Esops fabler
ESOPS FABLER
FRITT BERÄTTADE EFTER
LA FONTAINE, RUNDELL, BINDER M. FL.
SAMT MED
ILLUSTRATIONER
AF
ERNEST GRISET
ANDRA GENOMSEDDA UPPLAGAN.
STOCKHOLM
C. & E. GERNANDTS FÖRLAG 3-AKTIEBOLAG
STOCKHOLM
KÔERSNERS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
1895
Förord till andra upplagan.
Esops fabler höra till de litterära skatter, hvilka aldrig åldras utan
hålla sig lika oförgängligt unga, sekel efter sekel. Hvad man vet om den
person, efter hvilken de fått sitt namn, är i korthet följande.
Frygien, ett landskap i Mindre Asien, som på hans tid var en beståndsdel af det
Lydiska riket. Sedan han varit i tjänst hos flera herrar, blef han slutligen såld
till en på Samos bosatt filosof,
exemplariska uppförande skänkte honom friheten. Han reste nu omkring i
främmande land och blef allestädes beundrad för sin vishet och godmodiga kvickhet, som
gjorde, att man glömde hans mindre tilltalande yttre: han var nämligen
puckelryggig. Slutligen kom han äfven till den för sin omätliga rikedom kände konung
mottaga flera förtroendeuppdrag. Ett sådant medförde hans död. Han skickades
nämligen af Kresus till Delfi i Grekland för att öfverbringa ett högtidligt offer åt
Apollo och på samma gång utdela en betydlig penninggåfva bland Delfis invånare.
När han med detta uppdrag kom till Delfi och fick se, att dess befolkning lefde i
fullständig overksamhet, lättjefullt förslösande de rika medel, som inflöto från de
främlingar, hvilka rådfrågade Apollos orakel, så förklarade han dem ovärdiga den af
Kresus skickade gåfvan och återsände henne till den lydiske konungen. Som han
frimodigt uttalade sig äfven mot de vid oraklet anställda prästernas girighet och
bedrägerier, beslöto de uppretade delfierna att hämnas. När han skulle resa sin väg,
gömde de ett gyllene offerkärl bland hans ressaker och beskyllde honom sedan för
att hafva stulit detsamma från templet. Han ställdes inför rätta, dömdes till döden
och nedstörtades från ett utsprång på klippan Huampe år 560 eller 550 före
Kristus.
på folkets okonstlade språk för att kunna desto kraftigare inverka på sina
åhörare. Först lång tid efter hans död blefvo de skriftligen upptecknade
sådana, som man då erinrade sig dem. De äro följaktligen
till innehållet men ej till ordalydelsen. Ej så få af fablerna äro säkerligen äfven
tillkomna före
föregångares som efterföljares verk. Flera efter honom lefvande fabeldiktare gåfvo
själfva ut sina fabler för att vara
som hans. Detta skedde i synnerhet i de många vältalighetsskolorna, som, sedan
romarne eröfrat Grekland och Mindre Asien, efter grekiskt mönster upprättades i
nästan alla städer i romerska riket.
statsmannen, filosofen och talaren
Sedermera företog en grek
en omfattande bearbetning af dem. En annan högtberömd samling af
fabler har lämnats af den bysantinske munken
århundradet. De båda sistnämnda samlingarna ligga till grund för en mängd
editioner och bearbetningar på olika språk, och
alla bildade folks gemensamma egendom. — Bland andra fabelberättare nämna vi
endast de tvenne, hvilka näst
De äro romaren
likartade öden med sin föregångare
blef frigifven — och fransmannen Jean de La Fontaine (född 1621, död 1695).
1668 och har sedermera ofta bearbetats och öfversatts till andra språk. På
engelska utgåfvos samlingar af
1727 af
tvenne förnämsta bland de nyare samlingarna af
engelska af I. B. Rundell och den tyska af d:r Binder. Med anlitande af
samtliga dessa källor utgafs år 1875 en svensk samling af ÆSOPISKA FABLER
med illustrationer af Ernest Griset. Det är denna samling, som nu härmed
framlägges i ny upplaga, sedan den första för länge sedan utgått ur bokhandeln.
I denna andra upplaga har ingen annan ändring skett, än att de språkliga
uttrycken öfversetts samt, där så behöfts, beriktigats eller förtydligats. I allt öfrigt
hafva däremot vid föreliggande upplagas utgifning samma grundsatser följts, som vid
första upplagan voro de bestämmande. Samtliga de i första upplagan intagna fabler
hafva alltså återgifvits äfven i denna, oafsedt att en del af dem icke kan anses härröra
från hvarken
som blifvit intagna i samlingen, har vidare skett med ganska stor frihet, dock med
all omsorg osparad att behålla berättelsernas ursprungliga enkelhet och undvika
alla onödiga utsmyckningar. De småförståndiga moraliska tillämpningar, som i
vissa fabelsamlingar finnas bifogade slutet af hvarje fabel, hafva fortfarande
utelämnats. Säkert är, att dessa tillämpningar icke leda sitt ursprung från
själf utan äro senare tiders tillägg. Ganska ofta äro dessa tillägg jämväl
osmakliga och stundom fullkomligt oriktiga. Det torde äfven förefalla tröttande att
oupphörligt under hvarje fabel se ett »Fabeln lär oss» o. s. v. Moralen finnes ju
redan i det, som ger anledning till själfva dikten. Det måtte då för fabelns
läsare eller åhörare vara mycket mera intresseväckande att själfva få öfva sin
tankeförmåga och söka utleta diktens andemening och lärdomar, än att dessa senare
ständigt påtvingas dem. Ofta gömmer äfven en fabel under sin enkla och lekande
yta ett så synnerligen rikt innehåll, att det svårligen låter tolka sig i några
få ord. — Hvad särskildt beträffar denna svenska fabelsamling. torde slutligen den
mängd förträffligt utförda illustrationer, som pryda densamma, väl äfven få anses
lämna ett bidrag till fablernas tydlighet och begriplighet. Dessa illustrationer
utmärka sig för en godmodig och oförarglig humor på samma gång som stor
förmåga att återgifva det uttrycksfulla och karakteristiska hos fablernas hufvudfigurer.
Endast därigenom att boken nu utkommer i andra upplagan har det blifvit möjligt
lämna ett så rikt illustreradt arbete till så väsentligen nedsatt pris. Första
upplagan kostade 4 kr. pr häftadt exemplar; den trycktes i 5,000 exemplar och är
sedan många år fullständigt slutsåld endast därför kan andra upplagan lämnas
till pris af 1:50 pr bundet exemplar.
De två grodorna.
Tvenne grodor hade sitt tillhåll i en damm. Då dammen
under sommartiden torkade ut, öfvergåfvo de den och sågo
sig omkring efter annan uppehållsort. De kommo då af
en händelse till en djup brunn, vid hvars åsyn den ena
grodan utropade: »Kom du, och låt oss båda hoppa ned
här.» Den andra invände: »Men om nu vattnet också där
torkar ut, på hvad sätt skola vi då komma upp igen?»
Hjorten i oxstallet.
En af hundarna svårt jagad hjort sprang för att
gömma sig in i ett oxstall, hvars dörr stod på vid gafvel.
En af oxarna vände sig om och frågade honom hvad han
sökte på ett sådant ställe som detta, där han kunde vara
säker på att blifva tagen. Hjorten svarade, att han nog
skulle reda sig, om oxarna ej ville låtsa om honom, och gömde
sig i en hop halm samt afbidade nattens inbrott. Åtskilliga
tjänare och äfven inspektoren själf kommo och sågo sig
omkring men varseblefvo ingenting af hjorten, som, sedan de
gått sin väg, var färdig att hoppa ur skinnet af bara glädje
och med värme tackade oxarna för deras tystlåtenhet. Den
oxe, som först talat till honom, varnade honom för att vara
alltför säker på sin räddning, och sade, att det fanns en
viss person, som kom i tysthet, och hvars ögon voro långt
mera klarsynta än någon af deras, som hittills varit där.
Denne var hemmansägaren själf, hvilken varit på
middagskalas i grannskapet och under hemvägen tittade in för att
se efter, att allt stod rätt till. Vid första ögonkastet såg han
spetsarna af hornen sticka fram ur halmen. Han gaf då
till ett rop, kallade sitt folk tillsamman och tog hjorten som
god pris.
Hunden och hans spegelbild.
En hund, som i sin mun bar ett stycke kött, som han
stulit, gick öfver en bäck på en däröfver lagd planka. Då
han såg ned, tyckte han sig se en annan hund, som bar
ett annat stycke kött. Med snålhet högg han därefter för
att få äfven det, men släppte därvid stycket, som han hade
i munnen, så att det föll i vattnet.
*
Lerkrukan och mässingskrukan.
En flod hade flödat öfver sina stränder, och tvenne
krukor, den ena af lera och den andra af mässing, fördes
med af strömmen. »Nåväl, käre bror, eftersom vi dela
samma öde, så låt oss göra färden tillsamman», ropade
mässingskrukan till lerkrukan. »Nej, nej», skrek den
sistnämnda i stor ångest, »hvadhelst du gör, så håll dig på
afstånd, ty om du törnar mot mig, eller jag mot dig, så är
det alldeles slut med mig — och jag går till botten.»
*
Vargen och lammet.
En hungrig varg såg en dag ett lamm, som drack ur en
flod, och önskade hitta på någon ursäkt för att få äta upp det.
»Hvad? tänker du grumla upp vattnet, då jag ämnar dricka?»
röt han därför till lammet. »Jag ber, förlåt mig», svarade
lammet ödmjukt; »jag skulle känna mig ledsen öfver att på
något sätt misshaga dig, men som strömmens lopp leder
från dig till mig, så inser du nog, att jag ej kan göra det.»
»Det är alltför bra», sade vargen, »men, som du vet, talade
du illa om mig på min rygg för ett år sedan.» »Nej, tro
mig», svarade lammet, »då var jag ännu icke född.» »Det
måste hafva varit din bror då», grälade vargen. »Det kan ej
ha varit förhållandet, ty jag har aldrig haft någon bror»,
svarade lammet. »Jag vet, att det var en af er», återtog
vargen, »gör alltså ej längre några dumma ursäkter.» Han
öfverföll därpå det stackars lammet, bar upp det i skogen
och förtärde det.
Katten och råttorna.
Uti ett hus fanns en mängd råttor. Detta märkte en
katt, begaf sig dit, fångade den ena efter den andra och
åt upp dem. Då råttorna sågo, att det dag efter annan
gällde deras lif, sade de till hvarandra: »Vi måste låta bli
att krypa upp, så att vi icke bli utrotade allihop, utan
hålla oss här nere, ty katten kan ej komma hit.» När nu
icke mera någon råtta kom upp, beslöt katten locka fram
dem genom en list. Han klättrade därför upp på spisbjälken
hängde sig på en pinne och låtsade, som om han vore död.
Men en af råttorna, som stack ut hufvudet ur sitt hål och
fick syn på honom, sade: »Hå, hå, du! Vore du också en
mjölsäck, så ville jag ändå icke komma i din närhet.»
*
Huggormen och filen.
En huggorm krälade in i en smedja och såg sig
omkring efter något ätbart. Han kastade sig till slut öfver
en fil, på hvilken han började gnaga. »Bit mans du»,
sade filen sträft, »du får icke mycket af mig. Det är mitt
göromål att taga från alla men gifva åt ingen.»
*
Näktergalen och höken.
En stackars näktergal föll i klorna på en hungrig hök,
som hela dagen varit på jakt efter föda. »Jag ber, låt mig
flyga», sade näktergalen, »jag är en alltför liten smula för
en sådan mage som din. Jag sjunger också så vackert. Låt
mig därför gå, det skall göra dig godt att höra mig.» »Mycket
godt skall du smaka en hungrig mage», svarade höken, »och
dessutom tycker jag mera om en liten fågel, som jag har,
än om en stor, som jag måste fånga.»
*
Näktergalen och höken.
Bonden och ormen.
En bonde fann en kall vinterdag under en häck en
af köld nästan alldeles död orm. Han kände medlidande
med det stackars djuret, förde det hem och lade det på
eldstaden nära elden. Sedan ormen åter kvicknat till af
värmen, reste han sig upp och ringlade sig med ett förskräckligt
hväsande mot sin välgörares hustru och barn. Mannen, som
hörde deras skrik, störtade in och högg med en
trädgårdshacka, som han hade i handen, ormen i stycken. »Eländiga
kräk!» sade han. »Är detta den belöning du gifver den, som
räddade ditt lif? Dö, som du förtjänar, men en vanlig död
är alltför god för dig.»
*
Harpspelaren.
En man, som brukade sjunga och spela på harpa i
skänkstugor och små förlustelseställen, föranleddes af det bifall,
hvarmed hans uppträdande där kröntes, att önska sig en
större krets, för hvilken han kunde visa sina talanger. Han
föreställde sig, att om han blott en gång finge spela och
sjunga på en offentlig skådebana, skulle rykte och lycka
med nödvändighet komma honom till del. Han försökte länge
och ifrigt och vann till slut det önskade medgifvandet,
men på en så stor plats hördes hans strängar och röst så svagt,
att han genast blef uthvisslad.
*
Lejonet och råttan.
Ett af jakten uttröttadt lejon låg och sof, utsträckt till
sin fulla längd, under ett skuggrikt träd. Några råttor, som
sprungo öfver lejonet, medan det sof, väckte upp det,
Det lade då sin tass ofvanpå en af dem och var just på väg
att krossa henne, men råttan bad om barmhärtighet i så
bevekande ordalag, att lejonet lät henne slippa undan. Någon
tid derefter fångades lejonet uti ett nät, hvilket blifvit utlagdt
af några jägare, och, ur stånd att själf sätta sig i frihet,
lät det skogen genljuda af sitt rytande. Råttan, hvars lif
hade blifvit skonadt, kom då fram och gnagde sönder tågen
med sin lilla hvassa tand samt försatte lejonet i frihet.
Lejonet och råttan.
Leoparden och räfven.
Leoparden, som en dag låtit räfven komma till sig,
var särdeles högljudd med beröm öfver sitt vackra fläckiga
skinn. Räfven svarade honom genast, att, så vacker leoparden
än kunde vara, räfven själf likväl ansåge sig mycket vackrare.
»Din skönhet tillhör kroppen», sade räfven; »min tillhör
förståndet.»
*
Fablernas makt.
En frejdad grekisk talare, Demodes, talade en gång till
en folksamling i Aten öfver ett ämne af stor vikt och sökte
förgäfves fängsla sina åhörares uppmärksamhet. De
skrattade sinsemellan, sågo på barnens lekar och visade på tjugo
andra sätt sin brist på intresse för det ämne, som
afhandlades. Demodes yttrade då efter ett kort uppehåll följande:
»Ceres reste en gång i sällskap med en svala och en ål.»
Denna början ådrog sig uppmärksamhet, och hvarje öra
ansträngde sig för att uppfatta talarens ord. Han fortfor:
»Sällskapet kom till en flod. Ålen sam och svalan flög öfver
floden.» Därpå återtog han ämnet för sitt tal. Ett gny af
missnöje hördes. »Och Ceres, hvad gjorde hon?» ropade
mängden. »Jo», svarade han, »gudinnan var och är ännu
högeligen uppbragt öfver att folk kan ha öppna öron för
all slags dårskap men stänga till dem för sanningens och
visdomens ord.»
*
Vargen och tranan.
En varg slukade sitt byte med sådan glupskhet, att ett
ben fastnade i hans svalg och förorsakade honom stor plåga.
Tjutande sprang han upp och ned och erbjöd hvar och en,
som ville utdraga benet, en vacker belöning. En trana som
rördes af medlidande lika mycket som af utsikten på penningarna,
försökte det farliga företaget. Då hon dragit ut benet, anhöll
hon om den utlofvade belöningen. »Belöning!» skrek vargen;
»jo vackert, din gniderska, hvilken belöning kan du väl
rimligtvis begära? Du har haft ditt hufvud i mitt gap, och i
stället för att bita af det, har jag låtit dig draga ut det
oskadadt. Gå din väg, och kom ej en gång till så nära mig,
att min tass kan nå dig.»
Räfven och storken.
En räf bjöd en dag en stork att spisa middag hos sig,
och då han önskade roa sig på hans bekostnad, hällde
han köttsoppan, som han hade till middag, på ett stort flatt
fat, så att han själf bekvämt kunde slicka upp alltsamman,
men storken blott doppa spetsen af sin långa näbb. Någon
tid därefter bad storken, som hade välfägnaden i minne,
räfven att intaga middag hos sig och lade nu i sin ordning
en hackad kötträtt uti ett smalt och trånghalsadt kärl, i
hvilket han lätteligen kunde sticka ned sin näbb, medan mäster
räf däremot fick vara nöjd med att slicka upp hvad som
rann ned på kärlets sidor. Räfven påminde sig då sitt förra
knep och måste tillstå, att storken betalat honom väl igen.
*
Eken och vassen.
En våldsam storm uppryckte med roten en ek, som
växte på stranden af en flod. Eken dref utmed strömmen
och stannade bland en mängd vass. Hon blef förundrad
öfver att vassen ännu stod upprätt och kunde icke låta bli
att fråga den på hvad sätt han undgått den rasande
stormen, som nyss ryckt upp henne med rötterna. »Vi böjde
våra hufvuden för stormen», sade vasstråna, »och han gick
öfver oss. Du stod styf och envis, till dess du icke kunde stå
längre.»
*
De vägfarande och björnen.
Tvenne män, som ämnade färdas genom en stor skog,
kommo öfverens att bistå hvarandra i hvarje fara, som kunde
möta dem. De hade ej färdats långt, förrän en grym björn
störtade ut från ett skogssnår och ställde sig i deras väg.
En af de vägfarande, en lätt och liflig kurre, klättrade upp
i ett träd. Den andre föll som död på sitt ansikte och höll
tillbaka andedräkten. Björnen kom och luktade på honom
men trodde honom vara död och vände om igen till skogen.
Mannen i trädet kom ned, och då han råkade sin
följeslagare, frågade han med ett skälmskt smålöje, hvad det var
för en underbar hemlighet, som björnen hade hviskat i hans
öra, »Ah», svarade den andre tvärt, »han sade mig, att jag
framdeles borde lita på mig själf och icke hysa något för
troende till en så feg stackare som du.»
"De vägfarande och björnen.
Hjorten som speglade sig i dammen.
En hjort, som släckte sin törst i en klar damm, beundrade
den vackra spegelbilden af sina greniga horn men harmades
mycket öfver sina smala och fula bens utseende. »Hvilka
ståtliga horn!» sade han. »Hur bra de taga sig ut öfver
min panna! Hvilket käckt utseende de gifva mitt ansikte!
Men för mina ben, smala som en tranas, skäms jag ända
in i själen.» Orden voro knappt sagda, förrän han fick se
några jägare och en skara hundar nalkas. Hans föraktade
ben försatte honom snart på afstånd från förföljarne, men
då han kom in i skogen, blefvo hans horn insnärjda vid
hvarje vändning, så att hundarna snart hunno upp honom
och gjorde slut på honom. »Hvilken narr jag var!» utropade
han; »hade jag ej haft dessa olyckliga horn, så skulle mina
ben ha räddat mitt lif.»
Flodfisken och sjöfisken.
En stor, förvuxen gädda fördes af en stark ström ut
i sjön. Hon uppträdde där med stor myndighet på grund af
den högre börd och härkomst hon tyckte sig hafva, och såg
med förakt på sjöfiskarna, till hvilka hon kommit. »Du
sätter stort värde på dig själf», sade en liten sjöfisk »men
om det nånsin blir vårt öde att bjudas ut på torget, så
skall du få se att man där kommer att betala mera för oss
än för dig.
*
Räfven utan svans.
En räf, som råkat få sin svans i en räfsax, nödgades
lämna honom kvar för att komma lös. Som han fann det
närapå outhärdligt att ensam gå utan svans, började han
tänka efter, huru han skulle kunna få de andra räfvarna
likadana för att därigenom dölja sin egen skymf. Han bjöd
därför in dem till en allmän sammankomst och rådde dem
hugga af sina svansar, enär denna lem icke blott vore
ful utan äfven hängde som en onyttig börda. Men då
tog en ibland dem till orda och sade: »O, du skälm! Om
icke detta förskaffade dig själf någon fördel, så skulle du
icke råda oss därtill.»
Räfven utan svans.
Räfven och det sjuka lejonet.
Det berättades, att lejonet blifvit illamående och låg
instängdt i sin kula, och att det med stort nöje tog emot
besök af de undersåtar, som ville komma dit för att gifva
djurens konung sin hyllning. Många infunno sig, endast
räfven höll sig beständigt undan. Lejonet lade märke till
hans frånvaro och skickade en af sina schakaler med
hälsning, att också räfven måtte visa, att han icke var känslolös
för vördnad och undersåtlig kärlek, utan liksom alla andra
komma för att göra sin uppvaktning. Räfven bad schakalen
framföra hans mest oskrymtade vördnadsbetygelse för djurens
herre och säga, att han mer än en gång varit på väg för
att hälsa på, men att han lagt märke till, att alla fotspåren
till kulans mynning pekade inåt, men intet utåt, och då han
icke var i stånd att kunna förklara detta på något
tillfredsställande sätt, så hade han tagit sig friheten uteblifva. Verkliga
förhållandet var också, att lejonets illamående endast var en
förevändning för att locka djuren till kulan, så att lejonet
på ett behändigare sätt skulle kunna komma åt att få äta
upp dem.
*
Nordanvinden och solen.
Emellan nordanvinden och solen uppstod en tvist om
hvilken af dem båda, var den starkaste. Då de sågo en
resande på sin väg, beslöto de pröfva, hvem som fortast kunde
taga manteln från honom. Nordanvinden började och sände
en rasande stormil, som genom sitt anfall nästan slet upp
knäppet, som höll tillhopa manteln, men den resande fattade
säkert tag i honom och svepte honom så tätt omkring
kroppen, att nordanvinden förgäfves förslösade sin
återstående kraft. Solen, som skingrade de moln, som samlats,
slungade då sina hetaste strålar på den resandes hufvud.
Alltmer utmattad af hettan, kastade mannen bort sin mantel
och sprang till närmaste skuggrika plats för att söka skydd.
Påfågeln och tranan.
Påfågeln bredde ut sin vackra glänsande stjärt och
vandrade stolt upp och ned, så ståtligt han kunde, framför
en trana, under det han gjorde narr af hennes torftiga fjädrar.
»Tyst, tyst!» sade tranan; »hvilket är bäst, att sprätta
omkring i smutsen och bli beundrad af barnen, eller sväfva
högt ofvan skyarna som jag gör?»
*
Lejonet, åsnan och räfven.
Ett lejon, en åsna och en räf, hade gjort bekantskap
med hvarandra och gingo ut på gemensam jakt. Då de
samlat åtskilligt rof befallde lejonet åsnan skifta bytet dem
emellan. Åsnan gjorde tre lika delar och uppmanade de
båda andra att välja hvar sin del. Däröfver förgrymmades
lejonet och slet åsnan i stycken. Därvid fick räfven
befallning att verkställa delningen. Denne lade nästan alltsamman
på lejonets sida och behöll endast något litet för egen
räkning. Lejonet, som blef högeligen förnöjdt öfver detta tecken
på vördnad, frågade räfven, hvar han hade lärt en sådan
belefvenhet och höflighet. »För att säga sanningen, herre»,
svarade räfven, »lärde jag det af åsnan, som ligger död där.»
*
Mannen och gåsen.
En man hade en gås, som hvarje dag åt honom värpte
ett gyllene ägg. Som han var en girig man, tänkte han att
om han slaktade sin gås, så skulle han med ens blifva en
stormrik man. Han slaktade därför gåsen och skar upp
henne, men blef ej litet nedslagen, då han fick se att hon i
sitt inre icke var på minsta sätt olika hvarje annan gås.
Den fåfänga kajan.
En kaja, som pyntat sig med några urfallna
påfågelsfjädrar, dem hon hittat, gaf sig in i påfåglarnas sällskap och
försökte uppträda såsom de. De varseblefvo dock snart
hennes förklädnad, ryckte häftigt sina fjädrar från henne och
tuktade henne därtill så grundligt, att när hon åter ville slå
sig tillsammans med sina verkliga kamrater, så ville dessa i
sin ordning ej ha något att skaffa med henne, utan drefvo
bort henne från sig.
*
Tjufven och gossen.
En gosse satt och grät vid kanten af en brunn. En
tjuf som kom dit, frågade honom, hvarför han grät. Gossen
visade, sorgsen och snyftande på en tågstump och berättade,
att han haft en silfverbägare bunden vid tåget, och att
bägaren fallit loss och nu låg på bottnen af brunnen.
Tjufven tog af sina kläder och steg ned i brunnen i hemlig
tanke att för egen del behålla bägaren. Sedan han sökt
honom en stund utan att hitta rätt på honom klättrade han
upp igen, men fann då icke allenast gossen utan äfven sina
kläder försvunna. Den hycklande skälmen hade nämligen
begifvit sig bort med dem.
*
Räfven och bonden.
En räf, som var svårt eftersatt af jägare, fick under sin
flykt genom skogen syn på en bonde, som högg ved och bad
bonden om hjälp till ett gömställe. Mannen sade, att han
kunde gå in i hans koja, som låg i närheten. Räfven hade
knappt hunnit komma in, förrän jägarne kommo efter. »Har
ni sett en räf komma förbi här?» Bonden sade »nej» men
pekade i samma stund åt det ställe, där räfven låg. Jägarne
förstodo emellertid icke vinken, utan fortsatte vidare i största
hast. Räfven, som genom en springa i väggen hade sett
allt, kom därefter ut och lagade sig i ordning att gå utan
att taga afsked. »Hvarför då?» sade mannen. »Har du icke
för sed att tacka din värd, innan du går?» »Jo, jo,» sade
räfven; »om du varit lika hederlig med ditt finger, som med
din tunga så skulle jag icke hafva gått utan att säga dig ett
vackert farväl.»
"Räfven och bonden.
Räfven och apan.
Under en sammankomst, som djuren höllo, dansade en
apa till förnöjelse för de samlade och blef för sin dans så
omtyckt, att de valde henne till konung. Men en räf, som
var afundsjuk på henne för upphöjelsen och fick se en
räfsax med utlagdt bete, tog apan med sig dit under
föregifvande, att han visserligen sjelf upptäckt denna köttbit men
ej ville göra något bruk däraf, ty lagen tillerkände den åt
konungen. Apan närmade sig oförsiktigt räfsaxen, blef gripen
af den och utbrast i skymford, kallade räfven en bedragare.
Men denne svarade apan: »Kära apa, du är själf så dum
och vill dock vara konung öfver andra».
Fiskarne.
Några fiskare drogo upp sitt nät. Som det var mycket
tungt, jublade de af glädje, ty de förmodade sig ha fått en rik
fångst. Men sedan de fört nätet till stranden, funno de däri
endast några få fiskar, men däremot en sten af ofantlig
storlek. Då blefvo de ledsna och bedröfvade, icke allenast för
det ringa antalet fiskar, utan ännu mera därför att de
blifvit svikna i sina stora förhoppningar. Men en bland dem,
en redan till åren kommen man, sade: »Vänner, låtom oss
icke bli alltför nedslagna, ty sorgen är, som man ser, glädjens
syster. Utan tvifvel borde vi, som förut gladt oss så mycket,
på något sätt också smaka sorgen.»
*
Lejonet, tigern och räfven.
Ett lejon och en tiger råkade mötas där en nyss skjuten
hjortkalf låg. Båda ville ha bytet, och en vild envigeskamp
blef följden. Båda voro unga och starka; striden blef därför
både långvarig och ursinnig. Slutligen lågo de utsträckta
på marken, flåsande, blödande och utmattade, båda två ur
stånd att lyfta en tass emot hvarandra. En oförskämd räf,
kom då fram och bar midt för deres ögon bort det byte
för hvars skull de lidit så mycket.
*
Lejonet tigern och räfven.
Hunden i krubban.
En hund låg i en krabba, full med hö. En hungrig
oxe kom till krubban och började äta af höet, men hunden
sprang morrande upp mot honom och ville ej låta honom
röra ett strå. »Argsinta kräk», sade oxen, »själf kan du ej
äta höet, och likväl vill du ej tillåta någon annan att få det.»
*
Gossen och hans moder.
En gosse stal från skolrummet en af sina kamraters
skriftaflor och bar den hem till sin moder. Modern
uraktlät icke blott att tukta honom för stölden utan visade snarare
i stället sin belåtenhet därmed. Vid tilltagande ålder stal han
föremål af högre värde, men ertappades slutligen vid en
stöld och dömdes till döden. Då hans moder högljudt
jämrande sig, följde honom på vägen till afrättsplatsen, bad han
bödeln om tillstånd att få hviska några ord i hennes öra.
Han fick det, och modern höll örat till, men i stället för att
säga något, bet sonen af örat på henne. Då alla uttryckte
sin afsky öfver att han icke blott var en tjuf, utan äfven en
niding mot sin egen moder, svarade han: »Det är dock hon,
som är skulden till min olycka, ty hade hon tuktat mig vid
det tillfälle, då jag stal skriftaflan, så skulle jag ej hafva
fortsatt med att stjäla och ej nu blifvit förd till döden.»
*
Örnen och räfven.
En örn, som såg sig omkring efter något, hvarmed han
kunde lifnära sina små blef varse en räfunge, som värmde
sig i solskenet. Han slog ned på honom och skulle föra
honom med sig, då den gamla räfhonan kom fram och med
tårar i ögonen ömkeligen bad örnen att för den kärlek örnen
kände för egna ungar, skona räfhonans ende afkomling. Örnen,
hvars näste var beläget i ett ganska högt träd, gjorde blott
spe åt räfvens anhållan och förde räfungen till sitt bo. Han
skulle där stycka sönder honom åt sina ungar, men då kom
räfven springande med en eldbrand, som han i ilande hast
hämtat från ett altare på ett närbeläget fält, hvarpå några
landtman offrat ett kid. När örnen fick se, att räfven
ämnade antända trädet, greps han af förskräckelse öfver den
hotande undergången för sina egna små och kände sig glad
att kunna gifva räfungen frisk och rask tillbaka åt hans
moder.
Örnen och räfven.
Landtmannen och hans söner.
En landtman, som redan var nära döden och hyste den
önskan, att hans söner också skulle välja åkerbruket till
yrke, kallade dem till sig och sade till dem: »Barn, jag
lämnar nu lifvet, men I skolen, om I blott ifrigt söken, finna
det, som jag gömt i min jord». I den tron att fadern gömt
en skatt någonstädes, kringgräfde och rensade de efter faderns
död helt och hållet marken på det vinberg, som de efter
fadern ärft. De råkade väl ej på någon skatt, men det så
förträffligt kringgräfda och rensade vinberget bar frukt åt
dem i öfverflöd.
*
Hästen och hjorten.
Hästen, som råkat i strid med hjorten och var ur stånd
att hämnas på sin fiende, kom till människan och begärde
hennes hjälp. Han tillät henne sadla sig, hon satte sig upp
och styrde honom så, att han red ned hjorten så att denne
dödades. Hästen gnäggade af glädje, han tackade sin ryttare
varmt, och bad honom nu lyfta af sadeln och låta honom
gå. »Nej visst icke», sade människan, »du är alldeles för
nyttig för mig, som du nu är.» Hästen måste därefter tjäna
människan och fann, att han tillfredsställt sin hämnd på
bekostnad af sin frihet.
*
Råttan och lekatten.
En mager och hungrig råtta arbetade med mycket
besvär innan hon fick upp så stort hål i en sädeslår, att hon
kunde komma in. Sedan detta var skedt, födde hon sig där
så rundeligen under en tid, att då hon ville gå tillbaka
samma väg som hon kommit, så hade hon blifvit alltför
tjock för att kunna slinka igenom hålet, om hon än
ansträngde sig aldrig så mycket. En lekatt, som hade stort nöje af att
ge akt på den lilla feta tingestens fåfänga stretande, ropade
till henne och sade: »Lyss till mig, min tjocka vän. Det
finnes endast ett sätt att komma ut, och det är att vänta,
till dess du blifvit lika mager, som då du kröp in.»
Vildsvinet och åsnan.
En liten skälm till åsna sammanträffade i en skog med
ett vildsvin och hälsade på det med oförskämd
förtrolighet. Vildsvinet var nära att hämnas denna skymf genom
att upprista åsnans ljumske men lade band på sin vrede
och åtnöjde sig med att säga: »Gå, ditt eländiga kräk, jag
skulle lätteligen och i rikt mått kunna hämnas på dig, men
jag har ej lust att smutsa mina betar med en så lumpet
kreaturs blod.»
*
Storskrytaren.
En man, som varit på resor, berömde sig efter
återkomsten till sitt hem af att han, bland många andra vackra
bedrifter, som han utfört i åtskilliga land, också på ön Rodos
gjort ett hopp, som ingen annan därstädes varit i stånd att
göra; och han hade — tillade han — vittnen, som varit
närvarande därvid. Då tog en af de tillstädesvarande till ordet
och sade: »Om det, är sant, behöfver du inga vittnen; här
är Rodos, gör här om ditt hopp!»
*
Getherden och gethonan.
En gosse, hvars göromål det var att vakta några getter,
dref dem, då det började skymma, tillsamman för att föra
dem hem. En af flocken, en gethona, var den enda, som
icke ville följa hans lock, utan blef stående på kanten af en
klippa och åt af de örter, som växte där. Grossen förlorade
då sitt tålamod och tog upp en stor sten samt slungade
den mot geten med all sin kraft. Stenen träffade ett af
getens horn — och bröt af det på midten. Gossen blef
förskräckt öfver hvad han gjort, och fruktande sin husbondes
vrede, kastade han sig på knä framför geten, bad henne
ej säga något om olyckan och förklarade, att det icke var
med afsikt gjordt.» »Bah»! svarade geten, »må min tunga
vara än så tyst, mitt horn skall nog skvallra om saken.»
Räfven och tigern.
En skicklig bågskytt, som kom till skogen, skötte sina
pilar så väl, att djuren i stor räddhåga flydde. Tigern
tillsade dem emellertid att ej vara rädda, ty han ville ensam
upptaga striden med deras fiende och drifva honom bort
från deras område. Knappt hade han talat ut, förrän en
pil genomträngde hans refben och fastnade i hans sida.
Räfven frågade honom illslugt, hvad han nu tänkte om sin
motståndare. »Ack!» svarade tigern, som vred sig af smärta,
»jag finner, att jag misstagit mig i min uträkning.»
*
Myran och dufvan.
En törstig myra, som kommit till en källa, bortfördes
af strömdraget och höll på att drunkna. En medlidsam
dufva såg detta, bröt en kvist af ett träd och kastade den
i källan. Myran satte sig på den och blef räddad. Efter någon
tids förlopp ställde en fågelfängare sina limspön i ordning,
och gick ut för att fånga dufvan. När myran såg detta,
bet hon fågelfängaren i foten. Af smärta bortkastade då
denne sina limspön, och dufvan fick tid att taga till flykten.
*
Grodorna som önkade få en konung.
Grodorna, som förde ett lungt och fritt lefnadssätt i
sjöarna och dammarna, bådo en gång Zeus skänka dem en
konung. Zeus, som den gången var vid godt lynne, kastade
en timmerstock till dem, sägande: »Där är en kung för er.»
Förskräckta af plaskningen, betraktade grodorna sin kung
under fruktan och bäfvan, till dess slutligen en af dem, som
var mera dristig än de öfriga och uppmuntrades af hans lugn,
hoppade upp på sin monarks skuldror. Många andra följde
sedermera hennes exempel och gjorde narr åt sin viljelöse
konung bakom hans rygg. Snart trötta vid en så dåsig härskare
bådo de åter igen Zeus, att han ville skänka dem något, som
var mera likt en kung. Denna gång skickade han till dem
en stork, som kastade dem omkring och utan nåd och
barmhärtighet uppslukade dem. De läto därför ingen tid
förspillas, innan de åter bönföllo hos guden, att han ville gifva
dem tillbaka deras forna författning och riksstyrelse. »Nej,
nej», svarade han; »en kung, som ej gör er något ondt, är
er icke till nöjes. Hållen till godo med den I hafven, annars
kan det hända, att I i hans ställe bekommen en, som är
ännu värre.»
Grodorna, som önskade få en konung.
Lärkan och hennes ungar.
En lärka, som hade sina ungar på ett sädesfält, hvilket
var nära moget till skörd, började frukta för, att
skördemännen skulle komma, innan hennes unga afkomlingar voro
flygfärdiga. Hvarje dag, då hon flög ut för att söka föda,
ålade hon dem därför, att ge noga akt på hvad de under
hennes bortovaro kunde få höra samt berätta det för henne,
då hon kom åter. En dag, då hon flugit bort, hörde de
åkerfältets ägare säga till sin son, att säden nu var så mogen,
att den kunde skäras, och att han tidigt följande dag skulle
gå till sina vänner och grannar samt bedja dem komma för
att hjälpa till med skörden. När den gamla lärkan kom
hem, skockade sig de små, förskräckta och kvittrande, rundt
omkring henne, omtalade hvad de fått höra och bådo, att
hon skulle genast flytta dem. Modern bad dem lugna sig,
»ty», sade hon, »om ägaren behöfver anlita sina vänner och
grannar, så är jag viss på, att säden icke blir skuren i morgon.»
Dagen därpå aflägsnade hon sig åter och gaf samma tillsägelse
som förut. Ägaren kom och stod väntande. Solen började
skina hett, men ingenting blef gjordt, ty ingen enda infann
sig. »Du ser», sade han till sin son, »att våra vänner och
grannar icke äro att lita på. Spring därför till några af dina
farbröder och kusiner och hälsa dem, att jag ber dem komma
hit i morgon bittida för att hjälpa oss.» Äfven detta
berättade lärkungarna, högeligen förskräckta, för sin moder.
»Barn», sade hon, »varen icke rädda. Anhöriga och
släktingar äro icke alltid villiga att hjälpa hvarandra; men hållen
edra öron öppna och låten mig veta hvad I hören i morgon.»
Ägaren infann sig dagen därpå, och då han fann sina
släktingar lika ovilliga som sina grannar, sade han till sin son:
»Nu, Georg, får du lyssna till hvad jag säger. Gör ett par
goda liar i ordning till i morgon bittida; ty, som det ser
ut, måste vi skära åkern ensamma.» Ungarna omtalade detta
för sin moder. »Då, mina kära barn», sade hon, »är det
tid för oss att verkligen ge oss i väg, ty när en man beslutar
sig för att själf ombestyra sina göromål, så blir han icke
längre lurad.» Hon bortflyttade genast sina ungar, och säden
blef följande dag skuren af den gamle mannen och hans son.»
*
Åsnan och lejonet.
En åsna och en tupp voro ute tillsamman för att söka
sig föda. Ett lejon anföll åsnan. Då gol tuppen, och lejonet,
som enligt sägnen blir förskräckt, då tuppen gal, tog till
flykten. Men åsnan, som trodde, att det flytt för hennes
skull, sprang efter lejonet. När hon förföljt det ett långt
stycke väg, så att tuppens galande ej mer hördes, vände
lejonet sig om och slet åsnan i stycken. I dödsstunden
skrek hon: »Hvad jag är för en olycklig och oförståndig
varelse! Hvarför störtade jag mig i striden, när jag i alla
fall icke härstammar från krigiska fäder.»
*
Ansiktsmasken.
En räf, som kommit in i en skådespelares hus och
snokade igenom hans saker, fann däribland en vackert utstyrd
ansiktsmask. Han fattade den med fram tassarna och sade:
»Ack, hvilket vackert ansikte! Skada, att det icke har någon
hjärna.»
Åsnan, hunden och vargen.
En lastad åsna knogade åstad, följd af sin uttröttade
herre, och i hälarna på denne gick en hungrig hund. Deras
väg gick öfver en äng, och mannen lade sig raklång ned på
gräsmattan och föll i sömn. Åsnan begagnade tillfället att
smaka på betet och gjorde sig icke alls brådtom. Endast
hunden, som tärdes af hungerns plågor, fann tiden gå
långsamt. »Käre kamrat», sade han till åsnan, »fall på knä, så
att jag kan få mig litet mat ur korgen, som du har på din
rygg.» Åsnan slog döförat till och fortfor att mumsa i sig
det gröna och späda gräset. Hunden åter fortsatte med sina
böner, tills åsnan svarade: »Kan du ej vänta, tills din herre
vaknar. Han lär utan tvifvel ge dig din vanliga portion.»
I detsamma framrusade en utsvulten varg och grep med ett
språng åsnan i strupen. »Hjälp, hjälp, käre Hugg-i!» skrek
åsnan; men hunden rörde sig ej ur fläcken. »Vänta tills
din herre vaknar,» sade han; »han lär utan tvifvel komma
dig till hjälp.» Orden hade knappt blifvit uttalade, förrän
åsnan låg strypt på marken.
*
Fortuna och gossen.
En liten gosse, som var alldeles uttröttad af lek, sträckte
ut sig på marken och föll i en tung sömn nära randen af
en djup brunn. Fortuna kom till stället, väckte honom sakta
och sade: »Min käre gosse, tro mig, jag har räddat ditt lif.
Om du hade fallit i brunnen, så skulle alla ha skjutit
skulden på mig, men säg mig nu uppriktigt: hade felet varit
ditt eller mitt?»
*
Igelkotten och ormarna.
En igelkott, som sökte sig tillflyktsort, bad några ormar,
att de skulle lämna honom tillträde till sin kula. De släppte
honom in men blefvo snart så besvärade af hans hvassa,
spetsiga taggar, att de ångrade sin godhjärtenhet och enträget
bådo honom låta dem själfva få rå om sin håla. »Nej»,
sade igelkotten, »må de lämna platsen, som ej längre tycka
om honom; för min del är jag högst belåten med att ha det
som jag har det.»
Hermes och vedhuggaren.
En vedhuggare, som arbetade vid en flod, råkade tappa
sin yxa i vattnet. Rådlös satte han sig vid stranden och
jämrade sig. Då Hermes hörde hans jämmer, kände han
medlidande med mannen, dök ned i floden, upphämtade en
gyllene yxa och frågade honom, om det var den, som han
förlorat? På hans svar, att det icke var den, dök guden
åter ned och upphämtade en af silfver. När vedhuggaren
förklarade, att icke heller denna vore hans, dök Hermes
för tredje gången ned och upptog den rätta. Då mannen
med glädje och tacksamhet mottog henne, fann Hermes så
stort välbehag i hans rättrådighet, att han skänkte honom
alla tre yxorna. Vid sin hemkomst omtalade mannen för
sina vänner hela tilldragelsen. En af vännerna ville då
göra på samma sätt. Han begaf sig till floden, kastade med
afsikt sin bila ut i strömmen, satte sig ned och grät. Då
uppenbarade sig Hermes och frågade äfven honom om orsaken
till hans jämmer; han dök på samma sätt ned, upptog en
gyllene bila och frågade, om det var den, som han tappat.
Full af förnöjelse svarade den förre: »Ja, sannerligen är det
icke den! Då fattades guden af afsky öfver en sådan
oförskämdhet och tog icke blott den gyllene yxan tillbaka, utan
vägrade äfven skaffa hans egen yxa åter.
Hermes och vedhuggaren.
Påfågeln och skatan.
Fåglarna höllo en gång ett möte för att välja sig en
konung, och bland andra sökande var äfven påfågeln en.
Utbredande sin prålande stjärt och stolt vandrande upp och
ned med tillgjord förnämhet, drog han den enfaldiga hopens
ögon till sig genom sitt lysande utseende och blef med
glädjerop utvald till konung. Just som de voro i färd med att
utropa honom, steg skatan fram i midten af församlingen
och vände sig till den nye konungen sålunda: »Måtte eders
utkorade majestät nådigst tillåta en ödmjuk beundrare att
framställa en fråga. I egenskap af vår konung lägga vi i
edra händer både våra lif och vårt gods. Om följaktligen
örnen, gamen och höken, våra ostyriga bröder, framdeles
skulle, såsom de hittilldags gjort, våga slå ned på oss, hvilka
åtgärder ämnar ni då vidtaga för att försvara oss?» Denna
skarpa fråga öppnade ögonen på fåglarna för deras ömkliga
val. De upphäfde valet och hafva allt sedan betraktat
påfågeln som en högmodig lycksökare men däremot ansett
skatan vara så god talare som hvilken som helst annan
ibland dem.
*
Fågelfängaren och ormen.
En fågelfängare tog lim och spön och gick ut på fångst.
Då han fick se en kramsfågel sitta uppe i ett högt träd, fäste
han spöna vid hvarandra på längden och tittade sedan
oafvändt uppåt för att se efter hur han skulle lämpligast bära
sig åt. Därvid råkade han trampa på en orm som låg på marken.
Denne blef rasande och bet honom. Fågelfängaren sade då
i sin dödsstund: »Jag stackare! Medan jag ville fånga en,
har jag själf blifvit offer för en annan.»
*
De två kräftorna.
»Mitt kära barn», ropade en dag en gammal kräfta till
sin dotter, »hvarför knogar du åstad på detta ömkliga sätt?
Hvarför går du icke rakt fram liksom annat folk?» »Ack,
mor», svarade den unga kräftan, »jag tycker, att jag går
alldeles som du. Visa mig först, hur jag skall bära mig åt,
så skall jag sedan med nöje följa exemplet.»
*
Berget i födslovånda.
Ett berg, från hvilket förskräckliga jämmerrop hördes,
sades vara i födslovånda, och folket skockade sig i närheten
för att se, hvad som månde födas till världen. Sedan man
väntat, tills man hunnit blifva alldeles uttröttad, fick man
se en råtta krypa fram.
Berget i födslovånda.
Den förståndiga åsnan.
En gammal man, som under krigstid gifvit sin åsna
tillåtelse beta på en äng, råkade i stor förskräckelse, då
fienderna oförmodadt nalkades. Han försökte på allt
möjligt sätt, få åsnan att taga till flykten men förgäfves.
»Fienderna äro öfver oss», sade han. »Och hvad vilja fienderna
då göra?» frågade åsnan. »Vilja de sätta två par korgar
på min rygg, i stället för ett par?» »Nej», svarade mannen,
»därmed har det ingen fara.» »Nå», återtog åsnan, »då vill
jag ej heller röra mig en tum ur fläcken. Jag är född att vara
slaf, och min störste ovän är den, som ger mig mest att bära.»
*
Lejonet, vargen och räfven.
Ett gammalt lejon låg sjukt i sin kula. Alla djuren
infunno sig för att besöka sin konung, endast räfven kom icke.
Detta gaf vargen önskad anledning till hämnd; han anklagade
därför räfven inför lejonet, sägande, att räfven ringaktade
härskaren öfver dem alla och därför icke kom på besök.
Emellertid infann sig dock räfven till slut och fick innan han gick
in, höra hvad vargen hade sagt. Lejonet tog mot räfven med
ett rytande. Men denne bad att få försvara sig och sade:
»Hvem af alla här församlade har gagnat dig så mycket som
jag, som allestädes gått omkring för att hos någon läkare
höra efter ett botemedel för dig?» Då lejonet befallde honom
att strax uppgifva botemedlet, fortsatte räfven: »Botemedlet
är, att du flår vargen lefvande och insveper dig i hans hud
medan huden ännu är alldeles varm.» I ett nu låg vargen
utsträckt på marken. Då sade räfven leende: »Man skall
icke uppväcka onda utan goda tänkesätt hos härskarne.»
*
Räfven och vindrufvorna.
En hungrig räf såg en dag några frestande vindrufklasar,
som hängde temligen högt från marken. Han gjorde många
försök att nå dem men alltid förgäfves. Trött af sina
fåfänga försök, gick han sin väg, grälande för sig själf. »Jag
vet, att du är ett otäckt, surt ting och alldeles icke skapadt
för fint folks mun.»
Räfven och vindrufvorna.
Stadsråttan och landtråttan.
En landtråtta, en ärlig, och okonstlad varelse, fick en
gång besök af en af sina forna kamrater, som tillbragte sitt
lif i en stad i granskapet. Landtråttan undfägnade sin vän
med några delikata ärter, utsökt rökt fläsk och en bit
förträfflig gammal ost samt bad henne äta af hjärtans lust af
den goda anrättningen. Stadsråttan smakade litet af ett och
litet af ett annat, såsom läckergommar bruka, och kunde ej
nog förundra sig öfver att hennes värdinna kunde finna
behag i en så grof och alldaglig spis. På eftermiddagen
pratade de, och stadsråttan sade till landtråttan: »Det
förvånar mig verkligen på det högsta, att du, min goda vän,
kan vistas i en sådan omgifning på detta bedröfliga, till hälften
öde ställe. Du finner här, hvarken lif, glädje eller godt
sällskap, utan fortfar att lefva dumt och tölpaktigt från det ena
året till det andra. Följ nu med mig just i natt och skåda
med egna ögon det lif, som jag för.» Landtråttan gick in
därpå, och så snart det mörknade, begåfvo de sig af till
staden, dit de anlände, just som en präktig aftonmåltid blifvit
slutad och gästerna farit sin väg från ägaren till det hus,
där vår stadsvän tillbragte sitt lif. Stadsråttan samlade
därefter en hop läckerheter på ett hörn af en vacker turkisk
matta. Landtråttan, som aldrig ens hört namnen på hälften
af de rätter, som sattes framför henne, råkade i tvekan, med
hvilken hon skulle börja, då dörren till rummet knarrande
öppnades, och en tjänare inträdde med ett ljus.
Bordskamraterna sprungo upp, men när allt åter blef lugnt, återvände
de till sin måltid. Då öppnades dörren ännu en gång och
sonen till husets herre kom bullrande in, åtföljd af sin lilla
gräfsvinshund, som sprang vädrande till den plats, där våra
vänner nyss varit. Stadsråttan räddade sig strax i sitt hål,
hvilket hon, i förbigående sagdt, icke varit nog omtänksam
att visa för sin vän, som ej kunde finna något bättre gömställe
än det, som erbjöds af en soffa, bakom hvilken hon i
förskräckelse och bäfvan väntade, till dess lugn åter igen
inträdt. Stadsråttan ropade då till henne att återtaga sin
aftonmåltid, men landtråttan svarade: »Nej, tack! Jag måste bort
så fort som möjligt. Hellre vill jag hafva en brödkant i frid
och ro än dessa utsökta saker midt under sådant buller och
fruktan.»
*
Örnen, katten och suggan.
En örn hade byggt sitt näste i de högsta grenarna på
en gammal ek, en vildkatt bodde i ett hål ungefär midt
på trädet, och i den ihåliga stammen vid roten lefde en
sugga med en kull grisar. Länge kunde de hafva lefvat där
i frid och ro, men katten som icke var nöjd därmed, kröp
en dag upp till örnen och sade: »Granne, har du aldrig
märkt hvad den gamla suggan, som lefver där nere, sysselsätter
sig med? Jag tror, att hon har för sig ingenting mindre än
att rota upp detta träd, din bostad, och då det faller omkull,
ämnar hon uppsluka dina ungar.» Detta försatte örnen i stor
förskräckelse, och han vågade ej flyga från hemmet, på det
att han icke skulle vara borta, ifall trädet föll. Sedan gick
den illfundiga katten till suggan på ett besök och sade till
henne: »Lyssna till mig, min vän. Sista natten hörde jag,
den gamla fogeln, som tillbringar sitt lif öfver våra hufvuden
lofva sina ungar, att nästa gång du går ut, skulle de få en
af dina kära små grisar till aftonmåltid.» Suggan, som i sin
ordning blef högeligen förskräckt, vågade ej heller lämna sin
håla. Örnen och suggan bevakade nu hvarandra så länge, att
de båda voro nära att dö af hunger, och deras ungar blefvo
då ett lätt rof för den listiga katten.
Myran och flugan.
En myra och en fluga tvistade om hvem som var den
förnämsta. »Föraktliga krälande krypfä!» sade flugan till myran,
kan du blott för ett ögonblick jämföra dig med mig? På
vingarna svingar jag mig i höjden som en fogel. Jag flyger in i
konungarnes slott och slår ned på prinsars, ja, på kejsares
hufvuden och lämnar dem endast för att pryda skönhetens
ännu mera intagande anletsdrag. Dessutom aflägger jag
besök på gudarnes altaren. Intet offer framsättes, som icke
jag först smakar på. Till hvarje glädjefäst har jag äfven
tillträde. Jag äter och dricker af det allra bästa i stället för att
lefva för dagen, som du af två eller tre sädeskorn.» »Allt
detta låter visserligen vackert», svarade myran, »men hör nu
på hvad jag har att säga. Du skryter af ditt kalasande, men
du vet bäst sjelf, att din spis icke alltid är så väl vald, och att
du stundom är tvungen förtära saker som ingenting i världen
skulle förmå mig att ens röra vid. Hvad det beträffar, att
du sätter dig på konungars och kejsares hufvuden, så vet
du också ganska väl, att om du slår ned på en kejsares
hufvud eller på en åsnas (och det är ofta sak samma), så jagas
du genast bort af båda två. Och hvad vidare angår gudarnes
altaren, så anses du sannerligen där, så väl som på hvarje
annat ställe, endast för en varelse, som gör skada. Under
vintern, medan jag föder mig i ro af mitt arbetes frukt,
hvad är väl vanligare än att se dina likar döende af köld,
hunger och trötthet? Nu förspiller jag icke min tid med att
tala längre med dig. Med prat fyllas hvarken mina
förrådsrum eller min skänk.»
*
Haren och sköldpaddan.
Haren, som en dag skrattade ut sköldpaddan för hennes
tröghet och ovighet, utmanades af henne till kapplöpning.
Haren, som ansåg detta för ett putslustigt skämt, gick in
därpå, och räfven blef vald till skiljedomare och att utstaka
målet. De täflande satte af, och haren lämnade snart
sköldpaddan bakom sig. Då han kommit halfvägs mot målet,
började han att leka, äta af det späda gräset och förlusta sig
på allehanda sätt. Som dagen var varm, tyckte sig haren
äfven kunna taga sig en liten lur på något skuggrikt ställe,
efter som han, ifall sköldpaddan skulle krypa förbi, medan
han sof, med lätthet skulle kunna hinna upp henne igen,
innan hon kom till målet. Sköldpaddan släpade sig emellertid
ståndaktigt och rastlöst fram mot sitt mål, och haren, som
försofvit sig, störtade upp och blef öfverraskad af att finna
sköldpaddan utom synhåll. Han satte åter af i full fart, men
då han nådde målet, fann han, att sköldpaddan redan befann
sig där och afvaktade hans ankomst.
Broder och syster.
En fader hade en liten flicka, som var mycket ful, och
en liten gosse, som var riktigt vacker. Det hände en dag,
att de funno en spegel, som låg på en af moderns stolar,
och speglade sig däri. Gossen började skryta öfver, att han
var så vacker. Systern blef misslynt och kunde ej
fördraga broderns lekfulla beröm öfver sitt utseende, utan tog
saken så häftigt åt sig, som om han gjort henne en verklig
oförrätt. Hon ville därför hämnas och sprang till fadern
samt anklagade brodern för, att han, som var gosse, sett sig
i en spegel, som endast bör nyttjas af fruntimmer. Fadern
omfamnade dem bägge två, kysste dem, och visade dem båda
sin faderliga ömhet: »Jag önskar», sade han till dem, »att
i alla dagar skåden eder i spegeln! — Du min son, på det
att du icke må förnedra ditt vackra utseende genom ett
lastbart lefnadssätts fulhet och regellöshet; och du min dotter, på
det att du må skyla ditt anletes fulhet genom dina seders
och ditt lefvernes renhet.»
*
Fargalten och räfven.
En fargalt stod och brynte sina betar mot ett gammalt
träd. En räf som händelsevis gick förbi, frågade honom hvad
han menade med en sådan krigisk förberedelse, då det, så
vidt han visste, icke fanns någon fiende i sikte, så långt ögat
kunde nå. »Det må vara», svarade fargalten, »men när
fienden är i sigte, så är det tid att tänka på någonting annat.»
Fargalten och räfven.
Fågelfängaren och koltrasten.
En fågelfängaren som gjorde sina nät i ordning,
betraktades nyfiket af en koltrast, hvilken med största artighet
frågade honom hvad det var han hade för sig. »Jag är i
färd med att inrätta en liten nätt stad för sådana varelser
som du», svarade fågelfängaren, »och förse den med mat och
alla slags bekvämligheter.» Därefter gick han bort och gömde
sig. Koltrasten, som satte tro till hans ord, gick in i nätet
och blef fångad. »Om detta skall utgöra beviset på din
ärlighet och uppriktighet», sade koltrasten till mannen, »så
hoppas jag, att din stad måtte erhålla mycket få innevånare.»
*
Åsnan och trädgårdsmästaren.
En åsna, som tillhörde en trädgårdsmästare och icke fick
nog att äta men mycket att uträtta, bad till Zeus, att hon
dock måtte blifva fri från trädgårdsmästaren och såld till en
annan herre. Zeus bönhörde henne, och hon blef såld till
en krukmakare. Här blef hon åter missnöjd: hon vardt nu
ännu mera betungad än förut och måste bära både lera och
krukmakarearbeten. Hon bad därför ännu en gång att få
byta om husbonde och blef såld till en garfvare. Hon fann
snart, att denne var ännu mera elak emot henne, än
krukmakaren, och då hon därtill fått se hans yrke, sade hon under
suckan: »Ve mig, stackare! Det hade varit bättre för mig,
om jag blifvit kvar hos mina förra husbönder, ty denne
kommer nog till sist, som jag ser, att taga till och med skinnet
af mig.»
*
Girigbuken.
En girigbuk gräfde ned alla sina penningar i jorden vid
foten af ett träd och gick hvarje dag för att njuta af åsynen
af sin skatt. En tjufaktig sälle, som gifvit akt på honom, stal
en natt bort hela skatten. Dagen därpå, när girigbuken fann
sitt guld borta, slet han sönder sina kläder och uppfyllde
luften med sin klagan. En af hans grannar sade honom, att
om han ville se saken från sin rätta synpunkt, så hade han
ingenting förlorat. »Gå hvarje dag», sade han, »och inbilla
dig, att dina penningar finnas kvar, så skall du befinna dig
lika väl som någonsin förut.»
Girigbuken.
Gubben och döden.
En gammal man högg ved i skogen och lastade en knippa,
däraf på sina skuldror. Sedan han gått ett stycke väg med
sin börda och blifvit ganska trött, nedlade han henne och
ropade på döden. Men när döden ögonblickligen inställde
sig och frågade, hvarför han kallat honom, svarade gubben
förfärad: »Jag ville blott be dig lyfta upp denna börda och
lägga henne på min rygg.»
*
Den sjuka gladan.
En glada, som varit sjuk en lång tid, bad sin moder
besöka alla landets tempel och pröfva på, hvad böner och
löften kunde göra för hennes vederfående. »Min son», svarade
den gamla gladan, »så vida du icke kan erinra dig ett altare,
från hvilket ingen af oss stulit, så fruktar jag, att ingenting
kan uträttas för dig på denna väg.»
*
Örnen och kråkan.
En kråka blef varse en örn, som från en klippa i
grannskapet med majestätisk hållning slog ned bland en flock får
och flög bort med ett lamm, som han fattade i sina klor.
Hela saken syntes så behaglig och tycktes dessutom gå så
lätt, att kråkan genast beslöt göra sammaledes. Hon slog
därför sina klor i ryggen på den största och fetaste bagge,
hon kunde upptäcka och försökte bege sig åstad med honom.
Naturligtvis kunde hon icke röra baggen ur stället, och
därtill blefvo hennes klor så insnärjda i djurets ull, att hon icke
ens kunde komma lös. Hon blef därför ett lätt byte för
fåraherden, som kom tillstädes, fångade henne, klippte hennes
vingar och gaf henne till lekkamrat åt sina barn.
Örnen och kråkan
Mannen och hans trägud.
En fattig man, som önskade bli rik, brukade dag och
natt därom anropa en afgudabild af trä, som han hade
i sitt hus. Oaktadt alla sina böner blef han emellertid allt
fattigare i stället för att få några rikedomar. Slutligen
förlorade han allt tålamod med afgudabilden, fattade honom vid
benen och slog honom i bitar mot golfvet. Hundratals
guldstycken, som legat gömda i bildens inre, flögo då rundt
omkring rummet. Förtjust vid åsynen af guldet, utropade
mannen: »Huru mycken tid har jag ej gagnlöst förspillt med
att tillbedja en ohyfsad gud som blott med våld låter aftvinga
sig, hvad han ej vill ge, så länge man ber honom höfligt.»
*
Åsnan och den lilla hunden.
En åsna, som såg, huru högt en liten hund stod i
ynnest hos sin herre, huru han smektes och klappades samt
matades med utsökta bitar vid hvarje måltid — och detta
utan någon annan orsak, så vidt hon kunde finna, än
därför att han skuttande hoppade omkring och viftade med
svansen — beslöt göra som han för att se, om icke samma
uppförande kunde inbringa henne samma fördelar. Så
fort hennes herre kommit hem från en spatserfärd och
satte sig i sin länstol, gick hon därför in i hans rum och
dansade rundt omkring honom med tafatta språng. Mannen
kunde icke låta bli att brista ut i högljudt skratt vid det
besynnerliga uppträdet. Skämtet blef dock allvarsamt, när
åsnan reste sig på bakbenen, lade sina framfötter på
husbondens skuldror, skriade honom midt i ansiktet på det mest
tokiga sätt, och till och med försökte hoppa upp i famnen
på honom. Mannen ropade på hjälp, och en af hans tjenare,
som kom in med en bastant käpp, lät denna obarmhärtigt
dansa kring benen på den stackars åsnan, som var glad att
få komma tillbaka till sitt stall.
*
Björnen och bikuporna.
En björn, som hittat in i en trädgård, där man hade
bikupor, kastade sig öfver bikuporna för att komma åt
honungen. Men bina slogo ned i svärmar på hans hufvud och
stungo hans ögon och nos så ursinnigt, att han, rasande af
smärta, måste med egna klor slita huden från hufvudet.
Björnen och bikuporna.
Fiskaren och den lilla fisken.
En fiskare, som fångat en mycket liten fisk, skulle
lägga ned honom i sin matsäck. Den lille murfveln började
då tala till försvar för sitt lif på följande sätt. »Aldrig
kan det vara er mening att behålla en så liten stackare
som jag, som ännu ej vuxit till ett fingers längd. Femtio
sådana som jag skulle tillsamman icke kunna göra er mätt.
Kasta mig därför tillbaka och kom igen och fånga mig, när
jag blifvit större.» »Det är allt för bra att säga "kom igen
och fånga mig", min lille vän», återtog mannen, »men du vet
nog själf, att du framdeles ej så lätt låter ta dig. Du är
stor nog för att få rum i stekpannan, alltså kryp ned.»
*
Den gamle mannen och hans söner.
En gammal man hade många söner, hvilka alltid trätte
med hvarandra. Han hade likväl ofta, men utan påföljd,
förmanat dem lefva i enighet. En dag samlade han dem
omkring sig och gaf dem en knippa käppar med begäran,
att de i tur efter hvarandra skulle försöka bryta sönder
henne. Hvar och en af dem ansträngde hela sin styrka,
men knippan motstod alla deras bemödanden. Då skar han
af snöret, som sammanhöll knippan, och tillsade sönerna
att bryta sönder hvarje käpp för sig. Detta verkställde de
med största lätthet. »Sen, mina söner», utropade han, »hvilken
makt enigheten besitter. Förbundna med hvarandra i
broderlig kärlek, skolen I kunna trotsa nästan hvarje olycka
här i världen, men söndrade genom oenighet, skolen I blifva
ett lätt byte för edra fiender.»
*
Vargarne och den sjuka åsnan.
En åsna hade blifvet sjuk, och ryktet därom utspreds på
landsbygden. Några sade till och med, att hon skulle dö,
innan natten var förliden. Några vargar kommo till stallet,
där hon låg, krafsade på dörren och frågade, hur det stod
till med henne. En ung åsna tittade då ut genom luckan på
skullen och omtalade för vargarna, att hennes moder var
mycket bättre, än de önskade.
Vargarne och den sjuka åsnan.
Myrorna och gräshoppan.
En gräshoppa, som sjungit muntert hela sommaren, var
nära att omkomma af hunger under vintern. Hon begaf sig
därför till några myror, som bodde i närheten, och bad dem
låna henne litet af den mat de insamlat. »I skolen med
säkerhet få återbetalning inom samma tid nästa år», sade hon.
»Hvad har du då sysselsatt dig med hela sommaren?» frågade
de. »Ah, hela dagen lång och hela natten också sjöng jag,»
svarade gräshoppan. »Jaså, du sjöng då», sade myrorna; »då
kan du dansa nu.»
*
Sköldpaddan och örnen.
En sköldpadda bad en örn, att han skulle lära henne
flyga, men ehuru han föreställde henne, att detta alldeles
stred emot hennes natur, vidhöll hon blott ännu mera envist
sin begäran. Han grep henne då med klorna, lyfte henne
upp i höjden och lät henne därefter falla ned. Hon
studsade mot en klippa och blef sönderkrossad.
*
Tuppen och räfven.
En tupp, som satt på en gren i ett högt träd, gol
högljudt. Hans gälla stämma genljöd i skogen, och den
välkända musiken förde till platsen en räf, som gått ut för att
söka sig byte. Då mickel såg, att tuppen satt väl högt,
använde han hela sin fintlighet för att få honom ned. Han
hälsade på fågeln med sitt ljufvaste tilltal och sade: »Har
du ej hört, kusin, kungörelsen om den allmänna fred och
enighet, som skall råda bland alla slags djur och fåglar? Vi
skola icke mer jaga hvarandra och uppäta hvarandra, utan
kärlek och vänskap skall blifva dagens lösen. Var därför
snäll och kom ned, så att vi i all maklighet få samspråka om
dessa goda nyheter.» Tuppen visste, att räfven endast nyttjade
sina gamla knep och påstod sig se någonting på afstånd.
Räfven frågade honom hvad det var, som han betraktade så
ifrigt, »Ah», sade tuppen, »jag tror, att jag ser en skara
hundar der borta» »Då», sade räfven, »ödmjukaste tjenare!
jag måste bort.» »Nej, kusin», sade tuppen, »gå ej, jag ber,
jag skall strax komma ned. Du är helt visst icke rädd för
hundarna i dessa fredliga tider!» »Visst icke», sade räfven,
»men jag håller tio mot ett, att de ännu icke ha hört något
om kungörelsen.»
Tuppen och räfven.
Åsnan, som bar en gudabild.
En man, som ägde en åsna, fick i uppdrag föra en
gudabild från en bildhuggares verkstad, hvarest den var
förfärdigad, till ett tempel, hvari den skulle uppställas.
Gudabilden blef därför uppsatt på åsnans rygg och förd genom
stadens förnämsta gator. Då åsnan såg, att allt folket, där
hon gick fram, ödmjukt kastade sig till marken inbillade hon
sig, att det var åt henne de gåfvo sin hyllning, spetsade
därför sina öron, kråmade sig och visade på alla sätt, huru
stolt hon kände sig. Sedan gudabilden blifvit aflämnad,
besteg mannen sin åsna och red hem på henne. Han var
alldeles icke nöjd med den betalning han fått för sitt arbete
och lät den stackars åsnan, smaka sin knölpåk. Då hon fann,
att folket ej brydde sig det ringaste om henne, när hon nu
gick förbi, så insåg, hon ändtligen att hyllningen hade blifvit
bevisad åt gudabilden och ej åt henne själf.
Den unga råttan, tuppen och katten.
En ung råtta, som kommit åter till sitt hål, hvilket hon
för första gången lämnat, berättade sina äfventyr för modern.
»Moder», sade hon, »då jag i dag lämnade detta trånga
rum, hvarest du födt och uppfostrat mig, vandrade jag
omkring, som det passar sig för en ung förståndig råtta,
hvilken önskar se och blifva sedd. Tvenne mycket
märkvärdiga djur kommo då i min väg! Det ena var så behagligt,
saktmodigt och fullt af välvilja! Det andra, som var ett riktigt
stojande och vedervärdigt kräk, hade på sitt hufvud och under
sin haka stycken af rödt kött, som slängde hit och dit vid
hvarje steg djuret tog; det piskade med vingarna sina sidor i
den största vrede, och gaf ifrån sig ett så kärft och
genomträngande läte, att jag förskräckt tog till flykten. Jag var
just i begrepp att göra mig bekant med den andre främlingen,
som var höljd i likadant pelsverk, som du sjelf har, blott
rikare och vackrare, ty han föreföll så beskedlig och vänlig,
att det gjorde mitt hjärta godt bara att se på honom.»
»Ack, min dotter», genmälde den gamla råttan, lär, sålänge
du lefver, att misstro skenet. Det första besynnerliga djuret
var ingenting annat, än en fågel, som snart blir dödad, och
på hvars ben vi skola göra oss en utsökt god aftonmåltid,
när de blifvit satta på en tallrik i skafferiet: det andra djuret
däremot var en otäck, falsk och blodtörstig skrymtare till
katt, för hvilken ingen mat är så välkommen som en ung
och mustig liten råtta sådan som du.»
*
Sparfven och haren.
En hare både blifvit gripen af en örn och jämrade sig
på ett ömkansvärdt sätt. En sparf, som satt i ett träd tätt
bredvid, hyste intet medlidande med det stackars djuret utan
gjorde sig tvärtom lustig på dess bekostnad. »Hvarför stod
du där för att låta gripa dig?» sade han. »Kunde ej ett så
snabbfotadt djur som du hafva lätt kommit undan en örn?»
I samma ögonblick slog en hök ned på sparfven, som skrek
ännu gällare än haren, då han kände hökens klor i sina
sidor. Haren fick då i sin dödskamp en hugsvalelse däraf,
att den hånande sparfvens öde icke blef bättre än hans eget.
*
Hästen och åsnan.
En praktfullt sadlad stridshäst med svängd hals och
stolt gång hann upp en tålmodig åsna, som långsamt
vandrade vägen framåt, dignande under en tung börda. Han
ropade till henne i högdragen ton att vika åt sidan så att
han finge rum att komma förbi. Detta gjorde den stackars
åsnan, suckande öfver olikheten i deras lotter. Icke lång
tid därefter mötte hon samma häst på samma väg och nästan
på samma ställe, men i mycket olika omständigheter. Hans
herre hade blifvit dödad och han själf sårad i striden, och
han var nu lam, halfblind och tungt lastad och drefs framåt
under hugg och slag af en rå körsven, i hvars hand han fallit.
*
Gladan och dufvorna.
En glada, som många dagar kretsat omkring ett dufslag,
utan att få någonting, tvangs slutligen af hungern att taga
sin tillflykt till list. Hon närmade sig dufvorna på det mest
fredliga sätt och sökte öfvertyga dem, huru mycket bättre
deras ställning skulle blifva, om de hade en kraftfull konung,
som kunde värna dem mot hökens och andra fienders anfall.
Dufvorna läto narra sig af dessa falska skäl och valde gladan
till konung i dufslaget. De funno dock snart, att hon ansåg
det tillhöra sina kungliga rättigheter att hvarje dag äta upp
en af dem och ångrade bittert sin lättrogenhet att hafva
släppt henne in.
*
Räfven och krokodilen.
En räf och en krokodil råkade i tvist om sin adliga
härkomst. Krokodilen talade mycket berömvärdt om sina
förfäders glans. Då föll räfven honom i talet: »O, min vän!
Om du än icke sade det, skulle man dock kunna se på ditt
skinn, att du sedan lång tid tillbaka sysselsatt dig med
kämpalekar.»
*
Myggan och tjuren.
En stark tjur tvangs af det varma vädret att ända upp
till knäna vada ut i en sval och häftigt rinnande flod. Han
hade icke gått där länge, förr än en mygga, som svärmat
omkring i luften, satte sig på ett af hans horn. »Min käre
kamrat», sade myggan med ett så högljudt surrande hon
kunde åstadkomma, »ursäkta, den frihet jag tagit mig. Om
jag är allt för tung, så säg blott till, och jag skall strax
sätta mig i ett af de poppelträd, som växa härinvid
flodbrädden.» »Sitt kvar eller flyg, det gör mig detsamma»,
svarade tjuren. »Hade det icke varit för ditt surrande,
hade jag aldrig vetat, att du funnits där.»
Vargen i fårakläder.
En varg svepte in sig i ett fårskinn och vann genom
denna list inträde i en fårfålla samt strypte flera af lammen.
Fårherden fick emellertid fatt i vargen, slog ihjäl honom och
hängde upp honom i ett träd, utan att taga af honom
fårskinnet. Några andra herdar, som gingo förbi, trodde därför,
att det var ett får, som hängde i trädet, och ropade till
kamraten: »Hör på, broder! är det på detta sätt, ni brukar
vakta får i den här trakten?» »Nej, mina vänner» ropade
han och gaf i detsamma vargens kropp en svängning rundt
om, så att de kunde se hvad det var, »det är vargen vi
vakta oss för, äfven om han är klädd i fårakläder.»
Kidet och vargen.
Ett kid, som klättrat upp på en hög klippa, utöste alla
möjliga smädelser öfver en varg, som stod nedanför klippan.
Vargen såg upp och genmälde: »Inbilla dig icke, lumpna
djur, att du kan skymfa mig. Dina många elaka ord komma
icke från dig själf utan från den klippa, hvarpå du står.»
Kidet och vargen.
Det kloka kidet.
En get, som en morgon lämnade sitt hem för att söka
föda, tillsade sitt kid att draga regeln för dörren innanför och
ej öppna för någon, som ej bultade på med denna lösen: »Död
åt vargen och hela hans släkt!» En varg, som, osedd af geten,
strök omkring i närheten, hörde hennes ord. När hon hade
gått sin väg, kom han därför fram, knackade sakta på dörren,
härmade hennes röst och sade: »Död åt vargen och hela
hans släkt», i den tron, att dörren skulle bli strax öppnad.
Men kidet var misstänksamt och fordrade, att den besökande
skulle först visa sitt skägg. Han skulle då strax bli insläppt.
*
Den enögda hinden.
En på ena ögat skadad hind gick på bete vid stranden
och vände det friska ögat för jägarnes skull inåt landet
men det skadade åt hafvet, hvarifrån hon icke förmodade
någon fara. Men några kommo seglande förbi, siktade på
henne och träffade henne med sina pilar. Då beklagade
hon sig, att från den sidan, hvarifrån hon väntat faran, hade
ingenting farligt händt henne, men hon däremot råkat ut
för fiender på det håll, hvarifrån hon icke trott sig hafva
något att frukta.
*
Räfven och kråkan.
En kråka, som stulit ett stycke ost, flög därmed upp i
ett träd. En räf, som lockades fram af lukten, kom och
satte sig vid foten af trädet, funderande på något sätt att
komma åt ostbiten. »God morgon, kära fröken kråka»,
sade han. »Så bra du ser ut i dag! Och så vackra
fjädrar du har! Kanske din röst är lika behaglig, som dina
fjädrar äro vackra. Om så skulle vara, så vore du verkligen
fåglarnas drottning.» Kråkan, som blef alldeles utom sig af
förtjusning öfver så mycket beröm, öppnade genast sin stora
näbb för att låta räfven höra sin röst och lät så ostbiten
falla till marken. Räfven grep honom strax och utropade:
»Ack, du goda själ, lär dig nu, att alla, som smickra,
tänka blott på sin egen fördel. Denna lärdom skall rikligen
ersätta dig för ett stycke ost.»
Räfven och kråkan.
Satyren och vandringsmannen.
En satyr, som en vinterdag ströfvade omkring i skogen,
mötte en vandringsman, som var nästan halfdöd af köld.
Han kände medlidande med vandraren och bjöd honom stiga
in i sin grotta. Under vägen dit började mannen blåsa i sina
händer. »Hvarför gör du så? »frågade satyren, som icke hade
sett mycket af världen. »För att värma upp mina händer,
som äro nästan förfrusna», svarade mannen. Sedan de
kommit till grottan, hällde satyren upp ett fat soppa, som
var rykande het, och satte den framför vandringsmannen,
hvilken, liksom förut, började blåsa på soppan allt hvad han
förmådde. »Hvarför blåser du nu igen?» frågade satyren. »Är
soppan ej varm nog?» »Jo visst», varade honom mannen,
»är hon varm nog, det måste jag stillstå, och det är just
skälet, hvarför jag blåser på henne.» »Gå genast härifrån»,
skrek satyren förskräckt, »jag vill icke ha det ringaste att
skaffa med en man, som är i stånd att blåsa både varmt
och kallt med en och samma mun.»
*
Nattfågeln.
En nattfågel satt i sin bur framför ett fönster. Då
kom en läderlapp och frågade efter orsaken, hvarför han teg
om dagen och sjöng om natten. Kattfågeln svarade, att han
hade sina goda skäl därtill, ty då han en gång låtit höra sin
röst under dagen, så hade han blifvit fångad, och därför från
det ögonblicket varit mindre enfaldig. Då sade läderlappen:
»Nu behöfver du ju icke längre ta dig i akt! Det hade du
bort göra, innan du blef fångad.»
*
Den gamla hunden.
En gammal hund, som på sin tid varit en förträfflig
jakthund, fick på sin ålderdom fatt i en hjort men hade icke
styrka nog att hålla honom kvar utan måste släppa honom.
Ägaren, som kom till stället, började slå den gamla hunden
men höll upp, när det stackars djuret tilltalade honom på
följande sätt: »Håll, kära herre! Du vet alltför väl, att
hvarken mod eller god vilja någonsin fattats mig. Det enda,
jag nu saknar, är styrka och tänder, och dem har jag
förlorat i din tjänst.»
Den gamle hunden.
Katten och räfven.
Katten och räfven samtalade en gång med hvarandra
i en skog. »Låt omständigheterna vara än så svåra», sade
mickel, »det bekymrar mig ej. Jag har hundra
konstgrepp kvar, om ett skulle slå fel.» »Jag», sade katten, »har
endast ett; om det skulle slå fel, vore jag förlorad.» I
detsamma kom en skara hundar rusande. Katten flydde upp i
ett träd och satt trygg ibland grenarna, samt fick se på,
huru räfven, sedan han förgäfves brukat sina hundra
konstgrepp, blef gripen af hundarna och sliten i stycken.
*
Vargen och bandhunden.
En varg, som bodde i ett grannskap, där hundarna
fullgjorde sin vakttjänst så bra, att han af hunger var nästan
skinn och ben, bara mötte under en månskensnatt en trind
bandhund, som till på köpet var lika stark som fet.
Vargen skulle med glädje gjort sig ett kalas af honom, men
insåg, att han först måste leverera en batalj, till hvilken han
i sitt uthungrade tillstånd ej kände sig stark nog. Han bjöd
därför hunden ett höfligt »god afton» och berömde hans
präktiga utseende. »Det kunde gå lätt också för dig»,
svarade bandhunden, »att bli lika frodig som jag, om du
endast vill det. Öfvergif denna skog, hvarest du och dina
kamrater lefva så dåligt och ofta dö af svält. Följ mig,
och du skall må mycket bättre.» »Hvad skall jag då
sysselsätta mig med?» frågade vargen. »Med nästan
ingenting», svarade hunden, »endast jaga tiggarne på dörren
och vara värdig mot husets folk. Du skall till gengäld få
alla slags läckerbitar — ben af fåglar och dufvor — för att
ej tala om mången vänlig klapp på hufvudet.» Vargen tyckte,
att detta lät så bekämligt och inbjudande, att han vara nära
att gråta af glädje, och förklarade sig beredd att följa.
De lunkade därför af tillsamman, men då de kommo
hvarandra jämsides, märkte vargen ett naket ställe på hundens
hals. »Hvad är detta för ett märke?» sade han. »Åh,
ingenting», sade hunden. »Ingenting»? återtog vargen enträget.
»Blott det största lappri», svarade hunden; »halsbandet, som
jag bär, då jag är bunden, har förorsakat det.» »Bunden!»
utropade vargen och stannade tvärt: »Bunden! Får du då
icke alltid springa, hvart du vill?» »Visserligen icke alltid»,
sade bandhunden, »men hvad bryr man sig om det?» »Det
bryr jag mig så mycket om», återtog vargen, »att ditt öde
aldrig skall bli mitt öde, kosta hvad det vill.» Därmed sprang
han tillbaka till skogen, där han var född.
Vargen och bandhunden.
Räfven och lejonet.
En räf. som icke sett något lejon förut, mötte ett sådant
och blef så förskräckt därvid, att han nära nog dött på
stället. När han sedermera för andra gången såg ett lejon,
kände han väl ännu alltjämt fruktan men icke i så hög
grad som första gången. Då han för tredje gången såg ett
lejon, hade hans mod växt så, att han närmade sig och
började inlåta sig i samtal med lejonet.
*
Ugglan och gräshoppan.
En uggla, som satt i ett ihåligt träd under den långa
sommaraftonen, besvärades mycket af en gräshoppa, som
sjöng i gräset nedanför. Gräshoppan ville hvarken hålla sig tyst
eller gå sin väg, fastän ugglan bad henne derom utan sjöng
blott ännu ifrigare och kallade henne för ett gammalt pliröga,
som blott kunde hålla ögonen öppna om natten, när allt
hederligt folk gått till sängs. Ugglan satt tyst en kort stund men
vände sig därefter till gräshoppan med följande listiga ord:
»Min lilla vän, om det är omöjligt att få sofva i ro, så är det
dock en tröst, att det, som håller mig vaken, är en så liten
intagande flöjtstämma som den, du har, ty du musicerar
utmärkt vackert, det måste jag erkänna. Jag kommer just nu
ihåg, att min härskarinna, gudinnan Atene, har skänkt mig
en flaska utsökt nektar. Om du vill göra dig besvär komma hit
upp, såskall du få en droppe; det lär nog göra din röst ännu
mera klar och klingande.» Den dumma gräshoppan, som blef
förtjust öfver smickret, kom hoppande upp till ugglan. När
hon kommit så nära, att ugglan kunde nå henne, fångade
och dödade hon gräshoppan för att i fred få sluta sin lur.
*
Hafvet och floderna.
Xantus ville en dag göra sig glad i sällskap med några
personer, hvilka, liksom han själf, studerade filosofi. Under
samkvämet råkade han bli drucken. En af hans lärjungar
sökte då göra narr af honom och sade: »Xantus, jag har
någonstädes läst, att det icke skulle vara omöjligt för en
enda person att dricka ur allt vattnet i hafvet. Tror du,
att det verkligen kan låta sig göra?» »Ja, ganska lätt», sade
Xantus. »Jag vill slå vad om mitt hus och mina landtgods
och allt det jag äger, att jag själf kan göra det.» Vadet blef
antaget, och till bekräftelse växlade de båda männen ringar
med hvarandra. Dagen därpå, då Xantus saknade sin ring och
fann en främmande sådan i dess ställe, vände han sig till
Esop oeh begärde förklaring af honom. »I går», svarade
Esop, »slog du vad om hela din förmögenhet, att du skulle
kunna dricka ur allt vattnet i hafvet, och för att bekräfta
vadet bytte du ut din ring mot denna». Xantus blef
nedslagen och villrådig och bad Esop säga honom hvad
som nu vore att göra. »Att hålla ditt vad», sade Esop,
»det vet du är omöjligt, men jag skall visa dig ett sätt
att komma från det.» Sedan Xantus sammanträffat med
vännerna från föregående afton, gick han, åtföljd af dem
och ett stort antal åskådare, ned till hafsstranden, hvarest
Esop hade satt fram ett bord med åtskilliga stora bägare
och ställt upp män med öskärl för att fylla bägarne. Xantus,
som blifvit undervisad af Esop, intog med värdighet sin stol
vid bordet. Åskådarne sågo med häpnad därpå och trodde,
att han hade mist förståndet. »Mitt vad», sade han,
vändande sig till lärjungen, »förbinder mig att dricka ur allt
vattnet i hafvet. Jag åtog mig dock icke vattnet från de
floder och åar, som öfver allt ha sitt utlopp i hafvet. Hämma
därför först dessa floder i deras lopp, så skall jag sedan
uppfylla min förbindelse.»
De två vandringsmännen och ostronet.
Två män vandrade vid hafsstranden, då det var ebb, och
blefvo varse en ostronmussla samt böjde sig båda ned för
att taga upp henne. Den ene stötte undan den andre, och
de kommo i gräl. En tredje vandringsman kom i
detsamma, och de beslöto att till hans afgörande hänskjuta
frågan, hvilken af dem båda hade största rätten till
ostronmusslan. Medan de tvistande berättade sakens förlopp,
upptog skiljedomaren med värdighet sin knif, öppnade skalet
och lösgjorde ostronet. När de hade slutat sin berättelse och
tysta afvaktade hans domslut, slukade han med lika stor
värdighet ostronet och räckte ett skal åt hvardera parten.
»Rätten», sade han »tilldömer ett skal åt eder hvar. Själfva
ostronet går åt för att bestrida rättegångskostnaderna.»
*
Flickan och mjölkstäfvan.
Som Bolla, mjölkdejan, länge visat sig trogen och flitig
i sitt arbete, fick hon af sin fru en stafva oskummad mjölk.
att behålla för egen räkning. Med stäfvan på hufvudet
trippade hon gladt åstad till doktorns hus, där man skulle
ha stort kalas och kunde behöfva mjölken till ostkaka. »För
så mycket mjölk får jag minst en krona», tänkte Bolla, »och
för kronan skall jag köpa ett tjog ägg, värpta af vår grannes
vackra höns. Äggen skall jag lägga under, fruns gamla
höna, och om blott hälften af äggen går till, skall jag vid
nästa marknad kunna sälja kycklingar för minst 10 kronor.
Då skall jag köpa mig sidenlifvet, som jag såg i handelsboden
här om dagen, och en hatt med plymer och, när jag går
till marknaden, så fin jag då skall vara! Anders skall
komma dit, det är säkert, och gå bort till mig och be att få
bli min fästman igen. Men jag skall icke säga ja med
detsamma, utan när han försöker kyssa mig, skall jag knycka
till så här och ...» Hon knyckte till på hufvudet på det
sätt, hon tänkte göra, och — ned föll byttan, och mjölken
rann ut på marken! Nu farväl med ägg, kycklingar,
sidenlif, hatt, plymer och alltsamman!
Hjorten och vinträdet.
En hjort, som förföljdes af jägarne, gömde sig under
ett vinträd. När jägarne skyndat förbi, ansåg han sig
fullkomligt säker och började beta af vinträdets blad. Men då
jägarne hörde prasslandet, stannade de i förmodan, att något
annat djur var doldt bakom löfverket, och riktade därför
på måfå sina pilar dit. Hjorten träffades af dem och dödades.
I dödskampen sade han: »Detta hände mig med rätta, ty
jag hade icke bort förgripa mig på min räddare.»
*
Vesslan.
En vessla, som kommit in i en smedja, slickade på en
där liggande fil. Då hennes tunga därigenom upprispades,
flöt mycket blod ut, men vesslan blef belåten, ty hon trodde,
att hon slickade bort någonting från järnet, och fortsatte
därför med slickningen, ända till dess hon helt och hållet
rifvit sönder sin tunga.
*
Geten och lejonet.
Ett lejon, som såg en get hoppa muntert omkring på
en brant skroflig klippa, ropade till henne att komma ned på
den gröna betesmarken, där lejonet själf stod, och där geten
mycket lättare skulle kunna hämta sin föda. Geten, som
genomskådade lejonets falskhet, svarade: »Mycken tack för
din inbjudning, kära lejon, men jag undrar, om det är min
trefnad eller bästa sättet att få ett läckert stycke getkött,
som du tänker mest på.»
Geten och lejonet.
Åsnan i lejonhuden
En åsna, som hittade en lejonhud, satte på sig huden
och injagade i denna förklädnad förskräckelse hos hela
grannskapet. Men hennes herre, som upptäckte hennes långa
öron och kände igen hennes stämma, tog en duktig knölpåk
och lät henne kännbart erfara, att hon ej var någonting
annat än en åsna.
Lejonet, räfven och åsnan.
En åsna och en räf vandrade en gång genom en skog,
där de mötte ett lejon. Räfven fattades af stor fruktan och
sökte på sin följeslagares bekostnad ställa sig in hos lejonet
för att därigenom trygga sin egen säkerhet. »Ers majestät»,
sade han, »åsnan är ung och fet, och om ers majestät skulle
önska göra sig en middagsmåltid af henne, så vet jag, huru
hon skall kunna fångas utan mycket besvär. Icke långt
härifrån är en fallgrop, till hvilken jag lätteligen kan leda
henne.» Lejonet samtyckte, men då det fått åsnan i säkert
förvar, började det sin måltid med att förtära den förrädiska
räfven och sparade åsnan till nästa dag.
*
Åsnan och lejonet på jakt.
Lejonet fick en gång det infallet att taga åsnan med
sig på jakt. Det skickade åsnan in i skogen för att där
skria så mycket i hennes förmåga stod. »Genom ditt skri»,
sade lejonet, »skall du drifva upp, och jag skall stanna här
och gripa dem, som fly åt detta håll.» Åsnan skriade på
sitt mest afskyvärda sätt, och då lejonet blef trött på att
nedgöra de många djuren, ropade det till åsnan, att hon
kunde komma ut ur skogen. »Gjorde jag inte min sak bra?»
frågade det inbilska djuret. »Utmärkt bra», svarade lejonet.
»Hade jag icke vetat, att du endast var en åsna, så skulle
äfven jag ha blifvit förskräckt.»
Åsnan och lejonet på jagt.
Esop och hans medtjänare.
En köpman, som en tid var Esops herre, gaf
befallning, att allt skulle göras i ordning för en tilltänkt resa åt
landet. Då packsakerna fördelades bland tjänarne, som skulle
bära dem, bad Esop, att han måtte få den lättaste bördan.
Han fick löfte att själf välja den och tog då brödkorgen.
De andra tjänarne skrattade, ty brödkorgen var den största
och tyngsta bördan af alla. När middagstimmen var inne,
fick Esop, som med svårighet släpat fram sin börda,
tillsägelse utdela lika lotter bröd öfver laget. Han gjorde så,
och detta lättade hans börda till hälften. När
aftonmåltidstimmen var inne, gjorde han sig af med återstoden.
Under följande delen af resan hade han ingenting annat att
bära än den tomma korgen, och de öfriga tjänarne, hvilkas
bördor kändes tyngre för hvarje steg, kunde ej nog berömma
hans skarpsinnighet.
Kejsaren och slafven.
Under ett besök, som kejsar Tiberius gjorde på ett af
sina landtslott, blef han varse, att närhelst han
promenerade ute i det fria, var alltid en viss slaf ett stycke
framför honom, ifrigt sysselsatt med att vattna gångarna. Han
måtte vända sig åt hvad håll som helst eller gå hvart som
helst, alltid var den beställsamme mannen framme med sin
vattenkruka. Kejsaren förstod, att slafvens afsikt med denna
onödiga tjänstaktighet blott kunde vara den att blifva frigifven
och lät kalla honom till sig. Vid en slafs frigifvande bestod
en del af ceremonien däruti, att han fick ett lätt slag på ena
sidan af ansiktet. När nu mannen på kejsarens kallelse kom
fram i ifrig väntan, sade kejsaren till honom: »Jag har under
lång tid iakttagit, att du varit beställsam, där du icke haft
någonting att göra, under det att du kunde ha gjort bättre gagn
på något annat ställe. Du misstar dig, om du tror, att jag
kan ge dig ett slag på örat för så ringa betalning, som du
erbjuder mig.»
*
Grodan och räfven.
En groda steg upp ur det träsk, där hon var född,
hoppade upp på höjden af en jordvall och kungjorde för
alla djuren rundt omkring, att hon var en stor läkare, som
kunde bota alla slags sjukdomar. Räfven frågade, hvarför
hon, om hon var så skicklig, icke botade sin egen finniga och
fläckiga kropp, sina stirrande ögon och insjunkna kinder.
Grodan och räfven.
Den gamle mannen, hans son och åsnan.
En gammal man och hans lille son drefvo en åsna
framför sig till närmaste stad, hvarest hon skulle afyttras.
»Har du ej bättre förstånd», sade en mötande, »än att du
och din son gå till fots, medan du låter åsnan gå olastad?»
Mannen satte upp pojken på åsnan, och de gingo vidare.
»Du late unge slyngel», sade nästa person de mötte, »skäms
du ej att rida och låta din stackars gamle fader gå till fots?»
Mannen lyfte ned gossen och satte sig själf upp. Därefter
mötte de tvenne kvinnor, som de hörde säga; den ena till den
andra: »Se, sådan egennyttig gubbe den där, som rider, medan
hans lille son måste gå efter till fots!» Den gamle mannen
lyfte då gossen upp och satte honom bakom sig. Nästa
vägfarande, som de mötte, frågade den gamle mannen, om icke
åsnan var hans egen. Då han svarade, att så vore
förhållandet, sade den mötande: »Det skulle man icke kunna tro,
när man ser, hur du far fram med henne. I två ären
bättre i stånd att bära det stackars djuret, än hon är i stånd
att bära er båda.» Då band den gamle mannen åsnans ben
fast vid en lång stör och lade stören på sina och sonens
axlar, hvarefter de sträfvade åstad med sin börda. På detta
sätt gjorde de sitt intåg i staden, där deras uppträdande
väckte så stort löje, att den gamle mannen, ursinnig öfver
hvad han fått lida för sina försök att göra alla människor
till lags, jagade åsnan ned i floden, tog sin son vid handen
och gick sin väg hem igen.
*
Amman och vargen.
En varg, som sprang af och an för att få sig en
aftonmåltid, kom förbi dörren till ett hus, hvarest ett litet barn
låg öfverljudt skrikande. »Håll dig tyst», sade amman till
barnet, »annars kastar jag ut dig till vargen». Vargen, som
hörde detta, ställde sig att vänta i närheten af huset, i hopp
att amman skulle fullborda sin hotelse. När barnet lugnade
sig, ändrade hon emellertid ton och sade: »Om den elaka
vargen nu kommer, skola vi knacka ut hjärnan på honom.»
Vargen trodde då, att det var hög tid att bege sig af, och
gick sin väg, ursinnig öfver sin dumhet att ett enda
ögonblick ha satt tro till hvad en käring sade.
Amman och vargen.
Kråkan och vattenkrukan.
En kråka, som höll på att dö af törst, flög glad till en
kruka, i förhoppning att finna vatten i henne. Det var
visserligen vatten i krukan men endast några droppar på
bottnen, hvilka kråkan icke kunde komma åt. Hon
försökte då stjälpa omkull krukan, men krukan var alltför tung.
Kråkan plockade då upp några på marken liggande
kiselstenar, tog dem, en och en i sänder, uti sin näbb och släppte
ned dem i krukan. Därigenom steg vattnet så småningom
till krukans mynning, och kråkan blef i stånd att med
bekvämlighet dricka.
*
Räfven och vargen.
En varg, som bodde i en grotta och där hade samlat
sig ett stort förråd lifsförnödenheter, höll sig väl gömd och
njöt af sina håfvor. En räf, som saknade honom i hans
vanliga tillhåll, fick slutligen reda på hans gömställe och
gjorde sig ärende med, att han ville höra efter, hur vargen
mådde. När han med denna fråga kom till grottans öppning
och tittade in, i förväntan att bli inbjuden på mat, svarade
vargen vresigt, att han befann sig alltför illa för att kunna
taga mot någon. Räfven vände tillbaka i allt utom vänlig
sinnesstämning, fast besluten att hämnas. Han uppsökte
fårherden och bad honom skaffa sig en duktig knölpåk
och följa med, så skulle han visa honom, hvar han kunde
träffa på en varg. Fårherden kom och dödade vargen.
Räfven tog därefter hålan och hela hennes förråd i besittning.
Men han fick icke länge njuta frukterna af sitt förräderi, ty
när herden några dagar därefter kom förbi, gick han in i
grottan, fick se räfven och dödade äfven honom.
*
Lejonet och de fyra tjurarna.
Fyra tjurar voro så goda vänner, att de beständigt
höllo sig tillsamman, då de gingo på bete. Ett lejon
bevakade dem sedan länge med lystna ögon men var aldrig i
stånd att finna den ene skild från den andre och fruktade
därför anfalla dem. Slutligen lyckades lejonet dock bland
dem uppväcka tvedräkt, hvilken mognade till ömsesidigt hat,
och de ströfvade nu omkring på tämligen stort afstånd från
hvarandra. Lejonet anföll dem då hvar för sig och dödade
dem alla.
Lejonet och de fyra tjurarne.
Myran och puppan.
En myra, som kröp omkring i solskenet för att söka
sin föda, kom bort till en puppa, som var nära tiden för sin
förvandling. Puppan rörde sin bakdel och väckte därigenom
uppmärksamhet hos myran, så att hon såg, att det var en
lefvande varelse. »Stackars ömkliga djur!» skrek myran
högmodigt; »hvilket sorghgt öde du har! Medan jag kan krypa
hit och dit efter behag och, om jag så önskar, klättra upp
i det högsta träd, så ligger du här fängslad i din hylsa,
endast i stånd att röra en eller två leder af din fjälliga
gump.» Puppan hörde detta men försökte icke göra någon
invändning. Några dagar därefter, då myran gick samma väg
tillbaka, fanns intet annat än hylsan kvar. Undrande öfver,
hvart dess innehåll tagit vägen, kände myran sig oförmodadt
öfverskuggad och kringfläktad af en vacker fjärils lysande
vingar. »Se, här har du din beklagansvärde vän!» sade
fjärilen. »Skryt nu af din förmåga att krypa och klättra, så
länge du kan se mig.» Med dessa ord svingade sig fjärilen
upp i luften, och, buren högt åstad i rymden af sommarens
fläktar, var han snart för alltid ur sikte för den krälande
myran.
Örnen och ugglan.
Efter mycket gräl svuro örnen och ugglan, att de skulle
blifva trofasta vänner för alltid och aldrig skada hvarandras
ungar. »Men känner du också igen mina små?» frågade
ugglan. »Om du icke gör det, fruktar jag, att det lär gå
dem illa, då du finner dem». »Nej, det gör jag icke»,
svarade örnen. »Desto större förlust för dig», sade ugglan, »de äro
de sötaste och mest intagande varelser i världen. Sådana kära
ögon! Hvilka förtjusande fjädrar! Ett så intagande sätt! På
min beskrifning kan du nu känna igen dem.» En kort stund
därefter fann örnen de små ungarna i ett ihåligt träd.
»Dessa hiskliga, stirrande vidunder kunna icke för något pris
vara grannen ugglas söta älsklingar», sade örnen; »jag kan
därför utan minsta tvekan göra ända på dem.» Ugglan, som
fann sina ungar borta, öfverhopade örnen med förebråelser.
»Nej», svarade örnen, »förebrå dig själf snarare än mig. I
fall du målar med sådana smickrande färger, är det icke mitt
fel, om jag ej känner igen dina porträtt.»
*
Furen och törnbusken.
Furen talade föraktligt till en törnbuske, som växte
vid hennes fot. »Jag blir nyttig till månget högt och ädelt
bruk», sade hon skrytsamt. »Jag lämnar smäckra mastspiror
till fartygen och bjälkar till palatstaken. Du trampas under
fötterna och föraktas af hvar man.» »Du talar verkligen
vackert nu», genmälde törnbusken, »men oaktadt allt detta
skulle du önska, att du vore en törnbuske, då du en gång
känner yxan satt till din rot.»
Furen och törnbusken.
Skolmästaren och hans lärjunge.
En skolmästare, som spatserade vid en flod icke långt från
sin skola, hörde ett skrik liksom ifrån någon nödställd. Då
han sprang ned till stranden, fick han uti vattnet se en af sina
lärjungar, hållande sig fast i en gren på ett pilträd. Gossen
hade hållit på att öfva sig i simning på en korkgördel, och
inbillat sig, att han kunde simma den förutan samt han lagt
den å sido. Strömmens styrka dref honom då från land,
och han skulle helt visst hafva drunknat, om ej den vänliga
grenen hängt i hans väg. Skolmästaren tog upp korkgördeln,
som låg på stranden, och kastade den till sin nödställde
lärjunge. »Låt detta landa dig till varning», sade han, »att
framdeles ej lägga bort simgördeln, innan du är fullkomligt
säker på, att du äger styrka och erfarenhet nog att simma
utan honom.»
Det gamla lejonet.
Ett af ålder orkeslöst lejon låg i sina sista andetag, och
åtskilliga af de djur, som förut måst lida af dess elakhet,
kommo nu och utkräfde hämnd. Fargalten med sina starka
tänder upprispade dess ljumske, och tjuren stångade dess
sidor med sina horn. Åsnan, som såg, att ingen fara var å
färde, kom också fram och slog lejonet i ansiktet med sina
hofvar. Då yttrade den stackars gamle, döende
envåldshärskaren med matt klagan dessa ord: »Huru mycket värre
än tusen dödar är det icke att bli sparkad af ett så lumpet
kreatur.»
Det gamla lejonet.
Arlekin och bonden.
Vid ett tillfälle, då några högtidliga tillställningar gåfvos
för en romersk ädling, framkallade en lustig kurre till arlekin
mycken munterhet genom sina löjliga upptåg på skådebanan
men mest därigenom att han härmade en skrikande gris.
Åhörarne funno denna hans härmning så utmärkt, att de
ropade »om igen» den ena gången efter den andra. Emellertid
tyckte en bonde bland åhörarne, att efterhärmningen ej var
alldeles riktig. Han trängde sig därför fram och sade, att,
om det tillätes honom, skulle han nästa dag infinna sig på
skådeplatsen och täfla med arlekinen om ett vad. Den sämre
delen af åskådarne, som på förhand njöt af förlustelsen, skrek
bifall, och då nästa dag randades, voro följaktligen de tvenne
täflande upptågsmakarne på sina platser. Hjälten från den
föregående dagen gick först fram, och åhörarne, mer
upprymda än någonsin, larmade af förtjusning. Därefter blef det
bondens tur. Denne hade en gris så omsorgsfullt gömd under
sin mantel, att ingen kunde misstänka det, och klämde nu
grisens öra med nageln på sin tumme samt fick honom
därigenom att gallskrika. »Icke hälften så bra! Icke hälften så
bra!» skreko åhörarne, och många bland dem begynte äfven
hvissla. »I ären just ena vackra domare, I!» invände bonden,
drog fram grisen ur sin mantel och höll honom i höjden.
»Se här den gycklare, som I ogillen!»
*
Hunden och fåret.
Hunden lagsökte fåret för en skuld. Höken och vargen
voro domare samt räfven och gamen vittnen. Domen utföll
till förmån för käranden, och fordringssumman,
lagsökningskostnaderna och vittnesersättningen fick det stackars fåret
betala med sin lekamen.
*
Räfven och igelkotten.
En räf, som sökte simma öfver en flod, fördes af
strömdraget utmed densamma och blef af en hvirfvel ryckt in i
en vik på motsatta stranden. Han låg där utmattad och var
en stund icke i stånd att klättra upp på land. Till råga på
hans missöden slog en svärm flugor ned på hans hufvud och
stack och plågade, honom mycket. En igelkott, som
händelsevis kom ned till floden erbjöd sig att bortdrifva flugorna.
»Nej», sade räfven, »låt dem vara, min vän. Dessa, som nu
sitta på mig, äro nästan färdiga att spricka af mitt blod. Om
du drifver bort dem, så intar en ny svärm hungriga
blodsugare deras plats, och jag får då säkerligen icke behålla
en enda droppe blod kvar i min kropp.»
Förteckning öfver fablerna.
De två grodorna........................... 1.
Hjorten i oxstallet........................ 2.
Hunden och hans spegelbild......... 3.
Lerkrukan och mässingskrukan..... 3.
Vargen och lammet....................... 4.
Katten och råttorna...................... 6.
Huggormen och filen..................... 7.
Näktergalen och höken................. 7.
Bonden och ormen......................... 9.
Harpspelaren................................ 10.
Lejonet och råttan........................ 11.
Leoparden och räfven................... 12.
Fablernas makt............................ 12.
Vargen och tranan........................ 13.
Räfven och storken.................... 15.
Eken och vassen.......................... 16.
De vägfarande och björnen ......... 16.
Hjorten som speglade sig i danimen 18.
Flodfisken och sjöfisken................ 19.
Räfven utan svans........................ 19.
Räfven och det sjuka lejonet........ 21.
Nordanvinden och solen................ 22.
Påfågeln och tranan..................... 23.
Lejonet, åsnan och räfven............ 23.
Mannen och gåsen........................ 24.
Den fåfänga kajan........................ 25.
Tjufven och gossen................... 25.
Räfven och bonden....................... 26.
Räfven och apan.......................... 28.
Fiskarne....................................... 29.
Lejonet, tigern och räfven............ -•".
Hunden i krabban......................
Gossen och hans moder..............
Örnen och räfven........................ 32.
Landtmannen och hans söner...... 34.
Hästen och hjorten.....................
Råttan och lekatten.................... 35.
Vildsvinet och åsnan.................. 36.
Storskrytaren..............................
Getherden och gethonan.............. 37.
Räfven och tigern....................... ->x.
Myran och dufvan...................... 38.
Grodorna som önskade få en konung 3 "•".
Lärkan och hennes ungar........... 41.
Åsnan och lejonet....................... 4:!.
Ansiktsmasken............................ 43.
Åsnan, hunden och vargen......... 44.
Fortuna och gossen..................... 4-).
Igelkotten och önnarna............... 4.).
Hermes och vedhuggaren............ 46.
Påfågeln och skatan................... 48.
Fågelfängaren och ormen............ 49.
De två kräftorna........................ 4!).
Berget i födslovånda.................. 49.
Den förståndiga åsnan ............... 51.
Lejonet, vargen och räfven......... 52.
Räfven och vindrufvorna............ 52.
Stadsråttan och landtråttan........ 54.
Örnen, katten och suggan........... 55.
Myran och flugan....................... 57.
Haren och sköldpaddan.............. ->s-
Broder och syster....................... 59.
Förteckning- öfver fablerna.
Fargalten och räfven.................. 59.
Fågelfängaren och koltrasten...... 61.
Åsnan och trädgårdsmästaren...... 62.
Girigbuken................................. 62.
Gubben och döden...................... 64.
Den sjuka gladan....................... 64.
Örnen och kråkan....................... 65.
Mannen och hans trägud............ 67.
Åsnan och den lilla hunden........ 68.
Björnen och bikuporna.............. 68.
Fiskaren och den lilla fisken...... 70.
Den gamle mannen och hans söner 71.
Vargarna och den sjuka åsnan... 71.
Myrorna och gräshoppan............ 73.
Sköldpaddan och örnen............... 73.
Tuppen och räfven..................... 74.
Åsnan som bar en afgudabild.... 76.
Den unga råttan, tuppen och katten............................. 77.
Sparfven och haren..................... 78.
Hästen och åsnan....................... 79.
Gladan och dufvorna.................. 79.
Räfven och krokodilen................ 80.
Myggan och tjuren..................... 80.
Kidet och vargen....................... 81.
Vargen i fårakläder.................... 81.
Det kloka kidet......................... 83.
Den enögda binden..................... 84.
Safven och kråkan..................... 84.
Satyrer och vandringsmannen..... 86.
Nattfågeln................................... 87.
Den gamla hunden..................... 87.
Katten och räfven...................... 89.
Vargen och bandhunden............. 89.
Räfven och lejonet..................... 92.
Ugglan och gräshoppan.............. 92.
Hafvet och floderna.................... 93.
De två vandringsmännen och ostronet...................... 95.
Flickan och mjölkstäfvan............ 95.
Hjorten och vinträdet................. 97.
Vesslan...................................... 97.
Geten och lejonet....................... 97.
Åsnan i lejonhuden..................... 99.
Lejonet, räfven och åsnan........... 100.
Åsnan och lejonet på jakt.......... 100.
Esop och hans medtjänare.......... 102.
Kejsaren och slafven.................. 103.
Grodan och räfven...................... 103.
Den gamle mannen, hans son och åsnan............................ 10o.
Amman och vargen..................... 106.
Kråkan och vattenkrukan........... 108.
Räfven och vargen........ ............. 109.
Lejonet och de fyra tjurarna...... 109.
Myran och puppan..................... 111.
Örnen och ugglan....................... 112.
Furen och törnbusken................. 112.
Skolmästaren och hans lärjunge.. 114.
Det gamla lejonet....................... 115.
Arlekin och bonden.................... 115.
Hunden och fåret....................... 117.
Räfven och igelkotten................. 118.
Anmärkningar och noter.
Sid. 12.
Atén, hufvudstad i det grekiska landskapet Attika och
Greklands mest namnkunniga stad. Dess största
glansperiod inföll i samma århundrade, under hvilket
Esop lefde. Den hade då omkring 180,000 invånare,
var praktfullt bebyggd och utgjorde en medelpunkt
för dåtidens högsta bildning. Folkförsamlingarna
höllos på det af pelargångar och monumentala
byggnader omgifna torget.
Sid. 13.
Ceres var det romerska namnet på samma gudinna, som
af. grekerna benämndes Demeter eller »modern
jorden», årsväxtens och samhällsordningens gudinna.
Hufvudorten för hennes dyrkan var det äfvenledes
i Attika belägna Elevsis.
Sid. 36.
Rodos eller Rhodos, en af sjöfarande ofta besökt bördig
ö i sydöstra delen af Egeiska hafvet och sedan
urminnes tid säte för en blomstrande kultur.
Särskildt var Rodos namnkunnigt för sin
bildhuggareskola, hvars mest ryktbara arbete var den dock
först i tredje århundradet f. Kristus resta kolossen
på Rodos, en jättelik afbildning af solguden,
uppförd vid stadens hamn och så stor att skeppen
kunde segla in under kolossens utspärrade ben.
Denna koloss räknades som ett af forntidens sju
underverk.
Sid. 39.
Zeus, den högste af gudarne, ursprungligen himmelens gud
som troddes råda öfver allt i naturen och världen.
Af romarne benämndes han Jupiter. Han ansågs
uppenbara sin makt i blixten, åskan och regnet.
Sid. 45.
Fortuna, hos romarne namnet på lyckan och slumpens
gudinna.
Sid. 46.
Hermes, son af Zeus och sjustjärnan Maia, af grekerna
betraktad som gudarnes härold samt beskyddare af
hjordar och betesmarker, främjare af
köpmännens, jägarnes, jordbrukarnes, m. fl., ja äfven
tjufvarnes yrken. Han ansågs vara lyrans och
herdeflöjtens uppfinnare. Hos romarne dyrkades han
under namnet Merkurius såsom köpmännens gud.
Sid. 86.
Satyr, namn på ett slags lägre gudomligheter, som troddes
vistas i skogarna och plägade utgöra Dionysos" (Bacchi)
följeslagare. Man föreställde sig dem såsom utrustade
med bocköron, kort raggigt hår, trubbigt uppåtböjd
näsa och liten svans, stundom äfven bockben och
horn. De ansågos begifna på dans, musik, vin
och kvinnor.
Sid. 93.
Atene, af grekerna dyrkad i äldre tider såsom
naturgudomlighet (himlarymden), i senare tider som det
krigiska modets och konstflitens gudinna. Hennes fågel
var ugglan, som med sina stora ögon betraktades
som en sinnebild af den »strålande» gudinnan.
Romarne dyrkade henne under namnet Minerva.
Xantus, namn på en af de herrar, hos hvilken Esop tjänade
såsom slaf. En annan af hans herrar omtalas
sid. 102.
Sid. 103.
Tiberius, romersk kejsare år 14—37 e. Kristus. De sista tio
åren af sitt lif tillbragte han på ön Kapri, där
han i sin misstänksamhet trodde sig säkrast för
upproriska stämplingar och i vilda utsväfningar
sökte döda sina, samvetskval.
*
Pris: 1:50.