Envar sin egen målare

Envar sin egen målare

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAGENVAR SIN EGEN MÅLAREENVAR SIN EGEN

MÅLARE

VÄGLEDNING ATT SJÄLV UTFÖRA

ALLT SLAGS MÅLNINGSARBETE

ÄVENSOM PAPPSPÄNNING,

TAPETSERING

M. M.

AV

L. F. LINDÉN

Målarmästare.

MED ILLUSTRATIONER

TREDJE UPPLAGAN

(6:te —7:de tusendet)

STOCKHOLM

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGStockholm

Åhlén & Åkerlunds

Boktryckeri

1930INNEHÅLL

OM FÄRGER OCH MÅLNINGSARBETET

Allmänna råd om färger ................................................ 0

Oljefärg.

Oljefärg ........................................................ 10

Linolja ......................................................... 10

Färger ........................................................... 11

Tillagning ....................................................... 13

Andra färgsammansättningar.

Rödfärg .......................................................... 14

Hartsoljefärg .................................................... lö

Slamfärg ......................................................... 16

Kaseinfärg (kalkfärg) ............................................ 17

Målningsarbetet.

Villkoren för en hållbar målning ........................... 10

Förberedelser för själva utförandet ......................... 20

Målning på ohyvlat virke ..................................... 20

Målning på hyvlat virke ..................................... 21

Ommålning med oljefärg på förut slamfärgad yta ................... 22

Målning med rödfärg ........................................... 23

Målning i stall och uthus ..................................... 24

INVÄNDIG MÅLNING

Inledning ............................................................ 20

Grundning av trävirket som skall målas ......................... 20

Takets behandling .................................................... 27

Väggarnas behandling ................................................ 28

Spänning med papp.

Tak .............................................................. 30

Väggar ........................................................... 31

Hur spikremsor överklistras ...................................... 32

Ett annat sätt att spänna papp ................................... 32

Fönster och dörrar målas.......................................... 33

Tapetsering.

Förberedande åtgärder............................................ 34

Val av tapeter ................................................... 34

Tapetrullarna klippas ............................................ 30

Tapetvåderna avpassas............................................. 30

Klistring ........................................................ 37

Tapeternas uppsättning............................................ 38

Bårder och guldlister ............................................ 40

Tapetsering på förut limfärgade väggar ........................... 42

Små vinkar ....................................................... 42

Målning med limfärg ................................................. 44

Vattenfläckar på papptak ........................................ 45

Limfärg och fukt ................................................ 45

Avslutande linjer ............................................... 45

Oljemålning på rappade väggar ....................................... 46

Spackling ........................................................... 48

Slipstrykning ....................................................... 49

Färdigstrykning ..................................................... 51

Målning i träimitation.

Ek .............................................................. 52

Ekmålning med hjälp av transportpapper .......................... 54

Mahogny ......................................................... 55

Valnöt .......................................................... 58

Lönn ............................................................ 59

Björk ........................................................... 60

Poppel ......................................................... 60

Fernissor ........................................................... 60

Fernissning av hyvlade ytor ......................................... 63

Betsning ............................................................ 64

Spritfernissor ...................................................... 66

»Allmogefärg» till möbler ................................... 69

Slutord om inomhusmålning ........................................... 69

DIVERSE MÅLNINGSARBETEN

Vagnsmålning ........................................................ 72

Båtar, trädgårdsmöbler m. m.......................................... 76

Skyddsmedel mot röta ................................................ 78

Målning av golv ..................................................... 78

Olja för trägolv .................................................... 79

Linoleumsmattor.

Inläggning av linoleumsmattor ................................... 80

Skötsel » » 81

Boning » » 82

Behandling med olja av linoleumsmattor .......................... 82

Målning av järnföremål med blymönja ................................. 83

Värmeledningsrör och element ........................................ 84

Emaljfärg på cyklar och andra järnföremål ........................... 84

Föremål av lera och gips ............................................ 85

Bronsering .......................................................... 85

Förgyllning ......................................................... 85

Dekorering av diverse föremål ...................................... 87

Dekorering å tak och väggar ................................... 88

Mosaikpapper på fönsterrutor ................................... 92

Fernissning av tapeter .............................................. 92

Skyltmålning ........................................................ 93

Penslar ............................................................. 96

Kalkyler över färgkostnad ........................................... 98

FÖRORD

Under min verksamhet som färghandlare händer det

ofta, att personer, som för ett målningsarbete funnit

anlitande av en yrkesman för dyrt och tidsödande,

förfråga sig om sättet att själva utföra arbetet.

De muntligen givna och fullt sakliga upplysningarna

ha icke alltid fastnat i minnet så att de varit tillfyllest

i praktiken. Med anledning härav beslöt jag mig för

att i lättbegriplig form söka framställa en vägledning,

som kan giva intresserade alla erforderliga

upplysningar, huru man bäst och billigast skall gå tillväga

för att själv på lediga stunder kunna utföra sitt

målningsarbete.

Denna bok är icke avsedd för yrkesmannen, som

kanske kommer att finna den alltför enkel, utan för

nybörjaren. Av denna anledning ha dessa råd och

anvisningar givits så tydligt och pålitligt som möjligt.

Bakom denna boks anvisningar ligger en mer än

trettioårig erfarenhet och jag vågar svara för att den

som följer dess råd skall bli fullt tillfredsställd med

resultatet.

Varje händig och praktiskt anlagd person kan med

de råd och anvisningar, som här meddelas, hjälpa sig

själv.

L. F. Lindén,

f. d. målarmästare.

Denna handledning i målning är uppställd

enligt den förutsättningen, att det gäller

en genomgående utvändig målning av en gård,

man- såväl som ekonomibyggnader, samt

fullständig inre iordningställning av ett hus med

målning, pappspänning i tak och på väggar,

tapetsering m. m. Vidare lämnas anvisningar för

målning av möbler och diverse föremål.

Uppställningen, som här valts, har den fördelen att de

olika operationerna bliva beskrivna i den ordning

de böra utföras för att de olika detaljerna på rätt

sätt skola gripa in i varandra.

Den som oklanderligt kan måla t. ex. en

fönsterpost kan även måla en möbel.

Tillvägagångssättet är i båda fallen enahanda. De operationer

som behövas för ett gott resultat i det förra

fallet krävas också för ett lyckat resultat i det

senare.

Om färger och målningsarbetet.

Allmänna råd om färger.

Utvändig målning företages av olika skäl, dels för

att höja utseendet, dels för att genom bestrykning av

väggarna medelst färgämne impregnera

byggnadsmaterialet mot åverkan av väder och vind och dels för

att göra underhållet av en byggnad mindre kostbart.

Det gäller då att välja ett färgämne, vars

sammansättning och beståndsdelar visat sig uppfylla dessa

förutsättningar.

Vi skola därför söka att på ett ingående sätt

granska och från skilda synpunkter skärskåda olika gängse

färger samt nämna dem som beträffande hållbarhet

och prisbillighet visat sig mest förmånliga.

I gamla tider, då målaren själv lagade till sin

linolja, ansågs denna som ett utmärkt, om än dyrt

impregneringsmedel. I våra dagar är däremot linoljan,

trots prisfluktuationer, så billig att prisfrågan totalt

bortfaller. Egenskapen som ett förstklassigt

konserveringsmedel kvarstår dock oförändrad, trots att oljan,

sedan den börjat tillverkas fabriksmässigt, i viss grad

försämrats. Obestridligt är emellertid att om en person

vill ha sitt trähus på ett för en längre tid betryggande

sätt målat, så bör han använda sig av linoljefärg.

Detta oavsett om ytan består av hyvlat eller ohyvlat

virke. I det förra fallet vill jag påstå, att det är den

enda färg som duger, och i det senare kan man då

räkna med cirka 15—20 års intervaller mellan

målningarna.

Felaktig är föreställningen, att ohyvlat virke tager

till sig avsevärt mera linolja än hyvlat. Färgåtgången

beror mera på om virket en längre tid varit utsatt för

luftens inverkan.

Regn och sol arbeta bort träets kådiga ämnen, och

färgåtgången blir, på grund av träets därefter ytterst

porösa yta, ganska stor, särskilt beträffande första

strykningen. En fullständig mättning av denna porösa

yta är dock långt ifrån nödvändig, tvärtom kan man

genom små och täta penseldopp väsentligt utdryga

färgen, och linoljan intränger det oaktat i fullt tillräcklig

mängd.

En fullständig mättning av träet med linolja kan

lätt förorsaka att vissa ställen bli så tjockt bestrukna

att all linolja icke kan av träet uppsugas.

Följden blir då att den överflödiga linoljan stannar

utanpå och skinntorkar. Efter en kort tid lossnar

färgen på dessa ställen och faller bort, lämnande efter

sig en bar fläck, som efter hand förstoras då vatten

däri intränger.

Oljefärg.

Innan vi börja tillagning av färgen, måste vi först

undersöka de oljor och färger som vi för arbetet

komma att använda.

Linolja.

Linoljan känna vi ju alla till som en produkt av

linfrö, möjligen i våra dagar tillsatt med olja

från andra feta frösorter. Linolja tillverkas inom

Sverige vid flera olika fabriker eller oljeslagerier, och

äro samtliga fabrikat av ganska likartad kvalité.

Oljan bör vara ljus, lättflytande, och med en sötaktig

ganska angenäm lukt. När oljeslageriets namn finnesutsatt å fatet, kan man tryggt lita på att oljan är

av bästa möjliga kvalité.

Linolja framställes som rå och måste sedan kokas.

Vid kokningen tillsättes silverglitt (blyoxid) som

tillförer linoljan torkningsförmåga. Rå linolja användes

därför icke till målning, men väl av snickare vid

polering. Vid en längre tids lagring i öppet kärl, blir

linoljan lätt seg och tjockflytande och i följd härav svår

att stryka, men den förlorar därmed icke sina

egenskaper som konserveringsmedel. För utvändig

målning använder man linoljan utan tillsats av torkmedel,

enär tillsättning av dylika gör den mager och mindre

hållbar. För invändigt bruk måste däremot torkmedel i

form av xerotin och terpentin tillsättas.

Färger.

Av färgerna ingår den vita som huvudbeståndsdel i

alla ljusa tonfärger. Av vita färger förekomma bl. a.:

blyvitt, zinkvitt, lithophonvitt, täckvitt, titanvitt

o. s. v. Blyvitt, som är starkt giftigt, har numera

kommit nästan ur bruk. Enligt nu gällande giftstadga

måste å förpackning innehållande blyvitt anbringas:

»Blyfärg. Farligt gift. Varning mot dess användning

inomhus.» Även dess användning utomhus har på

senare tiden starkt minskats.

Holländskt zinkvitt (rött sigill) är starkt

arsenikhaltigt, på grund härav är den även förbjuden till

invändig målning. Den är däremot mycket lämplig

för utomhusarbete. Vid en av mig 1896 företagen

provstrykning å en mot söder vettande gavel har den visat

sig lika hållbar som blyvitt. Färgerna målades å var

sin hälft av gaveln, och de visade sig, då gaveln 1920

målades om, i lika grad angripna av väder och vind.

Zinkvitt är betydligt lättare och är billigare i bruket.

Schlesisk zinkvitt, från Paulshytte, Mart-hytte,

Ludwigshytte m. fl., äro fullt arsenikfria och äro där*

för mest lämpliga för invändigt bruk. De äro något

dyrare än holländsk zinkvitt.

Lithophonvitt och täckvitt äro av ganska lika

sammansättningar. Båda användas med fördel till

inomhusarbete, där de genom sin större täckförmåga visat

sig överlägsna zinkvitt. Till utomhusarbeten däremot

är täckvitt icke lämpligt, emedan det icke tål vid

dagerns växlingar utan mörknar i starkt solljus. På

senare tid har gjorts ansträngningar att arbeta bort

denna olägenhet, men dessa ha tills dato icke givit

tillfredsställande resultat. Vissa fabrikat ha

framhållits som ljusäkta, men ha vid användning visat sig

sakna denna egenskap.

Titanvitt är en relativt ny produkt, av norskt

ursprung. Det är starkt reklamerat men ännu för nytt

för ett tillförlitligt och stadgat omdöme. Det har

hittills hållit sig omkring en tredjedel dyrare än förut

nämnda vita färger. Förnekas kan icke, att titanvitt

besitter en enorm täckningsförmåga, men om färgen

besitter den hållbarhet som så kraftigt framhålles,

lämnas tills vidare osagt. Då jag, så snart färgen kom

i marknaden, erhöll prov därå och bruksanvisning,

utförde jag ett målningsprov med strikt iakttagande

av fabrikens anvisningar. Provet utfördes å en loft

deuxbattens (dubbla) ytterdörrar utsatta för starkt

solsken. Den ena halvan målades med titanvitt och den

andra med holländskt zinkvitt. Efter fyra års förlopp

höll sig zinkvittshalvan ganska bra, då däremot

titanhalvan kunde borstas fri från färg, medelst en

dammborste. Efter vad jag senare funnit låg dock felet mera

hos bruksanvisningen än hos färgen, vilken,

annorlunda tillagad, är mera hållbar.

För inomhusarbete däremot kan färgen, på grund av

sin stora täckkraft, rekommenderas, oaktat den är

något dyr.

Av kulörta färger förekomma dels mineralfärger

(jordfärger eller kalkfärger), dels kemiska färger.

Varje kulör förekommer i ett otal nyanser med var sitt

namn.

Jag avstår här från att uppräkna dem, men skall i

fortsättningen till varje sorts målning nämna den färg

som är mest lämplig och kvalitativt billigast.

Provning av en färg kan ske på följande sätt: Man tager

en smula färg mellan tummen och pekfingret, och

under gnidning iakttager man om det kännes några

kornigheter, i så fall är färgen icke nog finpulveriserad,

utan av sämre kvalité. Ett annat sätt att prova: Man

anbringar något färg på ett vitt papper, och medelst

gnidning med en kniv under hårt tryck, konstateras

att inga kornigheter förefinnes, i vilket fall färgen kan

anses för god, och den besitter då också en god

täckförmåga.

En färg som visar de minsta spår av grova partiklar,

är oduglig till finare arbeten och duger endast till

lim- eller kalkfärg.

Färgens tillagning.

Vi skola måla en byggnad utvändigt med oljefärg i

en t. ex. grön, ljus färgnyans. Vi anskaffa först ett

kärl av plåt eller annat material med om möjligt raka

väggar och så stort att ofta förekommande

nylagningar kunna undvikas. I detta kärl hälles nu så mycket

kokt linolja, att denna fyller cirka en fjärdedel av

kärlets rymd. Med en, helst hyvlad, trästicka iröres

så mycket holländsk zinkvitt att innehållet blir så

tjockt att man nätt och jämnt orkar röra. I denna

tjocka vita färg tillsättes grön färg, t. ex. oljegrönt

eller kromgrönt. Blir den för skarpt grön lägga vi i

även en smula gult, såsom guldocker, vilket så att säga

trubbar av det gröna. Önska vi den något gråaktig

taga vi även en smula grönumbra. Alla dessa färger

nedlägga vi i små portioner, så att vi icke få vår

färgblandning för mörk, men tillsättningen pågår tills vi

ha erhållit den färg, vi önska. Innehållet i kärlet

bearbetas nu med trästickan tills vi ha det hela så

fint utrört att inga som helst färgklumpar kunna

upptäckas. Givetvis kunna vi på samma sätt laga till

vilken färgnyans som helst, t. ex.:

ljus gul ton: zinkvitt, guldocker, kromgult;

en mörk gul ton: zinkvitt, guldocker, mörkocker;

mörk brun färg: guldocker, mörkocker och rhebrunt;

grå ton: zinkvitt, kimrök eller zinkvitt, grönumbra

och blå ultramarin;

ljusröd ton: zinkvitt, japanrött eller engelskt rött;

ljusblå ton: zinkvitt, blå ultramarin o. s. v., o. s. v.

Genom att lägga i mer eller mindre av nu nämnda

brytningsfärger kunna vi erhålla en hel mängd

färgnyanser, varom man snart vid försök får erfarenhet.

Andra färgsammansättningar.

Rödfärg.

På landsbygden, där i vanliga fall byggnaderna

ligga inbäddade i grönska, finnes ingen mera

tilltalande färg än vår gamla hederliga svenska rödfärg

med vita fönster och knutar. Denna färg är numera

föga populär, för att icke säga ringaktad. Kanske en

viss smakriktning är utslagsgivande? Vad

prisbillighet och varaktighet beträffar finnes ingen mera

fördelaktig färg.

Ködfärgen, som tillagas utan oljetillsats i någon

form, skyddar genom sin stora arsenikhalt träet mot

bakterier och kan, väl tillagad, kvarsitta oförändrad

under decennier.

Den betingar färdigkokt och tillagad hemma ett pris

av cirka 10 öre pr kg. Ofta köpes dock färdigkokt

rödfärg som då betingar 40 öre pr kg. utom frakt.

Orsaken härtill är ofta, att man anser kokningen vara en

svår konst. Kringresande agenter, vilka envist

framhålla sin varas förträfflighet, lyckas ofta övertala den

oerfarne köparen. Andra, som icke vilja ha sitt hus

rödmålat, anse oljefärg bli för dyr och välja då bland

hartsoljefärg, slamfärg, kaseinfärg m. fl., vilka oftast

levereras färdiga i fat. Alla dessa färger te sig nyss

påstrukna ganska fördelaktiga, men besitta ett par fel,

de äro nämligen dyra och föga hållbara, d. v. s. de

hava kort varaktighet som konserverande

bestrykningsmedel.

Hartsoljefärg.

Hartsoljefärgen, vilkens sammansättning är

respektive fabrikanters hemligheter, kostar fatvis i ljusa

färger cirka 90 à 95 öre pr kg., och i mörka några ören

mindre. I småpartier är priset vida högre. Uppgives

ha en täckförmåga av cirka 4 kvm pr kg. Då denna

offert erhölls kostade linoljefärg 85 å 90 öre pr kg.

och täckförmågan var även hos denna 31/2 à 4 kvm.

pr kg.

Strax efter påstrykningen visar den hartsoljefärg

som jag varit i tillfälle att undersöka, en blank yta,

vilken dock rätt snart försvinner. Å alla med denna

färg målade hus, vilka jag efter en tids förlopp varit

i tillfälle att syna, ha endast rester av färgen varit

kvarsittande i träets porer och å mera ruggiga ytor,

avsättande sig på kläder o. dyl, vilka kommit i beröring

med väggytan. Med denna färg, som alltså kvarsitter

utanpå virket, te sig husen — på avstånd — som

oljemålade. Men att tro att ett på ytan löst

kvarsittande pulver kan äga den minsta konserverande förmåga

kan ju icke falla någon in.

Som namnet angiver är harts (en produkt av kåda)

en av beståndsdelarna i färgen. Ett experiment,

varvid ett kvantum harts löstes i stark sodalösning, gav,

sedan ett färgämne irörts, en färg, vilken ganska väl

överensstämde med en inköpt hartsoljefärgs

egenskaper, utom ifråga om priset.

1922 målades i min hemstad tvenne byggnader. Den

ena, vilken förut icke varit målad, ströks med

hartsoljefärg i en grönaktig ton. Då träet förut var alldeles

rent, förelåg förutsättningar att färgen här skulle visa

sin allra bästa sida. Arbetet utfördes av en van målare,

och byggnaden ströks två gånger. Efter ägarens

utsago gick det med färg och arbete löst på 145 kronor.

Det andra huset, högst ett tjugutal kvm. mindre,

hade förut varit rödfärgat, målades nu med helt vit

linoljefärg tre gånger. I detta fall blev också arbetet

utfört av en yrkeslärd arbetare. Denna målning

kostade 113 kronor.

I mars 1925 jämförde jag båda husen. Det med

linoljefärg målade tedde sig för den mest kritiska

granskning som nymålat. Det med hartsoljefärgen var

däremot helt matt, och vid gnidning avsatte sig färgen

på kläderna.

Att stryka med hartsoljefärg är fullt ut lika kinkigt

för den ovane som oljefärg. Och om än därvid en

strykning sparas, men de två erforderliga bli lika dyra

som tre med linoljefärg, vari består då fördelen?

Reflexionerna göra sig själva.

Slamfärg.

Slamfärg tillagades förr i tiden av målarna

själva, genom en blandning av klister, såpa, vatten och

färgämne, samt linolja efter behag. Trots en kraftig

tillsats av linolja har det dock aldrig lyckats mig att

framställa en slamfärg med hållbarhet. Efter t. o. m.

så stark oljetillsats att färgen därav mörknat har den

dock efter en relativt kort tid fallit bort.

Denna färg är icke i stånd att på det minsta sätt

intränga i träets porer utan blir följaktligen sittande

som ett skal utanpå.

Den kan i följd härav aldrig bliva hållbar utomhus.

Att fabrikerna skulle ha lyckats bättre i sitt

framställningssätt vågar jag betvivla.

Kaseinfärg (kalkfärg).

Huvudbeståndsdelarna äro vanlig kalk vilken

tillsatts med kalkfärger, d. v. s. sådana färger som stå

oförändrade i kalk (vissa färger angripas av kalken).

För behandling av kalkfärg i nyanser kunna bl. a.

följande färger användas, att härtill taga vilken färg

som helst lyckas ej, ty om t. ex. kromgrönt eller

zinkgrönt användas, blir färgen därav rödaktig och ej grön.

Därför bör man använda:

Till grönt: kalkgrönt.

» blått: nyblått.

ultramarin nr IV och V.

casselbrunt.

» brunt: terra, bränd och obränd,

brun umbra.

» gult: cementgult

guldocker.

engelskt rött.

» rött: italienskt rött.

todtenkopf

» grått: kimrök.

bensvart.

Dessa färgämnen föras i marknaden i torr

pulverform och utröras före begagnadet i kallt vatten, samt

tillsättas med något linolja. Då färgen för ett

tjugutal år sedan först fördes i marknaden föreskrev

fabrikanten att färgen skulle röras ut åt ett håll, emedan

denna i motsatt fall »bröts». Denna särdeles nyttiga

anvisning ströks dock sedermera från

bruksanvisningen. För utvändigt bruk har färgen föga värde, den

lämpar sig möjligen för invändigt i t. ex. skolsalar,

trapphus eller ladugårdar men är även där för dyr.

Ersättes till alla delar fullständigt av slagen kalk.

ja t. o. m. i vanlig nysläckt kalk utrörd färg har

företräde, emedan denna även besitter bakteriedödande

egenskaper.

Vill man använda sig av en billig färg, i vilken

färgnyans som helst, vilken avser att för en kortare tid

hålla en byggnad, en lärosal e. dyl. proper och

tilltalande, finnes en i Tyskland sedan lång tid använd

färg som uppfyller dessa fordringar. Denna färg, vars

bindämne är vattenglas, är enormt billig. Jag målade

för fyra år sedan en byggnad med en väggyta av cirka

250 kvm med denna färg. Hela kostnaden för

färgåtgången utgjorde kronor 16.72 eller 6,7 öre pr kvm.

Byggnaden, som förut delvis varit målad i slamfärg och delvis

bestod av nytt trä, visar i dag å de förut målade

ställena någon flagring, men å de ställen däremot, som

icke förut varit målade, sitter färgen oklanderligt.

Vare det långt ifrån mig att framhålla denna färg

som en idealfärg. Jag betonar att den passar för en

person som har gott om tid, och låt oss säga vart

femte år har lust att giva sitt hus en ny

överstrykning. Skall däremot för arbetet anlitas en yrkesman,

blir målningen mindre ekonomisk. Denna färg

tilllagas sålunda: Man rör ut 6 kg. slammad krita i 5

liter kallt vatten. I denna tjockt utrörda massa iröras

brytningsfärger motsvarande önskad kulör, t. ex. gult,

grönt, rött o. s. v. Sedan massan väl blandats tillsättes

2 liter natronvattenglas, varefter färgen förtunnas med

vatten till lagom stryktjocklek, d. v. s. så tunt att

den knappast täcker träet å för arbetet avsedd yta.

Täckkraften ökas under torkningen. Strykes på

flödigt och fort, och man behandlar bräda efter bräda

helt upp och ned igenom, ty färgen torkar fort. Om

halva brädan får torka, och man sedan stryker upp

i den torra färgen uppstår en föga prydlig

sammanstrykning. Färgen måste tillagas i mån som arbetet

fortgår och färgen förbrukas. Man kan mycket väl

röra ut ett större kvantum färg, men bindämnet,

vattenglaset, tillsättes först under arbetets fortgång, emedan

färgen, om den stått tillagad en tid, då gärna smetar.

Flerfaldiga andra av sina fabrikanter livligt

lovprisade färger finnas i marknaden. Det skulle taga allt

för lång tid att beskriva dem var för sig, varför jag

i stället vill övergå till den enligt min erfarenhet

för icke yrkesmannen största svårigheten.

Målningsarbetet.

Villkoren för en hållbar målning.

Förutsättningarna för en hållbar målning äro: att

träytan är absolut torr t. ex. efter några dagars

solsken och vind, att varje strykning göres så tunn som

möjligt, att tid lämnas mellan strykningarna, så att

fullständig torkning efter hand kan äga rum.

Ett ganska förståndigt sätt är att måla ett hus en

à två gånger med oljefärg det ena året, och giva en

upprepad strykning först året därpå. Fall kunna

förekomma då icke en gång tvenne strykningar fullt täcka,

som t. ex. då man skall måla ett förut rödmålat hus

vitt. I ett sådant fall torde två strykningar ena året

och två året därpå giva målningen en minst tio års

längre hållbarhet, än om samma hus målas fullt täckt

med tre strykningar under ett år.

Själv har jag ofta lämnat 15 års skriftlig garanti

på ett med linoljefärg målat hus, men icke i något

fall behövt göra efterreparationer. Färgen sitter

t. o. m. efter tjugu år väl fast. Detta i huvudsak

beroende på, att jag alltid hellre kostade på en extra

strykning, än tillät mina arbetare att stryka för tjockt.

Om vi nu räkna med endast 15 underhållsfria år,

blir årskostnaden för en med oljefärg målad byggnad

jämförelsevis ringa, trots det engångsutgiften möjligen

blir något högre, jämförd med andra

färgsammansättningar.

Förberedelser för själva utförandet.

Som en ovillkorlig förutsättning för ett arbetes

hållbarhet vill jag ånyo betona att föremålet som skall

målas, oavsett av vad material detta består, måste

vara absolut torrt, fritt från alla föroreningar såsom

kåda och tjärfläckar m. m. Förut målade ytor befrias

från flagor i den gamla färgen, järnkonstruktioner

från rost o. s. v. Utan dessa åtgärder blir ett arbete

aldrig förstklassigt vare sig till utseende eller

hållbarhet.

Vi ha nu den bestämda färgen väl utrörd och taga

en mindre pyts, burk eller kopp, som är försedd med

grepe så att den kan hållas i handen eller med

krokanordning för att kunna upphängas på en stegpinne.

För detta ändamål taga vi med oss en S-formigt böjd

järntråd.

Kärlet fylles till

hälften med den

tilllagade färgen, som

sedan tunnas ut med

linolja till önskad

stryktjocklek. Denna

utspädning beräknas sålunda:

till första strykningen: en del tjock färg och två

delar linolja;

till andra och tredje strykningen två delar tjock

färg och en del linolja.

Redan förut ha vi försett oss med en lagom stor, god

pensel. Till större ytor är en pensel nr 10 eller 12

lämplig. Tillse att den pensel, som köpes, är av ren

borst och ej av tagelblandning, ty en sådan slites för

fort.

Målning på ohyvlat virke.

Nu kunna vi alltså gripa oss an med själva

målningen. Vi resa först stegen mot väggen och vid

dennas högra kant. Strykningen bör ske på höger sida

om stegen och börja vid takskägget. För att icke

behöva flytta stegen för ofta stryka vi ett armsbrett fält

neråt mot sockeln, varefter stegen undan för undan

flyttas åt vänster. Detta för att undvika ställa stegen

på redan målad yta. Ehuru vi ha färgen tunn till

grundningen eller första strykningen ösa vi icke på en

hel massa färg, utan doppa ner penseln nätt och stryka

ut doppet så långt som möjligt. Efterse noga att inga

mister eller s. k. friställen uppstå å brädernas eller

ribbornas kanter. En sådan mista får av nästa

strykning, som träffar den, endast en grundning. Arbetet

blir således ojämnt, i det en matt fläck framträder där

»mistan» varit, då målningen är färdig. För andra

strykningen blir behandlingen densamma, fast med

tjockare färg och tunn utstrykning, och för den tredje

strykningen, om sådan företages, samma förfaringssätt

som vid den andra. Till fönsterspröjsarna använda vi

en mindre pensel, t. ex. nr 3, och en vit färg. Till

fönsterfoder, dörrar, vindskenor, verandastolpar m. m.,

lämpar sig t. ex. en brun färg. Den kan tillblandas av

mörkocker och rhebrunt. Föredrages en röd färg

kunna vi ta japanskt rött eller om en ännu skarpare röd

färg önskas japanskt rött och kromrött, varav vi taga

en del kromrött på tre delar japanskt rött. Dessa röda

färger kunna förändras till mörkbruna genom att

tillsätta något kimrök o. s. v.

Målning på hyvlat virke.

Det hus vi nu ha målat var ett trähus av ohyvlat

virke och förut icke målat. Nästa hus är beklätt med

hyvlade bräder. Då måste vi först bestryka alla

kådiga knastar å furuträd med en schellacklösning.

Denna tillagas av cirka 300 gr. ljus citronschellack,

som löses i en liter denaturerad sprit, vid

rumstemperatur och under omskakning. Med denna lösning stryka

vi nu över mindre kådiga knastar en, och mera kådiga,

två gånger.

Före andra strykningens början kitta vi alla

sprickor, spikhål o. dyl. med oljekitt, som består av krita,

inknådad i linolja till en fast deg (fönsterkitt). I

övrigt är behandlingssättet lika med den å det förut

beskrivna huset av ohyvlat virke.

Ommålning med oljefärg på förut slamfärgad yta.

Nästa hus som skall målas, har förut varit målat med

slamfärg. Denna färg sitter kvar fläckvis och vi

riskera, om vi måla på dessa fläckar, att det hela skalas

bort. Därför taga vi en stålspackel och skrapa bort

de fastsittande färgfläckarna, varefter vi med en

vanlig skurborste skrubba det övriga. Sedan vi så dammat

väl av med en dammborste, kunna vi börja måla,

med förvissning om att det blir bra samt hållbart, om

vi stryka tunt och ha färgen lagom tjock.

Ett annat hus har varit rödmålat. Det skrubba vi

med en skurborste så hårt att största delen av den

röda färgen försvinner. Den första strykningen med

oljefärg å detta hus kommer att se något rödaktig ut,

men oljan binder rödfärgen, så att en nästa

strykning får sin rätta färg.

Ett annat hus har varit oljemålat förut. Men denna

färg har fallit bort å södergaveln samt å vissa ställen

vid sockeln, men i övrigt sitter färgen ganska bra

på gaveln åt norr, samt östersidan. Vi bättra därför

på de avgångna ställena och stryka över det hela blott

en gång. Vid påbättringen kommer stålspackeln ånyo

till användning. Med den skrapa vi nu bort allt som

sitter löst av den gamla färgen. På de från färg

sålunda befriade ställena stryka vi nu på en tunn

grundfärg. När denna grundning fått torka under ett dygn

stryka vi ånyo över samma ställen med en något

tjockare färg, som även denna får torka. För att erhålla

full täckning med endast en strykning laga vi till en

färg någorlunda lik den förut å huset befintliga och

stryka härmed över hela byggningen en gång, och vi

ha kommit ifrån reparationen relativt billigt.

Målning med rödfärg.

Nu då vi ha manbyggnaden nymålad och

tilltalande för mindre kostnad än vi väntat, finna vi att

ladugården, som ser en smula grådaskig och otrevlig ut,

bör snyggas upp. Vi upptäcka en del spindelvävar,

och att mossa börjar växa här och där. I den

mossan veta vi att regnet stannar och förorsakar röta å

träet. Linoljefärg vore nog bra även här, men någon

skillnad på människo- och djurbostäder bör det ju

vara. Den färg som utbjudes per annons ha vi ju icke

stort förtroende för, så den får vara. Vi ta och

rödfärga! Och laga till färgen själva! Ladugården är

20 meter lång, 10 meter bred med 3 meter höga väggar.

Den stryka vi med 150, högst 200 liter hemmalagad

rödfärg. Vi laga till 200 liter för säkerhets skull.

Till nämnda kvantitet måste vi köpa hem 32 kg.

torr rödfärg (Falu rödfärg nr 1) à 35 öre, 8 kg.

järnvitriol à 20 öre, 8 kg. rågmjöl à 25 öre. Hela

färghistorien belöper sig till kronor 14:80 eller pr kg.

färdig färg 7,4 öre. Färgen koka vi själva i vår

brygghuspanna, som vi lätt få ren igen med enbart

kokande vatten.

Nu laga vi till rödfärgen enligt ett gammalt

beprövat av fabriken föreskrivet recept: »2 kg. grön vitriol

löses i 50 liter kokande vatten. I denna lösning ivispas,

så att inga klimpar uppstå, 2 à 21/2 kg. finmalet

rågmjöl. Sedan detta kokat i 15 minuter under flitig

omrörning iröres 8 kg. rödfärg, och är färgen efter

ytterligare cirka 30 minuters kokning färdig till strykning.»

Detta recept avser Svensk rödfärg. Om importerad

sådan användes, torde till 50 liter vatten åtgå 12—15

kg. torr färg, ty denna är tyngre än den svenska och

ej så fint slammad.

Önskas rödfärgen mörkare kan under kokningen

tillsättas något kimrök.

Tillse att grytan icke tages så full att kokplats icke

finnes, ty färgen vill lätt koka över. Till

påstrykningen använder man en kalkkvast nr 5 à 6 av fiber

och stryker på ganska rikligt. Mot att lägga mera färg

i koket än anvisningen föreskriver varnas, ty färgen

smetar då lätt, enär en hel del färg blir sittande på

ytan varifrån den antingen regnar eller blåser bort.

Andra ingredienser såsom sillake, tjärolja, linolja,

urin m. fl., som en del självkloka rödfärgare bruka ösa

i färgen, böra icke få förekomma då de snarare skada

än förbättra färgen.

Glöm icke att avlägsna all förekommande

mossbildning å väggarna före strykningen. Och har byggnaden

förut varit målad med slamfärg bör denna först

borttvättas med såpvatten.

Målning i stall och uthus.

Ja, nu ha vi alltså hela gården i ett presentabelt

skick, men hur ha vi det inomhus? Stallarna och

svinhusen borde nog också ha sin lilla uppsnyggning.

Till detta taga vi kalkfärg, det är sanitärt och gör

bostaden behaglig för våra fyrfota vänner. Vi köpa hem

en hektoliter osläckt kalk och släcka den i en tunna

eller balja. Då

denna kallnat, tunna vi

ut den med vatten

till lagom

stryktunnhet och sätta

till, om vi så vill,

ett par matskedar

rå karbolsyra, för att göra flugorna obehag. Nu

bestryka vi med denna lösning tak, väggar, bås och spiltor,

eller kunna vi med en assuransspruta duscha ut den.

Det som spilles på golvet är icke bortslösat, ty även

där finnas bakterier att utrota. Vill man stryka på

färgen, använder man härtill en större kalkkvast av

fiber nr 1 eller 00, eller också en flat s. k. levanger,

även denna av fiber. Pris pr st. kr. 1:25 à 1:50.

Kalkkvast.

Kom ihåg, att kalk, som är för tjock under

strykningen, gärna vill smeta sedan den torkat. Tunnare

strykning, ett par gånger upprepad, smetar icke.

Slagen kalk smetar mindre, men ställer sig för dyr för

ifrågavarande ändamål; den besitter ej heller samma

decinficierande förmåga som nysläckt. I betraktande av,

att en ladugård aldrig blir kalkad för ofta, kan man

ju taga det billigast möjliga, och upprepa proceduren

desto oftare. Överbliven kalk kan gömmas till hösten,

då den kommer väl till pass för fruktträdens

bestrykning mot frostfjäriln.

Invändig målning.

Vi ha hittills sysselsatt oss med det utvändiga

målningsarbetet av den gård, som vi satt oss i sinnet att

själva iordningställa. Vi förflytta oss nu in i

byggnaden, där en mängd olika arbeten, som kräva stor

omsorg, vänta oss i olika rum, där t. ex. några äro

rappade (reveterade), andra skola spännas med papp och

tapetseras eller oljemålas o. s. v. Dörrar och fönster

m. m. skola strykas i olika färger. Köket, vars väggar

bestå av hyvlat virke, skall laseras, golv målas, mattor

påläggas o. s. v. Och skola vi nu se till huru vi på

bästa sätt skola kunna utföra allt detta.

Grundning av trävirket som skall målas.

Det första vi företaga oss inomhus är att grunda

dörrar, fönster, golvlister, med ett ord, allt som skall

målas. Först bestryka vi då alla knastar och kådiga

ställen med förutnämnda schellacklösning. De särskilt

kådiga ställena strykas två gånger, men icke så tjockt

att stora högar uppstå utan strykas väl ut i alla

kanter. Därefter vidtager grundningen med tunn oljefärg,

som utstrykes väl överallt. I grundningsfärgen bör

man gärna ha något torkmedel, t. ex. xerotin, varav

cirka 2 matskedar tages till en liter färg. Dörrar m. m.

som skola målas vita, grundas i regel med vitt, övriga

fönster och dörrar där annan färg är avsedd, kunna

mycket väl grundas med en genomgående färg, t. ex.

zinkvitt (arsenikfri) och guldocker i lika delar.

När vi fått grundningen färdig, övergå vi till tak

och väggar.

Takets behandling.

Om det förekommer hål eller sprickor i rappningen,

så lagas dessa först med gips, utrörd i rent, kallt

vatten. Smutsigt vatten förorsakar att gipsen icke torkar.

Emedan gipsen stelnar mycket fort, rörer man ut den

i små portioner. Till större hål blandar man gipsen

med något fin mursand.

Taken kunna vitstrykas på olika sätt, med t. ex.

kalk, limfärg, mossfärg eller i skummjölk utrörd krita.

Kalken, som bör vara slagen (släckt kalk är här

olämplig), utröres i detta fallet ganska tunn likt mjölk.

Taket måste strykas tre gånger, ibland fyra, varvid man

iakttager att man stryker i kors, d. v. s. första

strykningen i norr — söder, andra i öster — väster, och

växelvis, men sista strykningen göres mot dagern,

eller mot den vägg där fönstern äro placerade och den

starkaste dagern inkommer. Önskar man det vita

struket neråt väggen, så låter man kalkfärgen sträcka sig

så långt ned som man anser lämpligt.

Vill man använda limfärg till taket, så behöver man

endast stryka detsamma en gång. Detta gäller såväl

rappade som pappspända tak. Strykningen företages

även här mot dagern. Limfärgen tillagas sålunda:

Man rör ut 10 kg. slammad krita i 5 à 6 liter kallt

vatten till en tjock gröt. Denna blandning omröres,

tills den är alldeles fri från alla synliga knutar.

Kritan kan även stå i vatten några timmar då utrörningen

underlättas. Under tiden lägger man 3 à 400 gram

hornlim i en liter vatten, som sättes över eld och får

koka tills limmet är fullständigt löst. I den nu väl

utrörda kritan slår man en fjärdedel av denna

limlösning och rörer väl in den. Man provar tillagningen

genom att taga något färg som strykes ut på ett

papper och får torka. Smetar färgen måste mera lim

tillsättas tills denna olägenhet upphör.

Nu tunnas färgen ut till lagom stryktjocklek, så att

den vid påstrykning täcker väl. Strykningen bör ske

jämt i långa, raka drag.

Mossfärg användes endast till rappade tak, för

papptak lämpar den sig icke. Denna färg, vars bindämne

är islandsmossa, tillagas i likhet med limfärg. Två

fulla händer islandsmossa löses likt limmet i två liter

vatten vid god eld. Den slemmiga massan som därvid

utdragits ur mossan silas i den utrörda kritan, tills

färgen får en smidig konsistens. Mossfärg påstrykes

tjockare än limfärg och blir vit och vacker men smetar

alltid något.

I skummjölk utrörd färg är endast en

nödfallsfärg, i brist på annat bindämne. Endast kritan

utröres i skummjölken och är genast färdig för

påstrykning. Strykes som mossfärg.

Väggarnas behandling.

Sedan taken blivit behandlade, kommer turen

till väggarna. Först ha vi ett rum, vars väggar och

tak äro rappade, taket är struket med kalk och

väggarna äro avsedda för tapetsering. Först bestämma

vi hur långt nedstrykningen skall gå eller var

tapeterna skola taga vid. Detta sker sålunda: Det bestämda

måttet för nedstrykning avsättes i alla hörn, lika långt

från taket, medelst ett märke med träkol eller en

blyerts. Ett snöre ingnides med träkol. Med bistånd

av en person, som håller snörets ena ända, sträckes

detta hårt efter de utsatta märkena. Man lyfter nu

snöret något vinkelrätt från väggen med ena handen

och släpper hastigt, varvid ett rakt streck avsätter sig

längs efter väggen.

Nu kunna vi börja preparera väggarna för

tapetseringen. Ett klister, ej för tunt, kokas av vanligt

rågmjöl. I klistret blandar man en avsevärd del

limlösning av det slag vi förut nämnt i samband med

limfärg. Med en större pensel, gärna densamma rentvättad

som vi använt för taket, påstrykes denna blandning över

hela den del av väggen, som skall tapetseras. Början

göres vid den å väggen slagna linjen och ned till

golvlisten. Ämna vi tapetsera med en billig tapet av tunt

papper kunna vi sätta upp denna direkt på den

inklistrade väggen, där den strykes väl slät med en

klädesborste och med denna lätt bankas in i murytans porer.

Är det däremot fråga om en bättre och tjock tapet, så

måste vi först makulera. Detta tillgår så att vi med

tjockt vetemjölsklister fastsätta tidningar slätt och väl

över väggytan, där de bankas hårt in i rappningens

porer och få torka, sedan äro väggarna färdiga för

tapetsering (se vidare sid. 34). Har däremot rummets

väggar icke blivit rappade, utan bestå liksom taket av

vanliga bräder, måste vi först spänna dessa med papp.

Spänning med papp.

Papp förekommer i tre olika tjocklekar: tjock

med en vikt av 18 kg., medeltjock, vikt 13 kg.,

och tunn, vikt 10 kg. pr rulle om 36 kvm:s yta.

De mest ansedda fabrikaten äro Munksjö och

Munkedals, båda utmärkta, och i kvalitéerna ganska

jämnställda. Om någon gång det ena fabrikatet ställes

framför det andra beror detta merendels på

förutfattad sympati. Jag har under en lång följd av år

använt båda, utan att ha den minsta anmärkning

att göra. Av de olika tjocklekarna tager man det

tunna till tak, den tjocka eller medelsorten till

väggar, ofta den tjocka till ytterväggar och

medelsorten till innerväggar, d. v. s. väggar mellan de olika

rummen. Innan man uppspänner pappen måste den

först fuktas. Detta sker ofta så oförsiktigt, t. o. m.

av yrkesmän, att pappen spricker eller lossnar från

spikarna efter spänningen, eller också uppstå stora

bubblor. För att pappen skall bli jämnt och väl

fuktad, upprullas rullen bitvis på golvet och fuktas

medelst en i vatten doppad svamp eller pensel. Sedan

det upprullade stycket är jämnt och flödigt

överstruket med vatten, sammanrullas det ånyo och lyftes

därvid från golvet så att överflödigt vatten kan

avrinna. Nytt stycke upprullas och fuktas samt

sammanrullas åter tills hela rullen blivit lika våt överallt.

Pappen, som får ligga några timmar eller över natten

i ett kallt rum, kan sedan fastspikas med pappspik

3/4 tum nr 16.

Spänning med papp på tak.

Skall både tak och väggar spännas tager man först

itu med taket. Pappvåderna avskäras då efter takets

längd, räknat längs bräderna, ej tvärsöver, ty då bli

lätt dessas kanter synliga vid spikremsorna. För att

pappen skall sitta bättre, klipper man av samma papp

raka remsor, cirka 20 mm. breda, som dragas längs

pappens kant och genomspikas, med ett inbördes

avstånd mellan spikarna av cirka 50 mm.

Sedan pappvåden avskurits upprullas den på en rak

träribba några cm. kortare än pappens bredd. En man

tages till hjälp, som håller upp rullen fast mot taket,

sedan den som spänner, och spikar först upprullat

ett stycke av en halv meters längd, vilket han noggrant

riktar in så att det följer väggen med den ena kanten.

Det upprullade stycket strykes jämnt med handen,

från rullen och mot väggen, och fastspikas så i takets

kant så nära väggen som möjligt. Den smala

pappremsan sträckes nu utmed kanten över pappen och

spikningen börjar. Så fortsättes arbetet med en halv

meters upprullning i sänder, tills vådens båda ändar och

långsidan närmast väggen äro fastspikade. Den åt

takets mitt vettande kanten av våden endast häftas

fast, med en spik här och där, emedan nästa våd skall

spikas över och genom denna medelst en spikremsa

såsom skett vid yttre kanten.

Man tager nu ett noggrant mått, några cm. från

väggen och 10 cm. inpå den redan spända vådens kant

inåt rummet. I detta mått slås en spik in till hälften,

och cirka 1/2 meter i vådens längdriktning från

denna spik tages ett lika exakt mått av 10 cm. från

vådens kant, och även här slår man in en spik till hälften.

Efter dessa tvenne spikar inriktas nu nästa våd, som

alltså kommer att täcka den första med 10 cm. Gör

inriktningen så noga, att våderna täcka varandra med

samma bredd till motsatta väggen, vilket bör ske om

våden var väl inriktad. Sista våden avrives, om så

är erforderligt, i lämplig bredd på golvet innan den

spikas upp, och bör utgöras av ett helt stycke i takets hela

längd, enär skarver i vådernas tvärriktning alltid bliva

missprydande. Så förfares nu våd efter våd tills hela

taket är spänt. Under arbetet undvikes hög

temperatur, ty pappen bör torka sakta för att hålla sig

fullständigt slät. För att pappspänningen skall bli

hållbar bör man spika så tätt, att cirka 2,000 spik åtgå till

varje rulle papp.

Väggar.

När väggarna skola spännas, tager man först bort

alla dörr- och fönsterfoder samt golvlister, så att

pappen kan spännas fullt ut och under dessa,

varigenom dragfrihet ernås. Pappvåderna avskäras

efter väggens höjd så att de med några cm.

gå ut på golvet. Pappens ena ända föres upp till

taket, där den fästes med en spik. Man börjar i ett

hörn, där man noga viker pappvåden så att den med

några cm. går in på motsatta väggen. Pappen strykes

jämn med handen från vådens mitt utåt kanterna, där

spik inslås; sedan man fått hela våden väl sträckt

fäster man spikremsorna rakt, och så långt in i hörnen som

möjligt, och spikar tätt liksom i taket. Först sätter

man upp alla hörnvåderna och sedan våder mot

väggarnas mitt, vid fönster och dörrar spikar man i dessas

karmträ, varöver man sedan åter spikar fast foderna,

och överskjutande papp avskäres vid golv och karmar.

Hur spikremsor överklistras.

När man spänner papp på detta sätt, måste man

sedan överklistra spikränderna med papper rivet i

remsor. I taket åtminstone böra spikremsorna bli så

osynliga som möjligt. Man river nu först en pappremsa i

5—7 cm:s bredd och hela takets längd, vilken fuktas med

vatten som skett med papprullen. Remsan klistras icke

utan spikas fast i ena ändan med en spik och

sträckes rakt över och längs spikremsan till takets motsatta

sida, där den även fästes med en spik. Sedan tager

man en remsa om 20 cm:s bredd i hela takets längd,

vilken klistras med tjockt vetemjölsklister och

fastsättes med båda kanter lika överskjutande längs den

förut sträckta pappersremsan. Å väggarna klistras

remsorna direkt över spikremsorna såvida icke

väggarna skola målas, då man här förfar lika som i taket.

Remsorna i takets kanter och väggarnas hörn klistras

alltid direkt över spikremsorna, och böra överskjuta

dessas kanter cirka 3 à 4 cm. å ömse sidor. Alla

remsor rivas eller klippas med raka, skarpa kanter, enär

en ojämn remsa verkar slarv.

Ett annat sätt att spänna papp.

Papp kan även spännas på ett annat sätt, nämligen

helspännas. Då spikas den endast vid takets,

respektive väggarnas kanter. Våd lägges på våd, och häftas

fast medelst till hälften inslagna spikar. Våden

lägges även här 10 à 12 cm. över förra, och den

överskjutande kanten limmas fast i den undre. Sedan limmet

fullt torkat uttages spikarna och hålen efter dessa

fyllas med tjock limfärg. Den vid helspänning

framträdande rätt tjocka pappkanten måste före takets

strykning, spacklas med tjock limfärg samt sedan denna

torkat avslipas med sandpapper.

Tak så spända visa dock, på grund av det över hela

takets yta löst spända pappfältets tyngd, en stor

benägenhet för att kassa eller hänga slappt ned i

mitten, varför först beskrivna sätt numera mest

användes. Beträffande väggar är, om dessa skola målas eller

tapetseras med en enfärgad tapet, helspänning

nödvändig. Vid användning av blommig tapet, märkes

icke små ojämnheter, som uppstått genom en möjligen

dåligt sträckt spikremsa eller ojämn brädbotten.

Sedan pappen är

spänd och de

överklistrade remsorna

torra, kan taket

vitmålas med förut

beskrivna limfärg.

Takpensel.

Som förut sagts, bör limfärgen strykas mot dagern,

oavsett om detta blir långs eller tvärs åt pappens våder.

Till strykning av tak bör man använda sig av en rätt

stor och bred takpensel av borst. Denna är visserligen

något dyr i inköpet, cirka 4 till 8 kronor, men är

särdeles hållbar och den kan, väl skött, användas i

många år till såväl limfärg som kalk. Strykningen

blir särdeles fin och jämn medelst en dylik pensel.

Fönster och dörrar målas.

Efter det pappen är spänd och taken vitstrukna,

tager man i vanliga fall itu med oljefärgen å fönster

och dörrar, så att man får dessa slipstrukna innan

man tapetserar eller stryker väggarna. Som vi valt

att beskriva de olika sätten för målning ganska

ingående i ett sammanhang, så återgå vi till tak och

väggar, tills de äro slutbehandlade. Men i verkligheten

böra vi ha all oljefärg så pass nära färdig att

endast en strykning, den s. k. färdigstrykningen,

återstår sedan tapeterna äro påsatta.

Tapetsering.

Förberedande åtgärder.

I de rum, som vi bestämt oss för att tapetsera, ha vi

nu väggarna vederbörligen spända och de reveterade

makulerade eller överklistrade med tidningspapper.

Äro nu taken nedstrukna ett stycke å väggen, såsom

vi förut beskrivit vid kalkmålning samt snörslagning

är verkställd, där vi anse att tapeten bör sluta upptill,

ha vi att iakttaga följande:

Om mossfärg eller mjölkfärg använts till taken och

denna möjligen strukits för långt ned åt väggen och

därvid fläckar av färgen kommit nedanför snörslaget,

böra vi först stryka över dessa fläckar med mjölk, enär

annars tapeten om den anbringas utan

försiktighetsmått lätt lossnar å dessa ställen. Mjölken binder

färgen; för samma ändamål kan även lim eller

vattenglaslösning användas.

Val av tapeter.

Vi ha nu förut inköpt behövligt antal rullar tapeter

av svensk tillverkning — utländsk tillverkning, såsom

finska, tyska, danska m. fl. böra vi undvika. Mot de

svenska tillverkningar författaren under lång tid

använt, har han icke en enda gång funnit anledning till

anmärkningar, däremot, då han någon gång varit

tvingad att använda utländska fabrikat, har anledning

till missnöje icke saknats. Papperet har varit dåligt,

Tapetrullarna klippas.

färgen sammalunda och dock har priset vanligtvis med

blott några öre understigit den svenska varan.

Tapetrullarna klippas.

Tapeten behandlas på samma sätt oavsett vilken

kvalité som valts. Det första vi ha att göra, är att

klippa bort rullens ena kant, noga följande mönstret.

Det tillgår så, att man sittande på en stol fattar ändan

av tapeten med vänster hand, lägger rullen på båda

fötternas vrister, drager upp tapeten över knäna och

börjar klippa med långa, stadiga klipp. Samtidigt

med att högra handen klipper, rullar vänstra åter ihop

rullen, så att båda händerna arbeta gemensamt, tills

hela rullen är klippt. Alla rullar behandlas på

detta sätt.

Tapetvåderna avpassas.

Ett par bräder, tillräcklig längd och bredd, så att

tapetvåden får god plats, anskaffas. Att, som ofta sker,

använda ett antal ofta ej lika höga bord som

klisterskiva är icke lämpligt, emedan man då icke kan fä

tapeten jämnt och väl klistrad.

Man väljer nu ett mönster i tapeten, efter vilket man

avriver rullen vinkelrätt tvärs över. Man lägger en

tyngd vid ändan på tapeten som upprullas längs

klisterskivan. Man tager ett exakt mått på väggens

höjd, avsätter detta på tapeten och river av rullen

därefter. Möjligen stannar nu detta mått i omedelbar

närhet av det mönster, varefter vi avrevo första våden. I så

fall riva vi av på nytt vid samma mönster och våden

nr 2 passar efter nr 1, nr 3 efter 2 o. s. v. Har det

slumpat sig så lyckligt som vi antagit, har man

endast att fortsätta med avrivandet, våd efter våd tills

det antal, som beräknats åtgå, är uppnått. Är

tapetens mönster tryckt i s. k. zig-zag, förekommer det

mönster vi rivit efter i tapetens klippta kant

(rätkanten), mitt emellan dessa rätkantens mönster i

bakkanten (frånkanten), d. v. s. oklippta kanten. Efter

att man förvissat sig därom, är det lätt att även då

riva till alla tapetens våder i följd.

Det kan hända att tapetens mönster passar så illa

till väggens höjd, att det skiljer på 20 å 30 cm. Det

blir då en hel del tapeter som spillas bort om vi

förfara som förut är sagt. Detta slöseri skola vi söka att

undvika.

När vi avrivit en våd på nyss beskrivna sätt finna

vi att det mönster vi började med ligger för långt

borta. Då kunna vi avmäta en våd från det mönster

som erhölls sist. Sedan andra våden avskiljts börjar

den tredje med samma mönster som den första, alltså

passar rullens tredje våd till sin första och vi ha nu

dubbelt så många våder i det första mönstret som i

det andra. Om vi nu ha så låga väggar att vi erhålla

3 våder av rullen, få vi av 10 rullar 30 våder varav

20 enligt första och 10 enligt andra mönstret; ha vi

högre väggar, få vi endast 20 våder eller 10 sådana

av varje mönster. Dessa tio våder i samma mönster

räcka till halva rummet och helst till ett hörn. Där

byta vi om till det andra mönstret och fortsätta

härmed tills rummet är färdigt. Ett i ett hörn sålunda

ombytt mönster, observeras icke, men ha vi kanske med

detta förfarande sparat en rulle. Det säger sig själv,

att vi även kunna byta mönster vid ett fönster, en

dörr o. s. v.

Klistring.

De tillrivna våderna i det antal som erfordras, ligga

nu i hög å klisterskivan med tryckta sidan uppåt och

alla klippta kanter åt samma håll. Alla våderna

vändas nu så, att den otryckta sidan kommer uppåt och

alla de oklippta kanterna ligga vid den sida av skivan

där vi skola stå medan vi klistra. Vi skjuta nu

hela högen ifrån oss så att vi få cirka 10 cm. av

bräderna närmast oss fria. Vi draga den översta våden

mot oss, så att dess bakkant strikt följer skivans kant,

detta för att undvika att under klistringen få klister

på tapetens tryckta sida, vilket lätt inträffar då alla

våderna ligga i en hög.

Klistret, som bör ha en tjock konsistens, kokas av

vetemjöl och vatten. Vi doppa penseln i detta och

bestryka under hårt tryck de närmaste 3/4 av vådens

bredd samt i hela dess längd, varefter vi pensla ut i

riktning från oss redan å våden befintligt klister tvärs

över kanten. På detta sätt få vi klistret väl och jämnt

fördelat samt slippa de stygga fläckar, som eljest

amatörer så lätt erhålla å tapetens tryckta sida. Om

man klistrar med lätt hand, har tapeten benägenhet

att glida.

Tapeternas uppsättning.

Tapetborste

Nu fatta vi den klistrade våden i dess övre ända

med båda händernas tumme och pekfinger, en hand i

varje hörn. Är våden så

lång att den icke kan lyftas

och bäras till sin plats med

detta grepp kunna vi draga

överkanten mot mitten av

våden och under det vi på

beskrivet sätt hålla i

överkanten fatta vi tag i

tapetens mitt och kunna nu lätt

transportera den.

Stig så upp på trappstegen och låt den bukt vi togo in sakta

falla ned, så att hela våden hänger lodrätt.

Tapetvådens överända tryckes därefter fast vid väggen

så mycket att den hänger själv. Med en i ett snöre

fastbunden tyngd riktar man in den lodrätt, stryker

med en tapetborste rakt ned åt vådens mitt och sedan

Tapeterna klistras.

ut åt båda sidor, tills vi ha hela våden fast vid

väggen, utan minsta fläck eller veck. Klistringen och

uppsättningen fortsättes som nyss beskrivits, våd efter

våd. Vid dörrar och fönster passar man mönstret noga

i lämpliga bitar. Vid hörn måste man klyva den våd

som är för bred. Ett noggrant mått tages från hörnet

till den sist uppsatta vådens kant. Detta mått

avsättes från framkanten på tapeten, som sedan klippes

med sax efter linje uppdragen med linjal eller också

vikes den och klyves. Detta sker för att våden, om

den uppsättes hel, icke skall vecka sig eller vid

torkningen runda hörnet och lossna.

Vid tapetsering går man alltid åt vänster, vilket för

övrigt blir en självfallen sak, enär man, som våderna

äro upplagda å skivan, absolut måste fatta klippta

kanten med högra handen. Första våden börjar man

i vanliga fall vid en mur, ett hörn e. dyl., men

undantag kunna givas. Man måste t. ex. uppsätta en tjock

tapet med alla skarvar mot dagern. Detta för att göra

alla dessa så osynliga som möjligt. I sådant fall

måste man börja från tvenne olika håll, klippa

rullarna från olika sidor o. s. v., men detta förekommer

högst sällan.

Vid tapetsering bör man alltid hava till hands en

handduk för att därpå avtorka fingrarna, då dessa

bliva klistriga; härigenom undvikes att fläcka ner

tapeten då man fattar i våden!

Bårder och guldlister.

Efter tapetsering kommer bård eller guldlist. Den

förra väljes i tapetens färg eller också starkt

avbrytande. Här får smaken råda. Bården avrives i det

antal meter som åtgå, klistras i hela stycket och

sammanvikes ytterst noggrant dubbel, och klippes på detta

sätt sammanlagd isär. Sättes upp efter snörslaget

eller ock vid taket, iakttagas bör att inga krokigheter

Tapeter uppsättas. Passning.

få förekomma. En guldlist bör spikas fast med därtill

avpassade nålar eller ock spik, å vilka huvudena efter

inslagningen avklippas. En guldlist kan i motsats till

bård användas vid flera tapetseringar, varvid den

större engåhgsutgiften utjämnas ganska snart.

Tapetsering på förut limfärgade väggar.

Om en vägg, som förut är struken med lim-,

kalk- eller slamfärg, skall förses med tapeter, så duger det

ej att utan vidare därå klistra upp tapeterna, utan det

tarvas en föregående preparering enligt följande: Lim

löses i kokande vatten (c:a 200 gr. på en liter vatten).

Limmet blandas med sin dubbla mängd tunt

vetemjölsklister. Härmed överstryker man den målade ytan,

som nu skall tapetseras. Strykningen företages rätt

flödigt och får torka. Tapetsering i föreliggande fall

utan denna behandling, kan svårligen ske, ty tapeten

fastnar icke alls eller blott för tillfället, och hetta, på

grund av eldning eller sommarvärme, kommer dem

genast att lossna. Samma behandling måste företagas

om man skall laga ett hål i ett tak av papp. De

omgivande kanterna måste först noga rentvättas från färg

och limmas, innan man med tunt papper överklistrar

och lagar detsamma. Hål i reveterade tak endast

urvattnas och lagas med gips.

Små vinkar.

Fernissade tapeter och sådana av tjockare papper

måste ligga klistrade en stund före uppsättningen för

att sträcka. Om man sammanviker och lägger åt

sidan t. ex. 5 våder, är den första därefter färdig för

uppsättning. Mur bakom ugn eller spisel strykes med

limfärg tillagad efter tapetens färg. (Se limfärg till

tak.)

Bården klippes.

För att vinna vana och färdighet bör det första

tapetseringsförsöket göras med en billig tapet och i

ett anspråkslöst rum. Klistret för tapetseringen bör

icke, som många antaga, tillsättas med lim e. dyl, enär

detta lätt förorsakar fläckar i tapeterna. Rent klister,

väl kokt av vetemjöl, rätt tjockt och utan klimpar, är

enda lämpliga. Tunt klister flyter lätt ut och sätter

fläckar å tapeten. Till särdeles ömtålig, enfärgad

tapet, måste klister av stärkelse eller potatismjöl

användas.

Målning med limfärg.

I nästa rum, som skall målas med limfärg i stället

för tapetseras, äro väggarna reveterade. De kunna

utan föregående behandling strykas täckta med endast

en strykning vid ljus limfärg. Skall däremot limfärgen

vara mörk, måste ytan strykas två gånger. Den första

strykningen efterföljes av en med såpvatten, innan den

sista färgstrykningen företages.

Såpvattnet tillredes av 3 å 400 gr. såpa utrörd i

5 à 6 liter varmt vatten. Även när man skall stryka om

ett redan vitmenat tak, måste alltid såpvatten först

påstrykas och torka, innan den nya färgstrykningen

företages. Limfärgen bör härvid hållas tunnare än då

man stryker å förut icke målade ytor, detta oavsett

om de äro av papp, murbruk eller trä.

Ett rum, där papp är spänd å väggarna, kan även

limfärgas, sedan alla ojämnheter borttagits medelst

slipning med fint sandpapper, spackling av pappskarvar

o. s. v. skett, med endast en strykning vare sig färgen

är ljus eller mörk.

Kalkstrykning kan endast ske å reveterade väggar.

Kalkens tillsättning med lämpliga kalkfärger och

väggarnas behandling är lika med den vid reveterat tak,

varom beskrivning lämnats å sid. 17 och 27.

Vatten fläckar på papptak.

Vattenfläckar i papptak behandlas i likhet med hål.

Överklistringen måste här vara absolut torr innan

målning med limfärg företages, då annars fläckarna

slå igenom. I reveterade tak däremot överstrykas

vattenfläckar med vit oljefärg 2 à 3 gånger; oljefärgen

skall naturligtvis torka mellan strykningarna. En

strykning medför icke någon som helst verkan å en

vattenfläck.

Limfärg och fukt.

För rum, som äro utsatta för fukt, får limstrykning

icke förekomma som undergrund, emedan man då

riskerar att färgen lossnar. Limfärg kan således

brukas endast för fullt torra lokaler, ej där fukt kan

beräknas.

Apropos fukt torde det icke vara ur vägen påpeka,

att då ett hus bygges man noga måste tillse att

isolering verkställes mellan grunden och väggarna. Detta

oavsett om grunden är gråsten eller cement och

väggarna av trä eller tegel. Man bör genom en försvarlig

beklädnad med dubbel tjärpapp av grunden sörja för

att fuktigheten från jorden icke kan genom grunden

stiga upp i väggarna och rummen, skadande såväl

inredning som möbler. Den minsta direkta förbindelse

mellan grunden och väggarna bör i ett förståndigt

byggt hus icke få förekomma.

Avslutande linjer.

Önskar man vid taket å en med oljefärg eller

limfärg struken vägg ett streck som avslutning, drager

man detta med en streckpensel i storlek efter den bredd

man önskar å strecken. Med denna pensel doppad i

lättflytande olje-, respektive lim- eller kalkfärg,

drager man med stöd av en lång linjal streck i lämplig

kulör. Oljefärg bör göras ganska tunn med terpentin;

lim- som kalkfärger böra även hållas ganska tunna,

enär annars strecken icke kunna dragas jämnt.

Väggytan kan även avslutas med ett mönster,

vilket först ritas å stadigt papper och sedan med en

skarp kniv utskäres. Vid utskärningen bör man

använda en glasskiva som underlag för att erhålla

jämna kanter i snittet. Det utskurna papperet,

schablonen, lägges nu hårt tryckt intill väggen och

man stöter i de utskurna ställena med en vanlig rund

pensel eller helst en schablonpensel, doppad i tjock

färg och ganska väl avstruken. Tunn färg och för

mycket därav i penseln, gör att mönstret blir suddigt

och föga prydande. Vill man ha flera färger i varje

bård erfordras en schablon för varje färg.

Föregående färg måste vara fullt torr innan nästa anbringas.

Streckpenslar.

Oljemålning på rappade väggar.

Oljemålning å rappade väggar försiggår sålunda:

Först oljas väggarna med ren linolja och strykas

därefter med stadig oljefärg två gånger. Å pappspända

väggar är förfarandet enahanda. I båda fallen ta

väggarna åt sig ganska mycket olja vid första strykningen,

vilken sålunda blir dyr. Av sparsamhetsskäl

praktiseras ofta att låta den första bestrykningen bestå av

limlösning. Själv har jag använt detta förfaringssätt å

såväl murbruks-, papp- som träväggar och funnit det

lika hållbart som linoljestrykning.

Vill man använda sig av sistnämnda behandling,

löser man 400 à 500 gr. hornlim i en liter vatten;

denna lösning strykes på varm, men ej för tjockt.

Sedan denna torkat, strykes väggen två gån-

ger med en dags mellanrum med oljefärg som tillsatts

med nödigt torkämne. Man kan få färgen blank eller

matt. I förra fallet tillsätter man i sista strykningen

cirka 150 gr. billig copalfernissa till ett kg. oljefärg.

Om färgen önskas matt tillsättes icke fernissa, utan i

stället terpentin. Färgen påföres jämt utstruken å en

yta om c:a en kvm., varefter den ströpplas, d. v. s.

med en därtill avpassad pensel, kallad ströpplare,

stötes ytan med borstarnas ändar så att den blir fint

noppig. Har man icke en sådan ströpplare tillhands

kan denna gott ersättas med en vanlig dammborste,

men i så fall får man banka, ej stöta.

Ströpplare. Moddlare.

Skall ytan vara blank användes i detta fall en

pensel, kallad moddlare. Denna är en i bleck bunden flat

pensel, som användes till att släta ut färgen så jämnt

som möjligt. Den kommer därför till användning först

sedan man med den vanliga anstrykaren Anstrykare,

gemensamt namn för alla runda borstpenslar.

fått ytan jämn. Med lättast möjliga hand strykes med moddlaren

samma yta återigen, först vågrätt och sedan lodrätt.

Om målningen företages under den kalla årstiden, bör

givetvis större kvantum torkmedel användas än om den

sker under sommaren.

Spackling.

Innan vi togo i håll med tak och väggar hade vi

fönster, dörrar och övrig inredning grundade.

Behandlingen därnäst blir spackling. Denna, som

företages för att jämna ut befintliga ojämnheter, är en

ganska svår procedur, till vilken det fordras en viss

vana förrän den kan på rätt sätt utföras.

Materialet kallas spackelfärg, som tillagas sålunda:

På en hård bräda eller helst en s. k. målarsten,

utröres linolja i slammad krita till en tjock massa,

vilken bearbetas med en stålspackel tills alla klumpar

försvunnit. Sedan rör man ut lika mycket krita i

tunt vetemjölsklister; även denna blandning bearbetas

väl med stålspackeln. Därefter blandas dessa båda

satser och färgen är färdig. Skulle den visa sig vara

för tjock eller, som man säger, »kort» tillsättes något

mera linolja, eventuellt såpa, som gör färgen

smidigare. Spackelfärg finnes även att köpa färdig.

Med en träspackel, pris 15 öre, vars kanter

noga avslipats med sandpapper, utbredes

spackelfärgen på ojämnheterna och ävenledes å de

med sandpapper eller ett stycke pimpsten

avslipade ytorna. Man tillser

noga att inga klumpar bilda sig, ty de bli efter

torkningen ytterst hårda och svåra att slipa bort. Skulle

mycket större ojämnheter och hål förefinnas kan man

blanda något gips i spackelfärgen, som då fyller

bättre. De större håligheterna kan isättas ännu en

gång om så behövs, sedan den första torkat. Ytan bör

verka helt slät. För facerna kring dörrarnas

fyllningar (speglar) skär man till en smalare spackel och på

kelningarna i foderna breder man ut spackelfärgen med

fingret eller gummispackel.

Trä spackel.

Slipstrykning,

Nästa dag, sedan spackelfärgen torkat, kan man

företaga slipstrykningen. Denna sker med den

färgton, som inredningen i respektive rum kommer att

målas med. T. ex.:

Vitt, slipstrykningen sker med vit.

Tonfärg, slipstrykningen sker med färg i samma ton.

Ek, slipstrykningen £ker med färg av zinkvitt

(arsenikfri) och guldocker med något obetydligt

grönumbra.

Mahogny, slipstrykningen sker med färg av

övervägande italienskt eller japanskt rött, med tillsats av

guldocker och zinkvitt.

Valnöt, slipstrykningen sker med färg av guldocker,

mörkocker och något grönumbra, o. s. v.

Dessa färger lagar man till som förut nämnts och

som torkämne tillsättes xerotin eller terpentin, den

senare gärna svensk som är billigare men något

strävare i lukten. Färgen hålles ganska tunnflytande.

Vidare skola vi ha tvenne pimpstenar, en större för

de större ytorna och en mindre för de smärre.

Pimpstenarna slipas mot en muryta eller ett grovt

sandpapper, nr 4 eller 5, så att de få en jämn yta. De

penslar vi redan äga kunna användas, nr 10 är den

lämpligaste; dessutom skaffa vi oss en mindre s. k.

sparpensel samt en moddlare, cirka 8 å 10 cm. bred.

Måla vi en dörr, strykes färgen tunt och jämnt över

en eller två fyllningar. Sedan slipas i det målade med

den större stenen å de släta ytorna och med den mindre

å facerna omkring fyllningarna tills inga knutar eller

spackeltag kunna skönjas.

Därefter släta vi ut den genom slipningen ojämna

färgen med anstrykaren, först tvärs över fyllningen,

sedan lättare längs samma och upprepa samma

procedur med moddlaren, varefter dessa fyllningar nu äro

slipstrukna. Samma förfarande upprepas med övriga

fyllningar, sedan med ramstyckena, karmen och

fodren. Ha vi icke till dessa passande pimpsten, avslipa

vi dem före påstrykningen med groft sandpapper.

Vid målning av fönster tillses ytterst noga att glaset

icke får några färgfläckar, därefter strykes en båge i

sänder, slipas och göres färdig, sedan karmen, fodren

och sist plattan. För att undvika att vid målning av

fönsterbågen få färg på glaset, tillrådes att trycka

penseln hårt mot spröjsen så att endast några borst följa

glaset, och i denna ställning draga den i spröjsens

riktning.

För att kunna hålla golvet fritt från färgfläckar då

golvlisten målas, förordas, att klippa till ett stycke

papp eller tunn plåt att lägga på golvet dikt intill

och framför den plats där vi måla. Detta skydd

flyttas efter hand som arbetet fortskrider. Golvlisten

påstrykes, slipas och slätas i likhet med nyssgivna

beskrivning. När mindre kelningar förekomma i

träarbetet kan man icke slipa vare sig med sandpapper

eller pimpsten. Då bör man göra sig en pinne av hårt

trä, med vilken man gnider i kelarna ifråga. Detta

kallas att rensa upp. Det företages efter slipningen,

men slätas sedan samtidigt med denna.

Sedan slipstrykningen torkat ett par dagar, kan

man företaga ytterligare en strykning. Då avslipar

man hela föremålet väl med fint sandpapper, nr 1

eller 0, avdammar väl och noggrant. Om

färgpartiklar ha stannat i listverk och kelningar, använder man

förutnämnda ränspinne även nu. Föremålet strykes

ånyo med tunn oljefärg i samma kulör som första

gången men nu med något större tillsats av terpentin.

Strykningen göres tunn och noggrann och den slätas

med moddlaren så att inga spår efter penseldrag

kunna förmärkas. Om färgen skulle vara vit kunde till

denna strykning med fördel användas täck vitt eller

titan vitt.

Färdigstrykningen.

Nu återstår endast färdigstrykningen. Denna kan

företagas med oljefärg vari iblandats damarlack, en

färglös fernissa som är avsedd för lackfärg, varav

cirka 200 gr. iblandas pr kg. av den tjockt tillagade

oljefärgen. Liksom före senaste slipstrykning bör

slipning med sandpapper nr 0 och avdammning föregå

färdigstrykningen, som bör ske flödigare än

föregående. På senare tid har dock oljefärg blivit utträngd

av den färdiga emaljfärgen, som giver en finare och

hårdare yta. Emaljfärg tillverkas å olika fabriker

inom landet. Den inhemska överträffar ofta den

importerade i kvalité, om än ett fabrikat kan vara

något segare att stryka än ett annat, men hållbarheten

är hos de flesta lika. Fabrikat, vilka jag med fördel

använt, äro: Mikadolack, Albanol, Chinalack m. fl.,

vilka alla föreligga i ett stort antal kulörer.

Emaljfärg påstrykes i likhet med förut nämnd lackfärg, på

en med samma färgnyans väl täckt yta och efter

förutgången slipning och avdammning.

Vid all målning, i synnerhet med lack- eller

emaljfärg, måste man noga efterse, att icke färg avsätter

sig vid kanter och utskjutande hörn, varifrån den

sedan flyter ut i små strömmar. Detta som lätt inträffar

om man icke är uppmärksam, fördärvar i avsevärd

grad målningens utseende.

Till alla inomhusarbeten i vit oljefärg kan med

fördel täckvitt användas i stället för zinkvitt. Denna

färg är, som redan sagts, något tyngre men också cirka

30 å 40 % billigare, besitter en betydligt större

täckförmåga, och är fullständigt arsenikfri. Av täckvitt

tillagad färg bör icke förtunnas med terpentin i

samma utsträckning som av zinkvitt, ty den förra är

tyngre och blir då trög att stryka. I övrigt är

behandlingssättet lika. Titanvitt är också lämplig, men

ställer sig, tyvärr, något dyr.

Tonfärg förekommer ofta. Denna tillagas i en färg

som överensstämmer med ton å i rummet befintlig

tapet. Huvudbeståndsdelen i ljus tonfärg är alltid

vitt, som brytes med mörka färger tills den önskade

nyansen erhållits. Tonfärg täcker bättre än rent vitt

och kan färdigstrykningen därmed anbringas direkt

på slipstrykningen, sedan den slipats och avdammats.

Önskar man färgen blank tillsätter man fernissa

varav åtgår cirka 200 gr. pr ett kg. färg). Denna fernissa

må gärna vara vanlig billig möbelfernissa eller ock

glansolja. Färgen strykes flödigt. Önskar man matt yta

så utspädes färgen med terpentin som vanligt och

strykes ut tunt.

Målning i träimitation.

Ek.

Till matrummet kommer möblerna att bli i ek. Man

söker i så fall erhålla en färg som något så när

överensstämmer med möblemanget. Är detta mörkt, tages

grundfärgen till ekmålningen mörk, är det ljust göres

färgen ljusare. I båda fallen lagar man till

grundfärgen till ekmålningen av zinkvitt eller täckvitt och

tillsätter guldocker och grönumbra i mån som man

önskar färgen ljus eller mörk. Önskas färgen brunaktig,

utbytes grönumbra mot rhebrunt. Med denna tillagade

färg i önskad kulör överstryker man, efter skedd

avslipning den redan slipstrukna ytan tunt och med

mager färg. Nu är det färdigt för ådring. Detta är

en sak som absolut måste inövas, för att få ådringen

så naturtrogen som möjligt, men konsten är dock icke

större än att den av vem som helst kan läras. Verktyg

härtill äro: stålkammar, en smal, 30 mm., en bredare

60 å 70 mm., båda fintandade, och en grovtandad, 70

mm. En gummikam, en gummistumpf, ett stycke

entrådig buldan och, valfritt, en ekpiskare.

Vill man grundligt lära sig att ådra ek, bör man

skaffa sig eller hos en snickare låna ett antal

ekbräder eller ekfanér till mönster och noga studera å dem

förekommande kärnformationer, varav två lika

knappast kan hittas. Ådringsfärgen utröres i linolja med

färgerna obränd terra, grönumbra och krita i

proportion till varandra som 4, 2, 1. Till brunare ton

utbytes en del grönumbra mot en del rhebrunt.

Ådringsfärgen bör utröras tjock, och utspädes sedan med

linolja, xerotin och terpentin i lika delar tills den blir

ganska tunn.

Piskare.

Man stryker på färgen tunt medelst en anstrykare

och slätar väl ut den med en moddlare på den

dörrfyllning e. dyl. som skall ådras. Med gummistumpfen

söker man utarbeta ett kärnparti, likt en av

proverna, som vi ha skaffat. Detta sker genom att med

stumpfen föra bort ådringsfärgen från kärngångarna.

Den sålunda bortförda färgen stannar som små vallar

mellan gångarna. Om ett försök misslyckas stryker

man ut färgen igen och börjar på nytt, tills man anser

sig ha lyckats. Sedan ådringens grundstomme eller

kärna är lagd drager man med gummikammen ådror

som noga följa kärnans yttre konturer på ömse sidor

tills hela fyllningen är ådrad. Därefter fattar man

moddlaren och driver med denna ytterst lätt ut färgen

längs fyllningen och kärnan, varefter man med den

fina stålkammen kammar längs med de vid sidan om

kärnan dragna ådrorna under lätt darrning på handen.

Om färgen blir seg genom ofta upprepade försök kan

man helt enkelt torka bort all den påstrukna färgen

och stryka på ny, varefter försöken kunna upprepas.

Sedan först alla dörrfyllningarna äro ådrade,

kommer turen till ramstyckena. För dessa tager man den

grova stålkammen och lindar om denna med ett stycke

entrådig buldan (s. k. entränning) och drager med

denna finare ådror längs träet. Man kammar sedan

dessa med den fina stålkammen. För karm och foder

är förfarandet lika med ramträet.

Har man en ekpiskare, så användes den sålunda.

Man klatschar lätt med den så att små oregelbundna

porer uppstå över hela den ådrade ytan. Detta är dock

icke nödvändigt, ty kan man lika väl utan piskare

erhålla en naturlig ekimitation. De flesta målare

använda icke ekpiskare.

Har man nu föremålet ådrat, så te sig ådrornas

konturer skarpare än förhållandet är i naturligt ekträ.

När ådringen har torkat, överstryker man ånyo

föremålet tunt med samma ådringsfärg och utjämnar den

väl med moddlaren. I denna s. k. lasering kan man

också anbringa de flisor eller blixtar som ofta

förekomma i naturligt ekträ. Detta tillgår så att man

över tummen tager en mjuk linneduk och med

tumnageln söker efterhärma de fliser, som helt visst

finnas å våra prover. Man kan även genom justering i

färgens tillagning för denna lasering få ekmålningen

att närmare överensstämma med möblemangets färg,

om det icke lyckades i första strykningen.

Ekmålning med hjälp av transportpapper.

I marknaden finnes också s. k.

ådrings-transport-papper, som ofta användes för att slippa ådring för

hand. Det går även fortare och förutsätter mindre

övning. Sådant papper finnes i alla möjliga träslag,

ävensom i marmor, och förfaringssättet är lika för alla.

I ek finnes samma med två eller tre kärnor. Vill man

nu transportera en kärna över på den målade ytan,

tager man ett stycke papper i den avsedda ytans

storlek, lägger samma med den otryckta sidan uppåt på

ett bord e. dyl. Med en i kallt vatten doppad svamp

överstryker man nu först den för ådring avsedda

målade ytan och avtorkar den med ett torkskinn. Med

svampen fuktar man också lätt papperets baksida.

Sedan det har legat fuktat några minuter, fattar man

det liksom en tapet och anbringar dess tryckta sida

mot den för mottagandet avsedda målade ytan. Med

en mjuk klädesborste stryker man nu lätt och

likformigt fast papperet över hela ytan. Man lyfter på en

hörna och ser efter att ådringen i nöjaktig grad avsatt

sig, i motsatt fall borstas ännu en gång något

hårdare tills man anser att det avsatt sig lagom och

ådringen överallt framträder rent och tydligt. Papperet

kan användas tre å fyra gånger i omedelbar följd.

Ramverket kan man dels ådra, dels transportera, i vilket

fall man avriver långa, till ramträets bredd

passande remsor som behandlas i likhet med vad förut

meddelats.

Denna transporterade ådring laseras i likhet med

handådring. Blixtar läggas och kulören modereras,

om så erfordras medelst ljusare eller mörkare

lasyrfärg. Önskar man avstå från lasering möter icke

hinder att fernissa direkt å den transporterade ytan.

Ekmålning fernissas efter önskan antingen blank

eller matt. I förra fallet använder man en ljus lack

såsom A-hornlack eller. Flatting Varnish; till dörrar

kan jämväl användas en god ljus möbellack, och i

det senare fallet användes mattlack, vilken utspädes

till sin halva vikt med fransk terpentin. Utstrykes

fort och jämnt.

Mahogny.

Mahognyfärg användes oftast i hallar och

trappuppgångar, ävensom till möbler. Grunden härtill

lagas av italienskt eller japanskt rött och guldocker och

strykes i likhet med ekgrunden med en mager färg å

slipstrykningen, tillsatt med xerotin och terpentin.

Grunden göres ljusare eller mörkare allt eftersom man

önskar målningen ljus eller mörk. Vill man ha den

mycket klart röd tillsätter man litet röd zinnober till

grundfärgen.

Ådringsfärgen kan vara blandad i antingen vatten

eller olja. Vatten är det vanligaste. Casselbrunt

utröres i vatten med dextrin som bindämne, så att

icke färgen smetar. Dextrinet utröres i den blandade

färgen. Provning sker på samma sätt som ifråga om

limfärg. Denna ådringsfärg har ibland, i synnerhet i kyla,

svårt att fastna på den för ådring avsedda oljemålade

ytan. Vid denna olägenhet tillsätter man skummjölk,

då den lätt fäster. Vid framställandet av ådror m. m.

torde, liksom beträffande ek, några bitar av naturligt

trä för nybörjaren vara nödvändiga. Eventuellt kan

träslaget studeras å polerade möbler. Mahogny

förekommer i såväl rot, kärna som yta, s. k. vatter.

Ådringsverktygen bestå av en ej i oljefärg använd

anstrykare och moddlare, en svamp, en idragare eller

gaffelpensel, en piskare och en

gräv-svinshårsfördrivare.

Gaffelpensel.

Utom åderfärgen av casselbrunt,

lagar man till i vatten riven

lacksvart med samma bindämne som

det casselbruna. Nu bestryker man

föremålet jämnt med casselbrunt. Skall så rot ådras,

vilken tecknar sig i pyramidform, ilägger man något svart

i pyramidens mitt. Därefter drager man med svampen

från föremålets yttre kanter, mot mitten i bågformiga

drag, som sluta vid det ilagda svarta, så att en pyramid

bildas. Med idragaren eller gaffelpenseln, vilken doppas

i svart, drager man lätta svarta ådror i svampens spår.

Med en grävsvinshårs-fördrivare, som är ett nödvändigt

verktyg vid ådring med vattenfärg, fördriver man med

ytterst lätta viftningar den framställda ådringen och

med piskaren, en i bleck bunden pensel, med 15 à 20

cm:s långa borst, piskar eller klatschar man ytterligare

den ådrade ytan, varvid små oregelbundna porer

uppstå. Kärnor ådras medelst moddlaren. Ådringen

isättes även med svart och fördrives samt piskas efteråt.

Vattern, eller det släta i träet, drages med

moddlaren i hårda, raka drag längs föremålets yta, sedan

först åderfärg på vanligt sätt jämnt påstrukits.

Fördrives och piskas.

Denna färg torkar omedelbart, varför den måste

göras färdig efter hand och bit för bit. Ådringen kan,

om man ej blir belåten, avtvättas hur ofta man vill

och ny färg påstrykas. Med någon ihärdighet kan man

snart bemästra ådringens teknik och färdighet inställer

sig snart. För att på ett illusoriskt sätt verkställa

ådring är önskvärt att disponera några bitar äkta

mahogny att arbeta efter.

Sedan nu färgen torkat, tunnlackeras ytan. Härtill

tager man en god möbelfernissa, tunnar ut den med

sin egen vikt fransk (icke svensk) terpentin. I

åderfärgen möjligen befintliga grova färgpartiklar gnidas

bort med handen, sedan avdammas väl med en

dammborste och den förtunnade fernissan överstrykes tunt

och jämnt med en ren pensel av äkta borst. Torkar på

några timmar.

Sedan denna första lackering är riktigt torr, avslipas

den med fint sandpapper nr 00 eller stålull, och laseras

över med samma åderfärg. Som emellertid äkta

mahogny med åren mörknar och erhåller en djupt röd,

vacker färg, vill man möjligen imitera denna. Då tillsätter

man den redan befintliga åderfärgen med någon fint

riven florentinerlack (en djupröd färg). Man

utstryker åderfärgen över föremålet tunt och jämnt med en

svamp. Med moddlaren isättes träslagets flammor och

skuggor. Hela ytan piskas sedan med piskaren och

behandlas med fördrivaren. Även denna strykning kan

borttvättas, om den misslyckas, och ett nytt försök

företages. Sedan ådringen blivit tillfredsställande

tager man en god möbellack, utan att späda, och stryker

ut den med den förut begagnade lackpenseln, sedan

noggrann avgnidning och avdammning ägt rum å den

yta, som skall fernissas.nMöbellacken strykes flödigt

och tillses noga att den icke fördelas ojämnt eller att

överflödigt lack stannar vid ett hörn eller ett listverk,

varifrån den lätt rinner ned i form av en liten rännil

som fördärvar utseendet på arbetet. Olika slag av

fernissor skall senare behandlas.

Valnöt.

Borstfördrivare.

För valnötsfärg sker grundningen med en färg

beredd av mörkocker, guldocker och något vitt.

Proportionerna bli olika, beroende på om man önskar

färgen ljus eller mörk. Ådringsfärgen består, liksom

till mahogny, av casselbrunt och svart, rivet i

vatten och med dextrin till bindämne. Avslipning och

avdammning av föremålet försiggår som förut är beskrivet

vid mahogny, även verktygen äro desamma, men

ådringen är en annan.bMan bör även här

studera trästrukturen för att kunna åstadkomma en

trogen imitation. Rotvalnöt kan ådras med pensel,

fjäderpenna, svamp o. s. v.;

vilketdera man än använder, söker man efterbilda

de formationen som förekomma i polerad valnöt.

Sedan man anser sig ha lyckats därmed, lägger man

med en gaffelpensel eller idragare i det svarta, noga

iakttagande att den förut lagda ljusa ådringen följes.

Å andra ställen lägger man kärnor med moddlaren

eller svampen och idrager svart. Ytterligare drager

man rakt med moddlaren längs föremålet och erhåller

då slät imitation. Sedan en fyllning eller en

möbelsida färdigådrats fördriver man omedelbart

densamma med grävsvinshårsfördrivaren, innan färgen

hinner torka, vilket sker hastigt.

Efter avgnidning och avdammning tunnlackeras

föremålet, laseras med iläggandet av flammor o. dyl.,

varefter det ånyo lackeras i likhet med beskrivningen för

mahogny.

Lönn.

Lönn imiteras ofta på grund av sin ljusa och

trevliga färg. Grunden härtill, som måste fullt täcka

föregående strykningar, tillagas med större delen vitt,

tillsatt med en obetydlig del guldocker och något

kromgult. Vid ådringen överstryker man först medelst en

svamp föremålet med i vatten utriven obränd terra (se

föregående beskrivning under mahogny av

vattenåderfärg). Denna tunt påstrukna åderfärg flammas

medelst en moddlare, vilken föres i sicksack nedåt

föremålets sidor, och i mitten lämnar man plats för

kärnan, vilken plats endast stöpplas eller stötes med

grävsvinshårsfördrivaren. Sedan fördrives med

densamma lätt såväl flammor som den stöpplade ytan,

som får torka. Sålunda behandlas alla de ytor å vilka

kärnor skola läggas. Å släta ytor, t. ex. ramträd,

foder, karmar o. s. v., stryker man över med åderfärg som

vanligt. Doppar sedan idragaren i åderfärgen, delar

borsterna däri med en vanlig frisérkam, drager sedan

lätt över förut flammade ytor.

Kärnorna i detta träslag läggas med en färgpenna

i umbra (sådana pennor, som likna en vanlig blyerts,

finnas i olika färger), och med denna ritar man upp

kärnan, som har smäckra, lätta konturer liknande

björkens, men något kraftigare. Sedan kärnan är lagd

gör man även vid sidorna om denna, ådror med

idragaren, noga följande kärnans yttre konturer. Lönn,

som stundom kallas med sitt tyska namn Ahorn, kan

lackeras färdig med en strykning med ljus fernissa,

t. ex. ahornlack eller ljus japancopal.

Björk.

Björk imiteras även. Förfaringssättet är så lika det

för lönn, att detta näppeligen behöver beskrivas. Enda

skillnaden är att grunden hålles något gulare medelst

tillsats av mera guldocker och kromgult, samt att för

ådringen användes en penna i obränd terra i stället

för umbra.

Poppel.

Poppel ådras även i likhet med lönn, men grunden

till denna göres något gråare och tillagas av vitt,

guldocker och obetydligt grönumbra. Kärnan lägges med

en penna i umbra och en egendomlighet hos detta

träslag är, att i kärnan förekomma tätt med små knastar

eller ringar, vilka imiteras på så sätt att man rullar en

skinn- eller näverlapp till en rulle med cirka 3 mm:s

diameter. Rullen doppas i åderfärgen och ändan

därav tryckes lätt mot de ställen i kärnan där vi önska

anbringa en dylik knasta.

Dessa äro de träslag som vanligen bruka

imiteras. Visserligen förekomma någon gång imitation av

jackaranda, ja t. o. m. furu, men då dessa förekomma

ytterst sällan, utelämnas de här.

Till alla dessa träslag finnas liksom till ek

ådringstransportpapper, vilket i hög grad förenklar arbetet.

För person som själv vill måla, men icke har tid att

inlära ådring för hand, är transportpapperet en god

sak att ha till hands.

Alla transporterade ytor måste, om man önskar

lasera desamma med vattenfärg, först tunnlackeras.

Behandlingen av transportpapper är närmare

beskrivet under ekådring.

Fernissor.

Fernissor, som ofta benämnas lacker, ha vi ofta

berört i det föregående men ej lämnat någon ingående

behandling. Enär de komma till användning vid de

flesta målningsarbeten böra vi ägna ett särskilt kapitel

åt dessa. Förr i tiden importerades alla fernissor, men

numera tillverkas sådana av ett stort antal fabriker

inom Sverige. Vissa fabrikat äro tyvärr undermåliga,

men andra återigen tävla med framgång med de

engelska, som länge ansetts som världsmarknadens

förnämsta. Vid inköp av fernissa måste den ovane oftast lita

på försäljarens uppgifter, men man kan även prova

densamma. Den tillverkas speciellt för olika

användning. T. ex. luftlack, motståndskraftig mot luftens

(vädrets) inverkan; båtlack, mot vatten, t. o. m.

saltvatten; lokomotivlack, mot hetta, o. s. v. Möbellack

är endast avsedd för inomhus förekommande arbeten

och kallas med ett gemensamt namn för copalfernissa.

De billigare märkena av möbellack förtjäna dock

icke alls copalnamnet, ty de äro tillverkade av vanlig

harts i stället för copal, en ostafrikansk harts med

smältpunkt liggande mellan 300 till 500 grader.

Givetvis kan icke en lack beredd av vanlig harts, som har

en smältpunkt omkring 60 grader, bli jämnbördig med

den förra.

Trots detta kan man dock använda de billigare

sorterna vid vissa arbeten, t. ex. vid lasering av hyvlade

väggar, samt andra för slitning och tryck icke utsatta

arbeten inomhus. När en copallack betingar ett pris

av 3 à 4 kronor pr kg, bör man fordra att den är av

hög kvalité.

För ytor, utsatta för värme, såsom bordskivor,

stolsitsar o. dyl., kräves en lack med särskilda egenskaper,

i detta fall bör man använda bordlack. En möbellack

av bästa kvalité besitter icke härtill erforderliga

egenskaper.

Till golv och linoleummattor bör man använda

särskilt därtill avsedd golvlack, vilken, tunt påstruken,

besitter en enastående förmåga att motstå slitning.

Till vagnar använder man vagnslack, som finnes

speciellt tillverkat härför, o. s. v.

Ett aldrig så gott underarbete, till vilket man

använder en dålig lack, blir förfuskat, samma är

förhållandet om man till ett dåligt utfört underarbete

tager den bästa lack. Låter man färgerna grundligt

torka mellan varje strykning och använder magra

färger, d. v. s. med terpentin uppblandade, och därtill

tager en god lack, blir också resultatet gott. Vi se

ofta på målade föremål att lacken spruckit och bildar

större eller mindre knottrigheter. Då säges i vanliga

fall att den som målat använt dålig fernissa. I nio

fall av tio, kan det däremot vara en god fernissa som

anbringats å en dåligt underarbetad yta bestruken med

en fet färg, som icke erhållit tid att torka mellan

strykningarna. Om nu en god fernissa strukits på

denna grund, har denna vid torkningen dragit den

undre mjuka färgen med sig i högar. Alltså är

underarbetet lika viktigt som lacken för arbetets hållbarhet

och tvärtom.

Fernisspensel.

Vill man prova en fernissa som man icke litar på,

stryker man ut ett penseldopp å en förut målad och

fullt torr yta. Då lacken fått tid att grundligt torka,

gnider man kraftigt med nageln kors och tvärs,

uppstå då ljusa ränder efter nageln, vari man ser små

hartspartiklar, är lacken tillverkad av harts och dålig.

Å en god lack däremot bli endast matta ränder

synliga. Ävenså om man trycker länge och hårt med en

varm handlove, visar en dålig lack märken efter hudens

porer, men en god, står oförändrad.

Bland importerade fernissor märka vi Nobles &

Hoare och Jensen & Nickolsens i London, Molyn & Co.

i Rotterdam m. fl., som mycket goda specialfernissor,

men äro de ofta mera överlägsna den svenska varan i

pris än kvalité. Bland copalfernissorna förekomma

såväl ljusa som mörka; vi välja då de förra till ljusa

färger, t. ex. lönn, poppel, björk, ljus tonfärg o. s. v.,

och de mörkare till mahogny, valnöt och andra mörka

färger. Till svart tages alltid ljusa fernissor, emedan

en mörk ger det svarta en främmande skiftning.

Fernissning av hyvlade ytor.

Vi återgå nu till målningen av vårt hus, ännu ha vi

det icke fullt färdigt. Kökets väggar bestå av hyvlade

bräder, s. k. boasering, och kunna vi då antingen måla

dessa i täckt oljefärg eller också lasera medelst

linolja och fernissa, så att färgen icke täcker mera, än

att träet lyser igenom. I detta fallet ha vi att välja

på träets färg ljust gulbrun eller mörkare.

Önska vi bibehålla träets färg, endast så mycket

gulare som det blir genom den påstrukna fernissan,

stryka vi första gången med kokt linolja, endast

tillsatt med xerotin. Detta torkar över natten och kan

dagen därpå fernissas med en billig fernissa à 1:50

till 2 kronor pr kg., något utspädd med fransk

terpentin. Även fernissningen torkar över natten; den tredje

dagen fernissas på nytt med samma fernissa, men nu

outspädd. Önska vi laseringen mörkare lägga vi i

oljan till första strykningen obränd terra, tills vi

uppnått önskad kulör, om laseringen skall bli särskilt

mörk även bränd terra i lämplig mängd.

Mången oljar, en sådan sak två gånger och fernissar

en gång, härigenom uppnås möjligen någon kronas

besparing i engångskostnaden. På en så behandlad

yta verkar färgen fluglim, ty den blir aldrig riktigt

torr utan klibbar. Orsaken härtill är att linolja

struken på linolja trots torkmedel aldrig torkar, och att

fernissa som strykes på en ej torr grund förenar

sig med denna och klibbar, trots att den var av god

kvalité. Endast en yta behandlad på nyss beskrivet

sätt, lämnar full garanti mot klibbning; väggen

hålles också lättare fri för damm och kan tvättas tills

färgen slites bort. Då behöva vi endast stryka på

fernissa på de bortslitna ställena och underhållet blir

billigt i längden.

Trappuppgångar kunna, beroende på väggarnas

material, strykas i olje-, lim- eller kalkfärg samt, där så

lämpar sig, tapetseras, eller om de är beklädda med

hyvlat trävirke, laseras, enligt beskrivningen härovan.

Betsning.

Med återgång till det egentliga ämnet, målning,

skola vi nämna något om betser. Har man en ny

möbel, tillverkad av ett så vackert träslag att man icke

gärna vill måla den, är betsning att förorda. Träslag som

särskilt lämpa sig äro: ek, björk, lönn, poppel, ask,

alm, apel, päron, oxel m. fl. Då dessa träslag bli

behandlade, så att dess vackra kärnformationer synas,

äro de värdefullare än om de voro målade och även

hållbarheten överträffar vanlig målning. Med enbart

en färglös olje- eller spritfernissa kunna vi bevara

träets struktur synlig, men ett mera prydligt

utseende vinnes om vi förut genom betsning givit föremålet

en färg som tilltalar oss och höjer utseendet.

Betser finnas att köpa i torr form i bl. a. följande

färger: valnöt, mahogny, ek, rosenträ, svart, blå, gul,

grön, grå m. fl. Dessa betser tillagas på sätt som

följer: valnöt, ek, svart: 250 gr. bets löses i en liter

kokande vatten och tillsättes med 125 gr. calsinerad

pottaska (kaliumcarbonat); mahognybets: 125 gr.

löses i en liter kokande vatten och tillsättes med 5 gr.

saltsyra (klorvätesyra); blå, grön, grå, gul och

rosenträ, upplöses endast i hett vatten. Av dessa betser kan

endast valnöt lagras en längre tid, de övriga måste

tillagas strax före begagnandet, enär de eljest efter

en kort tid blekna i färgen.

Sedan man bestämt sig för en viss bets och löst den

på ovan beskrivna sätt, tager man en ren pensel och

betsar, d. v. s. stryker det avsedda föremålet. Först

provar man betsen å ett annat trästycke, är den då

för mörk, utspäder man med något vatten tills önskad

kulör framträder.

Strykningen försiggår i raskt tempo, men det oaktat

så jämnt som möjligt och med iakttagande av, att man

väl stryker in betsen i träets porer. (Detta särskilt

beträffande ek, ask, alm). Då betsen väl torkat

överstrykes den mycket tunt och jämnt med kokt linolja,

helst med en i duk inlindad och med linolja indränkt

bomullstapp. Linoljan torkar tills dagen därpå, då

behandlingen kan fortsättas.

Andra strykningen göres med tunn schellacklösning

(polityr), som tillagas sålunda: Cirka 150 gr.

citronschellack (ljusaste schellack) löses i en liter

denaturerad sprit. Härmed överstryker man nu fort och jämnt

med en tjock moddlare eller annan bred pensel hela

ytan. Denna polityr torkar hastigt, vadan den bör

strykas färdig bit för bit. Önska vi nu ha föremålet s. k.

bonat, stryka vi över samma ytterligare två gånger

med samma lösning, och till den sista, som vi måste

stryka med långa, jämna penseldrag, utspäda vi

polityren med en femtedel sprit. Mellan varje strykning med

polityr avslipas med fint sandpapper nr 000 eller fin

stålull.

Önska vi däremot föremålet fernissat, företager man

nästa strykning med slipfernissa (Flatting Warnish),

som efter strykningen får torka och sedan slipas med

stålull eller fint sandpapper. Man färdiglackerar

sedan med en god möbellack (för bordskivor bordlack)

och föremålet är färdigt. I hållbarheten äro båda

sätten ganska lika, men till vardagsmöbler, som äro

utsatta för fuktighet, har det fernissade företräde,

såvida en god fernissa använts. Inga fläckar uppstå

av vare sig vatten eller spirituösa, såvida de icke få

vara allt för länge. Å bonade föremål uppstå

däremot lätt fläckar, och om sprit spilles därpå går färgen

bort intill träet och enda sättet att reparera

skadan är att slipa av hela den yta som är skadad, intill

träet och bona på nytt.

En fläck å en målad yta,, t. ex. under en blomkruka

e. dyl., kan omedelbart borttagas medelst gnidning

med en trasa doppad i terpentin. Gnidningen

fortsättes till dess fläcken är borta. Låter man fläcken bli

gammal så försvåras arbetet med dess avlägsnande

betydligt, om det icke rent av omöjliggöres.

Färdiglagade betser kunna inbördes blandas, om

man önskar sig en från originalfärgen avvikande

nyans, t. ex. valnöt blir mera rödaktig om

mahognybets tillsättes, mahogny ljusare av rosenträ, ek

brunare av valnöt, grön mörkare av blå, och ljusare av gul

o. s. v.

Spritfernissor.

Önskar man en sak av ett vitt träslag, t. ex. päron

eller lönn, fernissat i sin naturliga färg, använder man

härtill en färglös spritfernissa, bestående av i ren

sprit löst vit schellack. Denna färglösa fernissa

finnes även i handeln under namn av slöjdfernissa eller

resonansbottenlack. Av dessa är den förra ganska

tjock, och den senare tunnflytande, följaktligen

behöver man stryka ett föremål oftare med

resonansbottenlack än med slöjdfernissa, men resultatet blir bättre

med en tunn fernissa och därför, om man icke har

tillgång till resonansbottenlack, kan man ganska väl

späda ut vanlig slöjdfernissa med sprit, och därigenom

uppnå samma resultat med den ena som den andra.

Ekmöbeln strykes med polityr.

Denna tunna spritfernissa är även lämplig till andra

arbeten såsom lövsågningsarbeten, metaller, polerade

järnvaror m. m. Vid alla arbeten där spritfernissa

användes, måste strykningen äga rum i en väl uppvärmd

lokal, ty yedan vid ringa kyla eller fuktighet uppstå

vita fläckar.

Spritfernissor finnas i handeln i många andra

kulörer, såsom valnöt, mahogny, blå, röd, grön o. s. v.

Dessa äro lämpliga till diverse småsaker, för vilka

tillagning i större skala icke lönar sig. Man kan med

spritfernissa måla en småsak för några öres kostnad.

Föremål av trä stryker man två till tre gånger och

metallsaker endast en gång. Äldre möbler, som blivit

slitna å vissa ställen, bli som nya om de strykas

endast en gång med en spritfernissa som passar i deras

ursprungliga färg, eller också en fernissa, någon nyans

mörkare.

Spritfernissor av detta slag i olika kulörer

användas i stor utsträckning till att förnya damernas

sommarhattar av strå eller fiber. Det finnes blank eller

matt fernissa, allt efter önskan. För en hatt av en

mörk färg, måste man välja en mörk fernissa, men för

en ljusare eller ofärgad hatt kan fernissa i vilken kulör

som helst användas; för dessa fall är tillfyllest

med en strykning. Skall däremot en vit hatt göras

mörk, måste den strykas två gånger. Till en stråhatt

av ordinär storlek erfordras cirka 100 gr. fernissa för

en strykning. Samma fernissa kan också, något

förtunnad med denaturerad sprit, användas för t. ex.

handskar och lädervaror.

Den svarta spritfernissan, som kallas chinalack, kan

också användas till grövre läder varor såsom skodon,

seldon m. m. Dessa som bestå av tjockt läder, böra

helst först inoljas med en fet läderolja och sedan denna

väl inträngt i lädret företages bestrykningen med

spritfernissan. Spritfernissa föres i marknaden under

olika namn, såsom stråhattfernissa, läderfernissa m. fl.,

men är samma vara i något olika tjocklekar. Till

bogträn ocli å seldon förekommande beslag av järn bör

man icke använda sig av spritlack, ty denna tål icke

vatten, utan dessa saker strykas bäst med emaljfärg,

(chinalack), som står oförändrad mot luft ocli vatten.

»Allmogefärg» till möbler etc.

En färg som under senare tid vunnit stor

popularitet är den s. k. allmogefärgen, eller, som den förut

benämndes, kistegrönt. En sådan färg vinner i

helhetsintryck om möblerna, i de rum där den användes, äro

tillverkade i gammal stil. Färgen framställes av blå

ultramarin och en mörk grön färg, t. ex. kromgrönt,

med tillsats av något vitt, tills önskad nyans erhålles.

Den förarbetas i likhet med annan oljefärg. Blå färg

torkar sämre än annan färg, varför mera torkämne,

xerotin och terpentin, bör användas så att färgen blir

mager. Färdigstrykningen kan ske antingen med

emaljfärg i samma kulör eller också med mager färg

och fernissningen göres med en god, ljus möbel- eller

golvlack. Till ytor utsatta för slitning, såsom

bordskivor, soff- och stolsitsar bör bordlack eller flatting

warnish användas. Om å möblerna förekommer

sniderier, listverk e. dyl., böra dessa läggas i en röd färg,

t. ex. japanrött. Eventuellt drages å desamma, i

saknad av sniderier, ränder i samma färg. Å väggarna

bör en kraftig bård, hållen i antik stil och med starka

färger, avsluta färgen.

Slutord om inomhusmålning.

Alla inomhus förekommande målningsarbeten äro

nu genomgångna. Beskrivningarna ha vi sökt göra så

tydliga som möjligt, på det att envar med normala

praktiska anlag på egen hand utan någon yrkesmans

ledning kan företaga allt på gården förekommande

målningsarbete. Det är ju självklart att nybörjaren

gör klokt att börja med en enklare uppgift som kan

ge honom erfarenheter och handlag, innan han ger sig

i kast med en mera fordrande.

Den som kan måla en dörr oklanderligt kan också

måla möbler och annat. Den omsorgsfullhet och

ordningsföljd, med vilket allt arbete i förra fallet

utfördes, kräves allra minst för ett lyckat resultat i det

senare.

Sättet att tillaga andra färger än dem som vi

hittills beskrivit är överensstämmande med vad vi fått

lära oss. Tillagning sker alltid efter samma

grundregler.

Vid varje målning, den må vara av vilket slag som

helst, måste man iakttaga, att färgerna hållas rena

och fria från föroreningar. Dessa visa eljest vid

strykningen noppigheter å ytan. Då arbetet för dagen

upphör, eller man av annan anledning avbryter samma,

strykes färgen omsorgsfullt ned från färgkoppens

sidor och rent vatten slås över färgen. I motsatt fall

bildar denna färg skinn, som sedan kommer ned i

färgen och förorenar denna. Penseln sättes också i

vatten tills arbetet ånyo börjar.

Skulle emellertid, trots försiktighet, visa sig att en

färg som vi avsett för färdigstrykning, blivit

förorenad, kunna vi sila den. Detta tillgår så, att vi binda

ett stycke kalikå (ostduk) eller annan tunn duk över

en väl rengjord färgkopp. Duken lägges över koppen

med så långt överskjutande kanter, att vi kunna binda

fast dem medelst ett snöre runt koppen. Färgen slås

nu i små portioner på duken, och ströpplas igenom

med en pensel.

Om en pensel blivit hård, genom att vi försummat

att ställa den i vatten, tvätta vi den i varmt vatten och

såpa tills vi fått den mjuk och ren igen. Samma är

förhållandet om vi skola till ljus färg använda en

pensel, varmed förut strukits en mörk, då tvättas den

ren på samma sätt. En till klister, lim eller annan

vattenfärg använd pensel, rengöres i vatten omedelbart

efter arbetets slut. Spackelfärg övertäckes under

förvaring med en i vatten doppad duk. Om dessa

försiktighetsmått icke iakttagas, kan vårt målningsarbete

lätt misslyckas och penslar förfaras och de senare äro

i regel ganska dyra.

Diverse målningsarbeten.

Vagnsmålning.

För att nu gå vidare må några ord nämnas

angående vagnsmålning. Vagnar målas vanligen i mörka

färger, såsom svart, blå eller grön samt i ek. Då trävirket

är av alm eller annat lövträd användes ofta enbart

lackering.

Om en förut målad vagn skall målas ånyo, måste

vi först noga rengöra den från kvarsittande vägsmuts,

vagnsmörja och damm. Med stålspackeln skrapa vi

bort det värsta och sedan borstas noga med en hård

stål- eller rotborste tills varje del är fullständigt ren, sedan

damma vi väl av, innan strykningen börjar.

Grundningen av en redan målad vagn, och f. ö. vilken annan målad

yta som helst, måste ske som slipstrykning. I detta

fallet, om vagnen skall målas mörk, laga vi till en

färg av kimrök och linolja, som vi tunna ut med

xerotin och terpentin till en mager färg. Man stryker ut

färgen tunt och slipar hårt med en pimpsten. Hjul,

fjädrar o. dyl, vilka vi icke kunna komma åt med

pimpsten, slipa vi med sandpapper innan färgen påstrykes.

Å vagnar med en kvarsittande hård och blank

lackyta är icke ens slipning med pimpsten tillräckligt för

att förebygga färgens avfallande. I sådana fall måste

vattenslipning ske, ja stundom måste man medelst

lutning borttvätta den glansiga ytan. Vattenslipning

tillgår sålunda: Med en bit av en brynsten, doppad i

vatten, gnides ytan tills glansen är försvunnen och

den är sträv och matt. Efter en sådan behandling kan

man tryggt måla. Är fernissan klibbig och sprucken,

måste lutning ske. Därtill tager man natronlut eller

annan stark lut (t. ex. Flora-lut) och löser en ask i

två liter varmt vatten; med denna lut påstrykes vagnen

och får stå ett par timmar, tills man vid skrapning

med en stålspackel finner att en del av färgen lossnar.

Den avlägsnas då och ny lut påstrykes till dess vi

fått bort det mesta av färgen. Vagnen tvättas därefter

i hett vatten tills all lut försvunnit och får torka,

innan målning kan företagas.

Ny vagn grundas i likhet med andra föremål, sedan

man bestrukit kvistar med schellackslösning. Vid

såväl ny- som ommålning spacklas väl på alla för ögat

synliga ställen. I större håligheter sätter man först

i med tjock spackelfärg, som får torka, sedan bredes

över så ofta, tills man märker att ytan är fullt slät.

Vid svart färg, som alltid måste hållas mager för

att undvika klibbning, blir en slipstrykning svår, ty

färgen suger fort in i spackelfärgen. I regel

vattenslipas därför alla bättre vagnar före strykningen. Detta

tillgår sålunda: Man tager en brynsten eller ett stycke

av en söndrig sådan. Den spacklade ytan, som fuktas

med en svamp, slipas med stenen tills den kännes slät

och fin varefter det avslipade borttvättas med

svampen. Så fortsättes bit för bit tills hela vagnen

är slipad. Runda ytor slipas med sandpapper. När

hela vagnen är slipad, strykes den med en mager svart

färg, tillagad av kimrök och linolja, jämte tillräckligt

torkmedel.

Skall vagnen bli svart, tillagas färdigfärgen av

oljeriven lacksvart (härtill är kimrök för grådaskig), till

blå tager man två delar vagnsblått och en del

lacksvart, till grön två delar vagnsgrönt och en del

lacksvart, som rives ut tjockt i linolja och tunnas med

fransk terpentin och xerotin till en tunn strykfärg.

Är det nu en arbetsvagn, som vi icke vilja kosta

så mycket arbete på, kan eventuella ränder uppdragas

i denna färg, varefter den fernissas. En bättre vagn

önska vi giva en bättre målning. Vagnen strykes då

över med slipfernissa, outspädd flatting warnish.

Denna torkar på 12 till 15 timmar och kan sedan

slipas. Detta sker antingen med stålull nr 000 eller också

medelst pulveriserad pimpsten. Med litet stålull

bortslipas alla små knottrigheter i lacken.

Vattenslipning med pulveriserad pimpsten sker sålunda: Ett

stycke filt doppas i vatten och beströs med

pimpstens-pulver, varmed den lackerade ytan slipas tills den är

slät och fin.

Å denna yta kan nu randning företagas. Den

tillgår så, att vi med en pensel, kallad släpare, som

består av ett tiotal nöthår, fastsatta i en gåspenna, draga

ränder så jämnt och rakt som möjligt. Randningen kan

företagas med vitt, rött eller vilken annan färg man

önskar. Randningsfärgen röres smidig och tunnas till

lagom tjocklek. Man fattar därefter släparen med

tummen och pekfingret samt doppar den i

randningsfärgen. Med stöd av långfingret, som får följa

föremålets kant, drages en rand. Den första blir nog

något krokig, men med god vilja får man snart ränderna

raka och jämna. Antalet ränder är en smaksak, men

i vanliga fall äro de ganska många. Man är ju sin

egen mästare och kan därför randa efter eget behag.

När randningen torkat, vartill fordras ett par

dagar, kan vagnen färdiglackeras. Den bästa vagnslacken

heter Body Warnish, pris 6 till 8 kr. pr kg., och

torkar tidigast på 3 à 4 dagar, Carriage Warnish, pris

5 à 6 kr., torkar hastigare. Godsvagnslack, pris 4 à 5

kr., torkar på omkring ett dygn. Till finare vagnar

använder man Body Warnish och till enklare Carriage

Warnish, och till vanliga godsvagnslack, samtliga

lacksorter utstrykas i det skick de befinna sig och i ett

damfritt rum.

Skall vagnen målas i ek, förfares därmed enligt

tidigare beskrivning. Man kan icke å en vagn anbringa

kärnor annat än å sidorna och bakgaveln, möjligen

också på sätena, det övriga ådras slätt.

I vanliga fall brukar man göra beslagen svarta.

Dessa behandlas då enligt nyss lämnad beskrivning för

svart vagn. Önskar man beslagen bronserade vita,

måste man först stryka dessa med vit oljefärg och

därefter med i bronstinktur utrörd aluminiumbrons.

Skola beslagen bronseras, väntar man därmed tills

vagnen är fernissad, ty bronsen blir matt genom

fernissan.

Godsvagnslack användes i regel till en i ek målad

vagn. En strykning kan vara tillräcklig om fernissan

användes outspädd.

En vagn av alm eller ask, å vilken träet skall

framträda i sin naturliga vackra ådring, behandlas som

följer. Först skrapas vagnens släta ytor med en s. k.

Se-klinga, eventuellt glas, och därefter slipas med fint

sandpapper (nr 1), tills man har ytan alldeles ren

och finslipad. Sedan fernissas träet med slipfernissa

(Flatting Warnish) utspädd med 1/3 fransk terpentin,

och får torka till nästa dag. Då slipas med

sandpapper nr 0 eller 00, avdammas och fernissas ånyo med

samma fernissa outspädd. Under tiden denna torkar

stryker man järnet, som vanligtvis målas svart (se

svart vagn), detta målas erforderligt antal gånger och

randas. Träytan filtslipas eller slipas med stålull och

färdiglackeras med en god fernissa, t. ex. Carriage

Warnish.

Om man så önskar, kan man måla beslagen med

svart emaljfärg och sparar då lackeringen av dem.

Emaljfärger finnas, utom i svart, även i alla andra

kulörer och användes i stor utsträckning när man

önskar måla mindre föremål i en lättbehandlad och

hållbar färg. Burkar i storlek från 50 gr. till 1 à 2 kg.

finnas i nästan varje färghandel. Samtliga

emaljfärger måste först underbehandlas med oljefärg i

samma kulör som den blivande färgen, som då täcker med

en strykning.

Med enbart emaljfärg bör man icke måla direkt på

träet, ty då sker grundningen med en onödigt dyr färg,

och arbetet blir det oaktat icke fint och hållbart. Av

emaljfärger finnes både goda och dåliga fabrikat; jag

har använt av samma tillverkning som tidigare nämnts

i sammanhang med fernissorna, och funnit dem mycket

tillfredsställande. Ripolin, av fransk tillverkning,

berömmes ofta av menige man, men enligt min

erfarenhet är den icke överlägsen den svenska i mer än ett

— priset. Den är nämligen nästan dubbelt så dyr som

svensk vara.

En lastvagn strykes lika ofta med trätjära som den

målas. Trätjäran är i sig själv ett gott

konserveringsmedel, men den har dock nackdelen, att den klibbar så

snart den om sommaren ställes i solsken. Det blir

föga dyrare, men mycket trevligare att måla vagnen i

oljefärg, som i motsats till tjäran fullständigt torkar

och sedan är lätt att hålla ren. En grå färg, tillagad

av vitt och kimrök till träet, och beslagen svarta är

mycket tilltalande och användes numera ofta,

åtminstone till lastfjädervagnar; s. k. trebankvagnar

däremot tjäras ännu, och om man nödvändigt vill tjära,

bör man färga tjäran svart med kimrök, stryka på

den kokande, och utföra arbetet i starkt solsken, då

tjäran går in i träet, och icke, som då den i vanliga

fall strykes halvvarm, blir sittande utanpå. Att

använda taktjära, s. k. stenkolstjära, som

bestrykningsmedel är däremot icke fördelaktigt.

Båtar, trädgårdsmöbler m. m.

Till grövre båtar användes trätjära som

bottenbestrykningsmedel och är därtill ganska ändamålsenlig,

ty om den strykes årligen gör den botten

ogenomtränglig för vatten, förutsatt att man fyller alla sprickor

och fogar med tjock tjära, man bör även här påstryka

tjäran helst tillsatt med något beck, kokande i

solsken. På senare tid har man åtminstone till bättre

båtar, börjat använda skeppsbottenfärg som köpes

färdig. Denna kan strykas på en redan tjärad båt,

vilket icke låter sig göra med oljefärg. På en ny båt

grundar man först med blymönjefärg varvid alla

sprickor kittas med i olja hårt inknådad blymönja och

ovanpå detta strykes med skeppsbottenfärg. Denna

har visat sig i hög grad skydda mot röta och har

framför tjära den fördelen, att den torkar fullständigt och

icke under båtens begagnande, likt tjära, sätter

fläckar på kläder o. dyl. Båtens reling målas med

linoljefärg ävensom sittbräder, åror, mast m. m., härvid

iakttages att man med kitt av krita inknådad i linolja

noga fyller alla sprickor så att icke vatten

intränger i dessa, vilket då förorsakar röta inifrån. Vid

målning av flaggstänger, trädgårdsmöbler m. m., är

kittning i alla sprickor absolut nödvändig så att icke

regnvatten intränger samt stannar där och förorsakar

röta. Detta är lika viktigt som att ytan blir

överstruken med färg.

Trädgårdsmöblerna målas.

Skyddsmedel mot röta.

Karbolineum är ett bestrykningsmedel, som för en

del år sedan användes i stor utsträckning till

strykning av plank, stolpar o. dyl., men detta bildade

endast en hård yta utanpå träet och var föga skyddande

mot röta. De därmed bestrukna föremålen visade sig

in i det sista som fullt friska utvändigt, trots att träet

var ruttet inuti. Därför har detta konserveringsmedel

numera försvunnit ur marknaden. För min del vill

jag anse, att trätjära är det bästa för dylikt ändamål

och om man tillsätter den med kimrök och eventuellt

något svenskt terpentin, och påstryker den kokande

och ganska flödigt, intränger den i träet och

konserverar detsamma fullständigt. Karbolineum var en

avfallsprodukt vid distillering av stenkolstjära

(taktjära) och kunde då icke gärna besitta större

impregneringsförmåga än denna.

Målning av golv.

Några golv skola möjligen målas, trappan till andra

våningen likaså. I ett rum önska vi en mörk golvyta,

i ett annat en ljus. De ljusa golven behandlas i

enlighet med den nyss lämnade beskrivningen för kökets

väggar, enda skillnaden är att vi här fernissa två

gånger med en prima golvlack. Priset för en sådan är

cirka 4—6 kronor pr kg. Till ett medelstort golv åtgår

omkring 1/2 kg. till varje strykning. Första strykningen

förtunnas något med fransk terpentin, men till

den andra tages lacken outspädd. Önskas golvet

mörkare, utrör man i oljan till första strykningen något

obränd terra. I övrigt är förfaringssättet detsamma

vid lackering av ljusare eller mörkare golv. Att måla

golv i täckt oljefärg tager betydligt mera både tid

och arbete än de ovan beskrivna och ändock bli de

aldrig så hållbara. Liksom vid all annan målning

måste golven grundas, spacklas, slipstrykas och

strykas färdiga, och sedan antingen lackeras eller strykas

med lackfärg. På senare tid har emellertid förts i

marknaden en lack, avsedd att ersätta de båda

sista strykningarna. Denna lack benämnes kowerfloor

och finnes i både svensk och utländsk tillverkning, och

i flera behagliga kulörer, men måste, där denna lack

användes, golvet vara grundstruket i absolut samma

färg som lacken, vilken eljest icke täcker. I täckt färg

målade golv äro svåra att förbättra efter slitning, ty

man måste i så fall måla om hela golvet, under det att

fernissade golv endast behöva strykas på de mera

slitna ställena.

Olja för trägolv.

För trägolv i kök, förstugor, fabriker, skolsalar

o. dyl., finnes en dammbindande golvolja, »Fleurit»,

vilken påstrykes golven och binder dammet, så att

sopning kan verkställas utan att dammet flyger ikring.

Golven bli härav något mörka men icke fula, enär de

se ut som nyskurade.

Ett sätt att hålla golven ljusare är att man sopar dem

med i Fleurit väl inoljad sågspån, som man förvarar i en

låda och som utströs å golvet vid sopning. När man

åter sopar upp den medtager den å golvet befintlig

orenlighet och damm. Sågspånen kan användas flera

gånger tills den blivit så starkt bemängd med sopor,

att den utbytes. För skolsalar har oljan länge varit

i bruk, men borde också få insteg på de ställen där

man har en massa arbetsfolk gående ut och in.

Särskilt borde den komma till användning under

jordbruksarbete, då folket oundvikligt drager med sig en

massa smuts, som det tager tid och möda att på

gammalt sätt avlägsna.

Det senast sagda hörer ju icke till det egentliga

ämnet, men som det ej är alldeles ur vägen har det

fått medfölja; kanske det kan bli till nytta för någon.

Linoleummattor.

Inläggning av linoleummattor.

I sammanhang med skötsel av trägolv må även

inflickas några ord om sådana belagda med linoleummatta.

För att en sådan skall bli hållbar fordras, utom att den

måste vara av god kvalité, att den lägges på

förståndigt. Nya golv som i sig själva äro släta, kunna direkt

beläggas med matta, såvida icke golvdrag finnes, då

även där måste läggas papp som underlag för att

utestänga draget. Men å gamla golv med kvistar och

ojämnheter är ett underlag av papp nödvändigt.

Denna papp, som kallas grålumppapp, skall vara tjock

och av lös och mjuk beskaffenhet. Den finnes i

bredder från 1 till 1,20 meter. Pappen avskäres i till

golvet passande längder och får ligga lös. Ovanpå denna

lägges mattan, avskuren till golvet och till varandra

i mönster passande våder. Under några dagar får den

ligga lös under användning för att sträcka, eller, som

man säger, trampas ut. Sedan justeras den till det

läge som den i framtiden skall ha, tillskäres noga till

alla golvets ytterkanter så att den ej för hårt ligger

till vid golvlisterna, utan hellre så att någon

millimeters mellanrum lämnas. Mittskarvarna klistras fast vid

pappunderlaget med tjockt limklister (i kokande lim

utrört vetemjöl), men vid kanterna skall den alltid

ligga lös. Om mattan limmas vid kanterna eller om

dessa tryckas för hårt intill golvlisterna, riskeras att

bubblor uppstå.

Skötsel av linoleummattor.

Även tarvas några ord om linoleummattors skötsel

och underhåll, ty jag har funnit att detta är

något som mycket intresserar husmödrarna. Vi veta

att om en matta, av huru god kvalité som helst icke

skötes, blir dess existens kort, men att den däremot

om vi redan då den är ny börja sörja för dess

underhåll, kan erhålla en oanad livslängd. I min affär där

dagligen ett stort antal personer komma in direkt från

gatan har en matta av en ganska billig kvalité legat

i cirka 20 år, men då har den i regel fernissats 3 à 4

gånger om året med vanlig golvlack, och någon gång

däremellan erhållit en gnidning med moppolja.

För ett golv i ett vanligt rum vill jag icke

rekommendera en ofta företagen hellackering, ty därigenom

erhålla de ställen som icke ofta beträdas och slitas en

alltför tjock hinna av lack, vilket är till mera skada

än nytta. Det är givetvis lämpligt, att om man har

en liten burk med golvlack hemma, då och då ge

mattan en överstrykning på de ställen där den slites mest

och att sedan en gång om året ge den en tunn

strykning över det hela, då den kommer att hålla sig

utmärkt. I vanliga fall skötes icke mattan förrän man

upptäcker att mönstret fläckvis är avslitet, då först

börjar man fernissa, men då är mattan redan ful. Det

finnes även täckande fernissa, varmed man kan erhålla

en helt ny färg på hela golvet. De flesta föredraga

dock den färg och det mönster de valt med tanke på

möbeltyget o. dyl.

Mången tycker icke om den stora glansighet, som

mattan genom lackeringen erhåller. Genom att späda

ut fernissan med fransk terpentin och sedan stryka

ut den tunt blir glansen föga högre än vad mattan hade

som ny.

Boning.

Ett annat sätt är att bona mattorna, detta tillgår

så att man med ren borste (klädesborste) tunt gnider

ut bonvax på mattan och bearbetar den med borsten

tills vaxet blir torrt. Detta behandlingssätt är

arbetsamt och passar endast där, varest man har gott om

tid och rik tillgång på arbetskraft. Genom boning

erhåller man en svag och vacker glans och mattan blir

därjämte hållbar. Särskilda boningsborstar finnas

med ett långt rörligt skaft och vägande 15 à 20 kg.

En sådan borste kostar 20 å 25 kr. och ställer sig

följaktligen för dyr för mindre hushåll, men arbetet

underlättas avsevärt därigenom att man kan gå rak

och endast draga borsten fram och tillbaka.

Bonvax, en produkt av bivax och fransk terpentin,

kostar 4 till 5 kr. pr kg. och är mycket dryg i bruket.

Golvs behandling med olja.

På senare tid har s. k. moppolja förts i marknaden.

Den utstrykes med en särskild för ändamålet avsedd

borste eller mopp, en med ett långt rörligt skaft

försedd svabb av bomullsgarn. Moppen inoljas med en

till två matskedar moppolja och förvaras i en för

samma avsedd bleckask. Då städning skall företagas,

uppsamlas soporna och dammet i svabben som sopar och

oljar samtidigt. Moppen, som efter användningen

avskakas och åter nedlägges i sin ask och inoljas, vann

omedelbart i städerna en stor framgång, men har ännu

icke trängt ut till landsbygden.

Tydligen är detta sätt icke att förakta, ty mattan

erhåller följaktligen varje dag sin lilla oljeranson, som

ger den ökad styrka och hållbarhet. Samma

amerikanska firma, som lanserat moppoljan, har även sedan en

längre tid haft i marknaden en liknande olja för

möbler, kallad Liquid Weneer, avsedd för både polerade

och målade möbler. Denna kan med ringa arbete hålla

en möbel oklanderlig. Med några droppar Liquid å

en bomullssudd eller en mjuk trasa gnider man över

möblerna och en storartad effekt ernås. Numera

tillverkas även i Sverige liknande oljor som i kvalité tävla

med här nämnda.

Målning av järnföremål med blymönja.

Vattenledningsrör, pump, järnvask m. m., skola

också målas. Järnföremål skrapas först väl rena från

rost, glödskal o. dyl., befrias från oljefläckar genom

tvättning med terpentin. Väl rengjorda och torra

strykas de med i linolja utrörd kemiskt ren, ljusröd

blymönja (järnmönja, som är mörkbrunröd till färgen,

duger icke härtill), och låter torka ett par dagar. De

kunna målas i vilken färg som helst, rören t. ex. i

väggens färg, vasken vit o. s. v.

Vid anbringande av målning på järnvaror är

förfaringssättet enahanda. Rost måste i största möjliga

grad avlägsnas, gammal målning och glödskal från

smedjan likaså, med ett ord allt man befarar kan

lossna och taga färgen med sig. Därefter stryker man

med blymönja, som visat sig vara den enda färg som

besitter egenskapen att tillfyllest skydda järn för

rostbildning. Denna färg kan sedan målas över med

vilken annan som helst. Svart täcker med en strykning,

men ljusare färger fordra minst två för att täcka. För

jordbruksredskap är, om man så vill, mönjestrykningen

passabel. För balkonggaller och gravräck o. s. v.

vinner man den största hållbarheten, genom att stryka

över mönjan en gång med blyvittsfärg och sedan

färdigstryka med i bronstinktur utrörd aluminiumbrons,

s. k. guldbrons håller sig icke utomhus.

Värmeledningsrör och element.

Värmeledningsrör och element kunna målas

antingen med därtill särskilt avsedd radiatorslack i önskad

kulör eller ock målas rören i rummets färg med mager

oljefärg och elementen i aluminiumbrons. I förra

fallet strykes med radiatorslack två gånger. Önska vi

bronsera elementen, strykas först dessa i en

starktorkande färg, d. v. s. en färg som tillagas i lika

delar copalfernissa och terpentin samt vitt som

färgämne. Denna färg torkar på några minuter och man

kan omedelbart börja bronsera. Aluminiumbrons

utröres i bronstinktur till en ganska tunn konsistens,

påstrykes tunt med en mjuk pensel. Färgen täcker med

en strykning och den utstrykes bäst med en flat pensel

av borst. Om en järnkamin eller kaminrör skall

målas i brons är förfarandet enahanda, men måste vi i

båda fallen komma ihåg, att ha den starktorkande

färgen ganska tunn och stryka ut den väl.

Sålunda bronserade föremål erhålla ett trevligt

utseende och hålla sig länge. Bronser måste utröras i

små portioner emedan de fort tjockna och torka.

Guld-, koppar- eller kulört brons håller sig icke på

föremål, utsatta för hetta.

Emaljfärg för cyklar och andra järnföremål.

Emaljfärg användes även till cyklar. Dessa skrapas

först rena från löst sittande färg, slipas därefter med

sandpapper och strykes en eller två gånger med svart

emaljfärg. Önskar man åter en ljus färg stryker man

först över två gånger med mager oljefärg, och sedan en

gång med emaljfärg i samma färgnyans. Beträffande

andra föremål av järn eller plåt, t. ex. kaffebrickor

o. dyl., är behandlingssättet detsamma som för cyklar.

Föremål av lera och gips.

Föremål av lera och gips måste man först preparera

med limlösning eller oljefärg innan strykning med

emaljfärg kan ske. Till vissa föremål av lera, t. ex.

blomkrukor, duger varken emalj- eller oljefärg,

emedan fuktigheten inifrån gör att färgen flagrar av. En

blomkruka målas bäst med engelskt rött utrört i

mjölk. Denna färg fäster ganska bra på leran, men

den bör förnyas varje vår, och kostar nästan

ingenting. Vill man ha krukorna i s. k. terrakotta tillsättes

något guldocker till det röda.

Bronsering.

När brons anbringas på limfärg eller porösa ytor,

måste tinkturen tunnas ut något med terpentin.

Namnet guld- eller silverbrons innebär icke att den i

bronserna uppgivna metallen är äkta. Bronsfärger med

äkta metaller finnas visserligen, men de äro dyra. I

vanliga fall består bronserna av pulveriserade

billigare metaller. Endast i aluminiumbronsen förekommer

den uppgivna metallen ren.

Förgyllning.

Mellan bronsering och förgyllning är stor skillnad.

Till förgyllning användes bladguld, såväl av äkta som

imiterad metall. Äkta bladguld kostar i en bok om 20

blad 2 kr., samma antal blad av det imiterade guldet

endast 10 öre. Det äkta bladguldet användes utvändigt

och är där mycket hållbart. Sak samma är det med det

imiterade oäkta guldet inomhus.

Föremål som skola beläggas med bladguld, vare sig

det gäller äkta eller imiterat, skola ha en mycket

finslipad yta, enär annars befintliga ojämnheter bli

synnerligen framträdande, när guldet är pålagt. Det som

skall förgyllas måste först strykas med en gul färg

ett par gånger och slipas, så att den erhåller den

finast möjliga yta, därefter anbringas s. k. guldgrund

eller en ljus copalfernissa. Är föremålet av slät

beskaffenhet kan man stryka, eller rättare sagt, gnida

över så tunt som möjligt med i guldgrund, d. v. s.

fernissa doppad bomullstapp. Är föremålet däremot av

ojämn beskaffenhet, måste man stryka guldgrunden

med pensel och även då söka att få den så tunn som

möjligt. Grunden, varå äkta bladguld skall användas,

bör kännas klibbig. Till det äkta guldet återigen bör

grunden vara så torr att den knappast kännes klibbig.

Guldet pålägges sålunda: Man tager guldläggaren

(en tunn, bred, i papp bunden pensel) och andas på

den; på grund av den lätta fuktighet andningen gav

fastnar ett blad guld på ]äggaren. Guldbladet föres

till härför avsedda platser och fasttryckes medelst en

mjuk bomullssudd. Så belägges hela föremålet med

blad efter blad tills det är täckt med guld. Är

föremålet ojämnt stöter man fast guldet med en mjuk

hårpensel, då det lättare går in i ojämnheter. Sedan

guldet torkat kan det, om man haft ytan alldeles slät och

fin, poleras med en blodsten. Polering på en skrovlig

yta kan naturligtvis icke företagas. På glas, skinn och

tyg lägges guldet i äggvita i stället för guldgrund.

Om ett blad guld blir för stort, kan man med en

sax klippa det i passande strimlor. Vid förgyllning i

det fria användes guld fastsatt på papper kallat

transportguld. Man tager då papperet med

fastsittande bladguld och trycker guldet fast vid det som skall

förgyllas. Därefter tager man bort papperet och

guldet sitter fast. För ränder, ornament o. dyl., måste

grunden anbringas med största noggrannhet, och hela

föremålet vara väl torrt. Har man endast med ett

svettigt finger vidrört föremålet, så är det nog för att

guldet skall fastna även där, därför gnider man först

över hela föremålet med torr talkum, innan

guldgrunden anlägges.

Dekorering å diverse föremål.

På en cykel eller kaffebricka vill man möjligen

anbringa någon dekoration. Detta fordrar en viss

konstnärlighet, där den finnes bör dekoreringen absolut ske

för hand. Men där sådan färdighet saknas, kan en god

effekt erhållas medelst anbringandet av s. k.

transportbilder. Önskar man en sådan renklippes denna.

Bildens rätsida strykes med tunn ljus fernissa och får

ligga tills den blir halvtorr och klibbar svagt, då

lägges den fernissade sidan mot platsen där ornamentet

skall anbringas och tryckes fast. Med en våt svamp

eller trasa fuktas papperets baksida tills papperet

blir så vått att det lossnar från bilden och kan

avtagas. Transportbilden är nu överförd och sitter fast,

så att den synliga fernisskanten omkring bildens

konturer kan tvättas bort med terpentin, varefter den

får torka.

Transportbilder, som äro ganska billiga, finnas att

köpa i de flesta färgaffärer i olika mönster såsom

buketter, ornament m. m.

Vill man icke använda sig av dylika bilder kan man

även lägga ränder och ornamenter i brons. Utom i

guld och silver finnes brons i ett flertal andra olika

kulörer, men den enda som håller sig i fria luften, är

aluminiumbrons, vilket vi redan påpekat. Alla de

övriga bronsfärgerna äro endast lämpliga för

inomhusarbeten. Brons blandas alltid i tinktur, vilken man

själv kan laga till av 5 delar ljus copalfernissa, 5

delar fransk terpentin och 1 del benzin. I denna tinktur

rör man ned brons i små portioner till en tunn färg,

som man kan draga ränder (se randning) eller lägga

ornamenter med. Härtill använder man en skrivpensel

av mård- eller nöthår. Vill man nu lägga ett ornament

ritar man det först på papper. Med en nål sticker man

sedan hål i ritningens konturer med 2 till 3 mm:s

mellanrum, varefter mönstret lägges, där vi önska

anbringa det och överföres genom att papperet bestrykes

med torr krita, vilken tränger igenom nålstickan och

bilda små prickar efter vilka man sedan målar. Detta

kallas att »punsa» ut ett mönster. Samma

förfaringssätt kan användas vid allt dekorationsarbete, såväl i

olje- som limfärg. Brons utstrykes med en mjuk

hårpensel å listverk o. dyl; den bör täcka väl med endast

en strykning.

Dekorering å tak och väggar.

Dekorationer å tak och väggar ha på senare tid

utträngts av vita tak och tapetserade väggar.

Dekorationer av tak företagas i regel med limfärg och endast

undantagsvis i olja. Ett tak eller en vägg, som man

ämnar dekorera, stryker man därför i en starkt

limmad färg. De kulörta färgerna härtill, som ävenledes

böra vara starkt limmade, lagar man till betydligt

mörkare än vad vi önska ha dem, enär de ljusna

avsevärt under torkningen. Före användandet kan man

prova såväl limstyrka som färg genom att stryka ett

prov å ett papper som får torka.

Dekoreringen kan ske på olika sätt: Med i

schabloner utskurna friser, hörn o. dyl., genom att endast

draga upp släta streck, eller genom ornamenter

upplagda för hand.

Schabloner kunna vi antingen köpa färdiga eller

också själva skära ut. Om vi ej själva kunna teckna

ett vackert mönster, så kan eventuellt en tryckt

tapetbård användas som förebild.

En schablon utskäres på följande sätt: På

genomskinligt vitt papper kalkera vi från t. ex. en tapetbård

varje färg för sig. Då vi ha överfört samtliga färger

på var sitt papper, överföra vi dessa genom blått

kalkerpapper på ett tjockare papper, t. ex. vitt

spännpapper, eventuellt schablonpapper. Vi se noga

efter vilken färg som bör läggas före den andra

och numrera teckningarna och schablonerna. Det

avkalkerade mönstret skäres noga ut med en skarp

kniv mot ett underlag av en glasskiva, så att

alla snitt bli väl rena i kanterna. Sedan

schablonerna oljats med linolja, som

fått torka, äro de färdiga för

användning. Man bör iakttaga att

schablonen alltid omfattar ett

helt mönster så att dess båda

ändar passa till varandra. Om

man tager märke å en

bladspets eller en punkt och detta märke avsättes å alla

schablonerna, så får man god hjälp vid den ene

schablonens läggande över den andra under målning.

Schablonpensel.

Med en schablonpensel eller en kortlindad

anstrykare, ströpplar (stöter) man nu igenom den för

schablon nr 1 bestämda färgen i hela frisens längd, då detta

är färdigt taga vi schablon nr 2, och så nästa undan

för undan tills man har det hela färdigt.

Den härtill använda limfärgen hålles ganska tunn.

Tillse noga att det icke kommer färg å schablonens

baksida, vilken då smetar. Minsta möjliga färg i

penseln göra konturerna renare.

Man kan även draga upp friser i olika bredder. I

tak utsättes mått, tagna från takets ytterkant,

visande streckens antal och bredd. Sådana mått utsättas

vid båda ändar av samma sida och mellan dessa

märken snörslås, enligt tidigare beskrivning. Å väggar

snörslås de vågräta friserna efter mått tagna från

väggens övre och undre kanter och de lodräta efter en

lodlina.

Sedan snörslagning är verkställd och färg tillagad,

drager man de bredare friserna med en större pensel,

anstrykare, och de smalare drages med streckpenslar,

vars storlek äro beroende av streckens bredd. Penseln

bör väljas så stor att man kan draga hela strecket i

ett à två drag. En tunn, cirka en meter lång linjal,

fattas med vänstra handens tumme och pekfinger och

lägges noggrant efter snörslaget. Med högra handen

fattar man penseln och drager strecket stadigt,

följande linjalens kant i hela dess längd. Man drager

först upp ena sidan, så flyttas linjalen till motsatta

sidan, där strecket uppdrages på samma sätt. Så

fortsättes bit för bit tills hela strecket respektive frisen

är uppdraget. Det bör göras fullt färdigt efter hand,

enär färgen annars lätt blir skäckig, så att den måste

såpas och strykas om.

För en dekoration, som man vill lägga upp för hand,

väljer man ut ett passande mönster, t. ex. en

blomgirlang e. dyl., och för hörnorna ett ornament.

Beträffande girlangen böra blommor läggas alldeles på

fri hand efter en på förhand given linje. Man väljer

härvidlag blommor, vilka man lättast och bäst kan

utföra. Kan man omväxla med flera olika sorter, så

mycket bättre. Kvistar och blad läggas oregelbundet,

smakfullast över varandra, o. s. v.

I vanliga fall använder man fyra nyanser i varje

färg, d. v. s. två skuggfärger och två dagerfärger. Alla

dagrar läggas så att de komma åt ett håll eller mot

takets mitt. En liknande girlang drages i en cirkel

runt taklampan. Man kan också lägga färgerna vått

i vått och schattera ut skuggan i dagerfärgen då

endast två nyanser i varje färg behöves. Om en

dekoration bör göras enkel eller mera invecklad bör smaken

få avgöra jämte tid och förmåga.

Vid dekoration i en viss stil, t. ex. i rococo, empire,

engelsk e. dyl., har man att följa vissa givna regler.

I detta fall måste man först sätta sig in i respektive

stilars alla egenheter och utföra arbetet därefter.

Man ritar först upp mönstret å ett stycke spännpapper

och sticker igenom detsamma med små hål till en

»puns». Denna placeras på den avsedda platsen i

taket eller å väggen varefter man med i en tunn duk

insvept pulveriserat träkol eller annan mörk färg

gnider över punsen och när denna borttages framträder

mönstret i små punkter efter vilka man målar.

Till detta slags dekorering som till förut nämnda

frihandsgirlang använder man skriv- eller målpenslar

av mård eller nöthår i olika storlekar. Arbetet utföres

med den ena handen, vilande mot en målkäpp, som

hålles stödd mot föremålet som målas av den andra

handen.

Bland de här nämnda stilarna är den engelska

lättast, ty här förekomma endast breda blad, kraftiga

blommor och stjälkar. Varje färg kan läggas i en

nyans och kontureras, d. v. s. dekorationernas

ytterkanter avslutas med en medelst skrivpensel dragen fin

konturlinje i en något mörkare färg. Hörn- och

mittpartier kunna förenas genom bladgirlang eller ett

streck, eller också kunna de förbli fristående från

varandra. Denna stil kan även schabloneras.

Rococo är en mera svårarbetad stil, emedan den

måste målas plastiskt, d. v. s. målas så att den verkar

fritt svävande. Till denna stil hörer blommor i

förening med smäckra orneringar i vackert böjda former.

Det är lämpligt att till denna stil anskaffa målade eller

tryckta mönster till ledning. Rococoornament kan

emellertid icke målas medelst schablon utan måste arbetas

ut med en skrivpensel och till varje färg fordras två

dagrar och två skuggor. Som härav framgår fordras

ganska mycket arbete för att framställa en dekoration

i stilenlig rococo. Empirestilen är mera stel och

lämpar sig bäst för väggdekorationer, men är lättare att

framställa än föregående. För dem som intressera sig

för dekorationsarbeten rekommenderas anskaffandet

av motiv. Arbeten med sådana äro utgivna av A.

Lyongryn, R. Leonhardt, E. Vickman, H. Frilling

m. fl. och finnas att tillgå genom bokhandeln.

Marmorering kan icke inläras teoretiskt utan måste

ses. Sådan förekommer i såväl lim- som oljefärg.

Respektive ytor måste före marmoreringen vara strukna

i någon av dessa färger. Lämpliga motiv erhållas i

något av de planschverk som utgivits av P. van der Berg,

John Johnsson eller Malmén. Genom övning erhåller

man så småningom färdighet att framställa vilken

marmorsort som helst. I trä förekommande ådrorna

äro mera regelbundna än dem i marmor. Någon regel

kan därför icke givas, men utseendet av naturlig

marmor visas bäst i ovannämnda böcker, vilka

rekommenderas.

Mosaikpapper på fönsterrutor.

I stället för mattslipade fönsterrutor i

tamburdörrar, badrum, garderober och över allt där man ej vill

att utomstående skola blicka in, kan man använda ett

billigt surrogat benämnt buntglas eller mosaikpapper,

som består av något gelatinämne och sättes fast å en

glasruta på följande sätt: Rutans insida fuktas med

vatten och papperet, som tillskurits i ett till rutan

passande stycke, fuktas ävenledes jämnt och tunt å den

blanka sidan med en svamp. Papperet fattas likt en

tapet och sättes fast med den fuktade sidan mot rutan,

fasttryckes med en mjuk klädesborste från mitten och

utåt kanterna, så att inga rynkor uppstå, och får

torka. Man kan sedan förbättra hållbarheten genom

att stryka över papperet med en ljus copalfernissa,

t. ex. Flatting Warnish. Detta har dock den

olägenheten, att om man sedan vill avlägsna papperet så

låter det sig knappast göra. Buntglas finnes i många

olika mönster i såväl färglöst, som i kulörer och kostar

pr m. 70 à 80 öre, bredden är 60 cm.

Fernissning av tapeter.

I en tambur vari våta ytterplagg hängas, kan man

skydda tapeterna mot fläckar genom fernissning. Är

tapeten ljus strykes den först med en gelatinlösning,

bestående av 15 å 20 blad på en liter varmt vatten.

Denna lösning stryker man över tapeterna två gånger

med mellanrum för torkning och fernissar sedan med

en ljus fernissa en gång. Är det en mörk tapet kan

man utbyta gelatinlösningen mot vanlig limlösning och

fernissa med en ljus eller mörk fernissa efter behag.

Samma är förfarandet med allt papper som skall

fernissas.

Tvättbara tapeter förekomma också i handeln, men

dessa äro matta och ställa sig något dyra. De kunna

efter påsättningen, om så önskas, fernissas utan

föregående behandling. De erhålla därav en blank yta.

Skyltmålning.

I skyltmålning finnas handböcker att tillgå i

bokhandeln. Illustrerade skyltmotiv äro utgivna av bl. a.

Josef Jonsson, E. Franke Frith, Thelenius m. fl. Man

kan även för mindre behov finna motiv i en vanlig

tidning. Huvudsaken är att man får alla bokstäverna

i samma stilsort, i varje rad åtminstone. Stor omsorg

bör ägnas stilval, ju färre sorter desto bättre;

figurmotiv användes endast där de verkligen passa.

Största svårigheten är att få bokstäverna jämnt fördelade

och mellanrummen väl modererade. När utrymmet är

begränsat får man rätta bokstävernas storlek därefter.

Det är felaktigt att göra bokstäverna så stora som

möjligt på mellanrummens bekostnad. Bättre är att taga

mellanrummen större och bokstäverna mindre, dock

med moderation även härvidlag. Vid tillfälle då

bokstäverna L och J komma intill varandra måste man

göra mellanrummet så litet som möjligt utan intrång

på bokstäverna, och vid bokstäverna A och V utvidgas

avståndet något, o. s. v.

I övrigt bör man, innan man börjar måla en skylt,

göra en teckning för den, så att man kan bedöma

helhetsintrycket och ändra det som stöter ögat. Att först

sedan arbetet är färdigt börja syna samma i sömmarna

är för sent.

Man väljer helst bokstäver med raka linjer, alla

sorters krusiduller på en skylt, göra endast samma mera

otydlig och böra därför bannlysas. Vill man skugga

bokstäverna skall detta ske i så svaga färger att icke

bokstäverna förlora sin tydlighet. Skyltens botten och

bokstävernas färg böra vara så olika varandra som möjligt.

Även mellanrummet mellan raderna avvägas noga.

Förekommer i raden möjligen initialbokstäver som

tarva större mellanrum än övriga, då minska vi varje

bokstavs bredd med det antal mm. som dessa taga i

anspråk. Kanske förekommer något I som endast

består av en rak stapel och alltså behöver mindre

utrymme, då lägga vi detta utrymme till de övriga

bokstävernas o. s. v. Då vi ha exakt klart för oss huru

stort utrymme varje bokstav får, börja vi med ledning

av en ritlinjal och en vinkelhake att teckna skylten på

ett stycke spännpapper med blyerts. Ett fel blir då

lätt att radera bort. För vissa bokstävers rundningar

betjäna vi oss av en mall för att få de krokiga

linjerna jämna. När teckningen är färdig är det en lätt

sak att med träkol eller blyerts lägga i bokstäverna,

så att vi kunna på avstånd noga granska arbetet och

se om det finner vårt gillande eller bör ändras. Sedan

teckningen är färdig ha vi att välja på att skriva eller

schablonera. Skrivningen blir för en van målare det

bästa, men för en ovan är schabloneringen det

lättaste. I förra fallet sticka vi med en nål hål i

bokstävernas ytterkanter och erhålla då en puns. Denna

lägges exakt på platsen för skylten och punsas igenom

med träkol eller grönumbra. I det senare fallet skära

vi ut bokstäverna, enligt förut givna beskrivning för

schabloner med iakttagande av att vi lämna s. k. hållare

här och där, så att det i bokstavens mitt sittande

papperet icke faller bort. T. ex. i ett B eller i ett R måste

man lämna minst två smala strimlor av papperet kvar

för att hålla fast mittpapperet, ett I kan däremot

skäras ut i sin helhet såvida det icke är allt för högt, då

även där fordras en hållare på mitten.

Sedan chablonen nu är färdig lägger man den väl

sträckt å skylten. Om denna är av trä fastsätter man

schablonen medelst några häftstift, om den är av plåt

eller glas, kan den fasthållas med några små vaxkulor,

som tryckas fast här och där i schablonens kanter. I

den noggrant lagda schablonen ströpplas därpå den

avsedda färgen. När alla bokstäverna sålunda äro

färdiga borttages schablonen, och platsen för hållarna

bemålas med samma färg medelst en skrivpensel.

Skrivpensel.

Vill man även skugga bokstäverna i någon rad, kan

man teckna skuggningarna på ett papper och utskära

och schablonera dessa. Man beräknar alltid att dagern

kommer uppifrån å en skylt, från övre vänstra hörnet.

Skuggan som skall imitera att bokstaven är fristående,

faller då starkast under och svagast bakom

densamma. Skuggan kan tagas hur bred som helst, men

lägges alltid i något svagare ton bakom, än under

bokstaven. Man bör noga tillse att alla skuggorna falla

i samma vinkel, därför måste man lägga dessa efter

vinkelhake eller smyg.

Å glasrutor måste man, om skylten skall målas

inifrån lägga schablonen bakvänt. Det är att föredraga

att måla skylten å utsidan, där den icke är utsatt för

fuktighet och isbildning som å insidan, utan

följaktligen sitter bättre. Mindre fönster, å vilka skylt

målats, göras ofta matta. Detta tillgår så att man

bestryker rutan med i blysocker riven terpentin. En ruta

kan göras matt även med zinkvitt riven i en del

linolja och två delar terpentin, vilket strykes tunt och

sedan ströpplas med en mjuk linneduk, eventuellt med

en mjuk pensel. Färglöst buntglas kan också

användas för detta ändamål, och om det fernissas blir

hållbarheten hos skylten större.

Vid skyltmålning anbringas stundom ett emblem

eller en figur som belyser affärens art, detta tecknas

i likhet med beskrivningen för textning och målning.

Vid skyltmålning å glas lägges färgen å glasets

baksida och sker då detta i bakvänd ordning, så att de

färger som man annars lägger sist å en vanlig skylt,

lägges först å glas, alltså skuggning först och

bottenfärgen sist. Samma är tillvägagåendet vid målning av

glas till glastak. Om å glas skall anbringas guld eller

annan metall, lägges detta i äggvita eller guldlim, och

om bokstäverna kontureras göres detta före guldet.

Sist lägges även här bottenfärgen.

Penslar.(Alla i detta arbete införda avbildningar av penslar äro

välvilligt ställda till förfogande av Stockholms Borstbinderi A.-B.)

Till sist en förteckning på de penslar, som tidigare

endast ytligt vidrörts i samband med respektive arbeten.

Sekunda penslar igenkännas på deras hårda stripiga

borst, som är starkt uppblandad med tagel, och en

tvärt avhuggen ända. Borsten däremot är kluven i

spetsen och kännes mjuk, då man med fingret trycker

i penselns topp. Tagelblandade penslar äro icke på

långt när så varaktiga som prima. Genom de hårda

tageländarna blir dessutom den strukna ytan ripig.

Anstrykare. Storlek från nr 1 till 16. Dessa äro alltid

runda, och förekomma oftast förlindade.

Fernisspenslar. Storlek från nr 5 till 14. Borsten till

dessa är vit, slipad och ytterst elastisk.

Takpenslar. Flata i träskaft. Storlek från 0 till 3.

Finnas även bundna i bleck med samma priser.

Ströpplare. Flata och runda. En mjuk dammborste

kan ersätta sådana på större och en olindad

anstrykare på mindre ytor.

Tapetborste. Med lång borst. Klädesborste kan ersätta.

Streckpensel. Bundna i bleck med träskaft. Flata och

runda, storlek 1 till 12.

Streckpensel. »Berliner». Bunden i tråd på träskaft.

Användes till bredare streck. Storlek 0 till 9.

Skrivpensel. Mårdhår. Storlek 1 till 12. D:o av

nöthår. Storlek 1 till 18. Nöthår är något styvare

än mårdhår, och till tjockare färger bättre än

denna. Till tunnare färger och vattenfärg är

däremot mårdhår att föredraga.

Släpare. Nöthårs. Storlek 9 till 1. Föredragas

framför andra hårsläpare.

Moddlare. Bundna i bleck, flata. Storlek 12 1/2 till

124 mm.

Idragare. Av borst, tunna, på träskaft. Br. 24 till 84 mm.

Gaffelpensel. Av borst. Bredd 24 till 84 mm.

Fördrivare. Av grävsvinshår. Bunden i benskiva,

polerat skaft. Bredd 48 till 120 min.

Fkpiskare. Av långa vildsvinsborst, bundna i bleck,

flata. Bredd 60 till 96 mm.

Schablonpenslar. Bundna i bleck på korta träskaft.

Storl. nr 9 till 14. Förekomma även bundna i läder.

Ådringskammar. Av stål. Bredd 25, 50, 75, 100 mm.

Finnas i tre grovlekar.

Stålspacklar och träspacklar. Bredd 3 till 11 cm.

Desamma av engelsk tillverkning, dubbla priset.

Gummikammar. Bredd 50 till 100 mm.

Gummistumpf. För ekådring.

Utom här nämnda finnes en hel massa andra

penslar, som användas till olika ändamål. Det faller av

sig självt att om man anser pensel nr 10 vara för liten

för den yta man skall måla, så tager man en större,

och tvärtom. Detta gäller icke blott anstrykaren, utan

vilken annan pensel som helst. Man bör även, när det

rör sig om större ytor, taga hänsyn till styrkan hos

den person, som målar, ty en pensel av ett stort

nummer är ganska svår att föra för en svag arm. Är

färgen seg, så riskerar man att få den ojämnt utstruken

och därigenom ett dåligt arbete.

Kalkyler över färgkostnad.

Här nedan följa några exempel med ungefärliga

priser. Med dessa till ledning kan man, om de

gällande minutpriserna i stället insättas, lätt räkna ut

priserna å oljefärgen. Beräkningen avser de torra

färger, vilka tidigare nämnts vid färgtillagning, såsom

blyvitt, zinkvitt, täckvitt, titanvitt. Dessa utgöra

huvudbeståndsdelen i all ljusare färg. Mörkare, av

jordfärger tillagad färg, blir något billigare, och de

med kemiska färgstoffer tillsatta, komma något högre

i pris.

Färdig oljefärg.

1) 250 gr. linolja . pr kg. 1,00 0,25

750 » blyvitt . » » 1,10 0,82

1 kg. färdig färg kostar 1,07

2) 350 gr. linolja . . pr kg. 1,00 0.35

30 » xerotin . » » 2,50 0,08

620 » täckvitt . » » 0,80 0,50

1 kg. färdig färg kostar 0,93

3) 470 gr. holl. zinkvitt ... pr kg. 0,90 0,45

500 » linolja . . 1,00 0,50

30 » xerotin .. » » 2,50 0,08

1 kg. färdig färg kostar 1,03

Utvändigt, utan xerotin 0,95

4) 470 gr. Paulhytte zinkvitt pr. kg. 1,05 0,53

30 » xerotin .. » » 2,50 0,08

500 » linolja .. » » 1.00 0,50

1 kg. färdig färg kostar 1,11

5) 650 gr. titanvitt »extra» pr kg. 2,20 1,43

350 » linolja ................... » » 1,00 0,35

1 kg. färdig färg kostar 1,78

oljefärg ökas i pris genom t er pent intill sats,

ock blir för

Alternativ nr 1 pr kg............................ c:a 1,15

» » 2 » » » 1,01

» » 3 » » » 1,11

» » 4 » » » 1,19

» » 5 » » .. » 1,93

Beträffande täckförmågan ställer sig färgen sålunda,

å hyvlat trä:

Första strykningen:

För 1 kvm. åtgår c:a 150 gr. färdig oljefärg å

1,03 (enl. alternativ 3) ........................ 15,5 öre

För 1 kvm. åtgår c :a 25 gr. linolja till förtun-

ning å 1,00 2,5 »

1 kvm. kostar 18 öre

Andra strykningen:

Härtill åtgår c:a 150 gr. oljefärg å 1,03 (enl.

alternativ 3) .................................... 15,5 öre

Tredje strykningen:

Härtill erfordras c:a 100 gr. oljefärg å 1,03

(enl. alternativ 3) ....................................10,5 öre

Vanlig gulbrun oljefärg, t. ex. valnöts grundfärg.

350 gr. linolja ................. pr kg. 1,00 0,35

30 » xerotin ................. » » 2,50 0,08

320 » ocker ................... » » 0,50 0,16

300 » täckvitt ................ » » 0,80 0,24

1 kg. färdig färg kostar 0,83

Vanlig gulbrun oljefärg, mager.

300 gr. linolja ................. pr kg. 1,00 0,30

50 » terpentin............ » » 2,50 0,1380 » xerotin .................. » » 2,50 0,08

320 » ocker ............... » » 0,50 0,16

300 » täckvitt ................. » » 0,80 0,24

1 kg. färdig färg kostar 0,93

Vit lackfärg till färdig strykning.

200 gr. linolja pr kg. 1,00 0,20

50 » terpentin » » 2,50 0,13

450 » zinkvitt, Paulsli 0,47

300 » damarlack » » 4,00 1,20

1 kg. färdig färg kostar

Gulaktig lackfärg (köksfärg).

200 gr. linolja ..... pr kg. 1,00 0,20

50 » terpentin » » 2,50 0,13

30 » xerotin » » 2,50 0,08

350 » zinkvitt 0,37

100 » ocker, umbra . 0,05

270 » möbellack » » 2,00 0,54

1 kg. färdig färg kostar 1,37

Ovanstående beräkningar som gälla färg med ren

linolja äro utförda på grundval av materialens

ungefärliga minutpriser. Vid större målningsarbete, till

vilket man kan inköpa mera materialer på en gång,

ställer sig priset avsevärt lägre, emedan man kan

betinga sig partipriser. Om man så företager målningen

vid ett tillfälle när linoljan är billig — t. ex. 1923 var

den nere i 80 å 85 öre pr kg. — kan ju kostnaden

nedbringas avsevärt.HUSMODERNS HANDBÖCKER

.............................................min......................

Under denna beteckning utgives en serie handledningar

och rådgivare av stort värde för hemmet och kvinnan.

Då en handledning på något område behöves, så tag först

reda på om den icke finnes bland Husmoderns Handböcker.

Genom nedanstående alfabetiskt ordnade uppslagsord finner

Ni genast vad som sökes, om något sådant arbete hunnit

utkomma i serien.

Nya volymer utkomma med korta mellanrum.

iiiiiiiiiiiiiiii

Förteckning över utkomna volymer

(med systematiskt ordnade hänvisningar).

ADELSKÖLD, MÄRTA (Madelon): Se »Handtryck».

Atlas: Se »Våra Hemvävnader».

Avmagring: Se »Hälsosam kost».

Babykläder: Se »När den lille väntas».

Bakelser: Se »Hembakning».

Bakning: Se »Hembakning» och »Tora Holms Kokbok».

BAND-BOKEN. Handledning i den moderna konsten att av

band förfärdiga hundratals nätta och trevliga saker.

Fullständiga anvisningar med omkring 250 illustrationer, varav

ett 70-tal i färgtryck. Pris kart. kr. 3: 75.

Den moderna dräktens komplettering med detaljer utförda av band

i siden och annat material är nu nästan oundgängligt. Med dessa lätt

utförda kokarder, rosetter och fantasigarneringar och eleganta detaljer

kan den enklaste dräkt varieras i det oändliga; det är sådant som

ger en förståndig kvinna namn om sig att vara välklädd.

Barnavård: Se »När den lille väntas», »När den lille växer»,

»Små olycksfall i barnkammaren».

BARNAVÅRD av överläkaren, docenten A. LICHTENSTEIN. Med

27 figurer och 6 tabeller. Pris inb. i helt klotband kr. 5: 50.

Tyngdpunkten i boken ligger på det friska barnets vård, dock

behandlas även en del av de vanligaste sjukdomstillstånden hos barn.

Barnkläder: Se »När den lille väntas» och »När den lille växer».Barnkläder, stickade och virkade: Se »Stickning och virkning».

BERGH, LYDIA: Se »Små olycksfall i barnkammaren».

Bildvävnads Se »Flamskväv och Finnväv».

Bindslöjd: Se »Mönsterstickning».

Blomsterodling: Se »Hemträdgården» o. »Husmoderns Träd-

gårdsbok».

Blonivård: Se »Rengöring i hemmet».

Boning: Se »Envar sin egen målare», »Småreparationer i

hemmet».

Borstning: Se »Rengöring i hemmet».

BRODERI. Handledning i prydande av dam- och barnkläder

med allehanda broderier av ELSA af TROLLE. Med 115

illustrationer och 2 lösa mönsterhilagor. Andra upplagan. Pris

kartonnerad kr. 3: 25.

Boken, som ingående beskriver olika brodértyper och tekniker, är

försedd med illustrationer, som i detalj visar tillvägagångssättet samt

en mångfald trevliga mönster och förslag; dessutom 2 stora lösa

bilagor med ett flertal mönster i naturlig storlek, att kalkera efter.

Broderi: Se »Vitbroderi».

Broderi, hålsöms-: Se »Hålsömsbroderi» och »Vitbroderi».

Broderi, korsstyngs-: Se »Korsstyngsmärkning».

BRUNIUS, CÉLIE: Se »Sy dina underkläder själv».

Bröd: Se »Hembakning», »Hälsosam kost» och »Tora Holms

Kokbok».

BUSSLER, EDITH: Se »Hemträdgården».

BYGG SJÄLV ERT HEM. Praktiska råd och anvisningar hur

man går till väga då man bygger själv sitt hem av IVAR

LUNDBERG. Med 16 planer och byggnadsritningar. 3:e uppl.

6:e—7:e tusendet.) Pris kr. 2: 25.

Det egna hemipet hägrar i de flestas framtidsdrömmar. Hur man kan

förverkliga det på ett gediget och billigt sätt genom att vara sin egen

byggherre visar denna lilla förträffliga bok.

COLLIN, MARIA: Se »Flamskväv och Finnväv» och »Våra

hemvävnader».

Diskning: Se »Rengöring i hemmet».

DUKNING OCH SERVERING. Handledning i konsten att

arrangera smakfulla borddukningar såväl i vardagslag som vid

festligare tillfällen av THORA HOLM. Med 66 illustrationer

samt 4 planscher i koppargravyr efter dukade bord,

smöruppläggningar, servettbrytningar m. m. Avslutningskapitel:

Om placering och servering av IDA HÖGSTEDT. 3:e uppl.

Pris kartonnerad kr. 4: 25.Denna förträffliga handbok meddelar på ett klart och

tillfyllestgörande sätt förutsättningarna för trevlig dukning och lyckade

arrangemang samt visar i bild dukningar, servettbrytningar och

smöruppläggningar. Det orienterande kapitlet om placering och servering

meddelar goda råd och upplysningar i dessa ömtåliga frågor.

Eget liem: Se »Bygg själv ert.hem», »Envar sin egen målare»,

»Hemträdgården», »Småreparationer i hemmet».

EHN. HANNA: Se »Tvätt och strykning».

ENYAR SIN EGEN MÅLARE. Handledning i att själv utföra alla

slags målningsarbeten ävensom pappspänning och tapetsering

m. m. av J. F. LINDÉN. Andra upplagan. 4:e—5:e tusendet.)

Pris häftad kr. 2: 25.

Denna handbok vill hjälpa alla händiga och företagsamma att själva

utföra alla förekommande slags enklare målning, både yttre och

in-vändig.

FILET- OCH TYLLARBETEN. Fullständig lärokurs jämte

mönster. Bearbetning av ELSA af TROLLE. Med 187

illustrationer och stor mönsterkarta. Pris häftad kr. 3: 75.

Tillvägagångssättet för detta fina och eleganta handarbete beskrives

utförligt och visas i detalj med ypperliga bilder. Boken är försedd

med belysande bilder till lärokursen samt innehflller en massa mönster

och uppslag till trevliga arbeten. En stor lös dubbelsidig

mönsterbilaga meddelar ett flertal mönster i naturlig storlek.

FLAMSKVÄY OCH FINNYÄY. Lärokurs av Maria Collin. Med

2 planscher och 23 illustrationer i texten. Pris kart. kr. 2: 25.

Författarinnans namn är en borgen för en pålitlig och intressant

handledning i bildvävandets förnäma konst.

FRANSFLÄTNING. Lärokurs jämte mönster av ANNA

PETERS-SON-BERG. Med 57 illustrationer. Femte upplagan.. Pris

häftad kr. 1: 85.

Den förnäma fransflätningskonsten, som har så djupa anor i den

svenska hemslöjden, åtnjuter f. n. allmänhetens synnerliga bevågenhet.

Bokens bilder visa i detalj hur arbetet utföres samt meddelar ett

fyrtiotal typiska fransflätningsmönster från olika landskap.

Fransflätning: Se även »Mönster till Fransflätning».

Fruktodling: Se »Hemträdgården» o. »Husmoderns Trädgårds-

bok».

Färger (olika slags målarf.): Se »Envar sin egen målare»,

»Handtryck».

Födoämnen, konservering av animaliska: Se »Konserveringsbok».

Garneringar: Se »Bandboken».

Glasniästeriarbeten: Se »Småreparationer i hemmet».

Grönsaksodling: Se »Hemträdgården» o. »Husmoderns Träd-

gårdsbok».Handarbete: Se »Broderi», »Filet- och tyllarbeten», »Flamskväv

och finnväv», »Fransflätning» och »Mönster till Fransflätning»,

»Handtryck», »Hålsömsbroderi», »Jumpers»,

»Mönsterstickning», »Stickning och virkning», »Våra hemvävnader».

Handsydda nnderkläder: Se »Sy dina underkläder själv!»

HANDTRYCK. Handbok med fullständig lärokurs av MÄRTA

ADELSKÖLD (Madelon). Med 86 illustrationer, redskap,

tillvägagångssätt, klichéer och mönster m. m. En fullständig

lärokurs med mönster och förslag till prydande av kläder,

gardiner och allehanda andra i ett hem förekommande

föremål med en gedigen och vacker dekorering i det nu moderna

»handtrycket», där vars och ens personliga smak med lätthet

kan inpassas. Pris kart. kr. 3: 25.

Hattar: Se »Sy Edra hattar själv!»

Hedebosöm: Se »Vitbroderi».

HEMBAKNING av THORA HOLM. 144 recept på jäsbröd,

munkar, småbröd, tårtor, bakelser m.- m. Med 38 illustrationer

åskådliggörande handgrepp, garneringar o. s. v. 5:e uppl.

Pris häftad med klotrygg kr. 1: 65. I klotband kr. 2: 50.

Stora besparingar kunna göras i varje hem om man själv bakar

brödet i stället för att köpa det färdigt. Råd och anvisningar om bästa

tillvägagångssättet för att ernå ett smakligt och gott bröd lämnas här

på ett enkelt och lättfattligt sätt, så att vem som helst kan baka

hemmets behov av bröd, småbröd, tårtor och bakelser.

Hemslöjd: Se »Flamskväv och finnväv».

» Se »Fransflätning» och »Mönster till fransflätning».

» Se »Handtryck».

» Se »Mönsterstickning».

» Se »Stickning och Virkning».

» Se »Våra hemvävnader».

Hemsysslor: Se »Tvätt och strykning» och »Rengöring i

hemmet».

HEMTRÄDGARDEN. Praktisk handledning för den mindre

trädgårdens skötsel av EDITH BUSSLER. 3:e uppl. Pris

kart. kr. 4: —.

Redogör för köksväxt-, frukt- och blomsterodling på kalljord och

delvis även för skötseln av drivbänkar. Framställningen är klar och

kortfattad, odlingsmetoderna beskrivas så att de förstås av dem vilka

boken avser att nå, och nödiga anvisningar finnas medtagna.

Boken är en av de bättre som kan anbefallas ägare av

hemträdgårdar.

Hemvävnader: Se »Våra Hemvävnader», »Flamskväv och

finnväv».HOLM, THORA: Se »Dukning och servering», »Hemhakning»,

»Rengöring i hemmet» och »Thora Holms Kokbok».

HOUM0LLER-JENSEN, ANNA: Se »Hälsosam kost».

HUR JAG SYR MINA KLÄDER SJÄLV. Utförlig handledning i

konsten att sy själv till husbehov jämte materialbeskrivningar

och råd vid inköpen. Bearbetning och översättning av MARTA

SWENBORG. Med 150 illustrationer. Pris kartonnerad kr. 3: 25.

Boken lämnar en fullständig anvisning hur varje sparsam

husmoder kan sy åt sig själv och sina barn. I bilder belyses ingående

och åskådligt de olika operationerna; tillskärning, sömnad, provning,

materialier etc. Särskilt värdefull är en rikt illustrerad avdelning

om tyger och sybehör samt hjälpreda vid inköp.

HUR MAN GÖR LEKSAKER SJÄLV. Praktisk hjälpreda för

stora och små i att själv göra omtyckta och billiga leksaker.

Bemyndigad översättning och bearbetning av LILLY

LIND-WALL. Med 46 illustrationer och 4 st. stora lösa bilagor

med mönster. Andra upplagan. Pris häftad kr. 1: 75.

Kartonnerad kr. 2: 50.

Med hjälp av denna behändiga bok kan envar åstadkomma leksaker

av alla slag: dockor, flygmaskin, automobil, kasperteater, cirkus,

dockmöbler, tygdjur, sällskapsspel etc.

Husapotek: Se »Små olycksfall i barnkammaren».

Husmanskost: Se »Hälsosam kost», »Thora Holms Kokbok».

HUSMODERNS BILLIGA KOKBOK av IDA HÖGSTEDT. 390

recept för soppor, andra-rättssoppor, gröt, birätter till

soppor, fiskrätter, kötträtter av köttrester och inälvor,

konservering av kött och fisk, korvberedning m. m., växträtter och

sallader, äggrätter, gryn- och makaronirätter m. m.,

efterrätter, matbröd, konservering, drycker. 18—20 tusendet.

Häftad kr. 2: 75. I klotband kr. 4: 50.

Denna förträffliga kokbok, som huvudsakligen lämnar anvisning på

enklare god husmanskost, rekommenderas livligt till varje husmoder.

HUSMODERNS TRÄDGÅRDSBOK av byrådirektören i K.

Lant-bruksstyrelsen NILS SONESSON. 400 sid. 259 illustrationer.

Pris inb. kr. 8: 50.

De som ägna trädgården sitt intresse finna i denna moderna

rådgivare- och uppslagsbok alla upplysningar om förutsättningarna för

trädgårdsbruket, ingående beskrivningar om frukt- och

köksträdgårdens rationella skötsel, prydnadsträdgårdens och

fönsterträdgårdens ans och vård m. m. samt slutligen ett månadsschema över

de arbeten som på olika tider måste utföras i trädgården.Arbetets illustrativa utsmyckning är den förnämsta tänkbara med

bl. a. en mångfald planscher i flerfärgstryck ocli visar goda exempel

på vackra och praktiska anordningar, typiska växter etc. av vilka

goda uppslag och idéer kunna hämtas.

HÅLSÖMSBRODERI. Fullständig lärokurs jämte mönster utgiven

av ANNA PETERSSON-BERG. Med 85 illustrationer. Sjätte

upplagan. Pris häftad kr. 1: 65.

Hålsömsbroderiet har stått mycket högt här i landet. Denna fina,

omtyckta teknik återvinner nu allt mer och mer sitt gamla anseende

och får alltjämt nya vänner och skickliga utövare. Denna handledning

ger i en lärokurs en grundlig inblick i tillvägagångssättet och meddelar

typiska, goda svenska mönster kopierade efter Nord. Museets samlingar.

HÄLSOSAM KOST (Enligt Skodsborgs regim) av ANNA

HOU-M0LLER-JENSEN, kökschef på Skodsborgs sanatorium. Med

särskild avdelning om sjukdiet, granskad av

sanatorieläka-ren Dr. A. Andersen, Skodsborgs Badsanatorium. Pris

karton. kr. 3: 50.

Det blir mer och mer klart vilken betydelse för vår hälsa som maten

har samt vilket inflytande dess rätta sammansättning har på vårt

humör, livsmod och rörlighet. Föreliggande bok är grundad på

erfarenheterna från ett av de framgångsrikaste sanatorierna i Norden.

HÖGSTEDT, IDA: Se »Husmoderns billiga kokbok» ocb »Kon-

serveringsbok».

HÖGSTEDT, IDA, ocb NYBLOM, ELSA: Se »Varukännedom

ocb inköpskonst».

HÖNSGÅRDEN. Praktisk ocb ekonomisk hönsskötsel till

husbehov för egnahems- ocb villaägare av MAURITZ LARSSON.

Med 19 illustrationer. 6:e tusendet. Kr. 1: 50.

Problemet att för det egna hushållets räkning under de enklaste

former driva en lönande hönsskötsel lär denna bok oss lösa.

Inkokning: Se »Hälsosam kost», »Konserveringsbok».

Inköpskonst: Se »Varukännedom ocb inköpskonst».

Inläggningar: Se »Hälsosam kost», »Konserveringsbok».

JUMPERS* Utförliga beskrivningar med mönster för

förfärdigande av allehanda stickade och virkade plagg för vuxna

ocb barn av ELSA af TROLLE. Med 115 illustrationer och

stor mönsterbilaga. Fjärde uppl. Pris kartonnerad kr. 3: 25.

Arbetssätten beskrives ingående och utförandet illustreras detaljerat

av upplysande bilder. Ett flertal trevliga modeller och uppslag

demonstreras omsorgsfullt i ord och bild i boken som dessutom på en

stor lös mönsterbilaga lämnar ett flertal mönsteröversikter.

Kalkfärg: Se »En var sin egen målare».

Klnmpsöm: Se »Vitbroderi».Kläder: Se »Hur jag syr mina kläder själv» och »Sy dina

underkläder själv».

Kläder, stickade ocli virkade: Se »Stickning och Virkning».

Kokbok: Se »Husmoderns billiga kokbok», »Hälsosam kost»,

»Thora Holms kokbok», »Vegetarisk kokbok».

KON SER VERIN GSBOK av IDA HöGSTEDT. 190 recept för

sylt-ning, saft- och kompottberedning, inkokning, torkning m. m.

av bär, frukt och grönsaker ävensom konservering av

anima-liska födoämnen genom sterilisering, inkokning och saltning

jämte inläggningar. 24—26 tusendet. Häftad kr. 2: 50. I

klotband kr. 4: —.

»Även en ung kvinna, som aldrig försökt sig på syltning och

saft-ning och annan konservering, bör lugnt kunna ge sig in på den konsten

om hon tar Ida Högstedts konserveringsbok till vägledare, men även

gamla beprövade husmödrar kunna ha nytta och glädje av den. Det

firins alltid något nytt att hitta där.»

Konservering: Se även »Hälsosam kost».

KORSSTYNGSMÄRKNING. Fullständig lärokurs med nya

motiv och mönster av OLGA NYBLOM (Madame Mére) med 24

illustrationer i texten och 34 planscher, varav 24 i två eller

flera färger. Pris kart. kr. 3: 75.

Då det nu är mycket modernt att pryda såväl det egna linnet som

sänglinnet med monogram eller enstaka bokstäver i korsstygn

kommer helt säkert denna bok, som rikt behandlar detta ämne och

meddelar många nya förtjusande mönster, att mottagas med glädje.

Kypert: Se »Våra Hemvävnader».

Köksväxtodling: Se »Hemträdgården» o. »Husmoderns Träd-

gårdsbok».

Lagningar: Se »Småreparationer i hemmet».

LARSSON, MAURITZ: Se »Hönsgården» och »Småreparationer

i hemmet».

Leksaker: Se »Hur man gör leksaker själv».

LICHTENSTEIN, A.: Se »Barnavård».

Limfärg: Se »Envar sin egen målare».

LINDÉN, J. F.: Se »Envar sin egen målare».

LINDWALL, LILLY. Se »Hur man gör leksaker själv».

Linnesömnad: Se »Sy dina underkläder själv».

LUNDBERG, IVAR: Se »Bygg själv ert hem».

Lärft: Se »Våra Hemvävnader».

Lödning: Se »Småreparationer i hemmet».MADAME MÉRE (Olga Nyblom): Se »Korsstyngsmärkning»,

»Stickning och Virkning».

MADELON (Märta Adelsköld): Se »Handtryck».

MAKARS RÄTT I ÄKTENSKAPET. Några huvuddrag i den nya

äktenskapslagen av RUTH STJERNSTEDT, Jur. Kand. Pris

kr. 1: 50.

Innebörden av den nya äktenskapslagen är långt ifrån bekant för

alla. De på grund av den uppstående rättigheterna och skyldigheterna

äro här på ett klart och lättfattligt sätt framställda. En oumbärlig

bok för alla äktenskapskandidater.

Matlagning: Se »Husmoderns billiga kokbok», »Hälsosam kost»,

»Thora Holms Kokbok», »Vegetarisk kokbok».

MORMORS VIRKBOK. Udd- och mellanspetsar lämpliga att

användas på underkläder, daglinne, nattlinne m. m. samt på

lakan och örngott. Fullständig lärokurs jämte mönster.

Utgiven av ANNA PETERSSON-BERG. Med 93 illustrationer.

Andra upplagan. Kart. kr. 3: 25.

Virkningen återfår allt mer sitt gamla renommé och det är just

nu ett omtyckt handarbete. De gamla hederliga mönstren från

mormors tid efterfrågas allt mer. Här bjudes ett urval av sådana gamla

goda mönster, vilka särskilt lämpa sig för nutida förhållanden, jämte

en fullständig lärokurs.

Munkabälte: Se »Våra Hémvävnader».

Målning: Se »Småreparationer i hemmet» och »Envar sin egen

målare».

Märkning: Se »Broderi», »Korsstyngsmärkning» och »Vitbroderi».

Möbler, överklädnad av: Se »Småreparationer i hemmet».

MÖNSTER TILL FRANSFLÄTNING. Nya typiska mönster från

olika landskap. Samlade och utgivna av ANNA

PETERSSON-BERG. Med 40 illustrationer. Andra uppl. Pris kr. 1: 50.

Denna mönstersamling kompletterar på ett ypperligt sätt den förut

omnämnda boken: Fransflätning.

MÖNSTERSTICKNING (Bindslöjd). Fullständig lärokurs jämte

mönster utgiven av ANNA-PETERSSON-BERG. Med 91

illustrationer. Pris kartonnerad kr. 4: 50.

Mönsterstickningen är en gammal förnäm slöjd som alltid är lika

omtyckt. Här är sammanförda en samling verkligt typiska mönster

från olika landskap. En sådan mönstersamling har länge saknats.

Boken är rikt och omsorgsfullt illustrerad med 91 bilder. Till varje

föremål lämnas ett rutat schema, varå man genast och direkt ser hur

många maskor som erfordras för mönstret.

NYBLOM, ELSA o. HöGSTEDT, IDA: Se »Varukännedom och

inköpskonst».NYBLOM, OLGA (Madame Mére): Se »Stickning och Virkning»,

»Korsstyngsmärkning».

NÄR DEN LILLE VÄNTAS. Kort vägledning för unga mödrar av

KARIN THAM. 5:e uppl. Med 49 förtydligande illustrationer.

Kr. 1: 60.

En varmhjärtat skriven bok, som klart och lättfattligt ger goda och

praktiska råd hur det skall ordnas för Babys mottagande. Boken ger

anvisning hur söta, små plagg sys, en nätt bädd och annat ordnas

enkelt och praktiskt. Många råd ha givits och många böcker ha

skrivits i detta ämne men sällan en så utmärkt som denna.

NÄR DEN LILLE VÄXER. Kort vägledning för unga mödrar

av KARIN THAM. Med 59 förtydligande illustrationer. 7: de

tusendet. Pris kr. 1: 85.

Den utgör en fortsättning på författarinnans utmärkta, med så stor

sympati mottagna »När den lille väntas» och meddelar allsköns goda

råd beträffande praktisk vård och ekipering av något äldre småbarn.

Oljefärg: Se »Envar sin egen målare».

Olycksfall: Se »Små olycksfall i barnkammaren».

Papp, spänning av: Se »Småreparationer i hemmet» och »Envar

sin egen målare».

PETERSSON-BERG, ANNA: Se »Fränsflätning», »Hålsömsbro-

deri», »Mormors virkbok», »Mönster till fränsflätning» och

»Mönsterstickning».

PIHL, AUGUSTA: Se »Sy Edra hattar själv».

Placering vid bordet: Se »Dukning och servering».

Polering: Se »Småreparationer i hemmet» och »Envar sin egen

målare».

RENGÖRING I HEMMET. Råd, anvisningar och förslag till ett

praktiskt ordnande av de dagliga hemsysslorna m. m. av

THORA HOLM. Med 38 illustrationer. Pris kr. 1: 35.

Städning och" stök äro husmoderns stora bekymmer och förbli nog

också så, ty allt som hör till rengöringen i hemmet kommer säkert att

kräva sin rundliga tid och sin dryga möda. I föreliggande bok ger nu

Thora Holm en mängd nyttiga anvisningar och råd i rengöringens olika

facer: borstning, städning, diskning, blom vård etc. Talrika fotografier

visa de bästa tillvägagångssätten och de mest praktiska redskapen.

Renoveringar: Se »Småreparationer i hemmet».

Richelieubroderi: Se »Broderi» och »Vitbroderi».

Rosengång: Se »Våra Hemvävnader».

Rödfärg: Se »Envar sin egen målare».

Saftberedning: Se »Konserveringsbok» och »Hälsosam kost».Saltning: Se »Konserveringsbok».

Servering: Se »Dukning och servering».

Servettbrytning: Se »Dukning och servering».

Sjukdiet: Se »Hälsosam kost».

Småbröd: Se »Hembakning» och »Thora Holms kokbok».

SMÅ OLYCKSFALL I BARNKAMMAREN och hur de avhjälpas

av SYSTER LYDIA BERGH. Med 26 ill. Kr. 1: 50.

Varje mamma bör kunna avhjälpa sina små rustibussars

småkrämpor och missöden, vilka trots noggrann eftersyn, aldrig kunna helt

undvikas. För barnkammarens innevånare är behovet av ett litet

husapotek oundgängligt. Denna bok lämnar just en sakkunnig anvisning

på ett dylikts sammanställande och talar om hur det riktigt

hand-haves och hur man ingriper vid olika situationer.

SMAREPARAT10NER I HEMMET. Råd och anvisningar för

målning ävensom polering och boning av möbler, spänning

av papp och tapetsering, överklädnad av möbler, lödning,

glas-mästeriarbeten och diverse lagningar och renoveringar m. ni.

av MAURITZ LARSSON. Med 30 illustrationer. 5:e uppl.

(13—15 tusendet). Pris kr. 1: 35.

Genom händighet och tilltagsenhet kan envar själv med lätthet

verkställa de flesta i ett hem förekommande småreparationerna. Att denna

verksamhet är av stor betydelse för ekonomien behöver ej påpekas.

Smöruppläggning: Se »Dukning och servering».

SONESSON, NILS: Se »Husmoderns Trädgårdsbok».

Spetsar: Se »Mormors Virkbok».

Sterilisering: Se »Konserveringsbok».

Stickade plagg: Se »Jumpers» och »Stickning och Virkning».

STICKNING OCH VIRKNING. Handledning och praktiska råd

jämte originalmodeller för stora och små barn av OLGA

NYBLOM (Madame Mére). Med 72 illustrationer. Pris

kartonnerad kr. 3: 25.

De vackra och hemtrevliga handarbeten, som kallas stickning och

virkning, hava åter kommit till heders. Här lämnas noggranna

beskrivningar, så att även de mindre försigkomna kunna åstadkomma

dem, på många förtjusande och nyttiga alster speciellt för

småherrskapet. Handgjorda, stickade och virkade plagg äro gedignare och

förnämligare både vad stil och hållbarhet beträffar och de ha ett

betydligt större värde än fabriksgjorda.

Stickning? Se »Mönsterstickning»

STJERNSTEDT, RUTH: Se »Makars rätt i äktenskapet»

Strykning: Se »Tvätt och strykning».

Städning: Se »Rengöring i hemmet».

SWENBORG, MARTA: Se »Hur jag syr mina kläder själv».SY DINA UNDERKLÄDER SJÄLYL En vägledning i

linnesömnad för hand av CÉLIE BRUNIUS. Med 102 illustrationer

och mönsterkarta. 2:a uppl. Pris häftad kr. 1: 85.

Varje kvinna, som kan hantera nål och tråd, kan sy sig smidiga,

tunna underkläder. Endast då plaggen sys för hand bli de verkligt

eleganta och diskreta. De handsydda underklädernas renässans är

omedelbart att vänta. Här finnes utförliga råd och anvisningar i

praktiskt taget all linnesömnad av detta slag, det må gälla enklare

plagg eller lyxplagg. De instruktiva bilderna belysa fullständigt

arbetets gång och meddelar ett stort antal trevliga och praktiska

modeller och idéer. En mönsterkarta med monogram och andra broderier

att kalkera följer.

SY EDRA HATTAR SJÄLY! Fullständig handledning i konsten

att själv göra sina hattar. Praktiska anvisningar för arbetets

utförande samt råd hur man skall göra om hattar,

översättning och bearbetning av AUGUSTA PIHL. Med 105

illustrationer och mönsterkarta. Pris kartonnerad kr. 3: 25.

Denna bok visar hur man blir sin egen modist. Genom tydliga och

upplysande bilder i texten klarlägges hur man utför ett dylikt

arbete varjämte visas ett flertal trevliga hattmodeller samt uppslag

till dessas prydande. En stor lös mönsterbilaga med modeller i

naturlig storlek underlättar arbetet.

Syltning: Se »Hälsosam kost», »Konserveringsbok».

Sömnad: Se »Hur jag syr mina kläder själv» och »Sy dina

underkläder själv».

Tapetsering: Se »Småreparationer i hemmet» och »Envar sin

egen målare».

THAM, KARIN: Se »När den lille väntas» och »När den lille

växer».

THORA HOLMS KOKBOK, Husmanskost och hembakning,

utgiven av Tidningen Husmodern. Med 150 illustrationer efter

fotografier visande olika rätter, uppläggningar och

garneringar, handgrepp och praktiska redskap o. s. v. Pris kart.

kr. 4: 50. Klotb. 6: 50. Ny genomsedd upplaga (11—15 :e

tusendet).

Den utomordentligt praktiska och från matlagningssynpunkt billigif

kokboken innehåller 326 recept på soppor, kött- och fiskrätter, såser,

rätter av rester m. m. och 152 recept för hembakning av matbröd,

småbröd och tårtor.

Den största och bästa kokboken för husmanskost.

Torkning av bär ocli frukt: Se »Konserveringsbok».

TROLLE, ELSA af: Se »Broderi», »Filet- och tyllarbeten»,

»Jumpers» och »Vitbroderi».

Trädgårdsskötsel: Se »Hemträdgården» o. »Husmoderns Träd-

gårdsbok».TVÄTT OCH STRYKNING av HANNA EHN. Med 29

illustrationer. Fjärde uppl. Pris kr. 1: 25.

Hur hemtvätten bäst organiseras och utföres meddelar här en

erfaren expert.

Tygtrycks Se »Handtryck».

Tyllarbeten: Se »Filet- och Tyllarbeten>.

Tårtors Se »Hembakning», »Hälsosam kost», »Thora Holms

kokbok».

Underkläders Se »Sy dina underkläder själv».

UPPLING, ELSA: Se »Vegetarisk kokbok».

VARUKÄNNEDOM OCH INKÖPSKONST. Vägledning för

husmödrar av IDA HÖGSTEDT och ELSA NYBLOM. Med 15

illustrationer. Kr. 2: —.

I denna »vägledning för husmödrar» lämnas enkla och praktiska råd

rörande inköp av alla slags varor och de bästa sätten att pröva

deras kvalité, sätt som kanske inte ens den erfarna husmodern

känner till, men som skulle kunna bespara henne mycken förargelse och

många missräkningar.

VEGETARISK KOKBOK av ELSA UPPLING, född Posse. Fjärde

översedda och tillökade upplagan. Häftad kr. 2: 25.

Klotband 3: 75.

Denna förträffliga och högt skattade kokbok för det vegetariska

köket bjuder på ej mindre än 204 olika recept: soppor, huvudrätter,

grönsaks- och mellanrätter, såser, efterrätter, smörgåsbord m. m.,

samt meddelar utförliga anvisningar samt förslag till matsedlar

ävensom anvisningar om sjukmat och matordning för sjukbordet.

Vegetariska rätters Se »Hälsosam kost» och »Vegetarisk kokbok».

Virkade plagg: Se »Jumpers» och »Stickning och Virkning».

Virknings Se »Stickning och virkning» och »Mormors virkbok».

VITBRODERI. Fullständig lärokurs och mönster. Bearbetning

av ELSA af TROLLE. Med 237 illustrationer i texten och

lös dubbelsidig mönsterkarta. Pris häftad kr. 3: 75.

VÅRA HEMVÄVNADER i lärft, kypert och atlas samt

rosengång och munkabälte m. m. av MARIA COLLIN. Med 257

illustrationer. 3:e omarb. uppl. (7:e—8:e tusendet.) Pris

kartonnerad kr. 4: 75.

Maria Collins välkända och uppskattade lärobok »Våra

hemvävnader», framträder här i ännu en ny upplaga, omarbetad och betydligt

utvidgad med bidrag av Hemslöjdsföreningar. Collins »Våra

Hemvävnader» gör nu med ännu större skäl än förut anspråk på att vara den

svenska bokmarknadens bästa, verkligt vederhgäftiga, sakkunniga och

högst stående handledningen i den intressanta vävkonsten.

Vävboks Se »Flamskväv och Finnväv» och »Våra Hemvävnader».

Äganderätt: Se »Makars rätt i äktenskapet».

Äktenskap: Se »Makars rätt i äktenskapet».

xnJag gör allting själv.

Under denna rubrik utgives en serie små böcker i

allmännyttiga ämnen. De äro hållna i en sådan stil, att de

skola vara av verkligt praktisk nytta för den som söker en

handledning i de olika ämnen, som här behandlas.

Hittills äro utkomna:

I. Råd och anvisningar vid uppförandet av en

kolonistuga eller ett eget hem samt dess inredning, ävenså

tomtens planering. Med 59 illustrationer. 2: 50.

II. Handledning i fotografering. Med 10 illustr. 75 öre.

III. Hur jag lagar mina skor. Med 4 illustr. 45 öre.

IV. Kort kurs i elektricitetslära jämte råd och

anvisningar för uppsättning av åskledare, installering av

elektr. ringledning, glödlampa i mörkrummet m. m.

Med 14 illustrationer. 60 öre.

V. Hur jag målar och lagar porslin och glas, etsar

glas m. m. 50 öre.

VI. Tillverkning av möbler samt deras målning,

bets-ning, polering, lackering, fanering och dekorering.

— Litet möbelhistoria med bilder av olika

möbelstilar. Med 26 illustrationer. 1: 25.

VII. Hur jag binder böcker, uppfodrar kartor på väv,

tillverkar och dekorerar lampskärmar m. m. Med

20 illustrationer. 90 öre.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG