

frågor synes Göransson vid denna tid lia varit ovanligt väl orienterad

då han från sina experiment, året innan tillverkningen på allvar

kom i gång samlat en mängd erfarenhet, som kom honom väl till pass,

då det gällde att lämna råd till järnvägsbolagen och bemöta kritik

från kunder, som av en eller annan anledning haft otur med sina

ringar.

Tyresförsäljningen var till kvantiteten den största produkten. Detta

vill emellertid knappast säga, att den i sin helhet var någon lysande

affär. Visserligen kunde man ibland få mycket stora leveranser ganska

lyckade och bra betalda, men i gengäld kunde det också hända, att en

stor del av varan kom tillbaka igen, därför att den inte hade hållit för

påfrestningarna. En mycket vanlig orsak till att hjulringarna fingo

kasseras var starka temperaturväxlingar och köld. Särskilt gällde

detta de ryska leveranserna. Just i detta avseende tycks emellertid

Sandvikens ringar ha stått rycken bättre än de flesta andra fabrikaten.

Den konkurrens som man på främmande marknad hade att utstå med

andra verk för helvalsade bessemer hjulringar kom i första hand från

ett tiotal engelska verkstäder, från enstaka fabriker i Frankrike och

Belgien samt, kanske allvarligast, från Krupp.

På den svenska marknaden tycks man som regel ha lyckats ganska

bra. Ett ganska lustigt vittnesbörd från denna tid om det namn

som Sandvikens tyres hade tillvunnit sig också utanför fackkretsar

finner man i en samtida tidningsnotis. Enligt denna skulle själva den

kungliga järnvägsvagnen under konungens resa till Norge i februari

1865 ha råkat ut för det missödet, att en hjulring, som sades vara

sammansatt av två slags järn, sprungit sönder i kylan. Borde man inte,

föreslår då tidningen, vis av denna skada sluta upp att gå över ån efter

vatten och i stället börja köpa sina hjulringar från de svenska verken

i Sandviken, vilka säkerligen med sitt bessemerstål skulle hålla mycket

bättre för påfrestningarna.

I anslutning till hjulringstillverkningen bedrevs det också, mest i44

TILLVERKNING AV KANONÄMNEN

Nyköping, en viss produktion av vagnsaxlar, och det förekom också

vissa beställningar, där Högbo-bolaget även levererade fjädrarna till

j ärnvägsvagnarna.

Den gren av tillverkningen, som näst tyres under denna tid

tilldrog sig största intresset, var fabrikationen av »kanoner», vilken

benämning dock endast åsyftade ämnena därtill. Man tillverkade

nämligen aldrig några färdiga kanoner, utan kanonämnena levererades

oborrade till köparna som kunde vara svenskar, andra skandinaver,

fransmän, engelsmän, tyskar eller ryssar. Det finns vissa tecken på

att just kanontillverkningen hos detta nya bolag utifrån motsågs med

särskilt stora förväntningar. Då Göransson emellertid i första hand

ville sätta tyresproduktionen ordentligt i gång, dröjde det till in på

1864 innan den första egentliga beställningen på kanoner kunde

tas emot. Det gällde trettioen pjäser för svenska arméns räkning.

Proven i samband med denna beställning utföllo förövrigt så väl

att generalfälttygmästaren synes ha fått en obegränsad tilltro till

Högbo-kanonernas kvalitet. Upprepade prov tjänade ingenting till,

»han visste att kanonerna ändå ej skulle sprängas, äfven om de

laddades till mynningen». I oktober 1864, långt efter den

överenskomna leveranstiden, levererades de första kanonerna av

bessemerstål, och i detta sammanhang mottog man flera nya beställningar både

till Sverige och utlandet. Men tyvärr fortsatte inte denna lyckliga

tid för kanontillverkningen särdeles länge. Av någon anledning tycks

kvaliteten ha blivit sämre eller i varje fall ojämnare och i takt

därmed började också klagomålen strömma in och beställningarna bli

färre. Göransson förklarade en gång, att han alltifrån början hade

varit särskilt intresserad av kanontillverkningen, men det är därför

inte sagt, att man i motsvarande grad vinnlagt sig om den. Efterhand

som tyresmarknaden växte tycks kanontillverkningen ha blivit

inskränkt. Det kan i detta sammanhang nämnas, att man ifrågasatt

upptagandet av samarbete med Finspongs Bruk som skulle borra och

färdigställa kanonämnena från Sandviken.

Initiativet till den tillverkning av material för gevärspipor som

bedrevs under Sandvikens första tid, tycks ha kommit från den franske

agenten De Ron, som sade sig konstatera ett starkt behov just av denna

produkt i franska armén. Det kom också vissa beställningar till stånd,

både från Frankrike och Sverige, men de torde ha varit alltför stora

och kommit alltför sent för att i sin helhet ha kunnat effektueras av

Högbo bolag.

Ännu en militär förbrukningsartikel, pansarplåt, bör nämnas iutställningen i stockholm 1866

45

Kanonämne och hjulringar av Sandvikens tillverkning. 1860-talet.

detta sammanhang. Den tillverkades av Högbobolaget i Nyköping

enligt ett patent av Göransson. Härvid torde bessemergöt från Edsken

och Sandviken ha kommit till användning.

När Sandviken trots alla sina ekonomiska svårigheter hade fått sitt

deltagande i 1866 års Stockholmsutställning tryggat, var detta inte

första gången som Högbostålet trädde inför offentligheten. Detta

hade nämligen inträffat redan 1860 vid allmänna lantbruksmötet i

Göteborg då några valsade stålprover hade belönats med silvermedalj.

Två år senare hade man också deltagit med någon anspråkslösare

insats i världsutställningen i London, även denna gång med

medaljbelöning som resultat.

Naturligtvis får man inte utan vidare döma Sandvikens framträdande

i Stockholm direkt efter entusiasmen i de tidningsartiklar som beskrevo

utställningen. Denna exposition av industriprodukter 1866 var den

första i sitt slag i Sverige, vilket torde ha varit anledning nog att höja

nästan allt till skyarna som där utställdes. Berömmet åt alla håll var

också genomgående. Vad som mest, och väl sannolikt med rätta,

tycks ha imponerat på besökarna i Högbobolagets paviljong, var de

utställda pjäsernas storlek och jämnheten i de utställda brottproven.

Där fanns bl. a. ett för kanonsmide avsett göt och en pistonstång till

stora hammaren. Av färdiga produkter visade man några hjulringar

och en vevaxel för lokomotiv. Ett par projektiler för ref Had kanon om46

HOLMS KONKURS OCH HÖGBO BOLAG

vardera 175 skålpund hade också tagits med. De betecknades som

unika, eftersom de använts vid provskjutningar i Frankrike utan att

fördenskull just visa några spår av sin framfart tvärs igenom de franska

pansartavlorna.

EKONOMISKA SVÅRIGHETER. HÖGBO BOLAGS FALL.

På nyåret 1864 hade det börjat visa sig, att Holms soliditet inte hade

den styrka man väntat. Det började bli uppenbart att hans ställning

inte skulle kunna hålla så länge till och alltså säkerligen inte till

utgången av år 1866, till vilken tidpunkt han hade garanterat, att

han skulle hålla bolaget fritt från varje omsorg om kredit. Redan

från och med februari räknade man med möjligheten att man

fördenskull skulle tvingas stoppa verken. Här skall inte närmare beröras

förhållandet mellan Holms alltmer försvagade ställning och hans

engage-ment i Högbobolaget — därtill är frågan alltför outredd. Så mycket

torde dock vara klart, som att orsakssammanhanget inte var ensidigt.

Emellertid fullgjorde Holm tills vidare sina förpliktelser gentemot

bolaget och Kleman i London lyckades flera gånger skaffa kortare

engelsk kredit. Vid denna tid började Kleman också umgås med

planer på att söka rädda situationen genom att bilda ett engelskt bolag,

som skulle övertaga det svenska. I början möttes dessa hans förslag

av misstroende men efter hand som det blev klart att man inte länge

till kunde räkna på Holms stöd växte i stället tilliten till Kleman. I

oktober 1864 reste Göransson över till London för att konferera med

denne om, huru man utan Holm skulle kunna klara fortsättningen.

Hans resa blev dock tämligen resultatlös och när julen kom, började

man i Sandviken se allt mörkare på situationen. Ända tills nu hade

man emellertid, trots att Holm också personligen blev allt svårare att

komma till tals med, mottagit någorlunda tillräckliga driftsförlag. Efter

Holms konkurs i januari 1865 syntes det hela ganska förvirrat och till

och med mellan de mest förtrogna bolagsmännen hotade inbördes

misstro att växa fram. Michaeli, som hade hand om den omedelbara

finansieringen, ansåg, att man inte skulle kunna hålla ut mer än ett halvår.

Starkare än tidigare inriktades ansträngningarna på bildande av ett

nytt bolag. Klemans rapporter om möjligheterna att intressera engelskt

kapital äro ingalunda pessimistiska. Han anmodar Göransson och

Michaeli att komma över till London. De fara och dessa tre

tillsammans börja ett intensivt arbete för nybildning. Upprepade gångerFÖRSÖK ATT AVHJÄLPA KRISEN

47

får Michaeli telegram om, att kassan där hemma är tom, men man

lyckas hanka sig fram genom smålån hos sina gamla förbindelser,

som i varje fall ha kvar förtroendet för direktörerna personligen.

Skulle man på allvar tänka på nybildning av ett engelskt bolag,

som skulle övertaga de svenska verken efter Högbo, måste man

emellertid liksom en gång tidigare skaffa sig yttrande från sakkunniga

engelsmän om karaktären av de svenska egendomarna och fastigheterna.

Göransson fick alltså efter några veckor vända tillbaka hem i sällskap

med några representanter för den engelska sakkunskapen. Det

betänkande som dessa avgåvo efter sin expedition till det okända landet,

avvek inte särskilt mycket från vad som fyra år tidigare hade sagts,

när det gällde att bilda Storsjö Bolag. Emellertid föreslog man som en

praktisk åtgärd, att driften väsentligast koncentrerades till Sandviken,

där det möjligen istället kunde uppsättas flera hamrar och valsverk.

Vidare ansåg man mindre lämpligt, att ett industribolag hade en så

stor del av sitt kapital bundet i lantegendomar.

I maj återvände Göransson till London. Han meddelade Kleman,

att han i värsta fall personligen ville nöja sig med att göra ett bolag

med enbart Sandviken, innan Högbo bolag tvingades att stoppa, men

han lyckas inte få Kleman med på en dylik plan. Denne tycks hela

tiden ha yrkat på, att bolaget skulle göras så stort som möjligt, en

nog så förklarlig omständighet, då han hade stora egna intressen att

bevaka i flera av de anslutna bruken. Han ville -—• åtminstone senare —

ha med även The Northfield Iron Works, vari han också var

ekonomiskt engagerad. Detta Northfield hade för övrigt långt tidigare låtit

tala om sig; redan på våren 1863 hade Kleman sökt åstadkomma ett

närmande mellan Sandviken och dessa stålverk i Rotherham utanför

Sheffield. I början hade han ringa framgång, då parterna voro ohågade

och föreslogo varandra kontrakt som egentligen endast erbjödo dem

själva fördelar. I oktober detta år hade det emellertid kommit till en

överenskommelse, som i stort gick ut på, att Northfield skulle använda

Högbos stål för sina tillverkningar, att leveranser från Northfield

skulle kunna ske på order från Högbo och att den förra firman skulle

få visst monopol på Högbobolagets produkter i England. Tjänstemän

från Högbo skulle få rätt att inspektera och lämna även ganska

detaljerade föreskrifter beträffande tillverkningen i Northfield.

Efter månader omväxlande fyllda av fruktan och hopp blevo nu

svenskarna av Kleman meddelade, att tills vidare ingenting vore att

göra annat än att avvakta. Michaeli reste hem i slutet av sommaren

1865, efter att ha fått löfte om att få hjälp med driftskapital, tills ett48

VÄXLANDE EKONOMISKA SVÅRIGHETER

nytt bolag kunde tänkas komma till stånd, den första januari 1866.

I Sverige skärptes svårigheterna, inte minst då Smålandsbanken, vari

Holm haft stora lån mot liypotek i Högbos aktier, hotade med

lagsökning. Samtidigt som man alltså var tvungen att mer och mer

allvarligt räkna med möjligheten av en snar konkurs, växte emellertid

hoppet om det nya engelska bolaget. Michaeli rapporterade upprepade

gånger, att man vore tvungen att stoppa, om inte pengar omedelbart

ställdes till förfogande. Men nästan lika ofta meddelade Kleman från

London, att det gick framåt med den privata aktieteckningen för

det nya bolaget. Optimismen spred sig och ökade till den grad, att

man en dag från brukspatron Lundeberg på Forsbacka fick en

förfrågan, huruvida det vore möjligt, att hans bruk kunde få komma

med vid den påtänkta ombildningen. I mitten av november var

Kleman så säker på sin sak, att han meddelade, att det nya bolaget

inklusive Northfield praktiskt taget kunde anses som konstituerat.

Nästan hälften av det fantastiskt stora aktiekapitalet av £ 1.500.000

påstods vara preliminärt tecknat och Göransson, som kommit över

till England igen, var också säker på att bolaget strax var klart. De

försiktigare generalerna hemma i Sverige sågo emellertid inte fullt

lika ljust på situationen. Det hade börjat uppstå missnöje bland de

visserligen fåtaliga aktieägarna utanför bolagets ledning och det sades,

att det var mycket svårt att intressera folk för ekonomiska affärer,

då den inrikespolitiska situationen och representationsfrågans

avgörande tog all uppmärksamhet i anspråk. Hemkommen lyckas

emellertid Göransson intala sina vänner förtroende och man räknar ett

slag med det nya bolaget, som skulle träda i funktion på nyåret 1866

som en realitet. Också i pressen visa sig rykten om att Högbo

övervunnit krisen. Detta var i och för sig ett glädjande symtom och kunde

kanske bli av positiv betydelse för framtiden. Men närmast fick det

blott den obehagliga konsekvensen, att den som hade hand om kassan

o O "

allt oftare blev hemsökt av stora och små fordringsägare.

Nästa fas i utvecklingen blev, att Michaeli en av de första dagarna

på nyåret reste över till London, vederbörligen försedd med

åtkomsthandlingar till bolagets egendomar och gruvor, gravationsbevis,

fullständiga beskrivningar och fullmakt att å bolagets vägnar utfärda

köpebrev. Han kom direkt till styrelsesammanträdet i »Anglo Swedish

Steel & Iron Company», som det nya bolaget skulle heta. Under

första dagens förhandlingar stannade optimismen kvar, men av olika

anledningar ökades därpå betänkligheterna mot Klemans kolossala

projekt, och när denne på direkt tillfrågan inte kunde angiva, hurHÖGBO BOLAG I CESSIONSTILLSTÅND 49

Bild av Sandvikens bruk under mitten av 1860-talet, använd som överstycke

på räkningar.

stor del av aktiekapitalet som redan var tecknad av allmänheten, blev

hela affären annullerad. Kleman släppte emellertid inte taget. Han

lyckades skyndsamt få Göransson till sin hjälp och försöken togos upp

igen. Men inte heller detta hjälpte. Det var för sent att föreslå,

att man skulle pröva ett mindre vidlyftigt projekt i England.

Göransson och Michaeli resa hem igen för ett sista försök i Sverige.

Ryktena kring affären bli mer än någonsin egendomliga och motsägande.

Bland annat skulle man ha haft ett erbjudande från några

intresserade firmor bland de största fordringsägarna, som lovat Göransson

och Michaeli sammanlagt £ 80 000, om de kunde garantera, att

åtminstone Sandviken kunde fortsätta. Men man kunde under

nuvarande förhållanden inte ens sätta detta i fråga, bland annat därför,

att det syntes uteslutet att inom rimlig tid få Högbos stora lager av

bessemerjärn i England avyttrade och man dessförinnan inte kunde

tänka på att sätta igång nytillverkning. I medio av mars, efter ännu

ett fordringsägaresammanträde i London, är det definitivt förlorat.

Sandviken får telegram att stoppa. Från och med den 19 i denna

månad är Högbo Bolag i cessionstillstånd.

Naturligtvis måste de olyckliga ekonomiska omständigheterna ha

haft sin återverkan såväl på försäljningen som också omedelbart

4—37223.50

UPPEHÅLL i DRIFTEN VID SANDVIKEN

på driften. Även under de föregående mera lugna ekonomiska

förhållandena hade man under tillverkningen haft att kämpa med stora

svårigheter. Liksom då verken vid Sandviken planerades och

byggdes gällde det också i viss mån beträffande själva produktionen, att

man rörde sig på outforskade områden, som krävde dyra lärpengar.

Nästan otaliga voro de tillfällen då leveranserna blevo försenade till

följd av att man ännu inte hade tillräcklig vana att i förväg bedöma

leveranstiden, emedan maskinen inte hållit eller materialet från

början inte uppfyllt kraven. Till dessa dagliga bekymmer hade nu

från ingången av 1864, alltså efter blott några månaders drift, också

kommit känslan av osäkerhet för företagets fortbestånd och

medvetandet om, att driften under vissa tider nästan vilken dag som helst

skulle behöva stoppa på grund av uteblivna förlagsmedel.

Som nvss sagts, stannade driften i Sandviken den 19 mars 1866.

Och stilleståndet skulle bli betydligt längre än man från början väntat

sig. Vid ett tillfälle på sommaren 1866 blev det visserligen pådragning

för några korta veckor. Ungefär vid denna tid sattes det också på

allvar i fråga, att man skulle söka hyra ut Sandviken, Högbo och

Ed-sken intill följande års början. I verkligheten kom emellertid

stilleståndet att vara ända till den 1 oktober 1867 då Thomson & Bonar,

en av de engelska fordringsägarna, började arrendera Sandviken.

Detta arrende sträckte sig i sin tur till början av mars året därpå,

varefter driften övertogs av G. F. Göranssons äldste son, Anders Henrik

Göransson. Det kunde här också nämnas, att masugnen i Edsken under

en tid arrenderades av de båda bröderna Henrik och Ernst Göransson,

nämligen från hösten 1867 fram till 1 maj 1868.

Under den tid då Edsken sålunda arrenderades, fungerade G. F.

Göransson som agent för försäljningen. Detta var för övrigt inte

det enda verksamhetsfält han sökte sig under den tid Sandviken

låg nere. Han uppträdde bland annat också som agent för Siljansfors

Bruk, ett av de övriga ställen i Sverige, där bessemerblåsningen nu

bedrevs. I förhållandet till detta bruk och dess ägare,

generaltull-direktören Bennich, uppträdde Göransson även som ekonomisk

rådgivare i allmänhet, en roll som för övrigt inte tycks ha varit så

alldeles lätt, då det gällde att lära ett svenskt småbruk att handhava

affärer med utländska köpare, vari detta saknade tidigare erfarenhet.

Även rent tekniskt ordnade Göransson med hjälp åt Siljansfors,

nämligen då sonen Ernst skickades dit för att hjälpa sätta i gång

stålblås-ning. Göranssons övriga förehavanden under denna tid skulle

åtminstone kunna tydas som tecken på, att han nu inte längre räknadeHÖGBO BOLAGS KONKURS

51

med att om igen bli sysselsatt i Sandviken. Sålunda arbetade han bl. a.

med planer på organiserandet av exporten från bessemerproducerande

svenska bruk, vilka skulle sälja sin vara till England genom Göranssons

förbindelse i London Moser & Son. Även intresserade han sig ganska

mycket för jordbruket och avsättningen av produkterna från

konkursmassans egendomar.

Genom sysselsättning i jordbruket kunde för övrigt en del av de

arbetare som stannat kvar i Sandviken i avvaktan på bättre tider beredas

arbete och någon lättnad i sina bekymmer för dagen. Man igångsatte

också under den svåraste tiden ett slags nödhjälpsarbete, som bestod

däri, att man sysselsatte folk — det kunde vara också kvinnor och

barn — med utplockning av skrot ur slagghögarna. Detta fördes därpå

Lill Högbo, där det smältes i en för ändamålet uppsatt lancashirehärd.

Även för traktens bönder innebar driftsinställelsen en avsevärd

minskning i utkomstmöjligheterna, då de inte längre fingo leverera träkol

och körslor till Sandviken. Svårigheterna för folket under denna

besvärliga tid ökades också dels av en dålig skörd 1867, dels av mycket

stark kyla under den därpå följande vintern.

Då den ekonomiska ställningen vid Högbo Bolags slut inte

kom att få någon större betydelse för det bolag som sedermera

bildades, kan det här vara tillräckligt att endast antyda huvuddragen

av det ekonomiska läget på våren 1866. Den alldeles övervägande

delen fordringsägare var engelsmän. I rena fordringar hade dessa

bortåt 6 milj. Rdr. Det största kravet kom från firman Giles Löder.

En nära lika stor fordran, bortåt 1.5 milj. Rdr, hade Engelsk-Svenska

banken i London och inte långt efter kom firman Hinde & Gladstone.

Thomson & Bonar och Kleman hade vardera fordran på något över Va

milj., andra mindre fordringsägare att förtiga. De svenska

fordringarna uppgingo sammanlagt inte mer än till i runt tal en fjärdedel av

de engelska. Här hade banker och hypoteksinrättningar varit de

största långivarna. Vidare stod bolaget i skuld till arbetare för 180 000

Rdr, till Holms konkursmassa med ung. 100 000 Rdr och till Korsnäs

Sågverks Aktiebolag (för träkol) med 43 000 Rdr. Utöver dessa

fordringar, av vilka flertalet voro prioriterade, hade en del privatpersoner,

främst Michaeli och Elfbrink, släppt till kontanter. Till dessa skulder

kom slutligen det helt förbrukade aktiekapitalet, som utgjorde nära

3.5 milj. Rdr. Den sammanlagda skuldsumman var mellan 10 och 11

milj. Rdr.

Praktiskt taget alla lån hade haft formen av reverser med säkerhet52

INTRESSET FÖR HÖGBO BOLAG

i fastighetsinteckningar, förlagsinteckningar och s. k. warrants

(vågattester eller upplagspantbevis). Ett mindre antal hade också

lämnats mot borgen av en eller flera direktionsmedlemmar. Slutligen

hade man några mindre lån helt utan borgen. De omnämnda warrants

hänförde sig till lager i Gävle och i engelska hamnar, särskilt det sista

en betydelsefull omständighet. Direkt i akt och mening att skaffa

belåningsobjekt hade man nämligen under de gångna åren i Hull

lagrat bessemerstål till ett sammanlagt bokföringsvärde av inte

mindre än 1 200 000 Rdr.

Då det kan giva ett ungefärligt begrepp om den inbördes

storleksordningen mellan de verk som imder dessa år varit förenade under

Högbo Bolag, kan här anföras följande i samband med konkursen

uppgivna bokförda värden: Garpenbergs Bruk 2 154 000, Horndals

Bruk 1 054 000, Högbo, Edsken och Sandviken sammanlagt 4 052 000,

Nyköpings Mekaniska Verkstad 2 964 000 Rdr. Lösegendom,

inventarier och materialier värderades på motsvarande sätt vid dessa verk

till sammanlagt 2 950 000, gruvorna till 400 000 och diverse

fordringar till 150 000 Rdr. Vid de olika auktionerna lyckades man få

ut 18% av de bokförda värdena eller något mer än 2.5 milj. Rdr.

När de prioriterade skulderna betalats, återstod till utdelning bland

övriga fordringsägare efter avdrag för kostnaderna vid

bouppteckningen 3/s %.

Högbobolaget hade alltifrån sin tillkomst varit föremål för ett efter

dåtidens förhållanden stort allmänt intresse, som kom till synes inte

minst i pressen. Det hade flera gånger hänt, att verken i Sandviken

fått lämna stoff till långa reportage. Och om det var något ovanligt

i görningen här, så fanns det ofta någon tidningsman med bland

åskådarna.

Det var därför naturligt, att det öde, som nu drabbat bolaget, skulle

kommenteras i vida kretsar. Flertalet av de yttranden man kan finna

om konkursen innehåller reservationslösa beklaganden av det

inträffade. Man finner det sorgligt inte bara för dem som ekonomiskt och

på annat sätt närmast varit intresserade i bolaget, utan det inträffade

nämnes ibland också som något av en nationalolycka. Bland annat

framkom det en gång i pressen ett förslag om någon slags

nationalinsamling, med vars hjälp ett nytt bolag skulle finansieras. Och för

att riktigt framhålla det nationella värdet av att driften i

fortsättningen kunde garanteras, skulle aktierna givas ett så litet nominellt

värde, att menige man skulle kunna köpa dem. De ideligen

misslyckade rekonstruktionsförsöken kunde ha givit intryck av, att dennaOMDÖMEN OM BOLAGETS KONKURS

53

industri, till vilken man en gång knutit så stora förhoppningar,

definitivt vore dömd. Men inte dess mindre röjdes det ofta hopp om, att

Sandvikens framgångsrike ledare — diskussionen rörde egentligen

bara Sandviken — ännu en gång skulle kunna göra det nästan

omöjliga och om igen sätta företaget på fötter. Det hade redan under de

gångna åren uppstått en viss mytbildning både kring Göranssons

person, bessemerprocessen och Sandviksverken och nu tyckte man

nästan, att det dolde sig övernaturliga, djävulska makters spel bakom

det öde som drabbat verket, just som man hade övervunnit de

tekniska svårigheterna och fått in större och viktigare beställningar än

någonsin tidigare. Det talades om engelska intriger och göteborgsk

jalousi.

Om det någon gång framkom någon kommentar till det inträffade

som väsentligen skilde sig från de övriga, så kom den också från

Göteborg. Detta var så mycket mera förklarligt som åtskilliga av de

ekonomiska intressen, med vilka Högbo bolag konkurrerat, just voro

lokaliserade till Göteborg. Tydligen hade man här med en viss

uppmärksamhet följt händelseutvecklingen både i Gästrikland och i

London. Sålunda publicerade Handelstidningen i samband med

meddelandet om konkursen en artikel av en »högt aktad affärsman»,

där högboaffären och de ekonomiska förfarandena före dennas början

göras till föremål för en mycket hårdhänt kritik. Därvid anmärkte

den citerade göteborgsartikeln bl. a. på den enligt författaren onödigt

stora skala, i vilken försöken bedrivits och det »frossande i

penningöverflöd» som förekommit under Högbo Bolags tid. Dessa

omständigheter hade dock en tämligen naturlig förklaring, då man, som

framgått av det föregående, hade så stora — och sannolikt väl befogade

■—-förväntningar på den nya stålframställningsmetoden. Den citerade

tidningen tar i sin ledare av samma dag (2/t 1866) fasta på en synpunkt,

som man i detta sammanhang anser av allmännare intresse. Man

påpekar de olyckliga konsekvenser, som skulle uppstå för det svenska

affärslivet under pågående industriell expansion, om det engelska

kapitalet bleve avskräckt och i fortsättningen undandroge sig vår

marknad. Särskilt synes tidningen ha kritiserat Klemans optimism

och livliga fantasi samt befarat att den varit ägnad att prejudicera

engelsmännen mot det svenska affärslivet.

Mot bakgrunden av vad man för övrigt vet är det klart, att dylika

anmärkningar inte helt saknade fog. Bolagets finansiering måste

obestridligen betecknas som riskbetonad. Efteråt kan det kanske också

synas som om bolaget tagit en alltför stor risk, då det i så hög grad54

KONKURSENS FÖLJDER FÖR FORTSÄTTNINGEN

gjorde sig beroende av en enda person. När överenskommelsen med

Holm träffades, torde dock hans ställning ha ansetts så solid som man

över huvud taget kan begära. Däremot kunde man väl ifrågasätta,

om det någonsin var klok politik att på sätt som skedde fortsätta driften

efter Holms fall. Tilliten till Kleman, som här var väsentligaste

anledningen till att man dock lät det gå vidare, var dock fullt förklarlig,

särskilt i betraktande av hans mycket betydande insats vid bolagets

tillkomst. En synpunkt som i detta sammanhang inte får förbises

var också de rent sociala hänsynen, att man i det längsta ville bereda

utkomstmöjligheter åt de arbetare, som bosatt sig i Sandviken. Ett

mera ingående ocli detaljerat bedömande av omständigheterna kring

Högbo Bolags fall, en i dåtidens ekonomiska historia ganska märklig

händelse, skulle, hur intressant det än kan synas, fordra alltför

noggranna förberedande studier för att här kunna komma i fråga.

Det må blott sägas, att det för en sentida iakttagare onekligen här

öppnar sig ett mycket lockande fält för spekulationer. Så mycket är

ju utan vidare klart, som att omdömet om det passerade skulle ha varit

ett helt annat, exempelvis om Högbo Bolag fullständigt lyckats eller

å andra sidan om man efteråt aldrig hade kunnat bygga upp någonting

på dess ruiner. Kvar stod dock under de faktiska omständigheterna

en rad ovärderliga erfarenheter och, bortsett från vissa tillfälliga

stämningar, ett gynnsamt utgångsläge för nya försök att

praktiskt-ekono-miskt omsätta bessemerprocessen. Man hade ändå — och det torde

vara det inte minst viktiga — hunnit arbeta tillräckligt länge för att

bli styrkt i sin övertygelse, att processen också i detta hänseende förr

eller senare måste lyckas.

Det skulle för övrigt utan större tvekan kunna sägas, att denna

konkurs i fortsättningen snarast skulle komma att verka som en

gynnsam omständighet. I varje fall torde det kunna ifrågasättas, om

tiden då var mogen för en sammanslutning så stor som Högbo Bolag.

Sannolikt hade det därför ändå endast blivit en tidsfråga, när dess

olika delar måste skiljas åt. Och det hade i vilket fall som helst blivit

mycket svårt att efter de första årens stora skuldsättning inom rimlig

tid återbetala de pengar som Holm ocli Kleman anskaffat. Dessutom

bör här nämnas ytterligare en omständighet, som skulle komma att

få mycket stor betydelse för fortsättningen. Den omständigheten var,

att G. F. Göranssons äldste son Anders Henrik Göransson av

förhållandena kring konkursen tvingades till upptagande av initiativ och

åtagande av ansvar, som under andra omständigheter knappast kunnat

tänkas ålagt en ung nian på några och tjugo år. Man torde alltsåNYBILDNINGSFÖRSÖK I ENGLAND OCH SVERIGE

55

ganska bestämt kunna påstå, att dessa till det yttre så svåra år varit

mycket betydelsefulla för den personliga utvecklingen av Sandvikens

blivande ekonomiska ledare och därmed också för det nya företagets

framtid.

*

I London fortsatte emellertid Kleman trots konkursen sina

optimistiska nybildningsprojekt. Northfieldverken ingingo fortfarande i

hans kalkyler. Det skulle nämligen vara av stort värde, menade han,

att, isynnerhet under den närmaste tiden, ha omedelbar tillgång till

dessa verk för vidarebearbetning av de mycket stora lager

konkursmassan hade liggande i engelska hamnar. Pretentionerna på

aktiekapital hade han dock nu sänkt till mindre än en miljon pund. Det

torde ändå vara tvivelaktigt, om dessa förslag i England längre togos

på allvar. Den outtröttlige Kleman försökte då i stället genom

Göransson påverka svenska vänner, som kunde anses lämpliga som

direktörer. Det kom också så långt, att Göransson lovade vidtala flera av

de föreslagna, bl. a. bankdirektören A. O. Wallenberg och Lundeberg

på Forsbacka. I sin tur hade emellertid Göransson och hans

närmaste förtrogna därhemma betydligt mindre vittsvävande planer.

Man hade börjat överväga möjligheten att göra ett mindre bolag

med ett aktiekapital på ungefär 1 000 000 Rdr. Ett dylikt bolag var

tänkt att omfatta endast Sandviken samt Högbo och Edsken, vilka

båda senare dock i huvudsak skulle arrenderas ut. I första hand

skulle endast de närmaste släktingarna och medhjälparna intresseras.

Med erfarenhet av vad som kunde bli följden vid en finansiering

liknande det föregående bolagets drog man sig i det längsta för att

gå till främmande personer eller till utlandet. När detta ändå ansågs

bli absolut nödvändigt för att få ihop ett minimikapital för starten,

skulle man i första hand vända sig till londonfirman Moser & Son

samt till Sir Henry Bessemer. De omständigheter under vilka

Göransson sålunda vänder sig till Bessemer med begäran om stöd äro för

övrigt betecknande för det egendomliga händelseförlopp, i vilket dessa

båda under de gångna åren varit huvudagerande. Med någon

tillspetsning skulle man kunna säga att engelsmannen en gång liade

blivit rik tack vare svenskens hjälp och svensken fattig, därför att han

lämnat denna hjälp. För Bessemer tycks dock bladet vid denna tid

än en gång ha vänt sig. Han lär under arbetet med nya uppfinningar

om igen ha råkat i svårigheter, i varje fall fick Göransson ingen hjälp

från detta håll.56

AUKTIONEN DEN 19 MARS 1867

Konkursauktionen blev så småningom utlyst att äga rum på Blå

Porten i Stockholm den 22 september. Försäljning i denna form kom

emellertid aldrig till stånd, eftersom fordringsägarna i stället krävde

och erhöllo utmätningsauktion. Denna omständighet föranledde ett

avsevärt dröjsmål, i första hand till urtima ting i januari 1867, då de

tvistiga fordringsanspråken framlades. Slutligen blev tiden för

auktionen fastställd till den 19 mars detta år. In i det sista tycks det ha

varit mycket osäkert, vem som skulle komma att köpa konkursmassans

fasta egendom i Sandviken, Högbo och Edsken. Så mycket var i

varje fall klart, som att priset måste bli mycket dåligt, eftersom all

spekulation för ögonblicket hade låg konjunktur. Det föreslogs,

att än den ene, än den andre av de förutvarande intressenterna

skulle representera vid auktionen. Den ena dagen sade man sig

kunna gå upp till 400 000, den andra till 500 000 kronor. Slutligen

blev det bestämt, att grosshandlaren Carl Sehlberg, en av Göranssons

svågrar, skulle uppträda och ropa. Trots att det fanns åtskilliga

spekulanter vid själva auktionen på Landskansliet i Gävle, bjöd ingen över

Sehlbergs 499 000. Givetvis var det på förhand överenskommet, att

det tilltänkta bolaget på vissa villkor skulle övertaga Sehlbergs köp.

Nu började på nytt och med reellare grund diskussionen om, hur detta

bolag skulle se ut. Man hade nu återigen sänkt sina pretentioner på

dess omfattning och bland annat föreslås, att driften tills vidare endast

skulle omfatta Sandviken, där ungefär V3 av kapaciteten skulle

utnyttjas. Det var emellertid ingen fullständig enighet om, hur intimt

man lämpligast skulle engagera sig i fortsättningen. Sålunda menade

Göranssons söner, att man helst borde försöka övertala någon

»järn-vägscontractor» att tills vidare ta risken. De hänvisade till, att det

inte i något fall vore någon svårighet för dem att på annat håll få sin

utkomst, under det att fadern framhöll, att de bäst och säkrast skulle

få sitt arbete vid Sandviken.

Redan kort efter auktionen hade det yppats farhågor, att densamma

skulle överklagas. Så blev också fallet. Några av fordringsägarna, som

förmodligen hade väntat sig ett högre realisationsvärde av

egendomar-arna, begagnade sig av den omständigheten, att godemännen och

landshövdingeämbetet inte iakttagit alla formaliteter beträffande

köpevillkoren, och lyckades få auktionen upphävd. Det kunde alltså

fortfarande inte bli tal om, att driften skulle återuppbyggas.

Efter denna nya motgång föreföll situationen för Göransson och

hans söner mörkare än någonsin. Man räknade det en tid som helt

uteslutet, att Sandviken skulle kunna bevaras i familjens ägo ellerAUKTIONEN DEN 12 MAJ 1868

57

ens under dess inflytande. Istället började man försiktigt undersöka

möjligheterna att inköpa ett bruk av mycket liten omfattning, som?

ifall det ville sig väl i fortsättningen, senare skulle kunna byggas ut.

Tidpunkt för ny auktion fastställdes men blev av olika anledningar

flera gånger uppskjuten. Bland annat beviljades på anhållan av

Göransson uppskov med försäljningen av en del råvaror, som, om den

skedde separat, ansågs försämra massans villkor vid en kommande

försäljning av den fasta egendomen. Oklarheten beträffande

definitionen av fast och lös egendom var för övrigt en av anledningarna till

dessa upprepade uppskov. I januari 1868 förljudes, att ett

borgenärsammanträde hade beslutat att omigen överlämna hela försäljningen

av de tre verken och egendomarna till landshövdingeämbetet. Nästa

auktion fastställdes att äga rum i mars. Men, som man hade anledning

att vänta, kom denna gång ingen affär till stånd, utan man fick ge

sig till tåls till den 12 maj då försäljningen ovillkorligen skulle ske.

Köpare blev Gävle Dala Hypoteksförening. Det låg nämligen i

Hypo-teksföreningens eget intresse som borgenär att på detta sätt i möjligaste

mån skydda sig mot förlust.

Från denna auktion har berättats en märklig episod, som visar,

huru små tillfälligheter här i världen kunna spela in på stora frågor,

och som i detta fall åstadkom, att Sandviken åter kunde förvärvas

av den Göranssonska gruppen. Konkurrerande intressen, säges det,

hade för avsikt att inköpa bruket och hade instruerat sitt ombud att

bjuda något högre än den siffra, för vilken Hypoteksföreningen med

hänsyn till sina inteckningar förmodades komma att bjuda. Från

Hypoteksföreningens sida var utom dess ombud närvarande dess

verkställande ledamot, grosshandlare Wilhelm Elfbrink.

Hypoteksföreningens ombud var en småvuxen herre, och Elfbrink lyckades icke

få syn på denne, då buden skulle gå, utan trodde, att han var

frånvarande. Elfbrink blev då ivrig och räknade hastigt ut, vilken summa

Hypoteksföreningen hade att skydda. Men därvid gjorde han ett

misstag och råkade komma ej blott till högre siffra än

Hypoteksföreningens egen utan även över den summa, till vilken de konkurrerande

intressenas ombud hade befogenhet att gå. Elfbrink gav sitt bud,

och klubban föll. Då Hypoteksföreningen sålunda mot sin avsikt hade

blivit ägare till bruken, fingo Göransson och hans vänner ännu en

möjlighet att återförvärva Sandviken.

Denna möjlighet lyckades man också utnyttja. Inom ett par veckor

efter auktionen var den erforderliga summan för köpet av Sandviken

220 000 kronor, garanterad. Thomson & Bonar, den engelska gross-58

NYKÖPINGS BRUK OCH MEKANISKA VERKSTAD

handelsfirman som var ägare till de stora lagren vid bruket, fann

emellertid anledning att överklaga denna auktion. Detta föranledde ingen

åtgärd — affären med köparna uppgjordes i stället i godo —■ men

orsakade ett avsevärt dröjsmål. Inte förrän den 9 november 1868

kunde det nya bolaget, Sandvikens Jernverks Aktie Bolag övertaga

bruket från Elf brink. Samtidigt övergick, likaledes mot oförändrad

köpeskilling, Högbo bruk till Aug. Lundeberg, Elfbrinks måg, samt

Edske masugn till Klosters Bruksegare.

NYKÖPINGS BRUK.

De företag, som tillsammans med Sandviken varit förenade i Högbo

Bolag, skildes åter, då detta bolag 1866 upphörde. Flera av dessa bruk

och masugnar ha senare nedlagts. Deras historia kan här inte beröras.

Dock må ett undantag göras, nämligen för Nyköpings Bruk. Ty i

den mån det hade existerat någon samverkan mellan Sandviken och

andra delar av Högbo Bolag, hade den — bortsett från Edsken och

Högbo — företrädesvis gällt Nyköping. Också av andra skäl, som till

en viss grad komma att framgå av den följande överblicken av

Nyköpings-verkens historia, kunde dessa förtjäna ett omnämnande i detta

sammanhang.

Det har inte kunnat spåras någon handling, som direkt anger,

hur det tillgick, när Nyköping sammanfördes med de övriga verken i

Högbo Bolag. Att det skedde genom Holms förmedling är emellertid

utom allt tvivel. Denne hade redan bortåt tjugo år tidigare varit

ekonomiskt intresserad däri, och under den tid som sedan dess förflutit

hade han som förläggare engagerat sig allt djupare. Det är rent av

möjligt, att omständigheter i samband härmed föranlett honom att

uppställa som villkor för sin insats i Högbo-bolaget, att Nyköping skulle

få ingå i detsamma. I varje fall var Nyköping det sist anslutna av de

åtta olika bruken.

Även om dessa omständigheter inte förelegat, är det emellertid

tänkbart, att Göransson skulle ha sökt närmare kontakt med något

faktori, som kunnat göra bruk av eller färdigställa

bessemer-pro-dukter från Sandviken. Så länge hans namn var så intimt

förknippat med denna process, och så länge man inte hade experimenterat

mera färdigt på olika stadier av det nya stålets fortsatta behandling,

måste det ha synts honom angeläget att kunna överblicka tillverk-NYKÖPINGSVERKENS TIDIGARE ÖDEN

59

ningens hela förlopp och såvitt möjligt hålla kontrollen kvar i sin egen

hand. En viss betydelse har det naturligtvis också haft, att Göransson

personligen hade ett pansarplåtpatent, som han just i Nyköping hade

möjlighet att göra bruk av. Över huvud var det fördelaktigt, att genom

samtidig ledning av flera bruk kunna öka möjligheterna att pröva det

nya stålet på olika marknader. Slutligen kunde också framhållas, att

när Nyköping införlivades med de övriga verken det ännu återstod

åtminstone ett år, innan man kunde tänka på igångsättning av

Sandviken. Under sådana förhållanden måste det ju ha varit en fördel

att redan från början ha tillgång till ett verk och en verkstad med

en dylik kapacitet.

Nyköpings bruk, som ursprungligen var ett rent mässingsbruk,

skulle enligt en uppgift datera sig ända från år 1615. I varje fall

vet man, att drottning Kristina år 1646 utfärdade privilegier för två

utlänningar, sannolikt tyskar, att driva bruket. Därefter torde det ha

varit i tämligen oavbruten drift ända till 1821, då en särskilt dålig

konjunktur tvingade ägarna att begära K. M:ts tillåtelse att förändra

mässingsbruket till stångjärnsbruk. Man erhöll också detta tillstånd,

i form av definitivt privilegium dock först 1826. Emellertid

fortlevde också mässingsbruket. Efter att åtskilliga år ha varit skilda på

olika ägare förenades dessa båda bruk åter 1840 och kort därefter

kom det gemensamma bolaget, under ledning av disponent Thomas

Fredrik Morsing, i besittning också av skeppsvarvet i Nyköping. Detta

skeppsvarv kunde räkna sin historia tillbaka till 1765. 1827 sträcktes

här för första gången kölen till ett ångfartyg. Från början av

fyrtiotalet använde varvet också järn vid fartygsbyggena. Efter en konkurs

1844 hade driften på alla håll legat nere under hela elva år, varpå

alltsammans köptes av geschwornern Lundhqvist.

Denna Lundhqvist synes ha spelat en inte obetydlig roll i landets

industriella liv på 1850- och 60-talen. Efter bergsexamen kom han

52-årig till Falun, där han blev geschworner i Stora Kopparbergs

Bergslag. Här blev han kort därefter genom ett förmöget gifte fjärde

partägare. Genom sin benägenhet att göra sig gällande kom han så

småningom i en allt allvarligare konflikt med sina överordnade, vilket

slutade med att han begärde avsked från sin statstjänst (1851). Redan

dessförinnan hade han fått sin uppmärksamhet riktad på Nyköpings

Bruk, som då låg helt nere men som syntes kunna giva en blivande

ägare möjlighet att framgångsrikt konkurrera med den allt mäktigare

Motala Verkstad. Med egna medel ocli med bistånd av Holm, som

redan vid denna tid hade en mycket ansedd ställning och utomordent-60

NYKÖPING TILL HÖGBO BOLAG

liga förbindelser inom landets kommersiella liv, inköpte Lundhqvist

alltså Nyköping. Nu följde vid bruket en period av livlig utveckling.

För denna finansiering tycks Holm egentligen ha svarat ensam.

Kraftigast utvidgades mekaniska verkstaden och varvsverksamheten. Om

den senares kapacitet kan man få ett begrepp av en sådan uppgift

som att en gång under en och samma månad 16 ångbåtar där voro

antingen under arbete eller på reparation. Under de tre åren 1858—60

sjösattes också inte mindre än 12 större eller mindre ångfartyg.

Särskilt ett av dessa, ångskeppet Ernst Merck, var på sin tid mycket

omtalat, eftersom det vid sin tillkomst ansågs vara det största

handelsfartyget i Europa.

Den 21 juni 1862 undertecknades köpebrevet med Högbo Stål &

Järn Aktiebolag. Köpeskillingen utgjorde 700 000 Rdr Rmt eller

jämnt en halv miljon mer än vad Lundhqvist sju år tidigare hade

betalat. Denna skillnad understeg dock sannolikt ganska avsevärt,

vad Holm under dessa år nedlagt för modernisering av verkstäderna.

Lundhqvist torde emellertid redan åtskilligt tidigare ha övervägt,

möjligheterna att göra sig av med Nyköping. Under 1860 hade han

sålunda sökt få försäljning till stånd till något engelskt bolag som för

ändamålet skulle bildas. Verkstäderna hade trots allt inte motsvarat

hans förväntningar5 i varje fall hade de inte givit någon skälig

återbäring på det stora kapital som där hade lagts ned. Dessa

omständigheter hade så småningom föranlett oenighet mellan honom och

Holm. Det hade kommit till rättegång vars resultat blev, att Holm fick

övertaga hela bruket. För den initierade måste det alltså ha varit

klart, att det trots allt inte var under några särskilt gynnsamma

omständigheter som Nyköping gjorde sitt inträde i Högbo Bolag.

Emellertid fortsatte nyinvesteringen också efter övertagandet. Troligen

väntade man sig mycket av brukets möjligheter att fördelaktigt

tillverka produkter av bessemermaterial. I varje fall var det ju ett

ur-teknisk synpunkt fulländat företag — inte osannolikt det modernaste i

sitt slag i Sverige —- som sålunda tillfördes Högbo-bolaget, och under de

närmast följande åren stärktes dess kapacitet i detta avseende ytterligare.

Det var också en för svenska förhållanden ansenlig teknisk förmåga

som var satt att leda Nyköpingsverken. Vi ha tidigare mött Håkan

Steffansson som arkitekt och konstruktör till anläggningarna i

Sandviken. Till börden var han värmlänning, yngste sonen till en

hemmansägare och född 1822. Han hade börjat sin bana som

modellsnickare och efter arbete hos byggmästare och genomgång vid

Teknologiska Institutet i Stockholm visat sig som en skicklig- konstruktör.HÅKAN STEFFANSSON

61

Gamla bruksherrgården vid Nyköpings bruk och mek. verkstad. Den användes

under Högbo-tiden som disponentbostad.

Bilden ur Tekniska Museets samlingar.

Han blev 1850 konstmästare vid Falu gruva, där han bland annat

hade att svara för konstruerandet av uppfordringsverken. Vid sidan

härav bedrev han en synnerligen omfattande verksamhet med

konstruktioner på beställning från olika håll. Det vore nästan lättare att

räkna upp sådana apparater och maskiner som han inte konstruerat. Av

hans hand finnas ritningar till ugnar av olika slag, hamrar,

blåsmaskiner, turbiner, kvarnar, kanaler, »varmapparater», timmerslussar,

vågbrytare och allt möjligt annat. Han hade också ritat teatern i Falun

och gjorde sig på sin tid känd för genomförandet av ett ganska unikt

uppdrag. Det var nämligen Steffansson som ansvarade för

transporten av Karl XIV Johans stora porfyrsarkofag från Älvdalen till

Stockholm. För övrigt fanns det knappast någon del av landet, där

han inte med sina konstruktioner hade lämnat spår efter sig. Han

hade till och med under något av sina tidigare år varit i Finland för

utförande av några byggnader där.

Mitt i alla sina uppdrag blev Steffansson på våren 1862 engagerad62

NYKÖPINGSVERKENS EKONOMISKA BÄRIGHET

av Högbo Bolag, för en tid av fem år. Redan den omständigheten, att

man velat försäkra sig om hans tjänster för en så lång tid framåt,

visar naturligtvis en hög värdering av mannens förmåga. Anda från

början av denna sin anställning fick Steffansson förutom uppgifterna

i Sandviken befattningen som disponent i Nyköping. Det är

uppenbart, att han härigenom samtidigt belastades med alltför många och

stora uppgifter. Egentligen var det ganska orimligt att begära, att

Steffansson både skulle kunna göra ritningar till de nya

anläggningarna i Sandviken och svara för dessas utförande och fungera som

disponent i Nyköping, där vid sidan av den omfattande driften också

skulle göras utvidgningar. Det så ofta klandrande sätt, på vilket

Steffansson omtalas i Högbo-direktionens korrespondens, rimmar

också dåligt med den respekt som man kunde visa honom, när det

verkligen gällde. Det är dock svårt att helt fritaga honom från

misstanken, att han då och då utnyttjade sin ställning som en ganska

oumbärlig teknisk specialist.

Härmed må emellertid förhålla sig hur som helst. Rent ekonomiskt

gingo i varje fall Nyköpingsverken ganska dåligt ihop, om än deras

insats sannolikt undervärderades av bolagsledningen. Högbo Bolag

hade tydligen nu lika väl som tidigare Lundhqvist spänt sina

förväntningar för högt. Om man förut med visst skäl kunde anföra

över-kapitalisering som bidragande orsak till det svaga resultatet, så gällde

detta naturligtvis än mera nu, sedan Holm fortsatt att lägga ned

pengar i verkeri. Ideligen framkommer klagomål, sannolikt

välgrundade, över att råvaruinköp ocli kolförsörjning inte hade planerats

med tillräckligt förutseende eller att leveranserna visade kvalitetsfel

och stora förseningar. I stort sett fanns det nog också skäl för

Göranssons farhågor, när han påpekade risken av, att både stålet självt och

hela bessemerproduktionen kunde råka i misskredit genom det sätt,

på vilket tillverkningen i Nyköping sköttes. Det är också möjligt,

att bruket över huvud taget var överdimensionerat, att det stora och

rikt differentierade verket inte lät sig tillräckligt överblickas och

kontrolleras.

Man kan få ett visst begrepp om det helas omfattning i Nyköping genom några

uppgifter, som här skola citeras efter en gammal inventariebok för ett av de sista

år driften ännu var i gång. Som redan nämnts, utgjordes den äldsta delen av ett

mässingsbruk. Det låg närmast den s. k. Storhuskvarnen, alldeles intill strömmen.

Den erforderliga kraften levererades av två vattenhjul och till den maskinella

utrustningen hörde bland annat ett stampverk. Valsverket var inrymt i trenne intill

varandra liggande byggnader, varav det längsta mätte 240 fot och vilka hade en

sammanlagd bredd av 150 fot. Här funnos bl. a. två puddelugnar, ett par enkel-DEN TEKNISKA UTRUSTNINGEN I NYKÖPING

65

Gjuterigården i Nyköping 1927. Gjuteri t. h., maskinverkstad t. v.

Bilden ur Tekniska Museets samlingar.

verkande ånghamrar och en vattenhammare om 40 centner. För utvalsning hade

man dels en valstrain med 2 par stolar för puddel- och ämnesjärn, dels en valstrain

med fyra par stolar, varav två för ångpanneplåt och två för hjulband och grövre

spant- och vinkeljärn. Den förra trainen drevs av ett överfallsvattenhjul, den

senare av en turbin. I valsverket funnos dessutom bl. a. ett antal

klensmeds-härdar och en hammare på träskaft för bröstfallsvattenhjul. Inom valsverksområdet

fanns också ett mindre gjuteri för metall och mässing.

Den viktigaste delen av mekaniska verkstaden, som låg på samma sida om ån

men ett stycke nedanför, var en gjuteribyggnad med tre kupolugnar. Omedelbart

därintill fanns en uppsättningsverkstad och vidare hörde hit en svarvare- och

filare-verkstad. I samma byggnad fanns också sliparverkstad och modellkammare.

Skeppsvarvet slutligen låg avsevärt längre åt åmynningen till på östra sidan av Nyköpingsån

nära slottet. Hit hörde en större kontorsbyggnad av sten, vidare en ganska stor

plåtslagarverkstad och åtskilliga magasin, bodar och förråd för olika ändamål.

Den största byggnaden här var det s. k. skeppsskjulet, inte mindre än 500 fot långt,

70 fot brett och 66 fot högt. Vidare hörde till varvet en ganska lång kaj, dels av

sten, dels av trä samt en större och två mindre slipar. Längst neråt åmynningen

fanns också ett par kolgårdar.

För anläggningarnas drift lämnade vattenfallet inte mindre än 1 500 hkr.

Dessutom tog man ut en del kraft genom mindre fall på olika ställen inom

anläggningarna, till vilka vattnet fördes genom en kanal som också på ett ställe på väg till64

NYKÖPINGSVERKENS PRODUKTER

skeppsvarvet korsade en akvedukt. För belysningen inom området hade man ett

eget gasverk — troligen något ganska ovanligt på den tiden — och för förbindelsen

mellan verkets olika delar, som voro spridda över en ganska ansenlig yta, fanns en

smalspårig järnväg.

Tidigare hade det också en gång hört en masugn till anläggningen. Den hade

av någon anledning blivit byggd utan vederbörligt tillstånd, men en lycklig

omständighet hade fogat det så, att rätten att använda den ändock frigavs, just när den

stod färdig. Den kom emellertid av någon orsak aldrig riktigt i bruk utan revs

några år senare. Som så mycket annat i Nyköping hade också den skilt sig från vad

som dittills hade varit vanligt i Sverige. Sålunda hade den varit 10 fot högre än

masugnar i vanliga fall och pipan hade varit något konisk och helt fristående.

Utslagsbröstet var så placerat, att tackjärnet i smält tillstånd kunde föras direkt till

puddelugnarna. Till masugnen hörde också rostugn och krossverk, en trecylindrig

blåsmaskin, varmapparat och vedtorkningsugn.

I de nu beskrivna anläggningarna hade under den tid Högbo Bolag

ägt och Steffansson förestått verken åtskilliga tillbyggnader skett,

främst inom valsverket samt skeppsvarvet, där bl. a. det stora

skeppsskjulet tillkommit.

Beträffande produktionen kan det nämnas, att man under tiden

före Högbo Bolag byggde diverse ång- och segelfartyg av järn och

trä, ångpannor för olika ändamål samt lokomotiv både för statens och

privata järnvägars räkning. Inom verkstäderna i övrigt utfördes

»arbeten på valsar, böj- och blockmaskiner, svarvstolar, gasvällugnar,

retorter, rör, reningsplåtar, värmugnar, rostgaller, plåtbasar, räthällar,

skottavlor, cisterner, provkranar, gängkloppor och ångpumpar.

Ar-betarpersonalen kunde under dessa år uppgå till 4 à 600 man. Efter

Högbo-bolagets övertagande av driften kom naturligtvis i första hand

den förändringen till stånd, att man i stor utsträckning började

använda bessemerstål. Och man slog sig på tillverkning inte bara av

tyres utan också av själva järnvägshjulen, varpå för övrigt Steffansson

hade ett eget patent5 vidare gjorde man axlar och i vissa fall fjädrar

till järnvägsvagnar. Av dessa produkter var Statens Järnvägar den

förnämsta köparen. Det inträffade emellertid upprepade gånger

leveransförseningar, som till slut fingo till följd, att generaldirektören

inte längre lämnade några order till Nyköping. Sålunda ansåg man

sig tvungen att lägga ner axel- och hjulringstillverkningen på hösten

1865. En annan tillverkning, som visserligen inte var ny, upptogs

i ökad omfattning under dessa år. Det gällde framställning av plåt

och pansarplåt, den senare enligt ett patent av Göransson. Denna

tillverkning liksom åtskilliga av produkterna i övrigt synas ha rönt

en viss framgång både i Sverige och främmande länder. I ganska

stor utsträckning köpte naturligtvis Nyköpings Mekaniska verkstadSTREJKEN PÅ VÅREN 1864

65

sitt stål från de andra bruken inom Högbo Bolag. Sålunda

tillverkades en gång ett fartyg helt och hållet av bessemerstål från Edsken.

För övrigt förekommo under de senare åren inte längre så många

nybyggnader av fartyg. Utöver ett par större beställningar av Holm

gjorde man en båt för postverket men därefter var man hänvisad till

att bygga på spekulation.

Bland det som man vid en hastig överblick kan finna värt att

berätta från dessa Nyköpingsverkens sista år är en episod som på sin tid

tilldrog sig mycket stor uppmärksamhet, nämligen en strejk.

Stef-fansson hade, enligt vad han själv anför, funnit, att arbetet i

verkstäderna under den starka hettan vore alltför ansträngande för

arbetarna och i längden farligt för deras välbefinnande liksom det

också inverkade ofördelaktigt på disciplinen och tillverkningsgången.

För den skull ville han utbyta tolvtimmarsskiftet mot åttatimmars.

I verkligheten torde det dock ingalunda ha varit fråga om någon

förkortning av arbetstiden per dygn utan blott om nedbringande av själva

skiftets längd. Det finns visserligen ingenting som omedelbart styrker

ett dylikt antagande, men man kan ändå hålla denna tolkning för

ganska säker, då i samma sammanhang nämnes möjligheten att, som

man gjort på vissa andra håll, nedbringa skiftlängden ända till 6

timmar. Den ifrågavarande förändringen hade vidtagits redan på

hösten 1863. En dag fram på våren följande år beslöto emellertid

arbetarna i valsverket att återgå till det längre skiftet, vilket utan tvivel

gav dem tillfälle till mera vila både i och utom arbetet. Vid

förhandlingar i anledning härav föreslog Steffansson två månaders prövande

av de bägge skiftslängdernas fördelar för arbetarna.

Valsverksarbetarna å sin sida förklarade, att de inte ville stanna kvar med mindre

än att man finge återgå till det längre skiftet. Enligt Steffansson

skulle det ytterligare lia upprört sinnena, att man för de arbetare

som begärt sitt avsked och alltså skulle få ut sina betyg och sista

avlöningen, avdragit vissa kostnader för kronoutskylder och hyror. I

varje fall började oroligheter bland arbetarna; de lämnade arbetet

och under en upploppsartad demonstration, som var riktad direkt

mot disponenten, gav man luft åt sitt missnöje. Enligt samtida

iakttagare lär folket ha varit mycket berusat och man uppvaktade också

stadens borgmästare med bråk för att förmå honom att öppna

kro-garna. Längre fram på natten tågade man till brukskontoret, där

fönster och inventarier förstördes, och slutligen bröt man sig in i

disponentbostaden, dock utan att påträffa Steffansson, som hade

lyckats fly genom ett fönster och sätta sig i säkerhet på annat håll.

5—37223.66

NYKÖPINGSVERKENS SLUT

Om händelsens allvarliga karaktär kan man få ett begrepp, då det

uppges, att från Södermanlands regemente 50 man militär kommenderades

ut för ordningens upprätthållande, påföljande natt assisterade av 150

man av stadens manliga befolkning. »Att detta upplopps ihärdighet och

tilltagsenhet i icke ringa mån måste tillskrivas det sätt varpå

tumul-terna i hufvudstaden föregående månaden blifvit i tidningarna

cajo-lerade råder väl intet tvivel» skriver efteråt en samtida framstående

journalist. Orosstiftarna fingo i sinom tid mycket stränga straff.

Åtta av dem dömdes till vardera två års straffarbete.

När kring nyåret 1866 det engelska hjälpbolaget Anglo-Swedish

Iron & Steel Works skulle bildas, var Nyköping avsett att ingå som

del häri. Då dessa försök misslyckades, drogs bruket naturligtvis med

i Högbo Bolags allmänna konkurs. Det kan nämnas, att bland dem

som efteråt bevakade fordringar i Nyköpings Bruks konkurs också

var sångerskan Jenny Lind, som hade låtit Holm ta hand om en del

av sina stora inkomster från konsertturneerna. När driften alltså

upphörde 1866, blev hela den lilla staden försatt i ett ohållbart läge.

Man hade emellertid erfarenheter från en liknande kris i samband

med en arbetsnedläggelse två decennier tidigare, och stadens

fullmäktige anslogo medel för hjälpåtgärder i olika former, bl. a. ett slags

nödhjälpsarbeten. Något för sin tid ganska unikt torde det ha varit,

att här också staten trädde hjälpande emellan. Dess bistånd måste

nämligen betraktas som en rent social åtgärd. Under andra

förhållanden hade det möjligtvis kunnat motiveras som ett nationellt intresse

att hjälpa ett företag av landsgagnelig betydelse över en mer eller

mindre tillfällig kris, men som förhållandena nu voro, visste man

redan, att driften aldrig skulle komma i gång igen. Efter att först

ha gått på auktion försåldes nämligen bruket till kapten Carlsund

för Motala Verkstads räkning till det otroligt låga priset, 99.000 Rdr.

Det var säkerligen också något för sin tid mycket ovanligt, att detta

köp skedde i och för brukets nedläggande. Bruket i Nyköping, som

hade haft en så märklig utveckling, fick ett lika egenartat slut.II. UR SANDVIKENS KRÖNIKA.

Av

Göran Hedin.

DET NYA BOLAGETS FÖRSTA TID.

Födelsedagen för Sandvikens Jernverks Aktiebolag kan inte exakt

anges. Man kan visserligen säga, vilken dag namnet bestämdes, när

driften sattes i gång, när bolagsordningen blev godkänd eller när den

första egentliga bolagsstämman hölls. Men på grund av de säregna

förhållandena kring bolagets tillkomst, behövdes aldrig något

egentligt konstitueringssammanträde. Som i det föregående kapitlet har

omtalats inropade Gefle-Dala hypoteksf öre ning genom sin

verkställande direktör, grosshandlare Wilhelm Elfbrink, de tre bruken

Sandviken, Högbo och Edsken på auktion i maj 1868. Relationerna mellan

Göranssönerna och Elfbrink voro mycket goda, vilket medförde att

om det fanns någon snar ekonomisk möjlighet köpet av Sandviken

skulle hållas öppet för de gamla ägarna under den närmaste tiden.

Saken betraktades också som avgjord redan från dagen efter

auktionen; möjligen såg man ett slag situationen alltför ljus och

okomplicerad. Det visade sig, att det dock krävde de allra största

ansträngningar att på den korta frist som kunde beviljas, hopbringa det

erforderliga kapitalet. Den utmätta tiden måste också under mycket

nervös stämning överskridas med en dag. Under denna kritiska

tid hade det nya bolagets män ett utomordentligt stöd i den kände

gävlegrosshandlaren Per Muren. Utan honom och grosshandlare

Michaeli i Stockholm som förespråkare är det mycket möjligt, att

ansträngningarna inte hade lett till ett så snabbt och lyckligt resultat.

Vill man ändå ånge ett ögonblick, som för den fortsatta utvecklingen

skulle ha varit mera betydelsefullt än andra, kan det nämnas den efter-68

FÖRBEREDANDE SAMMANTRÄDEN FÖR BOLAGET

middag den 21 maj 1868, då Göransson kunde telegrafera till Michaeli,

att »Allt uppgjort om köp». Tecknarna av köpesumman voro då

följande personer:

A. Henrik Göransson Kr. 50 000: —

Ernst Göransson . . » 50 000: —

John Göransson . . » 30 000: —

Wilhelm Sebardt . . » 20 000: —

J. Michaeli .... » 25 000: —

P. Muren..... » 10 000: —

Carl Sehlberg . . . » 10 000: —

Johan Sehlberg . . » 10 000: —

C. Hyckert .... » 5 000: —

A. Öhman, Sandv. . » 10 000: —

N. J. Kjellerstedt. . . Kr. 5 000: —

B. A. Kronberg ...» 5000: —

B. Bettig......» 5 000: —

W. Stenbeck . . . . » 5 000: —

J. L. Åsbrink . . . . » 5 000: —

W. Elf brink.....» 5 000: —

J. A. Bång.....» 5 000: —

C. Petre......» 5 000: —

G. A. Elfstrand ...» 5000: —

Summa Kronor 225 000: —

Det första sammanträdet för överläggning om »bildningen af

Bolaget för öfvertagande af Sandvikens Bruksegendom» ägde rum på

Filialbankens kontor i Gävle den 15 juli. Per Muren var

sammankallande. Här träffades alltså flertalet av dem, som tillskjutit medlen

för lösande av bruket. Muren redogjorde för affärens läge med

hänsyn till, att en inteckningsinnehavare, grosshandelsfirman Thomson

& Bonar i London, överklagat auktionen. Detta hade nämligen fått

till följd, att inget salubrev Jämnats hvpoteksföreningen för de

inropade egendomarna; än mindre kunde då det blivande bolaget få

lagfart på sitt köp. En fredlig uppgörelse synes dock redan ha varit

ställd i utsikt. Trots att man inte kunde besluta om någon

bolagsbildning, blev namnfrågan avgjord, och det bestämdes, att företaget

skulle benämnas »Sandvikens Jernverks Aktiebolag». Aktiekapitalet

borde utgöra 550 000 Rdr Rmt, fördelat på 70 lotter om 5 000 Rdr

vardera. Slutligen blevo till ledamöter i en interimstyrelse valda Muren,

Michaeli och Anders Henrik Göransson samt trafikchefen Hyckert.

Vid nästa sammanträde, som hölls med intressenterna den 1

augusti, var den viktigaste punkten på föredragningslistan ett förslag

till uppgörelse med Thomson & Bonar, enligt vilken dessa på vissa

villkor skulle återtaga sina besvär hos hovrätten. I korthet innebar

överenskommelsen, att bolaget med en summa på något över 50 000

Rdr skulle ersätta den engelska firman, dels för vissa kvarvarande

inventarier, dels för en del maskiner, till vilka engelsmännen tydligen

fortfarande hade rätt. Thomson & Bonar skulle, så länge något fanns

kvar av de lager, till vilka de voro ägare, fritt erhålla upplagsplats

för dessa. Kapitalanskaffningen under sommarens lopp tycktes

inte ha berett några större svårigheter, detta fortfarande tack vare

kraftiga ansträngningar främst från Muren, som själv satsat den sam-DEN FÖRSTA BOLAGSSTÄMMAN

69

manlagt största aktieposten1, samt Michaeli, som i Stockholm lyckats

få en del pengar tecknade. Möjligen hade de under detta sitt arbete

hjälp av en konjunkturvändning till det bättre. Sammanträdet den

1 augusti beslöt i varje fall att öka aktiekapitalet med ytterligare

150 000 Rdr till 1U miljon. Vid samma tillfälle framlade Muren

ett av honom utarbetat förslag till bolagsordning, vars godkännande

förklarades vara brådskande. Det sammanträde som enligt beslut

skulle ha ägt rum en vecka senare, kom emellertid på grund av

bristande anslutning aldrig till stånd, utan avgörande i saken träffades

först den 28 september, då det föreliggande förslaget enhälligt

godkändes och man beslöt att ansöka hos Kungl. Maj:t om dess

fastställande. Denna sanktion beviljades sedan i konselj den 16 oktober 1868.

Det första egentliga sammanträdet med Sandvikens Jernverks

Aktiebolag ägde rum den 10 december. Då bekräftades beslutet om

storleken av aktiekapitalet, vilket för övrigt vid denna tid nästan

fulltecknats. Vid det första styrelsevalet inom bolaget utsågs Muren till

ordförande, Hyckert och A. H. Göransson till ordinarie ledamöter och

Michaeli och gävlegrosshandlaren C. W. Stenbeck till suppleanter.

När verket i Sandviken på hösten 1868 drogs på, hade driften helt

eller delvis legat nere i två och ett halvt år. Som första dag för den

återupptagna tackjärnstillverkningen är i journalen angiven den 7

september. Stålblåsningen och smidningen igångsattes ett par veckor

senare, under det att det dröjde ytterligare en månad, innan

valsningen av tyres — vilken betecknade den längst drivna

manufaktureringen — kom i gång.

Det nya bolaget och dess förhållanden skilde sig självfallet ganska

avsevärt från tiden före 1866. I avseende på det finansiella var det

inte minst betydelsefullt, att man disponerade över en mycket större

proportion rörligt kapital än tidigare. Det måste också ha varit en

fördel, att kapitalet kunnat placeras hos personer, med vilka

bolagsledningen stod i god kontakt. Härtill kom också, att det nva bolaget

kunde starta skuldfritt. I detta sammanhang bör dock anmärkas, att

G. F. Göransson personligen icke befann sig i samma lyckliga läge,

utan att han under åtskilliga år framåt skulle få vidkännas följderna

av sin i samband med Högbobolagets fallissemang lidna konkurs. Även

med hänsyn till den administrativa organisationen befann man sig

nu i ett gynnsammare utgångsläge än tidigare. Sandviken var fritt

från kompanjonskapet med alla de andra bruken från Högbotiden,

1 Det bor observeras, att den nyss angivna listan över tecknare endast gällde köpesumman

för bruket. Härutöver fordrades sedan kapital för gruvköp, drift, o. s. v.70

DET NYA BOLAGETS FÖRUTSÄTTNINGAR

vilket övervägande var till fördel. Man hade så mycket mindre behov

av samarbete med andra bruk, som järn- och stålverket i Sandviken

sannolikt nu likaväl som åren 1864—1866 var det största i sitt slag i

landet.

En uppenbar fördel hade man också i den erfarenhet, som i olika

avseenden förvärvats under tiden före det nya bolagets tillkomst. Nu

behövde man inte längre liksom tidigare röra sig på huvudsakligen

okända marker. Man hade i tekniskt avseende den mera riskfyllda

experimenttiden bakom sig, och erfarenheterna beträffande

försäljningen hade givit åtminstone några anvisningar om, var och hur den

i fortsättningen lämpligast skulle bedrivas. Dessutom fanns det nu en

viss stam av fackutbildade arbetare. Åtskilliga av dessa hade bott kvar

vid bruket under de svåra åren, och ytterligare rätt många torde ha

flyttat tillbaka, då ryktet spred sig om återvändande bättre tider i

Sandviken. Vid denna summering av övervägande gynnsamma

omständigheter må också anföras, att den allmänna konjunkturen nu

gick mot en avgjord förbättring.

I ett avseende skulle man möjligen kunna säga, att läget för

Sandviken nu var mindre gynnsamt än tidigare. Vid den förra

igångsättningen, 1865, var Sandviken det enda bruk av betydelse i Sverige, som

blåste bessemer. Men under de år, som sedan dess förflutit, hade man

hunnit införa processen också på en del andra håll, varför det kan

antagas, att den inhemska konkurrensen var något större nu än tidigare.

Men just detta, att bessemerblåsningen blivit allt vanligare både inom

och utom Sverige, visar samtidigt, att tiden arbetat för denna

stålframställningsmetod. Den själv och dess företrädare hade för varje

år vunnit allt mera allmänt erkännande, och samtidigt minskades det

systematiska och ofta illojala motarbetandet från deras sida, som

representerade de äldre metoderna.

Sandvikens Jernverks Aktiebolag började sålunda sin verksamhet

under avgjort gynnsamma förhållanden. Dessa möjliggjorde, att man

ganska snart kunde vidtaga de utvidgningar och förändringar i

verkstäderna, som voro närmast påkallade av utvecklingen. Man byggde en

ny masugn och utökade hammaruppsättningen och ett par år längre

fram uppfördes en ny bessemeranläggning.1

1 Beträffande detaljer och facksynpunkter hänvisas här och i fortsättningen av detta

kapitel generellt till de mera systematiska specialframställningarna av den tekniska, den

ekonomiska och den sociala utvecklingen i kap. III, IV och V. Det torde också observeras, att

en stor del av de förhållanden, som i detta sammanhang beröras mycket flyktigt, ges en

särskild belysning i statistiska och andra bilagor i slutet av boken.GAMLA OCH NYA TILLVERKNINGAR

71

Sandvikens järnverk omkring år 1872.

Efter en teckning av R. Haglund.

Järnverkets produktion blev i stort sett densamma som tidigare.

Man sålde bessemerstål i stänger och band, »vällda och ovällda ämnen»,

göt och tyres. Men redan under de närmaste åren skedde en

förskjutning mot längre driven manufakturering: dels såldes förhållandevis

mer ocli mer tyres, dels upptog man tillverkning också av axlar till

järnvägsvagnar, tidigare en av Nyköpingsverkens produkter. Denna

fabrikation uppvisade några år efter starten en mycket kraftig

uppgång, och det är troligt, att Sandviken en tid var landets huvudsakliga

tillverkare av denna artikel. En annan tillverkning, som upptogs kort

efter starten, var borrstål. Beträffande avsättningsområdena skedde

också en förskjutning jämfört med det tidigare bolaget, då under de

närmaste åren en allt större andel av tillverkningen gick till utländska

marknader.

Under flera år framåt hade järnverket goda konjunkturer och

kunde nästan oavbrutet öka sin produktion. Ett visst begrepp om

dennas omfattning får man, då det uppgives, att år 1871 Sandvikens

tackjärnsproduktion var den största i Sverige. Man bör här observera,

att praktiskt taget hela produktionen av tackjärn och stål var avsedd72

DE FÖRSTA TJÄNSTEMÄNNEN

Sandvikens järnverk

Till vänster chefsbostaden och hitom denna den nygräv

för vidare förädling på platsen och att under nämnda år exempelvis

blott 10% av tackjärnet försåldes som sådant. Tillverkningen av tyres

och axlar steg. Från finansiellt håll kom vid ett tillfälle förslag, att

Sandviken borde börja att tillverka också själva järnvägshjulen.

Erfarenheterna visade nämligen tydligt att det var lättare att sälja

kompletta hjulsatser. Man reflekterade emellertid aldrig allvarligare på

denna nya artikel. Ganska snart gick axeltillverkningen åter tillbaka,

även om den i mindre skala skulle fortsätta åtskillig tid framåt.

De första tjänstemännen i det nya bolaget voro på kontoret konsul

Göranssons äldste son, Anders Henrik Göransson, som skötte kassan

och korrespondensen, och Carl Björkman, som hade hand om

bokföringen. I verkstäderna var ingenjör Ernst Göransson, en annan son till

Konsuln, chef för hytta och bessemerverk och inspektor Alex. Öhman

chef för hamrar och valsverk. De båda sistnämnda kommo emellertid

ej länge att stanna kvar i Sandviken. Båda flyttade till Stockholm,

Öhman 1872 för att idka handelsrörelse och Ernst Göransson året därpå

för att starta egen mekanisk verkstad. Efter ett par år anställdes två

nya tjänstemän, f. d. provisorn H. F. Essén, som tjänstgjorde både på

kontoret och som kemist, samt bokhållaren Viktor Steinholz.

Verkställande direktör var ända från början Anders Henrik Göransson, från

denna tid kallad Brukspatron. I verkligheten var emellertid fadernSOCIALA FÖRPLIKTELSER

73

irjan av 1870-talet.

^redkanalen. Längst bort till höger Lass Ollasgården.

den egentlige ledaren, ehuru av formella skäl — hans personliga

konkurs — förhindrad att vara ledamot i styrelsen. Detta hans ledarskap

var så mycket mera nödvändigt, som sonen redan från första åren

företog långa försäljningsresor, vilka ibland kunde ta upp till halva året

i anspråk.

Redan 1872 vidtogs en mindre revision av bolagsordningen, vilken

ändock skulle nytryckas i samband med aktiekapitalets utökning. Den

vidtagna förändringen avsåg att hindra en eventuell innehavare av

aktiemajoriteten att ensam diktera bolagets beslut. Förmodligen ville

man genom detta endast ge uttryck åt en viss principiell uppfattning;

i varje fall synes ändringen inte ha föranletts av något konkret fall.

År 1873 uppfördes i Sandviken den första byggnaden för social

verksamhet. Det var skolhuset på södra kanalbrinken. Detta företag

liksom åtskilligt annat under denna första tid vittnade om en

märklig framsynthet. De stora utrymmena visade sig dock ganska fort bli

tagna i anspråk. Inflyttningen hade allt sedan nya bolagets tillkomst

varit ganska stor. Den kunde vissa år uppgå till eller överstiga hundra

personer. För alla dessa hade bolaget också att ordna bostäder.

Årligen färdigbyggdes ett större eller mindre antal hus för detta

ändamål. Utgifterna härför kunde i vissa fall utgöra en stor andel av årets

nyanläggningskostnader.74

UTSTÄLLNINGAR PÅ SJUTTIOTALET

Mellan den Göranssonska familjen och personalen vid bruket hade

det många gånger vuxit fram ett personligt förhållande, som i högre

grad än vid nutida större industrier satte sin prägel på samhället.

Otaliga äro de historier som ännu leva kvar, berättande om Konsuln

och hans smeder och de patriarkaliska förhållandena. Även om det

väl här liksom alltid är så, att det mest är de vackra intrycken och

bilderna, som blivit bevarade, är det inte dess mindre påtagligt, att

det existerade en stor och ömsesidig aktning mellan arbetarna och deras

chef.

Första gången som Sandvikens Jernverks Aktiebolag var

representerat på en större utställning var i Moskva 1872.1 Där belönades dess

insats med guldmedalj och deltagandet tycks överhuvudtaget ha varit

mycket lyckat, åtminstone om man får tro bolagets

utställningskommissarie som t. o. m. hade varit på diné hos kejsaren »då ingen annan

kommissarie var der». Enligt samme man skulle svenskarna ha varit

»föreslagna en hel mängd och större grannlåter än vad de gifva åt

England, Belgien, Frankrike och Österrike, så i alla hänseenden hafva

vi varit N:o 1». Också under de närmast följande åren var Sandviken

representerat på utställningar utanför landets gränser, nämligen i

Liège (1875) och i Philadelphia i U. S. A. (1876), då verkets

produkter alltså första gången visades på andra sidan Atlanten.

Mot slutet av samma årtionde deltog Sandviken i ytterligare ett par

utländska utställningar, en i Paris och ännu en i Moskva 1879. Vid

dessa tillfällen hade man för övrigt en helt ny produkt att visa,

nämligen varmvalsad tråd från det något tidigare färdigbyggda första

trådvalsverket. Inte långt efter detta igångsattes också framställningen

av kalldragen ståltråd. Denna senare tillverkning leddes av ingenjör

1 Dessförinnan hade dock Sandvikens bruk deltagit vid utställningen i Stockholm 1866,

och redan 1862, vid världsutställningen i London, hade det svenska bessemerstålet

medalj-belönats.

In- och utflyttade i Sand-

År Gästrikland Hälsingland Dalarna Uppland Stockholm

infl. utfl. infl. utfl. infl. utfl. infl. utfl. infl. utfl.

1871—75 85 59 6 9 64 24 6 10 5 5

1881—85 98 21 8 2 85 15 15 4 5 5

1890 18 7 1 1 2 2 4 — — 4

1895 56 5 5 1 51 2 4 — 2 5

1900 76 59 5 4 55 19 22 1 9 5SANDVIKEN OCH YTTERVÄRLDEN

75

Albert Göransson, ännu en son till Konsuln, som för övrigt var chef

för hyttan och bessemerverket från 1877. Denna befattning lämnade

han emellertid redan fem år senare på grund av skada som han

tillfogats vid olyckshändelse i verket. Före Albert Göransson hade under

en tid ingenjör C. J. Tholander varit chef för metallurgiska

avdelningen. Samma år som han tillträtt denna tjänst, 1872, hade också

valsverken fått en ny chef i C. G. Larsson, »Verkmästarn», en man

som mer än många andra skulle komma att sätta sin prägel på sin tids

Sandviken. Under dessa år skedde ganska få personalförändringar

på kontoret. Här må blott nämnas, att Emil Forsström 1876 tillträdde

platsen som föreståndare för bokföringen.

Om man får döma av den samtida pressen, stod Sandviken i

anmärkningsvärt ringa förbindelse med sin omgivning och landet för övrigt.

Man skilde sig visserligen därutinnan från det vanliga, att man stod i

sällsynt god och välförmedlad kontakt med sina kunder. Men

samtidigt syntes man i åtskilliga avseenden vara »sig selv nok» och

kommunicerade inte åt något håll, där man inte hade något att skaffa.

Den uppfattning från ledningens sida, som låg till grund för en dylik

politik var dock mot bakgrunden av tidigare erfarenheter mycket

förklarlig. Under bessemerprocessens första år hade man av

omständigheterna varit tvingad att bemöta nästan alla utomstående med en

viss reservation. Och utvecklingen hade sedan visat, att det nya verket

också under svåra förhållanden kunde klara sig på egen hand.

Även om alltså Sandviken inte särskilt gärna sökte förbindelser

utöver dem, som voro absolut nödvändiga för den egna försäljningen,

och även om man sällan visade sig särdeles angelägen om besökande,

så fick Sandviken dock på sätt och vis karaktären av en vallfartsort.

Bessemerprocessen var visserligen vid denna tid införd vid flera tiotal

svenska bruk, men det var ju ändock tämligen naturligt, om den som

ville se processen, helst sökte sig till Sandviken.

viken åren 1871—1900.

Värmland Dalsland Övriga landskap Amerika Övriga utlandet Obest. ort Summa

i infl. ! utfl. infl. utfl. infl. \ utfl. j infl. | utfl. | infl. I utfl. | utfl. infl. j utfl.

10 2 59 2 " 19 7 2 3 — 2 16 254 137

10 4 45 5 ; 15 7 3 72 — — 2 284 135

2 1 2 — 4 — 1 9 — — 1 34 24

11 4_6—4 3 — — — 111 15

2 1 3 1 i 7 9 1 5 — — — 160 8476

KUNGLIGT BESÖK I SANDVIKEN

En gång kom även kung Oscar på besök. Det hände på sommaren

1875, och lian och drottningen blevo naturligtvis mottagna med all

den pompa bruket var mäktigt. Bland alla de arrangemang i

verkstäderna och på andra håll, som för tillfället hade vidtagits, var det

särskilt ett, som, åtminstone om man får döma efter de gamla

Sandvikarnas egna minne, gjorde starkare intryck än de andra. Det var en

parad av skolpojkar, uniformerade, drillade och utrustade med

trägevär av den mångkunnige folkskolläraren. Eftersom de allra flesta

o o o

berättelser, som finnas bevarade från verksbesök vid denna tid,

huvudsakligen uppehålla sig vid målande beskrivningar av

bessemerprocessens förlopp, kan det vara anledning att här citera något av, vad de

höga gästerna enligt samtida press fingo uppleva:

»Sedan coquillen blivit vederbörligen fylld med den flytande järnmassan, hörde

man först ur dess inre ett dovt buller, likasom då åskan höres på avstånd. Detta

buller blev så småningom allt starkare och starkare tills det övergick till det

doms-basunaljud, som verkar på en gång upphöjande och förädlande. Det är en

ele-menternas strid, som visar på en gång människans storhet och obetydlighet —

omöjlig för övrigt att med ord beskriva. Ju fruktansvärdare det dånade i coquillens

innandöme och ju häftigare den sände ut sina stjärnmassor, desto tydligare kunde

man på de höga åskådarnas anleten läsa stigande hänryckning och beundran.

Ovanför bessemerlågan, dock utan att i någon mån skymma densamma, syntes

en transparang med konungens och drottningens krönta namnchiffer. Men allt

har en ände och så även denna festblåsning.»

Då man, som tidigare nämnts, ej var särdeles angelägen om besök,

som kunde innebära risk för de tekniska hemligheterna, intogs mången

gång en ganska bestämd försvarsposition, varom bl. a. följande

brevutkast (av Konsulns hand) bär vittne:

»— Jag har redan i de engelska tidningarna sett, att Motala inbjudit the Iron

& Steel Institution att där hålla sitt möte nästa höst, men jag kunde knappt tro

det vara sant, då det synes mig hänsynslöst (för att icke uttrycka det skarpare) af

Motala att göra en dylik inbjudan. Våra verkstäder äro ej i det skick, att vi kunna

visa dem för herrarna från Iron & Steel Inst. Det enda vi kunna skryta af är

qvaliteten hos våra jern- och stålprodukter, men däremot icke af våra opraktiska

tillverkningsmetoder.

Om emellertid Iron & Steel Inst. skulle antaga Motalas inbjudan och komma öfver

till Sverge, är jag säker på att S. J. A. B. gerna låter dem bese sina små

anläggningar och visar dem all möjlig gästfrihet, såvida bolaget i god tid får meddelande

om herrarnas ankomst. Dock vill hvarken bolaget eller jag sjelf vara oförskämd

nog att sända någon som helst inbjudan till Iron & Steel i England, vilket jag ber

Eder noga observera.»

Året 1878 medförde för konsul Göransson personligen en gynnsam

förändring. Detta år kunde nämligen hans konkurs avskrivas. Det hadeKONSULN OCH HANS MEDHJÄLPARE

77

Sandvikens chef och tjänstemän 1879.

Från vänster till höger: korrespondent Alex Wener, kassör C. G. Björkman, överingenjör

Alb. Göransson, chefen, konsul G. F. Göransson, verkmästare C. G. Larsson, ingenjör

Fredrik Forsberg, bokförare Emil Forsström, ingenjör Törd Magnuson, bokhållare And.

Olsson, kemisten F. Essén.

då förflutit mer än ett decennium, varunder han ständigt hade varit

upptagen av bekymmer för avvecklingen av sina skulder i samband med

Högbo Bolags upphörande. Han hade under hela denna tid med sitt

hushåll levat ytterligt ekonomiskt ocb aldrig unnat sig och sin familj

något utöver det allra nödvändigaste. Särskilt stort hade hans

bekymmer varit för att inte hans barn skulle behöva ärva något av hans

ekonomiska besvärligheter.

Fordringarna i konkursen hade över lag varit gamla, flertalet från

den Elfstrandska firmans tid. Till stor del hade skulderna

uppkommit vid lån för finansiering av försöken vid Edsken. Den gamla

firmans sista år 1858—1865 hade inte givit någon möjlighet till

återbetalning av dessa summor, och då firman upphörde, hade Göransson

övertagit reverserna så att de i stället kommo att gälla honom

personligen. Härvid hade aktier i Högbo Bolag ställts som säkerhet.

Göransson hade alltså, samtidigt med att Högbo Bolag gick överstyr och

dess aktier praktiskt taget blevo värdelösa, måst gå i konkurs. Redan

under interimstiden hade han genom privat verksamhet som agent,G. f. GÖRANSSONS TAL DEN 18 juli 1883

Manuskriptet till det tal, i vilket G. F. Göransson den 18 juli 1883 tackade

sina medarbetare vid genomförandet av bessemerprocessen.ETT TJUGOFEMÅRSMINNE FIRAS

79

Brukskontoret före år 1891.

huvudsakligen för Siljansfors, börjat hopbringa medel för

avbetalning-av skulderna. Men svårigheterna hade då liksom senare varit många,

delvis därför att antalet fordringsägare var stort och det sålunda krävde

omfattande förhandlingar för uppgörelse om villkor och ackord.

Uppgörelsen med de släktingar, som släppt till pengar åt den Elfstrandska

firman och Edskenförsöken hade varit förhållandevis enkel, likaså

den med de engelska fordringsägarna; men i andra fall kunde

uppgörelse vara så svår att ernå, att Göransson en gång så när hade måst

underkasta sig utmätning. Men nu, 1878, hade svårigheterna som

sagt bragts till slut. En mycket stor förtjänst härvidlag hade sonen

Anders Henrik och svärsonen Wilhelm Sebardt.

Några år efter detta fick konsul Göransson en annan och i och för sig

mera glädjande anledning till återblick på den gångna tiden. Den 18

juli 1885 var det nämligen 25 år, sedan den första lyckade

bessemerblås-ningen utfördes. Inför det stundande jubileet hade Brukspatron

författat en liten broschyr, som distribuerades till försäljare och kunder

och troligen också till pressen, eftersom den på många håll blev föremål

för omnämnande i tidningarna. I Sandviken var på minnesdagen

anordnad en fest i stora skolan. Samtliga arbetare och anställda voro

inbjudna till högtidsmåltid, och dessutom voro ett antal utsocknes gästerGAMLA TROTJÄNARE

särskilt inbjudna. Raden av dem, som sålunda voro personligen

närvarande eller eljest på något sätt bragte konsul Göransson och

företaget i Sandviken sina välgångsönskningar, ger ett vältaligt bevis på

den allmänna uppskattning man nu rönte. Där fanns regeringen

representerad genom statsministern, och närvarande var även

landshövdingen samt flera av spetsarna i landets finansväsen och

näringsliv. Dessutom funnos där många av dem som under

bessemerprocessens och Sandvikens första prövande tid varit Göransson till hjälp

och stöd.

Bland de tal, som vid tillfället höllos, var också ett av Göransson,

där ban sade sitt tack till dem, vilka han ansåg i främsta rummet

med honom borde dela förtjänsten av bessemerprocessens lyckliga

genomförande.1 Själv hyllades han bland annat av en rad engelska

järnverksägare. I denna adress fanns också Bessemers namn.

Sin erkänsla gentemot arbetarna visade företaget vid detta tillfälle

genom att anslå en penningsumma till bildande av en reservfond för

en blivande pensionskassa. Med anledning av dagens betydelse hade

man dessutom utverkat Pro Patrias silvermedalj att utdelas till i

första hand dem som tjänat under gamla och nya bolaget ända sedan

processens genomförande samt till ytterligare ett antal personer »hvilka

äfven utmärkt sig under en längre tjenstetid». Till den första kategorin

hörde förmännen vid stora ånghammaren Per Höglund och Johannes

Lindholm, f. d. gjuteriförmannen Johan Lundgren, stålsynaren Elias

Jansson och materialförvaltaren J. G. Pettersson. Och de övriga voro

skogvaktaren Anders Malmqvist, som kunde räkna 29 års tjänst,

valsmästaren Johannes Andréasson och överregleraren Olof Andersson

med vardera 21, bessemersförmannen P. Sjöström,

klensmedsförman-nen J. R. Tysklind och ångpanneförmannen Johan Larsson med 20,

smidesförmannen Gustaf Andréasson och snickeriförmannen Lars

Jansson med 18 samt förmannen för mekaniska verkstaden J. O. Pierrou

med 15 års tjänst.

SANDVIKEN UNDER 1880- OCH 1890-TALEN.

I samband med bolagsstämman 1885 skedde en förändring i bolagets

styrelse. Då nedlade nämligen grosshandlare Muren

ordförandeklub-ban, vilken därpå övertogs av konsul Göransson. Under de gångna

1 Se närmare härom i kap. I, sid. 18.SANDVIKENS JÄRNVERK 1883

81

6 — 37223.

Sandvikens järnverk 1883. Bilden tagen från Stensnio.82

NYA VERKSTÄDER OCH TILLVERKNINGAR

åren av Sandvikens järnverks verksamhet och särskilt vid dess start

hade, som tidigare sagts, Muren varit till utomordentlig hjälp. Av

bolagets ledning i övrigt hade han ofta nog betraktats som onödigt

återhållande, särskilt när det gällde större kapitalinvesteringar för

anläggningarna. Vid bekymmersamma tillfällen hade han å andra

sidan personligen trätt emellan med ekonomiskt stöd. Tidtals hade

man rådfrågat honom om nästan allt, som skulle företas.

Vid tiden kring 1880 präglades verkstädernas utveckling framförallt

av nybyggnader för trådavdelningen. År 1879 hade tillverkningen

av paragon (tråd för paraplyspröt) börjat. Denna blev efter en del år

den dominerande inom trådavdelningen. Vissa år var Sandviken till

och med världens största och ledande tillverkare av dylik tråd. Även

beträffande kallvalsade band upptogs olika slag av manufakturering,

bland annat av fjädrar. Framställningen av sågar, som med tiden

skulle bli en tämligen betydande artikel, igångsattes år 1888. Från

detta år ledde också en av Sandvikens specialiteter,

livfjädertillverkningen, sitt ursprung. Då denna på sin tid lät mycket tala om sig,

och då den senare åter helt försvunnit, kan det vara av ett visst

intresse att något beröra denna gren av produktionen.

Det franska dammodet med klänningsliv, försett med fjädrar i

varje söm och kjolar, uthållna av långa stålspröt, den s. k. »turnyren»,

hade slagit ganska hastigt igenom också i Sverige. Detta bruk hade

blivit så allmänt, att materialet till dessa fjädrar och spröt kom att

representera en ganska ansenlig stålkonsumtion, vilken dock i början

i sin helhet täcktes genom import. Då Sandviken beslutade uppta

tillverkning av denna artikel, ansågs det med hänsyn till

arbetsförhållandena i verket tämligen uteslutet, att man med helt manlig

personal skulle kunna taga upp konkurrensen i den nya branschen.

Man startade då det företaget att med huvudsakligen kvinnlig

arbetskraft i en särskild liten verkstad bekläda fjäderstålet med tyg eller

papper. Som verkstadslokal hade man inrett en vanlig arbetarbostad

vid Södra Götgatan och denna förestods av en kvinnlig verkmästare.

Tillverkningen som en kortare tid också bedrevs som hemindustri

fortsatte till ett gott stycke in på det nya århundradet, då den

upphörde, dels på grund av modets förändring, varvid billigare stål kunde

användas, dels emedan den ej väl passade in i bolagets övriga

försälj ningsprogr am.

År 1885 skedde en tämligen stor utvidgning av

varmvalsverksavdel-ningen i och med anläggandet av ett götvalsverk. Några år senare

börjades tillverkning av rör i halvfabrikat eller tubämnen, som detGRUVOR, SKOGAR OCH JORDBRUK

85

på den tiden kallades. Under 90-talet följde därpå upprepade

nyanläggningar för rörvalsning. Den allmänt ökade produktionen

föranledde 1889 byggande av en masugn nummer tre. Något tiotal år senare

inköptes Korsnäs masugn, då man därigenom kunde slippa att bygga

ytterligare en i Sandviken. Samtidigt skulle man då vinna en fördel

därigenom att frakterna för malm och träkol ställde sig billigare till

Korsnäs än till Sandviken. Tackjärnet från Korsnäs visade sig dock

inte särskilt lämpligt och ganska snart efter förvärvet nedbrann

dessutom den inköpta masugnsbyggnaden, vilken senare aldrig

återupp-byggdes. Med tiden ställdes man i Sandviken också inför

nödvändigheten att följa utvecklingen och uppföra även ett martinverk för sin

stålframställning. Om denna åtgärd vidtogs sent och delvis motvilligt,

var detta mycket naturligt, så intimt som Sandviken och dess

utveckling hade varit förknippade med Bessemerprocessen.

Liksom beträffande den svenska järnindustrien för övrigt undergick

Sandvikens produktion under 1880- och 90-talen en kraftig ökning.

Samtidigt blev konkurrensen för de flesta artiklarna allt mera

kännbar. Området för sandviksprodukternas avsättning undergick under

samma tid en tydlig förskjutning, i det att avsättningen på Ryssland

blev relativt mindre. Man vann fastare insteg på allt flera

västeuropeiska marknader och det inträffade, att varor från Sandviken sökte sig

vägar också till främmande världsdelar. Beträffande

försäljningsorganisationen skedde för övrigt den förändringen, att agenternas antal

ökade, samtidigt med att var och en av dem fick mindre

försäljningsområde.

Sandviken hade aldrig varit gruvägare i nämnvärd omfattning.

Denna brist på egen malm hade man emellertid under årens lopp sökt

avhjälpa genom successiva inköp av andelar i gruvor och gruvbolag.

Från början hade Sandviken varit delägare i Bispberg, en gruva med

järnmalm av mycket hög kvalitet, och efter hand inköptes senare

ytterligare andelar i denna. Liknande var förhållandet beträffande

del-ägarskapet i Norberg. Man förvärvade vidare andelar i en del gruvor

i mellersta och östra delarna av Bergslagen, bland annat i en del

fyndigheter kring Grängesberg.

Sandvikens innehav av jordbruk och skogar ha varken förr eller

senare varit av större betydelse. Före sekelskiftet utgjorde åkerarealen

ett par hundra och skogsarealen ett par tusen hektar. Den odlade

arealen ökades under årens lopp något på grund av nyodlingar, men

å andra sidan kom den att delvis beskäras, när man i större omfattning

började avyttra mark till egnahemsbebyggelse. Skogsområdena där-84

expansionen under 1890-talet

emot ha under senare tider ökats till ungefär det dubbla genom

successiva inköp.1

Sandvikens egna skogar voro icke tillräckliga för brukets

träkols-försörjning. Konsul Göransson hade då 1877 bildat Skogens

Kolaktiebolag, vari bruken i Gästrikland och sydöstra Dalarna ingingo som

intressenter. För täckande av ytterligare träkolsbehov hade det senare

också blivit väckt ett förslag, att ett antal svenska järnbruk skulle slå

sig tillsammans för bildandet av ett särskilt bolag för inköp av kol

från Finland. Underhandlingar i saken inleddes med en finsk ingenjör

1895 och året därpå reste den drivande kraften på svenska sidan,

ingenjör Törd Magnuson, som representant för de svenska

intressenterna över för undertecknande av kontrakt.2 Den »Finska Kolaffären»

kom emellertid aldrig att motsvara förväntningarna. Efter liand

lämnade somliga delägare affären och deras aktier inköptes av de

kvarvarande. Efter flera år med ganska ansenliga förluster beslöts 1910,

att den skulle nedläggas. Vid denna tidpunkt var Sandviken ägare

till 19 av 70 aktier. Avvecklingen verkställdes så, att det

efterträdande finska Brahestadsbolaget till f. d. intressenterna under vissa år

framåt skulle leverera träkol till ett visst fixerat, lågt pris.

Under den mycket starka expansion Sandviken på 1890-talet

genomgick skedde tvenne gånger utökning av aktiekapitalet, vid båda

tillfällena genom gratisemissioner. Sålunda skedde 1891 en ökning

från tre kvarts till en och en halv miljon kronor, och redan fem år

senare fördubblades detta kapital än en gång. I samband med denna

senare emission omtrycktes bolagsordningen med införande av ett

stort antal förändringar, de flesta gjorda med hänsyn till

aktiebolagslagen av år 1895.

Järnverket fortfor att vara representerat vid utländska

utställningar. Under 90-talet deltog man sålunda i Chikago 1892 och 93, i

Milano 1895 och därpå i Paris 1900. Det under denna tid avgjort

mest betydelsefulla framträdandet var dock vid utställningen i

Stockholm 1897. Man hade lyckats arrangera Sandvikens

utställningsföremål på mycket fördelaktigt sätt i en särskild paviljong och över huvud

taget nedlagt avsevärda kostnader för sitt deltagande. Detta skulle

snart visa sig som ett utomordentligt välplacerat kapital. Resultatet

av deltagandet blev nämligen, att Sandviken på ett helt annat sätt än

tidigare började inta en plats i det allmänna medvetandet. Vid ut-

1 Sandvikens åkerareal utgjorde 1937 676 hektar och skogsarealen 4 836 hektar.

2 Delägare i Finska Kolaffären voro Avesta, Fagersta, Garpenberg, Hofors, Horndal,

Iggesund, Kloster, Sandviken, Svanå, Söderfors.UTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1897

85

Sandvikens paviljong vid Stockholmsutställningen 1897. En trämodell av stora

ånghammaren uppsatt som portal.

ställningens öppnande blev Sandvikens representation omnämnd och

bedömd i översvallande ordalag. Sålunda skrev Dagens Nyheter vid

invigningen att »om man ber fackmännen på industriens område

ånge ett och annat, som är att se på utställningen, blir man af minst

7 bland 10 hänvisad till Sandvikens paviljong». Och i Nya Dagligt

Allehanda skrevs det: »Det finns icke ett järnverk till i världen utom

Sandviken, som kan prestera en dylik utställning. Detta är ett stort

betyg och dess värde förringas ej därav, att det gifvits af

konkurrenter». Det är möjligt, att denna utställning blev av en viss betydelse

också för de utländska marknaderna, då den i vissa fall föranledde

omnämnanden i främmande länders facktidskrifter. I anledning av

O

stockholmsutställningen anordnade järnverket för övrigt en resa för

sina arbetare fram och tillbaka till huvudstaden.1

Efter hand som järnverkets arbetarantal fortsatte att öka, växte

naturligtvis också samhället. Bolaget sörjde liksom förut för ökningen

1 Som kuriositet kan nämnas, att Sandviken levererade svarvspån för framställning av

den vätgas som skulle fylla S. A. Andrée"s nordpolsballong sommaren 1897.86

IRON & STEEL PÅ BESÖK

av bostadsbeståndet. Under början av 80-talet och under 90-talets år

färdigställdes sålunda ett stort antal nya bostäder. Det var emellertid

inte tillräckligt med endast dessa sociala utgifter från bolagets sida.

Utvecklingen krävde flera. Bland annat uppfördes, dels under början

av 80-talet, dels mot slutet av följande årtionde en del byggnader

för olika sociala ändamål. Plats för vidare samhällsbebyggelse ordnades

1890 genom förvärv av mark närmast väster om samhället, vilken

samtidigt inkorporerades med Högbo socken.

Det växande Sandviken blev med tiden allt oftare föremål för besök

av mer eller mindre långväga främlingar. Dessa bemöttes emellertid

allt fortfarande med en viss reservation, särskilt av Konsuln, som tycktes

anse det både olämpligt och onödigt med allt för mycket visiter. Men

när de besökande väl hade kommit hit, så hade de —• det gäller

åtminstone dem som lämnat skriftligt vittnesbörd till eftervärlden

-—-ofta inte ord för sin beundran av »det intressantaste de sett under sina

resor» här i »en av Sveriges märkligaste industrier». Bland andra

grupper som under 90-talet besökte Sandviken var en gång också

Publicistklubben och strax före sekelskiftet gästades järnverket för andra

gången av Iron & Steel Inst. Korrespondensen från förberedelserna

till detta besök visa mycket tydligt, hur både Jernkontoret och

Sandviken hade blivit betydligt kongressvanare sedan 1876. Vid detta

Iron & Steels besök blev för övrigt konsul Göransson föremål för

hyllning av de utländska fackmännen för sin insats för bessemermetodens

genomförande. Dylika erkännanden förekommo annars under hela

hans levnad mycket sparsamt. Ännu vid denna tid kunde det

inträffa något sådant som att Sir Henry Bessemer, som fortfarande var i

livet — och med vilken Göransson under 90-talet en sista gång lär

ha sammanträffat — publicerade en artikel över sin metod helt utan

nämnande av Göranssons namn. Uppskattningen av hans insats kom

dock så mycket tydligare till synes från svensk sida. Sålunda blev han

1898 ledamot av Vetenskapsakademien och på våren år 1900 hembjöd

honom Uppsala universitet värdigheten som filosofie hedersdoktor.

Denna utmärkelse skulle gamle konsul Göransson dock aldrig få

mottaga. Den 12 maj 1900 slutade han sina dagar. Det var

Sandvikens grundare som gick ur tiden. Han hade genom sin gärning

och genom sin person mer än någon annan satt sin prägel på järnverk

och samhälle i Sandviken. Så hade han också mer än mången annan

sammanlänkat sitt livsintresse med detta bruk och dess befolkning.

Och i bokstavlig mening hade han delat deras vedermödor och

svårigheter.KONSUL GÖRANSSONS BORTGÅNG

87

Gamle Konsuln hämtas i släde utanför kontoret.

Konsul Göranssons insats för Sandvikens järnverk är icke på samma

sätt som andras möjlig att formellt definiera eller hänföra till någon

viss befattning. Hans personliga konkurstillstånd hade ju alltifrån

början och fram till 1878 utgjort hinder för, att han skulle kunna

bekläda chefsposten på motsvarande sätt som han gjort under åren

1862—66. Sedan 1885 hade han dock varit styrelsens ordförande, och

i verkligheten hade han varit brukets obestridde härskare. Han hade

självfallet varit bolagets företrädare i hemorten, och han fungerade

som högsta instans i personal- och disciplinfrågor. Det fanns också

många exempel på, hur han mötts med förståelse och uppskattning

för det sätt, på vilket han styrt sina underordnade. I början av det88

NYA MÄN OCH NYA POSTER

nya bolagets tid hade Konsuln främst intresserat sig för verkstäderna

och deras utveckling, men efter hand som rörelsen växte, kommo

kontorsgöromålen att i allt högre grad taga hans tid i anspråk. På

kontoret ägnade han sig åt bolagets korrespondens, dess

förbindelser med banker och liknande. Själv betecknade han sin tjänst under

senare år närmast som kassadirektörs.

I den mån Konsulns mening beträffande bolagets politik hade skilt

sig från styrelsens i övrigt, hade den närmast karakteriserats av en

mycket stor försiktighet och skepticism mot vad som från hans

synpunkt var nymodigheter. Ofta yrkade han avslag med det skälet, att

vad som ifrågasatts troligen skulle kosta mer än det smakade.

Sandviken hade på så sätt kommit att föra en i flera avseenden ganska

konservativ politik.

DE FÖRSTA ÅREN AV DET NYA SEKLET.

Konsul Göranssons arbetsbörda hade under de sista åren av hans

långa levnad delvis flyttats över på andra händer. Han fick sålunda

icke någon direkt efterträdare, men givetvis följde nu i alla fall en

del förändringar i bolagets administration och ledning. Brukspatron

Göranssons utländska resor, som hade varit så gott som årliga ända

sedan bolagets start, blevo något kortare, då han nu övertog en del av

sin faders funktioner. Själv fick han i sin tur sin arbetsbörda avlastad,

då det förordnades särskilda underchefer för ut- och inländska

försäljningen, nämligen Olof Hjorth och Anders Olsson. Brukspatrons

närmaste rådgivare var nu liksom tidigare ingenjör Törd Magnuson,

som sedan några år hade upphört att vara avdelningschef och nu

skötte uppdrag av allmännare karaktär. Denne intog nu också

platsen som ordinarie styrelseledamot efter Konsuln, under det att

ordförandeskapet i styrelsen övergick till brukspatron Göransson. Som

nya styrelsesuppleanter inträdde Brukspatrons son Karl Fredrik

Göransson och Olof Hjorth. Två år tidigare hade hovapotekare C. W.

Sebardt efter grosshandlare C. W. Stenbeck inträtt som styrelseledamot.

Den tid som nu följde karakteriserades i tekniskt avseende för

Sandviken närmast av den nyinförda martinmetoden.

Bessemerpro-duktionen minskade praktiskt taget oavbrutet och fortsatte så under

ungefär tjugo år framåt. Men denna nedgång kompenserades mer

än väl av den stigande martintillverkningen. Sålunda var stålproduk-SANDVIKENS STYRELSE

89

Sandvikens styrelse år 1908.

Från vänster till höger: Wilhelm Sebardt, K. F. Göransson. A. H. Göransson,

Olof Hjorth, Törd Magnuson.

tionen 1907 och 1908 mer än dubbelt så stor som vid

martinframställningens början ett decennium tidigare.

Denna utveckling krävde självfallet nya stora investeringar inom

metallurgiska avdelningen. Martinverket, som från 1900 fått egen

chef, fick några år senare sin kapacitet ökad från två till fyra ugnar.

Och 1906 byggdes en fjärde masugn. Detta år började åter avsevärda

utvidgningar såväl av kallvalsverk som varmvalsverk. Tidigare under

detta decennium hade särskilt den nyupprättade avdelningen för

elektrisk kraft — som hade börjat användas strax före sekelskiftet —

krävt mycket stora investeringar.

1900-talets första tid skilde sig i avseende på försäljningen inte

nämnvärt från den föregående. Sandviksprodukterna fingo flera och

ofta än mer avlägsna marknader för sin avsättning. Särskilt

försäljningen av rör och ångpannetuber var betydande. Över huvud taget

influerades Sandvikens avsättning av den begynnande

rustningskonjunkturen. Försäljningen av sågar ökade likaledes kraftigt. Däremot90

NYA SOCIALA UPPGIFTER

upphörde man att tillverka och sälja tyres. Denna produktion, som en

gång varit av en sådan betydelse för Sandviken, nedlades 1906.

Tillverkningskvantiteten av hjulringar hade dock under de närmast

föregående 5—6 åren, absolut taget, varit nästan lika stor som under

glanstiden i mitten av 70-talet. I detta sammanhang är också att anteckna,

att Sandviken nu fick sina första direkta engagement i fabriker i

främmande länder, nämligen i en för urfjädrar i Schweiz och en för

rakblad i Tyskland.

Bolagets i olika avseenden ökade rörelse krävde också en allt större

administrationsapparat. Redan är nämnt, att det vid sekelskiftet

organiserats tvenne försäljningsavdelningar, och nu blevo efter hand allt

flera specialavdelningar på brukskontoret mera självständiga. Så till

exempel fick kalkylavdelningen en mera fristående ställning och det

ordnades ett särskilt sekretariat.

Pensionsfrågan för bolagets personal var vid denna tid ordnad så,

att förmännen sedan 1899 i regel erhållit en viss pension. År 1906

gåvos de rätt att vid sextio år inträda i pensionsåldern. På likartat

sätt hade 1903 denna fråga reglerats också för tjänstemännen.

Ären 1905—1910 var en ny period med stora utgifter för olika sociala

ändamål. Då färdigställdes bland annat en sanatoriebyggnad, bolagets

samlingslokal Valhalla, en folkpark, Jädraåparken och en läsestuga,

och bolaget tog initiativ till bildandet av ett särskilt egnahemsbolag

som stöd åt den framväxande egnahemsrörelsen. Det namn som

Sandviken haft för framsynt och vittförgrenande social politik, torde

egentligen ha grundlagts under dessa år. Ledningen visade ett för

tidens förhållanden stort intresse för hithörande frågor, vilket bland

annat tog sig uttryck däri, att Sigrid Göransson, Brukspatrons dotter,

från denna tid kom att aktivt deltaga i det sociala arbetet, särskilt

beträffande frågor som fordrade kvinnlig blick och erfarenhet. Hon

kom speciellt att ägna sig åt sådana brukets inrättningar som

sjukhus, badhus och hushållsskola. Och genom henne upprätthölls en viss

personlig kontakt mellan bolagets ledning och befolkningen.

Liksom den svenska industrien för övrigt drabbades Sandviken

sommaren 1909 av storstrejken. Även om den här fick ett förhållandevis

lugnt förlopp, kom det dock till tämligen hårda duster mellan

bolagsledningen och den då tämligen nybildade avdelningen av Järn- och

metallindustriarbetarförbundet på platsen. Motsättningarna hindrade

emellertid icke, att parterna etablerade ett visst samarbete för

lindrande av strejktillståndets sociala följder.

Sandviken kom med den nya tiden att vända sitt ansikte utåt påORIENTERING UTÅT

91

Huvudkontoret 1891—1909.

ett annat sätt än tidigare. Om än kanske med någon tvekan liade

bolaget inträtt i Arbetsgivareföreningen, och man tog mer än förut

del i det näringslivets organisationsväsende, som började växa fram.

När Gävle det första året efter sekelskiftet skulle ha sin egen

industriutställning, kallades brukspatron Göransson att bli ordförande i

bestyreisen för denna. I den stora tulltaxekommittén, som fungerade åren

1906—1910, var han ledamot, närmast såsom representant för

järnindustrien. Törd Magnuson var under några år medlem av Första

Kammaren och blev ledamot av patentlagstiftningskommittén. Och

både han och Göransson hade som medlemmar av landstinget

åtskilliga uppdrag. Dessa personliga engagement bidrogo i sin mån till

att ge Sandviken den plats i det svenska näringslivet, som dess

storleksordning och ekonomiska betydelse berättigade till.

Den 15 juni 1910 avled Anders Henrik Göransson. Sedan han

tillträdde sin post som disponent vid Sandvikens järnverk, hade det

förflutit en tid av nära 42 år, en lång period, karakteriserad av en

nästan oavbruten utveckling. Brukspatron Göransson var utan tvekan92

BRUKSPATRON GÖRANSSONS INSATS

clen, som hade haft den största förtjänsten av Sandvikens framgång,

i den mån denna var att återföra på försäljningen och dess organisation.

Här hade hans insats varit absolut grundläggande för verkets

utveckling. Därförutom hade hans försäljningstekniska idéer som sådana

varit direkt banbrytande. Deras omsättning i praktiken hade vid

hans bortgång redan på många håll bevisat sin duglighet därigenom,

att åtskilliga både järnverk och andra företag hade börjat bygga upp

sin försäljningsorganisation på liknande sätt. För övrigt hade han

också genom sitt allmänna intresse för ekonomiska frågor och genom

sitt offentliga framträdande gjort Sandvikens namn känt.

TIDEN FÖRE OCH UNDER VÄRLDSKRIGET.

Törd Magnuson, brukspatron Göranssons svåger och mångårige

medhjälpare, blev nu Sandvikens disponent. Magnuson hade under

den närmast föregående tiden haft ansvaret för råvaruförsörjningen

samt till stor del även för verkstäderna och driften. Detta kvarblev

nu omedelbart under den nye disponenten, medan bolagets centrala

administration i övrigt var så ordnad, att försäljningsavdelningarna

hade en gemensam chef i direktör Olof Hjorth, och sekretariat,

bokföring, kalkylavdelning, socialavdelning och samhällsavdelning voro

sammanförda under K. F. Göransson såsom direktör. Ny

styrelseordförande blev hovapotekare Sebardt.

Under det årtionde, som nu följde, investerades årligen stigande

summor i moderniseringar och tillbyggnader av verkstäderna. Dessa

utvidgningar gällde framför allt varmvalsverken. Den viktigaste

nybyggnaden inom de övriga tillverkande avdelningarna var en

utvidgning av martinverket.

Den starkt förändrade efterfrågan på varor, som blev en följd av

världskriget, hade givetvis sina verkningar även beträffande

Sandvikens produktion. Sålunda skedde en förskjutning i verkets

avsättning mot en ökad andel varmvalsade produkter. Även på annat sätt

rönte man inverkan av den direkta krigskonjunkturen, fastän

Sandviken inte framställde något material för omedelbart krigsbruk.

Tydligt var, att en del av Sandvikens produkter under dessa år voro

avsedda för vidare framställning av militärt betydelsefulla artiklar,

som t. ex. delar till automobiler och flygmaskiner, kullager,

lavettaxlar, diverse instrument och vapenmekanismer. I stort voro för

övrigt verkningarna av kriget här desamma som på andra håll. ManKRIGSTID OCH KRISTID

95

Totalbild av järnverket från tiden före världskriget.

hade brist särskilt på kvalificerad arbetskraft, och svårigheterna att

få råvaror och bränsle ökade ständigt.

Också på andra sätt fick bolaget naturligtvis möta krigstidens

besvärligheter. Styrelsen beviljade från och med nyåret 1916 ett större

anslag att efter avgörande i varje särskilt fall fördelas bland de

anställda till motverkande av de stegrade levnadskostnaderna. Liknande

åtgärder företogos upprepade gånger under de följande åren. Bolaget

åtog sig också i viss utsträckning upphandling ocli distribution av

förnödenheter, särskilt livsmedel. För dessa sista uppgifter trädde bolagets

1916 inrättade intressekontor i funktion, och dess föreståndare valdes

också senare till ordförande i samhällets livsmedelsnämnd. Detta

intressekontor hade för övrigt till uppgift att stå personalen till tjänst

i mer eller mindre privata angelägenheter. Ungefär samtidigt med

intressekontoret upprättades också en specialavdelning för frågor

beträffande bolagets bostadsbestånd. Vid denna tid byggde bolaget

emellertid inte nya arbetarbostäder i samma utsträckning som

tidigare, eftersom det ur flera synpunkter ansågs lämpligare att i stället

uppmuntra och stödja egnahemsrörelsen. För detta ändamål hade ju

också tidigare bildats ett särskilt bolag.

Under denna tid med dess ojämna utveckling och starka ekonomiska

och politiska förskjutningar kom Sandviken att alltmera avlägsna sig

från det gamla och patriarkaliska systemet. Därmed försvann också

åtskilligt av det som satt sin prägel på Sandviken som brukssamhälle.

Platsen blev istället under sin fortsatta tillväxt en modern industriort.

Detta behövde inte betyda, att den därmed skulle förlora sin särart.

På sätt och vis skulle denna i stället bli större, ju mera företag och

samhälle växte. Att en samhällsbildning av Sandvikens

storleksordning så fullständigt domineras av ett enda företag var och är för94

ÖKAT AKTIEKAPITAL

svenska förhållanden något tämligen säreget. Ett annat företag,

See Fabriks Aktiebolag, fanns visserligen på orten alltsedan slutet av

nittiotalet, men järnverkets dominerande ställning i samhällslivet

rönte ej större inflytande därav; detta så mycket mindre som See

beträffande fabrikationens art och arbetarnas yrkesförhållanden ej

nämnvärt skilde sig från ett manufakturerande järnverk. See har

också ända från början i stor utsträckning använt Sandvikens

järnverks produkter som råvara.

För sin kraftförsörjning hade järnverket strax före och under

krigsåren åtskilliga besvärligheter. Man hade 1908 inköpt Lanforsens

vattenfall i Dalälven, men då man ämnade sätta i gång med

kraftverks-bygget, gjorde Kronan med stöd av några gamla lagrum anspråk på

bättre rätt till fallet. Efter flera års process ogillades 1917 denna

Kronans talan också i Högsta Domstolen. Ett förslag från bolagets sida

att under pågående process få utföra kraftbygget i samråd med och

under statens kontroll hade på formella grunder blivit avslaget.

Under alla dessa år hade vattnet i Lanforsen sålunda fått framrinna

utan någon nytta. Samtidigt hade järnverket under den dyra

krigstiden måst köpa stora kvantiteter stenkol från utlandet.

Bolagets allmänna utveckling avspeglade sig ånyo i ökningar av

aktiekapitalet, åstadkomna genom gratisemissioner. År 1912 skedde

en ökning från 5 till 6 miljoner och 1918 höjdes aktiekapitalet till 12

miljoner. Bland annat med hänsyn till den nya aktiebolagslagen

gjordes vid detta senare tillfälle vissa förändringar i bolagsordningen.

Även gjordes på grund av ny lag vissa inskränkningar i utlännings

rätt att inneha aktier. En vice verkställande direktör skulle även

kunna utses, om så befunnes lämpligt. Ett tecken på tillväxten

av bolagets centrala administration var också en ny bestämmelse om

att annan än styrelseledamot skulle kunna befullmäktigas att teckna

bolagets firma. I övrigt infördes bland annat vissa ändringar avseende

konstitutionella garantier mot att vid bolagsstämma ärende upptas

till behandling, som inte har närmare samband med övriga föredragna

frågor.

Vid bolagsstämman 1916 avgick hovapotekare Sebardt som styrelsens

ordförande. Sebardt hade, bland annat som måg och svåger i den

Göranssonska familjen, sedan mycket långt tillbaka uppehållit en

intim kontakt med Sandviken. År 1879 hade han blivit suppleant i

styrelsen och senare, efter brukspatron Göranssons bortgång, dess

ordförande. Han hade under långa tider deltagit mycket intimt i

ledningens rådslag och, som naturligt var, hade särskilt samhälls-HÖGTIDSDAG OCH ÅTERBLICK

95

Huvudkontoret sådant det var åren 1909—1929. År 1914 skedde dock en på-

byggnad av envåningsdelen.

och hälsovårdsfrågor varit föremål för hans intresse. Under många år

hade han varit bolagets företrädare, då det i olika sammanhang gällde

att bevaka dess intressen i huvudstaden. Han efterträddes nu som

styrelseordförande av disponenten Magnuson.

År 1919 kunde Sandviken för andra gången — den första hade varit

1885 ■— ägna en dag åt återblick på gångna tider. Då firades nämligen

av den Göranssonska släkten 100-årsdagen av Konsulns födelse.

Och senare på året, på bessemerdagen den 18 juli, invigdes framför

stora kontorsbyggnaden en staty av G. F. Göransson. Avtäckningen

förrättades av landshövding Hagen och högtidstalet hölls av

riksarkivarien professor Sam Clason. Och som så många gånger förr under

sin livstid hyllades märkesmannen och samhällets grundläggare av

ett Sandviken, nu vida större än han själv hade sett det.

På våren 1920 avgick disponenten Törd Magnuson som företagets

verkställande direktör och i hans ställe inträdde K. F. Göransson, de

närmast föregående åren bolagets försäljningschef. Disponent

Magnuson flyttade vid sin avgång upp till Högbo, herrgården vid det gamla

bruket, där Sandvikens vagga en gång hade stått. Härifrån följde han

i fortsättningen järnverkets utveckling och kvarstod ända till sin bort-96

TÖRD MAGNUSONS INSATS

gång som styrelsens ordförande. Han var under denna tid den nya

ledningen till mycken hjälp, inte minst därigenom, att han fortsatte

att representera bolaget i kol- och gruvaffärer. När han den 3 mars

1929 slutade sina dagar, hade han liksom sina båda föregångare

uppnått en hög ålder och en lång följd av år varit i järnverkets tjänst.

Det hade förflutit mer än ett halvsekel, sedan han som ung ingenjör

kom till Sandviken. Under alla dessa år hade han samlat en mycket

stor erfarenhet på olika områden inom företaget. Han hade först

varit chef för den 1877 nystartade tråddrageriavdelningen och efter

detta för hyttor och bessemerverk. Sedan mitten av 90-talet hade

han därpå varit disponentassistent och brukspatron Göranssons

närmaste man. Redan mycket tidigt hade han, som redan sagts,

kommit att få ansvar för Sandvikens råvaruförsörjning, och i samband

därmed hade han vid flera tillfällen tagit initiativ vid bolagets

enga-gement i kol- och kraftaffärer. Han hade varit bolagets disponent

under en tid av starka påfrestningar, då hans fasta hand om styret

hade varit av utomordentlig betydelse.

Magnusons chefstid hade i stort sett präglats av en konservativ

politik, vilket dock inte uteslöt, att han som i sista hand ansvarig ofta

kunde gilla förslag till nyanläggningar, även om de kunde synas

djärvt upplagda. Han hade också ägnat mycket av tid och krafter åt

allmänna värv, ej minst de kommunala. Förut är nämnt, att han

några år före sin disponenttid hade varit senator. Under flera

årtionden hade han haft säte i länets landsting, en del år som dess

ordförande, och ännu vid sin död var han ordförande i Handelskammaren

i Gävle.

TIDEN EFTER VÄRLDSKRIGET.

Efterkrigstiden kom i Sandviken liksom på andra håll att i åtskilliga

avseenden sätta sin prägel på utvecklingen. I järnverket fortsatte

nybyggnader och modernisering av verkstäderna i vissa fall hastigare

än förut. Så till exempel förekommo åren 1929 och 1930 investeringar

på närmare fem resp. åtta miljoner. Dessa omfattade huvudsakligen

stora ombyggnader och moderniseringar av kallvalsverken.

Varmvalsverken visade däremot under 20-talet en relativt mindre forcerad

utveckling. En principiellt betydelsefull nyhet var det, när 1920 de

första elektriska ugnarna för stålsmältning installerades. Till

kvantiteten blev elektrostålframställningen dock knappast av någon

betydenhet förrän på 1930-talet, under vars första år det stora elektrostål verketEFTERKRIGSTIDENS FÖRÄNDRINGAR

97

kom till. Under samma tid visar sig bessemerstålstillverkningen kunna

bibehålla sig tämligen oförändrad — tvärtemot vad man möjligen

kunnat vänta. Delvis förklaras detta därav, att bessemerverket i vissa

fall fått till elektrostålverket lämna s. k. flytande insats. Den

ny-införda elektriska stålframställningsmetoden kom egentligen heller

inte att uttränga martinproduktionen, åtminstone ej på så sätt

att den senare nedgick. En starkt bidragande orsak till att man

under senare år kunnat utnyttja fulla kapaciteten i såväl

martin-som elektrostålverk har varit, att man i större omfattning än tidigare

ägnat sig åt tillverkning av billiga rörkategorier såsom vatten- och

värmeledningsrör.

Bland tillverkningar som under efterkrigstiden bedrevos i ökad

omfattning märktes rakklingor och kallvalsat bandstål för dylika. Som

följd av den allmänna utvecklingen hade Sandviken på sitt program

också upptagit rostfritt material, nämligen först för rör och därefter

för tråd och kallvalsade band. I stort sett har under senare tid

manufaktureringen av Sandvikens produkter drivits längre än tidigare,

och samtidigt har dessas andel i tillverkningsvolymen ökat. Detta fick

några år efter kriget till följd, att vid sidan av de båda avdelningarna

för stålförsäljning upprättades en särskild avdelning för

manufakturförsäljning. Några år tidigare hade också en annan specialförsäljning

startat nämligen för transportband.

Redan vid utställningar kring sekelskiftet hade Sandvikens

kallvalsade stålband väckt en viss uppmärksamhet på grund av sina

dimensioner. Så småningom hade det börjat komma förfrågningar på

tunna band, som kunderna avsågo att använda för transportändamål

och järnverket började självt ägna saken intresse. De band, som

för dylikt ändamål utgingo från Sandviken, kunde ha en bredd av

upp till 400 mm och hade vanligen en tjocklek av knappt 1 mm. De

tillverkades av olegerat kolstål och undergingo härdning för att få

nödig elasticitet. Bland annat fordrades, att banden skulle vara särskilt

plana och raka. Efter hand prövades denna nya transportörtyp vid allt

flera svenska industrier och ett tiotal år efter starten i Sverige började

en icke oansenlig utländsk försäljning. Vid denna tid hade man

emellertid av erfarenheten lärt, att det var av stor betydelse, hur

transportören konstruerades och monteringen gjordes. Då det självfallet låg i

järnverkets intresse, att anordningarna möjliggjorde lång livslängd

för bandet och god effekt av transportören i dess helhet, upprättade

man 1913 en särskild avdelning, som inte blott hade den egentliga

bandförsäljningen om hand utan också konstruerade och på de olika

7 — 37223.98

DOTTERBOLAG OCH GRUVAFFÄRER

platserna monterade själva transportöranläggningarna. Härav följde,

att Sandviken på sitt tillverkningsprogram kom att i viss utsträckning

upptaga även övriga delar till transportöranläggningarna. För

avsättningen i utlandet har man för övrigt i vissa fall organiserat särskilda

dotterbolag eller tillsatt specialagenter, vilka, på motsvarande sätt som

avdelningen själv inom Skandinavien, sköta konstruktion och

montering. — Det bör i detta sammanhang också nämnas, att

järnverket tämligen tidigt hade avsättning av band för ett annat likartat

ändamål, nämligen som transmissionsremmar. Försäljningen av band

för dylik användning har förekommit under åren och förekommer

fortfarande om än i ringa omfattning. I detta fall har järnverket

emellertid icke tagit någon befattning med monteringen.

För försäljning av sina produkter sökte sig Sandviken under och

efter kriget delvis nya vägar, härtill huvudsakligen föranlett av den

allmänna ekonomiska utvecklingen och de alltmera komplicerade

kommersiella förhållandena. Särskilt under första hälften av

1920-talet tillkommo dotterbolag i ett flertal främmande länder. Det allra

sista årtiondet har i detta hänseende medfört, att Sandviken

utomlands inrättat flera egna fabriker, huvudsakligen för tillverkning av

sågar, vilka på grund av handelsrestriktioner ej längre kunde levereras

direkt från järnverket. Redan år 1923 hade Sandviken på liknande

sätt men av andra orsaker engagerat sig i ett svenskt företag. Detta

år skedde nämligen inköp av A-B Lidköpings Vikingsågar.

Sandvikens förvärv av gruvor och gruvandelar ha efter världskriget

varit färre och mindre till omfattningen än tidigare. Bland inköpen

under senare tid märkas halvparten av Holmgruvan i Garpenbergs

socken samt andelar i Kungsgruve Aktiebolag.1 I detta sammanhang

kunde antecknas ytterligare en gruvaffär, i vilken Sandviken varit

engagerad. Historien ifråga har sin upprinnelse från 1928. Genom

Sveriges diplomatiska förbindelser i Turkiet fick Sandviken och en

del andra svenska järnverk sin uppmärksamhet riktad på vissa

fyndigheter av krommalm i nämnda land. Av flera skäl ansågs det erbjuda

fördelar att försäkra sig om reserv av dylik malm. Ett svenskt bolag

för inköp och exploatering av förekomsterna bildades år 1929. I detta

var Sandviken jämte sju andra järnverk delägare, och den

genomsnittliga insatsen för varje företag rörde sig om 50 000 kronor. För-

1 För närvarande (1937) pågår brytning i en av bolaget 1935 upptagen gruva i

Torsåkers socken, Lapphagsgruvan, som dock torde bliva av mindre betydelse, samt

undersökning av en malmförekomst vid Bodås, likaledes i Torsåker, en förekomst som efter den

magnetiska kartan att döma torde vara av större intresse.BOLAGETS KRAFTFÖRSÖRJNING

99

utom detta bildades för själva driften i Turkiet ett särskilt bolag, i

huvudsak ägt av det nyss nämnda. När ett år av driftsbolagets

verksamhet var förgånget, visade sig emellertid, att aktiekapitalet var

förbrukat. Nya pengar satsades, men även de fortsatta erfarenheterna

medförde besvikelse, bland annat därför, att de turkiska

myndigheterna fordrade viss brytning av de olika förekomsterna. Därigenom

tvingades det svenska bolaget att också bedriva malmexport från de

turkiska fälten, en rörelse, som givetvis aldrig hade varit avsedd och

som dessutom krävde ytterligare pengar. När det slutligen visade sig,

att den turkiske ledaren av driftsbolaget inte just var den lämpligaste

för uppgiften, beslöt Sandviken, jämte de övriga svenska järnverken,

efter ett sista förlustbringande tillskott, att avveckla denna affär.

Som tidigare nämnts, hade man år 1919 äntligen kunnat börja

utbyggandet av Lanforsen, men av olika skäl hade dessa arbeten icke

forcerats. Under det att utbyggandet fortfarande pågick, bildade man

ett särskilt kraftbolag, vari Stockholms stad år 1926 för tre miljoner

kronor köpte två tredjedelar av aktierna. För Sandvikens del ansågs

en dylik åtgärd lämplig, då man ogärna gjorde en så stor investering

för kraftfrågan som hela Lanforsbvgget representerade. För övrigt

hade Sandviken redan tio år tidigare tillsammans med fyra andra bruk

ingått i ett konsortium för exploatering av vattenkraften på ett annat

håll, nämligen Krångede vattenfall i Indalsälven. År 1931 fattades

beslut att utbygga detta för en beräknad kostnad av något över 25

miljoner kronor. Kraftleveranserna började 1936. Sandviken innehar

i runt tal en sjättedel av Krångedebolagets aktiekapital.1

Utvidgningarna fortgingo naturligtvis också i bolagets centrala

administration. Liksom tidigare uppdelades och nyorganiserades

kontorsavdelningar. Sålunda bildades mot slutet av 20-talet särskilda

avdelningar dels för befraktning och spedition och dels för order och

fakturering. Något tidigare hade också bildats en speciell avdelning

för annonsering och övrig publicitet. I anslutning till denna

publicitetsavdelning uppsattes en s. k. informationsavdelning, som fick till

uppgift att i första hand förse det allt större antalet agenter och

dotterbolag med tekniska data och argument, för att sätta dessa i stånd

att uppträda som tekniska rådgivare åt kunderna. I viss mån till

skillnad från detta interna upplysningsarbete bedrives från

avdelningen också en mera reklammässig verksamhet, varvid beskrivningar

1 Övriga delägare äro: Fagersta Bruks Aktiebolag, A.-B., Svenska Kullagerfabriken,

Korsnäs Sågverks Aktiebolag, Stockholms stad, A.-B. Bergslagens Gemensamma

Kraft-förvaltning.100

DEN SENASTE TIDENS UTVECKLING

över enskilda produkter distribueras till försäljningsorganisationen.

Vidare har informationsavdelningen till uppgift att i möjligaste mån

på basis av gjorda marknadsobservationer rikta representanternas

uppmärksamhet på möjligheten att upptaga nya marknader för den

ena eller andra produkten. Slutligen lämnas här också medverkan

vid brukets deltagande i det allmänna standardiseringsarbetet för

produkternas dimensioner och kvalitet.

Ett markerat inslag i järnverkets organisation under senare tid har

varit den s. k. arbetsbyrån, en nyuppsatt central för vissa personal- och

förtjänstfrågor, vars yttre verksamhet främst karakteriseras av

arbetsstudier och psykotekniska prov.

År 1930 ökade bolaget genom nyemission sitt aktiekapital från 12

till 16 miljoner kronor. Det var för övrigt första gången sedan 1869,

som bolaget på detta sätt tillförts kapital utifrån. Ett i yttre måtto

tydligt tecken på den fortlöpande tillväxten har annars varit

utvidgningen av huvudkontorsbyggnaden. År 1931 blev dess sista utbyggnad

färdig. Den är liksom de föregående av 1909 och 1919 sammanbyggd

med det brukskontor, som 1891 byggdes och vilket nu utgör

kontorsbyggnadens sydligaste del. Bland annat blev i den sista tillbyggnaden

inrymd järnverkets permanenta utställning. Tidigare hade en dylik

under ett tiotal år haft sin plats i laboratoriebyggnaden. Utställningen

visar järnverkets produkter på olika stadier av förädlingsprocessen

och dessutom råvaror, laboratorieprover och dylikt.

Beträffande arbetskonflikter har Sandviken efter storstrejken tre

gånger på ett eller annat sätt varit indraget i riksomfattande tvister

nämligen 1920, vid två tillfällen, samt 1923. Det gällde i dessa fall

en gång strejk och två gånger lockout. Dessutom har järnverket ett

tiotal gånger varit berört av arbetstvister av lokal karaktär, därav

flera i samband med rikskonflikterna. Vid åtskilliga av dessa

tillfällen har konflikten endast berört någon mindre personalkategori

varför den egentliga driften kunnat fortgå. Endast några gånger har i

samband med arbetstvister de lugna förhållandena varit rubbade. Det

har vid sådana tillfällen ofta varit någon episod som satt känslorna i

svallning, och vad som därunder kunnat inträffa har minst av allt

varit karakteristiskt för förhållandena i Sandviken. Det stora flertalet

konflikttillfällen har också förflutit utan några komplikationer.

Om sålunda dessa situationer i stort sett passerat utan att väcka

särskild oro och förhandlingarna då och annars i allmänhet ganska lätt

låtit sig genomföras, så kan detta sägas i sin mån vara betecknande för

det förhållande mellan företaget och dess olika personalgrupper somMODERNA SAMFÖRSTÅNDSSTRÄVANDEN

101

Exteriör av nuvarande huvudkontoret.

satt sin prägel på Sandviken. Det faller sig visserligen svårt att i

korthet ånge några konkreta uttryck för denna anda. Ett exempel

ligger dock nära till hands. Det gäller de sammanträden som en

följd av år ägde rum under Sigrid Göranssons värdskap på hennes

Asgården. Där träffades regelbundet, och ursprungligen på initiativ

av några arbetare, representanter för ledningen och företrädare för

olika personalkategorier. Och där dryftades efter en viss plan en

serie frågor av allmänt social och ekonomisk karaktär. Vid

meningsutbytena eftersträvades framför allt, att var och en verkligen skulle

tala fullständigt fritt, även i frågor som under vanliga förhållanden

betraktas som synnerligen ömtåliga. Utan tvivel lyckades man också

häri, och det allmänna resultatet av denna klubbsamvaro har också

med säkerhet blivit en bidragande orsak till, att förhållandet mellan

företaget och de anställda kunnat utvecklas i den riktning det gjort.

Som ett led i bolagsledningens strävan att skapa inbördes förståelse

och förtroende har dessutom bolagets nuvarande disponent vid

upprepade tillfällen inför representanter för arbetare och övriga anställda

lämnat översikter över företagets läge, den närmast planerade

utvecklingen och annat som kunnat intressera personalen.102

FÖRETAG OCH SAMHÄLLE

För järnverkets arbetare har från och med år 1935 tillämpats viss

pensionering. Tjänstemännens pensionering omreglerades 1928

genom anslutning till Svenska Personal-Pensionskassan och på samma sätt

är sedan 1955 denna fråga ordnad också för förmanskåren. I övrigt

gäller beträffande bolaget och de sociala frågorna, att den tidigare

påbörjade utvecklingen fortgått, varvid dock en hel del samhälleliga

förpliktelser och socialpolitiska åtgärder överförts till den nybildade

köpingen. Samhällets tillväxt och ökade kommunala självständighet

accentuerades nämligen särskilt, då Sandviken den 1 januari 1927

såsom köping utbröts ur Högbo kommun. Samtidigt inkorporerades

då med Sandviken det närmast därintill liggande området av Ovansjö

socken. Efter denna tidpunkt har köpingen av bolaget inlöst samhällets

vatten- och avloppsledningar, och på motsvarande sätt har till köpingen

överförts gator och parkanläggningar, som tidigare tillhört bolaget. I

vissa fall har dock bolaget behållit sitt initiativ i socialt avseende. Så

t. ex. har företaget vid olika tillfällen också under senare år vidtagit

åtgärder för samhällsmedlemmarnas fostran, ej minst den fysiska.

Allt oftare har det under senare tid förekommit, att Sandviken blivit

föremål för besök. Såväl kongresser som övriga större eller smärre

studiegrupper anhålla nu ofta att få upptaga ett Sandviksbesök på sitt

program. Bland de främmande har det tid efter annan också funnits

mycket förnäma gäster.

Det må bli en sak för senare tiders bedömare att för övrigt avgöra,

i vad mån Sandviken gjort sig förtjänt av den uppmärksamhet det

på detta och andra sätt blivit föremål för. Och att ge svar på frågorna,

i vilken utsträckning det existerar någonting, som kan betecknas som

specifikt för Sandviken, och i vad mån företaget och samhället i olika

avseenden möjligen ha annan betydelse och annat inflytande än vad

deras ekonomiska ställning och numerär skulle berättiga dem till.

Till en viss grad kunna kanske kapitlen i fortsättningen av denna

bok lämna något underlag för en dylik karakteristik.III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN.

G. F. GÖRANSSON OCH BESSEMERPROCESSEN.

Av

Axel Wahlberg.

I annat samband har skildrats, hur G. F. Göransson kom i förbindelse

med Bessemer och hur han efter att ha genomfört bessemerprocessen

anlade Sandviken och ägnade sitt liv åt dess utveckling. Då han under

den tid, jag var verksam där, ofta berättade för mig om sina tidigare

år, må här i korthet anföras några minnen från dessa samtal samt en

del därmed sammanhängande erinringar.

När han på våren 1857 träffade Bessemer, hade som bekant denne

två år tidigare fått patent på en ny stålframställningsmetod, varigenom

flytande tackjärn förvandlades till flytande järn eller stål, helt enkelt

genom att pressa in luft genom tackjärnsbadet. Bessemer hade då

tidigare arbetat med en modifierad puddelprocess, varvid man genom

att införa blästerluft snett ovanför badet lyckats påskynda processens

gång. Bessemers nya idé, d. v. s. att föra denna bläster genom badet

och därigenom ytterligare förkorta färskningstiden, låg i själva verket

nära till hands. Vid tidpunkten för Göranssons Londonbesök våren

1857 var emellertid metoden långt ifrån löst. Den färdiga produkten

blev nämligen mycket slaggbemängd och i alla avseenden ojämn.

Bessemers förläggare hade börjat misströsta. Göransson insåg

emellertid den utomordentligt stora betydelse, som den nya metoden — om

den hölle vad den syntes lova — måste få, speciellt för Sveriges

vidkommande. Detta enär våra fosfor- och svavelrena malmer vida bättre

än utlandets passade för den nya metoden, vilken — med den tidens

erfarenhet — icke medgav vare sig fosfor eller svavelrening. Så104 BESSEMERMETODENS LYCKLIGA GENOMFÖRANDE

övertygad var Göransson om detta, att han redan under detta sitt

besök i London inköpte rätten till metodens utnyttjande för egen del.

Under hösten femtiosju pågingo de första försöken med densamma

vid Edskens masugn. Resultaten voro emellertid föga uppmuntrande.

Försöken drogo ut längre på tiden samt förbrukade mera pengar än

beräknat, och samtidigt måste hans firma under trycket av de

bekymmersamma tiderna göra cession.

Tack vare förlagslån från Jernkontoret kunde försöken fortsättas

under första hälften av 1858, men gåvo föga bättre resultat än de

tidigare. Gången under färskningsförloppet var för kall, och det

erhållna stålet slaggigt och ojämnt. Felet låg däri, att kvantiteten bläster

var för liten, varigenom färskningstiden blev för lång och stålet kallt.

Tydligt förstod man sig ej på några egentliga kalkyler. Man gick på

känn, och såväl Bessemer som hans medhjälpare predikade ständigt

om nödvändigheten att hålla högt blästertryck. Men detta medförde

minskad blästervolym. Härom berättade konsul Göransson

personligen för mig i början av 90-talet, samt att han under en sömnlös natt,

då han praktiskt taget givit upp allt hopp och så gott som beslutat

sig för att nedlägga försöken vid Edsken, plötsligt fick den idén, att

man kanske hela tiden varit inne på en oriktig väg, då man för att få

upp blästertrycket successivt minskat formareorna. Måhända skulle

man ha gått den motsatta vägen och i stället ökat desamma för att få

in mera luft. Så övertygad var han om framkomligheten på denna väg,

att han följande dag gav order om att helt enkelt fördubbla formareorna

— och detta i trots av att samtliga hans tekniska medhjälpare avrådde.

Och så kom den minnesrika »Fredriksdagen», den 18 juli 1858,

då den första blåsningen i den nymurade ugnen ägde rum.

Blås-ningstiden gick ned från 25 minuter till 10. Man fick ett lättflytande,

slaggfritt stål, som på ett utmärkt sätt lät sig smida, välla och bearbeta

på alla sätt. Metoden var lyckligen genomförd.

För att i någon mån fatta innebörden härav, bör man erinra sig,

att vid den ifrågavarande tiden världens kommunikationsväsen

genomgick en allt omfattande nydaningsperiod. Till sjöss genom seglens

ersättande med ångmaskiner och träfartygens utbyte mot skepp av

plåt. Till lands genom diligensens och andra häståkdons successiva

slopande och järnvägarnas anläggande. Allt detta krävde järn och stål

i en utsträckning, som dittills varit oanad. Men just här stötte man på

hart när oöverstigliga svårigheter. För det mjukare järnet var man i

utlandet hänvisad till puddeljärnet och i Sverige till lancashire. Men

detta ställde sig dyrt i tillverkning och lämnade för övrigt ej den jämnaDEN NYA METODENS BETYDELSE

105

kvalitet man behövde. Härtill kom, att tillverkningsenheterna voro för

små att lämpa sig för massproduktion. När det gällde härdbart stål av

god kvalitet måste man tillgripa den dyrbara degelstålsprocessen, som

ej heller medgav några större tillverkningsenheter. För mindre

noggranna ändamål tillverkade man ett puddelstål av högre kolhalter,

vilket emellertid ävenledes lämnade mycket övrigt att önska.

Brännstålet, som fått en ganska stor användning över hela världen kunde

icke heller fylla de nya behoven. Metoden ställde sig relativt dyr samt

lämpade sig icke för masstillverkning och ej heller för grövre

dimensioner. Än mindre för plåttillverkning. Sålunda var man i hög grad

handicapad beträffande järn och stål, när det gällde de nya

kommunikationsmedlens införande, ända till dess bessemermetoden — tack

vare Göransson — funnit sin definitiva lösning.

Det dröjde ej heller länge förrän metoden funnit en omfattande

användning vid utlandets järnverk, och först tack vare denna metod

kunde världen få till stånd en verklig massproduktion av plåt, räls,

tyres, maskindelar och allt slags s. k. handelsjärn i övrigt. För Sveriges

vidkommande blev den nya stålframställningsmetoden, såsom

Göransson förutsett, av utomordentlig betydelse. Vi kunde — när tillräcklig

erfarenhet förvärvats — tillverka stål, vars kvalitet närmade sig, ja, i

många fall blev jämngott med degelstålet, men som ställde sig

ojämförligt mycket billigare i tillverkning.

Beträffande bessemer av lägre kolhalter må framhållas, att den

mycket väl kunde upptaga konkurrensen med det vid ifrågavarande

tidpunkt i vårt land förhärskande lancashirejärnet, även om bessemern

i vissa avseenden, exempelvis beträffande svetsbarhet och tågighet,

ej var fullt jämngod med detsamma. Men bessemer järnet var alltid

jämnare och slaggrenare. Ett vittnesbörd om den goda kvaliteten ger

det förhållandet, att många utländska stålfirmor redan då och ända

in på detta århundrade praktiserat metoden att till relativt billigt pris

köpa svenskt bessemerstål och sedan — med orätt — döpa om det för

att till väsentligt högre pris sälja detsamma som degelstål.

Emellertid stötte bessemerstålets införande, generellt sett, på stora

svårigheter. Helt naturligt för övrigt. I utlandet var — som nämnts —

puddelprocessen förhärskande, och utövarna av densamma sågo sig

allvarligt hotade av den nya metoden, enär densamma ställde sig

billigare samt därjämte — och detta var det viktigaste — just

möjliggjorde tillverkning av stora enheter, något som med de gamla

metoderna var omöjligt, men som »hela världen» just vid denna tid

krävde.106

G. F. GÖRANSSON I ENGLAND

Liknande var förhållandet med tillverkarna av härdbart stål,

speciellt då det gällde högre kvalitet. Här hade man varit så gott som

helt hänvisad till det utomordentligt dyrbara degelstålet. Givetvis

sågo tillverkarna av detta med allt annat än blida ögon en ny metod

dyka upp, som på de flesta områden måste tränga ut deras eget stål,

nota bene om kvaliteten skulle vara god nog. Och det svenska

bessemerstålet visade sig, som sagt, hålla måttet.

I och med det lyckliga resultatet med blästerkvantitetens ökning

hade bessemermetoden lämnat det egentliga experimentstadiet.

Under tiden 18 juli och 8 september 1858 tillverkades sålunda vid Edsken

omkring 100 ton fullgoda stålgöt av varierande kolhalter. Dessa

överfördes till Högbo bruk, där de utsmiddes för skiftande ändamål.

Och redan samma höst ansåg konsul Göransson tiden vara inne att

söka införa stålet på den engelska marknaden.

Från den resa han då företog för att i Sheffield personligen övervaka

provningen av det nya stålet har han själv berättat för mig en intressant

episod. Förutom en hel del vid Högbo färdigsmitt stål, som han själv

förde med sig, hade han i förväg via Hull sänt ut åtskilliga

bessemergöt, som skulle utsmidas i Sheffield. I förkänslan av att dessa göt

sannolikt ej skulle bliva behandlade med någon större omsorg, lät

han halva partiet ligga kvar i Hull för vidare order. Själv var han

närvarande i Sheffield, då götena skulle utsmidas. Under det dessa

lågo i vällugnen, kom chefen och bjöd Göransson på lunch. Han

tackade först nej, men vederbörande var så enträgen, att han slutligen

ansåg sig böra acceptera. Vid återkomsten till verket efter lunchen

hade just det inträffat, som Göransson befarat: göten hade avsiktligt

blivit för hårt värmda. Stålet var bränt. Skadeglädjen på engelska

sidan var mycket tydlig. Man försäkrade, att den största varsamhet

iakttagits under uppvärmningen, men att det nya stålet tydligen ej

tålde värme tillräckligt etc. Göransson hade emellertid svaret klart.

Han tackade för visat »tillmötesgående» men, tillade han, »jag har

lämnat halva partiet kvar i Hull, och det skall jag låta smida ut på

annat håll. Men inte lunchdags». Jag ser än i dag livligt för min

inre syn skalken i gamle konsulns öga, då han berättade detta. Den

senare utsmidningen gick glänsande i alla avseenden.

Trots det motstånd bessemerstålet sålunda från många håll rönte,

torde man i stort sett kunna säga, att barnsjukdomarna på en

förvånande kort tid övervunnos. Därom vittna bland annat den mängd

av intyg från såväl in- som utlandet, vilka framlades i form av en

broschyr på Industriutställningen i Stockholm 1866. Då samlingenOMDÖMEN OM DET NYA STÅLET

107

av dessa intyg ge en ganska konkret bild av den tidens förhållanden,

må det tillåtas mig att här ånge några korta utdrag:

De gamla välkända Eskilstunafirmorna Obergs, Heljestrands,

Ståhl-bergs m. fl. gjorde uttalanden att Högbo bessemerstål överträffade

»alla andra svenska stålsorter», samt att de »nu använde uteslutande

detta stål»5 att det passade »särdeles väl till eggjärn» etc. etc.

De svenska och norska järnvägarna uttalade sig synnerligen

berömmande om hjulringarna (tyres) av Högbo-stålet.

Från Tyskland förelågo tvenne intressanta intyg. Det ena

underskrivet av 50 och det andra av 51 olika firmor. Båda daterade 1860.

Stålet hade använts till borrar, mejslar, svarvstål, fjädrar, gängtappar

m. m. 1 båda dessa uttalades oförbehållsamt, att »Högbostålet var

minst sagt jämngott med bästa engelska gjutstål», och i det ena intyget

tillades, att »detsamma är mycket billigare än detta».

Ludvig Nobel i Petersburg intygar i maj 1866, att Högbo bessemer

»befunnits vara av fullt lika goda egenskaper som det bästa engelska

gjutstålet».

Lindbergska varvet i Stockholm uttalar sig berömmande om stålets

användning som ångpanneplåt: »de låta sig förarbeta i de svåraste

krökningar, utan att minsta bräckor eller felaktigheter uppstå; äro

uthålligare, rosta mindre och leda värme bättre än järnplåtar» etc.

Från Frankrike förelåg ett intyg om stålets användning till

projektiler, enligt vilket »endast den från Högbo stått provet. Alla andra

kulor sprungo utan att gå in i plåten.»

*

I Sverige vann Göransson ett allmänt och välförtjänt erkännande

för den insats han gjort för bessemerprocessens genomförande.

Jernkontoret efterskänkte omkring en tredjedel av det tidigare omnämnda

förlagslånet, och vid Brukssocietetens Allmänna Sammankomst i

Jernkontoret år 1865 beslöts:

att »såsom vedermäle av sin erkänsla, förära Jern-Kontorets stora

medalj i guld till Herr Bruksegaren, vice Konsuln G. F. Göransson,

för det utomordentliga nit och den ovanliga ihärdighet, hvarmed han

befordrat deri Bessemerska jern- och stålberedningsmetodens

genomförande och utveckling här i Riket, och som tillvunnit honom rättvist

erkännande äfven utom fäderneslandet».

Beträffande den sista delen av detta protokollsutdrag må dock här

erinras om, att detta erkännande just från engelskt håll länge lät108

UPPSKATTNINGEN AV GÖRANSSONS INSATS

vänta på sig. Måhända rätt förklarligt, ty man hade helt naturligt

hellre sett, att Bessemer själv varit den som först lyckats med

metodens slutliga genomförande. Mig veterligen kom detta engelska

erkännande från officiellt håll först år 1898, då The Iron and Steel

In-stitute höll sitt höstsammanträde i Stockholm. Efter mötets slut voro

anordnade tvenne exkursioner, av vilka den ena, omfattande femtio

medlemmar, och för vilken författaren var ledare, bl. a. besökte

Sandviken. Enär tiden var knapp, hade en buffé anordnats i verket, på

planen utanför valsverkskontoret. Där hälsade gamle konsul

Göransson personligen sina gäster välkomna och uttalade sin glädje över att

få visa Sandviken för engelska kolleger och fackmän. Föreningens

ordförande, Edward P. Martin, tackade Göransson i ett synnerligen

hjärtligt svarstal, varvid han särskilt ville erinra om den betydelsefulla

insats, som denne personligen gjort för bessemermetodens lyckliga

genomförande. Vilket — så när som på något mer än en månad —

hade skett jämnt 40 år tidigare.

Av intresse är även att tidskriften »The Ironmonger» i sitt

specialhäfte den 10 september över mötet beträffande besöket i Sandviken

bl. a. gjorde följande uttalande:

»The orginator of the Sandvik Works is Mr. G. F. Göransson, a

merchant of Gefle, who was the first, in 1858, to carry into

commer-cial practice the method of producing steel direct from pig iron, which

was the basis of Sir Henry Bessemers patent of 1855 — a patent which

at that time had not been practically worked in England.»

Något liknande erkännande hade aldrig tidigare förekommit i

någon engelsk facktidskrift.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om att Göransson 1898

blev ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien samt att han i början

av 1900 — alltså strax före sin bortgång — kallades till filosofie

hedersdoktor vid Uppsala universitet.JÄRNVERKETS TEKNISKA UTVECKLING.

Av

Lars Yngström.

JÄRNVERKETS ANLÄGGANDE OCH UTVECKLING

TIDEN 1862—1866.

Sedan finansieringen av Högbo Bolag var klar och platsen för

järnverket bestämd, gällde det att sätta spaden i marken. Den 14

mars 1862 är antecknad som den dag, då de första träden fälldes och

de första spadtagen togos för den kanal, som skulle leda vatten från

Jädraån till turbinerna i det planerade verket vid stranden av Storsjön.

Kanalanläggningen hade, som tidigare nämnts, projekterats av

Steffans-son. Denne hade beräknat kostnaden till 60 000 kronor. Kanalen

hade även kalkylerats av dåvarande löjtnanten, sedermera majoren

Gustaf Lilliehöök, vilken tidigare varit arbetschef vid byggandet

av Gävle-Dala järnväg. Denne hade kommit till en kostnadssumma

av 110 000 kronor. Det framgår emellertid ej fullt klart, om

förutsättningarna vid de olika beräkningarna voro desamma. Längden på

kanalen var 10 400 fot, djupet 16 fot och medelbredd 45 fot.

Lilliehöök blev arbetschef för kanalbygget. Han hade därvid under sig

kapten Grass och sergeanten Ekeberg.

Man hade en hel del besvärligheter med kanalgrävningen. Dels

påträffades berg, där man måste spränga sig fram, dels var det på vissa

ställen flytsand och jäslera. Ovanför landsvägen mellan Gävle och

Storvik flöto slänterna på en enda natt ihop på en sträcka av c:a

Anmärkning.

För att ge överskådlighet över järnverkets tekniska utveckling äro bland bilagorna

återgivna planer över verkstadsområdet för åren 1863, 1865, 1880, 1895, 1910, 1925 och 1937,

där de olika byggnaderna markerats dels med olika färg för olika avdelningar dels med

bokstäver med intill stående siffror. De i texten med littera och nummer angivna byggnaderna

kan på så sätt lätt återfinnas på planerna.110

KANALBYGGE FÖR VATTENKRAFT

500 fot och fyllde den nästan färdiga kanalen. På sina håll måste man

tillgripa pålning. Ett särskilt svårt parti var den sträcka, som ligger

mellan Storgatan och Hyttgatan. Här flöto stränderna ut, vilket gav

upphov till den s. k. Bredkanalen. Denna kom dock bra till pass

som regleringsmagasin. Den blev ock -vintertid av betydelse för att

minska faran för kravning, d. v. s. det förhållande att vattnet vid

sträng kyla blir genomsatt av iskristaller, som blockera turbininloppen.

Enligt överenskommelse med bönderna på trakten fick vattnet i

Jädraån uppdämmas två fot över förutvarande vattenstånd.

Uppdämningen gjordes i form av en fast damm i den nordväst om

Västan-byn belägna Kvarnströmmen. Sedermera (1904) försågs dammen

med rörliga delar, varigenom vattenavrinningen bättre kunde

regleras. Vid uttaget från ån byggdes också en damm med luckor, men

denna slopades sedan. Däremot kvarstår än i dag som skydd mot

översvämning en damm där Ovansjövägen korsar kanalen. Denna

användes ock för torrläggning vid reparationer eller rensningar. För

enahanda ändamål och för att utnyttja Bredkanalen som

vattenmagasin uppfördes en avdämning även strax öster om Storgatan. Denna

bortrevs såsom obehövlig sedan man slutat blåsa bessemer med

vattenkraft. Det var nämligen bessemerblåsningen som krävde ett

extra stort vattenflöde under en mycket kort period och som därför

måste utnyttja Bredkanalens vattenmagasin. I sitt lopp genom

verkstäderna delar sig kanalen i två grenar, den »norra» och den »södra».

Dessas väggar bestodo av sandstensblock, och genom

sprängtrum-mor leddes vattnet vidare till turbinerna. Den södra kanalen

utfördes först. Den övertvärar det s. k. stora verkstadshuset något

söder om dettas mitt. Den andra kanalen gick utefter husets norra

gavel.

Vattnet påsläpptes i kanalen på våren eller försommaren 1865.

Fallhöjden till Storsjöns vattenyta var c:a 18 fot och den tillgängliga

kraften c:a 250 turbinhästkrafter. Den slutliga kostnaden för

kanalanläggningen med dammar uppgick till något över 200 000 kr.

mot ovannämnda beräknade 60 000 resp. 110 000 kronor. Det blev

således en ganska dyr anläggning, c:a 900 kr. per turbinhästkraft

mot i våra dagar normalt c:a 250 kr. Härvid må man även beakta

skillnaden i penningvärdet. Trots detta hade man de bästa

förhoppningar på anläggningen.

I förvaltningsberättelsen för år 1862, undertecknad 26 okt. 1865,

står det: »efter många svårigheter och omvexlingar lyckades det

slutligen att i början af Juli detta år få kanalen färdig och detta storaSTORA VERKSTADSHUSET UPPFÖRES

111

och svåra arbete fulländadt, hvilket ehuru öfverstigande

kostnadsförslaget bör inom få år betala sig och genom sin rikliga tillgång på

kraft nedsätta tillverkningspriset och lemna Bolaget många och stora

fördelar. Byggandet af vattenkraft istället för ångkraft beräknades

lemna omkring 50 000 Riksdaler årlig besparing.»

I april 1862 förelågo ritningar för järnverket, och arbetena kunde

påbörjas. Konstruktör var även här Steffansson, biträdd av ingenjör

Wenström. Som ingenjörer på platsen voro anställda Wallin och

Rambäck, och som arbetsbefäl fungerade byggmästarna Qvist och

Lundgren. Steffansson var anställd på femårskontrakt, och det var för

bolaget angeläget att på bästa sätt utnyttja hans stora tekniska

kapacitet. Samtidigt med järnverkets anläggning skulle betydande

utvidgningar ske vid de bolaget tillhörande anläggningarna i Nyköping,

och Steffansson tjänstgjorde även som disponent för dessa.

Själva byggnadsarbetet vid Sandviken bedrevs emellertid i

synnerligen rask takt, och detta torde i ej ringa mån varit konsul Göranssons

förtjänst. Han for varje morgon ned från Högbo med sin matsäck

och levde med i arbetet hela dagarna. Barsk och bestämd som han

var med ett gott inslag av humor, där så behövdes, torde hans insats

i byggnadsarbetet ha varit av stor betydelse.

Sandsten till grunderna fick man från holmarna i Storsjön. Det

säges ha varit ett särskilt högtidligt tillfälle, då körarna kommo fram

över isen med den första stenen, en stor bjässe. Konsuln lär ha stått

bland folket på stranden, man hurrade, och det blev bestämt, att

denna sten skulle bli verkets grundsten. För stenarbetena hade

anställts vant folk från Dalarne, det lär ha varit i arbete inte mindre än

150 dalkarlar på en gång. Förutom grunder utfördes även hörnpelarna

m. m. för masugnen av sandsten.

Det var egentligen en enda stor byggnad, som uppfördes, stora

verkstadshuset med sin längdriktning i norr och söder och förlagd

utefter sjöstranden. Hela byggnaden utfördes av trä till såväl tak

som väggar, de senare framdeles utbytta mot väggar av halv-stens

tegel, med bärande delar av trä eller järnbalkar. På östra sidan av

huset var en tillbyggnad, inrymmande mekanisk verkstad och

verkskontor. Vid slutet av år 1862 var en del av verkstadshuset färdigt,

masugn och rostugn uppsatta ävensom en 1-tons hammare enligt Naylers

patent. Söder om verkstadshuset och i dess mittlinje var ett kolhus

uppfört. Därjämte hade man lagt grunden för den från Kirkstall

Forge C:o, Leeds, inköpta stora 15-tons-ånghammaren. Utförandet av

denna grund var ett besvärligt arbete. Man träffade på källådror, och112

UPPSTÄLLANDE AV TURBINER OCH KONVERTRAR

för att hålla läns måste man ställa upp 2 lokomobiler, som drevo ej

mindre än 21 pumpar.

Grunden bestod av underst en stadig rustbädd av trä, och på denna

väl sammanhuggna och hopkrampade sandstensblock och överst en

gjuten häll. Denna bottenhäll, som vägde c:a 42 ton, göts under

överinseende av firman Lindahl & Runer i Gävle i ett provisoriskt,

norr om verkstadsbyggnaden uppfört gjuteri med 4 kupolugnar. Detta

omtalades på den tiden som ett synnerligen märkligt arbete. Vid

slutet av 1862 hade från England en stor svarv och ett Tyres-valsverk

för valsning av ringar till järnvägshjul, s. k. tyres, hemkommit men

ännu ej uppsatts.

Under år 1865 fortsattes färdigställandet av verket med all kraft.

Maskinbeställningarna voro fördelade dels på bolagets egna

verkstäder i Nyköping och Dormsjö, dels på Forsbacka Bruk och firman

Lindahl & Runer i Gävle. Det var, som tidigare nämnts, en på grund

av ideliga leveransförseningar o. d. ganska bekymmersam tid, innan

verket kunde sättas i gång.

De för driften uppsatta turbinerna voro: vid södra avloppskanalen

en tvillingturbin för tyresverket, en turbin för en 6-cylindrig stående

blåsmaskin av Bagges typ, en turbin för en transmissionsaxel i

verkstaden, 5 turbiner för 5 st. blåsmaskiner med liggande cylindrar, en

turbin med utväxling för rotering av kokiller vid gjutning av tyresgöt,

för manövrering av de stjälpbara bessemerugnarna och för den s. k.

Nyköpingskranen vid bessemerverket, en turbin för malmkrossen

och för en blåsmaskin med två liggande cylindrar. Då man snart

nog tycktes ha fått klart för sig, att det skulle bli knappt med

vattenkraften, nedflyttades emellertid från Högbo en ångmaskin, som

uppställdes så att den kunde driva förenämnda malmkross och blåsmaskin.

I norra kanalen insattes en turbin att driva ett valsverk för

verktygsstål.

Bessemerkonvertrarna uppställdes mitt för masugnen vid östra

sidan av verkstadshuset. De första voro två fasta konvertrar av samma

typ som de vid Edsken använda. De placerades något mot söder under

Nyköpingskranens aktionsradie och hade en inre diameter av 1 600

mm. Senare på året tillkommo två stjälpbara konvertrar av större

kapacitet (c:a 5 tons charge) och med 2 000 mm inre diam.

Maskineriet för stjälpningen av konvertrarna var mindre ändamålsenligt

och måste därför göras om, varför till att börja med blåsningen måste

bedrivas i de små fasta bessemerugnarna. De fasta konvertrarna

chargerades med flytande tackjärn i skänk från masugnen, vilket ihäll-8 — 37223.

Interiör från Stora verkstadshuset med Storhammaren. Kopparstick av J. Pabst.114

DEN FÖRSTA MASUGNEN BLÅSES PÅ

des sedan blästern dragits på; till de stjälpbara konvertrarna leddes

tackjärnet i sandränna direkt från masugnen. För att kunna

åstadkomma storgöten uppfördes vid södra gaveln av verkstadshuset två

kupolugnar, överflyttade från Dormsjö. Där nedsmältes tackjärnet

med träkol. Två intill kupolugnarna uppförda torkugnar tyda på,

att gjutgods i viss omfattning tillverkades, väl huvudsakligen för

eget behov. Genom samköming mellan båda de stjälpbara konvertrarna

och med tackjärn från såväl masugn som kupolugnar kunde man

åstadkomma stålgöten motsvarande båda konvertrarnas kapacitet.

Monteringen av Storhammaren, kallad N:o 1, pågick till frampå

förvintern. Städstabben göts på platsen liksom bottenplåten.

Kostnaden för hammaren uppsatt och med grund var i runt tal 100 000

kronor.

Före verkets igångsättning hade förutom förutnämnda byggnader

uppförts en kontorsbyggnad, en portvaktstuga sammanhängande med

gångbro över järnvägen, en materialbod invid stranden samt väster

om kolhuset snickareverkstad, stall samt inhägnad för vedgård. Man

ser, hur redan från början allting anlades med klar tanke på verkets

utvidgning med möjlighet till vägar mellan de parallellt med eller

i rät vinkel mot varandra utlagda byggnaderna. I östra hörnet av

»Sandviken» i Storsjön, där det fanns ett gott lertag, uppfördes ett

mindre tegelbruk, där den från Skåne inkallade tegelslagaren

Stu-renfeldt slog tegel för verkets eget behov. Två arbetarebostäder blevo

färdigställda. En arbetarebostad på fyra hushåll ävensom en

tvåvåningsbyggnad, avsedd för ingenjör och kontorspersonal, liksom ock

en del mobilier nedflyttades från Högbo. Därifrån flyttades även

lämpliga arbetare för igångsättningen.

Den 26 juli 1865 blåstes masugnen på. De ankommande malmerna

avlastades på Malmbacken, som låg väster om rostugnen. De malmer,

som då voro väsentliga i beskickningen, voro från Bispberg och

Norberg samt från Erie Ers-gruvan i Torsåker. På sistnämnda gruva fäste

man mycket stora förhoppningar. Enligt vad konsul Göransson i

sin förvaltningsberättelse för 1862 skriver, ansåg man den där erhållna

malmen närmast jämförbar med Dannemora. Man hade ock

förhoppningar att gruvan rent kvantitativt sett skulle vara mycket

betydande, vilka förhoppningar dock icke infriades.

Rostugnen var som vanligt av Westmans typ. Den hade åtta

uttagsgluggar samt 8 meters nyttig höjd och rymde c:a 80 ton. Den

eldades med masugnsgas, men tillgången härpå var knapp, då man

på den tiden hade öppet uppsättningsmål och gasuttagen, sex st. tillIGÅNGSÄTTNING AV BESSEMERBLÅSNINGEN

115

antalet, sutto lågt ned på pipan, 5.5 meter under kransgolvet.

Man måste därför hjälpa till med vedeldning. Mellan rostugn och

masugn stod varmapparaten för uppvärmning av blästern.

Masugnen hade följande dimensioner: piphöjd 15.6 meter,

ställ-diameter 1.0 m, bukdiameter 5.0 m och toppdiameter 1.1 m. Den

hade två mitt emot varandra liggande formbröst med två fornior i

varje. Järn- och slagguttag lågo diametralt mitt emot varandra i rät

vinkel mot linjen för formbrösten, vilket var en nyhet.

I styrelseberättelsen för år 1862 säges det, att masugnen är »den

största i Sverige och serdeles lyckad anläggning». Uppfordringen av

träkol till masugnskransen skedde som på den tiden brukligt ined

vagn dragen av lina på sluttande bro. Utslag gjordes var femte timme,

och för varje gång erhöll man c:a 70 centner tackjärn, vilket

motsvarar en dygnsproduktion av c:a 15 ton.

Angående igångsättning av bessemerblåsningen skriver konsul

Göransson i sin förvaltningsberättelse för 1865: »Stålblåsningarna

börjades i Augusti, men som maskineriet, för att wän da de stora rörliga

Bessemersugnarne, visade sig mindre ändamålsenligt måste det göras

om, och har stålblåsningen derföre hittills endast kunnat bedrifvas

med de små Bessemerugnars; hvilket, jemte ovanan hos

arbetspersonalen, har gjort att endast en mindre qvantitet stål hittills

kunnat produceras och att resultaten i afseende på stålprocenten icke

warit sådane som wi beräknat och som wi få vid Edsken, men hvilket

wi hoppas snart skall blifwa bättre, serdeles då wi få axelledningen till

stora krän nedpassad, så att wi med wattenkraft må kunna hastigare

upplyfta Stålskänken.»

Bessemerprocessen var ju ny, så det var en hel del svårigheter,

som mötte att få täta göt och rätta kolhalter. Som tidigare nämnts hade

man här god hjälp av professor Eggertz och hans nya metod för

kol-haltsanalys. Likaså fick man av herr C. V. Heljestrand i Eskilstuna

god hjälp med praktisk stålprovning. För återuppkolning användes

flytande tackjärn, och för att borttaga rödskörheten tillsattes

spegeljärn, vilket före tillsättningen smältes i en ugn nära masugnen.

Från England kom smidesförman Proctor med tvenne medhjälpare

för att sätta i gång smidet med den stora ånghammaren. Det var en

ståtlig pjäs där den stod denna hammare, med sina väldiga dimensioner,

8 m i höjd, största bredd 7 m, fallvikt, d. v. s. sammanlagd vikt av

piston och hammarblock 15 ton. Totala vikten uppgick till 75 ton.

Mycket snart efter den stora hammarens igångsättning sprack dess

stora bottenplåt, och uppdraget att gjuta en ny anförtroddes åt per-116

IGÅNGSÄTTNING AV STORHAMMAREN

sonal från Dormsjö. Detta missöde var ingalunda det enda, som

träffade Storhammaren under dess första tid. Fram på våren 1864 sprang

pistonstången, ocli det visade sig vara en högst besvärlig sak att få

denna ersatt. Trots att det omedelbart beställdes en ny från England,

drog det om fem månader innan hammaren åter kom i gång. Vis

av skadan tog man sig emellertid för att omedelbart som reserv smida

en ny pistonstång av eget stål. Åtgärden visade sig också vara

välbetänkt, ty ett par veckor efter det hammaren ånyo sattes i gång, sprang

även den nya engelska pistonstången. För att förstärka fallverkan var

hammaren konstruerad för insläppning av ånga ovanför kolven,

d. v. s. för övertryck. Det visade sig emellertid, att man i längden

ej kunde använda denna anordning, påkänningarna blevo för stora,

bräckor uppkommo i stativet, och man måste å detsamma anbringa

grova förstärkningsplåtar.

Tillverkningen var, som det heter i programmet, avsedd att »förädla

stålgöten till dels half-, dels helfärdiga produkter av wällda ämnen,

Tyres-ringar, axlar, plåt m. m.» Det lär ha varit på tal att även smida

kanoner, men man stannade vid solida kanonämnen, då det vid

närmare övervägande befanns, att tillverkning av färdiga kanoner skulle

medföra allt för dyrbara och vidlyftiga anordningar.

Den tillverkning, som man från början mycket lade an på, var

hjulringar för järnvägsvagnar. Stålgötena för dessa götos i början

med hål i mitten i kokiller, som sattes i rotation, sedan stålet blivit

ingjutet. Man synes emellertid icke ha kommit till tillfredsställande

resultat härmed, då metoden snart övergavs, varefter de ringformade

götena framställdes utan rotation. Man råkade därvid ofta ut för

kall flytningar, så att stora kassationer förekommo vid utsmidningen.

Denna tillgick först så, att det gjutna ämnet inlades i en på

hammar-städet upplagd ring med för den avsedda hjulringen avpassad diameter.

Mellan en dorn i centrum och den yttre formen utsmeds ärnnet,

varvid bildade sig ett ringen överskjutande skägg, som sedan klipptes

bort. Genom att utföra denna smidning med en stor hammare

räknade man med att få en särskilt god och väl genomarbetad produkt.

Det dröjde emellertid ej så länge, innan man övergick till helgjutna

göten, vilkas centrum utstansades under hammaren, varefter det så

hålade ämnet utsmeds över en dorn på städets sida. För denna

arbets-procedur var det ej nödvändigt använda Storhammaren, utan man

övergick till en mindre. Storhammaren blev därefter använd

huvudsakligen för storsmiden av axlar och andra tyngre maskindelar.

Ungefär mitt i verkstadshuset var tyres-valsverket uppställt, ochVALSNING I TYRES-VALSVERKET

117

Interiör från Stora verkstadshuset med Tyres-verket. Kopparstick av J. Pabst.118

TYRES-VASLVERKET I DRIFT

mitt för detta, vid västra väggen, stod vällugnen för de från hammaren

kommande ämnena. Tyres-verket synes ha varit ganska ofullkomligt

i konstruktion och utförande. Lagren, som voro av järn i stället för

metall, skuro ihop. Anordningarna för ringarnas insättande i

valsverket voro obekväma, så att ämnet ofta blev kallt, innan valsningen

kom i gång. En del justeringar av verket voro därför nödiga.

Valsverket var av typen med valsar på horisontella axlar, utskjutande

utanför valsstolarna, och valsningen skedde mot en fast lagrad profilerad

vals, mot vilken ringen trycktes medelst en pressvals, under det den

hölls i sitt läge genom inställbara styrvalsar. På ena sidan av

valsverket förvalsades hjulringen, varefter den överflyttades till den andra

sidan för färdigvalsning. Som i annat sammanhang är nämnt gjordes

den första lyckade valsningen vid detta verk den 12 nov. 1863.

Emellertid visade det sig att krafttillgången var för knapp. Man hade

uppenbarligen grundligt missräknat sig på den vattenkraft, som kunde

utvinnas ur kanalen och vid bessemerblåsningarna måste tyresverket stå

stilla. För att råda bot på denna olägenhet uppsattes till hjälp åt den

tvilling-turbin, som drev tyresverket, en år 1864 från Bolinders i

Stockholm inköpt, c:a 250 hk ångmaskin. Denna betjänade även

besse-merblåsningen i det att den var sammanbyggd med en blåsmaskin

med två liggande cylindrar i tandem. Genom insättning av denna

ångmaskin torde förutsättningarna för hjulringstillverkningen hava

blivit högst avsevärt förbättrade.

Under 1864 nedflyttades från Högbo en ånghammare, den s. k.

räckhammaren nr 3, vilken uppställdes i nordöstra hörnet av

verkstadshuset. Öster därom installerades ett räckverk, bestående av två

skafthammare, likaledes från Högbo. Mellan dessa båda aggregat

monterades ett valsverk för verktygsstål. Detta drevs av den förut

omnämnda turbinen i norra kanalen.

En plan över verkstäderna, daterad 17 mars 1865 (se bilaga), visar

att då utöver förut nämnda inredning funnos i stora verkstadshuset

att anteckna: 11 vällugnar, 10 ångpannor, till största delen förlagda efter

västra väggen och i regel sammanbyggda med vällugnar för

utnyttjande av värmet i från dem bortgående gaser, utefter samma vägg

ett antal torkugnar för torkning av torv från den norr om samhället

belägna stora mossen, den s. k. bredmossen, intill räckverket i

nordöstra hörnet av byggnaden en större ventilator samt ett slipverk,

intill bessemerkonvertrarna 2 centrifugalmaskiner, i mek. verkstaden

en stor svarv samt en mindre dito och en borrmaskin, 11 lyftkranar,

i nordvästra hörnet av byggnaden en ångmaskin för drift av tvenneUPPFÖRANDE AV DEGELSTÅLSVERK

119

ventilatorer samt i närheten därav, utanför byggnaden, en ångmaskin

för drift av en cirkelsåg.

En äldre ritning från år 1864 utvisar ett degelst åls verk för 12 ugnar

på östra sidan om bessemerverkets gnisterkåpor. Men det synes

tivelaktigt om detta verk någonsin kommit till utförande, ty under

1865 uppfördes ett degelstålverk i en särskild byggnad A 5, öster om

stora verkstadshuset. Även denna anläggning var ritad för 12 ugnar

med, som det synes, två deglar i varje ugn. Men man hade ej någon

framgång. En granskning av ritningen till ugnssystemet visar, att

bränsleåtgången måste ha varit kraftig.

Innan krisen kom och rörelsen den 19 mars 1866 måste nedläggas,

hade ytterligare följande anläggningar utförts: söder om stora

verkstadshuset: magasin för eldfast tegel och leror A 5, nya kranskjulet

med travers A 7, samt ett kokillhus A 65 väster om verkstadshuset: en

malmvåg A 4; öster om verkstadshuset och i rät vinkel däremot en

lång byggnad, som från väster räknat inrymde: ett stamp verk, den

s. k. bokarn, klensmedja med 10 härdar I 5 samt plåtslagarverkstad

14; norr om verkstadshuset: ett provisoriskt gjuteri I 1, som senare

blev ombyggt med väggar av slaggtegel, en modellbod I 5 samt en

hejare för skrot I 6; väster om kolhuset fanns en liten byggnad,

»kemisk anstalt för stålprovning» L 1.

År 1867 blåste en del av verkstadshusets tak bort, och då man

inga pengar hade att reda upp saken, lär det hela ha sett ganska

bedrövligt ut.

Under den tid järnverket varit i drift hade tillverkats sammanlagt

11 969 ton tackjärn och 5 795 ton bessemerstål. Under vart och ett av

åren 1864 och 65 tillverkades c:a 4 500 ton tackjärn, och största

års-tillverkningen av bessemerstål var 1865 med 2 958 ton.

JÄRNVERKETS TEKNISKA UTVECKLING TIDEN 1868—1937.

Utvecklingen efter det nya bolagets tillkomst ledde till att

verksamheten i verket uppdelades på flera avdelningar. För det följande

torde det bliva mest överskådligt att behandla varje avdelning för sig.

Början göres då med metallurgiska avdelningen och dess

underavdelningar för tackjärns- och ståltillverkning, därefter behandlas

varmvalsverk och smide, kallvalsverk, tråddragning, härdning samt

manufaktur. Efter dessa, de egentliga tillverkande avdelningarna,

göres en överblick över hjälpavdelningarna, nämligen: den värme-120

DEN TREDJE MASUGNEN

tekniska och den elektriska avdelningen, mekaniska

verkstadsavdel-ningen samt byggnadsavdelningen. Därefter skildras i korta drag de

centrala hjälpavdelningarna såsom konstruktionsavdelning,

laboratorium och arbetsbyrå.

METALLURGISKA AVDELNINGEN.

Tackjärnstillverkningen.

En av de angelägnaste omsorgerna för det nya bolaget var att

bygga en ny masugn. I styrelseberättelsen för år 1869 framhålles

nödvändigheten av en dylik i reserv. Där står bl. a. »att direktionen

ehuru den ända från början af sin bestyrelse med brukets

förvaltning väl insett äfventyret utaf att bero af en ensam masugn dock

icke förr än på senaste tiden och sedan det visat sig att förtroendet

för bolagets tillverkningar tilltagit på sätt som skett» velat fatta beslut

i saken. Den nya masugnen utfördes med samma dimensioner som

den förutvarande men med s. k. fritt ställe, alltså utan grova

sandstensmurar. Den var tunnmurad och plåtbeklädd. Den nya

masugnen igångsattes den 26 juni 1871 och hade med tillhörande rostugn,

varm apparat och malmhus kostat c:a 52 000 kr. År 1884 ombyggdes

masugnen nr 1 för en kostnad av c:a 25 000 kr.

Den 2 juli 1887 eldhärjades mas- och rostugnarna ganska allvarligt.

Det var en gnista från bessemerblåsningen, som tände på golvet i

det hus av trä, där den s. k. Högbo-ångmaskinen var uppställd.

Ångmaskinen blev spolierad och ersattes med en ny från Atlas, som av

folket kallades för lakoby-maskinen efter dess vid nämnda verkstad

anställde konstruktör.

I samband med branden aktualiserades frågan om byggande av en

tredje masugn i reserv. Därmed avsågs ej i första hand någon ökning

av tackjärnstillverkningen utan snarare att få bättre möjlighet att

samtidigt tillverka olika tackjärnskvaliteter. Masugnen nr 5 med två

nya rostugnar och en ny blåsmaskin från Arboga samt en därtill

hörande compound-ångmaskin från Munktells blevo färdiguppsatta år

1889 och kostade sammanlagt c:a 125 000 kr. Den nya masugnen

påblåstes dock först den 8 april påföljande år, men kom sedan på grund

av starkt ökat behov av tackjärn att kontinuerligt drivas samtidigt

med de två övriga masugnarna.

Redan under 1895 var det ifrågasatt att bygga en fjärde masugn

för bessemertillverkningen. Enär utökningen av stålproduktionen iDEN FJÄRDE MASUGNEN

121

Exteriör av masugnsbyggnaden.

stället kom att ske genom upptagande av martinstålstillverkning år

1898, vilken kunde använda kallt tackjärn, ansågs det lämpligare att

köpa tackjärn från andra masugnar.

Emellertid stego prisen, och det var svårt att få just de kvaliteter,

som behövdes, och då Korsnäs masugn i Dalarna var till salu, slog

man till och köpte den i sept. 1899. Blott ett par år senare, nämligen

den 21 juni 1902, blev emellertid masugnen med intill liggande

rostugn och kolhus ödelagda genom eldsvåda, och anledning att sätta

den i skick ansågs ej föreligga. Man redde sig tills vidare med vad

som kunde tillverkas i de tre masugnarna i Sandviken, och vad som

dessutom kunde köpas i öppna marknaden. Sedermera beslöt man

dock uppföra en fjärde masugn i huvudsak lik de förutvarande och

denna blev påblåst den 4 febr. 1908. Därmed var masugnsbyggandet

i Sandviken avslutat. Samtliga fyra masugnar voro härefter i samtidig

drift ända fram till år 1919, vid vilken tidpunkt behovet av tackjärn

avsevärt minskat på grund av att bessemerstålet allt mer ersatts av

martinstål, samtidigt som dygnsproduktionen i varje masugn stegrats.

Driften omfattar sålunda numera två eller under vissa perioder tre

masugnar, och den fjärde står som reserv. Alla fyra masugnarna äro

15.6 m höga. Förstoring av ugnarna har skett vid flera tillfällen genom

att öka deras invändiga dimensioner, särskilt stället.122

TIGERSCHIÖLDS VARMAPPARAT

Varmapparaterna voro ursprungligen av den vanliga

Wasseral-fingen-typen med gjutna, tämligen grova rör.1 Enär masugnarna

från början arbetade med öppen pipa med fritt avlopp för de

brinnande gaserna på masugnskransen, hade man ständigt knappt

med gas för varmapparaterna och rostugnarna. För att hjälpa upp

saken insattes i gasledningen från masugnarna 1886 en »sugare»

med fallande vatten, som åstadkom en ejektorverkan, varvid

samtidigt en viss rening av gasen skedde. Det synes emellertid, som om

denna anordning inte varit enbart till fördel, ty efter dess inkoppling

kunde man förmärka en viss ökning i kolåtgången. I nov. 1891

anbragtes slutet uppsättningsmål av Tholanders konstruktion på

masugnen nr 5 och några år senare på de två övriga masugnarna.

Därigenom fick man riklig tillgång på gas för rostugnar och varmapparater,

och det blev gas över även för ångpannor och glödgningsugnar.

År 1926 uppsattes en ny, enligt bergsingenjör M. Tigerschiölds

princip konstruerad varmapparat med rör av eldhärdigt stål. Vid

denna apparat kan man räkna med en effekt av c:a 60%, emot 20 à

25 % i de tidigare apparaterna. En andra Tigerschiölds-apparat

uppsattes året därpå, och ytterligare en torde snart komma till. Den förut

omnämnda blåsmaskinen från Arboga levererade bläster för

masugnarnas behov till år 1917, då den ersattes med tvenne elektriskt

drivna fläktar, som alltjämt tjänstgöra.

Allt efter som masugnarnas antal ökades, steg träkolsbehovet.

Kolhusens antal växte successivt, så att de snart bildade ett helt komplex

söder om masugnarna. De hade tillfartsbryggor dels för järnväg,

dels för hästtransport. Det var under kolsäsongen ett betydande antal

kolryssar per dag. En del kol fingo trots de många kolhusen läggas

på bädd i den s. k. »gropen», och de blevo naturligtvis mer eller

mindre sura. För att råda bot härpå uppfördes 1885 ett

koltorknings-hus (A 18) vid masugnsbyggnadens södra gavel. I ett långt rum voro

uppställda två rader kolkorgar av plåt, i varje rad 19 korgar, med

genombrutna bottnar. Korgarna ställdes på fasta tallrikar, i vilkas

centrum utmynnade rör från en varmluftskanal, som stod i förbindelse

med en blåsfläkt. Luften upphettades i en cylindrisk kammare med

ett långsamt roterande karusellgolv, på vilket varma slaggstenar från

hyttan placerades. Det var endast de suraste kolen, som torkades,

varför anläggningen var i gång endast intermittent. Av

tillgängliga anteckningar att döma synes denna koltorkning ej hava varit

1 I Jernkontorets Annaler för år 1871 beskrives en ar E. Göransson utförd, i viss mån

förändrad konstruktion av denna typ.DEN STORA KOLHUSBRANDEN

125

så synnerligen effektiv. Anläggningen utrevs senare och

byggnaden apterades 1900—1901 för stamp- och bokverk och för

kollergångar.

Den 25 maj 1890, annandag pingst, var en olycksdag. Vid halv

tiotiden på kvällen tog det eld i kolhuskomplexet. Det rådde en hård

nordostlig storm, och återigen var det en bessemergnista, som tände

på. Elden tog hastigt överhand, den oerhörda hettan gjorde det så

gott som omöjligt att komma nära eldhärden, men en lycka var,

att vinden låg ut åt gärdena sydväst om verkstäderna. Stormen och

draget från eldsvådan var av sådan våldsamhet, att stora bränder

föllo ned vid den långt avlägsna Seljansö-egendomen. Fram på

morgonsidan slog vädret om till snöslask, stormen bedarrade, och eldens

fortsatta spridning kunde då förhindras. För den vidare släckningen

fick man hjälp av en ångspruta från Gävle, men det blev ett styvt

arbete under 14 dagar, intill dess man kunde övergå till ett lugnare

tempo och genom jordtäckning söka bärga, vad som fanns kvar av

kolen. Detta efterarbete pågick till fram emot midsommar. Något

nämnvärt avbrott i masugnsdriften blev det ej genom branden, då

man ganska kvickt fick nya kol, och dessutom en del som sagt blev

räddat.

Det gällde så att i hast få upp ett nytt kolhus, och det förlades

sydväst om verket på den plats, där det nu ligger (A 20). Det är en

ansenlig byggnad, 225 meter lång och 56 meter bred, delad i fyra

avdelningar för att skilja olika kolsorter åt. Den rymmer något över

80 000 kbm, i runt tal brukets halva årsbehov. Genom kolhuset gå

tvenne högbanor för infrakt med järnvägsvagn. Från kolhuset för

en linbana kolkorgarna upp till hyttkransen. Det som ej rymmes i

stora kolhuset lägges på en bädd utanför dess sydvästra hörn. Denna

bädd blev år 1929 överbyggd med tak. Ungefär samtidigt med det

stora kolhuset byggdes som reserv invid masugnarna ett mindre

kolhus à 2 000 kbm.

Förutom kol från kringliggande trakt fick man under en följd av

år träkol från egna milor på platsen, 4 à 5 st., där nu Jädraåparken

ligger, och ett lika antal invid den söder om verket uppförda sågen

(M 7). Först genom det år 1877 tillsammans med andra bruk bildade

Skogens Kolaktiebolag blev emellertid kolanskaffningen rationellt

ordnad. Detta bolag anskaffar kol dels genom kollektiva inköp, dels

genom egna kolningar i kolugnsanläggningar vid Sibo i Hälsingland

och Ornäs i Dalarna. För att anskaffa träkol från Finland bildades

år 1896 A. B. Finska Kolaffären med uppgift att för en del bruks124

MALMER FÖR MASUGNSBESKICKNINGEN

räkning dels köpa kol och dels själva tillverka kol i Finland. Detta

bolag likviderades dock år 1910, då det ej medförde beräknade

fördelar. Med nyare tiders inträde börjar kol från kringliggande trakt

alltmera anlända till Sandviken pr bil, och kolryssarna synas nu nästan

aldrig på vägarna.

Beträffande masugnarnas malmförsörjning och nu använda malmer

må först anmärkas att i motsats till de flesta andra svenska järnverk

har Sandviken ej haft några »hemgruvor» av större betydelse. Den

viktigaste var Sjöhagsgruvan, belägen vid södra stranden av

Storsjön, c:a V2 mil väster om Årsunda kyrka. Malm från denna gruva

ingick i beskickningen under åren 1864—1878 med maximum 22%.

När gruvan började brytas av det gamla bolaget var den förut bruten

till c:a 28 meters djup, och man arbetade vidare till 75 meters djup.

Gruvan nedlades år 1880 på grund av hög svavelhalt i malmen.

På Högbo mark upptog det gamla bolaget tre gruvförsök:

Hammargruvan, Svartviksgruvan och Storsvedsgruvan. Det var

egentligen endast Hammargruvan, som lämnade någon malm att räkna

med, den ingick i beskickningen under åren 1865—69, ett av åren

med upp till 18%. Efter 1871 användes ingen malm från dessa

förekomster.

Den förut omnämnda Erie Ers-gruvan i Torsåker, som man haft

så stora förhoppningar på, sinade hastigt, det var endast under åren

1865—64 den var av någon betydelse, därefter förekommer den med

några få procent i beskickningen intill år 1874, då den helt utgår.

Under tiden 1865—85 smältes mindre kvantiteter malm från

följande gruvor i Torsåker: Petters-, Orbäcks-, Lund-, Stenbergs, Nore-,

Töre-, Göske-, Skinnarbo-, Gösta-, Fogelmoss-, Strand- och

Lillängs-gruvorna. Det är typiskt för en hel del gruvor inom Torsåker bergslag

att de hava ringa uthållighet, fyndigheterna äro i många fall att

betrakta som brottstycken av malm, som en gång i tiden instjälpts

i smält magma. Det är egentligen endast en malmförekomst i

Torsåker, som visat större mäktighet, Nyängsgruvan. I denna förekomst

var Sandviken delägare intill år 1917, då utbyte gjordes mot vissa

gruvandelar i Norberg och med skyldighet för den nye ägaren att

från Nyäng under 10 års tid leverera 1 000 ton malm per år. Malm

från Nyängsgruvan ingick i beskickningen från 1865 till 1952 med

som högst 25 %.

Av manganhaltiga järnmalmer har använts malm från följande

gruvor: Stora Långvik i Garpenberg under tiden 1868—1909, Hilläng

1886—1909, Kolningberg från 1885, Svartvik från 1885, BastkärnGRUVFÖRSÖK I TORSÅKERS BERGSLAG

125

från 1905 och intill nu. Därjämte under senare åren Ställberg och

Dannemora. Övriga malmer, som varit av betydelse i beskickningen,

äro före 1887 Burängsberg och i viss mån Örlaxbo samt efter 1900

Stripa, Tuolluvaara, Vestra Ormberg, Björnbergs Långgruvan,

Siksjöberg, Källfall från Riddarhyttan m. fl. Under hela tiden, sedan

1865, hava Bispbergs- och Norbergsmalmer ingått i beskickningen.

Med hänsyn till de nu gällande höga malmfrakterna är det av

synnerlig betydelse att kunna utnyttja malm från järnverket närliggande

malmförekomster. Detta har givit anledning till undersökning av

tvenne malmförekomster i Torsåker. I början av 1955 upptogs

arbetet på den s. k. Lapphagsgruvan, belägen c:a 6 km sydost om

Storvik. Den där vunna malmen har varit en synnerligen godartad

grönskarnsmalm, men förekomsten typisk för Torsåkers bergslag så

till vida, att den är oregelbunden och sannolikt har ringa uthållighet,

varför denna gruva snarast blivit en besvikelse. Det andra

gruvför-söket gäller en fyndighet vid Bodås, c:a 3 km söder om Hästbo station.

Den magnetiska kartan tyder på att här skulle vara en avsevärd

malmförekomst och genom diamantborrning har konstaterats, att malm

finnes och är av god kvalitet. Då de geologiska förhållandena

emellertid äro rätt så komplicerade, har ansetts lämpligt gå ned med ett

schakt till 100 meters djup vid sidan av förekomsten för att därifrån

genom övertvärande orter få klarhet angående denna malms

omfattning. Schaktet är nu (1957) neddrivet till avsett djup, och arbetet

med orterna pågår. Framemot hösten i år torde man få veta, om de

indikationer, som den magnetiska kartan ger, svara mot

förväntningarna.

Genom de av dr Gustaf Gröndal vid sekelskiftet genomförda

magnetiska anrikningsmetoderna för fattig svartmalm bröt en ny tid in

beträffande malmförsörjningen. För brikettering av vid anrikningen

erhållna järnmalmssliger uppfördes 1905 vid Sandviken nordväst om

rostugnarna ett verk (A 52), enligt hans system.1 Detta brikettverk

har med vissa avbrott under senare åren varit i drift intill 1936,

då anläggningen revs ut. Huset kvarstår och väntar på annan tjänst.

En ny, bättre och billigare metod hade nämligen uppkommit

för sligens överförande till styckeform, nämligen sintring. Ar 1921

ritades förslag till ett sintringsverk för Sandviken men kom ej till

utförande, då anläggningen ställde sig dyr, och lågkonjunkturen

manade till försiktighet. Dessutom ville man ur kvalitetssynpunkt av-

1 I Jernkontorets Annaler för 1908 återfinnes en av Arvid Johansson lämnad beskrivning

av denna anläggning.126

UPPFÖRANDE AV SINTRINGSVERK

vakta resultatet från andra verk, som gått in för att beskicka

masugnarna med enbart sinter. År 1951—52 byggdes ett sintringsverk

(A 50), efter ett av Allmänna Ingeniörsbyrån i Stockholm utarbetat

system, som i vissa hänseenden skilde sig från det i Amerika

ursprungligen använda. Detta verk inbyggdes i norra ändan av rostugnshuset,

varvid den norra av de tre rostugnarna revs för att lämna utrymme.

Då sligerna ej med fördel kunna fraktas vintertiden på grund av

risk för hopfrysning, måste frostfritt lagerhus anläggas vid bruket.

Tidigare hade ett sligmagasin, rymmande 2 000 ton utförts, men

detta blev nu otillräckligt och låg dessutom olämpligt till för

sintrings-verket. Det nya sligmagasinet (A 51), som utfördes samtidigt med

sintringsverket, ligger väster om detsamma och rymmer 10 000 ton.

Sintringsverket omfattar efter 1955 års tillbyggnad 12 sintringspannor

och har en årskapacitet av 50 000 ton sinter.

Den senaste moderniseringen vid hyttorna var den under 1956

gjorda ombyggnaden av gjuthallen med insättning av en hela hallen

bestrykande travers, anordnad för utlastning av tackjärnet med

lyft-magnet. Härigenom möjliggjordes även att taga flytande tackjärn i

skänk antingen till martinverket för insättning varmt i ugnarna eller

till gjuteriet för tillverkning av kokiller m. m. I samband härmed

nedskrotades den gamla Nyköpingskranen.

Den för slaggbildningen i masugnen erforderliga kalkstenen,

»limmen», har huvudsakligen kommit från kalkbrott i Torsåker. Av

slaggen från masugnarna har i regel gjutits slaggtegel, på senare

åren med inlägg av stålskelett för bättre hållbarhet vid transporter.

Åren 1955 och 1956 infördes vid tvenne masugnar anordningar för

granullering av masugnsslaggen genom tappning av den varma slaggen

i vatten. Härvid bildas ett mycket poröst slaggskum, vilket användes

till isoleringsmaterial i trossbottnar o. d.

Beträffande de driftsresultat som uppnåtts under Sandvikens

masugnars 75-åriga tillvaro hänvisas till bifogade kurvblad Fig. 1, och må

följande sammandrag anföras:

Årstillverkningen i den första masugnen var på 1860-talet vid full

drift c:a 4 500 ton. Under de första åren efter tillkomsten av masugn

nr 2, då denna alternerade med masugn nr 1, var tillverkningen

sammanlagt c:a 5 000 ton för att sedermera vid samtidig drift av båda

ugnarna från 1875 stiga till c:a 11 000 ton tackjärn per år. Då år

1890 masugn nr 3 tillkommit, var årsproduktionen c:a 19 000 ton,

och efter 1908, då masugnen nr 4 kommit i gång, steg sammanlagda

årsproduktionen till c:a 28 700 ton, d. v. s. c:a 7 000 ton per masugn.RESULTAT FRÅN MASUGNSDRIFTEN 127

/SéO 1670 /ååO 1890 1900 n/0 1920 /9J0 /?«

Fig. 1. Grafisk framställning av resultat från masugnsdriften.128 TRÄKOLSÅTGÅNG FÖR TACKJÄRNSFRAMSTÄLLNINGEN

Årstillverkningen är nu uppe i c:a 10 500 ton per masugn, och

tillverkningen för 1957 beräknas till c:a 52 000 ton.

Dygnstillverkningen per masugn var under 1860-talet 13 à 14

ton, sedan steg den successivt till 20 ton omkring 1915. Därefter kom

en hastig stegring, och 1924 var man uppe i över 26 ton per dygn och

pipa. Efter en avsiktligt gjord sänkning under några år har numera

efter sinterverkets tillkomst dygnsproduktionen åter ökats och uppgår

nu till c:a 50 ton per dygn och pipa.

Järnhalten i de använda malmerna avspeglas av tackjärnsprocenten

av malm. Denna höll sig ända till 1895 normalt i c:a 55 % eller något

därunder, enstaka år ända ned till 51 à 52%. Kalkstenspåsättningen

var samtidigt stor, så att tackjärnsprocenten av gods (malm -f- kalksten)

samtidigt var 5 à 8% lägre eller vanligen 46—50%. Från 1895

och till 1954 har tackjärnsprocenten av malm legat avsevärt högre

eller i 58—60 %. Efter sintringsverkets tillkomst har numera genom

användning av rikare malmer och sliger tackjärnsprocenten stegrats

till 62 à 65 % av malm och endast 2—4 % lägre av gods räknat.

Träkolsåtgången per ton tackjärn visar mycket stora och

intressanta variationer. Under de första 20 åren låg kolåtgången

märkvärdigt lågt, 60 à 68, i medeltal 65 à 64 hl pr ton tackjärn, trots låg

blästertemperatur, låg drivning och relativt fattig beskickning. Från

1885 inträffar en kraftig stegring under en följd av år, så att vissa

år var den ända upp till 76 à 78 hl. Orsaken härtill synes ha varit,

dels att manganrikare tackjärn med c:a 3 % Mn denna tid

tillverkades, dels att masugnsgasen började tillgodogöras genom utsugning

bakom en c:a 3 meter djup gassamlande cylinder i ugnens översta

del och genom införande av slutet uppsättningsmål. De två sista

förhållandena verkade bådadera som en avkortning av masugnens

effektiva höjd. Efter brikettverkets tillkomst och övergång till större

mängd martintackjärn med lägre Mn-halt sjönk kolåtgången från

1905 åter och var på 1920-talet 55 à 60 hl. Införandet hösten 1952

av sinter-beskickning i stället för malm-brikettblandning medförde

synnerligen vackra resultat i driftsavseenden, och numera är

kolåtgången 48 à 49 hl per ton vid blåsning av helgrått tackjärn med

c:a 1 % Si och 1 % Mn samt obetydligt högre för bessemertackjärn

med 1 % Si och 5 % Mn. Andra verk hava visserligen kommit till

ännu lägre kolåtgång, men ett tackjärn med de förenämnda, relativt

höga halterna av kisel och mangan, som anses innebära vissa

kvalitativa fördelar, kräver alltid mera kol än annat tackjärn med lägre

halter av dessa ämnen.FÖRSÖK FÖR TILLVERKNING AV JÄRNSVAMP

129

Masugnarnas blästertemperatur kunde med de först byggda

varmapparaterna ej drivas upp högre än till c:a 150°. Efter hand

förbättrades apparaterna, så att från sekelskiftet och fram till 1916 användes

temperaturer av mellan 400 och 450° för att därefter åter sänkas till

550 à 400°. Nu använd blästertemperatur är omkring 400°.

Försök för tillverkning av järnsvamp.

Under gynnsamma förhållanden kan det innebära avsevärda

fördelar att tillverka järnsvamp istället för tackjärn, d. v. s. att

genomföra malmens reduktion till järn, som lämnar reduktionsugnen i osmält

form, som järnsvamp. På denna väg kan järnets utreduktion ske

billigare än i masugn, och en annan fördel är, att man får ett

synnerligen lämpligt utgångsmaterial för stålframställning. I den mån

tackjärnstillverkningspriset ligger högt, växer betydelsen av

järnsvamp; kommer tackjärnets pris däremot ner, såsom varit fallet under

senaste depressionstid, bjuder denna metod ej samma fördelar.

Järnsvamp har en lång följd av år levererats till järnverken och icke minst

till Sandviken från Höganäs, men priset har alltid varit relativt högt.

Den där använda metoden har ock sin begränsning till en plats med

billiga kol som Höganäs. Det har därför varit en strävan hos

järnverken att utarbeta en järnsvampsmetod, lämplig för järnverken själva.

Det är därvidlag egentligen tvenne vägar man slagit in på, dels

med användning av schaktugn dels med roterande ugnar, och båda

vägarna ha varit försökta i Sandviken.

Den första ugnen, som uppfördes vid Sandviken, var en

schaktugn efter ett av Edvin Fornander gjort förslag. Med denna gjordes

en del försök åren 1925 och 1924. En del framsteg gjordes, men

betydliga svårigheter syntes ännu föreligga för att komma fram till

målet. Emellertid hade redan 1920 Martin Wiberg utfört en del

järnsvampsförsök i en liten schaktugn vid Ljusne och även gjort

omfattande laboratorieundersökningar angående framställning av

järnsvamp och därvid kommit till en del uppslag, som voro att anse som

avsevärda förbättringar i jämförelse med de vid Sandviken utförda

anordningarna. Jernkontoret intresserade sig för försök med Wibergs

process, och i februari 1925 träffades överenskommelse med

Sandviken, att den där uppförda ugnen skulle ombyggas för försök enligt.

Wibergs förslag. Den ombyggda ugnen igångsattes i juni 1925. Det

visade sig dock rätt snart att karburatorerna, vilkas ändamål är att

alstra den starkt koloxidhaltiga gas, som användes för reduktionen

9-37223.150

OLIKA JÄRNSVAMPSMETODER

av järnmalmen, ej fungerade tillfredsställande. Efter en del

om-ändringar kom ugnen åter i gång i maj 1926, och i juli samma år

avslutades försöken. En hel del viktiga erfarenheter hade vunnits

och järnsvamp erhållits, men till någon regelbunden drift hade man

ej kommit.

Under år 1927 diskuterades ett i samarbete med firman

Gröndal-Ramen uppgjort förslag med trenne rullugnar, en för uppvärmning,

en för förreduktion och en för slutreduktion, men där innelågo en

hel del okända faktorer, och något utförande av denna anläggning

kom ej till stånd.

Påföljande år upptogos försök med rullugnar enligt ett av firman

F. L. Schmidt i Köpenhamn uppgjort förslag. I samarbete med

Fagersta uppfördes i Sandviken en sådan anläggning, bestående av en

förvärmningsugn och en reduktionsugn, men resultatet blev, att

schaktugn syntes lämpligare. I början av år 1929 träffades

överenskommelse med Norsk Staal att mot viss ersättning få utnyttja de

erfarenheter de vunnit vid i Trondheim och annorstädes utförda

järnsvampsförsök. Några synnerliga fördelar medförde emellertid ej denna

överenskommelse. Under samma år gjordes en del synnerligen

ingående laboratorieundersökningar med gasreduktion av olika slag av

sinter och malmer, som ingå i Sandvikens beskickning. Det som vållat

de största svårigheterna vid de utförda försöken var att malmen ville

kladda samman. Det framstod därför som ett huvudvillkor för att

reduktionsprocessen skulle kunna genomföras i schaktugn, att godset

i schaktet ständigt hölls i rörelse. Genom omfattande modellförsök

kom man fram till en lämplig konstruktion för den färdigreducerade

järnsvampens kontinuerliga utmatning, vilket betyder en kontinuerlig

rörelse av godspelaren i schaktet. Med vissa förändringar härför av

den förutvarande schaktugnsanläggningen, som även i andra

hänseenden förbättrades, utfördes 1950 en serie försök fortfarande i

samarbete med Fagersta. Någon fullt sammanhängande drift kom man

ej till, då karburatorerna alltjämt lämnade en del övrigt att önska,

men resultaten kunde dock anses så avgörande, att man nu hade fått

underlag för byggande av en anläggning i industriell skala.

Tillsammans med en del andra järnverk projekterades en

järnsvampsanläggning i Norberg för en produktion av 10 000 ton pr år. Den i

början av 1952 avslutade utredningen visade, att densamma skulle

komma att gå lös på c:a 900 000 kr. Att summan blev så hög berodde

i viss mån på, att mycket av vad som redan fanns av anordningar vid

järnverken här måste byggas nytt. Man kom då till, att riktigastNYTT BESSEMERVERK UPPFÖRES

131

torde vara att bygga en första anläggning vid något järnverk, och en

sådan blev planerad i Sandviken, de slutliga ritningarna daterade i

juni 1952. Då emellertid samtidigt på grundval av vid Domnarvet

vunna erfarenheter uppgjorts ritningar för en liknande anläggning

vid Söderfors, och vissa anordningar redan vidtagits för dess

uppförande, ansågs lämpligt tills vidare låta bero med ugnen i Sandviken,

till dess man vunnit erfarenhet från Söderfors.

De på Sandvikens del belöpande kostnaderna för hittills gjorda

järnsvampsförsök sluta på en summa av i runt tal 250 000 kronor.

Bessemer ståltillverkningen.

Då det nya bolaget upptog driften hade man den fördelen att

bessemerprocessen var genomarbetad, så att man kunde säga att man hade

tillverkningen av bessemerstål i sin hand. En besvärande olägenhet

var emellertid att utrymmena för upplag och hantering av göt voro

för knappa och även andra önskemål förelågo. Ar 1875 uppfördes

därför för en kostnad av i runt tal 250 000 kr. ett nytt

bessemerverk A 10 öster om det förutvarande; konvertrarna voro i princip

lika de gamla. Man fick nu bättre utrymme för tappning,

hantering och upplag. Senare, då utrymmet det oaktat blev knappt,

uppfördes år 1881 ett nytt göthus (A 17) söder om det nya

bessemer-verket, den s. k. götvågen. Ur transportsynpunkt vann man med

det nya bessemerverket många fördelar. Från masugnarna tappades

tackjärnet i en under golvet placerad skänk, som genom tunnel

transporterades till bessemerverket, där skänken upplyftades med en

krän och tömdes i en svängränna, som ledde in i konvertern. Över

konvertrarna och i hela husets längdriktning löpte en mekaniskt

manövrerad travers. Denna var konstruerad av Ernst Göransson ocli

väckte ett berättigat uppseende för sin ganska geniala konstruktion,

men kunde naturligt nog ej mäta sig med framtida elektriska traverser.

Den blev år 1905 utbytt mot en dylik. Med vissa smärre förändringar

står bessemerverket alltjämt så, som det 1875 uppfördes.

Norr om själva bessemerverket förlades blåsmaskins- och

ångpannehus. Det var ju knappt med vattenkraften, och därigenom uppkom

en del besvärligheter vid bessemerverkets drift. Man beslöt därför

gå in för ånga som drivkraft. Fyra ångpannor monterades, och från

England inköptes ett ångblåsverk, som i dagligt tal sedan kallades

för »engelsman». I samma rum uppställdes en ångpump, som gjorde

tjänst för brandsläckning och andra ändamål. Det tycks, som den152

FÖRSÖK MED TROPENAS PROCESS

nya blåsmaskinen varit väl knappt tilltagen, den måste få hjälp av

förut befintlig maskin av äldre konstruktion, och då den under årens

lopp blivit rätt så sliten, ersattes den 1898 med en stående

ångblås-maskin från Kölnische Maschinenbau A. G. Denna jämte erforderliga

ångpannor inrymdes i ett hus (H 6), som uppfördes öster om

kallvals-verksavdelningens centralkontor.

Samtidigt med bessemerverket uppfördes norr om stora

verkstadsbyggnaden invid järnvägen en formslagareverkstad (A 12), och där

slog den skånska tegelslagaren Liljedahl tegel för bessemerverkets

behov. Denna tillverkning flyttades sedan till en 1902 söder om

nya martinverket uppförd byggnad (A 51). Tillverkningen

nedlades emellertid år 1911, varefter i fortsättningen tegel från

Gustafsberg och senare Iföverken kom till användning.

Ett par gånger sedan år 1900 har det varit på tal att även införa

s. k. lillbessemer eller »Tropenas process», d. v. s. mindre konvertrar,

där inblåsningen av blästern ej som vanligt sker genom botten utan

snett uppifrån i själva badytan. Metoden kom emellertid ej till

användning förrän 1956 då en av de befintliga konvertrarna

försöksvis omändrades till ytblåsning. Dessa försök gåvo mycket gott resultat

för framställning av mjukt bessemerjärn som råvara till elektriska

stålugnar.

Tackjärn för bessemer blåstes under tidigare år i två olika kvaliteter,

J- och H-tackjärn, avsett för tillverkning av järn resp. hårt stål, det

förra med något högre fosforhalt och blåst av billigare malmer.

Tackjärnets sammansättning har kunnat variera rätt avsevärt, ett nödsatt

varmt järn med 1—1.5 % Si föredrogs, men utfördes blåsningar med

ända ned till 0.5 % Si. Mn-halten var under första tillverkningsåren

mycket låg eller 0.2—0.6 %. Stålet höll därför endast spår av mangan

vid blåsningens slut, varför 12 %-spegeljärn tillsattes i flytande form

i konvertern.

Det är ganska förvånande, att man kunnat blåsa bessemer med gott

resultat av tackjärn med så låga halter av kisel och mangan. Att

svårigheterna måste ha varit stora framgår dock av gamla

blås-ningsrapporter. Bessemertackjärnets manganhalt synes sedermera

långsamt ha ökats; ännu under 1880-talets första år var Mn-halten

ej högre än 1—2%, i många fall t. o. m. under 1 %. Under 1885

har man på allvar börjat med tackjärn med c:a 5 % Mn, vilken analys

därefter förblivit standard.

Bessemertillverkningens storlek, som under de första åren var c:a

3 000 ton per år, ökades så småningom till 8 à 9 000 ton omkring 1880RESULTAT FRÅN BESSEMERVERKET

135

Interiör av bessemerverket.

och stod stilla därvid till 1891—92, då en stark ökning skedde upp

till 14 000 ton. Rekordproduktionen var år 1896 med 16 500 ton.

Efter martinverkets tillkomst strax före sekelskiftet har en fortgående

sänkning av bessemerproduktionen skett ned till 2 à 5 000 ton, vilken

tillverkning genomsnittligt hållits sedan 1916. Genom införande av

duplexdrift med elektrostålugnar är nu tillverkningen åter i stigande.1

Chargestorleken höll sig i början normalt mellan 5 à 4 ton, men

har under de senaste 30 åren varit 4 à 5 ton.

Före martinugnarnas tillkomst användes bessemer för alla

förekommande kvaliteter. På senare åren har detta stål företrädesvis

använts till liestål, skostansstål och dylika kvaliteter där bibehållen

egg-skärpa är av betydelse, samt för ändamål där stålets goda vällbarhet

kommer till sin rätt.

1 Beträffande bessemermetodens tillkomst och utveckling har professor Arvid Johansson

skrivit 2 :ne redogörelser, »Den svenska sura bessemerprocessen» i Jernkontorets Annaler för

1931 samt »På det svenska bessemerstålets 75-årsdag» i Med hammare och fackla för 1934-134

UPPFÖRANDE AV MARTINVERK

Det 1865 byggda degelstålverket, som var avsett för

nedsmältning av fallande bessemerskrot, nedlades 1870, då man fick bättre

inkomster genom att sälja skrotet som sådant till utlandet än genom

tillverkning av degelstål.

Mar tillståltillverkningen.

Sedan martinprocessen införts vid en del andra svenska verk, kom

denna fråga ofta på tal även i Sandviken. Man var emellertid tveksam

då det gällde att utbyta det väl beprövade bessemerstålet mot något

nytt och för sandvikskvaliteterna oprövat. En viss konservatism torde

ock helt naturligt ha gjort sig gällande vid det verk som av

tradition kunde anse sig alldeles speciellt vara en bessemerstålets

vapen-dragare.

Då man emellertid efter rörtillverkningens upptagande behövde

ett stål karakteriserat av mjukhet och seghet, mera än av god

egg-skärpa togs frågan upp på allvar.

Ar 1895 framlades i styrelsen förslag att bygga en martinugn för

c:a 6 000 tons årstillverkning och för en beräknad kostnad av 100 000

kronor. Man räknade med att därigenom även kunna bättre

tillgodogöra sig fallande skrot, som förut till stor del måst exporteras. Under

åren 1896—1900 uppfördes därefter ett martinverk (A 25) med två

ugnar om 10 tons kapacitet. Ugnen nr 1 sattes i gång den 4 aug.

1898 och ugnen nr 2 i juni år 1900. Båda hade basisk infodring.

Konstruktör för ugnarna var doktor H. Tholander med Sandvikens metallurg

sedermera professor Arvid Johansson som medhjälpare. Efterfrågan

på martinstål steg emellertid alltjämt, så att styrelsen 1903 beslöt

uppförande av en ny byggnad intill den förutvarande, även denna

med två ugnar. Anläggningen beräknades kosta sammanlagt 230 000

kr. Ugnen nr 5 igångsattes jan. 1905 och nr 4 jan. 1906, den förra

med basisk och den senare med sur infodring. Tillverkning av surt

martinstål hade dock upptagits redan under 1904, då ugn nr 1

omändrades till sur botten och drevs så hela 1905.

Gasen för martinugnarna alstrades från engelska stenkol med lägsta

möjliga svavelhalt. Trots detta var det svårt att hålla svavelhalten i

stålet nere, vilket var en angelägenhet av stor vikt särskilt för de högre

kvaliteterna, såsom t. ex. kullager-stål, vilket vid Sandviken

utexperimenterades och år 1908 upptogs i tillverkningsprogrammet. För

tillverkning av dessa högre kvaliteter uppfördes ett nytt martinverk

med tvenne mindre ugnar i en byggnad (A 55), sydväst om det förutVEDELDNING I MARTINVERKET

155

uppförda. Gasen för detta genererades enligt det s. k.

halvvatten-gassystemet, d. v. s. genom ångas inblåsande genom glödande

koks. Denna anläggning omfattade ugn nr 5 på 4 ton, som

igångsattes i december 1909 och nr 6 på 6 ton som kom igång i medio

av 1915.

Dessa ugnar för halvvattengas arbetade i och för sig rätt bra, men

bränslekostnaden blev högre än vid de vanliga martinugnarna, och

förhoppningarna på att komma ned till särskilt låga svavelhalter i

stålet gingo ej i uppfyllelse. På grund av svårigheten att under

världskriget anskaffa koks avställdes dessa ugnar, den sista i januari

1917, och kommo därefter ej mera i drift.

För att fylla det ökade behovet av martinstål, uppfördes i ett skepp

öster om och i anslutning till det sist byggda martinverket tvenne nya

ugnar, vardera på 16 ton. Ugnen nr 7 drogs på april 1914 och nr

8 juli 1916, båda med sur infodring.

Under kriget tvangs man över till vedeldning i större skala. Som

bränsle användes dels ved, dels stubbar, och 1917 uppfördes en

bugg-maskinsanläggning (A 41) för överförande av veden till flis samt en

stubbklippningsanläggning (A 40) för stubbarnas sönderdelning till

lämplig storlek. Detta stubbränsle var synnerligen lämpligt för

gas-generering. Ar 1928 byggdes en andra huggmaskinsanläggning (A 48)

för ribbved, som kunde köpas till relativt billigt pris från närliggande

sågverk, men den därav framställda flisen hade stor vattenhalt. Ved

som legat på upplag en sommar och torkat, kunde däremot utan

olägenhet användas på generatorerna. För torkning av sur flis uppfördes

därför samma år på östra sidan om martinverket nr 2, en torkanläggning

(A 51), system Pehrsson. Här torkas flisen i en roterande trumma

genom i densamma från martinverket införda varma rökgaser.

Efter kriget återgick man för de basiska ugnarna till engelska

stenkol, men för att erhålla en svavelren gas vid tillverkning av surt

material användes alltjämt ved antingen enbart eller i blandning

med stenkol. Härigenom har det blivit möjligt att hålla svavelhalten

i det sura stålet nere till c:a 0.010 °/0. Största vedkvantitet, som något

år förbrukats i martinverket, har uppgått till 101 000 kbm år 1918,

därav 16 % stubbved.

Järnsvamp från Höganäs började användas för martinverket år 1911

och har sedan dess alltjämt ingått i beskickningen för sura stålet.

Högsta årsförbrukningen av järnsvamp har varit 4 000 ton år 1929.

Samtidigt med byggandet av den första martinugnen uppfördes en

mindre schaktugn (A 27) för bränning av dolomit jämte anordning för136

MARTINSTÅLETS ANVÄNDNING

krossning och beredning av den brända dolomiten, så att den lämpade

sig för infodring av de basiska ugnarna. År 1906 byggdes ytterligare

en schaktugn för ändamålet, och under 1956 gjordes en grundlig

modernisering av anläggningen. Dolomiten har huvudsakligen

kommit från dolomitbrott i Sala-trakten, men 1936 förvärvade bolaget

en dolomitförekomst vid Dyrkartorp på östra sidan om sjön Usken

nordväst om Lindesberg, och torde järnverket från denna förekomst

få sitt behov av dolomit täckt för mycket lång tid framöver.

På östra sidan om först byggda martinverket anordnades plats för

götupplag. 1919 uppsattes här en travers med lyftmagnet för samtidig

lyftning av 4 göt av 5—600 kgs vikt. Intill götgården uppfördes

påföljande år ett hus för götens syning och mejsling. Då utrymmet på

götgården började bliva tör knappt, anordnades 1927 en ny mindre

götgård söder om den nuvarande klensmedjan och anskaffades en på

spår gående motorkran tör götens hantering.

Det var det basiska martinstålet, som från början dominerade, och

intill 1914 tillverkades så gott som uteslutande rörmaterial.

Sandvikens rör hade fått mycket gott renommé, särskilt tör marintuber,

varpå ställdes stora fordringar. Efter kriget gingo förfrågningarna

efter l:a kolstålsmaterial tör rör avsevärt tillbaka, och då åren 1950—

52 depressionen satte in blev det nödvändigt att fylla ut

produktionsprogrammet med vissa rörsorter av enklare kvalitet, såsom

vatten-och värmeledningsrör. Härför måste dock ett billigare och enklare

stålmaterial framställas och man blev då hänvisad till skrot och

tackjärn av lägre kvalitet, än vad som förut använts. Härvid uppkommo

nya problem tör martindriften, vilka dock löstes på ett lyckligt sätt.

Utom tör rör användes martinstålet redan från början i stor

omfattning tör mjuka kallvalsade band.

För kallvalsat och härdat bandstål användes emellertid ända till

1904 i regel bessemerstål. Detta gav ett gott grundmaterial tör dittills

förekommande behov, men vid bessemerprocessen förelåg svårigheter

att kunna träffa rätt beträffande stålets sammansättning. Som

fordringarna härvidlag blivit alltmera skärpta, vinner den mera

lättbe-härskade martinprocessen allt större insteg även på dessa områden.

Denna process erbjöd även större möjlighet att tillverka legerade stål,

som blivit alltmer efterfrågade.

Allt efter behovet drivas martinugnarna med basisk eller sur

infodring, som regel är det 5 basiska och 5 sura ugnar i gång. De ha

drivits med uteslutande kall insats ända till 1956, då anordningar

gjordes tör flytande insats av tackjärn eller bessemerstål. StörstaDEN FÖRSTA ELEKTROSTÅLUGNEN

157

produktionen av martinstål, som uppnåtts något år, var 1956, då

tillverkningen uppgick till något över 58 000 ton göt, därav något mer

än hälften basiskt material.

Elektr oståltillverkningen.

Före år 1920 hade icke tillverkats elektrostål vid Sandviken. När

detta år en elektrostålugn anskaffades, föll valet på en induktionsugn

av Fricks konstruktion, en modifikation av den av ingenjör Kjellin

på sin tid i Gysinge konstruerade första elektriska induktionsugnen

för smältning av stål. En då bland svenska metallurger företrädd

uppfattning, att den i tekniskt avseende mera fulländade

ljusbågs-ugnen ej vore lämplig för tillverkning av högvärdigt stål, närmast

på grund av den starka överhettningen stålet ansågs bli utsatt för i

ljusbågen, torde hava vägt ganska tungt i vågskålen till förmån för

en induktionsugn.

Ugnen, som var byggd för 4 tons smältkapacitet, hade tidigare varit

i drift vid Guldsmedshyttan och uppställdes nu i A 55, ungefär på den

plats, där martinugn nr 6 tidigare stått. Den igångsattes den 10

dec. 1920.

Frickugnen bestod av ett ringformigt ugnsrum av cirka 2 m

diameter, i sektion av en öppen ränna av 560 mms höjd och 525 mms

medelbredd samt i centrum av ugnen av en transformator, som

matades från en 575 kW-generator med en-fas växelström av 9.7

perioder. Ugnsrummet infodrades lämpligast med österrikisk

sinter-magnesit. Starten tillgick så, att ugnsvalvet lyftes av, och en efter

ugnsrummets form gjuten stålring av c:a 1 600 kg vikt inlades,

varefter valvet lades på, och strömmen slogs till. Genom i den

inlagda ringen inducerade virvelströmmar uppvärmdes densamma

så småningom till smältning, varefter tillsattes skrot och eventuellt

legeringsmetaller. En sådan start av ugnen tog en tid av c:a 90

timmar.

På grund av ugnens konstruktion måste en efterföljande stålcharge

alltid igångsättas med en viss mängd flytande stål i ugnsrummet;

detta arbetsförfarande förutsätter antingen att en försmältningsugn

tages i anspråk, eller att varje färdig charge endast delvis (intill

70 %) uttappas ur ugnen, varvid återstoden kvarlämnas såsom

kortslutningskrets för den närmast efterföljande chargen. Båda

metoderna hava kommit till användning, den förra såsom duplexförfarande

i samdrift dels med bessemerverket, dels med martinverket och dels138

ELEKTROSTÅLUGNEN N:0 2 SÄTTES I DRIFT

med den senare tillkomna ljusbågsugnen nr 2; det andra förfarandet

gav avsevärt lägre produktion, vartill kom, att vid smältning av

legerat stål svårigheter uppstodo, när övergång måste göras från en

stålkvalitet till en annan.

Tillverkningsprogrammet för Frickugnen upptog till en början

huvudsakligen verktygsstål, hårdare stål för tråd och urfjädrar samt

Cr-Ni-stål av sätshärdningstyp, vilken senare kvalitet hade berett

vissa svårigheter vid tillverkning i martinugn. Ugnen var icke från

början avsedd för tillverkning av rostfritt stål. Den första »rostfria»

chargen, kval. 7C27, tillverkades dock så tidigt som den 1 april

1921. De senare åren smältes huvudsakligen

Cr-Ni-sätshärdnings-stål samt rostfria stål av alla typer, allt med flytande bessemerstål

såsom utgångsmaterial. För en sådan tillverkning var ugnen väl

ägnad. Den kunde hålla samma smälttider som blåsningarna i

bes-semerverket och en jämn, god kvalitet erhölls. Mindre lämplig visade

sig Frickugnen för insmältning av större mängder rostfritt skrot,

enär det rännformade ugnsrummets stora utsträckning mycket bidrog

till en icke önskvärd kväveupptagning hos det kromrika

insatsmaterialet under denna nedsmältning.

Under de femton åren, ugnen varit i drift, har dess fulla kapacitet

intet år helt utnyttjats, totalt har däri tillverkats 11 486 ton stålgöt,

eller i medeltal 766 ton göt per år.

I samband med igångsättningen av högfrekvensugnarna i 1933 års

elektrostålverk nedlades driften av induktionsugnen definitivt år 1934,

varefter den nedrevs år 1935. Ugnen hade låg elektrisk

verkningsgrad, 60 °/0, men kunde drivas med mycket jämn belastning. Dess

mest framträdande nackdelar voro: oförmåga att smälta helt kall

insats, dess otillgängliga ugnsrum samt kostsamma och tidsödande

reparationer.

I februari 1929 togs det andra steget i elektrostålverkets utveckling

i och med att den ovan omnämnda 6-tonsljusbågsugnen, elektrostålugn

nr 2 sattes i drift. Den uppställdes på den plats, som tidigare

upptagits av martinugn nr 5 i A 55.

Ugnen är en DEMAG-konstruktion av s. k. Fiat-typ, d. v. s. för

ugnens trenne grafit-elektroder äro sådana genomförningar

anordnade genom ugnsvalvet, att elektroderna bekvämt kunna hopskarvas

och samtidigt god tätning erhållas för att skydda dem mot anfrätning

av utströmmande heta ugnsgaser. Den elektriska utrustningen består

av en 2 000 kV A-transformator, som kan omkopplas till att lämna

olika för smältningen lämpliga spänningar. Ugnens infodring ärTAPPNING I NYA ELEKTROSTÅLVERKET

159

Tappning av elektriska stålugnar.

basisk med tjärdolomit i botten och vägg; den har avlyftbart valv av

silika-tegel.

Denna ljusbågsugn var ursprungligen framför allt avsedd för

tillverkning av stål för enklare rörkvaliteter men även för rostfritt stål.

För valet av elektrisk ugn av denna typ torde även den omständig-140

DEN FÖRSTA HÖGFREKVENSUGNEN

heten varit avgörande, att en utrustning behövdes för tillverkning av

elektrostål, enär dylikt stål besitter hållfasthets- och

härdningsegen-skaper i viss mån avvikande från martinstålens samt kan tillverkas

med mycket låga fosfor- och svavelhalter.

Någon nämnvärd produktion av rostfritt stål har dock hittills icke

upptagits i nämnda ugn; orsaken härtill har varit, dels att fordringarna

på lägsta möjliga kolhalt i dessa stål alltmer skärpts, fordringar, som

ugnstypen endast med svårighet kan uppfylla, på grund av

elektrodernas kolavgivning, dels att lämpligare ugnstyp för sådan tillverkning

snart tillkom, el. stålugn nr 3. Det första året smältes huvudsakligen

mjukt material för rörämnen, men försök med legerade och olegerade

verktygsstål samt sågstål och Cr-Ni-konstruktionsstål gjordes även för att

få utrönt om den nya ståltypen passade för järnverkets tillverkningar.

Ugnen har, under de år den varit i drift, varit belastad intill sin

fulla kapacitet och har sammanlagt tillverkats 47 000 ton eller i runt

tal 6 000 ton per år.

Elektrostålugnen nr 3 igångsattes den 22 mars 1930. Anläggningen

inmonterades i lokal, som erhållits genom tillbyggnad till Frickugnens

maskinhus (A 36). Ugnen är en s. k. högfrekvensugn även kallad

vir-velströmsugn. Helt schematiskt uttryckt är denna ugnstyp en öppen

degel omgiven av en solenoid-formad strömledare.

Strömspolen är utförd av kopparrör, som vattenkyles och därför

utan svårighet kan motstå den höga temperaturen i degelväggen.

Den elektriska strömmen erhålles från en motordriven 380 kVA

generator som genererar 1 000 perioders enfasström. Denna

anläggning lämnar en synnerligen låg elektrisk verkningsgrad, som

emellertid upphjälpes genom inkoppling av ett i olika sektioner uppdelat

kondensatorbatteri. Deglarna utföras för såväl sur som basisk

smältning och normalt tillredas de av bränd, krossad kvarts eller högvärdig

magnesit.

När denna anläggning sattes i gång här i Sandviken, fanns varken

konstruktivt eller metallurgiskt en allmänt accepterad ugnstyp, enligt

nämnda princip. Sådana anläggningar för smältning av

metalllegeringar funnos visserligen redan då både i Sverige och i utlandet,

men en samlad erfarenhet angående principens lämplighet för

stålsmältning saknades. Den första degeln, som togs i drift här i

Sandviken, hade 500 kgs smältkapacitet. Det är betecknande för

ugnstypens snabba utveckling, att Sandviksugnen då var den största i

drift i Europa, och det var den första ugn av denna typ, som kom i

drift i Sverige för ståltillverkning. Nu, sju år senare, äro ugnar medDET NYA ELEKTROSTÅLVERKET

141

tio ggr större smältkapacitet intet ovanligt. Ugnstypen äger

degelståls-ugnens alla fördelar utan att hava dess nackdelar, och det var därför

av stort intresse för järnverket att gå in för denna ugnstyp och därmed

vidare utveckla redan vunna erfarenheter beträffande elektrostål.

Därjämte kom den omständigheten, att en anläggning behövdes, som

i större utsträckning, än som hittills varit möjligt, kunde utnyttja

avfallet från vidarebearbetningen av rostfritt stål.

Under åren 1950—51 tillkommo vid samma anläggning

ytterligare två utbytbara ugnar, en för 1 000 kgs och en för 1 600 kgs

smält-kapacitet. Någon nämnvärd produktionsstegring uppnåddes ej med

de större deglarna, men väl ett bättre utnyttjande av den tillförda

effekten samt lägre provningskostnader per ton stål räknat.

I denna första högfrekvensugn har försöksvis tillverkats ett stort

antal ståltyper, men den huvudsakliga produktionen har utgjorts av

rostfria och eldhärdiga stål, snabbstål och andra högt legerade stål.

Tillverkningskapaciteten hos ovannämnda anläggning är c:a 2 000

ton göt per år, vilket tillverkats åren 1952—54. Sedan nya

hög-frekvensugnarna tillkommit, har denna första anläggning hållits i

gång huvudsakligen för tillverkning av snabbstål och stålgjutgods.

Sammanlagt har där tillverkats 9 529 ton stål t. o. m. år 1956.

Under våren 1952 påbörjades utredning angående lämpligaste

sättet för utvidgning av järnverkets götproduktion för att svara mot

föreliggande behov. Det blev då klart, att bästa vägen var att öka

produktionen av elektrostålgöt. En utvidgning i anslutning till

förutvarande elektrostålugnsanläggningar lät sig av utrymmesskäl

icke göra. Det blev då beslutat att uppföra en nybyggnad (A 55) söder

om verkstäderna, varvid goda möjligheter bereddes för fortsatt

utvidgning. Arbetet på denna byggnad sattes i gång på våren 1955,

och den kunde tagas i bruk i början av 1954. Ugnarna utgöras av en

14 tons ljusbågsugn och tre st. högfrekvensugnar för resp. 0.5, 1.6

och 4.2 tons charge. Utanför östra långväggen ligger skrotupplag med

travers och en större skrotsax. Under ugngolvet i västra skeppet är den

elektriska utrustningen uppställd, bestående av periodomformare,

likströmsomformare, kondensatorbatterier, skensystem etc.

Elektrostålugn nr 4, 14 tons ljusbågsugnen, togs i drift i februari

1954. Den har tre elektroder och basisk infodring i likhet med ugn

nr 2 och är i sitt slag den första, som uppställts i Sverige.

Mekaniseringen har nämligen drivits mycket långt. Förutom anordning för

stjälpning av hela ugnsaggregatet vid tappning finnes möjlighet att

frilägga hela ugnsrummet för chargering, därigenom att ugnsvalvet142

DRIFTEN I NYA ELEKTROSTÅLVERKET

som är upphängt i en med ugnssystemet sammanhängande travers

kan lyftas upp och föras undan. Den nya chargen, inlagd i en korg,

bestående av en cylindrisk del och en botten av plåtlameller,

sammanbundna med varandra i centrum genom ett rep, lyftes upp med en

travers och placeras i ugns rummet,där repet brännes av. Korgen,

vars botten sålunda öppnat sig lyftes upp lämnande chargen kvar i

ugnen. Denna chargering, som går på en tid av 2 minuter, skulle

vid chargering för hand kräva 1 V2—2 timmar.

Den elektriska utrustningen utgöres av en 5 500 kVA

trefastransformator, som kan omkopplas med 6 olika steg till för smältningen

lämplig spänning. Elektroderna äro av Söderbergs konstruktion för

kontinuerlig skarvning.

Det är huvudsakligen mjukt och medelhårt rörmaterial av kolstål

såväl som legerat stål, som tillverkas i denna ugn. Normal

årsproduktion är c:a 15 000 ton.

De tre högfrekvensugnarna, n:ris 5, 6 och 7 av 0.5, 1.6 och 4.2

tons kapacitet, äro i stort sett av samma konstruktion som ugnen nr 5.

De äro alltså att betrakta som degelstålsugnar. De äro mycket solitt

konstruerade, järnmantlade och hava var och en sin under golvet

förlagda tippningsanordning.

För smältningen tillföres 990 perioders enfasström, till ugnen nr 6

därjämte 55 perioders trefasström. Vid denna ugn lägges driften så,

att först sker nedsmältning med 990 perioders enfasström, därefter

inkopplas vid lämplig tidpunkt 55 perioders trefasström, varigenom

det blir en kraftig omröring av badet, vilken är till fördel vid färskning.

Tyvärr har det emellertid hittills visat sig svårt att åstadkomma en

degel av erforderlig hållbarhet.

Ugnarnas produktionsprogram upptager höglegerade rostfria och

eldhärdiga stål, legerade konstruktionsstål, verktygsstål etc. De arbeta

med såväl kall som flytande insats, i senare fallet i duplex med

besse-merverket. Produktionskapaciteten för den största ugnen är vid

kall insats c:a 6 000 ton per år och vid flytande insats c:a 10 000 ton.

Högfrekvensugnarnas arbetssätt medgiver en i andra stålugnar

ouppnådd analysnoggrannhet.

VARMVALSVERKS- OCH S\ 1TDESAVDELNINGEN.

Denna avdelning liar till uppgift varmbearbetning av stålgöten

genom valsning eller smidning till färdigprodukt eller till halv-VALSVERK I STORA VERKSTADSHUSET

143

fabrikat för vidare bearbetning. Det gäller här de två huvudgrupperna

solitt material och rör, de senare i viss omfattning vidare bearbetade

i kallt tillstånd genom kallvalsning, dragning, bockning eller

appretering.

Varmvalsningen.

Under det gamla bolagets tid fanns som förut nämnts i Stora

verkstadshuset (B 1) tvenne valsverk, dels ett specialvalsverk,

ty-res-verket för valsning av ringar, tyres, för järnvägsvagnshjul,

dels i norra ändan av byggnaden ett finvalsverk, benämnt nr 1,

för valsning av verktygsstål. Man hade ju i början haft en hel del

svårigheter med hjulringstillverkningen, som dock efter hand rätt så

väl övervunnos. Synnerligen givande blev emellertid med tiden denna

tillverkning icke, järnvägarna önskade hellre köpa färdiga

järnvägsvagnshjul med axlar. Axlar smiddes visserligen, men någon färdig

sammansatt produkt blev det icke. Den utländska konkurrensen

gjorde sig starkt gällande även på den svenska marknaden, särskilt

då hjulringar av nickelhaltigt material började införas. För att

förbättra vinstmöjligheterna torde ha krävts en dyrbar ombyggnad av

tyres-verket och hellre än att kosta på denna, och då i alla fall vinsten

torde ha blivit knapp, beslöts att nedlägga tillverkningen 1906. Största

tillverkningen var år 1873 med en kvantitet av 2 600 ton.

Under åren 1876—78 tillbyggdes finvalsverket nr 1 för

ökning-av produktionen och för valsning av tråd. Turbinkraften räckte ej

till för denna utvidgning, varför man fick ordna med

kraftöverföring-medelst linor från den s. k. Bolindermaskinen. 1880 tillkom vid sidan

av finverk nr 1 ett universalverk, det s. k. stripsverket, för

tillverkning av varmvalsade band. Genom dessa utvidgningar vanns

möjlighet att tillhandahålla material för vidare bearbetning genom

dragning och kallvalsning.

För att möta marknadens behov av ökade kvantiteter valsat material

uppfördes 1881 öster om Bl en ny anläggning för ett finvalsverk,

benämnt nr 3 (B 5). Kraft för detta valsverk erhölls genom en invid

valsverket uppställd turbin till vilken vatten leddes genom

förlängning av den i norra kanalen liggande sprängtuben.

Före valsningen måste vid denna tid ämnena utsmidas under

hammare, vilket var en ganska dyrbar procedur. För att förbilliga

tillverkningen var det angeläget kunna utvalsa istället för att smida

göten till ämnen, och beslöts därför 1884 uppförandet av ett

götvalsverk med tillhörande byggnad (B 6). För detta verk anlitades144

GÖTVERKETS ANLÄGGANDE OCH UTVECKLING

utländska maskinleverantörer, ångmaskinen var från Rölnische

Ma-schinenbau A. G., ångsåg, ångsax och rullbanor från Breuer &

Schumacher. Till att börja med byggdes en vällugn för götens värmning

samt nio varmgropar för i varmt tillstånd från stålugnarna

kommande göt. Götverket igångsattes i början av 1886, och under

påföljande år hade man efter något experimenterande kommit till rätta

med valsning av varma göt, som fått sin temperatur utjämnad genom

nedsättning i varmgroparna. Under årens lopp har det skett en

hel del förbättringar och vitvidgningar vid götverket. 1917 ersattes

ångmaskinen med elektrisk motor, och inbyggdes ett lyftbord med

elektrisk manövrering, 1925—26 insattes ytterligare ett par

valsstolar, och tillkommo traversbord på ömse sidor om tränen. Åren

1929—51 nedlades mycket pengar på modernisering. Av stor vikt

är ju att tillräckliga anordningar finnas för götens värmning, om

götvalsverket skall kunna gå för fullt, och i den mån som sådana

kvaliteter, som kräva försiktig uppvärmning, ökades i kvantitet, blev

uppenbarligen behovet av ugnar för uppvärmningen större. År

1915 hade en vällugn nr 2 tillkommit, och nu uppsattes en vällugn

nr 5. Under förutnämnda åren uppfördes en generatoranläggning,

som lämnade ugnarnas behov av bränslegas, och de gamla

värmegroparna ersattes med nya elektriskt uppvärmda gropar med

tillhörande mekaniska anordningar för utstötning av de varma götena

ur- kokillerna, upplyftning och nedsättning av götena i värmegroparna

och upptagning igen efter värmeutjämning för vidare transport på

rullbanor till valsverket. Åt öster gjordes en betydande förlängning

av götverksbyggnaden med moderna anordningar för de från götena

utvalsade stängernas avsågning eller avklippning till lämpliga ämnen.

Nya utrymmen krävdes även för dessa ämnens hantering, långsamma

avsvalning eller behandling på annat sätt före utfrakt på

ämnesvarpen. Under 1956 skedde en tillbyggnad åt sydöst för att bereda

utrymmen för manskapsrum, lagerlokaler för reservdelar och för en

ny större kompressor för tryckluft till de många inom

valsverksavdelningen förekommande anordningar, som manövreras pneumatiskt.

När man genom götvalsverket väsentligen kunde öka produktionen

av ämnen och detta till billigare pris än förut, så gällde det att skaffa

nya valsverk för dessa ämnens vidare utvalsning. Under åren 1890—

94 uppfördes den stora valsverksbyggnaden (B 8) med där inrymda

valsverk för valsning av tråd, band i större och mindre bredder,

ävensom rörvalsverk. Under byggnadens uppförande hände den 19 mars

1891 en större olycka. Byggnaden uppfördes av en entreprenör ochBAND- TRÅD- OCH FINVALSVERK UPPSÄTTAS 145

Tyres-valsverket, uppsatt 1865, nedtaget 1906.

på grund av otillräcklig strävning av takstolarna ramlade hela det

under uppsättning varande taket in och ned på inom byggnadens

murar sysselsatta 40 st. arbetare, varav 19 mer eller mindre svårt

skadades. I Stora bandvalsverket valsades för första gången i mars

1895. Samma år flyttades finvalsverk N:r 1 från sin förutvarande

plats i B 1 och uppställdes provisoriskt på den då färdigställda grunden

för ett helt nytt trådvalsverk, som blev färdigt 1894. Samma år

startades lilla bandvalsverket för valsning av band upp till 125 mms

bredd.

År 1900 ökades kapaciteten för utvalsning av solida valsprodukter

genom ett nytt finvalsverk nr 4 i en tillbyggnad mot söder av byggnaden

för finvalsverk nr 5 (B 5). För drift av de förutnämnda nyuppförda

valsverken uppsattes ångmaskiner från Bolinders eller Munktells

jämte nödiga ångpannör. Efter hand som elektrisk kraft blev

tillgänglig ersattes ångmaskinerna med elektriska motorer, varvid i

regel vissa moderniseringar och förbättringar av valsverken samtidigt

gjordes. Så blev 1911 finvalsverk nr 4 ombyggt och elektriska

motorer insatta för vällvalsverk och sträcka, 1912 skedde sammalunda

10 — 37223.146

TILLVERKNING AV SÖMLÖSA RÖR

för trådvalsverket, 1915 likaledes för finvalsverk nr 5, då turbinen

där togs bort. 1920 gjordes en viss modernisering av stora

bandvalsverket och 1924 fullständig ombyggnad av lilla bandvalsverket.

Under 1956 förbättrades finvalsverk nr 5 dels genom nya elektriska

motorer, dels genom inläggande av konsthartslager, ävensom genom

andra anordningar. För närvarande är det endast ett valsverk, stora

bandvalsverket, som drives med ångmaskin.

Genom de successivt gjorda förändringarna och förbättringarna av

valsverken för solitt material har produktionskapaciteten efter hand

ökats och tillverkningen förbilligats genom personalbesparing,

produktionsökning per arbetare eller båda delarna. Götverkets kapacitet

per år uppgår f. n. till c:a 80 000 ton göt, de solida färdigvalsverken

utvalsa f. n. sammanlagt c:a 18 000 ton färdigt material per år, varav

c:a "V3 gå till vidare kallbearbetning inom järnverket.

Sandviken var det första verk i vårt land, som upptog tillverkningen

av sömlösa, valsade rör. Detta skedde år 1889. Tillverkningsjournalen

för detta år upptager för första gången rubriken »Tubrör» med en

kvantitet av 38 087 kg. Hålningen tillgick så, att det värmda, runda

ämnet för det blivande röret hålades under hammare genom att en

lämpligt dimensionerad dorn drevs igenom ämnet i dess centrumlinje.

För utvalsningen hade det förut omnämnda stripsverket i stora

verkstadshuset ombyggts. Den första rörvalsverkskonstruktionen var

mycket enkel. Det var ett duovalspar med för hand ställbar övervals

och med valsarna försedda med en serie successivt avtagande

rundspår. På baksidan låg mitt för det spår, där man f. t. skulle valsa, en

dornstång, på vars framända var fästad en plugg, som var grövre

än stången. Pluggens läge var ungefär mitt i valsspåret, och

dorn-stångens bakända stöddes av en tvärgående balk fast förenad med

valsstolarna medelst bommar. Vid valsningen drogs röret av valsarna

genom spåret och sköts över pluggen och blev således uppträtt på

dornstången, varifrån det sedan avdrogs för hand och valsningen

kunde upprepas i nästa, något mindre spår etc. Dornstången utsattes

vid valsningen enligt denna metod för starka

avknäckningspåkän-ningar, och då man i början icke hade några stöd, var man mycket

begränsad beträffande rörlängderna. Sedan finvalsverket nr 1 flyttats,

och tillverkningen av strips flyttats till annat valsverk, kunde utrymmet

i nordöstra hörnet av B 1 helt disponeras för rörtillverkningen. 1895

byggdes där rörvalsverk nr 22, och 1895 blev anläggningen

ytterligare utvidgad. Under den tiden arbetades ivrigt på förbättring av

rörtillverknings-metoderna, vilket återspeglas i ett flertal sökta ochOLIKA PATENT FÖR RÖRVALSNING

147

Rörvalsverk.

erhållna patent i olika länder, så t. ex. i Sverige 1892:

hålnings-hylsa med räfflor; städ för hammarhålning; vickbara dornstöd av plåt

för rörvalsning på dorn; 1894: valsning på dorn med lösa solida

pluggar; vickpallar och stödhjul för rörvalsning på dorn; 1895: rörvalsning

i successivt tilltagande spår m. fi. samt motsvarande patent i andra

länder.

Alla dessa patent bära C. G. Larssons namn. Han var vid denna tid

verkmästare och chef för avdelningen och hade även vid ett besök i

England 1889 haft tillfälle att studera tubtillverkningen.

Vid själva utvalsningen av ett på det ena eller andra sättet hålat

ämne hade redan duovalsverk med dorn använts i England. År

1889 hade i detta land exempelvis av Pilkington patenterats en metod

gående ut på att »vidga och förlänga» det hålade ämnet genom

valsning i spårade duovalsar över en dorn hållen i läge av en stång. Den

metod, som här i Sandviken kom till användning, gick ut på att för-148

METODER FÖR RÖRVALSNINGEN

tunna väggen, minska diametern och öka längden av ett förut hålat

ämne. Detta skedde genom ämnets valsning i ett flertal successivt

avtagande spår i ett duovalsverk över en dorn. Denna metod har ända

till våra dagar bibehållit benämningen »svenskvalsverk», i Tyskland

»Schwedenwalzwerk» och i Frankrike »laminoir suédois» ibland även

i förbindelse med namnet Göransson. Till Frankrike levererades

t. o. m. från Sandviken en komplett utrustning för rörvalsning enligt

denna metod inklusive hålningshammare.

Marknaden för vid Sandviken tillverkade rör steg alltjämt, och i

den mån så skedde, måste rörvalsverkens kapacitet ökas. 1896

inbyggdes i stora valsverkshuset (B 8) ett nytt rörvalsverk, nr 23 för

3 par, och sammanbyggdes med stora bandvalsverket ett valspar för

rörvalsning, 1897 uppsattes rörvalsverk nr 24 och 1901 rörvalsverk

nr 23 med tillhörande byggnad (B 9). Så småningom blev rörprodukten

den största bland tillverkningarna. Redan 1895 representerade rören

c:a Vä av Sandvikens hela tillverkning och 1897 nära hälften i vikt.

Tillverkningsmetoden var under perioden 1889 t. o. m. 1906

principiellt sett oförändrad. Ämnenas framställning genom

hammarhål-ning innebar emellertid en stor olägenhet så till vida, att väggtjocklek

och yttre diameter voro mycket stora. Man fick således underkasta

dessa ämnen ett betydande arbete i rörvalsverken för att komma ned

till det färdiga rörets dimensioner. Under tiden hade i utlandet

användandet av hålningsverk med roterande valsar eller skivor för

framställning av hålade ämnen blivit dominerande. Frågan om

införande av metoden i Sandviken ventilerades i hela 10 år.

Svårigheten i avgörandet låg dels i valet mellan de två konkurrerande

metoderna, Mannesmann och Stiefel, verk med valsar eller med skivor,

dels i en mycket förståelig misstänksamhet mot en sådan radikal

ändring med tanke på kvalitativa synpunkter. 1907 kom emellertid

det första hålningsverket i gång. Detta var det stora hålningsverket

nr 55, som stod emellan rörvalsverken nr 24 och 25. Samma år

tillkom ännu ett, nr 54. Båda voro av Mannesmanns typ. Under åren

1915—18 uppsattes tvenne nya rörvalsverk, nr 26 och nr 27, med

tillhörande hålningsverk i en för ändamålet avsedd byggnad (B 18), och

samtidigt (1916) nedskrotades rörvalsverk nr 22.

De gamla enkla »svenskvalsverken» måste emellertid på grund av

kostnadsskäl så småningom vika för rationellare valsningsmetoder.

1925 byggdes i ersättning för rörvalsverken n:ris 24 och 25, som

ut-revos, ett för sin tid fullt modernt komplett rörvalsverk av Stiefel-typ

med skivhålningsverk, automatiskt valsverk, pluggreeling och kon-KALLBEARBETNING AV VARMVALSADE RÖR

149

Interiör från rörappreteringen.

tinuerligt reducervalsverk. I samma byggnad (B 9) tillkom

ytterligare ett rörvalsverk för handvalsning och år 1934 ett likadant valsverk

i en särskild byggnad (B 54). För närvarande består utrustningen för

rörvalsning av 5 skivhålningsverk och 5 rörvalsverk. 1956 utgjorde

årstillverkningen av rörprodukter 55 000 ton eller c:a 70 % av

vals-verks- & smidesavdelningens hela tillverkning.

Parallellt med utvecklingen av valsningen av rören gick även

vitrustningen för den vidare bearbetningen och förädlingen. Den

allmänna tendensen i Sandvikens utveckling till en förskjutning från

halvfabrikat till färdiga produkter har varit särskilt markerad i

rörtillverkningen. Viktigare etapper på detta område bilda byggandet

av ett kalldrageri för rör (justerverket B 25) med 6 st. kedjor år

1924 och införandet av kallvalsning av rör, stegvalsning, 1954, den

senare baserad på en ny amerikansk uppfinning, för vilken Sandviken

förvärvat ensamrätt i Skandinavien för stålrör.

Av de olika rörprodukter, som tillverkats, må först nämnas ihåligt

borrstål, varav tillverkningen sattes i gång 1907. Detta skedde enligt150

IHÅLIGT BORRSTÅL OCH KULLAGERRÖR

den s. k. »mandrel process», d. v. s. genom nedvalsning av rör till

slutlig, för borrstålet avpassad dimension. 1912 uppfördes en

särskild byggnad (B 15), där efter hand uppsattes tvenne

hopvalsnings-valsverk med tillhörande glödgugnar för det valsade borrstålet. En

olägenhet med denna process var emellertid, att hålet i borrstålet

fick en något rå, stundom veckad yta, något, som dock var utan

betydelse för hålets egentliga funktion, nämligen ledande av vatten

genom borrstången till borrskäret. Erfarenheten visade

emellertid, att ett borrstål med en jämn och slät inre yta hade vissa

fördelar. Metoden lades därför 1951 om till s. k. kärnvalsning,

utborrning av ett hål i centrum på det runda borrstålsämnet, i vilket

hål sedan insattes en kärna av sådant material, att den efter slutad

valsning av ämnet kunde dragas ut. På så sätt får man ett

borrstål med ett hål, som har en slät och blank yta. Proceduren, såsom

den utföres i Sandviken, grundar sig på ett av bolaget uttaget och

ägt patent.

Vidare är att märka tillverkningen av kullagerrör, som kom i gång

år 1908. Det är en tillverkning, som kräver mycket noggrann

kontroll hela vägen igenom från martinverket till det färdiga röret.

1924 påbörjades tillverkningen av rostfria rör. Detta är en ganska

delikat tillverkning, som krävt en hel del experimenterande, innan

svårigheterna kunnat övervinnas. För slipning och polering såväl

ut-som invändigt finnas rätt så omfattande anordningar utförda.

Slutjustering, provning, syning, hantering och upplag av valsade

rör kräver betydande utrymmen. Sådana ha också skapats under de

tvenne sista åren, såsom rörmagasin nr 2 (B 28) — förut fanns

rörmagasin B 21, byggt 1925 —, rörappretering nr 2 (B 51) med

utlast-ningshall (B 52) — ersättande rörappretering nr 1 (B 15), byggd 1910

—, inspektionslokal (B 55), kullagerrörsverkstad (B 55),

rörbocknings-verkstad (B 56) — sedan 1922 hade i rörappreteringen nr 1 (B 15)

funnits en avdelning för rörbockning — samt nu under uppförande,

slip- och polerverkstad (B 57).

Ett begrepp om valsverksavdelningens omfattning ger antalet av

nu där i drift varande ugnar, vällugnar 25 st. och glödgningsugnar

51 st., därav 16 st. elektriska, den första igångsatt 1928.

Med den stora omfattning valsverken med tiden fingo blev

det nödigt för avdelningens räkning bygga en särskild verkstad för

svarvning av valsar och för diverse reparationer. En ny sådan

verkstad uppfördes 1910 (B 14) och har sedermera, 1929, blivit

tillbyggd.SMIDESPRODUKTIONEN GENOM ÅREN

151

2 000 tons hydraulisk smidespress i arbete.

Smidët.

Sedan det nya bolaget kommit i gång, köptes till att börja

med en ny hammare vart eller vartannat år, de flesta av engelsk

tillverkning. Storhammaren tog hand om storsmiden, men sedan

hade de mindre hammarna fullt upp att göra med ämnessmidning

och med mindre maskinsmiden av olika slag. Smidets utveckling

karakteriseras bäst av produktionskvantiteten. Denna har varit

underkastad betydande växlingar, och på senare decennier har en

avgjord tillbakagång skett. Den största årsproduktionssiffran,

exklusive ämnen för vidare bearbetning inom avdelningen, nåddes redan

1873 med något över 5 000 ton, därav c:a 50% för hjulringar, c:a

55 % ämnen för direkt försäljning samt resten maskindelar,

verktyg och stångstål. Den tillbakagång, som efter tyres-tillverkningens

nedläggande ägt rum, har till stor del sin förklaring i att man numera

lyckats av det billigare utländska kokstackjärnet tillverka ett för de

grövre maskinsmidena tillfredsställande stål och således gjort det dyr-152

STORA ÅNGHAMMAREN FLYTTAS

bara svenska träkolsstålet överflödigt i de fall, då ej alldeles extra

kvalitetsfordringar skola uppfyllas. Den rationalisering, som här

utfördes för tillverkningen av det tyngsta smidet i och med den stora

ånghammarens ersättande med den hydrauliska

smidespressanlägg-ningen på 2 000 ton, B 20 uppsatt 1919, har huvudsakligen kommit

till nytta för tillverkning av ämnen för breda band samt för

utsmidning av valsar för brukets eget behov. Av de smidda produkterna ha

blott knippsmitt stål samt sten- och smidesverktyg år efter år

bibehållit ungefär samma tillverkningskvantitet. Den maskinella

utrustningen var som störst år 1916 och bestod då av 12 större och mindre

hammare.

Den stora ånghammaren sattes ur drift i sept. 1920. Tillfälligt

var den i gång i aug. 1922 för vissa jämförelser med smide i den stora

smidespressen. 1935 flyttades den från sin plats, då utrymmet

behövdes för annat ändamål, och blev uppsatt i kontorsparken, där den

bildar en dubbelportal över vägen, som leder upp till stora kontoret,

en hederlig gammal veteran, som minner om svunna tider. Att

den har en ädel resning och vackra linjer betygas bland annat därav,

att en besökande, som torde ha varit mera estet än tekniker, inför

Storhammaren ställde den frågan: »Vilken arkitekt är det, som har

ritat det där monumentet.»

KALLVALSVERK.

Tanken på att kallvalsa band synes i Sandviken ha uppkommit

under 1882, då frågan diskuterades med brukets agent i Paris, Monsieur

Bruckner. Genom hans förmedling kom Sandviken i förbindelse

med en Monsieur E. Parent i Paris, och den 15 januari 1885 beställes

ett valsverk med valsstol av smidesjärn och valsar av härdat stål.

Valsarnas diameter var 130 m/m och längd 215 m/m. M. Parent

skulle ej endast leverera valsverket med tillbehör, han skulle även

sända en arbetare, som kände till valsning, glödgning, betning,

härdning, blåning och skärning av stålband vid deras förarbetning

till urfjäderstål, snörlivsplanschetter och sågar för den franska

marknaden. Detta valsverk sattes i gång den 11 maj 1885, men man

fann mycket snart, att det var för svagt, och att arbetaren, Pollossat,

icke hade erfarenhet i stålvalsning utan bara från — guldvalsning.

Valsverket var avsett för nedvalsning av 80 mm breda stålband, men

man gjorde försök med 50 mm band och fann då, att redan vid så

svaga valstryck att reduktionen av bandtjockleken uppgick till endastFÖRSÖK MED KALLVALSNING

153

Vioo mm verket kom i sådana vibrationer, att det uppenbarligen var

felkonstruerat. »För att valsa ned ett band från 1.25 till 0.55 mm

voro vi nödsakade låta bandet passera genom valsverket 60 gånger,

och Ni inser väl, att det är omöjligt att arbeta på det viset», heter

det i översättning av ett brev från Sandviken till M. Parent. Efter

en del skriftväxling blev affären med honom slutreglerad i aug. 1883.

Dessa kallvalsningsförsök gjordes i en 1876 öster om

bessemer-verket uppförd byggnad (D 1), avsedd för dragning av tråd. De här

utförda anordningarna för rengöring av ytan å det varmvalsade

materialet genom betning och mellanglödgning av det kalldragna

materialet för att göra det mjukt för fortsatt kallbearbetning voro

rätt så primitiva. De fingo emellertid göra tjänst för de fortsatta

försöken med lcallvalsning i de valsverk, som här uppställdes, gjorda

efter järnverkets egna konstruktioner. Den äldsta kända ordern på

bandstål noterades i nov. 1883 och gällde härdat bandstål i dimension

47x0.60 mm. Efter hand lyckades man med större bredder. I dec.

1884 noterades en order på härdat bandstål 110x0.80 mm och i

början av 1885 på kallvalsat bandstål 205x0.60 mm.

Man torde emellertid ha arbetat med ganska stora svårigheter,

ty under 1886 och första hälften av 1887 förekommo ånyo utländska

instruktörer. Det var en man från Schweiz, Pierre Wyss med sin

son. Den senare har f. n. ett litet kallvalsverk i Basel och lär vara

gift med en svenska. Herrarne Wyss" verksamhet förde ej med sig

några större förändringar beträffande valsverkskonstruktionen, men

det synes, som om det var genom dem, som metoden att droppa olja

på valsarne infördes, något som visat sig vara till fördel för ytorna

och minskar erforderlig effekt och valstryck. Den lokal, där

schweiz-arne arbetade, fick länge bära namnet »schweizeriet». Kallvalsningen

utfördes i tråddrageribyggnadens (Dl) källarvåning, det allt intill

senaste tid kallade »gamla kallvalsverket». Denna byggnad har

tvenne gånger varit utsatt för eldsvåda, första gången 1882, då den

delvis brann och andra gången 1887, då den helt brann ned. Ny

byggnad uppfördes på samma plats med en del förbättringar.

I den mån kallvalsningen utvidgades, krävdes nya lokaler. 1889

uppfördes västra delen av den å planerna med C 1 betecknade

byggnaden, och år 1906 förlängdes denna byggnad 100 m österut. Detta

komplex går nu under namn av »västra kallvalsverket». Åren 1929—

31 byggdes »östra kallvalsverket» (C 6), en stor byggnad i tvenne

våningar. Samtidigt utrymdes gamla kallvalsverket, för att bereda

ökade lokaler för tråddragningen. Ett begrepp om avdelningens om-154

OLIKA TYPER AV KALLVALSVERK

fattning får man därigenom, att f. n. äro uppställda i västra

kallvalsverket 79 valsverk med valsdiametrar från 5" till 18", i östra

kallvalsverket 50 valsverk från 4" till 15" valsdiameter.

Valsverkstypen har varit i stort sett oförändrad från slutet av

1880-talet fram till 1950-talet. De ändringar som förekommit, ha

betingats av införandet av elektriska motorer istället för ångmaskiner

i början av 1900-talet eller av strävan att öka bandbredden. Typen

kännetecknas av att valsarna äro drivna från var sin sida av

valsstolarna. Såväl remdrift som kugghjulsdrift och — sedan elektriska

motorer börjat införas —• även skruvhjulsdrift förekommer.

Valslagren voro av metall, smörjningen skedde med talg och

lagerkyl-ningen genom direkt vattenpåsprutning. Valsarna för de mindre

verken voro av härdat stål, för de grövre verken av kokillhärdat

gjutgods. Först omkring 1920 började man även för de grövre verken gå

över till valsar av härdat stål och i mitten av 1920-talet var övergången

slutgiltigt genomförd.

En överblick på utvecklingen av de i Sandviken utförda valsverken

ger vid handen att redan år 1884 konstruerades och uppställdes 5"

resp. 9" valsverk efter allt att döma avsedda för bandbredder upp till

100 à 150 mm. Ar 1885 tillkommo de sedan så vanliga 4"-verken,

varav än i dag med vissa förändringar finnes 52 st. i drift i västra

kallvalsverket. År 1889 byggdes de första 12"-verken, varigenom

bandbredden kunde ökas till c:a 200 à 250 mm. De mycket användbara

8"-verken tillkommo år 1907 och 61/2//-verken år 1909.

Med uppställandet år 1905 av 14"-verk kunde man leverera band

med ytterligare ökad bredd. I slutet av 1905 noterades för första gången

en order på band om 410 mm bredd, avsedda bland annat för

bandsågar. Härvid var det dock en hel del svårigheter att lösa med de

breda bandens härdning och riktning. Möjligheten att framställa

någorlunda raka, härdade band av denna bredd ledde till en i

världen helt ny idé, nämligen att använda stålband för transportörer.

Ar 1909 gjordes den första verkliga leveransen av transportband,

men redan förut hade en del provleveranser gjorts. Genom

breddning av ett 14"-verk kunde man från slutet av 1921 leverera

transportband av 450 mm bredd, en bandbredd som även var lämplig

för valsning av material för stålhjälmar. 1922 beställdes i

Tyskland ett reversibelt 18" kallvalsverk. Vid dettas konstruktion

medverkade i avsevärd grad ingenjörer från Sandviken, speciellt

avdelningens dåvarande chefsingenjör Ivar Magnuson. Detta verk

kom i gång våren 1924, ocli därmed var möjlighet given att valsaKallvalsverk för 800 mm breda band.156

MODERNA KALLVALSVERK

band av 600 mm bredd. Verket var byggt med oljesmorda

glid-lager, som dock visade sig mindre pålitliga, varför de utbyttes mot

lager med den primitiva men pålitliga smörjningen med talg och

och vatten.

De moderna valsverken — särskilt för förvalsning —

karakteriseras därav, att de hava arbets valsar med jämförelsevis liten

diameter. Därigenom ges möjlighet att taga större pressar vid valsningen,

men då de äro för svaga för att motstå det därvid uppkommande

trycket, stöda de utefter hela sin längd på stödvalsar av större

diameter. Ett försök med ett sådant 4-valsverk, inköpt från Tyskland,

gjordes under år 1911 men utan tillfredsställande resultat,

förmodligen beroende på att man på teknikens dåvarande ståndpunkt ej

kunde lösa lagringsproblemet. År 1926 inköptes från Amerika ett

valsverk, där varje arbetsvals stöddes av två bredvid varandra

liggande stödvalsar, ett s. k. clusterverk. Det var försett med rullager

och kunde valsa band upp till 160 mm bredd. Detta verk fungerade

synnerligen väl och ytterligare antal verk av denna typ har med

införande av vissa förbättringar, senare byggts i Sandviken.

1950 är ett märkesår i kallvalsningens historia i Sandviken. Då

kommo en del stora från Tyskland levererade kallvalsverk, uppställda

i Östra kallvalsverksbyggnaden, i drift. Även om dessa verks

konstruktion gäller det, att en betydelsefull medverkan skett genom

Sandvikens ingenjörer. Det största verket är ett 4-valsverk med

arbetsvalsar av 525 mm diam. och stödvalsar av 800 mm diam. Vid

valsningen kan trycket på valstapparna uppgå till över 400 ton per

valstapp. Lagren äro rullager, som till att börja med vållade en del

besvärligheter, men som nu äro i god ordning. I detta valsverk, som i

sitt slag torde vara det största i världen för valsning av hårda

stålband, kan valsas band upp till 800 mm bredd. Detta betyder

avsevärda möjligheter för utökning av fältet för transportband. Genom

sammanfogande sida vid sida av sådana band enligt patenterade

metoder kan bredden mångdubblas. Vidare levererades då ett stort

kontinuerligt 4-valsverk om 4 valspar för valsning av band upp till

550 mm. Under åren 1929—-1931 tillkommo ett antal s. k.

ringvalsverk. De gamla kallvalsverken moderniseras nu efter hand genom

insättande av trycksmorda, indirekt kylda glidlager istället för de

gamla talg- och vattensmorda lagren. Största årstillverkningen av

kallvalsade band var år 1936, då den uppgick till 7 700 ton, däri

inräknat även rostfritt material och profilerade band.

Under första åren sedan kallvalsningen kommit i gång skedde glödg-UGNAR FÖR BANDGLÖDGNING

157

ningen i direkt eldade flamugnar, som voro eldade med ved eller

koks. Banden inlades öppet i ugnarna eller också i järnpannor,

tätade med träkolsstybb, ifall man önskade undvika starkare

oxidbildning på banden. Vid blankglödgning måste banden emballeras i

skyddsband, innan de lades i pannorna. Dessa flamugnar voro

placerade först i östra delen av västra kallvalsverket, sedan i

glödg-ningshuset D 2 och senare jämväl i en söder därom uppförd tillfällig

byggnad. Bränsleåtgången i dessa flamugnar var stor, och för att

söka komma billigare fram gjordes 1914—1915 försök med en

kontinuerlig glödgningsanläggning, i den s. k. Kugelska ugnen, som

var placerad i östra ändan av kallvalsverksbyggnaden C 1. Det

var en generatorgaseldad tunnelugn, genom vilken godset, staplat

på vagnar och täckt med plåthuvar, passerade. Denna ugn gav

emellertid mycket ojämt glödgat gods, och man kom aldrig över

experimentstadiet. Möjligen hade man lyckats bättre, om man då

som nu haft tillgång till eldhärdigt stål, varigenom man i många fall

kunnat genomföra ugnskonstruktioner, som förut misslyckats. 1920

inleddes masugnsgas i en del flamugnar. Trots vissa svårigheter till

följd av gasens varierande sammansättning och tryck var resultatet

uppmuntrande, och 1921 byggdes en första, speciellt för gaseldning

konstruerad ugn, vilken under de närmaste åren efterföljdes av flera

sådana ugnar. För att förse ugnarna med tjärfri gas av jämnare

beskaffenhet och högre värmevärde än masugnsgasen hade, byggdes

1922—25 en gasgeneratoranläggning för koks (C 4).

För att bedöma temperaturen vid glödgning användes länge

ögonmått, därefter kommo optiska pyrometrar i bruk, och i samband med

ombyggnad av ugnarna för gaseldning infördes termoelektriska

pyrometrar med registrering. Som en kuriositet kan anföras, att två äldre

glödgare hellre slutade sitt arbete än rättade sig efter dessa nymodiga

saker, som gingo deras yrkesskicklighet för när.

Den första elektriska ugnen för glödgning av band i skyddsgas i

Sandviken var i princip färdigkonstruerad i augusti 1927 och kom i

drift året därpå. På denna konstruktion erhölls patent i Sverige och

i vissa andra länder. 1929 byggdes en provisorisk byggnad (C 7) för

att bereda utrymme för 9 elektriska ugnar av denna typ. Samtidigt

med östra kallvalsverket (C 6) byggdes hus för ny

glödgningsanläggning (C 8), helt avsedd för elektrisk glödgning. Här sattes 1951 i

drift en glödgningsanläggning av Grünewalds system med 6 st. ugnar,

som år 1952 ökades till 8 st. och år 1954 med ytterligare en sådan

anläggning av 8 st. ugnar. Principen vid denna glödgningsanlägg-158

ANORDNINGAR FÖR BANDBETNING

ning är den, att banden, som skola glödgas, placeras i runda, höga

pannor av eldhärdigt material, som nedsatta i elektriska gropugnar

upphettas till avsedd temperatur. Därefter uttagas pannorna och

placeras i ett kanalsystem så ordnat, att de utgående glödvarma

pannorna vid avsvalningen meddela sitt värme till pannor, som skola

glödgas, och vilka sålunda bli förvärmda. Härigenom minskas

väsentligen åtgången av elektrisk ström jämfört med den ovannämnda

sandviksugnen. Av denna senare ugn, som i vissa hänseenden innebar

fördelar framför Grünewald-systemet, äro f. n. 24 st. installerade i nya

glödghuset. Nu (1957) äro alla de gamla gaseldade bandugnarna i

D2 avställda.

För betning av banden användes förr och delvis än i dag s. k.

karbetning, d. v. s. neddoppning av banden i ringform i kar med utspädd

syra, sköljning i vatten och åter neddoppning i sodalösning för

borttagande av kvarvarande syra. Banden gingo därefter våta till

kallvalsverken. Sedan 1952 ha införts modernare betningsförfaranden

genom kontinuerliga betningsanläggningar, uppställda i det gamla,

nu utrymda härdhuset (El). För avdelningens behov inreddes 1906

i västra kallvalsverket en mindre mekanisk verkstad med smedja.

För expedition av färdigt gods byggdes 1895 ett packhus (D 5),

tjänande jämväl för andra avdelningar. Utrymmet där blev under årens

lopp för trångt, och 1928—1929 uppfördes ett nytt och rymligare

packhus C 5.

TRÅDDRAGNINGEN.

Den första gång tråddragning kom på tal, synes hava varit 1876.

I styrelseberättelsen för det året heter det:

»De tryckta conjuncturerna i jern och stålmarknaden hafva

föranledt Directionen att tänka på möjligheten att utvidga Bolagets

tillverkningar af mera förädlade producter, och har Directionen i detta

afseende särskildt fästat sin uppmärksamhet å tillverkning af jern

och ståltråd. Såsom en början i denna rigtning har Directionen låtit

verkställa några förändringar i här befintliga finvalsverk så att der

nu kan valsas s. k. rods eller valstråd i långa längder, dels till

försäljning såsom råmaterial till tråddragare och dels för tråddragningen här

på stället. De profver som redan blifvit expedierade af dessa rods

hafva äfven tillvunnit sig tråddragarnes stora belåtenhet, så att det är

anledning att hoppas det Bolaget i framtiden skall få nytta af detta

företag. I sammanhang härmed har Directionen äfven påbegyntFÖRSTA FÖRSÖKEN MED TRÅDDRAGNING

159

anläggningen af ett tråddrageri. Meningen är dock att börja detta i

en mindre scala för att närmare kunna bedömma hvilka fördelar en

dylik affär kan erbjuda, och ehuru en byggnad för ett större antal

spindlar på en gång måst uppföras hvarföre kostnaderna hittills uppgå

till circa Kr. 32,000: —, insättas i densamma att börja med endast 10

sty spindlar, som beräknas kunna drifvas af ett par befintliga och för

tillfället lediga locomobiler.»

Med anledning av detta styrelsebeslut avreste ingenjör Albert

Göransson i slutet av samma år till Tyskland och England för att

studera tråddragerier och försöka få tag i en kunnig tråddragare för

Sandviken. Genom förmedling av bolagets agent Duus i Düsseldorf

engagerades tråddragaren Friedrich Schmidt, som hade erfarenhet

från ett par större tråddragerier i Tyskland. Denne ankom till

Sandviken i slutet av sept. 1877, och i slutet av oktober skriver Henrik

Göransson till Duus: »Vi hava i dag nöjet meddela Eder, att

tråd-drageriet nu är i ordning att börja sitt arbete. Glödgningsugnen

avprovades i går och befanns tillfredsställande, och i dag ha vi dragit

ned en del av den glödgade tråden, vilket även gått mycket bra, så

att vi hoppas få börja arbetet på allvar om måndag.»

Att man hade en hel del svårigheter att brottas med i början,

framgår av korrespondensen mellan Göransson och Duus. På föråret

1878 återfinnes t. ex. i brev från Sandviken: »Mera svårigheter hava

vi med finspindlarna i vilka Schmidt efter eget medgivande icke är

fullt hemmastadd. Vi hava isynnerhet svårt att få den fina tråden

riktigt blank.» — »Vi försäkra, att vi ändå äro bra mycket mera

noggranna, än vad Schmidt anser tillräckligt, ty han tycker, att allt duger,

så att det synes mycket väl, att han icke varit hos sådana fabrikanter,

som tillverkat sådana högre kvaliteter, som vi lägga an på, och därför

kunna vi icke heller lita på hans omdöme. Exempelvis få vi säga,

att vi numera använda Schmidt till grovtråddragning samt att våra

svenska dragare nu draga vackrare färdig tråd än Schmidt.»

Under 1878 fördubblades i runt tal spindlarnes antal och i

styrelseberättelsen för 1879 säges, att en ny industrigren, som lämnar skälig

ränta, blivit grundlagd.

Beträffande grovdragningen drogs tråden till att börja med i

tackjärnsskivor från Gebrüder Geck i Tyskland, och som smörjmedel

användes en blandning av talg och olja, som ströks på tråden

omedelbart framför dragskivan. Dessa tackjärnsskivor visade sig emellertid

snart nog icke tillräckligt bra, varför dragskivor hemtogos från

England. Enligt en PM av dåvarande ingenjör Törd Magnuson visade160

UPPTAGNING AV PARAGONTILLVERKNING

sig dessa skivor ej heller tillräckliga, då man började med

»efterdrag-ning» av härdad tråd, varför man övergick till stålskivor, tillverkade

av Sandviksstål. Fintråden drogs i svagdricka för att erhålla en vacker

yta och ovanpå svagdrickat lades ofta ett lager jäst. De vanligaste

produkterna voro till att börja med fiskkrokstråd, kardtråd, nåltråd

samt något telegraftråd. Även lintråd tillverkades i viss omfattning.

Innan tråddrageriet (D 1) blev byggt 1876, tillverkades rätt stora

kvantiteter valstråd för framställning av paraplytråd eller s. k.

paragon vid verk i Tyskland och England. Vid ett besök i England hade

Henrik Göransson haft tillfälle se sådan paragontillverkning, där tråden

först plattvalsades, varefter denna plattråd böjdes till en u-formig

sektion mellan böjningsvalsar. Han anmodade bolagets agent i

Birmingham, Mr Edwards, att undersöka möjligheterna att få köpa nödigt

maskineri för tillverkning av paragon enligt den engelska metoden.

Mr Edwards engagerade då för Sandvikens räkning en ingenjör

Falding, som, sedan han studerat förhållandena meddelade, att han

ansåg det lämpligast tillverka det erforderliga maskineriet i Sandviken

efter anskaffade ritningar. En av de sista dagarna i sept. 1878

ankommer Falding till Sandviken, där han stannade till slutet av sept.

1880. Under denna mellantid blev paragontillverkningen genomförd

och grundlagd. Innan den engelska metoden genomförts, tillverkades

paragon genom att valstråd drogs på dragblock ned till en platt

dimension med en tjocklek av c:a 2 mm varefter denna platt-tråd böjdes

i en dragskiva, försedd med ett U-format hål. Böjning mellan valsar

av platt sektion, så som än i dag sker, infördes först 1882. Då detta

år tråddrageriet brann »tillfölje av hettan från de i källarvåningen

befintliga glödgugnarne» voro i byggnaden uppställda 8 par

paragon-valsar, och detta antal ökades till 20 par i den efter branden

återupp-förda byggnaden. Ar 1886 uppsattes den första kontinuerliga ugnen

för härdning och klippning av paragon, och efter hand ha ytterligare

sådana ugnar tillkommit. Paragontillverkningen har på senare tiden

gått ned, så numera finnas endast 2 ugnar, den sista utförd 1954 för

14 trådar. Knippning och buntning av de färdiga paragonspröten

ombesörjes av en från Göranssons Mek. Verkstad år 1910 levererad,

mycket sinnrik maskin.

1895 byggdes enligt förslag av ingenjör Forsberg ett duovalspar för

plattvalsning av varm rundtråd, upphettad i blybad. År 1905

igångkördes i D 2 ett kontinuerligt, mindre varmvalsverk bestående av 5

valspar. Detta verk överflyttades 1907 till den nya byggnaden D 5,

där kort förut ett liknande verk uppsatts. År 1910 tillkom det tredjeKONTINUERLIGA DRAGMASKINER FÖR FINTRÅD

161

varmvalsverket av denna storlek. Ett större verk enligt samma

princip hade utförts 1907 och efter en kortare sejour i C 1 uppställts i

härdhuset E 1.

Valstrådens förbehandling före dragningen följde till att börja med

den vanliga gången, betning i syra, tvättning under bearbetning med

plaskhammare, kalkning och torkning. År 1955 infördes i viss

omfattning för den finare tråden sträckbetning istället för tidigare

karbetning. Dragbänkarna ha på senare tiden utvecklats dels för

kontinuerlig dragning, dels med individuell drift och reglerbar hastighet

av de olika dragtrummorna. Ar 1921 infördes den första

kontinuerliga dragmaskinen för fintråd, som drogs genom diamanter.

Beroende på materialet i tråden användes dragskivor av tackjärn, stål

eller diamant. Under senare år ha dragskivor av s. k. hårdmetaller,

sintrade wolframkarbider, kommit till mycket stor användning. På

grund av sin stora hårdhet och slitstyrka ha de möjliggjort

kalldragning av stålkvaliteter, som förut varit praktiskt taget omöjliga att

draga, samt även starkt bidragit till utvecklingen av kontinuerliga

maskiner för grövre tråd. Som smörjmedel vid dragningen användes

nu huvudsakligen tvålpulver, som placeras omedelbart intill

drag-liålet, men även en del halv flytande smörjmedel, sammansatta av

rovolja, fotogen, tvål, kalk etc.

De för trådens glödgning uppförda ugnarne voro intill 1891

huvudsakligen gropugnar, placerade i cirkel, så att de kunde betjänas

av en svängkran. Som bränsle användes under ett par år gas, men

därjämte tillämpades direkteldning med ved eller koks. I samband

med glödgningsugnarne voro uppförda torkugnar, som fingo sin

uppvärmning genom avloppsgaser från glödgningsugnarne.

Anläggningarna för glödgning såväl som betning av tråden äro belägna i

byggnaden D 2.

År 1891 infördes en ny typ av glödgningsugnar för glödgning av

tråd i pannor och efter vissa moderniseringar tjänstgöra dessa ugnar,

som eldas med generatorgas, ännu. På senare tid har även i viss

omfattning införts elektrisk glödgning.

En uppräkning av de produkter, som i dag framställas av tråd,

skulle genom sin stora omfattning föra alltför långt. Här må endast

som exempel nämnas: tråd för kulor och rullar i lager, nålar av

diverse slag, verktyg, såsom borrar, brotchar, gängtappar, vidare tråd

till beslag, axlar, tappar, ekrar, silduk, linor, paragon etc.

Första tiden arbetade man givetvis endast med kolstål, men med

de stigande kvalitetsfordringarna övergick man så småningom till

11—37223.162

TILLVERKNING AV SILVERSTÅL

Kokseldad härdugn, gammal typ.

legerade stål. Antalet standard-legeringar för tråd torde f. n. uppgå

till c:a 150. En särklass bland dessa legeringar ha de rostfria stålen

intagit. Dessa kunna numera bearbetas i praktiskt taget samma

utsträckning som kolstålen.

Till denna avdelning hör även tillverkningen av s. k. silverstål,

d. v. s. stålstänger som genom slipning, pressning och polering

bibringats dels en silverglänsande yta dels mycket snäva

dimensionstoleranser. De första maskinerna för detta ändamål anskaffades 1893

och placerades på vinden i den gamla tråddrageribyggnaden (Dl).

Maskinparken utökades efter hand, och ökat utrymme bereddes först

i östra änden av västra kallvalsverket och därefter i byggnaden E 2

söder därom, där tillverkningen alltjämt bedrives.

De nuvarande lokalerna för tråddragningen äro omoderna och

trånga. Med anledning därav äro nya verkstäder (D 8) under upp-UPPFÖRANDE AV HÄRDHUS

163

Elektrisk härdugn, ^modern typ.

förande, de s. k. Södra verken på slätten söder om stora kolhuset.

Dessa beräknas delvis bli färdiga för inflyttning i slutet av

innevarande år (1937). I samband med denna förflyttning kommer ugnar

och maskinpark att avsevärt moderniseras.

HÄRDNINGEN.

Härdning av tråd och band påbörjades samtidigt med

tråddragningen och kallvalsningen. 1882 byggdes ett särskilt härdhus (E 1),

och samma år utvidgades tråddrageriet med en byggnad (D 2), där

också en del härdugnar blevo uppställda. Härdhuset tillbyggdes sedan i

flera repriser med utbyggnad mot öster, och 1905 voro alla

härd-ugnarne samlade i detta hus. Principen för härdugnarnes konstruktion164

ELEKTRISKA UGNAR FÖR HÄRDNING

liar alltjämt från första början varit densamma, d. v. s. ett ugnsrum,

som bandet eller tråden genomlöper under uppvärmning till för

härdningen avpassad temperatur, därefter härdning i oljebad och

anlöpning mellan plattor eller i blybad för att erhålla den rätta

hårdheten. De första härdugnarne voro anmärkningsvärt korta. I de

fall, då det gällde längre tid för uppvärmningen, såsom vid härdning

av grövre band, hjälpte man sig en tid på så sätt, att man hade en lös,

transportabel ugn, som kunde sättas framför den fasta ugnen som

förlängning av densamma. Härdugnarna eldades ursprungligen med

träkol, men snart övergick man till koks. På 1890-talet gjorde man

försök med oljeeldning som dock snart övergavs. Sista tillbyggnaden

till härdhus E 1 gjordes 1918—19 för uppställning av tre ugnar för

seghär dning.

För att söka förbättra härdugnarnes värmeekonomi byggdes 1922

en ugn med särskild gasgenerator samt med tegelrekuperator för

förbränningsluften. Denna ugn var för en bandbredd av 450 mm.

De relativt goda erfarenheterna från denna ugn ledde till uppförande

av ett nytt härdhus (E 5), för generatorgaseldade härdugnar, och

byggdes samtidigt den förut omnämnda gasgeneratoranläggningen (C 4). En

av de första ugnarne i det nya härdhuset var en ugn för härdning av

600 mm band. Bandet löpte genom ugnen i en tegelmuffel, som

emellertid snart ersattes med en muffel av eldhärdigt material, varigenom

värmeekonomien avsevärt förbättrades.

Den första elektriska ugnen för härdningen anskaffades 1909.

Det var en saltbadsugn, d. v. s. uppvärmningen före härdningen

skedde genom att bandet eller tråden fick löpa genom ett på elektrisk

väg smält och uppvärmt bad av t. ex. kalisalter. Genom denna

anordning fick man en mycket jämn uppvärmning, och eliminerades

i väsentlig grad risken för oxidation. Denna ugn var avsedd för

fjäderstål i klena dimensioner och är fortfarande i bruk.

År 1929 uppställdes de tvenne första härdugnarna av vanlig typ

med elektrisk uppvärmning. Det var dels en ugn efter järnverkets

egen konstruktion, dels en amerikansk konstruktion, en elektriskt

upphettad muffelugn för genomdragning av bandet. Därefter skedde

i rask följd en successiv ombyggnad av alla härdugnar för elektrisk

uppvärmning. I den största härdugnen i nya härdhuset, i drift 1950,

kunna band upp till 800 mm bredd härdas. Denna prestation är ett

världsrekord, som veterligen ännu ej blivit slaget.

År 1950 upphörde all härdning i det gamla härdhuset, och 1952

slogs den sista gaseldade härdugnen igen. Generatorgasen användesIDÉN TILL SÅGTILLVERKNINGEN

165

därefter i de elektriska härdugnarne endast som skyddsgas mot

oxidering.

De härdade banden skola i regel poleras. Den första kända

poler-maskinen i Sandviken ritades 1890, men polermaskiner måste hava

funnits tidigare, ehuru intet är känt om deras konstruktion.

Undervåningen i den 1896 byggda nuvarande sågbladsverkstaden (FI)

användes först för uppställning av polermaskiner, men sedan flyttades

de 1908 till den nuvarande polerverkstaden i östra delen av västra

kallvalsverket (Cl). Polering av finare fjäderstål förlades till en söder

därom liggande byggnad E 2, där även lokal för syning av härdat

material inretts. Längs efter södra väggen av denna byggnad gjordes

1928 en tillbyggnad för syning och riktning av transportband i långa

längder, av arbetarne benämnd »Långbo».

MANUFAKTURAVDELNINGEN.

Början till denna avdelning daterar sig från 1885, då de första

sågarne, vedsågar av jämntjockt material, tillverkades. Tillverkningen

tycks ha planerats året förut, ty från det året finnes en ritning å en

»skurmaskin för sågblad», efter vilken tillverkades en maskin, som

tjänstgjorde till 1897 för polering av härdade sågämnen. Idén till

sågtillverkning i Sandviken torde Henrik Göransson ha fått vid en

av sina försäljningsresor, då han besökte en sågfabrik, som sysselsatte

ej mindre än 1 200 man. Han fick då klart för sig, att detta ej var

blott småhantverk utan skulle kunna bli en för Sandviken väsentlig

tillverkning. 1888 tycks tillverkningen ha varit i god gång, ty då

heter det i styrelseberättelsen för det året att »Uppmuntrad af det

emottagande Bolagets tillverkning af vedsågar rönt har Styrelsen

tagit ett nytt steg i denna rigtning genom att gå i författning om

uppförande af ett större kallvalsverk än de som redan finnas vid

tråddra-geriet, och hvilket beräknas blifva starkt nog för valsning af så grofva

dimensioner som behöfvas för ramsågblad.» Sågtillverkningen bedrevs

till att börja med i den lokal, som f. n. användes för drivfjädertill

verkningen, d. v. s. vindsvåningen i byggnaden D. 1. För igångsättande av

fabrikationen hitkallades en fransman vid namn Bouet, vilken vistades

här åren 1887—1890. Han införde här de då i Frankrike använda

metoderna för tillverkning av sågar och utarbetade tillsammans med sin son

och förmannen Stenmark maskiner och anordningar, lämpade för vårt

utgångsmaterial. Efter hand utvecklades sågtillverkningen med nya166

FILMASKINER VID SÅGTILLVERKNINGEN

typer såsom 1889 med ramsågar och snickarsågar, 1890 bandsågar,

1892 handsågar, och i samband därmed inreddes på den s. k.

fläkt-vinden i gamla verkstadshuset (Al) en verkstad med tillhörande

maskiner för tillverkning av såghandtag, 1894 fällningssågar, sticksågar

och rundsågar, 1897 ryska stocksågar, en typ breda, korta, tunna

sågar med enkel tandning för den ryska marknaden. Med den ökade

tillverkningen krävdes ökade lokaler, och 1896 uppfördes en ny byggnad

F 1, som sedermera i upprepade omgångar tillbyggdes i mån av behov,

en byggnad, som gör tjänst än i dag för sågtillverkningen. 1897

uppfördes en byggnad för lådtillverkning och virkesupplag. Denna

byggnad F 2 flyttades till nuvarande plats år 1906, då även

såghand-tagstillverkningen förlades hit. Ar 1924 uppfördes byggnaden F4

för tillverkningen av sågbågar av rör, som tidigare förts i marknaden,

men som nu krävde ökade lokaler. Bottenvåningen i denna byggnad

behövdes för upplag av material för sågtillverkningen.

Maskinparken för sågbladstillverkningen omfattar stansmaskiner,

klippmaskiner, skränkningsmaskiner, riktmaskiner o. s. v. Därjämte

slipmaskiner med en eller två naturstenar för renslipning av ämnen

till grövre sågar eller för avslipning till koniska sågar, d. v. s. tjockast

vid tänderna och avtunnande emot ryggkanten.

Viktig för produktionens oklanderliga gång är avdelningen för

tillverkning av stansar och verktyg. Här äro särskilt goda specialmaskiner

och skickliga verktygsarbetare nödvändiga.

En betydande kostnad i sågtillverkningen är tändernas filning, som

ända från början under en lång följd av år skedde för hand, ett

enformigt och tröttande arbete. Redan 1889 påbörjades visserligen

konstruerandet av en filmaskin, och den tjänstgjorde mer eller mindre

väl till 1916. Det var en ganska enkel konstruktion med tvenne

filar. Maskinen krånglade lätt och filade dåligt, och efter vad det

sägs, var det endast en man, som kunde sköta den något så när

tillfredsställande, så till någon större glädje var den nog inte. 1923

blev emellertid situationen beträffande sågfilningen kritisk, man var

på hösten detta år uppe i ett antal av 70 sågfilare. En i Ernst

Göranssons Mek. Verkstad i Stockholm tidigare verksam verkmästare,

C. Aug. Jansson, känd för sina fyndiga mekaniska konstruktioner

tillkallades då och lämnades fria händer att konstruera en lämplig

filmaskin. Han lyckades väl med uppgiften. Redan samma år var

den första experimentmaskinen i drift, och två år senare ytterligare

5 maskiner. De efterföljdes undan för undan av flera, och för

närvarande äro i Sandviken uppställda sammanlagt 40 st. filningsmaskiner,LIVFJÄDRAR OCH ANDRA FJÄDRAR

167

som uträtta ett arbete motsvarande ungefär 200 sågfilare. På de

sista åren ha för att vinna ökat utrymme filningsmaskinerna samt

avdelningen för etsning av sågar överflyttats till gamla packboden (D 3),

som blev ledig då det nya packhuset kom till.

År 1922 skedde en utvidgning av sågbladstillverkningen genom

inköp av sågbladsfabriken i Lidköping, där 1928 tillverkningen av

cirkelsågar upptogs. I slutet av innevarande år torde sågbladstillverkningen

i Sandviken komma att vara överflyttad till nya, moderna lokaler i

de byggnader (F 3), som äro under uppförande på slätten, söder om

stora kolhuset, de s. k. Södra verken. På grund av ökade svårigheter

för export av sågar har under de senaste åren uppsatts sågbladsfabriker

i Finland, Danmark, Polen och under förberedande äro fabriker i

ett par andra länder.

Jämsides med sågtillverkningen bedrevs från 1887 tillverkningen

av fjädrar, först sådana för tournurer. Detta i våra ögon befängda

mod kunde dock ej hålla sig länge, och 1890—91 försvunno dessa

fjädrar ur marknaden. Istället kom tillverkningen av »livfjädrar»

för snörliv och klänningsliv. Det var på den tiden rätt stor import

av sådana fjädrar, kvaliteten var ingalunda hög, och då låg tanken nära

att göra sådana fjädrar av Sandvikens mera högvärdiga material.

Dessa fjädrar skulle emellertid klädas med tyg, det var en tillverkning,

som ej lämpligen kunde bedrivas i de sotiga verkstäderna; därför

inreddes lokaler i en arbetarebostad ute i samhället. Henrik

Göransson intresserade sig särskilt för denna livfjäderverkstad, då genom

densamma kunde lämnas sysselsättning åt en del kvinnlig

arbetskraft, som gick ledig i samhället. Delar av denna tillverkning

bedrevs även som hemarbete. Då tillverkningen var som störst, på

1890-talet, sysselsattes förutom föreståndarinnan, fröken Hilda

Jakobsson, ett tjugotal flickor och pojkar samt ett par invalider. Någon

synnerlig förtjänst blev det emellertid ej på tillverkningen, och 1918

nedlades densamma. Detta bl. a. i samband med det nyare sättet att

bekläda ändarna med celluloid i stället för metallskoningar, vilket

skulle medföra helt ny fabrikationsmetod och nya lokaler, och vilket

man icke ansåg denna lilla tillverkningsgren vara värd.

Först år 1897 påbörjades tillverkningen av drivfjädrar eller

dragfjädrar, som de då kallades, d. v. s. fjädrar av grammofon- eller

urfjädertyp. De första torde ha varit avsedda för motorer till

spelverk och dylikt och voro i allmänhet av betydligt grövre

dimensioner, än vi nu äro vana vid. Första leveransen skedde i oktober

1897. Tillverkningsmetoderna infördes av en tysk, Robert Acker-168

FRAMSTÄLLNING AV RAKKLINGOR

man, som hitkallades i början av år 1897, och som stannade här till

år 1904.

För att kontrollera dragkraften och hållbarheten av drivfjädrarna

uttages numera ur varje sändning ett visst antal, som genom

särskilda anordningar provas genom uppdragning och avspänning tills

de brista.

Med tillverkning av fickurfjädrar började man experimentera 1907,

och året därpå hitkom schweizaren Etienne, som stannade här i c:a

tre år och införde de schweiziska tillverkningsmetoderna. Såväl

driv-som fickurfjädrar tillverkades ända från början i den lokal, där

tillverkningen fortfarande äger rum i byggnad D 1.

År 1909 upptogs tillverkningen av råklingor, d. v. s. ämnen för

rakblad av s. k. Gilette-typ. Proceduren omfattade hålning av

kallvalsade band, härdning, brytning i klingstorlek samt avrundning av

ändarne. Därefter polering och sortering. För att kunna kontrollera

tillverkningen uppsattes 1926 ett provsliperi med slipmaskiner,

konstruerade och byggda vid järnverket. Genom denna provslipning

vunnos en hel del betydelsefulla erfarenheter, bland annat hur viktigt

det är, att vissa detaljer vid slipningen noga iakttagas. Av ett och

samma stål kan man göra såväl utmärkta klingor som

mindervärdiga, beroende på hur slipningen skötes. Sedan man vunnit målet

med undersökningen, är detta sliperi sedan 1952 ej mer i drift.

VÄRMETEKNISKA AVDELNINGEN.

Denna avdelning har att svara för all ångdrift, värmeledningar och

stenkolslager samt för vattenkraftstationen i verket. Under det gamla

bolagets tid voro, som förut nämnts, tvenne ångmaskiner uppställda i

stora verkstadshuset (A 1), dels den s. k. Högbomaskinen, senare

spolierad vid en eldsvåda, dels Bolindermaskinen, som gjorde tjänst till

1905, då den utrevs. Som även förut nämnts, inreddes i samband

med nya bessemerverkets uppförande en maskinsal (All) för

ångmaskiner, där en 600 hk. ångblåsmaskin från England, den s. k.

»engelsman», fick sin plats. År 1899 hade den tjänat ut. I samma

maskinsal uppställdes ytterligare tre ångmaskiner, en för en kondensor,

en för drift av travers i bessemerverket och för stjälpning av

konvert-rarne och en år 1887 för generatorer för elektrisk belysning. Antalet

ångmaskiner, som varit i drift vid järnverket, uppgår sammanlagt

till 58 st.ÅNGMASKINER OCH ÅNGPANNOR

169

Följande ångmaskiner må här nämnas:

1 à 800 hk för stora bandverket och trådverket, 1 à samma

kraftbelopp för nya bessemerblåsmaskinen, 1 à 750 hk för göt vals verk et,

1 à 600 hk för gamla bessemerblåsmaskinen, 1 à 400 hk för

rörvalsverken, 1 à 550 hk för lilla bandvalsverket, 11 mellan 100 och 550

hk och 21 under 100 hk. Största antalet ångmaskiner samtidigt i

drift var år 1901 med 54 st. med ett sammanlagt kraftbelopp av c:a

5 500 lik. För närvarande finnas endast tre ångmaskiner kvar, de

två maskinerna à 800 hk för stora bandverket och

bessemerblåsmaskinen och en för sågen, en gammal Bolindermaskin, en trotjänare

från bolagets första år. År 1908 uppfördes norr om nya

bessemerblås-maskinhuset en byggnad (H 9) för en de Laval-ångturbin à 500 hk

och fyra år senare tillkom ytterligare en sådan à 700 hk, båda

kopplade till elektriska generatorer för kraftöverföring. Denna

kraftstation visade sig snart för liten, och 1914 ersattes den med en nv och

större (H 10), söder om sågen med tvenne Stalturbiner à 1 500 resp.

5 000 hk.

Vid olika tillfällen fick man kraft även från uppställda lokomobiler.

Sådana måste t. ex. anlitas, då det år 1912 blev avbrott i

kraftleveransen från Näs på grund av skada i dammen.

Då det gamla bolaget slutade sin verksamhet, funnos i stora

verkstadshuset 10 st. ångpannor. I den mån plats behövdes för

ytterligare ånghammare, undan flyttades ångpannorna och sammanfördes i

ett på västra sidan av stora verkstadshuset 1881 uppfört

ångpannehus (Hl). De flesta av de första pannorna hade relativt små

eldytor, 40 à 50 m2, och många av dem voro av plåt, utvalsad av

Sandvikens bessemer. De eldades först med ved, fr. o. m. 1886 även med

masugnsgas och genererade ånga av 4 kg tryck. Det var ånghammarna,

som slukade den mesta ångan. Ångpanneanläggningen vid

Storhammaren omfattade, då smidet där var i full gång, ej mindre än fem

pannor.

År 1895 slopades ångbatteriet i byggnaden H 1, vilken senare fick

användning för stålglödgning. I stället tillkom nordväst därom en

byggnad, H 5 med 4 st. Galloway-pannor, därav tre från Mek.

Verkstaden Vulcan i Norrköping. Pannorna från Norrköping hade

dekorativa överstycken av gjutjärn, bestående av två lejon, som mellan sig

hålla pannans manometer. Med anledning härav gick anläggningen

under namnet »lejonpannorna». Av ångpannecentraler, som

tillkommo i samband med verkets utökning, må nämnas 6 pannor 1874

i A 11 vid nya bessemerverket i drift till 1908, för valsverken i bygg-170

ÅNGPANNECENTRALER INOM VERKET

nåden B 8 5 st. belgiska vattenrörpannor, ur drift 1919, 5 st.

Babcock & Wilcox-pannor åren 1896—98 för den elektriska

kraftstationen i G 1, driften nedlagd 1905, för nya bessemerblåsmaskinen och

ångturbinstationen i H 6 1899 5 st. engelska pannor, f. n. utrivna,

då ånga tillföres från annat håll, i ångreservkraftstationen H 10

5 st. ångpannor av Munktells tillverkning. Utom förut nämnda

ångpannecentraler ha flera mindre anläggningar varit i drift,

sammanlagt 11 ångpannor, varav 2 à 100 m2 och 9 à 50 m2 och

därunder. För uppvärmning av olika lokaler ävensom av andra

orsaker ansågs det lämpligt skapa en väl belägen ångpannecentral, och

med hänsyn till masugnsgas som bränsle valdes en plats norr om

hyttorna i södra delen av B 1. Hit flyttades tre pannor som blivit

överflödiga från B 8 och senare två från G 1. Under de sista åren 1951—

55 har denna station genomgått en grundlig modernisering med

tillkomsten av en helt ny byggnad H 15 och genom inläggande av nya

vattenrörsångpannor, två à 500 m2 eldyta och en à 400 m2 och med

12 kg tryck. För utjämning av ångmängden, som med anledning av

ånghamrarnes ojämna förbrukning var rätt så varierande inlades

1918 en Ruths ångaccumulator à 110 m3. För utnyttjande av

elektrisk överskottskraft uppsattes 1920 intill sistnämnda ångpannecentral

en elektrisk ångpanna för 650 kW och år 1951 ytterligare en för 2 000

kW. Det största antalet ångpannor i drift var 1901, då sammanlagda

eldytan uppgick till 2 800 m2, fördelade på 52 pannor. För

närvarande uppgår antalet till 17. År 1956 genererades sammanlagt

100 000 ton ånga, varav 70 000 användes för uppvärmning.

Till Värmetekniska avdelningen hör även skötseln och tillsynen

av 4 ånglokomotiv. Ända till 1890 skedde rangeringen av

järnvägsvagnar inom verket med hästar. Det året inköptes från England ett

lokomotiv, kallat »Styrbjörn», som 1896 fick en kamrat, »Nybjörn»,

av samma fabrikat. Senare ha anskaffats ytterligare tvenne

lokomotiv, som tillverkats av Nydqvist & Holm i Trollhättan. Alla fyra

lokomotiven äro fortfarande i bruk. Ett lokstall med tillhörande mindre

verkstad är uppfört intill järnvägen (H 12).

Den största årsförbrukningen av stenkol vid järnverket var år

1916, då det åtgick c:a 55 000 ton. För ånggenerering var största

förbrukningen 22 500 ton år 1901, och för närvarande åtgår härför

c:a 10 000 ton, vartill kommer bränsle i form av masugnsgas,

motsvarande c:a 1 800 ton stenkol.

Till avdelningens åligganden hör även tillsynen av den

vattenkraftstation inom verket, som är belägen väster om ångpannecen-DE FÖRSTA ELEKTRISKA MASKINERNA

171

trålen (Hll). Denna anläggning utfördes 1917, sedan det med den

elektriska kraftens tillkomst ej längre var nödvändigt att ha

turbinerna direkt sammankopplade med de drivna verken.

ELEKTRISKA AVDELNINGEN.

Järnverkets första elektriska maskin uppsattes år 1884 och utgjordes

av en c:a 10 hk likströmsdynamo av Schuckerts fabrikat. Den

uppsattes i tråddrageribyggnadens (D 1) maskinrum, som var beläget i

källarvåningen, och drogs av en högtrycksångmaskin av Forsbackas

tillverkning. Dynamon, vars spänning utgjorde c:a 105 voit, var

enbart avsedd för tråddrageribyggnadens innerbelysning.

Ytterligare 2 likströmsdynamos av samma fabrikat och om vardera

c:a 15 hk uppsattes under åren 1887—88 i dåvarande

blåsmaskins-rummets västra ända i A 1 och drogos medelst remtransmission av en

gemensam 50 hk Munktells ångmaskin. De voro avsedda enbart för

belysning. Vid samma tid uppsattes på malmbacken den första

båglampan för ytterbelysning. Enligt uppgift måste kolen i denna lampa

utbytas var 8: de lystimme.

Den första elektriska kraftöverföringen för motordrift kom till

utförande under åren 1890—91. Anläggningen bestod av en

likströmsgenerator, tillverkad av Elektriska Aktiebolaget i Stockholm

och av Wenströms-typ för 220 voit och 725 varv per min. Den

uppsattes i hyttbyggnaden A 1 ovanför hvttfläktrummet och drevs med

rem från en större ångmaskin i nedre våningen. Motsvarande motor,

som alltså blev järnverkets första motor, var av exakt samma

utförande som generatorn och uppsattes på den plats i A 24, där den ännu

i dag är i bruk för drift av linbanan mellan kolhuset och

masugnskransen. Från generator till motor överfördes strömmen genom

en c:a 550 m lång luftledning. År 1895 utbyttes generatorn mot en

större, och den gamla blev pumpmotor i den vid martinverket

anordnade pumpstationen (K 12) för brukets nyanlagda

vattenledningsnät. Även till denna motor lämnades ström från den nya större

generatorn. Samma år insattes en c:a 15 hk likströmsdynamo i

valsverksbyggnaden B 8 för belysningen i denna byggnad samt för

en båglampa utanför valsverkskontoret.

År 1895 börjades uppförandet av det s. k. elektricitetsverket (G 1)

söder om martinverket. Denna anläggning bestod då av en 80 kW

2-fasgenerator, c:a 500 voit, av Schuckerts tillverkning, samt en 22 hk172

KONTRAKT OM KRAFT FRÅN NÄS

likströmsgenerator, 120 voit, båda remdrivna från en 125 hk

ångmaskin. Denna utgjorde sålunda järnverkets första

växelströmsmaskin, och drev en samma år i tråddrageriets maskinrum

uppställd 50 hk 2-fasmotor. Likströmsgeneratorn var avsedd för

belysning och kördes först ensam men sammankopplades följande år med

nätet från blåsmaskinsrummets generatorer.

Ar 1897 utvidgades elektricitetsverket med dels en

likströmsgenerator 51 kW, 250 voit, av Luth & Roséns tillverkning, driven

av en 55 hk Munktells kondenseringsångmaskin, och avsedd att driva

motorer för kranar i martin- och bessemerverk, samt dels en

2-fas-generator om 100 kW, c:a 500 voit, av Schuckerts tillverkning,

driven av en 144 hk Munktells kondenseringsångmaskin. Denna

generator var uppställd på Stockholmsutställningen år 1897 och togs

direkt därifrån till järnverket. Den var avsedd för samköming med

den förut uppställda 2-fasgeneratorn. Enligt uppgifter lär

emellertid försöken att parallellköra de båda 2-fasgeneratorerna ha mött

väsentliga svårigheter på grund av det nästan omöjliga problemet

att få de båda ångmaskinernas hastighetsregulatorer rätt inställda.

Ar 1900 påbörjades nästa utbyggnad av elektricitetsverket,

omfattande 2 likströmsgeneratorer, drivna från var sin snabbgående

Westinghouse Compound-ångmaskin. Denna anläggning igångsattes

1901. Ängmaskinerna måste emellertid kasseras, enär

svänghjulsregulatorerna icke kunde fås att arbeta tillfredsställande. Ljuset,

som alstrades, blinkade så kraftigt, att det var oanvändbart.

Generatorerna drevos sedan av en gemensam ångmaskin.

Ar 1901 upprättades 50-årigt kontrakt med Horndals Jernverks A. B.

om erhållande av »2 200 elektr. hästkrafter» från Näs kraftstation

i Dalälven i form av 5-fasig högspänd 50-periodig växelström. Under

åren 1901 och 1902 gjordes förberedelser för mottagning av den

blivande Näs-kraften. Sålunda uppfördes år 1902

transformatorstationen G 2. I elektricitetsverket uppställdes provisoriskt 2 st.

Scottkopplade 1-fastransformatorer för omformning från 5-fas till

2-fas växelström för de förut befintliga 2-fasmotorerna, vilka vid

1902 års slut utgjorde 15 st. med ett sammanlagt effektbelopp av c:a

250 hk. Ävenså uppsattes på samma plats 2 st. 110 hk roterande

omformare av Aseas tillverkning för omformning från 5-fas växelström

till likström. Dessa maskiner blevo järnverkets första omformare;,

båda finnas ännu kvar och användas för diverse tillfälliga behov.

År 1905 blev ett märkesår i avdelningens utvecklingshistoria,

från och med detta år började järnverkets elektrifiering i egentligFORTSATT ELEKTRIFIERING

175

bemärkelse. Den 8 januari provades den 55 km långa 20 000 volts

dubbellinjen från Näs med en spänning av c:a 30 000 voit. Det

förtjänar påpekas, att det var första gången så hög

överföringsspänning användes i Sverige. Den 26 januari igångsattes den ena av de

förut omtalade omformarna med kraft från Näs, varefter all

belysning uttogs från denna. Den 5 februari sattes den första 5-fasiga

valsverksmotorn i gång, nämligen en 500 hk motor för

rörvalsverk nr 25 (B 9), och valsningen med elektrisk kraft började samma

dag. Av försiktighetsskäl skedde första starten av denna motor på

så sätt, att generatorerna i Näs kraftstation först igenslogos, varefter

motorn inkopplades, och kraftstationen efter inkopplingen sakta

och säkert kördes upp till normal hastighet och spänning, varvid

motorn villigt och snällt följde med. Under montagetiden hade

motorn betraktats med mycket misstänksamma blickar från

Valsverksavdelningens verkmästare och vid ett tillfälle yttrade denne

till dåvarande chefen för elektriska avdelningen, »att det nog vore

bäst att genast taga bort motorn, för den skulle i alla fall aldrig kunna

orka dra verket». Men motorn orkade.

Den 12 februari upphörde all ångdrift i elektricitetsverket, och

den 21 i samma månad slogos belysningsgeneratorerna igen i gamla

blåsmaskinsrummet och i stora valsverksbyggnaden. Under året

uppsattes ytterligare ett 80-tal motorer.

I slutet av 1905 började elektrisk belysning införas i

tjänstemannabostäderna. Ar 1906 byggdes invid transformatorstationen en ny

omformarstation G 5, till vilken de båda 110 hk belysningsomformarna

överflyttades. För att bättre kunna tillvarataga den från Näs

abonnerade kraften, uppsattes i omformarestationen samma år ett

»utjämningsmaskineri», bestående av en omformare om 600 kW och

ett ackumulatorbatteri om 1 400 ampèretimmar vid 440 voit.

Maskineriet arbetade automatiskt så, att då kraftbehovet understeg 1 670

kW matades likström från omformaren till batteriet, och då

kraftbehovet översteg nämnda gräns, gick batteriströmmen till

omformaren, vars synkronmotor då avgav motsvarande energi till nätet.

Batteriet utgjorde dessutom reserv åt likströmsmotorer och

belysning för den händelse det blev avbrott på leveransen från Näs. För

sistnämnda syfte tjänar batteriet ännu den dag som är. Omformaren

är även fortfarande i drift, ehuru den nu endast användes som

laddningsaggregat för batteriet. Detta aggregat var på sin tid det enda i

sitt slag i landet och väckte då ett berättigat uppseende.

Kraftbehovet ökade alltjämt och för att fylla detsamma uppställ-174

KRAFT FRÅN LANFORSEN OCH KRÅNGEDE

des, som förut nämnts under värmetekniska avdelningen, 1908 och

1912 i byggnaden H9 tvenne ångturbiner, tillsammans genererande

c:a 1 200 kW, och byggdes 1914 ångreservkraftstationen H 10 med

tvenne turbogeneratorer à 1 100 resp. 2 200 kW.

Då det allt fortfarande visade sig att kraftförsörjningen var för

knapp träffades avtal 1916 med Vattenfallsstyrelsen om leverans av

2 000 kW. Denna kraft tillfördes med 40 000 volts spänning och

nedtransformerades till 3 300 voit. Leveranserna från statens verk

ökades ytterligare, och därför uppfördes 1919 en transformatorstation

(G 5) invid ångreservkraftstationen. Året förut hade den redan

omnämnda centraliserade vattenkraftstationen Hll inom järnverket

byggts. I stället för de många turbinerna blev det nu endast en

à c:a 230 hk, direktkopplad till en trefasgenerator för 500 voit och

50 per.

Denna kraft är ju i och för sig av ringa omfattning, men den har

sin betydelse såsom en säkert tillgänglig kraft, och disponeras för

sådana ändamål, där det är av vikt att undvika avbrott i driften,

såsom t. ex. vid fläktarna för masugnarna.

För att möta kommande kraftbehov hade Sandviken, som i annat

sammanhang nämnes, 1907 inköpt Lanforsens vattenfall i Dalälven

men på grund av anspråk från Kronan på bättre rätt hindrats utbygga

detsamma. Sedan frågan blivit avdömd till Sandvikens fördel, blev

fallet utbyggt i samarbete med Stockholms Stad, och 1950 var

kraftstationen färdig. Järnverkets andel i den nu utbyggda Lanforskraften

är c:a 10 000 kW, och överföres kraften till Sandviken genom en 42 km

lång ledning för 77 000 volts spänning. Den 27 juli 1950 inkopplades

Lanforskraften för första gången. En huvudmottagningsstation (G 8),

för denna kraft hade då uppförts norr om järnvägen. Samtidigt

uppfördes flera transformator- och fördelningsstationer inom verket i avsikt att

i största möjliga grad decentralisera det elektriska

fördelningssystemet. År 1951 tillkom en ny transformatorstation (G 10) söder om

martinverken i huvudsak avsedd för kraft för den elektriska

stålsmältningen.

År 1916 hade Sandviken inträtt som delägare i Krångede

Aktiebolag, som bildats för utbyggande av Krångede-forsarne i

Indalsälven, och den 12 juli 1956 inkopplades för första gången

Krångede-kraft på järnverkets ledningsnät. Energien från Krångede erhålles

genom en c:a 45 km lång 77 000 Volts linje från Krångede

fördelningsstation i Horndal, vilken linje inom järnverkets

utomhusställ-verk vid G 8 är sammankopplad med linjen från Lanforsen. Järnver-ELEKTRICITETENS ANVÄNDNING I JÄRNVERKET

175

Fig. 3. Energifördelning under åren

1925—1936.

Fig. 2. Energiförbrukning exkl.

elektriska ångpannor.

Fig. 4. Antal direktdrivande elektriska

motorer.

Fig. 5. Nominell effekt för i drift

varande elektriska motorer och ugnar.ELEKTRICITETENS ANVÄNDNING I JÄRNVERKET 175

kets abonnemang av Krångedeeffekt utgör t. v. 6 000 kW. Under

år 1936 förbrukade järnverket totalt 103 834 417 kWh, varav

38 750 084 kWh för elektriska motorer, 25 599 195 kWh för

elektriska smältugnar, 29 495 183 kWh för elektriska

värmebehandlingsugnar, 4 354 010 kWh för elektriska ångpannor, 4 606 001 kWh för

elektrisk belysning inom verket ocli 1 051 944 kWh för distribution.

Totala effektbehovet utgjorde vid samma tidpunkt 18 000 kW.

Diagrammen sid. 175 visa förhållandena vid årsskiftet 1956—57.

Fig. 2 återger i millioner kWh pr år antalet förbrukade kWh exklusive

elektriska ångpannor. Fig. 4 anger antalet direktdrivande elektriska

motorer. Fig. 5 visar nominell effekt för i drift varande elektriska

motorer i lik och ugnar i kW. Sammanlagda antalet i drift varande

motorer uppgick till 2 280 st. och ej i drift varande till 405 st. eller

tillsammans 2 685 motorer med sammanlagt 54 490 hk. Den största

elektriska motorn à 2 000 hk uppsattes 1956 för drift av ett

hålnings-verk. Antalet elektriska ugnar var vid samma tidpunkt 160 st. med

en sammanlagd effekt av 18 600 kW. Av dessa voro 9 st. elektr.

smältugnar med en sammanlagd nominell effekt av 7 565 kW. 151

st. voro värmebehandlingsugnar om tillsammans 11 255 kW. Fig. 5

anger energifördelningen under åren 1925—1956, fördelad på

motorer, värmebehandlingsugnar och stålsmältningsugnar. Vid 1957

års början voro inom verket uppställda 158 st. transformatorer med

en sammanlagd effekt av 86 000 kVA. Sammanlagda längden av

för distribution inom verket i jord förlagda kablar utgjorde c:a 51 km.

Vid samma tid funnos inom verket 11 ackumulatorlokomotiv och 23

elektriska truckar, 107 traverser, 17 el. svängkranar och 51 el.

lyftblock. Till den automatiska lokaltelefonväxeln, som uppsattes 1925,

var vid 1957 års ingång 557 nummer och 485 apparater anslutna.

Ny, större växel har 1957 installerats.

MEKANISKA VERKSTADSAVDELNINGEN.

Utom den egentliga mekaniska verkstaden omfattar denna

avdelning gjuteri, modellverkstad, klensmedja och plåtslagareverkstad.

Det är förut nämnt, huru under gamla bolagets tid på östra sidan

i stora verkstadshuset inreddes en mekanisk verkstad, där den största

arbetsmaskinen var en från England inköpt svarv. Därjämte voro

här uppställda fyra mindre arbetsmaskiner. Ar 1875 påbyggdes

denna verkstad med en våning, och maskinparken utökades till attMEKANISKA VERKSTADEN OCH GJUTERIET

177

omfatta 5 svarvar, 5 borrmaskiner och 1 hyvelmaskin eller sammanlagt

nio maskiner. Efter några år utökades den övre våningen, och flera

maskiner tillkommo. Sedermera (1892) överflyttades verkstaden till

det hus I 8, som förut använts till gjuteri. Vid denna tidpunkt torde

maskinparken hava omfattat 22 arbetsmaskiner.

År 1908 uppfördes väster om det nya gjuteriet en ny mekanisk

verkstad (117), och därvid fördubblades det förutvarande antalet

arbetsmaskiner. Ej ens detta räckte för det tilltagande behovet, utan 1926

måste verkstaden förlängas 24 meter åt söder. Samtidigt uppfördes

manskapsrum vid byggnadens sydvästra hörn. Verkstaden betjänar

ej blott behovet av järnverkets reparationer utan användes i stor

utsträckning för nytillverkning av dess specialmaskiner. För närvarande

(1957) består den av ett mittskepp och tvenne läktare, varav den ena

huvudsakligen användes för sammanbyggnad av

transportbandsan-läggningar. Särskild verktygsavdelning med sina specialmaskiner

finnes i sydvästra hörnet och i det nordöstra har förlagts en avdelning

för reparation av elektriska maskiner.

Sedan en år 1956 beslutad maskinanskaffning blivit

genomförd, kommer verkstaden att omfatta: 46 gängsvarvar, 10 kipp- och

hyvelmaskiner, 5 kuggautomater, 2 stickmaskiner, 11 plan- och

rundslipmaskiner, 15 borrmaskiner, 15 fräsmaskiner, 5

gängmaskiner och 22 diverse mindre maskiner eller tillsammans 125

arbetsmaskiner.

Det gamla gjuteriet (I 8) uppfördes år 1871. Detta hade tvenne

kupolugnar, och det uppfördes på den plats, där det tidigare provisoriska

gjuteriet hade stått. Emellertid blev anläggningen med tiden för

liten, och år 1891 uppfördes ett nytt gjuteri på den plats, där det än

i dag ligger.

Det försågs med 2 kupolugnar, 2 ångdrivna svängkranar och 2

torkugnar. I nordvästra hörnet inreddes metallgjuteri med 2

koks-eldade degelugnar, senare utbytta mot oljeeldade. Samtidigt

uppfördes norr därom skrotbod för rensning av gjutgods.

Gjuteribygg-naden har utökats tre gånger, 1914 åt norr, 1925 åt öster samt 1934

genom tillbyggnad till kontoret. Tvenne 20-tons traverser ersätta

nu de gamla svängkranarna. I byggnadens sydvästra hörn ligger

manskapsrum. För verkstadens och gjuteriets behov uppfördes 1927

i lokal intill kupolugnshissen en kompressoranläggning med 2 st.

liggande kompressorer.

Förutom gjutgods för maskiner m. m. tillverkar gjuteriet kokiller

för stålverken, valsar samt plugg för rörtillverkningen. Ett första

12 — 37223.178

MEKANISKA VERKSTADENS UNDERAVDELNINGAR

pluggjuteri (I 14) med 2 kupolugnar byggdes 1897. Det flyttades 1914

till en då utförd tillbyggnad av det nya gjuteriet (I 11). För att få högre

kvalitet på pluggen än som var möjligt med järn från kupolugn,

uppställdes 1915 en 900 kg elektrisk Rennerfeltugn och 1923

ytterligare en för 1 200 kg. Pluggjutningen moderniserades 1927 genom

införande av skakformmaskiner, sandblandningsanläggning och

elektrisk travers med transportband för »flytande tillverkning». Öster om

pluggjuteriet uppfördes 1956 ett renshus (125) med renstrummor, där

pluggen rensas och avsynas, innan den sändes till valsverken.

I anslutning till gjuteriet äro anordnade flaskgård med elektrisk

travers, koksbod, skrothejare och skrotupplag med betongfack för

olika slags tackjärn.

Modellerna tillverkades först på snickareverkstaden (K 3) och efter

1908 i den nuvarande modellverkstaden (I 15), intill vilken efter hand

uppförts trenne magasin för modeller (19, I 16, och 126).

Klensmedja (I 3) fanns under gamla bolagets tid utefter södra

kanalgrenen. Denna hade 10 härdar, och ombyggdes 1872 för 18 härdar.

1884 avkortades den till 10 härdar för att lämna rum för

götvalsverket. Då överflyttades 4 härdar och 1 ånghammare till gamla

tyresmagasinets (B 2) västra ända. Ar 1914 byggdes ny klensmedja

(I 19) på nuvarande plats.

För närvarande (1957) omfattar klensmedjan 20 härdar, 5

lufthammare à 700, 500 och 100 kg fall vikt och 3 fjäderhammare. I

klensmedjans västra ända ordnades lokal för verktygshärdning, och i en

1936 åt väster gjord tillbyggnad äro uppställda 4 värmeugnar samt

4 vatten- och oljebad för härdning av valsar och div. verktyg.

Plåtverkstaden har fört en ganska ambulerande tillvaro 5 först låg

den vid södra kanalen bredvid gamla klensmedjan (14), därefter i en

lokal ovanpå hyttblåsmaskinerna i Al. Efter branden i hyttan 1887

flyttades den till ett provisoriskt skjul nära nuvarande sintringsverket,

därefter till en byggnad (I 10), som f. n. inrymmer rörförråd, och så

till sist 1914 till den nuvarande byggnaden (I 18). Den har förutom

ett antal enklare arbetsmaskiner tvenne handdrivna traverser samt 16

svetsningsaggregat, varav 8 elektriska och 8 med dissous-gas.

Att en hjälpavdelning som den ovanstående måste ha en ganska

betydande omfattning vid ett verk av Sandvikens storlek, framgår

därav, att nuvarande årliga tillverkningsvärdet vid avdelningen

uppgår till c:a 5.5 mill. kr. Kvantiteten gjutgods per år uppgår till

4 500 ton och antalet på avdelningen sysselsatta arbetare är i runt

tal 400 man.BYGGNADSGRUND OCH BYGGNADSARBETEN

179

BYGGNADSAVDELNINGEN.

De uppgifter, som tillkomma denna avdelning, äro uppförande av

ny- och ombyggnader samt reparationer, skötsel av järnvägsspår och

vägar, vatten- och avloppsledningar samt brandväsendet. Därjämte

har avdelningen att i mån av behov tillhandahålla manskap till andra

avdelningar, som på grund av sjukdom eller av andra orsaker hava

brist på folk.

De äldre delarna av verket äro anlagda på den bygden

genomstrykande rullstensåsen. I denna ås förekomma här och var körtlar av

lera, som vålla besvärligheter vid grundläggning. Så var det, då

grunden lades för stora ånghammaren, så även vid byggandet av

ång-reservkraftstationen och av den nuvarande klensmedjan. På östra

sidan av verksområdet har man bottenmorän, »pinnmo» som utgör en

mycket god byggnadsgrund. En betydande del av verket är emellertid

byggt på utfyllnad i Storsjön. I allmänhet ligger på botten ett 6 à 7

meter mäktigt lager av blålera, som har mycket dålig bärighet.

De äldsta husen grundlades i regel på kallmurar av sandstensblock,

varav tidigare riklig tillgång fanns på trakten. Då bebyggelsen så

småningom sträckte sig ut över områden med lera i grunden tillgreps

i allmänhet pålning med träpålar, då det gällde mera tunga byggnader.

Denna grundläggningsmetod tillämpades i stort sett till omkring år

1904, då pålar av betong för första gången kommo till användning.

Betongpålning utfördes till en början av entreprenadfirmor, men hava

från och med år 1915 i huvudsak bedrivits i bolagets egen regi.

Inalles hava för verkets byggnader nedslagits c:a 8 000 betongpålar

av huvudsakligen 25x25, resp. 50x50 cm tvärsektion och en längd

av 8—10 m.

Överbyggnaderna till viktigare industribyggnader ha i allmänhet

utförts som stombyggnader med väggpelare av trä eller järn och

fyll-nadsväggar av halvstens tegelmur. Allt efter fordringarna på större

eller mindre grad av brandsäkerhet ha taken utförts av korrugerad

järnplåt eller pappklädd träpanel. År 1919 utfördes den första

stom-byggnaden av armerad betong (smidespressverket B 20), sedermera följd

av flera liknande byggnader, såsom härdhus (E 5), packhus (C 5),

kall-valsverksbyggnad (C 6) och glödghus (C 8), varvid fyllnadsväggarna

utförts dels av tegel, dels av gasbetong, dels ock i flera byggnader av

ett hemmagjort lättbetongmaterial, tillverkat av träkolsstybb. Detta

senare material har även i rätt stor utsträckning kommit till

användning i form av plattor vid takens utförande, varigenom man erhållit180

VÄGAR, JÄRNVÄGSSPÅR OCH VATTENLEDNINGAR

en jämförelsevis lätt och värmeisolerande brandsäker taktäckning. I

några fall ha även använts takplattor av gasbetong, t. ex. vid de under

uppförande varande industribyggnaderna vid Södra verken, (D 8 och

F 5). Där fordringarna på värmeisolering kunnat eftersättas, har på

de sista decennierna använts skyddsbeklädd korrugerad järnplåt, som

visat sig särdeles motståndskraftig mot aggressiva rökgaser o. dyl.

Den från hyttorna erhållna slaggstenen har i stor utsträckning

använts till grunder och dylikt. För utförande av byggnaderna med

grunder har det varit till synnerlig fördel att ha riklig tillgång på gott

grus från den stora grusåsen.

Bredspår, anslutna till Gävle-Dala järnväg utfördes redan vid

järnverkets första anläggning. Smalspår tillkommo först på 80-talet.

Till fromma för spårens goda bestånd togs det lyckligt nog från början

till en stadig rälssektion. För närvarande (1937) finnes iitlagda c:a 23

km smalspår, något över 9 km bredspår, c:a 3 1U km 3-skenspår och

onormala spår eller sammanlagt c:a 33 V2 km spår.

Genom verkstadsbyggnadernas successiva tillbyggande så att säga

hus vid hus uppstod på vissa håll i verkstäderna brist på lämpliga

körvägar. Genom norra kanalgrenens igenfyllande under åren 1918—

1928 skapades dock för det ur denna synpunkt sämst lottade området

en ny mycket välbehövlig genomfartsväg. En god förbättring i

trafikförhållandena vanns även genom den år 1908 utförda

betongviadukten över Gävle-Dala järnväg, vilken även erbjuder intresse ur den

synpunkten, att denna bro var en av de första inom landet av denna

konstruktionsart. Viadukten blev reparerad och i någon mån förstärkt

år 1932, varvid för första gången s. k. sprutbetong kom till användning

vid järnverkets byggnader.

Järnverkets behov av vatten har tillgodosetts genom lokalt

anordnade ledningssystem och pumpverk, som i regel fått sitt vatten från

de genom verkstadsområdet gående båda kanalgrenarna. När den

norra av dessa grenar på sin tid blev igenlagd, nedlades en särskild

700 mm grov betongkulvert för att i fortsättningen tillgodose

pumparnas vattenbehov. Sådana lokala vattenledningssystem,

kanalvattenledningar, finnas ett för varmvalsverken, ett för hyttor och

martinverk samt slutligen ett för tråddrageriet, kallvalsverken m. m. De

båda förstnämnda ha var sin högreservoar i tornbyggnad. Vid 1936

års slut funnos 3 635 m kanalvattenledningar utlagda.

Dricksvattenbehovet kunde givetvis icke tillfredsställas genom dessa

ledningssystem. Länge hämtades dricksvattnet till verken från en källa

nedanför Huvudkontoret nära norra portvaktstugan, men år 1895 utfördesANLÄGGANDE AV VATTENLEDNINGSVERK

181

Exteriör av packhus, kallvalsverks- och glödgningshus. Uppförda 1928—31.

en grundvattenbrunn på den plats, där martinverkens mejslingshus

nu ligger samt uppsattes på samma ställe ett särskilt pumpmaskineri

(K 12), bestående av tvenne elektriskt drivna kolvpumpar, varifrån

drogos rörledningar till vattenkastare inom verkstäderna och även

ut på bostadsområdena. Det ursprungligen lagda rörnätet, med största

rördiameter 125 mm är fortfarande i bruk.

Arbetena med nytt vattenledningsverk K 18 invid sågen, för vilket

professor J. G. Richert stod som sakkunnig rådgivare, påbörjades

år 1915 genom anläggandet av en sänkbrunn. Sedan ytterligare en

sänkbrunn utförts och pumpstationen färdigställts, kunde verket tagas

i bruk 1 maj 1916. Det nya rörnätet, vars anläggande påbörjades år

1915 genom nedläggandet av en 250 mm huvudledning i Storgatan,

har sedermera successivt utbyggts både inom samhälle och

verkstäder, så att det vid 1956 års slut räknade en sammanlagd

rörledningslängd av 40 908 m. På grund av växande vattenförbrukning blev

det ursprungliga vattenverket vid sågen snart otillräckligt, varför

detsamma utvidgades år 1928—29 med 6 rörbrunnar. I samband med

denna utvidgning utfördes anordningar för vattnets »avsyrning»

medelst kalktillsättning för neutralisering av den aggressiva kolsyran

i vattnet, som ansågs hava varit orsaken till att vattnet emellanåt

varit missfärgat. För att hålla trycket konstant i ledningsnätet, fast182

BRANDVÄSENDETS ORGANISATION OCH UTRUSTNING

vattentorn saknats, har insatts en regulatorpåverkad ventil i

pumpstationen, vilken anordning fungerat nöjaktigt.

De flesta av de äldre avloppsledningarne för verken äro utförda

med rektangulär sektion av slaggsten och dragna till kanalgrenarna.

Därjämte förekommer i verket avloppskulvertar dels av 700 resp.

1 000 mm cirkulär sektion, dels av 1 200x1 550 mm rektangulär

sektion, som kunna spolas med vatten från övre kanalen. Från

samhällsområdena leda tvenne kulvertar av 700 resp. 1 000 mm diam.

avloppsvatten till Storsjön. Sammanlagda längden av alla

avloppsledningar både inom verkstadsområdet och i samhället med undantag

av slaggstens- och trätrummor utgjorde vid 1956 års slut 54 181 meter.

Vatten- och avloppsledningarna inom bostadsområdena anlades

ursprungligen på bolagets initiativ och genom dess försorg. Först

från och med år 1952 började köpingssamhället anlägga ledningar i

egen regi. Genom avtal mellan bolaget och köpingen av 1935 överlät

bolaget till köpingen äganderätten till bolagets ledningar inom

bostadsområdena. Däremot levererar bolaget alltjämt vatten till

köpingen emot särskild ersättning.

Angående brandväsendet så bildades allmän brandkår 1894,

yrkes-bildad brandmästare tillsattes 1917, brandstation i A 56 väster om

martinverken uppfördes 1924 och samtidigt organiserades en

elitbrandkår. Denna har följande sammansättning: brandchef, 4 vice

brandchefer, brandmästare, maskinmästare, 5 brandförmän, 5

maskinister och 28 brandmän, och är denna kår rekryterad ur järnverkets

ingenjörs-, förmans- och arbetarepersonal. Därjämte finnes en av 5

man bestående brandpiket, som är i ständig beredskap för inryckning

vid eldsvådetillbud. Slutligen har man allmänna brandstyrkan, som

utgöres av flertalet i järnverkets tjänst varande arbetsföra manliga

personer mellan 18—55 år, som ej tillhöra elitbrandkåren. Med

elitbrandkåren hållas övningar 9 à 10 gånger om året, med

brandmaskinisterna 10 gånger därutöver. Lönekostnaderna för

brandväsendet uppgå till c:a 25 000 kr pr år. Av denna summa betalas

viss del av köpingen på grund av avtal med järnverket, enligt vilket

elitbrandkåren skall svara även för släckningen av eldsvådor, som

uppkomma inom köpingens område.

För emottagande av anmälan om eldsvåda finnes alarmcentral med

ständig vakt i en portvaktstuga (K 16), belägen intill brandstationen.

Härifrån alarmeras de olika brandkårsavdelningarna. De olika

signalsystemen utgöras av brandtelegraf med 52 brandskåp, varav 6 inom

järnverkets industriområde, alarmklockor finnas i elitbrandkårsper-KONSTRUKTIONSAVDELNINGENS FÖRSTA TID

183

sonalens bostäder och i vissa arbetslokaler samt ångvisslor och siren.

Under dagen, räknat från kl. 7 f. m. till kl. 10 e. m., kallas

elitbrandkårens medlemmar såväl genom signalklockorna som genom en

ång-vissla men nattetid endast genom signalklockorna. Allmänna

brandstyrkan alarmeras medelst den elektriska sirenen.

I brandstationen finnas uppställda 2 bogserbara motorsprutor, 2

brandbilar med utrustning, vardera för bemanning av 12 man, 1

förlängningsstege av stålrör, 1 skumsläckningsaggregat m. m. samt

sammanlagt c:a 3 500 m s. k. rörlig slang. Därjämte finnes i ett uppvärmt

spruthus en transportabel ångspruta om nom. 1 600 min. lit. I verket

finnas på olika ställen uppställda 11 med ånga eller elektricitet drivna

pumpar, som kunna användas för eldsläckning, 1

kolsyresläcknings-aggregat, 91 kemiska eldsläckningsapparater och sammanlagt 104

brandposter. Under åren 1926—55 har antalet eldsvådor och

eldsvådetillbud inom järnverket uppgått till i medeltal 44. Ett gott betyg för

brandkårens effektivitet är, att under nämnda tidsperiod

brandskadeersättningen utgjorde endast c:a fyra procent av de inbetalda premierna.

KONSTRUKTIONSAVDELNINGEN.

Järnverkets konstruktionsavdelning kan sägas ha sin upprinnelse

i och med det nya bolagets bildande 1868. Det vill synas som om

ritkontor, likaväl som byggnadsavdelning och mekanisk verkstad, redan

från första stunden blev lagt under hyttingenjören, som nog även själv

länge fick göra tjänst som ritare. Ritkontorets arbete var i början ej

så omfattande, de flesta maskinerna köptes färdiga och de viktigaste

byggnadskonstruktionerna beställdes hos specialfirmor. Men det fanns

säkerligen ändock många problem, som måste utforskas och lösas på

hemma-ritbrädet.

Den först anställda ritaren synes ha varit ingenjör Albert Göransson.

För ritaren fanns då ett särskilt rum intill hyttchefens kontor över

mek. verkstaden i stora verkstadshuset. År 1877 fick ritkontoret egna

lokaler i en med laboratoriet gemensam byggnad (K 7), nuvarande

centralkontor för tråddrageri, byggnadsavdelning och arbetsbyrå. I

och med denna förflyttning hade chefen för kallvalsverksavdelningen

att svara för ritkontoret, till dess det 1885 lades under ingenjör Gottfrid

Lindskog, som därjämte hade att svara för byggnadsavdelning,

bostadsavdelning och mekanisk verkstad. Lindskogs avdelning började så

småningom svälla ut och ritkontoret bliva trångbott. Kontorsbygg-184

KONSTRUKTIONSAVDELNINGENS UTVECKLING

nåden K 7 blev därför år 1900 både till och påbyggd. Ritkontoret

flyttades nu till övre våningen och disponerade här över förutom

chefsrum, arkiv och kopieringsrum, en större ritsal med plats för

7 bord.

Så småningom ökades antalet på ritkontoret anställda, så att i

början av 1914 var personalen 9 man, chefen inberäknad. Då Lindskog

detta år föll ifrån, ansågs lämpligt att företaga en delning och skapa

tre självständiga avdelningar under var sin chef, nämligen

konstruktionsavdelningen, byggnadsavdelningen och bostadsavdelningen.

Det gamla ritkontoret visade sig snart vara för litet och avdelningen

fick söka sig andra lokaler. Den flyttades då ut ur verksområdet upp

till huvudkontorets översta våning, där sedermera under årens lopp

dess lokaler flera gånger utökats och moderniserats.

Samtidigt med uppflyttningen till huvudkontoret indrogos de

ritare, som på en del avdelningar arbetat direkt under

avdelningscheferna. Det var ett önskemål att skapa enhetlighet i fråga om

ritningarnes utförande och en del maskinella detaljer. Sedan denna

enhetlighet blivit genomförd, har det under de senaste åren ansetts

lämpligt att åter till en del avdelningschefers förfogande i verket

ställa ritare för utförande av detaljkonstruktioner i samband med

driften, så att f. n. finnas vid 6 avdelningar anställda sammanlagt

15 ritare, varav de flesta på kallvalsverksavdelningen. Därjämte har

transportörförsäljningen sitt ritkontor med 4 man.

Enär Sandvikens Jernverk sökt att i största möjliga mån med egna

krafter och på grundval av egna samlade erfarenheter fullfölja sin

tekniska utveckling beträffande såväl byggnadskonstruktioner som

maskinerier och ugnar, så har konstruktionsavdelningen måst följa verkets

tillväxt. Allteftersom kraven vuxit, har därför avdelningen måst

utvecklas i både kvalitativt och kvantitativt hänseende. Personalen

på det centrala konstruktionskontoret har också ökat från ett antal

av c:a 15 i mitten av år 1914 till att nu 1957 utgöra ungefär 40

anställda.

Avdelningen är dessutom numera en slags kontrollerande central,

där kalkylerna för nydaningar utföras, program för anskaffande av

material och maskiner uppgöras, byggnadskostnaderna kontrolleras,

och där underlagen för avskrivningar och brandförsäkringar av verkets

byggnader, maskiner och ugnar utarbetas.

Det torde böra påpekas, att konstruktionsavdelningen genom sin

ständiga anpassning efter de ökade kraven, genom att tillvarataga

och utnyttja impulserna från verkets egna erfarenheter och genom attDEN FÖRSTA LABORATORIEUTRUSTNINGEN

185

avlyssna den moderna teknikens röst ute i den industriella världen

är ett utomordentligt betydelsefullt instrument för järnverkets

alltjämt fortgående modernisering och utveckling.

LABORATORIET.

De första kemiska undersökningarna vid Sandviken begränsades

till Eggertz"ska kolorimetriska kolproven. En av bokhållarna,

sedermera kassören C. Björkman vid Sandviken, fick fara över till Edsken

och lära sig konsten. För dessa enkla provningar behövdes intet

särskilt laboratorium, men 1865 uppfördes, som det heter i papperen en

»kemisk anstalt för stålprovning» (L 1) söder om hytt byggnaden.

Då fick järnverket också en skolad kemist, ingenjör Collberg, som på

ett mycket förtjänstfullt sätt genom sina anlyser och observationer

klarlade bessemerprocessens förlopp, varöver han lämnade en

redogörelse i en avhandling i Jernkontorets annaler för år 1865. År

1877 revs det lilla laboratoriet, och verksamheten överflyttades till

ny byggnad (K 7), söder om gamla kallvalsverket. Martinverkets

tillkomst år 1898 medförde ett mera omfattande analysarbete. Så

småningom ökade kemiska laboratoriets arbeten allt mera,

legeringstillsatserna blevo vanligare, och i början av 1910-talet måste de

gamla analysmetoderna grundligt revideras. Samtidigt infördes ny

metod för bestämning av kol, nämligen den alltjämt använda »torra»

förbränningsmetoden.

Redan tidigt fanns en dragprovningsmaskin, utrustad med en

manometer av Schäfer & Budenbergs konstruktion. Den tycks ha varit i

arbete redan 1866, men de första protokollförda och mera regelbundna

hållfasthetsprovningarna härröra från år 1874. Senare anskaffades en

dragprovmaskin av Mohr & Federhaffs tillverkning à 50 ton, och den

blev uppställd i dåvarande mekaniska verkstaden I 2. Så länge man

endast tillverkade kolstål, voro anspråken på fysikaliska provningar ej

så stora, men då efter martinverkens tillkomst legerade stål blevo allt

vanligare, stegrades kraven på hållfasthetsegenskaper, och det visade

sig nödvändigt att anskaffa flera provningsmaskiner. Utrymmet i

mekaniska verkstaden var då för litet, varför en ny byggnad (L 2)

söder om kemiska laboratoriet uppfördes år 1902. Den nya

byggnaden var uppförd i en våning av trä och innehöll tre rum.

Det första mikroskopet anskaffades år 1901 i samband med att

nuvarande disponenten K. F. Göransson hemkom från Amerika efter att186

NY LABORATORIEBYGGNAD UPPFÖRES

ha studerat metallografi för professor Howe i New York. Då disponent

Göransson under någon tid utförde en del undersökningar med detta

instrument, kan han med allt skäl sägas ha varit Sandvikens förste

metallograf — kanske en av Sveriges första. Mikroskopet var av

Zeiss-Martens modell. I slutet av år 1910 anställdes en särskild ingenjör

såsom assistent för fysikaliska avdelningen, enär de metallografiska

undersökningarna mer och mer blevo beaktade.

Utrustningen måste efter hand ökas, såsom med kulprovningsmaskin

enligt Brinell, utmattningsmaskin för roterande prov, slagprovmaskin

enligt Charpy, elektriska rörugnar för glödgnings-, härdnings- och

anlöpningsförsök etc. 1914 tillkom löpande provning av kullagerrör

och därigenom måste personalen ökas.

Kemiska och fysikaliska laboratorierna, som tidigare sorterat under

den metallurgiska avdelningen, övergingo år 1916 till en självständig

avdelning.

De oupphörligen ökade kraven på såväl fysikaliska som kemiska

laboratoriets medverkan vid behandling av förfrågningar, vid

leveranskontroll, vid utredning av inkommande klagomål på levererat

material, samt för utförande av olika försök i verkstäderna o. s. v.

gjorde, att de använda lokalerna visade sig vara alltför små. Efter

åtskillig diskussion enades man om, att den lämpligaste platsen för

ett nytt laboratorium var mitt i verkstadsområdet. År 1919

igångsattes byggandet av en för fysikaliska och kemiska avdelningarna

gemensam laboratoriebyggnad (L 3) enligt ritningar av arkitekt

Hökerberg. Byggnaden uppfördes av tegel i tre våningar jämte en

vindsvåning av trä. Det nya laboratoriet togs i användning år 1921 och

var vid denna tid på toppunkten av modernitet.

För den fysikaliska avdelningen anskaffades vid inflyttningen i det

nya laboratoriet och under de därefter följande åren modern maskinell

utrustning för drag- och tryckprov, för bestämmande av hårdhet och

utmattning, slagprovningsmaskiner etc. För mikroskoprummet

inköptes ytterligare tre mikroskop. En särskild avdelning med

tillhörande, omfattande utrustning för bestämmande av ståls magnetiska

egenskaper inrättades. Den alltmera stegrade tillverkningen av

rost-och eldhärdiga stål föranledde år 1927 anställning av en ingenjör,

vars huvudsakliga uppgift blev att handhava studierna och

provningarna av de rostfria stålen. Dessa provningar omfattade

korrosionsprov i skilda lösningar även vid högre temperatur, atmosfäriska

prov, undersökningar av oxidationshastigheten vid högre

temperaturer, provningar av stålens motståndskraft mot s. k. interkristallinUTVIDGNINGAR AV LABORATORIET

187

korrosion, m. m. Antalet stål, hänförda till denna stålgrupp, har

ökat under åren och uppgår f. n. till närmare 50 kvaliteter,

kännetecknande av olika egenskaper för olika korrosionsförhållanden.

För värmebehandlingen anskaffades oljeeldade degel- och

muffel-ugnar, men dessa ersattes sedermera med elektriska ugnar. För

framställning av stållegeringar i smältor om 8—10 kg uppställdes en liten

högfrekvensugn. I källaren av laboratoriet installerades en mekanisk

o o

verkstad, utrustad med maskiner för provberedning.

Det är många och viktiga funktioner, som påvila deri fysikaliska

avdelningen, bland annat även stålutskrivningen, d. v. s. att med

ledning av analyser och provningar samt resultaten från smältningen utse

det för olika order lämpligaste materialet.

För den kemiska avdelningen möjliggjorde de nya lokalerna

uppställning av moderna apparater för bestämning av legeringsämnen och

gaser såsom syre, väte och kväve. År 1955 anskaffades en apparatur

för mikro-kemiska undersökningar. Denna utrustning möjliggör

bestämning av kemiska ämnen med mycket små invägningar, så t. ex.

kan man med hjälp av denna utrustning analysera en

slagginneslut-ning vägande 1 milligram.

Den ökade tillverkningen och de alltjämt stegrade fordringarna på

fastställande inom trånga gränser av stålens olika egenskaper samt

behovet av ökade utrymmen för forskning ha gjort, att de på sin tid

så rymliga lokalerna i 1921 års laboratorium blivit för små. Det var

nödvändigt göra en tillbyggnad. Denna påbörjades 1955 och är nu

1957 tagen i fullt bruk efter vissa omgrupperingar av de olika

avdelningarna inom laboratoriet. Nya maskiner hava därvid anskaffats,

såsom 2 dragprovmaskiner, 2 utmattningsmaskiner, en modern

maskin för krypgränsbestämning etc.

Mikroskoputrustningen har avsevärt förstärkts: inklusive äldre

instrument, som moderniserats med binokulartub, disponerar

laboratoriet f. n. 10 kompletta mikroskop, varav 3 för fotografering. I

samband med denna utökning av laboratoriet står även

iordningställandet av ett forskningslaboratorium för utredning av aktuella

problem och försök med nya stållegeringar.

Laboratoriets nyttiga golvarea är f. n. i det nya skicket c:a 1 975 m2

fördelat sålunda:

Fysikaliska laboratoriet 1 150 m2, fördelat på 54 rum.

Kemiska laboratoriet 575 m2, fördelat på 15 rum.

Metallurgiska avdelningen 90 m2, fördelat på 5 rum.188

ARBETSBYRÅN OCH DESS PROGRAM

Förutom centrallaboratoriet finnes på olika håll ute i verkstäderna

ett antal provningsrum försedda med mikroskop, provapparater,

ugnar etc., vilka förlagts därstädes för att mera direkt och snabbt

betjäna driften. Av särskild betydelse är den år 1936 inrättade

leveranskontrollen, som även har sin utrustning av nödiga instrument.

Vilken utveckling arbetena på laboratoriet under senare åren

undergått framgår av följande jämförelsesiffror.

1920 1956

Antal pr år registrerade utlåtanden från fysikaliska .

avdeln............... 800 2 150

» » » utförda bestämningar å kemiska avdeln. 20 000 85 000

» å laboratoriet anställda ingenjörer .... 6 16

» » » » laboranter & lab.bitr 17 44

ARBETSBYRÅN.

De uppgifter som tillkomma arbetsbyrån äro att anställa

psykotekniska prov, att utföra arbetsstudier samt att vara en central för

lönestatistik ävensom för viss annan statistik. Redan 1918 och följande

år gjordes en del förarbeten på området, och 1927 inrättades en

avdelning vid tråddrageri och kallvalsverk. År 1928 kom den psykotekniska

provningsanstalten i verksamhet. I densamma prövas alla arbetare

före anställning, ävensom sådana som redan äro anställda men äro

ifrågasatta till annan befattning inom järnverket om för densamma

särskilda kvalifikationer erfordras. Dessa prov ge en möjlighet till att

inom verket få varje arbetare placerad på den plats, där hans

specifika egenskaper bäst kunna göra sig gällande. År 1930 utvidgades

arbetsbyrån till tjänst för bela järnverket. Den är att anse som ett

arbetslaboratorium, en motsvarighet till det kemiska och fysiska

laboratoriet. En synnerligen viktig uppgift för byrån är att skaffa underlag

för ackordssättningen. Det har blivit en regel, att om ett ackord blivit

satt, så blir det stående utan att ändras, såvida ej ändrade förhållanden

inträda. Men en förutsättning för att denna regel skall kunna hållas

är att man kan fastslå vad som är rätt och skäligt ackord. Möjlighet

härtill har man genom arbetsstudier. Såsom programmet för arbetsbyråns

verksamhet är upplagt, är den till nytta för såväl företaget som för de

vid detsamma anställda. För närvarande (1957) utgöres byråns

personal förutom av chefen av 3 ingenjörer och sammanlagt 14

kontrollanter, arbetslaboranter och kontorspersonal.IV. DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN.

A. H. GÖRANSSON OCH GRUNDLÄGGANDET AV

SANDVIKENS FÖRSÄLJNINGSORGANISATION.

Av

Axel Wahlberg.

Då Högbo Bruk började införa bessemerstålet, var det helt

naturligt att försäljningen sköttes av Daniel Elfstrand & Co. i Gävle, för

vilken firma konsul Göransson var chef och därjämte huvuddelägare.

Lika naturligt var det att någon förändring härutinnan icke

omedelbart kom till stånd, sedan det nya bolaget bildats och tillverkningen i

september 1868 ånyo kommit i gång vid Sandviken. Vid denna

tidpunkt hade i själva verket våra svenska brukspatroner knappast tänkt

sig möjligheten av en självständig, individuell försäljningsorganisation.

Beträffande exporten så handhades denna av handelshus i våra

sjöstäder såsom Stockholm, Göteborg, Gävle, Norrköping, Kalmar etc.,

och dessa i sin ordning hade ordnat förbindelser med liknande företag i

utlandet. Dessa senare hade troligen endast i undantagsfall direkt

förbindelse med den slutlige köparen, utan skedde avsluten genom

ytterligare mellanhänder. Någon personlig kontakt mellan den svenske

tillverkaren och den utländske förbrukaren existerade överhuvud taget icke.

Detta allt annat än rationella sätt att sköta försäljningarna hade varit

allenarådande sedan flera hundra år och helt naturligt för övrigt under

en period, då antalet järnverk uppgick till många hundra, men själva

bruken voro så små, att någon möjlighet att ordna självständig

försäljning på utlandet icke förelåg.

Säkerligen hade konsul Göransson själv klart för sig, att

bessemer-stålets introducering på våra exportmarknader skulle bliva förknippat190

A. H. GÖRANSSONS BREV

med stora svårigheter. Misstro mot ett nytt slags stål från kundernas

sida, förknippad med skarpaste konkurrens och förtal från

tillverkarna av de då allenarådande lancashire-, puddel- och degelstålen

måste man vara beredd på att möta överallt. Han insåg säkerligen

snart nog nödvändigheten att stå i personlig kontakt med själva

förbrukarna.

Även Henrik Göransson hade tidigt denna uppfattning. Han

berättade själv för mig i början av 90-talet;, hurusom han under krisåren,

då han och bröderna arrenderade »hyttan», personligen reste till

utlandet »med några tackjärnsprov och analyser i kappsäcken», samt

därvid fick ut helt andra priser än som tidigare varit möjligt, då

försäljning gått genom flera mellanhänder. Därjämte hade han fått

klart för sig betydelsen av den personliga kontakten med kunderna.

Allt detta gjorde, att man omedelbart, sedan det nya bolaget i

september 1868 kommit i gång, tog itu med försäljningens omläggning

genom att åtminstone på de viktigaste marknaderna få representanter,

vilka uteslutande arbetade för Sandviken i de produkter, som

framställdes vid detta verk. Härvid kommo England, Tyskland, Frankrike

och Ryssland närmast ifråga. Men även försäljningen på

hemmamarknaden reorganiserades.

För att nå det mål man strävade efter blev det nödvändigt att någon

reste utomlands, och föll detta, helt naturligt, på Henrik Göranssons

lott. Redan mellan jul och nyår 1868 lämnade han Sandviken och

befann sig sedan under ett par år så gott som ständigt på resande fot.

Korrespondensen från denna tid emellan honom och fadern finnes

bevarad och är av utomordentligt intresse. Henrik skriver praktiskt

taget varje dag ett brev på 4 à 6 kvartosidor och, om han någon dag

ej hunnit med detta, blir vanligen nästa brev dubbelt så långt. Han

redogör minutiöst för alla sina egna åtgöranden ävensom allt han

erfar vid sina sammanträffanden med olika personer. Man häpnar

över, hur han orkar och hinner med allt, och även över hans kloka

omdöme och skarpa iakttagelseförmåga. I all synnerhet när man

besinnar, att Henrik, då han börjar dessa långresor, ännu ej är mer än

25 1/2 år gammal. Just denna hans ungdom förklarar, att han sällan

fick träffa några viktiga avgöranden själv. Allt måste underställas

faderns domvärjo. En omständighet, som vid många tillfällen lade

stora hinder i vägen för Göranssons arbete.

När man följer honom från land till land får man ej glömma de

betryckta förhållanden, som rådde hemma i Sandviken.

Tillverkningen hade nätt och jämt kommit igång. Orderbeståndet var obetyd-ANDERS HENRIK GÖRANSSON

191

ANDERS HENRIK GÖRANSSON.

Porträtt från år 1885.192

DEN FÖRSTA AFFÄRSRESAN

ligt, och oron för att behöva stanna verken på grund av bristande

beställningar kommer tydligt fram i korrespondensen då och då.

Säkerligen var penningtillgången ävenledes knapp, och det var nästan

rörande att läsa i ett brev från Henrik i Paris vintern 1870, hurusom

han tagit in på ett »litet men fint hotel på rue d"Antin, mitt emot den

nya operan». För sitt rum betalar han 4 frcs per dag, men det är så

kallt, att han sitter inlindad i en fäll, då han skriver. »Andedräkten

står ut som en rök.» Just i det brevet talar han även om, att han

funderar på att bjuda en eventuellt blivande kund »på table d"ote

middag på Grand Hotel, enär det från affärssynpunkt kunde vara bra».

Sannolikt kostade en dylik högst 2.50 frcs per person.

Vid tidpunkten för Henriks utresa gällde det framför allt att skaffa

beställningar, stora beställningar. Nu voro verken vid Sandviken

speciellt inrättade för tillverkning av ringar (tyres) för järnvägshjul,

ävensom för smidning av järnvägsaxlar. Denna specialisering var

tvivelsutan synnerligen välbetänkt, ty alla Europas länder hade snart

sagt gripits av järnvägsfeber. Man byggde järnvägar överallt, och

beställningarna på tyres och axlar voro synnerligen omfattande. Det

gällde bara »att komma in». Men detta var ej så lätt, ty Sandviken

hade att konkurrera med sådana världsfirmor som Krupp i Tyskland,

Vickers & Brown i England m. fi. gamla väl inarbetade firmor,

under det att Sandviken var så gott som okänt och därtill just kommit

igång efter en svår ekonomisk kris.

Av intresse är att se, huru Henrik, innan han lämnade Sverige,

sökte skaffa sig lämpliga introduktioner på Frankrike och Ryssland.

Just när det gällde järnvägsmaterial var nämligen detta av största

betydelse. Han erhöll även dylika från dåvarande utrikesministern,

greve Manderström, till våra ministrar i Paris och Petersburg. Vår

minister i sistnämnda stad var vid denna tid general Björnstjerna, som

på ett rent förbluffande sätt personligen hjälpte den unge Göransson.

Han åkte med honom hela dagar i Petersburg och introducerade

honom hos såväl myndigheter som enskilda firmor och personer.

Något säkerligen ytterst sällsynt för en diplomat, som väl i allmänhet vid

denna tidpunkt ansåg det under sin värdighet att överhuvud taget

sysselsätta sig med annat än rent diplomatiska frågor. Björnstjerna

var minister i Petersburg åren 1865—-1872, och det säges om honom,

»att han uppbar denna ställning på ett för Sverige särdeles hedrande

och gagneligt sätt».

Henrik Göransson skaffade sig emellertid före avresan även

introduktioner till vissa banker och finansinstitut i utlandet. Detta ord-192 DEN FÖRSTA AFFÄRSRESAN

nådes genom Enskilda Banken. Han lämnade Sandviken omedelbart

efter julen 1868 och stannade ett par veckor i Stockholm, där han

tillsammans med den blivande huvudagenten för Sverige, Wollert,

besökte ett stort antal förbrukare av stål. Han uppsökte bl. a. åkare,

vagnmakare och hovslagare etc. och fick en del smärre

provbeställ-ningar. Men framförallt uppvaktade han järnvägsgeneralen, Troilius,

som lovade att »släppa Surahammar och hädanefter taga

Sandvik-tyres». Sandvikens pris för lok- och vagnstyres i Sverige synes vid

bemälda tidpunkt hava utgjort c:a 59 och 42 riksdaler per 100 kg.

respektive. Ett tvivelsutan ganska högt pris. Men själva göten för

tyres kostade c:a 100 per ton, och tyrestillverkningen med kombinerad

smidning och valsning samt ganska stor kassation var ävenledes dyrbar.

Från Stockholm reste Göransson till Köpenhamn, där uppehållet

blev kort. Arbetade för hjulringar och järnvägsaxlar, hjulskoningar,

vanligt stångjärn m. m. Till Hamburg kom han den 12 januari och

träffade omedelbart »farbror Schmidt», som tydligen gärna ville bliva

huvudagent för Tyskland. Men Göransson lät denna fråga förbli

svävande, och Schmidt utlovades 5 % kommission på vad han kunde sälja.

Den 16 eller 17 januari anlände Henrik till Paris och besökte

omedelbart bankirfirman Mallet Frères för att få rekommendationer till

diverse järnvägar. Mr Mallet intresserade sig för honom på

mångahanda sätt och förde honom bl. a. tillsammans med en Henri Bevau,

som i sin ordning hjälpte Henrik till rätta och, efter mycken

brevväxling hem, slutade det hela med att Bevau blev Sandvikens representant

för Frankrike och Spanien, med vilket senare land denne även visade

sig hava goda förbindelser.

Vad Göransson framför allt var angelägen om var att sälja tyres.

Tydligen hade Sandviken gjort en provleverans till »nordbanan»,

men det visade sig ytterst besvärligt att få klart besked om huru denna

utfallit. Krupp garanterade, att hans ringar skulle hålla 100 000

kilometers körning, och detta hade även Sandviken måst göra, utan att

veta hur en dylik garanti skulle ställa sig i verkligheten. Och så får

Henrik Göransson en vacker dag — som han själv skriver — ett

»åskslag», i det han erfor, att trenne Sandviktyres vid nordbanan kasserats

efter respektive 60 000, 44 000 och 24 000 kilometer i stället för

garanterade 100 000. Läget blev då i hast synnerligen bekymmersamt,

men lyckligtvis erfor Göransson efter några dagar, att ingen ring från

Krupp någonsin hållit de garanterade 100 000 km! Och då andades

Göransson lättare. Emellertid framgår det ganska tydligt från

korrespondensen, att bessemerhjulringarna ännu icke voro så jämna och

13 — 37223.194

RESOR TILL RYSSLAND ÅR 1871

pålitliga som önskvärt vore, och detta förhållande oroade Henrik och

försvårade hans arbete.

Den 9 februari kom Göransson till London, där han omedelbart

besökte representanten Lonergan. Huruvida denne egentligen var

Sandvikens eller Daniel Elfstrands i Gävle ombud framgår ej av

korrespondensen. Någon förändring av representantskapet diskuterades icke

under detta besök. Göransson fann i England en allmänt utbredd och

tydlig misstro mot bessemerstålet. Efter att bl. a. hava besökt

Manchester och Leeds reste han tillbaka till Paris redan den 20 februari,

och en vecka senare begav han sig via Berlin till S:t Petersburg.

Det första brevet från denna stad är daterat den 11 mars och det

sista telegrammet den 11 juni. Göransson måste alltså vistas i Ryssland

hela tre månader. Men tvivelsutan betydde detta land just då mer för

Sandviken än något annat. Även om denna marknad var svår att komma

in på förelåg det stora möjligheter för avsättning av tyres. Bland de

färdiga eller under byggnad varande järnvägar, som Göransson skriver

om, nämnas bland andra Petersburg—Moskva, Petersburg—Warschau,

Petersburg—Helsingfors, Reval—Dünaburg och Tamboff—Saratoff.

De största järnvägsbyggena vid tiden för Göranssons besök i

Ryssland utfördes emellertid av ett bolag, sannolikt med nästan uteslutande

franskt kapital. Göransson benämner detta i sina brev »La grande

Société». Ordförande i detta var en general Stroganoff, för vilken

Göransson introducerades personligen av vår förut omtalade minister,

general Björnstjerna. I trots av utomordentliga ansträngningar att

komma in med tyres och axlar just på detta bolag lyckades Göransson

dock icke erhålla någon av de verkligt stora beställningar, som just

då voro i görningen. Detta är alls icke förvånande, ty, förutom

svårigheten att konkurrera med de redan välarbetade världs firmorna från

Tyskland och England, var Göransson även handicapad i ett annat

avseende. I Ryssland ville man under det att Sandviken endast kunde

tillverka själva hjulringarna, helst hava färdiga vagnshjul. Många

förslag-dryftades också brevledes för att kunna offerera hela hjul. Särskilt

diskuterades möjligheten att alliera sig med någon firma i England, som

skulle sätta ihop hjulen för Sandvikens räkning. Men därav blev intet.

Trots allt erhöll emellertid Göransson den 2 maj följande provorder

från »Compagnie du Chemin de fer Moscou à Riazon»:

12 Lok-tyres till £ 30

18 Tender-d:o» £28

200 Vagn-d :o » £24

allt per ton oförtullat i S:t Petersburg.194 RESOR TILL RYSSLAND ÅR 1871

Göransson tillbragte även några veckor i Moskva, där han

huvudsakligen arbetade för tyres och axlar, men stötte på motigheter

överallt. Man förvånar sig över att han ej tappade modet, i all synnerhet

som han visste hur ytterligt orderhungriga de hemmavarande voro.

Han sökte emellertid även finna avsättning för såväl bessemerstål,

olika slag, som stångjärn. Erhöll även ett par mindre provbeställningar.

Slutligen må nämnas, att Göransson även begav sig till Nizjnij

Nov-gorod för att träffa skeppsbyggare och få avsättning för maskinaxlar,

vävstänger, tappar etc. Han fick därunder ett gynnsamt intryck av

möjligheterna.

Den viktigaste uppgiften för Göransson under besöket i Ryssland

var emellertid att få en lämplig representant för Sandviken i detta

stora land. Åtskilliga uppslag framkommo, och alla undersöktes

grundligt. Skälen för och emot vägdes i korrespondensen med fadern

därhemma, och slutligen beslöt man sig för att antaga Emile Janssen i

Petersburg.

Göransson hemkom från Ryssland i medio av juni, men fick ej

stanna länge. Redan i augusti finna vi honom åter på resa. Han

besöker Stockholm, Eskilstuna, Örebro, Göteborg m. fi. städer och far

även över till Köpenhamn ett slag. Oförtrutet besöker han dag efter

dag redan varande eller eventuellt blivande kunder och gör även en

del försäljningar. Hos Burmeister & Wain får han sålunda en

provorder på »prima stångstål och mejselstål», för vilket priset är c:a 66

riksdaler per 100 kg. Säkerligen mycket tillfredsställande.

Den 15 september är Göransson tillbaka i Stockholm men

fortsätter så gott som omedelbart till Petersburg, varifrån han redan den

18 i samma månad telegraferar hem angående svårigheterna att få

in enbart tyres. Alla järnvägar önska, såsom tidigare framhållits,

färdiga hjul, något som Sandviken ej var rustat för.

Någon försäljning av tyres ägde tydligen ej rum under detta besök

men väl smärre partier av bessemer för annat ändamål. Bl. a.

meddelar Göransson, att han gjort en liten affär i ämnen för saxskär till

ett pris av £ 50 per ton cif oförtullat Petersburg; ett synnerligen högt

pris. Göransson återkom till Stockholm den 12 november.

Redan mellan jul och nyår 1869 lämnade Göransson åter Sandviken.

Stannade ett slag i Stockholm samt fortsatte till Norrköping, där han

förlovade sig samt tog en veckas välbehövlig vila. Därefter bar det

iväg söderut. Isförhållandena voro emellertid svåra. Routen Malmö—

Köpenhamn var stängd av is, så vägen måste tagas över Hälsingborg.196

SAMMANTRÄFFANDET MED DUUS

I Köpenhamn hörde han, att ångbåtstrafiken över Stora Bält måst

inställas, samt att enda möjligheten att taga sig över var med öppna

isbåtar mellan Korsör och Nyborg. Göransson utrustade sig med en

sälskinnspäls, ett läderskärp och en pälsmössa samt skulle just ge sig

iväg, då han erfor, att det lilla hotellet i Korsör var överfyllt av 80

gäster, som alla väntade på att komma vidare med isbåtarna. Han

måste därför lugna sig några dagar i Köpenhamn. Overfärden sedan

till Nyborg gick galant på endast tre timmar, tack vare utmärkt väder

och tillfälligt bättre isförhållanden. Den närmast föregående isbåten

hade behövt 22 timmar att taga sig över. Säkerligen en både

ansträngande och riskfylld färd emellan drivande isflak omväxlande med

fast is, över vilken båten måste dragas under det passagerarna fingo

knoga med till fots i sina pälsar.

Över Lilla Bält roddes Göransson en lugn månskensnatt på, enligt

egen uppgift, 20 minuter, något som förefaller väl så kort, ehuru det

gällde det smala sundet vid Fredricia.

Resan gick därefter som vanligt via Hamburg och Köln till Paris,

dit han anlände den 19 januari. Ett sammanträffande som alldeles

tillfälligt ägde rum på stationen i Köln och som blev av betydelse ej

minst för familjen Göransson, må här omnämnas. Göransson gick på

perrongen i sin nyförvärvade sälskinnspäls i och för tågbyte, då en

obekant herre kom fram och på god tyska sade: »Ni är säkerligen

skandinav, ty endast folk därifrån begagna sälskinnspälsar.» Göransson

medgav detta, och de båda herrarna gingo fram och tillbaka en stund

utan att presentera sig. Emellertid fingo de så småningom klart för

sig, att båda arbetade i järn- och stålbranschen och då frågade den nya

bekantskapen, som visade sig vara en norrman, plötsligt: »Vet Ni, om

Göransson på Sandviken fått igång sitt verk ännu?» Vartill Henrik

svarade »Ja — och jag heter Göransson». Tablå! Norrmannen hette

P. A. Duus och var representant i Tyskland för det norska järnverket

Naes. Emellertid visade det sig, att Duus gärna ville erhålla

Sandvikens representation för tyres, axlar och annat järnvägsmaterial. Det

upptogs genast en ganska livlig brevväxling med Konsuln därhemma på

Sandviken. Henrik blev snart övertygad om Duus" lämplighet, och

det hela slutade med, att denne längre fram blev Sandvikens

huvudagent i Tyskland, en befattning som han skötte allt intill sin död. Hans

dotterdotter blev gift med nuvarande disponenten K. F. Göransson.

I Paris stannade Göransson ej länge denna gång. Redan den 1 mars

är han i S:t Petersburg och tar åter itu med det nästan hopplösa arbetet

att få en stor avsättning för tyres. Det hela drar ut på tiden, och manBETYDELSEN AV GÖRANSSONS RESOR

197

förundras över att han ej alldeles tappar modet. Emellertid fick han

glädjen att den 19 april telegrafera hem en fast beställning på 1 560

hjulringar. Han hade faktiskt haft löfte att erhålla 2 248 st., men

en del av dessa gingo på annat håll. Göransson låg kvar och arbetade

vidare på en betydligt större beställning samt hade emellanåt ganska

goda förhoppningar att få densamma. Till sin stora besvikelse måste

han den 27 maj telegrafera, att beställningen gått förlorad. Den hade

placerats på annat håll till 20 à 25 % lägre priser än dem Sandviken

offererat. Att hans arbete i Ryssland dock bar frukt framgår bl. a.

därav, att Sandviken en tid hade egen ångbåt för sina transporter på

Ryssland.

Den 1 juni återkom Göransson till Stockholm efter att av de senaste

sjutton månaderna hava tillbragt tretton och en halv på långresor.

Jag har velat lämna denna, huvudsakligen kåserande redogörelse

för Henrik Göranssons resor under åren 1869 och 70, enär de med fog

kunna betecknas såsom klassiska. Han var den förste svenske

brukschef, som bröt med den flerhundraåriga mellanhandsförsäljningen och

därmed lade grunden till Sandvikens nuvarande

försäljningsorganisation.

Betydelsen av egna representanter samt Henrik Göranssons

ständigt återkommande resor och personliga besök hos avnämarna kan icke

överskattas. Sandvikens ledande princip har städse varit att etablera

en direkt och personlig kontakt med hela kundkretsen. I enlighet

med denna princip skedde i stort sett all fakturering på Sandviken och

ej av representanterna i respektive länder. Först med inrättandet av

egna dotterbolag i utlandet har en mer vittgående omläggning

härvidlag ägt rum. Sandvikens fakturor voro försedda med ett »missiv»

på respektive språk och refererades i detsamma till den föreliggande

fakturan. När Henrik Göransson var hemma, undertecknade han

personligen dessa missiv, ett förhållande som jag vid mer än ett tillfälle i

början av detta århundrade hörde angivas av andra svenska

järnverkschefer såsom ett bevis på hur gammalmodigt Sandviken arbetade, när

själva chefen slösade bort tid med att underteckna räkningar. De

förstodo icke, att Göransson gjorde detta uteslutande för att respektive

kunder skulle få en ständigt återkommande bekräftelse på hans rent

personliga intresse för dem. Numera, sedan årliga antalet från

Sandviken utsända fakturor uppgår till 40 à 45 000, vore ett dylikt

förfarande otänkbart. Men — och detta är viktigt nog — genom att

flertalet fakturor utsändas från Sandviken och icke från respektive198

GÖRANSSONS PRISPOLITIK

agenter, har man en god kontroll över all debitering — något som i

motsatt fall är svårt nog att erhålla.

Vilken vikt Henrik Göransson lade på den personliga kontakten

belyses av följande lilla episod, som berättades för mig vid ett besök

i Paris i början av 1920-talet av Monsieur Pliilippe Berger, sedan många

år chef för »Aciers Sandvik» i nämnda stad. Jag återgiver Bergers

egna ord.

»Monsieur Göransson och jag träffades alldeles i början av

århundradet i Brüssel, där det just då pågick någon utställning, som intresserade

honom. Under en lunch frågade Monsieur Göransson plötsligt: »När

besökte Ni senast Monsieur den och den», som var en av våra kunder.

Jag var ung på den tiden och kände mig skamsen, ty jag hade aldrig

besökt ifrågavarande kund. Men jag var ju tvungen bekänna kort och

sade, att den kunden var så liten, att det ej lönat sig besöka honom,

utan sköttes affärerna per korrespondens. Göransson yttrade sig ej

alls med anledning av mitt svar, men då vi reste oss från lunchbordet,

sade han: »Ja, Monsieur Berger, då fara vi ut till den där kunden ett

slag tillsammans.»

Monsieur Berger tillade: »Jag fick där en läxa för livet.» Kunden

ifråga blev så småningom en mycket betydande avnämare.

Väl vetande att prima, svensk bessemer, rätt behandlad alltigenom

stod bästa degelstål ganska nära i kvalitativt hänseende, tvekade

Göransson aldrig att hålla höga priser. Han kände i grunden stålets värde.

Det talades då och då i utlandet om detta och hurusom Göransson,

när någon av hans kunder klagade över de höga priserna samt

framhöll, att han var bjuden mycket billigare priser från annat svenskt

järnverk, brukade säga: »Köp det då, ty kan Ni klara Er med en så mycket

billigare vara, är det ju galet, att Ni köper vårt stål.» Säkerligen »tog»

detta vida mer, än om Göransson börjat pruta litet på sitt stål.

Ett annat svar Göransson brukade giva, då man klagade på hans

höga priser, var: »Ja, Sandviken håller höga priser, och det äro vi

stolta över.»

Att Sandviken genom att sköta försäljningarna själv på hela

världsmarknaden alltsedan slutet av 60-talet i stort sett alltid fått ut bättre

försäljningspriser än övriga svenska järnverk, innan dessa under de

sista tjugufem åren ävenledes lagt om sina försäljningsorganisationer

— detta torde vara alldeles obestridligt. Men den egna

försäljningsorganisationen jämte Henrik Göranssons ständigt återkommande resor

i utlandet och därmed följande personliga kontakt med kunderna hadeUPPSLAG TILL NYA PRODUKTER

199

även i annat avseende en stor betydelse. Han fick i god tid kännedom

om blivande nya behov eller väntade förändringar i det ena eller det

andra avseendet. Detta gav många gånger uppslag till nya

tillverkningar, av vilka här särskilt må nämnas framställning av helvalsade

rör. Mig veterligen var Sandviken det första verk i världen, som

producerade dessa rör i kommersiell skala. Jag erinrar mig mycket väl,

då Henrik Göransson sade mig, att han fått alldeles klart för sig, att

dylika rör »måste komma», och att Sandviken skulle taga upp saken.

Här behöver icke erinras om vad speciellt denna tillverkning betytt

och fortfarande betyder för Sandviken.

Jag erinrar mig en gång i början av 90-talet då jag var anställd vid

Sandviken i egenskap av chefmetallurg, hurusom Göransson vid

hemkomsten från en resa frågade mig, om vi kunde tillverka ett

mellan-hårt kromstål för ett visst angivet ändamål. Går det så få vi bra betalt

—- tillade han. Vid den tiden hade martinen ännu icke introducerats

vid Sandviken. Eljest hade saken varit enkel. Men den klarades genom

att blåsa ett kromhaltigt bessemertackjärn — och Göransson var

belåten. En annan gång efter en hemkomst utifrån ville han hava

compoundstål, d. v. s. ett stål delvis mjukt och delvis härdbart. Även

det fick Sandviken mycket bra betalt för.

Redan tidigt hade Göransson under sina utländska resor — och

troligen ungefär vid tidpunkten för de basiska metodernas införande —

fått klart för sig, att utlandet med tiden skulle kunna göra sig mer och

mer oberoende av svenskt tackjärn och svenskt stål för sina

förädlingsindustrier. Konsekvensen härav måste bli, att vi hemma i Sverige

borde själva börja giva oss in på manufakturering. Härmed började

Sandviken också på allvar redan mot slutet av 70-talet, och även i detta

avseende torde Sandviken kunna betraktas såsom ett föregångsverk.

För att påvisa betydelsen av Sandvikens försäljningsorganisation

med dess direkta kontakt mellan järnverk och kunder, kanske jag

som kontrast kan omtala hur ett annat bruk så sent som vid sekelskiftet

hade sin försäljning ordnad exempelvis på Amerika. Detta bruk

hade liksom så många andra under många år firman C. & J. Svedberg

i London och Stockholm till representant i England, en representation

som sköttes alldeles utmärkt. Men firman Svedberg fick även taga

hand om brukets försäljning på Förenta Staterna, ett arrangement

som blev ganska tillkrånglat. För att sköta denna liksom övriga

försäljningar på Amerika måste Svedbergs ordna med en

»under»-repre-sentation i U. S. A., och handhades denna av firman A. Milne & Co.200

MELLANHANDELNS NACKDELAR

i New York, en hederlig och bra concern, men som för trettio år sedan

tog saken litet bekvämt. Nu var det så, att de flesta avnämarna för

svenskt stål voro spridda ut över New England med Boston mer eller

mindre som ett centrum. Detta nödgade A. Milne & Co. att själva

ha en agent, förlagd i Boston, en snäll herre med namnet Little.

När nu en av det svenska brukets kunder i New England önskade

kommunicera med verken i Sverige, skrev densamma till Mr. Little,

vilken i sin ordning sände brevet till A. Milne & Co. i New York.

Milne i sin ordning skickade detsamma till Carl Svedberg i London,

och denne på samma sätt till brodern Jesper vid Skeppsbron i

Stockholm, vilken slutligen vidarebefordrade den amerikanske kundens

meddelande till bruket ifråga. Ja — sedan skrev järnverket till

Stockholm, Stockholm till London, London till New York och New York

till Mr Little i Boston, varefter denne äntligen delgav kunden det

svenska brukets svar. Fullt tillfredsställande kan man näppeligen

beteckna detta sätt att handhava en export.

Det här anförda torde vara nog för att framhäva kontrasten emellan

Sandvikens självständiga, man kan säga rent personliga

försäljningsorganisation och det komplicerade, kontaktlösa mellanhandsystem,

som ännu vid sekelskiftet var så gott som allenarådande vid våra

övriga svenska järnverk. Även om, såsom förut framhållits,

mellanhandsförsäljningen haft sin förklaring i vår järnhanterings historiska

utveckling, måste man förvåna sig över, att detta system så länge

förblev rådande, även sedan bessemer- och martin metoderna allmänt

införts i vårt land. I och med götmetallens segerrika intåg på

världsmarknaden blev nämligen den personliga kontakten emellan

tillverkare och avnämare av vida större betydelse än förut. Och detta

gällde alldeles särskilt kvalitetsstålen.

Allt sedan sekelskiftet hava emellertid våra järnverk intensivt och

med stor framgång arbetat på ett rationellt ordnande av sina

försäljningar, såväl på utlandet som på hemmamarknaden, och våra största

verk anlita numera allt mindre fristående mellanhänder, åtminstone

för sin export till europeiska länder och Förenta Staterna.

Den utomordentliga betydelse, som försäljningsorganisationen haft

för Sandvikens utveckling torde lätt inses, om man besinnar, att, då

verket grundlades år 1862, ägde detsamma — praktiskt taget —■ varken

gruvor, skogar eller vattenkraft, d. v. s. saknade just de

naturbetingelser, på vilka hela vår urgamla järnhantering vilar. Men i trots härav

har detta verk gått fram som det gjort.ETT HALVSEKELS AFFÄRER.

Av

Sune Carlson.

Det var ett ganska anspråkslöst bolag, som på hösten 1868

återupptog den av det gamla Högbobolaget påbörjade järnverksdriften

vid Sandviken. Det led brist på kapital, ägde inga nämnvärda

naturtillgångar och hade ej några betydande förbindelser på stålmarknaden.

Och dock utvecklades ur detta bolag det nutida Sandvikens Jernverks

Aktiebolag, storföretaget med en omsättning på omkring fyrtio

miljoner och över fem tusen anställda, med goda tillgångar på

vattenkraft och gruvor och med egna representanter i världens alla hörn.

Det är till en beskrivning och ett försök till analys av denna ganska

ovanliga utveckling, som det följande kapitlet är ägnat.

Därigenom att vi valt själva den ekonomiska utvecklingen vid

Sandviken som huvudämne, kommer vår skildring att beröra mera

orsakssammanhangen mellan de olika händelserna än de enskilda

händelseförloppen. De agerande personerna och deras handlingar få

träda i bakgrunden, och det blir i stället motiven till deras handlingar

och följderna av dessa som fånga vårt intresse. Självfallet kunna vi

ej heller betrakta utvecklingen i Sandviken som en isolerad

företeelse, utan den måste ses i sitt sammanhang med tidens allmänna

ekonomiska händelseförlopp.

GRUNDLÄGGNINGSTIDEN.

Då det gamla Högbobolaget slog igen år 1866, hade vi i vårt land

en tid av stor penningknapphet och synnerligen dåliga affärer.

Krisen hade börjat i England, där diskontot i flera repriser fick lov att

höjas ända upp till 10%, och där till och med banklagen slutligen

måste suspenderas. Den engelska krisen inverkade synnerligen

menligt på de svenska förhållandena, enär flera svenska handelshus voro

finansierade med engelska krediter, vilka nu indrogos. Det dåliga202

AFFÄRSLÄGET OMKRING ÅR 1870

affärsläget fortsatte fram till 1868, det år, då det nya Sandviksbolaget

bildades. Det rådde stiltje i affärerna även detta år — räntan var

ovanligt hög i förhållande till i utlandet, och en synnerligen dålig

skörd, vilken orsakade ökad spannmålsimport och ökad brist på

utländska valutor, skärpte ytterligare penningknappheten. Ar 1869 inträffade

emellertid en kraftig förbättring i affärsläget åtföljd av en

högkonjunktur, vilken kom att bli en av de längsta och kraftigaste i Sveriges

historia. Det följande året gav även en riklig skörd, vilket ökade

efterfrågan på hemmamarknaden. Exporten var god med hastigt stigande

priser, och det i juli utbrutna kriget mellan Tyskland och Frankrike

störde mycket litet det ekonomiska läget i landet. Det var emellertid

först i och med freden efter fransk-tyska kriget 1871, som man kunde

börja tala om en verklig boom. Ateruppbyggningsarbetet efter kriget

samt den ökade affärsverksamheten i Tyskland, vilken följde efter den

nyinförda tullunionen och de franska skadeståndsbetalningarna, ökade

efterfrågan på trä- och järnvaror. Tyskland upplevde den s. k.

»Grün-der»-perioden med dess mycket kraftiga industriella expansion.