Erik XIV -s son. Sorgespel i fem akter

Erik XIV -s son. Sorgespel i fem akter

ERIK XIVs SON.

SORGESPERL

I

FEM AKTER

AF

Johan Börjesson.

STOCKHOLM

L:s Gust. Rylander,

Bazar å Norrbroirsotwf:

TZAR BORIS GODUNOW.

FEODOR, hans son.

GUSTAF, Erik XIV:s son.

RIKSAMIRAL FLEMING.

FOGDEN PÅ LJUXALA.

EN FINSK SJÖKAPTEN.

WLASSIEFF, Senatssekreterare.

ROSTOFSKY )

scheremetieff! B

BASMANOFF, General.

MUNKEN WENCESLAUS.

EN POP.

EN STALLMÄSTARE.

DEN FALSKE DMITRI.

EN REVELSK LOTSÅLDERMAN.

HANS DRÄNG.

KATRINA, Erik XIVs Enka.

SIGRID, hennes dotter.

AXINIA, Tzar Godunows dotter.

AUGUSTA.

HENNES MOR.

FEODOROWNA, Hoffröken.

IWANOWNA, Prinsessan Axinias gamla a

Hoflolk. Nunnor. Vakt. Menighet.iFÖRSTA AKTEN.

Första Scenen.

Staden Thorn. Prins GUSTAF sitter i ett för

al-chemistiska laborationer inrättadt rum vid ett bord,

fördjupad i en uppslagen foliant och omgifven af

retorter, deglar, flaskor, vigtskålar m. m. Å

rummets ena sida en spis, i hvilken som bäst en

al-chemistisk operation pågår. Framför denna sitter

AUGUSTA, en ung skön flicka, inslumrad,

fantastiskt klädd i en grön mantel, armarna helt och

hållet blottade, det rika håret nedfallet öfver

kinder och axlar — i handen en liten handpust•

GOSTAF (läpparna synas tyst

röra sig såsom en tankfull läsares. Han

blickar först mot höjden, betäcker sedan

ögonen med båda händerna").

O fly mig ej, du tingens inre ljus,

Då mina skygga sinnens flämtar matt,

Och alltmer vanskligt leder stigarns steg

Der nere på de bråda, dunkla djupen

Af vetandets, af vetenskapens schakter,

Der djerf han går, att lösa guldets andar

Ur Qettrarna af de oädla, lägreMetallerna, som afundsamt dem bundit,

Att de ej tjena skulle rätta herren,

Den arma menskan, dömd i fallets stund

Till guldets törst i jordens Ibrända dalar,

Der nöd med dagens hetta gjort förbund,

Och ingen mättnad lystnaden hugsvalar.

{Med fritt anlete, svärmiskt.)

Jag följer er j spåren, er förföljer;

Jag genom eld och vatten jagar er;

Och, huru Protevslika j förvandlen

Er, än i droppen, att med bönens tårar

Min pbevekeliga hand beveka;

Än uti ångans luftiga gestalter,

Att undan mig på lätta .vingar fly;

Än uti stoftets finaste atomer,

Att mina blickar listigt undansmyga —

Jag fångar er, jag binder er till slut

Med vetenskapens mystiskt starka formler,

Och utur edra knutna händer vrider

Den tingens hemlighet, dess gömda nyckel,

Den dolda eldsjäl af vegetabil —

Af animal — tellur — astral natur,

Det primum ens, quinta essentia,

Aurum potabile, tinctura vit® —

I skiljda former, namn, detsamma väsen —

De filosofers sten, — naturens ädelsten,

Ibland dess strå och strö och kisel dold -t—

All vetenskaps, all forsknings ögonsten,Som, från materiens hårda bindel friad,

Förlossande, en Gud, dig blickar an.

(Skakande ån en flaska, flyttande än en degel.")

Snart fullföljd år den c^emiska processen,

Ur hvilkens aska uppstå skall pånyttfödd

Den underbara Phoenrx — guldtincturen:

(räknande på fingrarna.)

Prseparationen — reverberationen —

Sublimationen — digestionen —

Separationen — restillationen —

Reductionen — resolutionen —

De åtta grader, genom dem adepten

Först ingår i den niondes myster,

Hvars namn ej ännu vidrörs af min läpp.

Der står jag nu för dörren, klappar på.

Skall jag inlåtas? Och hvad finns der inom?

Det Eldorado jag och hvarje menska söker?

Den Nya verld med dess Potosi grufvor,

Den djerfve verldsomseglarns drömda mål,

För hvilket blott är värdt att lägga ut

Från sorglös enfalds lugna, grunda hemstrand

På forskningens och tankens falska djup? —

Ha! falska? (slår sig för pannan) Eller skulle väl

till slut

Du dig befinna i bedragarns nät,

Det såll i hvilket han sin guldsand vaskar

Ur lättrons och enfaldens flacka flod?Omöjligt! Nej trobjertligt sft ej tala

Kan lögnen, som den store mästarn här.

(Slår på boken.")

Men sjelfbedrägeriets sanningslösa,

Sanslösa skuggor, inbållslösa drömmar

I tingens natt och uppå fåfäng ällans

Gränslösa rymd, der ej förnuftets stjerna,

Ej tänkaudets magnetnål kosan styr,

Och den skeppsbrutne ljuger sig en räddning

På vägens skum, när plankan honom flyr?

(Stiger upp och går under ökad sinnesrörelse upp och ner.)

Men vetenskapen, är den blott ett joller

Om skenet, ej besittningstagandet

Af väsendet — för alltid dömd, fördömd,

Att bär ej komma ifjrån ljud till ting?

Blef tänkarn blott naturens svarta slaf,

Fast till dess smorda vigd pä ljusa ännet?

Nej släpp mig ej, du hopp och tro, på randen

Utaf min ungdoms afgrund eller himmel;

Du som, der jag vid enslig lampa satt,

Mig lärt försaka verldens glada hvimmel,

Och i den armes, den iorskjutnes natt

Hans stjerna blef, hans tröst, hans ro, hans skatt.

Låt Isisslöjan, som, natur, du bär,

Mig från ditt stumma gudaanlet rycka,

Och få den blick, som ensam innebär

Min diktans högsta, gömda, drömda lycka.

Mig hviska under nattens llor ditt namn;Låt ynglingen, af verlden grymt förskjuten,

Till slut bli sluten i din höga famn,

Ej mer för den invigdes böner sluten.

(Sätter sig igen till hoken, och, med blickarne fdstade i

den, frågar flickan:")

De stiga, ångorna? Hvad böjd? Hvad (arg?

Och fällningen, hvad massa ger den?

(Då intet svar följer, vänder han sig om, och då han

finner henne inslumrad och elden slocknande, hastar han

att med pusten, som han ryckt till sig, återställa elden.)

0 hvad bar händt, hvad går att hända?

I aska sjunker all vår möda; lyckan

Du drömmer bort.

AUGUSTA (vaknande).

Förlåt, förlåt min Prins!

På trötta ögonlocken slumren stal sig — — —

GUSTAF.

Och på de slumrande olyckan, ha!

Den tanklöst styret åt ett tanklöst barn,

Fast nära strand och i inloppets stund,

Förtror, skall skeppsbrott uti hamnen lida,

Der lyckans blindskär uppå slumrarn bida.

AUGUSTA (gråtande).

Säg icke så, skräm mig ej så! — Dock hvad

Bryr mig på förhand utgången utaf

En sak på förhand ren till utgång gifven —

Olycklig!

GUSTAF.

Hur?AUGUSTA."

Ert eld- och guld prof, lyckas

Det här ej, för er sjelf ni går förlorad;

Och lyckas det, ni går för mig förlorad; 1

Förlorad jag i båda fallen går.

GUSTAF ( . hennes tårar).

Oråt icke så, säg icke så! Vi dele

Så ljuft, som ledt, så lycka, som olycka.

Du med den arme, den förskjutne delt

Din moders boning och hans sorgetankar,

Hans lyckoplaner —

AUGUSTA.

Unga hjertat sen —

GUSTAF.

Och allt ditt lilla guld-------—

AUGUSTA ( hufvudet i hans sköt).

Allt, otacksamme.

GUSTAF (upplyftande hennes hufvud

och smekande hennes kind).

Så skall du, så min framtids allt ock dela! *

Till Drottning jag dig sätter på den Guldkust,

Som snart jag hemligt i besittning tar,

I det Golkonda, jag nu styr emot

Med ledning af de stjernor, som i Östern

En gammal, hemlig vishet för mig tändt.

När då din väg med guldsand jag beströr,

Beundrande skall till ditt möte hastaEd verld, och sig för dina fotter kasta, "

Och tjusas allt, som skådar dig och hor.

AUGUSTA ■ (skakande hufvudet).

Den verld, ni målar, ej min önskan gör!

En lagom lott uti de stilla dalar,

Der man ej högt om lyckans lycka talar,

Och hennes ro med larmet icke stör;

En enda blick, som tyst, förtroligt ler

Mot mig med ömhet uti fröjd och smärta;

En enda kärlek och ett enda hjerta —

Bchöfs för kärleken och hjertat mer?

GUSTAF.

Och när vi rå om "lifvets elixir”,

Som är den vises, filosofens sista

Och högsta hemlighet, hvad skall oss brista,

När oförgängligt skönt vårt väsen blir?

AUGUSTA.

En flykting ju på jorden menskan är

Uti en verld, der flyktigt är det bästa;

Hvi vill hon der sitt arma hjerta fasta

Med många, långa, eviga begär? —

Ovansklig skönhet? — O hvad vore ros,

Hvars blad sin ömma fägring icke miste?

Hvad vore glädje, som ej saknad visste?

Hvad vore vår, som aldrig flög sin kos?

Hvad jag begär? — En hydda, flyktigt byggd "

I kärlekens och vårens gröna hagar,Och svalka sen i några sommardagar

I trohetens, i rännens trygga skygd.

Och att, när höst sen kommer, saligt dö

Ifrån ett lif, hvars dagar blifva mulna,

Ifrån en verld med allt dess tunga, kulna,

Och hjertat bädda sist inunder sno.

GUSTAF.

Du är förstämd.

AUGUSTA.

O må jag det ej vara?

GUSTAF.

Då jag är glad? —

AUGUSTA.

Hvad det än syns, än är,

Men glädje är det ej, — om icke spelarus,

När han sin lycka satt på sista kortet —

GUSTAF.

Af det hon skall afgöras.

AUGUSTA.

Nej förstöras!

GUSTAF (sysselsatt i ässjan).

Försagd mig gör ej! Åran ur sin hand,

Är klippan när, får menskan icke kasta,

Och med sitt öde ödets dom belasta;

Men ro med all sin kraft (med en stor ) — och

ro i land!

(Lemnar åter pusten i hennes hand.)

Nå stackars barn, i trenne nätter re’nDa vid min sida här for ässjan vakat;

När länge sömnen, hvilan man försakat,

Blir själen vek, beklämd och dyster se’n.

Na vakta elden här. Eld är ditt namn;

Och eld det bor i dina varma blickar;

Och eld du nog i andras hjertan skickar;

Och eld du bär i egen kärleksfamn.

(Kysser hennes ögon.)

3 mina hulda stjernor vaken dfi

Uti mitt dunkla odes mörka timmar!

Det Ijns, som skönt frän er i natten glimmar,

Kan ensamt lycka, sällhet förespå.

(Omfamnar henne.)

Du eld, som tändt min ungdoms stjema har, —

J stjernor, som min ungdoms eld huldt närden, —

Min Stjerneld du skall heta inför verlden,

Att den mä veta, hvad för mig da var.

(Lemnar henne.)

Hvad kan ett hjerta, som är nngt och ömt,

Väl annat dock än älska, drömma, hoppas?

Skall rosen, som sä skönt jungfruligt knoppas,

Sin enda, korta sommar fåfängt drömt?

Hur mycket skönt för menskligheten opp

I dagens Ijas ar hjertats djup det väller,

Hvad svalka nnder ökenfården qväller

Utur den källa, som benämnes hopp!

(En stark explosion i ässjan, som kastar spillrorna af

retorter, kastell m. m. vidt omkring jemte askan. Flic-kan störtar med" ett anskri och efter några steg till

golfvet. Gustaf vacklar, stödjer sig, länge stum, mot

väggen, med händerna för Ögonen.)

GUSTAF (slår ändtligen upp blicken, dock

utan att vända den till olycksscenen.)

Ha! Mitt ödes nya, hårda slag! \ ;

AUGUSTAS MODER (instörtande).

Gud! Hvad har händt? — Jag tänkte, att fli,

som andra olyckliga älskare eller fals-kroyritare, jagat

en kula genom hufvudet på er och gjort ett slut på

eländet? {då hon upptäcker dottern) Eller genom bröstet

på henne? (vrider sina händer) Ack mitt sköna barn,

min änglaflicka!

GUSTAF (hemtar en flaska från bordet, hastar

: till den af svimmade, stryker hennes tinningar

och läpparj täter henne inandas der af; då hon

“ ändtligen med djupa suckar slår upp ögonen).

Ljus i mitt hjertas natt, tänd dig igen!

(.Lyfter heiine i sina armar.)

AUGUSTA (efter en lång blick på honom).

Ni lefvér, famnar mig — på jorden dock.

Och ej i himlen ? 1 O att jag ñu dit

Fått gå úr dessa edra himlars himmel!

GUSTAF (lemnar henne åt modern).

Gå, vagga dig-emellertid i sömnens; :

Och hvila dig; sof sött — sof djupt —+ sof länge!

(Med en rörd bfick efter henne.")

AUGUSTA. * ;; r> r " i

Ja, om jag finge, evigt — evigtevigt! ,* , t .; . • • . , , v

Andra Scenen, .

(GUSTAF ( i stolen — lång

tystnad — slår sig för pannan).

Så sjunk till botten, lyckans sista planka,

Sen hon är räddad, kastad uppå land;

Om också på en , naken klippa ensamt —

Och ensam!

Ja man till sitt pde föds,

Som till den luft, man andas, till den jord,

Man trampa skall, som till den kropp,

Hvarvid man smids, och den; naturen

Gestaltar i &in verkstad efter nycker

Af ömhet, grymhet, gunst, begabberj.

Jag öfvergifven var. af alla.utaf allt,

Som lifvets korta.dag sin fägring skänker.

I blod sjönk mq^gonrodnan af min barndom;

Och rqporna ."och doftet, morgonsvalkan

Förvandlades i tistlar och i Uferar , )

Uppå min ungdoms skumma, tntaga stig.

Men jag dig egde, du, den enda vännen, ;

Som tjust jag tryckte till ett. ensligt bröst,

Du vetenskap; och ur din blick, ditt hjerta

Det solljus sög jag och de "flöden drack,

Af hvilka själen växer stor och stark

Uti den tysta, bleka ynglings bröst,

För att än (rakter ge i låga dälden,

Än pröfva stormarna på lifvets höjdfer. —Nu äfven du bedragit mig till slut,

Och pfi den villostig, dit du mig lockat,

På branten af min afgrund öfverger —

En far- och moderlös, en bröd- och tröstlös;

(reser sig.)

Ej tröstlös dock! Du tröst jag dig föraktar,

Du uslingens, men icke mannens vän!

Ja mannens! —

öde, du har gjort mig myndig.

Se här uppfi olyckans slagfält spänner

Jag mina riddarsporrar på — vill gå

I envig med dig, hjelmtillslntna — stå

En dnst med dig ännu — tills vi bli vänner.

Bort ynglingstankar och bort ungdomsdrömmar,

Och faren kos, som svala, hala strömmar!

På handlingens och kraftens fasta jord

Sin vandring mannen hädanefter ställer,

Och segrar, om han kan, och faller, om det gäller —

Tag här min- handske, öde, här mitt ordl

(kastar upp med handen, såsom kastade han en handske

i luften.)

Tredje Scenen.

GUSTAF. Munken WENCESLAUS.

MUNKEN.

På fitervändon från en döende,

Som gjort sin bikt, fått sakramentets tröst,

Hitåt jag drogs af ryktet om en fara. —Jag blek er ser, och härden störtad finner

Uti ruiner — gissar hvad som händt —

GUSTAF.

Mitt hopp i luften sprängdt, i askan sjuuket,

1 stycken splitlradt — ve! —

MUNKEN.

All ovis, dårlig

Förhoppnings re’n pä förhand gifna lott.

GUSTAF.

Utaf min ungdoms afgud, vetenskapen,

FörhSnad, slagen, krossad, öfvergifven — —

MUNKEN.

Ty: ”du skall inga andra Gudar hafva

För mig,” — sä säger dig din Herra Gud.

Han ensam uti jordens ådror gjöt

Det röda blodet — kan föryngrat — guldet,

Sitt ursprung ledande frän Herrans hand.

De andra jordens herrar kunna blott

Bli hans myntmästare, fall de ej välja,

Att bli falskmyntare på egen hand.

GUSTAF.

Och som jag ej har lust, det sista bli,

Så blif nu, Pater, mig det första ni!

(Slår upp ett skåp.)

Se akter, papper utaf flera slag

Till sorghistorien af min fars regering;Ni känner dem; (med en slu ni — eller någon

annan —

Har länge falkat på dem. Tag dem, mynta

Mig dem. I dessa gömmor finns det ljus,

Att ställa uppå bordet — under skäppan —

För dem, som vilja ba historien gjord,

Allt efter som de vilja ha den spord.

MUNKEN sneglande bliekar.)

Jag vet ert hjerta fästat sig vid dem,

Som allt hvad rör er faders sorgsna minne;

Kom, följ dem åt i klostrets helga cell.

Ni liksåväl, som de, behöfver gömmas

En tid helt visligt undan verldens blick.

Jag bjuder än en gång hvad jag er bjudit

Af ett om lifvets vägar och dess lycka

Erfaret hjerta: återvänd till slut,

En räddad son, i helga modrens sköte;

Katholska kyrkan; inträd i vårt kloster;

Blif oss en broder. Si försynens finger:

Er verlden öfvergaf — kom, henne öfvergif!

GUSTAF.

Väl edra råd jag aktar, som sig bör;

De klokhet, godhet säkert icke sakna.

Men verlden öfverge? Mitt unga blod

Vill ännu till så visa ord ej lyssna.

Väl hård och hjertlös mot mig hittills var

Den obevekliga, stolta, kalla;Det varma hjertat hon dock till sig drar,

Och all min längtan, all min dyrkan har,

Af hennes köld, o långt ifrån besegrad,

Om ej fast mera härdad, spenslig stegrad.

På afstånd sedd i morgonrod nans ljusning

Utaf min unga dag, hur verlden ler!

Försåtligt!

MUNKEN.

GUSTAF.

O, hvad ljus, hvad sol, hvad tjusning

Dock i den blick, mig den okända ger!

MUNKEN.

En flyktig, mer och mindre djup berusning,

På den en evig saknads ånger ser.

Ej så är lifvet i den tysta cellen;

En morgon och en dag lik frida qvällen!

GUSTAF.

Jag vill med nöjets skära rosor smycka

Min ungdoms friska, snart försvunna vår;

Hvar tjusning till mitt öppna hjerta trycka,

För den det kanske snart ej mera slår.

Hvad som på jorden nämns olycka, lycka,

Mitt oerfarna hjerta ej förstår;

Men jag vill ut i lifvets glada hvimmel,

I ljuset, solen af dess fria himmel.

Och hvad ni går att bjuda, går att yrka:

Förnekelse utaf min ärfda tro;Jag ärar ödmjukt hvarje sätt att dyrka

Ed Gud, som ger ät hjertat hopp och ro;

Och öuskar rarmt, att Sonens hela kyrka

På Fadrens jord i frid må sammanbo;

Är icke ett gemensamt mål: försoning,

Och mfinga rum uti vår Faders boning?

Men af det Sveriges nya sköna välde,

Min höge Faderfader skapat har,

Som uppå ljus och frihet högt han ställde,

Och mig en gång i tiden ämnadt var,

Men synd och trolöshet så snart se’n fällde —

Det enda, som ännu jag eger qvar:

Hans ljusa tro — det bästa, som det sista —

O, det arfriket vill jag icke mista!

Si denna tro, mig ensam öfrig vorden,

Min rena, gyllne, ärfda krona är;

Hon är mig än. den Svenska fosterjorden,

Som i mitt hjerta jag kring jorden bär;

Hon är den höga fosterländska Norden,

Som evig tro milt trogna minne svär —

Utur hvars floder jag vill mod mig dricka,

Upp till hvars urberg jag med hopp vill blicka.

Jag vill ej kasta mig i stoftet, gruset

För tankbeherrskarn på Sanct Petri stol:

Min stolta själ vill vandra uti ljuset

Af forskningens och tankens klara sol;Vill bada sig i fläktarna, i suset

Frän frihetens och ordets öppna pol.

Uti den dag blott Svenskens bröst rätt andas,

Som ur den fria lankens öster randas.

MUNKEN.

Ni oerfarne 1

GUSTAF.

Om af andras ord

Man blefve vis — hur vis var ej vår jord!

Till handeln nu igen! Ni lika fattig

På guld, som rik- på hopp mig ser;

Hvad är, ni då för mina papper ger?

MUNKEN.

Tjugu dukaterl — Vackert anbud — ja,

/

GUSTAF.

Förslår på långt när icke för en Prins,

Som drager ut på äfventyr i verlden.

MUNKEN.

Vårt kloster fattigt är —

GUSTAF (slår honom på axeln).

Och vill förtjena

En smula uppå handeln.

MUNKEN.

Om dagboken —

GUSTAF.

Omöjligt!

(Ser på en liten framtagen bok med rörelse, bläddrar och

läser:)”År 1567, det olyckligaste af mitt lif”

0, min faders egen hand,

Som tusen gänger mina läppar kysst,

Och jag med smärta tryckt till brännhet panna,

Med mina strida tårar svalkat se’n!

Det är hans egen sorgsna hamn och skugga,

Anklagad, jagad ute der i verlden,

Som egt en fristad invid sonens bröst.

( stoppar boken pä bröstet.")

MUNKEN.

Jag gär —

GUSTAF.

0, dröj! ( långsamt fram boken.)

Mitt sista fäderne

Jag måste lyfta. — Femtio dukater.

Nej trettio!

MUNKEN.

GUSTAF.

Mitt hela fadersarf —

Arfdelen min — den hela, stora, Svenska —

Fy schackra ej dermed så lumpet, nidskt!

Ni lägger tjugu till; dem bär ni vackert

Till bästa guldsmed här i Thorn, som konstrikt

Ett smycke gör deraf. Det tar ni se’n

Och slingrar, då ni talar tröstens ord,

Omkring den söta flickans hvita hals,

( pekar åt det rum, dit hon införts)I byte för livad liun i ässjan kastat —

Till minne af vfirt sälla — brustna band.

(Kysser och för sedan till sin panna boken, som han

der-efter lemnar åt munken.")

Vi skiljas — allting måste skiljas!

Sök dig en obemärkt, en fredlig väg

En dag hemät igen till Svenska jorden,

Och visa der för någon vänlig blick

De tuugt förvirrade, de dystra dragen

Utaf en band, som halfmedveten gick,

Att, uti mörkrets falska bojor slagen,

Djupt offra åt sitt dunkla ödes skick;

Och vinn — om ej frikännelse — en tår

Uppå den dom, som genom tiden går.

Nu hasta hem; jag följer tätt i spåren,

Att lyfta ur er hand det kapital,

Hvarmed jag tänker ockra uti verlden.

Hvart — ?

MUNKEN.

GUSTAF.

Till min Moder först jag tänkte,

Som utåt vägen efter mig ömt ser,

Som drar mig till sig med de ljufva banden

Af sonlig kärlek, moderliga bref. —

Men nej! Ty hvilken son med hufvud, hjerta

Vill efter bortavarons långa år

Ej kunna säga stolt till fader, moder:

Si detta har med mödor, vakor, strider,Blod, snille, lycka jag förvärfvat mig,

Och lägger tacksamt ner för edra fotter?

Till Moskwa står min håg. Tzar Godunow,

Hans unga son, Tzaréwitsch, Prins Feodor

Inbjudit mig och skickat lejd och orlof.

Till Kremlins hundra gyllne torn och salar

lag härifrån nu ställa vill mitt lopp;

Utur den östern — så min aning talar —

Min lyckas sol skall nytänd rinna opp.

(Munken af.)

Mig under fotterna det bränner här.

Hvad vill jag här? Hvad skall väl menskan dröja

Uppå valplatsen utaf stridna strider,

Bland liken utaf hjertats slagna hopp,

Troféerna utaf dess fordna fröjder,

Ruinerna af bättre dagars minnen

Och bränderna, som ännu glimma, ryka

Från hennes kärleks nederbrunna hem?

Ja, härifrån, långt härifrån, och fort!

At det tillryggalagda ryggen vänd.

Framåt! Fj stad na och ej se tillbaka;

Men ställ din gång dit opp till höjderna,

Till bergen af din framlids nya bana — —

I lifvet ut, att lära dig den konst,

Att göra guld — det guld, som vinns i dagen

Af kunskapen, af handlingen och fliten.

(Trycker hatten djupt ner i pannan, sveper kappan om

sig och går. Men, då han hinner dörren till flickans

rum, stadnar han och lyssnar.)Allt tyst, allt stilla! — Sömn som mildrikt ömmar

För qvalen i den tryckta menskans bröst,

Från fridens himlar skicka fridens drömmar,

Med 4ena vingar fläkta hvilans tröst!

Söf djupt och länge i ditt hulda sköte

Det ljufva barn, som slumrar i din famn,

Att sent det vaknar till den dagens möte,

Som fäfångt kalla skall mitt flydda namn.

Här vSra dunkla ödens vägar skiljas.

O, döm mig ej, fördöm mig ej sä härdt!

Den är ej min — den är en högre viljas —

Den trolöshet, som skall dig såra svärt.

En flyktig dröm är hvarje ungdoms lycka

I korta natten af en nordisk vår,

Och blomstren, hvarmed den sig går att smycka,

Förvissna fort i sommardagens spår.

(På knä framför hennes dörr.)

Du första tjusning i mitt unga hjerta,

Du första hjerta i min tjusta själ,

Du första själ uti min fröjd och smärta,

Tag på din mun ett tungt, ett långt farväl!

(Reser sig — vänd åt scenen.)

Ocb, första fläkt på Psyches fjärilsvingar

I stoftet ner utaf ett himmelskt väl,

Ton af den hymn, igenom alltet klingar,

Du första kärlek — nu farväl — farväl!

(Störtar ut.)FJerde Scenen.

Finland. Ljuxala. En vacker nordisk nejd af

små löfkullar; i bakgrunden vikar af bortom

hvarandra synliga insjöar; i förgrunden en

björkdunge. Vacker vårmorgon.

TVENNE FLICKOR; sedan FOGDEN vl Ljuxala.

FLICKORNA (som hvila från

löfräf-sen, sjunga en rund).

HvarfrSn kom du? Hvarfrån kom du,

Glada sonen min?

”Från hafsstranden, från hafsstranden,

Kär huldmoder min.”

O, hvad gjorde du derborta,

Glada sonen min?

”Mina hästar har jag vattnat,

Kär huldmoder min.”

Hvar din rock med dy du fläckat,

Glada sonen min?

”Häst den trampat, häst den trampat,

Kär huldmoder min.”

(Under tiden kar Enkedrottning Katrina, åtföljd af

dottern Sigrid — denna med en korg på armen —

inkommit och satt sig under björkarna. Båda efter

runans slut försänkta i egna tankar. Efter sången

inkommer):

FOGDEN (till flickorna).

Ni sjungen bättre än ni arbeten.r 27

ENA FLICKAN.

Visst icke! Vi ha varit rätt flitiga hela morgonen.

FOGDEN.

Och hvarför icke hela dagen? Ni liten på, att jag

för den nädiga Furstinnan och den goda Fröken inte

skall töras hälla efter er; men akten er bara för

husbonden. ( lyfter käppen.")

ANDRA FLICKAN.

Fy skäms att vara så stygg, när hela verlden är

så vacker i dag! Se göken började gala —

FOGDEN.

Och straxt skulle ni gala med.

ENA FLICKAN.

Åh, söta Fogde, inte går arbetet sämre för det.

Finska rnnor och snälla flickor trifvas väl tillsammans.

FOGDEN.

Nå låt mig nu se det. Fort till löfräfsen igen.

Lunden skall göras ren i dag; den nådiga Furstinnan

och Fröken ha der börjat, som J sen, sina vandringar

igen i dessa vackra vårdagar; och här måste allt vara

så städadt för dem — är det ej så?

ANDRA FLICKAN.

Ack jo, att de Guds Englarna må ha det, som i

Guds rike. Der sitta de ju redan. Den der korgen

på vackra Frökens arm — den går minsann aldrig tom

bort, och kommer aldrig full hem.FOGDÉN.

Aj, aj! Den kurgen gSr så länge till den utarmar

oss. — Nå så låten se eder flit; fort, ungar 1

BADA FLICKORNA (fatta Fogden i

rockskörten och släp a’n med).

Sista paret uti Nå, enkling, få se hvem af oss du

lår lorst faltl

FOGDEN.

Springfältor 1

(of.)

Femte Scenen,

KATRINA. SIGRID.

SIGRID.

Du sitter tankfull der igen moder 1

KATRINA.

Man kommer ej så lätt till djupet och slutet af

de tankar, jag har, mitt barn!

SIGRID (smeker henne).

Låt dem nu fara, goda moder. Se och hör!

Lunden knoppas, fogeln sjunger, marken grönskar, himlen

ler; och åter är det vår!

KATRINA.

Men menniskan har blott en, och den kommer ej

åter. — Du var ju sjelf tankfull, min Sigrid?

SIGRID.

Runesången, moder, förstämde mig; hvilket

vemod deri!KATRINA.

Det är den ton, som genomgår Norden.

SIGRID.

Hur kan man förströ sig med dessa melodier?

KATRINA.

Du är ej invigd ännu i suckarnes och sorgens

hemlighet. Men lemnom det. Du är ej sä öppen och

sorgfri, du heller pä en tid?

SIGRID (brydd).

Jag vet ej. Men det nya Iifvet, det glada

qvitt-ret, den snabba knoppningen, det skära ljuset, den

ljumma luften ha öfverraskat mig — beklämma mig —

tror jag.

KATRINA.

Och kärleken ocksä, tror jag. Du älskar, min

Sigrid?

(Sigrid döljer sitt anlete i modrens knä — en stunds

ömsesidig tystnad. — Modetn upplyfter slutligen dotterns

kuf-vud ock kysseé kenne.)

Lyft du upp ditt vackra hufvud, mitt barn!

Rod-nen väl, skära kinder; slån ner edra blickar, J ömma

ögon — af blyghet — icke af blygsel! Du är aderton

är nu, flicka; din tid är kommen; du följer

naturens lag, Skaparens vilja; ditt väsens vår är ock i

skyndsam utveckling, har öfverraskat dig — kärleken

menar jag.

SIGRID.

Förlåt mig, hulda moder!KATRIN A.

Att da älskar? O, hur skalle icke jag dä

behöf-va bedja himmel och jord om. förlåtelse!

SIGRID.

Men hvem har sagt dig —?

KATRINA.

Sanna, rena själars vittnen: tanken i din blick«

skiftningen på din kind, vekheten i din röst, ömheten

i ditt väsen — detta vackra språk, som mellan vackra

själar förstås så väl. — Och Tott — han älskar väl

dig tillbaka?

SIGRID.

Tror du det?

KATRINA.

Hur skulle han annat?

SIGRID (kyssande moderns händer).

Och får han det?

KATRINA.

Om du sjelf så Yill.

SIGRID.

Och skall du gifva honom min hand?

KATRINA.

Då du gifvit honom ditt hjerta.

SIGRID.

Hvad jag är glad, och hvad han blir glad! Han

fruktade, sade han, att du skulle neka honom

Furstedottern —KATRINA.

Den arma — bortstötta? Lika godt! Du är eu

flicka — förlåt modersstoltheten — en flicka, värd en

krona och ett rike. — Men manlig ära är ock en

krona, och ett redligt hjertas trohet är ock ett rike, värdt

att vara en Drottnings. — Tottarne äro en gammal

både rik och mäktig ätt. Din farfar var ju ock blott

Svensk adelsmans son, och din moder är en Svensk

bondedotter. Topp och rot — ett godt och lagom

stamträd uti Svensk mark — sådant som många der växa

och skjuta gröna grenar. Så gånge det ock eder!

(Omfamnar dottern.),

SIGRID.

Hur god du är emot mig!

KATRINA.

Mot mig också. Så kan jag då hoppas, att

genom dig få, hvad Försynen undanryckt mig, en sons

stöd, och på detta håll hoppas den moderslycka, som

Herrans pröfning synes på annat håll nekat mig för

alltid. — Ack, min Gustaf! Osälla barn utaf en för

sorgen och olyckan från början till slut ämnad kärlek,

hvar irrar du, dväljs du nu, hemlöse, värnlöse? Hvad

gör och lider du nu, du fader- och — ack, äfven

moderlöse? Tanke i mina tankar, som aldrig ljusnar!

Sorg i mina sorger, som aldrig mildras!

SIGRID.

Skall du icke nu börja att hoppas? Äfven åt det

hållet synas ju våra öden klarna. Du — vi skolaåterse honom snart kanske. Hnr kan din svåger Kart

neka det? Har kan vår frände Sigismund afslå det?

De ha väl ock ett hjerta?

KATRINA.

Hvad betyder ett hjerta i politiken — i passionerna ?

SIGRID.

Men våra anspråk, suckar, tårar, böner?

KATRINA.

Hvem ser och hörer dem?

SIGRID.

En Gud.

Sjette Seenen.

De Förre. FOGDEN. FLEMING.

FOGDEN (in med brådska).

v Riksamiralen Klas Fleming frågar efter er,

Furstinna!

KATRINA.

Den stränge mannen? Jag anar intet godt.

(Fruntimren stiga upp att gå; men mötas af)

FLEMING (hälsande).

Furstinna — (hejdar sig) Min Fru! —

KATRINA (värdigt).

Lika godt! Man byter titel lätt, ej så sig sjelf.

Låt mig föra er in i mitt" hus, att emottaga er såsom

det egnar edra värdigheter, edra förtjenster — och min

erkänsla. Först der får jag tacka er för det skydd,ni såsom Finlands Ståthållare gifvit mig och mitt vackra

Ljuxala i tider af sådan oro och osäkerhet.

" FLEMING.

Nej, här så gerna! Min tid är kort —

KATRINA.

Och dyrbar; jag vet.

FLEMING.

Och en gammal sjöman trifs bäst under Guds fria

himmel. ”Flux” — det är min sak. Ni har begärt

af Kung Sigismund att fä motta er son här?

" KATRINA.

Ja, och Kungen?

FLEMING.

Det är jag här — skulle jag tro.

KATRINA.

Och hvad svarar den?

FLEMING.

Nej!

KATRINA.

Omöjligt!

FLEMING.

Nej!

KATRINA.

Ni gyoklar «med ett modersbjjerta.

FLEMING.

Nej!KATRINA.

Jag släpper er icke, förrän ni bönhör mig.

FLEMING.

Nej och nej och nej!

KATRINA.

Grymme!

FLEMING.

Trogne!

KATRINA.

Barbariske!

FLEMING.

Vaksamme!

KATRINA (trotsigt).

Men jag läter honom komma.

FLEMING.

Det läter jag förekomma.

KATRINA.

Jag vill se, hvad man vill göra honom.

FLEMING.

Ni skall få se, hvad han får se — det värsta.

KATRINA (kastar sig ned på bänken).

Förskräcklige!

FLEMING.

Obeveklige! — Hör, min Fru, har

ni icke sjelf blifvit svedd af elden, som setat och

ännu sitter i knutarne af Vasahuset? — Och ni skulle

vilja kasta en ny brand ditin? — Er son, en ny Vasa-prins här —? Tror ni, jag är galen? Jag menar, jag

har händerna fulla nog, att hålla Finland i skygd

undan Hertigen och till hands åt Konungen; Gck jag nu

en tredje på halsen —

KATRINA.

En värnlös, en svärd lös

flykting; en son, som söker ett modershjerta, ej en

ko-nungakrona —

FLEMING.

Nya pretendenter och gamla undersåter — när de

komma ihop — den der soppan känner jag.

Dessutom är han i denna stund troligen icke värnlös, ty

han är på väg till Moskwa; och svärd — ja, det har

man der ej ondt om, i synnerhet, när det gäller

Finland. ”Flux”, säger jag. Ade!

{AJVågsnar sig.)

KATRINA.

Gå, gläd er att hafva lemnat ännu ett par ögon

till i tårar. — Ni har en son, ni ock; måhända kaii

ock den dag komma, då ni sträcker edra armar fåfängt

ut efter honom, edra blickar förgäfves söka honom.

SIGRID.

Moder, trösta kan jag ej; blott dela.

FLEMING (som genom en omväg

långsamt återvänder).

En son? Jag bar en son, min Fru! -*■

KATRINA.

Men ej ett fadersbjerta —FLEMING.

Jo, har jag aå, mitt Fru! Jag borde ert siste

nöd-skott; har lagt mitt Amiralskepp på andra bogett —

opp i vinden. Jag vill kasta ut en liten julie; fö se,

om ni kan rädda er i den.

KATRINA (sträckande tina armar

mat höjden).

En planka — spillra blott — och jag klamrar

mig fast vid den; och Du skall, o Gud, ej låta ett

förtvifladt modershjerta gå till botten!

FLEMING (efter ett egonhUckt r&rd

tystaedj.

”Flux”, min Fru! Om han nu ej kan fö komma

hit till er, skulle ui icke vilja fara bort till honom?

KATRINA.

Hvart?

FLEMING.

Öfver Östersjön, till Revel till exempel.

Der kunde ni ¡pränta, honom; och han komma tiH er

från Ryssland. Der har jag honom inom hank och stör.

KATRINA.

Och huru skall det tiUgå?

FLEMING.

Ty ni vet af intet fartyg? Är det ej så? Hen

jag af dess flera; jag ställer ett till er tjenst. — Har

ni lust och mod?

KATRINA.

Ni frågar? — Och när?FLBMING.

Si fort ni och skutan är färdig. ”Flux!” Ade!

(Går.)

¿Sjunde ¿Seenen•

De Förre utom FLEMING.

KATRINA (seende efter Fleming),

Der var ett hjerta dock. Nånå, skulle väl det;

han är sjöman. Jag skall di se min Gustaf! —

Skyn-den ögonblick, biåsen vindar, svallen vägor, svallen

segel, ilen alla med mig bort till den strand, der

åter-seendet vinkar! — Hvar är din famn, min son?

SIGRID.

Ännu icke der, i hamnen, i famnen, min moder.

En vidtutseende, besvärlig (ard pä en bräcklig farkost,

till ett främmande land; du vågar, moder?

KATRINA.

En noder

väga? Hur kan du fräga det? Nå, du blir ock mor,

och kan då svara sjelf.

SIGRID.

Förlåt den oförståndiga! Hon går att försona

mo-dersbjertat med dotterns ömma omsorger under denna resa.

KATRINA.

Du fruktar ej?

SIGRID (hotande med fingret).

Hur kan du fråga? — Nå, du

är ej dotter.KATRINA ( henne).

Vi förstå hvarandra.

SIGRID.

Nu, min kära Fogde, blifva goda råd dyra.

Hasta alla förberedelser; ordna allt, hvila icke, glöm icke.

FOGDEN.

Glöm icke — pengar först och sist, svarar jag.

De äro vinden i seglen, stjemorna för kosan.

KATRINA.

Töm sädesbodarna, skatfa innehållet till torgen.

FOGDEN.

Det, nådiga Furstinna, fruktar jag, att J redan

skaffat i cdra underhafvandes lårar, grytor och magar.

KATRINA.

Är det slut?

FOGDEN.

I det närmaste. När tog er

gif-mildhet förr slut? Och hvad den icke tar med sig, så

gör den der flitiga korgen på den, Fröken Sigrid

burit) slut på. En liten satans råtta i Ljuxala

sädesbodar och visthus.

SIGRID.

Det arma folket! Missväxt i fjol i följd af vätan,

förråret i följd af torkan och kanske i år på köpet i

följd af nattfrosten!

FOGDEN.

Det skall så vara — är så

land-sens sed. Hvad som inte bräns opp af solhettan, fry-ser bort af nattkylan! Derföre ha vi också rikeliga

barrskogar och duktigt med bark och mossa.

KATRINA.

Så tag mina dyrbarheter, och se, att ni får sälja dem.

SIGRID.

Och mina med.

FOGDEN.

Det är ej gjort i bråd kastet;

och emellertid behöfvas pengar genast.

KATRINA.

Jag arma qviuna!

FOGDEN.

Min Furstinna, jag har en liten sparpenning —

inte den otrogne gårdsfogdens heller —

KATRINA.

Stackars man, hvad har ni kunnat spara af er

lilla lön?

FOGDEN.

Ja ja; men jag ger inte bort mitt, jag.

Annat slag! Tigga af mig, låna af mig? Ja, stryk ska’de

få. Jag tål inte lättingar och misshushållare. Arbeta

och spara skola de! — Nå, de der sty frame, de äro

förtjenta i er .tjenst, sparda i ert bröd; jag har

hvarken hustru eller barn att gömma åt. — ”Flux”, sa’

Amiraln — tag dem att börja med så länge, tills vi

finna andra utvägar.

KATRINA.

Nej, jag kan icke!4e

FOGDEN.

Nå så låna dem då; det är detsafema. Hvad skall

jag med dem? Inte behöfver jag dem for mina nöjen

heller. Mitt största pöje är, när jag får ge lättingar

och slarfvar på ryggtaflan. — Och göra er af med

guldkedjor och ringar, och inte kunna gå klädd efter ert

höga stånd, utan som en annan simpel borgarhustru —?

KATRINA.

Mina barn— se der mina smyckeu, sade

Roma-rinnan.

FOGDEN.

t

Jag går att hemta styfrarne — det blir ju

der-vid ändå ? De komma då på sitt rätta ställe igen. Och

så kommer allt på sitt rätta ställe — mitt humör med.

KATRINA (räcker honom handen).

Trogne tjenare, redlige vän!

FOGDEN (skakar den).

Finne — Finne bara!

(Går.)

KATRINA.

Ja, Finne! Jag tackar dig Gud, som i olyckan

gaf ntrig en tillflykt bland detta redliga folk! (4f.)

Åttonde Scenen.

Moskwa. En sal i Kremlin. TZÄR BORIS

GODU-NOW, åtföljd af Senatssekreteraren WLASJEFF.

TZAREN.

Du skickar mina ord till Nowgorod och Twer,

att, när Prinsen kommer på min och min Feodors för-nyade inbjudning, Guvernörerna emottaga honom ned

de hedersbetygelser, som anstå hans börd och Rysk

gästfrihet. Vi vilja sedan, då han nalkas Moskwa,

sanda Bojarer af de äista husen, att hälsa honom i

vårt namn, öfverlemna åt honom gästvånskapsskänker

samt införa honom i vår Kejserliga hufvudstad, vårt

egna palats.

WLASJEFF.

Jag lyder. Men vågar jag underdånigast

betyga min förundran öfver icke blott den

Storfurstliga nåd, som sänker sina blickar ner till en fördrifven

Prins; utan ock den furstliga ståt, hvarmed en irrande

yngling emottages?

TZAREN.

En följd först och främst af mitt

medlidande med, mitt deltagande för olyckan, hälst

när den träffar dem, som ämnats till höghet och lycka.

En fader- och moderlös, en h em- och hopplös Prins

med nöden till arfrike och sorgen till thron, är ea

syn, ömkansvärd i visa Furstars Ögon, som deri se för

sig bilden af de menskliga tingens trolöshet.

WLASJEFF.

Ädelt och stort tänkt!

TZAREN.

Smickra mig ej! Ädelt och stort? Förundrar du

dig deröfver? Hvar skall man tanka så, om ej på

thro-nen? Och hade jag uppstigit dit, om jag ej tänkt och

handlat så? Och tänkte jag ej så, hvem skulle erinraVnig derom, om ieke du och J öfrige, som ären satte

till mine trogne tjeoaré och förtrogne rådgifvare?

Jag vill dessutom visa verlden, att man tänker

och handlar så här, vill komma vestern att rodna lör

östern. Det är tid, att Ryssland öppnar sina blickar

Och afmar för den civiliserade verlden och inbjuder

den — för att en gäng beherrska den. Europa

känner oss hittills blott af vär rähét och rofgirighet, och

vi det af dess förakt och hat. Jag har en blick in i

vär framtid, och vill börja en ny sera i Rysslands

tidräkning.

WLASJEFF.

Vist och förutseende! —

TZAREN.

Vist och

förutseende? Sträcker sig din vishet, ditt förutseende icke

längre? Nä, Seuatens Kansler, det vill säga: hand och

hufvud? (Denne bugar sig brydd.) Det är då väl att

hufvu’t sitter här. (Pekar på sin panna.) Slå upp dipa

små grå statsmannablickar! Ser du: Polen — och,

jag tror, äfven Sverige — våre goda vänner och

trogne grannar, hålla på att ställa upp och skicka mig på

halsen en pretendent till min thron — den falske

Dmitri.

WLASJEFF.

Den stackarn!

TZAREN.

Skälmen, säg häldre :— ochde skälmarne! Har icke Kungen i Polen sin hand

med i det spelet?

WLASJEFF.

Men icke Hertigen i Sverige. De

spela icke gerna under ett täcke.

TZAREN.

Tro fan, när det

gäller Ryssland! Ryssland har i alla fall och fär för

långa tider en oplockad gås, en iisk att fjälla med det

nabolandet. — Nå väl; nu vill jag också skicka dem

en pretendent på halsen — just den Svenska Prinsen.

Skicka de hit den föregifne Dmitri, så skickar jag

dem den der verklige Gustaf, arfvingen till Estland,

Lifiland och Finland, försedd med hundratusen Ryssar,

såsom styrkande arfsdokumenter. Förstår du?

Storfursten till Estland, Liffland och Finland mottages och

behandlas som en hög och stor Furste — vid ditt

skägg och hufvud!

WLASJEFF.

Store Tzar! (aflägsnar sigJ)

TZAREN..

Du är i din uppgång, Moskwas Sol! — Vesterut

— vesterut! Maken åt er der vid horisonten! —

Rum — andrum!lViourte Scenen*

TZAREN. BASMANOFF.

TZAREN (vinkar ut genom en

sidodörr).

Kom in Basmanoff; jag har något att i

hemlighet tala vid dig.

BASMANOFF.

Hvilket den här sidodörrn som bäst

höll på att säga mig.

" TZAREN.

Hur låter det om den der

skurken Atrepjeff?

BASMANOFF.

Dmitri?

TZAREN.

Den falske! Nåt

BASMANOFF.

Man säger just ingenting —

TZAREN.

Menar så mycket mer.

BASMANOFF.

Menar Ers Majestät?

TZAREN.

Och hur menar du?

BASMANOFF.

Jag menar just ingenting.

TZAREN.

Skälm, du menar mycket du. Nå mena nu!BASMANOFF.

NS de säga si och sä. —

TZABBN.

Si?

BASMANOFF.

Att den der Dmitri är

den förlupna munken Atrepjeff.

TZAREN.

Så?

BASMANOFF.

Att det

möjligtvis också kunde tara den uppStåndtie Tzarewitsch,

fwans son

TZAfffiN.

Du bär iwst veta ech säga dem.

BASMANOFF.

Hvad

jag t 4tn vägen vet, säger jag icke. Men hvad jag

säger, det vet jag.

TZAREN.

Nå det är väl det. Och får jag vetat?

BASMANOFF.

Jag säger, att hela historien är en lögn; historikern en

bedragare; och de, som lyssna till honom, galningar.

MARBM.

Rätt, aättl — ålar du fomärbt verkan ef den der

tryckta och af mig kringspridda berättelsen om

förhören med munken Pimen, presten Benedikt från Smo-lensk samt mälaren Etienne, som sam fald t kände

lands-strykarn? Proklamationen är slående, hoppas jag.

BASMANOEF.

Verlden slås icke med. proklamationer.

TZAREN.

Förhöret,

bekännelsen?

BASMANOFF.

Hvem kan icke förhöra, så man får

bekännelse — hälst hos oss? Förlåt jag är rätt fram.

TZAREN.

Och rätt djerf. (afsides) Den här historien med

Dmi-tri är ju alldeles galen: önskar, att den icke till slut

måtte göra mig så med. (Går tankfull af och an.)

BASMANOFF (bugar sig för att gå).

Var det hela hemligheten ?

TZAREN.

Dröj! — Den der Dmitri, säg mig, är han

ett kloster eller helvetet? —

BASMANOFF.

Eller beggedera. —

TZAREN.

Är du väl viss på, att han blef död —

rig-tigt död?

BASMANOFF.

"Riktigt död”, vet jag just ej, om jag kan

Saga om en, som får halsen afskuren. Men nog blef

den rigtigt afskuren. :TZAREN (stampar i golfvef).

Det var det jag mente.

Berätta mig det der; det är något längese’n, och jag

har glömt —

BASMANOFF.

Såå? —

TZAREN.

Det vill säga ett och annat.

Också vill jag se till, om du ej dragit mig vid näsan

med den rätte Dmitri, likasom Smirnoj gjorde med

den falske — som jag befallde förpassas till Siberien

att fånga räfvar; men i stället fick den räfven sjelf

sticka sig undan i Pultivels-kulan. — Nå berätta kort,

fort, tyst!

BASMANOFF.

Tre svåra egenskaper hos en historiker!

Si jag låg på tredje veckan i Uglitsch med mina

två — nej fyra medhjelpare —

TZAREN.

Fyra? Det var ju

bara Bitjalofsky och Katschaloff — ?

BASMANOFF.

Ers Majestät

glömmer giftet och knifven (räknar på Fingrarna.")

Bitjalofsky och Katschaloff, två; giftet och knifven, två; och

två gånger tvä göra ju fyra?

; ! TZAREN (med vreda blickar).

Nej fem!i Du glömde dig sjelf.BA3MAN0FF.

Jag plör icke annars göra det. — Giftet —

TZARBN.

* Ja, hvarföre höll du dig icke ensamt till det? Ea

död af okand, oviss orsak, utan blodsutgjutelse och

utan uppseende —

BASMAN-ÖFF.

Giftet? — Antingen förstodo den

ömma modern, Enke-Tzarrnnan, och den vaksamma

amman, att skaffat undan, eller åto alla Rysslands

helgon upp det; ty den liHe Tzarewittsch iortfor, att vara

vid den förträffligaste mage. Det der hlef oss, — Ers

Majestät, ville jag säga, — för magstarkt i längden. Med

Tzarinnan och amman var naturligtvis icke att korama

nägon väg; de lågo såsom två drakar framför skatten.

Men Prinsens Hofmästarinna Woischowa och hennes lilla

satunge till son, Prinsens lekkamrat, (ett ämne till att

göra något af!) hade mera öppna ögon och händer.

Tzarinnan gick en morgon t mässan; Hofmästarinnan

fick 1öra Trinsen ut att hemta frisk luft, men icke

längre än på trappan. Af den der friska luften fingo

vi väder, som stodo och ifödaade bakom knutarna. Jag

topp tiH —

TZAÄEN.

Fy, du lapp ?

BASMANOFF.

Smög, ville jag säga, lätt

på foten, smidig, som annars i en hoftrappa, opp tillPrinsen. ”Ni har en ny halskedja i dag min Prins,”

sa’ jag. ”Nej, jag har den gamlä.” Och så sträckte

han fram halsen, lik en tuppkyckling, som vill gala. —

"Ser du,” sa’ han. ”Pip,” sa’ jag, och kom att

snudda öfver strupen med knifven något för nära.

TZAREN.

Han lef-

de dock, när du lemnade honom?

BASMANOFF.

Ännu. Han låg

der i armarna på den af skriket tillskyndande amman,

flaxande med vingarna, som eri offerdufva i sitt blod.

{Tzaren ryser samman.) Jag orkade ej se det; ropade

fram kamraterna, som sjöngo amen till hvad jag mässat.

TZAREN.

Men han kunde kommit sig se"n?

BASMANOFF.

Inte se’n

han var död".

TZAREN.

Hur vet du, att han blef död, då du ej

har det ur kamraternes mun?

BASMANOFF.

Nej ur deras mun var

i sanning intet att få; det hade knutit sig i halsen

för dem, då Uglitschs innevånare hade alltför brådt

om att hänga dem. Själaringningen hörde jag likvisst

4från alla Uglitschs stormklockor, der jag redan jagade

undan utfit vägen på en af de bästa Godunowska

springarne.

TZAREiX (dyster).

"’Flaxande med vingarna, som en offerdufva i sitt

blod!” — Rörande syn, huru ofta ser dig ej min själ!

BASMANOFF.

Ja det går kåror öfver min rygg ännu, så ofta jag

tänker på den der ”flaxande dufvan”.

TZAREN.

Tänk icke på den

mer! Jag vill ge dig annat att tänka på. Den der

bragden är som ännu icke gjord, så länge en Dmitri

lefver. Gå och fullborda med svärdet, hvad du med

knifven begynt. Hasta till gränsen, och i fall den

falske Dmitri med sina äfventyrar-Polackar och stråt—

röfvar-Kossacker sätter sin fot på Rysk botten, så slå

hjel honom, tag honom lefvande, köp honom; lika

godt! Ingen kan ha mer skäl att frukta och hata

honom, än du — (Skjuter Basmanoff ut genom dörren.)

Gå och basa’n, Basmanoff! (Basmanoff af.) — Och

måtte han tillbaka bli dig en sådan vildbasare, att den

ene förgjorde den andra, och den onde Gck er båda!A UTDRA AKTEN.

Första Scenen.

Revel. Ett rum. Prins Gustaf inkommer med ena

armen om modern> den andra om systern.

GUSTAF. KATRINA. SIGRID.

KATRINA.

Min återfunne son!

GUSTAF.

Och återvunna moder!

Min sköna syster du!

SIGRID.

Och du en älskad broder!

KATRINA (omfamnande sonen).

Du refben, slitet ur din moders sida,

Du spillra af min fordna nöd och lust,

Kringkastad grymt på ödets vågor vida

Omkring en hård, en ogästvänlig kust,

Mot kända stranden sent tillbaka drifven —

O, låt mig famna, låt fasthålla dig,

Att engäng du mitt hjerta återgifven,

Ej mer af vågen ryckas må från mig.

GUSTAF (i hennes armar).

O, du mitt väsens första, sköna lyckas

Snart gömda hemland — hulda modersfamn!Ur den jag gick af ödets stormar ryckas —

O, göm mig åter i din kända hamn,

Att bergad undan vindarna, som ila

Uppå min lefnads stormupprörda haf,

Jag här må få det trötta hjertat hvila

Uti det skygd mig först Försynen gaf!

KATRINA.

Du, suck af fröjd och åter suck af smärta,

Du doft utaf min kärleks blomstervår,

Du dag af saknad, längtan i mitt hjerta,

I minnets natt mitt löje och min tår;

Själ af min själ och anda af min anda,

I den jag åter tjuses, åter ler —

Kom låt oss våra enta väsen blanda

Uti den kyss, jag får och den, jag ger. (Hysser sonen.)

GUSTAF.

J stjernor, som den väna blicken sänkten

Från barnets himmel ner. i hemmets frid,

Som ljus, som hopp, som ledning än mig skänkten

På öde stig och i bekymrens strid;

I klara blickar, som Försynen låter

Igen mot tjusadt, tåradt öga le —

Jag hälsar er, välsignar eder åter

Uti de kyssar, jag får ta och ge. (Kysser hennes ögon.)

KATRINA (fattande hans båda

händer och betraktande honom).

Hur stor, hur skön! Jag ofta gick om våren

I skogen, såg unggranens nya topp;Då tänkte jag med ögat skumt af tåren:

”Hur högt har" nu min älskling skjutit opp?”

Nu njuten, mätten er, Förtjusta blickar,

Af mina suckars, mina tårars lön,

När här naturn den stolta modren skickar

En son igen, så älsklig, stor och skön.

GUSTAF.

När jag om hösten ensam gick i skogen,

Och löfven falla såg för kulen vind,

Då sade jag, mitt barndomsminne trogen:

”Hur mången blomma väl från moders kind

Har tiden redan skördat?” — Gladt och fägnadt

Mitt öga ser, att genom sorgens dag

En buld natur med skonsam hand har hägnat

Från flydda år så månget huldt behag.

KATRINA (till dottern).

Och du mitt ljus vid mulna dagars möte,

Du dagens stråle i mitt skumma bo,

Du ömma famn, du huldt förtrogna sköte,

I dem jag mina tårar fått förtro,

Du trogna vän, du ömma, vackra dotter,

Du ljusa vinge af min lefnads flykt —

Kom, dela engång ödets bättre lotter,

1 brodersfamn till modersbjertat tryckt.

(Sluter dem båda i sina armar.)

SIGRID (slående armarna om brodern).

Min saknad du, som ömt med saknan deltes,

Du tankens ankar i all storm och nöd,Da allt, som feltes mig i allt, som feltes —

Har jag dig åter brodersfamn och stöd?

GUSTAF (armarne om hennes hals").

Du ton, som ljuft ur barndoms Eden klingar,

Ljud i mitt öra, i mitt hjerta än!

Och J, min oskuldsengels b vita vingar,

Jag famnar er, jag smeker er igen.

KATRINA (tilI dottern).

En stol I {Hon sätter sig.)

En flygt på glädjens vingar

Ej tröttar mindre, än de tunga fjäten

På sorgens törnestig. Derför de växla

Till svaga menskohjertans hvila om.

(.Barnen hafva knäböjt pä hvar sin sida om hennes stol

och kyssa hennes händer.)

Nu är jag Drottning åter — sitter

Uppå den thron, som skönast är på jorden,

På modersglädjens — tager mot den hyllning,

Som ljufvast är för ädla qvinnors hjertan,

Den utaf barnakärleken. — Ditt lof

Gud, af din ringsta tjenarinna tag,

Af den ovärdiga — botfärdiga,

På hvilken nåd fått gå för rätt — som sjunker

Till dina fotter, dera med tårar tvättar,

Och torkar med sitt hår och högt utbrister:

Du risar och Du lisar, slår och helar,

Du på oväder låter solen skina;Du gaf och tog; Du tog och åter gaf;

Ty lofvad vare Du evinnerligen!

GUSTAF och SIGRID.

Amen!

(En stunds tystnad — Gustaf och Sigrid stiga upp.)

GUSTAF (tar en stol och sätter sig

till modrens sida; Sigrid står

stödd mot modrens stol).

Och huru går det dig deroppe, moder,

Uti den gömda vrå af Finska jorden,

Som öppnat dig en fristad undan verlden?

Hur lefver du der?

KATRINA.

‘ O, min son, som dufvan

Pä enslig qvist, se’11 hon sin make mistat.

I öfrigt har mig himlen velat skona —

Mig ensam, ack — ifrån den nöd, de

lefnads-Bekymmer, som vårt sorgmått rågat ha.

Omkring den fallna — {med en blick till himlen) men

upprättade

Ler från Ljuxalas blomsterrika ängar

Och alla små insjöar, bäckar, fall

Ett paradis, der minnets dulVokutter

Sig blandar i det glada fogelqvittret

Ifrån min Sigrids ljufva rosenmun;

Och saknan’s ensamhet förmildrad blir

Af menskokärlek, arbete och bön.

Ty, som först Johan, förd af ångrens makt,Hvad han på brödren blodigt brutit, ville

På svägerskan godtgöra — Sigismund

Se’n, af det godas känsla ledd, till Ljuxala

Laggt nya gårdar, har jag, oförtjent

Af öfverflödet haft att dela med

Åt nöden — någon gång åt dig —

GUSTAF.

Åt mig?

Då träffade din godhet icke målet —

Sköt kanske också uppå sidan om det.

På denna sidan Östersjön är rätt

1 mitt och ditt en sällan träffad lyckträff.

KATRINA.

Ha, ingen sorg mitt modershjerta sparas!

Hvad om den hårda modren trodde du?

GUSTAF.

Misstrodde aldrig. Glad är blott min själ,

Att ej den träffat edert bröst, den nöd,

Till kamp mot den ej qvinnans mjuka hand,

Men mannens härda arm blef skapad.

KATRINA.

Du olycksbarn utaf en olvcksfar!

GUSTAF,

Du rörde vid en sträng, som länge dallrat

Uti min själ; din läpp har fällt ett namn,

Som hastigt slagit an tangenten

Till hjertats innersta. Min — o, min fader —Den skumma skuggan af mitt eget väsen,

Hur sjöuk den ner, hur svann den ifrän jorden?

KATRINA.

Se’n du, se’n jag ifrån hans sida ryckts

För alltid — vi de sista föremålen

För kärleken till lifvet i hans bröst;

Se’n sista skymt af hopp om frihet släckts,

Som honom lockat med sitt falska gyckel,

Han vände blicken mot en högre sol

Och tanken bort från alla kronors skimmer

Till hans, den Törnbekröntes, Korsnedböjdes —

Förtviflade — bad — kämpade — och vann;

Ur syndens djup sjöng sina klagopsalmer,

Och fick en fläkt till slut från fridens palmer;

Så att, när sista offret han frambar,

Den sista skärfven af försoningsgärden,

Uti den kalk åt honom ifylld var,

Han gick, försont med Gud, sig sjelf och verlden,

Att lemna här ett skuldbelastadt namn

Åt menskodom, som aldrig dör i tiden;

Men själen, ur förderfvarns händer vriden,

Uti förbarmandets, i nådens famn.

(De dölja sina rörda anleten.)

Frid med hans själ! — Nu vändom åter blicken

Emot den sol, i stundens lycka ler.

Åt nattens skuggor nog jag dagligt offrat;

Jag vill ha oafkortad glädjens dag.Du kommer ifrån Moskwa — och din drägt,

Din suite, din blick — allt mig förkunnar,

Att du en korad lyckans gunstling är,

Se’n du ett mäl för hennes pilar varit.

GUSTAF (springer upp och går

med UJliga steg upp och ner).

Ditt modersöga ej bedrog sig der!

Si, alla Ryssars Sjelfbeherrskare,

Tzar Boris Godunow, ifrån den dag

Jag trädde för hans thron, mig skänkt sin gunst,

Mig fursteligen ärat, dragit in

I kretsen af sitt hofs — familjlifs lycka;

Döm om den glädje- den hemlöses sällhet

I denna nya verld af tjusning och behag —

Som utgörs af?

KATRINA.

GUSTAF.

Först Tzarens son, Feodor,

Till själ och kropp en sköngestaltad yngling,

Till hälften blomma än, till hälften knopp,

Sin faders stolthet och allt Rysslands hopp.

Och se’n?

KATRINA.

GUSTAF.

En dotter se’n — Axinia — (stannar för lügen.).

KATRINA.

Nä väl?GUSTAF.

Den första, största, skönsta af de stjernor,

Som glänsa pä det Kejsarhofvets himmel —

I klara ögons glans, i svarta lockars svall,

I stolthet, ömhet, öfverdåd och svaghet,

I köld och glöd, i nyckfullhet och godhet,

Ett väsen utaf eld och vatten, ljus och skuggor —

En verklighet af diktens skönsta dröm

Ur Österlandets granna sagoverld.

SIGRID.

Sä Gustaf, du är kär!

GUSTAF (trängande in i hennes blickar").

Också!

SIGRID.

Också?

Hvem gaf dig till det ordet rätt?

GUSTAF.

Din blick —

Dess ljus, dess vatten, fuktighet och eld.

Den bikten gör du sen, min kära syster.

(Hon går brydd till fönstret, som hon öppnar.)

Hvad fläktar der så svalt — nej ljumt — nej friskt —

Nej ömt —?

SIGRID.

Hvad, om ej vinden ifrån hafvet,

Hvars böljor svalla här kring Revels fot,

Hvars vindar svärma här omkring dess murar?GUSTAF.

Slå alla fönster opp! Släpp in dem alla hit,

Att de må svalka panna, kind och bröst,

Som brinna af min ilfärds heta sol!

SIGRID.

Och den der Moskwas ”första, största stjerna”?

KATRINA (fattande Gustafs hand).

Du älskar då, min son?

GUSTAF (med djupt andetag).

Jag älskar — älskar!

KATRINA (afsides).

All jord och himmel är af kärlek full! —

GUSTAF.

O, för min älskande, min ömma själ

Så mycken glans och fägring icke höides,

Att den förblända först, antända se"n;

Men sådan är dess skönhets hela makt,

Att hon omkring sig drar af djup förtrollning

En krets, i den allt, som sig närmar, ryckes,

Beundrar, tjusas, hänför och tillber.

KATRINA.

Och du är älskad?

GUSTAF.

Älskad, ja, tillbaka;

Med visshet, utan stolthet jag det säger.

Hur det har skett, det vet den hjertats Gud,

Som med en nyckfull spiras hemlighet

Utöfver hjertans stjernor — öden rår,Och jemnar höjder, jemnar dälder, djup,

Der leende han öfver jorden går,

Och ur sitt koger skickar pilar, sår.

KATRINA.

Och Tzarn?

GUSTAF.

En Gud i godhet som i storhet,

Han for sitt ädelmod ej andra gränsor ställde,

Än dem utaf vår kärlek och sitt välde;

Sin dotters hand han lagt i denna hand,

Och gillat sjelf — välsignat våra band.

KATRINA (utbredande sina armar).

Kom, att jag, rörd, må också dem välsigna,

I henne dig, i dig välsigna henne,

Och sluta i en enda famn er tvenne.

Så syns då lyckan vilja ångra sig,

Och gifva dig för den, hon tog, en krona.

GUSTAF.

En krona — ja en skön, en ny, som enkom

Hon smida går för denna segerhjessa;

Ett rike, som i mig eröfrarn lyda,

Nyskaparen beundra, tillbe skall.

KATRINA (stiger opp).

Min son —? —

GUSTAF.

Din son — som går att uti spetsen

För krigarskaror, lydiga, fast vilda

Det riket lägga neder för sin fot.KATRINA.

Hvar ligger det?

GUSTAF.

Här, här —

KATRINA.

Du drömmer son!

GUSTAF.

Jag drömmer — ja — den unga krigarns, segrarns,

De konungsliga ärans, maktens drömmar!

Med ärftlig Furstes anspråk uppå Finland,

Beskyddarens af Estland och eröfrarns

Af LifQand, Kurland, ett nytt Gardarike,

Ett helt, på dessa stränder grundar jag.

Dock blott ett halft ännu, till dess jag byggt

Af Finlands furor, klädt i LifQands segel

En ilotta; ifrån den jag se’n bestiger

Med arfvingens, eröfrarns dubbla rätt

Det gamla Sverige, segrande det tar — • •

Kring Östersjön en enda strandborg drar;

Slår om den mina armar; knyter

Så fast tillsammans mina starka händer,

Att icke hela verlden spränger, bryter

Det nya fasta, helga bandet sender;

Af gamla och af nya fosterjorden

Jag gör ett helt, ett starkt, ett nyfödt Norden,

Der Östsjöns böljor såsom pulsar gå,

Och hjertat känns på rätta stället slå.Min son?

KATRINA.

GUSTAF.

Du hämndens dag!

KATRINA.

Hvem ämnas

Den hämnden, Sverige?

GUSTAF.

Nej pä Sverige hämnas

Jag ej; men på den slägt, som störtat har,

Och mördat sen din make och vär far.

KATRINA.

För alt din hand fä höja, att få rasa

Mot eget bröst, i blodet utaf Wasa?

GUSTAF.

Än se’n? Att smyckas jemnt till offerlam,

För att till altart föras lydigt fram,

Mig icke längre lyster. — Offffrknifven

Är i min hand af hämndens makter gifven.

KATRINA.

Utur din hand det vapnet lydigt fåll!

Och hämndens rätt till honom ödmjukt ställ,

Som säger: ”den är min, den rätt att dömma;

Men menskans pligt förlåta och förglömma.”

Han sofver redan, hämndens första mål,

Kung Johan — som re’n slumrat hans Gemål —

Hans olycks- som hans kärleks sjunkna stjerna.GUSTAF.

Åt Sigismund jag lemnar dock ej gerna

Den Svenska krona, han helt lösligt ställt

Uppä den Polska — och som snart han fällt

I Svenska adelns —

KATRINA.

Nej, i Farbrorns händer,

Som uti dem dess öde redan vänder.

GUSTAF.

Ur dem den vridas kan och skall likväl

Med bättre arfsrätts, Ryska vapens skäl.

KATRINA.

En bättre arfsrätt? — Af Kung Göstas söner

Den yngste, Karl,.den lyckan ensam röner,

Att för sig ega Svenskens tänkesätt;

Och folkets röst, det är förstfödslörått.

Och Ryska vapen? Kan du gä att yrka

En sädan sak med skäl af sådan styrka?

Vid ordet: ”Ryssen”, allt hvad Svenskt är stär

Som en man upp och utur huse gär.

Och om emellan dessa bäda länder

Än utaf Ryska lik och utaf Ryska händer

Du öfver Östersjön en brygga ville slå —

Det Svenska landet tog du ej ändål

Och trolös son af Svenska fosterjorden

Och arfving af det skönsta namn i Norden,

Du ville blandadt se med detta Svenska namnDet namnet Ryss? Och i Historiens famn

Och på det tungomål, som nådde först ditt öra

Och till de spädas vän den spädes bön fick föra —

Det Svenska språk — det skönas och det sannas —

Det höra smädas, hädas och förbannas —?

GDSTAF (som ryst tillsamman).

Min mor!

KATRINA ( af mattad i stolen).

Min son!

GUSTAF länge tveksam).

Förlåt, förlåt! Jag svårt

Försyndat mig mot dig!

KATRINA.

Och jag, för hårdt

Jag straffat har; förlåt! ( Drar honom till sig.)

GUSTAF ( till hennes fötter).

Du gick utföra

En moders verk — jag vill en sons ock göra.

(Tystnad.)

KATRINA dottern).

Kom, följ mig till mitt rum, min bönestol,

Min bädd. Re’n sjunkit dagens sol;

Mig hvilan görs behof i nattens sköte —

Och hvilan i Guds famn. Så glädjen af vårt möte,

Som oron först af dessa väntans dar,

Ett tröttadt hjerta än mer tröttat har.

GUSTAF.

Gå, hvila dig, du trötta modershjerta,Och göm i slumrets famn din fröjd och smärta;

Med sömnens vailmodoft gå stärk din sjal

För återseende — och för farväl.

Du vet, hur glädjens-ögonblick fort ila,

Och kort uti din famn blir har min hvila.

{Följande henne till .)

Från klarnad himmel stige sömnen ner;

Och i den ljusverld der emot dig ler,

Må om den son du ljuft och saligt drömma,

Som i sin sjal går dina ord att gömma.

{Faller på hnä för henne.)

Och nu, se här, min mor, välsigna mig!

KATRINA {med händerna på hans hufvud).

Jag nu, som hvarje qväll, välsignar dig!

{Katrina och Sigrid af.)

Andra S.

GUSTAF {allena).

Hvar finns den fröjd, som ej med sorger blandas,

Uppå den jord, der dag ur natten randas,

Der natten följer tätt i dagens spår,

Och om vårt väsen ljus och skugga rår?

Den dag, som skänkt mig sonens högsta lycka,

Går ock att grymt från älskarns ögon rycka

Den bindel, som åt honom kärlek knöt,

Den dröm, som vaggat honom i sitt sköt

Om kärleks lycka, segrens vinst och ära,

Oro alla dessa ting, för mannen kära.Ur Österns portar förr min sol ej ler,

Än atur Vestern moln jag stiga ser.

Mitt ödes dom skall aldrig jag försona,

Ock få igen mitt fosterland, min krona?

”Min krona” — den min höge Faderfader

Med starka händer lyckligt knöt ihop

Af Wasakärfvens gamla guldax — den

Med hand och mun af Sverige tacksamt gifna

Förstfödslorätten i Kung Göstas hus —

Min, den förstföddes förstföddes, gif hit!--------

Nej min, min, säger Sigismund, jag har den —

Nej min, min, tänker Karl; och si, jag tar den.

Så andre före oss ha tänkt och sagt. —

Först, säga häfderna, den kronan satt

Uppå en stam af vilda Ynglingar;

Så famnades med flera andra kronor

Den af Widfamne. Se"n Stenkilar visste

Att kila in sig i den. — Christnad slets den

Ocliristligt mellan Erikar och Sverkrar;

Tills Folkungen den tog åt sina ungar.

Ja till och med uppå Utländska hufvu’n

Ut den se"n släpptes hut- och hufvudlöst.

Den Ynglingska, den Ivarska, Stenkilska,

Folkungska, Utländska (fy det ordet!)

Månn" hon då kallades? Nej, men den Svenska.

Jag derför hädanefter icke säga vill:

Min krona, men den Svenska kronan.Det blir en annan utgångspunkt för frågan;

Kanske ock annan utgång uppä saken.

Och hvem gör denna? Lyckan? Slumpen? — Nå,

Nu kommer lyckan, slumpar sig en krona —

Det är då styrkans rätt! — Ett ändvändt ting!

Satt rätten på sitt rätta ställe — först;

Så har du rättens styrka — rätta styrkan---------

Till denna rätt hemställer jag min yrkan. (4f.)

Tredje ¿Scenen•

Revels hamn. 1 bakgrunden en blick af Östersjön.

Till höger om hamnen en klippudde. Man ser i

hamnen liggande skepp, deribland ett med

Svenska flaggan. En lots med sin dräng är

sysselsatt att vid stranden fästa sin båt.

LOTSEN. DRÄNGEN. EN FINSK SJÖKAPTEN.

LOTSEN (en stund derefter).

Är det förtöjd t?

DRÄNGEN.

Fast är det.

LOTSEN.

En kabel akterut också. Väl synes natten bli lugn;

men Östersjön är ej att lita pä; har narrat mången.

DRÄNGEN.

Inte er, husbonde.

LOTSEN.

Nå nå, vi äro för gamla

bekanta till det. Nappats ha vi dock och tumlat om åt-skilliga resor först; men så äro vi så mycket bättre

vänner nu.

DRÄNGEN (spejar ut åt kafvet).

Nej, husbonde, syns intet till. Sådan

docka är intet tung på foten, fast hon bär sina tvåtusen

tunnor i famnen. Håller den här östliga laberkultjen

i, så är hon i morgon så här dags — eller qvälls,

skulle jag säga — vid Svenska vallen. —

LOTSEN.

Det såg deii

mig ut till. Tusan, sådana fartyg de ha, de

Sven-skarne! En bog och en långsida, sådan inte mången

jänta har. Och en tackling se’n! Högt skall det vara!

Och hemma äro de i mastkorgen och i vanten, på rår

och stänger, som hos fästmörna.

DRÄNGEN.

Och som hos

flickorna i hvar hamn. Dans och glam, kyssar och

silfver-dalrar, det ha de intet ondt om; och då skall man trO)

att flickorna mysa på mun, och äro lätta på foten.

Det är rakt förbi för oss andra.

LOTSEN.

Nå nå, något får man

hålla dem vid humör med, när de komma i land —

annars kunna de slå ner på annan strand, de

fiskmåsarna! Är inte rörelse i hamnen och välsignelse i

landet komna med dem? De ta vår säd, lin och hampa;

vi få deras kopparplåtar och silfverdalrar. Och för osslotsar se’n är det nAgot att göra och förtjena. Det

var i en välsignad stand, som Revel.gaf sig mider

Sve-rige. Jag mins nog, har det var förut,

DRÄNGEN.

Finnen der har flaggan oppe — en satans vacker

flagga, husbonde.

LOTSEN.

Stolt duk, den der Svenska flaggan! Himmel och

guld! Välsignad vare den! (Lyfter på hatten.") Jag blir

glad i hugen, när jag ser henne svaja i hamnen; hon

viftar en behaglig luft kring sig, — Men hvad kan

vara orsaken, att Finskan är så högtidsklädd i qväll?

Hon har annars legat här en fjorton dar, en simpel

beckbyxa. Vi ska’ se, att Prinsen ändtligen är

kommen, som de väntat pä sä länge här, NA den

stackars modren — Drottningen vill jag säga — (lyftande

pä hatten.) Herre Gud, hvad det skall glädja mig och

alla redliga Revelsbor! Ty en nAdig herre var oss

Kung Erik,

DRÄNGEN.

Och en vacker Fru är enkan. Herre Gud,

sä hjertat blir gladt — eller sorgeligt, jag vet inte

hur jag skall säga’t, — när man ser henne om

aftnarna gä utom stadsporten, för att se, om hon inte

skall möta sonen, En Guds Engel!

LOTSEN.

Som inte är i sin

himmel!BRÄNGEN.

Och Fröken se’n, som hon håller under armen

och stödjer sig på! Flickor hela da’n, de der Svenskal

Ögon och hår — just som Uaggan der ”himmel

och guld”, som husbo’n sa’. —

LOTSEN.

Der kommer just den

Finska kapten sjelf. Vi ska’ preja’n an. Språksamt och godt

folk de der Finnarne! (Närmar som

nat och betraktar sitt fartyg.") Ståtlig Galeas, Kapten!

KAPTEN.

Finsk fura, Lotsålderman!

LOTSEN.

Ligger lätt på vattnet.

KAPTEN.

Förer dock en dyrbar last.

LOTSEN.

Last, Kapten t

KAPTEN.

Ja, ja, som

nu i fjorton dar likväl varit i land.

LOTSEN.

Förstår; vår

nådig Enkedrottning och Prinsessan Sigrid.

KAPTEN (slår honom på axeln).

Rätt sagt,

Ålderman! Så heter hon: Enkedrottningen med

Prinsessan. Der på andra sidan Östersjön vilja de inte kallahenne så, emedan en annan sitter uppå thronen, och

hon var en qvinna ur folket bara. Men så Drottning

är hon i olyckan, som hon var det i lyckan. Och som

en fridens och godhetens Drottning välsignar henne

Ljuxala och hela Tavastland. —

LOTSEN.

Hur heter det, sa" ni?

KAPTEN.

Ljuxala i Tavastland.

LOTSEN.

De klinga lätt och vackert, de der Finska namnen.

KAPTEN.

Och ändå vackrare klinga säkert derinne (pekar

åt staden) namnen moder, son, syster, som de lyckliga

vexlat. Ty si, nu hafva hennes ögon sett honom,

såsom hon trodde; Prinsen är i eftermiddag anländ från

Moskwa, höljd af damm och lycka.

LOTSEN.

Derför flaggar ni.

KAPTEN.

Ja, om jag kunde flagga i himmelens sky, så att

Gud Fader och alla helgon och alla redliga Svenskar

och Finnar —

LOTSEN.

Och Estlänningar —

KAPTEN.

Kunde se den

flaggan, och glädja sig med oss.LOTSEN.

Det vilje vi emellertid göra; och jag ber Kapten

göra min ringa boning den hedern. Kanske har jag

qvar en butelj gammalt Rhenskt, som förvillat sig ur

någon Lybsk kajuta in i min lotsstuga. Det skall

springa i qväll; sista droppan skall gfi för Svenska flaggan.

KAPTEN.

Och den ailrasista för den Finska.

detsamma?

LOTSEN.

Det är ju ett och

KAPTEN.

Skulle så vara! (Tar Lotsen under armen.")

Fä tala om det vidare.

LOTSEN.

Mellan skål och vägg.

KAPTEN.

Nå, litet kannstöperi, när man sitter med stopet i hand —

LOTSEN.

Med kannan, menar ni.

KAPTEN.

Så mycket bättre! (Jf.)

WJerde Seenen.

GUSTAF (allena — framträdande

på udden, blottar sitt kufvud).

Så blås, o blås uppå min heta panna,

Och andas svalka på min varma kind;Och kom igen, och vänligt hos mig stanna

I qväll en stund, du hafvets svala vind!

O, kommen hitSt lena, rena fläktar,

Opp utur djupets, ner ur höjdens blå;

Och räcken mig utaf er friska nektar,

Att bröstet deraf svalkas, vidgas må!

Kom hafsvind, seglande på böljor svala

Från vesterbryn, der aftonsol försvann;

Dröj, jag med dig ett vänligt ord har tala;

Jag tror, vi sett, och vi förstå hvarann.

En gång förut vi ju ha lekt tillsamman —

O, mins du det? — uti mitt barndomsland,

Då våra själar delte lust och gamman

På gamla Sverges, nya Auras strand.

Här har du se’n alltjemt fått svärma, leka

I samma hem med samma nöd och lust;

Inunder samma himmel bvila, smeka

De samma blommor uppå samma kust;

Mig ville ödet ej så vänligt vara;

Så ijuflig lott blef icke af mig spord;

Jag har se’n dess fått långt och illa fara

Uppå en hård, en ogästvänlig jord.

Hur frisk du stärker, och hur öm du tjusar!

Ej brist på vind det är på slätten der,

Och vind i furuskogen nog der susar;

Men det ej du, min raska älskling, är,

Man kan der stark ej utan hårdhet vara,Det fins blott falskhet i det bårda smek,

De ej förstå, som du, att sammanpara,

Att vara spänstig ocb dock vara vek.

Kom, mig igen de däfna blickar skicka,

Ur hvilka mig en själ till mötes log;

Räck mig igen den modersmjölken dricka,

Af hvilken jag min första näring tog;

Låt med den ton, i själens öra klingar,

Ett minnets sus mig från min barndom nå;

Och (läckta åter ifrån lätta vingar

Den sinnets hälsa, som jag egde då!

(Sätter och betäcker sig.)

Hvad rymd och vidd! Jag ser då åter bafvet;

Det spejas, spanas af min tjusta blick;

Jag trott for mig, det evigt var begrafvet,

Att det mitt öga mer ej skåda fick. —

Du famnar i din stora blåa spegel

Hvad tyst på djupet, ljust pä himlen är;

De ljusa skyar och de hvita segel

Och stora tankar i din famn du bär.

Friskt mod, milt hjerta! Små och sorsgua tankar

Slå bort från dig och njut din höga stund;

Och kasta ut din iefnads räddningsankar

Uppå Guds allmakts fasta, djupa grund.

Si slätten städse jagade mitt sinne;

Men hafvet ropar: ”jag har strand och hamn”;Och skogen tryckte mig och slöt mig inne;

Men vågen säger: ”vidga ut din famn.”

(Tankfull tystnad.)

Med er i blåa, månbeglänsta vågor

Jag mina tankar låter fara ut.

Jag undra må, och skickar mina frågor:

Hvart ilen j? Hvar hvilen j till slut?

Bort till de aldrig återsedda landen,

Som från min blick, ej ur mitt hjerta gått?

Invid den gröna, löfbeväxta stranden,

Der faders thron och barnets vagga stått?

Här vill jag sitta och dit öfver blicka —

Förskjutet evigt, evigt troget barn —

Och mina tankar, drömmar vill jag skicka

Dit bort på lätta skepp af strandens flarn.

O, skola i en fredlig vass de landas,

Dit lyckligt burna på en vänlig sjö,

Den Svenska sommardagens luft få andas,

Och i dess qväll se’n obemärkta dö?

Jag ser de skyar sina vingar lätta,

Och ila dit på sommarnattens stråt;

O, finge jag på en af dem mig sätta

Och följa med på luftig färd ditåt,

Och såsom sommarn§ ljusa genius stänka

På qvällens hydda hvilans valmodoft,

Med morgondaggens tårar sen mig sänka

I dalen ner, att fukta blommans stoft.Axinia, kom ur Kremlins tunga saiar;

Kom lät oss fly, du hulda, hand i hand

Till en af dessa Svenska, sköna dalar

Vid någon insjös undangömda strand;

Der uti skygd mot nordans kalla ilar

Vi rese upp värt lugna, frida bo,

Och under hatmtäckt tak min kärlek hvilar

I trohetens och uti trefnans ro.

Hvad är på ryktets alla lejda munnar

Bland verldens lögner väl ett frejdadi namn,

Mot det, som kärleken oss saligt unnar,

Och hviskas ömt i nattens tysta famn?

Hvad är det namn, som verlden trolöst glömmer,

Och smädas snart af samma verldens röst,

Emot den tacksamhet, som blygt sig gömmer

I trogna makens, stolta fadrens bröst?

Der, som en Drottning, der som en Tzarinna

Uti sitt rike, är i eget hus

Hvar Svensk en trogeu maka, moder, qvinna,

Sedd uti kärlekens och helgdens ljus.

Och mannen der, som bojan ej belastar,

Sin fria panna, som en krona bär,

Den blåa rocken omkring skuldran kastar,

Som Svenskens ärfda kungamantel är.

Kom då och låt oss flykta, låt oss ila

Bort till det landet der vid vesterns rand:

Der skall du dig i löfvens skuggor hviiaPå någon insjös undangömda strand.

Sen vill jag ner för Svenskens fötter falla,

Och lemna dig uti hans säkra skygd,

Med ömma böner, tårar tryggt åkalla

Den gästfrihet, som är hans ärfda dygd.

När då han skådar, tjusad och betagen,

Den skönhet, som mig evigt fängslat har,

I kretsen utaf den förtrollning dragen,

Som, tjuserska, du kring ditt väsen drar,

Han böjer sig för vinken af din stjerna,

Och kastar sig till dina fötter ner,

Och medborgsrätt han räcker åt dig gerna,

Och gerna mig för din skull han tillger.

Han mig tillger? Hvad är som jag då brutit,

Att jag så grymt och evigt straffas skall?

Och har ej re’n det offerblodet flutit,

Som kan försona alla synders svall?

Kan du oädelt, Svea, vredgas, hämnas?

Alt dömma, straffa blir ej Svensken trött?

Och skall en neslig, evig landsflykt ämnas

Åt den, som en gång ur deså» sköt blef stött?

Förskjut ej från ett kallt och sjelfviskt hjerta

Hvad, om än ringa, dig en gång hört till;

Men fostra huldt hvarenda liten smärta,

Som i din famn tyst andas, värmas vill.

Rik, moder, blef du ej på fröjd och lycka,

Och njuggt uti ditt sköte lifvet är;Gå då att till ett huldrikt hjerta trycka

Det barn, som kärlek blott af dig begär.

En lagom lott af egna tegars vinning

1 dalens skygd, inunder halmtäckt tjäll —

En krans af myrten kring min sälla tinning —

En solig dag och se’n en fridfull qväll —

Ett vackert namn, om bvilket stundom talar

Ett blygsamt minne se’n i trofast Nord —

En graf till sist i en af dina dalar — —

O, gif mig det, gif, dyra fosterjord 1

Vemte S•

Moskwa. En af Kremlins salar. PAGER hasta t"n

och kasta sig på knä kring dörren. Prinsessan

AXINIA i en dyrbar åtföljd af sin

STALLMÄSTARE; derefter hennes amma

IWA-NOWNA.

IWANOWNA,

Prisad vare S:t Niklas och alla Rysslands helgon,

att ni då är tillbaka, och helbregda!

AXINIA.

Död, vill du säga.

(Kastar sitt ridspö, som uppfångas af Pagerne. Stallmä-

starn sänker sig på ett knä, för att af taga hennes

sporrar. Då han icke nog fort kan göra detta.)

Du fubblar, som en darrhändt gumma; faller i

andakt, tillbedjan, tror jag, för mina sporrar. —

(Sparkar af sig sista sporren med egen fot,)STALLMÄSTAREN.

Som äro blodiga —

AXINIA.

För det att dina hästar äro

senfärdiga.

STALLMÄSTAREN.

Med sädan ridt skola bästarne störta under er,

Furstinna!

AXINIA.

Sä tag hit andra; det mätte väl finnas

flera i Tzarens stall.

STALLMÄSTAREN.

Som alla på detta sätt sprängas

under edra sporrar.

AXINIA.

Sä skicka ut i stepperna efter nya

— af bly och is ej, såsom dessa, utan af eld och luft.

IWANOWNA.

Tills ni, min Furstinna, sjelf ridit er till döds.

AXINIA.

Sä

mycket bättre ! (vinkar, och de ajt&gsna sig utom amman —

kastande sig i en divan.") Lös af mig mössan Iwanowna!

Det qväfver mig — (slår ul sitt hår — sliter upp om

hals och bröst.) Slå dina armar omkring mitt lif, som

det hårdaste jernband, att jag ej springer sönder i

tusende stycken! Låt slå ihjel en hekatomb af min

faders trälinnor, att jag må insupa deras flyende andar— ersätta min, i marken, i skogen efterblifna själ —

och mitt bröst fiter fyllas, svälla — mitt hjerta åter

spritta — —

IWANOWNA (som slagit sina armar

om henne).

Store Gud!

AXINIA.

Nej, den lille Guden —

kärlekens Gud! Kalla på honom heldre, att han

genast, (stampar med foten) promt må komma hit och

ställa till rätta det spektakel, han här ställt till. Hit

med honom! Jag vill slita af hans vingar — bryta

sönder hans pilar — strö hans koger i tusen bitar

kring hela Ryssland, hela verlden!

IWANOWNA.

Hemta er!

AXINIA.

ta honom, min Gustaf!

IWANOWNA.

Sansa er!

Nej, hem-

AXINIA.

Nej, jag vill vara

ursinnig, tills mina sinnen se, höra — omfamna honom.

IWANOWNA.

Han kan ju ej ännu vara tillbaka från Revel.AXINIA.

Hvad skulle han der och göra? Hvad är Revel

för ett näste?

IWANOWNA.

Han skulle der ju trätfa en länge

saknad mor, omfamna en älskad syster.

AXINIA.

Hvad gör man

med en mor, när man har en älskarinna? Och syster

— säger du, att han skulle omfamna henne? Den

nedrige! Omfamna en annan än mig! Ha, en dolk i

hans eller hennes hjerta!

IWANOWNA.

Men det är ju en helt anuan

kärlek ?

AXINIA.

Du vet ej, hvad du jollrar! Det finns blott en

— en enda kärlek, och det får ingen annan kärlek

rum i verlden bredvid honom — ty sjelf får han

knappt rum mellan himmel och jord. — Tala inte om

kärlek så der enfaldigt; det der förstår du icke. Men

kan du säga mig, hvad det är för blod, det der

Svenska? Icke är det detsamma, som rinner — brinner i

mina ådror — speppens storm och glöd. Nej is och snö

är det. Nånå, värmas skall det, smälta skall det —

när jag bara får honom" i mina armar, för mina

blickar, under mina kyssar. Ja, jag vill förtära honom,

bränna honom till aska, så att ingen annan må ryckahonom ifrån mig. Och se’n vill jag satta mig och

gråta ölver askan, tills jag sjelf blir en tårearna — ha!

IWANOWNA.

Gud hjelpe mig, ni yrar.

AXINIA.

Hå nej! jag har nu som bäst

mitt förstånd. Kärleken har helt nyligen gifvit mig

det. — Du skall få se, du amma lilla ( henne)

hur förnuftig och god jag skall bli. Jag skall icke

mera ha sådana nycker; icke mer tala så dåraktigt —

icke mera reta någon, plåga någon — och det för

hans skull, som jag älskar, och i honom hela verlden

— till och med dig, som plågar mig med ditt käl

och dina moraler — ja till och med Ryssland, som

plågar mig med sina slavfysionomier. Ha, tacka vet

jag de der Svenskas, det vill säga min Gustafs! Ovalt,

som en perla; öppet, som en sommarhimmel 1 Lofvad

vare S:t Niklas, att mina ögon fått dricka

vederqvic-kelse ur dina blickars klara brunnar; att mitt öra fått

lyssna till malmklangen i ditt sköna språk; att mina

sinnen fått förnimma och fatta de idealer, som

mensk-ligbeten uppställt på jordens Olympiska bergspetsar! —

Eller kanske är du en af dessa Sagoprinsar från solens

källor, soln kom, jag vet ju ej, hvarifrån eller huru,

ocb, som ridit bort igen på din vinghäst? Hvad vet

jag? —

IWANOWNA.

Om några dagar är han här, och för alltid.AXINIA.

Om några evigheter — vill du säga. livad äro

dagar annat för kärlekens trånad? —- Men jag vill

byar dag, likasom i dag, rida honom till mötes —- ja

hvar dag, tills jag en afton störtad af hästen, då han

ändlligen kommer, ligger död vid foten af ett träd i

skogen. (Gråter kögfjuddl.")TREBJE AKTEW.

MP&rsta ¡Scenen.

Samma rum som i föregående. Prinsessan

AXI-NIA t den glansfullaste drägt, uppvaktad af nå“

gra unga Hofdamer, hvaribland FEODOROWNA.

AXINIA.

Vädr«t är dä inte vackert säger ni? Jag trodde,

det var sköut.

FEODOROWNA.

Ty ni såg hela morgon endast ert

sköna ansigte i spegeln.

AXINIA (småleende).

Du har smicker i ditt svar, Feo-

dorowna.

FEODOROWNA.

Ändå mer tillgifvenhet i mitt hjerta.

AXINIA (slär henne vänligt på kinden).

Och

ändå mer behag i ditt sätt att tjena mig, söta .

Feodo-rowna! När jag snart får mitt eget bof, skall du bli

dess« första tärna och stjerna. Men kasta ej dina

strålblickar på min gemål, alt du ej må blekna —

sjunka af längtan ner till jorden — hans jord, hör du!

FEODOROWNA.

Alt tänka så om mig, om honom!AXINIA.

Kunde det vara sft otänkbart? Se pfi mig: hvem

stod högre, mera kallglimmande än jag på Moskwas

himmel? Och hvilket stjernfall har icke jag gjort ner

till det der lilla irrande Sverige? Derföre se icke på

honom, söta flicka! Farlig är han, det vet mitt hjerla.

Och en kärlekspilt är han, det ser man på hans ögon.

FEODOROWNA.

Som äro så fördjupade, försänkta i edra, att de

hvar-ken se sol eller måne.

AXINIA.

Tror du det?

norledes vara?

FEODOROWNA.

Hur kan det an-

AXINIA.

Ack, det kan allting annorledes vara.

Men jag vill inte tänka derpå — ehuru jag ofta

tänker så.

FEODOROWNA.

Hur min furstinna är löräudrad! Den lörr så

glada, yra; nu så växlande, grubblande, fruktande —

hvem kunde trott sådant?

AXINIA.

Ja, hvem kunde trott sådant!

Den kärleken, den kärleken!

FEODOROWNA (med en djup suck).

Ack ja, den kärleken!AXINIA (fixerande henne).

Da är kär, Feodorowna! (Denna rodnar.) Du är kär

upp öfver öronen. Gud hjelpe mig för dig, kära barn.

Da älskar dä? Hvem? Med hvad gensvar? Med hvad

hopp att få hvarandra? Det der allt skall da bikta för

mig; jag skall råda dig — hjelpa dig — det skall bli

bra — du skall bli lycklig s— som jag är lycklig —

som jag önskar alla älskande vore det.

FEODOROWNA (kysser hennes hand).

Himmelska

kärlek och godhet — blif alltid der da nu är — i

himlen! (4f> ”vd <*e öfriga.)

Andra Scenen.

AXINIA. GUSTAF.

AXINIA (sträckande sina armar

mot den inkommande).

Försvunna verld!

GUSTAF (hastande i hennes armar).

Och återfunna himmel!

AXINIA.

Jag har dig här!

GUSTAF.

Der städs mitt hjerta var.

AXINIA.

Din bild mig följt i Kejsarstadens hvimmel.

GUSTAF.

Jag på min väg din städse med mig. bar.

AXINIA,

Med hvarje sol, i vestern sågs försvinna,

Du ock min saknads ömma hälsning fick.

GUSTAF.

I hvarje sol, som gick or östern rinna,

Min ömma längtan såg dm sköna blick.

AXINIA.

När du i blommans kalk såg daggens perla,

Det var de tårar jag i natten gret.

GUSTAF.

Med vestanvindens sus i qvällen serla

Förtrodde dagen dig min kärleks hemlighet.

(Omfamningen upplöses.)

AXINIA.

Hur kunde du så länge dröja der,

Och låta kärlek ensam socka här?

GUSTAF.

Så få och snabba dagars korta möte

I återseendets och saknans sköte,

För ord och tårar af en son och mor,

För smekningar af syster och af bror?

AXINIA.

En annan kyssa än din älskarinna?

För mer än en kan då ditt hjerta brinna?

GUSTAF.

Nej brinna ej; men klappa, ömma dock;

Sons-, moders-kärlek — det är kärlek ock.I älskarinnans blick maa brinner, rusas;

I modersfamn man värmes och förtjusas;

Men det är samma sol, är samma ljus

1 menskohjertat ner i tidens grus.

AXINIA.

1 alla allt har gått med dig förloradt;

Du ensam är mig allt igen, förstoradt.

GUSTAF.

Man vet i lyckan ej, hvad lyckan har;

Ditt bjerta ej föräldrasaknan bar.

I skuggan utaf faders-, moders-tårar

S9g jag försvinna mina första vårar;

På ödets våg min ungdom kutan hamn

Fann sen ej tillflykt i en ■ huldrik famn.

Och det är nöden, känslan lär att ömma,

Och det är sorgen hindrar hjertat glömma.

Du är min sol på stundens himmel satt;

De — stjernorna uti milt minnes natt.:

Den ej i kärleks urdjup, kärleks källa—■

Ett modersbröst — sett, hur dess flöden qvälla,

Han vet ej heller, huru djupt den går,

Hur högt i dagen upp dess stråle står.

AXINIA.

Behåll dem — alla för ditt bjprta kära;

Jag villa hela verlden redligt bära

Till dina fotter, säga: det var mitt;

Nu med mig sjelf det allt är blifvet ditt.GUSTAF.

Om mig all verldens herrlighet tillfölle,

Jag strödde kring den — endast dig behölle.

Det mindre har man i det hela ju;

Och hela verldens herrlighet — är

(Han far hastigt med handen för .)

AXINIA.

Hvad är dig Gustaf?

GUSTAF.

Blott en hastig svindel

(.Axiniahåller sin hand för hans panna och ö^ )

Tag bort din sköna, lena, varma bindel,

O, kärlek 1 ( Kysser hennes hand.)

AXINIA.

Olycksföljd utaf ditt fall —

Som är förbi!

GUSTAF.

AXINIA.

Kom, här du hvila skall.

(De sätta sig bredvid hvarandra.)

Du svärmare, skall då i dig jag finna

Det ideal, som sväfvat för min själ,

Men som ej mer mitt hjerta tänkte hinna

Ibland ett slägte, vinstens lumpna träl?

Ett manligt bröst, som kan af kärlek brinna

För egen kärleks, eget högre väl,

Och vill en qvinnas sköna kärlek vinna

\f hennes sköna hjertas enda skäl.GUSTAF.

Val, jag tillstår det, kunde prakten blanda,

Som omgaf dottern utaf Moskwas Tzar,

Och först det ögat till sitt skimmer vända,

Som uti skuggan dittills löstradt var;

Men när du kom, att derutöfver tända

Den blick, som i sitt sköt en ljusverld bar,

All glans, all herrlighet var då till ända,

Och du blott stod för mina ögon qvar.

Om vid den strand, der Okas böljor rinna,

Der Moskwas snabba vågor störta fram,

Jag funnit dig, som ringa, blyg berdinna,

Tyst vaktande din faders späda lam;

Om i Kosackens låga tältdörr spinna

Jag sett dig, sköna, utan glans och namn,

I dig betagen, som min älskarinna

Jag slutit dig uti en hänryckt famn.

Men, huru kom jag då, att ej förfela

En sådan stor och berrlig lyckas lott,

Att med din hand du ville himmelskt hela

De sår, min själ af dina blickar fått?

Och kärleken, bur kom han att dig spela

Det spratt att välja mig — en flykting blott —

Samt att med mig det stolta hjerta dela,

Som Furstars anbud hittills stolt försmått?

AXINIA.

Då först du kom, att till vårt hof dig närro"

Nyfiket följde dig den ungas blick:n

Hon tjusad såg dig handla, drömma, svärma

Uti en verld, hon då först ana Bok.

Det fanns uti din själ ett doft, en värma,

Som till den oerfarnas hjerta gick;

Och när förskräckt hon se’n sig ville Ijerma,

Hon fängslad var uti ditt ödes skick.

Dessutom Bnns i hvarje qvinnas öga,

Försjunken ej ännu i tidens Ilärd,

Och hvilkens pulsar ej gä kalla, tröga,

En blick in uti hjertats inre verid,

Som, bländad utaf skenet, skimret föga,

Ger sin beundrans och sin kärleks gärd

Åt allt det manligt starka, sköna, höga

Uti en själ, vär hela aktning värd.

GUSTAF.

Hur ljufligt tala kärleks ljufva munnar;

Hvad saligt språk man pä dess läppar lär;

Hur djupa äro kärleks djupa brunnar

1 qvinnans bröst, sopa oss sin trohet svär;

Hur skön den lott dess gudom mig förunnar,

Och skrifven pä ett rosenblad mig bär,

Då med din blomstermun du mig förkunnar,

Att jag din, första, enda kärlek är.

AXINIA (med korssfagna armar).

Ack, kunde du väl nånsin tro mig brinna

För en af dessa skuggor, här du ser?

Och tror du, till en slafvisk Slavs slafvinna

Min stolta själ kan nånsin sjunka ner?En ädel likes ädla älskarinna —

Blott sd min himmel jag ¿t jorden ger;

Ner till den fria mannens fria qvinna

Jag kan mig ödmjukt sänka — men ej mer.

(.Förtroligt.)

Jag lyssnade i vära qvinnosalar

Till sagorna i qvällens stund ibland:

I låga hviskningar man stundom talar

Der om ditt Sveriges gamla sagoland;

Hur för en njugg natur der rikt hugsvalar

En frihet, värnad utaf lagens hand,

Och hur ett folk af hjeltar ur dess dalar

Drar segrande utöfver haf och land.

Dock ej med krigets alla fasor draga

De öfver en besegrad blodad verld.

De härja, bränna byar ej, ej jaga

1 de värnlösa bröst ett skonslöst svärd;

De kränka qvinnor ej, ej mörda svagp .

Och gamla, späda invid fridlyst härd;

Bönfallande, hjelpsökande de taga

Uti sin miskund, af gudsfruktan närd.

Det är den skära bild, som i de bjerta

Och granna fårgor barndomssagan ger,

Och tidens skuggor än ej hunnit svärta,

Som ur din själ emot mitt öga ler;

Det är den Svenska yngling, i din smerta

Gestalt förverkligad, jag tjusad ser —Den Svenska äran och det Svgnska hjerta,

Det är i dig jag älskar, jag tillber.

GUSTAF (springer opp).

Kom, stolts Axinia, ät dessa stöden —

Den Svenska ära och den Svenska tro —

Ditt sköna hjertas alla framtid söden

Du, lugnad, tryggad, kan i mig förtro.

De svika ej i lyckan, ej i nöden

Dem, som i skygd af deras vingar bo,

Och sträcka genom lifvet in i döden

En trofast kärleks höga frid och ro.

AXINIA.

I döden — hu! O, lät mig handen trycka

Till ett insegel pä din röda mun.

Hur näns du ner ur sina himlar rycka

Min själ i denna högsta lyckas stund?

Om död ej tala — nej om kärleks lycka

På detta lifvets fasta, djupa grund;

Låt oss med alla lifvets rosor smycka

Hvar flyktig dag utaf vårt själsförbund!

GUSTAF.

Räds icke döden! O, hvad är väl lifvet?

En död utöfver hjertats grafvar här.

Och hvad är döden? Lifvet återgifvet

Uti ett lif, som evigt lefver der.

Först när vår kärlek sofrad, skärad blifvet

Uti den degel, dödens genius bar,StSr på frontonen af dess tempel skrifvet:

”Si döden blott en evig kärlek är”

(De omfamna hvarandra.)

Tredje Scenen•

De Förre. TZAREN inträder, företrädd af

Uppvaktande, som småningom aflägsna sig.

TZAREN.

Jag finner eder dä, som älskande det egnar,

Uti hvarandras armar; sådan åsyn fägnar —

AXINIA.

Ditt öga beder jag ditt hjerta tacka då,

Och nogsamt hjelpa dig min tacksamhet förstå —

Förstå min lycka ock. (Kysser hans hand.)

TZAREN (omfamnar henne).

" Min dotter, i din lycka

Jag får till eget bröst min egen också trycka.

GUSTAF.

Min, som det anstår den, sig lägger till er fot

Och säger ödmjukt der: tag också mig emot!

Om stum hon dröjer der, hon i sitt djup ej finner

Ett språk, som höjden af ert ädelmod upphinner —

TZAREN (räcker honom handen,

som han kysser).

Som först jag egnat har åt er personlighet,

Dess dygder och dess börd, behag och älskvärdhet,

Den vänskap, det förbund se’n, som så länge gällde

Emellan eder far och Rysslands höga välde;Och sist deltagandet för edert furstehus,

Som jag vill lyfta opp nturdess lyckas grus.

Det egnar Rysslands thron, att skänka St den höga

Olyckan sitt beskydd inför Europas öga.

SS kommen mina barn uti en faders famn,

(De knähöja för könom, ock han lägger deras händer i

hvarandras.)

Hvarandra älsken ömt i alla helgons namn!

AXINIA (uppspringande").

Nu, fader, var du snäll; kom, tät din hand mig smeka

Och med min glada själ omkring ditt allvar leka.

(Kysser hans hand.)

TZAREN (ömt).

Mitt glada, sköna barn, gör del! I herrskarns själ

Emellan statens hvärf höfs sådan hvila väl.

När under kronans tyngd, regentens statsbekymmer

Hans trötta blick ett moln af egen oro skymmer,

Af andras otro; — när för mensklighetens rop

PS maktens höga alp hans själ vill isas hop — —

Hur väl om mellanät han öppet fär sig närma

Ett hjerta och en blick, vid dem han kan sig varma,

Och hvila, le igen, och vidga ut sitt bröst

För pligten mot sitt folk, för mensklighetens röst.

GUSTAF (uppstiger).

En son mä qvinnosmek i mandomsbragd förvandla:

Min tacksamhet, jag ber, gif nu en rätt att handla!

TZAREN.

Väl sagdt, min ädle Prins! SS tänka, tala börDen Furste, som sjelf vet, att staten han tillhör.

Så har jag alltid gjort. Så jag nu gått att göra

På dessa sommardar, då sorglöst ni tillhöra

Fått modersömhetens och älskarinnans famn,

Och njuta, frossa fritt i dubbel kärleks namn.

Slagfärdig jag en här på rikets gräns uppställer

Och brinnande af mod, af lust att slåss. Här gäller

Det Liffland först och främst. Försummom ej vår stund,

Att undan Sveriges Karl och Polens Sigismund

Det trätoäpplet raskt, djerft, modigt till oss rycka.

Och Estlands naboland, det följer Lifflands lycka.

När mellan Duna vi och Newa landet ha,

Och Kexholm re"n är vårt, vi Ingermanland ta.

Med arfsanspråk du se’n går, att om Finland strida,

Det Karl och Fleming från hvarandra söka vrida,

Och, trygg besittning än i ingens hand, lätt kan

Hemfalla då åt oss — (hejdar sig) åt tredje — rätta man.

Den rätta tidepunkt du ser, att stunden bringar;

Gå, yngling, hasta, flyg på Byska örnens vingar;

Och bytet, som du se’n utur hans klor tar mot,

Kom och lägg ner det till Axinias — till min fot!

GUSTAF.

Till hennes fot, ja visst, se’n hon är min, det neder

Jag lägger, tacksamt böjd; men aldrig dock till eder.

I Sverige är jag född, och icke växa der

De skördar, jag för er med svärdet skära lär.

TZAREN.

Hvad oförmodadt språk?GUSTAF.

Hvad falskhet, ännu mera

Mig oförmodad!

AXINIA.

Gud, jag fruktar, beggedera!

Min vise far, förlät! Min älskling, hejda dig!

GUSTAF (hejdad).

Som saken sist dock stod emellan er och mig:

Stridskrafterna, medges, de skulle af er lemnas;

Eröfringarna dock mig och er dotter ämnas. •

Nu spelas opp för mig en annan melodi.

TZAREN.

Ert eller mitt är ju detsamma —

GUSTAF.

Aldrig bli

Detsamma Ryskt och Svenskt!

TZAREN.

Hvad sker ej uti tiden?

GUSTAF.

Då evigheten är också mot slutet liden!

TZAREN.

Men utan Rysslands arm du ej beherrska skall

De sammanfösta folk. Trygg först som dess vasall

Du sitta skall. I skygd af våra tappra härar

Den nya thronen blott man lyder och man ärar.

GUSTAF.

Den tro och lydnad jag njed kärlek ej kan ta,

Med vishet ega ej — dem vill jag icke ha.Får ej mig sjelf och fri jag uppå thronen vara,

Den förödmjukelsen jag vill min stolthet spara,

Och heldre gå igen en hyddans son att bli,

Och lefva, född till Kung, der konungsligen fri!

TZAREN.

Ha, svärmarns drömmar, som natur och prägel bära

Af Lutheriets språk och nya, djerfva lära,

Dess trots med tankens ljus, dess hån med hjertatsro;

Från dem du botas först af Ryska kyrkans tro.

GUSTAF.

Af Ryska kyrkans tro? Och den jag skulle välja

För mina fäders tro? För en grynvälling sälja

Er min förstfödslorätt? Mitt rike sjönk i grus;

Så länge dock jag står i Evangelii ljus,

Jag bär en krona än uppå mitt ljusa änne;

Förspildes också den — med henne mistes tvenne.

AXINIA ( och fattar

Gustaf om

O, smäda, Gustaf, ej min kyrkas helga tro;

Betag mitt hjerta ej dess salighet, dess ro!

GUSTAF.

Bevare Herren mig, att något heligt smäda!

Men man min helgedom må ej för nära träda.

AXINIA.

Min ljufva älskling kom; din själ är god och from,

Och säker bor du i mitt hjertas helgedom.

Min tro, min bön, mitt hopp du troende skall suga

Från mina läppar — o, de kunna icke ljugaFör dig. Min helgonbild, se s8, kom här och kyss;

I bönen af min mun den blifvit vidrörd nyss.

GUSTAF (kyssande helgonbilden och

sedan hennes hand).

Jag kysser den, och allt, hvad genom dina händer

Af heligt och af godt mig himlen nädigt sänder.

Axinia, pä den din och min Gud jag tror,

Som uti himmelen och uppä korset bor,

Och vid din sida vill för honom nederfalla.

Och vägar finns det nog för vAra böner alla,

Som söka sig en stig upp till hans faders hus,

Som det finns strålar ner till oss ifrAn hans ljus.

Axinia, o hvad höfs om tro och throner tvista?

Blott att ej tro och hopp och kärlek hos oss brista;

Blott att jag tro pä dig, och tro pä mig du kan,

Blott att för evigt vi i kärlek ha hvarann.

TZAREN.

De andeliga ting om jag än läter fara

För ögonblicket, pA de verldsliga dock svara!

AXINIA.

GA, lemna, fader, först At kärleken sin frid!

TZAREN.

De Ryssars vise Tzar förspiller ej sin tid.

GUSTAF.

Men nu, o Tzar, ni den pä mig likväl förspiller;

Jag fätt en öppnad blick och flyr för edra giller.

UppA min Svenska själ helt andra makter rA;Var viss derpå och tro, att aldrig jag skall gS

Emot min fosterjord —

TZAREN.

Som dig förskjuter, glömmer,

Förtrampa vill —

GUSTAF.

En son sin moder dock ej dömmer.

TZAREN.

Dock vänder ryggen han en onaturlig mor —

TZAREN.

1 onaturlighet att sjelf bli lika stor.

Ställd uti spetsen ock för edra röfvarskaror,

Jag går till segrar ej, blott nederlag och faror.

TZAREN.

Ha! du är rädd!

GUSTAF.

Visst nog i fredlig bragd försvann

Min ungdom hitintills; men jag är Svensk och man,

Och spänner gerna om mitt lif ett svärdsalt bälte;

Ibland mitt folk, ni vet, hvar en är född till hjelte.

Gif blott en helig sak, ätt strida, kämpa för,

Och jag försvarar den — och segrar eller dör.

Med ord ej strida dock kan mot den starke mäkta

Den svage. Bättre fly är här än illa fäkta.

( Till Axinia.)

Kom, älskade, och låt oss skyndsamt hädanlly

Till någon bortgömd vrå, der inga sorger bryOm strider eller rof, om segrar och om lycka.

Der på din hjessa jag vill myrtenkronan trycka,

Hvar morgon blomsterströ ditt solbelysta tjäll,

Och kyssa dina spår hvar stilla, salig qväll,

Vi dagens ljufva qvalm i ostörd ro bortdrömma

Vid källans friska sorl i någon skuggas gömma,

Och vakna, slumra in uti en älskad famn

Vid hjertats ömma suck utaf hvarandras namn.

AXINIA.

Min fader hör -—

TZAREN.

Tig barn! Eu Rysslands Storfurstinna

Får icke lyssna till, och kan behag ej finna

I sådant jollerspråk, som egna kan en själ,

Som födts, som är och blir — en låg och lumpen träl.

GUSTAF (sammanförande).

En Boris Godunow ett sådant språk vill föra?

Våldskräktare, ej gå att vid den strängen röra!

Hvar kom han då ifrån — hur kom till Tzarers thron,

Till Monomachers rätt en Godunows person?

AXINIA (sättande sin hand för hans mun).

Håll, galne!

GUSTAF (lar vänligt bort handen).

Uti mig går man ju dig ock smäda?

Och på mitt väsens rot må ingen hånfullt träda.

En Wasa var min far; och Wasa är ett namn,

Som ej finns maken till i Ryska häfdens famn.

Min mor af bondeslägt — in kungsslägt ock på jorden —Sitt bästa tar derur ännu som oftast Norden!

Mitt stamträd mäter sig fullt ut med hvart utländskt,

Om än för lägsta dörr det stod, då det är Svenskt.

TZAREN.

Och mitt är Ryskt. Det växt vid Moskwas klara källa;

Vid Newas mynning nu mig lyster det att ställa.

Hvad är en tiggarprins uti min blick, du tror?

Var stolt att få bli en af Ryska örnens klor,

Med den han spejande sitt byte mäktigt spänner,

När han sin rätta stund, sin tid att jaga känner.

Af Polen, Turken, mest af Sverige klämd och trängd,

Han från Europas rof och verldshaf hård t är stängd.

Han måste ha sig luft. Han sitter här att tyna

Vid de små ränlarne till Wolga, Don och Duna;

Men der de kasta sig i de tre hafven ut,

Han deras böljor vill nu följa med till slut.

Sin mättnad kan han ej häroppe längre slicka;

Han måste komma ner till hafvet för att dricka.

Och fiska —

GUSTAF.

TZAREN.

Nå välan! På fiskafänget var

Då med en gång, förlof, om du är dertill karl.

Jag kan ej!

Fege!

GUSTAF.

TZAREN.

GUSTAF.

Ha! Du cfiua MoskowiterGä, fråga, fege sjelf, hur Svenska stålet biter;

Gå, fråga Hornars, du, och Delagardiers svärd,

Den Byska tapperhet, bur mycket den är värd!

TZAREN.

Du ärfda galenskap och fräckhet utan like!

Du slungar dessa ord i midten af mitt rike?

(Stampar i gotfvet och ropar:)

Strelitzer! Skynden till, att från min höga syn

Han genast slungas må ner i den djupsta dyn

Af Kremlins fasta hvalf! (Vakt in.)

AXINIA (omfattande fadren).

O, den befallningen —

En stund åtminstone, hör mig, håll inne den!

(Springer till Gustaf och omfattar honom).

Låt dina pulsars lopp sin starka svallning sänka!

Vill din Axinias bön du ej ditt öra skänka?

Ifrån befallning re’n det hunnit då till bön:

O, kärleks hårda lott, o, kärleks grymma rön!

Vill du ej dig din död, kan du mig sorg ej spara?

För dig kan framför mig väl något högre vara?

GUSTAF.

Ja, ett!

AXINIA.

Hvad säger du?

GUSTAF.

Det ena äran är;

Hon mer än kärleken ät mannens hjerta kär.AXINIA.

Diu ära? Det är jag. Den vill jag pä dig slösa;

Ur Rysslands källor jag den öfver dig vill ösa.

All glans, all makt, allt lof, som du vill taga mot,

Jag ödmjukt med mig sjelf vill lägga för din fot.

Om du eröfra vill och vill förvåna verlden,

Med hela Rysslands makt jag följer dig på färden.

Vill du med fridens värf dig ha ett medborgsnamn,

Jag öppnar med min blick för dig all Rysslands famn;

Jag ösa vill ditt lof ur alla ryktets brunnar

Och din odödlighet ur efterverldens munnar.

GUSTAF.

Du yrar!

AXINIA.

Tig, att jag ej blir ifrån mitt vett!

Vår kärlek, hör du nu, och äran det är ett.

GUSTAF.

Uti min kärlek än för ett du måste vika.

AXINIA (slår sig för pannan).

Gud! Ännu ett; och det?

GUSTAF.

Ej mannen måste svika

Sitt helga fosterland.

AXINIA.

Ditt fosterlaud — det är

Ditt nya fosterland — i mina armar här.

Ser Sverige väl på dig med blickar mera sköna?

Vet Sverige såsom jag ditt kärleksoffer löna?Känn Sveas kärlekspuls, den slär i detta bröst;

Det ljufsta modersmål snart hör du i min röst.

TZAREN.

Hur, dotter, kan sä djupt du dig och mig väl sänka?

Din kärlek icke blott, din gunst, din ynnest skänka;

Men tigga, bedja den, som äu kan ha ett val,

Och störta grymt din själ i änger, blygd och qval?

GUSTAF (lossar sig sakta ur

hennes armar, går afsides).

Min faders skugga du, du Sveriges Genius vaka

Utöfver mig, mig styrk att strida och försaka!

(.Kommer och faller till Axinias fotter).

Sol, som sä klar, sä skön ur österns portar drog

På himlen af min dag, och sken och sjönk och log!

Du norrskensflamma du utaf min korta lycka,

Som föddes att en stund min kalla himmel smycka!

Snart mer ej opp till dig mitt sorgsna öga ser,

Ej mer i strålarna utaf ditt ljus tillber.

Mitt unga, usla lif i evig natt skall sänkas,

Der det ej af din blick skall mera solbestänkas;

Det lifvets sista suck ät dig jag offra vill;

Men ära, samvet, tro — de höra mig ej till,

Men Gud och fosterland. Jag gär till qval att dömmas,

De största utaf dem: af dig att dömmas, glömmas.

Hvad ödet ärnar mig, det ödmjukt bär min själ,

Se’n hon det tyngsta bar: Axinia farväl!

(Han kysser hennes fötter, stiger hastigt upp och drager

sig åt dörren.)TZAREN (till vakten).

I K remlins mörka hvalf låt honom genast kasta?

AXINIA (springer emellan Prinsen

och vakten, — till Tsaren),

Ett ögonblick ännu; gå ej att dig förhasta!

(Drar Prinsen fram på scenen; en stunds spänd tystnad.)

Axinia eller Sverige?

GUSTAF (vändande sig bort — efter

yttersta ansträngning).

Axinia, farväl!

(Hon sjunker till golf vet / dörren vänder han sig om,

svänger baretten.)

Lefve fäderneslandet! (Störtar ut mellan vakten.)

Mfjerde /Scenen.

TZAREN. AXINIA,

TZAREN.

Du, en trälinnas son, och sjelf en lifdömd träl,

Den skymfen, detta hån jag i ditt blod skall hämnas!

AXINIA (vild, till hälften resande sig).

Och detta Sverige o, det här utaf mig lemnas

At Rysslands furier, att hemsökt, gissladt bli

Af nöd, eld, svärd, mord, blod — allt krigets raseri;

Tills under seklers lopp det sargadt, slitet, styckadt,

Med allt sitt bästa har till slut mitt Ryssland smyckat;

Tills uppå Auras strand st8r min försonta själ

Och ropar vesterut: nu Sverige, nu farväl!

(Dignar tillbaka.)TZAREN.

Hör du, mitt Ryssland, hör din höga siarinna!

I seklers skumma natt lät dessa orden brinna

Som norrskensflammor högt. Pä rof till grannens dörr

De lyse, lede dig; der stanna — icke förr!

AXINIA (uppresande sig, nalkas

Ja-Aren långsamt och betraktar

honom hånleende).

Kan jag så stygg dä, säg, så gräsligt ful då vara?

Se noga på mig, Tzar, uppriktigt, ärligt svara!

(Stryker sig på kinderna.)

0, att jag är så grym, så hiskligt led och stygg,

Att älskarn skrämmes bort och vänder mig sin rygg!

(Gråter.)

TZAREN.

Mitt barn, mitt vackra barn!

AXINIA.

Låt alla speglar krossa;

Från denna fula mask mitt anlete förlossa! (klöser sig.)

(Rusar emot Tzar en.)

Fy, fader, att du har i kärleks snöda lust

I ljuset skaffat fram så’nt ett missfoster just! —

Jag har då blifvit, jag, en sådan fattig flicka,

Att du får friarn bort i brist af hemgift skicka

Att jag till giftoman fått sådan tiggartzar!

I dina kistor 6nns på botten intet qvar?

Ha allt till sista skärf de bänder då fått skörda,

Som hjelpte Dmitri dig och de der andra mörda?Tag päsen, tag din käpp, gA i ditt rike kring,

Till hemgift åt ditt barn tigg då ihop nå’n ting!

TZAREN.

Hvad yrsel hör jag? Hvem i rikedom din like?

Bjöd jag åt honom ej med dig ett vackert rike?

AXINIA.

Ts! Der just sitter den; och är den just som störst,

Den fläcken på din själ: (lutar sig till hans öra och skriker.)

han skulle roffat först!

(Störtar ut.)FJERDB AKTEN.

JF&rsta Scenen.

Ett af Kremlins fähgelsehvalf. Prins GUSTAF,

liggande på en halmbädd, af kedjor om hals och

lif fästad vid muren.

GUSTAF (vaknande, med en blick ät

det lilla gallerfönstret).

På hulda vingar åler flyktat har

En natt, som utställt drömmens helga englar

Omkring en usel halmbädd, tröttadt hjerta,

Och gjort af dem två frida, såta vänner.

Och dagen skickar åter till mig ner

En eller annan stråle, ljusets härold,

Med hälsningen: att lida och förtrösta.

Det ena måste jag, det andra vill jag!

I denna vilja ligger ock en handling,

Så stor som någon ärans stora bragd,

Fast ej med någon bragdens stora ära —

Förtröstans vilja — segervinnerskan

På lidandets och på förtryckets slagfält,

Der tallösa, namnlösa kritna, vittra

De omkringströdda menskligbetens ben.

Men denna viljas segerkraft, hvar finns,

Hur finnes den? På bönens väg den vinns.tu

När stegen reses, h varpå opp och neder

Från öppnad himmel i dens hröst, som beder,

Guds Englar vandra. Själ, ligg då ej stum;

Res dig ett Bethel af ditt fängselrum!

(Faller på knä.)

Du, som i jordens låga kamrar neder

Åt matken visat ut hans skumma rum;

Men äfven der med osedd kärlek leder

Hans väg, fast trång, fast mörk, fast kall och stum;

Hvars godhets allblick stig sig hemligt söker

Dit ner, der aldrig dagens öga lett,

Förtrarapar ej, hvad för din fot sig kröker,

Det minsta väsen engång lif du gett.

Outransakelige! Så du gömde

Mitt usla lif i fängslets natt och grus,

Min glada ungdom hårdt och tidigt dömde

Från vårens fröjder och från dagens ljus.

Men äfven här din kärlek sig bevisar

J lugnet, från det högre lifvet röjdt;

Och dina råd, din nåd mitt hjerta prisar,

I ödmjukhet till dina fotter böjdt.

Deroppe finnas många höga fröjder,

Den af sin ynnest flöden verlden ger,

Af glans och lycka uppå lifvets höjder,

Af lugn och skugga i dess dälder ner,

Af gröna lagrar utur stridens hvimmel,Af gyllne skördar, flitens vanna skatt,

Af sol och ljus på dagens blåa himmel,

Af klara stjernor i dess lugna natt.

Men den, din vishet under korset korar,

Har ock sin del i korsets hemlighet,

Och offret, som din kärlek genombårar,

Vet ock af offrets dolda salighet;

Uti det djnpa skumma fängslets smärta

En läkdom hemligt gror för bojans sår,

Då till Allmodrens — jordens stumma hjerta

Det sorgsna barnet närmre lyssna får.

Ty gör mig trogen, tålig och saktmodig

Du Korsets Furste, Furstars föresyn!

Jag kysser handen, som mig gisslar blodig,

Och foten, som mig trampar uti dyn.

I djupsens nöd jag på din allmakt tröstar,

Och bygger på din frälsnings vissa tröst;

Och löftets sanning himmelskt öfverröstar

Hvart missmods missljud i ett sargadt bröst.

Du är ju kärleken? O, kärleksbandet

Omkring mitt hjerta knyt allt fastare —

Det höga, heliga: Du — fosterlandet

Och hon, min sköna kärlek — dessa trel

Och när fullbordats mina sorgsna öden,

Låt i den suck, som öfver grafven går,Det hviskas: "kärleken är stark som döden,

Och trofast hjerta öfver ödet rår.”

( Under tiden har Prinsessan obemärkt inkommit och stått

lyssnande.)

Andra Scenen.

GUSTAF. AXINIA.

AXINIA.

”Det hviskas: ”kärleken är stark som döden,

Och trofast hjerta öfver ödet rår.””

GUSTAF ( henne, sjunker

ner på , gömmande

sitt ansigte).

Axinia!

AXINIA.

Gustaf! (tystnad.)

GUSTAF.

O, du tänker än på mig?

AXINIA.

Och, Gustaf, du —• du beder än för mig? (tystnad.)

GUSTAF.

Hvad kan väl saknad annat?

AXINIA.

Hvad skall väl kärlek annat? (tystnad.)

GUSTAF.

Hvad återstår mig annat här i fångslets Öcken?

AXINIA.

Hvad återstår mig annat der i verldens töcken? (tystnad.)

8GUSTAF.

Säg icke så: hopp, skönhet, lycka stå dig qvar.

AX1NIA.

O, den, som älskar, blott sin egen kärlek har!

(Hon kar närmat och satt sig hos honom.)

GUSTAF.

Ack, att du vid den usles sida dröjer,

Och dig så djupt i ödmjukhet nerböjer!

AXINIA.

Den kärlek, som af kärlek djupt sig böjer,

Han sig ej sänker, men han sig upphöjer.

(Seende sig omkring.)

Mitt blod det isas, tungan vill bli stum,

Hvad har man här väl byggt dig för ett rum?

GUSTAF.

Väl är min boning enslig, kall och skum;

Men der du< dröjer, är Elysium.

AXINIA,

Hur här man bäddat dig din säng, så. bård!

GUSTAF.

Jag tycks mig ligga nu i rosengård»

AXINIA..

Hvad tunga kedjor maö dig smidde, här! ; .

GUSTAF.

I blomster kläds de band, som kärlek bär.

(Hon gråter, han vänder sig till henne och betraktar henne.)

Du, A$inia, är också blifven blek!

tAXINIA.

Så kärlek blef, när kärlek honom svek.

GUSTAF ( sig upp).

Hvem svek han då? Ej sig han svek — ej dig;

Men honom ödet svek på svekfull stig.

AXINIA.

Till offer vill han ej sin vilja gifva;

Ty måste himlen honom öfvergifva.

GUSTAF.

Emot hvad dyrt i ena vågskåln vägde —

I andra lad" han sig — allt hvad han egde.

AXINIA.

Man lättare uppoffrar hvad man är,

Än egenkärlek, mer än kärlek kär.

GUSTAF.

Mer än ens sjelf är heder, pligt och tro,

Är fosterland och eget samvets ro.

AXINIA.

Ej ville jag dock flere herrar tjena,

Om kärlek ville mig sin tjenst förläna.

GUSTAF.

Den fosterland och tro blir trolös, båda,

Han skall helt visst och alla tre förråda.

AXINIA.

Ack om du haft mig kär, som jag har dig,

Du gifvit verlden för att ega mig.GUSTAF.

Ja verlden all — du mer än verlden kär;T

Min dubbla tro dock ej — som himlens är.

AXINIA.

Jag vill dig tro, fast jag din tro ej fattar;

Hvad kärleks blick ej ser, hans tro dock skattar.

(Siar sin arm am honom.")

GUSTAF.

Ljufva känsla utaf värma

Från ditt bröst, utaf din anda,

Som sig till mitt väsen sprider!

Kom, dig närmare till mig närma, "

Kom, att varma suckar blanda

I den kyla, jag här lider. (Sluter sig till henne.)

Vid din barm, o, låt mig skyla

Mig, i dina armar flykta,

Luta till det varma hjertat,

Undan denna grymma kyla-.

Som i dessa innelykta

Fängselhvalf så grymt mig smärtat.

Sol, som fordom tjust mitt öga,

Stjerna, från min himmel svunnen,

Ljus, som flytt med dina blickar!

Har jag dig tillbaka, höga?

Är du ändtligt återfunnen?

Är en Gud, dig återskickar?Flägt ur värens svunna lunder,

Doft från flydda sommarnätter,

Skymt från kärlekens solsida!

Glömda äro bojans stunder;

Alla ödets oförrätter

Vill jag nöjd och tålig lida.

AXINIA.

Vill du nöjd och tålig lida

Ödets oförrätter grymma,

Och dess vredes hvässta pilar

Lutad till min varma sida?

Kom, att der dig innerst skymma

Undan lifvets kalla ilar. ( pels om honom.)

Låt mig köld som värma dela;

Låt dig samma mantel hysa,

Uti den nyss skygd jag funnit

Hvad min faders bödlar fela,

Låt mig skyla. Jag vill frysa

Med dig, som jag med dig brunnit.

( Håller honom i sina armar.)

Tag mitt ungdomslif, det varma;

Tag den själ, som i mig brinner,

Låt dem uti dig få flytta!

Vill en Gud sig mildt förbarma,

Och du lefver — jag försvinner,

Äro vi till ett förbytta.

(¿Släpper honom.)GUSTAF.

Lef och gläd dig äu åt lifvet.

Lefver du, en lifvets lycka

Uti dig står mig än åter.

AXINIA.

Ej blir helt, hvad sönderrifvet

Lifvet en gång hunnit stycka;

Lif ej ler, der döden gråter.

( Springer .)

Kom min älskling, räck mig handen;

Tid ej är i tårar rasta,

Och med suckan tiden nöta.

Tid är slita dessa banden,

Dina kedjor långt bortkasta,

Hårdt med hårdt att manligt möta.

Si bvar länk utaf din boja

Vill jag slita, krossa samman,

Och kringströ med denna handen;

Och kring stad och slott och koja

Väcka vilda npprorsflamman.

Sprida vida tvedrägtsbranden.

Tubba, locka, hetsa skaror

Mot det Godunowska huset;

1 det egna blodet rasa;

Kringströ guld och dela faror,

Rycka faderstbron i gruset

Utan ånger, blygd och fasa.Dig uppfi densamma sätta,

Och mig sätta vid din sida;

Oss med diadémet smycka,

Liden smälek af oss tvätta;

Från Varaegerthroeu sprida

Glans och sällhet, makt och lycka.

Mot min fader stumma minnen

Börja tala — hämndedomar

Bland de gamla ätter hviskas;

Deras oros, otros sinnen

Jag med löften, rikedomar

Köper — och de andre piskas.

GUSTAF.

Hvilket vildsint språk du talar!

Dessa anslag kan du nära,

Du, din grymme faders dotter?

Uti Tzarens gyllne salar,

Der du lärt dem, der de lära,

Idka sådana idrotter.

Mörk och djup är denna boning

Men med mörkrets onda tankar

Jag förmörkat den ej mera.

Bön och hopp, frid och försoning

Voro stormigt hjertas ankar.

Mig beröfva intetdera!

Ej med blodiga passioner

Föddes jag för uppror’t, striden,Son utaf min mor den stilla;

Mer än alla jordens throner,

Vill mitt hjerta lugnet, friden,

Gladt och troget i det lilla.

AXINIA.

Kom dä, älskling, med mig flykta

Jag försakar hem och hvila,

Flyr med dig till verldens ända.

Sporrarna i springarn tryckta,

Vi utöfver steppen ila,

Stormätföljda, solförbrända.

Ser du gräsbeväxta fälten,

Der Kosackens hjordar beta,

Dniepr flyter bred och sakta?

Der uti de mörka tälten,

Spinnande jag vill arbeta,

Eller med dig hjorden vakta.

Eller spejar der ditt öga,

Bort vid horisonten, bergen

Af Gircassieu med dess ekar?

Locka dig de stolta böga?

Tjusar dig den azurfärgen?

Der man oss cj fristad nekar.

Der jag vill din vakteld tända,

När du häller vakt pä fjällen;

När du vänder hem frän plogen

Sitta trägen vid min sländaI vSrt tjäll vid spiselhällen,

Vid din sida hald och trogen.

Eller vill du, jag skall följa

Till ditt Sverige? Missbeläten

Bli med mig du ej behöfver.

Ej jag räds den salta bölja;

I den lilla öppna bSten

Jag vill ro med dig ditöfver.

Oer den älskande Utländskan

Vill af Nordens qvinna lära

Makans, modrens lif i Norden;

Trogen, som den trogna Svenskan,

Lefva för din trefnad, ära;

Gömmas sist i Svenska jorden.

GUSTAF.

För mitt häpna öra, öga,

Hvilka underbara under

Kärlek gär du här att röja?

Kejsardottern, stolta, höga,

Hjertat vill i dessa stunder

För din trollmakts allmakt böja!

Kan du dig i stoftet sänka,

Bör jag mig deröfver höja;

Kan du öm och ödmjuk vara,

Bör jag högt och ädelt tänka;

Kan du allting lida— röja

Bör jag frän dig hvarje fara.Fly? Uvarlbän? Få hetä jorden

Finns ej fristad, dit vi kanna

Undan mina bödlar ila.

Ej i södern, ej i norden

Skall man mig en tillflykt unna,

Der att lefva, deri hvila. ,

Draga ner dig i bekymmer

Ifrån njutningarnas fröjder?

Du försakelsen ej känner.

Huru nöden himlen skymmer

Vet man ej på lifvets höjder;

Ej hur fattigdomen bränner.

Nesligt flykta, qvinnor röfva,

Gästfrihetens lagar bryta,

Smälek på dig nederkalla —

Sådant må man här föröfva;

Men man skall dock icke skryta,

Att en Svensk så djupt kan falla.

AXINIA.

Tvekans blygd och vägrans smärta!

Säg, hvad vill du då? Månn’ gäckad

Mig du från dig skiljas låter?

GUSTAF.

Med din kärlek i mitt hjerta,

Ofördunklad, obefläckad,

Dö — hvad annat står mig åter?

AXINIA.

Dö? O, ljumma, kalla själar!De, som riktigt älska kunna,"

Icke dö —- de lefva vilja. 1

GUSTAF.

Skicka hit din faders trälar,

Att en önskad död mig nnna,

Frän ett uselt lif mig skilja.

AXINIA.

Sä de svage tala, tänka.

-GUSTAF.

Sä de ädle pligten fräga.

AXINIA.

Men de njutningen ej smaka.

GUSTAF.

Himlen skall en lon dem skänka.

AXINIA.

Manligt är att lyckan väga.

GUSTAF.

Manligare den försaka.

AXINIA.

Litet kallt förstånd föraktar

Den, som älskar och som brinner;

Tvekan är hans gry msta plåga.

Och ju mer jag dig betraktar,

Desto mindre jag dig finner, .

Mindre värd min eldsjäls lågs.

GUSTAF.

Jag från jorden vändt mitt hjeria,Ställt till himlen mina tankar,

Frän all lust och uöd (ör stunden;

i all pröfning, i all smärta

Har jag kastat ut mitt ankar

På den fasta, djupa grunden.

Tungt frän vaggan var mitt öde,

Falsk mot mig all tidens lycka;

Hela verlden vill mig svika--------

Jag är hemma bland de döde;

Hvad härnere menskor tycka

Ljuft och ledt, är mig så lika.

( Lutar sig i sin bädd.)

AXINIA.

Kom du ej och stal mitt hjerta,

Och mitt ödes lott den höga,

Nedrigt drog du ned i gruset?

Källa till en evig smärta,

Evigt vänds från dig mitt öga,

Aldrig ser du mig i ljuset.

(JJlägsnar sig.)

GUSTAF.

Sä, Axinia, du mig lemnar?

O, med dessa ord och blickar

Vill du dig ifrån mig vända?

Hvilka qval mig ödet ämnar,

Hvilken pröfning himlen skickar,

Blott ditt hat han ej vill sända!

{Hon dröjer med handen på låset.)Tungt nog ändå är att skiljas;

Evigt afsked himlen höljer

Djupt ändå för tinga hjertan;

Men om man en högre viljas,

Ej sin egens maktbud följer,

Gifs det dock en tröst i smärtan.

{Hon återvänder tveksam.")

Vredgas, hata och förglömma — —

Hvilken dubbeldöd af döden

Är uti ett bortdödt minne!

Kom, o, död, och låt mig drömma

Evigt — sluta sorgsna öden

Evigt i din nattro inne!

{Döljer sig under manteln).

(AXINIA nalkas obeslutsam;sjunker slutligen pä knä vid

hans bädd och drar manteln af honom).

GUSTAF.

Tillbaka?

AXINIA.

Tillbaka.

Jag ville fly ; nqen återvänder

På samma rum till dig igen.

GUSTAF.

Den van, oss himlens godhet sänder,

Han blir i döden trogen än!

AXINIA.

Den flamma, himlens kärlek tänder,

Af inga vågor släckes den.m

, GUSTAF.

Hvad är att hjertat tröstlöst klagar,

Då stunden sådan fröjd beskär?

AXINIA.

O, verldens tusen glada dagar

Jag ger för, ögonblicket här!.

GUSTAF.

Det ljus, som evigheten dagar,

I stundens fröjd uppgånget är.

Du andens fria kärlek, hur du Ijuft hugsvalar

Den arma menskan uti bojan tärd!

Så får jag ega dig. Ej i din faders salar,

De gyllne, blef mig denna lott beskärd.

Du blef ej min i jordens blomsterdalar,

Ej min i vårns och sommarns rosenverld;

Men min för alla himlars /hj^ar gifven,

Men min för evigheter evigt blifven.

AXiNfA " (efter några ögonblicks

•tystnåd far hastigt opp).

Uti min själ en hastig tanke ’Iftter

Sig skymta. Bort jag mig ^ifrån ¿ig stjäl •

Vi se hvarandra snart — (/p/rgyi vinkande med handen.)

GUSTAF (utsträckt famn).

Dig famnar åter

Deroppe, ja, en fri och frälsad själ,

Der hjertats tur tur icke mera gråter

I nardusqvällens tystnad sitt farväl,Odhde i döden älskande» brud psalmer

Med suset ¡blandas utaf fridens palmer.

(Sjunker pä sitt läger.)

Tredje Scenen.

Ett audiensrum i Tzar palatset med en thron på

sidan. WLASJEFF. SCHEREMETJEFF, resklädd

och med brådska.

WLASJEFF.

Här tillbaka med nycklarna till Kromi?

SCHEREMETJEFF.

Till helvetet, säg heldre.

WLASJEFF.

Ett ledsamt uppdrag för er.

SCHEREMETJEFF.

Och för er.

■ . : WLASJEFF.;

* Nå, glänta på

dörren då.

" SCHEREMETJEFF. :

; Tfesfig ieghét^ ändå nesligare trdlöähet.^

: ! ’ " WLASJEFF. " ""

En vacker entrée! • : 1

SCHEREMETJEFF.

Sortin må ni sjelf vara med om.

Ja vi se redan

sig om munnen efter Godunow och hans ätt. Här

kommer nu lögnen och förgör lögnen. Denne af- och

omklädde munken Atrepjeff, hvem, som bar en smulaRysk skälm i sig, tror, att han är den döde —

dödade Ivanssonen Tzarewitsch Dmitri? Nej, det är lögnens

furste sjelf, som af den gudomliga hämndens gissel är

piskad opp i dagen, att i den mördade Dmitris stulna

namn och skepnad kräfva hans blod utur mördarens

hände*. .

WLASJEFF.

Ts! Tzaren!

FJerde Seenen»

De Förre. TZAREN med ett öppnadt bref i handen.

TZAREN.

Derhän har det dä kommit, att denne afklädde

munk, denne hufvudlösaste bland äfventyrare,

oförskämdaste bland bedragare, kunnat bland ett galet folk

finna ett öra, bland roflystna landsstrykare och grannar

ett tillopp — icke blott dernere pö samhällets djup

och bland skummet kring dess bräddar, utan i

Rysslands ädla slägter och bland min throns närmaste

tje-nare; derhän, att han kan skrifva till mig i detta

oförskämdhetens kallaste och oblygaste språk, bedjande mig

helt enkelt stiga ner frän Wladimirs thron — för att

lemna honom rum. .

olycka.

WLASJEFF.

Lika oförmodad som stor är denna

TZAREN.

Stor för mig och mitt Ryssland — mitt käraRyssland, för hvilket jag offrat kropp och själ, arbete

och samvete, att lyckliggöra det, och som jag nu

måste se kastadt, som ett ben, för en hund. Men

oför*-modadt borde det icke varit mig med dessa vaksamma

fiender och falska tjenare — *

WLASJEFF.

icke räknar tnig?

. Till hvilka min Tzar väl

TZAREN.

Jag räknar dit mänga nog ändå. Dit

räknar jag först öch främst Smicnoi, som, i stället att

pä min befallning skicka den skurken Atrepjeff till Po*

larhafvets stränder att kyla af sig sina upprorsfebrar, lät

honom koka ihop nya planer i hålan Pultivel. Dit räknar

jag Bojar Borochino, som, min utskickade mot honom,

låtsade firgapa sig i hads Munk-ansigte, och gick först

öfver till honom med sina stallbröder, och, en annan

Judas, förrådde sin herre med kyssande. Dit räknar

jag — — nå Scheremetjeff, skall jag icke räkna"dit

min 80,000 man starka här, anförarne först och sist,

som icke gittat intaga ett näste, som Kromi, med 600

mans besättning?

SCEREMETJEFF.

Det ser ej olikt ut.

TZAREN.

Huru är sådant

möjligt? Det är som det åttonde verldens underverk.

Så många hundar borde likväl kunnat bli harens död.

9SCHEREMETJEFF.

Först och främst lära de der 600 Kossackerna i

Kromi icke v$rit några harar.

TZAREN.

Nå räfvar då!

SCHEREMETJEFF.

Öch så få vi fråga SoltikofF och Galitzin, som, dä

man ändtligen stöd på vippen att röka ut de der räfvarna

ur kulan, dit de dragit sig tillbaka sen det började osa

i kladdarne af de itända utanverken, blåste till afmarsch

och lät koppla hundafna.

TZAREN.

Ha, jag skall skicka honom

till Siberien alt fånga mig andra i stället.

SCHEREMETJEFF.

Skulle icke

Ers Kejs. Maj:t vilja skicka alla de öfriga 80,000

hjel-tarna med, så kunde det nyeröfrade landet desto förr

blifva befolkadt?

TZAREN.

Du skämtar i en sorglig stund.

SCHEREMETJEFF.

Efter jag inte kan gröta.

TZAREN.

Jo, Scheremetjeff, låtom oss gråta

tillsammans!

SCHEREMETJEFF.

Då få vi skynda oss, ty tiden lär bli dyrbar.Femte Scenen,

De Förre. Tzaretoitsch FEODOR, införande Bojar

ROSTOFSKY. Feodor kastar sig i Tzarens grmar.

. TZAREN.

Hvad felas dig, min Feodor, du är blek?

FEODOR.

Då hela Ryssland borde rodna, att hela verlden

skall rodna öfver det. Förlåt, min fader, att jag

bringar dig sorgeposter!

TZAREN (klappande honom på axeln).

På»englavingar! — Du, Rostofsky,

hvad för du till mig från armén?

Intet mer.

ROSTOFSKY.

Mig §jelf.

TZAREN.

ROSTOFSKY.

TZAREN.

Än mer?

Intet mer?

ROSTOFSKY.

»

Af hela armén.

• TZAREN.

Har då djef-

vulen kommit för Kromi och farit af med alla 80,000?

Alla.

ROSTOFSKY.

TZAREN.

Och hvarthän? Opp i luften? Ner i jorden?Till Pultivel.

ROSTOFSKY.

TZAREN.

Till den falske Dmitri?

ROSTOFSKY.

Till Tzar Dmitri.

TZAREN (städjer sig pä FeodoY)

som ledsagar honom till [-thronen}-] {+thro-

nen}+} — till Rostofsky):

Bäck mig dödsbägaren, att jag må i ett drag

tömma den och se botten!

ROSTOFSKY.

I lägret herrskade sen länge

* *

uppenbar tvekan, hemligt förräderi.

0

TZAREN (vinkar med handen).

•Jag vet! — Under

Basmanoif?

ROSTOFSKY.

På hans tillställning, hans vink. Den 7

Maj slogs allarm, armén ryckte ut; Basmanoif sätter

sig till häst och utropar framför den med hog röst

Dmitri till Moskwas Tzar; .och utefter alla lederna

genljuder: Lefve vår far, Tzar Dmitri, Iwans son!

TZAREN.

Utefter alla lederna?

ROSTOFSKY.

Ja, fast af spridda röster.

TZAREN.

Finnas då inga trogna mera i verlden?ROSTOFSKY.

Som måste tiga,

TZAREN.

Och troheten tiger då förräderiet ropar?

ROSTOFSKY.

Yerldens gång,

TZAREN.

O, Basmanoff, Basmanoff! Om hela verlden lupit

öfver och kastat sina skälm-" och får-auleten i stoftet

för honom! Men da, den tappre, ståndaktige

försvararen af Nowgorod-Severski, som sjelf en gång krossat

deAna usling; som sjelf bäst kände och så djupt

föraktat denne folkbedragare — du i spetsen för det

fegaste af alla förräderier? Naturen är förmörkad,

förvillad,-förpestad! *

ROSTOFSKY.

Onda makter äro i rörelse i luften,,

fördas öfver jorden. Furierna svänga sina gissel öfver

fremlinstorn ochi Monomachers thron.

TZAREN (för sig).

Dmitri —? — Stå de döda opp igen och

återvända med domssvärdet i handen, i spetsen för legio-"

ner hämndeandart Eller är det skuggorna ur mörkrets

verld, som, iklädda mensklig skepelse, hasta i förväg

upp, för att, ¿tåliga efter rofvet, jaga det flämtande,

bloddrypande framför — ner för sig — — ?

Låt oss fly, fader!Hvart?

TZAREN.

FEODOR.

I Mostwas, i folkets armar. Jag skall anropa;

Axinia skall förtjusa; du skall uppmuntra; Patriarken

skall gå i spetsen med alla Rysslands helgon; vi skola

följa med hymner — strida, bedja — och segra eller falla.

TZAREN (trycker honom till sitt bröst).

Sköna oskuld, lyckliga oerfarenhet!

SJette Scenen*

De Förre. AXINIA, in med utslaget hår.

AXINIA.

Tzar! — Fader!

TZAREN. *

Nya droppar i olyckans- redan fullrSgade

skål!. — Tala!

AXINIA.

Med Tzaren icke — men m^d fadren.

TZAREN.

De äre ju här ett?

AXINIA.

Nej-, här äro de två.

TZAREN.

tala då med din fader! ,

Nåväl, så

AXINIA.

Jag ser honom ej.TZARÉN.

Gud! Förvirrad, tror jag! Barn, ser du mig ej?

AXINIA.

Nej! — (pekande på omgifningen) Jag ser honom

ej för dessa — de skymma honom undan mina blickar.

Du jolrar.

TZAREN.

AXINIA.

Eller rasar. — Haf undan dem! Bort med

kejsarpansarT — hit med fadersbröstctl jag vill tala

till dell

TZAREN.

Tala fritt! Jag har för dessa .ingenting hemligt.

*

AXINIA.

Men jag har; och du borde ha. — När du

lyssnade till mitt joller, när du tog mitt smek, när vi

utväxlade faders- och barnakärlekens ömhetsbetygelser;

skedde det i din Senat, inför Moskwas ögon? Skäms

du ej, min fader, har du förlorat kärlekens heliga

blygsel? (TiU de kringstäende> befallande") Dragen er tillbakal

, Känner mau mig icke mera här, sen en vinter snöblekt

mig? (Sedan de flesta tveksamt qflägsnat sig) Hvad,

Lanskoj, min vackre, tappre Riddare, som jag brukat kalla

dig, är du din Dame olydig? (Jifven han bugar sig och går).

TZAREN £pekande på Rostofsky).

Denne är vär vän, nästan ende vän i Moskwa;

förgrip dig ej på honom! ; •AXINIA.

Är du vår vän? Tillåt mig då ära dig som sådan.

(Rysser hans hand.) Men gör mig ock den vänskapen och

gå, min vän! (Han aflagssar sig.) Se så i Guds nämn,

vi äro då allena.

• FEODOR (ledsen).

Du glömmer mig.

AXINIA (faller honom om halsen).

Vi äro ett —

stycken af ett hjerta — till ett hjerta. — Blif qvar! —

Fader, förlåt! Det gifves mycket mellan ett barn och

en fader", som verlden ej skall stå bredvid och höra på.

4tt jag, och Åt>ad* jag nu tänker hedja, är en blygd för

både.dig och mig, som vi ej böra kasta för verldens

ögon — — Gustaf —

TZAREN.

Nämn ej det namnet!

* AXINIA.

Gustaf — du skall höra det. Eller skall jag en

dag, som kallas den yttersta, låna mig. domsbasunen

och ropa det i dina öron, så du skall spritta högt opp

ur Kremls kcjsargraf. Gustaf — den sanne Gustaf,

hör det namnet i ditt "ena öra, se’n du i dag hört den

falske Dmitri i det andra. Eller jag släpper dem i dag

tillsammans, att de skola mötas inne i medelpunkten af

diq hjerna, och der taga ihop och slänga oro med dess

upprörda tankar. Gustaf! — (En paus; der ef ter méd

saktad rörelse och •utstrHckta armar) Gif mig honom lös!Du talar i drömmen.

AXINIA.

Vaknad ur drömmen. Jag

kominer frän honom. Der har jag drömt något ohyggligt.

TZAREN.

Pu lofvade ju att aldrig se honom —

AXINIA. ‘ . ,

Förhastadt! Hvad"

ej kan hå|las, är som aldrig lofvadt.

TZAREN.

och skulle fpr alltid hata.

Som du hatade,

AXIPilA.

Tala ej om kärleks hat.

Bedraget hjertas sjelfbedrägeri! Det är den olyckliga i

ödemarken utstötta, vilsefarande kärleken, som vill

sjelf-förtappa, sjelffprderfya sig — hata — om den kunde.

Kärlek och hot få ej rum bredvid hvarandra" emellan

himmel och jord ännu mjndre i ett hjertä. Stryk det

ordet ur din och heln mensklighetens ordbok!

TZAREN.

Ännu äjska den, som tillbakasatt dig?

AXINIA.

För äran — för

religionen — för fosterlandet — för samvetet — ja!

Det der förstodo vi icke då, min fader. Men nu för-står jag det. Jag älskar honom nu så mycket mer för

det. Och han älskar mig icke mindre.

TZAREN.

Bedragna!

AXINIA.

*

Ja, bedragna.— sjelfbedragna— af dig — af jord

och himmel bedragna! — Men till saken igen! Gif

mig honom lös!

. . TZAREN.

Alt du skall löpa ur landet med

honom.

•AXINIA. *

Du vet icke, hvad du säger; derför förlåter

jag dig; ty du är olycklig nu, och olyckan är helig.

* TZAREN.

För att olofligen, hemligen gifta dig med honom.

AXINIA.

Din dotter gör ingenting olofligt, behöfver icke

göra någonting, hemligen. Hade jag velat handla

hemligen, hvad hade hindrat mig att släppa ut honom, mer

än att släppa in mig? Hade jag velat offentligen trotsa

dig, tror du icke, att jag, den trogna Axinia, skulle

uppställt så många armar och hufvu’n, som han, den *

falske Dmitri? — För öfrigt tillstundar ett annat

giftermål, *än mitt och hans. Du, som jag cfch Feodor,

vi gå att förmäla oss med olyckan och döden.

FEODOR.

Du ger oss redan döden med dina ord, syster.AXINIA.

Ack, älskade broder, kuude jag bereda dig en så

lätt död! Ja visst Vore det bäst, om vi alla tre kunde

dö för hvarandras hand — *i hvarandras famn. — Men

himlen skall sälla oss som agnar. . .

• TZAREN.

• ./

. Håll upp, .vansinniga

sierska!

AXINIA.

Gif honom lös! Det är tredje gången, jag

ropar dett Och förakta icke bönens heliga tretal! Hvad

vill du längre med honom? Ar det, på det att äfven

ur jorden hämnd och förbannelse skall ropas öfver dig

och ditt hus, af en till —?

T^REN (slår sig för pannan —

. . afsides").

* Hon talar högre ingifvelser, sanningar, som hon ej

sjelf vet. O, Dmitri, Dmitri! Du ropar ur jorden —

*

* FEODOR (till fadren).

Du har ju från min tidiga ungdom"anförtrott mig

medlarens sköna embete, förbönens kall inför din thron:

• *

gif honom lös!

TZAREN.» *

Hvad är din afsigt med honom, Äxinia?

AXINIA.

•Hvad vet jag?

Ingen; utom den att göra honom fri. — Och i frihe-ten har mannen allt; han göre af den, hvad han vill —

han kan! Endast frihet — frihet!

TZAREN.

Med ett forbehftll —

• AXINIA.

Med alla "— alla —

t TZAREN.

Att du icke mera uppsöker,

besöker honörn.

AXINIA.

" O, jag, som han, vi äro båda döda

för-denna jord. Oss vinkar blott ett återseende — utom

— uppöfver ditt Ryssland, fader — ja din jord, o Gud!

Dessutom vill jag ila härifrån — från de rykande,

askhögarna af Godunows thron och Rysslands lycka;

gömma mig i ett kloster, och der på den heliga Jungfruns

altare nedlägga min*, af lågorna till en svart, forpilös

klump nedsmälta kärlek och lycka; bedjande att hon

ville af nåd göra deraf ett, om än aldrig såjftet, så

ringa, smycke i sin himmelska liufvudbonad — eller

i Sonens strålande brudgumsmaptel. (Kastar sig i

fodrens armar, dit hon äfven drager brödren) Tagen farväl

af mig såsom af en aldrig mera återsedd — af en

döende. . * *FEMTE AKTEN.

. Första Scenen.

• Samma rum som i föregående scen. Krigstumult

närmar sig. STRELITZER och HOFFOLK, som

trängas in genom en sidodörr, kasta vapen och

fly genom rummet under skrän och jemmer.

TZA-REN med FEODOR vi sidan tränges också in.

TZAREN ( och hlödande).

Hällen stånd, tappre," trogne tjenare — några

ögonblick åtminstone — —" Jag är sårad! — Son, lif

af mitt lif, gif itiig ‘döden af din hand! ( ho-

nom svärdet.)

FEODOR.

Jag kan ej

flykta till min himmelske Fader med min jordiske

faders blod på mina händer! ( svärdet.) #

å*

. TZAREN.

Som (fen himmelske Sonen

skall afplana. — Jag vill ej falla för en Dmitris hapd

—• endast icke för en Dmi^is!

FEODOR.

Vi falle för Herrans ■—

icke menniskors.

TZAREN.

Så mycket värre! Du vet ej hvad dusäger, barnaoskuld, som himlen väljer att tala

pro-fe tior. (fastar sig pä trappan till sin, thron.")

FEODOR.

Vänd din själ med mig till Frälsaren och

helgonen, mitt lifs källa! Låtom oss gjuta *oss

tillsammans, vfig i våg, droppa i droppa, och sedan slå en

gemensam blick upp ur djupsens nöd. (Omfamnar

honom krampaktigt.") ,

TZAREN.

Ja, håll om mig!

* •

Slå med dina armar en fast vagnborg omkring mig

mot alla falska Dmitris —^ — de som på jorden och

under jorden äro.

*

Andra Scenen.

De Förre. DMITRI. BASMANOFF.

DMITRI.

Så har jag då udden af mitt svärd på spetsen af

ditt hjertsr! Stöt till! (springer och rycker tupp Tiaren,

i det att Basmanoff fattar i Feodor.) Fege! Blundar du

för döden ?

TZAREN.

m

Och för Djefvi^len — Dig. (Ser på honom;

— afaides.) Ingen Dmitri! Jag visste det väl. Men en

annan, skickad af honom — det är detsamma. —

(Högt) AtrepjefF! — Falske Dmitri! ■—

DMITRI.

Falsk eller sann;men du skall ej bli bedragen pä mig (lyfter dolkeh)

och din sanna lön.

BASMANOFF.

Håll 1 Mitt#är utslagskortet här.

TZAREN.

Dmitri och Basmanoif, Basmanoif och Dmilri.

BASMANOFF.

Det är som knif och skaft, rep och galge. {Svänger ett

framtaget rep.)

TZAREN.

nar du?

Hvad me-

BASMANOFF.

Din sons hals. Du mins, alt jag från

gam-malt vurmar på thronföljarehalsar.

TZAREN.

Dubbel förrädare!

* BASMANOFF.

Och snart dubbelmördar» dertillI Du lejde min knif

för Iwans sons strupe; nu vill en annan Dmitri

nödvändigt ha ett rep af mig för din sons hals. Det

ligger ju en rättvisa i allt det der? .

TZAREN.

• Afgrundens, ja.

BASMANOFF.

Inte så

alldeles! Jag är dessutom liksom sjuk för den der

halsens skuld — en halssjuka,, kan jag säga. Vill nu

taga bot, der jag tagit sot .‘{infaller Feodor, som värjer sig.)TZAREN ( i

Mig ensami Lif lor lif! Tzar Boris uppväger

pojken Dmitri.

BASMANOFF.

Begenten! tronföljaren ? lita träffad t, min

•man! Hade du tid, skulle jag be dig fråga verlden,

hvem deu vänder sina blickar och sin dyrkan till:

den upp- eller nergående solen?

DMITRI.

Fort! Vi äre här ej för att afhändlå, utan att

handla.

•BASMANOFF.

Ja, och här handlas med rep.

TZAREN ( stöd-

jer sig mot throneri).

Du är åtminstone räddad, min Axinia! —

DMITRI.

Din dotter? Tror du, jag fäller tiodunowska stammen,

utan att hafva plockat blomman? Jag hade d«n ena

irrande turturmaken redan i min bur; skulle jag då

gå miste om den andra?

* . FEODOR.

Hu, här vill jag ej längre lefva! ( sig från

Basmanoff och träder för fadr e.) Du visste då af

Tza-re-witsch Dmitris mord, fader?

BASMANOFF (då Tsaren med

nedslagna blickar blir ).

. Ville det, son!m

FEODOR (till fadreri).

Jag mäste då blifva förson i ngsoffret. Du gaf mig

lifvet — du har nu tagit det, — Farväl! Vi äro

qvitt. (Till Basmanoff.) Kom, bödel; jag fruktar icke

döden — blott i dennes åsyn — (pekar pä fadren

och går.)

BASMANOFF.

Nej! Det är just hufvudsaken. (Mättar med snaran

åt honom — de draga sig stridande ut genom

fonddörren, som slår igen efter dem.)

TZAREN (slär sig för sitt bröst).

Du starke hämnare, som söker fädernas

missger-ningar inpå barnen!

(Ett par anskri. Sedan tystnad. Tzaren har sjunkit pä

knä, fasthållen af Dmitri. Dörren släs upp $ man ser

Feodors kropp utsträckt pä golf vet, och Basmanoff

släppande ändan af den snara, som sitter om den dö*

des hals, stå med ena foten på hans kropp,)

TZAREN (ropande i raseri).

Atrepjeff! Basmanoff! Jag stämmer er inom år

och dag inför Guds dom! (Sjunker ner och dör,)

BASMANOFF (in).

Mitt parti med Godunow är speladt ut, slut.

DMITRI (böjer sig med dolken i hand

öfver den döde Tzaren).

Död? — Af döden surcoupad således.

(Samma fonddörr släs upp. Moskwas menighet synes

utanför — rop):

Lefve Dmitri, Rysslands Tzar och far!DMITRI.

Hell Rysslands och mine trogne undersåtare och

barn!.— Min faderliga regerings första omsorg skall

blifva, att löna eder efter förtjenst. Jag vill breda

Go-jtdunowsguld och silfver öfver Moskwas gatustenar,

komma Moskwas flod att svälla af vinets vågor; musikens

toner och dansens jubel skola öfverrösta sjelfva nordans

tjut kring min hufvudstads torg. Gä, släpp los, Moskwa,

rusets och glädjelefnadens alla orgier, gratier, bestier!

(Menigheten aftroppar under hurra. Till Basmanoff.")

Vi ha hittills lällat, hvem som skulle vara den

förste i striden, ha sitt svärd djupast inne i fiendens

led; försökom nu, hvem som är den förste i

njutnin-garnes uppfinning, ser djupast i rusbägaren! — Öfver

dessa kroppar lät duka ett festbord och beskatta alla

verldens läckerheter och galenskaper — och förtag

liklukten här! Lät hela Rysslands hornmusik spela opp,

så att besinningen och vansinnet ta hvarann i famn

och svänga om, tills svart blir hvitt, och lögnen blir

rikssanning, och bedrägeriet folkrätt. (« gåendet.) Och

skaffa mig hit Axinia se’n, vore det också från

yttersta ändan af verlden!

BASMANOFF (med hånfull blick

efter honom).

Du tänker ta skadan igen för ’ kloslerlifvet i Kiew!

— Nå, man kan få sina sugningar efter det här. (.¿f)Tredje ¿Scenen.

Ett rum i Easchin. En Madonnabild med

brinnande ljus framför uti ett hörn. AXINIA.

IWA-NOWNA. Vid slutet af scenen NUNNOR.

AXINIA.

Gråt icke så mycket; vi se ju hamnen; klostret

Slatoustkis kupol vinkar der. (Pekar genom fönstret.")

IWANOWNA.

Skulle milt lifs sol så fort sjunka i moln!

AXINIA.

Hon är trött att se ned på lifvets elände och

fålanglighet. — Men ingen blick tillbaka mer på det

rykande, åjunkande Sodom, pä förödelsens styggelse!

Låtom oss nu styrka hvarandra inbördes äfven till det

sista profvet — skiljsmässans!

IWANOWNA.

Nej, min Furstinna, mitt

barn, hade jag så nära sagt.

AXINIA.

Säg det; du har gjort skäl

för modersrättigheten; och för mig är det Ijuft, att

än en gång af någon på jorden kallas barn.

IWANOWNA.

Vi skiljas

ej. Jag följer er i klostret; får jag, syndiga qvinna

ieke bo derinom, så bygger jag mig en riskoja under

ert fönster, sitter der och ser upp till er; tills jagsitter der en dag ett blekt lik, anletet ännu vändt

emot er boning.

AXINIA.

Icke sä, min Iwanowna; du bar en

helt annan kallelse att ännu på jorden utföra. Du

har följt mig, som en stark hjeltinna genom faror och

nöd. Och hvilket värf ha vi icke tillsammans utfört,

— hans, min Gustafs frälsning och flykt. Flyg, flyg

frän denna sorgens jord; flyg, min älskling, på

frihetens och oskuldens vingar — mig hafva de afhuggit

dem, och jag har måst släpa mig hit, att dölja mig

här för verldens onda ögon. — Men du, Iwanowna,

hasta tillbaka till Moskwa, ställ ifrån dig min

tåreur-na på Godunowarnas aska; smyg dig sedan rastlöst

natt och dag omkring ur hus i hus, och med Axinias

sorgeöden på läpparne, sting hvarje modershjerta, ägga

hvarje faders harm, jaga blygseln på hvarje flickas

kind, och knyt hvarje ynglings hand kring svärdet.

Och, när då Kremlin står i lågor och upproret vadar

fram i blod, och vedergällningens furier omhvärfva

den falske Dmitri, så träng dig främst, bland de

rasande och ropa, skräna i hans öron, så att det

åter-Ijuder kring Kremlins borggårdar: Axinia!

(Kastar sig utmattad i en stol vid fönstret.)

IWANOWNA.

Ha, styrk mina steg, uppehåll mina krafter, du,

som kärleken stark, hatets sjudande känsla, hämndens

glödande tanke!(Det utanför samlade folket höres vid anblicken af

Axi-nia i fönstret ropa:

Lefve Axinia!

IWANOWNA.

Hör folkets rop och deltagande; öfvergif ej

verl-den; der finnas ännu de, som beklaga er, älska er,

kalla på er! {Axinia dröjer länge med sina blickar utät.)

O, det var det, jag visste: dess röst har än

behag för edra öron, dess anblick för edra ögon; ni är

ju så ung också.

AXINIA (med en djup suck).

Och redan så olycklig. (Kastar sig i

hennes armar.) Mina forskande blickar — ack, fördöm

mig ej! — de sökte — för sista gången — honom.—

IWANOWNA.

Stackars barn! Hur kunde ni hoppassådaut? Han

måste väl vara långt härifrån.

AXINIA.

Jag hoppades visst icke.

Men mig är, som mina ögon, så länge de se, måste

se efter honom. Den blinde vänder ju ögat ändå,

säger man, mot ljuset; och milt ljus var( han. Var

— men icke blir! Farväl mitt jordiska ljus!

Du Gustaf — dyra, sköna namn från Norden,

Mig kärare, än himmelen, an-"jorden —

Du lefver på min läpp för sista gång

Och denna tystna"ns död blir kanske lång.Du trogna yngling, hvilkens ljufva anda

Mer än det doft, som ängens blomster blanda,

Mig ljuf att andas var, jag bäddar dig

I glömskans natt djupt nedom, bortom mig. —

Skall något fllerseeude der bortom finnas — ?

O, låt mig hoppas, då jag ej får minnas! — —

Axinia — det namn i verlden hördt

Med tjusning, och på lofvets vingar fördt;

Den flickan, den Furstinnan, smickrad, firad

Hvarhelst hon sågs — hon eu gång också sirad.

Af ungdom och behag — i tystnans dubbla natt

Jag bäddar dig bredvid — — Godnatt, goduatt,

Axinia! — Var glad att hädanfara;

Du fick ej heller ren och lycklig vara.

Jag heter nu — jag Nunnan Olga är —

Gud! Det är hon, som står framför dig här.

Hon har ej mer än dina fadersarmar,

Och tröstar, att du mildrikt dig förbarmar:

Ej mera sig — hon ensamt dig hör Ulf;

Med henne gör, som Du, ej som kon vill!

(Vinkar Iwanowna, lemnar henne en sax och slår ut sitt Aar.)

Ett återstår ännu — att håret klippa;

Gör mig den sista tjensten —

IWANOWNA.

Låt mig slippa

Så sorgligt göromål! 0, detta sköna hår,

Jag flätat mången gäng i fordna år,Och hvilkets lockar, svarta, rika, långa,

Beundrats och lofsjungits af sä många.

AXINIA.

Gör nu den sista pligt, som jag befallt,

Som hittills du mig gjorde alltid allt.

IWANOWNA (under det hon klipper).

Hur ofta har jag mig ej tänkt den lycka,

Att dessa lockar för er brudqväll smycka!

AXINIA.

Dem åt den Brudgum jag nu helga går,

Som törnekronan tryckt i brudens hår.

(Fattande det afklippta håret.)

O, så skall allt af härjarn en gång plundras,

Som skapadt var, att tjusa och beundras;

Så fåfängt är, förgängligt blir en dag,

Hvad qvinnan fick af skönhet och behag.

Väl kan del unga, glada hjertat tycka,

Att fägring är en hög och herrlig lycka.

Men skönhets lycka mången, ack, bedrog,

Och verlden, som först log, till slut belog.

IWANOWNA (med ett ögonkast åt fönstret).

Jag ser de nunnor redan hitåt skrida,

Att hemta er. Du bittra afsked bida!

AXINIA (knäböjande för Madonnan).

Ett bortfördt spån på tidens dunkla floder.

Jag flyr till dig, du heliga Guds Moder!

Förvilladt barn; förskjut, förskjut ej mig!I medgångsdagen man förgäter dig;

Men alla minnas, fly till dig i nöden. — •

Tag resten utaf mina sorgsna öden

Uti ditt hägn, din tjenst. Förlåt, förlåt,

Hvad jag har irrat på min ungdoms stråt!

Du är hans moder ju, som mildt förlåter

Den Magdalena, vid hans fotter gråter.

Mitt hjerta kanske mycket felat har;

Min hela synd dock kärlek, kärlek var. —

Den kärlek kan jag ej ur hjertat rycka;

Men jag vill offra dig all kärleks lycka.

Hans bild, en synderska, jag ännu bär

Uti min själ; men låt den blekna der

Så småningom, så omärkt, saligt slilla,

I mina tankars, mina känslors villa,

För strålarna, i ljuset af din Son —

Den bruden Olgas kärlek ofvanfrån!

Men Olgas hjerta kan blott älska börja;

Axinias har ej slutat än att sörja.

Men hon sig tyckte ha så mycket qvar,

Och att så kort dess kärleks lycka var.

Tillgif, tillgif! Du har ju ock ett hjerta,

Igenom h vil ket gått ett svärd af smärta? .

Uti den stund, jag hela verlden flyr,

Ett enda dock ännu mitt hjerta bryr:

Hvar ligger han i nya bojor Fängslad?

livar irrar- han i vilsna skogar ängslad?Doldt för mitt öga är haos ödes skick;

Jag det förtror uti din nådes blick.

Fräls du hans själ ifrån förlviflans tankar,

Räck uti nöden hoppets räddningsankar,

Du, som ju också haft en fängslad kär,

Gret öfver en på korsets blodstig der.

För honom ej, for mig — för ingendera —

Jag vet det — tinns på jorden lycka mera;

Ty beder jä£: bed, Moder, bed din Son,

Han snart oss båda tager härifrån,

Och leder oss i skuggan utaf döden

Till ljuset af en himmelsk kärleks öden —

NUNNORNA (som mot slutet inträd t).

Amenl

EN NUNNA.

Frid och hälsning från vår moder, Euphemia.

Hon sänder oss, att på eder begäran afhemta och

ledsaga till vårt kloster, Iwan Statoustki på Kaschinkas

strand, en så hög gäst, Storfurstinnan Axinia. — —

AXINIA.

Systern Olga, nu den ringaste bland eder.

([Iwanowna kastar cn kappa öfver henne.")

Tack! Du följer ju äfven på dessa sista stegen

den stapplande, såsom fordom den hoppande och

dansande? (De draga sig utåt; Axinia i dörren vändande

sig om.)

Farväl du frihetens — syndens — sorgens verld!

(4f)t"jertie ¿Scenen.

Stränderna af floden Kaschinka. På ena sidan af

floden klostret; i bakgrunden ett par smärre

torn af staden Kaschin — i förgrunden en

bjorklund. GUSTAF. EN POPE.

POPEN (ledande Gustaf).

Stöd er på mig än ytterligare; så — helt och

hållet! Jag är stark och orkar nog med er.

GUSTAF.

Mina fotter

neka mig deras tjenst längre.

POPEN (sätter honom ned vid stranden).

Ni måste här hvila er.

GUSTAF.

Haf tack, ni Herrans och hans återlöstas tjenare!

Jag vet ej hvad det blifvit af mig, om ni ej funnit

mig, ni barmhertige Samaritan.

POPEN.

Ja, jag fann er maktlös,

sanslös; ni måtte mycket hafva vandrat.

GUSTAF.

Och lidit — i

fängelse — i skogen — i hunger och nöd, i kyla och

hetta. Stor är verlden och ändå så trång för mig!

Men, säg mig, är det Kaschins torn, som vi se der t

Det är det.GUSTAF ( förgäfves

att gå vidare).

Hjelp mig då på benen igen, vänlige man. Dit

skall jag.

POPEN.

Omöjligt. Jag vill försöka alt släpa er till

klostret och få herberge åt er der för natten — (

den sista, fruktar jag — (högt) och ej blott

herberge, utan ock vård af de fromma systrarne; ty sjuk är

ni, ej mindre än trött.

GUSTAF.

Trött och sjuk — mycket trött

och mycket sjuk; men skall ändå till Kaschin. Har

jag lupit, ilat hela dagen — ja flera dagar för att

komma dit just i dag, senast i qväll, och ni tror att jag

skulle hejda mig — digna vid åsynen af målet? För

mig intill floden endast, att jag må läska min tunga,

svalka mina lungor — de brinna!

POPEN ( hononvtitl floden).

Här är ämbar, som

klostret håller tillhanda. Slätten, som leder hit är

vidsträckt och stor.

GUSTAF.

Jag vet — jag vet. — Fort —

mycket! (Dricker häftigt och ymnigt.)

Icke så.GUSTAF (fattar det igen).

0, hela Kaschinka! Mitt bröst, mitt hela inre

brinner, bränner! Släck branden, som förtär mig!

(Dricker.)

POPEN (bryter ämbaretfrån hans mun).

Det här går aldrig väl till slut.

GUSTAF (slår sig för bröstet).

Förtären mig icke, j lågor!

POPEN.

Det var det jag sade; den sista villan blir här

värre än den första.

GUSTAF.

Ej tid att qvida. Hjelp mig nu opp endast —

(Faller tillbaka.)

POPEN.

Hvad skall ni då så angeläget i Kaschin?

GUSTAF.

Se hen-

ne — och dö.

POPEN.

Hvem?

GUSTAF.

Lika godt; ni blefve ej

slugare derpå; sådant ingår icke i er verld.

POPEN.

Jag har väl redan gått mig en smula trött på

vägen till och ifrån Kaschin i dag; men har ni något

mycket om hjertat der, så kunde jag väl gå dit

tillbaka i ert ärende — måhända hemta henne, som nimen te, hit. (Jfsides.) För sent; men man bör trösta en

döende med hoppet.

GUSTAF.

Man, kommer ni nu frän Kaschin? Hvad nytt derifrån?

POPEN.

Ja, det må ni just säga: märkligt nytt i en liten

småstad. Hela staden var på beuen för att se —

GUSTAF.

Storfurstinnan Axinia?

POPEN.

Hur vet ni det?

GUSTAF.

Ryktet sade mig

det i går under vägen. Och hon var der, sade ni?

Såg ni henne?

POPEN.

Ja, som hastigast i fönstret af hennes

rum; ett blekt, men skönt anlete! Också lärer hon vara

mycket olycklig. Man visste att hviska sorgliga,

fasansfulla ting; intet öga mötte mig, som icke var fuktadt.

GUSTAF (utom sig — försöker att

gå, men fruktlöst).

Bed, min Frälsare, din Fader i himmelen, att

han sänder en enda ur sina legioner Englar, att föra

mig på sina vingar till Kaschin!

I Abrahams sköt.GUSTAF.

Att jag må få kyssa

hennes fot, fatta en flik af hennes klädefåll; vore det

ock endast, att på afstånd få en blick af henne 1

(Reser sig häftigt, får en blodstörtning och faller).

POPEN.

Store Gud! Han d5r här i mina armar!

(Gör många korstecken öfver sig och honom.)

GUSTAF (mycket svag).

För mig på kullen der, och lägg mig i gräset

under träden. {Han släpas dit.) Lägg mig så att jag kan

se tornen af Kaschin, att min blick må slockna på

dem. — Åter så nära målet, utan att hinna det! Da

blidkas då ej, öde!

POPEN.

Gör flitigt korstecknet! {Hisar honom.)

GUSTAF.

Jag bär det i mitt hjerta.

Korsets Herre har redan tidigt tecknat mig dermed.

POPEN.

Ha, en otrogen, förkastad utom den rättrogna

kyrkan; jag flyr.

(Går med afsky bort, men dröjer i bakgrunden tveksam.)

GUSTAF (reser sig något och blickar kring

sig. — Månen har gått upp i qvällen).

Min dag går lugn och vänlig ner;

Min himmel intet moln förmörkar------------

Uppöfver mig här svaja ser

Jag fosterlandets hvita björkar.Det blir mig lugnt, det är mig väl

[ edra skuggor, Nordens palmerl

Kom, vestan, sjung uti min själ

En melodi af Svenska psalmer!

Det är då så -— det är då här

Till slut, det sökta fosterlandet!

Och utaf döden knutet är

Igen det slitna kärleksbandet.

I dödens skepnad denna stund

Jag skådar Sveas Engel nalkas,

Och här till slut i denna lund

Min själ i dina skuggor svalkas.

Min sista suck, o fosterland,

Min sista bön tag för din lycka.

Låt pä din stränga modershand

Mig här den sista kyssen trycka. •—

Hvad är att uppå fjerran strand

Mitt lif, en osedd tår, förrinner,

Blott att ditt namn, o fosterland,

I oförgänglig strålglans brinner!

POPEN ( ).

Jag kan ej neka honom den sista tjensten,

kyrkans bistånd och förbön, skulle än Archimandriten

pålägga mig den hårdaste penitens.

( Faller ner bakom Gustaf och beder sitt radband.")

GUSTAF (varsnande honom).

Tag denna ringen — och till henne bär!

(Tar en ring af fingret.)POPEN.

Till hvilken henne?

GUSTAF.

Uppä jorden

Det finns blott en, som är mig trogen vorden —

Axinia —

POPEN.

I

Storfurstinnan?

GUSTAF.

Der! ([Öfverlemnar honom ringen.)

POPEN.

Förunderligt! Din hälsning?

GUSTAF.

Ingeu. —

Det är en verld — fast stum — i ringen.

(Blickande åt höjden.)

Som förr Du än mig pröfvar,

Du åter mig beröfvar

Vid slutet utaf loppet

Det sista lilla hoppet —

Liksom de stora andra. —

Att henne återfinna,

I hennes strålar brinna

Ännu en dag i lifvet,

Blef mig ej heller gifvet.

Hvad båtar väl att klandra —

Vi se ej mer hvarandra!

(Uppehåll. — Sträcker ut sig.)Vi återse hvarandra!

Skiljsmässans korla stunder,

Snart, fort de sjunka under

För kärleken, som renas,

Att, renare, förenas,

Att evigt sammanvandra. —

Ej fråga lust och smärta,

Blott älska, älska, hjerta!

Se renandet är nöden;

Föreningeti är döden. —

Ty vill jag Gud ej klandra;--------

Och hans är makten, herrligheten,

Hans riket är och evigheten — —

Amen.

(

uppträda Nunnorna och Axinia.)

POPEN (lägger lyssnande örat till honom).

Död? — Stadna — hvila här, du vandringsman!

(Gör korstecknet öfver honom och ajlägsnar sig.)

Femte Scenen.

De Förre. AXINIA. NUNNOR.

EN NUNNA (pekande åt klostret.)

Se här är målet!

AXINIA.

Uppå stormig sjö

En undangömd och stilla, enslig ö!

NUNNAN.

Här modren, kyrkan, öppnar er en famn.AXINIA.

Mitt ankar kastar jag i denna hamn.

(Klosterklockan ljuder till man hör sedan ur

klostret en choral. Alla falla på knä.)

v. 1 •

Dagens heta timmar svalkas,

Och qvällens tysta skuggor nalkas;

I himlen tända Englar ljus,

Att vid dem här nere bädda

Den tröttes läger — vandrarn rädda

Frän vilsna stigar hem till hus.

Behöfver kroppen ro,

Dig i min famn förtro,

Säger natten.

Ditt kall du skött;

Sof sött, sof sött,

O, själ, af sorg och arbet’ trött.

v. 2.

Halfva hvilan blott är sömnen,

Och halfva himlen blott är drömmen;

Dess andra hälft i bönen är.

Alla mödor och bekymmer,

Och all den sorg, din himmel skymmer,

Du kasta, menska, af dig der.

Behöfver hjertat ro —

Dig i min famn förtro,

Säger Herren.Den bönen sagt,

Har själen laggt

I skygd af Englars helga vakt.

( Efter dennas slut stiga de upp.")

POPEN ( sig till ).

J kommen, heliga systrar, vägen ifrån Kaschin;

är ännu Storfurstinnan Axinia qvar der?

NUNNAN.

Här! på henne).

AXINIA.

Ett ärende till mig?

POPEN.

Att öfverlemna denna ring. (lemnar den.)

AXINIA.

Från hvem?

POPEN.

En döende.

AXINIA ( igenkänner ringen).

En döende?

POPEN.

Och död.

AXINIA.

Hvar? När?

POPEN.

Nu — der!

AXINIA (som störtar till den döde,

stannar Jorst med stum fasa, sjunker

sedan ner öfver honom med anskri).

Gustaf! (lång tystnad.)Vi råkas då — och så? — Också

Ett återseende i döden!

Här våra böljor sammanslå,

Här mötas åter våra öden.

O, det var då Kaschinkas strand,

En högre vishet velat mena?

Det var på den, en högre hand

Till slut — och så — oss går förena?

Gif, brudgum, hit en stelnad hand,

Vi växla ännu en gång ringen,

Och knyte åter sälla band,

Som slitas utaf intet — ingen.

( Trycker ringen på hans finger och omfamnar honom.")

Slå omkring mig igen din arm,

Tryck till ditt bröst din brud, din maka;

Och tag en kyss så öm, så varm

Af hennes trogna mun tillbaka!

( Under det följande sysselsatt att öppna i hals och bröst

hans kläder, gnida hans tinningar, lägga örat till hans

mun m. m.)

Men han är varm, är mjuk ännu------------

O, skulle än en fläkt här dröja

Af lifvet uti stundens nu?

O, skynden, pulsar, er att höja

En enda liten sprittning dock,

En knäpp i hjertats ur! Kom anda,

Blås sakta på hans ögonlock,

Flyg, i en enda suck dig blanda!Vält stenen ifrån grafvens dörr,

Död! Lifvet gif igen de döda! — —

Det skett, det underverket, förr

På kärleken, som gick att blöda. —

Min Gustaf, Gustaf! Hör din brud

I dödens öknar på dig kallar!

Hör, Gustaf, domsbasunens ljud

Uppståndelsen och domen skallar!

Stå opp, stå opp! Ty domsens dag

Här gryr. Vi gå till din, min Fader.

GUSTAF ( skumma blickar,

ser henne och suckar).

Axinia!

AXINIA.

Tyst, han rör sig!

GUSTAF (vänder sig till henne och srnäler).

Jag

Uppstånden är ju! O, min Fader

Och hennes Fader, hon är här,

Förklarad, frälsad vid min sida!

Hur nådig, huru god du är,

Som icke lät mig längre bida!

AXINIA (blickande åt himlen).

Som icke längre låt mig bida!

O, kärlek, ännu under ser;

Med döden mäktar han att strida,

Tills offret han ifrån sig ger.

{Med ängsliga blickar på honom.")

Jag utaf fröjd och fruktan gråter;Han ler med stelnad blick igen —

Knappt andas börbart. Tala åter,

Du stilla hjerta, med din van!

GUSTAF (med förklarad blick).

Du hjerta, tala med din vän,

Den lemnade i sorgedalen,

Den pröfvade på jorden — den

Nu funna uti himlasalen. —

Det hopp ej vacklat i min själ,

Att dig på jorden återfinna,

Svek det än der, jag ser likväl

I himlen skulle jag det hinna.

Jag dog och syndens fallna kropp

Vid klockors ljud de der begrofvo

Invid Kaschinkas klara lopp. —

Men mina blickar sig upphofvo

I högre verldars milda sken

Af ljusa himlars himlar alla.

Jag salig var. — Men var allen;

Och började högt på dig kalla.

Jag hörde helga toners sus,

Jag ,örde sång af saligheter;

På vingar utaf nåd och ljus

Jag flög igenom evigheter. —

Axinias, o, Axinias namn

Jag ropar — och du: Gustaf — svarar

Då ser jag opp — och i min famn

Axinia, du dig uppenbarar!Dog du så snart, så fort ock du?

Och bröts så hastigt blommans stängel,

Att du är redan hos mig nu,

En frälsad själ, en himlens Engel?

Skiljsmässans tid, hur lätt och kort

För hjertan der i sorgen fjerran;

Hur fort ur tidens pröfning bort

Man llyktar, bergar sig till Herran!

AXINIA (vänd från honom).

En aning genomfar min själ;

Kort blef mig skenet, skimret gifvet.

Han talar och han skådar väl —

Men som ifrån det andra lifvet.

Han är ej mera hos oss här;

Deroppe vistas redan anden.

O, Gud, men jag är än ej der,

Jag gråter ännu här på stranden.

GUSTAF (dodsrysningar").

Jag är så tung — jag är så trött.-------

Lägg bättre hufvudet till hvila!-------

Lägg dig bredvid. (Vänder sig på annan sida.)

Sof sött, sof sött,

Axiuia! — — O, jag känner ila

En kyla.-------Skumt och kallt det är — —

O, bred på mig din mantel der — —

Det är så kallt — — kallt också här!

(Sträcker ut sig och dör.)AXINIA (har lagt sig intill honom).

Det är så kallt — kallt också här!

Här har min brudgum lagt sig neder;

Och jag blir hos min hjertans kär

I natt. — Den kyska månan breder

Utöfver oss sin skära pell. — —

Din brud vill sedan vaka, lida,

Och våra själars bröllopsqväll —

I himlens sal en gång förbida.

(Drar manteln öfver dem båda.)

(Sången vidtager igen efter slutad bön i klostret. — Jlla

knäböja.)

v. 3.

Bästa hvilan dock från nöden,

Och hela himlen först är döden —

Den sömn, hvars broder sömnen är.

Långt från alla sorger fjerran

På sina vingar bort till Herran

Dig ur all nöd och sorg han bär.

Behöfver själen ro,

Dig i min famn förtro,

Säger Jesus —

Uti min famn,

Din trygga hamn,

O, själ, och lofva din Guds namn!

(Ridån faller härunder^ så att ännu sedan den är nere, de

sista ljuden tona.)