Ett eldprof. Berättelse

Ett eldprof. Berättelse

ETT ELDPROF

BERÄTTELSE

AF

TOR HEDBERG.ETT ELDPROF.

BERÄTTELSE

TOR HEDBERG.

STOCKHOLM.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG.STOCKHOLM.

Alb. Bonniers Boktryckeri 1890.gå hastigt, hade våren kom-

mit, att till ocli .snacL Jé^-na

seger-jSj# skaror knapp.t vågade "tro^ på honom.

Omotståndligt, med makten af en väldig

svallvåg, men en våg af ljus och värme,

af doft och toner, hade han gått fram öfver

landet, och för hans strålande blickar hade isarna

brustit och snön smält, luften hade blifvit varm

af hans andedräkt, skog och mark hade plötsligt

stått grönskande, med späda hängen och bristande

knoppar, fåglarna hade jublande följt i hans spår,

och med lätt hand hade han fejat bort molnen

från himmelen, så att hans ögon drömmande

kunde skåda in i den blå oändligheten.

Men ute på hafvet kommo isarna drifvande

norr ifrån i stora skockar, liksom jättelika

sjöfåglar, och vittnade om att där uppe låg vintern

ännu kvar inom sitt sista bålverk, slagen, undan-trangd från fäste till fäste, men dock ännu icke

förintad. Och plötsligt samlade han sina sista

krafter, reste sig i väldig, hotande skepnad och

vände trotsigt det hvita, frostiga ansiktet mot sin

besegrare. Då förstummades för ett ögonblick

jublet, där hans blick gled fram föll det som en

mörk skugga öfver de glada färgerna, under hans

isiga andedräkt svartnade knopparne, och

fåg-larne, som kommit långt från söder med sång

och kärlek, föllo döda från sin gren. Våren

ryg^de skyggt ^tillbaka för sin slagne fiendes

majestat. V f f >; :

Dl kl^dd$ naturen* s^g :i:wsbfeg" för att begråta

sin köria: våpdröiTh drog sig samman

till ett - lågt. hvaff,* détr :m©feen hängde i mörka

veck, oehy$ni(t>vyi::&iffén hvit af stora, tunga

flingor. Men jordeft" var ännu varm och smälte

flingorna, så snart de berörde den. Äfven luften

blef åter mildare och snön blef regn. Det

regnade stridt och hårdt, så att rännilar blefvo

bäckar och bäckar forsar. Men äfven regnet blef

mildare och mildare, det tycktes föra värme med

sig från solen, som stod gömd där uppe bakom

molnen och endast stundom blottade sin skönhet

i en strålande glimt. De hämmade lifskrafterna

fingo åter växt, stilla, nästan omärkligt skred

utvecklingsarbetet framåt, samlade sig, förberedde

sig och stod slutligen i tyst förbidan, färdigt att

slå ut i blom den första soldagen.

Och den kom slutligen, i rika knippen bröt

ljuset igenom de glesnande molnen, och vårenvände åter, så segerglad och jublande, som hade

han aldrig blifvit skrämd.

* #

*

Solen stod redan högt på himmelen, men

morgonens hela friskhet var dock kvar i luften.

Den låg kvar i fuktigheten på gräs och blad, i

alla de glindrande droppar, som solen ännu icke

hunnit fördunsta, och därifrån spred den sig med

en doft af späda knoppar, af grönt, ungt och

saftigt lif. Och redan blandade sig härmed

starkare, själfständiga vällukter från de halfutslagna

syrenerna, från häggens hvita blomklasar.

Solljuset bröt sig i otaliga, mjuka skiftningar,

upp-fångadt af de speglande vattendropparna, af de

glänsande, än ljust gröna, än i brunt och rödt

och guld skiftande småbladen, en här af växlande

locktoner och kärleksstrofer ljöd ur hvarje träd,

hvarje buske, och man kunde knappast skilja på

hvad som var färg och ton och doft, allt

förenade sig till ett enda betagande intryck af

öfver-svallande lif.

På en gångstig, som slingrade sig fram

utefter löfskogens gläntor, gick en man, klädd i

ljus, elegant sommardräkt, svängde sin

spatser-käpp och hvisslade.

Han hade ett utseende, som icke kunde

undgå att väcka uppmärksamhet. På en ovanligt

liten men välbildad kropp satt ett präktigt huf-vud med nästan klassiskt vackra drag. Pannan

var hög och bred, om ock något för slät för att

röja en tänkare, och denna panna samt det långa

helskägget gåfvo vid första anblicken ansiktet

en prägel af manlighet, som dock motsades af

ögonbrynens veka böjning och de långa

ögonhåren, som, när de voro sänkta, gåfvo ögonen ett

smekande uttryck, men när de någon gång slogos

helt upp, blottade ljusblå pupiller, hvilkas blick

var blek och glanslös.

Han stannade plötsligt vid en krök af vägen,

slutade att hvissla och log ett belåtet småleende.

»God morgon, fröken Agnes,» ropade han,

i det han tog af sig hatten, därvid blottande en

antydan till skallighet. »God morgon, Elsa!»

De båda, som hälsningen gällde, kommo

gående emot honom på gångstigen. Den ena

var en ung kvinna på tjugu år, den andra en

flicka på tio.

Den senare ämnade springa fram till honom,

men han hejdade henne:

»Nej vänta — lägg upp armen om fröken

Agnes’ lif som förut. Så ja, det är bra! — Och

så hufvudena litet mer tillsamman. Bravo,

alldeles utmärkt! Herre Gud, den som nu vore

målare!»

Han stod med hufvudet på sned och

betraktade dem leende, medan hans blick smekande

gled öfver den unga flickans gestalt.

Hon hade först fogat sig efter hans önskan,

oviss hvart han ville komma, men nu kom detett missnöjdt veck mellan ögonbrynen, hon flyttade

bort flickans arm och sade tämligen kort:

»God dag, herr Bode!»

Dé skakade hand med hvarandra, hvarefter

Bode räckte sin hand åt Elsa och till hennes

stora nöje låtsades lida förfärliga smärtor, medan

hon kramade den.

»Jag var just på väg till Sätraskog,» sade

han, vänd mot »fröken Agnes och förgäfves

sökande uppfånga hennes blick, »men skall ni

gå längre, så gör jag er gärna tsällskap först.»

»Nej, vi tänkte i alla fall vända om hem

strax,» svarade hon, fortfarande med det

missnöjda vecket mellan ögonbrynen och utan att

möta hans enträgna blick.

»Godt, framåt marsch då!»

De fortsatte sin väg tillsamman i den

riktning han förut gått.

»Hur mår farsgubben?» frågade han efter

några ögonblicks tystnad.

»Jo tack, han mår bra ...»

»Men, morbror Kristian,» afbröt Elsa, »har

du inte Hej med dig?»

»Jo, men han har visst någon jakt för sig

inne i skogen.»

Han stannade och hvisslade några gånger.

Ett aflägset hundskall hördes, och efter en stund

kom en långhårig rapphönshund fram mellan

buskarna och började fägnande hoppa omkring

dem.

»Så, Hej, stilla nu, hälsa vackert!»Den unga flickan tvekade ett ögonblick, men

böjde sig så ned och klappade hunden på

huf-vudet, hvarefter Elsa drog honom med sig i

språng främåt vägen. De båda andra gingo en

stund tysta bredvid hvarandra.

Slutligen sade han med låg, osäker stämma:

»Är det för min skuld, det där missnöjda

vecket i pannan?»

Han såg med ett nästan ödmjukt leende

upp i hennes ansikte.

Hon besvarade hans blick kallt och afvisande.

»Hvad menar ni?»

Under det deras ögon möttes, försvann

leendet från hans mun, och hans ansikte fick ett

allvarligt, nästan sorgset uttryck.

»Ingenting,» svarade han med en lätt suck

och nickade för sig själf, liksom bekräftande en

tanke. Därefter bytte han tvärt om sätt och

slog an en skämtsam ton.

»Jaså, fröken, att ni är ute och svärmar så

här tidigt på morgonen?»

»Jag tycker mycket om att promenera om

morgnarna. Men det är väl mer förvånande att

se er uppe så tidigt.»

»Om ni vill tro mig eller ej, fröken, så har

jag redan varit uppe i två timmar.»

»Två timmar! Nej, vet ni!» skrattade hon

en smula ansträngdt.

»Rena sanningen! Jag har godt om vittnen,

folket gick just ut i arbetet, när jag kom ut.»»Hvad kom det åt er i dag då, att ni skulle

upp så tidigt?»

»Ja, jag vet inte själf. Jag vaknade, och så

kunde jag inte ligga stilla, jag måste upp. För

resten vet jag nog hvad som kom åt mig.»

»Nå, hvad var det då?»

»Jag hade behof af att förälska mig,» svarade

han med en komisk min.

Denna gång drog hon på munnen, helt

uppriktigt, fast något ironiskt.

»Nå, hvem var det då som blef offret?»

»Det var jag själf, som blef ett offer — för

magister Lundholm, som underhöll mig en hel

timme med en blandning af filosofi och geologi.

Nåja, det är för resten rätt lustigt att gå och

tala om tertiärperioden, medan man drömmer om

ett par vackra ögon.»

Han mötte hennes blick och skrattade med

godmodig öfverlägsenhet.

»Ja, ni som fruntimmer kan förstås inte

fatta behaget af att ironisera öfver sig själf. För

öfrigt försökte jag sondera den gode magistern,

om icke han led af samma sjuka som jag.»

»Nå?»

»Ja, det var inte möjligt att få veta — sådana

där teoretici äro aldrig fullt ärliga — det är med

dem som med kvinnorna, de narra sig själfva.

Det är för resten en underlig sjuka, den där

vårsjukan, den är mycket besläktad med reslusten,

med den skilnaden, att jag önskar göra

upptäcktsresor i främmande sinnen i stället för i främmandeland. Det har något obeskrifligt lockande att

försöka tränga in i en ung kvinnas tankar en

sådan här vacker vårdag. Jag är öfvertygad

om att man skulle få reda på ganska underliga

saker.»

»Underliga?» frågade hon, halft nyfiken, halft

retad.

»Ja, hvad tänker ni själf på för närvarande,

jag smickrar mig inte med att det är på hvad

jag säger.»

Hon rodnade, blef ond på sig själf därför,

och rodnade ännu värre.

»Det skulle verkligen inte löna mödan,»

svarade hon högdraget och rätade upp sig.

Han såg på henne från sidan och skrattade

med ett kort, alldeles klanglöst skratt.

»Jag tror, ni gör mig den äran att bli ond,

fröken; det är mer än hvad jag någonsin vågade

hoppas.»

Hon vände sig plötsligt häftigt emot honom,

med glänsande ögon.

»Ja, jag är ond på er — därför att — därför

att allt hvad ni säger är bara prat och koketteri

med er själf, och därför att jag var nog dum

att tro, att det verkligen var någonting mera.»

»Ni är ond på mig, därför att ni var nog

dum, — o, kvinnologikl»

Hon rynkade ögonbrynen, men fortsatte, som

om hon icke hade hört hans ord.

»Jag är ond på er, därför att ni inte är

— ärlig.»Hon lade stark tonvikt på det sista ordet

och tystnade så, belåten med att hafva sagt det.

Äfven han gick tyst en stund, så frågade han:

»Är ni verkligen ond på mi>?»

Hans ton var så egendomlig, att hon

ovillkorligt såg frågande på honom. Hans blick

mötte forskande hennes, så utbrast han bittert.

»Nej, fröken, det är bara ert goda hjärta,

som förleder er att tro det. Ni är inte ond på

mig, ni tycker möjligen synd om mig.»

Hon gick en stund tyst, liksom eftersinnande;

så såg hon åter på honom med ett vackert leende:

»Ja, kanske ni har rätt,» sade hon sakta.

Han skrattade.

»Ser ni det, och så påstår ni, att jag inte

är ärlig.»

Hon vände bort ansiktet, glansen i hennes

ögon slocknade, och hon sade med trött stämma:

»Hvarför vet man aldrig, om ni skämtar eller

är allvarlig.»

Han log ett själfbelåtet leende.

»Ja, det är min hemlighet.»

De hade emellertid kommit ut på landsvägen

och upphunno Elsa, som med Hej stod väntande

vid en järnvägsöfvergång, hvars grindar voro

stängda.

»Tåget kommer!» ropade hon emot dem.

I detsamma de kommo fram till grinden,

rasslade tåget förbi. Några ansikten syntes i de

öppna kupéfönstren.»Hvad nu, är det inte, jo, min sann!»

mumlade Kristian Bode, hälsade med handen och såg

efter det bortrullande tåget.

»Var det någon bekant?» frågade Elsa.

»Mer än så, en släkting till mig ovärdige.»

Banvaktarhustrun kom nu och öppnade

grindarna, och de fortsatte sin väg.

»Kan ni gissa hvem det var?» frågade

Kristian Bode efter en stund.

»Nej, jag hann ju aldrig se hvem ni

hälsade på.»

»Han satt i näst sista vagnen.»

»Hur såg han ut?»

»Ja, märkvärdigt nog ser han ut som folket

gör mest, efter mitt tycke åtminstone.»

»Hvarför är det så märkvärdigt?»

»Ja, ni får väl själf se.»

»Får jag se? Ni roar er med att tala i

gåtor.»

»Nå, för att icke förlänga era kval, så — rent

ut sagdt — det var min ärade kusin, Henrik

Wilde.»

»Doktorns son?» frågade Agnes intresserad.

»Just han; ni kommer troligen med det

snaraste att få göra hans bekantskap, för jag antar,

att det var till Sätra han ämnade sig.»

»Det ska ju vara en sådan egendomlig

människa.» sade Agnes efter någon systnad.

»Säg så gärna rent ut, att ni vill att jag

skall tala om hvad jag vet om honom.»Agnes svarade icke utan påskyndade endast

sina steg. Kristian Bode följde skrattande hennes

exempel, så att han fortfarande höll sig bredvid

henne.

»Få se ändå, om jag inte till slut skall

lyckas göra er ond på allvar. Nå, här följer

beskrifningen. Ålder: trettio år. Yttre data: tog

vid sjutton års ålder en synnerligt vacker

studentexamen, hvilket icke bevisar så synnerligt mycket,

studerade i Upsala filosofi och skref vid tjuguett

års ålder en doktorsafhandling — om Schelling,

skulle jag tro, — som väckte uppseende men

ansågs kättersk och äfven för en filosof något

för dunkel i tankegången. Slog sedan filosofien

ur hågen och öfvergick till de naturvetenskapliga

ämnena. Är för närvarande amanuens i

astronomi och har åtskilliga för hela mänskligheten

epokgörande arbeten i sin skrifbordslåda,

möjligen också ännu så länge endast i sitt hufvud.

Men där finnas de säkert. Åh, det kommer en

dag att lända mig till odödlig ära att hafva varit

hans kusin! Nu karakteren, — ni vill väl också

ha reda på karakteren?»

»Nej tack!» svarade Agnes kort och med

en nästan föraktlig ton.

Kristian Bode såg hastigt på henne, och det

ryckte till i hans ansikte.

»Då skall ni få veta den ändå,» sade han

med ett elakt leende. »Karakteren är ett slags

föryngrad, moderniserad Faust, väl att märka,

en Faust, innan Mefistofeles ännu gjort honomodödlig genom att hålla ett vad på honom med

vår Herre. Om liknelsen är så slående vet jag

icke, men hvad jag vet är, att han alltid inger

mig lust att spela Mefistofeles. För öfrigt en

icke så ovanlig som man tror, abstrakt och

teoretisk produkt af vårt konkreta och praktiska

århundrade. Världsförbättrare i sin fantasi och

som alla sådana omedveten stor egoist. Ja, ni

ska inte tro, att jag vill tala illa om honom, jag

tycker tvärt om bättre om honom än om de flesta

andra människor. Men, min bästa fröken, om ni

håller den här stormmarschen, så tappar jag

alldeles andan och min karakteristik kommer att

lämnas i ofullbordadt skick.»

Hon svarade honom icke, ropade i stället på

Elsa, tog henne i handen och pratade med henne

den återstående delen af vägen. Kristian Bode

höll god min, gick trofast vid sidan af dem,

gnolade halfhögt på en melodi och svängde sin

käpp. Då och då kastade han en snabb,

forskande blick på Agnes.

De hade endast en fem minuters väg kvar.

Då de gingo genom grinden in i trädgården,

släppte Elsa Agnes hand och sprang förut in i

huset. Kristian Bode vände sig då mot denna

och sade:

»Nej, fröken, jag hade allt orätt ändå, ni är

ond på mig.»

Hon mötte lugnt och likgiltigt hans blick

och svarade:»Nej, ni hade alldeles rätt, jag tycker synd

om er. Ursäkta, men jag måste gå ned i köket,

er far är visst i trädgården, om ni vill tala med

honom.»

Hon böjde på hufvudet och lämnade honom.

Han stod kvar och såg efter henne, bitande sig

i underläppen.

»Hvarför skulle jag säga henne det där!»

tänkte han. »Min vanliga dumma uppriktighet.

Annars hade hon kanske icke själf förstått det.

Hvad hon är vacker — och begärlig på lifvet

sedan I Lycklig den som —! Ah, dumheter — förr

eller senare hade hon nog förstått det ändå!»

Hans ansikte fick ett gammalt, trött uttryck,

han svängde sig om på klacken, hvisslade på

sin hund, gaf honom ett hårdt slag med käppen,

för att han icke kom med detsamma, och gick

sin väg utan att uppsöka fadern.

¥istian Bodes far, gamle skeppsredar Bode,

hade i sina dagar varit en rik och ansedd

man. Särskildt var han känd som egare

till en af de största och dyrbaraste

enskilda konstsamlingar i landet. Han

samlade med passion, och denna passion

antog med åren allt större och större

dimensioner och uppslukade så småningom alla andra

intressen. Hans svåger, doktor Wilde, som hade

rykte om sig att vara minst lika mycket

affärsman som läkare, sökte flere gånger att lägga

sig emellan, men alla hans ansträngningar

strandade mot den gamles envishet, och han kunde

icke göra annat än förespå, att det skulle gå

på tok.

Han fick åtminstone den tillfredsställelsen

att blifva sannspådd. En höst förolyckades kort

efter hvarandra två fartyg för Bode, och fördenna stöt ramlade den bräckliga byggnaden.

En konkurs stod för dörren. Då erbjöd sig

doktor Wilde att ännu en gång gripa in och

om möjligt försöka rädda ställningen. Men äfven

nu blef hans anbud förkastadt. Gamle Bode hade

samtidigt förlorat sin hustru, och dessa

sammanstötande olyckor slogo alldeles ned honom, så

att han blott önskade, att det skulle bli slut och

han komma ifrån alltsamman. I denna

sinnesstämning fick han till och med ett slags hat

mot sina samlingar och ville ovillkorligt sälja

rubb och stubb.

Samlingarna gingo under klubban, och tack

vare dem kunde han icke endast göra rätt för

sig utan äfven till de båda ännu lefvande barnen,

Kristian och en gift dotter, utbetala deras

möderne-arf. Den yngsta dottern hade ett par år förut

dött som enka, efterlämnande en flicka, Elsa,

som han då tagit till sig. Själf ville han, som

han sade, blott krypa in i en vrå och dö.

Det tycktes verkligen också vara allvar med

denna föresats. Då allt var förbi, föll han

tillsamman och blef mera gubbe på några veckor

än förut på många år. Han var redan som död

för världen omkring sig, och intet kunde rycka

honom upp ur hans slöa likgiltighet. Till och

med dotterdottern, som han förut afgudat, visade

han numera endast stötvis någon ömhet och

lämnade henne för det mesta i sin gamla

hushållerskas vård.Den som var ytterst missbelåten med den

vändning sakerna tagit var doktor Wilde. Det

var nämligen ett utmärkande drag hos honom,

att han var ytterst hjälpsam mot sina släktingar

och vänner, utan att begära annan lön än

medvetandet att de kommo i ett slags förmynderskap

till honom. Han var en af dessa människor,

hvilkas hjälpsamhet har sin rot i maktbegär. Nu

kände han sig rent af förödmjukad och grubblade

fortfarande på någon utväg att hjälpa svågern

mot dennes egen vilja. Han föreslog honom

först att flytta hem till sig, men därom ville

denne icke höra talas. Till slut trodde han sig

dock hafva funnit en utväg.

Han hade sedan flere år varit läkare vid

badorten Sätra, som han själf upptäckt och tack

vare sin vanliga energi på några år lyckats bringa

mycket på modet. Han hade nedlagt större delen

af sin förmögenhet i detta företag, var egare af

hotellet och flere af villorna och uppbar, efter

hvad man påstod, en utmärkt ränta. Då

tillfälligtvis en liten egendom i närheten vid namn

Sätraskog blef till salu, köpte han äfven den,

utan någon afsikt att själf bosätta sig där, endast

för nöjet att äfven vara landtbrukare.

Nu var hans plan den att söka förmå svågern

att bosätta sig där som arrendator, då kanske

förändring af vistelseort och lefnadssätt skulle

ha en välgörande inverkan på honom. Och som

Bode var fullkomligt obekant med alla

landtbruks-förhållanden, hoppades han lätt kunna ställa detså, att arrendet blott fanns till på papperet och

den gamle hade gården så godt som till skänks.

Men härmed hade han äfven kombinerat en

annan plan. Samma vinter som Bodes konkurs

inträffade, dog en af doktorns ungdomsvänner,

en målare vid namn Linder, efterlämnande en

dotter Agnes. Så snart Wilde fick veta detta,

hade han genast klart för sig, att hon skulle

flytta hem till Bode; på det sättet skulle hon

få ett hem, Bode en vårdarinna och lilla Elsa ett

bättre sällskap än hvad den gamla hushållerskan

kunde vara.

Han hoppades, att detta så mycket lättare

skulle låta ordna sig, som Linder, den tiden

Agnes var ett litet barn, varit en ofta sedd gäst

i Bodes hus och lilla Agnes då en stor favorit

hos denne. Han påstod, att hon för att vara

blott ett barn hade ett alldeles märkvärdigt

konstsinne, och han tröttnade aldrig att visa henne

sina samlingar och berätta långa historier om

dem, medan annars främmande barn knappt fingo

komma in i våningen. När sedan hennes far

flyttade till utlandet och vistades där i flere år,

blef bandet mellan dem slitet och återknöts icke

å nyo, men Bode talade ofta med saknad om

den lilla.

Den förra delen af denna plan sattes utan

någon större svårighet i verket. Bode gjorde

visserligen till en början något motstånd men

lät till slut öfvertala sig. »Kanske skulle han få

dö mera i fred där ute på landet!» Den senaredelen däremot syntes till en början nära att

stranda.

Wilde hade uppdragit åt sin hustru att

försiktigt inleda saken med Bode. Det befanns, att

denna mycket väl mindes den lilla Agnes Linder,

hans ansikte klarnade upp ett ögonblick, och

han började med ett visst intresse tala om hvilket

märkvärdigt barn det varit. Uppmuntrad häraf

försökte fru Wilde försiktigt och på omvägar

närma sig målet, men så snart Bode märkte

hvart hon ville komma, mörknade hans ansikte

åter, och han afbröt tvärt samtalet. Och då

doktor Wilde själf i sin tur försökte sin lycka,

möttes han af- ett bestämdt nej. »Det minsta

han kunde begära, vore då att man lät honom

dö i fred.»

Wilde måste erkänna, att han hade

misslyckats, och det blef icke vidare tal om saken.

Men till hans förvåning upptog Bode efter en

fjorton dagars förlopp själfmant ämnet, och det

befanns då, att ett fullständigt omslag i all stillhet

inträffat. »Kunde han erbjuda flickan ett hem,

nu, då hon stod ensam i världen, så ville han

icke undandraga sig det, om hon icke själf hade

något emot att tillbringa ett eller ett par år

tillsamman med en gammal gubbe, hvars enda

återstående uppgift i lifvet var att dö.» Han ville

tydligen se saken ur den synpunkten, att det var

han, som skulle göra henne en tjänst och icke

tvärt om, och Wilde aktade sig väl för att

motsäga honom.Han skref omedelbart till fröken Linder och

fick ett svar, som icke var ogynnsamt och efter

ytterligare någon brefväxling blef jakande.

Hon kom i början af maj till Sätraskog, där

Bode då strax förut flyttat in. På den sista

tiden hade han nästan längtat efter henne, men

det första mötet blef en stor missräkning för

honom.

Han hade nämligen hela tiden haft den

tioåriga flickan i tankarna, och om han också icke

direkt föreställt sig, att han skulle återse henne

oförändrad, hade han heller aldrig satt sig in i

motsatsen. Han hade fördjupat sig i sina minnen

och gladt sig åt att återfinna något, som åter

kunde göra dem lefvande för honom, och så hade

han glömt bort både tid och omständigheter.

Han hade tänkt på en liten barnunge med ljust,

lockigt hår, som var så lent att stryka öfver och

ett par stora mörka ögon, som det var så frestande

att försöka fängsla, och så kom där emot honom

en ung, främmande kvinna, hos hvilken han icke

återfann något af hvad han längtat efter. Han

blef ond, fick klart för sig, att de hade hållit

honom för gäck allesamman, och skrattade

förbittrad åt sin egen dårskap, som med öppna ögon

gått i en så grof fälla.

Han behöfde en hel vecka för att sätta sig

in i verkligheten. Men hon hjälpte honom genom

att alltid leda hans tankar tillbaka till den

förflutna tiden, af hvilken hon dock själf endast

hade dunkla minnen, som hon måste utfylla medfantasiens tillhjälp. I början butter, mjuknade

han så småningom upp, blef ifrig att rätta henne,

då hon gjorde misstag, och glad, då de möttes

i enighet, och på detta sätt lärde han sig så

småningom att återfinna barnet i kvinnan. Efter

fjorton dagar hade hon fullständigt eröfrat honom.

£ristian Bode hade i något utspädd grad

ärft faderns konstsinne och i något

koncentrerad den bekymmerslöshet, den

slapphet i viljan, som slutligen bragt

denne i olycka. Han hade varit ett

»förtjusande vackert» barn, smekt och

bortskämdt af alla; som yngling och ung man

hade han varit medelpunkten i en krets af mer

och mindre beundrande vänner och kamrater,

gunstling hos kvinnorna, uppmärksammad af äldre

personer och afgudad af de små. Nu, framåt

fyrtiotalet, hade han redan i flere år intagit

ungefär samma ställning som en firad baldrottning,

som börjat öfverlefva sig själf, men ännu

nödtorftigt bäres af sitt gamla rykte. Den smickrets

rusdryck, som förr af ifriga händer räckts honom

som en frivillig tribut och som han tömt med

sitt älskvärda småleende, måste han nu själf

Ett eldprof. 2sträcka ut handen efter, och den hade fått en

bitter bismak, som förtog dess sötma. Vänliga

handtryckningar mötte honom nu som förr hvart

han kom, men de hade fått en viss, nästan

omärklig nyans af nedlåtenhet; »en utmärkt

älskvärd människa» sade man om honom nu som

förr, men det hade börjat blifva en fras mera

än ett omdöme; till och med barnen hyllade sig

icke till honom så af hjärtat som förr, och den

tillgifvenhet, han vann af dem, måste underhållas

med gåfvor och lek för att icke slockna.

Han hade länge känt allt detta i luften utan

att tro därpå och utan att förstå hvad det

betydde; då han slutligen förstod det, uppreste sig

allt det fina, som fanns i hans natur, däremot,

och hans vekliga, ömtåliga stolthet tog ansats

till språng. Han blef skygg, misstänksam och

drog sig undan allt umgänge. »Hvad är det åt

Kristian Bode?» sade man. »Man ser aldrig till

honom mera. Han måtte väl inte ha gått och

blifvit kär.» Denna skämtsamma förmodan antogs

så småningom som en giltig förklaring på hans

osynlighetsår, som det kallades, och då han

slutligen återkom, blandade sig med välkomstropen

skämtsamma anspelningar på hans hemliga

kärleksförhållande, anspelningar, som han skrattade

åt utan att försöka jäfva. Ty han kom tillbaka,

ansatsen blef aldrig mera än en ansats, och

stoltheten föll till fota; han kom tillbaka, böjde sig

och plockade upp som allmosa det han förut

mottagit som en själfskrifven skatt, mötte densmygande, alltjämt växande missaktningen med

sitt gamla älskvärda småleende och hämnades

med att hemligt utsätta sina vänner och gynnare

för en skarp, elak satir.

I detta för hela lifvet obotliga nederlag

spelade hans ekonomiska beroende en betydande

roll. Han egde många talanger, ett klart hufvud

och hade trots sitt världslif på egen hand

förskaffat sig en både grundlig och omfattande

bildning, men han saknade fullkomligt viljan och

hade så småningom äfven förlorat förmågan att

göra detta fruktbärande för sig. Han hade lefvat

på sin far och för resten gjort skulder. Och då

han nu svek sin ansats till själfständighet, var

det här han svek först.

Han hade visserligen gått och gällt som

delegare i faderns affär, men det var endast till

namnet. På de senare åren hade han tillbragt

sin mesta tid på besök hos släktingar, vänner

och bekanta, som voro bosatta på landet. Han

hade mycket vidsträckta förbindelser inom

gods-egarnes klass och for under sommar- och

höstmånaderna från det ena stället till det andra,

stannande en vecka, fjorton dagar, ibland till och

med en månad. I sina glansdagar hade han

varit en efterlängtad gäst, han var ännu en

välkommen, men stod på gränsen till att blifva en

oundviklig.

Det var på mellantiden mellan två sådana

besök, som han kommit för att hälsa på doktor

Wilde och på samma gång se, hur fadern hadedet. Han skulle bara stanna ett par dagar, men

hade redan varit där en vecka och talade ännu

icke om att resa.

Då han återkom från sitt besök på

Sätra-skog, mötte han doktorn alldeles utanför dennes

villa.

Doktor Wilde var en storväxt, korpulent

man på ett par och sextio år med alldeles hvitt

hår och hvita polisonger, men ett ännu

ungdomligt, rödbrusigt ansikte, lifliga rörelser och en

bullrande röst. Vid första anblicken tog man

honom för en goddagspilt, och han påstod själf,

att det var intet som bättre hjälpt honom fram

i världen.

»God dag, Kristian!» sade han och slog

honom på axeln. »Kommer du från Sätraskog,

hur är det med gubben, är han nöjd med

årsväxten ?»

Den sista frågan åtföljdes af en skämtsam

blinkning. Det var en egenhet hos doktorn

att ofta göra en mängd frågor tätt på hvarandra

utan att afvakta något svar. Detta gaf ett

intryck både af att han hade mycket brådtom och

att han frågade mera af höflighet än därför att

svaren hade någon den ringaste vikt för honom.

Men Kristian Bode svarade alltid mycket

ordentligt på alla frågorna.»Ja, jag kan hälsa från Sätraskog, gubben

mår visst bra, men jag vet verkligen inte hvad

han tänker om årsväxten, för jag råkade honom

inte själf.»

»Jaså, ne-nej, det är nog inte för gubbens

skull du så ofta gör besök på Sätraskog,» sade

doktorn skrattande.

»Det är för att promenera,» svarade Kristian

Bode, i det han såg honom in i ögonen.

»Ja visst,» skrattade doktorn fortfarande, »och

jaga kanske. Jo jo, jag har nog märkt, att du

går på jagt, din skälm, men jag är rädd, att bytet

går dig ur händerna.»

Kristian Bode instämde i skrattet, i det han

fortfarande stirrade den andre in i ögonen med

sin envisa blick. Doktorn kände sig plötsligt

obehagligt berörd däraf och afbröt sitt skratt.

»Nej, ursäkta, jag har litet brådtom,» sade

han och gick med en afskedsnick. Då han

tagit några steg, stannade han och ropade tillbaka:

»Det var sant, Henrik har kommit med

morgontåget. Han är inne i salongen.»

Kristian Bode nickade och gick uppför

villatrappan, mumlande något mellan tänderna. På

de sista åren hade det blifvit en vana hos honom

att tala för sig själf, och då saknade hans röst

alldeles den älskvärda världsmannaton, som annars

utmärkte den.

I salongen fann han Henrik Wilde och

dennes mor.Fru Wilde hade ett ganska utprägladt

släkttycke med brorsonen, Kristian Bode. Liksom

han var hon helt liten till växten, och hennes

ansikte hade samma regelbundet vackra drag.

Men ögonen voro mörka, med en dunkel, beslöjad

blick, som gaf intryck af djup och förlänade

ansiktet en helt annan karakter än hans grunda,

bleka pupiller. Hon var nära femtio år, men

såg mycket yngre ut; ansiktet var utan skrynklor,

och den lilla, späda gestalten hade bevarat ett

nästan barnsligt behag i sina linier och sina

rörelser. Det enda som talade om hennes ålder

var en grå slinga i tinningarnas hårfäste.

Sonen liknade till själfva dragen fadern, men

uttrycket var, i synnerhet så länge ansiktet var

i hvila, besläktadt med moderns. Det var samma

känsliga, nästan veka drag kring munnen, samma

beslöjade, nästan obestämda blick; pannan var

icke ovanligt hög, men bred med ett långsgående,

djupt veck, under hvilket den sprang starkt fram

öfver ögonbrynen. Det var en panna, som gaf

intryck af kraft, men icke så mycket till handling

som till tanke. Han bar ett kort, tvärskuret

helskägg, mycket glest på kinderna, var af

medellängd, mager och höll sig något framåtlutad.

De sutto båda tysta, då Kristian Bode kom

in. Hälsningen mellan de båda kusinerna var

tämligen kylig; de hade för flere år sedan, innan

Henrik Wilde ännu uppnått tjugutalet, haft en

period af ifrig sammanvaro och förtrolighet, som

dock aldrig stadgat sig till någon verklig vänskapoch som slutat helt tvärt efter att hafva varat

ett knappt år. Liksom det var Henrik, som inledt

förhållandet, så var det äfven han, som drog sig

undan, och det kunde Kristian Bode icke förlåta

honom.

»Du kan tänka dig,» sade fru Wilde, »så

öfverraskad jag blef, då Henrik plötsligt träder

in i rummet. Han hade naturligtvis icke skrifvit

ett ord förut.»

»Nej, naturligtvis,» svarade Kristian Bode

med ett menande leende.

Henrik lät sin blick glida förbi honom och

log mot modern, något förströdt.

»Jag beslöt mig verkligen så hastigt,» sade han.

»Ja, det var inte meningen som någon

förebråelse; jag är glad, när och hur du kommer,»

svarade hon ifrigt.

»Ja, modershjärtat är ett underligt ting,» inföll

Kristian Bode allvarligt.

Fru Wilde rynkade pannan ett ögonblick, men

sade ingenting och öfvervann hastigt sitt missnöje.

Det lönade icke mödan att bli ond på honom.

»Nå, jag såg du var ute och gick,» sade Henrik

efter någon tystnad, »hvem var det du gick med?

»Det var lilla Elsa,» svarade Kristian Bode

»kände du inte igen henne?»

*Jag menar den andra, det unga fruntimret.»

»Jaså, du intresserar dig för unga fruntimmer

du! Tyckte du, att hon var vacker?»

»Det är litet svårt att döma om från ett

snälltåg.»»Jag är rädd, att du i allmänhet bedömer

fruntimmer från snälltåg, min bäste Henrik, och

det gör du orätt i! Jag försäkrar dig, att de äro

betydligt intressantare än fixstjärnorna.»

Henrik skrattade godmodigt.

»Nå, du tycks inte vilja ut med hvem det var.»

»Det var fröken Linder.»

»Fröken Linder?» Henrik såg frågande på

modern.

»Ja, Agnes Linder,» svarade hon. Minns du

inte, att jag skref om henne? Den unga flickan,

hvars far dog och som skulle flytta till Magnus.

Ah, du kan inte tro, hvad vi äro glada öfver

att ha henne där, hon har redan gjort underverk!

Ja, du ska själf få se; om du har lust, ska vi

åka dit ut på eftermiddagen.»

»Hvarför inte, det skall bli roligt att få se,

hur morbror har det.»

»Ack, du skrymtare!» skrattade Kristian Bode.

Månne det tillåtes mig ovärdige att göra sällskap,

men jag säger på förhand uppriktigt, att det

icke är för far mins skull, som jag vill följa med.»

Han såg på Henrik med ett gäckande leende

kring munnen, men med något liknande en

utmaning i blicken.

»Naturligtvis får du följa med, om du har

lust,» svarade fru Wilde.

»Godt, då skall jag icke störa er téte-ä-téte

längre.» Han reste sig upp och gick mot dörren.

»A propos, du har väl inte en cigarr på dig?»

Han vände sig mot Henrik.Denne tog upp ett cigarrfodral ur fickan och

bjöd honom. Han utvalde två cigarrer, bet af

den ena, stoppade den andra i fickan och gick

åter mot dörren. Där stannade han ännu en

gång och vände sig om.

»Du såg väl, att jag tog två,» sade han med

sitt vanliga leende, nickade och gick.

»Alltid densamme I» sade Henrik, då han gått.

»Ja,» svarade fru Wilde likgiltigt och fortsatte

efter en stund med osäker, nästan rädd röst:

»Och du?»

Henrik såg frågande på henne. Hans blick,

som vanligen var frånvarande, nästan en smula

stirrande, liksom om den icke medvetet såge

det, den tillfälligtvis var riktad på, fick stundom

en koncentrerad uppmärksamhet, hvarvid

ögonbrynen drogos något i hop och alla ansiktets

drag liksom skärptes. Någon gång förenades

denna uppmärksamma blick äfven med ett vackert,

vinnande leende, som lyste upp och förskönade

hela ansiktet.

Nu veknade skärpan småningom till leendet,

han steg upp, gick fram till moderns stol, lade

handen på ryggstödet och böjde sig något ned

emot henne.

»Du menar, om jag är densamme? Kära

mamma, en sådan högtidlig fråga.»

»Nej, jag menar bara, att, .. att ännu har du

knappt sagt ett enda ord om dig själf,» svarade

hon och såg på samma gång skyggt och

tacksamt upp på honom.Hans ögonbryn drogo sig något samman,

men han log fortfarande, ehuru något ansträngdt.

»Därför att jag icke har något särskildt att

tala om,» sade han, i det han rätade upp sig.

»Särskildt!» upprepade hon med en

förebrående tonvikt. »Behöfver man ha något

särskildt att tala om för sin mor.»

Han hade gått bortåt rummet, vände sig

nu häftigt om och sade med en afvärjande åtbörd

och ett plågadt uttryck i ansiktet.

»Nej, säg inte sådana där saker, det låter

så gjordt, och bed mig aldrig om ett förtroende,

för då--

Han afslutade icke meningen, utan gick fram

och kysste henne på hårfästet. Hon böjde tyst

hufvudet och såg icke upp på honom.

Han satte sig åter i stolen och återknöt

samtalet om morbrodern. Efter en stund lämnade

han henne för att gå och packa upp sina koffertar.

Då fru Wilde blifvit ensam, satt hon länge

orörlig, med slutna ögon och ett bittert drag

kring munnen. Plötsligt ryckte hon till — hon

tyckte, att ett litet hufvud lutat sig mot hennes

knä och att ett par små händer sökte hennes.

»Herre Gud, det är ju så länge sedan!» tänkte

hon med en suck, slöt åter ögonen och invaggade

sig i minnen.illie Bode var endast sjutton år och

outvecklad som ett barn. då hon blef Wildes

fästmö. I hemmet hade hon alltid kallats

»lillan», och hennes förlofning gjorde icke

någon ändring häri, hon blef nu lillan

äfven för sin fästman. Han hade eröfrat

henne genom det ungdomliga öfvermod, som den

tiden fanns hos honom och som han kunde ge

en prägel af vinnande friskhet och hurtighet,

genom den något deklamatoriska värma, som

han underhöll på studentmötena, genom sitt

fri-hetssvärmeri, sitt platoniska hat mot Polens

tyranner, sin beundran för öfvermänniskan

Napoleon, genom alla de fradgande ideer, som stego

den tidens ungdom åt hufvudet och som äfven

han läppjat på. Allt detta var för henne som en

ny värld, hvilken han öppnat för henne, och hon

beundrade honom som härskaren däri.De voro förlofvade i två år, och under dessa

år genomgick Wilde en hastig och genomgripande

förändring. Han hade alltid lefvat i den

föreställningen, att han såsom ende sonen en gång

skulle komma att ärfva en förmögenhet efter sin

far, som var affärsman. Han hade egnat sig åt

läkaryrket af böjelse men utan att sedan bedrifva

studierna med någon vidare fart eller intresse,

medan han däremot gjort sig känd som en

outtröttlig, glad sällskapsbroder.

Så dog fadern helt oväntadt strax efter hans

förlofning och efterlämnade sina affärer i ett mer

än trassligt skick, så att sterbhuset fick lof att

göra konkurs. Denna katastrof framkallade hos

sonen en energi, som allt dittills legat slumrande.

Han tänkte först på att öfvergifva läkaryrket

och kasta sig in i det praktiska lifvet, men

öfver-gaf så denna plan, afslutade i stället sina studier

och tog sin examen på en förvånande kort tid.

Han hade den turen att nästan omedelbart

blifva utnämnd till andre distriktsläkare i en af

landets södra provinser och gifte sig då.

Till följd af sitt rastlösa arbete hade han

under förlofningstiden endast sällan kunnat råka

sin fästmö, och i sig själf icke vidare klarsynt

hade hon därför ingen aning om den förändring

han undergått. Hon fann sig därför förenad med

en man, som hade nästan intet gemensamt med

den hon trodde sig älska, hos hvilken allt

föreföll henne besynnerligt, främmande, frånstötande.

En man, som långt ifrån att vara den idealisthon föreställt sig, endast var upptagen af ett

enväldigt begär att komma sig upp, som

betraktade sitt yrke blott som ett medel härför,

stundom som ett hinder, och som nu skrattade åt

allt det, hvarigenom han vunnit henne.

Hon kände sig till mods som en människa’

hvilken i mörkret sträcker ut sin hand, viss om

att den skall fattas i en välkänd tryckning, och

i stället känner den sluten i ett hårdt, främmande

grepp. Hon ville draga handen tillbaka, men

greppet var säkert och den satt fast som i ett

skrufstäd. Då försökte hon inbilla sig, att det

hela var ett verk af hennes fantasi, att det var

en gåta, som snart skulle lösas till hennes lättnad

och lycka. Men gåtan löstes icke och gaf intet

medgifvande af att den behöfde lösas; den såg

på henne med kalla, nyktra ögon, som tycktes

håna hennes förvåning, och besvarade hennes

frågor med verklighetens själfsäkra: så är det,

som icke behöfver någon förklaring.

Hennes natur var en sådan, som förlorar

både mod och krafter så snart den står inför

något, som synes hafva visshetens omotsägliga

stämpel på sig. Hon gick utan fruktan emot en

fiende, äfven om den syntes henne öfvermäktig,

så länge hon icke hade bevis därpå, men siffran

på dess öfvermakt förlamade henne och slog

vapnen ur hennes händer. Hon kände sig som

herre öfver verkligheten, så länge den lånade sig

till hennes omdiktning, men uppreste den sigdäremot, fogade hon sig blindt och

motstånds-löst under dess tryck.

Så snart den vissheten blifvit lefvande för

henne, att Wilde icke alls var sådan, som hon

föreställt sig, vare sig hon nu från början misstagit

sig eller han sedan förändrat sig, fogade hon sig

under denna visshet och upphörde med sitt

motstånd. Den kärlek, som hon hyst för honom

och som fåfängt försökte haka sig fast vid denna

främmande man, omdiktade hon till en obestämd,

skygg beundran, som icke försökte förstå, utan

snarare fruktade hvarje inblick i mannens väsende,

liksom kände den sin egen svaghet. Hon

beundrade vissa egenskaper hos honom, som togo

sig uttryck i hans yttre verksamhet, men som

egentligen icke voro henne sympatiska; hon

sammanfattade dem däri, att han var en

märkvärdig människa. I samlifvet med honom gaf

hon utan knot hvad han begärde, men var glad,

då han icke begärde någonting.

Wilde var på det hela taget rätt nöjd med

sitt giftermål, sedan Lillie väl hunnit »lugna

sig», som han uttryckte det. Hon gjorde sitt

bästa för att sätta sig in i sina husmoderliga

plikter, och han hoppades, att det väl skulle

blifva ännu bättre med tiden. Det var egentligen

allt hvad han begärde, han hade en gång utstakat

sitt lif för sig, och för allt som låg på sidan

därom hade han icke och ville han icke hafva ögon.

Men detta lugn hos Lillie dolde ett lidande,

som var större och djqpare än hon ens visstesjälf. Efter ett års äktenskap var hon nära ett

fullkomligt andligt skeppsbrott. Hennes

finkänslighet förhärdades af denna ständiga nötning

mellan plikt och böjelse, och hennes själslif, som

icke hade något mål, någon fast hållpunkt i sig

själft, utan hvars innersta behof var ett sympatiskt

utbyte, ett ständigt gifvande och mottagande,

försmäktade i ofruktbar enslighet.

Hon var dock ännu så ung, hade ännu

knappt börjat lifvet, hade ett så stort förråd af

ömhet och hängifvenhet, som längtade efter offer,

att hon blott behöfde ett halmstrå för att räddas.

Och hon fick mer än så, det var icke endast

räddningen, som räcktes henne, utan äfven

möjligheten till en ny, innehållsrik lycka, då hon i

detta tillstånd blef mor. Då hon första gången

lade barnet till sitt bröst och kysste det lilla,

formlösa ansiktet, var det icke blott moderns

känslor, som uppfyllde henne, utan äfven något

annat, ännu mera ljust och befriande,

uppenbarelsen af en dittills okänd lycka, ett annat lif,

i hvilket hon hade del och rättighet, som hon

skulle gifva sina tankar och hvars tankar hon

skulle förstå, som skulle växa samman med hennes

och skjuta sina friska, gröna skott öfverallt, där

hon kände tomhetens rädsla.

Nu följde några år af en ständigt växande,

ständigt allt rikare lycka, som stödde och

uppfostrade henne, gaf lif och ändamål åt alla de

spirande möjligheter, med hvilka hon trädt ut i

lifvet. Själf fylld af moderskänslor, betraktadehon nu lifvet äfven som en moder, som mildt och

kärleksfullt tog henne vid handen, förde henne

fram genom vimlet, lärde henne se och förstå,

icke genom torra lärdomar, utan genom lefvande,

åskådlig verklighet.

Det var den första tidens nästan rent fysiska

modersglädje, då hennes sinne låg som i en

vaken dvala, då hennes tankar voro enkla och

ursprungliga och mynnade ut i ständigt samma

och dock ständigt nya omsorger, då hennes

känslor hade drifternas omedelbarhet, och hon

erfor en för henne fullkomligt ny vördnad för

sin kropp, ett djupt intresse för hela den

verksamhet, som alstrat detta nya lif af hennes lif

och ännu gaf det sin näring vid hennes bröst.

Det var en tid, då hon hade en ödmjuk och

dock stolt känsla af att vara ett redskap för den

stora, lifgifvande kraft, hvars eviga verksamhet

hon såg och anade i allt omkring sig, icke så

att hon någonsin klädde denna känsla i klara,

medvetna tankar, men så att hon erfor en varm

sympati för allt som lefde och — så tycktes det

henne nu — lefde blott för att alstra nytt lif.

Härtill bidrog äfven, att dessa första månader

af hennes moderskap inträffade på våren. Sedan

luften blifvit varm, satt hon helst ute med barnet;

det fanns i trädgården ett litet afskildt hörn,

en tät berså, där blommande syrener bildade

gröna väggar, medan en krets af björkar slogo

ett genomskinligt hvalf öfver dem. Här kunde

hon sitta i timmar utan annan sysselsättningän att vagga den lille, fläkta bort insekterna från

hans ansikte, betrakta den halföppna munnen

och de slutna ögonen, de små knutna händerna,

på hvilka solen stundom glindrade genom

löf-verket, och då gled tiden så omärkligt förbi,

medan fåglarna sjöngo ofvanför henne, och hennes

sinne uppfattade de tusen skilda ljuden från

lifvet omkring, liksom det aflägsna sorlet från

en klar källa, som rann någonstädes i fjärran,

utan att grumlas, utan att sina, ständigt lika

klar och ymnig.

Det hände en gång, att en bofink, djärf

genom hennes orörlighet, kom och slog sig ned

på hennes skuldra. Hon kände den lätta

beröringen af hans fötter som en smekning genom

klädningslifvet, och hon satt alldeles stilla, vågade

knappast andas, medan hennes hjärta började

klappa häftigt. Då fågeln flugit, brast hon

plötsligt i gråt, utan att själf veta hvarför — kanske

därför att hon var så lycklig. Minnet af denna

händelse lefde sedan länge kvar hos henne som

något af det bästa hon erfarit och blef för henne

som en sinnebild af hela denna tid med dess

tysta, mildt leende hågkomster.

Ty hvad som gaf den sin karakter, denna

tid, det var tystnad, en anande och väntande

tystnad. Och detta icke blott i yttre mening,

därför att hennes enda sällskap var barnet, som

antingen sof eller låg och stirrade med stora,

klara ögon upp i rymden, nej, tystnaden rådde

äfven inom henne, hennes tankar gingo medtysta fjät, liksom rädda att väcka en sofvande,

alla intryck från den yttre världen kommo till

henne tyst och dämpadt, hela hennes sinne

andades ut i en stor, innehållsrik tystnad.

Men så småningom bröts tystnaden, sakta,

nästan omärkligt fylldes den med lif och joller, -

liknande de späda ljud, man kan få höra från "

ett fågelbo under moderns täckande vingar. Då

kom hvar dag med nya öfverraskningar och nya

fröjder. Det första leendet, den första

igenkännande glimten i de spegelklara ögonen, den skära

kroppens sprattlande i badet, de små armarnas

famlande i luften, fingrarna, som grepo och höllo ■;

fast, alla dessa små tecken till ett vaknande,

medvetet lif trängde genom tystnaden som enstaka,

fallande toner af en melodi, som så småningom

samlade sig, kom åter, blef starkare och

fulltonigare, riktades med nya växlingar. Och snart

höll hon i sin famn en liten människa, som lefde

sitt eget jollrande lif, hade sin egen, nyckfulla,

men envisa vilja, såg med egna ögon, hade sin

själfständiga uppfattning af saker och ting och

kallade dem vid själfuppfunna namn, men som i i

allt, fröjder som bedröfvelser, höll fast i henne

med små, trofasta händer och kallade henne

mamma.

Men den lilla människan blef allt mera

människa, ögonen blefvo icke blott seende, utan äfven 1

undrande och spörjande, händerna grepo icke

längre efter allt som var inom synhåll, utan

började välja och förkasta, munnen började formaord, som hade allmänt burskap, men fingo

själf-ständig mening, och ett af de första den lärde

sig var: hvarför? Då kom en tid af bryderi och

bekymmer; hennes ärlighet uppreste sig mot

hvarje därför, som icke för henne själf var

full-lödigt, men hon förskräcktes öfver hur få de voro,

och ofta hände det henne, att till och med dessa

få obevekligt förkastades af den lille. Hon stod

villrådig och full af missmod. Då kom den lille

själf till hjälp och ledde henne in på en väg,

som hennes samvetsgrannhet hindrat henne från

att själf välja i första ögonblicket, den väg, som

förde tillbaka genom de vuxna årens irrgångar

till barnets ståndpunkt. Hon fann, att när hon

försökte lyfta den lille upp till sig, gick allt på tok,

men steg hon själf ned till honom, redde sig

genast allt till ömsesidig belåtenhet. Vägen var

så lockande, att det syntes henne omöjligt att

tveka, hon sade sig, att hon icke ville vara sitt

barns uppfostrare, ty det kallet var för tungt för

henne, hon ville vara dess kamrat, så i lek som

allvar, en god kamrat, ty det kunde hon, och

det var bättre än en dålig uppfostrare.

Sedan hon väl kastat bort all tvekan,

förvånades hon själf öfver, hur mycket af barnet

det ännu fanns kvar hos henne. Det var utan

någon ansträngning, som hon såg med barnets

ögon, tänkte med dess tankar, fann nöje i dess

lekar, följde dess snabba omkastningar i lynne

och intressen. Hon fann sig så hemma i denna

värld, där fantasien var allsmäktig gudom, underhvars lätta hand alla knutar löstes som på lek,

vid hvars blotta åsyn tviflen kröpo undan i

skamvrån och på hvars härskarbud de skygga tankar,

som komma split och oreda å stad, förvisades till

bergens innandömen. Där kunde man ännu höra

ljudet af deras hammarslag i de tysta nätterna,

men de voro i säkert förvar och hade intet med

guds fria natur att skaffa. Lifvet var som en

stor bilderbok, till hvilken man fick dikta texten

efter eget behag, eller det var som en förtrollad,

sofvande skog, som väcktes till lif och började

tala, då prins fantasi kysste prinsessan barnatro,

som somnat med sagoboken i sitt knä.

Den lille lyssnade med stora ögon och blef

aldrig mätt på de underbara äfventyren utan

begärde ständigt nytt, nytt. Dock kom det så

småningom en tid, då det nya tycktes hafva

förlorat en del af sin trollmakt och då han i stället

bland det rika förrådet utvalde vissa favoriter,

som omfattades med en trofast ömhet och ständigt

fingo tåga fram i sina slitna kläder. Det slog

henne, att dessa favoriter ingalunda voro de

rikast utstyrda, de som upplefvat de sällsammaste

äfventyren, utan tvärt om några hvardagsklädda

piltar, som höllo sig med sina lekar inom

hemmets stör och vägg. Hon såg vinken, förstod

den och lärde af den. Sagoskogen öfvergick så

småningom till en verklig skog, sagoprinsarne

blefvo verkliga, lefvande människobarn, som man

hvar dag kunde möta på vägen, och äfventyren

kommo sträckande från landet »östan om soloch vestan om måne», som en skock flyttfåglar,

och byggde bo i välkända buskar och träd.

Fantasien blef en smula degraderad, förde icke

längre envåldsspiran, utan blef i stället en

på-passlig tjänsteande, som kunde göra sig osynlig,

när han icke behöfdes, men som alltid var till

hands för att lösa svårigheterna och bringa ljus

i dunklet, tack vare sina stora, klarsynta ögon,

som sågo det som var fördoldt för andra och

som innerst var sanningen.

Så gick den lille sina första steg in i lifvet,

först stapplande och osäker, sedan på allt säkrare

fötter, med allt större själfförtroende, som djärft

vågade sig ut på längre utflykter, kors och tvärs,

genom snår och öfver stängsel, efter hvarje

blomma som lockade, medan färden dock ständigt

gick framåt i lycklig sorglöshet; och Lillie följde

honom, halft öfvervakande, halft dragen med,

ref stundom sönder sig, där han hade lättare att

komma fram, men gjorde också många fynd,

som hon aldrig anat, lärde med honom,

uppfostrade sig själf, medan hon lekte med honom.

Allt detta stod mannen så godt som

fullständigt utom. Hon var förfärligt afundsjuk om

barnet, så att det till och med plågade henne

att se honom smeka det. Han märkte det, och

så uppstod det en strid mellan dem, i hvilken han

dock snart gaf vika, så viljestark och beslutsam

han annars var. Kanske förstod han, att han

med sina många intressen och sin starkt upptagna

tid i längden skulle blifva den underlägsne, kanskekände han sig också hafva en skuld gent emot

hustrun, för hvilken han nu fick böta, säkert är,

att han frivilligt afstod från barnet — tills vidare.

Men han led af detta, stundom, då Lillie icke

såg det, tog han upp den lille i sina armar och

kysste honom häftigt, så att han ofta skrämde

honom.

Henrik växte upp och blef ett brådmoget,

känsligt barn. Han var liten och spensligt bygd,

men därför hvarken ömtålig eller sjuklig. Hans

lekar voro i allmänhet mycket stillsamma och

togo hans fantasi starkt i anspråk, som fallet ofta

är med ensamma barn. Dock kunde han, om

han någon gång fick en lekkamrat, som då

vanligen var mycket barnsligare än han, lätt ställa

sig på dess ståndpunkt och deltaga i hvilka

upptåg som helst. Men så snart leken var slut,

kom han helt allvarlig och satte sig bredvid

modern, och då han suttit en stund, suckade han

lätt, en suck, som uttryckte både trötthet och

belåtenhet och ett visst barnsligt vemod. Om

hon då böjde sig ned och kysste honom, log

han ett gammalt leende, liksom för att säga henne,

att han icke var så barnslig som det såg ut,

utan nog kunde förstå äfven henne. Stundom,

då hon lekte med honom, såg han plötsligt

forskande på henne, liksom för att se, om hon icke

låtsades vara så uppsluppen.Då han endast var en åtta, nio år gammal,

hade han redan förlorat hågen för de barnsliga

lekarna — icke med andra barn, då det någon

gång erbjöd sig, men med henne. Han inbillade

sig, att då hon icke var tillsamman med honom,

upptogs hon af andra tankar, ock detta kränkte

honom, han kände ett svartsjukt begär att blifva

delaktig af hennes förtroende just i dessa tankar.

Ett uttryck härför var, att han trodde sig tycka

mer om henne, då hon var ledsen än då hon var

glad. Så var det han, som förde deras förhållande

bort från leken och in i allvaret, medan hon

nästan motvilligt följde honom, anande, att hon

nu närmade sig slutet på sin ostörda lycka.

Det kom denna tid något barnsligt

beskyddande i hans smeksamma sätt emot henne.

Under deras dagliga promenader höll han henne

under armen eller omkring lifvet, aldrig i handen,

och då gingo de med jämna steg och samtalade

som tvenne jämnåriga. Den som lyssnat till

dem utan att se dem, skulle varit tveksam, om

det var två barn eller tvenne fullvuxna, som

talade med hvarandra.

Dessa promenader voro deras bästa stunder

på dagen, då allt gaf dem nya ämnen att tänka

på och fantisera om. Samtalet behöfde aldrig

afstanna, det hoppade som en fågel från gren

till gren och fann öfverallt platsen lämplig att

taga om melodien igen, med små variationer.

Med oändlig varsamhet hade hon vänjt honom

att uttala alla de tankar, som flögo genom hansspörjande och iakttagande sinne. Hon hade

förstått att detta mål endast kunde vinnas därigenom,

att intet behandlades med ringaktning, intet slogs

bort med öfverlägsenhet, utan allt upptogs som

vore det i verkligheten lika viktigt, som det för

ögonblicket syntes honom. Och detta kostade

henne ingen ansträngning, ty för henne fanns det

egentligen icke stort och smått; det fanns skönt

och fult, och för det sköna fanns det intet mått.

Endast det fula ville hon hålla fjärran från honom,

det skulle aldrig få grumla hans barnasinne. Och

i detta fall trodde han henne obetingadt; sade

hon om något: nej, Henrik, det där är fult! lade

han det bekymmerslöst ifrån sig, som något

värdelöst, som han af en slump hittat och icke borde

behålla, ty ännu kunde han med fulla händer

ösa ur det skönas skattkammare, som var så rik

och så gifmild, att hans vetgirighet aldrig fick

tid att vända sig åt annat håll.

Hon hade ett mycket känsligt sinne för

naturen och tog lätt intryck af den henne

om-gifvande stämningen. Denna känslighet sökte

hon äfven uppamma hos honom, och han följde

henne äfven här, ehuru kanske icke fullt så

uppriktigt. Ty där hon såg det hela, där såg han

enskildheten; han hade barnets kamratlika intresse

för det individuella lifvet omkring sig, särskildt

djurlifvet, och hans fantasi, som utgick från det

påtagliga och byggde vidare på det, blef snart

trött af den obestämda symbolik, som präglade

hennes naturbetraktning. Här framträdde ålders-skilnaden bestämdare mellan dem, men de fogade

sig ömsesidigt efter hvarandra och drogo sålunda

någorlunda jämnt.

Fadern träffade han fortfarande nästan endast

vid måltiderna och var och förblef främmande

för honom. Fastän han egentligen aldrig haft

tillfälle att göra jämförelser med andra hem, kände

han dock instinktlikt, att det var något i

förhållandet mellan föräldrarna, som icke var som

det skulle vara, och som han stod modern så

mycket närmare, lade han skulden härför på

fadern. Endast ibland insmög sig ett tvifvel gent

emot modern i hans sinne, och det var när han

hörde henne tala i beundrande ordalag om fadern ;

han lät icke bedraga sig häraf och det minskade

icke den ringaktning för denne, som han så

småningom insupit, han anade tvärt om att det

var något osant hos modern och detta samt

faderns plötsliga utbrott af ömhet uppblandade

denna ringaktning med medlidande. Dessa

utbrott skrämde honom icke mera, de ingåfvo honom

snarare en behaglig, smickrande känsla af att vara

eftersträfvad, och han besvarade dem med en

vårdslös, barnsligt öfverlägsen vänlighet, för hvilken nog

också ett begär att skipa rättvisa låg till grund.

Så gick han mellan föräldrarna med

medvetandet om att på honom hvilade ett ansvar,

och detta medvetande gjorde honom tidigt

skarpsynt, lät honom tidigt ana mycket som han ännu

icke kunde förstå, uppdref i hög grad en

medfödd finkänslighet.

Ett eldprof. 3Denna finkänslighet visade sig äfven i annat,

uppenbarade sig i allmänhet i en förmåga att

sätta sig in i andra människors sätt att se, som

man icke ofta finner hos barn. Och detta äfven

om det stod i strid med hans egna intressen.

Så kunde han midt i en tvist med en lekkamrat,

då han var alldeles öfvertygad om att hafva

rätten på sin sida, på samma gång hafva klart

för sig, hur denne såg saken och därför gifva

vika. Han brukade då gifva modern den

förklaringen :

»Jag hade rätt, men han trodde, att han

hade rätt.»

Stundom tog detta uttryck, som skrämde

och oroade henne som något sjukligt. Så en

gång, då hon hade tagit honom med sig för att

höra på en examen i folkskolan. Han var då

nio år gammal.

En stund satt han stilla och hörde på, men

så blef han plötsligt orolig, började flytta sig af

och an och frågade slutligen modern om de icke

skulle gå snart. Hon hade all möda att öfvertyga

honom om, att de måste vänta till timmen var

slut, och då de ändtligen kommo ut, utbrast han

häftigt:

»Jag vill aldrig gå dit mera!»

Hon såg förvånad på honom och märkte då,

att han hade tårar i ögonen.

»Men Henrik då,» sade hon, »skall du icke

kunna ha tålamod ens en timme? Tänk då på

barnen, som få sitta där i flere timmar.»Han såg förebrående på henne och svarade:

»Det var inte därför.»

»Hvarför var det då?*

Han blef plötsligt brännande röd.

»Det var därför, att de voro onda på mig

för att jag hörde på,» svarade han med gråten

i halsen.

»Men kära Henrik, hvad är det för

inbillningar! Skulle barnen vara onda på dig?»

»Jo, de voro det, jag vet det, de voro onda

på mig!»

Han brast ut i en häftig, lidelsefull gråt.

Hon hade all möda att trösta honom, och

då hon slutligen fått honom lugn igen, sade hon,

i det hon smekande strök honom öfver håret.

»Det är fult att vara så där misstänksam!»

Han såg upp med en hastig glimt i ögonen

och utbrast häftigt:

»Du får inte säga att det är fult, jag tror

inte att det är fult!»

Hon blef så förvånad öfver hans häftighet,

så slagen af denna hans första allvarliga

opposition, att hon icke kom sig för att säga något

mera. Och äfven han gick tyst, slutande sig

inom sig själf i barnets bittra kränkning öfver att

icke se sig förstådd.

Hon försökte sedan att tala med honom om

detta, få honom att förklara sig, men det befans

då att han icke kunde förklara sig, han kunde

icke säga hur det kom sig, att han föll på den

där tanken. Dessutom plågade det honom atthöra talas om en sak, som redan förlorat sin

betydelse för honom och som han hunnit att

nästan glömma bort.

Men hon glömde den icke, hon tänkte ofta

på den, och ju mer hon tänkte, dess mer skrämde

den upp henne; lagd tillsamman med andra

småsaker, antog den allt större proportioner. Hon

började blifva rädd för att han skulle växa ifrån

henne, att lifvet snart skulle göra afbräck i denna

lyckliga förtrolighet. Hon kände ibland med

en tryckande ångest, att det kostade henne allt

större ansträngning att hålla jämna steg med

honom, kände att hon saknade hans ungdoms

friska, otämda kraft till utveckling och tillegnande.

Hon tyckte att hon alltid var ett litet steg efter,

och detta lilla steg kunde hon icke vinna igen,

det förstorades tvärt om allt mer och mer.

Så, med hans femtonde år, inträdde en ny

skiftning i deras förhållande, i det hon för honom

icke längre var endast vän och moder, utan

äfven kvinna, då hos honom vaknade nya

föreställningar och tankar, som han skyggade tillbaka

för att anförtro henne, därför att hon var kvinna,

medan hon på samma gång som moder var

utestängd från de drömmar, den längtan, den

undran och det intresse, som allt mera medvetet

sökte sitt mål i kvinnan.

Vid sjutton år lämnade han för första gången

hemmet på en längre tid. Då hon återsåg honom

efter ett halft år, förstod hon att han för alltid

lämnat henne bakom sig. Hon hade stått stilladär han släppte henne, medan han på egen hand

sprungit med stormsteg framåt. De kunde nu

icke längre gå tillsamman, hon skulle nu blott

äga honom de korta stunder, då han trött satte

sig ned vid vägen för att hvila. Och obevekligt,

steg för steg skulle lifvet föra dem längre från

hvarandra.

Men han hade så helt uppfyllt hennes lif,

att det tomrum, han lämnade efter sig, af intet

kunde fyllas. Hon hade varit moder, det hade

varit hennes lycka, hennes uppgift, innehållet af

hela hennes lif, det hade hon varit frivilligt och

af kärlek, allt annat blott af vana och af plikt;

nu, då denna uppgift var fylld, då han icke längre

behöfde henne, syntes henne lifvet meningslöst

och innehållslöst. Hon lefde visserligen ungefär

som förut, af vana och af plikt, hennes dagar

gingo upptagna af dagens tankar och dagens

bestyr, men hennes kärlek tillhörde nu som förut

denne son, hvars lif slitits loss från hennes och

gick sin egen bana, som hon beundrade utan att

längre förstå, och ständigt tänkte på utan att

längre känna. Och hon drömde om att det

kanske skulle komma en dag, då han åter behöfde

henne, då han skulle söka hos henne hvad han

icke fann hos någon annan, och som i forna

dagar komma och lägga sitt hufvud i hennes

knä och åter vara hennes, endast hennes.

£y|gill Sätraskog hörde en tämligen vidsträckt

fruktträdgård, i hvars midt själfva

byggnaden låg. Den hade fått stå orörd

med sina gamla, mosslupna träd, sina

med vildblommor fyllda gräsmattor och

igenvuxna gångar; endast närmast själfva

byggnaden hade Bode gjort några nya

anläggningar med rabatter och bladgrupper. Han hade

själf lagt hand därvid och blifvit så intresserad,

att han nu icke hade tanke för annat än sina

trädgårdsmästarbestyr.

Här var han nu på aftonen af den första

solskensdagen sysselsatt med att sätta ut

blomplantor. Jorden var ännu fuktig af regnet men

varm af dagens sol, den mjuka myllan slöt sig

fast och tätt om de späda rötterna, och gubben

njöt af sitt arbete, af den varma jorddoften och

den milda kvällsolen, som värmde hans rygg.Han hade varit sysselsatt med sitt arbete

bortåt en halftimme, då han hörde en vagn

stanna utanför grinden. Missnöjd böjde han sig

djupare ned öfver rabatten, besluten att ej låta

störa sig.

Det var fru Wilde, Henrik Wilde och

Kristian Bode, som kommo på besök. Han såg

knappt upp, då de kommo fram till honom,

mumlade ett kort god afton och glömde till och

med bort att hälsa särskildt på Henrik, som han

annars hade en viss förkärlek för och som han

icke sett sedan hustruns begrafning.

De stannade och betraktade hans arbete. Då

Kristian Bode stått en stund och sett på, sade han:

»Det måtte bestämdt vara ganska roligt

det där?»

Den gamle såg en smula oroligt upp på

honom och mumlade någonting om, att det var

roligt för den som var road af det.

*Vänta, skall jag hjälpa dig!» sade Kristian

Bode plötsligt, tog af sig manschetterna, bredde

ut sin näsduk på marken, lade sig på knä på

den och började sätta ned de utlagda plantorna

i jorden utan att lyssna till gubbens ifriga

protester. Det gick med en snabbhet och färdighet,

som skulle gjort heder åt en gammal erfaren

trädgårdsmästare, men gubben var dock allt annat

än nöjd med hjälpen; han sneglade oroligt på

sina plantor och var så upptagen af att hålla ett

vaksamt öga på sonen, att han själf bar sig

alldeles bakvändt åt.Nu kom Elsa springande ut ur huset, och

strax efter henne kom äfven Agnes.

Hon var klädd i en ljus sommarklädning.

Det tjocka, mörka håret hängde i en dubbelvikt

fläta ned på ryggen. Hon höll hatten i hand,

och som solen föll rätt i ansiktet på henne,

kisade hon något med ögonen. Henrik som

betraktade henne med ett visst intresse, alstradt

af hvad han på förmiddagen hört om henne,

blef förvånad öfver att hon såg så ung ut; han

hade föreställt sig henne äldre. Detta intryck

af ungdom var så starkt, att han i första

ögonblicket icke alls hade någon uppfattning af,

huruvida hon var vacker eller icke.

Då modern presenterade honom, såg hon

på honom med en ifrig, intresserad blick, som

ingaf honom en känsla af välbehag, och räckte

honom sin hand med en bestämd, kraftig tryckning.

»Fröken, se då hit, fröken!» ropade Kristian

Bode, »hur tar jag mig ut som trädgårdsmästare?»

Hon såg kritiskt på honom.

»Åjo, inte så illa! Litet för petig

kanhända.»

»Petig!» utbrast han med komisk förtrytelse.

»Ja, det här är också ett petgöra, jag kan

verkligen inte utveckla min kraft mera än hvad jag gör.»

Hon skrattade, men kom i detsamma att

se på gamle Bode och sade allvarligt:

»Men hvad säger morfar? Morfar vill visst

helst vara ensam om det där.»Hon kallade honom för morfar liksom Elsa.

Gubben mumlade halfhögt någonting för sig själf.

Kristian Bode kastade bort plantan, som han

höll i handen, och betraktade missnöjd sina

jor-diga händer.

»Ja, det blir för resten ganska enformigt i

längden,» sade han, och då de andra på Agnes

förslag gingo bort till bersåen, ropade han på

Elsa för att hon skulle visa honom hvar han

kunde få tvätta sig, narrande henne att skrika

genom att låtsa som han ville nypa henne i

näsan med sina smutsiga fingrar.

Bersåen låg på baksidan af huset. Den

bildades af fyra stora lindar, de enda som funnos

på gården; mellan dem hade man planterat syrener

och ett par jasminer, som fyllde den ljumma

kvällsluften med starka dofter. Utsikten var här

en helt annan än på andra sidan, där löfskogen

gick med ljust skiftande vågor ända bort till

horisonten. Det var endast en kvarts mil ned

till saltsjöstranden, och marken, som sluttade nedåt

var bevuxen af en tät barrskog, hvars mörka

grönska nu stod nästan svart mot aftonhimmelen.

Mellan de närmaste trädens toppar såg man

vattnets höga, blå horisont.

Fru Wilde talade med Agnes om brodern

och om den märkvärdiga förändring till det bättre,

som han på en kort tid undergått. Hon instämde

med ett gladt, lugnt leende, utan att söka

undandraga sig det beröm, som framskymtade under

fru Wildes ord, men också utan att upptaga detmed något i ögonen fallande välbehag. Hon

tycktes känna med sig att hon varit till nytta

och vara glad däröfver.

Henrik kände det goda intryck, han från

början fått af henne, allt mera förstärkas, och

det var honom icke obehagligt att hon då och

då kastade en snabb, forskande blick på hans

ansikte.

Efter en stund kom Kristian Bode till dem,

slog sig genast ned bredvid Agnes och började

på sitt älskvärda och lediga sätt att föra en

konversation, utan att låta sig störa af hennes i

början något stela och afvisande hållning. Sedan

han narrat henne att skratta ett par gånger,

föreföll det som om han alldeles lyckats utplåna

den sedan morgonen rådande misstämningen, och

hon drogs med af hans munterhet.

Henrik satt en stund och hörde på, endast

med ett och annat ord deltagande i samtalet, men

reste sig så och gick tillbaka till morbrodern.

Han fann denne i färd med att sätta om alla

de plantor, som sonen satt ned.

»Hvarför sätter morbror om plantorna,»

frågade han, »fara de inte illa af det?»

Gubben såg först ut som otn han blifvit

öfverraskad under begående af något olofligt,

men svarade så:

> Jag skall säga dig, att jag tror att plantorna

trifs inte, om de inte bli nedsatta af vänliga

händer. Ja ja, du skrattar väl åt det du och

tycker att det bara är dumt skrock.Han hade emellertid slutat, reste sig upp

och betraktade belåten sitt verk.

»Blir du inte trött i ryggen?» frågade Henrik-

»Håhå, jag är väl inte så lastgammal heller!»

svarade gubben med en skarp blick på honom.

Alltsedan han börjat på med sina

trädgårds-mästarbestyr, tyckte han icke om att höra några

hänsyftningar på sin ålder.

»Det är för resten en skön trötthet!»

fortsatte han, i det han rätade upp den krökta

ryggen. »Ja, en skön trötthet! Och ett präktigt

väder är det, skall jag säga dig, ett präktigt väder!

Så det växer, så det växer!»

Han gnuggade händerna och såg sig omkring

med en eröfrares stolta, besittningstagande blick.

-En svag aftonbris, som blåst upp mot

solnedgången, kom fruktträdens grenar att sakta röra

sig, och från de täta blomklasarnas drifvor föllo

bladen som stora, hvita flingor. Luften var så

genomskinligt strålande klar, som den endast kan

vara en vacker vårkväll och fylld af ett kvitter

som var likt ett strålande ljud. Den gamle tog

af sig hatten, strök sig öfver pannan och andades

djupt. Några hvita blomblad föllo på hans hufvud

och fastnade i hans hvita hår.

»Ja,» sade han sakta, »detta är...»

Hans läppar rörde sig, men Henrik kunde

icke uppfatta ordet. Han betraktade morbrodern

med förvåning. Redan då han kom hade det

förefallit honom som om denne förändrat sig på

något sätt, och nu blef detta intryck starkare.Det hade kotnmit en nästan ungdomlig glans i

blicken och en underklang i rösten, som förut

icke funnits där.

»Hvad är det?» frågade han.

Men den gamle svarade honom icke,

upptagen af en ny tanke. Han såg sig omkring,

stack sin arm under hans och sade i

hemlighetsfull ton:

»Kom med, ska du få se på något!»

Han drog honom med sig bort till ett hörn

af trädgården och stannade framför ett land,

fullsatt med små, nyplanterade buskar.

»Ser du,» sade han med tindrande ögon,

»här har jag mina rosor.»

Det var verkligen ett helt land med rosor,

från de högresta stamrosorna till de små, som

trycka sig tätt till jorden med ranklika grenar.

De flesta hade ännu icke hunnit veckla ut sina

blad, endast en stamros bar en tidig mörkröd

knopp.

»Du kan ännu inte göra dig ett begrepp om

hur det här kommer att taga sig ut,» sade Bode,

»men du skall få se, du skall få se! Jag kom på

den här idén en dag, dä jag gick här förbi, det

var som jag på en gång såg det framför mig.

Rosor, bara rosor, inte en och en, utan ett helt

snår, en liten skog af rosor, alla färger, alla

nyanser om hvarandra. En skog, förstår du, en

skog af rosor!» Han gjorde en åtbörd, som

om han tänkt sig en jätteskog af jätterosor.

— »Och en doft sä stark, att man stannade betagenoch undrade om man kommit in i prinsessan

Törnros’ trädgård. Vänta bara, låt mig hällas,

skall du få se, låt mig bara hållas.»

Han gnuggade händerna och skrattade. Det

var ett skratt, som Henrik aldrig förr hört hos

honom.

»Det har inte kostat mig litet, må du tro,»

fortsatte gubben, »men det är ju den enda lyx,

som jag numera består mig. Och hvad för en

lyx sedan, en lyx af lif, af sköna, lefvande rosor!

Kan det kallas för lyx det, — hvad, är det lyx

det?» utbrast han utfordrande.

Henrik skakade på hufvudet och gubben

lugnade sig åter. Han försjönk i tankar och

sade efter en stund, halfhögt, som för sig själf:

»Ja, detta är lyckan.»

Han mötte Henriks frågande blick och nickade

nästan högtidligt, i det han fortsatte:

»Detta är lyckan, säger jag dig! Och att

tänka sig att jag i sjuttio år gått utan en aning

därom, för att nu, när det kanske börjar att lida

mot slutet, finna den som af en slump. Gått

och samlat allt möjligt skräp, ja, — skräp, säger

jag,» hans röst fick ett harmfullt uttryck, som

tydde på att han ännu icke tröstat sig öfver

förlusten af detta skräp, > och trott att jag varit

lycklig med det och så inte haft en aning om

hvad som verkligen är lycka. För det här är

lyckan, ser du, den enda verkliga lycka som

finnes.»

Han log plötsligt åt en tanke.»Lyckan,» fortsatte han, »vill du tro mig,

jag har den här i fickan.» Han tog upp ett

fröpaket ur fickan och höll framför honom. »Den

ligger i det här lilla paketet. Ser du, här ligga

hundrade växter i frö, — det är mina barn det här,

och de skola endast bereda mig glädje. Jag

behöfver bara lägga ner dem i jorden, och så

skola de växa upp och blifva stora och gå i

blom och dofta. Det låter så enkelt och vanligt

det där, men det är något alldeles underbart,

det är lyckan, säger jag dig, den verkliga lyckan.»

»Och hvem kan taga den ifrån mig,»

fortsatte han häftigare, »hvem kan hindra mig från

att njuta den! Det är inga konstsaker, det här,

som skola uppvägas med guld, det har intet

värde annat än för den som älskar det. Man

kan drifva ut mig härifrån, det är sant, men

alltid finns det väl någon jordtorfva till

öfver-lopps, jag kan gå ut på vägarna och så mina

frön och jag vill se hvem som kan hindra mig

därifrån; jag tar ju intet ifrån någon, det är ju

skaparens ärenden jag går.»

Han såg hotande på Henrik, märkte så själf,

att han hetsat upp sig och tystnade. Han tog

åter Henrik under armen och aflägsnade sig

därifrån, men vände så plötsligt om och skar af

den halfutslagna knoppen.

»Det skall ingen få röra de här rosorna

sedan, de skola få blomma i fred. Men den här

skall Agnes ha, det är inte mer än rätt att hon

får förstlingen.»»Hvem? Fröken Linder?» frågade Henrik.

Gubben nickade.

»Ja, för det var hon som öppnade ögonen

på mig och visade mig hvar lyckan fanns.

Därför skall hon få den första rosen.»

»Jaså, var det hon?» upprepade Henrik

tankfullt.

»Ja, det var hon. Är det inte underligt,

— här kommer en flicka, som jag nästan glömt

bort, och tack vare henne, finner jag nu lyckan

— vid sjuttio år! Sjuttio år, ja!» tilläde han med

en suck.

»Och då du var ung, morbror, och i din

krafts dagar? Har du glömt ...» han såg upp

på morbrodern och tystnade.

Den gamles ansikte sammandrog sig som

under en smärta, och han skakade bistert på

hufvudet.

»Fåfänglighet!» mumlade han med

sammanbitna tänder.

»Säg mig, hur gammal är fröken Linder?»

frågade Henrik för att vända hans tankar på

annat.

»Tjugutre år,» svarade gubben tankspridd.

»Tjugutre år!» upprepade Henrik. »Och så

ung!» tilläde han för sig själf.

»Ja, så ung,» sade gubben, fullföljande sin

egen tankegång. »Hon har ännu många år hon,

många somrar framför sig, — ja, många somrar!

Men nu skall du se min drifbänk,» afbröt han

sig med nyväckt ifver, drog Henrik med sig tillett annat hörn af trädgården och började åter

visa och förklara.

Henrik fogade sig i sitt öde och lät

morbrodern hållas. Men medan han gick där och

med ett något skeptiskt leende lyssnade till den

gamle, som trodde sig hafva funnit lyckan vid

sjuttio år, smög sig så småningom öfver honom

en känsla af tomhet i den vackra vårkvällen.

Efter en stund kom Elsa med en hälsning

från fru Wilde, att de skulle fara igen.

Under hemfärden var Kristian Bode vid ett

utmärkt humör och pratade hela tiden. Då hans

blick mötte Henriks fick den ett försmädligt

uttryck. Denne hörde i början på honom med

något starkare missnöje än vanligt, men de

försmädliga blickarna hade den verkan på honom,

att han blef likgiltig igen; han slog bort det med

ett: »gärna för mig!» och tänkte på något annat.nder de följande dagarna var Kristian

Bode så godt som alldeles osynlig, gick

ut tidigt på morgonen med bössa och

hund och kom icke hem förrän till

middagen, ofta utan att hafva skjutit något.

I sällskap satt han tyst och fåordig och

gaf undvikande svar på alla frågor, under det

han annars brukade vara hänsynslöst uppriktig

i fråga om sina egna angelägenheter.

Så förgick en vecka. Då tillkännagaf han

plötsligt en morgon att han skulle resa dagen

därpå. Med anledning däraf gaf doktor Wilde,

som aldrig försummade något tillfälle att se folk

hos sig, en afskedsmiddag för honom, till hvilken

voro bjudna gamle Bode, Agnes och ett tiotal

badgäster.

Under middagen visade han sig åter som

den han vanligen brukade vara, men Henrik lademärke till att han icke en enda gång hänvände

sig till fröken Linder, och att hon icke instämde

i de andras skratt, när han hade sagt något roligt.

Efter middagen och sedan kaffet blifvit drucket

gingo herrarne in i rökrummet. Doktor Wilde,

som kommit i sitt bästa humör, tog svågern

af-sides i ett hörn och började »tala affärer» med

honom. I sin belåtenhet öfver att han ändtligen

lyckats hjälpa gubben, kunde han nämligen icke

afhålla sig från att taga ut en liten ränta på sin

välgärning, bestående i en för öfrigt mycket

godmodig drift med denne i hans egenskap af

arren-dator.

Med betänksam min och en förstulen

blinkning till de andra hörde han sig för hur det

såg ut med skörden, låtsades vara orolig för att

han icke skulle få ut sin rätt och skrattade

invärtes åt gubbens svar, som förrådde en

fullkomlig obekantskap med ämnet. Bode blef

alltid nervös och orolig, när doktorn kom in på

det kapitlet; han anade att det låg något under

denna historia med arrendet, men det sista året

hade brutit hans själfkänsla så pass att han hellre

blundade än försökte få klarhet i saken; han

slog sig till ro och sökte ett slags själfupprättelse

i tanken på sina blommor.

Då han suttit en liten stund, steg han upp

och lämnade rummet under förevändning att han

hade något att tala med trädgårdsmästaren om.

Dä han var borta, gick doktor Wilde ett par

slag i rummet, skrattade och gnuggade händernaHan skulle blifvit högst öfverraskad om någon

sagt honom att han visat brist på finkänslighet.

Kristian Bode fick vid cigarren åter ett

anfall af tystlåtenhet. När han någon gång mötte

Henriks iakttagande blick, såg han hastigt bort

med en min af obehag.

Men vid ett tillfälle, då denne befann sig

något afsides från de andra herrarne, gick Kristian

Bode fram till honom, slog honom på axeln

och sade:

»Du skulle gå in till damerna du!»

»Hvarför det?» svarade Henrik kort och

flyttade sig så att den andres hand föll ned från

hans axel.

Kristian Bode skrattade och såg på honom

med en hånfull glimt i de blekblå ögonen.

»Är du verkligen en sådan oförbätterlig

stoiker, att du går förbi en skatt utan att ens göra

ett försök att bli egare till den?»

»Hvad menar du?» frågade Henrik kallt.

Det var ett uttryck i Kristian Bodes ögon,

som ovillkorligen smittade honom. De sågo skarpt

på hvarandra med en blandning af fiendskap och

gemenskap, något af den egendomliga,

sammansatta känsla som förenar två rivaler.

»Se så, gå du och försök din lycka!» sade

Kristian Bode. »För tusan, människan lefver icke

bara af teorier heller!»

Henrik blef plötsligt medveten om uttrycket

i sin blick och flyttade hastigt bort den. På

samma gång förbittrad och förvånad öfver atthan icke kunnat bibehålla sin kallblodighet,

mumlade han:

»Du är...»

Kristian Bode skrattade försmädligt.

»Nå, hvad är jag, säg ut, det skulle vara

roligt att veta?»

Henrik vände honom ryggen och gick ifrån

honom.---

Senare på kvällen sjöngo doktorn och Kristian

Bode gluntar. Doktorn hade under sin studietid

varit känd som en mycket framstående

glunt-sångare. Han hade en stark, fyllig bas och

förstod att inlägga det rätta humöret i dessa sånger,

som troget afspeglade hans egen ungdomstid.

Han blef allt mera upplifvad under sången,

förlorade så småningom alldeles den myndiga, något

affärsmässiga prägel, som annars tydligt sken

igenom godmodigheten, och det var åter

studenten som stod där med tummen i armhålet,

betraktande världen genom ett punschglas.

Kristian Bode sjöng andra stämman med en

vek, beslöjad baryton och ackompagnerade på

piano.

Henrik Wilde hade satt sig i närheten af

Agnes, något bakom henne, så att han såg hennes

ansikte i half profil. Han kunde därför, utan att

hon märkte det, ostördt betrakta henne. Först

gledo hans blickar endast tillfälligtvis förbi henne,

men så småningom fängslades de och gjorde sig

förtrogna med drag för drag, pannans låga, men

kraftiga hvälfning med sitt rena, som af enmästares säkra hand uppdragna hårfäste, kindens

mjuka, ungdomliga linie, som blef nästan något

för fyllig under hakan, men åter smidig utefter

den böjda halsen, det rodnande örat, håret som

krusade sig bakom det. Så vände hon ansiktet

något, så att munnen blef synlig, och han

upptäckte då hvad det var som gaf den dess

egendomliga behag. Det var att den korta, nästan

raka linie läpparna bildade med hvarandra

slutade i mungiporna i ett fint veck, som gled bort

som i en skuggning. Detta förlänade ansiktets

annars rätt bestämda karakter ett vekt, mycket

känsligt uttryck.

Nu tystnade sången, och hon vände ansiktet

helt emot honom, liksom väntande, att han skulle

tilltala henne. I detsamma funnos de detaljer,

som han nyss haft öga för, icke längre till för

honom; han såg blott ett ansikte, som nästan

lyste af uppriktighet och ett ungdomligt, till och

med barnsligt intresse.

Hvad är ni egentligen för en människa?

frågade hennes blick, och Henrik erfor ett för

honom ovanligt begär att förtro sig.

»Tycker ni om gluntarna?» frågade han.

»Ja,» svarade hon, »min far var så förtjust

i dem.»

»Jaså, ja, han tillhörde ju också den

generationen. »

»Behöfver man då tillhöra någon viss gene*

ration för att tycka om dem?»»Ja, på sätt och vis, tror jag,» svarade Henrik,

som fann sig helt intresserad, kanske icke så

mycket af ämnet som af samtalet. »Ert svar

var just ganska betecknande.»

»Mitt svar! Hur så?» Hon knep

eftertänksamt ihop ögonen.

»Jo, ni tycker om dem i andra hand, därför att

er far var så förtjust i dem. Men de ha troligen

inte direkt gjort något djupare intryck på er.»

»Jo, jag tycker att de äro mycket vackra.»

»Ja visst, vackra, det tycker jag också, men

jag menar, att de anslå icke alls samma strängar

hos oss som hos våra fäder. Vi ha kommit

ifrån det där.»

»Från hvad? Menar ni från — glädjen?» sade

hon sakta, litet rädd för att låta affekterad.

Henrik såg på henne och smålog.

»Nåja, om ni så vill — från det slags glädje.

Och det tror jag icke vi skola sörja öfver. Tänk

litet efter, fröken, — hvad hade den där glädjen

egentligen för betydelse för dem, hvad spelade

den för roll i deras lif? De lade bort den med

studentmössan.»

»Hur kan er far då ännu sjunga de där

sångerna så som han gör?»

»Därför att han nu för tillfället tagit på sig

studentmössan igen. Tala med honom i morgon,

då han kastat den tillbaka i skräpvrån, och ni

skall få se om inte hela glädjen satt — i mössan.»

Hon såg på honom, spörjande och förvånad

Han fortsatte, utan att märka hennes blick»Och det egendomliga och som talar för min

sats, fast det i första ögonblicket kan synas

motsäga den, är, att af allt hvad min far var i sin

ungdom, och han var då det mesta af livad den

tidens ungdom var, han bara har kvar det — att

han kan sjunga gluntarna.»

Hennes blick hade, från att vara förvånad,

plötsligt blifvit vred, och hon af bröt honom häftigt:

»Hur kan ni tala så om er far?»

Henrik såg öfverraskad på henne, — hennes

läppar darrade. Lydande ögonblickets ingifvelse,

böjde han sig fram mot henne och sade sakta:

»Förlåt mig!»

Hon rodnade och såg hastigt bort. Efter

en stund vände hon åter ansiktet emot honom

och sökte göra sin blick stadig.

»Det är er far, ni skulle bedja om förlåtelse!»

sade hon.

Henrik rätade upp sig något och svarade:

»Nej, jag ber den om förlåtelse, som jag

sårat, och det är ni, icke min far.»

Hon såg åter igen spörjande på honom och

satt tyst en lång stund.

De hade nu slutat med sången, men Kristian

Bode satt kvar vid pianot och fantiserade öfver

några melodier af Schumann, som var hans

älsk-lingskompositör. Utan att vara någon vidare

skicklig pianist var han i hög grad musikalisk,

och denna kväll spelade han särskildt vackert.

De tungsinta melodierna fingo under hans händer

ett gripande uttryck.»Så vackert!» sade Agnes och såg upp med

fuktiga blickar, då han slutat. »Jag trodde aldrig

att han kunde spela så vackert.»

»Jag har heller aldrig hört honom spela så

som i kväll,» svarade Henrik och såg forskande

på henne.

Men hon mötte obesväradt han blick och

intet förrådde att hon förstod den dolda

hänsyftningen under hans ord.

I detsamma kommo några andra fram till

dem och deras samtal blef afbrutet.---

Då gästerna hade brutit upp, tände Henrik

en cigarr och gick ut för att gå ett slag. Han

hade icke hunnit långt, då han hörde någon ropa

bakom sig. Han vände sig om och försökte

icke ens dölja sitt missnöje, då han fick se, att

det var Kristian Bode.

»Om du tillåter, så gör jag dig sällskap,»

sade denne, då han hunnit upp honom. »Vill

du låna mig litet eld?» fortsatte han.

Henrik räckte honom tyst sin cigarr, och de

fortsatte tillsamman utåt landsvägen, med Hej

framför sig.

Kvällen var ljus och glad med varm vind

och milda dofter. Ännu var det lif och rörelse

i gräset på marken, i buskar och träd, men alla

ljud, vindens susande, fåglarnas kvitter och

syrsornas sissande tycktes förebåda tystnaden,

vårnattens korta, af lif pulserande tystnad.

Skymningen låg genomskinlig öfver nejden, beslöjade

dess drag men lät ana det leende, som hviladeöfver den, ett leende, mystiskt och lockande som

en beslöjad kvinnas.

Då de hade gått en stund, kände Henrik,

hur Kristian Bode stack sin arm under hans,

men hastigt drog den tillbaka igen. Han såg

förvånad på honom, men han gick med nedlutadt

hufvud och såg icke upp. Det vackra ansiktet

bar en prägel af trötthet, af obotlig leda, som

ovillkorligt ingaf Henrik medlidande.

»Jag skall säga dig hvad jag är,» sade

Kristian Bode så helt tvärt med en torr stämma,

som gaf intryck af ett ovanligt allvar. »Jag är

en karikatyr af en bra människa.»

»Ja, tänk litet på saken,» fortsatte han efter

en stund, då Henrik icke svarade någonting,

*tänk på den utan att taga din motvilja mot

mig med i beräkningen, om du kan det, och

du skall inse, att jag har rätt. Jag menar att

jag har många goda egenskaper, många ganska

sällsynta egenskaper, — jag kan säga det utan

skryt, för det gör mig dess värre ingen glädje, —

men hvad är det som fattas mig och som gör att

finkänsliga människor finna mig obehaglig och

de grotkorniga skratta åt mig? Jag har gått

och grubblat på det någon gång, för det käns

allt underligt ibland,» skrattade han till och

fortsatte så med sin allvarliga röst. »Men jag tror

att jag så småningom kommit under fund med

det. Det är just detsamma, som fattas i

karikatyren och hvars frånvaro gör den till en karikatyr,

harmoni kunna vi ju kalla det, det som samman*

Ett eldprof. 4håller och förenar. Mina goda egenskaper stå

och räcka lång näsa åt hvarandra och göra

bocksprång i luften för att falla ner på alla fyra.»

»Skämta inte med det där!» sade Henrik.

»Det är mera sanning i det än hvad du själf

kanske tror.»

»Jag hör du säger det. Men hvad skall en

karikatyr göra om icke skämta, det är ju dess

uppgift!»

»Ah min gud, hvad det är sorgligt!» utbrast

han plötsligt med gråt i stämman.

Henrik närmade sig honom, men sade

fortfarande ingenting.

Kristian Bode gick också en stund tyst och

fortsatte så med återvunnen makt öfver stämman.

»Det fins ju icke någon mening i någonting,

absolut ingen mening! Hvad är det för en

underlig komedi alltsamman? Ja, man inbillar sig att

det finns en mening, om man icke bryr sig om

att söka någon, om man icke ser längre bort

än till morgondagen; jag skall lefva i dag för

att kunna lefva i morgon, så ungefär låter den.

Men se litet längre bort, försök att finna en

mening som icke blott är för stunden 1 Jo tack,

då står du där vackert! Jag fick en gång den

där lusten, jag, att söka efter en mening, och

det knäckte mig, så att se?n dess är jag som

ett redlöst vrak. Ja, du tror det kanske inte

om mig, men det är sant i alla fall. Det var

ett år — nåja, låt oss inte tala om det — man trodde

att jag var kär, att jag upptogs af en häftigpassion, du har väl kanske hört att man skämtat

med mig därom? Nåja, skämtet var inte så

malplaceradt, jag hade verkligen en passion, kan

du gissa för hvem, — för sanningen, min vän, jag

led af en olycklig kärlek till sanningen. Jag

ville lösa lifvets gåta, — heter det inte så? Jag

ville ransaka universum, få tag på tråden som

leder fram genom världslabyrinten. Och jag

tänkte och grubblade, jag läste och forskade,

och så fann jag mig till slut stående framför den

enda lösningen, som var möjlig, som bar

visshetens oförnekliga prägel. Det finns helt enkelt

ingen mening! Det låter ju mycket enkelt, men

— men, som sagdt, det knäckte mig. Det var

som att svikas af den man älskar, ty jag älskade

sanningen, eller trodde det åtminstone, men då

mina ögon sänkte sig i hennes, mötte de en kall,

främmande blick, som hade intet gemensamt med

min längtan, som stirrade på mig med

likgiltighetens grymhet. Och den blicken förföljer mig

sedan dess, den har smittat mig, så att jag blott

kan se med den. Jag är sjuk af den och kan

aldrig bli frisk igen.»

»Jag skall säga dig en sak,» fortsatte han

i en låg, hemlighetsfull ton, >jag tror icke på

någonting, jag kan icke tro, det är en känsla

som jag blifvit fullkomligt oförmögen till.»

»Öfverdrifver du nu inte!» sade Henrik Wilde

och såg på honom. »Hvad vill det säga att

icke tro på någonting, är det ens möjligt?»»Jo jo men, det fins de, för hvilka det är

möjligt!» svarade Kristian Bode med ett slags

skryt midt i sin uppriktiga smärta. »Och det

är egentligen en ganska storartad egenskap, fast

den ty värr tycks vara alltför god för denna

världen, och liksom en alltför stor lycka verkar

som sin motsats. Det är egentligen ett begär

att aldrig stanna på halfva vägen utan alltid taga

steget fullt ut. Ty hvad är egentligen

hemligheten med alla de vackra system, alla de

storartade tankebyggnader, som våra så kallade stora

andar roat sig med att resa upp, och som vi

andra stackare stå och stirra på, tills vi få ondt

i nacken af den obekväma ställningen. Ah strunt,

jag känner dem jag, jag har nagelfarit dem och

kommit hemligheten på spåren. Det är

densamma för dem alla, en liten sats, som i korthet

lyder så här: hit, men icke längre! Den satsen

är det på hvilken de alla stötta sig och utan

hvilken de ramla som korthus. Ja, man skulle

kunna säga, att det högsta som människotanken

någonsin åstadkommit är att sätta gränser för

sig själf. Spörj alla världens vise, ansätt dem

bara ordentligt och låt icke nöja dig med tomma

undanflykter, och det sista ord du kan pressa af

dem, skall blifva ett förtviflans rop i deras

trångmål: hit, men icke längre! Men, min bästa herr

vise, stanna icke vid den där gränsen som du

själf har uppritat, därför att du kände marken

svikta under dina tötter, drag ännu en konsekvens

af ditt vackra tankearbete, tag ännu ett aldrigså litet steg till, och du skall falla ned i det

stora mörkret och mista både sans och vett.

Det där lilla steget är det som jag alltid känner

en omotståndlig frestelse att taga, jag skulle nästan

vilja kalla det en djäfvulsk frestelse, och för hvar

gång faller jag ohjälpligt, utan möjlighet att få

fotfäste. Det är det jag menar med att jag icke

tror på någonting, —jag vet att alltid, på hvilken

väg jag än befinner mig, har jag alltid den där

afgrunden, det där tomrummet framför mig, och

går jag bara vägen till slut, så . .. Och jag måste

gå den till slut, afgrunden drar mig till sig,

omotståndligt, jag kan icke stanna förr än jag

är där.»

»Skulle det icke möjligen bero på att det

där tomrummet, som du talar om, egentligen

finnes inom dig själf?» sade Henrik Wilde med

en allvarlig ton, som förtog yttrandet hvarje

karakter af elakhet.

Kristian Bode tycktes icke heller uppfatta

det så. Bitterheten, den undertryckta smärtan

i hans röst hade, medan han talade, så småningom

öfvergått till en lugnt resonerande ton, och den

bibehöll han äfven nu, då han svarade:

>Åh ja, den tanken är icke heller alldeles

ny för mig. Men om också så vore, hvad

bevisar det?»

»Det bevisar, att din uppfattning icke endast

är väl subjektiv, för det kan kanske icke

undvikas, utan väl mycket en stämningssak. Du

gör alldeles detsamma som du klandrar hos deandra, du sätter din egen tomhet som gräns.

Och känner du den icke tillfälligtvis starkare i

kväll än vanligt,» fortsatte han och såg plötsligt

skarpt på Kristian Bode.

Denne mötte blicken med ett försmädligt

leende. Han hade nu nästan alldeles återfått sitt

sedvanliga sätt.

»Nej, nej, låt oss hålla oss kvar i teoriernas

rena atmosfär! Om du med ditt inkast menar

att jag icke kommit lifvet närmare in på lifvet

än någon annan, så ger jag dig alltför gärna

rätt, ty hvad jag påstår är just det, att om lifvet

har någen mening, hvilket i parentes sagdt alls

icke är nödvändigt, så är det en sådan som är

oförenlig med allt vårt tänkande. Det är den

omedvetna kraftens mening, cm man kan tala

om något sådant.»

»Nå, men ditt medvetna tänkande då,

hvar-ifrån kommer det, tillhör det icke också lifvet?»

frågade Henrik Wilde, plötsligt fattad af ett

begär att disputera, som för en stund sedan varit

alldeles främmande för honom.

Kristian Bode skrattade.

»Aha, det skulle vara en mycket skarpsinnig

anmärkning det där. Ja, jag medger att det är

en liten hake, men den skulle väl möjligen också

kunna bortförklaras.»

Han såg på Henrik Wilde och fortsatte allt

retligare:

»Jag har för resten icke utgifvit mig för den

som sitter inne med sanningen. Allt hvad jagvet är att jag icke vet någonting alls. Ja, det

där har en annan sagt förut, det vet jag också,

och jag utger det icke heller för mitt eget.

Summan af saken är den, att jag till min olycka

en gång kommit att se ned i det stora mörkret,

och sen dess lider jag af svindel. Men det blir

torrt det här i längden! Assez causé, låt oss

nu gå hem och lägga oss!»

De vände om och gingo hemåt under en

tystnad, som gömde på en känsla af fiendskap,

båda upptagna af samma tanke, som ingendera

ville ge ord åt, men utan förmåga att kunna

tala om något annat.

Äfven rundt omkring dem hade tystnaden

nu fått makt och bredde ut sig öfver nejden i

fridfull ro, lika oberörd af denna bekännelse som

hafvet, när det sluter sig öfver ett nödrop.

De hade redan kommit in i allén, som förde

förbi badinrättningen och fram till doktorns villa,

då Kristian Eode åter bröt tystnaden.

»Nåja,» sade han, liksom afslutande en tyst

tankegång, »jag kan då också lika gärna berätta

dig det, det kan icke göra saken sämre för mig.»

»Hvad skall du berätta för mig?» frågade

Henrik Wilde med rynkad panna och ett

obehagligt medvetande om att hans röst icke var så

likgiltig, som han önskade.

»Det som du så gärna vill veta, — hvad det

är som passerat mellan mig och fröken Linder.»

»Behåll dina hemligheter för dig själf,»

svarade Henrik Wilde kort, »mig intressera de inte.»»Inte det! Nå, då ska jag berätta det ändå,

jag är nu en gång vid ett uppriktigt humör i

kväll, och du kan ju ta’ det som en ringa

vedergällning för att du så tåligt hört på mitt prat.

Jag är inte så dålig heller att jag inte vill göra

en medmänniska en tjänst, när det inte kostar

mig mera än en smula förödmjukelse.»

Henrik Wilde såg på honom, men kunde

icke komma på det klara med om hans ansikte

uttryckte ödmjukhet eller försmädlighet, kanske

båda delarna. Själf slets han mellan begäret att

gå ifrån honom och viljan att stanna för att

bevisa sin likgiltighet. Alltsamman var honom

ytterst plågsamt.

»Hela historien är den,» fortsatte Kristian

Bode, »att jag började blifva en smula betagen

i henne, på lek egentligen, för att ha något att

göra, och jag tror nog, att jag intresserade henne

till en tid, — hon blir mycket lätt intresserad, så

det är ingenting för mig att skryta af. Men så,

— nå för att vara riktigt uppriktig, så blef det så

småningom allvar för mig, men då hade hon

redan fått missaktning för mig, alldeles ohjälpligt,

— hon tyckte synd om mig, förstår du.» Det ryckte

till i hans ansikte. »Det är alltsamman, du

be-höfver aldrig ett ögonblick spilla en tanke på mig.»

Han hade börjat i en lätt ton, men mot

slutet kom det nästan frampressadt, och hans

blick, som först varit stadig och gäckande, vek

så småningom undan. Nu vände han sig hastigt

bort och sade med uttryckslös stämma:»Ja, adjö nu, jag reser med första tåget i

morgon bittida. Lycka till!»

Han gick raskt därifrån, i det han hvisslade

på Hej.

Henrik Wilde stod kvar, tämligen

förödmjukad af hvad som passerat. Men med

förödmjukelsen blandade sig äfven en viss lättnad.

Han kastade först häftigt bort cigarren i det han

mumlade: dumheter! men tände en liten stund

därefter en ny och satte sig på en bänk för att

njuta af den vackra natten.

»Ingen mening, — har lifvet ingen mening?

Ah jo, kanske ändå!» tänkte han med ett

ofrivilligt leende.iPH^Sidigt den följande morgonen vaknade

; Henrik Wilde med denna beklämning,

^orri följer på en plågsam dröm. Ja,

Genom en hastig koncentrering af sina tankar,

lyckades han dock åter framkalla den för sitt

minne, om också dunkelt och fragmentariskt.

Han hade befunnit sig på en bred, folkrik

gata. Stora, hvita snöflingor, större än han

någonsin sett i verkligheten, dalade ned genom luften,

men på marken var en djup modd, sudlad af

människofötter, så smutsig att han endast med

vedervilja satte sina fötter i den. En tät

människomassa strömmade förbi honom, alla i motsatt

riktning mot den han skulle fram, och han kunde

endast med möda, steg för steg, bana sig väg.

Människomassan blef allt tätare, och i samma

:/||p han hade drömt något, men hvad?

Intrycket var ännu starkt, men själfva

drömmen redan halft förflyktigad.mån växte hans ifver att komma fram, den växte

till en sådan hejdlös ångest, som griper en i

drömmen, då man vet att man måste utföra något,

hvarpå lif och död synes bero, men icke kan det,

är bunden, maktlös, förlamad, eller hinner icke,

kommer för sent; man flämtar, kämpar som en

lifdömd, brottas i tyst förtviflan, men kan icke,

hinner icke .. .

Sen var det en lucka i hans minne, eller

kanske också en oförmedlad öfvergång i drömmen.

Han befann sig åter på en landsväg, som

företedde den egendomligheten att den var kantad

med lyktor i stället för med träd, gammalmodiga

oljelyktor, med ställning i form af en galge. Som

landsvägen var alldeles rak såg han dem framför

sig i ett oändligt perspektiv. Han undrade hvad

dessa lyktor skulle betyda, och då han gick förbi

en milsten, stannade han och läste någonting

som stod skrifvet på den. Då tyckte han att

han förstod alltsamman, men hvad han läste och

förstod kunde han nu icke påminna sig. I

detsamma fick han se en kvinlig gestalt några steg

framför sig, fick en häftig hjärtklappning och

började förfölja henne. Det var en smärt,

ungdomlig gestalt, hvars gång hade en egendomligt

smidig men på samma gång bestämd karakter,

som föll skarpt i ögonen, så som fallet är i

drömmen, där människor och ting ofta synas

blott som försinligade egenskaper. Hans

hjärtklappning blef nästan olidlig, då han, alldeles

under en lykta, befann sig jämsides med henneoch böjde sig något ned för att se in i hennes

ansikte, som doldes af hattbrätten. Då stannade

han häpen, ty det ansikte han såg in i var en

tretton, fjortonårig flickas, blekt och utmärgladt,

tärdt af sjukdom, förvissnadt af tidiga bekymmer,

med röda fläckar på kindkotorna och torra, spruckna

läppar. Hon hade också stannat och såg upp

på honom med onaturligt stora ögon, i hvilkas

blick låg ett lidande, som var ännu mera

upprörande, därför att hon var ett barn, och med

en röst som tycktes tillhöra ett lik sade hon:

»Ah, min gud, hvad det är sorgligt!»

Sen flöt allt samman som i dimma, här var

det han måtte hafva vaknat.

Då hans tankar hunnit reda sig, påminde

han sig att han en gång, för flere år sedan, sett

detta flickansikte på gatan, kommit att i

förbigående kasta en likgiltig blick på det och sedan

i ett par dagar haft ett pinsamt intryck däraf.

Men hvarför hade det nu kommit in i hans

dröm? Van som han var vid en nästan oaflåtlig

själfreflektion, sökte han efter ett samband, en

ledtråd, då han plötsligt afbröts i sin tankegång

af en gäll hvissling som skar igenom luften.

Det är morgontåget som går, tänkte han och

glömde i detsamma bort sin dröm, hvars

pinsamma intryck förjagades af en känsla af

belåtenhet och glad förväntan. Men denna känsla

brydde han sig icke om att reflektera öfver, utan

domnade bort i en halfslummer, ur hvilken han

vaknade vid att solen sken in i rummet. Ochden sken så gladt som han tyckte den nästan

aldrig gjort förr.

Hela denna förmiddag var han i en lycklig

upptäcktstämning. Han tyckte sig göra

upptäckter hvart han såg, öfver allting låg det

ut-bredt ett skimmer af nytt. Småsaker, som han

förut knappt lagt märke till, syntes honom på

en gång fulla af innehåll och betydelse. Han

kände inom sig en outtömlig rikedom af intresse

och förstående, för hvilken det icke fanns skillnad

på stort och smått. Och det nya, det lifgifvande

i detta intresse hos honom var, att det icke var

en åskådares utan en deltagares.

Han satt ett par timmar nere i trädgården

och pratade med modern, glad öfver att utan

någon ansträngning kunna upplifva deras gamla

förtrolighet och göra henne lycklig därigenom.

Och efter middagen hade han till och med ett

långt samspråk med fadern, hvarunder han

upptäckte att det trots deras vidt skilda intressen

fanns beröringspunkter dem emellan, där de kunde

sympatisera med hvarandra.

I allt detta fanns dock äfven något af ett

af-sked, en skiftning af samma stämning, hvarmed

man tillbringar den sista dagen i sitt hem, innan

man företager en med glädje motsedd resa.

Fram emot aftonen kom det så plötsligt en

oro öfver honom, som han icke kunde behärska.

Han dref ut och in, men trifdes icke längre

någonstädes. Slutligen gick han upp på sitt rum

och försökte sätta sig och läsa.Då han hade setat en kvart och läst ett par

sidor utan att hafva en aning om deras innehåll,

spratt han plötsligt till, blodet rusade till hans

hjärta, och hans hand som höll boken darrade.

I nästa ögonblick uppfylldes han åter af en djup

missräkning. Han hade hört en stämma utanför,

som han ett ögonblick trott sig igenkänna som

Agnes Linders.

Han satt kvar, ännu helt betagen af hur

djupt dessa båda känslor, glädjen och

missräkningen, gripit i hans hela väsende, och med en

nästan högtidlig makt framställde sig för honom

den frågan: älskar jag henne då?

Frågan fick intet direkt svar, men plötsligt

reste han sig upp, strök håret ur pannan, höjde

på skuldrorna, så att bröstkorgen vidgade sig,

och tänkte med ett djupt andedrag: nå, i guds

namn då!

❖ ❖

Tämligen tidigt den följande förmiddagen

var han på väg till Sätraskog. Han gick raskt

utan att besväras af den redan ganska tryckande

värmen.

Han befann sig i detta tillstånd af behaglig

spänning, som medvetandet att hafva fattat ett

afgörande beslut skänker. Minnen från det

förflutna och planer för det tillkommande korsade

h varand ra i hans hjärna, och alla tankar voroförunderligt klara och lefvande, togo nästan form

af bilder. På samma gång var hans iakttagelse

af den yttre världen ovanligt liflig, och hans

sinnen tillegnade sig allt med en lekande lätthet.

Hans nerver smektes af den ljumma vinden, han

lyssnade till fågelspelet, till skogens susande

orgeltoner och insektsurrets långa stråkdrag som

till en välkänd melodi i hvilken man inlagt något

af sitt eget jag, och hans ögon gladde sig åt

färgernas fina skiftningar och uppfattade dem lika

känsligt som man uppfattar tonfallen i sin

älskarinnas röst.

Då han passerade banöfvergången kom han

att tänka på Kristian Bode och deras sista samtal.

Han kunde nu tänka på honom utan något

af den motvilja, som han annars aldrig kunde

göra sig fullt fri från, och som icke framkallades

af motsägelserna utan tvärt om af

öfverensstäm-melserna i deras lynnen och karakter. Ty han

hade ofta gjort den erfarenheten, att det fanns

många beröringspunkter dem emellan, och det

var det som plågade honom ; det var ungefär

samma obehag som man erfar, då man ser ett

misslyckadt porträtt af sig själf.

Men detta obehag erfor han icke nu, ehuru

likheten emellan dem kanske aldrig stått så klar

för honom. I sin nuvarande sinnesstämning hade

han endast medkänsla för honom, och han önskade

nästan att han haft honom där, ty han kände

inom sig kraft att hjälpa honom.Då han kommit till en liten glänta i skogen,

där gräset växte högt och ymnigt och dit äfven

ängsblommorna sökt sig väg, stannade han för

att hvila en stund. Han lade sig ned i skuggan

af en ask och såg upp i det gröna löfverket.

Och medan hans ögon följde de späda bladens

vaggande för vinden och det glindrande spelet

af sol och skugga, föll det öfver honom en

glömska af sig själf, i hvilken han hade som en

förnimmelse af lifvets tysta, hemlighetsfulla krafter.

Hans ögon slöto sig. Var det vindens sus eller

var det ett sorl af otaliga röster fråri denna värld

af otaliga lif, som var trädet öfver hans hufvud ?

Hans tanke kände sig mäktig att frigöra sig från

sin begränsning för att pejla okända djup, och

berusad af sin egen kraft drömde den om att

kunna fatta det ofattliga, vore det blott i en

blixtsnabb aning— att genom lifvets tallösa former

tränga in till den eviga kraftens hemlighet. Han

förnam som bruset af en flammande eld, — var det

skapelsens gåtfulla mummel, — det närmade sig

honom, var öfver honom, men då svindlade hans

tanke, slagen med skräck öfver sin egen

förmätenhet; som i en feberyrsel kände han sig

lösryckt från sig själf, fattad af en hvirfvel, döfvad

af ett dån, bländad af en blixt, och han vaknade

upp till verkligheten, genombäfvad af förintelsens

ångest.

Han öppnade ögonen. Öfver honom rörde

sig bladen sakta för vinden, solen glindrade i

det gröna löfverket, genom hvilket han såg glimtaraf den blå, ljusmättade himmelen, och med ett

obeskrifligt välbehag lät han sitt sinne åter fyllas

af medvetandet om den vackra försommardagen.

Han satte sig upp och såg med glänsande

blickar framför sig.

Lifvets mening? tänkte han — hvilken

dåraktig fråga! Lifvets mening, det är lifvet!

Men min mening med lifvet, hvad är då den ?

Det är att lefva så fullt och rikt som möjligt,

att låta lifvets kraft inom mig nå sin högsta,

rikaste utveckling. Någon annan mening känner

jag icke och söker jag icke!

* *

*

Då han kom fram till Sätraskog, syntes

ingen människa ute. Han ämnade först gå in i

huset, men gjorde så ett slag i trädgården och

kastade en spanande blick bort åt bersåen till.

Han tyckte sig se något ljust skymta därinne

och gick hastigt dit.

Vid ljudet af hans steg såg Agnes Linder

upp från sitt handarbete med en förväntan i sin

blick, och då han trädde in i bersåen, rodnade

hon af nöje.

»Det var snällt af er att komma hit!» sade

hon, i det hon räckte honom sin hand, och

tilläde så förklarande: »Jag är rädd att er

morbror känner sig litet ensam ibland, fast han inte

vill låtsas om det.»Fastän Henrik Wilde egentligen fäste sig

vid den förra delen af hennes yttrande, tog han

dock den senare till uppslag för samtalet, hvilket

var så stridande som möjligt mot alla hans

föresatser.

»Morbror är kry?» frågade han.

»Ja tack, för tillfället håller han visst på

att studera.»

»Studera! Studerar han?»

»Ja, trädgårdsskötsel, några förfärligt digra

luntor,» hon gjorde en åtbörd, »flere timmar om

dagen.»

»Jaså, ja, då ska vi inte störa honom.»

Deras blickar sökte och undveko hvarandras

gång på gång, hennes frågande, hans iakttagande,

bådas med ett leende uttryck. Det uppstod

några ögonblicks tystnad. Så kom hon att se

på hans skor, som voro gråa af dam.

»Har ni gått hela vägen,» sade hon, »iden

här värmen? Då måste ni vara törstig, jag skall

gå efter något att dricka.»

Utan att afvakta hans svar gick hon raskt

bort åt byggnaden. Han såg efter henne, — det

retade honom en smula, på samma gång det

dock icke var honom alldeles obehagligt, att han

icke kände sig mera säker på sig själf.

Medan hans blickar följde hennes i sin fulla

utveckling ännu smidiga gestalt, slog det honom

så mycken karakter det fanns i hennes gång;

den var på samma gång så lätt och så bestämd,

det var som om hon med en liten öfverflödigkraftyttring tryckte foten fast mot marken för

hvart steg hon tog. Det fanns i detta något af

samma öfversvallande ungdom som första gången

slog honom och nu allt starkare utöfvade sin

tjusning på honom.

»Bara hon nu inte går och säger till gubben,»

tänkte han, i det han omsorgsfullt, ovanligt

omsorgsfullt, slog dammet från sina skor.

Men då hon återkom, nämnde hon icke något

om Bode. Hon hade med sig hushållerskan, som

ställde en bricka med saft och vatten på bordet

och lämnade dem med en nyfiken blick. Henrik

Wilde slog i åt sig; just då han skulle dricka

utbrast hon:

»Ah, jag tänkte inte på, ni vill kanske hellre

ha konjak?»

Han protesterade och drack ur hela glaset

med ens för att visa sin uppriktighet. Medan

han drack märkte han, att hon ofrivilligt såg på

hans skor igen, och det förargade honom, att

han icke slagit af dem innan han gick till bersåen.

Så drack också hon litet saft och vatten, och

han såg med intresse på hur halskotorna rörde

sig under det fina skinnet och hur hon lät

tungspetsen glida öfver de våta läpparna, sedan hon

druckit. Alla dessa småsaker upptogo honom

så att han alldeles glömde bort att säga någonting.

Då hon druckit, lade hon händerna i knät med

en nästan barnslig åtbörd och såg upp på honom

med förväntansfulla ögon, vetgiriga, beredda att

taga emot. Det var som när ett barn sättersig i ordning för att höra på sagor. Uttrycket

i hennes väsende sade tydligare än ord: nå, börja

nu, jag är idel öra!

Henrik Wilde förstod uppmaningen i hennes

blick, men kände en viss motvilja för att lyda

den. Han skulle velat tala om, gud vet hvad,

solskenet och den blå himmelen, fågelsången,

den lilla locken som fallit ner öfver hennes tinning,

ringen som hon bar på högra lillfingret, den

sällsamma makten af barndomsintrycken, om sin mor,

om allt som halft medvetet flög genom hans

sinne och som han kunde fånga i flykten — kort

sagdt, han skulle velat tala för att inlägga något

af hvad han kände i sin röst mera kanske än i

sina ord, för att lyssna till hennes röst, då hon

svarade och möta hennes blickar. . Men det

intresse, som lyste ur hennes ansikte, ställde en

fordran på honom, som han icke hade hjärta att

svika och som han var rädd för att svika, och han

tänkte med en leende resignation: nå, jag får

väl göra mitt bästa då!

»Nå, fröken, hvad är det ni vill veta då?»

sade han halft skämtsamt.

Hon rodnade som ett barn, gripen på bar

gärning, men fann sig så och skrattade.

»Ja, helst skulle jag vilja veta allt hvad ni

vet,» svarade hon.

»Men om jag nu icke skulle vara en så

märkvärdig människa som ni tycks tro?»

Hon såg tveksamt på honom och fick ett

litet veck i pannan, som han aldrig förr iakttagit,— jo, kanske under den där middagen, när Kristian

Bode hade sagt något som man skrattade åt.

Denna idéförbindelse plågade honom, han önskade

att han finge släta ut det där lilla vecket med

handen, i en smekning.

»Jag menade bara, att ni har tänkt på och

känner till en massa saker, som jag inte vet

om,» svarade hon. »Men det där som ni sade

om er far, tyckte jag inte om,» tilläde hon med

ifrig uppriktighet, och i detsamma försvann vecket

i pannan.

»Jag bad er ju också om förlåtelse därför 1»

sade han sakta, i det han böjde sig fram emot

henne.

Hon slog ett ögonblick ned ögonen, och när

hon åter fäste blicken på honom, var den icke

fullt så stadig som förut.

»Vet ni alltid, hvarför ni tycker så eller så?»

frågade hon efter en stunds väntan på att han

skulle säga något.

Han såg litet förvånad på henne, men förstod

så sambandet med deras förra samtal efter

middagen.

»Ja,» svarade han, »nästan alltid åtminstone.»

Hon såg eftertänksamt framför sig.

»Men jag tycker att det ofta skulle förta

behaget af att tycka om en sak, — är det inte som

om man skulle plocka sönder något vackert?»

»Jag är som ni vet en smula astronom, fröken,

tror ni att jag därför njuter mindre af en vacker

stjärnhimmel än en okunnig vilde?»»Nej, men ...»

»Ni menar, att reflektionen gör kallsinnig,

att tanken dödar känslan. Det tror jag icke

be-höfver vara sant, om det äfven ofta synes vara

det. Och vet ni hvad, fröken, den känsla som

icke tål vid tankens ljus utan dör däri, den

förtjänar icke bättre. Det händer stundom äfven

motsatsen, att känslan dödar tanken.»

»Tycker ni att det också är rätt?»

»Lika rätt som det andra. Den starkare

parten har ju alltid rätt.»

Hon såg på honom, tveksam om hvad som

låg i hans ton.

»Anser ni dä verkligen att den starkare

alltid har rätt?»

»Det här blir ju en riktig trosbekännelse,5

svarade han och log mot henne, men då han

märkte en något missnöjd skiftning i hennes

blick, blef han hastigt åter allvarsam.

»Nej, fröken, det gör jag inte, åtminstone

icke i den mening man i allmänhet tar det. I

mina ord låg tvärt om en kritik, icke ett gillande.

Hvad jag menar är det, att ett af de största, de

djupast gripande missförhållandena i lifvet är den

strid mellan känsla och tanke, eller man kan också

säga mellan medvetenhet och omedvetenhet, som

söndersliter människan från det hon födes tills

hon dör. Målet, det stora målet, som ännu skymtar

så långt i fjärran, är försoningen af denna strid,

föreningen, sammansmältandet af dessa båda

makter.»Stå de då verkligen som fiender nu? Jag

vet icke om jag riktigt förstår hvad ni menar?»

»Tänk efter och ni skall se om jag icke har

rätt. Det uppenbarar sig så väl i det stora som

i det lilla, i folkens lif som i individens. Hvad

är den mänskliga utvecklingens epoker annat än

en ständig växelverkan mellan dessa båda

stridande makter, och den enas eller den andras

öfvervikt ger epoken sin karakter. Gång på

gång har människotanken, berusad afsinegen makt,

af sina nya eröfringar, slitit sina rötter i den

jordmån som alstrat henne, troende sig själf nog,

för att beröfvad den lefvande kraft, som allena

kan gifva växt, förnöta sig själf i en kritik, som

gömmer på hämndens bitterhet; tills ett tröttadt,

sönderslitet släkte smugit sig tillbaka till sin

försmådda moder naturen och lyssnat till hennes

grundsanningar som till nya uppenbarelser.

Ständigt har den ena fått rätta den andras misstag,

läka den andras sår. Och på samma sätt i det

individuella lifvet. Ni har nog erfarit det själf,

fastän ni ännu är så ung.»

Han sökte hennes blick.

Hon sköt ut läpparna, skakade på hufvudet

och svarade med en liten suck, som var så

oförenlig med klangen i hennes röst och hennes

strålande ansikte, att den icke en gång föreföll

tillgjord, endast en smula komisk.

»Åh, jag är icke så ung, jag är hela tjugutre

år, snart tjugufyra.»*Ja> jaS vet det!» Hon gaf honom en hastig,

frågande blick, som kom honom att le, hvilket

han för öfrigt gjorde gång på gång under hela

samtalet. Han märkte nog att hon ibland icke

riktigt visste hur hon skulle tyda det, men han

kunde icke behärska det, alldeles ofrivilligt, ja

äfven mot hans vilja, slog leendet ut på hans

ansikte. — »Och just därför förvånade det mig att

ni är så ung,» fortfor han, »fast det ju inte är

någon så förfärlig ålder. Jag vet inte, men ni

har något hos er som påminner om barnen, när

de på våren för sista gången lämna skolan och

veta att de långa sommarferierna förestå dem.

Hvad har ni varit i för skola, fröken?»

»Ingen alls, jag är så okunnig, och därför

vill jag så gärna få veta någonting af — andra

människor.» Hennes ansikte blef plötsligt allvarligt,

och hon fortsatte med dämpad röst. »Men de

sista åren, min far lefde, var han mycket sjuk,

måste alltid ha någon hos sig, och han hade

egentligen ingen annan än mig, och då så...»

Hon såg åter upp med den förra glänsande

blicken.

»Jag tycker jag har så mycket att tala med

människor om, så förfärligt mycket, ja, jag är

rädd att jag riktigt tråkar ut er, att ni tycker

jag är dum.»

»Nej, men vet ni hvad, jag börjar bli en

smula rädd för — att ni är kokett.»

Hon blef alldeles blodröd.

»Jag — kokett!» F»Ja, ni tror inte alls på det där som ni sade

nyss, men ni sade det ändå för att få höra mig

bedyra motsatsen.»

»Nej, jag försäkrar er,» började hon ifrigt,

men tystnade så tvärt. Efter en stund såg hon

bestämdt, med en skiftning af sårad stolthet i

sin blick, på honom och frågade:

»Var det meningen som en tillrättavisning?»

Nu var det hans tur att bli ifrig.

»Nej, hur kan ni tro, först och främst att

jag är så småaktig — och så, det var ju bara ett

skämt.»

»Jag tyckte inte det lät bara som ett skämt,

och jag tyckte verkligen att det var småaktigt,

fast det nog var sant, — det vill säga, inte att jag

visste, men att —» hon märkte att härfvan var

försåtlig att reda ut, och hade nog sinnesnärvaro

att hjälpa sig med ett skratt.

»Nå, ser ni nu, att ni tycker jag är dum i

alla fall!» slöt hon.

Henrik Wilde märkte dock att hon hade fått

något mera återhållsamt i sitt sätt än förut, något

mindre öppenhjärtigt i sin blick, och han beslöt

att det icke skulle få fortfara.

Då hon därför återknöt samtalet med att

hon aldrig fått höra den förklaring han skulle

gifva henne, svarade han:

»Nej, fröken, först vill jag i min ordning göra

er ett erkännande. Det var verkligen inte bara

ett skämt, det där som jag sade, och därför har

ni rätt i att det var småaktigt. Jag tror det

Ett eldprof. 5åtminstone, det låg nog under ett litet begär att

skryta.»

Hon såg förvånad på honom; hans ögonbryn

hade sammandragit sig, och hans blick hade blifvit

stirrande.

»Skryta?» upprepade hon.

»Ja, med min skarpsynthet.» Han såg upp

på henne och ljusnade åter. »Ja, det är en

ganska påkostande bekännelse jag nu gör er, för

hvad jag nu talar om, är annars kanske det

allvarligaste som finns för mig, min religion, om ni

så vill. Nu förstår ni mig inte, och det säger

jag inte något om, men ni skall få höra.»

Han satt tyst en stund och frågade så:

»Är ni kristen, fröken?»

»Ja> Ja& menar nu icke närmast så, om ni

tror eller icke tror på en personlig Gud,»

fortsatte han, då hon tveksamt dröjde med svaret,

»utan jag menar, om ni tror på den kärlekens

religion, som är kärnan, den under alltför många

skal dolda kärnan i kristendomen?»

»Ja,» svarade hon sakta.

»Och tror ni verkligen, att den är möjlig,

denna religion, att den någonsin kan bli fullt

lefvande hos människorna?»

»Ja,» svarade hon som förut.

Han såg på henne och skakade på hufvudet.

»Jag tviflar visst icke på att ni nu talar

uppriktigt, men jag är ändå icke riktigt öfvertygad

om att ni verkligen tror det, det är icke lätt att

veta hvad man tror eller icke tror i detta afseende,och min fråga kom något oförberedt. Men det

är detsamma, vi skulle nu egentligen icke tala

om hvad ni tror utan hvad jag tror. Och ser

ni, jag tror icke på det.»

Hon satt tyst, utan att se upp på honom.

»Jag tror icke att den är möjlig, denna

religion, i dess högsta, rikaste mening, och det

är dock det det gäller, åtminstone icke förr än

lifvet gestaltat sig så fullkomligt annorlunda för

oss, att vi ännu icke ens hafva ett begrepp

därom. Och jag tror icke att vi på den vägen

kunna arbeta för det mål, som dock i stort sedt

är vårt enda verkliga, människoandens utveckling

till allt större kraft och rikedom och skönhet.

Ty denna fordran är ett våld på vår natur, den

begär en orimlighet, —märk väl, den bjuder icke

blott: du skall älska din nästa, utan den drifver

sin sats till en paradox, då den säger: du skall

älska dina ovänner. Det är min fulla öfvertygelse

att ingen någonsin kunnat uppfylla denna fordran,

icke ens han, som för oss står som bäraren och

inbegreppet af hela denna lära, så vida vi med

älska mena något annat och mera än frånvaron

af begäret att skada, — och det göra vi ju. En

annan sak är att älska hela mänskligheten; det

är icke endast en möjlighet, utan en lefvande

verklighet, dritkraften till allt stort och godt;

men alla människor i enskildhet, nej 1»

»Tror ni då icke att det kan blifva verklighet,

det som ni sade var målet?»»Jo, det tror jag, men på en annan väg, på

förståendets väg. Jag tror icke det är möjligt

att älska alla människor, men jag tror det är

möjligt att förstå alla människor. Jag tror icke

man kan säga: älska dina ovänner, men jag tror

man kan säga: älska dina vänner och sök att förstå

dina ovänner, så att du ej må hata deml Och

lika visst som det är min religion nu, lika visst

tror jag att det kommer att bli framtidens.»

»Ni tycker kanske att detta är en lek med

ord, men tro mig, det är mer än så. Men det

andra, den lära som bjuder: älska dina ovänner,

det är en lek med ord, så vida det icke är ett

missförstånd af hvad ordet kärlek vill säga. Och

därigenom kan det vålla ondt, ty det kan

uppamma onatur och osanning hos människorna,

och därifrån är det icke långt till skrymteri.

Har ni sett någon verklig kristen, fröken, någon

som af all makt försökt förverkliga detta ideal,

som kristendomen uppställt ? Det finns verkligen

sådana, fast de icke äro många; nå, om ni har

sett någon sådan, så är jag viss om att ni

erfarit detsamma som jag; med all beundran för

denna människas rena vilja och varma sträfvande

har ni känt er tillbakastött, eller åtminstone

hållen på afstånd af något som ni icke kunnat

riktigt definiera, ni har haft en känsla af att det

fanns något i denna milda röst som skorrade

falskt, något i denna kärleksfulla blick som var

ansträngt och stundom blundade skyggt, hon

har gjort intryck på ér af något uppskrufvadt,och hennes kärlek har stundom förefallit er

påträngande, sårande som en gåfva man icke

begärt. Och säg icke att hon missuppfattat läran,

hon har fattat den alltför rätt ty kärleken är

en kraft, som ständigt vill gifva eller verka.

Nej, fröken, gud bevare oss för en värld, där

alla människor skulle älska hvarandra; om den

vore möjlig skulle vi icke länge stå ut med den,

och för att den skulle vara möjlig vore

förutsättningen att alla utpräglade motsatser mellan

lynnen, åsikter, önskningar och karakterer skulle

bortfalla, ty kärlek kräfver sympati, lifvet skulle

blifva fattigt och jämnstruket, medan tvärt om

målet är att det må utveckla sig allt rikare och

fullare i alla sina otaliga skiftningar, blott att

dessa icke ömsesidigt förkväfva hvarandra utan

erkänna hvarandras rätt att utvecklas bredvid

och samman med hvarandra. Vi skola upphäfva

hatet, lifskampen människorna emellan, men vi

skola icke tro, att vi kunna sätta kärleken i

stället, ty kärlek och hat förutsätta hvarandra

som sol och skugga, vi skola sätta förståendet i

stället, och liksom detta förstående skall hafva

sin rot i kärleken till mänskligheten, eller större

ännu, till lifvet, så skall det äfven genomtränga

och förädla den personliga, individuella kärleken.

På den vägen, men endast på den kan målet

vinnas.»

Han hade blifvit ifrig och rest sig upp, men

satte sig nu åter,»Förstår ni mig, fröken Agnes?» frågade

han efter en stund sakta och med ett smekande

tonfall.

Hon såg en smula skyggt upp på honom.

»Ja, jag försöker nog, och jag tror jag

förstår hur ni menar, men hvad jag icke förstår

riktigt är att ni tror på kärleken till

mänskligheten, men icke till människorna. Jag tycker det

är en motsägelse.»

Han rynkade pannan en smula otåligt, han

hade längtat efter en smula mera hängifvenhet

i erkännandet.

»Nej, det är ingen motsägelse, ty kärlekens

natur är sådan, att den söker det enskilda,

individen, och den betraktar mänskligheten som en

enhet, en enda stor individ, så att säga; och

denna kärlek är väl att märka teoretisk, dess

föremål är det begrepp, som man gör sig om

mänskligheten. Men den praktiska kärleken, om

ni vill kalla det så, den måste bland den stora

mångfalden af människor välja och förkasta; om

jag älskar det ena följer däraf alls icke, att jag

någonsin kan komma att älska det andra, förrän

mitt jag blifvit alldeles förändradt, men om jag

förstår det ena, kan jag ovillkorligen äfven komma

därhän, att jag förstår det andra. Det innebär

blott en utveckling, icke en förändring. Ser ni,

det beror på att i känslan behärskas vi af naturen,

i tanken behärska vi den.»

»Men — nej, ni blir visst trött på mina

frågor?»Han skakade med ett något tvunget leende

på hufvudet; han kände sitt intresse for samtalet

mattadt, som efter en sviken förväntan.

»Jo, jag ville säga,» fortsatte hon tveksamt,

»att det ni kallar förstående icke är så olika det

som förut kallats kärlek, det är blott olika namn

för i grund och botten samma sak.»

»Om ni menar så, att många som trott sig

älska sina medmänniskor, egentligen endast hyst

förstående för dem, så ger jag er rätt, men

därför kunna vi endast vinna på att gifva saken

sitt rätta namn och namnen sin rätta innebörd.

Ty på det sättet kunna vi bespara oss många

fruktlösa ansträngningar och rikta våra

ansträngningar på det rätta målet.»

»Och ni tror då att så skall lyckan kunna

vinnas?»

»Jag tror att så skall den ständiga kampen

kunna mildras om icke alldeles upphäfvas. Ty

den som förstår en annan människa, förstår,

hvar-för hon blifvit den människa hon är, med de

tankarna, känslorna, drifterna, den kan icke

längre betrakta henne som en fiende, han

förlorar sin egoistiska vilja och kraft att behandla

henne så. Ja, han kan till och med förlora

alldeles för mycket kraft,» tilläde han, i det hans

ansikte mörknade och det kom ett trött drag

omkring hans mun.

Hon satt tyst, med blickarna riktade på

honom, väntande att han skulle förklara sig,

och efter några ögonblicks tystnad strök han signervöst med handen öfver ögonbrynen och såg

UPP i&en- I detsamma fick han se gamle Bode

stå framför dem, i ingången till bersåen; de

hade icke hört hans steg på gräsmattan. Han

steg upp och hälsade på honom.

»Har du kommit för att se på mina plantor?»

sade gubben och besparade honom svaret genom

att genast fortsätta: »Kom då, ska du få se,

de ha tagit sig alldeles märkvärdigt; jag skall

just se till, om jag icke behöfver skugga några.»

Han tog honom i armen och drog honom

med sig. Henrik Wilde vände sig om mot

Agnes och frågade:

»Kommer ni inte med, fröken?»

Hon nickade gladt, reste sig upp och följde

dem. Det låg en förtrolighet i denna nickning,

som förvånade Henrik Wilde på samma gång den

gladde honom. Han hade icke under samtalet

känt det som om de kommit hvarandra så nära.

De underkastade sig tåligt nära en timmes

förevisning. För Henrik Wilde kändes det som

en hvila efter det föregående samtalet att under

tystnad få gå bredvid henne, utbyta blickar och

leenden medan den gamle pratade, och denne

blef alldeles förtjust öfver att hafva fått en så

förträfflig åhörare, samt bad honom vid afskedet

ifrigt att snart komma tillbaka. Henrik Wilde

såg på Agnes. Ja, hon instämde tydligen, —

och något annat hade han heller icke väntat.

Ett stycke från gården fick han på

hemvägen se Elsa, som höll på att leka med enjämnårig bondpojke. De byggde dammar i ett

stort dike på sidan om vägen. Barhufvade, med

uppvikta ärmar, bara fötter och nedstänkta kläder

lågo de på magen midt i solgasset och slogo

sina ljusa hufvuden tillsamman öfver ett arbete,

som icke tycktes vara utan sina vanskligheter.

Det var tydligen Elsa som var den rådande, hon

kommenderade och pojken lydde, ibland med

några svaga, snart nedtystade försök till opposition.

De voro så ifrigt upptagna, att de icke märkte

Henrik Wilde, som stannat och betraktade dem.

Och medan han stod der och såg på den

lilla solbelysta gruppen, flickans ljusa lockar,

som allt emellanåt måste strykas upp med de

våta händerna, bredvid pojkens linhår, som gladt

stod ut i alla väderstreck, en våt, nedskrynklad,

sin stärkta morgonelegans sörjande klädning

bredvid ett par våta, lappade byxor, som, remnade

tvärs öfver, grinade mot solen med ett suveränt

förakt för all elegans, och ett par små, skära

finhylta fötter, som slogo takt till leken i sorglös

sämja med ett par brunstekta, smutsiga, grofsålade,

trängde sig ovillkorligen en jämförelse på honom,

som kom honom att le.

»De bekymra sig just icke om mänsklighetens

öde, de där båda,» tänkte han och fortsatte tyst

sin väg för att icke störa dem i deras lek.gled o

|tt börja med lät Henrik Wilde några

dagar förflyta mellan hvarje besök på

$: Sätraskog, men mellantiden förkortades

allt mer och mer, och till sist blefvo

® besöken dagliga. Han stannade

vanligen ett par timmar och dessa timmar

hastigt bort under samtal med Agnes;

så ofta vädret tillät det sutto de ute i bersåen;

gubben Bode, som gick och stökade i trädgården

eller studerade sina trädgårdsböcker, kom då och

då till dem och pratade några minuter, men hade

aldrig ro att sitta länge; Elsa kom och försvann

som en stormvind, upptagen af en sådan

mångfald bestyr och lekar, att hon knappt hade tid

att intaga sina måltider ordentligt. De voro

därför den mesta tiden lämnade åt sig själfva.

Deras första samtal gaf sin karakter åt de

öfriga, — det var nästan alltid de stora frågornasom afhandlades. Henrik Wilde hade alltid haft

en viss motvilja för att tala om dessa saker, som

upptogo honom starkt i ensamheten, och en kort

tid erfor han denna motvilja äfven nu. Men

Agnes var så outtröttlig i att fråga, så begärlig

på att få veta, så friskt och omedelbart

intresserad, att han inte kunde stå emot; och så

småningom försvann motviljan, och med den växande

förtroligheten växte behaget af att på detta sätt

inviga henne i hela sin tankevärld — den växte

i synnerhet i samma mån som han märkte att

hon själf blef fangen i den, att hans tankar fingo

makt öfver hennes.

Det var en egendomlig sammansatt njutning

att under de vackra sommardagarna sitta där i

bersåen, se solen spela genom löfverket på det

numera så väl kända och dock allt mera

fängslande ansiktet midt emot sig, tala om

mänsklighetens framtid, om oändlighetens under, om lifvets

storhet, om föreställningar, tankar och drömmar,

som utan ansträngning togo form och uttryck

under inflytandet af en speglande blick, och

samtidigt erfara en hemlig lycka af att öfverraska

ett minspel, som förlänade ansiktet ett nytt behag,

en rörelse, som förrådde skönhet, eller låta

blicken hvila vid den hvilande gestaltens linier, vid

ansiktets i ro försänkta drag. Han kunde långa

stunder betrakta hennes ögon, eller pannans

hvälf-ning, eller munnen och erfara samma njutning

som då man lyssnar till en personligt kär melodi.Hans känslolif hade i allmänhet en starkt

panteistisk karakter. Tanken på det oändliga,

på det stora alltet, hvaraf han var en liten

försvinnande del, hade så genomträngt hela hans

väsende, att den alltid gaf sin vida horisont åt

hans personliga erfarenheter, på samma sätt som

en människa, som bor vid hafvet, ser dagens

småting emot denna eviga, skiftande bakgrund

och därför ser dem på ett särskildt sätt. Hans

sorger, hans missräkningar flöto så småningom

ut i medvetandet om detta sig evigt förnyande

lif, förlorade där sin närgående bitterhet och

skärpa, — hans glädje bredde sig, fick luft under

vingarna till starka vingslag, men som dess skugga

öfver sinnet låg förgängelsens tanke. Detta hade

tidigt förlänat honom något egendomligt

lidelsefritt, hade gjort hans syn på tingen större och

vidare, men äfven mindre vaken, mindre

uppmärksam för det som låg honom nära.

Därför var den känsla som han nu erfor

någonting alldeles nytt för honom. Förr hade

han frigjort sig från stundens intryck för att

höja sig till denna oändlighet, som dock trots

hans tankes eröfrarkraft låg honom Q ärran och

gåtfull, — nu var det som om den steg ned till

honom, lät sig famnas i nuet. Den var icke

längre blott en tankebild, som måste frigöras

från alla yttre former för att kunna fylla sinnet

med sin fläkt af storhet, den mötte honom i

form och förnimmelse hvart han såg, — eller bar

han den lefvande inom sig och såg allt meddess ögon. De stunder han tillbragte med Agnes

hade för honom en njutning af samma slag som

då han förr låtit sina tankar berusa sig af sin

egen makt, men den var mera verklig, mindre

flyktig; det tycktes honom att dessa solbelysta

timmar där inne i den gröna bersån gömde allt

lifvets innehåll inom sig som ett doft, ett

skimmer, en dallrande ton. Därför blef det honom

till slut lika enkelt, lika naturligt att tala med

henne om dessa ämnen, som att tala om väder

och vind, de fingo för honom denna tid en ny,

mera förtrogen skönhet än förr, och den

karakter deras samvaro sålunda tog ingaf honom icke

längre samma obestämda motvilja eller snarare

farhåga som i början.

* *

*

Den första tiden gjorde fru Wilde honom

frågor angående hans besök på Sätraskog, men

hon upphörde snart därmed.

En gång, ungefär en vecka efter hans första

besök där, fick han en dag vid hemkomsten

från en segeltur höra att Agnes varit på besök

tillsamman med Elsa. De hade farit igen strax

innan han kom hem.

Det var fru Wilde som berättade honom

det. Hon tilläde, som det föreföll honom, med

en ton, som menade något särskildt:

»Det var synd, att du skulle vara borta.»»Hvarför det?» svarade han en smula

häftigt, irriterad af anmärkningen, i synnerhet

därför att han själf var förbittrad öfver sin otur.

»Jo, därför att fröken Wilde gärna ville

träffa dig. Hon ville låna din doktorsafhandling.»

»Min doktorsafhandling?»

»Ja, och när du inte kom, så lät jag henne

få låna mitt exemplar. Hon tycktes vara mycket

intresserad af att få läsa den — har du talat

med henne om den?»

»Nej,» svarade han kort.

Modern såg på honom.

»Skulle jag kanske inte låtit henne låna den ?»

»Jo — hvarför skulle du inte det?» svarade

han och skrattade.

»Jag tyckte du såg missnöjd ut, — och jag

lånar inte gärna bort den, — men jag tänkte . . .»

»Ahja — jag tror inte du behöfver vara

rädd för att fröken Linder skall läsa sönder

den!» sade Henrik fortfarande skrattande och

lämnade henne.

Fru Wilde såg bedröfvad efter honom.

»Hvarför skrattade han?» tänkte hon, »det

var bara för att narra mig.» Hon log bittert.

»Ja — han älskar henne!» blef det så

plötsligt till visshet inom henne. Hon såg Agnes’

bild framför sig så som hon kommit emot dem

vid deras första besök på Sätraskog, i

solskenet, med hatten i hand, en smula kisande

med ögonen, — och hennes blick fick ett

granskande, dömande uttryck, som sedan blef stadig-varande så snart hon träffade Agnes eller tänkte

på henne eller talade om henne.

Annars var Henrik denna tid mera förtrolig

med modern än han varit på flere år, nästan

som den tiden, då han var barn. Men den glädje,

detta skänkte henne, stördes af en bitter tanke:

att det endast var smulor som föllo från en

annans bord.

* *

*

Då Henrik dagen därpå kom till Sätraskog

uppstod den första allvarligare misstämningen

emellan honom och Agnes. Hon hade då läst

afhandlingen och ledde genast samtalet in på

den. Hon måste erkänna, att det var många

saker, som hon icke förstått och som hon tänkt

fråga honom om, — om hon nu bara kunde

komma i håg dem; det var kanske bäst att hon

gick efter boken.

Han hejdade henne med ett leende.

»Skulle de inte komma öfverens om att lämna

afhandlingen åt sitt värde. Han kunde försäkra

henne, att han var lika litet intresserad af att

ge några förklaringar, som hon af att få dem.»

Hon såg frågande och tämligen häpen på

honom.

»Ja, tro nu inte, att det är min fåfänga som

talar på något sätt,» fortsatte han. Hans

missnöje berodde icke heller därpå, det berodde påatt hon inblandat en tredje person i deras

förhållande. »Jag menar bara det, att ämnet icke

vidare intresserar er och, uppriktigt taladt, icke

mig heller numera — och hvarför skola vi då

tvinga oss att tala om det. Har jag inte rätt?»

Hon såg fortfarande en smula pröfvande på

honom, men klarnade så upp och svarade:

»Jo, på sätt och vis — fast jag tror, att det

skulle intressera mig, om jag bara förstod det

litet bättre. Jag tror nästan att allting skulle

kunna intressera mig.»

»Ja, ni blir ju mycket lätt intresserad.»

Det undföll honom alldeles ofrivilligt; först

då han sagt det, erinrade han sig hvilkens ord

han upprepat, och först då fick den

misstänksamma stämning, som legat i orden, makt öfver

honom. Äfven hos henne väckte synbarligen

orden eller tonen ett minne, ty hon flammade

häftigt upp och vände bort sin blick. Det

uppstod några ögonblicks pinsam tystnad.

Deras blickar möttes efter en stund åter,

men blott för att på nytt undfly hvarandra. De

började nästan samtidigt att tala om några

alldeles likgiltiga ämnen, men stämningen förblef

fortfarande tvungen. Hon var sårad, och ehuru

han märkte det och plågades däraf, kunde han

icke komma ifrån de obestämda, svartsjuka

förebråelser som rörde sig i hans sinne. Han steg

helt plötsligt och oförberedt upp, sade ett kort

adjö och gick. Hon såg efter honom, hennesögon blefvo skumma, men så kastade hon upp

hufvudet och gick hastigt in i byggnaden.

Då de den följande dagen möttes, voro de

i början osäkra mot hvarandra, men så

småningom gled deras samtal in i den vanliga

förtroliga tonen och den lilla misstämningen

tycktes vara fullkomligt glömd.

* *

*

»Minns ni, att ni en gång sade någonting om

att er religion kunde göra människorna kraftlösa?»

frågade Agnes en gång under ett af dessa samtal.

Hon hade halft på skämt, halft på allvar antagit

hans uttryck och använde det så ofta de kommo

in på detta ämne.

»Nå, så starkt uttryckte jag mig väl icke,»

svarade han, »åtminstone menade jag det icke.»

»Ja, vi blefvo visst af brutna med detsamma

af morfar. Men jag har sedan undrat hvad ni

egentligen menade. Det föreföll mig som om

det var om er själf ni talade,» tilläde hon något

tveksamt.

Han nickade.

»Det var det nog också.»

»Har ni då blifvit kraftlös af det?» frågade

hon och såg på honom.

Han mötte hennes blick med ett leende.

»Ja, hvad säger ni själf; har jag inte

stundom gjort ett — mindre starkt intryck på er?»»Nej!» svarade hon ifrigt förnekande, men

satt därefter en lång stund tankfull, liksom

eftersinnande.

Han märkte det, och det drog en skugga

öfver hans ansikte.

»Hvad jag menade var egentligen det,» sade

han, i början talande med en viss olust, »att

känslan af alla åsikters villkorlighet kan medföra

en håglöshet att föra fram sin egen, kämpa för

den. Man kan nog vara öfvertygad, men då

man ser en annan med lika mycken öfvertygelse

förfäkta en alldeles% motsatt åsikt och inser hur

han med sina förutsättningar helt naturligt

kommit till den, så förlorar man lätt den där starka

eller kanske blinda tron, som drifver en att trots

allt föra fram sin sak.»

»Men jag trodde, att just det betraktade ni

som ett önskningsmål.»

»Nej, nej,» af bröt han ifrigt, »jag vill visst

att åsikterna skola bryta sig med hvarandra —

mycket, mycket mera än hvad nu är fallet, men

striden skall vara jämnare, ädlare, och den skall

aldrig få urarta till en personlig fientlighet.

Och för att komma därhän, tror jag att vi måste

lära att förstå hvarandra bättre än nu, om det

också i början skulle verka nedslående på oss.

Jag tror att den svaghet, som jag talade om, är

öfvergående, och det kan kanske vara nyttigt,

att kunna tiga ibland också.»

Han var tyst en stund och fortsatte så;»Då är det en annan sak, som jag tror är

farligare och som jag själf lidit mera af.»

»Hvad då ?» frågade hon.

Han såg liksom pröfvande på henne, innan

han svarade:

»Det är att man kan blifva så egendomligt

kall och känslolös för andra människor.»

»Om man försöker förstå dem?»

»Ja. Nu vet jag nog att jag kan synas tala

mot min egen sak, men efter som jag börjat

bikta mig, skall jag väl fortsätta. Jag minns, att

redan som barn erfor jag stundom detsamma.

Med min mor till exempel, som jag var så

förfärligt fast vid. Jag kom ibland att reflektera

öfver henne, göra mig reda för det och det i

hennes karakter och åsikter, och då hade jag

alltid efteråt en känsla af att jag varit kallsinnig

mot henne och försökte försona det genom en

fördubblad ömhet. Nu är jag nästan rädd för,

att det gjort mig kallsinnig för henne.»

Hon såg hastigt upp och ämnade säga

något, men han gaf henne icke tid därtill.

»Och sedan i skolan och under min

studietid. Det var flere af mina kamrater som faste

sig vid mig, djupare, tror jag, än hvad i

allmänhet är fallet med den slags vänskap, ty jag har

träffat dem sedan och funnit, att samma känsla

setat kvar hos dem; men jag fäste mig icke på

samma sätt vid någon. Jag stötte aldrig någon

ifrån mig, det låg mot min natur, men jag sak-nade heller aldrig någon af dem, när han var

borta eller vi till slut skildes åt. De spelade

nog en viss roll i mitt lif, men på ett annat sätt,

jag, — ja nu nämner jag kanske saken fulare än

den var, — jag öfvade mig på dem.»

Hon rynkade ögonbrynen och gaf honom

en sträng blick. Han kunde icke återhålla ett

leende, en smula öfverlägset, som hans leende

stundom var.

»Ja, säg ut, ni tycker inte det var vackert

och det var det nog inte heller. Men som en

liten ursäkt kan tjäna att det skedde nästan

omedvetet. Jag hade då, fast jag väl icke ännu

själf kommit till klarhet därom, ett omättligt

begär att lära mig förstå människor, utforska

deras tankar, deras bevekelsegrunder, och, som

sagdt, jag öfvade mig på mina vänner. Jag

skänkte dem för öfrigt mycken sympati, och de

kommo gärna till mig med sina förtroenden.

Och så till sist kvinnorna — äfven på mitt

förhållande till dem inverkade det; i min första

ungdom hade jag mycket lätt att flamma upp,

men det varade aldrig länge, alltid kom det där

begäret att få veta, förstå, och då var

kärleken slut Så det var nog aldrig så mycket

bevändt med den, — den som man skall kunna

svärma för måste alltid stå i en viss dimma.»

Hon hade den sista tiden hört på honom

med nedslagna ögon. Nu såg hon förebrående

på honom och sade;»Hvarför skulle ni säga det här, nu tycker

jag att allt det vackra i — i hvad ni förut sagt,

försvunnit.»

Han reste sig upp och svarade med starkare

klang i stämman än förut.

»Det skall ni icke göra, ni skall icke

till-räkna min öfvertygelse hvad jag personligen

brister i. Kan ni icke bättre skilja på det

tillfälliga och det väsentliga!»

Han satte sig igen; det steg en allt starkare

rodnad upp i hans ansikte, och hans ögon fingo

den där stela blicken, som icke såg det som den

var riktad på.

»Men,» invände hon en smula förvirrad, »om

det ni nu säger är sant, så talar det ju alldeles

emot er sats att människorna skulle bli bättre

genom att förstå hvarandra. För det där tycker

jag inte är något vackert,» tilläde hon med en

hårdnackad ton.

»Nej, det är inte vackert, och det är inte

någon glädje för den som erfar det, men ser ni

då inte hvad det är som gör det så? Det är

den ansträngning, som ligger i det, det är

sträf-vandet, som slår öfver, som blir sjukligt. Tror

ni att jag vill att människorna så skola gå och

analysera upp andra och sig själfva; det är ett

ondt, om också tills vidare kanske ett oundvikligt

ondt. Men det kommer att försvinna, när detta

förstående blifvit en inneboende förmåga hos

människorna, natur hos dem. Tror ni inte att

många af de egenskaper, som nu hos oss ärohelt naturliga, nästan oundgängliga, en gång kostat

våra förfäder kamp och lidande då de skulle

förvärfva dem?»

»Ja, kanske ni har rätt, men jag är bara

rädd att ni vill lägga en för stor börda på

människorna.»

»Börda!» upprepade han med ett segervisst

leende. »Ah nej, det kan kännas som en börda

för den som försöker förvärfva sig kraft att

bära den, det kommer att bli en lycka fördem

som en gång ega den. Åh, ser ni, fröken, det

är en underbar tanke hvilka möjligheter det

finns hos människor, blott de en gång fritt kunde

utvecklas. Har ni aldrig drömt om

framtids-människan, fröken, den varelse, för hvilken vi

kanske skola stå som vildar. Hvem kan säga

hvar utvecklingen skall stanna, finns det egentligen

någon gräns för den? Hvarför skall det då inte

en gång kunna komma ett släkte, som förverkligat

vårt ideal och som har ett annat, som vi icke

kunna fatta?»

Hon satt en stund tankfull, så såg hon upp

och sade:

»Vill ni inte beskrifva för mig ert ideal?»

»Det har sig inte så lätt det,» svarade han,

»dels är jag rädd att det är tämligen abstrakt

och så — nåja, ni skall få höra. — Men då far

ni finna er i att höra en smula filosofi förut.

Ser ni, för mig står det alldeles klart och

ovedersägligt att utvecklingen går emot ett ständigt

utvidgande af människoandens gränser, att göradesS innehåll allt större och rikare. Allt ifrån

det hon fick medvetandets gåfva sträfvar den

lilla del af världsalltet, som är en människosjäl,

att i detta sitt medvetande famna det stora hela,

alltet. Hvad är odödlighetstron annat än denna

längtan förklädd; tala med de flesta människor

som tro på ett lif efter detta, alla som reflekterat

öfver det, för hvilka det inte bara är en nedärfd

tradition, och ni skall få höra hvilken stor roll

den tanken spelar för dem att de en gång skola

komma att förstå hvad som här var dem dunkelt,

se hvad som här var dem fördoldt; deras dröm

är en afbild af den allt omfattande gudoms

väsende, på hvilken de tro. Men allt efter som

odödlighetstron kommer att försvinna, — och att

den kommer att försvinna är min bestämda

öfvertygelse, i den form, som den nu oftats har, —

kommer människans sträfvan att redan här i

lifvet förverkliga detta mål att blifva allt starkare,

kommer att alstra och utveckla krafter, hvartill

ännu blott finnes en ringa antydan. Och kunde

vi tänka oss, att människoanden en gång kunde

frigöra sig från sina band, kunde nå en sådan

klarhet och kraft och harmoni, att den omedvetna

känslovärld, som utgör våra rötter i lifvets mörka,

hemlighetsfulla kaos, upplystes af tankens ljus,

och tankens anande bilder, för hvilkas djärfhet

vi nu svindla, fingo känslornas innerliga, förtroliga

samband med hela vårt väsende, då vore målet

vunnet, då hade delen blifvit ett med det hela,. då vore evigheten, odödligheten, lifvet ville ja g

kalla det, i detsamma förvärfvade.»

Han reste sig upp, gick ett par steg bortåt,

vände sig åter om och stannade tätt framför

henne.

»Ser ni, jag tänker mig ett släkte, hoshvilket

hvarje individ förenar hvad som nu ärsplittradt

hos tusenden, och detta stämpladt med

personlighetens prägel, har en frihetskänsla så lefvande,

att inga skrankor behöfvas för att skydda den

och så sann att den icke kan förtrycka andras,

ett släkte hos hvilket naturen fritt fått utveckla

sina största, rikaste krafter och som därför är

ursprungligare än vi, som förverkligat lyckans

ideal, därför att de icke fatta lyckan så smått

som vi, utan förstå att den rymmer inom sig

både glädje och sorg såsom yttringar af samma

eviga gudom, lifvet, ett släkte, om hvilket

enstaka stora andar varslat och äfven många osedda,

okända. Men de^ är för resten onödigt att

be-skrifva det för er, jag tror att de ideal som

föresväfva människorna i deras bästa drömmar i

grund och botten äro ett och detsamma eller

åtminstone komma hvarandra mycket nära.

Tycker ni att hvad jag nu sagt er synes er så

nytt och främmande?»

Hon rodnade, såsom alltid när hon skulle

uttala en egen mening.

»Jag vet inte, men jag tycker att ni ger

för liten plats åt kärleken emellan människorna,

jag tycker att ni ringaktar den.»»Ringaktar! Nej visst inte, jag ställer den

tvärt om så högt, att jag tycker vi nu nästan

missbruka ordet kärlek, som kanske är det

skönaste, innehållsrikaste af alla. — Och jag tror,

att man kanske måste älska en människa för

att kunna förstå de andra.»

Han hade sänkt rösten och böjde sig något

ned emot henne. Hon såg upp men vek undan

för den ovana glöden i hans ögon, skiftade färg

och flyttade sig skyggt åt sidan.

»Men tror ni då att det där någonsin kan bli

mer än drömmar?» frågade hon hastigt och

nervöst.

Han rätade upp sig, såg på henne med en

blick, som plötsligt hade blifvit kallt iakttagande,

och svarade torrt:

»Ni menar som den danske författaren,

Jacobsen, tror jag, att icke ens de skönaste

drömmar kunna lägga en tum till människoandens

växt. Tag tror tvärt om att den människoande

som icke kan drömma, den har stannat i växten.

Mänsklighetens skönaste drömmar, — den skall

vara bra rik som har råd att förakta dem, de

utgöra, stort sedt, lifvets verkliga innehåll.»

Tonen blef mot slutet hård och skärande.

Hon såg bedjande på honom, med en liten

skälfning i mungiporna.

»Inte föraktar jag dem, det är orättvist

att ...»

Ett eldprof \

6Han veknade hastigt, och lydande en

ögonblicklig ingifvelse gick han fram till henne och

strök henne lätt öfver håret.

»Nå, det var inte så illa menadt!» sade han

smekande.

Hon lyfte icke upp hufvudet, men han såg

hur rodnaden färgade hennes hals och nacke,

och hans hand, som glömde sig kvar på hennes

hjässa, kom i darrning. Plötsligt råkade då hela

hans inre i uppror, på en kort sekund utkämpades

en våldsam strid inom honom, en strid mellan

begäret, väckt af den lätta vidröringen, att sluta

henne i sina armar, trycka henne tätt, tätt intill

sig och emellan ett dunkelt något, som liksom

tycktes utströmma från henne och som ställde

sig i vägen för hans begär och till slut nedslog

det. Det varade blott ett ögonblick, så tog han

bort handen från hennes hjässa, gick bort till

bersåns öppning och sade, i det han med en

egendomlig, aldrig förr erfaren känsla, något

som en förebådande beklämning, såg ut i det

glindrande solskenet.

»Hvad säger ni, om vi skulle gå och se

hvad morbror har för sig.»

»Ja,» svarade hon med ett djupt, tyst

andedrag, reste sig upp och följde honom.

Då de hade gått några steg, sade han med

nu tullständigt lugn och behärskad stämma, halft

skäm tande:

»Det är en sak, som ni inte får tro, fröken,

och det är att jag nu går och ’öfvar’ mig på er.»»Nej,» svarade hon, i det ansiktet lystes upp

af ett leende, »det gör jag inte heller.»

Och hon såg på honom med sin vanliga

uppriktiga, tillitsfulla blick, i hvilken det dock

nu äfven låg en skymt af tacksamhet.

*

Då han denna dag lämnade henne, var hans

sinne uppfylldt af tvifvel om hon besvarade

hans kärlek. Och detta tvifvel följde honom

ända tills han nästa gång råkade henne, då det

under inflytandet af hennes okonstlade

förtrolighet åter försvann eller kanske snarare förlorade

sin betydelse. Ty det var endast sällan, som

hans kärlek i hennes närvaro flammade upp till

en lidelse, som åtrådde och begärde ; i allmänhet

brann den med en lugn, klar låga. Han undrade

stundom själf öfver så föga sinlig längtan det

fanns i den; i ensamheten kunde väl tanken på

henne bringa hans nerver i uppror, och hennes

bild, medvetandet om hennes skönhet frammana

heta drömmar, men äfven detta upphörde allt

mer ju närmare han kom henne, ju mera helt

och enväldigt hans kärlek uppfyllde honom. Och

under samvaron med henne sträckte sig icke

hans önskningar längre än till denna förtrolighet

i utbytet af tankar, och han fann i blotta

åskådandet af henne en lycka af sällsam tjusning.

Hennes gång och åtbörder, gestaltens linier ochansiktets drag verkade på honom som musik;

de hade samma förmåga som den att verka

stillande på, förtaga all våldsamhet från de känslor

den uppväckte.

Kanske var det hennes eget, lidelsefria sätt,

hennes klara, ogrumlade blick, hvars intresse

stundom gaf illusion af hängifvenhet, men aldrig

fick denna omedvetna glöd, som frammanar en

bekännelse, — kanske var det hennes inflytande

som honom omedvetet gaf denna karakter åt

hans kärlek. Säkert är att han nu sett en

månad förflyta under nästan daglig ostörd

sam-manvaro med henne utan att han gifvit ord åt

den. Sommaren hade skridit fram till midsommar,

hans fritid var snart slut, till den första juli

måste han resa, och ännu väntade han på

stunden som skulle lösa hans tunga.

*ftermiddagssolen brände hett på åkrar och

fält, men inne i granskogen var det sval

skugga. I de solbelysta topparna glödde

årets kottar i mörka purpurfärger, och

de ännu ljusa årsskotten lyste som

solstrimmor i den åldriga grönskans dunkel.

Luften var stark af barrdoft och mild af linnéans

och pyrolans varma vällukter.

På samma gångstig, där Agnes gått

tillsamman med Kristian Bode den dag, då Henrik

kom till Sätra, gick nu han till samman med

henne och med Elsa. Det var den sista dagen

de voro till samman, den följande skulle han resa.

Medvetandet därom hade försatt dem båda,

i synnerhet Agnes, i en känsligare stämning än

vanligt. Deras röster darrade i af brutna satser,

och deras blickar sökte och undveko hvarandras.

Trots tanken på att han skulle resa, erfor Henrikdenna dag en större lycka än någonsin förr,

ehuru den icke var så lugn, utan tvärt om rastlös,

skälfvande, nästan feberaktig. Elsa, som för

ovanlighetens skull höll sig trofast bredvid dem,

— alldeles för trofast, tyckte Henrik, — såg

stundom med frågande förvåning på dem.

Agnes hade återkallat minnet af, när de

sågo honom fara förbi på järnvägen. >Det vill

säga,» förklarade hon sedan skrattande, »hon

hade aldrig sett honom riktigt, hvilket förargade

henne, då hon fick höra af Bode att det var han.»

»Jag däremot såg er mycket väl,» svarade

Henrik och tilläde så: »Kanske var det ett omen!»

>Hvilket?» frågade hon.

»Att jag såg er, men ni icke mig.»

Hon svarade utan att se på honom:

»Jag förstår icke hvad ni menar.»

Han hade egentligen icke menat så mycket

med det, då han sade det. Det var en yttring

dels af det begär att bli motsagd, som förleder

älskande att så ofta säga: du älskar mig inte!

dels af en gammal misstämning, som väcktes vid

Bodes namn, som icke på länge nämts emellan

dem. Men nu plågade det honom dock, att

hon icke ville förstå den mening som låg i

orden.

De gingo en stund tysta. Plötsligt tog

Agnes Elsas hand och drog henne med sig i

språng framåt gångstigen. Henrik hörde deras

skratt blanda sig med hvarandra och såg dem

så försvinna i en krök af vägen.Han påskyndade sina steg, eggad af hennes

flykt, men på samma gång något afkyld af ett

själfironiskt medvetande om att de lekte en lek

som icke var ny, kärlekens eviga »tag fast».

Då han kom fram till vägkröken, såg han

skogen dela sig och en liten ängslapp ligga

glindrande i solen. Han hörde fortfarande Elsas

skratt och såg deras ljusa klädningar skymta på

andra sidan gärdesgården. De plockade blommor.

Elsa ropade åt honom att komma och hjälpa

dem, men han stannade tyst och lutade sig mot

gärdesgården.

Och medan han betraktade den lilla färgrika,

solskimrande, af fjärilar och insekter omsvärmade

ängen, som låg där på alla sidor omgärdad af

skogen, upplysande dess allvar med sitt friska

leende, och de båda gestalterna, som böjde och

rätade sig i sitt glada bestyr, den ena med

barnets nyckfulla kastningar, den andra med

kvinnans mjuka rörelser, den ena gripande med

fulla händer midt i öfverflödet, den andra sökande

efter harmoni i den rika blomsterskatten, smög

sig öfver hans sinne en dröm om långvarig,

bestående lycka, samlande sig om dessa båda

gestalter, kvinnan och barnet.

Plötsligt kände han en kall skugga komma

öfver sig och glida fram öfver ängen, förmörkande

de ljusa färgerna och dämpande de glada ljuden.

Han såg upp mot himmelen. Den på halfva

himmelshöjden stående solen hade förmörkats af

ett moln, föregånget af lätta guldskimrande dim-flikar, men sedan sträckande sig i en tung blågrå

ma^sa ända ned till horisonten, så vidt han kunde

döma af märket mellan granarna därborta.

Stillheten blef nästan tryckande, ängslig, och luften

kyldes hastigt.

»Skynda er!» ropade han, >;vi få regn.»

Han hade knappt talat ut, då ett fjärran

åskmuller hördes, liksom bekräftande hans ord.

De hade också sett upp mot himmelen och

kommo nu springande till honom.

De hade lyckligtvis icke mer än en tio

minuters rask gång hem till Sätraskog. Elsa

sprang förut, förtjust öfver äfventyret, och Henrik

och Agnes följde henne, tysta under den hastiga

gången, men äfven de smittade af en munter,

skrattlysten sinnesstämning, i hvilken deras

föregående spänning upplöste sig och som

kontrasterade mot det annalkande ovädret och det

stigande, dystra bruset i skogen.

Då de kommo ut ur skogen och rymden

öppnade sig, sågo de att molnet redan betäckt

halfva himmelen, skridande fram i en hotande,

obruten massa. Endast på ett ställe ned emot

horisonten var det en refva, där den blekgröna

himmelen lyste igenom, men den tillslöt sig medan

de ännu betraktade den. Regnet kunde vara

öfver dem i hvilket ögonblick som helst, det

tycktes endast vänta på ett tecken för att börja.

Plötsligt stannade de ofrivilligt alla tre. En

bländande blixt flammade två, tre gånger mot

den mörka bakgrunden, och omedelbart därpåföljde en skräll, lika kort som den var våldsam.

Lufttrycket var så starkt att det betog dem

andedräkten.

Då de stannade hade Agnes gripit om hans

arm; han såg på henne, hon var en smula blek,

men ögonen glänste. Så vacker hade han aldrig

sett henne förut.

»Blef ni rädd?» frågade han.

Hon skakade på hufvudet med ett flyktigt

leende och släppte taget om hans arm. Elsa, som

var ett par steg framför, såg sig om på dem och

tycktes fråga huruvida hon skulle blifva rädd

eller inte.

Liksom om detta varit det afvaktade tecknet

föllo nu de första dropparna, enstaka, stora och

tunga. De började springa, och som de nu endast

hade en kort bit kvar, hunno de lyckligt under

tak innan regnet föll på allvar.

Bode tog emot dem ute på förstubron.

»Hvad sa jag?* ropade han triumferande

emot dem, »jag har i flere dar känt på mig att

det här skulle komma!» Han skröt gärna en

smula öfver sin skicklighet i att spå väder och

var mycket lycklig, då hans spådomar någon

gång slogo in.

»Det kommer som påbeställning för mina--»

han afbröts af en ny blixt, på hvilken knallen

nu följde med något längre mellanrum rullande

hela himmelen rundt, — »blommor,» afslöt han.

Och nu föll regnet i strömmar, blef ett fullkomligt

skyfall.De gingo alla in i tamburen. Här brast Elsa

i skratt, i det hon pekade på Agnes; dennas fläta

hade upplöst sig och fallit ned på ryggen under

språnget, barr och kvistar hade satt sig fast i

håret; skrattande äfven hon började hon fästa

upp det igen.

»Hvar har ni varit, har ni klättrat i trän?»

frågade Bode.

De sågo på hvarandra, och nu fick skrattet

förnyad fart, äfven Henrik instämde och Bode,

som blef behagligt öfverraskad af att han sagt

något så roligt, smittades till slut han också.

Då de lugnat sig något, gingo de in i salen

och ställde sig vid fönstren för att betrakta ovädret.

Det rådde nu nästan fullständig skymning.

Regnet strömmade ned så tätt att det skymde

synkretsen. Träd och buskar skälfde och hukade

sig som under en storm, det dånade på taket

och smälde på rutorna, forsade ur rännorna och

bildade sig bäckar på gångarna. Då och då

skar en blixt igenom, och åskdundret rullade nästan

oatbrutet rundt horisonten.

Bode började muttra för sig själf och se

betänksam ut, han tyckte visst att det kom för

mycket af det goda.

»Fortsätter det här, så rinner hela trädgården

bort till slut!» utbrast han och såg hotande upp

mot himlen.

Elsa fnittrade till och höll på att narra de

andra med sig, men gubben såg så strängt pådem, att de hejdade sig. Trädgården var det

icke tillåtet att skämta med.

Plötsligt fingo de höra snabtn steg ofvanför

sig. Ett fönster slog hårdt igen och hakar lades

på med eftertryck.

»Herre gud, mitt fönster stod ju öppet 1»

utbrast Agnes, »nu blir väl mamsell Karlsson

aldrig god på mig igen.»

Stegen där uppe hördes fortsätta från fönster

till fönster, sa dogo de bort, men kommo efter

en stund tillbaka i trappan. Dörren öppnades

och hushållerskan, mamsell Karlsson, kom in, blek,

på samma gång rädd och ond. Utan att säga

ett ord gick hon från fönster till fönster och

kände på hakarna, hela tiden undvikande att se

på Agnes. De beto sig i läpparna och tordes

icke se på hvarandra.

»Det var ett förfärligt väder, mamsell

Karlsson,» sade slutligen Bode.

»Ja, det är en guds lycka att . ..» en blixt

afbröt henne, så stark att hon i förskräckelsen

sjönk ned på en stol, och satt där orörlig tills

dundret var förbi. Då rusade hon upp igen och

fortsatte sin fönsterinspektion genom rummen på

nedra botten.

Då hon väl var borta brast det löst. Elsa

och Agnes i synnerhet smittade hvarandra gång

på gång; så snart någon af dem ville sluta,

började den andra på nytt, och så skrattade de i

korus. Agnes var fullkomligt som ett barn, det

lyste en munterhet i hennes ögon, som förlänadeansiktet en för Henrik alldeles ny karakter, och

hennes skratt var så pärlande friskt och

melodiskt, som strömmade det från en outtömlig källa

af lefnadslust.

Emellertid började regnet så småningom att

sakta, och det ljusnade märkbart. Molnet hade

skridit öfver himmelen bort mot öster, hopade

sig där i allt tätare lager, medan i vester den

ljusa himmelen började skimra igenom tunna

rosenfärgade dimmor. Och på en gång, medan

ännu de sista dropparna föllo, bröt solen fram

lågt nere vid horisonten, målade hela vestern i

guld och purpur, slog en strålande regnbåge

öfver himmelen och kastade ett bländande skimmer

öfver hela den våta naturen.

De skyndade alla ut på verandan. Ren och

frisk smekte luften deras ansikten, vidgade deras

lungor, fåglar kvittrade, svalorna kretsade i luften

som yra, glindrande droppar föllo, de våta bladen

glänste och kastade blixtar då vinden rörde dem,

blommornas doft steg stark och pånyttfödd upp

från plantor och buskar, kom och gick i ljumma

fläktar, vattnet porlade på gångarna, allt var

glans och jubel, stärkt och förfriskad andades

naturen ut i den lätta luften, medan solens

bländande skifva långsamt sänkte sig ned mot

horisonten och åskans mullrande hot dog bort i

fjärran.

Bode försvann plötsligt in i huset igen, och

Elsa var redan i färd med att väta ner sig ivattenpussarna nere på gången. Henrik och Agnes

stodo kvar på verandan.

»Så vackert!» hviskade hon med tårar i

ögonen.

Han såg på henne, och med ett sällsamt

jubel, som hade det varit en fullkomligt ny

uppenbarelse för honom, tänkte han:

»Ja, jag älskar dig!»

Kanske förstod hon hans tanke, ty hon

rodnade hastigt och såg sig om som sökte hon ett

skydd.

Då uppenbarade sig Bode igen, klädd i kavaj

och storstöflar. Galoscher letades fram åt de

andra, och så företogo de en vandring genom

trädgården för att se hvad regnet gjort för godt

och mäta de möjliga skadorna.

Vinsten befans stor, skadorna obetydliga

och lätt reparerade och Bode kom i ett strålande

humör.

»Nu frågar jag bara,» utbrast han en gång,

»om mina samlingar förr i tiden hade fått en sådan

här skur öfver sig, jag undrar just hur de då

hade sett ut. Att människan ofta skall ha så

svårt att se det som ligger henne så nära!»

till-lade han och grep i sitt hvita skägg med en

skiftning af vemod i stämman, tänkande på sina

sjuttio år.

Det beslöts nu att Henrik skulle stanna kvar

och dricka té hos dem, så att det hann torka

upp något innan han gick hem. Bode erbjödsig att skaffa honom häst och vagn, men han

föredrog att gå.

Vid kvällsvarden var det egentligen Bode

som höll målron vid makt. Elsa hade helt

plötsligt blifvit sömnig, och Agnes sinnesstämning

hade alldeles slagit om. Det myckna skrattandet

hade efterlämnat en viss matthet och hon satt

tyst och allvarlig med en beslöjad glans i blicken.

Så snart de stigit upp från bordet, skickades

Elsa till sängs. Bode gick åter ut i trädgården,

och Henrik och Agnes blefvo ensamma på

verandan.

Himlen var nu alldeles klar och molnfri.

Från den fuktiga marken steg en dimma upp och

lade sig i breda band öfver de sanka ängarna.

Natten kom med leende frid, med ljusa drömmar,

i hvilka det stillade jublet ännu klingade igenom

som en nästan ofattlig ton.

Agnes frågade honom hur han skulle

tillbringa resten af sommaren och om han inte alls

skulle komma tillbaka till Sätra. Så lofvade hon

äfven att komma ned till tåget, då han for.

De började därefter att tala om Bode och

hur vintern skulle ställa sig för honom. Men de

talade med ansträngning, och så småningom fick

tystnaden makt öfver dem.

Han betraktade henne, där hon satt bredvid

honom, med händerna i knät, en hög färg på

kinderna och blickarna obestämdt sväfvande ut

i den skymmande kvällen. Bröstet häfdes af

ojämna andedrag, och det var som om hela hennesväsende skälfde af dunkla, vaknande känslor.

Bekännelsen, frågan låg på hans läppar, hans

armar längtade att omsluta henne, men på samma

gång anade han. att den känslovärld, som rörde

sig inom henne, icke helt tillhörde honom, att

han kanske för stunden kunde göra sig till herre

däröfver, men att det skulle ligga ett våld däri,

hvaremot hans stolthet uppreste sig. Han tyckte

att hvad han nu kunde vinna var ringare än hvad

han begärde.

Men en annan röst varnade honom för att

låta denna stund gå förlorad, att icke nu söka

binda lyckan som var honom så nära. Han

tänkte på skilsmässans plåga förenad med

ovisshet, och allt starkare kände han frestelsen att i

detta ögonblick få sitt öde afgjordt.

»Agnes!» sade han sakta och lade sin hand

på hennes. Den kändes brännande het, det gick

som en glödande ström genom hela hans kropp,

och icke längre sig själf mäktig tryckte han

henne våldsamt in till sig och sökte hennes mun

med sin.

Hon gaf till ett svagt utrop, och hennes

kropp stelnade ett ögonblick till motstånd i hans

armar. Men så veknade motståndet, hennes mun

mottog hans kyss, men återgaf den icke.

»Agnes!» upprepade han.

Då satte hon plötsligt händerna mot hans

bröst och gjorde sig fri från hans omfamning.

Det hördes steg på sandgången, och de flyttade

sig hastigt ifrån hvarandra.Det var Bode, som kom. Han såg på dem

och i hans blick kom det ett uttryck, som om

han helt oförmodad t gjort en upptäckt. Han

hade verkligen hittills aldrig kommit att tänka

på, att det kunde vara af något annat skäl än

intresset för hans blommor, som Henrik kom så

ofta. Han såg helt förbryllad ut.

Agnes såg sig omkring söm uppvaknad ur

en dröm. Då hennes blick mötte Henriks blef

hon brännande röd.

»Nej, det är visst sent!» sade hon och reste

sig brådskande. »Vi måste gå och lägga oss,

— och ni som har hela långa vägen hem.»

Hon räckte honom sin hand och sade god

natt. Han höll den kvar och sökte hennes blick,

den riktades ett ögonblick på honom, frågande,

undrande och på samma gång en smula

frånvarande; så drog hon handen till sig, sade ännu

en gång god natt och gick hastigt in.

Sedan han tagit afsked af Henrik, följde Bode

henne, fortfarande alldeles förbryllad af den

upptäckt han gjort.

Henrik gick långsamt hemåt, med sinnet

upp-fylldt af en otillfredsställd längtan och på samma

gång med vemod tänkande på, att denna dag

var för alltid förbi, att, hur allt växlade och

på-nyttföddes, skulle den dock aldrig komma åter.Da han reste den följande morgonen voro

Agnes och Elsa vid stationen för att säga farväl.

Han lyckades dock icke en enda gång möta

hennes blick, förrän just då tåget satte sig i

gång; då fängslade han den några ögonblick.

Tacksamhet lyste det ur den, det kände han,

— om något mera, ja, det trodde han åtminstone.

Och låg det icke blott i denna tacksamhet ett

löfte, som han blott måste lämna sin tid till

växt och utveckling för att det skulle slå ut i

kärlek ? Ja, han ville vänta, icke i förtid ingripa

i det som nu försiggick inom henne, vänta tills

hon frivilligt gaf honom mer, än han nu kunde

taga. Med ett styng af ånger mindes han den

föregående aftonen.skaffa en lärare åt Elsa. Hennes skol-

„ .....

;;£pfiB|et hade en tid bortåt varit, fråga om, att

m\

gång hade på det sista året blifvit

mycket försummad, och för att taga igen

c*et förlorade skulle hon få börja läsa

en smula redån nu på sommaren, något

som hon själf mycket ifrade för. Men

svårigheten var att finna någon person, som var att

påräkna äfven under vintern, om hon, som

an-tagligt var, skulle komma att tillbringa den på

Sätraskog. Att taga en lärarinna i huset var

något som Bode icke ville höra talas om.

Slutligen var det doktor Wilde som fann på

råd. Det hade kommit en ny folkskolelärare i

socknen, en magister Lundholm, som hade

studerat i Upsala, men aldrig aflagt någon examen.

Med honom kunde man ju åtminstone göra ett

försök; doktorn åtog sig att tala med honom,och som han aldrig underlät något tillfälle att

representera, lät han en dag bjuda magistern till

middag med det beskedet, att han önskade tala

med honom.

Magistern kom, klädd i frack och hvit

halsduk, hvilken senare var en smula solkig, därför

att hans hustru knutit om den väl tjugo gånger,

innan hon var om icke nöjd så åtminstone trött.

Han såg ut att vara bortåt femtio år, ehuru han

i verkligheten icke var mer än några och trettio.

Han var helt liten till växten med långa armar

och en bred, platt kropp, som såg ut att ha legat

i press. Ansiktet var fint och intelligent, men

vanpryddes af en gråaktig, finnig blekhet. Det

präglades af en egendomlig blandning af

blygsamhet och själfsäkerhet och densamma

uppenbarade sig äfven i hans sätt; blygsamheten låg

utanpå, men man anade själfsäkerheten där bakom,

och stundom sken den oförhappandes helt

tro-hjärtadt igenom.

I början af middagen var han mycket

besvärad och ängslig och kastade allt som oftast

frågande blickar på doktorn, som om han hade

ondt samvete. Men så småningom gaf

förlägenheten med sig, och då tinade han upp och blef

ganska talför.

Då de kommit in i doktorns enskilda rum,

bjöd denne magistern en cigarr, tände själf en,

satte sig i soffan, drog några långa bloss och sade:

»Jaha, jal»Därpå försjönk han i tankar och tycktes

alldeles hafva glömt bort magistern.

Denne, som äfven efter någon tvekan satt

sig, blef åter nervös och orolig. Efter en stunds

tystnad, hvarunder han mekaniskt gned händerna

mot hvarandra, gjorde han en ansträngning,

antog ett beslutsamt utseende och sade:

»Herr doktorn önskade tala med mig?»

Doktorn såg frånvarande på honom, gjorde

en min som om han försökte draga sig till

minnes, och klarnade plötsligt upp. Jo, nu mindes

han verkligen! Detta var ett sätt som han

antagit, därför att han märkt att det verkade

imponerande; så småningom hade det blifvit en

vana hos honom.

»Jo, det var sant,» svarade han och

framställde därpå i affärsmässig ton hvad det var

fråga om.

Magisterns ansikte ljusnade och han drog

omärkligt en suck af lättnad. Naturligtvis antog

han förslaget, kände sig mycket tacksam för det

förtroende man visade honom därmed och skulle

göra sitt bästa för att visa sig detsamma värdig.

Men plötsligt mörknade han å nyo, en inre

strid afspeglade sig på hans ansikte, och han

började på nytt gnida händerna mot hvarandra.

Slutligen hostade han några gånger, antog ett

beslutsamt utseende och började:

»Men ...»

Doktorn såg på honom, trodde sig förstå

och sade:»Magistern menar — arfvodet? Ja, hvad

anser magistern själf?»

»Nej, det var inte min mening,» han gjorde

en bugning, som trots sin tafatthet hade något

förnämt i sig. »Nej, det är en annan sak, som

jag anser det vara min plikt, min oafvisliga plikt,

att redan på förhand göra herr doktorn och

barnets öfriga anhöriga eller, rättare sagdt, målsmän,

uppmärksamma på.»

Han drog ett djupt andedrag och fortsatte:

»Jag vet inte om mina åsikter äro sådana,

att herr doktorn och de öfriga målsmännen kunna

anse mig lämplig.»

Doktorn såg förvånad på honom.

»Åsikter! Hvad för åsikter?»

Magistern rätade på sig, gjorde i tankarna

ett hastigt öfverslag af sina åsikter för att finna

den som kunde anses mest stötande, men tog

dock i sista stunden oförhappandes en mindre

farlig.

»Jag är till exempel republikan!» sade han

med ett litet kast på hufvudet.

Doktorn gaf honom en häpen blick. Han

tyckte att det kom så komiskt omotiveradt att

han måste draga på munnen. I nästa ögonblick

blef han dock en smula het och reste sig upp.

»Är magistern inte svensk medborgare?»

frågade han kort.

»Jo!» svarade magistern, i sin tur förvånad.

»Nå, — jag vet inte af att Sverige är

republik.»»Nej,» medgaf magistern i beklagande ton.

»Nå, hvad är det då för prat, att magistern

är republikan!»

Magistern såg undrande på honom; han

förstod icke alls resonemanget.

»Men mina åsikter!» upprepade han.

Doktorn ryckte på axlarna.

»För resten — har jag inte sagt magistern,

att det är fråga om en flicka?»

»Jo,» svarade magistern, »men enligt mina

åsikter gör det ingen skillnad.»

Han ångrade dock, att han icke valt ett

bättre exempel.

»Men för tusan,» utbrast doktorn, som

började blifva hetare, »här är inte fråga om åsikter,

utan om magistern tror sig om att kunna

bibringa flickan de kunskaper, som hon annars

skulle erhålla i en skola.»

Han såg skarpt på magistern, nöjd med

denna formulering, som syntes honom icke lämna

det minsta kryphål.

Magistern försökte icke heller att krypa

undan; han svarade ingenting, men satt och såg

trotsig ut.

Doktorn beslöt att rycka honom ändå

närmare in på lifvet.

»Menar magistern, att han tänker försöka

inympa sina "republikanska åsikter’ på flickan?»

Magistern såg tveksam ut.

»Nej, naturligtvis skall jag hålla mig till

ämnet så mycket som möjligt, men jag menade,att mina åsikter likväl skulle kunna ge en viss

färg åt undervisningen, som herr doktorn

möjligen icke skulle gilla.»

Han stod och såg på doktorn med sina små,

ärliga ögon och ett troskyldigt leende kring

munnen.

Denne brast plötsligt ut i skratt och

klappade magistern på axeln.

»Ja, det blir nog bra, magistern kan ju vara

snäll och försöka stryka på så litet färg som

möjligt. Jag skall tala med min svåger i

morgon och låta magistern få veta, när lektionerna

kunna taga sin början.»

Han afskedade honom med en nick och en

vårdslös handtryckning. Då han blifvit ensam

stod han en stund och drog sig fundersamt i

polisongerna, men ryckte så på axlarna.

>Han är en toker!» mumlade han. »För

resten, hvem har inte varit republikan i sina dar.»

Med detsamma han tänkt det, bet han sig

i läppen och såg missbelåten ut, satte sig så

tvärt ned vid skrifbordet och började besvara

ett bref. Då han setat en stund, slog han

pennan hårdt i bordet och utbrast förbittrad:

»Nej. de skulle lära sig att arbeta — det

är hela saken det!»

* *

*Men magistern gick hem till sitt under en

monolog med stora gester, glad öfver sin lycka

och belåten med sitt goda samvete.

Han hade nog rättighet att vara en smula

själfsäker, magistern, ty han hade själf kämpat

sig fram genom lifvet, och det fast striden varit

ganska ojämn.

Redan i skolan hade han fått försörja sig själf

genom att läsa med yngre kamrater. Så hade

han lyckats sträfva sig fram till studentexamen,

som han aflade med utmärkt vackra betyg, och,

tack vare några af lärarne, som intresserade sig

för honom, hopsköts åt honom en summa

penningar, så att han kunde komma till Upsala för

att läsa på graden. Men här gräfde han alldeles

ner sig i specialstudier och aflade aldrig någon

examen. Efter ett par år lyckades han förskaffa

sig en för sina ytterst små behof tillräcklig

utkomst genom att gifva enskilda lektioner, och

nu egnade han sig odeladt åt studiet af sina

älsklingsämnen, filosofi och sanskrit, utan att

någonsin hafva en tanke på att göra dessa

studier fruktbringande för sig.

Han gjorde sig snart känd för sina ytterst

radikala åsikter, som han visst icke gjorde någon

hemlighet af, utan tvärt om vid hvarje tillfälle

förde till torgs. Hans största nöje var, att vid

en kopp kaffe — den enda lyx han bestod sig —

få utveckla sin ståndpunkt och bevisa, att hvarje

tänkande människa, om hon blott ville draga

, konsekvenserna af till och med de allmänt an-tagna lärosatserna, måste komma till samma

åsikter som han. Det var hans stolthet att icke

sky några konsekvenser.

På detta sätt tillbragte han fem år i Upsala

och hade alla förutsättningar för att blifva en

öfverliggare, då ödet kom emellan på ett för

honom själf och äfven för hans bekanta tämligen

oväntadt sätt. Han hade sedan ett par år bott

hos en fattig handtverkarfamilj med många barn,

af hvilka den äldsta var en flicka på tjugu år.

Han hade i hela sitt lif varit så godt som alldeles

utestängd från allt umgänge med kvinnor, hvilket

visserligen icke hindrade honom att hafva sina

teorier om dem alldeles klara. Han hyste mycken

vördnad för kvinnan, ideelt betraktad, men reelt

ingaf hon honom en viss missaktning såsom den

där i allmänhet ännu saknade förmågan att tänka

konsekvent. Han hade därför heller aldrig gifvit akt

på Karolina, ehuru hon i två år städat åt honom, då

han en dag öfverraskade henne, läsande i en af hans

böcker. Han började då samtala med henne,

och så småningom uppstod hos honom den

tanken att försöka uppfostra denna obildade

flicka till en konsekvent tänkande människa.

Med föräldrarnes samtycke satte han sin plan i

verket och offrade ett par timmar om dagen på

flickans uppfostran. Trots hennes goda vilja

utföll dock försöket icke vidare lyckligt, men

det ledde i stället till en för honom själf alldeles

öfverraskande konsekvens, och det var att han

blef kär. Han sökte länge förneka detta faktum,

Klt ehiprof \ 7som han ansåg till en viss grad nedsättande för

sig, men det lyckades icke, och då han en dag

flck ett omisskänligt bevis på att flickan delade

hans böjelse, fann han sig till sin häpnad försatt

i en ställning, ur hvilken han icke såg någon

annan utväg än ett giftermål. Sedan han väl

hunnit göra sig förtrogen med denna lösning,

antog han den med sin vanliga bekymmerslöshet

för framtiden och ingick ett äktenskap, som hans

bekanta ansågo i hög grad lättsinnigt och han

själf som en konsekvent utveckling af sina

äktenskapsteorier.

De första åren gick det tämligen bra, tack

vare en sträng sparsamhet och ett ökadt antal

lektioner, men då hans hustru för hvart år

skänkte honom ett nytt barn, ja, en gång till

och med tvillingar, började det se mörkt ut. Då

erbjöd sig af en handelse den lärareplats han

nu innehade, och som den erbjöd fördelen af en

fast inkomst och minskade lefnadskostnader,

eftersom de skulle bo på landet, antog han den,

med en smula saknad visserligen, men tröstande

sig med den tanken att han i sin mån skulle

kunna verka för folkets uppfostran.

Härvid begick han dock något, som hans

stränga rättrådighet sedan alltjämt förebrådde

honom, och det var att han, rädd att i annat fajl

gä miste om platsen, förteg hvilken farlig karl

han i grund och botten var. Detta band sedan

hans händer, så att han icke ansåg sig hafva

rätt att verka för sina idéer i den utsträckninghan skulle önskat. Så ansåg han åtminstone

själf, kanske därför att han icke ville erkänna,

att han så länge sysslat med teorier, att han

förlorat förmågan att tillämpa dem praktiskt.

Han gick också i en viss oro, att sanningen

en gång skulle komma i dagen, och då han

därför erhöll kallelsen upp till doktorn, som var en

inflytelserik man i socknen, föreställde han sig

genast, att denne nu fått sina ögon öppnade och

ville gifva honom en varning, kanske hota

honom med tjänstens förlust.

Och så hade lyckan i stället varit honom

så märkvärdigt bevågen! Han var så van att

hon visade honom ett trumpet ansikte, att detta

lilla leende gjorde honom alldeles yr i hufvudet.

Ty det var en ganska välbehöflig tillökning i

sina inkomster han fått på detta sätt, — och så

var hans samvete rent, han hade ju talat rent ut.

Det enda som blandade en smula malört i

glädjen var att doktorn icke tycktes anse honom

för någon vidare farlig karl.

Han blef dock en smula skrämd, då denne

några dagar därefter plötsligt uppenbarade sig

i skolan och förklarade sig vilja åhöra en lektion.

Till all lycka läste de för tillfället matematik,

så att magistern icke fann något tillfälle att

gifva sin radikalism luft, hvartill han annars

kände sig nästan förpliktad. Han passade i stället

på att gifva en extra föreläsning i matematik,

afsedd mera för doktorns än för barnens fattnings-gåfva, och gjorde till och med några utflykter

på naturvetenskapernas område.

Som det var sista skoltimmen på dagen,

följdes doktorn och magistern åt efter dess slut.

Den senare, som redan börjat läsa med Elsa,

uttömde sig i loford, mycket ärligt menade,

öfver sin nya elev. Doktorn hörde tankspridt

på, och då magistern tystnat, sade han helt tvärt:

»Jaså, magistern är republikan?»

Detta hade legat honom i tankarna allt

sedan deras första samtal, han kunde icke komma

ifrån det. Det retade honom, men intresserade

honom på samma gång, — det intresserade honom

på ett retsamt sätt.

Magistern ryckte till och fattades åter af

en olycksbådande aning; men utan att blinka

svarade han ett stolt och kraftigt: »ja».

Doktorn tog genast hett i och började

öfver-hopa honom en mängd skäl för republikanismens

fördärflighet, som han tydligen under en längre

tid gått och samlat på. Men här var magistern

hemma hos sig, på ett fält som han länge odlat,

och glömmande sin oro för njutningen att få

utveckla sina idéer, som han nu i flere år fått gå

och älta för sig själf, gaf han svar på tal, och

nu utspann sig en dispyt, som varade en hel

timme och som från republikanismen hoppade

öfver till fritänkeriet, efter en utflykt till

kvinnofrågan fastnade i socialismen, där den sedan höll

sig kvar med tillfälliga utfall på andra frågor.Men magistern blef allt radikalare, ju längre

dispyten varade, och mot slutet kom han fram

med så djärfva satser, att doktorn icke visste

om han skulle skratta eller bli ond. Han valde

dock det senare alternativet och skildes helt

tvärt från magistern, som det tycktes denne i

hög grad uppretad.

Magistern begaf sig hem till sitt, med en

behaglig trötthet i hjärnan, dock icke värre än

att han med en viss mildhet, i känslan af sin

öfverlägsenhet, kunde fortsätta resonemanget för

sig själf. Han hade blifvit i hög grad upplifvad

af dispyten och gick och gestikulerade som om

han talat inför en stor menighet. Endast då och

då smög sig en svag oro öfver honom, att han

möjligen varit en smula för radikal och att dispyten

skulle kunna draga några obehagliga följder

efter sig.

Men ett par dagar därefter blef han å nyo

bjuden till middag hos doktorn, och efter

middagen, sedan de kommit till ro inne i rökrummet,

upptog denne på nytt dispyten, rustad med nya

argument. Magistern höll sig dock tapper och

efter halfannan timme skildes de åt, å ömse håll

tillskrifvande sig segern.

Sedan upprepades dessa middagar med ty

åtföljande dispyt en eller två gånger i veckan,

och doktorn tycktes hafva fattat en alldeles

särskild vänskap för magistern.

Han hade nog icke riktigt klart för sig,

hvad som var motivet till denna egendomligavänskap. För hvar gång han skildes från magistern,

kände han sig i hög grad uppretad mot denne

och gick sedan hela dagen, fyllande luften med

invektiv mot dessa förbannade samhällsomstörtare,

som man borde utrota från jorden. Men ändå

längtade han efter att få taga upp dispyten igen,

och magistern utöfvade på honom en egendomligt

tilldragande verkan.

Han trodde själf, att det endast var ett

begär att öfverbevisa honom, som låg till grund

härför, och så medvetandet, att magistern i grund

och botten var så ofarlig, därför att allt detta

endast var teorier hos honom.

Den egentliga orsaken låg dock djupare.

Det var hans egen forntid, som i något

förändrad skepnad mötte honom i magisterns tal,

som uppretade honom och eggade honom att

gå och grubbla på förnuftsskäl emot den, för

att sålunda rättfärdiga sitt afsvärjande af

densamma. Det var den som mot hans vilja drog

honom till sig, den som han i brist på skäl

öfverhopade med tillmälen, den som han skrattade

åt med ett torrt, nervöst skratt, den som han

öppet förlöjligade och hemligt ännu hade en

viss beundran för, ömsom svor öfver och klappade

på axeln, ibland sökte skrämma och ibland kände

sig frestad att med böner draga öfver till sin

nuvarande ståndpunkt, allt i magisterns person.

Om allt detta hade denne ingen aning; han

trifdes godt med dessa eftermiddagsdispyter han

också, emedan de fyllde ett länge kändt behof,han diskuterade med hela sin öfvertygelse för

diskussionens egen skuld, utan något egentligt

begär att göra en proselyt; han rökte sin cigarr

till hälften, lät den så slockna och smög den i

fickan för att spara den till kvällen, då han nästan

njöt mera ostördt af den. Han kände sig nu trygg

för alla obehagliga följder och gaf sin

motståndare det ena teoretiska glatta laget efter

det andra med sitt milda, en smula själfbelåtna

leende, något förvånad ibland, då han tyckte sig

spåra missnöje hos denne, men utan att vidare

fästa sig därvid. I grund och botten kände han

sig honom genomgående öfverlägsen, ehuru han

dolde detta medvetande under sitt vanliga

blygsamma och ytterst artiga uppträdande.

¥hade Sätra nu sitt största antal

badgäster, de hade till och med ökats med

tjugufem procent från föregående år.

Doktor Wilde gick med stora planer i

hufvudet, brunnsalongen och badinrättningen

skulle genomgå en grundlig ombyggnad och

reparation till följande år, — han var äfven starkt

betänkt på att bygga ett nytt, tidsenligare hotell.

I början verkade sådana planer på honom som

ett starkt rusmedel; blodet steg honom åt hufvudet,

hans fantasi blef bångstyrig, tog betslet mellan

tänderna och skenade i väg. Dimensionerna

växte, blefvo allt mera storartade, och han själf

växte därunder, hans språk, hans skratt, hans

bilder, hans åtbörder, allt bredde ut sig, sträckte

sig med välbehag i de vidlyftiga projekten. Hanblef lösmynt och frispråkig, tog alla han mötte

i knapphålet eller något annat som han kunde

hålla fast i, målade för dem i stora drag, ritade,

förklarade, försökte blända dem, -öfverväldiga

dem, slå dem med häpnad. Den som icke

kände honom närmare, fick då det intryck att

han var en fantast, en oförbätterlig

projekt-makare, en af dessa inbillningsbesatta, dessa

snillen i att bygga luftslott, som vanligen dö

på fattighuset.

Men allt det där var bara luft och väder,

det var bara ett litet nöje, som icke kostade

någonting. Så snart det första faktiska steget

var taget till planens förverkligande, blef doktorn

nykter igen, inför detaljerna vaknade hans

praktiska sans och förstånd, mätte och beräknade,

rörde sig icke längre med oberäkneliga storheter

utan med siffror och hvardagsmått, slog lugnt

och utan sentimentalitet af på den ena efter den

andra af fantasiens fordringar och lämnade

slutligen ifrån sig ett noga öfvervägdt, antagligt

och alls icke för optimistiskt förslag. Doktor

Wilde hade två naturer, han som så många

andra, den ena, som var stark, grofhudad och

härdad, fick draga det dagliga lasset, den andra

tog han bara ut och motionerade en och annan

gång; van att stå i spilta, blef den då berusad

af fria luften och skenade åstad, men då den

skenat slut, kopplades den i hop med sin stadigare

kamrat och gick så beskedligt hem till stallet igen,Nu, en kväll mot slutet af augusti, njöt den

ännu sin frihet och var ute på språng. Han var

nere vid stationen för att, som han vidt och bredt

förkunnade: taga emot sin son. I djupet af sitt

hjärta var han ganska missnöjd med denna son,

bedröfvad öfver den riktning hans utvecklig tagit

och orolig för hans framtid. På samma gång

var dock Henrik den enda människa, för hvilken

han hyste en slags respekt, hvilket dels var en

yttring af hans instängda, aldrig tillfredsställda

faderskänsla, dels berodde därpå att han under

den dagliga samvaron med sonen stundom fått

glimtlika inblickar på områden, som imponerade

på honom, därför att de voro honom så

fullkomligt okända. Inför främmande skröt han

alltid med honom, liksom han i hemlighet, utan

att riktigt vilja erkänna det för sig själf, ännu

hade tämligen osannolika, men vidtgående

förhoppningar på honom, ungefär samma slags

förhoppningar, som man har att vinna högsta

vinsten, då man spelar på lotteri.

Han nickade, bugade sig, utbytte ord och

handslag till höger och venster, i det han hela

tiden höll sig i närheten af stationsinspektorn.

I allmänhet hade personer, som voro i sitt

ämbetes utöfning, stark dragningskraft på honom,

och det icke blott när de voro klädda i något

slags uniform. Han språkade gärna med kaptener

och styrmän på ångbåtar, konduktörer på

bantågen, poliser på gatan, alla som för tillfälletvoro beklädda med något slags reglerande

myndighet i det stora samhällsmaskineriet.

I den grupp af herrar, som bildat sig omkring

honom och inspektören, stod äfven Kristian Bode

och gjorde sig i tankarna lustig öfver denna

svågerns svaghet, som han sedan länge kommit

på spåren. Han började allt mer och mer

sysselsätta sig med och finna nöje af de svagheter

och i synnerhet löjligheter, som han såg

omkring sig, och det hade till och med ett par

gånger liändt att han stött sig med människor

genom ett alltför påtagligt skämt med dessa

löjligheter.

Nu hördes ånghvisslan, tågets stönande borta

i kurvan, och efter några ögonblick gled det

rasslande framför stationshuset och stannade. Ansikten

syntes i kupéfönstren, i ett af de sista äfven

Henrik Wildes. Hans blickar öfverforo den

väntande skaran, sökande ett ansikte som de icke

funno; först efter detta fåfänga letande fäste de

sig vid och igenkände de andras. Ett af de

första de stannade vid var Kristian Bodes. Det

drog ett moln öfver hans glada, förväntansfulla

hemkomststämning, och med det upprörda sinnets

mottaglighet för intryck, dess begär att gifva

tillfälligheter betydelse, tänkte han: ett dåligt omen!

Kristian Bode hade uppfångat den snabba

skiftningen af missnöje i den andres blick och

erfarit ett ögonblicks stingande smärta, som

förvånade och förtröt honom själf.De första hälsningarna och frågorna växlades,

grupper af väntande och nykomna drogo af åt

skilda håll, tåget hvisslade och gick. Henrik

lämnade sina saker åt en bärare och gick

därefter med fadern och Kristian Bode framåt den

lilla skogsvägen, som förde förbi badinrättningen

till doktorns villa.

Denne talade om det storartade uppsving

som Sätra gjort på detta sista år och ämnade

så småningom leda sig in på sitt älsklingstema,

byggnadsfrågorna. Henrik hörde tankspridd på

honom, och Kristian Bode svängde hvisslande

sin käpp.

Just då doktorn gjort den sista lofven och

var klar att för fulla segel stryka in på det

projekterade hotellet, fick han ögonen på en herre,

som gick i maklig takt en bit framför dem, och

slog genast in på en annan kurs, glad som om

han fått öppet vatten framför stäfven.

»Herr arkitekt, herr arkitekt!» ropade han

med stentorstämma.

Den tillropade vände sig om, en smula

dröjande och ovilligt som då man blir störd i en

angenäm tankegång. Då han igenkände doktorn,

stannade han och inväntade dem.

Det var en helt ung man, hvars

ansiktsuttryck och hållning bar denna prägel af säkerhet,

som i allmänhet är utmärkande för dem som

tidigt brutit sig en bana. Alla hans rörelser hade

det osökta, kraftfulla behag, som är kännetecknet

på en frisk, harmoniskt utvecklad gestalt. Detsolbrända, något magra ansiktet fick sin karakter

genom en ovanlig bredd öfver ögonbrynen, som

bildade en nästan rak linie, en ädelt formad näsa

med känsliga, genomskinliga näsvingar och en

kort, kraftig haka, som sköt upp mot underläppen,

bildande ett starkt skuggadt veck mot den. Man

såg genast att det var ett ansikte med

utpräglade släktdrag. Ögonen, som voro breda och smala

med mörk iris, gåfvo det ett leende uttryck,

dämpadt af att de släppte in föga ljus i pupillen.

Henrik Wilde betraktade honom med mera

intresse än han i allmänhet erfor inför främlingar.

»Det var då en riktig lyckträff,» ropade

doktorn, i det han skakade hand med honom,

»jag har hela dagen gått och falkat efter er.»

»Jaså,» svarade han med en fyllig, klangfull

basstämma, som förrådde sångaren, nickade åt

Kristian Bode, som var bror med hela världen,

och stod därpå lugnt väntande att bli presenterad

för Henrik.

»Jaså, herrarne känna inte hvarandra, det

är min son — arkitekt Arne.

»Åh,» sade denne och fäste på Henrik denna

sökande blick, som jämför med en på förhand

uppgjord bild ; på samma gång var hans hälsning

en smula reserverad.

Henrik undrade hvem som kunde hafva talat

om honom, — antagligen föräldrarne.

»Ja, nu få ni gå förut,» sade doktorn, »jag

har några enskilda affärer att språka om med

vår unga arkitekt här.»Henrik och Kristian Bode fortsatte sin väg,

medan de båda andra drogo sig efteråt. Man

hörde doktorns röst, ifrig och demonstrerande.

»Hvem var det?» frågade Henrik, då de

voro utom hörhåll.

»En ung arkitekt, som håller på att göra sig

ett namn,» svarade Kristian Bode. »Fick en

kunglig medalj för en tre fyra år sedan, har se’n

varit utomlands med undantag af denna sista

vinter. Han är släkt med Arnborgarne, men hans

farfar, som lär ha varit ett gammalt original,

medlem af Götiska förbundet och beundrare af

den fornnordiska kraften, kallade sig för Arne i

den öfvertygelsen att det var släktens urgamla

namn.»

»Umgås han där hemma?»

»Det är verkligen mer än jag kan säga dig,

eftersom jag kom i går. Jag känner honom se’n

i vintras. Far din har visst några planer på att

uppdraga åt honom byggandet af det nya hotellet,

så vidt jag kan förstå. För öfrigt en mycket

hygglig och begåfvad ung man.»

»Jaså, du kom först i går?» frågade Henrik

efter en stunds tystnad.

»Ja, och utan någon aning om att du skulle

komma i dag. Så det är ödet och icke jag som

spelat dig det sprattet,» tilläde han med en röst,

som skulle vara gäckande, men som i stället blef

förebrående.

Henrik svarade ingenting, men såg undrande

på honom; det föreföll honom som om tonen och

jorden icke stämde öfverens, men han kunde icke

komma på det klara med hvad tonen egentligen

innebar.

Fru Wilde kom dem till mötes ute i

trädgården, och där hann äfven doktorn upp dem,

sedan han släppt sin följeslagare utanför grinden.

Luften var varm och de beslöto därför att

sitta ute ännu en stund, tills det blef tid att

dricka te. Henrik gick bara upp på sitt rum

för att skölja af sig järnvägsdammet och kom

därefter ut till de andra igen. Då hade dock

doktorn gått in till sig för att skrifva ett par bref.

»Nå, hur är det på Sätraskog?» frågade

Henrik då han setat en stund.

»Jo tack,» svarade fru Wilde, »det vill säga

Magnus har varit litet krasslig nu på de sista

dagarna.»

»Morbror dålig, det sa’ du ingenting om?»

Han vände sig mot Kristian Bode.

»Nej,» svarade denne, »och du frågade mig

inte heller.»

»Jag tror då inte, att det kan vara något

farligt,» fortsatte fru Wilde, — »han klagar öfver

svindel, tyngd i hufvudet, men han är uppe och

i rörelse; det enda som oroar mig är att han

själf tycks ta det alldeles för allvarligt.»

»Min tro är nu att han går och bökar i

jorden alldeles för mycket. Han glömmer att

han har en son, som redan fått sina första gråa

hår,» sade Kristian Bode och strök sig öfver det

långa helskägget.»Nå, och de andra?» frågade Henrik.

»Jo, de må bra, — fröken Linder är här

ganska ofta.»

»Jaså!» Han undvek att se på henne för

att icke hans blick skulle förråda honom för

Kristian Bode.

»Ja, det vill säga — inte hos oss, — hon har

börjat på att deltaga ganska mycket i

societets-lifvet.»

Det låg ett klander i tonen, som riktade

Henriks misstämning mot modern. Han hade

ett häftigt svar på tungan, men förekoms af

Kristian Bode.

»Är det då något ondt i att hon roar sig?»

xDet har jag inte sagt.»

»Jag tyckte nästan att det lät så. Du skulle

kanske helst se att hon uteslutande egnade sig

åt att vara gubbens sjuksköterska och Elsas

barnflicka. Vi ska vara tacksamma för hvad hon

gör, — men — men hon är sannerligen värd ett

bättre öde!» Han hade blifvit röd i ansiktet

och rest sig upp, talande med ovanligt eftertryck.

»Ja, ursäkta mig,» afbröt han sig nu tvärt, halft

vänd mot Henrik, och lämnade dem.

De sutto tysta en stund. Så reste Henrik

sig upp och gick fram till modern.

»Det är illa af dig, både mot henne och

mig, att gifva honom anledning att säga något

sådant,» sade han och såg bestämdt på henne.

»Det» — han tvekade ett ögonblick, men fort-satte så: »det var jag som skulle hafva sagt

dig det.»

Hon såg med tårfyllda ögon upp mot honom.

»Jag har aldrig tänkt något, som skulle kunna

såra dig.»

»Då får du inte heller tänka något, som kan

vara sårande för henne.»

Hennes blick gled undan hans, och hon sänkte

hufvudet. Ett ögonblick såg det ut som om hon

tänkte säga något, men så bibehöll hon sin tystnad.

Henrik kände sig lättad nu sedan förklaringen

egt rum, men hennes tystnad hade något som

plågade honom.

Strax därefter kom jungfrun och anmälde

att teet var serveradt. Kristian Bode hade

försvunnit och visade sig icke igen under kvällens

lopp. Doktorn berättade att han föregående

kväll varit sedd i sällskap med några beryktade

supbröder. »Det är naturligtvis så han kommer

att sluta!» tilläde han.

Då Henrik skilts från föräldrarne och kommit

upp på sitt rum, satt han länge vid det öppna

fönstret. De gångna sex veckorna lågo nu bakom

honom som en enda stor tomhet. Skild från

Agnes och i ensamheten hade han först känt hur

stark hans kärlek var, att den vuxit till en sådan

hela väsendet genomträngande känsla, som gör

lifvets lust och innehåll och glädje till ett med

sig. Han hade icke tänkt på henne, drömt och

fantiserat om henne som en förälskad yngling,

han hade känt det som om han mistat sittväsendtliga jag och som om han blott var en

död maskin, hvars mekanism ömkligt härmade

lifvet. Solen hade icke lyst för honom, dagarna

hade gått förbi honom som man vänder bladen

i en bok utan att läsa. Det var som om han

förlorat förmågan att uppfatta dagrar och skuggor,

färger och skiftningar, i sinnevärlden som i tankens

värld, allt var ett enahanda grått i grått. Hans

stolthet och själfkänsla hade upprest sig häremot

och han hade föresatt sig att söka åter tillkämpa

sig sitt förra jag, sina intressen, tankar och

sträf-vanden, men ingen lust hade besjälat energien

och det hade blott blifvit en krampaktig,

ändamålslös ansträngning; det var som om han lyft

en börda, men då han väl fått den på skuldrorna

glömt bort hvart han skulle bära den. Behofvet

af hennes ögonblickliga närvaro var så stort,

att han endast med en särskild tankeansträngning

kunde finna någon tröst i den tanken att den

kärlek, som han trott sig se spira upp hos henne,

nu växte och slog fasta rötter under hans

frånvaro. Stundom ansatte honom äfven tvifvel och

farhågor, minnet af den sista kvällen, han

till-bragte med henne, förföljde honom med en

obestämd fruktan.

Men nu var allt detta förbi, så fullständigt

förgånget att han knappt mindes det. Tanken

på att hon var honom nära, vissheten att han

den följande dagen skulle få se henne, möta hennes

blick, höra hennes röst, fyllde honom med ett

strålande jubel, en ro af viss förväntan, en seger-känsla, som icke frågade och beräknade. Han

skulle velat sitta där timme efter timme vid det

öppna fönstret, se ut i natten, som syntes honom

underbart stor och skön, och vänta tills den första

gryningen spred sin ljusning öfver himmelen,

medan hans kärleksdruckna tankar sväfvade ut

i den rymd af ljus, som var framtiden.mm*.

£en följande dagen blef varm och solig,

cn riktig sensommardag, då hafren gulnar

och de slagna markerna få höstens första

bruna skiftningar i solbranden. Icke en

fläkt rörde den ljusmättade luften, blåa

dunster skymde landskapets aflägsna

linier, trädens skuggor lågo skarpa och tydliga,

som gjutna på marken, och vattnet speglade så

klart att blicken icke kunde skönja dess yta utan

trodde sig se direkte in i ett annat landskap, en

annan himmel som hvälfde sig nedåt i samma

blåa oändlighet.

Denna soliga stillhet söfde sinnena, listade

tankarna undan ens vilja och höllo dem sväfvande

i rymden, liksom hängande på osynliga trådar;

man visste icke längre om de voro ens egna

eller om man endast speglade dem, liksom vattnet

speglade måsarna, som seglade öfver dess yta.Och hängaf man sig i skuggan riktigt åt

stillhetens trollmakt, domnade så småningom alla

sinnets rörelser bort, liksom vågor som lägga sig,

det bredde sig likt ett sofvande vatten, skimrande

i solglansen, men svalt och dunkelt på djupet,

speglande allt i evig ro.

Äfven Henrik Wildes heta längtan smittades

af dagens lynne, han erfor den yttre världens

omotståndliga, ofta försmädliga inflytande på våra

starkaste känslor. Trettio graders värme är en

faktor som verkar störande på alla våra

uträkningar, så att vår facit ofta blir en helt annan

än den väntade. Han hade somnat framåt

morgonsidan med längtan efter dagen, som skulle

se honom på väg till Sätraskog, men timme

efter timme flyttade långsamt skuggorna på den

brännheta marken utan att han kom sig för med

att gå. Han hade icke längre någon ifver att

påskynda det första mötet, vissheten att det nu

berodde af hans ögonblickliga viljas makt gjorde

honom benägen att uppskjuta det, för att i

lycklig väntan drömma därom.

Först då aftonens svalka kom och väckte

lifvet ur dess soldvala, då skymningen manade

fram ljud och rörelse, kände han att dagen skulle

vara en förlust i stället för en vinning, om han

icke fått träffa henne, och med ett hastigt,

plötsligt beslut, som icke längre tålde en minuts

upp-skof, tog han vägen till Sätraskog.

Solen var i sin nedgång, då han kom fram,

belyste med ett starkt, rödaktigt sken hela fram-sidan af huset, hvars rutor glimmade, och kastade

långa skuggor öfver gräsmattorna. Då han

kommit innanför grinden, stannade han och såg

sig omkring; han erfor en hemkomstkänsla så

varm som han icke erfarit sedan han var barn;

denna lilla plats, halft förvildad, med små odlade,

blomsterrika fläckar i vildmarken, ordnade med

en nästan barnslig fantasi, en åldrings sista

skön-hetsdrömmar, hade blifvit honom kär, och han

betraktade den med denna återseendets blick,

för hvilken igenkännandet är som en trofast

hälsning, men hvarje förändring nästan ett svek.

Allt var sig dock likt, likt såsom det som har

vuxit och utvecklats; rabatterna stodo i blom,

något medtagna nu efter solbaddet, men redan

uppfriskade af aftonens svalka; han kände en

doft af löfkoja och reseda, varm och mogen.

Allt var tyst och stilla; ingen syntes till

utanför huset; en bofink upprepade i oändlighet

sin korta strof ofvanför hans hufvud; han drog ett

djupt andedrag och gick långsamt, med bultande

hjärta fram på den mjuka gräsmattan.

Plötsligt stannade han; han hade hört Elsas

röst, såg sig omkring men kunde icke upptäcka

henne. Han gick åter några steg framåt och

fick nu se henne och Agnes; en buske hade

skylt dem för honom. Agnes låg på knä

framför en rabatt och höll på att binda upp en

kull-fallen löfkoja, Elsa stod bredvid och såg på.

Han stannade åter, med blickarna fästa på den

böjda gestalten, hvilken han dock såg otydligtsom i en dimma; det gick en varm ström genom

hela hans kropp, och hur klar hennes bild än

stundom hade stått för hans minne, var dock

verkligheten så oändligt, betagande ny. Han

tänkte blott, eller tänkte icke ens, utan

genom-bäfvades af en lycklig visshet: det är hon!

Elsa vände på hufvudet och fick se honom.

»Se farbror Henrik!» ropade hon och sprang

fram till honom.

Han sträckte ut handen mot henne utan att

taga sina blickar från Agnes’ nedböjda gestalt.

En egendomlig spänning förlänade honom detta

ögonblick ett klart seende och dömande lugn,

det var som om lifvet, behärskande honom med

sina okända lagar och sin gåtfulla makt, ett

ögonblick afbrutit sin verksamhet och som han nu,

själf utom lifvet, såg sitt öde afgöras.

Hon vände ansiktet emot honom, i hennes

blick läste han först skrämsel och så trots, hastigt

dolda under en igenkännande hälsning. Och

blixtsnabbt skar det igenom honom, utan att

han kände huggets smärta: hon älskar mig ickeI

Men då hon reste sig upp och räckte

handen emot honom, hade han redan begraft denna

tanke, erkände icke längre för sig själf att han

hade tänkt den. Ty hvarje upptäckt, skådad i

ingifvelsens blixtsken, lämnar efter sig ett mörker,

då den synes osann och omöjlig, och först ur

tviflet eger dess andra smärtsamma födelse rum.

Han fattade hennes hand, men hon drog

hastigt undan den igen.»Åh, förlåt, jag är ju jordig!» utbrast hon

med ett skratt, som icke föreföll honom naturligt.

»Välkommen igeni» sade hon därefter med

stadigare röst. »Hur kunde ni komma in i

trädgården utan att vi hörde er? Elsa skrämde mig

nästan. Tänk, hvad morfar skall bli glad. Elsa,

vill du, — nej, jag skall själf gå och säga till

honom. Han är visst uppe hos sig!»

Hon sprang hastigt bort mot huset; det var

något feberaktigt lifligt i hennes rörelser som i

hennes tal.

Elsa började nu pocka på hans

uppmärksamhet, klängde sig på sitt smeksamma sätt fast

vid honom och frågade i ett, när han kom,

hvarför han inte kommit förr och hur länge han

skulle stanna. Han strök mekaniskt öfver hennes

hår och frågade sig oroligt: hvad nu — hvad

betyder detta? Då han kom att se ned i hennes

ansikte, skänkte den uppriktiga glädje, som lyste

därur, honom en flyktig tillfredsställelse; han

tog hennes hand och gick med henne fram mot

byggnaden.

Efter en stund kom Agnes åter ut med Bode.

Denne hälsade på honom och önskade honom

välkommen, utan att dock visa någon särskild

glädje. Sedan Henrik såg honom sist, hade han

undergått en synbar förändring så väl till sitt

utseende som sitt sätt. Han hade sjunkit ihop, och

ansiktets drag hade slappats, blicken hade blifvit

skummare; — det låg något betryckt öfver hela

hans väsende.Henrik fäste sig dock i början icke så mycket

vid det, hans uppmärksamhet var spändt riktad

på Agnes. Hon hade nu återvunnit sin

säkerhet, mötte hans blick, talade gladt och otvunget,

men hänvände sig dock oftare till Bode än till

Henrik. Det föreföll honom nästan som om hon

undvek att tala till honom direkte, som om hon

använde de andra som mellanhänder. Hon

berättade ett och annat från den gångna tiden,

medan han varit borta, allt emellanåt inflickande

ett: eller hur, morfar — minns du. Elsa? Ett

par gånger brast hon i skratt, ett friskt

frambrytande skratt, som dock hastigt hejdades.

Henrik betraktade henne och frågade sig gång

på gång, hvad det var för en förändring som

föregått med henne. Den var omöjlig att

bestämma, men den fanns där dock; i synnerhet

då hon hade setat tyst en stund, hade han en

starkare känsla af den än annars.

En gång, då Bode lämnat dem för att gå

in och taga på sig en rock, — han tyckte det

blifvit kyligt efter solnedgången, — försvann också

Elsa helt plötsligt, och de lämnades ensamma

med hvarandra. I detsamma hon märkte det, kom

det en oro öfver henne, som hon bemödade

sig att dölja genom att tala ifrigt, alldeles som

då han kom. Det var som om hon väntat att

han skulle säga henne någonting och icke ville

gifva honom tillfälle därtill.

Henrik Wilde blef så småningom allt mera

kall och afmätt, allt hvad han tänkt säga henne

Ett eldprof. 8var för ögonblicket glömdt, alla hans drömmar

om återseendet voro långt borta. Han erfor den

ohyggliga känslan, då en människa, som stått oss

nära, plötsligt synes fly undan, blifva mera

främmande än en främling: ty med en främling är

man alltid förenad af de samhörighetens band, som

förena varelser af samma släkte, men när två

människosinnen, som sökt förverkliga drömmen

om en innerligare förening, åter stöta hvarandra

ifrån sig, är det som om äfven dessa band brusto

och en oöfverstiglig afgrund öppnade sig.

Äfven öfver Agnes smög sig snart en känsla

af köld och dämpade hennes feberaktiga oro;

orden fröso bort på hennes mun, och de sutto

där tysta midt emot hvarandra, så oförmögna

att finna ett ämne att tala om, som om aldrig

en gemensam tanke fört bud mellan deras

sinnen och dragit deras blickar till hvarandra med

sympatiens makt. De sågo stelt ned framför

sig, på samma fläck af den gröna marken, där

sol och skugga nu flutit samman i kvällens

skymning; på något afstånd hördes en fågel

sjunga sin korta, ständigt upprepade melodi,

densamma som Henrik hört då han kom; men öfver

dem fick tystnaden allt starkare makt, försänkte

dem så småningom i glömska af hvarandra. Och

då, ur tystnaden och glömskan, vaknade en känsla

till lif och grep dem båda med samma makt,

förenade dem båda i samma lidande, — en

frågande sorg öfver det gåtfulla öde, som

frammanar känslor och dödar dem, bygger upp enlycka och grusar den, obevekligt, så höjdt öfver

oss, att vår vanmakt kallar det grymt, följande

samma okända lagar, hvilka gifva oss själfva lif

och död. Då de, som drifna af samma impuls,

sågo upp och deras blickar möttes, kände de ett

ögonblick denna sorgens förening, tills stundens

lif åter grep dem i sina sargande klor och ställde

deras viljor i harnesk mot hvarandra.

Henrik reste sig upp, stod ett ögonblick

liksom betänkande sig, tog därefter ett steg fram

emot henne och sade adjö. Hon såg skyggt på

honom och frågade med osäker stämma:

»Skall ni redan gå?»

»Ja,» svarade han med ett leende, som var

fullkomligt uttryckslöst. Deras händer berörde

hvarandra, han bugade sig och gick.

Då han kommit till grinden hörde han sitt

namn ropas bakom sig och stannade. Det var

Bode, som kom efter honom.

»Skall du redan gå?» ropade han.

»Ja, jag måste hem,» svarade Henrik

frånvarande.

Utan att visa någon förvåning öfver denna

plötsliga brådska, sade gubben:

»Jag tror jag går med en bit, — jag behöfver

en smula motion.»

Henrik omfattade med ifver tanken på att

få sällskap, någon att tala med eller höra tala.

Han var rädd för ensamheten, kanske för första

gången i sitt lif.De gingo tillsamman framåt vägen. Henrik

såg på gubben och påminde sig hvad modern

berättat om honom.

»Hur är det, morbror,» frågade han, »du

har ju inte varit riktigt kry?»

Bode gaf honom en hastig blick, som om

han ville utforska hur mycket han visste.

»Åh, det är ingenting,» svarade han,

»ingenting att tala om. Det är ålderdomen, ser du, —

du vet ännu inte hvad det vill säga, du.»

»Ah, — morbror är ju ännu nästan ung

för sina år.»

»Jag, ungi Jag är slut, du, — slut!»

»Nå, säg nu inte det!»

»Jo, — slut — slut!» upprepade gubben

med envishet i stämman och nickade tungt.

Henrik betraktade honom med en obestämd,

ointresserad medkänsla, liknande den hvarmed

man hör talas om en olycka, som timat för

länge sedan eller mycket långt bcrta.

»Hvad trädgården blifvit vacker!» sade han

efter en stund, då gubben gick tyst.

»Tycker du, — ja, den har nog det,»

svarade Bode frånvarande.

Henrik försökte inleda honom i ett af dessa

samtal om blommor och trädgårdsskötsel, hvilka

förr varit nästan oundvikliga, men han fick

blott enstafviga, förströdda svar. Den gamles

intresse tycktes vara slut, spårlöst förgånget,

liksom dessa sena höstblommor som icke hinna

sätta frö. Henrik såg ingen utsikt att kunnauppehålla samtalet, hans tankar släppte sitt lösa

tag i det främmande intresset, och det andra,

det som han fruktade, dök upp och frestade

deras sysslolöshet.

Bode hade lagt sin arm i hans och stödde

sig, försjunken i tankar, allt tyngre på honom.

»Ja — slut,» började han plötsligt åter att

tala. »Blommorna, trädgården, — du säger att

den är vacker, — ja, den är väl vacker, ibland

tycker jag det själf, — men, — ja, ja, man blir

gammal och så kommer allt sånt där så långt

ifrån en, man tycker att det drar sig undan en,

allt längre och längre bort, — och något annat

närmar sig i stället, ett mörkt spöke, som växer

och växer, skymmer och skymmer allt mer och

mer, tills man bara ser det och väntar, att det

skall böja sig öfver en och ...»

»Tänk, jag minns så väl när jag var barn, —

jag var mycket mörkrädd, och då hade jag ofta

just den där fantasien, — om en mörk skepnad

som kom närmare och närmare, växte och

växte och till slut böjde sig ned öfver mig

och . . .; sen blef skrämseln så stor, att till och

med fantasien tog till flykten; hvad som sen

kom, tänkte jag aldrig ut. Nej, nej, hvad som

sen kommer tänker man aldrig ut.»

»Men du får lof att försöka slå bort sådana

där tankar, — du är ju ännu stark och frisk.»

»Tycker du det?» Han såg ängsligt

frågande på Henrik, men skakade så på hufvudet.Nej du, jag är allt gammal, jag känner allt bäst

hur gammal jag är. Och då man är så gammal

slår man inte längre bort några tankar, de äro

som de sista bladen, de sitta kvar och torka på

trädet, ju skrumpnare de bli, dess segare sitta

de fast. Nej, nej, jag vet hvad jag vet, —jag

är slut, du — och jag skall säga dig något,»

tilläde han med sänkt röst, »jag har redan fått

den första varningen.»

»Hur menar du?»

»Den första varningen, säger jag. Det var,

låt mig se,» han lade handen öfver ögonen och

tryckte till ögonlocken, »det är nu en tjorton

dar se’n skulle jag tro. Det var på kvällen, vid

den här tiden, nej, tidigare, ty solen hade ännu

inte gått ned, jag minns att den sken rätt i

ögonen, när jag såg upp från rabatten. Jag höll

nämligen på och rensa rabatten nedanför verandan,

du vet, den med de hvita löfkojorna, — nå, det än

nu detsamma. Men solen sken, det minns jag,

— för sista gången.»

»Hvad säger du, för sista gången?» afbröt

honom Henrik och såg oroligt spörjande på

honom.

»Ja, ja, bry dig inte om det!» fortsatte gubben

något otåligt.» Agnes hade farit till Sätra, de

hade någon tillställning där på societetshuset,

och Elsa var ute och lekte, så jag var ensam

hemma. Nä, jag låg och rensade rabatten, och

så kom jag att tänka på att det var synd att

de icke hade planterat jungfruvin kring verandan,och hur vackert det skulle vara sen på hösten’

när det blifvit rödt och solen lyste på det. Det

där kom för mig allt starkare, så att jag måste

resa mig upp för att riktigt kunna föreställa mig,

hur det skulle taga sig ut. Sen minns jag bara

att det blef alldeles svart omkring mig och att

när jag kom till mig igen, så låg jag på gräset.»

»Du hade väl stått för länge nedlutad, så

att du fått blodet åt hufvudet, och när du då

reste dig upp fick du ett svindelanfall. Det kan

hända hvem som helst.»

»Ja, ja, men det har aldrig händt mig förut!»

svarade han retligt. »För resten — nej,» afbröt

han sig plötsligt och stannade, »nu måste jag

gå hem igen.»

»Då följer jag dig en bit tillbaka!» sade

Henrik.

»Jaså, nåja, du har unga ben du!»

De vände om och gingo en stund under

tystnad tillbaka.

»För resten,» började så Bode på nytt,

»det kunde ju bero på det som du säger, och det

är inte heller det som — men hur förklarar du

då, att sedan jag vaknat, så — hm, nåja, så var

allt som förändradt, det hade blifvit skumt, jag

tyckte icke jag kände igen mig, ja, jag kan

inte säga hur det var.»

»Du var väl matt efter svindeln, och så

— kunde det inte bara vara det, att solen hade

gått ned ?»»Jo, solen hade gått ned, — för sista gången

för mig.»

»Hvad menar du, morbror?»

Den gamle lyfte sina skumma ögon emot

honom.

»Jag ser inte solen längre, den lyser inte

för mig som för de andra, jag hör de säga, se

så solen lyser, så vackert det är, men jag ser

det inte, för mig är allting skumt, utan färger,

som skuggor. Då jag tänker på, så den strålade

förr, och hur det är nu, är det som jag gick i

en ständig natt. Jag vet nog att den icke har

slocknat, att den lyser fortfarande, kanske lika

vackert som då, men då är det någonting som

har slocknat här, inom mig. Åhja, det är på

tiden 1»

»Ser du det där trädet,» sade han, stannade

och pekade på en hög ek, »ja, du ser det, du,

för dig är det något vackert, något lefvande, dig

gör det godt att se på, därför att du är ung

och har lifvet och lyckan framför dig, för mig

är det bara som ett urklipp ur gråpapper, och

jag måste sluta ögonen oeh tänka, tänka efter

hur ett träd såg ut förr i tiden.» Han började

åter gå. »Därför känner jag ibland en längtan

efter att taga Agnes eller lilla Elsa i hand och

låta dem leda mig, och gå med slutna ögon och

få syner af deras ord. Då tror jag att jag skulle

kunna se igen, med en sådan där liten varm

hand i min. Men jag vill inte, det skulle kanskeskrämma dem om jag bad dem därom, och de

hafva bättre att göra än att leda en gammal

gubbe, som själf kan trefva sig fram.»

Henrik sade ingenting mera, sökte icke

längre trösta honom. Han hörde på den gamle,

hörde icke blott ord som i början utan äfven

mening under orden. Och han lyckades en stund

glömma bort sin egen dofva, ännu icke utbrutna

smärta inför detta sorgsna afsked från lifvet.

»Hvad som grämer mig,» fortsatte Bode,

sedan tystnaden varat länge och de kommit

nära Sätraskog igen, »är icke att jag skall dö,

men att jag skall dö på detta sätt, utan att lämna

något efter mig, gå bort utan att lämna något

spår. Då jag tänker tillbaka på mitt lif nu, förefaller

jag mig som en dåre, som går omkring på

vägarna och plockar upp skräp i den tro att

det är skatter, men han märker inte att han har

hål i fickorna, så att allt hvad han samlat rinner

ut igen. Ja, jag har samlat, hela mitt lif har

jag bara samlat; då jag var ung samlade jag

kvinnogunst, små struntminnen af något som

jag kallade lycka, en blick här, ett leende där,

ett ord, en kyss, ett famntag, det var ett helt

museum, men sammanrafsadt från alla håll, utan

urskilning, utan mening, intet var helt och intet

var heller äkta och nu är det skingradt för alla

världens vindar. Så tröttnade jag på det, och

jag började samla konstsaker, — nå vi ska inte

tala om det, det gick samma väg som det andra.Hela mitt lif har jag bara samlat, och allt hvad

jag samlat har runnit bort mellan fingrarna på

mig och inte en gång lämnat en verklig saknad

kvar; och nu går jag bort så fattig, så förfärligt

fattig.»

»Det dog för en tid sedan en gammal gubbe

här i trakten. Då han var ung köpte han en

jordbit, som var rama vildmarken, en stenbacke

och litet kärrmark. Jag for där förbi här om

dagen, kärret var nu en vacker äng och

stenbacken en trädgård, träden som han själf

planterat reste sig öfver hustaket, och i toppen på

ett af de högsta satt en liten parfvel och plockade

körsbär; det var hans sonson. Då tänkte jag

för mig själf: han fick en vacker död! Men

när jag är död, — hvad lämnar jag åt de lefvande,

hvad skall påminna dem om mig? Intet, intet!»

Han sjönk ihop som i en snyftning.

»Men dina blommor, morbror, glömmer

du dem?»

»Blommor, som skola vissna i höst, och när

jag är borta växer gräset öfver rabatterna. Det

var ju litet lek bara, det var för sent, jag

hann icke.»

»Men rosorna som du planterade, dina

vackra rosor?» sade Henrik, följande den gamles

tankar, men omedvetet belysande dem från sin

ungdom.

Bode såg upp och det föll en ljusning öfver

hans ansikte.

/»Rosorna,» upprepade han långsamt, »hm

ja, rosorna, jaU

Han rätade upp sig en smula och föll in

i en raskare takt, i det han släppte Henriks arm.

Denne såg på uttrycket i hans ansikte, att han

med ifver följde den nya tankegången.

De hade nu kommit i sikte af huset. Henrik

stannade då tvärt och sade farväl. Gubben tog

frånvarande afsked från honom och fortsatte

brådskande fram till grinden. Då Henrik en gång

vände sig om, såg han honom styra sina steg

bort mot det hörn af trädgården där rosorna

voro planterade.

Själf gick han hastigt hemåt. Så snart han

förlorat Bode ur sikte var denne äfven borta ur

hans tankar, han genomgick åter alla detaljerna

af mötet med Agnes, granskade i minnet hvarje

skiftning i hennes ansikte, hennes röst, hennes

åtbörder och frågade sig gång på gång: hvad

betyder det? Men han sökte icke att besvara

frågan. Så snart svaret ville taga form, kastade

han åter allt huller om buller och började från

början: hvad betyder det? — hvad betyder det?

Hans hjärna arbetade som en automat, han kände

sig oredig, halft bedöfvad, som efter ett våldsamt

slag öfver hjässan, och han hade en dof värk i

bröstet.

Då han kommit hem, gick han direkte upp

på sitt rum, drog med ett slags afsky för den

svaga kvällsdagern ned gardinerna och klädde

af sig i mörkret. Han kände sig förfärligt tröttoch föll nästan ögonblickligt i sömn, hvilken

dock icke var fullt medvetslös utan som ett

nästan utgånget urverk fortsatte med samma

automatiska tankearbete, till spännkraften var

slut och det stannade."få han vaknade den följande morgonen,

behöfde han icke någon tid för att samla

sina tankar och reda sina hågkomster

v’>•"<’/ såsom vanligen är fallet, då man första

gången vaknar upp till ett lif som

undergått en genomgripande förändring,

utan allt stod genast klart för honom, som

om medvetandet därom följt honom genom

sömnen. Men på samma gång syntes det honom

äfven så overkligt, så ofattligt, så långt borta,

att han tyckte sig hafva varit besatt af en sjuklig

inbillning, och han upprepade flere gånger för

sig själf: »det är omöjligt, det kan inte vara så!»

Han intalade sig, att då han nästa gång träffade

henne, skulle allt förklara sig — eller snarare,

det som behöfde förklaras skulle vara spårlöst

försvunnet och allt skulle visa sig i ett annat

ljus. Hvad visste han egentligen, hvad hadeväl tilldragit sig mellan dem ? Icke ett afgörande

ord, icke en oåterkallelig handling — det hela

var ju något så sväfvande, obestämbart, att det

kunde tydas på många sätt. Hvem kunde väl

ana alla de sällsamma yttringar som kärleken kan

taga hos en ung kvinna, — kunde icke kärleken

yttra sig som skygghet, som skrämsel, som trots?

Hvad visste väl egentligen den ena människan

om den andra, hvad förstod hon väl af det som

försiggick inom ett annat sinne, det måtte stå

henne aldrig så nära? Ja, det var hela saken,

han hade fallit offer för sin egen teori. Utan

ett ögonblicks tvekan offrade han den för att

rädda stundens lycka, och han manade så ofta

fram den tanken, att allt skulle visa sig hafva

varit ett tomt själfbedrägeri, tills hans hjärna

slutligen mekaniskt tänkte den af sig själf. Den

lyckliga dröm som allsmäktigt fyllt hans sinne,

hade ännu icke släppt sitt välde öfver honom,

i en häftig reaktion mot den föregående dagens

plötsliga omslag bröt den igenom tviflet, och

han andades ut med en outsäglig lättnad, troende

att det var solen som skingrade molnen, då det

var molnen som ännu icke hunnit samla sig.

Då han kom ned och träffade modern, märkte

han att hon såg på honom med en ängsligt

frågande blick, som för att läsa en bekräftelse

på något i hans ansikte. Bekräftelse på hvad?

frågade han sig med en plötslig oro, men

instinkt-likt, som då man höjer handen för att afvärja

ett slag, antog han ett leende uttryck. Hanberättade henne om sitt besök på Sätraskog

kvällen förut och sitt samtal med Bode. Men

på samma gång han noga vaktade sitt eget

ansikte, gaf han i smyg akt på hennes. — Du

gömmer på en hemlighet! tänkte han och erfor

ett våldsamt begär att rycka den ifrån henne,

han hade redan frågan på läpparna, då han

behärskade sig, reste sig upp och lämnade henne,

rof för nyväckta tvifvel och farhågor.

Skall det nu börjas igen! tänkte han med

dof förtviflan, och i hans sinne vaknade en längtan

att återse Agnes, möta hennes klara blick och i

samma stund känna sig befriad från denna

olidliga tyngd, kunna åter andas som en frisk, sund

människa och älska ljuset igen — ljuset som nu

plågade honom, skar honom i ögonen, tycktes

honom med skadeglädje peka på något fult.

Ja, hennes blick, hennes klara, uppriktiga

blick! Han tog sin hatt och skyndade ut. Men

plötsligt stannade han åter. Hennes blick var

ju icke längre klar! Han öfvergaf lika hastigt

sitt uppsåt som han fattat det.

Men ensam kunde han icke vara.

Ensamheten, som hittills varit hans bäste vän, syntes

honom nu som en fiende, hotande med okända

faror. Han måste hafva någon att tala med, så

att icke de där fantasierna fingo makt med honom.

Med ett hastigt beslut gick han upp till Kristian

Bode.

Då han knackat på dörren dröjde det en

stund, innan han hörde Kristian Bodes röst:»kom in!» Han öppnade dörren och gick in,

men stannade strax innanför tröskeln. Rummet

var skumt, gardinerna neddragna, luften instängd

och nattgammal; Kristian Bode låg ännu.

»Förlåt, jag trodde du var uppe,— då går

jag igen,» sade Henrik.

Kristian Bode satte sig halft upp i sängen.

»Nej, vänta,» ropade han, »jag ber dig, stanna,

jag har något att säga dig!»

Henrik gick in igen och stängde dörren

efter sig. Kristian Bode sjönk åter ner i sängen.

»Skulle du vilja göra mig den tjänsten att

draga upp en gardin och öppna fönstret. Det

måtte vara kvaft härinne.»

»Ah ja,» svarade Henrik och gjorde som

han blifvit ombedd. Därefter satte han sig i en

stol framme vid det öppna fönstret, men med

ryggen vänd mot det.

»Jag är en smula sen af mig,» fortsatte ^

Kristian Bode, *kom också sent i säng. Fy,

det här uppvaknandet, det är en afskyvärd

uppfinning!»

Han vände på hufvudet så att han kom åt

att kasta en blick på Henrik, som icke svarade.

»Ja, det beror förstås på, du tycker

antagligen att det är en härlig uppfinning, du; men

för en sådan som mig är det den värsta stunden

på hela dygnet. Har du inte märkt det, att

man just i själfva uppvaknandets ögonblick får

ett alldeles oemotståndligt intryck af själfva

grundstämningen i ens lif för tillfället, man liksomdömer det i en enda oförvillad, klarsynt blick.

Fy, det är afskyvärdtl Jag låg just och tänkte

på, när du kom, om man månne erfar en lika

ren och obesmittad känsla af sin lycka, när man

är lycklig — och det var det jag tänkte passa

på och fråga dig om,» tilläde han med ett lågt

skratt, men utan att se upp från hufvudkudden.

»Har du då aldrig själf varit lycklig?»

frågade Henrik likgiltigt, i det han ofrivilligt sökte

påminna sig sitt eget uppvaknande på morgonen.

»Jo,» svarade Kristian Bode med samma

låga skratt, »nog var det en tid jag trodde det

åtminstone. Men antingen måtte det hafva varit

en inbillning eller också har man icke samma

känsla af sin lycka, ty så vidt jag kan påminna

mig måste jag alltid fundera en stund, innan jag

fick den riktigt klar för mig. Och som jag

naturligtvis känner ett visst intresse att få veta, hur

det verkligen förhåller sig med den saken, tar

jag mig ännu en gång friheten att fråga dig,

som jag antar bör vara en kompetent domare.»

Han vände sig om i sängen och såg, med

hakan hvilande i händerna, öfver örngåttet på

Henrik.

»Hvad har du för skäl att antaga det?»

»Alltid lika hemlighetsfull, lika höjd öfver

oss andra dödliga! Jag har det skälet, att du

måste vara i en alldeles särskild sinnesstämning,

efter som du velat söka upp mig, ovärdige.»

Henrik såg på honom och tänkte med leda:

»Hvad hade jag här att göra?»Han reste sig upp och gick mot dörren.

»Nej, nej, vänta!» ropade Kristian Bode,

sprang hastigt upp ur sängen, svepte en nattrock

om sig, och hann honom i dörren.

»Jag försäkrar dig,» sade han med förändrad,

allvarlig ton, »jag unnar dig det gärna, låt det

inte längre vara något groll emellan oss. Se

här,» han sträckte ut sin hand emot honom,

^lycka till!»

Henrik hade vändt sig om, slagen af den

ovanligt varma klangen i den andres röst. Men

då han fattade meningen, bleknade han lätt och

kände själf att hans blick förrådde honom.

Kristian Bode fick ett öfverraskadt, frågande

uttryck i ögonen, lät handen sjunka och vände

sig med en hastig rörelse af finkänslighet bort.

Han gick ett slag öfver golfvet, besvärad, utan

att veta, hvad han skulle säga. Då han åter

vände sig om, hade Henrik gått.

Med en långdragen hvissling satte han sig

ned i sängen, tog tag i ett klädesplagg, men

satt så orörlig hållande det i handen.

»Åhå! är det på det viset, skulle han ha

lidit skeppsbrott på samma klippa? Stackars

gosse! > tänkte han med en viss tillfredsställelse

öfver att hafva fått en olyckskamrat. Och likväl

hade hans crd till Henrik nyss kommit från

hjärtat, varit så uppriktiga som något kunde

vara hos hans lättrörda, men aldrig synnerligt

djupt kännande natur.Hans kärlek till Agnes hade varit en

sjunkan-des sista, redan misströstande ansträngning för

att hålla sig uppe. Det var ett försök att rädda

sin själfkänsla, sin tro på att han ännu hade

kvar sin gamla makt öfver människorna, och att

denna makt var något värd, det var ett begär

att upprätta sig själf, hvilket dock i själfva sin

grodd var anfrätt af tvifvel. I hans erotiska

känslolif hade den icke så djupa rötter, och då

den tillbakavisades läkte sig det såret hastigt

nog. Men desto oläkligare var det andra, det

som hans själfkänsla lidit, desto hastigare frätte

det omkring sig. Trött, nästan likgiltigt, utan

någon kamp, någon uppgörelse med sig själf,

släppte han sitt tag och gaf sig till spillo.

Han genomgick icke någon egentlig

förändring, hvarken till sin inre eller yttre människa.

Han fortsatte med sitt förra lif, for omkring till

sina vänner och bekanta, pratade, gycklade,

musicerade, lät behandla sig som rolighetsmakare,

som ett mellanting mellan gäst och betalad

yrkes-gycklare. Han hade förfallit till att göra

ficklån. Små förödmjukelser, som förr upprört honom,

lämnade honom nu mera nästan alldeles oberörd,

vid tillfälle vedergällde han dem med ett eller

annat nålstyng. I allmänhet gledo dagarna ganska

angenämt undan för honom; ett godt glas vin,

en fin cigarr kunde bereda honom en nästan

alldeles ostörd njutning.

Men hvarje morgon, då han vaknade, hade

han ett ögonblick af så bottenlös leda för helasin tillvaro, att han vred sig i förtviflan och

måste betvinga sig för att icke skrika högt.

Han återvände till Sätra, dels af nyfikenhet

att se huru förhållandet mellan Agnes och Henrik

Wilde utveeklat sig, dels äfven för att pröfva

hvad intryck han själf skulle erfara vid

återseendet med henne. Det lämnade honom nästan

fullkomligt oberörd, han frågade sig till och med

om han verkligen någonsin älskat henne på fullt

allvar. Det slog honom att hennes väsende

undergått en förändring, sedan han sist såg henne,

»Ja, naturligtvis, hon älskar!» förklarade han det

för sig med ungefär samma intresse som om han

läst det i en roman.

Men återseendet med Henrik beredde honom

en öfverraskning. Då han, vid tågets ankomst,

uppfattade den missnöjda skiftningen i dennes

blick och förstod att den gällde honom, erfor

han en smärtsam missräkning, ur hvilken så

småningom vaknade ett medvetande om, att han

för honom hyste en känsla af tillgifvenhet, nästan

af vänskap. Sedan när? Sedan deras sista samtal,

kvällen innan han reste. När han nu tänkte

tillbaka, kunde han spåra denna känsla dit, till

det ögonblick, dä han sade honom farväl och

önskade honom lycka. Det var den tillgifvenhet,

man hyser för en människa som man gifvit sitt

förtroende, och — ännu mer — mot hvilken

man visat ädelmod.

Och nu, efter den upptäckt han nyss

gjort, kändes det som om den fått friare,starkare lopp, som om en sista fördämning blifvit

bruten.

* *

*

Då Henrik lämnade Kristian Bode, gick han

nedåt badinrättningen till. Det harmade honom

att han icke haft mera själfbehärskning, och han

ångrade sitt besök, som han nu icke själf

förstod meningen med. Men han glömde snart

bort det hela, — han var som en människa,

hvilken, angripen af en farlig sjukdom, icke längre

ger akt på de tillfälliga småkrämpor, som annars

förorsaka henne plåga.

Han satte sig på en bänk och betraktade

badgästerna, som promenerade ofvanpå den första

brunnsdrickningen. Under sitt förra besök hade

han endast gjort få bekantskaper och af dessa

tycktes de flesta vara resta, han såg nästan idel

främmande ansikten. Och som man ser ett

män-niskovimmel lika väl som ett naturskådespel i

belysning af sin egen sinnesstämning, syntes alla

dessa människor honom nu mera främmande än

vanligt; han såg dem prata med hvarandra och

kunde icke förstå hvad de hade att tala om

som föreföll dem så viktigt; då han förnam

ljudet af ett skratt, väckte det hos honom en

känsla, snarlik förvåning.

Så såg han en af dessa figurer träda ut ur

vimlet och närma sig honom. Ehuru ensamhetenfortfarande plågade honom, insåg han efter

besöket hos Kristian Bode att sällskap blott skulle

vara en plåga af annat slag, — och han sökte

efter någon förevändning att komma ifrån detta

hotande samtal. Men då han igenkände den

unge arkitekten från i går, beslöt han sig hastigt

för att upptaga det. Dels hade Arne i sin

person och sitt uppträdande haft något som

intresserade honom, dels rönte han inflytande af det

synbara intresse som denne å sin sida visat vid

presentationen. Att känna sig eftersökt, det var

ända sedan barndomen hans hemliga svaghet,

som, hur motsägande det än kan synas, godt

trifdes tillsamman med hans smak för ensamheten,

och icke ens medvetandet om den ödesdigra

kris han nu genomgick, gjorde honom fullt

okänslig därför. Små svagheter äro som hvassa

spikar i skosulorna — de kännas äfven om man

går till schavotten.

Sedan de hälsat på hvarandra, slog sig Arne

ned på bänken bredvid honom och inledde på

ett osökt sätt samtalet. Han gjorde en jämförelse

mellan våra inhemska badorter och några

utländska, som han besökt under sina resor. Hans

anmärkningar voro träffande och roande och

gåfvo på ett slående sätt konturerna af hvad

han ville skildra. Ehuru han tagit första, bästa

samtalsämne som fallit honom in, föreföll det,

när han talade, som om just detta ämne särskildt

intresserade honom. Han fann lätt ord för hvad

han ville säga, och det uttryck han användesyntes alltid vara just det rätta. Men han höll

sig något envist fast vid en och samma

tankegång och lät i allmänhet de nya uppslag, som

gåfvo sig, ligga obegagnade; först då han icke

mera hade något att säga i det ursprungliga

ämnet, öfvergick han till ett annat. Man hade

svårt att tro, att detta kunde bero på tröghet i

uppfattningen, ty inom den gifna gränsen visade

den sig, i hög grad liflig och vaken; snarare

var det en yttring af ihärdighet, af odeladt

uppgående i det för tillfället väsendtliga. Det fins

ögon, som hafva en ovanligt skarp och känslig

blick, men hvilkas synkrets just därför är mera

begränsad än andras.

Öfver hela håns väsende låg en prägel af

behaglig, vinnande naturlighet, icke den slags

otvungenhet endast, som förvärfvas genom

världsvana, utan en medfödd, inneboende, af samma

slag som det omedvetna behaget hos vissa

kvinnogestalter. Han hade intet korrekt i sitt

uppträdande, begick ofta fel möt konvenansen, så väl

med som utan afsikt, men i båda fallen utan

att stöta.

Han gjorde i allmänhet ett betydande intryck

på de människor han kom i beröring med. Och

dock var han icke på något sätt ovanligt

be-gåfvad. För sitt yrke hyste han mycken kärlek,

och hans lärare och kamrater hade tidigt fäst

stora förhoppningar vid honom. Man förebrådde

honom endast en viss enformighet, brist på

uppfinningsförmåga och djärfhet i själfva uppslaget;i detaljerna hade han däremot en sällspord

förmåga att förläna de vanligaste motiv en

originell, karakteristisk anstrykning, som med full

rätt gjorde dem till hans egna. Han var ingen

initiativets man i det stora, hade ännu åtminstone

icke gifvit löfte om att framträda som bärare af

nya fruktbara ideer; han tog hvad som låg hvar

man till buds, men ingöt så med de enklaste medel

sin egen individualitet däri, en fin, harmonisk,

fantasirik individualitet, som förde tanken på den

götiska byggnadskonstens många okända mästare.

Utom sin konst hade han många färdigheter,

knappt nog talanger, — hade sysslat en smula med

landskapsmålning, skref vackra tillfällighetsverser,

spelade litet fiol, sjöng en smula, helst Bellman

och de små, melodiska, sirliga franska visorna

från 1700-talet, var road af och skicklig i de

flesta kroppsliga idrotter. Han var med ett ord

en lyckligt ehuru visst icke stort utrustad natur.

Hvarpå berodde det då, att han gjorde ett

så betydande, i vissa ögonblick nästan

imponerande intryck på flertalet människor?

Hemligheten var den, att han i allt, sina intressen som

sina fördomar, sina böjelser som sina vanor, stort

som smått, var sig själf, helt och hållet sig själf.

»Det brukas så», »man säger», dessa modets

tyranniska formler, som så ytterst få kunna göra

sig helt oberoende af, tycktes icke ens existera

för honom. Äfven då han följde den allmänna

stråkvägen — och som han icke var någon

ursprungligt oppositionell natur, gjorde han detför det mesta — var det icke därför att det var

den allmänna stråkvägen, utan därför att han

hade lust att gå den. Och därför gjorde han

här samma uppfriskande intryck som ett lekande

barn på en promenadplats. Men liksom han

aldrig följde den längre än den tilltalade honom,

vek han heller aldrig af från den på trots; den

väg han gick, gick han som sin egen, så

fullkomligt obekymrad om, huruvida det var den

reglementerade eller ej, att han icke ens tycktes

visa prof på något särskildt mod, då han stötte

sedvänjor och fördomar för hufvudet.

Hade han varit en af dessa enastående

individer, i hvilka naturens alstringskraft tager sig

nya, säregna former, hade denna själfständighet

antagligen kostat honom mera och fört honom

längre. Sådan han nu var höjde den honom

betydligt öfver den medelnivå han annars skulle

intagit, gaf honom växt och intresse i de flesta

människors ögon, men förledde honom aldrig

att springa öfver de gränser, inom hvilka

själfständighet kan förlåtas och tolereras, —ja till och

med ingifva aktning.

Henrik Wilde kände under samtalets gång

sina sympatier för honom hastigt tillväxa och

befästas, icke så mycket till följd af de åsikter

han yttrade, som af hans hela sätt att vara.

De öfvergingo så småningom från badorterna

till andra ämnen. Arne häntydde helt lätt på

de förslag, som doktor Wilde gjort honom med

afseende på nybyggnaderna och tycktes icke

Ett eldprof. 9vara ovillig att ingå på dem, och därefter kommo

de in på arkitekturfrågor i allmänhet. En

half-timme förgick, under hvilken Henrik lyckades

nästan fullkomligt glömma bort sin hemliga oro,

sina plågsamma tankar. Men så kommo de helt

plötsligt tillbaka, och hans intresse var på en gång

försvunnet. Arne märkte förändringen hos honom,

och lika otvunget, som han börjat samtalet, afslöt

han det åter, tog afsked och gick.

Då Henrik blifvit ensam, kom han först att

tänka på, att han icke fått någon förklaring på

det intresse Arne visat vid presentationen. Då

Arne närmade sig honom, hade han för afsikt

att söka utleta den, men glömde sedan alldeles

bort det, och denne hade icke heller gifvit någon

antydan därom.

* *

*

Då doktorn hemkom vid tretiden, berättade

han, att han bjudit Arne till middagen och äfven

skickat ett bud till Sätraskog. Han betraktade

Agnes en smula som sin skyddsling och

försummade därför aldrig något tillfälle att bjuda

henne till sig; äfven Bode såg han numera gärna

hos sig. Förr i tiden hade de båda svågrarne

aldrig kunnat draga jämt, men sedan doktorn

haft den tillfredsställelsen att göra den andre

en tjänst, kände han sig helt välvilligt stämd

mot honom och föll ädelmodigt undan, så snart

någon anledning till misshällighet yppade sig.»Är Arne bekant med dem ?» frågade Henrik.

»Ja,» svarade doktorn, »de ha varit till

samman här en gång förut.»

Det sade han ingenting om, tänkte Henrik

flyktigt.

Ju närmare det led mot tiden för middagen,

dess rastlösare blef oron inom honom. Stundtals

kände han sig viss om att hon icke skulle komma,

att allt redan oåterkalleligt var slut, stundtals

vaknade åter morgonens förhoppningsfulla

stämning hos honom.

En kvart före fem var han uppe i sitt rum

och gjorde sig i ordning till middagen. Då

hörde han en vagn rulla fram och stanna framför

trappan. Han gick hastigt till fönstret och

såg ut.

Ja, det var trillan från Sätraskog med Agnes

och Elsa. I detsamma hans blickar fäste sig

vid hennes gestalt, försvunno alla hans tvifvel

och farhågor, och hoppet blossade åter upp inom

honom så starkt, att det verkade som visshet.

Det är ju omöjligt 1 tänkte han, det kan

icke vara sål

Den tanken syntes honom nu fullkomligt

ofattlig, att han aldrig skulle få sluta denna

gestalt i sina armar, han såg på den som man

ser på sin heligaste, okränkbaraste egendom. Han

såg fadern räcka henne handen för att hjälpa

henne ur trillan, och endast denna beröring syntes

honom som en kränkning af hans rättigheter;

han var färdig att ropa: rör henne icke, hon är min!Han fullbordade sin toalett med feberaktig*

brådska och skyndade ned.

I salongen fann han fadern och Agnes i

samspråk. Fru Wilde hade ännu icke kommit

ner, Agnes rodnade lätt, då hon fick se honom,

och de blefvo båda förvirrade, då de hälsade på

hvarandra. Doktorn såg på dem och strök sig

öfver munnen för att dölja ett leende, — han hade

redan länge haft sina misstankar. Med en ursäkt

till Agnes gick han ut i salen för att kasta en

blick öfver bordet; när de hade främmande var

det alltid han, som öfvervakade det hela.

De stodo en stund tysta bredvid hvarandra.

Henrik kände sig som i ett lätt rus, och han

tänkte med en outsäglig lättnad: jo, jo, hon

älskar mig ju!

Men Agnes återvann snart sin säkerhet.

»Jag är så ledsen att vi icke kunde få

morfar med oss, men han ville på inga villkor fara

hemifrån.»

Henrik märkte nu först att han saknades,

men grep med ifver samtalsämnet. Han började

berätta om det intryck som det första

sammanträffandet med Bode gjort på honom och om

sitt samtal med honom på hemvägen; i denna

stund kände han sig verkligen uppfylld af oro,

intresse och medkänsla för den gamle och var

glad att få uttala det för henne. Han såg

oaf-vändt på henne med ögon, som brände honom

själf, och på botten af hans sinne låg oaflåtligtden tanken: det är ju inte möjligt, jag kan inte

hafva förlorat henne.

Dock hade redan den förra smygande oron,

i början förjagad,. åter börjat bemäktiga sig

honom, den yttrade sig omedvetet däri att hans

tanke nu tog denna form och icke såsom först:

hon älskar migl Ty nu plågade det honom att

hennes sätt var så otvunget och hennes blick

så bestämd, i detta kände han åter samma

hemliga motstånd som förut i hennes skygghet.

Fru Wilde kom nu in och hälsade på Agnes,

vänligt om också icke hjärtligt. De fortsatte

med henne samtalet om Bode.

Plötsligt märkte Henrik, hur Agnes’ blick

envist, nästan stelt fäste sig vid hans och hur

hon fullkomligt meningslöst log åt hvad han

sade. Kristian Bode och Arne kommo samtidigt

in, och fru Wilde gick emot dem för att hälsa

på den senare. Henriks blick fick ett frågande

uttryck, Agnes vände hastigt bort hufvudet och

ropade på Elsa, som kom inspringande med några

blommor i handen. Hon ville ha dem fästa

vid bröstet och medan Agnes hjälpte henne

därmed, kom doktorn in och ropade: »till bords, till

bords!» Hälsningarna utbyttes i största hast,

doktorn bjöd Agnes armen, Kristian Bode tog

lilla Elsa, Arne förde fru Wilde.

Middagen blef liflig och munter, tack vare i

främsta rummet doktorn, som alltid var vid sitt

bästa lynne, då han var värd, och då var en

förträfflig sådan. Af de öfriga var det väl endasArne och Elsa som voro fullt naturligt glada;

den förre underhöll en liflig konversation med

fru Wilde, utan att synas märka^den kyla, som

låg dold under hennes artighet; Elsa var stolt

öfver att sitta med de stora vid bordet och road

af att försöka skicka sig alldeles som de. Agnes

hade en stark lust att hängifva sig åt en

obekymrad glädje, men kunde det icke, därför att

hon kände sig bespejad; Kristian Bode spelade

en roll såsom han numera alltid gjorde i sällskap.

Hvad Henrik beträffade hade han plötsligt blifvit

lugn och behärskad, som när en människa, hvilken

jagats af obestämd ångest, återfår sin

kallblodig-het då en verklig, påtaglig fara ställer sig i

hennes väg. Hans uppmärksamhet var

misstänksamt spänd för att upptäcka en fiende, hvars

närhet han kände, fast den ännu icke blottat sig.

Alla visade sig dock så pass obekymrade som

civiliserade människor i allmänhet göra vid ett

middagsbord.

Då de brutit upp från bordet, gingo de

omedelbart ut i trädgården för att dricka kaffe. Det

gemensamma samtalet fortsattes ännu en stund,

men dog så småningom bort. Efter en stund

steg Arne upp och gick och satte sig bredvid

Agnes, som tagit plats något afsides från de

andra. Hon satt halft vänd från Henrik, så att

han icke såg hennes ansikte, men Arnes

däremot såg han rätt framför sig, och han

betraktade det med samma ofrivilliga, misstänksammauppmärksamhet, tills han plötsligt blef medveten

om sitt spioneri och vände bort blickarna.

Doktor Wilde och Kristian Bode hade kommit

in i ett politiskt samtal, som tycktes vilja urarta

till dispyt. Fru Wilde hade tagit upp en

virkning och lyssnade ointresseradt på dem. Elsa

hade gått till planen bredvid, där ett crocketspel

stod uppstäldt, och spelade ett parti för sig själf.

Henriks blickar gledo åter öfver till Arne och

Agnes.

Arne talade icke längre så lifligt som nyss

och såg en smula förvånad, spörjande på Agnes.

Så reste han sig och gick bort till Elsa. Agnes

blickar följde honom och mötte därvid Henriks.

Från att hafva varit sorgsna blefvo de förebrående,

anklagande, men så, liksom om hon ertappat sig

själf, lät hon dem hastigt glida undan och vände

bort hufvudet.

Allt detta, så flyktigt, så obetydligt det var,

gjorde ett egendomligs starkt intryck på Henrik,

brände sig outplånligt in i hans minne. Han

sökte icke förklara det för sig, tänkte egentligen

icke alls, hela hans själsverksamhet togs i anspråk

af detta spända iakttagande.

Arne hade börjat spela med Elsa. Han

ställde sig okunnig, och man hörde hennes röst,

ifrigt undervisande. Då han en gång gjorde ett

oriktigt slag, sprang hon efter kulan, lade den

tillbaka på sin plats och sade någonting med

mycket eftertryck i det hon såg upp i hans

ansikte. Han höjde åter klubban till slag, mensänkte den utan att slå till och brast ut i ett

muntert, obekymradt högljudt skratt, som drog

de andras blickar till honom. Henrik såg också

dit, då han i detsamma bredvid sig hörde ett

annat lågt, smittadt skratt, som ett eko följande

Arnes. Blixtsnabbt vände han hufvudet och såg

på Agnes; men hon hade icke sett upp, hon

satt med nedlutadt ansikte och ritade med

parasollet i sanden. Hon visste synbarligen icke själf,

att hon skrattat högt.

Det gick som en kall fläkt öfver hans sinne,

en rysning genom hans kropp, och med samma

omedelbara visshet, hvarmed han dagen förut,

då han först mötte hennes blick, tänkt: hon

älskar mig icke, tänkte han nu: honom älskar

honl

Arne vände sig om, fick se att Agnes

fortfarande satt ensam kvar på sin plats, och ropade:

»Skall ni inte komma med och spela, fröken

Linder?»

»Ah, gör det!» instämde Elsa.

Agnes tvekade ett ögonblick, men reste sig

så upp och gick bort till dem. Hon såg icke

på Henrik, då hon gick förbi honom, men det

låg något af trots i hennes spänstiga gång, och

han tyckte att hennes ögon glänste. Han följde

henne med blickarna, tills hon hunnit fram till

crocketplanen, då släppte han henne och såg

icke mera dit.

Han satt och stirrade ned på marken framför

sig, utan att ännu alls kunna fatta innebörden,följderna af den upptäckt han nyss trodde sig

hafva gjort. Denna gång hade slaget smärtat

med detsamma det träffade, som ett hugg i ett

redan öppet sår, och han uppgick blott i väntan

på att smärtan skulle lägga sig, ty den syntes

honom för häftig för att kunna varå långvarig.

Hans blickar följde mekaniskt en myra, som

kröp på sanden med en planlös brådska, än åt

det ena hållet än åt det andra, envist släpande

ett stort barr med sig. Hon närmade sig allt

mera hans ena fot; då hon var helt nära, böjde

han med en oreflekterad rörelse upp foten från

marken, satte hårdt ner den igen och trampade

på myran, som fortsatt sin väg.

I detsamma blef han medveten om sin

handling och drog hastigt undan foten. Myran

hade blifvit nedtryckt i den mjuka sanden, men

icke ihjältrampad; efter några ögonblick kraflade

hon sig upp igen och fortsatte sin väg, något

skadad, men fortfarande släpande sin börda med sig.

Hvilken ihärdighet 1 tänkte Henrik och följde

henne med blickarna. Ett barr, är det då så

viktigt? Nåväl, så gå i frid!

Han reste sig upp och kastade en blick bortåt

crocketplanen, såg Agnes’ ljusa gestalt i språng

efter ett rullande klot och hörde hennes friska

skratt. Hastigt tog han ögonen till sig igen och

försökte fästa sin uppmärksamhet på hvad fadern

och Kristian Bode talade om. De hade blifvit

allt mera högröstade, en dispyt var i full gång.

Doktorn var het, Kristian Bode gäckande.»Du vill väl ändå inte påstå,» sade denne

senare, »att inte människans första rättighet är

att råda öfver sina egna tankar, att tänka fritt,

— nota bene, så pass som hon nu en gång har

den förmågan.»

»Tänka fritt!» svarade doktorn ond. »Frith

fritt — fritt! Aldrig hör man annat! Med det

där fördömda slagordet anser ni att allt är sagd t,

det ska gud bevars vara ett dräpande argument,

som passar lika bra hvar man sätter in det.»

»Ja, det är verkligen ett förbaskadt bra litet

ord, så ofantligt innehållsrikt och mångtydigt

och användbart. Det får du väl åtminstone

medge.»

»Nej, det medger jag visst inte.»

»Inte, och ändå är jag säker på att du själf

många gånger användt det som ett ’dräpande

argument’.»

»Har jag? Var god och bevisa det.»

»Ja, om vi till exempel skulle taga oss en

liten diskussion om socialismen. Jag vill hålla

ett litet vad om att jag ganska snart skall få

höra talas om: denna mot den mänskliga friheten

fördärfliga lära.»

Doktorn brydde sig inte om att parera stöten,

utan begagnade sig i stället af motståndarens

ut-fallsställning för att rikta ett dt åpslag.

»Jaså, är du nu socialist också?» sade han.

»Jagi» svarade Kristian Bode, »jag är

ingenting och litet af hvarje. Jag dyrkar friheten iskapnad af den heliga relativiteten. Men jag tror

nästan att du blef mig svaret skyldig.»

»Visst inte,» svarade doktorn häftigt, »det

är en helt annan sak, vi försvara den lagbundna

friheten, vi.»

»Lagbunden frihet,» inföll Kristian Bode,

»du får ursäkta mig, men det förefaller mig nästan

som en motsägelse.»

»Men den frihet som ni för på tungan,»

fortsatte doktorn, »det är en frihet som är fientlig

mot samhällsskick, ordning, lag, mot allting utom

er egen fördel. Alla vilja ni befalla, men ingen

vill lyda. Medborgerliga plikter, medborgerliga

dygder, — det är begrepp som inte längre existera

för er.»

»Nej, jag medger att mina begrepp i det

afseendet äro en smula sväfvande,» svarade Kristian

Bode, »jag har aldrig lyckats riktigt få syn på

de där dygderna.»

»En medborgares första dygd är trohet mot

det bestående; därför har sedan urminnes tider

trohetseden spelat en så stor roll i samhällena.

Så det är alldeles i sin ordning att ni nu vill

afskaffa den också.»

»Det är tur att man inte också behöfver

svärja trohetsed mot sitt eget föregående,» sade

Kristian Bode torrt.

»Hvad menar du?» frågade doktorn skarpt

och utmanande.

Kristian Bode såg oskyldigt upp på honom

och ämnade svara, då han förekoms af Henrik.Denne hade intresselöst lyssnat till samtalet, hört

orden meningslöst surra förbi sina öron, men

greps nu plötsligt af ett begär att kasta sig in i

dispyten.

»Trohet!» sade han, »hvad menas egentligen

med trohet?»

Doktorn vände sig emot honom.

»Hvad som menas med trohet! Det var också

en fråga.»

»Ja, jag frågar hvad som menas med trohet.

Är det kanske att man skall hålla fast vid en

sak, äfven sedan man upphört att tro på den?

I så fall tror jag att det är en högst tvifvelaktig

dygd.»

Doktorn gjorde en hopplös åtbörd.

»Se så, vill du nu också förneka att det

finns någonting som heter trohet?»

»Ja,» svarade Henrik med höjd röst,

uppretad, sökande efter våldsamma ord, önskande

att gifva sin sats en så ytterlig form som

möjligt *jag förnekar att det finns någonting som

kan kallas för trohet.»

Arne och Agnes hade upphört att spela och

närmade sig för att höra på samtalet.

»Godt, gå på du bara!» sade doktorn

resig-neradt. Kristian Bode satt tyst och betraktade

Henrik med en nyfiken blick, som ännu mera

uppretade denne.

»Jag påstår,» forsatte han, »att antingen är

hvad ni kalla för trohet någonting förkastligt,

ett yttre, skenbart fasthållande vid något somman i sitt sinne redan öfvergifvit, eller också är

det inte någon särskild dygd. Ty att hålla fast

vid någonting som man tror på, det kan jag inte

finna vara någonting särskildt berömvärdt, det

är bara en naturlig följd af att man tror på det.

Kort sagdt, jag påstår det, att antingen finns

den känsla, som är det värdefulla i troheten,

och då är denna känsla hufvudsaken och troheten

ett fullkomligt meningslöst bibegrepp, eller också

finns den icke, och då är troheten död och kraftlös.»

Han kände med en själfplågares bittra vällust,

att den sats, han dref, vände sin udd emot honom

själf.

»Har jag inte rätt, fröken Linder?» afslöt

han och vände sig plötsligt mot Agnes.

Hon ryckte till, kände de andras blickar

riktade på sig och blef förvirrad.

Arne, som stod bredvid henne, tog ofrivilligt

ett steg framåt som för att skydda henne och

sade med sin lugna, klara röst:

»Jag tror. att det ändå kan finnas en känsla,

som gör skäl för namnet trohet, något som gör

att förändringarna inte blifva nyckfulla omslag

utan en utveckling, något som ger fasthet och

sammanhang äfven åt ombytet och lär en att

bibehålla aktning för det som man en gång trott

på, äfven om man icke längre gör det. Skulle

det inte kunna kallas för trohet?»

Han såg vädjande på Henrik. Denne mötte

hans blick, utan att erfara någon känsla af

fientlighet, endast en motvilja för att inlåta sigi någon slags täflan med honom. Han svarade

kort:

»Kanhända!»

Arne rodnade lätt; det uppstod en pinsam

tystnad, som fru Wilde skyndade sig att afbryta

med att föreslå en promenad.

Agnes for tidigt hem med Elsa, skyllande

på att hon icke ville lämna Bode så länge ensam.

Afskedet från Henrik var å ömse sidor kallt,

nästan fientligt.

Arne gick strax efter henne, och så snart de

blifvit ensamma tog Henrik god natt ock gick

upp på sitt rum.

Hela denna dag hade kvarlämnat i hans minne

en känsla af blygsel, af förnedring. Själfva smärtan

var mindre än föregående kväll, men dock led

han mera, såsom man lider af en jämförelsevis

plågfri, men vanställande sjukdom. Det var icke

så mycket hans kärlek som icke mera hans

stolthet som led.

£8I8L™

|gnes vaknade den följande morgonen vid

att det ringde i hennes öron. Det var

som en aflägsen klang af spröda

glas-klockor, rörda af vinden. Med en matt

rörelse sträckte hon upp sina armar,

som för att åter fånga den flyende

sömnen ; och ett ögonblick dröjde den ännu, —

medan nattens drömmar och dagens halfvakna

tankar nyckfullt blandade sig i hennes sinne och

den fjärran klockringningen dog bort, gled den

sakta och omärkligt ur hennes famn.

Som barn hade hon ofta haft sådana

upp-vaknanden, då verkligheten icke genast slog sina

portar på vid gafvel mot henne, utan hon trädde

in i den steg för steg genom fantasiens förgård,

en värld af toner och gryende ljus.

Hon slog upp ögonen, blinkade för den

starka dagern, log och sträckte åter upp sinabara armar, men nu för att famna den

kommande dagen. Hon kände sig varm, lycklig, —

lugnt lycklig i stunden och bäfvande lycklig i

sina förväntningar. Hon lade kinden mot sin

hand och låg en stund alldeles stilla med en

klar glans i ögonen, som nu öppnade sig helt

mot dagern och syntes större än vanligt. Blodet

steg så varmt upp i hennes kinder, att det brände

handen, och hon kände med leende nyfikenhet

denna inre eld, som brann med en starkare,

lif-ligare låga än förr, liksom hade ett nytt, rent

luftdrag strömmat öfver den. Hon tyckte nästan

att om den fortfor att brinna så, skulle den så

småningom förtära henne, men att det skulle

vara outsägligt ljuft att så förtäras.

Nu hörde hon salsklockan slå där inunder.

Hon räknade slagen, — det var sju. Då det

sista slaget förklingat, sprang hon lätt och utan

ansträngning upp ur sängen, som lyft af

osynliga händer, svepte morgonrocken om sig, gick

fram till fönstret och drog upp gardinen. En

mjölkhvit dager strömmade in i rummet, och hon

gaf till ett litet utrop. Det var dimma därute,

tät dimma; hon kunde endast skönja de

närmaste träden i trädgården som bleka skuggor

på ett hvitt skynke. Hon log åter som om

denna syn varit det vackraste hon sett och

glömde sig en stund kvar i tankar vid fönstret.

Då hon gick tillbaka förbi spegeln stannade

hon ett ögonblick och betraktade pröfvande sittansikte, som för att se om det undergått någon

förändring. Och åter log hon.

En kvart därefter kom hon ut på verandan,

drog några djupa andedrag och gick därefter

raskt genom trädgården ut på vägen.

Dimman låg fortfarande lika tät, men blef

allt ljusare; den var som genomväfd med

otaliga strålar, fina som spindeltrådar, och den lilla

synliga kretsen omkring henne hade en matt

glans som af sol genom slipadt glas. Det var

en bit af landsvägen framför hennes fötter,

dikesrenen på ena sidan med sitt gräs och sina

blommor, där bortom ett fält, hvars

sensommargrönska snart flöt ut i det hvita hafvet, och på

andra sidan ett led af träd, stora, knotiga jättar

af fantastisk skapnad, som tycktes komma henne

till mötes ur dimman, skrida förbi och så

spårlöst försvinna igen några steg bakom henne.

Hon erfor ett barnsligt nöje af denna

vandring in i det osedda, som hon visserligen

kände, men mycket väl kunde föreställa sig var

alldeles okändt. Den tillfredsställde hennes

kvinliga begär efter det oväntade, oförutsedda

inom ett tryggt område, lät henne erfara denna

förening af spänning och förtroende, som i sin

högsta potens ofta är den kvinliga kärlekens

innehåll. Denna dag särskildt harmonierade den

fullständigt med hennes sinnestillstånd.

Hon hade gått ganska länge utan att möta

någon, då hon tyckte sig förnimma ljudet af

raska, något ojämna steg, som närmade sig henne.Hon stannade och lyssnade, — ja, hon hade hört

rätt. Blodet sköt upp i hennes ansikte, hennes

ögon glänste till, hennes läppar öppnade sig till

ett djupt andetag. Stegen närmade sig, — snart

såg hon som en skuggning i dimman, först stor

och otydlig, men hastigt krympande tillsamman

och erhållande de bestämda konturerna af en

mänsklig gestalt. Hon fortsatte sin väg med

en häftig hjärtklappning, men till det yttre

lugn, blott med en dröjande hög färg på

kinderna.

Det var Arne. Hans ansikte lyste upp, då

han fick se henne, — han hälsade redan på

af-stånd; då de kommit fram till hvarandra,

stannade de på samma gång och räckte samtidigt

ut handen till hälsning.

»Det var roligt,» sade han, »jag trodde

knappt, att ni skulle våga er ut i dimman.»

Hon svarade honom endast med en leende

blick, som bekände att hon väntat honom.

Deras händer glömde sig kvar i hvarandra, tills

hon sakta drog undan sin. Den fråga om han

fick göra henne sällskap, som han hade på

läpparna, blef aldrig uttalad, — med en tyst

öfver-enskommelse följdes de åt i den riktning, som

hon förut gått.

Kvällen förut hade hon berättat honom om

sina morgonpromenader, och ehuru hon på

morgonen aldrig tänkt ut den tanken att hon skulle

möta honom, kände hon nu, att hennes största

önskan för det närvarande blifvit uppfylld.De gingo en stund tysta bredvid hvarandra,

så helt uppfyllda af hvarandras närhet, att det

syntes dem som hade de icke en enda tanke

som kunde formas till ord. Men då de

slutligen började tala, hade de en sådan rikedom

af tankar, att orden icke räckte till att uttrycka

dem alla. Så småningom ledde Arne Agnes till

att berätta om sig själf; det hände henne ytterst

sällan, och äfven nu skedde det i början med

en viss tvekan, som dock snart försvann. Hon

berättade om sin barndom, sin far, sina

sysselsättningar, tankar och drömmar; det blef en hel

bekännelse, som beredde henne själf en

egendomlig gifvandets glädje.

De hade slagit in på en smalare väg, som

förde dem närmare hvarandra. Deras gång hade

af sig själf fallit in i samma takt, alla deras

rörelser fogade sig efter hvarandra, följde

omedvetet en gemensam rytm, och deras tankar stodo

i samklang som skilda stämmor af samma

melodi. Dimman, som omgaf dem, ökade ännu

mera behaget af denna vandring tillsamman, af

detta förtroliga samtal; den gaf dem illusion

af en fullkomlig ensamhet, den var som ett

skyddande omhölje om deras lycka, utan att den dock

stängde dem inne, troget följande dem på deras

ströftåg genom denna natur, som vaknade till

en försenad dag, och som i sin hvita tystnad,

öppnande sig för deras blickar allt efter som de

gingo fram, tycktes tillhöra dem allena.Arnes blickar glödde af en allt starkare eld

mot Agnes’. Då och då såg hon hängifvet upp

på honom; det låg en slöja öfver hennes

annars så klara och bestämda blick; stundom

sänkte hon den skyggt för hans, men äfven då

log hon emot honom, som för att förneka detta

ofrivilliga undflyende, — ett drömmande,

lyckligt leende. Hennes gång hade blifvit mjukare,

vekare, som om hon sökte ett stöd. Samtalet

dog så småningom åter bort, och tystnaden fick

åter makt öfver dem; de hade båda en känsla

af att det skulle vara farligt att bryta den.

De kommo fram till en gärdesgård, öfver

hvilken en stätta förde. Arne sprang först öfver

och vände sig därefter om för att hjälpa Agnes.

Hon stod då redan högst uppe på stättan, höll

sig med ena handen fast vid en gärdsgårdsstör

och mottog med den andra hans erbjudna stöd.

Hon tog ett steg ner, släppte gärdsgårdsstören,

men vacklade i detsamma och grep äfven hans

andra hand, som han räckte henne. Ett

ögonblick förblefvo de i denna ställning, hon uppe

på stättan, något framåtböjd för att hålla

jämvikten, han nedanför henne med ansiktet vändt

upp mot hennes. I hans blick låg denna dyrkan,

som kommer mannen att böja sig för kvinnan

för att äfven i yttre måtto få se upp till henne,

och hennes sänkta blickar drucko den som en

berusande dryck. Det kom ett besynnerligt,

omedvetet leende på bådas läppar, utan att släppa

hennes händer slöto sig hans om hennes midja,han lyfte henne ned till sitt bröst, omslöt henne

fast och betäckte hennes ansikte med kyssar.

Hon låg orörlig i hans armar, hennes

ansikte hade blifvit blekt. »Nej, nej,» hviskade

hon slutligen, omfattade hans hufvud med sina

båda händer och sköt det ifrån sig. Färgen

återkom i hennes ansikte, hon öppnade åter

ögonen 6ch betraktade honom, — de mörknade,

blefvo djupa och allvarliga, och i det hon med

handen smekande strök öfver hans hår, sade hon

sakta flere gånger: »min älskade, min älskade!»

närmade åter sitt ansikte intill hans och tryckte

sina läppar mot hans panna.

Då de åter kommo ut på landsvägen, hade

dimman lättat och synkretsen blifvit vidare. Den

refs sönder, fördelades, lade sig i band, i moln, —

där syntes några mörka grantoppar stiga upp ur

det hvita höljet, där lyste några björkstammar,

hvilkas kronor voro skylda. Än syntes icke

solen, men man kände dess värme, såg dess

matta reflexer från blad och blommor, och såg

man upp mot himlen, anade man blått bakom

de hvita slöjorna. Allt hastigare försvann

dimman, aflägsna, blånande vidder trädde fram, slöja

efter slöja föll och aftäckte nya skönheter, nya

konturer, nya färgskiftningar. De gingo tysta,

betagna af sin egen lycka och af synerna

omkring dem, — det var som om naturen

öppnade hela sitt oändliga rike för att gifva

plats och rymd åt deras kärlek. Och då de

skildes i närheten af Sätraskog, låg hela nejdeni glänsande morgondager, strålande af sol,

andades friskt och lätt efter detta rena dimbad,

och öfver den klarblå himmelen drogo de sista

dunsterna bort som hvita, genomskinliga skyar.

* *

*

Då Agnes kom hem, hade Bode och Elsa

väntat nästan en halftimme på henne med kaffet.

Den förre var något mulen, då han hälsade på

henne, men ett ord gjorde snart allt godt igen.

Ehuru ännu helt upptagen af sin unga lycka,

var det henne ingen svårighet att uppfylla sina

husmoderliga plikter och egna honom de små

omsorger, som han satte så stort värde på och

nu på sista tiden med en viss otålighet kräfde.

Det gick lätt och utan någon viljeansträngning,

nästan utan att hon tänkte därpå, så som allt

låter utföra sig i drömmen. Hon kände sig så

rik, att hon tyckte sig kunna gifva i oändlighet

utan att blifva fattigare.

Bode blef slutligen uppmärksam på, att det

denna dag var något särskildt med henne — han

såg förvånad på henne med sina gamla, trötta

ögon, och det föreföll honom som om det låg

ett skimmer kring hennes unga ansikte.

»Hvad du ser glad ut i dag,» sade han,

»var det en skön promenad?»

»Ja,» svarade hon leende, »mycket skön!»Och hon berättade för dem om dimman,

och hur vackert det varit när den skingrade sig;

hon ville dela med sig litet af sitt öfverflöd

äfven åt dem.

»Jag undrar om farbror Henrik kommer hit

i dag?» sade Elsa, då de stego upp från bordet.

Agnes såg hastigt på henne, och det var

som om hennes ansikte på en gång slutit sig

som då man vidrör en sensitiva.

»Jag vet inte! x svarade hon kort och

lämnade dem. Det intryck denna fråga gjorde på

henne var blott, att hon hade en hemlighet att

bevara, som ingen borde få ana, om den icke

skulle förlora något af sin skönhet. Själfva tanken

på Henrik Wilde förorsakade henne endast en

hastigt öfvergående plåga, efter hvilken hennes

lycka lyste med förnyad glans, som då ett

strö-moln dragit öfver solen.

Då hon kommit upp på sitt rum, kände

hon dock ensamheten som en dyrbar gåfva. I

flere timmar satt hon på sin soffa, alldeles

orörlig, seende framför sig med glänsande blickar.

Hon hade länge varit barn, — längre än de

flesta. Ännu vid femton år, då hennes gestalt

redan började antaga kvinnans former, trifdes

hon icke med andra lekkamrater än småttingar

på sex och åtta år. Äfven med ännu yngre

lekte hon gärna, fastän det då framkom något

mera moderligt i hennes sätt. Jämnåriga skydde

hon nästan, men utom för småbarn hade hon

äfven en förkärlek för åldringar, och ett af hennesstörsta nöjen var att höra berättas händelser och

minnen från den tid, då de voro unga. Men

dessa historier skulle vara upplefda af de

berättande själfva, annars förlorade de en stor del af

sin tjuskraft.

Då så kvinnan slutligen bröt igenom och

omgestaltade äfven hennes sinne, fick denna

öfver-gångstid sin prägel af ett hos unga flickor icke

ovanligt, men för henne mer betydelsefullt och

ingripande förhållande än för de flesta.

Hon var denna tid med sin far bosatt i

Paris. Han hade där stiftat bekantskap med och

snart kommit i vänskapsförhållande till en ung,

redan berömd fransk målare, hvars moder till

börden var svenska. Denne var en egendomlig,

originell konstnär med en sällsynt förmåga af

intensitet i skildringen; en af dessa konstnärer,

som från första stunden finna sitt rätta område

och där äro födda mästare, som gå säkert fram

på sin gifna bana och förr eller senare tilltvinga

sig erkännande. Han hade redan i tio år målat

sina små mästerverk, okänd och ouppskattad,

tills han vid ett par och trettio års ålder

plötsligt slog igenom och det blef klang om hans namn.

Som människa var han på samma gång en vek

och ytterst själfständig natur, — själfständig ända

till ömtålighet till följd af sin vekhet.

För honom fattade Agnes en svärmisk

beundran, hvari hennes behof att älska för första

gången tog sig uttryck. Hon beundrade honom

först som konstnär, sedan som människa, ehuruhon aldrig kunde skilja de båda åt, utan

beundrade mycket af konstnären i människan, mycket

af människan i konstnären. Det var en tyst,

hemlighållen flickkärlek, som lefde af mycket

svärmeri och små obetydligheter i det verkliga,

litet fordrande och mycket hängifven så länge

den varade, men bestämd att dö lätt och utan

att lämna några djupa spår efter sig, när dess

tid var ute.

Då inträffade något som gaf den en vida

större och varaktigare betydelse, gjorde den i

mycket bestämmande för hela hennes utveckling.

Under Paris’ belägring deltog den unge

målaren i försvaret och blef i en af de sista

striderna farligt sårad. Hennes far, underrättad

därom, skyndade till honom, och på hennes böner

tog han henne med sig. Då de hunno fram var

redan allt hopp ute, och så kom hon att vara

närvarande vid hans dödsbädd. Det lidande hon

då bevittnade, den sorg hon erfor, gåfvo i

förening med det hjälteskimmer, som denna död

förlänade honom ett, nytt, djupare och mera

moget innehåll åt hennes barnsliga svärmeri,

och hon egnade från denna stund den döde en

kult, som i flere år tog alla hennes nyvaknande

känslor i beslag och gaf hennes unga sinne en

allvarlig, vemodig om ock icke likgiltig syn på

världen. Hennes lefnadslust, hennes längtan efter

att taga del i det rörliga lifvet omkring henne,

som lockade och frestade, dämpades af det

öfver-spända fasthängandet vid minnet af den döde;

Ett eldprof. iohon trodde själf, att hennes högsta önskan och

uppgift i lifvet var att blifva sjuksköterska.

Hennes önskan uppfylldes på ett bittert sätt,

då hennes far insjuknade i en långsamt tärande,

obotlig sjukdom. De flyttade då hem till Sverige

igen, och under några år förflöt nu större delen

af hennes lif i ett sjukrum. Denna pröfvotid,

denna årslånga dagliga och stundliga omvårdnad

om en döende människa, vid hvilken hon var

varmt fäst, lärde henne att se med andra

ögon på sin förra sorg, utplånade den icke, men

förtog dess tyranniska makt, gaf den karakteren

af ett vackert minne, som det var ljuft att gömma

på. Hon var en outtröttlig sjuksköterska,

kno-tade aldrig, beklagade sig icke ens i sina egna

tankar; någon gång kunde det hända henne att

brista i gråt utan orsak, utan att hon själf visste

hvarför, men efter hvarje sådan liten kris

återgick hon till sin plats med uppfriskadt mod och

förnyade krafter.

Men då efter faderns död den första sorgen

lugnat sig, bröt denna så länge kufvade och

instängda ungdomslust omotståndligt fram, ställde

allt i en förskönad, förklarad dager för henne,

gaf henne intresse för allt och förlänade hennes

i grund och botten slutna, djupt kännande men

icke så lätt mottagliga karakter den bildbara

lerans mjukhet. Kristian Bode var den förste,

som drömde om att forma detta sinne efter sitt

beläte och som stötte på den trotsiga,

egensinniga viljan, som dolde sig på djupet. Han lycka-des en tid intressera henne, därigenom att han

höll henne i spänning, men sedan han väckt

hennes misstroende, var han henne med ens

fullständigt likgiltig.

Vida djupare grep då Henrik Wilde in i

hennes själslif, ehuru hon aldrig kom honom så

nära som det fanns möjlighet till att hon kunde

göra. Det berodde därpå att han med sitt

abstrakta väsende, som hon från första stunden

instinktlikt uppfattade, från början fängslade

hennes tankar, men lämnade hennes känslor

oberörda. Först så småningom, steg för steg,

alltefter som kärleken hos honom slog djupare rötter^

uppammade den hos henne en obestämd längtan

efter att besvara den. Medvetandet att vara

älskad är, i synnerhet hos kvinnan, alltid ett frö

till kärlek.

Då förlorade han den afton, som föregick

hans afresa, i ett ögonblick allt hvad han vunnit.

Minnet af hvad som då försiggick mellan dem

ställde henne i harnesk så väl mot sig själf som

mot honom. Hennes karakter var icke sådan,

att hon kunde eröfras genom öfverrumpling; hon

kände det som om han dragit fördel af en

tillfällig svaghet, och det kunde hennes stolthet icke

förlåta honom. Hon kunde icke minnas den

aftonen utan en känsla af blygsel, och blygseln

dödade hennes kärlek i dess brodd. Därtill kom

att hon kände sig bunden utan att själf hafva

velat binda sig, och trotsigt uppresande sig

däremot sökte hon öfvertyga sig själf om att honvar fri. En kärlek som, då den väl växt sig

stark, med glädje smider bojor åt sig själf, tål

i sin gryning icke trycket af det lättaste band.

Förstämd, plågad, missnöjd med sig själf,

utan jämvikt, utan att längre förstå sina egna

stridiga känslor, mötte hon så Arne, och hennes

första känsla under samvaron med honom var

den af fullständig hvila från sin inre oro, af

frihet och af glädje. Hans friska glädtighet

verkade på henne som ett renande bad och

smittade henne omotståndligt. Hon tyckte, att hon

i åratal längtat efter att få skratta, tanklöst och

obekymradt och att hon nu ändtligen genom

honom fått sin önskan uppfylld. Det var henne

som om hon på samma gång började ett

alldeles nytt skede i sitt lif och byggde det på

det bästa hon förut upplefvat; hon återfann hos

Arne så mycket af den män, som hon första

gången gifvit sin barnsliga kärlek.

Men det var först i det ögonblick, då hon

återsåg Henrik Wilde, som det blef klarhet i

hennes medvetande och hon förstod att hon

älskade.

* *

*

På middagen samma dag gick Henrik Wilde

till Sätraskog. Hans ansikte var sammandraget

som af en värk, han såg med fientliga blickar— 221 —

%

•

på allt som han mötte. Han kände samma

förbittring som ett djur instängdt i en bur, mot

hvars galler det fåfängt förnöter sina krafter —

men den bur, som omslöt honom, var hela den

stora naturen, kall, känslolös, obeveklig, utan

mera begrepp om hans lidande än ett fängelses

murar ega om de fångars det innesluter.

Hvad han skulle på Sätraskog att göra visste

han icke; han gick dit af vrede och

förbittring, men äfven ledd af det envisa hopp, som

sedan det öfvergifvits af alla sannolikheter,

krampaktigt griper sig fast vid det omöjliga.

Sanningen, hvars bitterhet han redan smakat, kunde

ju trots allt vara osann; han insåg väl i

djupet af sitt sinne att den var sanningen, men

denna insikt hade ännu icke fått makt öfver

hans vilja, han kunde ännu icke handla därefter,

ty då först syntes honom allt vara förloradt —

hans handlingar leddes ännu af de förutsättningar,

som han icke mera trodde på.

Han ville se Agnes, tala med henne såsom

han förr brukat, framtvinga den verklighet som

icke längre fanns, men som syntes honom som

den enda möjliga, tvinga henne att älska sig

och sig själf att tro därpå. Ja, tvinga — det

var nu allt hans begär, han hakade sig fast

vid tron på våldet som sin sista räddningsplanka.

Det var alltjämt hans stolthet som led, och

därför blef hans lidande förbittring. Den tanken

att hon försmått honom för en annan förorsakade

honom en olidlig förödmjukelse.Nu såg han taket vid Sätraskog mellan

trädtopparna. Utan att längre erfara den

förväntansfulla tvekan, som förut alltid kom honom att

sakta sina steg, då han närmade sig Agnes och

som först försvann då han talat de första orden

med henne, fortsatte han sin väg, ja ökade till

och med sin gång. Han tänkte ännu icke alls

på hvad han skulle säga henne eller hur han

skulle förhålla sig till henne.

Elsa stod vid grinden och sprang honom

till möte.

»Se, att jag hade rätt ändå,» ropade hon.

»Hvad hade du rätt i?» frågade Henrik

misstänksamt.

»I att farbror skulle komma i dag.»

»Jaså, tant Agnes trodde inte det?»

»Nej, det vill säga hon sa’ att hon inte

visste det.»

»Nå, då kommer jag ju och öfverraskar

henne,» sade Henrik med ett skratt.

Elsa såg litet förvånad på honom och märkte

genast med barnets instinkt, att han icke var

sig lik.

»År farbror ledsen öfver något?» frågade hon.

»Jag, nej visst inte,» svarade Henrik och

tänkte: ligger då min olycka i så öppen dag att

till och med barnen kunna taga på den! Den

oaflåtliga ansträngningen att behärska sitt ansikte

och sin stämma var honom en ytterligare plåga.

Elsa smög sin hand i hans och gick tyst

bredvid honom. Och åter beredde hennes barns-liga tillgifvenhet honom ett ögonblicks bitter

tillfredsställelse, bitter därför att den var så maktlös

att ersätta honom hvad han förlorat.

»Skall jag gå och säga till morfar och tant?»

frågade Elsa, när de kommit in i trädgården.

»Nej, vänta; de komma väl ändå,» svarade

Henrik. »Vi sätta oss och prata så länge.»

De satte sig i bersåen, och Henrik började

utfråga henne om hennes lekar och

sysselsättningar. Hon svarade honom, men mycket

allvarligt, kännande att hon förde en konversation,

såsom hon hört de äldre göra, då de talade utan

att hafva något att tala om. Hon tyckte att

det var dumt, men ansåg sig böra göra det för

Henriks skull; hon märkte mycket väl att han

icke var naturlig och undrade i sitt sinne, hvarför

de stora alltid skämdes för att visa, att de voro

ledsna, hvarför de försökte låtsas som de voro

glada.

Hvarken Bode eller Agnes syntes till. Denna

väntan kom åter Henriks förbittring att sjuda.

»Vill du kanske säga till tant Agnes, att

jag är här,» af bröt han plötsligt det tynande

samtalet.

»Ja,» svarade Elsa med ifver, glad öfver

att själf komma ifrån och öfvertygad. att om

någon skulle kunna göra honom gladare, så vore

det Agnes, om hvars förmåga att trösta hon

hade mycket höga tankar.

Hon skyndade in. Henrik reste sig upp

och gick otåligt af och an.Efter en stund kom Agnes ut, hållande Elsa

i hand. De hälsade tyst och tvunget på

hvarandra; Agnes gjorde en ursäkt för att ingen tagit

emot honom, men de visste inte af att han hade

kommit.

Då Elsa kände sin hand fri, försökte hon

omärkligt aflägsna sig. Men Agnes såg sig genast

om efter henne och frågade hvart hon skulle gå.

Elsa stannade tveksamt, hon tyckte att de båda

voro så underliga och längtade att komma ifrån

detta, som hon icke förstod.

»Är ni rädd för att vara ensam med mig?»

frågade Henrik ironiskt med låg röst.

»Rädd? Nej visst inte, hvarför skulle jag

vara rädd?» svarade hon högdraget och nickade

åt Elsa:

»Gå du!»

Elsa försvann, nedslagen både på sina och

deras vägnar; hon höll af dem båda två, och

därför plågade det henne, att de voro ovänliga

mot hvarandra.

Då de blifvit ensamma, stodo de en stund

tysta midt emot hvarandra.

»Skall vi inte sätta oss i bersåen?» frågade

Henrik.

»Nej tack, jag går hellre,» svarade hon.

De gingo utefter en af gångarna bort åt

trädgården.

»Jag tror ni har samma klädning som då

jag första gången träffade er,» sade Henrik,Hon drog upp ögonbrynen med en nervös

rörelse.

»Jaså, ja, det minns jag verkligen inte.»

»Jo, jag minns det mycket väl,» och han

berättade om detta deras första sammanträffande

och framdrog därefter det ena minnet efter det

andra, frågade: minns ni den gången, minns ni?

med samma sträfva, anklagande röst; han kände

sin oförmåga att beröra minnets strängar hos

henne, men hämnades genom att låta henne

känna sina rättigheter.

Sedan den första känslan af obehag vid

underrättelsen om Henriks ankomst försvunnit,

hade Agnes föresatt sig att visa sig vänlig, öppen

och naturlig mot honom. Hon var så lycklig

att hon trodde sig kunna vara det, hon ville så

gärna visa honom hur tacksam hon verkligen

var för alla de intressen och tankar han gifvit henne,

för allt hvad han lärt henne förstå och uppskatta.

Hvarför kunde han icke nöja sig med detta, som

hon så gärna ville gifva honom, hvarför kunde

han icke glömma det andra? Det förstod hon

icke, det syntes henne så enkelt att han skulle

göra det, att hon nästan hoppades därpå? Lyckan

ser med underligt främmande ögon på olyckan,

den kan väl hysa medlidande med den, men icke

förstå den och icke heller riktigt tro på den.

Men Henriks hela sätt och hållning, de

anklagelser hon läste i hans blick, hans sträfvan

att tvinga henne känna sig bunden, uppväckte

hennes trots och stolthet, och hon satte hårdtmot hårdt, höll sin likgiltighets och glömskas

sköld emot hans angrepp. Och alla hans ord

studsade kraftlöst tillbaka från den.

Med en dof, maktlös förbittring betraktade

han denna kvinna, som var allt för honom i hans

längtan och intet i verkligheten. Och den största

plågan för honom var att se, att hon var lycklig,

trots hans närvaro, så lycklig att icke ens han

kunde fullständigt störa henne. Han såg, hur

hon glömde honom ibland, och hur det då kom

ett hemlighetsfullt leende på hennes mun. I

sådana ögonblick fick hans kärlek hatets

förintelsebegär.

De hade gått tysta en stund, han kunde

icke längre tala, hans ords maktlöshet gjorde

dem förhatliga för honom. Plötsligt fattade han

hårdt om hennes ena handled, stannade och tvang

äfven henne att stanna och vända sig emot

honom. Hon flammade upp, gjorde ett litet

kast med hufvudet och mötte trotsigt hans blick.

Deras blickar kämpade med hvarandra, så släppte

han henne åter, gjorde en stel bugning och gick.

Så snart han vändt sig ifrån henne,

förändrades uttrycket i hennes ansikte, hon såg

be-dröfvad efter honom. Hennes handled smärtade

efter hans hårda grepp, och denna smärta gaf

henne en dunkel föreställning om hans lidande.

Hvarför skulle han då begära det omöjliga, hon

tyckte att hon till och med skulle kunnat yppa

för honom sin lycka för att bevisa hur högt hon

skattade honom.Henrik Wilde gick hastigt hemåt, flyende

henne med samma ifver som han nyss uppsökt

henne. Det var en tanke, som slagit rot i hans

hjärna och som han icke mera kunde komma ifrån:

att hon var lycklig trots honom. I den såg han

med skärande tydlighet, hur djupt han fallit,

hela bitterheten och förödmjukelsen af sitt

nederlag. Han hade drömt om att hon skulle blifva

lycklig genom honom, — och nu var hon lycklig

trots honom 1 Han kände med hemlig ångest

det frö till själfförakt, som låg i denna tanke.rne och Agnes träffades nu hvarje

morgon, och för att få vara längre

tillsamman hade de satt mötestimmen till

strax efter soluppgången. De hade

öfvergifvit vägar och stigar, där de

möjligen trots den tidiga timmen kunde

riskera att möta någon, och ströfvade på måfå

rätt igenom den morgonbelysta skogen, där

spin-delväfvarna glittrade våta och stenarnas mossa

började antaga sin djupa, varma höstgrönska.

»Mossan är som vi,» sade Arne, »den har

sin vår midt i hösten.»

Deras kärlek fick sin prägel af denna

morgonens rena friskhet, som de andades in i luften,

som lyste mot dem i solens sneda strålar, i de

trolska spindelnäten, i markens daggdroppar,

som ljöd i skogsbruset, i hackspettarnas muntra

knackande, ja till och med i ormvråkens hesaskri. Den skrattade gärna, och om den icke

skrattade så log den, den var full af upptåg,

vaken och iakttagande, och äfven då den

svärmade höll den sig gärna i solen.

Arne hade plötsliga, oväntade infall, som

tjusade Agnes.

Så äntrade han en gång upp i toppen af

en hög gran för att där uppe, där ingen skulle

kunna finna dem, skära in deras namn.

»Är du rädd?» ropade han, då den böjliga

grantoppen sviktade för hans tyngd.

»Nej!» svarade hon.

»Inte? Men om jag skulle falla ner då?»

»Det tror jag inte, då vore du inte den du är.»

Han svarade icke, och hon kunde icke se den

rodnad af stolthet som färgade hans ansikte.

Det hade verkligen aldrig ett ögonblick fallit

henne in att vara rädd, hon beundrade endast

hans djärfhet, äfven i dess pojkaktighet.

Då han slutat sitt arbete, reste han sig upp.

med den ena armen omfattande grantoppen, med

den andra svingande sin hatt till hälsning åt henne.

»Så synd att du inte kan komma hit upp,»

ropade han ned till henne. Den syn han såg

tycktes honom verkligen sakna en skönhet, därför

att icke äfven hennes blickar hvilade på den.

Rundt omkring honom sträckte sig

granskogen, topp vid topp, liksom ett haf af

mörkgröna, sönderslitna brottsjöar, bland hvilka här

och där furornas blekgröna kammar lyste fram.

Horisonten var trång, men gaf dock intryck afoändlighet, som då man befinner sig midt på ett

stormande haf. Öfver den hvälfde sig himmelen,

rodnande mot östern, och där stod solen, röd och

stor af morgonluftens dunster, liknande en blank

kopparskifva.

Då han åter kommit ned till henne, sade han:

»Nu stå våra namn förenade där uppe, och

ingen vet det mer än vi, ingen kan se dem mer

än solen, som lyser på dem hvar morgon. Och

om många, många år, då vi båda länge sedan äro

döda, komma de att fälla trädet, och då kanske

någon får syn på de båda ärriga bokstäfverna

och undrar, hvilka det var som älskade hvarandra

så högt att de måste rista sina namn i trädens

toppar. Säg, tror du inte det?»

Hon nickade, tankfull, med glänsande ögon.

Hon tyckte att detta var den vackraste dikt

hon någonsin hört, och hon räckte honom sin

mund, tacksam för att han kunnat finna en sådan

tanke.---

En annan gång fattade han båda hennes

händer, förde henne till en sten och sade i

befallande ton åt henne att sätta sig. Hon såg

förvånad på honom; han upprepade sin

befallning med leende min. Fortfarande undrande

lydde hon då, han lade sig på knä framför henne

och med armarna i hennes sköte, sitt ansikte

vändt upp mot hennes och sina blickar sänkta i

hennes, började han tala:

»Jag älskar dig!» sade han. »Dina ögon

äro det underbaraste jag någonsin drömt om,jag kan aldrig se mig mätt på dem. Vet du

att de äro grå med ljusa stänk uti, och pupillen

har samma färg som de vackra, alldeles svarta

skalbaggarna, som i solen blifva guldglänsande.

Vet du det? Men du vet inte, hur vackra de

äro, hur de kunna berätta, vackrare än någon

skald någonsin kunnat det, och bedja, befalla,

locka, vara uppriktiga, tankfulla, drömmande,

förtroendefulla, forskande, — och ibland gömma de

på något, som jag ville gifva mitt lif för att

kunna fatta, men jag kan det inte. Vet du inte

själf hvad det är du gömmer på? Jag vet blott

att det är det skönaste i lifvet, — skall du aldrig

låta mig ega äfven det? Vet du, att ibland, när

du blir förvånad eller förtretad, höjer du litet på

ögonbrynen, och då ser du så oskyldidg ut som

ett barn eller så högdragen som en drottning.

— Och din panna, din rena, hvita panna! Äro de

verkligen mina alla de tankar som rymmas där

inne? Och din mund, — vet du att du har ett litet

veck i mungipan, jag skulle kunna betrakta det

i oändlighet, som en fakir, och tro mig förvärfva

den eviga saligheten. Hvem har lärt dig att le

på det där sättet? Vet du verkligen inte hur

underbart du kan le, — och det där leendet

betyder att du älskar mig? Du älskar mig, —

du, du! Vill du att jag skall skrifva en dikt om

ditt ansikte, vill du det? Men den blir inte

lika vacker. Åh, om jag hade ord för allt hvad

jag ser däri, men det blir ju bara ord, —

glädje och lycka och sorg, — vet du att du kanse så sorgsen ut ibland, — och kärlek, det blir ju

bara ord! Har jag inte kunnat säga dig

någonting af hvad jag tänker, — förstår du det kanske

ändå, är du glad öfver att du är så vacker, — för

min skuld, säg, är du inte glad öfver det för

min skuld? Jag älskar dig, jag älskar dig, du

vackraste, vackraste, — skönaste!»

Hon hade lyssnat till hans ord, först förvånad,

så allt mera tjusad, med ansiktet betäckt af en

glödande rodnad. Nu lade hon handen öfver

hans mund och sade:

»Du smickrar mig.»

Han skakade leende på hufvudet utan att

taga sina blickar ifrån hennes.

Men hon vände bort ögonen, ty hon blygdes

en smula för den glädje som lyste ur dem.

»Nej, kom nu och låt oss gå!» sade hon

och reste sig upp.

»Jaså, att du är en smula skald också?» sade

hon efter en stund och såg på honom, med en

fråga om han verkligen menade allt hvad han sagt.

»Nej,» svarade han skrattande, »men jag är

mycket, mycket förälskad.»

❖ *

*

De första gångerna de voro tillsamman hade

Agnes äfven berättat för Arne om Henrik Wilde,

och hennes loford hade ofrivilligt fått en starkare

anstrykning däraf, att hon redan börjat öfver-gifva honom i sitt hjärta. Men sedan han åter"

kommit till Sätra hade hans namn icke en enda

gång nämts mellan dem.

Men en morgon, då de redan voro på

hemvägen och gått tysta en stund, sade Arne plötsligt:

»Jag träffade Henrik Wilde i går.»

Agnes rodnade svagt och svarade med en

ansträngdt likgiltig ton:

»Jaså.»

»Jag vet inte, men det föreföll mig nästan

som om han velat undvika mig, det var något

så besynnerligt i hans sätt. Hvad tror du det

kunde bero på?»

Agnes svarade icke, hon gick med sänkta

blickar. Arne såg på henne och fortsatte raskt,

en smula brådskande, som då man vet sig beröra

ett ömtåligt ämne,

»Vet du, att då du först talade om honom,

så var det inte utan att jag kände mig en smula

svartsjuk på honom.»

Nu såg hon upp på honom med en bön att

han icke skulle fortsätta. Han besvarade hennes

blick med ett leende:

»Ja, det är spårlöst försvunnet nu, jag vore

bra otacksam annars. Men, uppriktigt sagdt,

det förefaller mig nästan, som det nu vore han,

som —

Hon lade hastigt sin hand på hans arm.

»Jag ber dig,» sade hon, »tala inte om detta!»

Han såg förvånad på henne, och det låg en

svag? gryende misstanke i hans blick.»Som du vill då,» sade han kort och såg

bort.

De gingo en stund under tystnad bredvid

hvarandra. Plötsligt stannade hon och sade

häftigt, nästan utmanande:

»Tror du inte på mig?»

Deras blickar möttes, han hade aldrig sett

henne ond förut, och detta förlänade henne en

alldeles ny skönhet, som kom hans kärlek att

flamma upp och förbränna misstanken. Han

slog sina armar omkring henne, tryckte henne

hårdt intill sig och svarade med sitt ansikte tätt

intill hennes.

»Jo, — men ser du, jag älskar dig så högt, att

det gör mig ondt, att du skall kunna hafva någon

tanke, som du icke vill anförtro åt mig.»

Hon slöt sig intill honom, redan besegrad.

»Det är inte för min skull, jag skulle kunna

anförtro dig allt, men jag tycker, att det vore —

oädelt mot honom. Men om du vill det, så--

Han kände en stark frestelse att begagna

sin seger, att njuta af sin makt, men han anade

på samma gång att det låg en fara däri, att han

kunde förlora mer än han vann. Han skakade

på hufvudet, men höll henne kvar i sina armar

och sina blickar sänkta i hennes för att berusa

sig med besittningen af detta sinne och glömma

att han dock icke var så säker därpå, att han

vågade fordra allt.Och medan Henrik Wilde, vaken i sin säng,

drömde om den högsta lycka i en enda blick

från henne, höll Arne henne sluten i sina armar,

hade hennes hängifna blickar fästa vid sina

och kände dock en saknad i sin lycka, drömde

om något ännu rikare och fullständigare, som

han aldrig skulle kunna nå.[[agister Lundholm var fortfarande en

pS eller ett par gånger i veckan bjuden

till middag hos doktorn och

förhållandet dem emellan stod på samma

fot. Dock hade det försiggått en

viss förändring med magistern; dessa

goda middagar med sina två sorters

vin, sitt kaffe, sina goda cigarrer och mjuka

länstolar hade icke alldeles varit utan sin

inverkan på honom. Han märkte det visst icke

själf, men det uppenbarade sig i vissa smådrag,

som icke skulle betydt så mycket hos en annan,

men som hos magistern spelade en viss roll.

Det visade sig till exempel däri, att han numera

icke skrapade brödet så väl vid smörgåsbordet,

att han lade två bitar socker i sitt kaffe och

intog en mycket bekvämare ställning i sin

länstol än förut, och äfven däri, att det allt oftarehände honom att röka ut sin cigarr med det

samma och alldeles glömma bort t sparata hälften

till kvällen.

Men det yttrade sig äfven på ett annat,

obehagligare sätt, nämligen däri, att då han kom

hem till sitt, smakade mjölgröten honom icke

så bra som den brukade, tyckte han att barnen

stojade mer än vanligt och på ett mycket mera

obelefvadt sätt och saknade han något hos sin

hustru, han visste icke riktigt hvad, kanske ett

förbindligt, älskvärdt småleende på läpparna.

Förr då han kom hem, hade han alltid suttit

och berättat för hustrun och barnen om all

härligheten där uppe, — det var som om de då

fingo litet med däraf; men han hade gjort det

på ett sätt, som sade, att att allt det där gick

hans själ förbi, och att han trifdes långt bättre

här hemma i sin gamla, slitna nattrock, på sin

nedsuttna soffa med de stoppade malhålen och

med sin gamla, inrökta pipa i munnen. Men på

sista tiden hade han alldeles förlorat smaken för

att berätta, han hade fått en känsla af att det

låg något tarfligt däri, och han satt tyst och

trumpen, försjunken i missnöjda tankar.

Ej heller var han fullt så ifrig i försvaret

för sina åsikter som förr, och Bode började hysa

godt hopp att han skulle lyckas omvända

honom.

Om alla dessa symptom var han dock själf

icke medveten, åtminstone icke om deras rättabetydelse, till dess en obetydlig händelse öppnade

ögonen på honom:

Det hade varit besynnerligt med hans hustru

nu en tid bortåt, hon var sig icke mera lik.

Hon, hvars hela tankeverksamhet förut varit ett

ödmjukt instämmande i hans meningar, hade nu

börjat att på egen hand framkomma med

yttranden, som, ehuru han måste erkänna att de i

princip voro riktiga, dock föreföllo honom

stötande genom den något simpla form, hvari de

framställdes. Hon var egentligen bra simpel,

stackars Karolina, och dessa radikala meningar

togo sig icke vidare bra ut i hennes mund; han

hade förut varit van att endast höra dem från

sin egen. En tid bortåt låtsades han dock icke

lägga märke till hennes förändrade sätt och

sökte så godt han kunde dölja det obehag det

förorsakade honom, men en gång kom det till

ett utbrott emellan dem.

Det var en kväll, då han kom hem från en

af de sedvanliga middagarna hos doktorn. Han

hade varit vid ett mycket godt humör där, men

det försvann spårlöst, då han kom hem. Allt

där hemma gjorde honom nervös, han hade

knappt kunnat få ned en bit till kvälisvarden,

och då han tände sin pipa efteråt, tyckte han

att den smakade surt, och han saknade

brukspatronens goda cigarr, som han lättsinnigt rökt

upp efter middagen. Han drog några bloss och

lade den så ifrån sig med en missnöjd min.Hans hustru, som satt och stickade på en

strumpa, såg upp och sade med ett uttryck i

ansiktet, som icke alls tilltalade honom:

»Smakar inte pipan bra?»

»Nej,» svarade han kort, »den är sur.»

Hon satt och såg ut som om hon icke visste,

om hon skulle våga, men hur det var, så vågade

hon ändå:

»Doktorns cigarrer ä’ nog inte sura,» sade hon.

Magistern ryckte till och såg frågande på

henne.

»Hvad menar du?» frågade han en smula

skarpt.

»Ingenting,» svarade hon och bet ihop

läpparna med en min, som tydligt utvisade, att hon

menade en massa saker.

Magistern såg på henne, och ju längre han

såg, dess ondare blef han.

»Jo, du menar någonting, säg ut bara!»

Men hon bet endast allt hårdare ihop

läpparna.

Då greps magistern af ett begär att själf

tala om, hvad hon menade, för att så bevisa,

hur oändligt högt han stod öfver sådana

misstankar. Men alldeles ofrivilligt tog hans yttrande

i stället form af ett försvar mot alla de

anklagelser, som han läste i hennes blick och hörde

i hennes tystnad.

Försvaret blef långt och vältaligt, som vanligt

eldade han upp sig själf, sedan han väl kommit

i farten, han började gå af och an i rummet,hans åtbörder blefvo allt vidlyftigare, och han

klättrade så småningom upp från det enskilda

och personliga till allt större och allmännare

betraktelser.

Stackars Karolina kunde aldrig hålla stånd

mot denna vältalighet; den både uppfyllde henne

med beundran och förvirrade alldeles hennes

enkla begrepp, så att hon slutligen visste hvarken

ut eller in. Så äfven nu; hennes misstarkar kröpo

skamsna undan i en mörk vrå utan att ens våga

en tanke på att taga upp striden med denna

ståtliga armé af satser och argument, och då

han slutat, hade hennes ansikte alldeles förlorat

det där trotsiga draget och uttryckte en lika

ödmjuk beundran som vanligt.

»Förlåt migl» mumlade hon, »det var inte

min mening att — att såra dig.»

Hans ögon mötte ett ögonblick hennes, så

såg han hastigt bort. En mörkröd rodnad

färgade hans ansikte, och han uppfylldes af en

känsla af blygsel, sådan som han aldrig förr

erfarit; han hade knappast i sin naiva själfkänsla

vetat, hvad blygsel ville säga. Därför

öfver-väldigade den honom nu så, att det blef honom

omöjligt att längre vara i hennes närhet; han

lämnade hastigt rummet, fick tag på sin hatt och

gick med stora steg och svindlande hufvud bort

åt landsvägen.

Han var alldeles tillintetgjord, hade förlorat

hela sin vanliga trygghet, kunde hvarken resonera

med sig själf eller ens tänka någorlunda redigt.Han tyckte, att allt på en gång blifvit upp och

nedvändt och att han var den olyckligaste

människa på jorden. Han bara blygdes, blygdes

alldeles förfärligt öfver att hans hustru bedt

honom om förlåtelse.

Han gick mycket hastigt med händerna

djupt nedstuckna i fickorna och hufvudet sänkt

mot bröstet, liksom ansträngande sig att taga så

liten plats som möjligt. Men hur det var, fick

han dock så småningom upp den ena handen,

den kröp ett par gånger ned igen, men kom åter

fram och började omedvetet göra åtbörder, först

helt små och blygsamma, men så småningom

allt vidlyftigare. Han började på att resonera

med sig själf.

Men sedan han nu en gång blifvit väckt,

tog hans ärlighet ut sin rätt, och han sparade

icke sig själf i denna uppgörelse. Han såg

sanningen rätt i ansiktet, den förödmjukande

sanningen, att han varit utsatt för en frestelse

och icke kunnat stå den emot, att, om han ock

icke hunnit blifva en riktig afFälling, han dock

varit nära affallets brant.

Och hvad var det som hade frestat honom, —

ja, h vad, om icke en liten smula af denna världens

goda, som han trott sig så djupt förakta? Hvad

var han då för en människa, eftersom sådant

kunde vara möjligt? Hvar var nu hans

ståndaktighet, hans fasta öfvertygelse, som han varit

så stolt öfver? Han häpnade öfver sig själf och

återföll i sin förra blygsel, sitt förra själfförakt.

Ett eldprof. 11Van som han var att lefva nöjd och trygg

i sina teorier, bragte denna konflikt med

verkligheten honom alldeles ur jämnvikten, fick för

honom en stor, oerhörd betydelse. Han tyckte,

att världen omkring honom förändrats och att

han kastat en blick ner i afgrunder, som han

aldrig haft en aning om. Han var så upprörd,

så skakad, som man är efter en afgörande

brytning i sitt lif. Den natten fick han icke en blund

i sina ögon.

Den följande förmiddagen kom han hem till

doktorn och bad att få tala med honom. Wilde

tog emot honom en smula förvånad, — han såg

så märkvärdigt högtidlig ut.

»Hvad är på färde?» frågade han. »Magistern

ser ut som om magistern ämnade införa

republiken.»

Han skrattade och slog magistern skämtsamt

på axeln. Men magistern skrattade icke; han

stod stel och rak och gned fingrarna, hostade

ett par gånger och fick slutligen fram.

»Jag ville fråga, om det är doktorns önskan

att jag skall fortsätta att läsa med fröken Elsa?»

Doktorn såg förvånad på honom.

»Ja visst är det det.»

Magistern rätade upp sig.

»Men då anser jag det vara mig plikt att

underrätta herr doktorn om, att jag hädanefter

icke kommer att på något sätt söka dölja mina egna

åsikter, utan tvärt om, —» afslutade han svagt.

Doktorn såg på honom och sköt fram läpparna.»Menar magistern att han försöker inympa

dem på flickan?»

Magistern blinkade till, men svarade

ståndaktigt:

»Ja.»

Doktorn gjorde ett slag öfver golfvet och

stannade åter framför honom.

»Prat! Hvad är nu det här för historierU

»Jag anser det inte förenligt med mitt

samvete att inte öppet uttala mina åsikter.»

Doktorn drog sig i polisongerna och såg

skarpt på honom. Det var något i magisterns

ansikte, som försatte honom i en helt annan

sinnesstämning än den vanliga vid deras dispyter.

Han kände att blodet steg honom åt hufvudet,

som om han stod gent emot en fiende.

Han vände sig om och sade kärft:

»Det är bra, jag skall tänka på saken.»

Magistern stod en stund och såg ut som

om han hade något mera att säga, men bugade

sig så och gick.

Stora svettdroppar stodo på hans panna, men

han kände sig ändå en smula upprättad, en

smula nöjdare med sig själf.

Den följande dagen fick han ett bref från

doktorn, hvari han erhöll sitt honorar och

underrättades om, att han var entledigad från sina

lektioner. Därmed upphörde naturligtvis äfven

middagsbjudningarna..

Nu gick han endast och väntade på, att

doktorn skulle använda sitt inflytande för attberöfva honom hans skollärarplats. Denne talade

nog också om, att det var på tiden att man

gjorde sig af med den där »republikanen», men

det stannade vid blotta orden. I djupet af sitt

hjärta bevarade han ännu en smula af det där

retsamma intresset för sin förre motståndare, —

och dessutom, han trodde nu inte, att det var

någon så vidare farlig karl.enrik Wilde förnyade icke sitt besök på

Sätraskog. Dock hade hans stolthet hvar

dag en svår kamp att bestå, innan den

segrade öfver svartsjukan, som frestade

honom att gå dit för att se och lida.

Dag för dag beslöt han äfven att resa,

men dag för dag uppsköt han det; han tyckte

att det var något han måste vänta på; hvad,

visste han icke, — kanske hoppades han ännu på

det omöjliga.

Dagarna gingo emellertid sin gilla gång, han

uthärdade dem redan lättare än förut, kände

själf att han bättre behärskade sitt ansikte, att

det lät som om han varit intresserad, när han

talade, att en oinvigd kunde taga hans skratt för

äkta. Därför sökte han gärna sällskap, ty sedan

han nu icke längre fruktade att förråda sig,

syntes honom den plågan att föredraga framförensamheten, som aldrig kom med utbrott, hvilka

kunde ätta om också bara för stunden, utan

endast lät honom bättre känna denna olidliga

inre värk, som tycktes fräta på själfva grundroten

till hans väsende. Men det var endast en, i

hvars sällskap han erfor någon lindring i sin

plåga, och det var modern; det var därför att

han visste att hon kände med honom, så mycket

den ena människan kan känna med en annan, men

aldrig behöfde frukta att hon skulle söka gifva

honom något bevis därpå; hon hade förstått att

hvarje hänsyftning på hans lidande, om än aldrig

så obetydlig, var honom outhärdlig, och hon

fann kraft att afstå från dessa ömhetsbetygelser,

som hon för sin egen del längtade efter, och

visa honom ett ansikte, som intet tycktes ana.

I hennes närvaro kunde han något ögonblick

erfara glömskans lycka. Just därför att den icke

fordrade att få gifva något, var hennes medkänsla

så välgörande för honom; kärlekens begär att

gifva, att visa och bevisa sig, är kärlekens egoism.

Hvar kväll, då han kom upp på sitt rum,

var han så själsligt trött, att han omedelbart föll

i en tung, medvetslös sömn. Men efter några

timmar vaknade han åter, alltid helt plötsligt

som väckt af något utom sig, och sen kunde

han icke somna igen. Det var som om hans

medvetande endast unnade sig den absolut

nödvändiga hvilan för att kunna återtaga sitt

gagnlösa arbete, sin meningslösa kretsgång. Sedan

låg han, timme efter timme, följande med afskydagsljusets tillväxt, tänkande om och om igen

samma tankar, upplefvande samma minnen,

återupptagande samma uträkning i hopp om att finna

ett fel däri, som plötsligt skulle förändra allt, och

slutligen hamnande i samma tröstlösa resultat.

Det var nästan endast med Agnes, som hans

tankar sysslade, — om han tänkte på Arne var

det flyktigt och i förbigående. Det var mot

henne som hans svartsjuka, hans förbittring och

sårade stolthet riktade sina angrepp, icke mot

Arne. Han undvek honom, därför att hans

närvaro framkallade tanken på Agnes med förökad

styrka, men icke af någon ovilja mot honom

själf. Han kände till och med fortfarande

sympati för honom och skulle kunnat visa honom

det utan ansträngning och utan att förställa sig.

Det enda, hvari hans svartsjuka tog sig uttryck

gent emot honom, var att han icke kunde lida

tanken på att upptaga en täflan med honom.

Han erfor stundom själf något liknande

förvåning öfver detta, förstod icke och sökte icke

göra sig reda för orsakerna därtill, men i hans

betryck var detta medvetande det enda som gaf

honom en känsla af frihet, af oberoende, af

hopp, det var som en fjärran ljusstrimma, en

glimt af sol och blå himmel för en i mörkret

trefvande människa.

Så förgick en vecka. Hans längtan att

återse Agnes vaknade åter och blef starkare dag

för dag. Det var icke längre blott det

svartsjuka begäret att plåga sig och henne, det varen längtan, som kom honom att stundom glömma

sin svartsjuka, en längtan att endast se henne,

höra hennes röst. Han kände att den blef honom

öfvermäktig, att han icke en dag till skulle kunna

motstå den, och för att stilla dess feber gaf han

den löftet att följande morgon gå till Sätraskog.

Men samma afton sade Kristian Bode till

honom:

»Kommer du ned i brunnsalongen i kväll,

det lär ska bli en improviserad bal?»

Henrik såg hastigt på honom och läste i

hans ansikte att Agnes skulle komma dit. Utan

att gifva sig tid till betänkande svarade han ja.

Då Kristian Bode föreslog honom att de

skulle göra sällskap, ångrade han sig redan, men

nickade samtyckande.

De gingo dit vid niotiden. Fullmånen stod

lågt på himlen i en krets af moln, landskapet

låg med dunkla, entoniga färger och mjuka,

smekande skuggor. En vek stämning betog

Henrik Wilde, hans längtan blef mera drömmande,

hans smärta mildare, det var som om de icke

längre stodo oförmedlade, skärande skarpt emot

hvarandra, utan flöto öfver i hvarandra som ljus

och skugga på väggen framför honom. Hans

egen sak fick något af landskapets overkliga,

drömlika karakter.

Kristian Bode stack sin arm under hans, men

var ovanligt tyst af sig. Han hade nu fullt

klart för sig hur sakerna stodo, och på samma

gång som Henriks nederlag sänkt, honom ensmula i hans aktning, hade det underblåst hans

tillgifvenhet. Han hade gång på gång sökt närma

sig honom utan att låta nedslå sig af att han

blef afvisad. Nu kände han sig nöjd som efter

en första seger, nöjd att gå tillsamman med en

som på sätt och vis var hans olyckskamrat, och