Erik Grane. Uppsala-roman

Erik Grane. Uppsala-roman

Du er dog, de månge vilkår tiltrods, mere rimelig karl, end en skulde frygte.

DO VEKGUBBEN.

Min sen, vi trolde er bedre end vort rygte; det er ogsu en forskel mellem jer og os. — HENRIK IBSEN.

Stora Frösunda i Januari 1897.

Gustaf af Geijerstam. I. errgården låg på en backe med gröna sluttningar nedåt ån och trädgården. Hufvud-fasaden vände sig bred och hvit med dubbla rader af fönster och en stor frontespis mot den sandade gården med den stora gröna planen i midten och de båda låga flygelbygnaderna en på hvar sida. De gröna sluttningarna åt trädgården till voro genomskurna af slingrande gångar, som ledde ned till trädgården. Den var gammaldags med tjocka, risiga häckar af hallon och stora, yfviga, slokande krusbärsbuskar, gamla, knotiga äpple+räd, raka rabatter med löfkojor, solrosor och stora doftande rosenbuskar, hela land med spritärter, bönor och tidig potatis, och midt i trädgården, ingärdadt mellan två raka gångar och en Erik Grane. 12

gräsmatta, ett stort välskött jordgubbsland, där blommorna på försommaren lyste hvitt, och bären i juli glödde varma och röda.

Fordom hade herrgården legat afstängd uppe på backen, och där man nu såg de vänliga gröna sluttningarna, hade branta stenmurar varit uppförda, rundt omkring uppe på kanterna växte syrenhäckar, och ned till trädgården ledde ojämna, skrofliga stentrappor, huggna i grå granit. Men så kom en ny tid med andra fordringar på komfort och trefnad, och då tog man bort de ojämna, till hälften hoprasade trappstegen. Man körde dit sand och slätade vägen. Man ref upp syrenhäckarna med rötterna, bröt ner stenmurarna, körde i stället dit mjuk, svart mylla, och en vacker vår sådde man gräs i de nyhvälfda backsluttningarna samt gjorde gångar och grupper efter modernarne snitt. Och när vårsolen ljummat upp luften och majregnet duggat ned öfver den lösa jorden, så sköto en dag små fina, ljusgröna strån upp ur jorden, alt flere kommo efter, och de växte hvarandra alt närmare och närmare, blefvo alt tätare och tätare, till dess att en mjuk, finklippt gräsmatta sträckte sig utför sluttningen, där de gamla, stela stenmurarna stått. Och midt i grönskan stodo grupper med penséer och nejlikor, rosenträd och underliga, gula, stjärnformiga kantväxter, medan smala slingrande gångar snodde sig genom den gröna mattan.

På så sätt var trädgården delad som med ett streck". På ena sidan den nya moderna anläggningen, på den andra återstoden af den gamla trädgården med dess långa, raka rabatter, breda gångar och knotiga äppleträd.

Men bakom den stora bygnaden var en brant, lång backe, som slnttade rätt ned mot ån. Där fans ingen väg, utan för att komma ned till ån måste man gå ned genom trädgården och förbi spillrorna af de gamla häckarna, som stodo kvar där nere omkring en gammal grön soffa med stålstänger till ryggstöd. Det var gamla, höga hvita och gredelina syrener, och framför syrenernas brungråa stammar glänste de bjärtröda vidjorna af några viburnumbuskar. Men kom man förbi dem, så var man långt nedanför byggningen, och där nere rann under mörka alar en å, och bortom alarna såg man parken med dess höga, hvita björkstammar och trädens smidiga, hängande kronor. Midt för bygnaden hade ån grenat ut sig till ett stort bredt kärr med högt vatten. Det såg nästan ut som en liten sjö, och öfver kärret ledde en smal, lång spång med ledstång på ena sidan. Den höll knappt fyra vanliga plankor i bredd.

Vid slutet af den smala spången syntes som en backe uppåt af röda bygnader och sotiga tak, och därifrån hördes dag och natt det enformiga dunkandet af en stor stångjärnshammare. Där4

låg «bruket», som det i dagligt tal kallades, och den långa smala spången var föreningsbandet mellan herrgården och bruket, mellan kontoret och dagsverkaren, mellan herremannen och arbetarna. Bruket var icke stort. Där funnos två stångjärnshammare och en smälthammare. Omsättningen var i det hela obetydlig. Men det var i alla fall medelpunkten i ett litet rike, som hade sin konung och sina undersåter, hvilka alla togo sitt bröd af inkomsterna från dessa tre hammare, som gingo dag och natt med sitt egendomliga: dunk, dunk, af dessa flammande härdar, framför hvilka sotiga gestalter i grofva, långa skjortor och med klapprande träskor på fötterna dag och natt med starka spett vände glödande eldklumpar, af detta lilla vattenfall, kring hvilket de många små och stora röda bygnaderna växt upp. Och nedanför herrgården hade detta bredt ut sig till det vida kärret, öfver hvilket den långa skrangliga spången ledde.

Bruket, egdes emellertid af ett bolag, och förvaltaren hette Per Erik Grane.

Per Grane kom dit som förvaltare, när den stora olyckan skedde inom hans slägt. Han var af en gammal bruksfamilj, och hans ungdom hade varit ganska olika hans mannaålder. I Upsala låg han i många år utan att taga examen, var medlem af det kotteri, som gaf dåtidens Upsala tonen, det kotteri, ur hvilket «Gluntarna» utgingo, och som under hans studenttid sjöng på sista versen.

Han hade lärt sig att tro på vänskapen, ungdomsglädjen, poesien och vetenskapen. Han hade egnat sig åt de båda första, läppjat på den tredje och försummat den sista. Men han hade under detta lif insupit ett behof af intelligent samlif, en fläkt af bildning och förfining och ett förakt för hvardagslifvets prosa, som hvar på sitt sätt försvårat hans försök att egna sig åt något så banalt som att taga examen.

Dessutom var han fritänkare, d. v. s. fritänkare på det sätt, som Upsala filosofer ännu i dag äro det. Han hade omsatt de kyrkliga dogmerna i ett slags kvasi-vetenskapligt system, som han kallade för det Boströmska, och som altid gjorde honom varm, när han behöfde uppträda till dess försvar. Han hyste ett djupt förakt för prester och teologi, men det fans intet i "hans privata lif, som tydde på, att han lefde på krigsfot med den bestående religiösa uppfattningen, utom en enda sak: han gick nämligen icke till skrift. I kyrkan gick han, när det så föll sig, och han talade aldrig om något så gärna som om religion och literatur.

Men ett gladt ungdomslif hade han fört, och det var ett hårdt slag för honom, när hans far plötsligt dog och lemnnde sin familj på bar backe. Det blef konkurs. Egendomen såldes, och Per Grane lemnade Upsala för att träda in i prosans verld som förvaltare på Näs lilla bruk, där han först under ett år lefde som ungkarl.

När han var tretio år, gifte han sig.

Hans hustru var af en tarflig, hederlig borgar-slägt och hade fått en strängt religiös uppfostran. Hon egde en fast karakter, var en af dessa starka, helgjutna människor, som aldrig kunna gifva något till hälften. När hon gaf Grane sitt ja, var det för hela lifvet, oryggligt och oförbehållsamt, och den tro, som från barndomen inplantats i henne, hade slagit starka rötter och uppfylde henne helt och hållet. Hon var praktiskt anlagd, hade ett utprägladt, lyckligt intresse för alting i den yttre världen, kunde blifva hänryckt öfver studiet af en läkarebok eller en kokbok och hade ett gladt, friskt lynne, som spred sol omkring sig, ett lynne, som ej blott egde stundens sprittande liflighet, utan den spänstiga kraft, som bär genom lifvet. Dessutom var hon ätrålande vacker, liten och fin med präktiga blåa ögon, ett rikt blondt hår och ett par händer, liksom enkom skapade att kyssas.

Det religiösa var hennes svärmiska sida och när hon gifte sig med Grane, sade hon honom öppet, att hon hoppades under tidens lopp att vinna honom för Kristus. Han å sin sida tänkte att så småningom inplanta i henne sin filosofi. Men han sade ingenting därom, och i grund och botten var hans behof efter en maka, som var hans liktänkande, icke synnerligen djupt.

I början af deras äktenskap voro slitningarna mellan de båda makarna starka. Fru Grane led7

af, att hennes man ej ville hålla husandakt, att han ej kunde deltaga i hennes religiösa svärmerier, samt att han fann ett nöje i att ibland främmande föra sina kätterier till torgs. Han å sin sida kände sig irriterad af de oupphörliga angreppen för sin brist på tro, hälst hans egen öfvertygelse mindre var en personligen tillkämpad än en, som ban fått sig ipräntad genom själfva den ton, hvilken under hans studieår beherskade ungdomen.

Födelsen af en gosse, som i dopet fick namnet Erik, vållade i början ingen förändring.

Sedan blef det annorlunda, och Per Grane blef den, som fick lof att gifva efter. Religiös blef han egentligen aldrig. Men när Erik blef äldre, lade fadern bort att yttra sig i religiösa ting. Sina kätterier angående treenigheten och kristologin behöll han för sig själf, och han gick till skrift en gång om året för barnens skull.

Det är inte bra, att barn växa upp utan religion, och auktoriteten går bort, om de märka, att föräldrarna kunna hysa olika meningar.

Med åren riktades Per Granes håg alt mera på det praktiska, och bela hans tid upptogs af affärerna. Han blef konservativ i almänhet, och hans andliga intressen upplifvades egentligen, när han i sälskap med någon f. d. studentkamrat erinrade sig gamla minnen. Den nya tiden hatade ban af instinkt. — —

Eriks första minne var, att han en dag setat8

på en oerhördt hög backe, där han varit mycket rädd för att falla ner. Då kom en stor svart hund och sprang öfver honom, så att han skrikande rullade utför sluttningen, men upptogs och tröstades.

Han bar på det minnet i många år, utan att kunna begripa, hvar och när detta hade händt. Ty en sådan backe, som han kom ihåg, kunde han inte få reda på hemma.

När han sedan talade om händelsen, skrattade hans far och visade honom ett vanligt dike. Där hade gossen setat på renen, medan sköterskan plockade smultron åt honom i diket, och den stora, stora hunden var en vanlig liten knäracka, som då fans i huset.

Det var väl för att han själf var så liten, som han då tyckte, att alting var så stort. Men Erik hisnade i fantasin, så ofta han tänkte på den backen, ännu när han var stora karlen och gick med långa byxor.

Så långt han kunde minnas tillbaka, brukade modern hvarje morgon taga honom in i ett litet rum, som kallades kabinettet, och där lät hon honom först läsa ett stycke ur bibeln. Och sedan frågade hon honom vers för vers och förklarade för honom, så att han skulle förstå. Sedan fick han falla på knä och läsa en bön, som modern förestafvade honom.

»Gode Gud, gör Erik till en snäll och lydig9

gosse och hjälp mig att altid älska Jesus och följa honom och gärna höra och läsa Gruds ord. Gud bevara mamma och pappa och lilla syster och alla människor. För Jesu skull. Amen.»

Därefter läste han Fader vår, ett par salm-verser och välsignelsen.

För resten fick han leka hela dagarna, ända till dess att han började lära sig läsa.

Prestgården låg bara en liten bit ifrån herrgården, och presten hade en pojke, som hette Adolf, och som var ett år yngre än Erik. Han var tjock och klumpig med en liten trind näsa och ett par små ögon, som lågo djupt in och glödde. Han beundrade Erik och såg upp till honom och lydde honom som en förman.

När det någon gång hände, att Erik blef alt för despotisk, opponerade han sig. Och då ledde det altid till frenetiska slagsmål.

De lekte för det mesta krig, och det var ej några vanliga småkrig, som det gälde, utan från det att Erik var sex, och tills han blef elfva år, räckte detta krig. Det var ett stort krig, som fördes mellan Sverige och Ryssland. Och genom lyckliga fälttåg hade Sverige underkufvat andra länder och gjort dem till sina lydstater, så att konungen kunnat göra Erik till fältmarskalk öfver Finland och Adolf öfver England.

Det var Erik, som utdelat länderna, och han hade föreslagit Adolf ett så mäktigt rike som Eng-10

land egentligen för att Adolf inte skulle vara ledsen öfver att ban själf behöll Finland.

Ty Finland ville Erik behålla för egen del, och hans undergeneraler buro stolta namn. Döbeln, Adlercreutz, Sandels och Drufva hette de, och hans adjutanter kallades Zidén och von Schwerin.

Vid gafveln af den ena flygeln, bredvid trappan, som ledde in till strykkammaren, på den plats, där under Eriks flydda barnaår sandhögen stått, i hvilken han då brukat leka ladugård med grankottar till oxar och kor och tallkottar till får — där var nu de båda fältmarskalkarnas stall beläget, och där stodo i en imponerande rad hvita, gröna och svarta trädgårdskäppar med segelgarnståtar till grimmor och tyglar, stälda i stark lutning mot väggen.

Fältmarskalkarna läste för samma guvernant, som bodde på herrgården, och när läsningen på förmiddagarna var slut, då spände de träsablarna vid sidan, stucko pistoler i bältet, slängde en karbin öfver axeln och trummade ihop trupperna. Erik utdelade befallningarna, och adjutanterna förde dem fram till Döbeln eller Sandels, åt hvilka försvaret af ett par af de vigtigaste fästningarna var anförtrodt. Och med Schwerin vid sin sida ocli Adolf i hack och häl red Erik på sin eldige springare stolt ut från gården, förbi de stora kastanjerna, vek af förbi flygeln och sprängde i karrier11

utför backeu ned mot bron, där trupperna väntade. Därpå rekognoscerade man eller skärmyts-lade. Ty de stora bataljerna sparades till "lördagarna, då läsningen var inskränkt till en eller två timmar. På söndagarna hölls vanligen vapen-fa vila.

Egentligen voro bataljerna mera ofarliga. Någon gång gjorde Erik sin vän Adolf det förslaget att leka ryss, så att han — Erik — skulle få klå honom. Men Adolf motsatte sig altid med ståndaktighet detta förslag, dels emedan han ansåg det dåligt att inte vara svensk, dels därför att han i almänhet inte tyckte om att få smörj. I stället höllo de båda vapenbröderna troget tillsammans och massakrerade jämmerligen med träsablarna buskar och trädstammar ute i björkhagen, medan de ideligen fyrade af pistolerna och ropade «pang».

I fem år förde de båda fältmarskalkarna gamla Sveriges runor med den äran. I medeltal levererades en drabbning i veckan, hvarvid de svenska vapnen nästan altid tillkämpade sig segern. I motsatt fall lydde rapporten på, att svenskarna måst draga sig tillbaka för en öfvermäktig krigs-styrka, ett sätt att uttrycka saken, som de lärt sig i svenska historien.

Men på söndagarna var det, som sagdt, vanligen vapenhvila. Då tog fru Grane Erik in till sig på eftermiddagarna och läste för honom ur små röda och gula böcker om små barn, som12

trodde på Jesus, och i unga år dogo med glädje, därför att himmelen väntade dem, eller om hjältemodiga missionärer, som drogo ut i fjärran land att predika herrans ord för hedningarna. På förmiddagen höll fadern predikan, eller också for familjen i kyrkan. Och då fick Erik ofta vara med.

Erik var dessutom en stor läsvurm, och han plågade ständigt sin far för att få låna något från pappas bokhylla.

— Kan jag inte få låna en rolig bok?

Fadern hytte åt honom med fingret.

— Du har ju nyss läst en hel roman af Walter Scott. Läs i dina egna böcker.

— Ysch. Di ä" så tråkiga. Det är inte roligt och läsa barnböcker. Och så har jag läst dem så många gånger. Kan jag inte få låna en af Cooper? Kan jag inte? Söta, snälla pappa, jag ska inte sluka den. Jag ska läsa den så långsamt och ordentligt.

Och så fick han låna en roman af Cooper, och han läste med klappande hjärta om den ädle majoren och de vackra misserna, som af den underbare Falköga räddades ur de grymma rödskinnens våld.

Sedan berättade han hvad han läst för Adolf, och då blefvo fältmarskalkarna förvandlade till nybyggare i den nordamerikanska vestern, och träden och buskarna i björkhagen blefvo lättfotade13

rödskinn, som klubbades med tomahawker ocb skötos till döds med refflade lodbössor.

Erik märkte snart nog, att fadern undvek att låna honom böcker, i hvilka det stod något om kärlek.

Ibland märkte han också, när han kom in i rummet, och föräldrarna voro inbegripna i ett samtal, att de plötsligt med en blick på hvarandra tvärtystnade. De skrattade då båda på ett särskildt sätt, som Erik lärde sig att känna igen. Instinktlikt anade han, att det var något, som han icke skulle få veta, men som säkert måste vara något ytterst intressant. Och därför frågade han en gång:

— Hvad var det, pappa sa"? Jag förstod nog. Det var något om kärlek.

Fadern svarade då:

— Sådana saker begriper du inte än. Det blir tids nog, när du blir stor.

Men Erik funderade sanningen att säga mycket på den där kärleken. I alla romaner var detta för honom hufvudsaken. Han läste dem nästan endast för att få höra, hur de älskande kysstes och smektes. Men han kände på sig, att romanerna talade inte om hela historien. Och han skaffade sig därför reda på, hvad han ville veta, i stallet och i vedboden. Och där fick han verkligen veta åtskilligt.

Han var kär i Adolfs syster, en liten blåögd flickunge med korta kjolar och utslaget hår. Men han tyckte altid, att han var mest kär i henne, när han ej såg henne. Om morgnarna, innan han steg upp, låg han ofta med slutna ögon stilla och fantiserade om, att hon föll i ån, och att han räddade henne. Eller att det blef eldsvåda i prestgården, och han rusade dit och tog henne på sina armar och bar henne ut ur det brinnande huset. Och hon kysste honom och kallade honom sin räddare. Och hennes far kom och tryckte hans hand och lofvade, att han skulle få henne till hustru, så fort de båda blefvo stora.

Men det han hört i vedbo"n och stallet och af brukets pojkar, var af en annan art. Och däraf föddes andra, ännu obestämda, fastän retande fantasier. Men då tänkte han aldrig på den lilla fina prestgårdsflickan, sällan ens på någon bestämd flicka als. Tänkte han på någon, så var det på en storväxt, vacker koksa med frisk hy och fylliga lemmar.

Vid denna tid hände det, att fadern vid frukostbordet kom att nämna något om en piga på bruket, som fått ett barn.

— Premz garcle aux enfants, sade modern hastigt.

Erik hade lärt sig jämt så mycket franska, att han visste, att «enfant» betydde barn. Nu förstod han och, teg. Men han blef blodröd i ansigtet och för att afleda alla misstankar började15

lian att slå händerna mot hvarandra och skratta, så att modern luggade honom och frågade, om han blifvit tokig.

Sommaren innan Erik skulle in i skolan, anskaffades en informator, och då afstannade de krigiska lekarna.

Erik var nu 12 år.

Under denna sommar sysselsatte fru Grane sig mycket med sin son. Hon talade vid honom om alla de faror, för hvilka han skulle blifva utsatt, nu när han ensam kom bort från hemmet. Och hon bad honom att altid läsa sin bibel och altid bedja till Gud. Hon talade vid honom om hemliga synder, som ske i det fördolda, men som Gud ser. Ty för honom kan intet blifva fördoldt. Och hon bad honom att aldrig göra något, som han behöfde blygas för inför Guds ansigte.

Erik såg, att hon ofta grät, när hon var ensam. Och han förstod, att det var för hans skull.

Och när han en vacker morgon reste till stationen med fadern för att fara till skolan, tänkte han så mycket på modern, att han till och med glömde sin älskade, den lilla flickan i prest-gården.16

n.

Erik Grane blef konfirmerad tillsammans med de andra skolgossarna.

På denna tid hade han en vän, som hette Artur Schultz, och som han dyrkade med all den hängifvenhet, hvilken utmärker den första gossvän-skapen. Schultz var två år äldre än han, var fåordig och tillbakadragen, med något på en gång mildt och skyggt i sitt väsen. De båda gossarna hade samtalat mycket i religion, något som är vanligare bland sexton-adertonåringar, än man är böjd att tro, och det var ej så litet fritänkeri med i deras samtal. Schultz var den djärfvaste. Ibland rent af skrämde han Grane.

Emellertid var Erik troende, när han första gången trädde inför altaret. Det steg han tog, syntes honom så vigtigt, och dessutom fick ban hvarannan dag bref från modern. De voro fulla af förmaningar och bibelspråk, och Erik fick ofta tårarna i ögonen, när han läste dem. Ty de voro också så fulla af kärlek.

Konfirmationsdagen voro föräldrarna inne i staden och följde honom i kyrkan. För första gången var han klädd i frack och hvit halsduk. Han sörjde öfver, att han ej fått bära svart hatt, utan måste gå fram i skolmössa. Men han trö-17

stade sig med, att fadern förklarat skolmössan vara uniform.

Efteråt mindes lian föga af hvad som skett i kyrkan. Men han undrade öfver, att han själf ej gråtit som så många af de andra, och han grubblade mycket öfver det obehagliga intryck, han erfarit, när ett par af kamraterna sagt något af de vanliga cynismerna om vinserveringen.

Han uttalade hvarje «ja» med fast ocn tydlig röst. Han visste, att han kunde svara «ja», när han tillfrågades, om han trodde på Gud Fader, Gud Son och Gud den Helige Ande. Men när presten begärde löfte af honom, att han skulle blifva vid denna tro i alla sina lifsdagar, då var det nära, att han darrat på målet. Han hade förut sagt sin mor, att han ej förstod, hur någon människa kunde lofva sådant. Men då hade hon bara sett på honom med sina milda ögon och sagt, att Gud skulle nog hjälpa honom.

Och det tänkte han nu på, när han svarade »ja».

Sedan, när orgeln mäktigt brusade och de höga hvalfven fyldes med aningsrika toner, då böjde han darrande knä och emottog sakramentet. När han gick hem, trodde han, att han blifvit en annan människa.

Dagen därpå foro föräldrarna hem, och efter ytterligare en dag hade lifvet börjat återtaga sitt vanliga utseende för honom.

Erik Grane. 218

Tiden till året efter hanø konfirmation var emellertid för Erik Grane en glad tid. Han var frisk till kroppen och munter till lynnet, och en sprittande ysterhet, som han stundom kom att lägga band på i hemmet, utan att själf egentligen veta hvarför, utvecklades och tog fart, när han var ute bland främmande. Någon idrotta-maär var han egentligen aldrig. Därtill var han för liten till växten och för klen. Men han slog ändå boll med förkärlek, åkte skridskor och kälke med passion, och i skolan var han städse bland de värsta upptågsmakarna.

Hans små bruna ögon lyste af lifslust, och ofta, när han gick ensam, kunde han sjunga och skratta för sig själf, som om glädjen inom honom nödvändigt behöft bryta sig väg.

Han hade äfven en annan vän än Schultz, och han hette Klas. Det var en stor, stark och vacker pojke, som vunnit Granes hjärta genom att hjälpa nonom från att få smörj, när han var nykommen i skolan. Klas hade sin familj boende i staden, och genom honom fördes Grane in i stadens societet.

Ty midt i den stora societeten existerar altid en liten, hvilken de stora skratta åt. Den består af gossar från tolf till aderton år och af flickor under sexton, ehuru äfven inom denna societet grader förekomma.19

Denna societet har sina lejon och sina stjärnor. Den har baler, sälskapsspektakel, tésupéer, promenader, skridskopartier och kälkåkningar. Ja, det förstås, den har äfven séancer på gårdarna, vid hvilka man leker «kurra gömma» och «dunk». Men som vid alla societets-nöjen, äga dessa till-stälningar sin egentliga dragningskraft i den fläkt af kurtis, galanteri och kärlek, hvilken som en berusande doft omgifver alla deltagarna.

Kyssar, stulna eller gifna i en mörk vagn, som står i ett stallskjul, och där leken fordrar, att man måste gömma sig för verldens ögon; handtryckningar, som växlas, när man hjälper upp en flicka, som snafvat på de ovana långa kjolarna vid sitt försök att hinna först fram för att få säga »tvy för mig»; ögonkast, som sätta lif i benen och bränna i själen; flyktiga omfamningar, efter hvilka man slår ned ögonen för hvarandra! Ja, lifvet var lustigt och kärleken glödande, fast den aldrig räckte mer än ett halft år. Det var sol om våren och värme om vintern. Till och med när skolan började, var man glad. Ty då fick man träffa flickorna igen.

Klas och Erik hade hvar sin flicka, som i deras krets gälde som hvarderas erkända moitié. Man brydde dem för hvarandra. Detta endast förhöjde nöjet. Ty när man aldrig vågade bekänna sin kärlek i ord, var det härligt att höra andra tala om den, medan man själf stod och20

hörde på och njöt af, huru väl hon upptog denna stumma hyllning.

Sanningen att säga glömde Erik under vintrarna aldeles sin kärlek till den lilla prestdottern. Men detta hindrade ej, att den om somrarna lefde upp igen.

Hans och Klas" flickor voro väninnor och följdes ständigt åt. Ursprungligen hade Klas och han varit betagna i samma flicka. Men när hon afgjordt syntes föredraga Klas, så resignerade Erik och fann, att han mycket väl kunde tycka om den andra i stället, vare sig nu att detta kom sig af, att kärleken ej var nog personlig för att ej lätteligen kunna byta om föremål, eller det helt enkelt berodde på, att tillfället gör tjufven. Ty nu bildade dessa fyra en präktig kvartett, och den kvartetten höll troget tillsammans. Dessutom var det naturligt för Erik att i ett sådant fall gifva vika för Klas. Ty han erkände obetingadt dennes öfverlägsenhet både i konversation och dans.

De fyra älskande träffades på bjudningar, men de sågo hvarandra äfven utomhus. På e. m. såg man ofta de två flickorna komma gående arm i arm på stadens promenadplats, och där dröjde det ej gärna länge, förrän de båda ungersvennerna döko upp i något gathörn och med en aldeles särskild hälsning passerade de båda damerna. När man så gått förbi hvarandra ett par gånger, stannade man och frågade, «hur det stod till med flic-21

korna i dag». Ordet «damerna» ansågs ej öfverensstämmande med de tilltalades ålder och värdighet.

Och sedan denna fråga besvarats med menande leenden och lifliga blickar, följdes man åt. Och var lyckan god och mammorna borta, så utsträcktes promenaden utom tullarna, och någon enda gång — men mycket sällan — hände det då, att man vandrade arm i arm.

Det var en oskadlig kärlek. Ty båda parterna visste af, att det bara var för ro skull, och ingendera inbillade sig, att det skulle räcka för lifvet. Naiviteten saknades i betänklig mån vid detta slags flirtation.

Men Klas var äfven en stor jägare, och fast jagten merendels ej gälde annat än skator, kråkor, ekorrar, snöskator, ugglor och skrikor, och fast man understundom i trots af «föreningarna för småfåglars skydd» i nödfall förföll till att knäppa på starar och bofinkar, så fylde dock den ädla jagten deras sinnen med en stolt lycka, och Erik skulle vara med, fast han sällan sköt ett skott som träffade. Men det var så härligt när man kom ut om vårmårnarna och luften lyste klar vid den uppgående solens strålar. Och härligt var det också, när man gått sig trött i äng och skog, att taga fram matsäcken och äta. Agg och korf och smörgås och pannkakor.

På dessa utflykter hade de ännu en tredje sälskapsbroder, som hette Kalle. Kalle var den22

oförvägnaste och snällaste pojke inan kunde träffa på. Såg han någon kamrat i fara, störtade han genast till hans hjälp, utan att tänka på, om han kunde uträtta något eller inte. Och var det vid sådana tillfällen möjligt att göra sig själf illa, så gjorde Kalle det. Ty klumpig var han och lätt att narra, men trygg och säker i alla lifvets skiften, vare sig han fick smörj eller gaf. På jagt fick han vara med, men när de voro ute för att träffa flickor, då ville Klas och Erik hälst vara af med Kalle. Och troligen kände Kalle häller ingen särdeles lust att göra dem sällskap.

En vår skulle ett stort jagtparti företagas. Det var strax efter det, att Klas och Erik blifvit konfirmerade. Kalle var ännu öfvermaga, och de båda andra underläto ej att anspela därpå. Färden skulle företagas en lördags eftermiddag och på söndagen skulle de komma tillbaka.

Det var den härligaste lördagsafton. Roxen låg som en spegel, och med jämna årtag rodde de öfver den en mil breda sjön. På vägen lossades fruktlösa skott efter tärnor och kråkor, som flögo öfver sjön, och när ekstockens botten skrapade mot stranden vid Sandvik, var det just lagom att taga fram matsäcken och ställa om nattkvarter. Natten skulle tillbringas i en liten obebodd stuga, som låg nere vid sjön.

Först gjorde gossarna i ordning bäddar för natten, samlade ihop halm och löf och delade23

.sinsemellan soffan och de stolar, som funnos därinne. När • detta var undanstökadt, satte man sig på en backe utanför stugan med utsigt åt sjön och började äta.

Sjön låg lugn som förut. Icke en vindfläkt krusade den klara vattenytan, björkarnas smala kvistar hängde med friska, ljusgröna småblad, långa och smidiga ned mot vattnet, och högt uppe i luften ilade svalorna om hvarandra på sin jagt efter luftens osynliga insekter.

När de ätit, framtogs en kvartersbutelj med punsch, hvilken i all hemlighet insmugglats på samma gång som matsäcken. Det räckte till två glas per man, ifall Kalle nöjde sig med ett och ett halft. Och det fick han göra, efter han var öfvermaga.

— Det är jäkla skönt här, förklarade Erik och vräkte sig på ryggen i gräset.

Kalle gjorde genast på samma sätt och betraktade uppmärksamt de små lätta molntappar, hvilka högt upp liksom smögo sig fram under den klarblå hvälfningen. Han sade ingenting, men han låg och drömde. Ty Kalle var en ordkarg och känslig svärmare.

Klas satt stilla och sög på en åttaöres cigarr. Han var den ende, som kunde röka.

Så började de att tala om flickor. Och Klas och Erik berättade sanningsenligt, hvilka de voro kära i. Turen kom till Kalle. — Jag har aldrig varit kär, sade Kalle.

— A, du ljuger.

— Ta mig fan, sade Kalle.

Detta var en helig ed, och Kalle blef trodd.

Då skrek lommen med sitt underliga, hemska läte långt ute på sjön.

— Det var eget, sade Klas, som var kännare i fråga om väder och vind. Det betyder storm, när lommen skriker.

Och därmed gingo alla tre in och lade sig att sofva.

På morgonen var sjön lika spegelklar. Men mot middagen började det blåsa nordvestlig vind, och inom en timma var blåsten så stark, att det ej gärna var rådligt att ro tvärt öfver sjön, emedan man då hela tiden hade sidavind. I stället beslöt man att ro i motvind upp till Bergs slussar, sedan följa stranden en bit och därefter låta det gå i medvind rätt in i Stångåns mynning.

Det var en rodd på nära två mil. Men Klas hade sin mamma i sta"n, och kom han inte hem, så blefve hon rakt ifrån sig.

Sagdt och gjordt. De lade ut och började rodden. En i stöten hvilade sig, medan de två andra rodde hvar sitt par åror. Klas, som var den starkaste, rodde hela tiden. När blåsten var för hård, rodde två, och den tredje sköt på vid akterårorna. Ändå var det flere minuter, när det såg ut, som om de ej kommo ur fläcken.25

Uttröttade och hungriga kommo de till Berg, där de lade i land för att äta och hvila. Utanför sista slussen sågo de en ångbåt, som lagt sig för ankar.

— Kan han inte gå öfver sjön? sade Kalle.

— Det vet jag inte, svarade Klas.

Men Erik mente, att det var så mycket styfvare, om de kunde gå, när ångbåten inte kunde.

Sedan fortsattes rodden, och vid åttatiden hunno de den punkt, från hvilken de i medvind kunde fara rätt in i Stångån.

De vände båten och läto den glida ut. Klas och Kalle sutto vid årorna, Erik satt i aktern med bössorna. Plötsligt kände de, hur ekstocken vände och drefs rätt ut på sjön. Från land kommo stora lergula böljor krönta med gulhvitt skum efter dem, och långt ute på sjön tumlade böljorna öfver hvarandra, som om de mötts från olika håll och nu rasande stridde om herraväldet.

— Vänd, skrek Erik och forsökte byta plats med Kalle.

— Sitt still. Det går inte. Vinden har slagit om.

De tre gossarna sågo på hvarandra. De sutto aldeles tysta och sågo blott, hur de rycktes bort af den våldsamma orkanen. Det gälde att hålla ekan rätt på böljorna och så låta den drifva.

-— Om vi bara kan komma opp på Tvärskogs26

udde, sade Klas. Annars drifva vi ända ner till Norsholm, och då vet ingen, hur det kan gå.

Ett besynnerligt lugn tycktes hafva kommit öfver dem alla. Ty ingen sade ett ord, men hvar våg, som kom, lyfte dem högt upp i luften, och för hvar gång syntes i skymningen den skogiga udden alt närmare. När de sjönko ned igen, var stranden som borta, och de sågo ingenting annat än vräkande vatten och fräsande skum.

Nu voro de midt ute på sjön, och de sågo, att den strand, hvilken de i ilande fart nalkades, var fullsådd med stora stenar.

— Båten blir sönderslagen, sade Erik.

I detsamma kastade en oerhörd våg ekan på sidan och slog till Kalles åra, så att den kom på tvären i vattnet.

— Djäflar anamma, sade Kalle.

— Tyst, Kalle, sade Klas högtidligt. Du vet inte, hvar du kan ligga i natt.

Därpå tog han ett väldigt tag med vensteråran, och åter stod ek än rätt upp på toppen af en våg.

— Kan du inte be en bön, Erik? sade Klas.

Han var aldeles hvit i ansigtet.

Erik spratt till. Han satt just och tänkte på döden och på modern och fadern hemma.

— Gud i himmelen hjälp oss, sade han med låg och darrande röst. Och därpå började han med «Fader vår».

I början skämdes han för kamraterna. Han27

läste tyst och mumlande, utan att se upp. Men alt som han kom längre med de kända orden, så talade han högre. Till sist satt han rak i båten och bad högt, med egna ord. Han bekände, att de voro syndare och ej förtjänte bättre än att för Herrens vrede förgås. Men han bad Gud, att de skulle blifva jäddade. Ty visserligen skulle denna natts ångest blifva dem en väckelse till att börja ett nytt lif. Men om det så var Guds vilja, att de skulle dö, så bad han, att Gud ville taga deras själar till sig i de saligas paradis.

— Amen! sade Klas, där han satt vid årorna.

Kalle sade ingenting. Han satt bara och ansträngde sig att hålla ekan rätt med vinden.

Åter sutto de tysta en stund.

På nytt läste Erik välsignelsen.

— Amen! sade Klas ännu en gång.

— Amen! sade Kalle efter honom.

Klas såg sig om. De voro nära stranden, och mellan stenarna syntes ett smalt stycke flat strand.

— Ta tag i bössorna, sade Klas till Erik.

Erik tog bössorna och reste sig. Och i samma ögonblick nästan stötte ekan mot stranden. En stor våg slog öfver dem, sköljde Erik ända upp till rockkragen och ville draga ut båten igen. Alla hoppade de i vattnet och grepo tag i ek-28

stocken. Bössorna kastades tipp på land, men korgar och åror flöto omkring på vågorna. Gossarna kunde ej ensamma draga båten i land.

— Kalle får springa efter folk, sade Klas.

Erik och han stälde sig på hvar sin sida om

ekan och höllo i den, så att böljorna ej skulle rycka ut den igen. Och Kalle sprang, så att vattnet slafsade i hans våta stöflar, upp till en stuga, där det lyste ljus.

När de fått ekan i land, begåfvo de sig på hemvägen. I skogen mötte de en gumma.

— Hvar i Guds namn kommer I ifrån? Kommer I ifrån sjön?

— Ja-a.

— En så"n blåst har jag inte sett på tio år. Och då drunknade min man.

Gumman skakade på hufvudet och gick vidare.

Men när gossarna gått ett stycke stannade de och sågo än en gång utöfver sjön, där vågorna häfde sig svarta och stora.

— Nu ska vi komma öfverens om en sak, sade Erik.

Hans röst lät alvarsam, och han sträckte ut handen.

De andra tittade på honom.

— Jag tror, att det är Gud, som har hjälpt oss i natt, sade han. Och vi ska komma öfverens om att aldrig skoja med det här, när vi talar om"et . . . därför att vi bad. Tycker ni inte det?29

Ocli de togo hvarandra i hand på, att ingen skulle skoja med, att de bedt Gud tillsammans ute på den vilda sjön.

Därpå gingo de hem, och det var verkligen ingen, som bröt sitt ord, äfven om de vid senare år tänkte annorlunda om räddningens egentliga orsak. — —

Det var ett gladt, grubbelfritt ungdomslif, Grane hittills fört.

Men ungefär ett halft år efter denna tid inträdde en förändring. Han började blifva sjuklig och drömmande. Han blef blek och mager, sof inte om nätterna och hade ofta hufvudvärk. Han tyckte om att gå ensam för sig själf, och då fick hans ansigte ett uttryck, som om han icke längre hörde till denna verlden.

Erik blef under denna tid mycket religiös. Han läste hvar dag i bibeln och hade särskilda älsklingskapitel, som ban prickade för. Och han bad ofta i ensamheten, att alt det som i honom var sant och godt en gång måtte komma att användas i Herrens tjänst.

När han den sommaren var hemma, blef förhållandet mellan honom och modern innerligare än någonsin. Om aftnarna kunde han långa stunder sitta på golfvet med hufvudet i hennes knä. Hon strök hans hår, och hennes ögon fuktades af glädjetårar. Och hon bad till Gud, att en så många tårars son icke måtte gå förlorad.30

Hon var ofta orolig öfver lians hälsa. Men hon förstod ej, hvad han led af, och när hon frågade honom om han var sjuk, klagade han stundom öfver tyngd åt bröstet och yrsel i hufvudet. Om nätterna, när Erik låg vaken, bad han ofta. Men det hände, att bönens ord ofrivilligt dogo på hans läppar, och i fantasin kände han ett kvinligt bröst tryckas mot sitt, en arm slogs kring hans nacke, och kyssar brände på hans mun.

Då reste han sig upp, våt af kallsvett, och han knöt sina händer i förtviflan.

Kunde Gud icke hjälpa honom? Eller ville han icke?

in.

Under denna tid började Grane att med ifver läsa religiösa skrifter. Och han läste ej blott sådana, som voro egnade att stärka honom i hans tro, utan äfven dem, som väckte tvifvel.

Det fans en stark hänförelse i en del af dessa skrifter, och hänförelsen grep al tid Grane. Öfver hufvud taget hade han svårt att ens läsa en bok, som var skrifven med entusiasm.

Men hänförelsen hos de författare, han studerade, lärde honom själf att tänka. Det var mest Rydberg och Wikner han läste. I synnerhet81

Rydberg. Ännu fans det hos honom intet tvifvel på uppenbarelsen. Endast i själfva sättet att tolka och uppfatta skriften önskade han att få vara mera fri. Och den, som en gång börjat att undersöka, han kan icke stanna. Han bäres fram, längre och längre fram, bäres som af en osynlig kraft. Ty det ligger en kraft bara i förmågan att kunna och vilja fråga. Och det ligger en glädje i denna kraft, en rik, outtömlig och förväntansfull glädje. För hvarje liten upptäckt man gör, hoppas man på en ännu större, man tycker, att horisonten vidgar sig, och därför att man förut sett ingenting, tycker man, att man nu ser så mycket. Och hvad man funnit eller tror sig hafva funnit, känner man en jublande lust att meddela andra. Ty man tror, att alla måste dela begäret att fråga liksom lyckan öfver att få ett svar.

Därför skref Grane frimodigt hem om sina tvifvel, och han berättade, att han börjat se sin värld med andra ögon.

När han då fick svar, var det från modern. Det lät djupt bekymradt och var ej utan en viss bitterhet.

— «Antikrist skall komma», stod där, «före de yttersta tiderna, det veta vi. Och den som ej tror Kristus vara Gud, han är visserligen antikrist. Men jag beder för dig, att ej också du måtte varda förförd.»32

Grane kände sig så besynnerligt främmande för sin mor, när han läste detta. Det var ej fritt från, att han till och med i den första häftiga glädjen öfver de «nya» upptäckter, han tyckte sig göra, haft en stilla förhoppning, att han skulle kunna förändra moderns uppfattning. Men altid hade han trott, att de åtminstone skulle förblifva mor och son, äfven fastän deras tankar i mycket voro åtskilda. Han hade hoppats, att de skulle kunna mötas i en sak: i att ömsesidigt förstå och älska hvarandra.

Och det var först med en naiv förvåning, som det blef klart för honom, att detta var tvifvelaktigt. Det dröjde länge, innan han fick syn på omöjligheten. Och det. dröjde ännu längre, innan han förstod, hvilken brist det var hos människorna, att åsigterna skulle skilja dem åt. Ty alla hafva vi ju blifvit uppfostrade med fraser, såsom t. ex. att «åsigterna göra mannen» o. d.

Han skref till sin mor bref, hvilka innehöllo glödande försvar för hans nya åsigter, han öppnade hela sin själ för henne, ty han trodde, att själfva uppriktigheten skulle utgöra ett föreningsband.

Men småningom blef han trött, han fann, att meningsutbytet aldrig ledde till något resultat, och han bad, att de måtte upphöra med denna gagnlösa brefväxling och i stället skrifva om andra33

saker. Det som en gång hade skett, det hade skett. Och det stod ej att hjälpa.

På våren tog han studentexamen och reste hem för att stanna hemma öfver sommaren.

Det var ett underligt hemlif, det som nu väntade honom.

Samtalen fördes å ömse sidor med en utmanande hetta, som medvetet sökte strid. Man brann af begär att ömsesidigt öfvertyga hvarandra, och det blef ofta häftiga scener mellan Grane och hans föräldrar. De kände, hur han i sina tankar alt mera aflägsnade sig från dem. Och Grane själf tyckte, att han var så ensam, ■och att ingen förstod honom. A ömse sidor fans en rent af febril ömhet, som trängdes tillbaka, och irritationen var hos både honom och föräldrarna så stark, att den minsta anledning var tillräcklig att väcka alla de dispytämnen, hvilka lågo och slumrade, och som aldrig voro fullkomligt borta ur sinnena. Det fans så mycken känslighet hos de gamle Granes, och Erik hade ärft af dem båda.

»Lilla syster», Karin, hade nu blifvit stora flickan. Hon var sexton år och nyss konfirmerad. Erik ville så gärna närma sig henne, men osäker som han var på sig själf, ville han aldrig väcka tvifvelsmål hos henne. Och dessutom märkte han med en egendomlig pinsam känsla, att hon höll sig undan för honom.

Erik Grane. Hade föräldrarna varnat henne för brodern?

Den tanken plågade honom outsägligt.

Stundom blefvo dagarna så tunga och stämningen så dyster, att Grane ej visste, hur han skulle kunna hålla ut. Men han talade ännu omr att han skulle blifva prest, såsom modern städse önskat! Han ville blott taga filosofiekandidatexamen först, för att han skulle kunna få tid på sig och pröfva sig själf. Ty hade han ej tron, kunde ban ej blifva prest, därom voro modern och han ense. — —

Det var en sommarafton. Modern satt på en soffa, som stod utanför fönstren till faderns rum, hvilka lågo på nedra botten. Hon satt och arbetade, men altibland slog hon upp ögonen och såg på Grane, som satt och läste i en tidning ett stycke ifrån henne. Systern satt bredvid och hjälpte modern med att taga ut tråckeltrådar. Genom det öppna fönstret kunde man höra, hur fadern bläddrade i kontorsböckerna, där han satt och arbetade vid skrifbordet.

Plötsligt sade fru Grane, utan att se upp från sitt arbete:

— Erik.

— Ja.

Han såg upp och märkte, att det var något särskildt modern ville säga.

— Jag ville fråga dig om en sak.35

Fru Grane bemödade sig att tala utan ansträngning. . Men det darrade tårar i hennes ögon.

— Hvad då? sade Grane.

Han anade, hvad som skulle komma.

— Vi hade tänkt att fråga dig, om du inte skulle vilja följa oss till Herrans heliga nattvard, innan du reser.

Hon såg fortfarande ned, men Grane såg, hur stora tårar föllo ned i moderns knä." Han teg- en stund, visste ej rätt, hvad han skulle svara. Han kände sig så besynnerligt vek om hjärtat.

— Jag kan icke göra det som förr, sade han. Det vore icke rätt af mig.

Modern lutade sig ned mot sin sömnad och grät. Så såg hon upp.

— Gå upp efter en näsduk åt mig, barn, sade hon till Karin.

Flickan gick, men i det hon gick, kastade hon en blick på brodern, som nästan var vredgad.

Modern grät igen.

— Jag vet ju, att ingenting af det, som hör Gud till, mera har något värde för dig, utbrast hon.

Han försvarade sig ifrigt, men under det han motsade, kände han, hur han gaf vika. Han tog moderns hand och kysste den.

— Låt mig få tänka på det, sade han. Ar det mig möjligt, skall jag göra det.

Modern föll honom om halsen.

— Gud välsigne dig.36

När Karin kom tillbaka, fann lion Grane sitta i soffan med hufvudet lutadt mot moderns axel.

Dagen derpå kom Grane till modern och sade, att han ville göra, som hon önskade. Han tyckte, att han kunde göra det. Visserligen blef nattvarden för honom intet sakrament. Det blef en åminnelsehögtid, ingenting annat. Men han stod ej ut med att se moderns sorg. Och för sig själf tänkte han, att det skulle vara eget att se, hur han kände det nu.

Men ju mera söndagen nalkades, dess osäkrare kände han sig, dess mera växte hans missmod. På söndagsmorgonen skulle han genast ha velat säga: nej, jag går inte. Men nu hade han en gång sagt sitt ord, och dessutom hölls han tillbaka af fruktan för skandalen.

Fadern kom in i matsalen, där frukosten stod dukad, och tryckte tigande hans hand. Han vai vid sådana tillfällen alltid högtidlig och tyst. Modern kom emot honom och kysste honom. Ett ögonblick erfor Grane en känsla af lycka, som fylde honom med glädje.

De åkte till kyrkan. Solen sken varmt, dammet hvirflade muntert efter vagnen, och i skogen var det så högtidsstilla och lugnt. Mörka och raka höjde sig granarna öfver tufvor af mossa och lingonris.

När de gingo in i kyrkan, tyckte Grane, att hans strupe sammansnördes som af en kväfvande37

känsla. En vredgad stämning grep honom, ocb denna alvarliga, sjungande människomassa retade honom. Han blygdes djupt, ty han stod där ju som en lögnare. Och när han gick fram inför altaret, då blef det honom med ens tydligt, hvilket bedrägeri man begår, när man träder fram med församlingen och skrymtande böjer knä. Ett hårdt hat bemäktigade sig honom, och när presten lade sin hand på hans hufvud, uttalande välsignelsen, kände han, hur han rodnade öfver sig själf.

Han satte sig åter i bänken, utan att böja ned hufvudet, och på hemvägen yttrade han icke ett ord.

När de kommit hem, gick modern fram till honom och ville smeka honom.

Han höll henne tillbaka och sade med darrande läppar:

— Jag gör aldrig om det.

Modern lät sina händer sjunka och betraktade honom länge med ett uttryck af sorg och förskräckelse.

— Hvad är det du säger?

— Jag gör aldrig om det, upprepade ynglingen.

På hösten for han till Upsala för att börja sina studier, och så förflöto tvänne år.38

IV.

Lampan brann med en varm, vänlig låga på skrifbordet och lyste öfver ett litet lågt rum, med gulbrun, gammaldags kakelugn och ett fyrkantigt fönster, som nu, när gardinen var neddragen, såg nästan svart ut. Klart föll skenet på skrifbordets småsaker, skriftyget, den lilla högen med bref, ordentligt hopsamlade under en tunn brefpress af glas, ett par kollegiihäften, som uppslagna lågo skjutna åt sidan och på en ung man, som med hufvudet nedböjdt öfver en bok något häftigt gungade fram och tillbaka i en brunpolerad gungstol. Mattare och mattare föll skenet längre bort öfver golftiljorna med deras breda sprickor, lemnande den långa soffan i halfdunkel och visande längst bort i hörnet vid fönstret konturerna af en bokhylla, som tycktes ha svårt att stå rak i det låga rummet.

Om en stund reste Grane sig upp ur sin lutande ställning och kastade boken med en nervös åtbörd ifrån sig på bordet.

— Det går inte, utbrast han högt och började i detsamma att gå af och an på golfvet. Det låg något stridslystet i det sätt, hvarpå han för hvart steg satte klacken i golfvet, och om han ett ögonblick stannade, var det endast för att tämligen39

omildt kasta undan något föremål, som kommit i hans väg. ■ Hans ansigtsmuskler arbetade häftigt, munnens linier fingo något onaturligt och hårdt markeradt, som var långt öfver hans tjuguett år, och de bruna ögonen hade en glans, som om han kämpade mot något, hvilket med all makt hotade att öfverväldiga honom.

Till sist satte han sig ned i soffan och förde handen med en nästan barnslig rörelse öfver pannan, som var fuktig, så att det mörka håret stod som ett burr omkring hans ansikte.

När han setat så en stund, gick han tillbaka fram till skrifbordet, makade undan böckerna, tog fram ett postpappersark och skref med en hand, som tycktes flyga fram utefter linierna.

Älskade moder.

Jag vet, att hvad jag nu skrifver kommer att göra mamma ondt, och jag förebrår mig lifligast .af alt, att jag under de år, när jag ej själf kunde tänka, utan blott kände lust att försöka, utan något gagn drog mamma in i alt det, som nu rifver och sliter i mig, och som en gång skall gifva mig behållning, fast på annat sätt, än mamma nu tror.

Jag är beherskad af en oro, som betager mig nöjet af kamraters sälskap och till och med hindrar mig i min läsning, hvarför jag ofta nödgas rycka mig lös från en hel mängd tankar. Men när jag är ensam som nu i kväll, då är det40

annorlunda. Då glömmer jag examen, som skall tagas, och då känner jag bara en sak fullt klart och tydligt.

Jag kan icke blifva prest. Jag vet, att jag nu gör mamma sorg. Men jag kan icke. Jag kan icke tro, att alt som står i skriften är sant, och då kan jag ej häller blifva prest. Den läran, att somligt där skulle vara af Gud, och somligt (såsom t. ex. solen i Ajalons dal eller historien om Elias, som far till himmelen i en brinnande vagn), icke — den duger icke för mig. Ty antingen är alt af Gud, och då skola vi böja oss för alt. Eller också är blott en del af Gud, men då blir det vårt förstånd, som skall döma, hvad som är af Gud, och hvad som icke är det. Och då blir det alldeles samma förhållande med bibeln som med andra böcker. Jag kan åtminstone icke begripa annat.

Kära mamma! Jag påstår ej, att jag har rätt. Men så ställer sig saken för mig, och då vore det ett brott af mig att handla annorlunda. Tro mig, det kostar mig mycket att skrifva detta. Men jag kan icke annat. Jag kan inte. — Om mamma visste, hur jag . . .

Någon knackade på dörren, och med en plötslig rörelse sköt Grane undan brefvet och svängde i gungstolen för att kunna se mot dörren.

— Stig in.

Dörren gick upp, och in genom den låga dörr-41

öppningen krökte sig en lång ung man med ett blekt, knotigt ansigte, ur hvilket ett par djupt liggande ögon glödde fram, som när vatten ligger och glittrar i botten på en grop. Den inträdande gick med långsamma steg och svängande rörelser fram emot skrifbordet, såg på det skrifna arket, som låg framme, och frågade:

— Hvad gör du för slag?

— A, jag skrifver hem. Det är den gamla vanliga historien. Du vet — mamma är religiös och — Ja, du känner till det där.

Den tilltalade rörde alvarligt hufvudet upp och ner och mumlade några ofattbara ljud. Det var tydligt, att han kände till samtalsämnet och ej ville gifva sig ut på hal is. Med öfverrocken igenknäpt och hatten i handen satt han fortfarande i soffhörnet. Det såg ut, som om han hade något annat på hjärtat, men ansåg tillfället olämpligt att komma fram därmed.

Grane hade börjat gå fram och tillbaka på golfvet. Nattrocken var uppfläkt, och de långa skörten fladdrade omkring honom. Han såg ett ögonblick på den andre:

— Vill du inte taga af dig rocken?

Den besökandes ansikte antog plötsligt ett uttryck af dold lustighet, och hans ögon glänste hastigt till, medan de tjocka läpparna lindrigt krusades.42

— Jag är här för att fråga dig, om du inte vill gå ut litet. Lindberg har zvyck i kväll. Han har tenterat kemi till «filen».

— Ja-a. Nej, jag vet inte. Jag är inte upplagd.

— Ja, men det är ju lördag. Dulce est dis-sipere in loco.

Det sista sades med en egendomlig torr betoning, som icke förfelade sin verkan på Grane. Hans ansigte ljusnade märkbart, och han skrattade lätt. Men när han i detsamma på sin promenad kom fram till skrifbordet, fick han öga på brefvet till modern, blef i hast allvarsam och återtog, ehuru med osäker stämma:

— Ja, men jag skulle alt skrifva hem. Och så har jag litet —

—- Ja, hvad fan, det kan du väl göra i morgon. -—- Ar det något särskildt?

— Ja, det är, att jag skulle säga mor min ett och annat, som jag inte kan säga när som hälst. Nu var jag så bra på tråden . . .

— Att du inte kan bli prest? Hva?

— Ja, både det och mycket annat. Nej, ja, jag vet inte.

Han stod en stund obeslutsam, men vände sig plötsligt om.

— Gå förut, du, och säg, att jag kommer efter. Jag skall bara skrifva det här färdigt först.43

— Ja. Men ger du dig fan på, att du kommer då?

— Var lugn du. Jag skall komma.

Den besökande gick, och ljudet af hans steg dog bort i den smala trätrappan.

Grane ryckte hastigt fram brefvet igen och fortsatte.

— Om mamma visste, hur jag arbetat med mig själf för att tvinga mig in på den tanken, att jag skall blifva prest, hur jag läst och grubblat, och hur många sömnlösa nätter den tanken kostat mig, att jag skulle öfvergifva denna bana, som jag innerst önskar att gå, så skulle mamma åtminstone förstå mig. Nu fins intet mer att säga, än att det är mig omöjligt, och att jag gör bäst i att säga ifrån nu. Det blir värre, ju längre jag skjuter upp saken.

Mammas tillgifne Erik.

När han skrifvit, förseglade han hastigt brefvet och skref utanskriften, utbytte nattrocken mot en kort kavaj, tvättade sina händer och stannade en längre stund framför spegeln.

Han ryckte med nervös brådska på sig öfver-rocken, satte frimärke på brefvet och stoppade det i fickan. Han såg trött och nedslagen ut, och ändå var det ett lif i hans rörelser, som om han väntade sig något märkvärdigt, något riktigt stort och bedöfvande på denna sin korta utflykt. Han hade en underlig känsla af beklämning, en beklämning, som pinade hans allra finaste nerver, ryckte och slet i känslosträngarna och gjorde honom nästan yr.

Hvad var det han gjorde?

I tre år hade han haft den tanken, att han skulle blifva prest. Den hade vaknat till lif i skolan, när han ensam och grubblande som alla pojkar vid 17 år försökte att sätta sig in i de stora frågorna om treenigheten och Kristi gudom. Den hade växt sig stark, när han under detta den ungdomliga hjärnans arbete hade känt hänförelsen blossa upp inom sig, hade trott sig hafva »kallelsen», att upplysa alla dem, som väntade på tidens store Messias, om hvilken alla skalder och tänkare profeterade, och så länge han ännu kunde tro, att man fick blifva prest i mening att utveckla, att skapa nytt, att föra uppfattningen af de gudomliga tingen alt längre och längre fram — så länge hade han kunnat härda ut, så länge hade tron på en möjlig kompromiss lefvat inom honom, så länge hade han kunnat hålla illusionen inom sig uppe. Så länge hade han kraft att vänta och hoppas på, att ljuset skulle bryta in, äfven der intet fönster fans på den tjocka mur, som stängde ute dagern.

Han hade bedt, han hade lidit, han hade gråtit som ett barn, därför att han märkte, hur den tro, som följt honom ända från barnåren, ej kunde45

hållas kvar, ej kunde stadfästas, utan oåterkalleligt gled bort, fast hans själ med feberstyrka försökte att hålla den kvar. Han tänkte och tänkte på detta faktum, att det fans hos honom, om han ville vara ärlig mot sig själf, icke en gnista af tro på alt, hvad hela detta system af bibel, katekes och dogmer hade lärt honom. Det betydde ingenting för honom i dagliga lifvet, han kunde lika gärna, när han skulle bestämma sig för en af hvardagslifvets aldagliga handlingar, gifva sig till att rådfråga Buddha eller en af de gamla Eddasångerna som att i Bibeln söka stöd för sitt lif. Hvad hjälpte det honom? Hvad kunde det hjälpa honom, att en bok innehöll det eller det, och att han påstod, att det var efter den läran, han och andra rättade sitt lif?

Att han kallade sig kristen?

Inte var han kristen. Han hatade ganska grundligt en människa, när han blef förolämpad, han skulle med största nöje kunnat hämnas en oförrätt, bara han väl kom åt, och han måste medgifva inför sig själf, att han hjälpte hvarken fattiga kamrater eller tiggare oftare än när det inte generade honom. Och hvad angick att föra ett kyskt och ärbart lefverne? Åjo, i det yttre. Han var inte mer än tjuguett år. Ännu så länge hade han åtminstone ej i det yttre förgått sig. Men var det kristendomen, som höll honom tillbaka? Ja, kanske till en del. Det var minnet46

af hans moders röst, när hon läst aftonhön med honom, medan han ännu var barn. Det var minnet af alla vackra löften, alla goda föresatser, alla sköna drömmar om en kvinna, för hvars skull han skulle hålla sig ren och obesmittad, en kvinna, som skulle komma honom till mötes en gång, som skulle dela hans lif och göra det ljust. Han hade själf en nästan kvinlig instinkt i detta fall. Hela den grofva känsloverld, som han så ofta mött hos män, var honom främmande, och han hade tänkt sig det som en enkel sak att hålla en föresats, hvilken blifvit honom inpräntad, alt från den stund han ägde några lidelser att bekämpa.

Men han vågade icke längre tänka på detta. Han vågade ej tänka tillbaka på de sista 6 åren, då han alt för tydligt märkt, hur våldsamt hans natur gjorde revolution mot hvarje föresats, och hur vanskligt det syntes honom att dämpa en vulkan genom att täppa öppningen med tyll. Luft! luft! Han vågade ej ens begära lindring, ty boten var en enda. Och han kunde ej, han ville ej . . .

Han stod utanför posthuset med brefvet i handen. Det föreföll honom, som om han redan kastat detta lilla bref i lådan och hörde det sakta raspandet af papperet, när det åkte in bland alla de öfriga brefven. Och i och med detsamma hade han också kastat loss från alla band. Han hade stält sig på egen botten, han hade gifvit från sig den omsorgsfullt destillerade dryck, som han förut nju-47

tit under namn af lif, han hade oskuldstiden bakom sig, och han måste tömma lifvets egen blandade dryck, där dräggen kommer först, och där man dricker så girigt i hopp att omsider komma fram till den äkta drycken, som ädel och oförfalskad finnes på botten. Och han tyckte sig sakna mod att svinga bägaren stolt och tömma den utan grubbel. Han tyckte sig dömd att långsamt svälja det vämjeliga och aldrig hinna längre.

Aldrig, aldrig.

Om han nu med detta bref kastade sig rädd-ningslöst ut bland vilda bränningar. Om han behöfde stödet af religionen och medmänniskors sympati för att kunna gå upprätt genom verlden.

Han stod stilla och vägde brefvet i handen. Han såg gaslyktornas gulskimrande lågor och bakom dem det tomma mörkret. Det föreföll honom, som om han af något outransakligt skäl vore dömd att en gång komma dit och att stanna där för beständigt.

Han tvekade. Detta lilla bref, som var så tunt och så lätt. Han kom att tänka på modern, på faderns bekymrade anlete, på sommaren, och han tvekade. Hur skulle han kunna komma hem efter detta?

Men så kom det för honom, Jaur ofta han tänkt samma tankar. Han ryckte sig själf i armen.

— Du är ju slö. Du tror ingenting, du törs ingenting. Kräk.48

Han visste ej af, att han släppt brefvet, förrän han hörde det hasa utefter bleckplåten. Han gjorde en rörelse som för att gripa tag i det igen, men förde i stället handen öfver ögonen och drog en djup suck.

Som en hvirfvel af känslor vred sig oroligt inom honom. Om det var till godo eller ondo han handlat, om han skulle vinna eller förlora, hvad han nu skulle göra, hvad som i framtiden skulle blifva af hans lif, därom visste han i detta ögonblick intet. Det var buller i hans hjärna och feber i hans blod. Men genom alt detta virrvarr, som med sällsam makt sjöd inom honom, var det en känsla, som arbetade sig fram och blef klar.

Han var fri. Han kunde ej vända tillbaka igen. Framför honom låg en besvärlig väg, men den var rak, och han kunde ej vika af hvarken till höger eller venster.

Han kände sig plötsligt glad. Han hade behof af att komma ut, få sjunga, vara glad, dricka, skråla, framför alt träffa människor, framför alt inte vara ensam. Det kom öfver honom en känsla, som om han slagit igen en stor, tjock, odräglig bok, hvilken han trott sig behöfva lära från perm till perm, och som han nu af någon okänd anledning fick «länga ifrån sig för att aldrig öppna den mera.

Så kom han ihåg Hultins visit, och att han skulle träffa kamraterna.49

Han såg på klockan. Hon var redan half tio. Det var igen tid att förlora.

Med raska steg gick han uppför Agatan, öfver Nybron och framåt Gästis till. Det var snöslask, vått och smörj igt att gå i, gatlyktorna lyste dåsigt och kastade underliga reflexer i Fyris gulbruna vatten, öfver taken låg skymningen tät och grå, och från ett par upplysta fönster hörde han sång.

»Vi äro muntra musikanter».

Han skrattade för sig själf och skyndade på, tvärt öfver en instängd gård, där vattnet i half-mörkret silade fram i sandens rännilar, uppför en liten trappa och in i en lång korridor, där det fans många dörrar med nummer på, mellan dörrarna klädhängare och på klädhängarna rockar, käppar och hattar.

Han stannade ett ögonblick framför spegeln, ordnade halsduk och hår, skrattade igen för sig själf med ett tyst, smittsamt ljud, hvilket lät, som om han haft en liten blåsbälg i magen, som han klämt på, gjorde omedvetet ett par korta danssteg i ensamheten och slog upp en dörr på hvilken stod numret 24.

Därinne syntes ett grått moln af rök, gaslågor, som flämtade genom töcknet, och när man hunnit vänja ögonen vid atmosferen, upptäckte man fyra ungdomliga anleten, som voro placerade rundt omkring ett fyrkantigt bord, på hvilket fans biliner-vatten, punsch och cigarrer, under dessa hufvuden

Erik Grane. 450

kroppar, och under dessa kroppar ben. När Grane öppnade dörren, utbröt ett enstämmigt tjut, som aldrig tycktes vilja taga slut, och i hvilket han instämde genom upphäfvandet af ett snarlikt krigsrop.

— Nå ändtligen. — Hvar har du varit? — Prata inte, utan ge honom ett glas punsch. — Lindberg fick non sine, ska du tro.

Man drack «med den sist ankomne» och slog sig ned. Grane hade kastat opp benen på en stol, tändt en cigarr och kände sig, ehuru nykter, genast inne i stämningen, som stod nära det half-rusigas gräns.

På en stol midt emot honom satt Hultin, med halsduken efter vanligheten knuten i hårdknut, skjortan skrynklig och vesten halfknäppt. Han tuggade på cigarren, som om han ständigt behöft ett surrogat för mat, och från hans läppar halkade alla möjliga citat ur Horatius, bibeln och Mark Twain om hvartannat.

Lindberg själf var en liten ljuslätt och hetsig medicinare, som i dagliga lifvet var både ordentlig, arbetsam och pålitlig, men som nu, när han fått några glas punsch till lifs, blef, som om han med ens utbytt sin borgerliga härkomst mot den vildaste zigenarnatur. Han drack, slog käglor och spelade vira med samma färdighet, ansåg det som en enkel skyldighet att vara full, så ofta han var på en fest, och fordrade också samma uppmärksamhet af andra.51

De två öfriga voro af något annan karaktär. Den ene var lång och välväxt med ett städadt och nästad pedantiskt vårdadt yttre, ett förtroende-väckande passionsfritt uttryck i sitt ansigte, och ett sätt, som redan från början angaf, att man hade för sig en stadgad ung man med pålitliga åsigter och en uppfattning, så mogen, färdig och utbildad, att man aldrig behöfde vara rädd för, att han skulle skena öfver skakloma eller i allmänhet taga något steg i lifvet, som kunde skada vare sig hans succés eller hans rykte. Han hette Norström och var son till en ämbetsman i Stockholm.

Schultz åter var tyst och tillbakadragen, hade ett egendomligt barnsligt ansigte, i hvilket man liksom ej upptäckte karaktären, förrän man fick direkt sigte på ögonen, då man med ens fick hela ansigtet klart för sig. Ögonen lågo långt inne och glödde med en djup och stilla glans, och när han ej trodde sig observerad, kom det gärna ett smärtsamt uttryck i hans ansigte.

— Ska vi gå ner och äta? föreslog någon.

Det blef debatt, om man skulle ha sexa, eller om man skulle äta supé nere i matsalen.

Lindberg ville, att man skulle släppa Barra-bam lös på alvar och äta en en-bankos-sexa uppe på rummet. Grane ville också släppa Barrabam lös, men ansåg, att det kunde man göra lika bra i matsalen. Dukningen skulle bara ta tid, så att man inte hann med någon punsch efteråt.52

— Framåt! Loss! Rockarna kunde hänga kvar. Man sprang nedåt matsalen och samlades alla kring ett stort rundt hord midt på golfvet.

Det var ett långt rum i olika afdelningar med gröna jalousier för fönstren, och i ett af de mindre, inom glas och ram, satt en konstgjord fågel, som hela tiden gaf ifrån sig ett sorgligt pipande. Vid borden rundt omkring sutto två à tre herrar tillsainmans och åto alvarsamt qväll, i det de språ-kade om examens-fordringar, framtidsutsigter, vigi-lanschanser eller nattliga äfventyr. Och skulle man i deras fysionomier söka efter något gemensamt karaktäriserande, så fann man detta i något visst moget, gammalt, något af färdigbildade bättre ungkarlsmaner, som redan tryckt sin stämpel på unga skägglösa Cherubins-fysionomier lika väl som på trettioåriga, skäggiga anletsdrag.

Sällskapet väckte genast uppseende genom sina röda ansigten och det stoj, som bullrande följde dem.

Man debatterade, hvad som skulle ätas. Om man skulle ta bränvin? Schultz förklarade, att man blef bara full af det. Lindberg påstod, att det var just det, som var meningen. Norström skrattade litet diskret och föreslog, att hvar och en fick taga för sig ad libitum. Grane hyllade brän-vinstendenserna, men påstod, att han tyckte, det var tråkigt att ej få skrika till helan. Ty han var glad i kväll, och när han var glad, så ville han skrika.53

Slutet blef, att allesammans drucko bränvin och åto ostsmörgås. Och när man kommit till biffstekarne, gick det omkring bordet en hviskning, som skulle vara en hemlighet för Lindberg.

— När han hade bjudit på sexa . . . Litet oskyldig Bourgogne . . . Beaune . . . Det var ju inte så dyrt . . .

Vinet kom in, och Hultin höjde sitt glas och bad i en ton, som skulle vara låg för att ej höras vid de andra borden att få föreslå en skål för vännen Lindberg, som hade tenterat. Han bad att få fästa uppmärksamheten på, att det var hans näst sista tentamen, hvarigenom han ådagalagt sin kännedom om osjäliga djur (nämligen zoologien), och att han härigenom tagit ett Steg närmare det mål, som kallas examen, och som var allas gemensamma. Därefter bad han få erinra om Virgilii ord: — Bjud mig ej, o drottning, att förnya den gräsliga smärtan. — Infandum, regim, jubes re-novàre dolorem. Han ville icke tala om kuggnin-gar och annat, hvarigenom han möjligen så att säga kunde antagas såra de närvarandes känslor. Men han ville säga, att Lindberg på detta område vunnit en seger, till hvilken de alla — och isynnerhet, han, Hultin — kunde lyckönska honom. Alla visste, att denna framgång var förtjänt, och de tackade Lindberg, för att han, med ett ord stält till en zvyck, där de ätit och druckit och blifvit glada. Ty dagen var glad, och natten var till spillo gifven. Och, därför mina herrar, en skål för Lindberg, lefve han. Fyrfaldigt hurra. Hurrah etc.

Grane kände sig uppspelt. Brefvet var glömdt, det låg i lådan, ooh ingen människa kunde uu göra det gjorda ogjordt. Han kände sig varm och mätt, hans hjärna var en smula omtöcknad, och en mild dåsighet lade sig försonande öfver hans brännande tankar. Det föreföll honom, som om hvad han gjort, endast var helt naturligt, och som om det ej häller för andra kunde synas annorlunda. Det var, som om han hade svept in sig i något mjukt och varmt, som höll alt obehag, all ledsnad på afstånd. Han åt och drack, som om han bara behöfde mer bränsle för att underhålla värmen, han kände sig till mods, som om han bara längtade efter ett tillfälle för att få vara verksam och energisk, och samtidigt var han rädd att bli ensam med sig själf, emedan tviflet kunde bryta opp igen, som när höstvågorna svalla upp öfver nattgammal is.

Han tog in sherry till deserten och drack nervöst ett par glas. Efter detta blef han munter, och när de kommit tillbaka upp på rummet, och kaffet burits in, var det han, som slog i punschglasen och föreslog, att man skulle sjunga visor med refräng, så att alla kunde få vara med. Allesamman . . . Han var också glad i dag . . .55

Han hade visserligen inte tenterat, men det var detsamma! . Han hade fattat ett beslut.

— Hvad var det för slag?

— Ja, det var detsamma. Det ville han inte säga nu. Men framdeles skulle han tala om det . . .

— Inte säga nu? Hvad är det för prat? Hade han sagt A, skulle han väl säga B också. De voro ju gamla vänner allihop.

— Ja, det förstås. Men tillfället var inte riktigt lämpligt.

— Var det inte lämpligt? Hvarför var det inte lämpligt?

— Ja, om de nödvändigt ville veta det, så . . . Han hade beslutat sig för att slå presten ur hågen.

— Det var förbannadt förståndigt. Bravo, lefve Grane.

— Han bad dem låta bli att skämta. Det var en alvarsam sak, och det hade ej skett utan smärta . . .

• — Skål, du gamla hedersgalosch. Hvad fan skulle du bli prest för?

Då satte sig Schultz rätt upp i stolen och sade lugnt:

— När har du beslutat detta?

— Nu i kväll. Jag lade brefvet på posten, strax innan jag gick hit.

— Till dina föräldrar.56

— Ja.

Han hade frågat långsamt, lågt och spändt. Det låg en vek, undertryckt sympati i stämman, när han svarade:

— Det var rätt af dig.

Stojet tystnade. Man satt en stund och sög på cigarrerna. Ingen talade, men det kändes i luften, att andra tankar långsamt smögo sig öfver sällskapet.

Till sist sade Norström i en nästan irriterad ton, vänd till Schultz, som hade böjt fram hufvudet och lät blicken hvila på någon okänd punkt längst bort i mörkret:

— Det låter nästan, som om du skulle ansett det omoraliskt af Grane att blifva prest?

— Jag trodde aldrig, att han önskade det.

— Ja, men det är väl bra intolerant . . .

— Intolerant? Nej, inte det ringaste. Den som vet en sak, kan ju omöjligt tro motsatsen.

— Och den som inte törs tro, hvad han vet, är en stackare, tillade Grane, som i dag kände sig ovanligt stark och säker på sig själf.

Norström smålog öfverlägset.

— Det är väl alt en något ungdomlig uppfattning.

Schultz såg ut, som om han fått lukta på dyf-velsträck, men svarade kallblodigt:

— Ungdomlig? Ja, visst är den ungdomlig, eftersom jag själf är tjugutre år. För rästen vet57

jag inte, men jag trodde nästan, vi voro jämnåriga.

— Inga personligheter, afbröt Hultin, och samtalet blef mera allmänt. Hultin drog fram med sitt favorittema ur boströmska filosofen, om de mänskliga förnimmelsernas förhållande till det absolutas, och innan man visste ordet af, hade själens odödlighet, guds existens, möjligheten af viljans frihet, treenighetsläran, Kristi gudom, nattvarden och konfirmationstvånget i ett något for-ceradt tempo passeradt revy, och man talade häftigt och osammanhängande.

Grane ansåg, att om man ej visste, hvad man skulle tro, så borde man åtminstone arbeta på att långsamt skrida fram till något slags uppfattning, som kunde visa sig hållbar. Icke genom lifvet, ty det vore en dålig uppfattning, som städse blefve sig lik, men åtminstone hållbar i den meningen, att den icke utbyttes mot en aldeles motsatt, utan i stället uppginge i en ny såsom i en bättre färdigbildad.

Hultin förklarade, att dogmläran var skadlig för den andliga matsmältningen, emedan den verkade förstoppande, Lindberg påstod gladeligen, att han aldrig hade haft någon religion och aldrig kunde få någon, men att han var lika glad för det, och Norström sade sig vara indifferent, verkligen oroande indifferent, men han höll på religionen under nuvarande förhållanden, hvarför han ur_58

denna synpunkt ansåg, att den måste äga bestånd, till dess att tiden vore mogen för dess afskaffande.

Schultz påstod, att ingen af dem visste, hvad religion ville säga. och att den som kunde hitta på det, borde få någon större nationalbelöning i form af toddy eller smörgåsar.

Härpå svarade Hultin med att proponera en skål för radikalismen, hvilken inleddes med följande ord af «den store Cicero, Roms största på en gång åsna och vältalare: (Juousque tandem Catilina ?

Hvarpå Lindberg, som aldrig sjöng annat än vid tolftiden på nätterna, med full hals uppstämde:

Med flickan:,:

Är bäst på tu-u man hand.

Hultin reste sig då upp och förklarade tiden vara inne till uppbrott. Dels vore Lindberg så att säga deras nattliga tupp, ty när han började sjunga, visste alla, att det vore tid att gå hem och lägga sig. Dels hade man kommit in på kvinnofrågan, och som det ämnet vore outtömligt …

— Ännu en gång, lefve Lindberg. Lefve han. Hurrah!

— Ring på klocksträngen.

— Snälla fröken, kan man få lof att betala?

— Alla cigarrerna.59

— Ja, naturligtvis.

— Det är rätt, Hultin, plocka på dig du.

— Hur mycket ska man ge" i drickspengar? Räcker en och femti?

-—• Ja, gudbevars.

På med rockarna och ned utför trapporna. Arm i arm framåt gatorna. Halfhög sång, högljudt prat och skallande skrattsalfvor. Till dess att Grane ändtligen kände sig ensam på gatan och med händerna i fickorna långsamt sträfvade framåt i halfdunklet. När han läste upp sin port, hade han en obehaglig känsla af, att morgondagen borde blifva olika den, som gått, och med en blandad känsla af sömn och beklämning gick han uppför trapporna till sitt rum.

Han visste ej, om han var glad eller icke. Men han tyckte, att denna kväll borde han ha varit ensam.

V.

Tre dagar senare hade Erik Grane bref hemifrån. Det var från modern.

Det var djupt missmodigt, sorgset och klagande, med en tillsats af bitterhet, hvilken lät60

som en förebråelse och kändes, som om han genom detta bref stälts ensam vid början af en väg, hvars fortsättning han icke kunde urskilja.

Modern skref, att det smärtade både henne och fadern djupt, att deras son öfvergifvit den bana, som det varit hans föräldrars hopp att se honom beträda. Men ännu mer smärtade det dem, att orsaken härtill tycktes vara den, att han ej längre stode qvar uti sin barndoms tro, utan kommit in på egenrättfärdighetens och själf klokhetens vägar.

Och hon bad honom om en sak: att han i denna fråga ej skulle lita på sig själf, utan tala vid någon, som kunde upplysa honom bättre, än hon med all sin kärlek förmådde. Ty jag vet väl — stod det — att du af dina fattiga föräldrar fått intet, när du ej af dem lärt att hålla dig till det ord, som ensamt kan vara en lykta på alla dina vägar. Vi förmå så litet, men vi bedja för dig alla dagar, och du må ej förundra dig öfver, om det käns tungt att veta, att alt hvad vi lärt dig, nu skall trängas undan och glömmas för främmande lärdom och blifva till intet nyttigt.»

Och hon bad honom att vända sig till en professor i teologi, om hvilken han alltid talat med vördnad, och gifva honom del af sina tvifvel. Han skulle kanske kunna föra hans tankar in på den rätta vägen.

»Gud hjälpe alla» — slöt brefvet — «att61

komma fram till evighetens mål, men jag gick i går i köket,- sedan ditt bref nyss var kommet, lagade i ordning kvällen, de andra voro ute — och då kom för mig denna psalmvers: I enfald och i ödmjukhet håll dig till Herrans ord, och låt, när du hans vilja vet, hans vilja blifva gjord. Härmed skulle jag vilja tysta alla spörsmål, men det går icke, förrän Gud låter detta ord bli lefvande i ens själ.»

Detta bref irriterade honom först. Han tyckte sig så säkert hafva fattat sitt beslut. Det syntes honom hafva varit så oåterkalleligen afgjordt för hela lifvet, och med detta bref var det med ens, som om han stode på osäker mark igen.

Hvad hade hans föräldrar för rätt att ställa sig hindrande emellan honom och hans arbete i lifvet ? Förstodo de icke, hvad det kostat honom att fatta detta beslut? Kunde de icke se redan på lians bref, hur gärna han velat skona dem för all sorg, blott han kunnat? Var det hans fel, att deras tankar i detta fall gingo åt olika håll?

Och en bitter grämelse fylde honom, medan han lade brefvet ifrån sig och medvetslöst trummade med knogarna mot skrifbordet, en bitter, häftig, pinsam grämelse. Det var en underlig tid, vi lefva i, tyckte han, när barnen, utan att veta hvarför, af okända makter, af sitt samvete, sin tro, sin öfvertygelse, sina tankar och sin vilja tvingades in i ett lif, som skilde dem från alt, livad de62

förut hållit" kärt, Han hade känt, hur han långsamt men säkert, för hvarje steg han tyckte sig taga framåt, alt mera skiljde sig från sina föräldrar. Och han erfor en underlig, förskräckande beklämning, ty ban visste, att han aldrig skulle komma dem närmare igen. Aldrig, aldrig. Två linier, som mötas i en punkt, kunna dragas ut i det oändliga. Men de aflägsna sig blott desto mera från hvarandra. Hur hans föräldrar skulle känna det, när de alt mera lemnades ensamma, dat hade ban nu icke sinne för. Ännu mindre hyste han någon fruktan för, att han själf kanske en gång skulle känna sig så där lemnad efter. Men han ryste för den ensamhet, hvarmed han tyckte sig vara hotad, detta stora öde som den vida verlden liknar, när man ej har ett hem.

Och åter kom bitterheten öfver honom. Det var inte hans fel, utan deras, som ville tvinga honom. De visste inte, hvad de gjorde. Nej, de visste det inte. Kunde de inte hålla af honom som en son och tro, att det fans flere vägar till salighet än just deras? Ja, det var olyckan, att med deras uppfattning var det omöjligt. Han måste tro deras tro, eller också vara förlorad.

Och om ban nu hade orätt?

Nej, nej och tusen gånger nej.

Men om?

Han kunde ju lyda sin moders råd och tala63

vid professorn. Vunne han ej annat, så hade han åtminstone visat, att det var alvar i hans sträfvan, att finna det rätta, ocli modern skulle kanske sedan känna sig lugnare, när han försökt äfven detta sista, äfven om det icke ledde till önskadt resultat.

Det sårade hans stolthet att blanda en främmande person in i dessa saker, som för honom hade innerlighetens hela värde, och dessutom hade det altid plågat honom, när han hörde, hur folk i andliga ting besökte en prest, aldeles som om ban varit en examinerad andlig läkare. Men samtidigt föreföll det honom, som om detta vore ett sätt, ej att komma åter till en gammal lugn barnatro, men möjligen att bibehålla moderns kärlek. Han visste ej hvarför, men han tänkte härvid al-tid på modern. Och han beslöt sig för att tala vid professorn.

Han hade lärt känna den beryktade predikanten för ett par veckor sedan, hade skrifvit om detta sammanträffande till modern, och det var detta, som föranledt henne att bedja honom söka hjälp hos denne man.

Professorn var en predikant af dem, som nied sin tros värmeglöd och sitt inspirerande föredrag beherskade massan, medan han genom den fina bildning, hvilken som en atmosfer af nobless låg utbredd öfver hans predikningar, förstod att fängsla äfven dem, hvilka eljest sällan gingo i kyrkan. Han ansågs vara den ende af de teologiska professorerna, som utöfvade något personligt inflytande på sina lärjungar, och man visste, att antalet af dem, som sökte hans enskilda vägledning, var stort både bland studenterna och bland societeten.

Han var en varmt öfvertygad man, det visste Grane, och det var detta, som innerst gjorde, att han kunde besluta sig för detta steg, som trots alt dock var honom motbjudande. Han hade något af en fanatiker i sina djupt liggande, af en hemlig inre glöd brinnande ögon, och när han talade, var det aldrig häftigt, utan orden kommo med en dämpad, nervös styrka, som hela tiden man hörde honom, gjorde, att man satt som i ett slags bäfvan för, att den hemliga vulkanen inom honom skulle komma till utbrott. Under hela tiden såg man eller kände dessa ögon, i hvilka hans andes hela eld tycktes hafva samlat sig för att blifva till en magnetisk kraft, som med mildt våld fängslade alla blickar. Och ur dessa ögon talade förkroppsligad den underbara mystik, som lefde i hans ord.

Hans inflytande var oerhördt. Ty han hade genom själfva sin personlighet återinfört den gamla katolska bikten. Studenter kommo till honom, förtrodde honom sin ungdoms öppna eller hemliga synder, fingo råd, varningar och upprättelse och gingo ifrån honom med löfte att börja ett nytt65

lif. Unga kvinnor kommo till honom, anförtrodde honom sina små tvifvel, väckta genom läsningen af moderna romaner eller fritänkande ströskrifter, och de gingo från honom med en föresats att aldrig lemna det fridens land, som de under samtalen med honom anat. Gamla kvinnor kommo och berättade, hur de börjat att hysa underliga tankar angående änglarnes tillvaro, möjligheten af en skärseld, eller hvad Kristus gjorde, när ban nedersteg till helvetet, och han talade till dem så, att deras gamla tro syntes dem ännu äldre och ännu säkrare. Folk af alla åldrar kommo och talade om för honom, hur det stod till inom dem. Och ban lugnade dem alla genom att visa dem in på aningens väg, genom att ställa dem ansigte mot ansigte till det outgrundliga, inför hvilket alla frågor tystna, och hvarje tvifvel lullas till sömn. Sakta, mildt, med en känsla af domnande, oändligt välbehag.

Till honom skulle nu Erik Grane gå, Han afvaktade blott ett gynsamt tillfälle för att bedja honom om ett samtal.

De träffades en dag på akademiska bokhandeln. Grane observerade honom förstulet, medan han stod lutad mot disken, läsande i en broschyr, som han vände mot dfgern för att kunna se mellan de ouppskurna bladen.

När han närmade sig dörren för att gå, gick Erik Grane. 566

Grane efter och hälsade. De följdes ut, och professorn vände sig vänligt till honom

— Herr Grane läser på kandidaten?

— Ja, jag håller på med nordiska . . . Jag har tenterat i lefvande språk . . .

Han talade med en tjock, ansträngd röst, och det ryckte kring munnen. I detta ögonblick kände han en blygsel så stark, att förlägenheten kom honom att stamma, medan han kände, hur blodet med all makt strömmade tillsammans omkring hjärtat. Han drog häftigt efter andan och gick en stund tyst.

— Jag skulle gärna vilja tala vid professorn, sade han slutligen med en torr, entonig stämnia, hvilken af rörelse lät nästan vredgad. Det är någonting, som . . .

— Jag är hemma alla söndagar på aftonen, sade professorn med lugn och mild ton. Kom om söndag. Men kom kl. half sju, så få vi tala ostörda en stund. Det kommer ett par studenter, som dricka sin kopp té hos mig. Nå, kommer ni?

Den unge mannen stannade, sträckte fram handen och tog af hatten. Han försökte säga något vänligt eller åtminstone artigt. Men det lyckades ej.

— Tack, sade han kort och hest. Han drog tillbaka sin hand, som om han bränt sig. Det skymde för hans ögon, och med snabba steg gick han öfver S:t Eriks torg och hem till sig.67

Han var i en feberhet, nästan uppretad sinnesstämning… Hvad skulle han säga honom? Skulle han blotta för denne främling alla dessa hemliga, tysta tankar, som frätt och tärt på hans unga sinne, sedan han knappt var mer än ett barn, som gifvit honom, i hvilken lifslusten och begäret att njuta friskt och skönt glödde och lefde, en prägel af missmod och sorgbundenhet, som var långt öfver hans år, som gjorde hans nätter sömnlösa och honom själf till en grubblande vekling, hvilken till och med i glädjens ögonblick aldrig vågade släppa sig lös, utan alltid kände som ett hugg i hjärtat vid tanken på, att han aldrig ägde sinnesro, aldrig var säker på sig själf? Skulle han föra honom in i sitt allra heligaste, för att han skulle stå som en domare öfver hans hjärtas innersta, granska hvarje vrå, bestämnia, hvad som där inne var godt, och hvad som icke var det, säga honom, hvad han borde göra och icke göra, hvad eom af hans hjärtas tankar skulle kastas bort, och hvad som borde tagas vara på?

Han hade kommit upp på sitt rum, tagit af sina öfverplagg och satt nu som vanligt i gungstolen, gungande fram och åter, så att golftiljorna knarrade. •

Om han ändå vågade något helt! Om han vore så säker på sig själf, att det ej föll honom in att vända sig till en annan! Hvad kunde en annan gifva honom? Ord, tankar, och åter ord68

och tankar. Men kunde ban ens för ett ögonblick sätta sig in i hans lif, kunde denne man lefva för honom, upplefva i hans ställe, det som fordrades för att blifva en man? Kunde han det? Och var det egentligen något annat, han begärde, nu när ban gick till en annan för att finna det lugn och den ro, som lifvet skänker, men som icke kan förvärf vas genom några tankar i verlden?

Etan tyckte sig vara feg, svag och omanlig, och ett ögonblick föll det honom in att skrifva några rader för att ursäkta sig. Ja, skrifva. Det var alltid lättare än att tala. Hitta på en förevändning och sedan aldrig komma.

Han reste sig upp och gick fram mot skrif-bordet. Men så föll hans blick på moderns porträtt, som stod där.

Om man nu kunde vinna något med detta besök, om han kunde komma till någon uppfattning, som förenade dem båda närmare med hvarandra!

Det kändes varmt omkring hjärtat, och något liknande tårar skymde ögonen.

Nej, nej, han skulle gå. Hade han sagt A, fick han också säga B.

Och innerst inom honom fans, honom själf ovetande, ett slags vidskeplig tro på, att den mannen kanske ändå ägde en kraft, som var mer än andra människors, som var underbar, öfvernaturlig

och med ett blixtlikt varde skapande ljus i kaos.

*69

Den stora dagen kom, och precis klockan half sju stod Erik Grane i professorns förstuga och ringde på en liten klocksträng, som hängde ned öfver ett fönster, inifrån beklädt med hvita mus-linsjalusier. Professorn kom själf och öppnade, och efter ett ögonblick befann sig Grane i hans rum sittande på hörnet af en chaiselongue, medan professorn själf tagit plats i gungstolen midt emot honom.

Det var skumt i rummet, och nästan som i en dröm såg han de stora bokhyllorna, som sträckte sig rundt omkring rummet, skrifbordet, på hvilket en afbildning af Thorvaldsens Kristus glänste fram i mörkret, och professorns ögon, som han instinkt-likt kände hvila på sig.

Det föll en underlig stillhet öfver rummet, tills, professorn yttrade:

— Ni måste säga mig något om er själf, om jag skall kunna säga er något.

Grane kände sig plötsligt, som om han setat ensam i ett stort öde rum, och på långt håll hört en röst, som var honom främmande. Alt hvad han tänkt säga — och han hade gång på gång tänkt sig, hur han skulle börja, hur han skulle berätta, hur han skulle framställa saken, varmt, vältaligt, utförligt — men alt detta liksom dunstade bort, och han sade endast:

— Jag har flere år tänkt att bli prest.

— Nå.

— Jag tror icke, att jag kan det nu mera.70

— Ni har tvifvel.

— Jag vet ej, om jag kan kalla det för tvifvel. . Jag är öfvertygad om helt andra saker, än vår kyrka lär.

Professorn log med ett mildt, starkt, strålande leende. Men Grane tyckte sig se något medlidsamt däri, och det pinade honom.

— Jag kan först och främst icke tro, att skriften är gnds ord, sade han med något slagfärdigt i rösten, beredd att fyra af alla de batterier af argument, som han användt i studentdispyter af detta slag.

Professorn såg på honom med en genomträngande blick och sade:

— «Den naturliga människan förnimmer intet, af det Guds anda tillhörer.»

Grane spratt till. Hvad var detta? Detta, som han hört genmälas vid de allra mest andefattiga resonnemang af detta slag, denna ända till leda utnötta hvardagsbanalitet, som hvarje nittonårig medlem af teologiska fakulteten bar på läpparna, detta fick han höra här af den store mannen, till hvilken alla troende blickade upp nästan som till en apostel. Han var med ens väckt tillbaka till verkligheten, och han höll på att gifva ett ironiskt svar. Men han beherskade sig och satt tyst.

Professorn fortfor:71

— Det iir ej på vårt förstånd, det beror, om vi skola komma i en rätt ställning till Gud och hans ord, detta afhänger innerst af vår vilja, och om vi vända oss i bönen till Gud, och gifva vår vilja lydigt under honom, då först veca vi, hvad det vill säga att höra Herranom till. Vi blifva icke fria från anfäktelser. Men det fins något, som kallas för stillheten inför Gud. Bed om den, unge man. Den är lika nyttig för själen som ett regelbundet lif för kroppen. Och under denna stillhet växer inom oss den nya människan, som oupphörligen träder i stället för den naturliga människan, hvilken förnimmer intet af det Guds ande tillhörer.

Grane satt ännu och hörde på. Men när professorn slutat, böjde han sig framåt, liksom snappade efter luft för att betvinga sin egen blyghet, och nu började han, långsamt och lågt, i början med en osäker darrning, sedan fastare, lugnare. Till sist kommo orden fram med en nästan brutal kläm.

— Jag har försökt alt detta, sade han. Jag har läst skriften från perm till perm. Det fins ställen, som jag grubblat på, tills jag trodde, jag skulle bli galen. Jag har ej kunnat sofva om nätterna, jag har förlorat lusten för min ålders nöjen, jag känner mig gammal, fast jag nyss fyllt tjuguett år. Och jag har icke blott läst och tänkt och grubblat, vakat långa nätter, under hvilka jag72

drypande af svett plågat mig själf med ångestfulla tankar. Jag har bedt till Gud, bedt och ropat till honom med förtviflans styrka. Jag har legat på mina knän och gråtit som ett barn, därför att jag känt, hur bit för bit min gamla tro brustit sönder, som glasbitarna i en lykta, så att ljuset blåsts ut, och jag stått där ensam i mörkret. Gång på gång har jag försökt på nytt. Jag har marterat mig med att uppfinna synder hos mig själf — och jag vet, att jag har synder — och jag har trott, att Gud för dessa synder vändt sig från mig och straffat mig på detta förfärliga sätt. Men det går inte på den vägen, säger jag. Det, går inte på den vägen, åtminstone inte för mig. Jag kan inte tro, att detta begär efter sanning, det må nu vara nedlagdt hos mig af en gud eller fritt hafva växt upp i mitt väsen, jag kan icke tro, att detta begär är något, som jag bör kufva, dämpa, tränga undan för att långsamt dö af min egen längtan. Detta är icke den kalk, om hvilken man kan säga: ske icke min vilja, utan din. Ty här skall min vilje ske, emedan jag ej vill något orätt. Min gud! Jag längtar ju blott efter sanningen, och då skulle sanningen vara mig förmenad, och jag skulle få nöja mig med en tro, som andra människor förestafva mig. Skall denna längtan inom mig, som är min själs dyrbaraste och heligaste känsla, dödas, då må jag hällre höra opp att syssla med något annat, än det som rör detta lifvets73

tarfligaste nödtorft. Jag tror icke, att Gud skapat verlden på .några dagar, när min kunskap säger mig, att den behöft millioner år för att långsamt växa fram. Och jag tror ej, att denna myts för fattare känt till alla dessa stora resultat, som nu välmenta menniskor påstå, att de under bilder hafva framstält till en lärdom för alla tider. Jag tror ej, att Gud skapat menniskan från begynnelsen god för att sedan låta henne falla. Och alra minst tror jag, att han utgifvit sin son för att hjälpa upp, hvad den högste själf icke rådde med. Jag tror ej på tre personer i gudomen, som tillsammans blott äro en person och ändå äro en person hvar för sig. Jag tror ej, att jordlifvet är till för att vara oss en börda och jorden för att vara en jämmerdal. Jag vet icke, om jag tror på en gud, och icke om jag tror, att vi i ett lif efter detta skola få igen, hvad vi här med suckan och tårar längtat efter. Men ett vet jag, som jag tror på med hela styrkan af min själs innersta och varmaste åtrå: jag tror på en helig ande, som alt mer har genomträngt och skall genomtränga verlden, och den anden är det, som lär människorna att älska sanningen så högt, att de kunna dö för den. Den lär oss att älska våra bröder, den lär oss lida för andra, att arbeta för andra. Jag vet ej, hvem eller hvad den anden är. Men för mig är den gud. Ty jag kan ej tro på en gud, som tänker lägre tankar, än jag tänker själf. Men denne ande är det, som I viljen döda I, som icke ären hans barn.

Utan att veta det hade han rest sig upp och oroligt gått fram och åter med korta steg, ständigt framför professorn. Denne satt stilla. Hans ansigte uttryckte en tydlig sympati, som gjorde den unge mannen godt. Det uppstod en lång stunds tystnad, under hvilken hvar och en satt försjunken i sina egna tankar. Grane med en ängslig väntan, på hvad som skulle komma.

Slutligen såg professorn upp och sade liksom för sig själf:

— Ja, här fins ett verkligt andligt behof. Jag ser det. Det är ett andligt behof. Ja, det är det.

Grane frös. Han kände sig till mods, som om han vore ett lik och kunnat kläda af sig själf, lägga sig på dissektionsbordet, själf föra knifven, som blottade musklerna och nerverna omkring hjärtat, medan en annan stod lutad öfver honom med en lup under ögat, och sedan denne forskande betraktat honom, som resultatet af sin undersökning meddelade:

— Ja, här fins ett hjärta. Det kan klappa varmt och känsligt. Det kan lida, det kan jubla. Jo, här fins verkligen ett hjärta.

Han hörde knappast, hvad professorn sedan sade. Så upptagen var han af denna tanke.

Professorn bad honom emellertid att icke för-75

tröttas, och lian påminde honom, hvad en vis man sagt till Augustini moder: «Så många tårars son kan icke gå förlorad.» Hade icke han också en moder, en from moder, som bedt för honom och gråtit? Han bad Grane endast att vänta tåligt, ty Herrans stund kommer, när man minst det tror, och då skola alla högmodiga hjärtats tankar sjunka till stoft. Men först och sist måste man känna sin synd, känna, hur hårdt man var bunden i synden. Ty behofvet efter försoning är för mer än behofvet efter teoretisk klarhet. Och när detta behof kommit. . .

Teoretisk klarhet? Grane log för sig själf. Han kunde göra det. Ty det hade blifvit så mörkt i rummet, att de ej kunde se hvarandra. Grane satt stilla, hopsjunken som efter en våldsam kraftansträngning, tills han plötsligt spratt upp vid en tydlig ringning på tamburklockan.

Professorn tog honom i hand:

— Kom till mig igen, unge man, när ni själf vill. Och var viss: Herren skall nog hjälpa er!

Därpå gick han ut för att taga emot sina gäster.

Grane plågades formligen vid tanken på, att det kom någon, att han måste sitta kvar hela kvällen, vara i sälskap, samtala och resonnera efter detta. Han skulle velat gå sin väg, men fann, att det ej gick an. I det samma blef det ljust i tamburen, och han hörde röster.76

Professorn visade sig i dörren och bad honom träda in i salen, där han presenterade honom för sin hustru och de tre nykomna herrarna. Två utaf dem voro teologii studerande, den tredje var läkare, och alla tre hälsade på Grane med denna milda, halft frågande, halft förlägna min, som visade, att de ännu ej visste, om de kunde kalla honom «en af de våra».

Grane kände sig främmande i sälskapet och drog sig undan till en stol, som stod litet för sig, medan de öfriga satte sig i soffan och på stolar omkring bordet, där lampan stod.

Samtalet rörde sig mest om religiösa ämnen, började vid dagens predikningar, dröjde lätt kritiserande vid de uppträdande predikanternas andliga ställning till Jesus, snuddade med ett lindrigt beklagande vid ett och annat i deras enskilda lif och vände sig slutligen omkring de närvarandes egna intimare «lifserfarenheter».

Den yngre af teologerna antydde, att han i början gjort starkt motstånd mot nåden, men att han efter läsningen af Joh. 13 kap. 14 v. plötsligt hade känt, hur liksom ett nytt lif hade börjat spira inom honom. Han hade gifvit sig åt Herren på nåd och onåd, och från den stunden hade han dag från dag känt den Helige Ande verka sitt verk på hans själ. Han visste ej ännu, om han var helgad, men han trodde sig i all ödmjukhet kunna kallas för omvänd.77

Den andre, som hade tagit teologie-filosofie-exa-men, ansåg sig väl ej ega någon rikare andlig erfarenhet, men trodde sig dock hafva hunnit ett litet steg längre. Han hade på sista tiden tänkt mycket öfver den vigtiga frågan, i hvad mån den gudomliga inspirationen ännu kunde sägas verka på ordets förkunnare. Han önskade gärna höra professorns mening härom. Gudi klagadt finge man altför ofta höra ord från predikstolen, som ej gärna kunde kallas för inspirerade. Men hvar och en, som under bön och åkallan tänkt sig in i det alvarliga kallet att förkunna Herrans ord, hade nog mer än en gång känt, hur ringa hans egna krafter vore, och hur föga han utan Herrens hjälp kunde uträtta. Men han hade också känt, hur stundom hans själ fick liksom vingar, och han ville därför fråga, om professorn ej ansåge, att man äfven i våra dagar kunde tala om något, som — låt vara i ringare grad — dock kunde anses äga karaktären af gudomlig ingifvelse.

Medicinarn satt tyst och hörde på och såg from ut. Han hade tydligen inga lifserfarenheter att komma med. Allas ögon riktades på professorn, och professorskan, som just kommit in från köket med smör och kallskuret kött, stannade vid dörren och såg med en förväntansfull blick på sin man.

Professorn började sakta och blygsamt, på ett sätt, som tydligt visade, att han ansåg sig själf78

som en vanlig människa och ej als ville vara förmer än de andra:

— Visserligen hade Herren för de män, som skrifvit vår heliga bok, på ett aldeles särskildt sätt tillkännagifva sin vilja, och dessa måste således anses hafva stått i ett förhållande till Gud, som var alldeles olika, med hvad vi nu se. Men detta hindrar dock icke, att Gud ännu, när det så behagar honom kan låta sin nåd verka äfven på vår tids människor. Och vår egen erfarenhet säger oss ju, att det fins människor äfven nu, genom hvilka Gud talar. Och det skulle säkert finnas ännu flere, om otron vore mindre stark och synden mindre allmän.

Ingen svarade ett ord. En tystnad, mättad af begrundande, beundran, vördnad och eftersinnande, inträdde, men allas ögon hvilade i drömmande tillit på den enkla mannen, som aningsfullt tycktes skåda in i Guds rikes ihemligheter.

Grane hade genom att tyst följa med småningom börjat känna sig hemmastadd, och hans förra öfverretning hade börjat vika för en kritisk ironisk sinnesstämning. Professorn var som förändrad för honom, nästan som afklädd, och han erfor ett häftigt begär att stiga fram midt på golfvet, ruska på dessa tre slaffigurer, som suto där i andäktig beundran, och fråga dem, om de hade sitt sunda förstånd i behåll, om de tyckte, att han sagt något så rasande märkvärdigt, som ingen an-79

nan kunnat finna på, om han var mer än en vanlig människa, eftersom de alla sutto där och stirrade som på en uppenbarelse. Han fick en känsla af kväfning i strupen, och han tyckte, att blodet stannat i hans ådror, fast hjärtat bultade, så att han hörde det. Och med låg, af sinnesrörelse darrande röst sade ban:

— Med om verlden nu är så full af synd och otro, och om Gud ännu talar till oss genom människor, hvarför gör han det då nu i svagare grad än förr i* Hvarför väcker han icke hällre upp människor, som tala till oss med hans anda, så att vi måste tro?

Han hade ej vågat se sig omkring, under det han talade, men nu slog han upp ögonen och kastade en skygg blick omkring sig. Professorskan stod vid dörren och betraktade honom med häpna, spörjande blickar, den unge teologen såg på honom stridslystet och hotfullt, den äldre log ett erfaret, medlidsamt löje öfver hans obetänksamma ungdomlighet, och läkaren gapade på honom i stum förvåning. Men alla väntade, att professorn skulle svara honom, och alla hoppades, att han skulle blifva ordentligt afstraflad. Endast professorn satt lugn, och när det varit tyst en stund, svarade han med en martyrs lidande i rösten:

— Hvarför Herren ej gör detta, det är visserligen en sak, som det ej tillkommer oss svaga80

människor att spörja om. Hvad vi veta, är, att Han bäst ser, bvad som är oss godt och nyttigt. Att otron är stark och skall blifva starkare än någonsin, det har Kristus själf sagt, att så skall hända, när det lider mot de yttersta tiderna. Men på hr Granes fråga har skriften själf ett svar. Ty när den rike mannen låg i sin pina, så bad han Abraham, att han skulle få gå till sina bröder och varna dem, så att de icke skulle komma i den samma pinan. Men hvad svarade Abraham? «Tro de icke Moses och profeterna, så tro de icke häller, om någon af de döda uppstode!» Märk här, att det den rike mannen begärde, var just en ny uppenbarelse.

En suck af lättnad gick genom rummet, professorskan försvann ljudlöst ut i köket, och allas blickar vändes mot Grane i väntan på ett svar.

Men han teg envist och hårdnackadt, utan att se ned. Hans blyghet var borta, och han kände en oädel lust att visa dessa människor, att han trotsade dem, att ban icke ville svara, men att han icke därför böjde sig för den tillfälliga öfvermakt, som låg i att han var ensam. Han kände sig orolig, förbittrad, skamsen öfver sig själf, som någonsin kunnat vara nog svag att inlåta sig på detta, och det var honom en ordentlig lättnad, när professorskan kom in och sade, att supén var serverad.

Under bela måltiden växte hans misstämning.81

Han tyckte sig iakttaga, hur professorn talade särskildt med hvar och en utom med honom, han lät bli att dricka té, bara för att ej behöfva bli serverad af professorskan, och han tog det som en särskild vänlighet, när den äldre teologen frågade honom, hvilken nation han tillhörde, och hvilken examen han läste på.

När han skulle gå sin väg, bad professorn honom komma snart igen, och ban föraktade sig själf, för att han ej hade mod att säga bestämdt nej, utan stillatigande bugade sig.

Men när han kom ut, var det stjärnklart, och hög hvälfde sig himmelen öfver gatornas trampade snö, de blänkande lyktorna och de låga husen. Han ilade framåt, som om han varit förföljd, men när han kommit så långt bort, att han kände sig ensam, stannade han och drog djupt efter andan, medan en varm, befriande känsla strömmade genom hans bröst och lockade tårar i hans ögon. Men i nästa ögonblick kom minnet öfver honom igen, och nu tänkte han på, hvad han skulle ha sagt då och då och då, hur han borde ha svarat professorn. Ah, han tyckte, han borde ha kunnat tala så, att ingen skulle ha haft ett ord att invända.

*— Du är en narr, sade ban till sig själf, står du inte här och exalterar upp dig till .less att du kanske också tror dig ega något af den där Herrans underbara inspiration. Här står du Erik Grane. 682

och tycker, att du har kraft till att bära Atlas på dina skuldror och känner dig till mods, så att det skulle vara en lättnad att få slå ut fönsterrutor eller bryta sönder någonting hårdt. Och hvad blir det af alla dina stolta Prometeus-tankar, du? Jo, du går beskedligt hem och lägger dig, din stackare.

Och det gjorde han också.

I den smala förstugan utanför entréen till de rum, i hvilka de skriftliga profven till den beryktade, fruktade, häcklade, försvarade och föraktade filosofie-kandidat-examen afläggas, stod en middag i början af December ett antal ynglingar och väntade.

— Har di inte slutat snart? frågade en gammal, skäggig teologicofilare, som just kom uppför trappan.

De tilltalade, som länge stått och väntat, som inbördes inte als kände hvarandra, emedan de hvar och en kommit upp för att mottaga någon särskild bekant från de stängda rummen, och som redan genom att vänta kommit i ett tillstånd af den mest fullständiga och hjälplösa resignation, svarade enstämmigt ett mumlande:

VI.83

— Vet inte.

Den nykomne såg sig om, fann ingen bekant, sökte ett ledigt stycke vägg att stöda ryggen emot och försjönk snart i samma slöa likgiltighet. Man hörde blott ett tätt och ifrigt trampande med fötterna. Termometern visade —15°.

Dörren till entréen öppnades, och kursors slätrakade ansigte tittade ut.

— Herrarna får lof att vara litet tystare.

— Ja, men det är så sju helvetes kallt. Kursor log diskret och angenämt berörd, som

om han förnummit hemlandstoner.

— Det går inte an att störa dem därinne. Granes röda ansigte stack upp ur hopen:

—- Ar inte eländet slut snart? Vet kursorn, om hr Hultin sitter kvar?

— Jo, det gör han. Men jag tyckte att han höll på med att vika ihop sina papper, när jag tittade i dörrn nyss.

— Nå, det var då faen så väl ändtligen. Kursor försvann, och dörren stängdes ljudlöst. Stampningarna fortsattes, men mera piano. En

och annan sakta och kärleksfullt uttalad svordom uppsteg ur någon otålig ande såsom ett uttryck för den allmänna stämningen.

Ändtligen öppnades dörren, och Hultin kom ut, blek, med stora ögon, glansiga af nattvak, och svag i knävecken. Grane trängde sig fram, högg honom under armen och drog honom med sig.

— Nå, hur har det gått?

— Ja, jag vet inte. Jag tror inte, det var så förbannadt. Men filosofien är ju mitt hufvudämne.

— Hvad skref du om? Var det bra ämnen?

Hultin talade kort och med en röst, som lät

så ointresserad som möjligt.

— Den fan gaf oss inte mer än två ämnen att välja på, oeh bägge två var lika fåniga. Jag skref en utläggning af satsen: Probi Deo serviunt et serviendo perfectiores evaävnt, betraktad ur antropologisk synpunkt.

Grane försökte se ut, som om han begrep. Det omnämnda ämnet föreföll honom djupsinnigt.

— Jag kunde ha fått behandla det från Spi-nozas synpunkt också, fortfor Hultin, om jag hade velat. Men det ville jag inte.

— Ah, sade Grane och rafsade i hjärnan ihop, hvad ban visste om Spinoza.

I detsamma flög något af det humoristiska löjet öfver Hultins anletsdrag.

— Där kommer Lars Johan, sade han och visade på en fräknig, tjock ung man med rödt helskägg, som kom långsamt vaggande fram utefter trottoaren. Se på hans bakdel bara. Det är det mest substantiela, som fins i verlden. Se hvilket olympiskt lugn, som tronar på hans panna. Jag sa" åt honom det där härom da"n nere på85

nation. Och då blef han arg och sa": «Angår det dig, det», sa" han. Lars Johan är inte styf i ar-gumenterna, som du vet.

— God dag Lars Johan, sade Hultin till den omtalade, som nu var midt framför dem.

— God dag, sade denne, med säflig och grötig stämma. Ar ni ute och går?

— Du ska gratulera Hultin, sade Grane. Han har skrifvit filosofi i dag.

— Har du skrifvit filosofi? Är du galen? Hultin skrattade sitt hårda skrockande skratt:

— Ja, inte är det långt ifrån.

Lars Johan ellër Lehman, som han egentligen hette, stod en lång stund och vägde på benen, innan han svarade. Till sist frågade han:

— Tänker du ta examen nu i jul då?

— Ja visst, efter jag går upp i skrifmngarna.

— Det var fan i helvete.

De andrade skrattade. Och Lars Johan teg en stund igen.

— Hvart ska ni gå nu?

— Vi ska och äta middag på gästis.

— Det var djäfveln så gentilt.

— Ah, du kan gärna gå med.

— Jag har så jäkla ondt om pengar. Kan man äta där för krischan?

— Jo, det kan du visst det. Kom nu bara. Alla tre följdes åt in på gästis och satte sig

vid ett bord, som stod litet för sig i ett hörn.86

— Hvad har du skrifvit om? sade Lars .Johan, sedan de satt sig ner och fått in soppan. Han hade ännu ej hemtat sig från sin förvåning, öfver att den andre befattade sig med filosofi.

Hultin läste upp ämnet för honom.

— Det var fan, sade Lars Johan och blef tyst för en lång stund, medan han åt ur sin talrik med juliensoppa.

— När den var slut, sade han med en fundersam min, som om han begrundat ett djupsinnigt problem:

— Det måtte vara djäklarne så svårt att, skrifva filosofi.

— Ah, hur så? sade Hultin, som ville ägga den andre att resonera.

— Jo, för jag har försökt med en bok, som hette Grundlinier, och som var helvetes tjock och tätt tryckt. Men det var lögn i faen. Jag förstod inte ett ord. Det var, när jag läste på kandidaten. Då tänkte jag, att det var inte vardt, och hålla på längre med det, utan då skulle jag ta prillan 1 För hofrätten kan en ta på sex år och se"n komma ut på landet som notarie.

-— Jag vet dem, som tagit den på tre, insköt Grane.

— Ja, men jag vill inte vara något kuriosum, svarade Lars Johan och strök sig om skägget, sedan han stoppat in en väldig portion paltbröd.

— Det är fan, hvad paltbröd och fläsk är godt, yttrade han.87

— Du liiser ju inte på hofrätten nu? sade Grane.

— Nej, jag läser på läkarn. Det var halft annat år, se"n jag läste på prillan. Där var det ju lika när. Den där förbannade filosofin skulle ju vara med där också vet jag.

— Nå, när tänker du bli färdig med medicine kandidaten? inföll Grane.

— Jag ska ta filen först, sade Lars Johan filosofiskt. Jag har inte brådtom Jag trifs bra här i sta"n, och jag är inte mer än 25 år än. Nästa termin tänker jag ta filen eller senast till hösten, och om jag se"n ligger på kandidaten en åtta år, så är jag ändå inte mer än 33, när jag kommer ifrån Upsala. Det är inte så helsikes mycket.

— Nej vars, sade Grane. Här fins de, som är både femtio och sextio, och de klaga öfver att den gamla stammen börjar gå ifrån dem. Nej. Det är visst inte för mycket.

Lars Johan såg snedt på Grane.

— Jag tror, ta mig fan, att du drifver med mig.

— Ah, hur kan du tro det? Men ska vi inte betala nu, så få vi dricka kaffe se"n?

— Tss. Kypare! Får vi betala.

— Tre halfva och en svagis, sade Lars Johan.

— Var så god och behåll. Han lemnade en krona.

— Det är djäfligt med de där drickspengarna suckade Lars Johan.88

Niir de kommit in på kafét, gick Lars Johan fram till disken, tog en pris ur den stora snusdosan, och snusande gick han långsamt fram till en soffa, i hvilken han med en djup suck slog sig ner.

Grane föreslog nu, att Hultin, innan det kom för mycket folk, skulle läsa upp hvad han skrifvit, så att de fingo höra det. Lars Johan tände sin cigarr och gjorde ansträngande förberedelser för att kunna följa med.

Och Hultin började.

Utredning från antropologisk teologifik ståndpunkt af satsen: probi Deo serviunt et serviendo prefertiores emdunt.

— Läs om det där igen, sade Lars Johan.

— Hultin läste det långsamt en gång till.

■— Hvad betyder latinet ? sade Lars Johan.

— De rättrådige tjäna Gud och gå därigenom längre i fullkomlighet.

;— Det var fan, sade Lars Johan.

— Förstår du?

— Ja-a.

Hultin fortsatte:

— «För att klargöra denna sats fordras först ett klargörande af, hvad som menas med, att en människa arbetar på sin fullkomlighet, för att man må kunna tillse, huru vida människan ej just därigenom tjänar Gud.89

— Det är förbannadt bra skrifvet, sade Lars Johan och bestälde in en half punsch.

Hultin började igen.

— «Människans ändamål kan sägas vara att nå fullkomligheten. Nu mena vi i almänhet med en saks fullkomlighet, att den motsvarar sitt begrepp, ocli när vi säga, att den har en högre eller lägre grad af fullkomlighet, mena vi, att den mer eller mindre tydligt uttrycker detta sitt begrepp. Det samma måste då naturligtvis gälla om människan.»

— Ja, det är klart, sade Lars Johan med ovanlig liflighet.

— «Hon är såsom sådan fullkomlig, endast för så vidt hon aktuelt uttrycker sitt begrepp. Enligt sitt begrepp är människan ett medvetet och fritt handlande väsen. Detta måste således vara hennes ändamål, och något annat mål för hennes verksamhet kan omöjligt tänkas, emedan anden i sin sträfvan ej kan gå utom sig själf. Nu är människan ej endast medveten och fri, utan hennes medvetenhet och frihet framträda båda såsom ändliga: hennes medvetande är inskränkt, hon förnimmer blott successivt, och ju klarare hon förnimmer, desto trängre blir hennes synkrets; hennes handlande är också inskränkt: hon är alltid relativt ofri i sin verksamhet.»

Hultin höll inne ett ögonblick för att läska sig med några bloss af cigarren samt ett halft glas punsch.90

— Förstår du? sade han till Lars Johan.

— Jo-o, sade denne något långsammare. Jag tror, jag förstår. Men det var ett ord, jag inte begrep. Såsom sådan? Hvad menas med det?

— Det gör det samma.

— Jaså. Ja gå på då.

— «Skall hon då», fortsatte Hultin igen, »kunna sägas arbeta på sin fullkomlighet, måste detta arbete bestå negative i aflägsnandet af alt, som gör henne till ett blott ofullkomligt uttryck af hennes begrepp, positive i förverkligandet af detta begrepp.»

— Ar det nå"n skilnad på det? sade Lars Johan.

— Nej, det är bara olika synpunkter.

— Jaså.

-— «Hon måste aflägsna all dunkelhet i sitt förnimmande och all ofrihet vid sitt handlande och sträfva till klarhet i medvetandet och frihet i handlandet. Men emedan i almänliet intet utifrån införes i anden, så kan detta tydligen ej betyda annat än, att människans ändamål är att till verklighet bringa, hvad som redan förut till möjligheten fans.

»Besinna vi nu, att anden i allmänhet ej förnimmer annat än förnimmelser, hvilket då också gäller om den gudomlige anden, samt att den gudomlige anden nödvändigt måste förnimma alting sant och fullkomligt, då blir det oss klart, att91

också människan måste vara en förnimmelse af den gudomlige anden och då också förnimmas i sin sanning eller just till sitt begrepp. För så vidt människans begrepp uttrycker just hennes fullkomlighet, och för så vidt hon arbetar för att motsvara detta begrepp, blir detta arbete i och med det samma ett arbete på att förverkliga en tanke i Guds eviga tänkande. Rikta vi så vår tanke därpå att de ändliga andarna utgöra ett system af den gudomliga andens förnimmelser, i hvilka då, hvar och en för sig, den gudomliga andens medvetande ingår på samma sätt, som det mänskliga medvetandet är närvarande i hvar och en af dess förnimmelser, då blir människans sträfvan att till fullkomlighet utveckla sina inneboende anlag aldelés det samma som att förverkliga, hvad Platon kallade det gudaborna i människan och teologerna gudsbelätet; eller med andra ord, det blir religiositet, hvilket just är förverkligandet af den gudomliga andens eget lif i människan, då vi med religion i allmänhet förstå just detta lif.»

Lars Johan svettades.

— Förstår du inte det här? sade Hultin.

-— Neej, svarade denne uppriktigt. Förstår du, sade han, vänd till Grane.

— Ja-a, jag tror nog . . .

— Det var fan i helvete.

—• Det är strax slut nu, sade Hultin.

— «Men med religiositet mena vi just det92

samma som med uttrycket tjäna Gud. Religiositet är enligt det föregående ju också uttrycket för människans fullkomligliet, och när hon då vinner sin fullkomlighet, i och med att hon tjänar Gud, och omvändt tjänar Gud, i och med att hon arbetar på och därmed ock vinner fullkomlighet, så inses, att dessa båda uttryck förhålla sig till hvarandra som religiositet till sedlighet, d. v. s. de utgöra samma sak, betraktad från synpunkten af causa summa eller rausa proxima. I ena fallet betraktar man människan såsom i sin verksamhet bestämd af Gud, i andra såsom bestämd af hennes egen förnuftiga natur, hvilka båda synpunkter blott för tanken kunna särskiljas, men i verkligheten sammanfalla, enär det förnuftiga i hvarje fall ej kan vara mer än ett.»

— Tror du, att det duger? sade Hultin, vänd till Grane.

— Ja, visst duger det. Det här får du rum på. Åtminstone non sine.

Detta var Granes fullkomliga mening. Han tyckte verkligen, att detta var vishet och religion och dygd. För sig själf gick han hemligen och bar på vissa tvifvel angående den herskande filosofiens ofelbarhet. Men han trodde, att dessa tvifvel berodde på brister i hans egen uppfattning, hvilka med tiden skulle blifva afhjälpta. Dessutom ansågs det på denna tid, som ett bevis på93

dumhet att ej förstå tysk filosofi, och därför inbillade sig alla, att de förstodo den.

Lars Johan, som var mera naiv, höjde sitt punschglas, stötte det mot Hultins och sade med en ton af djupaste öfvertygelse:

• Du måtte alt vara en djäfvel i filosofin.

— Ja, men du förstod det ju inte.

■— Det hörs nog ändå.

I det samma reste sig en ung man upp från ett bord i andra ändan af salen och gick fram till Hultin. Det var en ung karl af medelstorlek, vårdadt klädd, med små mustascher och ett egendomligt föraktligt löje, som kom och gick omkring hans läppar. Han hade tagit juridicofilen tidigt och ansågs som ett af Upsalas blifvande ljus.

Han hälsade på Hultin och frågade, hur det gått i skrifningen:

— Jaså, ni håller på med filosofi än, sade han med ett egendomligt leende. Det går snart öfver, ska jag säga er, gossar. Gamla Upsala är något på dekis, ska jag säga. Filosofin är dess sista falska vexel, som ännu har kurs. Men när förfalskningen blir upptäckt, så ska ni få se, hur Mefistolesbenen sticka fram under prestrocken. Jo, jo men.

Grane satt bela tiden och såg på Ling. Ett slags hvit fetma hade på sista tiden börjat lägga sig öfver dennes ansigte. — NÅ, tinga sanningskämpe, sade Ling plötsligt till Grane. Du lär ha brucklat med en professor i teologi, du. Häm! Varit bjuden på té och talat religion. Proponerat en ny uppenbarelse, som skulle vara bättre än den gamla. Häm! Ja, gå på du, det blir du inte fet af.

— Hur vet du det? sade Grane kort. Han led altid af närgångenhet, men kunde aldrig hålla den på afstånd. Hvem har sagt, att jag har druckit té . . .?

— Ah. Det där lilla prestynglet Häggblom, vet jag, han som går omkring och funderar på, om han kan kallas för helgad än. Djäfla idiot. Häm. Han sa, att du har gläfst ur dig något, hvad det var, i den där helgonskaran. Men ser du, det går inte i Upsala. Jag känner Upsala jag.

Grane såg alvarsam ut. Det var just hans fel det, att han hade så svårt för att skämta öfver alvarsamma saker. Det kom sig till fyra sjundedelar af för stor entusiasm och till tre af ett slags sjuklighet, som höll honom" fiendtlig mot verkligheten, därför att den ej motsvarade hans förväntningar.

— Hvad är det för en historia? sade Hultin nyfiket.

— Åh, det är ingenting. … Du kan få höra det där en annan gång . …

Grane såg gränlöst generad ut och och vägde nervöst upp och ned på stolen.95

Ling skrattade kort och vände sig till Hultin.

— Nå, du ska bli filosot? Hva? Tänkare? Hähäm.

Hultin var upprymd öfver framgången och glad öfver kamraternas beröm. Visserligen skattade han icke de loford, han fått af Lars Johan synnerligen högt. Men enfiu! Beröm är altid beröm.

Han svarade i skämtsam ton, hvarpå Ling än en gång gratulerade honom och gick tillbaka till sitt sälskap.

Hultin talade om sitt hein, hur ban skulle komma och glädja gubben. «Gubben» var skollärare i en småstad, och Hultin var ende sonen.

— Se"n kommer jag väl hit igen om ett halfår eller så och börjar knoga på licentiaten, och är lyckan god, så slutar jag se"n som adjunkt och får sitta och resonnera filosofi med någon lektor, som läst grundlinierna, och teologi med presten. Om du visste, hvad gubben ska bli glad, fortfor han. Och mor min tar fram den gödda kalfven. Hon anser mig altid litet som förlorad son för filosofiens skull. Men hon lägger sig aldrig i, hvad jag tänker. Herre Gud. Hon skulle inte förstå ett ord, om jag talade med henne. Hvarför skulle jag då göra det?

Grane såg bort. Han kände afund vid vännens ord._ 96__

— Det är bra att kunna tiga, sade Grane ocli såg med afsigt frånvarande ut.

— Ar det nå"n konst det? sade Hultin. Det skulle aldrig gå på annat sätt.

Skymningen hade sänkt sig ned öfver de gröna schaggsofforna, och under den brunpanelade läktaren var det mörkt.

— Reser du hem i jul? sade Hultin.

-— Nej, sade Grane dröjande. Jag stannar alt här.

— Ah, hvarför det?

— Jag hinner inte min tentamen.

Grane satt förströdd och såg på, hur en kypare gick omkring och tände gaslågorna. Han tänkte på sitt hem och undrade, om föräldrarna anade verkliga skälet till hans uteblifvande. Han kunde ej resa hem. Han ville vara i ro. Han var trött på dessa olidliga dispyter utan uppehåll och utan resultat.

— Går vi nu? sade Grane till sist.

— Jo-q. Jag skulle på en liten vira kväll.

Lars Johan hade hela tiden setat tyst, öfverväldigad af den visdom han hört. Han reste sig långsamt och kom bredvid Grane, när de skulle gå ut.

Hvad han hviskade i Granes öra, när de passerade genom salen, vet man inte. Men så fort man efter denna dag kom att tala om Hultin,97

yttrade Lars Johan altid sin al varliga åsigt om hans kunskaper:

— Han är en djäfvul i filosofin. Jag har hört hans afhandling. Det var sjelfva faen, hvad den var bra.

VII.

När det blott är ett par dagar kvar till julaftonen, när man ej kan gå på besök i en bekant familj utan att stöta på skurmadamer, julgran och bakbullar, när gatorna vimla af köplystna och glada människor med paket i händerna och löjen på läpparna, och när det så lidit mot eftermiddagen och börjat bli mörkt, och man gått hem och satt sig till hvila en stund med ryggen lutad mot gungstolens spjälor, då stiga minnena upp inom en, som bubblorna stiga upp ur dödt, stillastående vatten, och då breder sig liksom ett töcken ut öfver tankarnas oroliga flygt, och man känner sig så främmande och illa till mods i ett studentrum, hvilket står för en med intrycket af de vanliga dagarnas arbetstyngda enahanda. Och är man då 21 år och därtill en smula fantast, så kan man till och med försjunka i melankoliska fanat-Erik Grane. 798

sier, som efteråt kunna te sig komiska nog, ja, man kan rent af förfalla till att skrifva vers, hvilka hafva till utgångspunkt, att den olycklige skalden är ensam, ensam i hela verlden, öfvergifven och hemlös, utan huld och skydd.

Grane hade efter sitt besök hos professorn skrifvit hem, och på de sista två månaderna hade han fått mer än ett bref hemifrån. De hade alla varit vänliga, och han var altid glad, när de kommo. Men ändå störde de honom i hans arbete, upprörde hans tankegång, bragte honom ofta för en hel dag aldeles ur fattningen. Ty midt ibland all vänlighet gömde de altid en brodd af bitterhet, som satt kvar i minnet länge efter det att de vänliga orden voro glömda. Och han, som bäst af alt tyckte sig behöfva lugn, lugn för att finna … ja, hvad? Någon hade en gång skrifvit till honom om att «finna sitt eget väsens melodi», och han hade då tyckt, att det lät vackert och var vackert. Men å andra sidan syntes det honom för lätt och luftigt, och på sätt och vis också för litet. Men någonting i den vägen var det väl i alla fall, han sträfvade efter.

Nu var det inte fritt, att brefven från hemmet nästan retade honom. Ty alla innehöllo de dessa fromma ord och önskningar, som bragte honom i harnesk och framlockade hans motsägelseanda. Hans egna bref till hemmet blefvo verkliga små afhandlingar, och detta både irriterade och tröt-99

tade honom. Inte var det sådant," som skulle utgöra föreningsbandet mellan föräldrar och barn.

En underlig, formlös längtan fylde honom, en längtan efter att få sitta i ett ljust rum och känna trefnaden omkring sig, efter att höra vänliga ord, att få glädas åt andras tankar, medan han visste, att andra gladdes åt hans. Villrådig stod han vid fönstret och såg länge ut öfver den lilla trädgården midt öfver gatan, där sparf varna längesedan flytt för skymningen, och där snön låg tät på äppleträdens nakna grenar.

Då kom han med ens att tänka på Schultz. Schultz och han hade ju varit vänner alt sedan skoltiden. Det fans något så egendomligt hos Schultz, som altid väckt hans sympati. Han var en tyst, fantasirik, dämpad natur med en nästan kvinligt vek känslighet. Dessutom hade Grane alltid haft intrycket af, att Schultz hörde till dem, som ej förstå konsten att sparka sig fram i verlden. Han hade något i sitt väsen, som tydde på, att han skulle kunna lida utan att fördärfvas. Och detta öfvade stor dragningskraft på Granes mera egoistiska natur.

Han tog hastigt på sig öfverrocken och stoppade ett par cigarrer i fickan för att ha med sig, i händelse den andre ej skulle hafva några hemma. Ty i kväll skulle de ha det riktigt trefligt, ställa till med familjelif, röka och prata, så som man100

endast kan, när gardinerna äro neddragna, lampan är tänd, och intet arbete väntar.

Ute var det skymning. Tung och grå hängde himmelen öfver domkyrkotornens trubbiga spetsar och de gamla, krokiga byggnaderna, som ligga rundt omkring. En kort, kall vindstöt svepte då ocli då fram genom Sankt Eriks gränd, medan gaslyktan midt emot brunnen lyste matt. Vattnet vid kvarnfallet forsade häftigt fram under den tunna isskorpan, och i luften flögo glesa, isiga snöflingor.

Grane gick öfver Dombron och in i ett hus vid Sankt Pehrsgatan. Han kände en ordentlig fruktan för, att Schultz skulle vara utgången, och han gick för säkerhets skull in på gården och tittade upp åt fönstret. Nej, det lyste verkligen. Och med långa steg sprang han uppför trappan, knackade lätt på dörren och steg in.

Det brann i kakelugnen och Schultz stod framför brasan, medan han sakta makade om bränderna med eldgaffeln. Han såg så besynnerlig ut, att Grane tvekade och ett ögonblick blef stående vid dörren.

— Stör jag dig?

— Nej, för ingen del.

Grane tog af sig öfverrocken och lade den på sängen. Schultz började under tystnad att gå fram och tillbaka på golfvet.

— Hur är det med dig? sade Grane till sist. Har det händt något?101

— Nej, det har det visst inte.

Grane tyckte, att Schultz såg förlägen ut. Och när vännen gick förbi sitt klädskåp, tittade han bakom det, och hans läpp krusades.

— Ja, det är inte värdt att hymla längre. Kom fram du.

En liten, smal flicka med ett par gråa, spelande ögon, kattaktigt mjuka rörelser och enkel, snygg toalett kom fram bakom skåpet.

Grane var, som nämdt, ett undantagsfenomen i dylika frågor, och han studsade därför. En flicka hos Schultz! Schultz, som han trott stå så högt . . .

Han var nervös och skulle hälst velat gå sin väg. Han kände, hur blodet sjöd inom honom, han blef aldeles matt i knävecken, och han bugade sig tafatt.

— God afton.

Flickan neg, slog blixtsnabbt upp ett par snåla ögon, hvilka liksom värderade honom, och slog lika plötsligt ned dem igen.

Schultz skrattade.

— Nå, vill ni inte slå er ner framför brasan och prata en stund. Tag af dig kappan du, sade han för flickans räkning,

— Tack, snälla Artur, men jag skall ändå gå snart.

— Åh, se så. Gör dig inte till nu.

Och han knäppte ogeneradt af henne kappan, tog henne om lifvet och drog henne ned på en stol,102

— Vill du ha en cigarrett?

— Tack, lilla grisen.

Hon tände, kastade sig själfsvåldigt tillbaka i stolen och värmde fötterna mot elden, medan hon bela tiden från sidan iakttog Grane, som hade satt sig i soffan, för att vännen ej skulle kunna se, hur blodet kom och gick på hans flnhylta ansigte.

Han var i en orolig sinnesstämning, gommen var torr, och glasen på pince-nezen blefvo immiga. Som genom ett töcken såg han rummet, däri han setat så ofta, det höga fönstret med den mörkblå rullgardinen, bokhyllan med sina oinbundna, noggrant ordnade böcker, den brunsitsiga länsstolen, i hvilken flickan nu satt, och den blågråa kakelugnen, i hvilken glöden brunno med små blåa, fladdrande lågor.

Så sutto de en god stund. Ibland böjde sig Schultz fram emot flickan och hviskade något till henne. Plötsligt reste hon sig upp och kastade den utrökta cigaretten in bland glöden.

— Ne], nu får jag rakt lof att gå. Annars blir jag olycklig för mamma. När får jag se dig igen, lilla grisen?

»Lilla grisen», det är uttrycket, tänkte Grane. Och han undrade, bur det skulle kännas, om någon kallade honom för «lilla grisen».

Han reste sig upp för att taga henne i hand och säga farväl samt gjorde ett klumpigt försök103

att taga henne om lifvet. Hon vred sig behändigt undan.hans tag, skrattade med ett lågt, välljudande litet skratt och trampade honom i det samma på foten, så att hennes knä rörde vid hans ben.

— - Förlåt, sade hon med näpen, tillgjord stämma.

Schultz betraktade dem med ett eget leende och följde sedan flickan ut i förstugan. Där dröjde de en god stund, och Grane hörde genom den stängda dörren, hur de hviskade och skrattade. En gång tyckte han sig uppfånga ljudet af en kyss.

Hela hans kropp var feberhet, och hans tinningar bultade.

Schultz kom in. Han satte sig tyst vid elden igen och rökte utan att säga ett ord. När han slutat sin cigarr, kastade han den bland glöden och lutade hufvudet mot handen. Därpå sade han, utan att se på Grane:

— Ar det möjligt, att du aldrig . . .?

Grane for till. Han satt just och tänkte på det samma. Hur är det möjligt, att jag aldrig . . .?

Men det låg en så djup smärta i vännens röst, att han kände sig orolig.

— Nej, sade han med osäker stämma. Jag har aldrig . . . Aldrig i mitt lif. Men jag vet inte, hur länge det kan räcka, tillade han kort.

— Hur gammal är du? sade Schultz efter an stund,1 — Tjuguett år.

— Hm.

Schultz reste sig, flyttade stolen från kakelugnen och satte sig lugnt midt emot Grane.

— Du är idealist, sade han, men utan en skymt af ironi. Jag känner till det där. Jag har varit så själf.

Grane log förläget, tog en pappersknif från bordet och förde den häftigt upp och ned mellan fingrarna. Det var, som om rörelsen lugnat honom.

— Det är eget, sade han. Men vid alt, som jag älskar och tror på -i lifvet, så möter mig städse samma svar från andra: «Jag känner till det där. Jag har varit likadan själf». Och du vet, att jag ej velat, ej kunnat lefva tillsammans med lösa kvinnor. Så ofta jag talat härom med någon, har man gifvit mig detta svar. Ibland tror jag också, att svaret är berättigadt. Ty det fins mycket, som man känner sig polemisk emot med orätt, därför att man ej lärt sig att se sakerna rätt, mycket, som man måste lära sig, att det måste ske, äfven om det svider, Men felet är, att detta svar kan begagnas i alla väder. En tjuf kan också säga åt en, som är antipatisk mot stöld: «ja, jag känner till det där. Jag har varit likadan själf. Det var en tid, när jag tänkte som du». — Och hvilken fähund som hälst kan upprepa det om sitt föregående och åberopa sitt felsteg som en i lifvet vunnen erfarenhet, hvilken105

bör lära en annan att icke tro sig säker. Jag menar . . . Det är så svårt att afgöra, när detta svar innehåller en lärdom eller en brutalitet.

— Sant. Men i en fråga som denna betyder det väl något, om svaret kan afgifvas af del jämförelsevis stora flertalet. Och i fråga om könsumgänget har hvarje menniska ett votum att afgifva.

—t Ja, majoriteten skall ju afgöra.

Grane fick en min af lillgammal ironi.

— Bab. Citat af Ibsen eller af någon annan, sade Schultz, och hans läppar slöto sig hårdt med en liten smackning mot hvarandra. Hvart tror du man kommer med citat, när det gäller att reda sig i lifvet? Ja, låt oss inte komma in på kvinnofrågan och talet om alla de olyckliga kvinnor, som lida för männens missgärningar. Jag känner till alt det där, och det är ju ej första gången vi tala om den här saken. Men det är något, som frapperat mig. Har du inte lagt märke till det? Att man inte kan beröra denna fråga i ett sällskap af unga män mellan tjugu och tjugutre år, utan att alla förstummas. Man märker ryckningar i deras ansigten, och ett drag af oändlig sorg har jag mer än en gång tyckt mig läsa i mångens ansigte. Du kan vara viss om, att inom ett par år skall literaturen vara full af denna fråga. Början är redan gjord, men" mera kommer. Men inte är frågan afgjord med, att man helt sonika106

proponerar könens likställighet. Det är ungefär lika dumt att föreslå almän sedlighet som almän osedlighet.

— Tror du då, att tillståndet altid skall förbli sig likt? Då vore lifvet eländigt, ja, värre än så.

Granes röst lät sorgsen. Han bet häftigt i pappersknifvens blad, och det darrade tårar i hans ögon.

— Nej, för ingen del, sade Schultz, och hans ögon glimmade varmt mot Grane, för ingen del. Jag tror också, att man genom en stor, långsamt gående sedlighetssträfvan småningom skall komma fram till denna likställighet. Det är mycket, som talar däremot. Men ännu tror jag därpå. — Lyckligtvis, tillade han med ett underligt leende.

Han teg en stund och fortsatte därefter:

— Men ser du, det är en sak man glömmer, när man talar om detta. Och man glömmer den kanske egentligast derför, att man ej törs tala om den. Vi ha blifvit så fina, så ästetiska, så ömsinta och känsliga. Gudbevars. Men det är något, som skall behandlas först, innan man kommer och predikar sedlighet så där hux flux i största almänhet.

Grane ryste till. Som en dallring gick genom hans nerver en snabb aning. Han såg ej tydligt, och med onaturligt säker röst frågade han;

— Hvad menar du?

Den andre såg ned och svarade lågt:107

— Gossesynderna, . . . det där, som man inte törs tala om . . .

Grane släppte pappersknifven utan att veta om det. Den föll med en smäll till golfvet, och Schultz såg upp. Grane satt blek och stirrade medvetslöst mot lampskenet. Det var första gången, som han hört någon tala på detta sätt.

Schultz reste sig upp och gick fram till Grane. Det kvinligt känsliga och deltagande, som fans i hans väsen, trädde fram i själfva den åtbörd, med hvilken han lade sin hand på vännens arm. Han resonnerade icke längre, han talade till en människa i nöd, som behöfde honom:

— Förlåt mig. Har jag förolämpat dig?

Grane skakade på hufvudet.

— Stackars min vän.

Rösten lät mild och vek som från ett barn, och Grane kände, hur vännens fingrar krampaktigt grepo om hans arm. Därpå släppte Schultz sitt tag och gick i tankar fram och tillbaka i rummet.

Det blef en lång tystnad, under hvilken glöden slocknade i kakelugnen, utan att någon tänkte på att skjuta spjället. Slutligen sade Grane med en stämma, som kämpade med gråten:

— Det värsta är, att man under den tiden inte har någon att förtro sig åt.

Schultz stannade och svarade torrt, men med en harm, som stod märkvärdigt nära hat;

— Det är föräldrarnes fel och inte vårt.108

— Ja, sade Grane långsamt, åtmintone ibland. Jag kan gärna berätta dig om mig själf, tillade ban skyggt, om du bryr dig om det. Jag vet inte, men jag skulle känna det som en lättnad att få tala.

Schultz satte sig.

— Jag har hört samma saga från så många, sade ban. Kan du säga mig, om det fins något särskildt hos mig, som ger folk lust att anförtro sig åt mjg? Jag har börjat på att tro det ibland.

— Jag vet inte, sade Grane dröjande.

De tego igen.

Nå, sade Schultz efter en stund.

— Du känner mina förhållanden, började Grane. Han talade stötvis, det lät liksom afhugget. Min far är en gammal Boströmianare och var visst ju-venal här i Upsala. Han har ingenting emot litet fritänkeri, blott det inte går öfver en viss gräns. Egentligen tror jag, att om han i sin ungdom behöft arbeta, skulle vi nu vara bättre vänner. Ja, du förstår. Jag håller nog af honom. Men något mer har det aldrig varit oss emellan.

— Det är också bland de saker, man drömmer sig, insköt Schultz. Jag känner till det där. Jag liar varit likadan.

— Kanske, sade Grane. Nåja. Min mor är alvarsam pietist. Jag har ibland haft den egenkära tron att det är af henne jag ärft egenskapen att ej kunna slå mig till ro med halfheter. Jag har109

hållit gränslöst af henne, och jag gör det än. Men du kan förstå, att nu glida vi altmer ifrån hvarandra. Hon förstår inte mig. Och jag förstår nog henne, men jag kan inte tala med henne om någonting numera, utan att hon kommer in på det religiösa, och då vill jag hälst tiga för att slippa dispyt, som är gagnlös. Men jag kan aldrig. Och då blir det uppträden . . . ja . . . som äro pinsamma, för att de ideligen upprepas, för att de äro så ändamålslösa, och för att de gifva bitterhet och ett slags egendomlig antipati som resultat. Det var emellertid min mor, som uppfostrade mig. Ty min far anser det vara kvinnans särskilda kall att uppfostra barn. Och det är mycket bra för honom. Min mor gjorde mig isynnerhet ytterligt samvetsgrann. Hon lärde mig att aldrig ljuga, och hon frågade mig om alting, och alting skulle jag svara på. Jag mins, att när jag hade sagt något, kunde jag ibland gå hela dagen och plåga mig med att utleta, om jag sagt riktigt sanning, om det inte fans en liten liten smula tvetydighet i mina ord angående den allra betydelselösaste sak. Och då kunde jag komma till mamma och bekänna med tårar i ögonen, att jag hade visst inte sagt riktigt sanning. Ty så och så hade jag sagt, och så och så var det. Och då fick mamma tårar i ögonen öfver att jag var så sanningskär, och kysste mig och bad mig alltid hålla mig till sanningen. Och då var jag så lycklig och kände mig så lätt om110

hjärtat, som om jag blifvit befriad från en tung börda. Det hade t. ex. blifvit upptäckt en gång, att jag svor. Och det blef en gräslig räfst, och pappa tog mig högtidligt in på sitt rum och lät mig knäppa ned byxorna och smorde upp mig med en lineal. Då var jag nio år, och af straff -ningen, men isynnerhet förberedelserna gjorde djupt intryck på mig. Jag mins än i dag, hur jag efteråt satt på gården och såg på, hur trädgårdsmästaren krattade, i afsigt att efter vanan fördjupa mig i en af Coopers indianromaner, under det jag gjorde fåfänga försök att känna mig som vanligt. Jag tyckte, att alla människor föraktade mig. Ty när man nyss fått ris på bara ändalykten, är det litet svårt att drömma sig vara en ädel, friboren skogens son, som aldrig böjt sin nacke under de hvitas ok. Och det var min dröm på den tiden.

Grane hade omedvetet låtit sig dragas af själfva nöjet att berätta. Han skrattade, men fortsatte allvarsammare:

— Men hvad tror du mamma gjorde efter detta? Jo, hvarenda kväll, när hon läste aftonbön med mig, kom hon och frågade mig, om jag svurit under dagens lopp. Och jag bekände, att jag varit arg och hade sagt fan. Ja, jag hade läst i «Fältskärns berättelser» om en knekt, som brukade säga «Hjältemod», när han blef arg eller glad. Jag gick länge och funderade, om det var111

en svordom eller inte, och om jag i sista fallet inte skulle ha rätt att använda den. Jag begagnade uttrycket en gång på försök, men fick starka samvetskval och bekände det genast på kvällen, fick absolution och uppmanades att för säkerhets skull undvika äfven alt, som kunde komma att erinra om svordomar. Jag blef på detta sätt samvetsgrann, men det kom något sjukligt i denna samvetsgrannhet. Och dessutom har jag på senare tiden trott, att dylikt förstör barnsligheten och friskheten. Jag var också betydligt lillgammal och är det kanske än. Vid äldre år försvunno emellertid frågorna, samtidigt med att svordomarna tilltogo.

— Och, tillade han dröjande, jag har ändå min mor att tacka för så oändligt mycket, fast hon kanske altid kommer att känna sig undanskjuten. Ja. Och så var det en sak till. Jag fick ej, som jag ville, vara glad, ty min mor var så rädd för verlden och talade altid om verldens ondska. Och jag tyckte altid om verlden jag, som hvarje sundt barn gör. När jag var bortbjuden bland andra barn eller t. ex. ville åka skridskor på en söndag, så såg min mor altid, eller åtminstone ganska ofta, sorgsen ut och sade, att hon ville visst inte hindra mig. Jag fick göra, aldeles som jag ville o. s. v. Och med detta följde en tyngd, som gjorde mig rädd att tala om mina nöjen. Därför var jag också mest naturlig borta, och detta var det första, som drog mig ifrån hemmet.112

Jag tror för resten, att min mor hade sina tankar riktade på det där, som vi nyss talade om, och hon varnade mig ofta för ungdomens förvillelser och talade om, att Gud ser mig, äfven när jag vore osedd af människor o. s. v. Och då menade hon nog detta. Men inte förstod jag det.

Och så blef jag sexton, sjutton år. Jag mins inte nu årtalen så precis. Och så kom detta, som jag ej hade en aning om. Och det kom utan några direkta tillskyndelser utifrån.

Det varade ungefär ett år. Och uppvaknandet vill jag inte tala om. Jag tyckte, jag var utstött från alla människor och jag grät och bad Gud. Det var då, jag hade en tid af religiositet, under hvilken jag gick i kyrkan och på bönemöten och höll långa hemliga bönestunder med sig själf. Men jag hade läst någonstans, att man ofta behöfver någon att förtro sig åt för att komma ur en synd. Och hvad tror du, jag gjorde? Jag gick till min far. Jag var samvetsgrann, ser du. Till min mor kunde jag inte gå, och jag hade en känsla af, att han borde förstå mig.

Jag ser ännu, hur han satt vid skrifbordet nedlutad öfver en kontorsbok. Jag var hemma på besök. Det var julen, innan jag blef student. Jag berättade det för honom, men jag darrade i hela min kropp af rörelse. Aldrig i mitt lif har jag haft en sådan känsla af ansvar, af ångest, af behof efter hjelp.113

Grane steg upp ur soffan och stälde sig mitt emot den andre.

— Nå?

— Jo du, han såg på mig, vänligt och deltagande förstås. Och så sade han: du också. Stackars gosse.

Grane tog upp näsduken, snöt sig och hostade. Hans händer darrade.

— Men sedan talade han aldrig vid mig om saken. Aldrig. För mig var det sagdt, och för mig gälde det mer än lifvet. Jag vet inte, om han förstod mig eller ej. Jag hade trott, att af denna bekännelse skulle ett förtroendeförhållande inträda, som . . . Nåja.

Han slog ut med båda händerna, som om han sett ett tomrum framför sig.

— Det blef ingenting mer. Det var det alvar-ligaste närmande, jag någonsin försökt gent emot en människa. Och du kan vara säker på, att jag gjorde inte om det.

Hans röst lät skarp, och det lade sig två hårda linier omkring munnen, när han tryckte läpparna mot hvarandra.

I det samma hördes steg i trappan.

— Tack, sade Schultz hastigt och räckte honom handen. Jag ska en annan gång tala om . . . Men kom ihåg, att har man genomgått sådant, kan man ej kallas normal.

Det knackade på dörren. Grane satte sig

Erik Grane. 81 plötsligt tillbaka i soffhörnet med en uppsyn, som ban försökte göra så obesvärad som möjligt, och Schultz vände sig i väntan mot dörren.

Den inträdande var Norström, som kom, klädd i pelsmössa, och med öfverrocken hopknäppt ända upp till hakan, samt åtföljdes af en äldre student, hvilken Grane icke kände. Han stannade vid dörren för att ruska af sig snön, och som ban hade den lyckliga gåfvan att altid tro sig vara välkommen, märkte han ingenting, utan steg ogene-radt fram och satte sig.

Den andre värmde först sina händer mot kakelugnen och presenterades sedan för Grane som kandidat Abrahamson.

— Snöar det? sade Schultz för att säga något.

— Jo något. Det började för en kvart sedan. Jag kommer för resten för att säga adjö åt er och få vara tillsammans med er i kväll. I morgon reser jag hem. Det är da"n före julafton i dag. Vet ni inte det?

Dagen före julafton! Ja, det var så sant det. Grane hade glömt bort det förut, och han erinrade sig plötsligt, hvad han tänkt på, när ban stått och sett ut genom fönstret på trädgården med de nakna äppleträden, på hvilkas grenar snön låg hvit.

— Ja, julen är ju familjens högtid, sade kandidat Abrahamson med en trött min. Det blir nu femte året, som jag firar den i Upsala.

Grane betraktade honom nästan medlidsamt.115

Han trodde altid, att det låg så mycket under äfven ett det mest hvardagliga yttrande.

Kandidat Abrahamson hade ett par bruna, af snus något färgade mustascher, var för tillfället, som han själf skulle ha sagt «endast lindrigt rakad», samt bar slätkammadt hår, hvilket i nacken artade sig till en liten nätt måne. Han såg öfver; vägande trött och slätkammad ut och rörde med en viss svårighet sina ben. När han blef student, omtalades han som mycket lofvande, det visste Grane. Men nu hade han varit i Upsala i åtta år, utan att hafva kommit öfver löftenas gräns. Det var därför, han anlagt ett stereotypt ironiskt leende, hvilket duperade de nykomna studenterna såsom tecken på intelligens och upphöjd verlds-åskådning, samt en viss air af verldsman, hvilken duperade stadens borgare, som han brukade låna pengar af och i nödfall dricka toddy med.

— Att du inte har rest förr? sade Grane plötsligt.

— Nej, det aktar jag mig nog för, svarade Norström. Det fins ingenting odrägligare än Stockholm dagarna före jul. Man har inte en vrå i hela huset, där man kan få vara i fred Mamma far fram och tillbaka i våningen som ett spöke med något hvitt bundet om hufvudet, och pappa är på dåligt humör, för att det går åt så mycket pengar. Hör nu, à propos, stannar ni här öfver julen?116

— Ja,

— Fy fan, det måtte vara kusligt. Hör du Grane, du blir väl här nästa termin?

— Jag vet inte. Det beror på, hur länge jag kan stanna,

— Hur länge du kan? Hur så? 4 — Pengar, kära du.

— Ah, du kan väl låna?

Grane teg, och samtalet öfvergick snart till dagens Upsalaförhållanden.

— Har någon reda på skalden? sade kandidat Abrahamson slutligen. Jag har haft bref från honom i dag. Vill ni böra, hvad han skrifver?

— Hvem är skalden? sade Grane.

— Skalden? sade kandidat Abrahamson, som tydligen lade an på Grane, hvilket han för öfrigt gjorde med hvarje ny bekantskap. Det var Malmgren, vet jag. Var inte han studentkamrat till hr Grane?

-— Joo. Kallas han för skalden?

— Jaa. Kandidat Abrahamson krökte sin läpp, så mycket det var honom möjligt. Skref bunkar med vers under skolpojkstiden. Fick pris i sällskapet «Amicitia», förtjuste pensionsflickorna; sa" att han skulle bli författare, när han kom till Upsala; låg här i två år och väntade på den Lidnerska knäppen. Nu ligger han på kondition, stackarn, nå"n stans nere i Småland, och är ledsen, att den där knäppen inte knäppte. Jo, det var117

en idealist, ska jag säga. Men vill ni höra brefvet?

De andra nickade och Abrahamson började att med en släpande ton föredraga vännens bref.

Vän och broder!

Det var i sanning glädjande för mig, att någon ihågkom…

— Jag skref till karlen för att få igen en bok, som han lånt af mig. Nå.

… en olycklig kamrat, därför «Tack» för din vänliga skrifvelse. Då man, som jag, är ensam och öfvergifven och måste strida mot lifvets alla vedervärdigheter och detta utan vapen, huru skall man då kunna hysa ens det ringaste hopp om seger?

Därför har jag ock lemnat från mig det sista af hopp och tro på en framtid eller på lycka och sällhet, om än drägliga. Skulle nu händelsevis någon enstaka glädjestråle förirra sig till mitt hjärta, så njuter jag visserligen däraf, ja, jag riktigt fråssar, men aldrig skulle jag tro därpå eller söka fånga den i tanke att häfta den för beständigt vid min person. O nej! Det vore ett altför dåraktigt försök och skulle äfven i sin tid bestraffas.

Mera en annan gång, om du orkar höra mig. Nu måste jag ned för att elda på min stofthydda, detta kadaver, man måste släpa på etc.

— Hvad tycks? Är han inte sig lik? Ja, det är synd om pojken för resten.118

Grane hade hela tiden känt sig irriterad mot de nykomna, och uppläsandet af detta bref syntes honom ett hjärtlöst hån.

— Jag träffade honom aldrig här, sade han. Men i skolan umgingos vi rätt ofta. Han skref inte så dåliga vers, tyckte jag.

— Om han hade skrifvit dåliga ändå, utbrast Schultz med sällsynt hetta, så kunde han kanske ha blifvit af med den sjukan efteråt och blifvit en karl. Nu gick han här och pjåkade med sig själf för alting. Hade han snufva, så bums kom det weltschmerz öfver honom. Var han lat, så hette det, att han inte var disponerad eller hade själslidande, eller hvad han kallade det. Fy fan. Och aldrig hade han pengar. Jag mins en gång, när jag, som då lefde på att informera, hade skaffat honom en pojke att läsa opp lexorna med. Så kom ban opp till mig en e. m. och satt och hängde. Det hörde också till hans specialitet, att han aldrig ville gå sin väg när han kom in. «Har du inte pojken att läsa med i dag?» sa" jag åt honom. Då sa" han, att han inte var född att arbeta.

—- Ja, det är de förbannade gymnasistföreningarna, sade kandidat Abrahamson.

— Ja, det är mer än så, sade Schultz, som kommit i farten. Det är något i hela vår skolbildning och alla våra universitetsförhållanden, som är fanken så egnadt att konstruera fram så"na där missfoster. Homunculusar. Hm! Det var en stor119

tanke af Göthe. Människor, gjorda med maskin. Det är lifvet^ man behagar glömma, under det man går här och gräfvar ner sig i förlegad vetenskap och egenkära fantasier. Ar ni inte trötta på Upsala ibland? Säg uppriktigt. Det gamla Upsala med alt det gråa, entoniga, banala och bredvid detta alt sitt skräfvel om ungdomens vår och ungdomens blomster. Fy för sju tusan.

Kandidat Abrahamson log trött och försökte se mefistofelisk ut.

— Fråga Malmgren, ska" ni få höra, hur mycket vers han kan haspla ur sig om den saken.

Men Norström invände:

— Man arbetar mer nu i Upsala, och det är altid en god sak.

— Ja, man arbetar, ja. Men hur? Arbetar man med glädje och för att lära något? Nej, man arbetar tungt och trögt för att få examen och komma härifrån. Jag håller på min idé om ho-munculusar. Det är vi allihop.

— Du öfverdrifver.

Norström lade det ena benet öfver det andra och knäppte ihop sina händer med en liten knyck, som såg mycket säker ut.

Schultz skrattade för sig själf, utap att svara, på ett sätt, som retade Norström. Denne satt och såg förnärmad ut, men sade intet.

Kandidat Abrahamson såg på klockan.120

— Skulle vi inte ha en hit mat och dricka en bägare med den här ynglingen, som skall resa?

— Jo, sade Schultz med en litet sarkastisk betoning. Det torde tiden kunna vara mogen för.

Norström såg fortfarande arg ut, men lugnade sig vid tanken på att få vara aftonens hjälte.

När de kommit ut och gingo genom de trånga gatorna, där snön nu föll i täta flingor, som blåsten dref upp i högar utmed husväggarna, kommo tankarna öfver Grane, och han tänkte först på hemmet. Men plötsligt tänkte han också på sig själf, och alt hvad han upplefvat denna eftermiddag. Historien om Malmgren hade gjort honom eftertänksam och väckt en underlig slags fruktan hos honom. Var det egentligen någon skilnad på »kallelsen», som han själf fantiserat om, och den där Lidnerska knäppen, som Abrahamson talat om ? Han tänkte på, hvad det skulle bli af honom själf. När nu hans pengar togo slut, och han ej fick låna mer . . . Då måste han också ut på kondition. Om han nu också blefve så där — hvad skulle han kalla det — andligen maläten?

Han kände med välbehag, hur snön föll våt mot hans heta ansigte, och han stirrade ett ögonblick på flingorna, som svärmade om hvarandra i skenet från en gaslykta. Med ens kände han en ilning genom hela sin kropp, han kände något med en stickande värme snudda vid sitt ben, han såg .ett par ögon, som blixtsnabbt slogos upp mot121

honom, och han hörde en liten medvetet näpen röst säga: «Förlåt», aldeles som om hon ville säga: jag skulle inte bli ond, om det vore ni, inte als . . .

I det samma grep Schultz hans arm och hviskade till honom:

— Känner du till Abrahamson?

— Nej. Inte als.

— Samma historia, kära du, som med Malmgren. Aldeles samma historia. Skilnaden är bara den, att ban anlagt en mask af indifferent raljeri för att dölja sin åkomma. Ah, genisjukan är på modet i Upsala. Det är med honom aldeles som med brottslingar. Han kan inte tala om något annat än sitt brott.

De gingo in på gästis och slogo sig ned. Först var samtalet mera almänt, man talade om hemmet och jultiden. Gamla minnen döko fram. Stämningen blef varm, och alla afundades Norström, som fick fara hem. Endast Schultz satt tyst och log ibland för sig själf ett underligt leende, som Grane märkte, men inte förstod.

Emellertid hade kandidat Abrahamson bela tiden setat och betraktat ett ungt nygift par, som åt vid ett af de närmaste borden. Det var en landtbrukare i trakten med sin unga fru, hvilka sannolikt voro inne för att göra uppköp till helgen. Den unga frun satt med ryggen vänd emot säl-skapet. Hon hade en vacker figur och nacke, små tjuf pojkaktiga hårstrån spredo sig burrigt öfver122

den släta kragen, ocli hon lade ofta hufvudet på sned och böjde sig fram, när hon talade med sin man.

Abrahamson tömde en bräddad halfva och satt efter den betan länge tyst. Därefter lutade han sig fram mot bordet och sade i en alvarsam, hviskande ton:

— Det mänskliga lifvet är en förunderlig ting.

Norström skrattade:

— Jag tror, du är sentimental.

— Du ska" inte skoja med, hvad jag säger. För det anstår dig inte mot en äldre landsman.

Han slog i en ters och höjde glaset:

— Hur nu herr Grane, kunde inte jag, som är äldre . . .

Brorskålen dracks, och Abrahamson såg sig omkring, som om han haft ett helt auditorium.

— Har ni aldrig älskat, pojkar? Säg mig det. Har ni aldrig älskat?

Alla nickade och sågo alvarliga ut. Jo, det hade de visst det.

-— Ja, jag kunde tro det. Äfven jag i Arkadien har varit. Varit där länge.

— Och förgäfves också, sade Grane, som fåfängt försökte styra sin skrattlust.

— Förgäfves ja, sade Abrahamson. Det är altid förgäfves, när jag älskar. Men en gång har jag älskat; «fagert, brännande och brottsligt», tror jag en skald har sagt. Hvad är det här? Jag tror123

det är wienerschnitzel. Ja, då skall vi ha ett glas vin också och dricka för kärleken. För min ungdomskärlek. Kypare, ge mig en flaska champagne.

Abrahamson torkade sig med servietten om munnen, räckte ut tungan och smackade i förväntansfullt välbehag.

— Är du galen? Ska vi dricka champagne?

— Tyst pojkar, det rör er inte. För det är min champagne. Jag vill säga, att jag har också älskat. Ja, d. v. s. brottsligt var det inte. För det kan inte vara både brottsligt och förgäfves på en gång. Eller hur? Nå, så. Nej, brottsligt och förgäfves på en gång, det är omöjligt. Men brottsligt kunde det inte bli. Ty hon vet inte en gång af mina känslor. Nej, mina herrar, jag har aldrig sagt henne dem.

Champagnen kom in, och han slog i.

— Vill ni se min flamma, så sitter hon där.

Han pekade på den unga frun.

-— Och vill ni som jag, så ska vi ha serenad i kväll.

— Det är väl inte värdt ändå, sade Norström oroligt. Det blir så mycket nattsol. Jag skall ju resa.

— Ja, då blir det inte nå"n serenad då. Det är också det samma. Alting är detsamma. Äfven jag har varit ung en gång, ska jag säga er, och tänkte bli någonting i verlden. Och alla sa", att1 jag skulle bli något styft med tiden. Men det blef ingenting. Och därför sitter jag nu här och har min framtid bakom mig.

Han drack ur glaset, satte det framför sig och stirrade på bordduken.

— Det kom utaf slipning och kortspel och fruntimmer. Man blir ett fä här i Upsala. Ta 111ig fan, är inte det säkert. Och får man vara här länge, så . . . Och därför vill jag dricka en skål för ungdomen, som är det skönaste i lifvet, fast den inte håller, hvad den lofvar, och fast jag nyss sa, att man håller för mycket tal för ungdomen här i stån. Eller var det inte jag, som sa" det? Ja, då var det nå"n annan då. Det är detsamma. Men vi ska dricka för ungdomen, emedan lifvets blomma då ännu inte är så förbannadt utsprucken, och därför att blombladen då inte sitta så förbannade löst. Se"n trilla de af, det ena efter det andra, och så står man där och ser skallig ut. Ja, skål för ungdomen.

Och gaslågorna brunno med flämtande sken och kastade sin gula bjärta glans öfver bordens hvita dukar och ned i de halftömda glasen, i hvilka champagnens små perlor stego upp och ner. Det unga paret reste sig upp och gingo ut, hvilket föranledde Abrahamson att ännu en gång yrka på serenad. Men efter denna sista kraftansträngning sjönk han tillbaka mot stolens ryggstöd och sade125

inte ett ord mer. Hans ögon glänste af ett slags slö, fuktig glans, och hans ansigte strålade.

När de druckit kaffe och kommit ut på gatan hade det slutat att snöa, och månen lyste med kall, skarp glans, under det att molnen drefvo snabbt för den starka blåsten.

När de kommit ut till Drottninggatan, stannade sälskapet. Abrahamson stod stilla med händerna i fickorna. Han var synbart rörd, och han nickade upp och ned med hufvudet.

— Är du ond på mig, Grane? sade han plötsligt med instälsam, litet sluddrig röst och lade händerna på dennes axlar. Du ska ta mig fan inte vara ond på mig. För i dag är jag full, men det gör ingenting. För det går öfver. Men du är en djäfla hygglig pojke, och du ska inte vara ond på mig.

Grane försäkrade att han inte var ond.

—- Nå, då ska vi vara tillsammans. Herre min gud, hvad den månen lyser, Se hvilken glans utöfver land och stad. Himlen är blå . . .

— Nej det är den inte. För i dag är den grå. Men det är det samma. Då var den blå. Men i dag ska vi vara tillsammans. För i dag är det da"n före julafton. Nej, det är julafton är det, bara om en halftimme. Ska vi opp på slottsbacken och se på naturen, hvad? Och hälsa julen välkommen ?138

Norström förklarade, att han skulle gå hem. Han ville gå och lägga sig.

— Nå, gå hem och lägg dig då, vet jag. Men vi ska gå opp på slottsbacken, för det brukade jag göra i min ungdom. Adjö med dig, Norström. God jul.

— Det samma. Det samma.

Norström gick hem, men Schultz, Grane och Abrahamson började att arbeta sig fram genom snön för att komma upp på slottsbacken.

Backen är brant, och man skred framåt under tystnad.

När de kommit upp, stannade alla tre en stund och drogo andan. Därefter gingo de fram på sluttningen utanför hufvudfasaden.

Ett hvitt, ofantligt snöfält sträckte sig framför dem. Som en mörk krans af skog och höjder syntes omkring fältet, och under- deras fötter låg den tysta staden med sina snöbetäckta tak och fladdrande gaslågor. Öfver det hela blänkte månljuset, som darrande och gnistrande föll öfver den hvita snön, öfver skogsrandens dunkla skuggor och hela det nät af gator och hus, som glimmade under dem. När skyarna skymde för månen, blef det mörkt, och breda slagskuggor föllo öfver de ljusskimrande fälten.

Länge stodo de tysta och sågo ut öfver nejden. Ruset hade förflyktigats under arbetet med att komma upp för backen, pratet hade dött som afblygsel. Abrahamson gäspade ibland och gnolade halfhögt:

Herre min Gud, hvad den månen lyser.

Men när ingen svarade honom, tände han en cigarr och försjönk i drömmerier.

Starkt och melodiskt slog klockan i domkyrkotornet tolf.

— God jul, sade Schultz, och tigande tryckte de unga männen hvarandras händer.

Schultz närmade sig Grane och sade halfhögt:

— Det här påminner mig om en fantasi, jag hade i min barndom. Jag kom ibland, när jag såg alt detta ödsliga, hvita, att tänka på, hur det skulle vara, om snön låge kvar för evigt, om den aldrig ginge bort igen, om våren aldrig komme, och människorna gingo där och hoppades och hoppades förgäfves. Tror du, att de någonsin skulle upphöra att hoppas? tillade han med en så egen betoning, att Grane ovilkorligen ryggade tillbaka.

— Hvad menar du?

Schultz fortfor feberaktigt, medan hans små, blåa ögon glänste. Han gjorde oupphörliga nervösa gester med den ena handen.

— Jag skall säga dig, att de skulle altid hoppas. De skulle aldrig kunna öfvertyga sig om, att snön skulle ligga där för evigt, äfven om det vore så, äfven om de visste, att det vore så. Och till barnbarns barnbarns barnbarn och ändå längre128

skulle sagan gå om gröna fält, som aldrig grönskade, och lösta floder, som aldrig runnö. Ty man är ett fä, och man törs ej sätta sig in i det oundvikliga, att isen är evig. Om man inte vore så otroligt naiv i att hoppas, så . . . Det är för resten märkvärdigt med de där barnfantasierna. Jag var inte mer än fem år, när jag tänkte på det där. Hur kan man nu komma på en sådan idé, som att snön inte skulle gå bort? Angesten för lifvet måtte ligga bra djupt i vårt slägte, när den kan taga sig uttryck i barnets fantasier.

Han tystnade, och Grane såg som en skugga glida fram på hans ansigte och stanna där. Han kände, som om vännen menat ännu mera, än han sade. Men han kom sig icke för att fråga efter den mening, som låg bakom orden.

— Nej, nu går vi hem och lägger oss, sade Abrahamson.

Och i det de gingo, fortsatte han:

— Det är ändå trefligt, när man får vara tillsammans med personer, som kunna njuta af naturen. Ty människorna äro små, som skalden säger, men naturen är stor. Jag tycker att kvällen har varit bra. Eller hvad tycker ni? Det är märkvärdigt med julafton. Gamla julafton. När den kommer, blir alting som förändradt, och man kommer att tänka på ett och annat. Det är fan, hvad man blir gammal, och hvad tiden går. Ja, godnatt129

med er pojkar. Jag bor här på Slottsgatan. Tycker ni som jag, så gör vi om det här i jul.

Grane och Schultz följdes tysta åt utför Drottninggatan. Slutligen sade Grane:

— Hur är det med dig i dag? Jag tycker, du är så underlig.

Schultz förändrade inte en min.

— En annan gång ska jag kanske tala om någonting för dig. I dag kan jag inte.

Grane såg forskande på honom.

— När -då?

— Det vet jag inte. Men fråga mig bara inte. Det går väl öfver, som alting här i verlden för resten.

De skildes hastigt, och Grane stod en stund och] såg efter Schultz, till dess att han försvann öfver Dombron.

Hvad var det? Hvad kunde det vara? Han försökte draga sig till minnes, hvad Schultz sagt under aftonens lopp, och han förlorade sig i gissningar.

Men snart växte inom honom andra rörelser, andra tankar och känslor, som under hela aftonen liksom kommit och knackat på för att göra sig påminta. Nu var han inte i sälskap längre. Nu var han herre öfver sig själf. Långt i fjärran flydde de tankar, som han förut endast mödosamt hållit fast.130

VIII.

Ein Mädchen oder Weibchen wünscht Papageno sich . . .

När Grane blef ensam, gick han först med snabba steg hemåt. Men när han kom till början af S:t Eriks gränd, vände han om och gick med långsamma, litet släpande steg nedåt Dombron. Där stannade han och såg en stund nedåt Agatorna. Så gjorde han raskt halft om och gick hastigt nedåt östra Agatan.

Hans pulsar slogo snabbt, och han hörde hjärtat bulta tvärt igenom öfverrocken. Hans hjärna arbetade feberaktigt, och fastän hans blod sjöd inom honom, så att ban kände en matt, vällustig domning ända ned i sina vådor, så ansträngde sig dock hans hjärna med de mest sammansatta tankeexperiment, hvilka alla rörde sig omkring den sak, som för ögonblicket tycktes som hans vara eller icke-vara. Han uttänkte hela teorier, skarpsinniga och hårfina, för och emot, fram och tillbaka. Ena ögonblicket var hans tankegång asketisk som hos en munk i någon af medeltidens helgonlegender, än sväfvade hans tankar ut i ett system af sedeslöshet, en sanskyldig köttets triumferande fest.131

Plötsligt kändes det inom honom, som om alla kuggar i hans hjärnas maskineri med ett förvirradt surrande bragts ur sitt normala läge. De arbetade icke längre, alt inom honom stod stilla, undanträngdes, dödades för en alt uppslukande glödande, trånsjuk åtrå. Med pannan våt af svett och skälfvande i hela kroppen gick han framåt, utan en enda redig tanke, utan att veta, hvad han i nästa ögonblick skulle göra eller icke göra.

Han såg långt borta i halfdunklet en kvinlig gestalt komma emot sig. Nu gick hon förbi en gaslykta, och i skenet såg han tydligt hennes långa kappa, en slängkappa, klädningens vaggande rörelse . . .

Han kände en lätt frossbrytning. Hon kom närmare. Men med ens stannade ban, och en ilning, på en gång kall och brännande het, for igenom honom.

Det var ju ingen kvinna. Det var en poliskonstapel, som värdigt och gravitetiskt sträfvade fram utmed trottoaren.

— Ar jag galen? mumlade han halfhögt för sig själf. Jag måtte väl aldrig hålla på att bli galen.

Och det kom för honom, hvad han hört berättas, att man kan bli galen af denna fantasiens onaturliga, otillfredstälda retelse.

— Herre Gud, jag måtte väl aldrig bli galen!

Och han gick vidare, gata upp och gata ned,132

hela Kungsängsgatan i ända, tillhaka igen upp till torget, gick uppför Drottninggatan, vek af utför Trädgårdsgatan, dref uppför vestra Agatan och stannade slutligen vid Dombron, aldeles uttröttad och drypande af svett. Han hade mött skrålande hopar af studenter, ömma par, som gingo arm i arm, och ensamma kvinnor, som stått stilla på trottoaren och sett efter honom.

Och då hade han känt samma plötsliga vansinne. Aldeles som en tomhet i bröstet och efteråt en häftig leda, åtföljd af kroppslig mattighet.

Nu var han trött, och hjärnan började åter sitt rastlösa pinsamma arbete med teorier för och emot.

Han gick hem. Långsamt med tunga steg gick han uppför trapporna och in till sig, tog af sig öfverrocken och tände ljuset.

Men han kunde ej gå till sängs. Han satt i gungstolen och rökte en cigarr för att söka lugn i den mekaniska njutningen af tobaken. Och det lyckades så till vida, som att hjärnans upphetsade tankearbete stannade af, och han tänkte redigare. Men i stället vaknade fantasien och när han setat stilla en stund och kände sig uthvilad, kom äfven begäret tillbaka.

Äter hörde han den lilla näpna röstens mjuka, smeksamma «Förlåt», och han kände den lätta tryckningen af hennes knä mot sitt ben.

Han steg upp och gick i strumporna för att133

ej störa dem, som bodde inunder, fram och åter på golfvet. . Cigarren hade han lagt ifrån sig och hans händer darrade.

Han öppnade dörren och gick ut i förstugan, lyssnade med återhållen andedrägt, i den vanvettiga förhoppningen, att någon skulle komma i trappan. Han tänkte på tjänsteflickan, som passade upp på honom. Hon var af den sorten, som nog inte . . .

Han gick in igen, lät dörren stå, gick till komoden, tvättade sitt ansigte och sina händer med kallt vatten och drog ett långt andetag af lättnad.

Plötsligt for han upp igen. Det lät, som om någon gått i en dörr där nere. Om. . . Om… .

Åter blef det tyst, och åter började han sin ändlösa vandring. Han andades kort och flämtande, hjärnan tycktes honom vara en enda glödande massa.

Till sist tog han tyst och ljudlöst, försigtigt och lyssnande efter det minsta ljud, nyckeln ur sin egen dörr och smög sig utan ljus utför trappan. Dörren lät han stå på glänt.

När han kom en trappa ned, trefvade han försigtigt på köksdörren.

— Men om lion vaknade och blefve skrämd och ropade på hjälp.

— Bah! Det rörde honom inte.1 Och med återhållen andedrägt profvade han nyckeln i dörrlåset.

En gång, två gånger, tre gånger.

Det gick inte. Den var för stor.

En brutal känsla af kallblodighet kom öfver honom, och han gick sakta tillbaka in till sig, stängde dörren och började kläda af sig för att gå till sängs.

Blygseln bemäktigade sig honom," och han kände, hur han i ensamheten rodnade. Tårar trängde sig fram i hans ögon, tårar, hvilka han trodde komma af ånger.

Och när han lagt sig, kände han sig lycklig öfver att hafva undgått frestelsen. Han begagnade med flit detta ord för sig själf, och en religiös känsla vaknade hos honom:

— Borde han inte vara tacksam, att han så lyckligt undgått! . . .

Men då vaknade eftertanken och han öfverhopade sig själf med smädelser, därför att han lät hyckleriet så blifva herre öfver sig.

Och han tänkte på Schultz, Schultz, hvilken han i dag sett ned på. Var det då blott den handgripliga öfverträdelsen, som skämde människan? Var inte han tusen gånger sämre? När han nu var sådan … ja . . . sådan som han var, var det då annat än feghet, omanlig svaghet, när han . . .

Han blåste ut ljuset och lade hufvudet mot kudden, trött och olycklig som ett barn. I detta135

ögonblick tyckte han, att verlden icke rymde annat än elände och sorg, och att ban själf var förlorad för bela sitt lif. Han vred sig fram och tillbaka, fantasierna hade försvunnit, men mattheten var kvar; den var så stark, att den höll honom vaken. Och när han till sist fram mot morgonen somnade, var det för att efter ett par timmar vakna upp igen, ännu mera trött, ännu mera led vid sig själf, än när han somnade.

Och i dag var det julafton, den gamla, barnaglada, fridfulla julaftonen.

O, du den första ungdomens tvifvelfylda, sorgsna oroliga tid! Jag önskar dig icke tillbaka. Jag har aldrig längtat åter till dig, och jag skall aldrig göra det. Ty jag tror ejj att den framtid, som väntar oss, hvilka voro unga, när denna berättelse spelar — jag tror ej, att denna framtid skall blifva så tung, som denna ungdom.

Ty vår ungdom kom med så stora pretentioner. Den förde med sig så höga tankar om oss själfva, om lifvet och människan. Och när vi sedan under vår första ungdom kommo ut i verlden, mötte den oss med en så helt annan fysionomi, än vi lärt oss, medan vi spejade efter verlden från hemmets kakelugnsvrå eller diktade om den i skolans136

ästetiskt föreningar. Allesammans hade vi reda på, att det; fans ett och annat i verlden, som icke var godt, men alla trodde vi, att detta var något, som icke anginge oss. Och allesammans trodde vi, att vi voro skapade för att finna lyckan.

Vi voro blinda, men icke obotligt. Vi voro tilläfventyrs blindfödda, men vi skulle ha lärt oss att se bättre, och framför alt —- vi skulle hafva fått upp ögonen mera i tid, om man icke i stället gynnat själfva detta lyte, kanske för att sedan endast så mycket lättare kunna leda oss.

Det är om de bildade bland den närvarande yngre generationen, som jag talar. Och icke ens om alla bland dessa. Men de, som kunna räknas med, skola säkert känna igen sig. Ty de hafva kämpat samma kamp, lidit samma plåga, och hos dem alla sitter minnet af deras olyckliga ungdom djupt, äfven när deras senare ungdomsår eller tidigare mannaålder blifvit ljusare.

O, Upsala, Upsala. Hur månget törstande begär efter vetande har du icke uttorkat! Hur mången käck, ungdomlig förhoppning har icke slagit sin vinge blodig af förtviflan, öfver att hans bästa år till ingen nytta förnötts inom dina trånga murar! Hvem räknar dina offer, och hvem täljer den nöd, som tyst förtvinar, under det att dina officiela sångare och skåltalare prisa lifvets vår och ljugande idisla sitt falska: «Inga stormar i vårt hjärta bo.»137

Hur kommo vi upp till Upsala, och hur gingo vi därifrån? Vi kommo dit för att bildas till inträde i lifvets skola, och vi gingo därifrån med hjärnorna sprängda af en bildning, som i stället gjort oss alt mer främmande för det lif, som lefves ute i den stora verlden, hvilken går sin väg, medan den lilla lärdomstaden i löjlig förnämhet sluter sig inom sig själf och går sin. Vi kommo dit med frisk vilja och stark verksamhetshåg, och vi foro därifrån med sinnet nedtyngdt, hågen slapp och arbetskraften hämmad, utan spänstighet, blaserade, lefnadströtta, lämpliga till ämbetsmanna-maskiner, men icke till människor. Och i förvetet barnahögmod hade vi lärt oss att skratta åt alt mellan himmel och jord.

Parodien är det nu lefvande Upsalas enda berättigade stolthet, sedan originaliteten trampats till döds af odågorna och småsinnet. Och dock är parodien ett lifstecken, som visar, att de dolda krafter, som en gång skola beherska verlden, arbeta äfven där. Ty det var genom Mefistofeles, som Faust lärde kärtna sig själf.

Upsala, Upsala. Du bär ansvaret för en hel generations snedvridna ungdomslif. Du bär det ej ensamt, men din andel af ansvaret är så dryg, att studentsångerna borde förstummas och bravo-ropen tystna af sig själfva, när deras eko åter-studsar från dina vetenskapliga fängelsemurar med deras skumma, ungdomsförkväfvande medeltidshvalf,138

Upsala, Upsala. Högt uppe på den grundmurade backen ligger den gamla domen och sträcker tafatt sina stympade torn mot himmelen, dit de peka, ej längre som fordom segervisst och stolt, utan med slöa, trubbiga spetsar, som aldrig mäkta att visa en människas aning vägen. Låt kyrkan repareras, låt den putsas upp. Aldrig skall orgeln ljuda som förr, aldrig skola troende människor som fordom knäböja på golfvets nötta sten-plattor. Ty aldrig, aldrig mer skola vetenskapens tempelgårdar ödmjukt sluta ring, med kyrkan till medelpunkt.

Där ligga de nu som öfvergifna, tomma kråk-nästen, ödsliga och klumpiga, dessa låga salar, i hvilka själen blef alt mera arm, tanken alt mindre djärf, modet alt mera tamt. I en halfcirkel sluta de sig kring den gamla kyrkan som hennes skröpliga ålders hedersvakt, och i de mörka salarna lägger sig dammet tjockt, medan solen förgäfves sträfvar att lysa in genom de låga fönstren.

Och när midnattsklockans tolf döfva slag förklingat, och Pelle i tornet ropat åt alla väderstrecken, och när det blifvit så tyst, att man nästan frestas drömma, att midnattstimman aldrig skall bytas i dag, då stiger en åldrig tomte med röd lufva och grått skägg upp i torngluggen och sätter sig fundersamt i en vinkel af muren, där det inte drar. Hans blick är skelande dyster, och det gråa skägget täcker hans mun, så att man139

icke ser något leende, ej en min — bara för grått, tofvigt,. igenväxt skägg.

Och i mörkret där nere vid tornets fot smyger en smärt figur med fjädrad barett och röda benkläder, som blänka under den mörka kappan. Han halar sig sakta uppför åskledaren och sätter sig grensle öfver torngluggens kant midt emot tomten.

— God morgon, tomte, säger han.

Och tomten nickar, utan att en min rör sig i hans liflösa ansigte.

— Det är tråkigt här i sta"n, säger Mefistofeles. På fem hundra år har här inte funnits någon Faust, som man kunnat få att längta efter lifvets härlighet. Bara Wagner och Wagner och Wagner i oändlighet.

— Ja, hvad fan hade du här att göra? brummar tomten.

—- När man förstört sina bästa år på att kämpa mot de mäktige, säger Mefistofeles, så får man sympati för ungdomen. Men ungdomen förstår mig inte. Vet du, hvad de ökena med sina välsignade hvita mössor och tomma skallar nu ha hittat på?

— Nej, det vet jag inte, säger tomten, och inte rör det mig häller. Det blir, som det är i alla fall. Det blir, som det är.

Och tomten nickade långsamt.

— Jo, de påstå, att jag sitter i konsistorium,140

och att Äolus står här utanför och väntar, och att det är därför det blåser utanför alla domkyrkor. Men jag sitter inte i konsistorium jag, det är just felet det.

— Det fattades bara det, brummade tomten.

— Men vänta mig, säger Mefistofeles och slår kappan tillbaka, så att det röda bröstet glänser i mörkret, vänta mig. Jag kommer nog dit, hvad det lider.

Tomten bara skakar på hufvudet:

— Det blir, som det är, säger han. Det blir, som det är.

Och den gamla tidens tomte fryser och drar igen rocken och tittar snedt på Mefistofeles, som han inte kan begripa.

Och så sitta de där och munhuggas i mörkret, och ingen ser dem, inte ens torn-Pelle, som tutar ut öfver deras hufvuden en gång i kvarten.

Men då börjar det att röra sig där nere, och midt emot tornet komma arbetarne fram med verktyg i händerna, och de gå till dagens arbete, och de rifva och rifva på ett stort gammalt hus, som ligger på en backe midt emot tornets glugg.

Och de säga till hvarandra:

— Här skall den nya universitetsbygnaden stå.

Och Mefistofeles ler och slår på sin värja, och

baretten sitter käckt på hans kloka hufvud:

— Hvad säger du om det, gamla mullvad?141

Hvad säger du om det? Det nya universitetshuset.

— Det blir, som det är, säger tomten. Det blir, som det är. Tror du, att den gamla anden dör, för att de gamla bygnaderna falla. Nej, du förbannade slughufvud, den gången var du för naiv. Nej, du, när de gamla bygnaderna falla, då flyttar jag in i den nya. För det är meningen, ska jag säga dig.

Och tomten rätade upp sig ur sin sammanknipna ställning.

— Här är det jag, som styr öfver människorna.

Och Mefistofeles skrattar åt tomten, skrattar, så att fjädrarne på den lätta baretten darra i morgonglansen, och han stiger långsamt med ena foten utanför torngluggen och snuddar vid åskledaren. Men innan han glider ned, ropar han åt den andre:

— Gör det, du gamla skurk, gör det. För är det meningen, så blir det så också. Alt, som skall ske, det sker. Jag har väntat på, att de här gamla rucklen skulle slopas. Och nu slopas de. Jag kan vänta på det andra också. Om några år är det inte så nytt längre. Och min dag kommer. Den kommer. Prometeus, Prometeus! Känner du honom? Det är en slägting till mig.

Mefistofeles skrattar igen, och det ligger en triumferande segeraning i skrattet.142

Och han glider ned och är borta, och tomten försvinner i tornets glugg.

Skuggorna försvinna för solen. Ty dagen är inne, och i morgonens gryning vaknar lifvet i den lilla staden, fabrikernas slammer, vagnarnas rassel, människors glada sorl. Och röster ljuda nere på gatorna, fönstren i bygningarna slås upp, och människoanleten titta ut. Röken hvirflar upp ur hundratals skorstenar, vid järnvägstationen står lokomotivet och kastar stötar af stenkolsrök upp i den klara luften. Pipan ger ifrån sig en lång, skärande livissling, och fram mot de vida fälten rasslar tåget mellan fabrikernas långa skorstenar, som år från år blifva alt flere och flere.

Och på alt detta lyser solen klart och varmt i väntan på den dag, då det inte längre skall finnas några tomtar på jorden.

Men tomten ser det ej, ty han älskar icke dagen. Han ser det ej, ty han känner icke dagsljuset, som han fruktar. Och därför älskar han i stället, som ugglan, nattens skymmande mörker, för hvilket dagens fåglar fly. Och han skall dö, när han får veta, att natten är till för att gifva rum åt dagen.

Men Mefistofeles vet det, och när han är ensam, skrattar han inte.143

IX.

En varm töväderssol lyste öfver staden, och vattnet rann i strida forsar ur rännorna, medan här och där långa sträckor af gatstenarna blanka och rentvättade tittade upp ur snön. Det var i Mars, och nere vid Flustret stupade redan de första Islandsgubbarna glittrande och skrofliga ned utför det tvära fallet, där vattnet var grumligt och brunt med gult fradgande skum.

Några unga män gingo vid tretiden utför Vaxalagatan. Grane i midten, bärande en liten rem, som innehöll pläd, paraply och käpp. De voro alla lindrigt echaufferade och talade fort.

När de kommo ner till järnvägstationen, mötte de Ling.

— Ah fan, hvart ska du resa?

Grane tog honom i hand.

— Jag lemnar Upsala.

— Hvad säger du? Häm. Lemnar tjufhålet? Ar buren för trång för den fria anden? Hähäm.

— Jag har inga pengar.

— Ja, det har inte jag häller. Häm.

— Ja . . .

Grane skrattade lätt.

— Jag har tagit en kondition.

— Ja, då kommer du ju till tillbaka.1 — Ja, d. v. s. om jag kan skaffa pengar.

— Kostar på att fara, hva? Hähäm! sade Ling, och det låg en ovanlig ömhet i rösten. Känner till det där. Pengar eller lifvet, heter det förr eller senare. Pengar eller lifvet, heter det, när det gäller, om man ska få stanna här eller inte. Och i de flesta fall får man pengar. Men då får man böta • med lifvet. Hähäm. Ty det kommer surt efter ända till döddagar. Tacka gud, att du inte har några pengar, så att du slipper vara här. Och vill gud dig något riktigt ondt, så skaffar han nå"n gammal idiot, som lånar dig pengar för att komma hit igen. Var lugn du. Du får dem nog förr eller senare, och då har man dig här igen. Hähäm.

Ling vägde på hälarna och såg Grane rätt i ansigtet.

— Ja, hvem vet? På två år förändras så mycket.

— Var lugn du, här blir sig nog ganska likt.

De skakade hand, och innan Ling gick, sade

han:

— Kom inte hit igen. Luften här inte bra för dig. Den tär på krafterna.

Det lät så olika Lings vanliga ton. Men Grane hade ej tid att svara härpå. Han såg en stund efter den andre med känslan af att vilja säga något vänligt. Men Ling var redan borta.145

Grane gick in i väntsalen, där kamraterna redan väntade honom med biljett och poleterings-märke.

Han tog Schultz afsides och sade hastigt med en stämma, som lät ansträngd och tjock:

— Du skrifver väl?

— Ja.

Schultz log.

— Kommer du att sakna Upsala?

— Nej, inte Upsala.

Grane teg en stund och sade därpå hastigt, som om han velat halka öfver orden, utan att bli öfverväldigad af dem:

— Men tiden, som går mig ur händerna.

Han vände sig till de andra och kände i det

samma, hur Schultz hastigt tryckte hans hand.

Norström önskade honom med ett leende välkommen åter, Lindberg föreslog ett fyrfaldigt lefve på perrongen, och Hultin yttrade som sin önskan, att Herran måtte sända sina änglar, att de måtte bära honom på sina händer.

Grane lofvade att komma upp ett par dagar nästa termin, hvarpå Hultin förklarade, att matlaget skulle ha honom i vänlig åtanka och köpa, hvad behof gjordes till högtiden.

Klockan ringde och alla rusade fram till kupédörrarna. Grane skjutsades in, dörren stängdes,

Erik Grane. 10146

och de fyra kvarvarande stodo i en grupp framför fönstret, genom hvilket Grane såg ut.

Ingen sade något egentligt. De betydelselösaste ord uttalades, blott för att något skulle sägas.

— Hvad heter stället? sade Norström.

Grane nämde det.

— Det ligger i Södermanland.

Lokomotivet släpper ut ånga, stationsinspekto-

ren hvisslar, ångpipan hvisslar, och tåget sätter sig långsamt i gång.

Lindberg ropar lefve, och de öfriga hurra fyra gånger. Grane svänger med hatten och hurrar ensam af alla krafter, hviftar, så länge han kan se skymten af perrongen och hattarna, som svängas i luften.

Därpå lutar han sig tillbaka i sitt hörn, utan att se ut. Han ser inte de hvita fälten, på hvilka bara fläckar sticka fram, icke den vackra granskogen, som står nytvättad och grön i den våta snön, ej solen som sänder långa, sneda strålar mellan träden.

Endast en liten strimma ser han, en strimma af solen, som letat sig in i kupén och leker på den stoppade väggen midt emot honom.

Han sitter hopsjunken och tillbakalutad, och han tänker på sina första barnaår, underliga, vemodiga tankar, medan tåget rasslande rycker honom bort. Men han erfar icke ungdomens glada147

förväntan att finna något nytt, endast en frysande känsla af fruktan, att ungdomen skall försvinna, medan han själf ej gör annat än väntar . . . och väntar. . .

X.

Den minnesvärda 30 April 1879 klockan 9 på morgonen satt häradshöfdingsämnet Oskar Berling rätt opp i sängen och svor.

— Det var sju tusan. Klockan var nio, och han som skulle tentera. Af gunst och nåd hade han fått lof att tentera just på denna heliga morgon, när rikets herrar och akademiens fäder skulle bulta på hörnstenen till den monumentala bygnad, där man i framtiden skulle plugga vett i studenter. Klockan half 10 skulle han vara hos professorn, och vid den tiden skulle han inte ha annat än latin i skallen. Han hann inte att få sig en kopp kaffe en gång. Det var sju tusan.

Berling började med en förtviflad min att sätta på sig strumporna.

— Det var ju grundlägningsfesten i dag. Berling hade alldeles klart för sig, att det skulle byggas ett nytt universitetshus. Han hade visserligen funderat åtskilligt på, hvad den där stortänkta byg-148

nåden skulle användas till. Kuggis fans ju förut, och på föreläsningarna var det inte modernt att gå nu för tiden. Det var bara latmaskar, som gingo på föreläsningar, sade Hultin. Men det var detsamma. Kungen skulle komma till sta"n, och det skulle bli en stor fest och procession och tal och supning. Och så skulle han, fattig fan, få lof att tentera i latin först, och det utan att han druckit kaffe en gång.

Nu öppnades dörren, och en gammal amper gumma visade sig på tröskeln.

— Det var väl fan, började Berling. Ska hon inte väcka mig, när jag har sagt till, att jag ska tentera ?

Madamen stannade vid dörren och såg ännu mera amper ut än förut.

— Hvad är det kanditaten säger? började gumman. Ska han stå och svära åt mig, som i fem och trettio års tid inte gjort annat än slitit ut mig för de här välsignade studenterna? Ska en gammal människa behöfva ta emot ovett, för att man en enda gång på en så"n här da", när hela sta"n är i högtidsskrud, som det stod i tidningen,4 råkat glömma bort sig? Jag ska säga kandidaten, att i dag har det i en half timmas tid ringt i klockorna, och vaknar han inte, när det ringer i Herrans hus, så inte lär han vakna, för att jag står och rystar på honom.149

Och därmed tog gumman skorna och stack af ut genom dörren för att borsta.

Berling morrade och svor och slet i sina svarta byxor, så att han kunnat rifva i tu dem. Och alt-ibland kastade han en blick i «romerska antiqvi-teterna» eller skanderade vers för sig själf. Till sist slängde han böckerna i sängen med den förklaring, att nu barkade det åt helvete lika bra, antingen han läste längre eller inte. Så letade han en stund på öfre hyllan i klädskåpet, till dess att han fick fatt i en bit ost och ett två dagar gammalt franskt bröd. Det åt han upp och drack vatten till.

Därefter tog Berling en öfverblick af sin person i spegeln. Skjortvecket var något knöligt, och den hvita halsduken satt i hårdknut. Han profvade hvita mössan framför spegeln och fann, att han i alla fall såg ut som en student, när han skall tentera. Svart, hvit, slätkammad, alvarsfull och med ett uttryck af hemsk förskräckelse i sin beskedliga fysionomi.

Sorgsen i hågen, gick Berling utför trappan och vidare framåt gatan. Han gick och funderade på, hvad professorn skulle fråga honom om. Kom han med Livius, då var det ingen fara, bara han i inte kom in på de förfärliga kapitlen i tredje boken. Berling svettades, så fort ban tänkte på dem. Horatius var han häller inte rädd för. Ty den kunde han utantill.150

— Vides, ut alta stet nive candidum, började han att gå och idisla för sig själf.

— Vides, ut alta stet nive candidum.

Han höll på med det, ända till dess att han stod i professorns port och drog efter andan.

Om Berling öfver hufvud hade brukat fundera öfver, hvarför han gjorde så eller så, skulle ban utan tvifvel denna gång hafva känt sig förvånad, öfver att han så där utan någon rimlig anledning gick och pratade för sig själf. Nu nöjde han sig helt enkelt med att sluta upp med saken och utan vidare gå uppför trappan och ringa på.

En piga kom och öppnade, och Berling bockade sig artigt.

— Det gör alltid godt på något sätt, tänkte han.

— Var så god och stig in. Professorn kommer strax, sade flickan och log på ett sätt, som förbryllade tentanden.

— Tackar så mycket, sade Berling.

Inne i professorns rum satt den blifvande häradshöfdingen Oskar Berling och beundrade skrif-bordet och ett par bronsstatyetter. Han kunde inte begripa, hvad de skulle föreställa. Den ena stod på ett ben och hade vingar på fötterna. Den andra var ett kvinfolk. Hon var naken till midjan och hade inga armar. Berling satt just och funderade på, om ban inte skulle våga att stiga upp och taga den där figuren i hand och151

vända på den — han tyckte, hon såg lifvad ut — när professorn i detsamma kom in.

Professorn var en liten fet och rödlätt karl med små svarta mustascher och en liten rund måne i nacken. Han var godmodig och gladlynt och hyste djupt förakt för alla tentamina i latin, som inte voro ämnade för minst filosofie kandidatexamen. Genom att i tjugufem år inte hafva sysslat med annat än döda språk, hade han fått en glad och skämtsam uppfattning af alt, som rörde sig i nutiden, och som han ansåg mindre vigtigt.

Berling bockade sig tre gånger, medan han höll i professorns hand. Sedan satte han sig, såg sig orolig omkring och hostade. Han kände sig otroligt rädd. Ty han kunde inte veta, att professorn, när han steg upp från frukostbordet, hade sagt åt sin hustru: «I dag ska jag, ta mig tusan, med anledning af dagens betydelse göra pinan kort.»

— Hvad har herrn läst? sade professorn.

Det är en af de finesser, som man understundom får höra i Upsala, att vissa professorer kalla studenterna för «herrn.»

— Jag har läst kursen, sade Berling långsamt och bockade sig igen, där han satt på stolen.

Professorn dolde ett småleende och bad Berling slå upp ett kapitel på andra boken i Livius. Berling läste långsamt upp latinet, och så började han öfversatta. Det gick bra, och professorn152

nickade tyst för hvar sats. Berling började känna sig lätt om hjärtat, men samtidigt svor han inom sig långa ramsor. Ty andra boken hade han läst i skolan och hade han vetat, att han skulle få läsa på den, så kunde han inte ha behöft att läsa igenom alla de andra böckerna, som kostat honom ett himla arbete.

När kapitlet var slut, trodde Berling, att professorn skulle börja med grammatikan och låta honom göra reda för hvarje ord särskildt. Och det hade alltid varit Berlings fasa i skolan. Han satt tyst och kippade efter andan. Men det blef ingenting af. I stället lade professorn bort boken och sade uppmuntrande:

— Det går ju bra det här.

Jaså, var det inte värre? Berling började känna sig riktigt styf i latin. Professorn var ju en hygglig prisse, som det skulle vara en fröjd att få dricka en toddy med.

Nu kom Horatius fram, och professorn satt en lång stund och letade i en tjock foliant, full med latinska noter, som på grund af det språk, hvarpå de voro tryckta, antogos omöjligt kunna tjäna ten-tanderna till något slags vägledning.

Slutligen upphörde bläddrandet, och professorn lade fram boken på bordet. Berling tittade i den för att se, om han kände igen sig.

— Med anledning af dagens betydelse, yttrade153

professorn, ta vi den gamla vanliga: Nunc est bi-bendurn, nunc pede libero pulsanda etc.

Den kunde Berling utantill. Han läste opp den, som om det hade varit katekesen, och öfversatte hela stycket utan att hämta andan.

— Nja, sade professorn, hvad är det för versslag?

— Det är versus alcaiciis, sade Berling tvärsäkert.

— Hvad består den af? Berling tog sig en lång funderare.

— Nåå? sade professorn.

— Det kommer jag inte ihåg, sade Berling. Professorn gick ett par slag på golfvet och bet

sig i läppen för att ej skratta.

— Ja, men tänk efter litet. Det vet nog herrn. Berling funderade igen.

— Den består af en hexameter och en penta-meter, sade han till sist.

— Ja, men för all del, tänk nu litet. Ar herrn säker på det? Består den af en hexameter och en pentameter ?

— Ja-a.

— Ja, men för all del, tänk nu litet. Fins det någon hexameter i den här versen?

Berling såg i boken och räknade på fingrarna.

— Neej, sade ban till sist.

— Nåå. Försök en gång till då. Hvaraf består en versus alcaicus?1 Berling satt tyst.

— Jag har så svårt för det här, sade han till

sist.

Professorn, stälde sig i fönstret och såg ut. Den där var för oomkullrunkelig.

— Vi ska väl se till, hur det är med »antikviteterna» då? sade han.

Berling befans hafva ganska svårt för dem också, och efter ännu en stunds frågande förklarade professorn tentamen var slut.

— Hvad får jag för betyg? sade Berling.

— Herrn kan väl inte begära mer än appro-batur? sade professorn.

Berling funderade en stund igen. —- Neej, sade han. Det gör mig detsamma. Men får jag det då?

— Läs på prosodin och antikviteterna till examen och lycka till, sade professorn.

— Tackar ödmjukast, sade Berling och gick ut. Men när han kommit ut*på gatan, svor han

öfver, att han hade läst för mycket. Hvad attan skulle det tjäna till, när man ändå inte fick visa, hvad man kunde? Det där kunde han, när han gick i skolan. Men i alla fall var det skönt, att det var öfver. Om han skulle äta frukost och ta supen? Han hade två timmar på sig, innan festligheterna började.

Jo, det skulle han göra. Han hade tenterat i dag, och i dag invigdes det nya universitetshuset.155

Jo, dagen var glad, och han skulle vara tillsammans med matlaget och äta middag, och se"n skulle han ta in en halfkanna till kaffet. Och så skulle han ta sig ledigt i två da"r för att hvila sig.

Berling påskyndade sina steg och inträdde med stolt hållning på hotel Phoenix, där han satte sig vid ett bord och bestälde en biffstek och en enkel sup. — —

Som Berlings städ-madam redan anmärkt, så inleddes högtidligheterna den BO April 1879 medels ringning i domkyrkan kl. 8 f. m. Handlanden Vennberg vaknade i sin säng vid det förfärliga ringandet och trodde, att elden var lös. Skomakar Pettersson knuffade sin halfsofvande hustru i sidan och förklarade, att det visst var någon sjuhimmelens begrafning. Men makan tillrättavisade honom och sade, att på denna dag firades en fest, som för sekler skulle gifva glans åt den svenska odlingen -—- det hade hon läst i tidningen, — och därför skulle hr Petterson stiga opp och kläda sig för att ta sin hustru under armen som annat gentilt folk och stänga butiken och gå ut och titta på ståten. Hr Petterson visste egentligen inte, hvad det var frågan om. Men han gjorde, som hustrun sagt. Ty inte ville han vara sämre än andra.

Kandidat Ling var tidigt på benen. Sedan veckor tillbaka hade han gladt sig åt denna dag. — De ha fått pengar, sade ban, — Häm!156

Pengar — för att bygga en ny föreläsningslokal, och då skall H. M. Konungen gifva glans åt företaget genom att vara med och lägga grundstenen. Häm. För resten lägger han inte grundstenen. Han bara knackar på den. Häm.

Ling åt sin lilla frukost, hvilken värdinnan för elfva riksdalar i månaden hvar morgon skickade in på en bricka. Och sedan han det gjort, gick han ut för att se på sta"n.

Det var hvarken varmt eller kallt. Himlen var på det mest tviviala sätt grå, och gatorna voro slaskiga. Men staden var klädd i festskrud, üf-veralt var det sopadt och uppsnyggadt, öfveralt syntes rena studentmössor, nyrakade ansigten och hvita halsdukar. Och när klockan blef tolf, stängdes bodarna, gatorna började fyllas med folk, hvilka allesammans drogo sig bortåt platsen, där gamla ridhuset stått, och upp till Karolina vandrade nationernas vaktmästare med standaren, hvilka skulle användas i den högtidliga processionen.

Utanför Phoenix mötte Ling och Berling hvarandra. Berling hade slutat sin frukost och stod på trappan med händerna i rockfickorna och en cigarr i munnen, belåtet njutande af matsmältningen.

— Goddag, sade Ling och stannade. Ska du ut ogh jubla öfver vetenskapens ännu oresta tämpel? Hva? Häm.157

Berling vägde på klackarna.

— Jag tänkte gå opp åt Karolinabacken ett slag. Jag bar tenterat i dag.

Ling blef genast utomordentligt vänlig, och lians ansigte lystes för ett ögonblick upp som af en blixt.

— Ja, det kan man då kalla en Försynens skickelse. Häm. Outransakliga äro Herrans vägar. Just på denna dag aflägger en af dem, som äro ämnade att en gång blifva en prydnad för vårt land, sitt första mandomsrön i vetenskapens altartjänst. Lycka till på den bana, du valt, unge man. Ifrån detta ögonblick äro vi för i dag oskiljaktiga. Det blir väl altid råd för ett par halfkan-nor på eftermiddagen? Häm.

Och dermed tog Ling Berling under armen och båda tågade upp till Karolina, där det stora festtåget skulle samla sig.

En half timma senare gick en högtidlig procession fram öfver Slottsgatan. Platsen omkring universitetshuset var till trängsel fyld af en böljande människomassa, alla fönster voro fullpackade med åskådare. Från takgluggarna på ridhusets stall tittade några mindre välkända fruntimmersanleten ner på sina gamla bekanta, och — som det stod i ett festreferat — många hade ej ens försmått de tillfälliga utsigtspunkter, som grushögar och träd kunna erbjuda.

I ena hörnet af den påbörjade grundvalen fans158

en enda solid hörnsten, och kring denna sten var det, som hufvudintresset samlades. I den samma fans en fyrkantig fördjupning, och öfver denna fördjupning sväfvade, hängd i en ofantlig pålkran, ännu en sten, bestämd att för årtusenden täcka de bidrag till framtidens kulturhistoria, hvilka omtänksamma nutidsmänniskor ämnade testamentera åt sina efterkommande.

Öfver mängdens hufvuden syntes plötsligt studentkårens båda banér, och på spetsen af det ena satt ugglan och hade ondt i ögonen af dagsljuset och såg beskyddande ned på de båda marskalkarna, hvilka gingo i spetsen för fäderneslandet bildningshär. Efter baneret kom studenternas almänna sångförening, och efter denna de studerande nationerna med fanor, fanbärare och kuratorer. Denna afdelning af tåget afslutades af tvänne marskalkar.

Alt efter som tåget kom fram till destinationsorten, ordnades, de ankomna af marskalkar. Ling och Berling fingo sin plats, så att de stodo midt framför den öppna rundel, där ceremonien skulle förrättas. Tåget skulle altså passera förbi dem.

Nu började afdelningen II. Akademivaktmästaren kom gående och efter honom verkmästaren med murarverktygen på ett hyende. Man såg en murslef af silfver, en hammare af poleradt stål, delvis beslagen med silfver. Alla människor sträckte på halsarna och tittade, men man fick inte se mycket. Ty nu började den ena efter den andra159

att komma. Först kommo byggnadsentreprenören, bygnadskontrollanten och arkitekten. Härefter öfrige särskildt inbjudne hospites: Stadsfullmäktiges senior och ordförande, Allmänna högre läroverkets rektor, Borgmästaren, Regementschefen, Landshöfdingen, Andra kammarens vice talman, ett f. d. Statsråd, Ecklesiastikministern, Andra kammarens talman. Och allra sist kommo åter tvänne marskalkar.

Den, som därefter tilldrog sig den största uppmärksamheten var akademisekreteraren, hvilken på sin måge bar ett hyende, ofvanpå hvilket grundläggningsdokumentet och myntlådan voro placerade.

— Hvad är det för något? sade Berling. Han kände sig andaktsfullt och högtidligt stämd och betraktade med stora ögon kansleren och prokansle-ren, universitetets rektor och falkulteternas dekaner, akademiska konsistoriets medlemmar samt universitetets öfrige lärare och tjänstemän, professorer, docenter, adjunkter, notarier och vaktmästare.

— Hvad hade han på den där gentila brädan? sade Berling. Aldrig hade han drömt om, att man gjorde så mycket väsen af att bygga ett hus.

— Brädan? sade Ling och sände ett gemytligt leende upp mot de provisionela läktarne, hvilka vimlade af societens damer i alla möjliga kulörer. Brädan? Hvad är det du kallar för brädan? Hyende kallas det för, ska" jag säga dig. Häm. Och på det hyendet ligger ett dokument, och i160

det dokumentet står det, hvem som har skaffat pengar till det här fosterländska företaget — häm — och hvad de finaste af de här gubbarna heter. Och det dokumentet skall läggas ner i en sten, och den stenen är universitetshusets grundsten. Huset står säkrare, när det är bygdt på så gentila namn, begriper du. Häm. Det är bara omtänksamhet mot dem, som ska" skrifva historia några tusen år härefter, ser du. Då kan det hitta på och hända, att efterverlden glömt våra storheter, och för den händelse är det alltid nyttigt, att de gräfvas upp igen. Patriotism, ser du. Häm. Men jag tror, att om vi om några tusen år kuude sitta på en molntapp eller någon annan stans och se på effekten, när folk hittar det här dokumentet, så skulle vi just inte känna oss smickrade. Eller hvad tror nu?

Berling skrufvade på sig och stod på tå för att se bättre.

— Det vete fan, sade han.

Emellertid hade H. M. Konungen anländt, universitetets rektor och falkulteternas dekaner hade hälsat honom, och psalmen «vår G-uds är oss en väldig borg» sjöngs, medan regementsmusiken blåste koralen som ett accompagnemang.

Härefter framträdde erkebiskopen och höll en lång bön.

»Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som därpå bygga», sade erkebiskopen.161

Och en stämning af högtidligt lugn föll öfver församlingen. De funnos, som tviflade på, att någon så säkert visste, hvad Gud egentligen tänkte om detta sätt att smickra sig själfva, när man firade den heliga vetenskapen. Men skaran stod tyst, och rektor uppläste grundläggningsdokumentet, så lydande:

Hans Majestät Konung Oscar II gjorde år 1877, det fyra hundrade året efter Upsala universitets stiftelse, nådig framställning om anslag fölen Universitetsbygnad i Upsala, hvilken samma år å svenska folkets vägnar af denna riksdag beviljades;

stadfäste i nåder den Akademiska Styrelsens förslag till den nya bygnaden den trettonde September 1878;

lade högtidligen grundstenen till samma bygnad i sitt sjunde regeringsår den 30 April 1879.

Universitetets Kansler var då o. s. v. o. s. v.

När detta dokument var uppläst, var det aldeles tyst bland den talrika åhörarskaran. Endast Ling framstötte ett sakta «Häm».

Rektor bad H. M. Konungen, att han måtte leda den högtidliga handlingen.

Och konungen framträdde och talade med mäktigt ljudande stämma om:

Erik Grane. 11162

Tro — men icke utan kunskap.

Upplysning — men icke utan tro.

Därefter började själfva ceremonien. H. M. Konungen nedlade i den urbålkade stenen grundläggningsdokumentet, som förut jämte jubelfestmedaljen, då gångbara svenska mynt, universitetets statuter, föreläsningskatalogen, studentkatalogen, festsången och ceremonielet vid grundläggningsfesten lagts i myntlådan. Därpå tog konungen murbruk på silfvermurslefven, vidrörde därmed lätt den släta marmorskifva, som täckte öppningen, och knackade därefter hörbart på den med hammaren. Därefter framträdde i tur och ordning Ecklesiastikministern, Kansleren, Prokansleren, ett f. d. Statsråd, Rektor och Dekanerne, Studentkårens ordförande, Kamrarnes talmän, Landshöfdingen, Regementschefen, Borgmästaren, Allmänna högre läroverkets rektor, Stadsfullmäktiges ordförande, Prisnämndens närvarande ledamöter, Arkitekten och Kontrollanten. Allesammans lade de på murbruk, och allesammans knackade de med hammaren. Ceremonien började draga ut på tiden, och den högtidliga stämningen började öfvergå i en muntrare. Till och med på den officiela estraden såg man mer än ett sarkastiskt leende riktas mot det allvarliga mureriarbetet.

Och det gick en suck af lättnad genom församlingen, när ändtligen studentsången på melodien163

af «Vårt land» uppstämde den särskildt i universitetets namn. författade festsången.

»Som kornet göms i jordens famn,

»I hopp om gyllne skörd,

»Så lägges här för ljusets hamn

»En framtidsgrund i Herrens namn» o. s. v.

Början var litet olycklig, emedan den skulle sjungas på melodien af «Vårt land», hvarför helu sången gjorde intryck af att börja med «Som kor». Och alvaret, som endast med möda uppehållits under ceremonien, försvann aldeles under sången.

— Jag tror vi gå nu, sade Ling. Nu är det bara rektors tacksamhet och folksången, som är kvar. Det tror jag vi kan. Häm. Hvad tycker du?

— Jag är alt litet trött i bena, sade Berling.

Ling och Berling trängde sig ut genom folkmassan och undkommo nedåt Järnbron till.

Strax därefter återvände tåget i omvänd ordning till Karolina, där processionen åtskildes.

Men när Ling blef ensam med Berling, lossades hans tungas band. Han uppskattade visserligen icke denne som åhörare. Men han talade ändå om det antediluvianska i dylika tillställningar och om vetenskapens humbug och folksångens humbug och förevigade statuter. Han var aldeles röd i ansigtet och sade «häm» mellan hvartannat ord.

Berling hörde på honom med den största förvåning. Han var en glad själ, festtalare ex pro-1 fesso. Men med alvarsamma saker skämtade kan aldrig.

— Jag tyckte, det var jäkla vackert altihop, sa" han.

— Tyckte du det? sa" Ling. Häm. Du är bestämdt för god för den här verlden. Köp dig ett par blå glasögon med det första. Annars kunde du hitta på att få igen synen.

Berling tittade på Ling igen.

— Hvad fan är det åt dig? sade han. Jag tror, att du är arg.

Ling var verkligen upphetsad. En indignation, som var ovanlig för honom, lyste ur hans ögon.

— Har du lust att bli nihilist? sade han.

Berling tvärstannade.

— Jag tror du är galen?

Då tog Ling den andre i axlarna, ruskade honom och brast i gapskratt.

— Ah. Det är bara skoj, begriper du. Gamla gosse? Du har ju tenterat i dag, vet jag. Kom nu, så äta vi middag tillsammans. Och så tar du fram en liten halfkanna? Hva? Eller två om det kniper? Jag skall hålla tal. Ett för den akademiska kårandan och ett för fan och hans mor. Kom nu bara.

Middagen åts, punschen dracks, och munterheten stod högt i tak. Men kl. 12 på natten, strax innan sällskapet bröt upp, reste Ling på sig,165

knackade i bålen och yttrade följande minnesvärda ord:

M. H. Jag har altid tyckt om Upsala. Men i synnerhet har jag älskat Upsala i festdrägt. Den sanningskärlek, det frisinne, den flärdlöshet, som vid dylika tillfällen besjäla vårt samhälle, äro i sanning beundransvärda. Hvad jag i dag har varit vittne till, skall jag aldrig glömma. M. H. Snabba äro lifvets högtidsstunder, liksom toner försvinua de, som skalden säger. Häm. Må emellertid den gamla Upsalaandan aldrig dö. Ett lefve för det gamla, evigt oföränderliga Upsala. Lefve det. Hurrah.

Och härmed nådde — som det sedan stod i festreferaten, — den minnesvärda 30 April 1879 sitt slut.

I två år stannade Grane på Broby, innan han lyckades få medel att återvända till Upsala. Och när han återkom dit, var han mycket förändrad.

Broby var en slottslik, tornprydd herrgård, och en lång lindallé ledde upp till terassen, ofvanför hvilken huvudbyggningen låg. Här lefdes på hög fot, och Grane fick för första gången smaka,

XI.166

hvad ett lif bland folk i förnäma verlden vill säga. Han fick se mycket, som han ej sett förr och höra mycket också.

Ibland, när det varit middag på Broby, och Grane satt med de andra herrarna i rökrummet, som låg i ett af tornrummen med utsigt åt sjön, kunde det komma öfver honom en känsla af välbehag att tillhöra denna fina verld, der man lefde så själf säkert och tryggt, utan en tanke på hvad den kommande dagen kunde bära i sitt sköte, där man hade så fasta, så färdigbildade, man kunde nästan säga medfödda idéer om alting mellan himmel och jord, och där man talade om folket i en ton, som om alla andra människor voro till blott för deras bekvämlighet, som hade råd att dricka Pommery, äta kyckling och röka havanna-cigarrer. I Upsala talade man också med förakt om «folket». Men det var ett annat slags förakt. Det var pedanteriets, lärdomssnobberiets förakt. Här var det en öfverlägsenhet, som välfödd af generationers maktställning, en fördomsfullhet, som låg i blodet. Grane kände sig till mods, som om han från den mjuka stol, i hvilken han satt, aldrig skulle kunna sjunka ned till detta folk, hvilket stod så långt under honom. Det gälde bara att hålla sig kvar i denna tankegång, som var född af mat och vin, att aldrig komma ur öfverflödet, bara fortsätta . . .

Men i alvarligare ögonblick var honom den ton,167

som omgaf honom, en olidlig plåga. Han hörde den påtagligaste okunnighet blifva applåderad som höjden af uppfattning, samtal om religion, konst, literatur och historia, i hvilka det banalaste öfvermod utbredde sig i all sin stupida tvärsäkerhet. Och framför alt grämde honom alt hvad han såg och hörde af husbondfolkets förhållande till sina underhafvande. Det fans ingen på godset, som kunde säga, att han blifvit behandlad illa. Grefven själf var en godhjärtad man, som icke lät någon lida nöd. Men han hade en naiv tro på, att det närvarande samhällstillståndet ej skulle i någon väsentligare mån komma att förändras. De människor, som voro födda att aldrig få mer än gitt dagliga bröd, de skulle häller aldrig komma längre. Och de människor, som fingo mer, de skulle äfven framdeles få behålla öfverskottet.

Detta var grefvens uppfattning, och det fans ingen i hans umgängeskrets, gom motsade den.

Mer än något annat bidrog, hvad han här dagligen i sådana saker hörde, att gifva Granes utveckling en dämokratisk riktning. Förut hade han varit så upptagen med att tänka på sig själf, att han ej haft mycken tid öfrig för att reflektera öfver den yttre verlden. I Upsala hade han ej häller funnit mycket, som riktat hans tankar åt detta håll. Men nu blef det annorlunda. Han hade af en ren händelse kommit att läsa Darwin, och häraf leddes han att studera Mill och andra af168

de nyare engelska författarne. Och på så sätt fick lians tanke småningom en helt annan riktning, än den haft under de år, han tillbragt vid universitetet.

Ju längre Grane lefde i denna omgifning, dess mer främmande kände han sig. Tiden var så onyttigt förspild. Dagarna medförde ej annat än en onyttig och rent af skadlig irritation. Han kände groll mot de människor, som omgåfvo honom. Han sade sig själf, att detta var orättvist. Det var ju goda människor, som behandlade honom med välvilja. Han sade sig det själf tusen gånger. Men ban kunde ej hjälpa det. Han kände sig som en paria i denna verld, där han blott var en tillfällig gäst, och han blef lättretlig och ömtålig. Den minsta anledning kom honom att tro sig tillbakasatt, och han kunde gå hela dagar och gräma sig öfver en småsak, hvilken han ansåg som en förolämpning, men i hvilken de, som tillfogat den, ej sågo annat än ett naturligt sätt att vara mot en underordnad.

Han drog sig därför så mycket som möjligt tillbaka från umgänget med familjen och lefde mest för sig själf.

Om förmiddagarna undervisade ban sina dis-ciplar. Därefter läste han ostörd en timmes tid, hvarefter han använde den timme, som återstod före middagen, till motion. Efter middagen gjordes det salong. Herrn i huset satt i en ländstol,169

som om vintern stäldes framför brasan, frun satt ocli arbetade." Barnen sprungo omkring och gjorde odygd. f Grane satt mest för sig själf. Det fans veckor, när han knappast deltog i samtalet. På eftermiddagen var det ännu en timmes lektion med gossarna, och sedan hade han aftnarna fria.

A, dessa aftnar, hur han njöt af dem. Att få stänga in sig på sitt rum, veta, att man hade rätt att vara instängd, att ingen skulle komma för att störa. Då läste Grane mycket, och han läste på det särskilda sätt, som man gör, då man känner sig ensam, när man i hvarje bok, där sådant kan ske, lyssnar till de ord, hvilka sägas, som till en lefvande människas varma röst. Man hör ett hjärta klappa mellan raderna, bröstet fylles af sympati, ögat tåras. Det är, som om man i tysthet tryckte handen på en okänd vän. Och sådana vänner fick Grane under denna tid många.

Han skref äfven ett och annat, utan att dock tänka på att trycka det. Det tjänade blott till ett aflopp åt hans egna tankar. Och dessutom förde han en tid en dagbok af det egendomligaste slag.

Grane hade under sina tidigare studentår haft en kort kärlekshistoria.

I den familj, där han under skoltiden var inackorderad, såg han ofta en ung flicka, som gick för att taga pianolektioner af frun i huset.

Hon var då sexton år gammal, hade gråblåa,170

lifliga ögon, ett ansigte, som skiftade efter alla de lifliga intryck, hvilka oupphörligt aflöste hvarandra i hennes lättrörda sinne, och ett brunt lockigt hår, som i ostyrig oreda slängde omkring hennes lilla vackra hufvud.

Hon hette Ellen.

Grane brukade passa på henne i porten och följa henne hem, när hon hade slutat sina lektioner, och på den korta vägen till hennes hem hunno de att tala om så mycket, att det räckte till att sysselsätta Granes tankar, ända till nästa gång han träffade henne.

En gång stannade hon vid en lyktstolpe, en bit ifrån huset, där hon bodde, och sade adjö.

— Har ni flyttat? sade Grane leende.

Hon slog snabbt upp sina ögon mot hans och log emot honom.

— Det är inte värdt, att mamma får se er.

Den kvällen trodde Grane, att han skulle förgås af lycka. Han gjorde en lång, enslig promenad, och när han kom hem på sitt rum, gick han en hel timma fram och tillhaka och sjöng falskt, så att värdinnan till sist gläntade på dörren och sade, att hon hade hufvudvärk och inte tålde vid mer.

När han blef student, fick han en bukett af Ellen. Och dagen innan han reste hem, tog han mod till sig och gick på visit i hennes hem.

Han frågade, om fröken Ellen var hemma.171

-— Joo, det var hon.

Han kom • in i ett litet prydligt förmak och satt en stund och väntade.

Om en stund kom Ellen. Ja, gudskelof. Hon var ensam. Lycklig och glad stod han där med studentmössan i hand och log mot henne.

— Jag fick lof att komma upp för att säga adjö.

Hon sträckte båda händerna emot honom.

— Hvad det var snällt af er.

De satte sig båda. Grane kunde ej taga sina ögon ifrån henne.

Hennes friska skönhet liksom utstrålade en värme, hvilken gjorde honom både beklämd och lätt om hjärtat. Hon hade ett sätt att sticka ena handen i sitt burriga hår, som han tillbad.

De talade om ditt och datt, ingen sade mycket. Grane trefvade oupphörligt med handen i bröstfickan.

— Hvad har ni där? sade hon till sist.

Grane tog fram en bok och räckte henne den.

Hon rodnade och såg ned.

— Ni har varit så snäll emot mig, sade han. Och därför tänkte jag . . .

Hon tog den tveksamt oeh såg på den. Det var Ibsens «Peer Gynt», inbunden i klotband med guldsnitt.

Hela hennes ansigte glänste till.

— Ah, hvad ni är snäll. Hvad ni är rysligt snäll. Jag har önskat mig den . . .172

Hon gaf honom sin hand. Han höll den länge i sin, kunde ej låta bli, utan böjde sig ned och kysste den.

Hon blef röd, och de tego båda en stund.

— Ar ni ond på mig? sade Grane till sist. Orden kommo kort och osäkert.

Hon skakade på hufvudet, och när de sade hvarandra farväl, tryckte hon hans hand, så att Grane kände blodet som en varm ström rusa mot hjärtat. Hon såg honom i ansigtet, fritt, gladt och obekymradt, med varma, strålande ögon.

Om somrarna, när Grane var i staden, lagade han altid, så att han fick träffa henne. Hon uppfylde ej hans tankar, men ofta mindes han henne, och utan att han gjorde sig reda därför, hade hon inkräktat en stor plats i hans hjärta. — —

När Grane varit ett år vid Broby, fick han veta, att hon var förlofvad med en ung lektor vid Linköpings läroverk.

I den sinnesstämning, hvari han då lefde, sade han sig själf, att det var helt naturligt. Han hade aldrig väntat annat. Lifvet var ju sådant. Hvarför skulle inte han bli bedragen som alla andra? Hur kunde han vara nog förmäten att hoppas på en lycka, som endast hvilade på icke uttalade löften? På leenden, blickar, handtryckningar?

Han flyttade hennes porträtt, som han fått, från plånboken till albumet, och så var den saken förbi.173

Men i ett fall var den icke förbi. När ban under dessa år stridt mot sin kropps behof, hade han kanske omedvetet altid haft henne i tankarne.

Men nu?

Han hade många sådana nätter, som när han i Upsala gick utför trappan och försökte att, sätta nyckeln i köksdörren.

— Herr Grane sitter för mycket stilla, sade grefven.

Och Grane ökade på med motionen. Han gick en half mil hvarje dag. Han högg ved, så att svetten pärlade om honom, och ban fick blåsor i ■ händerna. Han red, han åkte skridskor, tog kalla afritningar om morgnarna och gymnasticerade sjukgymnastik för sig själf.

Men ingenting hjälpte. Han hade fortfarande sömnlösa nätter, och de vildaste fantasier jagade hvarandra i hans uttröttade hjärna. Han lefde i en oafbruten feber med hallucinationer, där drömsynerna voro sköna kvinnor och nakna kroppar, häftiga, vällustiga famntag, glödande heta kyssar . . .

Det var tider, när han var förtviflad öfver sig själf. Han måste le, när ban tänkte på människans kraft till det goda, och han hade ögonblick, när han trodde, att han skulle blifva en bättre människa, ifall han tillgrepe den utväg, som människorna här kallade för synd. Skulle ej verkligheten jaga fantasierna på flykten? Skulle ej verkligheten befria honom?1 Och soin en sista förtviflad utväg grep han till att skrifva en dagbok, en den underligaste, mest öfverspända och mest ideal-trånande dagbok, som kanske någonsin blifvit skrifven. Den innehöll för hvarje dag iakttagelser angående hans könslif i fantasien. Han undersökte sig själf, lärde sig förstå, hvar och på hvilken punkt fantasien kunde stäfjas, innan den öfvergick till en feber, som gjorde honom själf vanmäktig. Det var ett slags moralisk hushållsbok, i hvilken det minsta annoterades, för att debet och kredit skulle gå ihop.

Dagboken började med följande ord:

—- «Jag tänker här att samvetsgrant skrifva ner alt, hvarigenom jag bryter mot den yttre och inre renlefnad, som hvarje människa är skyldig sig själf. Och jag vill icke dölja något. Äfven det för mig själf mest förödmjukande skall här finna en plats. Det förefaller mig, som om detta skulle vara ett slags tygel på mig själf. Ty man är mera rädd om sig själf, när man vet, att man måste skrifva ner och gömma äfven det värsta. Om jag i detta ögonblick trodde på gud, skulle jag falla ned och bedja honom, bedja honom med min själs innersta åtrå om hjälp och kraft. Ty för hvar dag känner jag alt tydligare min egen svaghet.»

Därefter följde anteckningar från de olika dagarna, än var han full af hopp, än missmodig. Så afstannade anteckningarna för ett par dagar, och därefter stod ett poem.175 En gnista.

Jag är blott en gnista i natten, Som söker en väntande hamn. Öfver land, öfver brusande vatten Jag bäres i vindarnas famn.

Men gnistan ett fäste kan finna, Ett mål för sin irrande färd, Och flamma i lågor och brinna Och lysa och värma en verld.

Flyg. Flyg öfver skummande vågor Rum fins väl för dig också Att stiga i värmande lågor Mot himmelens vinkande bil.

Värm sedan hvart irrande hjärta, Som nalkas din lysande brand, Och lindra och trösta all smärta Och lys öfver haf, öfver land.

Och sist när din kraft har förbrunnit, Och lågan tynar och dör, Flyg bort till det hem, du har vunnit, Dit ljuset af evighet hör.

Di — tänd dig i klarare lågor Bland himmelska flammorna där. Sprid ljus öfver eviga frågor, Som plåga och tynga oss här.

Därefter kom en månad med regelbundna anteckningar, men dessa blefvo alt mera missmodiga. En dag hade han skrifvit följande: — «När man är sådan som jag — och det äro ju de flesta — då äj- man ju icke normal hvarken•176

till kropp eller själ. Hvad tjänar det då till att tala om sedlighet?»

Under det sista datum, som fans intaget, stodo blott dessa ord:

— «Det måste finnas tillfällen i lifvet, när orätt är bättre än rätt.» — —

Granes enda nöje under denna tid var hans resor till hufvudstaden. Så ofta hans kassa tillät, gjorde han en resa dit på två eller tre dagar för att träffa människor och se, hvad som fans nytt på teatrar eller konstutställningar.

Då hände det en afton, när han ensam gick genom Kungsträdgården, att ban följde en vinkande, mörkögd skönhet hem.

Den gången kände han endast vämjelse för alt sämmans.

Efteråt var hans första känsla förvåning öfver att han ej erfor någon ånger. Han tänkte mycket däröfver. Men han kände ingen ånger, och han tyckte sig märka att den kroppsliga jämvigt, som aflöst den förra oron, gaf honom en energi i arbetet och en kraft i tanken, som han förut ej ägt.

Denna första tid var en tid af obeskriflig lycka, utan grubbel och utan samvetskval. Han kände sin egen ungdomlighet, så som han aldrig anat den. Hans kropp blef frisk och hans hjärna sund.

Under denna tid blefvo hans Stockholmsresor regelbundna. Grefven lät det ske och sade till sin fru, som undrade däröfver:•177

— Ah, pojken får inte, hvad han behöfver, på bondlandet.

Det kom öfver Granes bela människa något öfverdådigt och muntert, som ban aldrig alt sedan sina barnaår vetat, hvad det ville säga, ett begär att lefva, att njuta, att vara ung, glad, som han aldrig känt förut.

Och i ett anfall af ysterhet skref han till och med i slutet af sin dagbok verser så frivola, att de i det fallet kunnat anstå en Rabelais.

Men efter denna tid kom en annan. Och då infann sig äcklet och ledan. Han märkte, att ban kommit in i en labyrint, till hvilken ingen Ariadne gifvit honom ledtråden, som förde tillbaka ut i dagsljuset.

Tv hos de män, som ej aldeles tappat bort sig själfva, kan aldrig behofvet efter en kvinna tillfredställas, genom att den fysiska lustan får sitt naturliga aflopp. Behofvet kan förslöas och glömmas, men den moraliska brist, som då inträder, är förstörande för bela människan. Det fins karaktärer, hos hvilka detta behof, sedan kroppens kraf genom det rent yttre umgänget en gång blifvit mättadt, rent af tillväxer. Det fins män, som ej kunna finna någon ro hvarken till kropp eller själ, så länge ensamhetstillståndet varar, detta må för öfrigt lefvas, hvad man kallar kyskt eller icke. Detta är en af naturens stora hemligheter, som kunna förklara mycket för dem, som vilja förstå.

Erik <intm.•178

Och det är från detta själstillstånd, som försoningen mellan de båda splittrade könen en gång skall utgå, när den dag kommer, då de ömsesidigt lära att fullt förstå — och förlåta hvarandra.—

Det var en höstafton i Stockholm, Gaslågorna på Norrbro brunno med gula, klara lågor, och öfver de tomma gatorna och de höga, mörka husen rörde sig molnen gråa och enformiga.

Grane stod i hörnet af Gnstaf Adolfs torg och Norrbro. Han såg med oroliga ögonkast till höger och vänster.

De gående blefvo alt färre, endast på afstånd syntes här och där i det osäkra skenet från gaslyktorna konturerna af en mänsklig gestalt, som hastigt försvann vid ett gathörn.

Han bytte om plats och gick hastigt med händerna i fickorna uppför Norrbro och tillbaka igen. Hans steg voro ett litet grand osäkra, och ban andades kort.

Plötsligt gick ban långsammare. En högrest kvinlig gestalt, insvept i en fotsid kappa, kom emot honom på trottoaren. När de möttes, stannade båda och smålogo på en gång.

— Hvart ska ni gå så här sent?

— Jag ska gå hem.

— Får jag inte följa med er?

Hon skrattade utan att svara.

— Bor ni låugt bort? fortsatte han.

— Nej vars, det är bara en liten bit.•179

De gingo tysta bortåt Vesterlånggatan och togo af på en af de smala tvärgatorna. Grane började känna sig ruskig till mods, och en mängd historier om män, som blifvit mördade eller rånade hos offentliga kvinnor, passerade hastigt genom hans tankar. Han kände lust att gå sin väg, när i det samma kvinnan stannade och satte nyckeln i en port, som hon sakta öppnade.

— Här är det.

Han gick in, och medan han hörde, huru dörren stängdes, såg han sig omkring. Det var en trång, mörk gård, djup som en brunn, på alla sidor omgifven af höga gråa murar, fullsatta med fönster. Bredvid honom lågo ett par tunnor uppstapplade mot väggen. Från ett af fönstren lyste ljus, och han hörde ljudet af röster.

— Kom nu, men gå tyst.

Han gick uppför en smal stentrappa med nötta steg, som förrädiskt lutade nedåt, flere trappor i höjden. Han visste icke rätt huru många, Den kvafva luften slog honom åt hufvudet, som i en dimma såg han, hur hon gick framför honom, och märkte själf, att han följde efter. Ännu en gång kände han lust att vända om, men i detsamma kom han nära henne i trappan och tog henne om lifvet. Han kände, att hon ej hade några kläder under kappan, och gick vidare

Äter stannade de, denna gång framför en liten trädörr.•180

— Har ni några tändstickor?

Han strök eld på en, Hon öppnade dörren, tog ur nyckeln, ock de trädde in.

En frän, obehaglig, vidrig lukt slog emot honom som en tjock sky, tyckte han. Men i det omtöcknade tillstånd, hvari hans sinnen befunno sig, glömde han det snart.

Hans följeslagarinna hade dragit eld på en tändsticka och tändt lampan. Han tog af sig öfverrocken, satte sig i soffan och såg på, hur hon tog af hatten framför spegeln och hängde sin kappa på en krok.

Framför honom var ett stort divansbord med hvit duk, album och några nummer af svenska romanbiblioteket. Vid bordet stodo ett par stolar, till höger om honom en imperialsäng af mahogny med ett hvitt sängomhänge, men vid bortre ändan af sängen märkte ban en annan dörr, som ban först ej varseblifvit.

Den var hvitmålad, af trä och öfverst på den satt ett litet fönster med ett solkigt förhänge. Han kunde ej förstå, hvart den ledde. Han försökte tro, att den ledde till en garderob, men det såg ej ut så. Det fans bestämdt ett annat rum innanför, och han tänkte ett ögonblick att gå dit för att se efter.

Då hörde ban kvinnans röst:

— Nå, bor jag inte bra här?

Hon stod framför honom halfklädd, med bara•181

annar och bröst. Och med en hastig rörelse drog lian henne ner i sitt knä och kysste hennes hals, i det han svarade:

— Utmärkt!

När lian vaknade, var klockan redan nära nio, genom den tunna gardinen föll dagern in i rummet, och han såg i ett enda hastigt ögonkast kläderna, som lågo i oordning, bordet med dess hvita duk och den släckta lampan, och till sist stannade hans blick på den hvita dörren med dess fönster och det irriterande, snedt hängande, smutsiga förhänget.

Äter förnam ban samma obestämda känsla af fruktan, och han kände samma lukt, som aftonen förut slagit emot honom, när han trädde in.

Han sprang hastigt upp och klädde sig med en känsla af äckel. Men han kunde ej få sina ögon från den där dörren. Till hvad pris som hälst skulle han veta, hvad den betydde.

Emellertid hade kvinnan vaknat och gjorde en framställan om penningar. Han gaf henne, hvad hon begärde, och gick fram till kommoden för att tvätta sig.

Då fick han en idé.

— Kan jag få mina skor borstade? sade han med en blick på resorkängorna, som voro smutsiga efter nattens promenad.•182

Hon tog dem och gick, halfklädd .som hon var och med håret i oordning, fram till den lilla dörren.

Han kände, huru det klack till inom honom, men utan att göra min af att gifva akt på henne, fortfor han att torka sitt ansigte med handduken.

När hon öppnade dörrep, passade han på och tittade öfver handduken dit in.

Därinnanför var ett litet trångt rum, taket gick i en lialfbåge, och ljuset insläpptes genom ett fyrkantigt fönster, som tycktes till hälften sitta i taket. Ett oerhördt vidrig stank, som han nu visste, hvar den kom ifrån, slog in och nästan fylde rummet, där han befann sig. Han såg koppar, söndriga talrikar, klädespersedlar, några par skor, och ett hörn af en spis, där man tycktes hafva gjort upp eld. På bordet satt en ofärdig karl och lagade ett par skor. Han såg ej ens upp, när kvinnan trädde in, utan böjde sig öfver arbetet, som när man ej bryr sig om att betrakta, hvad man sett alla dagar. En grof, illa klädd kvinna tog emot skorna, nästan klef öfver ett par smutsiga barnungar, som kröpo på golfvet, och gick fram till en träsoffa, hvilken endast genom en smal trävägg var skild från den säng, där Grane legat natten förut. Hon tycktes ruska på någon, som sof, och i det samma reste sig ett sömnigt flickansigte, som han i hastigheten tyckte tillhöra en fjortonåring, upp från bädden:•183

— Är det du, Marie? Jaså, är det mamma?

— Upp -och borsta skorna åt herrn, hördes moderns röst.

Grane drog sig tillbaka för att ej behöfva se mer. Han fullbordade sin toalett, och när han drog på sig skorna, skedde det på ett sätt, som om han fruktat att bränna fingrarna, när han tog i dem.

Han satte på sig öfverrocken, sade farväl och gick, utan att gifva sig tid att svara kvinnan, som ropade åt honom i trappan att komma snart igen.

Han gick hem, utan att se på dem han mötte, och det förgick en hel månad, under hvilken han hvar morgon, när han vaknade, tyckte sig känna en frän, osund luft sticka sig i näsan.

Och i själfva verket glömde Grane aldrig denna händelse. Ej ens efter åratal kunde han påminna sig den utan en stark känsla af skuld. — —

Till föräldrarna hade förhållandet varit ungefär det samma. Grane hade gjort ett par besök i hemmet, men han hade för hvar gång endast känt sig mer främmande för de sina. Och förhållandet till föräldrarna hade ej haft något starkare inflytande på hans egen utveckling under de senare åren.

Dessa två år, under hvilka han varit borta från universitetet, hade emellertid förändrat Grane•1 mycket, ock när han nu kom åter till Upsala, kände han sig nästan som en annan människa.

Han fann snart, att Upsala också hade undergått en förändring. Och det föreföll Grane, som om förändringen vore likartad.

Om man tänker sig, att en åker låge i träde, och så helt plötsligt hundra plogar sattes sida vid sida, och så alla hundra plogarna sattes i rörelse och gräfde djupt ner, så att jordkokorna vändes om, och den svarta, grobara myllan kom i dagen i stället för den gråa, soltorkade, växtfattiga ytan, så skulle man ungefär få en bild af Upsala, sådant det varit förr, och sådant det blifvit på dessa två år.

Denna förändring hade ej orsakats, därigenom att «Röda rummet» kommit ut, eller därigenom att ungdomen fått läsa en del nya böcker. Ej häller kom förändringen till följd af det väckande inflytande, som utöfvades, därigenom att en ung man höll ett föredrag, som till sina följder grep vidare omkring, än han någonsin hade drömt, och hvilket faktiskt var det första alvarliga lifstecknet efter en lång tid af dvala.

Hvad hade då åstadkommit förändringen?

Ja, hvad är det, som åstadkommer denna underbara plötsliga förändring i tänkesätt, vanor, förhållanden, lif — en förändring, hvilken vid vissa tillfällen i större eller mindre samhällen framträder så plötsligt, öfverraskande och starkt, att man rent•185

af tycker sig se omgestaltningsprocessen? Hvad är det, som åstadkommer alt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga göra det med hån, andra med vördnad.

Men vill ni få en bild af denna förändring, så tänk på, när våren kommer, plötsligt, oförberedt, men full af öfversvallande, rastlöst arbetande lif.

Det har gått dagar, kanske veckor. Himlen har varit grå, luften kall, och snöblandadt regn har piskat ned öfver de blötta åkrarna och de halfutspruckna knopparna.

Och människorna säga:

— Det blir aldrig vår i år.

Och det säga människorna alltid.

Men så småningom ljummas luften, utan att man i början ger akt därpå.

Och man går ännu och fryser och gnäller:

— Det blir aldrig vår i år.

Till dess man en vacker dag står midt i solskenet, hör, hur foglarna kvittra, ser, hur träden skifta i grönt, och känna, hur värmen strömmar in genom alla porer.

Och då förstår man kanske, hur naturen långsamt har arbetat, medan människorna klagade.

Ungefär något dyligt yttrade Grane vid ett festligt tillfälle, när han fann sig uppfordrad att hålla tal. Och han trodde på det då. Men han var också entusiastisk, ung, sangvinisk, lättrörd ochtog hastigt intryck. Dessutom var han mer än vanligt böjd att se alting ljust, sedan han kommit ifrån konditionen och fått flytta tillbaka till Upsala.

Professor Ranke skulle hafva supé, en liten enkel supé, till hvilken endast några få af hans och hans hustrus närmare bekanta voro inbjudna. Dessa utgjordes af ett par professorsfamiljer, några yngre docenter samt en eller två af professorns bekanta bland de studerande vid akademien. Professorskan tyckte om att ställa till små enkla té-supéer, hvilka hade en liten anstrykning af literära aftoncirklar.

Grane var bjuden och kom tidigt. Han hade umgåtts i huset alt sedan sin allra tidigaste studenttid och hade fribref på att gå och komma, när han ville. Professorskan sade, till hvem som ville höra det, att hon kände, sig som en mor för unga Grane, att han var en så hygglig ung man, litet radikal, gudbevars — det är ju så många unga män nu tör tiden — men han var begåfvad och väl uppfostrad, fast litet framfusig och öfverspänd — professorskan begagnade ofta och med förkfcr-

XII.•187

lek ordet «öfverspänd». — Och så bör man vänja unga män vid litet familjelif. De bli aldeles som förvildade af det välsignade kroglifvet, kasta ser-vietten ifrån sig, utan att vika ihop den, och känna sig generade i — hm! — bättre fruntimmersäl-skap.

Grane gick in i profossorns enskilda rum, och samtalet var snart i full gång.

Professorn stod framför spegeln och ordnade sin toalett. Han var omkring sextio år, mager, af medellängd, med ett litet välbildadt hufvud och slätt tillbakastruket hår. Hans ögon hade en ungdomlig glans, som lyste upp hela ansigtet, och fingo ofta, hälst när han satt tyst, ett vemodigt uttryck. Man talade om någon tidig sorg, som påstods hafva inverkat på hela hans lif. Han bar helskägg, som något dolde hans mun. Men leendet var ungt, stundom något sarkastiskt. I de akademiska kretsarna var han ansedd, men själf sympatiserade han ej med den där rådande tonen, och han egde i hög grad den för en gammal man sälsynta egenskapen att förstå ungdomen.

— Huru länge är det du varit här nu? sade professorn.

— I höstas kom jag hit för andra gången, sade Grane med en lätt betoning.

— Och du är redan trött på Upsala igen?

Professorn såg på honom med ett leende, medan han lade halsduksnibbarna till rätta.•188

— Vi ha ju bara November nu. Altså blir det två månader, som entusiasmen räckt. Den var stark, strax du kom hit.

— Ah, så särdeles stark var den då inte.

— Var den inte? Du sade, att du inte kände igen dig. Talade om jordkokor, som blifvit vända upp och ner; om inre reformarbete och gud vet alt hvad.

Grane skakade otåligt på hufvudet utan att •svara.

— Jag har visst inga illusioner, började han. Men tycker inte farbror, att det är litet märkvärdigt här i sta"n ibland?

Professorn var för mycket människokännare för att svara en ung man, att en hel del af illusionerna nog ändå funnos kvar, och han sade i stället:

— Ja, men hvad är det nu då?

Grane gick otåligt fram och tillbaka på golfvet och stannade vid de vigtigare passagerna midt framför professorn, ifrigt gestikulerande.

— Ah, det är alt möjligt. Här om dagen t. ex. råkade jag en teolog, som" jag kom i dispyt med om treenigheten. Vet farbror, hvad han svarade mig? Han sa" att tredelningen genomgick hela djurriket på ett mystiskt och hemlighetsfullt sätt. Han påstod, att man kunde spåra den ända ner i cellväfnaden. Man kan bli idiot af mindre. Och karlen är till på köpet ingen vanlig prestbracka, utan det är en ansedd karl. Jag vill inte säga,•189

hvem det är. En annan kom jag att tala med om Turgenjev® «Fäder och söner». Han sa" om den boken, att den verkligen var skrifven med en viss talang, men etc. etc. Aldeles nyss träffade jag en läkare, som föraktade Darwin och trodde på skapelsehistorien. Är det där människor?

Han skrattade till en del åt sin egen ifver och fortsatte alvarsammare:

— Ja, men ser farbror, det är inte det, som är det värsta. Det värsta är, att här fins en så tidig, så hänsynslös, så beräknande, så brådmoget färdigbildad, ja, man kan nära på säga medfödd egoism. Allesammans äro de samhällsdjur i stället för människor. Ingen enda är karl för sin hatt. Jag har en bekant, som altid pratar om den saken. Han är det naturligtvis själf mindre än alla de andra tillsammantagna. Man brukar tala oin, hur folk sätta heder och ära å sido för att göra kar-rier, som det heter, pruta på åsigter för att blifva behagliga för sina förmän och alt det där. Men det är just det förfärliga, att här är man i det fallet värre än på andra ställen, tycker jag. Man spårar det öfveralt, till och med i de yngres sätt att komma sig upp inom nation, att ställa sig väl med de äldre landsmännen, undvika att umgås med dem, som äro utskrikna som radikaler. . . Ah. Och alt det där blir så mycket vidrigare, när man betänker, hurudan denna ungdom skall bli, när den blir fullväxt. Man talar om reaktion•190

•

nu. Men då måtte det bli skönt. Jag tror. bestämdt, att det var bättre på den tiden, när ungdomen gjorde turkisk musik på gatonia, klådde upp nattväktare ocb kastade timmerhögar i Fyris, under afsjungande af «Kung Karl den unge hjälte».

Grane tystnade, men gick fortfarande fram och åter.

Professorn log, i det han satte på sig och knäppte bonjouren:

— Du tar fel i, att det var så mycket bättre på den tiden, sade han. Ty då var lättsinnet så oberäkneligt starkt. Det där slagets brådmogen-het, som du nu talar om, är otäckt. Ja det är det värsta, som kan möta mina gamla ögon, just därför att det är mig så främmande. Men det är mitt hopp, att detta endast måtte vara en väl behöflig reaktion mot det gamla lättsinnet.

— Ja, men det lättsinnet, for Grane ut, kom ej af öfversvallande lifslust. All den yra, som finnes t. ex. i dikter från den tiden, är en blaserad vra, som griper unga människor, hvilka egentligen äro lefnadströtta, men ibland behöfva gaska opp sig. Och den nu existerande beräkningen är bara en ännu slappare yttring af samma almänna själstillstånd. Hvad skall man göra med en ungdom, som hvarken kan vara glad, entusiastisk eller indignerad öfver någonting. Och det värsta är, att med tiden blir man likadan .själf. Ty hvarför skulle man inte bli det? Har jag fribref på att•191

undgå den almänna smittan? Jag kan inte arbeta häller, som jag vill midt opp i alt det här. . . Ja, det går rakt åt fanders.

Grane gjorde några häftiga rörelser med händerna och satte sig plötsligt.

— Nå, än jag då! sade professorn tvärt. Jag har sett på alt detta nu i fyratio år, altså vida fullständigare än du. Hvad skall jag säga då?

— Farbror? Ja. Farbror är ett märkvärdigt praktexemplar, det medger jag.

— Nej, det är jag visst inte.

Professorn satte sig midt emot den unge mannen och betraktade honom vänligt.

— Men det fins en sak, som alla människor måste lära sig. Och det är: att försona sig med verlden och människorna.

Grane hade en ytterligt hög tanke om professorns karaktär, men ändå kunde han inte låta bli att i en gäckande ton svara:

— D. v. s. försona sig med det dåliga.

— Nej, det vill det inte säga, fortfor professorn. Du vet mycket väl, hur ensam jag ofta känner mig här i Upsala, ja, rent ut hur mycket jag tycker om att höra ungt folk tala som du nu. Men ändå säger jag, att man måste försona sig med människorna, d. v. s. skaffa sig förmågan att lefva i trots af alt, som kan nedslå modet och gäcka förhoppningarna. Det är konsten att lefva, som är så svår. Och den kan don unga genera-•192

tiouen inte än. Men det kommer nog. Det kommer. Det här första är tandsprickningen. Och den sker inte utan mycket skrik, tillade han leende.

— Om vi bara uppfostrades för lifvet här i Upsala och inte för akademin, sade Grane, i det han afsigtligt gjorde ett hopp i tankegången. Men här i staden ser man ju ej på det praktiska lifvet och dess fordringar. Man är så förnäm gudbevars.

— Ja, där sade du verkligen ett sant ord, genmälde professorn. Och jag försäkrar dig, att det är inte roligt att gå här som professor och veta, att det är så.

I detsamma stack professorskan in hufvudet genom dörren:

— Oskar då, att du inte kominer. Dalins är redan här. Du får lof att hålla dem sälskap, medan jag går ut i köket en stund. Nej, se herr Grane. Välkommen, välkommen. Ursäkta mig, som kommer på det här sättet.

Professorskan försvann, och dörren slogs igen.

Herrarna följdes åt ut i förmaket.

Gästerna började komma. Det var professor Dalin, som i sin ungdom skrifvit en märkvärdig afhandling i latin, hvilken ännu räckte till att göra sin författare ryktbar, men som numera inte skref något als, utan endast tenterade, examinerade och föreläste. Man påstod, att till och med detta ansträngde honom mer, än de oinvigde kunde fatta.•193

Med honom följde hans fru, lång, mager och sedlighetsintresserad, som altid talade om, hur öfver-lastad hennes stackars man var med arbete. Där såg man professor Hultman, som var den ende sökande, när han blef professor i historia, och hvars vetenskapliga rykte lefde på de upptäckter, ban en gång lyckats göra, angående ett par misstag, som Geijer begått i sin historia. De påpekade misstagen voro visserligen inte särdeles stora, men det var ändå fint att ha kunnat vederlägga salig Geijer med fakta. Hans fru var liten, fin, svärmisk och literär samt synnerligen god vän till fru Ranke, hvilken de andra damerna hemligen fruktade, emedan hon med en nästan fanatisk hetta omfattade sin mans tämligen långtgående åsigter.

Och så fans där en docent i filosofi, som hette Hegardt, och som med sin böjelse för spekulativa idrotter förenade en i almänhet oöfverträffad matlust. Han var damernas favorit, icke därför att de altid förstodo, hvad ban sade dem, utan därför att filosofi var ett så intressant ämne. Man blef altid liksom klarare öfver sin religion, när man kunde fatta den litet filosofiskt. Hegardt var förtjust i att få resonnera, och hos damerna fann han altid villigt intresserade åhörare.

Dessutom var där ännu en docent, en liten mörk karl med ett fett vänligt ansigte. Han hette Tranér. Hvad han var docent i, talade man aldrig

Erik Grane. 13•1 om. Men att han var en ovanligt snäll karl, därom voro alla ense.

Och till sist, när alla andra voro komna, inträdde en ung kandidat, som Grane hade träffat ett par gånger, men som han aldrig sett förr hos Rankes.

Han bar en elegant dubbelknäppt redingote, smal nedvikt skjortkrage och kråsnål i form af en dödskalle. Han såg ut att vara betydligt äldre, än han i själfva verket var, rörde sig stelt, men med säkerhet och bemödade sig tydligen om att vid sitt inträde göra ett fördelaktigt intryck. Han hade ett kortklippt helskägg, som efter det nyaste franska modet slutade i en spets, och bela hans yttre hade något, som visade, att han vistats utomlands. Ansigtet var intressant, men man fick aldrig riktigt tag i ögonen, när man samtalade med honom eller tog honom i hand.

Grane hade hört mycket talas om honom. Han studerade till jurist, fastän han tagit filosofie kandidatexamen, och det sades om honom, att han var starkt ärelysten, och att han umgicks med stolta planer i och för sin egen karrier. De unga radikalerna, som Grane kände, talade illa om honom. De påstodo, att ban var en simpel egoist, att hans ofta uttalade sympatier för den nya tiden och an. nat därmed sammanhängande blott var ett spegel-fäkteri, som han använde, när han trodde sig kunna vinna något med det, men att han, när tillfället•195

så fordrade, lätt kunde säga något helt annat. Hvad han egentligen tänkte, var en gåta, .som sysselsatte många hjärnor. Att han var smidig, det hade man klart för sig, och man förvånade sig öfver hans stora intima umgänge samt öfver hans förmåga att som man säger komma med öfveralt. Men man visste ingen, som kunde sägas vara hans vän.

Kandidat Randers bugade sig först för värdinnan, log, så att hans ögon lyste vänligt, och sade högt några artiga ord, för att han blifvit ihågkommer presenterades för de öfriga damerna, bugade sig åter, denna gång alvarligt och formelt, samt hälsade på professorn med en respektfull bugning, som dock tillika innebar medvetandet om, att han hade rätt till en viss förtrolighet. Därefter tog han docenterna i hand gladt och kordialt samt hälsade till sist på Grane, hos hvilken han till en början stannade.

— Hen- Grane är visst mycket bekant med Rankes?

—- Joo.

Grane kände sig altid orolig, när han talade med Randers, och var därför ganska fåordig.

— Jag har hört mycket talas om hr Grane, fortfor den andra obesväradt, i det han lutade ryggen mot dörrposten och betraktade Grane med sina vänliga ögon. Herr Grane har ju varit informator på Broby?

— Jaa, i två år.•208

— Ska" vi inte sätta oss?

Han drog Grane ned i en soffa, som stod i salen, och började tala om modern literatur.

Grane var hela tiden på sin vakt, men nästan mot hans vilja började mannen att intressera honom. Randers förstod konsten att intressera. Han talade hela tiden lifligt och som det tycktes öppenhjärtigt, utan att. likväl någonsin blotta sig själf. Men någon gång kastade han fram ett litet ord, som kom Grane att tro, att det fans något af hjärta hos honom, och att han ägde ett alvar, som ban bara inte brydde sig om att visa för hvem som hälst. Han talade mycket om faran af att vara för mycket röd eller grön, men ban gaf samtidigt under sina resonnemang så radikala medgifvanden, att Grane aldrig kunde kalla honom bornerad eller konservativ. Hela personen föreföll honom som en underligt sammansatt knut, hvilken det vore intressant att kunna lösa opp för att se, om det fans något inuti.

Samtalet föll på Ibsen.

— Ja, det är hans storhet, att han ändå är så mycket konservativ, sade Randers.

Hvad menar han? tänkte Grane, men fick ej tid att fortsätta samtalet. Ty i detsamma reste Randers sig upp och gick fram till docenten Hegardt, med hvilken Grane hörde, att han började ett samtal om en filosofisk broschyr, som i dagarna utkommit.•197

Hegardt fann den väl rationalistisk. Randers tyckte att dét vore för mycket sagdt, undrade, om man ej snarare borde beteckna den som realistisk. Ty det vetenskapliga språkbruket . . .

Grane hörde ej mer, ty han blef i det samma tilltalad af professorskan Ranke, som kom emot honom med sin vanliga stormande vänlighet och ryckte honom bort i ett hörn.

— Jag ser, att herrarna gå in till min man, för att få ett glas punsch, började hon. Och herr Grane skall genast få göra dem sällskap. Men jag har en sak, som jag först så gärna ville tala med hr Grane om. Sitt ned, så prata vi bättre.

Hon drog honom ned på en stol, satte sig själf tätt intill på en annan och fortfor i hviskande ton:

— Det är en mycket alvarsam sak, soin det är fråga oin. Ack herr Grane, vi veta ju alla, att lifvet inte är, som det borde vara . . . att unga män icke alltid . . . hm! . . . lefva så, som man skulle kunna önska . . . när man ser saken från en vetenskaplig social synpunkt. . . och att också ur samma synpunkt det fins . . . hm! . . . kvinnor, som låna sig till att för pengar . . . ja, herr Grane förstår nog, hvad jag menar.

— Fru Ranke får visst lof att förklara sig litet tydligare.

— Ja, herr Grane har visst hört talas om, att vi stadens damer bildat en sedlighetsförening.•198

Grane mumlade ett tyst samtycke.

— Ja, herr Grane. Det var sannerligen inte för tidigt. Och skulle inte vi kvinnor intressera oss för denna sak? Ar det icke hvarje kvinnas ovilkorliga pligt att i denna sak göra, hvad göras kan, både för de arma kvinnors skull, som mången gång skulle kunna räddas, om hjälpen komme i tid, och äfven för alla dessa beklagansvärda unga män, hvilka tillfället till synd lockar in på förderfvets stråt?

Professorskan använde gärna trots sin anstrykning af fritänkeri bibliska uttryck, när hon blef ifrig, och det gälde att försvara en sak.

Grane såg orolig ut.

— Jag vet bara inte, hvad jag . . . började ban. Men ban fick ej tid att fortsätta.

— Jo, herr Grane förstår, att vi stackars fruntimmer, vi äro så . . ." hm! obekanta med alt detta. Vi skulle inte komma någon väg, om vi ej kunde påräkna någon hjälp bland den studerande ungdomen själf.

— Jag försäkrar professorskan, började Grane förskräckt, att jag verkligen inte har någon särdeles stark personalkännedom i den där vägen.

— Det vet jag, sade professorskan med djupt alvar och tryckte varmt hans hand. Jag är öfvertygad om, att br Grane är en ren yngling.

Grane såg ytterst generad ut, men kom sig ej för att säga någonting.•199

— Men hr Grane har ju altid kamrater, som… hm! taga lifvet på annat sätt, genom hvilka hr Grane lättare än vi . . . Se, svårigheten är oftast att få adresser . . .

— Ar det meningen, att jag skulle skaffa reda på namn och bostad på kvinnor, hvilka sedan skulle uppsökas och öfvertalas . . .

Grane såg aldeles förbluffad ut och stirrade på professorskan, utan att kunna få slut på meningen.

Professorskan inföll lifligt:

— Ja, ni får inte dra" er undan . . .

Grane log litet elakt.

— Är det inte obehagligt för fru Ranke, som är en så upplyst kvinna, att på detta sätt tvingas in i alt detta läseri och annat gyckel. Ni vet väl, hur det går till. Man skaffar ihop några af dessa fallna kvinnor.

Han drog ironiskt ut ordet, när uttalade det.

— Bjuder dem på thé, sjunger för dem, håller bön för dem, och när man så fått dem exalterade, frågar man, om de vilja bättra sitt lefverne. Då börjar en eller annan att gråta. Hon omfamnas då af närvarande prester och fruntimmer, sättes så på ett Magdalenahem och rymmer därifrån efter 14 dagar, därför att hon ej kan stå ut med att vara instängd och höra salmsjungniug på en gång.

Professorskan lade armarna öfver hvarandra i knäet och sade med tonvigt:•200

— Men om man nu kan uträtta något på detta sätt. Då måste olikheten i detaljfrågorna sättas å sido.

— Detaljfrågor, sade Grane med hetta.

Han teg en stund, liksom eftersinnande.

— Det kan aldrig hända mig sade han tvärt. Hans ansigte glödde, och ögonen fingo ett elakt uttryck.

Professorskan rodnade af förargelse, men sade förnämt:

— I så fall ber jag om ursäkt, att jag besvärat hr Grane.

Grane reste sig upp och gick in i rökrummet. Han var ond på sig själf öfver att lian förgått sig, inen kände samtidigt ett slags njutning vid tanken på, att han kunnat säga ifrån.

Därinne hvirflade cigarröken, vetenskapen var lemnad åsido, och historierna flödade. Alla dessa män, unga som gamla, berättade anekdoter med den virtuositet, som är egen för Upsala, de gamla kände sig unga på nytt, och minnena döko opp, samma glada, friska studentminnen, som altid tagas fram, och som altid väcka glädje. Altid fans det någon, som icke hade hört historien, och för honom berättades den, medan de andra skrattade på nytt, därför att han skrattade.

Grane hade vid sådana tillstälningar ofta förvånat sig öfver, att man så sällan samtalade om vetenskapliga ämnen. Nunc est bibendum, sade någon, och så glömdes alt annat.•201

Som lian var placerad bredvid docenten Hegardt, och historierna för en stund afstannat, sökte han inleda ett samtal med denne om fördelen af frihet i val af studier till de högre akademiska examina.

— Jag känner en kamrat, sade Grane, som kom upp till professorn i historia och frågade, hvad ban skulle läsa, när ban ville vara specialist på franska revolutionens historia. Professorn svarade, att ban först måste läsa en vidlyftig kurs i svensk historia, som tog ett belt år.

— Ja, det är likt dem, sade Hegardt och hälde i sig ett belt glas punsch.

Uppmuntrad af bifallet, fortfor Grane:

— Jag vet en annan, som gick upp till professorn i filosofi och sade, att lian företrädesvis tänkte stndera Spencer och den nyare engelska filosofin. Professorn frågade, om ban var galen, och sa", att det fick han inte.

— Ja, men det är väl en belt annan sak.

Grane studsade.

— Hur så V

— Jo, den engelska s. k. filosofin, det är ingen filosofi.

— Hvad för slag V Är det ingen filosofi ?

Hegardt trefvade med fingrarna i sitt helskägg.

— Nåja, ja, åja bevars. Det kan ju kallas för filosofi på sätt och vis. Men ett strängt systematiskt vetenskapligt system kan det nu inte kallas•202

om man vill ta" ordet filosofi i dess verkliga, fullt exakta betydelse. Eller hvad säger du, Trauér? Kan man kalla Spencer för en filosof?

Tranér liade inte hört talas om Spencer.

Randers ansåg, att det berodde på, hvad inan menade med filosofi, och öfverförde samtalet till de i hans tycke särdeles intressanta försök, hvilka på sista tiden blifvit gjorda i England för att försona kristendomen med den moderna forskningen. Och när denna detalj blifvit skärskådad, kom man till Darwins betydelse för den idealistiska filosofin.

Grane vågade den hypotesen, att hans betydelse här vid lag inskränkte sig till att vara ett trätofrö och en förargelseklippa, men han blef nedtystad.

Respekt för Boström. Det var en gubbe det.

Härefter återkom man till historierna.

Grane iakttog hela tiden Randers, som med lif och själ deltog i samtalet. Han kände sig dragen till denne man, och han blef till och med litet smickrad, när Randers föreslog honom att lägga bort titlarna.

Inne hos damerna talade man om poesi. Man vågade nämligen ej komma in på sedlighetsfrågan, så länge professorskan Hultman var närvarande. Ty professorskan Hultman hade sin uppfattning för sig i denna sak. Hon ansåg den vara för ömtålig att ens kunna beröras i ott sälskap, där man•203

hvilket ögonblick som hälst kunde vänta, att någon af herrarna skulle sticka näsan innanför dörren.

Därför talade man om poesi, och fru Hultman läste upp ett par dikter, som hon tänkte skicka till Ny Illustrerad tidning eller Tidskrift för Hemmet. Fru Ranke fann dem nätta, men förstod inte, att man i våra dagar kunde skrifva en dikt, som ej hade en bestämd social tendens. Och hon talade en lång stund om tiden, som hon ansåg afgjordt luta åt tendensen. Fru Dalin bara såg ned på sin stickstrumpa och undrade, oin inte fru Hultman ville använda sin vackra talang till att skrifva ett litet varmt poem, ett upprop i den fråga, som nu så lifligt sysselsatte dem alla. Hon menade sedlighetsfrågan.

Fru Hultman blickade drömmande ut i rummet med sina stora svärmiska ögon och sade, att hon ofta tänkt därpå, men att uppgiften syntes henne för stor, för afskräckande och på samma gång — hur skulle hon uttrycka sig — så finkänslig.

Fru Dalin lade munnen i veck och skulle just släppa fram ett orakelspråk, när docenten Hegardt plötsligen syntes på tröskeln.

Han var trött på att röka, påstod han, och längtade efter damsälskap, hvarpå Damerna förklarade, att han altid var så snäll, medan fru Hultman rodnade af ängslan, öfver att han möjligen kunnat höra något.

Fru Hultman yttrade, att dof var förfärligt•2 hvad herrarne rökte mycket. Det luktade ju rök öfveralt i våningen, så fort det fans en herre, som rökte. Hennes man hade aldeles fått lof att lägga bort att röka hemma.

Docenten Hegardt var en stark rökare och kände sig följaktligen generad.

—- Ja, men mina damer, yttrade han. Om en inan varit nog olycklig att lära sig röka, skall han ju för tusan komma att van trifvas i sitt eget hein, oin han blir så strängt hållen.

— Ja, annars kommer hon att vantrifvas, sade fru Hultman med en lidande blick.

Nu lade professorskan Ranke sig i samtalet. Hegardt hado sagt «för tusan», och som hon hade den egendomliga gåfvan att tro sig äga rätt att korrigera alla människor, antydde hon först lätt oarten af att svära i fruiitimmersälskap och hasplade därefter i en fart upp alla de lidanden, hon under hela sitt lif utstått för det otäcka mankönets skull.

— Usch, sade hon. Att docenten också kan sitta och försvara, att folk svär. Det är det råaste och simplaste, jag kan tänka mig, det är vanor från krogar och kaféer, som ingen bildad människa kan önska att föra in i sitt hem. Det fins ju inga djäflar, vet jag. Hvad är det för .slug? Det är ju ingenting annat än den råaste vidskepelse, och det bevisar obildning bara att tala om dem.

Hegardt vågade att invända, att just emedan•205

djäflar endast vore en fantasi, kunde det möjligen anses för nonsens att tala om dem, men någon råhet kunde det aldrig bli. Talade man om råhet, visade man bara, att man själf inte i sina k&nslor vore så aldeles frigjord, som man gick och inbillade sig.

Men då öfveröste fru Banke honom i frihetens och anständighetens namn med en sådan skur af despotiskt ovett, att Hegardt ofrivilligt började längta tillbaka till punschen och cigarrerna. Och han sökte i sin förtviflan att finna ett räddnings-ankare.

Nu var Hegardt moralfilosof par préférence. Han hade tagit kvinnofrågan och sedligheten på entreprenad, och hvar gång Ibsen skref en ny pjes, skref också Hegardt en broschyr.

I sin förtviflan bytte han hastigt om samtalsämne och hörjade ett etiskt samtal om äktenskapet och kvinnan, som lifligt intresserade damerna. Därefter kritiserade han Hartman, som damerna inte hade läst, och skrämde grundligt upp hela sälskapet, så att. fru Dalin i sitt stilla sinne beslöt varna sin son, som var nitton år, för att läsa en så förfärlig författare.

Hegardts anseende var räddadt, och fru Ranke smålog åter emot honom. Det fins ingenting, som imponerar på fruntimmer i den grad, som när man angriper någon för osedliga tendenser.

Nu kom snpén, och efter den tog man afsked.•218

När Grane kom för att säga godnatt till professorn, passade denne på ock sade afsides till honom med ett leende:

— Nå, hur är det nu? Hvad tycker du om Upsala i kväll?

Grane skrattade.

— Jag rymmer nog en vacker dag, sade han.

— Ah prat, sade professorn.

Och därmed skildes de.

Men när gästerna gått, tog professorskan fatt på sin man och anförtrodde honom, att hon hade " grundligt misstagit sig på Grane. Han var ej den, hon trott honom vara. Men kandidat Randers! Det var en ung man, sådan hon ansåg, att en ung man borde vara. Han var hygglig och bildad och intelligent och intresserad i almänna frågor. Och dessutom var det en bra ung man och en renlefvande ung man, och hon kände sig redan nästan som en mor för honom.

Grane följde Randers hem till hans port, och deras samtal fortsattes. Han kände behof af att meddela någon sitt samtal med professorskan, och han berättade alltsammans för Randers.

Randers hörde på och smålog, yttrade ett par lindriga invändningar mot Granes uppfattning af saken, men sade, att han ändå fullkomligt förstod honom och sympatiserade med honom. Han bad Grane besöka sig, när han ville, hvarpå Grane genmälte, att han nu mera kände sig ganska en-•207

sam i Upsala. Somliga af kamraterna voro borta, och med andra kunde han ej umgås som förr.

— De äro rädda för mina åsigter, sade han och skrattade kort.

De skildes utanför det hus, där Randers bodde, och Grane tryckte den andres hand, när de sade farväl, ined känslan af att helt. oväntadt hafva mött sympati.

Han kunde nämligen icke veta att professorskan efter supén gjort Randers samma förslag, som hon förut gjort honom, och att denne åtagit sig uppdraget.

Han hade nog sett, att professorskan Ranke haft ett, längre samtal med Randers efter supén. Men han hade aldrig tänkt på att fråga, hvad de talat om.

XIII.

Try ting de lärde sig, de gamla perser, Att spänna bågen, rida, tala sant, Och ännu idkas dessa små. kommerser Bland vår moderna ungdom samvetsgrant : De rida käckt, det tål ej kontroverser, Och önskas det från en och annan kant Att litet mer på sanningen de såge, Nog passar deras rygghast bra — till båge.

BYRON.

På X-nation hade strax före terminens slut varit «fruntimmerspex», d. v. s. nationspektakel af•208

så anständig karaktär, att man ansett sig kunna inbjuda damer, och med anledning däraf hade nationens mera ansedda medlemmar, d. v. s. de som hade städade gångkläder och råd att kosta på sig en tia för sina nöjen, varit lifligt sysselsatta en månad före föreställningen med att ställa alting i ordning till festen, hyra kostymer på teatern, uppvakta cigarr- och värdhusflickor för att få låna klädningar, turnyrer och underkjolar, repetera sina roler, försumma sitt arbete, dricka punsch och äta sillfrukostar. Och efter festiviteterna hade de varit sysselsatta åtminstone en vecka med att hvila sig efter ansträngningarna, återställa alt som var lånadt, skaffa igen alla småsaker, som under brådskan hade förkommit, sköta sina bakrus och söka komma på tråden med arbetet igen. För de flesta var dock terminen efter denna beta skämd, och i dag var sista landskapet sammankalladt klockan fyra med dubbelkvart, och stämningen var redan på förhand en smula upphetsad. Ty dagen var betydelsefull. Nationens radikala parti rustade sig till kamp, och dess ansedda medlemmar hade infunnit sig mangrant för att hålla det vådliga om-störtningspartiet stången.

Nationens sal var ett lågt aflångt rum, där nu stolar voro ordnade i täta leder. Midt emot stolarna såg man bordet, där inspektor hade sin plats, till venster om detta ett större bord för kurator, och på detta bord voro placerade valurnan, ord-•209

förandens klubba, sekreterarens protokollsbok samt diverse papper och blyertspennor, afsedda att tjänstgöra vid den spännande och högtidliga handling, som kallades för omröstning vid val af nationens förtroende- och tjänstemän. Och från väggarna blickade vetenskapens grånade fäder med stela halsar och stirrande ögon ned på de unga adepterna, bland hvilka, som en gång kurator yttrat i ett hälsningstal till de nykomna, «man torde kunna få hoppas, att åtminstone någon af de här närvarande skulle kunna komma att få hänga med heder».

När Grane kom, voro landsmännen utan församlade inne i stora salen, i inre rummet, i tidningsrummen, i tamburen och på gården. Det såg ej lifligt ut, mestadels stod man och hängde, kastade fram ett ord, skrattade utan munterhet, gick ett par slag på golfvet, väntade:

— Ar inspektor inte kommen än?

— Nej, men han kommer väl snart.

När Grane fått af sig öfverrocken och kom i dörren till tidningsrummet, mötte han kandidat Ling, som med släpande steg, plirande ögon och ett illmarigt dämpadt leende betraktade honom.

Ling började nu höra till öfverliggarna, ansågs för att vara elak och genial, hyste det mest af-gjorda människoförakt och hade kommit så långt på det sluttande planet, att man ej ansåg det fullt comme il fant att umgås med honom. Han hade

KHk Grane. 14•210

sitt nöje af att se ungt folk mista sina illusioner, något, som är ganska vanligt bland människor, som det på ett eller annat sätt gått baklänges för.

— God dag, unga sanningskämpe, sade han. Du lär ha" haft ett förmånligt anbud på att få inträda som extra ordinarie spion i den nybildade fruntimmersligan, som gjort till sin uppgift att muta studenternas städerskor och ställa till skandaler i familjerna. Hähäm. Hvarför tog du inte emot det? Det är en förmånlig plats. För då är man skyddad för misstankar själf och kan synda opåtaldt. Hahäm.

— Hur vet du det? sade Grane förvånad.

Ling hade också reda på alting.

— Det mins jag inte. Det var nå"n, som hade hört det utaf den där unga framtidsmannon Randers, som går med framkammad lugg och fransyskt helskägg. Ser ut som en djäfla jubelidiot. Hähäm. Men sköter sig gör han. Hähäm. Sköter sig. Men du var dum, säger jag dig, som inte slog dig i kompis med fruntimmerna. Det är altid trefligt te sitta och prata så där litet — häm — oge-neradt med fruntimmer. Det tycker fruntimmerna om. Och hvad de är nyfikna se"n. Gud, så nyfikna. Tänk för en så"n där liten fru, som aldrig en gång hört sin man säga ett kvitt om sina egna ungkarlsynder, att bara få se en -— hähäm — fallen kvinna. Det duger det. Och få tala med henne och höra henne tala och höra, att hon talar•211

precis som en annan männniska. Och ser ut som en annan människa. Men du ska akta dig. Fölen vacker dag får du en omvändelsevisit af någon af de där profetissorna. Det har händt bättre folk än dig. Hähäm. Och somliga af dem är inte att leka med, det ska jag säga dig.

— Man bör nog inte hoppas för mycket, började Grane.

— Man ska inte hoppas als, häm, sade Ling och tog honom under armen. Kom så sätta vi oss här i dörren. Annars få vi inte röka och inte prata häller för resten. Inspektor har kommit upp i högsätet. Ge akt på, hur de hälsa på inspektor, ska du få se, till hvilket fårahus de liör. Ser du den där hvita bleknosiga, slätrakade idioten, som går fram och låtsar titta på föredragningslistan"? Häm! Ser du, hur han sneglar på professorn för att se, om det lönar sig att hälsa? Hva! Ser du, så snopen han ser ut, när han går tillbaks? Häm. Det lax inte. Känner du den där?

— Jag vet inte riktigt.

Grane såg med spänd uppmärksamhet omkring sig i rummet. Kuratorn slog klubban i bordet, en almän tystnad inträdde, och sekreteraren började uppläsandet af protokollet.

Ling lutade sig intill honom och fortsatte.

— Den där hvita heter Lagerberg, Häm! Har tagit juridikofilen och läser på juriskandidaten. Aldeles som jag, Häm! Men ser du, det är en•212

förbannad skilnad på oss, ska jag säga dig. För ban hör till de rättrogna.

Grane såg på honom.

— Ja, ser du, det fins ett slags studenter här i Upsala, som för resten växa tätt som annat ogräs. Det är de rättrogna. Förbannadt praktiskt folk. När de komma upp till Upsala, äro de så där en 18 eller 19 år. Men har du ej lagt märke till, hur sällan de äro öfverspända?

— Öfverspända? Hvad menar du med öfverspända?

— Hvad jag menar? HämJ Jag menar naturligtvis folk, som tro, att de hafva något att lefva för, som sträfva efter något, som ha intressen, som vilja lefva för vetenskapen eller literaturen, som förakta ämbeten och intressera sig för den s. k. sanningen o. s v. Märker du inte, att du själf t. ex. är ett förbannadt ovanligt exemplar? Vore jag botanist, skulle jag värdera dig — inte precis efter 100 point, det är du för grön för — men 55 eller möjligen 60. Ty du vill ju alt det där.

— Hur vet du det?

— Äh! Vet och vet. Det syns på dig, gosse. Känner igen mig själf. Jag har varit likadan, ser du. Hähäml Men tror du, att den där Lagerberg bryr sig om det? Hva?

— Nej. Det tror jag just inte.

— Inte. Häm. Du är kanske inte så grön, som jag trodde. Hvarför tror du han gör det•213

då? Tror du, det är för att han vid grafvens brädd, skall • kunna säga sig själf, att han väl ej vunnit gods och ära i verlden, men dock kan dö med lugn. Tv etc. etc. Tjo. Nej, du. Ungdomen nu för tiden, som käringarna säger, den är alt klokare än som så. Tror du, att «det unga Sverige- , som de kalla dem för, än en exakt benämning, du vet, de där som vill göra om gamla Sverige. Nej, bär ska du få höra en hemlighet. De vill inte göra om gamla Sverige. För de ge fan i gamla Sverige. De vill göra om unga Sverige, det är hvad de vill, men om de visste, hvad jag vet, så skulle de ge fan i det med. För unga Sverige det är inte en flock entusiaster ocli arbetsmyror, det inte. Vet du, hvad unga Sverige är? Ja ja, låt oss för tillfället glömma de s. k. lägre klasserna eller folket, som de också kallas. Det unga Sverige är den kompakta massan af unga ämnesvänner, som med all sin vilja, all sin håg och alla sina krafter och all sin själ arbeta på att taga examen och göra sig lämpliga att blifva ämbetsmän i kungl, majestäts och kronans och kyrkans tjänst. Det är märkvärdigt folk, ska jag säga dig, ty de sakna behofvet att roa sig, och då de följaktligen ej ha några frestelser, så göra de inga snedsprång. Man skall aldrig låta sig hänföras af något, ser du. Häm! Aldrig. Och de låta häller inte hänföra sig, och därför generas de ej häller af några idéer. Och när de inte•2 generas af några idéer, men ändå för skam skull måste La några, så blifva de konservativa och kyrkliga och mogna och sansade. Det kittlar det, ser du. Att bli kallad för mogen af gammalt folk, innan inan blifvit torr bakom öronen. Och så är det nyttigt. Man kan inte få några platser här i landet, om man inte är på det sättet. Och det vet de rackarbytingarna. Häm! Först tar de studentexamen, och den berättigar dem till att njuta af alkoholhaltiga drycker, hvilket de inte fingo förut. Och då äro de färdiga. När de se"n kommit hit, laga de så, att de bli bröder med de tongifvande. Lagerberg där var bror med kurator och alla seniorerna, innan han varit här en termin. Se"n gå de in i föreningar, hälst den historiska eller juridiska, där man blir känd som en djäfla hygglig karl med sansade åsigter. Och se"11 kommer äregirigheten, ser du. Häm! Och då intrigera de för att bli kuratorer i nation eller åtminstone andre kurator eller bibliotekarier. Det smakar altid ämbetsman. Häm! Och så utveckla de sina parlamentariska talanger och sin afvoghet mot oppositionen — ty all opposition blir en opposition mot dem själfva — känna sig solidariska med de styrande. Häm! Tycka 0111 goda middagar vid 21 år, ha magkatarr vid 28 och beundra vasen i smyg vid 24. Häm! Det är unga Sverige, ska jag säga dig, det faktiska unga Sverige det som skulle reformeras. Men det går inte. Häm!•215

För jag känner generationen, jag, blomman af Sveriges ungdom, fosterlandets hopp o. s. v.

Grane hade ofrivilligt ryckts med af den andres stämning. Det låg en njutning i detta sätt att se på sakerna, något pikant i att så brutalt rycka masken af förhållandena och liksom njuta af, att alt vår dåligt, och att det var en dumhet att tro på något bättre. Han hade kommit upp på sammankomsten med en känsla af motvilja. Ty de falska resonemang, som vanligen serverades, de påtagliga sofismerna, de dåliga kvickheterna, den påtagna minen af gamla män, sem prydde alla dessa unga, deras blaserade väsen, deras cynismer, bela den ton af värdighet, med hvilken dessa just ej särdeles vigtiga frågor behandlades — alt detta brukade eljest plåga honom. Och han fick ofta en kväljande förnimmelse af sorgbundenhet, när han tänkte på, att det var denna ton, .som utgick från dessa rum, hvilken sedan skulle breda ut sig öfver en bel generation af hans samtida, tränga in i ämbetsrummen, i kyrkorna, i fabrikslifvet, ibland jordegarna, bestämma de blifvande männens uppfattning af sina pligter som makar, husbönder, vänner och fäder, med ett ord bilda den nästa generationens människor. Men i dag kände han det nästan muntert. Det föreföll honom, som stode han själf utanför det hela, som led ban själf intet af alt detta. Det var ett frispektakel så godt som någon teaterföreställning. Människorna voro•216

dockor, hvilkas inre mekanik han hade full rätt att ogeneradt öfva sin intelligens på. Det var roande och intressant, bara man förstod att se altsammans från den rätta sidan och inte taga det för alvarsamt. Han såg sig omkring, och ett blixtlikt leende belyste hans ansigte, medan hans små bruna ögon spelade omkring åt alla håll.

Han vände sig till Ling med ett leende, i hvilket han omedvetet försökte eftergöra den andres minspel:

— Lagerberg får redan röster till andre kurator.

— Häm! Ja, ge dig fan på det… Han är tillräcklig idiot . . .

Valen pågingo, val till kurator, andre kurator, landskapsnämd, biblioteksnämd, bibliotekarie, skattmästare, komité för utarbetande af stadgar, samt slutligen klubbmästare och nationens fanbärare. Angående klubbmästaren var nyfikenheten stor, och glädjen blef almän, när valet stannade på Ahlbom, en ung medikofilare med erkända talanger i fråga om nattsol och dryckjom.

Hultin, som just anländt och stannat i dörren bakom Grane, yttrade filosofiskt, när resultatet blifvit honom meddeladt:

— Jag kunde väl tro, att gud nog skulle gifva fåret till offret.

När valen voro slut, uppstod ett ögonblicks tystnad. Man visste, att den stora frågan nalkades sitt afgörande. Kurator bad att få hemställa till•217

nationen, hvilka och huru många tidningar som skulle hållas på nationslokalen.

Ett par moderata och konservativa tidningar antogos utan diskussion. Därefter bad en af nationens medlemmar att få föreslå en i Stockholm utkommande liberal tidning med kända antiakade-miska tendenser, och då blef det vind i de politiska seglen. Alla människor ville lägga i dagen sina politiska åsigter, allesammans hade något glåpord att säga en hemlig eller öppen antagonist, och förmågan att på ett elegant, men giftigt sätt begagna sig af det erbjudna tillfället visade nogsamt, att ungdomen icke studerat dialektik förgäfves. Villervallan var almän, ett tiotal af namn på dem, som begärt ordet, funnos antecknade på kuratorns lista, diskussionen såg ut att räcka i timtal, när inspektor begärde ordet.

— Mine landsmän, hr kurator, började professorn i en kamratlikt-patriarkalisk ton, jag vill fråga om landsmännen verkligen anse det öfverensstämmande med nationens värdighet att prenumerera på ett organ, som vid upprepade tillfällen yttrat åsigter angående våra akademiska institutioner, hvilka jag tycker, att vi, som dock äro cives academici, åtminstone inte borde uppmuntra genom att prenumerera på tidningen. Jag vill visst inte på något sätt inverka på nationens beslut. Men det skulle göra mig ondt, om nationen skulle hålla sig med en tidning, som jag för min del•218

i ii to kan annat än betrakta som en skandaltidning. Det hur gått långt, när jag kan meddela, att en af nationens medlemmar inlemnat skriftligt förslag om, att nationen skulle prenumerera på veckotidningen «Frifräsarn». Landskapsnämden har emellertid med fullt fog lagt det där snygga förslaget till handlingarna, emedan den ansett det höra till dem, som ej ens böra komma under nationens ompröfning. För min del skulle jag inte en gång vilja taga i den tidningen med tång (munterhet!), mycket mindre med fingrarna.

Härefter förklarade två af landsmännen, att de afstodo från sina anföraudan, enär de till alla delar instämde i inspektörs yttrande.

Kandidat Ahlbom, den nyvalde klubbmästaren, begärde nu ordet.

— Häm! Dokumenterar sig som nationens förtroendeman, hviskade Ling.

— Tyst, sade Grane tvärt. Han var upprörd ocli följde uppträdet med en spänning, som han själf knappast förstod.

Kandidat Ahlbom yttrade, att han endast begärt ordet för att erinra om nationens små tillgångar. Man hade nu mera knappast råd att bestå gratis punsch på landskapsnämdens sammanträden. Under sådana förhållanden ansåg han det mera tidsenligt att till ett lägligare tillfälle uppskjuta förvärfvandet af den bildning, som nationen för dessa tio kronor kunde köpa sig. Han ansåg•219

visserligen landsmännen inte mer bildade än andra människor, men lian trodde, att man kunde vänta utan att riskera altför stor förlust. Han hade nyss blifvit väld till klubbmästare, och han begagnade tillfället att tacka landsmännen för deras förtroende, men när han var klubbmästare, måste han såsom sådan hålla på de rättigheter, hvilka han — som sagdt såsom sådan — ansåge för de vigtigaste.

Detta snillrika föredrag åhördes med ett tyst jubel och hälsades vid dess slut med stormande bifall.

— Var det där kvickt? sade Grane till sin sidoman. Han hade blifvit blek och umgicks ined planer att uppträda.

— Alt skoj om punsch och flickor är kvickt här. Häm! sade hans sidoman, som njöt af den andres förbittring.

Nu begärdes ordet af en ung man, som först denna termin blifvit junior. Han hade ett energiskt, men lugnt ansigtsuttryck, och ett ironiskt leende, som han tycktes finna ett nöje i att icke dölja, spelade omkring hans läppar. Allas ögou riktades på honom. Det var en otrolig djärfhet, och de gamla studenterna skakade sina skalliga hufvuden. Det borde finnas en lag, som hindrade sådana där gröngölingar att få ordet.

— Det är min skyldighet, sade han, att inför landsmännen erkänna, att det är jag, som inlemnat förslaget om prenumeration på «Frifräsarn». Men jag vill därvid erinra, att nationen redan utsträckt•220

sin täng för att gripa efter «Berserkeu», som visserligen liar den lyckan eller kanske förtjänsten att vara konservativ, men som svårligen kan frånkännas egenskapen att vara skandaltidning. För öfrigt ber jag vördsamt få påpeka att hr professorn troligen måtte hafva berört det omtalade organet med sina fingrar, efter ban kan veta, att lian inte vill ta i det med tång.

— Hähäin, min gosse! sade Ling. Dig kommer det att gå illa för i verlden.

Grane fick senare höra, att den unge mannen hade de mest oförklarliga motgångar i både tentamina och examiua, samt att han aldrig lyckades att få något stipendium.

En obeskriflig tystnad uppstod. Inspektor hostade, lade handen öfver mun och sneglade på församlingen för att se, hvad verkan detta tal gjorde. Några af landsmännnn sågo dygdigt rasande ut, medan andra skrattade högt. Men ingen begärde ordet, och på en lång stund föll det inte kurator in att lemna ordet åt den, som förut begärt det.

(Slutligen hördes kurators röst:

— Kandidat Lagerberg har ordet.

Kandidat Lagerberg reste sig upp, hostade,

betraktade en stund församlingen med en blick, som bad om uppmärksamhet, rynkade sina ljusa, tunna ögonbryn åt det håll, där den unga rabu-listen satt, och började med en lätt skorrning, som blef starkare vid de mera effektfulla ställena:•221

— Mina herrar! Man kan betrakta förslaget att för nationens räkning prenumerera på den nämda tidningen från två synpunkter. Dels kunde man fästa sig vid förslagets rent ekonomiska sida, och äfven från denna synpunkt finner jag förslaget olämpligt, Ty under nuvarande tryckta penningförhållanden bör man betänka sig två gånger, innan man ökar nationens utgifter. Jag är i tillfälle meddela, att redan flere, än som kunna komma i åtanka, antecknat sig för att bekomma lån af-nationens medel, och jag finner det minst sagdt vara en oberättigad fodran, att nationen skall afstå från att hjälpa sina fattigare landsmän endast för att skaffa en minoritet • af radikala frasmakare tillfälle till att få sådan tidningslektyr, som kan falla dem på läppen. Men äfven om man ej borde fästa sig vid denna sida af saken, så finnes dock, m. h., ännu en annan, och denna torde i detta fall vara den alra mest beaktansvärda. Jag menar här den moraliska synpunkten, och jag ber, att ingen må missförstå mina ord. Ty, m. b., nationen har icke rätt att hålla sig med tidningar, hvilka blott kunna tjäna till att missleda de yngre landsmän, hvilka komma upp till universitetet, och som sannerligen ej borde behöfva frakta att på nationens bord finna endast en förskämd bildnings ruttnande frukter. Jag skall endast bedja att få uppläsa för landsmännen en bit, som händelsevis finnes till hands.•222

Här upptog han ur fickan af den ifrågavarande tidningen ett urklipp, som innehöll ett angrepp på en landshöfding, och uppläste det samma.

Därefter fortsatte han på nytt.

— Jag har uppläst detta för att visa, att mina ord icke innebära tomma beskyllningar. Och jag frågar nationen, om icke den tidning, som kallar en konungens förtroendeman för skrymtare, med fullt fog kan kallas för en skandaltidning.

Han uttalade den sista frasen med stegrad styrka, och på slutordet låg en klimax, som var bedöfvande. I samma ögonblick begärdes ordet kort och hastigt borta från dörren. Det var Grane. Därpå satte sig kandidat Lagerberg, och ordet lämnades åt en annan, som var i tur. Denne frågade endast lielr kort, om tidningen mera vore skandaltdning, därför att den yttrat sig vanvördigt mot en konungens förtroendeman, än om det gällt någon annan, hvarpå kandidat Lagerberg återtog slutet af sitt yttrande och förklarade, att det visserligen ej kommit fram i den form, han hälst önskat, men o. s. v.

Ling lutade sig öfver till Grane och började åter utveckla sina teorier om Upsala och dët unga Sverige, interfolieradt med sitt ideliga: «Djäfla idioter. Häm!»

— Tänker du dräpa inspektor eller Lagerberg? Häm! Kan du inte låta dem hållas? Jag tycker om djurena i deras oförfalskade naturtillstånd, nationaldrägter, som menageriägaren sa. Häm|•223

Emellertid liade en lång mager filosofiekandidat fått ordet. Han såg lit som en vandrande käpp med tunga tankar i knoppen. Han sade inte mycket, men det han sade var innehållsrikt.

— Jag läser aldrig mer än en tidning, sade han, och det är Dagbladet. Och jag kan inte begripa, att nå"n behöfver läsa mer än Dagbladet, lilla landsortsupplagan. Och den kostar bara 10 kronor. Och därför tycker jag, att nationen inte borde ha nå"n mer tidning än Dagbladet, För det är aldeles tillräckligt. (Almän och ihållande munterhet).

-— Han har aldrig sagt något annat på nation, men det där säger han en gång om året, upplyste Ling.

Nu kom turen till Hultin, som var den egentliga förslagställaren.

Han förklarade, att han icke föreslagit den i hans ögon så orättvist antastade tidningen, endast därför att ban sympatiserade med den, utan af helt andra orsaker. Han ansåg nämligen, att universitetet framför alt vore till för att dana dugliga ■ och insigtsfulla människor. För att blifva detta borde man lära känna den tid, i hvilken man själf lefde. Men man lärde ej känna sin tid genom att ensidigt hämta upplysningar endast från ett håll, och detta blefve följden, när man hade endast konservativa tidningar. Han trodde därför, att alla partier borde kunna vara eniga om, att antaga åtminstone en liberal tidning såsom ett slags motvigt,•2 Häi efter uppträdde ett rödhårigt skollärarämne, som såg ut att bära nationens väl och ve på sina breda skuldror, och som ständigt uttalade ordet »nationen» med en tonvigt, som om han stått i riksdagens första Kammare och talat om fosterlandet, och förklarade, att Upsala universitet städse fördelaktigt utmärkt sig för att ej befatta sig med »Dämagogische Umtriebe». Han ansåg, att denna tidnings anskaffande vore ett steg, som i detta fall kunde medföra oberäkneliga — han lade särskild vigt vid oberäkneliga — följder, och han bad nationen betänka sig noga innan den beslöte sig för detta steg.

— Herr Grane har ordet.

Grane reste sig förvirrad upp. Han hade glömt, att han begärt att få yttra sig, och stod en stund tyst. Det kändes, som om allt hvad han tänkt under hela öfverläggningen funnes rundt omkring honom i en rök, hvilken lian blott behöfde blåsa på, för att den skulle försvinna, och alt bli klart. Men han kunde icke röra läpparna. I det samma mötte han Lings ögon, som belåtet betraktade honom, uttryckande njutning öfver hans förlägenhet, och han tyckte sig höra ett «Häm!» på hans läppar. Ansträngande hela sin kraft fick han slutligen fram de få orden:

— Jag har blifvit förekommen af hr Hultin och ber blott att få instämma med honom.

När han satte sig ned, susade det för hans öron, och han tyckte, att allas blickar hvilade på honom.•225

— Fiasko, sade Ling och ruskade honom vänskapligt. Häm! Fiasko. Men hvad fan gör det?

Klubban föll, och öfverläggningen var slut. Efter omröstningen antogs den omtvistade tidningen med tre rösters pluralitet. «Frifräsarn» blef det aldrig tal om.

Inspektor ansåg sig då ännu en gång böra säga ett par ord, som han bad nationen minnas. Han hade ej väntat, att nationen skulle dokumentera sig, så som i dag skett. Men ban bad att få tacka dem, som jämte honom visat sig angelägna att bevara nationens och i följd däraf äfven kårens anseende. Han hade ej tänkt sig, att man ville göra de studerande nationerna till politiska klubbar, men när han i denna sin mening stannat i minoriteten, så ville han åtminstone lätta sitt samvete med att uttala en varning för, att man åtminstone inte måtte glida längre ned utför det sluttande planet, än som redan skett. Och ban beklagade djupt, att det inom nationen fans sympatier, som han för sin del ej kunde annat än stämpla som bevis på bristande fosterlandskärlek, moral, pietet och religion.

Härmed var sammankomsten upplöst. Man skildes åt för att i spridda lag äta supé och sedan återkomma till den sedvanliga supningen.

Grane var uppretad, ond på sig själf, skamsen öfver sitt misslyckande, som han trodde, att alla märkt och gladde sig åt. Ty ban hade bela tiden Erik Grane. 15•226

setat och i sitt sinne hånat, hvad han sett och hört, i sina tankar hade han afklädt de vackra orden deras vackra glans, så att tankarnas ihålighet lyste igenom, och han hade känt en vanmäktig vrede vid hvarje afsigtlig förolämpning, som utslungats mot tankar och åsigter, hvilka alt mera blefvo honom själf kära och dyrbara. Hvad den syntes honom trist, hela denna skara af studenter, som där inne representerade ungdomens och de lyckliga jubelårens förlofvade stad. Det syntes honom, som om poeterna lofsjungit den, och vältalarna prisat den, blott för att den idealbild, de gifvit af den, en gång skulle bidraga att göra den riktigt outhärdlig för alla, som kommo dit med hopp i hjärtat, med begär efter att lära och med ett ännu innerligare begär att lefva fullt, rikt och lyckligt. Och han inbillade sig nästan, att alla, som hört honom nyss, setat och gissat sig till dessa tankar och nu med kallt hån njöto af, att han misslyckats, gjort fiasko, som Ling sade.

Och i själfva verket fins det ett slags instinkt, som säger människorna, nästan från första ögonblicket, när de träffa på liktänkande eller antagonister. Det är svårt att säga, hvari detta visar sig. Det kan ligga i en min, ett leende, en plötslig åtbörd eller en blott till hälften uttalad antydan, som slår an en beslägtad sträng, hvilken åter i sin tur kommer andra närliggande att ljuda. Så att Grane hade nog rätt. Han hade ej sagt mycket.•227

Meii han hade sagt nog, för att göra sig misstänkt. Och det går- mycket lätt att bli «misstänkt» i Sverige och isynnerhet i Upsala.

Och det är en underlig känsla hos en ung inan, när han första gången får en förnimmelse af att vara misstänkt. Hvad menas med det? Därmed menas att vilja tänka och att unna andra detsamma, att älska frihet och oberoende i stället för slavisk undergifvenhet, att älska sanning högre än falskhet, att vilja hysa en egen mening, äfven om den strider mot deras, som äro tongifvande. Ja, hvem kan säga, hvad som menas med att vara misstänkt? Det kan man bli genom att fälla ett öfveriladt entusiastiskt uttryck i ett sälskap, genom att behålla hatten på, när kungen åker förbi, genom att inte gå i kyrkan, genom att stafva ny-stafning eller prenumerera på «The Reformer». Grane hade blifvit det genom att darra på rösten af häftighet, när han instämde med Schultz. Och det var en underlig, liten barnslig känsla, som intog honom, när han tänkte på, att han dock gifvit offentlighet åt något af alt det, han så gärna ville säga, bara han kunde. Han fäste en så al varsam vigt vid detta lilla uppträde, som om det gällt en trosbekännelse. Men han var också så ung, bara 23 år! Lifvet skulle nog i tid lära honom att skrodera, utan att blygas öfver sina känslor, och utan att tänka så noga öfver, hvad en uttalad tanke betydde.•228

Men lian var ursinnig på sig själf. Hade lian icke gått och dummat sig nu igen, när han så gärna velat . . .

— Jag är ändå ett fä, tänkte han. Här sitter jag med hufvudet fullt af argument och kan inte få fram ett enda, när det kommer till kritan. Jag skulle ha sagt dem, hvad Ling satt och sade mig. Det skulle jag ha gjort.

Han stod plötsligt stilla, som om en ny tanke slagit honom

— Hvarför sade Ling icke ett ord, af alt hvad han pratade för sig själf?

Han gick igen, inen nu långsammare, som om lian behöft tänka riktigt grundligt och djupt. Händerna höll han i fickorna och hufvudet något framåtlutadt.

— Tänk, om Ling förlorat lusten att säga något alvarsamt als? Tänk, om man förlorar den så småningom, medan man går här och ser, hur det gycklas med all ting?

En plågsam ångest bemäktigade sig honom, en ångest, som kom med den pinsamma beklämning, i hvilken ligger fruktan för hela det kommande ovissa lifvet. Det är i sådana ögonblick, som man räds för sin egen tillvaro Och tror, att den skall gå spårlöst förbi, medan man själf glider bort i den svarta natten, utan att någon märker, att man försvunnit.

Han kunde inte gå hem, han måste ha sälskap•229

till hvad pris som hälst, måste gå ut på ett kafé, på en restauration, hvad som hälst. Men på nation ville han inte gå. Där skulle han tvingas att supa och dricka brorskålar, han skulle träffa alla dessa människor, hvilka han nyss sett klädda i officiel nationsmask, nu afklädda, visande sitt bättre jag, naturliga, glada, rusiga och öppenhjärtiga, och han fruktade rent af, att han skulle tycka om dem då och af detta tycke förledas att glömma deras grundsatser. Men ut måste han. Och med feberaktig oro spejade han omkring sig på gatorna, i hopp att få se någon bekant. Han gick från lokal till lokal, stannade med öfverrocken på innanför dörren och undersökte med ögonen hvarje bord för att finna några bekanta, hos hvilka han kunde slå sig ned. Men lyckan var honom ogunstig, och han befann sig snart på gatan igen med en känsla af ensamhet, irritation och missräkning, så stark, att han måste le åt sig själf, som kunde lägga denna lilla sak så hårdt på sinnet.

Och dystra tankar växte inom honom, löjligt dystra tankar, om man så vill. Men de kännas ej mindre svårt för det, när de komma.

Plötsligt fattade han sitt beslut. Klockan var då öfver tio. Han gick in på Gillet för att få en bit mat och satte sig ensam vid ett bord. Hans blod brände, och han förtärde med feberbrådska den kalla rostbiffen, som lian bestält. för att spara tid.•230

Därpå tog han på sig öfverrocken och gick med snabba steg åt nationslokalen till.

Redan när Grane kom i tamburen, märktes det, att gasken därinne var hög. Ångor af punsch och moln af tobak väckte genast glada känslor i hans bröst, och han gick försigtigt in, ty genom den öppna dörren hörde han, att alla voro tysta. Endast en röst, som tycktes föredraga något, hördes otydligt på afstånd.

När han kom in, voro alla med ryggarne åt dörren skockade omkring en liten upphöjning på golfvet, som stod qvar efter nationspektaklet, och däruppe stod en lång, ljuslagd student och föredrog med bondsk röst och förfärliga rullader och grimaser :

»Jag gick mig ut en aftonstund spatserande

o. s. v.»

Grane gick tyst in, fick se Hultin, som röd i ansigtet och ilsket tuggande på en cigarr hade placerat sin gängliga lekamen uppe på en stol, därifrån ban kunde se så myckeff bättre. När han fick syn på Grane, bredde han ut armarna, så att skjortvecket ordentligt hoppade fram genom vestöppningen och deklamerade med låg röst:

»Si, jag öppnar min salighets portar för dig. Mjölk och hanog skall du äta …»

I det samma tystnade sången, och alla störtade till bordet för att dricka med sångaren.•231

Applåder skallade, och konstnären bugade till höger och vänster. Någon ropade da capo.

— Mina herrar, sade sångaren, slog benen i kors och stödde sig med handen mot bordskanten. Jag repeterar aldrig mig själf. Men jag har gömt på en liten stump, som skulle kunna kallas för parodi, om man icke visste, att den sanna dikten aldrig kan parodieras. Men vill ni höra den? Är det någon, som inte vill höra på?

Dånande rop af ja och nej om hvarandra. Kandidat Lagerberg begärde discessus.

— Mina herrar, håll käften (bravo). Nu börjas det.

Sångaren antog nu en sentimental röst, vände ögonen mot taket och sjöng:

Säg mig ej god morgon, niir jag kommer, Ej god natt, dn hulila, när jag går, Ty det är ej morgon, när jag kommer. Ar ej heller afton, när jag går.

Nu bröt det lös på al var. Alla ropade bravo. Alla ville dricka med sångaren.

Grane högg i blicken ett slabbigt glas, klingade med Hultin och fick sig en cigarr. Ofver-alt såg han muntra samspråkande grupper, ömma par, som med armarna om hvarandras halsar svängde omkring på golfvet, och alla ansigten sågo i gasljuset och genom tobaksröken ut som idel glada fullmånar, skinande af mat och dryck,•232

lysande af välmåga. Ett förfärligt sorl, som var på en gång bedöfvande och hetsande, fylde rummet. Och midt i vimlet och bråket rörde sig nationens vaktmästare med punschkruset i hand och fylde i bålarna, hög, majestätisk, välbergad, nedlåtande mot de unga, förekommande mot de äldre, kamratlik mot medelsorten, fryntlig, skallig och purpurröd i ansigtet.

Plötsligt ljöd en stark stämma, som för en fjärdedels minut tystade bullret:

» Sån-ga-re!»

Hysch! Man drog sig undan åt väggarna, sångarna bildade en halfcirkel vid pianot, anföraren gaf tonen, höjde handen till signal, och genom rummet dånade den gamla, härliga:

»Öfver fjällarna grå

Är det natt. Halloh.j ; ,

Och ungdomsfriskt med stämning af susande granar och hvit nyfallen, yrande snö kom slutstrofen :

»Jägarskaran går i midvintems natt.»

Bravo!

Handklappningar dånade, man ropade «bis», man utbragfte ett lefve för sångarna, och så knackade det i bålen.

Vår humanistiske vän Berling, som af naturen var begåfvad med ett rundt illmarigt ansigte och små pigga ögon, stod midtför bordet med slefven•233

i ena handen och en brinnande cigarr i den andra. Af någon okänd anledning gick han under namnet Don Juan från Hagalund, så hette nämligen hans fädernehem.

Ett ändlöst jubel utbröt. Bravo. Don Juan ska hålla tal. Tyst nu! Hör på! Trängs inte så förbannadt! Tag hit, har du en tändsticka! Håll snaggan på er där borta! Don Juan har ordet.

Don Juan stod stilla och sög med blygsamt nedslagna ögon på sin cigarr, medan han väntade, att bullret skulle lägga sig. Det syntes, att han var en van talare och på förhand säker om sin succés.

— Gamla prissar, började han slutligen med ogenerad, litet sluddrig röst. Eller kanske jag hällre bör säga Ravaillaccar eller festhudikar eller hedersmeloner — eller för att tala i den högre stilen: herr kurator, mina landsmän.

Stormande skrattsalvor, under hvilka talaren begagnade tillfället och sög på cigarren.

— Jag är både smickrad och rörd af det vältaliga oväsen, hvarmed herrarne behaga hedra mitt ringa uppträdande. Det har så att säga gjort, att jag känner mig enkel (kort skratt, hvilket hejdades som på kommando). Men jag tänker inte säga något märkvärdigt, ingenting, som kan bevaras i häfdernas murkna skräpkammare eller lysande gallerier. Jag vill bara nämna om en sak, som är•2 oss alla välbekant, och som säkert är egnad att anslå de ömmaste strängarna i alla känslofulla hjärtan.

M. h. det fins tillfällen i det mänskliga lifvet, när man tycker sig behöfva något (stilla, fnittrande jubel), när man går och letar efter något i sin så att säga själ, som man, med ett ord — inte finner. Man tröttnar att sitta på sin ensamma kammare, man går ut och drifver, och man känner sig med ett ord litet stäld. Hvad är det då, som man längtar att få — för att uttrycka sig fint — att få komma åt, när man känner sig lifvad för någonting högre? Mina herrar, jag vill inte kalla den känslan vid något groft namn, ty i så fall skulle jag endast tillåta mig anse frågan vara för tidigt väckt. Men det är i alla fall något, som man skulle önska … att komma i beröring med … att få omfatta med känslans centralpunkt . . . med ett ord, att få se ibland. M. h. jag menar kvinnan.

Bravorop, under hvilka talaren passade på att smutta på sitt glas och tända cigarren, som slocknat under det långa anförandet.

— Jag borde bedja om ursäkt för, att jag står här och tjufsuper under talet. Men det kommer af gamla vanan. Jag ville bara säga, att det är kvinnan, som gör en litet stäld här i lifvet, och därför ville jag, att vi i en stund sådan som denna skulle påminna oss kvinnan. Jag menar inte kvinnan på Kungsängen eller Svartbäcken, sådan som•235

mina lättsinnigare yngre kamrater älska att tänka sig henne (här utstötte Hultin ett jubelgnäggande, hvilket ådrog honom en lång förebrående blick från talarens sida), utan jag menar kvinnan. Ja, med ett ord kvinnan. Jag ber herrarne inte inlägga i mina ord en svinaktig bibetydelse, som inte fins. Jag uttrycker mig altid tydligt och rakt på sak. Jag hoppas, landsmännen inte kan komma på mig med några tvetydigheter.

Skallande nej hördes.

— Nå. Jag har då sökt att tänka mig, om inte vi studenter skulle ega någon ersättning, eller med andra, mera valda ord, något slags surrogat för kvinnan och det med henne förenade hemlifvet. Och jag kom då att tänka på de här små attiraljerna (han stötte sakta glaset mot bålens kant och såg sig omkring med en nästan omärklig blinkning, som dock meddelade sig åt, bela ansigtet) samt på nationslifvet. Och då nations-lifvet så att säga koncentrerar sig omkring de här små trefligheterna — eller som man också skulle kunna kalla dem: spjuten — så ber jag herrarna förena sig med mig och tömma en skål för den, hvilken så att säga representerar kvinnan inom nationen, jag menar klubbmästaren.

Fyra hurrarop för klubbmästaren, hvilken i sin tur bad att få utbringa ett lefve för nationens berömde festtalare. Och så hurrarop igen, ocli åter hördes ropet: «Sångare!» och man sjöng:•236

»Klingom, bröder, låt oss muntra vara Uti Bacchi lag.>

Och festen fortsattes. Man höll ett tal för kurator, ett för fosterbygden, det gamla X-land med sina skogar och sjöar, ett tal för punschen och slutligen ett för vaktmästaren. Men då hade ruset nått en sådan point, att man ansåg sig mogna för en liten dans, och under pianots slumrande toner valsade unga och gamla med hvarandra i skjortärmarna, så många som funnos kvar. Grane dansade med Lagerberg, som kommit och druckit brorskål med honom, den unga mannen, som förolämpat inspektor, dansade med en gammal tjock teolog, hvilken bundit en halsduk om hufvudet för att se ut som ett fruntimmer, ocli kurator dansade med vaktmästaren.

När Grane morgonen därpå vaknade, hade han ett oredigt minne af hela festen. Han kom blott ihåg, att han tyckt, att de allesammans voro så hyggliga, när man blef närmare bekant med dem, och att isynnerhet Lagerberg och den rödhårige skollärarekandidaten utmärkt sig för ovanligt liberala åsigter. Lagerberg hade skämtat öfver »frihet och fördragsamhet, munlås och gamla perukstockar;, och prestkandidater hade tagit honom i vråarna och berättat oanständiga presthistorier. Och han låg en lång stund och grubblade öfver, hvad det ändå är egendomligt, att alla egenskaper, som sedan komma till pass ute i lifvet, så ofant-•237

ligt tidigt äro färdigbildade — hos «vår tids ung dom». Någon annan tids ungdom kände han icke och kunde därför icke häller yttra sig om den.

XIV.

Grane hade fått telegram, att Schultz skulle komma en af dagarna. Schultz hade varit utomlands, ingen visste hvar, hade varit ute i två år. Och nu skulle han komma hem. Grane hade redan länge väntat på honom. En förmiddag hade han till och med på vinst och förlust varit nere vid bangården och vitjat Stockholmståget, men utan resultat.

Han satt inne en förmiddag för att arbeta. Det var en solskensmiddag i slutet af februari, och vattnet från rännan droppade ned på gatan med ett enformigt plaskande, som hördes in till Grane. Han satt i gungstolen och gungade till sist omedvetet i takt med de fallande dropparna.

Numera satt han regelbundet inne alla förmiddagar. Men han arbetade detta oaktadt icke. Han läste ett regelbundet antal sidor i de böcker, som han föresatt sig genomgå till examen. Men så fort det kom till kritan, och han skulle repe-•238

tera och samla, hvad han läst, svek honom energin, och han fann ständigt nya arbeten, som borde studeras. På detta sätt blef hans beläsenhet stor. Men behållningen blef i det hela taget ringa, och Grane kände, hur hans energi långsamt, men säkert liksom utplånades. Och han lefde i en daglig och stundlig nervös spänning, som lät honom söka njutningar, i hvilka han då rent febrilt gick upp med hela sin själ. Efteråt blef han aldrig slapp till lynnet, men oron växte, och han sökte döfva den genom en forcerad uppsluppenhet, hvars rätta karaktär högst få genomskådade.

Han lade boken ifrån sig och grep en tidning, i hvilken han läste en stund, lade bort den, steg upp, gick fram till fönstret och stod en lång stund och såg ut åt gatan. Därefter började ban att långsamt gå fram och tillbaka på golfvet.

Då knackade det på dörren.

— Kom in.

Han stod silla och väntade.

Det dröjde en stund, innan dörren öppnades.

— Schultz, utbrast Grane och rusade emot den kommande. Nå, nu ska här bli litet lif igen.

Han tog honom i famn och kramade honom, släppte honom igen och betraktade honom.

— Hvad du har blifvit förändrad.

Schultz log. Han var alltid tillbakadragen i fråga om vänskapsbetygelser. Men Grane såg, hur glad han var.•239

-— Nå nu stannar du här?

— Ja, till en tid. Här är sig likt, förmodar jag?

— Ja, aldeles förbannadt. Men sätt dig för all del. Jag är litet trött i dag, visste inte, hur jag skulle få den här välsignade förmiddagen att gå.

Grane sprang och stökade i rummet, tittade i klädskåpet, letade utanför dörren:

— Om jag hade ett glas sherry att bjuda dig ändå.

— Ah, det gör detsamma. Sätt dig nu och var lugn.

— Ar du galen?

Grane undersökte botten af sin portmonnä.

— Här fins inte mycket. Men nog fan räcker det. Jag springer ner och skickar pigäschen. De är gjordt på några minuter.

Så kom han tillbaka, satte sig bredvid Schultz, klappade honom på benet och såg på honom igen.

Schultz hade lagt sig till med mustascher, var magrare än förr, och hyn hade en vaxartad, glan-sig hvithet, som gaf honom på en gång ett sjukligt och ett distingueradt utseende.

— Men hvad du har blifvit förändrad, utbrast Grane igen. Och med sin vanliga liflighet började han berätta om Upsala, om kamraterna, om lifvet där, om de förändringar, som timat, om alt möjligt, som föll honom in.•240

Plötsligt höll kan inne.

— Nå, än du då? Berätta du också litet. Hvalliar du varit hela det här året? Ingen människa har ju hört ett ord ifrån dig.

— Jo, senast kommer jag från Paris.

Schultz teg ett ögonblick:

— Förut var jag i Achen.

— I Achen?

Grane studsade. Det låg en så underlig betoning i den andres röst.

— Det var väl aldrig för att . . .

Schultz log, men ögonen fingo ett alvarligt uttryck.

— Jo, det var verkligen för att bada svafvel-bad och komma under läkarbehandling.

I detsamma kom pigan in med vinet, och båda tego, till dess att hon gått igen.

— Och det har du aldrig sagt ett ord om.

— Nej.

Schultz blickade framför sig en stund utan att säga något. Det gick ett par lätta, nervösa ryckningar öfver hela hans ansigte, och hans läppar darrade, så att han måste anstränga sig för att beherska sin röst:

— Ja, jag kan inte tala som du. Det är en lycka, som du besitter. Ty du är egentligen inte född till pessimist. Du har så mycken oförfalskad lefnadsduglighet, som en gång skall föra dig fram. För dig är pessimismen en lätt öfvergångsform,•2U

som måste komma. För mig åter . . . Nå ja. Mins du en. afton före jul, när vi sutto hemma hos mig, och du träffade Anna, hon med de små stickande ögonen ocli det vackra håret ?Den kvällen, när da talade till mig om ditt förflutna lif?

— Nåå.

Grane reste sig spändt upp i soffan och såg oafvändt på den andre.

— Då hade jag fått veta det åtta dagar förut. Doktorn sade mig det vackert och försigtigt. Och så satt jag hemma, utan att kunna röra mig, utan att våga gå ut. Och så kom flickan. Jag kunde ej låta henne gå. Hon sade, att hon tyckte, jag var så underlig och så tyst. Jag mins, att jag talade vid henne om hennes mor och rådde henne att gifta sig och låta bli andra karlar. Och så kom du, och hon gick. Och du berättade för mig altsammans 0111 dig själf. Och jag kunde inte, ville inte . . Nej, inte då. Jag har aldrig talat vid någon människa om detta förr. Och sedan voro vi ute, superade, drucko champagne, tror jag. Och jag var med om alt, och jag hade roligt. Men jag såg altsammans som på afstånd, och jag var så rädd, så rädd för att sedan på natten bli ensam med mig själf.

Grane hade hört på honom, utan att göra en rörelse, utan att ändra en muskel i sitt ansigte. Nu kände han en varm, darrande ström af känsla ila genom hela sin kropp, och hastigt sprang han

Erik Grane. 16•242

upp, lädo båda sina bänder omkring vännens liuf vud och tryckte det till sitt bröst:

— Stackars, stackars… Men hur kunde du…

Han tänkte säga «lefva». Mon han afbröt sig,

tyckte, det var grymt.

— Hur jag kunde lefva, menar du? sade Schultz och förde handen långsamt öfver pannan. Ja, det vet jag inte nu. Men ser du, man vänjer sig. Först är det en så gräslig tanke att vara stäld som en spetälsk utanför människoslägtet, att icke kunna bilda familj, — man tror ju då alltid på det värsta —• att vara en kasserad länk i den stora kedjan. Och det alra värsta är, att man ej har någon att förtro sig till. Du mins ju min mor? Hon är alvarligt troende titan fanatism och eger en grad af bildning, som gör, att vi aldrig kunna blifva ovänner, för att vår tro är olika. Men detta! Jag kunde ej tala om det för henne. Ty om en sådan sjukdom är hon säkert aldeles okunnig. Jag vill slå vad, att de flesta kvinnor i vårt land, tro, att den endast drabbar personer, hvilkas fysik är fullständigt depraverad af den yttersta liderlighet. Och för den, som vet så litet, kan man ej bekänna dylikt. Och dock borde ingen så som en moder kunna hjälpa till att bära ett dylikt lidande.

Tänk dig, bara att dag från dag behöfva se henne. Då saknade jag att aldrig hafva sett min far. Fast han kanske ej brytt sig om att vara min förtrogne. Men att gå hemma under ferierna dag från dag•243

med denna olidliga börda att bära på. Att vilja tala, att önska tala, att längta därefter. Och så inte kunna, inte våga. Hon hade sörjt sig till döds, därför att hon ej kunde förstå! Men som sagdt, man vänjer sig. En gång skall man ju dö. För resten må du inte tro, att jag nu är olycklig. Men i början var jag det. Ty man är så upprorisk, isynnerhet när man som jag tror på, att människan kan och bör söka lyckan. Och det är så svårt, så outsägligt svårt att upphöra med att tänka på lyckan för egen del. Men man kan göra det, och det är märkvärdigt, hvad man då får för en annan uppfattning af hela lifvet. Det förstås, att man sträfvar efter det man önskar själf. Men man förlorar det där begäret att kapa åt sig för egen del.

— Men att jag ingenting märkte på hela den tiden.

Grane gick fram och började mekaniskt att taga

bort blyhylsan, som täckte korken på vinbuteljen.

— Men hur är det med dig nu? Är alt det där en öfvervunnen ståndpunkt? Jag menar, kvinnor och alt det där.

Schultz gjorde en grimas af äckel.

— Ja, ser du, min historia är precis den samma som din. Jag tror nästan, att jag varit ännu mera brådmogen. Som du vet, har jag, sedan min far dog, tidtals varit uppfostrad hos en slägting. Min mor har ju ingenting mer än sin pension att lefva af, och det räcker inte långt. Ja, jag var visst•2 ett barn, som var svårt att handskas med. Jag var så inbunden. Och så var min fantasi så öfver alla gränser stark, den var i verksamhet oupphörligt, och den har aldrig fått egentligt aflopp. Jag skref ju aldrig veis eller dylikt som andra sysslade med. Jag har ibland trott, att fantasien kan vara på en gång så stark och så bunden, att man till och med ej kan gifva den uttryck. Ja. Och när jag var fjorton år lemnedes jag ensam. Det var naturligtvis ingen, som anade, att det var farligt. Jag kan minnas, att det sensuela var vaket hos mig, när jag var åtta år. Ja. Man borde öfver hufvud taget akta sig att lemna barn för mycket i ensamhet.

Grane kände för vännen ett medlidande, med hvilket blandade sig en underlig känsla af den vördnad, som man altid ägnar lidandet. Han slog i glasen, och ur stånd att på annat sätt uttrycka sina känslor, räckte han Schultz det ena glaset och klingade med honom:

— Skål och välkommen.

Schultz bytte hastigt om ton.

— Nå än du då? sade han med ett litet leende. Lefver du ännu i oskyldighetens tillstånd?

— Nej, sade Grane tvärt.

Schultz gjorde en rörelse, som om han skakat något af sig:

— Ja, det ena är otäckhet, och det andra är också otäckhet. Men jag vill inte bli af ens med•245

min sjukdom, om jag då sknlle få tillbaka mina pojkfantasier.-

Grane nickade, och båda tego en stund. Solen tittade in genom fönstret och lekte mot ett af vinglasen, så att vinet gnistrade i dunkel, glödande färg.

— Du lär umgås med Randers nu för tiden, sade Schultz, afbrytande tystnaden.

— Hur vet du det?

— Jag träffade honom på gatan, när jag gick hit.

— Känner du honom?

— Ja, mycket väl. Jag träffade honom rätt ofta, den tid du var borta på kondition. Jag känner honom kanske till och med för väl.

Grane såg brydd ut och svarade endast:

— Han intresserar mig mycket. Och jag tror, att man är orättvis mot honom.

— Det är så mycket affektation hos den karlen, det är hela saken. Jag ska säga dig, hvad ban har gjort för intryck på mig. Man beundrar honom under två veckor. Längre räcker det inte. Han är den underligaste produkt af vår moderna tid, man gärna kan tänka sig. Han skryter af att vara skeptiker, men samtidigt är han i somliga saker nästan mystiskt troende. Har du aldrig hört honom berätta om sina kärlekshistorier? Eller liar du inte märkt, att än den ena än den andra kvinnan sysselsätter hans fantasi, precis på samma sätt som det var•246

med oas under skolåren? I det fallet är han en

värre romantiker än Jean Paul. Dessutom har han fått i sig en del moderna idéer, som lian aldrig har smält, och som han dessutom inte törs hän-gifva sig åt. Ty då skulle han förlora själfva den anstrykning af skepticism, som han omedvetet koketterar med, och som ger honom ett visst sken af ålder och mogenhet. Han vill vara modern i sin uppfattning, men han är så bottenlöst affekterad, att han aldrig kan hängifva sig hvarken åt en tanke eller en känsla, utan att först få klart för sig, hur den skall kläda honom. Har du inte kommit underfund med hans djupsinnighet häller? Vet du, hvari den består? Jo, när man t. ex. talar om en ny bok, så händer det ofta, att ban kommer med en anmärkning, som ingen människa förut har tänkt på. Då tror man, att det är originelt. Och man går flere dar och vänder på, hvad han sagt, och tycker, att det är så intressant. Men det är bara första gången. Får man höra flere sådana anmärkningar, så kommer man till sist underfund med hemligbeten, och det är oftast den, att anmärkningen nog kan vara sann. Men den är altid så innerligt betydelselös. Det är en detalj, han bar fått tag i och byggt ett bärg af. Ty det hela frågar han inte efter, bara han får visa sin egen skarpsinnighet på detaljen. Karlen saknar belt enkelt all omedelbarhet.

— Men han har mycket hjärta, sade Grane.•247

— Hjärta?

Schultz gjorde en rörelse af otålighet.

— Därför att han kan pruta sig varm ibland, ja. Han begagnar andra människor, som han förstår att göra sig förbundna. Det är, hvad han gör. Men karlen är klippt och skuren att göra en briljant karrier, och han kommer inte att bli alt för noga om medlen. Akta dig du i tid, det råder jag dig.

— Ja, men hur kan du veta det? utbrast Grane. Du känner honom inte som jag, säger jag dig. Han har visat mig en aldeles särskild vänlighet. Har du något skäl att misstro honom?

Schultz ryckte på axlarna:

— Ja, vi får väl se. Det är en instinkt, som säger mig, att du bör vara på din vakt.

Grane svarade intet. Men Schultz" ord gjorde intryck på honom, och senare mindes han dem.

Emellertid ombyttes samtalsämne än en gång. Och Schultz frågade Grane, hur han trifdes i Upsala nu.

— Jag tror ibland, att det inte är Upsala, som jag vantrifs med, sade Grane missmodigt, utan med mig själf. Är det inte märkvärdigt? Vi tala om en ny öfvertygelse, som hos oss utträngt en gammal, och vi förhäfva oss ofta ganska starkt öfver denna gamla uppfattning. Men när vi nu funnit och vunnit något nytt, som är så förträffligt, då borde väl detta också märkas på hela•248

vårt lif. När vi vunnit ett bättre, borde väl lifvet bli ljusare, vi borde blifva arbetskraftigare, mera lifsmodiga. Och i stället är det, som 0111 alla dessa nya tankar endast skänkte oss mera sorg. Ibland är jag frestad att förbanna alla åsigter och i almänhet alt hvad tänka heter. Det skiljer mig från min familj, från alla, som äro mig nära. Och jag känner mig ibland så tryckande ensam, just när jag bäst behöfde att icke vara det. Kan människan icke lefva utan vissheten om ett lif efter detta, som ger igen, allt hvad vi här förlora? Måste vi uppehålla denna illusion för att kunna lefva? Ar vår tanke verkligen så arm och vårt mod så ringa, att vi ej kunna bära den sanning, vi trott oss finna?

Grane tystnade och drack häftigt ett glas shery.

— Jag är ju lika olycklig nu, som när jag var troende. Och jag längtar lika febrilt efter något — jag vet inte hvad — efter alt, tror jag, som när jag var utan fotfäste och liksom klättrade på ett bärg och sökte en utsigt, från hvilken jag kunde få syn på rätta vägen. Nå.

Schultz svarade lugnt, med en blick så klar och varm, att Grane ovilkorligen stod stilla inför den.

— Det är en sak, man icke får glömma, sade han. Och det är, att man behöfver tid, innan

man lär sig att lefva på en 113- öfvertygelse. Det•249

är ej svårt att teoretiskt öfvertyga sig om en uppfattning. Men det kräfves ett oändligt långsamt och oändligt själsmattande arbete, innan en åsigt trängt så att säga in i blodet på så sätt, att den blifvit införlifvad med hela vårt väsen, bestämmer alla våra handlingar, alla våra tankar, ombildar våra innersta känslor, griper bela vårt lif, så som den kristne nu är gripen och ledd af sin tro. Tänk, på hvilken lång tid kristendomen behöft för att tränga in och ombilda alla sinnen. Och vår tro, som ännu knappast kan spåras några sekel tillbaka!

— Du menar . . . inföll Grane och tystnade. Han kunde ej fortsätta. Men hans ögon lyste.

— Jag menar, att den tid skall komma, när man i dödens ögonblick med lugn kan lägga sitt hufvud till ro, utan att känna sig hvarken upprorisk eller olycklig, äfven om man tror, att man efter döden är, som om man aldrig funnits till. För mig är det en mild, en välgörande känsla att tänka, att jag skall lösas opp, försvinna som en beståndsdel i den natur, som jag älskar med all den religiositet, hvilken i ensamma stunder kan flöda öfver hos en människa. Har du aldrig gått genom en skog, en tyst natt, när det är så tyst, att man hör, huru daggen droppar från träden, och det är, som om bela naturen andades i lätt slummer i afvaktan på den nj"a dagen? Har du då aldrig tänkt, att inan kunde lägga sig till•250

ro hos denna natur som hos en vän med en önskan, att ingen dag måtte komma och störa denna den stora, tysta hvilan? Och samtidigt erfar man en rysande känsla, inan ser träden och bärgen forma sig till mystiska figurer, man drömmer, att osynliga väsen befolka denna skimrande verld, och man tycker sig vara i slägt med dem Och fantasien skapar sig gu,dar, och när dagsljuset kommer, minnes man g«darna. Nu står en annan tid för dörren. Men därför har den inte stigit in och gjort sig hemmastadd. Det är märkvärdigt, hvad alting går långsamt. Man vet ett, och ändå vill man tro ett annat. Och ännu beherskar svagheten oss alla.

— Det är lätt för dig, sade Grane, du kan önska upplösningen. Men jag . . .

Han tystnade i känslan af att ha varit ogranlaga.

Schultz log.

— Förr än människan kan känna detta, sade han, är hon icke duglig att lefva. Mins du, hvad du själf sade en gång för många år sedan: «Den som ej törs tro, hvad han vet, är en stackare.»

Båda tystnade, och en underlig stillhet kom öfver dem. Grane kände det, som om han i detta ögonblick kastade en lång blick fram i sitt eget lif, och han i denna blick sett, hur längre fram i tiden en stjärna tindrade, en stjärna, som skulle blifva till en värmande sol, när han bara var den tillräckligt nära.•251

— Ja, kanske kommer det, sade han och klingade iinnu en gång med Schultz. Kanske kom mer det.

En stund därefter gingo de båda vännerna ut, och märkvärdigt nog åto de en glad middag tillsammans. Högt öfver det närvarandes och det kommandes olyckor bar dem ungdomens sorglösa lifskraft.

XV.

Kandidat Axel Randers satt i sitt eleganta rum en trappa upp Östra Ägatan och skref på en afhandling i romersk rätt.

Rummet var stort. Skrifbordet stod fritt på golfvet i närheten af ena fönstret, vid långväggen stod en mörkbrun chaislongue, framför denna ett bord, och omkring bordet sågos två prydliga emmor och en gungstol. På den ena kortväggen var en alkov, framför hvilken hängde ett draperi i samma färg som chaiselonguen, ocll på väggarna hängde stora fotografier och ett par gamla kopparstick. Öfver skrifbordet fans en fotografi af Spangenbergs »Dödståg,» och på en låg piedestal vid andra fönstret stod en staty i terra cotta af Venus Milo. Bord och chiffonier voro lastade med böcker och•252

plancher, och alla tänkbara tomrum på väggarna voro täckta med bokhyllor.

Randers var nu nära trettio år. Han hade ännu ej afslutat sin juriskandidatexamen, men han visste ändå med sig, att han inte förspilt sin tid. Han hade redan gjort sig känd som en man af facket. Han var säker på docentur, så fort han tagit examen. Och han hade förbindelser, utbredda förbindelser. Rekommendationer skulle aldrig fattas honom, och utan rekommendationer kommer man inte långt med aldrig så mycken vetenskaplighet eller talang. Genom sina många inflytelserika bekantskaper och genom att aldrig försumma tillfället att göra en person en tjänst hade han förstått att låta mycket tala om sig, fått en opinion till stånd om sin egen person. Och han visste, hvad opinionen om ens person kan göra vid lifvets brydsamma tillfällen.

Han hade funderat på ämbetsmannabanan och hade länge tvekat, om han skulle mottaga anbudet att blifva docent. Ty det fans något, som i alra största hemlighet äggade hans inbillningskraft, något, som lian drömde om sofvande och vaken, och detta något dref honom att med en rastlös energi till livad pris som hälst göra sig bemärkt. Det var detta något, som gjorde honom ärelysten som vetenskapsman, detta något, som dref honom att närma sig människor, detta något, efter hvilket han bestämde sig för de åsigter, som kunde och•253

skalle hjälpa honom fram. Och detta något var politiken.

Han drömde om att blifva politiker, och ban kunde stå ensam på sitt rum och för de fyra tomma väggarna med en nackspegel i hand, framför hvilken han studerade sin mimik, hålla långa politiska tal — från statsrådsbänken. Det var icke egentligen, hvad han skulle komma att uträtta, som sysselsatte honom. Men han drömde om att komma sig upp, han hade ett outsläckligt begär att stå öfver andra, och han föraktade »rriob-faen», ett uttryck, som han ofta och med en obeskriflig betoning använde.

Ibland tänkte ban sig också en enskild rådplägning med konungen. Konungen talar länge och ifrigt. Den unge politikern lyssnar uppmärksamt och vördnadsfullt, stiger slutligen upp, bugar sig lätt och börjar: «Ers Majestät, tillåt mig —.»

Han tuggade med välbehag på detta: «Ers majestät!» Det liksom höjde honom själf.

Emellertid hade han beslutat sig för att tils vidare antaga anbudet att blifva docent. Det gaf altid anseende, och under tiden kunde han vänta. Därigenom blef han mera bekant och äldre. Ty utan en viss ålder kommer man ingenstädes i ett land, där man räknas för ung, till dess att man fylt fyrtio år. Randers var altid sarkastisk, när denna svaghet hos svenskarna kom på tal, och•2 jämförde våra förhållanden med utlandets. Han visste med sig, att han åtminstone inte var ung.

Emellertid skref han nu på sin afhandling, då han hörde en ceremoniel knackning på dörren.

Han gick genast och öppnade.

— Nej, se god dag. Välkommen. Var så god och stig in.

Det var Norström, som nu blifvit filosofie kandidat. Han såg lika välvårdad ut som altid, ett par mustascher och två korta polissonger uppe Under öronen visade verlden, att han inträdt i mannaåldern. Han umgicks ganska intimt med Randers, men hörde till en annan krets än den, i hvilken Grane och Randers träffades.

Han såg litet nervös ut och hälsade med sitt vanliga stereotypa leende, som efteråt lemnade ansigtet aldeles oförändradt.

Norström tog en cigarr, som den andre bjöd honom, och sade obesväradt:

— Jag kommer för att bedja dig om en tjänst.

Randers böjde sig leende emot honom:

— Det skall bli mig ett nöje.

Norström såg på cigarren, liksom för att undersöka, om den brände jämt:

— Kan du låna mig två hundra kronor på en månad?

— Ja, min kära vän. Hur snart behöfver du dem?

— Om jag kunde få dem i morgon.•255

— Jo, mycket gärna.

Det blef en liten paus.

-— Ser du, det kar händt mig en obehaglighet.

Norström skrattade tvunget.

— Du vet, att jag har en… hm! förbindelse.

— Ja, jag har visst hört något. . .

Randers kände med venstra ringfingret på spetsen af sitt hakskägg.

— Hon har fått ett barn.

— Aha.

Randers stack händerna i fickorna på morgonrocken och lutade sig baklänges i stolen.

— Det var en tråkig historia.

— Ja, sade Norström. Och du förstår, jag vill naturligtvis komma ifrån den som hederlig karl. Hälst ville jag åtaga mig barnet själf. Men det är uppriktigt sagdt så dyrt.

— Ja, och så kan det altid ha sin tråkiga sida vid andra tillfällen.

— Naturligtvis.

Norström teg en stund och slog askan af sin cigarr.

— Men i alla fall är barnet mitt, och jag känner det som en moralisk förpligtelse att själf åtaga mig det och skaffa det uppfostran.

— Ja, anser du det — Randers såg alvarsam ut och talade lifligt — då bör du naturligtvis också handla därefter. Ty i sådana fall bör manaltid följa sin känsla. Men i alla händelser bör du tänka på saken. För min del anser jag inte obetingadt, att det är en mans pligt att taga på sig bela bördan af en dylik … ja, förseelse. Det kan lätt i framtiden blifva ett hinder, och sådana slags hinder bör man undvika, om man kan. Detta är väl ej endast ditt fel. Och om du bidrager till barnets och moderns underhåll, så är väl detta alt, hvad man af en person i din ställning kan begära. På så sätt går hela saken för sig i all tysthet, och du behöfver aldrig lida men af den.

Norström såg eftertänksam ut.

—- Ja, det kau naturligtvis aldrig falla mig in att sätta pojken på barnhuset, sade han.

Nej, naturligtvis. Men man får väl inte häller därför vara altför romanesk.

Norström log.

— Ähja, det är jag inte häller.

— Nej, nej, visserligen, skyndade sig den andre att tillägga. Men jag tror, att man vid sådana här tillfällen altid är litet benägen att öfverskatta den skada, man gör. Jag kan tala om för dig något, som händt mig själf. Jag bodde en gång för flere år sedan i ett rum, som vette inåt en gård uppe på Fjärdingen. Midt emot mitt fönster satt en flicka och sydde, och vi började naturligtvis att titta på hvarandra.

Randers såg upprymd ut, och ögonen spelade.•257

-— Jag tittade på henne, och hon tittade på mig. Och till sist höll jag upp i fönstret ett papper, på hvilket jag med stora bokstäfver skrifvit klockan 8 e. m. Hon skrattade ocli rodnade förstås och skakade på hufvudet — naturligtvis. Nå, klockan åtta var hon i alla fall nere i portgången, och klockan nio var hon uppe på mitt rum. Och sedan hälsade hon på mig så där ett par gånger i veckan. Jag var ordentligt kär i henne. Och hon talade om hela sin historia. Hon hade blifvit förförd af en handelsresande, som velat gifta sig med henne, och hon hade ett barn. Och hon hade aldrig haft någon annan förbindelse än med mig. Jag fick ordentliga samvetskval, kan du tänka dig och gjorde slut med flickan, flyttade till och med från gården för att vara riktigt säker. Det hela var en dumhet. Ty man bör aldrig ha sina förbindelser i samma gård, hälst när det är en så"n där kvasi-dygdig flicka.

Norström nickade gillande.

— Ja, och kan du tänka dig, fortfor Randers. Sedan fick jag veta, att hela historien var lögn från början till slut. Barnet hade hon med en student, jag känner karlen mycket väl, och han hade fått henne att hitta på den historien för alla människor, bara för att vara säker på sin karrier. Och så förbaskadt oskyldig var hon inte häller för resten.

Norström satt med det ena benet öfver det andra. Ett djupt veck hade lagt sig i pannan.

Erik Grane. 17•258

— Ja, sade han efter en stund med ett gene-radt leende, kanske är det nog, om du lånar mig 10U kronor.

— Nej för all del. Inte var det för det . , .

— Nej, det vet jag väl. Men ju mer jag tänker på saken . . . Det är aldeles tillräckligt för tillfället.

— Nå, som du vill.

Och med ett litet leende sade Randers:

— I vårt samhälle, ser du, behöfver man ej precis akta sig för att göra snedsprång. Ty det göra alla. Men man skall förstå att sköta dem.

Han slog Norström på axeln:

— Jag väntar Grane, sade han. Vi skola äta middag tillsammans.

Efter en stund knackade det på dörren.

— Du förstår, att hvad jag talat om mig själf, stannar emellan oss, sade Randers hastigt.

Randers tog vänligt emot Grane, och samtalet blef snart lifligt.

Man talade om politik, och från fakta öfvergick man som vanligt till att tala om almänna grundsatser, därför att man där kände sig mera hemmastadd.

— Man påstår, att jag är mycket konservativ i politiken, sade Randers med sin vanliga, litet spefulla gomröst. Egentligen tror jag, att ingenting där är så farligt som fasta grundsatser. Med demkommer man icke fram, man uträttar ingenting. Nej, man måste förstå människor och kunna leda dem. Och politiken är icke en strid mellan grundsatser, utan mellan intressen. Och det starkaste intresset segrar altid. I det fallet är jag komplett Darwinist.

— Det har altid förvånat mig, sade Grane. Du är ju så liberal t. ex. i religion.

Randers smålog och kastade en blixtsnabb blick öfver på Norström, som genast yttrade:

— Det är något mycket vanligt. Jag finner ingenting underligt i denna förening.

— Nej, sade Randers, uttalande alla orden med en lätt betoning. Religionen är en privat sak som endast rör mig själf. Men i mina politiska åsigter bestämmer jag mig i och med det samma för den stälning, jag kommer att intaga till det samhälle, jag lefver i.

Norström såg på klockan och reste sig upp, tillkännagifvande, att han ej kunde stanna längre.

— Får jag lof att komma i morgon? sade han till Randers.

— Ja, när du vill. Jag är hemma bela förmiddagen.

När han gått, kastade sig Grane på chaislon-guen och lade upp benen.

— Norström och jag ha varit skolkamrater, sade han. Men jag vet inte . . . jag känner mig•260

aldrig trygg i hans sälskap nu mera. Vi ha häller aldrig något att säga hvarandra.

— Norström är en praktisk karl, sade Randers småleende.

-—- Ja, det är han. Och det är visst just det, som retar mig. Och så ser han så förbannadt städad ut nu för tiden.

Randers brast i skratt:

— Räknar du inte mig för en städad karl, om jag får fråga.

— Ah. Du förstår nog, hvad jag menar. Det är den där påsmetade hyggligheten, som gör, att man aldrig kan få reda på människan hos honom. Han förefaller mig som ett fint fodral med oäkta diamanter inuti. Och för resten retar du mig också. Hvarför ska du sitta och snobba för Norström med, att du är konservativ i politik? Är du konservativ kanske? När vi äro ensamma, då tycker jag, ta mig fan, om dig ibland. Men då det är andra med, då blir du genast som en annan människa.

— Ja, men jag försäkrar dig. Jag är verkligen konservativ i politik. Det har jag ju sagt många gånger förr.

— Kom nu bara inte och säg mig det.

Grane såg skrattande på honom, och i detta

ögonblick var det något så muntert i lians ögon, att Randers ännu en gång måste skratta, när han tänkte på den andres vrede.•261

— Visst har du sagt det, fortfor Grane i samma ton. Men du har altid sagt det på ett särskildt sätt. Ungefär så, att jag fått intrycket af, att du sade det, endast för att på ditt vanliga dubbelmanér få andra att tro, att du egentligen är så radikal, att du bara inte törs tala om det. Man kan väl, för fan, inte vara både skeptisk och konservativ på en gång.

-—- Kan man inte? Det var märkvärdigt.

Randers stod och såg på Grane, som fortfarande låg kvar i samma stälning.

— Kan man inte? Hvad menar du med det?

— Jo, visst kan man. Man kan också t. ex. vara pantlånare och läsare på samma gång. Men då är man en fähund.

— Ja, det medger jag. Men det är väl inte aldeles detsamma.

— Nej, det är det inte. Ty att vara skeptiker och konservativ på samma gång, det är något mycket värre. Då har man riktigt möjligheterna i sig till att blifva en skurk en gros.

Han sprang upp ur sin liggande stälning och gick emot Randers med skämtsamt hotande åtbörder:

— Nej, ser du, är man skeptiker och konservativ på en gång, då borde man sättas in på någon extra och särskild anstalt. Ty då är man verkligen farlig för samhället. Det är värre än både döden och djäfvulen utan sammanblandning och utan förvandling, förenade i en person.•262

Randers tog honom om handlederna och såg honom leende in i ögonen.

— Tror du inte, att t. ex. de flesta af våra ämbetsmän hafva litet af den sammansättningen?

Hans ögon fingo något stickande skarpt, men Grane märkte inte, att det låg alvar under skämtet.

" — Jo, visst fan tror jag det, sade Grane, i det han slet sig lös. Men det är också därför, de äro så rädda för, att en gång korkarna skola smälla ur alla dumma skallar.

Randers log och började göra toalett.

— Klockan är snart tre, sade ban.

Grane gick upp och ner på golfvet, pratade om ditt och datt. Af en händelse stannade han vid skrifbordet, där ett papper sköt fram ur en bok. Utan att tänka därpå, lät han ögat glida utefter raderna, och han läste namn, hvilka han kände igen såsom tillhörande stadens beryktade fruntimmer. Han studsade, erinrade sig plötsligt sitt samtal med professorskan Ranke och frågade tvärt:

— Hvad är det här?

— Hvilket?

Randers gick hastigt fram till skrifbordet, tog papperet och stack in det i sin låda:

— A, det är bara ett par adresser.

Grane tänkte på Schultz" ord. Men han kom sig ej för att säga något.

Och så gingo de ut och åto middag. De•263

drucke kaffe, kaffe med munk, sökte upp ett par kamrater, spelade en liten munter préférance hemma hos Randers, åto kväll på gästis och drucko kaffe igen efter supén.

När Grane gick hem, vaknade den obehagliga misstanken igen. Men han slog genast bort den: — A, det är omöjligt.

XVI.

Ett par dagar efter detta samtal började ett rykte att fara omkring i Upsala, ett rykte, som utbredde skräck och fasa öfveralt, men isynnerhet bland de akademiska fäderna. Studenterna hade börjat intressera sig för religionsfrihet. Studenterna tänkte blanda sig i politiken. Det talades om en adress, om att kåren skulle sammankallas o. s. v.

Grane satt hemma hos sig en förmiddag. Han hade hört ryktet, och i den feberaktiga längtan blott efter verksamhet, som kvalde honom, hade lian först fått lust att vara med. De gamla tankarna på att kunna uträtta något för tankefrihetens heliga sak vaknade inom honom och satte hans blod i feber.•2 Men så koin eftertanken. Hvad tjänar hela denna sak till? Om nu — låt oss säga — sex eller åtta hundra studenter teckna sina namn på denna adress, hvad tjänar det till? Blir det inte bara lite bråk för att göra sig vigtig i otid? Fins det hos detta stora antal människor mer än på sin höjd femtio, som teckna sina namn af öfvertygelse och känsla för den sak, de vilja understödja! Hela denna «opinion» syntes honom så litet värd, när man med den ej kunde vinna annat än det tvif-velaktiga resultatet att få yttra sig. Han tyckte, att det var som att stiga upp på en stol i ett stort sälskap och ropa ut ordet «arbetaren» och sedan tro sig hafva «kämpat» för arbetsklassens höjande. Om man kunde vinna något . . . Om man bara som förhoppning kunde se ett aldrig så ringa resultat . . . Men nu . . . Nej. Det lockade honom inte. Han visste, att om han kastade sig in häri, skulle bela hans själ ryckas med, och han skulle inte få någon ro, förrän saken var slut. Om man ändå kunde vinna något . . . Men nej. Det fans ingen opinion ibland studenterna för denna sak. Han kände dem. De skulle visst riskera något för religionsfriheten. Puh! Och ett fiasko skulle göra mera skada, än hvad framgången kunde göra gagn.

Randers kom upp till honom. Det syntes tydligt, att han hade något på hjärtat. Han satte sig med sin vanliga flegma i soffan, men hans•265

händer darrade till ibland, och hans ögon spelade forskande omkring i rummet.

— Tror du, att det blir något af med den här storartadt tänkta adressen? sade han, efter att de först utbytt några af de vanliga fraserna.

— Ja, hvad vet jag? sade Grane.

— Jag trodde, att du hade närmare reda på den saken.

— Jag? Hur så?

— Jo, du hör ju till «partiet», vet jag. Jag har kommit hit för att få höra något nytt af dig.

— I så fall har du lurat dig, sade Grane torrt.

— Såå. Anser du inte mig höra till de pålitliga?

Grane var i ett retligt lynne denna dag och svarade tämligen hvasst:

-— Hvad menar du? Förstår du? Jag vill veta, hvad du menar. Du förefaller mig ibland, som om du verkligen hörde till de mindre pålitliga. Nåå.

Han gick fram mot Randers, häftigt och hotande.

I detsamma var det någon, som gick i trappan, och stannade utanför dörren.

-— Gör mig den tjänsten och var lugn, sade Randers med en stämma, hvars hånfulla lugn ännu mer retade Grane.

— Stig in, ropade ban utan att se sig om.•266

Den inträdande var en ung man, enkelt klädd och af ett behagligt, vinnande utseende. Isynnerhet kunde man aldrig glömma hans ögon. Det fans något så pålitligt i dem, och samtidigt såg det ut, som om man genom dem finge blicka in i en ständigt sjudande krater. Han ansågs för att vara ovanligt radikal, och detta oaktadt talade till och med hans värsta motståndare med aktning om hans karaktär. Grane hade ständigt haft det intrycket af honom, att om han vore medlem i en nihilistisk sammansvärjning, och den som lossade skottet eller tände minan, vore säker att mista sitt lif, så skulle han vara mannen, som erbjöde sig själf.

När han fick syn på Randers, studsade han och gjorde min att vilja draga sig tillbaka. På Randers läppar sväfvade ett obestämdt leende.

— Stig in, sade Grane. Det var hyggligt af dig att komma upp till mig. Jag tror, det är första gången. Ar det något särskildt? tillade han, när han såg, hur den andre fortfarande dröjde.

— Kanske jag stör? mumlade den inträdande, hvars namn var Anker. Jag kan ju komma tillbaka en annan gång.

Grane såg litet tvifvelaktigt på Randers.

-—- Nej, inte det jag vet.

Randers reste sig upp.

— üin jag generar, så kan jag ju lemna herrarna ensamma.•267

Då steg Anker fram med en min af beslutsamhet, som . oin han behöft öfvervinna sig själf för att tala, och satte sig i gungstolen, som Grane dragit fram åt honom.

— Ja, det är ingen hemlighet.

Randers satte sig ned igen, och hans ögon hvilade på den talande med ett uttryck af belåtenhet öfver den förvirring, han väckt.

Grane visste, att Anker afskydde och misstrodde Randers. Stämningen var ytterst tryckt,

— Du har kanske hört talas om den föreslagna opinionsyttringen i religionsfrågan?

Anker talade med tydlig ansträngning och vände sig hela tiden till Grane, utan att låtsa om Randers. Han var röd i ansigtet, hans röst darrade, och han såg ned i sin hatt, medan han talade.

— Ja, det lär ju vara frågan om att få en opinionsyttring till stånd med anledning af den vid riksdagen väckta motionen angående rätt att utträda ur statskyrkan.

— Ja.

Anker fortsatte åter med samma låga, välljudande stämma:

— Vi ha trott, att det skulle kunna vara på tiden, att studentkåren någon gång komme att visa sitt intresse för en fråga af så almän vigt som denna. En politisk fråga vore det kanske mindre lämpligt, att studentkåren blandade sig i, ehurujag för min del ej kan se, livad det skulle ligga för ondt däri. Nu är det vår mening att föranstalta om en almän sammankomst för studentkåren, men då är det nödvändigt att på förhand hafva försäkrat sig om väl förberedda talare. Och emedan vi tro, att du intresserade dig för den här saken, hade vi tänkt fråga dig, om du inte skulle ha lust att, i händelse man lyckas få någon stu-dentsammankomst till stånd, då lofva att också uppträda.

Han såg upp och betraktade sedan Grane uppmärksamt.

— Tror du, att det verkligen fins en opinion för den här saken inom studentkåren?

Anker fortsatte:

— Ja, sade han med fast stämma, det tror jag. Och om det ingen fins, så tror jag, att man kan väcka den.

Och han talade länge oin den almänna liknöjdheten, om nödvändigheten af religionsfrihet och om nyttan för studenterna själfva af att visa intresse för denna sak.

Randers hade hela tiden noga följt med samtalet, men icke sagt något. Nu bröt han plötsligt tystnaden, utan att dock på något särskildt sätt betona sina ord. Snarare låg det en viss nonchalans i hans sätt att uttrycka sig.

— Men, sade han, borde nian inte söka vinna någon af de äldre för saken? Jag tycker, att manframför alt bör akta sig, så att det inte kommer att se grönt ut.

Anker ryckte till och blef blossande röd. Det syntes, att han var nära att bryta ut. Men han beherskade sig.

— Vi få således inte räkna på dig? sade han till Grane, fortfarande utan att se på Randers.

-—- Jag vill åtminstone inte lofva något.

Anker satt en stund till. Så reste han sig upp. Hatten höll han fortfarande i handen.

— Ja, sade han, jag skall väl gå vidare då.

Han tog farväl af Grane, skakade flyktigt hand

med Randers, utan att se på honom, och gick.

— Du gjorde förbaskadt rätt i, att du sade nej, yttrade Randers.

— Ja, jag vet inte.

Grane tyckte inte riktigt om berömmet. Han kände sig så främmande för Randers. En stark misstämning grep honom.

— Jag har just kommit för att tala om för dig, att jag kommer att skrifva i någon af tidningarna om den här saken, sade Randers till sist.

— Tänker du det? sade Grane förbluffad. För eller emot?

— Ja, du ska få se, hur det blir. Jag kommer att taga saken på mitt särskilda sätt.

*•27D

Emellertid var som sagdt oron stark i Upsala, och allra starkast bland de akademiska fäderna.

Professor X. var aldeles rasande. Han blef röd som en tupp och stampade i golfvet, bara nå"u människa kom att det ringaste röra vid denna sak:

— Så"na förbannade studentpojkar. Rektor borde blanda sig i saken. Ta mig fan borde han inte det.

Professor Y. ansåg det ur rent kristlig synpunkt vara af vigt, att intresset för religiösa ting väcktes bland den studerande ungdomen. Men han beklagade djupt, att detta intresse tagits om hand af så — man kan gärna säga — tvetydiga personer, och att nitet för religionsfrihet skulle tagas till förevändning för bedrifvande af allahanda dämagogiska, radikala, kanske till och med nihilistiska agitationer. Han beklagade detta djupt, djupt . . . Men det kom sig af otron, den öfverhandtagande otron, som trängde in i vetenskapen, i människorna, i luften, i hemmen, i lifvet, bland ungdomen, bland de små barnen.

Professorn nästan tappade andan vid den sista klimaxen.

Professor Z. åter fann bela saken löjlig.

— Pyk. Låt dem hållas. Det blir ändå ingenting af, när det kommer till kritan.

Professor Ranke sade ingenting, men i hans hem lade fruarna råd, och de kunde ej finna nit-•271

gon annan förklaring, än att tiden var ond, och att ungdomen nu var värre än någonsin. Professorskan Banke, förklarade, att hon hyste mycken sympati för religionsfriheten, mycken sympati. Men hon ville inte se den försvarad på det sättet. Inte på det sättet.

— När en god sak kommer i dåliga händer, det är det värsta, som kan hända oss, sade hon. De ha förstört för oss alt, som skulle ha kunnat göras. Ack, om jag kunde träffa kandidat Randers. Jag är säker om, att han skulle dela mina åsigter.

Bland studenterna hade det också kommit oro i lägret, en oro, som störande inverkade på förut eniga matlags middagstrefnad, en oro, som bragte gamla vänner i harnesk mot hvarandra, lät åtskilliga lialfkannor punsch torka in och framkallade ännu flere. Man disputerade i nationslokalerna, i föreläsningssalarna, på gatorna, på kaféer och på restauranter. Från hemmen kommo upprörda bref, fulla af varningar, och hela denna sak blef i hast så vigtig, så stor och så betydelsefull, att den för en tid aldeles undanträngde alla tankar på kinkiga befordringsfrågor och ärelystna tentamensplaner.

Norström hade fattat sitt parti. Han ville af princip inte deltaga i något, som kunde ega ka-i raktären af opposition.

Lindberg påstod, att han begrep inte så"na där saker, och att han inte förstod hvad man bråkade för.Kandidat Lagerberg berättades bafva yttrat sin stora förvåning, öfver att studentkåren inom sig egde dylika element, som inte aktade för rof att lättsinnigt sätta på spel det stadgade och solida anseende, som studentkåren af ålder egt.

Ling gick omkring hela dagarna och skrattade. Han var i en upprymd sinnesstämning. Det här var just något för honom. Han skrattade åt dem, som vore entusiastiska, han skrattade åt dem, som visade högtidlig indignation. Han var i rörelse från morgon till kväll och flödade öfver af historier och elakheter, samt påstod, att Upsala aldrig visat sig i en så intressant dager som under denna röra af lysande idiotism.

— Det blir naturligtvis pankaka af altihop. Hähäm. Djäfla idioter. I hela vår nation fins det ingen mer än Grane, som skrifver på, utom jag. Hähäm. Ska gärna vara med, för att få se gubbarna och pojkarna slåss och höra dem skälla ner hvarandra. Mycket gärna. Förbannadt gärna.

Endast vår vän Lars Johan var lugn och svarade på alt, man sade åt honom:

— Det var helvete.

Och på båda sidor arbetade man. Allianser ingingos mellan de styrande å ena sidan och de samhällsbevarande elementen inom studentkåren å den andra, och man höll möten, diskuterade, ex-kommunicerade, parlamenterade och agiterade.

Det var ett lif, till hvilket ingen människahade .sett, maken, alt sedan Messenii och Rudbecks lärjungar pryglade upp hvarandra Herranom till ära.

Gamla studenter, som fått befattningar i staden, och som länge sedan upphört att vara nationsmedlemmar, skrefvo in sig på nytt för att öka antalet af samhällets pelare. Studentkåren delades med ens i två partier, hvilka inbördes hatade och föraktade hvarandra, och mellan dessa partier stodo en hel del, som allesammans voro aldeles underbart intresserade för religionsfrihet i almänhet och ansågo den vara en sak, som framför alt borde till behandling upptagas af studenterna, hvilka framför andra voro kallade att bära ljusets fana. Men i detta särskilda fall ansågo de det i alla fall klokast, att studenterna ej blandade sig i frågan om religionsfriheten.

För att få en almän studentsammankomst till stånd gälde det emellertid att midt i termin, som det var, få en nation sammankallad. Ty det var endast, om en hel nation beslöte sig för saken, som studentkårens ordförande vore pligtig att sammankalla kåren. Och det gälde altså att få fatt på en nation, inom hvilken man kunde hoppas på pluralitetens gynsamma stämning.

P—s nation sammankallades verkligen, men pluraliteten beslöt, att nationen ej borde anhålla om studentkårens sammankallande.

Därefter väcktes intresset för saken inom T—s nation, och där gick förslaget igenom. Studeut-

ErV: Grane.•2 kåren skulle altså sammankallas. De liberala ibland studenterna jublade, de konservativa svuro ve och förbannelse. Endast några invigda lågo öfverlägsna leenden och sade:

—- Det går inte.

Och det gick inte.

Inspektor i nationen begagnade sig af den rätt, han enligt stadgarna egde, men aldrig brukade begagna, att vägra sin underskrift till nationens beslut. Beslutet blef altså af formela skäl utan verkan. Och nu led det fram mot våren.

— Låt dem bara hållas, sade de kloka och förståndiga. Den som vinner tid, vinner alt. Bara vi komma fram till första maj, och festandet börjar, så tystas hela saken ned af sig själf.

Samma afton, när man fått visshet om saken, hade Grane gått hem till Schultz, som nu bodde två trappor upp i Skytteanum.

De sutto i Schultz yttre ram. Lampan var tänd, men skrifbordet såg ordentligt och städadt ut, som om ingen arbetat där på bela dagen.

Grane var ovanligt retlig. Han kunde inte sitta stilla. Oupphörligt bytte han om plats. An satt han i soffan, en gränsle på en stol, än gick han upp och ned på golfvet, än befanns han sittande på skrifbordet med fötterna på skrifbords-stolen. Schultz däremot såg lugn ut, men ett vemodigt uttryck låg i hans ögon, fast han ofta log.

— Ja, sade Schultz till sist, nu är du i eldoch lågor. Förut ville du ju inte vara med om naken.

— Ja, förut ja.

Grane hoppade ned från skrifbordet och satte sig gränsle öfver en stol midt emot Schultz.

— Förut? Det tror jag det. Hvem fan kunde tro, att marken var så förberedd här i Upsala? Jag vet inte, men jag ville inte blanda mig i det. Ibland tror jag, att det var därför, att jag bara ville se, om det var någon verklighet i alt detta. Jag önskade det med hela min själ så varmt, att jag inte vågade tro det. Därför ville jag stå på afstånd. Här har ju varit så mycket prat, så mycket ändamålslöst, futtigt och ledaväckande prat. Med ens tycktes saken närma sig till handling. Då först visste jag, hur liflig del jag tagit i altsammans. Det var i går. Mins du, hur glad jag blef? Ja. Och så i dag kommer den här underrättelsen. Nu skulle jag vilja sätta i gång en agitation. Det där är skamligt. Den där lömska afsigtligheten i att helt fegt bara lita på, att i maj super man bort intresset, och så kommer sommaren emellan. Och i höst är det glömdt.

Schultz såg på honom, men satt lugnt stilla:

— Ja, hvad vill du göra?

Grane skrattade till. Det fans ingen glädje i skrattet. Men han skrattade en gång till, tyst, liksom åt sina egna tankar:

— Ja, jag medger, att det vet jag inte. Sejag kan aldrig låta bli att kritisera dem, jag skulle sätta mig i förbindelse med. Det fins ju många, hos hvilka jag högaktar både karaktär och talang. Men det fins andra. . . Nå. Oin de bara inte förde så stora ord på tungan.

— Tror du, sade Schultz alvarsamt, att du i lifvet kan få sluta dig till en trupp, där alla medlemmarna äro riddare, sans peur et sans reprochef Är du det själf kanske?

— Nej, det vet jag nog. Och inte är jag så förbannadt kär i mig själf häller. Men det är ändå litet hos mig själf, som jag ta mig fan håller på.

— Ack, sade Schultz, tror du, att lifvet är en ridderlig tornering, där endast män, hvilka bära karaktärens adelsmärke, släppas inom skrankorna? Tror du det? Nej. Lifvet är en simpel knytnäfs-kamp, där man i nödfall inte en gång respekterar boxningslagarna, utan slår i maggropen, om man inte kan slå i ansigtet. Och vill man uträtta något i verlden — stort eller smått — så måste man kunna vara vän och stridskamrat med dem, som slå i maggropen. Det förstås, striden förlorar på det sättet litet af sitt nobla behag. Men man får lof att se på nyttan. Det förstås, man får akta sig själf för att sjunka ned till en vanlig boxare. Annars blir det för djäfligt.

Grane log, öfver att Schultz svor.

— Hur skall jag i detta särskilda fall tillämpa principen? sade han.— I detta fall tror jag nu mera just ingenting vara att görä, svarade denne. Men hvad jag vill säga är, att mun ej får vara aristokrat i sitt förhållande till andra. Hvad skulle du säga om en soldat, som vägrade deltaga i en drabbning af fruktan, att kanske några uf patrasket skulle gripa till harvärjan ?

— Jag skulle säga, att han vore en originel människa.

— Ja, där ha vi det. Men till soldat måste du medge, att denna originela människa med all sin själfkänsla inte duger. Man är så galen efter originulitet här i vårt epigoniska land, att man gärna vill göra hvilka fånigheter som hälst, bara man kan få heta originel. Hvad är nu det där för prat?

Grane skrattade på samma sätt som nyss, aldeles som den andres ord icke anginge honom. Plötsligt satte han sig med en trött åtbörd ned på en stol, denna gång helt ordentligt med ryggen mot ryggstödet.

— Jag vet inte, hvad det är åt mig i dag, utbrast han. Jag är bestämdt aldeles oduglig här i verlden. Jag kan inte passa till kanonföda en gång. Ah, hvad alting är eländigt,

— Jag skall säga dig, hvad som fattas dig, sade Schultz, om du tillåter mig och inte blir ond. Du har sökt i hela ditt lif. Först har du sökt en verldsåskådning. Det har du på sätt och vis fun-uit. Ty det är nu inte så rasande svårt att skaffa sig. Nu söker du något att lefva för. Du går ju som i en ständig feber. An är du upprymd, än nedslagen, än fantastisk, än tvifvelsjuk. Aldrig en temperatur, som ger verklig växt åt din inre människa. Du borde samla dig på något bestämdt, inte flyga från ett till ett annat. Koncentration är den stora hemligheten, koncentration och arbete. Inte är det arbete att läsa mekaniskt sex timmar om dagen. Du vet ju inte en gång, hvarför du läser. Har du bestämt dig för, hvad du ska bli?

— Nej.

— Ser du. Du söker det också. Du bråkar för mycket ined lifvet. Och du är inte nog stark att låta lifvet taga dig fången och lära dig lefva under de vilkor, i hvilka du kommit. Det ligger en förbannelse i att oupphörligt längta och hoppas och drömma, när tiden rinner bort som fin sand mellan ens egna fingrar.

— Ja, kanske.

Grane steg upp och lutade sig med ryggen mot kakelugnen. Han hade blifvit blek, och hans ögon fingo en klar, vacker glans. Han förde handen långsamt genom sitt hår, tog af pince-nezen och torkade den.

— Ja, du har rätt, sade han.

Men äfven i detta ögonblick sysslade hans tanke med, huruvida denna tankegång skulle kunna gifva hans lif ny fart eller ej, huruvida ej nu ett•279

nytt stadium skulle inträda. Och han misstrodde sig själf, vid tanken på det glada mod, som altid besjälat honom under de första dagarna, när ett sådant nytt «stadium» inträdt.

Emellertid knackade det på den yttre dörren, och Schultz gick för att öppna. Det var aftonens tidning.

Schultz slog upp den och ögnade i den: »Egyptiska frågan, Universitetet, Spökerierna vid Bälsta, Meddelanden från allmänheten».

Schultz ryckte till:

— Hvad är det här? Här är ett par uppsatser i den här välsignade religionsfrågan igen. Den ena af dem är något längre. Den är undertecknad R—s.

— Får jag se?

Grane drog hastigt till sig tidningen:

— Det är bestämdt Randers.

— Läs då, vet jag. Läs högt.

Men Grane hörde honom inte. Han stödde sig med båda armbågarna mot bordet, och hans ögon flögo utefter raderna. Ett besynnerligt, hånfullt leende låg på hans läppar, och när han läst ut, skrynklade han i ett tag ihop tidningen och slängde den i väggen.

— Det är gement, utbrast han. En sådan lögnare, en sådan charlatan. Ack, om jag hade honom här.•280

Schultz tog upp tidningen och vecklade varsamt upp den.

— Ar du galen? Hvad är det?

Grane sade inte ett ord, utan gick som en rasande.

Och Schultz läste.

Författaren började med att förklara, att han i denna fråga stode aldeles utom partierna, och att han följaktligen tilltrodde sig att kunna döma opartiskt. Därefter följde en half spalt, som på ett vackert och tilltalande sätt tog till orda för aktning mot olika tänkande. Och förf. antydde, att han ansåg, att de nya frihetskämparna icke gått till väga med tillbörlig pietet, och att altså deras uppträdande för toleransen vore en smula öfverraskande.

»Friheten», stod det till sist, «är en mycket vacker sak. Ja, när det gäller religiösa spörsmål, skulle förf. till dessa rader till och med vara benägen att kalla den sublim. Den var dock kanske ännu vackrare före 1789, innan man ännu lärt sig att begripa, att de vackra orden ej altid äro s;i lämpliga att realisera. Ty nekas kan ej, att en idé förlorar smått på att predikas på gatan. Det kommer något af vulgärt öfver den, något, som smakar af pöbeluppträden och krogdemonstrationer. 7hi sublime au ridicule il n"y a qu"un pas. Och det är ej utan, att man tycker det steget vara taget, när man ser bela denna lilla orkan i ett•281

vattenglas, som ger sig min af att vara, 0111 inte verldshafvet, " så åtminstone en liten vik af detsamma.»

»Det är verkligen förvånande, att något sådant kan förekomma inom denna studentkår, som just haft sin styrka i sin så att säga stabilitet, om nämligen med stabilitet menas frihet från rörelse. Det är litet för tidigt att vilja börja med att reformera verlden, när man ännu inte lemnat akademien bakom sig, och när man ser, med hvilken häftighet det samhällsförbättrande raseriet tycks hafva gripit omkring sig, beklagar man blott, att man ser så ringa utsigt för ett resultat i de unga frihetskämparnas reformationsträfvanden. Men det fins ett litet fält, där man kan arbeta och möjligen också uträtta något. Man väcker kanske intet uppseende därigenom, men arbetet torde ändå kunna hafva sitt intresse. Det är ett gammalt råd, men som tycks vara glömdt. Och det lyder så: "Sök att reformera dig själf, innan du försöker att reformera andra". Jag tror, att herrar religionsfri-hetsifrare på den vägen med mindre väsen skulle uträtta mer.»

Schultz lade lugnt tidningen ifrån sig:

— Det är ju till en del detsamma, som du själf sagt.

Grane for upp:

— Jag V Hvad är det du säger?

— Ja, har inte också du tviflat på resultatet?•282

Har inte också du hållit dig undan, därför att du inte sympatiserade med några af tillställarna ?

— Ja, men . . .

Grane . stampade med foten.

— Jag har inte hånat så rått, så gement och så räfaktigt listigt. Hvad jag sade, kom af sorg, af sympati . . . Det här är ju rena, rama eländet. Fy fan, att du kan komma och jämföra mig . . .

— Jag har ju sagt dig, hvad jag tänker om Randers.

G råne började sätta på sig sin röck.

— Hvart ska du gå?

— Hem.

— Ja, men du har ju inte ätit kväll än.

— Det är detsamma. Får jag ta med mig tidningen?

— Ja, mycket gärna. Men hvad tänker du göra?

— Det vet jag inte. Jag vill bara komma ut. Men gif mig tidningen.

Grane stoppade den i fickan.

— Adjö.

När han kom ut på gatan, gick han direkt in på ett litet kafé, och köpte två påbredda smörgåsar, en halfbutelj öl och fyra cigarrer. Därefter gick han hem till sig, tände lampan och satte sig åter att läsa igenom tidningsuppsatsen.

Han kände igen Randers tankar och uttryckssätt på hvarenda rad, och han begrep inte, att han aldrig förr hade sett honom i samma ljus som nu.•283

Hvilket inflytande måste inte denne man hafva utöfvat på honom, då han kunnat vara så blind. Och ban förstod med ens, hur nära han varit att själf glida ned till samma nivå af förnäm skeptis och loj egoism. Hau kände mot Randers en förbittring, som var gränslös. Tv ban märkte likheten i deras resonnemang, som Schultz redan påpekat. Han kände samtidigt, att det fans en skilnad mellan dem som människor, och han visste med sig, att denna skilnad var stor. Men han kunde ej komma underfund ined, hvari denna skilnad bestod.

Och därför hatade han nu Randers, hatade honom, som man hatar sitt eget sämre jag.

Han kände sig hungrig, åt upp smörgåsarna och drack ur ölet. Därefter tände han en cigarr, bredde ut ett rent papper framför sig och började skrifva ett genmäle.

Klockan var tre på morgonen, när han slutat. Cigarrerna hade han rökt slut, och hans händer darrade af nervositet.

Han läste igenom manuskriptet och lade det i en låda. Sedan gick han till sängs utan grubbel och utan fantasier. Han tyckte, att det låg räddning för honom själf i denna handling, men kunde ej klargöra för sig hvarför.

Ty han visste då ej ännu, att det kan ligga räddning i själfva förmågan att handla, utan att tänka hvarken på följderna eller resultatet. Hand-•2 lingen kun vara ungdomlig, öfverdåd och duin. Det vet man ej i sådana ögonblick. Men ve den, som aldrig varit hvarken ungdomlig, öfverdåd eller dum.

XVII.

Morgonen därpå gick Grane tidigt ut. När han druckit kaffe, gick han direkt upp till Randers. Denne var nyss hemkommen från en rid-lektion. Han brukade rida tre gånger i veckan för att skaffa sig motion. När Grane kom in, hade han nyss fått af sig den ena ridstöfveln och var just sysselsatt med den andra. Han märkte inte Granes upprörda utseende, utan började prata som vanligt.

Grane afbröt honom:

— Jag har läst din uppsats, sade han.

— Har du det? Redan?

Randers tittade upp från stöfvelknekten.

— Jag tänkte annars ge dig ett exemplar. Jag har just skaffat mig några aftryck.

— Tack. Men det behöfs inte.

Det uppstod en stunds tystnad, under hvilken Randers fullbordade sin nederdels toalett och slutligen stannade framför spegeln för att ordna sitt hår.Grane hade blifvit blossande röd, och hela hans ansigte .var i rörelse.

— Jag har skrifvit ett svar, sade han plötsligt. Rösten lät tjock och hård.

— Hvad säger du? Har du skrifvit ett genmäle?

Randers blef så öfverraskad, att han på en lång

stund inte fick fram ett enda ord. All förstälning var bortblåst, flegman var aflagd, hans ögon glödde, och med hårdt sammanprässade läppar gick han fram mot Grane. Han stannade midt på golfvet, och ett ögonblick stodo de båda unga männen stilla, utan att säga e‡t ord, mätande hvarandra från hufvud till fot. Och båda kände, att från detta ögonblick voro de fiender för lifvet.

— Hvad är det du har skrifvit?

— Jag har skrifvit ett genmäle på dina sofis-mer, sade Grane kort. För öfrigt är jag ej skyldig dig någon redogörelse, för hvad jag har skrifvit. Men att jag skrifvit, ville jag själf tala om för dig, så att du inte sedan skulle komma och beskylla mig för att hafva handlat bakom din rygg.

— Jaså.

Randers skrattade kort och gick tillbaka till spegeln, där ban med borsten likgiltigt strök utmed sitt hakskägg. Han hade återvunnit väldet öfver sig själf, och rösten lät kall och lugn.

Grane fortfor:

— För resten kan du gärna få veta, hvad jag har skrifvit. Jag skulle möjligen ha kunnat göra•286

ön psykologisk utredning af den sinnestämning, som föranleder ett dylikt skrifsätt, ock jag skulle möjligen däri kunnat inskjuta ett och annat, som hade gjort skriftställaren bekant, så som han förtjänade.

—• Och du skulle därigenom ha kunnat skära vackra lagrar äfven inom skandalskrifveriets nu så högt uppburna fack. Af en person med dina åsigter hade det varit en konsekvens, som man kunnat vänta sig.

— Jag har icke gjort det.

Grane höjde rösten, och hans läppar darrade.

— Men om jag inte gjort det, så har det därför inte varit af någon skonsamhet emot dig. Men jag vill det inte. Jag föraktar det. Kan du komma dig upp i verlden på det sättet, så gärna för mig. Jag är dig egentligen tacksam. Ty hade inte du varit, skulle jag sannolikt ej fått energi nog att säga, hvad jag nu har sagt.

— Nå, hvad är det då för märkvärdigt du har sagt?

— Det är ingenting märkvärdigt als. Men det har varit nyttigt för mig. Ty det har skaffat mig luft, och det var hvad jag behöfde. Det är du och dina likar, som ha satt min galla i gång. Och det tycks, som om entusiasmen i våra dagar hade sitt säte i gallan.

Randers hade satt sig och såg nu med ett retsamt småleende upp på Grane:•287

— .Tag vill göra dig uppmärksam på, att man inte brukar komma upp till en person på hans rum för att öfverösa honom med personliga grofheten

— Groflieter?

Grane tog ett steg framåt, som om han velat rusa på den andre. Randers hejdade honom.

— Du tänker inte säga mig, hvad du skrifvit?

— Nej. Det kan du läsa, när tidningen kommit ut. Uppsatsen har jag här i fickan. Och omedelbart härifrån går jag till redaktionen med den.

-—- Jaså. Nå, hvarför har du då egentligen kommit hit?

— Jo.

Grane skrattade till.

— Det är egentligen litet romantiskt.

Han såg ned, men blef plötsligt al varsam igen, och den förra häftigheten kom tillbaka. Han darrade af vrede, och det låg gråt i rösten.

— Du har icke haft rätt att behandla mig, som du gjort. Du liar ganska snart lärt att känna mig, och det var inte svårt för dig. Ty jag för-stälde mig aldrig. Men det gjorde du. Du narrade af mig förtroenden, du lät mig tala mig varm inför dig. Begriper du inte, att jag nu skäms för mig själf, som om jag klädt mig naken på öppen gata?

— Jag har aldrig narrat af dig några förtroenden. Dem gaf du mig själf.•288

— Ja.

Grane knot händerna.

— Men hvarför? Därför att du stälde dig för mig sådan, att jag kunde göra det.

Och med en plötslig omkastning frågade han lugnt:

— Kan du neka för, att du emottagit ett visst uppdrag af professorskan Ranke? Att skaffa vissa adresser? hva?

Randers stack händerna i byxfickorna och satt, lugnt stilla:

— Det behöfver jag visst inte neka för.

— Och mins du, hvad du sade åt mig, när vi gingo hem från Rankes, och jag berättade dig mitt samtal med henne?

Randers ryckte på axlarna:

— Du vet, att jag inte tycker om att vara oartig.

Grane hade sänkt rösten. Den lät nästan vemodig.

— På det sättet har du behandlat mig altid. Jag förstår det nu mycket väl. Du har låtit mig tala, och när du ej motsagt mig, utan svarat med en banal artighetsfras, har jag tagit det för sympati.

Randers smålog sarkastiskt:

— Får man fråga, när du skrifvit din fillipik emot mig? För det ska väl i alla fall föreställa en fillipik?

Grane blef häftig igen.•289

— I natt, sade han, så fort jag läst din.

— Du önskade ju inte häller någon opinionsyttring, vill jag minnas? Eller kanske det också är en af de många saker, i hvilka vi missuppfattat hvarandra ?

— Nu vill jag det emellertid. I alla händelser vill jag inte, att saken skall angripas med dumma floskler, som man inte själf tror på, utan som man skrifvit dit för att. . . Ja, hvad vet jag? Det ligger altid något under, hvad du gör.

Grane bytte om plats och gick fram till chif-foniern. Där lågo några aftryck af uppsatsen. Ett par af dem hade påskrifter med tillägnan «från förf.» Grane såg på ett af dem sitt eget namn, på ett annat namnet på den professor, som genom sin mellankomst förhindrat studentkårens sammankomst.

— Fabula docet, sade han torrt och höll opp de båda papperen.

Därpå började han tyst att sätta på sig öfver-rocken. Randers följde honom till dörren och bugade sig vårdslöst, i det han sträckte fram sin hand.

Grane tog den flyktigt, som om han varit rädd för att röra vid den, och rusade ut.

Han var häftigt upprörd och gick hastigt framåt Agatan.

Han tyckte ett ögonblick, att det ingenting tjänade till att inlåta sig i polemik med Randers.

Erik Grane, 19•290

Och lian stannade en stund på Nybron och såg på, bur Aprilsolen gassade på den bruna ån, utför hvilken . de smältande isstyckena muntert dansade ut till hafs,

— Oin han kunde få följa med. Bort härifrån. Bort.

Med en suck gick ban vidare till tidningsbyrån, där ban träffade redaktören.

Redaktören tog artigt emot honom och bjöd . honom att sitta ner.

—- Jaså, herr Grane har skrifvit i religionsfrågan. Det ska bli mycket intressant att få läsa. Mycket intressant. Ja. «Genmäle till br R—s.» Hm! Hm! Ja, ser herr Grane, man kan inte trycka alting. Det intresserar inte almänheten längre. Almänheten är trött på den bär saken. Kanske herr Grane tänker ägna sig åt publicistisk verksamhet. Inte? Jo, annars skulle herr Grane snart ha lärt sig, att det fins två saker, som en tidningsredaktör i första rummet måste tänka på: att vara försigtig och söka träffa almänhetens smak. Det här är alt bra långt. Tycker inte herr Grane själf, att det är litet långt? Skulle man inte kunna förkorta det litet? Använda saxen här och där? Herr Grane vet. Saxen! Hähä. Saxen.

Redaktören skrattade förtroligt och klappade Grane på knät.

— Den kan verkligen inte förkortas.

Redaktören vek ihop papperet, lade hufvudet•291

på sned och fäste sina stora vattniga ögon på Grane med . en min af resignerad sorgbundenhet.

— Det gör mig verkligen mycket ondt. Men jag kan inte taga den. Om herr Grane visste, hur öfverlupen jag är af insändare. Se här.

Han lyfte upp en rulle papper från bordet.

— Tror herr Grane, man kan trycka altihop det här? Hvasa? Hvart tror herr Grane, att det skulle ta vägen? Hvad tror herr Grane det är? Hvasa? Insändare. Bara insändare. Jag får tio så"na här om dan. Bara att läsa dem. Bara att läsa dem, herr Grane, det tar sin tid. Och när jag sen ser, att det här är så långt. Själf måste jag erkänna, att jag till alla delar sympatiserar med herr Grane. Men hvad ska man göra? Det är omöjligt.

Den stora mannen höjde ögonbryn, öfverläpp, kindmuskler, axlar och händer med en enda automatisk rörelse.

— Ja, hvad ska man göra?

Grane bad om ursäkt, att han besvärat, och gick till den andra tidningen.

Där blef uppsatsen mottagen med uppräckta händer, oeh redaktören beledsagade den egenhändigt med följande inledning:

-—- «Då redaktionen af tidningen X. Y. Z. tvärt emot all publicistisk takt vägrat att intaga detta genmäle på en i dess egna spalter nyligen synlig uppsats, undertecknad med signaturen R—s,•292

hafva vi med nöje mottagit förf:s anbud att trycka den i vår tidning, så mycket hällre som vi därigenom fått tillfälle att i vår mån protestera mot vår kollegas på platsen sedvanliga försök att lägga kafle i munnen på den almänna meningen.»

När uppsatsen var tryckt, skickade Grane den i ett anfall af ridderlighet, försedd med en påskrift, till Randers och fick ett elegant bref till svar.

Detta var det sista, han hörde från Randers.

För öfrigt väckte uppsatsen föga uppmärksamhet. Men inledningen, som kommit dit utan Gra-nes vetskap, och som var undertecknad med det mystiska Med. anm. gaf anledning till en två veckors liflig polemik mellan de båda rivaliserande tidningarna.

Emellertid hade ett nytt förslag att få en opinionsyttring till stånd blifvit framstäldt. Man ämnade sätta i gång en masspetition, och för detta ändamål värfvades nu namn. Själfva Ling sprang omkring med listor, om af intresse för saken eller för att få gyckla med sina bekanta må lemnas oafgjordt, och listan räknade snart flere hundra namn.

Men hur det var, så hade de visa och förnumstige räknat rätt. Naturen gjorde gemensam sak med visheten. Följden blef en den härligaste vår, följden ^häraf det gladaste lefverne med vin och flickor, och följden af detta blef återigen den, att religionsfriheten skuffades åt sidan och gömdes•293

till hösten. Och när hösten kom, var det ingen, som ville rifva upp det gamla såret igen.

Att de sansade elementen inom lärarestaten och studentkåren skulle läsa tacksägelser öfver det skedda var klart. Ling påstod till och med, att inan varit betänkt på att hålla Te Deum. Men däri låg troligen någon öfverdrift.

Det är emellertid säkert, att äfven rörelsens ledare voro rätt glada, att det gick som det gick. Ty sanningen att säga var intresset inom kåren för denna sak ej så särdeles stor, och att studenterna en mosse skulle inlåta sig på några äfven-tyrligheter, var knappast att befara. «Vår tids ungdom» är i det fallet vida mera sansad än ungdomen i gamla tider. De äldre må nu om den saken säga hvad de vilja. Dessutom var det ju Maj, ungdomens, punschens, kägelbanornas och kärlekens månad. Och — för att ännu en gång citera Ling — «det fins inga kattor, som ta" råttor i Mars».

Grane blef ovän ined Norström en kväll för den här saken. De träffades ibland några andra på Nybron, och naturligtvis kom den stora frågan genast på tal.

Hvar och en uttalade sina åsigter, och Norström sade, att han tyckte, det var bäst, som det var. Nu hade man åtminstone fått lugn efter alt det myckna bråket.

Då blef Grane het och stälde till ett stort upp-•2 träde. Han tog till stora ord och kallade Norström för en konservativ träskalle och ett satans byråkratfrö. Därefter utöste ban några välmenta förbannelser öfver lifvet i almänhet och Upsala -lifvet i synnerhet samt gick häftigt sin väg, i det, ban affyrade ett sista batteri af de mest utsökta och svafveldoftande eder.

När han gick, var ban verkligen så ädelt upprörd, som en människa gärna kan vara, och ban hade hjärtat fullt af sorg öfver, att han med alla sina vackra känslor egentligen uträttade bra litet.

Och med de tankarna i hufvudet promenerade han en bel timme fram och åter i Karolinaparken för att svalka sig.

Men när den timmen gått, började ban granska de förebigående. Snart stod han stilla och såg efter dem, hälst om det var fruntimmer. Och något senare vandrade han hem till sig, ledande under armen en skönhet, hvilken hade blåa ögon och en gul lugg, som såg ut som en tvärklippt man.

Morgonen därpå låg ban ooh försökte komma underfund med, hvad som föranledt Göthe att dikta sin Faust och ställa Mefistofeles vid hans sida. Bestämdt hade Göthe erfarit, hur nära de sublima känslorna ligga . . . ja, vissa andra. Och så hade han hittat på den där kompositionen Faust-Mefistofeles. Kanske var det vulgärt att tro Göthe om sådant. Men — han trodde det ändå, och det smickrade hononi.•205

Han var i en förfärligt orolig sinnestämning, det var hela saken. Han visste ej, hur det kom sig. Men någon ro hade han aldrig. Aldrig hade han lefvat så som under denna vår. Ofveralt syntes han ute, öfveralt var han med, och ofveralt var det han, som var gladast, uppsluppnast och mäst böjd för upptåg och galenskaper. Sällan kom han hem före två eller tre om rnornarna och sällan syntes han två aftnar å rad i samma sälskap.

Schultz var orolig för honom och frågade honom en dag, hvad det var åt honom.

—• Ska" inte jag också kunna få vara glad, sade Grane. Det kunde jag inte förr. Nu, när jag kan det, ska" jag inte få det då? Tror du, man är ung hela lifvet. Ah fan. Var lugn du.

Och han lefde som förut. Om förmiddagarna var lian ute och promenerade, drömde och samtalade i sälskap med vänner och bekanta. Middagen intogs på Gästis eller Eklundshof, kaffet efter omständigheterna, och när punschen kommit på kaffet, var dagen skämd. Eller — som Grane brukade uttrycka sig — «man hade tvärtom förstått att taga vara på den.» Och nu följde kägelpartier, toddar, supéer, nachspiel, poetiska promenader under de långa, ljusa sommarnätterna, svärmiska fantasier, när solen gick upp öfver den långa, ändlösa slätten. — Men också nattliga äfventyr af mindre eterisk art.

Under denna tid hade han ett samtal med•296

professor Ranke. Professorn förebrådde honom hans sysslolöshet, att han ej tenterat under termin o. s. v.

Grane erkände sina förseelser, men lofvade icke bättring.

Professorn frågade honom då, om han höll på att bli ett brutet geni, men Grane svarade, att geni hade han aldrig haft anlag för, och än så länge höll ban nog ihop.

Men alt möjligt fantiserade han på, och de mest olika saker sysslade han med. Han skref tidningsartiklar, gjorde parodiska tillfällighetsvers och tog kall dusch om rnornarna. Han beskyldes för att vara anstiftare till ett af de sista gat-upptågen, då ett kompani af studenter klockan fyra en morgon gått genom gatorna med fiol, handklaver, triangel och skramlande kakelugnsluckor.

Under två veckors tid hade ban fått något särskildt att tänka på. Han hade träffat på en flicka, som var tämligen på fallrepet, och som hon var vacker, tyckte han synd om henne och beslöt, att hon skulle räddas.

På ett Magdalenahem ville ban ej sätta henne. Han ville försöka ett annat sätt. Han ville skaffa henne arbete och sätta henne i beröring med folk, som icke föraktade henne, utan behandlade henne som en människa.

Själf hade han icke öfverdrifvet stor tro på framgången af detta företag. Det intresserade ho-•297

nom mäst som experiment, och dessutom var det en aäedare för det verksamhetsbegär, som gnagde och plågade honom.

Han gjorde en extra resa till Stockholm för att få en plats åt henne och lyckades. Efter sex veckor rymde hon tillbaka till Upsala och spred ut, att Grane hållit henne i Stockholm och tänkt i framtiden gifta sig ined henne. — —

En afton i Maj kom Grane långsamt drifvande nedför åpromenaden. Det var månsken, och genom de nyutspruckna träden, som stå i en lång allé längs utmed ån, föll månens gulhvita dager och bildade fantastiska figurer på de släta sandgångarna och långt bort på de klippta gräsplanerna. På Flustret spelades ouvertyren till «Den Stumma». Orkestern var skral. Pianot lät skram-ligt, och klarinetten skar i öronen med sin gälla ton och lät, som om den haft på sitt parti ett solo med ackompagnemang. Ans vatten låg i en mörkare skugga, blott på en enda fläck midt i strömfåran syntes en smal strimma af gungande ljus."

Grane var ute för att träffa någon kamrat, hade gått och drifvit från kafé till kafé, men misslyckats i att träffa någon och gick nu ensam nedåt promenaden. Han mötte alt färre människor, ju längre bort han kom. Endast med långa mellanrum kunde han upptäcka en ensam vandrare.

Först var han förargad öfver att få tillbringa aftonen ensam. Just denna kväll var han så sär-•298

skildt upplagd för att ha roligt, för att få ställa till något riktigt originelt. Men småningom vek denna känsla för en annan. Det var så länge sedan han var ensam med sig själf. Aftonens milda svalka omgaf honom, och han hämtade andan djupt af välbehag.

Och ban började tänka öfver sig själf. Hvad gjorde han egentligen? Hvad tänkte han på? Det var dock en tid, när dagarna ej gingo så spårlöst förbi som nu. Det föreföll honom, som om han hölle på att förlora intresset för sig själf.

Han ryckte till och påskyndade sina steg. Där promenaden slutade, fortsatte ån mellan kala åkerland och förlorade sig i mörkret långt bort mellan de öde stränderna.

Länge stod han och stirrade på detta. Länge, länge. Det kom en varm, vek stämning öfver honom, och tårarna trängde sig fram i hans ögon.

Det var så mörkt där borta. Och i detsamma "kröp månen in under ett moln. En ilning som af köld gick genom hela hans kropp.

Sådant var hans lif. Ja, sådant var hans lif. Först gick det en kort stund i ljus mellan gröna stränder. Till dess att stränderna blefvo öde, och alt blef mörkt.

Han vände sig hastigt om och gick hemåt. Han kände sig lugnare, när ban åter kom under de höga träden, som böjde sig öfver honom.•299

Månen hade kommit fram igen, och för hans fötter darrade månskenets vexlande ljusa bilder.

Nära Flustret mötte han Lars Johan, som med händerna i fickorna långsamt sträfvade nedåt promenaden.

Grane grep fatt i detta möte som i ett nödankare.

— God dag, Lars Johan, sade han. Hvart ska" du gå?

Lars Johan stannade och tog honom i hand.

— Jag? Hvart jag ska" gå? Just ingenstans.

— Har du lust, så gå vi in på Flustret och äter smörgåsar med öl. Det kan väl altid bli råd för en half punsch efteråt.

— N-ja-a,

Lars Johan grubblade.

— Det är så djäfla kallt, te sitta ute än.

— Tycker du, det är kallt? Ja, då gå vi opp åt sta"n då.

— N-ja-a.

Lars Johan grubblade igen.

— Det är så djäfla dyrt.

— Ah, kom du. Jag har pengar.

Lars Johan funderade igen.

— Kan du låna mig en och tjugufem på en vecka?

Lars Johan lånade altid precis, hvad han behöfde.

— Ja, gudbevars.•300

— Nå, då gick vi då. Ocli Lars Johan stretade ined skinande uppsyn i v«g uppåt Vestra Agatan. Grane följde honom.

När de kommo till Nybron, stannade de.

— Om vi skulle gå in på Phoenix och äta en »busis» för femti öre, föreslog Lars Johan.

»Busis» var förkortning af bus-sexa, och därmed menades, smör, ost, salt kött och sill och potatis, till hvilket lemnades bränvin och svagdricka.

— Ja, kyss till då.

Man åt under tystnad. Blott då och då frammumlade Lars Johan en mild svordom som tecken till sin belåtenhet. När han slutat, lade han ser-vietten som en stor hopknycklad boll midt på bordet och petade sig med en afbruten tändsticka i tänderna.

— Nu har man ändå, så det räcker till en cigarr och två toddar, sade han.

— Nå-å, hvart vill du gå då?

— Vi kan ju gå in på «Djurgår"n», sade Lars Johan, i det ban stoppade en sista bit ost i mun. Det är sä djäfla nära.

»Djurgården» var ett litet kafé, dit de, som tröttnat på studentverlden, dragit sig tillbaka. Nästan alla, som där hafva sitt stamhåll, hafva på ett eller annat sätt lidit skeppsbrott i verlden. Sälskapet är därför där mer exklusivt än på andra ställen, och det händer ej sällan, att en okänd,•301

som anses störa trefnaden, på lämpligt sätt aflägsnas af stamkunderna.

Grane tvekade. Förslaget lockade honom egentligen icke. Men i ett anfall af nyfikenhet gaf lian efter.

— Nå, så kom då. Jag har aldrig varit där förr.

En dimma af cigarrök bolmade emot dem, när de öppnade dörren. Kafét var litet, hade blott två fönster, och bordens antal inskränkte sig till fem. Klockan var redan öfver tio, och det hördes ute i förstugan, att stämningen därinne var hög.

Två af borden voro upptagna. Vid det ena sutto fyra borgare, som under tystnad och med alvar rörde på sitt bruna toddyvirke. Men vid det andra gick det så mycket lifligare till. När hans ögon blifvit något vanda vid röken, urskilde Grane, att där sutto sex personer, hvilka alla syntes vara betydligt druckna. En af dem såg ut att vara en tjock patron från landet, och det var tydligen honom, som sälskapet lade an på. Fyra af dem kände Grane igen såsom ökända Upsala-typer. Alla voro gamla studenter, som blifvit öfverliggare, och alla voro de kända under något binamn, som till den grad undanträngt deras egentliga namn, att mången ej ens kände de senare. På lokalen kallades de aldrig annat än långa Anders, Kronhjorten, Grisen och Agathon. Den sjätte satt med ryggen vänd mot dörren och höll landtmannen 0111 halsen samt tycktes hålla tal.•302

Plötsligt utbrast ett väsen, som aldrig tycktes vilja taga någon ända, och ett femstämmigt: «Lefve patron» ! dånade genom rummet.

I detsamma vände sig talaren om och fick syn på Lars Johan och Grane, som emellertid slagit sig ned i en soffa vid dörren och rekvirerat två toddar. Det var Ling.

Han brast i gapskratt och gick genast fram till dem.

— Häkäm. Två nya djur. Nå, hvad tycker ni om lokalen? Ar det inte hemtrefligt? Hvasa? Jo, jag tyckte väl, att det gick i grinden, när jag satt och talade för den där djäfla idioten — hähäm — som bjuder på punsch i kväll. Vill ni inte flytta med er era varor? Hva? Får jag presentera er för de här gentlemännerna ?

Omflyttningen och presentationenen försiggick under en viss högtidlighet. Men för resten inverkade icke de nykomna i ringaste mån på säl-skapets stämning. Grisen hade kommit i gräl med Kronhjorten, och fortsatte omedelbart efter presentationen att med honom växla de mest otvetydiga smeknamn.

Slutligen blef Kronhjorten sentimental och vände sig till Grane, med hvilken ban proponerade brorskål.

— Det fins sluskar i det mänskliga lifvet — han sneglade härvid på Grisen —- som genom själfva namnet angifva, att de tydligtvis glömt,•303

hvad man har rätt att fodra af folk, som för en gång åtnjuta förmånen af bättre sälskap.

Han makade sin stol närmare Granes och hviskade honom i örat, så att det hördes öfver hela rummet:

— Den där karlen är ett svin. Han kallas också för grisen. Han skulle bli präst. Men ban kunde aldrig ta examen. När han skulle tentera i exegetik, så gick han upp till professorn och grät och sa": «Jag har legat på knä och bedt gud om andan», sa" han. «Men det går inte. Han vill inte ge" mig upplysning. Jag kan inte förstå texten.» Och på det sättet fick den rackarn betyg. För professorn var from och dum. Men något anuat betyg fick han aldrig. Hahahaha.

-— Det var lögn, yttrade sig Grisen med sluddrig röst. Det var lögn. Hade jag inte betyg i kyrkohistorien, kanske?

Kronhjorten vred sina långa mustascher, lade armarna på bordet och stirrade på Grisen.

— Du? Ali. Du, som inte kan katkesen.

Grisen tömde ett fullt punschglas, som egentligen tillhörde Lars Johan, något som därför hos denne framkallade ett ljudligt protesterande: «Nej, men hvad faen?»

Därefter lutade han sig tillbaka i soffhörnet. Ögonen voro nära att falla igen, och han viftade i luften med båda händerna.

— Nu ser Grisen flugor. Hähäm! sade Ling.•3 — Kan inte jag katkesen? fortfor Grisen. Det var fan. Kan inte jag katkesen? «När en människa af tio Guds bud eller lagen hafver lärt känna och ångra sina synder …»

— Ja, det kan du behöfva, din gamla kanalje, sade Kronhjorten och såg sig utmanande omkring.

— Tyst, säger jag dig. Det rör dig inte … Hur var det nu igen? När en människa af tio guds bud eller lagen … ja … då ska" hon inte förtvifla. Nej, det ska" hon inte göra. Man ska" aldrig förtvifla. Det är det dummaste som fins. Alting annat är dumt, men det är det dummaste.

Härefter slöto sig Grisens ögon fullständigt, och ban sof.

Ling knackade nu i sitt glas och bad att få föreslå ännu en skål. Det var för de två nykomna unga djuren. Han bad dem vara öfvertygade om, att grinden altid skulle stå på glänt, när två sådana praktexemplar af det under ständig nydaning varande menageriet kommo och krafsade på. Och han hoppades, att samtliga närvarande skulle förena sig med honom att hälsa de nya djuren välkomna såsom djur.

Samtliga närvarande förenade sig. Grisen slog upp ögonen och grymtade igen, att man skulle inte förtvifla.

Landtpatronen hörde på och skrattade hela tiden. Långa Anders och Agathon hade fördjupat•305

.sig i en diskussion om framtidsrepubliken, där Agathon påstod, att bränvin skulle vara förbjudet och människorna följaktligen lyckliga. Kronhjorten hade börjat berätta för Grane om sin ungdomskärlek. Lars Johan satt tyst och sög alvarsamt på sin cigarr. Ling satt och såg på altsammans och spann som en katt af inre välbehag.

När flickan började skrufva ner gasen, gjorde man ett fåfängt försök att få lif i Grisen. Han föll i stället framstupa och sof tungt med pannan lutad mot bordet mellan en punschbutelj och ett vattenglas.

Man fattade sina glas och drack inbördes till afsked. Ling knackade med foten af sitt glas på den sofvande Grisens hufvud, som om han knackat i en bål för att hålla tal.

Taflan är fullständig, sade han.

De gingo ut, lemnande Grisen kvar att sofva ruset af sig. På torget skildes Lars Johan och Grane från det öfriga sälskapet. Grane gick en stund tyst. Han vämjdes vid sig själf. Lars Johan gick också och tänkte på dagens händelser.

— Det var helvete, sade han till sist.

— Ja, det tror jag, du har rätt i, sade Grane skrattande. — —

När Grane kom hem, låg det ett telegram på hans bord. Han kände en underlig kyla genom hela sin kropp, brüt, det och höll det mot ljuset.

Erik Grane. 20•306

Det var från fadren. Han läste det mekaniskt, utan att kunna reda sina tankar.

»Din mor är illa sjuk. Vill du träffa henne, så res genast.»

Grane stod en lång stund stilla.

Modern? Det var länge, länge sedan han tänkt på henne. Han brast i gråt och grät länge. Först när han märkte, att ljuset brunnit ned i sta-ken, gick han till sängs.

XVIII.

Tidigt nästa morgon var Grane uppe för att packa in sina effekter. När det var gjordt, hade han ännu en timme kvar, innan tåget skulle gå. Han tog ett papper och skref följande rader till Schultz.

»Min mor är döende. Jag far med morgontåget. Klockan nio i kväll är jag hemma. När jag kommer tillbaka igen, kan jag inte säga.

Jag känner mig så underlig till mods. Det är, som om jag i detta ögonblick sade Upsala farväl. Jag tycker, att jag går till ett helt nytt "lif, eller rättare att mitt lif hädanefter på ett eller annat sätt skall blifva nytt. Jag vet ej, om denna30?

känsla kommer sig af sorgen, eller helt enkelt däraf, att något händt, som ryckt upp mig till medvetande af, att jag ej längre får motståndslöst rulla ned för lifvets utförsbackar.

Men du skall hafva tack, för hvad du varit för mig under dessa år. Gud skall veta, att jag, om så skall vara, lemnar Upsala utan saknad. Ty jag känner, att jag gör det nu. Jag kommer aldrig tillbaka. Det har varit mitt största fel, att jag ej gjort det långt före detta. Ty det fins ingenting värre än att gå sysslolös midt uppe i ett lif, som man hatar. Det är möjligen mitt eget fel. Men jag kan ej lefva i Upsala. Och vet du hvarför? Jo, det värsta är, att man tappar sin ungdom här. Och min ungdom vill jag behålla, så länge mitt lif varar. Ty är den slut, hvad lia vi då kvar? Lifvet är kort, och hvad som kommer efter, det vet ingen.

Du skall icke tro, att denna tanke är ny tör mig. Den har grott hos mig länge, länge. Den är icke född af en torr reflexion. Den har växt upp inom mig och växt till ett beslut. Och motiven finner du i hela mitt lif, i mina forcerade nöjen, i min irritation, i mitt galna försök att omvända den där flickan, i min ohåg för att studera, i min ifver för religionsfrihetsfrågan och — i en sak till. T3" när man är ung och lefnadsfrisk, kan man till en tid känna det som en hälsa, detta lif med lösa kvinnor. Men nu är det för•308

mig blott en ytterligare plåga. Jag kan icke bli det lifvet kvitt, ocb jag står inte tit att lefva det.

Hvad jag behöfver, är ett arbete, som ger mig intresse för att lefva, en lugn verksamhet, som lär mig att älska lifvet, hvilket är det samma som att lefva. Jag skulle kunna taga hvad som hälst, tror jag, hällre än att gå bär ocb «mogna» i en fyra, fem års tid, innan jag tar examen. T}" det är ju så, man här i sta"n säger, när man vill bemantla, att man på ett fint vis slår dank.

Jag är 25 år nu ocb har således i rundt tal räknadt lefvat halfva mitt lif. Den andra hälften vill jag gärna använda bättre än den första.

Farväl med dig. Och tack.

Grane.»

En halftimme senare satt Grane i vaggonen och hörde, hur konduktören slog igen kupédörren om honom. Han stack ut hufvudet genom fönstret och såg på staden, medan tåget långsamt rullade ut från perrongen.

Öfver bygnaderna syntes taket på Karolina, och högt uppe på backen låg slottet och lyste rödt i morgonsolens glans. Solstrålar blänkte på domkyrkotornens svarta hufvar, och mellan de små bygnaderna lyste trädgårdarna grönt.

Tåget kom längre ut.

Nu såg ban Flustret. Han såg de gröna sofforna och de hvita borden, dammen, där svanarna brukade glida fram och tillbaka, den långa pro-•309

menaden under träden utmed ån. I den tidiga morgonen syntes här och där ensamma promenerande, hvilka med rask fart styrde kursen bort till »Kap» eller kommo tillbaka därifrån och åter gingo upp emot staden. Det var de flitiga, som gingo där, de flitiga studenterna, som i tio, tolf timmar kunde sitta stilla, fängslade vid boken, och som nu behöfde morgonen för att hämta krafter till den långa dagens stillasittande.

Hvad vunno de? Hur sågo de ut, när de hade slutat?

Grane kom ihåg ett par filosofie licentiater och läkare, på hvilkas examensfester han varit med. Bleka, magra och alvarsamma sågo de ut. Det var först, när spriten flödat, som deras munterhet väcktes.

En sky af ånga slog in mot fönstret. När den skingrades, syntes promenadens träd som en lång grön linie. Bygningarna i staden sågo ut som en stor mörk massa. Endast kyrktornen urskilde ban tydligt, kyrktornen och Karolina och slottet, utanför hvilket de långa popplarna till följd af tågets fart sågo ut, som om de sprungit i kapp för att komma in genom den låga hvalfdörren, utanför hvilken de stodo.

Grane tänkte på sin ungdom, bela den ungdom, som gått så glädjelöst förbi och han drog en djup suck af lättnad vid tanken på, att det var den, han nu lemnade bakom sig. Från ungdomslifvet reste•310

lian bort för att rätt kunna blifva ung. Men han kände sig soin en gammal man, ocb han misstrodde sin egen förmåga att börja på nvtt igen.

En darrande känsla af sorg genomflög honom plötsligt. Tänk, om ban icke hunne hem. Tänk, om modern dog, innan han kom. Fadern hade ju ej ens skrifvit, hvad det var hon led af. Och Grane gaf sig nu till att fundera öfver, hvad det kunde vara.

Det var två år sedan, han sett henne. Och ban längtade nu efter sin moder, längtade, som när han var en liten gosse, och modern kom hem efter en lång resa. Utan att göra sig reda för, hur det gick till, hoppade han i minnet öfver ynglingaåldern. Han glömde alla stridigheter, som varit dem emellan. Alla bittra ord, som växlats, de sista årens kyla och ovänliga känslor — alt detta var som bortsopadt och försvunnet. Och han mindes endast den moder, till hvars knä han kommit, när ban gjort sig illa som barn, och som smekt honom och tröstat. Han såg modern ung, leende, öm och glad. Han kände hennes mjuka hand på sitt hufvud, och ban värmdes af hennes leende, när ban talade om för henne alla sina små sorger och motgångar, och hon hörde på och förstod honom.

Och han längtade efter denna moder, längtade efter henne så starkt, att alt mellanliggande försvann i ett tyst mörker, ocb fast ban visste, att ban rest för att träffa en döende, erfor han dock•311

en besynnerlig känska af glädje. Ty ban for ju ändå för att träffa sin mor, som han icke sett på så länge. Och han kände sig viss på, att nu skulle kärleken räcka till att hålla all afvoghet och alla tvister på afstånd. Alt skulle blifva som förr. Modern måste förstå honom, så som han nu tyckte, att han förstod henne. Ty det kunde ej fortvara så som förut. Den onaturliga krigsfot, på hvilken de lefde med hvarandra, kunde ej fortfara.

Och fadern?

Om nu modern dog?

Grane ryckte till, och gråten steg honom upp i halsen. Ja, då skulle kanske hennes död närma dem till hvarandra.

Och tankarna kommo och gingo, stämningarna växlade, fantasierna aflöste hvarandra, medan tåget rullade vidare i den klara vårmorgonen. Men till sist tog naturen ut sin rätt. Och Grane somnade.

När han vaknade, höll tåget vid perrongen i Stockholm. Och bland alt detta buller och alla dessa människor, som i förvirrad brådska sprungo fram och tillbaka, skringrades hans tankar, och för den återstående delen af resan greps han småningom af den apati, som vanligen beherskar resande.

Först när han nalkades den station, där han skulle stiga af för att åka den återstående delen af vägen i vagn, grep honom på nytt oron. Med en egendomlig känsla af njutning såg han på den•312

kända trakten, på granskogen, björkhagarna, sädesfälten, som buro kort, grön, höstsådd råg.

Han spejade ifrigt efter vagnen, när de nalkades den lilla stationen.

Mycket riktigt. Där stod vagnen, det var lilla tvåmansdroskan. Karlson satt styf och rak på kuskbocken, och vagnen var förspänd med två unga hästar, som Grane inte kände igen.

Han kände sig nästan som främmande, när ban såg detta. Men det var då inte underligt. På två år!

Han tog sin kappsäck och störtade genom väntsalen ut på stationsgården.

— Goddag Karlson. Nå, hur står det till hemma?

Han höll på att säga: «lefver mamma?» Men ban hejdade sig och upprepade blott:

— Hur står det till där hemma?

—• Joo, jag tackar.

Kusken satte upp kappsäcken på kuskbocken.

— Det är nog inte så bra det, br Grane. Presten kom dit, just innan jag for.

— Presten?

Grane ryckte till, men hämtade sig.

— Ja, naturligtvis, mumlade han.

— Ar det så farligt? sade han lågt.

Hela vägen hade ban skjutit undan den tanken, att modern skulle dö, Nu föreföll det honom så•313

besynnerligt nära förestående. Och han tyckte, att han redan länge vetat, att alt var slut.

—- Joo, det är säkert det, sade kusken. Patron sa", att vi får köra, alt hvad vi kan.

— Gör det då, sade Grane och steg upp i vagnen.

Och de foro i sträckt traf. Grane brydde sig icke om att fråga mer. Han satt tillbakalutad i vagnshörnet, och hvarje bit af vägen kom med ett minne.

Först foro de genom barrskogen. Aldrig tyckte han sig ha sett sådana träd. Och där den slutade, var en grind, som en liten flicka kom och öppnade. Förr brukade det vara en gosse. Grane kastade en tioöring åt henne, och flickan stod förvånad och såg efter vagnen, medan hon höll den lilla blanka slanten i sin öppna hand.

Där togo björkarna vid, och i skogsbrynet låg stugan, där snickaren bodde. En blå rök från skorstenen snodde sig lätt kring de höga träden. Taket var nytt, af tegel. Grane kom att tänka på, hur han en gång varit där inne med modeni och sett en sjuk kvinna, som låg i en stor säng. Modern hade med sig en skål soppa åt henne och en liten andlig bok. När de gingo ut, ropade den sjuka flera gånger efter dem sitt «Herren välsigne».

Han såg på vägen. Den var grusad med slagg från masugnen, och så var den svart. Det kom af de många kolryssarna, som spilde stybb, när de•3 körde till bruket. Genom en öppning i skogen syntes en svart kolbotten, tvärsöfver hvilken låg ett kullfallet träd. Det hade nyligen fallit, och åter erfor han samma underliga, skärande känsla, som när han såg de nya hästarna.

Då hörde han plötsligt ett ljud, som kom hans hjärta att slå, ett tungt, dunkande ljud, som var långt borta, och som kom med vinden. Han tog af sig hatten, som om han stigit in i en helgedom, och en alvarlig högtidskänsla fylde honom.

De ljuden hade han hört så många gånger förr, och de betydde altid, att han nalkades hemmet. Det var hamrarna, han hörde, den stora hammaren vid bruket med sitt jämna, döfva ljud. När han kommit ännu en tio minuters väg närmare, hörde han det muntra slamret af spikhammaren.

Han satte på sig hatten igen och spratt till. Han var hemma. Det skulle ej dröja fem minuter.

Han hann ej känna någonting. Han såg den stora röda bygningen, där rättaren bodde, > rättarns», som den kallades, bron, som gick öfver ån, ladugården, stall bygnaderna. Nu var han uppe på backen. Och under almarnas och kastanjernas grenar skymtade det hvita boningshuset fram.

Med en väl afpassad sväng körde vagnen omkring rundeln på gården och stannade framför trappan.

I dörren till förstugan stod Granes fader för att taga emot honom.•315

Det slog Grane, hur gammal fadern såg ut. Det svarta helskägget hade grånat starkt, och fårorna i pannan voro. djupa, medan hjässan var kal. Ett drag af djup sorgbundenhet låg öfver hans ansigte, och Grane tyckte att det var något osäkert och famlande i det sätt, hvarpå fadern nalkades honom. Han skulle velat kasta sig om faderns hals, men kom sig icke för, utan sträckte endast ut sin hand.

— Hur är det? sade han hastigt,

Fadern lät sina ögon liksom glida förbi honom.

— Du får skynda dig, om du vill träffa henne, sade han.

Grane kastade af sig den dammiga rocken och sprang med tysta, hastiga steg uppför trappan.

XIX.

Det samtal tänjes sällan ut, som föres Emellan två, som ej förstå hvarann.

BYRON.

Fru Grane hade fått lunginflammation. Hon hade varit uppe tidigt en morgon och bakat. Det regnade ocb var kallt. Från den heta ugnen hade hon flere gånger gått direkt öfver gården•316

för att titta in i köket och så från köket och tillhaka in i bagarstugan.

— Det är ålderdommen som kommer, sade hon på aftonen. Hon kände sig matt och frös.

Under natten hade hon full feber och yrade. På dagen upphörde hon att yra, men i stället infunno sig kväfningsattacker. Dessemellan var hon lugn, men talade ofta om sonen.

Man tänkte i början ej på någon fara. Men efter några dagar började den sjuka att spotta blod.

Vid middagstiden kom doktorn som venligt, och på kvällen telegraferade förvaltar Grane efter sin son.

När han sändt kusken till stationen med telegrammet, stod han en lång stund i fönstret till sitt arbetsrum och såg tankfullt ut på gården.

Det hade aldrig rådt någon intimare förhållande mellau honom och hans son. Han hade kanske inte förstått att vinna honom, och när sonen pä sista tiden varit hemma, hade de sorgfälligt undvikit alla samtal, som kunde föra dem närmare till hvarandra, I stället för den forna dispytlusten hade å ömse sidor kommit ett ängsligt begär att icke såra hvarandra. Deras förtrolighet inskränkte sig dock nästan till, att far och son berättade herrhistorier för hvarandra.

Och dock längtade förvaltar Grane efter sin son lika varmt, som denne ibland kunde längta efter fadern. Men så ofta de träffades, frösö alla•317

•le vänliga ord, som de båda tänkt att säga, bort på deras läppar, och de kände sig båda förlägna när de voro ensamma. Det var lättare för modern. Hon kunde slå armarna om sonens hals och kyssa honom. Men hvad kunde fadern göra? Han kände sig i denna stund så sorgligt ensam, när han visste, att hans hustru låg sjuk däruppe och säkert aldrig skulle stiga upp från sjukbädden.

Per Grane tänkte på alla de drömmar, som spunnit sig omkring deras förstfödde, ännu när hans moder gick med honom, och sedan när han röd och ifrig log mot dem med sina klara, bruna ögon. I löndom hade han altid älskat denne son, älskat i honom hela sin egen ungdoms liflighet och kraft, som han känt igen och gladt sig åt att känna igen. Men han hade aldrig vågat säga, hur högt han älskade honom. Kanske var ban rädd, att den faderliga myndigheten skulle förlora därpå.

Förvaltar Grane stod länge kvar och såg ut på gården, där almarnas skuggor i kvällsolen föllo långa, och där kastanjerna börjat skjuta skott.

Hur hade den köld uppstått, som nu rådde emellan dem ? Per Grane mindes, att han stått i ett spändt förhållande till sin far, och att denne aldrig brukat tala förtroligt med honom. Men det var i den gamla tiden, när barn ej fingo nalkas sina föräldrar förtroligt. Dessutom var den gamle honom gramse, därför att ban gjorde öfver med så mycket pengar.•318

Men här? Hvad var det i vägen mellan Erik och honom? En känsla af ovilja kom öfver honom, när han tänkte på alla de häftiga ord, som växlats mellan dem, då sonen glömt respekten och fadern sin värdighet. Men ändå! Hur hade denna gnagande bitterhet uppstått, som nu stod på gränsen att blifva ren likgiltighet? Hade han ej altid varit en god far mot sonen? Hade ban ej älskat honom som sitt barn, arbetat och släpat för honom i öfver tjugu år, gifvit honom ett godt hem och goda exempel att minnas i lifvet? Jo, det hade han.

Per Grane gick trött och satte sig i sin soffa. Det käns svårt ibland att se på den lugna naturen, när man själf är i oro.

Nå-å. Var inte det nog? Kanske det inte var nog? Kanske det behöfs mer för att vinna ett barn, så att det ej glider en ur händerna med åren? Ja, det är så outgrundligt svårt att veta, livad det är, som skiljer den ena människan från den andra, och fina äro de trådar, som spinnas från människa till människa. Det fordras kärlek och tålamod för att spinna dem, och äro de spunna, måste de ändå vårdas noga för att ej brista på nytt.

Men ensam kände han sig nu, mycket ensam. Och ban skulle så väl hafva behöft en son i sin sorg.

Han gick uppför trappan och trädde sakta in till den sjuka. Karin satt vid sängen och läste•319

för henne ur bibeln. När fadern inträdde, lade hon undan boken.

Per Grane gick fram till sängen.

— Jag har telegraferat efter Erik, sade han. Den sjuka tryckte stilla hans hand, och hennes

ögon glänste.

— Gifve gud, att han måtte komma, sade hon. Kanske kan min död vara honom till välsignelse.

Hon låg en stund med slutna ögonlock. Så såg hon upp igen.

— Karin, sade hon, gör i ordning Eriks rum. Jag vet så säkert, att ban kommer. Och se efter, att lakanen äro varma och sätt in en bukett aurikler och pärlhyacinter. Det tycker han om. Min gosse skall känna, att ban har kommit hem.

Hon började gråta och låg en stund med handen för ögonen.

— J)et är ju nära två år sedan, snyftade hon.

Karin reste sig stilla upp för att gå.

— Jag skall se till det, mamma, sade bon. Men i sitt sinne tänkte hon, att om Erik hade

hört detta, så skulle han ej känna sig främmande hemma.

Natten, som kom, var lugn. Men nästa dag var fru Grane sämre. Doktorn kom igen. Han sade ej mycket, men alla kände, att han misströstade om utgången.320 «

På middagen kom telegram från Erik, att lian skulle vara hemma samma afton.

När den sjuka fick höra det, var det, som om hon lefde upp igen. Kinderna fingo en svag rodnad, och det kom glans i hennes ögon.

Länge låg hon sedan och talade om sonen, om sin sorg öfver hans otro, om sin fruktan för hans själ, hur hon vakat och bedt, hur hon kämpat med Clud i bönen, att han skulle varda frälst. Och hon hoppades ännu. Hon kunde inte tro, att Gud skulle låta hennes barn gå förloradt, hennes barn, som kostat henne så mycket.

Och så började hon att tala om hans barndom, om hur snäll han var, och hur lätt han haft att lära. Läsa hade han mest lärt sig själf, satt och stafvade på stora bokstäfver i tidningarna och kom och frågade om alting. Det blef aldrig slut med hennes minnen. Ett efter ett kommo de fram, och alting kom hon ihåg.

— Mamma blir trött, sade Karin, som med moderns liand i sin satt och hörde på.

■— Ja ja, sade den sjuka. Hon lutade sig tillbaka mot kuddarna.

— Jag har icke långt igen. Det är tid att tänka på det ena nödvändiga. Jag vet, att min förlossare lefver, och att han har förlåtit mig alla mina synder. Jag är inte rädd för att dö. Nej, nej. Det är ju befriaren som kommer, befriaren, som för mig in bland bärskarorna kring lammets tron.•333

— Gråt inte barn, fortfor hon, när hon såg, hur dottern vände sig bort. Gråt inte för mig. Jag får det bara godt. Gud välsigne dig, för att du städse varit mig en god dotter.

Karin lutade hufvudet i sitt knä, och den tjocka flätan föll fram öfver hennes skuldra. Äfven hos henne fans det många upproriska tankar, men som modern inte visste af. Hon hade aldrig haft mod att bedröfva modern genom att säga henne sina tankar rent lit. Därför hade hon altid tegat med dem, och nu kände hon sig till mods, som om hon aldrig varit sann mot modern. Och därför grät hon nu, utan att kunna se upp.

— Kära mamma, sade hon och tryckte sina läppar mot moderns hand.

På eftermiddagen kom presten. Fru Grane hade själf önskat, att han skulle komma då.

— Det är kanske bäst, att jag får nattvarden, innan Erik kommer, sade hon. Han kan ju ändå inte vara med.

Sedan den sjuka fått nattvarden, gick presten igen. Han hade hört, att Erik Grane skulle komma hem, och ville ej träffa honom.

Fru Grane föll i en lätt slummer. Hon vaknade fram mot aftonen och kände sig mycket matt. Det var tydligt, att slutet var nära.

— Kommer inte Erik snart? sade hon.

Och hennes man måste oupphörligt gå ned Erik Grane. 21•322

för att se efter, om icke vagnen var kommen än. Själf låg hon hela tiden och lyssnade efter bullret af vagnshjul. När vagnen stannade vid trappan, blef hon lugn, och hennes ansigte fick ett uttryck af spänd väntan. Det syntes, att hon samlade alla sina krafter.

Sakta trädde Erik innanför dörren. Fadern dröjde nere på gården för att gifva kusken ett par befalningar.

Erik Grane stod en stund stilla innanför dörren. Han stod så, att modern icke kunde se honom. •

Bredvid honom stod toalettbordet med dess hvita marmorskifva och silfveraskarna, hvilka han så ofta fått leka med som barn, när ban varit riktigt snäll. På spegeln hängde det hvita, virkade omhänget. Gardinerna voro neddragna, endast en tumsbredd dager insläpptes genom den ena, och de mörkgråa tapeterna, den smala soffan med de lösa kuddarna, den lilla stolen framför toalettbordet, porträttet af fadern, som hängde på väggen, den djupa alkoven, den gamla chiffoniern af mahogny, på hvilken en smal ribba varit lös och ännu satt snedt fastlimmad — hur väl kände han icke igen det altsammans. Och «stora sängen», där det varit hans högsta fröjd att få ligga, när han var en liten, liten gosse.

Han vinkade tyst åt systern, som rest sig upp. Hon nalkades honom sakta, och med en kväfd•323

snyftning lade hon armarna om hans hals. Han sköt henne -åt sidan.

— Gå ut litet, sade han bedjande.

— Det är icke långt kvar, mumlade flickan.

— Bara ett ögonblick, sade han med osäker röst.

Karin gick ut, modern slog upp ögonen och fick se honom.

— Ändtligen, sade hon och ville resa sig upp, men förmådde ej, utan sjönk tillbaka mot kuddarna igen.

Erik gick fram till henne och kysste hennes panna. Modern höll hans hand och såg länge på honom.

— Tack, för att du kom, sade hon.

Hennes röst lät lugn och klar.

— Jag har längtat mycket efter dig.

Erik låg på knä med hufvudet lutadt mot moderns barm. Aldrig hade ban så som nu känt, hur fjärran han var sin mor. Hela vägen hade han längtat efter henne, längtat, så att alt, som funnits emellan dem, synts honom smått. Och nu var skiljemuren där igen, hög, ogenomtränglig, oöfverstiglig som förr. Han visste ej, hvad han skulle säga. En outsäglig ångest sammanpressade hans bröst.

— Kära, kära mamma, sade han.

Orden läto så klanglösa i hans egna öron, och ändå kände han dem så djupt.•3 Han såg på modern. Hon låg stilla, det så# ut, som om lion tänkt på, hvad hon skulle säga honom.

— Du får ej hysa något agg till mig, sade hon. Jag har alltid älskat dig, Erik, älskat dig mer än mitt eget lif.

Han ville afbryta henne, men hon tystade honom med ett tecken af handen.

— Nej, hör på mig till slut. Jag vet väl, att jag har felat i många stycken, och det är min tyngsta sorg, att, hade jag varit, den jag borde vara, sa hade jag gifvit dig en bättre ledning, och du hade icke blifvit, den du nu är. Nu kan du icke bli ond på mig, öfver hvad jag säger dig, nu när döden står mig så nära.

Hon grep hårdare tag 0111 hans hand och reste sig på armbågen upp i sängen. Hennes ögon lyste, ansigtet var Hammigt rödt och hon talade lågt och hastigt, ürden kommo fram stötvis och med synbar ansträngning. Ibland rent af kväfdes orden af det häftiga rosslandet.

— Nu säger jag dig inför dödens ansigte, att jag lefver och dör i tron på sin frälsare, och det fins ingen räddning utan genom honom. Ty ban är vägen, sanningen och lifvet. Och nu kan du ej annat än tro. Nu måste du tro. Det måste finnas en vrå i ditt hjärta, där Gud i detta ögonblick"^talar. Du måste tro, att det är min gränslösa kärlek, som gör, att jag talar till dig, så som•325

jag nu gör. Ocli jag skall en gång få stånda inför lamnlets tron och säga: Herre, här är jag och barnen, som du mig gifvit hafver.

Grane böjde sitt hufvud. Han ville ej, att modern skulle se hans ansigte. Men han tyckte, att i denna stund all jordlifvets jämmer fylde hans själ. Han hade inga tårar, han kände ingen sorg längre, öfver att modern skulle dö. En vild häftighet grep honom. Hvarför hade han kommit föi- att få detta förfärliga minne att bära på?

Han gjorde sig lös och gick till dörren.

— Karin, ropade han sakta.

Systern och fadern trädde in och gingo fram till sängen. Erik stod kvar vid dörren. Han hade en känsla af, att han ej borde gå närmare. Ett ögonblick var han nära att gå ut. Per Grane tog sin hustrus hand och kysste den:

— Känner du igen mig?

Då slog den sjuka upp ögonen, och ett lyckligt leende sväfvade på hennes läppar.

— Erik, hviskade hon, min egen älskade gosse. Mins du den blåa blusen och de svarta och hvita strumporna? Hvad du var vacker, och hvad du var snäll . . .

Hon tystnade och sjönk ned på bädden. Därpå hördes ett långsamt stönande ljud.

— Jesus, i dina armar . . . hviskade hon.

Så blef alt stilla.

Förvaltar Grane böjde knä bredvid bädden,•326

och tillslöt den dödas ögon. Karin lutade sitt hufvud mot hans axel och grät.

När modern nämde hans namn, ryckte Erik häftigt till och gick fram mot sängen. Så stilla som om ingenting händt, hade döden gått genom rummet och släckt ett lif, lika lätt som man blåser ut ett ljus. Och nu låg man på knä för denna döda kropp och bad för själen. Han stod upprätt bakom de två, som knäböjde. Länge såg han på moderns orörliga ansigte, och stora tårar fylde hans ögon. Han gick ut ensam, utan att fadern och systern märkte, att han lemnade rummet.

XX.

Du gamla hederliga vän.

Den här gången ska du få ett långt bref ifrån mig, och något som väl gör dig ändå mera förvånad — du ska fà ett gladt bref. Mitt första bref innehöll visst bara de orden; «Jag har blifvit bokhållare hos far min. Vill du vara snäll och packa ihop mina böcker i en lår och ställa den på någon gammal vind så länge.» Och mitt andra lydde så här: «jag har blifvit förvaltare på Staby•327

bruk i Värmland. Är frisk oah kry och mår som en gud.» Jag tyckte, det var dugtigt och intressant att vara så där knapp och fåordig. Men nu ska du få höra på en annan dans. För nu är jag gift och stark till kropp och själ. Och jag kunde aldrig tro, att lifvet kunde vara så verkligen trefligt. Men tysta ner den där saken nu så länge och låt oss börja från början.

Är det bara tre år, sedan vi sågo hvarandra? Mig förefaller det, som om det hade varit tio. Så länge tycker jag det var. Herre Gud, gamla Upsala, men nu ska du få höra.

Ser du, jag dög inte i Upsala. Jag gick bara och vojade mig för alla slags krämpor och hade ondt både här och där och gnälde och jämrade mig, för att jag inte kunde tro på gud, och för att jag inte blef förstådd af mina föräldrar, och för att jag inte hade något mål i lifvet, och för att hela verlden inte var mig i lag. Men det var märkvärdigt, hur snart det gick öfver här på bondlandet. Ja, nu må du inte tro, att jag glömt mina gamla tankar och blifvit slö och konservativ och fått måge här nere på landsbygden. Nej, i mina tankar är jag nog densamma som förut. Men, ser du, man kan tänka sina tankar på fan så olika sätt. Och jag behöfde bara att lära mig tänka mina så, att de inte gjorde mig galen och håglös och arg på mig själf och bela verlden. Ty det gäller att tänka sig själf frisk och sund och inte gå och•328

gräfva ner sig i alt möjligt elände, som det aldrig blir något slut på.

Jag ville bort ifrån Upsala, och så kom min far en dag att säga, att han hade en bokhållareplats ledig.

— Kan jag få den? sade jag.

Du skulle ha sett far min. Han stirrade på mig, som om han trott, att jag tappat vettet.

— Ar jag inte kompetent kanske? sa" jag.

— Jo, visst är du kompetent, sa" han. Litet vana behöfver du förstås, men den får man snart. Ja, men det är nu alldeles för galet, for han ut. Du har ju varit student i sex år.

— Pappa, sa" jag. Jag tar aldrig examen. Om det nu kommer af ärftliga anlag, eller det är med mig, som bond" sa" om sin pojke: «Jan har varit en tjufstryker altifrän ägget», sa" han. Jag vet inte, hvad det kommer sig af. Men examen tar jag aldrig.

Far min gick och murrade öfver det där i en veckas tid, men jag såg, att gubben var glad. En vacker dag kommer han till mig efter frukosten och säger:

— Erik, sa" han, var det alvar det där du sa" om bokhållarplatsen?

-— Mitt fulla alvar, sa" jag. Tycker inte pappa det kan vara på tiden, att jag börjar göra litet skäl för mig här i verlden?321J

— Ja, jag vill inte lägga mig emot dina önk-ningar, sa" gubben.

Han vill altid vara så där litet faderlig, äfven när det inte behöfs. Innerst var han glad som en spelman, fast ban tyckte det var bäst, att jag fick det jag fick af gunst och nåd.

Och så var det afgjordt, och jag gick hemma på bruket ett halft års tid. Far min tyckte, att jag var dugtig, och jag vet, att han i hemlighet gick och skröt med mig för presten och inspek-torn. Det var bara en gång vi blef osams. Och det var en gång, när jag kom och sa", att jag tänkte ställa till med en söndagsskola på bruket, där bruksarbetarna skulle få lära sig räkna ocb skrifva, om de ville.

Då blef far min arg och sa", att det var inte vardt, att jag kom och försökte planta ut mina moderna fritänkerier här på landsbygden. För svenska folket var ett kristligt och konungsligt sinnadt folk, sa" han. Och det gick inte lika lätt för de radikala att narra svenskarna som norrbaggarna.

Ja, alt det der gick jag naturligtvis in på och sa", att det var en gammal sanning, sa" jag, som ingen människa tviflade på. Det är svinaktigt att ljuga för far sin. Men hvad fan ska man göra vid vissa högtidliga tillfällen? Och så sa" jag, att därför kunde det väl inte skada, att de lärde sig skrifva och räkna.•330

Så gick far min och morrade öfver det där ett par da"r. Men då kom han och frågade, hvad jag tänkte använda för en sal, undrade, om inte folkskolan kunde gå an.

— Jo, jag tackar, sa" jag.

Och så började vi, och det gick bra. Far min till och med berömde mig, när smederna kom och skref snygga kvitton i sparbanksböckerna, som gubben själf lärt dem att hålla sig. Nå, de som hade någon sparbanksbok, voro då i paran-tes sagdt inte många.

Så talte jag en dag alvarsamt med far min, att om jag skulle komma någon väg på den här banan, så skulle jag ut och lära mig något på ett år och så komma igen.

Och så for jag till England, och där arbetade jag i ett halft år på en mekanisk verkstad och i t.re månader vid ett valsverk. Och det, ska jag säga dig, det kan alt ta fan ur kroppen på en gammal akademisk medborgare, som trodde, att han ansträngde sig, när han låg på en soffa och läste Ahnfelts Literaturhistoria. Nå. Se"n var jag två månader i London. Och på en månad kvistade jag öfver till Paris för att roa mig. Och det ska du se, att jag gjorde efter noter.

När jag sen kom hem — det är nu något öfver ett år se"n — fick jag höra, att egaren till det här Staby, där jag nu bor, behöfde en förvaltare. Jag fick far min att skrifva till honom•331

och rekommendera mig. Och hur det nu var, men jag fick platsen. 2,000 kronor om året, gosse, och husrum och vedbrand och fri skjuts med brukets hästar och fria bad i sjön och vackert läge med utsigt öfver älfven och med barrskogen två minuters väg ifrån bygningen. Jag tror, det duger för en fattig, syndig människa, som i all sin dar har ätit sig hungrig af kunskapens träd på godt och ondt. Du har varit så hygglig och i ett bref smickrat mig med, att jag skulle vara för begåfvad för att gräfva ner mig på landet, Hvad är det för prat? Tror du, att man behöfver vara ett nöt, för att inan bor på landet? Hvasa? Jag tycker min själ inte, att kvickheten växer på träd i städerna häller. Tro du mig. Det är det bästa, som kunnat hända mig. Nu behöfver jag inte ljuga för bröd hvarken i statens tjenst eller i tidningarna.

Onyttig behöfver jag inte bli häller, och det skulle jag för öfrigt aldrig stå ut med.

Här träffade jag emellertid en landtbrukare, som hade en dotter. Ja, ban har visst ett par till för resten. Men om den här säger jag «hade», för nu är hon min hustru.

Hon var inte als literär och inte vetenskaplig häller. Spencer hade hon visst aldrig hört talas om, och Brandes visste hon inte, hvad det var. Sådan som hon var, hade jag inte drömt mig min tillkommande brud. Men hon hade ett så-3ii"2

dant klingande skratt ocli var så full med skoj och spektakel och hade ett par ögon, som lyste som lysmaskar under hennes tofviga lugg, och gult hängande hår hade hon och en midja, som vek sig som ett spö, bara hon sprang. Jag tror, att vi slogs först. Och så träffades vi en dag i skogen och började tala alvarsamt. Och det var märkvärdigt, hvad hon kunde tala alvarsamt, fast hon hvarken var vetenskaplig eller literär, och fast hon inte kände till Spencer och Brandes. Och hvad hon talade bra, och sådana roliga tankar hon hade. Det trodde hon inte på och inte på ilet och inte på det. Det var bara dumheter, som gammalt folk satte i oss som barn för att narra oss lyda. Och där var litet underligt varmt, ska jag säga dig, i den svala skogen, där granarna stodo så höga och alvarsamma och läto mossan växa i skydd på stenarna under dem. Men bäst vi gingo där och talade, så började hon storskratta igen, och så tog hon en stor grankotte och kastade midt i hufvudet på mig och tog till bens och sprang hem. Och jag var inte människa att hinna ifatt henne.

Jag blef som tokig efter den där promenaden, och hvar jag gick, tänkte jag på den där flickan med sitt vackra skratt och sitt mjuka lif. Äktenskapet är en alvarsam sak, och man ska noga öfvertänka, om inan passar för hvarandra, innan man tar ett så vigtigt steg i lifvet. Det hade jag•333

sagt mig själf hundra gånger förut. Men när jag nu skulle försöka att tillämpa metoden, då var det inte fritt för, att jag skämdes för mig själf. Skulle jag gå här och liksom värdera flickan, innan jag kände mig säker på, om hon var god nog åt 111ig! Jag såg hennes ögon och hennes leende och hennes vackra axlar och hörde henne tala både lustigt och alvarligt. Och då skulle jag stå där med glasögon på näsan som en annan matematisk professor och räkna och dividera. Vet hut, Grane, sa" jag åt mig själf. Dessutom visste jag, sanningen att säga, att flickan höll af mig. Alt-ihop det där tillsammantaget blef mig för starkt, och en vacker dag rusade jag blindt på och var nära att, skrämma slag på henne bara genom att fria.

Men ser du, när man kommer till att älska på alvar, då går man och skäms som en hund, för att man ska vara så där förbannadt erfaren. Och då glömmer man, hur man hade det på den tiden. Och man tycker, att man har varit en stor fähund. Och det har man nog också varit för resten.

Och jag kom till henne och darrade på målet och sa", att mitt lif nog inte hade varit i alla stycken — hm! — rent, och att det var min största sorg, nu när jag älskade henne.

Sanningen att säga, så var det en missräkning för mig, att hon inte blef arg eller sårad. Hon hvarken grät eller stälde till spektakel, utan hon•3 sa" bara, att det var lika när med alla karlar. Ocb mig kunde bon tro om litet af hvarje, sa" hon. Jag frågade henne, om det inte pinade henne.

— Nej, sa" hon. Jag känner ingen svartsjuka mot, det förgångna.

Ja, det var inte häller det jag mente. Svartsjuka. Inte kan man vara svartsjuk på sånt. Nej, men indignation, förtrytelse.

Då slog hon armarna om halsen på mig och sade:

— Hvad vill du, att jag ska göra? Skall jag skilja mig ifrån dig som i romaner och pjeser, därför att du har fel? Eller skall jag spela komedi med dig och ställa mig oförsonlig, fast jag vet, att jag aldrig kan lefva utan dig? Jag håller ju af dig, vet jag.

Sedan den stunden har jag aldrig försökt väcka hennes indignation mot mig.

Men jag gifte mig, så fort jag kunde, ocb far min var med på bröllopet, och var litet på nocken i förtjusningen, fast han först gick och murrade emot och tyckte, att vi gärna kunde ha väntat ett par månader till och känt oss för.

Du kan inte tro, hur annorlunda alt har blifvit för 111ig nu. Inte tror jag, att man hittat - die blaue Blume», för att man är gift. Inte tror jag, att min hustru är en ängel, och jag är lugn för, att inte hon kan tro det 0111 mig. Men jag tror•335

en sak — att vi kunna hjälpa hvarandra att bära hvardagslifvet utan att förkrympas. Och det är det, som det kommer an på. Jag drömmer inte, jag längtar inte, och all min gamla irritation är som bortblåst. Hvarje dag, som kommer, är en present, som jag är glad åt ocli riktigt sträcker ut händerna efter. Ty öfver hela verlden kan lifvet lefvas och lefvas lyckligt. Det fins saker, som göra lifvet odrägligt och omöjligt. Det vet jag också. Men det få vi tala om en annan gång. Hvad jag vet är, att jag ej längre behöfver gå och trefva i mörkret för att få rätt på min »personlighet», eller hvad det heter.

Om du visste, hvad jag känner, när jag vaknar om rnornarna och ser min lilla tös sofva ett stycke ifrån mig. Jag smyger min väg, tyst, för att inte väcka henne och gar ner på kontoret. Och när jag se"n träffar henne vid frukosten, och hon kommer och flyger emot mig och kysser mig, då skrattar hon och säger, att hon hafi så roligt åt mig, medan hon sof. Tv hon hörde, hur jag försökt att gå tyst, och ändå smäller jag så förfärligt i dörrarna. Sedan äta vi frukost, och hela tiden vid mitt arbete tänker jag sedan på, att jag har någon att träffa vid middagen, antingen jag går omkring i smedjorna eller står och synar järn eller sitter på kontoret- och skrifver. När humöret faller på oss, leka vi och skratta som barnungar, och jag har lofvat flickan att lägga in om äkten-•336

skapsskilnad, första gången iion kallar mig för .sin lilla gubbe. «Gubbe!» Fy fan. Man är väl ingen dräng häller.

Aldrig ha vi tråkigt, och aldrig fundera vi öfver, hvad vi skola taga oss till. Om eftermiddagarna gå vi en tur utmed älfven, eller också sitta vi hemma och prata. Och det är märkvärdigt, hur lätt man kommer till rätta med sig själf, när man inte är ensam om det.

Det är höst nu, och bladen ha fallit af. Men granarna stå gröna som altid, och vi trifvas bäst i granskogen, därför att den blir sig altid lik. Och vi äro inte rädda för vintern.

Skrif litet till mig om våra bekanta i Upsala, och hvad det blifvit med dem. Jag har fått igen en del af min tro på det yngre slägtet i Sverige, på sista tiden. Fan vet hvarför! Professor Ranke i verlden hade rätt. Man måste lära att försona sig med människorna. Och det är sant, hvad teologerna sagt, att det hos hvarje människa finnes en längtan efter försoning. Men denna längtan är efter en försoning med bela verlden och alt hvad i verlden fins, en själf inbegripen. Man behöfver försonas med alla tankar, som äro sanna, fast de i början synas så bittra, så bittra. Man måste t. ex. försona sig med, att man ej får lefva evigt mer än andra naturföremål. Det är bögmodsdjäfvulen, som måste drifvas ur kroppen på det tvåbenta djuret människan, innan•337

hon kan finna sig till rätta med verlden. Ty verlden är öfver hufvud taget icke god att tas med, och det är man icke själf häller för resten. Men man kan i alla fall komma till rätta med dem bägge två, om man anstränger sig. Och det är inte farligt att taga itu med den högmodsdjäfvul, som jag menar. Ty man har många stolta tankar ändå, och ingen fjäder skall plockas från de vingar, som spännas till ädel flygt. Vingarna böra blott ej få lof att bäras upp i de regioner, där människolungor ej längre kunna andas.

Ja, tro nu som sagdt inte, att jag har blifvit ett trögt fä, för att jag på mitt vis predikar försoning. Ty det som är dumt och elakt och rackar-aktigt här i verlden, det ska man hata ändå och sparka emot, så länge pulsarna slå, och tungan ligger rätt i mun, och näsan sitter midt emellan ögonen.

Adjö med dig, gamle vän, och låt mig snart höra af dig.

Din E. G.

Staby 5 Okt, 1885.

P. S. Hustru min står bredvid, och hon har läst, hvad jag har skrifvit, och hon skrattar och lefver galen och rycker mig i håret och säger, att jag ska hälsa från henne. Hon säger, att hon nyss har läst Strindbergs «Giftas», och att hon

Erik Grane. 22•338

tycker den är mycket bra, men att, den bäst passar för ungt och gift folk, som tror, att de kan få barn. D. S.

XXI.

Upsala 8 Okt. 85.

Kära vän!

Ditt bref bar väckt så många underliga tankar hos mig, så många både glada och smärtsamma minnen. Först och främst tackar jag både dig och din hustru. Jag lefver så ensam här. Lätt att blifva bekant med människor har jag aldrig haft, och de jag här skulle hafva lust att närma mig, äro mestadels så unga, att jag ej kommer mig för. Ty du må tro att här växer upp ett yngre slägte, som ser litet annorlunda ut än bara för tre år sedan. Det händer nog, att de prata en del smörja, när ungdomsblodet kokar öfver. Frasen är så gammal i Sverige, att det vore underligt, om den ej skulle få några radikala barn, när den har sä många konservativa, Men många af dem tänka alvarsamt och lefva därefter också.

Emellertid vill jag först och främst bemöta litet af själfva tonen i ditt bref. Det är naturligtatt du nu känner din egen hälsa så starkt, att du liksom tar famnen fullt af alt, hvad du genomlef-vat, och icke ser annat, än att altihop, godt som ondt, varit dig till godo. Och det kan ju hända, att så är. Det kan äfven hända, att om det nu stode dig fritt att göra om hela ditt lif ända från början, du ändå vid de vigtiga tillfällena skulle handla pa samma sätt.

Jag mins, att jag en gång sagt till dig, att jag hällre vill hafva min sjukdom än mina pojkfantasier. Men frågan blir ändå, hur dessa skola botas.

17 kunde ej finna mer än ett sätt. .Ty för oss har uppfostran gjort så litet. Men när uppfostran gör mer, ocli tidiga äktenskap blifva vanliga, då tror jag, att vi kunna hoppas. Moralen ensam förmår inte mycket när den har fakta emot sig. Det veta vi. Och det är inte alla, som gå igenom skärselden så lätt som du. Därtill fordras aldeles som vid landtbruk pengar och pengar och pengar. Det är märkvärdigt, hur nära den sedliga frågan är förbunden med den ekonomiska. För min del tror jag, att högst få, sà länge de äro unga, skulle föredraga det lösa ungkarlslifvet framför äktenskapet, bara de hade pengar. När de blifva äldre har vanan makt med dem, och giftermålet blir en tillfällighet, men ingen räddning.

Om mig själf är icke mycket att säga. För närvarande håller jag på med min afhandling, och så snart jag får den färdig, flyttar jag till Stock-•340

holm. Hvad där kan stå mig till buds, vet jag inte. Men man skakar starkt i fogningarna på vårt gamla undervisningsväsende, och — hvem vet ? Kanske skall snart den dag komma, då man kan undervisa barn med godt samvete?

För resten är ]ag frisk. Doktorn har till ocli med sagt, att jag får gifta mig, om jag vill. Men jag tror inte, att jag kommer att begagna mig af den tillåtelsen. Det är för resten synd. Ty det fins vissa egenskaper hos mig, som gärna kunde bli fortplantade, om jag ska säga det själf. Men naturen är slösaktig, säger Peer Gynt. Och det har den då råd att vara.

Man blir icke glad af att ligga här i Upsala, och ändå skiljs jag härifrån med vänliga känslor. Man har altid en viss klockarkärlek för hvarje fläck af jorden, där man lefvat någon tid af sitt lif, allrahälst om denna tid haft någon särskild betydelse — vare sig i glädje eller sorg. Naturen har något storslaget sympatiskt, som öfvergår alla vänner och alla förtrogna. Hur jag håller af vägen ut förbi Observatorium eller gamla Karolinaparken! När jag går där, känner jag mig mera hemma, än jag gjort, sedan min mor dog. Hon förstod mig inte, när jag var gosse, men sedan förstod hon mig — åtminstone till en del.

Jag tror, jag håller på att bli helt melankolisk. Och då återkommer jag till mitt valspråk:•341

— Låt oss verka, medan dagen är. Natten kommer, då ingen verka kan.

Här har nog förändrat sig ett och annat, och som jag tror, till det bättre. Men det vigtigaste som händt, känner du till genom både tidningar och annat. Och jag förstår, att du törstar efter skvaller.

Men först vill jag säga dig en sak, som är den enda, hvilken gör mig riktigt melankolisk för egen del — nu mera. Jag skulle vilja bli lärare i något slags modern almoge- eller arbetarskola. Det fins ingen, säger du. Godt. Som du vet, har jag ärft litet pengar efter min mor, och jag skulle väl alltid kunna få en i gång, och jag tror, att den skulle stå sig. Men jag känner alt mer ocli mer, att det duger jag inte till. Den bildning, jag förvärfvat mig, som hvilar på Darwin och mynnar ut i Spencer, den kan vara bra för mig. Men den duger inte för menige man, åtminstone inte ännu. Katekesen duger inte häller. Men hvad är det som duger? Ja, säg det, den som kan. Jag är nu trettio år, och det är för sent att börja på ny kula igen. Men jag kan inte med den art uf kunskaper, som jag besitter, göra mig nyttig för de klasser af människor, som jag hälst skulle önska gagna. Och så får jag kasta mig in i det högre skolväsendet och öka summan af bildning hos dem, som redan hafva nog, d. v. s. lägga ännu flere stenar till muren, som skiljer fint folk•342

från fattigt. Och det är bittert att. tänka på ibland. Men nog och mer än nog om det, som Hamlet säger.

Nu till skallret.

Norström har blifvit kurator. Han är ännu mera solid och slätstruken, än han någonsin varit. Sin licentiat har han tagit, och ligger och skrifver på en afhandling i nordiska språk. Han har goda utsigter för framtiden och lär vara predestinerad till docent. Sist jag såg honom, gjorde det mig ändå ondt om honom. Du vet, att jag altid sade, att han skulle bli konservativ, fast han i början var så god vän med oss, och pratade efter våra tankar. Men sist jag såg honom, var samma dag, lian tagit examen. Han såg så gammal ut och så trött. Mot mig är han stram och tillbakadragen, och vi träffas sällan. Det passar ej för en person i hans stälning att ofta synas ute med en man af mina tänkesätt.

Hultin ligger och läser på licentiaten i de båda filosoferna. Det tredje ämnet har han inte bestämdt sig för än. Han har börjat få starka tvifvel angående Boström och lär ha satt hela filosofiska föreningen i rörelse, när han häromdagen uppträdde med ett föredrag om förutsättningarna för viljans s. k. frihet. Lars Johan skakade på hufvudet, när han fick höra det, och sade för hundrade gången, att han visse, att Hultin var en djäfvel i filosofin. Det tror jag, Lars Johan får rätt i, och filosofiska fakulteten tycker säkert detsamma.•343

Mins du Abrahamson? Han, som gick på skrala ben och kallade sig för en äldre landsman. Han liar börjat läsa på presten. När krediten tog slut för honom, lånade han sig en vacker dag en snygg röck och gick upp till föreståndaren för det alra kristligaste studenthemmet och frågade, om han inte kunde komma in där. Föreståndaren skakade på hufvudet och menade, att där tog man inte emot andra än teologie studerande. Då svarade Abrahamson med ett trött leende, att han nu hade studerat teologi ett helt år. Och för sex år se"11 hörde han alla teologiska föreläsningar. Han var en stor syndare, det sa" han, att han visste, och han hade länge stått emot nåden. Men nu hade gud funnit honom, och han hoppades, att föreståndaren icke skulle stöta honom bort.

Föreståndaren såg på honom och tyckte förmodligen, att han hade utseendet för sig, samt lofvade tänka på saken. Och så kom Abrahamson på studenthemmet, och där läser han novum ihop med en mager, blåögd bondpojke, som har långstöflar och är styf i den häliga skreft». Men alt ibland smyger han sig ut och lönnsuper på gamla Åkerstens, och då lefver han lifvet och svär och springer efter fruntimmer. När han se"11 kominer hem och mår illa, då talar han om anfäktelser, och säger, att «köttet är svagt», samt att «den rättfärdige faller sju resor». Men jag tror, att han liar kommit öfver den siffran.•3 Ja, Randers, ja. Han är docent i romersk rätt, och man hviskar om, att han har förbindelser ända upp till tronen. Tillsammans med professorskan Ranke har han bildat en literär förening, bestående af både herrar och fruntimmer, där man håller diskussioner i literatur och söker motarbeta osedliga tendenser. Han är allenastyrande i juridiska föreningen och är misstänkt för att skrifva akademiskt-politiska ledare i tidningarna. Om ett par år kommer han troligen att uppställa sig som intelligensens riksdagsmannakandidat.

Och Don Juan på Hagalund, eller som han nu kallas häradshöfding Berling. Kan har fått domsaga på landet och är gift och bar ett barn samt väntar flere. Han bor bara en mil från stad och lär redan vara oumbärlig i societeten vid alla sälskapsspek-takel, baler, slädpartier och kungliga namnsdagar.

Ling har försvunnit. Om det är för att man nu snyggat upp «Djurgården» eller af andra orsaker, det vet ingen. Men man misstänker, att han är uppfångad af någon konservativ skandaltidning, som gjort hans dåliga affärer till sina.

Lars Johan har tenterat i två betyg till medicine kandidaten. När han var uppe i tentamen första gången, dröjde ban så länge med svaren, att professorn blef otålig och utbrast: «Hvad fan gör herrn så länge?»

»Det var väl helvete, ska jag inte få tänka?» sa" Lars Johan.•345

Han säger att han tar examen om tre år. Då tänker han slå sig ner på landet, därför att det är så bråkigt här i sta"n. Han tycker inte om Upsala, säger han. Här är ingen gask längre. Folk kommer hit och ta examen, innan man hunnit bli bekant med dem. När de unga medicinarna fått i sig en fattig halfbutelj punsch, gå de ner på »Asis» igen, och när de varit där, gå de hem för att byta om kläder. Det är djäfla onödigt, säger Lars Johan.

För öfligt träffade jag honom här om dagen. Han var vid dåligt lynne och utöste sitt hjärtas tankar för mig. «Jag önskar», sade han till sist, »att jag vore gift, och min hustru vore död, och jag hade barn, som kunde försörja mig». För min del tror jag, att han ej är ensam om detta ideal. Det är bara inte alla, som kunna uttrycka det så bra.

Ja, här har du litet af skallret. Det är mycket, som är sig likt, men mycket har blifvit annorlunda, Och mer blir det. Kanske få vi än en gång dricka med hvarandra som däruppe på ditt rum och säga, att nu har det kommit. Detta mångtydiga det, som vi alla hoppas på, hvar på sitt sätt.

Hälsa din hustru och lef väl. Din vän

Artur Schultz.

P. S. Du kan inte tro hvad det är vackert nu i Flusterpromenaden och Karolinaparken. Trä-•346

ilen stå röda och gula, ocli den klaraste sol skiner på den frostbitna marken. Men jag är i alla fall glad att få komma bort, ty här är jag rädd för vintern.