Eremitage-idyllen - interiörer från 1750-talet

M^ME D"HOUDETOT

Néeen 1730, Morteen 1813

EREMITAGE-IDYLLEN

INTERIÖRER FRÅN 1750-TALET

AF

MATHILDA MALLING

Il était écrit que je ne devais aimer d’amour qu’une fois en ma vie. J. J. Rousseau. (“Confessions“).

STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

Företal.

Denna lilla bok må alldeles icke

uppfattas som något slags pretentiöst

försök att förklara och än

ytterligare kommentera Rousseaus

egendomliga och för honom själf så viktiga

förhållande till M:me d’Houdetot. I

det hela har jag icke inlåtit mig på

någon som helst mera djupgående

skildring af Rousseau — jag har af

hans växlande fysionomi blott

återgifvit de »idylliska» dragen. Jag har —

hvilket han själf uttryckligen säger sig

aldrig vilja göra — tecknat honom

»i profil», ja, i half profil; den man,

som afslöjar sig i sina »Confessions»,

är så väldig, att han ögonblickligen

skulle bryta den spensliga idyllens ram,

blott han satte foten innanför

densamma. Ja, jag ser, att hans stora

namn allena redan fyller allt för

mycket. Men jag har — som väl

de flesta — en tid varit mycket

upptagen af »Confessions»; sällskapet och

händelserna på Chevrette sommaren

1757 intresserade mig, jag gaf min

fantasi frihet att förfölja ett visst

gifvet spår, och jag gjorde mig själf

den glädjen att nedskrifva mina

fantasier. Det är alltsammans.

1750-talets societet var ännu till

ytterlighet frivol, glatt, kylig och

rationalistisk, såsom regenttiden

uppfostrat den. »L’homme sensible», sådan

som Rousseau skapade honom, har

ännu icke uppträdt på scenen, han

är fullt färdig först på 1780-talet.

Men detta årtionde mellan 1750 och

1760 är — om jag så må säga —

det sentimentala genombrottets period.

1761 utkommer »La Nouvelle Héloïse»

— en bok, som sedan under femtio

år blir kärlekens och känslans

evangelium, den norm, hvarefter hvarje

förhållande mellan man och kvinna i

ett halft århundrade ovillkorligt

kommer att rätta sig, det mönster, som

bestämmer stilen för alla kärleksbref.

Och redan 1762 har författaren i

»Émile» preciserat reglerna, efter hvilka

den nya människan kan och bör

uppfostras.

Angående de historiska personer

jag låter uppträda här i boken, är

ju utom Rousseau hans väninna och

fiende M:me d’Épinay tillräckligt väl

känd, men om de öfriga vet jag

tyvärr icke stort mera än det, som i

förbindelse med dessa båda

förstnämnda blifvit meddeladt angående

dem. Vi veta sålunda, att M:me

d’Houdetot, född M:lle de Bellegarde,

har inspirerat så godt som hela »La

Nouvelle Héloïse», och att Rousseau

beslutit sig för sina »Confessions»

delvis på grund däraf, att han för

samtiden och eftervärlden önskade

klargöra sitt förhållande till henne och

hennes krets. Men i Julie är hon

så väl förklädd, att vi ofta ej med

våra nutidsögon kunna skönja

hennes drag under masken, eller hvilka

sidor af hennes personlighet

författaren företrädesvis har velat skildra,

och i »Confessions» finnes blott en flyktig

beskrifning af henne, utförd med en

älskares svärmiska, kanske ofta

öfverdrifna ömhet, esomoftast afbruten

af reflexioner eller mer och mindre

lidelsefulla och patetiska utbrott.

M:me d’Epinay talar icke mycket om

sin svägerska — hon anser henne

tydligen i alla afseenden sig själf

underlägsen. Så ha vi (jag talar här blott

om samtidens vittnesbörd och däraf

blott om dem, som varit tillgängliga

för mig) ett par rätt karakteristiska

smådrag och uttryck af henne, som

Diderot, Marmontel och andra i

anekdotisk form bevarat, några bref som

Rousseau skrifvit till henne, de få

tillfällighetsdikter hon själf författat —

mest lyriskt-erotiska, riktade till

Saint-Lambert (t. ex. den vackra huitain jag

tillåtit mig att införa i slutet af kap.

XIII: Vers pour le départ de M. de

Saint-Lambert qui alloit à l’armée (1757),

och ändtligen återfinna vi hennes namn

i början af detta århundrade hos M:me

de Rémusat, hvilken känt henne som

gammal och med en viss respektfull

ömhet ännu talar om denna

egendomligt ljufva blidhet, som förtrollade

hennes samtid, öfverlefde revolutionens

stormar och ännu i hennes ålders höst,

ja, vinter, i så hög grad utmärkte

henne. Men alla vittnesbörd om henne

öfverensstämma på ett högst märkligt

sätt. »Quelle jolie åme!» — detta

utrop återkommer beständigt, nästan

ovillkorligt på hennes samtidas

läppar, när det är fråga om henne.

Ingen, icke ens den stränga och sippa

M:me de Rémusat har ett förebrående

ord för hennes och Saint-Lamberts

illegitima kärlek, hvilken ju också

adlades genom ett halft århundrades

sam-lif, och som respekterades till och med

af Monsieur d’Houdetot. Ja, själfve

Rousseau, som annars så strängt

håller på äktenskapets helgd, och som

här till och med var intresserad part

i saken, har icke ett fördömande ord

för dessa båda: »SJ/7 faut pardonner

(juelque chose aax moeurs du siécle», säger

han i »Confessions* på tal om dettaförhållande, »c’est sans doute un

atta-chement cjue sa durée épure, cjue ses effcts

honorent et qui ne s’est cimenté que par

un estime réciproque.»

Om Saint-Lambert vet jag ännu

mindre än om hans väninna. Han

bedömes högst olika af sin samtid,

har säkert varit något kylig och

konventionell i alla andra

förhållanden än det, som band honom vid

M:me d’Houdetot, och var som

skriftställare långt ifrån genial. Men han

har varit en oafhängig och tänkande

man, själfständig och stolt, countrybred,

utan smak för hoflifvet och med en

hos det 18:de århundradets franska

adelsmän högst ovanlig värdering af

hvad han på ett ställe kallar >la vie

libre et innocente des chdteaux». Jag

vore frestad att säga att han ofta mera

liknar en engelsman än en fransman.

Han är också — midt under Voltaires

glansperiod — ytterst starkt påverkad

af engelsk poesi; han icke blott

beundrar Cowley och svärmar för

Thomson, utan han är till och med i stånd

att uppskatta Spencer och Dryden. Isin ärliga kärlek till naturen förstod

författaren af *Lcs Saisons» Rousseau,

och sympatien dem emellan har helt

visst — åtminstone under en tid —

varit äkta och stark.

Monsieur Dupin de Francueil är

som George Sands farfar näst

Rousseau och M:me d’Épinay den för

eftervärlden mest bekante i denna krets.

Han såväl som de öfriga bipersonerna

stå emellertid så fjärran från bokens

handlng att jag ej finner anledning att

här särskildt tala om dem. Emellertid

har jag, för att inuti själfva berättelsen

undvika förklaringar och redogörelser

rörande släktförhållanden, ålder och

dylikt, i slutet af boken bifogat ett

par kortfattade notiser innehållande

biografiska data och andra

upplysningar — sådana jag själf kunnat samla

dem.

Köbenhavn den 27 mars 1896.

Mathilda Mailing.Dévoré du besoin d’aimer

sans jamais l’avoir pu bien

satisfaire, je me voyais

at-teindre aux portes de la

vieillesse sans avoir vécu.

— — — J’étais ivre

d’amour sans objet...

J. J. Rousseau

(“Confessions").

Solen sjönk stilla bakom de stora

kastanjerna i Montmorencyskogen —

Jean Jacques Rousseau lyfte liksom

förundrad ögonen från anteckningsboken

och reste sig halft upp på armbågen,

där han låg utsträckt i gräset. Han

höjde hufvudet och smålog, med

ögonen fästa på de ljusgröna trädtopparna.

Då och då rörde han läpparna liksom

om han talade. Därpå stack han

blyertspennan i västfickan och sträckte

med en suck ut sig raklång på

ryggen med händerna hopknäppta under

hufvudet.För väl hundrade gången denna

vårdag drömde han sig åter tillbaka

till sin fria och sorglösa ungdoms

Cluirmettes. För dessa ögon, som nu

så vidöppna stirrade upp mot

Nord-frankrikes ljusa aftonhimmel,

framträdde — en efter en — bilderna af

Sa-voyens och Italiens unga kvinnor, som

han i forna dagar några korta

ögonblick tillbedt och svärmat för. Lika

en spirande vår, full af löften om en

sommar, som aldrig skulle komma,

hade de den ena efter den andra trädt

in i hans lif och åter sakta glidit

därur igen. En gång hade våren

hetat Mademoiselle Galley, en landtlig

schweizisk vår med leende blå ögon

och röda kinder, med fichuen ärbart

knuten öfver barmen, körsbär i

munnen och körsbär i förklädet — körsbär,

dem han aldrig fick smaka! Ett annat

år hette våren Mademoiselle de Breil

— en kylig vår, hvit som snön på

Savoyens alper, otillgänglig, styf, i

piemontesisk hofdräkt. Så var där

Madame Basile: en kysk och

blomstrande vår med daggslöja öfver rosorna;

och så var där Zulietta — Venedigs

solrika, frestande, underbart sköna,

men nyckfulla vår, berusande som

champagne i solsken . . . Han mindesdem alla, deras unga stämmors klang,

deras unga ögons glans, och ännu en

gång, ensam som han var, kände han

sitt hjärta genomströmmas af de tjugu

årens värme, af hela sitt förflutna lifs

häftiga och passioneradt pockande

längtan efter en kärlek, han så ofta

anat, men aldrig känt.

Han mindes ännu en gång de två

unga väninnor, med hvilka han en

gång tillbragt en enda men en

oförgätlig sommardag i Alperna. Den

lilla blonda schweiziska fröken, så blyg

och så naturlig, så enkel och öm, och

hennes skälmska, muntra kamrat. Han

kom ihåg deras klara skratt och glada

ögon, deras okonstlade vänlighet, då

de med honom, den främmande,

delade sin landtliga middag, den

gemensamma aftonridten nedför bergets

sicksackstig .. .

Han slöt ögonen. Men lika

tydligt såg han ändå dessa två små söta,

leende ansikten under linongshufvorna.

Och i sina tankar kallade han, som

han så ofta gjort, den ena flickan

Julie och den andra Claire.

Aftonklockorna började redan ringa

i Deuil. Rousseau reste sig upp; här-inne i den djupaste skogen var det

nu nästan alldeles mörkt. Han tog

upp anteckningsboken, som ännu låg

öppen på gräset, och den bondaktiga,

skinnkantade toppmössan samt

började långsamt gå framåt den halft

öfvervuxna stigen.

Aldrig hade han så lidelsefullt och

så medvetet som denna vår — den

första han på många år tillbragt i

ensamhet och utanför Paris — känt sin

gamla längtan efter kärlek och lycka

å nyo vakna upp. Hvarken samlifvet

med Thérése eller det intima

umgänget med en så bildad, älskvärd

och högt begåfvad väninna som

Ma-dame d’Épinay hade någonsin förmått

att helt kväfva denna hans naturs

passionerade åtrå efter att en gång få äga

en kvinna, åt hvilken han med hela

sin själ utan kritik och utan saknad

kunde hängifva sig.

Med ångest och skräck kände han,

hur han för hvar dag mer och mer

närmade sig sitt lifs trista höst, och

ännu aldrig hade hans drömda

älskade trädt innanför hans hjärtas

dörr. Skulle han, som i sina egna

tankar — och väl också i andras —

framför alla sin samtids män borde

kunna förstå att uppskatta och njutakärlekens stora härlighet, skulle han

vara tvungen att sluta sina ögon utan

att någonsin i ett ovillkorligt,

mot-ståndslöst och allt besegrande »jag

älskar dig» ha fått lägga hela sin själs

rika, ännu knappt af honom själf

anade skatter för en tillbedd och

förstående kvinnas fot? Han våndades

vid tanken på, att lifvet i sin

obevekliga hårdhet verkligen skulle kunna

neka honom denna enda stora nåd,

bredvid hvilken allt annat nu tycktes

honom fattigt och värdelöst. För

berömmelsen, ryktbarheten, äran, som

han — af alla tecken att döma —

märkte säkert om än långsamt

närma sig, kände han sig likgiltig: hans

stackars lidelsefulla, uthungrade

hjärtas begär efter ömhet förtärde honom.

Han rätade på sig och for otåligt

med handen öfver pannan — ond på

sig själf, nästan förödmjukad öfver att

detta: längtan efter en kvinna, som

han kunde älska, till den grad kunde

pina och enervera honom. Han var

ju dock en man, som för sin tillvaro

satt sig andra mål än att vinna

kvinnornas kärlek. Han, som så bittert

och hetsigt förebrådde sin tids män

deras uteslutande erotiska intressen,som bland hela sin omgifning ansåg

sig själf allena för en fri man, han

skulle vara bunden i precis samma

bojor, lyda precis samma lagar, dragas

mot samma mål, naturenligt och

oemotståndligt, som järnet drages mot

mag-neten — en kvinna.

Han påskyndade sina steg och

gick nu raskt framåt vägen, som förde

till Eremitaget. Han längtade plötsligt

hem till sitt arbete, till sitt skrifbord,

och han försökte, under det han gick,

frigöra sig från sina förra fantasier

och koncentrera sina tankar på sin

bok om »De politiska institutionerna»,

till hvilken han redan sedan länge

samlade material, och som han ämnade

göra till sitt lifs litterära storverk.

Men småningom — genom en eller

annan idéassociation — kanske blott

genom att betrakta aftonhimlen, som

vid horisonten midt för honom nu från

solnedgångens rosa gick öfver i svagt

blekgrönt och klart blått, gled hans

trollbundna tankar åter in i

»romanen». Liksom nyss drömde han sig

åter tillbaka till Schweiz, till

Léman-sjöns stränder, till det leende Clarens,

där båtarna i sommarkvällen vagga på

mörknande vatten, och de hvitmenade,

galleriprydda landthusen smyga sigintill foten af vinbergen i platanernas

skugga. Till Lémansjön, där

Saint-Preux, ensam på klippan vid la

Meil-lerie, läser brefvet från Julie . . .

Julie — alltid Julie! Beständigt

kom hon på nytt tillbaka i hans

tankar — vårens och naturens drömda

barn, med sina milda, djupa, allt

lof-vande ögon, sitt ljufva och skälmska

leende, slank och fin, god och dygdig

och ung, en lydigt lyssnande lärjunge,

en öm, oskyldig och ändå lidelsefull

älskarinna, stolt, ädel och varm som

Abailards Héloise!

Han suckade, sköt mössan upp i

pannan och öppnade otåligt den lilla

gnisslande grinden, som förde in till

Eremitaget.

På gården, utanför trappan, stod

Thérése och samlade ihop tvätt, som

hängt till torkning på

hagtornshäc-karna. Hon nickade blott till honom

— aldrig hade hon förekommit honom

så enformig, så tarflig och

intresselös som i afton.

»Vi ha väntat med kvällsvarden,

Monsieur,» sade hon med sin släpande,

rätt behagliga stämma, hvilken allena

adlade hennes simpla och ytterst

inkorrekta språk. Han nickade och gick

vidare utan att stanna eller svarahenne. Hon såg efter honom med

en lång blick.

I det tarfliga samlingsrummet, som

tjänade både till salong och matsal,

gick herrn i huset ännu länge fram

och tillbaka på golfvet, medan Thérése

och Madame Le Vasseur dukade fram

den enkla anrättningen. Det fanns

fårkotletter, groft bröd, mjölk, honing

och ost, en flaska rödt landtvin samt

den oundvikliga soppan. De ordnade

det alltsammans vårdslöst och

oprydligt på det ovala, polerade bordet

utan duk midt i rummet. När det

hela var i ordning, tände Thérése ett

talgljus i en hög bronsstake, som hon

tillika med ljussaxen satte framför

Rousseaus kuvert.

»Låt oss nu äta,» sade hon på

sitt fåordiga, stillsamma sätt.

Hennes herre hade i afton ingen

aptit. Efter att ha ätit soppan sköt

han tallriken ifrån sig och började

åter med händerna på ryggen vandra

fram och tillbaka i det svaga

dagsljuset längs med fönstren.

Elden, vid hvilken Thérése nyss

stekt kotletterna, brann ännu i den

stora, öppna spiseln. Rousseau kastade

ett par nya vedträn på bålet, stod en

stund och tittade tanklöst på, hur låganmed ett starkt sprakande ljud började

gripa fatt i dem, vände sig därpå om

och gick plötsligen ut genom den

närmaste dörren. De båda kvinnorna

vände långsamt på hufvudena och sågo

efter honom med en lojt ogillande

blick.

»Det kan inte vara länge på detta

viset, Thérése,» sade gumman med

eftertryck och fyllde ånyo vin i sitt

glas.

»Hvilket, mamma?»

»Han är naturligtvis galen, spritt

galen!» sade hon afgörande och satte

med knifven en stor klimp smör på

den tjocka brödkant hon höll i

handen. »En af dagarna bryter det löst,

Thérése!»

o

»A, mamma ...»

»Ja, ja! Jag har nu alltid sagt

det . . .» Och de började å nyo, tysta

och likgiltiga, tugga på sin ost och

sitt bröd.

Då Thérése hade dukat af bordet,

kom Rousseau åter in. Han gick nu

rakare, hans ögon strålade och han

smålog nervöst, en smula generadt,

medan han gick fram till elden.

»A, Thérése, sätt ljuset på bordet

här bredvid mig ...»

Han hade i handen en liten tarfligläderportfölj, som han nu lade

bredvid sig. Han drog ut ett tjockt

hand-skrifvet häfte, kokett sammanhäftadt

med ett blått sidenband, och sade —

litet forceradt och med samma

nervösa leende — vänd till de båda

fruntimren :

»Madame Le Vasseur, Thérése —

kunde ni ha lust att höra hvad jag

suttit och skrifvit ihop dessa sista

månader?» . . .

o

»A, herre, ni gör oss en stor

ära . . .» Madame Le Vasseur tog

beskäftigt sitt smutsiga sticktyg och satte

sig till rätta i karmstolen på andra

sidan brasan. »Skynda dig, Thérése!»

ropade hon ut i köket till dottern,

som slamrande ordnade

fajanstallrikarna på hyllan.

Thérése tog ett par svarta

silkesstrumpor, som hon noggrant synade, i

det hon trädde fingrarna ut genom

hålen, och satte sig stilla på

halmstolen vid sidan af sin husbonde.

Rousseau snoppade omsorgsfullt ljuset

och harklade sig, medan han nervöst

bläddrade i häftena.

Det var början af »La Nouvelle

Heloise» — Saint-Preux’ första bref

till sin älskade.

Han läste vidare — hela förstadelen af denna roman om trots och

undergifvenhet, om längtan och kärlek

till döden, som han under de tidiga

vårnätterna, medan snön smälte i

Mont-morencydalen och träden knoppades i

skogarna kring Chevrette, diktat eller

rättare genomlefvat med hela sin själ,

och som han nu på sista tiden gifvit

form och uttryck i skrift. På det

finaste, guldkantade papper hade han

renskrifvit sitt verk, torkat bläcket

med azur- och silfverpuder och häftat

samman arken med blå och ljusröda

sidenband. Den stränga moralens,

enkelhetens och naturens oböjliga

apostel hade här tillåtit sig alla möjliga

koketterier och finesser — intet var

godt eller fint nog åt hans Julie!

Ömt och varsamt drog han häfte efter

häfte ut ur portföljen, hans stämma

vibrerade af rörelse och passion,

medan han läste. Den medelålders, redan

grånade mannen, med största delen af

sitt äfventyrliga, fattiga och

mödosamma lif bakom sig blef ung på nytt,

när han stolt och dristig som en

skapande gud klädde Saint-Preux’ tankar,

passion, smärta och lycka i ord. Ty

i denna revolutionäre och geniale

ple-bej, som hänsynslöst vågade sträcka

ut handen efter patricierkastens skä-raste och finaste blomma, hade han

omdiktat sitt eget jag, åt honom hade

han skänkt sina bästa och friaste

tankar, sin mest brännande längtan,

sina stoltaste förhoppningar, och i

hans armar hade han ändtligen lagt

Julie — den drömda ideala älskarinnan!

Småningom — allt efter som han

läste, som han skildrade denna Julie,

hennes rena, ljufva skönhet, hennes

svärmiska uppoffring, hennes ömma,

allt besegrande lidelse, intogs hans

själ, trots rörelsen och entusiasmen, af

en bitter, vemodig afund. Allt detta

— det var dock blott chimérer,

drömmar, ord — ord . . . Ord, som i det

de gingo öfver tungan, ej förmådde

läska henne; ord, som icke kunde

mätta en hungrande själ. För den

nnge Saint-Preux, hans diktade andra

jag, låg lifvet öppet, för honom,

Jean-Jacques Rousseau, den fattige eremiten

i främmande land, var vägen till lyckan

för evigt stängd.

... Il faut que j’aime avec transport

ou que je meure de douleur . . .

Rousseaus stämma darrade, han

dolde ansiktet i händerna och brast

ut i tårar.

Thérése grät också. Hon satt och

vaggade på stolen och snyftade. Dåoch då förde hon den svarta

silkesstrumpan upp till de röda ögonen och

torkade dem. Ett par gånger snöt

hon sig okonstladt och eftertryckligt

i fingrarna.

Den gamla Madame Le Vasseur

stickade trött och sömnigt på sin

stickning. Hon klippte med ögonen, när

hon böjde sig fram mot talgljuset för

att taga upp en maska. Då elden

slocknade i kaminen och majnattens

kyla började märkas i rummet, drog

hon pelissen tätare om sina kantiga

skuldror. Nu såg hon upp och sade

matt och höfligt komplimenterande:

»Nej, så herrn då kan skrifva!»Elle vint, je la vis . . .

Je vis ma Julie en Madame

(THoudetot, et bient6t je ne

vis plus que Madame

d’Hou-detot.

J. J. Rousseau

(“Confessions*).

Det var morgon på Eremitaget, en

regnig morgon i maj. Fruktträdens

stammar voro klibbiga och våta, och

på det unga gräset bildade de ljusa,

nedfallna äppleblommorna hela små

skära, fuktiga drifvor. Genom det

Öppna fönstret i arbetsrummet hängde

slingerrosornas nylöfvade grenar med

sina halfutslagna knoppar, tunga af

regnet, in öfver fönsterposten och

karmen, nästan ända in på

skrifbor-dets böcker och pappersark.

Rousseau gick fram och tillbaka

i det djupa, smala rummet med

händerna nedstuckna i den långa, slitna

sidenvästens fickor och hufvudet be-tänksamt en smula framåtlutadt. Han

blef i nästa månad fyrtiofem år och

håret vid tinningarna började gråna.

Men hans bruna ögon voro lika eldiga

och stickande skarpa, hans hy, som

oupphörligt skiftade färg, var frisk

och jämn, nästan som då han var tjugu

år, och de djärft markerade

anlets-dragen hade intet förlorat i rörlighet

och energi. Det stora, mörka skägg,

som han strax efter proklamationen

af naturevangeliet i hans första

epokgörande »Discours» hade låtit växa,

hade han nu åter rakat af, då det —

ovan som han var därvid — i högsta

grad generade honom, och hans fma,

uttrycksfulla mun med de rörliga, starkt

röda läpparna kom å nyo till sin rätt.

Han var i skjortärmarna och utan

peruk. På hufvudet satt i stället en

mörk sammetsmössa, som han skjutit

långt tillbaka i nacken, så att pannan

var helt fri. Den snusbruna fracken

låg vårdslöst kastad öfver stolen

bredvid skrifbordet.

På skogsstigen utanför täppan

jagade två spensliga ryttare i regnkappor

förbi. Någon skrattade, och en liten

behandskad hand viftade i förbifarten

åt det öppna fönstret. Rousseau

stannade och böjde ifrigt de våta grenarnaåt sidan för att se. Men nu voro

de borta; han hörde blott skrattet,

som silfverklart förklingade i den

friska, fuktiga morgonluften.

1 nästa ögonblick hördes hastiga,

lätta steg på trappan. Dörren

kastades upp som af en hvirfvelvind, och

in stormade med stora leende ögon

under den våta hatten först Madame

d’Houdetot och så Madame d’Epinay.

»God morgon, herr filosof!»

Madame d’Houdetot lät strax blott med

en rörelse af skuldrorna den våta

kappan falla till golfvet och gjorde en

skälmsk, piruettaktig bugning, så att

vattnet rann från den trekantiga

hattens brätten. Därpå gick hon fram

och omfamnade vänligt Rousseau, i

det hon kysste honom på bägge

kinderna.

»Nå, ni säger icke ens välkommen,

otacksamme eremit! Min syster

d’Epi-nay och jag ha kommit för att äta

frukost på Eremitaget. Om eremiten

visar sig sensibel och galant, kan det

hända, att man stannar hela dagen.»

Hon var i karldräkt liksom hennes

svägerska: sidenfrack »feuille morte»

och guldbroderad väst med musgrå

knäbyxor, därtill små saffianshalfstöflar

med diminutiva förgyllda sporrar. Hon#

gick fram till den lilla tarfliga

spegeln i hörnet, och sedan hon skakat

tillbaka manschetterna, hvilka nästan

dolde händerna, började hon ogeneradt

ordna sin korta spetsjabot och pudra

håret, som blifvit fuktigt af regnet.

Ingen yttrade något om damernas

dräkter. Jean-Jacques visade ingen

förvåning, och de afgåfvo ingen

förklaring. Denna förklädnad var något

i deras värld alltför allmänt för att

spilla ord på. Madame d’Epinay

hälsade nu också ömt och vänligt på

filosofen, förebrådde honom som

vanligt, att han ej ofta nog kom till

Chev-rette, och undersökte, allt under det

hon pratade, nyfiket och intresseradt

alla de böcker och papper, som lågo

framme på skrifbordet.

Madame d’Houdetot var ändtligen

färdig med sin toilett. Hon vände

sig om — ännu med händerna vid

tinningarna — och sade med sin klara

stämma, säker och förtrolig som ett

bortskämdt barns:

»Käre, berömde Monsieur

Rousseau — ni har väl hört, att vi ha

kommit för att frukostera? Émilie

kan möjligen nöja sig med andlig spis,

men får jag be om en smula riktig

föda.»»Ni gör mig alltför lycklig, Madame,

jag skall strax tala med Mademoiselle

Le Vasseur.» Han var glad och

smickrad men en smula förlägen

öf-ver denna oväntade öfverrumpling, och

han sneglade bort till fracken, som

ännu låg på stolen vid skrifbordet.

»Jag skall tala med Mademoiselle

Théréseafbröt honom Madame

d’Épi-nay på sitt mest hjärtliga och

förekommande sätt. »Hon får inte lof

att göra sig något besvär för oss!

En kompott, ett bröd, en smula vin

och vatten och — ifall hon har —

en kopp kaffe. Det är allt hvad vi

behöfva.»

»Vi äta naturligtvis i trädgården,

inte sant? Nu skiner solen ju igen.

Där — under det stora äppleträdet.*

Madame d’Houdetot pekade ut genom

fönstret. Hon vände sig om och

ropade till sin svägerska, som redan var

utanför dörren:

xMycket kompott och ett stort

bröd!»

»Hvad är det ni skrifver?» Hon

drog fram ett häfte, som han i hast

skjutit in under några böcker. »Nej,

så kokett! Förgyllda kanter på

papperet och ombundet med en ljusblå

silkessnodd .. . Min Gud, Monsieur,

är det vers?»»Nej,» sade Rousseau leende. Och

i det han halft med våld tog häftet

ifrån henne: »Det är kärleksbref.»

»Till min syster d’Épinay?»

»Nej,» Rousseau skrattade högt.

Hon satte honom i så godt humör

med sina söta, nyfikna ögon och sitt

ystra, graciösa själfsvåld. Han böjde

sig ned öfver henne och hviskade

hemlighetsfullt: »Nej — till en flicka,

som heter Julie.»

Madame d’Houdetot hade satt sig

på den yttersta kanten af skrifbordet,

så att sulan af hennes lilla spetsiga

stöflett nätt och jämt nådde golfvet.

Hon bläddrade i ett häfte af Abbé

Saint-Pierres- skrifter, som låg framme,

skakade på hufvudet, utan att slå upp

ögonen och sade misstroget och

nonchalant :

»Ni narrar mig.»

Rousseau brydde sig icke om att

öfvertyga henne. Han smålog och

strök liksom smekande med handen

öfver papperet, innan han låste ned

det i sin skrifbordslåda. Under hela

tiden betraktade han halft förstulet

sin gäst, som han känt allt sedan hon

var ung flicka, och som han plötsligen

tyckte sig aldrig ha sett förrän nu.

Madame d’Houdetot var berömdför sin skönhet, och likväl försäkrade

alla kvinnor, först och främst hennes

svägerska, att hon var allt annat än

vacker. Hennes hy var frisk, men icke

fin och till och med på ett par ställen

lätt märkt af kopporna. Hennes näsa

var rak, men med en svag tendens

uppåt — »närmast soubrettaktig»,

blef den kallad. Så hade hon ett par

stora, grå ögon, skiftande i färgen,

ännu mer skiftande i sitt uttryck —

än klara och frimodiga, ljusa och öppna

som ett lyckligt barns, än skygga och

varma som en ung hinds — helt mörka,

nästan svarta i tonen, än åter

lidelsefullt strålande och öfvermodigt djärfva.

Och hennes yppiga, fint tecknade

mun, söt i eftertänksamt, trotsigt

allvar och söt i leende skälmskhet —

alltid uttrycksfull, alltid förtjusande

uppriktig i sitt uttryck — frestade

mäns sinnen och vann deras hjärtan.

Hennes hår var berömdt och

be-undradt — till och med af kvinnor.

Ramsvart och lockigt, fint och

glänsande som silke, ovanligt rikt, bar

hon det uppkammadt från den mjälla

nacken, i hög, litet gammalmodig frisyr

— y>å la Fontanges» skulle den blifvit

kallad under salig kungen — svagt

pudradt under de uppvikta, svanduns-kantade hattbrättena. Hon var lång^

smält och smidig, rak i ryggen och

bred öfver höfterna — »adligt vuxen»

— förnäm och nonchalant i sin

hållning, graciös och en smula tafatt, med

ett slags fysisk originalitet, som

förlänade hennes enklaste rörelser något

intagande och för henne egendomligt.

Sådan var Madame d’Houdetot,

när hon var tjugusju år, den

vårmorgon, då hon kom ridande från

Chevrette till Eremitaget och fann

brefven till Julie på eremitens

skrif-bord.

Madame d’Houdetot förde undan

kaffekoppen, lade bägge armarna på

det litet rankiga trädgårdsbordet och

böjde sig fram emot Jean-Jacques.

»Monsieur Rousseau — säg mig

— tycker ni om Monsieur Grimm?»

Hon blinkade, medan hon talade,

skälmaktigt till sin svägerska, som

ryckte på axlarna, rodnade och med

en öfverlägsen, litet uttråkad min

lutade sig tillbaka mot stolsryggen.

De hade talat om nybyggnaderna

på Chevrette, gästerna, som väntades

dit i sommar, och om den lilla gården

i Eaubonne, som Madame d’Houdetot

3hyrt öfver sommaren, medan hennes

man var med hären i Tyskland.

Därefter hade de kommit att tala om

kriget i allmänhet och hvilken saknad det

blefve för societeten på slottet, att

äf-ven Grimm och Saint-Lambert deltogo

i fälttåget. Rousseau hade frågat

Madame d’Épinay, om hon nyligen hört

något från vännen Grimm, och om

han kände sig nöjd med sin

sekreterarebefattning hos marskalken af

Est-rées. Madame d’Houdetot hade mycket

litet deltagit i samtalet. Hon hade

ätit sin frukost med god aptit och

därefter matat fåglarna med det

öfver-blifna brödet, som hon hänsynslöst

smulade sönder.

»Ja,» svarade Rousseau emfatiskt.

.»Grimm är en af mina intimaste och

käraste vänner. Det vet ni ju,

Madame.»

»Ack ja! Émilie berömmer honom

också hela dagen igenom. För min

del tycker jag blott, att han har för

litet hjärta och för många principer.»

»Men, Mimi,» inföll Madame

d’Epi-nay förebrående. »Hur kan du tala

så? Grimm — han är ju bara hjärta!»

Hon suckade och tryckte vältaligt

handen mot vänstra sidan. »Och hur

kan du,» tilläde hon mera hetsigt änämnet förtjänade, »tadla en filosof för

det han har principer?»

Madame d’Houdetot lyfte långsamt

bägge armarna, sträckte dem lättjefullt

uppåt och knäppte ihop dem under

nacken. Hon lade sina högvristade

fötter i saffiansstöflarna öfver

hvarandra med en rask, kavalleristaktig

rörelse, som hon ofta beundrat hos herrar,

och sade plötsligt beslutsamt:

»Han är torr och pedantisk — en

riktig tysk! Hvad mig angår, så bryr

jag mig blott om fransmän.»

»Tack, Madame!» svarade

medborgaren i Geneve, ovanligt ödmjukt.

Hon sprang genast upp —

skrattande, men ändå ångerfull öfver sin

ohöflighet. Hon gick fram till

Rousseau och lade hjärtligt bägge händerna

på hans skuldror.

o

»A, ni! ... Missförstå mig inte

— det finns naturligtvis några

undantag. Låt mig se: det är ni och

Per-golese och kungen af Preussen.»

»Och Markisen af Saint-Lambert,»

sade Madame d’Epinay långsamt, med

eftertryck. »Han är ju från

Loth-ringen, inte sant?»

Madame d’Houdetot rodnade djupt

— det gjorde hon så lätt. Hon

skrattade en smula förläget, böjde sig nedoch kysste Rousseau midt på

munnen.

»Där,» sade hon uppsluppet. »Det

är för att hålla er skadeslös för den

olyckan att icke vara fransman.»

Rousseau rodnade häftigt, ända upp

till hårfästet. Hans ögon strålade, han

andades fort och letade efter ord. Ett

ögonblick grep han, utan att veta det,

Madame d’Houdetots händer och höll

dem hårdt fast. Madame d’Épinay

betraktade honom förvånad — hon

var icke van vid att någon gjorde så

stor affär af en kyss!

»Det är synd om Pergolese och

kungen af Preussen, att de gå miste

om skadeersättningen,» sade hon

skämtande .. . »För att inte tala om

Saint-Lambert,» tilläde hon.

Rousseau kände plötsligt och för

första gången i sitt lif en viss ovilja

mot sin bästa väninna, Madame

d’Epi-nay. Hvad hennes stämma ljöd torr

och pedantisk efter svägerskans. Och

utan att ge sig själf något skäl för

det, fann han det taktlöst, att hon på

det där sättet oupphörligt påminde dem

om Monsieur de Saint-Lambert.

Men Madame d’Houdetot hade nu

återvunnit hela sin glada säkerhet.

Hon vände sig om mot Madame d’Épi-nay, ännu med handen på Rousseaus

skuldra.

o

»A, min syster,» sade hon

muntert leende med sin klara, mjuka röst.

»Gör dig blott inga bekymmer för de

där herrarnas skull. Pergolese är ju

död — är han icke? — och hvad

kungen af Preussen angår, så tröstar

han sig nog öfver olyckan att icke

vara Voltaires landsman med att skicka

både marskalken af Estrées och vår

vän Grimm hem till Versailles med en

vänlig hälsning. Till markisen af

Saint-Lambert» — hon höjde hufvudet och

hennes stämma ljöd om möjligt

klarare — »skrifver jag i afton. Jag

skall då låta honom veta, hvad jag

är honom skyldig, och nog komma

ihåg att betala igen det vid tillfälle.»

»Med ränta!» kunde Madame

d’Epinay icke afhålla sig från att

till-lägga.

Madame d’Houdetot tycktes icke

höra henne längre. Hon försökte att

fånga en fjäril i sin trekantiga hatt.Mille femmes sont plus

belles que toi; plusieurs

ont autant de graces; toi

seule as, avec les gråces,

je ne sais quoi de plus

séduisant qui ne plait pas

seulement, mais qui touche

et qui fait voler tous les

coeurs au-devant du tien.

J. J. Rousseau

(“La Noovelle Héloise*).

Rousseau kom i regeln hvar dag till

Chevrette. Madame d’Épinay fordrade

det nästan som en plikt af sin protégé,

efter det hon åt honom upplåtit

Ere-mitaget. Han brukade gärna välja

tiden strax före middag, då Madames

le\"er med ty åtföljande vänskaps- och

affärsbesök väl var öfverstökad och

man med tämlig sannolikhet kunde

beräkna att vara fri för besök ända

till bortåt eftermiddagen, då supén

vanligtvis återigen samlade en del

gäster. Men mellan tolf och två hadeMadame d’Epinay sällan något

intressantare att taga sig för här ute

på landet än att konversera om

litteratur och filosofi med sin »björn»,

visa honom de spirituella bref och

»porträtter», eller ännu hellre en eller

annan traité moral, som hon på lediga

stunder hade utarbetat, och med

smickrande älskvärdhet utbedja sig hans

kompetenta dom däröfver. Godlynt

och taktfull, som hon var, visste hon

dessutom, att Jean-Jacques alltid

befann sig bäst i hennes salong, när

hon var allena eller blott omgifven af

sina närmaste. Vanligtvis kvarhöll hon

honom — med en medlidsam

baktanke på den stackars Théréses

anrättningar och sällskap — öfver

middagen och, om han hade lust, också

till afton.

Men efter de båda damernas

besök på Eremitaget dröjde det två hela

dagar, innan »björnen» hade lust att

åter uppsöka sin väninna. Som vanligt,

då han någon gång höll sig borta,

fick han bref på bref från slottet med

många ömma och oroliga

förfrågningar angående hans hälsa, själstillstånd

o. s. v., o. s. v. Madame d’Épinay

hade en stor svaghet för att författa

små biljetter.Och ändtligen, efter två dagars i

högsta grad beklagade och

kommenterade bortovaro, steg Monsieur

Rousseau i sina bästa svarta silkesstrumpor

(han hade efter »väckelsen» och sin

förste Discours definitivt afstått från

hvita som alltför aristokratiskt

världsliga), sin högtidsväst och broderade

frack, med knappbeprydd käpp och

peruken mera omsorgsfullt kammad än

vanligt, uppför den monumentala

trappan till slottet la Chevrette.

I förmaket fick han veta, att

Madame hade »sina vapörer» och bad

honom stiga in i stora salongen.

Med en inre förbannelse öfver de

långa djäflarna till lakejer, som knappt

gitte resa sig upp, trädde han in i

det stora och dystra

mottagningsrummet, som med sina sex mörkt

draperade fönster alltid, trots de koketta

sidenmöblerna och de moderna, graciöst

snirklade ornamenten öfver alla

dörrar, gjorde ett obehagligt och

kapellaktigt intryck på honom.

Där var ingen inne. Med hatten

under armen tog han försiktigt ett

par steg fram emot den öppna

sidodörren, som vette inåt den öfriga

våningen, och stannade därpå tvärt.

Han såg in genom ett långt per-spektiv af rum, genom många öppna

dörrar med praktfullt målade och

förgyllda dörrposter. Längst borta i det

innersta lilla kabinettet, där solskenet

trängde in genom gafvelfönstren, satt

Madame d’Houdetot i soffan under det

stora, mångfärgade tapisseriet,

kopie-radt efter en af Watteaus »galanta

fester».

Rousseaus hjärta började plötsligt

klappa häftigt; han hade hela tiden

väntat att finna henne här, det

förvånade honom icke det ringaste, att

hon var här, och ändå tyckte han,

att det, som nu hände honom, var

något högst märkligt, något nästan

otroligt. Han bugade sig på afstånd

djupt öfver sin trekantiga hatt.

Madame d’Houdetot nickade

leende. Hon reste sig strax upp från

sin plats och kom emot honom.

Hela tiden hörde han knarrandet

af hennes små röda klackar öfver de

blanka golfven, som, spegellika, i det

oändliga återgåfvo dagsljuset genom

de höga fönstren och möblernas

förlängda linjer. Leende trädde hon

emot honom genom alla de många

dörrarna, det var som ett af Bouchers

porträtt passerade — närmare och

närmare — genom många förgylldaramar, för att ändtligen blifva stående

i den sista. Hon vinkade honom

till sig och lade fingret på läpparna:

»Kom blott in till mig, kära vän.

Men gå litet försiktigt! Därinne i gula

salongen sitter min tant, Madame

d’Esclavelles, och sofver. Låt oss

prata litet, innan hon hinner att

vakna.»

Hon vände sig om och gick före;

han följde efter, så tyst och försiktigt

o

han kunde. A, hur graciös hon då

var! Denna raka, smidiga rygg i

fiskbenslifvet, dessa mjukt vaggande

höfter under vida, saffransgula

siden-paniers, det sirliga och bestämda

fotskiftet under kjolens falbolaner. Och

denna nacke — så hvit och smal

bakom spetsryschet!... Hon vände

sig om och smålog, med fingret på

läpparna, när de i den mellersta

salongen passerade den sofvande

Madame d’Esclavelles. Han uppfångade

en skymt af gropen i kinden och

blicken ur de kisande, mörka ögonen.

Hon nickade på samma gång lätt till

honom, och den solfjäderslika

spetsrosetten på toppen af den pudrade

frisyren nickade med.

Rummet, som de trädde in i, var

— tack vare gafvelfönstren mot öster— lika ljust och soligt, som de öfriga

salongerna voro dystra och skumma.

De sirliga och galanta herdarna på

väggarnas tapisserier fingo lif och

färg i det starka sommarsolskenet.

Och silfvertrådarna i det litet

urblekta rosasidenet på möblerna

skimrade emellanåt till som små

diamanter.

Grefvinnan satte sig på sin gamla

plats i soffan och tog upp

guldnavet-ten, som fallit på golfvet. Innan hon

fortsatte sitt arbete, kastade hon en

komiskt förebrående blick på Rousseau,

hvilken, försjunken i betraktande af

henne, icke tänkte på att störta fram

och taga upp den, som det ägnar och

anstår en kavaljer.

»Ni vet, jag är en björn,

Madame, en simpel bonde,» sade han

ursäktande. »Er syster, Madame

d’Epi-nay, har en gång för alla fritagit mig

från att vara galant.»

»Men jag fritager aldrig någon

från hans plikter — aldrig.»

»Inte ens er själf?...»

Hon skrattade godlynt.

»Minst mig själf!»

Rousseau ögnade plötsligt en

möjlighet att komma in på ett ämne,

som han i två dagar icke kunnat låtabli att tänka på, som han brann

af begär att höra henne uttala sig

öfver. Han hade själf en obehaglig

förnimmelse af, att han måste

förekomma henne klumpig och indiskret,

när han sålunda, utan spår af

berättigande, så burdus gaf sig in på denna

fråga, men han kunde icke låta bli

att säga: ~

»Heller icke, när det gäller

plikterna mot er man, Madame?»

Grefvinnan d’Houdetot såg upp,

litet förvånad. Hon flyttade den ena

lilla foten öfver den andra, slog en

ny ögla med navetten och sade

tran-kilt:

»Monsieur Rousseau — jag trodde

ni var en filosof, och jag fmner er

plötsligt lika nyfiken — skall jag

säga närgången? — som alla andra

kavaljerer.»

»Förlåt, Madame,» mumlade

Rousseau varmt. Han hörde själf, hur

hans stämma skälfde. »Det är icke

nyfikenhet, tro mig, det är intresse.»

»Intresse,» upprepade hon

betänksamt och slog sig på läpparna med

sin lilla guldtingest, medan hon för

andra gången lät arbetet sjunka. »När

man har lefvat litet i världen,

kommer man underfund med hvad ’in-tresse’ är. Det är hälften vanlig

nyfikenhet, som jag nyss sade, två

fjärdedelar afund och malice, när det

går en väl — och när det går en

illa: två fjärdedelar skadeglädje och

egenrättfärdighet. Kom inte och säg,

att ni har intresse för mig, jag har

blifvit trött på det ordet!»

Hennes stämma hade plötsligt vid

de sista orden antagit ett helt annat

uttryck. Kring hennes vackra mun

låg ett drag af trötthet och leda,

som Rousseau aldrig sett där förr.

Han flyttade sig närmare och grep

hennes hand, som hvilade på knäet.

»Madame, dyraste grefvinna! Haf

förtroende för mig. Vi ha ju dock

känt hvarandra så länge.»

Hon såg upp på honom —

förtroendefullt, men ändå en smula forskande.

Så sade hon plötsligt varmt:

»Ja, ni skall vara min vän,

Monsieur.» Och därpå långsammare,

medan hennes ögon ovillkorligt sänkte

sig:

»Det var Saint-Lambert, som bad

mig besöka er på Eremitaget.»

Rousseau kände sig i detta

ögonblick så glad, så varm om hjärtat,

att han icke ens tänkte på att bli

sårad öfver, att det var Saint-Lambert,och blott Saint-Lambert, han hade

att tacka för denna glädje och för

den oskattbara gåfvan af hennes

vänskap. Han sade upprörd, med ett

svagt försök att le:

»Ser ni, min väninna —

Saint-Lambert! Och så vågar ni tala om

plikter!»

Hon tryckte hans hand och

suckade, i det hon höjde ögonen upp

mot änglarna i taket:

»Ni dömer mig hårdt, jag vet det.

Men om ni riktigt kände till

alltsammans ...»

»Förtro er till mig, Madame.» Han

flyttade sig ifrigt ännu närmare intill

henne. »Förtro er till en, som har

känt sorgerna djupare än alla andra

människor, som har kämpat

allvarligare mot det onda i världen och i

sitt eget väsen, än alla andra männi-

o

skor. A, min väninna!» Han

suckade. Hon böjde sig för den heta

blicken i dessa på en gång så

genomträngande och så smäktande bruna

ögon, som nu voro henne så nära.

»Ni går naturligtvis ut ifrån, att

jag har antipati, afsky för min man,»

började hon hastigt, en smula

motvilligt, med hufvudet bortvändt. »Tvärt

om, Monsieur. Jag har alltid haft enviss vänskap för Monsieur cTHoudetot,

och jag vet,» tilläde hon med naiv

säkerhet, i det hon plötsligt slog upp

ögonen, »att han har samma känsla

för mig.»

»Berätta mig allt, allt,» hviskade

Rousseau och tryckte ifrigt hennes

hand, som ännu hvilade i hans.

Hon suckade igen, smickrad öfver,

att han verkligen fann hennes lif så

intressant.

»Det är inte så mycket att

berätta,» sade hon, »det är blott den

gamla vanliga historien om ett

äktenskap utan kärlek. Han var tjugufyra

år, och jag var sjutton, då vi blefvo

gifta. Jag såg honom för första

gången, samma afton som vi underskrefvo

kontraktet. Min far blef alldeles

öf-verrumplad af hans mor, den gamla

markisinnan, som önskade partiet, för

det jag var dotter till en fermier

géné-ral. Ingen frågade mig, hvad jag

tyckte, förr än efteråt; — förresten

var jag på det hela långt ifrån

missnöjd. Grefven såg inte illa ut och

han var ansedd som en god militär,

det visste jag. Då han blott var tjugu

år, hade han tappert tjänat Hans

Majestät i Flandern, han hade varit med

vid Fontenoy, och han hade redan åkti kungens vagnar. Jag blef en dam

af stånd, jag gifte mig till en titel

och ett gammalt namn, och min

svärmor försäkrade mig, att jag skulle

göra furore i Versailles, när jag blott

blifvit presenterad. Ja, nu ler ni,

store, öfverlägsne filosof» — hon

smålog själf, litet generad — »men alla

äro inte så likgiltiga för denna

världens ära och glans som Jean-Jacques

Rousseau, medborgare i Geneve. Kom

ihåg, jag var blott sjutton år, det

enda jag sett af världen var la finance

. . . Och vet ni,» hon såg upp, »jag

vill då tusen gånger hellre ha en

sådan man som Monsieur d’Houdetot,

än jag ville ha till exempel Epinay

eller Jully! Man uppmanade den

unge grefven och mig ’att göra

bekantskap’, medan våra släktingar

underhandlade om kontraktet; samma

kväll lät man hämta en notarie, som

satte upp det, och innan supén

undertecknade vi det. När jag hade lagt

ned pennan, drog min svärmor upp ur

fickan alla sina diamanter, som hon

på stående fot förärade mig i

bröllopspresent, och bröllopet blef på samma

gång bestämdt till måndagen därpå.

Hon hade skrutit så mycket med

diamanterna, men jag upptäckte sedan,att hon hade narrat mig skamligt.

De voro verkligen ganska tarfliga

och infattningen eländig. Förmodligen

hade hon spelat bort de bästa.»

»Sedan?... Ja, jag var sjutton

år, jag tyckte om, när någon sade,

att han älskade mig — det gör jag

ännu — och jag hade icke begrepp

om hvad kärlek var. Min syster

t

d’Epinay visade förresten den

gången, att hon hade hjärta; hon grät

och suckade en half natt öfver mig

och sade en hel del förståndiga och

vackra saker, af hvilka jag då inte

förstod hälften.»

»Nå, men er man?... Han älskade

er alltså?...»

Madame d’Houdetot smålog och

lutade hufvudet tillbaka mot

tapisse-riet på väggen. »Han sade så —

de första dagarna. Men efter en

vecka — å, jag minns det så väl:

det var en afton vi höllo på att kläda

oss för att gå på operamaskerad —

underrättade min svägerska, Madame

de Blainville, mig om, att hennes

broder, strax innan familjen för hans

räkning friade till mig, ända till

raseri förälskat sig i en annan kvinna

och nu var hennes älskare. Jag bryr

mig inte om, att säga er hennes namn,

4men jag känner henne mycket väl, och

vi äro rätt goda vänner. Jag måste

förresten säga till hans beröm, att

han alltid har varit henne trogen, det

är den enda kvinna han någonsin har

brytt sig om, och jag är säker på,»

tilläde hon lojalt, »att han är en

utmärkt älskare. Ännu i denna dag

är han lika kär i henne, som han

var då.»

»Mitt arma barn,» hviskade

Rousseau ömt. »Min stackars bedragna

väninna.»

o

Hon skakade på hufvudet. »A,

min vän ... Ni tar fel, jag har aldrig

känt mig så lätt till sinnes i mitt lif.

Jag minns, att jag grät litet —

något af sårad egenkärlek, men mest

för att inte alltför mycket svika

Madame de Blainvilles förväntningar;

hon hade naturligtvis berättat mig

hela denna historia blott för att få

ha det nöjet att trösta en förtviflad.

Men efteråt befann jag mig, som

sagdt, utmärkt väl, och jag har alltid

varit henne uppriktigt tacksam för

dessa upplysningar.»

»Sade ni då ingenting till er

man h

»Nej — vi skulle ju på

opera-maskerad. Ack nej . . . Inte förr änflera år efter, då han började taga sig

en hög ton och tala om mina plikter.»

»Var det» — Rousseau stannade,

såg skarpt på henne med sina mörka,

stickande ögon, innan han kunde

besluta sig för att för andra gången

nämna detta namn. »Var det

angående Monsieur de Saint-Lambert?*

frågade han långsamt och högtidligt.

Madame d’Houdetot rodnade

plötsligt under sminket. Hon nickade ett

par gånger, leendet i hennes ögon

blef innerligare, mera strålande. Hon

liksom rätade på sig och höjde

blicken mot Rousseau.

»Ja,» sade hon lågt, med värme.

Det skymde plötsligt för

Rous-seaus ögon. I samma sekund han

hörde hennes stämma, såg uttrycket

i hennes blick, kände hennes varma

hand skälfva i sin egen, blef han med

ens gripen af en så våldsam smärta,

af en så rasande förbittring, att den

nästan fysiskt öfvermannade honom.

Han förstod plötsligt, hvad det

betydde, att han under dessa två långa

dagar icke kunnat få hennes ansikte

ur sina tankar, att hon alltid

segerrikt trängt sig in mellan honom och

hans arbete. Han förstod — och

smärtan sönderrefs på en gång afjubel — att han nu ändtligen mött

sitt öde i lifvet, att han älskade.

Han reste sig upp och tog

vacklande ett par steg fram emot bordet,

som stod midt i rummet. Sjönk så

nästan handlöst ned på stolen och

lutade, högt stönande, ansiktet mot

den kalla mosaikskifvan.

»Men, min vän — Monsieur,»

ropade Madame d’Houdetot förskräckt.

Hennes stämma återgaf honom

med ens besinningen. Han återkom

plötsligt till det samtal, som

framkallat den öppna bekännelsen om

hennes förhållande till Saint-Lambert.

Han glömde nu allt annat i plötslig,

moralisk harm emot henne, för det

hon vågat tillstå, ej ens sökt sin

räddning i undanflykter.

o

»A, Madame,» — han reste upp

hufvudet och vände sig häftigt emot

henne. »Sophie, jag ber er . .. Haf

medlidande med er vän, sönderslå då

icke med egen fräck hand den idol,

han redan bär i sitt hjärta! Sophie,

Sophie...» Han satte ånyo händerna

för ögonen och tog dem återigen

plötsligt bort, i det han såg på henne

med innerlig, uppriktig sorg. »Hur

skall jag väl kunna ha vänskap för

en äktenskapsbryterska?»»Min vän,» sade Madame

d’Houde-tot mildt, med stilla värdighet. Hon

stödde sin bara armbåge mot

gueri-donens marmorskifva och hvilade

kinden mot handen, i det hon såg honom

rakt in i ögonen. »Jag trodde ni

visste detta förut — alla människor

ha ju talat om oss.»

Han skakade på hufvudet.

^Visste det? — ja naturligtvis

— naturligtvis visste jag det.. . Men

folk säger så mycket . .. Det var så

overkligt, så långt borta, men nu —

när jag hör det af er egen mun...»

Madame d’Houdetot rätade på sig

i soffan. Hon lade sina små hvita

händer i kors i knäet och sade lika

stilla:

»Jag vill inte försvara mig. Det

är väl lika illa af mig som af alla

andra, kan jag tro. Men jag kunde

icke göra annorlunda — jag ville

inte, att det skulle vara annorlunda.

Han har inte förfört mig» — hon såg

upp på Rousseau med sina blida,

allvarliga ögon — »det var mig lika

lätt och lika naturligt att skänka

honom mig själf, allt i mig, som var

värdt att äga, som att gifva honom

den blomman jag bar vid min

hals-linning.»Och plötsligt, då han icke

svarade något, började hon åter, liksom

öfverväldigad af sina minnen, med låg,

förtrolig röst:

»Jag visste intet om lifvet. Jag

hade varit gift med min man, vi hade

också ett litet barn, som amman strax

tog ifrån mig, men ... ja, jag kände

intet till kärlek. Så såg jag Monsieur

de Saint-Lambert. Det var en afton

på Épinay hos min broder, och Émilie

och jag och min kära syster de Jully,

som nu är död, hade hela

eftermiddagen bundit kransar af de röda

rosorna vid dammen, hvilka vi hade

hängt öfver skuldrorna och omkring

midjan. Så kom han tillsammans med

chevaliern...» Hon tystnade, böjde

hufvudet bakåt och såg med strålande,

frånvarande ögon ut i rummet, långt

förbi Rousseaus ansikte. »Han hade

blå sidenfrack, broderad med silfver

— jag tror, att jag ännu skulle kunna

minnas mönstret,» hon smålog, »och

solen, som just gick ned, sken öfver

hans bara hufvud, när han kom fram

till oss. . . Och så begynte vi prata.

Det var om ingenting, och jag sade

ingenting, hörde heller inte efter, men

om kvällen var jag så glad som jag

aldrig hade varit förr.»»Så gick det alltså till?» frågade

Rousseau långsamt, med underligt dof

och bruten stämma.

»Ja, så gick det till — nästan.

Vi talade utan att tala och vi blefvo

öfverens utan att egentligen växla ett

ord. Det var alltsammans så

naturligt.»

Rousseau suckade och reste sig

trött upp. Nu förstod han det lugnt

segerrika i Saint-Lamberts väsen, som

han alltid i så hög grad beundrat hos

vännen.

»Farväl,» sade han sakta och

vände sig om för att gå.

»Farväl — min vän.»

Det låg en mild, ironisk, halft

vemodig förebråelse i hennes stämma.

Han vände om vid dörren och gick

åter fram till henne.

»Tack — tusen tack för ert

förtroende!» sade han brådskande. »Vi

se hvarandra åter.»Le mariage (å Paris)

semble n’étre que 1’accord

de deux personnages libres

qui conviennent de

demeu-rer ensemble, de porter le

méme nom, de reconnaltre

les mémes enfants, mais qui

n’ont aucune sorte de droit

l’un sur 1’autre . . . Une

liaison de galanterie dure

un peu plus qu’une

vi-site . . .

J. J. Rousseau

(“La Nouvelle HéloVse*).

Man var nu ett godt stycke inne i

uni, och sommargästerna hade begynt

att samlas på Chevrette. Monsieur

de Jully, som sedan ett par år

tillbaka var änkling, tillbragte gärna ett

par månader hos sin bror och

svägerska, och önskade äfven göra det

i år, innan han anträdde sin resa till

Neufchåtel, dit han af Madame de

Pompadour i anledning af kriget blif-vit beordrad som ett slags hemlig

privatambassadör för att vaka öfver

hennes enskilda intressen. Madame

d’Esclavelles vistades alltid så godt

som halfva året hos dottern, men då

hon nästan uteslutande ägnade sig åt

sina barnbarn och sina

andaktsöfnin-gar, tog hon sällan eller aldrig del i

det egentliga sällskapslifvet på slottet

och glömdes nästan helt och hållet

bort af de öfriga gästerna. Den gamle

markisen af Croismare hade redan för

länge sedan inviterat sig själf till

Chevrette, med beräknande baktanke

på att här genom husets intime vän

Grimm — hvilken nyligen, tack vare

hertigens af Orléans protektion,

blif-vit utnämnd till sekreterare hos

öfver-befälhafvaren och nu stod i nästan

daglig korrespondens med Madame

d’Épinay — oftare och säkrare än

någon annanstädes få höra nyheter

från krigsskådeplatsen i Tyskland, där

han hade en son och en broder. Den

alltför celebra Mademoiselle d’Ette,

som egentligen på sista tiden varit

ytterst brouillerad med Madame

d’Epi-nay, hade dock blifvit inbjuden på

ett par dagars tid, i betraktande af

att hon var »en af de få människor,

som kunde finna på något att sägaunder en varm sommardag»; hon hade

också infunnit sig — mest i hopp

om att möjligen få träffa samman

med sin gamle älskare, Chevalier de

Valory, som annars beständigt sökte

att undfly henne. Ändtligen hade

Madame d’Epinay med sin vanliga

godhjärtenhet förbarmat sig öfver den

unge Monsieur de Margency och

inviterat honom till sig öfver hela

sommaren, för att han här skulle få vara

i närheten af sin älskade madame de

Verdelin, hvars gamle svartsjuke man

nästan höll henne som en fånge på

landet och aldrig lät henne få komma

till Paris. Tillika med Rousseau,

hvilken, som sagdt, dagligen tillbragte

ett par timmar på slottet, och

Madame d’Houdetot, som, trött af

ensamheten på Eaubonne, ofta vistades hela

veckor hos brodern, utgjorde alltså

dessa människor Monsieur och Madame

d’Épinays hufvudsakliga societet för

sommaren.

Det var en dag strax efter

middagen. Slottets damer sutto allena

tillsammans i Madame d’Épinays lilla

salong — ett rum, som mest af allt

liknade en stor oval, sidenfodrad ask,med många koketta möbler i utsökt

laque de Chine, konstnärligt utsirade

med brons. De hade försökt allt för

att få tiden till supén att gå så

angenämt som möjligt — druckit kaffe —

två koppar hvar — spelat ett parti

»komets, pröfvat ett nytt slags snus,

som Madame d’Epinay med många

rekommendationer och loford fått sig

tillsändt från sin leverantör i Paris,

och sökte nu fördrifva de sista

timmarna med att höra Mademoiselle

d’Ette läsa högt det sista, nyutkomna

häftet af Encyklopedien. Madame

d’Epinay följde noga med, på samma

gång som hon ifrigt broderade på

stramalj; allt emellanåt nickade hon

intresseradt och bifallande, då Diderot

lät världen höra några nya sanningar,

som ingen förut sagt så spirituellt som

han. Grefvinnan d’Houdetot sydde

flitigt borta vid fönstret med näsan

djupt ned mot broderiet — närsynt

som hon var. Då och då förde hon

arbetet upp till munnen för att dölja

en gäspning eller lät det sjunka ett

ögonblick, medan hon längtansfullt

blickade ut öfver parken. Hon

intresserade sig icke fullt så mycket

för Diderot som svägerskan.

Slutligen blef Mademoiselle d’Ettetrött af att blott höra sin egen

stämma. Hon lät boken sjunka och

sade helt plötsligt, i det*hon såg sig

omkring:

»Gud vet, hvar våra kavaljerer

hålla hus hela"denna~eftermiddag!»

Madame d’Houdetot reste sig upp

och sträckte själfsvåldigt på sig, i det

hon drog det långa snibblifvet ned i

midjan.

»Jully sade, att de allesammans

ville gå till Deuil för att möta

Je-lyotte, som ju kommer till supén i

afton.»

»v - » *

»Jully — Jelyotte...»

Mademoiselle d’Ette smålog maliciöst till

Madame d’Épinay, hvilken lade fingret

på läpparna och tittade menande bort

på Madame d’Houdetot, som stod midt

i rummet och förundrad såg från den

ena till den andra.

»Ja, Jully — Jelyotte,» härmade

hon Mademoiselle d’Ettes ton. »Hvad

besynnerligt finner ni däri,

Mademoiselle?»

»Ingenting, kära Mimi,» inföll

Madame d’Epinay raskt och meidlande.

»Vi veta ju alla, att Jelyotte var en

intim vän till vår kära, saliga Louise.»

.vJag vet ingenting,» sade Madame

d’Houdetot oskyldigt. »Förresten vetdu nog, att vi aldrig kunde tåla

hvarandra, min kära syster de Jully

och jag.»

»Nu är hon död, Mimi.»

»Och Jelyotte var alltså hennes

’vän’. Det får jag först nu veta!

Ty naturligtvis begriper jag,» —

Madame d’Houdetot slog otåligt,

öfver-lägset ut med handen — »att det är

det Mademoiselle menar. En

operasångare ! Ja, jag vet nog, att han blir

mottagen både här och nästan

öfver-allt i andra anständiga hus, men —

du måste ursäkta mig, söta Emilie!

— jag kan inte hjälpa det: när jag

ser honom förlora tjugu louis på

brelan, så blir jag alltid förvånad öfver,

att man tar emot dem.»

»Nå, nå, fru Grefvinna!»

Mademoiselle d’Ette gjorde ironiskt en

stor reverens. »Min nådiga väninna,»

fortsatte hon nonchalant öfverlägset,

»akta er för Guds skull att bli naiv

och gammaldags! Intet klär mindre

en världsdam. Tag exempel af er

höga gynnarinna, drottningen — har

någon sett henne blinka, när hon

kallar Madame d’Etioles, född Poisson,

för markisinna? I finanskretsar är man

kanske ännu noga, men i

aristokratien,» — Mademoiselle d’Ette skötfram sitt kraftfulla bröst, som nästan

hotade att spränga sidenlifvet, stolt i

medvetandet af sitt gamla adliga blod

och sin ytterst stormiga ungdom —

»i den verkliga aristokratien kan

jag försäkra er, att man nu för tiden

är ofantligt fördomsfri.»

Bah!» afbröt Madame

d’Houde-tot otåligt, med en föraktlig

axelryckning. Hon visste mycket väl, att

hvarken Mademoiselle d’Ette eller

hennes svägerska, som bägge voro

födda »filles de qualité», kunde förlåta,

att hon, dottern till en fermier général,

genom sitt giftermål kommit in i

hof-kretsen och var intim väninna med

drottningen af Frankrike och Navarra.

»Bah!» upprepade Mademoiselle

d’Ette ännu mera föraktligt. »Hvad

tror ni väl, Madame, skiljer vår värld

från scenen? En smula solidare

dekorationer på den andra sidan

kulisserna, det är det hela! Förresten äro

ju ofta primadonnorna eller — som

nu — premieraktörerna precis

desamma. Och bravurnumren — i

synnerhet de erotiska, bli öfverallt lika

applåderade.»

Madame d’Houdetot tycktes icke

längre höra på henne. Hon sadeöfverlägset, i det hon med ett lätt

kast slog ut sin solfjäder:

»Gud skall veta, jag är inte

pryd ...»

»Inte det minsta!» inföll hennes

svägerska ironiskt erkännande.

»... men det finns saker och ting,

som jag finner inkonvenabla. Trots

allt hvad Mademoiselle d’Ette kan

säga, finner jag det minst sagdt

smaklöst af en dam af värld att ha en

’vän’, som tre gånger i veckan visar

sig offentligt för penningar för Gud

och hvar man.»

»Jag tycker du tar denna affär

bra hett, Mimi,» sade Madame

d’Epi-nay lugnande.

»Kära Émilie, du kan väl inte

förundra dig öfver, att jag tar mig

det en smula när, då jag hör, hur

legert man här behandlar mina

bröders ära.»

Mademoiselle d’Ette kastade en

blick på Madame d’Epinay. Den

tycktes säga:

»"Mina bröder’ — det var till

dig, min söta! Pass på, nu börjar

hon snart tala om både Francueil och

Grimm.»

Madame d’Epinay behöfde icke

denna eggelse. Hon var redan stött.»Men, min syster,» sade hon hvasst.

»Jag tycker, min kära syster, när hon

så strängt bedömer salig Madame de

Jully, bör komma ihåg sin egen lilla

svaghet. — Den stackars Monsieur

d’Houdetot!»

Grefvinnan gjorde en hastig

rörelse mot sin svägerska som för att

tysta henne. Därpå höjde hon hakan

i vädret, fläktade sig och sade kyligt:

»Monsieur d’Houdetot? ... Med

hans ära har jag verkligen ingenting

att skaffa! När vi började spelet,

sade jag garde la reine — låt honom

försvara henne, om han kan!»

Mademoiselle d’Ette ryckte på

axlarna: »Han kan inte. För denna

gången åtminstone är partiet

rädd-ningslöst förloradt. Stackars karl!»

»Beklaga honom inte, min bästa

Mademoiselle! Den, som envisas att

alltid spela med kungen, har

sannerligen inga chancer i schackspel. Det

vill lättare pjeser till!»

»För denna gången,» upprepade

Madame d’Épinay med spelad naivitet.

»Hvad menar ni då, Mademoiselle?»

»Jag menar det partiet Madame

är engagerad i — eller skall jag

kanske säga: har slutat. Som fru

grefvinnan inte vill höra talas om attspela med operasångare, är det till

hennes ära jag nämner, att

medspelaren var en markis. Nu tycks det

emellertid, som hon inte ställer fullt

så stora fordringar, ty det är ju ingen

hemlighet, att brickorna börja flyttas

rätt lifligt mellan Eaubonne och —

Eremitaget!»

Madame d’Houdetot återfick

plötsligt hela sitt goda lynne. Hon

skrattade högt, i det hon slog ihop

solfjädern mot sin flata hand.

»Min Gud, Mademoiselle! Jag vet

väl, att filosofen går för att vara en

utomordentlig schackspelare, men på

Eaubonnes svårintagliga terräng segrar

han icke med aldrig så många brickor,

det kan jag svära på. Förresten tror

jag också det är honom likgiltigt.»

»A, Madame — ni är för

blygsam, alltför blygsam,» afbröt

Mademoiselle d’Ette. »Vi ha då också

ögon,» tilläde hon mjukt, förebrående.

»Ni har blott varit ungefär tre

veckor i Montmorencydalen, och under

denna tid har en viss berömd filosof

och naturdyrkare icke mindre än två

hela gånger lämnat sin håla för att

från terrassen vid Eaubonne se solen

gå ned.»

»Ni är väl underrättad, Mademoi-selle,» svarade Madame d’Houdetot

lika godlynt.

»Det finns personer, som äro så

remarkabla, Madame, att hvart steg

de taga ger eko.»

»Ja, det är märkvärdigt, hvad du

plötsligt blifvit intim med honom,»

inföll Madame d’Epinay, onödigt

skarpt. »Strax i våras, då jag

flyttade ut till Chevrette, fick man knappt

hvarken se eller tala med honom.

Jag för min del respekterade nu

hans tillbakadragenhet — jag var

öf-vertygad om, att han var sysselsatt

med ett stort, odödligt verk.»

»Du är alltid så taktfull och

hänsynsfull, kära Emilie . . . Men det är

sant, allt detta prat påminner mig

om, att jag ju äfven i afton lofvat

vår filosof kvällsvard på Eaubonne.»

Hon vände sig om och såg på uret.

»Jag måste skynda mig! Det är

ingen af er, mina damer,» tilläde hon

muntert, utmanande, »som har lust

att göra mig och eremiten sällskap?»

Madame d’Épinay skakade på

huf-vudet: »Du glömmer våra egna

främmande.»

o

»A ja, Jelyotte! Du håller då väl

på honom tills i morgon, så att jag

också kan få höra en aria?»»Ursäkta, att jag är så indiskret,

min syster — men det är för din

egen skull. Skall du supera téte-å-téte

med eremiten?»

»Hur kan du tro, min syster!.. .

Madame de Verdelin och Monsieur

de Margency komma med.»

»Partie carrée!» hotade

Mademoiselle d’Ette med fingret.

»Min syster är klok,» sade

Madame d’Epinay med ett fint småleende.

»Framför allt: ett par vittnen vid

téte-ä-téten! På det viset blir det

omöjligt att duka under för

frestelsen, men man beröfvar sig ändå inte

nöjet och spänningen af en ärofull

strid!»

Grefvinnan brydde sig inte om

att fortsätta samtalet. Hon

omfamnade de bägge damerna med många

komplimanger, kallade på en lakej och

befallde fram sin kaross.Je l’ai déjä dit, c’était

de 1’amour cette fois et

l’amour dans toute son

éner-gie et dans toutes ses fureurs.

J. J. Rousseau

(“Confessions").

Madame de Verdelin skickade

återbud till supén på Eaubonne. Och så

kunde iMadame d’Houdetot

naturligtvis begripa, att då kom heller icke

Margency. Hon ryckte på axlarna,

smålog litet skadegladt, när hon tänkte

på sin dygdiga svägerskas bekymmer,

och gaf taffeltäckaren order att blott

duka för två.

Det var redan sent, när Rousseau

kom. Han hade gått öfver

Andilly-åsen, och det var nästan en hel mils

väg. Som vanligt hade han på vägen

plockat alla möjliga blommor och bar

en hel bukett vilda rosor, blåklockor

och grönt i handen.Madame d’Houdetot stod och såg

efter honom utifrån terrassen. Det

var tämligen mörkt, månen var icke

uppe ännu, men genom den upplysta

matsalens öppna fönster bredde

ljusskenet sig i en bred strimma ut öfver

terrassen, trappan och ett stycke af

gräsplanen utanför. Rousseau kom fram

till henne med hatten i handen.

Hon stod lutad mot en hög, halft

förvittrad sandstensbalustrad —

tankfull, med armarna stödda mot

räckverket. Som skydd mot kvällsdimman

bar hon en liten pälsbrämad palatine

och omkring hufvudet en spetsschalett,

vårdslöst knuten under hakan —

snibben föll ned i pannan och skuggade

för ögonen. Hon nickade ned till

Jean-Jacques och tog emot blommorna,

som han — litet tvekande — räckte

upp till henne.

»Det är alltså för den skull ni

kommer så sent, Monsieur» — hon

hotade honom med fingret. »Jag står ju

här och blir rent melankolisk af bara

längtan.»

Rousseau svarade icke. Han visste

att han nu borde ha sagt henne något

galant och skämtsamt, men han kunde

rakt icke komma fram med det.

Grefvinnan såg litet förvånad påhonom och lade vårdslöst blommorna

ifrån sig på räckverket — Louis XV:s

hofdamer hade ännu icke begynt att

få sinne för vildrosor och blåklockor.

Med formell grace lade hon sin hand

i kavaljerens för att gå till bords.

Rousseau såg sig förnöjd omkring

i den hemtrefliga, litet gammaldags

matsalen, han kände sig betydligt mer

hemmastadd här än på det ståtliga och

pretentiösa Chevrette. Möblerna voro

gamla och solida — de flesta från

förra århundradet. Man satt

förträffligt i de något klumpiga, högryggade

Louis XIIl-stolarna, och de stela

brun-aktiga freskerna på väggarna hade

intet af den honom så förhatliga

nu-tidssmakens lättfärdighet. Madame

d"Houdetot gjorde en munter ursäkt

för att hennes öfriga gäster hade

mankerat henne, och med ett par

skämtsamma, rätt vågade anmärkningar

angående Madame de Verdelin och

Mar-gency satte de sig till bords.

»De ha naturligtvis narrat mig hela

tiden,» sade värdinnan godlynt. »Den

stackars Madame de Verdelin — hon

har säkert begagnat min skriftliga

inbjudning som svepskäl blott för att

kunna komma hemifrån, och nu sitta

väl hon och Margency och superatéte-å-téte en eller annanstädes.

Liksom vi,» tilläde hon obetänksamt.

Blodet steg Rousseau åt hufvudet.

För första gången såg han dristigt

tvärsöfver bordet på sin dam.

»Förmodligen veta de att begagna

tillfället bättre,» sade han.

Madame d’Houdetot mötte hans

blick. Hon satt där så lugnt

omedveten och oåtkomlig, tillbakalutad i sin

högryggade stol. Den lätta,

anspråkslösa sommarklädningen af ljust,

blommigt indienne, gaf hennes utseende

något visst barnsligt och friskt, som

gjorde henne förtjusande.

»Margency brukar verkligen vara

mera galant än ni. Det kan jag tänka

mig,» tilläde hon skrattande, »ty af

erfarenhet vet jag det naturligtvis icke!

Han har aldrig visat mig den äran

att supera med mig allena.»

Rousseau tömde ett stort glas

champagne. Ȁr det er mening att

förebrå mig, Madame?... Hvad skulle

ni egentligen säga, om jag nu tog mig

den friheten att vara lika "galant’ som

vår vän Margency?»

»Lika? ... Då måste vi ju först

vara säkra på, hur långt Margencys

galanteri sträcker sig.»

Grefvinnan skrattade uppsluppet.Hon var van vid ett dristigt skämt,

och i hennes värld ansågs det

ofantligt »borgerligt» att taga illa upp ett

dylikt språk.

Rousseau blef plötsligt rasande

öfver hennes i verkligheten fullkomligt

oskyldiga och alldagliga koketteri. Hon

ville icke förstå honom! Godt. Han

svor på, att hon skulle förstå honom,

och det ännu i afton.

Han sköt stolen ifrån bordet och

reste sig upp — häftigt, utan

iakttagande af några som helst vanliga

former. Madame a’Houdetot såg

förvånad upp.

»Här är alltför varmt, Madame,»

sade han ohöfligt, nästan brutalt. »Jag

har ingen aptit längre» — han gick

fram till glasdörrarna. »Se, nu är

månen uppe!»

»Jagser.» Hon vände sig

likgiltigt om, nästan utan att lyfta ögonen.

Rousseau hade redan ena foten på

terrassen. Han dröjde litet och sade

därpå långsamt, halft för sig själf:

»Min Gud, hvad vi människor

dock ödelagga lifvet för oss! Månsken

förstöra vi med vaxljus, vänskap med

fraser och kärlek ...»

»Och kärlek?» upprepade Madame

d’Houdetot nyfiken och — oaktadthon kände sig retad öfver hans

ohöf-lighet nyss — i hög grad intresserad.

Han skakade på hufvudet. »Låt

oss nu icke tala mer om det! Vill

ni gå ett slag med mig i trädgården,

min väninna.»

»Ja, låt oss!» ropade Madame

d’Houdetot, som vanligt strax försonad.

»Ni skall lära mig att förstå naturen.

Inte sant, mästare?»

»Jag skall svara er på er fråga,»

svarade han.

Månen stod nu högt på himlen —

en stor, blek junimåne, som spred ett

hvitaktigt, mjukt sken öfver

gräsmattan och buskagen. Rousseau hade

bjudit henne handen för att föra henne

nedför trappan, och de fortforo ännu

att hålla hvarandra i hand, medan de

tysta gingo öfver det daggiga gräset

på planen.

» Hvad här doftar!» Madame

d’Hou-detot bröt en af akasieträdets violetta

blomklasar och stack ned den vid den

fyrkantiga urringningen öfver barmen.

»Hvad kaskaden glittrar i

månskenet!» sade hon igen — litet högre,

med ett ärligt bemödande att följa

honom i hans svärmeri för naturen.

»Det ser alldeles ut som små

diamanter.»Rousseau svarade icke. Han

fortfor att hålla hennes hand och drog

henne sakta ned på bänken bredvid

sig. o

»A, Madame — Sophie,»

mumlade han plötsligt med en stämma, som

kväfdes af tårar och rörelse — hon

förstod i samma nu, att han ej hört

ett ord af hvad hon sagt. »Haf

medlidande med mig! Var god emot

mig ...»

»Monsieur!» Hon ville resa sig

upp — det kom så oväntadt.

»Jag älskar er,» mumlade han

brutet, med nedböjdt hufvud, men med

en så intensiv, gripande lidelse, att

hon ovillkorligt blef stående stilla —

liksom lyssnande till denna själens egen

stämma, som hon plötsligt hörde för

första gången. Så hade ingen sagt

henne dessa ord förut.

»Jag älskar er,» återtog han ännu

lägre. »Min Gud, jag är så helt och

hållet utan hopp ... Och ändå tackar

jag dig!»

o

»A, säg det icke!» hviskade hon

bedjande och lade hastigt handen

öfver hans läppar. »Tala icke mera om

detta ...»

»Om ni vill tro mig eller icke,

Madame» — han höjde allvarligt huf-vudet och det låg en manlig värdighet

öfver hans ansikte, som hon aldrig

förr sett eller förstått — »jag ångrar

icke, att jag har bekänt min kärlek.

Jag tviflar icke på, att en man af er

egen värld skulle förgås af fruktan

att ha gjort sig löjlig genom att tillstå

en så ytterligt hopplös känsla. Men

jag är icke som andra män» — han

såg upp med en stolt själfkänsla, som

i detta ögonblick föreföll henne

fullkomligt naturlig och berättigad. »Tro

mig, blott det, att ni nu vet, att jag

älskar er, Sophie — det har lättat

mig, lindrat mina kval. Ty nu, då

ni vet det — att jag älskar er — så

gränslöst, så innerligt, som jag tror

blott jag i hela världen kan älska, så

har ni dock också en annan känsla för

mig. Jag är er icke mera likgiltig.»

»Det är länge sedan ni var mig

likgiltig, min vän,» sade hon mildt,

innerligt.

Han tryckte hennes hand och

suckade.

»Tala icke mer med mig om detta,»

bad hon åter sakta. »Ni vet,»

till-lade hon ännu lägre, men med en för

henne ovanligt lidelsefull styrka: »Ni

vet, att mitt lif, att hvar tanke i min

stackars själ är Saint-Lamberts.»64

o

»Jag vet det. A, min Gud, olyckan

är ju just att jag vet det!» Med ett

ljud som af en kväfd snyftning lät

han hufvudet tungt sjunka ned mot

händerna.

Madame d’Houdetot var god och

sensibel. Drifven af en oemotståndlig

impuls, af en drottnings allt

förbarmande medlidande, lade hon bägge

armarna omkring Rousseaus hals och

brast häftigt ut i tårar med kinden

lutad mot hans hår.

Han drog henne intill sig och

kysste henne. Hon sökte ej göra sig

fri, hon fortfor blott att gråta. Hon

kände Rousseau — hon hade en dunkel

men bestämd förnimmelse af, att denna

kärlek, som han här lade för hennes

fötter, icke var en skymf riktad mot

en frånvarande väns älskarinna, men

en ära, som han ännu aldrig unnat

någon af sin samtids kvinnor.

Så sutto de bägge stilla några

minuter. Det glittrande vattnet sjöng

sorlande i kaskaden, juninattens milda

och doftande skymning bredde sig

tätare omkring dem. Långt borta hörde

de det entoniga skallet af en hund,

som skällde på månen.

»Gå, Sophie» — han sköt henne

med en plötslig kraftansträngning

ifrån sig.Hon reste sig upp, litet yr i

hufvudet, litet förvånad, litet skamsen

öfver sig själf och halft förnärmad

öfver att på detta sätt bli visad till rätta.

Förtrollningen var bruten.

Han steg också upp, trädde fram

till lusthusets öppning och strök sig

med handen öfver pannan.

»Lifvet är dock grymt. Jag

menar vi själfva — vår tanke är grym.

Inga illusioner låter den oss behålla.

För ett ögonblick sedan trodde jag,

att jag var dygdig, att jag kunde älska

er med en öfversinnlig kärlek, och

nu . . . I detta ögonblick vet jag» —

han hviskade hest och händerna knöto

sig i lidelse. »I detta ögonblick,

So-phie, gåfve jag mitt lif, för att en

natt få äga min väns älskade.»

Hon svarade icke. Hans ord rörde

henne icke mera, förnärmade henne

ännu mindre. Hon tänkte på

Saint-Lambert.

o

Ater gingo de tysta bredvid

hvarandra öfver den fuktiga gräsplanen

fram emot huset. Men denna gång

höllo de icke hvarandra i hand, och

deras tankar möttes icke längre.

Hon satte sig på trappan som förde

upp till terrassen. Natten var likväl

alltför vacker — och alltför innehålls-rik — för att den redan skulle vara

slut! Nu — här i ljusskenet från

fönstren — hade hon god lust att

prata, riktigt prata, en stund med

en så intressant man som Rousseau.

Han blef stående bredvid henne,

stödd mot den kaprifolieklädde

sandstenspelaren.

»I år har verkligen sommaren

kommit efter våren.» Han såg sig

omkring på den rika, frodigt unga

växtligheten omkring dem, och talade

långsamt, högt fortsättande en lång

tankekedja hon icke kunde följa. Och —

i det han såg på henne med ett så

egendomligt uttryck, att hon

plötsligt förstod ordens dubbelmening —

fortsatte han:

»Om ni visste, hur många gånger

den frestande, lögnaktiga våren har

narrat mig med löften, som den aldrig

hållit.»

»Ibland har våren nog hållit sina

löften — också till er.»

»Aldrig, Madame,* sade han

allvarligt.

»Men ’Maman’, men Thérése?»

insinuerade Madame d’Houdetot

maliciöst, nu fullkomligt sig själf igen.

»Vintervärme, Madame,» svarade

han vemodigt. > Ingen af dem harnågonsin förmått framkalla sol och

sommar i mitt inre. Hos dem har

mitt stackars hjärta värmt sig som

man värmer sig vid en brasa om

vintern — i brist på bättre!»

»Men jag,» mumlade hon, plågsamt

berörd, med en smula dåligt samvete

öfver att ha låtit honom gå för långt.

»Men jag — jag kan ju alls

ingenting göra för er, Monsieur.»

Han hade nu satt sig på det

nedersta trappsteget vid hennes fötter,

stödd mot armbågen och med ansiktet

vändt upp emot henne. Han smålog

och hans blick gled öfver henne —

ett uttryck så svärmiskt tillbedjande,

så lidelsefullt ömt, att hon ovillkorligt

sänkte sina ögon.

»Ni lefver, ni är till,» sade han

enkelt, med en stämma så låg, att hon

mera anade än hörde orden.

1 vestibulen sade hon honom

godnatt, medan kammartjänaren med

kandelabern i handen stod raklång uppåt

den öppna dörren till gästrummet och

väntade på att Monsieur skulle träda

in. Madame d’Houdetot, med ett ljus

i handen, steg själf långsamt uppför

de första stegen af den gamla, bredaektrappan, som förde till hennes

enskilda rum i öfre våningen.

Då hon kommit upp på afsatsen,

vände hon sig om emot sin gäst ännu

en gång. Sådan som hon nu stod där

— lätt bakåtböjd, med ansiktet riktadt

emot honom, medan hon med handen

skuggade för ljuset, mindes han henne

alltid sedan : den drömmande, mystiskt

tankfulla blicken i hennes ögon, det

ljufva, en smula ängsliga leendet kring

hennes läppar.

»Godnatt,» sade hon ännu en gång.

Han stod stilla och såg efter henne,

medan hon långsamt steg uppför

trappan och försvann i loftsvalens mörker.II y a dans Persépolis

quarante rois plébéiens qui

tiennent å bail Pempire de

Perse et qui en rendent

quelque chose au monarque.

V o 1 ta i r e.

Madame d’Épinay vände sig om på

stolen och kastade en blick på

pendylen. Hon reste sig strax upp från

klaveret, suckade och slog igen

partituret. Skulle hon få tala med sin

man, måste hon gå till honom nu.

Hon gick bort till spegeln och

rättade likgiltigt, af vana, på sin

koaffyr; det var länge sedan hon hade

något intresse af att se bra ut för

Monsieur d’Epinay, men hon böjde

sig dock fram och jämkade en smula

på moucherna, i det hon bekymradt

undersökte en liten finne på högra

ögonlocket, som för tillfället

missprydde hennes sällsynt vackra ögon.

6Hon var annars ingen skönhet —

tvärtom, liten, blek och mörk, men

de svarta ögonen voro praktfulla, och

hon visste det. Hon ordnade

spets-fichuen, så att den föll mera fylligt

öfver det flata, något insjunkna

bröstet; tittade därpå för all säkerhets

skull ännu en gång på uret, sträckte

på sig och gäspade olustigt. Så vände

hon sig beslutsamt om och öppnade

raskt dörren till den lilla korridor,

som från hennes våning förde direkt

till Monsieur d’Epinays sängkammare.

För en gångs skull begagnade hon

sig af sitt privilegium som hustru och

trädde utan vidare in.

Monsieur satt upprätt i den stora

paradsängen bakom de fråndragna

gardinerna. Sidentäcket framför honom

var fullt med bref och små biljetter,

som han flyktigt genomläste, allt

under det han då och då förströdt drack

en klunk af chokoladen, som

kammartjänaren serverade honom på ett

litet nattduksbord med hög,

genombruten guldkant omkring skifvan.

Han såg ett ögonblick sömnigt

upp under den höga, spetsiga

nattmössan och nickade till frun utan

att upphöra med sin läsning.

Madame hälsade däremot artigtoch behagfullt på sin man, smålog

vänligt till den gamle kammartjänaren

och tog därpå plats i fåtöljen vid

fotändan af sängen, så lugnt, som om

det vore hennes vana att sitta där

hvar morgon.

Monsieur d’Epinay hade nyligen

fått sin vidlyftiga reparation af

Chev-rette fullbordad. Liksom nästan hela

sin samtid hade han en riktig passion

för möbler och konstsaker och hade

intet sparat för att få sitt hus så

präktigt och modernt utstyrdt som

möjligt. I denna hans privata

sängkammare var golfvet inlagdt med olika,

välluktande träsorter, rosenträd och

ceder. Stora speglar sutto infattade

i väggarna, hvilka för öfrigt voro

beklädda med tjockt lyonersiden i ett

mönster af blomsterguirlander och

amoriner på blekt ljusgrå botten.

Taket var måladt af Hallé, möblerna

klädda med dyrbara tapisserier,

ljuskronor och lampetter voro af brons,

ornerade med blommor i sachsiskt

porslin. Bredvid sängen stod en

brule-parfum af fint silfver, ciselerad af

Germain, och den Amor, som krönte

sänghimlen af silke, var skulpterad af

själfva Falconet.

Madame d’Epinay såg sig ogillandeomkring på all denna lyx. Det var

ett stående tvisteämne mellan henne

och mannen, att han genom sitt

slöseri ruinerade barnen. Äfven nu

kunde hon, trots kammartjänarens

närvaro, icke afhålla sig från att pika

honom.

»Hvad här har blifvit elegant,

min vän! Tänker du skapa ett litet

Versailles af Chevrette? Ja, ja,» —

hon lutade sig tillbaka i stolen och

såg resigneradt upp på Hallés

sorglöst leende nymfer — »du skall få

se, att jag en gång får rätt! Nästa

gång kontrakten skola förnyas,

stryker ministern helt säkert ditt namn

ur listan: de vilja inte ha dig till

fermier général längre.»

»Det gör han nog en gång,»

brummade Monsieur d’Épinay liknöjdt. »De

börja bli så eländigt skuggrädda och

ängsliga för allmänna opinionen

däruppe, att de naturligtvis icke kunna

tåla, att det skall komma ut bland

folk, att vi i finansförvaltningen

förtjäna en smula pengar och en och

annan gång också förstå att ge ut

dem med smak.»

Madame d’Epinay harklade sig och

kastade en menande blick på lakejen

— mera af en viss ingrodd stånds-känsla, än för det hon närde den

ringaste fruktan för att han skulle

återupprepa sin herres oförsiktiga ord.

Hon visste nämligen mycket väl, att

kammartjänaren var fullkomligt lika

inne i hela husets och husbondens

affärer som någonsin hon själf,

all-denstund han i nära trettio år hade

varit i familjen de Bellegardes tjänst,

ända sedan äldste sonen var en liten

pojke, och hon själf som den lilla

faderlösa Mademoiselle d’Esclavelles

kom för att bo i sin onkels hem.

Monsieur förstod mycket väl, att

hans fru måtte ha något särskildt på

hjärtat för att på detta sätt hedra

honom med en visit så tidigt på

morgonstunden, men, varnad af

erfarenheten, hade han ingen lust att inlåta

sig på en äktenskaplig téte-å-téte och

sökte därför fängsla hennes

uppmärksamhet vid det en gång vidrörda

ämnet.

»Har du sett,» sade han plötsligt

älskvärdt, i det han vände sig om i

sängen, »att jag härifrån alkoven har

låtit inrätta dörrar både till

badrummet och garderoben ? Det är ofantligt

både praktiskt och bekvämt. Men

du skulle se, hvilka förbättringar jag

håller på att göra på Épinay! ... Apropos, det är bra länge sedan man

hade det nöjet att se dig på Epinay.»

När hans hustrus societet blef

honom »för filosofisk» — hvilket ofta

hände —, brukade Monsieur gärna för

ett par dagar draga sig tillbaka till

sitt andra slott Epinay, som låg blott

en knapp half mil från Chevrette.

Där inrättade han sig då helt

ung-karlsmässigt, gaf föreställningar med

Palais-Royalaktriser på den lilla

teatern, han låtit uppbygga, och

konserter, där han själf spelade förste violin.

Liksom brodern, Monsieur de Jully,

och sin yngsta syster, Madame

d’Hou-detot, var herren till Epinay i hög

grad konstnärligt anlagd, entusiastisk

för arkitektur och målning och —

framför allt — en förträfflig

amatörmusiker. Musiken var också det enda

område, hvarest han och hans hustru

numera i sympati kunde mötas, och

när de icke grälade om sina

penninge-angelägenheter eller om barnens

uppfostran, talade de — när de

öfver-hufvud talade med hvarandra — mest

om musik.

»Du skulle varit med på Epinay

förliden afton,» sade han muntert,

med en skymt af den förtrolighet han

en gång ägnat lekkamraten och foster-systern. »Vi hade förträfflig

kammarmusik. Francueil var där,» — han

såg spejande, en smula maliciöst på

sin fru, som icke rörde en min, då

han nämnde den mans namn, hvilken

hela världen visste hade varit hennes

förste älskare — »och den lilla Rose,

som sjöng gudomligt.» Han gnolade

en ariette och sträckte sig

välbehagligt i kuddarna. »A propos, Marcel,»

— han reste sig åter hastigt och

vände sig till kammartjänaren — »hvar

är spetsprofvet från Petit ?... Jaså,

där!...» Bland papperen, som ännu

lågo spridda på täcket, fann han en

liten bit af en smakfull Alen^onspets,

hvilken han genast räckte sin fru.

»Se där, min lilla — vill du göra

mig den tjänsten att se på den! Du

kan ge mig ett råd — damer förstå

sig ändå bäst på sådant där. Hvad

tror du den är värd?»

Madame d’Epinay undersökte den

intresseradt, höll den mot dagsljuset

och gnuggade den mellan fingrarna.

»A, jag skulle vilja ge en nittio

å hundra francs alnen för den,» sade

hon eftersinnande.

»Han begär hundratjugu, den

hunden! Du förstår,» — tilläde han

förtroligt— »det är en present, som jagämnar skänka bort till en dam. Jag

tror den kan passa!»

Madame rätade sig plötsligt stramt

upp i stolen och lät spetsprofvet med

en föraktlig rörelse falla till golfvet.

Men hon sade ingenting. Onödigtvis

önskade hon icke att stöta sig med

sin man, som verkligen — till och

med efter det adertonde århundradets

begrepp — var en ytterst complaisant

äkta man. Han umgicks sålunda

fortfarande i all vänskaplighet med

Francueil, liksom han gjort under

hela den tid denne dagligen och mer

än dagligen brukade besöka hans

hustru, och nu hade han icke heller

något allvarligt att invända emot, att

Grimm för beständigt bodde i hans

hus. Lyckligtvis hade Madame haft

den takten att bägge gångerna välja

spirituella och musikaliska

hjärtevänner.

Men nu hade Madame d’Epinay

icke mera tid att offra på detta

oviktiga kallprat. Hon gaf beslutsamt

lakejen en vink, att han kunde gå;

Monsieur sträckte sig motsträfvigt i

sängen och beredde sig att höra på.

»Ja, min vän,» sade hon med en

medlidsam axelryckning och ett halft

småleende, »jag är verkligen ledsenöfver att behöfva besvära dig därmed,

men då grefven är borta och du i

alla fall är familjens öfverhufvud, samt

jag dessutom vet, att du håller så

mycket af vår stackars kära Mimi...»

»Hvad står nu på med Mimi?»

afbröt han henne litet häftigt. Han

höll mycket af systern. »Du gör dig

alltid så många bekymmer.»

»Med Mimi?... Ja, jag tror nog,

att hvart barn på vägen mellan

Eaubonne och Eremitaget skulle kunna

säga dig det.»

»Dumheter!» ropade Monsieur

d’Épinay förargad. »Hon har ju aldrig

brytt sig om någon annan karl i

världen än Saint-Lambert, det veta vi ju

allesammans — hennes man också.

Vår filosof!» — han skrattade till.

»Du drömmer, lilla Émilie. Jag

tycker du borde bättre känna vår

syster!»

»Icke förty kommer hon hvar dag

till Eremitaget, då vår vän icke är

på Eaubonne. De ha ett bestämdt

mötesställe i skogen, de göra långa

promenader tillsammans — Gud vet

hvarthän! Och här hos oss, på

Che-vrette ... Ja, alla människor äro

tyvärr icke lika blinda som du!»

»Du måtte ha spionerat duktigt,»sade han erkännande. »Jag har alltid

vetat, att du hade en fan så fin näsa,

när det gällde någon i vår familj!»

Madame d’Epinay föraktade piken.

Hon sade otåligt:

»Vi kunna icke låta det fortfara

på detta sätt, vi ansvara för henne,

både inför Monsieur d’Houdetot, som

är vår svåger, och Saint-Lambert, som

är vår vän» (denna mystiska

kombination kom Monsieur d’Epinay att

småle trots hans förargelse).

»Rousseau,» — hon sade det långsamt, med

eftertryck — »brukar äfven tillbringa

nätterna på Eaubonne.»

»Förmodligen för att studera

naturen,» svarade Monsieur kallblodigt.

Madame nedlät sig icke till att

svara på dylikt opassande skämt.

Hon sade öfvertalande:

»Du borde varna henne, Epinay

— du är dock hennes äldste bror, i

faders ställe ...» .

»Jag varna henne! Nej — vet

du hvad,» sade Monsieur d’Épinay

ärligt, med själfkritik; »jag har inte

den minsta rätt att lägga mig i min

systers affärer. Förresten skulle hon

bara skratta åt mig och säga något

pikant, som jag kanske icke ens kunde

svara på — jag känner henne! Harhon så dålig smak, att hon kan

öfver-ge Saint-Lambert för din protégé, så

— ja, så får det verkligen bli

hennes egen sak. Men det gör hon inte,»

tilläde han förtröstansfullt, »ty i vår

familj har man smak — ibland!»

Han såg utmanande på Madame, men

då hon inte tycktes sentera utfallet,

tilläde han retligt:

»Det är icke min affär, ännu

mindre din; låt mannen taga sig af det.»

»Du nekar alltså att göra något

som helst försök att rädda din systers

rykte?» Madame d’Epinay reste sig

upp med stor värdighet.

»Absolut, min vän! Jag har aldrig

varit styf i att rädda något.

Dessutom är jag van vid, att det går åt

fanders med alla saker jag bara rör

vid, och Mimi vill jag ogärna göra

förtret.»

Madame stod stilla och betänkte

sig. Hon ångrade nu, att hon invigt

mannen i denna historia, som berörde

henne mer oangenämt, än hon ens

ville tillstå för sig själf. Han, som

aldrig någonsin kunde hålla tand för

tunga!

»Jag trodde förresten, att det

var dig Diogenes var kär i,» återtogMonsieur efter en paus, i det han

kväfde en gäspning.

Madame d’Épinay ryckte på

axlarna och smålog harmset.

»Ah — ha — du är visst en

liten smula svartsjuk, min söta! Det

är alltså där skon klämmer! Du kan

icke tåla, att det icke är för dig den

celebre eremiten suckar i Eremitagets

ensamhet.»

»Jag ber dig, min vän,» afbröt

Madame d’Epinay skarpt, med en

ytterst kall blick. »Jag kommer hit

— Gud skall veta, jag gör det inte

ofta! — för att tala om din egen

familjs intimaste och ömtåligaste

angelägenheter, för att bedja och

besvära dig att taga dig af din syster,

som för tillfället är utan beskydd,

och du . . .» Hon vände sig

föraktligt om, mer än någonsin retad på

sig själf, för det hon invigt honom i

denna sak. »Och du! — Det är

alltså på detta sätt en man vakar

öfver sitt hus’ ära!»

»Jag öfverlämnar det åt dig, min

fru. Du har ju alltid så utmärkt

förstått att vaka öfver vårt hus’ ära!»

Madame bevärdigade honom icke

med flera ord. Rak och ståtlig gickhon bort till dörren, som ledde ut

till förmaket.

Vid hennes lätta knackning —

det ansågs icke passande, att en dam

af stånd själf öppnade dörren till en

antichambre full af folk — slogos

dubbeldörrarna ögonblickligen upp

med stor ceremoni, och lakejen

ropade med hög röst ut i salen:

»Madame, Messieurs! Voila Madame/»

Med en regerande furstinnas

hållning skred Madame d’Epinay — liten,

smärt och mager som hon var —

genom de höga, förgyllda och rikt

målade dörrarna ut i försalen.

Rä-kenskapsförarna, lakejerna,

kredito-rerna, leverantörerna, protégéerna och

supplikanterna — manliga och

kvinnliga — alla de, som hvar morgon

brukade belägra en fermier général’s

sängkammare, veko vördnadsfullt åt

sidan för frun i huset, när hon, fin

och förnäm, alltför van vid denna

människohop för att fästa något

af-seende vid den, gick midt igenom

rummet, förbindligt hälsande åt alla

sidor, under det de långa, lata lakejerna

med stentorsstämma fortforo att ropa:

»Madame, Messieurs — plats för

Madame!»Telle a été la seule

jouis-sance amoureuse de 1’homme

du tempérament le plus

combustible mais le plus

timide en méme temps que

peut-étre Ia nature ait jamais

produit. Tels ont été les

derniers beaux jours qui

nraient été comptés sur la

terre ...

J. J. Rousseau

(*Confessions“).

Klockan var elfva på förmiddagen

och Madame d’Houdetot höll på att

göra sin toilett. I sin lilla boudoir

i gästvåningen på Chevrette satt hon

på en bred taburett framför det låga,

spetsgarnerade toilettbordet, medan

två jungfrur höllo på att frisera henne.

Hvart ögonblick ändrade hon

emellertid ställning, sträckte sig efter någon

af sakerna på toiletten, profvade sina

smycken på de bara armarna eller

roade sig med att på försök fästamoucher rundt omkring i ansiktet,

som ännu icke var sminkadt efter

badet. Hvarannan minut lutade hon sig

— närsynt som hon var — långt

fram mot den lilla spegeln i den smala,

nyckfullt utsirade silfverramen;

flickorna upphörde då med kamningen,

stodo tåligt stilla och väntade tysta,

tills Madame behagade återtaga sin

ursprungliga ställning.

Det knackade på dörren, och en

lakej introducerade Monsieur Rousseau,

som då han visste, att Madame

d’Hou-detot för tillfället var på besök på

Chevrette hade gjort sin vanliga

morgonpromenad dit från Eremitaget i

bestämd afsikt att träffa henne vid

hennes lever. Hon nickade småleende

åt honom i spegeln utan att vända

sig om — hennes långa, mörka hår

hängde löst ned på bägge sidor om

ansiktet, nästan öfver ögonen. Utan

att röra sig sträckte hon sin hand

bakut till kyssning.

Rousseau böjde sig djupt ner öfver

den smala, hvita handen. Han behöll

den länge i sin och strök sakta, med

en viss undrande varsamhet längs nedåt

den mjuka, fasta armen, som vid

armbågen stack fram ur peignoirens

yf-viga spetsar.Madame d’Houdetot tycktes icke

fästa det ringaste afseende vid denna

tämligen långa handkyssning, och

kammarjungfrurna fortforo med sitt

besvärliga arbete utan att så mycket som

lyfta ögonen: dylika små intermezzon

vid en dams lever voro alltför vanliga

för att väcka någon vidare

uppmärksamhet.

»Men sätt er då ned, min vän,»

sade Madame d’Houdetot ändtligen,

en smula otåligt. »Hvad nytt?»

»En eremit, Madame, vet intet

nytt.»

»Tvärtom! Ni gäller för att vara

den störste nyhetskrämare i hela

Frankrike. Jag förstår mig icke på det,

men folk påstår ju, att allt hvad ni

rör vid blir nytt.»

Hon vände sig plötsligt om på

taburetten, medan hon talade, så att

hon kom att sitta rakt midtemot

honom, och slog otåligt, med bägge

händerna, håret från ansiktet.

Rousseau visste som vanligt, när

det gällde en lättare konversation, icke

hvad han skulle säga. Det var honom

alltid en plåga att se henne

tillsammans med andra människor — bunden

och tryckt, som han alltid kände sig,

när de icke precis voro allena. Lik-som alla andra damer — det såg han

med en viss bitterhet — väntade hon

framför allt att underhållas vid sin

lever; när han så här inställde sig som

uppvaktande kavaljer, fick han också

finna sig i att uppfylla en kavaljers

plikter! Alltså sade han — med ett

forceradt försök att vara skämtsam

och satirisk, medan pudret från det

oordnade håret yrde honom i ansiktet:

»Akta er frisyr, Madame! Utan

puder kommer ni ju att se ut som

en kvinna, icke som en dam!»

Hon skrattade och skakade

själfs-våldigt på hufvudet, så att de redan

uppsatta »rouleauerna» föllo ned igen.

»Hvilken god idé, käre

Jean-Jacques! En koaffyr ä la nature ...

Manon, Suzon — gå åt sidan! Låna

mig en kam. Nu skall jag själf...»

Med sina oöfvade fingrar vred hon

tafatt men graciöst det långa håret

upp i nacken i en enkel knut. Hon

tog två af de röda rosor, som

Rousseau hade haft i handen och vid

inträdet lagt ifrån sig på toilettbordet,

stack dem bägge två vårdslöst in

bakom örat och mönstrade sig i spegeln.

»Naturligt — inte sant?»

Rousseau betraktade henne ömt

och hänryckt; det var icke ofta han

7hade tillfälle att se detta friska, ljufva

ansikte utan smink och detta vackra,

yppiga hår utan puder och smycken.

Manon och Suzon fnissade med

händerna fulla af kammar och hårnålar.

Madame d’Houdetot lät med en

vårdslös, mjuk rörelse af skuldrorna

den långa friserkappan glida ned. Hon

stod där i battistchemise och styft

snörad corps de baleine med sina runda,

praktfulla skuldror bara och lade de

matt hvita, kraftiga armarna i kors

under bröstet.

»Som en antik staty!» sade hon

allvarligt, fullkomligt bona fide, i det

hon rätade på sig framför spegeln.

I detta ögonblick gick dörren åter

upp, och en herre trädde in.

I präktigt broderad väst och

sidenfrack, med hvita silkesstrumpor och

rödklackade skor, med sirligt pudrade

tinningbucklor och hårpung med

bandrosett, i snöhvit spetsjabot och rikt

veckade manschetter, som föllo långt

ut på händerna, med hatt under armen

och värja vid sidan, hälsade han med

ståtligt behag och artigt förbindlig

hållning först på Madame d’Houdetot

och sedan på Rousseau. Det

intagande om än något högdragna leendet

var hela tiden lika konventionellt älsk-värdt, men de fint tecknade, mörka

ögonbrynen drogos ett ögonblick, i

detsamma han steg in i rummet och

fick syn på gruppen vid toilettbordet,

nästan omärkligt tillhopa.

Madame d’Houdetot hade strax, i

samma sekund han yisade sig i dörren,

mött hans blick i spegeln. Hon

rodnade djupt och häftigt och grep hastigt,

tafatt, nästan förskräckt efter

peig-noiren, som hon kastade om sig.

»Saint-Lambert...» Hennes

stämma hade en underklang af skälfvande,

blyg värme, hvilken Rousseau aldrig

hade hört förr, och som nu på en

gång smekte och plågade hans öra.

»Saint-Lambert — ni har kommit

tillbakar...»

Han böjde sig ned och kysste lätt

hennes fingerspetsar. Ett ögonblick

möttes återigen deras ögon. Hon

sänkte sina och tog ovillkorligt ett

fastare tag i spetsarna med den hand,

som höll tillhopa peignoiren öfver

barmen.

Det var ett ögonblick alldeles stilla

i rummet. Man hörde en fågel sjunga

och hacka på fönsterbrädet utanför

rutan.

»Hör — hör på trasten!» sade

Madame d’Houdetot plötsligt omoti-veradt, tafatt, blott för att säga något.

Och därpå hastigt, med en okonstlad

förvirring, som var nästan rörande, i

det hon vände sig till den ena af

kammarjungfrurna :

»Sjung, Manon!» Hon gick bort

till det gamla, en gång kasserade

kla-veret, som tillfälligtvis fått plats i

rummet, och sade bönfallande, nästan

hjälplöst, vänd till Rousseau:

»Om ni värdigas ackompagnera,

käre mästare, skall ni få höra, hur

förträffligt Monsieur d’Épinay har

förstått att instudera Colettes parti med

Manon till festen, som snart skall bli.»

Rousseau reste sig mekaniskt. Han

kände sig så egendomligt tung i

kroppen och hörde sina egna grofva

refor-matorsskor knarra mot golfvet, medan

han utan någon som helst invändning

gick fram till klaveret, som Madame

d’Houdetot redan öppnat.

Den musikaliska kammartärnan,

hvilken vid de ofta förekommande

teaterföreställningarna på Chevrette

och Epinay brukade användas som

korist, och som nu för första gången,

tack vare sin sällsynt vackra röst, fått

sig anförtrodt ett större parti, kom

beredvilligt fram och ställde sig

bredvid honom. Rak och snörd i kar-mosinrödt brokadlifstycke, med den

lilla spetshufvan öfver det mörka håret

och fingerspetsarna nedstuckna i

förklädets fickor, kråmade hon sig kokett

och smickrad för sällskapet, medan

hon ogeneradt och taktfast stämde

upp början af Colettes parti i »Le

Devin du Village» :

»J’ai perdu tout mon bonheur;

J’ai perdu mon serviteur;

Colin me délaisse.

Hélas, il a pu changer!

Je voudrais n’y plus songer:

J’y songe sans cesse.

J’ai perdu mon serviteur;

J’ai per du tout mon bonheur;

Colin me délaisse...»

Madame d’Houdetot rörde sig icke.

Hon stod ännu på samma plats

bredvid klaveret, stödd mot väggen, stilla,

med nedslagna ögon och hufvudet en

smula på sned. Hon plockade

tanklöst sönder den ena af de röda rosor,

som nyss prydt hennes hår — de

pur-purfärgade bladen föllo ett efter ett

ned öfver peignoirens spetsar. Den

andra rosen satt ännu på sin plats

bakom örat, men så löst, att den tunga

blomman hängde helt ned på halsen.Rousseau kunde från sin plats

midt framför henne hålla ögonen på

henne hela tiden. Han visste, att hon

icke en enda gång höjde blicken för

att möta Saint-Lamberts. Hon tycktes

helt och hållet försjunken i åhörandet

af musiken, och ändå kände han med

instinktiv säkerhet, att hon hvarken

urskilde ord eller melodi, att den

för henne blott var ett svagt och

af-lägset ackompagnemang till den oro,

ångest och fröjd, som vid detta

oväntade möte med den älskade, helt och

hållet fyllde hennes själ.

Han reste sig tvärt upp midt i

Colettes sång, skyllde mumlande på,

att han icke hade tid längre, om han

skulle hinna hem till middag till

Eremi-taget, och tog hastigt och stelt afsked

af grefvinnan, som då åter såg upp

på honom med sin ljusa och säkra

o

blick. A, dessa ögon! — Alltid så

förtroendefullt oförstående, så barnsligt

öppna och klara, när de riktades på

honom, så dunkelt innehållsrika, så

mystiskt skygga, när de mötte

Saint-Lamberts ! Han lämnade Chevrette

utan att — som det från början varit

hans mening — hafva uppsökt

husets fru.

Rousseau hade icke väl lämnatrummet, förrän Madame d’Houdetot,

utan att tala, vinkade till flickorna att

de kunde gå. Saint-Lambert och hon

voro ändtligen allena.Tout engagement libre et

volontaire est plus sacré

qu’un autre ...

Mém. de M:me d’Épinay.

Saint-Lambert gick fram till sin

älskarinna. Han lade bägge händerna

på hennes skuldror, vände hennes

ansikte mot dagsljuset och såg tyst på

henne. Hon smålog ansträngdt, hennes

ögon voro fulla af tårar, och hon

skälfde, halft af ångest, halft af vällust,

under hans tunga händer.

»Hvarför,» mumlade hon —

»hvar-för har du kommit tillbaka så

plötsligt ?»

»Och det skulle du icke veta?»

sade han hårdt, medan hans ansikte

mörknade.

Nu såg hon upp på honom.

Underläppen darrade som på ett litet

barn, och tunga tårar hängde i de

långa ögonfransarna.»Men du bad mig ju själf besöka

Eremitaget,» kastade hon sig plötsligt

midt in i ämnet. »Du sade, att du

önskade, att jag kunde bli vän med

Rousseau. Du minns, du sade det,

innan du reste, och du skref det till

mig flere gånger...»

Hon såg upp, halft skygg, halft

trotsigt utmanande, med dåligt

samvete.

»Vän?» upprepade Saint-Lambert

föraktligt. »Det skall också vara måtta

med vänskap!» Och därpå mildare,

i det han böjde sig ned öfver henne:

»Man skulle inte tro, att du hade

någon som helst erfarenhet af

världen!»

Hon väntade icke på mera.

Snyftande slog hon armarna omkring hans

hals och tryckte sig tätt intill honom.

»Kom hit...» Saint-Lambert drog

henne ned bredvid sig på kanapén

längst bort i rummet. »Spelar du

komedi för mig?» Han ruskade henne

i skuldran. »Eller kan du verkligen

icke begripa, att karlen har gått och

blifvit dödligt förälskad i dig?»

Han sade icke, att hans sagesman

hade tillagt: »och hon i honom.»

Dessa ord, som ringt i hans öron,

under hela den långa resan från West-falen till Chevrette, föreföllo honom,

nu, då han åter igen mötte hennes

ögon och hörde hennes röst, helt

och hållet osannolika, utan all skymt

af sundt förnuft. Han tyckte icke

ens, det lönade mödan att upprepa

dem för henne.

Och hon? När hon förstod, att

han icke längre vredgades på henne,

att han icke längre misstrodde henne,

återvann hon plötsligt sin vanliga

jämvikt, hela sin själfbehärskning som

kvinna och världsdam.

»Förälskad? — i mig?»

upprepade hon indignerad. »Men hur kan

du falla på den tanken?»

»För det första» — han böjde

hufvudet tillbaka och såg kritiskt på

henne med sina stora, blå ögon, i hvilka

nu ett leende af stolt ömhet segrande

bröt fram. »För det första kan jag

icke tänka mig, att han, under så

gynnsamma omständigheter, gärna skulle

kunna underlåta det.» Han böjde sig

ned och kysste galant hennes smala

handled. »Och för det andra . . .

Sophie, säg nu sanningen!»

Men det hade hon för länge sedan

beslutit att icke göra. Inte för allt

i världen ville hon ställa till trätor,

krångel och obehag i sin allra när-maste omgifning — det var det värsta

hon visste — och framför allt ville

hon icke unna sin kära svägerska, att

Saint-Lambert skulle ge henne rätt.

Hon sade öfverlägset, mycket mildt:

»Min vän — se riktigt på mig,

mitt hjärta!» Hon tog honom med

bägge händerna om hufvudet och förde

hans ansikte helt nära sitt eget. »Hvad

är det egentligen du vill, att jag skall

säga? Har jag icke skrifvit allting i

mina bref! Se på mig, käraste, jag

gör dig icke en fråga, ehuru jag

vet, att kvinnorna där borta» — hon

gjorde ett vårdslöst, graciöst kast med

nacken i en obestämd riktning, som

skulle föreställa Tyskland — »äro

hvita och mjuka och lydiga som små

lamm. För mig är det nog att veta,

att jag ändtligen har dig igen — jag

frågar icke efter, om det är för en

timme eller en månad! — att jag har

dig igen, och att du älskar mig!»

Han böjde sig — nu som alltid —

för den varma yppigheten, det ljufva,

friska lättsinnet i hennes väsen och språk.

För ett ögonblick vann hon den seger

hon önskade: han glömde att fråga

för att kyssa. Och sakta gled hon

från den låga soffan ned på golfvet

vid hans sida — den ömmaste, mesttillbedjande, undergifna älskarinna, en

man kunde se vid sina fötter.

Men Saint-Lambert var en man,

som icke i längden lät sig nöja med

undanflykter; — för att vidare kunna

umgås med Rousseau ville han veta,

hvad han i denna sak hade att hålla

sig till. Medan han med ena handen

strök tillbaka det långa håret öfver

hennes hjässa, lyfte han med fingret

hennes mjuka haka och sade

öfver-talande — ömt, men obarmhärtigt

bestämdt:

»Du förstår icke hvad det

egentligen är fråga om, min lilla. Inte

om du älskar mig eller jag dig —

det är blott frågan om, huruvida den

förbannade filosofen gjort dig någon

kärleksförklaring eller inte, och hvad

du har svarat honom.»

o

»A, Saint-Lambert,» sade hon

förebrående. — »Du måtte icke ha

talat med någon annan än Grimm på

sista tiden därborta i lägret! Har

du kanske till och med fått läsa min

kära systers bref?» tilläde hon elakt.

»Grimm! Din syster d’Epinay!

Hvad ha väl de med saken att göra?»

afbröt han otåligt, en smula osäkert.

»Men hur har du då kunnat fallapå den tanken?» frågade hon med

stora ögon.

»Genom dina egna bref,

naturligtvis,» svarade han raskt. »De

handlade ju aldrig om annat än

Rousseau och Eremitaget.»

Hon såg på honom med

tindrande, skrattlystna ögon, öfvermodig och

skälmaktig. »När han inte vill säga

sanningen till mig, kan jag godt narras

för honom,» sade hon samvetslöst,

muntert till sig själf.

»Att han är kär i dig, kan han

troligen inte hjälpa,» fortfor

Saint-Lambert allvarligt, en smula pedantiskt.

Hon satt bara stilla och undrade

re-signeradt, hvarför i all världen han

gitte sitta och spilla ord på sådana

lapprisaker, som egentligen inte

an-ginge dem, när de efter så många

månaders förlopp hade så mycket

annat att tala om. »Det förebrår

jag honom heller inte. Men om han

har sagt dig det, om han har gjort

något som helst medvetet försök

att vinna ett hjärta, som han visste

var mitt — hans väns — inser du

icke, att det då, om också blott för

världens skull, måste vara förbi med

vår vänskap?»

Hon skakade sväfvande på huf-vudet, utan att vidare inlåta sig på

frågan. 1 själfva verket insåg hon

det alldeles icke. Om en karl

verkligen blefve kär i henne — och det

hände gudskelof ibland! — hvarför

kunde han icke unna henne den

triumfen att höra det? Det gjorde ju

honom intet, hon älskade ju blott

honom.

»Säg mig nu alltsammans, mitt

hjärta,» bad han ömt. »Du förstår nog

att om jag än i mitt innersta ville

förlåta honom, så kan jag det icke.

Världen skulle tro, att jag såge genom

fingrarna med en passion, som i

samma ögonblick den yttras blir en

för-närmelse mot mig.»

»Men Saint-Lambert,» började hon

tvekande, rädd att såra honom — »är

det icke en sak, som egentligen

närmast borde angå Monsieur

d’Hou-detot?»

»Monsieur d’Houdetot, Sophie —

har intet med denna sak att skaffa!»

Saint-Lambert rätade strängt på sig.

»Han är en adelsman, en man af ära,

och mellan oss tre är det rent spel

— du vet, han fordrar ingen

räkenskap hvarken af dig eller mig, så

länge vi blott respektera hans namn.Det är mig, den man, som älskar dig,

du nu skall svara.»

Hans ögon voro så allvarliga, att

de skrämde henne. Hon förstod icke

riktigt hans resonnemang, hon var

uppfostrad inom finansadeln och hade en

viss svårighet att sätta sig in i den

riktiga gamla aristokratiens subtila

hedersbegrepp. Dessutom var hon ju

blott en kvinna.

»Rousseau är min vän liksom han

är din,» sade hon ändtligen. »Han

har aldrig talat med mig om annat

än vänskap.»

Hon såg redan ångerfull

bedjande, på honom. Det var emellertid

hans egen skull, att hon var tvungen

att ljuga! Hvarför skulle han taga

detta så högtidligt och oresonligt ?

Hufvudsaken var ju, att hon alltid

var honom trogen, hvarför kunde de

inte båda fortfarande få vara goda

vänner med Rousseau, som var så

originell, så snillrik, och som hon

höll så mycket af!

Men Saint-Lambert trodde henne.

Han tryckte ömt hennes hufvua —

som nu icke längre bar spår af någon

som helst civiliserad koaffyr — intill

sig och kysste varmt hennes mun och

ögon. Hon suckade — lättad, lyckligöfver att allt åter var som förr och

hon hade honom tillbaka.

Hon såg upp på sin älskare, där

hon ännu låg på knä bredvid honom

— ömt, förstulet, en smula nyfiket

forskande, om han verkligen var sig

riktigt lik. Och hon undrade, halft

medlidsamt, hur någon kunde vara så

dum att inbilla sig, att den stackars

eremiten på Eremitaget ens ett

ögonblick kunde vara farlig för henne —

för henne, som älskade och blef älskad

af honom!

Saint-Lambert satt litet framåtlutad

på den låga kanapén, med det ena

benet svagt böjdt och det andra sträckt

tillbaka —- nästan som i knäböjande

ställning. Han var en präktig och

vacker herre, lång och starkt byggd,

med en van och härdad soldats

naturliga och säkra hållning. Sitt mörka

hår, som redan började gråna, ehuru

han knappt var fyrtio år, bar han starkt

pudradt, nästan snöhvitt: det bildade

en ypperlig kontrast mot de svarta,

djärft och ädelt tecknade ögonbrynen

och de stora, klarblå ögonen. Redan

som ung gardesofficer i Nancy, där

han varit kung Stanislaus’ gode vän,

hade han gjort sig bekant för sin

fina, konstnärliga och litterära smak,sin stolthet och sitt hänsynslösa mod,

såväl när det gällde en duell som ett

epigram, och framför allt för sin tur

hos damer. Hela världen visste, att

han varit Voltaires fruktade och

före-dragne rival hos den spirituella och

högförnäma markisinnan de Chåtelet;

efter den tiden hade han varit till den

grad på modet, att Paris’ vackraste,

mest bortskämda och eftersökta damer

nästan slogos om honom. Så hade

han sett den unga grefvinnan

d’Hou-detot, och han hade i samma ögonblick

vändt ryggen till dem alla för hennes

skull — hon som hvarken var en

erkänd skönhet eller en bel-esprit! Hon

var älskad af honom, och så kunde

han frukta en Rousseau! Frukta till

den grad att förlora hennes kärlek,

att han vid minsta sladder från

Chevrette, hufvudstupa rest från lägret i

Tyskland blott för att se henne ett

par korta dagar, höra hennes stämma

och från hennes egna läppar få veta,

att hon älskade honom ännu.

Hon smålog, lyckligt och

öfver-modigt, medan hon behändigt stal sig

till att undersöka hans djupa

frack-ficka. Ja, där fanns blott ett porträtt

— hennes eget.

Saint-Lambert lyfte med spetsen

8af sin värja upp peignoiren, som fallit

på golfvet.

Han sade leende:

»Hvad föll dig väl in, Reinette(

Så snart jag kommer in i rummet,

sveper du in dig som en alltför

de-kolletterad borgarhustru!»

»Gjorde jag det?... A, jag vet

inte... Jag tyckte blott, att jag inte

kunde visa mig på det viset för dig,

när han var tillstädes.»

Saint-Lambert höjde hufvudet och

såg ett ögonblick hastigt, skarpt på

henne. Men han förstod dock icke,

att dessa ord, som hon sade så

uppriktigt och oskyldigt, i verkligheten

voro ett alldeles afgörande svar på

hans fråga nyss — att de betydde,

att Rousseau älskade henne och att

hon visste det.

»Nå, hur mår den "ömme vännen’

Grimm?» började hon med sin

vanliga lätta och sorglösa ton, i det hon

framför spegeln, så godt hon kunde,

begynte att reda ut sitt långa hår.

»Jag är förtjust öfver, att jag fått ett

nytt bevis på, att han icke kan tåla

mig.»

»Dumheter, Sophie! Han tillber

dig.»

Hon vände sig om och drog uppio?

ögonbrynen, med kammen lyft högt i

vädret öfver hufvudet.

»Nej, tänk, att du vet det! Och

jag, som aldrig har vågat att säga det

minsta om det!»

Saint-Lambert skrattade. »Han

också? Jag är rädd för, att du håller

på att bli alltför egenkär, Reinette.*

Hon skrattade också, ystert och

själfsvåldigt, så lätt om hjärtat, som

om ledsamma äkta män, krig och örlig,

förtal, afundsjuka och besvärliga

till-bedjare icke mera funnes i världen.

»Du har rest hundra mil för att

få höra en kärlekshistoria, min vän!

Gudskelof, jag har då en att berätta

dig. Grimm — ja, Grimm, den

dyg-dige Grimm, min dygdiga systers

galante hjärtevän — o Gud, hvad jag

ofta önskar, att hon hade nöjt sig med

Francueil! — han har varit dödligt

förälskad i mig, i din stackars lilla

Reinette. Ja, gör nu blott stora ögon!»

Hon höjde leende sin ena hand, knöt

den hårdt och utbredde därpå hastigt

fingrarna igen — som när en fågel

flyger upp. »Det är förbi igen!»

Ȁr det verkligen ditt allvar,

Sophie?»

Hon nickade med själfkänsla.

Hennes ögon strålade af skälmsk skade-glädje under de svarta hårmassorna,

som hon mer och mer hopplöst

trasslade ihop under sina fåfänga försök

att få ett slags ordning på dem, tills

hon åter skulle anlita kammartärnorna.

Saint-Lambert hvisslade lågt. »Det

var väl innan — innan —?»

»Naturligtvis! Jag har aldrig så

mycket som vågat häntyda på det för

Emilie. Det är ett vapen, som jag

gömmer innerst i arsenalen!»

»Den är visst rätt rikt försedd,

din arsenal,» skrattade han.

»Lyckligtvis,» sade hon med

uppriktig tillfredsställelse. »Hvarför skall

jag alltid finna mig i att bli

nedsablad? Och vi damer,» tilläde hon

öppenhjärtigt, »vi ha ju för det mesta

icke annat att göra än att hålla

ögonen på hvarandra.»

»Och låta hvarandra veta det —

vid tillfälle!»

»Ja, annars vore ju nöjet bara

halft!»

Ȁr det verkligen sant,att Grimm

en gång försökt sig hos dig,» började

han igen litet klentroget, »ty då kan

jag ju nog förstå ...»

»Om det är sant!» ropade hon

indignerad. »I fjorton dar svor hanhvar kväll på, att han älskade mig.

Jag skrattade och påminde honom

hvar gång om Mademoiselle Fel.

Förresten ... jag är kanske inte så fasligt

klok som många andra, men jag har

mina aningar. Det är icke blott för

att göra dig och mig förtret, som han

har funnit på denna historia.» Hon

teg litet och sade så tvärt, med stor

bestämdhet: »Grimm kan icke tåla

Rousseau.»

»Ah, han anser visst, att

Rousseau är blott en stackare bredvid

honom. Det antaga troligen de flesta

andra också.»

»Tror du det? Tror jag det?»

Hon vände sig utmanande emot

honom med armen i sidan och hakan i

vädret. »Nej, du — när man är

sensibel och honnett, så tror man på

Jean-Jacques!»

Saint-Lambert inlät sig icke på

frågan, som för ögonblicket icke

synnerligen intresserade honom. Han

sade begrundande:

»Jag trodde snarare, att det kunde

vara vår kära précieuse, som var en

smula svartsjuk om sin berömde

eremit — det är det enda, som har

tröstat mig.»»Det är hon också,» svarade

Madame d’Houdetot lugnt. »Hon bryr

sig icke ett dugg om sin ’björn’, men

hon vill ha honom i länkar!»Les femmes regnaient

alors — la révolution les

a détrånées!

Souv. de M:me Vigée-Lebrun.

Nous étions ivres d’amour

tous les deux, elle pour son

amant, moi pour elle.

J. J. Rousseau

(“Confessions*).

Det var fram på aftonen, dagen efter

det Saint-Lambert så oväntadt kommit

till Chevrette. Monsieur d’Épinay,

som gjort en af sina korta, ofta

förekommande resor till Paris och

Versailles, hade just samma dag kommit

tillbaka därifrån tillsammans med

Monsieur de Francueil, med hvilken han

— trots Madames stumma ogillande

— alltjämt fortfor att stå på en högst

vänskaplig fot. Madame d’Épinay,

som numera omsorgsfullt undvek

möjliga téte-å-téter med sin forne älskare,hade strax skickat bud till Eremitaget

efter Rousseau, som hon visste

Fran-cueil alltid gärna talade med, och

äfven inbjudit Madame de Verdelin,

så att det var ett rätt stort sällskap,

som denna afton samlade sig kring

kvällsbordet i Chevrettes präktiga,

nyrestaurerade matsal.

Rousseau hade i första ögonblicket,

då han erhöll Madame d’Épinays

biljett, fast beslutit att icke gå. Om

Saint-Lambert ville tala med honom

— och han tviflade icke på, att denne

nu kommit till Montmorencydalen

huf-vudsakligen i denna afsikt — finge

han uppsöka honom i hans hem på

Eremitaget. Men lusten att åter träffa

Sophie, att ännu en gång se dem båda

tillsammans, besegrade alla andra

hänsyn och kufvade till och med hans

vanliga ömtåliga stolthet. Han visste, att

han, om han i afton infunne sig på

Chevrette, nödvändigtvis skulle utsätta

sig för hela sällskapets nyfikna och

skadeglada blickar, kanske till och

med bli en skottafla för deras infall

och tvetydiga kvickheter. Men, å

andra sidan, skulle icke hela världen

anse honom för feg, om han nu blefve

borta ? Och hon — Sophie — skulle

hon icke tänka detsamma? Efter enlång kamp och mycken tvekan beslöt

han att efterkomma invitationen.

Supén hade räckt länge och var

nu slut, men ännu gjorde ingen af

deltagarna min af att resa sig från

bordet. Bekvämt tillbakalutade i de

breda, gobelinklädda fåtöljerna,

syntes gästerna nu först riktigt ha slagit

sig till ro omkring det yppigt dukade

bordet, där dessertens sötsaker och

frukter smakfullt och konstrikt lågo

upplagda på fint ciselerade fat och

silfverskålar. Epernaychampagnen gick

flitigt omkring, det ljusa vinet

skummade lustigt i de låga glasen, som

tömdes oftare och oftare, allt eftersom

kvällen led.

Madame d’Epinay gaf

taffeltäcka-ren och tjänarna en vink, att de kunde

draga sig tillbaka. Hon sköt assietten

ifrån sig, stödde själfsvåldigt bägge

armbågarna på bordet och sade:

»Inte sant, mina vänner, ni ha ju

ingen lust att flytta in i salongen —

eller hur? Man förstör blott charmen

af en konversation — ödelägger

bou-queten — när man så där bryter upp

och ömsar plats. I forna dagar kunde

jag sitta fem timmar till bords, omdet så var på en taburett, utan att

bli trött, blott jag fick prata.»

»1 ’forna dagar’? Ack, Madame!»

Francueil, som redan druckit alltför

mycket vin, lade handen på hjärtat

och böjde sig med en oförsiktigt

vältalig blick långt fram öfver bordet.

»Hur kan ni nännas att tala om

o

’ forna dagar’? Ajo, jag förstår att ni

kan det! Under de sista fem åren

har ni ju blifvit tio år yngre, medan

jag, stackare, blifvit femton år äldre!»

»Hör på den ömme och galante

Lindor!» utropade Mademoiselle d’Ette

onödigt högt. »Skänk i hans glas,

Monsieur de Jully, jag ber. Vi måste

söka att på något sätt dränka dessa

bedröfliga femton år!»

Francueil bugade sig artigt öfver

glaset, som han emellertid emot vanan

lät stå orördt. Han hade mött Ma-

/

dame d’Epinays blick.

»Dränka åren!» sade han lätt, med

sitt behagliga, väluppfostrade leende.

»Därtill finnes visst blott ett medel,

som förresten hittills icke blifvit

be-pröfvadt. Jag menar Jean-Jacques’:

’Låt oss återvända till naturen!’»

»Det vill säga bo i en koja eller

en tom tunna och gå med en djurhud

öfver axlarna!» Monsieur de Jullygjorde en afvärjande gest med ena

handen, medan han med den andra

graciöst tog en pris ur snusdosan,

som markisen af Croismare räckte

honom.

»Låt gå för kojan! Men jag vill

helst slippa djurhuden. Eller hvad

säga ni, mina damer?»

»Min Gud, Monsieur,» sade

Madame d’Houdetot, — »gärna för mig.

Jag anhåller blott om att få hålla

för ögonen, medan "återvändandet’

står på. Skall det vara genast ?.. .»

Hon lutade sig tillbaka i stolen och

lade högtidligt sin genomskinliga

spetsnäsduk öfver ögonen. De skrattade

allesammans.

»För min del,» sade Mademoiselle

d’Ette, »är jag alltför intresserad af

experimentet för att inte hålla mina

ögon på vid gafvel.»

»Nå, Francueil,» ropade Margency

uppmuntrande från bordändan

midt-emot. »Börja nu med att kasta

peruken !»

»Och därefter alla de andra

konventionella lögnerna!» inföll

Jean-Jacques lika skämtsamt.

» F rancueil! F rancueil!» ropade

Madame d’Épinay — han förde

verkligen bägge händerna till hufvudet somför att lyda Margencys uppmaning.

»Som värdinna är jag ansvarig för

moralen här i huset: jag anhåller, att ni

åtminstone behåller västen och . . .

och... litet till! Det enda,» tilläde

hon oförsiktigt, »jag bryr mig om

att se i dess naturliga tillstånd, är en

mans hjärta; — får jag det, är jag

nöjd.»

»Madame, jag skall göra mitt bästa

för att rycka det ur bröstet och

servera er det blödande,» svarade

Fran-cueil galant med handen på

spets-jaboten.

Madame d’Épinay, halft förvirrad,

halft förargad och en liten smula rörd,

rodnade lätt under sin gamle älskares

blick.

»Gud vet egentligen, hvarför vi

allesammans äro så rädda att visa oss

i vårt "naturliga tillstånd’, som min

syster d’Épinay säger!» undrade

Monsieur de Jully filosofiskt och litet

platt.

»För det vi allesammans ha en

krokig tå,» svarade Francueil mörkt.

Han hade druckit ännu mera och

plötsligt blifvit vid dåligt humör.

»Det tror jag inte,» inföll Madame

d’Houdetot på sitt blida, uppriktiga

sätt. »Jag har inga krokiga tår ochändå försäkrar jag, att det skulle

kosta mig rätt stor själföfvervinnelse

att gå klädd som damerna därborta i

Carolina och Virginia eller hvad de

där förskräckliga indianlanden heta.

Nej, det är icke för den skull,» —

hon skakade på hufvudet, lutade sig

fram med armbågarna på bordet och

stödde den runda hakan mot bägge

sina små knutna händer, i det hon

betänksamt, en smula generadt tittade

upp i den stora ljuskronan, hvilken i

en lång, gyllene kedja hängde ned

från det som ett himlahvalf målade

taket. »Nej, det är icke för den

skull! Jag är öfvertygad om, att,

när den sköna Helena blef femton år,

så försökte hon skaffa sig en

slängkappa, om hon också måste klippa ett

stycke ur molnen. Och när Paris kom,

kantade hon den med regnbågen.»

»Bravo, Madame!» utropade

Mar-gency och klappade entusiastiskt i

händerna. »När kvinnor äro

uppriktiga, äro de gudomliga. — Men jag

förmodar, att hon ändå, trots sin

blygsamhet, helst såg, att Paris inte

alltför länge nöjde sig med att blott

beundra kappan, hur himmelsk den

än måtte vara. Eller hur, Madame?»

»Monsieur,» — Madame d’Houde-tot ryckte på axlarna och slog lätt

ut med bägge sina hvita händer, så

att de många ringarna gnistrade mot

ljuset. »Monsieur, jag säger som Ninon

de Lenclos: fråga en annan än mig!»

Hon kände, att från bägge sidor

af bordet hvilade i detta ögonblick

både Saint-Lamberts och Rousseaus

ögon på henne, och en djup rodnad

steg långsamt upp på hennes kinder,

ända upp under hennes sänkta

ögonfransar.

Rousseau sköt tvärt sin stol

tillbaka, i det han reste sig upp. Han

lämnade bordet och började rastlöst

gå fram och tillbaka i skuggan vid

väggen längs fönstren.

»Ja, här är varmt,» sade Madame

de Verdelin taktfullt. »Skulle vi icke

kunna öppna fönstren till terrassen?»

»Då börja ljusen rinna, är jag

rädd,» invände Madame d’Epinay.

Rousseau öppnade emellertid utan

vidare tillåtelse det mellersta fönstret,

som gick från golf till tak, och

återtog därpå sin vandring fram och

tillbaka i matsalen.

»Seså, nu äro vi där igen!»

utbrast Monsieur d’Epinay plötsligt

triumferande, liksom om han vunnit ett

vad och blott väntat på tillfälle atttillkännagifva det. ■‘"Hvad helst vi

någonsin börja tala om, så sluta vi

oundvikligen med att tala om kärlek och

hvad därtill hörer!»

»Hvad därtill hörer?» upprepade

Margency på sitt impertinenta sätt.

»Slängkappa eller icke slängkappa?

Skuld eller oskuld? De lärde, min

käre Epinay, äro ju, som ni vet,

oeniga om attributen.»

Rousseau vände sig om, där han

stannat borta vid fönstret, och gick

plötsligt fram till bordet. Han satte

sig icke ned utan blef stående

däruppe vid den öfversta bordändan, med

ena handen hvilande på sin tomma

stol, i det han med den andra grep

ett fullt glas champagne.

»Monsieur d’Épinay har rätt, vi

sluta alltid med att tala om kärlek

— icke blott vi, men alla, alla . ..»

Han stammade litet på orden och

kunde icke komma vidare. Men

uttrycket i hans ansikte var så

egendomligt, att de andra på en gång

hade upphört att prata och nu

allesammans, fulla af förväntan, stirrade

på honom. Plötsligt — med ögonen

styft fästa på grefvinnan

d’Houde-tot, började han igen, denna gång

fullständigt flytande och med en värmeoch en eld, som förvånade och

hän-ryckte dem alla.

;>Låt oss, mina vänner, dricka en

skål för kärleken. För Venus! Du

moder till all lycka och all sorg; du, som

i ditt rika sköte bär all lifvets

vånda och all lifvets fröjd; du, som

räcker giftbägaren och nektardrycken, du

hjältars och lönmördares heliga moder!

Du, som tänder eld i blicken, som

väpnar tungan, som efter din nyck

förvandlar blodet i våra ådror till is

eller piskar det fram i sjudande heta

böljor, — du allena är värdig gudom

och oförgänglighet! Dig offra vi alla

våra första sväfvande och dimmiga

drömmar, dig vår första kamp och

vår sista saknad ...»

Han slutade lika tvärt som han

börjat — återigen plötsligt förvirrad

af alla dessa blickar, som han kände

riktade på sig. Hastigt tömde han

sitt glas och satte sig, under döfvande

bifallssorl, ned på sin plats igen.

o ^

»At Venus — ja, och åt Cupido!»

mumlade den gamle markisen af

Crois-mare halft cyniskt, halft vemodigt, i

det de alla tömde sina glas.

Margency lutade sig tillbaka i

stolen och balancerade graciöst det tomma

glaset mellan fingerspetsarna. Hansfina, skära gossansikte med de spotskt

indolenta, smala, svarta ögonen, alltid

nästan halft slutna under de fint böjda

ögonbrynen, var en smula blekare än

vanligt i skenet af de många

vaxljusen. Han böjde hufvudet starkare

bakåt och sade med sin klara,

distinkta stämma, hvilken nu

parodierande sökte efterlikna Rousseaus:

»Ja, en skål för Venus! Paris’

speciella, heliga Venus, moder till alla

intriger, till allt salongsskvaller, till

allt spioneri, till alla bon-mots, till

alla hemliga och uppenbara trätor!

Du enda outtömliga samtalsämne, du

enda säkra skydd mot alla ledsamma

dagar och ännu ledsammare nätter;

du, hvars ena öga heter löfte och

det andra svek, hvars mun är söt

som honung i rosor, och som har

ett stycke hjärna, där hjärtat i forna

dagar brukade sitta . . . Jag kunde

tala tills i morgon bittida och ändå

icke få sagdt nog till din ära! Låt

oss dricka en skål för kvinnan,» —

han fyllde i sitt tomma glas — »för

Paris’ kvinna, som är denna

barmhärtiga Venus’ förnämsta prästinna!»

»Det är förnärmelse!» ropade

Mademoiselle d’Ette energiskt och

sträckte ifrigt ut bägge händerna liksom för

9att samla bundsförvanter omkring sig.

»Det är förnärmelse mot könet!»

Vid första ljudet af Rousseaus

stämma hade Saint-Lambert vändt

huf-vudet emot honom, och han lämnade

honom icke med ögonen, så länge han

talade. Först när Margency tog ordet,

återtog markisen sin förra ställning.

Nu lutade han sig tillbaka i stolen,

med armen vårdslöst hängande öfver

armstödet, och sade långsamt,

öfver-lägset:

ȁ, tyst, Margency! Man blir,

vid Gud, en gång trött af att höra

på detta eviga käbbel om kvinnan.

Nu har all världens litteratur, när

männen varit alltför unga eller blifvit

alltför gamla, i århundraden, i alla

tonarter och på alla språk kastat smuts

på kvinnan, utskrikit henne som falsk

och fal och dum och ond, och — ser

ni det icke? — generation efter

generation reser hon sig oanfäktad på

nytt, strålande ren, segerrik, leende,

med barnet på armen, moder och

drottning — madonna!»

»Men herr Markis de

Saint-Lambert,» svarade den aldrig svarslöse

Margency med sin klara, ironiskt

spotska stämma. »Efter er egen ofel-bara beräkning far ni ju dock evigt

och alltid majoriteten emot er: de unga

och de gamla — "alltför’ tillåter jag

mig att stryka som en öfverdrift —

hvilka slå sig tillsammans mot de

medelålders herrarna och beständigt,

generation efter generation, neka att

acceptera den lilla rara ängeln som

"madonna’.»

Madame de Verdelin böjde sig

blixtsnabbt ned och tog af sin

sidensko — i nästa ögonblick flög den

tvärs öfver rummet och rakt i

hufvu-det på Margency.

> Där!» sade hon blott, med

gnistrande ögon, fnysande af harm öfver

att höra sin egen förklarade älskare

inför så många åhörare våga behandla

kvinnan med denna nedsättande

nonchalans. Hon blef stående upprätt ett

ögonblick, innan hon åter, stolt öfver

sitt säkra och kraftiga kast, satte sig

tillrätta i stolen.

I första ögonblicket blef Margency

en smula förbluffad. Han tog upp

skon och synade den noga; så reste

han sig och gick långsamt och med

otadlig hållning rundt omkring bordet

och bort till Madame de Verdelin.

»Madame,» — han böjde

ridderligt, allvarligt ett knä — »ni tappadenyss er sko. Tillåt mig att sätta den

på igen.»

Damen var redan försonad. Hon

böjde sig och klappade Margency på

kinden med sin solfjäder.

»Medgif, att jag öfvertygade er,

lille vän,» sade hon majestätiskt.

De flesta af gästerna hade nu rest

sig upp från bordet. Vid glasdörrarna

ut till terrassen stodo de fyra

damerna tillsammans i en grupp, matt

fläktande sig med de små målade

solfjädrarna. Juninatten var varm och

kvaf.

»Det blir åska,» sade Madame

d’Houdetot och stack försiktigt ut

hufvudet.

»Inte på länge ännu,» lugnade

henne Rousseau. »Det finnes stjärnor

på himlen. Kom, skall jag visa er.»

I allas åsyn bjöd han henne

ceremoniöst handen, och de trädde

tillsammans ut på terrassen; — deras

silhouetter tecknade sig mörka mot

nattluften: hennes vida paniers, den

utslagna solfjädern och handen, som

Rousseau höll lätt upplyft med

fingerspetsarna.

De gingo framåt den breda,

grus-belagda gången — de låga, rundklippta

buxbomshäckarna snodde sig i konstiga,stela mönster på bagge sidor om dem.

Ljuset från slottets fönster föll i långa,

lysande kilar öfver den skumma

trädgården.

I början tego de bägge; därpå

sade Rousseau sakta, undergifvet:

»Nu har ni väl berättat

Saint-Lambert alltsammans ?...»

Hon betänkte sig litet, innan hon

svarade. »Nej,» sade hon slutligen

uppriktigt. »Inte allt — fastän det

kanske hade varit min plikt.»

»Plikt!» brusade Rousseau upp.

»Ni har inga plikter mot honom.»

»Mot hvem då?» frågade hon

högdraget och trotsigt.

»Den ende ni i detta fall

verkligen har några plikter emot — det

har jag så ofta sagt er, min Sophie!

— det är och blir, trots allting, er

man.»

De stodo nu stilla midtför

hvarandra vid kanten af den stora

bassängen, som omgaf springvattnet. Han

såg allvarligt och bedjande på henne,

med ett uppriktigt försök att inbilla

sig själf, att hans ord dikterades, icke

af svartsjuka, men af ren moralisk

känsla och respekt för äktenskapet.

Hon smålog fint. I nattens bleka

skymning, som hans ögon nu vantsig vid, kunde han se hennes stora,

brungrå ögon bli smala och lysande

öfver den svarta mouchen.

»Vi talade ju om kärlek . . .

Ibland, min vän, är ni ändå litet för

mycket roturier/»

Rousseau såg nästan förskräckt på

henne. Han kände vid hennes ord

och ton ett styng af smärta så bittert,

att han ovillkorligt, liksom vid ett

fysiskt ondt, tryckte handen upp mot

hjärtat. Hans Sophie var förändrad!

Ännu i går hade hon — alltid så

mild — ej för allt i världen velat

såra honom med detta vapen.

Men Madame d’Houdetot hade

upptäckt Saint-Lambert ledande

Madame d’Épinay på andra sidan af

fontänen. Hon började åter gå framåt

vid sidan af Rousseau, och de båda

paren passerade hvarandra i

skymningen utan ord, men med ett leende

och en nick. Hon märkte, att

Saint-Lambert, då de voro förbi, halft vände

på hufvudet och lät sin blick hvila

på henne.

Och plötsligt — oresonligt —

häftigt, började hon förebrå Rousseau,

att han komprometterade henne, att

han älskade henne, att han nu gick

här vid hennes sida — allt hvad hon iögonblicket kunde finna på att förebrå

honom. Alltsammans blott för att

döfva den passionerade, förbittrade

längtan hon i detta nu kände efter

Saint-Lambert, som kunde gå där så

lugn med en annan och i förbifarten

se ned på henne med denna leende,

forskande blick. Rousseau kände

hennes ord som lika många pilar i sitt

hjärta; hon gjorde honom förtviflad

med sin ovänliga häftighet.

I detta ögonblick passerade de åter

markisen och Madame d’Épinay, som

också promenerade rundtomkring den

stora bassängen. Saint-Lambert

stannade.

»Madame d’Épinay är också

nyfiken att få veta stjärnornas namn,»

sade han med sin djupa, en smula

beslöjade, så säkert behärskade stämma.

»Jag är tyvärr inte lärd nog; —

tilllåter ni, min käre Rousseau, att vi

ett ögonblick byta damer?»

Utan att vänta på svar, lade han

med en ståtlig bugning Madame

d’Épi-nays hand i Jean-Jacques’ och tog

själf — icke häftigt, men lugnt, med

en herres obestridda rätt — Sophies.

Rousseau såg hennes ögon flamma till

i lycka, och de veko därpå långsamt,utan brådska in på den smala gång,

som förde till fruktträdgården.

Madame d’Épinay såg också efter

dem. Hon suckade och grep

Jean-Jacques’ hand, i det hon svärmiskt

såg upp på honom med sina stora,

uttrycksfulla ögon. Hon sade

förebrående :

»Hvarför, min vän, har ni nu icke

velat anförtro er åt er enda trogna

väninna ?. . .»

Han hade i detta ögonblick —

det vet Gud! — den största lust att

kasta sig ned i gruset och gråta ut

med ansiktet mot hennes knä, så

olycklig och öfvergifven kände han sig;

men han kom ihåg Sophies ofta

upprepade, bestämda förbud att någonsin

tala om henne med några främmande

— »framför allt icke med min kära

syster!» — och behärskade sig.

»Jag har intet att anförtro,

dyrbaraste väninna,» stammade han med

svårighet. Och då han såg hennes

klentrogna och medlidsamma min,

till-lade han melankoliskt, halft för sig

själf:

»Kom ihåg, jag är snart en

gammal man — lifvet skänker mig icke

mera några hemligheter.»

Madame d’Épinay nöjde sig medatt sakta trycka hans hand. Det låg

trots all hennes afundsjuka ovilja och

förbittring mot denna »malplacerade

kärlekshandel», i denna

handtryckning en verklig och öm sympati, som

Rousseau strax uppfattade, och för

hvilken han i detta ögonblick var

henne tacksam.

Himlen hade nu blifvit mycket

mörkare, ovädret närmade sig hastigt.

På afstånd hörde de redan långa, doft

rullande åskknallar, och regnet

började nu också falla i stora, tunga

droppar. Från alla trädgårdens

gångar sågo de mörka figurer under skämt

och skratt skynda upp emot den

upplysta terrassen.

»Kom, låt oss gå!» Madame

d’Épi-nay vände sig om och kastade en

blick åt det håll, dit hon sett sin

svägerska försvinna med

Saint-Lam-bert. »De ha nog sökt skydd i Amors

tempel,» sade hon lätt, med ett

leende, som hon ej kunde tillbakahålla,

öfver denna ofrivilliga ordlek.

Rousseau ville nödvändigt, trots

alla Madame d’Épinays böner och

förmaningar, återvända till Eremitaget

ännu samma afton. När han, efter att

ha lånat Monsieur d’Épinays gamla

regnkappa och med en stall-lykta ihanden, för andra gången gick igenom

trädgården, för att nå genvägen genom

parken, mötte han åter markisen och

grefvinnan.

De gingo långsamt, utan att skynda

sig, trots regnet, som nu började taga

till. Han höll armen omkring hennes

hals, och hennes hufvud hvilade mot

hans axel, medan han för att skydda

henne med andra handen förde undan

de våta, frukttyngda grenarna. De

märkte icke Rousseau, förrän de

plötsligt stodo midtför honom i skenet af

hans lykta.

Madame d’Houdetot blef icke i

minsta mån förlägen öfver detta

oväntade möte. Utan att frigöra sig från

sin älskares arm, räckte hon

småleende — han såg hennes ljufva, milda

ögon i ljusskenet, hennes bakåtlutade

gestalt, smidig och yppig i den våta,

nedskrynklade sidenkjolen — med en

prinsessas lugna och leende säkerhet

honom sin hand.

Och Jean-Jacques Rousseau böjde

sig ned och tryckte ödmjukt sina

läppar emot den.Que vous me vendez

cher cette amitié cruelle

dont vous osez vous vanter

å moi.

J. J. Rousseau

(“La Nouvelle HéloVse*).

Dagen därpå, då Rousseau satt vid

sitt arbetsbord och som vanligt

kopierade noter, fick han en biljett från

Madame d’Houdetot. Hon skref:

»Käre vän! — Vill ni göra er

egoistiska väninna en tjänst? Infinn

er då vid den stora eken på

Mont-Olympe i morgon förmiddag klockan

tio. Det är mycket viktigt. Gå inte

till Chevrette i dag (detta ’inte’ var

understruket på det mest energiska

sätt) — inte heller till Eaubonne.

Jag omfamnar er af allt mitt hjärta.

Sophie.»

Rousseau satt och föll i tankar

öfver biljetten — slarfvigt och vårds-löst skrifven på ett kvarts ark papper.

Han glättade omsorgsfullt ut den med

handen och gömde den bland hennes

öfriga bref. Därpå reste han sig upp,

sköt undan nothögen med en otålig

suck och tog sig en lång promenad i

Montmorencyskogen. När han kom

hem, berättade Thérése, att markisen

af Saint-Lambert hade sökt honom.

Nästa förmiddag, en half timme före

den utsatta tiden, stod Jean Jacques

under den stora eken på Mont-Olympe.

Han fick vänta länge, — klockan blef

både tio och half elfva. Ändtligen

hörde han hofslag på stigen, som

genom skogen förde ända fram till

kullens fot. Men innan han hunnit ila till

för att hjälpa henne, hade Madame

d’Houdetot emellertid redan vigt och

behändigt sprungit af hästen och virat

tömmen omkring en trädgren.

Hon var i karldräkt liksom den

majdag hon tillsammans med Madame

d’Epinay besökte filosofen på

Eremitaget. Kostymen doldes emellertid nu

nästan helt och hållet af hennes långa,

vida slängkappa af tjockt, mörkbrunt

siden, hvilkens ena snibb hon höll

upp framtill med vecken hopsamlade

i samma hand, hvarmed hon höll sitt

ridspö. Den andra snibben var heltuppdragen och kastad öfver skuldran,

så att det liknade ett antikt draperi.

Under kappan framtill såg man de

svarta silkesstrumporna och skorna

besatta med stora spännen. På

huf-vudet bar hon en liten låg, trekantig

felbhatt »ä la bel officier», med högt

uppvikta, svandunskantade brätten.

Rousseau såg strax, att något

var på färde med henne. Hon höll

läpparna tätt sammanpressade och

hade en liten skrynkla i pannan mellan

ögonen.

»Har jag låtit er vänta, min vän ?»

frågade hon brådskande, i det hon

efter sin vana flyktigt omfamnade och

kysste honom. »Saint-Lambert har i

dag farit in till Paris på ett par

timmar — jag kunde omöjligt komma,

förr än han var borta.»

»Det är således utan er väns

vetskap ni kommer hit?» frågade

Rousseau stelt, skarpt, men hans hjärta

bäfvade af ångest och hopp.

»Naturligtvis,» svarade hon

förebrående. »Ni vet ju, att ni har

invecklat mig i den ohyggliga situationen

att beständigt behöfva narras för

honom angående er.»

»Jag? — Har jag?» frågade

Rousseau förvånad och djupt kränkt.»Ja, naturligtvis!» sade hon

energiskt, med öfvertygelse. »Nu, då jag

en gång har börjat, måste jag ju hålla

i. Den morgonen, då han kom från

armén och fann er i min

sängkammare, frågade han mig på samvete,

om ni älskade mig och om ni

någonsin med klara ord hade sagt mig

det. Ty då — sade han — hade ni

skamligt svikit hans förtroende som

vän. Nåväl, min stackars Jean-Jacques»

— hon såg litet osäkert på honom,

och läpparna skälfde trots leendet —

»ni vet, hur innerligt jag håller af er,

jag förmår icke att skiljas ifrån er...»

Hon suckade och slog ned ögonen

under Rousseaus plötsligt eldiga blick.

»Och dessutom,» tilläde hon dröjande,

»jag kan icke tänka mig någon större

olycka för någon än att blifva fiende

med Saint-Lambert, jag ville icke

utsätta er för det...»

»Vidare!» uppmanade Rousseau

skarpt och otåligt. Han visste, att

hon talade sant, men han kände icke

längre någon anledning att glädjas

öfver hennes uppriktighet.

Hans ovänliga skärpa och brist på

sympati irriterade henne. Hon

svarade kyligt, med plötslig uppriktighet:

»Jag tyckte, förstås, att det varalldeles likgiltigt, om ni sagt det eller

icke, eftersom jag ju icke älskar er

eller någonsin låtit er tro det.

Därför försvarade jag er med godt

samvete. Min Gud — det hela är ju

icke värdt hälften af det väsen folk

ställt till för det!»

Madame d’Houdetot var nu i

riktigt dåligt lynne. Hon satte sig på

en nyligen afhuggen trädstam och

vippade missnöjd ridspöet upp och ned

mellan fingrarna.

»Och nu då han upptäckt, att jag

icke gärna vill, att ni båda skola

träffas allena, så har hans misstänk-

o

samhet åter blifvit väckt. A»

—till-lade hon ologiskt — »nu är det mig

alldeles likgiltigt, om han vet det

andra, jag menar det om er och er

kärlek, blott han aldrig får veta, att

jag har ljugit för honom! Kan ni

begripa Saint-Lambert ? Han har blott

lof att vara hemma några dagar, och

så bråkar han hela tiden med dessa

dumma småsaker, i stället för att

verkligen njuta af denna korta tid, som vi

ändtligen en gång ha för oss själfva.

Jag är rädd för, att jag riktigt börjar

att hata er, min vän» — hon smålog

svagt emot honom — »för det ni

skaffat mig dessa ledsamheter på halsen!»Rousseau låg vid hennes fötter

med hufvudet upplyft och armbågen

stödd mot marken. Han såg upp på

henne och fattade sakta hennes hand,

som ännu lekte med ridspöet.

»Är det nödvändigt för er freds

skull att genomborra mitt hjärta? Gör

det då, min Sophie!»

o

»A, Rousseau! .. . Min egen gode

vän! Ni har rätt att förebrå mig —

jag vet, att jag är grym och egoistisk,»

ropade hon ångerfullt. »Men jag kan

ju icke hjälpa, att ni älskar mig —

hvarför skall Saint-Lambert då

förebrå mig det? Ni vet bättre än någon

annan, hur obrottsligt trogen jag är

honom — är det honom icke nog?...»

»Låt mig tala med

Saint-Lambert,» sade Rousseau beslutsamt och

reste sig till hälften upp.

»O Gud — nej! Det är ju just

det jag kommit hit för att förhindra.

Då måste han ju på samma gång få veta,

hur skamligt jag har ljugit för honom.

Att jag fortsatt mitt dagliga umgänge

med er, att jag varit er väninna, fastän

jag visste, att jag var något annat för

er. Ty till och med om ni ville, så

kan ni icke narras för honom, så att

han tror det!» Hon suckade.

»Jag har haft orätt, Sophie! Jagser nu, att jag har haft orätt i att

söka behålla er vänskap, då jag ej

kunde återgälda den. Ni vet, att jag

har velat uppfostra mitt hjärta,»

till-lade han med en djup suck — »men

det ville icke lyda mig!»

»Ser ni,» sade hon inställsamt och

böjde sig fram, »hvad jag nu ville

bedja er om, det är blott, att ni

under dessa dagar så mycket som

möjligt sökte undgå Saint-Lambert — det

kommer kanske att väcka en smula

uppmärksamhet, men jag kan icke

tänka mig, att det behöfver ställa er

i någon skef dager. Jag skall nog

sörja för,» tilläde hon leende, med

en lätt rodnad, »att han åtminstone

icke får mycken tid att finna det

påfallande.»

»Men om Saint-Lambert direkt

affordrar mig en förklaring — liksom

han gjort med er?»

»Så måste ni hålla med mig!»

Hon grep fast i uppslaget på hans

frack och såg honom bönfallande rakt

in i ögonen. »Om ni icke precis vill

förneka, att ni har en svaghet för

mig, så måste ni försäkra honom, att

ni ej vetat det ringaste om era ömma

känslor förr än nu.»

»Men, Madame! Sophie!» ropade

10Rousseau upprörd. »Det ni här

fordrar af mig är omöjligt. Ingen man

af ära förnekar sitt ord, och ännu

mindre sin känsla.»

Hon såg på honom från sidan

under de långa ögonhåren — litet

förvånad. Hon sade ingenting, men i

hennes blick och ansiktsuttryck läste

Rousseau tydligt, hvad hon menade.

»Hvad skulle det göra dig — du är

ju icke adelsman,» sade hennes blick.

Han reste sig upp — förbittrad,

sårad, pinad i sitt innersta af detta

samtal, af hela hennes hållning, som

så mycket skilde sig från hennes förra

sätt att vara gent emot honom.

»Men om jag sörjer för att ni

icke kommer att träffa Saint-Lambert

allena,» fortfor hon bedjande.

Han vände sig om. »Det blir

mycket svårt för er, Madame,»

svarade han sarkastiskt. »I går sökte

Saint-Lambert mig på Eremitaget.

Hade jag ej tillfälligtvis varit ute,

hade vi redan haft detta samtal, som

ni så mycket tyckes frukta.»

Hon knäppte andäktigt ihop

händerna, liksom om hon ville tacka Gud,

för det han i sin nåd styrt det så,

att Rousseau varit borta. Därpå ska-kade hon bedröfvad och resignerad

på hufvudet.

»Att tänka sig, att det icke är

annat än fåfänga, jämmerlig fåfänga

på båda sidor!» sade hon klagande.

»Saint-Lambert är rädd för, att’folk’

skall undra öfver, att han fortfarande

kan vara vän med en man, som älskar

hans älskarinna. Ja!» — hon mötte

hans smärtsamt undrande blick och

höjde stolt hufvudet — »hvad tjänar

det till att skräda ord ? Hela världen

vet ju, att jag är hans älskarinna, det

är blott af vänskap för min man, som

jag hittills icke har sagt det högt.

Och ni! . . . Af egensinnighet, af

manlig stolthet — hvad skall jag kalla

det ? — har ni beslutit att rubba, att

ödelägga det förtroende, som den ende

man i världen, jag bryr mig om, nu i

många år har hyst för mig. Jag gjorde

det för er skull,» tilläde hon gråtande,

»för det jag visste, att ni satte värde

o

på hans vänskap, och nu ... A, jag

kan icke lida den tanken, att han skall

komma till mig och säga: ’Du har

ljugit för mig! Du har gjort det en

gång, du kan göra det flera gånger

— jag vågar icke lita på dig mera’.»

Rousseau, som ansågs så litet

förfinad i jämförelse med societetens af-slipade "ödh skarpsinniga kavaljerer^

hri&as förnämsta intressen dessutom

alltid samlade sig omkring »könet»-,

uppfattade likväl kvinnorna klarare än

någon annan af sina samtida. Hans

intensiva känslighet, hans ytterliga

mottaglighet för alla intryck,

framför allt hans djupt revolutionära, mot

allt häfdvunnet så rebelliska ande,

gjorde, att han framför alla andra

män var i stånd att förstå. Och

patisera med det, sörn Så ofta är

kvinnonaturens innersta väsen: dess

aldrig böjdat Vig evigt förnyande, trot*

sigt upproriska motstånd gentemöl dc

lagar och föreställningar, som männen

me»3 sin logiska vetenskaplighet, sin

matematiska regelmässighet, sin

respekt för allt klassiskt i århundraden

tornat ofvanpå hvarandra — lagar,

hvilkas ursprung ofta ingen längre

känner, föreställningar, som ha upphört att

äga en motsvarande verklighet. Efter

Rousseaus egen innersta mening, hade

Madame d’Houdetot rätt i sitt något

oklara och rebelliska, högst själfviska

resonnemang: för henne var realiteten,

innehållet allt — när formen stred

däremot, kastade hon den vanvördigt

och egenmäktigt åt sidan.

»Jag skall göra hvad jag kan föratt göra er till viljes,» sade han mikh,

efter en kort paus. »Gråt blott icke,

Sophie! Om ni visste, hur era tårar

fräta på mitt hjärta, som redan lider

nog för er skull! Jag skall göra hvad

jag kan — blott det vill jag icke

tåla, att den man, som ni älskar, skall

kalla mig feg.»

»Tack,» sade Madame d’Houdetot

matt och torkade sig i ögonen med

kragen af sin musketörhandske. »Tack,

min vän!» Hon räckte Rousseau

handen, som han dröjande förde till

sina läppar.

De tego bägge ett par sekunder.

Därpå sade Rousseau:

»Men — det är en sak, som jag

hittills har glömt att fråga om. —

Visserligen vet jag, att armén är

tämligen sysslolös, men ändå . . . Hvad

är orsaken till, att Saint-Lambert så

plötsligt vändt tillbaka?»

Hon såg upp, strålande,

småleende, med ögonen ännu fulla af tårar.

»För det, att han älskar er

Sophie,» sade hon med denna vemodigt

skälmska och smeksamma klang i

stämman, som blifvit honom så kär.

»Men hur i all världen har han

då fått veta, att... att.. . något...»

Madame d’Houdetot afbröt honomgenom en indignerad viftning med

handsken:

»Grimm!» sade hon blott, med ett

obeskrifligt tonfall.

»Grimm?» upprepade Rousseau

klentroget. »Ni drömmer! Han är

min bäste och käraste vän.»

»Det är ni, som drömmer,» sade

hon mildt ironiskt. »Jag gratulerar

er till att beständigt ha så vackra

drömmar!»

»Men det är omöjligt,» ropade

han häftigt. »Dessutom: han vet

ingenting. Han reste ju ur landet redan

i april, och ni kom först hit i maj.»

»Min syster d’Epinay!» sade hon

lika lakoniskt.

Rousseau teg litet. »Ni gör dem

bägge orätt,» sade han allvarligt.

»Det säger Saint-Lambert också,»

svarade hon vårdslöst. »Ni män äro

ju alltid så kloka — eller så

ridderliga. Men han säger det bara.»

»Alltså: Saint-Lambert tror

också .. . ?»

»Han vet det, min stackars vän.

Då armén, som ni vet, för

ögonblicket ej har annat att göra än att

prata och profva uniformer, har Grimm

som tidsfördrif underhållit honom med

tyska röfvarehistorier.»o

»A,» mumlade Rousseau

smärtsamt. »Hvem skall jag väl nu tro

på? Grimm — min Émilie!» Han

satte bägge händerna för ansiktet.

Därpå såg han åter hastigt upp: »Nej,

jag kan icke tro det,» sade han stilla.

Madame d’Houdetot reste sig upp

från sin trädstubbe. Hon svepte

kappan omkring sig och slog åter med

ett raskt kast den ena snibben öfver

vänstra axeln.

»Bry er icke om det, min vän.

Låtsa om ingenting! Jag har lefvat

i beständigt guerillakrig med min

syster d’Epinay allt sedan jag var så

stor som så» — hon stödde sitt

ridspö mot marken. »Är det någon,

som kan märka det ? Äro vi icke

alltid de bästa vänner?» frågade hon

triumferande. »Kom ihåg, det är en

lifsbetingelse för henne att intrigera

— de flesta damer kunna icke lefva

utan att få ställa till krångel. Jag

är ett undantag,» tilläde hon med

uppriktig själfkänsla.

Rousseau fattade hennes hand.

»Jag skrifver i afton till Grimm,»

sade han beslutsamt. »Första gången

jag träffar Madame d’Épinay affordrar

jag henne en förklaring.»

»För Guds skull!» ropade gref-vinnan förfärad. »Inte ett ord får

ni säga till Émilie! Det blir skandal,

scener, förklaringar — det blir aldrig

slut därpå! Och hvad skall det då

alltsammans tjäna till? Vi ha det ju

så trefligt och präktigt som vi ha

det. Det är ju blott ett behag mera

att veta med sig själf, att man icke

är narrad! Lyd mig nu» — hon

gick fram och lade bevekande handen

på hans skuldra: »Rör icke vidare i

denna sak! Ni vinner blott att

förstöra er Sophies rykte.»

»Jag kan inte lyda er,» ropade

Rousseau rasande. »Jag måste tala.

Detta förräderi af vänner mot en vän

är allt för upprörande!»

o

»A, de ha lekt en smula

kurra-gömma bakom vår rygg — vi ha ju

nästan gjort detsamma bakom deras.

Naturligtvis: vår lek var oskyldigare,

den skadade ingen — utom oss själfva,»

tilläde hon med en suck. »När de

tala om oss, kalla de oss också för

förrädare, det vill jag dö på.»

»Om de göra det, så tala de emot

sitt samvete — både Grimm och

Madame d’Épinay. Ty de känna mig,

de veta» — han rätade på sig och

stack högtidligt handen innanför västen

— »att i Jean-Jacques Rousseausbröst har aldrig en förrädares hjärta

klappat.»

Madame d’Houdetot hade redan

börjat gå nedför kullen. Hon vände

sig om, satte hatten, som kommit något

snedt på hufvudet, tillrätta och sade:

»Samvetet är så lydigt, min vän.

Det gäller blott att uppfostra det.»

Och medan hon lätt satte foten

på hans framräckta hand för att åter

svinga sig upp på hästen, som otåligt

stod med böjdt hufvud och skrapade

i marken, frågade henne Rousseau

smärtsamt:

»Är det min väninna — min

Sophie, som talar så?»

Hon ordnade sin kappa, grep

tyglarna och gaf hästen ett lätt rapp på

buken, så att han stegrade sig.

»Ja, det är er Sophie. Den stygga

vargen Skepsis, som har bitit tag i

oss allesammans, slukar nu också ert

enda lilla lamm. Fräls henne, om ni

kan!»Jusque lå j’avais été bon ;

des lors je devins vertueux

ou du moins enivré de la

vertu.

J. J. Rousseau

(‘Confessions“).

På Chevrette var man denna sista

veckan i juli ifrigt sysselsatt med

förberedelserna till en stor fest, hvarmed

Monsieur d’Épinay önskade högtidligt

inviga den nya flygeln, han låtit bygga,

på samma gång som hela det öfriga

slottet blifvit i grund restaureradt.

Hans fru, hvars intressen annars

sällan brukade sammanfalla med

gemålens, var denna gången lifligt

upptagen af projektet eller låtsade

åtminstone vara det. Hon glömde till

och med att beklaga sig eller ens

göra någon anmärkning öfver, att

Rousseau, som hon annars i sin

sentimentala och tyranniska vänskap härpå landet icke kunde undvara många

timmar å rad, nu icke på flera

dagar satt sin fot på slottet eller med

ett ord låtit höra af sig. Hon

komponerade »landtliga» kostymer till

tjänstfolket, inöfvade balletter och

pantomimer med dem och var

outtröttlig i att på alla lediga stunder repetera

igenom en lång feroll med sin lilla

dotter, som pudrad, sminkad och halfva

dagarna utklädd i en fantastisk,

ljusblå dräkt med vingar på skuldrorna,

lydigt efterapade moderns gester och

med sentimentalt eftertryck

deklamerade sina verser.

Rousseau hade fast beslutit att

hålla sitt löfte till grefvinnan: att

hvarken söka någon förklaring med

Madame d’Épinay eller göra henne

några förebråelser. Han hade föresatt

sig att för en gångs skull spela lika

bra salongskomedi som de andra, men

att uppträda på scenen var honom i

så hög grad motbjudande, att han

dag efter dag uppsköt att besöka

Chevrette.

Från Sophie hörde han ingenting.

Han visste, att hon nu beständigt höll

sig hemma. Saint-Lambert ägde också

en liten egendom i Eaubonne helt

nära det hus Madame d’Houdetot hyrtför sommaren. Margency hade, så

snart han fick reda på Saint-Lamberts

ankomst, strax förmodat, att det var

för att se till, hur bönorna och

ärterna växte i hans köksträdgård, som

markisen så hals öfver hufvud lämnat

lägret i Westfalen. Rousseau hade

hittills icke tänkt därpå, men nu

förstod han, att det naturligtvis var

grannskapet med Saint-Lamberts gård,

mera än svägerskans närvaro på

Chev-rette, som bestämt den unga

gref-vinnans val af sommarbostad.

Ingen af gästerna på Chevrette

tänkte någonsin på att besöka

Eremitaget, och filosofen gick åter som en

enstöring i sitt hem eller ströfvade

omkring i Montmorencyskogarna.

Ingen tycktes längre taga någon notis

om honom och, trots sin ofta uttalade

likgiltighet för människors sällskap,

var det med en viss bitterhet han åter

kände sig hänvisad blott till »tanterna»,

som Madame Le Vasseur och Thérese

på skämt brukade kallas af vännerna.

Under dessa långa ensamma dagar

i skogen och i den lilla inhägnade

trädgården på Eremitaget, där han med

egna händer rensade ogräset från

jord-gubbslanden eller band upp de

nedfallna fruktspaliererna, tänkte han meraän han någonsin förut gjort öfver heiä

sitt förhållande till alla dessa

människor, som kallade sig hans bästa

vän-ner-, och som han själf ända tills

nu uppriktigt ansett därför. Smärtari

öfver att känna sig förrådd af Madamö

d’Epinay, hvilken han nu i flera år

varit van att betrakta som eri kär och

förtrölig syste^ vär för honom riästari

lika bitter som den tanken* att baris

hjärtas ömmaste känslor voro

likgiltiga förj ja, räknades för så godt som

värdelösa af den enda kvinna, han

ändt-iigeri eri gång i sitt lif af hela sin själ

älskade. Hans stolthet reste sig, hans

omätliga själfkänsla, som hviskade till

honom, att han — Jean-Jacques

Rousseau — den fattige medborgaren i

Genéve, hvilken nu gick här som en

främling och ett nådehjon i herr

d’Epi-nays skogar, var tusen gånger mera

värd än alla dessa obetydliga, ytliga

världsmänniskor tillsammans, hvilka till

tidsfördrif roade sig med att leka med

honom och hans cde som med en boll.

Var det afund från Grimms sida?

Kunde han då verkligen se, att den

»björn» hans väninna fångat och nu

höll bunden i rosenlänkar, en gång,

när han sönderslet länkarna, skulle

resa sig som den skogens konung hanvar? Gång på gång i dessa ensamma

dagar sade han sig själf, att han stod

ett steg högre än de flesta andra

människor, han var dygdigare och

starkare, stöpt af ädlare metall, hans syn

räckte vidare, hans öra hörde

skarpare än någon nu lefvande mans, som

han kände. Han visste med sig, att

han, trots sin svärmiska naturell och

stora mottaglighet för intryck, dock

hade få illusioner. Världen hade tagit

lifvet af de flesta, medan de ännu blott

voro små, späda, veckogamla barn,

och de få, han hade fått behålla, närde

han besvärligt med tviflande

sympatier och bleknade förhoppningar, allt

under det han fegt blundade med

ögonen af fruktan att förlora också dem.

Och ändå! — med denna sin stolta,

orubbliga öfvertygelse om sitt eget

värde, och att han kunde och borde

vara sig själf nog, med sin dyrköpta

lifserfarenhet bakom sig kunde han

ändå ej låta bli att söka efter vänner

och naivt och blindt tro på dem, han

tyckte sig ha funnit!

Det var honom rent af ett behof

att tro på dem, han höll af — och

fanns det några, han innerligt hållit

af och slutit sig till här i Frankrike,

så var det först och främst Madamed’Épinay och Grimm. Det var han,

som introducerat den då obetydlige

och beroende främlingen i väninnans

hus, det var han, som fört deras

hjärtan tillsammans, som med glad

tillfredsställelse sett deras ömsesidiga

sympati blifva varmare och varmare. Och

nu fann han sig plötsligt utanför detta

förhållande, som han själf varit med om

att skapa, ovänligt och fientligt

distanserad genom en perfid angifvelse,

en onödig och halft uppdiktad

anklagelse. Nu, då han allra bäst

be-höfde hjälp och stöd hos sina vänner,

nu förrådde de honom, handlade illojalt

bakom hans rygg, förtalade honom

och gjorde honom förhatlig för en af

de få män, hvilkas vänskap och

aktning han i hög grad satte värde på:

Saint-Lambert. Hans älskade väninna

skrämde de bort från honom, beröfvade

hans ensliga tillvaro den fattiga

allmosan af hennes oskyldiga umgänge

och hennes ljufva, förtroendefulla

vänskap. Och allt detta utan att

någonsin på förhand gifva honom ett

varnande ord, ett vänligt råd, en

broderlig förmaning, utan att ens göra

sig den mödan att i grund och

botten undersöka, huruvida det

»förräderi» de med en sådan indignationanklagade honom för, verkligen

existerade eller icke.

Han var de första timmarna, efter

det han återkommit från mötet på

Mont-Olympe, så bedröfvad och

harmsen, så rent af förbittrad på Madame

d’Épinay, och i synnerhet på Grimm,

att han på fullt allvar föresatte sig

att aldrig mer sätta sin fot på Chevrette.

Men då han sofvit på saken och ett

par dagar förflutit, presenterade det

hela sig litet annorlunda. Var det nu

också verkligen alldeles säkert, att

Sophie hade rätt? Han kände väl till

hennes eviga »guerillakrig» med

svägerskan, och hade hon icke själf för kort

tid sedan öppet erkänt, att hon icke

kunde fördraga Grimm? Det var ju

möjligt, att denne på tal om Chevrette

låtit undfalla sig ett par skämtsamma

ord till Saint-Lambert, som den om sin

»ära» så skuggrädde markisen

ögonblickligen tagit på allvar. Han intalade

sig själf—ty han ville gärna

öfver-tyga sig därom — att det egentligen

var högst orätt af honom att på detta

sätt döma två af sina äldsta och bästa

vänner ohörda och på lösa

antaganden, som falska och lågt afundsjuka.

Och dessutom : här på Eremitaget var

han Madame d’Epinays gäst, hon hadei sitt hjärtas godhet, då hon kände

hans leda för stadslifvet och i

synnerhet för Paris, upplåtit åt honom denna

fristad, nästan tvungit honom att

mottaga den. Vore det ej den svartaste

otacksamhet af honom att vid första

ord af en annan tvifla på hennes så

ofta pröfvade vänskap? Och plötsligt,

med ett af de häftiga omslag, som så

ofta förekommo hos honom, vände

han på en gång hela sin vrede och

alla sina förebråelser uteslutande mot

sig själf. Till slut — efter några

dagars förlopp, under hvilka han

hvar-ken hört eller sett till någon i sin

ensamhet — behöfdes det icke mera än

en af Madame d’Epinays vanliga

hjärtliga och sentimentala biljetter med

hennes vanliga ömma förebråelser och

vänskapsförsäkringar, för att han,

fullkomligt öfvertygad om hennes oskuld,

sin egen lättrogenhet och orättvisa,

ånyo ångrande och botfärdig, skulle

uppsöka sitt andra hem: Chevrette.

Han kom som vanligt vid

middagstiden och blef af värdinnan

mottagen med en hastig, halft förebrående,

halft forskande blick, som han strax

besvarade med att ömt omfamna henne.

Monsieur Dupin de Francueil, till

hvars smak och arrangeringsförmåga

11Monsieur cTÉpinay ständigt hade det

allra största förtroende, var äfven i

dag middagsgäst på Chevrette. Af

andra främmande var där blott

Madame de Verdelin, ty både Margency

och den gamle markisen af Croismare

räknades ju för ögonblicket med till

husets folk. Mademoiselle d’Ette hade

ändtligen rest sin väg, och Madame

d’Houdetot och Saint-Lambert höllo

sig obevekligt hemma på Eaubonne.

Efter middagen slog sällskapet sig

ned i Madame d’Epinays lilla salong.

Rousseau, som strax vid ankomsten

och mötet med Madame d’Epinay känt

sig tryggare och gladare till sinnes,

än han gjort under någon af de sista

dagarna, hade nu, då han hvarken fann

grefvinnan eller Saint-Lambert på

Chevrette och ingen ens nämnde deras

namn eller talade om dem, plötsligt

blifvit vid mycket dåligt lynne, bitter

och häftig. Redan under middagen

hade han begynt att på det

våldsammaste fara ut emot Frankrike och

fransmännen, lyxen och

rangförordningen, öfvercivilisationen och

salongs-estetiken — kort sagdt, han hade, som

Monsieur d’Épinay med en

axelryckning beklagande uttryckte sig, »börjat

rida alla sina gamla spattiga käpphästar».»Kriget!» brusade han nu upp

som svar på en anmärkning af

Monsieur de Croismare, hvilken stillsamt,

i de lindrigaste, mest valda ordalag

beklagade, att det dröjde så länge,

innan öfverbefälet skred till aktion.

»Hur vill ni, att de moderna

fransmännen skulle kunna ha begrepp om

manstukt eller om ett energiskt

uppträdande i fält? Karlar, som — jag

talar här naturligtvis blott om de

ledande herrarna,» tilläde han med

en handrörelse, hvilken fullständigt

räddade menige man från hans dom;

— »karlar, som, när de äro hemma,

dagen igenom låsa sig inne med

damer i förgyllda boudoirer och snattra

med dem som inlärda papegojor. Säg

mig,» — han ställde sig hotande

framför Madame d’Epinay, blott för det

att hon på hans oroliga vandring fram

och tillbaka i rummet händelsevis för

ögonblicket råkade vara honom

närmast. »Säg mig, hvad gör ni till

exempel hela dagen här på Chevrette

— ni och era vänner? Hvad gör ni?»

Madame d’Epinay skrattade, halft

road, halft ängslig öfver hans orimliga,

alldeles onödiga häftighet. Det var

icke likt honom att uppträda på detta

hänsynslösa sätt i närvaro af så många

människor.»Hvad vi göra?... Men . .. min

Gud, vi göra hvad alla andra

människor göra. Vi prata naturligtvis.»

»Naturligtvis! Ja, just det —

o

ni ’prata’! Århundradets friska

vindfläkt, som nu börjat blåsa öfver Europa,

den går i Frankrike upp i munväder.

Ni pratar, konverserar, talar, säger

repliker — eller sjunger på sin höjd

kupletter!»

Margency klappade i händerna,

Francueil och Monsieur d’Épinay gåfvo

sig också till att applådera.

»Bravo, Jean-Jacques! Flera

"repliker’! Intet klär Jupiter så som den

heliga vreden!»

»Och intet klär en schweizisk

medborgare så som att säga ’ni’ till

sina franska bröder,» sade Madame

d’Épinay mildt, med en skämtsamt

förebrående blick ur sina vackra ögon.

Rousseau mötte den, kom strax bort

och kysste öfverdrifvet ångerfullt

hennes hand.

o

»A, Madame...» mumlade han

själfförebrående, nästan otröstligt.

»Ack, du känsliga hjärta!»

ropade Francueil. »Du kraftiga hand

och heta hufvud! Du är tribunen,

som skall frälsa folken, det tvifla vi

icke på,» — hans stämma hade enlätt anstrykning af ironi — »men vi,

ser du, vi äro liktorerna med fascema

som röja väg. Efter oss kommer

Caesar.»

Madame de Verdelin, som

hvar-ken var styf i romersk eller i fransk

historia, men som uppfattat namnet

Caesar, satte det nu med plötslig

djupsinnighet i förbindelse med hvad hon

hade hört angående nationens hopp

till salig hertigen af Bourgogne och

hans förmodade reformationsplaner.

Hon hade en adlig dams

obegränsade vördnad för kungahuset och

önskade gifva kejsaren, hvad kejsaren

tillhörde, då hon naivt eftertänksamt

och höfligt frågande vände sig till

Francueil:

»Menar ni Monseigneur le

Dau-phin, Monsieur?»

De skrattade allesammans, till och

med Rousseau. Stackars vanmäktige,

förtryckte Dauphin, ofri i hvar

rörelse, bevakad natt och dag af sin

fars mätresser och gunstlingar! Att

sätta hans namn i förbindelse med

Caesars!

Rousseau afbröt skrattet, suckade

och slog tragiskt ut med handen:

»Ack nej, Madame! Ur denna

jordmån uppväxa inga romare!»»Men i brist på Caesar, som ju

onekligen för länge sedan dragit sig

tillbaka från Gallien, ha vi åtminstone

en Kleopatra. En Kleopatra, som vida

öfverträffar den första och som

ensam är kapabel att stuka alla romare!»

Utan vidare öfvergång, började

de nu alla att tala om Madame de

Pompadour och därefter åter om

kriget — »hennes krig» — samt om

kungen af Preussen, som nu hela

världen svärmade för.

Margency undrade med sin vanliga

ironiska min, om ändå inte Richelieu,

ifall man kunde förmå honom att

lösslita sig från Paris, dugde bättre till

öfverbefälhafvare än både marskalken

af Estrées och prinsen af Soubise,

som man nu sades sätta sitt hopp

till i Versailles.

»Jag ber er, min herre,» — den

gamle markisen af Croismare reste

sig upp med denna ståtliga, graciöst

nedlåtande artighet, som präglade hela

hans sätt och som ovillkorligt påminde

om Louis XIV och »le grand siécle»

— »jag ber er, tala med mera

aktning om hertigen af Richelieu, som

jag har den äran att räkna bland

mina särdeles goda vänner. Ni skulle

ej tillåta er denna ton, min unge vän,om ni som jag hade sett honom vid

Fontenoy!»

»Men, herr markis,» invände

Mar-gency med spotsk saktmodighet,

»numera tror ju ingen, att det verkligen

var vår älskvärde hertig, som vann

slaget — inte mera än det

brushuf-vudet d’Auteroche!»

»Ah, d’Auteroche — den tappre

d’Auteroche!» ropade markisen. »Har

man ej heller längre respekt för detta

namn? Det går sannerligen tillbaka

med Frankrike, när en yngre släkt

ej längre har aktning för ett dristigt

dåd, ett fint och djupt ord på sin

rätta plats!» Den gamle herrn

skakade beklagande på hufvudet. »Stå

öga mot öga med döden och icke ett

ögonblick förlora sin kallblodighet eller

världsvana — först då kan man säga,

att man är väluppfostrad och

civiliserad! Ni skulle som jag ha sett det

glada humör, det ridderliga behag,

hvarmed han hälsade fienden och

viftade med handen: ’Efter er, mina

herrar engelsmän!’. .. Och ni skulle

ha medgifvit, att han den dagen som

en äkta fransman och en äkta

adelsman häfdade landets ära!»

»Men ni nekar då icke, herr

markis, att det var ett rätt kostsamt sättatt häfda vårt folks oöfverträffliga

lefnadsvett,» svarade Margency hvasst,

retad öfver tillrättavisningen.

»Kostsamt!» Den gamle markisen

vände med en superb rörelse

hufvu-det och gaf Margency en blick öfver

axeln. »Kostsamt, säger ni? Med

ett sådant ord betalar man igen

millioner.»

Frampå aftonen, just då man efter

en kort promenad i parken beredde

sig att gå in till supén, kommo

Madame d’Houdetot och Saint-Lambert.

De voro bägge till häst, och denna

gång bar Madame d’Houdetot

frun-timmersriddräkt. Strålande, naivt

lyck-salig, stolt som en ung drottning

hälsade hon från hästryggen sällskapet

på slottstrappan utan att särskildt

utmärka någon. — Rousseau visste

icke ens, om hon såg honom bland

de andra. Saint-Lambert var lugnare,

men också öfver hans manliga ansikte

låg utbredt ett skimmer af så

strålande lycka, att det ovillkorligt föll i

ögonen på dem alla. De redo in på

borggården och stannade blott ett

ögonblick för att hämta ett besked

angående festen. Med handen på sinsysters stigbygel och ansiktet nyfiket

nästan forskande vändt upp emot

hennes, gaf Monsieur d’Épinay den

begärda upplysningen. När de, efter

en kort men vänlig hälsning, ånyo

vände hästarna och i skarpt traf

sprängde bort från gården, medan

de alla i det starka skenet från den

nedgående solen ett ögonblick stodo

stilla och sågo efter dem från trappan,

sade husets herre långsamt, halft

af-undsjukt:

»Skall man tro de där bådas

ansikten, så måste det likväl här på

jorden finnas ett slags fullkomlig lycka.»

Rousseau var icke afundsjuk.

Hans förra misstämning och nervösa

trätgirighet hade helt och hållet

försvunnit, voro som bortblåsta, medan

f

han mellan Madame d’Epinay och

Francueil, tyst under deras samtal,

hvaraf han intet uppfattade utom

ljudet af de kära, förtroliga rösterna,

stilla vandrade genom parken. Han

kämpade själfförnekelsens stolta kamp

mot sitt eget hjärta och drömde om

den saliga lyckan att kunna älska

utan synd. När sedan Madame

d’Hou-detot och Saint-Lambert så

oförmo-dadt redo in på gården, kände han,

i samma stund han stod framför dem,ansikte mot ansikte, ingen som helst

bitterhet eller svartsjuka, blott en

smärtblandad, exalterad fröjd öfver

att se den älskade så lycklig. Och

med berusande hänförelse, med stolt

beundran för sig själf visste han, att

han — åtminstone i detta ögonblick

— vunnit seger öfver sina rebelliska

sinnen och sitt ännu mer rebelliska

hjärta.

I det han därefter liksom de andra

ännu stirrade efter den högreste

kavaljeren och den smärta ryttarinnan, som,

med den himmelsblå kjolen, fladdrande

bakom sig, så dristigt tumlade sin häst

ute i den breda slottsallén, sade han

— som svar på Monsieur d’Épinays

ord — sakta och drömmande:

»Lyckan?... Ja, det är lycka

att helt kunna gifva sig själf till en

annan, i tanke, i ord och handling ...»

Han teg litet, och blicken följde de

bägge höga gestalterna, som nu öfverst

på backen en kort sekund tecknade

sig mörka mot den i brandrödt

flammande himlen, innan de i nästa

ögonblick hastigt försvunno nedför

sluttningen.

»Men,» — han vände sig emot

Monsieur d’Épinay och de andra, och

hans varma, bruna ögon strålade —»jag säger eder, tro mig: den största

lyckan är att äga och behärska sin

egen själ.»

Madame d’Epinay stod ännu kvar

bredvid Rousseau. Hon vred

huf-vudet och såg förvånad, skarpt på

honom från sidan. Han kände det

och vände sig emot henne — hon

sänkte långsamt, allvarligt ögonen för

hans klara och ljusa blick.

De öfriga gingo en efter annan in

i hallen; de hörde de högklackade

skornas klapprande mot marmorgolfvet,

och dörrar, som öppnades och slötos.

Men Madame d’Epinay och

eremiten stodo ännu kvar öfverst på

trappan. Nu var det blott en smal,

gyllene rand kvar af solen — den

gled långsamt ned bakom träden.

Det blef ett ögonblick alldeles tyst

omkring dem. De hörde ett par stora

fåglar flaxande slå ned på taket öfver

pelargången. Så svepte plötsligt en

kylig, mild vindfläkt öfver deras

ansikten.

Madame d’Epinay drog pelissen

tätare om sina bara skuldror och vände

sig om för att gå in.

»Kom,» sade hon. »Det är

aftonbrisen. Nu är dagen förbi.»On m’a fait boire jusqu"å

la lie la coupe amére et

douce de la sensibilité.

J. J. Rousseau

(“La Nonvelle Héloise").

Blott i hopp om att återse Sophie

hade Rousseau antagit bjudningen till

festen på Chevrette. Han hade ej talat

med henne sedan deras möte på

Mont-Olympe — det var nu nära en vecka

sedan — ej sett henne sedan den där

aftonen i borggården på Chevrette,

ty trogen sitt löfte hade han ej en

enda gång velat uppsöka henne i

hennes hem. Han hade under dessa

dagar skrifvit minst tjugu bref till

henne — tusen gånger mera

ömma och eldiga än dem Saint-Preux

någonsin skref till Julie, men så stor

var hans ödmjuka fruktan att göra

henne emot, att han ej vågat afsända

ett enda. Det som ökade hans saknadefter den älskade, hvilken nu under

nästan två månader varit så godt som

hans dagliga sällskap, var att han ju

under denna tid, då hon ej en timme

på dagen var borta ur hans tankar,

oupphörligt måste föreställa sig henne

tillsammans med Saint-Lambert,

uteslutande upptagen af honom. Ty han

visste, att hon svartsjukt räknade hvar

dyrbar minut, det förunnades henne att

tillbringa med sin älskare, som inom

kort måste återvända till armén.

Rousseau kände, att Sophie ej skulle

förlåtit honom, ifall han beröfvat

henne ett enda af dessa ljufva

ögonblick. Och för honom, som måste

nöja sig med så litet, och ändå lefva

i evig fruktan att förlora detta lilla,

var hennes missnöje värre än döden.

Men nu vid festen skulle han åter

ha lof att se och tala med sin ljufva

väninna. Då alla kände deras

föregående intimitet, kunde hon ej gärna

utan att utsätta sig för anmärkningar

och kommentarier försöka att undgå

honom. Han skulle åter möta hennes

kära ögon, höra hennes klara, litet

sjungande stämma, hennes ljufva,

lättsinniga skratt. Hans hjärta klappade

fortare af oemotståndlig, dåraktig glädje,

medan han på samma gång, halft spotskt,halft vemodigt resigneradt, smålog

öfver sig själf: han tänkte på, hur det

beständigt varit hans öde i lifvet att

mest njuta den kärlek, han aldrig

kunnat vinna.

Hon kom sent; alla de öfriga

gästerna voro redan samlade, äfven

Saint-Lambert hade för länge sedan anländt.

Genom de höga, hvälfda dörrarna, som

storväxta, hvitpudrade lakejer,

silfver-glittrande i ljusgrönt och violblått

livré, vördnadsfullt höllo öppna, trädde

grefvinnan d’Houdetot vid sin broders

hand in i salen. Hennes dräkt af

blekröd brokad och franska spetsar,

stram öfver skuldror och byst, med

stora veckrika paniers, hela hennes

mjuka, harmoniska och spänstigt raka

gestalt passade så enastående väl in

i ramen af det med matt guld och

blekt bortdöende skiftningar i lila och

pärlemorsgrått dekorerade rummet,

att damerna nästan begynte misstänka

henne för att rent af ha beräknat den

verkan hon önskade göra i ensemblen.

Gästerna beredde höfligt plats

förslotts-herrn och hans syster, och i ljuset

från de nya, hypermoderna kronorna

af det nu hypermoderna sévresporslinet,

näpet trippande på sina höga,

karmosin-röda klackar, behagfullt och förbind-ligt böjande sitt pudrade hufvud öfver

den skära, diamantbesatta colleretten,

drog den unga, nu helt segerrika,

förfinade och fullkomnade rococons

själfs-våldiga och graciösa drottning in i

sitt rike.

De flesta af damerna tillhörde

ämbetsmannavärlden och finansadeln, men

med grefvinnan d’Houdetot trängde

på en gång liksom en fläkt från

Versailles in i salongen. Hon tillhörde

den intimare hofkretsen och var

drottning Maria Leczinskas gunstling och

väninna. När hon hälsade, var det

med detta egendomliga, på en gång

osökta och strängt studerade behag,

man i hela vida världen blott såg

vid kungens af Frankrike hof: denna

djupa, långsamma böjning med sänkta

ögon och styf midja, denna spänstiga

elegans i sättet att åter räta upp sig,

medan blicken stolt, men blygsamt

å nyo lyfte sig och hufvudet lätt

kastades tillbaka — korrekt, graciös

och beundrandsvärdt behärskad i hvar

rörelse, i hvar linie af sin kropp.

Längst borta i salen vid den

motsatta dörren stod Rousseau i ifrigt

samtal med Monsieur de Jully och

Saint-Lambert om den moderna

italienska musiken och om den franskaoperans förtviflade och hopplösa kamp

för lifvet. De tre herrarna hade varit

så upptagna af diskussionen, att de

glömde gifva akt på sällskapet; men

midt i ett häftigt och lidelsefullt angrepp

mot Rameau tystnade Jean-Jacques

tvärt, stammade hjälplöst ett par gånger

och glömde fullständigt att afsluta

satsen. Saint-Lambert betraktade

honom förvånad med sina stora, klarblå

ögon, vände sig om och följde

riktningen af hans blick: Madame

d’Hou-detot passerade så tätt förbi dem, att

hennes paniers snuddade vid deras

styfva, utstående frackar.

Hvarken Rousseau eller

Saint-Lambert återtogo samtalet. Strax

därefter började »défilén» — det vill

säga gästerna samlade sig parvis för

att i ett långt tåg genom den

restaurerade och nybyggda delen af slottet,

som man då på samma gång kunde

taga i betraktande, begifva sig till

kapellet, hvilket nu högtidligt skulle

invigas af sockenprästen i Deuil.

Hand i hand trädde paren in i

den lilla slottskyrkan, som afslutade

den nybyggda flygeln. I midtelgången

framför koret, där prästen liksom i en

kaskadaktig terrass af ljus och

blommor, redan väntade, skildes kavaljereroch damer med en djup och sirlig

hälsning från hvarandra. De förgyllda

och hvita bänkradernas praktfulla

ödslighet fick på samma gång plötsligt

innehåll och lif genom alla dessa

guld-broderade, mångskiftande frackar, dessa

spetsjaboter, pudrade peruker och

stångpiskor på den ena sidan, och på

den andra: smala, styft snörda midjor,

bara bröst och halsar under snäfva

sidencolleretter, hvilka som en

blomsterkalk inneslöto damernas ansikten,

sminkade, målade, besatta med moucher

under höga, snöhvita koaffyrer.

Solfjädrarna gingo fläktande af och an

— som fjärilar öfver en rosenrabatt

— halfhöga hviskningar och leende

ögonkast gledo från bänk till bänk

och tvärs öfver den skiljande

matt-belagda midtelgången. Längst

framme vid koret, i sin lilafärgade fåtölj,

skådade byggherrn stolt och glad

ut öfver sin kyrka, som med sina

mjukt förtonande fresker, förgyllningar

och kokett ornamenterade pilastrar

mera liknade ett tempel upprest åt

det adertonde århundradets suprema

gudom: konsten, än en boning för

de kristnes stränge gud.

■s>Ecce sedes hic Tonantis» ... klang

den af Rousseau för tillfället kompo-

12nerade motetten patetiskt och

högtidligt ut öfver församlingen, och den

italienska primadonnan Signora Bruna

trädde fram för orkestern.

Vid utgången från kapellet gåfvo

Monsieur och Madame d’Epinay så

att säga kur för sina gäster, hvilka

med många smickrande och välfunna

komplimanger trängde sig omkring dem.

Blott Monsieur de la Popeliniére,

som hittills obestridt häfdat sin plats

som den fermier général, hvilken med

mesta esprit och smak förstått att till

sitt eget och sina vänners bästa

använda de obegränsade inkomster, som

Gud, kungen och folket unnade

honom, var icke riktigt nöjd. Hans

oöfverträffliga, namnkunniga »petite

maison» fördunklades i afton af

Chev-rettes glans. Han komplimenterade

artigt värdfolket, men två steg ifrån

dem, vände han ryggen till, och vänd

till baron Holbach, som råkade stå

bredvid honom, sade han alldeles

högt:

»Den lille Épinay, som redan,

tack vare sin gemål, står sig så väl

med filosofien, och tack vare sin vackra

syster har vunnit naturen och dess

apostel på sin sida, önskar nu också

skaffa sig vår Herre till bundsförvant.Man trodde ju visserligen, att han

efter Voltaires tronbestigning hade

abdikerat, men tydligen har han ännu

chancer att komma till heders igen,

eftersom Épinay med sin fina näsa

inte törs lämna honom i sticket.»

Monsieur d’Épinay vände sig icke

ens om — han kände stämman. 1

det han bugade sig för Madame Ducros,

en financiere, hvars vänliga sinnelag

han hade all anledning att betvifla,

sade han ögonblickligen med hög röst

och sitt allra mest förbindliga leende:

^Hvad det gläder mig att ha den

äran att se er i dag, Madame! Det

är icke i motgång man skall pröfva

sina vänner — det är i medgång. De

flesta ha nämligen ingenting emot att

spela beskyddare . .. Men en man,

som gratuleras till en seger, kan vara

säker på att möta idel gröna ögon

hos sina vänner. Det gläder mig att

kunna konstatera, att era äro lika

förtjusande himmelsblå som alltid!»

Markisen af Saint-Lambert, som

stod omedelbart i närheten af den

talande tillsammans med Madame

d’Hou-detot, fångade strax repliken, och —

utan att låtsa se Jean-Jacques, hvilken

hade plats ett par steg därifrån på

hennes andra sida — sade han:»Er broder, Madame, har icke

rätt att yttra sig så skarpt om

Monsieur de la Popeliniére. Efter allt

hvad jag känner till angående honom,

duger han icke blott till att vara en

mans vän, utan till och med att vara

hans fiende.»

»Hvad menar ni, Monsieur?»

mumlade Madame d’Houdetot, förskräckt

öfver hans plötsligt sarkastiska ton,

som hon så väl kände, men som han

aldrig någonsin användt mot henne.

»Jag menar hvad jag säger,» sade

han kallt. »Till vän duger hvilken

stympare som helst, så länge han är

ens vän. Men ni måste medge,

Madame, att det är högst maktpåliggande,

att ens fiender — hemliga så väl som

uppenbara -— äro hederliga och lojala

människor. Det är ju med dem man

skall mäta sina krafter.»

Rousseau vände sig hastigt om

utan att våga se på Madame

d’Hou-detot. Han så väl som hon hade

fullständigt förstått adressen och riktigt

tolkat hotelsen i de sista orden.

»Han vet allt!» sade han till sig

själf. Och därpå med plötslig, åter

vaknande själfkänsla, i det han höjde

hufvudet: »Nej, icke allt — ty dåkunde han ej misstro en ängel eller

hota en dygdig och uppriktig vän!»

Och liksom om han skämdes för

sin förra, alldeles oreflekterade, fega

ängslan, gick han fram till

Saint-Lambert och hans älskarinna.

»Jag har ej på länge haft den

glädjen att se er, Madame, eller ens

att få hälsa på er. Eremitaget och

Chevrette ha saknat sin solstråle.»

Madame d’Houdetot rodnade utan

att vilja möta hans blick.

Saint-Lambert sade kallt med sin högdragna,

fasta blick:

»Om Madame i ert sällskap är

van vid att alltid få höra så vackra

saker, beklagar jag, att hon så länge

måst undvara dem.»

Markisen vände sig om på klacken,

bjöd handen åt Madame Ducros och

gick ut ur kapellet.

Rousseau tillät sig att erbjuda

grefvinnan sin hand. Hon tog den

dröjande och motvilligt.

»Min Gud, hvad har ni då gjort!»

hviskade hon häftigt. »Ser ni icke,

att han vet allt!»

»Jag svär er, det är icke min

skull. Trösta er, dyraste Sophie, allt

skall bli godt igen!»

»Gå då inte här och kalla mig’Sophie’, åtminstone!» hviskade

Madame d’Houdetot energiskt och

rasande. »Hvad vill ni, att människorna

skola tro? Ni slutar ju med att

fullständigt förstöra mitt rykte.»

»Min väninna...»

»Men, min Gud!» Hon klämde

vredgad hans hand. »Har jag icke

förbjudit er att bruka alla dessa

ömma ord? Börja rätt och slätt

"Madame’ och säg så hvad det är, ni vill

säga.»

Rousseau svarade icke. Hon

började få samvetskval öfver sin häftighet

och ovänlighet.

»A, min vän ... ni vet inte, hur

olycklig jag är! Jag kan icke

uthärda att se honom i dåligt lynne.»

Och då Rousseau ännu icke

svarade, drog hon honom plötsligt —

glömsk af all konvenans, af alla onda

tungor omkring dem — in i en af

de djupa fönsternischer, de just

passerade.

»Jag ber er,» sade hon brådskande,

bönfallande — »hämta Saint-Lambert,

bed honom komma till mig. Ni

måste hjälpa mig — kom ihåg, det

är er skull! Går han och tänker ondt

om mig en half timme till, kan jag

icke lefva.»»Men supén? Och pjesen, som

sedan skall spelas? ...»

»Jag måste tala med honom,»

sade hon bestämdt. Ögonbrynen voro

skarpt hopdragna öfver de klara,

allvarliga ögonen, som hon nu fast

riktade på honom. »Jag går ut i

pelargången» — hon öppnade hastigt,

medan hon ännu talade, det höga

fönstret, som gick ända ned till golfvet.

»Bed honom söka mig där.» Och i

det hon beredde sig att gå, sade hon

dröjande, som om hon en smula

skämdes öfver sin själfviskhet:

»Och ni, Rousseau — ni kan söka

upp oss där . . . sedan.»

Rousseau uträttade helt kort och

utan någon som helst förklaring sitt

uppdrag till markisen, som ännu

samtalade med den tjocka och indignerade

Madame Ducros. Han gick rakt fram

till honom, i det han sade — så högt

och tydligt, att alla kunde höra det:

»Madame d’Houdetot önskar att

tala med er, min käre Saint-Lambert.»

Och då markisen häftigt vände sig

emot honom, gaf han honom lika lugnt,

i lägre ton, anvisning på, hvar han

kunde finna henne. Då han mötte

Saint-Lamberts ögon under de sam-mandragna brynen, gratulerade han

sig själf till att vara så behärskad.

Madame d’Houdetot hade

emellertid raskt trädt ut i pelargången, som

— lik ett öppet galleri — gick jäms

med denna del af huset och

inneslöt en liten kringbyggd gård, i hvars

midt en vattenfontän plaskade. Hon

gick obekymradt fram till fontänen,

utan fruktan att bli sedd frän fönstren,

då hon visste, att gästerna vid det

här laget troligen alla hade samlat

sig i rummen, som vette utåt parken,

för att betrakta fyrverkeriet, hvilket

Monsieur d’Épinay såsom ett slags

öfvergång från den högtidliga

kyrko-invigningen till den mera muntra

supén och det därpå följande vidlyftiga

teaterdivertissemanget hade funnit

passande att arrangera.

Medan hon väntade, satte hon sig

på fontänens marmorkant och

doppade tanklöst fingerspetsarna i det

kalla vattnet. Den hos henne så

ovanliga upphetsningen hade redan lagt sig;

hon ångrade blott, att hon gifvit

Rousseau ett dylikt uppdrag och sålunda

själf försatt de båda männen i ett

ännu mera skeft förhållande till

hvarandra, än det, hvari de förut stodo.

Hon satt där länge. Ändtligensåg hon en mörk skugga röra sig

under pelarna och därefter komma fram

i ljuset från fönstren, som från bägge

våningarna klart belyste gården. Han

hade strax fått syn på henne och gick

bort till fontänen.

Hon reste sig upp — det var icke

Saint-Lambert, det var Rousseau.

»Ni är allena?» frågade han

förvånad.

Hon tog ett steg fram emot

honom. Trots sminket såg han i ljuset

från fönstren, hur blek hon var.

»Vill ni verkligen påstå, att ni

har talat med Saint-Lambert?» Hon

kramade nervöst den hopslagna

solfjädern i sin knutna hand och vände

trotsigt ansiktet upp emot honom. »Att

ni har framfört min hälsning, att jag

önskade se honom? ...»

»Ja, Madame,» svarade Rousseau

fast, med ovanlig värdighet.

Hon såg hjälplöst på honom med

sina stora ögon — liksom om hon

icke förstod. Så tryckte hon plötsligt

bägge händerna mot hjärtat och

hvi-skade:

»Han vet det... han vet, att

hans Sophie väntar honom — och

han kommer icke! Då älskar han

mig icke mera.»»Sophie!» Med armen om hennes

lif satte han henne varligt ned på

bassängens breda marmorkant, och han

förekom sig själf i detta ögonblick

nästan öfvermänskligt stark, som icke

strax drog henne intill sig och slöt

henne i sin famn, där hon vacklande

sträckte sina händer emot honom.

»Tro mig,» hviskade han — »det är

ett missförstånd. Det kan ej vara

annat. Låt mig ännu en gång

uppsöka honom.»

»Nej, min vän,» sade hon stilla

men bestämdt och höll fast den hand,

som ännu omfattade hennes. »Nej.

Jag har varit dåraktig nog att sända

er till honom en gång — han har

uppfattat det som en utmaning, en

o

fräckhet — af er, af mig ... A, hvad

vet jag!»

Med en rörelse af hjälplös

för-tviflan knäppte hon ihop händerna

och lät dem sjunka. Hennes ögon

voro fulla af tårar.

o

»A,» mumlade hon klagande —

»Ingen vet, hur ondt det kan göra i

hjärtat, när man älskar!»

»Madame!» ropade han

lidelsefullt, djupt sårad af att hon så

komplett tycktes glömma honom. »Sophie!

1 er egen smärta är ni obarmhärtigmot andra. Jag vet, hur ondt det

gör att älska! ...»

Han böjde passioneradt ansiktet

ned mot hennes händer, som ännu

slappt hvilade i skötet. Natten var

ljuf och mild, de voro allena i denna

förtrollande skymning: reste han sig

ej nu upp med en kraftansträngning

och gick utan att vända sig tillbaka,

kände han, att det snart skulle vara

förbi med hans på sista tiden så

mödosamt tillkämpade själfbehärskning.

o

»A, jag vet,» sade hon sakta,

halft frånvarande. »Jag tänkte icke

därpå ...»

»Sophie!» ropade han åter

lidelsefullt, med en plågad mans

hänsynslösa brutalitet — hans stämma liksom

väckte henne, hon höjde hastigt blicken

och såg i det osäkra ljuset hans skarpa

bruna ögon helt nära hennes ansikte

flamma mot sina. »Sophie, nu är

det förbi med mitt tålamod! Ni kan

neka att bönhöra mig, men på min

kärlek måste ni tro.»

För första gången blef hon

förskräckt öfver hans häftighet, för första

gången kände hon sin öfverlägsna makt

öfver honom glida sig ur händerna.

Hon reste sig hastigt upp.

Men Rousseau höll henne medvåld tillbaka. Han hade kastat sig på

knä och grep med bägge händerna om

hennes midja, i det han tryckte

hufvudet ned mot hennes klädning.

»Sophie,» mumlade han — »mot

mig har lifvet varit hårdare och

bittrare än mot någon annan man. Du

allena har makt att göra det ljuft. ..

å, så ljuft!...» Hans stämma skälfde

och var så låg, att hon mera anade

än uppfattade orden. »Sophie,

älskade — var god emot mig en enda,

enda gång...»

I detta ögonblick gnisslade det

stora fönstrets espagnoletter ännu en

gång, och en man trädde ut i skuggan

under pelargången.

»Saint-Lambert!» ropade Sophie

högt.

Hennes stämma, detta uttryck af

jubel och ångest, af lättnad och

fruktan återgaf Rousseau med ens

besinningen. Med en blick, som hon aldrig

någonsin glömde, reste han sig hastigt

upp, och med en svag handrörelse

gaf han henne stum passagen fri.

Men hon blef stående. Med ena

handen stödd mot en af de

blomsterurnor, som med lika mellanrum prydde

kanten af bassängen, den andra lätt

knuten om solfjädern stod hon stillavid sidan af Rousseau, då

Saint-Lambert hastigt kom öfver gården fram

till dem.

»Jag ber om ursäkt, att jag ej

förr kunde hörsamma er uppmaning,

Madame,» började han formellt och

afmätt. »Er svägerska Madame

d’Épi-nay har länge uppehållit mig. Till

min glädje ser jag, att ni ej har

be-höft sakna sällskap.»

Ingen af dem lät narra sig af

Saint-Lamberts tillkämpade, förnäma

köld och stela hållning. De visste

bägge med fullkomlig säkerhet, att

han sett dem, innan de fingo syn på

honom, och i en blick uppfattat hvad

som föregått. Hvarken Rousseau eller

Madame d’Houdetot svarade.

Plötsligt, med ens, svek

själfbe-härskningen Saint-Lambert. Med

flammande ögon och händerna knutna

under spetsmanschetterna gick han rakt

på Rousseau:

o

»A,» mumlade han rasande —

»försök blott att komma henne nära

en gång till, försök blott att ännu

en gång till förgifta hennes öron med

era förbannade, sentimentala sofismer,

och jag skall...»

De båda männens blickar möttes,

korsade hvarandra som tveeggadeKlingor. 1 bägges ögon lågade

samma svartsjukans dödliga, orimliga hat.

Madame d’Houdetot lade stilla,

som om hon intet hört eller sett, sin

hand på sin älskares arm.

»Jag fryser,» sade hon med en

lätt rysning. Och i det han, vid

ljudet af hennes röst, halft frånvarande

vände sig emot henne:

»Ni har låtit mig vänta en

timme ...» Hon såg upp i hans ögon

och tilläde lägre, en smula vemodigt:

»Det är första gången . . .»

Hur ljuf hennes stämma var: mild

som julinatten, skälfvande, nästan

ödmjukt öm trots ordens förebrående

klang!.. . Som så ofta förr utöfvade

den också nu sin gamla,

oemotståndliga trollkraft på Saint-Lambert. Han

rätade på sig, och de knutna händerna

slappades, då han svarade:

»Under denna timme, Madame,

har ni ej ett ögonblick varit ur mina

tankar.»

På hans röst, på själfva orden

hörde hon, att han ännu ej

fullkomligt förlåtit hennes bedrägeri, men

hon hade honom bredvid sig, hennes

arm hvilade i hans, hon hade hela

natten, hela dagen i morgon, många

andra dagar och nätter för sig: hanskulle icke komma att resa ifrån henne

med missnöje och misstro, det lofvade

hon sig själf. Och öfvermodig, glad

öfver att ändtligen ha ridit ut den

värsta stormen, i grunden lättad öfver

att slippa ha någon hemlighet mera

för sin älskare, nickade hon vänligt,

nästan tacksamt till Rousseau, i det

hon vid markisens arm gick förbi

honom öfver gårdens rutiga

marmorgolf.

»Min Gud!» mumlade Rousseau

lidelsefullt smärtsamt, i det han,

stirrande efter henne, såg henne försvinna

bakom pelarna och strax därefter å

nyo dyka upp i ljuset innanför

fönstren. »Har jag då kastat bort mitt

lifs kärlek på ett vuxet barn? —

Äger hon ej en gång en kvinnas hjärta?»

Men så mindes han i samma nu

hennes blick, när den mötte

Saint-Lamberts, hennes stämma, när hon

ropade hans namn. Jo, hon ägde

en kvinnas hjärta — blott icke för

honom!

Jean-Jacques Rousseau satte sig

ensam ned vid marmorfontänen mellan

rosenurnorna och suckade bittert med

ansiktet i händerna.L’un å 1’autre enchantés dans ce vallon sauvage,

Réunis par nos gouts, conduis-moi tour å tour

De Pétude aux plaisirs et des arts å 1’amour.

Te bien peindre, te mériter,

Te caresser et te chanter

Sera tout 1’emploi de ma vie.

Saint-Lambert.

Jeune j’aimais. Le temps de mon bel åge,

Ce temps si court, l’amour seul le remplit.

Quand j’atteignis la saison d’étre sage,

Toujours j’aimais: la raison me le dit...

M:me d’Houdetot.

Monsieur de Saint-Lambert och

Madame d’Houdetot hade tillbragt hela

dagen efter festen allena på markisens

gamla gård i Eaubonne. Det var nu

strax efter middagen, som de intagit

tillsammans i den gammaldags

matsalen. I två ljusa, breda strimmor föll

eftermiddagssolen genom de smårutiga,

grönaktiga fönstren ut öfver det nötta,

röda stengolfvet och förgyllde muntert

de gamla svartnade freskerna på dehöga väggarna och porträtten af den

gode kung Henrik i barett och stort

skägg och den vackra Gabrielle i styft

veckadt Medicifräs omkring den fylligt

mjuka hakan. Framför den kolossala,

nu tomma spiseln med sina två

blank-polerade kopparkulor midtför den

mörknade stenhärden, som nu i tvåhundra

år, alltsedan Valois’ernas och

religionskrigens dagar, vinter och sommar

samlat gårdens folk omkring sig, sutto nu

husets herre och hans kära, vackra

väninna — såsom så många fina herrar

och damer suttit här i samma

rakryggade, skinnklädda stolar midtemot

Simson och Delila på kaminens

nedrökta, svartnade relief, och talat om

så många viktiga och betydelsefulla

saker, som nu allesammans voro

be-grafna och glömda.

Deras bägge kaffekoppar stodo

halftömda på det lilla bordet bredvid

dem. Madame d’Houdetot tog fram

sin näpna snusdosa med lock af en

enda stor graverad sten och räckte

den persvaderande till Saint-Lambert.

Han tog tankspridt en pris. Hon

betraktade honom bekymrad.

>;Hur kan det vara, att du ännu

är så förstämd, minvän?» Hon reste

sig upp och gick bort och satte sigpå armstödet af hans stol, i det hon

lätt, halft otåligt gungade med

tåspetsen mot golfvet. »Jag har ju sagt

dig allt hvad du ville veta, lofvat dig

allt hvad du ville, att jag skulle lofva.

Min Gud, jag kan ju icke göra mer!»

Med armen omkring stolsryggen

böjde hon sig så djupt fram, att hon

kunde se honom rakt in i ögonen.

Han drog henne ned i sitt knä

och sade ömt, långsamt och mycket

betänksamt:

»Tycker du om Eaubonne?»

»Ja. Hvarför det?»

»För det jag har något mycket

viktigt att säga dig, min Reinette —

något som jag tänkt på länge och

ofta, men aldrig så mycket som nu...

Det kommer att kosta oss något, men

mycket, mycket mera skola vi

vinna.. .»

Hon lade bägge armarna om hans

hals och såg honom rakt in i ögonen

-— småleende, öfverlycklig.

»Saint-Lambert! . . . Jag vet, hvad

du menar, mitt hjärta. Du vill, att

jag skall komma hit och bo här hos

dig? . . .»

Han tog henne om hufvudet —

litet våldsamt — såg på henne och

tryckte så hennes ansikte intill sin kind..83

»Ja!» sade han kort, nästan tvärt.

Hon gjorde sig fri från hans

händer och reste sig upp — blid och

allvarlig, men med denna strålande,

innerliga blick, hvilken — som hennes

älskare sade — »kunde förgylla allt

hvad hon såg på», och alltjämt med

ögonen i hans sade hon enkelt, på

sitt ömma, frimodiga sätt:

»Och det har du tänkt på länge ?

Och icke unnat mig att veta det förrän

nu ? . . .>

Han reste sig också upp. Ett

ögonblick betraktade de hvarandra —

han räckte bägge armarna emot henne.

»Saint-Lambert» — hennes

händer hvilade på hans skuldror och

hon böjde hufvudet en smula tillbaka,

med blicken ännu hvilande i hans.

»Saint-Lambert...» — Hennes

stämma var så mild, så underligt bruten,

och plötsligt brast hon ut i tårar.

»Mitt hjärta!... Hvad betyder

då detta? — Sophie?»

Hon skakade på hufvudet och

fortfor att gråta.

»Jag visste inte, att du . . . att du

älskade mig så högt...»

»Men, Sophie!» hviskade han

förebrående, mycket ömt. Han stod

bredvid henne, med armen om hennes lif,hennes pudrade hufvud lämnade ett

hvitt märke efter sig på sidenfracken.

»Så högt ?...»

»Ja.» Hon såg upp med ögonen

ännu fulla af tårar. »Ser du — jag

är icke så tanklös, så egoistisk, som

du tror.» Han smålog och skakade

på hufvudet. »Nej, du måste tro mig

— nu vill jag tala ut riktigt.» Och

hon fortsatte med låg röst:

»Ibland, du — å, ofta förresten

— har jag sagt till mig själf: jag är

hans älskarinna, som så många andra

varit det, och han tror, att han är

min ’vän’, som alla kvinnor i vår

värld ha en ’vän’... för en tid! Och

mig har han vunnit så lätt. Han

tror kanske» — här lade han handen

öfver hennes mun, och deras ögon

möttes. »Nå! — Ja . . . Och så har

jag sagt till mig själf: det kommer

en dag, då han önskar se en husfru

i sitt hus, ett barn, som kan fortsätta

hans släkt, bära fram hans namn . ..

o

A!» utropade hon häftigt—»du tror

kanske icke, att jag tänkt allt detta?»

»Det har jag aldrig anat, Sophie.

Och det har du aldrig talat med mig

om, mitt hjärta?»

»För det jag var så rädd, att du

skulle känna dig bunden! A, jag harju sett, hur min syster d’Épinay

plågade Francueil, och hur han jämt

bedrog henne.» — Hon slog föraktligt ut

med handen. — »Du var ju fri. .. fri,

när du vann mig. Hade jag väl rätt

att binda dig med löften sedan, när

jag ej mera kunde gifva dig något

till gengäld? Intet utom mig själf —

och mig hade du ju fått utan att

knappt behöfva be därom!»

»För det, att du från första

ögonblicket insåg, att det icke lönade

mödan att göra motstånd, mitt hjärta. Då

jag första gången såg dig på ängen

vid Épinay och kände din hand i min,

svor jag på, att du skulle bli min.»

Deras ögon möttes i strålande

hänryckning vid detta alltid lika

betagande minne af deras första

ömsesidiga, oemotståndliga passion.

»Och om jag verkligen vunnit dig

utan att tigga alltför mycket» —

till-lade han lägre, i lättare ton — »så

har du ju också förstått att eröfra

mig, utan att göra den allra minsta

ansträngning.»

»Jo,» sade hon uppriktigt— »jag

ville, att du skulle älska mig, och

hade jag bara fått tid . . .»

De skrattade. Så började han

åter, allvarligt och mycket ömt:»Men, Sophie — om du nu

kommer till mig och — också inför

världen — oupplösligt binder ditt öde

vid mitt, inser du då icke, att om

någon af oss gör en uppoffring, så är

det du, blott du.»

Hon rätade på sig, stolt, strålande

glad:

o f

»A, jag förstår ingenting, jag

förstår mig icke alls på att räkna! ’Du’

— ’jag’ — "uppoffring’ — ’vinst’! .. .

Ibland, Saint-Lambert, är du en

pedant!» Hon såg honom skälmaktigt

rakt in i ögonen, där hon stod

framför honom — bakåtlutad, gungande

fram och tillbaka med händerna fast

knäppta om hans nacke. »En

pedant — precis som Grimm och de

andra! A, dumheter — du är icke

det minsta lik Grimm. Ingen i

världen är lik dig! Och jag är så

lycklig, så lycklig, för det...»

»För detr...»

»För det» — hon hviskade det

med läpparna intill hans öra — »jag

aldrig skall behöfva höra den titeln:

fru markisinnan de Saint-Lambert.»

Han skrattade högt — smickrad

och förtjust. Han hade icke anat, att

hon, så förtroendefull och vårdslöst.87

säker, någonsin gjort honom den äran

att vara svartsjuk.

»Hon har alltså verkligen gjort

dig en hel del bekymmer, den

markisinnan ?. ..»

o

»A, du!» Hon suckade. »Den

ende, jag vågat tala med om detta,

är Rousseau, och han skrämde till på

köpet ännu mera upp mig.»

»Såå?... Det kan jag nog tro.»

Hans ansikte mörknade. »Men,»

till-lade han, — »tog du då aldrig med

i beräkningen, hur ytterst tvifvelaktigt

det var, att jag skulle komma att

älska min gemål — det är, som du vet,

ett högst sällsynt fall i vår

bekantskapskrets. »

»Men hon kunde älska dig...»

»Tror du då, att jag är så

förtrollande?» Han skrattade och

fortfor därpå, halft vemodigt:

»Kom ihåg, jag är fyrtio år —

mitt hår är grått!»

o

»A, min Gud — när man pudrar

det!» Hon blåste lättsinnigt på de

snöhvita tinningbucklorna, så att hon

fick puder i näsan och kom att nysa.

Plötsligt sträckte hon ut handen

och ringde med den tunga

silfver-klockan på bordet.

»Charlot,» sade hon till tjänarensom kom in. Hon talade med sin

vanliga, ljuft sorglösa stämma, men

det låg något visst ovanligt

beslutsamt, nästan högtidligt i det sätt

hvarpå hon vände sig om och gick

ett par steg emot den inträdande.

»Säg till Manon, att vi stanna här i

afton och allt framdeles — så länge

markisen är i Frankrike.»

Den gamle kammartjänaren bugade

sig och drog sig tillbaka med

nedslagna ögon.

Saint-Lambert sade ingenting. Han

följde henne med ögonen, medan hon

talade och därpå stilla satte sig på sin

gamla plats vid kaminen. Men när

Charlot gått och var utom hörhåll,

gick han fram till henne.

»Sophie!» sade han blott. Han

böjde långsamt, ridderligt ett knä

och kysste hennes hand, som han

aldrig någonsin hade kysst den förr.

Hon hade gissat hans hemliga önskan,

och utan att spilla tid, på sitt djärfva,

men enkla och blida sätt, strax

verkställt den stora brytningen.

Solen höll nu på att gå ned; det

gyllene ljuset, som upplyst rummet

var nu borta. Skymningen började

mer och mer sänka sig omkring dem.

:>Sophie,» sade Saint-Lambert lång-samt. Han spatserade fram och åter

pä golfvet med händerna i den långa

västens fickor. »Hvarför ville du icke

visa mig de där brefven, jag bad om

i morse?»

Hon spratt till, där hon salt i

stolen — med halfslutna ögon,

småleende åt sina egna tankar. —

»Brefven ?... Jag sade dig ju, att jag har

bränt upp dem,» sade hon kort,

förvirrad.

Han stannade framför henne.

»När jag i natt följde dig hem

från Chevrette,» sade han lågt,

»lof-vade du, att du ville säga mig allt

— visa mig hvart skrifvet ord, låta

mig själf döma.»

Hon såg icke upp. Hennes nacke

tryckte sig fastare mot stolsryggen.

Hon satt och spelade med fingrarna

mot stolens armstöd.

»Var ädelmodig, Saint-Lambert,»

mumlade hon. »Icke mot mig —

jag behöfver det icke, men mot

honom, som är min vän.»

»Nej,» sade han kärft. »Jag vill

se brefven.»

Nu brusade hon upp. »Du får

inte,» ropade hon med flammande ögon

och rodnande kinder. »Inte för något

pris i världen.»Han stampade i golfvet. »Jag

vill veta, hvad han, som du

beständigt kallar din vän, har vågat skrifva

till dig.»

Hon reste sig upp från stolen —

stolt, med hufvudet kastadt tillbaka.

»Allt,» sade hon öfvermodigt —

»allt har han vågat att skrifva till

mig! Det finns icke ett ord i språket

så ömt, att han ej funnit det godt nog

åt mig. Hela sitt hjärta har han lagt

för mina fötter, alla sina goda och

stora tankar, och så skulle jag» —

hennes stämma sjönk och hon såg

bönfallande upp på sin älskare —

»Saint-Lambert, du kan omöjligt vilja,

att jag skall handla så lågt ...»

Markisen vände sig om på klacken.

»Bränn upp dem!» sade han hårdt.

»Jag afstår från att se dessa bref, men

bränn upp dem!»

Hon stod stilla — litet

eftersinnande. Så sade hon sakta:

o

»A du — sådana bref bränner

man ändå inte upp!»

»Hur giriga kvinnorna äro!»

ropade han spotskt. »Allt vilja de äga

— intet glömma!»

»Glömma? — Min Gud, nej —

då vore man ju alltid lika fattig!»

»Men, Sophie!» ropade han häf-tigt, »finner du då själf intet

förnärmande däri, att en annan man

älskar dig, åtrår dig på samma sätt som

jag, vågar säga dig det, fastän han

vet, att du med kropp och själ

tillhör en annan.»

»Nej,» sade hon uppriktigt. »Du

talar så underligt.» Och hon tilläde

eftertänksamt: »Det kommer

naturligtvis an på, hurudan den där andre

mannen är emot mig, och han . ..»

Hon höjde hufvudet: »Jag har alltid

mest varit stolt öfver Rousseaus

kärlek.»

»Det är just det!» ropade

Saint-Lambert nästan förtviflad. »Du är

’stolt’ öfver hans kärlek! Hans blotta

känsla — besvarad eller obesvarad —

är dig dyrbar — du nänns icke skilja

dig därifrån.»

»Saint-Lambert,» — hon säg fast

på honom,— »du är förändrad sedan

i går.»

»Hela vårt förhållande är

för-ändradt,» sade han kort och vände

sig om.

»Du menar?» — hon bleknade.

»Jag menar, att från och med den

dag då jag upptäckte, att det, vid

sidan af oss båda, finns en tredje

— en man, som jag vet älskar dig,och som jag likaledes vet icke är dig

likgiltig... Nej, afbryt mig icke!» —

Han höjde handen — »han är dig lika

litet likgiltig som han är mig likgiltig.

Förr voro vi två fria människor, som

älskade hvarandra — det fanns blott

du och jag i världen att taga hänsyn

till. Jag talar nu icke om former utan

om känslor, det förstår du nog . . .

Nu ha vi denne tredje att räkna med,

en man, som står utanför, men

gentemot hvilken du, och följaktligen också

jag, alltid känna oss bundna af ett

ansvar. Begriper du mig?»

Hon nickade. Hon satt stilla med

armbågarna stödda mot knäna och

hakan i händerna, munnen en smula

framskjuten. Så sade hon:

»Han borde ha älskat någon annan.

Han är för god att vara ’den tredje’.»

»En annan än han hade icke varit

god nog att accepteras som ’den

tredje’,» svarade Saint-Lambert kärft.

»En vanlig galant stympare hade man

helt simpelt sparkat åt sidan!»

Det var nu nästan alldeles skumt.

Saint-Lambert stod borta vid fönstret,

ännu med händerna i västfickorna, och

såg ut öfver trädgården med ryggen

mot rummet. iMadame d’Houdetotreste sig upp, gick fram till honom

och stack sakta sin arm under hans.

»Saint-Lambert — hvarför tala

vi om detta nu?»

Han svarade icke, tryckte blott

med handen hennes hufvud intill sin

skuldra.

»Och om tre dagar måste du

resa ...»

»Ja, ja, Sophie!» Han suckade.

»Jag medger, att jag använder min tid

illa. Det är väl just för det jag vet,

att jag måste bort. . . Spela litet för

mig, sjung en af dina egna visor —

du kan ju tala i vers, när du vill.»

Han smålog. »Nu är det skymning,

snart blir det natt. Sjung, Sophie,»

— han satte sig ned i karmstolen

vid fönstret, med hufvudet i ena

handen, och sköt henne ömt ifrån sig

med den andra. »Jag vill se, hur

det mörknar omkring vårt hus och

tänka på, att du blir hos mig i natt —

hvar natt och dag, så länge jag

stannar i Frankrike.»

Och då hon ännu dröjde, med

armen omkring hans hals:

»Hvem spiller nu tiden?. . . Sjung,

Sophie.»

Hon gjorde inga flera invändningar,

utan vände sig om och hämtade lydigtguitarren, som låg ofvanpå locket till

det urmodiga, bristfälliga klaveret.

Hon satte sig till rätta i sin gamla stol

vid kaminen — långt ifrån honom —

och knäppte försöksvis, eftertänksamt

på strängarna, med lätt hopdragna

ögonbryn och hufvudet på sned.

Sommarkvällens skymning sjönk djupare

och djupare omkring dem, men ännu

kunde de se hvarandra — han borta

vid fönstret med hufvudet lutadt i

handen, hon i sin högryggade länstol,

med guitarren stödd mot den blanka,

sidenklädda skuldran, hufvudet lätt

böjdt tillbaka öfver den fyrkantiga

ringningens många spetsar.

Deras ögon möttes tvärsöfver

rummet, allvarliga och ömma. Så

formade sig de famlande greppen i

strängarna till en melodi — enkel och

ljuf, en smula vemodig, och hon sjöng:

Uamant que j’adore,

pr 11 ä me quitter,

d’un instant encore

voudrait profiter:

Félicité vaine

qu’on ne peut saisir,

trop pres de la peine

pour étre un plaisir!Vous ornez avec tant de

grace les privations que vous

m’imposez qu’il s’en faut

peu que vous ne me les

rendiez chéres.

J. J. Rousseau

(“La Nouvelle Ht?loVse“).

Har ni någonsin tänkt på mig,

Madame, under dessa två dagar, som

följt den ödesdigra timme, då vi

skildes åt vid fontänen på Chevrette ?

O, ja — ni har tänkt därpå, jag vet

det! Ty en af orsakerna, hvarför jag

älskar er, och blott er, min Sophie,

det är, att jag hos er har funnit ett

hjärta, som förstår godheten och utan

att någonsin ha lidit är mäktigt att

uppfatta medlidandet: ni känner mig

ju nog för att veta, att Jean-Jacques

blott kunde älska en god kvinna!

Under dessa två dagar har ni ej

lämnat min tanke ett ögonblick. Meden stränghet, som hos en mänsklig

varelse skall söka sin like, har jag

ånyo öfvervägt och pröfvat hvart ord,

som denna afton växlades emellan oss

— hvar känsla, som fick uttryck, och

hvar känsla, som gömdes i mitt inre.

Jag tror, dyraste väninna, att ni i

detta ögonblick skulle vara nöjd med

mitt hjärta. Det är en väns, Sophie

— en väns, som svurit er den

heligaste, mest okränkbara vänskap. Alla

fåfänga önskningar har jag bannlyst,

och för att ej fresta mitt stackars

svaga hjärta har jag till och med

bannlyst min Sophies bild; jag törs ej

mer se denna kindens ljufva

rund-ning, denna hvita hals under

kläd-ningslifvets spetsar, detta lilla öra,

som förleder den visaste till

dåraktiga ord ... O, jag olycksalige, hvad

har jag gjort! 1 detta ögonblick står

min väninna från lusthuset i Eaubonne

åter lefvande för min hänryckta blick,

jag sträcker mina armar efter denna

ljufva syn . . .

Men var ej rädd, Madame! Jag

har svurit att vinna seger öfver mitt

hjärta, skulle det än förblöda i

striden !

Jag ber er icke om förlåtelse för

de ord jag yttrade till er i tisdags;er egen känsla bör säga er, att ni har

intet att förlåta: kärleken som känsla

är alltid helig!

Ni skall bli nöjd med mig, Sophie.

Mitt hjärta är i detta ögonblick så

rent, att om ni komme till mig nu

och själf kastade er i mina armar —

jag vände mitt ansikte bort och både

er gå. Hellre ville jag lida dödens

kval än jag ville förnedra min Sophie!

Låt mig säga det till er, och låt

mig säga det till Saint-Lambert,

medan jag ännu har styrka därtill: jag

finner er så älskvärd, min väninna, i

er trofasta och sorglösa kärlek till er

älskare, att om ni öfverflyttade den

på mig, tror jag, att jag skulle älska

er mindre. Sophie, förlåt mig!

Och låt mig också säga er detta:

som en erfaren botaniker gläder jag

mig åt att i denna det moderna

Paris’ kalla och torra jordmån ha

funnit två människoplantor med friska

hjärtblad, att ha funnit en kvinna

och en man, som förstå att älska

enligt naturens bud: varmt och

oegennyttigt.

Ni skall alltid för mig, Madame,

vara min Sophie, min väninna, den

första af alla kvinnor; men därjämte

skall ni för mig också vara min gode

14och aktade vän Saint-Lamberts

tillbedda älskarinna. Och min tanke

skall aldrig tillåta sig att dröja vid

den första Sophie utan att äfven

omfatta den andra!»

Madame d’Houdetot fick brefvet

på sängen om morgonen. Med

klappande hjärta ögnade hon hastigt

igenom det — hans rediga, karakteristiska

handstil var för henne nästan lika

lättläst som boktryck — och bad

därpå strax sin kammarjungfru hämta

herr markisen.

När Saint-Lambert kom, satt hon

och grät, medan hon läste brefvet för

andra gången. Han gick in i »ruellen»,

som efter gammal sed ännu fanns

kvar i detta gamla hus, medan hon

utan att besvara hans hälsning tyst

räckte honom brefvet.

Saint-Lambert blef också rörd.

Han förstod plötsligt klarare hela detta

förhållande, som han förut, med sin

rationalistiska, världsligt konventionella

uppfattning, aldrig någonsin riktigt

begripit.

Grefvinnan låg och grät på

kudden. Hon torkade ögonen med debreda banden på den stora broderade

nattmössan.

»Är han icke ädel? — Är han

o

icke sensibel?» snyftade hon. »A, min

vän, hvilken själ! Jag kunde hata

mitt eget grymma hjärta...»

»För det att det tillhör mig?»

frågade han förebrående.

o

»A, tyst!» Hon smålog under

tårarna. Och därpå hastigt:

»Jag vill träffa Rousseau — i dag

. .. Inte sant, Saint-Lambert, vi vilja

bägge fara till Eremitaget? Manon!»

Hon reste sig halft upp i sängen och

klappade ifrigt i händerna. »Gif mig

penna och papper — här — strax!

. .. Jag vill skrifva ett par ord till

honom, att vi komma i afton. Eller

hur, min vän?» Hon såg upp till

honom, medan hon doppade pennan

i bläckhornet, som Manon höll fram.

»Som ni vill, Madame,» svarade

markisen fogligt från andra sidan af

sängen.

Hon skref hastigt:

»Jag har fått ert bref, ädle vän,

och jag omfamnar er tusen gånger.

Ack, jag visste, att jag kunde ej

misstaga mig på ert hjärta! Monsieur de

Saint-Lambert och jag fråga er, om

Mademoiselle Le Vasseur möjligen ickeskulle ha en tallrik soppa och en

kotlett till öfvers åt oss i afton: vi

längta bägge efter Eremitaget, mest

efter eremiten!

0, jag lofvar er — ni skall bli

nöjd med

Er Sophie.*

Hon såg frågande upp på

Saint-Lambert, som, medan hon skref, läste

öfver hennes axel, och vek ihop

biljetten. Han nickade gillande.

»Gå din väg, käraste, medan jag

läser mina böner,» sade hon, när

Manon gått med brefvet. »Men kom

ändtligen igen, när jag skall kläda

o

mig! A!» hon sträckte sig jublande

i sängen med armarna upp öfver

hufvudet. »Vi ha ännu tre dagar att

vara tillsammans, innan du måste resa,

och vi behöfva icke lämna hvarandra

ett ögonblick!»

»Och sedan t...»

»Sedan,» sade hon sorgset och

gömde halft hufvudet under täcket.

»Sedan skall jag gråta, tills det dumma

kriget blir slut.»

De hade haft en förtjusande supé,

de tre, i Eremitagets enda tarfligasamlingsrum, uppassade af Thérése,

medan gumman Le Vasseur hela tiden

höll sig i köket. Nu hade Thérése

ändtligen också försvunnit, och de tre

vännerna voro allena med desserten

och sitt röda vin.

Madame d’Houdetot tog hela

händer fulla med gyllene, duniga

aprikoser — från sin barndom kände hon

väl till, att frukten på Eremitaget

var bättre än både på Chevrette och

Épinay — och lade på herrarnas

tallrikar. Därpå lutade hon sig belåtet

tillbaka i den enkla, men breda och

bekväma stolen och kastade öfver

axeln kärnorna i elden, som flammade

högt i den öppna spiseln bakom henne.

Augustikvällen var redan kall och

fuktig.

Rousseau satt och betraktade henne.

Hennes ljusgrå, stramt sittande

siden-lif antog i ljusskenet alla möjliga,

opalliknande skiftningar, och hvarje

gång hon — med den flammande elden

till bakgrund — böjde sig bakåt och

kastade aprikosstenen, spändes det

glänsande tyget som en silfverbrynja

öfver bröst och skuldror. Hennes

mjuka, melodiska stämma, hennes

klingande, sorglösa skratt liksom dref

bort ända till minnet af Théréses ochhennes moders simpla språk och eviga

gräl, hvaråt dessa väggar så länge

gifvit eko. Hennes ljusa, skiftande

sidendräkt, diamantnålarna i hennes

pudrade hår och de långa örhängena

liksom sögo till sig allt ljuset från

brasan och från de två ensliga

vaxljusen på bordet. Hon allena gaf

glans, poesi och skönhet åt det mörka,

trista rummet med dess få och fattiga

möbler.

Icke heller Saint-Lamberts ögon

lämnade henne. Hvar gång hon såg

upp, mötte hon hans stolta och ömma

blick, hvilken hvar gång liksom tog

henne till fånga, gjorde en rättighet

gällande, som hon i detta ögonblick

icke riktigt ville erkänna. Ty där på

andra sidan om henne satt ju Rousseau

med armbågen på bordet och

ansiktet, lutadt mot den knutna handen,

vändt emot henne. När hennes blick

gled ur Saint-Lamberts, fångades den

ovillkorligen af den andres. Dessa på

en gång eldiga och smäktande bruna

ögon, så blixtrande skarpa, så bedjande

varma, liksom drogo henne till sig

och bundo henne. Hon märkte, att

han hvart ögonblick kallade henne

»mitt barn», och hon förstod, att

det var ett slags påminnelse tillhonom själf om att minnas löftet i sitt

b ref.

Och aldrig hade grefvinnan

d’Hou-detot ens i Versailles roat sig så

kungligt som denna afton — aldrig hade

hon njutit sig själf, sin skönhet, sitt

unga lif så intensivt, så sorglöst som

nu. Dessa två mäns oförställda,

tillbedjande och passionerade beundran

steg henne åt hufvudet som hetsigt

vin; aldrig hade hennes tunga varit

kvickare, aldrig hennes skratt klarare,

aldrig hade hennes ljufva stämma lydt

henne som i afton. Och den

harts-blandade, lätta röken från spiseln,

doften af vinet och frukten verkade

på henne som den finaste, mest

kostliga vällukt. Hon kände sig så fri,

så glad, så högt lyft öfver alla

hvar-dagsbekymmer och framtida sorger.

Och drifven liksom af en

tack-samhetsimpuls emot Rousseau — för

det han, utan att veta det, varit med

om att skaffa henne denna aftons

enastående lycka — af ett behof att

visa honom sin vänskap genom

förtroende sade hon med en skygg,

skälmsk blick på Saint-Lambert:

»Vet ni, käre Jean-Jacques, att

Saint-Lambert och jag nu kommit

öfverens om att alltid vara tillsam-mans.» Hon stödde armen mot

bordet och förde handen lätt öfver ögonen,

medan hon sade det sista ordet —

generad, en smula tafatt — som hon

så lätt blef.

Icke en skugga drog öfver

Rous-seaus klara panna. Han böjde sig

fram öfver bordet och räckte ena

handen till Saint-Lambert, den andra

till Madame d’Houdetot.

»Ni kunde ej säga mig ett ord,

käraste vänner,» sade han på sitt

varma sätt, »som så högt gläder mitt

hjärta. Missförstån mig icke! —

äktenskapet har nu som förr ingen

varmare försvarare än mig, men när en

helig institution nedsjunkit till en lögn

och en blasfemi som här i

Frankrike, så säger jag: sönderbryt det

gamla, bygg upp det nya!

Grundlägg ett nytt rike i sanning och

kärlek! Gif plats åt naturen och lifvet

i detta förkonstlade, ålderdomssvaga

och af sin egen civilisation dödsdömda

samfund!»

»Ja, icke sant, min vän,» —

ropade Saint-Lambert eldigt, — »vi ha

allt att vinna, vi båda, intet att

förlora ?»

»Intet!» bekräftade Rousseau

lugnare med en skakning på hufvudet.»Naturens första bud är: älska, lyd

ditt hjärta! Det andra är: haf

medlidande med allt lefvande ... Jag,»

han smålog sorgset, men hans blick

var stolt och öppen, »jag har ej —

förlåt mig, Saint-Lambert! — kunnat

följa det första budet. Naturen

annul-lerar själf ibland sina fordringar!»

Han smålog modigt, nästan trotsigt,

men det låg en kväfd suck i rösten,

då han tilläde:

»Det andra budet kan och skall

vara ledstjärnan på min bana. Till

och med den fattigaste har råd till en

tår för alla!»

Madame d’Houdetot grät af

svärmisk rörelse. Hon tog Rousseaus

hand och förde den till sina våta

ögon.

De sutto tysta några ögonblick.

Också Saint-Lamberts ögon voro fulla

af tårar. Med manlig sympati tryckte

han Rousseaus hand.

Därpå sade han, i det han lätt

harklade sig, liksom för att klara

stämman:

»Käre vän, ni har för en tid sedan

lofvat min väninna — ni ser, hon har

ej mer några hemligheter för mig! —

att läsa för henne den nya bok ni skrifver.

Hon säger, att det är en roman? . . .»han såg frågande upp. »Vill ni ej

göra också mig delaktig af detta stora

nöje?»

»Jo,» sade Rousseau glad, en

smula nervös vid förslaget. »Vill ni

verkligen höra den?...»

Han reste sig upp utan att vänta

på någon vidare uppmaning och

återkom strax därpå med häftena. Hans

båda åhörare satte sig till rätta i

stolarna, och han började.

Med en stämma, som skälfde af

rörelse och undertryckt lidelse läste

han högt sitt hjärtas bok för den

kvinna, han älskade, och den man,

hon tillhörde. Och allt eftersom han

läste — dessa sidor af glödande patos,

af tungsint längtan, af jublande lycka,

af lidelsefull frihetstörst — steg denna

stolta och stora ande, som de annars

blott glimtvis skymtat hos

hvardagsmänniskan Rousseau, den timide,

misstänksamme och snarstötte plebejen

bland patricier, den främmande, som

lifvet gjort folkskygg — han steg

hel-färdig, mäktig, utan måtta och utan

jämvikt, men också utan alla små

hänsyn, utan alla jordbundna fördomar,

fram för deras medvetande. I hans

enkla historia om två människor hörde

de båda för första gången i den mo-derna litteraturen lidelsens eget

oförställda språk; ur Saint-Preux’ stolta

och djärfva domar talade det okända

folkets egen stämma, de mörka

millioners, som stodo bakom honom, och

de hörde en ny tid, brusande och

väldig som hafvets störtvåg,

genombryta traditionens och konventionens

ihåliga fördämningar. Historien om

en mans och en kvinnas kärlek blef

för dem, som nu hörde den, historien

om det gamla rikets fall och det nyas

skapelse.

Han läste länge — länge ...

Ljusen blefvo mindre och mindre i

sta-karna, och elden hade alldeles

slocknat i spiseln. Madame d’Houdetot

satt med bägge armarna på bordet,

och hennes ögon hängde vid diktarens

läppar. Markisen satt tillbakalutad i

stolen, med armen hängande öfver

ryggstödet. Icke heller hans blick

lämnade ett ögonblick Rousseaus

ansikte. På den hvita duken stod det

röda vinet orördt i glasen, och de

gyllene aprikoserna lågo glömda.

Ändtligen upphörde Rousseau att

läsa. Han sköt papperen ifrån sig,

och hans blick sökte Sophies.

»Jag har icke skrifvit allt,» sade

o

han ifrigt. »A, långt ifrån! Det kom-mer mera, mycket mera! I min penna

är det icke bläck nog för alla mina

tankar...»

Saint-Lambert tömde sitt glas.

Han reste sig med en djup suck. De

båda männens blickar möttes öfver

bordet — chefens och den menige

soldatens blick före kampen, som de

bägge, om än dunkelt, anade.

Madame d’Houdetot ensam blef

sittande stilla. Ömt, nästan

vördnads-fullt började hon samla ihop papperen,

som lågo kringspridda på bordet. När

hon fått dem ordnade och samlade i

en hög, böjde hon sig ned och tryckte

sin kind mot manuskriptet, där det

låg på bordet.

>Hvad tänker ni på?» sade

Rousseau sakta. Han hade länge följt

henne med ögonen.

»A, jag vet inte,» — hon reste

sig upp och suckade. »Det var så

mycket. .. Jag tyckte liksom det var

så underligt, att ni nu här denna

sommarnatt läst boken först för oss

— att ännu ingen känner den — den

ligger här begrafven på Eremitaget . . .

Och så en dag, kanske, så går den

ut öfver hela landet, öfver Frankrike

och Schweiz, öfverallt där franskt

språk förstås och läses, och tusenkvinnors hjärtan skola klappa som mitt,

tusentals ögon skola gråta öfver Julies

öde ...» Hon torkade okonstladt bort

sina egna tårar med den bara armen,

som hon drog öfver ögonen, och

smålog med ett försök att öfverskyla sin

rörelse.

Rousseau böjde sig ned och kysste

handen, som ännu var fuktig af tårar.

Men han berättade henne icke,

att Thérése och Madame Le Vasseur

varit hans förtrogna, innan hon och

Saint-Lambert blefvo det. Han mindes

plötsligt den där aftonen i maj, då

han läste boken för »tanterna», —

ensamhetens bittra förnedring, som

tvungit honom att utgjuta sitt hjärta för

dem. Och när hans darrande hand

släppte Sophies och ånyo grep om

det dyrbara manuskriptet, som hon

räckte honom, rätade han på sig med

en egendomlig känsla af, att han nu

i detta ögonblick vunnit full upprättelse

för denna sommars kvalfulla kamp,

förödmjukelser och brustna illusioner:

liksom Dantes förgudande kärlek af

en jordisk kvinna skapat paradisets

Beatrice, så steg nu vid hans —

Jean-Jacques Rousseaus — hand den kvinna

han älskade in i odödligheten. Utan

att vidröra henne, där hon vid sidanaf sin älskare, ännu med tårar i de

sänkta ögonen, stod stilla, drömmande

framför honom, lutade han sig ned,

och — i det hans ögon mötte

Saint-Lamberts — tryckte han sina läppar

mot hennes böjda panna.

»Godnatt — Julie!» hviskade han.Biografiska notiser

angående de i boken uppträdande,

jämförelsevis mindre bekanta personerna.

Monsieur La Live de Bellegardes barn:

1. Denis-Joseph La Live d’Épinay,

f. 1724, gift 1745 med

Louise-Florence-Pétronille de Tardieu

d’Esclavelles, f. 1725. Jag har

här infört henne med det namn —

Émilie — hvarmed hon själf

tydligen önskade nämnas (jfr. »Mém.

de M:me d’Épinay»), och hvarunder

hon är mest känd. Af liknande skäl

har jag för Madame d’Houdetot

blott brukat det namn, Rousseau

alltid använder: Sophie.

2. Ange*Laurent La Live de Jully,

f. 1725, gift 1749 med

Louise-Élisabeth Chambon, f. 1729, död

1752.

3. Élisabeth-Sophie-Fran$oise La

Live, M:lle de Bellegarde,f- 18 12 "73°, gift i» 2 1748

med Claude-Constant-César, comte

d’Houdetot, f. 1724.

Madame de Tardieu d’Esclavelles

(f. Florence-Angélique Prouveur)

var M:me d’Epinays moder och

Monsieur de Bellegardes svägerska.

Alltsedan M:me de Bellegardes

död (1740), förestod hon svågerns

hus, så länge han lefde, ända till

1751. Hennes svärson, Monsieur

d’Épinay, efterträdde sin far som

fermier général.

Charles-Fran^ois, marquis de

Saint-Lambert (f. 1717 i Vezelize i

Lothringen). Hans förhållande till

M:me d’Houdetot började redan

ungefär 17 5 1.

Claude-Louis Dupik de Francueil

(f. 1716), var M:me d’Epinays

älskare från 1749 till ungefär

1755, då han efterträddes af Grimm.

Ännu sommaren 1757 nämnes han

emellertid af M:me d’Épinay själf

såsom gäst på Chevrette.

Mademoiselle d’Ette (f. 1714?), en

nordfransk adelsdam, bekant för

sin en gång stora skönhet och

sitt högst äfventyrliga lif, tillhörde

en tid (dock troligen icke så sent

som 1757) M:me d’Épinays

intimaste umgängeskrets.

Adrien Quiret de Margency (född

1727?) ägde godset Margency iMontmorencydalen, mellan

Eremitaget och Eaubonne, hvilket

emellertid sommaren 1757 var

bort-hyrdt åt hans älskarinnas man,

Monsieur de Verdelin.

Madame de Verdelin (f. Marie-Louise

Madeleine de Bermond), gift sedan

1750 med den gamle, såsom

ytterst obehaglig beskrifne, Verdelin,

är under ett något senare

stadium af sitt lif bekant som en

god väninna till Rousseau.

Markisen af Croismare, hvilken

kompletterade Madame d’Épinays

so-cietet på landet sommaren 1757,

kallas af samtiden »le charmant

marquis» och tyckes ha varit en

stor gunstling inom den krets,

jag här försökt att skildra.

Anmärkning: I analogi med

y>Con-fessions» har jag, för att undvika

onödig förvirring, förlagt hela

handlingen till slottet Chevrette (som nu

är nedrifvet och jämnadt med

jorden), oaktadt Madame d’Épinay i

sina memoirer själf påstår, att hon

med alla sina gäster (1757) vid

midsommartiden detta år flyttade öfver

till det närbelägna Épinay.■

■

"

.* V

. V

• Vt:

4* «.

• rf

1.

-i >

•". i.

• t

! •

■-