Ett drama på havet

OTTO WITT

ETT DRAMA PÅ HAVET

ROMANTISERAD SKILDRING FRÅN

VÄRLDSKRIGET 1914

STOCKHOLM 1914.

B. WAHLSTRÖMS FÖRLAG

STOCKHOLM 1914

Stockholms Bokindust A.-B:s

INNEHÅLL:

ETT DRAMA PÅ HAVET

Kommendanten på undervattensbåten »U 9»

kastar en blick i periskopet eller »trollspegeln»,

som apparaten kallas av matroserna ombord,

medan den av rolighetsministern, övereldaren

Eisenblätter, helt enkelt benämnes »skvallerspegeln».

Ännu en blick och kommendanten giver en

stoppsignal, vilken högt och tydligt besvaras från

maskinrummet och i nästa ögonblick ligger »U 9»,

framdriven endast av trögheten, gungande i

vattenbrynet.

Genom ögat ser man ön Helgolands besynnerliga

formation avteckna sig mot himlens och

havets blåa färgning, denna egendomliga ö, ej

lika någon annan i världen.

Man skriver den 5 augusti 1914. Krigstillstånd

har nyss förklarats mellan åtskilliga av

Europas stater och bland andra, som erhållit

förseglade order från högsta ort, är även

kaptenlöjtnanten Otto Weddingen, kommendant på

undervattensbåten »U 9». På kuvertet, som inom sig

gömmer denna order, är antecknat:

»Att brytas på höjden av Helgoland», och de

kommendanten närmast stående officerarna

ombord, de, som just nu äro samlade kring chefen,

avvakta med spänning det ögonblick, som skall

uppenbara vad det avlånga, blåa kuvertet döljer.

Kommendanten bryter under allmän tystnad

ordern.

Det visar sig vara en befallning att företaga

en expedition till Shetlandsöarna, ett ytterst

riskabelt uppdrag i synnerhet alldenstund man har sig

bekant, att brittisk krigsförklaring utfärdats under

loppet av gårdagens eftermiddag och att engelska

flottan mobiliserats.

Ordern är dubbelt riskabel med tanke på den

stora distans som skiljer Shetlandsöarna från

Helgoland, ett högst betydligt avstånd för en

undervattensbåt. Men i detta ögonblick finnes det

ingen av de ombordvarande officerarne som känner

fruktan. Väl en och annan som i sitt stilla sinne

förnimmer ett visst tvivel. Det är allt.

De se alla på sin chef och märka plötsligt

hans beslutsamma utseende och den blixt, som

lyser ur hans ögon.

Och som hade ett kommandoord uttalats, ljuder

från allas strupar samtidigt ett dånande hurra.

— Det är rätt, säger kommendanten. Så tala

äkta soldater. En liten lustresa på Nordsjön

mottages alltid med tacksamhet.

Och innan någon hinner framkomma med

kommentarer giver Otto Weddingen sin

nästkommenderande, överstelöjtnant Spiess, order att sätta

full fart på »U 9» med destinationsort Sumburgh

Head, Shetlandsöarnes sydligaste udde.

I skydd under Helgoland höjer sig undervattensbåten,

vattnet kastas ur sidotankarna och stilla

glider »U 9» bort emot okända öden och äventyr.

På stranden av Helgoland ser man ett

oroligt liv. Det är de till över ett tiotusental

uppgående badgästerna, som nu i de vilda ryktenas

tid ådagalägga mera livlighet än eljes. En mängd

värnpliktiga äro inkallade till sina regementen, och

utlänningar måste skynda hem till sina respektive

länder. Där blanda sig damernas brokiga

toaletter med den gula sanden och det blåa havet och

mot samma hav bryta sig de badandes ljusa

kroppar.

»U 9» avlägsnar sig mera och mera och alla

som kunna stiga upp på däck.

De rikta alla sina kikare mot den egendomliga

ön, den sista känningen av fosterlandet, den sista

nu — vem vet kanske för alltid.

Det sista skyddet för sjögång och vind som

Helgoland givit, upphör, sjön vräker hög och

rullande, men ännu stå alla som kunna undvaras

kvar på däck.

Var och en vet eller tror sig veta vad de

andra tänka och ord äro obehövliga, tyckes det,

mellan dessa män.

Dock bryter överstyrmannen Traebert tystnaden,

pekar mot den försvinnande ön och säger:

— Herr kaptenlöjtnant, där borta lades första

stenen till den ryktbarhetens byggnad, ni

kommer att resa inför världen innan ni dör.

— Asch — det var väl ingenting, svarar

Weddingen enkelt. Jag var närmast till hands — det

var allt.

— Närmast till hands. Men, kaptenlöjtnant,

genmäler Traebert halvt stött, halvt stolt — nej

säg hellre, att ert hjärta var närmast rocken —

att det var i kontakt med er hjärna, som

kommenderar rörelsen hos musklerna och att detta

tillsammans åstadkom den hjältehandling ni utförde.

— Ja, Traebert har rätt, infaller överstelöjtnant

Spiess, absolut rätt. Det är just kombinationen

mellan, hjärna och hjärta som skapar

de äkta männen. Hjärta och känsla utan

reflexion — det är kvinnan. Hjärna utan hjärta och

känsla är maskulint — visserligen — men den äkta

mannen framstår först hos den, som låter det

logiska, klara förnuftet ingå förbund med hjärtat.

Medelvägen mellan dessa pendelsvängningar är

mannens största dygd.

— Herre Gud, så många ord om en så

enkel sak, svarar Otto Weddingen och drager på

skuldrorna. En lättmatros faller över bord — jag

befinner mig vid relingen och hoppar i efter

honom — vad var naturligare? Skulle inte ni gjort

precis det samma?

— Det är lätt att svara ja, säger Traebert,

men det faktum står fast, att tusen människor

skulle kunna hava gjort det, medan ni har

gjort det. Och det är i alla fall det, det kommer

an på. Därför fick ni också räddningsmedaljen

herr kaptenlöjtnant.

— Nå, nå, svarar Weddingen, men jag

säger ändå, att det intet är att göra affär av.

— Men det gick en orkan då. Sjön gick hög

och det var fara för ert eget liv. Jo, jag håller

fast vid vad jag säger: den handlingen var

hörnstenen till er ryktbarhets byggnad. Som ni kanske

minns har jag dessutom reda på spådomen —

— Ja, den välsignade spådomen, skrattar

chefen. —

— Men den har ju slagit in, i alla fall

delvis — jag har tänkt på det — och — vad säger

ni om det, herr kaptenlöjtnant — varför fick ni

just «U 9» till att kommendera — varför inte lika

gärna «U 10» eller «U 8»? Nej, just nian skulle

det vara — och det stämmer ju även det med

spådomen.

Överstelöjtnant Spiess spetsar öronen.

— Vilken spådom? frågar han nyfiket.

— Å, det är en gammal historia — Allt sedan

år 1902, svarar kommendanten på «U 9».

— Året efter det ni kom in i vapnet?

— Ja, året efter.

— Och vad innebar den, om jag får fråga?

Just nu slår en väldig våg över det runda

däcket och med ens känna de alla, som vistas därå,

att det är lika så behagligt att stiga under däck.

Weddingen ger emellertid själv signalen

genom att gå ned under däck och säger leende:

— Den där spådomen, ja. Det är en lustig

historia. Jag skall tala om den vid lägligt tillfälle

för er andra, som inte känna till den — emellertid

står den på visst sätt i samband med Tysklands

fiender — gott det passar bra, låt oss säga att jag

omtalar den första gången vi under det här kriget

måste krypa ned för att gömma oss för ett fientligt

fartyg — passar det?

De andra veta, att Otto Weddingen, ehuru

han är jovial och ytterst rättfram dock i allt är

chefen ut i fingerspetsarna och ehuru ett par av

dem tänkt invända, att de likaså gärna nu strax

kunde fått del av den besynnerliga spådomen tiga

de likt snälla barn och stiga samtliga ned genom

undervattensbåtens torn.

Under däck kan emellertid icke Spiess avhålla

sig från att fråga Traebert om han känner till saken.

— Ja, svarar denne.

— Men vad gäller det? undrar Spiess.

Men Traebert giver honom ett svar som

karaktäriserar den kombination av tillgivenhet och

respekt samtliga officerare hysa för Otto

Weddingen:

— Hörde ni inte, vad Weddingen sade, herr

överstelöjtnant. Jag har ännu aldrig hört honom

säga något meningslöst. Har ni?

— Jag — nej! svarar Spiess.

— Nej, visst — så då vete fan om han inte

menar något med detta också.

Vid dessa ord tiger Spiess och samtliga gå till

sina sysslor ombord.

Traebert avlöser rorgängaren och vid ratten

tänker han över det, som nyss talats.

Den märkliga spådomen känner han mindre

till än han vill medgiva själv — det är endast ett

mycket dunkelt minne som svävat för honom —

något tämligen invecklat matematiskt i vilket en

«nia» spelat en viss roll. Men Traebert är ett

mycket kvickt huvud. Det har aldrig spelat någon

roll för honom om han kastat sig in på kapitel

med vilka han ej alls varit förtrogen. Och därför

har han helt ogenerat framslungat «U 9:s» beröring

med spådomen samt lika diplomatiskt som

täktfullt vridit sig från Spiess" fråga.

Hans tankar lämna emellertid snart detta tema

och börja att syssla med det, som just nu upptager

en krigares hela håg och själ: det stora kriget.

Han kombinerar och gör slutledningar.

Motståndaren har en stark flotta, ohyggligt stark och

mäktig, och det nya vapnet, undervattensbåten, har

knappast fått ett elddop; det är oprövat — ja,

hur skall det väl gå.

Till heder för hans chef sluta alla hans

spekulationer på ett tämligen enkelt sätt:

— Vete fan hur det går. — Men hava vi

Weddingen med på båten så hava vi de bästa

utsikter till att verkligen få utfört något också.

Kaptenlöjtnanten står plötsligt framför honom,

godmodigt leende.

Det ligger något under detta smil.

Måhända är det chefens tanke:

— Vete fan hur det går — men med en sådan

besättning kan man göra storverk.

Ty förtroendet är allmänt ombord på denna

båt — det är ej endast «konungens rock» som giver

utslaget utan även det, som finnes inom denna,

under den blåa tröjan —

Weddingen ser på kompassen.

— Fall av ett halvt streck nord-nord-väst, säger

han.

— Skall ske, svarar Traebert utan att fråga

det minsta.

— Rätt så. Håll kursen.

Kaptenlöjtnanten nickar och försvinner.

Traebert ser efter honom och med ens slår en

tanke rot hos honom. Nu vet han, vad chefen

menat med att uppskjuta sin berättelse om

spådomen: han vill undvika den helt enkelt.

Och Traebert föresätter sig att aldrig mera

beröra detta tema.

Och «U 9» plöjer sin blåa väg mot det

avlägsna målet.

*

Natten som kommer förflyter lugnt, vinden

mojnar av och under den härligaste, stjärnblanka

augustihimmel glider detta hemska mordvapen som

kallas undervattensbåt fram över havsytan. Ivriga

spejare med skarpa kikare för ögonen spana

oavlåtligt följande horisonten åt alla väderstreck —

men allt är lugnt, så lugnt som endast himmel

och hav kunna vara det. Och när ingen fara

varsnas finner Weddingen det ej vara påkallat av

behovet, att sänka «U 9» under vattenlinjen.

Den 5:te augusti byter så småningom plats i

almanackan med dem 6:te och i morgontimmarna

har solen över Nordsjön en underbar, klar glans.

Havet ligger med en sakta, varlig dyning i mjuka

böljande veck och med en känsla av oändlig fred

griper kaptenlöjtnanten, då han efter en stärkande

sömn går upp på däcket, kikaren och undersöker

mera pro forma synranden åt alla håll.

— Rent vatten? frågar Spiess.

— Ja, svarar Weddingen. Inte annat än jag

kan se. Men vänta — om det är ren luft däremot

— det vete fåglarna.

Spiess skrattar och vill just anmärka att han

senterar skämtet då Weddingen griper hans arm

och utbrister:

— Intet skämt — tag er kikare. Säg vad ni

ser. Där rätt i nordost.

Spiess åtlyder ögonblickligen och likaså ett par

andra av officerarna, som just nu befinna sig uppe

på däck.

— Fåglar, säger Spiess.

— Ja, jättefåglar, infaller Schoen, mariningeniören.

— Besynnerligt hur stilla de hålla vingarna,

anmärker övermaskinisten Heinemann. Alldeles

ovanligt stilla.

Weddingen tager kikaren från ögonen och

säger, vänd till de andra.

— Ja, ni ha rätt allesammans bara med den

lilla skillnaden, att ni alla ha orätt.

— Hur så? undrar Traebert.

— Det är alls inga fåglar — men däremot

hålla de vingarna alldeles stilla.

Det går en ryckning genom de andra.

— Aeroplan! utbrister Spiess.

— Ja, min själ, replikerar Heinemann.

Men ingeniör Schoen anmärker, att detta är

alldeles otänkbart, han själv ser ej mindre än hela

tre stycken av dessa fågelliknande fenomen och

hur skulle dessa kunna förefinnas så långt ut till

havs — otänkbart. Men slutligen måste han giva

kaptenlöjtnanten rätt. Det är verkligen tre

endäckare, tre veritabla monoplan med spetsiga vingar

som kretsa i cirklar långt borta alldeles över

horisonten. Bristen på jämförande föremål har gjort,

att man helt enkelt förväxlat dem med örnar —

luftens alldeles ovanliga renhet har varit orsak till

avståndsförväxlingen. Och under det man undrar

över det besynnerliga i hela saken står kaptenlöjtnant

Weddingen tyst, försänkt i djupa tankar.

Spiess har en sommar gästat de norska

fjordarna å en jagare som konvojerat tyske kejsarens

»Hohenzollern» på dess vanliga visit där uppe och

han berättar nu ett par exempel på hur den rena,

höga luften i fjordarna låta en förmoda att föremål,

som befinna sig på tjugu till trettio kilometers

avstånd förefalla som vore de endast ett stenkast

avlägsna.

— Men i alla fall, slutar han, i alla fall är

det för besynnerligt att vi kunnat taga så fel.

Antagligen beror det på att vi aldrig vant oss vid att

bedöma aeroplans avstånd över sjön — det måste

te sig helt olika över land.

— Ja, svarar ingeniör Schoen, det blir analogt

till att bedöma fartygs avstånd på land då man

vant sig endast vid sjön.

Och man kommer överens om att man här

gjort en iakttagelse som man bör notera till

hågkomst.

Fartygschefen har ej hört de andras

resonemang eller har han det, så har det blott varit

med halv uppmärksamhet.

Hela hans intresse har koncentrerat sig på

den stora frågan:

— Hur kunna aeroplanen hålla sig svävande

mitt ute över Nordsjön — lugnt och stilla kretsande

i ej för stora cirklar. Varifrån komma de?

Atlantflygningar hava ännu blott företagits i fantasin —

men här sväva icke mindre än hela tre verkliga

aeroplan — av kött och blod, håller han på att

tänka men hejdar sig — med ett avstånd av flera

hundra kilometer till närmaste land.

Och än en gång sätter han kikaren för ögonen.

En idé har fötts hos honom — kanske — kanske

är det hydroaeroplan. —

Men nej — det besynnerligaste av allt, de

typiska, båtformiga medarna saknas — så mycket

han kan se i alla fall. —

Och ånyo griper gåtans tjusning hans sinne.

Varför!

Då — med ens står allt klart för honom i

dess logiska sammanhang — ja, så måste det ju

helt enkelt vara! —

Det är ingen tid att förlora — och rask i

handling och order kommenderar chefen:

— Alle man under däck. Klart att lägga

relingen. Täta luckorna. Plan- och sidoroder upp.

Gör klart periskopet.

Orderna åtlydas utan en fråga, utan en undran

och inom tre minuter är allt på »U 9» slutet och tätt,

periskopet i ordning, rodren, uppfällda och

iordningställda och relingen nedvikt och fäst vid det

nu fiskglatta överdäcket.

Under däck fortsätter Weddingen att utdela

sina befallningar.

— Fyll tankarna — maximalpumpning — fang.

Och pumparna arbeta. De stora, runda

öppningarna på ömse sidor om båten öppna sina

luckor, vattnet forsar in i tankarna och med ett lätt

bubblande går »U 9» under vattenytan.

Nu synes endast tornet, nu sjunker det mer

och mer även det, nu finnes blott ett stycke av

en mast och ett par wiror över vattenytan och nu

endast periskopet.

— Stopp! — kommenderar kaptenlöjtnanten.

»U 9» stannar.

Den står nu så väl gömd under vattnet som

vore den en del av vattnet självt; endast »skvallerspegeln»

sticker upp sin svanhals över vattenytan.

Och kaptenlöjtnant Weddingen vet, att lyckas

man hålla båten alldeles stilla skall knappast en

örnblick kunna upptäcka det lilla periskopet, men

att detta vid fart strax synes på grund av det vita

skum det danar vid dess fart genom vattnet.

Ett ögonblick gripes han av tvivel om hur

han bäst bör handla.

I nästa fattar han ratten, kastar om den och

kommenderar halv fart.

»U 9» lyder rodret; den håller sig med

periskopet strax över vattenytan och glider fram —

ur kursen mot Shetlandsöarna — den går i

stället rakt norrut.

Först sedan allt detta är utfört lämnar

Weddingen ratten till överstyrman Traebert med orden:

— Håll rak nordlig kurs till dess jag ger

annan order.

Så slår han sig ned på en golvfast, vridbar

stol, vänder sig till de andra officerarne och säger:

— Ja, ni förstå väl lika bra som jag vad

det var för sattyg, antager jag, eller hur?

*

Officerarne se på sin chef vid denna hans

fråga och deras miner uttrycka att manövern alls

inte har varit lika lättfattlig för dem, som för

honom.

— Nej, svarar Spiess till slut å sina egna

och kamraters vägnar, men jag har aldrig varit med

i något krig där man använde aeroplan förut — så

jag är ursäktad.

Det kommer en liten glimt av humor i

Weddingens ögonvrår då han betänker att Spiess

glömmer, att naturligtvis inte Weddingen själv heller

varit i en sådan kasus, om man undantager den

lilla lustresa han gjorde ned till Tripolis. Ty han

vet att när man undantager just detta krig, så lär

nog inte världen förr ha övat sig synnerligen

mycket i aeroplans användande i veritabelt slag och

då man tar hänsyn till att aeroplanen, som

deltogo i kriget i Tripolis endast flögo över land,

så bleve en situation som den just nu inträffade

något alldeles enastående, något, som ännu ingen

levande varit med om.

Och chefen vet också att en ledares första

dygd är att icke gå efter uppslagsbok, utan gripa

varje situation.

Men han vill, som klok chef, ej heller såra

Spiess och behåller därför vad han tänker, för

sig själv och svarar endast:

— Nej, visst tusan är ni ursäktad. Vapnen

äro ju så unga — både luftvapnet och

undervattensvapnet. Jo, vet ni varför vi gömde oss —

det är engelska Nordsjöeskadern som

nalkas.

— Flygeskader?

— Det har jag aldrig hört, protesterar

ingeniör Schoen.

— Nej, svarar kaptenlöjtnanten, det är den

stora Dreadnoughtseskadern. —

— Men —

— Jo, mycket lätt begripligt. Ombord hava

de anskaffat flygare. — De gå upp från däck och

ned på däck —

— Men —

— Å — för att speja, givetvis. Det är alls

ingen dum idé — vid första påseendet,

upplyser Weddingen.

Man tiger ett ögonblick.

— Bara vid första påseendet, fortsätter han

så. Man tänke sig utkiksposten i en mastkorg

— han kommer just inte så högt över vattenytan och

havsbuktningen gör att han ej ser många mil innan

annalkande fartyg skymmas. Men tänk Er hur

mycket bättre man ser — jag menar hur mycket

längre med ett aeroplan som svävar hundratals

meter uppe i luften — minst fem, sex gånger så

långt.

— Ja visst, utbrister Spiess, detta är klart —

men ni sade: bara vid första påseendet — vad

menade ni med det?

— Å, svarar Weddingen, det begriper ni lika

väl som jag.

— Javisst, menar Spiess, man kunde ju skjuta

ned dem.

— Nej, skrattar chefen, det är just det enda

man inte kunde göra. Nej, bättre upp,

överstelöjtnant, bättre upp.

Och han fortsätter:

— Nej, jag lät »U 9» gå under vatten i fall

flygaren skulle ha sett oss. Vi äro ju ej beredda

på att anfalla denna tur — endast för rekognoscering

— således gäller det att dra sig ur spelet

helskinnad. Nej, felet med att använda aeroplan till

sjökrigstjänst är alldeles solklart. Som ni minns

trodde vi alla först att det var fåglar.

— Utom ni, herr kaptenlöjtnant, säger

Traebert artigt.

— Gott — och vad sluter sig sjömannen till

när han ser en mängd skriande måsar?

— Ah — att ett går ett fiskstim under,

ropar ingeniör Schoen.

— Riktigt. Och en flottas svävande aeroplan

inte bara upptäcker en fientlig flotta, — nej, den

visar även denne fiende att en egen armada finnes

i aeroplanens närhet Vi böra notera oss detta, mina

herrar, och vid hemkomsten ställa iakttagelsen till

vår marins förfogande.

Kaptenlöjtnanten kastar en blick i periskopet.

— Se hit, utbrister han.

Och där, borta vid synranden ser man genom

»skvallerspegeln» hur de dyka upp dessa rykande

kolosser, dessa oerhörda flytande fästningar, vart

och ett ett underverk och sålunda förökande världens

kända sju och åttonde, vilket är Panamakanalen,

med ett par dussin nya — allra minst.

Detta har visserligen dagen i förväg förklarats

vara osanning av skämtaren Eisenblätter,

aldrig benämnd annat än Lustige Blätter till skillnad

från brodern, som tjänar vid flygkåren och kallas

Fliegende Blätter — då denne rolighetsminister

påstått att »U 9» var världens »nionde underverk»,

namnet skulle hänsyfta på detta, hade han sagt.

Synen är storslagen och när Weddingen märker,

att eskaderns kurs är sådan, att den, antagligen

skall passera icke långt från »U 9» — den tycks

nämligen, även den, hava vikit ur kursen i nordlig

riktning — giver han order att låta »U 9» genast gå

till bottnen.

Ånyo strömmar vattnet in i tankarna, men

med mycket mindre hörbart susande än förr och

inom kort synes absolut intet av »U 9». Syreapparaten,

som ersätter den förbrukade luften,

funktionerar utmärkt — ett par lätta krängningar märkas,

förorsakade av en rätt stark strömsättning på

trettiofyra meters djup under havsytan — och »U 9»

hamnar sakta och lugnt nere på havsbottnen.

Dessa män, som här äro inpackade, känna

intet av det annars i undervattensbåtar så

vanliga onda. Detta onda är icke direkt sjösjuka,

det är en egendomlig tryckning i maggropen, som

oundvikligt följer dykarens och flygarens kall —

en tryckning som åtföljes av stor sömnlust.

Dessa män i »U 9» betrakta denna dykaresjuka

som en barnsjukdom, vilken de för länge sedan

kommit över.

Kronometerns gång följes med intresse — man

vill ogärna vistas under vattnet längre än man är

absolut nödsakad till.

Tiden börjar förefalla dem lång under deras

nödtvungna fångenskap och överstelöjtnant Spiess

framkastar:

— Ni lovade, att omtala den där besynnerliga

spådomen, herr kaptenlöjtnant. — Nu är tiden inne

— fientliga fartyg segla över »U 9».

Weddingein ryckte till och Traebert ser, att

frågan ej behagar honom. Men kaptenlöjtnanten

svarar endast:

— Javisst — jag skall hålla mitt löfte — hör

på — eller rättare se på —!

Och Otto Weddingen, befälhavare på »U 9»

lägger ett block papper på sitt knä samt tager en

blyertspenna och för ett andäktigt lyssnande

auditorium drager han upp konturerna till den

besynnerliga spådom, som han tror skall öva ett visst

inflytande på hans liv. —

Tror — eller icke tror — vem kan pejla djupet

av en undervattensbåtbefälhavares själ helt nere

på botten av Nordsjön. —

I alla fall kunna icke hans medpassagerare det

— de åtnöja sig med att lyssna och framkomma

med kommentarier.

*

Det är en egendomlig situation, under vilken

Otto Weddingen berättar om den spådom som år

1902 utsädes om honom och hans framtida öden.

Djupt nere under vattenytan på vilken de kolossala

fästningarna nu flyta rätt över deras huvuden,

omgivna av vatten till ett oerhört tryck sitta »U 9:s»

officerare samlade kring sin chef, lyssnande och

intresserade.

Kaptenlöjtnanten är typen för en käck officer

i hans bästa år. Det bruna håret är rikt över

den högt välvda pannan, ögonen livliga och stålgrå

med en dragning åt blått och ögonbrynen kraftiga

med en djärv böjning liknande ett par fågelvingar,

utspända till flykt, näsan är, även den, böjd samt

kraftig, ehuru ej dominerande. Ansiktet är

slätrakat och ett par skarpa drag kring munnen giva

det ett uttryck av beslutsamhet och mod.

Sådan ser han ut, den man, som av sina

underordnade respekteras och älskas och när han reser

sig, ser man den spänstiga figuren, som av det

täcka könet alltid beundrats. —

Chefen på undervattensbåten »U 9» leker en

stund med pennan och säger så, vänd till de andra

officerarne:

— Ni känna väl till siffrornas mystik, hur torra

siffror kunna bilda de mest underbara komplikationer?

— Ja visst, mumla ett par av dem —

— Som till exempel Wilhelm den stores

besynnerliga spådom —

— Ja, svarar Schoen medan ett par andra

skaka på huvudet, däribland Traebert som säger:

— Jag minns att det var något på 1888 och

1913, men inte mer.

— Gott, menar Weddingen, då även min spådom

rör sig med siffror skall jag först omtala

kejsar Wilhelms. Hans är mycket enkel — men

ni skulle se min. Nåväl — år 1829 förlovade

sig Alt Wilhelm med Augusta av Sachsen-Weimar

och gifte sig med henne 11 juni samma år i Berlin.

Senare detta år förde honom en resa till Paris och

där sammanförde honom en av hans adjutanter

med en då för tiden mycket uppmärksammad sierska

och den 32 årige prinsen räckte fram sin vänstra

hand. Spåkvinnan ryckte till och sade: Ni är

en fursteson, närmare bestämt född i Berlin.

Prinsen nickade. Detta var ingen konst att gissa,

menade han — adjutanten hade kunnat underrätta

sierskan om besöket. Nej, framtiden ville han

veta — och han fick det. Prinsen frågade: När

skall jag deltaga i mitt första fälttåg som

befälhavare? Sierskan svarade: I siffrornas hemligheter

ligger ert öde. Ni har i år förlovat och gift er

och i år skriva vi 1829. Summera dessa enstaka

siffror, och ni får året. Prinsen gjorde så. Det

blev 1+8+2+9 = 20 och 1829+20 == 1849.

— Ah, utbrister Traebert, 1849 det var ju

då gamle Wilhelm blev överbefälhavare för

operationskåren i Baden och Pfalz och kuvade

resningen genom fäktningarne vid Upstadt, Durlach,

Bischweyer och Koppenheim?

— Riktigt, bekräftar Spiess och kaptenlöjtnant

Weddingen fortsätter:

— Alldeles. Således har detta slagit in. Men

prins Wilhelm frågade mycket mera. Hans nästa

fråga blev: När skall jag sätta en besegrad fiendes

krona på mitt huvud? Sierskan svarade att samma

enkla metod skulle giva honom svaret.

Och Weddingen noterar på sitt block följande

räkning:

— Och som ni veta, år 1871 lät han i Versailles

den 18 januari utropa sig till tysk kejsare, — Och

mitt dödsår? frågade prinsen sierskan, — Samma

princip, svarade hon.

och även detta har slagit in. — Och efter min död?

frågade prinsen. Skall Tyskland gå framåt? Eller

förintas? Sierskan svarade då dessa besynnerliga

ord: Jag har ju ej sett er efterträdares hand —

egendomligt vore dock, om ej även er livssiffra

skulle sträcka sig in genom hans tid. Att ett

historiskt år då komme.

Och Weddingen noterar:

och säger, vänd till Traebert:

— Här tycks således en liten förskjutning hava

ägt rum — det kritiska året är 1914 och ej 1913 —

— Det kan bero på datum, säger mariningeniör Schoen.

— Vad menar ni med det?

— Jo, till exempel mars 1913 är ju icke 1913,0

utan 1913 ³/₁₂ eller 1913 ¹/₄. Och på så sätt torde

man komma in i både 1914 och 1915 och

spådomen kan mycket väl vara exakt, påstår

ingeniören. Men, herr kaptenlöjtnant, låt oss nu höra

hur er egen spådom lydde. Ni sade ju, att den

var mycket mera invecklad.

— Ja, svarar chefen på »U 9» och rullar

pennan mellan fingrarna. Året efter det jag kom in

i vapnet — marinen — som ung kadett, förde

min väg även mig till Paris. Det var år 1902

och vi voro ett par stycken som besökte

madame La Croix i rue de Rivoli. Spåkvinnan

mottog oss vänligt, men då hon fick veta, att jag

var tysk officer noterade hon mitt fulla namn och

min adress noga. Jag upplyste om; att jag var

vestfalare och att jag hade ansedda familjemedlemmar

i Herford etcetera — jag fick, förbaska

mig, undergå en hel tentamen. Nå, när den var

över såg madame La Croix mig i handen — eller

rättare i bägge händerna och sade: Ja, ni hör

till den grupp av människor, vilkas öde behärskas

av siffrornas mystik. Ser ni den här besynnerliga

linjen vid tumroten?

Och som en illustration vänder kaptenlöjtnanten

om sin vänstra hand vid vars tumrot de andra se

en egendomlig, krökt linie.

— En tydlig sexa, säger Spiess.

— Alldeles utpräglad, menar Schoen och

Heinemann.

Traebert säger intet — detta är den

hemlighetsfulla nian, det begriper han nu.

Weddingen skrattar.

— Ja, detsamma sade jag till madame La

Croix, säger han. Men hon svarade: Omvänt:

6 omvänt är 9 och det är just denna nia som

skall spela en så framträdande roll i ert liv.

Det går en ryckning genom de närvarande:

— U 9, säger Spiess. Där ha vi det, minsann.

— Ja, kanske, svarar chefen, men hör nu,

vad madame La Croix yttrade mera: Vi skriva

år 1902, sade hon. För er betyder detta tal

följande:

(1×9)+2 = 11.

— Jag måste säga, att jag blev häpen. —

Men det är det ju ingen mening i, för tusan,

utbrast jag. — Jo, svarade hon, i samband med

nian i er hand är detta just ert tal. Nuet

betyder just intet, men framtiden. Och så

noterade hon denna mystiska, stympade pyramid.

Weddingen låter pennan fara över blocket och

de andra se förundrade en massa siffror ordna sig:

Förvånade se de andra hur pappersarket fylles

mera och mera.

— Nå, frågar Spiess, och vad skall allt det

där betyda?

— Ja, svarar Weddingen. Det fick jag aldrig

reda på. Madame La Croix gav mig formeln

på min framtid — det var allt. Men som ni ser,

nian är ju faktiskt det allt uppslukande i allt detta.

Nå — början är gjord med 1902, året, jag lät mig spå

och så nu med »U 9» — men så ögnar jag intet

mera.

— Får jag se på papperet, ber nu

mariningeniör Schoen och chefen lämnar honom det.

Han vet att Sehoen är en mästare i siffrornas

värld — skall han månne mäkta att läsa i detta

virrvarr vilket en människas öde skall bli? Han

tvivlar starkt därpå, ty Schoen är bekant som en

torr, beräknande matematiker och fysiker och för

den som skall tro på spådomar, erfordras andra

egenskaper — först och främst fantasi.

Schoen ser också mycket skeptisk ut och de

andra veta inte vad de skola tänka om saken.

Men plötsligt ljusna matematikerns drag, han

noterar något på ett papper och ger detta till

Weddingen som läser:

Kaptenlöjtnanten häpnar. Skulle hans livsöde

även det, när allt kom omkring, bestämmas efter

precis samma siffrornas lagar som den åldrige

kejsar Wilhelms?

— Besynnerligt, mumlar han.

— Ja, medgiver Schoen. Detta har ju intet med

den stympade pyramiden att skaffa — men det är

mycket egendomligt. Begge sätten tyckas hava

något med ert framtidsöde att skaffa. Herr

kaptenlöjtnant, 1914 tycks vara det året, då ni

skall taga ett visst steg i livet och att ni får

ett långt liv tycks pyramiden med nian bestämma.

Otto Weddingen ser framför sig.

Och det är nu, det besynnerliga sker.

Genom en egendomlig idéassociation får han

för sig, att det var detta som hände gamle kejsar

Wilhelm, detta, att han blev spådd förlovning och

äktenskap i sitt siarebrev. Idén griper allt fastare

och fastare om kaptenlöjtnantens själ. Ja — det

var detta, som spådomen åsyftade. År 1914 skulle

han förlova och gifta sig — besynnerligt nog faller

det honom icke in, att år 1914, enligt analogin

med kejsar Wilhelm den förste, helt enkelt borde

vara det år då han komme att deltaga som

befälhavare i ett krig — nej, han förväxlar

allt fortfarande dessa begge fakta och då han ej

meddelar sina tankar till någon, växa de fastare

och fastare hos honom — ja, så är det, så måste

det vara.

Han ser på kronometern — nu måste

farvattnet över dem vara rent — helt säkert har

fiendens eskader nu passerat och han ger order:

— Höjning!

Sakta börja pumparna att verka. Vattnet i

tankarna föres så småningom ut — det pressas

in luft i dess ställe — samma process som

formedlas hos fiskarna medelst deras luftblåsa — och då

»U 9» på grund av det bortskaffade vattnet blir

lättare och lättare höjer den sig, lämnande

havsbottnen. Först sakta och omärkligt, tum för tum,

fot för fot — men ju mera luft som deplacerar

vattnet i tankarna desto fortare stiger »U 9».

I periskopet är allt ännu endast mörker, det

är djupt vatten.

Men så småningom ljusnar det i »skvallerspegeln»

— man närmar sig havsytan.

Det blir ljusare och ljusare — man ser

havsvattnets ljusgröna, klara färgning.

Med ens skymmer det för periskopet — det

svartnar. —

— Stopp, halt, kommenderar kaptenlöjtnanten. —

Ordern åtlydes ögonblickligen — men det är

för sent — i nästa sekund kännes en stöt —

visserligen ej kraftig, men alla veta vad den

betyder: periskopet har ränt mot en

fientlig Dreadnought och krossats.

»U 9» skakas i sina fogningar — det är tornet,

som, med full press uppåt, skrapas efter jättebåtens

köl. —

De äro förlorade — ty fienden kan ej hava

undgått att märka stöten. —

Eller —

Med ett raskt grepp löser Weddingen den

säkerhetsventil, som finnes å luftpumpen — det är

en djärvhet utan like — ty man vet ej om »U 9»

skall kunna hålla för det i tankarna så hastigt

inrusande vattnet — ett sådant väldigt tryck

utövar det — men det gäller livet. —

Vattnet rusar in med ett slamrande, bullrande

susande och »U 9» dånar och brakar under dess

frestande tryck. —

Men skrapningen på tornet slutar och efter

en halv minut går »U 9» åter en gång mot bottnen.

Men det läcker ur tornet som blivit otätt vid

glidningen utefter Dreadnoughtens bottenplåtar

och ur röret upp till det krossade periskopet forsar

det en hel ström vatten ned i styrrummet.

Det är allvarlig fara på färde.

Man kan ej stiga upp över vattenbrynet och

reparera och vad ännu värre är — ju djupare

man sänker sig, desto större tryck får vattnet att

rusa in genom läckorna, allt mera havsvatten skall

»U 9» innehålla.

Men en ännu större och hemskare fara

förefinnes: Skall »U 9» halvfylld av vatten överhuvud

kunna mäkta att någonsin mera höja sig?

Allt detta är på ett moment klart för den

framsynte chefen och med en hastig rörelse

kränger han av sig rocken, bollar samman den och

kör upp den i periskopröret samtidigt som han

hojtar:

— Tornet — tornet är läck. Dikta med säckar

och kläder.

Det blir ett allmänt rusande — men vattnet

hejdas så småningom mer och mer och slutligen är

tätningen så tät att maskinistmatarna Maerz och

Reichardt understödda av matroserna Geist och

Rosemann förmå hålla emot i tornet medan fyraren

Schober ensam kan passa periskopiröret med

chefens rock gömd i dess inre.

Nu stoppas nedsänkningen av »U 9»,

säkerhetsventilarna på pumparna ställas i ordning och

Weddingen ger order om att åter låta pumpa ut

vattnet och luften in i tankarna och »U 9» höjer

sig ånyo.

De befinna sig i en fruktansvärd situation just

nu ombord på undervattensbåten »U 9». Urståndsatta

att orientera sig innan de nått havsytan och

kunnat få insätta ett nytt periskop i det krossades

ställe — och utan möjlighet att nå havsytan utan

att bliva bombarderade av de fientliga fartygen.

En blind jätteval — det är »U 9» just nu.

Till all lycka är emellertid icke vattenmanometern

skadad — den funktionerar som förr och

på den kan man avläsa hur högt båten befinner sig,

hur många meter under vattenytan den ligger.

Avståndet till ytan minskas allt mera och på

15 meters avstånd låter Weddingen »U 9» stanna.

Horisontalrodren ställas horisontalt och

vertikalrodren inriktas rätt mot den ursprungliga

destinationsorten — åtminstone tror man så — och

»U 9» susar i väg rätt mot Shetlandsöarna.

— Om en timme törs vi nog gå upp för att

reparera, säger kaptenlöjtnanten. Det har börjat

att mörkna då och Nordsjöeskadern går ju

motsatta vägen.

Alla ombordvarande längta upp ur det våta

djupet, nu dubbelt vått genom missödet med

sammanstötningen och de läckor som »U 9» då

ådragit sig. Rädsla över den förtvivlade situationen

känner dock ingen av dessa bussar — endast ett

fysiskt obehag efter duschen — och dock veta

de bättre än någon »landkrabba» vad det vill säga

för en otät undervattensbåt utan periskopets öga

att befinna sig i en överlägsen fiendes närhet.

*

Under en hel timmes tid håller »U 9» kursen

och manometern visar alltjämt ett djup under

vattenytan, som varierar mellan 20 och 12 meter.

Äntligen tror man sig säker och Weddingen

låter båten stiga helt upp till ytan.

— Gudskelov, sucka Maerz, Reichardt, Geist

och Rosemann, vilka hålla fast tätningarma i tornet.

Det samma undslipper Schober, som hela tiden

har känt det ur periskopröret läckande vattnet

rinna utefter armarna.

Ty i och med att vattentrycket minskas

avtager den insipprande kvantiteten och då »U 9»

äntligen når över vattenytan dryper det blott av

den fuktighet, som själva packningen insugit.

»U 9» ligger i vattenbrynet och matroserna

beordras att taga loss tätningarna i tornet och

periskopröret.

Det är ögonblick av den högsta spänning —

man ser ju intet, vet intet — en projektil kan

när som helst träffa den stillaliggande undervattensbåten,

som nu bildar ett förträffligt mål.

Äntligen blottas luckan till tornet på undersidan.

Den har vridits snett och det går en halvtimmes

pinsam väntan, innan maskinisterna under

övermaskinist Heinemanns ledning törs lyfta den. Ty

här gäller det icke blott att få bort den

hermetiskt täta luckan, utan också och först och främst,

att ej direkt skada den, så att den ej sedan åter

kan tjänstgöra och ånyo sluta fullständigt tätt till.

Arbetet måste utföras med yttersta försiktighet och

hela tiden vänta alla, att »U 9» skall observeras

och träffas av en fientlig projektil.

Men efter en halv timme är allt klart —

äntligen kan luckan skjutas ifrån och kaptenlöjtnant

Weddingen är den förste, som kastar en blick ut

över tornets övre rand.

— Allt klart, ropar han nedåt mot de andra,

fortsätter så uppåt och stiger ur tornet ned på

däcket.

De andra följa genast efter — men den syn

som möter dem är alls icke glad.

Följden av sammanstötningen är fullt synlig.

Men efter en första, hastig överblick av

skadan låta samtliga sina blickar glida utefter

horisonten, runt åt alla håll.

Den fientliga eskadern är totalt försvunnen.

Runt omkring den ramponerade undervattensbåten

utbreder sig havet ännu lugnare än förr —

knappast en dyning märkes — det är snart natt; i

skymningen börja svaga stjärnor tända sina

evighetsljus.

Ånyo vända de sina blickar mot »U 9:s» däck

— det är ofridens och förstörelsens anblick mitt

i naturens storslagna fred och stjärnornas ordning.

Babords reling — järnstaketet som omsorgsfullt

nedvikts och fasthakats är sönderslitet — järnstängerna

äro böjda och likna i viss grad en hårväxt

— »U 9» ser ut som en jätteval med långa grova

hår. Periskopets långa rör är böjt som ett vassrör

— men lyckligtvis finnes det ett nytt i reserv.

Icke ett ögonblick är att förlora och Weddingen

vet det — ty »U 9» nu är icke värd en styver

om den fientliga flottan skulle närma sig.

Det gives order om ögonblicklig reparation

— så gott sig göra låter — och inom kort hamra

och fila flitiga händer på både periskopet och

tornet.

Under tiden styr »U 9» för full maskin mot

Shetlandsöarna.

Det arbetas utan uppehåll hela natten som

kommer och den sjunde augusti på morgonen har

man kommit så långt, att man vågar göra första

försöket att ånyo stiga ned under vattenytan.

Det nya periskopet fungerar till full belåtenhet

— men skadorna äro så provisoriskt reparerade, att

faran är överhängande, att »U 9» när som helst kan

fyllas.

Emellertid beslutar sig Weddingen för att,

komma vad som komma månde, skall han fullföra

sitt uppdrag och företaga den rekognoscering, som

ordern från högsta ort påbjudit.

Han låter ånyo höja »U 9» över vattenbrynet

och beslutar, att ej i onödan gå under — och så

styr »U 9» mot Shetlandsöarna — vilka även framemot

middagstiden bliva synliga som ett mörkt band

vid horisonten.

Det har varit en relativt lugn dag och nu vid

middagstiden fångas Otto Weddingen ånyo av den

tanke, som under gårdagen dykt upp hos honom —

hans förlovning och äktenskap.

Och plötsligt — så som det ofta sker hos

starka naturer — har det gått upp för honom att

han helt enkelt skall gifta sig.

Men — hans hjärta är fritt — så tror han

åtminstone. —

Han drager sig till minnes de olika kvinnor han

mött och då är det, som toge de två lysande

knapparna i tornet på däck form av ett par ögon som

le. Så småningom formar sig ett helt ansikte på

plåten — ja — det är ju ett mycket känt ansikte,

det är ju hon, Irma Prencke — hon som han

så ofta känt sig dragen till. Var det kärlek? Ja,

det kan han icke svara på. Han vet blott, att han

faktiskt gång på gång verkligen tänkt på att bedja

Irma Prencke bliva hans hustru — men alltid har

det kommit något i vägen — än det ena, än det

andra. —

Och ju mer han tänker, desto säkrare blir

han på sin sak att Irma Prencke är hans utkorade

brud. —

Spiess frågar honom om något.

För första gången överhör han en fråga.

— Har Shetlandsöarna telegrafstation? frågar

han tillbaka.

— Förlåt, säger Spiess.

— Vet ni, om det finnes telegrafstation på

Shetlandsöarna?

— Ja, herr kaptenlöjtnant, en nyligen

upprättad — en trådlös i Lerwick. —

— Gott. —

En idé har runnit upp i Weddingens hjärna,

en vild, vansinnig idé!

— Kurs på Lerwick, beordrar Weddingen

och Spiess försvinner under däck för att fullgöra

uppdraget.

Kaptenlöjtnanten har stirrat sig blind på Irma

Prencke — hon eller ingen — och han har ingen

lust att komma för sent Och det löjliga, psykologiskt

sett dock ingalunda sällsynta fallet inträffar,

att Weddingen, efter att i åtta hela år ej hava

»forcerat» fröken Prencke, nu inbillar sig att halva

Tyskland friar till henne och att sekunderna äro

dyrbara — han kan komma för sent. Ja, helt

säkert kommer han för sent — det är då det

rinner upp för honom idén, att helt enkelt

telegrafera sitt frieri till flickan. Han känner

hennes adress. —

Och de nästa fem minuter som komma ägnar

kaptenlöjtnant Otto Weddingen till ordnandet av en

plan och då den är färdig, i alla fall i dess

grunddrag, ropar han på Traebert.

— Kom upp ett slag, överstyrman.

Traebert visar sig över tornets randöppning.

— Var inte er mor engelska, Traebert?

— Jo, född Morrison.

— Då talar ni väl engelska som en inföding?

— Å — skapligt nog.

— Utan dialekt?

— Ja — jag talar egentligen alldeles korrekt

och flytande engelska.

— Nå, det är bra, Traebert. Jag behärskar

också engelska språket — men vi två äro visst de

enda här ombord på »U 9».

— Ja, jag tror det.

— Gott, Traebert — så blir det ni och

jag som skola göra det.

Traebert med den smidiga intelligensen

begriper naturligtvis intet av detta i orakelton

framförda budskap, men det är just denna hans

snabbhet i uppfattningen som gör, att han i alla fall

svarar:

— Javisst — och ni kan fullt och fast lita

på mig, herr kaptenlöjtnant.

— Tack, svarar Weddingen och tillägger:

— Vi tyskar ha fått lida smälek nog för

»konungens rock» och alla köpenickiader den

dragit med sig — ny lyster mig se, om inte engelsmän

gå lika lätt i fällan.

Traebert bugar och svarar:

— Högst antagligt göra de det, herr

kaptenlöjtnant — när skola vi börja?

— Genast, utbrister Otto Weddingen, låt oss

undersöka förrådet. Köster, eldaren, är ju kunnig

i nålens och trådens vetenskaper, eller hur?

— Ja, Köster är duktig i skrädderikonsten,

svarar Traebert.

— Gott — styr om, att ni får upp en flaggstång

till nödtorft, Traebert, och kom sedan ned till mig

i garderoben. —

— Garderoben, herr kaptenlöjtnant?

— Ja, garderoben. Jag går dit nu, svarar

Weddingen och stiger ned genom tornet lämnande

Traebert att utföra ordern om flaggstången.

Överstyrmannen tager sig en funderare — han

begriper ännu intet — och ser sig om efter något,

som kan användas till detta ändamål.

Han finner absolut intet men till slut faller hans

blick på den oformliga relingen.

Med ett raskt grepp har han rätat ut en av

de långa järnstängerna, han böjer den rätt upp i

luften och en duglig flaggstång är bildad.

— Vad gör ni? frågar Spiess, som kommit upp

och nu får se honom.

— Weddingen ville nödvändigt ha en flaggstång,

svarar Traebert.

— Men den där vidjan böjes ju som ett rö

så fort vi gå under vattnet, upplyser Spiess.

— Det ger jag fan, menar Traebert, när

Weddingen vill ha en flaggstång, så måste han få en

flaggstång.

Och därmed skyndar han ned genom tornet

till garderoben där hans chef väntar honom.

*

När Traebert kommer ned under däck trevar

han sig fram till den avdelning, som ombord på

en undervattensbåt benämnes garderoben. I vanliga

fall är denna »garderob» en liten skrubb i vilken

det förvaras reparationsförnödenheter för officerare

och manskap, flaggor, flaggduk med mera.

På »U 9» är garderoben rikligt fournerad och

förutom allt annat, som är vanligt i dessa

skrubbar, är »U 9» försedd med utländska

sjöofficersuniformer — en förtänksamhet av Otto Weddingen

själv — han har resonerat som så, att man vet

aldrig vad som kan inträffa — bäst vara förberedd

på allt.

— Hej, hälsas Traebert av chefen. Var har

ni Köster?

— Kors, skulle han följa med.

— Ja visst.

— Det visste jag inte — och Traebert skyndar

förut för att finna den sömnadskunnige eldaren.

— Tvätta av dig ett slag, ropar han till denne

då han ser hans svarta drag genom en lucka, och

kom bort till garderoben. Du skall lappa ett par

byxor, så det är bäst du tar med dig verktygena.

Så springer han tillbaks till Weddingen.

— Är flaggstången i ordning? frågar denne.

— Ja, herr kaptenlöjtnant, men den kan bara

användas över vattnet.

Weddingen ser på honom och giver till ett

hjärtligt skratt.

— Vem fan tror ni har tänkt använda flagga

under vattnet? Inte jag åtminstone — nå, det

är bra Traebert. Se här — engelska amiralsflaggan

— låt hissa den —

Och han räcker överstyrmannen just den duk

han nämner.

— Hissa den här, beordrar denne i sin tur

matrosen Geist. Bind fast den i toppen på det

där staget, som står upprest på babords reling.

Geist försvinner.

— Men sätt den helt i toppen så att vi inte

komma inseglande med flaggan på halv stång,

ropar han efter honom.

— Skall ske, svarar matrosen och är redan

uppe på däck.

— Förlåt, säger nu Traebert, vad är er

mening med allt det här, herr kaptenlöjtnant?

Flera officerare hava nu samlat sig utanför

garderobens dörr nyfikna när de höra ordern om

engelska amiralsflaggans hissande.

Man hör undertryckta frågor och framkastade

gissningar.

Weddingen ser leende på allesammans och

säger:

— Å det är ingenting — rakt ingenting. Jag

har beslutat att gå i land i Lerwick för att

skicka av ett telegram — det är ju ingen konst.

»U 9» blir bara en båt, som av eskadern sänts

tillbaka hit då detta var närmaste telegrafstation —

— Men alla engelska fartyg hava ju trådlös

telegraf själva, invänder mariningeniör Schoen.

— Ja visst — och det är just därför jag har

gått hit. För att kunna vara i rapport med eskadern,

förstår ni, svarar Weddingen. Traebert följer mig

— bägge i engelsk sjöoffieersuniform — och jag

skickar mitt telegram. —

— Om vad? tillåter sig Spiess att fråga.

Weddingen ser på honom ett ögonblick.

— Om jag sade det, skulle ni icke tro det,

överstelöjtnant Spiess.

Och han talar sanning — han vet, att han

talar sanning, ty ingen av dessa hans följeslagare

skall tro honom om han säger dem, att han helt

enkelt skall sända ett friartelegram. —

Själv måste han skratta när han nu tänker

på det besynnerliga i tilltaget. —

Spiess får nöja sig med att tänka vad han

själv vill — Weddingen säger intet mera.

Emellertid framtagas och avprovas dräkterna

och Köster, som grundligt tvagit sitt nedsotade

ansikte och händerna till strax invid handlederna

får just ej mycket arbete.

Den engelska kaptensuniformen sitter som

gjuten kring Weddingens smidiga lemmar och

matroskostymen behöver endast en liten uppläggning

av armar och byxor för att passa Traebert

som vore den beställd hos en skräddare.

»U 9» glider allt närmare land och redan skymta

de få hus som känneteckna den nya huvudstaden

på de kala och ofruktbara Shetlandsöarna,

Lerwick belägen strax innanför och skyddad av den

lilla ön Bressa. Sumburgh Head, Shetlandsöarnas

sydliga kap ligger långt åt babords sida; den

tecknar sig som en i havet långsamt försvinnande

landtunga.

Engelska amiralsflaggan vajar för vinden och

nu ser man huru en engelsk flagga hissas i Lerwick.

Och med kikare kan man redan iakttaga den

trådlösa telegrafstationens höga mast.

Det visar sig även, att Weddingens beräkning

slagit in: det synes ej ett enda engelskt krigsskepp

i Lerwicks hamn.

Weddingen beordrar alla utom Traebert under

däck. Deras tyska uniformer kunna blotta

sammanhanget för kikare från land.

Själv ger han med hjälp av Traebert signaler

mot land att sätta ut en båt och genom kikaren

se de att dessa signaler uppfattats — en båt sättes

i sjön och två par kraftiga armar driva den ut

mot »U 9».

De bägge engelskt klädda tyskarna stiga i

så fort den lagt till och lämna raskt undervattensbåten;

de ros i land och mottagas av en herre i

lång kappa. Denne presenterar sig som den lilla

stadens borgmästare och frågar hövligt efter de

båda männens ärende.

— Vi mötte nyss vår eskader, svarar

Weddingen, och som den kommer att i längre tid hålla

sig i Nordsjön blev jag hitsänd för att sända

rapporter härifrån. Vill ni visa mig telegrafstatioinen,

vore jag förbunden.

Den intet ont anande borgmästaren för dem

med utsökt artighet till telegrafen och Weddingen

och Traebert träda in på dess kontor, varest

kaptenlöjtnanten på en blankett sätter samman ett

telegram.

Han vänder sig till borgmästaren.

— Förlåt, säger han, har ni fått order med

anledning av telegrafen?

— Ja, egentligen, svarar denne, jag har order

om att censurera alla telegram som avsändas

härifrån.

— Gott — förstår ni tyska?

— Nej.

— Skada — hur kan ni då censurera mitt telegram?

— Å — telegrafisten, mr Winterwood kan.

En lucka öppnas, och bäraren av det kyliga

namnet visar sitt ansikte innanför densamma.

— Mr Winterwood, säger borgmästaren, denne

officer vid vår undervattensflotta vill sända ett

telegram — på tyska.

— Vi få ej sända tyska telegram, svarar mr

Winterwood.

— Är ni alldeles vild! ryter borgmästaren.

Men plötsligt håller han inne —

— Ja, det är sant, säger han, varför telegraferar

ni till Tyskland?

Weddingen har nu ett stolt ögonblick.

— Herr borgmästare, svarar han, är det ni

som är mannen att reformera den engelska

marinen — tror ni att jag utan vidare kan yppa

krigshemligheter för er — hör emellertid på mig, ni

självgjorde diplomat. Jag är hitsänd av amiralen

— ni såg ju flaggan —

— Javisst, javisst, stammar borgmästaren.

— Nåväl. Eskadern fångade en tysk kryssare

ute på Nordsjön, diktar Weddingen. Av dess papper

framgick det, att den var utsänd från Wilhelmshafen

för att undersöka om engelska fartyg funnos

i Nordsjön — var havet fritt från dessa skulle

kaptenen, vars namn var Otto Weddingen, sända

sin bror, också kaptenlöjtnant i Wilhelmshafen ett

telegram — och detta telegram skulle innehålla

en vanlig kärleksförklaring. Ni begriper väl resten

mycket bättre än jag, antar jag?

— Ja, javisst, javisst, mumlar borgmästaren

och Weddingen räcker depeschen till mr Winterwood

med anhållan om dess översättning.

Mr Winterwood tager blanketten, ser igenom

det skrivna och läser högt och tydligt:

»Kaptenlöjtnant Weddingen.

Wilheimshafen.

Fria till Irma Prencke, Hamburg för min

räkning — vi gifta oss hos dig om några dagar.

Otto Weddingen.»

Borgmästaren skrattar så tårarna trilla.

— Nu tror den där Weddingen i Wilhelmshafen

alltså, att Nordsjön är fri?

— Javisst, första ordet är ju fria — som på

tyska heter frei — freien, svarar Otto Weddingen

och skrattar också han.

— Och Irma Prencke?

— Å, förstår ni inte det — det var Weddingens

båt, som vi sköto i sank — fria till Irma Prencke

— det ser annars verkligen ut som en kärleksförklaring

— allt det andra är tillsatt bara för att

giva det hela utseendet av just en sådan — ni

förstår — bättre än jag.

Borgmästaren nickade.

— Javisst —.

— Och meningen är klar för ett barn — tyska

flottan får höra, att Nordsjön är fri — den vågar

sig ut — och våra engelska jättar ligga klara —

hela 19 stycken — vi komma att stuka hela tyska

flottan — och ni kommer här och vågar att neka

mig skicka detta telegram — kanske den enda

chanse vi få under hela kriget. —

Borgmästaren skäms som ville han sjunka

genom den trådlösa telegrafstationens brädgolv. —

Han tänker sig med fasa följderna av om

han skulle hava nekat.

Och så går ett av de besynnerligaste telegram

som sänts under hela världskriget genom gnistor

ut över Nordsjön —.

Skall det nå Wilhelmshafen?

Ja, det undrar Otto Weddingen storligen på.

Han vill betala —.

Borgmästaren lägger sig emellan.

— Kommer aldrig i frågan —.

Och eskorterad av den hövlige mannen begiva

sig de bägge äventyrarne ånyo ombord i den

väntande »U 9», som snart sätter full fart och beger

sig ut för att fullföra resten av sin expedition.

Men nere under däck berättar Otto Weddingen

med strålande ögon sin bedrift.

Den skeptiske Schoen betraktar sin chef. —

— Men meningen, meningen med det hela,

herr kaptenlöjtnant? frågar han.

— Meningen, herr ingeniör. Ja, det hörde

ni väl — jag friade ju för tusan!

— Nej, det får ni ingen att tro, invänder

Schoen. Ni hade väl någon annan avsikt — ett

chiffertelegram —.

— Det är som jag nyss sade till överstelöjtnant

Spiess: om jag sade det, skulle ni inte tro det.

Herre Gud — en gång skall man gifta sig. År

1914 tycks vara mitt år — och när vi komma i

land måste vi reparera »U 9». Jag får permission

några dagar — gudarna vete när det blir av

sedan — och då passar jag på och gifter mig.

Och, tillägger han med ett livligt leende, vår store

Wilhelm blev ju också spådd att han skulle gifta

sig —.

— Halt, herr kaptenlöjtnant, infaller nu

ingeniör Schoen. Ni tar fel. Wilhelm var gift

när han sökte sierskan. Hennes första spådom

gällde det år han första gången skulle deltaga

i ett fälttåg.

— Å — fan — javisst, medger Otto Weddingen.

— Då kan man endast hoppas, herr

kaptenlöjtnant, att ert telegram aldrig kommer fram till

ort och ställe, säger Spiess.

— Ja, vad den saken beträffar kan ni vara

lugn, bekräftar Schoen. Telegrammet kommer

aldrig fram till ett fientligt land.

Otto Weddingen har rest sig. Med ljungande

ögon ser han på olycksprofeten Schoen och

utbrister:

— Är ni rent förbaskad, ingeniör Schoen —

jag älskar flickan och ger tusan i alla

spådomar.

*

Det är allt för känt, att behöva närmare

omtalas, att det ytterst ofta inträffar, att händelser

man tror absolut intet hava att göra med

varandra, dock på ett rent av underbart sätt gripa in i

varandra. »Som i en roman», utbrister man, när man

till exempel får höra, att ett brev, adresserat till

endast »Mor, New York» kommit fram till rätt

adressat. Den gamla kom i samma ögonblick in

på postkontoret, som brevet arriverade och hon fick

det i handa.

Man säger ej heller utan fog, att när man

talar om trollen stå de i förstugan och något

liknande är det den 7:de augusti 1914.

Den franska sierskan, madame La Croix har

nämligen ett par veckor under denna sommar

uppehållit sig i Norge och där, på badet vid

Holmestrand blivit mycket feterad och uppburen för sin

sällsynta gåva — hennes rykte har trängt helt

upp mot högsta norden.

När krigsryktena kommo, när det verkliga kriget

började har hon legat sjuk i en rheumatisk åkomma

och först nu har hon kunnat återvända till sitt

fosterland.

Och den 7:de augusti är det ej rådligt att

resa genom Tyskland — hon föredrager att med en

Hullångare över Kristiania begiva sig till England

och därifrån taga kanalvägen Dover—Calais.

På detta sätt vill händelsen, att madame La

Croix, befinner sig ute på Nordsjön på den stora

Hullångaren »Albion» i samma ögonblick som

Weddingens trådlösa telegram avsändes från Shetlandsöarna

och i samma stund som Weddingen uttalar

orden om att han älskar Irma Prencke läses hans

telegram av madame La Croix.

Telegrafisten på »Albion» har nämligen i

behov av fina bekantskaper, icke kunnat avhålla sig

ifrån att taga en kopia av det besynnerliga

telegrammet som susat igenom »Albions» mottagningsapparat

och då hans vikarie kommer in i telegrafhytten

stoppar mr Wilson kopian i fickan och

uppsöker madame La Croix. Han vet med sig, att

han ej bryter mot stadgarna — ett uppsnappat

fiendetelegram är ju blott en förtjänst att sprida. —

Madame La Croix mottager den unge mannen

och åhör med låtsat intresse hans föredrag.

Men plötsligt rycker den gamla damen till,

hennes slappa drag livas av nyfikenhetens genius

och hon söker att draga sig något till minnes. —

Var det ej just Otto Weddingen den unge,

tyske kadetten hette, som för flera år sedan lät

spå sig hos henne?

Visserligen har madame La Croix sedan den

tiden sett tusen öden i tusen händer, men intet

så märkvärdigt, som denne unge mans. Och med sitt

goda minne har hon nu erinrat sig hans namn —

men hur var spådomen?

Ah — hon lutar sig ned över kopian av

telegrammet och säger:

— Mon cher ami, vill ni låta mig behålla

detta papper — som ett souvenir?

— Oui, oui, oui madame, svarar den unge

telegrafisten och vänskapen är — från hans sida

åtminstone — en sådan för livet.

Madame La Croix kastar efter att den

förtjuste telegrafisten avlägsnat sig, ännu en blick

på papperslappen och mumlar:

— Jag har hans namn och hans öde

uppskrivna och — jag skall icke glömma att finna det

vid min hemkomst. Och är du farlig, Otto

Weddingen då skall jag korsa ditt öde.

»Albion» styr vidare mot söder och »U 9»

fortsätter sin avbrutna seglats runt Shetlandsöarna.

Den seglar runt under hela den åttonde, nionde

och tionde augusti och på kvällen, när uppdraget

äntligen är uträttat, när det med otroliga

ansträngningar äntligen lyckats, att finna en säker,

komplett dold undervattensbåthamnplats i en väldig

grotta, osynlig från sjösidan och med inlopp ända

till 10 meter under havsytan känner han sig stolt

och glad.

För sista gången glider »U 9» in i den

underjordiska grottan, gör ännu några pejlingar för

kartans skull och officerare och manskap beundra

för sista gången de höga, urholkade sandstensmurarna

med deras underliga trattlika stalakiter.

Grottan är belägen vid stranden av ön Foula,

under det 420 meter höga berget på ön.

Weddingen gör just anstalter för att låta »U 9»

avlägsna sig då Traebert säger:

— Herr kaptenlöjtnant, tillåt mig att göra ett

förslag.

— Prata på ni, Traebert, svarar chefen muntert.

— Låt oss gå bort till en av grottans väggar

och skriva våra namn där. Vi äro dock de första

människor som beträtt denna grotta — låt oss

lämna våra namn efter oss.

Weddingen är strax villig och så skrives på

en slät häll, strax vid norra väggen följande med

rödkrita av ingeniör Schoen:

Och nu är »U 9» färdig att anträda

hemresan.

Men Otto Weddingen är sig icke lik. Något

visst nervöst gör sig gällande hos honom.

— Skulle verkligen den modige, dödsföraktande

mannen, som ej räds att se femtio dödar i

ansiktet darra för ett ord ur en liten kvinnas mun?

Så frågar sig undrande matematikern Schoen när

han märker den förändring, som försiggått med

hans chef.

Han får emellertid nöja sig med gissningar —

ty Weddingen säger intet om saken.

»U 9» håller sig emellertid så gott som hela

tiden i vattenbrynet och inkommer på middagen

den 14:de augusti välbehållen till Wilhelmshafen.

Här ordnar kaptenlöjtnanten ögonblickligen

med varvet, som skall bota de förefintliga

skadorna och beger sig i automobil till sin broders

hem.

Tusen tankar korsa hans hjärna — hjärtat bultar

och pulsarna bränna, ty under hemfärden har han

blivit mer och mer viss om, att just Irma Prencke

och ingen annan skall bliva fru Weddingen.

Har hans telegram kommit för sent?

Eller kanske ej alls nått adressaten?

Hans nervositet stiger och han kastar ett guldmynt

åt chauffören och hastar in i huset.

-

ÅTTONDE KAPITLET.

Ett oväntat telegram.

Otto Weddingen mottages av sin bror, också

han kaptenlöjtnant och mötet är hjärtligt.

Chefen på »U 9» ser sig emellertid omkring

— är hon även här?

Men intet tyder på hans utvaldas närvaro och

brodern för själv samtalet in på telegrammet i

det han säger:

— Du tycks hava varit ute för underliga äventyr,

ja man skulle nästan tro att »U 9» blivit

en flygbåt — på annat sätt kan jag ej förklara

hur du den sjunde augusti kunde sända ett

telegram från Shetlandsöarna —

— Hur så? Du har då fått telegrammet —

— Ja bägge två.

— Bägge två!?

— Ja ett från Lerwick den sjunde, sent på

kvällen och ett från ångaren »Albion» den åttonde

på morgonen —

— Ångaren »Albion»?

— Javisst — och hela Nordsjön ligger emellan.

»Albion» visar sig vara en Hullångare, som

trafikerar Norge. Den åttonde på morgonen befann

den sig antagligen mitt ute på Nordsjön. — Jag

anade ugglor i mossen — och har naturligtvis

intet sagt till Irma Prencke.

Det går runt för Otto Weddingen — vad är

det för intriger, som spinnas kring hans person? —

Han säger med hes stämma:

— Låt mig se telegrammen.

Brodern tager fram de bägge depescherna ur

ett schatull.

Det första telegrammet, det, som avsänts från

Lerwick visar sig vara äkta och ordagrant med det

avsända.

Nervös öppnar han det andra och läser till

sin häpnad:

»Kaptenlöjtnant Weddingen,

Wilhelmshäfen.

Irma Prencke endast dumt skämt av kamraterna

— namn för intet pris något för henne —

Otto Weddingen.»

— Nå, undrar brodern.

— Det sista är falskt. Jag har aldrig hört

talas om »Albion» och befann mig på Shetlandsöarna

helt till den tionde dennes. »Albion» har

snappat upp mitt telegram — så mycket är klart

— och någon ombord har behagat skämta —

om det är ett skämt och ej ett nidingsdåd — och

vad har du gjort?

— Jag — å mer än du anar.

— Nå låt höra.

— Jag har för det första intet nämnt för

fröken Prencke — men jag har undersökt diskret

och vet nu att hon för närvarande vistas i sitt

hem i Hamburg — jag tordes ej blanda mig i saken

— det kunde inte sjutton veta, vilket telegram som

var riktigt. —

— Nå — men du ser ut, som hade du mera

på hjärtat — sjung ut —!

— Javisst — det har jag också. Vad skulle

jag göra — telegrafera till Shetlandsöarna var

omöjligt — hur du kunde få ditt telegram hit är mig

förresten en gåta. —

— Å, det gick på engelska statens särskilda

rekommendation — men det få vi tala om sedan.

— Aha — ett äventyr.

— Ja — men vad gjorde du?

— Jo, jag koncentrerade mig på »Albion». Norge

är ett neutralt land och jag känner händelsevis

tyske konsuln i Kristiania mycket gott — och du

med, som du minns?

— Ja —.

— Nåväl — jag telegraferade till honom och

bad om en förteckning å de passagerare, som

avrest med »Albion» — det var ju knappast troligt

att du skulle vara med på listan — men jag ville

ju undersöka — du kunde ha förolyckats uppe mot

norska kusten — du hade ju förseglade order och

jag visste ej var du befann dig. —

— Nå —?

— I går fick jag listan — men den har intet

intresse nu, när du är välbehållen tillbaka. —

Kommendanten på »U 9» är emellertid tydligen

av en annan mening. Han utbrister:

— Tvärtom, låt mig få se förteckningen —

möjligen kan jag då få hum om, vem som sänt

det andra telegrammet.

— Ja, det har du sannerligen rätt i, svarar

brodern och tager fram listan över »Albions»

passagerare ur sin portfölj.

Otto Weddingen tar emot listan och under

det han med pekfingret följer namnen konverserar

han med brodern.

Han förklarar — mitt emellan Schmitt, Brown,

Mayer och Stein — hur hans resa gått och de

öden han genomlevat, hur en plötslig, oemotståndlig

ingivelse — huvudsakligen uppkommen genom

en spådom — kommit honom att sända det

besynnerliga telegrammet —.

Då stannar han tvärt.

Pekfingret har blivit stående på ett namn på

passagerarelistan: Madame La Croix, sierska,

Paris.

Han behöver ej gå längre ned bland Groosemeyer,

Liebknecht, Winter, Williamson, Perier eller

Montparnasse — han vet allt — eller anar det

åtminstone —

Madame La Croix känner hans framtid —

hon söker att korsa hans planer — det finnes blott

en förklaring och det är, att hon är rädd för

att hans öde ostört skall fullbordas.

Nå — gott — han tänker ej låta detta ske

— och med ett par ord sätter han brodern in i

situationen, berättar om spådomen vilken brodern

erinrar sig ha hört en gång förut, men glömt

och slutar:

— Och nu gifter jag mig helt enkelt med

Irma Prencke här hos dig och det skall ske just

nu — gudarna vete när jag får permission år 1914

än en gång.

— Du får telegrafera en gång till, skrattar

brodern och slår honom på axeln.

— Nej, jag reser ned till Hamburg

personligen. —

Brodern drager på skuldrorna.

— Vet du hur Tyskland ser ut nu? Det är

ju krig, gosse — och dessutom — du kan väl

icke undvaras här under reparationen — och inte

kan flickan resa hit — nej, du får slå de där

planerna ur hågen. —

Otto Weddingen biter samman tänderna. —

— Aldrig, svarar han, ty nu vet han, att den

berömda sierskan, som tytt så månget annat livsöde

riktigt, i honom anar en fiende, som av all makt

måste bekämpas. Och det får icke, skall icke ske. —

Om nu detta giftermål just är första punkten

som ej skall slå in för att de senare skola kunna

bringas ur led — det vet han ej — överhuvud

är saken hopplöst fantastisk. —

— Aldrig, upprepar han — nej, jag får

telegrafera om igen. Alltid hinner hon väl hit på ett

par dagar och så länge räcker min permission —

Och han trycker broderns hand och skyndar

mot utgången.

Just då inträder jungfrun med ett kort.

Brodern griper det och kastar en blick på det.

Den högsta förvåning avmålar sig i hans

ansikte — nej, detta måste vara ett dumt skämt.

— Säg, att jag tar emot i salongen, svarar

han jungfrun.

Så tager han brodern under armen och säger:

— Också du kan hava intresse av att träffa

den, som besöker mig. Det är en av dina bekanta.

— Det är mig komplett likgiltigt, svarar chefen

för »U 9», jag måste skicka mitt telegram —

— Du får vänta några minuter, svarar brodern

och med milt våld drager han Otto mot salongsdörren,

öppnar den och skjuter in den förvånade

mannen.

Därpå låser han dörren, ett leende far över

hans drag och han mumlar:

— Alltid ett inbesparat telegramporto, ty på

kortet har han läst namnet Irma Prencke.

-

NIONDE KAPITLET.

Krigsbröllop.

Otto Weddingen tror knappast sina ögon då

damen inne i salongen slår sin slöja tillbaka och

Irma Prenckes ansikte strålar emot honom.

— Vi leva i undrens tid, säger han endast.

Tack för att du kom — vill du?

— Ja, Otto, svarar hon och går emot honom

och den varma kyss, som nu växlas övertygar

honom om, att den sköna synen ej är ett fantom

utan att kvinnan i hans armar är av kött och

sprudlande, hett blod.

De sätta sig bägge och han frågar henne hur

detta allt är möjligt, hur hon har fått hans

telegram fast brodern aldrig sänt det — eller har

denne dock gjort det?

Hon åhör honom utan undran och svarar:

— Å, ett telegram försvinner lätt i dessa tider.

Men jag fick Annis vykort.

— Annis — vad menar du — vilken Anni?

— Din syster, hon har ju gått ut i Röda

korsets tjänst.

— Ja, jag hörde det av min bror. Men hur

var det med vykortet? Vilken datum gick Anni ut?

— Precis åtta dagar i dag. Fredags förra

veckan, svarar flickan.

— Aha — den sjunde således.

— Ja i fredags den sjunde — sent på kvällen.

Vykortet var skrivet från Oldenburg och i det

meddelade hon, att ett telegram från dig kommit till

din bror Wilhelm, och — här rodnar hon — så

nämnde hon vad det innehöll och tillade, att din

bror snart komme att fria för din räkning till

mig. Nå — jag fick vykortet —

— Gudskelov för att vykorten finnas till,

utbrister Otto Weddingen för första gången i sitt

liv, ty hittills har han ansett denna inrättning som

ett sannskyldigt straff.

— Ja, gudskelov, instämmer hans förlovade

och fortsätter:

— Jag väntade på telegrammet — men det

kom aldrig och så — och så —

— Så reste du!

— Javisst — jag tänkte det var bäst att skynda

på med avresan, kommunikationerna blevo sämre

och sämre för privatfolk — och nu har du mig här.

Han trycker henne häftigt till sitt bröst.

Just nu öppnas dörren och Wilhelm

Weddingen, brodern, står på tröskeln; det blir gratulationer

och förklaringar, och välsignelser hagla över

Annis intet anande huvud och så beslutas det, att

bröllopet skall hållas i all enkelhet hos brodern

i hans våning och dagen bestämmes till den 16

augusti.

— I övermorgon, säger Otto Weddingen

strålande.

— Ja, i övermorgon, svarar hans brud och

ler mot honom.

Det rustas nu till ett enkelt bröllop, till

vilket dock officerare och manskap ombord på »U 9»

inbjudas och den femtonde augusti flyger som en

dröm, fördelad mellan reparationsarbetena på »U 9»,

framtidsdrömmar och jubel över de konstaterade

framgångarna i Belgien.

Vid själva bröllopet avlösa skålarna varandra

och alla talare den 16 augusti vid Otto

Weddingens bröllop äro eniga, om, att käckare, mera

modig sjöman än deras chef aldrig trampat ett

däck. Respekten och beundran tager sig många

uttryck och till och med Eisenblätter, rolighetsministern

tager till orda. —

— Lustige Blätter har ordet, hojtas det runt

bordet.

— Vi glädja oss alla, börjar övereldaren, åt

att nästa resa på »U 9» få en dam med ombord —

Otto Weddingen avbryter:

— Min hustru följer ej med, säger han.

— Jaså, svarar Lustige Blätter och fortsätter,

annars hade jag nästan varit säker på att om

det skall bli en ordentlig »Wedding»-tripp så bör

det vara ett kvinnfolk med.

Tacksamma för den lilla vitsen fortsätter

glammet ännu — det har lyckats Otto Weddingen att

korsa madame La Croix" anslag. —

Men mitt i allt jublet har ingen lagt märke

till, att den nye betjäntens ögon hava en särskild

glöd då han serverar det iskalla rhenska vinet och

att denna glöd får en alldeles ovanlig hetta, då

blickarna riktas på Otto Weddingen.

Betjänten tycks dessutom hava lagt speciellt

märke till Eisenblätter, vilken han till utseendet

mycket liknar, och när övereldaren en gång under

festen skrattade hjärtligt, rycker betjänten, som just

nu serverar vin i ett glas, så häftigt till, att han

häller vinet utanför glaset.

Han har märkt, att Eisenblätter saknar en

framtand på vänstra sidan. —

Festen avblåses tidigt på aftonen och då de

nygifta lämnats ensamma, smyger sig den unga

frun tätt intill sin make och viskar:

— Jag vet inte vad det är, Otto, en oförklarlig

känsla av ångest har gripit mig mitt i min

lycka —

— Slå bort det.

— Jag kan ej. Under hela middagen hade

jag den instinktiva känslan av att det fanns en

katt i rummet.

— En katt, skrattar Otto Weddingen.

— Ja — eller en orm — du vet, en sådan där

obestämbar förnimmelse, som somliga människor

få, när något av de djuren äro i närheten. —

Ingen av dessa två ha en aning om vad som

just nu sker på en av Wilhelmshafens bakgator

och de veta ej heller, att betjänten omedelbart efter

det att gästerna försvunnit, smugit sig efter dessa

och att han särskilt utvalt Eisenblätter till sitt offer.

Just nu har emellertid övereldaren vikit av

på en folktom sidogata ned till varvet, där »U 9»

ligger och betjänten smyger sig — dold av skuggan

från ena husraden — efter honom.

-

TIONDE KAPITLET.

Syrebomben.

Övereldaren Eisenblätter fortsätter sin vandring

ned mot varvet. Han är upprymd till sinnes och

känner sig som ville han taga alla människor i

famn — det vill säga alla tyska människor, ty det

är krig och då säger man upp människosläktskapen

med de lömska fienderna.

Då hör han plötsligt steg närma sig och en

äkta schwabisk dialekt som säger:

— Ursäkta, herr Eisenblätter, ett par ord, om

ni är så vänlig.

Eisenblätter stannar villrådig.

Han vänder sig om och får öga på betjänten.

— Vem är ni, min gode man och hur känner

ni mig? frågar han.

— Jag har hört ert namn och beslöt mig för

att uppsöka er och fråga om en sak. Jag har alltid

önskat att gå in i undervattensvapnet — hur

vinner man inträde i det?

De passera nu långsamt en brädgård, vars

port är öppen.

Med ens drar betjänten upp sin ena hand ur

fickan — i den döljes en sammanrullad,

kloroformdränkt trasa och med ett raskt ryck trycker han

den för Eisenblätters näsa och mun. —

Eisenblätter å sin sida hinner ej framkomma

med den minsta vits, en sak, vartill han heller

ej känner sig hågad — och något motstånd kan han

ej tänka på. Bedövad slår han framför sig med

händerna i luften och raglar ett par steg då han

fångas av betjänten Zwilgenz starka armar.

Zwilgenz bär den sanslöse mannen, genom att

kasta honom upp på sin rygg, innanför brädgårdeins

plank och lägger honom i skydd av en brädstapel,

väl dold för nyfikna ögon och så böjer han sig

ned över honom och börjar att befria honom från

hans kläder.

Inom få minuter är omklädningen fullbordad

och Zwilgenz står där så lik Eisenblätter som

vore han denne själv. I skymningen och ännu bättre

i mörkret, skall nu ingen kunna göra skillnad på

den verklige och den falske Eisenblätter.

— Den sabla tanden, mumlar Zwilgenz, hur

skall jag få fatt i en plåsterbit?

Rädd för att Eisenblätters saknade framtand,

som finnes i behåll hos den falske, skall väcka

misstankar, besluter sig Zwilgenz för att helt enkelt

tiga och på så sätt hålla munnen sluten.

Han smyger sig ut ur brädgården — men

vänder strax om igen. —

Så böjer han sig över den medvetslöse

övereldaren och tager ut ett brev ur fickan på sin

egen rock och stoppar det i innerfickan på

Eisenblätters kavaj, vilken han själv nu bär och mumlar:

— Ånej, jag tror att man aktar sig för att

lämna bevis efter sig — om karlen skulle vakna —.

Han avlägsnar sig och utkommen på den

fortfarande folktomma gatan utanför brädgården, styr

han sina steg ned mot varvet.

Här står, icke långt från den plats, varest »U 9»

ligger, en vanlig dragkärra och på denna synes

något långt och smalt övertäckt av en pressenning.

Zwilgenz fattar kärran och skjuter den framför

sig i riktning mot »U 9:s» port, nickar åt den

vakthavande portvakten och blir insläppt.

Visserligen förefaller det vakten, att det är

litet besynnerligt att övereldaren personligen

drager en kärra — men i krigstider — vad kan icke

allt hända då, och han säger intet.

Inkommen på gården drager den falske

Eisenblätter fram handvagnen helt till »U 9:s» bassäng,

lyfter av pressenningen och ställer den syrebomb,

som nu blottas, bredvid en rad av andra, liknande

stålpjäser, vilka redan stå uppställda på kajen —

så skjuter han dragkärran åt sidan och smyger sig

några steg bort.

— Precis lik de andra, mumlar han, vid

instuvningen kan man ej märka skillnaden och jag

har nått mitt mål.

Han passerar ånyo vakten, nickar åt honom

och försvinner.

På brädgården, bakom stapeln, finner han

Eisenblätter ännu avsvimmad och det är snart gjort

att byta kläder än en gång.

Men icke förr är detta gjort, innan Eisenblätter

börjar att vakna upp ur sin dvala och Zwilgenz

skyndar att göra sin snabba sortie ut i mörkret

på den trånga gatan.

Han hör bakom sig ett par bistra svordomar

av Eisenblätter och hur denne mumlar:

— Det blev litet för mycket av champagnen

— jag börjar bli lantkrabba och tål inte så mycket

som förr.

Zwilgenz skyndar att komma i väg.

Kuppen har lyckats alldeles förträffligt och den

hederlige Eisenblätter misstänker ej det ringaste.

Plötsligt blir Zwilgenz alldeles het.

— Brevet, stönar han, ty han minnes nu, att

han alldeles glömt att byta tillbaks det ur

Eisenblätters ficka och med snabba steg skyndar han

tillbaka till brädgården.

Om han så skall använda kniven skall och

måste han få det tillbaka — det gäller mycket för

honom — det är helt enkelt förbindelsen på att

han får lyfta sitt stora honorar — och dessutom

ett ohyggligt bevis på — ja, på »det». —

Men han kommer för sent.

På brädgården finnes ingen Eisenblätter.

Och fast besluten att vänta ut denne, går han

ned till »U 9». Portvakten känner ej igen honom.

Han närmar sig denne och frågar efter Eisenblätter.

— Herr Eisenblätter, svarar portvakten, han

gick nyss ombord.

— Jag måste tala med honom, säger Zwilgenz.

— Ogörligt — här slipper ingen främmande

in, svarar portvakten och Zwilgenz har intet annat

att göra, än att hoppas på morgondagen. Helt

säkert skall Eisenblätter ånyo komma ut i staden

— och då —

Men nästa morgon klockan nio gives order

att undervattensbåten »U 9» ofördröjligen skall

sticka till havs och Zwilgenz konstaterar, då han

vid tiotiden fattar posto utanför varvsporten, det

odisputabla faktum, att »U 9» för en timme sedan

avseglat.

Han ser ut åt havet.

På yttersta piren varsnar han en smärt gestalt,

som han igenkänner sedan i går.

Det är unga fru Otto Weddingen som med

kikaren för ögonen sänder sin man en sista

avskedsblick. —

Han rycker på axlarna.

— Änka innan hon anar, mumlar han. Om

— om bara —

Han är just betänkt på att smyga sig undan

så att ej fru Weddingen skall varsebliva honom

då han får en idé.

Han skall bespeja den unga frun — helt

säkert skall det löna sig, ty att hon, om möjlighet

gives, skall resa efter sin man om hans

destinationsort förändras, tager han för givet. På så sätt

får han reda på »U 9:s» uppehållsort och skall

till slut råka Eisenblätter och på ett eller annat

sätta komma i besittning av det förargliga

papperet.

Och med dessa planer inom sig går Zwilgenz

sin kos och tager till fast utkikspost ett litet kafé,

som ligger mitt för bröllopshuset.

-

ELFTE KAPITLET.

Brevet.

— Vad fanken hade du att göra med dragkärran

i går afse — och varifrån fick du den?

Dessa ord riktas till övereldaren Eisenblätter

av hans kollega Schüschke ombord på »U 9», där

den glider ut genom Jadeviken, destinerad till

Emden vid Emsflodens mynning.

— Vilken dragkärra? Skall det vara en

insinuation på att jag kände mig dragen, eller vad

menar du? undrar Eisenblätter misstroget.

— Men Herre Gud, jag gick ju själv förbi dig

strax vid porten inne på gården och såg dig.

Eisenblätter ser förundrad på sin kollega.

— Du kan förstås svära på det där?

framkastar han.

— Naturligtvis.

— Nå — då är det bäst att jag talar om

för dig vad som hände mig i går kväll, säger

han slutligen och så berättar han om mannen,

som talade schwabiska och sökte plats vid

undervattensvapnet och hur denne man på ett eller annat

sätt generat honom, han kan ej säga på vilket.

Det hade varit som om något vått och klibbigt lagts

över hans ansikte — men det kunde också hava

varit rena inbillningen. Emellertid hade Eisenblätter,

som han påstår, vaknat inne på en brädgård med

den förfärligaste huvudvärk han haft på många år.

Han hade strax gått ut ur brädgården på gatan,

där han träffat några av »U 9:s» besättning och

i sällskap med dem gått ombord — så inte hade

han kunnat haft något att göra med en dragkärra.

— Ja, säger Schüschke, det där var när du

kom andra gången — men du höll på med

dragkärran en timme tidigare — och gick bort igen.

Eisenblätter bara stirrar och hans sätt att

öppna munnen vid detta tillfälle verkar ytterst

konstigt.

— Nå, nå, menar Schüschke, inte vet jag så

noga — men ett misstag är alldeles omöjligt. Du

har väl gått i sömnen, gosse lilla.

Men Eisenblätter skakar på huvudet.

— Har du mistat något? Har du sett efter

det? undrar kollegan.

— Du säger något, svarar Eisenblätter och

bägge gå de till garderoben, varest dennes bästa

stass hänger.

Han tager ut ur kavajfickorna dess innehåll.

I plånboken ligga de 310 mark orörda, som han

hade i går kväll och detta har han för övrigt både

i natt och i dag på morgonen sett efter. —

— Men vad fan är det här!? utbrister han

då han varsebliver ett kuvert, som han ej kan draga

sig till minnes att hava sett förr.

Kuvertet bär tyskt frimärke och stämpeln är

Markirch, en liten stad i Elsass. Utanskriften är:

— Vem tusan är Zwilgenz? undrar

Eisenblätter.

— Ja, det undrar jag också, svarar Schüschke,

men brevet är ju öppet — låt oss se vad det

innehåller.

De öppna nu kuvertet.

Inne i det ligger en papperslapp, varpå står

på tyska:

»Garanterar fjärde summan i mark

om 0 fattas.

Bägge häpna.

— En del av Weddingens spådom, utbrister

Schüschke.

— Javisst — första delen — men vad i all

världen menas med att noll skall fattas. Och vad

är fjärde summan? Jag ser bara tre summor —

i fall inte M. L. C. är latin och betyder : 1,000,

L: 50 och C: 100; i så fall skulle fjärde summan

bli 1,150 mark. Och det är ju en summa i krigstider

— Gud bevars. Men noll — aha — tillägger han:

Garanterar 1,150 mark om ingenting fattas

— ja, så är det.

— Mycket väl, säger Schüschke, men varför

i all fridens dagar har Zwilgenz lagt detta brev i

din ficka? Jag tycker att det börjar spöka mitt

på ljusa dagen. — Men du måste visa Weddingen

brevet och säga hur det hänger samman.

Och den stackars Eisenblätter, som skjuter

dragkärror i sömnen, finner sig själv liggande på

en brädgård och upptäcker ett brev om sin

vördade chef i sin rockficka, ser sig skyggt omkring.

Kriget måtte vara ett underligt ting, tycker han, men

så mystiskt som detta, är dock litet för mycket av

det goda.

Och med dröjande steg går han upp på däck,

gör honnör för chefen och säger:

— Om ni, herr kaptenlöjtnant kan avstå fem

minuter, skulle jag ha något att säga.

— Gott, Eisenblätter! Jag blir alltid på gott

humör när ni kommer med edra små »fem

minuter» — er bön är beviljad.

Nu ser han närmare på sin övereldare och

varsnar att blicken ej längre är den vanliga,

solglada och han utbrister:

— Men, Eisenblätter? Hur är det fatt? Vad

är det?

— Kriget, herr kaptenlöjtnant.

Det är för absurt. Eisenblätter rädd för

kriget — Eisenblätter, den käcke, modige Eisenblätter.

— Vad, skrattar han, är ni rädd för kulor

och krut?

— Ånej, svarar Eisenblätter, men för brev, som

kommer i ens innerfickor, utan att man vet om dem

och för dragkärror, som skjutas fram av min egen

vålnad.

Och Eisenblätter ser så medtagen ut, att

Weddingen får lust att kalla honom för »Sorglustige

Blätter». —

— Nå, vad är det då, Eisenblätter? undrar

kaptenlöjtnanten. Sjung ut.

Övereldaren berättar och Weddingen blir mera

och mera intresserad och när han slutligen öppnar

det mystiska brevet går det en ofrivillig rysning

genom Otto Weddingen.

Hans spådom!

Och underskriften är Madame La Croix", det

är tydligt: M. L. C.

Det blir plötsligt livligt på »U 9:s» däck,

officerarna kallas upp och övereldaren får ännu en gång

redogöra för nattens mystiska händelser.

Mariningeniör Schoen, matematikern, ser på

brevet och utbryter:

— Min själ om jag begriper, vad nollan spelar

för roll! Se här — 1902 är ju sammansatt av

(1×9) + 2 = 11 och här är ju 0 verkligen borta.

Men vad menar spåmannen med, att han utbetalar

fjärde summan, vilken är 11,111 mark om nollan

fattas? Nej, mitt förnuft står alldeles stilla —

jag begriper ingenting.

Man enas om detta — ingen begriper någonting

och alla gå till sitt arbete ombord.

Men Traebert får en idé.

— Låt oss taga en kopia av brevet, säger han.

Och så sända det här under samma adress som

brevet har till Wilhelmshafen. Samtidigt anmodar

man detektiva polisen att knipa den, som vill lösa

ut ett poste restante med just detta namn.

Man ordnar saken enligt Traeberts förslag och

avsikten är att sända det vid ankomsten till Emden,

varest direkt tågförbindelse snart skall föra det till

Wilhelmshafen.

Och under det att »U 9» glider förbi

Wangeroog, Spiekeroog, Langeroog, Baltrum och allt

vad de heta dessa öar, som likt ett ost-västligt

pärlband skydda hannoveranska och holländska

kusterna, tänker Otto Weddingen ej fullt så mycket

som han bör på de hemska saker som möjligen

förborgas under det hemlighetsfulla brevets

maskerade siffror, utan andra tankar sysselsätta hans

hjärna.

De gå envist till den kvinna, som i går blev

hans i brudstolen och han längtar till destinationsorten

Emden, varest hon lovat att möta honom

nästa dag, den 18 augusti.

Alla ombord äro mera oroliga för brevets innebörd

än den hotade själv, flera av officerarne mumla

något om insmugglade helvetesmaskiner och

överstelöjtnant Spiess går orolig omkring, sneglande

åt alla håll och kanter, i skrymslen och vrår.

Men han finner intet misstänkligt.

Resultatet av Eisenblätters upplevelser blir att

kaptenlöjtnanten kort och gott meddelar honom,

att han, under den tid »U 9» ligger i Emden

ej får gå i land.

Eisenblätter är emellertid lika nöjd med denna

ordning — han ser helst att dylika experiment

med hans värda person helt och hållet utebli.

Natten till den 18 augusti — »U 9» befinner

sig just i Emsmynningens inlopp — väckas de

närmast ingeniör Schoen varande av ett utrop från

denne:

— Jag har det, jag har det.

Weddingen vaknar och snäser till honom:

— Vad tusan har ni? Gäller det livet?

— Nej — men jag har funnit nollan.

— Har ni? frågar Weddingen, nu med ens

klarvaken.

— Ja, svarar ingeniören, reser sig och tänder

ljus. Se här.

Han skriver:

1902

Och vidare:

(1×9) + 2 = 11.

— Men, säger han, 11 är ju O — latinska

bokstaven O är 11. Och således blir ju ekvationen

(1×9) + 2 = O — där har ni således nollan och

hela siffran 1902 är återfunnen, ehuru det blir

20 i stället för 02.

— Mycket lärt, förklarar Weddingen, men,

uppriktigt sagt, hade det varit bättre, att ni låtit oss

sova. Ty det här är ju icke ett steg mot en

lösning — snarare tvärt om och jag drömde så

förbaskat stiligt.

De andra skratta och efter ytterligare några

timmars färd hamnar »U 9» i Emdens hamn

välbehållen och oskadd.

Man har under färden väl märkt, att kriget

har kommit till landet. Krigsskepp ligga med ångan

uppe och ett liv och en rörelse härskar, som är

alldeles olika den vanliga under fredstid.

-

TOLVTE KAPITLET.

Kvinnlig instinkt.

Fru Irma Weddingen har, hela tiden under

järnvägsresan haft samma egendomliga förnimmelse

som under bröllopsmiddagen och det kan tänkas att

ett för vanliga människor obekant sinne, ett sjätte

så att säga, kommit henne att instinktivt märka att

betjänten från bröllopsmiddagen, Max Zwilgenz,

förföljde henne under hela tiden.

På förmiddagen då hon möter sin man med

glädjestrålande ansikte och tindrande ögon, har

emellertid denna känsla av obehag försvunnit.

Men den återvänder med förnyad styrka, då

hennes man omtalar allt med det mystiska brevet

sammanhängande, och då hon får se själva kuvertet

är det som gåve henne namnet Max Zwilgenz

en elektrisk stöt.

— Aha, säger hon, så har jag förklaringen

på mysteriet — i alla fall på dess första del —

jag vet vem denne Zwilgenz är.

— Vet du? utbrister hennes man förvånad.

— Ja, det var den nye betjänten i din brors

hus. Han är en spion, Otto.

Och hon redogör logiskt och klart för den

förvånade äkta mannen hur det måste hava varit just

Zwilgenz" närvaro, som plågat henne, hur betjänten

på ett oförklarligt sätt försvunnit just strax efter

gästernas avtroppande och — sist men icke sämst

— hur denne Zwilgenz verkligen till utseende

liknade just Eisenblätter, till och med påfallande var

denna likhet.

— Men, tillägger hon, hela hemligheten ligger

i att utröna vad som ligger under den mystiska

nollan i madame La Croix" brev till spionen.

Så griper stoltheten henne — ty hon förstår,

att bringar madame La Croix sådana offer, anställer

spioner för furstligt honorar, så är det ett

förborgat »ille faciet» hos den man hon älskar och

plötsligt kastar hon sig till hans bröst, överhöljer

hans ansikte, panna och hår med heta kyssar.

— Plikten kallar, säger han till slut. Jag måste

se till ett par saker på »U 9».

— Vänta, beder hon, låt mig få behålla det

mystiska brevet — jag, din hustru skall rädda dig.

Ty något har spionen gjort — och detta något

finnes absolut omtalat i brevet — vad icke

mannens kloka huvud mäktar lösa, det skall lyckas

för instinkten, parad med kärlek.

Han giver henne brevet i det han ser varmt

på henne.

— Du lilla känslomänniska, säger han.

Men, vad går det åt hans hustru? I stället för

att se på honom ser hon ut på gatan och plötsligt

känner Otto Weddingen att han är som vore

han blott luft för denna kvinna. Ett eller annat

obetydligt på gatan har fångat hennes nyfikenhet

— och tvärt vändes hela hennes intresse ditåt. Han

känner ett stygn — av sårad fåfänga — och är

alltså i detta stycke lika alla andra män.

Men lika snabbt som underskattandet kommit

lika fort går det över, då Irma vänder sig mot

honom och sakta går bort från fönstret.

»Det» som hans fru betraktar visar sig vara

just »det» som är farligast för hans nuvarande

säkerhet, ty hon säger:

— Det är han, Otto.

— Vilken han?

— Tyst — Zwilgenz — betjänten. Gå ej fram

till fönstret. Och nu minns jag — den där karlen

har ju följt efter mig på resan hit. Min känslighet

drog mig till fönstret — hu!

Med ens inser Weddingen hur orätt han

bedömt hustrun alldeles nyss. Han kysser henne

ömt —

Så sliter han sig lös. —

— Jag måste gripa skurken, ropar han och

rycker till sig mössan samt störtar ut på gatan.

Uppe från sitt fönster ser Irma Weddingen

hur Zwilgenz, som tydligen ej anat kaptenlöjtnantens

därvaro, plötsligt blir orolig och hon ångrar nu

att hon ej tillropat sin man att vara försiktig —

ty om ej spionen fångas levande går hans

hemlighet med honom i graven.

Hon ser nu hur Zwilgenz rycker till och i

samma ögonblick rusar hennes man ut ur hotellets

vestibul åtföljd av portieren och ett par

vaktmästare. —

— Grip spionen, hör hon honom ropa och

ser honom även fatta tag i Zwilgenz. Men vig

som en katt och glatt som en ål slingrar sig

betjänten undan greppet. —

Han tar en snabb överblick av situationen och

sätter på språng nedåt gatan.

— Grip spionen, ropar Weddingen ånyo, och

den syn som nu upprullar sig skall Irma aldrig i

sitt liv glömma.

Som genom ett trollslag är gatan myllrande full

av människor — de dyka upp som måsarne efter

ett fartyg — man vet ej var de voro, men med

ens äro de där.

En blomkruka, kastad från fjärde våningen

träffar den flyktande — han faller.

Och över honom störtar folkmassan fram —

hon ser en soldat ränna sin bajonett genom

offrets rygg — så drager hon sig rysande bort från

det öppna fönstret.

Men ännu tränger det infernaliska ljudet

därutifrån in — ljudet av en människoflock, som

stampar — skriker — slår.

Hon kastar sig på soffan och begraver huvudet

i dess kuddar och så blir hon liggande intill

en hand lägges på hennes skuldra.

— Det var för sent, säger hennes man och

nickar — mängden var alldeles rasande — intet

hade kunnat hejda dem.

— Och hemligheten borta — men, Otto, jag

skall lösa den, om det gällde mitt liv.

Ånyo lämnar han henne, till utseendet

förkrossad och djupt skakad.

Men när han gått får Irma Weddingen liksom

nytt liv.

Hon reser sig upp, baddar sitt ansikte med

vatten och tager fram det egendomliga brevet.

Där hon nu sitter är hon en bild av en

viljande och tänkande kvinna. Hon här lagt brevlappen

framför sig på en stol och sitter själv på en

annan, stirrande på brevet med armbågarna stödda

mot knäna och med hakan vilande i händerna.

— Ingen siffra utom 0 har någon betydelse,

mumlar hon. Och detta noll måste »fattas».

Hon tänker intensivt, hon tänker för den man

hon älskar. —

Och plötsligt skiner en ljusning fram för hennes

inre blick.

— Det vore ett försök värt säger hon och

reser sig.

Hon går ner i hotellets läsrum och ser sig

omkring — ja, där stå banden hon söka, hela 24

stycken, bundna i skinnband med guldtryck på

ryggen.

Hon söker inte länge — hon går rakt på det

band hon behöver, tager ut det, slår upp sidan

och läser. —

— Om 0 fattas!

Ja visst — nu har hon funnit det. Hon slår

ihop boken, ställer den på dess plats bland de

andra banden och beger sig ut i staden varest hon

ses gå in i dess största kemikaliehandel.

Och när Otto Weddingen efter tre timmars

bortavaro återkommer till hustruns rum på

hotellet, går hon glad och leende honom till mötes

och säger, i det hon pekar på ett paket, som

sirligt inslaget i papper ligger på bordet:

— Jag har löst gåtan.

— Nå, hur var den?

— Det säger jag icke. Det skulle blott göra

dig nervös och orolig, Otto. Men tag detta paket,

ha det alltid i din närhet ombord under däck —

men lova mig heligt, öppna det ej

innan högsta nöd hotar dig. Öppna det, när

nöden är så stor, att du ingen utsikt ser att

undslippa döden.

— Men så högtidlig du är.

— Ja, jag är högtidlig — det kan en gång

gälla ditt liv — men jag kan ej säga dig vad paketet

innehåller — du skulle missbruka dess innehåll.

Svärjer du eden?

— Ja, svarar han, jag går den utan något

förbehåll.

Så tager han nyfiket paketet på bordet. Han

griper dess snöre med ena handen och lyfter —

paketet rör sig icke. Han måste taga bägge

händerna till hjälp och då förvånas han och utbrister

häpen:

— Det är ju tungt som bly. Vad i all världen

har du i paketet, Irma?

Hon skakar skälmskt fingret åt honom. —

— Kom ihåg eden, varnar hon.

Och Otto Weddingen svarar med att sluta

henne i sina armar.

-

TRETTONDE KAPITLET.

Till strid!

Nästa dag är »U 9» åter ute på kryssning

och dess order är, att med Emden och Wilhelmshafen

som alternerande stationer uppehålla

bevakningen av Nordsjön utanför holländska och

hannoveranska kusterna.

Det är ett farligt uppdrag, ty alla kuster och

hamninlopp äro försedda med minor och man måste

noga efter kartan känna dessas läge för att kunna

manövrera emellan dem.

»U 9» rymmer tre torpeder och går nu ständigt

försedd med dessa hemska vapen, vilka äro

undervattensbåtens enda möjligheter för anfall.

Kortare expeditioner avlösa längre sådana och

»U 9» har till och med än en gång, i sällskap med

åtta andra tyska undervattensbåtar, korsat Nordsjön

och vid Shetlandsöarna påvisat flottiljen den

stora grottan Weddingen upptäckt.

»U 9» har även många gånger varit så nära

engelska krigsskepp, att den avfyrat sina torpeder,

men de ha ej träffat målet och Weddingen har mer

än en gång utbrustit:

— Se så, där gick 10,000 mark åt skogen, ty

varje torped betingar detta pris.

Hans hustru hör en gång honom nämna detta

faktum och frågar förvånad hur det är möjligt

och han svarar henne, att hon bör besinna, att

en torped är ett litet mästerverk.

Han förklarar, att de torpeder som följa »U 9»

äro underverk av precision och beskriver hur

särskilda apparater finnas inne i torpeden, med

vilkas hjälp denna ständigt hålles på ett djup av tre

och en halv meter under havsytan. Men svårigheten

att träffa ett fientligt fartyg beror på dettas

manövrering, ty torpedens hastighet är visserligen

mellan 45 och 48 knop, men det är svårt att

beräkna det fientliga fartygets hastighet. Ett

stillaliggande krigsskepp är däremot ett lätt byte — man

siktar och måste träffa. Han omtalar huru de

modernaste torpederna kunna gå hela 6,000 meter

rätt mot målet innan deras drivkraft är slut.

Spådomen och den mystiske Zwilgenz börja att

råka i glömska och ingen ombord å »U 9» talar

mera om saken.

Men vad som mera sysselsätter sinnena är

sjökriget, som aldrig tycks börja på allvar.

Man blockerar med minor och ligger företrädesvis

stilla — det är allt.

Då kommer, den 8 september, meddelandet

om den engelska kryssaren »Pathfinders» undergång

den 5 samma månad. Den har stött på en mina

utanför Firth av Forth och sjunkit.

Man jublar — en förlust för fienden är alltid

välkommen. Men — detta jubel är ett intet mot

den darrande glädjevåg som går genom makarne

Weddingens sinnen, då, ett par dagar senare,

undervattensbåten »U 21» inkommer till Emdens hamn.

»U 9» råkar just då, den 8 september, även

den ligga i Emden och kaptenlöjtnant Weddingen

och hans unga fru möta vid kajen »U 21:s»

chef, överstelöjtnant Hersing.

— Nå, lyckligt återkommen, säger Weddingen

och trycker vännens hand.

— Ja, som du ser.

Han tar Weddingen under armen och alla tre

avlägsna sig ett stycke i det överstelöjtnant

Hersing säger.

— Du, Weddingen, du måste ge mig ett gott

råd.

— Gärna, säger chefen på »U 9» och de gå

alla tre in på ett litet kafé ej långt från hamnen.

— Jo, ser du, fortsätter nu Hersing i halvt

viskande ton, frågan är om man bör offentliggöra

det — eller hålla det hemligt. —

— Vilket?

Både Otto Weddingen och hans fru se ytterst

intresserade ut.

— »Pathfinders» undergång.

Weddingen skrattar.

— Kära du, det är redan offentliggjort. —

»Pathfinder» har den femte dennes eller när det

var, »funnit vägen» till en mina, vitsar han.

Hersing småler.

— Ja, ser du, där ha vi knuten, säger han.

Den där minan, som »Pathfinder» stötte på —

den var nog inriktad av mig på »U 21».

Weddingen springer upp, alldeles blek av

sinnesrörelse.

— Du!

Och fru Weddingen ser med beundrande ögon

på mannens kollega. —

— Ni — var det er torped?

— Ja, svarar Hersing. Och frågan är den:

Skola vi hålla saken hemlig och låta fienden allt

framgent tro, att det skylies en fientlig mina eller

skall jag offentligen omtala, att det har lyckats

en tysk undervattensbåt att helt under engelska

kusten tillintetgöra en av deras egna kryssare?

Otto Weddingen tänker sig för.

Så säger han:

— Ja, vet du, i ditt ställe skulle jag hänskjuta

det där till amiralitetet — gör din rapport klar,

sänd in den och låt amiralitetet offentliggöra

saken eller icke — alldeles efter deras eget behag.

Hersing ser rakt framför sig.

— Jag tror du har rätt, svarar han, jag får

göra det offret för fosterlandets skull.

Irma Weddingen rycker till vid dessa ord.

Plötsligt står så mycket, som förr var dunkelt i

kriget klart för henne: Mannen mördar och krigar

huvudsakligen för sin egen framgångs skull för att

öka sina ordnars antal. Och hemma bli tusentals

kvinnor utan sina stöd, barn utan sin fader —

det är män som stiftat alla lagar och hur de vända

det få de alltid övertaget. Hon tänker i detta

ögonblick detsamma om kriget som alla sanna kvinnor

mena.

Men de bägge männen höja stolt sina huvuden,

naivt omedvetna om, att allt ont i världen har

uppstått genom deras släktes egoism och fåfänga

och fortsätta resonnemanget.

Stygnet, som gått genom Irma Weddingens

själ ett ögonblick läkes emellertid, ty hon är

kvinna och sedan årtusenden är i hennes släkt

nedärvd denna beundran för alla mannens dumheter,

som minskar hennes klara omdömesförmåga.

Slutet på tankeutbytet blir, att Hersing

beslutar att insända sin rapport om »U 21:s»

bedrift till översta ledningen för marinen och flottan

och denna ledning anser i sin tur och ordning, att

det för att ej oroa fienden allt fortfarande skall

heta, att en mina var orsaken till »Pathfinders»

undergång.

Och Hersing beskriver för de bägge andra

mången hemsk och gripande scen för den till

undergång dömda kryssarens besättnings kamp med

böljorna och döden.

Irma Weddingen ryser.

Dagen därpå blir det emellertid — just tack

vare Hersings ingångna rapport till flottans överste

chef under gårdagen, livligt inom tyska flottans

samtliga vapenslag.

Den trådlösa telegrafen är i febril verksamhet

och den 9:de september visa sig tyska

krigsfartyg i stort antal i Ålands hav och norr därom

samt kapa bland annat den finska passagerarångaren

»Uleåborg» på dess resa mellan Gävle och

Raumo.

Och samma dag erhålla samtliga tyska

undervattensbåtar i Emden och Wilhelmshafen order

att sticka till havs med all den torpedladdning

respektive båtar kunna föra.

Och då alla ligga klara och fullt färdiga till

togt sättes maskineriet i gång med dess

fruktansvärda makt.

Man har i ledande tyska marinkretsar dragit

den slutsatsen, att engelska flottan på grund av

mineringen längs Englands kuster helst skall söka

öppet hav och att händelsen inne i Östersjön skall

locka den närmare de tyska Nordsjökusterna och

det är denna beräkning som ligger till grund för

undervattensbåtarnas hastiga beordrande ut i

Nordsjön.

Det är som anade fru Weddingen att »något»

skall inträffa just under den togt som nu tager sin

början.

Ty glömsk av allt det groll, som omedvetet

döljes i kvinnosjälen mot det, som med skäl kallas

mannens speciella vansinne, kriget och dess fasor,

trycker hon sig ömt till mannens bröst och viskar:

— Paketet, Otto, du har det väl alltid nära

till hands?

— Ja, älskling, svarar han, dock med ett litet

stygn av skuldmedvetenhet, han har nämligen sista

resan så gott som glömt dess existens och han

tillägger:

— Således håller du ännu fast vid denna din

nyck?

I stället för att svara överraskas Otto

Weddingen av att hans fru börjar att gråta häftigt.

— Nyck, snyftar hon, nyck. Aldrig har en

kvinna tänkt mera framsynt och klart än jag, då

jag bad dig om eden.

Och med den fasta föresatsen att hålla sin

hustrus mystiska gåva i beredskap, går Otto

Weddingen ombord på »U 9».

Här kommer mariningeniör Schoen honom till

mötes och säger:

— Herr kaptenlöjtnant, jag har funnit ett nytt

moment i er spådom.

— Å tusan!

— Jo. Dem där förbaskade nian har inte lämnat

mig någon ro. Har ni tänkt på att vi, i år, år

1914, befinna oss i en viss månad?

— Javisst i september.

— Ja, men vilken i ordningen?

— Den nionde, förstås.

— Ja — just den 9:de, svarar Schoen. Och

om jag skall låta fantasin löpa av med mitt

förnuft, så borde med er nia i handen och med

året 1914 just vara den 9/9, och det är i dag

den nionde september, ert stora öde

fullbordas.

— Ja, kanske, svarar Weddingen tankfull, men

intet har hänt i dag som är av vikt.

— Icke det, undrar Schoen. Det är ju i

dag som vårt egentliga stridståg börjar och det

är den 9/9. Och än mer har jag funnit — det är

en trea med i spådomen — (12×9) + 3 = 111 —

hur många torpeder hava vi?

- Tre.

— Där ser ni. Och vet ni, detta är dock nog

av sammanfallande omständigheter för att det i

alla fall måste kallas rent av kuriöst.

— Ja, ni har rätt, men »0 som fattas»?

— Ja, den gåtan lösa vi aldrig.

— Min fru säger sig ha löst den.

— Omöjligt — på vad sätt? undrar Schoen.

— Genom ett mystiskt paket, svarar Weddingen

och lämnar den förbluffade ingeniören för att

med sina lungors fulla kraft kommendera i hörröret:

— Allt klart i maskinen — sätt i

gång — till strid!

-

FJORTONDE KAPITLET.

Den stora dagen.

Orolig och med hjärtat fyllt av dystra aningar

går fru Weddingen var dag ned till hamnen, och

långt ut på dess pir har hon förlagt sitt

favorittillhåll under dessa, väntans dägar.

Under tiden kryssar »U 9» i farvattnen utanför

holländska kusten likt en haj på rov och utom

han, hans hustru och den tyska ledningen, förutom

naturligtvis »U 21:s» besättning, vet ännu ingen,

att de tyska undervattensbåtarna verkligen duga

något till.

Aftonen den 21:sta september kan Otto

Weddingen aldrig glömma. Det är denna kväll, fylld

av en mättad solglöd i väster, vilken med oändlig

färgprakt delar med sig av sitt sken åt havet,

som han gör den upptäckt, som leder till ett av

hans djärvaste och för hans liv mest avgörande

beslut.

Hans kikare följer horisonten i väster där det

döende solljuset är starkast och han tror knappast

sina ögon då han varsnar icke mindre än tre

engelska örlogsskepp sakta kryssande ute på

Nordsjön.

Hans tankar i detta ögonblick vändas mot

fienden och han mumlar:

— I haven kallat Nordsjön på skämt för

»tyska havet» — jag skall, tag mig tusan, visa,

att det är det tyska havet.

Och han kastar ännu en blick från tornet på

de tre pansarkryssarna.

Så stiger han ned under däck, beordrar »U 9:s»

sänkande under vattenlinjen så djupt att endast

periskopet synes över vattenytan och ger Spiess order

om att följa de tre kryssarna på avstånd.

Intresset och spänningen ombord är på sin

höjdpunkt och man turar om med att kasta en blick

i periskopet, vari man allt fortfarande ser de tre

kryssarna sakta röra sig framåt.

Det är nu, under däck, som Otto Weddingen

meddelar sin geniala plan — ty, för att hava någon

utsikt att träffa ett fartyg har han gjort den

erfarenheten, att antingen måste detta fartyg äga en

konstant, beräknelig fart — eller också ligga

alldeles stilla.

Han beslutar sig för att söka uppnå det sista

resultatet och frågar:

— Vi hava ju sex periskop som reserv?

— Ja, herr kaptenlöjtnant.

— Gott — så få vi offra fyra och behålla

endast två.

Hans officerare förstå ej vad han menar —

men inom några ögonblick har han satt dem in i

planen och inom kort äro periskopen framtagna

och arbetet börjas.

Otto Weddingens avsikt är helt enkelt att

konstruera bulvaner för en undervattensbåt, periskop,

som lugnt och stilla sticka upp över vattenytan

och vilka genom sin närvaro skola få fienden att

tro att den är omgiven av en hel svärm av

undervattensbåtar. Ström och vind skola föra

bulvanerna ned mot fienden och denne skall söka att

komma ur skotthåll för dessas projektiler. Han tror

sig kunna beräkna, att denna flottans undgående

rörelse skall ske rätt in mot engelska kusten,

varken åt tyska sidan eller åt något annat håll.

Då skall han med »U 9» gå parallellt med båtarna

och giva en av dem ett glatt lag från sidan.

Och det arbetas med iver ombord på »U 9» med

bulvanernas färdigställande. De förfärdigas helt

enkelt av en trälapp från vilken periskopet sticker upp,

fästat vid ett rör. Under brädlappen är fästat

något bly som gör, att periskopet automatiskt

vändes uppåt — blyet nedåt. Brädstumparna målas

svarta, avvägas noga i ett kar, fyllt med vatten —

sjövatten — och vid två-tiden på morgonen den

22 september 1914 styr »U 9» med full fart nedåt

mot de tre fientliga pansarkryssarna.

Men mänskliga beräkningar slå ofta fel bch

detta öde undgår ej Otto Weddingen.

Klockan fem på morgonen är »U 9:s» periskop

endast på 10 kilometers avstånd från de tre

kryssarna och klockan halv sex har detta avstånd

förminskats till 3 kilometer.

Nu höjer sig »U 9» något efter att ha gjort

en kringgående rörelse under vattnet så, att den

några minuter före sex befinner sig på babords

sida framför den främsta av pansarkryssarna.

»U 9» höjer sig nu så att tornets översta rand

blir synligt över vattnet.

Det är ett nästan otroligt vågstycke, ty man

är tätt inpå de fientliga fartygen.

Traebert stiger upp i tornet och de falska

periskopen sättas i sjön. Ett par av dem välva runt,

men resa sig strax på rätt köl — Traebert sluter

till luckan i tornet och »U 9» sänker sig, så att

endast periskopet synes.

Ännu har man tydligen intet märkt på de

fientliga skeppen — tack vare att tron på tyska

undervattensbåtar ej blivit utbredd — tack vare,

att Hersings bedrift med »U 21» ej blivit officiellt

bekantgjord — tydligen en lycklig idé av flottans

överste chef.

Men — vad betyder detta? De engelska

kryssarna taga ingen notis om periskopen — Otto

Weddingen har tänkt att nu sätta full fart på

»U 9», gå under vattnet, hålla jämn fart med

pansarkryssarna och dymedelst uppnå samma

resultat som hade både »U 9» och fartygen bägge

legat stilla. Ty två föremål, som röra sig lika fort

åt samma håll äro sinsemellan stillastående.

Men fienden tager ingen notis om de lockande

periskopen och Otto Weddingen förändrar helt

enkelt sin plan.

Ögonblicket är inne — hans stora ögonblick

i livet och med säkert öga och säker hand riktar

han torpedröret mot den närmaste av kryssarna.

Ett ryck i den klaff som dirigerar torpedens

igångsättningsventil och torpeden slungas ur röret,

förbi ståltungan, som håller vattentrycket borta och

»U 9» ligger, med periskopet fortfarande över

vattenbrynet och i detsamma åser Otto Weddingen

med oerhörd spänning hur skottet skall verka.

Sekunder förflyta — de bliva till minuter —

nej, skottet tycks hava förfelat målet. —

»Aboukir» läser Otto Weddiingen i tydliga

bokstäver på pansarkryssarens bog.

Då —

En väldig störtvåg kastas upp ur havet,

midskepps på »Aboukir» — torpeden har träffat.

En obeskrivlig känsla av stolthet griper Otto

Weddingen — av vild, allt uppslukande stolthet

— stolthet över att vara tysk, över att vara

undervattensofficer — över att hava träffat målet —

över allt — allt —.

Han vet på en prick fortsättningen av dramat:

Torpedens stift har vid beröringen med »Aboukirs»

skrov skjutits in i torpedens spets. Det har träffat

tändsatsen och 100 kilogram bomullskrut i

torpedens inre exploderar och frigör en energimängd

av omkring 1,000,000 hästkrafter på en sekund.

Explosionen framkallar först en remna i skrovet

och en bortslungning av väldiga vattenmassor från

detsamma.

Det är detta som just nu skett.

Men de väldiga vattenmassorna vända tillbaka

med rasande kraft, och denna oerhörda murbräcka,

vattnet, stöter sönder skrovet, vidgar remnan och

störtar, som ett ohyggligt skydrag in i fartyget

förstörande och uppslukande allt —.

Och se nu — nu kränger »Aboukir» åt sidan

— nu sker en ohygglig explosion — det är

ammunitionsförråden som antänts och sprängas. —

Det stora fartyget med nästan 1,000 mans

besättning, med 4 stora skorstenar brytes av på mitten

— som ett rör och två av skorstenarna ses luta

åt vänster medan akterns tvenne luta åt höger.

Efter några minuter sjunker det stolta fartyget

medan spillror flyta omkring, matroser i nattdräkter

kämpa för livet bland vågorna och endast ett par

räddningsbåtar av alla de utsatta hålla sig på rätt

köl.

Och mitt i detta virrvarr sjunker »U 9» sakta

under havsytan medan en intensiv eldgivning börjar

från de andra engelska kryssarna och denna riktas

mot de kringdrivande fyra periskopen.

Man har beskyllt de engelska återstående

kryssarna för att de i människokärlekens

intresse strax hava satt ut båtar för att

rädda de omkringsimmande utan att tänka på

den fara som drabbade dem själva genom att de

då hava måst sakta sin fart — men detta är oriktigt

så till vida att bägge sakerna utföras. Med

beundransvärd snabbhet sätta såväl »Houge» som

»Cressy» en mängd livräddningsbåtar på vattnet

samtidigt med att de fullgöra sina sjöstrategiska

skyldigheter, de bombardera periskopet av

en undervattensbåt, synligt på 300 yards avstånd.

Dramat på havet har börjat.

-

FEMTONDE KAPITLET.

Dramat på havet.

Men det ena perlskopet efter det andra blir

synligt och bombardemanget pågår då »U 9» med

en andra, ytterst välriktad torped når »Houge»

och en ny explosion följer; »Houge» går med

sin kamrat till bottnen.

Flera engelska krigsfartyg närma sig nu den

sista av kryssarna: »Cressy».

Men denna, »Cressy», har genom väl riktade

skott träffat det ena periskopet efter det andra

— nu förefaller det fartygets befälhavare som allt

vore lugnt, ingen undervattensbåt synes längre till

och den lägger bi och låter sitt folk ägna sig åt

de omkomna från »Aboukir» och »Houge».

På avstånd skynda »Titan» och »Flora» mot

olycksstället; den engelska torpedjagaren »Lucifer»

styr med skummet yrande framför bogen ut mot

den plats, där dramat nu utspelas.

En trålare skyndar till platsen i barmhärtighetens

intresse och då en marinöverkonstapel på

»Cressy» får se den — och samtidigt, bredvid den,

ett periskop riktar han tre skott ur en 12-pundare

först mot trålaren och så mot periskopet.

Trålaren sjunker vid första skottet — periskopet

krossas — det är blott ett av de falska, som förut välvt

runt, men nu åter rest sig, och marinöverkonstapeln

ser med egna ögon, och har sedan meddelat det

för engelska tidningar, hur två tyska matroser flyta

upp. Han tager trålaren för ett maskerat

krigsfartyg och periskopet för en av de tyska

undervattensbåtarna.

Men av dessa finns blott en, »U 9», på platsen

och just nu giver »Cressy» ett präktigt tillfälle

till anfall.

Med ett mod och en tillförsikt, som gränsar

till det otroliga ger »U 9» eld än en gång —

för tredje gången under denna strid, som nu varat

i två timmar och torpeden träffar »Cressy» så, att

den slår in i pannrummet.

Det besynnerliga är, att senare överlevande

från »Cressy» vilken nu börjar sjunka och snart

går till botten, uppgiva, att tre torpeder avskjutits

mot »Cressy». Den första av dessa skulle hava

kunnat följas i hela dess bana och träffat fartyget

på styrbords sida. En andra skulle hava missat

målet och gått på sidan om »Cressy» — men det

riktiga är, att endast en torped, »U 9:s» sista,

slungades mot »Cressy».

Nu börjar havsytan att se hemsk ut, men »U 9»

som har utfört sin mission sänker sig snabbt under

vattnet — den äger ej en torped ytterligare och

den bästa tjänst Otto Weddingen kan göra

fosterlandet är nu att föra sin båt i säker hamn, undan

förstörelse.

Dock märker han, hur fienden, som nu har

samlats i betydande styrkor utanför Hoek van

Holland, där dramat utspelats — sänder projektiler i

blindo efter »U 9». En tung sådan träffar till

och med skrovet — men den långa vattenvägen har

förtagit kulan den största kraften och det är

endast ett tämligen milt slag, som träffar »U 9».

Periskopet befinner sig nu på ett par meters

djup under vattenytan men detta är nog till att

»U 9» skall vara alldeles osynlig.

Genom »skvallerspegeln» synes vattnet klart och

ljusgrönt ty dagen är visserligen disig men vattnet

är särskilt klart i de strömsättningar som just nu

råda.

Det rycker i periskopets rör och en darrning

går igenom detsamma.

Weddingen ser genom det. Men den syn som

uppenbarar sig för honom skall hela hans liv stå

oskiljaktigt förenad med den hemska dagen den

22 september 1914 då han utförde undervattensbåtsvapnets

hittills oöverträffade bragd.

Synen är som skulle en högre makt styrt det

så, att han, som genom sina torpeder bragt all

denna sorg och alla dessa lidanden åstad icke

skulle slippa att se fasorna genom att helt enkelt

dyka ned under havsytan — nej — något skulle

även förbehållas honom. —

En hand synes över periskopets glas, en kraftig,

valkig sjömansnäve, som av all kraft hakar sig

fast vid det framilande periskopet — det är en

drunknande som griper efter halmstrået —.

Det knakar och brakar i periskopets långa rör

— man ser hur senor och muskler ansträngas, hur

fingrarne tryckas flata och vita som en polyps

sugvårtor mot glaset och slutligen ett ansikte som med

blodsprängda, stirrande, öppna ögon ser rätt in

genom glaset —.

Så försvinner synen. —

Sjömannen har gått till bottnen.

En lätt rysning genomilar Otto Weddingen. —

-

SEXTONDE KAPITLET.

Varför »U 9» dröjer.

Hela världen, vet nu om dramat på havet —

men vad ingen mera än »U 9:s» befäl och manskap

ännu vet är att dessa begagnat sig av periskopbulvaner.

Tidningarna innehålla skiftande meddelanden.

De skildra kampen utanför Hoek van Holland

på mycket olika sätt.

De omtala hur dramat tilldrog sig 200 sjömil

ut till havs och tiderna variera.

Många relatera förloppet så, att »Aboukir»

signalerade till de andra kryssarna att den stött på en

mina och bad om hjälp. Flera påstå att de bägge

då osårade fartygen legat stilla och många

versioner gå.

Man har olika uppgifter på hur många

människoliv som spillts, men människoliv i krigets

dagar frågar man ej så mycket efter och omkring

halvtannat tusen man har engelska marinen råd

att mista — då däremot tre pansarkryssare — —

Då står det ekonomiska i saken lättare till

hands att konstatera. Englands tre kryssare hade

ett värde av i runt tal 60 millioner mark medan

de tre skotten från »U 9» kostade 30,000 mark.

Hela världen jublar eller gråter — och nu

bekantgöres även Hessingens bedrift, att med

»U 21» borra »Pathfinder» i sänk — Tyskland glädes

och England svär.

Det finns också en kvinna, som oroligt spejar

från hamnpiren, som gripes av bägge dessa

känslor — Irma Weddingen, som var minut väntar

sin man och fylld av oro vandrar mellan sitt

hotell och hamnen.

Men Otto Weddingen dröjer.

Hon hör omtalas jublet i Kiel, som

flaggsmyckats till makens ära, hon får meddelandet om

den heder som vederfarits hennes man i Berlin

och att järnkorset väntar honom vid hemkomsten.

Vid hemkomsten!

Än om han aldrig kommer?

Den 22:dra på morgonen stod slaget — det

är nu redan morgonen till den 23:dje — och intet

synes till av »U 9».

Men den oro och beklämning som höjer och

sänker den unga makans bröst skulle blivit än

värre om hon vetat hur det just nu står till på

»U 9».

Hon vet det emellertid ej — en barmhärtig

Gud låter ej människan se det fördolda, ty hon

skulle ej kunna tåla det — nöden och faran äro

alltid värre för dem som ana dem eller tänka

sig in i dem än för den som själv står mitt uppe

i dem.

Men »U 9» har avlägsnat sig från platsen för

dramat utanför Hoek van Holland och styrt mot

hemmet. Endast då och då vågar Otto Weddingen

låta periskopet dyka upp och en blick i detsamma

upplyser alltid om detsamma: engelska jagare —

och så sänker sig »U 9» återigen, tagande en

annan kurs.

Räknemästaren Schoen jublar. Han vet vad

trean betyder i spådomen: tre pansarkryssare

betyder den.

Och Traebert fyller i:

— En för var av våra fiender, en för England,

en för Frankrike och en för Ryssland — det är

de där tre ettorna som bilda 111.

— Ja, kanske det, säger Weddingen, skrattande.

Men den där nollan, som fattas?

— Ja se den blir ingen klok på.

— Utom min hustru, menar Otto Weddingen.

Eisenblätter skrattar till.

— Nå, Eisenblätter, vad var det för något

roligt med det?

— Å, svarar Eisenblätter, det bara bevisar,

att inte ni, herr kaptenlöjtnant är någon nolla.

— Hur så?

— Jo, er hustru har blivit klok på nollan —

men ingen hustru blir klok på sin man — således

är ni ingen nolla.

Det är, som hava alla sorger nu flytt dessa

män på undervattensbåten »U 9».

Man unnar sig en tids vila — alla äro trötta

av ansträngningarna och man går ned på bottnen

i Emsflodens mynning för att unna sig några

timmars sömn.

Syrebomben för luftförnyelsen är nästan slut och

Spiess kopplar in en ny i luftledningen och så

småningom gå alla till vila — i morgon skall

man vara iland och alla strapatser överståndna.

Snart sova alla ombord på undervattensbåten.

Vad det är som omsider väcker Weddingen vet

han icke — men han vaknar och känner sig högst

besynnerlig till mods. Det är, som skulle han kvävas.

Han kan ej andas — det trycker för bröstet — han

känner svindel — ah — något fel i syreapparaten

— han drar av en tändsticka, men den slocknar.

Allt går runt för honom. —

Skall han dö just nu, nu när lyckans gudinna

smålett så hult emot honom — och hans hustru —.

Hans hustru. —

— Ah — paketet.

Nu om någonsin hotade den högsta nöd. —

Och — samlande alla sina sista krafter till

en våldsam ansträngning sliter han papperet av

paketet.

Han famlar därinnanför.

Två små järnbomber.

Och med en sista rest av medvetande känner

han en kran i toppen på den ena — och han

vrider om kranen.

En isande kyla får honom att draga till sig

handen, han släpper paketet — och vaknar

åter till liv och medvetande.

Nu lyckas det honom att tända en tändsticka

och en lampa. —

Han ropar, han väcker de andra.

— Skynda, kommenderar han, det är fel med

syreledningen, luften är avstängd — vad är det?

De andra äro lika illa farna som han själv.

Men omsider upptäckes felet.

En av syrebomberna, som inlastats i Wilhelmshafen,

just den som Spiess nyss kopplat in, är en

kolsyrebomb.

Hur i all världen har den kommit dit?

— Dragkärran! säger Eisenblätter, dragkärran

för tusan.

— Ja, säger Schoen, det hade kunnat bliva

döden — en minut till och vi hade gått in i

den eviga vilan.

— Min hustrus paket, svarar Weddingen.

— Och det innehöll?

— Två syrebomber — syret räddade oss.

— Men —

— Ja, ser ni Schoen, inte vet jag, men min

hustru har klarat nollan.

Schoen visslar.

— Visst tusan, utbrister han.

— Vilket?

— Om 0 fattas.

— Nå?

— Det är inte siffran 0 som det talas om

utan bokstaven O — oxygenium-syre —

således: »om syre fattas» stod det i brevet —

och därför smugglade också Zwilgenz in en bomb

kolsyra, som ju är syrets svåraste fiende. —

*

— Men hur kunde du gissa det, älskade, frågar

den överlycklige kaptenlöjtnanten då han samma

dags middag den 23:dje september 1914 stiger

i land.

— Å, de hade ett konversationslexikon på

hotellet, svarar fru Irma leende. Jag slog upp

bokstaven O och där stod det.

— Men varför var du så rädd för att låta

mig veta vad brevet betydde? Och varför kunde

du ej omtala att paketet helt enkelt innehöll syre?

— Därför, att det då hade inträffat en av

tvenne saker. Antingen skulle du hava lagt

bomberna bland de andra i syremagasinet — eller

också hade du gått omkring i en ständig ångest,

som högst menligt inverkat på dina nerver.

Kaptenlöjtnanten tänker.

— Ja, säger han, hur mycket har jag ej redan

att tacka dig för.

Nu stämmer en brusande musik upp till ära

för Otto Weddingen och berusad av lycka, stolthet

och kärlek vandrar han vid sin makas sida

genom gatorna, där flaggor slå för vinden och vita

dukar vifta från varje fönster medan höstens

blomsterskörd kastas på asfalten för hans fötter.

-