Ett halfår i Nya Verlden. Strödda resebilder från Förenta Staterna

Ett halfår i Nya Verlden. Strödda resebilder från Förenta Staterna

Ett halfår i Nya Verlden.

Strödda resebilder från

Förenta Staterna

af

Alexandra Gripenberg.

Helsingfors 1889,

G. W. Edlunds förlag.Helsingfors,

J. C. Frenckell & Son, 1889.uWti idéernas\ islossningstider komma stundom

ögonblick, då luften tyckes susa och klinga af

frigjorda tankar. Då sanning och rättvisay i den

form vi då se dem, synas träda oss lefvande

varma till mötes ur fördomarnas dunkel. Ett sådant

ögonblick var det första försöket till ett allmänt

möte af verldens qvinnor, i Washington 1888.

Offervilligheten och energin hos medlemmarna af

Finsk Qvinnoförening möjliggjorde, att äfven

Finland var representeradt vid detta oförgätliga

till-fälh. De anteckningar som här följa, tillkommo

under resor i Nya Ver Iden, sedan föreningens

uppdrag var slutfördt. Men sex månader i ett

jätterike, sådant som Förenta Staterna, kunna gifva

blott en ytlig inblick i dess förhållanden. Amerika

är så stort att — såsom amerikanarena säga —

»hvad som är rätt i norr, är orätt i söder». Det

är som jätteträden i dess egna urskogar: medan

man betraktar stammen, når blicken icke upp till

toppen. Dessa resebilder kunna derför icke

erbjuda ett helt intryck af det moderna Amerika meddess egendomligheter, dess brister och förtjenster.

De utgöra endast en samling spridda minnen bland

en mängd andra. När man tillbringar en längre

tid under resor, komma perioder, då frånvaron af

arbete och arbetets ansvar förnyar vår förmåga att

mottaga intryck och fyller själen med undran

öf-ver lifvets mångfald. Då är det, som om vi kände

oss gunga sorglöst på en af Atlantens blå vågor

eller från ett kringseglande moln sågo ned på en

solbelyst verld. På samma gång gör mångfalden

af intryck att vår kritik stundom försvagas och

att de olika bilderna icke framstiga nog klart.

Dessa resebilder äro från en dylik period.

•—^8»I NEW-YORK.

— ^etta är icke Amerika. Det är Finland! —

var vår ofrivilliga tanke, då vi en frostig Marsmorgon

första gången skådade Nya Yerldens kust.

Höga stränder, allvarliga och snöbeströdda, en

nordisk vinterdags bleka färger på himmelen och den

ännu i går solbelysta blå Atlanten förvandlad till ett

isfalt. Hade vi icke sett detta landskap från en

oceanångares däck, under en förbistring af olika tungomål

omkring oss, skulle vi ha kunnat tro oss vara vid

Kallavesi eller Leppävirta i Finland.

Hvad som deremot icke var Finland, det var den

lifliga rörelse som mötte oss, så snart vi voro nog

nära New-York, att kunna nås af ett stänk från dess

brusande verldsstadsböljor. Den tunna isskorpan

omkring oss sönderskärs af små snabba isbrytarbåtar,

efter hvilka vår stora ångare pustade framåt inloppet.

Likt en flytande stad låg New-Yorks verldsberömda

hamn med sina oräkneliga skepp framfor oss. Högt

1öfver dem alla reste sig jättefyrbåken „The statue of

Liberty44 med sin mot himlen allvarligt höjda arm.

Bakom henne öppnade sig det ändlösa perspektiv, de

brokigt lifliga folklifsbilder och den ödsliga utsigt

öfver tak och skorstenar en stor stad erbjuder.

Efter att ha genomgått tullhusets skärseld,

gungade vi på en råmande ångfaija öfver Hudsonfloden

in till New-York. Det var en vecka efter den

fruktansvärda snöstorm, som vintern 1888 hemsökte norra

Amerika. Gatorna voro fylda af smutsgrå snö; på

solsidan simmade trottoarerna, en iskall vind bet

genom ytterplaggen och luften luktade snö. Såsom

bjerta vårinsatser i denna vinterbild stodo

blomster-försäljarena i sina gathörn, utbjudande violer och

rosor, Floridarosor i alla skiftningar mellan skärt och

körsbärsrödt.

Vi hamnade i Millers hotell, ämnadt att mottaga

de europeiska delegerade till internationela

qvinno-mötet i Washington. Då vi tills vidare voro endast

två, och högtidligheterna, hvarmed New-Yorks

qvinno-foreningar ville behedra mötet och oss, ännu icke

begynt, fingo vi tid att se oss omkring i staden.

New-York skulle helt visst gifva ett mera

öfver-väldigande intryck af verldsstad, om man icke skulle

se den strax efter en oceanresa. ögat har vant sig

vid hafvet med dess ändlösa horisont och finner

allting begränsådt, jemfordt med vattenöknen.

New-York är Amerikas minst karaktäristiska stad. Den

har icke samma slående egendomlighet som

qväkar-staden Philadelphiä, der hvaije hus är likt det andra,af rödt tegel, med gröna fönsterluckor och hvita

trappor. Icke heller är den, som Boston, en kopia af de

engelska städerna eller, såsom Washington,

påminnande om de italienska. Den har hvarken Chicagos

genuint amerikanska, eller San Fransiscos förtjusande

pittoreska prägel. Under de tre olika perioder vi

besökte den, sågo vi den i vinterdrägt, i tidig vårskrud

och i Septembersommarens rika grönska. För hvaije

gång sökte vi förgäfves bilda oss ett totalintryck,

skildt från andra stora städer, New-York är i våra

ögon blott storstad i allmänhet.

Det enda som skiljer den från Europas städer är

fysionomierna i gatvimlet. Utom snart sagdt alla

europeiska nationer, ser man här kineser med orörliga

ansigten, blå blusar och skor med tjocka hvita sulor;

japaneser med de lätt igenkänliga spelande,

intelligenta ögonen; negrer med ullhår och klumpigt

utskurna munnar; mulatter, qvadroner, oktroner med

en hy som vexlar från mörkaste hasselbrunt till en

svag skiftning i gult. Det sydländskt brokiga

intrycket af dessa olika menniskoracer förhöjes af

frukt-massorna; hvilka redan vid denna tid på året voro

hopade i frukthandlarenas hörn. Stora knippor af

gula bananer, klasar af blågröna drufvor, hopar ai

doftande oranger, stela ananas. Och sedan blommorna

— ett slöseri af rosor, heliotroper och violer.

Mellan frukter och blommor stå nötforsäljarena

med sina korgar. Amerika är nötternas forlofvade

land. Här finnas kokos- och valnötter, ärt-, smör-,

hassel- och hickorynötter. Synnerligen omtyckta äroärtnötterna och gatpojkarna här ha lika stor

skicklighet i att under tuggandet spotta ut skalen, som

ryssarna ha att befria sig från skalen af solrosfröna.

ötver allt på New-Yorks gator hör man knastrandet

från de små kolugnarna, i hvilka ärtnöttema rostas.

En lika omtyckt läckerhet är „popcorn“, rostad majs.

I Vestern ser man ofta ötver ingångar till parker och

allmänna promenader följande varning: — Inga påsar

få medtagas. Åten era ärtnötter och ert popcorn

utanför! — Främlingen underkastar sig tåligt nötskalen

som beteckna amerikanarens väg. Deremot har han

svårt att fördraga tobakstuggandet, som är allmänt

bland männen, och idislandet af gummikarameller hos

fruntimmer och barn. Lyckligtvis för honom häfva

på senare tid nykterhetsföreningarna begynt en

energisk kamp mot den förra, och skolorna ett lika ifrigt

härnadståg mot den senare ovanan.

Detta brokiga gatlif stämmer vandraren blidt mot

sjelfva gatorna, hvilkas ordning lemnar mycket öfrigt

att önska. Man sade oss att de sopas i regeln endast

en gång i veckan — och deras utseende tycktes vittna

derom. Kärl med sopor och söndrigt porslin,

packlådor med halm och förkastade husgeråd stodo på

trottoarerna. De anspråkslösare husen voro prosaiskt

enformiga med gula eller gröna fönsterluckor. I den i

stadsdel der „City“ vidtager, finnas jättar med nio,

elfva och tretton våningar, hvilka tillhöra

tidningsbolag. Dock äro husen, på dessa undantag när, hvarken

så väldiga eller så eleganta som byggnaderna i Chicagos

City. I Wallstreet i New-York, med dess bullrande lif,får man en aning om de svindlande, vansinnigt snabba

amerikanska spekulationerna. I dessa nedrökta fula

hus, utan historia och utan poesi, kan man på en

dag vinna allt eller förlora allt. Intrycket förmildras

icke här af att man, såsom i Londons City, tycker

sig höra huru historien i sin hieroglyftäckta kåpa

följer en i hvaije steg. Här är allting nytt, sjudande,

brådskande nutid, öfver hustaken går jernvägen med

sin last af affärsmän, arbetare, skolungdom, folk af

alla slag. Man stiger uppför en brant trappa i det

tornlika stationshuset, får en biljett vid luckan, träder

ut på perrongen — och ilar i nästa ögonblick bort

öfver hustak och skorstenar, stundom i djerfva,

cirkellika kurfvor.

— Endast ett menniskolif i veckan, — svarade

man på vår fråga om här inträffade många

olyckshändelser.

Den öfveijordiska jernvägen förstör perspektivet

på New-Yorks gator, gör dem mörka och fula. Man

tycker sig ständigt gå under en bro. Endast vid

Broadway, Fifth Avenue och Madison Square är

ut-sigten fri. Broadway är butikgatan och vid de öfriga

två bor aristokratin. Här äro husen vackra, af

chokolad-brun, ljusgrön och grå sten. Då träden i Madison

Square och Central Park äro utslagna, erbjuda dessa

gator med sina många smäckra kyrktorn intagande

utsigter. Central Park, New-Yorks stolthet, förtjenar

allt det beröm som slösas på den. Hyde Park i

London är mera storartad och har vackrare utsigter, men

i Central Park är naturen mera leende och obunden.I tidig majgrönska, en tidig morgon, är en utåkning

der förtjusande. Här står äfven den berömda

obelisken, skänkt till New-York af Khediven i Egypten.

Den är 69 fot hög, och kostnaderna af dess flyttning

stego till omkring 100,000 doll.

New-York ligger på en ö och dess framtid är

derfor oroväckande. Årligen tillväxer den, såväl

genom emigrationen, som på naturligt sätt, och har dock

icke rum att tillväxa. Den har nu redan omkring

1,300,000 invånare och lefnadskostnadema äro

mycket dyra.

Genom sitt läge vinner den emellertid präktiga

utsigter öfver Hudsonfloden och utåt hafvet. En af

de vackraste är från Brooklyn bron. Denna

ingeniör-vetenskapens triumf bär på sin nacke två banspår,

två vägar för åkande och flera för gående. Den var

påtänkt redan 1855 af öfverste Adams, men beslutet

att bygga den fattades först 1866, och bron öppnades

för trafik 1883. Den är 85 fot bred och dess längd

på det längsta stället 5,460 fot.

Det var en vacker solskensdag, då vi första

gången stodo der, blickande ned på Hudsonfloden, som

rullar sina böljor under de mäktiga brohvalfven. I

fjerran syntes fnhetsgudinnan mot hafvets blånande

bakgrund. Ett klassiskt lugn hvilar öfver skönheten

hos denna massiva staty. Dess skapare, Bartholdi,

säges ha fått idén till den af eri antik statyette, en

tredjedel mindre än kroppsstorlek. Den förstorade

kopian är 137 fot hög, räknadt från fotterna upp till

facklans yttersta spets, och piedestalen på hvilken denNEW-YOBK.

7

står, är 83 fot. Man har beräknat, att fullvuxna

personer skulle kunna hoppa ur och in genom jättemöns

näsborrar och att en karl af 6 fots längd, stående på

hennes undra läpp, skulle nå jemt till hennes ögonbryn.

Såsom alla större städer i Amerika har

New-York vackra butiker. En vandring genom de

förnämsta magasinema närmar sig konstnjutning. Här

finnes något af fransmännens fina instinkt i fråga om

de rätta färgnyanserna. Hos John Wanamaker, en

jättefirmä i Philadelphia, är hvarje butikfönster, hvarje

skild sal i etablissementet ett stycke modem stillära.

Amerikanarena erkänna dock sjelfva, att

skönhetssin-net hos dem begynt utvecklas forst nyligen, sedan

rit-, konst- och industriskoloma blefvo mera allmänna.

Åfven utställningen i Philadelphia 1877 gaf dem goda

lärdomar. — Förr — säga de — hade vi mest

förkärlek för skrikande färgsammansättningar.---------

Det hade emellertid begynt bli lif och rörelse i

Millers hotell. Representanter tillströmmade från olika

håll, både europeiska och amerikanska. I ett rum

skorrade Frankrike; i ett annat sof Skottland med

öppet fönster vid köldgrader ute; i ett tredje

deklamerade Irland om sitt fäderneslands lidanden; i ett

fjerde utlade England det kristliga i den brittiska

politiken. Qvinnosaksvänner från New-York och dess

omgifningar gingo ut och in, äfvensom reporters och

artister från olika tidningar. Från Washington

anlände miss Rachel Foster, sekreteraren vid den

blif-vande kongressen, för att på dess verkställande

komi-tés vägnar öfvervara festligheterna i New-York.Det var fyra knapt tillmätta dygn innan mötet

i Washington, och dessförinnan skulle medhinnas tre

möten, en middag, en fest, en mottagning och tallösa

privata inbjudningar. Ingenstädes kan man konsten

att fullpacka ett program, såsom i de länder der tid

är pengar.

Hela denna lilla brådskande verld leddes af mrs

Devereux Blake. ordförande i staten New-Yorks

rösträttsförening. Hon är en majestätisk qvinna, något

kallt sätt, men ett själfullt ansigte. Dotter till en

plantage-egare i södem, tillhör hon så att säga den

amerikanska aristokratin. Man ser det af det fina,

otvungna behag i hennes rörelser, hvilket

kännetecknar qvinnorna i Amerikas fina verld. Det utgör

visserligen ofta omhöljet för tom ytlighet, men hos mrs

Devereux Blake har verldsdamen blifvit adlad. Hon

har fått tankar.

Festen för de europeiska delegerade egde rum i

Stuarts hotell. Gästerna ledsagades dit af mrs

Rogers, representant för staden Albany, och mottogos i

festsalen af mrs Blake. I de präktiga rummen

trängdes flera hundra personer, såväl qvinnosaksvänner som

nyfikna, mest ur stadens embets-, skol-, literära- och

artistkretsar. Ärevördiga domare, bleka artister,

professorer med kritiska miner, lättfotade söner af

pressen med honungslena tungor; grålockiga fruar med

moderlig blick och en blomstergård af unga flickor,

praktblommor med fina, smala ansigten, svarthåriga,

svartögda.

Gästerna voro sju. Skottland, mrs Scatcherd, varen duktig fru af stadigaste anglosaxiska race, en

outtröttlig arbeterska bland de fattiga qvinnorna.

Bredvid henne stod England, mrs Ashton Dilke, klädd i

tungt mörkgrönt siden och sina landsmaninnors

älskling, prinsesshatten. Hon var utsänd af liberala

politiska qvinnoföreningar i norra England. Mrs Moore,

irländska par excellence, hade nyss utstått ett lätt

fängelsestraff i sitt älskade fädernesland, emedan hon

deltagit i en politisk demonstration, och gjorde icke

mer affår deraf än man med fog kunde begära. På

hennes venstra axel satt den irländska grön- och hvita

rosetten.

Norge, fru Magelssen-Groth, var af äkta norsk typ,

rosig, vacker och käck. Bredvid henne syntes

någonting besynnerligt ärtgrönt och tegelrödt, hvilket befans

vara mrs Zabel Barnes Gustafsson, deputerad från en

absolutistforening i London. Under hattskärmen, stor

som en paraply, framblickade dock ett ansigte så fullt

af välvilja och små leende gropar, att man gaf den

afskyvärda drägten absolution. — Madame Bogelot

från Paris, en varm och verksam vän af de qvinliga

fångarna i Frankrike, var ingen typisk parisiska.

Hennes svarta ylleklädning företedde ingenting pikant,

liksom hennes goda, intelligenta ansigte saknade hvarje

skymt af koketteri.

Sex unga flickor klädda i hvitt, med de

amerikanska qvinnoföreningamas gula band i knapphålet,

voro värdinnor och framförde i tur de personer, hvilka

presenterades for gästerna. En djup bugning å

hvar-dera sidan, ett „very happy to see you“ och ett „howdo you like America ?“, åter nya bugningar och så

från böljan igen. Bland de närvarande var mrs

Frank Leslie, egarinna af flera sjelflförvärfvade

millioner. Hennes man grundade tidskriften „Frank

Les-lies Paper“, men sjuknade i en obotlig sjukdom. Hans

hustru upptog den aftynade affären, utvidgade den

och bragte den till en aldrig förr anad blomstring.

Hon sysselsätter nu hundratals reporters, artister och

literatörer och står sjelf i spetsen för en stor

förläg-garefirma.

Då presentationen, som räckte nära två timmar,

var slutförd, vidtogo talen. Mrs Blake gaf en

spiri-tuel framställning af qvinnosaksarbetet i Amerika

sedan 1848, då den första lilla qvinnokongressen hölls

i Seneca Falls. Ehuru män sådana som Garrison,

Frederick Douglas och Robert Purvis understödde

qvinnomas sak, gycklade man åt dem. Då Elizabeth

Cady Stanton vågade påyrka rösträtt for qvinnan,

skakade äfven den qvinnosaken hängifha qväkerskan

Lu-cretia Mott sitt hufvud och sade: — vän Elizabeth,

du har gått för långt! — Men under sitt arbete for

slafvarnas frigörelse arbetade qvinnoma på sin egen

utveckling och tiden begynte förstå deras önskningar.

Nu stå de vid valurnan, yrkande på sin rätt att

såsom samhällets mödrar fä deltaga i stiftande af de ,

lagar under hvilka de lyda och hvilka de skola lära

sina barn att lyda.

Talet slutade med varma helsningsord till

gästerna, hvilka besvarade dem i tur, hvarefter festen

småningom afslöts.Följande dag upptogs af tre möten, ett på

morgonen, ett middagstiden och ett på qvällen. Det var

egentligen staten New-Yorks rösträttsförening som

firade sitt årsmöte, och delegerade från en mängd olika

städer hade infunnit sig. Publiken torde ha uppgått till

omkring 600 personer eller mer. Nedanför den

blomsterprydda talare-estraden satt en rad af reporters

och artister, hvilkas pennor gingo rasp, rasp hela

tiden. Mrs Blake, klädd i mörkblått siden, tronade i

en högkarmad länstol framför ordförandens bord.

Årsberättelsen skildrade föreningens verksamhet

under det förflutna året, närmast koncentrerad på

arbete i och för erhållande af kommunal rösträtt för

qvinnan, samma rättighet for modem, som för fadern,

att bestämma öfver barnen, samt anställande af

polis-matronor, hvilka skulle taga vård om qvinnor som blifvit

af polisen arresterade. Åfven berättelser om

qvinno-foreningaraas arbete i skilda städer i staten New-York

upplästes. *) Emedan de olika staterna ha sina skilda

lagar rörande qvinnan, förete qvinnoforeningarnas

verksamhet i de olika staterna ganska stora olikheter. De

*) I staden Albany hade en deputation blifvit sänd till

senaten och afskedats med det besked, att qvinnorna redan

egde tillräckligt inflytande, blott de utöfvade det. De kunde

inverka på sina män, fäder, bröder och tjenare. — Jag gick

hem, — berättade talarinnan, — och tänkte: „nu skall jag

åtminstone söka inverka på William". Det var min

negerkusk. „William“, sade jag, „du skall som du vet, nästa

vecka utöfva din rösträtt4* .... William stirrade på mig

med öppen mun och frågade: „missi, talar ni om den nya

hästen ?“ (Ordlek. Eocercise betyder både öfva och utöfva).is

NEW-YOKK.

flesta arbeta på ernående af kommunal rösträtt,

hvil-ken icke är tillåten qvinnorna i flera än 1 stat och

2 territorier: Kansas, Wyoming och Washington. Terr.

På de orter der såväl denna, som rättigheten att

deltaga i val af skolråd är medgifven qvinnorna, söker

man på allt sätt göra dessa skickliga att utöfva sina

medborgerliga pligter. Åfven försiggår ett

outtröttligt och väl organiseradt arbete för utsträckande af

politisk rösträtt till qvinnan. Det är ju också

naturligt att man koncentrerar qvinnosaksarbetet på denna

punkt i ett land, der den okunnigaste arbetare har

rätt att nedlägga sin sedel i valurnan. Dessutom har

det stora antalet af emigranter och okunniga svarta

begynt oroa Förenta Staterna och man har böijat

fråga sig, om det ej vore skäl att förmedels

rösträttens utsträckande till qvinnorna, söka motarbeta de

förras inflytande. År 1880 fans i Förenta staterna

omkring 21 "/•-> million infödda qvinnor, mot 6 ’/-j mill.

emigranter. Emedan de sistnämnda till

överväldigande flertal äro män, händer det såsom t. ex. i

Minnesota, att antalet af deras röster ofvan nämda år

med nära 40,000 öfversteg de infödda manliga

amerikanarenas i samma stat. Liksom detta missförhållande

hotar många stater i norden, hotas de södra af

negervälde. I Georgia m. fl. stater ha de svarta ofta

lika stort eller större antal röster än de hvita, af hvilka

tusentals män stupade under slafkriget.

Åfven de utländska delegerade uppläste berättelser

öfver qvinnosaksarbetet i deras respektive länder.Den sista dagen hade föreningens ordförande

mottagning för de europeiska gästerna. Åfven „Sorosis“,

en finfin damklubb, inbjöd dem på sitt årsmöte. Detta

försiggick på Delmonico, New-Yorks verldsbei;ömda

restaurant, och efterföljdes af middag derstädes.

Yåra beundransvärda New-York-värdinnor slutade

icke sina omsorger om oss, då vi följande morgon

lem-nade staden. De följde oss ända till Washington och

visade oss under hela resan all upptänklig

gästvänlighet. Många amerikanska delegerade tillstötte under

vägen och hela kupén var slutligen fyld med ,Radies

of the yellow ribbon44, såsom qvinnoföreningamas

medlemmar kallas i Amerika.

Det var af stort intresse att göra bekantskap med

amerikanskan på talare-estraden. Man är ju i

Europa van att tänka sig henne såsom ett non plus

ultra af karlavulenhet, i bloomerkostym, med munnen

full af hätska angrepp på det starkare könet. Vi tro

emellertid att detta är det sista intryck en europé

mottager af den amerikanska qvinnan, vare sig då

hon uppträder offentligt eller i hemmet. Då hon

talar, skattar hon visserligen åt sin nations kärlek till

ett väl sagdt skämt och kryddar stundom sina ord

med små fiffiga anspelningar på männens tyranni.

Men det sker med största munterhet och

godmodighet och senteras till fullo af publiken.

Sann, gripande vältalighet är bland hennes folk

lika sällsynt som annorstädes, och vi tro icke att hon

deruti står öfver flera andra nationers, t. ex. Englands

och Frankrikes qvinnor. Hvad som deremot är ofant-ligt utbredt, är vanan att uppträda offentligt, utan

att dö af förskräckelse. Amerikanskan rör sig vid

dylika tillfällen med lugn ledighet, ofta med verkligt

behag. En märkbar skilnad råder dock mellan de

äldre och de yngre qvinnoma. De förra nyttja mera

gester med armarna, äro oroligare i sina åtbörder

och sitt föredrag, medan de senare stå lugna, endast

sällan begagna sig af en väl afpassad, måttfull rörelse

och uttrycka sig mera samladt och koncist. Ånnu

hafva dock qvinnoma i Amerika mycket att lära af

männen, i fråga om grundlighet och uttömmande

behandling af sitt ämne. Likväl tro vi, att deras

underlägsenhet framstår mindre här än annorstädes,

emedan den nationela lifligheten gör att äfven

männen inblanda hoptals anekdoter, skämt och liknelser

i sitt föredrag, hvilket derför ofta får en ytlig och

grund anstrykning.

De flesta i qvinnosaken uppträdande talarinnor

äro mörkt eller svartklädda, oftast i siden, samt

nack-hatt (bonnet), emedan flertalet af dem äro qvinnor

öfver trettio-talet. I detta arbete deltaga, liksom

annorstädes, ytterst få ur de fashionabla kretsarna; det

är mest yngre qvinnor, som fått en gedignare

uppfostran eller äldre, som förr arbetat i välgörenhets-,

nykterhets-, religiösa eller antislafveri-foreningar. I

de qvinnoklubbar af olika slag, hvilka finnas öfver

allt, deltaga deremot ofta damer som lefva med i

stora verlden och i dem utvecklas ganska mycken lyx.

———-FÅGELPERSPEKTIV AF QVINNOMÖTET I

WASHINGTON.

et är i och för sig en lycka att lefva i en tid,

då en stor idé arbetar sig fram genom likgiltighet,

ovilja och fördomar.

Denna tanke var helt visst den förherskande bland

oss qvinnor, hvilka den 24 mars 1888 kl. 3 på

eftermiddagen samlades i „röda salongen" i det ståtliga

hotellet Rigg’s House i Washington. Den första

in-temationela qvinnokongressen hade sammankallat

omkring 60 tysta, nästan högtidligt bidande qvinnor,

eliten af Amerikas qvinnoverld. Europas skärf var så

liten, att den försvann bland mängden. Såväl

kostnaderna, som den stormiga Mars månad hade gjort,

att endast 7 qvinnor anländt derifrån. Att den

förgätna Norden sändt hela 3 representanter, väckte stor

förvåning och då Norge och Finland reste sig vid

namnuppropet, gick en våglik rörelse af undran och

nyfikenhet genom de församlade.

Alla dessa qvinnor representerade ett arbete i

mensklighetens tjenst af större eller mindre betydelse.

Främst satt mrs Elizabeth Cady Stanton,

presidenten i „The National Woman Suffrage Society“, som

sammankallat kongressen. Hon är en 74 årig frumed snöhvita lockar, sirligt ordnade på båda sidor om

det intressanta ansigtet, som liknar ett porträtt från

förra seklet. Vicepresidenten i samma förening, miss

Susan B. Anthony, ledde mötet. Dessa två äro gamla

vänner sedan anti-slafveritidema, då de arbetade

tillsammans. Mrs Stanton är bara filosofi, miss Anthony

är bara organisation. Derfor ha de tillsammans

kunnat uträtta storverk. Då man frågar mrs Stanton

om något rörande qvinnoföreningamas arbete, klappar

hon den frågande på axeln och säger: — låt oss fråga

Susan! — Vänder man sig till miss Anthony i en

principiel svårighet, säger hon strax: — vän, mrs

Stanton har reda på det der. — Båda äro ur gamla

qväkarfamiljer. Miss Anthony är mera populär och

isynnerhet omtyckt af de unga, for hvilka hon är

känd under namnet „Aunt Susan44.

Bredvid henne satt sekreteraren miss Rachel

Foster. *) De två äro oåtskiljaktiga och det är vackert

att se miss Anthonys silfvergrå hufvud tätt bredvid

sekreterarens blomstrande ansigte.

Der satt mrs Lucy Stone, hvilken sedan 25 år

redigerar „The Woman’s Journal44, och är en af

pio-niererna i qvinnosaken. Hon liknar en finsk prestfru

från landet med sitt runda ansigte och sin puritanskt

enkla klädning. Der sågs miss Frances Willard,

nyk-terhetsaposteln, som har millioner bakom sig. Hon

leder den stora „The Woman’s Christian Temperance

Union44 samt Verldsqvinnonykterhetsföreningen. Den

*) Numera mrs Avery.förras organ, „The Union Signal“, hade år 1888 nära

40,000 prenumeranter.

Der sågs mrs Julia Ward Howe, en bland

Amerikas äldsta och mest aktade skriftställarinnor, en

gammal dam med förnämt sätt. Bredvid henne satt

mrs Mary Livermore, som under slafkriget var en

outtröttlig sjukvårderska och hospitalförestånderska.

Hennes bok, „My story of the War“, är en gripande

skildring af krigsfasoma och qvinnornas hjeltemodiga

arbete på lasaretter och slagfält. Hon är deijemte

en framstående talarinna, mest i religiösa ämnen.

Bland de yngre framstod främst mrs May Wright

Sewall från Indianapolis, föreståndarinna för en

klassisk flickskola. Hon är klar i hufvudet, snabbtänkt

och energisk, med en otrolig organisationsförmåga, och

är onekligen den som, jemte miss Foster, skall

öfver-taga ledningen af qvinnosaken, då de gamla falla

undan.

Der syntes äfven mrs Clara Colby, redaktris af

„the Woman’s Tribune“. Då kongressen beslöts,

önskade man att ett af de många qvinnobladen skulle

gifva dagliga referater derifrån. Mrs Colby flyttade

då hastigt och lustigt sin tidningsbyrå från staden

Beatrice i Nebraska till Washington, — ungefär 3

dygns jemvägsresa. Meningen härmed var att få

pålitliga och dugliga referater af mötesförhandlingarna.

Det pigga bladet på 12—16 stora sidor uppfylde äfven

alla berättigade fordringar. Utom stenografiskt

upptecknade redogörelser för mötet, innehöll det

biografier af de in- och utländska delegerade samt fram-stående män och qvinnor, bref, telegram och poesier,

sända till mötet af qvinnosaksvänner, hvilka voro

hindrade att närvara.

Miss Anthony helsade gästerna välkomna. I

synnerhet vände hon sig till „systrama från andra sidan

hafvet“, såsom hon uttryckte sig. Dessa voro: för

England mrs Laura Ormiston Chant, kallad detta

lands vältaligaste qvinna och för närvarande näst mrs

Butler dess bästa arbeterska i sedlighetssaken; mrs

Ashton Dilke och mrs Zadel Gustafson. För

Skottland: mrs Alice Scatcherd. För Frankrike: madame

Isabelle Bogelot. För Norge: fru Sophie

Magelssen-Groth. För Tyskland: mrs Clara Neymann. För

Irland: mrs Margaret Moore. För Canada: mrs Bessie

Keefer. För Indien: Pundita Ramabai.

Denna intressanta unga enka väckte största och

välvilligaste uppmärksamhet. Hennes ansigte är rundt,

hyn brunaktig, kindknotoma höga, ögonen milda och

talande. Hennes skratt är barnsligt gladt och visar

präktiga hvita tänder, hennes brutna engelska det

allra näpnaste man kan höra. Enligt seden i sitt

hemland bär hon vid sina offentliga uppträdanden

den hvita enkedrägten. — Ramabai hade kommit

öfver till England och Amerika för att derstädes samla

penningar till ett hem för s. k. barnenkor, på hvilka

Indien har öfverflöd. Allestädes väckte hon stora

sympatier och grundade efter återkomsten till Indien

en anstalt i ofvannämnda syfte. Hon har omfattande

och grundliga kunskaper och har i sitt hemland upp-nått en lärd grad, ,.Sarasvati“. I England var hon

anstäJd som lärarinna i sanskrit vid ett kollege.

Detta första möte i „röda salongenu gälde

frågan om en stående intemationel qvinnokongress.

Förhandlingarna leddes väl och diskussionen var liflig

och flytande, ehuru mindre samlad, än åtminstone vi

nordbor äro vana vid. Klockan 7 voro alla

fullmakter inlemnade, förhandlingarna afslutade och ett

förberedande utskott tillsatt.

Följande dag predikade qvinliga prester i 5

kyrkor och på aftonen öppnades kongressen med

guds-tjenst. Möteslokalen, Albaughs stora opera, var

blom-stersmyckad, fanor nedhängde från taket och

loge-raderna. öfver 1,000 personer voro närvarande och

andaktsfull tystnad herskade under pastor Annie Shaws

föredrag, liksom under de fem qvinliga presternas

böner. Det var betecknande för landets sed, att icke

blott sjelfva kongressen, utan hvarje för- och

efter-middagsmöte böljades med bön och p&almsång.

Intresset och spänningen då diskussionen

öppnades Måndagen den 26, öfvergå all beskrifning. När

mrs Stanton, vördnadsbjudande i sina 74 år, klädd i

svart atlasklädning och hvit spetshalsduk, stod upp

att hålla inledningstalet, dånade salen af applåder.

Män och qvinnor reste sig, viftade med näsdukarna och

greto. Mrs Stantons tal var icke glänsande vältaligt, men

genomträngdt af orubblig öfvertygelse och

genomblix-tradt af snille. Hennes återblick på de 40 år som

förflutit sedan den första qvinnokongressen i Seneca

Falls 1848, var gripande. Isynnerhet skildrade honmed vemodig humor det forakt och de smädelser som

fordom drabbade alla qvinnosaksvänner.

— Lucy Stone, — sade hon med sin lugna

altröst, — likaväl som miss Anthony och jag, kunna

minnas den tid då vi plägade hedras med ruttna ägg

från publiken, och icke med blommor och applåder,

såsom i dag".

På estraden sutto omkring ett dussin af hennes

samtida i arbetet for qvinnosaken och för slafveriets

upphäfvande. Sedan mrs S. slutat sitt tal, blefvo de

utländska gästerna presenterade och vänligt mottagna

af publiken. Strax derpå begynte denna att ropa på

flera af sina gunstlingar. Den ena efter den andra

leddes fram under hurrarop och bifallsyttringar. Der

syntes Frederick Douglas, f. d. slafven, sedermera

kongressman, och en af qvinnosakens äldsta vänner. Der

syntes Robert Purvis, likt konung Saul hutvudet högre

än andra. Den ståtliga gubben darrade af rörelse,

då han, ofta afbruten af publikens ovationer, talade

om forna tider. Der sågs Mary Grew i grå

qväkar-drägt, med milda barnaögon och snöhvitt hår. Der

stapplade fram den 85-åriga Amy Post, rak i ryggen

och rödblommig. Hennes hus var fordom en

tillflyktsort för otaliga rymmande negerslafvar. Der stod

Henry Blackwell, talare och skriftställare, dessutom

känd såsom den enda man i Amerika, hvilken tillåtit

sin hustru, Lucy Stone, att bibehålla sitt eget namn

oförändradt efter giftermålet. Båda makarna redigera

jemte sin dotter „the Woman^ Journal". Der sågshans svägerska, pastor Antoinette Blackwell, den

första qvinliga presten i Förenta Staterna.

Alla dessa gamla hade troget arbetat för

slafvar-nas frigörelse, — denna idé, som i Amerika plöjde

faltet och beredde sinnena för en annan ännu större,

en idé, som icke berörde en klass eller en race, utan

hela menskligheten. Det var en rörande syn att se

dessa trogna arbetare, dessa ädla idéers uppoffrande

tjenare stå upp och vittna för det, som varit lifvet i

deras lif. Vi yngre greto oforstäldt, men det var

ljufva tårar af stolthet, hopp och tacksamhet, af styrkt

hängifvenhet för allt högt och stort i lifvet. *)

Under hällregn böljade och slutade måndagens

sessioner. Programmet för qvällen upptog det vigtiga

ämnet uppfostran. Mrs May Wright Sewall gaf en

värdefull och om omfattande studier vittnande

framställning af den högre qvinnobildningen, sådan den

for närvarande är ordnad i Förenta Staterna. Mrs

Sewall sjelf har fått en gedigen uppfostran och

hennes föredrag var utan all fråga mötets bästa, i fråga

om grundlighet och sakkännedom. Pundita Ramabai

skildrade hinduqvinnans ställning och de stora

framsteg qvinnobildningen i Indien gjort på senare tid.

Professor Rena Michaelis föredrag om samuppfostran

var varmt och vältaligt. Det verkade med dubbel

kraft, emedan talarinnan genom sitt älskvärda och

*) Det följande är sammanstäldt efter mundtliga

berättelser och tidningsreferater, emedan förf. af sjukdom var

hindrad att närvara.dock hurtiga sätt var en lifslefvande reklam för sin

idé. Hon var uppfostrad i en samskola och numera

lärarinna i ett kollege med samuppfostran.

Tisdagens ämne var välgörenhet.

Förhandlingarna leddes af mrs Harriet Shattuck, en liten fru

från Massachusetts, så rund, täck och prydlig, som

om hon aldrig nedsölat sin qvinlighet med att

presidera vid ofientliga möten. Då välgörenhet sedan

hedenhös är qvinnans erkända sfer, kunde äfven den

mest konservativa med godt samvete lyssna till dessa

skildringar af ett välsignadt arbete for samhällets

olyckliga, dess styfbam och parias. Det samma kan sägas

om qvällens möte, som gälde nykterhetsarbetet. Bland

dagens talarinnor märktes Clara Barton, skaparinnan

af Amerikas Rödakors-förening. Hon bär på sitt bröst

en glittrande medaljprakt, skänkt af krönta hufvuden

och Rödakors-föreningar i Europa. Mrs Quintons

föredrag om qvinnomas arbete bland Indianerna var

af djupt intresse. Intet gick dock upp mot den

intensiva hänförelse Frances Willard väckte. Det finnes

knapt en qvinna mer älskad, afgudad än hon. Få

hafva heller uträttat så mycket som hon, och hennes

af själsadel genomstrålade ansigte är i sig sjelf en

predikan. Hennes sekreterare och högra hand, miss

Anna Gordon, talade varmt och bra om „hur vi skola

nå bamen“, hur nykterhetsidén skall verka bland dem,

utan att skada deras barnsliga lifsuppfattning. Mrs

Barney, ur Verlds-Qvinno-nykterhetsföreningens

afdel-ning för fångvård, talade med gripande vältalighet,

om nödvändigheten af polismatronors anställning.Onsdagen egnades åt qvinnan i olika yrken och

industrier. Mrs Laura Johns från Kansas

presiderade. För en europé var denna dags diskussion

måhända den intressantaste. Hvad dessa qvinnor

uträttat i åkerbruk, boskapsskötsel, fabriker och vingårdar,

som läkare, journalister, jurister, prester, lärarinnor af

alla slag, var förvånande. Då man sammanstälde hvad

man hörde ined hvad man såg af dessa trefliga,

gladlynta och vänliga qvinnor, fann man sig mer än

annars öfvertygad om sanningen af påståendet, att den

amerikanska qvinnans hufvudegenskap är praktiskhet.

Hon är, trots sin „emancipation", praktisk från topp

till tå, med hvarje bloddroppe i sin kropp, och det

fins knapt något hon försmår så mycket som

opraktiskhet. *

Den mest feterade talarinnan på onsdagen var

mrs Leonora Barry, en arbeterska, som sjelf kommit

sig upp och nu är én af de verksammaste i en stor

arbetareförening, ,,Arbetets riddare". Hennes lifliga,

eriginela vältalighet liknade skogens susning, bäckens

musikaliska sorl eller hvad som helst friskt och

ursprungligt. Åfven en gammal fru, mrs Esther

Warner, väckte varma sympatier genom sin enkla och

tilltalande skildring af farmerqvinnörnas arbete.

Den vakna och påpassliga verkställande

bestyrel-sen hade måhända fruktat att dessa två sessioner

skulle bli torra. Programmet var derför iväfdt med

violin- och vokalsoli, utförda af unga damer. Ingen

torde dock beklagat sig öfver tråkighet under hela

motesveckan. Den ständiga vexlingen af talarinnoroch ämnen samt den ständigt växande entusiasmen,

hindrade publiken från att känna enformighet.

Tyngdpunkterna af sessionens program voro alltid förlagda

i föredrag af 20—25 min. längd. De öfriga fingo ej

upptaga mer än 10 min. hvar.

Torsdagen var solig och klar, en äkta vårdag, med

ljumma vindar och nyspruckna löf. Liksom under de

regniga dagarna, satt publiken äfven nu i solsken och

värme i den fullpackade möteslokalen. Dagens

ämnen voro organisation och qvinnans ställning inför

lagen. Frances Willard talade åter förträffligt.

Hennes uppmaning till qvinnoma att associera sig vägde

tungt, då man visste hvilket ofantligt lefvande

maskineri i organisationsväg hon skapat.

Mrs Louise Thomas, president i „Sorosis“, den

redan nämnda damklubben i New-York, for

välgörenhet, konst, literatur m. m. gaf en berättelse af denna

klubbs verksamhet. Af största intresse var mrs

Devereux Blakes framställning af de lagliga

missförhållanden, som binda den amerikanska qvinnan. I

synnerhet berördes det onaturliga i att den gifta modern

är vanmäktig inför lagen då det gäller hennes egna

bam, medan deremot den ogifta modern har

oinskränkt rätt öfver sina. — Två föredrag om

indian-och mormonqvinnomas ställning erbjödo många nya

och intressanta synpunkter. Fredag morgon egnades

åt sedlighetsfrågan, och gripande allvarsord uttalades

af qvinnor som studerat den ur många synpunkter.

Dr Caroline Winslow, en af Förenta Staternas äldsta

qvinliga läkare, talade med fin qvinlig takt och djuptallvar om nödvändigheten af en högre, renare

uppfattning af äktenskapet. Det är en kristens pligticke

blott att lefva sedligt utom äktenskapet, men äfven

återhållsamt inom detsamma. Frances Willard, mrs

Saxon, den bästa amerikanska, och mrs Ormiston

Chant, den förnämsta engelska talarinnan i denna

svåra fråga, rörde publiken djupt. Mötet leddes med

värdighet af mrs Elizabeth Boynton Harbert från

Chicago. *)

Fredag afton blef liflig, ty den gälde qvinnan

i politiken och politik har ju förmågan att göra

varmt hett samt hett kokande. Man diskuterade con

amore. Mrs Isabella Beecher. Hooker, syster till

Harriet Beecher Stowe, talade med kraft och

sakkännedom om grunderna till den af amerikanskorna

åberopade rättigheten att, enligt Förenta Staternas

grundlagar, åtnjuta rösträtt.

Lördagens möte var veckans glanspunkt. Det var

„pionieremas“ dag. Estraden var en enda

blomstergård och i denna sutto bortåt 40 gamla damer och

herrar, de raraste silfverhåriga, krya åldringar man

*) Här må omnämnas en liten händelse som inträffade

följande dag på en soirée, dit de delegerade voro inbjudna.

En ung dam ur Washingtons främsta kretsar, klädd i

pari-sertoilett utan ärmar och med obetydligt tyg i lifvet,

närmade sig mrs Ormiston Chant och utbrast: — ack min fru,

tillåt mig att kyssa er för ert vackra tal i går! — Mrs Chant

Iade sin lilla hand på en af de snöhvita axlarna och sade

sakta, med en talande blick: — min unga vän, ieke i denna

dr ägt.kunde se. Hela huset stod upp som en man, viftade

med näsdukarna och hurrade, då en deputation af 6

unga qvinnor, ledda af pastor Annie Shaw, till dem

öfverlemnade vackra blomsterkorgar. Mrs Sewalls tal

till de gamla var ett mästerverk. Det var

vördnads-fullt, ömt, muntert och fullt af frivillig, hjertlig

tacksamhet från den unga till den bortgående

generationen. Pionieremas svar voro naturligtvis rörande

högtidliga, ty 40 års arbete, erfarenhet, fröjder och

sorger kursiverade hvarje ord.

På aftonen fortsattes frågan om de politiska

rättigheterna. Miss Helen Gardeners, på auktoriteters

forskningar stödda föredrag om „Kön i hjeman“, ådrog

sig största intresset. Hon utvecklade både lärdom och

originalitet i sina bevis, att påståendet om

qvinno-hjemans underlägsenhet tills vidare var en hypotes,

som icke ännu var bestyrkt af de nyaste

forskningarna. Föredraget var försedt med gillande noter af

auktoriteter i Amerika, hvilka genomgått det samma

i manuskript.

Under söndagens session fingo vi européer häpna

öfver det omfång, djup och hängifvenhet, hvarmed

amerikanskorna visade sig ha studerat religiösa

spörsmål. Programmet upptog psalmsång, bön, diskussion,

och tre föredrag: om „Vetenskap och religion" af

pastor Antoinette Blackwell, om ».Moderskärleken i

Guds-begreppet" af mrs Mathilda Gage, samt om „Qvinnan

i den första kristna kyrkan" af mrs Beecher Hooker.

På aftonen då mötet skulle afslutas, hölls ett

gripande föredrag om „Valsedelns moraliska betydelse"af mrs Zerelda Wallace, mor till den i Förenta

Staterna uppburna författaren Lew Wallace. Så snart

hon visar sig på en talare-estrad, börjar publiken att

ropa förtjust: — the mother of Ben Hur! The mother

of Ben Hur! (Ben Hur är Wallaces mest populära

arbete). Hon hade länge varit osäker angående

rösträttens utsträckande till qvinnan, men fick den sista

påtryckningen på följande sätt. Indianas qvinnor

insände till senaten en petition i nykterhetsfrågan,

hvil-ken böljade med dessa ord: „ Vi undertecknade pocka

icke på rösträtt“ . . . Mrs Wallace sjelf

framlem-nade petitionen, men både denna och hon sjelf

behandlades af senaten på ett sätt som kom henne att

utbrista: — nåväl, om män se endast ett hugskott i

denna allvarliga fråga, må då qvinnan inträda i

lagstiftningen! — Sedan dess har hon varit en

outtröttlig arbetare i „gula bands armén“.

Mrs Stanton slutade mötet med ett långt,

högtidligt afskedstal och dermed hade denna minnesrika,

oförgätliga vecka, den första i sitt slag, öfvergått till

ett förflutet.

Betraktadt såsom ett helt, måste

qvinnokongres-sen anses ha utfallit särdeles lyckligt. Väl hade icke

Europa skickat en enda af sina mest framstående

qvinnor, men de berättelser öfver qvinnosaksarbetet i

olika länder derifrån som upplästes, tro vi, voro

samvetsgrant uppgjorda. Amerikas qvinnor voro

representerade på ett glänsande sätt och ingen enda af

dess utmärktaste medborgarinnor hade uteblifvit. Den

så kallade qvinliga sjelfforgudningen förekom blott somundantag, hvilket var naturligt, då de flesta icke

skildrade sitt eget personliga arbete, utan verksamheten

inom en hel riktning eller association. Lika litet ett

upphöjande af medelmåttan, emedan det, hvad

flertalet af dessa qvinnor uträttat, skulle ha representerat

ett stycke duktigt arbete äfven bland män.

Visserligen ljöd mycket såsom onödiga komplimenter i

finska öron, men det var landets sed, icke qvinnomas

fel. „We like to say nice things to each other44,

förklara amerikanarena, både män och qvinnor. Man

behöfver ju icke gå långt utom Finlands gränser, for

att påträffa äfven andra nationer med samma svaghet

för grannlåter och beröm. — Allt försiggick med

största lugn, sträng ordning och utan några som helst

extravaganser. „Det är44, sade en Washingtontidning,

„en samling af bortåt 100 äldre och yngre qvinnor,

klädda med omsorg, men utan koketteri, värdiga,

sansade, med ansigten som vittna om intelligens, hög

bildning och öppen blick för nästans lidanden44.

Anordningarna voro i hufvudsak förträffliga, sedan den

första dagen, med dess många, från olika håll

anländande delegerade, var öfverstånden. Ett helt år hade

vicepresidenten, miss Anthony, sekreteraren, miss

Foster, och ordföranden i verkställande bestyrelsen mrs

Sewall, arbetat på förberedelserna. 10,000

kallelse-bref, 10,000 uppmaningar. 10,000 cirkulär med

anvisningar, 4,000 bref hade blifvit afsända, 17,000

program tryckta, 100 porträtter och biografiska skizzer

förberedda. 10,000 doll. hade åtgått för utgifter, och

återfingos delvis genom frivilliga bidrag och inträdes-afgifter. 9 skilda bestyrelser handhade anordningarna

for musik, dekoration, jemvägsbiljetter, gästernas

mottagande och underhäll, hoteller m. m, En qvinlig

stenograf med sin stab sörjde för referaten, och mrs

Clara Colby, i hvitt broderadt förkläde,

kommenderade sin lilla reporter-armé i en improviserad

tidningsbyrå i „Riggs House*‘. Veckan förut hade

fardigpre-parerade resuméer af de vigtigaste talen blifvit sända

till landets förnämsta tidningar, så att de kunde ingå

morgonen efter det de blifvit hållna i Washington.

Endrägten, välviljan och intresset voro allmänna.

Hvaije ledig stund samlades de delegerade i hotellets

förmak. Der gjordes bekantskap, knötos vänskapsband.

Der sågos duktiga qvinnor från östan och vestan

trycka hvarandras händer. Så gjorde man besök i

hvarandras rum. De flesta gifta qvinnor medhade

sina mäns och barns fotografier, dem andra

nödvändigt skulle beskåda. Ofta fick man höra följande

presentation.

— Jag är mrs X. från Y.

— Jag är mrs Y. från X.

— Kors, är ni gift? Jag trodde ni var ogift!

— Jag? Som har den bästa man i verlden (the

nicest husband in the world)! — Och så skulle de

goda själarna nödvändigt visa sina familjefotografier

och tåras öfver ,,babys“ nyaste lilla qvickhet. Ytterst

litet af den till ordspråk blefna qvinliga afundsjukan

kom i dagen. Alla som förtjenade det, fingo sin

andel af hjertlig beundran och oskrymtad tacksamhet.

Miss Anthony skördade lejonparten, ty hennes sjelf-förgätna, outtröttliga arbete framkallar kärlek, lika

naturligt som solen framlockar blommor. För alla

hade hon ett vänligt ord. Dock kunde det hända,

att hon afbröt sig midt i ett lifligt samtal och lade

sin hand på ens axel med den förtroliga frågan: —

my dear, hvad är det ni heter? — Det var icke lätt

att minnas de tiotal, ofta hundratal qvinnor, hvilka

dagligen blefvo henne förestälda.

Bland de närvarande funnos några högeligen

besynnerliga. T. ex. dr W., ett medelålders fruntimmer,

som nyttjade karlkläder och mrs L., som en tid

arbetade på sin kandidatur för presidentskapet i Förenta

Staterna. Dessa excentriska utväxter kunde dock icke

störa stämningen. Qvinnoföreningar af alla slag hade

sändt representanter. Mötet stod på en tillräckligt

bred basis, för att kunna tillåta hvaije politisk och

religiös skiftning mötas i kärlek på samma estrad.

Dessutom anlände under hela mötestiden strömmar al

resande från nära och fjerran, mest qvinnor,

intresserade af eller verksamma i qvinnosak, nykterhet,

uppfostran, mission, sjukvård och välgörenhet.

Det utskott som tillsattes på det första mötet,

hade varit träget sysselsatt under veckan. En stående

intemationel qvinnoforening, inneslutande i sig och

förenande i organiserad enhet alla qvinnoföreningar

af alla slag, hade blifvit föreslagen. Dess stadgar

och program voro utarbetade och till dess president

hade komitén föreslagit mrs Millicent Garrett Fawcett

i London. „Genom en dylik association", hette det i

ko-miténs utlåtande, „skulle qvinnorna äfven bättre kunnaundgå faran att för mycket beundra sitt eget arbete,

emedan de skulle kunna jemföra det med hvad som

blifvit uträttadt af deras systrar i andra länder och

alltid finna något område, hvari de skulle hafva något

att lära44.

Tonen i tidningarna var öfverhufvud vänlig.

Stundom betogos dock hrr reporters af en vild

frestelse att skämta öfver mötet. Så t. ex. skildrade en

tidning med bedröflig pathos det kjortelregemente som

utöfvades i Riggs House. Alla karlar gingo slokörade

omkring. Skoputsaren sade upp, vinhandlaren hängde

sig och gossen i hotellets hiss funderade på ett lätt

och behagligt sätt att taga farväl af detta lifvet, —

ty — påstods denna martyr ha sagt — de häran

qvinnoma må nu vara de slugaste i hela verlden,

men det är inte en af dem, som vet vägen till sitt

eget rum44.

„Hvita huset44, presidentens boning, öppnade sina

dörrar för de delegerade, ett tidens tecken, hur litet

ömsesidiga sympatier än må forefinnas mellan Grover

Cleveland och qvinnosaken. Två de rikaste

senatorerna, Palmer och Stanford, hade soiréer för de

delegerade. De sistnämda, jemte ett utvaldt antal öfhga

damer, mottogos äfven af senatens utskott för

rösträttsfrågans behandlande. Utmärkta tal inför denna

korporation höllos af fruarna Stanton, Scatcherd, Blake

och Ormiston Chant, hvilken sistnämda rörde

allvarliga senatorer till tårar. Hennes glänsande vältalighet

öfvervann unga och gamla, lärda och olärda.Med största välvilja stälde hotellets egare, mr

och mrs Spofford, sig och det jättestora

etablissemen-tet for betydlig prisnedsättning till qvinnomötets

förfogande. I två veckors tid var matsalen dekorerad

med alla länders flaggor. Feststämning rådde öfver

allt. Ingen torde ha ångrat äfven den längsta resa

till mötet. Att ha bevistat det, var att ha intagit en

styrkedryck af tro på den orubbliga rättvisan och

sanningen i vår dyrbara qvinnosak. Det var med

saknad de europeiska qvinnoma skildes från nyvunna

vänner, feststämningen och det nu i full vårskrud

klädda Washington, för att hvar på sitt håll göra

iakttagelser i den Nya Verlden.kriget afslöts mellan nord- och sydstaterna

Amerika, upphörde äfven abolitionisterna *) att vara

ett parti. Men ännu finnas hland de äldre män och

qvinnor, som med förkärlek minnas den tid, då

flyende slafvar föddes och kläddes i deras hus, och då

namnet „abolitionist“ tillädes deras namn under spott

och spe.

Det var med slafveriet i Amerika som med

mycket annat i lifvet, att vanan mildrade det grymma

och onaturliga deri. Många, hvilka hade varit

färdiga att upplåga i förtrytelse öfver orättvisa och

förtryck annorstädes, betraktade slafveriet i sitt eget

land med likgiltighet och resignation. De religiösai

stödde sig på bibeln, „Der var ju slafveriet tillåtet".

De praktiskt förståndiga förklarade, att industri och

jordbruk blefve en omöjlighet i sydstaterna, om man

ej finge hålla slafvar. Klimatet var allt för pröfvande

för de hvita, och skulle de svarta, hvilka dels för

värmens skull, dels af inrotad lätja arbetade lång-

*) slafveriets motståndare.samt, aflönas enligt samma princip, som hvita

arbetare, så blefve det jordegarenas ruin.

Dessutom voro negrerna knapt betraktade som

menniskor. De måste sitta på skilda bänkar i kyrkan

och gå till nattvarden vid ett skildt altare eller på

skilda dagar. De måste åka i kreatursvagn på

jern-väg. Ännu 1844 gälde i Norra Carolina en lag, som

straffade den, hvilken gaf en slaf en bok, en traktat,

eller lärde honom skrifva, med 39 par spö, om han

var en fri neger eller 200 dollars, om han var en

hvit. ,,Emedan44, hette det i lagen, „att lära slafvama

läsa och skrifva är att göra dem missnöjda med sin

lott och egga dem till uppror44. Ansedda prester och

biskopar utgåfvo predikningar „att nyttjas i hem, der

slafvar höllos“, i hvilka de, stödjande sig på bibelns

ord, förmanade slafvama till underdånighet och

ödmjuk tålighet. „Ingen kristen44, säges det i en af

dessa predikningar, „kan våga påstå att slafveriet icke

är en Gudi behaglig institution4*. I en annan säges

till slafven: „antingen lider du ditt straff skyldigt

eller oskyldigt. Är du skyldig, då är det strängaste

straff rättvist. Är du oskyldig, så har du antingen

begått någon annan synd, för hvilken Gud nu låter

dig straffas på detta sätt, eller ock finner Han det

nyttigt för dig att lida mycket här på jorden. Bör

du ej vara tacksam mot Hans omsorg, som låter dig

utstå ditt straff här, på det du sedan må kunna ingå

i Hans rike efter döden?44*)

*) Acts of the Anti-Slavery Apostles by Parker

Pills-bury. 1883.Att dölja eller hjelpa rymmande slafvar, var

förbjudet med så höga böter, att de stundom nästan

uppslukade en hel förmögenhet. Många förmögna

familjer blefvo bragta till tiggarstafven, emedan de icke

kunde förmå sig att utlemna flyktingar, som sökt

skydd hos dem. Sjelfva George Washington var så

genomträngd af sin tids åskådningssätt, att han med

oblidkelig stränghet förföljde en af sina förrymda

slaf-vinnor och hennes barn från Virginien ända upp till

Kanada.

Det var med ett ord populärt, att anse slafveriet

som en nödvändighet, och i högsta grad impopulärt

att vara abolitionist. I böljan var det förenadt med

åtlöje, senare med fara. Det ansågs förryckt,

opraktiskt, hufvudlöst och — kanske framför allt — icke

förenligt med god ton. De svarta voro så föraktade,

ansågos tillhöra en ras, så mycket lägre än den hvita,

att den som antog sig deras sak äfven ådrog sig en

del af det förakt som vidlådde dem. Slöt sig en

framstående man till abolitionisterna, runkade man på

hufvudet: — sorgligt, att åter en begåfvad man

blifvit förvillad af de galna abolitionisterna! — Att nu

tänka sig dylika yttranden, förefaller onekligen

besynnerligt. Men alla äro vi barn af vår tid. Är det ej

troligt, att många goda och för sin tid upplysta

personer lugnt åsågo hex- och inqvisitionsdomstolamas

domslut satta i verket?

Till denna allmänt menskliga omständighet

sällade sig i Amerika den säregna svårighet, i hvilken

frågan om slafVeriets upphörande måste inveckla nord-och sydstaterna. Det gälde de skilda staternas

rättigheter gent emot Unionen. Hur långt sträckte sig

de forras makt att besluta och den senares makt att

ingripa? Det händer ännu, att man under samtal

med personer från sydstaterna far höra uttryck sådana

som detta: — slafveriet var en förbannelse, men

nordstaterna hade ingenting att skaffa dermed“, —

åtfoljdt af en ofrivilligt knuten hand och en blick af

glödande indignation. Den^s. k. „14

tilläggsparagra-fen“ i Förenta Staternas konstitution beskyddade

enligt nordstaternas åsigt allas, äfven negrernas frihet.

Enligt sydstaternas åsigt gjorde den det icke, — och

kriget var färdigt. Innerst som en kärna ligger ännu

samma meningsskiljaktighet som grund för de nu

rådande olika partierna, demokrater och republikaner,

hur mycket än de nuvarande republikanarena

förändrat sig sedan Abraham Lincolns, — for att icke säga

George Washingtons tid.

Emellertid äro de gamla abolitionisterna nu för

tiden endast en del af det förflutna. De äro

förbrukade redskap, men deras namn, som fordom var ett

spenamn, har nu blifvit dem en hederstitel. „Han

eller hon tillhör en af våra äldsta abolitionistfamiljer“

hör man ofta sägas med aktning och beundran.

Visserligen herskar ännu en stor fördom mot de svarta,

särdeles i de forna slafstaterna. Det går så långt, att

t. ex. vid ett stort möte för två år sedan referenterna

sände bud till ordföranden, att ingen enda af dem

skulle infinna sig, om ej en negerflicka, som för

trängselns skull blifvit placerad vid deras bord, skulle af-lägsnas. Likaså hände för icke länge sedan, att en

förening hade att välja mellan att intaga en färgad

person eller se sin ordförande — en gammal

aboli-tionist — afgå. De valde det senare. Men om än

fördomen mot negrerna beherskar flertalet hvita, så

har slafveriet såsom en institution länge sedan

blifvit impopulärt. En mor, hvars barndom förflutit

under abolitionismens första tider, gaf sin 12-åriga son

Onkel Toms stuga att läsa. Gossen sade: —mamma,

boken är mycket rolig, men han kan omöjligt vara

sann. Hur skulle sådana rysligheter ha kunnat

begås i vårt fria Amerika? Då skulle vi ju varit

verkligt fria endast sedan slafveriet upphörde. —

Det finnes dem, hvilka med en axelryckning mena,

att abolitionistema genom sin agitation framkallade

ett visserligen rättvist, men högst onyttigt krig. Förr

eller senare hade slafveriet blifvit en omöjlighet af

praktiska skäl. Slafegarena skulle sjelfva ha insett,

att slafveriet icke betalade sig. Det var endast

skenbart lönande, liksom gammalmodiga jordbruksredskap

skenbart äro billigare än de nya, men i längden blifva

dyrare, emedan de ej inbespara så mycket tid, som

de senare. Dessutom — säga dessa efterkloka — är

det långt bättre att tåligt afvakta allmänna opinionens

påtryckning, än att med maktspråk framkalla en

förändring. Förr eller senare hade slafveriet äfven i

moraliskt hänseende blifvit en omöjlighet, till följd af

det tryck allmänna opinionen skulle ha utöfvat på

slafegarena.Allt detta är utomordentligt förståndigt och

san-sadt, men månne denna lugna visdom skulle blifvit

uttalad, om slafveriet galt talarenas egna mödrar,

hustrur och systrar?---------------

Vi blefvo i Philadelphia inbjudna att träffa några

gamla abolitionister hos mr Robert Purvis, på sin tid

en af de främsta ledarena i antislafverirörelsen,

numera en vördnadsvärd gråhårsman, som lefver i ro

på sina minnen.

Vi voro icke många, som den qvällen samlades

i hans vackra komfortabla hem: några

umgängesvänner, unitarianpresten, till hvars församling värden

hörde, och två gamla damer af Robert Purvis1

samtida och medarbetare, miss Mary Grew och miss

Ade-line Thompson. Den förra hade milda, barnsliga blå

ögon och snöhvitt, slätt benadt hår. Hon var klädd

i den gammaldags grå qväkardrägten och gaf

intrycket snarare af en fridsam mormor, än af en f. d.

tala-rinna och föredragerska. Hennes väninna, miss

Thompson, deremot var rak i ryggen som en soldat, hade

tvärsäkra rörelser och små istadiga kastningar på

huf-vudet. Hon hade en förtjusande bismak af femtio år

tillbaka. En stor knippe krusiga mörka lockar sutto

på båda sidor om det skrynkliga, men ännu

intressanta ansigtet, och hennes svarta, blommiga

siden-klädning var af kuriös snitt med vid krage och

puff-ärmar. För öfrigt var hon en både originel och

älskvärd gammal dam och kunde på ett fängslande sätt

berätta om forna tider.

Hjelten för qvällen var dock värden sjelf. Ehuruaf half blod, var Robert Purvis i sin ungdom ett ideal

af manlig skönhet och ridderlighet. Trots sina 74

år är han ännu en personlighet, som ovilkorligen

drager allas blickar till sig. Det är sydländsk eld i

hans bruna ögon, sydländsk liflighet i hans spirituela

konversation. Hans stora, krökta näsa, de ädelt rena

dragen, det hvita, krusiga håret och den svagt

oliv-färgade hyn låta icke ana hans ursprung från den

föraktade svarta racen. I sin ungdom vistades han

mycket i de bästa kretsar i England. Der

forvärf-vade han sig sitt fulländadt distinguerade sätt, som

i Amerika fått en tillsats af lekfull humor.

— Säg mig, — bad en af de närvarande

unga damerna, — hur gammal ni egentligen är, mr

Pur vis?

— Då jag talar med er, är jag 25 år, — svarade

han med en liten skälmsk bugning.

Hans hustru och dotter gjorde les honneurs på

ett värdigt och älskvärdt sätt. Den senare är enda

barnet af ett föregående gifte med en mulattska och

har "faderns intressanta hy. Hon åtnjuter såväl för

sin fars, som for sin egen skull, stort förtroende och

innehar många hedersposter i de talrika

qvinnoför-eningar, hvarpå Philadelphia, liksom de flesta

amerikanska städer, är så rikt. Robert Purvis’ familjelif

har alltid blifvit framhållet såsom särdeles godt. Han

blef som nyss gift så vred öfver att hans hustru icke

tilläts gå till valurnan med honom, att han sedan

dess aldrig begagnat sig af sin egen rösträtt, — ett

lika opraktiskt som ridderligt sätt att taga saken. —.Antingen ha vi båda eller ha vi ingendera rösträtt",

säger han ännu med en plötslig blixt i ögat, — „och

icke förrän min hustru och dotter kunna följa mig

till valurnan, vill jag nedlägga min valsedel deri“.

Samtalet föll snart på forna tider, och man bad

värden berätta något. Robert Purvis smålog, men

krusade först emot. Han var ingen talare, det vore

bättre, om hans gamla vänner, miss Grew och miss

Thompson, skulle taga till ordet. Men då inga

invändningar hjelpte, satte han sig med en viss

högtidlighet till rätta:

— Det var vid den tiden då den underjordiska

jernvägen begynte i de norra staterna. Dermed

för-stodo vi abolitionister ett hemligt system att

transportera flyende slafvar från den ena staten till den

andra. Vi hade våra trogna utskickade i södern, till

hvilka de olyckliga fridlysta först vände sig. Dessa

afsände dem sedan norrut, först till Philadelphia, der

Mary Grew, Adeline Thompson, Lucretia Mott,

hennes make, James Mott, samt andra ädla qvinnor och

män voro färdiga att mottaga, dölja och skicka »dem

vidare. I Rochester hade vi den numera 80-åriga

Amy Post, i hvars hus man kunde vara säker att

alltid finna en eller flera flyktingar gömda i källare

och på vindar. Derifrån var det ännu en god bit

till Kanada, men också der funnos hjelpsamma

vänner, färdiga att bryta mot sed och lag för att lyda

en högre lag i sina hjertan.

Det var som sagdt på denna tid, då en ung,

intelligent mulatt rymde från Virginien. Efter att habliMt gömd och hjelpt af James och Lucretia Mott

i Philadelphia, sändes han „per jernväg44 norrut. Först

gick allt lyckligt, och Amy Post mottog honom med

öppna armar. Tyvärr var mannen en skicklig

arbetare, och hans husbonde hade förtjenat stora summor

på att uthyra honom. Efterspaningarna bedrefvos

der-för med ovanlig energi och den sista „agenten44, som

hade att expediera honom på jernväg till Kanada,

visste i sin nöd intet annat råd, än att afsända

honom i en tunna, försedd med fina hål. Tunnan eller

kärlet skickades jemte några dussin andra sådana,

fylda med spik, till Kanada. Emellertid hade

efter-spanarena kommit flyktingen så nära på lifvet, att

de anlände till hans sista gömställe, icke långt efter

det tunnorna blifvit afsända. „Agenten44 pressades,

en jemvägsman förrådde hemligheten, och ett

telegram expedierades ögonblickligen med order att

qvar-hälla spiktunnorna och undersöka dem, innan de

nådde kanadiska gränsen. Så skedde. Men genom

ett högst lyckligt, ehuru oförklarligt misstag hade den

tunna, hvari mulatten var gömd, icke blifvit

qvarhål-len, utan sänd till Kanada. Då ingen adress fans

på tunnan, blef hon stäld i ett godsmagasin. Den

ena dagen gick efter den andra, och ingen kom att

afhemta henne, ty „agenten“ hade skyndsamt

underrättat sina vänner i Kanada att spelet var förloradt,

samt att han och de nu hade intet annat att göra,

än att akta sitt eget skinn. Åndtligen efter tre

dagars förlopp fingo vännerna höra om slavägaren as

missräkning. De begynte ana sammanhanget, skyn-dade till jernvägsstationen for att anställa

efterforskningar, och funno slutligen den arma mannen

half-qväfd, uthungrad och törstig, men ännu vid lif i sitt

trånga fängelse. Hans lilla matsäck hade tagit slut

på andra dagens morgon, han kunde knapt röra sig

ur sin sittande ställning, han var plågad af pyni

ovisshet om sitt öde, men oaktadt allt hade det

likväl icke fallit honom in att gifva sig tillkänna. Så

stort hat hyste dessa flyktingar till slafveriet och sina

herrar, att de hellre ledo döden, än vände åter.

— Nåväl, hur gick det med mulatten?

— Åh, han kom sig småningom under

Kanada-vännemas vård och gjorde oss all heder. Historien

om hans färd i spiktunnan cirkulerade kring landet

och blef oss till nytta mot slafegarena. Folk menade,

att slafvarna måtte behandlas grymmare, än man

visste af, då de förrymda valde en pinsam död

framför att återvända till sina herrar.

— Berätta om unga P! — bad miss Grew.

Robert Purvis såg generad ut. Han hostade och

började på nytt: — en man i Georgien var beryktad

för sin hårdhet mot sina slafvar. En af dem beslöt

ändtligen att rymma och kom till oss i Philadelphia.

Jag vet ej om vi voro ovanligt långsamma att

expediera honom, eller om lagens väktare denna gång

voro ovanligt snabba. Hufvudsumman var att de

satte sina klor i honom och bortförde honom. Jag

var på den tiden — mr Purvis smålog — ung och

hetblodig. Jag svor att frälsa denne man, om det

ock skulle bli midt för näsan på lagens handhafvare.Karlen hade rymt under skildt graverande

omständigheter och det skulle bli rättegång i hans sak.

Naturligtvis var jag inkallad, slsom en, den der svårt

komprometterat sig. Jag vandrade ut och in hos

stadens advokater for att erhålla deras hjelp. De ryckte

på axlama. Min sak, eller rättare negerns, var

för-tviflad, och de hade ingen lust att blanda sig deri.

Då jag fann, att lagen icke kunde hjelpa oss, beslöt

jag, ung och djerf som jag var, att taga lagen i min

egen hand. Min svarta kusk, vännen James Mott och

ett par andra invegos i hemligheten och jag vidtog

mina förberedelser. Rättegångsdagen möttes vi,

flyktingen och jag, ett ögonblick i förstugan till

rådhussalen dit han fördes under eskort.

— År du beredd att välja mellan lif och död?

— fann jag tillfälle att hviska till honom.

— Ja, massa, — sade karlen med hopbitna tänder.

Domsalen företedde en rörande syn, ty

flyktingens unga vackra hustru med deras enda bara, en

gosse på ett år, hade åtföljt honom och voro derför

upphemtade ur arresten på samma gång som han.

Domaren, en gammal hedersman, var nära att smälta,

hvaije gång hans blick föll på den förgråtna och

för-tviflade unga modem, men han var härdad under sin

mångåriga tjenstetid, och domen blef icke förmildrad.

Sessionen slöts med några tillrättavisningar och

förmaningar till den dömda att underkasta sig ett

väl-förtjent straff.

— Han skall aldrig underkasta sig det, —

utbrast jag. I ett ögonblick hade jag rusat fram tillden dömda, mina vänner till hans hustru. I ett annat

hade vi ryckt dem ur den häpna och oförberedda

vaktens händer och formligen kastat dem i en vagn,

som enligt min hemliga befallning stod utanför

dörren. förspänd med två mina snabbaste hästar. I ännu

ett annat ögonblick galopperade dessa med pilens

hastighet norrut. Naturligtvis satte de efter oss, men

lyckan stod oss bi, våra vänner långs vägen hjelpte

oss och familjen blef räddad.

Presten skakade på hufvudet, då Robert Purvis,

nästan andlös, med blixtrande ögon och gestikulerande

händer slutade sin historia. — Jaja, — återtog han

lugnare vid åsynen af prestens ogillande blick, —

det var en förtviflad åtgärd, jag kallar den intet

annat. Men ni, ladies och gentlemen, veta ej hvartill

orättvisa och grymma lagar kunna tvinga oss.

— Hvad blef det af flyktingarna?

— Mannen blef en skicklig och eftersökt

mekaniker. Senare, efter slafemancipationen, kom han sig

upp och blef rik. Det hände många år senare, att

en ung man, mulatt, fint klädd och i hvaije tum en

gentleman, besökte mig.

— Ni känner mig icke, — sade han förlägen,

— men jag tog mig Mheten göra er ett besök,

emedan . . .

— Var så god, — sade jag, — ert ansigte

förefaller mig bekant, men jag tror ej vi ha träffats

förr.

— Jo, — svarade han, — i rådhussalen i

Philadelphia för 25 år sedan. Jag är son till P., den för-rymda slafven från Georgien, som ni hjelpte, med

fara for ert eget lif.

— Ni kunde gerna tala om systrarna Grimké

for de unga damerna, — anmärkte gamla miss

Thompson.

Ett moln drog öfver Robert Purvis höga panna.

Han vidtog åter: — för många år sedan bodde i

närheten af New-Orleans en rik plantage-egare Grimké

med sina två döttrar. Ehuru uppfostrade i södern,

der slafveriet på alla håll omgaf dem, blefvo

systrarna Sarah och Angelina Grimké abolitionister af

själ och hjerta. Efter faderns död frigåfvo de alla

sina slafvar, sålde egendomen och begynte att resa

omkring och hålla föredrag emot slafveriet. De voro

ännu unga, ganska vackra och med en för deras tid

ovanlig bildning. Med stor vältalighet och glödande

entusiasm förde de Mhetens talan, och öfver allt

trängdes man för att höra dem. Slutligen kommo

de till Philadelphia. Ryktet hade föregått dem och

staden var i jäsning vid deras ankomst. En del för,

andra emot. De båda systrarnas vältalighet hade

gjort många proselyter, och slafegarena samt deras

vänner voro rasande öfver deras framgång. Innan

systrarna hunnit hålla sitt möte, sammankallade

abo-litionistemas motståndare ett massmöte, der de med

alla upptänkliga medel uppeggade publiken — kanske

rättare mobben — mot de två qvinnorna. Der gick

vildt till. De flesta arbetsgifvare voro lätta att

uppreta, ty det låg i deras intresse att bibehålla

slafveriet, emedan de derigenom trodde sig kunna nedtryckaarbetslönerna. Men äfVen de svarta sjelfva och de

okunniga och fattiga bland de hvita lyckades det

uppviglarena att få på sin sida. De intalade dem att

å ena sidan den stora massan fngifha negrer skulle

dö af hunger och elände, emedan en stor del af dem

icke var uppfostrad att försöija sig sjelf med något

yrke. För de hvita arbetarena åter påpekades, att

ingenting skulle så sänka arbetslönerna, som om

arbetsmarknaden öfversvämmades af frigifna slafvar,

färdiga att för det lägsta pris utföra det gröfsta

arbete. Vi abolitionister fingo höra om detta möte och

samlades hos James Mott för att rådgöra om hvad

som var att göra. Flera röstade for att det

Grrim-késka föredraget skulle inställas, men de två systrarna

satte sig deremot. De voro med brinnande

öfverty-gelse hängifna sin sak och trodde att rättvisan deraf,

nu som förr, skulle vinna åhörarena för dem. Med

tungt hjerta gåfvo vi efter och mötet utsattes till

följande dag. Ofantliga massor af folk trängdes vid

ingångarna och salen var fyld långt före föredragets

böljan. Först gick allt väl, men systrarna hade icke

hunnit långt i sina framställningar, innan en tjutande,

larmande, stenkastande folkmassa utifrån belägrade

huset. Förgäfves tog publiken inne i salen systrarnas

parti. Larmet tilltog, fönster inkastades. Plötsligt

upphåfvo de utanför stående ett glädjetjut då, midt

under en stark brandlukt, rök och eld begynte intränga

genom de stängda dörrarna. Den uppviglade massan

hade tändt eld på huset. Med knapp nöd räddade

sig systrarna Grimké och deras vänner. Många kläm-des illa i den trängsel som uppstått, då elden

förmärktes.

Robert Purvis teg med dystert hoppressade läppar.

— De båda systrarna — fortfor han efter en

paus — foro vidare under natten och vidtogo sin

missionsverksamhet i nästa stat. De lefde och verkade

ännu i många år. Den ena dog ganska ung. Den

andra gifte sig och fick se sina ungdomsdrömmar

om slafveriets afskaffande uppfylda. Philadelphias

beteende mot dessa ädla, sjelfuppofltande entusiaster,

så framom sin tid, så glömska af sig sjelfva, så orädda,

så trogna sina idealer i lifvet, var en skamfläck for

den kristna civilisationen. Systrarna Grimké stodo

dock för högt öfver råheten för att kunna skadas af

den. Af sådant material, hvaraf de voro gjorda,

skapades fordomdags martyrer. Och de voro icke de

enda på denna tid, hvilka offrade allt för sin tro på

rättvisan af sin sak. År 1837 blef en slaf lefvande

bränd öfver sakta eld nära staden St. Louis. Presten

Elijah Lovejoy, en välkänd abolitionist, redigerade då

en tidning i Alton. Han läste en kort notis om dådet

i St. Louis’ tidningar, reste till platsen, tog reda på

de närmare omständigheterna och offentliggjorde en

sanningsenlig skildring af brottet. Hans hustru gret

och bad honom vara försigtig, ty de voro fattiga och

det var fjerde gången Lovejoy nödgats köpa en ny

tryckpress, emedan de förra blifvit förstörda af

folkhopar, rasande öfver den slafvänliga andan i* hans tidning.

Snart fick han erfara, att han denna gång icke skulle

undslippa deras hat ens för detta pris. Han fann atthans lif sväfvade i fara, höll sig instängd i sitt hem

och vände sig till myndigheterna med bön om

beskydd. Lika gema hade han kunnat begära hjelp af

slafvens mördare. Myndigheterna voro döfva och blinda

då det gälde att skydda abolitiönisterna. Hans

vänner rådde honom att fly, men han svarade: — nej,

den afgörande stunden i mitt lif har kommit och jag

kan ej undfly den. Jag fruktar Gud och derför

fruktar jag ej följderna af mitt handlingssätt.

En dag arbetade han jemte några få modiga

vänner vid tryckpressama, ty hans sättare hade

lem-nat honom. Då omringades tryckeriet af en folhop,

som tände eld derpå och anföllo Lovejoy, då han

trädde ur det brinnande huset. Fem kulor

genom-.borrade honom och han nedföll död, endast 32 år

gammal. Då hans mor fick underrättelsen om hans

död, sade hon: — det är bra. Hellre dö för sina

principer, än svika dem ... — *)

Sålunda fortfor Robert Purvis att mana fram

den ena bilden efter den andra ur de gamla

abolitio-nistemas lif. Hela hans intresse, hans bästa minnen

lågo i det förflutna. Åfven hans bostad bar vittne

derom. I rummen hängde porträtt af Vendell

Phillips, William Lloyd Garrison, Frederick Douglas och

Toussaint L’Ouvertyre, m. fl. beryktade

abolitionist-talare och ledare. Isynnerhet slafven från Cuba, falt-

*) Vid ett besök hos presten Lovejoys enka och döttrar

i Illinois, fick förf. höra å nyo denna historia. De lefde ett

indraget lif, som det tycktes i små. omständigheter, i en

liten stad ute på prärierna.herren, talaren, upprorsmannen ITOuvertyre fann i

Purvis en entusiastisk försvarare. Om Frederick

Douglas berättade han följande: han var mulatt och hade

rymt från sin herre, som äfven var hans far. Då för

tiden var Douglas en vacker, reslig man och något

svag for eleganta kläder. En dag spatserade han på

Bostons förnämsta gata, iklädd en charmant pels med

bäfverskinnskrage. Detta väckte stor förargelse hos

en af stadens fruar tillhörande noblessen. — Hvilken

oförskämdhet! — sade hon. — Mången stackars hvit

man sitter fängslad for att han stulit t. ex. en fattig

melon, och den der stoltserar omkring i

bäfverskinnskrage, fastän han stulit mycket mer än meloner. Han

har ju stulit sig sjelf! —

Robert Purvis och Douglas äro de enda

öfver-lefvande af en talrik och kraftfull vänkrets, hvilken

på sin tid utgjorde abolitionismens kärna. Nu är

deras tid förbi, de behöfvas ej mer. Men genom deras

minnen går en fläkt af segerns glädje. De hafva icke

blott nått sitt mål, de ha äfven genom sitt arbete

utsått ädla frön till andra, med slaffrigörelsen

besläg-tade, för frihet och rättvisa kämpande idéer. Det

kan vara nog for ett menniskolif.

30

^merikanarena hafva såsom alla anglosaxer ett

intensivt intresse för religiösa spörsmål. Detta, i

förening med den frihet landets lagar tillstädja olika

religiösa bekännelser, har framkallat ett för

främlingen förvirrande stort antal olika tros-samfund. Äfven

spiritismen har här funnit en tacksam jordmån. I

motsats mot tyskarna, hvilka ofta behandla den ur s.

k. vetenskaplig synpunkt, torde spiritismen i Amerika

så godt som uteslutande ha sin största betydelse

såsom religion.

Näst Boston, anses Chicago och Philadelphia vara

spiritismens högqvarter. Det var derför med skildt

intresse vi mottogo inbjudning till mrs J., en rik och

i Philadelphias spiritistkretsar väl känd dam.

Huset låg vid Diamondstreet i norra delen af

staden, ett nytt ljusgrönt stenhus med förtjusande

läge. Inne rådde en slösande lyx med konstskatter,

dyrbart kinesiskt och japanesiskt porslin samt möbler,

hvar och en ett konstföremål for sig.

I den infödda Philadelphiabons ögon var detta

dyrbara och eleganta hus likväl af foga värde, ty detlåg icke i den aristokratiska delen af staden — den

södra, — der allt blått blod tagit säte och stämma.

Om man väntar sig ett upphöjdt förakt för titlar,

anor och blod i den fria republiken Förenta Staterna,

så blir man bedragen. Och svagheten för dessa

få-vitska ting kulminerar i Philadelphia, qväkarstaden,

grundlagd af den hederliga qväkarbrodem William

Penn. Ve dem, som icke kunna sätta den vigtiga

bestämningen „Söder“ efter sin adress.

Sällskapet bestod af mr och mrs B,, båda

entusiastiska spiritister, mrs M., ett berömdt medium samt

några unga damer och herrar. Mrs J. sjelf var en

fru på 40 år, med allvarligt, värdigt sätt, stundom

stelt ända till sträfhet; hvitt, krusigt hår, mycket

blek hy och ljusblå, genomskinliga ögon med denna

ihärdigt stirrande, och dock frånvarande blick, hvilken

man snart lär sig igenkänna såsom något egendomligt

för inbitna spiritister.

Man sade oss strax vid ankomsten att såväl mrs

M., mediet, som mrs J. sjelf haft så många besök

(af andar) under dagen, att ingen sittning nu kunde

ifrågakomma. Dock ville de godhetsfullt omtala sina

erfarenheter för att upplysa oss.

Samtalet leddes snart in på andeskådning och

någon frågade hvad mrs J. kände, då hon hade sina

syner.

— Alldeles det samma som när jag språkar

med lefvande menniskor. Jag ser något nu.

— När?

— Nu, i detta ögonblick. Bakom er stpl.Mrs J. förde tankfullt pekfingret upp och ned

långs diamantarmbanden på sin handled. Hennes ögon

tycktes fastade på stolen, men det var omöjligt att

utgrunda denna i rymden sväfvande blick.

— Det är en gentleman, — sade hon långsamt

och entonigt, — ung, mörk, vacker, med hög, skinande

panna. Mycket lång; skön, kraftig gestalt. Han står

med armen på er högra axel . . . Han ser på er. . •

Nu fäller han en bukett blommor i er famn. Sköna,

underbara blommor . . . jag har aldrig förut sett

liknande, och vet ej hvad de heta. Han ser på er

innerligt och med glädje. Nu talar han. Han säger:

— till minne af vår unga kärlek.

Andaktsfull uppmärksamhet bland spiritistema.

Mrs M. smålog vemodigt gillande. Lifliga mrs B . ..

slog ihop händerna och såg beundrande på mrs J.

— Ja, — smålog denna, — det är mången som

ej tror, förrän det gäller någon lifsfråga för dem. Jag

mins en gång i Washington ... En äldre högt

uppsatt man kom till mig med ett rekommendationsbref från

en af mina vänner. — Han är i stort behof af era

råd — stod det i brefvet. — Gör hvad ni kan för

honom. — Jag såg upp från brefvet. Mannen var en

fin, äldre herre med hofmannasätt. — Vill ni hjelpa

mig, mrs J.? — frågade han ifrigt. — Jag är

mycket i behof af er. — Nej, — sade jag. — Men er

vän sade ... — Min vän kunde ej veta hvad jag

vet. Era händer äro fläckade af blod. — Han ryckte

till och bleknade, men smålog med ryckande läppar.

— Mina händer blodbefläckade? Mrs J., vet ni medhvem ni talar? — Jag talar med en mördare, —

sade jag. — Bakom er står en indian. Han säger,

att ni mördade honom och förförde hans hustru.

Men han säger också, att hon icke glömt sin

förnedring, utan rufvar på hämd, och en dag. när ni minst

anar det, skall hon taga ert lif. — Han vacklade och

stönade, som om jag stuckit en knif i honom. — För

Guds skull, andas ej derom i Washington, —

stammade han, — om ni gör det, är jag en förlorad man.

— Hvad gjorde ni? Talade ni om det?

— Nej! Jag förråder aldrig hvad jag ser i

sådana ögonblick. Denna man innehar fortfarande sin

höga post och ingen anar hvad jag vet om honom.

En annan gång — det är redan länge sedan — stod

jag en qväll framför min toilett, sysselsatt att lägga

undan en summa penningar, 200 dollars, som min

man lemnat mig for en resa. Då stod plötsligt

bredvid mig en ung flicka, omkring 18 år. som sade: —

skicka dessa penningar till mr . . . (hon nämde

namnet på en af de rikaste männen i Philadelphia). Ni

skall då‘göra en god gerning. — Jag lydde henne

ej, ty det föreföll mig som vansinne att skicka 200

dollars till en man som egde millioner. Men afton

efter afton upprepades min syn, och slutligen kunde

jag ej mera härda ut. Jag skref ett bref till mr . ..,

beskref hvad jag sett och bad honom ursäkta min

närgångenhet. Han svarade, att en summa penningar

aldrig kommit lägligare. Omständigheter, hvilka han

måste hemlighålla, hade bragt honom i en

förlägenhet om penningar, så stor, att ingen skulle ha trotthonom, millionären, om han nämt derom for någon.

Den summa jag sände var precis så mycket han

behöfde, tills han skulle bli hjelpt ur sitt tillfälliga

bryderi. Flickan var hans dotter, som dött vid 6 års

ålder och som nu, om hon lefvat, hade varit 18 år.

— Hur se de ut, dessa andar?

— Jag mins — inföll mrs B . . — när mr B . ..

och jag skulle gifta oss. Mr B . . . ville mottaga

lyckönskningar från sin första hustru, som gått bort

två år förut, och jag ville se min far och mina syskon.

Vi foro till Boston, till ett berömdt medium, mrs K.

Hon gick hela tiden omkring och sysslade i den stora

mottagningssalen, der vi och flera andra sutto. Hon

var aldrig stilla, utan gick omkring i beständig oro.

Hennes son satt i en liten mörk kammare bredvid

salen.

— Hvarför satt han ej der det var ljust?

— Jag vet icke. Slutligen sade mrs K.: der är

någon för er, miss, hos min son i kammaren. — Jag

gick dit, och knapt hade jag • öppnat dörren, innan

min lilla bror, död sedan flera år, bokstafligen föll

ned, eller rättare stod upp från golfvet lifslefvande

för mina ögon. Jag skrek till. — Willie, Willie,

Wil-lie! Är det du? Hur är det möjligt? — Han

skrattade, klappade mig med båda händerna, tog mig om

halsen och hviskade: — syster, syster! Jag är så

glad. Jag ville komma och helsa på dig. — I samma

ögonblick var han försvunnen och en lång, äldre herre,

okänd för mig, stod i hans ställe. Han var for någon

af de öfriga besökande . . . Huru hade det varit möj-ligt for detta medium att framtrolla min bror, om

han ej sjelf velat komma? Hur skulle hon ha

kunnat veta hur gammal han var, hur han såg ut, huru-

dana kläder han brukat bära, — ? Det var en

underlig förmiddag. Vännerna kommo ovanligt

talrikt. Ibland var hela rummet fullt af dem. De voro

i vråarna, på bord och stolar, i taket, öfver allt.

— Denna qvinna, mrs K., som hon kallar sig,

— sade en ung flicka halfhögt — är en bedragerska.

Äfven min mor trodde henne. Hon och hennes son

kommo till Philadelphia och mamma bjöd dem att

bo hos oss. Första qvällen sade mrs K. förtroligt till

mamma: — min bästa mrs P., ni har väl länge

sedan insett, att vårt arbete är en affar, som alla andra

affarer. Vi lyda blott den allmänna lagen om

efterfrågan och tillverkning och jag hoppas ni icke genom

onyttiga meddelanden förstör vår reputation.

— De äro bedragare — sade mrs J. entonigt,

-- och jag vet af hvilka medel de begagna sig, för

att framlocka andar. Men jag vill ej förstöra deras

rykte. De ha god förtjenst och många tro dem.

Någon frågade hvilken nytta spiritistema hade

af sina syner.

— Åh, vi ha underbar nytta i allting, stort och

smått, — försäkrade mrs B. — En gång förlorade

jag en guldked, ett minne af min mor, och hittade

den icke, ehuru jag sökte öfver allt. Då gick jag till

ett medium som, då hon är claivoyante, är besatt af

en indianqvinnas ande, en sqvaw.

— Huru vet ni det?. — Af hennes språk, — svarade mrs B. naivt

— Ibland begagnar hon mycket besynnerliga uttryck,

när hon skall beskrifva saker och ting, hvilka hon,

såsom indianska, aldrig sett. Nåväl, jag gick till henne,

och ehuru jag icke nämde något om keden, sade hon

genast: — ni har förlorat någonting mycket kärt,

men ni har ej sökt det på rätta stället. I ert tält

hänger ett af era glänsande skinn (hon menade mina

sidenklädningar). Känn noga efter, såhär — (hon

förde handen långs sin klädningsfäll.) Men — tilläde

hon — ni vet ej, att en tjuf kommer att bryta sig

in i huset der ni bor. Läs undan era saker och akta

er för en mörklätt man. — Nåväl, jag gick hem,

undersökte alla mina sidenklädningar och se, mellan

fodret och ofvantåget i fållen på en af dem fans

keden. Den hade fallit dit genom en uppsluppen söm.

Jag var ogift då och bodde i en pension. 8 veckor

efter mitt samtal med indiananden, kom en mörklätt

fin herre och anmälde sig som pensionär. Både

värdinnan och vi andra blefvo så intagna i honom, att

han mottogs samma dag utan rekommendationer.

Men morgonen derpå hade han gått, for att aldrig

återkomma, och med honom gingo allt mrs S.’s

silf-ver, de flesta af damernas juveler, sidenklädningar

och 200 dollars . . . Var det ej besynnerligt att hon

kunde förutsäga detta?

Mr B . . . och en ung dam disputerade hetsigt

om Shakespeare.

— Tror ni, min unga vän, — ropade mr B . ..,

— att Shakespeare blifvit den han blef, om han ejvarit besatt af en ande? Den visdom som finnes i

hans verk är bevisligen mer, än hvad en menniska

kunnat framalstra. Den är mer än 600 år gammal.

— Jag finner det lågt och onaturligt, — svarade

hans motståndarinna, — att forsöka borträsonnera allt

högt och stort, som det menskliga snillet uträttat.

Om vi kunna göra storverk såsom osynliga, hvarfor

kunna vi ej göra det som synliga? Ni predikar

alltid, mr. B . . ., att våra vänner på andra sidan äro

fullkomligt oförändrade, att de ej undergå någon

förvandling, att de bibehålla samma fel och dygder,

samma förmåga att göra ondt och godt. Det är

in-konseqvens i era påståenden.

— Inkonseqvens for okunnigheten, — böljade

mr B . ., ifrigt, men hans hustru lade sakta sin hand

på hans knä och bjöd oss vänligt till sig följande

qväll.

Mrs J. tackade. Hennes man var i England, hon

hade flera nätter å rad haft budskap från honom och

var beredd att fara öfver, kanske mycket snart.

— Har öfverste J. telegraferat? År han sjuk?

Ringaktande sidoblickar från spiritistema.

— Mrs J. har sett, — förklarade mrs B . . .

vänligt, — och en röst har sagt henne: — gör dig

färdig att resa snart.

Följande qväll sutto vi i förmaket i familjen B.’s

trefliga villa. De flesta från föregående qväll hade

uteblifvit. Vi voro endast sex. Farmer C. var en

äldre godlynt man, hvars kläder, armar och ben

tycktes vara honom till stort men och besvär. Hans an-sigte sade tydligt, att han ingalunda varit tillstädes

då krutet uppfans. Hans 9 åriga dotter, mediet, var

en blek, mörkhyad, spenslig flicka. Hennes stora

svarta ögon hade ett intensivt uttryck af skrämsel;

hon liknade ett sjukt djur, som längtar att springa

undan och gömma sig på en enslig plats. Hennes

klädsel var prålig och vårdslös. De mörka lockarna

nedföllo oredigt på en grannröd klädesjacka, kantad

med ljust pelsverk, och hennes svarta sammetskjol

skiftade i smutsbrunt. Hon satt tyst stirrande i en

vrå och besvarade entonigt alla frågor som stäldes

till henne.

Utom mr och mrs B ... var en son af mr

B . . .’s första gifte närvarande, en lång, vacker

yngling med skälmen i sina blå ögon.

Vi lägrade oss kring ett litet rundt bord,

ungefår 2 fot i diameter, och mrs B. vidtog några

förberedelser.

— Hvarfor fåller ni ned portiéren och släcker

lampan?

— Andarna komma aldrig om det är ljust.

— Hvarför icke?

— Well, det blefve för långt att förklara. I

korthet sagdt, är det af samma orsak, som vissa

vätskor endast kunna förvaras i mörkt rum, men

fördunsta i solljus.

Det var en qväfvande varm afton. Fönstren

stodo Öppna, men knapt en fläkt inkom i rummet.

Genom den blekgula portiéren af indiskt siden kom

ett matt ljus från rummet bredvid, men icke änatt man med möda kunde urskilja konturerna af

våra gestalter.

— Flickorna ha lagt sig, vi bli således sex, —

sade mr B. . . och ryckte nervöst på sig. Han var

blek och upprörd. — Tre herrar och tre damer

Det är bra. Turvis en dam och en herre.

— Hvarför det?

— Well, det blefve för långt att förklara. I

korthet sagdt, så framkallar det bättre elektricitet.

Man sade oss att vännerna tyckte mycket om

musik, och på en speldosa framväfvades „Home, sweet

home44, „God save the Queen“, „Hail, Columbia44 m.

m. Om andarna voro musikvänner,1 borde denna

musik snarare ha skrämt, än framlockat dem.

— Ser du ingenting? — frågade mr B. . . af

mediet.

— Nej, sir.

— Har hon nyligen sett något?

— Yes, ma’am. Vi hade en välsignad sittning

i går qväll, slutade kl. 2 på natten. Några

gentlemän från staden kommo ut till oss och ville veta om

sin affärsställning. Min dotter såg underbara ting

och herrarna reste bort mycket tröstade. Vi hade

knackningar och flera andar kommo. Min dotter har

sittningar ibland alla dagar i veckan. Hon ser ändå

ej så mycket nu, som hon brukade; hon är litet klen

for tillfallet. Jag tog henne från skolan och hon

hvilar mest hela dagen. Hon äter också bra litet.

— Ser du ingenting? — frågade mr B. Hans

händer gingo upp och ned på bordet som trummpinnar.— Jag är alltid så, — förklarade han — när

vi ha sittningar, men jag har ännu ej lyckats utgrunda

hvilken ande det är, som kommer till mig i denna

form. Min vän (till flickan), ser du någonting?

— Nej, sir.

— Åh, du ser nog något, — uppmuntrade fadern.

— Säg bara ut. Hvad ser du?

— Intet, sir.

— Blott vi vänta, så får du nog se något, —

tröstade han.

— En knackning! — utbrast mrs B. . .

— Åter en! — utbrast hennes man.

— Jag visste det, — sade farmem med lugn triumf.

— När detta barnet är med, få vi alltid erfara något.

— Vänner! — sade mrs B. . . mildt, böjd öfver

bordet. — Vi äro mycket glada, att ni ha kommit.

Vi önska så innerligt, att vår kära vän från Finland

skall fä se något.

— Åro ni nöjda med detta rum? — frågade

mrs B. . .

— En knackning, det vill säga nej, — sade

mr B. . .

— Vilja ni sitta i orientaliska rummet?

— Det var intet annat än min hand som gled

fram på bordet, — anmärkte jag. — Våra händer äro

fuktiga af värmen och vi ha blifvit nervösa af att

sitta orörliga så länge.

Det uppstod en susning af missnöje.

— Vänta, låt oss fråga ånyo, — sade mrs B. ..

— Vänner, förlåt att jag frågar ännu en gång. Vårvän vet intet om er, och ni måste derför forlåta om

hon ej tror oss. Vill ni svara om jag frågar: hvar

skola ni sitta? År det här?

Intet svar.

— Vilja ni sitta i orientaliska rummet?

Tystnad.

— Vänner, vilja ni ej svara? För vår skull, för

att vi må kunna öfvertyga vår vän.

Intet svar. Bordet var stött. Mrs B. talade

ödmjukt urskuldande, men andarna, likt bortskämda

bam, svarade intet.

— Man får ej möta dem med antagonism, —

sade mr B. med hetta. — Då komma de ej. De

vilja mötas med fortroende.

— Det gör ingenting, — sade mrs B. . .

försonande. — Kom, låt oss gå till orientaliska rummet.

Jag tror bestämdt att det var deras mening att vi

skulle flytta oss dit.

Vi begåfvo oss nu till ett rum på husets östra

sida. Der var ännu mörkare, ännu varmare, ty gamla

kastanieträd stodo tätt utanför fönstren och utestängde

nattvinden.

Knapt hade vi satt oss, innan bordet gjorde en volt.

— De komma! De komma! — utbrast mrs B...

— Vänner, jag är så glad att ni kommit, att ni

förlåtit oss!

Bordet svängde sig åter.

— Hvilka äro här? — frågade mrs B. — Är

Annie här?

Bordet bultade tre slag i golfvet.— Ja. Åh, jag är så glad!

— Hvem är Annie?

— Min hustru, — svarade mr B.

— Pappa är mormon, ser ni — förklarade unga

herr George.

— Hm ... nej ... ja, på sätt och vis, —

smålog fadern. Sedan böjde han sig ned öfver

bordet och frågade mildt:

— Annie, har du alla barnen med dig?

Bordet bultade tre gånger.

— Mina döttrar, hvilka dogo som små, —

underrättade mr B.

— År min far här och Willie? —frågade mrs B.

Bordet bultade ja.

— År här någon for vår vän?

Tvekan. Sedan mycket betänksamt: ja.

— Vill ni skrifva någon af hennes vänners

namn, om mr B. uppräknar bokstäfvema?

Ny tvekan. Sedan åter ett långsamt ja.

— Nå, nu skola vi få höra! — utbrast mrs B

triumferande.

Mr B. böljade uppräkna alfabetet. Bordet

stannade vid G.

Nästa bokstaf blef R. Den följande I. Den

nästa bokstafven blef V.

— Du säger dem för fort, my dear, —

förebrådde mrs B. . . Hennes man böljade om från

böijan, det blef G. R. I. V. X.

— Det är ett misstag, — anmärkte mrs B.

förlägen. — Du säger bokstäfvema grufligt fort, min vän.Åter från böljan. Denna gång blef bordet rent

forbluffadt. Det stafvade G. R. E. W. V. X. Y. Z.

Kanske anden haft lättare att stafva, om den ej

lemnat skolan så tidigt.

— Låt oss lemna detta och hellre göra andra

frågor, — bad mrs B. — Vänner, vilja ni välkomna

vår gäst?

Bordet svarade ja.

— Visa det då genom att trycka er mot henne.

Bordet kom till mig och tryckte sig hårdt mot

mitt venstra ben. Det hade dagen förut blifvit

vacciner adt, ty smittkopporna voro gängse i Philadelphia,

och jag undertryckte med möda ett rop af smärta.

Andarna hade gema kunnat visa sin artighet på ett

annat sätt.

— Ser ni! — triumferade mrs B. — VåSiner,

vilja ni svara, om vår gäst gör er frågor? År der

någon af hennes vänner som vilja svara henne?

— Ja, — svarade bordet.

— Nåväl, fråga, fråga! — uppmanade mrs B. ifrigt.

Men jag ville icke och en kort, måhända sårad

tystnad uppstod.

— Har ni något budskap för oss i qväll? —

frågade mr B. ödmjukt af bordet.

Bordet bultade ja.

— För mrs B?

Nej.

— För George?

Nej.

— För vår vän?Nej.

— Fråga, om jag skall gå min väg! — bad jag.

Bordet svarade artigt nej.

— För mig? — frågade mr B.

Bordet bultade nej.

— Ni skall fä se att Patterson är här igen, —

anmärkte farmem.

I det samma gjorde bordet en volt i luften och

trampade oss på fotterna.

— Hvem är Patterson?

— En ung dräng hos mr C., som dog i tyfus

för två år sedan.

— Patterson, — sade farmem, böjd mot bordet,

— är ni här?

— Ja, — bultade bordet.

— Kunde tro det, — nickade farmem. — Säg

mig Patterson, äro andra vänner närvarande i qväll?

— Vi vilja tala vid dem. Vilja de svara, om

mr B. frågar?

— Nej.

Bordet svängde åter rundt, lyfte sig upp från

golfvet och dansade muntert omkring.

— Sådan är han, Patterson, — sade farmem, halft

gillande, halft harmsen. — Han är precis sådan han

var på denna sidan. Häftig, hersklysten, nyckfull,

vill ha sin egen vilja. Ni skall fä se, att han ej

låter de andra svara. Han kommer ofta till våra

sittningar och då låter han aldrig någon annan tala.

— Patterson, — sade mrs B. mildt, såsom man

talar lugnande till ett häftigt bam, — kära Patterson,tänk på vår vän, som kommit ända från Finland.

Vi skulle vilja att hon finge se några vittnesbörd,

dem hon kunde medtaga till sitt land. Vill ni ej,

Patterson, tillåta någon af de andra att svara?

— Nej — svarade bordet obevekligt.

— Vill ni svara sjelf?

— Nej.

— Sådan är han, — nickade farmern.

— Sådan är han, — instämde mr B. — Precis

densamma han var här.

Bordet svängde sig om på klacken och kapriolerade

som en ung häst. Jag lade i smyg min hand på

unga mr Georges för att öfvertyga mig om att hans

båda händer voro på bordet. Han förstod mig, böjde

sig mot mig och skakade förebrående på hufvudet.

— Vän Patterson, — sade mr B., — vill du

lyfta bordet från golfvet, om det är du?

Bordet höjde sig ungefar en fot från golfvet.

Mr B. uppgaf ett rop af triumf. Bordet höjde

sig åter.

— Nu skall jag forsöka att trycka ned det, —

sade mr B. I detsamma smög mrs B. sig fram till

dörren och sköt undan portiéren. Det svagt

inströmmande ljusskenet visade mediet, stående såsom vi

alla — ty vi hade rest oss, när bordet höjde sig, —

och man kunde se hennes själlösa, fruktande ögon

och hårdt hopbitna läppar.

Mr B. var blek, ögonen stirrade vildt och han

skälfde i hela kroppen. Med hoppressade läppar kastade

han sig mot bordet. De brottades och bordet komslutlige ned till golfvet, men mr B. förklarade att

det var efter det han uppgifvit sitt tag. Om en stund

ville han försöka på nytt, men mrs B. motsatte

sig det.

— Kära Patterson, — fortfor hon bevekligt, vänd

till bordet. — Vill ni ej låta mina vänner svara mig.

— Nej, - svarade bordet orubbligt.

— Åro de här?

— Nej.

— Men de voro här. Ha de gått?

— Ja.

— Nu är jag ledsen, — sade mrs B. — Det är

ovänligt af er, Patterson, att bära er åt så. Adjö,

jag vill ej mera veta af er. Adjö, Patterson.

— Låt oss afbryta kedjan - föreslog mr B.

Vi sutto en stund hållande hvarandra i händerna.

Några sånger sjöngos och speldosan anlitades, men

då vi åter lade händerna på bordet, vips var drängen

der igen. Åter frågor, vänliga ord och milda

förebråelser. Förgäfves. Drängen ville endast hoppa och

skutta omkring. Vi togo upprepade gånger bort våra

händer, sjöngo och sutto i mörkret, men det halp ej.

Patterson var alltid framme så snart vi begynte på

nytt, och mrs B. förklarade suckande, att han nog

ämnade hålla i sig för i qväll. Vi förmörkade

rummet ännu mer, och mr B. frågade oupphörligt af

flickan: — ser du ej något? — Men hon såg

ingenting, ehuru fadern mumlade att hon nog såg, men

icke ville tala derom.

Det led mot midnatt. Farmem sade med ensuck att han var mycket ledsen, men att de nu

måste resa hem.

— Farväl, miss, — sade han då han tog afsked. —

Jag är mycket ledsen att ni icke fått se något, men

ett nederlag är ibland en seger. Om vi velat bedraga

er, skulle vi nog kunnat det.

— Se här, — sade mrs B. vänligt till dottern.

— tag speldosan med dig. Hon är din.

En speldosa med sex olika melodier for en 9-års

flicka! Denna lilla pinade och förkrympta vrångbild

af barndomen förändrade dock ej en min, såg

ej ens på den dyrbara gåfvan. Hennes stirrande blick

såg ofrånvändt genom fönstret ut i den mörka natten.

Mr George förklarade vid hemkomsten från

stationen, dit han kört farmem och hans dotter, att

flickan nära nog skrämt lifvet ur honom genom att

plötsligt säga: der sitter någon emellan oss. — Detta

upprepade hon sedan flera gånger.---------------

Det var strålande solsken, då vi följande morgon

åkte ned till stationen, öfver allt vid vägkanten

stodo vilda körsbärsträd med svarta, knottriga

stammar och ljusröd och hvit blomsterrikedom. Åkrar

och ängar ångade af vårfukt; solen baddade på bruna,

sprickande trädknoppar och hagtomshäckar i ljusgröna

slöjor. Det kändes besynnerligt att komma ut till

denna unga friska vår med sin lifsvarma verklighet,

efter nattens mystiska samtal och andesyner.

Vår följeslagare var en egendomlig

sammansättning: ena hälften spiritism, andra hälften

jordlotts-försäljning. I går qväll hade den förra fört ordet,i dag tog den senare öfverhand, och de

jordegendomar vi foro förbi, bleivo värderade med otrolig

hastighet af hans talföra tunga.

Plötsligt afbröt han den cirkel, hans

gestikulerande hand beskref med pisken, och sade halfhögt: —

nej, men der går ju miss GK Henne måste ni träffa,

hon är en psykologisk gåta.

Han sänkte rösten.

— Det är någonting märkvärdigt med henne.

Hon tror sig vara Kristi andliga moder, liksom

jungfru Maria var den kroppsliga. Skynda er att se på

henne, jag skall låta hästen gå långsammare ....

God morgon, miss G. På väg till ateliern eller hur?

En medelålders dam, klädd med allvarlig elegans,

böjde på hufvudet. Hon hade det för äldre

amerikanskor egendomliga, snöhvita håret och ett

regelbundet ansigte med svårmodigt tecknade ögonbryn. Ehuru

hon var lång och mager, förde hon sig behagfullt

och i hela hennes sätt låg någonting lugnt, klart och

samladt. Det behöfdes knapt en vink, för att hon

skulle inbjuda oss alla till sin atelier i Philadelphia.

— En fullkomlig psykologisk gåta upprepade

mr B. halfhögt. — Tror att hon är Kristi moder.

Har haft mycket besynnerliga uppenbarelser och

kallar sig Guds vittne på jorden.

Ateliern var 3 trappor upp i ett stort stenhus,

med tunga persiska draperier för fönstren.

Miss G. sköt undan ett af dem och begynte

presentera sina taflor. De voro medelmåttiga kopior

af europeiska mästare och upptogo två väggar af detstora djupa rummet. De öfnga voro äfven fullbesatta

med taflor, men de doldes till hälften af stora

för-hängen och „konstnärinnan“ gjorde ingen min af att

visa dem. Hon talade ledigt, i vanlig

konversationston, om sin treårs vistelse i Europa, hvarken mer eller

mindre djupsinnigt eller originelt, än man vanligen

talar om sina resor. Ingenting antydde fantasten,

om icke möjligen ett visst automatiskt frånvarande

sätt att uttrycka sig, såsom då tanken rör sig inom

ett område och orden inom ett annat. Det fans

ingenting öfverspändt eller oroligt hos henne. Det

var allt igenom den verldsvana, beresta damen, sansad

och lugn.

Småningom begynte hennes blick oupphörligt

vända tillbaka till det mörka förhänget. Efter en

sista liten tvekan tycktes hon fatta ett raskt beslut

och sade, att hon nu ville visa sina egna kompositioner.

I detsamma drog hon undan forhänget.

På en duk af omkring 2 alnar i qvadrat syntes

på mörk botten tio cirkelformiga figurer, en del hvita.

en del blodröda, en del skiftande i båda dessa färger.

Miss Gr. begynte förklara sin komposition, lugn och

belefvad såsom förut.

— Jag har länge tänkt öfver syndens och

djef-vulens herravälde öfver oss. Först nu har frågan

klarnat för mig. Ser ni detta helhvita klot? Det är

själen af ett nyfödt barn. Djefvulen har ingen makt

deröfver, det är absolut oskyldigt. Se detta andra

klot med sin smala röda strimma, det är det några

är gamla barnet, i hvilket djefvulen redan gripit tag.Detta med en tredjedel rödt är en oomvänd, men af

naturen ädelsinnad själ. Ni förstår min tankegång,

icke sant? Det röda är synden, det hvita

rättfärdig-heten. Se hur synden gradvis insmyger sig i själen!

Tycker ni ej, att jag lyckats åskådliggöra det? Och

se här slutligen de två motsatserna i sin potens: se

detta röda klot med sin knapt märkbara hvita rand.

Det är den i synden nedsölade och till evig osalighet

dömda själen, omgifven af hoppet på Guds

barmher-tighet. Och se der dess motsats, det helhvita klotet:

den frälsta själen, rentvagen från synden genom tron.

Det tog en lång tid för mig att åskådliggöra denna

frätsningsteori. Jag behöfver icke säga er, att den

kommer att bli epokgörande. Den blir en eldbrand

i den teologiska verlden, men prestema äro sedan

gammalt mina fiender, isynnerhet sedan jag

offentliggjorde min senaste broschyr. Ni måste läsa den.

Jag mottog den, liksom alla mina andra meddelanden

i en uppenbarelse.

Hon sade detta med samma lugna tonfall hon

hela tiden nyttjat.

— Har ni ofta edra uppenbarelser?

— Åhja, men det är olika. Jag har varit

mycket välsignad på den sista tiden och tvungen att vara

flitig. Här är t. ex. kunskapens träd på godt och

ondt — hon framdrog en tafla, föreställande ett

besynnerligt träd, mellanting af alm och kanstanie —

här är blomman och här är frukten. Ni ser förvånad

ut. Kanske trodde ni, som jag, att den mera liknade

ett äple; jag blef så öfverraskad, då jag i uppenba-relsen såg att den mer liknade en persika. Jag har

fått vara flitig, ty synerna fortfara tills jag aftecknat

dem. Min mest ansträngande tafla var djefvulens

porträtt. Här är den.

Hon aftäckte en duk, från hvilken grinade ett

vederstyggligt, eldrödt menniskoansigte i naturlig

storlek. Det krusiga håret var eldrödt, vid tinningarna

syntes små röda hom, från öronen, näsborrarna,

hakan, halsen och nacken växte långa eldröda ormar,

afslutade med ett ormhufvud, hvilket hade en

afsky-värd likhet med ansigtet. Det allra värsta var

ögonen. De voro skelande, rödbruna med stora svarta

pupiller och ett så intensivt uttryck af ondska, att

endast en vanvettig fantasi hade kunnat

frambringa dem.

Miss G. presenterade den onde ogeneradt och

förtroligt, såsom man föreställer en allmänt känd personlighet.

— Ja, så här ser han ut. Det är underligt —

är det icke? —■ att han kan andas genom ormarnas

hufvuden? Äfven jag var förvånad deröfver, ty jag

hade icke forestält mig honom alldeles så. Det var

en tung tid då jag målade honom; jag tyckte mig

öfvergifven af Gud och lemnad i vår arffiendes våld.

I det stället har jag haft andra ljufvare syner. Det

är underligt att, som jag, lefva här nere såsom Guds

utkorade vittne. Kanske har man redan sagt er, att

mitt namn fins antecknadt i det s. k.

drottningrummet i Cheopspyramiden och att jag sålunda är det

vittne, hvilket beskrifves i profeten Esaias? Gud

uppenbarade detta for mig den 15 December 1872,och har sedan dess mångfaldiga gånger och på många

sätt bevisat sanningen häraf. Han har befalt mig att

offentliggöra hans varningar till menniskorna. De

hafva föraktat dem och derigenom gjort lifvet till en

verld af bitterhet for mig. Men min sorg deröfver är

forbi. Jag känner nu mera endast en trött förundran

öfver att menniskoslägtet föredrager sina lidanden

framför att mottaga det glädjens budskap jag bringar dem.

Hon fortfor sålunda med entonig, halft

sorgbun-den röst att omtala sin mission i verlden. I sjutton

år hade Gud genom syner uppenbarat sin vilja för

henne, ödmjukt och undrande hade hon mottagit

budskapet att hon var Kristi andliga moder,

jembör-dig med och evig som den Helige Ande, hvilken aflat

honom. Menniskoma kallade det dårskap, men Guds

vishet är ju för det köttsliga sinnet en styggelse.

Ehuru upphöjd öfver andra qvinnor, äfven öfver jungfru

Maria, var hon icke stolt, ty det var ju utan egen

förskyllan hon blifvit upphöjd i Gud.

- Men ni förstår, — tilläde hon med ett

allvarligt leende, — att min höga värdighet kräfver många

offer af mig. Jag måste afhålla mig från så godt

som allt umgänge. Det är icke högmod som tvingar

mig, endast vördnad mot den Herre, hvars sändebud

jag är. Ni förstår mig?

Till afsked gaf miss G. oss sin broschyr:

„Var-ning till presterskapet“ och en annan som hon kallat

,Guds mysterium uppenbaradt, en varning till

verlden af Elisabeth Margaret G., vittne för Gud Fader

allsmäktig.“Hon bibehöll samma vänliga, jemna sätt ända till

slutet, tackade förbindligt för besöket och bad oss

fomya det. Der hon stod i den öppna dörren, så

lugn och comme il faut, skulle ingenting ha påmint

om religionsfantasten, hade icke taflan med det röda

djefvulshufvudet grinat fram ofvanom hennes hufvud.

Med en egendomlig inkonseqvens betraktade

spiri-tisterna henne som otillräknelig, under det de egnade

stor vördnad åt en dam, som trodde på själavandring

och ansåg sig vara Aspasia. Hennes man trodde sig

vara en inkarnation af Cato. Upptäckter af de

gröf-sta bedrägerier kunde icke rubba spiritistemas tro.

I Philadelphia satt en högt uppsatt man fängslad,

emedan han försnillat stadens medel på befallning af

ett medium, den redan omnämnda mrs K. I

New-York försiggick som bäst en process, hvari

hufvud-personema voro en millionär och ett qvinligt medium,

hvilka påstodo sig vara man och hustru, ehuru de

voro gifta hvar på sitt håll. I många städer funnos

spiritistläkare med enorm praktik; de botade sjuka

med händers påläggning och åkallande af andar. I

Boston och Chicago funnos talrika

spiritistförsamlin-gar med egna präktiga kyrkor, predikanter och skolor.

Bland dem kunde man vara säker på att finna

verksam kärlek till fattiga och lidande, och ett öppet

sinne för tidens spörsmål. Trots deras för utom

stående motbjudande mystik, måste man vanligtvis

känna största sympati för renheten i deras karaktärer

och dagliga lif.^jftär man lemnar New-York på j em vägen, som

för vesterut långs Hudsonfloden, är man till en böqan

omgifven af en lekande glad, rik natur. Banspåret

for tätt utmed den breda floden, som än ringlar sig

i muntra böjningar, glittrande i solskenet, nedanför

branta stränder, än stryker som ett matt, blygrått

streck genom fruktbara fält. Små täcka flod-vyer,

liknande miniatyrmålningar på solfjädrar, omvexla

med vackra, allvarsamma bergslandskap.

Höstetid utveckla skogarna en fortrollande prakt

med färger. Den amerikanska hösten är ryktbar

derför, i synnerhet vid Hudsonfloden och i Nya

England, öfver det blanka svarta vattnet hänga

aspens klargula, och det vilda körsbärsträdets

mörkröda grenar, trassliga vinrankor med spräckliga brana

blad och mellan dem rhododendronbuskar med

eldröda och skära nyanser. Dessa läckra färger hafva

en bakgrund af grå berg och barrskog. Hösten

tyckes göra ingenting annat så länge han har väldet,

än gå på och måla hela dagen. Naturen är en hel

färgskala uiider hans herradöme. Han hatar

tanken på den enformiga drägt vintem skall gifva

henne och skyndar sig att med breda, djerfva drag görahenne pittoreskt targrik, åfven om han stundom ej

har tid till mer, än ett stänk i förbifarten af rödt

och gult på buskar och träd.

Åfven tidigt på våren äro dessa nejder vackra.

Floden är öfvermodigt vattenrik af den nyss smultna

snön och otaliga små bergsströmmar. I den mäktigt

drifvande vårluften stå träden, nysstvättade af

vårregnen, svepta i ljusgrön dimma; majsen tittar upp ur

mullen; det är grönska öfver allt, brokigt folklif vid

stationerna, lif och rörelse på fälten.

Så kommer man vesterut.

Trots jemvägsstationemas, om sydländsk

naturskönhet erinrande namn, Ithaka, Rom, Syracusa och

Utica, blir trakten allt enformigare. Skogar, floder

och insjöar försvinna och stora slätter träda i stället.

Stora slätter, hvilka denna tid på året äro svarta

eller gråbruna med en och annan lofvande grön

skiftning. I den mörka majnatten med sina ojemna,

kyliga fläktar ilar tåget fram genom dessa slätter. Allt

ensligare och flackare blir nejden. Vid staden Buffalo

uppryckes kupédörren, en thordönsstämma förkunnar:

— passagerare till Niagara byta om tåg! — och

sömniga, förvirrade af den långa nattliga färden,

följa de resande efter konduktören, hvars lykta

vägleder dem genom vimlet på perrongen.

Ån ödsligare bli slätterna. I den svaga ljusning

som bebådar morgonen, ser man dem såsom

brunak-tiga haf utan vågor skymta förbi fönstren. Solen går

upp. På broar af ljus strömma morgonrodnadens

fargér ut öfver slätterna. De öfversvämmas af fag-raste skimmer, de rodna, det ligger en luftig, färgrik

dager öfver dem. Men då soluppgången är förbi,

återfalla de i sin förra enformiga tarflighet.

Naturen har icke sinne för någonting, hon

förgäter floder, träd, liflig grönska. Hon har ingen kraft,

ingen färg, ingen omvexling att bortgifva. Hon

skapar med vårdslös hand de milslånga slätterna, för att

sedan få vara i fred. Hon väntar, hon hvilar, hon

tager en ansats, hon drager in andedrägten. . .

Tåget stannar vid en by med en handfull hus,

sandiga gator, skrikande diligenskuskar — — —

hvar är fallet? Intet dån höres. Men nedanför staden

synes ett hvitt skimmer--------------

Mäktiga, vilda, majestätiska Niagara. — — —

Verldens alla vatten hafva samlats för att hylla

sin drottning. Det är en verldsdel af strömmar,

forsar, vattenfall, genomskurna holmar, uddar .och

förvittrade klippor.

Mellan trasiga mörka granar synes en lodrät,

kupig skifva af grönt vatten, treljerdedels engelsk

mil lång och 175 fot hög. Det rusar utför med

1,500,000,000 kubikfot i minuten, med en hastighet af

20 å 27 engelska mil i timmen. Klargrönt, nedtill

med en hög vall af fradgande, kokande, fräsande

skum. Solen lyser på det hvita och det gröna. Det

glimmar, gnistrar, som ädelstenar på kristall. Stundom

skymmes diamanterna af fantastiska dimslöjor;

stundom synes breda, svartblå penseldrag på vattenväggen:

stundom är den blekt blågrön som ett hafrefält;stundom dystert mörk som ett haf i storm; stundom

inhöljes den i en tjock hvit rök och ett åsklikt dån höres.

I midten står Getön, med grånande, vildt

hoptrasslade furor, med upprifna trädrötter, skälfvande

för vattendrottningens vrede. Niagara kan ej förlåta

Getön, att den har kommit i hennes väg och hon har

låtit alla sina vilddjur gnaga med raseri på dess

rötter. År för år återstår mindre af den en gång höga,

skogbevuxna, klippiga ön, som får dyrt betala sitt

ryktbara läge, — med sitt lif, ty det komma

vatten-andarna att taga. På holmens ena sida ligger det

amerikanska, på dess andra sida det Kanadiska eller

Hästskofallet och båda förena sina vattenväggar

nedanför henne.

Ofvanför Getön skär floden utan misskund

sönder jorden, i sin rasande ilver att komma fram.

Mellan „de tre systeröarnas“ höga granar kastar sig

ett vattenfall hvitskummande utför klipporna. Det

är så stort som Åmmä fall i Finland, men märkes knapt

här. Det brusar, kokar, hvirflar på hvaije steg. Man ser

bara vatten så långt ögat når. Än lugnt, blankt, ljudlöst

förbirusande, som svarta, platta ormar. Ån porlande,

snöhvitt, med röklika konturer. Ån gungande i djupa

vågor, än gående rundt, rundt i yrande hastiga

cirklar med små hål i midten, än brottande med svarta,

glänsande stenar.

Rundt omkring är naturen sorgset skön, kargt och

allvarligt vacker. Barrträd, mörk grönska, branta

stränder med ljusbruna klippor. Vattnet är herskare

här. Det luktar vatten i luften, man hör vatten, ser

vatten. Ingenting annat än vatten.Sjelfva den jättestora vattenmassan nedfaller med

majestätiskt lugn, utan nyckfulla hvirflar. Hon

försmår att på långt afstånd annonsera sig genom rytande,

men då man är henne på några hundra steg nära,

hör man att hon stönar doft. Det låter som väldiga

kanonskott. Eller som om tunga klippblock komme

flytande och tornade hop med ett brak; eller som

om åskan sloge ned med en skrällande knall, eller

som om tusentals af skogens och slättens vilda djur

höllo på att förgås och tjöto i dödsvånda med lejonets

rytande, jätteormens hväsande, buffelns bölande,

vargens ulfvande. . . .

Det böljade sila med ett fint duggregn, öfver

fallet höjde sig lätta grå dimmor, dansande öfver

vattnet i otaliga fantastiska skepnader. Ån som

jättestora elfvor med utsträckta armar, än som troll med

hotande åtbörder, än som hexor med oformliga

hufvu-den. Kanonskotten tycktes ljuda med fördubblad

styrka. Lika vildt fortforo de osynliga andarna att

ryta.-------

Mäktiga Niagara, vattnens drottning, hvad känner

du, då vintem binder dig med hård hand och

instänger din våg i ett hvalf af is? Eller då månstrålarna

leka med ditt dimdiadem en tyst sommarnatt? Eller

då aftonsolen ljuft kysser din hvita fot — eller då

morgonrodnaden omsluter dig med rosiga armar?-----------

Du bundna drottning, hvilka äro orden till din

vilda sång? Hvad betyder din dystra smärta — din

majestätiska sorg? Söqer du att ej få, obunden,

sprida ditt välde vida omkring öfver en ödelagd jord?Är du ej stolt öfver den makt du eger? Är du ej

nöjd med en verlds beundran?--------------

Eller är du kanske blott den bundna jordens

anskri af smärta? Naturens vilda, stönande, ordlösa

klagan? . . —«!pn vacker majdag. Qvitter och surr på hvaije

gren. I mrs Ole Bulls skuggrika trädgård sorlade ett

gladt sällskap, staden Cambridges *)

nykterhetsförening, samlad till en vårfest.

Då vi inträdde genom trädgårdsporten, hade

té-drickandet och pratet afstannat for en stund. Gamla

vördnadsvärda Frederick Douglas stod på den gröna

kullen under ett valnötsträd och höll tal. Han är

ofantligt populär och åhördes nu, som alltid, med

liflig uppmärksamhet. Efter honom uppträdde en ung

mulattjurist, en vacker karl med eldiga ögon och

vek, sympatisk röst. Sedan uppmanades främlingarna

från „midnattsolens land“ att säga några ord,

hvar-efter festens officiela del var afslutad och téet med

kakor och samtal vidtog på nytt.

Unga flickor trippade beskäftigt fram och tillbaka

på gräsmattan under syrenerna och bjödo

förfnsknin-gar. De biträddes af några ungherrar, hvilka

hand-terade bakelsefat och tékoppar med den frimodiga

praktiskhet som utmärker den unga amerikanaren,

när han rör sig på qvinligt område, och som starkt

*) En liten universitetsstad nära Boston.kontrasterar mot våra skandinaviska och finska

ungherrars blygselblandade förskräckelse för dylika ting.

Vi hade fått goda platser, blifvit trakterade och

omringade. Det är lika lönande att vara finne i

utlandet, som att vara en dansande björn, i synnerhet

då sällskapet, som här var fallet, är sammansatt mest

ur de s. k. lägre samhällsklasserna. Sjelfva voro vi

mest intresserade af vår celebra värdinna och spanade

ifrigt efter henne.

Der stod hon, arm i arm med två andra qvinnor.

Alla tre ryktbara på sitt sätt. Den yngsta, en dam

med cendréfargadt hår och tunga silfverarmband, var

unga mrs Thorpe, Longfellows dotter och svägerska

till fru Ole Bull. Den andra, hon med det

indiffe-renta ansigtet, var Frederick Douglas’ andra hustru.

Hans motståndare säga, att han gifte sig med henne

af fåfänga, emedan hans negematur ville skryta med

en hvit hustru. Den tredje var fru Sara C. Bull,

den frejdade konstnärens enka. Detta giftermål väckte

på sin tid ett stort uppseende. Ole Bull hade vistats

vintern 1868 i Wisconsin och gjorde i staden

Madi-son derstädes bekantskap med miss Thorpe, som

sedan 1870 blef hans andra hustru. Den stora

skilna-den i ålder — Ole Bull var då 60 år och hans fästmö

omkring 35 år yngre — gjorde bådas vänner oroliga

för resultatet af denna förbindelse. Den tycktes dock

ha utfallit särdeles lyckligt och man undrade icke

deröfver, då man betraktade mrs Bulls lugna, goda

ansigte och gaf akt på den sjelfförgätna omtanke,

hvarmed hon söqde för sina gäster.Eftermiddagen förflöt angenämt, dels i den svala,

lummiga trädgården, dels inne hos mrs Bull. Huset

var redan förut ryktbart, innan hon inflyttade dit,

emedan det tillhört skalden Lowell och öfvertogs af

mrs Bull i oförändradt skick. I korridorer och

förstugor hängde porträtter af familjen Lowells förfader,

i biblioteket stodo skaldens boksamlingar i den

ordning han sjelf uppstält dem.

Snart ljöd musik från ett inre rum. En fet och

frodig tyska hade satt sig ned vid pianot och spelade

med fingerfärdighet och pedaltryck en bit Schubert.

Det var en njutning att efter henne få höra mrs Bull

fint och själfullt föredraga några af sin makes

kompositioner.

Då sällskapet bröt upp, bjöd vår älskvärda

värdinna oss till sig följande dag.

— Jag har två skäl dertill —, förklarade hon

småleende. — Ni måste se Longfellows hus, som

ligger nära oss, och ni måste höra Saeteijsentens Söndag.

Jag skall spela den för er . . . Vi äro ju till hälften

landsmaninnor.

Vi skildes med vänskap från de församlade

nykteristerna. Man skickade helsningar med oss till j

midnattsolen, man knöt på oss det hvita bandet i

(amerikanska nykterhetsföreningarnas tecken), man

omfamnade och klappade oss. Ju lägre ned på

samhällsskalan man befinner sig, desto lättare uteslutas

ceremonierna i umgängeslifvet. Och Amerikas

nykte-rister liksom hos qss? mest s. k. simplare folk,vare sig till skam eller ära for de bildade, vilja vi

lemna osagdt.

Det var glödande middagshetta, då vi följande

dag sutto i spårvagnen, som kröp långsamt på den

gamla tysta universitetsstadens gator. Mrs Bull mötte

oss på öfverenskommet ställe. I sin qväkarlika svarta

halmhatt och mörkgrå klädning liknade hon en fru

på landet hemma i Finland. Men det var icke blott

klädseln, det var sättet att uttrycka sig, hennes blick

på lifvet, hennes intressen, hennes åsigter, (ty hon

hade åsigter,) som i bästa mening påminde

märkvärdigt om den nordiska qvinnan.

Vi sutto snart kring det blomsterprydda

middagsbordet. Inga andra voro närvarande än mrs Bulls

mor och en väninna, ty enda dottern, den sextonåriga

Olea, uppfostrades i en flickskola. Hennes

porträttbyst i marmor stod i den skumma, svala, af minnen

omfläktade salongen, tätt bredvid faderns flygel och

violiner. Det var ett förtjusande flickhufvud, en ung,

frisk och förandligad upprepring af faderns

konst-närsansigte.

Samtalet vid bordet rörde sig mest kring den

nyare skandinaviska literaturen, med hvilken mrs Bull

var förvånansvärdt väl bekant. Ibsen, Björnson,

Kristoffer Janson, fru Edgren voro väl representerade i

hennes boksamling och hon hade icke blott läst dem,

men äfven tänkt öfver dem. Det var uppfriskande

att höra hennes på sak gående anmärkningar, efter

den sublima anglosaxiska obekantskap med allting

skandinaviskt, som man möter öfver allt annorstädes iEngland och Amerika. Mrs Bull läser, skrifter och

talar norska obehindradt, ehuru hon skrattande

vägrade att tala med oss, emedan, som hon sade, hennes

norska alltid var sämre på våren och förkofrades forst

mot hösten, då hon under dotterns ferietid eller

under besök i Norge var i tillfälle att tala det.

Efter middagen fingo vi höra Saeteijaöntens

Söndag, föredragen på den af Ole Bull sjelf konstruerade

flygeln. Åren 1867—69 sysselsatte sig konstnären

med en uppfinning, afsedd att förbättra

resonnansbott-nen i pianos. Han offrade tid, penningar och tankar

på sin idé, men lyckades ej förrän hans vän, John

Ericsson, hörde derom, bad honom utveckla sin plan,

och utförde den till Ole Bulls stora tillfredsställelse.

Endast två instrument blefvo gjorda enligt den nya

uppfinningen. Det var konstnärens lifliga önskan att

popularisera den, men döden omintetgjorde hans afsigt.

I det varma eftermiddagssolskenet gingo vi

omkring i trädgården, parken och stallet, der tre söta

crémefargade norska hästar helsade oss med

gnägg-ningar. Deras föräldrar hemfördes af Ole Bull vid

hans sista återkomst från Norge, och mrs Bull

berättade rörd, medan hon smekande klappade dem,

hur han gladt sig åt dem, hur han tamt dem och

hur tillgifna de varit honom, öfver allt omkring och

i huset rådde tystnad och ordning. Viburnum och

syrener, sumach och azaleor stodo som små och stora

parasoller på gräsmattorna. Gamla, kanske

hundraåriga träd skymde fönstren. Huset, med sitt öfverflöd

på breda fönster, sina korridorer, sina glasdörrar vet-tande åt tysta gräsplaner, sina talrika böcker, taflor

och kuriosa, var en kombination af gammal landtgård

och artist-atelier. Lagerkransar, porträtt, vaser,

kronor och dryckeshorn af guld och silfver vittnade om

längesedan firade triumfer. Men de tycktes icke vara

framlagda skrytsamt och till beskådande. De tycktes

snarare ha blifvit qvarlemnade, emedan älskande

hjer-tan icke kunnat neka sig den hugsvalelse de genom

sina minnen dagligen gåfvo. Mrs Bull undvek icke

att tala om den bortgångna maken, men hon

framkallade icke ett samtal om honom, I allmänhet fans

hos henne intet spår af den sjelfbelåtenhet, hvarmed

stora mäns omgifning, i synnerhet den qvinliga, plär

gar betrakta makens eller faderns triumfer.

Klockan 4 stodo de gula hästarna förespända en

lätt vagn och vi åkte genom några skuggiga gator

till Longfellows hus. Efter skaldens död bebos det

af en ogift dotter, som välvilligt lemnar allmänheten

tillträde dertill. Det var ett stort, ljusgult

tvåvåningshus af gammaldags utseende. Vi välkomnades på

trappan af miss Longfellow och hennes syster, mrs

Thorpe, som blifvit underrättade om besöket. Det

var icke någon elegant eller dyrbar våning i hvilken

vi inträdde, endast ordnad med den komfort, det lugn

i färger och former som utmärker de bildade engelska

och amerikanska hemmen. Samma fridfulla, af minnen

fylda stämning, som i Ole Bulls hem, återfann man här.

Samma trofasta, hägnande gamla träd. Samma

landt-liga, gröna utsigt från fönstren. Långt i fjerran ett

silfverglitter af floden Charles, som ingifvit Longfellowmånga af hans dikter. Under videbuskarna vid dess

stränder säges Emerson ha diktat sitt läcka och dock

så djupsinniga poem „Rhodora “ I skaldens bibliotek

var allting så, som han lemnat det kort före sin död.

Manuskriptet med den halfskrifha sidan, pennan,

skriftyget och penntorkaren. den stora stolen af

bokrötter, skänkt af bybarnen. I förmaket igenkände vi

en gammal bekant: skaldens förträffligt utförda

porträttbyst i marmor, som vi för första gången hade

sett i London, i Westminster Abbeys högtidliga

skymning. Med vänlig beredvillighet visade man oss alla

rummen i nedra våningen af det stora tysta huset,

der ljudlös stillhet herskade. Gardinerna voro

ned-fålda for hettan. Det föreföll som helgerån, då ekot

af våra fotsteg bröt denna tystnad. En stor ande hade

här, i dessa rum afkastat sitt jordiska omhölje ... —

Ole Bull och Longfellow voro ofta tillsamman

under det sista året af den förres vistelse i Amerika.

Två glada fester firades af de båda familjerna

gemensamt: Ole Bulls 70:de och Longfellows 73:je

födelsedag, hvilka inföllo icke långt från hvarandra. Då

pryddes skaldehemmen med de norska och

amerikanska flaggorna, vänner från nära och ijerran

in-funno sig och Ole Bulls bräckliga hand lockade ljufva

toner ur den kära violinen. —

De små norska hästarna trafvade muntert mot

stationen, hvarifrån bantåget skulle föra oss tillbaka

till Boston. Vid afskedet gaf mrs Bull oss sin

makes fotografi, tagen under hans triumfresa i

Kalifornien för många år tillbaka, samt den minnesteck-ning öfver hans lif, hon sjelf skrifvit. Då man

genomögnar denna bok, som en rescensent kallar „the

most admirable memoir written in english“, och

njuter af den rena, milda stämning som genomgår

arbetet, utan att låta författarinnan sjelf synas, då undrar

man icke öfver att Ole Bull underrättade en vän om

sitt förestående giftermål med dessa ord:---------------»högre

makter hafva beslutit öfver mitt öde. Jag ville

utestänga solstrålarna, men solen sjelf kunde jag ej

undfly“lffpen lilla staden Hartford i Connecticut beskäres

äran af att för närvarande hysa tre af Amerikas mest

kända skriftställare: Charles Warner, Harriet Beecher

Stowe och S. L. Clemens, allmännare känd såsom

Mark Twain.

Hartford är en förtjusande grön oas i det af

fabriksrök omhöljda Connecticut. Trots sina 50,000

invånare och sin egenskap af stats-hufvudstad,

erbjuder den med sina villaqvarter, gröna, skuggrika alléer

och välskötta gårdsplaner en den angenämaste

tillflykt under sommarhettan. Vid Forest Street i stadens

utkant hafva de tre ofvannämnda ryktbarhetema

nedslagit sina bopålar.

En vacker juniqväll spatserade vi i skymningen

nedåt gatan, utan hattar och parasoller, njutande alla

landtlifvets privilegier. Då vi nådde ett stort,

präktigt hus, på hvars öppna veranda en negerbetjent

sysslade, sade vår amerikanska följeslagarinna: —

ack, nu påminner jag mig något! Mark Twain har

skickat bud, att hans dotter är sjuk, så att han ej

kan se gäster hos sig, men att han och hans hustruskola komma till W:s i morgon, for att sammanträffa

med er.

Naturligtvis bådo vi att fä stanna, för att

närmare betrakta huset, sedan vi hört att det tillhörde

Mark Twain. Det var ett rymligt, grått stenhus, bygdt

i den i Amerika så mycket omtyckta, moderna stilen

med utsprång, hästskoformiga fönster och en bred

veranda. Höga ekar, ka^stanje- och hickoryträd

skuggade den välhållna gårdsplanen. Genom de gula

sidengardinerna utströmmade lampsken från några af

sofrummen och egarens bibliotek.

Vi hörde muntra röster från andra sidan af

verandan, och vår följeslagerska, som var gammal vän

i huset, styrde sina steg ditåt. Två flickor i ljusa

musslinsklädningar stodo lutade öfver ett

födelsedagsbord, betäckt med blommor och gåfvor af alla slag.

— Se här är miss Clemens, — sade vår väninna

och klappade den ena ungdomen på axeln. Hon var

en ovanligt täck, mörkögd flicka på 16 år, med fint,

aristokratiskt ansigte och nästan afmätta rörelser, —

den sista i hela verlden, som man tagit för Mark

Twains dotter. Emellertid besvarade hon mycket

vänligt alla frågor om systerns helsa och försäfcrade oss

att hennes far reserverat följande qväll för oss.

Hennes lilla syster var så mycket bättre, att hon i

dag kunnat sitta uppe och öppna sina

födelsedags-paket.

Kl. 8 följande dag infunno vi oss hos mr och

mrs W.

Mark Twain hade redan anländt.Hur säg han ut?

Solbränd och väderbiten till otrolighet, omgifven

af en atmosfer af intensiv tobaksrök. Ett fint, skarpt

guldgräfvaransigte, genomfäradt och tillskrynkladt af

oräkneliga små och stora rynkor, snillevecket i

pannan ej undantaget. Ett tätt, lockigt gråsprängdt hår,

djupt liggande, genomträngande ögon, tvära rörelser,

men långsamma tillika. Kläderna sutto likgiltigt, som

om de vetat att deras egare icke brydde sig om huru

de passade honom, och kring halsen hängde på ett

besynnerligt sätt en grannröd sidenduk.

Han skakade hand med oss på ett trohjertadt,

men något tafatt sätt och svarade enstafvigt på de

vanliga artighetsbetygelser som åtfölja presentationen

för en ryktbar person. Från honom vände vi oss till

mrs Clemens, — man kallar ovilkorligen henne mrs

Clemens, liksom man lika ofrivilligt icke kallar honom

mr Clemens, utan Mark Twain. Ty hon är den sista

qvinna i hela verlden, som man skulle misstänka för

att vara hustru till Mark Twain, nemligen om man

är dum nog att för ett ögonblick glömma den gamla

lagen att les extrémes se touchent.

Af modern hade dottern således sitt afmätta

sätt, sitt fina, vackra mörka ansigte och sin lilla

aristokratiska air. Mrs Clemens är en mycket

hygglig, verldsvan och kanske äfven intelligent dam, men

man är så öfverraskad af att finna henne sådan, att

man måhända ej gör henne full rättvisa. Hon och

hennes man behandlade hvarandra vänligt och

aktningsfullt, och man såg att hon med belåtenhet upp-tog hvaije litet rökoffer brändt till hans ära. Man

säger att deras hemlif är mönstergiltigt och att de

stundom något oförsigtiga goda gemingar, hvartill

hans varma hjerta forleder honom, regleras af hennes

kyligare uppfattning.

Vår uppmärksamhet kretsade snart, förlåtligt nog,

uteslutande kring hennes man.

Lyckligtvis var han vid ett ovanligt godt och

tillgängligt lynne och den lilla kretsen, som på ett

undantag när bestod af idel förtrogna vänner, tycktes

inspirera honom. Han satt i en besynnerlig,

hopkrum-pen och tvinnad ställning i en stor länstol och rökte

ihärdigt, något ovanligt i Amerika om fruntimmer

äro närvarande, men Mark Twain har naturligtvis

privilegium att begå ovanligheter. Först satt han

vanligen tyst, tills konversationen hade nått en viss

punkt, hvarefter han föll in i samtalet, först

långsamt mumlande med pipan mellan tänderna, men

småningom lifligare, tills slutligen pipan hamnade i

den gestikulerande handen.

Talet föll på negrerna och Onkel Toms stuga,

samt hur Frederick Douglas ännu 12-15 år tillbaka

för sin fargs skull nödgades åka i kreatursvagn på

jemväg.

— Ja, — sade mrs Stowes syster, som var

närvarande, — Harriet var så hatad för att hon skref

Onkel Toms stuga, att många prester varnade sina

forsamlingar för hennes förderfliga inflytande, emedan

hon ville omintetgöra Guds verldsordning.

— Haha, — inföll Mark Twain, — de böra hasett här vid lag, hur pass mycket hon ändrat Vår

Herres verldsordning. Nå ja, Copernicus och

{Jali-leo . . . Det är samma historia om igen. Men om

brodden af hvad hon utsådde var hat, så har skörden

blifvit kärlek. En gång stod jag i ett gathörn, då

mrs Stowe steg in i en spårvagn. Bredvid mig stod

en ung karl, slarfvigt klädd — såg ut som en

kringstrykande hamnbuse. Det roade mig att säga till

honom: — vet ni, hvem det der fruntimret var?

— Nej, — sade han förundrad.

.— Jo, det var Onkel Toms stuga.

— Menar ni mrs Stowe?

— Hon och ingen annan.

Karlen kastade på mig en oviss blick, sprang

sedan efter spårvagnen och ropade åt kusken att stanna.

Jag såg honom stiga in i vagnen och gick småleende

min väg. Någon dag senare stötte jag händelsevis

på samma karl. Han kände genast igen mig, lyftade

på mössan och sade med strålande ögon: — det var

ni, som visade mig mrs Stowe, sir. Mycket

förbunden, sir. Jag fick sitta bredvid henne och äfven hjelpa

henne ut ur spårvagnen.

Mark Twain berättade med ett slags långsam

vältalighet, icke olik den finska bondens. Hans

an-sigte var i böqan af historien ogenomträngligt, men

mot slutet syntes hvaqe skrynkla deri genomträngdt

af humor och hjertegodhet.

« Från negrerna gick samtalet in på negersånger

och anekdoter. Med oförliknelig humor berättade

Mark Twain följande bit på äkta Virginisk dialekt:— en svart kock skulle sända upp steken till sin

herres middagsbord, då han fick besök af sin käresta.

Steken var en rar, fet gås och kärestan kastade

längtande blickar på den. Frestelsen blef den stackars

kocken öfvermäktig. Han afskar gåsens ena ben och

smugglade det åt kärestan.

Vid bordet, då husbonden skulle skära steken,

upptäcktes bedrägeriet. Husbondens panna

molnhölj-des, men han sade intet. Efter middagen gick han

ut i köket och frågade efter kocken. Kocken kom

darrande.

— Hur understår du dig, Sam, att snatta benen

af mina gäss, innan du skickar in dem till mig?

— Jag förstår inte, massa ...

— Jag skall lära dig att förstå. Hur vågade du

skära ena benet af gåsen, som vi hade till middag

i dag?

— Inte skar jag, massa . . .

— Så? Du skar inte? Hur kom det sig att

gåsen hade bara ett ben?

— Jo . . . si . . . jag gissar hon var ska-

pad så.

— Jaså, du tror att det fins gäss med bara

ett ben.

— Jo, massa.

— Nå väl, kom med mig.

Husbonden och kocken gingo nu till hönsgården,

der höns, gäss och kalkoner snattrade. I ett soligt

höm stodo några gäss halfsofvande på ett ben, och

kocken var ej sen att utpeka dem för sin herre.— Så? — sade husbonden — du tror att de

äro skapade med ett ben. Vi skola se.

Han klappädefi händerna och ropade: scha-as!

Vips, kommo fottema ned och gässen vankade

kacklande bort på två ben.

— Nå? — sade husbonden triumferande.

— Ja, si . . . massa måste irite ha sagt schas

åt steken . . .

Vid denna punkt i berättelsen stannade Mark

Twain, plirade till oss och tystnade. Hela hans

an-sigte log med alla sina otaliga små rynkor.

Nu hviskade damerna något till mrs Clemens,

som sade:

— My dear, vill du ej låta oss höra några

negersånger i qväll?

Mark Twain mumlade något om heshet och

miserabel snufva, men förflyttade sig dock till pianot.

Först fantiserade han med pipan i munnen, sedan

gnolade han och slutligen, efter att ha bortlagt pipan,

sjöng han med en utsjungen, men ännu ren tenor

flera negersånger.

De flesta af dem voro ett slags andeliga sånger,

behandlande historierna om Moses och Farao, Saul

och David, David och Goliath, m. fl. En om Josef,

uttydande Faraos drömmar, var halft skämtsam. De

sju feta och de sju magra nöten spelade en stor rol.

För öfrigt voro de entoniga, sorgsna, med en rörande,

vild poesi, som Mark Twain förträffligt tolkade.

— Moses! Moses! Sjung om Moses! — bådo

flera röster.Mark Twain anslog några muntra ackord och

begynte en komisk sång, handlande om en viss neger,

Moses, „som ville ha guldtofflor, men inte kunde fä.“

Detta var refrängen, sjungen med äkta amerikansk

Mark-Twain humor. Talet föll sedan på Finland och

man ville veta om Mark Twain var populär hos oss.

Såsom prof derpå omtalade vi, huruledes en ung man

i Helsingfors var så förtjust i Twains „Historien om

den gamla gumsen“, att hans hustru önskade sig

kunna slagta den för att slippa höra den uppläsas.

Detta roade så hejdlöst författaren, att han, som han

sjelf sade, „sväljde röken i orätt strupe“ och måste

gå ur rummet för att hosta ut.

Vid sin återkomst tvinnade han hop sig på nytt

i den låga länstolen och öfvertog konversationen.

Ånda intill sena qvällen fortfor han att tala, harmlöst

muntert, godmodigt och spirituelt. Alltid tyckte man

sig höra hans stora varma hjerta klappa bakom

orden, liksom hans stora varma hand tycktes färdig att

förstulet trycka pengar i näfven på hela verlden.

Det var sent då vi skildes, för att i den skumma

vårnatten finna vår väg hem genom de doftande,

trädbeskuggade gatorna.

Mark Twain bodde endast ett par gårdar från

oss. Ånnu samma qväll infann sig hans betjent med

ett litet tunt paket. Det innehöll hans

kabinettfotografi med påskrift af hans egen originela handstil:

„till minne af den gamla gumsen. Eder tillgifhe

Mark Twain d. ä. S. L. Clemens/4

<§**§)---------r;

%cke långt från Mark Twains stora, präktiga

villa ligger ett litet ljusgrått trähus, en villa också det,

liksom alla öfriga bostäder vid Forest Street.

Huset är inbäddadt i grönt. Mildt susande

björkar stå på ömse sidor om den smala, med stenflisor

belagda vägen, som leder upp från gatan.

Gräsplanen är fint och prydligt skuren. På den stå rader

af löfkojor, astrar och blå lobelior, små spalierer med

luktärter, buskar med skära och hvita azaleor. En

vild viiiranka klänger långs verandans pelare.

Allt är tyst och stilla. Allt är som nedtystadt.

Ljudlösheten påminner om stillheten i ett sjukrum.

Detta prydliga, tysta hus är i sjelfva verket ett

sjukrum. Det är här Harriet Beecher Stowe i undangömd

ro tillbringar sina sista dagar.

Jemte en syster till den stora författarinnan

inträdde vi en tidig vårmorgon i detta hus. Harriet

Beecher Stowe är enka sedan några år tillbaka och

bor tillsammans med två ogifta döttrar,

tvillingssyst-rar; en son är prest i en af stadens

kongregationa-listförsamlingar.Vi lemnades ensamma i förmaket, medan system

gick upp for att fråga om vi knnde bli mottagna.

Om boningens yttre gaf intrycket af ett sjukrum, så

påminte dess inre om ett konstmuseum i miniatyr.

Rummet var dekoreradt i blått och hvitt, träverket

ljust Till och med pianot var af ljust trä och

broderiet på pianostolen blått och hvitt. Så voro

mattor, soffofverdrag, dynor, pallar, stolar och tapeter.

Det såg mildt och barnsligt fridfullt ut i det vänliga

morgonsolskenet.

I två vackert utskurna höraskåp funnos alla mrs

Stowes arbeten; det ena innehöll prakt- och

folk-upplagorna, det andra alla öfriga editioner, från den

första lilla oansenliga Onkel Toms Stuga, till de

senaste moderna upplagorna med vignetter vid böljan

af hvaije kapitel, öfver kaminen hängde ett porträtt

i kroppsstorlek af brodera, den numera aflidna,

ryktbara predikanten Henry Ward Beecher; ett

lefhads-gladt ansigte med tänkarens panna och ögon. Midt

emot hängde ett annat porträtt, professor Stowes. Det

var ett fint, skarpt, man ville nästan säga slugt

ansigte, med pessimistiska streck kring mun och

ögon. Fotografier af sonen i olika åldersgrader voro

uppstälda på flera ställen; än som baby i fladdrande

musslinskolt, än som skolgosse, än som nyss vigd

prest. Så kommo barnbarnen, ensamma eller i

grupper, leende, gropiga små ansigten, knubbiga händer,

skälmska miner.

På flera ställen syntes ett qvinnoansigte, i

fotografi, olja och pastell. Det var lady Byron, for hvars

&skull mrs Stowe ådrog sig så många fiender i Europa.

Åfven flera porträtt af andra högadliga ladies, till

och med ett par af kungligt blod, prydde väggarna.

De voro skänkta af sina respektiva original till mrs

Stowe, den tiden hon stod på höjden af sin

ryktbarhet, egentligen mest under abolitioniströrelsen.

Dessutom upptogos väggarna af oljemålningar af större

och mindre värde, skänkta af artisterna sjelfva.

Småsaker från alla verldens kanter i elfenben, äkta

por-slinj sköldpadd och perlemor, silfver och guld,

betäckte borden. Addresser af abolitionistföreningar,

bref och fotografier af abolitionistledare, böcker i

praktband, skänkta af författarena; ägg,- mineralie- och

snäcksamlingar; reseminnen från olika delar af

Europa och Amerika — allt detta uppfylde två, tre

rum ända till trängsel. Dertill kommo flera digra

bokskåp. Allt var gammalt, från en lång tid tillbaka,

och Europa var jemförelsevis bättre representeradt,

än Amerika.

Harriet Beecher Stowe begynte sin bana med

Onkel Toms stuga. Dittills var hon jemförelsevis

ringa känd, äfven inom Amerika. Förläggaren, till

hvilken hon vände sig, ryckte på axlama och

bläddrade vårdslöst genom manuskriptet. Negrer? Det

var ett otacksamt och impopulärt ämne. Och

manuskriptet var digert. Boken skulle bli dyr. Men hon

var den ryktbara Henry Ward Beechers syster? Det

var dock något. Risken syntes honom ändå för stor.

Han beslöt att sända manuskriptet tillbaka, men

råkade nämna derom för sin hustru, som bad att få sedet. Efter genomläsningen sade hon till sin man:

— vet du hvad, det är penningar i denna bok. —

Mannen betänkte sig, lydde hennes råd och „Uncle

Toms’ Cabin“ trycktes som följetong i hans veckoblad.

Strax dereffcer utkom den i bokform och väckte ett

sådant uppseende, att Thackerays „Vanity Fair“, som

utkom samtidigt, nära nog drunknade deri. Den

berömda engelska romanförfattaren svarade också, då

en af hans vänner uttryckte sitt beklagande deröfver:

— åh ja, det var dumt af mig, att jag glömde sätta

in en neger i boken.

Mrs Stowe förenade således sitt författarskap

strax i dess böljan med en så ytterligt impopulär

rörelse, som abolitionismen. Många prester predikade

mot henne och slaffrigörelseverket, emedan de

åsyftade „en rubbning i Guds verldsordning.“ Tidningar

och kritici kallade hennes bok en oförskämd lögn

och dess karaktärer foster af författarinnans

gråtmilda fantasi. Hatet, vreden och förtalet blefvo

slutligen så starka, att hennes vänner rådde henne att

utgifva „Nyckeln till Onkel Toms stuga“, hvari hon

publicerade alla de händelser ur verkligheten, de

tidningsreferat om slafmarknader och de af kända

personer bevittnade historierna om misshandlingar af

negrer, hvilka legat till grund för Onkel Toms Stuga.

Naturligtvis förslog detta icke att lugna sinnena.

Man var redan då alltför långt inne i den

upphetsning, som slutade med kriget mellan norra och södra

staterna, för att en qvinnas röst skulle förmått hejda

striden. Emellertid fortfor boken och dess författarinnaatt vara ett af de centra, från hvilka rörelsen utgått.

Hon förvärfvade rikedomar, hennes förläggare ännu

mer. Hennes namn var på allas läppar, men icke

alltid utsagdt med sympati. Hvad* hennes stora

författarehonorar beträffade, så hade Nya Englands

hustrur vid den tiden icke rätt att disponera öfver sin

förvärfda egendom. Mrs Stowes honorar åtgingo att

betäcka hushållskostnadema i den stora familjen, som

ökades snabbt. Mannen var hvad amerikanarena kalla

„very clever“, men torde ha saknat andra värderikare

egenskaper. Då hustrun ville upprätta ett testamente

till förmån för sina barn, förbjöd han henne det.

När det blef kändt, väckte handlingen en sådan

förtrytelse i staten Massachusetts, hvarest makarna då

bodde, att den anses ha varit en af de allra

förnämsta orsakerna till att sagda stats lagstiftande

församling beviljade gift qvinna rätt att råda öfver ärfd

och förvärfd egendom.

Alla, som kände henne personligen och sågo

henne i hemmet, drogos till Harriet Beecher Stowe.

Hon var mild, glädtig, tålig med make och barn,

munter och verksam i hushållet. Det är en offentlig

hemlighet i Amerika att hennes man var en ovanligt

tyrannisk och småsinnad karaktär, som herskade med

jemspira öfver sin familj. Hans hustru var honom

det oaktadt så tillgifven, att hon förklarat sig hafva

nog af lycka för hela återstoden af sitt lif, emedan

mannen på sin dödsbädd erkänt sin orätt mot henne

och sagt sig ha begynt innerligt älska henne under

sin sista sjukdom.Åfven sedan mrs Stowe begynte låna sin penna

till annat än antislafVeriarbete, fortfor hon att vara

jemförelsevis mindre populär. Det måste slå en

främling med undran, att finna de två amerikanska

författare, som måhända gjort sitt fädernesland mest

kändt i Europa, så litet förstådda i eget land: Bret

Harte och Harriet Beecher Stowe. Amerika är för

ungt, för att ej känna sig obehagligt berördt af att

blifva skildrad som guldgräfvartillhåll och vildmark.

Men så sant, ehuru poetiskt fint, så realistiskt troget

har Bret Harte skildrat Kalifornien, att man känner

igen sig der vid hvaqe steg. Likaså tycker

främlingen, att han är förtrogen med Nya England *) genom

mrs Stowes skildringar. Reflexerna af det gamla

puritanska lifvet, det regelbundna, kyrkogående,

hembakade, dugligt praktiska, verksamma, stadiga Nya

England-lifvet har funnit en lika genialisk, som

trogen skildrare i mrs Stowe. Man behöfver blott vistas

en tid i ett hem derstädes för att känna igen allt:

den tidiga frukosten med varmt majsbröd och varma

rätter, det urverkslika hvardagslifvet, män och qvinnor

med sin utom- och inomhus praktiskhet, som gör

dem lika färdiga att „nubba fast en matta med en

jernskopa“ (Harriet B. Stowe), som att uppsätta en

petition till kongressen, det oblandade intresset för

knutpolitik, för sektreligiositet, för förkofran af in-

*) Med detta gemensamma namn benämnas staterna

Massachusetts, Connecticut, Rhode Island, Maine, Yermont

och New Hampshire.komster . . . allt lefva vi här i realitet, hvad vi

ge-nomlefvat med författarinnan i „Småstadslif*‘ eller

„Sam Lawsons småstadshistorier“ Men Nya England

sjelf ser det icke, det står ännu för nära

skildringarna. Kanske, när „Predikantens frieri" och andra

hennes arbeten med tiden blifva dyrbara, ovärderliga

kulturskildringar, att det då skall lära sig inse

värdet af sin varmhjertade, talentfulla dotter. Man

berättade, att ofvannämnda arbete redan nu begynner

få sin rätta plats, Gladstone, skalden Lowell,

Tenny-son m, fl. äro af dess ifrigaste beundrare. Lowell

skall ha sagt till sin hustru: — my dear, jag undrar

hvar vi, amerikanare, först hade våra tankar, när vi

läste denna bok? Han är den bästa psykologiska

skildring af puritanismens strid med en modernare

religiös lifsåskådning, som blifvit skrifven och kan

komma att skrifvas i Amerika.-------------

Vi vandrade sakta omkring bland relikerna från

Harriet Beecher Stowes storhetstid, ända tills system

återkom. Hon såg sorgbunden ut och med tårar i

ögonen underrättade hon oss, att vi icke kunde få se

hennes syster, som under natten haft ett af sina

svåra anfall och kände igen ingen af sin omgifiiing.

— Men, — tilläde hon tröstande — i morgon

är söndag, och hur sjuk hon än är, försummar eller

glömmer hon aldrig att fara till kyrkan för att höra

Charlie predika. Der kunna vi träffa henne.

Med tungt hjerta lemnade vi det soliga och

dock så dystra hemmet.

Följande morgon då vi anlände till kyrkan, funnovi den öfverfull, ty „the Reverend Charles Stowe“

hade, ehuru ung, ett stort anseende. Det var

dessutom hvad kongregationalistema kalla „bamens dag“,

då de små döpas och kyrkan är dekorerad med

blommor.

Vi kommo tidigt, men i bänken framfor oss satt

redan Harriet Beecher Stowe. Hon var omgifven af

sina två döttrar, damer med vackra, men hårda

an-sigten, hvita hattar och blixtrande svarta ögon, en

äldre ogift syster och sonhustrun med sina barn.

Vi hade kommit med en annan syster, som nu

böjde sig fram och med sakta röst underrättade mrs

Stowe samt hennes omgifning om vår ankomst. De

sistnämnda vände sig om och helsade artigt, men

mrs Stowe sjelf rörde sig icke. Hon satt som

uthuggen i sten, med korslagda händer och ögonen

fä-stade på altaret. Så snart sonen tog sin plats,

flyttade hon blicken på honom. När morgonpsalmen

sjöngs, var hon den första som uppsteg och dervid

vände hon äfven sitt ansigte mot oss, så att vi tydligt

kunde se henne.

Så blek och aftärd! Hon såg icke gammal ut,

knapt äldre än femtio, men dragen voro slappa och

munnen hade ett slött uttryck. Blicken var tom och

kringirrande, dess glans, liksom äfven hyn, häijad af

långvarig sjukdom. Trots sin försvagade helsa

hän-gaf sig mrs Stowe med en sådan ifver och trohet åt

maken under hans sista långvariga sjukdom, att hon

icke iakttog regelbundna tider för mat och dryck,

sömn och kroppsrörelse. Detta, jemte den häftigasinnesskakningen efter hans död, ådrog henne en

farlig hjemåkomma, hvars följder äro förslöad

uppfattning och förvirradt minne.

Psalmsången tycktes ha en lugnande inverkan

på henne. Hon uppstod och knäböjde allt efter som

ritualen fordrade, uppslog sjelf böner och psalmer och

tycktes vara försjunken i andakt. Men så snart

predikan begynte, blef hon orolig. Med förströdda,

stundom plågsamt förvirrade blickar vände och vred hon

på sig, öppnade sin bibel, tillslöt den åter, hviskade

till döttrama, som varnande besvarade hennes

frågande ögonkast och begynte slutligen leka med sin

äldsta sonson, en liten svarthårig gosse om fem år.

Hon lekte med honom tyst, förstulet, men icke som

en äldre med en yngre, utan som två jemnåriga leka

med hvarandra. Derunder vände hon sig en gång

emot oss, syntes öfverraskad att se fullkomligt

främmande personer i sin närhet och betraktade oss skarpt.

Småningom förvandlades hennes forskande

uppmärksamhet i ett uttryck af hjertlig välvilja. Hon sträckte

ut handen öfver kyrkbänken och tryckte våra händer

med ett vänligt leende och fullt förstånd i blicken.

Sedan vände hon sig åter om, och den förra oron

begynte. Flera gånger steg hon upp med ett

ångest-fullt, forskrämdt uttryck och ville gå ur kyrkan, men

hejdades af sin omgifning.

Sonen liknade henne alls icke. Han hade

systrarnas fina ansigte med mörkt hår och ögon, men

öppnare uttryck. Han talade enkelt och inspireradt

samt förrättade döpelseceremoniema på ett intagandevackert sätt. Enligt bruket bland

kongregationalister-na *) tog han hvart och ett af de fem små hvitklädda

barnen — af hvilka flera redan kunde gå — i sina

armar och döpte dem med vatten ur en urna. Dervid

strålade hans ansigte af faderligt deltagande för de

små varelser, åt hvilka hans röst gaf det namn

hvar-under de skulle utkämpa sin strid med liivet.

Hans mor åsåg med djupt intresse hvaqe hans

rörelse, men så snart döpelseceremonin var "slut,

återkom hennes oro. Det var ett lidande att se detta en

gång så klara, ljusa förstånd fördunkladt — att se

denna panna, under hvilken rört sig så många stora

och menniskoälskande tankar, förmörkad af smärta

och plågor. Med en suck af beklämdhet, saknad och

lättnad på en gång, åsågo vi efter gudstjenstens slut

den trötta korsdragerskan uppstiga i sin vagn.

Vi tillbragte återstoden af dagen i prestens

tref-liga, glada hem, der en ung hustru och täcka barn

förhöjde hemlilvets behag. Värden sjelf var älskvärd

och intressant, han var väl bevandrad i hemlandets

och Europas literatur och talade med värme och

aktning om sin mor, ur hvars lif han förtäljde många

värderika små episoder. Allting föreföll dock att vara

som blott bleka reflexer af hennes verkliga, varma,

uppoffrande lif. Hennes tillvaro syntes redan afslutad

och endast skuggan återstå.

*) Kongregationalisterna äro reformerta, men ha

uteslutit de flesta af högkyrkans ceremonier.

- —vi lemnade Nya England, foro vi söderut,

till staten Indiana. Dess namn är vilseledande. Man

tänker sig den ofrivilligt såsom en vildmark, befolkad

med indianer och intressanta halfblodstyper. Likaså

förbryllande för främlingen är invånarenas

benämning ,,the Indianians“, tills han lär sig det vanliga

amerikanska språkbruket att genom ändeisen „an“

eller „ian“ tillagd namnet på en stat, beteckna

namnet på dess invånare (Kansasian, Missourian,

Cali-fornian o. s. v.)

Indiana, „strumpväfvarstatenu *), är ett bördigt

slättland med nära 2 millioner invånare. Då man

genomreser det, får man ett allmänt intryck af präktiga

jätteåkrar och ängar, med ett glitter af floder och sjöar bakom

små skogsdungar. Under slafkriget var staten delad i

två motsatta partier, af hvilka det ena slöt sig till

„norden“, det andra till „södem.“ Sålunda hände sig,

att söner ur samma slägt, till och med ur samma

*) Ordlek. Beror på likheten mellan orden husher,

vester-benämning för slagsbult, och hosier, strumpväfvare.familj, stredo såväl i de konfedererades, som i

Unionens armé. Med underbar hastighet hålla krigets sår

på att helna, men ännu hör man ofta i Indiana

godlynt skämt öfver dess „södra“ och dess „norra“

parti.

Man är här for nära de forna plantage- och

slafegande staterna, för att icke ha bibehållit

föraktet for de svarta. Ehuru lagarna icke längre lägga

hinder i vägen för dessa, hvarken rörande deras

tillträdande till skolor eller statstjenster, låter man dem

med tusen nålsting känna racehatet och föraktet.

Ofta hörde vi sägas: — och det var för dessa djur,

(betonadt med obeskrifligt hån) som tusental af våra

bästa män förblödde. — Det egendomliga är, att

detta förakt äfven drabbar mulatter och qvadroner,

hvilkas hudfärg dock icke är mörkare än

mexikanernas, och hvilka af negerracen tyckas ha behållit

endast den musikaliska rösten och de mjuka rörelserna.

Hufvudstaden Indianapolis har 75,000 invånare

och en medeltemperatur af 11 °C. Derför påträffar

man här den bleka, sträfva hy och det hvita

hår, hvilka äro så allmänna bland Vesterns qvinnor,

äfven hos unga flickor med god helsa, och hos

duktiga qvinnor ur arbetareklassen.

Vi anlände dit i böijan af den varma årstiden

och möttes af en intensiv och uthållig hetta, som

varade i 2 veckor utan afbrott. Det vexlade mellan

38 och 40 °C. De upphettade sofrummen hunno

icke afkylas under den korta svalka som följde på

solnedgången, och på sömn var knapt att tänka.Ehuru vi redan kl. 6 på morgonen togo ett kallt

bad, voro vi uppgifna af värme, då vi skulle gå ned

till frukosten kl. 8.

Den enda stund på dagen man lefde, var

mellan 7*2 9 och H om aftonen. Då kröp hvaije

familj ut på sin trappa med barn och blomma.

Herrarna sutto i skjortärmarna på öfversta

trappsteget och vattnade gräsplanen ur en lång

vattenled-ningsslang. Ibland sände de en uppsluppen

vatten-helsning till grannens och fingo till svar skrik och

skratt af fruntimren, hvilka denna tid på dagen voro

klädda i hvita musslins- eller broderade pikéklädningar.

Eller läto de strålen spela på hufvudena af de

beskedliga mulåsnorna, hvilka drogo spårvagnen på

gatan. Många, som hade god råd på vatten, plägade

redan vid 8 tiden vattna hela gården, verandan,

trappan och husets yttervägg, i synnerhet om det var

bygdt af sten. Detta afkylde luften, så att man,

strax då solen gick ned, kunde sitta ute.

Hela dagen hörde man öfver allt, så snart

gat-bullret tillät, ett sakta sorl såsom af rinnande vatten.

Det var sodavatten-springbrunnarna, hvilka här

fun-nos i hvaije apotek, och utan hvilka Indianapolis’

invånare knapt skulle kunna lefva. Gamla och unga,

leriga arbetare, fina damer, droskkuskar, gatpojkar

gingo ständigt ut och in, lade sin slant på disken och

fingo sitt glas fyldt med den fräsande drycken,

försatt med olika slags fruktsaft eller glace. „Moxie“

är ock en mycket omtyckt dryck, starkt bornerande,

med maltsmak, men icke berusande. På länder tordeega en sådan mängd olika läskdrycker, som den

stora republiken på andra sidan Atlanten. Man blir

yr i hufvudet, då man skall välja bland namnen på

de långa tabellerna, som hänga öfver disken.

Om qvällama företogos riktiga folkvandringar till

vattenbutikema. Sedan ströfvade man omkring i

skymningen på gatorna, som äro täta alléer af lönnar och

catolpaträd, hvilkas hvita blommor utsända en nästan

bedöfvande vällukt. Så snart det blef skumt, lyste

genast en qvastlik väldig låga af s. k. naturlig gas,

af hvilken nyss upptäckts enorma förråder i stadens

närhet, utanför det äfvenledes nyssbildade „Natural

Gas“ bolagets kontor.

Hettan verkade dock intet väsentligt afbrott i

stadens handel och vandel. Under middags- eller

lunch-timmen midt på dagen, förmärktes en dåsig

folktomhet på gatorna, men för öfrigt såg man på dem

samma brådskande, rörliga lif, som annorstädes i

landet. Staden är förmögen och består sig redan

väldiga storstadsbutiker, samt en förnäm stadsdel, der

negerbetjenter, par-hästar och silfverbeslagna vagnar

anses höra till lifvets nödtorft. Der inne hålla

makliga ladies i dyrbara toiletter mottagningar för sina

väninnor. Då frasar siden, juveler gnistra, och all

upptänklig lyx utvecklas. I enklare kretsar, bland

universitets- och skollärarefamiljer, lefver man mera

otvunget. Grannarna titta in till hvarandra alla

tider på dagen, komma efter hvarandra med små

„buggies“ förspända med en häst, för att fara ut attåka, och samlas ibland hos hvarandra, då limonad

och kakor äro de enda förfriskningama.

Indianapolis har ett luxuriöst inredt nytt

stads-och rådhus (state-house) bygdt 1882. Der finnes

vackra pelarrader af ljusröd granit, fina takmålningar,

ett stort bibliotek och ett helt rum fullt med

porträtt i tunga ramar af statens alla guvernörer.

Hvaije stat i Förenta Staterna har ett dylikt

state-house i sin hufvudstad. Der hafva såväl statens

senat, som dess representanter vid den gemensamma

kongressen i Washington sina sessioner. Detta hus

är vanligtvis statens stolthet och på dess inredning

nedlägges stora summor. Det är naturligtvis öppet för

alla, likaväl som dess bibliotek står till tjenst för hvar

och en. Man möter folk af alla slag i dess salar:

små pojkar med smällkarameller, karlar som spotta

bruna tobaksfläckar i trapporna, skolflickor, turister,

studenter och sidenklädda damer.

Vi vistades i staden den närmaste tiden före

republikanarenas valmöte i Chicago. Det korta

af-ståndet mellan de båda städerna samt omständigheten,

att Harrison, en af de förnämsta kandidaterna, var

bosatt i Indianapolis, gjorde att denna stad var i stark

rörelse. Hvaije qväll höllos politiska möten och

processioner, i butikerna och affärslokalernas fönster hängde

uppmaningar och porträtt. En afton hade stadens

goss-klubb en procession till förmån för sin kandidat.

Många damer buro broscher med någon valkandidats

porträtt. En qväll anlände till familjen, hos hvilken ‘

vi gästade, en tidningsreporter och bad att få talavid husets herre. Han var utsänd från ett

Chicago-blad for att af vår värd, som var sekreterare i

stadens literära klubb,*anhålla om sagda klubbs

protokoll for 4 år tillbaka. Harrisons motståndare hade

fått hum om, att han vid denna tid hållit ett föredrag

i kines-frågan i ofvannämda klubb och dervid

förklarat sig vara mot alla tvångsåtgärder till emigrationens

hämmande. Man ville nu ha klara bevis derpå, för

att kunna omöjliggöra hans kandidatur i Kalifornien

och öfriga, af kines-invandringen lidande, stater.

Olyckligtvis for Chicago-bladet, var vår värd en gentleman

i ordets sanna bemärkelse och vägrade att, mot

klubbens ordningsregler, utgifva dess protokoll.

Allt det intresse val-agitationen lemnade öfrigt.

koncentrerade sig kring skolornas afslutningsfester,

hvilka egde rum vid denna tid. Dessa högtidligheter

äro öfver allt riktiga folkfester.

Yi besökte två af dem i Indianapolis. I skolans

stora festsal hade samlats flera hundra personer. På

en med rödt tyg beklädd, blomstersmyckad estrad

sutto „the graduates“, de afgående eleverna. Flickorna

i hvita klädningar, gossarna i svarta kläder; en del i

frack. Deras ålder varierade mellan 16—20 år. De

flesta, äfven bland gossarna, hade solfjädrar af

palmblad, med hvilka de fläktade svalka, ty hettan i salen

var fruktansvärd. Likaså hördes under hela

högtidligheten det svaga prasslet af publikens solflädrar. Främst

på estraden sutto medlemmar af skolrådet, skolans

direktor och statens skolsuperintendent. Till höger stodo

en flygel och ett harmonium, omgifha af bladväxter.Skolans direktor fungerade som ordförande för

qvällen. Efter ett kort inledningstal, uppmanade han

den elev, hvars namn stod förstTpå programmet, att

stiga fram. Programmet innefattade icke mindre än

8 „foredrag“, hållna af de afgående eleverna, dock

icke längre än 10 å 15 minuter långa; der emellan

några pianonummer och deklamation.

Det gick raskt undan, trots det långa

programmet och den förlamande värmen. Vid ordförandens

vink uppstod en gosse eller flicka, trädde fram till

estradens midt, bugade sig djupt för publiken och

böljade sitt andragande. Allas röster voro uppöfvade

och hördes fullkomligt väl öfver allt i rummet.

Flickornas voro något gälla, såsom amerikanskornas

röster i allmänhet äro, i motsats till engelskornas

mjuka och välljudande organ. De unga talarena och

talarinnoma voro naturligtvis mer eller mindre

lyckade, såväl med hänseende till sitt yttre uppträr

dande, som till talets form och innehåll. Några voro

röda i ansigtet, plumsade ned i en otymplig bock

eller nigning, och rabblade upp sitt föredrag med

god fart. Andra förde sig med behaglig, blygsam

frihet och talade otvunget. En del af gossarna

imiterade synbarligen någon älsklingstalare i kongressen

eller på folkmöten. De bugade sig aftnätt, stodo med

handen innanför västuppslaget, lekte med en ros i

knapphålet och talade fritt, med hakan något i vädret.

De olika könens tycken kommo äfven i dagen

vid valet af ämnen. Gossarnas föredrag hade

vanligtvis titlar, ungefär så lydande: „George Washingtonsreligiösa åsigter", „År Amerika ett fritt land?",

„Re-publikanism eller Demokrati?", „Om tullfrihet" o. s. v.

Flickorna hade valt i mera literär eller ock

moralfilosofisk riktning, såsom t. ex. „Thackerays lif",

„Longfellow såsom prosaist", „Hvilken plats bör

tillkomma qvinnan i samhället?", „Ett godt samvete",

„StrafFets förhållande till brottet" etc.

öfverhufvud var det föga skilnad mellan deras

föredrag. Möjligen skulle en sträng granskare funnit

gossarnas torrare, men grundligare, flickornas bättre

framsagda, men icke nog genomförda. Dock hade

detta knapt kunnat gälla som regel.

Musiknumrorna voro högst medelmåttiga, men

några af talen förträffliga för så unga personer. Då

man dessutom betänker, att dessa skolor, med det

mått af bildning de bibringa sina elever, stå

kostnadsfritt öppna för hög och låg, att de äro follcskolör

i ordets hela betydelse, så kan man afundas Amerika.

En så stor förtrogenhet med modersmålet och sitt

lands literatur, historia och sociala förhållanden, som

dessa barnsliga talare lade i dagen, måste

naturligtvis hos dem grundlägga ett fruktbärande intresse

for samma ämnen.

Flera af de afgående eleverna hade erhållit

skolans, stadens, staten Indianas eller af enskilda gifna

pris. Dessa hade på programmet en stjerna framför

sina namn. Alla uppträdande fingo opartiska och

välvilliga applåder; en af flickorna dock temligen

oförtjent en blomsterkorg för sin musiknummer. Festen

böljades och afslutades med bön.Vi hade besökt flera liknande skolfester i andra

stater och funnit att de alla gingo i samma stil. En

elementarskola i Chicago, der eleverna nästan

uteslutande voro barn ur arbetande klassen, skilde sig icke

i väsentlig grad från öfriga skolor dem vi besökt,

hvarken beträffande elevernas uppförande och sätt,

eller halten af deras prestationer. Der utdelades

bland annat en mängd pris, bland dem tre för de

bästa afhandlingama om fosterlandskärleken, skänkta

af det rika tidningsbolaget „The Chicago Daily News.“

Det var förvånande att höra hur ledigt dessa ämnen,

skrifna af 12—14 åringar, voro hopsatta, och hvilken

insigt i fäderneslandets historia de visade.

Icke långt från Indianapolis låg det lilla

Irving-ton University. Detta är egentligen ett kollege och

eger icke heller såsom sådant något stort anseende.

Det var ett typiskt, landtligt, amerikanskt kollege i

Vestem, med ett litet internat och en stor skara

externer. Huset var nytt och låg under gamla

skuggrika träd. Der ute spatserade qvinliga och

manliga studenter i grupper, en del läsande öfver

sina tal, andra pratande och fläktande sig med

sol-Qädrama.

En „lady-professor“, klädd i hvitt musslin med

violett skärp, mottog oss och visade oss med stor

vänlighet omkring, hvarefter hon förde oss till

festsalen. Hon hade studerat i Europa och vägrade

leende att mottaga den professorstitel vår

följeslaga-rinna, i enlighet med bruket i Amerika, gaf henne

liksom öfriga lärare vid kolleget. — Vi yankees haen dålig vana — erkände hon med älskvärd

uppriktighet — att gifva hvarandra titlar, dem vi icke

for-tjena. I Europa skulle jag endast vara magister eller

lektor.

Hela kolleget, lärarena, studenterna, inredningen

och de festliga anordningarna voro enkla och

landt-liga, liksom den publik som infunnit sig. På estraden

sutto offren, 19 manliga och ungefär hälften så många

qvinliga studenter, uppsträckta i sina bästa kläder.

Flickorna med blommor i håret, herrarna med

blommor i knapphålet.

Högtidligheterna försiggingo i samma ordning

som i skolorna. Enda skilnaden var, att föredragens

innehåll var mera mognadt. Allt för åldriga voro

dock icke heller dessa unga talare; tvärtom buro de

flesta ton-årens omisskänneliga märke: kantiga fasoner

och skrofliga, opålitliga röster. Endast en af de

qvinliga studenterna uppträdde. Hon talade om

„Psyko-login i Dickens’ romaner1* och föredraget vittnade

fördelaktigt om den unga studentens literära studier.

Af herrarna talade en mängd och flera hade valt

svårsmälta ämnen, hvilka de framstälde med

ungdomligt pedanteri.

Festen räckte i tre timmar, med en enda kort

paus mellan föredragen. Här, liksom i skolorna,

försiggick allt i sedvanlig festordning. Ordföranden

inledde och afslutade högtidligheten med bön och tal,

en af studenterna tackade ordföranden. Detta

iakt-tages noga i England och Amerika, till och med på

religiösa bibelmöten för barn, då en fullvuxen upp-manar de små åhörarena att genom handklappning

och „cheering“ (motsvarande vårt hurrande)

tillkänna-gifva ordföranden sin tacksamhet. Likaså iakttages

den strängaste parlamentariska ordning i de minsta

läseklubbar, bam- och syföreningar. För främlingen

kan detta stundom förefalla löjligt, men man förstår

betydelsen af denna tidiga träning i organisation, då

man ser hvilka storverk den åstadkommer i de båda

anglosaxiska länderna.

Staden Indianapolis är stadd i rask utveckling.

Den skryter bland annat med en konstförening af tre

års ålder, som redan inköpt flera dyrbara taflor, samt

en konstflitförening, der vackra mattor, draperier och

skärmar funnos utstälda. Staden är förmögen och

idel nutid, trots dess om indianer påminnande namn.ETT VALMÖTE I CHICAGO.

^nghästen, spänd för Pullmans eleganta

sofkupé-vagnar, sprang tjutande genom den forna prärin,

numera bebygd och befolkad. Då man lemnar bakom

sig Indiana med dess bördiga enformighet, och

inkommer i grannstaten Illinois, väntar man förgäfves en

förändring i naturen. Samma böljande, gula prärigräs,

samma klungor af små grå och hvita trähus med

gröna fönsterluckor. Det är först då man närmar sig

Chicago, som förändringen kommer. Men den

kommer plötsligt. Ett ögonblick, och sjön Michigan

ligger i förtjusande, majestätiskt morgonlugn utbredd

strax nedanför den bank, der lokomotivet frustar fram.

Lika plötslig är äfven öfvergången från

grässlättens sömniga, heta luft, hvilken tyckes föda indolens,

till det intensivt rastlösa gatlif, och den af friska

sjövindar genomväfda atmosfer, i hvilka jättebarnet

Chicago frodas och utvecklar sig. Chicago är

blomman af den amerikanska civilisationen. Chicago är

typen för det oroliga, snabbt förbirusande,

koncentrerade och på samma gång flyktiga amerikanska

nutids-lifvet.I dag var det forökadt med omkring en qvart

million menniskor, upphetsadt, uppeggadt, farglagdt

med processioner, kransar och flaggor. Det

demokratiska partiet hade för några veckor sedan haft sitt

förberedande valmöte i S:t Louis, hvarest de under

jubel återvalt Cleveland till sin presidentkandidat.

Det republikanska partiet hade nu sitt möte i Chicago,

der delegationer från alla stater voro församlade. Då

de uppstälda kandidaterna icke voro färre än tio

stycken, och åsigtema ytterst delade, väntade man

sig en stormig vecka.

I förbigående må här påpekas att dessa ord, så

som kändt är, i Amerika ha en helt annan, trängre,

så att säga partibetydelse, än den vanliga.

Republikanerna hålla på Unionens enhet och den af de olika

staterna valda gemensamma styrelsens makt.

Demokraterna fordra mera sjelfstyrelse för de olika staterna;

de vilja således förstora dessas privilegier på

Unionens bekostnad. Af denna meningsskiljaktighet

uppstod t. ex. brödrakriget mellan de Norra och Södra

staterna 1861. Republikanerna (Norden) ville afskaffa

slafveriet och påstodo, att Unionens lagstiftande

församling hade makt att påbjuda de enskilda staterna

att upphöra dermed. Demokraterna (Södern)

förnekade Unionen denna rättighet — och kriget

förklarades. Redan då Republiken 1776 proklamerades,

före-funnos dessa partier, ehuru de tidtals varit mindre

utpräglade. För närvarande är det egentligen tullfrågan,

som är brännpunkten i deras olikheter.

Republikanerna äro protektionister och demokraterna frihandlare.Så heter det i det officiela programmet — men i sjelfva

verket är det icke så farligt med olikheterna mellan de

båda partierna. De äro ofta nog endast ett vackert namn

for den gamla fiendskapen mellan norden och södem.

Redan den första vandringen genom

hufvud-gatoma i Chicago denna Julidag 1888, gaf en präktig

anblick, öfver allt guirlander, standar och porträtt af

de fyra förnämsta rivalerna: Walter Gresham, John

Sherman, Benjamin Harrison och William Alger. En

väldig butik, hvars egare förmodligen var en

Indiana-man, hade fylt sina fönster med porträtt i

öfvema-turlig storlek af de två Indiana-kandidatema Gresham

och Harrison. Derunder stodo följande rader:

„We could be happy with either,

Were the other dear charmer away.“

Anlända till hotellet Sherman House, funno vi

det upptaget, fyldt, packadt med delegerade och

resande till mötet. På hvar annan dörr fann man

stora plakat med påskrift: Maryland-Delegationen,

Louisiana-Delegationen etc. Tittade man in, skymtade

man diverse par herr-ben, beqvämt upplagda på

bordet, medan deras egare lågo tillbakalutade i den

älskade gungstolen, njutande af en liten fristund med

tobakstuggning och skjortärmar. Den stora

republikens söner äro i regeln mirakel af hygglighet då

damer äro närvarande, men så snart de äro för sig

sjelfva, blir det punkt och ny rad. Derom vittna t.

ex. de omsorgsfullt på hvart steg utstälda spottlådorna

samt de ljusbruna — fläckar, som det oaktadt

misspryda de gentila marmorgolfven i Förenta Staternasoffentliga byggnader, från guvernörens enskilda

sanctua-rium, ned till den lägsta skrifvares lilla arbetshåla.

Sherman House hade den tvifvelaktiga äran att

hysa de mindre betydande partierna, nemligen de

södra staternas delegationer — (södem är, såsom

ofvan antyddes, till största delen demokratisk, ej

republikansk) — prohibitionister (nykterister) och

qvinno-saksvänner. I Pacific Hotel regerade Gresham-partiet,

ledda af Robert Ingersoll, som understöddes af sin

hurtiga, glada fru och två täcka döttrar med deras

farliga qvinliga, d. ä. hemliga inflytande. De öfriga

hade hvar sitt hotell.

I qvinnomas högqvarter herskade en treflig

brådska. Damer gingo ut och in, artiklar lästes och

kommenterades, bref, petitioner och uppmaningar till

konventionens verkställande komité förbereddes. Allt

med denna vänliga, muntra och skenbart likgiltiga

jemnhet, som karaktäriserar de amerikanska

qvinnor-nas verksamhet. Les honneurs gjordes af miss Susan

B. Anthony, inom hvars gråa hufvud finnes den

ledande tanken i Förenta Staternas qvinnosaksarbete,

samt mrs Wallace, en liten vacker fru med svarta,

melankoliska ögon och ett ansigte, som påminte om

fransyskornas.

Åndtligen rustade vi oss att gå på jagt efter

biljetter till mötet. Lättare sagdt än gjordt. Alla

ingångar bevakades af poliser med Argusögon och

olycksbådande bestämd artighet. De flesta af damema

hade biljetter, köpta på förhand, men några hade

an-ländt senare och för dem återstod intet annat, än attbetala tolf å tjugofem doll. till biljettagentema eller

genom smicker och fala ord beveka dem som makten

hade. Naturligtvis försöktes det senare, ty så länge

qvinnorna ej ha rösträtt, måste man tillåta dem att

vara falska. Likväl utan framgång. Slutligen banade

sig en tjock, blond herre med hvit väst af ofantliga

dimensioner en väg fram till oss.

— Åh, der kommer Bob, — pustade miss Anthony.

— Nu är det ingen fara. Han skall släppa oss in.

Bob var ingen annan än Robert Ingersoll. Han

hade under armen en täck ung flicka och nickade,

telegraferade och ropade på långt håll i trängseln till oss.

— Mycket glad att se er, miss Anthony. Hur

går det med edra planer? Jojojo, jag gör hvad jag

kan för er. Jaså, ni ha ej biljetter? Vi skola se till,

vi skola se till.

Framkommen till oss, presenterade han sina döttrar.

— Goddag, Bob! hur står det till? — sade miss

Anthony. — Jag är mycket glad att se era döttrar.

Flickorna bugade sig småleende.

— Barn — sade fadern —, veta ni ej att ni

tala med Susan B.?

— Åh, är det „aunt Susan“ — utbrusto flickorna,

ty miss Anthony är de ungas stora gunstling,

antingen de sett henne eller icke.

Man utbytte några ord om den politiska ställningen

for dagen. Den stora fritänkaren — vältalaren —

skriftställaren led svårligen af hettan och torkade sig

oupphörligt i det osköna, men djerfva och karaktäristiska ansigtet.

— Hur skönt och svalt ni måste ha i Finland!

6— sade han. — Jag måste flytta öfver dit. Det

är så eländigt här, alltihop. Hela menskligheten är

ett enda misstag. Bäst att böija från böijan. Gå

tillbaka till svansen och kokosnötterna.

Han blinkade finurligt, kyste till afsked sin fru,

som undertiden anländt, sina döttrar och två, tre

deras unga väninnor — en vana, som han aldrig

uraktlåter — och försäkrade: — miss Anthony, ni

skall komma in, det lofvar jag. Ni vet att jag är

vän af qvinnosaken, miss Anthony. Sade ni, att ni

borde ha säte och stämma i mötet? Jojo, naturligtvis

borde ni det. Det är en skam, att ni ej har det.

Men som sagdt, hela menskligheten är ett misstag,

ett dumt, ynkligt misstag.

Han blängde skrattande på oss och försvann.

Strax derpå kom en herre med rödt marskalksband

och eskorterade oss in.

En ocean af böljande menskohufvuden, solfjädrar

och näsdukar var det första intryck vi fingo. 8,000

personer voro samlade i detta jätterum, en blifvande,

tillsvidare endast provisoriskt slutförd teaterbyggnad.

I midten befann sig en blomsterprydd talare-platform

med mötets ordförande, mr Estee från Kalifornien.

Omkring honom rader af bord med reporters, mellan

hvilka kilade telegraf- och tryckeripojkar. De olika

staternas fanor och vapen dekorerade salen; dessutom

hade de flesta åhörarena medfört små „union-flaggor“,

med hvilka de viftade vid minsta anledning.

Mötet öppnades, såsom alla amerikanska möten,

med bön. Då sången ,,Närmare, min Gud, till dig“afsjöngs, yttrade mi1J granne medlidsamt, visande på

de af politisk passion hetsade ansigtena omkring oss:

— stackare, de behöfva i sanning denna sång. Måtte

de komma Honom närmare!

De förberedande talen för de olika kandidaterna

hade hållits de tre föregående dagarna. Nu begynte

uppropet af de olika staterna och deras valresultat.

Sekreteraren, en herre med stentorsstämma, skrek

fram namnet på staten samt dess antal röster.

Ordföranden i statens delegation skrek svaret angående

antalet röster hvaije kandidat fått. Men denna

samling af 8,000 var icke lätt att leda.

Hon jäste och pöste af partilidelse. Så snart en

kandidat nämdes, frustade hurraropen ut.

Ordförandens klubba dånade i bordet gång efter annan. Oång

efter annan hördes han barskt kommendera tystnad.

Stundom ropades från de olika delegationerna, som

hade sin plats nere på parterren: — ordförande, rensa

gallerierna! Skicka ut dem! Vi höra ingenting så

länge bullret fortfar. — Dessa uppmaningar

besvarades från läktaren med ropen: — kasta ut honom!

Hurra för Blaine! — Ty Blaine var första dagen

galleriernas gunstling. När Kalifornien visade sig

hafva gifvit alla sina 16 röster åt honom, uppstod ett

skrän, som varade i fulla 6 minuter. Efter stränga

förmaningar och hotelser att blifva utvisade, lugnade

sig massorna småningom. Men om någon delegerad

var oförsigtig nog att skrika ut ett namn med

utmanande tydlighet, vips! brast dammen och skränet

begynte åter.— Heejjj! Hi-i-i-ih! Hurrah for Blaine! Hurra

for Kalifornien! Huhhu — uuh! Hi-i-i-i-i — h väste

och tjöt man omkring oss. Män och qvinnor, äfven

barn, buro medaljer och rosetter i rödt, blått eller

violett med de olika kandidaternas porträtt. Fanor

svängdes, näsdukar och solfjädrar viftades.

— Se der, — sade miss Anthony, — hur vi

skapa presidenten af Förenta Staterna!

Två gånger genomgin gos valresultaten. Förgäfves.

Ingen kandidat hade den föreskrifna majoriteten, 500

röster (af cirka 800). Varm och hungrig återvände

hvar och en hem; delegationerna för att sins emellan

ha kompromissmöten och söka nå enighet. I hotellets

hiss vände sig miss Anthony till en ung fjunig

delegerad, en färgad man från Södem, och frågade: —

hvem tror ni att ni komma att välja?

— Blaine, utan allt tvifvel, — svarade ynglingen

med öfverlägsenhet. — Blaine är folkets man och

Blaine skall också bli folkets val.

Det var ett besynnerligt ögonblick att se denna

sant öfverlägsna, snillrika, fint bildade qvinna i bredd

med den okunniga, vräkiga negern. Den förra utan

rösträtt, den senare med vigtighet bröstande sig

öfver sin rätt. Amerika gifver på hvaije steg dylika

lexor. Här, der luften är fri och hvaije man bär inom

sig möjligheten af en presidentur, synes det en galenskap

att tvinga qvinnoma till politisk och social stumhet.

Qvällens möte kunde ej heller åstadkomma ett

resultat. Sherman stod högst, dernäst Harrison och

Oresham. De öfriga, med undantag af Alger, hadestannat nere i en liten minoritet. I stället hade

guvernör Mac Gilney och Abraham Lincoln j:r, en son

till presidenten, begynt komma upp. såsom möjliga

kandidater om hvilka alla partier kunde enas. De

flesta åhörare hade annotationsböcker, i hvilka de

antecknade valresultaten. Åter skrän och hurrarop,

trängsel, hetta. När intet resultat kunde nås, böljade

publiken ropa på sina gunstlingar, guvernör Foraker

och ,3ob.“ Uttröttad frågade ordföranden slutligen: —

hvad önskar mötet?

— Ingersoll! — tjöto massorna.

Och Ingersoll kom. Stor och massiv höjde han

sig öfver mängden, massiv och klassiskt lugn var i

böljan hans vältalighet, hvilken som len olja flöt

öfver de uppeggade sinnena. Men han sjelf var för

mycket och för personligt intresserad af valutgången.

Han begick en oförsigtighet. Sedan han skildrat den

närvarande politiska ställningen, skildrade han den

man, som vore mäktig att öfvertaga ledningen af den

samma. Derpå gjorde han en uttrycksfull paus, sträckte

ut armen, såg uppåt gallerierna och frågade

pathe-tiskt: »

— Hvem är denna man?

— Gres-ham! — skränade läktarena.

Och nu förbi med allt sundt förnuft. I fulla 11

minuter försökte Ingersoll att återfå ordet. Omöjligt.

Han hade genom sin egen oförsigtighet förlorat det

och kunde ej mer återvinna det. Blek af vrede, med

hopbitna tänder satte han sig ned. De vanliga

medlen att bringa publiken till tystnad försöktes, menutan framgång for mer än några minuter. Mötet

upplöstes så småningom.

Lördagen, den femte mötesdagen, kom, men båda

sessionerna voro fruktlösa. Partierna stångades, men

intet bräckte homen och striden kunde fortsättas.

Söndagen, förgick under utvärtes stillhet, men

invärtes brinnande lidelser. Privata kompromissmöten

höllös mellan ledarena.

Ändtligen kom måndagen. De flesta voro otåliga

att få fara hem och trötta att bråka. Första

uppropet visade dock samma resultat som på lördagen,

endast att Gresham blifvit omöjlig genom Ingersolls

tal och att Alger i stället kommit längre upp.

Strax efter första uppropet reste sig ledaren för

Allison-partiet, som på lördagen vunnit betydligt, och

tillkännagaf, att han hade order att draga sin

kandidat ur täflan. Vänliga och ihållande tjut från

publiken visade dess tacksamhet for detta bidrag till en

hastigare lösning. Och nu blef spänningen intensiv.

Hvem skulle det bli? Alger, som alla kunde förena

sig om. blott de ville? Sherman, som onekligen hade

varit den rätta mannen, men var omöjlig i en del

stater sedan ett gammalt skattegräl? Harrison, den

populära, godmodiga presbyterianen, sonson till

presidenten af samma namn?

Vid andra uppropet steg Alger, Sherman sjönk och

Harrison vann. Vid tredje uppropet lemnades Alger

efter, Sherman sjönk ytterligare och Harrison kom upp.

Nu blef publiken så lättretlig och otålig, att den

blef en formlig tyrann. Oupphörligt hördes ropen: —tyst derborta! Af med hatten! o. s. v. Strax före

flerde uppropen begärde några stater betänketid.

— Nej! — skreko gallerierna.

Fem minuter skänktes till de tveksamma och så

böljade flerde uppropet. Strax i böljan visade det

sig att vågskålen begynt sjunka för Harrison.

Kalifornien och Maine hade hittills troget hållit sig till

Blaine, ehuru han endast fått stänkröster i andra

stater. De gåfvo nu alla sina röster åt Harrison.

New-York och Indiana hade hittills varit oresonliga

vid alla kompromissmöten. Nu stodo de för Harrison.

Pensylvanien med sina 72 röster deserterade ftån

Sherman och gick öfver till Harrison. Sedan begynte

de små staterna och territorierna med 2 och 4 röster

troppa öfver till Harrison, och publiken tjöt sitt gillande

för hvaije ny öfvergång. Åndtligen kl. 2 var

uppropet slutfördt och Harrisons seger vunnen. Som en

man reste sig publiken. Segervinnarens porträtt

svängdes öfver platformen, fanor, standar med hans afbild,

solflädrar, näsdukar och hattar kommo i ursinnig

rörelse. Huset var ett stormande haf af ovationer.

Samma publik, som tre dagar förut jäst upp af

fortjusning vid minsta häntydan på Blaine, skriade nu i

hänryckning öfver Harrison. Flera talare

blomster-smyckade hans förtjenster och folkets visa val. Ett

regn af telegram kring hela landet förkunnade utgången.

Kanonskott dånade. Processioner tågade kring gatorna.

Förenta Staternas republikanska presidentkandidat

var född.

——„DEN KRISTNA VETENSKAPEN."

(The Christian Science.)

*p^et har blifvit sagdt i ett tidigare kapitel, att

den obundna religiösa friheten i Amerika framkallat

ett talrikt antal olika religionsformer. Ehuru

främlingen med aktning iakttager det lefvande intresse

amerikanaren egnar trosspörsmål, kan han icke

tillsluta ögonen för skuggsidan af den amerikanska

tankefriheten: folkets passion derför gör dem ofta mera

benägna att antaga någonting nytt och opröfvadt,

än att fasthålla vid och ytterligare utveckla en redan

bepröfvad sanning.

Det samma kan tillämpas på vetenskapliga

frågor, och det torde icke vara öfverdrift, om man säger

att amerikanarena äro mera fallna för att hastigt

och lustigt uppställa en hypotes såsom ett axiom,

än att under forskningar dväljas vid vetenskapens

tysta härdar. Af denna orsak flyga vetenskapliga

halfsanningar omkring som glimrande eldflugor,

lookande många med sig och tillegnande sig en

aktning och ett förtroende, hvilket de strängt taget

icke alltid förtjena. De kunna vara bra såsom län-kar i mensklighetens utveckling, men den höga

plats hvartill de uppsvingat sig, äro de icke värda.

En dylik halfsanning i vetenskaplig skrud är den

s. k. »kristna vetenskapm", hvilken inom kort tid

fått en fabelaktigt stor utbredning i Amerika. Då

den är någonting särdeles i sitt slag och redan

utöf-var ett mäktigt inflytande i vidsträckta kretsar, skola

vi här gifva en kort skildring af den samma. Vi

göra det på detta ställe, emedan Chicago är ett

af ,,den kristna vetenskapens" högqvarter och

emedan det var der vi inledde bekantskapen med dess

anhängare.

Det tillgick sålunda, att vi en qväll beklagade

oss öfver trötthet och illamående. Till vår

öfverrask-ning sågo vi att dessa hvardagliga ord väckte en viss

förlägenhet inom den älskvärda familj der vi

vistades, liksom hade de varit flata öfver att vi kunde

bekänna något så förnedrande. Då vi senare undrade

deröfver, flngo vi till svar att familjen tillhörde „den

kristna vetenskapens" anhängare.

— Men hvad har det att göra med vårt

illamående?

— Jo, den kristna vetenskapen lärer att

sjukdomarna äro en del af synden och sålunda böra

beherskas af oss.

Denna definition är dock ofullkomlig, ty den

gifver oss endast en sida af den kristna

vetenskapen. I enlighet med hvad vi kunnat inhemta,

dels ur skriftliga källor, dels under umgänge

med „christian scientister“, såsom anhängarena kallasig, ter sig en kontur af denna lära på följande

sätt: *)

Med den kristna vetenskapen bör förstås Kristi

vetenskap eller den kunskap Kristus hade. Den

innehåller sanningar så gamla, att de varit innerst

gömda i hvaije själ så länge menskligheten funnits

till. Den är icke en upptäckt, gjord i våra dagar,

utan ett uppväckande till lif en af de sanningar hvilka

Kristus lärde, och hvilka den kristna vetenskapen

blott utvecklat och förklarat i enlighet med

mensk-lighetens nuvarande ståndpunkt och betraktelsesätt.

Då man vill studera „the Christian Science", måste

man lägga åsido alla sina förra principer och åsigter.

Man bör lemna alla lärda vetenskapliga och kyrkliga

principer, Darwin och evolutionsteorin, Herbert Spencer

och hans samhällslära, Buddhaism, högkyrka,

socialism, humanism. Man måste öfverlemna sig helt åt

den kristna vetenskapen, och icke medföra en

motvillig ande. Senare kan man återvända till sina förra

åsigter och skärskåda dem i ljuset af sitt nya vetande.

„The Christian Science" lär hvar och en sina enkla

principer, så enkla, att de utgöra rudimentema af

allt vetande, blott med det vilkor att man helt och

fullt, utan antagonism, lyssnar till dem.

Gud är det absoluta varandet. Den lärde säger

att Gud är en princip, den olärde att Gud är en

*) Science and health, with Key to the Scriptures, by

Mrs M. B. Eddy. — Primitive Mind-Cure, by W. T. Evans.

— Christian Science Healing, hy Frances Lord.person. Begge uttrycken innehålla sanning, ty Gud

är Urprincipen, Urkällan till allt varande. Gud är

således varandet och hvar och en af varandets

tallösa former utgör en del af det hela. Gud är.

Antingen finnes Han icke till eller är han hela Universum,

ty Universum är antingen allt eller intet. Antingen

är Gud allt eller är Han intet. Vi föredraga att säga

det Han är Allt. Vi påstå oss icke kunna bevisa det‘

men vi tro att Han är Allt. Han är Urkällan, ur

hvilken allting födes. Han måste således äfven vara

det absolut Goda, som gifver lif och uppehåller

allting. Han är en ande, emedan han osynlig verkar i

allt och alla. Alltså: Gud är Allt, Gud är God, Gud

är Ande. Således är allt godt, allt är ande. Allt som

icke är ande existerar icke, och bör behandlas

deref-ter. Allt som icke är godt, existerar icke och bör

behandlas derefter. Det vi kalla ondt skulle finnas

till, om Gud icke vore allt, om Han ej vore god.

Det onda har ingen makt öfver oss, emedan det icke

är. Materien har ingen makt öfver oss, emedan den

icke är. (Några säga: emedan det är ingen

verklighet i det onda och i materien.) Gud är god och Gud

är allt, Gud är ande. Alltså är allt ande och allt är

godt. Ingen materie, intet ondt finnes. Synd är

villfarelse — orätta vägar att söka tillfredsställelse. Sorg

är att tro, att det existerar en makt jemte Gud.

Sjukdom är tro på att Materien kan känna och att Anden

kan fara vilse och lida. Död är att tro på materien.

Om vi skulle tro att våra kroppar endast vore skuggor

och att anden är allt, skulle vi hvarken lida, eller dögenom den process vi nu kalla död. Förändringen

skulle komma, men på annat sätt. Synd, sorg och

död ha uppkommit af tro på materien och på det onda.

Det finnes endast en Universal-ande, och den är god.

Men i hvaije skild del af alltet finnes ett individuelt

lif. Hvaije själ är en skild tanke af Gud. Likväl

ligger vår högsta lycka i att vi så mycket som

möjligt känna vår enhet med Alltet = Gud, och vår

högsta olycka i att vi känna oss skilda från Honom.

Vi äro en del af Alltet. Alltet är godt, Alltet är Ande.

Alltså äro vi Ande, vi äro goda.

Orsaken till att menniskoma äro syndiga, sorgsna,

sjuka, att de dö, ligger i deras tro att det onda

finnes och deras fruktan derför. Den kristna

vetenskapen lär dem att de, om de vilja uppnå

tillfredsställelse och bli lyckliga, måste bekämpa denna fruktan

samt hur de skola bekämpa den. Menniskoma tro

sig icke hafva makt öfver det onda, och detta

framkallar deras fruktan. Den kristna vetenskapen lär

dem: 1) att föremålet för deras fruktan är en chimére

och 2) att de hafva makt att föijaga denna fruktan.

Hvilken är denna makt?

Det goda är en tyst princip och måste åkallas

för att kunna verka. Om vi åkalla det goda,

frammana vi det. Vi skapa det icke, vi blott anropa det

att visa sig och att verka. Hvad alla menniskor

innerst önska ernå är 1) kroppslig helsa, 2) sinnesfrid,

3) kännedom om sanningen. Allt detta kunna vi emå,

blott vi tillåta det goda = Gud, att verka i oss. Det

goda kan verka endast genom att vi åkalla det ochgifVa det tillfälle att visa sin makt. Ordet, det tänkta

eller talade, är det medel hvarigenom vi åkalla det

goda. Den kristna vetenskapen lär oss två sätt

hvarigenom vi kunna göra detta, eller två formler, en

negativ och en affirmativ, hvarigenom vi kunna

framkalla det goda. Den negativa formeln lyder: „Det

onda är icke. Materien är icke. De halva ingen makt

öfver mig.“ Den affirmativa lyder: „Gud är allt, Gud

är god och Gud är ande. Allt är godt, allt är ande.

Gud är kärleken, lifvet, varandet, kraften, kunskapen,

förståndet, det allestädes närvarande. Jag är en idé

af Gud, en särskild tanke af det All-goda. I det goda

lefver jag, röres och har min tillvaro. I likhet med

Gud och det goda är jag Ande, har kraft, helighet,

visdom. Jag lyder under Guds lagar, hvilka gifva

mig kärlek och vishet, så att jag vet hvad jag bör

göra och är lycklig i medvetandet att jag gör det.

Jag är fri från all fruktan för villfarelse och dess

konse-qvenser, hvilka äro sjukdom och död. Jag är ande.

Anden är fri från fruktan. Gud verkar genom mig

så att jag vill det goda och vet hvad jag bör göra.“

Kristi mission var att demokratisera sanningen,

d. ä. utbreda den bland så många som möjligt. Hans

lära var för alla, både lärda och olärda. Likaså är

den kristna vetenskapen för alla. Ingen finnes som

ej har lärdom nog att omfatta den. Ty hvar och en,

som icke är idiot, kan tillegna sig de

välsignelsebrin-gande sanningarna att Gud är God, Gud är Allt,

Gud är Ande, allt är godt, allt är ande, alltså finnes

intet ondt och ingen materie.Den som vill begagna sig af den kristna

vetenskapens lära, bör begynna att uppfostra sig sjelf med

de båda formlerna (the denials and the affirmations.)

Den negativa bör begagnas af dem, mot hvilka lifvet

ler, som hafva framgång, som bli bedömda utöfver sitt

värde, som äro hårda, intoleranta, bigotta, hypokriter,

gudsfomekare. Den affirmativa bör begagnas af dem

som äro tviflande, svaga, blödhjertade, tyngda af

ansvar, i tvetydiga eller underordnade belägenheter,

ädelmodiga och oberäknande, blyga och förskräckta,

utan framgång i lifvet, barn och unga. Då man vill

begagna sig af någondera af dessa formler, bör man

helst böqa om qvällen då man lagt sig och allt är

stilla, aldrig då man har hufvudet fullt af andra

tankar eller är skildt upprörd, trött eller bedröfvad.

Man bör icke uppröra eller anstränga sig, endast

förhålla sig lugn och naturlig. Man bör försöka att

icke tänka på någonting för några minuter, man skall

tömma sitt inre. Sedan upprepar man långsamt de

båda formlerna, antingen högt eller i tankarna. Ingen

kan lära detta af andra, utan måste försöka att lära

sig sjelf. Småningom kan man uppfostra sin tanke

till den grad, att man midt i ett folkvimmel kan

isolera sig och upprepa formlerna. Man bör blott

icke bråka med sig sjelf, utan försöka att vara lugn.

Man upprepar några gånger den negativa formeln

och blir då vanligtvis lugnare stämd.

Formlerna gälla for all villfarelse i form af

sjukdom och sorg, man kan blott tillägga hvad man

be-höfver for skilda fall. Om man t. ex. har snufva ochhosta, säger man till sig sjelf:*) jag förnekar att

någonting fattas mig. Jag är icke rädd. Att sitta i

drag har icke makt att framkalla snufva. Mitt

huf-vud är icke tungt, mina ögon svida icke, min näsa

är icke röd, jag känner mig icke olustig eller retlig.

Mitt hufvud värker icke, ingen har förtretat mig, mina

arbeten ha icke blifvit försummade, jag hinner

mycket väl uträtta hvad jag har att göra. Min snufva

är icke smittosam, jag är icke rädd att min familj

får den efter mig. Jag förnekar att jag mottog smitta

af någon. Intet har makt att förkyla mig och gifva

mig snufva. Den finnes icke. Materien är icke. Allt

är ande. Jag är en del af Alltet = ande. Jag är

lugn och lycklig. Jag är en del af det All-goda. Jag

hvilar i det All-goda — Gud. Allt godt kommer till

mig från Honom. Mig vederfares intet ondt.“

Håll sedan dessa tankar i ditt minne, låt dem

ofta under dagens lopp flyta in i din själ, men pina

dig icke med att ständigt knipa fast i dem.

År du i nöd och fattigdom, så tillägg följande:

„Gud är mitt lif. Det finnes intet annat lif. Gud är

icke fattig. Jag kan icke bli fattig. Gud är mitt

förstånd. Jag kan se klart och tydligt i det som

rör mig. Gud är min visdom och min vilja: jag vet

hvad jag bör göra, jag vill göra det, och endast det.

Gud är kärleken och min väg är fröjdefull. Jag

förnekar att någon af mig begången handling kan ha

dragit fattigdom öfver mig. Ingen af våra handlin-

*) Christian Science He&ling, by Frances Lord.gar har en dylik makt. Vi lyda alla under en enda

lag, och det är det All-godas lag.

Under dagens lopp skall du ständigt och

allestädes bära med dig tanken att Gud är god, Gud är

allt, Gud är ande. Allt är godt, allt är ande. Allt

som icke är ande, som icke är godt, är icke. Du är

en del af alltet, du är ande. Otaliga gånger om

dagen bör du bära ett tyst „nej, det är icke sant“, på

dina läppar, redo att inom dig förneka tillvaron af

synd och sjukdom.

Antag t. ex. att en mor berättar för dig en lång

historia om lillans sjukdom, som uppkom af att

mjölkbudet misstog sig och aflemnade en kanna med en

annan kos mjölk, i stället för den rätta. (Du

förnekar i tysthet att det fattas lillan något och att en

dylik sak, som en annan kos mjölk, har makt att göra

henne sjuk.) Modem berättar vidare att lillan var

nära döden (du förnekar inom dig att döden har

någon makt öfver oss), men att några droppar af

husläkarens medicin räddade henne (du förnekar att yttre

ting, såsom medicin, har makt öfver oss) o. s. v.

Den kristna vetenskapen har åstadkommit en

revolution i många begrepp. Så t, ex. böra

„Chri-stian scientister“ aldrig tala om sjukdom, död,

sorger, nöd, eldsvådor, olycksfall. Måste de åhöra dem,

böra de hela tiden tyst förneka materiens och det

ondas makt. Beträffande barnens uppfostran, böra

föräldrarna från första timmen af deras lif tillämpa

på dem den kristna vetenskapen. Om barnet är sjukt,

bör modem hela tiden bära de två formlerna i sintanke. Stöter det sig, skall hon säga, antingen högt

eller för sig: „Mary, du har icke stött dig. Ingenting

har makt att tillfoga dig skada, ty allt är godt och

du är en del af det allgoda." Redan tidigt kunna

barnen blifva till hjelp i hemmet vid sjukdomsfall,

små och stora olyckor, ty barnasinnet fattar oändligt

lätt den enkla lärdomen: — „intet ondt finnes, ty

Gud råder öfver allt och Gud är kärleken." När

husfadern har hufvudvärk, låt då Johnnie. Mary, Alice

och Peter hjelpa dig att bota honom. För dem är

det den naturligaste sak i verlden att tänka: „pappa

har hufvudvärk, emedan han har glömt att han icke

kan hafva någon hufvudvärk, ty Gud är kärleken."

De skola sitta tysta som möss omkring dig och hjelpa

dig att mana fram det goda. Åro barnen olydiga,

häftiga, näsvisa, lögnaktiga, förneka att de äro det,

att de kunna vara annat än goda, då de äro en del

af det All-goda, och du skall finna stor hjelp vid

deras handledning. Lär barnen tidigt att bota sig sjelfva

och andra for dåligt lynne, fel, illamående, lyten.

En liten gosse på tio år botade sin sidokamrat,

som hade ovanan att svära, sålunda att han, hvaije

gång den andra svor, förnekade det ondas makt att

qvarhåila honom i denna ovana. En annan gosse

hade en olycklig vana att falla och stöta sig, men

botade småningom sig sjelf på ofvan nämda sätt.

Vi kunna äfven direkte bota andra från sjukdom,

genom att sitta ned hos dem och antingen högt eller

(ännu bättre) för oss sjelfva tilltala dem på ungefär

följande sätt: „Kära P., hör mig." Håll upp ett ögon-blick och upprepa sedan detta ett par gånger, mildt,

men bestämdt. Fortsätt sedan: ,,kära P., Gud verkar i

mig, så att jag vet och vill det goda. I Gud, vår

fader och moder, genom Kristus, som öfvervann

villfarelsen, försäkrar jag att jag har makt att säga dig

sanningen. (Qvinnor böra helst kallas vid sina

dopnamn, män vid tillnamn, emedan de äro mera vana

att kallas så.) Kära P., hör mig, ingen fruktan som

din nation, dina föräldrar, din omgifning, du sjelf

eller jag möjligen kan hysa för synd, sorg, sjukdom

och död har någon makt att försätta dig i det

tillstånd hvilket du benämner rheumatism (eller annan

sjukdom.) Jag förnekar att någonting har makt att

skada dig. Du är en del af det All-goda. Du har

intet att göra med det onda, ty det är icke. Allt är

godt. Du är god. Du kan icke vara sjuk, ty

sjukdomen är en del af det onda, alltså: är icke. Du

be-höfver icke frukta döden. Jag förnekar dess makt

öfver dig“, o. s. v.

Men vi behöfva icke alltid vara närvarande för

att kunna bota andra. Vi kunna t. ex, om en

grann-qvinna är sjuk, dag och natt genomgå formlerna för

hennes räkning. Vi säga: „Polly Jones, du har icke

gjort någonting orätt. Dig vederfares intet ondt. Du

lyder under det All-godas lag. Det All-goda är Gud

och Gud är kärleken. Du är hvarken sjuk eller i

nöd. Du är lycklig och god.“

Vilja vi vaka öfver våra barn som äro skilda

från oss, behöfva vi blott öfverenskomma om någon

tid på dagen, då de böra i tankarna lyssna till oss.Vi sätta oss då ned och säga: „Harry, min gosse, du

är icke rädd for någonting. Från Gud kommer all

styrka. Du är en del af Honom. Du är hvarken

ostadig eller lätt ledd. Du är icke envis, osann,

lättsinnig. Din helsa är god. Du är god. Du är

lycklig. Gud vakar öfver dig och Gud är kärleken. Du

är ett med den gudomliga viljan.44 Likaså kunna

frånvarande syskon, vänner och slägtingar vaka öfver sina

kära, hur långt aflägsna de än må vara. Kunna de

icke komma öfverens om någon bestämd tid, så kan

det gå för sig ändå. Åro de sjuka, så säg till dem:

„den gudomliga delen af dig är det enda verkligt

existerande hos dig. Gud är ande, alltså är du ande.

Visa dig sådan du är och att du är hel och god. Låt

icke sjukdomen fä makt öfver dig, ty den är en del

af det onda, af materien, och det onda är icke, icke

heller materien.44 *)

Kom alltid ihåg att sjukdom är villfarelse. År

någon sjuk, så har den dukat under för villfarelse =

en del af det onda. Behandla honom eller henrie som

en okunnig, som icke vet att han är Ande och såsom

sådan råder öfver tid och rum. Förneka tyst att han

*) I en del läroböcker förnekas bestämdt att den

botande, „läkaren“, får vidröra den sjuka. Vi veta dock från

säkert håll, att så sker då „christian scientister** hela sjuka

och lytta. En del taga blott sina patienter i hand, andra

sitta med sin nakna rygg mot deras, på det deras

viljekraft (genom ryggmärgen och nerverna) må meddela sig

åt dem.är okunnig, frammana hans styrka att tro att han äx

Ande och uppfyld af gudomlig styrka.

Detta korta utdrag kan endast gifva ett

ofullständigt begrepp om arten och innehållet af „den

kristna vetenskapen." Den stöder sig på vissa

punkter i bibeln, hvilken den öfver hufvud helt och hållet

litar till, och hvars gudomliga ursprung den

obetin-gadt proklamerar. Bland dessa ställen är i synnerhet

Markus 11: 24. „Allt det I bedjen i edra böner, tron

att I fan det, så skall det ske eder." m. fl. Likaså

upptagas vissa punkter i La—o— ze’s, Buddhas,

mesme-rismens och spiritismens läror. Dessutom åberopas,

såsom bevis att den kristna vetenskapen alltid omedvetet

beherskat menniskoma, en mängd gamla ordstäf och

talesätt, såsom t. ex. „räkna till 20 då du är ond",

(hvilket bevisar att man erkänner vårt herravälde öfver

det onda.) „Så snart doktorn kommer, känner jag mig

bättre." (Bevisar vår makt öfver sjukdom.) „Redan

hennes åsyn gör mig godt." (Bevisar vår förmåga

att inverka tyst på hvarandra) m. m.

Såsom af det sagda framgår, har mystiken

beskattats en god del af den kristna vetenskapens

anhängare. En af dem skrifver äfven: „för mig har

mystiken alltid varit det mest verkliga af allting, den

form af religion som alltid funnits till, från den Okände

Guden, och till Kristus, den store Mystikern, som

uppträdde i menniskoskepnad. Men menniskoma vilja

icke erkänna mystiken. Nu för tiden är „den kristna

vetenskapen" hvad mystiken alltid har varit för mensk-ligheten. Men mystiken har alltid uppfattats af

endast några få. Det är sant att stora folkhopar

följde Kristus, men det var för brödens och fiskarnas

skull. Så skola ock menniskoma nu bli den kristna

vetenskapens anhängare, emedan de derigenom skola

fä bot för sina sjukdomar.4"

I sjelfva verket torde framgången hos denna nya

lära bero derpå, att den berör två ämnen, som alltid

utgjort de lockbeten på hvilka menniskoma lättast

fastnat, äfven om de varit utkastade af bedragare,

sjelfbe-dragare och okunniga, nemligen religion och sjukdomars

botande. Huruvida den med skäl kan kallas

vetenskap, inlåta vi oss icke på att bedöma. Dock ljuder

det besynnerligt, enligt vanliga begrepp om

vetenskapliga studier, då man hör om numera ansedda

„läkare“ och ,.lärare44 i den kristna vetenskapen, hvilka

på en tid af 6 veckor — 3 månader inhemtat hela

sin kunskap, så att de efter denna tid kunnat bli

ut-gifvare af ansedda tidskrifter i „The Christian Science."

Flera kifvas ännu om äran att ha återinfört „Kristi

kunskap bland menniskoma.44 Majoriteten torde dock

gruppera sig kring mrs Mary Eddy, som äfven anses

bland de bästa lärarena. Hennes oformligt höga

priser (200—300 doll. för 6—12 lektioner) uppväcker

dock missnöje, liksom hennes hätska angrepp mot olika

tänkande och fullkomliga ringaktning för historiska

förhållanden framkallar tänkande personers misstro.

Det förefaller nästan omöjligt att diskutera

frågan med „Christian scientisterna44 sjelfva. De äro så

upptagna af att tyst förneka allt det mot deras lärastridande, som man uttalar, att de icke hinna eller

vilja högt motsäga oss eller framkomma med ökäl och

bevis. Dessutom är det svårt att bekämpa en

motståndare, som oupphörligt säger: ,jag bevisar icke,

jag tror." Den medlidsamma undfallenhet hvarmed

de behandla en illamående eller trött person

förefaller utanför stående mera retsam, än en öppen

beskyllning för pjunk. Likaså den misstrogna, frånvarande

min hvarmed de lyssna till den, som råkar omtala

en olyckshändelse eller en sjukdom. Åro de sjelfva

sjuka, förneka de det ihärdigt. Vi beklagade en fru,

hvars ögon voro eldröda och uppsvullna af

inflammation. „Åh, de äro icke alls svullna", försäkrade hon

småleende, „hvarken röda eller sjuka. Jag är

fullkomligt frisk." Ehuru tårar oupphörligt droppade ned

i hennes famn, till följd af den smärta den skarpa

sommardagem förorsakade hennes ögon, fortfor hon

att ihärdigt förneka att henne fattades något. Vi

träffade äfven en tandläkare, som blifvit christian

scientist och numera botade förmedels „den kristna

vetenskapen." Han haltade illa, men då vi anmärkte

derom, förnekade hans vänner ifrigt att han hade

något lyte.

Det finnes i deras ansigten ett egendomligt

uttryck gemensamt för dem alla, såsom af tillbaka trängd

smärta. Detta är koncentreradt i blicken, som

vanligen är mild och god, men med en botten af stilla

sorg. Många neka att tro på dödens makt öfver

„christian scientister", — emedan — säga de, — vår

vetenskap är så ny ännu och ingen af oss har ännuuppnått hög ålder eller dött. — , Jag ämnar lefva i

flere hundra år", sade en af dem, en gammal fru, lugnt.

„Hur kan jag dö, då jag är ande och anden är evig?

Förändringen kommer till mig på annat sätt."

Christian Scientister finnas inom alla

trosbekännelser, eller åtminstone inom många. De flesta vi sågo

voro dock unitarianer och qväkare. Ehuru den nya läran

är uppblandad med mycken humbug och for oss

motbjudande mystik, har den dock verkat godt i en krets:

de inbilladt sjuka, nervösa och hysteriska, hvilkas

älsklingsgöra varit omhuldande af egna krämpor. För

dem har the Christian Science verkat som ett

jern-förband på ett snedt träd, ty enligt denna fä de ju

icke tänka på sina plågor, utan behandla sig såsom

friska. Har den uträttat detta, så är dess mission

icke förgäfves, och utom dess kan det ju ej förnekas,

att icke den innehåller en del sanning, dels i ny, dels

i gammal drägt. Dess förnämsta misstag tro vi är

dess absoluta förnekande af det onda, samt dess

förnekande af att den med viljekraft botar sjukdomar.

För vår del ha vi ej kunnat finna annat, än att det

är menniskans kraft att vilja som är „den kristna

vetenskapens" hörnsten.

Emellertid innehåller det gamla bamkammar

talesättet „mamma skall blåsa på ditt sjuka finger" en

god portion af den kristna vetenskapen, och — hvem

vet — det vore kanske skäl att försöka den i litet

vidsträcktare betydelse. Så mycket Christian scientister

kunna vi alla vara.

--------------^en 5 Juli på eftermiddagen ångade vi från

Chicago vesterut till Kalifornien. Det var ett s. k.

turist-tåg med 130 passagerare ombord: Chicagos

lä-rare- och lärarinneforenings medlemmar på väg till

pedagogmötet i San Fransisco. Mest ungt,

lefnads-gladt folk, som med otålig längtan motsågo en 14

dagars tur genom Klippiga Bergen, öfver präriema

ned till Stilla hafvets kust.

Sedan man slutat vifta åt vänner och bekanta,

begynte man rusta om med matkorgar och nattsäckar.

Man disponerade två och två öfver en liten kupé

med två soffor, hvilka kunde förvandlas till två

sängplatser — en uppe och en nere, — en gardin att

nedfalla, när man ville vara osynlig for de öfriga, ett

fönster, två madrasser och "/iö af en negeruppassare.

Ty vi voro aderton i kupén och Sam skulle passa

upp oss alla, för hvilket han på förhand grinande

uppbar 1 dollar af hvaije person.

Fruntimren aftogo strax sina bättre hattar och

klädningar, herrarna sina bonjourer och knallar och

en hvar kröp i dammkappa och kilmössä af lätt tyg.

De värsta fienderna på resan skulle bli hvarken buff-lar, gråbjömar eller indianer, utan hettan och

dammet på vesterns slätter, „the plains“, såsom de kallas.

Vi voro i präristaten Illinois. Grönt idel grönt,

— ekdungar vid glittrande sjöar, oöfVerskådliga

vin-falt och majsåkrar. Deremellan milslånga sträckor

bevuxna med det smidigt vajande prärigräset.

Chicago är präriernas bam, dess blomma och drottning.

Det ligger på alla håll omgifvet af dem och i stadens

utkanter smyger prärigräset fram mellan

jernvägsske-nor och på mindre trafikerade gator. Chicago är ett

indianskt ord och betyder „duger till intet" (good for

nothing.) På en del dialekter betyder det äfven „gå

din väg." Platsen var nemligen fordom ringaktad af

indianerna för dess fattigdom på villebråd. Nu

begynner den alltmer bli handels-centrum, icke blott

för sin egen bördiga stat, men för hela Förenta

Staterna.

Efter en sval eftermiddagsresa kom en het, qvaf

natt och efter den en två timmars rast i Kansas City,

vid den mäktiga Missouri floden. En kabelspårvagn

förde oss uppför en, som det tycktes, lodrät klippa till

staden, som liknar alla andra större städer i vestem.

Damm, nybyggnader, vackra villor med

teppich-blom-sterbäddar, en businessdel med grå trähus,

spårvagnar, präktiga kyrkor, skolhus, rådhus och teatrar.

Boston, Philadelphia och öfriga städer i östera göra

intryck af att vara fardigbygda. De likna prydliga

fruar, alltid redo att se gäster, om de än ibland

mottaga dem skalande äplen, med ett sidenförkläde

för sig. Vesterns städer åter äro rustande, uppskör-

7tade husmödrar, som gå på med utarbete och keming

och bara ha tid att torka af en stol och bjuda den

främmande sitta ned.

Man har öfver ett dygns oafbruten jemvägsfard

från Chicago, innan den egentliga vilda prärin

vidtager. Ungefar 12 timmars väg från Kansas City

glesna åkrama, träden, husen, och tåget rusar in i

gräsöknen.

En egen, genomträngande lukt af hö, damm och

boskap möter en. Deri blandar sig en vällukt, liksom

af torkade kryddörter. öfver det ofantliga gräshafvet

med sina mjuka, våglika konturer ligger en entonig

gråhvit färgton; grått buffelgräs, gulhvitt prärigräs;

hvita och spräckliga kohjordar orörliga af hettan;

ridande koherdar med djerfva ögon under de nedtryckta,

ljusa filthattarna; efter långa afbrott ett ensligt, hvitt

prärihus med tillslutna gröna luckor, ett vinfalt och

en majsåker. Solen lyser blodröd utan strålar,

sömnigt, och dock glödande hett från den praktfullt blå

himlen. Men ingenting genomtränger det bländande hvita,

dallrande ljuset på prärin, ingenting stör den

ökenlika stillheten. Alla ljud tyckas studsa tillbaka från

detta tysta, mjuka gräshaf, öfver hvilket hvilar en

outsäglig, passiv sorgsenhet.

Småningom blir solen mer intensivt röd,

deref-ter genomsprängd med guld. Svaga vindfläktar korsa

hvarandra och sluttningarna på gräsbergen färgas

djupt brungula. Under bantågets ilande fart synes

det röda solklotet rulla mellan kullarna såsom på

vågor. Himlen spricker sönder i de nyckfullaste färg-strålar af orange och blågrönt, blekgult och violett,

rosenrödt, hvitgrönt. Solen neddyker, kominer upp

igen, en uppMakande svalka inträder, kohjordarna få

lif. Plötsligt försvinner dagens drott, efterlemnande

ett eldsken på den vestra horisonten. Nästan

ögonblickligen insvepes den vida grässlätten i djup, sval,

doftande skymning. Intet kan jemföras med de friska,

ljufva vällukter som nu likt smekningar fläkta

omkring, och i stjemornas ödsliga sken- tjusar oss prärin

med en ny skiftning af sin vilda, vemodiga poesi.

I Colorado synas bruna nyanser i det grå.

Colorado är sydligt nog för att bestå sig regntid och

torr årstid, och den sistnämnda har nyss börjat; allt

ser brunt, brändt och fortorkadt ut. I fjerran hänga

tunga, mörka moln vid horisonten. Det är vår första

anblick af de mäktiga Rocky Mountains. Vi närma

oss Nya Mexiko och de hvita prärihusen ha gifvit

rum for små grå mexikanska lerhus. Stundom tyckes

en flod med smutsgrå vågor vältra sig utfor de brända

gräskullarna. Det är flockar af bredsvansade, ullrika

får, som klättra ned till det friskare betet på slätten.

Fortfarande buffelgräs och hojtande, beväpnade herdar

på åsnor; folktypen blir vackrare, trasorna mera

pittoreska. Molnen ha ljusnat. Vi äro dem snart inpå

lif-vet och kunna urskilja bergens bruna konturer.

Prärin böqar långsamt stiga, — och vi äro vid foten af

Klippiga Bergen.

I Raton, en liten bergsstad, fingo vi två timmars

middagsrast. Barbenta karlar med vilda, solbrända

an-sigten och det broderade trasiga bältet fullsatt medknifvar, utbjödo åsnor till ridter i bergen. Det gick

vidare uppåt, dock med mindre hastighet, tills vi

nådde tunneln som afskiljer Colorado från Nya Mexiko.

På andra sidan denna låg La Junta, beläget 4,000

fot öfver hafsytan. Härifrån skulle den egentliga

stigningen vidtaga upp till Las Vegas, 7,000 fot högt

(ö. h.) På denna bansträcka plägade förr hända,

och händer ännu, många olyckor, både till följd af

den starka stigningen och emedan endast ett spår

finnes.

Vi kände oss besynnerliga till mods.

Banbetje-ningen sysslade med allvarlig uppsyn, snabt och

omsorgsfullt, med tillrustningarna. Vårt tåg delades i tu

och forseddes med två lokomotiv. Två nya

konduktörer kommo ombord och en jemvägstjensteman

inspekterade vagnarna. Vi passagerare fingo våra

för-hållningsregler: vi skulle ej få hänga ut genom

fönstren, men deremot sitta (icke stå) på vagnarnas

plat-former.

Nu ropade vår konduktör sitt „all on board“ och

vi intogo våra platser. Klockan var 2. I långa

kork-skrufliknande böjningar pustade lokomotivet uppåt,

mellan bergspetsar, bevuxna med låga ekbuskar och

brunbrändt gräs. Det gick långsamt; vid hvaije

spår-vexel stannades farten och en gäll signalhvissling ljöd

ut i den ödsliga trakten, upprepad af ekot i bergen.

På ungefar en versts afstånd flåsade det andra

lokomotivet med sitt släp af vagnar, från hvilka viftades

helsningar till oss hvaije gång vi kunde se hvarandra.

Stundom passerade vi högslätter med lätt, klar luftoch marken täckt af kaktus, hvit vallmo och en

vacker taggig växt, kallad „det heliga törnet.“

För det mesta ringlade sig dock banspåret vid

sidan af bergspetsama i oändlighet uppåt. Utsigten

var allvarlig, nästan sorgbunden med sin enformiga,

afbrottslösa bruna färgton. Klippiga Bergen äro här

snarare jättestora kullar, än berg, ty de äro ända till

toppen bevuxna med gräs, risväxter och låga

buskar. Sällan några kala, nakna klippspetsar.

Konturerna äro massiva, runda, mjukt våglika, — prärins

kullar förstorade i jätteskala. Och nedanom dessa

högtidliga, mörka bergjättar den ödsliga prärin,

blånande i fjerran. Endast i solnedgången, då bergen

rodna i varm purpur, får landskapet mera lif och

farg. Då ser man äfven hemåtridande herdar drifva

sina får mot de små lerkojorna, hvilka äro de enda

menniskoboningar man ser.

Under vår färd mulnade det plötsligt, åskan

be-gynte mullra och dess dån rullade vredgadt bland

bergen. Nedanför våra fotter söndersletos molnen af

häftiga vindar och vi väntade hvaije ögonblick

utbrottet af ett oväder. Efter en timmes åska,

omvex-lande med lätta regnbyar, klarnade dock himlen och

vårt tåg, som redan gjort halt vid en vexel, kunde

fortsätta.

Klockan 9 på qvällen ankommo vi till Las

Vegas, en liten helsoort bland bergen, med ett ståtligt

„Hotel Phoenixu, heta källor, blågröna cypresser och

små lurfviga, mexikanska åsnor. Sjelfva staden af

samma namn grundlädes i tiden af spanska missio-närer. Den är liten och öde, med sneda gator och

lerhus. I den förfallna katolska kyrkan lågo bleknade

pappersbuketter vid foten af den bild, som forestälde

den heliga Fransiskus, Mexikos skyddspatron. —

Ut-sigten från Las Vegas är drömskön vid

soluppgången. Det majestätiska alplandskapet är forklaradt, det

tyckes andas, lefva, skälfva af lycka och skönhet

under morgonsolskenets smekningar. Nybyggarens

timrande på sitt barkhus, fårens klockor, åsnedrifvarens

muntra rop, — alla dessa ljud från lifvet i bergen

begynna åter och en obeskriflig morgonfriskhet ligger

i luften.

Vårt tåg lemnade här Chicago- Alton-

bolagets landamären och inkom på „The Santa Fé

Route“ banan. Sistnämnda bolags agent på orten var

oss till möte på Hotell Phoenix, der en fin supé

serverades, med öfverflöd på franska rätter och

amerikanska tal. De frackklädda, artiga negerkyparena,

hvilka voro instruerade att icke mottaga

drickspenningar, sjöngo till vår ära under måltiden, och hvaije

gäst fick medtaga sin fint litograferade matsedel.

Vid hotellet finnas flera kuriositetsbodar, der man får

köpa björn- och antilophudar, indiansmycken,

mattor, ler- och benkärl, mexikanska filigramsarbeten

och porsliner. Der förevisas äfven en (som det

heter) 300- årig plog och en lika gammal vagn,

begagnade af de spanska fäderna. Vagnskorgen är ett

ur-holkadt träd och plogens bill en trädrot.

Efter ett dygns rast och utflygter i Las Vegas

förde oss tolf timmars resa under fortfarande lång-sam stigning till Santa Fé, grundlagd före Columbus

antagligen af azteker, och, näst Augustine i Florida,

Amerikas äldsta stad.

Denna Nya Mexikos ädelsten är en liten, liten

grå stad, uppkrupen som en ruggig kyckling under

vingarna af the Rockies. Så långt ögat når berg,

endast berg, — de aflägsnaste såsom ritade med blyerts

vid horisonten. Inne i staden ett ölverflöd af

stockrosor, granatblommor, rosor, damm och getter. På

de ostenlagda, trånga gatorna vandra strålögda

qvinnor i svarta mantillas, män i broderade hattar,

tiggande indianer i bjerta trasor, åsnor lastade med

bränsle, frukter och gräs, Texasjägare med besporrade

ridstöflar och gudomliga ögon. Inga andra byggnader

finnas, än de grå adobe- (ler) husen, hvilka alla.äro

uppförda i ett slags morisk stil, med en fyrkantig, kringbygd

gård i midten. Der leka bam med knifskarpa drag och

bruna, mjuka lemmar, hvita killingar och små hårlösa

mexikanska hundar bland svin, ankor och getter. På

gården fins vanligen en bakugn af ler och bakom

huset några persikoträd. I hvaije gathörn hänga

kuriositetsbodarnas skyltar, eller arbeta Santa Fés

berömda guldsmeder på sina filigramsmycken vid öppet

fönster, för att locka köpare.

Efter att ha intagit middag i ett gammalt

mexikanskt lerhus, förvandladt till restaurant, begåfvo vi

oss till den gamla 300 -åriga kyrkan. Vi gingo

genom biskopens trädgård, på tysta gräsbevuxna gångar,

under persiko- och aprikosträd, böjda af frukt, förbi

långa rader af buskar med stora röda och svarta vin-bär. Nunneklostret strax invid låg som dödt i den

heta, tysta eftermiddagen. I dess kapell bad en

orörlig, knäböjande syster med nedslagna ögon. Från

konventet hördes omvexlande skalor och munter sång

af klingande flickröster. Kyrkans väggar voro

fiill-hängda med gamla fantastiska taflor, silkesväfhader

med bilder ur Mexikos historia, och den heliga

Fran-siskus’ bild i alla storlekar och former.

I Santa Fé finnes ett indianqvarter, utom att

flockar af „rödskinn“ ständigt uppehålla sig i staden

för att sälja ftukt, väfnader, lerkärl, bergskristaller,

malakitstycken och agatstenar. De sitta vanligen på

hälarna radade utmed husen, insvepta i filtar, liksom

om de fröso. En del äro resligt, vackert folk, karlama

med raka ben, regelbundna ansigten och ne

obeskrif-lig, långsam värdighet i sitt sätt. Qvinnoraa små men

välbildade, med musikaliska röster och vänliga,

ödmjuka åtbörder. Andra äro till vämjelighet osnygga.

Alla ha de stelt svart hår, blanka ögon, halsband af

snäckor, koraller och malakit samt röda och gula

filtar.

Vi köpte svarta lerkrus af en ung indian vid

namn Sian Ton (= San Antonio). Han var en

kraftfull, vacker karl med eldröda gambundtar vid

hvar-dera örat och på föttema ljusgula mockasiner af

hjort-skinn. Högeligen road, visade han muntert sina båda

hvita tandrader under det ömsesidiga teckenspråk som

föregick köpet. Äfven en liten rundbent indianska,

Fransiska, försedde oss med souvenirer. Hon hade ett

slags broderadt lintyg, icke olikt de ryska qvinnomas,ett huckle på hufvudet och en grant randad kjol

under sin filt. Dessa vildars ögon voro vackra och

glänsande bruna, men de liknade djurögon, det var

omöjligt att få en medveten, menniskolik blick ur dem.

Sedan vi med saknad lemnat Santa Fé, efter att

ha rastat der en dag, böljade vi vid hvaije haltpunkt

möta indianer. De som bo närmast Santa Fé äro

mest Puni-indianer, hvilka antagas härstamma från de

gamla aztekerna och stå på en jemförelsevis hög

ståndpunkt. De bo i snygga lerhus, omgifna af majsfält

och präktiga fruktträdgårdar. De flesta af dem ha

varit kristna i några generationer, emedan det var

bland dem de spanska jesuiterna verkade. I sjelfva

verket skilja de sig, hvad bildningen beträffar, ej så

alltför mycket från den fattigare mexikanska

befolkningen. Andra indianer åter tillhöra lägre stående

stammar, som äro hedningar, bo i tält och äro

djuriskt råa. Dessa plägade komma nedrusande till

stationen i flockar om 15—20 personer, män, qvinnor

och barn, tiggande, tjutande och rådbråkande

engelska eder om de fingo för litet penningar.

De medförde en vidrig lukt af gammalt flott och

snusk. Karlarna hade hästlika ansigten; qvinnorna

voro skrattande, halfhakna, med tjockt, flottigt svart

hår och ljusgröna mockasiner. Mödrarna medhade

lindebarn, stundom endast några dagar gamla,

sprittnakna, insnörda i den indianska lindan af korgvide

med kur, i hvilket barnet liknar en liten lefvande

mumie. Många af dessa stackars små voro af

half-blod. Om den hvita qvinnan icke respekteras af dendubbla moralens anhängare, hur mycket mindre då

indianskan, s om hvarken skyddas af sed, lag eller

egna begrepp om dygd och heder?

Sedan Arizona, Nya Mexiko och Kalifornien kommo

under Förenta Staternas styrelse, upphörde

katolikernas missionsarbete bland indianerna i dessa stater. I

Philadelphia finnes ett stort protestantiskt indianinstitut

med dertill hörande farm, hvilket vid vårt besök

der-städes tycktes vara i blomstrande skick och fullsatt med

elever. Hit komma mest indianer från de norra

staterna, hufvudsakligast af Sioux-stammen, som der är

den mest mottagliga för bildning. En stor och

verksam förening, „the Indian Mission", arbetar också

öfver hela landet. Allt detta är emellertid af nyaste

datum. Förenta Staterna hafva mycket på sitt

samvete gent emot indianerna. Deras handlingssätt mot

dem är en outplånlig skamfläck i deras historia, en

grymhet, som ej kan borträsonneras med några som helst

yrkanden på den starkares rätt. De röda ha blifvit

jagade, nedstötta som vilda djur, bedragna och

utpressade af penninglystna regeringsombud, utan afseende på

om de voro lömska och ljugande eller endast okunniga.

Med Helen Hunts, sedermera mrs Jacksons roman

,,Ra-mona", der detta på det skarpaste gisslades, uppstod en

stark opinion mot regeringen. Många förbättringar

vidto-gos och numera torde föga finnas att anmärka. Men det

var redan för sent, och Amerika får ångra sitt forna

handlingssätt, under de beständiga orolighetema bland

dessa vildar, af hvilka man fordrade medborgerlig

lydnad under lagen, sedan man fråntagit dem allamedborgerliga rättigheter. Det är för öfrigt

egendomligt att två romaner, skrifna af qvinnor —

„On-kel Toms stuga“ och „Ramona“ — ha haft ett

ofantligt inflytande, den ena på negrernas, den andra på

indianernas ställning. Man brukar äfven skämtande

säga i Amerika, att regeringen väntar på en

„kines-roman“, för att afgöra kinesfrågans slutliga öde.

Yi besökte en qväll ett indianläger i

Arizona-Det var vid nattens inbrott, men öfver allt brunno

stockeldarna utanför tälten och barnen sprungo

lekande och tjutande mellan dem. Männen hvilade på

bara marken, utom några af dem, hvilka rengjorde

bössor och skötte hästarna. Qvinnoma bakade bröd,

sålunda att de rörde korn- och majsmjöl samt vatten

på en flat, något ingröpt sten och sedan nedlade denna

i den heta askan. Blandningen gräddades snart och

upptogs med knif från stenen, hvarefter en ny deg

tillblandades. Brödet var något saltlöst och nedrökt,

men annars välsmakande.

Från Santa Fé stego vi långsamt nedåt, lemnande

bakom oss de sista utposterna af Klippiga Bergen,

hvilka här voro bevuxna med präktiga mastträd. Vi

inkommo efter en dagsresa i staten Arizona, hvars

rikedom, liksom Kaliforniens, består i dess på ädla

stenar och metaller rika berg och en jordmån, som

endast behöfver vatten för att bli fruktbar. I sitt

naturtillstånd deremot är denna trakt ökenlik. Sand,

endast sand eller åtminstone en materie så lik sand,

som det ena bäret det andra. Detta är i synnerhet

fallet med Mojave (eller Mohave) öknen, genom hvil-ken vi färdades 2 dygn. Hvart man vände blicken —

idel gul sand. Här och der en tofs brändt gräs,

mansannitabuskar med röda stammar och plumpa

blad, grå kaktus och en palmlik aloé-art.

Hettan var intensiv, termometern visade 40 °C.

Icke ens natten medförde svalka. Dammet, det fina

hvita ökendammet, inträngde öfver allt i ögon, näsa,

mun, under kläderna, under naglarna. Hvaije morgon

måste man först aftorka dammet från ögonlocken,

innan man kunde uppslå ögonen. Halft vanmäktiga,

släpade vi oss ut på rastställena för att leta efter

agater i sanden, som här är rik på dem. Ibland

stannade tåget för att gifva oss tillfälle att betrakta

de afgrunder, hvilka oupphörligt spärra vägen i

Mo-jave. De äro lemningar af forntida erruptioner och

marken rundt omkring är svart af lava. Dessa

ofantliga afgrunder, som utan förberedelse öppna sig midt

i den gula ökensanden, likna svarta djefvulsgap. De

äro en egendomlighet för Arizona och Kalifornien

samt förekomma ymnigt i Sierra Nevada. Vi uppnådde

denna bergskedja efter 2 dygns färd från Santa Fé.

Stigningen begynte åter långsamt och korkskruflikt,

men denna gång utmed hisnande brådjup. Hjertat

värkte af förskräckelse under de tvära vändningarna

vid randen af mörka afgrunder, till hvilkas botten

ögat ej nådde. Med törstiga, spruckna läppar gapade

jorden girigt efter oss. Det föreföll, som om det

blott behöfts en liten oförsigtighet af en passagerare,

för att tåget skulle förlora jemvigten och nedstörta

krossadt i djupet. Men man vänjer sig vid allting,och äfven vi kunde slutligen gå till hvila, ehuru vi

visste att vår väg fortfarande skulle gå utmed dessa

hemska djup, bland bergstoppar af 11—14,000 fots

höjd (ö. h.).

Hvilken öfverraskning att om morgonen vakna i

en grön oas, ofvanpå ökensanden och hettan. Vi

voro i Riverside, ett litet paradis på Sierra Nevadas

vestra sluttning. Det är en enda trädgård af

dadel-ocli solfjäder spalmer, vingårdar och orangelunder. Här

sågo vi för första gången den vackra, blågröna

euka-lyptos, Kaliforniens lifträd, importeradt från Australien,

och det skira, luftiga „pepparträdet“, så kalladt

emedan dess frukt liknar pepparbuskens bär.

Stadens fullmäktiga voro oss till mötes och förde

oss i vagnar att bese staden. Under hvalf af

mag-nolior och blommande aloé skymtade hänförande

utsigter öfver Sierra Nevada. All denna herlighet är

skapad ur den ökenlika jordmånen på 12 år. Likt

alla Kaliforniens städer eger Riverside en präktig

vattenledning och med hvaije bit jord följer

rättigheten till ett visst qvantum vatten. All växtlighet

frambringas här på konstgjord väg genom irrigation.

Vi sågo i några orangeträdgårdar, hvilka som bäst

vattnades, hur vattnet rann i små metodiskt ledda

rännilar mellan träden. Utan vatten är jorden här

fullkomligt värdelös. Med vatten betalas en liten

orangelund med tusentals dollars. För absolutister är

Riverside en söt lukt, ty vinberedning är här förbjuden

och drufvoma säljas endast som fårska eller torkas

till krukrussin,Yi voro nu i Kalifornien, guldets och orangernas

land. Dess natur är på engång så enformig och

karakteristisk, att man snart får ett totalintryck af den.

Små brådskande, blomstrande städer, lefvande på

fruktodling, bebygda med hvita och ljusgrå trähus

— sten nyttjas ej här till följd af jordbäfhingarna —

med ett bredt bälte af vinfalt, fruktträdgårdar och ängar,

besådda med „alfalfa“ gräs. Inga naturliga

gräsmattor finnas i Kalifornien. Deremellan gul sand,

man-sannita, aloé och kaktus, en blå himmel och blånande

bergskedjor vid horisonten. Det är enformigt, men

en enformighet som icke tröttar, ty bergens skönhet

är alltid ny, alltid omvexlande och Kaliforniens blå

himmel glömmer ingen, som engång sett den.

Vi foro förbi öfvergifna guldvaskerier, hvilka

till det yttre liknade ullspinnerier hemma i

Finland. Ingenting intressant, ingenting märkvärdigt.

Guldgräfvarena ha dragit sig inåt landet och man ser

dem aldrig vid de allmänna stråtvägarna.

I San Bernardino nödgade de gästfria invånarena

tåget att stanna för 10 minuter, under hvilken tid

herrar och damer med stora korgar på armen gingo

genom kupéerna, och utdelade frukter och blommor.

I Passadena, en annan liten stad, inbjöd man oss för

en hel dag med middag, musik, tal och utfärder.

Det stora väntrummet på stationen var förvandladt

till en bufett. Der stodo långa bord med limonad,

aprikoser och psreikor, så stora, gula och doftande,

som man aldrig kan få annorstädes än i Kalifornien.

Detta rum var öppet hela dagen och ingen vakt fansder inne. Öfver dörren stod: „”Förfriskningar for våra

tära gäster, Chicago lärareförening." I Passadena

besågo vi äfven en strutsfarm, hvars egare blifvit rik

på att uppföda strutsar och sälja deras fjädrar.

Sista natten ombord var så het, att ingen af oss

kunde sofva, hur uttröttade vi än voro. Termometern

visade 44 1/2 °C. Det var stilla, naturen tycktes död

af hetta i den instängda San Joaquin dalen. På

morgonen vid soluppgången blåste en svag vind, men

sedan baddade solen åter med fördubbladt raseri.

Det var en svår penitens att under dylika

omständigheter skrifva i cirka 129 födelsedags- och

minnesböcker. Den amerikanska ungdomen har nemligen

liksom alla andra länders ungdom rabies, då det

gäller sådana.

Likväl underkastade man sig det gerna till tack

för god grannsämja. Denna hade varit af

angenämaste slag. I början rådde en viss förbehållsamhet,

men snart nedbröts denna af hettan, den ständiga

sammanvaron och de gemensamma äfventyren och

intressena.

De flesta hade egna matkorgar, hvilka de

försedde med friska förråd i städerna, och ett trefligt

familjelif rådde derför i vagnarna. Bredvid mig bodde två

Chicagoflickor, som hade egen tépanna och hvarje

morgon kokade té öfver en spritlampa. Några

ordentliga gamla fruntimmer fråssade i sina

middagstillredelser, de diskade och stökade omkring med förkläde

och uppvikta ärmar; de hade med sig kastruller,

burkar med stekt fisk och fågel och bjödo i tur sina

grannar på té. En ifrig byteshandel idkades. För

skorpor, ost och konserver tillbytte man sig citroner,

kakor och marmelad. Midt emot mig residerade en

tysk språklärare. När hans smör och té blefvo slut,

öfverantvardade han resten af sitt förråd åt

Chicago-flickoma och inackorderade" sig hos dem. Jag hörde

dem sedan om qvällarna rådslå, om de skulle koka té

eller kafte.

I allmänhet rådde snygghet och ordning på tåget.

En stor cistern i hvaije vagn påfyldes oupphörligt

med isvatten. Enda olägenheten var, att ingen dörr

eller gardin fans framför den enda tvättställningen,

och vanligtvis stod en kö af 17 handduksbeväpnade,

längtande medmenniskor och beskådade hur man

tvådde sina öron.

Om morgnarna gick Sam flinande omkring och

bäddade sängarna. Alla medhade eget sänglinne och

täcken, och flickorna brukade banna Sam, då han

ibland, håglös vorden af hettan, kastade lakan och

allt i hop i vild oordning under soölocket. Inga

förebråelser beto dock på honom. Sam gjorde igen som han

tyckte nästa morgon. I ett par vagnar voro

uppassa-rena elever på högsta klasserna i en gosskola, hvilka

sålunda skaöade sig fri resa till mötet.

Yid hvaije rast spriddes alla åt olika håll for

att, då tåget åter sattes i gång, jemfora inköp och

omtala sina äfventyr. Om Söndagarna läste flickorna

ordentligt i Bibeln, sjöngo psalmer och förhörde

hvarandra i dagens söndagsskolelexa på de timmar då de

annars skulle varit i kyrkan och söndagsskolan. Omsöndagsqvällen trängde sig vanligen alla aderton i

ett par tre kupéer och sjöngo Sankeyssånger till

kl. 10 och 11. Ibland kommo passagerarena från de

andra vagnarna till oss och vi gingo till dem. En

del åkte i sofkupéer, en del i turistvagnar. Den mest

otvungna jemlikhet, vänlighet och hjelpsamhet rådde

mellan alla, ehuru sällskapet bestod både af

universitets professorer, skolinspektorer, föreståndare och

föreståndarinnor, samt små timlärare, tarfliga lärare och

lärarinnor af alla slag.

Det var med uppriktig saknad vi tryckte

hvarandras händer till afsked, då tåget rullade in i San

Fransiscos banhall och vår resa genom Klippiga

Bergen var slut.ETT LÄRAREMÖTE I SAN FRANSISCO.

— 1p>alifornien är verldens förmak, och San

Fransisco är dess bågfönster, — sade en af våra

artiga värdar i verkställande komitén, som var utsänd

att välkomna oss vid stationen.

Ehuru det var den torra årstiden, var man

frestad att instämma i detta yttrande. „Den gyllene

portens stad“ (the City of the Golden Gate) är helt

enkelt förtjusande, öfver allt blommor, blommor utan

tal. öfver allt blodröda fuchsior, graciös murgrön och

trånande kaprifolium, skarlakansröda pelargonier till

tre alnars höjd, bananar, solfjäders- och dadelpalmer

med praktfulla blad.

De lägre liggande delarna af staden äro delvis

bygda på skepp, dels försedda med en pålad grund.

Husen, med undantag af de rikt och stilfullt bygda

stadsdelarna, kunna väl icke berömma sig af sitt

yttre. Men de äro i stället pittoreska, ofta lutande

och grå, med stenmuren öfvervuxen af slingerväxter

med lysande blommor. Och man förlåter hvad som

helst for de utsigter, som öppna sig öfver allt. San

Fransisco är idel backe upp och backe ned, derkabelspårvagnar glida med rastlös brådska. Från

hvaije höjd skådar ögat tjust öfver Gyllene Porten,

hvars vågor än glänsa med hvita kammar, än ligga

tröga, i vattrad blå morgonklädning, och blinka mot

solen. Stundom, när solrök eller dimma mjuknar

bergens konturer, visar sig det alpland, som omsluter

staden, i sin bästa dager. Då är San Fransisco

drömskönt, hvilande vid Sierra Nevadas bröst.

På andra sidan den bergkam, som skiljer San

Fransisco bugten från hafvet, ligger Golden Gate

Park, troligen den vackraste i hela verlden. Stilla

hafvet på den ena, och Sierra Nevada på den andra

sidan omgifva den och växtligheten är sydländskt yppig.

Det synes nästan löjligt, att förena tanken på

Kalifornien, Bret Hartes Kalifornien, dess guldgräfvare

och kineser, med pedagogik och pedagoger. Men San

Fransisco har numera ingenting af mexikansk indolens.

Det anglosaxiska elementet är det förherskande, och

der detta inkommer, der bygger det kyrkor och

skolor, organiserar, arbetar och gifver allting en prägel

af brådska och affärer. Så mycket mer var detta

fallet den 17—20 Juli 1888, vid Förenta Staternas

Pedagogiska Förenings årsmöte, hvilket detta år hölls

i San Fransisco. De olika staterna gnabbas hvaije

år om äran att få hysa dessa möten, och det var

första gången de norra och östra staterna värdigades

gifva den yttersta Vestern denna gunst.

Kalifornien, och San Fransisco i synnerhet, hade

gjort allt hvad göras kan för att hedra detta

förtroende. 21 skilda komitéer handhade anordningarna,hvilka voro ypperliga. Jernvägs-, ångbåts- och

hotellbolag erbjödo stor prisnedsättning för mötesbesökande.

I alla städer i Kalifornien möttes de af

stadsfullmäktiga, dam- och läraredeputationer, hvilka bjödo dem

på frukost eller middag, togo dem ut att åka eller

förde dem på ångbåtsexkursioner. Tal höllos,

blommor och frukter utdelades. I San Fransisco

kulminerade gästfriheten. Stadens damer gåfvo dagligen kl. 1

fri lunch för lärare och lärarinnor. Hvaije qväll hade

stadens och Kaliforniens lärarekår, Kindergarten-,

nykterhets- och många andra föreningar sina

mottagningar, der de på det älskvärdaste underhöllo hvem

som kom. Glace, frukter, kakor och limonad

serverades, hvaije besökande fick en skön rosenbukett. En

glad, välvillig anda herskade i de blomsterprydda

rummen, der unga damer, klädda med kalifornisk

elegans och dyrbarhet, gingo ömkring och gjorde

les honneurs. San Fransisco förenar anglosaxisk

organisationsförmåga med söderns öppna, lifliga

gästfrihet. Det är också naturligt, att i ett guldland,

der penningen förvärfvas lätt, och der minsta myntet

i handeln är 5 cent*) (25 penni), en sådan småsak

som några tusen dollars for hederns upprätthållande

befinnes i sin ordning.

Huru tedde sig den pedagogiska sidan af

mötes-dagarna? Det egentliga innehållet och

hufvudända-målet för alla dessa bisaker?

*) I Kalifornien gå inga 1 cent-stycken.Det bildningsarbete, som för närvarande pågår i

Amerika, är så gigantiskt* att det sträcker sig ända

ut till fingerspetsarna af kolossen Förenta Staterna.

Detta visade sig nogsamt vid mötet i San Fransisco,

der man fick ett godt fågelperspektiv deraf, i det

skede det for närvarande befinner sig. Utom

skolornas utställning, fick. man till lifs sex allmänna

diskussionsmöten med inalles 24 afhandlingar, samt

ungefar lika många speciela diskussionsmöten inom

de olika departementen: Kindergarten-, elementar-,

secundär-, normal-, universitets-undervisning, disciplin

och fysisk uppfostran.

Om vi begynna med de allmänna

diskussionsmötena, finna vi dem upptaga följande ämnen: 1)

Literaturen i skolkursema. 2) Elevernas förberedelse

till det medborgerliga lifvet. 3) Den stående kritiken

af det närvarande skolsystemet. 4) „Praktisk“

uppfostran. 5) Statens förhållande till skolan med

hänseende till undervisningsmaterial. 6) Den

amerikanska principen om arbete.

Diskussionen i frågan n:r 1 utvisade, hvilken stor

vigt man i Amerika faster vid modersmålet och

literaturen i skolan samt hvilken hög tanke man har om

dess inflytande på elevens dagliga lif.

Meningsutbytet flöt i två skilda strömmar: det ena partiet

betonade grundligare undervisning i modersmålet, med

speciel hänsyn till idiomers begagnande och

memore-ring af det lästa. Det andra partiet varnade for

ensidig petighet, och ville gifva mera tid åt läsning afskaldeverk. En något blödig, men väl och poetiskt

skrif-ven afhandling af miss Beecher framhöll vigten af ren

literär smak för qvinnan, hemmets skaparinna. Alla

talare enades om följande hufvudpunkt: gif eleven en

sådan literär underbyggnad, att hans intresse väckes

för endast sund och god literatur.

Efter detta rent pedagogiska meningsbyte följde

en afhandling med den lockande titeln ,.Skola unga

flickor läsa de dagliga tidningarna?" Ämnet, och

ännu mera talaren, doktor Harris från Concord

School of Philosophy (Massachusetts), hade fylt salen

till trängsel. Huru skulle ej denna fråga intressera i

Amerika, de dagliga tidningarnas förlofvade land?

Till publikens intensiva förtjusning besvarade talaren

frågan med ett obetingadt ja. „Våra flickor*, sade

han, ,,såväl som våra ynglingar, böra inträda i lifvet

med kännedom om synden. Den dygd, som med

ängsligt uppdragna fållar trippar med slutna ögon

forbi sina sjunkna bröder och systrar, är ej mycket

värd. I vår tid behöfva vi vaksamma kristna

medborgare och medborgärinnor, som veta hvad som är

ondt, hvad som är godt, och som icke sky syndaren,

men synden. Våra flickor behöfva lära hvad lifvet

egentligen är, och den dagliga tidningen är det

fönster, från hvilket de trygt kunna studera det"

(Belåten applåd från referentbordet).

Doktor Harris följdes af professor Powell

(Washington), som, i hufvudsak förenande sig med honom,

likväl ville påpeka skilnaden mellan de dagliga tid-ningarna och nödvändigheten af att publiken begynte

fordra högre moralisk ståndpunkt för dem. Likaså

att faran af retande, osund läsning var lika stor for

gossen, som for flickan (ihållande applåd); den

skil-nad man gjorde häri, var böijan till den falska

principen om en dubbel moral.

Frågan n:r 2 berörde hufvudsakligen

skoldiscipli-nen i alla skeden. Det är två ting som vi tro

isynnerhet intressera europeiska besökande i goda

amerikanska skolor: den förträffliga undervisningen

i modersmålet samt det angenäma, gladt frimodiga

och förtroendefullt vördnadsfulla förhållande mellan

lärare och elev. De vackra åsigter Amerika hyser i denna

fråga framträdde i rikt mått under dennaj diskussion,

synnerligast i mr Duncan Brown’s från Kansas tal.

Matthew Arnold säger i sin bok om Amerika, att den

amerikanska konversationen förstöres af begäret att

säga qvickheter, och man kunde säga detsamma om

talet i fråga. Det var dock i allt öfrigt så

formfull-ändadt, så genomträngdt af kärlek till eleverna, med

så djup blick for skolans uppfostrande betydelse, att

man förlät de obehöriga qvickhetema. Talaren

påyrkade en rättvis, omutlig disciplin, som fordrar

obetingad lydnad af eleven, men som å andra sidan icke

skyr att gifva eleven upprättelse, om han blifvit

straffad orättvist. Han varnade för misstaget att

uppfostra barnen utan disciplin eller med en som är

det blott till namnet. „I en republik, der hvaije gosse

är blifvande konung och hvaije flicka blifvande

drottning" . . . Här afbröt han sig, gjorde en paus ochrättade sig med komisk emphasis: — jag ber om

ursäkt, jag glömde att detta tills vidare är endast

vår, prohibitionistpartiets *), åsigt (skratt och applåder)

— “der, säger jag, måste gossen och flickan mer än

annorstädes läras att beherska sig sjelfva, och detta

mål kan endast nås genom disciplin.

I frågan n:r 4 bemötte professor Cook från

Illinois Normal School på ett värdigt, öppet och

grundligt sätt anklagelsen, att den offentliga skolan icke

lärer moralitet eller odlar den religiösa känslan.

„Om man“, — sade han bl. a., — „antager, att

majoriteten af våra hem äro goda eller sträfva att blifva

det och — hvem af oss vill ej hoppas att så är

fallet? — hvarför skola vi då betrakta våra skolor med

sådan misströstan? Från våra hem komma ju våra

lärare, hvad mer, våra lärarinnor, komma våra

skolföreståndare och inspektörer. Flertalet af dem äro

besjälade af önskan att göra sitt bästa, att höja

skolan och eleverna. Läraren gör skolan, och icke ens

våra bittraste motståndare kunna underlåta att

erkänna, att vår lärarekår representerar bland det bästa,

mest moraliska och upplysta Amerika eger “

Nästa talare, professor Sheldon från Massachusetts,

uttalade öppet, att anklagelsen för religionslöshet och

immoralitet kom från katolikerna. (Döfvande applåd).

„Då man säger att våra skolor äro omoraliska, menar

man att de äro okatolska."

*) I prohibitiönisternas program ingår rösträtt för

qvinnan.Flera talare berörde frågan om elevernas

förberedelse till det dagliga lifvet, och erkände att skolan

der vid lag har försyndat sig. En talare yttrade bl.

a., att han skulle Vilja gå kring land och rike, sökande

den amerikanska gossen, ty han visste ej hvart

han tagit vägen, öfver allt i verkstäder, byråer,

em-betsrum, fann han tyskar, kanadare, irländare,

skandinaver, men få spår af den amerikanska ynglingen,

med hvilken han varit skolkamrat. Andra talare

påpekade, att orsaken till detta missförhållande låg i

den stora makt fackföreningar och gillen ega gent

emot individen. Det händer dagligen att egare af

tryckerier, skeppsvarf och verkstäder af dessa orsaker

äro hindrade att sända sina egna söner i lära i de

tryckerier etc. af hvilka de äro egare.

Det mest uppfriskande gnabb mellan staterna

Ohio och Massachusetts kryddade meningsutbytet i

frågan n:r 5 (statens förhållande till skolan med

af-seende å undervisningsmaterial). I den senare

bekostar staten skolmaterialen, i den förra icke. Den

munviga representanten for Ohio förklarade, att

invånarena i Massachusetts genom detta system

uppfostrats till att låna af andra allt hvad de icke ega,

och låna åt andra allt hvad de ega. Staten bekostar

for närvarande skolböckerna. Snart skola föräldrarna

fordra att den skall underhålla barnens kläder,

deref-ter småsyskonens och slutligen deras egna. Från

kläderna är endast ett steg till maten, och

Massachusetts skall i framtiden förete bilden af en moderlig

styrelse, som föder och underhåller sina undersåtar,

8likt en fågelhona sina gapande ungar. Alla talare

uttalade sig mot detta system, hvilket de ansågo

vara farligt och inkonseqvent i ett fritt samhälle,

emedan det hade sitt ursprung från den föråldrade

principen om en allt ombesörjande styrelse och lojala,

men håglösa undersåtar.

Pedagogerna i Förenta Staterna äro dock långt ifrån

ense i denna fråga. Många anse, att den fria skolan

är så blott till namnet, om hon icke deijemte förser

barnen med skolmaterial. Läroböckerna, af hvilka de

flesta kosta en å två doll. eller mer, representera ett

kapital, som den medellösa endast med svårighet kan

hopbringa. I de flesta stater kämpar man

fömär-varande med denna tvistefråga. Skall staten bekosta

läroböckerna, så måste han äfven ega rätt att välja

dem. Bör han i så fall sluta kontrakt med

bokagenter och förläggare? Bör han sjelf utgifva dem? Bör

han utlysa allmän täflan vid deras författande?

Talarena på mötet syntes frukta, att i alla dessa fall föga

utsigt förefans, att de mest kompetenta, facklärarena,

blefve hörda. Det bör ihågkommas, att Förenta

Staternas skolinspektörer, liksom medlemmarna i skolråd

och direktioner icke behöfva vara pedagoger eller ens

kända för intresse för och insigt i pedagogiska frågor.

De väljas, likt de flesta andra samhällsfunktionärer,

direkte af menige man. Vid sidan af utmärkta

uppfostrare finner man derför bland dem tjogtals män,

hvilka veta mer om affarer, hästar och boskap, än

om bristerna och dygderna i nutidens skolsystem.

Valen af skolråd äro af politisk betydelse och ungaärelystna män begagna sig ofta af dessa platser såsom

ett trappsteg till högre poster, med mera vidsträckt

inflytande. Likt alla andra system har detta sålunda

äfven fen skuggsida, och den erfarna pedagogen

tvekar ej utan skäl att öfverlemna valet af läroböcker

till en så beskaffad nämnd. Dessa skolråd utöfva

nem-ligen ett väl suveränt inflytande i sina respektive

stater, och „the commissioner of education“ i

Washington är till for statistikens skull, icke för någon

slags inspektion af landets skolor.

Den sista qvällen upptog som inledning „Fysisk

uppfostran enligt Delsartes metod." Här är ej

platsen for en framställning af detta system, hvilket afser

att jemte gymnastiken undervisa eleverna i plastik

och mimik. Sju unga flickor, — var det en

tillfällighet att de alla voro förtjusande Hebe-typer? —

klädda i grekiska draperier, illustrerade det korta

föredraget genom att utföra en serie plastiska rörelser

på en mystiskt upplyst scen under ljuf musik. Vid

åsynen af all den rikedom af qvinliga behag, som

här presenterades för en publik af 3,000 personer,

måste man mer tänka på ögonens och köttets

begärelse, än på den psykologisk-fysiologisk-plastiska

princip, som exponerade de unga damerna. Det var en

balett, en fin och stämningsfull balett, om man så

vill, men också intet mer. För.en nordbo synes vår

hederliga, hurtiga svenska gymnastik vara en stadigare

botten, än Delsarte.

Qvällens hufvudsakliga diskussion upptog ämnet

„Den amerikanska åsigten om arbetet", och dess in-flytande på skolan. Grundtonen i alla talares

yttranden var: uppfostra gossen forst och främst till en

man, som manligt och med sjelfaktning förrättar sitt

arbete, hurudant det än må vara. — Flickan nämnde

de knapt. Hon hade undanstökats, som vanligt,

med några beskyddande fraser om hemmet och

moderskärleken. I vissa fall sitter qvinnofrågan endast

i skinnet på de amerikanska männen, hon har ännu

icke gått in i kött och blod. —

Kastade man en blick på de olika departementen,

så fann man de bästa talarena och det största

intresset i Kindergarten- och universitetsafdelningama. Det

är måhända betecknande för det nyaste Amerika.

Åtminstone har det förefallit oss, som om den

sekundära undervisningen der öfverhufvud icke vore

föremål för så liflig uppmärksamhet, som den primära^

och kollege-undervisningen. Antingen man är vän

eller motståndare till Fröbels metod, måste man

erkänna, att Amerikas Kindergartens äro för det mesta

i ett blomstrande skick. Visserligen äro de icke

alltid fria, men nitiska föreningar bilda nya

barnträdgårdar med oförtruten energi, och den dag synes icke

aflägsen, då de skola blifva statsskolor. Emedan

in-sigtsfulla män och qvinnor, hvilka studerat systemet,

stå i spetsen för dessa föreningar, kontrollera de med

stor omsorg lärarinnorna. Det är en ambitionssak for

dem att dessa skola upplyfta skolan till högsta möjliga

nivå.

Beträffande kollegen och universiteten, är det

icke mer än man kan vänta af en republik, der kun-skap är makt, att finna der dess mest framstående

män och en omsorgsfull undervisning. Det är

betecknande, att frågan om samuppfostran ej förekom

på mötets program. Rör man sig mera bland

pedagoger, så finner man att ämnet i princip är

slutdi-skuteradt. Väl finnes ett stort parti, som håller fast

vid separat undervisning. Men hvilka äro de? Folk

med aristokratiska tendenser. Liksom skriet om de

publika skolornas immoralitet kommer från katolikerna,

så kommer anklagelsen mot samskoloma från

Amerikas aristokrater, och de äro icke mindre patriciska

än gamla verldens, ehuru de icke ha någon

vapensköld. Der salongslifvet och klass-skilnaden florerar,

der finner man de separata skolorna. Så t. ex. har

Kalifornien, der skilnaden mellan rika och fattiga är

störst, det minsta antalet samskolor, ehuru de numera

sägas vara i stigande. Det samma är fallet med de

stora städerna i östern. Skärskådar man saken, skall

man lätt inse skälet till ietta faktum. Samuppfostran

är en fortsättning af naturens sunda lag, som låter

gossar och flickor födas i samma familj. Hon utgår från

en enkel, oförderfvad, sund källa. Aristokratin,

klass-skilnaden, det artificiela lifvet i stora städer är

någonting konstgjordt. Det förkonstlade och naturliga

gå aldrig i evighet i hop. En pappersblomma

bredvid en daggfrisk ros, ett sminkadt ansigte bredvid ett

barns äplekinder synas oss vidriga.

I alla städer under 80- å 100,000 invånare har

man deremot helt lugnt löst samuppfostrans problem

och bråkar icke vidare dermed.Skolutställningarna pläga vara skolmötenas

samvete. De brister diskussionerna dölja, uppenbaras

vanligen i expositionen. Utställningen i San Fransisco

var god, men icke utmärkt eller mycket rikhaltig.

Ett jemförelsevis ringa antal stater från östern voro

representerade. Främst stodo

Kindergarten-utställnin-garna från S:t Louis och Kalifornien, egentligen San

Fransisco, för sina prydliga, metodiskt utförda arbeten

i lera och papp. Det var förvånande att se

isynnerhet de förra. Man måste blott hoppas, att Amerika

icke skall göra sig skyldig till sådana

Kindergarten-blunder, som England, der vi sett klasser af barn på

2—3 år i s. k. Kindergartens sysselsatta med läsning

och skrifning! Förträffliga voro äfven de af

lärarinnor utarbetade taflorna med rörliga, upphöjda föremål,

der olika handtverk framstäldes, t. ex. skomakeriet,

begynnande med en oxe, get och får, och slutande

med ett par diminutiva skor. Denna afdelning var

både grundlig och prydlig.

Följde så Massachusetts (Boston)

Normal-konst-skola, hvars förberedande-, princip- och antikklasser

hade utstält präktiga saker. Skolan står under

ledning af män, som studerat i L’école des beaux arts.

och hela skolsystemet vittnar derom. Det är en god

del framom den vanliga konstuppfattningen i Förenta

Staterna. Synnerligen förträffliga voro

konstmönster-ritningama för tapeter, målade glasfönster m. m,, der

eleven, utgående från en geometrisk figur, förenat denna

med naturföremål, såsom rankor, djurhufvuden,

bär-och fruktklasar. Mönsterkompositionema i New-Yorksqvinliga konstindustriskola voro äfven präktiga. I

de sekundära skolornas utställning utmärkte sig

kartor, botaniska och mineralpreparat samt

geometrihäften. Isynnerhet de upphöjda, profil- och de s. k.

produktkartoma, hvilka sistnämda voro både originela

och prydliga. Eleven uppritar först t. ex. Förenta

Staterna med alla dess skilda stater och territorier,

och betäcker sedan ytan af hvar och en af dem med

en produkt, som är dess förnämsta. Majs, timmer,

jem, bomull, boskap m. m. voro sinnrikt representerade

in natura, förmedels majskorn, spintade stickor,

mikroskopiska nubbar m. m., hvilka voro gummade på

kartans tyg. Man sade, att denna slags kartritning

ofantligt* roade eleverna. Af de kaliforniska skolorna

funnos utstälda ypperliga och fullständiga samlingar

af vattenväxtpreparat samt goda mineralsamlingar.

De geometriska häftena voro på få undantag när

goda, ja förträffliga, vittnande om den stora vigt man

fäster dervid i alla amerikanska skolor. Elevernas

kompositioner af geometriska figurer i papp voro

äfven anmärkningsvärdt goda. Deremot voro

stilprof-ven temligen tarfliga och de två, tre skolor,* som sändt

handarbeten, hade gjort bättre i att låta bli. De

voro minst sagdt miserabla. Men handarbete och slöjd

äro förgätna styfbarn i den stora republikens skolor.

Det är först nu man böqat diskutera nyttan af att

införa dem i den dagliga skolan. De speciela

industri- och slöjdskolorna deremot hade en bra utställning,

i synnerhet S:t Louis’ slöjdskola för gossar. Der

funnos goda och värderika föremål utstälda, begyn-nande från enkla linealer, till konstnärligt svarfVade

bordsfötter, maskinritningar och jernarbeten.

Utställningen i sin helhet förekom underbart

liten for ett sådant jätteland som Förenta Staterna.

Men afstånden äro så ofantliga och det måste förlär

tas, om skolor i Maine och Florida, som behöfva två

veckor för en dylik resa, icke hade sändt

utställnings-föremål.

Det intryck man fick var, som sagdt godt, men

icke imponerande. Den amerikanska skolan står tro

vi, på en riktig princip, men den behöfcer ännu

växa och utveckla sig. Amerikas fara i

uppfostrings-så väl som andra frågor, ligger i dess isolerade

läge. Det har icke tillfälle till jemförelser och är

utsatt för frestelsen att bli sjelfbelåtet. Det är

att hoppas, att dess kunskaps- och frihetsälskande

folk med sin rastlösa energi, skall fortfara i sitt

bild-ningsarbete och icke stanna, för att beundra hvad det

redan åstadkommit. Det kan icke nekas att det

kunde hä skäl till en dylik beundran, då man drager

sig till minnes hur nytt landet är och hur mycket

gamla Europa det oaktadt har att lära deraf.

— —tidigt morgonsolsken sågo vi det första

gången. I ett solsken, som gjorde de blekröda bergen

vid San Diego ännu rödare och gaf hvaije

hvitskum-mig bränning en krans af lefvande, glittrande silfver.

Hafsjätten låg leende vid våra fotter, så blå som

endast Kaliforniens haf och himmel kunna vara. Icke

en vattring, icke en rynka på den silkeslena ytan;

endast kring klipporna ett brus af de aldrig sofvande

bränningarna.

Coronadobugten vid San Diego skär sig djerffc in

på lifvet af Sierra Nevada *), som försvarar sig mot

dess intrång med en rad brunröda klippor, utgörande en

naturlig vågbrytare. Inne i bugten är uppfördt ett

af dessa med slösande prakt inredda Kaliforniska

hotel, omgifna af palmer och en af rosendoft mättad

luft. Mot den gula sanden slår beständigt Stilla

hafvets majestätiskt lugna jättevåg, som likt en suck

höjer dess barm, vore hafvet aldrig så lugnt. Dessa

*) Egentligen heter den klippkedja, som ligger närmast

oceanen på den kaliforniska kusten, „the Coast Ranges“,

men vanligen går den under Sierra Nevadas namn.stora, glasaktigt klara vågor forssa tungt dånande,

med tjockt hvitt skum mot sanden, uppsugande den

med törstiga läppar. Hvaije vågslag qvarlemnar

snäckor och sjögräs, sjöstjemor, krabbor och perlor.

Staden San Diego ligger uppe bland bergen,

hvilka här, liksom på de flesta orter i Kalifornien,

äro odlingsbara ända till toppen. Den är helt ny,

endast några år gammal; dammet ligger fots tjockt

på gatorna, men spårvagnar korsa redan

hvarandra nätlikt öfver allt, nya byggnader och

orange-lunder uppstå som genom ett trollslag. San Diego

ligger på gränsen till det gamla Mexiko, men

det har ingenting mexikanskt, utom namnet; öfver

allt råder äkta amerikansk driffcighet och brådska.

Knapt en eng. mil derifrån ligger det gamla

San Diego, de spanska munkarnas och missionärernas

San Diego, nu mera hopkrympt till en fattig by.

Här är endast forntid, endast minnen. Tystnad,

glödande solsken, utdöda, halft förfallna lerhus och vissna

rosenbuskar på de igenrasade moriska gårdarna.

Den gamla kyrkan, också af ler, uppbygd af de första

missionärernas hängifha händer, är upplappad och

inrättad till Förenta Staternas tullkammare. Endast

en liten klunga hus äro bebodda. Der sitta vackra

mexikanska qvinnor i slö overksamhet under

granatträden. På gården finnas kattor, meloner, höns, smuts

och fjädrar, här och der en lysande hop nedfallna

blad från granatblommorna.

När man härifrån följer den slingrande klippa

vägen, som vrider sig i otaliga krökar utmed theSierras, kommer man ned i San Diego dalen, äfven

kallad The Mission Valley, beryktad for sin bördighet.

Den synes redan på, långt afstånd i den bedrägligt

klara bergsluften. Här finnas de äldsta och bäst

bibehållna minnesmärkena från munkarnas tid. 7 mil

från staden ligger missionshuset San Diego, nu mera

en ruinhop, men med ganska väl bibehållna spår af

munkarnas trädgård och deras storartade

vattenledning, som sträckte sig milsvidt öfver fälten. Väldiga,

af dem planterade dadelpalmer stodo nedanför ruinen,

frukttyngda, med knippen af flottigt glänsande bruna

dadlar. Bakom dem höjde sig en olivelunds blågrå

bladvägg. Nedanför sluttningen låg kaktushäcken,

fordom planterad af munkarna till skydd för deras

kryddgård och numera urartad till en mer än

famns-hög, ogenomtränglig skog. De päronlika tjocka bladen

voro så stora, att det allra minsta vi efter långt

sökande kunde finna, var tre tum långt, — en liten

vanskaplig tingest, — alla de öfriga voro armslånga.

Bladen hade hvassa syllika taggar af flera tums längd

och präktiga brungula blommor med djupa kalkar.

Af sjelfva trädgården återstod icke mycket. Vi kunde

endast uppfånga en skymt af brokiga geranier genom

kaktushäcken.

Biskopen, en artig spanior med tonsur och

lång kaftan, bjöd oss in till sig. Han bodde nära

ruinerna i ett anspråkslöst hus, skuggadt af en

stor bananapalm. Från att ha herskat allsmäktigt

i dessa dalar, har det katolska presterskapet nedsjunkit

till lydiga undersåtar under FOrenta Staternas regering,Ledsagade af biskopen besågo vi ruinerna. De

visade lemningar af ett ganska stort lerhus, utanpå

gulrappadt, med en rad pelare på östra sidan.

Man visade oss platsen for kapellet, munkarnas

refektorium, cellerna och sjukhuset, der fattiga

mexikanare och indianer hade vårdats. En igenmurad

brunn fans på gården, vid hvars östra mur sågos

spåren af ett inmuradt krucifix. Detta hus

uppfördes under en tid af stor troshängifvenhet.

Ny-omvända indianer buro det för kyrkan behöfliga

timret på sina axlar hem från den flera mil aflägsna

urskogen. Inom dess väggar hade ständigt ljudit

hymner och psalmer till den heliga Jungfruns ära,

högtidliga dop af vildar hade förrättats och brinnande

böner blifvit uppsända mot dessa samma amerikanare,

hvilka nu egde marken der det stod. ... —

Nu voro väggarna öfver allt profanerade af de

sedvanliga platta turistinskriptionerna och intet annat

än korset på gafveln påminde om husets ursprungliga

ändamål. Icke heller fans numera ett spår af de

fruktbara majsåkrarna och fälten med gula

jättepum-por, på hvilka indianerna plägat arbeta under ledning

af en pater. Det enda som fans qvar, var

olivelun-den och palmerna.

Då Kalifornien öfvergick till Förenta Staterna

efter kriget mot Mexiko, reducerades antalet af dess

katolska prester, och flera kloster samt s. k.

missionshus måste öfvergifvas. Vi känna icke om alla

mexi-kanarenas anklagelser mot den amerikanska

regeringens förfarande äro berättigade, Så mycket tordedock vara sant, att den amerikanska misstron mot

katolikerna ofta framkallat orättvisor mot munkarna,

hvilka Kalifornien i alla fall är skyldig mycken

tacksamhet. De införde oliveträden, palmerna, drufvoma

och ett visst, ehuru enkelt och numera odugligt,

vattenledningssystem. De omvände till kristendomen

hela indianstammar, lärde dem majsodling, läsning

och skrifning, de vårdade sjuka och fattiga och

utgjorde folkets egentliga förmedlare mellan det och

den långt aflägsna spanska regeringen. —

Det var en skarp kontrast mellan de tysta

melankoliska minnesmärkena i missionsdalen, och lifvet

i San Diego, dit vi återvände på qvällen. Artiga

stadsboar förde oss på en utflygt till hafsbandet.

Der var musik ombord, eleganta nutidstoiletter och

nutidskonversation på det lugnt andande Stilla hafvet.

San Diego är bara nutid. För en tid sedan

rådde stor panik i denna del af Kalifornien med

anledning af de täta jordskalfven, och menniskoma

slumpade bort hustomter och jordlotter.

Förskräckelsen lade sig dock snart och det feberaktigt snabba

lifvet blomstrade upp på nytt. Man visade oss i San

Diego långa gator med stenhus, butiker,

advokatkontor och affärslokaler, hvilka uppstått på två år. Här

råder en verksamhet, som för andra synes ofattlig.

Dessa magra, solbrända kalifomare med lugna,

energiska blå ögon, seniga händer och i hvardagslag

hopraffsade kläder, hinna med allting. De lefva

lifvet i galopp. Det surrar om öronen af dollars och

cents, jordlotter, silfvergrufvor, guldmalm och malakit,orangeträdgårdar, racehästar och vinfalt. Skolor och

kyrkor uppstå med lika trolsk snabbhet, som

orangerna framlockas ur den ökenlika jorden, öfver allt

råder en fryntlig och storartad gästfrihet, visserligen

något naivt skrytsam ibland, men alltid med en

huf-vudingrediens af oskrymtad välvilja. I detta herliga

klimat der Stilla hafvets friska vindar göra hettan

dräglig, der ingenting synes vara omöjligt för

naturen, tyckes menniskan lefva som ett sorglöst barn

vid sin moders fulla barm. Det ligger en tjusning

häri, som få kunna motstå. Man tycker att allting

är så bra, att jorden ändå icke är någon jemmerdal,

utan en ganska bra plats, blott man kan ställa för sig.

Och den ena sorglösa dagen tyckes testamentera åt

oss en annan lika sorglös.

Det ligger nära till hands att antaga, att

kali-fomarena lefva helt i det närvarande och fullkomligt

förgäta alla tankar på ett lif efter detta. Men det

är icke fallet. De ha medtagit hit sin races intensiva

religiösa intresse och kärlek till tankefrihet. I de

minsta, nyaste städer vimlar det af kyrkor, kapeller

och församlingshus tillhörande de mest olika

trossamfund, hvilka föra samma vakna lif som i de

norra staterna. Af den fatalistiskt undergifna

tros-passivitet, som råder t. ex. bland det finska folket,

finnes dock ej ett spår. Kalifomaren tyckes antaga,

att Gud satt honom att lefva här i dessa skenbart

ofruktbara sandiga dalan för att gifva honom tillfälle

att använda sin uppfinningsförmåga. Och han lyder

yinfcen, arbetar rastlöst, vattnar, planterar och gör iaffarer, är lycklig och belåten och kan ej nog prisa

vår Herre, som skapat ett sådant paradis som hans

älskade Kalifornien. Passivitet, overksamhet, kan han

helt enkelt icke förstå. Derför föraktar han djupt

mexikanarena, hvilka egt detta herliga land i

århundraden, utan att ha kunnat uppdrifva det till en

fjerdedel af det, hvartill han fått det på några år.

Mexikanarena åter, i hvilka dessutom krigsminnena

sitta som afbrutna pilspetsar, skänka föraktet tillbaka

med ränta. I sin sydländska tröghet och sitt spanska

högmod anse de dessa „americanos“ för arbetsgiriga

penningejudar.

Denna tysta strid mellan två racer, hvilka till

det yttre äro förenade, utgör för främlingen en af

Kaliforniens intressantaste egendomligheter. Det är

å andra sidan vemodigt, att se med hvilken

hastighet det århundraden gamla spanska inflytandet dukar

under. Det är en af historiens många tragedier. Ånnu

håller det sig uppe med seg envishet. Det händer,

att bam af mexikanska föräldrar hårdnackadt vägra

att tala annat än spanska i skolorna, hvilkas

under-visningsspråk blef engelska, då landet införlifvades

med Förenta Staterna. — — När Kalifornien blir

helt anglosaxiskt, skall det mista det vemodigt

pittoreska skimmer, som en döende nation nu

förlänar det.

I solnedgången från bergen vid San Diego sågo

vi ännu en gång den gamla missionsdalen. Den var

fyld af solrök i skärt och rosa. Florslika, ljusröda

dimmor jagade hvarandra och genom dem syntes degrå oliveträden och palmernas stora, otympliga

grupper. Det allra underbaraste var de omgifVande bergen,

hvilkas sluttningar voro än djupt blå, än

svartvioletta. Långt i fjerran sågs en smal, mjölkhvit strimma

af hafvet.

Följande qväll anlände vi till Los Angelos,

en gammal stad, som dock numera är

fullständigt modern. Den kallas „trädgårdsstaden“ och den

omgifvande nejden är i sanning en enda

fruktträdgård. Dessa jemvägsresor utmed Stilla hafvet

äro en af Kaliforniens egendomligheter. Man kan

sålunda färdas en vecka, kanske mer, dels i

urskog med skyhöga cypresser och cedrar, öfver små

brusande „creeks“, (bergsströmmar), vid randen af

brådjup, — dels hela dagar i nejder, der fikon-,

aprikos-, orange-, citron-, olive- och persikoträd springa

förbi kupéfönstret i ändlösa rader. Man ser bara

frukt och luften är en enda söt, varm vällukt. I

dessa trakter odlas äfven mangos, stora gula frukter

med mjukt saftigt kött. Européer måste dock vänja

sig vid dem en tid, innan de finna dem smakliga.

Pumpor och meloner odlas i ofantlig mängd.

Sluttningarna på Sierra Nevada äro stundom besådda med

dem så högt upp, att man får åka ett par timmar

innan man når fältet. Det är en präktig syn att se

en skörd på en dylik åker. De jättestora frukterna

rulla utför branterna såsom klot af guld. Nedanför

stå karlar med säckar, färdiga att mottaga dem. Ett

ordspråk säger: — i Kalifornien är en mans lif ej

värdt mycket, han kan bli ihjälslagen af en pumpa. —Yi sågo på Kaliforniens årliga landtbruks-utställning

en pumpa, som vägde 130 skålp. Hon var stor som

ett vagnshjul och af brandgul färg. Äfven tomater

odlas mycket och saknas knapt vid en enda måltid, ty

kalifomaren påstår, att de hålla hans mage i skick.

Tomaterna här äro bjertröda, och ovanligt saftiga

samt väga ofta flera skålpund.

I Los Angelos voro blomsterträdgårdarna

praktfulla. Röda och hvita oleandrar af en och två

famnars höjd, hvita klängrosor, hvilka stundom täckte

taken af envåningshus, jättealoér, hvilkas svärdslika

blad sköto strålformigt upp, höga som hus, och i

deras midt den starkt doftande hvita blomklasen. Det

var ett vildt slöseri af naturen, som om hon icke

kunnat vara nog frikostig efter att ha knipit in på

de torra sandslätterna.

Los Angelos är en inlands-stad, men icke långt

derifrån ligger Santa Monica, en liten stilla badort,

uppkallad efter kyrkofadern Augustini moder och

berömd för sitt vackra läge. Den hade en vid bugt,

blå och solbelyst; nedanför de chokoladbruna, tvära

klipporna kom jättevågen rullande, mild och lugn,

kantad med flisor af söndrigt hvitt skum. Som ett

brokigt perlband lyste i solen barnskarorna, hvilka

lekte vid stranden eller sprungo ut i vattnet för att

bada.

Santa Cruz, några timmars väg norrut från

Santa Monica, är ryktbar för sin af hafvet

sönderskurna kust. Oceanen vräker här med sådant raseri

mot de af en mjuk, rödaktig stenart bildade klipporna.att den genombrutit i dem en rad af naturliga

hvalf-bågar, genom hvilka man vid ebbtid ser det blå

hafvet och dess hvita fräsande bränningar. Sjelfva

badorten ligger på andra sidan af staden. Det är en

flera mil lång, öppen strand, der m^n rider och åker

med ponyhästar och små lätta vagnar på den våta

sanden, ser hafvet i månsken och flyr under lek och

skratt undan vågorna, öfver allt i Amerika bada

herrar och damer tillsammans. Vi sågo dock

ingenstädes vid Stilla hafvet ett spår af någon anstötlig

flirtation, lika litet som af koketta siindrägter hos

damerna. De flesta hade mörkblå flanellsblus,

knäbyxor och strumpor samt små gula vaxduksmössor.

Allt försiggick på det mest okonstladt muntra och

naturliga sätt. Deremot torde Newport, den

fashionabla badorten nära New-York vid Atlantens kust,

icke vara alldeles fri från den atmosfer, som råder

vid t. ex. de moderna franska badorterna.

Staden Santa Cruz är obetydlig, men berömd

för sin rikedom på frukter. En gästvänlig fru tog

oss i sin trädgård och vi fingo der med egna ögon

och munnar bekräfta sanningen af detta rykte. Vi

fingo sjelfva plocka de raraste ijuniga persikor,

sammetslena gula aprikoser och björnbär, stora som

duktiga fingerborgar, hvilka växte på famnshöga buskar.

Vår vänliga värdinna uppmanade oss ständigt att

taga för oss med den kaliforniska frasen: „det är er

gema unnadt.“ — Hon var en duktig, solbränd fru.

som sjelf körde sina parhästar och regerade öfver en

barnskara af fyra flickor och två gossar. I sin kragebar hon en guldbrosche, stor som en knytnäfve. På

den var afbildad Rebecka vid brunnen, omgifven af

några besynnerliga figurer. Vi fingo senare veta att

detta var „Rebecka-ordens“, en qvinlig

frimurareordens, kännetecken.

Den mest beryktade och fashionabla badorten vid

Stilla hafvet är Monterey, kalladt ,,Vestems Newport.“

Det har ett grant hotell med hundratals rum, öfver

hela Amerika beryktade middagar, en trädgård i

fransk stil, konstgjorda sjöar, stamrosor till manshöjd

och väldiga palmer. Eliten af San Fransiscos rika

verld rör sig här i parisertoiletter och lifvet är

fabelaktigt dyrt. Vid vår ankomst vimlade det af folk på

de röda sandgångarna i trädgården och parken.

Kineser i brokiga drägter sprutade gräsmattorna,

frack-klädda kypare trippade af och an, pönies, åsnor och

hästar leddes fram eller fördes bort.

Det var besynnerligt att se detta moderna,

luxu-riösa lif några stenkast från det gamla missionshuset

El Carmelo, med sin lilla öfvervuxna kyrkogård och

en tyst, svartklädd prest i bön framför altaret.

Icke långt derifrån bevittnade vi en storm på

Stilla hafvet från Montereys berömda, 17 eng. mil

långa körväg långs kusten. Medan vågorna tjöto

nedanför oss, i skymningen liknande rasande hvita

odjur, sprungo de snabba mustangs (mexikanska hästar)

med ilande galopp långs bergvägen, som ledde upp

och ned i de mest oväntadt djerfva vändningar. Sälar

och sjölejon gläfsade ute på klipporna. Bakom oss

hade vi en sluttning af Sierra Nevada, bevuxen medcedrar, alla krökta af oceanvinden, som här piskar på

dem vinter och sommar, och hvilkas väldiga grenar voro

utsträckta långs marken alla åt samma häll, liksom

flydde träden undan hafvet. Vid stränderna funnos

öfverflöd af präktiga, stora albalona-snäckor med

per-lemoryta och det inre vackert blått eller rödt.

Kineser i smutsiga hvita skjortor och parasoll-hattar stodo

öfver allt vid vägen, utbjudande koraller, sjögräs och

perlor. De lefva af denna handel med turister och

bo vinter och sommar i tält, hvilka äro till otrolighet

osnygga och kring hvilka nejden på långt afstånd är

förpestad af en rutten stank. „Johnnys"

hufvudsak-liga föda består nemligen af albalona-snäckor, hvilka

han gräfver ur deras skal och hänger upp att torka

i solen. Skalen betalas stundom med ända till 2

doll. stycket, om de äro väl slipade och vackra.

Vi lemnade här Stilla hafvet, efter nära två

veckors vistelse vid dess kust, för att begifva oss inåt

landet till den för sin fruktbarhet berömda Santa

Clara dalen, och återsågo oceanen först då vi

återvände till San Fransisco.

<$S*h*33>-0

^etektiven Bethell stod väntande precis på

slaget åtta, för att eskortera oss in i San Fransiscos

Ghetto, kinesqvarteret. Han var ansedd som den bästa

guiden i detta stycke asiatisk mosaik i Amerika; en

myndig herre med spegelblanka stöflar och ett par

förslagna ögon i ett frodigt, rödlätt ansigte. Det är

icke rådligt för främlingar att vandra omkring

ensamma i denna stadsdel, isynnerhet om qvällen, och

det är vid denna tid ,,kinesstaden“ skall ses.

Kineserna krypa ur sina bon och bli verksamma vid

nattens inbrott, likt vissa skadedjur och insekter.

Klockan slog åtta i det gamla rådhuset vid

Kear-ney Street. En mörk, dimmig afton, med skarpa

oceanvindar svepande genom gatorna. Detektiven var

klädd som en respektabel borgare. Vi fruntimmer

buro mörka klädningar.

— Ladies, — sade Bethell och slog sig på

näsan med det tjocka pekfingret, — ladies, ni kunna

lugnt följa mig. Intet ondt skall vederfaras er. Hvad

ni än må komma att se, — varen fullkomligt trygga.

Ni äro säkra under mitt beskydd.

Ingen af oss kände den ringaste rädsla ellerhade yttrat ett ord derom, men vår guide tycktes

känna sig bättre till mods efter denna hemska

inledning.

Yi hade att gå fem minuter, innan vi beträdde

Sacramento Street, der Kina vidtager. Likt en

smygande flod har kinesemigrationen kommit öfver de

annars så vakna amerikanarena. Hon anammade

småningom det ena huset, det ena qvarteret, den ena

näringsgrenen i San Fransisco efter den andra, tills

den häpna staden plötsligt fann sig hysa 40- å 50,000

kineser. Nu följde kongressakter, kongressgräl, östern

och vestem råkade ihop, teoretiserade och skrefvo

långa spalter i kinesfrågan. Men under allt detta

fortfor John Chinaman eller Johnny — kinesernas

vanliga öknamn — att sila in i allt större

proportioner till Kalifornien. Han tvättade, strök, bakade,

slag-tade, lärde sig bli skicklig köksa, huspiga,

bamskö-terska, trädgårdsmästare, jemvägsarbetare, tills han

förtjenade millioner, hvilka i små portioner sändes

till Kina. Han kan sy på maskin i sexton timmar,

sofva på bordet eller på golfvet utan några

sängklär-der, lefva af té och torkade fiskhufvuden, gå klädd i

intet, slita ondt utan en suck och uträtta allting som

förelägges honom, från den finaste knapphålssömnad

till skenläggning på jemvägen. Han kan bo i ett

smutsigt tält på en glödande het sandkulle, omgifven

af stinkande högar af orenlighet och afskräden. Han

kan fånga snäckor, stående hela timmar i vattnet,

lefva af djuren, hvilka han finner i snäckorna, och

sälja skalen. Luft, föda, v kläder, sömn, synas varabisaker for honom. År det då att nndra öfver, att

den hvita arbetaren, isynnerhet arbetérskan, förtviflar

att kunna täfla med honom?

Vårt första besök gälde matvarubutikerna, radade

på ömse sidor om en mörk, trång gata. Hvad

inne-höllo de? Endast importerade varor från Kina, intet

europeiskt eller amerikanskt födoämne. I olja kokade

och derefter torkade ankor, pressade platta som

sköld-paddsskal; salta snäckor och krabbor, salt, i olja

kokad fisk, inlagda grönsaker, frukter, tunna riskakor,

risvin, torkade svampar, ank-innanmäten och

svinlef-ver, fläsk och salta kycklingsben. Firmans namn på

kinesiska fans öfver dörren. Vid disken en grinande

kines med långa tunna flätor, lindade kring

hufvudet, samt skrifpensel och räknekulor. Med seg

envishet fasthåller Johnny vid de födoämnen han är van

att äta, och importerar hvad han behöfver från Kina.

Han arbetar åt de hvita och mottager deras

penningar, men inlåter sig icke i handelsförbindelser med

dem, lemnar inga penningar i landet. Han har ingen

känsla för Amerika, hvarken vill eller önskar göra

det till sitt fädernesland. Det är för honom en

guld-grufva, intet annat.

Från matbodarna gingo vi öfver till rakstugorna,

der kundernas hufvud rakas och öron renskrapas för

15 cents. Det sistnämnda hörer till den kinesiska

rakningsproceduren. Allt försiggår med tillhjelp af

ljumt vatten, utan tvål, och kinesiska smala, skarpa

rakknifvar och instrument.

— Här, — sade detektiven, då vi åter träddeut på gatan, — är en man som eger hundratals

dollars.

Vi tittade in i en skrubb utan fönster, mörk,

fuktig och icke större än ett vanligt matskåp. En

kines, skrumpen och torr som ett gammalt rofskal,

satt der inne omgifven af skor och stöflar, hvilka

hängde i rader på väggarna. I taket en lampa,

of-vanför denna en lucka. Hon var halföppen och vi

kunde se de smutsiga lumpor, hvilka, utbredda öfver

en stege tvärs öfver luckans öppning, om natten

tge-nade gubben till sofplats.

Icke långt derifrån var teatern. Bethell knackade

myndigt på biljettluckan och ropade: — Charlie!

Biljetter åt damerna. Fort!

En hand stacks ut och vi mottogo våra

inträdeskort, röda papperslappar med kabbalistiska tecken i

hömen. Detektiven gaf en vink åt en civilt klädd

hvit man, som försvann. Vi fördes långs en trappa

ned till jordvåningen, der vi åter mötte den civila.

Han hade varit utsänd att rensa vägen.

— Här bo aktörerna och deras . . . hm! . . .

hustrur, — sade Bethell.

Hvilken labyrint af smala trappor, förande ned

under jorden, smala korridorer, rum, icke större än

garderober! Inga fönster, ingen luft, endast ett

surrogat derför, genomträngdt af intensiv opiumlukt.

Hvaije mm hade en liten lafve, försedd med alla

tillbehör för opiumrökning, samt en nisch med en

afgudabild, guldpapper och rökelse. Några rum voro

redan stängda och upptagna af sina egare. En smalskåra i väggen, ungefär 3/* fot lång och en tum bred,

var den enda ventilationsapparat de hade. I ett rum

satt en ung qvinna med ett barn; i ett annat fem

unga flickor, faittrande och pratande, medan deras

gula, välbildade fingrar tillverkade papyrosser. De

voro tarfligt men snygt klädda i den osköna kinesiska

hvardagsdrägten: mörkblå blusar och ljusare

benkläder. Deremot buro de ett öfverflöd af armband,

ringar och halsband. I flera rum syntes opiumrökare i

alla stadier af berusning, men stillhet rådde öfver

allt, dels till foljd af vår vän detektivens närvaro,

dels emedan det var så tidigt på qvällen att de flesta

aktörer ännu voro upptagna.

Vi stego åter upp till jordens yta och infördes i

teatern. I den smutsiga förstugan såldes biljetter,

kokades té, aktörerna sminkade och klädde om sig,

snyltgäster hängde i dörrarna. En koppärrig kines,

teaterdirektören, mottog oss med storståtlig artighet

och visade oss sitt upplag af kostymer oéh vapen;

värda 10,000 dollars. Flera hundra åskådafe eller

mer sutto i andlös stillhet i den aflånga, rökiga

salongen; männen på parterren, qvinnorna på läktarehä;

På scenen, som saknade hvaije ansats till kulisser

och dekorationer, utfördes som bäst en trio af två

damer och en herre. De förstnämnda — utklädda

ynglingar — kråmade sig med nedslagna ögon och

ormlika bukter på kroppen, hvilket troligén skulle

föreställa qvinlig blygsamhet och gratie. De buro

grant broderade blå och gröna sidenblusar samt vida

sidenbyxor i regnbågens färger. I det glatt kammade

9håret, hvars chinjong mest liknade en bäfversvans,

glänste perlor och diademer. Yid hvardera örat satt

en klunga röda och blå blommor.

Deras herre och herskare bar en juvelgnistrande

mössa, liknande en bevingad Hermeshjelm. I hans

nattrocklika kostym af fasoneradt siden voro

hundratals små runda spegelbitar insydda. Alla tre voro

förträffligt sminkade, ehuru icke alldeles enligt

europeiskt bruk, ty ögonlock och näsborrar voro målade

grannröda. Orkestern spelade strax bakom dem,

stundom ackompagnerande deras sång, stundom deras

monologer. Denna sång och musik kan icke beskrifvas.

Den hade en viss rytm, en viss melodi, men inga

välljud, ingen nyansering eller klang. Ett slags

violin, hvars botten var beklädd med skaUerormskinn,

trummor och pipor af olika slag, bildade orkestern.

Sångarenas hufvudförtjenst tycktes ligga i skränande

näsljud och falcettoner. Deremot var fraseringen god

och basens parlando stundom beundransvärdt.

Teaterdirektören stod hela tiden bakom aktörerna.

Bredvid honom en bricka med koppar och en stor

tékanna, hvarur orkester och medspelande

oupphörligt togo en styrkedryck. Efter en stund gingo

aktörerna ut, och direktören vidtog en hastig

scenförändring, eller rättare skapade en primitiv kuliss. Tre

stolar stäides i rad, deröfver hängdes ett draperi, och

det hela antogs föreställa en säng. På ett bord

stäides en liten trädkloss, föreställande en lampa.

Aktörerna, som under tiden läskat sig med té i

förstugan, inkommo nu och en ny scen begynte.Dessa kinesiska skådespel uppforas hvaije qväll

från 8—12 och ett stycke räcker vanligen ett år

eller mer.

Yi lemnade teatern och kommo genom en

underjordisk gång till en stor syatelier, der en gammal

kines använde flera hundra kinesiska ynglingar i sin

hvitvaruaffar. Derifrån till guldsmed- och porslins

butiker, der frestelser i hvaije form af guld,

silf-ver, brons, ambra, sandelträd och dyrbart porslin

er-bjödos oss. Vi köpte några småsaker och bjödos på

té af den artiga butikegaren. Det var starkt

välluk-tan/ie; och serverades utan grädde och socker i små

runda skålar, knapt större än leksakskoppar.

Tvärs öfver gatan var en fin restaurant. Vi gingo

genom det stora köket och serveringsrummet, der

sallader, höns, ris, fläskpastejer och risvin tillreddes.

I matsalen stodo borden dukade med pinnar, läckert

porslin och vinglas, ej större än fingerborgar. I alla

rum hängde dyrbara tapeter, broderade i silfver och

guld; präktigt utskurna och förgylda skärmar

afde-lade rummen från opiumlafvama. Byggnadens

inredning hade kostat 60,000 dollars.

Klockan var nu 11. Vi lemnade den mera

respektabla delen af kinaqvarteret och inträdde i ett

nystan af smala, illaluktande, mörka gränder.

— Köm in här på ett ögonblick, — sade

detektiven kort, sköt upp en liten svart dörr och klef in.

Det var ett pantlånekontor. I förstugan lågo

några opiumrökande kineser utsträckta. Inne i

butiken funnos föremål af alla upptänkliga slag, vaktadeaf egaren, en man med menlöst utseende och svarta

tandstumpar. Bethell rörde sig omkring med samma

lokalkännedom som om han varit i sitt eget rum.

Han tummade om blusar och stöflar, stack sin käpp

under hyllorna och tycktes taga in situationen med

en half blick ur ögonvrån.

— Se hit! — sade han och tog ett föremål,

liknande ett klumpigt träsvärd från en hylla, fyld med

dem. De utgjorde slidan till två skarpa och breda

knifvar eller korta svärd, hvilka voro så tunga, att

vi knapt förmådde lyfta dem.

— Ge nu hit den andra leksaken! — sade

detektiven till mannen. Denna skrattade förläget och

räckte oss långsamt en hopslagen solfjäder, nätt

utskuren i mörk brons. Vi försökte förgäfves öppna

den. Bethell tryckte på en fläck i handtaget, som

öppnade sig och visade skaftet af en smal, hvass

knif, 1 fot lång.

Detektiven höll upp svärden och knifven mot

mannen och skakade på hufvudet.

— Se, hur behändigt det är att bära denna

oskyldiga träslida under sin vida blus och gå med

denna nätta solfjäder i handen! Man är obeväpnad,

förstås, men om man möter någon en mörk natt i

ett gathörn, så har man alla nödiga instrument till

hands. Åh, John Chinaman! Tro icke, att jag ej

känner dina konster. Du ser oskyldig ut, men djefvulen

följer i dina spår.

Vi gingo öfver gatan till en stor, gapande mörk

gård.

*— Här äro de förnämsta opiumhålorna, — sade

Bethell. — Gossarna äro icke alla samlade ännu, så

ni skola icke se det värsta. Följen mig!

I ett rum af 8—10 fot i qvadrat låg en ung

kines på en låg lafve, tändande sin bamburörs pipa.

Han nickade lugnt åt detektiven, förde en nål, doppad

i en tjock svart vätska, till ljuset och lät den

rinnande massan neddroppa i piphufvudet, en svamplik

utväxt i bamburöret. Sedan drog han några drag,

slöt ögonen och lade ned hufrudet på dynan. Tre å

fyra rökare i olika stadier lågo i rummet, som hade

breda hyllor och lafvar; stundom hyste det ända till

18 personer på en gång. Vi tyckte åter, att vi icke

kände någon luft omkring oss, endast opiumångor.

Detta hus hade hela sin jordvåning upplåten för

opiumrökare, hvilka syntes i svärmar genom de

half-öppna dörrarna. Strax bredvid var en opiumbutik,

der offren för denna passion köpte af den svarta

syruplika massan för 5—10 cent i gången.

— Här, — sade detektiven, då vi beträdde en

krokig svart gränd, vimlande af folk, — här är

Mör-dargränden. Här har polisen mera arbete, än i hela

det öfriga San Fransisco. Tio veckor tillbaka

mördades här 3 kineser på samma natt. Det är „the

High-binders“ älskhngstillhåll. The Highbinders? Jo, de

äro ett slags tjuf- och mördargille. Se nu omkring

er, ladies. Gif akt hur de vakta på mig och följa

mig med sina ögon, hvar enda en, som går på denna

gata. De känna mig, det vill jag lofva. Men gif

äfven akt på hur oskyldiga de se ut. Det kan antagasatt hvaije man ni möter här, har något brott på sitt

samvete. Men se de ut så? Nej, Johnny, han är

alltid menlös till sin sista stttiid.

Det var en riktig anmärkning och foga

öfver-drifven. Dessa orörligt lugna, grinande anleten

uttryckte endast belåtet lugn med lifvet, intet annat.

Midt i vimlet af brottslingar gick en liten kinesisk

tjensteflicka, ett barn på 6 år, bärande ett lindebarn

i en rem på ryggen. Hon höll med begge händerna

forsigtigt omkring en öfvertäckt kanna och släpade

sina små tunga fotter trött framåt. Tårarna kommo

oss i ögonen vid åsynen af deiina eländiga barndom.

Vi erbjödo oss att följa henne hem, men hon skakade

på hufvudet och förstod icke våra frågor. Strax derpå

sågo vi henne nedstiga i en jordvåning, medan

lindebarnet jemrande famlade efter gummiflaskan, som

hängde kring dess hals.

Vi hade nu kommit till the Highbinders

klubblokal.

— Åhå, gossarna ha icke reglat dörren, —

utlät sig Bethell förundrad. — De måtte icke ha något

synnerligt i kikaren för närvarande. Här inne, ladies,

uppgöras planerna for de svartaste dåden i

kines-qvarteret. Det generar dem icke att ha sitt josshus

(kyrka) i öfra våningen. De gå in och bränna

rökelse framför Confucii bild, strax innan de gå till

sitt „arbete.“

I en stor sal, illa upplyst, voro ett dussin

kineser samlade, dels rökande opium, dels talande med

låg röst. Alla sågo snygga och lugna ut.— Nå, Joe, — sade Bethell och slog en ung

gosse på axeln. — Hur mår du? Det är icke

längesedan vi träffades. Hur länge har du varit ute?

— En vecka, sir, — grinade ynglingen.

Vi stego upp for en brant trappa till kyrkan,

belägen i ett långt smalt rum, afdeladt med ett

altar. I bakgrunden var Confucii bild i svart brons,

omgifven af andra storheter med klumpfotter, horn,

svansar, klor och drakhufvuden. Rökelse i fina

vax-trådar brann på altaret, på hvilket stodo dyrbara

kärl af guld och silfver. Kulörta lampor hängde

i taket och spredo en mystisk dager i rummet.

Bakom Confucii altare lågo några kineser rökande

opium.

Nedkomna på gatan gingo vi från

Mördargrän-den in i en annan gränd, der dygden mördas med

polisens tysta samtycke. På båda sidor om en några

fot bred smutsig gata stodo tätt sammangyttrade hus

med gafveln åt gatan. De hade alla ett stort

fönster med galler, bakom hvilket satt en sminkad och

utpyntad qvinna. Gatan vimlade af manliga besökare,

äfven hvita, hvilka stodo skockade utanför fönstren.

Vi visades omkring i ett af husen af en ung flicka i

grant broderad ljusblå sidenjacka, vida ljusgröna

byxor och håret glänsande af fett och perlor.

Sorglöst leende förde hon oss omkring i några rum som

voro trånga, men rätt snygga, ett af dem inredt på

europeiskt sätt. Icke ens vår närvaro hindrade henne

att utbyta skämt med de utanför stående. Då

detektiven med välment inkonseqvens förebrående sade atthon borde börja ett nytt lif och gifta sig, visade hon

gladt alla sina hvita tänder.

— Ah Lo inte gifta sig. Ingen vilja ha Ah Lo.

Hennes skratt var hjertskärande sorglöst, — hon

utöfvade ju sitt rättmätiga yrke.

Endast de förnämsta kinesiska köpmännen äro

gifta och medföra sina hustrur. De öfriga af dessa

40,000 köpa och sälja qvinnor såsom all öfrig

handelsvara. Det kristna Amerika åser denna årliga

in-skeppning af tusentals bam *) från Kina med samma

lugn som den allmänna opinionen i Europa tolererar

en dubbel moral och en legaliserad last. Detektiv

Bethell svarade oss såsom hvaije försvarare af det

sistnämnda systemet i Europa plägar invända gent

emot angrepp: — om vi icke skulle tolerera detta,

så kunde våra qvinnor icke gå säkra på gatorna.

Klockan var nära 12. Lifvet i detta mörksens

näste blef allt lifligare, men vi hade sett nog af

detta kräftsår på Amerikas utveckling.

Följande dag besökte vi en af kinesmissionens

flickskolor. Den befans gifva den gamla kinesiska

Adam endast en ytlig smöijelse. Flickorna

utbildades icke till bestämda yrken, utan såsom det hette

„för hemmet" Det vill här säga, att de fingo ett

ytterst knapt kunskapsmått, mest sömnad (virkning

och slätsöm) samt utanläsning af bibelspråk och

psalmer. Så snart de bletvo 16, högst 18 år, bortgiftes

*) Handeln drifves mest med flickor mellan 6—12 år.de med första bästa kines, som anmälde sig hugad

att taga en hustru.

— Våra flickor ha strykande åtgång —

förklarade lärarinnan belåten.

— Men ni sade, att flickorna vanligen låta döpa

sig som fullvuxna. Hur kunna de då ha lust att

gifta sig med män, som tillbedja afgudar och köpa

och sälja sina hustrur efter behag?

— Ja, de ha det nog svårt, och mången har

rymt hit tillbaka, då mannen sålt henne, — sade

lärarinnan trankilt, — men naturligtvis måste de

gifta sig. De tro att de endast sålunda kunna fä en

själ och bli saliga. Och dessutom är ju äktenskapet

qvinnans bestämmelse. Våra stackars flickor ha

ingen annan utväg. Hvem skulle vilja taga en

kinesflicka i tjenst? Hon är ju fullkomligt skyddslös. Man

skulle icke kunna låta henne gå ett steg utom

dörren, ty första bästa kines — och hvita män också,

Gud bättre, — kunde taga henne hem till sig och

behålla henne så länge han behagar, utan att han

finge ansvar. Det har händt här i anstalten att

flickor på 8, 9 år blifvit bortsnappade midt på ljusa

dagen, då de varit utskickade att sopa trapporna. Men

man kan icke vänta sig annat med 40,000 manliga

kineser i staden. Skulle polisen icke blunda i detta

hänseende, så finge våra fattiga hvita qvinnor ej gå

oantastade på gatan midt på ljusan dag.

Dessa detektivens och missionsföreståndarinnans

ord tyckas således vara grundtanken i våra „kristna“

samhällen, öfver allt får den fattiga, råa, okunnigaqvinnan vara sin lyckligare lottade systers skydd.

Knapt någonstädes äro konseqvensema af denna åsigt

så hjertskärande som i kinesqvarteret i San

Fransisco.^pi får icke lemna Kalifornien, utan att ha

sett Joaquin Miller, — sade reportern från „The San

Fransisco Chronicle“, i det han bockade sig ut ur

rummet. — Bret Harte är i London, ni går miste

om honom, men Sierra Nevadas skald, „den klippiga,

vikiga, afgrundiga poeten" Joaquin Miller är hemma.

Några dagar senare bereddes oss genom vänners

forsorg ett möte med den originela författaren,

hvilken torde vara temligen okänd i Europa, ehuru största

delen af hans arbeten äro tryckta i England. Han

är fodd i Kentucky, som i Amerika är föremål for

godlynt skämt, ungefar som Sysmä socken i Finland,

— men kom redan vid 15 års ålder till Kalifornien,

vid den tid då guldgräfvare, mexikanare och indianer

kifvades derom. Han studerade först juridik, var en

kort tid domare i Oregon, men fann sig icke på sin

plats. Det synes, som om det färgrika, äfventyrliga

lifvet omkring honom hade varit en for stark frestelse

for hans skaldenatur. Han lemnade juridiken, blef

guldgräfvare, stred i kriget mot Mexiko sida vid sida

med indianer och hvita män, hvilka icke stodo myc-ket högre än vildama. Blef sårad upprepade gånger,

lefde ett lindrigast sagdt brokigt lif i bergen med

jägare och indianer, for derefter till Europa, vistades

9 år i England, Italien, Tyskland, Norge, Ryssland

och for slutligen till Det heliga landet, der han

vistades en längre tid i Nazareth, Jerusalem samt

åtskilliga andra städer. Under hela denna tid hade

hans penna varit verksam, och skänkt literaturen

omkring sexton arbeten, dels poesi, dels prosa,

målande i ord hans hemlands sköna, fantastiska natur.

Men han blef aldrig mycket populär bland sina

landsmän. För vild, för passionerad, för fantastisk.

Der-till kom, att den formhatande poeten lefde ett nära

nog regellöst privat lif. Ån var han gift och än var

han ogift. Ån hade han med sig en underskön

flickunge af halfblod, hvilken han introducerade som sin

dotter, än lefde han ensam, ingen visste rätt hvar.

Emellertid skred tiden fram, och Joaquin Miller

kom djupåre in i medelåldern. En af hans döttrar

gifte sig mot hans vilja och nära nog krossade hans

hjerta. Han flyttade upp till sina kära berg, köpte

ett landställe der, planterade fruktträd, såg ut öfver

hafvet och diktade i stjemomas sken.

Man hade rådt oss att skrifva och bedja om ett

besök. Såsom svar derpå funno vi en dag vid

hemkomsten från en utflykt till landet följande rader,

skrifna på baksidan af ett visitkort med en nästan

oläslig, vild, grof stil och nästan hvart annat ord

understruket: — ,,Jag sökte er för att föra er upptill mitt lilla hem i bergen. Är mycket ledsen att

icke ha träffat er. Om ni ej har något bättre på

ert program, så kom i morgon till — der jag vill

möta er.“

Vi träffades på utsatt tid i Oakland, en liten

stad nära San Fransisco, hos ett par förträffliga

systrar, föreståndarinnor för en flickpension. Hela huset

var fyldt af varmt solsken, muntert sorl af unga

röster och flitigt mummel från klassrummen.

Joaquin Miller, sittande i förmaket, företedde en

skarp kontrast till drnna hvardagliga hemtrefnad.

Hopsjunken, skranglig, ful, vårdslöst klädd, vårdslöst,

likgiltigt sätt. Han uppsteg, fastade på oss ett par

besynnerliga blå ögon, eldiga men beslöjade. Gaf oss

en långsam handtryckning, vände sig omkring, halft

förläget, halft frånvarande, och satte sig ned, med

händerna inpressade mellan knäna. Det var endast

hans ögon, som räddade honom från att vara absolut

obehaglig. Hans drag påminde om Sttfart MilFs,

hvilken, om än en stor tänkare, icke utmärkte sig för

fysisk skönhet. Hans hy var rödlätt, pannan kal och

i nacken hängde en tofs stripigt blondt hår. Men

ögonen hade absorberat allt, som kunde häntyda på

en skaldenatur med dess aldrig hvilande böljor af

oro, längtan, passion, vemod. Dessa ögon hade

kanske värit vackra i ett annat ansigte. Nu voro de

endast intressanta.

Efter att ha låtit konversationen sköta sig bäst

hon kunde, såg han plötsligt upp och frågade

allvarligt: — mår ni riktigt väl? — Sedan han gjort dennabesynnerliga fråga, böljade han tala, afbrutet men

ytterst originelt. Hans rörelser voro kantiga och

besvärade likt en gammal ungkarls, ovan vid damer

eller vid folk i allmänhet. Han såg sällan upp, men

hans tankar tycktes småningom upptina och flöto ut

i egendomliga, korta och träffande meningar.

— Jag bor högt uppe i Sierra Nevada — sade

han. — Så högt, att jag hör stjemorna skrapa mot

jorden, när hon vänder sig kring sin axel. Plato sade,

att vi som älska ensamhet, äro antingen gudar eller

vilddjur. Jag är ett vilddjur. Jag är ett vild —

djur, — upprepade han långsamt, såg på sina händer

och vred på dem på ett nervöst sätt. — Jag har

intet annat än hafvet, månen, stjemorna, bergen . . .

och mina femtusen fruktträd.

Hans fula ansigte lyste plötsligt upp.

— Femtusen fruktträd! Kan ni tänka er hvilket

arbete de fordra? Och jag arbetar sjelf alla dagar

från morgon till qväll. Se på mina händer! Ser ni

icke, att de ha märken efter strängt arbete, hårda

valkar, ärr, märken.

Han strök smeksamt öfver sin stora, men

väl-bildade hand, hårig såsom alla amerikanares.

— Jag har alla slags fruktträd. Jag har äfven

oliveträd. Vet ni, att oliveträdet sedan syndafloden

har dufvans grå silfverfjun på undra sidan af sina

blad? Tycker ni icke om oliveträdet? Det är ett

heligt träd. Och jag har sjelf planterat dem . . .

Ni kommer från norden? Ni har inga oliveträd . . .

Vet ni, att Gud har blå ögon? Jag har upptäcktdet. Nationerna i norden äro de starkaste på jorden.

De kunna utstå snö, köld, mörker. De ha alla blå

ögon. Gud är en inkarnation af styrka och godhet,

Gud måste ha blå ögon.

Han såg triumferande ut, förde derefter sitt

pekfinger upp till venstra tinningen och suckade djupt.

— Detta ärr fick jag i kriget mot Mexiko. Vet

ni, att vi här i Kalifornien gå framåt öfver kropparna

af döende nationer? Res öfver allt i Mexiko och

Kalifornien, och ni skall finna på hvaije steg döende

nationer — indianer och mexikanare. — Indianer

och mexikanare, — upprepade han. Sedan lutade

han sig fram och halfhviskade med ett

hemlighetsfullt tonfall: — visste ni att de äro döende nationer?

— Kalifornien är mig kärt, — fortfor han entonigt,

— men det bygger sin civilisation på en döende

vildmark. Jag älskar det. Jag älskar våra berg och

våra drufvor och vårt haf. Ålskar ni hafvet? Sjösjuk?

Ni är sjösjuk? Jag skall gifva er ett botemedel som

är ofelbart. Det är en amulett, en liten bild af

helgonet Santa Anna, och den skyddar mot sjösjuka.

Ni skall få denna amulett af mig och då skall ni

gunga som buren af englavingar tillbaka till ert land.

Det var en blandning af fantastiskt drömmeri,

excentricitet, skygghet och medvetenhet, sådan man

sällan ser.

Vi blefvo afbrutna af middagsklockan och

pensionärerna, som trippade in. Miller drog sig genast

tillbaka likt en snäcka i sitt skal, men kröp åter ut

efter en stunds betänkande. De många blomstrandeansigtena tycktes inspirera honom. Han sade

allvarligt till en blond flicka med rikt ljust hår: Miss E.,

ni måste kamma solskenet ur ert hår. Ni har for

mycket solsken i hufvudet.

Under hela middagen strödde han ut sina bizarra

infall med fulla händer. Sjelf orubbligt allvarsam,

smålog han icke en enda gång, oaktadt hela

bordssällskapet brast ut i den ena skrattsalvan efter den

andra. Hans ögon tycktes alls icke deltaga i de

infall läpparna formade. De bibehöllo sitt melankoliska,

skygga och drömmande uttryck.

Efter middagen föreslog han utåkning.

— Jag vill föra er till en vän, — sade han — en

vän, som bor i ett paradis. Han har en söt ung

hustru och ni skall fä smaka de läckraste päron.

Hästen var ett magert vilddjur af enorma

proportioner. Vi foro genom alléer af skira pepparträd

och blågrön eukalyptos. Här och der blinkar af

hafvet och Sierra Nevadas röda klippspetsar.

Miller var i sitt element. Med hela sin

skaldenatur har han omfattat, klängt sig fast vid

Kaliforniens egendomliga skönhet, och han presenterade

henne nu i vältaliga, färgrika uttryck. Ingenting

tycktes harma honom mer, än kalifomarenas

pennin-gekärlek.

— De äro rätt bra menninskor, men — billig

sort, mycket billig. Tänker endast på dollars och

cents.

Han drog in tömmarna och stannade hästen.

Med glädjestrålande ansigte pekade han på en litenljus punkt på högsta toppen af en dimmig bergskedja

och sade: — der är mitt hem. Det är litet och

obetydligt, men jag skall en dag göra det stort genom

mitt arbete.

Han föll in i en lång drömmande monolog till

naturens pris. Ingenting kan bestå, som icke suger

sin näring direkte ur naturen. Kalifornien, Amerika,

skall ännu bittert ångra sin lystnad efter penningar,

som kommer det att förakta naturen och endast

behandla henne som sin tjenarinna. De flesta

amerikanska skalder ha dukat under for samma fel, och

senast har Bret Harte trädt i deras fotspår.

„Gab-riel Conroy“ är stark, men Brets senaste arbeten

utvisa, att han skulle behöfva komma närmare

moder jord igen. Amerika står dock icke ensam i denna

frestelse. Åfven i Europa utsuger hon skalderna. Om

Tennyson hade hvilat närmare naturens rena,

moderliga famn, skulle hans hustru icke nu kallas Jady

Tennyson.

Vi stannade utanför ett litet hus, väl

tillbom-madt, med nedfalda gröna fönsterluckor, liksom alla

kaliforniska hus under den heta årstiden.

Dadelpalmer och yfviga fruktträd, dignande under

augustiskörd, omgåfvo det. En japanesisk tjenare införde oss

till frun i huset, en liten svarthårig skönhet, som

serverade oss té och de utlofvade läckra päronen.

Miller var tyst, men följde den unga frun med

gillande blickar. Hans svaghet för vackra ansigten

är känd öfver hela Amerika och har förorsakat honom

sjelf och andra olycka.Nu satt han emellertid nöjd i sin länstol,

läppjade på sitt té och njöt. En gång sade han: — är

du riktigt lycklig, Daisy? Riktigt lycklig, —

försäkrade hon småleende. Miller suckade med ostentation

och sade: — hon är lycklig. Hon har en man, en

riktig man till make.

En annan gång pekade han på en liten hvit

blomma i sitt knapphål och sade: — vet ni, hvarför

jag bär henne? Jo, för att hon växer vid

vägkanterna. Vi ha båda varit i dammet — med en nick

— i dammet.

Besöket slöts ganska hastigt, emedan Billy

visade tecken till hejdlös otålighet. På återvägen

upptog Miller åter sin monolog och fortfor att tänka högt

på det mest ogenerade och dock skygga sätt.

— Jag läser icke mycket. Böcker lära oss mindre

än lifvet. Jag har nästan inga böcker för närvarande.

Endast Bibeln. Menniskoma lära mig mest. Se er

omkring! Menniskorna äro goda. Det finnes ingen,

som icke är god eller försöker att vara det. Då jag

var i Det heliga landet . . . vet ni, att jag vistats i

Nazareth? Jo. Och jag håller nu på att skrifva

Frälsarens historia efter de muntliga traditioner, jag

samlat.

Så fortfor han att upptaga ett samtalsämne efter

ett annat, ända tills vi uppnådde jemvägsstationen.

En karl från en jemhandel kom fram till Miller med

en bundt räkningar, och trots sitt uttalade förakt för

dollars och cents, visade sig Miller nu ängsligt

intresserad af dem. Vi skildes i största hast och ännuinnan ångan aflägsnat oss, sågo vi sista skymten af

honom försvinna bakom disken i jembutiken. Vid

afskedet hade han plötsligt blifvit allvarsam och sagt:

— är det mycket kallt uppe hos er? Naturligtvis är

det så. Huru underligt!

Åfven den ytligaste bekantskap med Joaquin

Miller förråder hans nyckfulla, originela lynne och

begåfning. Icke underligt, om tre hustrur funnit det

omöjligt att lefva tillsammans med honom. Sin andra

hustru, en begåfvad och allmänt aktad qvinna,

öfver-gaf han, under förklaring att han icke kunde skrifva

så länge han hade hustru och barn omkring sig. När

hans äldsta dotter blef fullvuxen, gaf han henne valet

mellan att gå i kloster eller att beträda tiljan,

„eme-dan han icke kunde försöija henne.“

Man kunde fylla sidor med de historier, sanna

och osanna, som äro i omlopp om honom. Att hans

privatlif inverkat störande på allmänhetens omdöme

öfver hans böcker, är utan allt tvifvel. Det oaktadt

ega Millers arbeten stort estetiskt värde. Han har,

som fä, uppfattat Kaliforniens och Vesterns natur.

Han har trängt till hjertat af de ädla bergen med

glödande drufvor på sluttningen och vintersnö på de

spetsiga topparna. Hans språk är färgrikt, saftigt,

djerft och poetiskt vekt. Vackrast äro måhända

diktsamlingarna „Songs from the Sierras", hvilka han

sjelf vemodigt benämner „my May in June.“ De

ut-kommo nemligen då han redan lemnat ungdomen

bakom sig. Han skildrar på poesi hvad Bret Harte målar

på prosa, och mycken gemenskap finnes emellan demehuru man kan säga. att ingendera imiterat den andra.

Båda envisas att se i qvinnan en hemlighetsfull,

mystisk „knippa af instinkter", skildra henne stundom

på knä med hängifven tillbedjan, stundom med

skärande bitterhet.

Amerika väntar på sin stora skald. Under tiden

roar hon sig med att framalstra föregångare, mest af

det starkt karaktäristiska, egendomliga slaget.^inland är så okändt öfver allt i stora verlden,

att man vanligen får anlita hela sin

uppfinningsförmåga, då det gäller att utomlands skaffa sig reda på

någonting rörande våra landsmän.

Ehuru vi visste att sådana funnos i San

Fransisco, kunde vi, trots alla efterforskningar genom

adresskalendern, icke finna ett spår af dem. „Frisco“

— den amerikanska förkortningen af stadens namn —

har öfver 250,000 invånare af snart sagdt alla

verl-dens nationer. Det är en sjöstad, som ständigt hyser

skaror af sjömän i sina hamnar; det är en af

huf-vudstationema för de mer och mer allmänblifna

strå-tarna Australien- New York, och Kina- New York.

Här vimlar af allt slags folk och det är icke lätt att

bland dem leta rätt på vår Matti. Slutligen fingo vi

anvisning på „the Mariner’s Church“, en liten

sjömanskyrka långt borta åt färjställena till, der finnarna

förmäldes hålla sina gudstjenster. En thorsdagsqväll

klockan åtta begåfvo vi oss dit. Kyrkan, ett litet

tarfligt hus, låg vid ändan af Sacramento Street, på

alla håll omgifven af butiker för sjömän, pantlåne-inrättningar, små krogar och matställen. Det var

redan fullkomligt mörkt ute och vi trefvade oss in i

den svagt upplysta förstugan. Sjelfva kyrkan var

under reparation, hvarför gudstjensten hölls i det s.

k. samlingsrummet. Vi inträdde. I en stor, naken

och svagt upplyst sal befuno sig omkring 30 män,

mest unga och i medelåldern; inga qvinnor. Långa

bänkar stodo i rader bakom hvarandra; i fonden fans

en öppen plats med ett bord. Bakom detta stod

presten, synbarligen en allmogeman.

Vid vårt inträde uppstod en liten rörelse i

församlingen och en af karlarna, hvilken tycktes fungera

såsom kyrkvakt och klockare, anvisade oss plats,

frågade tveksamt på finska om vi voro finnar, och gaf

oss sångböcker. Efter det vi på det hjertligaste

blif-vit välkomnade och välsignade af presten, begynte

gudstjensten. Några Sankeys sånger sjöngos, och

sedan följde predikan. Den påminde mycket om

hih-hulitemas, men hade fått tillsatser af den

amerikanska metodismen, kanske också af frälsningshären.

Med en viss chablonmessig vältalighet, med knäpta

händer och under tårar uppmanade predikanten sina

åhörare att glädjas i Gud och att afkasta all

syndabörda. De voro frälsta och rentvagna från synd, de

voro utkorade för himmelens salighet. Verldens barn

må gerna sörja, men Guds barn skola glädjas.

Oupphörligt kommo uppmaningar att omvända sig till

Herren nu genast, samt att uppstiga och vittna om

Honom, då han manade dertill. Deremellan ljungande

eld- och svafvel fördömelser mot andra sekter ochkyrkor, hvilka uppräknades, ända till mormonerna.

Dere-mot betonades endast obetydligt hvari en omvändelse

bestod och att tron måste göra handlingarna fruktbärande.

Under predikan, som räckte halfannan timme,

ledsagade församlingen med suckar och utrop

predikantens ord.

„Totisesti!“ „Oi Herra Jumala!“ „Totisesti,

toti-sesti amen!“ „Tule, herra Kriste!"

Flera personer hade tillkommit under predikan,

bland dem några qvinnor; de flesta pråligt klädda.

Männen hade i allmänhet ärliga melankoliska

ansig-ten; de tycktes vara kroppsarbetare och hade mörka,

snygga kläder.

Så snart predikan var slut, satte sig presten

och uppmanade församlingen att stå upp och vittna

om Herren, ifall Han manade dem dertill. Strax

uppsteg den af karlarna, hvilken förrättat klockarens

och kyrkvaktens tjenst och förklarade under många

suckar att han tillhörde Jesus, och att han var så

glad, ,,oikein sydämmellisestij iloinen." Han tackade

också flera vänner, hvilka han namngaf och hvilka

bistått honom i hans förra andliga nöd. Bland dem

nämndes äfven „veli T." — presten. Den ena efter den

andra följde hans exempel och vittnade, de flesta

utbredde sig egentligen om sin stora glädje i Gud. (Minä

olen niin iloinen, niin sieluni pohjasta iloinen, — ett

yttryck som är ren öfversättning från de amerikanska

metodisterna, hvilka oupphörligt begagna detsamma).

Åfven en af qvinnorna vittnade med flödande

tunga om sin stora fröjd och sin tacksamhet öfveratt ha blifvit frälst. Hon var en ung flicka med

särdeles tänkande och behagligt ansigte, snygt klädd i

svart halmhatt och kappa. En del vittnande uppstego

icke, men bådo högt; andra föreslogo gång efter

annan nya sånger, hvilka ock sjöngos. Under hvaije

vittnesmål ledsagades den talande af de öfrigas

deltagande utrop. ,.Totisesti!“ „Niin, niin!“ „Amen

Je-suksen nimessä! „Auta meitä, Herra!“

Ibland hände, att den talande afbröts af presten

med en varnande höjning af pekfingret. Talaren

satte sig då genast ned med ett ödmjukt „anteeksi“

eller „anteeksi Jumalan nimessä." Yi tyckte oss

märka att detta inträffade, då de vittnande på något

sätt bröto mot sektens troslära eller gingo till

personligheter. Det sistnämnda genomgick dock hela

gudstjensten. Man bad högt för namngiftia närvarande

personer. I predikan namngaf presten såväl

krogvärdar, som krogar och andra dåliga platser, för hvilka

han varnade åhörarena. Dessutom häntydde han på

förhållanden rörande enskilda församlingsmedlemmar,

hvilka utomstående naturligtvis icke kunde förstå.

Hans sätt att tala skDjde sig icke från de öfrigas;

tvärtom hade båda parterna tillegnat sig samma

uttryck och utrop, liksom de äfven båda talade med

samma snabbt rinnande vältalighet, som ofta föreföll

att vara ord utan tankar bakom sig. Det hela gaf

intryck af uppriktig religiös hängifvenhet, uppblandad

med svulstig tros-jargon.

Då gudstjensten slutades, var klockan öfver 10.

Man omringade oss med vänlighet, skakade hand medoss och uttryckte sin ledsnad att icke förr ha fätt se

oss. Vi fingo blommor och öfverhopades med frågor,

karaktäristiskt nog icke om Finland, men om „hvad

vi tyckte om Amerika “ Sedan bjödos vi på

jordgubbar och mjölk i en närbelägen restaurant.

Alla qvinnor hade aflägsnat sig, utom den ofvan

nämnda unga flickan som vittnat i kyrkan. Hon

berättade, att hon varit flera år i San Fransisco,

egentligen var hemma från Södra Österbotten och kommit

öfver hit till sin svåger och syster samt nu skulle

gifta sig med en finsk sjöman. Hon hade tillegnat

sig rätt mycket af amerikanskornas sjelfständiga och

hyfsade sätt. Deremot voro männen, med undantag

af en, som sade sig vara „reporter*4 till ett

finskt-amerikanskt blad, typiska finska arbetare. Frånsedt

kläderna, skulle man aldrig ha kunnat tro annat, än

att de voro nyss komna från Finland. De flesta

talade icke alls eller ock en ytterst dålig engelska, med

genuint finsk svårighet för bokstäfvema f och d. Hos

alla fann man det trohjertade, stundom litet buttra

lugn som utmärker oss finnar.

Predikanten hade alla trosfanatikerns kännetecken.

Detta märktes ännu tydligare under samtal med

honom, än under sjelfva predikan. Det fans hos honom

ett slags andlig uppblåsthet och hätskhet mot olika

tänkande, som, i förening med en ovanlig brist på

hyfsning, verkade frånstötande. Han var hemma från

östra Finland, hade för många år sedan kommit till

Amerika och efter sin omvändelse genomgått något

slags kurs i ett skandinaviskt teologiskt college.

10Hela hans uppförande vittnade dock om en mycket

låg bildningsgrad.

Då talet föll på Finland och finska förhållanden,

öfverraskades vi öfver den ovänliga och likgiltiga

stämning som rådde gent emot hemlandet bland

dessa våra landsmän. I synnerhet presten uttalade

sig öppet, med nära nog lidelsefullt missnöje, öfver

allting hemma, omblandande sanning och osanning;

på ett sätt som karaktäriserar personer af hans

temperament.

— Herrarna äro emot emigrationen, emedan de

frukta att de sjelfva en vacker dag skola nödgas börja

arbeta, om arbetarena utvandra. Derfor ha de utspridt

genom pressen att det är ett brott mot

fäderneslandet att emigrera. Fäderneslandet? Hvilket är vårt

fädernesland? Yi äro finska amerikanare (suomen

amerikalaisia) och Amerika är vårt fädernesland, icke

genom börd, men genom sympati. Det har upptagit

oss, det hjelper oss. Derhemma förblir man i de

omgifningar i hvilka man är född, der finnas herrar

och simpelt folk. Och simpelt folk kunna aldrig bli

annat än simpelt folk. Här äro alla lika goda och

hvem som helst kan bli biskop eller president. Blott

man är en aldrig så litet duktig karl, puffar man sig

fram till de bästa platser. Men Finland, hvad ha vi

nu mera att göra med Finland? Det vore bättre om

alla skulle utvandra, så behöfde ingen mera träla på

åkrarna derhemma, om ej herrarna skulle ha lust att

böija dermed. Hvarför skola vi envisas att befolka

ett land der ingenting växer? De skulle komma hit,der en man kan bli rik på några år, utan att

be-höfva arbeta tiondedelen af livad han arbetar hemma.

Nej, här ha vi det bra, här stanna vi. Men ehuru vi

ha vänskap för gamla Finland, så äro vi finska

amerikanare. Yi vilja ha en egen civilisation här, egen

kyrka och egna skolor. Men Finland hjelper oss icke.

Vi borde få en filial af folkupplysningssällskapet,

skrifter och böcker, — men det fä vi icke. Vi äro

föraktade af Finland och bortglömda. Herrarna

inbilla folket att vi äro landsförrädare. Vi vilja derfor

hjelpa oss sjelfva och vi kunna det äfven med Guds

hjelp. Vi behöfva hvarken er statskyrka, som

tyranniserar olika troende eller edra prester *) som äro

högmodiga, utan vi skola upprätta vår egen fria kyrka

här i Nya verlden. Icke heller behöfva vi några

herrar, utan här äro vi alla lika o. s. v.

Hans ord kryddades starkt af välsignelser, religiösa

utrop och bibelspråk och sekunderades stundom af

reportern, i synnerhet då det gälde den naivt

uppfattade amerikanska ,.jemlikheten.“ Båda tycktes glömma

att det här, mer än annorstädes, beror på mannens

egen duglighet, energi och arbetsförmåga, om han

skall kunna brotta sig fram genom den kamp om

brödet som äfven i Amerika böqat göra sig gällande,

trots landets stora ressurser. De öfriga sutto för det

mesta tysta eller yttrade sig med större försigtighet.

Äfven deras uttalanden vittnade om antingen

likgiltighet eller missnöje, så snart det gälde Finland.

*) Här namngåfvos flera prester och deras läror och

lefnadssätt skildrades med stor hätskhet.Efter att ha slutat samtalet i endrägtiga

önskningar om framgång, både för „gamla Finland“ och

de finska amerikanarena, åtskildes vi under hjertliga

handskakningar.

Ehuru ofvan anförda utlåtelser knapt torde vara

allmänna bland våra emigranter, åtminstone icke i så

radikal form, äro de dock ett „gif akt“ för oss

hemmavarande i Finland. Frågan om den lösa

befolkningens ställning sammanhänger i det närmaste med

emigrationen. Det kan icke nog ofta upprepas.

Innan den blir utredd på ett tillfredsställande sätt, är

det lönlöst att grubbla öfver orsakerna till

utvan-dringsmanin. Emigrationen är ett bland tecknen att

vårt folk begynt vakna, att det sträfvar till ekonomiskt

oberoende och icke vill passivt underkasta sig en nöd

som kan afhjelpas eller åtminstone lindras. Den bör

derför mana oss att granska våra förhållanden och

tillse om de ej kunna förbättras. Kan den bidraga

att väcka oss härutinnan, så skall den erfarenhet den

gifver ej bli oss för dyrköpt, blott uppvaknandet sker

snart. I annat fall skola länder med större frihet

och fördelaktigare jordmån långsamt beröfva oss

märgen ur vårt inre: kroppsarbetarena.

Finnarna i San Fransisco lefva afskildt från de

öfriga finska kolonierna och ha ovanligt liten beröring

med hemlandet. Deras antal vexlar med årstiden,

emedan en stor del äro sjömän. Yid tiden for vårt

besök (i Augusti 1888) antogos de utgöra nära 1,000,

men vintertid fördubblas stundom detta antal. De

mera bofasta äro mest arbetare vid dockorna, handt-verkare af alla slag, mindre krögare och

värdshusvärdar. Dessutom finnas alltid i staden sjömän i

större och mindre mängd, sådana som segla på Stilla

hafvet och sällan eller aldrig besöka hemlandet. På

senare tid hafva finska emigranter i allt större antal

sökt sig fram äfven till öfriga delar af Kalifornien.

I grefskapet Mendocino fans, då vi besökte San

Fransisco, ungefär 1,000 kolonister.

I allmänhet bedömdes finnarna i San Fransisco

vänligt af amerikanarena. Yi hörde detta från olika

håll. De ansågos dock stå mycket lågt i bildning

och vara användbara endast till en del gröfre arbeten

och handtverk. Det fans icke nog arbetsförmåga och

lust att komma sig upp bland dem. Dessutom

beklagade man, att de lade svårigheter i sin egen väg

genom att icke lära sig landets språk — ett

klagomål som gäller alla Amerikas finnar. Häri instämde

bland andra äfven den amerikanska sjömanspresten

och missionären i „the Mariner’s Church “ De klagade

öfver finnarnas, särdeles prestens, okunnighet i

engelska och den derigenom bildade kinesiska muren

mellan dem och deras amerikanska trosbröder. De

omnämnde prestens nit och religiösa värme, hvarigenom

han, såsom de uttryckte sig, „gjorde oupphörliga

omvändelser i sin församling", som dock icke var stor.

De tycktes likväl sätta i fråga hans erfarenhet och

förmåga att samla omkring sig samt qvarhålla de många

olika element, af hvilka San Fransiscos och

Kaliforniens finska kolonier äro sammansatta. De tycktes

anse det både önskligt och nödvändigt att åtgärdersnart skulle vidtagas till förbättrande af själavården

derstädes, med skild hänsyn till de många sjömän

hvilka besöka San Fransisco.

,.Vi stöta beständigt på dem", sade de, „och de

äro de enda med hvilka vi icke kunna tala, ty vi ha

en skandinavisk medhjelpare för att kunna verka

bland svenskar, norrmän och danskar. Till de

stackars ,.ryska finnarna" (russian Finns) kunna vi icke

utsträcka någon hjelpande hand. Helsa era landsmän

och säg, att de måste skicka hit någon att

hjelpa oss."

I Astoria, Oregon, finnes äfven ett ganska stort

antal finnar. Yid vår första ankomst till New-York

mottogo vi ett bref från en dr. Kinney i Astoria, med

anhållan om uppgift hvarifrån nykterhetsliteratur på

finska skulle kunna erhållas. I detta bref uppgafs

finnarnas antal i Astoria till 1,000; de omnämdes i

berömmande ordalag såsom religiöst och arbetsamt folk

med en egen nykterhetstidning, (denna torde numera

ha upphört) men för öfrigt i stort behof af bildning.

De voro okunniga i landets språk och kunde icke

tillgodogöra sig de bildningsmedel som stodo dem

till buds. Icke heller hade de någon prest. Dock

torde de sedan dess ha fått en ordnad församling.

I allmänhet råder föga enighet, kunskap om eller

kärlek till hemlandet bland finnarna vid Stilla hafvets

kust. På alla håll omgifvas de af olika

trosbekännelser och förvirras af dem, utan att ega nog insigter

hvarken i det språk hvarpå de predikas eller i

religiösa spörsmål i allmänhet, för att kunna bilda sigen bestämd åsigt om dem. De se frihet omkring sig,

— frihet i religiösa, politiska och sociala förhållanden,

men äro icke hemma uppfostrade för en dylik frihet.

Derfor är den i allmänhet för dem ett dunkelt tal

och det enda de ofta uppfattat derur är dess

vrångbild, sjelfsvåldet.— of|är, — sade vår kusk, — är

Inspirations-höjden, och nu kunna vi se Yosemite dalen. Nu äro

vi i hjertat af Sierra Nevada, 4,000 fot öfver

hafs-ytan, ladies och gentlemän. Bergen, som omgifva

oss, i medeltal 4,000 fot. Säges vara Guds mäster-

stycke. Det vackraste i hela verlden. Alperna en

barnlek mot Yosemite.

De trötta hästarna stannade vid ljudet af hans

släpande, entoniga guide-röst, som upprepade samma

öfverdrift 365 gånger om året. Han sköt den breda,

broderade mexikanska hatten nedåt nacken, strök

svetten ur pannan och fortfor: — till höger är El

Capitan. 7,000 fot. Se på tallen der i bergsskrefvan!

Han är 120 fot lång och ser ut som en liten buske.

. . . Nå, är inte Kalifornien ett underland, säg?

Han såg lika stolt ut, som om sagda land nyss

utgått ur hans egna händer. Yi voro idel öga och

ingen svarade. Yosemite dalen, hvaije kalifornares

stolthet, öppnade sig för oss, strålande af solljus,

småleende med segervisshet mot vår blick. Vi hade

suttit en och en half dag inpackade som väl inlagdasardiner i en diligens. Yåra ben voro sönderbultade

på obarmhertiga bergsvägar, våra ansigten sminkade

med fint damm, våra kinder och ögon hettade som

eld. Yi skulle välkomnat hvaije utsigt till snar

befrielse ur vårt fängelse. Men vi voro icke beredda

på detta stycke jordiskt paradis, som nedsopade alla

våra förväntningar och gaf oss i stället en tjusande

verklighet.

öfver oss Kaliforniens rena blå himmel, som i

Juli icke drömmer om moln eller dimmor. Nedanför

oss dalen med cypresser och gummiträd, hvilkas

blågröna färg bildade en präktig kontrast till

jättefurornas vresigt mörka grönska och spruckna, rödbruna

stammar. Mercedfloden kröp glittrande, sorlande och

pratande, full af solblixtar på muntra vågor, vid

bergens stupor. Solen baddade het på våra hufvuden, ty

det var midt på dagen, men skapade tillika

förtjusande varma, blågrå dagrar kring bergstopparna. Till

höger väfde vattenfallet Brudslöjan skira spetsar af

dimmor och skum öfver granithällen/ Till venster

brusade Yosemite-faUet, som är 1,500 fot högt öfver

dalens yta.

— Detta måste vara det vackraste i hela

verl-den, — utbrast med en suck af hänryckning en af

våra reskamrater, en liten menlös skollärarinna från

Kansas, som hittills icke sett något annat än

majsfälten i denna stat.

Kusken smålog belåtet, hästarna fingo en

uppmuntrande smackning, och den sköna drömsynen

försvann i nästa krök. Men den återkom. Färden framtill hotellet, beläget i dalens yttersta hörn, är en ked

af utsigter, den ena vackrare än den andra. Man

tycker sig komma så nära bergkolosserna, att deras

närhet blir beklämmande, men den klara luften

bedrager, och afståndet är tredubbelt så stort som man

tänker sig. Dalen är 10 engelska mil lång och vi

skulle snart få erfara att endast många, många trötta

ijät kunde föra oss till de berg, hvilka vi tyckte oss

kunna vidröra med utsträckt arm.

Redan två timmar efter ankomsten spridde sig

hela vårt sällskap som agnar för vinden, för att göra

utflykter. Näst badorterna vid Stilla hafvets kust är

Yosemite det mest gouterade målet för Kaliforniens

turister. Äfven nu voro hotellema öfverfulla och

öfver allt syntes grupper till häst och till fots,

solbrända, uppsluppna och ingnidna med veritabelt

kaliforniskt damm, som icke kan beskrifvas, blott luktas,

smakas, erfaras.

Yi skrapade oss så rena, som ifvem att hinna

ut tillät, oct drogo åstad, — tre amazoner med

knock-about hattar och stafvar i händerna. Dalen

var fyld med en mild blå dager, men de högsta

bergstopparna skeno blänkande hvita i det heta

eftermid-dagssolskenet. Vår väg förde oss upp långs berget

Half-Dömens östra sluttning till vattenfallen Vemal

och Nevada. Yosemite (läs: Josémiti) är ett indianskt

namn och betyder „den stora grå björnen." Dalen

med sina vilda, ödsliga bergsklyftor och sitt afstängda

läge var länge ett äisklingstillhåll för björnar och

indianer. Namnen på hvaije sjö, flod och bergstoppäro ursprungligen indianska och tradition och legend

skulle möta oss på hvaije steg, om de icke med

sorglig hastighet skulle försvinna för den nyktra

nutiden, som numera fullkomligt beherskar platsen.

Bland traditioner, som ännu qvarlefva, äro dessa:

vid vattenfallet Brudslöjan plockade en indianflicka

blommor. Fallets ande förälskade sig i henne, steg

upp ur skummet och kastade sin perlglittrande

vattenslöja öfver henne, sålunda utkörande henne till sin

brud. Hon förgicks, och otröstlig suckar anden sin

sorg, väfvande på sin älsklings brudslöja. — Den

andra är denna: — till berget Dalens Gudinna

nedsteg en dag en engel från himmelen. Yosemites

ande betogs af en sådan brinnande kärlek till henne,

att han försummade sitt rike. Hon vägrade att blifva

hans och försvann. Då uppgaf Yosemites ande sin

herskarerätt, sönderbröt sin spira och begaf sig ut i

verlden för att i dess vimmel glömma sin älskade.

Men hvaije blomma som förskönar Yosemite, hvaije

silfverbölja, hvaije susande träd hade tillkommit,

skapade af honom, för att göra dalen lockande for

himlens dotter.

Åfven flera namn erinra om indianskt ursprung:

„dalens höfding“, „skärm öfver indianbamets vagga4*,

„den elaka vindens ande44, m. fl.

Yi klefvo uppåt långs en bergsstig, gjord för

mulåsne-, men icke för menniskofötter. Vilda krusbär,

hvilkas taggar trotsade vår snålhet, växte i ymnighet

vid branterna. Ekär, cypresser och hassel gåfvo oss

stundom svalka. Vilda körsbär, björnbär, fläder ochstenhallon bjödo ut sig på hvaije steg. Eucalyptus

och mynta luktade starkt och qväfvande. Här kommo

leende damer på små söta åsnor med nickande

huf-vuden. Der kilade en glänsande ödla; der prasslade

en ekorre i hasselbuskarna. Der helsades vi

chevalereskt af en skytt med långbössa och damasker.

Ah! . . . Vemal-faUet! Ett silfverskir öfver den

300 fot höga rostbruna klippväggen.

Under ett tätt duggregn från fallet klättrade vi

vidare, lemnande åsnevägen och tagande. en, ämnad

för menniskor. Den var så smal, att vi stundom

hade endast en remna i berget att vandra på.

Upptill tvärbrant, nedanför svindlande brådjup. Yi

vågade knapt tala, af fruktan att placera tungan på

orätt sida och förlora balansen. Här kom en

hviloplats : ett djupt hvalf i berget, så nära fallet, att dess

hvirflar tycktes spruta öfver oss. Under den

naturliga hvalfbågen sågo vi som i en ram de yrande,

skummande vattenmassorna, och räknade fyra skilda

regnbågar öfver dem. Strax ofvanför förde oss två

stegar med cirka 50 trappsteg upp till jemnhöjd med

fallet och derifrån kunde vi på afstånd se ,,Nevadau

störta sig med raseri utför de klippor, som bildade

foten till bergjätten „Molnens hviloplats.“ En timmes

vandring förde oss tätt under detsamma. Yi hade

att följa Mercedfloden. som här springer med klara

glittrande böljor och små kaskader öfver en hård

granitbotten. „Nevada“ är dubbelt så högt som

systerfallet „Vemal“, och båda täfla med hvarandra i

skönhet. Sommartid är intetdera rikt på vatten, mentillräckligt återstår för att fängsla blicken. Ett ensligt

hotell ligger strax nedanför. Det majestätiska „Glar

cierpoint44 åser från ena sidan vattenandamas vreda

kamp; på andra sidan afteckna ,.Frihetsmössan“ och

„mr Broderick44 sina vresigt tillyxade toppar mot

himlen.

På återvägen, der åsne- och menniskostigen

förenade sig, upphunnos vi af två mexikanska ungherrar

med långa ben och glada ögon. De lemnade sina

hästar åt guiden, en hes gubbe med rödt ansigte och

styfva mustascher, och hjelpte oss att klättra ned.

I Yosemite anse sig alla turister tillhöra samma

familj, och man pratar öppet och oförtrutet med

hvarandra vid tillfälliga möten, gifver och mottager råd

om hästar, guider, hotell och marschruta samt

berättar äfventyr och anekdoter. I dessa spelar vanligen

„the honest John44 (den ärliga John) en stor rol. Han

är en liten ruggig åsna med skenheliga ögon, vida

beryktad för sitt listiga sätt att afkasta resande.

Efter fyra timmars frånvaro hamnade vi i

hotellet, icke för trötta att uppgöra planer för nya

vandringar. Yi hade gått 8 engelska mil och stigit

omkr. 1,500 fot i höjden. Två af oss, slättbygd-flickor

från Missouri, tyckte sig ha gjort ett storverk och

mottogo hotellvärdens småleende lyckönskningar med

glad sjelfkänsla.

Följande morgon fann oss på väg till „the

Glacier-point44, den ryktbaraste af Yosemites utsigtsplatser.

Himlen var molnfri och så voro våra lättsinniga

tu-risthjertan. Deras enda moln var tanken på vårlunch. Några ridande damer hade medtagit denna

och lofvat aflemna den på Glacierpoint, men en

mörk misstanke rörande deras ärlighet och goda

minne beherskade oss. Och maten är, som kändt,

en vigtig insats i turistens lif. Hur som helst, vägen

var förtjusande. Morgonsol och morgondagrar spelade

öfver dalen; rundt omkring oss uppskjöto, likt götiska

tornspiror, smärta, luftiga och lätta, bergen Väktaren,

Katedralspiran, De tre bröderna, beherskade med

lugnt majestät af El Capitan vid dalens ingång och

Väktardömen i söder. För hvarje steg uppdöko nya

vyer, nya, ljufva skönheter, och hjertat fyldes af

tacksam tjusning i den lätta, dallrande morgonluften.

Katedralklippan var så förvånande lik en kyrka med

otaliga tornspiror att man stannade tveksam, huruvida

de kunde vara endast ett verk af naturen.

Stigen, en sandig väg på det smalaste stället 1 fot,

på det bredaste 2 alnar bred, ledde uppåt i

svindlande, ormlika krökningar, liksom snören kring en

sockertopp. Ibland kunde vi räkna sex krökar

nedanför hvarandra. Det var så hett att man kunnat

steka grisar i sanden. Inga träd, endast den

röd-stammiga låga mansannitan, som räckte oss till axeln.

Urskogens jättar, för hvilka Yosemite är berömdt,

växte i rikedom på sluttningarna, men icke nog nära

stigen att gifva oss skugga. Våra fortviflade ben

pockade oupphörligt på hvila och vid hvaije sorlande

källa drucko vi nektar ur en gammal sardinlåda —

Yosemites allmännaste dryckeskärl. En gång lade vi

oss platta ned midt på vägen, bragta till vanmaktensgräns, men väcktes ur vår dvala af ett buller i

närmaste krök. En häpen åsna stod stirrande på oss

med förskräckelse målad i sina milda anletsdrag,

medan drifvaren med uppsträckt hals blickade på oss

öfver packoma.

Eem timmars vandring förde oss till hotellet

Snöhuset på Glacierpoints topp, 7,200 fot öfver

hafvet. Hvilken belöning för alla våra lidanden!

Hvilken krans af bergstoppar hvilande i soligt lugn.

med evig snö svalkande deras panna. Hvilken

slösande prakt af färger och dagrar, i klara, ljusbruna

bergsströmmar, i hvitskummande vattenfall, i

svartgrön furuskog, i mildt grönskande fruktträd.

Yose-mite har sin egen skönhet. Enslig, vemodig och

fantastisk, som en suck från indianens öde vildmark,

midt i civilisationens brådskande hvardagslif. Allt

hvad Kalifornien har qvar af urskogspoesi, det finnes

sammanträngdt i Yosemite. Midt bland modema

turister i mtiga kläder, öfver hotellets mjuka mattor

och franska rätter, mellan telefon och telegraf går en

fläkt af den tid, då rödskinnet med blixtrande ögon

och återhållen andedrägt kröp ljudlöst nere vid

flodstranden, spårande sin ovän; då gråbjömen

mumlande sökte skydd för ovädret i de vilda klyftorna;

då ömen var den enda fiskaren i de sorlande bäckama...

Verkligheten ledde oss med grym hand ur

drömmamas verld. Det enda som återstod af vår lunch var

två dammiga smörgåsar och ett sprucket ägg. Med

längtande blickar sågo vi ned på hotellet, som likt

ett dockhus låg djupt nere i dalen vid våra fotter.Nedfärden gick som en dans, och vi nådde

hotellet så hungriga, att vi måste äta genom hela

matsedeln för att bli mätta.

Efter tre dagars vistelse i Yosemite, drogo vi

med saknad ur detta paradis. Dock icke förrän vi

besökt den ryktbara skogen, kallad

„Jätteträd-lun-denu, der urskogen qvarlemnat omkring 600 af sina

representanter, gigantiska barrträd (af den s. k. red-

woodcedar) af 28—33 fots diameter. De flesta ha

namn: Lincoln, Grant, Andy Johnsson, Det trofasta

äkta paret, Den grå jätten, De tre systrarna, m. fl.

„Wawona“ är namnet på den största, genom hvilken

omnibusen far i en präktig, portlik öppning, huggen

i trädet, som det oaktadt lefver. Medan vi voro der

— omkring 40 muntra turister — uppträdde ett ungt

par och lät fredsdomaren hastigt och lustigt förena sig.

Två af turisterna agerade brudtärna och marskalk.

Bruden såg ut att vara 25 år, men hade varit gift

(på detta sätt) fyra gånger. Det hela gick för sig

lugnt och utan ceremonier i skuggan af jätteträden.

Det är så i Kalifornien. Urskog och den mest

moderna öfvercivilisation omblandade på hvaije steg.^en stora Saltsjön i Utah låg hvit och

drömmande i månskenet, då vi en Augustinatt närmade

oss den. Som höga stumma jättar hand i hand stodo

Klippiga Bergen, vaktande den sofvande staden vid

deras fot.

„The Saltlake City", hufvudstaden i

mormonsta-ten Utah, ligger i en bred dal, som förr var öde, men

som „de heliga" — så kalla sig mormonerna —

genom sin idoghet gjort till ett enda fruktbart falt med

rinnande vatten, betande kor stående till knäna i

alfalfagräs, och fruktträd tyngda af aprikoser och

persikor.

Staden är en fortsättning på denna rika

växtlighet. Det förefaller som om man vid dess

tillklippning unnat hvaije hus ett rikt sömmarmått af grönt.

Gatorna äro skräpiga och dammande, men med

förtjusande vackra, dimgrå perspektiv utåt slätten, vid

hvars horisont jättevågor tyckas ha förstenats under

ursinnig kamp. Hvaije gata är en allé; bland raka

pyramidpopplar, valnöt och lind stodo äfven fruktträd,

hvilkas frukt nu var mogen och hvilka här, liksom öfverallt i Amerika, icke beskattas af gatpojkarna. Frihet

föder ansvar, och i få länder torde allmänna platser

vara så respekterade som i Amerika.

Vi foro följande morgon ut att bese staden. Vår

guide var en hygglig, gentlemanlik yngling, och vi

undrade i hemlighet med huru många hustrur han

var välsignad. Denna hemska tanke bemäktigar sig

ofrivilligt främlingen vid åsynen af hvaije manlig

Utah-invånare.

Staden med sina 20,000 invånare var i sig sjelf

ingenting märkvärdigt. Husen voro de vanliga i

Ve-stem, röda tegelstens- eller ljusgrå och hvita trähus

med gröna spjelluckor, små men snygga, omgifna af

trädgårdar. Stundom fiinnos på samma tomt två, tre

eller flera skilda boningshus. De äro från den tid

polygamin ännu var tillåten; då placerade de

förmögnare mormonerna sina olika hustrur i skilda hus.

Sedan billen mot månggifte antogs (Jan. 1882) kunna

mormonerna dock endast i hemlighet ega flera

hustrur. Icke långt från the Prospect Hill, en bergsplatå,

der man ser staden och Saltsjön i hela deras

skönhet, ligga Brigham Young’s och tre af hans hustrurs

grafvar, släta stenar endast försedda med en enkel

inskrift. „Lejonhuset“, en af gulaktig sten uppförd

byggnad, ha såväl han, som Joseph Smith,

mormonismens stiftare, bebott under mormonstatens första

tider. Det har också varit vittne till otaliga af de

„religiösa“ ceremonier, mycket närmande sig orgier,

hvarmed de heligas, isynnerhet profeternas bröllop

plägade firas. Vid en af stadens förnämsta gator låg entack villa midt i en trädgård. Den bygdes af Young

for hans älsklingsgemål, Amelia Folsom, som äfven

nu bebor det. Utanför staden låg „frihetsparken“,

planterad af Joseph Smith, Der plägade profeten

taga sin morgonpromenad och dricka ur källan med

det svafvelhaltiga, iskalla vattnet.

Det var Söndag, och vi begåfvo oss kl. 12 till

tabernaklet, en stor, cirkus liknande byggnad,

rymmande 10,000 personer. Akustiken i detta

jättetempel är så beryktadt god, att guiden — om det ej är

gudstjensttid — aldrig försummar att falla en

knappnål på golfvet vid altaret, medan han ber turisten

på läktaren midt emot lyssna dertill. En manöver,

*som torde lyckas i de flesta fall.

Vid vårt inträde var menigheten samlad.

Nedanför den väldiga orgeln, af brunt trä med förgylda

pipor, sutto körerna. Strax nedanom dem, på bänkar

klädda med röd sammet, de tre profeterna, hvilka for

närvarande styra mormonkyrkan. Nedanför profeterna

sutto kring ett hvitklädt bord 9 biskopar, hvilka voro

sysselsatta att bryta bröd för nattvarden. Under

gudstjensten bars det omkring i silfverkorgar af

marskalkar, unga män i svarta kläder, hvilka äfven utdelade

,,vinet“ d. ä. vatten i små glaskannor. Det föreföll

oss hedningar — så benämna mormonerna olika

tänkande — som om de unga herrarna tagit sin syssla

temligen lätt och haft tid för små trefliga flirtations

med yngre och täckare nattvardsgäster af det andra

könet.

Gudstjensten bestod i rätt god körsång samt tvåpredikningar, den ena af en profet, den andra af en

biskop. Den första liknade till innehåll mest de

predikningar man får höra bland Unitarianema; icke

mycket af den teologiska religionen, men sund och

menniskovänlig moral.

Den senare — hållen af en yngre man med

mörklätt, energiskt ansigte och en något fantastisk

vältalighet, — var mera ren mormonism. Härmed

menas icke månggifte. Detta utgör endast en gren

af mormonismen och kan, sedan anti-polygami-billen

antogs, naturligtvis icke predikas offentligt. I de

strö-skrifter, hvilka innehålla hufvudpunktema af de

mor-monistiska lärosatserna, finnes t. ex. intet nämndt om

polygamin. Mången som är motståndare till denna^

anser också att billen deremot var ett misstag. Flera

af de förnämsta mormonerna ha suttit fängslade „för

sin tros skull" (d. v. s. för månggifte). Detta har

uppglödgat deras tro och framkallat en energisk,

hemlig agitation. De anse sig vara martyrer och vinna

lätt de okunniga genom skildringen af sina lidanden

för „Kristi skull." Så t. ex. är mormonismen ända

till otrolighet utbredd bland de kringliggande

indianstammarna, och att den värfvat många bland den

lägre befolkningen i Skandinavien är ett kändt

faktum. Man antager i Amerika, att Utah aldrig på så

kort tid hade kunnat blifva ett blomstrande

territorium, hade icke majoriteten af dess invånare utgjorts

af folk ur den arbetande klassen i länder, der man

är van att arbeta strängt i en karg jordmån.

Vi hade nöjet att göra bekantskap med en imormonernas historia och religion väl bevandrad dam,

som länge bott i Saltsjöstaden. Hennes skildringar,

i förening med det vi inhemtat ur amerikanska

källor, *) förete såväl intressanta, som hemska och

mystiska sidor i båda.

Hufvudpunktema i den ursprungliga

mormonismen voro i korthet följande.

Det finnes många gudar af båda könen och vi

på detta jordklot underlyda en af dem. Han är evig

och allsmäktig, vi äro hans söner och döttrar. Våra

andar äro födda af Honom i det himmelska riket och

han är i oss. Han består af andlig materie. Ingen

annan skilnad förefinnes mellan ande och materie, än

deras olika qvalitet. Ande är förädlad materie. Gud

är allsmäktig. men icke personligt närvarande hos

oss. Han bor i universums centrum, nära planeten

Kolob. Denna roterar kring sin axel en gång på

tusen år, och detta utgör en dag för den allsmäktige.

Jesus Kristus är Guds Son, med Guds ande i en

menniskokropp. Efter sin uppståndelse fick han en

kropp, identisk med den saligen uppståndna

menni-skans. Han skiljer sig i intet annat från Eadem, än

till år och auktoritet. Eadem är äldst och

representerar dem båda. Han är närvarande hos oss genom

den Helige Ande, som är ett ämne likt elektriciteten

och som utför alla underverk. Dessa äro endast följ-

*) Exempelvis: „Life among the mormons“, och „The

mormon prophet and his harem af E. V. Waite. Chicago

1882 m. fl.der af naturliga lagar, ehuru af ett högre slag, som

vi ej känna. Den Helige Ande meddelas oss genom

händers påläggning af profeter och äldsta. Endast

presterskapet har fått denna gåfva.

Det finnes tre himlar: den lägsta, representerad

af stjemoma, skall efter uppståndelsen hysa alla dem,

som hvarken hafva förkastat eller mottagit

evangelium. I den mellersta, „den jordiska", representerad

af månen, skola bo de, som hafva mottagit

evangelium, men varit likgiltiga. Den högsta, öfveijordiska,

förestäld af solen, är bestämd för dem, som blifvit

döpta i Jesus Kristus af en, sänd från honom, (=

Joseph Smith) och lefvat ett heligt lif. Jorden är

skapad af materie, liksom vi. Hon andas liksom vi,

men endast för de heliga är detta känbart. *) Hon

skall engång bli förandligad materie, som vi.

Vid Kristi ankomst skall denna nya jord bli

anvisad till boningsplats för dem, som komma i den

öfveijordiska himmelen. Jerusalem skall åter uppstå

och Zion eller det Nya Jerusalem skall bli uppbygdt

i grefskapet Jackson i Missouri, hvarur de heliga

(mormonerna) föijagades 1833. De som hafva syndat

mot den Helige Ande, d. v. s. hvilka hafva affallit

sedan de mottagit Anden, skola dömas till evinnerligt

*) Detta uttryck, ,Jorden andas“, är en älsklingsterm

bland mormonerna och användes oupphörligt. Det så att

säga anses såsom ett af de heligas lösen. Hvarför, ha vi

oss ej bekant, om icke för att det är så lockande mystiskt.

— Äfven i den af oss hörda predikan förekom det ofta.straff hos djefvulen och hans englar. Det evangelium

som vi måste tro, för att kunna bli saliga, består i att:

1) Tro på Jesus Kristus, Guds Son, och hans

utsända profeter, Joseph Smith och Brigham Young.

2) Ångra sina synder. 3) Döpas till aftvagning af

sina egna och sina såsom otrogna döda förfaders

synder. 4) Tro att en del synder ej kunna utplånas

med annat än blod, som, utgjutet af prestema, skall

stiga som en välluktande rök upp till Gud och

försona vår synd. 5) Tro att Gud gifver åt den som

är stark i tron, lika många hustrur och slafvinnor,

som åt David och Salomo. 6) Tro att om en man

dör, hans broder skall taga hans hustru och uppväcka

säd åt honom. *)

Läran om månggiftet är i detalj ungefär sålunda:

Gud har återupprättat sitt prestadöme på jorden

genom Joseph Smith, sin profet, hvilken leder

menniskoma genom direkta uppenbarelser från Gud. I

det nya Zion skall finnas många verldar och hvaije

verld skall regeras af en Gud. Joseph Smith och

andra heliga (= Mormonerna) skola få hvar sin verld

att regera och deras afkomlingar skola befolka den.

Deras hustrur skola bli gudinnor och regera hvar

och en öfver sina afkomlingar, med mannen såsom

öfvergudom. Om en hustru älskar sin man, måste

hon önska se honom såsom Gud öfver en verld i det

nya Zion. Han kan icke bli det, om han ej får

afkomlingar tillräckligt många att befolka en verld.

*) „Life among the mormons.“Om en qvinna af sjelfVisk kärlek eller elakhet

missunnar sin man flera hustrur, hindrar hon honom sår

ledes att nå salighetens potens i det öfveijordiska

konungariket, (the celestial Kingdom), — så

benämnes det nya Zion af mormonerna. En ogift kan icke

uppnå någon ära i evigheten. De som icke gifta sig

här, kunna ej bli gifta efteråt, derför ingås alla

äktenskap „för evigheten."

Utom att en man kan ha flera eviga hustrur

kan han hafva sådana som äro gifta med honom „för

tiden." Dessa kallas befullmäktigade eller

ombuds-hustrur („proxy wiwes“). De äro ofta sådana, hvilka

antingen äro enkor eller varit forlofvade. De äro gifta

med sina döda män eller fästmän „för evigheten",

men här i lifvet förenade med (sealed to) en annan

man „for tiden." Här på jorden tillhöra de och deras

barn den timliga maken, men i det öfveijordiska

kungariket tillfalla de honom, med hvilken de blifvit gifta

för evigheten. Brigham Young hade 4 sådana

proxy-hustrur, hvilka alla varit Smiths och hvilka med sina

efterkommande skola aflevereras till denna i det nya

Zion.

Det är i synnerhet denna punkt i mormonernas

månggiftesteori, som framkallar en raffinerad

osedlighet bland dem. Det är nemligen vanligt att äfven

qvinnor, hvars män lefva, hafva en annan äkta man

af olika kategori. Sålunda tillhör hon två på engång.

Hon är gift med den ena for tiden, och förenad med

en annan för evigheten. Om hon fattar tycke för

någon annan än sin man och denna andra besvararhennes känslor, kan hon bli förenad med honom i ett

äktenskap .,för evigheten", allt under det hon

fortfarande leiver med den första mannen. Dessutom kan

hon, om hon är fantastisk, ehuru redan gift för

evigheten, ingå äktenskap för tiden, för att kunna föda

bam åt en afliden kär slägting och sålunda öka hans

ära i evigheten.

Hur mycket trassel och elände dylika läror

medföra, kan lätt inses. Proxy-hustrurna föra vanligen

ett eländigt lif. De behandlas af evighetshustruma

med förakt, deras bam kunna straffas och

misshandlas af dessa; sjelfva få de husets tyngsta sysslor på

sin lott, dålig kost, usla kläder och en trång kammare

för sig och sina bam. Om de beklaga sig för

mannen, påminner han dem, att de endast äro hans

timliga hustrur och ej kunna vänta sig samma

rättigheter som evighets-gemålema samt tröstar dem med

den ära och salighet de skola åtnjuta i evigheten hos

sin eviga make. Om en man dör, bestämma vanligen

de äldsta med hvem enkan skall ingå timligt

äktenskap för att kunna föda bam åt den döda.

Trots allt, är den religiösa tron på månggiftet

af intensiv styrka. Ofta uppmanar en hustru, hvars

man dittills lefvat i engifte, honom att taga flera

hustrur för att sålunda visa honom sin kärlek. Om

makama älska hvarandra, är nödvändigheten för

mannen att lefva med flera qvinnor en lika stor

anledning till sorg för båda. Efter tårar och tvekan

utvälja de tillsammans den nya hustrun och följden

blir antingen den, att hon småningom undanskjuter

11den första hustrun eller ock att både denna och

mannen förtrycka och plåga den stackars nykomna och

hennes barn.

Frid och endrägt, lycka i vanlig mening herska

ej i ett mormonharem, ehuru de heliga sjelfva gema

låta påskina att så är. De som en tid vistats bland

dem, offentliggöra fiila skildringar deraf. Ja, t. o. m.

personer, annars hängifha mormonismen, erkänna att

äfven bland evighetshustruma råder ständig split och

förbittring. Emmeline Free var en lång tid Youngs

favorithustru. De andra voro så uppretade och

afund-sjuka deröfver, att Young nödgades låta bygga en

täckt korridor mellan hennes hus och sina privatrum,

för att osedd af de andra kunna besöka henne. Så

snart mannen tager en ny hustru, eller en af

hustrurna föder honom ett barn, rasar en epidemi af

raseri och sorg i hans harem. Qvinnorna förbanna

mormonismen, svära att återgå till „hedendomen“ och

uppenbara alla mormonismens hemligheter, de gråta,

ha konvulsioner, piska sina barn och hota att döda

mannen. Då håller sig denne undan och i stället

skickas till de uppstudsiga gemålerna gamla erfarna

qvinnor, hvilka redan lemnat bakom sig allt, utom en

fanatisk tro på mormonismen. Dessa predika för de

ilskna hustrurna, utmåla för dem himmelens salighet

och deras makes godhet och kärlek, samt påminna

dem om den eviga osalighet hvilken drabbar dem

som affalla. Småningom lugnar sig haremstormen —

tills mannen köper den nya hustrun en teaterbiljett

eller en ny klädning, då den åter utbryter.Lifvet i ett mormonharem var likt det som

föres i en „pension“ Hvaije hustru hade sitt eller sina

skilda rum, beroende af hennes större eller mindre

gunst hos mannen. Detta bebodde hon med sina barn,

om hvilka det ålåg henne att sjelf taga vård. En af

hustrurna skötte i tur hushållet enligt mannens

förordning. Hon hade då nycklarna och de andra måste

lyda henne. Vid bordet satt favorithustrun närmast

mannen, derefter de öfriga i den ordning de hade

antal barn; de barnlösa sutto ytterst. Dessa föra i

allmänhet hos mormonerna ett beklagansvärdt lif. De

ha ju med ingenting bidragit till sin mans

evighets-lycka och äro af ingen betydelse. På teatern satt

mannen med favorithustrun i en loge (teatern är

mormonernas älsklingsnöje); de öfriga på sämre platser,

dit mannen vanligen gick att helsa på dem ett par

gånger under aftonens lopp. Fruktträdgården var

gemensam, men hvaije hustru hade sin skilda

blomsterbänk eller sitt qvarter. Vanligtvis aflönade mannen

en eller flera lärare, hvilka undervisade alla barnen.

Derigenom att hustrurna fördelade husets göromål

bland sig och sjelfva skötte barnen, höllos nästan inga

tjenare och sålunda kunde äfven medellösa män ha råd

att bestå sig flera hustrur. En värdshusvärd hade fyra

följeslagerskor genom lifvet: en skötte barnen, en förde

böckerna, en kokade maten, en sydde.

Sedan månggifte blifvit förbjudet, utöfvas ännu

i hemlighet samma praxis, och öfverhufvudtaget är

väl föga i sjelfva verket förändradt i haremslifvet.

En man har, som det heter, hustru, svägerska, gu-vernant och tjenarinna i huset. I hemlighet äro alla

dessa qvinnor hans hustrur; och då qvinnoma sjeliva

för sin tros skull äro med om bedrägeriet och äfven

grannarna äro mormoner, kunna myndigheterna lätt

föras bakom ljuset. Väcker en alltför talrik barnskara

misstankar, så undansändas de äldsta hit och dit eller

ock gör man processen kort med de små som komma

till verlden. Hufvudsaken är att de funnits till, icke

att de lefva länge. Deras största betydelse blir forst

i det nya Zion.

Alla enskildheter i dessa afgrundslika teorier

predikas aldrig offentligt, .,för hedningarnas ondskas

skull." Det är vanligen först sedan fåret är i fållan

som det klippes, och framför allt först sedan man

öfvertygat sig om att dess tro, och dess fruktan för

synd mot den helige Ande äro starka nog, som dessa

mysterier uppenbaras.

Emedan mormonerna i böljan med oblidkelig

stränghet förföljde och dödade alla som i förtviflan

flydde från Utah, kunde de också länge hemlighålla

det grymma och osedliga i sina läror. Dessutom äro

de hufvudpunkter som predikas af mormonapostlama

sådana, att endast de, som ha sinne för det mystiska

eller fantastiska, kunna låta omvända sig. Och

sådana personer äro alltid lätta att qvarhålla i hvilken

religiös tro som helst, blott den bjuder tillräcklig

näring för deras fantasi. Att mystiken spelar en

ofantlig rol i mormonismen, bevisas äfven deraf, att de

som affallit från den samma vanligtvis bli spiritister.

Detta är allmänt kändt och erkändt af båda partema.Endast på grund af den tjusning det mystiska

utöfvar på en del lynnen, kan man förklara hvarför

ett icke ringa antal fint bildade personer, i synnerhet

qvinnor, slutit sig till mormonismen. Så t. ex.

öfver-gaf mrs Augusta Cobb, ett fruntimmer i Boston, sin

intelligenta och älskvärda make samt flera barn, for

att bli en af Youngs många hustrur. Åfven andra

af dessa voro bildade, förfinade damer, hvilka

frivilligt utsatte sig för de mödor och det tunga arbete

de, såsom mormonhustrur i det då nästan ökenlika

Utah, gingo till mötes.

Med fanatikerns begär for sjelfplågeri voro de

äfven strax färdiga att uppmana mannen till

månggifte. Det hände att nygifta hustrur rådförde sig

härom med hvarandra på följande sätt:

— Ha ni redan någon ny? — Nej. Ha ni? —

Inte ännu, men jag har redan sagt min man att

vi väl snart måste taga en. — Ha ni tänkt på

någon? — Jo, vi ha nu tänkt taga Eliza. Hon har

varit länge hos oss, känner våra vanor och är

godlynt. Min man uppskjuter dermed, men (djup suck)

jag har sagt honom att det ej blir hjelpt dermed.

Det som skall ske, det sker. — *)

Emellertid har månggiftet varit orsak till mycket

affall och oenighet bland mormonerna sjelfva.

Otaliga af dem ha icke antagit det och påstå att den

ursprungliga mormonismens stiftare, Joseph Smith,

aldrig uppstält det bland sina af Gud ingifna läro-

*) „Life among the mormona.*4satser. Detta förefaller likväl besynnerligt, då man

vet att månggiftet florerade bland de första

mormonerna och att Smith sjelf hade flera hustrur.

Denne man, antagligen hälften bedragare och

hälften fantast, föddes 1805 i Vermont och fick vid

15 och 17 års ålder sina första uppenbarelser, då

Gud och Jesus Kristus nedkommo till honom, gåfvo

honom förlåtelse för alla hans synder och utkorade

honom till att återupprätta deras rike på jorden. Han

fick ock anvisning att söka två guldfat, på hvilka

voro graverade amerikas äldsta historia. Han fann

dem i ett stenskrin, i en klyfta nära staden Palmyra

i staten New-York, men hindrades af djefvulen att

taga dem, ehuru han redan hade dem i sin hand

o. s. v.

Efter många uppenbarelser af englar, Moses,

Elias och äfven Gud sjelf, begynte han predika, fick

anhängare och grundade 1830 mormonkyrkan, kallad

„Jesu Kristi kyrka för de heliga.“ Det var ett

presta-döme, styrdt med jemhård hand af profeterna. I

början skulle hvar och en erlägga till dessa "/io af allt

sitt jordiska goda, t. o. m. qvinnoma skulle gifva

tiondedelen af kycklingar, ägg, blommor och

grönsaker. Men sedermera under Youngs tid infördes ett

slags kommunism, sålunda att kyrkan i sjelfva verket

egde banker, handelsbutiker, advokatkontor,

jordegendomar o. s. v. och endast aflönade dem som skötte

dessa. Alla nykomlingar tvungos till ytterst strängt

arbete och disciplinen var enda till otrolighet

genomförd.Efter att ha blifvit utjagade ur Missouri, drogo

mormonerna till Utah, sleto ondt bland indianer och

gråbjömar i ökenhetta och torka, men fingo snart sitt

område blomstrande genom träget arbete. De

inrättade jättestora vattenledningar som befruktade fälten,

planterade fruktträdgårdar, bygde jemvägar, inrättade

banker och öppnade butiker. 1850 begynte deras

första tidning „öknens nyheter", redigerad af dr W.

Richards, „profet, siare och handpåläggare." 1851

bygdes tabernaklet och två år senare templet. 1849

sände mormonerna en petition till kongressen med

anhållan att Utah måtte upptagas som territorium

under Förenta Staternas styrelse. Detta bifölls och

Young utnämndes till guvernör öfver Utah samt

re-geringsombud bland dess indianstammar.

Detta väckte stor förargelse öfver hela landet

och då mormonerna snart åter voro i fullt uppror

mot regeringen, inträngde 3000 man af dennas

trupper i Utah, i September 1857. De blefvo dock

följande år i grund slagna och det för det öfriga

Amerika snöpliga kriget afslöts till mormonernas förmån,

sålunda att en kompromiss-domstol inrättades. Dock

blef regeringen ej fullständigt herre öfver situationen

förrän mot slutet af sextiotalet. Då Garfield i sitt

installeringstal sade att han ville förgöra polygamin,

sägas mormonledarena ha yttrat: ja, om vi ej först

förgöra dig. — Senare uppdagades, att Guiteau,

Gar-fields mördare, hade flera hustrur i Utah, och den

amerikanska pressen var en tid mycket sysselsatt med

att spåra detta mord tillbaka till „de heligas" ledare.Numera har oenighet försvagat mormonerna. Den

första affiallingen hade varit en man vid namn

Glad-den Bishop, som redan 1853 öppet vågade motsätta

sig Smiths guda-ingifna läror. Hans anhängare blefvo

kallade Gladdeniter och med yttersta grymhet

förföljda af de öfriga mormonerna. 1860 uppstod åter

en ny opposition, anförd af Joseph Morris, hvilken

sade sig vara utsänd af Gud att rena mormonernas

af Young förvrängda heliga trosläror. Såväl

Gladde-niterna som Morrisitema straffades och förföljdes med

svärd och blod af „kyrkans hemliga orden", som har

att vaka öfver ordningen inom församlingen.

Efter Brigham Youngs död fans ingen så

kraftfull som han att ställa i spetsen för kyrkan, och de

olika sekterna få derför vara mera ostörda. Dock

torde ännu mycket försiggå inom Utah som skulle

påminna om inqvisitionens tider, om man visste

der-af. Youngs älsklingsskryt var: — jag löser min

bo-wie-knif och ger den ifrån mig med slutna ögon.

När man sedan anklagar mig för mord, frågar jag:

kan du säga att jag föröfvat det?

Mormonerna ha emellertid gjort ett duktigt stycke

arbete i Utah. Man drager sig ovilkorligen detta till

minnes då man ser sig omkring under gudstjensten

i tabernaklet. „De heliga" gifva ett totalintryck af

grofhet, hårdhet och energi. Fula, ofta djuriskt råa

ansigten med buttert uttryck, bruna valkade händer

och undersätsiga gestalter. Sällan något af det fina,

skarpa och spänstiga som annars plägar utmärka

amerikanarena. Under vår korta, två dagars vistelsebland dem, påmindes vi ofta om hihhuliterna i

Finland. Det synes hos båda förefinnas samma redliga,

energiska tro och samma högmodiga ofördragsamhet

med olika tänkande.

Vid utgången ur kyrkan hörde man svenska och

danska på hvaije steg, dock icke den finska svenskan.

En qvinna såg skarpt på oss och yttrade högt till sin

granne: — se hur de der glo på oss! Liksom vi

mormoner icke skulle se ut som andra menniskor!-----------------

Vi tillbragte återstoden af dagen vid Garfield

Beach, ett omtyckt badställe vid Saltsjön. Lokaltågen

från staden, fylda till trängsel, hemtade ut skaror af

barn och fullvuxna, hvilka under glam och munterhet

sprungo ut i den lugna sjön, iklädda blå och röda

simdrägter.

Ett bad i saltsjön är nemligen så skrattretande

att den mest sorgbundna är tvungen att le derunder.

Vattnet i det samma torde vara det tyngsta i

verlden och innehåller 20 proc. olika slags salter. Att

simma der är en omöjlighet, ty man flyter ofvanpå

som en kork i ett tvättfat. De mest förtviflade försök

att komma ned i vattnet hjelpa ej heller. Under

åskådarenas ohejdade skratt försöker man hoppa eller

dyka ned — förgäfves. De tunga, mörka vågorna

rulla emot en och lyfta en lätt som ett sandkorn på

sin topp, der man sedan på deras mjuka, elastiska

bädd gungar fram, betraktar det brokiga vimlet

omkring sig och ser långt, långt utåt den hafslika

insjön. Det finnes ett ordstäf som säger: „skicka

den leftiadströtte till Saltsjön.44 Ingenting kan hel-ler vara muntrare, än åsynen af ett dylikt badande

sällskap.

ÅfVen vi blandade oss deri, sedan vi öfvertygat

oss om att de badande mormonerna foreföllo att vara

det gemytligaste och ofarligaste folk i verlden. Dock

gåfvo vi med en viss hemsk undran vår hand jit en

manlig representant af „de heliga", som anhöll att få

hjelpa oss ut i vattnet. Yi hade kort förut sett —

eller inbillat oss se — honom med orolig artighet

betjena tre damer och en nätt liten samling ungar,

och måste naturligtvis antaga att det var hans harem

som var ute och roade sig på söndagseftermiddagen.

Efter badet ser man ut som Loths hustru, ty

saltet i vattnet aflagrar sig på huden och i håret.

Derför är hvaije badhus försedt med en

sötvattens-dusch, der man spolas ren innan man åter kläder sig.

Saltsjön i lugn, vid solnedgång och månsken, är

underskön. Då lyser det tysta mörka vattnet likt

smält metall och rundt omkring på den vida prärin

skimra de många små salta källorna och rännilarna

med sin rimfrost af salt, likt ädelstenar i blekgrön

infattning.

Ungefår en dagsresa från Utah, då man

inkommer i Colorado, antaga Klippiga Bergen en vildt

ödslig karaktär. Fulla 2 dygn far man genom ett

berglandskap af naken, trotsig och djerf skönhet.

Floden Rio Grand tvinnar sig som en silfversnodd

djupt i bottnen på klyftorna, hvilka skilja åt bergen.Dessa flodbäddar eller smala dalar kallas canyons

(af det spanska canon) och hela Colorado, äfven

Arizona och Kalifornien har öfverflöd på dem. Bantåget

har fått fotfäste på den höga flodstranden och kilar

som en snabb insekt fram öfver bergjättamas tår.

_ Det är mörkt, fuktigt och kallt i dessa klyftor,

skuggade alla årstider, natt och dag af bergen. Men de

underbaraste, mest sagolikt storartade utsigter öppna

sig hvaije ögonblick. Med återhållen andedrägt, med

ögon som tröttna vid så mycken skönhet hopad på

ett ställe, stirrar man framför sig. Naturen har i ett

anfall af raseri rifvit af sig all växtlighet. Sten,

endast sten. En öken af sten. Tusental fot höga

klippor omgifva oss, — dystra, lodräta, med de fantastiskt

tecknade topparna omflutna af sorglösa, solbelysta

dimmor, öfver allt stänges horisonten af klippor, än

svarta, hemskt glänsande och fuktiga. Än tegelröda

med skära och hvita fläckar, samt hvitaktig mossa

i skrefvoma. Än klippor som maskerat sig till gamla

borgar, slottstorn och kyrkor, der man öfver allt

tycker sig se spår af murslef och slägga.

Den ryktbaraste af klyftorna är ?,the Black

Canyon“, der bergen, träden, floden tyckas ha blifvit

öfverstrukna af en svart pens.el, så djtip och sorgligt

hemsk är skymningen. The ,,Royal Gorge“ kallas ett

ställe, der tåget passerar så godt som tvärs igenom

två ofantliga klippor, så smal är öppningen mellan

dem. Vid Castle Gate är öppningen på båda sidor

omgifven af pittoreska berg, hvilka troget ha imiterat

porten till en gammal riddarborg.Då naturen åter andas efter sin stenbörda, tager

hon ut sin rätt i väldiga skogar. Vid

Marshall-pas-set, ett af ingeniörvetenskapens under, ser man

skogens jättar öfver axeln. Der drager sig banspåret i

otaliga knutar och hästskobugter upp långs en

kon-formig bergstopp, tills det når en omätlig höjd.

Hela vägen härifrån fram till Colorado Springs

är ett enda mirakel. Man blir nästan förskräckt då

man anländer till Manitou, ty der behöfver man

åtér all den förmåga man eger att beundra. Manitou,

kalladt Vesterns Saratoga, är en helso- och

brunnsort nedanför Pikes Peak i Rocky Mountains. Gröna,

skyhöga berg med hvita toppar se vänligt ned på

hotellema. hvilka med åren krupit allt högre upp på

deras bröst. Soda,- svafvel,- och jemkällor, små

bäckar och bergsströmmar glänsa på hvarje steg.

Luften är blåaktig, jublande lätt och klar, naturen ler

ett majestätiskt, lyckligt löje. På en af sluttningarna

ligger begrafven Helen Hunt, „Ramonas“

varmhjer-tade och excentriska författarinna.

Icke långt från Manitou ligger „the Garden of

the Gods“ (Gudarnas trädgård), som gerna kunde

antecknas bland verldens underverk. Ur en rik, ljusgrön

gräsmatta uppstiga klippor af de mest fantastiska

formationer, i alla fårger, från krithvitt och ljusaste

rosa till sandstensfårg, mörkbrunt, orange och

svart-grått. En del likna pyramider, en del pelare i olika

stil, klocktorn, fästningar. Major Domo är en halft

lutande, flera hundra fot hög, smal klippa, som synes

gäcka alla tyngdlagar. På de flesta af dessa sten-grupper ses figurer i olika färger, liksom ritade af

en konstnärlig jättehand. Hjort,- ko,- och

mennisko-hufVuden, barnhänder, hästfötter och kameler synas

på långt afstånd förvånande tydligt. I dalens midt

står en ljus, smäckert formad ensam klippa, som i

månsken har likhet med en beslöjad qvinna. och

kallas .,trädgårdens gudinnai^shtabula är en liten sömnig, sandig stad i

Ohio, icke långt från sjön Erie.

Åtminstone föreföll den oss så, då vi en het

Septemberdag anlände dit från Chicago. Yi vände

oss strax efter ankomsten till ett nära stationen

beläget värdshus och begärde en adresskalender, för att

med dess tillhjelp leta oss fram till mr Edvards,

redaktör för „Yhdysvaltain Sanomat."

Adresskalendern var gammal och man visade oss till ett annat

värdshus, der den nyaste skulle finnas. I denna

uppgafs, att det finska tryckeriet var beläget ute i

„the Harbor", hamnen vid sjön Erie.

Medan vi väntade på spårvagnen, som skulle

föra oss dit, samlade sig värdshusbetjeningen nyfikna

omkring oss. De skakade tveksamt på hufvudet, då

vi sade att vi voro finnar och önskade besöka våra

landsmän. Den blick, som åtföljde den förvånade

frågan: „är ni från Finland?" — talade icke till

förmån för Ashtabulas finnar. En diskerska, som

uppgafs vara finska, inkallades från köket, men

befans vara svenska och förnekade energiskt all

kunskap om dotterlandet Suomi,På en landtlig spårväg rullade vi fram till „the

Harbor“. Det var en sotig, bullrande lastageplats.

ofvanfor hvilken låg en liten by eller förstad till

Ashtabula. Adressen var oriktig och tryckeriet hade

blifvit flyttadt till staden. Man sade oss emellertid,

att en hel mängd finnar bodde på platsen och bad oss

följa gatan fram, der närmare upplysning skulle fås.

Yi följde den anvisade riktningen och inträdde

slutligen i ett hus för att fråga oss för. Redan vid

vårt första inträde sågo vi att vi befunno oss bland

landsmän. Ingen annan nation på jorden torde ha

samma förmåga att fösa de mest olika saker på

platser, der de icke borde vara. I sängen ett fat med

ägg, två geraniekrukor, några par strumpor och en

katt; på alla stolar dynor, kjolar, tallrikar, färskt bröd;

ett fällbord betäckt med diskar, der emellan

psalmböcker och kaffeqvam. Ehuru fönstren voro stora och

kunde öppnas, och ehuru ute var en herlig

sommardag, rådde der inne en qväfvande dålig luft. Golfvet

och trapporna voro orena, sopor lågo vid spiseln,

fönster och väggar voro grå af damm. Vid det osnygga

bordet sutto en större gosse och en medelålders man

och åto. De hade potatis, kaffe och bröd; pannan

sotig, maten framkastad på bordet huller om buller.

En qvinna med okammadt hår och bara fotter, klädd

i en obeskriflig ylleunderkjol och smutsig kattunströja,

sprang brådskande af och an med fat och tallrikar,

smälde till dörren med foten och nedtystade ett

mindre barn som gnälde efter mat.Vi sade våra namn och helsade från Finland.

Man mottog oss likgiltigt och vi bådos knapt att sitta

ned, ty här, der emigranter draga ut och in, äro

landsmän inga ovanliga gäster. Vi tro dock ej att detta

berodde på någon ovänlighet eller ogästvänlighet, utan

på den vanliga nationela trögheten.

Slutligen bjöd oss mannen stiga in i kammaren,

som äfven utmärkte sig för en förvirrad oordning.

Vi skulle icke ha fast så mycken uppmärksamhet

der-vid, om icke ett visst välstånd hade rådt i hemmet.

Der funnos flera sängar, hvilka man kunnat fylla med

goda och nya sängkläder, om man hopsamlat dessa

från olika ställen; byrå med spegel, länstol och

gungstol, virkade dukar, oljetryckstaflor, album. Endast

tre bam funnos. Den äldsta stod redan på bod och

förtjenade sålunda en del af sitt uppehälle. Båda

föräldrarna voro i sina bästa år. Mannen, hemma

från Wasa län, arbetade vid lastageplatsen. Ehuru

hans kläder voro nedsölade af tegelfläckar och sot,

såg man strax att han endast för tillfället var oren,

så länge han var sysselsatt med sitt arbete. Hustrun,

barnen och sjelfva hemmet deremot voro såsom

ingnodda med smuts. Den förra fortfor att Qäska ut

och in med denna planlösa brådska, som man så väl

känner igen från en del hem på landet i Finland.

Naturligtvis talade vi om Finland och

emigranterna. Mannen hade ett klokt, angenämt utseende

och hans anmärkningar voro sunda. Han hade

kommit öfver för många år sedan, men familjen bott här

först sedan sex år. Han menade, att arbetaren utanall fråga lättare förtjenar sitt bröd här, än i

hemlandet emedan arbetslönerna här äro så höga. Här inföll

hustrun: — ja, men en dollar i Amerika räcker inte

längre än en mark i Finland, fastän det är

femdub-belt mera penningar. — Mannen erkände detta, men

tilläde att arbetaren det oaktadt lättare kommer sig

upp här, än hemma, blott han kan arbeta. En

mindre duglig gör deremot bättre i att stanna hemma, ty

här måste en karl kunna taga duktiga tag, om han

vill fortjena.

När vi skildes, fick hustrun tårar i ögonen och

sade, att hon längtade tillbaka till Finland. Mannen

tycktes icke vilja höra på det örat. Han såg ner,

borrade klacken i golfvet och menade, att det blef

tids nog i framtiden att tänka på hemresa. Ånnu

voro två af barnen små och de hade icke samlat

mycket.

I Ashtabula träffade vi herr Edvards, hemma

från Fredrikshamn och sedan många år tillbaka bosatt

i Förenta Staterna. I hans tryckeri sysslade några

finska sättare med hyggligt utseende och man gaf

oss ett färskt, fuktigt exemplar af ,,Yhdysvaltain

Sa-nomat“, ett blad af ungefar „Folkvännens“ storlek.

Med herr E. återvände vi till „the Harbor“ och

åkte omkring derstädes, under besök i olika finska

familjer. De fattigare bodde i hyrda rum nere vid

de sämre bebygda gatorna. De mera förmögna hade

sina egna hus i den del af staden, som ligger på

höjderna ofvanför hamnen. Så godt som utan

undantag voro männen arbetare vid lastageplatsen. GenomAshtabula draga årligen emigranter till tusental, mest

lösa unga karlar, hvilka arbeta här och der en tid,

tills de ledsna eller bli afskedade eller vilja försöka

lyckan på annat håll. De mera stadigvarandes antal

torde uppgå till omkring 500. Ingen prest eller egen

kyrka finnes, men herr E., biträdd af en och annan

bland männen, plägade hålla gudstjenster och

nykterhetsmöten i den svenska kyrkan. Försök ha blifvit

gjorda att anställa en egen prest, men de ha icke

utfallit lyckligt.

I allmänhet äro de emigranter som komma hit

af ett ganska depraveradt slag, och dryckenskap,

slagsmål och lätja de herskande lasterna bland dem.

Såsom öfver allt annorstädes i Amerika, lefva finnarna

i Ashtabula ett lif för sig. Männen kunna möjligen

litet dålig engelska, men qvinnoma i regeln alls icke,

lika litet som barnen innan de komma i skolan.

Denna okunnighet i landets språk är allmän bland

dem. Yi påträffade i ett tyfuslasarett i Chicago en

karl från Kalajoki, som vistats nära ett år i Amerika

och icke kunde ett ord engelska. Naturligtvis

försvårade detta hans skötsel, hvilket han sjelf erkände. I

Washington erhöllo vi underrättelse, att en finne var

inspärrad på ett dårhus i ett grefskap någonstades

i staten Missouri, men att man begynt misstänka att

han var klok och genom ett misstag blifvit ditförd.

Ingen kunde emellertid tala med honom och vår

sagesman uppmanade oss ifrigt att sätta oss i

förbindelse med dårhusläkaren. Tyvärr blefvo vi helt

ovän-tadt skilda från vår sagesman, som icke lemnat ossnågon adress på anstalten och vi kunde sålunda icke

taga reda på förhållandet.

Finnarna fasthänga i allmänhet vid sina

hem-landsseder och bruk. Det föreföll oss vid vistelsen i

Ashtabula, som om de knapt skulle taga efter annat,

än onödig lyx, hvilken de placera högst misslyckadt

midt i sin egen oordning. Visserligen besökte vi hem,

hvilka något skilde sig från de öfriga och der

snyggheten var försvarlig. Men det fans dock ingenstädes

ett spår af den prydliga, ordningsälskande hand som

tyckes råda i de amerikanska hemmen, äfven de

fattigare. Ehuru familjer bebodde sitt eget hus med

stor förstuga och flera rum samt fick en nätt hyra

för sin öfra våning, mötte man samma syn, som i

den fattigaste inhysingskoja der hemma. Barnen

trasiga, halfnakna; hustrun otvättad, loj, med händerna

i kors eller bärande på ett stort barn som redan

kunde gå; en instängd, sur och qvalmig luft med

samma ingredienser som der hemma: tebak, damm

och snusk. Endast på ett enda ställe sågo vi hustrun

sysselsatt med handarbete, öfver allt samma passiva

tröghet, som väl kan försvaras i Finland, der frost,

nöd och arbetsbrist förlama handlingskraften, men

som här, med välstånd i huset, synes straffvärd.

Männen, hvilka måste försörja familjen, voro af

arbete och beröringen med många slags menniskor,

vaknare. Qvinnoma deremot tycktes ha försjunkit i

likgiltig dåsighet. De flesta voro feta, bleka med

pussiga ansigten. Äfven här föreföll att råda samma

likgiltighet för hemlandet, som i San Fransisco; manfrågade icke ens efter nyheter hemifrån. Det enda

som intresserade dem, var att veta om vi voro

emigranter och om vi skulle stanna i Ashtabula. I ett

enda hem sade hustrun, synbarligen mer af något

slags artighet mot oss, än med verklig mening, att

de nog ämnade besöka Finland ännu en gång.

Det är troligt att dessa emigranter, tvungna af

nöden hemma och lockade af ett lättare förvärfvadt