Eskimålif
Eskimnålif af Fridtjof Nansen
ERNST LUNDQUIST
—❖—
HUGO GEBERS FÖRLAG
Ill. Otto Sinding.
Eskimåer från Grönlands västkust.
ESKIMÅLIF
AF
fRIDTJOF ]NANSEN
ILLUSTRERAD A. F OTTO SINDING
STOCKHOLM
| STOCKHOLM, GERNANDTS BOKTRYCKKRJ-AKTJKliOLAfci, 1891. |
INNEHÅLL.
Första Kapitlet.
Sid.
Grönland och eskimåen .................................................. 1
Andra Kapitlet.
Utseende och klädedrägt................................................... 12
Tredje Kapitlet.
Kajaken och kajakredskapen............................................. 22
Fjärde Kapitlet.
Till hafs i kajak ............................................................ 42
Femte Kapitlet.
Vinterhus, tält, kvinnobåt och resor ................................ 59
t»
Sjätte Kapitlet.
Matlagning och läckerheter ........................................... 67
Sjunde Kapitlet.
Karakter och sociala förhållanden .................................... 75
Åttonde Kapitlet.
Kvinnans ställning och arbete.......................................... 89
Nionde Kapitlet.
Kärlek och giftermål.........:............................................... 101
Tionde Kapitlet.
Moral.............................................................................. 116
Elfte Kapitlet.
Rättegång, trumdans och nöjen ....................................... 131
Tolfte Kapitlet.
Begåfning. — Formsinne. — Musik. — Diktning. —
Skildringar af infödda..................................................... 142
Trettonde Kapitlet.
Religiösa föreställningar................................................... 171
Fjortonde Kapitlet.
Européer och infödda.........................-........................... 238
Femtonde Kapitlet.
Hvad ha vi uträttat?......................................................... 2M
Slutord.
ILLUSTRATIONER.
HELSIDSB1LDER.
Eskimåer4 från Grönlands
västkust.
»Den oändliga snömarken, som
lugn och hvit hvälfver sig från
haf till haf.»
En kajakbåt beklädes.
»Hufvudet vändt halft bakåt för
att speja efter vågen».
Till hafs efter säl.
Undan ovädret.
En kajakman ilar sin kantrade
kamrat till hjälp.
Kajakman angripen af en
hval-ross.
På fiskplatsen.
Säljakt.
Heljeflundre-flske.
Grönländsk dans.
Eskimåläger på Grönlands
ostkust.
På resa vid midsommaren.
Norrsken.
Grönländskt fjordlandskap på
ostkusten.
I TEXTEN.
Grönländsk hemdräkt, alias underbenkläder från ostkusten
1. I-Ierrdräkt. — 2. Damdräkt.......................................................17
Blåspil ..................................................................................25
Harpun.................................................................-................26
Ilarpunspets..........................................................................................................................................27
Länsare...........................................................................................29
Fågelpilkast................................................................................................................30
d:0 d:o ...............................................................................31
Harpunkast ..........................................................................................................................................32
Kaj ak..........................................................................................................................................................33
Kajakstomme ......................-.......................r......................................33
Tvärsnitt af en kajak ............................................................................................................35
Åra...............................................................................- 36
Halfpels........................................................................... 37
Hel pels.................................................................................................38
En eskimåisk Venus och Apollo...................................145
| FÖRSTA KAPITLET. | —— | Grönland och eskimåen. |
Grönland är på ett egendomligt sätt knutet till vårt
land och vårt folk. Af européerna voro våra
förfäder de första, som funno det, på sina öppna fartyg
gingo de gamla vikingarne sin vågsamma väg genom
oväder och drifis till detta fjärran snöland, slogo sig ner
där genom många århundraden, och det blef en del af
det norska riket. Sedan bekantskapen var glömd, var
det åter en landsman, som för ett norskt bolag grundade
det nya europeiska bebyggandet däraf.
Det är fattigt, detta eskimåens land, som vi ha röfvat
från honom, det är fattigt både på skog och guld —
naket, ensamt, likt intet annat bebodt af människor. Men
i all sin nakna fattigdom, huru vackert är det icke ändå!
Ja, är Norge härligt, så är Grönland det i sanning icke
mindre. Har man sett det, huru kärt blir då icke minnet!
Jag vet icke, om det är så äfven med andra, men för mig
är det förenadt med barndomens sagolands hela
drömmande skönhet, det är som om jag återfunne vår natur
i ännu högre, renare former.
14
FÖKSTA KAPITLET.
Den är stark och vild, denna natur, som ett hårdt
forntidsdrama, skuren i is och sten, men stundom med
stämningar så veka och fina som en dikt.
Ser jag bræer och jöklar, gå tankarna dit upp, där
bræerna äro större än någonstädes, där jöklarna falla i
ett haf, uppfyldt af flytande isbärg och drifvande is. Hör
jag högljudd lofsång öfver samhällets framsteg, stora män
och stora handlingar, då söker tanken den oändliga
snömarken, som lugn och hvit hvälfver sig i ett enda drag
från det ena hafvet till det andra, högt öfver en gång
fruktbara dalar och fjäll. En gång skall kanhända en
liknande snömark täcka oss alla.
Allt är enkelt och stort där uppe — hvit snö, blå is,
nakna, svarta bärg och toppar och mörk, stormande sjö —,
men ser jag solen sjunka glödande i hafvet, gå tankarna
dit upp, där holmar och skär simma på den rodnande
vattenytan utöfver mot ett blankt, vaggande haf, och där
bärgstinnar stå uppradade inåt, lysande mot kvällen —
och stundom, när jag ser säterlifvet på våra högfjäll, ser
säterjäntor och betande kor, tänker jag på tältlifvet och
renflockarna i de grönländska fjordarna och fjälltrakterna,
på kacklande ripor, videkärren och mossflyna,
vattendragen och dalarna där inne mellan fjällen, där eskimåen
lefver sitt korta sommarlif.
Det är en sällsam makt detta land har öfver sinnet,
men det folk, som bor där, är icke mindre egendomligt
än landet själft."
Eskimåen tillhör mer än någon annan hafvet och
kustlandet. Vid hafvet bor han, där söker han sin näring,
det ger honom allt till hans lifs behof, öfver det gå hans
resor och flyttningar antingen i hans skinnbåtar om
sommaren eller i hans hundslädar, då det är isbelagdt om
vintern. Hafvet spelar sålunda starkare än något annat
in i eskimåens lif — intet under därför, att hela hanssjäl får återsken däraf. Med det växlar hans sinne —
i stormen allvar, i solsken och lugn den obundna glädjen
— han är ett hafsbarn, lättsinnigt glad som den ystra
böljan — men stundom mörk som det fradgande ovädret.
Allt försvinner lika hastigt i hans barnasinne, det är som
när stormen stillnar öfver sjön, då lägga böljorna sig,
och minnet är borta.
Lifvets goda är så olika fördeladt här i lifvet;
somliga ha det så lätt, kunna plantera ett brödfruktträd i sin
ungdom och vara försörjda för återstående delen af lifvet,
medan det för andra är som om allt vore dem förnekadt
utom kraften att kämpa, steg för steg måste de
mödosamt aftvinga den fientliga naturen hvarje bit till sitt
lifsuppehällc. De äro utträngda på utposterna, dessa
människor, de bilda flyglarna af mänsklighetens stora
fylking i dess ständiga kamp för att underlägga sig naturen.
Ett sådant folk är det eskimåiska, och det ett af de
märkligaste, som lefva. Det är ett talande bevis på
människans underbara förmåga att lämpa sig efter
förhållandena och sprida sig öfver jorden.
Eskimåen bildar den yttersta utposten mot
isregio-nernas oändliga tystnad, och så långt som vi ha trängt
fram mot norr, så långt ungefär ha vi också funnit spår
efter detta härdiga folkslag.
De trakter, som försmåddes af alla andra, tog han
i besittning, genom ständig kamp och långsam utveckling
lärde han hvad ingen annan lärt bättre — där, hvarest
för andra förutsättningarna för att kunna lefva upphörde,
där begynte för honom lifvet — dessa trakter har han
fått kärlek till, de utgöra för honom världen, hvari han
själf är människan
tillhöra, efter deras åsikt, en annan djurart. —utanför dem måste han duka under.
4
FÖKSTA KAPITLET.
Detta folk är det som dessa blad skola ägnas.
Lika skarpt som eskimåen genom sitt utseende, sin
kroppsbyggnad, sina sinnrika redskap och genom hela
sitt lefnadssätt skiljer sig från alla andra folkslag, lika
enahanda äro de olika eskimåstammarna inbördes.
En oblandad eskimå från Behringssund är så lik en
ostgrönländare, att man icke ett ögonblick kan tvifla på,
att de tillhöra samma folk. Deras språk är också så lika,
att en Aljaskaeskimå och en grönländare säkerligen utan
stora svårigheter skulle kunna tala med hvarandra.
Kapten Adrian Jacobsen, som har rest både i Grönland och
i Aljaska, berättade mig, att han på det sista stället kunde
reda sig med den smula eskimåiska, han hade lärt sig på
Grönland. Detta är folk, som äro åtskilda af mer än
600 geografiska mil, eller som från Kristiania till Kinas
gränser eller till midt i Arabien. En sådan enhet i språk
hos så vidt skilda stammar torde vara enastående i
människosläktets historia.
Den likhet, som förenar alla eskimåstammar inbördes,
liksom deras afsöndrade ställning gentemot andra folk
och deras fulländade redskap kunde synas tyda på, att
det är en mycket gammal ras, där allt stelnat i bestämda
former, och som nu endast långsamt förändras. Andra
förhållanden synas dock till en del strida mot ett sådant
antagande och göra det mera troligt, att det
ursprungligen har varit en liten stam, som först i en jämförelsevis
sen tid har utvecklat sig till sitt nuvarande lefnadssätt
och spridt sig öfver de länder den nu bebor.
Att de på jämförelsevis kort tid ha kunnat sprida
sig öfver dessa utan att likväl ha uppträdt i stora skaror
som vid större folkvandringar, är lätt förklarligt, när man
betänker, att deras nuvarande ogästvänliga hem knappast
ha varit bebodda, åtminstone icke varaktigt, förr än de
togo dem i besittning, och att således intet annat än na-GRÖNLAND OCH ESKIMAEST.
5
turen själf där har ställt sig hindrande i vägen för deras
utbredning.
Den trakt eskimåen nu bebor sträcker sig från
Beh-ringssunds västkust öfver Aljaska, Nordamerikas västkust,
de nordamerikanska arktiska ögrupperna, Grönlands
västkust och ända till dettas ostkust.
Genom sin i alla afseenden afsöndrade ställning har
eskimåen vållat antropologerna. mycket hufvudbry, och
de mest stridiga meningar ha gjort sig gällande angående
hans härkomst.
D:r H. Rink, som har gjort studiet af Grönland och
dess folk till sin lifsuppgift och som utan jämförelse är
den störste auktoriteten på detta fält, anser, att de
eski-måiska redskapen och vapnen, åtminstone till en
väsentlig del, härstamma från Amerika, och han anser det för
sannolikt, att eskimåerna en gång voro en stam, som
bodde i det inre Aljaska, där det ännu bor ett icke ringa
antal inlandseskimåer, och att de härifrån ha utvandrat
till Ishafvets kuster. Han har vidare framhållit, att deras
språk närmast är besläktadt med de amerikanska
urspråken samt att deras sägner liksom deras bruk påminna
om indianen.
Något, hvari eskimåerna bland annat skilja sig från
dessa, är bruket af hundslädar. När man undantar
inka-peruanarne, som använde laman till lastdjur, kände den
amerikanska urbefolkningen alldeles icke användningen
af djur hvarken till att draga eller bära. Häri närmar
eskimåen sig alltså mera till de asiatiska polarfolken.
Men det skulle föra oss för långt att fördjupa oss i
detta kinkiga vetenskapliga spörsmål, som ännu är långt
ifrån dryftadt till botten. Endast så mycket kunna vi
med tämlig säkerhet säga, att eskimåerna kommo senast
från kusterna omkring Behringssund eller Behringshaf
— möjligen från den amerikanska sidan — och ha där-6
FÖKSTA KAPITLET.
ifrån steg för steg utbredt sig österut öfver det arktiska
Amerika till Grönland.
Vid hvad Hd de nådde detta land ocli på allvar
bosatte sig där, är enligt min åsikt omöjligt att afgöra. Att
det sannolikt var sent, tyckes framgå af hvad redan är
sagdt; men att det från de isländska sagorna skulle kunna
slutas, att de först invandrat till Grönlands västkust i det
14:de århundradet, som från flera håll har blifvit
framhållet, synes mig icke vara bevisadt. Visserligen ser det
ut, som om de norska kolonierna Västerbygden och
Öster-bygden först på denna tid ha varit utsatta för allvarligare
angrepp af skrälingarne eller eskimåerna, kommande i
flockar norrifrån, men detta hindrar icke, att dessa ha
varit bosatta på Grönlands västkust långt före den tiden
och i långa tider, innan norrmän kommo till landet. De
tyckas icke ha bott på den sydliga delen af kusten (vid
Öster- ocli Västerbygden) de första 400 åren som
norrmännen bodde där, då detta icke omtalas i sagorna; men
det nämnes uttryckligen, att de första norrmän (Erik röde
och andra), som kommo till landet, både i öster- och
västerbygden funno mänskliga bostäder, båtlämningar och
stenredskap, som efter deras åsikt måtte ha tillhört ett
ynkligt folk. hvilket de därför kallade skrälingar. Man
måste däraf sluta, att skrälingar tidigare hade vistats där,
och efter man fann sådana lämningar i bägge »bygderna»,
tyder det ju på, att det heller icke har varit på så
alldeles flyktiga besök. Att eskimåerna skulle ha flytt hals
öfver hufvud, då de norska vikingaskeppen kommo
seglande, är ingen omöjlighet; samma erfarenheter hade ju
också vi på ostkusten; men att detta skulle kunna ske
så hastigt, att norrmännen icke fingo se dem förefaller
föga rimligt. Men sannolikt är det, att eskimåerna den
tiden haft sina fasta bostäder längre norrut på kusten, i
norr om 68" n. br., där säl- och hvaljakten är rik ochdit de på sin vandring norrifrån (jmfr senare) först ha
kommit
och detta är ett fångstsätt, som de måste ha lärt sig längre norrut
och som där har utgjort deras viktigaste fångstsätt.. Från dessa sina fasta bostäder ha de på
eskimåiskt vis ofta gjort kortare eller längre besök på
den sydligare delen af västkusten och ha där efterlämnat
dessa spår. Då norrmännen under vistelsen i landet
ströfvade norrut, sammanträffade de slutligen med eskimåerna.
Efter prof. G. Storms
for nord. Oldskynd. og Hist. 1887, Kjøbenhavn 1888, bilaga sid. 56. mening måste detta först ha skett
i det 12:te århundradet
eskimåerna själfva flera sägner. Se Rink: Eskimoiske eventyr og sagn.; »Historia norvegiæ» berättar
om, att de grönländska veidemännen i de obebygda
trakterna i det norra Grönland träffade små människor, som
de kallade skrälingar och som begagnade stenknifvar och
pilspetsar af hvalben. Allt efter som de nordligare
bostäderna blifvit öfverbefolkade, ha emellertid eskimåerna
på allvar ryckt söderut, och då norrmännen alltjämt, hvar
de träffade samman med dem, foro illa fram, lia de
möjligen till slut i det 14:de århundradet gjort gengäld genom
att först (efter 1341) angripa och ödelägga Västbygden (?),
och senare (1379) gjorde de ett härjningståg till
Ostbygden, och det följande århundradet synes också denna helt
och hållet ha blifvit ödelagd
omtalade Thorgils Orrabeinsfostre redan omkring år 1000 skulle ha
träffat eskimåer på Grönlands sydliga ostkust, i det de där omtalade
«trollkvinnorna» måste vara sådana. .Redan prof. Storm har påpekat (Studier
over vinlandsrejserne, bilaga sid. 56), att denna sagas fantastiska
karaktär icke tillåter oss att dra någon slutsats i denna riktning. Det måste
också erinras, att handskriften af den först är från cirka 1400, alltså
långt efter den tid, då norrmännen hade sammanträffat med eskimåerna
på västkusten. Äfven om detta om trollkvinnor verkligen skrifvits med
tanke på eskimåer, hvilket är högst tvifvelaktigt, så kan det vara en
senare tilldiktning.. Vid denna tid skulle alltså
eskimåerna först ha fått fast fot i den sydligaste delen
af landet.
Att där har varit strider mellan de gamla norrmännen
och eskimåerna, därom ha också dessa själfva bevarat
flera sägner. (Jmfr Rink, Eskimoiske eventyr og sagn).
Men att eskimåerna skulle ha företagit sig formliga
härjningståg tyckes stämma föga med deras nuvarande
karakter. Och ett utrotningskrig synes sålunda knappast helt
och hållet kunna ha varit grunden till koloniernas förfall,
möjligen kan det till en del också bero på en
uppblandning af kolonisterna med eskimåer, i det den tidens
européer knappast ha varit mera omottagliga för
eskimå-skönheternas behag än nutidens.
Om den väg, på hvilken grönländarne ha utvandrat
till Grönlands västkust, har det varit någon meningsolikhet,
i det d:r Rink har hållit på, att eskimåerna, då de kommo
öfver Smiths sund, icke drogo söderut längs västkusten,
hvilket måste synas det naturliga, utan drogo norrut
rundtom landets nordspets och kommo ned längs
ostkusten ; härifrån skulle de då senare kommit södra vägen
öfver landets sydspets till västkusten. Detta antagande
stödjes hufvudsakligen därpå, att Thorgils Orrabeinfostre
träffade eskimåer på ostkusten, samt att detta var första
gången norrmännen träffade samman med dem.
Opålitligheten af denna berättelse är redan i anmärkningen på
förra sidan påpekad. För öfrigt står, som det vill synas,
ett sådant antagande af eskimåernas invandring direkt i
strid med sagornas berättelser, i det att det af dem
framgår (jmfr ofvanför), att eskimåerna kommo norrifrån och
icke söderifrån (Västerbygden blef ödelagd före Osterbyg-
GRÖNLAND OCH ESKIMAEST.
9
den). Det är också en annan omständighet, som enligt
min åsikt gör en sådan vandring osannolik, och det är,
att skulle de ha trängt fram norrom landets nordspets,
då måste de på den tiden de voro där norrut ha lefvat
som de så kallade arktiska högländarne (d. v. s.
eskimåerna vid Kap York och norrut) nu göra, det vill säga,
de ha födt sig hufvudsakligast genom jakt på isen, ha
kommit fram med hundslädar och ha hvarken haft
kaja-ker eller kvinnobåtar, emedan det ständigt isbelagda hafvet
gör kajakfångst och användningen af båt till snart sagdt
en omöjlighet. Att de sedan, då de kommo till sydligare
och mera isfria vatten på ostkusten igen, ha bygt
kvinnobåtar och kajaker, är i och för sig knappast omöjligt,
då de väl måste lia bevarat traditioner därom, men att
de, efter att ha kommit ur vana med kajakfångsten, skulle
kunna utveckla den ocli de därtill nödvändiga redskapen
till och med till högre fullkomlighet än på något annat
ställe, det förefaller dock osannolikt, för att icke säga
omöjligt.
Den efter min åsikt naturligaste förklaringen är, att
eskimåerna, då de kommo öfver Smiths sund — denna
väg måste de naturligtvis ha kommit — styrde kurs söderut
längs kusten och ha sedan från västkusten begifvit sig
genom södra delen af landet till ostkusten. Om detta
sista har skett redan innan norrmännen kommo till
landet, veta vi intet om. På deras väg söderut från Smiths
sund har det visserligen mött dem ett stort hinder vid
Melville-bræen (på inemot 16= n. br.), som går rakt ut i
hafvet, och där kusten en lång sträcka ej är skyddad af
öar; men å ena sidan ha de kunnat tränga fram i sina
skinnbåtar på insidan af drifisen, och å andra sidan är
denna svårighet i alla händelser icke större än den, som
har varit förbunden med en vandring genom norra delen
af landet. Mot detta antagande kunde visserligen invän-10
FÖKSTA KAPITLET.
das, att ostgrönländarne ha hundslädar, hvilket på grund
af felande is ej begagnas på den sydliga västkusten.
Betänker man emellertid, huru jämförelsevis hastigt
eskimåerna färdas i sina kvinnobåtar och huru de i äldre tider
flackade upp och ned längs landet, samt att hundar i
alla tider hållits längs hela västkusten, då måste denna
invändning falla.
Eskimåernas nuvarande utbredning på Grönlands
ostkust sträcker sig ända från Smiths sund och till Kap
Farewell. Deras antal i den danska delen af västkusten
är mycket nära 10,000. På ostkusten bo, efter hvad vi veta
från den danska kvinnobåtsexpeditionen under kapten
Holms ledning 1884—1885, eskimåer ända till
Angmagsalik-trakten (på 66° n. br.). Deras antal var hösten 1884
tillsammans 548. Norr därom bodde, efter hvad eskimåerna
berättade kapten Holm, ingen för jämnan, så vidt de
visste. Emellertid företogos ofta resor norrut, möjligen
till den 68:de eller 69:de breddgraden, och ett par år förut
hade två kvinnobåtar rest den vägen, utan att man sedan
hade hört något af dem. Huruvida det norr om den
70:de breddgraden icke lefver eskimåer på ostkusten, är
oafgjordt. Clavering fann, som bekant, år 1823 två
familjer på omkring 74° n. br.; men efter den tiden har man
icke sett någon, och den tyska expedition, som reste längs
denna kust och öfvervintrade där 1869—70, fann endast
hus och andra lämningar, men inga människor, och
antog därför, att de måste vara utdöda. Detta förefaller
mig dock föga sannolikt, ty eskimåerna äro en mycket
seglifvad ras, och att man icke fann dem kan tillskrifvas
andra grunder. De kunna just då ha dragit längre
norr-eller söderut, eller de ha kunnat bo mycket spridt och man
har händelsevis icke råkat stöta på dem; man måste
nämligen påminna sig, hvilka ofantliga sträckor af i hög grad
sönderskuret land det här är fråga om. Enligt min åsiktkan det således fortfarande lefva eskimåer på denna kust,
och det vore då att hoppas, att den danska expedition,
hvilken som bekant för närvarande är där uppe, kunde
sammanträffa med dem. Med sin afsöndrade ställning,
som har omöjliggjort hvarje förbindelse, direkt eller
indirekt, med den civiliserade världen, måste dessa höra till
de i etnologiskt afseende intressantaste folk, som lefva.
| ANDRA KAPITLET. | —— | Utseende och klädedräkt. |
När jag nu så fjärran från dessa människor ocli den
..ifWjl natur, där vi lefde tillsammans, skall skrifva om
dem, huru lefvande står då icke för mig det första mötet
med dem på Grönlands ostkust! Två bruna, leende
ansikten, omgifna af långt, korpsvart hår, midt i isen strålande
af ljus tillfredsställelse med sig själfva och världen och
uppfylda af den godmodigaste vänlighet, blandad med
oförställd förvåning gentemot de underliga främmande.
Jag fick, ovisst hvarför, ett obeskrifligt välgörande intryck
af ett folk, för hvilket det icke, som för oss här hemma,
bara gäller att skrapa till sig själf det mesta möjliga,
utan som också har en tanke för sina medmänniskor, ja,
icke bara främmande, utan också sina egna vänner.
Och detta första intryck har aldrig sedan lämnat
mig, jag blef alltid glad till mods, då jag mötte dessa
feta, välvilliga ansikten.
Den äkta eskimåen skulle för de flesta af oss
européer vid första ögonkastet förefalla allt annat än vacker.
ITan har ett rundt, bredt ansikte med stora, grofva
drag, små, mörka, stundom litet snedskurna ögon, platt
näsa, smal mellan ögonen och bred nedtill, runda, af
fetma pösande kinder, en bred käft, tunga, breda käkar,
UTSEENDE OCH KLÄDEDRÄKT.
13
som tillsammans med de runda kinderna göra, att
underansiktet spelar en framträdande roll i fysionomien. Drages
munnen upp till ett bredt, fettskinande leende, visa sig
två rader starka, hvita tänder. Det hela gör intryck af
en ypperlig tuggapparat och riktar tanken med välbehag
på mycken och god mat. Men öfver dessa drag är det
på samma gång, isynnerhet hos kvinnan, en prägel af
en viss smekande, ömsint vekhet.
Efter våra invanda begrepp kunna vi ju icke kalla
detta skönhet; men ack, huru fördomsfulla vi äro i det
afseendet! Det tar lång, mycket lång tid att lefva oss
bort från våra traditioner. Vi tänka på våra långansiktade
och långnästa skönheter hemma, och vårt sinne fylles med
vemod vid minnet af de många vi svärmade för, dessa
intressanta blekheter — men herre Gud, så färglösa! Det
är ändå märkvärdigt, livad ens smak kan bli brutal, jag
fann verkligen dessa bruna, af hälsa ocli fett skinande
naturansikten sköna, de kommo mig att tänka på blått
haf, tindrande solsken, hvita bræer och så midt i allt
detta klappande människohjärtan gjorda af verkligt
sinnligt kött och sjudande varmt blod.
Det var dock isynnerhet medan de voro unga som
de gjorde ett sådant intryck, och de bli tidigt gamla —
sorgligt tidigt. Dessa skrumpna, surögda och skalliga
gamla käringar, de voro icke vackra, påminde om frusna
äpplen, men ändå, det var en viss stil öfver dem också,
strängt arbete lästes i dessa ansikten, men också mod —
mycket mod, blandadt med en godmodig, hopplös
resignation. Intet af denna glasaktiga hårdhet eller förtorkade
anständighet, hvarmed lifvets skola så ofta stämplar gamla
ansikten på andra ställen i världen.
Den blandningsras, som har uppstått på västkusten
genom korsning af européer och eskimåer, är enligt
europeisk smak vanligen vackrare än dessa, de ha i regeln]4
ANDRA KAPITLET.
ett visst sydländskt utseende, med sitt mörka hår, mörka
ögonbryn och ögon och sin bruna hudfärg. Ibland kunna
de visa till och med påfallande judiska typer. Det
förekommer icke så sällan riktiga skönheter bland dem, så
väl af det starka som af det svaga könet. Ofta låg det
dock något svagt öfver dessa blandningsmänniskor,
liksom vackra trädgårdsblommor; det var otvifvelaktigt något
mera äkta och sundt hos de ursprungliga eskimåerna.
Det är en allmän villfarelse bland folk i Europa
att tro, att eskimåerna äro små. Om de än äro mindre
än de skandinaviska raserna, så måste de dock räknas
till de medelstora folkslagen, och jag fann till och med
bland de mest oblandade af dem individer på inemot tre
alnar. Deras kropp gör genomgående ett ganska kraftigt
intryck, isynnerhet öfverkrop^en. Männen ha breda
skuldror, starka, muskulösa armar och ett bra bröst, däremot
äro höfterna jämförelsevis smala och benen mindre kraftiga.
På äldre dagar ha de därför en osäker gång och litet
krokiga knän. Denna underkroppens svagare utveckling
måste till en väsentlig del härleda sig från det dagliga
lifvet i den trånga kajaken.
Det mest iögonfallande draget hos kvinnornas kropp
föreföll mig vara de jämförelsevis små höfterna, som äro
betydligt mindre än påklädda europeiskors, och som vi,
så gärna anse oförenliga med en kvinnlig skönhetstyp.
Detta, har man berättat mig,kommer sig däraf, att
eskimåkvinnorna ha det så kallade runda bäckenet, medan
europeiskorna ha det platta och breda bäckenet. Huru
detta förhåller sig, vet jag icke, men en sak vet jag, och
det är, att om någon skulle tro, att grönländskorna ha
svårt för att föda, emedan de ha ett sådant bäcken, så
är detta en villfarelse, som ett senare kapitel, hoppas jag,
skall vara i stånd att skingra.
Hudfärgen är hos de ursprungliga grönländarne brun-aktig eller grågul, och äfven hos dem af blandras kan
en viss grad af kastanjebrun färg vara tämligen
iögonfallande. Denna hudens naturliga mörkhet blir
emellertid, åtminstone" hvad männen och de äldre kvinnorna
beträffar, vanligen ännu ytterligare förmörkad på grund
af bristande renlighet Till vägledning i detta afseende
kan jag meddela, att vår landsman, den hedervärde Hans
Egede, skildrar deras tvättmetod bl. a. sålunda: »Svetten
skrapa de af ansigtet med en knif och slicka den i sig.»
De nyfödda barnen ha ljust skinn, icke endast af
den orsaken, att de ännu icke ha hunnit att bli smutsiga.
Redan Hans Egede har i sin dagbok
i Aarene 1770—1778. Odense 1816. påpekat, att de
skola ha en blås vart fläck öfver korsryggen, hvarifrån den
mörka hudfärgen först senare skall utbreda sig. Holm
omtalar något liknande från ostkusten
Kjøbenhavn 1889.. Själf har jag
ingen mening härom. Det skulle i så fall vara något i
likhet med det som berättas om japanesernas barn.
Eskimåernas klädedräkt ha de flesta säkerligen bildat
sig ett begrepp om från afbildningar. Som de nog
förstått, är det mest framträdande därvid, att kvinnornas
dräkt där uppe liknar männens och är betydligt vackrare
och mera ändamålsenlig än våra fula kvinnodräkter.
Männen bära i Sydgrönland på öfverkroppen en så
kallad timiak. Den är gjord af fågelskinn, som vänder
fjädrarna eller dunen inåt, har ungefär samma form som
en af våra ylletröjor och drages på öfver hufvudet liksom
dessa. Upptill är timiaken försedd med en hätta, som
är att draga öfver hufvudet, när man är ute, men som
eljes slås ner och bildar med sin uppstående kant, fodrad
med svart hundskinn, ett slags krage rundt omkring hal-
16
ANDRA KAPITLET.
sen. Vid handlederna är timiaken likaledes kantad med
svart hundskinn, liksom en elegant promenadpels hemma
hos oss. Utanpå timiaken brukas öfvertyg (anorak), som
nu mest göres af bomullsväf. På benen brukas byxor
af sälskinn eller också af europeiskt tyg, på fötterna ett
eget slags stöflar, kamiker, af sälskinn. Dessa bestå af
två lager, en inre strumpa af skinn med de påsittande
håren vända inåt och en yttre stöfvel af afhåradt,
vattentätt skinn. I sålan mellan strumpa och ytterstöfvel
lägges halm eller sennegräs. Ner i dessa kamiker stickas
de nakna fötterna.
Kinnornas klädedräkt är mycket lik männens; på
öfverkroppen bäres fågelskinnpäls, som emellertid icke
har någon hätta att slå öfver hufvudet, men däremot en
hög, uppstående krage, utvändigt kantad med svart
hundskinn, helst så glänsande som möjligt, och nedom denna
krage bäres gärna en bred krans af glaspärlor, lysande
i alla rägnbågens färger. Omkring handlederna är det
också svarta hundskinnskanter. Bomullstyget utanpå
pälsen har naturligtvis så starka färger som möjligt, rödt,
blått, grönt, gult, och nedtill är det gärna kantadt med
ett brokigt, bredt band af bomull eller helst silke. På
benen brukas byxor, i regeln af spräckligt sälskinn, men
ibland också af renskinn. Dessa äro betydligt kortare än
männens; de räcka blott till ett stycke ofvanför knäet,
men äro rikt broderade på framsidan med färgade
skinnlappar och hvita strimlor af renskinn eller hundskinn.
Kamikerna äro längre än männens och räcka ofvanför
knäna, de äro gärna rödmålade, men också blå, violetta
och hvita; långs nedåt framsidan har man sytt på en
broderad remsa.
Förutom de här omtalade plaggen är det ännu ett,
hvilket brukas af kvinnor, som ha dibarn. Detta plagg,
som kallas amaut, liknar en vanlig anorak med undantag
Ill. Otto Sinding.
”— — Den oändliga snömarken, som lugn och hvit hvälfver sig från haf till haf — —”
af, att det bak på ryggen är en stor utvidgning eller
påse, hvari barnet bäres med under alla göromål. Då
amauten såväl utvändigt som invändigt är fodrad med
ren- eller sälskinn, blir denna påse ett godt och varmt
förvaringsställe för barnet.
Det utkommer ingen modejournal på Grönland, och
eskimåmoderna äro alltså icke så växlande som våra.
Man är emellertid icke heller där fullständigt barbarer i
det afseendet, hvilket, som jag hoppas, följande exempel
skall bevisa.
Grönländsk hemdräkt alias underbenkläder från ostkusten.
1. Herrdräkt.
I äldre tider voro kvinnornas anoraker eller pälsar
lika långa som männens, men sedan européerna hade lärt
dem den öfverdådiga lyxen att begagna hvitt linne, funno
de detta märkvärdiga plagg alltför vackert och elegant,
för att det skulle döljas. I stället för att som våra
skönheter ringa ur sig uppifrån började de nedifrån och gjorde
anorakerna så korta, att det mellan dem och byxlinningen,
som sitter ända nedanför höfterna, blef ett bart stycke
på en handsbredd eller mera, där bemälda plagg kunde
synas. Detta är ju för oss ett något ovanligt sätt att
vara urringad.
Eskimåerna på ostkusten bära en dräkt i
hufvudsak lika den här beskrifna, likväl använda de sällan
fågelskinn till pälsar, utan mest sälskinn. I norra
Grönland brukas också mycket sälskinn och renskinn till
pälsarna, och det samma var fallet i äldre tider på hela
västkusten
På ostkusten ha de det öfverraskande bruket, att
så väl män som kvinnor och barn gå fullständigt nakna
inne i huset och tältet, åtminstone föreföll det mig så.
Balto, som förmodligen har sett nogare efter, försäkrade
mig emellertid, att de fullvuxna männen och kvinnorna
alla hade ett smalt band om länderna, något som mina
blygsamma ögon hade hindrat mig från att upptäcka.
I denna märkliga iakttagelse stämmer vår vän Balto
öfverens med de flesta resande, som ha sysselsatt sig med
liknande forskningar, och jag måste således tro dem.
Detta band, som de resande behaga titulera med namnet
underbyxor — om de förtjäna ett sådant namn, vill jag
att läsaren af bifogade teckning skall bilda sig en mening
om — skola grönländarne själfva kalla ncitit.
Förr i tiden bar man sådana lättvindiga hemdräkter
öfver hela Grönland, och hvad som är förvånande är,
att de också begagna dem norrut, där de bo i snöhyddor.
Denna lätta hemdräkt är naturligtvis mycket
hälsosam och bra; ty de många klädesplaggen af skinn
hindra i hög grad hudens utdunstning, och det är därför
en naturlig drift, som har förmått dem att lägga af dem
inne i de varma rummen, där de särskildt bli osunda.
Då européerna kommo till landet, stötte emellertid detta
gemytliga bruk deras anständighetskänsla, och
missionärerna predikade däremot. Så gick det till, att denna
hemdräkt har blifvit afskaffad på västkusten. Om detta
har förbättrat moralen, kan jag icke afgöra, jag har mina
UTSEENDE OCH KLÄDEDRÄKT.
19
tvifvel — att det icke har ledt till hälsotillståndets
förbättring, har jag däremot alls inga tvifvel på.
Västländingarne äro emellertid fortfarande mycket
naturliga med hänsyn till att blotta sig. Många damer
göra visserligen försök att dölja sin nakenhet, när en
europé kommer in; men jag har en rädd aning om, att
detta mera är affektation, som de antaga att vi tycka
om, än verklig blygsamhet, och när de upptäcka, att vi
icke sätta synnerligt värde på deras försök, lägga de också
bort dem. De ha för öfrigt föga blygsamhet gentemot
sina landsmän; hör blott hvad den hederlige Hans Egede
ser sig nödsakad att upplysa om dem i detta afseende
och hvars sanning jag af egen erfarenhet kan intyga: »De
blygas icke», säger han, »att i andras närvaro och åsyn
göra sin nödtorft o. s. v. Hvarje familj har en balja
stående framför sitt rum, hvaruti de kasta sitt vatten,
och det samma blifver, reverenter taladt, stående, tills det
stinker, alldenstund de använda det till att lägga sina
skinn uti, som skola beredas o. s. v.» Man kan häraf
bilda sig ett begrepp om, i hvilka paradisiska
förhållanden dessa lyckliga människor lefva.
Håret, som är korpsvart, styft och rakt, likt hästtagel,
låta männen växa vildt. På ostkusten klippa de det i
regeln icke, ja, det anses till och med för farligt att förlora
något däraf; i stället hålles det gärna bort från ansiktet
med ett snöre eller grimma. Ibland hittar man dock på
att klippa barns hår, men då måste dessa fortsätta
därmed i hela sitt lif och därvid iakttaga bestämda,
besynnerliga formaliteter. Så bli bl. a. öron och svans skurna
af deras hundar som valpar. Järn får icke komma i
beröring med håret, som därför sågas af med käkbenet
af en haj.
Kvinnorna binda upp håret i en topp på hjässan.
Detta går så till, att det samlas och stramas tätt tillsam-]20
ANDRA KAPITLET.
mans från alla håll och ombindes, på ostkusten med
skinnband, på västkusten däremot med olikfärgade
tygband. Ogifta kvinnor ha rödt band — ha de haft barn,
få de grönt — gifta hustrur ha blått — och änkor svart.
Önska de åter gifta sig, blanda de gärna litet rödt i det
svarta; äldre änkor, som lia uppgifvit hoppet, anlägga
ofta hvitt band. Får en änka barn, måste också hon
anlägga den gröna färgen.
En grönländskas stolthet är hennes hårtopp, och
denna bör stå så rakt och styft i vädret som möjligt.
Detta gäller naturligtvis särskildt för de unga giftasfärdiga
damerna, och som de knappast äro mindre fåfänga än
sina europeiska systrar, strama de så ihop håret, att det
efterhand ryckes bort från pannan, tinningarna och
nacken, och de bli ofta i unga år mer eller mindre skalliga,
hvilket icke verkar mycket tilltalande, men som dock är
ett synligt bevis på denna världens fåfänglighet.
För att få håret riktigt fast surradt och dessutom ge
det en vacker, glänsande färg, ha de vidare den vanan
att bada det i sin egen urin, innan de sätta upp det,
det blir ju härigenom vått och lättare att strama till.
Jag minnes mycket väl en kväll vid en dans i Godthaab,
då jag på skämt retade en af mina väninnor med, att
hennes hårtopp ej stod så bra den kunde; hon försvann
genast och kom en stund därefter tillbaka med toppen
stående rakt i vädret och håret glänsande ocli doftande
mycket starkt af bemälda hårvatten. I samma vätska
tvätta de sig också; de äro mycket renliga och tvätta sig
ofta. Den lukt de genom allt detta får, finna de själfva
behaglig, de kalla den jungfrulig och anse den för ett
bra trollmedel att fånga män. På europeiska näsor
verkar den emellertid icke tilldragande att börja med. Jag
har hört talas om en handelsbetjänt i Nordgrönland, som
blifvit förälskad i en grönländska, men icke i lukten.Han förskref därför en laddning eau de cologne hemifrån,
och därmed blef det tillbedda föremålet öfversprutadt
hvarje morgon; pä det sättet kom han verkligen därhän,
att han gifte sig med henne.
Det är en märkvärdig likgiltighet, hvarmed de i
allmänhet handskas med urin. Saabye såg bl. a., »att en
mor lät sitt barn kasta sitt vatten i ett fat, hällde ur det
och utan vidare tog det kokta köttet ur kitteln, lade det
däri och satte fram det för gästerna, som åto med mycken
aptit,»
Modren slickar sina barn i stället för att tvätta dem,
så gjorde de åtminstone förr i tiden, och när de lyska
eller kamma dem, äta de utan tvekan upp djuren. »De
bitas», säga de, »man måste bita igen.»
Här borde jag stanna, men för att man med ens
skall göra sig förtrolig med detta folks sätt att uppträda,
vill jag till slut anföra ännu ett ställe af vår vän Egede,
där han skrifver om deras »utvärtes Comportement» och
säger: »För öfrigt äro de i hela sitt beteende grofva och
tölpaktiga, tvätta sig sällan och äta ur de kärl och skålar,
som deras hundar hafva ätit ur, utan att först tvätta dem
rena, ja, hvilket är vämjeligt att se på, äta löss och ohyra
från sig själfva och andra och efterlefva äfven noga
ordspråket, att hvad som kommer ur näsan kan falla i
munnen, på det intet må spillas».
För den händelse någon skulle ta anstöt af dessa
egendomligheter i grönländarnes yttre uppträdande, böra
de tänka på, att deras egna förfäder för icke så många
släktled tillbaka icke uppförde sig mycket annorlunda;
läs blott skildringar af de skandinaviska folkens husliga
lif för någon tid sedan, och man skall få höra
häpnadsväckande saker.
| TREDJE KAPITLET. | —— | Kajaken och kajakredskapen. |
Vid en ytlig betraktelse af enskilda småsaker i
eskimåens yttre uppträdande kunde man lätt komma
till den felaktiga slutsatsen, att han står på ett lågt
trappsteg i fråga om kultur. Gör man sig besvär att tränga
närmare inpå honom, skall han snart komma att framstå
i ett annat ljus.
Många människor nu för tiden äro så förskräckligt
upptagna af vår tids storhet, af de många uppfinningarna
och framstegen, som dagligen göras och som, enligt deras
åsikt, obestridligen lyfta den begåfvade hvita rasen högt
öfver alla andra. Dessa många skulle verkligen ha nytta
af att lägga noga märke till detta folks utveckling, de
redskap och uppfinningar, som de ha gjort för att skaffa
sig det nödvändiga till lifvets uppehälle i en natur, där
så ytterst små medel stodo dem till buds.
Tänk er ett folk utsatt på en kust så öde och hård
som den grönländska — utan förbindelse med den öfriga
världen, utan järn, utan skjutvapen, utan några som helst
andra hjälpmedel än de, som finnas på stället. Det enda
är sten, litet drifved och dessutom skinn och ben; men
för att dessa sista skola erhållas, måste först de djur
fångas, hvarifrån de skola tagas. Vore det vi, dukade
K A.JAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.
23
vi skoningslöst under, om vi icke finge hjälp från
hemlandet; men eskimåen icke allenast reder sig, han lefver
tillfreds och lycklig, och för honom har förbindelsen med
den öfriga världen endast varit till fördärf.
För att man skall få en mera lefvande föreställning
om, hvilken summa af erfarenheter detta folks kultur är
bygd på, skall jag försöka ge en skildring af, huru den
måste tänkas ha uppstått.
Vi vilja sålunda antaga, att eskimåernas förfäder, i
enlighet med d:r Rinks åsikt, en gång långt tillbaka i
tiden bodde någonstädes i det inre af Aljaska. Förutom
att de voro jägare till lands, ha dessa eskimåer också
idkat fiske i insjöarna och älf varna i kanoter af
björkbark, liksom inlandseskimåerna i Aljaska och
nordvästindianerna göra ännu i dag. Efterhand lia emellertid en
del af dessa inlandseskimåer antingen blifvit lockade af
hafvets rikedomar eller blifvit undanträngda af fientliga
ocli mera krigiska indianstammar, och de ha då i sina
kanoter dragit ned längs älfvarna mot väst- och
nordkusten. Allt efter som de närmade sig hafvet, blef det
sparsammare med skog, och de måste tänka på andra
medel än björkbark att bekläda kanoterna med.
Orimligt är det då icke, att de re"dan på älfvarna ha försökt
skinn af de fångna hafsdjuren; ty därpå ser man ännu
exempel hos vissa indianstammar.
Först då eskimåen mötte sjögången i älf mynningen,
var det emellertid som han hittade på att ge båten däck
och till sist att täcka den helt och hållet på öfversidan
och fastgöra sina egna skinnkläder vid den, så att det
hela blef vattentätt. Därmed var kajaken färdig. Men
blott dessa uppfinningar, som för oss synas så naturliga
och lätta, nu då vi se dem fullfärdiga, hvilka stora
framsteg voro de ej på sin tid, och huru mycket arbete och
huru många misslyckade försök ha de ej kostat!24
TREDJE KAPITLET.
Komna till hafskusten upptäckte dessa
forntidseskimåer snart, att hela deras tillvaro väsentligen berodde
på fångsten af säl. De ägnade följaktligen all sin
klokhet och kraft däråt, och kajaken ledde till uppfinning af
de många märkliga och beundransvärda redskap till
säl-fångst, som ständigt utvecklades till högre och högre
fullkomlighet och som i sanning äro ett slående bevis på,
hvilka sinnrika djur många af oss människor i själfva
verket äro.
Att skjuta med båge och pil, som de brukade på
land, kunde de icke från den obekväma ställningen i
kajaken, de måste här ha kastvapen.
Idéen till dessa fingo de åter från Amerika, i det de
först togo de indianska pilar med styrfjädrar, som de
själfva hade användt vid landjakt. Sådana små harpuner
eller kastpilar brukas ännu af eskimåer på den sydliga
delen af Aljaskas västkust.
Norrut längs denna kust försvinna emellertid snart
fågelfjädrarna, och en liten blåsa fäst vid pilskaftet
träder i stället. Man har funnit sådana medel nödvändiga
för att lägga hinder i vägen för de träffade sälarnas
dykning och simning. Vidare fann man det nödvändigt att
inrätta pilens spets så, att den under sälens våldsamma
rörelser för att bli den kvitt ej kunde afbrytas, utan i
stället falla af och bli hängande vid en rem fäst på
midten af pilskaftet, så att detta kom att ställa sig på
tvären och ännu mera hejda sälen i farten, när han drog
i väg med det. På det sättet uppstod den så kallade
blåspilen, hvilken är känd af alla eskimåstammar, som
bo vid hafvet.
Här bifogas en teckning af en grönländsk blåspil.
Blåsan göres af en mås- eller skarfstrupe, som blåses upp
och torkas. Den fästes vid pilskaftet med ett benstycke,hvarigenom det är borradt ett hål till att blåsa
upp blåsan och som täppes med en liten
träplugg.
Blåspil.
Från denna blåspil har möjligen eskimåens
viktigaste jaktvapen — den sinnrika harpunen
med lina och fångblåsa — utvecklat sig. För
att kunna fånga de större liafsdjuren, har man
efterhand gjort pilens blåsa större och större;
men snart har man fått olägenheter af, att
detta orsakade för mycket luftmotstånd för att
pilen skulle kunna kastas långt och med kraft.
Man skilde den då från pilen och lät den endast
vara förenad med dennas spets genom en lång
och stark lina, harpunremmen. Harpunen, som
gjordes större och tyngre än den ursprungliga
pilen, kastades hädanefter ensam, men släpande
remmen efter sig. Blåsan, som är fäst vid
dennas andra ända och som blef liggande på
kaja-ken, kastades först ut, sedan djuret var träffadt.
Denna harpun är med hela sin sinnrika
byggnad jämte kajaken det yppersta, som den
eskimåiska intelligensen har frambragt
misstar mig, äfven korjaker och kamschadaler — använda för öfrigt samma
harpun med lina och den stora blåsan till jakt på hafsdjur, i det de
kasta den från förstäfven på sina större, öppna kanoter eller skinnbåtar.
Det tycks emellertid sannolikt, att de lärt sig bruket af dem från
eskimåerna..
Dess skaft göres i Grönland af rödt flytträ
— ett slags furu från Sibirien —, som är tyngre
än det hvita flytträet, hvaraf de mindre och
lättare kastvapnen förfärdigas. I främre ändan
är skaftet försedt med en stark ocli tjock
benplatta, framför hvilken det sitter en vanligen
Harpun.
af hvalrosstand arbetad benspets eller lång
bentapp, som är förenad med skaftet genom en led,
bildad af remmar, så att alltså bentappen vid
starkt tryck eller en stöt från sidan går af i leden i
stället för att bräckas. Denna bentapp passar
noga in i ett hål på den egentliga
harpunspetsen, som göres af ben, helst hvalrosstand eller
narhvaltand, och som nu alltid i främre ändan
är försedd med en spets eller snarare ett skarpt
blad af järn; i äldre tid användes också sten
eller endast ben. Genom ett hål är
harpunspetsen fäst vid fångremmen och är försedd med
mothakar, så att den blir hängande fast där den
har trängt in, och är dessutom så inrättad, att
den ställer sig på tvären inne i köttet, i det den
träffade sälen rycker till. Den sättes fast på
harpunskaftet därigenom att den stickes på den
omtalade bentappen, hvarefter linan medelst ett
på passande afstånd anbragt benstycke med hål
i häktas in på ett benknap ett stycke upp på
harpunskaftet, så att detta och harpunspetsen
hålla väl och stramt ihop.
När nu harpunen träffar och sälen börjar tumla sig,
går ögonblickligen bentappen af i leden, och
harpunspetsen med fångremmen är sålunda
löst från skaftet, som flyter upp till
hafsytan för att åter bli upptaget
af sin ägare, medan
Harpunspets.
sälen far vidare med remmen
och blåsan på släp. Jag tror,
att hvar och en måste medge,
att en sinnrikare uppfinning
omöjligen kan tänkas gjord af ben,
sälskinn och drifved för detta
ändamål, och man kan vara
öfvertygad om, att den har
kostat många generationers arbete.
På Grönland förekomma två
former af denna harpun, den
ena kallas unäk, den är i bakre
ändan blott försedd med en
ben-knapp och är längre och
spensligare än den andra. Denna
kallas crnangnak och är i bakre
ändan försedd med två
benskenor eller vingar, som nu gärna
göras af livalrefben och som
skola tjäna till att göra
harpu-nen tyngre samt styra den
genom luften. Det är en sådan,
som här är afbildad
tredje och större form af harpun, som
brukas till hvalrossfångst och kastas
utan kastträ; den har i stället därför
två benknap (tikagut), ett för tummen
och ett för pekfingret och de andra
fingrarna.. Vid
Godt-haab är ernangnaken nu mest
i bruk, men jag hörde gamla
storfångare klaga öfver, att den
i blåst var svårare att kasta än
28
TREDJE KAPITLET.
unåken, emedan vinden, då den kommer från sidan, får
för mycket tag i benskenorna och kan komma harpunen
att skena i väg.
Fångremmen göres af skinn, antingen af blåsälen
(storkobben, Phoca barbata) eller också af ung hvalross.
Den är vanligen 7 ä 8 famnar lång och en dryg half
centimeter (omkr. 7 mm.) bred; den skäres i en spiral
af djuret, medan detta ännu är oflådt. Flera remmar
kunna i hela sin längd skäras ur ett skinn. Efter
flå-ningen bli remmarna först afhårade och sedan torkade,
ocli sedan de glattats och rundats på flera sätt, äro de
färdiga att användas.
Till fångblåsan begagnas skinnet af en ung ringsäl
(Phoca fætida). Det flås, afhåras, bindes lufttätt igen vid
hufvud och extremiteter och torkas.
Till att vinda upp fångremmen på användes
kajak-stolen, som anbringas på kajaken framför mannen. På
denna ligger remmen säkert höjd öfver hafvet, som
ständigt spolar öfver däcket, och är alltid färdig att utan
oreda löpa ut, när harpunen kastas.
Till att döda den harpunerade sälen med har
eski-måen uppfunnit en s. k. länsare (anguvigak). Denna
består af ett träskaft, som för att kunna kastas långt
vanligen göres af det lätta, hvita flytträet, och som framtill
liar en lång benspets med ett järnblad i främsta ändan.
Förr i tiden brukades sten i stället för järn. Denna
benspets är oftast gjord af renhorn eller också af
narhvaltand eller annat ben. För att sälen icke skall kunna
bryta af den, är den fäst vi skaftet medels en liknande
led som bentappen på harpunen.
Vidare ha de den s. k. fågelpilen (nufit). Denna
har likaledes ett skaft af hvitt flytträ. I främre ändan
har den en lång, smal spets, som nu är af järn, men
som i äldre tider gjordes af ben; men dessutom är detLänsare.
midt på skaftet fäst tre framåt riktade spetsar
försedda med stora mothakar och gjorda af
renhorn. Dessa inrättningar äro beräknade på, att
om pilens främre ända ej träffar fågeln, glider
skaftet längs med denna, och en af dessa
utstående benspetsar måste träffa och genomborra
den, hvilket också är det vanligaste sättet att
träffa fågeln på. En uppfinning, som också är
så pass bra, att man nog kunde stå till svars
för att ha gjort den.
Alla dessa kastvapen kunna, som ofvanför
är påvisadt, härledas från den indianska kastpilen.
Men för att kunna kasta sina vapen längre
och med större kraft, ha eskimåerna gjort en
uppfinning, hvarigenom de skilja sig från alla
kringboende, så väl amerikanska som asiatiska
stammar. Denna uppfinning är kastträet.
Märkligt nog känner man till detta ypperliga redskap,
hvarigenom armens längd och kraft i hög grad
ökas, i det det verkar som en slunga, endast
från få ställen på jorden — sannolikt blott tre.
Dessa äro Australien, där kastträet är mycket
primitivt, Conibornas och Puruernas land i det
öfre Amazondistriktet, där det står på ungefär
samma ståndpunkt som i Australien, och
slutligen i de af eskimåerna bebodda länderna, där
det når sin största utveckling
se Mason"s afhandling därom i Annual Report etc. af
Smithsonian Institution for 1884. Part II, side 279.. Ett antagande
af att kastträets förekomst på så olika ställen
beror på något gemensamt ursprung, blir
knappast hållbart, och vi måste således uppfatta det
eskimåiska som en egen uppfinning, gjord af
eskimåerna själfva. Det göres på Grönland lielst af rödt
flytträ, är omkring en half meter långt (14 i min ägo
varande kastträn ha en längd från 42 till 52 cm.), i den
nedersta, bredaste ändan 7 å 8 cm. bredt, och de äro
flata, omkring 11/2 cm. tjocka. På sidorna är det i den
nedre, breda ändan märken till att fatta om, på den ena
sidan ett för tummen och på den andra ett för
pekfingret
ostkusten, är det endast fördjupning för tummen, medan den andra sidan
är slät eller kantad med ett benstycke, hvari det är små märken, för
att handen icke skall glida., på den öfre platta sidan är det en ränna för pilen
eller harpunen längs hela träet. Det fins två former af
dem. Den ena brukas mest till blåspilen och fågelpilen;
den är i den öfre smala ändan försedd med en tapp,
som passar in i en fördjupning på en i bakre ändan af
pilen anbragt benknapp. Den andra formen användes
till harpun och länsare; den har ett hål i den öfversta
smala ändan, som passar in på en snedt bakåt riktad
tapp på sidan af harpun- eller länsareskaftet, och
dessutom har den ett hål längre ner nära handtaget, och
detta passar in på en annan rakt utstickande tapp.
Kastträn, sådana som dessa, användas längre norrut, t. ex. i
Sukkertoppen, också till fågelpilen.
Ill. H. M- X. A.
Fågelpilkast.
Ännu en tredje form af kastträet begagnas i det
sydligaste Grönland och på ostkusten till ernangnaken eller
vingharpunen; denna form har i den öfre smala ändan
en tapp liksom fågelpilkastträet, och denna tapp passar
in i en fördjupning i harpunens bakända mellan
benvingarna; i den nedre ändan af kastträet nära
handgreppet är det däremot ett eller till och med två hål, som
passa in på bentappen på harpunskaftets sida, liksom
ofvanför är beskrifvet.
Ill. MAGNUS, X. A.
Fågelpilkast.
När harpunen eller pilen skall kastas med kastträet,
antingen nu detta är af den ena eller andra formen,
gripes det om handtaget och föres tillsammans med vapnet
i vågrät ställning bakåt till kast, men i det man nu med
kraft åter för det framåt, skiljes dess nedre ända från
pilen eller harpunen, medan man med den öfre ändan,
som fortfarande passar in på sin tapp eller knapp,
slungar vapnet framåt till ett betydligt afstånd och med stor
säkerhet.
En utomordentligt enkel och verkningsfull uppfinning.
Förutom de här nämnda vapnen har eskimåen lig-
32
TREDJE KAPITLET.
gande bak på sin kajak, när han går på fångst, en knif
med ett skaft på omkring 1,20 meters längd och ett
omkring 20 cm. långt, spetsigt blad. Denna användes till
att ge sälen eller det fångna hafsdjuret den sista dödande
stöten. Dessutom har han en mindre knif liggande
framför sig på kajaken; den användes bl. a. till att sticka
hål i sälen för att däri anbringa benstyckena af den
bog-serrem han alltid lör med sig och hvarmed sälen
fast-göres vid kajaksidan, när han skall bogseras. För detta
ändamål för han också med sig en eller flera
bogserblå-sor, som äro att blåsa upp och fästa vid sälen, för att
han skall hållas flytande.
Harpunkast.
För att göra beskrifningen fullständig bör också
nämnas den benknif, som hör med till kajakutstyrseln,
isynnerhet om vintern, och som hufvudsakligast brukas till
att skrapa isen af kajaken med.
Af nedanstående teckning kan man bilda sig en
föreställning om, huru alla vapen äro anbragta på kajaken,
när denna går på fångst.
Men det viktigaste af allt återstår ännu, och det är
en beskrifning af själfva kajaken.
Denna har invändigt en stomme af trä. Denna
stomme, hvarom man, som jag hoppas, af teckningen
kan bilda sig en föreställning, gjordes förr i tiden alltidIll. Otto Sinding
En kajak beklädes.
K A.JAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.
33
af drifved, helst hvitt flytträ,
som är lättast; till spanten
användas delvis också grenar af
pil, som växer där på kusten,
isynnerhet inne i fjordarna.
I senare tider köper man vid
kolonierna på västkusten ofta
europeiska bräder af furu eller
gran från kolonibutiken till
kajaken, fastän man anser
drifved för bättre, isynnerhet på
grund af sin lätthet.
Utvändigt öfverdrages denna
stomme med skinn, helst af
grönlandssälen (Phoca
groen-landica) eller också af
klapp-mytsen (Cystophora cristata).
Det sista skinnet är icke så
varaktigt och vattentätt som
det första; men får man skinn
af ung klappmyts, där
hudporerna icke äro så stora,
anses dock äfven det för bra.
Där man har råd därtill,
användes skinnet af blåsäl (Phoca
barbata), som anses för det
bästa och starkaste, men då
det också användes till
harpun-remmar, är det hufvudsakligen
endast på syd- och ostkusten
som det förekommer så
mycket däraf, att det mera
allmänt kan användas till kaja-
f.
Kaj ak
-stomme.
Kajak, sedd
ofvanifrån.34
TREDJE KAPITLET.
ken. Mera sällan begagnas skinnet af stor ringsäl (Phoca
foetida).
Kajakskinnens beredning skall finnas omtalad längre
fram i kap. 8. De sättas helst på kajaken i rått tillstånd,
alltså innan de ännu äro torkade, eller också måste de
sorgfälligt blötas i flera dagar, innan de kunna sättas på;
det gäller nämligen att få dem så våta och töjbara som
möjligt, så att de kunna sträckas riktigt eftertryckligt
rundt omkring kajaken ocli bli strama som ett utspändt
trummskinn, när de torka. Att bereda skinnen, så väl
som att sträcka dein på kajaken och sy dem, är allt
kvinnornas arbete; clet är icke så alldeles lätt, och ve dem,
om skinnet kommer att sitta dåligt eller för slappt. Då
känna de det som en stor skam.
Alla eller åtminstone en hel mängd af platsens
kvinnor bruka gärna vara med, när en kaj ak öfverspännes;
detta tycka de är roligt, isynnerhet som de i våra dagar
vanligen bli trakterade med kaffe af kajakens ägare som
lön för sitt arbete. Trakteringen tänjer allt efter hans.
välstånd ut sig från för 25 öre upp till en krona eller mera.
På midten af kajakens däck är clet ett hål nätt och
jämnt så stort, att karlen kan få sticka ner sina ben och
intaga sittande ställning; hans höfter utfylla hålet nästan
helt och hållet. Det behöfs därför också litet öfning till
att med någorlunda lätthet kunna krypa i och ur en
kajak. Hålet är omgifvet af kajakringen, som är gjord
af en böjd träskifva. Denna står en 3—3^ cm. upp från
kajakens däck, och däröfver spännes, som längre fram
omtalas, vatten pälsen. Där man sitter, läggas öfver
ribborna i kajakens botten ett eller flera stycken gammalt
kajakskinn samt ytterligare ett stycke björnskinn eller
annat hårigt skinn, så att sätet skall bli mjukare.
Hvarje fångare gör vanligtvis sin kajak själf, och
den afpassas till mannens storlek på samma sätt som enK A.JAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.
35
klädedräkt. En kajak till en grönländare af vanlig
storlek är i Godthaabs omnejd vanligen omkring m. lång,
bredden på däcket är framför kajakringen, där den är
bredast, omkring 45 cm. eller litet mera, medan den i
bottnen är betydligt smalare. Bredden rättar sig
naturligtvis efter storleken af mannens höfter, och den är helst
icke större än att han nätt och jämnt får plats. För
öfrigt bör det anmärkas, att kajakerna vid
boningsplatserna inne i Godthaabsfjorden, som t. ex. vid Sardlok
och Kornok, voro längre och smalare än kajakerna ute
vid hafskusten, som t. ex. i Kangek, tydligen af det
skälet, att där ute vid hafvet går större sjögång och att de
sålunda där böra vara något stadigare och lättare att
handtera, liksom att väl de kortare och bredare kajakerna gå
något bättre i sjön och taga mindre vatten öfver sig.
Kajaken har vanligen en höjd mellan
botten och däck af 12 ä 15 cm., men
framför kajakringen är den ännu några cm.
högre för att ge plats åt låren och för att man
lättare skall kunna komma ner i den.
Kajak-bottnen är tämligen platt och lutar i en mycket
trubbig vinkel (antagligen på cirka 1.40°) från bägge sidorna
mot midten. Framtill och baktill smalnar kajaken jämnt af
och löper i bägge ändarna ut i en spets. Den har ingen
köl, men är på underkanten i bägge ändarna oftast
försedd med benskenor, vanligen gjorda af livalrefben, och
hvilkas ändamål är att skydda skinnet mot att bli
sönderskuret af isen på vattnet och af stenar, när de
lägga i land. Bägge kajakspetsarna äro vanligen
försedda med benknappar, dels till prydnad, dels också till
skydd.
Ofvanpå däcket äro vanligen 6 tvärremmar fästade
framför kajakringen och 3 à 5 bakom dem. Dessa
remmar äro till att sticka alla vapen och redskap in under,
Tvärsnitt af en
kajak.
Punkt-linien föreställer
skinnet.52 TREDJE KAPITLET.
så att de ligga säkert och bekvämt till, när de
skola användas. På dessa remmar äro
benstycken inträdda, dels för att hålla dem samman,
dels för att hålla upp dem litet från däcket —
så att det blir lättare att i en hast sticka in
vapnen under dem — och slutligen också för att
pryda kajaken. Vid somliga af remmarna fästes
det fångna bytet. Ar det fåglar, stickas de med
halsen in under dem, är det säl, hval eller
helje-flundra, fästas de med tillhjälp af bogserremmen
vid dem på sidan af kajaken, och är det mindre
fisk, fästas de alldeles icke, utan läggas antingen
helt enkelt bak på däcket eller stickas in i kajaken.
En kaj ak är så lätt, att den utan svårighet
med hela sitt tillbehör af redskap bäres på
hufvudet ofta flera mil öfver land.
Till att ro den fram användes en tvåbladig
åra, som hålles på midten ocli stickes i vattnet
omväxlande på hvar sida, liksom de åror man
här hemma allmänt begagnar till kanoter. Denna
åra har sannolikt utvecklat sig ur indianernas
enbladiga. Hos eskimåerna på Aljaskas sydliga
västkust finnas fortfarande endast sådana; först
på nordsidan af Yukonälfven finnas tvåbladiga,
men de enbladiga äro ännu i majoriteten. Längre
norr- och österut längs den amerikanska kusten
finnas bägge formerna, tills den tvåbladiga
slutligen blir allenaherrskande på ostsidan af
Mac-kenzieälfven.
Aleuterna synas märkvärdigt nog endast
känna till den tvåbladiga årån1, och detsamma
1 Se härom bl. a. redan så tidiga författare som Cook
och King. A Voyage to the Pacific Ocean, etc. third
edition, London 1785, vol. II, side 518.
Åra.K A.JAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.
37
är, så vidt jag kan förstå, också fallet med de asiatiska
eskimåerna1.
I vackert väder begagnar kajakroddaren den så
kallade half pälsen (ahälisah). Denna är gjord af vattentätt,
afhåradt skinn och är ihopsydd med senor. I dess nedre
kant är ett dragband eller rättare en dragrem, som kan
afpassas så, att kanten precis omsluter kajakringen och
med någon svårighet kan spännas öfver och tryckas ner
på denna, så att alltså halfpälsen kommer att sluta
vattentätt samman med kajaken. Med sin öfre kant når
halfpälsen upp under armarna på kajakroddaren, och den
hålles uppe med några hängslen eller
remmar, som gå öfver axlarna och
kunna förlängas eller förkortas genom
en lättvindig lösmekanism eller ett
spänne af ben, så enkelt, men sinnrikt,
att vi med alla våra metallspännen och
grejor ej kunna göra det bättre.
På armarna begagnas lösa
skinnärmar, som surras upptill på
öfverarmen och nedtill vid handleden och
som hindra armen från att bli våt
under rodden. På händerna bäras
vattentäta mulvantar af skinn med två fingrar.
Denna half päls är tillräcklig att af hålla mindre böljor
från att slå in i kajaken. Blir sjögången högre, brukas
emellertid helpälsen (tuilik) ; den är svdd på liknande sätt
som halfpälsen och omsluter kajakringen liksom denna,
men den är längre upptill, har ärmar och går med en
hätta helt och hållet öfver hufvudet. Den snöres tätt
1 Märkvärdigt är, att invånarne på St. Lawrence-ön synas alldeles
icke använda kajaken. De ha stora, öppna skinnbåtar, baidorer, af
samma byggnad som tschnktschernas. Jmfr Nordenskiöld, Vegas resa
omkring Asien och Europa, Kristiania 1881, 2 delen, sidan 249.
Halfpäls.38
TREDJE KAPITLET.
till rundt omkring ansiktet och handlederna, och med
den på kan kajakroddaren gå tvärs igenom bränningarna
och kan kantra rundt och resa sig igen utan att bli
våt och utan att det kommer en droppe vatten in i
kajaken.
Man kan förstå, att en farkost af kaj åkens form icke
är lätt att sitta i utan att kantra och att det behöfs
ganska mycket öfning därtill.
Jag såg en vän till mig, som
här hemma skulle försöka
min kajak, kantra rundt fyra
gånger under loppet af två
minuter; knappast hade vi
rest upp honom på rätt köl
och släppt honom, förr än
han åter stod på hufvudet
med bottnen i vädret.
Men har man väl fått den
nödvändiga öfningen, kan
man med tillhjälp af den
tvåbladiga årån i allt slags
väder fortskaffa sig fram
genom vattnet med en
förvånande hastighet, och
kajaken är utan jämförelse den yppersta enmansfarkost, som
finnes.
För att kunna bli en duktig kajakroddare, måste man
helst börja tidigt. De grönländska pojkarne börja ofta
att försöka sig i sin fars kajak viel 6 ä 8 års ålder, och
när de ha blifvit 10 à 12 år gamla, ger den duktige
grön-ländske fångaren ofta sina söner egna kajaker. Så
brukades det åtminstone förr i tiden allmänt. Ja, Lars Dalager
säger till och med: »När de bli 8 ä 10 år gamla, begynna
Helpäls.K A.JAKEN OCH KAJAKREDSKAPEN.
39
de att skrida till solida affärer och arbeta på sjön uti
en liten kaj ak.»
Från den tiden gå de unga grönländarne ständigt
på fångst. I början är det mest fiske de idka, längre
fram börja cle också med den svårare säljakten.
En viktig förutsättning för att bli en riktigt
öfverlägsen kajakroddare är att kunna resa sig på rätt köl
igen, sedan man kantrat. Detta sker därigenom att man
med en hand fattar om årans ena ända och med den.
andra så långt in på årans midt som möjligt, sticker upp
årån längs kajakens ena sida med dess fria ända pekande
förut mot kajakspetsen; därpå, i det denna årända föres
raskt ut till sidan1 så nära vattenytan som möjligt och
öfverkroppen klämmes eftertryckligt emot däcket, lyfter
man sig med ett kraftigt tag rundt på årån; kommer
man icke riktigt upp, kan ännu ett vricktag med denna
vara nödvändigt.
En duktig kajakroddare reser sig också utan åra
med tillhjälp af kastträet eller till och med utan detta
bara med hjälp af den ena armen. Höjden af
skicklighet ådagalägges, då de inte ens behöfva hålla handen
flat, utan kunna knyta den, och för att bevisa, att de
verkligen göra detta, har jag sett dem ta en sten i den
knutna handen, innan de hvälfde rundt, och komma upp
med den igen i samma ställning.
En eskimå berättade mig om en annan, som var så
orimligt rask till att resa sig, att han kunde göra det
med och utan åra, åt bägge hållen, utan kastträ, med
knuten hand — ja, det enda han inte kunde resa sig med
var — tungan — och han räckte ut denna lem och gjorde
1 I det årån föres ut till sidan, så långt som till att intaga en
ställning tvärs öfver kajaken, hålles den i litet sned riktning, så att
årbladet viel rörelsen kommer att tvinga vattnet under sig och får en
uppåtdrifvande kraft.40
TREDJE KAPITLET.
några förfärliga grimaser därmed för att illustrera, hvilka
ansträngningar det skulle ha kostat att resa sig med ett
så obekvämt redskap.
I äldre tider var det så på Grönlands västkust, att
hvarje någorlunda duktig kajakroddare måste kunna »resa
sig», men på senare tider efter den europeiska
civilisationens införande i landet och det därmed följande
förfallet har det gått tillbaka äfven därmed. Dock är det
ännu på många ställen ganska allmänt; så kan jag efter
min egen erfarenhet nämna, att vid Kangek nära
Godt-haab kunde de allra flesta fångare det. På ostkusten
tyckes det, efter hvad kapten Holm upplyser, vara
allmänt, likväl icke så som det åtminstone förr var på
västkusten. Detta är ju heller icke att undra på, då det
här, där det är litet drifis och mycket sjögång, är långt
mera nödvändigt.
En kajakroddare, som till fullkomlighet har lärt att
resa sig, kan trotsa ungefär hvad slags väder som helst;
blir han kastad öfver ända, är han genast på rätt köl
igen, och som en sjöfågel kan han leka med böljorna
och skära tvärs igenom bränningarna. Ar brottsjön
svår, lägger han till sidan af kajaken, håller årån platt
ner mot däcket, böjer sig framåt och låter den rulla öfver
sig, eller också kastar han sig på sidan mot den och reser
sig åter, när den har rullat öfver. Den vackraste
sjömanöver jag har hört talas om, är likväl den, som man
berättade mig att vissa fångare skulle använda mot
ofantligt starka bränningar;. i det sjön bryter ner öfver dem,
kasta de sig rundt, ta emot den med kajakbottnen, och
när den är öfver, resa de sig åter. Jag tror, att man
svårligen skall kunna nämna ett mera öfverlägset sätt att
klara sig på i sjögång.
Kan man icke resa sig, är det, så framt ingen är i
närheten till att hjälpa en, intet hopp om räddning, så
Ill. Otto Sinding
— "Hufvudet vändt halft bakåt för att speja efter vågen." — —
snart man kantrar. Detta sker lätt nog, en våg kan göra
det, eller det att harpunremmen sätter sig fast, i det en
säl harpnneras, är nog. Lika ofta sker det dock genom
en obetänksam rörelse i stilla väder eller i ögonblick, då
ingen fara är för handen.
Många eskimåer finna årligen sin död på detta sätt.
Som exempel kan nämnas, att 1888 voro i danska
Sydgrönland af 162 dödsfall (män och kvinnor) 24 eller cirka
15 proc. förorsakade af drunkning i kajak.
Ar 1889 hade af 272 dödsfall i Sydgrönland åter
24 eller circa 9 proc. samma orsak. Detta är på en
befolkning af 5614 individer, hvaraf 2591 manliga.
| FJÄRDE KAPITLET. | —— | Till hafs i kajak. |
Man hör och ser så ofta eskimåen beskyld för
feghet. Detta kommer sig säkerligen nog till en
stor del däraf, att de, som säga så, endast ha sett honom
på land eller i vackert väder på sjön, och då är han för
godmodig eller för maklig till att visa något mod, eller
också ha de icke gjort sig det besväret att sätta sig in
i hans tankegång; ofta blef han väl också uppfordrad till
något, som han hvarken hade förstånd om eller lust till.
För att bilda sig en mening om en människas värde,
skall man emellertid se henne i verksamhet. Följ
eskimåen till hafs, se honom där han har sin sysselsättning,
och uppfattningen af honom skall snart bli en annan.
Kajakiångsten har många faror.
Far omkom på sjön, bror och vän ofta också, men
ändå går eskimåen hvarje dag lugnt till sitt arbete i
storm eller i stiltje. Ar det alltför våldsam storm, går
han kanske ogärna ut; erfarenheten har lärt honom, att
i sådant väder omkomma många; men är han väl där
ute, far han fram, som om det hela vore den likgiltigaste
sak i världen.
Det är härlig idrott, denna kajakfångst, det är som
en lekande dans med hafvet och döden. Att se
kajakman nen arbeta sig fram mot de väldiga hafsvågorna, som
TILL HAFS I KAJAK.
43
alldeles begrafva honom under sig — en stoltare syn kan
icke finnas. Eller när de, öfverfallna af ovädret där ute,
måste söka land, — som svarta stormfåglar komma de
susande undan vädret och sjöarna, hvilka som rullande bärg
vältra sig efter dem, kajakårorna hvirfla genom vatten och
luft, kroppen litet framåtlutad, hufvudet ofta vändt halft
bakut för att speja efter vågen, allt är lif och mod — och
rundt omkring hafvet som ett enda rykande gap. Och
så, kanhända midt i vildaste leken, dyker en säl upp
förut. Snabbare än tanken är harpunen fattad och far
säkert genom hafsskummet, sälen drar i väg med blåsan,
men snart är han upphunnen och dödad, det bär vidare
med den på släp — och allt med samma öfverlägsna
färdighet och samma lugna ansikte, icke anande, att där
öfvas hjältedåd.
Här är han stor, och vi? Ja, i dessa omgifningar
bli vi mycket små.
Låt oss följa eskimåen en dag på fångst.
Redan flera timmar före dagningen stiger han upp
och får på sig kläderna. Sedan tar han sig gärna en
tur upp på utkiksbärget öfver stället, där han bor, ocli
står där en stund för att se utåt sjön, om det blir
gynsamt väder. Kommen på det klara därmed går han
åter ner och tar fram kajakpälsen. Hans frukost
utgjordes i de gamla goda tiderna af en dryck vatten, nu,
då den europeiska vekligheten äfven har trängt upp till
honom, är det vanligen ett par koppar starkt kaffe.
Kajakmannen äter icke om morgonen, han påstår, att
det gör honom ovig i kajaken och att han står bättre
ut därförutan; icke heller tar lian med sig några
lifsmedel, endast tobak att tugga.
När allt är färdigt, kajaken buren till stranden och
fångstredskapen lagda till rätta, kryper han ner i
kajak-hålet, gör väl fast helpälsen öfver ringen och sticker ut44
FJÄRDE KAPITLET.
till hafs. Från de andra husen på platsen gå samtidigt
andra kajakmän ut och flera i följe draga de nu i den
tidiga morgonen till hafs. Det är fångst på klappmyts
det i dag gäller, och fångstområdet ligger vid några
bankar två mil ut i öppna hafvet. Det är stilla väder,
hafsytan rullar blank i långa dyningar in mellan holmarna,
en lätt frost ligger ännu mellan öarna öfver sunden, som
de ro fram igenom, och sjöfåglarna, som ligga på
vattenytan, synas dubbelt större. Kajakerna skära stilla
skvalpande fram sida om sida, kajakårorna gå sin jämna gång,
medan männen oafbrutet underhålla sig med hvarandra
och då ocli då brista ut i muntert skratt. Fågelpilarna
kastas på lek än af en, än af en annan, det är för att
öfva ögat och armen. Så kommer en alka i håll för en
af dem, pilen far susande genom luften, fågeln
genomborras, men försöker flaxande att dyka, i nästa ögonblick
gripes pilen af kajakmannen, som kominer farande efter,
och den flaxande fågeln lyftes högt på dess spets; den
ryckes lös, halsen knäckes genom ett kraftigt ryck i
näbben med tänderna, och den stoppas in bak på kajaken.
De lämna snart sunden och holmarna för att sticka
rätt ut i det öppna hafvet.
Efter några timmars rodd äro de ändtligen på
fångstområdet, stora sälhufvud synas öfver vattnet på flera
håll, och man sprider sig för att söka byte.
Boas, en af ortens bästa fångare, hade sett hufvudet
af en stor klappmytshane långt borta och rodde efter
den, men den dök, han ligger och väntar på, att den
skall komma upp. Där! Ett stycke förut visar sig dess
runda, mörka hufvud igen. Han böjer sig ner mot
kajaken, i det han med ljudlösa, försiktiga årtag tvingar
den fram mot sälen, som lugn och obekymrad ligger och
sträcker upp hufvudet och dyker upp och ner på
dyningarna; den har kanhända sett honom, men har tagitTILL HAFS I K A JAK.
45
honom för en af sina kamrater och ej tänkt vidare
därpå. Men plötsligt blir den uppmärksam, den fick se en
skymt af årbladet, som rörde sig, och ser nu oafvändt
på honom med sina stora runda ögon. Han håller inne
i samma nu och ligger orörlig, i det kajaken af farten
glider ljudlöst framåt. Den upptäcker intet nytt
misstänkt och försjunker åter i sitt förra lugn. Hufvudet
kastar den bakåt, nosen rakt i vädret, den tycks bada sig
i morgonsolen, som glänser i dess mörka våta skinn.
Emellertid närmar sig kajaken hastigt och ljudlöst; hvarje
gång sälen ser åt det hållet, hejdar Boas sig och rör icke
en muskel, men så snart den åter vänder bort hufvudet,
far han fram som en pil. Han närmar sig, så att han
kommer i håll, gör i ordning harpunen, ser efter, att
harpunremmen på kajakstolen är klar. Han ämnar redan
fatta harpunen för att kasta, då sälen helt stilla
försvinner under vattnet. Den var icke skrämd och skall
följaktligen komma upp igen någonstädes i närheten. Han
ligger därför kvar och väntar. Men det drar ut på tiden,
den kan vara otroligt länge under, en sådan säl, och
ännu längre blir det för den, som väntar på sitt byte.
Men eskimåen har ett beundransvärdt tålamod; utan att
röra annat än hufvudet, som vrider sig åt alla håll för
att speja, ligger han fullständigt orörlig. Ändtligen visar
sälhufvudet sig åter öfver vattnet ett stycke borta på den
andra sidan. Försiktigt vänder lian kajaken, utan att
sälen märker honom, och åter flyger han nu öfver
vattenspegeln emot den. Men plötsligt blir den uppmärksam,
betraktar honom skarpt ett ögonblick och dyker. Han
känner emellertid dess vana, och med full fart susar han
nu bort mot det ställe, där den försvann. Det dröjer ej
heller många ögonblick, förr än den åter sticker upp
hufvudet för att titta. Nu är han i håll, harpunen är
fattad och upplyft, den föres bakåt, riktas, så en kraft-46
FJÄRDE KAPITLET.
full rörelse och som utslungad från en stålfjäder far den
susande från kastträet, hvirflande harpunremmen efter
sig. Sälen gör ett våldsamt kast, men i det samma den
skjuter rygg för att försvinna, ränner harpunen in i sidan
och sjunker ner till fram på skaftet. Några förfärliga
slag med bakkroppen piska vattnet till skum, och den är
borta, dragande harpunremmen efter sig mot djupet.
Emellertid har Boas tagit kastträet mellan tänderna och
snabbare än tanken kastat fångblåsan från kajaken
bakom sig; den dansar fram öfver vattenytan, då ocli då
hotande med att dragas under, hvilket den också snart
gör. Det dröjer dock icke länge, förr än den åter visar
sig; och efter den bär det nu af med kajakmannen så
fort som årån kan föra honom fram; på vägen rycker
han till sig harpunskaften som har flutit upp från sälen.
Länsaren är lagd färdig till kast. I nästa ögonblick
kommer klappmytsen upp; rasande öfver att icke kunna
undkomma vänder den sig mot sin förföljare och kastar
sig först öfver blåsan, som den rifver i trasor, och så
o
går den direkt lös på kajaken. Ater är Boas i håll,
klappmytsen kröker rygg och skjuter med uppspärradt
gap framåt mot honom, så att vattnet forsar om den.
Ett felkast kan nu gälla lifvet; men han lyfter lugnt
länsaren och jagar den med ett kraftigt kast in genom
munnen och ut genom nacken. Det rycker till i sälen,
hufvudet sjunker, men i samma ögonblick reser den
sig åter lodrätt i vattnet, blodströmmen fradgar ut ur
munnen, den gapar vildt och utstöter ett kväfdt
vrålande, medan blåsan öfver näsan pustas upp till en
förvånande storlek och den får ett ohyggligt, rasande
utseende. Den skakar på hufvudet, så att länsareskaftet
darrar och slänger hit och dit, men den lyckas icke bräcka
det eller kasta det ifrån sig. I nästa ögonblick ränner
Boas" andra länsare in bakom den ena framfoten ochTILL HAFS I K A JAK.
47
genom lungan och hjärtat, sälen sjunker samman —
kampen är förbi. Han ror bort till sidan af den, och då
den ännu rör sig litet, ger han ett sista stick med den
långskaftade kajakknifven. Sedan griper han sig lugnt
an med att draga ut sina länsare och lägga dem på kaja-"
ken, tar fram bogserrem och bogserblåsa från kajaken
och fäster den vid sälen, sedan blåsan fyllts med luft,
harpunspetsen skäres ut och göres åter fast på
harpunskaften harpunremmen vindas upp på kajakstolen, blåsan
lägges på sin plats bakom honom.. Därefter snöras salens
främre extremiteter samman med den därtill afsedda
remmen, för att de icke skola göra motstånd i vattnet
under bogseringen, och så fästes sälen vid sidan af
kajaken med bogserremmen, hufvudet vändes framåt och
fästes vid det första remparet på kajakdäcket, och buken
fästes bak vid blåsan, så att hela sälen kommer att ligga
längs sidan och bli lätt att släpa fram. Nu är Boas
färdig till att se sig om efter ny fångst. Han har tur
med sig, ty han har icke rott särdeles länge, förr än han
får sikte på en klappmyts. I ett nu har han befriat sig
från sitt fångna byte, som af bogserblåsan hålles flytande
på vattenytan, medan lian åter flyger i väg ut på jakt.
Efter en stunds jagande och spänd väntan får han också
denna, tar den på släp och vänder tillbaka till sitt första
byte. De två stora klappmytsarna fästas en på hvardera
sidan af kajaken, och han drar åter vidare för att om
möjligt få ännu fler; han har emellertid nu god last och
kommer icke fort fram, men det är intet hinder för, att
han kan fånga fler. Så snart någon kommer i farvattnet,
kastas fångsten lös, och får han mer, bindas de efter de
första, som äro fastgjorda vid kaj åkens sida. På detta
sätt kan en kajalcman bogsera ända till fyra klappmytsar
ja, i nödfall väl ännu mer.
Emellertid har det icke gått Tobias, en annan af48
FJÄRDE KAPITLET.
ortens stötfångare, fullt så bra som Boas. Han började
först att jaga på en säl, men den dök och kom ej mera
upp inom synhåll. Sedan fick han ändtligen sikte på
en säl långt borta; som han emellertid ilar fram öfver
vattenytan mot den, dyker plötsligt ett väldigt hufvud af
en hättsäl1 upp midt framför kajaken, och i samma
ögonblick är den harpunerad. Den gör ett förtvifladt pl ask
och går ner, harpunremmen hvirflar ut, men kommer i
det samma i trångmål under fågelpilkastträet, som är
instucket under remmen förut, kaj åkens förända drages
med omotståndlig fart under, och innan Tobias hinner
tänka sig om, går vattnet honom under armarna, och
det enda synliga af honom är hufvudet och akterändan
af kajaken, som sticker upp rakt i vädret öfver vattnet.
Det ser ut att vara förbi; de kajakman, som äro i
närheten, skynda till af alla krafter, dock med föga hopp
om att komma tids nog till att rädda honom. Tobias
är emellertid en ypperlig kajakroddare; han håller trots,
den kinkiga ställningen kajaken på rätt köl, medan han
forsande släpas fram genom vattnet af sälen, som alltjämt
försöker att draga honom riktigt under. Ändtligen
kommer den åter upp, i det samma lyckas ban fatta sin
län-sare, och med ett dödande kast träffar han sälen tvärs
igenom hufvudet — en matt rörelse — och den sjunker
samman död. De andra kajakmännen kommo tids nog
för att finna Tobias i färd med att fastgöra sitt byte vid
kajaken och till att få sitt späckstycke däraf2. De kunde
ej återhålla sin beundran för denna lugna skicklighet och
talade sedan 0111 det länge. Tobias och Boas äro för
1 D. ä. den fullvuxna hanen af klappmytsen. Denna är öfver
näsan försedd med en hätta, som kan blåsas upp till förvånande
storlek.
2 När en säl fångas, få de kajakmän, som äro i närheten, hvar
sitt stycke späck däraf, som de då vanligen äta upp med det samma.
Ill. Otto Sinding
Till hafs efter säl.
TILL HAFS I K A JAK.
49
öfrigt ortens bästa fångare, man berättade mig om
dem, att i sina unga dagar voro de så öfverlägsna,
att de till och med föraktade att använda blåsa; i
stället bundo de harpunremmen rundt omkring sitt
eget lif eller omkring kajakringen, och när de
harpu-nerade en säl och den icke dödades med ens af
harpu-nen, läto de den alltså draga i väg med sig och kajaken
i stället för som eljes med fångblåsan. Detta anse
grön-ländarne för att vara det finaste af kajakfångst, och det
är endast högst få, som komma så långt.
Hittills har det varit vackert väder, hafsytan har
vaggat sig blank i den stigande solen; under loppet af
de sista timmarna ha emellertid mörka, hotande
molnbäddar börjat draga upp öfver himlaranden i söder. Just
som Tobias har fått sin säl fastgjord, höres plötsligt ett
brusande, och man kan se liksom en rök öfver
hafvet i sydlig riktning; det är en storm, som kommer,
röken är yrskummet den drifver framför sig. Af alla
vindar frukta grönländarne sunnanstormen (nigeli) mest,
den är alltid våldsam och åstadkommer stark
sjögång.
Det gäller att styra kurs mot land så fort som
möjligt. De, som inga sälar ha på släp, komma fortast
fram, men de försöka hålla tillsammans med de andra.
En befriar Boas från den ena af hans klappmytsar. De
ha icke rott långt, förr än stormen redan är öfver dem;
den piskar vattnet till skum framför sig, och
kajakmän-nen känna den i ryggen som en jätte, som lyfter och
slungar dem framåt. Snart börja också vågorna att växa.
Nu blir det allvar i leken, sjöarna resa sig snart som
tornhöga vattenbärg, bryta sig och välta ner öfver dem.
Det bär mot land med vinden nästan stick i staf, men
det är långt in, de kunna ingenting se omkring sig för
yrskum, och nästan hvarje sjö begrafver dem under sig,
Nansen, Eskimålif.) 450
FJÄRDE KAPITLET.
så att endast några hufvud, armar och årstumpar synas
öfver skumkammarna.
Där kommer en våldsam sjö, de kunna se det lysa
svart och hvitt af den på långt afstånd. Den tornar upp
sig, himlen försvinner nästan, i ett ögonblick ha de stuckit
in årorna under remmen på lovarts sida, böja ner
öfver-kroppen mot kajaken, och sjön störtar ned öfver ryggarna
på dem. En sekund är nästan allt försvunnet — de, som
äro i lä, vänta i spänning, snart är turen hos dem —
men sjön rullar bort, och åter komma kajakerna fram
liksom förut. Men en sådan sjö kommer icke ensam,
den nästa blir värre. De hålla årån platt ner mot
kajaken och ut på lovarts sida, böja öfverkroppen framåt, och
i det ögonblick vågen med dånande brak störtar ner öfver
dem, välta de sig själfva öfver i gapet på den, det
försvagar något dess makt. Ett ögonblick äro de åter
borta — sjön rullar öfver, fram dyker den ena kajaken
på rätt köl — strax därefter kommer den andra fram
med bottnen i vädret — det är Pedersuak, som har
kantrat. Kamraten ilar fram till honom, men i det
samma bryter den tredje sjön öfver dem, och han måste
akta sig själf. Det var för sent — den rullar öfver —
och två kajaker ligga och drifva med bottnen i vädret.
Den sista lyckas åter resa sig utan missöde, och hans
första tanke är kamraten, som han åter ilar till hjälp.
Han lägger kajaken bredvid den andra, lägger årån tvärs
öfver bägge, böjer sig sedan ner, får under vattnet fatt
i den andres arm och får med ett ryck upp honom på
sidan; nu kan också denne få tag i årån, och i samma
nu sitter han med ett kraftigt tag på rätt köl igen.
Helpälsen har lossnat litet från ringen på den ena sidan,
och litet vatten har trängt in i kajaken; men lyckligtvis
är det icke mer än att han godt kan reda sig fortfarande.
Emellertid ha de andra kajakerna kommit till, de få nuTILL HAFS I K A JAK.
51
också fatt i den tappade årån, och man kan åter draga
vidare.
Det blir svårare och svårare för dem, som bogsera,
de komma mycket efter, och de stora salarna ligga
och drifva och dunka obehagligt mot kajaksidan. De
tänka på att uppge sitt byte, men den svåra sjön
rullar öfver, och de vilja ännu försöka det en stund.
De stoltaste ögonblick i en fångares lif äro de, då
han kommer hem bogserande sin fångst och ser sin
hustrus, sina döttrars och tjänstekvinnornas glädjestrålande
ansikten lysa emot sig från stranden, han ser det redan
i tankarna långt ute på sjön och gläder sig som ett barn
däråt; intet under därför, att det han mest ogärna af allt
vill är att afstå från ett fångadt byte.
Efter att ha fått många svåra brottsjöar öfver sig,
komma de ändtligen närmare under land, här få de litet
lä af en ögrupp, som ligger långt ut i söder från dem,
sjön blir något mindre våldsam, och allt efter som de"
komma längre in, blir det bättre, och det går raskare
framåt.
Emellertid äro kvinnorna hemma i den största ångest;
då stormen kom, sprungo de upp på utsiktsbärget öfver
kolonien eller ut på uddarna, och här stodo de i klungor
och spejade ängsligt ut öfver det upprörda hafvet efter
söner, män, fäder och bröder. Här kan man se spejande
och frysande grupper, tills de med sina af ångesten
skärpta blickar upptäcka de kommande som svarta
punkter ute vid horisonten, och hela byn genljuder af ett
enda glädjetjut: »De komma! De komma!» Snart börjar
man räkna, huru många de äro; det fattas två! — nej,
där är den ena — nej, allesammans äro med!
Allesammans äro med!!
Snart börja de kunna känna igen en och annan, dels
på sättet att ro, dels på kajaken, fastän de ännu synas52
FJÄRDE KAPITLET.
som små prickar. Plötsligt ljuder ett vildt glädjetjut:
»Boas kaligpokü!» (Boas bogserar), honom känna de lätt
igen på storleken. Detta glädjebudskap går från hus till
hus, ungarne springa omkring och ropa in det genom
fönstren, och grupperna uppe på bärget dansa af glädje.
Så kommer ett nytt tjut: »Ama Tobiase kaligpokü! (Äfven
Tobias bogserar), och denna nyhet går likaledes från hus
till hus. Men så låter det: »Ama Simo kaligpokü!»
»Ama David kaligpokü!» Och nu kommer det åter en
svärm af kvinnfolk yrande ut ur husen och upp på
bärget för att stirra ut öfver hafvet, där sjön bryter hvitt i
hvitt mot holmarna och skären ocfi där 11 svarta
punkter då och då synas långt ute mellan de rullande
vattenmassorna, rörande sig sakta närmare.---
Ändtligen styra de första kajakerna in i viken
framför byn. Det är de, som ingen säl ha, lätt och säkert
jagar den ene efter den andre in till den flacka stranden,
buren högt på ryggen af brottsjöarna. De mottagas af
kvinnorna, som draga dem längre upp.
Så komma de bogserande; de måste gå litet
varsammare till väga, de lossa sitt byte från kajaksidan och
laga sedan först, att de få det in till kvinnorna på
stranden. Därpå bege de sig själfva i land. Väl komna ur
kajaken ta de liksom de först ankomna endast vara på
sig själfva och sina redskap, som tillsammans med
kajaken bäras upp till sitt ställe ofvanför högvattensmärket.
De se ej ens åt det håll, där deras byte ligger, härefter
tillkommer allt arbete därmed kvinnorna.
Emellertid gå männen in i sina hus, draga af sig
sina våta kläder och ta på sig husdräkten, hvilken, som
vi ha sett, under hedningatiden var något luftig, men
som nu har blifvit mera synlig.
Så börjar ändtligen dagens första måltid, och de »bära
i sig» bra; men riktigt efter ordning blir det först när
Ill. Otto Sinding
Undan ovädret.
TILL HAFS I K A JAK.
53
den hemförda fångsten blir kokad och framsatt på ett
stort fat midt på golfvet — då försvinna otroliga massor
af kött och rått späck.
När så hungern är stillad, sätta kvinnorna sig som
alltid till att pyssla med någonting, sömnad eller dylikt,
medan männen öfverlämna sig åt välförtjänt lätja eller
också syssla litet med sina vapen, hänga upp harpun
-remmen till torkning, o. s. v.
Så börja fångstmännen berätta om dagens händelser och
familjen lyssnar med spänning, isynnerhet de unga gossarne.
Berättelsen är märkvärdigt nykter, utan det skräfvel eller
de försök att bibringa åhörarne en öfverdrifven
föreställning om de öfvervunna svårigheterna, som vi européer
i liknande fall ofta skulle vara böjda för.
Men på samma gång är den med all sin egendomliga
bredd liflig och målande. Med förklarande handrörelser
skildras hvad de upplefvat, och »när de uti historien
äro komna så vidt», som Dalager säger, »att skottet
skall exprimeras, svinga de den högra armen i vädret,
hvaremot den venstra sättes i rak linie, som betyder
djuret. Hvarpå demonstrationen gärna följer sålunda: då
jag ville fatta pilen, såg jag på den, jag grep den, jag
tog den, jag fattade den, jag hade den nu fast i handen,
den balanserade», o. s. v., hvilket allena kan räcka i
några minuter, förr än handen sjunker, som ändtligen
betyder skottet, och skola de icke därefter förglömma att
remarkera den sista nick sälhunden gjorde.»
Vid andra tillfällen kunna de märkvärdigaste
händelser omtalas blott med ett par ord, men så ofta
anledning gifves, gör en bred humor sig gällande, som
ofelbart belönas med de djupt intresserade åhörarnes skallande
skratt. Det är ett mönster för ett lyckligt familjelif.
Så gå dagarna för eskimåen. Fastän det icke är
något märkvärdigt med sådana händelser som dessa, ha54
FJÄRDE KAPITLET.
de för honom sin lockelse. Hans bästa tankar äro
förknippade med hafvet, det hårda kajaklifvet där ute är
för honom kärnan i tillvaron — och när han måste sitta
hemma, är sinnet icke lätt. Men blir han gammal —
ja, då är sagan slut. Det är alltid vemod öfver
ålderdomen och ingenstädes mer än där. De beskedliga gamla
gubbarne där uppe ha också en gång sett kraft och
ungdom — tider, då de voro sitt lilla samhälles stöd — nu
äro endast minnena af ett lif kvar, och de måste låta
föda sig af andra. Men när de unga komma från hafvet
med sin fångst, arbeta de sig ner till stranden för att ta
emot dem, ja, om det så också bara var jag, stackare, så
voro de glada åt att kunna hjälpa mig i land med
kajaken. Och kommer så kvällen, då kunna de berätta, det
ena efter det andra, som de upplefvat, kommer fram, blir
lif igen och uppeldar de unga till dåd.
Ofta går det vid fångsten farligare till än ofvan är
skildradt. Det är lätt att förstå, att man icke kan kasta
sig bakåt eller till höger från den fastklämda ställningen
i kajaken, som ej tillåter många vridningar. När så en
sårad klappmyts plötsligt angriper en från dessa håll,
behöfs både vighet och sinnesnärvaro för att undkomma
den eller vända kajaken så hastigt, att man lyckas rikta
sitt dödande kast emot den, innan den har fördärfvat en.
Icke bättre är det, när man blir angripen underifrån eller
djuret plötsligt skjuter upp tätt bredvid en; ty det är
blixtsnabbt i sina rörelser och saknar icke mod och
styrka; kommer det väl upp på kajaken och får den
omvältad, är det föga räddning, ofta angriper det
mannen under vattnet eller kastar sig upp på kajakbottnen
och rifver hål i den. I en sådan belägenhet behöfs det
ett icke vanligt herravälde öfver sig själf för att kunna
behålla den nödvändiga kallblodigheten, resa sig på rätt
köl igen och ånyo upptaga kampen med den rasandeTILL HAFS I K A JAK.
55
motståndaren. Och ändå händer detta icke så sällan, att
en sådan kantrad kajakman för med sig klappmytsen
hem som byte.
En ännu värre motståndare är hvalrossen. Helst
äro de därför flera i sällskap, då de ge sig ut på
fångst efter denne, så att den ene skall kunna komma
den andre till hjälp, om det händer något. Men ofta
nog angriper den ensamme fångaren detta vidunder.
Hvalrossen är som bekant ett stort djur på ända till
sexton fots längd och med seg hud, ett tjockt späcklager,
en förfärligt hård skalle och en väldig kropp. Det fordras
således en säker och kraftig arm för att fälla den. Så
snart en hvalross blir angripen, har den den fula vanan att
gå rakt på sin motståndare och kan med sina ohyggliga
huggtänder tyga till honom alldeles förfärligt. Ar det
flera hvalrossar i sällskap, kunna de omringa honom och
angripa alla på en gång.
Till och med de norska fångstmännen, som gå på
hvalrossjakt i stora, starka båtar och som äro många i
samma båt och beväpnade med bössor, lansar och yxor,
ha stor respekt för dem.
Huru mycket öfverlägsnare är det icke att angripa
dem i eskimåens lätta, tunna skinnbåtar, med deras lätta,
sinnrika kastvapen, och ensam till!
Men för eskimåen är detta någonting ytterst vanligt.
Han utkämpar sin kamp med sin farlige motståndare;
lugn, med länsaren färdig till kast inväntar han dess
angrepp, och kallblodigt beräknande sina fördelar, jagar
han i rätta ögonblicket länsaren i lifvet på den.-
Vid hvalrossfångsten gäller det mer än någonsin att
behålla sin kallblodighet; ty de mest oförutsedda
svårigheter kunna yppa sig, och icke så sällan händer det
olyckor. Vid Kangamiut blef för några år sedan en kajak
angripen underifrån, och en lång hvalrosstand trängde plöts-56
FJÄRDE KAPITLET.
ligt genom kajakbottnen oeh låret på mannen och stack
upp genom däcket; de andra kajakerna ilade emellertid
strax till hjälp, och mannen räddade sig och blef hjälpt
i land af de andra.
Förutom dessa djur angriper eskimåen också från
sin lilla kajak hvalarna. Af dessa är det isynnerhet en,
som kan vara farligare än någon annan, det är
späck-huggaren eller, som han kallar den, ardluken. Med sin
styrka, sin snabbhet och sina ohyggliga tänder kan denne,
när han någon gång angriper, i ett ögonblick göra af
med en kajak, och för den är till och med eskimåen
rädd; men det hindrar honom dock ej från att angripa
honom, när tillfälle erbjuder sig.
Äfven de stora hvalarna idkade de förr i tiden fångst
på. Detta skedde dock icke från kajaken, utan från de
stora kvinnobåtarna, hvari det då var många människor,
män och kvinnor. Till denna fångst »utrusta de sig»,
säger Hans Egede, »i sin största stass liksom till bröllop,
eljest skall hvalen sky för dem; ty han fördrager icke
orenlighet.» Hvalen harpunerades från förstäfven af båten,
men det hände ibland, att den då genom ett slag med
stjärten kunde krossa båten eller få den att kantra. Ofta
voro männen så dristiga, att de, när hvalen började
utmattas, sprungo upp på dess rygg för att sticka ihjäl
den. Denna hvalf ångst förekommer nu sällan.
Det är icke bara vid fångst af de större djuren, som
eskimåen kan utsättas för fara, också vid vanligt fiske,
t. ex. af heljeflundra kan det hända olyckor. Har man
icke sett till, att snöret ligger ordentligt, och det på
något ställe råkar i olag, då dessa starka fiskar plötsligt
under upphalningen skjuta mot bottnen, är den ranka
kajaken ganska lätt kantrad. Många ha nog funnit sin
död på det sättet.
Men vi skola icke uppehålla oss för länge vid skugg-
Ill. Otto Sinding
En kajakman ilar sin kantrade kamrat till hjälp.
TILL HAFS I K A JAK.
57
sidorna. Jag hoppas, att jag här ofvan har varit i stånd
till att ge läsaren ett litet intryck af det fångstlif
eskimåen för på sjön och några af de faror han dagligen
umgås med, och kanhända det är tillräckligt att
öfverbevisa honom om, att detta folk icke saknar mod, när
det gäller, och icke heller uthållighet och kallblodigt
herravälde öfver sig själf.
Men eskimåen har mer än så — när olyckan en gång
drabbar honom, kan han visa en styrka och ett tålamod,
som är öfverlägset. Jag skall bara som betecknande
anföra följande lilla exempel, hvilket är ett bland de många,
som grönländarne själfva ha skrifvit om sina
lifserfaren-heter i sin tidning »Atuagagdlutit».
»En kajakman från Tornait vid Fiskarenäset gick
en dag i februari 1876 ut till hafs åt norr. Då han kom
till fångstplatsen, dök en säl upp för honom, han drog
ut bössan ur kajaken för att skjuta, men fick därvid ett
vådaskott tvärs igenom underlifvet. Då han hade
besinnat sig, steg ha ut på ett stycke is och lade sig ner,
men så blåste det upp från norr och sjön bröt öfver
honom, hvarför han måste gå i kajaken och ro söderut.
Men man måste, så skrifves det — förvåna sig öfver den
mannens härdighet, som, så fruktansvärdt sårad, kunde
ge sig ut i öppna sjön; man må tänka sig, han rodde
utom öarna, kom hem, drog upp sin kajak på land och
ställde upp ett märke, men sedan sjönk han ner vid
iskanten, ty lian mäktade icke att gå till husen, som lågo
ett stycke från landningsplatsen. Då man sedan fann
honom och såg till hans kajak, kunde ingen förstå, att
han ännu lefde efter att ha mist allt det blod, som
öfversvämmade dess botten. Då de hade burit upp honom,
trodde de förvisso, att han ej kunde lefva öfver natten;
likväl dog han först tredje dagen därefter! De sade, atthan icke oroade sig för döden, utan var som den,
hvilken nåd vederfarits.»
med flera andra tryckt i hans bok: »Om grönländarne, deras framtid»,
o. s. v. Köpenhamn 1882.
Det kunde berättas många sådana händelser, som
detta folk upplefvat, det är faror och lidanden, som deras
yrke för med sig, och likväl ägna de sig med lust däråt.
Om eskimåernas historia hade varit skrifven, skulle den
ha varit en enda följd af sådana tilldragelser, och huru
mycken rörande uppoffring och kärlek till nästan skulle
icke där ha omtalats — huru månget härligt stordåd har
icke där blifvit glömdt! Detta folk är det man kallat
fegt och uselt och som vi européer tro oss berättigade
till att se ned på.
Ill. Otto Sinding
Kajakman angripen af en hvalross.
| FEMTE KAPITLET. | —— | Vinterhus, tält, kvinnobåt och resor. |
Om vintern bo eskimåerna i hus byggda af sten och
torf. Dessa sticka endast halfannan ä två meter
upp öfver jordytan, och golfvet ligger vanligen något
under denna. Taket är platt, litet hvälfdt. Utifrån ser
ofta det hela ut som en oansenlig jordhög.
Det är bara ett rum i dessa hus, och i det bo
vanligen liera familjer tillsammans, män och kvinnor, unga
och gamla. Det är så lågt i taket, att en någorlunda
lång karl kan ha svårt för att stå rak. Rummet har
liksom huset utvändigt en aflång, fyrkantig form. Längs
hela den ena långväggen går hufvudbritsen, som är
omkring 6 fot djup och hvarpå husets folk sofver, det vill
säga de gifta samt de fullväxta ogifta döttrarna och de
unga gossarne och flickorna. Här ligga de i rad, sida
vid sida, med benen mot bakväggen och hufvudena fram
mot golfvet.
Hans Egede Saabye säger i sin nämnda dagbok, att
de skola ha sin äktenskapliga säng under britsen. Jag
upptäckte intet, som tydde på, att detta nu kan vara
fallet någonstädes i Godthaabs distrikt.
De ogifta männen ligga vanligen på de mindre
britsarna under fönstren, som äro på den motsatta långväg-
60
ÅTTONDE KAPITLET.
gen och hvaraf det finns ett eller i större hus två, ja,
till och med tre. I fönstren användes förr tarmskinn
o. d., men nu begagnas på västkusten mest glas. På
sidoväggarna — kortväggarna — af rummet är det i
allmänhet också britsar; på dessa och på fönsterbritsarna
sofva vanligen främmande.
När det bor flera familjer i samma hus, hvilket är
det vanliga, är hufvudbritsen afdelad i bås, en för hvarje
familj, genom trästöttor, stående på framsidan af den och
gående till taket, och genom små skiljeväggar mellan
dessa stöttor och bakväggen. Det är alldeles otroligt,
huru litet rum de kunna nöja sig med. Som exempel
kan jag nämna ett hus, som kapten Holm beskrifver från
ostkusten, som var omkr. 27 fot långt och 14^ fot bredt
och hvari det bodde 8 familjer, inalles 38 människor.
I ett bås på britsen, som var 4 fot bredt, bodde en man
med två hustrur och sju barn. Det blir icke mycket
plats på hvar.
Till att ligga på begagnas sälskinn och renskinn;
detta användes förr i ticlen också till att breda öfver sig;
det bör ihågkommas, att man låg alldeles naken,
undantagandes den förut omtalade hemdräkten. Nu för tiden
begagnar man på västkusten mest fjäderdynor till att
breda öfver sig.
Invändigt voro husets väggar förr i tiden alltid
beklädda med skinn. Golfvet var bara jord, delvis
belagd med stenhällar. Nu för tiden, då mycket
europeisk lyx är införd, har man på västkusten också börjat
beslå väggarna med bräder samt lägga "trägolf, vidare
har man på sina ställen infört den lyxen att skura detta,
till och med flera gånger om året.
In till huset kommer man genom den långa och
trånga gången, som delvis är gräfd nere i jorden och
likaledes är byggd af sten och torf. Från jordytan utan-VINTERHUS, TÄLT, KVINNOBÅT OCH RESOR. 61
för stiger man genom ett hål ner i den; den är i
allmänhet så trång och låg, att man måste krypa på huk
genom- den, och är man stor, kan man ha ganska svårt
för att komma fram. Jag hörde i Sardlok talas om en
affärsman N. N. från Godthaab, som visst var tämligen
tjock och därför blef fastsittande på en svår punkt i
gången till Terkels hus. Han låg där, stretade och vrålade,
men kunde icke komma in och ännu mindre ut. Det
slutade med, att han måste få fyra småpojkar till att
hjälpa sig, två kommo och sköto på bakifrån i den
köttfullaste delen af kroppen, som skulle ha varit mycket
omfångsrik, och två andra kommo ut från huset och drogo
framifrån i armarna. De arbetade och trälade i sitt
anletes svett, men karlen satt fast som en blåntott i en
bösspipa, och man umgicks nog redan med tanken att
rifva ner husgången för att skaffa genomgång, då han
ändtligen slapp igenom. Så vidt jag erinrar mig, måste
fönstret tagas sönder, för att han skulle kunna skaffas ut
den vägen.
Från gången kommer man upp i huset genom en
liten fyrkantig öppning, som vanligen är på främre
långväggen och som stänges genom en lucka eller dörr.
Afsikten med denna husgång är att hindra, att kall
luft kommer in eller att den varma, lätta luften går ut.
Det är också orsaken till att den ligger lägre än huset,
hvarigenom dessutom litet ventilation åstadkommes, i det
nämligen den tunga, förskämda luften till en del kan
sjunka ner i den och dunsta ut.
I grönländska hus efter den gamla formen finns
ingen eldstad, huset både uppvärmes och upplyses af
tranlampor, som brinna hela dygnet om. Att de också
brinna om natten, är icke endast för värmens skull, utan
också emedan eskimåerna äro i hög grad vidskepliga och
mörkrädda och icke utan i yttersta nödfall sofva i mörker.62
ÅTTONDE KAPITLET.
När nöd råder på ett ställe, så nämnes det som ett
bevis på, hur svårt det måste vara, att tänk! de arma
människorna måste sofva utan att ha lamporna tända
om natten.
Lamporna äro stora, flata och öppna skålar af
tälj-sten, de ha en halfrund form och längs den raka sidan
ligger veken, som utgöres af torr mossa eller numera
också af tyg. Dessa lampor stå på en träfot uppe på
ett litet bord eller förhöjning på britsens framsida. Af
dessa lampbord finns det vanligen ett för hvarje familj.
Ar det nu flera familjer i ett hus, blir det många lampor,
då det minst brinner en för hvar och en af dem, men
vanligen flera.
Öfver dessa kokades också förr i tiden maten i
tälj-stensgryta, som hängde ner från taket. Matlagningen
försiggick följaktligen liksom alla andra förrättningar inne
i det gemensamma rummet.
Sådana äro förhållandena fortfarande på ostkusten.
På västkusten har den moderna civilisationen medfört
förändringar så till vida, att maten nu gärna kokas ute
på särskilda eldstäder med murad härd, som äro byggda
som ett sidoutsprång af husgången. Till bränsle på dessa
begagnas torf eller »måstufvor», hvilket är ett mycket
fint namn för gammal torkad måsspillning. I stället för
tälj stensgrytor ha nu också kommit järngrytor, som köpas
från kolonibutiken.
Många västgrönländare ha dessutom blifvit till den
grad raffinerade, att de från butiken också ha köpt
kaminer, hvarmed de således uppvärma huset i stället för
med tranlamporna. Till bränsle användes det samma,
som nämdes här ofvan. Samtidigt bränna de dock
fortfarande de oundvikliga tranlamporna," om icke för annat,
så för upplysningens skull.
Förr i tiden voro husen oftast stora och det boddeVINTERHUS, TÄLT, KVINNOBÅT OCH RESOR. 63
många familjer i hvart och ett. Därigenom åstadkoms
besparing af bränsle, och invånarne hade det varmt och
godt, förutom att gemensamhetssystemet i det hela
medförde många fördelar. Européernas inflytande på denna
punkt har varit ofördelaktigt i det de ha uppmanat till
splittring af familjerna i skilda mindre hus, ja, det har
rent af varit utsatt premie för husbygge, det skulle vara
så präktigt, att hvarje familj hade sitt för sig; men
därigenom blefvo husen sämre och kallare, där behöfdes
mera till uppvärmning och belysning, som icke alltid
kunde skaffas, och hela det gamla fördelaktiga systemet
kom i olag.
Om vintern, då allt är stelfruset, kunna dessa hus
vara ganska bra, men om sommaren, då väggarna rinna
och taket läcker och ibland faller in af sig själf, bli de
mindre sunda och behagliga vistelseställen. Så snart våren
kom med april månad, flyttade grönländarne därför
alltid i äldre tider ut ur sina hus och refvo ofta själfva
af taket på dem, för att de skulle bli väl luftade och
renspolade af regnet till hösten — ett ganska bekvämt
sätt att skura.
Hela sommaren ocli ett godt stycke fram på hösten
till i september eller oktober bodde nu grönländarne i
tält, och hvarje familj hade vanligen sitt eget. Detta
tält har en egendomlig halfrund form med ingångsdörren
på den höga, raka sidan. Invändigt är det inrättadt
mycket likt ett hus, med britsen löpande längs den lutande
bakre väggen, som är midtför dörröppningen, hvarför
där hänger ett förhänge af halft genomskinligt tarmskinn.
Tältets väggar bestå af ett yttre lager afhåradt, vattentätt
skinn, vanligen gammalt skinn, som är taget från båtarna,
och ett inre lager ren- eller sälskiiin med håret vändt
inåt. I dessa tält, som för öfrigt äro ganska varma,
uppehålla de sig nakna liksom i sina hus.64
ÅTTONDE KAPITLET.
Oskiljaktlig från sommartältlifvet är kvinnobåten.
Denna, som är 30 à 40 fot lång, ha européerna kallat
så, emedan den till skilnad från kajaken ros af kvinnor.
Den är en helt och hållet öppen båt, gjord af en
stomme af trä och utvändigt öfverdragen med sälskinn;
den är jämförelsevis mycket smal och är platt i botten.
Den är lättrodd, men är på grund af sin form en
obekväm och dålig hafsbåt, hvarför grönländarne, så snart
det kommer blåst, lägga i land med den. Den har
vanligen ett litet segel till att sätta upp med en liten mast
i fören af båten och som kan begagnas när det är
gynnsam vind; men att sådana båtar icke ägna sig för segling,
kan man lätt förstå. Segling är i det hela taget något,
som eskimåen icke förstår sig på och icke är synnerligen
förtjust i.
I dessa båtar rymmes all familjens jordiska egendom
med tält, husgeråd, hundar, barn, kvinnor o. s. v. De
kunna ros af inemot ett halft dussin rodderskor och
kunna, när de äro så många, skjuta god fart. De styras
vanligen af husfadern, medan familjens öfriga män följa
i sina kajaker.
I sina kvinnobåtar flyttade grönländarne omkring
från den ena fångstplatsen till den andra hela sommaren,
och en eller flera månader drogo de, där det fanns ren,
in i fjordarna på renjakt och lefde då i härlighet ocli
glädje.
Ofta företogo de på den tiden långa resor upp och
ner längs västkusten, liksom de ännu i denna dag göra
på ostkusten. För att ge en föreställning om, hvilken
utsträckning dessa resor kunna ha, må nämnas, att på
ostkusten resa familjer från Angmagsaliktrakten, 65-^° n.
br., den långa sträckan ner till handelsplatserna väster om
Cap Farewell och tillbaka igen, och detta är en sträcka på
110 mil. De färdas icke gärna hastigt; som exempel kan
Ill. Otto Sinding
På fiskplatsen.
VINTERHUS, TÄLT, KVINNOBÅT OCH RESOR. 65
nämnas, att den ena af de två kvinnobåtar, som vi mötte
på ostkusten vid Cap Bille år 1888 och som var på resa
söderut, hann först två år därefter, 1890, fram till
Pamiad-luk, väster om Cap Farewell, och detta är endast en
sträcka på 40 mil, som jag antar att vi skulle ha
tillryggalagt på en vecka eller två med våra båtar. Men så
snart eskimåerna komma till ett ställe, där det är mycket säl,
lägga de i land, slå läger, idka fångst och lefva högt.
Närmar sig hösten eller vintern, välja de sig en bra plats
och bygga sig ett vinterhus för att åter fortsätta sin resa
till våren eller sommaren, när isen ånyo tillåter dem att
draga vidare. Den omtalade kvinnobåten hade på detta
sätt tillbragt tre år på resan från sitt hem vid Umivik
och. skulle väl behöfva en icke mycket kortare tid för
att komma tillbaka. Den andra kvinnobåten, som gick
söderut från Cap Bille, kom så långt som till Nanusek,
där den öfvervintrade; men så dog familjefadern, och
de vände om och grepo sig an med den långa
hemresan, alltså så till vida med oförrättadt ärende som att
de icke besökte handelsplatsen, som var deras mål och
som icke låg mer än L5 mil borta.
Resorna längs västkusten försiggingo naturligtvis
mycket lättare och hastigare, då drifisen där ej kom
hindrande i vägen.
Genom detta kringflackande undgingo de att bli för
mycket afsöndrade på de särskilda boningsplatserna, de
sammanträffade och idkade umgänge med andra människor,
och där var hela sommaren igenom lif och samfärdsel, som
de på många sätt hade fördel af; sinnena upplifvades,
intresset för fångsten sporrades, och fångstskickligheten
utvecklades på olika sätt, förutom att det täta ombytet
af fångstplats gaf betydligt större tillgång på vildt.
Detta sommarlif i det jämförelsevis snygga, luftiga
tältet är, förutom att vara ytterst angenämt, också, som
Nansen, Eskimålif. gman lätt kan förstå, betydligt sundare än vistelsen i de
kvafva, stinkande jordhyddorna. Intet under därför, att
grönländarnes fagraste drömmar om lycka voro
förknippade med kvinnobåten och tältet.
Tyvärr äro vi européer här åter orsak till en
sorglig förändring. Den fromme Hans Egede klagade
visserligen bittert öfver, huru svårt det var att få grönländarn e
till att afstå från sitt ständiga kringflackande och till att
slå sig ner och bygga och bo på samma ställe, så att
han i lugn och ro kunde predika kristendom för dem;
ja, han föreslog till och med, att man med tukt och
myndighet skulle tillhålla dem att föra ett mera stadigt
lefnadssätt. Men hade denne fromme man, som endast
tänkte på Guds rikes nödtorft, lefvat nu, skulle han så till
vida kunnat vara lycklig; vår tids kristna grönländare resa
snart icke mera. Under den stora utarmning, som vi nu ha
bragt öfver dem, blir det för hvarje dag färre och färre
fån-gare, som se sig i stånd till att skaffa tillräckligt skinn till
kvinnobåtar och tält, och bägge delarna äro ju
nödvändiga för att flytta. I stället bli de nu mer och mer
nödgade att tillbringa hela året i de trånga, instängda
vinterhusen, där hälsan lider ocli där det naturligtvis är en
ypperlig jordmån för bakterier och alla slags smittosamma
sjukdomar, förutom att sälfängarne icke kunna byta om
fångstplats, utan måste hålla till på samma ställen år ut
och år in. Härigenom minskas naturligtvis bytet i hög
grad, kosten blir följaktligen sämre, och af de
oumbärliga sälskinnen blir det färre och färre. Har
hela clet grönländska samhället väl kommit ner på denna
nivå, detta fastboende tillstånd, som väl för Egede
framstod som idealet, då har det i sanning svårt för att lyfta
sig igen, och det står knappast mer att rädda. Men
nedgången i den riktningen är de sista åren rent af oroande.
| SJÄTTE KAPITLET. | —— | Matlagning och läckerheter. |
Ett drag hos grönländarnes dagliga lif, som för oss
förefaller ganska märkvärdigt, är att de ej ha några
bestämda måltider; de äta vanligen, så snart de bli
hungriga, om det nämligen finns tillräckligt med mat. Som
redan är omtaladt, gå sälfängarne ofta hela dagen utan
mat. De ha en märkvärdig förmåga att svälta, men
kunna sedan till gengäld förtära förvånande kvantiteter
af kött, späck, fisk o. d. på en gång.
Deras kokkonst är enkel och lätt att lära.
Kött och fisk ätes dels i rått eller fruset tillstånd,
dels kokt, dels torkadt, och dels låter man köttet undergå
ett slags förruttnelse eller gäsning; det kallas då mikiak
och ätes utan vidare tillredning. En sådan rätt, som
skattas mycket högt, är ruttna sälhufvud.
Späcket af säl och hval ätes helst rått. Alla
kräsmagade kulturmänniskor rysa naturligtvis vid tanken
på att äta rått späck, men jag kan försäkra dem, att
det, särskildt i alldeles friskt tillstånd, är mycket godt;
det har en sötaktig, om än något fadd smak, som
påminner om grädde, och det finns alls ingen så kallad
transmak; denna infinner sig först när späcket blir kokt
68
ÅTTONDE KAPITLET.
eller stekt eller också när det härsknar. Det finns
visserligen ännu människor, som tro, att eskimåerna bruka
dricka smält trän, ehuru redan Hans Egede har påvisat
detta misstag. Att de icke alltid rata det, då tillfälle
erbjudes, hade jag dock ofta tillfälle att öfvertyga mig
om i Godthaab, i det jag regelmässigt såg vår gamla
piga Rosine ta sig en klunk eller två ur vår lampa, när
hon putsade den om morgonen och som vanligt hällde väl
mycket i oljehuset — det tycktes icke bekomma henne illa.
De sylta för öfrigt stjälkarna af kvanna (Angelika)
i tran, och det tillgår enligt Saabyes beskrifning på
följande egendomliga sätt: »En kvinna tuggar späck,
sprutar ut det och fortfar, tills de enligt hennes tanke ha
fått nog. Nu ligga dessa stjälkar så insyltade någon tid,
tagas därpå upp och förtäras som dessert med mycken
aptit.»
Af grönsaksföda begagnade grönländarne redan
ursprungligen flera sorter; förutom kvanna kan nämnas
lejontand, syra, kråkbär, blåbär samt åtskilliga
tångarter. En af deras största delikatesser är emellertid
innehållet af renmagen. Om en grönländare fäller en ren
och endast kan frakta litet däraf med sig, tror jag, att
han först och främst tar magen och möjligen skinnet,
och det sista en grönländsk daip ber sin älskare om,
då han drar på renjakt, är att komma ihåg henne
med maginnehållet. Att detta står så högt i pris är väl
därför, att de behöfva" vegetabilisk föda, och det är ju
till och med en mycket utsökt vara, som den
läckergommen renen just har samlat ihop af de finaste skott af
mossa och gräs och som därpå i magen har blifvit
till-redt som ett slags stufning genom att bli halfsmält och
tillsatt med en något skarp och kryddad sås af magsaften.
Många rynka nog på näsan åt denna rätt, men det borde
de icke göra; jag har med förlof smakat på den och ickeMATLAGNING OCH LÄCKERHETER. 69
funnit den oätlig, om den än var mycket sur, något lik
gammal mjölk, som stått i källaren från våren öfver
sommaren. Skall det vara särskildt fint, tillsättes den
med späckbitar och kråkbär.
En annan rätt, som säkert också skall stöta många
européer, är ripinälfvor. Här hålla de sig emellertid icke
bara till magen, utan tarmarna med allt deras innehåll
sörpla de också i sig i en handvändning. Resten af ripan
sälja de till handelsmannen för 5 å 8 öre. Detta är
orsaken, hvarför man aldrig i Grönland ser ripor med
inälfvorna i, utan att man själf skjuter dem.
Då vi en gång voro på en jakttur inne i
Ameralik-fjorden och hade grönländaren Joel med oss, tog han
sig en dag för att rycka inälfvorna ur alla våra ripor,
men som det var åtskilligt öfver hundra, kunde icke allt
förtäras på stället, och resten samlades därför i en stor
säck. Dennas kostliga innehåll, som väl förvandlades till
soppa, innan han kom hem, ämnade han dock dela med
sin älskliga Ane Cornelia. Jag hoppas det varder mig
förlåtet, att jag ej kan upplysa om, huru denna rätt
smakar; det var den enda grönländska rätt jag icke kom
att försöka.
Af andra läckerheter kan jag nämna huden (matak)
af de olika hvalarterna, särskildt af hvitfisk och tumlare,
hvilken anses för höjdpunkten af njutning. Huden flås
af med det närmast under den liggande lagret af späck
och ätes utan vidare ceremoni rå, som den är. Jag måste
ge eskimåen mitt fullaste erkännande för upptäckten af
denna rätt; jag kan försäkra läsaren, att nu, då jag
skrifver därom, vattnas det om mina få kvarlämnade tänder
vid blotta tanken på matak med denna obeskrifligt fina
smak af nötkärna blandad med ostron — ah! Också har
den det företrädet framför de senare, att skinnet är segt
som sulläder att tugga, så att njutningen kan förlängas70
ÅTTONDE KAPITLET.
i det otroliga. Till och med danskarne i Grönland äro
starkt hemfallna åt njutningen af denna sällsynta rätt,
när den kan anskaffas; likväl koka de den vanligen,
hvarvid den blir geléaktig och lätt att tugga; nötkärnorna
och ostronen försvinna spårlöst, och det hela blir som
»ett slag vid örat».
En tin rätt, som dock icke går upp mot matak, är
rått heljeflunderskinn; det har emellertid samma fördel,
att det på grund af sin seghet är så drygt. Jag kan
tryggt rekommendera det som mycket delikat, isynnerhet
är det godt om vintern.
Rått sälskinn äter grönländaren också gärna
tillsammans med späcket. Det smakade mycket antagligt; men
jag kunde icke försona mig med håren och tillät mig
därför att spotta ut dem igen efter att ha gjort flera
fåfänga försök att svälja dem.
De äta kött af säl, hval, ren, fågel, hare, björn, ja
till och med hund och räf. Det enda de, så vidt jag
vet, i allmänhet försmå är korp; då denne till en del
hämtar sin näring på afskrädeshögarna, anses den liksom de
plantor, som växa där, för oren.
Kött, som icke är fett, bry grönländarne sig ej vidare
om, därför föredraga de t. ex. sjöfåglar framför ripor.
Det hände en gång vid en af kolonierna i Sydgrönland,
att en präst, som nyss var kommen till landet, höll
gästabud för några af sina sockenbarn, och frun trakterade
med det bästa hon visste, nämligen stekta ripor.
Grönländarne åto dock ej mycket, fastän frun nödgade dem
ifrigt. Hon frågade då, om de icke tyckte om ripor.
Jo, svarade de, de åto dem nog — när det var
hungersnöd. --
Hvad jag redan har berättat, skall säkert vara
tillräckligt att öfvertyga läsaren om, att eskimåerna
ingalunda äro så förnöjsamma i matväg, som man i allmän-MATLAGNING OCH LÄCKERHETER.
71
het antar. Under hungersnöd kunna de dock äta litet
af hvarje, så skall det t. ex., enligt hvad Dalager
berättar, kunna hända, att de »hacka sina tältskinn i
stycken och koka soppa på dem», och det är heller icke
sällan man hör talas om den och den, som kokat soppa
på sina byxor.
Matens servering skiljer sig också från det europeiska
modet. Bord finns icke i det grönländska huset;
matfatet sättes därför midt på golfvet, och människorna sitta
på britsarna rundt omkring och ta för sig med de
gafflar Vår herre gaf dem vid födelsen. Att sätta fatet på
en kista eller dylikt faller dem sällan in, det tycks nästan,
som Om det vore ett behof för dem att böja sig. Ett
exempel härpå är en historia om en ung dansk fru, som
nyss hade kommit till Grönland och som hade fått några
grönländskor i huset till att tvätta åt sig. Då hon kom
ut i brygghuset, såg hon dem stå böjda öfver tvättbaljan,
som stod på golfvet, och då hon fann detta vara en
obekväm ställning, gaf hon dem några pallar till att sätta
baljan på. En stund därefter kom hon åter in till dem,
men blef nu icke litet förvånad öfver att finna dem stående
uppe på pallarna och tvättande nere i baljan, som
fortfarande stod på samma ställe. -— Se non è vero è ben
trovato !
Af de många varor vi ha påfört dem äro de kristna
grönländarne framför allt begifna på kaffe, och njutningen
däraf har blifvit nästan en last på västkusten. De koka
det starkt och dricka ogärna mindre än två stora
spilkummar för gången; det är heller ingenting som hindrar,
att de kunna dricka kaffe 4 à 5 gånger om dagen, det
smakar så godt, och så kommer man i så godt humör
af det. Dess skadliga inflytande ha de dock mycket väl
reda på, och därför få unga män endast föga eller intet
däraf, för att de skola bli goda sälfångare; en yrsel, som72
ÅTTONDE KAPITLET.
äldre fångare ofta lida af och som gör dem ostadiga i
kajaken, påstå de nämligen skall till en del bero på kaffet.
Denna erfarenhet stämmer märkvärdigt väl med nyare
fysiologiska försök, som ha påvisat, att dettas farligaste
gifter, kafeinet m. m., just angripa de delar af
nervsystemet, hvaraf jämvikten är beroende.
Näst kaffe äro de förtjusta i tobak och bröd.
Tobaken rökes och tuggas mest på västkusten; att snusa är
däremot ostgrönländarnes svaghet samt kvinnornas på
västkusten, och man kan ofta bli obehagligt öfverraskad
af den upptäckten, att en ung, tilltalande skönhet tar sig
en försvarlig pris, så att både öfverläpp och näsborrar
fyllas med detta ämne. De rifva själfva på flata stenar
-sitt snus af torr rulltobak, som skäres smått och torkas
öfver lampan; för att göra den drygare brukas stundom
att blanda den med krossad sten; större eller mindre
horn användas att förvara den i. På ostkusten spelar
snuset formligen en roll äfven vid vissa ceremonier.
Eskimåen har intet ord för god dag eller välkommen, men
i stället räcker man den gärna sedde främlingen sitt
snushorn till begagnande, och denne svarar härpå genom att
i stället räcka fram sitt. När man skiljes, upprepas samma
ceremoni.
Sin tuggtobak tillreda västgrönländarne på ett för
oss något öfverraskande sätt. Höga, danska porslinspipor
halfstoppas med röktobak, som därefter genomblötes, i
det vatten hälles öfver, och så fylles pipan helt och hållet
med torr tobak; därpå rökes den, tills elden når vätan
och släckes. Askan slås då ur, hvarpå så mycket olja
som möjligt skrapas samman från oljehus, piprör, de
gamla skofvorna i piphufvudet o. s. v, och slås sedan
öfver de redan på grund af rökningen väl insåsade resterna
i bottnen af piphufvudet, och dessa äro därmed färdigaMATLAGNING OCH LÄCKERHETER.
73
till att tuggas. Denna starka konfekt sättes särskildt värde
på som reskost i kajaken.
Att sälja bränvin till grönländarne har regeringen
lyckligtvis förbjudit. Européerna i landet ha däremot
rättighet att få sig bränvin förskrifvet hemifrån och ha
lof att traktera grönländarne därmed. Det är isynnerhet
vanligt, att de få det, när de äro besättning på
européernas båtar under resor om sommaren samt efter hvarje
handel de ha afslutat med dem. Vidare är det så visligt
inrättadt, att kifakerna eller de, som äro anstälda i den
danska handelns tjänst, få sin sup hvarje morgon, medan
sälfångarne, som skulle vara duktigare och stå öfver
kifakerna, ej kunna få något annat än genom att bli
européernas tjänare eller också genom att sälja något till dem.
De äro nu passioneradt förtjusta i bränvin, så väl
män som kvinnor, icke för att det smakar godt,
anförtrodde de mig ofta, utan därför att det var så härligt att
vara full, och fulla voro de också hvarje gång tillfälle
yppade sig; men det var ju lyckligtvis icke så ofta. Att
målet för denna njutning verkligen var ruset synes också
framgå däraf, att kifakerna icke satte synnerligt värde
på morgonsupen, emedan den icke var nog till att bli
full af. Därför hände det, att flera kommo öfverens om
att spara ihop sina supar, så att en af dem drack för
alla de andra en morgon, och följande morgon kom en
annans tur. Därigenom kunde de med bestämda
mellantider skaffa sig ett ordentligt rus. Då höga vederbörande
kommo under fund därmed, måste emellertid detta
tilltag upphöra.
I motsats till hvad förhållandet väl allmänt lär vara
här hemma, tyckte de grönländska fruarna vanligen, att
deras män voro så trefliga, då de voro fulla, och de hade
hjärtans roligt vid åsynen af dem. Sanningsenligt måste
jag dock upplysa, att de, så väl herrar som damer däruppe, föreföllo mig med få undantag vara betydligt
mindre frånstötande och naturligtvis betydligt fredligare i
detta backantiska tillstånd än man i allmänhet är här
hemma under liknande förhållanden.
Vid européernas ankomst till landet förstodo de
infödda icke synnerligt bränvinets verkan. Då julen
närmade sig, kommo de alltså och frågade Niels Egede om,
när hans folk skulle bli »galna»; de trodde nämligen,
att »galenskapen» berodde på högtiden, och den hade
för dessa blifvit ett märke, hvarefter almanackan
beräknades. Sedan fingo de veta, att den härledde sig från
denna vätska, som de därför kallade silaerúnartok, d. ä.
det, hvaraf man mister sitt förstånd; men nu kalla de
den allmännare snapsemik.
r
SJUNDE KAPITLET.
Karakter och sociala förhållanden.
är jag ser allt det käbbel och allt det vämjeliga
nedskällande af motståndare, som hvarje dag
serveras i de politiska partiens olika tidningar, kommer jag
då och då att tänka på, hvad dessa herrar politiker skulle
säga, om de kände det grönländska samhället, om de
icke skulle rodna af blygsel, i fall cle blefve presenterade
för dessa människor, som den gudsmannen Hans Egede
titulerar på följande vis: »sådana vanvettiga, kallsinniga,
utan kännedom om något slags gudsdyrkan, i djurisk
dumhet, utan ordning och disciplin lefvande människor.»
Hvad vi ändå stå lågt och hvad dessa »dumma och
vanvettiga människor» hade rätt att se ner på oss med
förakt, om de finge veta, att här använder man i den
offentliga pressen de gemenaste skällsord mot hvarandra som
t. ex. »lögnare», »förrädare», »menedare», smutsblad»,
»skandalpress», »tölpar», »pack», o. s. v. o. s. v.; själfva
uttala de ju aldrig ett skällsord, ja, deras språk saknar
nästan alldeles denna ordklass, som är så rikt utvecklad
hos oss.
I detta förhållande har en grundolikhet i karakteren
tagit sig uttryck. Grönländaren är den beskedligaste
människa Vår herre har skapat. Godmodighet, fredlighet
och maklighet äro framträdande drag i hans karakter.76
ÅTTONDE KAPITLET.
Han vill gärna stå på så god fot med sina
medmänniskor som möjligt och undviker därför att stöta dem,
ännu mer att begagna grofva skällsord, till och med när
han lider orätt. Han säger ogärna emot en annan, äfven
när denne berättar något, som han vet icke är sant, sin
invändning kläder han i alla händelser i den mildaste
möjliga form, och det skulle falla sig mycket svårt för
honom att säga rent ut, att den andre talade osanning.
Han omtalar ogärna för andra sådana sanningar, som han
förmodar kunde vara dem obehagliga, han uttrycker sig
då hellre i mera obestämda ordalag, äfver när det är om
så likgiltiga saker som t. ex. väder och vind. Ja, hans
fredlighet går till och med så långt, att om någon stjäl
från honom, hvilket sällan händer, fordrar han i
allmänhet icke det stulna tillbaka, äfven om han vet, hvem som
har tagit det. »Hvar och en, som något begär af dig,
gif honom; och af den, som tager ditt ifrån dig, kräf
det icke igen.» (Luc. 6, 30.)
Följden är, att det sällan eller aldrig förekommer
trätor där uppe. Grönländarne ha icke råd till att kasta
bort tiden med inbördes kif; kampen för att underlägga
sig naturen, denna människans stora uppgift, är där tyngre
än på något annat ställe, och därför har detta lilla folk
enats om att föra den utan onödigt split.
I det hela är grönländaren en lycklig människa, hans
sinne är muntert och sorglöst som det lyckligaste barns.
Om han har en sorg, tar han den möjligen häftigt för
ögonblicket; men den är snart glömd, och då är han lika
strålande och belåten med tillvaron som han brukar.
Detta hans glada lättsinne gör, att han föga tänker
på framtiden; har han tillräckligt med mat för
ögonblicket, är han lycklig och äter så länge det finns något,
om han än sedan måste lida nöd, hvilket tyvärr ofta
händer nu, och det blir allmännare år för år.KARAKTER OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN. 77
Den har ofta i starka uttryck förebråtts honom, denna
sorglöshet, missionärerna påstå och visserligen med rätta,
att den gör honom omottaglig för civilisation, och ha
försökt att förmana honom till mera förtänksamhet och
sparsamhet med sina förråd. Men de förbise, att det
också står skrifvet: »I skolen icke sörja för morgondagen.
Se på fåglarna under himmelen, de så icke, de skörda
icke, de samla icke i ladorna, och dock föder vår
himmelske fader dem.» Det har också sin ljusa sida, detta
lättsinne, ja, det är på visst sätt hans styrka.
Fattigdom och nöd ha hos oss två följder. Den mest
omedelbara är naturligtvis det kroppsliga lidandet, men
tillsammans med och efter detta kommer det andliga,
näringssorgerna, detta ständiga bekymmer, som förföljer
en natt och dag till och med i sömnen och förbittrar
hvarje stund. Detta är väl i allmänhet det svåraste för
våra fattiga, och vore icke det, skulle väl de kroppsliga
lidandena, hvilka dock vanligen äro öfvergående, lätt vara
öfverståndna. Men se, denna sida är eskimåens lätta
sinne fritaget från. Äfven 0111 han svälter länge och far
illa, är han åter lycklig, så snart han får mat, och
minnet af utstånclna lidanden är lika litet i stånd att förstöra
hans njutning och glädje som fruktan för dem, som
skola komma i morgon eller öfvermorgon; det enda, som
kan störa hans lycka, är att se andra lida nöd, medan
han själf har det bra, och därför delar han med sig, så
snart ban har något att dela af.
Hvad som isynnerhet går dem till hjärtat är dock
att se sina små barn svälta, »och därför», som Dalager
säger, »gifva de barnen, om de än själfva af hunger äro
färdiga att crepera till döds; ty de lefva hvarje dag i
hoppet om en önsklig förändring, som verkligen
uppehåller lifvet hos många.»
För att få en klarare uppfattning af grundskilnaden78
ÅTTONDE KAPITLET.
mellan eskimåens karakter och vår, bör man studera
hans samhällsförhållanden.
Det är icke ovanligt att höra den åsikten uttalad,
att clet grönländska samhället är laglöst och oordnadt.
Detta är ett misstag.
Ursprungligen var det tvärtom ovanligt välordnadt.
Det hade sina bruk och sina bestämda regler för
ordningen af hvarje det vidkommande sak, och dessa lefde i
folkets mun och iakttogos nästan alltid; ty det är
otroligt beskedliga människor, hvilket till och med Egede,
som likväl har talat så illa om dem, måste erkänna, när
han t. ex. säger: »Det är att förundra sig öfver, huru
endräktiga de lefva med hvarandra; ty kif och strid, hat
och förföljelse förnimmer man sällan hos dem. Och1
om än någon kan hafva en ond vilja till en annan, så
låter han dock ingenting märka, utan af stor hänsyn för
hvarandra understå de sig icke att offentligt angripa
honom med skällsord eller slagsmål, såsom de icke heller
hafva något slags sätt eller ord att skälla på hvarandra
med.» Detta är, märk väl, sagdt af en präst redan om
hedningarne, som alltså icke kunde ha fått detta fredliga
sinne genom kristendomen.
Så kommo européerna. Utan att känna eller förstå
folket och dess behof, gingo de naturligtvis helst ut ifrån,
att det i grund och botten var i behof af förbättring och
grepo så störande in i hela deras samhällsskick. De sökte
påtvinga dem en alldeles ny prägel, gåfvo dem i ett slag
en helt och hållet ny religion, nedbröto aktningen för de
gamla bruken och traditionerna, naturligtvis utan att
kunna ge dem nya i stället; detta vilda, fritt lefvande
1 »När de ha sett våra liderliga matroser kifvas och slås, hafva
de hållit slikt för att vara omänskligt och sagt: de hålla hvarandra icke
för människor. Desslikes om en af officerarne har slagit sina underlydande,
heter det strax: han behandlar sina medmänniskor som hundar, etc.»KARAKTER OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN.
79
jaktfolk skulle ju dessa missionärer göra till en civiliserad
kristen nation, utan att det föll dem in, att detta folk i
sitt hjärta var i många hänseenden mera kristet än de
själfva och bl. a. hade genomfört i praktiken den
kristliga kärleksläran och det långt mer än någon kristen
nation. Européerna uppförde sig, kort sagdt, i Grönland
alldeles på samma sätt som öfverallt annorstädes, där de
säga sig uppträda i den kristna religionens namn för att
göra »de vilda och omyndiga folken delaktiga i den eviga
sanningens välsignelse.»
Karakteristisk för denna uppfattning är t. ex. följande
uttryck af Egede: »Grönländarnes medfödda dumhet och
kallsinnighet, deras ungdoms slöa och djuriska
uppfostran, deras kringflackande och ostadiga lefnadssätt, göra
för visso stort hinder i deras omvändelse och böra, så
mycket som möjligt är, borttagas och remederas.»
Hvilken brist på förstående! Tänk, att vilja borttaga och
remedera ett jaktfolks kringflackande lif, hvad blir då
kvar? För att icke tala om, att han en annan gång
föreslår att uppnå detta resultat genom »tukt och disciplin».
Eskimåerna hörde i början förvånade på främlingarne;
de hade hittills varit mycket belåtna med sig själfva och
hela tillvaron, visste icke, att lifvet och människorna
voro så eländiga som missionärerna oupphörligt försäkrade;
de voro, som Egede säger, »utan någon riktig insikt af
sitt eget djupa fördärf», och de hade stora svårigheter
att förstå en religion så grym, att den lät människor bli
fördömda i evig eld; arfsynden kunde cle nog erkänna
som något allmänt hos kavdlunakerna (européerna); ty att
de till en stor del voro dåliga, sågo de nog; men då
kaladlit (eskimåerna) voro goda människor, borde de utan
bråk komma in i himmelriket.
Då det 1728 kom en hel hop danska män och
kvinnor till Godthaab för att kolonisera landet-, förargade80
ÅTTONDE KAPITLET.
många af dem hedningarne i hög grad genom sitt dåliga
uppförande, och dessa frågade därför ofta, »hvaraf det
kom sig, att så många bland de våra voro så ohöfviska.
I stället för att fruntimmer (d. v. s. grönländskorna) bruka
vara stilla och ärbara, voro dessa europeiskor galna,
fräcka och utan all kvinlig anständighet. De visste dock
väl alla Guds vilja.»1 Och grönländarne sågo ned på
och skrattade åt de dumma, själfgoda européerna, som
predikade så grant, men voro så dåliga och som dessutom
intet förstodo af deras fångst eller af allt det, som de
ansågo för viktigast i lifvet.
Genom den makt, som en högre kultur ger, segrade
så efterhand dessa, och i tidens lopp ha de vållat en
genomgripande omhvälfning och frambragt en osäker
blandning af ursprungligen eskimåisk och modernt
europeisk folksed och kultur, liksom de också i otillåtligt hög
grad ha blandat sitt blod med dem och utan prästernas
hjälp frambragt en starkt blandad afkomma.
Men som eskimåerna äro ett mycket konservativt
folk, skall man ännu finna många väsentliga drag från
det ursprungliga tillståndet.
Liksom hos alla jaktfolk är hos grönländarne
egendomsbegreppet mycket inskränkt; men det är dock icke rätt
att tro, att de alldeles icke känna till ett sådant begrepp.
Beträffande de allra flesta saker råder en viss.
gemensamhet; men detta inskränker sig alltid till vidare eller
trängre kretsar efter de olika sakernas natur. Näst
individen kommer som den trängsta kretsen familjen, därnäst
de, som dela samma hus, och närmaste släktingar och
därefter alla byns familjer. Som mest privat egendom
anses kajak, kajakkläder och fångstredskap, hvilka
tillhöra fångaren ensam och som ingen får röra; ty därmed
underhåller han sig själf och sin familj, och han måste
1 Paul Egede. Efterretninger om Grönland, sid. 35.Säljakt.KARAKTER OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN.
81
följaktligen alltid vara säker på att finna dem där han
sist lade dem; de lånas till och med sällan bort. Förr i
tiden höllo goda fångare sig gärna med två kajaker, men
det går nu sällan för sig. Som något, hvilket närmast
också skulle höra till fångstredskap, kunde nämnas skidor;
då dessa emellertid först äro införda af européerna, gäller
egendomsbegreppet icke för dem i samma grad, och
medan en eskimå sällan eller aldrig rör en annans
fångstredskap, drar han dock i allmänhet icke i betänkande
att begagna en annans skidor utan att fråga därom.
Näst fångstredskapen och de privata kläderna komma
verktyg, som användas hemma i huset, t. ex. knifvar,
yxor, sågar, skinnknifvar o. s. v. Många af dessa,
isynnerhet kvinnornas sysaker, anses dock äfven som alldeles
privat egendom.
Andra husgerådssaker äro gemensam egendom för
familjen och till och med för alla, som bo i samma hus.
Kvinnohaten tillhör familjefadern eller familjen, likaså
tältet. Huset tillhör också familjen, och bo där flera
tillsammans, tillhör clet dessa gemensamt.
Någon eganderätt till grunden känner eskimåen icke
till, dock synes den regeln vara herskande, att ingen bör
slå upp tält eller bygga sitt hus på en plats, där det bor
några förut, utan dessas samtycke.
Som exempel på deras hänsynsfullhet mot hvarandra
i detta hänseende kan anföras ett drag, som för öfver
hundra år sedan är beskrifvet af Lars Dalager.
»Om sommaren, när de föra sina tält och sitt bagage
med sig och ämna slå sig ner på ett ställe, där andra
grönländare bo, ro de i land mycket långsamt; när de
komma på ett bösshålls afstånd, hålla de stilla utan att
tala. Tiga de på landet varande också, utan att säga
något, tro de kommande sig vara mindre aktade och ro
bort med största hastighet till ett öde ställe. Men om
Nansen, Eskimålif. 682
ÅTTONDE KAPITLET.
man på land, som i allmänhet gärna sker, gör dessa
komplimenter: se här, här äro goda tältplatser, godt läge
för edra kvinnobåtar, kommen och hvilen ut från dagens
tunga! lägga de efter litet öfvervägande till vid stranden,
där man står färdig att mottaga dem och assistera med
hjälp till bagagets uppbärande. Men när de fara bort igen,
hjälpa de dem allenast att få kvinnobåten i sjön, låta
dem själfva arbeta med det öfriga, för så vida icke den
farande är en mycket god vän eller nära anförvandt, då
han dimitteras med samma ärebevisning som han blef
mottagen med och med sådant afsked: er bortfärd skall
förorsaka hos oss en stilla erinran.»1
En antydning till egendomsbegrepp synes också ligga
däri, att där de i laxrika älfvar ha byggt dämningar för
att samla fisken, är det icke väl sedt, nar främmande
komma och förändra deras dämningar eller begagna garn
innanför dessa, såsom européerna ofta ha gjort i äldre
tider (också omtaladt af Dalager).
Drifved tillhör den, som först finner den drifvande
i sjön, hvar det än är. För att behålla sin rätt är
fin-naren förpliktad att bogsera den till land och sätta upp
den ofvanför högvattensmärket och hälst märka den på
ett eller annat sätt. För denna egendom har eskimåen
stor respekt, och en, som har lagt upp drifved på
stranden, är säker på att, om icke européerna ha varit på stället,
återfinna den till och med flera år därefter; den, som tog
däraf, skulle anses för en usling.
Angående deras uppfattning af egendomsbegreppet
vid lån och handel kan anföras hvad Dalager säger
därom: »Lånar en man något till en annan, såsom båtar,
pilar, fiskref eller annat sjöredskap och det samma råkar
ut för skada, antingen genom att sälhunden eller djuret
1 Dalager: »Grønlandske Relationer», 1752, Kjöbenhavn. Sid.
15—16.KARAKTER OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN. 113
löper bort med pilen eller fisken rycker itu refven eller
också att fisken eller sälhunden kan göra båten skada,
då går det allt på ägarens räkning, och den lånande
ersätter intet därför. Tager någon pil eller redskap till
låns ägaren ovetande och det emellertid råkar ut för skada,
är den lånande förbunden att göra ägaren satisfaction.
Detta inträffar mycket sällan, en grönländare skall också
vara i svårt behof, innan han vill incommodera en annan
om något till låns, af fruktan för att det kan råka i
skada.»
»Köper någon af en annan och varorna icke anstå
honom, kan han till och med efter någon tids förlopp
lämna varorna tillbaka.»
»Köper någon af en annan kostbara ting som båtar
eller bössor och den köpande icke är i stånd till att
con-tentera säljaren för den fordrade betalningen, då gifves
honom credit intill dess han kan prestera. Men dör
deb;tor innan dess, nämner creditor aldrig sitt kraf. Detta
• är,» tillägger Dalager, »en skadlig artikel för coloniernas
köpmän, som städse äro förbundna att gifva credit, och
hvarpå jag förnämligast detta år har erfarit prof, då
inånga af mina debitorer hafva med döden afgått och
därigenom bragt mig i en tämmelig labyrinth.»
Då han klagade för »åtskilliga förnäma och
förnuftiga grönländare», gåfvo de honom det rådet »att strax
legitimera sitt kraf, men likväl låta (enligt deras talsätt)
mannens löss dö i grafven, innan han skred till execution.»
Stort mera än som ofvan är nämndt1 kan en
grönländare enligt ursprunglig sed icke gärna äga. Äfven
om han hade sinne för att samla rikedomar, hvilket han
dock sällan har, skulle hans stamförvanter kunna göra
anspråk på cle saker han hade mera än hvad han be-
1 Härtill komma dock äfven hundar och för de nordligare boende
grönländarne och östländingarne hundslädar.84
ÅTTONDE KAPITLET.
höfde för sig och sin familj. Sålunda är det i Grönland
det missförhållande, att de till landet flyttande européerna,
som ju i grunden lefva af de infödda, ofta samla sig
rikedomar och lefva i öfverflöd, medan de infödda själfva
ej kunna det.
Grönländaren har ej ens full rätt öfver sin fångst.
Från gamla tider finns det bestämda regler, hvarefter
den fördelas, och det är endast vissa slags djur han
någorlunda kan få behålla för sig själf och sin familj.
Till dessa hör ataken eller grönlandssälen, men till och
med af denna måste han ge de kajakmän, som komma
till genast då den är fångad, hvar sitt späckstycke, likaså
få barnen i byn, när han kommer hem, ett litet stycke
späck hvar. För andra sälarter finnas bestämda regler,
hvarefter hela det fångna djuret fördelas mellan dem,
som voro tillstädes eller voro med, då djuret blef fångadt,
eller till och med mellan alla byns hus. Det sista är
isynnerhet fallet med hvalrossen och flera hvalarter, som
t. ex. hvitfisken; af denna får fångaren en jämförelsevis
liten del, till och med när han har varit ensam om att
fånga den. Då större hvalar föras i land, skall det vara
en riktigt ohygglig syn att se alla byns invånare
beväpnade med knifvar kasta sig öfver den för att ta hvar sin
andel, medan den ännu är i vattnet.
Det går då så blodigt till, att Dalager påstår sig icke
ha »hört eller sett någon hvalfisk blifvit styckad utan
att några antingen äro lemlästade eller åtminstone svårt
blesserade,. hvilket kommer sig af en oförsiktig hetsighet,
då några hundra människor kunna ligga på fisken, hvaraf
en hvar gör sitt bästa och därför icke observerar så noga,
hvarin eller hvarthän knifven slinter.» Karakteristiskt
för deras godmodiga sinnelag är emellertid, att »hvem
som sålunda råkar ut för skada bär därför aldrig agg
till gärningsmannen, utan anser det för våda.»KARAKTER OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN. 85
Det är icke blott för större djur sådana regler gälla,
äfven med vissa fiskar är det samma förhållande; fångas
sålunda en heljeflundra, är det fångarens plikt att ge de
andra kajakmännen, som ligga på fångstplatsen, hvar
sitt stycke af skinnet. Dessutom ger han vanligen, när
han kommer hem, husfolket och grannarne med af djuret.1
Äfven om en grönländare har tillfredsställt de nyss
omtalade lagarna, kan han dock icke alltid behålla den
honom tillkommande delen af sitt eget byte i fred.
Fångar han t. ex. i en tid, då det är fattigdom eller
hungersnöd i orten, anses det för hans plikt antingen att hålla
gille eller att dela ut till de andra husen, som möjligen
lång tid ha måst undvara färskt kött.
Är det god fångst, hålles gille, och man äter så länge
man kan. Blir icke allt uppätet och det finns tillräckligt
äfven i de andra husen, läggas öfverlefvorna upp som
vinterförråd; men kommer svår tid, då anses det för
deras plikt, som ha något, att hjälpa dem, som intet ha,
så länge det finns något att hjälpa med; sedan svälta
de gemensamt, och ibland svälta de ihjäl. Att några
lefva i öfverflöd, medan andra lida nöd, som det ju dag-
1 När flere idka jakt tillsammans, är det också bestämda regler
för, hvem det fångna villebrådet tillhör. Skjuta två eller flere på en
ren, då tillhör djuret den, som träffade det först, äfven om han blott
har sårat det obetydligt. Om regler för säljakten säger Dalager: »Kastar
en grönländare med sina lätta pilar på en sälhund eller något sjödjur
och det icke dör, utan löper bort med pilen, då, i fall en annan
kommer och dödar det med sin pil, tillhör det likväl den förste, men om
han har användt vanlig harpun och linan går sönder och en annan
kommer och träffar, har den förste förlorat sin rätt, men skjuta de
bägge på en gång och bägge harpunerna träffa, delas djuret på
längden med hud och allt. Kasta två på en gång på en fågel, dela de
den tvärs igenom. Hittas en död sälhund med harpunen uti, då, om
ägaren däraf är känd bland de. närvarande, får han sin harpun
tillbaka, men upphittaren behåller sälhunden.» Liknande regler tycks
det också finnas på ostkusten.86
ÅTTONDE KAPITLET.
ligen går till i de europeiska samhällena, är okändt i
Grönland, om man bortser ifrån, att de där boende
européerna med den vanliga förtänksamheten hos vår ras
ofta ha förråd, medan grönländarne svälta. Bland
grönländarne inbördes skulle detta anses för otillåtligt.
Af det anförda kan man förstå, att lagarna gå ut
på, att fångsten skall så mycket som möjligt komma
hela bygden till godo, så att de särskilda familjerna ej
helt och hållet skola vara beroende af, om deras försörjare
dagligen fångar något. Det är lagar, som ha utvecklat
sig genom långa tiders erfarenhet och vunnit häfd genom
många generationer.
Grönländaren är på det hela taget ett deltagande
barn gentemot andras nöd; hans första samhällslag är
att hjälpa andra. På denna och på sammanhållning i
ondt som i godt beror alla de små grönländska
samhällenas tillvaro. Ett hårdt lif har lärt honom, att äfven
om han är duktig och i allmänhet kan reda sig själf,
så kan det komma tider, då han utan sina medmänniskors
hjälp måste duka under; därför är det bäst att hjälpa.
»Hvad I viljen, att andra skola göra eder, det gören I
ock dem,» denna lärosats, en af kristendomens första och
viktigaste, har naturen själf lärt grönländaren, och han
tillämpar den i praktiken, hvilket knappast kan sägas
alltid vara fallet i de kristna samhällena. Beklagligt nog
tyckes denna lära, allt efter som han civiliseras, förlora
sin kraft, nog till en del på grund af européernas
exempel.
Liksom hjälpsamhet mot grannar är en lag, sa ar
gästfrihet mot främmande det icke mindre. Den resande
tar in i den första hydda han kommer till och stannar
där, så länge det är nödvändigt. Han blir väl mottagen
och undfägnad med hvad huset förmår, äfven om han
är en ovän. När han drar bort, får han ofta mat medKARAKTER OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN.
87
sig; jag har sett kajakmän lämna hus, där de på grund
af storm måst uppehålla sig flera dagar, lastade med kött
af heljeflundra, som de fingo i gåfva vid afresan. Att
betala för uppehållet går icke an. En europé blir äfven
gästfritt mottagen öfverallt, ehuru grönländarne icke skulle
göra samma anspråk på honom gällande, om de under
en resa kommo förbi hans hus. Européerna ge dock
ofta ett slags vederlag, i det de gärna ha kaffe och dylikt,
hvarmed värdfolket trakteras.
Att gästfrihet är en plikt, som i hög grad öfvas äfven
på Grönlands ostkust, berättar kapten Holm flera
märkliga bevis på. Så kan hänvisas till hans berättelse om
mördaren Maratuk, som hade mördat sin styffar. Han
var en gemen människa, som ingen tyckte om; men det
oaktadt blef han, när han kom på besök till den
mördades närmaste släktingar, mottagen och länge underhållen
— man talade likväl illa om honom, då han hade rest.
Till gästfrihet tvinga gifvetvis också de hårda
naturförhållandena dem; ty ofta öfverfallas de fjärran från
hemmet af oväder, så att de bli tvungna att söka sin
tillflykt i närmaste hus.
Det tycks beklagligtvis, som om gästfriheten hade
blifvit mindre på västkusten under de senare åren. Det
är nog åter européerna, som därvid föregå med exempel.
Därtill kommer ju också, att man långt ifrån är så
välbärgad som i äldre tider och således icke har så lätt
för att underhålla främmande.
Mången tycker kanske, att jag är elak och orättvis
mot oss européer; men det är ingalunda min afsikt. Om
européerna icke haft det bästa inflytande, så kan det icke
alltid direkt läggas dem till last, förhållandena ha
oundgängligen fört det med sig, fastän de själfva ofta menade
ganska väl. Så har det i den bästa mening från deras
sida arbetats starkt på att få egendomsbegreppet utveck-88 ÅTTONDE KAPITLET.
ladt hos grönländarne, de uppmanas att spara af sin
fångst i stället för att slösa därmed på sitt vanliga
gif-milda sätt o. s. v.; man åberopar sig på, att den första,
förutsättningen för en civilisation är ett mera utveckladt
egendomsbegrepp. Om detta är bra, skall jag icke kunna
afgöra; men så förefaller det mig alldeles icke. Jag måste
visserligen medge, att som grundval för en civilisation
behöfves åtskilligt mera sinne för jordisk egendom än
eskimåen är i besittning af; men hvad jag icke kan
förstå, det är hvad de stackars människorna skola med
civilisationen; lyckligare gör den dem i sanning icke, den
förstör det vackra och goda hos dem, gör dem svagare
i kampen för tillvaron och för dem oundvikligen till
fattigdom och elände. Men härom mera vid ett senare
tillfälle.ÅTTONDE KAPITLET.
Kvinnans ställning och arbete.
Många, och det framstående män, ha sagt, att ett
folks kulturståndpunkt kan mätas efter den
sociala ställning deras kvinnor intaga. Jag känner mig
icke helt och hållet öfvertygad om, att detta i alla
tillfällen är afgjordt; men om så är, tror jag mig också
häri ha funnit ett bevis för, att eskimåen måste anvisas
en tämligen hög plats på utvecklingens trappa.
Den eskimåiska kvinnan spelar nämligen en
betydelsefull roll i det grönländska samhället, ja, är så godt som
oumbärlig för mannen, och det är ju det så många
kvinnor klaga öfver att de icke äro här hemma. I
Grönland kan hon bli husbyggare, båtbyggare, slaktare,
garf-vare; buntmakare, skräddare — ja, hon kan vara allt detta
på en gång utan någon som helst konkurrens från
mannens sida.
Visserligen anses hon enligt ursprunglig eskimåisk
uppfattning närmast som mannens egendom, hvilken han
antingen har röfvat sig eller ibland köpt af föräldrarne.
Han kan därför också jaga bort henne, när han har
lust, eller låna bort henne eller byta med en annan,
liksom han, om han har råd därtill, kan skaffa sig flera
90
ÅTTONDE KAPITLET
kvinnor. Men detta är ju icke annat än hvad som också
förekommer i vårt samhälle, endast under andra former.
Det finns de, som påstå, att våra kvinnor ha
tillräckligt att göra; men det stora felet är, att de icke ha
precis samma arbete som männen. Dessa skulle icke
finna sig nöjda med de grönländska förhållandena, ty
detta är lika litet fallet där.
Visserligen kläda bägge könen sig i byxor där uppe
och ha gjort så från urminnes tider; men ändå ha de
icke tillägnat sig den uppfattningen, att det i grunden
icke är någon skilnad mellan man och kvinna. De hålla
på, att det bl. a. i kroppsligt hänseende finns vissa
olikheter, och inbilla sig, att kvinnorna icke äro så väl ägnade
för vissa slags arbeten och omvändt männen icke så
ägnade för andra. Sålunda tro de, att kvinnorna icke i
regeln äro så starka, smidiga och modiga som männen
och att de därför icke äro så skapade till att fara till
hafs på fångst. Å andra sidan tro de t. ex. icke, att
männen passa så bra som kvinnorna till att sköta
barnen, ge dem di m. m.
Det är väl af den anledningen som det är en skarpt
begränsad arbetsdelning mellan de bägge könen där uppe.
Mannen har sitt hårda lif på sjön som jägare och
fördärfvare; men når han stranden med sitt byte, upphör
det viktigaste af hans arbete till samhällets
upprätthållande. Här mottages han af sina kvinnor, hvilka hjälpa
honom i land, och medan ban från denna stund endast
tar vara på sin kajak med vapen och bär upp dem till
deras plats ofvanför högvattensmärket, så tillkommer det
kvinnorna att släpa upp bytet till huset. I äldre tider
åtminstone var det under hvarje fångares värdighet att
hjälpa till med detta arbete, och så är det med de flesta
allt framgent.
Kvinnorna flå sälen och skära fångsten i stycken
KVINNANS STÄLLNING OCH ARBETE.
91
efter bestämda regler, men husmodern bestyr om
fördelningen däraf. Vidare är det kvinnornas arbete att laga
maten, att bereda skinnen, att öfverkläda kajakerna och
kvinnobåtarna därmed, att sy kläderna samt allt annat
husligt arbete. Dessutom tillkommer det dem att bygga
husen, slå upp tält och ro kvinnobåtarna, när familjen
är på resa.
Att ro en kvinnobåt var åtminstone förr långt under
en fångares värdighet, däremot tillkom det familjefadern
att styra den. Nu kan man dock oftare se män sitta
och ro i båtar, isynnerhet som legda af européerna på
deras resor. Har man väl lefvat sig in i deras lif, gör
det ett stötande intryck att se dem som sådana i stället
för i sina stolta kaj åker, som äro och bli förutsättningen
för deras tillvaro och som de därför icke böra försumma
något tillfälle att öfva sig i bruket af. Hvarje verklig
storfångare håller sig dock ännu för god till att gå i en
kvinnobåt annat än som styrman.
Ligger familjen på renjakt, är det naturligtvis
männen, som skjuta renen, medan det ofta tillkommer
kvinnorna att släpa de skjutna djuren till tältet, och detta
är ett ansträngande arbete, hvarunder de kunna visa
mycken uthållighet.
Den enda fångst kvinnorna i allmänhet idka är
aug-masæt- eller loddefångsten. Denna försiggår på
försommaren, då lodden — ett slags betfisk — vanligen kommer
till kusten i så täta stim, att man kan ösa upp den i
kvinnobåten. Man håller då på så länge, tills man
anser sig ha nog till vinterförråd; om det än är aldrig så
mycket kvar, bryr man sig då icke om mer. Lodden
beredes genom att utbredas öfver stenarna och bärget
till torkning; att se till den och, då den är torr, stufva
tillsammans den är också kvinnornas arbete.
Ibland hjälpa de till vid fångst af säl, när dessa
92
ÅTTONDE KAPITLET.
genom ett slags klappjakt drifvas på land i trånga sund
och fjordar.
Man känner blott få exempel på, att kvinnor ha
sysselsatt sig med kajakfångst.
Kapten Holm omtalar från Imarsivik på ostkusten,
att två flickor gingo i kajak. Där var en olämplig
proportion mellan män och kvinnor, i det af 21 invånare
endast 5 voro manliga. Huruvida dessa kvinnor hade
förvärfvat sig lika stor färdighet i att fånga som männen,
upplyses tyvärr icke.
De hade helt och hållet öfvergått till männens.
lefnadssätt, klädde sig som de och buro sitt hår på samma
sätt. Då de fingo lof att välja bland Holms by tf öremål,
togo de icke synålar eller andra kvinliga redskap, utan
valde pilspetsar till sina vapen. Det måste ha varit svårt
att skilja dem från män; jag är säker på, att vi sågo
dem på ostkusten, men utan att ana deras kön. Holm
omtalar, att det fanns ett par andra flickor på samma
ställe, som också skulle utbildas till fångare, men de voro
då ännu för unga.
Medan männen tillbringa det mesta af sin tid på
sjön i sin kajak, hålla kvinnorna sig mest hemma i husen,
och där kan man i allmänhet finna dem flitigt sysselsatta
med ett eller annat, i motsats till männen, som hemma
helst ingenting annat göra än äta, lata sig, berätta historier
och sofva. Ta de sig för något annat, är det vanligen att
syssla med sina vapen, pryda dem med benutskärningar
o. s. v.; dessa äro ju deras stolthet.
Medan männen helst sitta ute på kanten af britsen
med benen på golfvet, sitta kvinnorna alltid midt inne
på den med benen i kors som en skräddare på sitt bord.
Här sy de, brodera, skära till skinn med sina
egendomliga krokknifvar, tugga fågelskinn, kort sagdt, sköta många
af sina viktigaste sysslor, medan munnen oupphörligtKVINNANS STÄLLNING OCH ARBETE.
93
går på dem; ty de äro mycket lifliga och sakna sällan
ämne till samtal — ja, jag kan tyvärr icke alldeles frita
dem från den kända kvinliga pratsjukan, och om vi få
tro Dalager, och det måste vi väl, skola de också vara
bekajade med värre fel; ty han säger: »Lögn och förtal
regera synnerligen bland fruntimren. Karlarne äro
däremot långt sanningsenligare och dra sig vanligen för att
berätta något, som de icke se sig i stånd till att
legitimera. »
0 kvinna, kvinna, är du då alltid den samma!
»Den första tanke, som Loke hade,
det var en lögn, och han sände den
i kvinnoskepnad till jordens män.»
Skinnberedningen är en för det eskimåiska samhället
mycket viktig del af kvinnornas arbete, och då den
tilllika är ytterst egendomlig, skall jag ge en kort
beskrifning däraf, så som jag lärde mig den af eskimåerna i
Godthaab. Den varierar efter skinnens olika art och
bestämmelse.
Kajakskinn beredas på två olika sätt, antingen som
svarta eller hvita.1
De svarta skinnen (erisåk) fås därigenom att det
mesta af späcket på undersidan af skrapas i friskt tillstånd,
därpå läggas de i gammal urin i en eller två dagar, så
länge tills håren låta afplocka sig med en knif. När
dessa äro aflägsnade, tvättas skinnet i salt vatten, och om
det är sommar, torkas det sedan, men detta får icke ske
i solen. Ar det vinter, torkas det icke, utan förvaras
helst genom att nedgräfvas i snön. Bäst är det dock i
bägge fallen, när det genast efter att ha blifvit tvättadt
1 Skinnen äro, som redan är nämdt, vanligen af grönlandssälen
eller klappmytsen, men man använder också skinn af blåsäl och
ring-säl, ja, undantagsvis till och med af den spräckliga sälen eller vanliga
fjordsälen (Phoca vitulina).94
ÅTTONDE KAPITLET.
kan sättas på kajaken och så torka där. Dessa skinn
äro mörka af det skälet, att den yttre hinnan af huden
hos sälen är svart eller mörkbrun.
Hvita kajakskinn (uncek) beredas därigenom att de i
färskt tillstånd rullas samman, sedan späcket blifvit
någorlunda afskrapadt, och läggas på ett lagom varmt ställe
ute eller inne. De ligga så länge, tills håren och yttre
hudhinnan lätt afskrapas med ett musselskal. Till detta
arbete använda de grönländska skönheterna dock helst
tänderna, de få därvid suga i sig litet späck, som smakar
dem förträffligt. Därefter hängas om sommaren skinnen
upp till torkning — icke i solen — öfver en stång och
flyttas oupphörligt, för att de skola torka jämnt. Om
vintern gömmas de liksom de svarta skinnen i snön. Då
den mörka hudhinnan ju är bortskrapad, äro dessa skinn
helt ljusa eller hvita, då de äro färdiga.
Att lägga märke till är, att ingen af dessa skinnarter
utspännes under torkningen.
Bägge slagen af skinn användes också till
kvinnobåtar.
Till kajaken anser man de hvita skinnen, som
ständigt böra smörjas med sälspäck, bäst om sommaren, men
däremot de svarta skinnen, som aldrig smörjas, bäst om
vintern. En riktig storfångare öfverkläder därför helst
sin kajak två gånger om året, det allmänna är dock nu,
att detta endast sker en gång årligen.
Skall ett sälskinn användas till kamiker (skodon),
afskrapas späcket och de undre lagren af själfva huden
med en krokknif (selo) på ett eget därtill inrättadt bräde
af ett hvalskulderblad. När skinnet genom skrapningen
har blifvit helt tunt, lägges det i gammal urin en dag
eller så, tills håren kunna afnappas med en knif. När
detta är gjordt, spännes skinnet med tillhjälp af små
benstift ut på jorden eller snön att torkas. DärefterKVINNANS STÄLLNING OCH ARBETE.
95
gnides det, tills det blir mjukt, och då är det färdigt.
Då detta slags skinn ha ytterhinnan på, äro de mörka.
Hvita kamikskinn beredas till en början liksom de
föregående, men när håren äro aflägsnade, doppas de
i varmt vatten (icke för varmt), tills den svarta hinnan
lossnar, därpå i hafsvatten — så mycket som möjligt. Ar
icke hela hinnan borta, så doppas de åter omväxlande
i varmt vatten och hafsvatten. Därpå torkas de genom
utspänning liksom de föregående.
Då dessa icke äro så vattentäta och bra som de
svarta, användas de nästan bara af kvinnorna, hvilka
antingen behålla dem som hvita eller färga dem på
olika sätt.
Sälskinn till kamikerna beredas liksom cle svarta
kajakskinnen, men de spännas ut under torkningen.
Skinn till kajakvantar beredas till en början liksom
svart kamikskinn, men när håren äro aflägsnade,
behandlas de med blod, rullas ihop och läggas undan. Detta
upprepas två eller tre gånger, tills de bli alldeles mörka
däraf. Därefter utspännas de till torkning om sommaren
som de föregående på marken, men om vintern under
taket inne i huset. Detta skinn är beundransvärdt
vattentätt.
Skall sälskinn beredas med håren på, som det t. ex.
begagnas till strumpor i kamiker eller till pälsar, skrapas
det på späcksidan med krolcknif på samma sätt som
vanliga kamikskinn. Därefter lägges det i vatten och
tvättas med grönsåpa. Sedan sköljes det i rent vatten,
utspännes och torkas, som ofvan är beskrifvet. Efter
att därefter ha gjorts mjukt genom gnidning, är det
färdigt att användas.
Renskinn endast torkas och gnidas, men komma icke
i beröring med vatten.
När fågelskinn skola beredas, torkas först fjädrarnaJOO
. ÅTTONDE KAPITLET.
omsorgsfullt, därefter vändas skinnen ut och in, och
späcklagret på köttsidan afskrapas så noga som möjligt
med en sked eller ett musselskal och ätes upp — det
smakar förträffligt. Sedan hängas skinnen upp under
taket till torkning. Då de äro torra, aflägsnas fettet med
tillhjälp af tuggning, sedan torkas de på nytt, tvättas
därefter i varmt vatten med soda och såpa tre gånger,
sköljas därpå i rikligt med kallt vatten, slätas ut och
hängas upp till den sista torkningen. Skola fjädrarna
aflägsnas, som t. ex. med ejderskinn, plockas de (så att
följaktligen endast dunet blir kvar), när skinnen äro
half-torra. Därefter torkas de helt och hållet, skäras upp och
äro färdiga.
Den ofvan omtalade tuggningen är en märklig
process. Man tar det torra, ut och invända skinnet, som
nästan dryper af fett, och börjar tugga på ett ställe, tills
fettet där är utsuget och skinnet mjukt och hvitt; och
så utbreder tuggningen sig långsamt öfver allt större
delar af skinnet, medan detta efterhand spatserar längre
och längre in i munnen, tills det ofta försvinner helt
och hållet. Denna tuggning utföres hufvudsakligast af
kvinnorna och barnen och är på grund af det myckna
fett man därvid får i sig ett eftersökt nöje, och i hårda
tider kan det väl också hända, att äfven männen äro
glada åt att få hjälpa till därmed. Att komma in i ett
hus, där hela befolkningen sitter så och tuggar med hvar
sitt skinn i munnen, gör ett märkvärdigt intryck. På
denna tuggning beror det, att de grönländska
fågelskinnen äro så bra; men det är säkerligen många, som med
beundrande blickar ha betraktat de sköna
ejderdunstäc-ken, som pryda så månget elegant europeiskt hem, men
som icke veta, hvilka stadier dessa skinn ha genomgått,
och mången europeisk skönhet, prydd med dyrbara
skarf-skinn, skulle väl rysa, om hon anade, genom huru mångaHeljeflundre-fiske.KVINNANS STÄLLNING OCH ARBETE.
97
mer eller mindre tilltalande munnar hennes grannlåt
passerat där uppe i den höga norden, innan den kom att
omhölja hennes svällande barm.
I allmänhet använda grönländskorna mycket sina
tänder vid behandlingen af skinn, än till att sträcka dem,
än till att hålla dem, när de skola skrapas, än till själfva
skrapningen; och det verkar på oss européer litet
öfverraskande t. ex. att se dem lyfta upp ett skinn ur den
stinkande urinbaljan, bita i det med tänderna och sedan
börja skrapa det, töja det o. s. v. — för dem är munnen
en tredje hand. Af denna orsak äro också framtänderna
på gamla käringar där uppe alldeles afnötta och
utslitna. 1
I sitt arbete äro de grönländska kvinnorna mycket
duktiga, och särskildt ha de stor färdighet i att sy. Man
behöfver endast betrakta sömmarna på ett kajakskinn,
en vattenpäls eller en tarmskinnsskjorta för att öfvertyga
sig därom; men ännu mera iögonfallande blir denna deras
färdighet, när man får se de beundransvärda broderier,
hvarmed de pryda sina byxor, kamiker och annat. Dessa
broderier utföras nu på västkusten, där de af européerna
ha fått färger, med små olikfärgade skinnbitar, hvilka
sys tillsammans som ett slags mosaik. De utföras helt
och hållet på fri hand utan tecknadt mönster och röja
1 Till att sy skinnen till kläder och båtar användas senor af säl,
hval eller ren. Senorna beredas icke på annat sätt än genom torkning.
Till att sy vattenpälsar, kajakvantar och ibland också kamiker
användes dessutom strupen af grönlandssäl, ringsäl, klappmyts, små
spräckliga sälar och skärf. De yttre lagren af strupen afflås i friskt tillstånd,
därpå trades den på en därtill afsedd rund käpp, som smörjes med
späck, för att den skall glida lätt på. Stundom skrapas strupen också
med ett musselskal. När den torkat på käppen, är den färdig att
användas i det den på längden skäres i helt smala strimlor. Den tråd
man på detta sätt erhåller har den fördelen, att den icke som
sentråden töjer sig, då den kommer i vatten.
Nansen, Eskimålif. 7JOO
. ÅTTONDE KAPITLET.
en hög grad af händighet oeh noggrannhet, förutom
form-och färgsinne.
Då man lefver tillsammans med eskimåerna i deras
hus, får man alldeles icke intryck af, att kvinnorna ära
i någon synnerlig grad underkufvade eller åsidosatta.
Det föreföll mig tvärtom, som om t. ex. husmödrarna i
Godthaab och dess omnejd ofta spelade en betydande
roll i huset, ja i vissa fall till och med utgjorde den
högsta myndigheten. Skall jag döma efter min
erfarenhet, måste det väl därför vara starka ord, när Dalager
säger om kvinnorna, att »de stunder i deras lefnad, som
skulle vara de bästa, när man räknar från den tid, då.
de kommit till mogen ålder, äro icke annat än en kedja
af bekymmer, förakt, förtret.»
Att det i det sällskapliga lifvet gjorde sig en viss
rangskillnad gällande mellan män och kvinnor, kan dock
icke nekas. Så t. ex. var det vid måltiderna eller vid
kafferepen storfångarne och de mest framstående bland
männen, som först blefvo trakterade, därefter kommo de
mindre betydande bland dem, och så kom ändtligen turen
till kvinnor och barn. Något liknande omtalar redan
Dalager i sin beskrifning af ett gästabud, hvarvid
männen äro de förnämsta, och de berätta hvarandra sina
historier, medan »fruntimren emellertid också ha gjort
sig en måltid för sig själfva i en annan vrå, hos hvilka
man däremot kan gissa att det icke vankats annat än
struntprat». Men när allt kommer omkring, kan detta
passa in pä förhållandena på flera ställen i världen.
Jag erkänner dock, att eskimåmännen stundom visa
sig föga polerade i sitt yttre uppträdande mot damerna,
som t. ex. »när deras fruntimmer hafva strängt arbete,
som vid att bygga hus, draga vatten eller bära andra
tunga bördor, stå de med händerna i barmen och skratta
däråt, utan att hjälpa dem det allra minsta». Men ärKVINNANS STÄLLNING OCH ARBETE.
99
detta egentligen så mycket värre än när t. ex. »strålarne»
i Bergens omnejd på hemvägen från staden tända en
pipa, lägga sig bak i båten och låta kvinnorna ro sig hem?
Att kvinnorna icke stå i så högt anseende som
männen, måste jag tyvärr äfven medgifva; det synes bl. a.
framgå däraf, att när det kommer en gosse till världen,
jublar far och mor strålar af stolthet, men kommer det en
flicka, gråta bägge eller äro åtminstone mycket missbelåtna.
Men är nu egentligen detta att undra på? Med all
sin godhet är eskimåen icke mera än en människa.
Gossen betraktas naturligtvis som den blifvande
kajakman-nen och fångaren och som familjens stöd på föräldrarnas
gamla dagar, alltså som en direkt Ökning af driftkapitalet,
medan de väl anse, att världen ändå får tillräckligt med
flickor.
Samma skillnad gör sig därför också gällande i
barnens uppfostran, i det gossarne alltid betraktas som
blifvande f ångare och försörj äro, hvilka det på allt sätt
måste ställas bra för, och om en gosses föräldrar dö, är
det ingen nöd med honom, emedan alla gärna vilja ha
honom i huset och ta sig af honom på bästa sätt, så att
han skall trifvas bra. Icke så med flickorna; om de
förlora sina föräldrar och ej ha några vänner, få de
visserligen mat i öfverflöd, men de måste ofta nöja sig med
de eländigaste kläder, och det kan ibland vara riktigt
ynkligt att se dem. Uppnå de giftasåldern, äro de
ungefär jämngoda med flickor i bättre ställning, ty de få ju
intet arf, och nu kommer det, som Dalager säger, an
»på skönhet och fermeté, som skall formera deras credit
hos de unga karlarne; fattas det, äro de föraktade och
bli aldrig gifta, efter där finnes tillräckligt många att
hålla mönstring ibland». Detta kunna de dock icke klaga
öfver, alldenstund det icke är bättre för karlarne; ty kunna
de icke bli fångare, hvilket stundom händer att de ickeJOO . ÅTTONDE KAPITLET.
kunna, ha de minsann icke stora utsikter till att bli gifta,
och de ses öfver axeln af alla.
Att gossar anses ungefär som man anser kapital hos
oss, framgår bl. a. också däraf, att änkor ha svårt för
att bli gifta, men det händer dock stundom, »isynnerhet
om de hafva gossebarn, ty då kunna de väl omsider få
en reputerlig änkeman.»
Till och med i döden tyckas kvinnorna ha något
mindre anseende, om vi få döma af följande yttrande af
Dalager: »Med ett fruntimmer, som strider med döden
och blott har haft medelmåttigt anseende, händer det sig
nog, att hon begrafves lefvande. Hvarpå strax här
bredvid för kort tid sedan sågs ett exempel, som var rätt
jämmerligt, då några berättade sig hafva hört människan
en lång tid ligga och ropa efter dricka i grafven.
Förehåller man dem sådan omänsklig grymhet, svara de, att
efter den döende ändå icke kan lefva, är det bättre att
stoppa ner henne på sin plats än att, länge själf dödas
genom att åse dess elände. Men denna raison kan icke
hålla streck, ty om sådan barbarisk gärning föröfvades
med något manfolk, skulle det hållas för det gröfsta
mord.» Ja, det var styggt gjordt; men lyckligtvis är
sådant alls icke allmänt. Det har väl för öfrigt sin
egentliga grund däri, att eskimåerna äro ofantligt rädda för
att röra vid döda; i följd däraf iföra de t. ex. den
döende, antingen det är man eller kvinna, likkläderna
ofta långt innan döden inträder, och göra alla
förberedelser till hans bortförande och begrafning, medan denne
själf ligger och ser på. Af samma skäl vilja de också
ogärna hjälpa en förolyckad på sjön, om han redan är
nära döden, emedan de äro rädda för att nödgas röra
vid honom som lik.r
NIONDE KAPITLET.
Kärlek och giftermål.
ärleken, denna hela skapelsen genomströmmande
kraft, finnes också i Grönland. Den grönländska
kärleken är en stark, okonstlad naturkänsla, växande
i en sund jordmån. Den har icke vår kulturplantas
många späda blad och invecklade blomkronor, den är
som den vilda fjällblomman, som skjuter kraftig och enkel
växt i en ursprunglig natur och som också gör lifvet
skönt, ger det innehåll och rikedom.
Det är två unga kroppars trånad, till hvarandra.
Den gör icke mannen sjuk till sinnet, denna känsla, den
drifver honom till hafs på fångst, den styrker hans arm
och skärper hans öga, hans mål är att bli duktig, så att
han kan föra hem sin Naja som brud och underhålla en
familj. Och den unga, blyga Naja står på utkiksbärget
och ser efter sin älskare, hon ser, hur stark och trygg
han far fram, hur duktigt han för årån och hur lätt hans
kajak dansar öfver vattenytan. Det är värme i de
ögonen, det är stämning öfver denna längtande gestalt. Så
försvinner han långt där ute, men hon stirrar ännu u
öfver den oändliga blå ytan, som hvälfver sig öfver så
mången dristig kajakroddares graf — hon ser honom i
kamp med de väldiga hafsdjuren, hon darrar icke, hon
vet, att han kommer hem med seger. Så går hon till102
NIONDE KAPITLET.
sitt arbete i huset, medan hennes drömmar kretsa
omkring hjälten, som rider den våta böljan.
»Es muss ein Wunderbares sein.»
Så kommer han bogserande hem, hon ilar till
stranden, hjälper de andra med att ta emot hans fångst, medan
han lugn samlar ihop sina vapen och går uppåt till sitt
hus. Hon sneglar beundrande efter honom — detta artar
sig till bröllop.
Men så en kväll kommer han • icke tillbaka; hon
väntar och spejar, men alla de andra äro komna. Han
blef kvar där ute till hafs. Hennes hjärta sammansnöres,
ögat blir vått och tunga tårar falla. Hon gråter och
gråter, hon kan aldrig öfverlefva det. Det varar i två
dagar, ja, kanhända tre — sedan blir det bättre. Det
finns ju också andra män i världen, och hon kastar sina
ögon på dem.
Den äkta eskimåen gifter sig gärna, så snart han kan
försörja en hustru. Grunden synes icke alltid vara
kärlek, »den rätta» är väl ofta ännu icke kommen, och då
tyckes det ofta ske, emedan han behöfver kvinnohjälp
till att bereda sina skinn, sy sina kläder o. s. v. Han
gifter sig ofta, innan han kan få barn, ja„ på ostkusten
är det till och med ganska allmänt, att han har varit
gift tre à fyra gånger före den tiden. Sedan blir
skilsmässan sällsyntare.1
Giftermål gick i äldre tider lättvindigt för sig i
Grönland. Hade en man lust till en flicka, gick han till
hennes hus eller tält, tog henne vid håret eller hvar han
bäst fick tag och drog henne utan vidare omsvep hein
till sitt hus,2 där hon fick plats på britsen. Möjligen
1 Se Holm: Med. om Grönland, bd 10, sidan 94.
2 Ibland hände det också, att han anmodade andra om att göra
detta för sig, alltid skulle det dock ske i form af en öfverrumpling
eller ett rofKÄRLEK OCH GIFTERMÅL.
305
gaf den blifvande husbonden henne en lampa och ett
nytt vattenämbar eller dylikt, och därmed var den
historien färdig. Nu hörde det emellertid till god ton i
Grönland liksom på andra ställen i världen, att ifrågavarande
•dam på inga vilkor fick låta det se ut, som om hon ville
ha sin friare, äfven om hon tyckte aldrig så mycket om
honom. Liksom en anständig brud hos oss bör gråta
hela vägen uppför kyrkgolfvet, så borde hon därför spjärna
emot, jämra sig och klaga så mycket hon orkade; var
hon riktigt väluppfostrad, så grät och åbäkade hon sig
i flera dagar, ja, rymde till och med hem från mannens
hus. Gick väluppfostringen för långt, kunde det hända,
att mannen, om han icke redan hade tröttnat på henne,
rispade henne litet under fotsulorna, så att hon icke
kunde gå, och innan såren voro läkta, var hon vanligen
en belåten husmor.
Då de först sågo folk bli vigda på vårt sätt, funno
■de det mycket stötande, att bruden, då hon blef tillfrågad,
om hon ville ha brudgummen till man, svarade ja, efter
deras uppfattning skulle hon mycket hellre ha svarat nej;
ty de anse det för en stor skam för en jungfru att svara
ja, när hon blir åtspord om dylikt. Då de fingo höra,
att det brukades så hos oss, ansågo de, att våra kvinnor
ej hade någon blygsamhet.
Ett sådant enkelt sätt att gifta sig på, som ofvan är
skildradt, är ännu det enda på Grönlands ostkust, och
där kan det vid ett sådant bortförande gå tämligen
våldsamt till; men vederbörande dams släktingar stå dock
fullkomligt lugna och se på; det hela är en privatsak,
grönländarnes kärlek till god sämja med sina landsmän
gör, att de ogärna blanda sig i andras angelägenheter.
Det förekommer naturligtvis också, att den unga
fröken verkligen icke vill ha sin friare; i detta fall fort-104
NIONDE KAPITLET.
sätter hon sitt motstånd, tills hon antingen ger sig till
tåls eller friaren afstår från henne.
Huru svårt det för en åskådare är att afgöra, i hvad
riktning hennes önskningar gå, berättar Graah ett
märkvärdigt exempel på.1 En ung, duktig rodderska i
hansbåt, Kellitiuk från ostkusten, blef en dag röfvad och
släpad till bärgen af en ostländare vid namn Siorakitsok
trots det häftigaste motstånd från hennes sida. Då Graah
hade deri uppfattningen, att hon alldeles icke ville ha
honom, hvilket också bekräftades af dem, som stodo henne
nära, gick han efter och befriade henne. Några dagar
senare, då de höllo på att göra sig resfärdiga och båten
nyss var utskjuten, sprang Kellitiuk ut i den, lade sig
ner under tofterna och bredde påsar och skinn öfver sig.
Det upptäcktes snart, att det var emedan Siorakitsok
just-landade på ön, medförande sin far som sekundant. Medan
Graah ett ögonblick var frånvarande, sprang han öfver
i båten och drog fram sin dam ur hennes gömställe.
Graah fick bud därom, och öfvertygad om, att hon
verkligen hyste motvilja mot sin brutale friare, ansåg han det
för sin plikt att befria henne. Då han kom till hjälp,
hade friaren redan fått henne till hälften ur båten, och
fadren stod färdig på land för att hjälpa till och dra i
väg med henne. Då Graah ryckte henne lös och gaf
honom anvisning på »svarta Dorthe», en annan
rodderska, som han gärna ville bli af med, lyssnade den
besvikne mannen lugnt på honom, mumlade några
obegripliga orcl i skägget och gick bort med vred min och
hotande blick. Fadern tog sig icke sonens öde nära, »han
hjälpte oss att lasta fartyget», säger Graah, »och sade
oss därpå sitt säkerligen välmenta farväl.» Då de skulle
resa, funno de emellertid Kellitiuk ingenstädes, fastän man
1 Graah: »Undersøgelsesreise til Østkusten af Grönland».
Köpenhamn 1832, sid. 145—148.KÄRLEK OCH GIFTERMÅL.
305
ropade och letade efter henne öfverallt på den lilla ön,
där hon måste ha gömt sig i någon vrå, och man reste
utan henne. Hon hade således ändå böjelse för Siorakitsok.
De äkta grönländarne skiljas lika lättvindigt som
de gifta sig. Blir mannen trött på sin hustru —
motsatta förhållandet förekommer mera sällan —, behöfver
han blott »retirera sig från henne, då han lägger sig,
utan att tala ett ord. Häraf märker hon genast syftet»,
och därför samlar hon följande morgon ihop sina
skinnpersedlar och vänder i all stillhet tillbaka till sina
föräldrars hus, i det hon helst låtsar, som om det alldeles
icke ginge henne till hjärtat. Huru många äkta män här
hemma skulle ej önska, att deras hustrur vore grönländskor!
Får en man lust till en annans hustru, tar han
henne utan vidare, om han är den starkare. Då Papik,
en, som det ansågs, duktig fångare vid Angmagsalik på
ostkusten, fick lust till Patuak"s unga hustru, reste han
till Patuaks tält och tog med sig en tom kajak. Han
gick upp, hämtade ut hustrun, förde henne till stranden,
där han lät henne stiga i den tomma kajaken, och rodde
bort med henne. Patuak, som är yngre än Papik och
icke kan mäta sig med denne i duktighet och krafter,
måste finna sig i förlusten af hustrun.1
Det finnes på ostkusten exempel på, att hustrur ha
varit gifta med ett halft dussin män. Utukuluk vid
Angmagsalik hade pröfvat 8 olika, 9:de gången gifte hon
om sig med sin man n:o 6.2
Skilsmässan går isynnerhet lätt för sig, så länge det
icke finnes barn. Har hustrun fått ett barn och
isynnerhet om det är en gosse, blir förhållandet i allmänhet
mera fast.
1 Se Holm: »Meddelelser om Grønland.» Bd. 10. sid. 96.
2 Se Holm: >Meddelelser om Grønland.» Bd. 10, sid. 103.106
NIONDE KAPITLET.
Kan en fångare på ostkusten underhålla mer än en
hustru, tar han gärna en till; de flesta duktiga fångare
där ha därför två hustrur, men aldrig flera.1 I
allmänhet synes den första hustrun icke tycka om att få en
rival, ibland sker det dock på hennes uttryckliga begäran,
för att hon skall få mera hjälp med arbetet inomhus.
Anledningen kan också vara en annan. »En gång
frågade jag en hustru», säger Dalager, »hvarför hennes man
hade tagit medhustru. Jag bad honom själf därom,
svarade hon, eftersom jag har ledsnat på att föda flera barn.»
Polyandri eller mångmänneri förekommer endast
sällan. Nils Egede omtalar en kvinna, som hade två
män,,och så väl hon som de voro angekoker.
Vid kristendomens införande blef naturligtvis detta
ursprungliga, lättvindiga sätt att gifta sig på afskaffadt
på Grönlands västkust, och där blir man nu förenade
under liknande religiösa ceremonier som i Europa.
Bruden behöfver icke heller spjärna emot så mycket som förr.
Men var det förr lätt att få sig en hustru, så har
det därigenom ofta blifvit ganska besvärligt. Vigseln
måste nämligen nödvändigt förrättas af en präst, de
infödda kateketerna, som äro prästens ställföreträdare på
de olika boningsplatserna, äro icke goda nog därtill. När
man nu bor på ett ställe, dit prästen möjligen kommer
en gång om året eller kanhända en gång hvartannat år,
måste man alltså passa på att bli ense med sin brud
just då. Men om en ung, kraftig sälle får lust att gifta
sig just som prästen har rest, måste han alltså vänta ett
eller två år med att få den nödvändiga vigseln.
Att en sådan ordning leder till, att man ingår lösare
förbindelser eller gifter sig utan prästhjälp, måste synas
1 Dalager nämner, att på västkusten hade under hans tid
»knappast tjugondelen grönländare två hustrur, mycket sällan tre eller fyra;
dock har jag hört en man, som hade elfva». G-rønl. Bel., sid. 9.KÄRLEK OCH GIFTERMÅL.
305
oundvikligt, äfven om grönländarne icke redan af naturen
hade tendenser åt det hållet. Jag har hört exempel på,
att en präst kom till en by efter två års frånvaro och
måste då konfirmera en flicka, viga henne och döpa
hennes barn på samma dag. Det kan man kalla att ta det
summariskt. Denna ordning måste verka skadligt och
nedbryta respekten för den handling, som man väl
närmast ville ge värde därigenom, att endast prästen skulle
kunna utföra den.
Vid kristendomens införande blef naturligtvis också
seden att ha flera hustrur afskaffad. Missionärerna
fordrade till och med, att när en hedning, som redan var
gift med två hustrur, antog kristendomen, skulle han
o
skilja sig från den ena. Ar 1745 hade en hedning vid
Fredrikshaab lust att bli kristen, »men då det blef tal
om, att han skulle skilja sig från sin medhustru, blef
han vankelmodig, emedan han hade tvänne söner med
henne, hvilka han vid detta tillfälle också skulle mista
och därför sadlade han om och for sin väg.»1 Det kan
man knappast förtänka mannen. Liknande fall, hvarvid
det fordras, att en man skall skilja sig från den ena af
sina hustrur, med hvilken han kanske i långa tider lefvat
lyckligt tillsammans, förekomma fortfarande, när
"grönländarne från ostkusten slå sig ner på västkusten (nära
Cap Farewell) och låta kristna sig. Den orätt, som man
härigenom tvingar mannen att begå mot den en gång
antagna hustrun, behöfver knappast närmare påpekas.
Det framstod för öfrigt redan för Dalager som orättvist,
och »huruvida det strider mot Guds anordning, att en
man har mer än en hustru, tyckes honom vara ett
pro-blema.»
Att en man har flera hustrur kan för öfrigt
fortfarande då och då förekomma på västkusten, och en med-
1 Dalager: Grønl. Kel. sid, 9.108
NIONDE KAPITLET.
hustru tyckes vara bland det första en duktig
grönländare lägger sig till med, när han öfver hufvud inlåter
sig på vidlyftigheter. Man berättade mig vid Godthaab
ett par exempel härpå.
Renatus, den duktigaste fångaren vi Grædefjorden,
hade förälskat sig i en ung kvinna och tog henne en dag
till medhustru. Förhållandet mellan henne och hans
första hustru syntes emellertid vara godt, och allt gick
lugnt, tills det kom till missionärens1 öron. Denne
före-höll mannen den stora synd han begick och försökte
tvinga honom till att åter afstå från medhustrun. Detta
hjälpte dock icke. Emellertid klagades det för
förestån-darskapet i Godtbaab.2 Renatus infann sig där,
ändtligen lyckades man förmå honom att ge sig godvilligt,
och han skickade sin hustru till Kangek (utanför
Godthaab), där hon blef upptagen i kateketen Simons hus.
Samtidigt bosatte han sig dock längre norrut, nära
Nar-sak, och då han därigenom delvis fick fångstplatser
tillsammans med kangekerna, hände det ofta nog, att han
träffade dem och följde dem hem, hvarvid han fick
tillfälle att vara tillsammans med sin andra hustru. Då det
emellertid sedan klagades mycket från hans förra
boningsort vid Grædefjorden, emedan man där led nöd, sedan
han, ställets bästa fångare, hade rest bort, flyttade han
åter tillbaka dit och har sedan lefvat hygglig. Detta
hände för några år sedan, medhustrun lefver ännu vid
Kangek; jag såg henne där. Hon bär gröna hårband
till tecken att de barn hon har fått räknas som oäkta.
1 Invånarne vid Grædefjorden tillhöra den hernhutiska församlingen.
2 Detta är ett slags ting eller en församling, hufvudsakligen
bestående af deputerade från de olika boplatserna i ett distrikt. Det har
ursprungligen kommit till stånd. på förslag af d:r Eink. Européerna
vid kolonien deltaga också, och en af dem är vanligen ordförande.
De grönländare, som äro deputerade, kallas partisok.KÄRLEK OCH GIFTERMÅL.
305
En ànnan duktig fångare nära Lichtenfels hade också
tagit sig en medhustru. Då missionären hörde detta,
stämde han honom till sig och försökte ifrigt påverka
honom, men till föga nytta, det blef ingen förändring.
Missionären skref då, men fick intet svar, han skref allt
mera strängt och kom slutligen med allvarliga hotelser;
härpå fick han ändtligen en skrifvelse till svar, hvari det
stod ett ord: susa! som ungefär kunde öfversättas med:
»åh, strunt!»
Kvinnornas ställning inom äktenskapet är på
Grönland som på andra ställen i världen olika och beror
väsentligen af individerna. Vanligen är det mannen, som
är den bestämmande, men jag har också sett exempel
på, att han stod under toffeln; detta hör dock säkerligen
till undantagen. Hos de ursprungliga eskimåerna synes
hustrun närmast betraktas som mannens egendom. På
ostkusten händer det ofta, att det försiggår en formlig
handel vid giftermålet, i det, enligt Holm, en ung man
måste betala fadern en harpun eller dylikt för att få hans
vackra dotter till äkta, liksom omvändt goda fångare
betalas af föräldrarna för att ta döttrarna, och dessa äro
tvungna att gifta sig, när fadern vill. På ostkusten
händer det också ofta, att två fångare komma öfverens
om att byta hustrur på kortare eller längre tid; ibland
behålles också den hustru man bytt sig till. Tillfälligt
byte af hustrur förekommer säkert också fortfarande på
västkusten, isynnerhet när de om sommaren ligga i tält
inne i landet på renjakt, under hvilken tid de tillåta sig
många friheter, som icke kunna kontrolleras af
missionärerna.
Förhållandet mellan äkta makar tycks i regeln vara
sällsynt godt. Aldrig har jag sett eller hört, att det
växlats ett ovänligt ord mellan man och hustru. Detta är
också den allmänna erfarenheten, redan Dalager påstår,110
NIONDE KAPITLET.
att »ju längre äkta makar lefva tillsammans, ju kärare
förenas de, och omsider på ålderdomen umgås de med
hvarandra som oskyldiga barn». De äro i det hela ytterst
hänsynsfulla inbördes och man kan också få se dem
smekas. De skola icke kyssas på vårt sätt, utan genom att
trycka näsorna mot hvarandra; denna process är jag
tyvärr icke i stånd att beskrifva, då jag saknar erforderlig
praktik.
På ostkusten tyckes förhållandet mellan man och
hustru också i allmänhet vara mycket godt, dock kan
där, enligt hvad kapten Holm upplyser, förefalla blodiga
uppträden.
Då Sanimuinah en dag kom hem till sin hustru
Pniteh med en ung kvinna (den förut-nämnda Utukuluk
med nio män), blef Pnitek ond och grälade på sin man.
Han blef ursinnig häröfver, grep henne i hårtoppen och
dunkade henne med knytnäfven på ryggen och i ansiktet.
Till sist grep han en knif och stack henne i knäet, så
att blodet sprutade ut.1 Enligt Holm hände det också
en gång, att en man fick ett grundligt kok stryk af sin
hustru. Sådana slags fall synas dock höra till
undantagen hos detta fredliga folk.
Någon djup kärlek till hvarandra synas äkta makar
endast undantagsvis ha, och dör den ena, tycks den
andra vanligen trösta sig så fort som möjligt. »Mister
en man sin hustru», säger Dalager, »condoleras han väl
icke af synnerligt många af sitt kön. Kvinnfolken
däremot postera sig väl bakom på britsen hos honom och
begråta den döda, hvarvid han hickar och torkar näsan.»
Några dagar därefter börjar han dock fiffa upp sig
liksom i sina ungkarlsdagar, isynnerhet bli hans kajak och
vapen upputsade »som det en grönländare alltid gör den
1 Holm: Med. om Grønl., bd 10, sid. 102.KÄRLEK CCH GIFTERMÅL.
111
största parad med. När han nu i sådant lysande
equi-page kommer sättande till andra grönländare på hafvet,
säga de: gifven akt, där kommer en ny svåger; hör han
det, tiger han stilla och småler däråt». Tar mannen en
ny hustru, är hon mycket ifrig att klaga öfver sin egen
ofullkomlighet och prisa den förra hustruns dygder, »och
ser man häraf, att de grönländska fruntimmer äro lika
så slipade till att spela intresserade roller som andra af
deras kön i polerade länder.»
Hufvudsyftet med det grönländska äktenskapet är
obetingadt det att skaffa barn till världen, och därför bli
liksom i det gamla testamentets tider ofruktsamma
kvinnor icke aktade.
I allmänhet äro de oblandade grönländarne föga
fruktsamma, 2 à 4 barn i hvarje äktenskap är antagligen
det allmänna, dock är det också exempel på 6 ä 8 barn,
ja, till och med flera.
Tvillingar äro sällsynta, och jag blef af kvinnorna
där uppe ofta tillfrågad, om det var så, att man verkligen
födde tvillingar i de långskäggigas land (Norge). Då jag
härpå svarade, att man icke allenast födde tvillingar,
utan också trillingar, ja, till och med fyrlingar, skrattade
de himmelshögt och påstodo, att våra kvinnor voro
liksom hundarna; ty människor och säl föda bara en unge
i sender.
Grönländskorna ha vanligen lätt för att föda. Som
ett exempel på, huru få omständigheter de göra vid sådana
tillfällen, kan anföras hvad Graah meddelar. Då han på
sin resa längs ostkusten passerade Bernstorffsfjord, skulle
en af kvinnorna föda. De lade skyndsamt i land vid ett
naket bärg på fjordens norra sida. Medan barnet föddes,
sträckte den äkta mannen ut sig på bärget och somnade;
men snart väckte man honom med den glädjande under-112
NIONDE KAPITLET.
rättelsen, att han hade fått en son. Som redan är nämndt,
anses det för en lycka, medan döttrar äro något
värdelöst. »Också uttryckte Ernenek, så hette mannen, sin
tillfredsställelse genom att leende säga till hustrun ett
"ajungilalit" (du är inte illa). Med vår nye passagerare
fortsatte vi oförtöfvadt resan.»1
Egede nämner en egendomlig ceremoni, som de på
hans tid skulle ha brukat vid ett barns födelse. Han
säger: »Ett nattkärl hålla de öfver den födandes hufvud,
i den inbillningen, att hon skall bli dess snarare förlöst.»
En sådan användning af denna möbel torde vara
allena-stående.
De hedniska grönländarne döda vanskapade så väl
som sjuka barn, hvilka antagas ej kunna lefva, och sådana,
hvilkas mor dör vid förlossningen och som ingen kan
ge di; det sker vanligen därigenom, att de kastas ut på
marken eller i hafvet.2 Så grymt detta än kan låta i
många europeiska mödrars öron, så kan det icke nekas,
att det är förståndigt; ty under så hårda lifsvilkor som
det grönländska samhället lefver i, måste det synas
rimligt, att man ogärna fostrar upp en afkomma, som aldrig
kommer att göra nytta, utan endast tära på samhället.
Samma anledning är det också till att personer, som ha
blifvit så gamla, att de ej kunna göra skäl för sig längre,
stå i föga anseende, och man ser helst, att man blir af
med dem. På ostkusten skall det hända, att gamla
personer, som man tror skola dö, bli dränkta eller också
att de dränka sig själfva.
De grönländska barnen dia mycket länge; 3 ä 4 år
är icke ovanligt, jag har till och med hört exempel på,
att pojkar på 10 ä 12 år diade.
En europé vid Godthaab berättade mig, att han hade
1 Graah: »Undersögelses-Reise», o. s. v., sid. 141.
2 Jmfr Holm: »Med. om Grønl.», hd 10, sid. 91,KÄRLEK OCH GIFTERMÅL.
305
-sett en ung hjelte på 12 år komma hem i kajak med
sin nyfångade säl och störta in i huset till modern, där
han stående mellan hennes knän förtärde en skorpa och
•sög dryck till från det moderliga bröstet.
Alla de kristna grönländarnes barn bli naturligtvis
■döpta och få vid det tillfället också namn. De
ursprungliga grönländska namnen äro emellertid, tack vare
missionärerna, alla försvunna, och i stället brukas alla möjliga
och omöjliga hämtade så väl från det nya som det
gamla testamentet, och knappast på något annat ställe
är man så i tillfälle att möta liela Skriftens personal,
ända från salig Adam och Eva och ner till Petrus ocli
Paulus fulltaligt representerad som där. Vår märkvärdige
vän Dalager synes icke lia tyckt om detta, att bibeln
användes som namnlista, och därför »tillsporde jag en
;gång», säger han, »en viss missionär, hvarför en
grönländare icke kunde behålla sitt gamla namn, som kunde
vara ganska naturligt och godt. Det låter illa, svarade
han, att en kristen skall nämnas som en sälhund eller
sjöfågel. Jag smålog häråt och sade, att det fanns ju
mången Falk, Hök och Dufva i våra länder, som
passerade för goda människor.» Jag tycker, att han hade
rätt däri.
Grönländarne äro ovanligt förtjusta i sina barn och
göra allt för att tillfredsställa dem, isynnerhet om de äro
gossar. Dessa små tyranner regera vanligen hela huset,
och den vise Salomos ord: den, som älskar sin son, han
tukte honom tidigt, erkännes icke; de tukta dem sällan
eller, aldrig, ja, de anse detta för omänskligt, och jag
har icke ens hört en eskimå säga ett hårdt ord till sitt
barn. Med denna uppfostran skulle man vänta, att de
grönländska barnen blefve bortskämda och vanartiga.
Detta är dock ingalunda fallet; ehuru jag har flackat
omkring tämligen mycket bland eskimåerna på väst-
IV an sen, Eskimålif. 8114
NIONDE KAPITLET.
kusten, är det blott en enda gång jag har sett en
vanartig eskimåunge, och detta var i ett mera europeiskt
än eskimåiskt hem. Då barnen kommit till den ålder,
att förståndet utvecklats, behöfdes det endast en vänlig
uppmaning från far och mor, för att de skulle låta bli;
att göra hvad de icke hade lof till. Aldrig har jag
hvarken inom hus eller i fria luften sett eskimåbarn bli
oense-eller så mycket som tala ovänliga ord till hvarandra, ännu
mindre slåss. Jag har betraktat dem i timtal, när
de-lekte, har ofta till och med varit med, när de lekte
fotboll (en egen lek, som de ha, mycket lik den engelska,
fotboll), och den kan, som bekant, nog ge pojkar
anledning till träta, men aldrig en ovänlig min eller någon
förargad. Hvar i Europa skulle något sådant kunna
förekomma? Hvad orsaken är till denna påfallande skilnad
mellan eskimåiska och europeiska barn, kan jag icke
afgöra, till en väsentlig del ligger den väl i grönländarnes
ytterst fredliga och godmodiga natur. Till en del
torde-det dock också kunna tillskrifvas, att en eskimåkvinna,
alltid lefver i samma rum som sina barn och, när hon
är ute, bär dem med sig i amauten på ryggen, till och
med till sitt arbete, hon sysselsätter sig således långt
mera med dem än europeiska mödrar vanligen göra. Det
blir mera ständigt samlif mellan barn och föräldrar i
Grönland än i Europa.
Att eskimåpojkarne då och då roa sig med att kasta,
efter koloniföreståndarens eller prästens ankor och höns,
får man icke lägga dem för mycket till last, ej heller att.
de möjligen kunna komma in i koloniföreståndarens
trädgård och där rycka upp eller förstöra plantorna. Man
måste komma ihåg, att aktning för jordegendom eller att
man icke har lof att fånga eller taga allt hvad som växer
eller rör sig på marken, ligger helt och hållet utanförKÄRLEK OCH GIFTERMÅL.
305
eskimåens begrepp, äfven om man inpräntar det hos
honom, får han dock ingen skarp uppfattning däraf.
"För att de skola öfva sitt öga och sin arm, ger den
förståndige grönländaren sina söner, redan då de äro helt
unga, små fågelpilar och harpuner till leksaker, och
härmed kan man se de tre- och fyra-åriga blifvande
stor-fångarne öfva sig på småfåglar och allt annat värdigt
deras jaktlust, som kommer dem för ögonen. Att de
börja tidigt med att gå i kajak, har jag redan talat om.
Det är naturligtvis af den största betydelse för det
grönländska samhället, att de unga uppfostras till duktiga
fångare; ty däraf beror hela deras framtid.
Flickorna måste också tidigt vänjas vid sin uppgift;
de måste lära sig att sy och gå modern till handa i
hennes husliga bestyr.NIONDE KAPITLET.
Moral.
ppfattningen af eskimåens moral har liksom
uppfattningen af allt annat visat sig vara mycket
beroende af de ögon, som sågo. Man kan sålunda vid
sidan af det mest odelade beröm icke sällan träffa på
mindre gynnsamma beskrifningar däraf. Saken är
naturligtvis den, att bägge delarna kunna vara något berättigadt
och att eskimåen lika litet som vi alla andra är bara
ängel eller bara djäfvul, utan är en naturlig människa
med mänskliga dygder och mänskliga svagheter, möjligen
med den skilnaden från oss, att de förra äro flera i
proportion till de senare, men så träffar man till gengäld
ingen af dem så högt utvecklad. Däraf skall man säkert
genom uppmärksam läsning redan af de äldsta
skildringar från Grönland, som Egedes, Cranzes, Dalagers och
andra, få en klar uppfattning.
Ett af de vackraste och mest framträdande dragen
i eskimåens moraliska karakter måste sägas vara hans
ärlighet. När det af vissa européer har påståtts, att han
icke var i besittning af denna dygd, så kommer det sig
säkert till en stor del däraf, att dessa herrar icke ha gjort
sig det besväret att sätta sig ordentligt in i hans
tankegång och hvad som af honom anses för oärligt.MORAL.
117
För eskimåen är det af stor betydelse, att han säkert
kan lita på sina medmänniskor och grannar. Men för att
denna inbördes tillit, som är ett vilkor för hvarje
sammanslutning dem emellan i kampen för tillvaron, skall
kunna bestå, är det nödvändigt, att hvar och en är ärlig
i sitt handlingssätt mot den andre. Han anser det därför
i hög grad ohederligt att stjäla från husfolket eller från
personer i samma by som han själf, följaktligen är det
också ytterst sällan som sådant händer, och redan Egede
säger, att de låta »sina saker ligga öppna för enhvar,
utan fruktan att någon skall stjäla eller taga det ringaste
däraf. Ja, denna odygd är så af skydd hos dem, att om
en flicka stjäl, går hon därigenom miste om ett godt
giftermål.»
Af samma orsak ljuga de också ogärna för hvarandra
inbördes, isynnerhet männen. Ett drag, som Dalager
berättar, är ett rörande bevis härpå: »När de skola
beskrifva en sak för en annan, taga de sig till vara för,
att de icke göra den mera lysande än den förtjänar,
särdeles när någon vill köpa något, som han icke sett;
änskönt säljaren gärna vill bli af därmed, beskrifver han
det såsom något sämre än det är.»
Ar någon skyldig en annan pängar, kan man i
allmänhet vara säker på, att han betalar, så snart han kan.
Detta kunna också de danska köpmännen bekräfta, de
berättade mig ofta, att de tryggt låna grönländarne pängar;
ty det hände ytterst sällan, att de icke fingo ordentligt
betalt.
Eskimåens uppfattning af sina plikter gentemot främ
mande, isynnerhet om dessa icke äro eskimåer, är delvis
något olika. Man måste emellertid komma ihåg, att en
främmande är för honom något alldeles likgiltigt, hvars
välfärd han ej har något intresse af att befordra, och
det är af föga vikt för honom, om han kan lita på honom118
NIONDE KAPITLET.
eller ej, då han icke skall lefva tillsammans med honom.
Han finner det sålunda ej alltid strida mot sina intressen
att tillägna sig litet af den främmandes egendom, så framt
det kan vara honom till någon nytta.
Isynnerhet de första européerna, som kommo till
landet, ledo mycket af detta. Att eskimåerna stulo från
dem, kan man dock knappast förvåna sig öfver, då man
betänker, huru de europeiska expeditionerna uppförde
sig där uppe i början, sedan landet blifvit upptäckt på
nytt. De plundrade ofta de infödde, skändade deras
kvinnor och det värsta af allt, lockade dem till sig
ombord, hissade segel och togo dem med sig till Europa
som fångar. Eskimåerna hade sålunda från början
knappast någon orsak att anse oss som vänner. Att stjäla
eller röfva från främmande tyckes för öfrigt vara allt
annat än oförenligt med den europeiska moralen, om vi
få dra slutledningar af det sätt, hvarpå vi uppträda mot
de infödda i Afrika och på andra håll.
Till det ofvan anförda kommer naturligtvis också
det, att vi äga ett öfverflöd i jämförelse med eskimåerna.
De tycka därför, enligt sin moral, att vi böra kunna afstå
litet, och då vi icke göra det, är det emedan vi äro snåla
och själfviska, och att stjäla det, som med rätta
tillkommer en, kan knappast vara någon stor synd.
Efterhand som européerna ha slagit sig ner i landet
och upphört att anses som främmande, har detta för:
hållande ändrat sig, och tjufveri till ocli med från dem
är nu sällsynt. Af sådant, som de anse icke kan saknas,
tror jag dock att de infödda fortfarande snatta, när
tillfälle erbjuder sig. Jag har sålunda sett till och med
hyggliga grönländare fylla sina fickor och vantar med
mjöl ur handelsbodens tunnor, utan att på minsta sätt
generas af att jag såg på dem. I detta fall tänkte de
väl som så, det är den kungliga grönländska handels-MORAL.
119
boden vi ta ifrån, den har öfverflöd, och ingen människa
blir hvarken rikare eller fattigare för detta mjöls skull,
och de drogo glada hemåt därmed. Jag är rädd, att
•denna uppfattning finnes icke bara på Grönland.
För öfrigt bör det också framhållas till
grönländar-:nes ursäkt, att de allt ifrån början och lång tid framåt
ha varit utsatta för de skamligaste bedrägerier från de
europeiska köpmännens sida, som till egen fördel till ocli
med använde falskt mått och vigt och gåfvo dem dåliga
varor. Jag vill bara nämna hvad Saabye upplyser om,
att de använde för stora tunnmått, som till och med voro
utan botten och som de passade på att ställa öfver
fördjupningar i golfvet. Dessa måste grönländarne så fylla med
:späck, tills det var råge på, innan de kunde få det såldt.
Detta visste och förstodo de, men funno sig däri. Sådant
händer naturligtvis nu ej mera, och de bli öfverallt väl
behandlade.
Som bevis på eskimåens ärlighet inför de morallagar
han aktar, vill jag påminna om, att han aldrig rör
drif-ved, som är upplagd ofvanför högvattensmärket, och den
vore ju så lätt att ta, utan att någon kunde få reda därpå.
Men när nu vi européer försynda oss mot denna lag,
hvilket vi ofta ha gjort med eller mot vett och vilja,
månne då icke eskimåen har fullt så stor rätt att förakta
■oss som vi till att se ner på liouom?
Slagsmål och sådan brutalitet förekommer, som förut
•är nämdt, icke bland dem, mord är också ytterst sällsynt.
Att döda en människa anse de för grymt; krig är därför
i deras ögon något afskyvärdt, och soldater och officerare,
hvilka ju uppfostras till det handtverket att slå ihjäl folk,
.anse de som riktiga människoslaktare.
Väl har det, som Egede säger, »en och annan
gång händt, att en extremt malitieus människa af
för-borgadt hat har dödat en annan». När han säger, att120
NIONDE KAPITLET.
»slikt anse de andra med största kallsinnighet, utan att
straffa eller lägga det på sinnet», tror jag emellertid, att.
han icke har fullt rått; ty de afsky alldeles säkert mord,
och om de icke blanda sig däri, så är det emedan
de-anse det för en privat sak mellan den angripande och,
den angripne. Det tillkommer därför endast den
mördades närmaste släktingar att hämnas det, om de se sig i
stånd därtill, och det finns således till och med hos detta,
fredliga folk ett slags antydning om blodshämd, om den
än är svagt utvecklad ocli i allmänhet icke synes hvila
tungt på de efterlefvande. Blir en mördare alltför svår,
är det dock exempel på, att äfven grannarna förena sig;
om att slå ihjäl honom.
Ofta är det där som annorstädes kvinnor och kärlek,,
som äro anledningen till mord.
Öfverfallet sker vanligen på sjön, i det att den
ene-anfaller den andre bakifrån genom att kasta sin harpun
i honom eller få honom att kantra och sticka hål i hans
kajak. Att anfalla sin motståndare rätt framifrån skulle
mindre harmoniera med en eskimås karakter, icke för
det han är rädd, utan mera emedan han skulle vara så.
att säga för blyg därtill och tycker det vore genant, om
den andre såg på honom.
Det af våra bud, som grönländarne oftast försynda,
sig emot, är dock det sjätte, och redan af det
föregåendekapitlet har väl läsaren fått det intrycket, att dygd och
ärbarhet icke stå i högt anseende i Grönland. Detta är
särskildt fallet bland de kristna grönländarne på
västkusten, som ha varit mycket i beröring med oss européer.
Af många där anses det knappast som någon synnerlig
skam för en ogift kvinna att få barn. Detta har jag.
ofta sett bevis på. Medan vi voro i Godthaab, var det
två flickor i närheten, som skulle föda, men de gjorde
alls ingen hemlighet däraf, ja, anlade till och med grönMORAL.
121
hårtopp1 långt innan det var nödvändigt, de tycktes
nästan vara stolta öfver detta synliga bevis på, att de
icke voro försmådda. Jag har sett »gröntoppar», hvilka
icke allenast hade den gröna färgen på håret, utan också
använda band af samma färg till kanter och garnering
på anoraken, hvilket hvarken är påbjudet eller allmänt.
Fastän prästerna ha ifrat starkt mot den slappa
uppfattningen i detta afseende och redan på skolbänken sökt
inpränta en strängare moral hos de unga männen och
kvinnorna, så tyckas de icke ändra sin uppfattning af
denna synd, ja, de bli snarare värre. Om de unga
grönländskorna stå i förhållande till en man, försöka de
alldeles icke göra någon hemlighet däraf, ja, är det en europé,
skryta de rent af därmed, och det tycks, som om det
höjde deras anseende bland väninnorna. I detta förhållande
ha européerna själfva en väsentlig skuld; ty de unga
män, som kommit till Grönland, ha ofta uppfört sig illa
mot grönländskorna, och med den respekt, hvari européerna
i allmänhet ha vetat sätta sig, har det gått därhän, att
den simplaste europeiska matros föredrages framför den
bäste grönländske fångare. Detta har också burit sina
synliga frukter, i det rasen på de 150 åren, sedan
européerna slogo sig ner i landet, har blifvit till den grad
uppblandad med europeiskt blod, att man nu har ytterst
svårt att finna en oblandad eskimå på hela västkusten,
om där öfver hufvud finns någon alls.2 Och detta
oaktadt européernas antal i landet utgör en liten bråkdel af
de inföddas, några få hundra mot 10,000.
Att européernas smak för förseelser i den riktningen
1 Som redan förut är omtaladt, bäres grönt hårband af ogifta
kvinnor, som ha fått barn.
2 En orsak härtill är också det naturliga könsurvalet, i det
bland-ningsafkomman vanlingen anses för vackrare än de rena eskimåerna
och därför ofta föredrages vid giftermål.122
NIONDE KAPITLET.
oj liar tjänat till att göra arbetet med häfdandet af detta
bud lättare för deras präster, förstås af sig själft. Min
och säkert också den allmänna erfarenheten är, att
grönländskorna vid kolonierna, där det är många flera
européer, äro långt mera lättfärdiga än på platser, där inga
européer finnas. Som exempel vill jag nämna, att
kvinnorna vid Sardlok, Kornok, Kangek och Narsak gjorde
ett långt bättre och mera dygdigt intryck än kvinnorna
i Godthaab och Nyhernhut, där de ofta uppförde sig
motsatsen till afvisande mot de unga män, som de tyckte om.
Det tyckes, som om moralen i detta hänseende varit
betydligt bättre bland hedningarne, innan européerna
kommo till landet. Till och med Hans Egede, som dock
annars icke skildrar deras moraliska tillstånd med för
ljusa färger, säger: »Jungfrur och unga flickor däremot
är ganska blygsamma, så t. ex. hafva vi aldrig sett, att
de med unga karlar haft någon lättfärdig umgängelse eller
gifvit det ringaste tecken ifrån sig till slikt, antingen med
ord eller gärningar. Under de 15 år jag var i Grönland
vet jag blott 2 eller 3 flickor, som utan äktenskap blifvit
hafvande, ty de hålla slikt för en stor skam.» Jag önskar,
att jag kunde säga det samma om flickorna där uppe nu
för tiden.
Och Dalager, som öfver hufvud ger dem det intyget,
hvilket knappast längre passar in på dem, att
»lösaktighetens synd äro grönländarne visserligen hemfallna till,
dock icke till den grad som andra nationer,» säger om
flickorna, att de under »sina första mogna år ställa sig
också mycket kyska, ty eljes förspilla de helt säkert sin
lycka att komma i äktenskap med en ungkarl.»
Bland hedningarne på ostkusten tycks det nu icke
tas så strängt, ty Holm upplyser, att »det anses icke för
någon skam, att en ogift kvinna får barn.»
Den stränga moral, som gällde för de unga ogiftaMORAL.
123
gossarne och flickorna på västkusten, tyckes dock
ingalunda ha gällt längre, när de väl blefvo gifta; då hade
åtminstone männen den mest obundna frihet. Egede
säger, att han länge ej kunde »förnimma, att männen
höllo sig till andra kvinnor än deras egna eller kvinnorna
till andra män; men omsider förnummo vi dock, att de
ej räkna så noga i detta fall». Han beskrifver bland
annat en märkvärdig lek, hvarvid »män och gifta kvinnor
samla sig som till en assemblée». Här trädde männen
efter tur fram på golfvet och sjöngo till ljudet af en
trumma visor till kvinnornas och kärlekens lof, och där
skulle vara full frihet utan att man blygdes inför alla de
närvarande. »Men till denna lek komma icke de unga
och ogifta, hos hvilka det finnes större blygsamhet; gift
folk, mena de, anstår slikt väl utan att de blygas
däröfver.»
Egede säger också, att kvinnorna särskildt anse det
för en lycka och ära att komma i förhållande till en
angekok, d. v. s. »deras propheter och höglärda män; ja
många män se det själfva gärna och gifva angekok
betalning för att de skola sofva hos deras hustrur, helst om
de icke själfva kunna få barn med dem.»
Angående den omtalade leken påstår dock Dalager,
att den skall vara mycket sällsynt, »och är det då att
märka, att aldrig någon äkta hustru, som lyckligen föder
barn, låter sig debauchera».
Änkor och frånskilda hustrur ta det däremot icke så
noga, menar Dalager; medan man mycket sällan får höra,
säger han, »att en flicka blir hafvande, så ser man
däremot sådana kvinnor afla lika många barn som rätta äkta
hustrur. Tillrättavisas de därför, till och med af sina egna
landsmän, svara många, att det sker icke af lösaktighet,
utan af en naturlig lust till att föda barn, hvarför de
förföra mången ärlig man.»124
NIONDE KAPITLET.
På ostkusten synas de giftas moral efter våra begrepp
ej helier vara särdeles god. Jag har sålunda omtalat,,
att männen ofta byta hustrur, det sker dock mellan vissa,
bestämda män, och en man tycker i allmänhet icke om,
att hans hustru umgås med andra än den han har lånat,
henne till; själf vill han emellertid ha full frihet. Medan
de bo i hus om vintern, leka de ofta en hustrubyte- eller
lampsläckningslek, som liknar den ofvan omtalade och
hvarvid alla lampor släckas; men här kunna också de
ogifta vara med. Holm säger, att »en god värd låter
alltid släcka lamporna om kvällen, när det är gäster i
huset.»
Det ser ut, som om denna lek nu vore fullständigt,
försvunnen på västkusten; men att den icke undantagsvis
kan förekomma på ställen, där präst eller andra
auktoriteter ha svårt för att upptäcka dem, törs jag dock icke
gå i borgen för; ty gifta kristna grönländare synas heller
icke alltid ha någon öfverdrifven respekt för det sjätte
budet, och det försiggår i det afseendet ganska många,
oregelmässigheter.
Denna moral finna vi naturligtvis vid första
ögonkastet vara mycket dålig; men det är icke därför sagdt,,
att den är så för eskimåen. Vi böra i allmänhet vara.
litet försiktiga med att från vårt trånga åskådningssätt
genast fördöma åsikter, hvilka genom många generationer
och mycken erfarenhet ha utvecklat sig hos ett annat,
folk, om de än aldrig så mycket strida mot våra.
Uppfattningen af det goda och rätta är så ytterst
olika här i världen. Jag kan bara som exempel nämna
en eskimåflicka, som, då Niels Egede en gång talade om
kärleken till Gud och nästan, sade till honom: »Jag har
visat prof på, att jag har älskat min nästa, ty en gammal
gumma, som var sjuk och icke kunde dö, bad mig, att
jag för betalning skulle leda henne till den branta klip-MORAL.
125
pan, där de alltid störta sig ner, när de tröttnat på att
lefva, men jag, som alltid älskar mina medmänniskor,
ledde henne dit utan betalning och störtade henne utför
klippan.» Egede ansåg, att det var illa gjordt, och sade,
att hon hade mördat den andra. »Hon sade nej, men
att hon hade stor medömkan med henne, och sedan hon
hade fallit ner, grät hon däröfver.» Skall nu detta kallas
en god eller ond gärning?
Då samme Egede en annan gång talade om, att Gud
straffade onda människor, sade en eskimå, att han också
hörde till dem, som straffade de onda, ty han hade slagit
ihjäl tre gamla käringar, som voro häxor-,
Samma uppfattning af det goda gör sig också gällande
gentemot det sjätte budet, och högre än detta sätta
eskimåerna det, hvari det heter, att I skolen vara fruktsamma
och uppfylla jorden. Detta har han ju så mycket mera
orsak till, som hans ras af naturen blott är föga
fruktsam, och att frambringa sterilitet på konstladt sätt,
hvilket är en icke ovanlig synd i mera civiliserade samhällen,
är i hög grad stridande mot hans moraliska uppfattning.
Liksom många andra raser fann eskimåen det
mycket besynnerligt, att det icke skulle anses som särskildt
utmärkt, att en man hade mer än en hustru. Hos dem
steg anseendet med antalet hustrur, och af det skälet
funno de mera förnuft hos det gamla testamentets
patriarker än hos oss. För öfrigt är ju detta en åskådning,
som vi kunna finna hos våra egna förfäder ända till långt
fram i den historiska tiden.
I detta hänseende tänka de mera ideelt och mera
rent praktiskt än vi. Se vi t. ex. på deras hustrubyte
eller deras behandling af ofruktsamma kvinnor, då
förefalla deras seder något lösa; men dessa äro ju
hufvudsakligen beräknade på att alstra afkomma, och mins huru
föga fruktsamma de äro och hvilken stor betydelse af-126
NIONDE KAPITLET.
komman har för dem; den förutan kan deras samhälle
icke bestå. Erinra vi oss detta, skola vi kanske fälla
en något mildare dom.
Föder en grönländares hustru icke barn, är ju hans
äktenskaps hufvudändamål icke uppnådt, och det är
därför helt naturligt för honom att försöka få detta àfhjälpt.
Då en ung man, hvars hustru icke hade barn, en gång
erbjöd Niels Egede ett räfskinn, för att han antingen själf
skulle hjälpa honom eller befalla en af sina matroser att
göra det, blef han mycket förvånad öfver, att Egede kunde
bli ond däröfver. Han svarade: »Det är ingen skam,
hon är gift och kan få en af dina gifta matroser.»
Att icke heller de gifta grönländarne ursprungligen
lia saknat det vi förstå med sedlighetskänsla, synes dock
bl. a. framgå däraf, att de i hvardagslag uppföra sig
mycket anständigt och vanligen ej ge anledning till anstöt;
därom måste alla resande vara ense.
Då en hedning — och många kristna grönländare
med — icke antastar en annan mans hustru, som han
har fått lust till, är det säkerligen oftast mera af rädsla
för oenighet med den andre än emedan han anser det
för orätt; men att det till och med på ostkusten finnes
en svag tillstymmelse till rättsmedvetande i detta afseende,
kan man dock bl. a. sluta sig till af följande talesätt vid
Angmagsalik: »Hvalar, myskoxar och renar drogo sig
ur landet, emedan männen hade för mycket umgänge
med andras hustrur.» Många män påstå dock, att det
var, »emedan hustrurna voro svartsjuka öfver att männen
hade umgänge med andras hustrur». Det sista sades
också ha åstadkommit, att det sund, som förr gick
tvärsigenom landet från Sernulikfjorden till västkusten, fylldes
med is.
Egede säger, att fastän kvinnorna märkvärdigt nog
till hans ankomst alls icke hade visat någon svartsjukaMORAL.
127
öfver att männen hade flera hustrur, »ocli förliktes väl
med hvarandra», så iakttog han dock en viss förtrytelse
hos dem, när männen ville ta sig medhustrur, sedan han
predikat för dem om det otillbörliga däri; »ja, när jag
läst för dem och undervisat dem om Guds ord, påminde
de mig om att icke glömma att inskärpa det sjätte budet
hos deras män.» Denna missionärens verksamhet bland
kvinnorna tyckte naturligtvis männen icke om, och en
man, hvars bägge hustrur hade kommit i lufven på
hvarandra, sade förbittrad till Niels Egede: »Du har
fördärfvat dem med din läsning, och nu äro de svartsjuka på
hvarandra.» Det förefaller mig, att mannens harm var
berättigad; hvad skulle vi säga, om grönländare komme
till vårt land, trängde in i våra hus och predikade sin
sedlighetsmoral för våra hustrur?
I andra riktningar synes grönländarnes moraliska
uppfattning vara väl så utvecklad som vår. Så är det
ansedt som alldeles otillåtligt att gifta sig med sitt
syskonbarn eller någon nära släkting, ja, två fostersyskon, som
händelsevis ha blifvit uppfostrade tillsammans, kunna
icke ens gifta sig. Helst skall giftermål ske med någon
från en annan ort. Därigenom åstadkommes starkare
korsning af blodet, och det tyckes vara en för dem
gagne-lig regel med syfte att tillförsäkra dem en kraftfull
afkomma.
Äfven i flera andra hänseenden står det hedniska
eskimåsamhällets moral genomgående högre än den man
finner i de flesta kristna samhällen. Då jag redan i ett
föregående kapitel har antydt detta, vill jag här endast
påminna om deras uppoffrande kärlek till nästan och
deras hjälpsamhet mot hvarandra, något som i sanning
är i hög grad främmande för vårt samhälle.
Men eskimåens kärlek till nästan går längre än till
att hjälpa honom, han gör också det, som är svårare,128
NIONDE KAPITLET.
han afhåller sig från att ljuga på honom, ja, han talar
i det hela ogärna ondt om honom, isynnerhet om det är
hans granne; sådant stämmer så föga med hans fredliga
och välmenande sinnelag. Som förut är omtaladt, kunna
visserligen kvinnorna vara mindre pålitliga i det
afseendet än männen, men jag har dock den uppfattningen,
att de genomgående äro mindre elaka äfven i det
hänseendet än europeiska kvinnor.
Eskimåens respekt för de gamla är icke mycket
utvecklad. Så länge de kunna göra nytta för sig, hedras
de visserligen, och ha de i sina yngre dagar varit goda
fångare och ha söner, kunna de till och med ha stort
inflytande och anses som husets öfverhufvud. En kvinna,
som har duktiga söner, kan också bli behandlad med
vördnad, äfven om hon blir mycket gammal. Ar hon
änka, blir hon särskildt inflytelserik, i det hon då
vanligen blir den, som styr huset, så länge hon lefver, och
sonhustrurna måste då finna sig i hennes anordningar.
Men om andra personer bli så gamla, att de ej kunna
göra synnerlig nytta för sig, då bli.de behandlade
mindre hänsynsfullt, isynnerhet om det är kvinnor, som icke
ha söner. Ja, ibland blygas de yngre ej ens för att
rent af göra narr af dem, och häri finna de gamla
stackarne sig med mycket tålamod, som om det nu vore
världens gång.
Eskimåens tålamod att kunna finna sig i allt och
underkasta sig till och med den mest uppenbara
orättvisa med öfverlägset lugn, är ofta förvånande. Det måste
vara detta tålamod, som Egede bl. a. kallar:
»grönlän-darnes medfödda dumhet och kallsinnighet, deras
ungdoms slappa och djuriska uppfostran o. s. v.»; men jag
tror, att det är ett hårdt lif, som har lärt dem detta
skenbart fiegmatiska lugn, redan deras ojämna fångst sätter
ofta tålamodet på hårda prof, när t. ex. ödet är dem såMORAL.
129
ogynnsamt, att de dag efter dag måste vända hem till
en hungrig familj utan byte. Egede bör säkerligen minst
af allt klaga öfver denna egenskap; ty hade icke den och
deras stora fredlighet varit, skulle de säkert icke ha funnit
sig så snällt i de första européernas ofta våldsamma
uppträdande, och jag tror, att den skall förklara vissa sidor
af deras moraliska uppfattning.
Jag hade ganska ofta tillfälle att beundra deras stoiska
tålamod; när de t. ex. om morgonen kunde stå i timtal
inne i förstugan i kolonistyresmannens hus eller i
snögloppet utanför hans dörr och vänta på honom eller
handelsassistenten, hvilka emellertid kunde vara upptagna
på annat håll. De skulle göra upp en liten handel med
dem, innan de reste till sitt hem, ofta många mil från
kolonien, och det kunde vara af stor vikt att komma i
väg så fort som möjligt, för att hinna hem i skaplig tid.
Ja, ibland kunde det till och med se osäkert ut med
vädret, och då var hvarje minut ännu mera dyrbar; men
lika orubbliga och, som det tycktes, likgiltiga stodo de
och väntade timme efter timme. Frågade jag dem, om
de skulle ge sig af, svarade de bara: »Jag vet inte...
kanske, om inte vädret blir sämre», o. d., men otålig
klagan hörde jag aldrig.
Följande tilldragelse från Godthaab illustrerar ganska
bra denna sida af deras karakter. En inspektör skickade
en gång en kvinnobåt med besättning ut i
Ameralikfjorden för att samla gräs till hans getter. De blefvo
emellertid borta flera veckor, och ingen förstod, hvad det hade
blifvit af dem. Slutligen kommo de, och då inspektören
frågade, hvarför de hade varit så länge borta, svarade
de, att då de kommo dit in, var gräset alltför kort, och
de måste därför slå sig ner och vänta, medan det växte.
Det måste erkännas, att eskimåens ursprungliga moral
i många hänseenden står den ideelt kristna mycket nära,
130
TIONDE KAPITLET.
ja, i vissa punkter kan den möjligen till och med stå
öfver denna. Mången skall säkerligen finna detta
öfverraskande hos ett folk, som äter upp sina löss eller t. ex.
i yttre renlighet står så pass lågt. Andra skola kanske
finna det mera öfverraskande, att en så hög moral kan
utvecklas hos ett folk utan religion eller åtminstone med
en mycket ofullkomlig religion, som längre fram skall
omtalas. Detta står ju nämligen i strid med det tyvärr
allmänna påståendet, att moral och religion äro
oskiljaktliga och att det förra ej kan finnas utan det senare. Att
moralen är en naturlag, som har sin rot i naturen själf
och utvecklas ur denna, torde framgå ganska tydligt vid
studiet af det eskimåiska samhället.
r
TOLFTE KAPITLET.
Rättegång", trumdans och nöjen.
ag har upprepade gånger försökt inpränta hos läsaren,
att eskimåerna äro ett fredligt och godt folk. Det
förefaller mig, som om intet vore ett mera slående bevis
■därpå än deras ursprungliga rättegångsordning.
Om man inbillar sig, att eskimåiska hedningar
saknade hvarje tillfälle att hänskjuta sin lidna oförrätt till
sina medmänniskors dom, tar man nämligen fel. Den
rättegången var emellertid af en ganska egendomlig art
och bestod i ett slags duell. Denna utkämpades dock
icke med skarpa vapen som i så kallade civiliserade
länder, nej, grönländaren gick i detta, som i annat, mindre
våldsamt till väga, han utmanade den han kände sig
förorättad af till en sångarestrid eller trumdans med sig.
Denna ägde vanligen rum vid stora sommarmöten, där
mycket folk var samladt med sina tält, och den försiggick på det
sättet, att de två, som skulle utjämna sina stridigheter, ställde
upp sig emot hvarandra inne i en ring af åskådare, män
och kvinnor. Slående på en tamburin eller trumma sjöngo
de nu turvis nidvisor om hvarandra. I dessa visor, hvilka
vanligen voro diktade på förhand, men ibland också
improviserades, berättade de om allt hvad motståndaren
hade förbrutit och sökte efter bästa förmåga göra honom132
NIONDE KAPITLET.
löjlig. Den, som kunde få åhörarne att skratta mest åt
sina kvickheter eller beskyllniugar mot den andre, han
var den segrande. På detta sätt blefvo ofta till och med
så grofva förbrytelser som mord bestraffade. För oss
kan det förefalla som ett för beskedligt sätt att straffa,
men för detta folk med sin utpräglade hederskänsla var
det tillräckligt: ty det värsta, som kan hända en
grönländare, är att bli förlöjligad eller utskrattad af sina
medborgare, och det har till och med händt, att en och
annan måst gå i landsflykt på grund af nederlag vid
trumdans.
Denna trumdans finnes ännu på västkusten, och
den tycks mig vara en mycket gagnelig inrättning, söm
jag bara önskar att vi kunde få införd hos oss, ty ett
snabbare och lättvindigare sätt att få trätor afgjorda och
de skyldiga straffade kan jag icke tänka mig.
Tyvärr synas emellertid icke missionärerna på
Grönlands västkust ha varit af samma åsikt. Då det var ett
hedniskt bruk, var det eo ipso också omoraliskt och
skadligt, menade de, och vid kristendomens införande
motarbetades och utrotades det af dessa klyftiga hufvud.
Dalager säger till och med, att »det är knappast någon
last, som går i svang bland grönländarne, som våra
missionärer predika häftigare emot än denna dans, föregifvande,
att därunder bedrifves all lättsinnighet, förnämligast af
de unga.» Detta tyckte han alls icke om, han medger
visserligen, att det möjligen kan försiggå en och annan
oregelmässighet, men anser dock, att om en flicka
beslutar att göra sig af med sin dygd, är detta ett mycket
oroligt tillfälle och ställe hon valt, och man måste ju
instämma med honom, när han utbrister: »Och sannerligen,
om man så med lika nytta och lika syfte dansade hos
oss, skulle man i en hast se hvarannan moralist och
advokat förvandlas till dansmästare.»RÄTTEGÅNG, TRUMDANS 0(!H NÖJEN. , 133
Följden af detta föga utspekulerade förfaringssätt är,
-att det nu i själfva verket ej finnes någon
rättegångsordning eller lag och rätt i Grönland. Européerna kunna
naturligtvis icke, eller böra åtminstone icke, blanda sig
d grönländarnes privata affärer i det afseendet; ty de äro
ju fortfarande, åtminstone till namnet, ett fritt folk, som
själf bör ordna sina angelägenheter. Deras sätt att ordna
dem består emellertid nu helst däri, att de ingenting
göra. När därför någon enda gång en förbrytelse af
gröfre slag, till exempel ett mord, begås, tycka de
danska myndigheterna dock att de måste ingripa. Frukten
af detta ingripande är stundom något öfverraskande. Då
en man vid en koloni i Nordgrönland för några år sedan
hade dödat sin mor, blef han till straff förvisad, till en
öde ö. För att han skulle reda sig där ensam, måste
man ge honom en ny kajak samt litet mat att börja med.
En tid därefter, då maten var uppäten, kom han tillbaka
och sade, att han icke kunde lefva där ute, då där icke
var tillräckligt god fångst. Han slog sig därför åter ner
i sitt gamla hus, och den enda förändring, som
försiggick i hans lif, för att han slog ihjäl sin mor, var
således, att han fick — en ny kajak.
D:r Rink omtalar ett annat fall från 1799, då straffet
var af annan natur: »En gammal kvinna vid Kangek
nära Godthaab blef mördad af sin son och svärdotter,
då hon under en sjukdom började tala i yrsel. De bundo
ihop hennes lemmar, slogo henne och k väfde henne sedan.
Inspektören kallade mördaren öfver till kolonien, där han
också genast infann sig och frimodigt erkände sin skuld.
Bägge blefvo ofientligt förhörda och måste därpå stå
bundna en timme vid en påle med påskrift, medan
grönländarne passerade förbi, hvilket de lugnt
underkastade sig.»
Detta var säkert ett svårt straff; men ett ännu mera134
NIONDE KAPITLET.
verksamt, tror jag, är det, som koloniföreståndarne
stundom använda mot kvinnor, som ha förbrutit sig på ett
eller annat sätt, och som består i utestängning från
butik-fönstren för bestämd tid. Detta ta de sig mycket hårdt
af, ty det är ett af kvinnornas största nöjen att få komma,
till butiken.
Det var, som sagdt, européernas inblandning och den
otroliga ringaktning för de infödda, hvarmed de, från
missionärerna och ända ner till de simplaste matroser
och handtverkare, ansågo sig kunna bjuda och befalla
öfver dem allesamman, som gjorde, att deras
rättegång-försvann ocli lagar och häfdvunna bruk råkade i förfall.
Men på femtiotalet lefde i Godthaab några
högsinnade-män, hvilka, bekymrade öfver grönländarnes djupa och
ständigt tilltagande elände, grubblade på planer att
afhjälpa det. Det var läkaren Lindor ff och den om det.
grönländska skriftspråket så högt förtjänte missionären
Kleinschmidt. Särskildt fraktade de för följderna af den
tilltagande lag- och rättslösheten, som gjorde de infödda,
fullständigt beroende af européerna i landet och mest
köpmännen, och till afhjälpande häraf kommo de på den
tanken att upprätta de s. k. föreståndareskapen. Då d:r
Kink 1855 kom till Godthaab som inspektör, fäste do
hans uppmärksamhet på denna möjliga utväg. Med sitt
ädla och uppoffrande nit upptog Rink genast idéen, och
genom outtröttliga ansträngningar lyckades han öfvertala,
den danska regeringen att ge sitt samtycke till
inrättandet af sådana- föreståndarskap ocli fick dem efterhand
införda i hela Grönland. Dessa föreståndarskap, hvaraf
det finns ett för hvarje kolonidistrikt, äro sammansatta,
af representanter valda af grönländarne själfva, en för
hvarje ort eller hvarje mindre krets. Dessutom deltaga
i hvarje föreståndarskap prästen som ordförande,
koloniföreståndaren, doktorn, om det finns någon, handelsassi-RÄTTEGÅNG, TRUMDANS 0(!H NÖJEN. , 135
stenten, öfverkateketen, o. a. Afsikten med européernas
deltagande var ursprungligen den, att de skulle hjälpa
och råda de folkvalda representanterna, men efterhand
tyckas de ha fått mera myndighet.
Genom föreståndarskapen var det meningen att inre
angelägenheter af alla slag skulle ordnas, där skulle
fattigunderstöd bestämmas och fördelas, tukt och ordning
upprätthållas, förseelser tillrättavisas och till och med
beläggas med plikt, hvilket ofta har händt, beslut af allmän
betydelse fattas o. s. v., med andra ord, de skulle på
samma gång vara både riksdag och regering för de små
grönländska republikerna, de skulle uppfostra inbyggarne
till att själfva ordna sina angelägenheter, liksom de hade
gjort förr i tiden, gamla sedvänjor och bruk skulle så
mycket som möjligt var åter häEdas och genomföras;
vidare hoppades man, att de folkvalda representanterna
eller föreståndarne skulle få ett visst anseende på sina
boningsorter, så att de där delvis kunde ersätta den
myndighet, som de hedniska angekokerna på sin tid hade,
som sedan de europeiska främlingarne i otillåtlig grad
ha haft och som har gjort, att dessa ha inblandat sig i
de mest olikartade privata förhållanden och öfverallt
ingripit störande; deras tillfälliga vilja har ju varit den
lag, hvarefter de små samhällen, i hvilka de uppehöllo
sig, regerades. Men dessa missförhållanden skulle nu
bort.
Den vackra och sunda tanke, som ligger till grund
för denna institutions införande, kan icke annat än väcka
hvarje rättänkande människas fulla erkännande; om d:r
Rink aldrig hade gjort mer än detta, vore det säkerligen
tillräckligt för att Grönlands befolkning i alla tider bör
vara honom tacksam; ty därigenom har otvifvelaktigt
framkallats en vändpunkt till det bästa i deras nyare
historia."136
ELFTE KAPITLET.
Att de också själfva inse detta, synes bl. a. främgå
af en skrifvelse, som sändes honom med en hedersgåfva.,
hvartill grönländarne i Julianehaabs distrikt hade gjort
sammanskott och som han mottog 1870, året efter det
han tagit afsked som inspektör i Sydgrönland. I
öfversättning lyder dennna för detta folk karakteristiska
skrifvelse sålunda:
»Då den ordning, som nu har börjat införas i vårt
land och som har utgått från dig, både är nyttig och
glädjande, önska vi tacka dig, då vi icke mera kunna
se dig, och vilja därför genom denna skrifvelse frambära
vår icke synliga stora tacksamhet. Genom denna din
gärning ha grönländarne nu börjat ordna sitt lefnadssätt,
de flesta förvärfvare, hvilka voro liksom sömndruckna,
ha börjat åter vara klarvakna vid sitt arbete, de, som
voro på väg till fattigdom, ha åter börjat tänka på hvad
de skola förtjäna, sig till gagn, och likaså ha de
föräldralösa och de öfvergifna börjat få hjälp. Då vi ha er att
tacka för allt detta, kunna vi endast med otillräckliga
tacksägelser bjuda dig vårt farväl. Måtte du, om du
än lekamligen har lämnat vårt land, dock ännu i
tankarna fortfarande vandra omkring i det, öfverväga och
utgrunda, hvad som kan vara det till gagn.
Vi grönländare tacka dig alla, i det vi (d. v. s.
undertecknade) som föreståndare förklara å sälfångarnes vägnar,
att vi önska dig lycka och ett långt lif!»
Det var undertecknadt af tio föreståndare.
Föreståndarskapsinstitutionen lider emellertid af samma
olägenhet som öfver hufvud alla inrättningar, hvilka
européerna kunna hitta på till de inföddas bästa, nämligen
att den icke är uppfunnen eller utvecklad af det folk,
som skall begagna den. Ingenstädes är det ett
ögonblicks verk att få nya institutioner eller nya bruk
införda, detta kan icke ske godtyckligt, ty sådant är alltidRÄTTEGÅNG, TRUMDANS 0(!H NÖJEN. , 137
frukten af långä tiders utveckling inom folket själft.
Sålunda måste en institution, som födes af främmande,
i alla händelser behöfva mycket lång tid för att bli
verkligt lèfvande, det blir i allmänhet" något utvärtes
på-hängdt, som kommer att försvinna, så snart folket helt
och hållet öfverlämnas åt sig själft.
Att européerna drogo sig alldeles bort från Grönland
vore naturligtvis det säkraste sättet att åstadkomma
bättring däri; ty om de befriades från det främmande,
störande inflytandet, skulle väl efter hand de gamla
förhållandena åter utveckla sig. Men då nu detta icke skett
och knappast kommer att ske så snart, måste
föreståndar-skapen anses som ett stort framsteg, och när de ofvan
påpekade svårigheterna tagas i beräkning, måste det sägas,
att de ha haft en märkvärdig framgång, om det än ser
ut, som om tanken däri ännu ligger litet öfver
grönlän-darnes horisont. Därför var det också, som sagdt, som
européerna skulle vara tillstädes för att handleda och
undervisa dem, men detta har dock ledt till, att det
egentligen blir de, som bestämma det mesta, om där än ofta
kan höras förståndiga råd och åsikter framställda af de
infödda deltagarne.
Många grönländare anse det visserligen som en ära
att vara föreståndare, men jag har också sett exempel
på, att andra, och det de dugligaste bland dem, ogärna
ville bli det, ty de ansågo det riktigare att sköta sin fångst
och försörja sin familj än att resa långa vägar för att
vara tillstädes vid möten, där de ändå med sin
öfverväldigande respekt för européerna finna det nödvändigt
att instämma i allt hvad de säga och fatta de beslut, som
de önska.
Till de redan omtalade svårigheterna kommer äfven
den, att när man i föreståndarskapen kommit öfverens
om förnuftiga regler eller lagar, så är det för grönlän-138
NIONDE KAPITLET.
darne svårt, för att icke säga omöjligt, att upprätthålla
sådana godtyckligt gjorda bestämmelser, om de än själfva
ha varit med därom; det behöfs lång tid, innan det
berättigade och riktiga däri kan lefva sig in i deras
medvetande. De äro nämligen vana att vara sina egna herrar
och ströfva omkring efter eget tycke, som deras gamla
bruk tilläto dem. Deras frihets- och själfständighetskänsla
är därför på sitt sätt mycket utpräglad.
Visserligen utöfvar husfadern i hvarje familj eller
inom de familjer, som bo ihop i samma hus, ett visst
herravälde; men detta är så fogligt och föga framträdande,
att det knappast kännes. Tjänare ha de på ett vis också,
i det kvinnor, som sakna föräldrar eller försörjare, ofta
upptagas i storfångares hus och där måste uträtta sysslor
tillsammans med husmor, döttrar och svärdöttrar. De
äro dock i allmänhet likställda med dem, och det
tjänande förhållandet är således mera till namnet än i
verkligheten ett sådant. Manliga tjänare förekomma icke hos
de ursprungliga eskimåerna.
Detta är naturligtvis också • orsaken till, att de ha
litet svårt att försona sig med den tanken att vara en
annans tjänare, de anse det som något förnedrande, och
framför allt tycka de icke om att bli uppmanade till något
på ett befallande sätt, om de än på grund af sin stora
fredlighet kunna tigande finna sig däri. Den
grönländ-ske fångaren kan därför med fullt skäl svara som en
gjorde, då han blef tillfrågad, hvilkendera han ansåg
högst, antingen sig själf eller landets inspektör. Det visste
han icke; ty inspektören hade i sitt hemland dem, som
befallde öfver sig, medan han själf ingen hade till att
befalla öfver sig.
På grund af den utpräglade frihetskänslan var det
i början svårt för européerna att få grönländska tjänare.
Efterhand har dock civilisationen demoraliserat de inföddaRÄTTEGÅNG, TRUMDANS 0(!H NÖJEN. , 139
också i den riktningen, och nu finna åtskilliga sig gärna
däri, till och med fångare gå nu i handelns tjänst, ja,
känna stundom en viss stolthet däröfver, ty då få de
bl. a. som danska »embetsmän» sin snapsemik hvarje
morgon, och det kunna de öfriga grönländarne icke få.
De danska fruarna kunna dock fortfarande intyga,
att det är förenadt med åtskilliga svårigheter att icke såra
de grönländska tjänstflickornas stolthet. Dessa äro duktiga
och snälla, så länge de behandlas väl, men säges det ett
hårdt ord till dem, försvinna de ofta utan vidare och
komma icke igen. Om nu ifrågavarande fru icke
föredrar att krypa till korset och be om ursäkt, måste hon
söka sig en annan piga.
Den ofvan omtalade trumdansen var, förutom att den
var deras rättegångsform, också ett stort nöje för
grönländarne. Detta är också en omständighet, som borde
ha förmått missionärerna att betänka sig, innan de
afskaffade den; ty nöjen tjäna ju till att uppfriska sinnet
och äro som bekant hälsosamma, hvilket är af ännu större
betydelse för ett folk, hvilket som det grönländska lefver
i en hård natur och icke har många förströelser.
Trumdansen var icke alltid förknippad med rättegång,
den dansades också, så väl sommar som vinter, bara för
nöjes skull och bestod då däri, att de agerande sjöngo
visor af olika innehåll, i det de slogo på en trumma och
med kroppen utförde åtskilliga mer eller mindre burleska
rörelser, som framkallade skratt.
Till ett slags ersättning för denna trumdans ha de
nu från de europeiska hvalfångarne och matroserna fått
många europeiska danser, särskildt reel, som de delvis
ha lämpat något efter sin smak oeh ofta dansa med
lidelsefullt lif. Vid kolonierna användas vanligen
tunnbindare-verkstaden, späckhusvinden eller ett annat stort rum till
ballokal, och här försiggår dansen så ofta som koloni-MO
ELFTE KAPITLET.
föreståndaren eller de höga herrarne vilja ge tillåtelse,
helst hvarje vecka. I de andra byarna dansa de i
grön-ländarnes egna hus.
En sådan grönländsk bal tar sig målerisk ut med
det af tranlampor halft upplysta rummet och de många
människor, unga och gamla, hvilka dels agera, dels stå
som åskådare i täta grupper utmed väggarna och uppe
på britsar och bänkar, alla i sina färgrika dräkter. Där
är en blandad rikedom af skönhet och vackra former
bredvid den mest iögonfallande, fulhet. Och så" därtill
denna sprittande glädje och deras öfverlägsna och gratiösa
färdighet. I allmänhet gå benen ofta så hastigt, att man
har svårt för att följa deras rörelser.
Musiken var förr mest viol, nu har dragspel också
börjat bli allmänt.
Af andra förströelser må, som en af de förnämsta,
nämnas kyrkogången. Isynnerhet tycka de, att
salmsån-gen är utmärkt rolig, och kvinnorna äro så begifna därpå,
att de äfven vid andra tillfällen kunna roa sig därmed.
Fullt så intressant som kyrkogången tycka dock
kvinnorna det är att vara i butiken. När öppningstiden
närmar sig, kan man till och med under snöväder om
vintern se dem stå samlade i klungor längs väggarna
utanför och vänta på att ögonblicket skall komma, då dörren
till paradiset går upp och de kunna få störta in och fylla
boden. De flesta af dem ha ingenting att köpa; de
tillbringa de timmar butiken dagligen är öppen dels med
att se på alla de europeiska lyxvarorna, isynnerhet tyger
och halsdukar, dels med att kurtisera handelsbetjänterna
och dels med att säga alla slags mer eller mindre
grof-korniga kvickheter och föra nojs.
Alldeles ofantlig blir tillströmningen hvarje sommar,
när det nyss med fartygen har kommit nytt lagar af varor
från Europa; då befinner butiken sig hela dagen i ettRÄTTEGÅNG, TRUMDANS 0(!H NÖJEN.
, 141
riktigt belägringstillstånd, och de lyckliga, som ha kommit
in, sluka alla de nya sakerna med ögonen och vilja ogärna
ut igen. De äro liksom sina systrar på denna sidan
hafvet mycket förtjusta i nytt af alla möjliga slag, och sådant
får därför, så snart det kommer, en strykande afsättning.
Hufvudsaken ar, sa vidt jag har förstått, att varan är
ny, hvad den skall användas till är af mindre vikt.
Följande exempel är ganska betecknande. En gång hade
den visa styrelsen i Köpenhamn funderat ut, att
grön-ländarne som andra civiliserade människor måste behöfva
nattkärl, och beslöt därför att infora dem. Så snärt dessa
i grönländskornas "ögon märkvärdiga inrättningar hade
kommit i kolonibutiken i Godthaab, gingo de alla åt.
Följande dag infunno sig de infödda damerna i butiken med
hvar sitt nattkärl, som de planterade på disken, för att
däri hämta sitt mjöl, sina gryn eller sitt smör.TOLFTE KAPITLET.
Begåfning-. — Formsinne. — Musik, — Diktning.
Skildringar af infödda.
/p^\rönländarne äro i flera afseenden begåfvade
männi-xS^* skor och stå betydligt öfver den ringaktning,
hvarmed de flesta européer tro sig berättigade att se ner
på dem.
De ha ett skarpt förstånd angående allt, som ligger
inom deras egen erfarenhetskrets, och de kunna tillika
visa stor uppfinningsförmåga. Ett slående bevis därpå
äro, som vi ha sett, deras redskap och vapen, hvari det
förhand varan de materialet är användt så väl som det
öfver hufvud låter tänka sig; de stå långt öfver det vi
finna hos kringboende så väl amerikanska som asiatiska
stammar. Till och med den minsta benknapp eller spänne
är så bra, att det helt enkelt ej kan göras bättre, och vi
ha i det hänseendet ingenting att lära dem. Visserligen
kan häremot invändas, att en fattig natur har tvingat
dem att använda det lilla de hade; men en sådan
invändning blir af ringa vikt, då man betänker, att ett föga
begåfvadt folk nödvändigt måste duka under för denna
natur, ja, vi ha till och med sett raser, som anses stå
mycket högt, icke kunna reda sig under samma
förutsättningar.BEGÅFNING.
143
Att eskimåerna ha förstånd, framgår också med al]
önsklig klarhet af deras anmärkningar, som ofta äro
mycket träffande. Detta fingo missionärerna, särskildt i början,
bittert erfara, när de voro nog dumma att inlåta sig i
dispyt med de hedniska angekokerna. När de blefvo
omkull-resonerade, hade de emellertid argument i efterhand, som
voro mera slående än de inföddes,; de liade visst, som
min vän timmermannen i Godthaab sade, »duktiga
näf-var», och för dem rymde den grönländska fredligheten
fältet.
Som exempel på deras goda anlag kan nämnas, att
de jämförelsevis lätt lära sig läsa och skrifva, så att de
flesta af de kristna nu kunna det, många till och med
mycket bra, ja, deras skrifskicklighet är ofta rent af
beundransvärd. Till och med hedningarne lära sig hastigt
spela domino, bräde, ja, schack. Med de infödda i
Godt-haabs omnejd — t. ex. vid Kangek — spelade jag ofta
dam och kunde då bli öfverraskad af den skicklighet och
omtänksamhet de lade i dagen.
Våra olika skolämnen tyckas de lia någorlunda lätt
för att tillägna sig, åtminstone de yngre; komma de till
mognare ålder, faller det sig svårare för dem. Det ämne,
som är svårast för dem, är räkning, och det är t. ex.
jämförelsevis få, som kunna komma så långt, att de lära
sig behandla och räkna ordentligt med bråk; de flesta
ha redan svårt nog med vanlig addition och subtraktion,
för att icke tala om division och multiplikation. De
ofullkomliga anlagen i denna riktning ha säkert sin rot långt
tillbaka i tiden. Det eskimåiska språket har också ett
föga utveckladt talsystem, ty det har icke ord för mer än
fem, ett för hvarje finger. Ar en eskimå så matematiskt
begåfvad, att han kan räkna längre, reder han sig på
det sättet, att han i stället för sex säger det första fingret
på den andra handen, i stället för sju det andra fingret144
NIONDE KAPITLET.
på den andra handen, o. s, v. Men kommer han nu till
tio, har han alltså icke flera händer, han måste därför
till med fötterna och för att uttrycka elfva säga den
första tån på den ena foten, o. s. v>, för sexton den första
tån på den andra foten, o. s. v. På detta sätt kan han
reda sig ända fram till tjugu, som han kallar »en hel
människa till ända» (iniih navdugo). Här stanna många
eskimåers matematiska begrepp, men riktiga ljushufvud
kunna räkna ännu längre och säga, för att uttrycka
tjugu-ett, en på den andra människan (inüp äipagssäne atansek)
0 s. v. Trettioåtta blir t. ex. på det sättet den tredje
tån på den andra människans andra fot (inüp äipagssäne
arfmek p ingasu t), fyrti o blir den andra männniskan till
ända o. s. v. På detta sätt kommer man fram till
hundra eller den fämte människan till ända, men nu kan till
och med den mest framstående eskimå ej komma längre
med sitt språk.
Detta är, som man kan förstå, ett något obekvämt
sätt att uttrycka sig, om man ofta skall röra sig med så
höga tal som öfver tjugu, hvilket sällan behöfdes där
uppe förr i tiden, men som införandet af pängar och
handel nu tyvärr har gjort mera allmänt. Det är därför
helt naturligt, att grönländarne mer och mer upptaga de
danska räkneorden, och med tillhjälp af dem kunna de
nu till och med gå öfver hundra, men jag misstänker,
att de fortfarande ha litet svårt för att bilda sig ett
bestämdt begrepp om ett så högt tal.
Eskimåernas ortsinne och anlag för topografi äro
alla resande ense om att berömma. Då kapten Ommaney
1850 bad en eskimå från Cap York teckna kusten, tog
han en blyertspenna, en tingest, som han aldrig förr
hade sett, och tecknade kustlinien längs Smiths sund från
sin födelseort och norrut med en förvånande
noggrannhet, i det han antydde alla öar, mera betydande bärg,Ill. Otto Sinding
Grönländsk dans.
FORMSINNE.
145
isbräen och fjäll och sade namnen på dem alla. De
infödda på ostkusten lämnade kapten Holm en karta öfver
•ostkusten norrut från Angmagsalik, som de hade skurit i trä.
Grönländarnas begåfning i fråga om konst är
otvifvelaktigt märklig. Deras formsinne är mycket utveckladt,
En eskimåisk Venus och Apollo.
■ocli den skicklighet, hvarmed till och med många, som
ingenting ha lärt, kunna teckna, är ofta rent af
öfverraskande. En grönländare vid namn Aron blef en
gång-sjuk och kunde ingenting göra; liggande på sängen tog
han sig då för att illustrera alla cle eskimåiska sägnerna,
och han icke allenast tecknade sina bilder, han skar också
clichéerna till dem i trä, så att de kunde tryckas. I d:r
Rinks bok »Eskimoiske Eventyr og Sagn» kan läsaren
■finna ett prof på denne mans verksamhet på sjuklägret,
En af våra främsta konstnärer, som till och med är
figurmålare, sade en gång, då han såg igenom dessa
teckningar: »Det är minsann ypperligt gjordt, det är som
framtidens konst.»
Nansen, Eskimålif. \ Q146
NIONDE KAPITLET.
Till att skära i ben, trä och sten äro de sällsynt
skickliga, och till och med hedningarna visa däri ett
formsinne, som är märkvärdigt hos ett folk, hvars kultur
i den riktningen är så föga utvecklad. Som bevis på
deras skicklighet i bildsnidarkonsten meddelar jag
vidstående afbildningar af två hufvud, skurna i trä, som
en infödd från en by i Godthaabs distrikt lämnade mig.
Man kan knappast vara i tvifvel om, att det är sin egen
ras konstnären här har förevigat.
I musikaliskt afseende äro grönländarne väl
begåfvade. Deras ursprungliga musik, som begagnas vid deras
trumdansar, är naturligtvis som de flesta naturfolks något
monoton, och det är icke många toner, som användas;
men den är likväl egendomlig och icke utan intresse:
Melodierna till sångerna komponeras ofta af poeten
själf. Nedanstående sång från ostkusten kan tjäna som
prof på deras musik och sångkonst: den är mig välvilligt
meddelad af fru Signe Rink. Melodien är upptecknad
af fru Janssen vid Julianehaab.
Hedniska grönländare, inspärrade i hafsisen, klaga
öfver hunger.
Långsamt, snörflande.
Ku - ja - -tå - - -- nas - si - ka - lu ar - av - - ko.
Högt från fjällets topp, såg jag öf - ver liaf-vet ut.MUSIK.
147
Åh.....ja! Ah.....ja! Åh.........ja!
Åh.....ja! Åh - ja! Åh - - - ja! Åh -
ja!
A - - ki - sivd - lu - ne si - - - kou - mi -
ga-Och sora al-drig förr allt var tillstängdt med
me. Ter - ki - - a
is. Bor - ta hos
ro - ru - nå kå- - le - - ro - juk.
Ter - ki - - aks him - gra de visst.
Dal segno al fine.
Dal segno al fine.
Fortsättningen rör sig omkring, att de antagligen
under dessa förhand varan de omständigheter alla skola
komma att dö af svält. Men så kommer en isbjörn till
oväntad, glädjande undsättning.
Det ursprungliga i deras musik blef naturligtvis i
hög grad grundadt genom européernas inflytande, och
fastän det fortfarande komponeras egna melodier där
uppe, tyckas dock dessa i allmänhet vara föga originella,
de påminna mycket om den europeiska musiken, dels
den världsliga, dels den religiösa. Där användas nu också
många europeiska melodier, och det verkar rätt
öfverraskande där uppe mellan fjällen och bräerna att
plötsligt höra köpenhamnska gatvisor, som t. ex. »Gina, du
deilige mø---er du med paa den?»
De uppfatta vår musik mycket bra och återge den
i allmänhet riktigt eller åtminstone icke falskt; till och
med mindre enkla och iöronfallande melodier kunna de
ofta reda sig med.
Grönländarne, isynnerhet kvinnorna, äro mycket
förtjusta i att sjunga; om sommaren, då de ro i sina
kvinnobåtar, sjunga de gärna sina sånger och då ofta
flerstäm-migt, ja, det händer till och med, att de själfva kunna
sätta understämmorna till en sång, som de nyss ha hört.
DIKTNING.
149
Det är dels salmer, dels andra sånger, europeiska ocli
eskimåiska, som då höras, och det kan låta vackert om
kvällarna öfver den blanka vattenytan, det är för de
grönländska fjordarna och fjällen hvad bjällerklangen och
lurlocken äro hemma hos oss.
Det, som tilltalar dem mest vid gudstjänsten, är,
som sagdt, säkert också salmsången, och hade icke den
varit, skulle det nog ha gått ännu trögare än det gjorde
att få grönländarne kristnade.
Af diktning finnes mycket i det eskimåiska samhället.
Det viktigaste är naturligtvis där som lios de flesta folk
äfventyren och sägnerna. Af dessa ha de stor rikedom,
och de äro alla ytterst egendomliga i sitt slag; om de
än ofta kunna visa släktskap med andra folks sagor, äro
de dock alla omstöpta i sin egen form.
Intet ger oss en så god inblick i detta folks hela
själslif, dess anlag, känslor och stämningar, som dessa
sägners innehåll och det sätt, hvarpå de berättas. De
läsare, hos hvilka det lyckats mig att väcka intresse för
detta folk, vill jag därför på det varmaste uppmana att
göra bekantskap med dem; de äro samlade och
öfversatta i chr Rinks flera gånger omtalade bok: »Eskimoiske
Eventyr og Sagn» (Köpenhamn 1866) och supplementet
därtill (Köpenhamn 1871). En intressant samling af
ostgrönländska sägner är meddelad af kapten G. Holm i
»Meddelelser om Grønland», 10 häftet (Köpenhamn 1888).
Man finner i dessa sägner en framställningsförmåga och
en fantasi, som är slående, där finns också ofta känsla, ja,
ibland till och med en viss poetisk uppfattning af mycket
i naturen, och därjämte finner man också stundom en
grotesk humor, som naturligtvis ofta urartar till så
grof-korniga saker, att de tyvärr icke ha blifvit tryckta.
Jämte denna sagodiktning och dessa berättelser om
åtskilliga bedrifter fanns i det eskimåiska samhället också150
NIONDE KAPITLET.
en poesi med sånger af olika slag. De voro antingen
nidvisor om andra, som sjöngos vid de förut omtalade
trumdanserna, eller också vanligen visor skildrande olika
saker eller händelser. I dessa dröjer författaren ofta vid
naturens och lifvets skönhet på ett eget barnsligt och
tilltalande sätt; ofta är det också barnsliga kärlekssånger,
hvari den älskandes längtan och den älskades dygder
beskrifvas. Musiken till dessa sånger komponerades, som
sagdt är, ofta af poeten.
Att grönländarne ha blick för naturens skönhet, har
jag ofta under mitt myckna kringflackande med dem
haft tillfälle att erfara. Så hände det, då min vän Joel
och jag en gång i dimmigt väder rodde i kajak inåt
Ameralikfjorden, att vi kommo förbi en bärgudde och
plötsligt sågo fjällen längst in i fjorden ligga solbelysta
framför oss; dimman var sönderrifven och hängde i
tappar öfver bärgspetsarna, medan deras snödrifvor lågo och
glittrade i solskenet. Det var en syn af slående
skönhet, och Joel hejdade farten, synbart berörd, och brast
ut i ett enda »pinekaok» (det är mycket vackert). Han
var ett rått stycke natur, som man svårligen ville
tillskrifva känslor af denna art. Jag har också ofta hört
grönländarne beskrifva sommarlifvet, renjakten och
naturens skönhet på den tiden i vackra färger.
Vid kristendomens och civilisationens införande blef,
som vi ha sett, trumdansen afskaffad, och därmed förföll
eller förändrades delvis också verskonsten.
Ännu diktar dock grönländaren sånger, ett bevis därpå
skall jag meddela längre fram. Sångernas innehåll kan
dels vara af skämtsam art, i det de på ett mer eller mindre
oskyldigt sätt söka förlöjliga medmänniskors egenheter
— grönländaren har nämligen skarp blick för det
komiska —; sånger af det slaget diktades det, så vidt jag
kunde förstå, åtskilliga om. expeditionens olika medlem-SKILDRINGAR AF INFÖDDA. 151
mar, ty jag hörde ofta sådant sjungas på kolonivägen
om kvällarna, utan att det dock lyckades mig få fatt i
dem. Dels behandla sångerna också diverse händelser.
En allmän art är också barnsånger, hvaraf ofta diktas
särskilda för det och det barnet och som då skänkas detta
som ett slags födelsedagsgåfva af författaren.
Som exempel på grönländarnes sätt att berätta skall
jag här återgifva eskimåen Silas" skildring af hans resa
från Umanak i Godthaabsfjorden till Ameralikfjorden
för att bistå de fyra af vår expedition, som blefvo kvar
där, sedan Sverdrup och jag hade rest till Godthaab.
Berättelsen är nedskrifven af Silas själf på hans
modersmål och utkom i den grönländska tidningen
»Atuagagd-liutit», som tryckes i Godthaab med ett nummer i
månaden. och som utdelas gratis till grönländarne. Den här
lämnade öfversättningen är välvilligt utförd för mig af
kolonistyresmannen Brummerstedt (Holstensborg) och är
så nära som möjligt ett ordagrant återgifvande af
originaltexten.
Denna berättelse är i all sin bredd ytterst
karakteristisk för grönländarnes hela sätt att berätta. Man
bör komma ihåg, att författaren är en vanlig infödd
fångare och jägare, som ej erhållit någon annan uppfostran
än den hvarje man nu får där uppe.
Berättelse
om de européer, som ha genomfarit Grönland från öster
till väster öfver inlandsisen, samt deras ankomst till
Amera-likfjorden och Godthaab (skrifven af Silas från Umanak).
Jag vill först berätta om vår resa till Korkuk. Vi
grönländare, som bo i fjordarna, äro mycket ifriga med att
passa våra räffällor, emedan vi genom försäljningen af
skinnet få litet pangar att röra oss med. I slutet af september
månad reste vi, 4 man starkt, in till Korkuk, nämligen jag,
Peter, David och min fosterson Conrad, den sistnämnde152
NIONDE KAPITLET.
lyckades nämligen i maj månad genom föreståndarskapet
skaffa sig en kajak. Då vi kommo till Kor ku k, gingo David
och jag följande dag på renjakt, Peter och Conrad för att
se till räffällorna, sågo åtskilliga spår, men inga djur, då
det till på köpet såg ut att bli regnväder, vände vi så smått
hemåt följande dag, då vinden stillnade af, gingo David
och jag tvärsöfver fjorden, vi sågo en ringsäl dyka upp,
förföljde den, men bommade på den flera gånger, emedan
det var något sjögång; då vi eljes ingen säl sågo, gick David
från mig bort till de två andra på motsatta sidan af
fjorden, hvaremot jag fortfor att gå midt öfver fjorden, då
jag-närmade mig vår boningsplats och hade kommit förbi ett
litet näs, lade jag märke till, att det nedanför husen låg
en träbåt, innan vi reste, hade jag hört, att missionären
väntade besök af styresmannen från Godthaab, när han
hade varit vid Kornok, det var mycket riktigt han, som
var anländ, — då jag lade till vid stranden, upptäckte jag
två kajaker, som endast voro dragna litet upp öfver
"högvattensmärket, det visade sig vara två postmän i
semina-risternas kajaker.
Just som jag hade kommit ur min kajak, kom min
fosterson ner till stranden till mig och berättade mig, att
de, som hade gått öfver inlandsisen från ost- till västkusten,
voro lyckligt ankomna till Ameralikfjorden, 4 af dem voro
där inne i fjorden ännu, 2 af dem voro komna till
Godthaab i en båt förfärdigad af tyg.
Då jag hörde detta, blef jag mycket förvånad och sade
då strax: »om jag ändå hade mött dem i sommar, då jag
var på renjakt vid Kapisilek», (vi liade nämligen hört talas
om, att clet var några, som ville försöka att göra denna
resa öfver inlandsisen); därefter sade jag: »huru ha de
burit sig åt med att resa från Ameralikf jorden till
Godthaab i en tygbåt; hela vägen är det ju endast branta och
otillgängliga fjällväggar? Det är mycket besynnerligt, den
vägen skulle vi grönländare icke ha tillryggalagt i ett sådant
fartyg.»
Jag gick då upp i mitt hus, drog af mig skinnpäls
och benkläder och började äta, kort därefter knackade
barnen på rutan och sade, att Otto (missionären) ropade på
mig. Jag skyndade mig då att draga på mig mina ben-SKILDRINGAR AF INFÖDDA. 187
kläder igen, men barnen ropade då in genom fönstret till
mig, att Otto höll på att gå in i mitt hus, då det skulle
draga ut för långt på tiden att taga på mig min anorak,
gick jag ut i skjortärmarna och träffade honom då utanför
min husgång; i det jag kom ut, sade han till mig: »Du
känner ju godt vägen till Ameralikfjorden, då de fyra
européer, som äro där inne, äro att beklaga, skall du och
föreståndarens kajakman Peter gå dit för att bringa dem
proviant, skynda dig litet att göra dig i ordning till att resa.»
Då jag, som sagdt, nyss hade kommit hem, hade jag
strax ingen synnerlig lust till att resa, men jag beslöt mig
dock för det till sist.
Det regnade mycket starkt, då klockan var 4 på
eftermiddagen, och då jag hade druckit kaffe, gick jag, medan
jag väntade på brefven, in i föreståndarens besättningstält
för att höra något nytt, båtstyraren berättade mig då, att
två af denna expedition voro lappar, jag hade ju nog,
medan jag gick i skola, hört något om, att det existerade ett
folkslag, som hette lappar, men deras sedvanor och skick
visste jag intet besked om.
Då brefven voro färdiga och vi (Peter och jag) hade
fyllt våra kajaker med proviant, sprit o. s. v., begåfvo vi
oss af för att om möjligt hinna till betfiskplatsens hus
innan natten, då det regnade för starkt till att ligga under
bar himmel och det inga större stenar fanns med hål under,
hvarunder man kunde sofva.
Då det började bli mörkt, kommo vi dit, gingo in i
huset, då taket var otätt, droppade regnet starkt ner i huset,
jag hade lyckligtvis en kaffepanna och ett téfat med mig,
fatet begagnade vi som lampa och lade oss till att sofva
så godt vi kunde.
Om morgonen kokade vi kaffe och reste så därifrån,
då det blef ljust.
Då vi kommo till Itivdlek, buro vi först den medförda
provianten m. m. öfver land till den motsatta sidan af där
vi landade, därefter togo vi våra kajaker på hufvudet och
gingo med dem öfver landet för att bespara oss att ro utom
detta land. Vi hade väntat oss att hinna fram till ändan
af Ameralikfjorden innan aftonen, men då sydvästvinden
blåste upp allt mer och mer och sjön reste sig, hunno vi154
TRETTONDE KAPITLET.
endast till Kingaks norra sida, då jag icke tordes gå utom
Kingaks näs, emedan jag icke tillräckligt kände hurudant
det var att passera i stark blåst och emedan jag visste, att
där icke i närheten af näset var något ställe, där vi kunde
lägga till, om blåsten blef för stark.
Vi funno där en större håla under en sten, där vi
då kröpo in och sofvo där.
Då det började bli ljust och det var någorlunda stilla
väder, reste vi därifrån efter att först ha druckit vårt sista
kaffe, efter en stunds rodd kommo vi ändtligen förbi det
näs jag var mest rädd för, rodde därefter inåt, då min
följeslagare aldrig hade sett denna väg förr, berättade jag honom
om namnen på de olika fjällen och hvilken väg vi plägade
gå, då vi gingo på renjakt.
Vi visste icke något bestämdt om, hvar dessa
människor uppehöllo sig, jag tänkte mig som mest sannolikt,
att de uppehöllo sig på en af tältplatserna i ändan af
fjorden, då vi därför satte öfver fjorden och kommo litet
utanför lvigtussok, affyrade vi flera skott, men de blefvo icke
besvarade, vi rodde alltjämt vidare och träffade då två
sälar, vi försökte skjuta dem, men då vinden var för stark,
lyckades det oss icke få skott på dem, tills vi kommo till
ändan af fjorden, af sköto åter några skott, som icke heller
blefvo besvarade, hvarför vi började frukta för, att vi icke
skulle träffa dem vi sökte.
Kort därefter trodde vi oss dock höra ett skott, som
vi antogo kom från Umiviarssuit, jag sade därför till min
följeslagare: »låt oss gå i land här vid Umiviarssuit och
först gå bort och se den motsatta sidan af den stora älfven,
om de icke äro där, det kunde ju tänkas.»
Efter att ha dragit våra kajaker genom leret upp till
fast mark, tog jag brefvet och min bössa, Peter tog
likaledes sin med, för att vi skulle kunna skjuta signalskott;
då jag hade skjutit en gång (min följeslagare Peters bössa
hade nämligen blifvit våt, så att den icke kunde begagnas),
hörde vi ändtligen ett skott på nära håll och började se
spår af stora stöflar, då vi nu icke längre tviflade på, att
vi skulle träffa dem vi sökte, började vi komma i godt
humör, isynnerhet emedan vi antagligen skulle få se
lapparne, efterhand som vi kommo längre fram, mötte vi spårSKILDRINGAR AF INFÖDDA.
155
af grönländare, vi hade trott, att vi skulle ha varit de
första grönländare, som kommo till dem, men som vi sedan
fingo veta, hade vi kommit blott litet senare än två andra
grönländare, litet därefter såg Peter ett tält och människor
gå utanför. Medan Peter ropade hurra, sköt jag med min
bössa af glädje — vi sökte efter den bästa vägen att komma
ner till tältet på och blefvo då tillropade på grönländska:
»amuinak» (gå rakt ner). Vi kände då igen de båda
grön-ländarne, det visade sig vara de två bröderna Terkel
(föreståndaren) ocli hans yngre broder Hoseas från boplatsen
Sardlok, de hade nyss kommit dit in för att också lämna
proviant. Vi sågo de bägge norrmännen och de bägge
lapparne förtära en måltid och dricka kaffe af det, som var
dem tillsändt, de hade dukat bord, begagnande en af sina
slädar som bord.
Då vi kommo fram till dem, räckte jag brefven till
en af dem, då han hade fått dem, gaf han dem strax till
den, som satt längst bort ifrån honom (löjtn. Dietrichson).
Ändtligen sågo vi då lapparne, som vi hade längtat
efter, vi blefvo förvånade öfver deras klädedräkt, emedan
den alls icke liknade den dräkt, som vi bruka se européerna
här hafva på sig, deras fotbeklädnader liknade skridskor,
spetsen af skodonen var mycket böjd, det ena paret stö fi ar
hade sulor, som liknade grönländarnes sulor på skodon, den
andre lappen, den äldre, hade skodon af renens ben,
likaledes spetsen mycket böjd, likaledes hade de benkläder af
renben, som sutto mycket strama på dem, de hade innanför
underbenkläderna hvita yllna, i sina rockar hade de många
fickor, hela fodret af rocken begagnades som förvaringsrum;
de hade halsdukar, hvari det i hvarje ända var fickor
(förvaringsrum).
Den yngre, Samuel Balto, hade en hög mössa med
fyra hörn, hvari det var fjädrar, med ett stort bredt rödt
band om midten, den äldre, Ole Ravna, hade en lång röd
mössa, som blef mindre och mindre i höjden, i ändan af
mössan satt en tofs.
Sedan de bref vi hade med oss från föreståndaren och
missionären (Otto) hade blifvit genomlästa, gåfvo de oss
mat och kaffe, som vi förtärde, då de gingo in i tältet,
följde vi med för att komma åt att tala med dem, clå vi156
TRETTONDE KAPITLET.
hörde, att de hade en bok, fingo vi fatt i en, som var tryckt
på grönländska och danska; och likaledes i två skrifvelser,
som voro affattade på samma språk, begagnande dem,
lyckades vi ändtligen göra begripligt för dem, hvad det var för
saker vi hade med, och fingo två af dem till att följa med
oss att hämta några af sakerna, då vi icke kunde bära
alltsammans allena.
Då Terkel och hans broder ville resa ut till Godthaab,
skulle Peter och jag vänta här på den båt, som skulle hämta
dessa fyra män till Godthaab, Otto (missionären) hade
visserligen sagt till mig, att jag skulle vända tillbaka direkt till
Umanak, men jag ville hellre vänta och följa dem till
Godthaab, emedan min betalning skulle bli högre.
Efter att hafva gjort tecken till de två, som skulle
följa med oss för att hämta de medförda sakerna, gingo vi
tillsammans med dem och Terkel och hans broder ner till
våra kajaker och började draga ut ur kaj åkern a hvad vi
hade med oss, de två voro mycket glada för sakerna, vi
hade ju också med oss många olika saker, bland annat
fem rågbröd och två flaskor, hvari det var vin.
Då vi vände om för att föra sakerna till tältet, önskade
vi först Terkel och hans broder en god resa hem och gingo
därefter ifrån dem, då vi kommo till spår uppe på land,
berättade jag Kristiansen och Balto, att det var mina och
mina reskamraters spår från i sommar, då vi voro här i
juli månad på renjakt, och visade dem fjället
Akuliarusiars-suk, berättade dem, att mina reskamrater hette Conrad
och Fredrik och att vi där hade skjutit fem renar.
Då vi kommo nära tältet, började lappen ropa hurra,
jag stämde in med, då herrn (löjtn. Dietrichson) såg, hvad
vi hade med oss, blef han också synbarligen mycket glad,
och alltsammans fördes in i tältet, hvarefter de strax
började koka kaffe i en stor panna.
Då kaffet kokte, drucko vi det och åto oss mätta, sedan
drucko vi punsch. Då de ville gå till hvila, sade de till
oss, att vi skulle komma in, och gåfvo oss en sofpåse, hvari
där kunde vara tre man, och i den skulle vi sofva
tillsammans med den gamle lappen.
Min följeslagare (Peter) ville icke ligga i påse
tillsammans med honom, och jag hyste också litet vidskepelseSKILDRINGAR AF INFÖDDA.
157
(fruktan) viel att ligga i påse tillsammans med lappar, det
kommer sig däraf, att vi ju annars aldrig bruka ligga
tillsammans med européer.
Då Peter fortfarande icke ville, kröp jag in i påsen,
men kunde icke sofva mycket, dels emedan lappen (min
sofkamrat) drog andan mycket hårdt, dels emedan vi
skrattade mycket och emedan de andra tre i den andra påsen
hela tiden lågo och retades med hvarandra, då de ändtligen
tystnade, sofvo vi.
Då vi vaknade följande morgon och hade ätit och
druckit kaffe, fick jag lust att gå på renjakt, emedan vädret
var godt och emedan jag icke tycker om att ligga stilla.
Då Peter sade, att han ännu icke hade sett renar, ville jag,"
att han skulle följa med mig, men då hans bössa var våt,
ville han icke. Då det började lida fram på förmiddagen,
gick jag, fastän det var söndag, den 7 oktober. Om jag
varit vid min vinterplats Umanak, hade jag knappast gått
ut på förvärf den dagen, men jag hade sådan lust att skaffa
de fyra främmande litet köttmat, om det också icke blef
annat än en hare.
Då jag började gå, erinrade jag mig dagen, att
helg-dagen tillhörde Gud, vår herre, och jag bad då utan att
tvifla: »Gif oss i dag vårt dagliga bröd», m. m., jag önskar,
att alla kristna, när de gå ut på förvärf, utan att tvifla
ville bedja så. Jag gick så smått uppför bärget, då jag
ungefär hade kommit ända upp, såg jag ner i en klyfta
och tyckte mig då nere i denna klyfta se några sitta på
huk, då jag trodde, att det var renar, blef jag sittande
stilla en stund och såg på det, men då det alls icke rörde
sig, började jag tvifla på, att min förmodan var riktig, och
gick därför direkt ner för att se, hvad det kunde vara; då
jag kom längre ner, började flocken springa, däribland en
stor hane med sina honor och flera andra. Jag blef så
förargad på mig själf, att jag sade: »Jag dumbom, att
jag-inte såg mig riktigt för, nu skadade jag mig själf igen med
min blindhet.»
Först sprungo de tämligen fort, stannade kort därefter,
jag förhöll mig alldeles lugn och liöll ögonen på dem, strax
därefter sprungo de nedom det bärg, där jag stod, då de
voro komna förbi mig, renkalfvarna sist, gick jag längre158
TRETTONDE KAPITLET.
fram för att se, hvar de voro, och såg dem litet nedanför
bärget på den andra sidan, då de närmade sig, honan först,
men hon var tämligen långt borta, hanen efter, men något
närmare mig, sköt jag efter honom, fastän jag hellre ville
ha haft honan, och träffade honom, men kulan bräckte
blott hans bog, jag laddade då andra gången, sprang efter
honom och träffade honom då, så att han dog; de andra
renarne såg jag ej mera efter, emedan jag icke trodde mig
kunna hinna upp dem.
Då jag hade flått djuret och gömt en del af köttet
under några stenar, packade jag in det jag ville ta med
mig i skinnet och gick sedan hemåt, utan att se efter, om
där var flera renar i närheten, något framför min väg kom
en stor hvit ren löpande och sedan åter en mycket stor, men
jag tyckte, att de voro för långt borta till att skjuta efter.
Då jag kom alldeles ner för bärget, hade det blifvit
eftermiddag, då jag kom i närheten af tältet, tänkte jag på
att affyra ett skott, liksom vi grönländare bruka, då vi ha
fått en stor ren, men då det var européer, som voro i tältet,
och jag icke hade mycket krut, uppgaf jag det; där var
ingen utanför tältet, hvarför jag höll mig stilla litet. Peter
kom först ut ur tältet, och då han såg mig, frågade han
mig, om jag hade fått en ren, då jag bejakade denna fråga,
gick han in i tältet och berättade på bästa sätt för dem
där inne den nyheten, då de kommo ut, stirrade de länge
på mig.
Jag gick då ända ner till dem, och de blefvo mycket,
ja utomordentligt glada, jag gaf dem den ena bogen och
sade, att de skulle koka den, dessutom fick löjtn.
Dietrichson litet märg och talg, emedan han hade börjat hålla så
mycket af mig; då jag hade druckit kaffe och ätit, berättade
den gamle lappen, medan renköttet koktes, att han själf
ägde 300 renar.
Fastän det icke var riktigt kokt, började de redan äta.
af köttet och sade till Peter och mig, att vi skulle äta med
ur grytan, jag gaf dem litet mera kött att koka, hvart efter
som det blef kokt, blef det ersatt med nytt kött, o. s. v.,
tills vi icke kunde äta mera någon af oss.
Då vi lade oss till hvila, började de åter retas med
hvarandra, då jag var mycket trött och sömnig, sade jagSKILDRINGAR AF INFÖDDA.
159
till Peter: »Nu skola de väl åter hålla på med dessa
upptåg, jag är så sömnig, de veta ju, att det är helgdag
i dag; jag sade då till dem: »det är helgdag i dag.»
Litet därefter, då de nästan tego, började Peter och
jag att sjunga salmer, åtskilliga, som vi hade lärt oss, straxt
därpå tego de alldeles, och den yngre af lapparne började
sjunga salmer.
Då vi vaknade, gingo Peter och jag ut för att hämta
resten af köttet af min ren, då vi närmade oss vårt tält,
började himlen åter bli mulen, vi förde ner köttet till våra
kajaker, men så snart vi voro komna dit ner, kommo
lapparne dit ner, jag gaf dem då åter litet kött till att koka
och gick tillsammans med dem upp till tältet. Sedan fingo
de ryggen och halsen af renen att äta.
Vi började åter tröttna på att stanna där, då det
begynte regna och det ännu ingen båt kom för att hämta oss,
det vi voro mest ledsna öfver var våra skodon, fastän vi
hade två par hvar med oss, voro bägge paren alldeles
sönder, så att vi till sist måste ta en omaka kamik på hvar fot.
Vi började då tala om, att vi ville försöka komma ut
ur fjorden igen, så snart vädret blef godt, vi sade då till
européerna, att vi i kväll ville sofva i våra kajaker, då vi
icke tyckte om att sofva så länge om morgonen som de
gjorde, då det icke var sedvana eller skick bland oss
grönländare, då de icke hade något särskildt" emot det, gingo
vi ner för att sofva i kajakerna. Då vi vaknade och gingo
upp till tältet nästa morgon, frågade de, om vi hade sofvit
godt, då vi svarade ja därtill, tackade de.
Då vi hade ätit om kvällen, sade vi god natt till dem
-och gingo åter ner för att sofva i kajakerna med den
föresats att, om vädret tillät det, nästa dag resa därifrån, då
våra skodon voro alltför obehagliga att begagna i det skick,
hvari de nu befunno sig.
Vädret var följande morgon mycket fint, med blå
himmel, och vi gjorde oss då färdiga till att resa, började ordna
det kött, m. m., som vi skulle ha med oss, och voro nästan
färdiga, plötsligt hörde vi då ute på fjorden ett skott, just
som solen började stiga upp, vi voro ännu icke riktigt säkra
på, om vi hade hört rätt eller ej, kort därpå hörde vi åter
ett skott och flera skott, jag besvarade då skotten ock gick160
TRETTONDE KAPITLET.
sedan upp till tältet oeh såg då litet nere i fjorden båtar
med en hel hop människor i.
Det var mycket glädjande för oss, då vi sågo båtarna,
ty vi hade blifvit litet ängsliga för att de icke skulle komma.
Där var en båt och en kvinnobåt, då vi blefvo samlade,
var det mycket roligt, då vi ju nu visste, att vi alla skulle
komma till Godthaab. Lappen Balto kokade kaffe, då det
var färdigt, drack jag det och ville sedan gå bort, men då
ropade Peter på mig, jag vände om igen, och det visade
•sig nu, att de ville jag skulle äta tillsammans med dem;
vi åto oss nu rikligen mätta och drucko vårt kaffe därtill.
Då de gjorde i ordning till afresan och besättningarna
på båtarna förde ner sitt gods m. m. till farkosterna, gingo
vi åter ner till våra kajaker; efter att ha lastat dem såg
jag efter båtarna och upptäckte då, att de redan höllo på
att sätta öfver fjorden; vi rodde då bort till dem och nådde
den motsatta sidan af fjorden (solsidan); där drack
besättningen åter kaffe och åt, och sedan foro vi åter vidare,
fastän de icke hade sofvit något den sista natten, ville dock
roddarne helst fortsätta resan. Först då vi kommo till Nüa
(näset), beslöt kvinnobåtsbesättningen sig för att slå upp
tält och stanna där om natten, isynnerhet emedan
kvinnobåtens skinn voro för våta, det var alltför länge den hade varit
i vattnet utan att torka, så att vi ansågo, att det var
farligt att icke låta den torka litet, och äfven för att få sv
ihop några hål, som hade blifvit i kvinnobåten; jag
stannade också öfver natten där för att hjälpa till med att dra
upp kvinnobåten och sätta den i vattnet följande morgon.
Midt i natten gick jag ut ur tältet, då jag såg, att
det var lugnt väder, tyckte jag det var bäst att resa, medan
det var stilla, hvarför jag väckte dem och sade, att det var
bäst att resa nu; medan kaffet kokades, lastade vi båten
och reste vidare.
■ »
Något därefter närmade vi oss Nunangiak, det började
då blåsa upp litet; då de litet längre fram på dagen hade
kommit till Tuapagssuak, gick jag i förväg för att se, hvart
träbåten hade tagit vägen, då jag icke visste, hvar de voro,
om de antingen hade fortsatt resan eller hade slagit upp
tält för natten.
Jag hade nämligen börjat längta efter mitt hem, detIll. Otto Sinding
Grönländskt fjordlandskap på ostkusten.
SKILDRINGAR AF INFÖDDA.
161
var ju också länge jag var borta därifrån, om sommaren
är jag nog ibland ganska länge borta från mitt hem, när
jag är ute på förvärf, men då har jag alltid en kamrat från
min egen boplats med mig, som jag kan göra sällskap med.
Då det började bli riktigt ljust och jag kom bort till
Tuapårssünguit, såg jag båten och tältet där, de hade nyss
stigit upp; då jag lade till vid strandbrädden, gick Peter
ner till mig och drog mig upp på land. Han berättade
mig, att de kokade té, det var ju också mycket kallt, det
blåste en mycket frisk Ameralik-östanvind, vi drucko nu
té och åto, då européerna återsågo mig, blefvo de glada.
Då vi hade ätit, reste vi, då vi kommo till
Kingig-torssup, började Kristiansen och jag le mot hvarandra,
emedan vi nu trodde oss kunna hinna fram till Godthaab
samma dag. Då vi kommo till Uvkusigssaps-näset, gingo
Peter och jag i förväg för att lämna ett bref till ledaren
af expeditionen, som de hade skrifvit till. Då vi närmade
oss Godthaab, förmodade invånarne där, att det var vi,
hvarför de samlade sig. Då vi lade till och de hörde, att
vi voro i närheten, samlade det sig allt fler och fler
människor. Grönländarne längtade mycket efter lapparne, och
då de hörde, att jag hade skjutit en stor ren, blefvo de
helt ifriga, och jag hörde icke annat från dem alla än rop
om att få ett stycke talg.
Då Peter gick upp till sitt hem, följde jag med honom.
Jag afundades honom, att han hade kommit så långt. Där
drucko vi kaffe och gingo sedan ner till föreståndaren,
emedan vi trodde, att vi genast skulle få vår betalning. Strax
därefter hörde vi dem ropa, att lapparne närmade sig (cl. v. s.
syntes från husen), jag gick därefter öfver till Lars
Heil-manns (föreståndarens) hus och drack kaffe hos hans hustru,
jag brukade nämligen, när jag ligger öfver natten i
kolonien, sofva i det huset. Då jag hade druckit kaffe, gick
jag ner tillsammans med alla de andra människorna för
att se dem lägga till vid stranden. Då européerna och
grönländarne samlade sig där nere, var det en stor skara
människor. Småningom kom kvinnobåten, som hade de
resandes gods med sig, och. då de också hade tagit min
ren i båten, gick jag åter ner till stranden för att ta emot
den. Sedan jag hade delat ut en del däraf till grönlän-
Nansen, Eskimålif. 11162
TRETTONDE KAPITLET.
darne, sålde jag resten fördelaktige. För det kött européerna
hade ätit inne i fjorden, fick jag 5 kronor, för att ha
utfört resan dit in fick jag 20 kronor, för renhufvudet 3
kronor, för renskinnet 4 kronor och 50 öre. Resten fick jag
ungefär 18 kronor för.
Då jag hade fått alla pengarna, tänkte jag starkt på
att köpa mig bössa, det hade länge varit mina önskningars
mål, men jag hade hittills icke haft tillräckligt att köpa
den för. Jag har nog en gammal bössa, 1874 bytte jag
med volontärens (Irmingers, hans, som omkom i kajak)
hagelbössa och fick en äldre bössa för den. Denne
Irminger (han, som omkom i kajak) känna sydgrönländarne
säkerligen; då han omkom, var jag med honom.
Jag fick mig således en bössa och skall nu ge min
gamla till min fosterson, så kan han få öfva sig med den.
Han är 17 år gammal, och för oss, som bo i fjorden, är
det en viktig sak att ha en bössa, både till ren och till säl
och till annat lefvande. Jag låg öfver natten i Godthaab,
men jag var icke riktigt glad, emedan jag af expeditionens
medlemmar ständigt plågades med att jag skulle sälja
skinnet af den ren jag hade skjutit, då jag egentligen helst ville
behålla det själf, ty det var ett vackert, täthårigt skinn,
som det är bra att ligga på om "vintern, då det är kallt.
Jag fick visserligen i augusti en stor ren, men skinnet af
den var så tunt, att jag icke lät bereda det till kåk (d. v. s.
underlag på britsen). Då de kommo B gånger och bådo
att få köpa det, tyckte jag icke om att säga nej längre och
sålde det sedan. Jag sade då till föreståndaren, att jag
ville köpa en bössa, och fick en utlämnad. Då jag hade
handlat, ville jag resa, emedan jag längtade mycket efter
att komma hem, men nordostvinden tvingade mig att stanna
ännu en natt i kolonien, då jag icke tordes gå förbi
Ka-sigiàngsuit, dels för blåst, dels emedan jag hade så mycket,
som jag skulle ha med mig inuti kajaken. Följande dags
morgon, då jag steg upp, var vädret bättre, och blåsten
hade stillnat af. Jag reste då öfver Kornok till min
boningsplats. »
Det sätt, hvarpå olyckor skildras i dessa berättelser,
är ofta egendomligt. Jag skall här ge ett exempel frånSKILDRINGAR AF INFÖDDA.
163
en längre berättelse om en kvinnobåts förlisning, som
hände i fjor och hvarvid tio människor omkommo.
Författaren är Ignatius, som var styrman på båten. För
öfversättningen har jag att tacka fru Signe Rink. Om
själfva olyckan heter det:
---»men då vi fingo Ikerak öppen, sågo vi, att
det drog ihop till storm, och då vi omsider kommo ut i
mynningen af fjorden, kom den redan farande med en
sådan våldsamhet, att vi allesamman måste släppa hvad vi
hade för händer för att peka utåt, i det vi utbrusto som
med en mun: "Ja, där ha vi den"! Jag lät ögonblickligen
dreja bi, men vi blefvo i samma ögonblick kastade ner mot
ett isbärg och samtidigt påseglade af all den splittrade
ny-isen, som stormen nu förde med sig; och kvinnobåten
började ögonblickligen att sjunka. Här hörde jag nu en af
rodderskorna utbrista: "Månne Gud vår skapare alls icke
vill se ner till oss"? Men för stormens sus och det starka
knakandet i kvinnobåten kunde jag icke urskilja hvem det
var. Nu skyndade jag Ignatius mig att få min kajak
utsatt, men den kom genast in under isflagorna, hvarför jag
blott med ett våldsamt ryck i clen fick den fram igen, och
Jonas och jag hade knappast tagit plats i hvar sin kajak,
förr än kvinnobåten sjönk midtför våra ögon. I det samma
var det något, som bakifrån rörde vid min axel; och då
jag vände mig om, såg jag, att det var Martha; men en
sjö slungade henne genast bort igen. Nu började vi två
kajakmän också plötsligt att sjunka, så att isen måste ha
sönderskurit oss (d. v. s. kajakerna) och i det vi sjönko,
hörde jag Jonas bedja: »Jesus, kom och blif hos mig
— dina sår vare min tröst — jag älskar dig.» Han var
den ende af dem alla jag hörde bedja, men han var
visserligen också clen, som jag på grund af mitt stora ansvar1
hela tiden hade varit mest uppmärksam på. Där hade de
nu allesamman gått till bottnen! Nej, ännu icke alla; ty
då jag själf flöt upp till vattenytan igen, sedan jag varit
nog lycklig att komma ut ur kajaken, fick jag sikte på
1 Ignatius kände mest ansvar för Jonas och Martha, emedan det
var en annan mans, Jacobs, barn, som anförtrotts till honom under
denna resa.164
TRETTONDE KAPITLET.
Martha och därefter på Elisabeth, min egen hustru, och
till sist på Prescilla, en gammal släkting till oss, som
tilllika i många år hade varit vår tjänarinna där hemma;
men alla de andra voro och förblefvo borta, äfven Jonas,
hvilken alltså väl icke lyckats komma ur kajaken. Då säger
Elisabeth från sitt ställe bort till mig: »Ja, Gud vill själf
upplösa vårt äktenskap med döden (tokukut Gulip
aipari-nivtine avigssårtissavatigut).» Hon var borta med det samma
hon hade talat, och Prescilla och jag voro nu de enda,
som voro kvar på böljorna. Jag lyfte mina händer mot
himlen och ropade: »Gud vare mig syndare nådig!» Jag
hade nyss fått tag i en af våra sängkläderbuntar, hvarvid
jag plötsligt lyckats komma mig upp litet, denna bunt
igenkände jag som min gamla mors. Jag fick ännu en
gång-sikte på Prescilla och hörde henne nu säga: »Är inte detta
förfärligt, och nu skall nog turen komma till mig.»
»Ja, du säger sant — förfärligt är det, men hvem af
oss två nu skall straffas eller benådas, är icke lätt att säga,»
och så upprepade jag samma bön som nvss. Hon dog
inemot midnatt, och hennes död var icke drunkning, ty
hon hade dragit sin sista suck, innan hon sjönk.»--—
Ändtligen dref Ignatius i land efter många lidanden,
hvarunder han, som han säger, »bad oaflåtligt, fastän
jag mycket väl kom ihåg, att Gud var allsmäktig och
i alla händelser endast skulle handla efter sin egen vilja.»
Han gick nu upp på ett bärg, »där han skänkte Gud
alla sina döda.» I tre dagar utstod han stora försakelser
och ansträngningar. Han slutar sin berättelse sålunda:
»Då jag den fjärde dagens morgon ändtligen satte öfver
(Grædefjorden), fick jag strax, som jag kom in under den
grönländska byns fjäll, sikte på en kajakman, och det var
ingen annan än Samuel, Jonas och Marthas äldre bror.
Det var ett fruktansvärdt ögonblick, men jag måste ju
uthärda det, och jäg rodde rakt fram till honom och sade:
"Ni må nu göra med mig hvad ni själf tycker jag
förtjänar — här är jag, eländig till mods, den ende lefvande af
dem allesamman — de andra äro nu icke mer —
kvinnobåten har förlist." Men han blef endast bestört, och hansSKILDRINGAR AF INFÖDDA.
165
enda ord voro: "Din stackare — du är sannerligen mycket
att beklaga." Hvilken tröst och lättnad! Vi följdes nu åt
in till byn, där både Jacob och hans hustru icke togo
mindre mildt och vänligt emot mig än sonen hade gjort — mig
ovärdige, som var skulden till att de hade mist sina två
kära barn. Äfven för denna lyckliga utgång måste jag
högeligen tacka Gud. Här hos* dessa människor stannade
jag sedan, tills jag hade hämtat mig något efter den stora
olyckan.»
Ignatius.
Till slut skall jag meddela ännu en skildring från
Atuagagdliiitit, som likaledes är öfversatt och mig tillsänd
af fru Signe Rink och som äfven genom sitt märkliga
innehåll är af intresse:
»Ändtligen kommer jag nu med det, som jag så länge
har tänkt lämna som bidrag till "förströelseläsningen". Det
är icke mycket med det jag bjuder på, men det är alltid
något, som jag har sett med mina egna ögon. Det handlar
om de komiska bruken vid fångsten af en björn i vissa
sydliga trakter och som man i allmänhet icke känner till
på andra håll. Det var år 1882—88 nere vid Augpilaghit
innanför Pamiagdluk.1 Det står två grönländarhus vid
Augpilagtut. I det ena bodde tre sälfångare med familjer,
och dessa voro Benjamin med binamnet Akätit, Isak eller
Umangüjok och Morits; och i det andra var Mathæus, som
för det mesta kallades TJlivkakaungamik eller den
"fullproppade" — efter ett uttryck, som han själf begagnade.
Han var öfver sjuttio år, men fångade icke desto mindre
ännu rätt ofta; han hade dessutom många gånger varit
alldeles ensam om att fånga björnen.
Så hände det då en söndag, då alla de andra fångarena
hade gått till sjös, att vi hemmavarande höllo bön i
Mathæus" hus, hvarefter Benjamins son, hvilken var den
förste, som efter slutad gudstjänst gick ut, genast kom
instörtande igen sägande: "Det står en björn strax här utanför
och äter af späcket".
1 I närheten af Cap Farewell.166
TRETTONDE KAPITLET.
Jag blef lika förskräckt som på visst sätt glad vid
denna underrättelse, hvaremot gamle Mathæus rent af skalf
af hänryckning och utbrast: "Tack förtjänar den, som
förkunnar denna goda nyhet; jag måste strax ut och sticka
björnen"; och då jag såg bort på honom, trodde jag honom
i färd med att söka ut åt sig ett godt redskap, en lång
knif eller något dylikt; men långt ifrån! Det vapen,
hvarmed han hade försett sig, stack knappast fram ur hans
knutna hand. Hvad skulle detta förslå mot björnens skinn
och tjocka späcklager, tänkte jag. För öfrigt tilläto husets
kvinnor honom icke att ge sig i nappatag med björnen och
ryckte därför allesamman i honom för att hålla honom
kvar, och jag hjälpte dem därmed. De löste allesamman
(fruntimmerna) ner sin hårtopp och redde ut håret, för att
björnen skulle tro, att de voro män, och därför hålla sig
mera undan. Våra hedniska förfäder ansågo nämligen
björnen för att ha människoförstånd.
Då vi voro rädda för, att vår björn skulle hitta på att
gå in till oss genom tarmskinnsrutan, måste också jag tänka
på ett vapen och frågade därför efter yxan; men den hade
de naturligtvis lånat ut till ett annat hus, sade de. Jag
fick i det samma sikte på en fruntimmersknif, som låg på
ipaken1 bredvid tranlampan, och denna tog jag jämte en
träbit från en kajakköl, hvilken jag ville binda vid knifven
som skaft; men knappast hade jag tagit dessa saker, förr
än en ropar bakom mig: "Git hit, jag har då långt mera
krafter än du!» Det var ingen annan än själfve Mathæus"
dotter, änkan. Hon ryckte bägge delarna ifrån mig.
.Nu började vägguret2 slå elfva; och den satans
björnen såg genast morskare ut. Jag sprang genast fram för
att stanna slagverket, men i min bestörtning bar jag mig
galet åt och ökade tvärtom oväsendet, tills jag ändtligen så
pass återfick fattningen, att jag fick lodet aflöst och ljudet
dämpadt. Kvinnorna ryckte ännu i Mathæus för att hålla
honom kvar. Så började plötsligt björnanmälarens mor att
dra ner sina byxor ända till knäna och gick sålunda vack-
1 Ipak — ett vanligen fyrkantigt utsprång af britsen — är
bestämdt för lampan, som står på en träpall med tre ben.
2 Bland de lyxföremål, som genom handeln tillföras grönländarne,
äro också billiga Nürnberger- och Basel-ur, och man kan träffa på
dessa i landets mest aflägsna vrår.SKILDRINGAR AF INFÖDDA.
167
lande rundt omkring på golfvet, i det hon på samma
gång-flätade på några strån. Detta var för att försvaga björnens
krafter, sade de, och få honom till att lättare falla
öfverända. Under allt detta slapp emellertid gamle Mathæus
ifrån dem, och jag efter honom och kom på sidan om
honom, innan han ännu riktigt hade hunnit ut ur husgången.
Han bad mig vara tyst och sade: »Var stilla — nu går han
ner mot sjön.»
Mathæus hade sin bössa liggande i kaj åken vid
stranden; och i det samma som björnen hade kommit förbi
kajaken, smög den. gamle sig samma väg, försiktigt krypande
på alla fyra. Jag stod kvar i husgången och såg därifrån,
huru björnen plötsligt vände sig brummande om mot honom;
och jag blef så orolig, att jag flydde bort till det andra
huset, där jag i brådskan kom inramlande genom dörren.
Medan jag ännu låg och kr aflade på golfvet, kunde
jag-genom fönstret1 se, huru björnen och Mathæus oafvändt
stirrade hvarandra midt i synen, på hvar sin sida om
kajaken, Mathæus grimaserande och björnen vrålande med hela
gapet öppet, färdig att bita honom; men Mathæus satte
foten hårdt mot kajaken och lade an utan att ett
ögonblick ta sina ögon från björnens; och så fyrade han af.
Nu skyndade jag mig ut och kom lagom för att se, huru
han borrade sällänsaren i honom. Därefter ropade han
med hög röst upp mot huset, att nu kunde de vara så goda
och komma och få sin ning ek (afskurna bitar). De
tillkallade kvinnorna råkade i ifvern att komma förbi
hvarandra nästan att fastna i den smalare delen af husgången,
som de till en del bröto ner. Då de kommo ner till
björnen, stucko de allesamman in händerna i det gapande såret
och drucko blod därur, i det hvar och en för sig med det
samma nämnde den del af djuret han önskade sig som
»smakbit», och så kom ändtligen turen till mig att dricka
af blodet, som jag också gjorde, i det jag sade, att
jag-önskade den ena skinkan som andel; men härpå svarade
man, att allt, som var lemmar, redan var bortlofvadt och
att jag dessutom hade försummat att röra vid björnen, då
jag kom till stället. Det var riktigt förargligt, att jag icke
hade kommit ihåg denna omständighet. Nu sprang björn-
1 Detta sitter mycket lågt på de äkta eskimåhusen.168
TOLFTE KAPITLET
anmälarens mor efter en kopp vatten och lät oss
allesamman ta en klunk däraf, fastän ingen af oss var törstig;
detta skulle vara för att skaffa hennes son ständig tur med
björnen; och det där med blodet hade varit för att visa
hela björnsläkten deras begär efter den; och innan de grepo
sig an med styckningen, dunkade cle med knytnäfvarna på
björnpälsen och ropade: "Du är fet, fet, fet och rar!" Och
detta gör man af artighet i den tron, att björnen verkligen
skall vara fet; men då vi öppnade vår, befanns den vara
riktigt ovanligt mager.
Då hufvudet bars in, följde jag med, emedan jag visste,
att det skulle företagas vissa konster därmed. Den första
var, att det sattes på kanten af lampupphöjningen med
ansiktet mot sydost, hvarpå man stoppade till munnen och
näsborrarna med affall från lamporna och annat fett och
slutligen styrde ut dess hjässa med hvarjehanda småsaker,
såsom tillskurna stöfvelsulor, hyfvelspånor, glaspärlor,
knifvar och annat. Riktningen mot sydost antyder den väg,
hvarifrån björnarna bruka komma med storisen
rundtomkring landets södra spets; mossan i näsborrarna skall
hindra den björn, man vill fånga, från att känna lukt af
människors närvaro; och smörjningen i munnen är för att
göra honom till behag, emedan han skall vara mycket
förtjust i brynt fett; småsakerna, hvarmed de pynta hufvudet,
syfta på, att de tänka sig björnen som sänd i ärende till
dem från deras förfäder, för att skaffa dem dessa saker;
och då man räknade ut, att björnsjälen aldrig hann hem
förr än efter fem dagars förlopp, så förtärde man heller
aldrig hufvudet af sin björn förr än efter denna tid,
emedan björnsjälen eljest kunde dö under vägen och
småsakerna till familjen därmed gå förlorade; till och med
hålen bak, där hufvudet är afskuret, stoppa de till för att
hindra förblödning under vägen. Jag kallar nu allt detta
för afguderi; men hedningarne ansågo i forna dagar, att
både allt lefvande och allt dödt hade sin själ; men det
är likväl något, som man icke får förblanda med
människornas odödliga själ. Att nu människor här nere så långt
söderut ännu i våra dagar, så långt efter kristendomens
införande, kunna hänga fast vid åtskilliga af de gamles
bruk, kommer sig däraf, att det nästan icke går något årutan att de komma i beröring med hedningarne från
ostkusten.
År 1885 lämnade jag Augpilagtut. Jag är icke riktigt
säker på, att det icke äfven vid Pcimiagdluk finns en och
annan familj, som ännu lutar åt björnvidskepelsen; men
det är åtminstone icke alla — Isaks icke det ringaste; och
hvad andra ställen beträffar, som t. ex. här uppe vid
kolonien, så har man knappast ens hört talas om de här
omtalade sedvänjorna.
Jag var okunnig om dagen, då de skulle koka sitt
björnhufvud, och blef därför öfverraskad af den plötsliga
bjudningen att komma och äta med. Jag skar utan vidare
af trynet, men nu fick jag minsann höra ord och inga visor,
och de ryckte det genast ifrån mig. Men häröfver blef jag
nu onekligen något förnärmad och sade dem rent ut, att
jag icke trodde ett grand på allt det här, äfven om de
ansågo mig för aldrig så dum; men de försäkrade allvarsamt,
att jag då heller aldrig skulle komma att fånga någon björn,
hvarpå jag återigen svarade, att cletta sannolikt skulle slå
in, då jag nämligen var så närsynt, att björnen skulle kunna
slicka mig, innan jag någonsin finge sikte på den.
Där finnas äfven andra sedvänjor, bland annat följande:
se de spår af björnen i snön, så äta de litet af det samma
för att tillförsäkra sig fångsten för den händelse björnen
skulle vända samma väg tillbaka. Små gossar få njurar
af fångade björnar att äta för att göras starka och modiga
till björnjakt. Likaledes äro de under de omtalade fem
dagarna försiktiga med att icke frambringa klingande ljud,
emedan björnen icke lär tycka om klingklang.
Mathæus sacle, att den björn jag här hade sett honom
fälla var hans elfte och att han alldeles icke hade varit
.rädd för denna, emedan han här hade haft sin bössa att
använda; men förr en gång, då han likaledes hade sett en
komma kraflande uppåt stranden, hade han sprungit på
honom med bara länsaren. Men huru länge sedan det var,
det kom han icke längre ihåg, sade han.»
| TRETTONDE KAPITLET. | —— | Religiösa föreställningar. |
Religionen eller de religiösa föreställningarna äro
något af det märkvärdigaste människoanden
frambragt. Med alla sina förnuftsstridiga påståenden och i
all sin öfverraskande orimlighet synes den vid första
bekantskapen oförklarlig. I alla tider, sedan människan
hade utvecklat sig till eftertanke öfver dylika saker, har
man därför icke kunnat tänka sig den annat än som
uppkommen genom en öfvernaturlig uppenbarelse, som
något gudomligt, hvilket alltså ursprungligen måste vara
gifvet alla människor i samma form. Men allt efter som
man blef bekant med de olika folkens mer ocli mindre
ofullkomliga religioner, hvilka ofta skilde sig från
hvarandra i de väsentligaste punkter, började man tvifla på
denna uppfattnings riktighet, och man begynte mer och
mer tänka på, om icke de religiösa föreställningarna
måste tillskrifvas något i människoanden själf, alltså var
en produkt af denna under påverkan af omgifningarna.
Det första man då kom att tänka på var att de
skulle bero på ett för alla människor gemensamt behof,
hvilket alltså i och för sig på visst sätt var öfvernaturligt.
Det är en hemlighetsfull, ofattlig aning, säger
Schleiermacher, som drifver människan- ut öfver denna ändliga
RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
171
värld och för hvar och en till religionen; endast genom
förkrympning af detta naturanlag kan religionslöshet
uppstå. »Religionens begynnelse är det vanliga lifvets
första möte med ett säreget, det är universums, öfver
alla vilsetag liggande, heliga förmälning med det
lekam-liggjorda förnuftet till en skapande, frambringande
omfamning. »
Efterhand blefvo förklaringarna mindre sväfvande
och högtrafvande. Peschel och andra ansågo, att de
religiösa föreställningarna härrörde från längtan efter
kunskap om alltings orsak eller första begynnelse, eller att
det var orsaken till rörelsen, lifvet och tanken, som
människan söker med sin medfödda trängtan efter kunskap
om det absoluta.
Andra, som t. ex. Max Muller, anse, att alla
religioners utgångspunkt är begreppet eller snarare känslan af
det oändliga. En längtan efter det oändliga, en sträfvan
efter att förstå det ofattliga, att nämna det onämnbara
är den själens djupa grundton, som uppenbarar sig i alla
religioner.
Andra åter, som O. Pfleiderer, se i människans
medfödda och ofattliga skönhetsbehof, hennes ästetiska känsla
och hennes fantasi den första grodden till det. religiösa
medvetandet.
Slutligen ha några ansett sig kunna förklara de
religiösa föreställningarna såsom härrörande från människans
moraliska sinne eller sedlighetsdrift.
För ett något grundligare studium af eskimåernas
religiösa föreställningar liksom af hvarje annat naturfolks
måste alla dessa försök till förklaring falla maktlösa till
jorden.
Dessa äldre superfilosofiska försök ha också i vår
empiriska tid måst träda i bakgrunden, och man har
mer och mer kommit till insikt af, att de religiösa före-172
TRETTONDE KAPITLET.
ställningarna måste tillskrifvas samma naturlagar, som
betinga alla andra fenomen, och att de verkligen också
kunna förklaras genom dessa. Man anser således, som
David Hume först har framhållit, att de religiösa
föreställningarna väsentligen kunna tillskrifvas två riktningar
i vår känsla, eller vi kunna snarare kalla dem drifter,
som äro nedlagda hos alla djur, nämligen: fruktan för
döden och begäret att lefva. Af den förra driften följer
fruktan för de döda liksom för den yttre naturen och för
de öfvermäktiga naturkrafterna samt önskan att skydda
sig däremot. Af den senare följer sträfvandet efter lycka,
makt och fördelar; och häraf följer återigen, att de äldsta
religionerna icke äro oegennyttiga, utan egoistiska,
dyrkaren står icke så mycket betraktande gentemot det
oändliga som icke mera ifrig att vinna något till sin nytta;
då t. ex. amuletterna och fetischen tros äga makt af
abnorm art, begagnas eller dyrkas de.
Från fruktan för de döda själfva och för att deras
själar eller vålnader kunna gå igen och skrämma dem
och skada, kommer deras dyrkan och försöken att
af-vända deras inflytande eller till och med att göra dem
till vänner. (Jmfr längre fram om eskimåernas tro på
tornat, o. s. v.)
Men hvaraf kommer nu tron på, att de döda ha
vålnader eller själar? Och på vissa sakers abnorma makt?
Hos alla primitiva folk finna vi tron på, att allt i
naturen, lefvande och dödt, har sin inneboende själ eller
ande, hvilken i regeln är osynlig, men också kan vara
synlig. Huru har denna uppstått och när?
Besvarandet af dessa spörsmål är det, som framkallar
förklaringen af religionernas ursprung.
Att leta sig tillbaka till de religiösa föreställningarna,
sådana de i sin första dunkla form skymtade fram under
människosläktets morgon, då tankarna började klara sigRELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
173
fram ur djurandens urtöcken, det är ett svårt för att icke
säga omöjligt arbete. Det är med de religiösa
föreställningarna från den tiden liksom det var med de första
organiska varelser, hvilka uppstodo på vår jord, de hade
icke antagit så bestämda former eller innehöllo ännu icke
så fasta beståndsdelar, att de ha kunnat efterlämna spår;
det vi finna är de mera utvecklade stegen.
De första föreställningarna måste ha varit ytterst
oklara intryck, sväfvande antydningar till verkliga
begrepp, beroende af många yttre tillfälligheter, och vi
kunna lika litet med vår tanke sluta oss tillbaka till dem,
som vi kunna sluta oss till, huru de första organismerna
sågo ut.
På hvilket trappsteg i mänsklighetens utveckling
dessa första antydningar till religiösa föreställningar döko
upp, kunna vi icke heller afgöra; om de t. ex. funnos
hos våra apliknande förfäder? Det förefaller mig icke
ens säkert, att djuret saknar hvarje sådan antydning till
vissa förnimmelser af öfvertro.
Vi få följaktligen icke vänta, att. det hos någon nu
lefvande ras skall finnas fullständig brist på
vidskepliga föreställningar, huru outvecklade de än må vara.
Hvad som däremot måste förvåna oss, det är, att ibland
stå hos eljes jämförelsevis högt utvecklade folk dessa
föreställningar ännu på en förvånande låg ståndpunkt.
Ett märkvärdigt exempel därpå är just eskimåen. Detta
kan endast förklaras därigenom, att medan andra och
mycket lägre stående folk i äldre tider kunna dels ha
stått på ett högre trappsteg och vara degenererade raser,
dels varit i beröring med högre civilisationer, så lia dessa
icke varit någondera delen.
För att kunna fatta, huru de tidigaste religiösa
föreställningarna ha kunnat uppstå, måste vi söka försätta
oss själfva tillbaka på barnets ståndpunkt, hvilken ju är174
TRETTONDE KAPITLET.
den, som närmast motsvarar urmänniskans. Låt oss ta
en föreställning sådan som den allmänna, att alla ting i
naturen ha en i sig inneboende själ eller ett väsen, ligger
icke denna barnet nära? Det är ingen tillfällig
handling af det barnsliga sinnet att tillägga omgifningarna
medvetande eller själ. Barnet har en iögonfallande
och lätt fattlig benägenhet för att betrakta alla
omgifvande föremål, lefvande; och icke lefvande, som
personer och bland annat tilltala dem som sådana.
Barnet för t. ex. långa samtal med sina leksaker. Ett barn
af mina bekanta stod en dag i köket och betraktade länge
några korfvar, som kokades i en gryta, och utbrast
plötsligt till en af pigorna: »A" nu korfvarne döda, du?» Jag
kan tydligt själf erinra mig, att jag som barn trodde,
att böckerna kunde föra samtal med hvarandra på hyllan
samt att träden hade känsel liksom människor; ja, vi
påminna oss säkert alla denna benägenhet hos oss själfva
att t. ex. tillägga vissa fjäll personlighet, o. s. v. Samma
benägenhet kommer, som Tylor säger, igen i vårt ofta
alldeles oresonliga begär att hämnas på liflösa ting, som
på ett eller annat sätt ha vållat oss skada eller smärta.
T. ex. då vi gingo öfver Grönland, hade Sverdrup och
jag en släde, som var tung att draga, det skulle därför
ha beredt oss en sann tillfredsställelse att få förstöra den
eller på annat sätt hämnas på den, då vi ändtligen blefvo
den kvitt. Det är en allmänt förekommande benägenhet
att vilja tillägga den döda naturen känslor, det är den
vi t. ex. återfinna i sagan om gossen, som drog af sig
sin tröja och lade den öfver den af rimfrost öfverdragna
stenen, emedan han tyckte synd om den, att den skulle
frysa. Det är också oskiljaktligt förenadt med det
primitiva sinnet, detta att i hvarje särskild rörelse eller
tilldragelse i dess lilla värld vilja se verksamheten af en
personlig vilja.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
175
I människosläktets första barnfilosofi måste samma
uppfattning af alla ting i naturen, som personer med
känsla och medvetande ha, följt helt naturligt och af sig
själf. Träd, stenar, älf var, vindar, skyar, stjärnor, sol
och måne blefvo lefvande människor eller djur, hvilkas
rörelse utfördes af lemmar liksom våra egna eller hvilkas
verksamhet försiggår medels redskap liknande våra; solens
värme och ljus kommer t. ex. enligt eskimåens åsikt
från en lampa eller brinnande lampmossa, liksom de tro,
att alla himlakropparna en gång voro vanliga människor,
innan de kommo upp på himlen.
Men efter eller jämte denna tendens måste också
helt naturligt ha kommit en föreställning om en
dubbelhet, en dualism i naturen och oss själfva, förnimmelsen
af en sinlig och synlig tillvaro och en öfversinlig och
osynlig. Kunde vi utföra det experimentet att sätta [oss
själfva på en fullständigt primitiv och ovetande
ståndpunkt, skulle vi snart se, att en sådan föreställning måste
infinna sig.
Låt oss t. ex. tänka oss, att en ovetande urmänniska
får höra ekot af sin egen stämma; måste han icke tro,
att det är en människa, som frambringar det? Han
känner ju ingen teori om ljudvågor. Men när han nu gång
efter annan hör det på samma ställe och ej upptäcker
några människor, då är det naturligt för honom, att det
tillskrifves osynliga väsen.
Eller när han plötsligt hör åskdunder eller ser
blixten, frambringas det icke helt naturligt genom lefvande,
synliga eller osynliga, varelsers verksamhet? Eller när
han ser en sky plötsligt visa sig på klar himmel och så
kanske åter försvinna, kan detta då annat än leda hans
tanke till en osynlig tillvaro? Han ser icke, hvarifrån
den kommer eller hvart den går, den måste ha
framkommit genom någon persons verksamhet eller är till176
TRETTONDE KAPITLET.
och med själf en sådan person, som kan vara synlig,
men också osynlig. Eller t. ex. daggen, som han ser
komma och försvinna, ntan att han vet hvarifrån eller
hvarthän, stjärnorna, som tändas om kvällen och åter
släckas om morgonen, regnet, vinden, strömdraget i
vattnet, måste icke allt detta framkalla tanken eller
föreställningen om synliga och osynliga tillstånd?
Eller för att nämna någonting helt annat, när en
människa såg sin egen skugga eller sin egen spegelbild
i vattnet, som än var där, än var borta och som hon
icke kunde känna och icke gripa, kunde detta hos honom
annat än framkalla en föreställning om någonting sinligt
och någonting icke sinligt, någonting som än kunde ses,
men än åter vara borta? Samma förhållande med
spegelbilden i vattnet.
När eskimåen första gången träffade på isbräer, dem
han såg röra sig ut i hafvet och då och då föda väldiga
isbärg, kunde han i denna se annat än verksamheten af
ett eller annat väsen? Ja, han gjorde den helt enkelt
själf till ett sådant, hvars »kalfningar» voro godtyckliga
handlingar, och som han därför fruktade.
Det fanns, kort sagdt, tillräckligt med motiv att
frambringa föreställningen om en dubbelhet i naturen,
om en synlig ocli en osynlig tillvaro, om en sinlig och
en öfversinlig.
Men denna tro på naturens dubbelhet måste i
hög grad stärkas genom vildens egna föreställningar
om sig själf. Som vi ha sett, såg han, att det synligt
eller osynligt följde honom en skugga och en spegelbild,
utan att han kunde förklara för sig huru. När han nu
sof och drömde, att han gick på jakt, var på dans, på
besök hos andra, kort sagdt, ströfvade vida omkring och
så åter vaknade och upptäckte, att kroppen icke hade
lämnat hålan eller hyddan, och hörde hustrun och kamra-
Ill. Otto Sinding
Eskimålägen på Grönlands ostkust.
RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
177
terna säga det samma, måste han naturligtvis tro, att
han bestod af två delar, något som kunde lämna honom
om natten och upplefva allt detta, och något som låg
stilla; ty att göra skilnad på dröm och verklighet, låg
naturligtvis icke för honom. Många primitiva stammars
språk gör icke skilnad därpå, de veta ej tillräckligt för
att uttrycka dröm som skild från verklighet, de kunna
t. ex. icke, som Spencer framhåller, säga: »Jag drömde,
att jag såg» ... i stället för: »Jag såg». Då han vidare
hade sett, att skuggan följde honom om dagen, men icke
om natten, var det helt naturligt för honom att kalla
den del, som lämnade honom, »skuggan»; denna var
alltså det samma som andra människor kalla själen eller
anden. Att eskimåen på detta sätt har fått sin tro på
och sitt namn för själen, omtalas senare.
Det är således helt naturligt för den primitiva
människan att komma till den slutsatsen, att hon själf så
väl som allt i naturen har en dubbel tillvaro. Ja,
öfvertygelsen om hennes egen släktskap med alla föremål
omkring henne blir ännu mera styrkt genom en iakttagelse som
t. ex. den, att dessa liksom människan själf ha en skugga.
Hennes egen lämnar henne om natten, och då måste väl
dessa tings skugga kunna göra det samma.
Men då urmänniskan ställdes ansikte mot ansikte
med döden, måste detta göra ett mäktigt intryck på
henne, och denna tro på hennes egen dubbelhet blef i
ännu högre grad styrkt. Hon såg, att det var samma
kropp, samma mun och samma ögon, samma lemmar,
skilnaden mot förr var blott, att de då talade och rörde
sig, nu var allt stilla. Detta måste bero på något
lifgifvande, som nu var borta, och detta något måste helt
naturligt vara själen, som ju, enligt hvad hon från
drömmen visste, kunde lämna kroppen.
Att denna själ, som vid döden lämnade kroppen,
Nansen, Eskimålif. 12178
TRETTONDE KAPITLET.
kunde sättas i förbindelse med munnens ande, som hon
ju såg vara borta, måste också kunna tänkas som
naturligt, och så tillerkändes, som t. ex. hos några eskimåer,
människan två själar, skuggan och anden; det samma
torde väl också vara ursprunget till vår åtskilnad mellan
själ och ande, psyke och pneuma.
Naturligt kunde det strax synas för en primitiv
människa att antaga, att själen så väl som kroppen hade
blifvit liflös vid döden, och det finns äfven de, som anse
det; men då de snart i sina drömmar åter sammanträffade
med de döda, så blefvo de ju tvungna till att antaga,
att de ännu lefde, och då de hade sett kropparna
tillintetgöras, måste det vara själarna som lefde. Dessutom
var det ju heller icke onaturligt att dra den slutsatsen,
att liksom själen var stundtals frånvarande under sömn,
feberfantasier o. d., så var den för beständigt frånvarande
i döden.
Sålunda har alltså själens fortsatta lif och partiella
odödlighet helt naturligt måst uppstå, och då förintelse
är någonting föga tilltalande för hvarje lefvande varelse,
så har en sådan odödlighetstanke funnit stark genklang
i det mänskliga sinnet.
Men då de flesta människor äro rädda för döden
och de döde, så tycka de icke om att möta dem som
vålnader, ja, de äro till och med rädda för dem, och då
rädslan är fantasirik, tillskrifva de dem stundom en
öfver-naturlig makt att skada. De anse därför, att det kan
vara så godt att göra sig god vän med dem och
sålunda afhålla dem från att skada, hellre hjälpa en
eller åtminstone skada ens fiender. På det sättet har
en dyrkan af de döda uppstått, som spelar en så stor
roll i de flesta folks religion och som ligger om icke på
botten så åtminstone nära denna i nästan alla religioner
och sålunda äfven hos eskimåerna.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
179
Att de aflidnas andar och särskildt då de mera
fram-ståendes bland dem, som höfdingarnes och furstarnes,
efterhand blefvo gudar, kan icke förefalla onaturligt.
Hebreernas (il eller el), egypternas (nutar) och många
andra folks namn för gud betydde blott ett mäktigt väsen
och kunde användas så väl för hjältar som för gudar.
Och liksom det på jorden fanns särskildt mäktiga
människor, så måste det i andarnas värld finnas särskildt
mäktiga andar, och bland dessa blef det då naturligtvis
gudomen par excellence, som det framför allt gällde att
dyrka. På det sättet komma vi slutligen till tron på en
gud, i det ögonblick det i andevärlden upprättas en
absolut monarki.
Men jämte denna andedyrkan låg det också ett för
de vidskepliga föreställningarnas utveckling viktigt
moment däri, att de primitiva människorna ha en starkt
framträdande böjelse för att tilltro vissa ting öfvernaturlig
makt, som kunde brukas till att afvända de dödas skada
eller makt öfver en, eller också till att skaffa sig stora
fördelar, och därifrån har hela den utbredda
amuletttron och möjligen också fetischdyrkan utvecklat sig.
Amuletterna kunde bli tillerkända dylik makt tack vare
åtskilliga tillfälligheter, iakttagelser af en rad lyckliga
händelser, som ju ofta kunna inträffa på ett ytterst
påfallande sätt, t. ex. att en man, som äger ett bestämdt
föremål, alltid har haft tur, o. d. På sådant sätt kan
man tydligen se, att grönländarnes amuletter ha uppstått.
Ett viktigt moment för upprätthållandet och
utvecklingen af de vidskepliga föreställningarna, när dessa en
gång ha uppstått, är naturligtvis medicinmännens och
prästernas herravälde öfver sina medmänniskor. Det var
naturligt, att vissa personer, och det just de skarpaste
hufvudena, kommo att förstå sig bättre på det
öfver-naturliga än de andra och att stå i ett närmare förhål-180
TRETTONDE KAPITLET.
lande till de aflidna. Att de sålunda kunde hjälpa sin nästa,
när det t. ex. gällde att vända något till en enskilds eller
samhällets fördel, var klart, och därigenom fick prästen
makt och inflytande i samhället, förutom ofta fördelar
af mera materiel art. Det har sålunda alltid legat i
medicinmännens och prästernas intresse att upprätthålla och
nära de vidskepliga eller religiösa föreställningarna, de
måste föregå med exempel i att tro på öfvernaturliga
saker, ja, de kunna själfva hitta på nya gudomliga
lärdomar till egen fördel, därigenom vinna de herravälde
öfver sina landsmän. Prästväldet utgör regeringens
begynnelse; för att bli styrande hos naturfolken kräfves
förutom personlig duglighet också något sådant
öfver-naturligt, styrelsen måste så att säga ha öfvernaturlig
sanktion, och vi ha knappast kommit längre än att vi
fortfarande kräfva det samma.
Hos folk sådana som det eskimåiska kommer ännu
något till, som har starkt färgande inflytande på öfvertron,
nämligen det hårda och af fångsten beroende lif de föra
och den natur, hvari de lefva.
Att ett af jakt och fiske lefvande folk blir vidskep-
o
ligt, är en erkänd sak, därpå hafva vi i Norge ett
slående exempel. Jämför västländingen och nordländingen
med östländingen. De förra äro genom sitt yrke till en
stor del hänvisade till hafvet, de äro beroende af väder
och vind, fiskstimmens rörelser mot land m. m., kort
sagdt, en hel serie af för människan okända faktorer,
som de med ett ord kalla lyckan och som icke allenast
kan vara dem ogynsam, utan till och med beröfva dem
lifvet. De bli därför oundvikligen vidskepliga. Det är
icke heller någonstädes här i landet som pietism och
obskurantism finna en så frodig jordmån som på västra
kusten. Komma vi till östlandsbonden, är det en
påfallande skilnad, han sitter trygg på sin gård, han ärRELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
181
också litet beroende af väder och vind, men har dock
sitt på det torra och är därför mindre vidskeplig.
Det, som gör vår fiskarebefolkning vidskeplig, huru
mycket större inflytande måste icke det ha på eskimåen,
hvars hela lif beror af jakten och fisket. Och ännu mera
stegras detta inflytande genom de arktiska omgifningar,
hvari han lefver. En så vild och storslagen natur som
den grönländska — med sina isbräer, flytande isbärg,
luftspeglingar, stormar, och så de långa vinternätterna
med det spelande norrskenet — får ovilkorligen makt
öfver sinnet, det framkallar vördnad och rädsla och ger
fantasien näring. Vi stå med vårt förnuft och se på
dessa under, men naturmänniskan ersätter liksom barnet
det felande förståndet med sin vilda fantasi, och tron på
det öfvernaturliga stärkes och utvecklas.
Moralen, som, enligt hvad många tro, skulle vara
förbunden med de religiösa föreställningarna, har i sitt
ursprung föga eller intet med dem att göra. Som redan
förut är framhållet, härledes den ur samhällsdriften och
är hos de primitiva folken skild från öfvertrons
föreställningar. De ha ingen belöning efter döden för sin
moraliska vandel.
Eskimåerna äro till en viss grad exempel härpå.
Visserligen finna vi i de grönländska sägnerna
antydningar till t. ex. straff i detta lif af det onda, särskildt
häxeri, genom öfvernaturliga makter. De aflidna kunna
möjligen till en del vedergälla de kvarlefvande för de
dem under lifstiden bevisade välgärningarna, djurens
själar (eller inua) kunna hämnas ett alltför hänsynslöst mord
på deras afkomma, den mördades själ eller ande fordrar,
att hans mord skall hämnas (blodshämd), förorättandet
af svaga hämnas på olika sätt, o. s. v. Men allt detta
framträder i så svag form, att det icke kan uppfattas
som något ursprungligt (primärt), utan mera som något182
TRETTONDE KAPITLET.
händelsevis tillkommet, i det samhällsförhållandena ocli
lagarna helt naturligt blanda sig in, men dock ej
kommit att spela någon afgörande roll. Det kan därför
betecknas som de första famlande stegen af de religiösa
föreställningarna mot moralen, och det är först på ett
betydligt senare stadium som religionen på allvar har
slagit sig tillsammans med den till ett förbund, som var
styrkande för bägge. Religionen fick genom moralen en
god ryggrad, och moralbuden verkade djupare, när de
kommo från ett särskildt högre eller gudomligt upphof
och dessutom lofvade belöning på andra sidan grafven
för uppfyllandet eller till och med straff för brytandet
däremot.
Ett märkvärdigt drag lios alla religioner är, att trots
deras stora olikhet i många hufvudsaken finnas också
stora och väsentliga likheter, som gå öfver hela jorden.
Detta kan endast förklaras på två sätt. Antingen är
grunden till alla religioners uppkomst den samma; då
människoanden öfverallt är någorlunda likartad, så tänker
den också någorlunda på samma sätt. Eller också ha
de religiösa, föreställningarna uppstått på ett ställe och
ha därifrån utbredt sig öfver hela jorden.
Jag för min del tror, att bägge dessa alternativ ha
förenat sig om att skapa denna religionernas likhet. Det
mänskliga nervsystemet och hjärnan äro hos alla raser
förvånande lika, olikheterna bestå hufvudsakligen i
utvecklingen, som måste tillskrifvas de högre rasernas
framsteg; då de stodo lägre, var också hos dem
nervsystemet mindre fullkomligt och likt de andras. Följaktligen
måste man antaga samma lagar för tänkandet, särskildt
på dess mera ofullkomliga stadium, och då erfarenheterna
till en viss grad ha varit de samma öfverallt, måste man
icke allenast ha kommit till samma riktiga slutsatser, utan
också, där dessa ej ligga i öppen dag, komma till samma huf-RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
183
vudmisstag öfverallt, och på dessa misstag äro
religionerna byggda. Men vid sidan däraf ha påtagligen vissa
bestämda religiösa föreställningar bildat sig på särskilda
ställen och ha som de vandrande sägnerna och
äfven-tyren utbredt sig till alla jordens folkslag. Att detta har
kunnat ske hos så af söndrade stammar som den
eskimåi-ska, skall längre fram anföras många talande bevis för.
Den eskimåiska tron i Grönland är af stort intresse,
så väl i och för sig som till belysning af flera af de
ofvan berörda spörsmålen.
Denna tro är så primitiv, att det förefaller mig
tvifvelaktigt, om den förtjänar namn af religion. Där
finnas många sägner och mycken öfvertro, men
alltsamman saknar fast och klar form, begreppen om det
öfver-naturliga växla efter individerna, och det hela gör intryck
af att vara en religion i görningen, en massa spridda
och fantastiska intryck, som ännu icke ha samlat sig till
någon afslutad världsåskådning. Just en sådan
ståndpunkt som vi måste antaga att alla religioner en gång
ha genomgått och utvecklat sig ifrån.
En märklig omständighet med de grönländska
sägnerna är den, att de mer än de flesta andra folks
kunna säkert påvisas till en del ha historiskt ursprung
eller åtminstone anledning.
Naturen ha grönländarne ursprungligen, liksom alla
" primitiva folk, tänkt sig som besjälad; hvarje ting —
som t. ex. stenar, bärg, redskap o. s. v. — har sin
inneboende själ. Vi finna fortfarande spår af denna tro hos
dem, så t. ex. tro de, att redskapen, vapnen och kläderna
ha själar, hvilka följa den aflidne på hans vandring
till de dödes land, och därför lägga de hans redskap vid
hans graf, så att de måtte multna där och deras själ
bli fri.
Efterhand har emellertid denna tro på narturfolkens184
TRETTONDE KAPITLET.
egendomliga och ologiska sätt blandat sig med en helt
annan och olik, nämligen tron på att de aflidnas själar
kunna ta sin bostad i olika djur, föremål, bärg, o. s. v.
öfver hvilka de göra sig till herrar och från hvilka de
kunna göra utflyker, ja, till och med visa sig för
människorna. Därigenom har uppstått tron på, att det i
hvarje naturföremål bor ett eget väsen, som kallas dess
inua, d. v. s. dess människa eller ägare. Detta ord är
alltså, betecknande nog, det samma som betyder
människa eller eskimå.
Småningom ha dessa tingens inua genom
sammanblandning med de aflidna tillagts mer och mer
öfverna-turlig makt.
Efter den eskimåiska uppfattningen har t. ex. en
sten, ett bärg, en brä, en älf, en insjö sin inua; ja, till
och med luften har en sådan. Det märkvärdiga är dock,
att äfven begrepp kunna ha sin inua, det talas t. ex.
om vissa drifters och lidelsers inua. Detta kan förefalla
öfverraskande hos ett naturfolk, men det är väl knappast
svårt att förklara. När t. ex. en primitiv människa under
stark hunger känner det gnaga invändigt, är det väl
naturligt att tänka sig detta förorsakadt af ett väsen,
som han alltså kallar hungerns eller matlustens inua.
I regeln äro dessa inua osynliga, men när de visa
sig, skall det enligt d:r Rink vara som ett sken eller en
eld, och det är mycket farligt att se dem.
Människan själf, anse grönländarne, består af minst
två delar: kroppen och själen, och dessa äro hvarandra olika.
Själen kan endast ses med ett särskildt sinne, som
finnes lios människor i vissa tillstånd eller med en egen
begåfning, d. v. s. angekokerna. Den visar sig då ha
samma gestalt som kroppen, men är af luftigare
beskaffenhet. Till Hans Egede sade angekokerna, att själarna
voro »helt mjuka att känna på, ja, knappast kunde kän-RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
185
nas, alldeles som om de vore utan senor och ben.»1 På
ostkusten anse de, att den är helt liten, icke större än
en hand eller ett finger.
Grönländarnes ord för själ är tarnik (eller tarnek);
detta liknar starkt ordet tarrak, som betyder skugga, och
jag anser det icke för tvifvelaktigt, att det ursprungligen
har varit samma ord, i det eskimåen utan vidare har
ansett själ och skugga för ett och det samma och helt
naturligt användt samma ord om bägge.2 Detta är i full
öfverensstämmelse med livad vi finna hos andra folk.
Fidji-invånaren kallar t. ex. skuggan för sin mörka själ,
som lämnar honom om natten; hans ljusa själ är
spegelbilden. Att lägga märke till är att tarrak på grönländska
betyder både skugga och spegelbild och att det
ursprungliga ordet för själ alltså liar betecknat alla dessa tre saker.
Enligt Cranz3 anse några grönländare, att
människan har två själar: skuggan och andedräkten. Detta
står, som vi ofvan ha sett, i märkvärdig
öfverensstämmelse med den utbredda tron på själens dualism, som
än består i skugga och spegelbild, än i skugga och ande
och hvarifrån väl också vårt särskiljande af själ och
ande härleder sig.
Det synes emellertid, som 0111 den mest utbredda
troil på Egedes och Cranz"s tid var, att själen närmast
hade förbindelse med andedräkten. Angekoken blåste
t. ex. på den sjuke han skulle böta eller som han skulle
ge en ny själ.
1 Om själens beskaffenhet se också Paul Egede: Eft. om Grønl.
sid. 149 och Cranz: Historie vom Grønl. sid. 258.
2 Paul Egede säger i Efterretninger om Grønland sid. 126
uttryckligen, att de infödda icke veta skilnad på tarrak och tarnek (eller
tarnik), och han använder bägge orden om hvarandra. Se också samma
bok sidan 92.
3 Historie vom Grønland, sid. 257.186
TRETTONDE KAPITLET.
Som något ganska märkvärdigt bör nämnas, att
Han-serak, en västgrönländsk infödd kateket, som följde med
kapten Holm- på hans resa längs ostkusten, skref i sin
på eskimåiska förda dagbok om angmagsalikernas tro på
själen, att »en människa har många själar. De första
bo i struphufvudet och människans vänstra sida och äro
små, små människor, ungefär så stora som sparfvar. De
andra själarna bo i andra kroppsdelar och äro så stora
som en fingerled. Borttages en af dem, blir motsvarande
kroppsdel sjuk.»1 Huruvida det har varit en bland
eskimåerna allmänt utbredd tro, framgår icke af de andra
berättelserna.
Själen är alldeles själfständig och kan således lämna
kroppen för längre eller kortare tid. Detta gör den hvarje
natt, när de i sina lifliga drömmar äro på jakt och
förlustelser, o. s. v. Själen kunde t. ex. också vara kvar
hemma, då de voro på resa, hvilken uppfattning Cranz
tolkar som beroende på hemlängtan. Den kan också
förloras eller genom häxeri stjälas ifrån en. Då blir
mänskan sjuk och måste låta en angekok fara och hämta
igen den. Men om den emellertid förolyckats, t. ex.
blifvit uppäten af en annan angekoks tornarssuk, måste
man dö. En angekok kunde likväl också skaffa en
ny själ eller byta bort en sjuk själ mot en frisk, som
han enligt Cranz t. ex; kunde ta från en hare, ren, fågel
eller ett litet barn.
Det märkvärdigaste är, att själen icke allenast kunde
förloras hel och hållen, utan man kunde också mista
stycken af den, och då måste angekokerna komma och
lappa ihop den.
Till dessa människans två delar kommer bland
grön-ländarne på ostkusten enligt Holm2 ännu en tredje del:
1 Se Holm: Med. om Grønl. häft, 10, sid. 112, anm.
2 Med. om Grønl., häfte 10, sid. 112.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
187
»namnen» (atekata). Denna är så stor som en människa
och träder in i barnet, i det detta efter födelsen strykes
om mannen med vatten samtidigt med att de aflidnas
»namne» nämnes. Barnen hos alla grönländare, till och
med de kristna, uppkallas oftast efter de sist aflidna, så
framt dessa icke redan gifvit sitt namn åt något annat
barn. Ostgrönländaren tror, att »namnen» håller sig
vid liket eller vandrar genom olika djur, tills ett barn
uppkallas efter honom, därför är det alltså deras plikt
att passa på, att detta sker; hvarom icke kan det ha
skadliga följder för det barn, som borde ha uppkallats
efter den döde.
Detta har en öfverraskande likhet med hvad professor
Moltke Moe har meddelat mig om en i Norge allmän tro
på, att aflidna »gå efter namn». En hafvande kvinna
drömmer om någon afliden släkting, som kommer till
henne (»går efter namn») och efter hvilken hon måste
uppkalla barnet; gör hon det icke, är det en
uraktlåtenhet, som kan ha skadligt inflytande på barnets framtid.1
Öfvertro finnes också hos lapparne.2 Hos kolosjerna
i nordvästra Amerika ser modern i en dröm den aflidne
släkting, hvars själ ger barnet likhet med sig.3
Namn-gifningen sättes hos indianerna också i förbindelse med
en dröm.4
Namnet spelar på Grönland liksom öfverallt en stor
roll, de tro där på en själslig släktskap mellan två med
samma namn5 och att den aflidnes egenskaper öfvergå
1 Se också Liebrecht: Zur Volkskunde, sid. 371.
2 Klemm: Culturgeschichte, bd. 3, sid. 77.
3 Det förefaller mig som om äktenskapsförbud mellan två af
samma familjenamn, som finnes hos många folk, lätt kan förklaras på
detta sätt, i det samma namn åstadkommer ett nära andligt släktskap,
som i likhet med det nära kroppsliga bör förhindra giftermålet.
4 Enligt Schoolcraft i Antikvarisk tidskr. 1861—63, sid. 118.
5 Tylor, Primitive Culture II, sid. 4.188
TRETTONDE KAPITLET.
på den efter honom uppkallade, som dessutom har den
förpliktelsen att bl. a. trotsa de inflytanden, hvilka vållat
dennes död; har han .omkommit på hafvet, måste den
uppkallade sålunda särskildt lägga sig vinn om att trotsa
det i kajak, hvilken föreställning också finnes hos andra
folk, t. ex. indianerna.
De aflidnas namn äro grönländarne mycket rädda
för att nämna. Denna rädsla går på ostkusten, enligt
Holm, så långt, att »när två ha haft samma namn, måste
den öfverlefvande förändra sitt, och har den aflidne haft
namn efter ett djur, ett föremål eller ett begrepp, måste
ordet därför förändras. Språket undergår betydliga, för
en tid gällande förändringar, i det dessa omdöpningar
antagas af hela befolkningen.»1
Samma bruk finnes mycket utbredt hos indianerna
i Nordamerika, likaså i Patagonien, bland sam oj ederna
i Asien, bland ziguenarne i Europa, vidare i östra Afrika,
på Madagaskar, i Australien, Tasmanien, Nya Guinea
och på Sällskapsöarna. Då drottning Pomare på Tahiti
dog, utgick ordet po (natt) ur språket och uri kom i
stället.2
Fruktan för att nämna de aflidnes namn finnes
också i Europa, i Tyskland, på Shetlandsöarna,3 o. s. v.;
den finnes nog också i Norge.
Ostgrönländarne äro också rädda för att nämna sitt
eget namn. Holm säger, att frågade man dem, hvad de
hette, bådo de andra svara för sig. Då en mor tillfråga-
1 Se Med. om Grønland, häfte 10, sid. 111, där exempel på sådana
omdöpningar nämnas. Holm säger, att »de gamla benämningarna komma
fram igen, när de döde alldeles ha blifvit bortglömda.» Det
förefaller mig naturligare, att detta sker, så snart ett barn blifvit
uppkalladt efter honom.
2 Nyrop: Mindre Afh. udg, af det phil. hist. Samfund,
Kjøben-havn 1887, sid. 147—150.
3 Nyrop, samma bok, sid. 136 och 137.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
189
des om, »hvad hennes lilla barn hette, svarade hon, att
det kunde hon icke säga. Lika litet ville fadern säga
det; han sade nämligen, att det hade ban glömt, men vi
kunde få veta det af hustruns bror.»1
För indianerna spelar namnet en stor roll, och man
söker till och med ofta hemlighålla det, hvarför personen
ofta benämnes med öknamn.2 Hos många folk är det
allmänt, att man icke nämner släktingars namn, som t.
ex. sin mans, sin svärmors, svägerskas, föräldrars, och
ej heller konungarnes. Denna namnets makt går hos
några folk tämligen långt. Då konungen i Dahomey,
Bössa Ahadi, besteg tronen, lät han kapa af hufvudet på
alla, som buro namnet Bössa.
Denna fruktan för att nämna namnet är något
allmänt mänskligt, det samma finna vi i många af våra
sägner,3 och det är ännu skick och bruk hos oss,
särskildt på västlandet.4 Det kan väl härleda sig därifrån,
att namnet och saken lätt smälta samman, och man tror,
att är väl namnet kändt, så är också saken5 känd, och
därigenom får alltså namnets uttalande ett inflytande på
denna. En människa kan sålunda förlora sin makt genom
att röja sitt namn. Därför tycka väl heller icke de
aflidna om att bli nämnda vid namn, eller också kan ut-
1 Med. om Grønl., häfte 10, sid. 11 B.
2 Efter Schoolcroft i Antikvarisk Tidskrift 1861—63, sid. 119.
Se också Andree: Ethnographische Parallelen und Vergleiche, sid.
180. Tylor: History af Mankind, sid. 142.
3 Yåra förfäder kände också till detta bruk. »Sigurd dolde sitt
namn, emedan det var folks tro i gamla dagar, att en döende mans
ord hade stor makt, när han förbannade sin ovän vid namn.»
Sæmun-dar Edda, udg. af Sophus Bugge, sid. 219.
4 Enligt meddelande af prof. Moltke Moe.
6 Huru namnet och saken smälta samman, framgår tydligt bl. a.
af det schwabiska bruket att kasta »namnen på tre arga käringar» i
vinet, när man vill ha god ättika af det.190
TRETTONDE KAPITLET.
talandet af deras namn ha makt att kalla dem upp ur
grafven eller oroa dem där. I detta sammanhang kan
också nämnas, att grönländarne t. ex. icke våga nämna
en isbräs (Putsortoks) namn, när de ro förbi den, af
fruktan att den skall bli förolämpad och »kalfva.»1 Något
liknande finnes mycket utbredt bl. a. hos indianerna, som
icke våga uttala namnet på ställen och floder.2
Angående själens lif efter kroppens död tycks det
ha varit något olika meningar. Några, som af
missionärerna kallas dumma och förfäade människor, ansågo
att allt var slut vid döden och att det således ej fanns
något lif på andra sidan grafven. De flesta grönländare
tyckas dock ha ansett, att om själen än icke var alldeles
odödlig, så brukade den dock fortfara att lefva efter
kroppen eller åtminstone att lefva upp igen, sedan den dött
tillsammans med denna, och den kom då antingen till
ett ställe under jorden och hafvet eller till ett ställe i
öfvervärlden uppe i himlen eller snarare mellan den och
jorden.3
Det förra stället anses som det bästa, det är ett godt
land, där det enligt H. Egede är »däjligt solsken, godt
vatten, djur och fåglar i myckenhet». Det kan synas
underligt, att de i motsats till oss förlägga sitt bästa ställe
till under-jorden eller hafvet; men detta förefaller mig lätt
1 Jmfr. Nansen: Paa ski over G-rønland, sid. 301.
2 Om namnets och namnuttalandets betydelse hos de olika
folkslagen har Kristofer Nyrop skrifvit en betydelsefull och omfattande
afhandling, »Navnets Magt» i Mindre Afhandl. udg. af det phil.-hist.
Samfund, Kjöbenhavn 1887, sid. 119--200. Se också B. Grøndahl:
Annaler for Nordisk Oldkyndighed 1863, sid. 127, Moltke Moe i
Letterstedtska tidskriften 1879, sid. 286, S. Grundtvig; Danmarks gamle
Polkeviser, bd. 2, sid. 339, H. Spencer: Principles of Sociology VI,
sid. 701.
3 Jmfr. Kink: Om Grønlændernes gamle Tro. Aarb. f. nord.
Oldk. og Hist. 1868, III, sid. 202.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
191
kunna förklaras däraf, att de ha sett himlen och fjällen
spegla sig i vattnet och ursprungligen ha trott, att det
var en annan värld de sågo. Sedan ha de visserligen
upptäckt, att det var en spegelbild, men den ursprungliga
tron på en under-värld har likväl hållit i sig, och
karakteristiskt är just, att denna förlägges under vattnet och
att där är mycket solsken, ty det har där väl oftast också
varit, när de sågo spegelbilden.
Det andra stället i himlen eller snarare öfvervärlden
är kallare, det. är likt jorden med bärg och dalar, och
öfver det hvälfver sig den blå himlen. Där bo de
aflid-nas själar i tält rundt omkring en sjö, och när den
svämmar öfver, rägnar det på jorden. Där är godt om
kråkbär och korpar, som ständigt sätta sig på hufvudena och
hänga sig i håret på gamla käringar;1 de äro besvärliga
att hålla ifrån sig och ersätta väl närmast lössen i denna
världen. Där uppe kan man också om nätterna se de
döda själarna spela fotboll med ett hvalrosshufvud. På
ostkusten anser man dock, att norrskenet endast är
själarna af dödfödda eller för tidigt födda barn eller af barn,
som blifvit dödade eller födda i löndom. Dessa
barnsjälar »taga hvarandra i händerna och dansa rundt med
slingringar och svängningar. De spela boll med sin
efterhörd och när de se föräldralösa barn, springa de emot
dem och kasta omkull dem. De beledsaga leken med
ett hvisslande, pipande ljud.» Därför kalla de norrsken
för alugsukat, som väl närmast betyder förtidiga foster
eller barn födda i löndom.
Denna grönländarnes uppfattning af norrskenet tyckes
nära besläktad med indianernas tro, att norrskenet är de
afiidnas danskedjor.
Något helvete ha eskimåerna icke; bägge de ofvan
1 Jmfr. Paul Egede, Bft. om Grønl. sid. 149.
2 Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 113.192
TRETTONDE KAPITLET.
nämda vistelseorterna äro mer eller mindre goda, och
vare sig själen kommer till det ena eller andra stället,
tycks det icke stå i något synnerligt samband med
människornas goda eller onda gärningar.
Egede påstår likväl, att till det sköna landet under
jorden komma endast »de kvinnor, som dö i barnsäng,
och de (män), som drunkna i hafvet, och hvalfiskfångare,
hvilket skall vara liksom en belöning för det onda, som
de ha utstått här i världen; alla de andra komma till
himlen.»1 Om detta har varit den allmänna tron, tycks
icke vara afgjordt. , En alldeles liknande tro finnes också
hos oss i Norge; en gammal gumma i Telemarken sade
till professor Moltke Moe om sin son: »Ja, du, honom
ä" jag säker för, han har gått raka vägen in i himlen,
han, du vet det står i Guds ord, att den, som dör på
sjön eller i barnsäng, går raka vägen in i Guds rike.»2
Emellertid tycks det enligt någras utsago, som om
äfven andra grönländarsjälar kunde komma till
undervärlden, detta skulle bl. a. kunna bero på likets
behandling. Så säger Paul Egede (Eft. om Grønl., sid. 174),
»att de brukade lyfta de sjuka, som lågo på sitt yttersta,
försiktigt ner från sängen och svepa in dem på golfvet
till begrafning. Detta nedtagande från sängen skall nog
vara en sinnebild för den nedfart de önska den döde
under jorden. Men dör någon, innan han blir nedlyft,
då far han uppåt.»
På frågan, hvarför ett hundhufvud var lagdt vid en
graf, fick han det svaret, »att det var ett bruk hos några
af deras medmänniskor att lägga ett hundhufvud hos ett
barn, när det begrafdes, så att det skulle kunna vädra
1 Se äfven om det samma Paul Egede: Eft. om Grønl., sid. 117.
Enligt någras utsago skulle, häxor och elaka människor komma till
öfver-världen.
2 Jmfr J. Flood: Grønland. Kristiania 1873. Sid. 10, anm.
Ill. Otto Sinding
På resa vid midsommaren.
RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
19
och visa barnet vägen till själarnas land, när det blir
lefvande, efter barn äro oförståndiga och enfaldiga och
ej själfva kunna hitta vägen.»1 Det tycks, som om
kapten Holm2 betviflade denna uppfattnings riktighet (som
han för öfrigt anför efter Hans Egede) af det skälet, att
han ej kunde upptäcka något sådant poetiskt bruk hos
ostgrönländarne. Men detta förefaller mig mindre
berättigadt; ty å ena sidan ha vi knappast lof att tvifla på
en så bestämd utsago af en man sådan som Paul Egede
med sin kännedom om grönländarne och -deras språk,
och å andra sidan bör man alltid erinra sig det böljande
och föränderliga i de religiösa begreppen. Vidare finnas
ju motsvarande bruk hos indianerna. Aztekerna slaktade
vid begrafningar en hund, som brändes eller begrafdes
med liket med en bomullstråd knuten om halsen; dess
uppgift var att föra den aflidne öfver Chiichnahuapans
djupa vatten på väg till de dödas land.3
Resan till det sköna landet är dock icke lätt. Egede
säger, att det på vägen är en hög, spetsig sten, »hvarpå
de döda måste glida på sin bakdel, hvarför stenen är
blodig.» Cranz påstår, att själarna skola hålla på i fem
eller ännu flera dagar med att glida utför denna sten
eller detta bärg, innan de komma fram, och särskildt
beklagas de stackare, som måste göra denna resa om
vintern eller i stormigt väder, emedan man då lätt kan
råka i olycka, hvilket de kalla den andra döden, och efter
den blir intet kvar. Detta frukta de mycket, och för att
det icke skall ske, måste de kvarlefvande under dessa
dagar vidtaga vissa försiktighetsmått.
1 Paul Egede, Eft. om Grønl., sid, 109. Se också Hans Egede,
Det gamle Grønlands nye Perlustration, sid. 84. Cranz, Hist. om
Grønl., sid. 301.
2 Med. om Grönl., häfte 10, sid. 106, anm.
3 Tylor, Primitive Culture, bd 1, sid. 472.
Nansen, Eskiwiålif. 13194
TRETTONDE KAPITLET.
Liknande sägner om många svårigheter under
själarnas långa resa till de dödas land finnas hos de flesta
folkslag.1 Antagligen är upprinnelsen till dessa
svårigheter den, att de skola vara prof, som de goda ha lättare
för att gå igenom än de onda. När nu hos eskimåerna
svårigheterna ej äro någöt prof på godt och ondt, tycks
det bevisa, att sägnen om dem och skildringen af dem
måste vara lånade från andra, närmast från indianerna.
Särskildt synes den spetsiga stenen påminna starkt om
indianernas »bärgkam, hvars smala rygg var så skarp
som den skarpaste knif,» hvaröfver vägen gick till
själarnas boning Wanaretebe.2
Djuren synas grönländarne också i allmänhet ha
tilldelat en själ, hvilken liksom människan kunde lefva efter
kroppens död och företaga resan till landet på andra
sidan grafven. Det framgår också af det förut omtalade
bruket att lägga hundhufvud i barns grafvar, ty det är
naturligtvis den i hufvudet inneboende hundsjälen, som
skall ledsaga barnet. Detta är för öfrigt en bland
naturfolk allmän tro. Kamtschadalerna anse, att alla djurs
själar, till och med den minsta flugas, lefva upp igen i
under-världen.
Af högre öfvernaturliga väsen ha grönländarne många.
Bland dem, som stå människorna närmast och som de
genom sina angekoker ha mest nytta af, bör först
nämnas de s. k. tornat (plur. af törnak). Dessa äro
angeko-kernas tjänande andar, som förhjälpa dem till deras
öfvernaturliga makt. De nämnas mycket ofta som de aflidnas
själar, särskildt aflidna förfäders, men de kunna dessutom
vara vissa djurs själar eller också ofta andra
öfvernaturliga väsen antingen af mänskligt ursprung, t. ex. de längre
1 Tylor, Primitive Culture, bd 2, sid. 44.
2 Knortz, Aus dem Wigwam. Leipzig 1880, sid. 133. Se också
sid. 142.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
195
fram omtalade kivigtok"erna, eller också andra, boende
vid hafvet eller inåt landet. De kunde också vara
frånvarande européers själar. En angekok hade i regeln flera,
några voro rådgifvande, andra hjälpare i fara och åter
andra användes till hämd och ödeläggelse. I sista fallet
utsändes de af angekoken för att de skulle visa sig som
spöken och därigenom skrämma ihjäl dem, som de ville
fördärfva.
I förbindelse med eller öfver tornat står törnarssuk,
som enligt den allmänna meningen närmast är deras
herre eller en mäktig törnak. Törnarssuk ansågs närmast
som god, genom sin törnak kunde angekoken komma i
förbindelse med honom och få goda råd. Ofta synes
man också ha tillskrifvit honom onda gärningar, och det
var väl med honom som med alla andra öfvernaturliga
varelser, att det berodde på angekokerna, antingen han
kom att gagna eller skada.
Han hade sitt hem i under-världen, i själarnas land.
Om hans utseende voro föreställningarna oklara, ty
somliga trodde, att han ej hade någon skepnad, andra, att
han var som en björn, andra åter, att han var stor och
blott hade en arm, och slutligen några, att han var liten
som ett finger. Om hans väsen var man, enligt H. Egede,
lika litet på det klara; ty medan några ansågo, att han
var odödlig, fanns det andra, som trodde, att ofantligt
litet var tillräckligt för att döda honom. Så berättar
Egede, att under en angekoks magiska operationer, eller
när han talar med törnarssuk, »då må ingen klå sig i
hufvudet, icke heller sofva, ej heller släppa väder, ty af
en sådan pil, säga de, kan häxmästaren dräpas, ja,
djäfvulen (d. v. s. törnarssuk) själf.» D:r Rink tror, att allt
detta beror på missförstånd från Egedes och de andra
missionärernas sida och att man på det hela taget visste
föga så väl om törnarssuks utseende som väsen. På ost-196
TRETTONDE KAPITLET.
kusten ha dock hedningarne, som vi skola se, ganska
bra reda på honom.
I denna törnarssuk ha många velat se ett högsta
godt väsen, som eskimåerna dyrkade, och han skulle
alltså motsvara vår Gud. Det oaktadt blef han dock vid
kristendomens införande omskapad till djäfvulen och
betecknar nu denne. Jag kan icke hjälpa, att jag tror, att
Egede och de första missionärerna ha haft en liten andel
i fabrikationen af denna föreställning om honom som
Gud. De kommo säkerligen, liksom många
hedningmissionärer ännu i denna dag, med den förutfattade åsikten,
att hvarje folk måste ha ett begrepp om Gud eller ett
högsta godt väsen, och utgående därifrån ha de frågat
de stackars hedningarne så länge om deras törnarssuk, att
deras svar har blifvit därefter. Vidare ha de talat så
mycket om sin gode och allsmäktige Gud, att
hedningsprästerna, för att ej stå efter, ha hållit på, att de också
hade en sådan Gud, som kunde hjälpa dem.
Att han icke har varit en så stor ande, som i
allmänhet påstås, synes tydligen framgå af kapten Holms
berättelse om de ostgrönländska hedningarnes tro. Deras
törnarssuk är ett mera anspråkslöst djur, som lefver i
hafvet och som många, så väl angekoker som vanliga
människor, kunna se och ha sett. De beskrifva honom
därför mycket noga, ja, ha till och med talrika
afbildningar af honom; han är lång som en stor säl, men
tjockare än en sådan och har bl. a. långa fångarmar.
Holm har efter deras beskrifning kommit till den
kätter-ska meningen, att det måste vara, en vanlig bläckfisk.
Han äter de rof våde själarna och är ofta alldeles röd af
blod. Man kan då säga, att om detta skall härstamma
från vårt gudsbegrepp, har det degraderats i sorglig grad.
Vidare är törnarssuk på ostkusten icke bara en, utan
hvarje angekok har, enligt Holm, sin törnarssuk. HanRELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
197
har där också en medhjälpare, aperketek, som är ett svart
djnr, inemot två alnar långt, med stora »kniftänger i
hufvudet.»
Holm säger uttryckligen, att han icke kunde
upptäcka någon antydning till, att törnarssuk var ett väsen,
som var herre öfver tomat, och vi bli väl således
nödsakade att pruta af litet på den makt och betydelse, som
de äldre författarne tilldelat denne ande.1
Det förefaller mig klart, att denna tro så väl på
törnarssuk som på tomat måste härledas ur en tro på
förfädrens andar eller vålnader. Detta framgår möjligen
också af orden. Tömak synes kunna ha varit samma
ord som tarnak (själ), som återigen är- likt tarrak (skugga).
Ett stöd för detta antagande finna vi däri, att törnak på
ostkusten heter taraok, som ju påminner mycket om
tarrak. Det förefaller mig således sannolikt, att alla dessa
ord ursprungligen ha varit ett och det samma, som
betydde: skugga, spegelbild eller själ och hvarmed de
af-lidnas själar betecknades. Men nu är törnarssuk säkert
afledt af törnak och har kanske ursprungligen varit likt
törnarssuak, d. ä. den stora eller den svåra och
ohyggliga törnak, hvilket alltså återigen vill säga, att han har
varit en särskildt mäktig törnak, som sedan efterhand hos
några stammar har fått ett slags herravälde öfver de
andra tornat eller aflidnas själar.
Att de ha gjort dessa till föremål för särskild
öfvertro, förklaras genom den fruktan de ännu i dag hysa
för de döda och naturligtvis ännu mera för deras
vålnader, som ofta visa sig och kunna vara mycket farliga,
men också ganska hyggliga. Det skonsammaste sätt,
hvarpå de kunna uppträda, är att hvissla, vidare att
1 Intressant är det, att det också hos Alaskaeskimåerna tycks
förekomma ett väsen likt detta från ostkusten med långa fångarmar,198
TRETTONDE KAPITLET.
låta det sjunga i folkets öron. I senare fallet bedja de
om mat, hvarför man då säger i Grönland: »tag efter
behag», nämligen af mitt förråd.1
Att spöket icke alltid är farligt, framgår af livad
Niels Egede2 berättar om en gosse vid Godthaab, som,
då han en gång lekte med några andra i närheten af
sin mors graf, plötsligt såg någon stiga upp därur. Han
och de andra togo till benen, men spöket sprang efter,
grep sin son, »höll honom, kysste honom och sade: Var
inte rädd för mig, jag är din mor och älskar dig»", o. s.
v. Deras sedvänjor vid folks död och begrafning visa,
hvilken fruktan de hade för de döda och särskildt för
deras själar eller vålnader. Som redan är nämndt, iföras
de döende ofta likkläderna, d. v. s. sin bästa dräkt, en
stund före döden, likaså vikas benen ofta ihop, så att
fötterna komma upp under bakdelen, ocli de sys eller
svepas in i skinn; det sker för att de skola taga mindre
plats och sålunda behöfva mindre graf, och det sker
medan de ännu lefva, för att de efterlefvande skola slippa
röra vid dem mer än nödvändigt som lik. Denna deras
fruktan för att röra vid lik går ju, som redan är omtaladt,
så långt, att de icke vilja hjälpa förolyckade (t. ex.
kajak-män, som hålla på att drunkna), när de tro, att de äro
nära döden.
När de väl äro döda, lyftas de, om det är i ett hus,
ut genom fönstret, och om det är i ett tält, genom en
öppning, som göres i skinnen på bakväggen.3 Detta
1 Rink, Supplement til Esk. Eventyr og Sagn, sid. 187.
2 Tredie Continuation o. s. v. sid. 74.
3 På ostkusten kan dock, enligt Holm (Med. om Grønland., häfte
10, sid. 105), liket också släpas ut genom husgången med en sälrem,
som är slagen om benen. I detta fall måste, tycks det mig, rädslan
för att röra vid liket ha segrat öfver rädslan att lyfta det ut genom
fönstret. Praktiseras det ut genom fönstret, måste man ju nämligenRELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
199
öfverensstämmer märkvärdigt med det i Norge allmänna
bruket att föra ut liket genom en för tillfället gjord
öppning t. ex. i väggen. 1 Orsaken är väl på bägge hållen
den samma, nämligen att dessa öppningar åter kunna
fast tilltäppas, så att spöket eller själen icke kan slippa
in igen, hvilket skulle kunna hända, om liket fördes ut
genom husgången eller dörren. Osannolikt är det icke,
att grönländarne kunna ha fått detta bruk från de gamla
norrmännen eller isländarne i Grönland. I flera sagor
står det omtaladt såsom begagnadt af de hedniska
isländarne.2 I »Eyrbyggja» heter det: »Därefter lät han bryta
ett hål i väggen bakom den döde och lyfta ut honom
därigenom». Den dödes saker kastas också genast ut,
för att de icke skola göra de efterlefvande orena. Detta
påminner om liklialmsbränningen hos oss, som också
är vidt utbredd hos med oss besläktade folkstammar i
Europa. 3
De efterlefvande bära också ut sina egna saker, för
att liklukten skall gå af dem. De bäras antingen in igen
om kvällen, eller också ligga de, som på ostkusten, ute
i flera dagar. Den dödes släktingar upphöra där till och
med att använda sina gamla kläder, som kastas bort. 4
När liket föres ut, tänder en kvinna en pinne och
viftar med den fram och tillbaka sägande: »här är icke
mer att få». Detta sker väl närmast för att visa själen,
att alla dess tillhörigheter äro utkastade.
röra vid det. Genom att släpas med benen främst och alltså peka
utåt, hindras väl själen från att vända tillbaka.
1 Meddeladt mig af professor Moltke Moe. Jmfr också
Lieb-recht, Zur Volkskunde, sid. 372.
2 Grønl. hist. Mindesmærker, bd 3, sid. 639.
3 Se prof. Moltke Moes berättelse i N. Univ. og Skoleannaler
1880 (Separataftryck, sid. 2) och de där citerade verken.
4 Holm, Med. om Grönl., liäft. 10, sid. 107.200
TRETTONDE KÅPITLET.
Den döde begrafves antingen på land eller kastas
i hafvet (om en af förfäderna är omkommen i hafvet).
Hans egodelar, som kajak, vapen, och kläder eller, om
det är en kvinna, sysaker, krokknif m. in., läggas på
eller vid grafven eller nära stranden, om liket är kastadt
i sjön. Det tycks ske dels emedan de äro rädda för en
aflidens saker och ogärna vilja begagna dem, dels också
emedan, som H. Egede säger, de kunna ge dem
anledning till att gråta, i det man vid åsynen af dem
påminnes om den käre döde, och »gråta de för mycket
öfver den döde, så tro de, att han fryser».1
Denna föreställning erinrar påfallande om andra
kvädet öfver Helge Hundingsbane (strof 45 o. f.), där
hans änka Sigrun möter honom våt och frusen och höljd
med rimfrost tack vare hennes gråt öfver honom. Jäm-
o
för också den bekanta svensk-danska folkvisan om »Ake
och Else», 2 hvari det heter:
»Föl" hvar och en tår, som du fäller på jord,
Min kista hon blifver så full utaf blod.
Men hvar gång på jorden du är i hjärtat glad,
Min kista hon blifver så full af rosenblad.
Men dessutom var det säkerligen också
grönländar-nes mening, att den döde skulle använda sina redskap,
dels till utflykter från grafven, dels också i den andra
världen. Visserligen sågo de, att redskapen multnade
bort, men deras själar följde den aflidnes själ.
De, som bära ut den döde eller ha rört vid honom
eller något, som tillhör honom, äro för någon tid orena
och måste afhålla sig från vissa matvaror eller sysslor,
som angekokorna föreskrifva, ja, detta måste till och med
alla, som bo i samma hus, iakttaga, dels för att icke
1 H. Egede, Det gaml. Grønl. nye Perl., sid. 83.
2 Se P. A. Gödeckes öfversättning af »Edda», sid. 170 och anm.
sid 335, där också visan om »Åke och Else» citeras.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
201
skada sig själfva, dels för att icke göra resan
besvärlig-för den aflidnes själ.
De måste sörja och gråta länge öfver den döde, och
träffa de bekanta eller släktingar, som de icke ha sett
sedan dödsfallet, måste de, om det är aldrig så länge
sedan, börja gråta och tjuta, så snart de komma inom hus.
Sådana tjutscener skola kunna verka ganska komiskt och
äro således ren komedi, ofvanpå hvilken man tröstar sig
med mat och traktering.
De lia också många andra sorgebruk, som kunna
gripa tämligen starkt in i deras lif, t. ex. att de, som
ha burit ut liket, ej få arbeta i järn på flera år, o. s. v.
Därtill kommer också den förut omtalade rädslan
för att nämna den aflidnes namn.
Allt detta sker, som östländingarne sade till Holm,
»för att den döde inte skall bli ond»; det visar, hvilket
starkt inflytande på detta lif de tillskrifva de döde. Det
ligger därför intet orimligt i, att hela tron på tornat och
törnarssuk kan ha utvecklat sig därur. Sedan har
emellertid också annan öfvertro inblandat sig.
Grönländarne tro dessutom på en hel härskara af
öfvernaturliga väsen. Jag vill här blott nämna några få.
Hafvets djur behärskas af en stor kvinna, som några
kalla den namnlösa, andra arnarkuagssäk, hvilket blott
betyder den gamla kvinnàn.
Hon bor under hafvet, där hon sitter i sin boning
vid en lampa, under hvilken det, liksom under alla
grönländarelampor, är en skål eller pall till att uppsamla den
neddrypande tranen. I denna simma massor af sjöfåglar
och därifrån utgå hafvets djur, såsom säl, hvalross och
narhval. När vissa orenligheter samla sig i hennes hår,
håller hon emellertid dessa ifrån kusterna, eller de hålla
sig själfva undan, lockade af orenligheterna, och då är
det en angekoks svåra värf att besöka henne och blidka202
TRETTONDE KAPITLET.
eller kamma henne. Vägen dit är farlig, och angekoken.
måste ha sin törnak med sig. Först kommer han genom
själarnas sköna land i under-världen, sedan är det en
stor afgrund, öfver hvilken han endast kommer på ett
stort hjul så halt som is och som hastigt snurrar rundt;
däröfver måste törnaken leda honom, därpå förbi en
kokande kittel med lefvande sälar i, sedan antingen genom
en farlig vakt af onda sälar, som stå på ända och bita
omkring sig, eller också förbi en stor hund, som står
utanför hennes hus och ger varsel, då en stor angekok
kommer, och som blott sofver litet någon enda gång,
och då måste man passa på; men detta kunna endast
de högsta angekokerna. Här måste åter törnaken ta
angekoken vid handen; ingången är tillräckligt bred,
men vägen är smal som ett snöre eller en knifsegg och
går öfver en förfärlig afgrund. Ändtligen komma de in
i huset, där kvinnan sitter. Hon lär ha en hand så stor
som stjärtfenan af en hval, och slår hon till en därmed,
är det slut. Efter någras utsago skall hon rycka håret
af sig och svettas af raseri öfver att mottaga ett sådant
besök, så att angekoken måste, biträdd af sin törnak, slåss
med henne för att komma åt att få hennes hår rensadt
eller kammadt, medan andra anse, att det kan gå för sig
o
med goda ord och förmaningar. Återvägen är, sedan
detta är gjordt, jämförelsevis lätt för angekoken. 1
Denna myt påminner ju i hög grad om de färder
till underjorden eller Hades, som spela en så framstående
roll i europeiska sägner, t. ex. om Dionysos, Orpheus,
Herakles o. fi. a. (jmfr också Dante), och hvartill vi i
vår mytologi ha ett sidostycke i Hermods färd till Hel
1 Paul Egede, Continuation af Relationerne o. s, v., sid. 45 o.
f.; H. Egede, Det gamle Grønl. nye Perl., sid-. 118 o. f.; Rink, Esk.
Ev. og Sagn, suppl., sid 183 o. f.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
203
för att hämta Balder. Liknande sägner förekomma för
öfrigt också hos indianerna.
Efter hvad professor Moe har meddelat mig, synes
det knappast tvifvelaktigt, att denna grönländska
föreställning är färgad af europeiska sägner och att det är
inblandadt flera afgjordt europeiska moment i den.
Föreställningen om det hala hjulet förekom t. ex. i våra
medeltidslegender, och likaledes kommer bron, som är
smal som ett snöre eller en knifsegg, igen, till en del
med samma ord, i europeiska eller medeltida sägner om
resor till undervärlden. I en gammal nordengelsk visa
talas det om »skräckens bro, ej bredare än en tråd».
Tundel ser i skärselden en smal bro öfver en
förskräckligt djup, mörk och stinkande dal, o. s. v. Men dessa
medeltidsföreställningar äro otvifvelaktigt återigen färgade
af österländska traditioner. Judarne tala om den
trådsmala helvetesbron, och muhamedanerna tro, att alla
själar midt i helvetet måste öfver en bro smalare än ett
hår, skarpare än ett svärd och mörkare än natten.1
Enligt »Avesta» kommo de gamla parsernas själar den
tredje natten efter döden öfver det »höga Haza» — ett
bärg, som omger jorden och räcker ända upp till himlen
— för att uppnå en bro, som kallas Tsjinvatbron och
som vaktas af två hundar. Enligt Petileviskrifterna
utvidgar bron sig och blir nästan en parasang bred, när
de frommas själar gå öfver den, medan den smalnar för
de ogudaktiga, som försöka gå öfver, så att de störta i
helvetet, som ligger rakt under.2 En motsvarande före-
1 Se Sophus Bugge, »Mythologiske Oplysninger til Draumskvædi»
i Norsk Tids. for Vid. og Lit. 1854—55, sid. 108—111; Grimm
Mythol. sid. 794. Jmfr också H. Hübschmann, »Die parsische Lehre
vom Jenseits und. jüngsten Gericht». Jahrbücher für protestantische
Theologie, hd 5 (Leipzig 1879), sid. 242.
2 H. Hübschmann, Jahrb. für prot. theol., bd 5, sid. 216—222.204
TRETTONDE KAPITLET.
ställning finnes (jmfr Sophus Bugge, anförda stället) i
våra folkvisor, »Draumskvædi» om Gjallarbron på vägen
till de dödas land. Den hänger högt i luften, så att man
blir yr i hufvudet på den. »Gjallarbron hon hänger så
högt i vinden» och säges i några varianter af visan
uttryckligen vara »både brant och bred». I Eddan heter
det om Hermod, att han på vägen till Hel red öfver
Gjallarbron, som var täckt med blänkande guld och som
ej dånade mindre under honom ensam än under fem
fylkingar (d. v. s. 250) döda män.
Det ser ut, som om denna grönländarnes tro på en
bro eller smal väg måste vara färgad af dessa europeiska
eller ursprungligen delvis österländska föreställningar, som
ha tillförts dem genom de gamla nordborna. Samtidigt
kan det dock äfven ligga något mera ursprungligt till
grund. Hos indianerna finna vi sålunda föreställningar
om en ormbro eller en i luften svängande trädstam, som
för öfver de dödas älf till de dödas stad. 1
Föreställningen om den stora hunden, som vaktar
ingången till kvinnans hus, påminner starkt om Hels
fruktansvärda, i bröstet blodiga hund Garm, som skäller
framför Gaipahålan. För öfrigt är denna föreställning
om hunden i den andra världen allmän. Hos inderna
bevaka två hundar vägen till Jamas boning,2 och hos
de gamla parserna vakta två hundar Tsjinvatbron. Hos
inderna står en stor, ilsken hund på andra sidan om
den ofvannämnda ormbron.3 Orimligt är det väl icke
1 Tylor, Primitive Culture, sid. 50. Jmfr. också indianernas
föreställning om bärgkammen så skarp som den skarpaste knif. En
möjlighet är det ju också, att indianerna kunna ha fått denna
föreställning från eskimåerna.
2 Se Bugge, anf. st., sid. 114.
3 Tylor, Primitive Culture, hd 2, sid. 50. Jmfr också Knortz,
Aus dem Wigwam, sid. 142.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
205
att hunden i undervärlden kan stå i förbindelse med
den hos många folk allmänt förekommande sägnen om
människans eller särskilda stammars härkomst från
hundar 1 och att det således är denne hundstamfars själ, som
håller vakt för sin afkomma.2
I europeiska sagor och särskildt i våra norska
förekommer ofta en gammal käring, som regerar öfver
djuren och som gärna vill kallas mor, lyskas o. s. v.
Träffar Askeladden på henne och t. ex. kliar henne i
hufvudet, befaller hon till gengäld djuren att hjälpa
honom eller ger honom andra gåfvor. Detta är ju
förvånande likt den grönländska föreställningen och
särskildt påminner kliandet starkt om hårkamningen.
Häraf ser det alltså ut, som om denna grönländska
guddom ursprungligen kan vara den gammalnorska
sagokäringen och att beskrifningen af resan till henne
kan vara färgad af europeiska sägner och legender;
men dessutom äro däri inblandade mera ursprungligt
eskimåiska element, som härstamma västerifrån och likna
indianernas.
De själar, som gå till öfver-världen, komma på
toppen af ett högt berg förbi en märkvärdig kvinnas
boning. Hon heter Edlaaersissok (d. v. s.
inälfveut-tagaren), och när de besöka henne, måste de noga
akta sig för att skratta. Hon har ett tråg och en
blodig knif. Hon slår på trumma, dansar med sin
egen skugga och sjunger: »ha lia ha ha!» När hon
vänder sidan till, drar munnen sig alldeles på sned,
1 Jmfr Felix Liebrecht, Zur Volkskunde, 1879, sid. 23.
2 Den kokande kitteln med lefvande säl påminner möjligen något
om indernas föreställning om älfven Yaitaranis salta, kokande böljor,
som voro röda och fuktiga, på vägen till de dödas land.206
TRETTONDE KAPITLET.
och när hon böjer sig åt sidan, slår hon kinden mot
höften, så att det säger klatsch. Kunna de se henne
utan att skratta, är det ingen fara, men så snart de dra
på smilbandet, slänger hon bort trumman, tar fast dem,
kastar omkull dem, tar sin knif, skär upp dem, sliter
tarmarna ur kroppen, kastar dem i tråget och slukar
dem sedan glupskt.1
Under samma resa komma själarna också förbi
månandens boning. Vägen, som de färdas, beskrifves bl. a.
som trång, och man sjunker ned till axlarna.2 Det
påminner om de myrar, som i vårt »Draumskvædi» tänkas
ligga i närheten af Gjallarbron och hvari de onda
sjunka ner.3
Det ser alltså ut, som om vi här spårade ett
inflytande från de gamla nordborna.
När kajakmännen äro på hafvet, tro de sig omgifna
af de så kallade ignerssuit (plur. ignerssualc, d. ä. stor
eld). De flesta af dem äro goda väsen-, som hjälpa
människorna. Ingången till deras boningar "är vid stranden.
»Den första jord, som blef till, hade hvarken haf eller
bärg, utan var alldeles platt. Då han där uppe icke
tyckte om människorna på den, ödelade han jorden.
Den sprack, och människorna föllo ner i springorna och
förvandlades till ignerssuit, och vattnet strömmade till
öfverallt. Då jorden blef till på nytt, var den helt och
hållet täckt af en isbrä. Denna gick efterhand bort, och
från himlen nedföllo två människor, af hvilka jorden
blef befolkad. Man kan hvarje år se, att isbräen är i
1 Rink, Eskimoiske Eventyr og Sagn, sid. 87, 166 och suppl.,
sid. 48.
2 Rink, Esk. Ev. o. Sagn, sid. 87.
3 Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 144.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
207
aftagande. På många ställen synas ännu märken från
den tid, då hafvet stod öfver fjällen.1
I denna myt kan spåras inflytande från icke mindre
än fyra olika håll. Föreställningen om ignerssuit, som
likna människorna och bo under jorden, liknar den
indianska sägnen om att människorna bodde under
jorden; sedan började de klättra upp på jordens yta
uppför en vinranka, som stack upp genom en springa eller
bärgsklyfta. Då en tjock käring (eller man) ville klättra
upp, gick rankan af och de andra måste stanna där nere,
medan de, som hade kommit upp, befolkade jorden.2
De två människor, som falla ner från himlen, måste
tydligen härstamma från de finsk-ugriska stammarnas
skapelsesägen eller också från samma källa. Hos
vo-gulerna komma de två första människorna från himlen
i en vagga af silfvertråd. Att himlen är människans
upphof återfinnes också i andra finsk-ugriska folks myter
i Asien och Europa.3
1 Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 144.
2 Jfmr K. Ivnorz, Aus dem Wigwam, sid. 130. H. de
Cha-rencey (Mélusine, I, sid. 226) omtalar, att minetariernas (stam vid
Missouris stränder) förfäder bodde på bottnen af en stor sjö och klättrade
upp på jorden med tillhjälp af ett stort träd, som gick i stycken, så
att många måste stanna kvar där nere. Detta påminner ju nästan
ännu mera om ignerssuit, som bo under hafvet.
3 Se J. Krohn, Finska litteraturens historia, l:sta delen.
Kalevala (1891), sid. 165. Det är professor Moltke Moe, som har fäst
min uppmärksamhet på denna likhet. Han har också lånat mig ett
manuskript om liknande sägner. Oftast frambringas förbindelse mellan
jorden och himlen genom ett stort träd, på hvilket människorna krypa
upp och ned. Myten om ett sådant himlaträd är snart sagdt utbredd
öfver hela jorden. Yi finna den hos oss (Ygdrasil) såväl som i
Polynesien, på Celebes, Borneo, Nya Seland o. s. v. Hos vogulerna
förvandlar sig sonen af de två första människorna (jmfr ofvan) till en
ekorre och kryper upp till himlen uppför ett träd och kommer
sedan ner igen; hos indianerna kryper den förste mannen efter en208
TRETTONDE KAPITLET.
Liknande föreställningar ha också kommit till
indianerna (kanske genom eskimåerna?). Huronerna
ansågo, att de första människorna kommo från himlen.1
Föreställningen att jorden ursprungligen var platt och
haft sprickor liknar också mycket de finsk-ugriska
skapelsesägnerna, enligt hvilka jorden, då den skapades,
först utgjorde ett alldeles slätt och jämnt skal öfver
vattnet, men sedan genom en skakning började gå i
vågrörelse och stelnade böljformigt, hvarigenom bärg och
dalar uppstodo.2
Ett tredje moment bilda de människor, som bodde
på denna ursprungligen platta jord, med hvilken han
där uppe var missnöjd, hvarför jorden sprack och
vattnet trädde fram. Det tycks knappast tvifvelaktigt, att
detta härleder sig från en direkt inblandning af den
kristna syndaflodssagan, som naturligtvis kan komma
upp längs ostkusten från västkusten. Ändtligen ha vi
som ett fjärde moment isbräen, som endast kan
härstamma från själfva Grönland.3
Af andra väsen kunna nämnas de olika arterna
inlandsmänniskor, som bo inne i landet eller på inlands-
ekorre upp i ett träd och kommer till himlen, hvarifrån han kommer
ner igen med kännedom om kulturen eller också för att hämta sin
syster dit upp. Ziguenarne på gränsen af Siebenburgen ha en
skapelsesägen bl. a. om ett stort träd, hvarifrån det föll ner kött på jorden,
och af blad uppkommo människorna. (H. von Wlislocke, Märchen
und Sägen der transsilvanischen Ziguener, n:o 1). Sammanhanget
mellan den grönländska föreställningen och dessa myter synes sannolik;
att trädet hos eskimåerna har försvunnit, är ju helt naturligt.
1 Jmfr A. Lang, Myth. R. and Kel., band 1, sid. 181.
2 Jfr J. Krohn, Finsk. lit. hist., sid. 163—173.
3 Paul Egede ger en annan förklaring af ignersuits undergång
som människor. »De ha tillförene bott på jorden, innan den stora
floden öfverväxte världen, och då jorden kantrade, kom det ner, som
förut var vändt uppåt.»RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
209
isen. Af dessa kallas några tor nit (plnr. af turnik) eller
på ostkusten timersek; de lia människogestalt och äro
mycket stora, några säga 6 alnar, men andra, att de äro
så höga som en kvinnobåt är lång, det vill alltså säga
minst 10 meter. Deras själ är ensam så stor som en vanlig
människa. De lefva af jakt, dels på landtdjur och dels
på hafsdjur. De kunna springa ofantligt fort. När de
äro på hafvet, ha de ingen kajak, utan sitta i vattnet
och ha dimman till kajak.1 Säl kunna de fånga på
land (i stora snaror), och två väldiga storkobbar eller
blåsälar kunna de bära med sig in i landet i en
sälkinns-påse på nacken. Med människorna stå de oftast på
krigsfot, men kunna också umgås vänskapligt med dem, ja,
till och med byta hustrur med dem.
Ett annat slags inlandsmänniskor är igaligdlii (plur.
af igalilik), som spatsera omkring med ett helt kök på
axeln, hvari grytan är så stor, att de kunna koka en hel
säl däri på en gång, och den kokar hvar de gå och stå.
Ett tredje slag är erkigdlit (plur. af erkilek), som enligt
någras uppgift ofvantill äro som en människa och
nedtill som en hund, men enligt andra ha hundhufvud eller
hundnosar. De skola vara skickliga bågskyttar och bära
sina pilar i koger på ryggen.2 De äro fientliga mot
människorna. Vidare kunna nämnas isserlcat (plur. af
isserak), som blinka på längden, det vill väl närmast säga,
att ögonen äro skurna i vertikal riktning.
Som Rink har påvisat, kan det knappast vara
tvifvel om, att dessa inlandsmänniskor, som alla spela en
framstående roll i grönländarnes sägner, ursprungligen
1 Detta påminner ju om vår norska draug, som seglar i den
halfva båten, och det synes icke omöjligt, att denne här kan vara
inblandad (genom de gamla nordborna).
2 P. Egede, Eft. om Gronl., sid. 172.
Nansen, Eskimålif. 14210
TRETTONDE KAPITLET.
ha varit olika indianstammar, som grönländarnes
förfäder-fordom, då de ännu bodde på Amerikas norra kust, hade
dels vänskapligt, men mest fientligt umgänge med.
Berättelser om dem äro medförda till Grönland, och
skådeplatsen är fortfarande förlagd till inlandet, d. v. s.
Grönlands, där människorna efterhand ha förvandlats till
mystiska väsen. Ordet tunck synes rent af betyda
indianer och användes fortfarande af eskimåerna på
Labrador. Af eskimåstammar på Hudsonbuktens västkust
brukas erlàgdlit om indianerna i det inre. Att tornit äro
stora och hurtiga, passar bra in på indianerna, då dessa
äro större än eskimåerna och äro dem öfverlägsna på
land. Att erkigdlit äro skickliga bågskyttar och bära sina
pilar i koger, påminner också om indianerna, likaså att
de ha hundben eller hundansikten, som väl beror på
indianernas föreställning, att de härstamma från en hund.1
Isserkat, de, som blinka vertikalt, kunna väl
ursprungligen ha varit indianstammar med utprägladt sneda eller
egendomliga ögon, sådana äro uttryckligen beskrifna af
resande. Här ha vi alltså öfvernaturliga eller mystiska,
väsen, som påtagligen ha historiskt ursprung. Sägnerna,
om strider med dem o. a. ha säkert också till en viss
grad historiska händelser till grund. På samma sätt ha.
väl de klassiska folken också känt sina mystiska folkslag.2
Vidare kan bland grönländarnes underbara väsen
nämnas igdlokok, som var lik en half människa, med
1 Då sägnen om hundmänniskan är vida utbredd öfver jorden
(finnes också hos grekerna), är det ju en möjlighet, att eskimåerna ha.
fått den från annat håll och sedan ha tillämpat den på indianerna,
som de visste härstamma från en hund.
2 L. Tobler, »Ueber sagenhafte Völker des Altertums und des.
Mittelalters», i Lazarus" och Steinthals Zeitschrift der
Völkerpsycho-logie, bd 18 (1888), sid. 225.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
211
halft hufvud, ett öga, en arm och ett ben. Alldeles
liknande varelser finnas också hos grekerna, musulmännen,
zuluerna och indianerna.1
Om världens skapelse hade grönländarne icke bildat
sig någon åsikt. Jorden och universum ha antingen
uppstått af sig själfva, eller också har det alltid varit så och
skall alltid fortfara att vara så.
Om människans eller eskimåernas skapelse hade de
heller inga klara föreställningar. Några påstodo, att den
första människan skulle ha växt upp ur jorden och gift
sig med en jordtufva. Denna födde ett flickebarn, som
han då tog till hustru.2 Detta framväxande ur jorden
är en allmän föreställning, som också förekommer i Norge
och på Island. 3 Vi säga: den, som slår med sin käpp
på jorden, slår sin mor; den, som slår på stenen, slår
sin far, hvilket ju påminner om den grönländska
föreställningen, enligt hvilken mannen närmast är kommen
ur bärget.
Om huru vi européer uppstått ha de en egen sägen,
som synes mindre smickrande för oss. En
eskimåkvinna, som icke kunde behålla någon man länge, gifte sig
slutligen med en hund och fick med honom en del
människobarn och en del hundvalpar på en gång. De
senare tog hon och satte på en gammal skosula, sköt ut
den i hafvet och sade: »Faren bort och blifven
kaodlu-naker» (d. v. s. européer), eller: »I skolen frambringa
1 P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 172; Tylor, Prim. Cult. bd 1,
sid. 391; Tobler, anf. st., sid. 238; Liebrecht, The Academy, bd 3
(1872), sid. 321.
2 P. Egede, Cont. af Relät., sid. 97; H. Egede, Grønl. Perl.
sid. 117.
3 Jmfr Liebrecht, Zur Volkskunde, sid. 332 och de citerade
ställena. Se också Moltke Moe i Letterst. tidskr. 1879, sid. 277—81. För
påpekandet af likheten har jag att tacka Moltke Moe.212
TRETTONDE KAPITLET.
alla slags ting». Däraf kommer det sig, säga de, att
kaodlunakerna alltid lefva på sjön och skeppen äro
skapade liksom grönländska skor, runda fram och bak.
Andra satte hon på pilblad och sköt den inåt land, och.
de blefvo inlandsmänniskor eller indianer (erkiligdUt och
tornit). 1 Alldeles liknande sägner finnas hos eskimåerna
på Baffinsland och äfven på Alaskas nordkust, där det
dock synes endast gälla för indianerna och icke för
européerna. Sådana sägner om hundhärkomst (eller
varghärkomst) förekomma hos många folkslag, så väl ariska
som mongoliska och amerikanska.2 Hos många
indianstammar spelar den en framstående roll, ty de tro, att
den första kvinnan gifte sig med en hund, och från dem
härstamma de själfva. Det synes mig blott, att
eskimåerna ha fått sin sägen därifrån och ha behållit den
såsom gällande för indianerna. Då de sedan träffade andra
främmande, som t. ex. européerna, ha de tillämpat den
också på dem. Märkvärdigt är, att skon, som förvandlas
till skepp, går igen äfven i sägnerna i Baffinsland.
Orsaken till döden är hos eskimåerna, enligt några,
en kvinna, som skall ha sagt: »Låt dessa dö efterhand,
de få icke rum i världen». Andra tro, att två af de
första människorna trätte, den ene sade: »Låt det bli dag
och låt det bli natt och låt människorna dö»; den andre:
»Låt det endast bli dag och låt människorna lefva». Efter
lång tvist blef det efter den förstes ord. Men andra
åter påstå, att det var en orm och en lus, som
kämpades om att hinna upp människorna; kom ormen först,
1 H. Egede, Grønl. Perl., sid. 117; P. Egede, Cont. af Bel., sid,
47; Kink, Esk. Ev. og Sagn, sid. 90; Suppl. sid. 150; Med. om Grønl.,
häfte 10, sid. 290, 343.
2 F. Liebrecht, Zur Yolkskunde 1879, sid. 17—25; J. C. Müller.
Gesch. der Amer. Urreligionen, sid. 134. Moltke Moe har ledt min
uppmärksamhet därpå.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
213
skulle de lefva, men kom lusen först, skulle de dö.
Ormen fick långt försprång, men gled under vägen ner
utför ett högt bärg och fick nu en lång omväg; då kom
lusen först, och människorna måste dö.1 Dessa myter
synas redan genom sin meningslösa form röja, att de ha
kommit annorstädes ifrån och äro fragment af äldre,
hvilkas ursprungliga sammanhang och betydelse äro
glömda. Se vi oss om, kunna vi äfven hos fjärrboende folk
finna märkvärdiga likheter. Den andra grönländska
sägnen återfinnes på Fidjiöarna, där månen träter med en
råtta och vill, att människorna liksom han själf skola
dö och lefva upp igen; men råttan sade, att de hellre
skulle dö liksom råttan, och så blef det.2 Hos
indianerna äro de tvistande två bröder, som voro vargar; den
yngste sade: »När en människa dör, låt henne då
följande dag komma tillbaka, så att hennes vänner må
glädja sig». — »Nej», sade den äldste, »låt inte de döda
komma tillbaka». Då slog den yngste ihjäl den äldstes
son, och det blef början till döden.
Med myten om ormen och lusen ha vi märkvärdiga
likheter i södra Afrika,3 likaså på Guldkusten. Där
skickades af det första stora väsendet ett djur (en
kameleont) till människorna med bud, att de skulle lefva och
aldrig dö. Men så besinnade det högsta väsendet sig
- och skickade därefter den snabbfotade salamandern med
bud, att de skulle dö, och då denne kom först, blef det
1 P. Egede, Cont. af Pel., sid. 32, 80; Eft. om Grønl., sid. 127,
106; H. Egede, Grønl. Perl., sid. 117.
2 Tylor, Prim. Cult., bd 1, sid. 355; A. Lang, La Mytliologie
(Paris 1866), sid. 204, 206; Smiths Inst. and Rep. of the Bur. of
Ethnology, 1879—80. sid. 45. Det ser ut, som om detta med dag
och natt i den grönländska formen vore en direkt eller indirekt
påverkan från den bibliska skapelsehistorien. (?)
3 Prof. Moltke Moe har fäst min uppmärksamhet därpå.214
TRETTONDE KAPITLET.
så. Det finns också andra former af denna myt. Hos
hottentotterna var det månen, som sände detta bud till
människorna: »Liksom jag skolen I också dö och lefva
upp igen.» Men haren hörde det, sprang i förväg ocli
sade: »Liksom jag skolen i dö och icke lefva upp igen.»1
Denna myt liknar åter påfallande den nämnda från
Fidji-öarna, och sålunda få vi en bro mellan den andra ocli
den tredje grönländska, hvilka följaktligen måste
vara två varianter af ursprungligen en och samma; den
måste vara mycket gammal, efter den kunnat sprida sig
så vida.
Eskimåerna tro, att nästan allt hvad de se leder sitt
ursprung från dem. Fiskar och andra sjödjur uppstodo
därigenom, att en gammal man en gång högg flisor af
ett träd och kastade dem i vattnet, hvarpå de
förvandlades till fiskar.
Himlakropparna voro en gång vanliga eskimåer, som
lefde här på jorden och sedan af en eller annan orsak
kommo upp på himlen. Solen var en fager kvinna och
månen hennes bror; de bodde i samma hus. Hon fick
hvarje natt besök af en man; hon visste icke, hvem han
var. För att komma på det klara därmed, svärtade hon
sina händer med lampsot och strök honom öfver ryggen.
Då det blef ljust, visade det sig vara hennes bror månen,
hvars rena, hvita renskinnspäls var svärtad, och däraf
komma fläckarna på månen. Solen tog en fickknif, skar
af sig det ena bröstet, kastade det till honom och sade:
»Om hela min kropp smakar dig bra, så ät detta.»
Därmed tände hon på ett stycke lampmossa och flög ut;
månen gjorde det samma och ilade efter henne, men
hans mossa slocknade, och därför ser han ut som glö-
1 Christaller i Zeitschr. f. Afrik. Sprachen, sid. 49—62. Jmfr.
också d:r Bleek, Reineke Fuchs in Afrika (Weimar 1870).RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
215
•dande aska. De förföljde hvarandra upp i. luften, och
där äro de ännu. Månens boning ligger vid
själarnas väg till öfver-världen, i den är också ett rum för
hans syster solen. — Denna myt måste tydligen härstamma
västerifrån. Hos indianerna i Nordamerika äro sol och
måne syskon, och till och med så långt bort som bland
indianerna i Amazondistriktet finnes samma myt, utom
■att månen är en kvinna, som besöker sin broder solen
i mörkret. Denne upptäcker hennes onda lidelse genom
att föra sin svärtade hand öfver hennes ansikte. Hos
indianerna i Peru voro sol och måne samtidigt bror och
syster och man och hustru. (Jmfr också egypternas
Osiris och Iris.)1
Det märkvärdiga med solen hos grönländarne är,
att hon framtill är skön, men baktill ett benrangel.2
Detta påminner ju frappant om våra fagra huldror, som
■äro ihåliga i ryggen, och det tycks vara en europeisk
och specielt norsk föreställning, som kommit till
Grönland genom de gamla nordborna. Anledningen till att
■solen är ett benrangel baktill, är enligt ostgrönländaren
den, att när hon står i väster, alltså på den kortaste
dagen, skäres hon i bakdelen af skarpa redskap och
måste därför stiga igen. Baken är således af nött och
endast benranglet kvar.3
Månen har ännu icke uppgifvit sin gamla natur,
han kommer fortfarande ofta till jorden och söker galanta
.äfventyr, hvarför kvinnorna måste taga sig i akt för
honom, de få icke gå ensamma ut i månsken, icke
stå och se på månen o. s. v. Dessa månens erotiska
1 A. Lang, Custom and Myth., sid. 132; Tjdor, Prim. Cult. bd
1, sid. 288.
2 Jmfr Rinlc, Esk. Ev. sid. 87, suppl. sid. 44; Liebrecht i
Ger-mania, bd 18, sid. 365.
3 Holm, Med. om Grønl., häft. 10, sid. 142.216
TRETTONDE KAPITLET.
böjelser tyckas vara af gammalt datum. I Australien
är han en katthane, som kom i förhållande till en
annans maka och irrar omkring på ständiga
vandringar; hos invånarne i Himalajatrakten begår månen den
oförlåtliga synden att förälska sig i sin svärmor, som
kastar aska i ansiktet på honom, och däraf komma
fläckarna i månen. Enligt en slavonisk sägen var månen
solens man, som trolöst älskade morgonstjärnan och
därför blef klufven midt itu.1 Hos de gamla grekerna och
romarne var visserligen månen af kvinnokön, men den
hedervärda Luna var icke heller fri från erotiska drifter.
För Öfrigt sättes månen hos eskimåerim också i
förbindelse med kölden. Han framkallar snöfall genom att
tälja på hvalrosstand och strö flisorna ner öfver jorden
eller genom att blåsa i ett rör, när han besöker jorden,
körande i släde öfver isen om vintern. Att månen sättes
i förbindelse med kölden och vintern, är ju helt
naturligt. Som den kalle och stränge är det väl också rimligt,
att han är man, medan solen längre söderut, där hon är
o
plågsam genom sin värme, anses för man. Åskdunder
frambringas, enligt deras tro, af två gamla käringar, som
slåss om ett torrt och styft skinn och slita i hvar sin
ända; under kampens hetta välta de omkull sina lampor,,
och då blixtrar det. Dimma har uppkommit genom en
törnarssuk, som drack så mycket att han sprack.2
I sin tro eller öfvertro undervisades eskimåerna,
liksom fortfarande på ostkusten, af sina präster eller
andebesvärjare, angekokerna (angekok, pl. angakut). Dessa
synes vara de klokaste och mest framstående af dem.
De utge sig för att kunna tala med andarne, företaga
resor så väl till under-världen som till himlen och andra.
1 Tylor, Prim. Cult., bd 1, sid. 354. Se också A. Lang, Mythe,.
Jßitual and Religion, sid. 128.
2 P. Egede, Eft. om Grønl,, sid. 150, 206.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR. 2] 7
ställen, mana fram törnarssuk och öfvernatuiiiga väsen,
få uppenbarelser af dem o. s. v. De påverka och skaffa
sig inflytande öfver sina landsmän hufvudsakligen genom
sina mystiska andebesvärjelser och seancer, hvilka mest
företagas om vintern, när de bo i hus. Då släckas
lamporna och skinn hängas för fönstren, så att det blir
alldeles mörkt. Själf sitter angekoken på golfvet. Genom
att hålla ett förfärligt oväsen, så att hela huset skakar,
förändra sin röst, vråla och skrika, buktala, stöna, jämra
sig, slå på trumma, tjuta, frambringa ett djäfvulskt
skallande skratt och alla möjliga andra konster, får han sina
landsmän till att tro, att han har besök af de olika andar
han uppger och att det är de, som hålla detta lefverne.
För att bli angekok fordras det, som ju är ganska
naturligt, en lång lärotid, ofta ett half tjog år. Lärlingen
måste ofta och i lång tid söka ensamhet, gnida en sten
medsols rundt omkring på en annan sten flera dagar å
rad, hvarpå en ande kommer fram ur bärget; han dör
då af förskräckelse, men lefver sedan upp igen, o. s. v.
Härigenom får han efterhand sina tornat. Han får icke
uppge, att han bedrifver sådant, förr än han är utlärd,
men då måste det också ske. Skall han bli en riktigt
durkdrifven angekok, måste han dock helst bli gripen
och släpad till stranden af en björn; sedan kommer
. en hvalross, hugger tänderna i honom, släpar honom
till horisonten och äter upp honom. Därpå återvända
benen hem, möta köttslamsorna på vägen, och de växa
ihop till en hel människa igen. Nu är han färdig.
Dessa angekokers inflytande berodde naturligtvis på
den färdighet de hade uppnått, men de synas icke endast
ha varit bedragare, de ha möjligen också till en del själfva
trott på sina konster, ja, ha till och med lefvat i den
tron, att de ibland kunde få verkliga uppenbarelser, fastän218
TRETTONDE KAPITLET.
Egede icke tror, att de ha haft något »verkligt
commer-cium och gemenskap med djäfvulen.»
Sjukdomar kunna de också böta genom att uppläsa
trollformulär, sätta in en ny själ o. s. v. Till
sjukdom-mar, som de "kurera, räknas också, att en man icke kan
fånga säl eller att en kvinna icke kan få barn. I det
senare fallet måste den ostgrönländska angekoken ännu
i dag, om han är tillräckligt duglig, företaga en resa till
månen, hvarifrån ett barn kastas ned till kvinnan, som
därefter blir fruktsam.1 Denna resa till månen står
naturligtvis i förbindelse med denne herres ofvan omtalade
erotiska natur. Äfven hos indianerna tyckes månen ha
något att göra med fortplantningen.
För att angekoken skall kunna böta sjukdomar, måste
han betalas bra, ty eljes lyckas naturligtvis icke hans
konster. Det faller af sig själft, att det icke är han, som
får gåfvorna, det är törnaken, han endast tar emot dem
åt denne.
På grund af sin förbindelse med den öfvernaturliga
världen ha de ansedda angekokerna ett slags herravälde
öfver sina landsmän, och dessa äro rädda för att göra
dem något emot, emedan det kan ha svåra följder; ty
liksom våra präster, då de voro riktiga kaxar, icke
allenast voro Guds tjänare, utan också kände till
»svartkonstboken» och stodo i förbund med djäfvulen, så är det också
med de grönländska. De göra visserligen mest godt, men
de kunna därjämte också göra ondt genom att röfva
andra människors själar och låta sin törnarssuk äta upp
dem, genom att skicka ut sin tornat och skrämma lifvet
ur sina fiender o. s. v. Vi finna således också hos
eskimåerna en begynnelse till prästvälde.
Sådan styggelse som att döda andra genom häxeri,
1 Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 131.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
219
förhäxa deras vapen, så att de icke fånga något o. d.
öfvas dock till största delen endast af en annan klass
människor, de s. k. ilisitsok"enia, som både kunna vara
män och kvinnor.1 Dessa häxor och häxmästare äro
mycket hatade; man trodde, att det mesta onda, särskildt
nöd ocli sjukdom, kom från sådana, och fick man en
misstanke om, att t. ex. en gammal käring var ilisitsok,
blef hon utan barmhertighet dödad. Detta kan ju icke
förvåna oss, när vi tänka på, huru våra förfäder med
prästerna i spetsen brände sina häxor. Medan angekoken
har umgänge med andarne i andra människors närvaro,
så försiggår allt ilisitsokernas umgänge med de
öfver-naturliga makterna i den djupaste hemlighet och endast
för att skada andra. De måste i hemlighet lära af en
äldre ilisitsok och få betala dyrt för lärdomen. Hvilka
öfvernaturliga makter de stå i förbindelse med, synes
icke vara klart, men säkerligen äro de olika
angekoker-nas och hållas förmodligen också hemliga. Deras
djäf-vulska konst använder olika medel som t. ex.
människoben, likkött, ormar, spindlar, vattenbaggar o. s. v., men
det mest verksamma består dock i att taga tupilelc ev.
En sådan tages i största hemlighet af olika djurben, skinn,
stycken af den mans anorak eller fångst, som den skall
fördärfva, och bindes tillsammans eller lindas in i ett
skinn. Den göres lefvande därigenom att trollsånger
sjungas öfver den. Den kan förvandla sig till olika slags
djur och vidunder och skall bringa död och olycka öfver
clen man, mot hvilken den är utsänd, men misslyckas
detta, vänder den sig mot honom, som utsändt den.2
1 Angeltokerna kunde också vara af bägge könen, men kvinnor
synas dock alltid ha varit sällsynta bland dem.
2 Holm, Med. om Grønl. häfte 10, sid. 135; Rink, Esk. Ev.,
sid. 94; N. Egede, 3:dje Cont. af Kel; sid. 43, 48; P. Egede, Eft. om
Grønl., sid. 218.220
TRETTONDE KAPITLET.
Dessa tupileker påminna i så hög grad om den hos
oss och på Island utbredda tron på gand eller utsändingar,
att det knappast synes tvifvelaktigt, att eskimåerna ha
fått denna föreställning från grönländska förfäder. Hos
oss äro gand också fabelaktiga väsen eller vidunder, hvilka
utsändas af trollkarlar och som kunna förvandla sig till
alla möjliga skepnader, ocli om de icke lyckas fördärfva
den de äro utsända emot, vända de tillbaka och döda
sin upphofsman. De kunna emellertid, så väl på
Grönland som på Island och i Norge, uppsnappas af andra
trollkarlar eller häxor och deras makt därigenom
af-vändas.1
Kink ser i dessa ilisitsoker och förbindelsen med
olofliga makter en möjlig kvarlefva af en äldre eller
ursprunglig tro i Grönland, som förföljdes af den nya trons
präster, angekokerna.2 Alltså fullständigt i likhet med,
att vårt häxeri och vår trolldom voro lämningar af den
gamla hedendomen, som ifrigt förföljdes af de kristna.
Det kan vara mycket, som synes tala för denna Rinks
skarpsinniga slutsats. Det tycks mig dock vara en
möjlighet, att liksom tupileken härstammar från de gamla
nordbornas tro på gand eller utsändningar, så kan hela
häxväsendet härstamma från dem. Det synes mig finnas
tillräckligt många likhetspunkter för att ett sådant
antagande skall vara berättigadt. Det är ingalunda
onaturligt, att just denna tro på det ondas makt, förbundet
med satan, svartkonstboken o. s. v., alltså hela trolldoms-
1 Carl Andersen, Isländske Folkesagn og Eventyr, 2:den Udgave
(1887), sid. 144—49. Intressant är det att jämföra dessa sagor med
det, som Holm meddelar från östra Grönland (Med. om Grønl., häfte
10, sid. 303). Detta har ett mycket liknande innehåll, endast att det
naturligtvis är omstöpt efter grönländska förhållanden. Liknande sagor
finnas också i Norge enligt prof. Moltke Moe, som har fäst min
uppmärksamhet på denna märkliga öfverensstämmelse.
2 Rink, Esk. Ev., suppl., sid. 84.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
221
väsendet, som ju särskildt har legat djupast i vårt folks
öfvertro, jag hade så när sagt djupare än själfva
gudatron, och som till en del ännu gör det, har varit det,
som först öfvergick till eskimåerna under deras umgänge
med våra förfäder. Detta hastiga och lättvindiga sätt
att få öfvernaturlig makt måste ju särskildt tilltala dem.
Så vidt jag har kunnat erfara, spelar heller icke
häx-väsendet en sådan roll hos västligare boende eskimåer.
Det återstår ännu att omtala grönländarnes tro på
amuletter. Dessa användas af nästan alla och bestå i
bestämda föremål, vanligen tagna af djur eller
människor. Öfver dessa sjungas eller mumlas trollsånger,
och de ges af föräldrar till barn, medan dessa ännu
äro små, eller också kunna unga människor efter de
äldres råd själfva skaffa sig amuletter. De bäras hela
lifvet vanligen på kroppen eller i kläderna; männen ha
dem t. ex. ofta insydda i särskilda skinnremmar öfver
bröstet ocli kvinnorna bära dem ofta i hårtoppen.
Andra kunna förvaras i husets och tältets tak eller i
kajaken, för att hindra denna från att kantra. En
människa har oftast flera. Man tillskrifver dem makt att
skydda mot häxeri, mot skada af andarne, att hjälpa i
fara och ge egaren vissa egenskaper. Några kunna till
och med användas som kam, i likhet med vår mytologis
örnkammar. Har t. ex. en man en fågel eller fisk till
amulett, kan han genom att åkalla den förvandla sig till en
sådan, eller kan han förvandla sig till trä, tång o. d.,
när stycken däraf utgöra amuletter. Amulett-tron är
som bekant utbredd öfver hela jorden och kan spåras
från de mest primitiva ända upp till de mest utvecklade
folkslag. Hos eskimåerna härrör den från ett mycket
tidigt stadium och är möjligen det mest primitiva i deras
nuvarande religiösa föreställningar. Ursprunget till denna
tro tycks mig vara förklarligt. Ibland kan det natur-222
TRETTONDE KAPITLET.
ligtvis vara en yttre tillfällighet, t. ex. iakttagelsen af en
rad lyckliga händelser, att en man, som eger ett visst
föremål, alltid har haft tur med sin fångst o. s. v. När
t. ex. en människa ser, att falken har otroligt lätt för
att komma fram, så tillägger han hvarje del af samma
djur och särskildt hufvudet med dess inneboende själ
något af denna kraft. När ofruktsamma kvinnor ta
stycken af européers skosulor och hänga på sig för att
få barn, förefaller detta knappast onaturligt; ty då de se,
att vi äro fruktsamma, så tro de, att genom dessa
skosulor, hvilka alltså ha utgjort underlag för en af oss,
skall också vår kraft öfvergå »i deras kläder och tjäna
dem i detta fall.»1 När en gosse, som spottar blod och
hvars hela familj är bröstsvag, får en sälpropp2 till
amulett och denna sys in i anoraken framtill på bröstet, så
är ju också orsaken tydlig. Också ha cle delar af sina
förfäders kläder eller egodelar till amulett, vanligen
farföräldrarnas. Detta har väl sin grund däri, att de tro,
att de aflidnas andar kunna beskydda dem, och när de
nu bära något af deras egendom på sig, ha de lättare
för att komma i förbindelse med dem. Det finns också
exempel på att de bära små kvinliga och manliga
figurer på sig som amuletter.3 Öfvergången från denna
amulett-tro till fetischdyrkan eller rättare afguda- och
bilderdyrkan tyckes mig knappast vara oförklarlig.
Öfvernaturlig hjälp få grönländarne också genom
sina trollformler. Dessa användas vid sjukdom, faror,
som hota från fiender, o. s. v. och ha alltid ungefär
samma inflytande som amuletterna. De stå ännu
mindre än dessa i förbindelse med andarne, och på hvad
1 H. Egede, Grønl. Perl., sid. 116.
2 Denna användes att hämma blodets utströmmande ur den
fångne sälens sår.
8 Jfmr Holm, Med. om Grønl.. häfte 10, sid. 118.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR. 223
sätt de verka vet man icke, ja, man känner ej ens till
meningen af de ord, som användas, ty de äro gamla
formler, som öfvergå frän släkt till släkt genom
försäljning. De måste läras i hemlighet och betalas genast
och mycket dyrt, om cle skola ha någon kraft. De
framsägas långsamt i en dämpad, mystisk ton.1 Det ser ut,
som om de åtminstone delvis stå i någon förbindelse
med häxväsendet. Det påminner märkvärdigt om våra
gamla signe-käringar och deras ofta meningslösa formler.
Det förefaller mig antagligt, att dessa formler måste vara
reminiscenser af gamla bruk, som äro tillförda utifrån
och hvilkas ursprungliga betydelse har gått förlorad.
Enligt Kink kunna dock äfven trollformler läras genom
att lyssna till en fågelröst.2
Förutom dessa formler användas också trollsånger.
Orden i dessa äro emellertid begripliga äfven för de
nuvarande grönländarne, och de kunna sjungas i andras
» närvaro.
Enligt Rink ser det ut, som om det i allmänhet
skulle vara vederbörandes aflidna släktingars eller
förfäders, isynnerhet farföräldrarnas, själar, hvilkas hjälp
åkallas genom dessa formler och särskildt sägnerna. Af
Holms berättelse framgår emellertid ingenting sådant.
Det synes mig dock icke osannolikt, att de så väl som
amuletterna ofta stå i en viss förbindelse med de aflidna
och alltså kunna vara början till en mera utvecklad
dyrkan af denna. När en gosse de första gångerna
sättes i kajak, uppmanar t. ex. fadern genom trollsång
sina aflidna föräldrars eller farföräldrars själar att
beskydda honom.
Offer till de öfvernaturliga makterna förekomma
endast föga hos grönländarne. De allmännaste äro, att de
1 Jmfr Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 119.
2 Esk. Ev. og Sagn, suppl., sid. 194.224
TRETTONDE KAPITLET.
till hafvets inue, "de s. k. kungusutorisat (plur. af
kun-gusutartak), som tycka om räfkött och räf svansar, offra
dylikt hvarje gång de fånga räfvar, för att få god fångst.
Dessutom kunna de ofta på resor offra till vissa
bärgs-uddar, isbräer o. d., som de anse farliga, för att komma
oskadda förbi. Offret, som ofta är mat, men också kan
vara pärlor eller andra saker, som de sätta värde på,
kastas då vanligen i hafvet där utanför.
Förutom dessa religiösa ceremonier ha grönländarne
också andra, särskildt vissa lefnadsregler med fasta,
återhållsamhet o. d., som t. ex. kvinnor, hvilka skola få
barn eller nyss ha födt, måste iakttaga. Det skulle
emellertid föra oss för långt att här inlåta oss på allt detta.
Af denna öfversikt öfver grönländarnes religiösa
föreställningar framgår säkerligen, att dessa icke äro så
utan påverkan utifrån, som många hittills ha varit böjda
för att tro. De ha uppstått genom inblandning från
olika håll; vi ha funnit myter, hvilkas hemort säkert är
så aflägsen som midt inne i Asien, ja, vi ha funnit dem,
som otvifvelaktigt spänna broar mellan Sydafrika och
Fidjiöarna. Det ligger långa tiderymder bakom sådana
myters vandringar. Det, som för oss kan ha mest
intresse, är dock möjligen, att vi finna spår af, att våra
förfäders uppträdande i Grönland icke inskränker sig till
att ha efterlämnat några stenruiner, utan äfven har satt
sin igenkänliga prägel på de inföddas religiösa eller
vidskepliga föreställningar. Jag skall nämna ännu ett par
exempel på märkvärdiga likheter med europeisk,
särskildt norsk öfvertro, som sannolikt måste ha kommit
genom våra förfäder.
Grönländarne tro, att barn, som födas i löndom eller
dödas, bli farliga spöken. De skaffa sig bl. a. ett
hundhufvud, som de anväda till kajak, för att förfölja och
döda sina släktingar, antingen de barn modern sedan
Ill. Otto Sinding
Norrsken.
RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
225
föder, eller också t. ex. moderns anhöriga, emedan dessa
genom att tadla hennes uppförande ha tvingat henne att
föda i löndom. Ibland förfölja de också människor i
skepnad af en fjäder, en vante o. s. v.1 Denna tro
liknar mycket en i Norge allmän öfvertro om »utburden».
Det är barn, som blifvit födda i löndom och dödade och
följaktligen icke ha fått namn. De få ingen ro; i form
af ett synligt eller osynligt spöke förfölja de antingen
modern eller personer, som färdas förbi stället, där de
blifvit lagda.2 Likheten mellan denna norska och den
grönländska föreställningen är så stor, att det synes vara
sannolikhet för, att den kommit till Grönland genom de
gamla norrmännen.3
Öfvergå vi till dessa sagor, kan det finnas många
likheter med norska och europeiska. Vi ha t. ex. i
Norge en ännu otryckt saga4 om tre systrar, som voro
mycket giftaslystna. Den ena sade: »Jag skulle gärna
1 Kink, Esk. Ev. og Sagn, sid. 76, 279, 370.
2 Se Moltke Moes inledning till Qvigstad och Sandbergs
Lapp-ske Eventyr og Folkesagn, sid. "VII; Nyrop, Mindre afhandl. udg. af
det phil. hist. Samfund (Köpenhamn 1887), sid. 193. Professor Molkte
Moe har påpekat för mig denna likhet.
3 "Samtidigt bör dock påpekas, att liknande föreställningar finnas
på andra håll. På Tahiti har Oromatus, den mäktigaste af andarne,
ett liknande ursprung, och bland polynesierna i allmänhet anses
barnsjälar vara särskildt farliga. Hvad som synes mig tala för, att
grön-ländarne ha fått sin angiak från norrmännen, är att andra
eskimå-stammar icke ha denna föreställning, så vidt jag har kunnat erfara,
åtminstone kan den icke vara allmän hos dem. Till och med bland
de sägner, som Holm har medfört från ostkusten, finnes angiaken icke
nämnd. Däremot finnas däribland flera, som det synes, ursprungligare
sägner om vanliga barn, som bli vidunder, och ett sådant barn, som på
ostkusten är månens barn med en kvinna, har på västkusten öfvergått
t;U att bli en angiak (jmfr Hink, Esk. Ev. og Sagn, suppl. sid. 150),
hvilket väl är en senare omstöpning, och det så mycket mer, som det också
på västkusten finnes varianter, hvari angiaken är ett vanligt barn.
4 Mig meddeladt af prof. Moltke Moe.
Nansen, Eskimålif. 15226
TRETTONDE KAPITLET.
gifta mig, om jag så bara finge en räf; den andra, att
hon ville gifta sig, om hon också bara finge en ekorre.
Så kom det en räf, en bock och en ekorre och togo
hvar sin till hustru. Fadren besökte sedan hvar och en
af sina svärsöner. Då ban kom till ekorren, bad denne
sin hustru hänga grytan öfver elden, hvarpå de alla tre
gingo ut och kommo till en älf, där ekorren dök ner och
hämtade upp laxöring. Då mannen kom hem, bad han
sin hustru sätta på grytan och följa med ut. Då de
kommo till en älf, ville mannen dyka, liksom han sett
ekorren göra, men han drunknade. På Grönland
återfinna vi denna saga delad i två. I den ena är det två
systrar, som gå på stranden och önska sig den ena en
orm, den andra en hvalfisk till man, hvilka då genast
komma och hämta dem. 1 I den andra är det ett par
gamla makar, som bo ensamma med sin dotter. En gång
kom en stor, okänd man, som sade sig bo i närheten åt
söder, och friade till dottern. Han fick henne och bad
vid afresan svärfadern besöka sig. Detta gjorde denne
också. Då han- kom in i huset, hängde dottern kitteln
öfver elden, och mannen gick ut. Den gamle såg efter
honom genom fönstret, men såg blott en skärf, som flög
ut öfver vattnet, dök och kom upp med en ulk, som den
gamle fick att äta. Vid hemkomsten bad denne sin hustru
hänga grytan öfver lampan, rodde så med henne ett
stycke från land, band en sten om halsen och en lång
reni om lifvet och sade sedan till hustrun: »Jag vill dyka
ned i vattnet, när jag drar i remmen, skall du hala upp
mig igen.» Han hoppade ur och sjönk, men då hustrun
halade upp honom igen, var han död. 2 Likheten mellan
denna saga och den sista delen af den norska är så stor,
att det knappast kan vara tvifvel om dess ursprung. En
____ . > .
1 Rink, Esk. Ev. sid. 75; Med. om Gronl., häfte 10, sid. 276.
2 Rink, Esk. Ev., suppl., sid 119.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
227
möjlighet finnes dock, att den icke har kommit genom
de gamla nordborna, utan genom Hans Egede och hans
folk eller också senare. Det synes dock mindre antagligt,
att den på så kort tid skulle ha blifvit så pass förändrad.
Följande saga har likheter både med asiatiska och
europeiska sägner. En renjägare såg en gång en mängd
kvinnor bada i en sjö. Då han tog den vackrastes
kläder, måste hon följa honom hem och bli hans hustru;
de andra däremot ilade till stranden och togo på sig sina
kläder, hvarvid de förvandlades till gäss eller änder och
flögo bort. Hans hustru fick en son, men samlade nu
fjäder, och med tillhjälp däraf förvandlade hon både sig
och sonen till fåglar och flög bort med honom en vacker
dag, då mannen var ute på fångst. Han gick för att leta
efter dem och träffade på en man, som stod och högg flisor,
hvilka förvandlades till fiskar. Denne, man satte honom
på stjärten af en stor lax, som han gjorde af en flisa,
och bad honom tillsluta ögonen, hvarpå fisken förde
honom till hans hustru och son. 1 De amerikanska
eskimåerna ha en alldeles liknande saga. Bland samojederna
berättas det, att en man drog ut på resa och träffade på
en gammal käring, som fällde björkar. Han hjälpte
henne och följde därefter med till hennes tält. Där
gömde han sig och fick se sju flickor, som talade med
käringen och gingo sin väg igen. Hon sade till honom:
»I den mörkaste skogen där borta är en sjö, där skola
de sju flickorna bada; tag den enas kläder.» Han gjorde
så. Resten är alldeles olik den grönländska sagan, där står
heller ingenting om att de förvandlades till fåglar, endast
att de hade sitt hem i luften eller himlen.2 Denna saga,
hvars likhet med den grönländska påpekats af dr. Rink,
1 Paul Egede, Cont. af Rel., sid. 19; Med. om Grönland, häfte
11, sid. 20, Suppl., sid. 117.
2 Castrén, Ethnol. föreläsningar (Helsingfors 1857), sid. 182.228
TRETTONDE KAPITLET.
liknar dock icke denna så mycket som en isländsk, hvari
det heter, att en man bittida en morgon gick vid sjön
och kom till ingången af en grotta. Han hörde larm
och dån inifrån grottan, men utanför låg en mängd
säl-hamnar. Han tog en med sig hem. Längre fram på dagen
kom han åter till hålans ingång; då satt där en ung,
fager kvinna alldeles naken och grät. Det var sälen,
som rådde om hamnen. Han gaf henne kläder, tog henne
med sig hem, gifte sig sedan med henne, och de fingo
barn med hvarandra. Men en dag, då mannen var ute
på fiske, fann hustrun den gamla sälhamnen, frestelsen
blef henne för stark, hon sade farväl till sina barn, iklädde
sig hamnen och kastade sig i sjön.1 Denna grönländska
saga liknar ju för öfrigt påfallande de vidt utbredda
svansagorna, hvaraf vi i Europa ha flera. Att den icke
kan ha förts till Grönland i nyare tid, bevisas däraf, att
redan Paul Egede hörde den där uppe 1735.
Sannolikheten för att den har kommit till Grönland genom de
gamla nordborna synes ökas något därigenom, att
svansägnerna eller liknande sagor icke tyckas vara allmänna
i Amerika; Perners säger i sin bok om Kaliforniens
indianer, att han icke upptäckte något sådant bland dem.2
Om det icke här hade fört oss för långt, kunde vi
ha nämnt flera märkliga öfverensstämmelser mellan de
grönländska sagorna och de europeiska, särskildt norska.
Det visar sig alltså, att umgänget mellan de gamla
norrmännen och de infödda ej har varit så obetydligt, som
man i allmänhet har velat tro.
1 C. Andersen, Isländske Eventyr (1877), sid. 205.
2 Bland irokesindianderna berättas det dock.oin sju gossar, som
förvandlas till fåglar och öfverge sina föräldrar. Likaså om en
yngling, som går och fiskar och träffar några gossar, som ha lagt af sig
vingarna och hålla på att simma. De ge honom också vingar, så att han kan
följa dem, men ta sedan ifrån honom dem och lämna honom hjälplös.RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
229
All denna öfvertro, som jag här har omtalat, synes
oss naturligtvis vara ett meningslöst kaos, som det endast
är en fördel att bli kvitt. Men om vi försätta oss på
deras ståndpunkt, blir då icke detta mycket mindre
meningslöst än våra kristna dogmer, som ju för dem äro en
helt och hållet främmande värld? För att förstå dem
måste de först öfverflytta dem till sin egen idévärld, med
andra ord, de måste göra dem mer eller mindre
hedniska, innan de verkligen kunde fatta dem; ty man må
icke inbilla sig, att ett folk plötsligt på kommando kan
börja tänka på ett alldeles nytt sätt. Denna omstöpning
kostade dem emellertid mycket arbete, och om de än
fortfarande i grund och botten äro hedningar och tro
på sina gamla sägner, så har dock den nya läran
åstadkommit förvirring i deras begrepp. Det förefaller därför,
som om det varit riktigast att låta dem få behålla sin
gamla tro orubbad. Den gaf dem med deras
jämförelsevis fattiga idéförråd den lättaste förklaring på omgifningen,
den befolkade naturen med de öfvernaturliga makter,
som de behöfde till tröst, när verkligheten blef dem för
hård. Och huru karakteristiska äro icke dessa mvther
för eskimåen! T. ex. hans boningar på andra sidan
grafven! Där finns icke guld eller silfver, icke präktiga
kläder och lysande salar som i våra sagor, jordisk rikedom
. har ju intet värde för honom. Icke heller finns det
sköna kvinnor, blomstrande trädgårdar och dylikt. Nej,
på sin höjd en jordhydda lite större än hans egen, och
där inne sitta de saliga och äta ruttna sälhufvud, som
ligga i stora högar under britsarna och aldrig ta slut,
eller också är det härliga jaktmarker med massor af vildt
och mycket solsken. För honom är vårt paradis med
änglar i hvita kläder, som sitta på våta skyar och blåsa
i basun och där de saliga sitta rundt omkring på stolar,
en tråkig, blek tillvaro, som han icke förstår och som280
TRETTONDE KAPITLET.
icke kan framkalla någon längtan hos honom. Och vi
kunna knappast förtänka en angekok, som sade till Niels
Egede, att han vida föredrog törnarssuks eller
»djäfvulens» husr där han ofta hade varit; ty i himlen är
ingenmat att få, men i helvetet finns det tillräckligt med säl
och fisk.
Man skulle kunna vänta, att missionärernas seger
öfver den hedniska tron måste bli lättköpt hos ett så
fredligt och godmodigt folk som det grönländska; men
det kan dock knappast sägas ha varit fallet. De infödda
hade många invändningar att göra mot de kristna
påståendena; de kunde t. ex. icke fatta, att det brott, som
Adam och Eva begingo, »kunde vara så stort och draga
så sorgliga sviter efter sig», att helä människosläktet
skulle förbannas därför. »Men eftersom Gud visste
allting, hvarför tillät han då, att de första människorna
skulle synda?» Talet om den fria viljan tyckte de, rent
ut sagdt, vara-galimatias, och om syndafallet förhindrats,
hade ju Adams afkomma ej blifvit så fördärfvad och Guds
son hade förskonats från att lida.
En flicka var ingalunda belåten med de svar hon
fick därpå, hon ville ha det så bevisadt, att hon kunde
upptaga det inom sig och känna, att det var sant, och
att hon kunde göra dem svarslösa, som hade så mycket
att säga emot »denna del af vår lära». likaledes räknade
eskimåerna ut, att Adam och Eva måste ha varit mycket
enfaldiga, som kunde ge sig i prat med en orm, och »att
de voro mycket kära i frukt, efter de ville hellre dö ocli
lida ondt än mista några stora bär.» Andra ansågo, att
det var så likt kavdlunakerna (så kalla de oss); »ty de
giriga människorna få aldrig nog, de hafva och de vilja
hafva mera än de behöfva.» En angekok tyckte det var
dumt, att Kristus, den store angekoken, som ändå kunde
göra döda lefvande, icke var född bland eskimåerna, deRELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
231
skulle ha älskat honom och varit honom lydiga och icke
gjort som de dåraktiga kavdlunakerna. »Hvilka galna
människor! Döda den, som kunde göra lefvande!» Då
de sågo, att kristna européer slogos och öfveröste
hvarandra med okvädinsord, fingo de föga tro på den kristna
läran och sade: »Kanske blefve vi också omänskliga, om
vi finge den kunskapen.» Och de ansågo, att det icke
kunde finnas hyggliga européer, utan att de hade varit
några år i Grönland och lärt sig mores.
Några frågade, hvarför Gud icke förr hade gifvit
dem underrättelse, om kristendomen var så nödvändig;
då kunde ju deras förfäder också ha kommit till himlen.
Då Paul Egede svarade, att Gud kanske hade sett, att
de icke skulle mottagit Ordet, utan snarare föraktat det
och därigenom blifvit ännu mera straffbara, sade en
gammal man, att han hade känt många hyggliga människor,
ja, hade själf haft en from far, och om det fanns de,
som hade föraktat Ordet, »så funnos ju också kvinnor
och barn, hvilka alltid äro lättrogna.» Då Paul Egede
förklarade för dem, att jordiska egodelar eller
»lumpenheter» voro alltför ovärdiga att komma i himlen, svarade
en: »Jag visste inte, att detta inte var värdt en tanke;
om där är så bra, hvarför viljen I då så ogärna lämna
detta?»
Då Skriften skulle öfversättas, visade det sig också
vara stora betänkligheter därvidlag. Flera af de kristna
grönländarne själfva ansågo, att det icke skulle vara
gagneligt för deras vantrogna landsmän, att de t. ex. finge
höra talas om »Jakobs tredskhet och bedrägeri mot fader
och broder, patriarkernas polygami, isynnerhet Simeons
och Levis vanmäktiga ondska.» Loths historia ansågo
de också olämplig. »Ett utdrag af det viktigaste var
nog bättre för detta folk.»1
1 Jmfr P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 117, 162,232
TRETTONDE KAPITLET.
Altarets sakrament måste naturligtvis, liksom dopet,
i deras ögon förefalla som det argaste häxeri. Då de en
gång hade sett några européer deltaga i denna ceremoni,
frågade en angekok mig, säger Nils Egede, »hvarför jag
alltid grälade på dem, som ville trolla, och nu såg jag,
att prästen trollade öfver eder». Härpå kunde Egede
ej hitta på något annat svar än det tämligen
innehållslösa, att det var »efter Kristi befallning», mera tyckte
han icke »att den fan ten borde veta».
Denna kritik af missionärernas läror och uppträdande
var ibland så bitande, att äfven den förståndige och
hederlige köpmannen Dalager måste tillstå, att »till och med
de enfaldigaste långt utifrån kolonien ofta häruti hafva
gjort mig sådana objectioner, att de drifvit fram svetten
på min panna och kommit mig att stöna».
Gudstjänsten tycks i början ha tråkat ut dem, och
de ville hellre höra talas om Europa än om Gud. Paul
Egede berättar, att när de tyckte han talade för länge,
gingo de bort till honom, och frågade, om han icke
ämnade sluta snart. Han måste då mäta ut på armen,
huru långt stycke det var kvar, och sedan gingo de och
satte sig, flyttade handen i hvarje ögonblick, och när
den, som predikade, höll upp vid en menings slut,
skyndade de sig att flytta handen ut till fingrarna, men när
han började igen, ropade de: ama! (d. v. s. ännu mera!)
och flyttade tillbaka handen på halfva armen. »Jag
förestod sången, och de höllo vanligen en våt sälskinnsvante
för munnen på mig när jag började en ny salm eller
sjöng för länge.»
Missionärernas uppträdande gentemot de infödda har
knappast alltid varit så fogligt. Ett par exempel valda
på måfå bland deras egna berättelser må anföras: »Jag
lät honom veta, att om han icke ville låta öfvertala sig
i godo, utan föraktade Guds ord, skulle han få sammaRELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR. 233
tractamente af mig som andra angekoker och lögnare
ha fått (nämligen prygel)».---»Då jag länge hade
brukat goda ord och förmaningar och det alltsamman
icke kunde hjälpa, tillgrep jag mitt sedvanliga medel
och mörbultade honom duktigt och körde honom på
dörren».1 En flicka fick stryk af sin präst, emedan hon
icke kunde tro, att Gud var så sträng, som han målade
ut honom; han hade sagt, att alla hennes förfäder voro
hos törnarssuk och skulle »pinas utan ända, emedan de
icke kände Gud». Hon urskuldade dem med, att de
icke vetat bättre, men han blef ond, och då hon en gång
sade, att det var förskräckligt för henne att höra, att
Gud var så förfärligt ond på de felande, att ban aldrig
i evighet kunde förlåta,» alldeles som elaka människor
pläga göra», fick hon stryk. Att höra talas om ett
sådant beteende af landsmän och kristna missionärer
mot ett så fredligt folk måste skära i våra öron, men
det gjorde knappast något bättre intryck på de infödda.
Man måste beundra deras beskedlighet, att de icke körde
dem ur huset. Till missionärernas ursäkt länder, att de
voro födda i en något råare tid än vår.
Det gick också illa och långsamt med de inföddes
omvändelse i början; men så upptäckte de efterhand,
att missionärerna egentligen voro stora angekoker, och
att deras ceremonier, vattendopet, Guds ord, formulären
och de kristna böckerna, o. s. v. voro trollmedel, som
egnade sig bra till att böta sjukdom, skydda mot nöd,
skaffa god fångst och andra fördelar, för att icke tala
om, att omvändelsen och några gudsnådliga miner ofta
liade omedelbara följder i form af små belöningar af de
ifriga missionärerna; de sade därför om dem: »De äro
snälla människor, vi fingo mat, när vi trodde och sågo
1 Niels Egede, 3:dje Continuation af Helationerne, sid. 32, 45.234 TRETTONDE KAPITLET.
bedröfvade ut». Då en far, livars son var farligt sjuk,
hade försökt flera angekoker, rådgjorde han med en
gammal och erfaren, om han icke skulle söka tröst hos
prästen vid kolonien, hvarpå den gamle kallsinnigt
svarade: »Du kan härutinnan göra efter dina tankar, ty
jag håller före, att Guds ord och förståndiga angekokers
ord äro lika kraftiga». Detta har efterhand blifvit en
allmän uppfattning, och då det flera gånger lyckades så
bra, att Guds ord i dylika fall såg ut att verka
kraftigare än angekokens ord, ja, då var det ju naturligt, att
några läto döpa sig, och sedan de väl föregått med
exempel, var det nog de, som följde efter, isynnerhet om
ansedda fångare gingo före.
Som exempel på, huru djupt den kristliga
uppfattningen går och huru somliga af dem ännu uppfatta dopet,
kan nämnas, att en kateket, som alltså är prästerligt
uppfostrad och är prästens ställföreträdare, en gång för
några år sedan i norra Grönland döpte icke allenast sina
sockenbarn, utan också sina hundvalpar i Faderns,
Sonens och den Helige Andes namn. Hans hustru fick
inga barn och det trodde han sig afhjälpa därigenom;
året därefter fick hon också mycket riktigt ett barn.
Men om grönländarne till namnet öfvergingo till
kristendomen, höllo de och hålla fortfarande i mer eller
mindre grad också på sin gamla tro. Det var i början
mycket svårt att öfvertyga dem om det osanna i deras
angekokers besynnerliga påfund och historier. När man
förebrådde dem detta, svarade de belt naivt, att »de voro
inte vana att ljuga, och därför trodde de allt hvad man
sade till dem».
Att de emellertid icke trodde på allt hvad
européerna berättade dem, synes dock bl. a. framgå däraf, att
då några grönländare icke kunde inbilla Nils Egede, attRELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.
235
»de hade dödat en björn, som var så stor, att han hade
is på ryggen, som aldrig smälte», sade de: »Vi ha trott
det och det, som du berättar oss, men du vill inte tro
det vi säga dig».
Det af deras gamla hedendom, som nu spökar mest
i deras fantasi, är, så vidt min erfarenhet går, tron på
kiviloker eller fjällmänniskor.
Kivitoken har en gång varit en vanlig människa,
som emellertid af en eller annan ofta obetydlig
anledning har kommit i oenighet med sin familj eller sina
huskamrater eller har känt sig förorättad af dem och
därför har vändt människorna ryggen och flytt till fjälls
eller inåt landet, där han sedan lefver ensam och föder
sig med att fånga djur utan vanliga vapen, endast
genom att kasta sten, hvari han uppnår stor färdighet. Så
länge kivitoken endast har varit en kortare tid borta,
står det ännu i hans makt att vända tillbaka, men lyder
han icke i tid den stämma, som väcker längtan hem,
blir det omöjligt för honom att återvända till
människorna. Några påstå, att detta först inträffar efter ett år;
och nu får han öfvernaturliga egenskaper, han blir så
snabbfotad, att han springer från den ena fjälltoppen till
den andra, han kan fånga renar utan vapen, och allt
hvad han kastar efter träffar han, han blir stor, klär sig
.i renskinn, enligt någras påstående blir han också svart
i ansiktet och får hvitt hår, vidare blir han allvetande
eller klarsynt, kan höra människorna och lär sig förstå
djurens språk; men till gengäld är det hans olycka att
icke kunna dö, och han är alltid bedröfvad och gråter af
längtan till människorna, som han ej längre kan besöka.
Han kan dock isynnerhet om nätterna, när tillfälle yppar
sig, bege sig ner till husen för att skaffa sig något att
äta eller också litet tobak. Men de, som ha förorättat
honom, hotas alltid af hans hämnd.236
TRETTONDE KAPITLET.
Dessa kivitoker äro de mycket rädda för, och de se
dem rätt som det är; medan vi voro i Godthaab, sågos
sådana där flera gånger. Hvarje gång någonting stjäls
ur deras förrådskammare, - är det naturligtvis kivitoker,
som ha gjort det, och blir en kajakman borta och liket
icke återfinnes, är han genast kivipoket. d. v. s., han har
gått till fjälls och blifvit kivitok. Denna tro tycks på
senare tid ha tagit starkt öfverhand. En kateket
tillrättavisar i »Atnagagdiutit» sina landsmän därför och
utbrister: »Nej, låt oss om dem, som omkomma på det
farefulla hafvet, blott tro, att de uthvila sina lemmar på
hafsbottnens stora begrafningsplats och att deras själar
lefva i evighetens glädje».
Huru inrotad deras rädsla för dessa kivitoker är,
fick jag en gång ett obehagligt bevis på. Sent en kväll
gick jag i Godthaab öfver till ett af grönländarehusen
med ett bref, som skulle afskickas tidigt följande morgon
med några främmande kajakmän. Då jag kom in, låg
hela huset i djup sömn, män och kvinnor sida vid sida
bortöfver hufvudbritsen, upplagda som sill på ett bräde.
För att icke störa mer än nödvändigt, ville jag väcka
husets ene ogifte son Jakob, som låg ensam på
fönsterbritsen och som var min gode vän, som jag dagligen
umgicks med. Jag ruskade i honom och ropade Jakob
in i örat på honom. Han sof lika tungt, och jag måste
ruska honom både länge och eftertryckligt, innan han
ändtligen öppnade litet på ögonlocken och brummade;
men så fick han se mig nedböjd öfver sig, ögonen blefvo
stela af rädsla, han for upp, gaf till ett förfärligt skrik,
sparkade och slog- Han vrålade allt värre och värre
och drog sig alltjämt fäktande akter öfver britsen.
Ändtligen kom han till den bortersta vrån, där han sparkade
och slog som en rasande och tjöt som en människa i
sjönöd. Nu störtade alla på hufvudbritsen också uppoch stirrade stelt som den andre, medan jag stackare
stod där mållös af bestörtning öfver att min fredliga,
obetydliga person skulle åstadkomma ett sådant lefverne.
Slutligen fick jag dock igen målet, närmade mig Jakob,
sträckte ut armarna mot honom och talade lugnande
ord. Men nu blef det värre än någonsin. Då jag
såg, att det ej tjänade till något, teg jag och började
skratta, men då tystnade plötsligt tjuten lika fort som
de hade börjat, Jakob blef lika röd i ansiktet som han
förut var hvit och mumlade skamfull någonting om, att
han hade sofvit och drömt om en kivitok, som ville föra
honom med sig till fjälls. Jag gaf honom emellertid
brefvet och lagade att jag kom därifrån, så fort jag
kunde. Dagen därefter var det ute öfver hela kolonien,
att jag hade varit kivitok; man hade hört tjuten i
granngårdarna.
| FJORTONDE KAPITLET. | —— | Européer och infödda. |
Européernas uppförande gentemot grönländarne är i
^^ många hänseenden allenastående; dessa ha
nämligen varit mildare behandlade än något annat naturfolk,
som har varit utsatt för våra civilisationsförsök. Den
danska regeringen förtjänar i sanning världens största
erkännande för sitt uppträdande i detta afseende, och det
vore endast önskligt, att andra stater ville följa det här
gifna exemplet. Den har nämligen i sitt handlingssätt
tagit en icke oväsentlig hänsyn till de inföddas verkliga
bästa, och man känner väL knappast till något annat
jaktfolk, som har kommit i så stark beröring med
civilisation och kristendom och som har hållit sig så bra och
så pass länge.
Det nit och den hänförelse för deras en gång valda
uppgift, som dref vår landsman Hans Egede och de första
missionärerna upp till detta den tiden föga kända land
och som till och med förmådde dem att uthärda icke
så få försakelser där uppe, bör också erkännas. Det
skedde i god afsikt och de trodde sig därigenom
befordra de inföddes timliga oc]i andliga välfärd. När vi
betrakta denna mission och jämföra hela behandlingen
EUROPÉER OCH INFÖDDA.
239
af Grönland med de civiliserade folkens uppträdande i
liknande fall på andra håll, så komma vi alla till det
faktum, att det genom det hela går en sällsynt anda af
humanitet, och därpå kan den, som följer den
grönländska styrelsens historia, fortfarande se nya och glädjande
bevis.
Tyvärr ha emellertid de civiliserade människorna en
böjelse för att se ner på naturfolket som en
underlägsen ras.
Af detta skola vi också i den grönländska historien
finna åtskilliga spår. Af hans egna skrifter kunna vi till
och med se, att den entusiastiske och varmhjärtade Hans
Egede själf hyste ej så litet förakt för de infödda, som
han ansåg det vara sin kallelse att kristna, ja, han säger,
att han ofta slog dem och lät hudstryka dem eller lät
dem smaka daggen. En gång, då han af en liten gosse
fick veta, att en angekok, Elik, skulle ha sagt, att det
var en lätt sak att utrota de främmande, som hade
kommit till deras land, drog han bort med sju väpnade män,
öfverföll angekoken och förde honom till kolonien. Där
»fick han några rapp af en dagg och blef satt i arresten».
Om kvällen kommo angekokens söner och hörde 0111 sin
far och »fingo på begäran tillåtelse att flytta sina tält till
kolonien». Efter några dagar fick fadern sin frihet och
begaf sig bort. Efter en sådan behandling skulle man
tro, att grönländarne måste hysa agg till främlingarne,
men deras godmodighet och gästfrihet äro oförlikneliga.
Odet ställde så galet till, att vintern därefter blef Hans
Egedes son Paul, som också hade varit med om detta
våldsdåd, stormdrifven till ett ställe, där han oförmodadt
fann angekoken Elik. Det var, säger han själf, just icke
behagligt att finna honom bland så många främmande,
men till sin förvåning blef den vilsekomne inbjuden af
angekoken, som lade ett renskinn på sin egen brits åt240
TRETTONDE KAPITLET.
honom att sitta på. Där måste Paul Egede stanna i tre
dagar och roades på bästa sätt1.
Hans Egede hade också en annan vana, som just
icke vittnar om mycken hänsynsfullhet mot de infödda;
han tog då och då barn till sig mot deras familjs önskau
och behöll dem för att lära språket af dem. Därför gjorde
de också en visa om honom: »Det har kommit en
främmande man öfver det stora hafvet från öster, som stjäl
gossar och ger dem tjock soppa med skinn på till föda
(så kallade de gröt) och torkad jord från deras eget land
(skeppsskorpor)». Då Paul Egede en gång erbjöd en mor
en gåfva, för att hennes son skulle få stanna längre hos
honom, svarade hon, att barn icke äro handelsvaror.
Trots den bästa vilja är det svårt för den
civiliserade människan att frigöra sig från det inbitna föraktet
för alla s. k. infödda, Huru svårt detta är, kunna vi
ännu i dag finna bevis på, till och med i Grönland.
Liksom det var Hans Egedes, så är det också fortfarande
européernas enda bevekelsegrund till att de hålla kolonier
i landet, att de skola vara de infödda till välsignelse;
det är ju uteslutande för missionens och de inföddes skull
handeln drifves. Detta har dock icke kunnat hindra, att
det har blifvit ett stort missförhållande mellan dessas och
de främmandes sociala ställning, i det de senare så väl
af sig själf ve som af de infödde anses som en högre ras
och landets herrar, hvilka måste åtlydas, i stället för att
de, om de verkligen vore där för de inföddas skull ocli
icke för sin egen, närmast borde vara deras uppoffrande
tjänare. Dels med dels mot sin egen vilja ha européerna
själfva framkallat detta förhållande därigenom att de
alltid behandlat de infödde som sina underlydande. Vi
kommo ju till landet för att predika kristendom, men
1 P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 21 o. f.EUROPÉER OCH INFÖDDA.
241
huru stämmer detta med vår kristna lära om frihet och
jämlikhet?
Som exempel på, hvad detta förhållande utvecklat
sig till, kan nämnas, att det vid flera kolonier i södra
Grönland är samtliga grönländare förbjudet att hålla
hundar, emedan de få europeiska familjer, som bo där, önska
-att hålla sig med getter. Detta förbud är visserligen i
flera fall beslutadt i föreståndarskapet; men det har där
föreslagits af européerna själfva, och då grönländarne,
som förut är nämndt, foga sig efter dessa, så var det icke
svårt att få dem med om detta mot deras egen önskan,
och jag har hört dem efteråt klaga bittert öfver, att de
kunnat vara nog dumma att vara med om ett sådant
förbud. Mest iögonfallande orättvist blir förhållandet på
de boplatser, där de tyska missionärerna uppehålla sig
och där det alltså, endast för att en europeisk familjs
getter skola få gå i fred, utfärdas en ukas af de fromma
herrarne, hvarigenom hela menigheten förbjudes att ha
hundar.
Jag har talat med eljes mycket förståndiga och
varmhjärtade personer där uppe, som funno det vara en
alldeles naturlig sak, att då liundarne sprungo efter och
skrämde bort getterna, så måste de förbjudas. Invände
man, att då européerna voro få och grönländarne många,
, var det rimligare, att dessa förbjödo getter, då fick man
endast ett skratt till svar. Att de själfva äro inflyttade
i landet ocli att eskimåerna lia hållit hundar från
urminnes tider, det talade ingen om. Icke heller tycks det
anses för synnerligt orättvist, att getterna ofta ryckte lös
torfven från taket och väggarna på de grönländska husen
samt att de ibland kunde göra icke så liten skada på
grönländarnes fisk, som hängde till torkning o. s. v.
Ett annat bevis på det olika sätt, hvarpå en europés
och en infödds rättigheter betraktas, är ordnandet af brän-
N an sen, Eskimälif. 16242
TRETTONDE KAPITLET.
vinsförsäljningen. Medan det, som förut är omtaladt, är
förbjudet att sälja bränvin till landets egna barn, så
tillåtes det européerna där uppe att dricka så mycket dem
lyster. Detta är icke bra, ty det kan knappast annat än
uppröra de infödda att ständigt se, att de själfva ej äro
goda nog till att få hvad den eländigaste europé har
rättighet till. Men ännu mera skadligt verkar denna
ordning, då den har ledt till, att de grönländare, som gå i
handelns eller européernas tjänst, dagligen få bränvin,
samt att de andra kunna få det, om de vilja sälja något
till européerna. Att detta lätt kan leda till de gröfsta
missbruk, är tydligt och klart, och att det har gjort det,
kan man vara öfvertygad om. Jag vill ej ens uppehålla
mig vid de inkonsekvenser man råkat in i därigenom att
det är tillåtet en och annan mera framstående infödd af
blandad härkomst att få bestämda kvantiteter årligen
in-förskrifna från Europa.
Att förbjuda bränvinsförsäljning i Grönland är
naturligtvis alldeles nödvändigt, så framt ej de inföddas
undergång skall i hög grad påskyndas. Men det enda riktiga
och konsekventa är väl då, att detta förbud gäller så väl
européer som infödda. Jag vet, att det af många
förfäktas, att detta skulle vara en orättvis fordran gentemot
européerna, som i all sin tid varit vana viel denna
njutning, och jag inser mycket väl, att detta särskildt gäller
för folk från Danmark, där ju bränvin användes vid de
flesta mål, till och med bland arbetsklassen, och där det
sålunda af många anses som en nödvändighetsvara. Men
det oaktadt kan jag icke förstå annat än att det skulle
ha varit det enda rätta och det fördelaktigaste för alla
parter. Orättvis kan en sådan fordran icke kallas, ty när
man vet det på förhand, står det ju hvar och en fritt
att låta bli att resa till Grönland; jag är icke rädd för, att
det ej ändå skulle bli tillräckligt många européer däruppe.
Men mina fordringar gå ännu längre; jag anser, att
man icke allenast skulle förbjuda försäljning af bränvin,
utan också af kaffe, tobak, té och de andra afgjordt
skadliga eller värdelösa produkter, som vi ha påfört de
infödda. De hade minsann ingen längtan därefter, det gick
till och med åt lång tid för oss att lära dem njuta af
dessa saker, ja, ostgrönländarne tycka ännu i dag icke
om kaffe. På västkusten ha vi emellertid, som förut är
omtaladt, haft en ohygglig framgång i denna sträfvan,
och kaffet är ingen oväsentlig faktor i deras förfall. Men
förbjöd man försäljning af kaffe till de infödda, skulle
det naturligtvis också förbjudas att införa det till
européerna. Detta skall mången kalla fanatism, men låt gå!
Min åsikt är nu ändå den, att om det verkligen är för
grönländarnes skull vi ha kommit till deras land och
åtagit oss att uppfostra dem, så måste vi också visa detta
i handling, vi få underkasta oss de små försakelser det
måste ålägga oss. En sådan uppoffrande gärning kan
icke utföras utan försakelser, Herrans apostlar ha alltid
påstått, att de måste lida, och kunna vi det icke, äro vi
knappast vuxna en sådan uppgift, ej heller äro vi den
värdiga och böra då afhålla oss därifrån. Men ha vi icke
kommit dit för grönländarnes skull, utan för vår egen,
då blir det en helt annan sak, men då skola vi också
nämna saken vid dess rätta namn och icke smycka oss
med civilisationens och kristendomens.
| TRETTONDE KAPITLET. | —— | Hvad ha vi uträttat? |
Afsikten med vår mission och vårt kulturarbete i
Grönland var väl närmast den att själfva skörda
ära af Gud och människor; äfven att gagna de infödda.
Men hvad ha vi gjort?
Låt oss först ta den rent materiella sidan. Det borde
ju på förhand kunna tänkas, att vi måste kunna skaffa
detta på stenålderns stadium lefvande folk många saker
till lättnad i deras hårda kamp för tillvaron. Men i
själfva verket är detta långt ifrån händelsen. Det
viktigaste, eskimåens vapen, ha vi i intet afseende kunnat
förbättra. Visserligen ha vi skaffat honom järn, och det
är nyttigt till harpunspetsar och knifvar, men dels hade
han det äfven förut, dels kan han reda sig det förutan.
Han försåg sina harpuner med spetsar af hårdt ben eller
sten, sina knifvar gjorde lian af samma ämne, och han
fångade på den tiden fullt ut så mycket säl som nu.
Men våra skjutvapen ha väl varit ett stort framsteg
-för honom? De ha varit motsatsen. Med tillhjälp af
studsaren blef han t. ex. satt i stånd till att anställa en
förfärlig ödeläggelse på ren, endast för en liten tillfällig
vinnings skull. Det gick så långt, att det på den smala
HVAD HA VI UTRÄTTAT?
" 245
remsan bart, sönderskuret land, som sträcker sig längs
västkusten, nedlades minst sexton tusen djur hvarje år,
och det var vanligen endast skinnet, som togs med, för
att säljas till européerna, medan köttet låg kvar och
ruttnade. Att detta snart ledde till renens utrotande, i det
närmaste åtminstone, faller af sig själft, och jakten måste
så godt som upphöra, emedan »renen hade lämnat
kusten», som det uttolkades. Förr i tiden, då jakten bedrefs
med båge och pil, slog den bra till, men nederlaget blef
aldrig större än att rentillgången höll sig.
Icke heller för hafsjakten har studsaren varit
fördelaktig. När det är mycket säl i en fjord, skrämmas de
af skotten och sätta af till hafs, medan harpunfångarne
däremot gå ljudlöst till väga. Vidare är det naturligtvis
lättare att döda säl med skjutgevär än att fånga dem
med harpuner, och därför har det ledt till detta senare
fångstsätts förfall. Det är emellertid det viktigaste, ty
medan skytten måste sitta hemma, då det är oroligt
väder, kan hurpunfångaren alltid fara ut och underhålla
sin familj. Dessutom är harpunfångsten mera rationel,
ty med harpunen får man i regeln det som såras, medan
man med studsaren skadskjuter minst lika mycket som
man dödar.
Icke heller har hagelbössan gjort någon nytta. I
många distrikt har den frestat invånarne till att drifva
mera på det lättare fågelskyttet än på sälfångsten, som
likväl är och förblir det, hvarpå det eskimåiska
samhällets tillvaro beror; ty sälen lämnar kött, den lämnar späck
både till att äta och bränna, och den lämnar skinn till
kajaker, båtar, tält, hus, kläder, stöflar o. s. v. — den kan
icke ersättas. En annan olägenhet är den, att
grönländarne med hagelbössans tillhjälp satts i stånd att så
strängt hålla efter vissa fåglar t. ex. ejdern, att deras
antal årligen minskas, och när detta snart blir kännbart,246
TRETTONDE KAPITLET.
skall det bli en olycka, emedan fågelskyttet nu har blifvit
en lifsfråga för många familjer. I Godthaab t. ex. lefva
invånarne däraf större delen af vintern, ocli där är få,
som kunna idka sälfångst. I äldre tider fångade eskimåen
fåglar med sina kastpilar. Han kunde också den tiden
nedlägga många, men livad han sårade, det fick han;
när han nu sänder sina liagelskott t. ex. in i
ejdersvär-marna, kan man då räkna, huru många som fördärfvas
utan att komma någon till godo?
Nej, vi kunna i sanning icke smickra oss med att
ha gjort lians fångstmetoder fullkomligare, vi ha endast
åstadkommit en oreda, hvars fördärfliga följder vi ännu
ej kunna öfverskåda.
Men det värsta af allt är den obotliga skada vi gjort
honom genom alla våra europeiska produkter. Vi ha
lärt honom att få smak för kaffe, tobak, bröd, europeiska
tyger och grannlåt, och han har sålt till oss sina
nödvändiga sälskinn och sitt späck för att skaffa sig allt
detta, som endast gaf honom ett ögonblicks tvifvelaktig
njutning. Under tiden förföll hans kvinnobåt af brist
på skinn, tältet likaså, ja, det hände till och med, att
kajaken, villkoret för hans tillvaro, låg på land utan
öfverdrag. Lamporna i huset måste ofta släckas om
vintern,- emedan späcket på hösten hade blifvit såldt till
butiken. Själf gick han ofta om vinterdagarna klädd i
dåliga europeiska trasor i stället för de präktiga, varma
skinnkläder han förr hade. Han har blifvit fattigare och
fattigare, de sköna sommarresorna lia till stor del måst
inställas, då kvinnobåtar och tält äro borta, ocli hela året
om måste han nu lefva i de trånga husen, där
smittsamma sjukdomar trifvas och tära på samhället värre än
någonsin. Som ett exempel på, i hvilken grad förfallet
på sina ställen har inträdt, kan anföras, att vid ett ställe
nära Godthaab funnos för några år sedan älfva kvinno-HVAD HA VI UTRÄTTAT?
" 247
båtar 1, nu fanns där en, och den tillhörde missionären
på stället2.
Ser man på mantalslistorna från Grönland för de
sista åren, kunde man känna sig tröstad. De inföddes
antal på västkusten var t. ex. 1855 9,644, medan det 1889
var 10,177. Men man skall icke vyssa sitt samvete till
ro med dessa vackra tal, de äro tyvärr hvitmenade
grifter, och folkmängden under de mellanliggande åren skall
o
visa, att det gått i hög grad upp och ner. Ar 1881 var
det ännu ej mer än 9,701 och 1883 ej mer än 9,744
(alltså en tillväxt från 1855 af 100 individer); 1885 hade
den emellertid stigit till 10,014 och 1884 till 10,221, men
så aftog den åter 1889 till 10,177. Senare har jag inga
upplysningar. Dessa siffror utvisa, att här ej råder sunda
förhållanden; tillväxt och återgång strida redan om
herraväldet. Glömmas bör heller icke, att då Hans Egede
kom till landet, anslog han västkustens folkmängd till
30,000. Detta är väl för högt räknadt, men ändå —• det
är långt ner till 10,177, och detta har skett på halftannat
århundrade.
Sjukligheten liar under de senare åren utvecklat sig
i oroande grad, och det är isynnerhet det grönländska
samhällets kräftskada, lungsoten eller, rättare sagdt,
tuberkulosen, som alltjämt griper omkring sig; det torde
knappast finnas många exempel på samhällen, där ett
proportionsvis så stort antal af invånarne äro angripne
däraf. Om vi ha fört denna sjukdom till Grönland, är
1 Att en man liar kvinnobåt, hvilket ju förr var det allmänna,
anses nu som ett afgörande hevis på, huru duktig och välmående han
är, ty han måste ju alltså fånga inånga sälar för att få skinn nog därtill.
2 Vid denna plats hade dock äfven tillstötande omständigheter
som t. ex. goda fångares bortflyttande bidragit något till den stora
tillbakagången, som nu framkallat lyckligtvis tämligen allenastående
förhållanden.248
TRETTONDE KAPITLET.
icke säkert, men det tycks sannolikt, i alla händelser ha.
vi, som flere gånger framhållits, på olika sätt haft ett
afgörande inflytande på dess och andra smittsamma
sjukdomars utbredande 1. Tuberkulosen är nu så allmän, att
det snart sagdt är lättare att få reda på, hvem som icke
har den, än hvem som har den. Det är emellertid
märkvärdigt, huru motståndskraftiga de infödda äro mot denna
sjukdom. De kunna vid uuga år vara så angripna, att
de få stark blodspottning, men lefva ändå, tills de bli
jämförelsevis gamla; jag har till och med sett duktiga
fångare, som hade lungsot och som den ena dagen låga
och spottade blod och några dagar senare voro ute på
fångst. Detta beror väl till en del på deras feta kost
och isynnerhet späcket, som är ett förträffligt medel att
stärka dem mot sjukdomen. Det visar sig också, att
folket vid kolonierna, som alltså lefver mycket af europeisk
kost, lättare dukar under för den. I regeln försvagas de
emellertid öfverallt af sjukdomar och kunna göra föga
nytta, för sig; att det verkar förlamande på ett så litet
samhälle, faller af sig själft. En farsot som t. ex.
kopporna, hvilken vi naturligtvis också ha fört med oss och
därigenom gjort ända på en stor del af befolkningen, är
mycket att föredraga, ty den dödar sina offer genast,
förtär icke som detta långsamt smygande gift2.
1 Blancl annat genom att försämra deras kläder, förmå dem att
bo i sina fuktiga, osunda hus hela året om, där smittsporerna ha den
yppersta jordmån, tillföra dem europeisk kost o. s. v.
2 Märkvärdigt är, att grönländarne till största delen lia gått fria
för syfilis, som ju är en af de första frukterna vi bruka bringa
de-naturfolk vi utse till offer för vårt kulturarbete. Den finnes där uppe
blott på ett ställe, Arsuk i Sydgrönland, där man söker isolera
sjukdomen. Det är först på de senare åren den har kommit dit, men så
vidt jag har kunnat erfara, har den gripit omkring sig, och det är nog
utsikter att den kan breda ut sig, så att hela befolkningen kan få också
denna plåga.HVAD HA VI UTRÄTTAT? " 249
Vi se alltså, att en ständigt fortsatt tillbakagång från
äldre tiders välstånd och blomstring till delvis hopplöst
armod och svaghet är resultatet af vårt inflytande på
grönländarnes yttre villkor.
Många skola erkänna detta, men invända, att det
egentligen var för att höja deras andliga nivå och kultur
vi kommo dit upp, och det måste ske på bekostnad af
det timliga välbefinnandet. Låt oss därför också se på
denna sida af vår verksamhet. Många människor tro,
att ett utveckladt kultursamhälle kan skapas till i ett slag
af ett så svårhandteiiigt ämne som ett naturfolk. Det är
emellertid ett enda stort misstag att tro, att den
mänskliga naturen låter förändra sig efter enskilda individers
godtycke. Den mänskliga naturen är visserligen
föränderlig; men utvecklingen sker alltid långsamt liksom
utvecklingen i hela naturen. Vi få därför icke inbilla oss,
att det går an att, som vi ha gjort i Grönland och på
andra ställen, löpa burdus på ett naturfolk med vår kultur
och inplanta den hos dem. »Försök att passa in en
hand med fem fingrar i en handske med fyra», säger
Spencer, »och den svårigheten är slående lik svårigheten
att tvinga ett inveckladt eller sammansatt begrepp in i
en själ, som icke har en motsvarande sammansatt
förmåga. »
Den enda förändring, som någorlunda hastigt kan
frambringas hos ett naturfolk, är dess förfall och
undergång. En sådan förändring inträder, så snart vi försöka
bibringa ett folk på ett annat kulturstadium nya etiska
begrepp. Detta är också just hvad vi ha uträttat hos
eskimåerna. När vi t ex. med förakt för deras lagar
och regler ha försökt inplanta hos dem våra
egendomsbegrepp, hvilka onekligen passa för ett mera utveckladt,
men mindre kristet samhälle än det eskimåiska, kunna
vi clå därigenom vänta att frambringa annat än oreda250
TRETTONDE KAPITLET.
och fördärf? För deras ursprungliga socialistiska begrepp
om egendom var hela samhället inrättadt, men med de
nya och främmande är det nuvarande lifvet oförenligt,
och så blir det oundvikligen tillbakagång. Men som det
är med detta, så är det med alla andra begrepp, som vi
vilja inplanta hos dem.
För att nämna ännu ett exempel, hvilken olycka
ha vi icke dragit öfver dem med våra pengar! Förr hade
de ingen anledning till att samla resultaten af sitt arbete
på hög eller förvärfva sig rikedomar; ty deras arbetes
produkter höllo sig icke obegränsadt länge, och det
öfverflödiga gafs därför bort. Men så fingo de pengar; när
de nu ha mer än ögonblicket kräfver, blir frestelsen
att sälja det öfverflödiga till européerna i stället för
att som förut ge det till sina behöfvande grannar dem
ofta för stark; ty för de pengar cle därigenom få, kunna
de ju skaffa sig de mycket efterfikade europeiska
varorna. Så uppryckes deras gamla uppoffrande kärlek till
nästan mer och mer af oss kristna i stället för att utvecklas.
Och pengarna fortsätta alltjämt sin undergräfvande
verksamhet på det grönländska samhället. Deras begrepp
om arf voro förr mycket sväfvande, i det, som sagdt,
den dödes kläder och redskap fingo följa med honom i
grafven. Genom pengarna ha däremot nu de
efterlefvande kommit i tillfälle att sälja dem, och livad de på
det sättet få, tyckas de nu ej längre rodna öfver att ta
i arf. Detta kan synas vara en fordel för dem, men
äfven här är alltså deras uppfattning rubbad. De bli
snikna och vinningslystna, hvilket de förr mest af allt
afskydde; pengarna böja och trälbinda sinnena äfven där.
Men låt oss se bort från detta; vårt egentliga mål
skulle väl vara att höja dem, göra dem till bildade
människor och ge dem flera andliga intressen. Äfven om
vi verkligen kunde lyckas höja dem — än sedan? MåsteHVAD HA VI UTRÄTTAT?
" 251
det icke nödvändigt vara i hög grad ödesdigert att ge
ett folk som det eskimåiska nya intressen, hvilka kunna
draga dem bort från det, som för dem är det enda
nödvändiga, att sörja för sig och sina familjer? Det
framhålles som ett lysande resultat, att nu kunna de flesta
infödda på västkusten både läsa och skrifva. Ja, tyvärr,
till sin olycka kunna de det. Sådant läres nämligen icke
gratis, och de måste sannerligen betala lärdomen dyrt.
Det tycks själfklart, att en eskimå omöjligen kan offra
tid på denna kunskap och samtidigt vara en lika god
fångare som då han bara hade ett intresse och ingenting
lärde utom att utveckla sig i kajakrodd och
fångstskicklighet. Att färdigheten i kajakrodd aftagit, kunna vi
också direkt sluta oss till af de många kajakolyckorna
på senare tiden. Medan det förr, enligt Kink, endast var
.15 à 20, som omkommo i kajak om året, så har det
1888 och 1890 årligen varit 31 kajakolyckor.
Vi ha från barndomen fått den satsen inpräntad,
att kunskap är makt. Men den är falsk, ty hvarje
kunskap är icke öfverallt makt. I det eskimåiska samhället
är kunskap i sälfångst ett absolut villkor för samhällets
bestånd, och därför är det den viktigaste vid ungdomens
uppfostran; men i de europeiska samhällena är den af
alls ingen betydelse. Detta medge alla, men däremot
. skola högst få erkänna giltigheten af den omvända
slutsatsen, att den kunskap, som i de europeiska samhällena
är nyttig och nödvändig, kan vara utan värde i det
eskimåiska, och ändå är detta solklart. Det är just fallet
med läs- och skriffärdigheten; hvad skall en eskimå med
den? Sin fångsts hemligheter lär han sig icke på den
vägen, men hvad lär han sig då? Jo, han kan genom de få
böcker han kan få läsa, förvärfva sig kunskap om andra
och bättre länder, om oupphinneliga förhållanden och
fördelar, som han ej förr kände till, och sålunda insupa252
TRETTONDE KAPITLET.
missnöje med sina egna villkor, hvilka förr voro de
lyckligaste han kunde tänka sig. Och så kan han läsa i bibeln,
men månne han förstår särdeles mycket däraf och månne
den icke kunde vara honom lika nyttig, om den
berättades för honom, liksom hans gamla sägner? Fördelen är
i sanning så tvifvelaktig, att det ej kan vara någon
tvekan om, att den är för dyrköpt. Vi måste nämligen
komma väl ihåg, att det eskimåiska samhället lefver på
randen af sin tillvaro; en samlad spänning af dess krafter
är nödvändig för att det skall kunna upptaga kampen
mot den hårda naturen; litet mera ballast, och det måste
sjunka. Det är detta det redan gör, och då gagnar all
världens visdom föga.
Tillbakagång och förfall i alla afseenden, det är
alltså hvad européerna kunna se tillbaka på som resultatet
af sin verksamhet i Grönland. Och det enda vederlag
vi därför ha gifvit de infödda är kristendomen. I det
hänseendet är där uppnådt ett vackert resultat, kristna äro
nu, åtminstone till namnet, alla västkustens grönländare.
Men den frågan synes mig då ligga nära: är icke denna
kristendom också väl dyrköpt, och måste det icke
framkalla tvifvel på dess välsignelse, då vi se, att. den har
kostat hela folkets välfärd?
Och livad nu kristendomen själf angår, hvad bör
man sätta högst, dess dogmer eller dess morallära? Det
förefaller mig, som 0111 till ocli med den bäste kristen
måste medge, att det är den senare, som har bestående
värde; ty af historien skall han kunna se, huru
uppfattningen af dogmerna alltid har växlat och förändrat sig;
och hvad värde har det då, att vi ha påfört eskimåen
dessa, som han blott föga förstår? Vill någon på allvar
påstå, att det för ett folk skall vara af afgörande
betydelse, hvilka dogmer det säger sig tro på? Månne det
icke alltid skall vara den morallära det hyllar, som detskall komma an på? Och eskimåens morallära var, som
vi ha sett, i många hänseenden fullt så god som de
kristna samhällenas, och med all vår undervisning ha
vi endast lyckats förfuska den, så att nu är han sjunken
också i det afseendet.
Och så till slut frågan: är en eskimå, som är kristen
till namnet, men som icke kan föda sin familj, har en
dålig hälsa och sjunker i allt djupare elände, att
föredraga framför en hedning, som lefver i »andligt mörker»,
men som kan försörja sin familj, har en kraftig hälsa
och alltid är belåten? Åtminstone från eskimåens
ståndpunkt är svaret icke tvifvelaktigt. Om han insåg det,
skulle han säkert med from andakt bedja; »Gud bevare
mig från mina vänner; mot mina fiender skall jag nog
försvara mig själf!»
Slutord.
Kasta vi nu till afsked en blick tillbaka, hvad ha vi då
sett? Vi ha funnit ett af naturen högt begåfvadt
folk, som i sitt ursprungliga tillstånd lefde godt och trots
sina fel stod på en mycket hög moralisk ståndpunkt, kanske
högre än vår egen. Men tack vare vårt kulturarbete,
vår mission och våra produkter äro både dess materiella
villkor, dess moraliska ståndpunkt och dess
samhällsordning bragta i ett sorgligt förfall, och hela folket tycks
invigdt åt undergång.
Och ändå har det, som vi sett, behandlats mildare
än något annat; vår ursprungliga bevekelsegrund för att
komma till landet var att göra de infödda gagn,
missionen börjades och ledes fortfarande af entusiastiska och
varmhjärtade män, kanske mer än vid någon annan
mission. Och den regering, som vakar öfver detta
ödesdigra kulturförsök, har mer än någon annan i världen
sökt att efter bästa förstånd styra det hela till de inföddes
nytta. Måste icke detta ge oss en allvarlig varning?
Men se vi oss omkring bland andra naturfolk, är då icke
öfverallt frukten af européernas ocli missionärernas
beröring med de infödde den samma?
Hvar äro indianerna? Hvar äro de fordom stolta
mexikanerna, hvar äro Perus högt begåfvade inkas, hvar
är Tasmaniens urbefolkning, och huru står det till med
Australiens vildar? Snart skall icke en af dem vara i
297 SLUTORT).
stånd till att höja sin anklagande röst mot den ras, som
bragte dem undergång. Och Afrika? Ja, det skall ju
också kristnas, vi ha redan börjat plundra det, och äro
icke negrerna mera seglifvade än de andra, gå väl de
samma väg, när nu kristendomen kommer med flygande
fanor och klingande spel. Och ändå låta vi icke afskräcka
oss, vi tala fortfarande i stora ordalag om att skänka de
stackars vildarne kristendomens och civilisationens
välsignelser.
Gå vi till nutidens missionärer, äro icke resultaten
öfverallt ungefär de samma? Låt oss betrakta ett folk
som det kinesiska, hvilket ju står pä ett högt
kulturstadium och som man därför skulle tro vara bäst egnadt
att mottaga den nya läran. Men hvad äro resultaterna?
En af »Kinas mest upplysta mandariner», som »själf är
kristen och uppfostrad vid europeiska universitet»,
skrifver i »North China Daily News» en artikel om missionen
och dess inflytande, 1 hvari det bl. a. heter: »Ar det icke
tvärtom en offentlig hemlighet, att det endast är de
eländigaste, svagaste, mest okunniga, behöfvande och mest
slyngelaktiga bland kineserna, som ha varit och äro hvad
missionärerna kalla »omvända». Jag frågar, om det icke
kan bevisas, att dessa omvända män, som lia kastat bort
sin barnatro, män, som af sina lärare förbjudas att hysa
sympati för, ja, till och med uppmanas att förakta vår
urgamla historias minnen och traditioner — om det icke
kan bevisas, att dessa män, när de ha måst uppge
hoppet om världslig vinning, lia varit sämre än kinespöbeln?»
— »Missionärerna kunna bl. a. berätta sina åhörare, att
mandarinerna äro idioter, som tro på himmelstecken och
dylikt nonsens, men följande dag skola de kanske
omtala för samma åhörare, att solen och månen verkligen
1 Öfversatt i »Morgenbladet» n:o 636 (17 okt. 1891).256
SLUTORT).
stodo stilla på hebréergeneralen Josuas befallning.»
Angående missionens välgörenhet mot de infödda och dess
åtgärder för att hindra elände och nöd frågar han: »Kan
det bevisas, att denna hjälp är valuta endast för de
pengar, som den kinesiska regeringen måste betala för
missionärernas beskydd? Jag tror, att endast räntorna af
dessa ofantliga summor skulle vara tillräckliga att aflöna
en långt större stab af skickliga europeiska läkare och
sjuksköterskor.» — »Låt det bevisas, huru mycket som
åtgår till att lindra nöd af de millioner, som barmhärtiga
människor i Europa och Amerika samla in till
kinamissionen. Låt det redas ut, huru mycket som går till
underhåll af missionärerna och deras hustrur och barn,
till uppbyggande af deras präktiga hus och sanatorier,
till porto och papper för deras rosenfärgade
missionsberättelser, som utgöra hela böcker, till deras kongresser
och många andra saker.» — »Ar det icke en offentlig
hemlighet, att hela missionen är rätt och slätt ett
välgörenhetsföretag till förmån för sysslolösa personer i
Europa och Amerika?» Han frågar vidare, om det är någon,
som tviflar på, att missionärerna med sina »höga tankar
om egen ofelbarhet icke kunna vara oförskämda och
egenmäktiga, om det är omöjligt för dem att med själftagen
myndighet blanda sig i saker, som. icke angå dem. Om
någon tviflar på, att missionärerna som korporation
betraktade äro i stånd till ofvannämnda saker, läs då
och lägg märke till tonen och andan i deras skrifverier.»
Ar icke detta samma historia om igen från Grönland?
Skilnaden är blott, att när kineserna motsätta sig de
missionärer, som de icke ha bedt komma dit, så bli de icke
allenast slagna och pryglade som i Grönland. När
kineserna själfva se olyckan, som hotar, och be »de främmande
makterna att i Kinas så väl som i Europas och Amerikas
intresse återkalla missionärerna», och detta icke hjälperSLUTORD.
257
och de därför vilja fördrifva dem med våld, så anropa
dessa herrar, som ha kommit för att predika fredens
evangelium, sina regeringar om beskydd och få
kanonbåtar och trupper till hjälp, hvilka rikta en ödeläggande
eld af projektiler och kartescher mot de infödda, och de
fromma missionärerna begära, understödda af sina
landsmäns vapen den blodigaste ersättning för den skada de
lidit till gods och egendom, glömmande, att det står
skrifvet: »Hafver icke guld icke heller silfver icke heller
penningar i edra pungar.» (Math. 10, 9).
Vi känna nog igen samma ras, som, då Kina ville
försvara sig mot opiets förstörande gift, tvang det genom
ett blodigt krig att öppna sina hamnar för handeln
därmed, för att européerna skulle kunna förtjäna stora
summor, medan det kinesiska samhället undergräfdes. Det
är från början till slut en skändlig nedrighet, som är
himmel skriande. — Tyvärr, eskimåerna ha alltför rätt,
då de anse, att européerna äro slynglar, som borde komma
till Grönland för att lära sig moral.
Men äro då missionens resultat bättre på andra håll?
Alldeles nyss har det utkommit en statistik öfver
förbrytelser i Indien, enligt hvilken det visar sig, att de flesta
komma på européernas konto, därefter komma de
omvända hinduerna, därnäst anhängare af bramaläran, och
bäst äro buddhisterna. Från Afrika känner jag ej till
någon statistik, men efter allt livad jag kan erfara, skall
man icke heller där kunna skryta med missionens
resultat. Och åt denna hedningamission är också vårt
land med om att offra tusental om året, både i Afrika
och Indien. Ha vi då så god råd, att dessa pengar ej
med större nytta kunde användas här hemma? Det är
visserligen en vacker tanke att vilja hjälpa dessa stackars
vildar, som man aldrig har sett ocli hvilkas nöd man
icke känner, men månne det icke vore ännu vackrare
Nansen, Eskimålif. ] 7258
SLUTORT).
att hjälpa de många eländiga, hvilkas nöd vi dagligen
ha för ögonen? När vi nödvändigt vilja göra godt,
hvarför icke börja med det närmaste? Och när alla vore
hjälpta här hemma, då kan hända man kunde resa ut
och undersöka, om det också finnes nödlidande på andra
ställen.
Skola vi då icke en gång få upp ögonen för hvad
vi göra? Skola icke från pol till pol alla sanna
människovänner resa sig i en enda förkrossande protest mot hela
detta oväsen, denna själfgoda, skandalösa behandling af
medmänniskor af annan tro och med annan kultur? Ar
icke bägaren full för länge sedan, och ha vi icke nu
mer än tillräcklig erfarenhet för att se det rätta?
Det skall en gång komma en tid, då våra
efterkommande skola strängt fördöma oss, då detta oväsen, som
man nu anser stämma med den kristna lärans
grundsatser skall stämplas som djupt omoraliskt. Då skall
moralen ha utvecklat sig så långt, att det endast skall
tillåtas driftiga och väl utrustade människor att först
noga sätta sig in i ett främmande folks lif och kultur för
att undersöka, om det behöfver vårt stöd och, i så fall,
på hvad sätt detta bäst kan lämnas, innan man börjar
utöfva tryck på det, och blir resultatet, att man intet
godt kan uträtta, att då lämna det i fred. Men innan
den tiden kommer, skola kanske de flesta af dessa
främmande folk vara ödelagda, om de icke redan äro det.
Frågar man till slut, om det då ej finnes något hopp
om räddning för det grönländska samhället, då måste
väl alla, som känna till förhållandena, medgifva, att det
enda villkoret vore, om européerna droge sig helt och
hållet bort från landet. Om eskimåerna öfverlämnades
åt sig själfva och befriades från allt främmande och
störande inflytande, skulle möjligen de gamla förhållandena
efterhand åter kunna utveckla sig, och samhället kundeSLUTORD
259
ha hopp om räddning. Men denna möjlighet är nog,
åtminstone för lång tid framåt, tyvärr en vacker utopi;
ty för det första skulle det väl strida mot en europeisk
stats fåfänga att uppge ett en gång hörjadt
civilisationsförsök, som den har uppskrifvit med stora tal på sitt
kreditkonto till uppgörelsen i den andra världen, och för
det andra, om danskarna droge tillbaka sina kolonier,
så borde också andra nationers fartyg afhållas från att
drifva handel med de infödda och sålunda tillföra dem
europeiska produkter och bränvin.
Men frånsedt beröringen med oss, är det ännu en
fara, som hotar eskimåerna, och det är, att sälens antal
aftager i oroande grad. Detta beror icke på den fångst
de själfva idka, ty den är försvinnande obetydlig mot
de hundratusental nyfödda ungar, som de europeiska och
amerikanska sälfångarne hvarje år slå ihjäl, isynnerhet
på drifisen nära Newfoundland. Det är alltså här åter
den hvita rasen, som vållar eskimåen skada; men att sätta
gränser därför, äfven om han visste om det, står icke i
hans makt; hans röst höres icke långt. Och dock är
det en fångst, som vårt samhälle så ypperligt kunde reda
sig förutan, men för honom är sälen lifvet.
Alltså är då detta älskvärda folk oundvikligen
bestämdt till undergång eller till att nedsjunka till en skugga
. af hvad det var. Men grönländaren är munter och glad,
kanske lyckligare än de flesta af oss, han ser icke sin
olycka och hatar oss icke, utan är vänlig, när vi komma
till honom.
Grönland var en gång en god inkomstkälla för den
danska staten, men den tiden är förbi, nu kostar den
kungl, grönländska handeln och missionen 100,000 om
året. Kryolitbrottet vid Ivighet, som ledes af ett danskt
bolag, betalar likväl i afgift omkring 100,000 kronor
årligen, hvilket nu täcker en del af de öfriga utgifterna,men dessa ha ändå, så vidt jag har mig bekant, varit
omkring 100,000 kr. årligen den sista tiden. Och värre
kommer det att bli. Är det att vänta, att den danska
staten i längden skall hålla detta i gång? Hvad skall
då slutet bli? Månne det icke vore riktigare och bättre
att först i tid dra in sina utliggare, sedan efterhand lägga
ned kolonierna, ge de infödda hamnbyggnader och hus
till delning, packa samman sina varulager, föra dem och
köpmännen ombord på de nio handelsfartygen och sedan
segla tillbaka till Danmark med hela härligheten? En
gång skall det kanske ändå ske, men då finns ingen
kvar till att befolka detta land. Inlandsisens stelnade
liflöshet skall breda ut sig till hafvet, där endast måsens
melankoliska läte höres längs de folktomma stränderna.
Solen skall gå upp och ner och slösa sin prakt öfver ett
öfvergifvet land. Blott någon enda gång besöker ett
främmande fartyg de öde kusterna. Men under de långa
vinternätterna skola de döda leka sin flammande
norrskenslek öfver sitt snölands eviga dödsstillhet.
==========
F. Nanson.
Ëskimålif,
Öfvers. af
E. Lundquist.
==========