Ett mosaikarbete
MIKAEL LYBECK | ETT | MOSAIKARBETE | HELSINGFORS. SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG. |
ETT | MOSAIKARBETE | AF | MIKAEL LYBECK | HELSINGFORS. SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG. |
| HELSINGFORS, J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1892. |
En dag i augusti mottog jag
följande bref:
„Helsingfors d. 7/s -91.
Lyckan var en gång meddelsam, du
mins. Eftersom du fortfarande är enträgen,
måste jag väl härmedels ge dig rätt att
svika mitt förtroende, sä mycket du näns.
Och jag går ju långt i offervillighet, när
jag utlofvar några skriftliga tillägg, hvilka
göra meddelandet fullständigt. Emellertid
befarar jag att arbetet kommer att intressera
endast ett fåtal; men det blir din ensak.
Kalla det Tillgifvenhet — af tillgifva;
man har altför ofta vågat missbruka det
ord jag af ser.
Vännen * * * “.
Tack — platsen i skuggan är
bekväm, jag tänder min cigarr och tycker
mig åter höra den välbekanta rösten.
M. L.
TILLGIFVENHET.
1.
Jag kallar henne Céri — namnet, som
hon gifvit sig själf.
Det sista bestrider hon skrattande:
„Du måtte kunna ett nytt, okändt
och gåtfullt språk, Jarl“ . . .
Ja, hvem vet? Men endast till henne.
*
Om jag alls skall förmås att berätta
dig något, så måste du låta mig göra det
på mitt eget sätt. Du måste ha tålamod.
Vi ha ju natten for oss — tänk, att det
funnits en tid, då jag blindt och tröstlöst
trodde på sagan om solens slocknande och
vandringen mot mörkret . . . för alla, i
djup mening. Nu inser jag, att vi
människor måste vara modiga, ty lyckan är
feg, feg — hon flyr, om vi icke fängsla
henne i frihet.
Nästan hvar dag, det kommandes
budbärare, rymde sommarskämt under
molnfri himmel — tillfälligheternas sorglösa lek
vid gränsen af framtidens äfventyrsland.
Vi voro inga teckentydare. Och jag talar
ur minnet som vore alt blott ett minne;
allvaret tvingar mig.
Jag var äldre än hon, huru mycket
vet jag knapt, men väl att vi båda voro
unga. Gammal var endast bekantskapen,
tykte hon. Och kamratskapet.
Ett fiskeläge vid hafvet — stora och
små stugor i lä — rödgrå klippstränder,
med tallar, enar och hafstom — och
hafvet! Det nämde jag redan. Hvaije reflex
ur dess kvällslugna spegel väcker
erinringar till Hf, erinringar om den trolska
stämning, som gärna vaknar vid vågornas
sömngång. Men äfven andra; stunden var
ofta så glad, så underbart öfverdådig i
smyg, att skrattet blef en förtrogen, som
teg. Det var tillgifvcnhetens omedvetna
barndom, ett lockande förspel.
När mörka tankar båda oro och agg,
vill jag lyssna till ekot af dessa första,
sprittande, hemliga anslag.
*
2.
Céri är en intagande, ny värklighet, och
jag kan icke nog ofta öfvertyga mig
därom. Yrvakna föreställningar om tillvarans
blifvande fest leka mig i hågen som
amoriner — skola de lyda och lugna sig, när
arbetets allvar kallar?
Jag tror af erfarenhet att glädjen,
lifvets senfödda dotter, är sorgens
arftagerska och yngre syster, icke tvärtom.
De ha icke samma mor, ty sorgen
härstammar från döden.
Glädjen är oberäknelig. Hon är
själavandringen, af hvilken vi se en skymt i
tusen olika gestalter. Hon är alla årstiders
vildblomma, som vissnar i morgon eller
öfverlefver olyckans strängaste vintrar.
Jag behöfver blott sluta mina ögon,
och genast ser jag i fantasin huru Céri
kommer emot mig med ett stort fång af
glädje. Hon sprider den omkring sig, och
jag skyndar att rycka till mig min andel
med pojkaktighetens själftagna rätt, under
skämtsamma upptåg.
Icke sant: det är roligt att ibland få
vara en riktigt stor tok? Ja, och det
voro vi båda med besked... och med små
missförstånd. Kvicka infall? Nej, nej, troaldrig det! Men ändå tordes hon en gång
ge en liten vink om, att jag inte alltid
var så alldeles . . . Jag tackar. Därfbr
finge jag ingalunda gå åstad och inbilla
mig någonting, det skulle jag vackert låta
bli med. Och så bar det af igen utför
backen af obetydligheter, i tyst sken . . .
älskvärda obetydligheter, med muntra ord
till sommarens rika melodi.
*
Du, där borta i skuggan — gärna
ville jag taga en handfull af dessa
skämtets bagateller och strö dem omkring mig;
men det vore förrädiskt. De skulle
förlora sin betydelse, sitt goda lynne, den
ständigt växlande lösen, som för
ögonblicket gaf dem rätt att passera. Och mot
det förflutna bör jag icke visa mig otacksam.
*
3.
Du frågar om hennes anhöriga? Numera
lefva endast modem och två småsystrar.
Tänk dig dem tillstädes, en eller alla, när
och huru du finner för godt.
Jag saknar ofta hennes äldre bror,
en förträffllg kamrat, död för ett tiotal
år sedan. Vi voro nästan dagligen
tillsammans, stämde väl öfverens, och genom
honom blef jag bekant med familjen.
Merendels strax efter middagen var
jag väntad; genast valde han gungstolen
för egen räkning, smålog och öfverlät
soffan åt mig. Ibland kom då en liten
flicka inrusande — den tidens Céri —
alltid i något rysligt brådskande ärende,
såsom hvart mamma gått just nyss, alltid
halft förläget, halft nyfiket stannande
innanför tröskeln och alltid lämnande dörren
öppen efter sig vid reträtten. Ty brodern
passade gärna på att hinna bli så förargad
som möjligt — eller be henne hämta in
Ute punsch.
En gång blef det alldeles för svårt
att låta bli ... och så räcker hon mig
beslutsamt sin ena hand tor att jag skall
se huru underligt två fina, blå ådror löpa
i bredd uppåt armen.
„Hva betyder det?“Mitt svar var ett uppmuntrande:
„Ah ... en mycket god vän.“
„Hur snart?“
„Längre fram“ — jag sköt upp
ärmen — „ser du, där förena de sig.“
Ett par bruna, spelande ögon
betraktade mig intresseradt.
„Och hva betyder det?“
„Gissa!“
Hon kunde knapt stå stilla — drog
skrattande handen till sig och tvekade.
„Jag kan inte.“
„Försök.“
„Nej, nej . . . det är ändå inte
sant.“-----------
Naturligtvis var det hon, som
öppnade tamburdörren, när jag följande dag
ringde på i skymningen, senare än
vanligt. Ingen var hemma, förklarade honmodstulet, men trodde att stora bror snart
skulle komma. Jag ämnade just vända
om, då det oförmodadt föll mig in att
stanna. Hvarför? Céri, den tidens Céri,
höjde sig på tå for att hjälpa öfverrocken
af mig, darrande af ifver, och i salen
gjorde hon sig mycket omak med att
tända lampan, släcka tändsticksglöden
mellan fingrarna ... och bränna sig.
Det är konstigt att gissa en sådan där
flickhjärnas tankar. Följaktfigen sporde
jag höfviskt, hvad hon ansåg att vi borde
roa oss med. Det viste hon inte riktigt,
men . . . om vi skrdle leka? Javisst, men
hvad?
Någon gick i köksdörren, och tvärt
lämnades jag åt mitt öde för en stund.Alt mera högljudda h viskningar:
„Jeannette . . . snälla Jeannette, får jag
inte bjuda något?“ ... Debatten fortsattes
i angränsande rum, och så hörde jag ett
otåligt:
„Frun kommer väl strax . . . Herre
Gud, låt det vara till dess!“
Céri såg en smula brydd och
villrådig ut efter sin förolyckade expedition.
Men det är sant: vi skulle ju leka. Ah,
nu vet hon! Det gladde mig. Lampan
måste obetingadt afstå sin ljusröda skärm
till krona. Hvad det betyder? Jo, na är
hon en prinsessa. Förträffligt! Gungstolen
- utsågs till tron, och jag måste böja knä
och skjuta en pall under Hennes Höghets
fötter. Jag gjorde det med mycken
förnöjelse, ty hon var värkligen lustig att åse,
där hon satt, draperad i en stor, skotsksjal — en fulländad, liten skådespelerska
i min och fasoner.
„Nu är prinsessan alldeles ensam i
ett gammalt slott“, påstod hon. — Nå,
men hvad skulle jag föreställa?
„Ett elakt . . . ett troll, som vill
röfva bort prinsessan.“
När sedan modern kom hem, frågade
mig min lekkamrat om vi inte haft
roligt? Visst hade vi det.
*
4.
Brodern dog, som sagdt, och snart
förlorade jag systern ur sikte. Jag fann det
helt märkvärdigt att möta henne igen —
i ny gestalt och i nya förhållanden.
Paerman frågade mig om jag kände
den vackra, unga fröken förut?
Naturligtvis. — Paerman skulle bli präst. Han
hyrde rum i samma stuga som jag, hos
enkan Lammer. Den företagsamma flickan
med den ljusa halsduken och den ljusa
flätan var dennas dotter. En mycket
företagsam dotter! Paerman läste med henne
alla söndagar, och jag skämtade med
honom, af idel välbefinnande, och kallade
dem brud och brudgum af Lammermoor.
Bakom fiskeläget och dess röda
klippor, således ett stycke inåt den stora, på
fastlandssidan af stadsbor bebygda
holmen, öppnade sig ett delvis sankt falt,
trohgen en gammal vikbotten. Vore jag
akvarellist, så hade jag för länge sedan
målat af den, för färgernas skull. Här
och där var marken brun af gytja och
vissen starr — i klöfspåren efter koma
blänkte regnbågsskiftande vatten bredvid
fläckar af mörk och frodig grönska —
feta, årsgamla altelningar, med kllbbiga
blad, vågade sig på egen hand ut i växt-världen — gula vassrör, som gått i land
och gått vilse, bildade en gles, bruten
linje borta i skogsbrynet — och öfver
denna brokigt nedsmorda palett tågade
ängsullen som en segrande här af strån,
med hvita, svajande fjäderbuskar. Invid
de röda klipporna, där viden gaf skugga
i naturliga löfsalar, skrdle jag erbjudit
plats som staffage, en riktigt bekväm plats,
åt den gråklädda, bleka kvinnan, Céris
mor, som jag så ofta påträffat där med
sitt arbete . .. tyst, stilla och allvarsam.
Som vanllgt skulle de båda små fått leka
i solbaddet framför henne. — Oh, jag ser
ännu huru de blå sländoma hänga
orörliga i luften, hör insekternas surr. Och
från. stranden nedanför de bortskymda
stugorna tränger den starka lukten af
fiskbragder, tjära, fisk och tång — från
hamnarna, där de uppdragna skötbåtama tesig så grofva och fula mot min lilla,
propra enmastare.
I denna omgifning fann jag åter min
prinsessa.
*
5.
Vissa perioder af vår samvara, hennes oeh
min, ser jag likasom i stark förkortning:
ett mycket nyckfullt perspektiv. Tiden
har ofta stor elasticitet; jag menar det så,
att den kanske i mina ord kommer att
tyckas dig knapp från sommar till
sommar, men däremot lång från dag till dag.
— — — Du, där borta i skuggan . . . att
jag i kväll gör uteslutningar är både
förklarligt och berättigadt, ty jag afser ingen
åskådlighet, endast stämning.
Nå — numera förefaller mig
begynnelsen närmare än förr, om jag nämligen
alls kan tala om en begynnelse. Låt mig
emellertid försöka.
Hon hade kastat sig ned i det
solbrända gräset ofvan en sandsluttning mot
sjön, med den mörkblå mössan öfver
ögonen — de vackra, bruna ögonen! —
och armarna under nacken. Hon smålog
vid ljudet af mina steg, utan att röra sig,
smålog till hälsning; och ofrivilligt måste
jag märka och medge för mig själf, att
detta säkra, snabba igenkännande gladde
mig ... egendomhgt. Jag borde rätteligen
ha blifvit förväxlad med någon annan,
tykte jag, någon af lotsläriingama, hvem
som hälst — vanliga gångstigen till
brunnen gick ju långs stranden nedanför oss.
Men jag blef det icke.Följaktligen stannade jag bredvid
henne och teg. Hon jämkade fbrstulet
mössan från pannan — leendet dröjde
kvar i mungiporna. Det var jag, som
frågade:
„Siesta med fantasier, eller hur . . .
liten?“
„Hva menar du?“ . . . bllcken tog
mig i förhör. „Ja, jag är visst bra
barnslig, mycket bamsHgare än du . . . Herr
domine!“
Synbarligen retade henne min för
tillfället envist allvarsamma min, som
genast misstänktes skyla den mest
skoningslösa, invärtes förnöjelse, ty hon reste sig,
såg ännu en gång på mig och utbrast
därpå häftigt:
„Jarl — du får inte kalla mig barn.“
„Hvarför inte?“„Därför att bara jag själf . . .
begriper du?“
„Naturligtvis.“ — Nå, nu lär jag väl
ha skrattat.
„Au revoir.“
„Går du, Céri?“
„Ja, eftersom jag inte fick vara i
fred.“
Jag ämnade svara, då hon i
detsamma häjdade sig och långsamt, tvekande
kom emot mig, med mycket förändradt
uttryck i sitt ansikte. Tonfallen kan jag
icke återge:
„Jarl, jag ber dig, du ska inte
onödigtvis . . . förminska mig; det är ibland
så pinsamt att ständigt vara aflägsen, på
nära håll. Du vinner ju inte större
erfarenhet genom att göra kamraten till ett
barn — och det är jag ändå inte i den
grad du tror. Ja, vi få väl se . . . detgäller ingalunda den här gången och alla
gånger — du förstår nog. Jag låg just
och tänkte ... men tro nu inte att jag ...
eller rättare: Jarl, ska vi reta hvarandra
mindre, och i stället vara mer värkligt
uppriktiga? Du blir visserhgen yngre
därigenom, men“ .. .
Till hälften bortvänd och redan ett
stycke ifrån mig, tilläde hon: „Att vara
så bekant, och ändå så rädd och
främmande för dig . . . Herr domine!“
*
Väntade du dig något storartadt?
Jag blickade efter henne, undrande.
Hvilken lätt och spänstig gång!
Numera förefaller mig denna lilla
begynnelse mycket närmare än förr.
*
6.
„Hallå, Jarl, kom hit!“
Jag hörsammade kallelsen med
bibehållen värdighet.
Kring båthamnarna böjde sig en arm
af nakna klippor ut mot brottsjön, som
under stormdagar vräkte sitt skum ända
upp öfver dess skuldra. Vinden röt och
frustade i remnorna, med munnen full af
sälta ur luften, klarade tidtals strupen till
ett gält hvin och borrade sig sedan
djupare in bland skären.
„Se till att du inte halkar“, ropade
jag åt Céri. Allehanda små försåt bland
sHppriga, våta stenar hindrade mig ej från
att med fägnad iakttaga hennes käcka
hållning, där hon stod nära branten och
vågsvallet. . . kroppens ena sida bildande
en smidig kontur, den andra förtagen af
dräktens fladdrande flikar.
Samma friska, starkvuxna vind, som
lockat till stranden, dref oss in under tak
igen. Men det dånande motståndet där
ute, kllppornas obändiga trots, måtte
omedvetet inom mig ha väkt en lust till
opposition, som kamraten blef varse. Jag
anade icke då, huru väl hon skulle veta
att begagna sig däraf; tänk dig, hon
frågade helt oskyldigt, hkasom i förbifarten,
innan jag ens hunnit skaka vattenstänket
af rocken:„Kommer du ihåg, Jarl, hvem som
påstått attlkvinnoma hälst vilja bli tagna,?“
Nej, det kom jag ingalunda ihåg och
tykte att frågan för tillfallet var
opåkallad. Men jag. kände mig icke desto
mindre uppfyld af den mest tvärsäkra
öfvertygelse om, att påståendet var falskt;
att det låg någonting nedsättande i detta
påstående; och att detta samma påstående
borde motsägas på det kraftigaste.
Det var just detta jag gjorde — icke
utan en viss, demonstrerande vältalighet.
Jag kastade öfverrocken häftigt i en vrå,
rustade mig nästan i yttre åtbörder till
angrepp med en ifver, som åtminstone i
början icke stod r något rimligt
förhållande till mitt intresse. Och Céri? Honstirrade hela tiden envist ut genom
fönstret.
Jag talade mig varm. Jag talade
mig vek. Jag sade att den okände
sagesmannen borde straffas.
Kvinnorna hälst vilja bli tagna!
Aldrig! . . de vilja gifva sig. I triumfens
högsta ögonbllck vilja de gifva sig ... af
egen drift . . . till belöning ... af
förbarmande.
Céri vände sig om, jag tystnade och
blef uppmärksam. Utan att brista i skratt,
var hon långt ifrån allvarsam.
„Och det där är din värkliga
mening, Jarl?“
„Obetingadt.“
„Alltid? . . nåja, det är detsamma“
— afbröt hon sig — „kvinnorna ha ju så
olika böjelser. I alla fall tycker jag om
att höra dig försvara hva jag själf så
gärna vill tro . . . utan förbehåll.“
„Du är inte något barn, du, Céri.“
„Nej“ — och nu skrattade hon.
*
7.
Det är löjligt — jag hade valt kammaren
innanför Paermans till min, för tapeternas
skull.
Om mönstret var rikt? Döm själf:
infattad i olivgröna bladomament, fans
där en kvarn, med drypande vattenhjul,
och som motstycke därtill ett fartyg i
stiltje . . . ett redlöst, vrakblifvet fartyg,
med en enda, mystisk sjöman ombord.
Jag har gladt mig åt dessa vanföra bilder
som ett leksakslystet barn, och om lynnet
vid sängdags var nedstämdt, blef
sjömannen gärna identisk med min egen
person. Afven Céri känner denna inbillade
olyckskamrat, ständigt Hka öfvergifven,
lika mystisk i sin enformiga omväxling
med kvarnen — och hvad mera är, hon
har af en händelse lärt sig att nästan
hålla af honom . ..
Sent en afton väkte jag Paerman,
som redan lagt sig — en mycket stor
ångare hade kastat ankar nära udden.
Han vädjade till mina bättre känslor:
„Jag sof så godt; låt mig vara,
hör du.“
„Dumheter! . . sätt dig opp, så kan
du se lanternorna.“
„Låt mig sofva, kära vän — inte
vill jag se dem.“„Det vill du visst“ . . .
„Låt mig sofva.“
„Seså — nå, om vi ta den vackra,
unga fröken med oss?“
Han spratt till, vände sig mot väggen
och begrof hufvudet i dynan:
„Du borde vara försiktig“ —
mumlade han — „det borde du värkhgen.“
I farstun såg jag en hvit skymt af
bruden af Lammermoor, nickade åt denna
hvita skymt, som svarade med ett skratt,
och begaf mig långs den daggiga
gångstigen i riktning mot lotsstugan. Jag
räknade minst ett tjog grodor, feta, förskräkta
grodor, som flydde för mig i långa skutt-,
innan jag stannade framför Céris fönster.
Det var stängdt; men vid mitt tillrop drog
hon undan halfgardinen och visade sig
fullklädd bakom rutan.„Skynda dig!“ Jag gjorde en
teatergest utåt hamnarna och hafvet — gick
sedan i förväg ned till stranden. En stund
senare hördes brådskande steg, och just
när jag sträkte mig efter årorna, lades en
hand lätt på min axel och någon hoppade
i båten. Det var Céri. Skämtsamt tog
jag henne om lifvet och fordrade en kyss
för mitt besvär. Hon var nära att bll
förargad, det förstod jag strax af
minförändringen; emellertid frågade hon
endast hvarför jag var så ostyrig?
„Därför att jag ska ro.“ — Och
så bestämde jag mig för att vara en
inföding från Söderhafsöarna, på fård till
en engelsk örlogsman, i kanot. Fredlig
byteshandel lämpade sig bättre för mig
än blodsutgjutelse, och kunde jag få
några örringar eller hälst en droppe eld-vatten för en så liten hustru, så ... ä la
bonheur!
I detsamma ljödo från ångarens
fördäck de gälla tonerna af ett dragspel,
som dock genast tystnade för att
efterträdas af en långsam, klagande sång:
„På alstånd sjömannen spanar
förutan ro efter land;
ofvan Östersjöns öde yta
där höjer sig ändtligt en strand.
Han känner igen den stranden,
men sinnet far ingen ro.
Du mitt allra käraste hjärta,
hvi hafver du svikit din tro?
Ja, är det sant att du brutit
den lofven jag en gång vann —
så vare det sista gången
jag skådar denna strand.“
En vacker, bekant melodi... en
sorglig visa! — Céri blickade tigande upp mot
den mörka fartygsrelingen ofvanför oss.„Hva tänker du på, Jarl?“
„Kan man inte bli nedstämd med
mindre? Stackars karl! . . Hka mystisk
som öfvergifven. Hvarför får man
inte vara glad? Ser du, först sticker
månen, den tragikem, sin blanka, skinande
hjässa genom refvoma i molnridån och
ber en sufflera. Nåväl, låtom oss göra
det. O, du min vördade mästare i
svårmod och svärmeri, vet du inte än att
hafvet i natt önskar mörker och fred?
Såg du inte nyss hur det sände sina sista,
sömniga dyningar upp i vikar och sund
med de strängaste påbud? Och ändå djärfs
du hänga din glödlampa ut öfver scenen,
så att sjöormen vaknar där borta i de
djupa vattnen och kommer rullande som
ett ångvidunder, med röda och gröna ögon.
— Och sen drifva trollen sitt spel och
oroa oss med sorghga visor.“
„Låt det nu vara nog, jag vill ha
glada drömmar.“
„Eller inga; nej, nej, du har rätt:
glada drömmar.“ — — —
Nästa morgon var ångaren
försvunnen.
*
8.
I den fortlöpande serien af erinringar från
denna tid är måhända alt lika väsentligt
eller oväsentligt, hvad vet jag, som själf
anser hvarje detalj som en liten klenod.
Det hela är ju en variation öfver ett
mångtusenårigt tema; jag slår an ett
akkord här, ett annat där — nåja, du måste
ha tålamod.
Hvarför skulle hon säga det just åt
mig och i Paermans närvara? Det var ett
retligt yttrande, och naturligtvis med
af-sikt. Jag viste icke med mig att jag varit
närgången, och ändå måtte hon ha syftat
på någonting dylikt.
Eftermiddagen kom. och med den ett
slags kylig ursäkt från min sida, en invit
om att jag uppfattat. — Du skulle ha sett
huru förvånad hon blef! Först en hastig,
spörjande blick, sedan nedslagen tystnad,
tils hon steg upp, tog sitt arbete och
lämnade trappan. Jag fördjupade mig ånyo
i min tidning, med en stark förnimmelse
af att vara en gentleman ... ända i
fingerspetsarna en gentleman.
På aftonen talade jag ganska
otvunget, inbillar jag mig, då jag med ens
märkte att hon icke hörde på. Det varett frånvarande, spändt uttryck i hennes
ansikte, sådant jag såg det i profil mot
dagern.
„Jarl, hur kunde du ta mina ord på
det sättet!“ Och hon böjde sig djupare
ned öfver sömnaden, med en så enkel,
nästan ödmjuk rörelse, att jag genast
kände mig mycket ångerfull, följde
ögonblickets impuls och räkte henne handen.
„Jag är fäst vid dig, ser du, och
därför misstänksam.“
Så hon rodnade! Själf var jag
ovän-tadt nära att bll generad, helt plötsligt,
utan anledning. Då gjorde hon en
värk-ligen heroisk ansträngning för att säga
något, rädd för den plågsamma förvirring,
som hon fruktade skulle stegras, och det
lyste en skälmsk glimt i bllcken, när hon
utbrast:
„Det är bra att du bryr dig om hva
kamraten säger.“
Efter kvällsvarden måste jag
nödvändigt tälja två barkbåtar åt de båda
små, men var så tankspridd, att jag skar
mig.
*
9.
Vet du hvad, det är kanske bäst att jag
fortfar med att emellanåt göra utdrag ur
min dagbok, så blir tidsföljden riktigare.
Datum och dylikt kunna vi undvara.
Se här hvad jag antecknat om en
söndag i augusti:
— Min vän Paerman torde med fog
äga anspråk på att åter bli ihågkommen.
Det är sant, jag gör honom mycken
onödig förtret, men han förlåter mig så gärna.
Tack, Paerman! Hvad som är bortkastadt
på min retsamma oefterrättlighet, hoppas
jag skall lända andra till godo. Det är
alltid sabbat i din närhet, du lyckliga själ,
lycklig i din fasta, färdiga tro på
människors påfund och människors traktan.
Fortfarande vindstilla och mulen
himmel. Skurtrasan har haft ett styft arbete
i de stora och små stugorna, och ute söker
jag förgäfves upptäcka pärtkorgar eller
fjärdingar; de ha alla gömts undan i
bodarna vid sjön. En mast står upprätt
mot lotsfars båthusvägg för att låta seglet
torka efter nattens regn. — Huru jag
hatar fiskfjäll! Deras smygande framfart
tyckes värkligen omöjlig att häjda, och
jag böljar nästan få ett intryck af att de
direkt spolas upp ur hafvets innersta. De
halka öfver kiseln i oräknelighet, haka
sig fast i gräset, för att undgå kvastarnas
räfst, och tränga oemotståndhgt in öfver
trappor och trösklar. Huru jag hatar
fiskfjäll!
Tulljakten, vår gamla bekanta med
det svarta skrofvet och den röda randen,
ligger orörlig på sin färd till de inre
fjärdarna. Man har funnit den likna en
riggad ämbetsmössa, och genast har man
gifvit öfveruppsyningsmannen namnet
Kokarden. Här lär man sig snart att ge
särskilda namn åt alt. Jag tror för resten
att Kokarden hyser vissa känslor af
ömhet för bruden af Lammermoor. Just nu
kommer han roende i land tlll
förmiddagens andakt i det fria, jämte tvänne af
besättningen. Långa, högtidliga årtag,
hvilka antagligen svara mot minerna, demjag icke kan se. — Äfven jag vlll åhöra
gudstjänsten.
Först bad Paerman en kort bön om
nåd och välsignelse. — Jag gaf akt på
huru fast han höll händerna knäpta kring
en korsprydd, inbunden bok. Sedan
talade han om Gud, den helige i Israel, som
gifver stora gåfvor för intet. „Gud gifver,
men oss tillhör det att emottaga. Och hva
är att emottaga! Det är att nalkas den
hehge, att klart se oss själfva, att känna
syndens förbannelse och bryta med våra
begär, som förleda, vårt fåfanga lefveme,
som tär; det är slutligen att hafva hunger
och törst efter frälsningens gåfva. Guds
rike på jorden“ . ..
Helt oafsiktligt vände jag mig till Céri,
vid hvilkens sida jag satt på gräsvallen:
„Altså . . . jag hör till de fattige.
Vår vän är en ärllg förkunnare, det tycker
jag mig våga tro. Han förefaller själf
så afundsvärdt säker på sin läras sanning
och sammanhang, och dock är en lång,
lång hfstid inte nog för en samvetsgrann,
personlig granskning af urkunderna. Hur
många äga dessutom möjlighet därtill, utan
att svälta ihjäl? . . och det har ju ingen
lof till. — Grundtanken är sublim, såväl
i sig själf som i vissa af sina följder,
hvarifrån den än leder sitt ursprung, men
hur förfalskad, hur vanstäld! — Nej, vi
ska inte tala därom.“
Céri såg på mig — hvilken sorgsen,
nästan skrämd bllck!
*
10.
Du, där borta i skuggan . . . måste man
ångra hvad man icke förbrutit?
Hvarför får ej den enskildes frihet
vara oförkränkt? Förstår du mig? —
Hvarje min tanke, hvarje min känsla
betraktar jag som en lefvande individ. De
fodas, ge upphof åt nya och dö; några
stämma öfverens, de flesta stå i strid med
hvarandra. Tillsammans bilda de
personligheten, den inre — ett rike, hvars
oberoende det är min plikt och min rättighet
att värna. Utan att träda någon för nära,
sträfvar jag att utvidga egna gränser
genom eget arbete, ärligt och allena; men
så komma där främmande eröfrare, med
yttre förhållanden som mäktiga
bundsförvandter. Hänsynslöst vilja de påtvinga
mig sitt förmynderskap och fordra blind
tro och lydnad. — Hvarför får ej den
enskildes frihet vara oförkränkt? Må man
akta sig för att framkalla ett själfförsvar,
som sårar ömsesidigt!
*
11.
Vi stodo bland strandhafren, som i
ymnighet stack upp sina blågröna ax ur
sandvallarna i väster. Solen gick guldröd ned
i hafvet.
„Har du gråtit, Céri?“ Jag tillade
genast: „Du önskar kanske vara allena . . .
eller är jag möjligen skulden?“
Hon såg tyst och undvikande åt
sidan.
„Med afsikt har jag inte sårat dig.“
„Det vet jag.“
„Vfll du inte ge någon förklaring?“
„Jag tror det är bättre att vi lämna
den.“
„Hvarför?“
„Emedan . . . emedan jag alls ingen
rätt har att döma.“
„Céri, har du förtroende för mig?“
„Jo — alltid, Jarl. Men du tycker
väl att altsammans är af ingen betydelse.“
„Hur menar du?“
Hon lyfte hufvudet och kinderna
fingo högre farg.
„Mins du ditt yttrande till mig i
söndags? Jag är ju nästan säker . . . ja, jag
tror inte att du ville håna, men det lät
så öfvermodigt.“ Rösten darrade af
återhållna tårar.
„Säg då hällre tröstlöst.“„Nåja, det är möjligt — jag använder
emellertid dina egna ord: man är
misstänksam mot dem, som man fäst sig vid.
Tänk blott på de många, för hvilka just
detta samma . . . detta ... är dyrbart och
heligt — hur det kunnat inge kraft och
tålamod under de svåraste pröfningar!“
„Och om jag tänker på ännu mer?
Hvaije uppriktig öfvertygelse aktar jag
högt, låt vara att jag inte kan dela den.
Du är onaturligt upprörd, Céri, och
därför orättvis. Du tar mitt yttrande
alldeles för strängt, emedan du omedvetet,
kanske som kvinna, njuter af att skapa
dig ett Hdande, ett slags martyrskap, som
gör mitt sorgsna tvifvel till ett brott. . .
och dig själf besinningslös och fanatisk.
Hädanefter ska jag gärna undvika alt,
som ... ja, för din skull. Det blir inte
svårt, jag vill ju ingenting annat än en-hvars frihet från tvång. Är du nöjd med
det löftet? Nu, när du blifvit lugnare?“
„Hva rätt har jag att döma, Jarl!“
Paerman! Åh, jag blef visst icke
förvånad — naturllgtvis kom Paerman i
detsamma fram ur småskogen, efter att
dit-tils ha sökt oss förgäfves. Paerman är
ett omtänksamt, ständigt återkommande
intermezzo. Han afbröt oss med en
värk-ligen rörande oskuld — hade vi hört
något om segelfärden till hafs? . . från
villorna på andra sidan holmen. Ämnade
vi deltaga?
„Ämnar du själf?“
„Nej . . . hva tänker du på!“
„Godt, då fara Céri och jag
ensamma.“
T
Ett förebrående ögonkast — jag blef
förargad:
„Kom med, min vän! I så fall blir
det nog tillåten glädje, och vi ska roa oss
förträffligt.“
*
12.
Om det friska lifvet bland hafvets
fångstmän har jag ingenting berättat. Icke om
skötfårdema till sjös, när måsarnas
varnande klagan ljöd gäll och vågorna yrde
af ifver och ansträngning; icke häller om
lugnet. Med tvänne af fiskelägets
tystlåtna, raska karlar har jag vakat en natt
vid osynliga grund, vaggad af maktlösa
dyningar. Huru enväldigt herskade icke
ödslighetens ökenstorhet! Omöjligt att
upptäcka land, hvart man än såg, endast
fyrfartygets mörka konturer på afstånd
och ett trettiotal fiskarbåtar i svängd linje,
liknande jätteflöten långs telnen af ett
jättenät. Därtill en halfklar skymning,
med bleka, förtonande dagrar, och en
hemlighetsfull tystnad . . . tystnaden mellan
himmel och haf, som fredligt mötas vid
gränsen af vidderna.
Men det är ju endast om
tillgifvenheten jag vill tala. Endast! —
Tillgifvenheten är icke en känsla, den är tusende.
*
13.
„Du kan gärna ligga kvar i
hängmattan, Céri — är det en norsk
Fortælling? . . ah-seså, boken undanbedes! Herr
Jarl är i dag en öfverhöfvan frispråkig
tok . . . förlåt, att han tar plats bredvid dig
i gräset. Det ser värkligen ut som skulle
vår lekfulla samvara lida mot sitt slut;
att jag kommer att sakna dig . . . ja, det
kan inte hjälpas. Vi ha ju haft det ganska
bra tillsammans — eller hur? . . i all
enkelhet. Du stannar kvar, jag reser. Vill du
veta hvarför, så betänk blott att det ges
någonting ytterst problematiskt, som kallas
en ung mans framtid. Denna framtid är
en tyrann. Jag ämnar bll grufarbetare
— i arkiv, se du, i Stockholm — och ditt
vänliga deltagande tar jag med mig som
säkerhetslampa . . . är liknelsen
uppskrufvad? Men innan jag gräfver mig altför
djupt ner i min värksamhet, får du bref.
Där ska jag bland annat säga dig, på ett
mycket värdigt och vördnadsfullt vis, att
du är en klok och präktig flicka; att du
dessutom är mycket intagande . . . jaså,
jag får inte fortsätta. Nå, då låter jag
naturligtvis bli. — — Hör du, Céri, om
Paerman efter min afresa skulle förefalla
mystisk och öfvergifven, så sök att trösta
honom. Säg att jag tror på hans stora,
vanmäktiga välmening och min egen stora
gemenhet, änskönt denna ibland har sina
ljusa stunder . . . när han är frånvarande,
tyvärr. Får jag inte häller tala på det
sättet? Nå, då låter jag naturligtvis bli.
— Är jag dig obekant? Talar jag aldrig
om mig själf? Det var märkvärdigt — jag
gör ju ingenting annat. Åh, vet du, herr
Jarl tänker sällan och ogärna; i stället
känner han så mycket oftare lust att kyssa
en viss liten hand . . . två fina, blå ådror,
som löpa i bredd uppåt armen“ . . .
„Men det är inte tillåtet.“
„Nej, jag kan väl tro det. Eller månne
inte en naturlig impuls af tillgifvenhet äger
några små rättigheter i ett kamratskap,
sådant som vårt? Det vore roligt att ha
reda på . . . när vi träffas nästa sommar.“
*
14.
Vi återvände ensamma — hvarför vänta
på följe, när det redan var så sent? Trött
och tankspridd, efter en lång dag bland
främlingar, satt jag vid rodret och
lyssnade till ljudlöshetens entoniga, söfvande
sång.
„Hur mycket är klockan?“
„Snart tolf; fryser du, Céri?“
„Nej, nej.“
Nattvinden var mycket svag, men
kylig. Rätt framför oss, i väster, glödde
en falnande molnbrand; fjärd stränderna
drogo på afstånd en skarp, tandad gräns
mellan luft och vatten, båda af samma
gulhvita glans, och för inbillningen
nt-bredde sig båtens mörka segel som
vingarna af en stor, dagskygg och
vidunderlig fågel, utan kraft att höja sig med
sitt rof.
Hon flyttade sig, min kamrat, tog
plats längre ifrån mig och lägre; endast
otydhgt kunde jag sldlja ansiktets fina
oval ur den omgifvande skuggan. Jag
lutade mig framåt och svepte en pläd kring
hennes knän.
„Tack. — Tror du det blir mörkare?“
„Föga.“
„Det är visst af ovana: jag ser ingen-
ting nu“ ... Och efter ett ögonbllcks
tvekan: „Hva måste ersätta synen, när man är blind, Jarl?“ „Vakna drömmar, till exempel — men försök hällre att sofva, om du kan.“ „Nej, låt mig tala? Du behöfver ju inte ge något svar.“ Nåja — jag märker att jag darrar ännu vid minnet af hennes skymningsord till ljudlöshetens bortdöende sång: „Jag är så ängshgt, ängsllgt rädd för att vara feg, Jarl, emedan jag i
fegheten fruktar och afskyr en lömsk fiende till min ärllghet. Därför är det nästan oundvikligt . . . ja, jag felar ju alt oftare mot gällande regler och stöter af trots ifrån mig dem, hvilkas tillit jag ville
förtjäna genom öppet och tacksamt förtro-
ende. Bör jag väl blygas öfver att vara
en stor fantast och öfver att gladt kunna
visa mig sådan for dig, Jarl, dig, som jag
inte kan låta bll att.. . Ja, kamrat, du
ser hur jag bjuder till att vara modig!
Afven jag måste ha rätt att våga, utan
skyldighet till ånger, hva hjärta och
förstånd säga mig att aldrig, aldrig af naturen
är orätt. Skulden är ju inte min ...
Du undrade en gång hur en ung
flicka ska tänkas bli . . . hur hon
egentligen känner den stora förändringen, när
den inträdt? Jag stälde mig okunnig, och
det var fegt — jag medger det nu. Oh,
Jarl... hon erfar en undrande, vild glädje,
ofta i tårar, men lider samtidigt af en
pinsam ömtålighet gentemot — den andre.
För oss, unga kvinnor, är ju mannen tils
vidare två personligheter: sådan vi se och
höra honom, och sådan han värkligen är.Tyvärr — och hvems är felet? När
bök-kema tala om er brokiga förtid, mena
vi genast att detta gäller de flesta, inte
alla. När den, som fangslat vår håg,
träder oss eller andra för nära, söka vi
ur vår fattiga erfarenhet försvar för hans
ord eller gärning. Men det plågar oss
ändå . . . stundom länge och bittert. Tils
fantasin, med sitt försonande skimmer,
räcker handen till vår hjälp och ställer
honom åter i den lysande dagern: god,
trots alt — svag endast mot oss, i
medvetandet om sin styrka —
handlingskraftig — sann. Och skyggheten, som
i mörker och ensamhet rodnar öfver sin
glädje och tanken på det kommande, ger
långsamt, motvilligt gärna vika för
hän-gifvenhetens lyckliga själfuppoflring —
den mest skygga blir den mest
öppenhjärtiga . . .
Nu har jag väl gjort bot nog för
min tidigare feghet, Jarl — de mångas
feghet, som jag fruktar och . . . afskyr.“
*
15.
Mot himmelns gulhvita grund en
fantastisk bild af ödet . . . en stor, dagskygg
och vidunderhg fågel, utan kraft att höja
sig med sitt rof.
Jag satt orörlig. Misstänksamheten
kröp fram ur sitt snäckhus af länge
sedan svikna förhoppningar för att
underhandla med godtköpsironin om samfäldt
angrepp, men blygdes och drog sig
tillbaka. Hvad jag velat säga, fÖranledt af
ögonblickets vackra allvar, dog en bråd,
kvalfull död på vägen från tanke till ord.
— Céri . . . ödmjukt, bevekande
ödmjukt hade jag velat vädja till dig själf.
Låt icke din känsllga ungdom bli farlig.
Se till att den vakna reflexion, hvaraf du
är mäktig, när du vill, äfven denna gång
icke blir tystad. — Märker du själf hvilket
förtroende du visar mig? Jag åtminstone
känner det djupt, och så visst som jag
hittils icke förtjänat det framför andra,
så visst skall jag framdeles söka att blifva
det värd. Jag utesluter alt personligt ur
dina modiga ord; just till följd af de
ensamhetens tankar, som du nyss vågade
antyda, har en förväxling skett mellan
drömda ideal . . . och den af dina vänner,
som i naturell står dig närmast. — Seså,
Céri, ska inte vi två ärliga människor
fortfarande kunna se hvarandra frimodigt
i ögonen ... du med ett litet, skälmskt
leende genom tårama ... så att jag i all
väldighet får le med?
Hvad som kommer att ske vet ingen
— icke du, icke jag. Hvar finnes väl
lyckan? Akta dig för att uppkonstruera
någon inbillad lifskonflikt af hvad ditt
fantasteri forledt dig att tro om dig själf
och hvad du känner. Jag djärfdes icke
räkna mig som din vän, om jag ej
fram-stälde detta med öfverdrift, nästan
brutalt, så att du kan bli sårad, djupt sårad,
om du vdl. Och dock måste du snart
förstå hvad jag menar — och huru väl
jag menar med min egen kamrat. Ja, jag
är stolt öfver dig!“
*
Innanför den skyddande armen af
nakna klippor lät jag ankaret falla; en
sömnig lotslärling rodde ut efter oss.
„Glöm inte pläden.“
„Nej, nej; godnatt, Céri!“
„Godnatt.“ — Hastigt hviskade hon:
„Inga drömmar . . . dina egna ord en afton.
Jag har inte förstått dem förut.“
„Ceri!“ . .
„Ja — godnatt, Jarl.“
*
16.
I lotsfars nytimrade båthus var min lilla,
propra enmastare redan i godt förvar för
vintern. „Ni kommer nog igen“, sade
bruden af Lammermoor. — Hvarifrån en
så glad tillförsikt?
Hvad jag beredt mig på att säga,
vid afskedet från Céri, blef aldrig sagdt,
tyvärr. Yar jag orolig? Ah, så onödigt!
Visserligen fann jag henne något
allvarsammare och mera upptagen än vanligt;
men det var kanske ett misstag. Hon
blickade mig lugnt och frimodigt i ögonen:
„Jag är ju inte det minsta
sentimental, Jarl, och tänker inte häller bli det.
Som du vet, så resa vi andra efter en
vecka — mamma, småsyskonen och jag.
Skrif då någon gång till mig under gamla
adressen . . . skrif någonting om dig själf,
någonting roligt, så att jag får skratta åt
dig . . . nu ser du altför högtidlig ut.
Och tack för all sommarvänlighet . . .
och alt slags tålamod!“
„Tålamod? Tack själf . . . solglimt!“
Hon vände sig plötsligt bort — gick
med lätta, spänstiga steg öfver vägen, som
skilde oss från lotsstugans trappa, stannade
lika plötsligt . . .
„Du är jn stora gossen, du, vet jag . . .
man törs väl låta dig fara på egen hand?“
„Följ med!“
„Nej tack . . . Herr domine! En
annan gång.“ — Därpå nickade hon och
försvann.
*
Paerman gaf mig följande förmaning,
när vi skildes:
„Du har ett hårdt och högmodigt
sinne och borde därför noga ge akt på
dess yttringar, för att lära dig
undergif-venhet. Tro mig, utan denna är alt
annat af ringa- värde. Vi anse oss något
vara och förhäfva oss öfver världslig
klokskap, som till intet gagnar, om den
strider mot“ . . . här afbröt han sig.
„Nå-å, hva nu, Paerman?“
„Du får inte bli ledsen . . .
naturligtvis tror jag att du alltid varit aktsam. . . och det fins ju ingenting, som du
behöfver ångra, jag menar från din vistelse
här ute? Ni likna hvarandra så mycket,
hon och du, ha samma fantasi, lifliga
fantasi . . . ja, ja, du får inte bli ledsen.“
Han klappade sakta min hand. —
Jag skulle säkert tycka ännu mera om
honom — „ja, ja, du får inte bli ledsen“
— ifall han icke så ofta haft för vana
att vilja klappa mina händer.
Lotsfar själf förde mig i sin skötbåt
till fastlandet.
*
17.
I min dagbok finner jag här en allegori.
— Det är sant, minnet har stundom
strängar, så känsliga, att välljudets slumrande
ursprungston icke kan väckas utan att
bllfva en dissonans. Må den då slumra!
Hemlighetsfullt som tystnaden vill jag göra
min bekännelse — förklädd som på
maskerad, till harpolekare, till minnesångare,
till hvad du vill.
Du, där borta i skuggan — yttrar
den förklädde — en gång vann jag en
ung prinsessas förtroende. Jag gjorde mig
till gyckelmakare, härmade uggla och uf,
klingade med narrens klockor . . . och hon
log emot mig . . . solen gick guldröd upp
ur hafvet. Hvarför blef hon allvarsam?
Jag följde henne i blommande
rosengårdar, letade efter pärlor långs stränderna,
spelade kung på altanen. Men hon log
icke mera. Ängslig, jag viste ej hvarför,
rymde jag en mörk natt från slottet och
blef eremit. Då besökte mig saknaden.
Åter såg jag de klara ögonen, hörde den
vänliga rösten, känge icke igen mig själf.
Alt mera ängslig, drog jag på
upptäktsfärd i mitt eget väsen och mötte märkliga
förebud. Nya tankar, med sällsam flykt, nya
känslor af sällsam värme, rika strömdrag
i ett fattigt lif förkunnade att ett
oupptäkt land var nära. Du, där borta i
skuggan — jag fann det! . . fann det i den
fordrande tillgifvenhet, som bär kärlekens
stolta, missbrukade namn.
*
18.
För mig blef det halfår, som följde, en
uppgörelsens tid. Jag vill icke nämna
något vidare.
I mitt första och enda bref till Céri
förklarade jag mig vara in statu quo. Var
det sant? Åtminstone lät det både
parlamentariskt och trovärdigt — just min
afsikt. „Emedan de flesta förhållanden bära
korsett“ — skref jag — „bli hjärtats
rörelser så ofta hämmade. Hafsluft
hälsosam; låtom oss följa rådet!“
*
Vårvintern var fortfarande kall.
Efter ett två månaders afbrott i samfärdseln
med Sverge, blef det ändtligen
ångbåtslägenhet i april. Afgångstiden, i
Stockholm, var utsatt till klockan nio på kvällen.
Mina svenska vänner och bekanta
sade jag farväl vid en sen middag. Vinet
var godt, och de bådo mig hälsa gamla
Finland. — Så bar det af till Skeppsbron,
i kvällsmörkret. Hytt hade jag bestält
förut, och mig återstod således intet
annat än att taga den i besittning.
När inspirationen är vaken, kostar
det ingen ansträngning att berätta, påstår
man. Mycket möjligt. Jag känner mig
för tillfallet i stånd att klart skildra den
synliga omgifningen, huru otydllg deD än
tyktes mig i början, alla dess små
egendomligheter . . . skildra desamma just så,
som iakttagelsen blef dem varse. Men
denna gång intresserar mig endast
resultatet — min egen sinnesstämning. Alt
hvad mitt känslolif tidigare icke ägt eller
måhända velat dölja, förband sig
oemotståndligt med utgången af denna länge
fördröjda färd, detta vågade försök att trotsa
vintems hinder. Altsammans föreföll mig
ytterst ovisst och dunkelt i skenet från
lyktorna ombord och utmed kajen, där
en stor människohop stod tätt packad i
nyfiken väntan. Vid landgången tog man
afsked af hvarandra som om resan gält
evigheten, och jag måste medge att
totalintrycket var föga uppmuntrande. Nå-gonting mystiskt, jag vet ej hvad, sökte
bana sig fram i mitt medvetande —
dessutom plågade mig en svensk profresandes
efterhängsenhet — och jag tänkte på mina
nya förhoppningars framtid med en
vidskeplig mans fruktan för alt slags varsel
och dålig spådom. — Jag kände mig
myk-ket öfvergifven.
Nere i salongen voro hyttdörräma
prydda med målade girlander, Hknande
stora frågetecken; från fördäck trängde
ett jämt, gnisslande buller ... alt irriterade
mig. Jag var allena, satte mig beslutsamt
vid pianinot och anslog några toner af en
vacker, bekant melodi ... ett af mina
sommmarminnen.
Då hörde jag en kär, oväntad stämma
yttra bakom mig:
„Nej, värkligen! . . jag tror att
trollen drifva sitt spel och oroa oss med
sorgliga visor?“
*
19.
„Céri!“ . .
Hon smålog gladt åt min
Öfverraskning.
„I Stockholm! Hur är du här,
primnsessa?“
„Af tvång, förstås“ —
„Och du harinte sökt reda på mig?“
„Nej.“
„Så ovänligt!“
„Bry dig inte om . . . ser du, en af
småsyskonen blef sjuk, och strax efter
nyår följde jag henne hit för att rådfråga
läkare ... för resten ska vi tala sakta,
hon har just somnat.“
„Och nu återvänder du med mig?“
„Nåja — på sätt och vis.“
„Kom, vi ska inte stanna här nere!“
Min glädje var obeskriflig. Lekfullt
stödde jag henne i trappan, med ena
armen om hennes lif.
I detsamma öppnades dörren till
röksalongen, glas klingade, ett bullrande skratt
häjdade oss, och så ljöd en hånfull replik
från ett soffhörn där inne:
„Ja, du har rätt . . . jag kan inte
hålla af en kvinna utan att på samma
gång hålla om henne.“Céri drog sig hastigt undan i
skuggan; jag såg en harmfull bllck och hörde
hennes halfkväfda utrop:
„Fy ... så gement!“ Därpå lämnade
hon mig, efter att flyktigt ha räkt handen.
Ingen af sällskapet hade blifvit oss
varse i mörkret. Men huru hatade jag
icke den illvilliga slump, som tillät en
ordlek att blifva skiljedomare för lång tid
framåt!
*
Isen blef hvarje ansträngning för
stark; ångbåten nödgades vända om och
söka sig en ny farled genom skärgården.
Att se det lockande, mörkblå hafvet
i frihet helt nära, och icke kunna nådet! — Kaptenen var rastlös i sin ifver;
utan afbrott arbetade manskapet den
följande natten. Sågningen tog mångas
krafter i anspråk, och några återvändande
emigranter gåfvo villigt till bistånd.
Klokkan åtta på morgonen slog propellern sitt
första slag, efter tolf timmars hvila . . .
vi hade segrat!
Ett godt omen.
*
20.
Bogskärs fyr, som middagstiden
passerades, lockade alla ur hytterna, äfven Céri.
Jag fann henne på akterdäck, i samspråk
med en af besättningen. Undvek hon mig?
— Jag kände ett djupt missmod, när jag
nästan tveksamt närmade mig och
höfviskt bad att få göra en fråga:
„Är du ledsen på mig, Céri?“
Hon smålog. „Nej, för all del;
hvarför skulle jag vara det?“
„Jag tänkte endast . . . du har hållit
dig så på afstånd.“
Hon betraktade mig med en vänligt
allvarsam blick, som jag altfor väl kände.
„Vi två ha ingenting obytt med
hvarandra, Jarl.“
Ah! . . hade jag icke varit så feg, så
skulle jag ha svarat:
„Jo, Céri . . . en symbol — en ring.“
*
21.
Så är det, i sanning. . . . tiden har ofta
stor elasticitet; i mina ord kommer den
säkert att tyckas dig knapp från årstid
till årstid, men däremot lång från dag
till dag.
I medlet af juni voro vi åter samlade
där ute vid hafvet — hafvet, du vet —
alla, med undantag af Paerman. Hvar
han vistades? Det hade ingen reda på.
Glömma honom vfll jag icke: hågkomsten
af hans fasta, färdiga personhghet är en
sannskyldig pllkt och en tillåten glädje.
Kokarden har haft framgång hos
bruden af Lammermoor; det förstod jag
strax af hennes leende. Hon hälsade mig
med glad tillförsikt; „eftersom han ville,
så“ . . .
„Nåja, naturligtvis.“
#
Att Céri, nutidens Céri, icke velat
återvända till fiskeläget, hörde jag
tillfälligtvis och först senare. Hon hade ingen
orsak angifvit — endast Hndat armarna
kring modems hals och kyst henne.
Detta gaf mig mycket att tänka på.
Jag tror nästan att det gladde mig.
Alldeles riktigt . . . nå, vi få väl se. Själf
väntade jag ju alt af denna sommar.
*
22.
— Vägen förde oss genom ungskog
af björk och barrträn. Stundom blef
mängden af kvistar och rötter altför
hinderllg, omöjligt att gå i bredd, och då
lämnade jag mig ett par steg efter, otållg ...
åh, ännu var ju ingenting för sent, jag
hade blott att lägga band på mig en liten
stund till, ett par minuter . . .
„Hva har Ni i sinnet, min herre?“
sporde Céri med en förvånad blick, utan
att stanna.
Ingenting, jag försäkrar. Endast en
ren bagatell — ett mycket obetydligt
beslut, som händelsevis fattats för länge
sedan och nu är oåterkallehgt. Javisst,
låtom oss gå ännu ett stycke tillsammans
på detta tysta, kamrathga vis, utan att
du anar förändringen. Ser du den hvita
stranden där borta? . . hafvet ghttrande
mellan stammarna nedanför oss, långt,
långt ute i en enda oändllghet af ljus.
Ser du vallen af vildblommor? Där . . .
där har jag någonting att säga dig.
Hon har kastat sig ned i det mjuka
gräset, med mössan öfver ögonen — de
vackra, bruna ögonen! — och armarna
under nacken. Hon småler. Jag lutar
mig oförberedt närmare, hviskar några
ord i hennes öra. Då hon blir skrämd,
kvarhåller jag henne . . . barn, barn, jagfrågade ju blott om du har mod och tåla-
mod att bli min hustru?
„Du bör inte vara rädd, Céri, jag
talar lugnt och beherskadt. Vi låta alla
de vanliga, vackra orden vara utdöda, de
angå oss inte, och så söka vi i stället att
få något varaktigt fram for det kommande
ur en enda, förtroendefull blick . . . ja . . .
inte sant?“
Jag ser huru ljudlöst hennes läppar
röra sig; hon sänker hufvudet och jag
kysser hennes kind. Jag märker icke att
den är kall, icke de slutna ögonen, icke
att hon darrar. Plötsligt vaknar inom
mig ett vanvettigt jubel, pojkaktigheten
tar fart och rusar i tyst sken utför backen
af obetydligheter — ett skämtsamt skratt, en
ny hviskning... förtjusningens alt och intet.
„Jarl, du tror visst att jag är
myk-ket bättre än värkhgheten kommer att
utvisa; jag är både nyckfull och . . .
„— intagande, ja, och alldeles
förvirrad och bortkommen. Jag ska säga
dig: det här är en högst brydsam och
ovan belägenhet.“
„Skämta inte — jag vore i stånd att
gråta, jag — förstår mig inte själf,
känner mig så half alt igenom.“
Naturligtvis tar pojkaktigheten ny
fart, färdig till riktiga krumsprång, och
mitt öfverdåd vet af inga gränser:
„Förträffligt! . . då får jag bli andra
hälften. — Javisst, jag är ett troll, som
röfvar bort prinsessan.“
Äfven nu ser jag endast huru
intagande hon är, icke de slutna ögonen, icke
huru hon darrar.
*
23.
Ett aningsfullt vemod fick makt med mig.
— Säg, är det väl en egenhet hos
glädjen, min glädje, att den i sitt öfvermått
vill vara utan vittnen? Och dock misstror
jag ensamheten, just för detta vemods skull.
Ännu samma afton skref jag några
rader till Céri. När jag fick veta att hon
för en stund sedan gått bort till sandvallarna
i väster, lade jag obemärkt min hälsning
till godnatt på hennes bord och återvände
långsamt hem, utan att vilja störa henne.
„Min egen hustru ... jag har intet
namn för dig, intet, som icke bllfvit
nämdt af andra, tusen gånger, och det
är endast ett jag vill gifva dig, nytt,
okändt och gåtfullt — tacksamhetens stora
hemlighet. Låt hvarje min gärning, som
gläder din rättskänsla, föra denna
tacksamhets talan. — Ar det icke så: med
skonsamt, förstående leende vilja vi se
förbi hvarandra, när så fordras, ibland,
ofta? . . vi två människor. Och vi måste
det. Äger icke ordet människa en vacker
innebörd?
Yrvakna föreställningar om tillvarans
blifvande fest leka mig i hågen som
amo-riner — segerns lusteldar tändas . . . Céri,jag längtar efter dig, längtar, längtar, ty
för mig är du från och med nu och för
alltid min hustru.“
*
24.
Nästa dag fick jag icke träffa henne —
hon hade feber och var trött efter en
sömnlös natt; likaså den följande. Men
morgonen därpå kom hon redan tidigt och
sökte mig. Jag, egoist, som i min glädje
icke förstått att hysa någon särskild oro,
snarare endast förvåning, blef skrämd af
huru blek hon var, skrämd af hennes stilla,
undergifna sätt, som på samma gång var
nervöst upprördt.
„Följ mig ett stycke, så få vi vara
allena — jag har någonting att“ . .. och
så tystnade hon.
„Jarl, Jarl, jag är rof för en dödlig
ångest, starkare än min vilja; hur ska jag
kunna säga dig alt, och hur ska du
någonsin kunna förlåta mig? Oh, jag finner
att jag hvarken känt eller kanske känner
mig själf, är ju knapt vid mina sinnen,
och kan ändå inte handla annorlunda än
jag gör. Du får inte betrakta mig som
din, Jarl . . . nej, nej, nej, hör du! . . jag
är endast ett barn, ett fegt, straffvärdt
barn, som straffar sig själf... du vet inte,
du, hur hårdt! Jag har döfvat min
stolthet, min känsla af plikt, länge, altfor länge
— jag längtade ju så outsägligt efter den
drömda lyckan, och nu. . . nu har jag
inte mod att hålla henne kvar, Jarl, fårinte hålla henne kvar — vi måste gå
skilda vägar. Först af din sista hälsning
förstod jag det klart. Har du väl rätt
att skrifva så .. . därför att du begär mig
till hustru? Jag vet det inte; mitt hufvud
svindlar, jag är rädd för dig, och dock är
du mig så kär, så kär! Jag kommer
ständigt att vackla mellan min plikt och min...
oh, Jarl, Jarl, hur ska jag våga förkasta
det värn, som hittils gifvit karaktären
styrka och lifvet ändamål? Det offret ¿an
du inte ersätta. Aldrig skulle jag känna
mig lycklig vid tanken på att vi endast
en tid, en kort tid, finge lefva
tillsammans ... i lifvet. . . jag ville ju vara hos
dig i all evighet. Inför människor vore
jag din hustru, själf nödgades jag betrakta
mig som — — ack, Jarl, din solgllmt
slocknar! Och likväl har jag inte bedragit
dig. Du har förmågan att arbeta, du, attfylla din dag med bitterhet, tils
ögonblickets tomhet försvunnit; jag har alltid
varit så ensam . . . förut . . . och framdeles;
tillgif mig, Jarl, och gif mig fri!“
*
25.
Sorgen är brutal som döden — nej, nej,
jag vill icke visa mig otacksam: stundom
kan hon äfven vara en grym välgörarinna.
Ett ögonblick, ett enda, har jag stått
inför henne förtviflad, seende mig omkring
efter vapen till mitt försvar. Det var som
om natten, en mörk, ogenomtränghg natt,
hade öfverraskat mig vid dagens inbrott;
när jag blef faran varse, värjde jag mig.
Vi människor måste vara modiga,
ty lyckan är feg. Låt mig djupt, djupt
i glömskans skattkammare gömma denna
minnets svarta diamant!
*
26.
Reaktionen hos hennes känsliga ungdom,
som vågat vara sig själf, var ju endast det
konventionellas hämd, och denna fruktade
jag icke. Andra fiender hade jag att
bekämpa, aggande som mina egna oroliga
tankar. Hade jag väl något utbrott af
häftighet att ångra? Var icke all vår
tvekan ett missförstånd? Ödet måste tvingas
att höja sig med sitt rof — välan . . . en
garde!
Sällsamt! Ånyo fick ett aningsfullt
vemod makt med mig . . . vårnattens
purpurdimma öfver gllttrande dagg af tårar.
Voro vi icke två stora barn, som gömde
sig för hvarandra?
Hon måste förstå mig. Det offer hon
talat om hade jag aldrig begärt och aldrig
velat. För resten: hvad viste hon väl om
min tro och min öfvertygelse?
*
Det är redan sent — jag skall snart
ha slntat. Vi ha ju icke mera natten för
oss; morgonen gryr.
*
27.
— „De ungas religion? — Céri, jag
ville att du denna gång kunde läsa mina
tankar utan ord, ty jag bryter mot mig
själf, när jag bryter min tystnad.
Oh, I samfundsmänniskor, hvilka utan
hänsyn brännmärkt den ensamma
vandringens hälgd och stolta ansvar — huru
borde jag icke hata er! När jag sökte
sanningens upphof, medveten om rätt och
orätt, korsade mina vägar andras, och jag
såg de vanhälgande stängsel, som eder
egenmäktighet djärfts resa under tidernas
lopp. Ofta stannande, for att ej bland
mängdens hyckleri trampa den uppriktiga
tron, ville jag ut i naturen, som är sund,
äfven om den kräfver sin rätt. Mina
irrfärder äro många. Jag vill icke gå
andras tankegång, ty jag känner mig
mäktig utvecklingens arbete och älskar
själf-ständighet, Céri, som jag älskar dig!“
*
„Hvarje stjärnklar natt, i det fria,
påminner mig om oändlighetens stora lag.
Denna är icke en skrift af döda bokstäfver
— nej, en lefvande världstanke . .. alltid
och öfveralt. Och dock behöfver jag ickeböja mig; jag lyder med stolthet, ty mitt
försvinnande väsen är en del af det hela.
Döden är brutal som den råa
styrkan. Men trots tanken på detta
oundvikliga, som rufvar öfver tillvarans största
hemlighet, har jag mod att stå upprätt.
U rkrafternas enhet, Lifvet, är sanningens
upphof oeh min Gud. Är han icke äfven
din, Céri?. . namn äro endast namn.
Emedan jag är människa, ger jag honom
personlighetens form, och då jag i dag vädjar
till hans dom, sker det utan fruktan, ty
min innersta vilja har sanningen till mål,
om äfven värket är en krympling
Céri, hade icke du för mig blifvit
ett lifsvilkor, så vore döden liktydig med
förintelsen. Och jag skulle utan saknad
fogat mig däri. Nu är det stundens
skönhet att hoppas på en evighet, där jagmed den odödliga tillgifvenhetens rätt
skall vara hos dig. Der er kun én
UrReligion i Verden — Kcerlighedens. Denna
religion är min.“
$
,,0m döden icke lönnmördar, och
plågorna på dess läger unna mig stunder
af lugn, så lär väl barnaårens lydiga tro
vilja bedjande sluta sig till min friska
mandoms öfvertygelse och förhoppningar.
Denna reflex från oansvarighetens tid är
som norrskenets osäkra ljus — innan
medvetslöshetens mörker inträdt
fullständigt. Min flyktande tanke skall känna
igen detta skimmer med samma
vördnad, som jag hembär min moders minne,
och tacksamt erkänna det trohjärtadt
rörande . . . rörande likt kyrkklockornasklang på landet, när hälgen går in en
lördagsafton.
Så vågar jag möta det kommande,
Céri . . . vågar du?“
*
28.
Om jag kunde, så ville jag skrifva en
bok om ärligheten. Försök det någon
gång, du, som har mera själfförtroende
än jag. Men hvad du är fattig på lyckans
klenoder! Och nu vill du samla smulorna
från den rikes bord.
Mänsklighetens idoler, stora,
märkliga personligheter, som jag aldrig blir i
tillfälle att granska, äro mig icke
sympatiska. Först när jag upptäcker fel,
ärliga fel, träda de mig närmare, och jag
kan fästa mig vid dem. I mitt nya rike
äro vi endast två . . . försvinnande ringa.
Jag känner hvardera väl, hvarderas brister.
— Om jag kunde, så ville jag skrifva en
bok om ärligheten.
*
29.
^Lär jag nästa gång träffade Céri,
yttrade jag ödmjukt och bedjande:
„Tro ingalunda att jag nu väntar
svar, eller ens i den närmaste framtiden.
Tänk noga öfver ditt beslut, så att du
inte ånyo förhastar dig. Kanske drages du
till det okända, eftersom du en gång påstod
dig inte känna din egen, gamle kamrat.
Ge akt på mig och döm strängt, om du
vill, men glöm inte rättvisan . . . och varinte onaturlig. Anser du dig slutllgen
våga steget, så låt mig veta det som ett
gammalt, godt förtroende mellan oss två;
jag ska söka att inte bli uppbrusande vild
af glädje, endast kyssa de fina, blå ådrorna
på din hand och hviska att det var . . .
modigt af dig.“
„Jarl — jag har gjort dig mycket,
mycket ondt, mot min vilja.“
„Nej, nej, så oförståndigt får du inte
tala. Du har varit ett ljust sommarmoln,
utan hvilket min himmel vore tom.“m
30.
o
(A.ter blef året slut, vinter gick, vår kom
— och åter en ny sommar.
Ett fiskeläge vid hafvet — stora och
små stugor i lä — rödgrå klippstränder,
med tallar, enar och hafstom — och
hafvet!
Skymningen har inträdt tidigt, men
borta i väster är det ovanligt klart... enunderbar, strålande klarhet, som jag aldng
glömmer.
Ljudlöst af bry ter jag rodden,
springer i land och drar den lätta, Ulla båten
in mellan strandens stenar.
„Seså, Céri!“. . och jag sträcker ut
mina armar efter henne. Smidig och
intagande mot det blekblå hafvet, står hon
redan framme i fom — böjer sig emot
mig och säger allvarllgt, betydelsefullt:
„Ja, ja — jag kommer, Jarl!“
Hon kysser mig sakta på pannan.
Sedan gå vi tysta i bredd uppfor
sluttningen, bort till de stora och små
stugorna."på 5öderström & C:os Jörlag:
Gustaf v. Numers: Dramatiska arbeten,
I. Bakom Kuopio 1: 75
Mikael Lybeck: Dikter „ 2: 75
Karl A. Tavaststjerna: För morgonbris . „ 3: 75
„ Dikter i väntan . „ 3: 75
August Ramsay: Turistlif och Idrott,
I. På sommarfärd i kanot „ 1: 75
II. På sommarvandring . „ 1: 75
0*399!??
Pris: 1 m. 75 p.