Englands historia i våra dagar

Englands historia i våra dagar

JUSTIN McCARTHY

ENGLANDS HISTORIA

I

VÅRA DAGAR

ÖFVERSATT AF

O. W. ÅLUND

FÖRRA DELEN

STOCKHOLM

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG

Pris: 3 kronor 50 öre.

JUSTIN McCARTHY.

ENGLANDS HISTORIA

I

VÅRA DAGAR

ÖFVERSATT AF

O. W. ÅLUND.

FÖRRA DELEN.

STOCKHOLM.

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.

STOCKHOLM 1887.

KONGL. BOKTRYCKEBIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Öfversättarens förord.

En af de märkvärdigaste politiska företeelserna i vår samtid är

utan tvifvel den stora förändring, som på några årtionden försiggått

i Englands statsskick och nästan omskapat det. Från en

aristokratisk oligarki, der makten vexelvis låg i händerna på några

inflytelserika tory- eller whigfamiljer, har det blifvit, om ej till

namnet och formerna, dock i verkligheten en demokrati på mycket bred

bas. Och denna förvandling har ett så mycket mera fängslande

intresse, som den ej skett plötsligt och språngvis, utan genom en

visserligen hastig, men dock fullkomligt lugn och regelbunden

utveckling. De senaste femtio åren af Englands historia erbjuda i sjelfva

verket stor likhet med en varm vårdag, då den af skarpa vindar

återhållna växtligheten som genom ett trollslag med ens slår ut i

full blom.

Denna blomstringstid kom för England, när i början af

trettiotalet den på de stora krigen följande reaktionsperioden tog slut och

i hela vår verldsdel en friskare anda började röra sig bland folken.

Från Englands gamla frihetsrötter sköto nu upp ständigt nya

kraftiga skott. Genom valreform på valreform utbyttes ett trångt

klassvälde mot ett folkvälde, utöfvadt genom parlamentet i dess gamla

ärevördiga former. Den religiösa intoleransen säg det ena efter det

andra af sina fästen falla genom en allt jemt utsträckt likställighet

i politiska rättigheter mellan medlemmar af olika bekännelser. Det

ena spåret efter det andra af en barbarisk lagstiftning utplånades ur

lagboken. Den hittills försummade folkundervisningen togs kraftigt

om hand. Den tunga beskattningen på folkets vigtigaste

lefnadsförnödenheter borttogs genom spän målslagarnas upphäfvande, snart

åtföljdt af en genomgripande allmän finansreform, som särskildt i hög

grad underlättade den andliga samfärdseln. Bland de kroppsarbetande

klasserna började en mäktig, snart med en stor seger krönt rörelse,

då de fingo rätt att sända representanter till parlamentet.

Lagstiftningen sträckte sitt skydd till qvinnorna och barnen i

kolgrufvornas djupaste schakt, och varmhjertade menniskovänner arbetade

rastlöst för lindring af eländet bland de olyckligaste samhällslagren.

Det är få af våra dagars rörelser i denna riktning, som ej utgått

från England.

Och slutligen har det börjat dagas äfven för Irland. Efter

fruktlösa agitationer, som endast förbittrat sinnena å ömse sidor, har

England under framsynta statsmäns ledning tagit det ena steget efter

det andra för att gå systerön till mötes, och bedraga ej alla tecken,

är ej den stund attägsen, då detta gamla kräftsår på den britiska

statskroppen skall till begge nationernas båtnad läkas och gro igen.

Dessa femtio år ha tillika i England bevittnat en materiel

uppblomstring, hvartill verlden ännu aldrig sett ett motstycke. Och mot

denna blomstring har svarat en annan på vetenskapens och

literaturens område, som gjort det engelska namnet ej mindre frejdadt.

Namnen Darwin, Spencer, Carlyle, Macaulay, Dickens, Thackeray lysa

ej med mindre glans i Englands samtidsliteratur än namnen Russell,

Peel, Disraeli, Cobden, Bright, Gladstone i dess politik. Denna

fredliga utveckling har dock ej varit oafbruten. Kriget har mer än en

gång kastat sin skugga öfver den, och en gång har England måst

kämpa på lif och död för sitt indiska välde, hvars utveckling efter

vunnen seger ej är ett af denna femtioårsperiods minst underbara drag.

Det är af detta till sitt arbete och sina resultat storartade

halfsekel, författaren till den bok, som nu för svenska läsare framlägges

i öfversättning, gifvit en sammanträngd skildring. Inom ett

jemförelsevis litet omfång har han här i raska och lifliga drag

utkastat en bild af sitt lands historia under drottning Victorias nu

snart femtioåriga regering. Hans bok, som utkom 1883, sträcker

sig dock endast till den dag i mars 1880, då lord Beaconsfields

regering föll och Gladstone för andra gången kallades till makten.

Då emellertid just dessa senaste sex år innehålla flere betydelsefulla

och intressanta tilldragelser i Englands inre och yttre historia — vi

erinra endast om den tredje parlamentsreformen, homerule-rörelsen,

krigen i Egypten och Sudan — har det synts önskligt, att en kort

redogörelse äfven för dem ej saknades, och öfvers. har derför, på

förläggarnes önskan, i ett slutkapitel till senare delen bifogat en

sådan öfversigt, utarbetad efter tillgängliga källor.

För deras räkning, som möjligen ej känna till författaren,

tilllägga vi slutligen, att han är en irländare, som, innan han skref sitt

historiska verk, redan vunnit ett berömdt namn inom Englands sköna

literatur. Han tillhör det nationella partiet på fäderneön och är en

af dess mest ansedda ledare, liksom han representerar det i

parlamentet. På hans skildring af de historiska tilldragelserna vare sig

på Irland eller i England har dock detta förhållande ej utöfvat något

inflytande, och få historieskrifvare torde ha bättre lyckats att med

bevarande af egen öfvertygelse förena ett från partianda fritt

bedömande af politiska motståndare än Justin McCarthy.

Stockholm i januari 1887.

FÖRSTA KAPITLET.

En ny regering börjar.

Vilhelm IV låg död på Windsors slott, när den 20

juni 1837 kl. strax före half 3 på morgonen ilbud redan

voro på väg till Kensington-palatset för att till hans

efterträdare bringa underrättelsen om hennes kallelse till tronen.

Med Vilhelm slutade det personliga regementet i England.

Konung Vilhelm hade alltid hållit på och utöfvat rätten

att afskeda ministrar när han fann för godt och emedan

han fann för godt. Nu för tiden skulle vi anse Englands

konstitutionella frihet kränkt, om en regent af blott

godtycke afskedade en minister eller bibehölle den emot

underhusets uttalade önskan.

I likhet med de flesta af sina bröder hade Vilhelm

haft ett sträft och befallande sätt. Som sjöofficer hade han

aldrig kunnat lära hvad disciplin vill säga. Som hertig af

Clarence hade han gjort sig impopulär genom sitt ihärdiga

motstånd mot några af de åtgärder, som särskildt önskades

af hela den upplysta allmänna meningen i landet. Så t.

ex. var han en afgjord motståndare till åtgärderna för

slafhandelns afskaffande. Men Vilhelm synes ha varit en af

de menniskor, som ökadt ansvar förbättrar. Han var vida

bättre som konung än som prins. Han visade sig

åtminstone kunna förstå denna en konstitutionel konungs första

pligt, som Georg III till sin sista dag aldrig kunnat fatta,

att konungens personliga tycken och fördomar måste träda

tillbaka för det allmänna bästa. Vi måste bedöma Vilhelm

efter de regeringar, som gingo före, och ej efter den, som

följde efter hans, och medgifva, att han i det hela var

bättre än hans uppfostran, omgifning och tidigare

lefnadsvanor gåfvo anledning hoppas.

Vilhelm IV, den tredje i ordningen af Georg III:s

söner, hade ej lemnat efter sig några barn, som kunnat

efterträda honom på tronen, och kronan öfvergick derför

till dottern af hans bror hertigen af Kent, Georg III:s

fjerde son. Prinsessan Alexandrina Victoria, så hette denna

dotter, var född i Kensington den 24 maj 1819 och således

i detta ögonblick föga mer än aderton år gammal.

Hertigen af Kent hade dött några månader efter sin dotters

födelse, och hon växte upp under sin moders ögon. Den

unga prinsessan erhöll en förträfflig uppfostran både hvad

förståndets och karakterens utbildning beträffar. Hon fick

tidigt lära att lita på sig sjelf och i sina handlingar följa

fasta grundsatser. Omtanke och sparsamhet inskärptes hos

henne, som om hon varit född till fattigdom. Man är i

allmänhet ej benägen att fästa mycken vigt vid hvad

historieskrifvare berätta om samtida furstars eller furstinnors

uppfostran, men det kan ej betviflas, att prinsessan Victoria

uppfostrades till en förståndig och god qvinna.

Miss Wynn har gifvit oss en intressant skildring om

det sätt, hvarpå den unga drottningen mottog underrättelsen

om sin tronbestigning. Ärkebiskopen af Canterbury dr

Howley och öfverste kammarherren markisen af Conyngham

begåfvo sig från Windsor till Kensington, der prinsessan

hittills haft sitt hem, för att underrätta henne om konungens

död. Klockan var 2 på morgonen när de lemnade Windsor,

och de hunno ej Kensington förr än vid femtiden. »De

knackade, ringde och bultade en lång stund på porten,

innan de lyckades väcka portvakten och kunde komma in

på borggården. Här fingo de åter vänta en god stund,

innan de släpptes in i ett rum på nedre botten, der ingen

menniska tycktes bry sig om dem. De ringde och

begärde, att prinsessan Victorias kammarjungfru skulle skickas

att underrätta hennes kunglig höghet, att de anhöllo om

audiens i ett vigtigt ärende. Efter ett nytt dröjsmål och

en ny ringning infann sig ändtligen kammarjungfrun, som

upplyste, att prinsessan låg i en så djup sömn, att hon ej

vågade störa henne. De sade henne nu, att de kommit

till drottningen i ett vigtigt statsärende, för hvilket äfven

hennes sömn måste vika. Prinsessan väcktes, och för att

ej låta dem vänta ett ögonblick längre än behöfligt, kom

hon redan om ett par minuter in i rummet, klädd i en

löst sittande hvit nattdrägt, med en schal öfver skuldrorna,

nattmössan hängande bak i nacken, håret utslaget öfver

axlarna, tofflor på fötterna, tårar i ögonen, men fullkomligt

lugn och värdig hållning.»

Premierministern lord Melbourne efterskickades genast,

och riksrådet (privy council) sammankallades till ett möte

kl. 11, då lordkansleren förestafvade drottningen den

vanliga eden och hennes majestät i sin ordning mottog

kabinettsministrarnes och de andra närvarande rådsherrarnes

trohetsed.

Det intresse eller den nyfikenhet, hvarmed den unga

drottningens första uppträdande följdes, var så mycket

lifligare, ju mindre man visste om henne och hennes

karakter. Och detta var ej blott fallet med verlden i

allmänhet: äfven de statsmän och embetsmän, som stodo i

den närmaste beröring med hofkretsarna, sväfvade i nästan

fullkomlig okunnighet derom. Den unga drottningen hade

af sin moder hållits i så sträng afsöndring från hoflifvet,

att »ingen af hennes bekanta, ingen af uppvaktningen i

Kensington, ej ens hennes hofrnästarinna, hertiginnan af

Northumberland, har någon aning om hvad hon är eller

lofvar att bli». I de båda regenters hof, som gingo närmast

före drottning Victoria, fans också mycket, som tillräckligt

rättfärdigade denna stränga vaksamhet från hertiginnans af

Kent sida. Ingen kan läsa ens de gynsammaste samtida

skildringarna af sederna vid dessa båda hof utan att gifva

hertiginnan rätt i hennes beslut, att hennes dotter skulle

ha så liten beröring som möjligt med det sällskap, som der

rörde sig.

Vi skola här ej ingå i någon närmare redogörelse för

drottningens proklamation, hennes första uppträdande på

tronen i lordernas hus, när hon i egen person prorogerade

parlamentet, eller för den lysande kröningsfest, som egde

rum den 28 juni året derpå, 1838. En minnesvärd

händelse få vi dock ej glömma bland alla dessa hoffester och

politiska förändringar: några dagar efter drottningens

tronbestigning valdes rar Montefiore till sheriff för London,

första gången en jude blifvit beklädd med detta embete,

och när drottningen på lordmayorsdagen följande höst

besökte city, fick han af hennes händer mottaga

knight-värdigheten. I de gamla goda tiderna hörde det långt ifrån

till sällsyntheterna, att en engelsk konung täcktes låna

penningar af den israelitiske köpmannen eller i stället lät

bryta ut hans tänder. Men detta var första gången en

monark här i landet hedrat en jude. Den utsträckning af

den religiösa frihetens och jemlikhetens grundsatser, som

utgjort ett af de minnesvärdaste dragen i drottning

Victorias regering, hade ej gerna på ett lämpligare sätt kunnat

invigas än genom den aktningsgärd suveränen och city

sålunda egnade sir Moses Montefiore.

Första namnet under den hyllningsakt, som i

Kensington öfverlemnades till drottningen, var hennes äldste

qvarlefvande farbroders, hertigens af Cumberland. Och detta

ger oss en osökt anledning att här med några ord

omnämna upplösningen af den förbindelse, som i några

mansåldrar bestått mellan detta land och Hannover.

Förbindelsen var endast personlig; Englands hannoverska

konungar voro nemligen genom arfsrätt tillika regerande furstar

i Hannover. Men Hannovers krona ärfdes endast på

manssidan och gick derför nu vid Vilhelm IV:s död öfver till

hans äldste öfverlefvande broder Ernst, hertig af Cumberland.

Förändringen var i alla hänseenden en, som engelska

folket såg med nöje. Den medelbara förbindelsen mellan

England och Hannover hade aldrig varit populär här i

landet, och särskildt väckte utsigten att mista hertigen af

Cumberland ej den minsta saknad. Få af Georg III:s

söner voro populära, men hertigen af Cumberland var

sannolikt den minst populäre af dem alla. Hans sätt att

uppträda var groft, befallande och stundom äfven brutalt.

Ryktet öfverdref, som vanligt, hans fel, och i mångas mun var

hans namn symbolen för de mörkaste och vildaste

passioner, ja brott. Några af de mest gängse berättelserna om

honom hade sin grund endast i den allmänna afskyn för

hans karakter och fruktan för hans inflytande. Men visst

är, att han var utsväfvande, egennyttig, despotisk och

grällysten.

Utsigten att bli af med hertigen af Cumberland skulle

derför ensam gjort upplösningen af förbindelsen med

Hannover önskvärd, äfven om den ej i andra afseenden varit

för oss en fördel. Senare tider ha visat, hur mycket vi

vunnit på skilsmessan. Det skulle, minst sagdt, varit i

högsta grad olägligt, om den af en engelsk suverän burna

kronan äfventyrats under kriget mellan Österrike och.

Preussen 1866. Många skulle utan tvifvel tyckt, att vårt

konungahus lidit i värdighet, om denna krona våldsamt slagits

af den furstes hufvud, som bar henne, då händelsen gjorde,

att denne furste tillika var Englands konung. Men å andra

sidan skulle det varit orimligt att vänta, att engelska folket

skulle inlåta sig i en strid, med hvilken dess intressen och

ära ej hade det minsta att. skaffa, blott och bart för en af

dess konungafamiljs enskilda angelägenheter.

Lord Melbourne var kronans förste minister, när

drottningen uppsteg på tronen. Han var en man, som då och

alltjemt sedermera var synnerligt afhållen af drottningen

och för hvilken hon hade det största förtroende. Han var

en godhjertad, något flegmatisk natur, rättvis, ja äfven

högsinnad mot politiska motståndare och mot vänner hjertlig och

älskvärd som få. Någon stark karakter var han dock ej.

Han var ej en man, som kunde få skördar att växa der

de ej redan förut funnos i grodd. Han var en vänlig

rådgifvare åt en ung drottning, och till sin lycka hade den

unga drottningen sjelf ett tillräckligt godt förstånd, för att

ej vara helt och hållet beroende af andras råd.

Lord Melbourne var ej en statsman. Hans bästa

egenskaper voro, om vi undantaga hans godhjertenhet, rent

negativa. Olyckligtvis nöjde han sig ej med det rykte för en viss

flegmatisk godmodighet, som han utan tvifvel gjorde skäl för.

Han sökte äfven gifva sig utseende af att vara en ohjelplig

lätting, själlös och likgiltig för allt. Medan han i sjelfva

verket tänkte både mycket och allvarligt, sökte han få alla

menniskor att tro, att i hela verlden ej funnes något, som

i ringaste mån kunde väcka hans intresse. Bland många

andra putslustiga drag i detta hänseende berättas, hur han

en dag vid mottagandet af en högtidlig deputation från

city, medan adressen upplästes, stod och blåste efter ett i

rummet kringflygande dun. De som kände honom påstodo,

att han lyssnade med spänd uppmärksamhet, att han hela

natten suttit uppe och studerat den vigtiga handelsfråga,

kring hvilken adressen rörde sig, men som han tycktes

anse så oförtjent af all uppmärksamhet, och att han, långt

ifrån att vara helt och hållet upptagen af sina narraktiga

infall, hade all möda i verlden att bibehålla utseendet af

en narr.

Ett sådant maskeradspel skulle må hända varit

ursäktligt eller förefallit intressant hos en man med verkligt

lysande och öfverlägsna egenskaper. Men hos lord

Melbourne hade affektationen ingen sådan ursäkt eller något

sådant intresse. Han var en klen talare, endast duglig att

herska under de lugnaste tider. Debatterna fördes då med

en i våra dagar okänd, eller åtminstone mycket sällsynt

personlig bitterhet. Äfven i lordernas hus begagnades ofta

å båda sidorna ett mycket hätskt språk.

Lord Melbournes trägna uppvaktning hos den unga

drottningen väckte på många håll stor både missbelåtenhet

och misstro. Enligt några af dessa klandrare sökte

premierministern hos henne inplanta sin egen lätta sorglöshet

i karakter och lynne. Enligt andra gick hans förnämsta

diktan och traktan ut på att göra sig angenäm och

oumbärlig för drottningen, att omgifva henne med sina vänner,

slägtingar och kreatur, för att derigenom, trots alla

politiska vexlingar och partier, bibehålla sig vid makten. Men

han synes ej varit lysten efter makt eller användt några

oredliga medel att vinna eller behålla den. Den unga

drottningens karakter synes på honom gjort ett djupt

intryck. Hans verkliga eller tillgjorda likgiltighet lemnade

rum för en verklig och varaktig önskan att göra både

hennes lif och regering så lyckliga han kunde. Drottningen

hyste alltid för honom den varmaste tillgifvenhet och

tacksamhet. Visst är dock, att drottningens förste minister

vid hennes tronbestigning ingalunda var en populär man.

När den nya regeringen började, hade ministeren två ytterst

fruktansvärda fiender eller kritiker i lordernas hus.

Hvardera skulle ensam varit tillräcklig att vålla äfven en

minister af vida öfverlägsnare art än lord Melbourne svåra

bekymmer, men oanständigheterna förde dem båda för

ögonblicket tillsammans i ett förbund mot honom.

En af dessa var lord Brougham. Hela Englands nyare

historia har ingen sällsammare och mer utpräglad gestalt.

Han var begåfvad med de mångsidigaste och mest lysande

talanger och med en arbetsförmåga, som stundom föreföll

nästan öfvermensklig. Och det var ej blott arbetsförmåga,

utan nästan en ordentlig passion för arbete. Det föreföll,

som hans rastlösa verksamhetslust måste sträcka ut sig åt

alla håll för att söka sig nya fält. Studier, som voro

tillräckliga att upptaga andra mäns hela tid och slita ut deras

helsa, voro för honom endast tidsfördrif. Hans

kroppskrafter gåfvo aldrig vika. Hans spänstighet i sinnet

öfvergaf honom aldrig. Hans sjelfförtroende var gränslöst. Han

trodde sig veta allt och kunna göra allt bättre än någon

annan. Hans fåfänga gick öfver all beskrifning och gjorde

honom löjlig nästan lika ofta och lika mycket som hans

snille gjorde honom beundrad. »Om Brougham kunde litet

grand juridik», sade O"Connell, när den förre blef

lordkansler, »skulle han kunna litet af hvarje.» Anekdoten

berättas äfven på ett annat sätt, hvilket må hända gör den

ännu pikantare: »den nye lordkanslern kan litet af hvarje

här i verlden, äfven litet juridik.»

Brougham var utan tvifvel en stor parlamentarisk

talare, ehuru ej en talare af högsta ordningen. Hans aktion

var häftig, stundom till och med våldsam, gesterna

saknade i hög grad behag, hela hans sätt hade något groteskt;

om hans välde öfver sina åhörare kunde dock ej vara något

tvifvel. Detta välde behöll han till en långt senare tid,

och långt efter de år, då offentliga män vanligen upphöra

att taga del i den politiska debatten, kunde lord

Brougham ännu tala med sin gamla glöd och sin gamla

öfverväldigande kraft.

Voro hans gåfvor stora och var hans personliga

fåfänga omätlig, må det äfven sägas, att hans tjenster mot

den menskliga frihetens och bildningens sak helt enkelt

voro oräkneliga. Som motståndare till slafveriet i

kolonierna, som förfäktare af politiska reformer hemma i

landet, af en lagreform, af en förbättrad folkundervisning, af

religiös likställighet, hade han arbetat med okufligt nit,

med oemotståndlig kraft och med lysande framgång. Vid

whigministèrens ombildning i april 1835 kom han ej in i

kabinettet, och han intog och bibehöll ända till sin död

ställningen af en sjelfständig och opartisk granskare af

andras åtgärder och politik.

Det har aldrig blifvit riktigt utredt, hvarför whigarne

så plötsligt kastade Brougham öfver bord. Den allmänna

tron är, att hans excentriciteter och obändiga lynne gjorde

honom omöjlig i ett kabinett. Dunkla antydningar ha

äfven utkastats, att hans förstånd en tid verkligen varit

rubbadt, såsom förhållandet sades ha varit med Chathams

vid en vigtig tidpunkt. Lord Brougham var ej en man,

som lätt glömde eller förlät den oförrätt han måste ansett

sig ha lidit af whigarne. Han blef den häftigaste och

fruktansvärdaste af lord Melbournes motståndare.

Den andre store motståndaren var lord Lyndhurst.

Han var en af sin tids lyckligaste parlamentariska

debattörer. Hans stil var synnerligt klar, koncis och ren, hans

sätt ledigt och behagfullt, hans stämma på en gång

märkvärdigt mjuk och stark. Ingen kontrast hade gerna

kunnat vara större än den mellan hans klara, lugna och logiskt

stränga bevisning och Broughams passionerade utfall och

öfverväldigande kraft. Lyndhurst hade en ofantlig

arbetsförmåga, när arbete skulle utföras; men hans naturliga

fallenhet låg lika mycket åt beqvämlig ro som Broughams

åt rastlös verksamhet. Lyndhursts politiska öfvertygelse

var ej alltid fullt klar. Af gammal vana att förena sig

med tories, mottaga poster i deras kabinett, tala för dem

och anfalla deras fiender med argument och sarkasmer

hade Lyndhurst slutligen antagit toryismens alla later.

Men ingenting i hans skiftande historia visar, att någon

särskild förkärlek drog honom åt detta håll, och i hans

politiska bana finnas många punkter, då det nästan ser ut

som händelsen fått bestämma, hvilken politik han skulle

följa. Som skarp debattör har han må hända aldrig blifvit

öfverträffad i parlamentet, men han hade hvarken talarens

glöd eller snille, och i jemförelse med Broughams

förvånande mångsidighet och allt slukande själsverksamhet måste

omfånget af hans förmåga förefalla inskränkt. Som talare

var han ständigt den samme. Han tycktes hvarken känna

några lynnets skiftningar eller några anfall af andlig

trötthet. När helst han talade, svingade han sig genast upp

till samma öfverlägsna höjd som debattör, och detta utgör

måhända det bästa beviset, att han ej var en talare.

Talarens högre egenskaper låta ej mer än skaldens

kommendera sig.

Dessa båda män voro utan jemförelse debattens två

ledare i lordernas hus. Lord Melbourne hade ej vid denna

tid på ministerbänken i det öfre huset en enda debattör

af första eller ens af andra ordningen. Det har träffande

anmärkts, att ministerens ställning i lordernas hus kunde

liknas vid ett läckande vraks, i hvilket fiender från alla

håll inslunga sina bredsidor.

Lagen fordrade vid denna tid, att ett nytt parlament

skulle inkallas vid ett tronombyte. De nya valen ledde ej

till någon synnerlig förändring i partiernas ställning, men

fördelen var i det hela på tories" sida. Det kan förtjena

anmärkas, att det var ungefär vid denna tid som detta

namn började utbytas mot ordet »konservativa». Under valen

till det nya parlamentet anspelade lord John Russeli vid en

festmiddag i Strand på det nya namn, som hans

motståndare började tillägga sig. »Om detta namn är dem i

smaken», sade han, »om de säga, att den gamla åtskilnaden

mellan whig och tory ej längre bör bibehållas, är jag

beredd att som motsats till deras nya namn antaga namnet

"reformvän" och stå fast vid denna motsats.»

Det nya parlamentet förde till underhuset ett ovanligt

stort antal begåfvade och lofvande män. Grote, Greklands

historieskrifvare, satt för Londons city. Lord Lytton, då

ännu mr Edward Lytton Bulwer och till sina åsigter lika

radikal som han sedan blef konservativ, sågs der äfven.

Disraeli kom då in i parlamentet för första gången. Charles

Buller, sprittande af lif och glänsande humor och sjelfva

personifikationen af ett skarpt godt förstånd, syntes redan

viss om denna framtid af ära och ryktbarhet, som så snart

skulle afklippas af döden. Sir William Molesworth var en

förträfflig typ för den skola, som längre fram fick namn af

den filosofiska radikala. En annan framstående medlem af

samma skola, Roebuck, hade förlorat sin plats och var för

tillfället utanför parlamentet. Gladstone hade redan suttit

der fem år. Den förre lord Carlisle, då ännu lord

Morpeth, ansågs för en god representant för de literärt och

artistiskt bildade unga ädlingar, som för sin förströelse äfven

sysslade litet med politik. Lord John Russell hade

alldeles nyss börjat sin bana som det liberala partiets ledare

i underhuset. Lord Palmerston var utrikes statssekreterare,

men hade ännu ej vunnit fullt erkännande för den

stora förmåga han egde. Endast de som närmare kände

honom hade någon aning om den förmåga att styra

parlamentet och landet, som han snart skulle lägga i dagen. Sir

Robert Peel var det konservativa partiets ledare. Lord

Stanley, den förre lord Derby, satt ännu i underhuset.

Han hade ej långt förut definitivt brutit med whigarne i

frågan om den irländska statskyrkan och gått öfver till

det konservativa partiet, hvars inflytelserikaste ledare och

mäktigaste parlamentariske talare han sedan blef.

Ministeren var ej synnerligt stark i underhuset.

Hennes parti hängde endast löst tillhopa. Den utan all fråga

mäktigaste mannen i huset var oppositionens ledare, sir

Robert Peel. Utom sina stora egenskaper som administratör

och parlamentarisk debattör hade han den då bland

konservativa statsmän mycket sällsynta egenskapen att vara

en sund och klar finansman, väl förtrogen med

nationalekonomiens grundläror. Hans höga och stränga karakter

gjorde honom aktad både af motståndare och anhängare.

Han hade må hända ej många förtrognare vänner. Hans

temperament var kallt, eller dess värma åtminstone dämpad;

han spred ej någon mild glöd omkring sig. Han var af

naturen en tillbakadragen och varsam man, i hvars sätt

varsamheten antog formen af förnämhet och stelhet. Visst

är, att han hade varma och ädla känslor, men sjelfva hans

finkänslighet dref honom att dölja dem. Motsatsen mellan

hans känslor och oförmåga att visa dem alstrade hos

honom någonting konstladt, som ofta föreföll som ren tafatthet.

Det var i underhuset som hans verkliga snille och

karakter visade sig. Peel beherskade helt och hållet

underhuset. Han var en så stor talare som en person kan

bli, hvilken endast vänder sig till underhuset, dess vanor

och syften. Sir Robert Peel hade föga fantasi och så godt

som intet af denna lidelse, som i vältaligheten stundom

intar dess plats. Hans stil var klar, kraftig och ståtlig,

rik på bevis och belysande exempel, hemtade från böcker

ej mindre än från den politiska och kommersiella verlden.

Han följde en åsigt till dess yttersta konseqvenser, och om

bevisningen gömde på några svaga punkter, blottade han

dem skonslöst, ofta med en lätt anstrykning af humor

och torr sarkasm. Hans tal kunna kallas mästerstycken af

sundt förstånd och höga grundsatser, klädda i det

effektfullaste språk. Men de voro stundom någonting mer, ty

de voro både till bevisning och stil så affattade, att de

trängde till underhusets innersta. De återspeglade

nemligen parlamentets stämningar och åskådningssätt lika troget,

som ett lands nationalmelodier återspegla dess scenerier

och folkstämning,

Lord Stanley var en långt mer energisk och passionerad

talare än sir Robert Peel och kom äfven måhända

en och annan gång under senare delen af sin bana den

äkta talarkonstens höjd närmare än han. Men lord Stanley

var föga mer än en glänsande parlamentarisk partigängare,

till och med när han långt sedermera blef Englands förste

minister. Han hade i sjelfva verket mycket litet af detta

slags insigter, som den nya tiden fordrar af sina statsmän

och ledare. Af nationalekonomi, finansvetenskap och den

nyare naturvetenskapens utveckling och upptäckter kände

han nästan lika litet som det är möjligt för en begåfvad

och energisk man, hvilken lefyer midt upp i det verksamma

lifvet och hör hvad folk talar omkring honom. Han yttrade

en gång på skämt om sig sjelf, att han vuxit upp i en

förvetenskaplig period. Han hade dock hvad som på en

äldre tid skulle kallats en elegant klassisk bildning och

enförtrogen bekantskap med den politiska ställningen i de

flesta europeiska länder på sin tid. Han var dessutom en

kraftfull, oförsagd karakter. Det fans denna tid på

ministerbänken ingen talare, som för ett ett ögonblick kunde

jemföras med honom: den parlamentariska debattens

vetenskap tycktes hos honom nästan vara instinkt.

Lord John Russell, det liberala partiets ledare i

underhuset, var i verkligheten en vida kraftigare natur än

han föreföll. Bland sina vänner gick han och gälde för

att ega ett oförfäradt mod, hans fiender ansågo honom för

gränslöst inbilsk. Han hade i sjelfva verket långt mindre

snille än hans vänner och beundrare trodde och långt mera

praktisk duglighet än vare sig vänner eller fiender ville

medgifva. Han blef visserligen ej en talare, men en

mycket skarp debattör, hvars alldeles särskilda styrka låg i en

kall bitande sarkasm, hvilken som en upplösande syra

genomträngde de svaga punkterna i en motståndares

argumentation. Bevisningens grunda, men klara ström

arbetade sig långsamt fram och lyckades bana sig väg genom

hinder, som man i första ögonblicket skulle ansett omöjligt

för den att genombryta.

Vårt engelska styrelsesystem medelst partier gör, att

parlamentets historia får utseende af en rad stora politiska

dueller. Två män, af hvilka den ene är i spetsen för

regeringen, den andre för oppositionen, stå under en följd af

år oupphörligt emot hvarandra. De byta om plats med

hvarje seger. Segervinnaren går in i regeringen, den

besegrade in i oppositionen. Det har ofta händt, att de båda

ledande motståndarne i afseende på hufvud och talarkonst

väga så jemt upp hvarandra, att deras anhängare väl kunna

tvista om, hvilken af dem är den öfverlägsnare, och

allmänheten, allt efter sin förkärlek för den ene eller andre,

kan dela sig i två ej blott politiska, utan äfven kritiska

skolor. I många år stodo sålunda lord John Russell och

sir Robert Peel mot hvarandra. Peel hade utan fråga en

vida mer originel begåfning, och lord John Russell erhöll

aldrig ett så stort inflytande öfver underhuset som det hans

medtäflare länge åtnjöt. Lord John var, kan man säga,

född reformvän. Han hade suttit vid Fox" fötter. Han

var uppammad i liberalismens grundsatser, och han höll

troget fast vid sin ungdoms öfvertygelser. Han var en af

den liberala sakens djerfvaste och mest oförfärade kämpar.

Han hade en stor fördel öfver Peel redan deruti, att han

fått sin första politiska bildning i en mera upplyst skola.

Men han saknade fullt ut lika mycket som Peel passionens

glöd och stannade längre än Peel under den äkta talarens

höjd.

Den mest framstående personen i underhuset näst efter

ministèrens och oppositionens chefer var O"Connells

kolossala gestalt, den store irländske agitatorns, om hvilken vi

skola höra en god del mera. Bland underhusets främste

talare på denna tid var äfven O"Connells närmaste man,

den eldige Richard Lalor Sheil.

En regering, hvilken i sina tidigaste år såg den elektriska

strömmens användning till fortskaffande af budskap,

de första lyckliga försöken att tillgodogöra ångkraften för

den transatlantiska sjöfarten, järnvägsväsendets allmänna

utveckling i detta lands alla delar samt införandet af

pennyposten, måste, äfven om hon ej lemnat något annat minne

efter sig, anses ha förvärfvat sig ett varaktigt rum i

historien. De senaste fyrtio eller femtio årens historia skiljer

sig nästan helt och hållet från hvarje föregående tidsålders.

I hela denna del af vårt samhällslif, som beröres af

industriella och mekaniska uppfinningar, se vi en fullständig

omhvälfning. En man af våra dagar, som plötsligt

försattes femtio år tillbaka i tiden, skulle finna sig nästan

lika bortkommen och ha lika svårt att reda sig, som om

han skickades tillbaka till den tid, då romarne innehade

Britannien. Han skulle finna sig besvärad vid hvart steg

han tog. Han skulle knappast kunna göra någon ting på

samma sätt som han gör nu. Sir Robert Peel reste från

Rom till London för att öfvertaga premierministersposten

alldeles på samma sätt som Konstantin reste från York till

Rom för att bli kejsare. Äfven den förnämaste resande

hade ej till sitt förfogande mer än hästar och segel kunde

åstadkomma. Några få år derefter skulle Peel kunnat

hinna London från Rom på fyrtioåtta timmar.

Det är ett ganska eget sammanträffande, att samma år

då Wheatstone och Cooke togo ut sitt första patent på

förbättringar af sättet att medelst elektriska strömmar, utsända

genom en metalledning, utbyta signaler mellan platser

belägna på långt afstånd från hvarandra, professor Morse, den

amerikanske elektrikern, begärde kongressens understöd till

anläggande och trafikerande af en elektrisk telegraflinie till

fortskaffande af budskap på korta afstånd, men fick afslag

på sin framställning. Året derpå kom han öfver till

England för att utverka sig patent på sin uppfinning, men

kom för sent. Våra egna landsmän hade gått honom

i förväg. Kort derefter finna vi försök anställas med den

elektriska telegrafen mellan Euston Square och Camden

Town. London—Birmingham-banan öppnades i hela sin längd

1838. Liverpool—Preston-linien öppnades samma år. Linien

Liverpool—Birmingham hade öppnats året förut, och linien

London—Croydon blef färdig året derefter. Akten om

postens sändande med järnbanorna daterar sig från 1838.

Samma år omtalades det som en exempellös och nästan

otrolig menniskoviljans och vetenskapens triumf öfver tid

och rum, att ett lokomotiv kunnat färdas med en hastighet

af öfver fem sv. mil i timmen.

Ångförbindelse blef med framgång upprättad mellan

England och Förenta Staterna. Sirius, Great Western och

Royal William gjorde i början af 1838 resor mellan New

York och England. Great Western tillryggalade afståndet

mellan NewYork och Bristol på femton dagar. Den följdes

af Sirius, som från Cork afgick till New York och gjorde

öfverresan på sjutton dagar. Frågan om möjligheten af

sådana resor hade inga bevis för säkerheten af ett dylikt

experiment att stödja sig på. Väl hade i sju år posten på

Medelhafvet gått med ångare. Och Sirius och Great

Western voro ej de första fartyg, som öfverforo Atlanten med

ångan som drifkraft. Nära tjugu år förut hade ett i New

York bygdt fartyg vid namn Savannah öfverfarit oceanen

till Liverpool, och ännu senare hade ett ångfartyg gjort

resan rundt om Goda hoppsudden. Men alla dessa resor

hade i sjelfva verket litet eller intet att göra med det

problem, som löstes genom Sirius" och Great Westerns färder.

I de föregående fallen hade fartygen begagnat sig af ångan,

så mycket de kunde, men gjort en god del af resan

uteslutande med seglens tillhjelp. Detta var någonting

helt annat än den uppgift Sirius och Great Western satt

sig för, hvilken gick ut på att öfverfara oceanen endast

med ångkraft. Det är klart, att så länge ångan endast

användes auxiliärt, det var omöjligt att räkna på snabbhet

och framkomst på bestämd tid. Den egentliga frågan var,

om en ångare, utom last och passagerare, kunde föra med

sig tillräckligt med bränsle för hela resan öfver Atlanten.

Sirius" och Great Westerns resor afgjorde helt och hållet

frågan. Två år efter Great Westerns afgång från Bristol

till NewYork upprättades Cunard-linien. Ångbåtsförbindelsen

mellan Liverpool och NewYork blef derefter en

lika regelbunden affär som järnvägsresorna på Great

Westernbanan mellan London och Bristol.

Hittills hade brefpprtot varit mycket högt och vexlat

både efter afståndet och brefvets vigt, ja, till och med efter

dess storlek och format. Medelportot för hvarje icke

afgiftsfritt bref var öfver hela det förenade konungariket sex

pence och en farthing. Ett bref från London till Brighton

kostade åtta pence, till Aberdeen en shilling och tre och

en half pence, till Belfast en shilling och fyra pence. Men

ej nog härmed: var brefvet skrifvet på mer än ett blad,

taxerades det genast högre. Parlamentsledamöter och

medlemmar af regeringen hade privilegiet att frankera sina

bref, eller rättigheten för den privilegierade personen att

få sina egna eller någon annan persons bref afgiftsfritt

försända med posten; han behöfde för detta ändamål endast

teckna sitt namn på brefvets baksida. Det vill med andra

ord säga, att bref afsända af den klass, som hade bäst råd

att betala för dem, gingo afgiftsfria, medan de afsändare

deremot, som hade minst råd att betala, måste betala dubbelt,

det vill säga betala kostnaden ej blott för fortskaffandet

af sina egna bref utan äfven af de privilegierades.

Mr (sedermera sir Rowland) Hill är den man, hvilken

detta land och öfver hufvud hela den civiliserade verlden

har att tacka för införandet af det billiga och likformiga

portosystemet. Hans plan har antagits af hvar enda stat,

som gör anspråk på att ha ett ordnadt postväsen. Hill

tillhörde en märkvärdig familj. Hans fader, Thomas

Wright Hill, var skollärare, en man med upplysta

praktiska åsigter rörande folkundervisningen långt framom

sin tids, en varm älskare af vetenskaplig forskning, en ifrig

förfäktare af borgerlig och religiös frihet och ett slags

celebritet i sin tids Birmingham. Han hade fem söner, som

alla gjort sig mer eller mindre namnkunniga som praktiska

reformatorer i en eller annan riktning. Den äldste af

sönerna var Matthew Davenport Hill, den filantropiske

stadsskrifvaren i Birmingham, som verkade så mycket för

fängelsereformen och unga förbrytares förbättring. Den tredje

i ordningen var Rowland, det billiga postsystemets

upphofsman. Redan som en liten klen och sjuklig gosse

började Rowland visa samma brådmogna förkärlek för

aritmetiska kalkyler, som Pascal visade för geometriska problem.

Hans älsklingssysselsättning som barn var att timtals ligga

framstupa på spiselhällen och räkna ut tal efter tal. När

han växt upp, blef han lärare i matematik i faderns skola.

Derefter utnämd till sekreterare hos den sydaustraliska

kommissionen, inlade han många och värdefulla förtjenster

vid organisationen af kolonien Sydaustralien. En rörande

liten illustration af det bestående systemets orimligheter

och orättvisor synes ha eggat hans intresse för postreformen.

Miss Martineau berättar på följande sätt historien:

»Coleridge gjorde en gång i sin ungdom en vandring genom

Sjö-distriktet, då han en dag såg brefbäraren aflemna

ett bref till en qvinna, som stod utanför dörren till sin

stuga. Qvinnan vände på det och undersökte det noga,

men lemnade det slutligen tillbaka, sägande, att hon ej

kunde betala postportot, som utgjorde en shilling. Då

Coleridge hörde, att brefvet var från hennes bror, betalade

han postportot oaktadt qvinnans tydliga obenägenhet. Och

brefbäraren var knapt ur sigte, förr än hon visade Coleridge,

hur onyttigt han kastat bort sina penningar, åtminstone

hvad henne beträffade. Papperet var alldeles blankt. Det

var nämligen en öfverenskommelse mellan brodern och

henne, att han så länge allt gick honom väl skulle en gång

hvart fjerdedels år på detta sätt skicka ett blankt

pappersblad, och hon fick således underrättelser från honom

utan kostnad för någondera. De flesta skulle endast lagt

den lilla händelsen på minnet som ämne till en rolig

historia, men det fans ett hufvud som genast insåg sakens

stora betydelse. För Rowland Hill blef det genast klart,

att något måste vara i olag i ett system, som sålunda dref

bror och syster att begå ett bedrägeri för att kunna tillfredsställa

sin önskan att få veta, om det gick den andre väl.»

Hill utarbetade småningom åt sig en omfattande

reformplan. Han framlade den för verlden i början af 1837.

Till grund för Hills system låg det af honom utom allt

tvifvel stälda sakförhållandet, att den verkliga kostnaden

för brefs befordrande med posten är helt obetydlig och

att den ej synnerligt ökas med afståndet. Han föreslog

derför, att postportot skulle nedsättas till ett minimum,

men deremot posternas antal och hastighet betydligt ökas.

Han förordade ett likformigt porto af en penny för den

minsta vigten utan afseende på längden af den vägsträcka

inom det Förenade konungariket brefvet skulle forslas.

Postmyndigheterna mötte först planen med ett

obevekligt motstånd. De voro öfvertygade, att den måste

medföra en ofantlig minskning i inkomster. Men regeringen

visade sig både modigare och välvilligare. Petitioner

för planen inströmmade från alla landets handelsstäder med

begäran, att den åtminstone måtte få en opartisk pröfning.

Regeringen beslöt omsider 1839 framlägga en bill om

omedelbart införande af Hills plan och afskaffande af

frankeringssystemet utom i fråga om officiella skrifvelser i ämnen

som direkt rörde tjensten. Billen bestämde som en

öfvergångsåtgärd, att postportot skulle, utan afseende på

afståndet, inom hela det Förenade konungariket vara fyra pence

för alla bref, som ej vägde öfver ett halft ounce. Detta

blef dock endast en inledande åtgärd, ty redan den 10

januari 1840 bestämdes portot till den likformiga satsen af

en penny för hvarje bref af ej mer än den ofvannämda

vigten. Någon föreställning om den verkan förändringen

utöfvat på antalet af brefförsändelser med posten får man

af det sakförhållandet, att medan 1839, den gamla höga

posttaxans sista år, antalet dylika försändelser i

Storbritannien och Irland utgjorde 82 millioner, deribland 5 ½

millioner frankerade bref, som ej gåfvo landet den ringaste

inkomst, det 1875 hade stigit till mer än 1000 millioner

bref. Folkmängden hade under samma tid ännu ej fördubblats.

ANDRA KAPITLET.

Svårigheter för den nya regeringen.

Den unga drottningens regering började ej under

synnerligt glada och lofvande inre förhållanden. Vintern

1837—1838 var ovanligt sträng och nöden i följd deraf stor.

Det skulle således redan derför rådt mycket missnöje och

knöt bland de arbetande klasserna; men missnöjet skärptes

genom en allmänt gängse tro, att den unga drottningen

stod helt och hållet under inflytelsen af en ytlig och

sjelfvisk minister, som sysselsatte henne med nöjen och

förströelser, medan de fattiga voro nära att dö af svält. Det

synes ej varit den minsta grund för en sådan tro, men den

var icke dess mindre mycket allmän bland arbetarklassen

och de fattiga och ökade den verkliga nödens lidanden med

den inbillade oförrättens bitterhet.

Endast några veckor efter drottningens kröning hölls

ett stort radikalt möte i Birmingham. Der antogs ett

manifest, som sedan blef bekant under namnet den

kartistiska petitionen. Från denna stund började kartismen bli

en af de inflytelser, som mest störande ingrepö i landets

politiska lif. I tio år oroade den England och skulle varit

en mycket allvarsam fara, om landet varit inveckladt i

några yttre svårigheter. Den understöddes af mycken äkta

hänförelse, frihetsglöd och begåfning och fann helt

naturligt en stark anklang hos det missnöje af alla slag, som

låg och grodde hos de arbetande klasserna. Dess blossande,

ryckvis uppflammande låga mattades och dog slutligen ut

under inflytelsen af den politiska reformens och bildningens

klara, starka och stadiga sken. Den stora lärdom

kartismen ger oss är, att den politiska agitationen endast

lefver och är fruktansvärd genom det som är förnuftigt i

hennes fordringar. Tusentals okunniga och olyckliga

menniskor i hela landet slöto sig till kartiströrelsen utan att

fråga det minsta efter det verkliga värdet af hennes

politiska fordringar. De voro fattiga, de voro öfveransträngda

af arbete, de voro uselt aflönade, deras lif var i alla

afseenden det olyckligaste. De hade fått i sitt hufvud någon

förvirrad idé, att Folkets karta skulle ge dem bättre föda

och aflöning och lättare arbete, om något sådant stod att

få, och att det just var af denna orsak, som aristokraterna

och embetsmännen vägrade att bevilja den.

1832 års reformbill hade uträttat stora saker för

Englands författningslif. Den utströk från de valberättigade

köpingarnas antal femtiosex »nomination» eller »rotten

boroughs» (valköpingar der utnämningen af köpingens

representant i underhuset låg i händerna på en enda person)

och fråntog trettio andra hälften af deras representanter. Af

de sålunda erhållna platserna utdelade den sextiofem ytterligare

representanter åt grefskapen och gaf representationsrätt

åt Manchester, Leeds och Birmingham samt trettionio

andra stora och blomstrande städer, som hittills saknat en

sådan. Billen införde en tio punds census i köpingarna

och utsträckte rösträtten i grefskapen till arrendatorer i

första och andra hand (leaseholders och copyholders). Men

den uteslöt nästan helt och hållet de arbetande klasserna.

Den bröt det monopol, som aristokratien och

jordegarklassen åtnjutit, och gaf medelklasserna en andel i

lagstiftningen, men arbetarklassen blef, enligt många af dess

dugligaste och inflytelserikaste representanters åsigt, icke blott

utesluten, utan äfven med förakt tillbakastött. Detta

förbittrade arbetarne så mycket mer, som den agitation, genom

hvilken reformbillen trots så mycket motstånd vunnits,

hufvudsakligen underhållits af arbetarne. Med eller utan

rätt trodde de, att man endast begagnat sig af deras styrka

för att genomföra reformbillen och sedan detta skett kastat

dem öfver bord såsom ej längre behöfliga. När den unga

drottningen besteg tronen, befunno sig derför de arbetande

klasserna i alla de stora städerna i en stämning af djupt

missnöje, som nästan antagit karakteren af fiendtlighet.

Kartismen började efterträda reform-agitationen.

Kartismen kan sägas leda sin uppkomst omedelbart

från den formliga förklaring det liberala partiets ledare i

parlamentet afgåfvo, att de ej ämnade drifva reformarbetet

längre. Redan vid öppnandet af drottning Victorias första

parlament bragtes frågan å bane. En radikal ledamot af

underhuset föreslog som amendement till adressen en

resolution, som uttalade sig för sluten omröstning vid valen och

en kortare tid för parlamentens varaktighet. Endast tjugu

ledamöter röstade för den, och lord John Russeli

förklarade, att det skulle vara ett svikande af god tro mot dem,

som hjelpt honom att genomföra reformen, att drifva den

längre. Härpå svarades naturligt nog från många af de

utanför stående, att en vägran att gå längre från de liberala

ledarnes sida vore ett svikande af god tro mot dem och

deras vänner. Ett möte hölls nästan omedelbart derefter

mellan några af de liberala parlamentsledamöter, som

bekände sig till radikala åsigter, och några af arbetarnes

ledare. På detta möte uppsattes och antogs det program,

som sedermera blef så ryktbart under namnet »kartan».

Namnet gafs det af O"Connell.

När man nu lugnt genomläser denna urkund, förefaller

den ej synnerligt fruktansvärd. Den innehöll sex punkter.

Den första fordrade rösträtt för alla fullmyndiga, den andra

årliga parlament, den tredje sluten omröstning, den fjerde

afskaffandet af förmögenhetscensus, den femte betalande

af arvoden till underhusledamöterna, den sjette landets

indelning i lika stora valkretsar. Tre af dessa punkter ha

redan blifvit lag och ingått i vårt konstitutionella system.

Den nu gällande valrätten kan i sjelfva verket anses som

en »manhood-suffrage». Vi ha nu i många år röstat med

skrifna sedlar, som nedsläppas i en rösturna. Förmögenhetscensus

för parlamentsledamöter kan knappast sägas ha

blifvit »afskaffad». Detta ord är allt för storståtligt att

beteckna det öde som träffade den. Vi kunna snarare säga,

att den sjelfdog i följd af sin egen orimlighet och

maskstungenhet. Förslaget att dela landet i lika stora

valkretsar kan knappast ännu anses blifvit på allvar försökt. Men

det är så godt som visst, att förr eller senare någon

förändring i denna riktning af vårt nu varande system skall

antagasDetta skrefs af författaren 1883. Sedan dess har genom

»Eldistribution Bill» af den senaste reformakten äfven denna punkt i

kartistprogrammet i det närmaste blifvit en verklighet. Öfvers.. Af kartans båda öfriga punkter torde den om

ledamöternas aflöning kunna anses afgjordt förkastlig och likaså

den om årliga parlament, såsom innebärande ett förslag,

hvilket, om det blefve lag, skulle göra ett verksamt deltagande

i det offentliga lifvet till en nästan olidlig börda.

Kartisterna kunna indelas i tre hufvudgrupper: de

politiska kartisterna, de sociala kartisterna och de kartister

som slutit sig till rörelsen, emedan de kände sig olyckliga

och förbittrade utan att rätt kunna säga hvarför. De

af första gruppen voro de reguliera politiska agitatorerna,

som fordrade en folkrepresentation på bredare bas, medan

den andra gruppens män hufvudsakligen leddes af sitt hat

till »brödskatten». Dessa båda grupper hade fullkomligt

klart för sig hvad de ville: några af deras fordringar voro

rättvisa och billiga, och ingen låg utanför det lugna och

förnuftiga meningsbytets område. Det obestämda

missnöjets lärjungar lutade helt naturligt åt de ledare eller

fraktioner, som för tillfället utforo högljuddast och häftigast

mot lagstiftarne och de bestående myndigheterna.

Kartismen splittrade sig snart i två motsatta läger: den

moraliska och den fysiska styrkans kartism. En hel literatur

af kartisttidningar uppspirade för att förfäkta saken. The

Northern Står var den populäraste och inflytelserikaste af

dem, men hvar enda större stad hade sin kartistpress.

Möten höllos, der stundom det våldsammaste språk fördes.

Det började bli sed att hålla möten nattetid vid

fackelsken; många gingo dit beväpnade, och de våldsammare

bland kartisterna ropade högt på ett vädjande till vapnen.

Ett fruktansvärdt upplopp egde rum i Birmingham, der

myndigheterna sökte spränga ett kartistmöte. Regeringen

började anställa åtal mot några af rörelsens ledare och

talare; flere af dessa blefvo äfven dömda till fängelsestraff

och behandlade med stor stränghet.

Ett vidsträckt och nästan allmänt missnöje bland de

arbetande klasserna i stad och på land bidrog ytterligare

att förstärka kartisternas led. Väfvarne i några af

fabriksstäderna befunno sig i det största elände. Arbetslönerna

voro öfverallt låga. I jordbruksdistrikten höjdes en häftig

och bitter klagan mot den nya fattiglagen, och ehuru i

grunden orättvis och särskildt mycket öfverdrifven, var den

icke dess mindre en mäktig värfningsagent åt kartismen.

Det herskade ett djupt misstroende till medelklassen och

dess ledare. Visst är, att vid denna tid kartisterna, som

representerade massan af arbetsklassen i de flesta stora

städerna, fullt och fast trodde, att England styrdes uteslutande

till förmån för aristokrater och millionärer, som voro

fullkomligt likgiltiga för de fattigas lidanden. Lika visst

är, att de flesta af den så kallade herskande klassen på

fullt allvar ansågo de engelska arbetare, som slöto sig till

kartiströrelsen, för en liga af våldsamma, oregerliga och

egennyttiga kommunister, som, om de för ett enda ögonblick

finge göra som de ville, skulle utan tvekan kasta tron,

altare och alla samhällets grundpelare öfver ända. En

okunnig panik rådde å båda sidorna.

Den första stöten mot det yttre lugn, den nya regeringen

lofvade, kom från Canada. Ställningen var här

mycket egendomlig. Genom en akt, kallad 1791 års

konstitution, var Canada deladt i två provinser, Öfre och Nedre

Canada. Hvardera hade sitt särskilda styrelsesystem,

bestående af en guvernör, ett verkställande råd, som var

utnämdt af kronan och ansågs i någon mån motsvara

moderlandets »privy council», ett lagstiftande råd, hvars

medlemmar voro utnämda af kronan på lifstid, samt en

representantförsamling vald för fyra år. På samma gång hade

parlamentet äfven genom en lag skapat de så kallade

prestreserverna, bestående deruti, att en sjundedel af koloniens

oupptagna jord anslogs till det protestantiska presterskapets

aflöning, en fruktbar källa till oro och split. Nedre

eller östra Canada har till största delen en befolkning af

franskt ursprung, hvilken ännu midt ibland en företagsam

och rörlig civilisation bibehöll de flesta af det feodala

Frankrikes grundsatser och sedvänjor. Nedre Canada skulle

helst velat i pittoresk dåsighet fortsätta sin slummer, hålla

fast vid sina gamla seder och låta en orolig, yrande verld,

svällande af verksamhetslust, ärelystnad och begär efter

förändringar samt det obehagligt störande ting, som oroligt

folk kallade framåtskridande, rusa fram på sin vilda bana

utan att egna den någon uppmärksamhet. Men i de stora

städerna bodde företagsamma köpmän från England och

andra land, som ej ville låta allt gå på det gamla viset

eller låta landets rika hjelpkällor ligga obegagnade. Öfre

Canada deremot hade en helt och hållet ny befolkning,

uppfyld af den nya tidens företagsanda. Den härstammade

också nästan uteslutande från Storbritannien.

Det är vid första ögonkastet lätt att se, hvilka svårigheter

ett sådant system måste medföra. Fransmännen i

Nedre Canada sågo med ett nästan sjukligt misstroende

hvarje lagstiftning, som syntes egnad att störande ingripa

i deras gamla lefnadssätt och gifva den britiska befolkningen

någon fördel eller ynnest, medan den senare åter såg

orättvisa eller svaghet i hvarje åtgärd, som ej bistod dem

i utförandet af deras energiska planer.

Det var i Nedre Canada som de största svårigheterna

uppstodo. Inom den folkvalda representantförsamlingen,

der majoriteten tillhörde de franska kolonisterna, föreföllo

ständiga strider. Slutligen vägrade församlingen bevilja

några ytterligare anslag eller inlåta sig i några vidare

förhandlingar. De formulerade sina besvär mot styrelsen i

England. De klagade öfver godtyckligt förfarande från

guvernörernas sida, en olidlig sammansättning af det

lagstiftande rådet, hvilket enligt deras yrkande borde liksom

församlingen väljas, öfver olaglig användning af de

allmänna medlen samt våldsam prorogation af provinsens

parlament.

En af rörelsens ledare var Louis Joseph Papineau, en

man som genom sin begåfning, viljekraft och obestridligt

hederliga karakter uppstigit till en hög ställning. Han

hade representerat Montreal i Nedre Canadas representantförsamling

och blef sedermera husets talman. Han gjorde

sig till ledare för rörelsen, som var riktad mot

guvernörernas politik och den engelska regeringen, som

understödde dem. Han höll möte på möte, der utan tvifvel väl

starka ord begagnades och direkta hänsyftningar allt för

ofta gjordes på det exempel Förenta staterna genom sin

med framgång krönta resning gifvit Nedre Canadas folk.

Papineau umgicks äfven med planen att sammankalla ett

stort konvent för att öfverlägga om koloniens besvär och

uppsätta en formlig protest. Guvernören lord Gosford

afskedade till en början nere milisofficerare, som tagit del i

några af demonstrationerna; Papineau sjelf tjenade som

officer vid milisen. Derefter utfärdade guvernören

arresteringsorder mot många af representantförsamlingens

medlemmar under anklagelse för högförräderi. Några af dem

lemnade genast landet, andra blefvo verkligen häktade.

Deras vänner och anhängare gjorde motstånd, och detta

motstånd öfvergick plötsligt på ett i de revolutionära

rörelsernas historia ingalunda ovanligt sätt till öppet uppror.

Upproret var ej i militäriskt hänseende af någon

synnerlig betydenhet. Vid första utbrottet stodo de militära

myndigheterna ett ögonblick handfallna, och insurgenterna

vunno några små fördelar. Men öfverbefälhafvaren visade

snart den beslutsamhet ögonblicket kräfde och nedslog med

kraftig hand, som det var hans pligt, resningen.

Insurgenterna kämpade vid ett eller ett par tillfällen med

förtviflans mod, och ganska mycket blod spildes. Inom kort

utbredde sig dock oroligheterna äfven till den öfre

provinsen. Öfre Canada hade äfven sina besvär mot

guvernörerna och regeringen hemma i moderlandet.

Underrättelsen om resningarna i Canada väckte

naturligtvis en stor uppståndelse här i landet. Bland många

klasser rådde en mycket stark sympati, ej med upproret,

men med kolonien, hvars klagomål ansågos berättigade.

Offentliga möten höllos, vid hvilka resolutioner fattades,

der oroligheterna i första rummet tillskrefvos regeringens

vägran att afhjelpa något enda af kolonisternas besvär.

Lord John Russeli framlade nu å regeringens vägnar en

bill med förslag till åtgärder mot den upproriska provinsen.

Billen föreslog i korthet att tills vidare suspendera Nedre

Canadas författning och skicka ut en generalguvernör och

kommissarie (high commissioner) med full makt och

myndighet att dämpa resningen och ombilda båda provinsernas

författning. Det erkändes nästan allmänt, att regeringen

funnit den rätte mannen, när lord John Russeli nämde

lord Durhams namn.

Lord Durham var en märkvärdig karakter. Han tillhörde

en af de äldsta familjerna i England. Lambtonslägten hade

led efter led i oafbruten följd lefvat på sin egendom i norra

England allt sedan eröfringens tid. Den manliga

arfsföljden hade, säges det, sedan tolfte århundradet aldrig blifvit

afbruten. Den var dock ej en familj af aristokrater. Dess

rikedom härledde sig förnämligast från stenkolsgrufvor och

daterar sig först från en senare tid. Godset var först och

länge af obetydligt värde. Lord Durham föddes på

Lambton Castle i april 1792. Innan han fylt tjugu år, ingick

han ett romantiskt äktenskap i Gretna Green med ett

fruntimmer, som dog tre år derefter. Ungefär ett år efter

sin första hustrus död gifte han om sig med lord Greys

äldsta dotter. Han var då endast tjugufyra år gammal.

Redan förut hade han blifvit invald i parlamentet till

ledamot för grefskapet Durham och utmärkte sig der snart som

en radikal och energisk reformvän. Han talade sällan, men

när han uppträdde, var det alltid till understöd för någon

reform eller emot hvad han ansåg för en föråldrad och

trång lagstiftning. Redan 1821 framlade han en egen plan

till parlamentsreform. 1828 upphöjdes han till peer med

titeln baron Durham. När lord Grey i november 1830

bildade sin minister, blef lord Durham lord privy seal.

Han säges ha utöfvat ett nästan oinskränkt välde öfver

lord Grey.

Han hade en energisk och lidelsefull natur, som

stundom dref honom till utbrott, hvilka de flesta af hans

kolleger fruktade. Han gick städse till roten med sina

reformplaner och skulle ej ha ryggat tillbaka för de mest

radikala förändringar utan att synnerligt fråga efter vare sig

tidsomständigheter eller motståndares lynne. Mycket liten

var äfven hans vördnad för sedvänjans majestät. Hvad

helst han ville, ville han kraftigt. Han hade intet begrepp

om tystlåtenhet och frågade ej heller synnerligt efter

embetets värdighet. Han var en af de män, som, äfven då de

ha fullkomligt rätt, ha den olyckliga förmågan att låta det

se ut som de hade fullkomligt orätt. Ingen af hans

motståndare förnekade dock hans stora duglighet. Han lät

aldrig af konventionella föreställningar afskräcka sig från

att se en stor politisk fråga djerft i ögat och tränga in i

dess innersta väsen. Han fruktade aldrig att föreslå hvad

som i senare tider än hans kallats en radikalkur. Det var

en allmän åsigt, måhända äfven bland dem som minst kunde

med honom, att han var ett slags »oanvänd Cæsar», en man

som endast behöfde ett tillräckligt stort fält för att

utveckla stora herskaregenskaper. Förvecklingarna i Canada

föreföllo som enkom skapade för att ge honom ett tillfälle

att visa sig vara allt hvad hans vänner förklarade honom

vara eller för alltid rättfärdiga hans fienders misstro. Han

begaf sig ut till Canada under den allmänna öfvertygelsen,

att hans beskickning skulle antingen skapa eller förstöra

en bana, om ej ett land. Lord Durham fann ett nytt

alternativ. Han skapade ett land och förstörde en bana.

Hans beskickning räddade Canada, men störtade honom,

sjelf.

Lord Durham anlände till Quebec i slutet af maj 1838.

Han utfärdade genast en proklamation i sannskyldig

diktatorsstil. Den motsvarade emellertid fullkomligt

ställningen, som just kräfde en beslutsam och upplyst diktatur.

Han förklarade sig der skola obevekligt straffa alla som

kränkte lagarna, men begärde tillika öppet och oförstäldt

koloniernas medverkan till grundande af ett nytt

styrelsesystem, som verkligen motsvarade deras behof och

civilisationens vexlande fordringar. Olyckligtvis hade han knapt

börjat sitt diktatorsverk, förr än han fann sig ej längre

vara diktator. Under Canadabillens gång genom

parlamentet hade den myndighet han trodde sig ha erhållit

blifvit betydligt kringskuren. Lord Durham skred dock till

verket, som om han ännu vore beklädd med oinskränkt makt

öfver alla koloniens lagar och inrättningar. En Cæsar, som

dikterade instruktioner för styrelsen af en ny provins, kunde

knappast ha förfarit godtyckligare. Må det dock äfven

erkännas, att lord Durhams godtycklighet var till största

delen välgörande till sina verkningar och rättvis till sin

anda. Men den gaf ett ofantligt handtag både åt hans

egna och styrelsens fiender i hemlandet. Lord Durham

hade knapt börjat sitt rekonstruktionsverk, förr än häftiga

röster i parlamentet ropade på hans återkallande.

Utan att afvakta ett formligt återkallande återvände

han till England, en i onåd fallen man. Men äfven då

hade engelska folket tillräckligt mycken rättskänsla och

allmänanda att vägra sin sanktion på denna onåd. När

han landsteg i Plymouth. mottogs han af folket med

lifliga bifallsrop, oaktadt regeringen hade förbjudit, att någon

af de officiella hedersbetygelser, som vanligen egnades

återvändande guvernörer, skulle få visas honom.

Lord Durhams embetsberättelse erkändes af alla,

fiender så väl som opartiska granskare, för att vara ett

mästerstycke. Den lade grunden ej blott till Canadas, utan äfven

till alla de andra stora koloniernas politiska framgång och

sociala välmakt. Efter att på det mest uttömmande sätt

ha angifvit orsakerna till missnöjet i Canada och den

lägervall, hvari kolonien befann sig, förordade den, att

koloniens styrelse skulle så mycket som möjligt läggas i

kolonisternas egna händer, att de sjelfva skulle ega både stifta

och verkställa lagarna och att riksregeringens inblandning

i deras angelägenheter skulle inskränka sig till sådana

frågor, som rörde koloniens förhållanden till moderlandet,

såsom styrelsesättet, reglerandet af förhållandena till

utlandet och handeln, samt dispositionsrätten öfver statsjorden.

Lord Durham föreslog dessutom ett allt igenom sundt och

förträffligt system af kommunala inrättningar, anstalter för

betryggande af domarnes oberoende, embetsmärmens

ansvarighet inför kolonialförsamlingen, med undantag endast för

guvernören och hans sekreterare, samt upphäfvande af alla

lagar rörande prestreserverna. Slutligen föreslog han, att

Canadas båda provinser skulle i politiskt hänseende

återförenas och hädanefter ha en enda gemensam

representation, inneslutande ombud för båda folkstammarna och alla

distrikten. Betecknande är, att berättelsen äfven förordade,

att i den akt, som för detta ändamål kunde komma att

utfärdas, äfven skulle intagas en bestämmelse, i kraft hvaraf

alla de andra nordamerikanska kolonierna eller hvar och

en särskild af dem skulle vid ansökan af deras

representantförsamlingar och med Canadas samtycke kunna

upptagas i den canadiska unionen. Med ett ord, lord Durham

föreslog att gifva de båda provinserna sjelfstyrelse i deras

inre angelägenheter och fröet till en federativ union.

Det är ej behöfligt att här närmare redogöra för de

åtgärder, hvarigenom regeringen steg för steg framlade lord

Durhams förslag för parlamentet och lyckligt dref dem

igenom. Vi nämna endast, att 1840 den bill blef lag, som

återförenade Öfre och Nedre Canada på den af lord

Durham föreslagna grunden. Lord Durham lefde ej så länge,

att han fick se framgången af den politik han förordat.

Några dagar efter Canada-billens antagande dog han i

Cowes på ön Wight den 28 juli 1840. Han var då föga

mer än fyrtioåtta år gammal. Hans helsa hade sedan

någon tid varit vacklande, och det kan ej betviflas, att den

förödmjukelse som följde på hans canadiska beskickning

tärt på hans lifskraft. Hans stolta och känsliga natur kunde

ej bära de motsägelser och förödmjukelser, som påtvungits

honom. För att kunna vinna framgång på sin politiska

bana saknade han detta stolta tålamod, som gudarne sägas

älska och med hvars tillhjelp stora män uthärda

missuppfattning och hålla ut, tills de få upprättelse och höra tadlet

förbytas till loford. Men om lord Durhams personliga

bana i någon mån kan anses förfelad, var deremot hans

canadiska politik en enda lysande framgång. Den

faststälde grunderna för koloniernas styrelse. Det fans utan

tvifvel formela brister i hans plan, men framgången af

hans politik låg i de stora grundsatser han uppstälde,

grundsatser hvilka ej blott Canadas, utan äfven andra koloniers

styrelsesystem ännu i dag ha att tacka för sin styrka och

trygghet. Det var ej blott en tom poetisk fras, då det

sades, att han sjönk i sin förtidiga graf med de frigjorda

koloniernas jubel ännu ljudande i sina öron.

När drottningen uppsteg på tronen, pågick som bäst

opiumtvisten med Kina; opiumkriget utbröt kort derefter.

Uttryckt i tydliga ord, var den grundsats, för hvilken vi i

kinesiska kriget kämpade, Storbritanniens rätt att påtvinga

ett främmande folk en viss handelsartikel, trots protesterna

från dess regering och hela den allmänna mening,

som fans hos nationen.

Vid den tid då opiumkriget utbröt hvilade hela den

kinesiska civilisationen på grundsatser, som måste förefalla

hvart enda nyare folk oriktiga och oförnuftiga. Kinas

regering och folk ville ej ha några politiska förbindelser

eller transaktioner af hvad slag som helst med någon

annan stat. Handelsaffärer med enskilda kunde de möjligen

finna sig i, men politiska affärer med främlingar ville de

på inga vilkor inlåta sig i, ville ej ens erkänna tillvaron

af någon annan stat. De voro fullkomligt belåtna med sig

sjelfva och sitt eget system. Det enda Kina begärde af

den europeiska civilisationen och den rörelse, som kallades

det europeiska framåtskridandet, var att bli lemnadt i fred.

Kineserna skulle helst önskat slippa se ansigtet af en enda

utländing. Men de hade funnit sig i intrånget af den

utländska handeln och hade haft affärer med amerikanska

köpmän och Ostindiska kompaniet. Ostindiska kompaniets

karta och uteslutande privilegier gingo till ända i april

1834; kartan förnyades på ändrade vilkor, och handeln med

Kina frigafs.

En af det Ostindiska kompaniets stora affärsgrenar på

Kina var opiumhandeln. När privilegierna upphörde,

öfvertogs denna handel begärligt af enskilda köpmän, hvilka af

kompaniet uppköpte det opium, som det odlade i Indien,

och sålde det till kineserna. Kinesiska regeringen och alla

patrioter, moralister och personer med bildning i Kina hade

länge önskat bli qvitt denna opiumhandel och helt och

hållet utrota den. De ansågo den i hög grad skadlig för

folkets sedlighet, helsa och välstånd. All handel med den

hatade varan blef derför genom lag strängt förbjuden. Våra

engelska köpmän drefvo dock fortfarande en liflig och

indrägtig handel med den förbjudna artikeln. Den var ej

heller en vanlig smuggelaffär eller en affär af samma slag

som blokadbrytningen under det amerikanska inbördeskriget.

Öfverenskommelserna med kinesiska regeringen medgåfvo

upprättandet af alla anstalter, som voro behöfliga för

drifvandet af en allmän handel på Canton och Macao, och

under skydd af dessa anstalter inrättade sig

opiumhandlarne ett ordentligt högqvarter i dessa städer.

Engelska regeringen tillsatte superintendenter, som

skulle ha uppsigten öfver våra handelsförbindelser med

Kina. Missförstånd uppstodo vid hvarje nytt steg i

underhandlingen. Dessa missförstånd voro helt naturliga. Vårt

folk kände knappast något om kineserna. Den nästan

fullkomliga saknaden af alla utvägar att meddela oss med dem

gjorde denna okunnighet oundviklig, men ursäktade

säkerligen ej, att vi gingo till väga som vi kände dem i botten.

Kineserna trodde från första stunden, att superintendenterna

endast voro tillsatta för att skydda opiumhandeln

och påtruga Kina politiska förbindelser med vesterlandet.

Praktiskt blef detta äfven följden af deras närvaro.

Superintendenterna vidtogo inga åtgärder för att hjelpa de

kinesiska myndigheterna undertrycka den afskydda handeln.

De britiska köpmännen trodde, naturligt nog, att britiska

regeringen var fast besluten att skydda dem i fortsättandet

af deras handel. Slutligen kungjorde engelska styrelsen,

att »hennes majestäts regering ej kunde träda emellan för

att sätta britiska undersåtar i stånd att kränka det lands

lagar, med hvilket de handlade», och att derför »sådana

personer, som genom sina egna handlingar utsätta sig för

fara att lida skada till sin egendom, få skylla sig sjelfva

för hvarje förlust de kunna ådraga sig i följd af det

strängare verkställandet af de kinesiska lagarna rörande denna

sak». Detta mycket välbetänkta och riktiga beslut kom dock

för sent. De britiska köpmännen hade länge fått drifva

sin handel under den öfvertygelsen, att britiska

regeringens skydd vore bakom dem och helt och hållet till deras

tjenst.

När de kinesiska myndigheterna verkligen inskredo

och togo i beslag en ofantlig qvantitet opium, som befann

sig i britiska köpmäns händer, samt vidtogo andra stränga,

men säkerligen ej obefogade åtgärder för att göra slut

på denna handel, skickade förste superintendenten kapten

Elliott till generalguvernören öfver Indien och begärde så

många örlogsmän, som kunde undvaras, till skydd för

engelsmäns lif och egendom i Kina. Inom kort anlände äfven

en britisk eskader, och de båda länderna voro i krig med

hvarandra.

Det blef för England intet synnerligt svårt arbete;

kriget var på vår sida endast en följd af lättköpta segrar.

Kineserna stredo vid många tillfällen med stor tapperhet

och visade ännu oftare en spartansk föresats att ej

öfverlefva nederlaget. När en af de kinesiska städerna blifvit

tagen af sir Hugh Grough, gick den tatariske generalen, då

han såg att allt var förloradt, hem till sig, lät sina tjenare

sätta eld på huset och satt helt lugnt qvar i sin stol, tills

elden nådde honom och han brändes till aska. Vi togo lätt ön

Chusan på Kinas östra kust, en del af vår eskader gick

uppför Peiho-floden för att hota hufvudstaden, underhandlingar

öppnades, och preliminärerna till ett fredsfördrag faststäldes.

Men då hvarken kineserna eller engelska regeringen ville

godkänna dem, började kriget på nytt. Chusan togs af oss för

andra gången. Ningpo, en stor stad några mil in i landet,

föll i våra händer. Amoy, längre söder ut, togs likaledes, och

våra trupper stodo redan utanför Nankin, när kinesiska

regeringen slutligen insåg fruktlösheten af att göra våra

vapen motstånd. Hon ingick slutligen fred på de vilkor vi

uppstälde. Vi fordrade i första rummet afträdandet för

alltid af ön Hongkong. Vi fingo den naturligtvis. Vidare

fordrade vi, att fem hamnar, Canton, Amoy, Futschoufu,

Ningpo och Shanghai, skulle öppnas för den britiska handeln

och att konsuler skulle der få anställas. Obehöfligt att

säga, att äfven detta beviljades. Derefter bestämdes, att

kinesiska regeringen skulle betala ett skadestånd af fyra

och en half million pund sterling, utom en och en

fjerdedels million i ersättning för det förstörda opiumförrådet.

Det kinesiska kriget var nu förbi för den gången. Men

liksom ordspråket säger, att litet snö för med sig mera snö,

skulle äfven detta krig med Kina alstra af sig andra.

Melbourneska ministerens ställning blef allt sämre.

Rundt omkring den i landet pågick en stark rörelse, som

endast gjorde dess svaghet så mycket mer i ögonen

fallande. Denna tids historia synes i sjelfva verket full af

reformplaner. Parlamentets årsböcker innehålla namnen på

en mängd sociala och politiska reformåtgärder vitnande,

som det synes, om den mest lifaktiga verksamhet hos

ministeren. Tillsättandet af komitén för folkundervisningen

inom privy council, åtgärderna för upprättande af

röstlängder för hela landet, för nedsättande af stämpelafgiften

på tidningar och papper, för fångvårdens förbättring, för

vaccinationens utbredning, för reglerande af barns arbete,

för undertryckande af spöslitningsstraffet, för judarnes

likställighet i borgerliga rättigheter — dessa äro endast några

få af de många förslag till social och politisk reform, som

upptogo denna rörliga tid. Hur kommer det till, att vi

kunna anse en minister, under hvilken alla dessa saker

gjordes eller försöktes, som kraftlös och oduglig?

Svaret är lätt funnet. Reformsträfvandet låg hos tiden

och ej hos ministèren. Det var en allmän och väl grundad

öfvertygelse, att om regeringen lemnades åt sig sjelf, hon

ej skulle göra någonting. Allt hvad hon företog sig,

tycktes hon göra motsträfvigt och liksom endast för att

hindra andra att ha någonting med saken att skaffa.

Följden blef naturligtvis, att hon fick föga eller ingen tack för

det goda hon en eller annan gång uträttade. Så till

exempel när hon framlade en bill om afskaffande af dödsstraff

i vissa fall, stannade hon så långt efter allmänna

meningen och åsigterna inom den komité, som i åtta år granskat

vår brottmålslag, att hennes bill endast gick igenom med

mycket knappa majoriteter och på många varma

reformvänner gjorde det intrycket, att den mer var ämnad att

hindra än främja en verklig reform. Det var i sjelfva

verket en tid af entusiasm ock uppspirande ideer, men detta

märkte ej ministeren. Lord Melbourne hade tydligen fått

i sitt hufvud, att det enda förståndiga engelska folket kunde

göra vore att behålla ministeren Melbourne qvar vid makten,

och att det som ett förståndigt folk naturligtvis äfven skulle

göra det. Han hade blifvit ett slags bortskämd gammal

portvakt, som, der han sitter halfsofvande i sin länstol, börjar

anse det rent af för bristande lefnadsvett, om en besökande

till hans husbonde vågar knacka på porten och störa

honom i hans ljufva ro.

De händelser, som vid denna tid föregingo i Syrien,

hade ett stort inflytande på förhållandena mellan detta land

och Frankrike. Mehemed Ali, pascha af Egypten och den

mäktigaste af alla sultanens vasaller, hade för en tid gjort,

sig till herskare öfver Syrien. Med sin adoptivson Ibrahim

paschas bistånd hade han slagit Portens armeer öfverallt

der han mött dem. Mehemeds segrar hade för ögonblicket

tvungit Porten att låta honom behålla Syrien, men 1839

förklarade sultanen Mehemed Ali åter krig. Ibrahim pascha

slog å nyo den turkiska arméen i grund. Den energiske

sultan Mahmud dog plötsligt, och omedelbart efter hans död

gick kapudan pascha, den turkiska flottans storamiral, med

alla sina fartyg öfver till egypterna, en handling af nästan

exempellöst förräderi äfven i osmaniska rikets historia. Det

var tydligt, att Turkiet ej förmådde ensamt bjuda spetsen

mot den fruktansvärde Mehemed och hans segerrike son.

De europeiska vestmakternas, särskildt Englands,

politik hade länge gått ut på att upprätthålla det turkiska

riket som en nödvändig del af det europeiska statssystemet.

Ryssland ville visserligen också hålla Turkiet uppe,

men endast så länge det passade i stycke med dess egna

planer. Det sökte förbereda en sådan delning af det

turkiska arfvet, som bäst öfverensstämde med dess egna

intressen, men gjorde emellertid allt för att hindra, att någon

annan makt dessförinnan lade handen på någon del af

qvarlåtenskapen. Häraf kom det sig, att man såg Ryssland

än försvara, än anfalla Porten. Den kurs Ryssland styrde

var till utseendet inkonseqvent, men den var det endast på

samma sätt som det kryssande segelfartygets, hvilket än

gör ett slag åt ena sidan än åt den andra, men hela

tiden har ett klart medvetet mål i sigte och en hamn som det

vill uppnå. England hade då och länge derefter till

ständigt mål för sin politik att upprätthålla det turkiska väldet,

till stor del som skyddsmur mot de förstoringsplaner, som

allmänt tillades Ryssland. Frankrike deremot var mera

likgiltigt för Turkiets fortsatta tillvaro, och Frankrike

misstänkte dessutom, att England hade sina egna planer på

Egypten. Österrike var i det hela benäget att följa

England, medan Preussen föga mer än till namnet deltog i det

förbund, som nu hopflikades. Klart är, att ett dylikt

förbund hvarken kunde vara synnerligt harmoniskt eller

kraftigt i sitt uppträdande. Det var det dock tillräckligt för

att visa sig paschan af Egypten öfvermäktigt. En flotta af

engelska, österrikiska och turkiska fartyg bombarderade

Acre, och en allierad armé utdref egypterna från flere af

deras fästen. Trots allt sitt mod och snille var Ibrahim

pascha ej vuxen den öfvermakt, med hvilken han nu såg

sig nödsakad att strida. Han dukade under. Mehemed

Ali måste afträda alla sina asiatiska eröfringar, men

tryggades i sitt välde öfver Egypten genom en konvention, som

den 15 juli 1840 undertecknades i London af Storbritanniens,

Österrikes, Preussens och Rysslands representanter

å ena sidan och Portens å den andra.

Frankrikes namn fans der ej. Frankrike hade dragit

sig tillbaka från förbundet, och det såg till och med en tid

ut, som det skulle gripa till vapen emot det. Thiers var

då dess förste minister; han var en man med liflig fantasi

samt ett rastlöst och äregirigt lynne. Han intalade sig

och det stora flertalet af sina landsmän, att England ville

fördrifva Mehemed Ali både från Egypten och Syrien och

sätta sig sjelf i besittning af det förra. I några månader

såg det ut, som ett krig mellan England och Frankrike

vore oundvikligt. Lyckligtvis voro konung Ludvig Filip

sjelf och den ene af Frankrikes ledande statsmän, Gruizot,

ifrigt angelägna om fredens bevarande. Thiers afgick,

Guizot blef utrikesminister och den verklige chefen för

regeringen, och nu undertecknades den 13 juli 1841

fördraget i London. Genom denna akt ordnades Egyptens

förhållanden på basen af den redan träffade överenskommelsen,

som nu fick en tilläggsartikel, genom hvilken

sultanen förklarade sig fast besluten att upprätthålla sitt rikes

gamla grundsats, att, med undantag af lätta fartyg, som

dertill erhållit särskildt tillstånd, ingen främmande örlogsman

skulle få segla in genom Dardanellerna och Bosporen.

TREDJE KAPITLET.

Melbourneska ministèrens fall.

Emellertid började det se illa ut för ministèren

Melbourne. Jamaica-billen satte den i stor förlägenhet.

Genom denna bill, som framlades den 9 april 1839, upphäfdes

öns representantförsamling på fem år och bemyndigades

guvernören och hans råd att jemte tre aflönade

kommissarier under tiden sköta koloniens angelägenheter. Med

andra ord, ministèren Melbourne föreslog, att Jamaicas

författning skulle suspenderas på fem år. Ingen korporations

läge kan gerna vara pinsammare än en whigministers, som

vill upphäfva ett konstitutionelt styrelsesätt. Ett sådant

förslag kan vara en nödvändig, ja, en oundgänglig åtgärd,

men har alltid ett obehagligt utseende, då den kommer

från whigs eller liberala, och ger deras motståndare ett

vapen mot dem, som de ej skola underlåta att för ett eller

annat ändamål begagna.

Hvad Jamaica-billen beträffar, saknades ej ursäkt för

en sträng politik. Efter slafveriets afskaffande hade de

förra slafherrarne mycket svårt att förlika sig med sakernas

nya skick. De kunde ej genast fatta, att deras förra

slafvar skulle bli deras likar inför lagen. Å andra sidan var

en del af Jamaica-negrerna allt för okunnig att förstå,

att de hade förvärfvat några rättigheter, medan en annan

del var allt för högröstad vid deras häfdande. De

engelska guvernörerna och embetsmännen visade i allmänhet

den ifver att skydda negrerna, som pligten ålade dem, och

följden blef en ständig slitning mellan Jamaicas

representanthus och de engelska myndigheterna på ön. En högst

nödvändig lag om ett bättre ordnande af fängelseväsendet

på ön utfärdades af riksparlamentet, men koloniens

representation vägrade att underkasta sig den. Det var under

dessa omständigheter ministeren Melbourne föreslog

upphäfvandet af öns författning. Åtgärden bekämpades icke

blott af Peel och de konservativa, utan äfven af många

radikala. Ministeren hade endast en majoritet af fem till

fördel för sitt förslag. Denna seger var naturligtvis i sjelfva

verket ingenting annat än ett nederlag. Ministeren insåg

det och ingaf sitt afsked. Nederlaget var en förödmjukelse,

afskedsansökningen en oundviklig underkastelse, men lord

Melbourne och hans kolleger kommo så godt som strax

tillbaka till makten igen under omständigheter, som gjorde

förödmjukelsen ännu mer förödmjukande och den följande

delen af deras embetstid långt svårare, än deras kamp för

tillvaron hittills varit.

Den ryktbara tvist, som blifvit bekant under namnet

»sängkammarfrågan», banade whigarne väg tillbaka till

makten. Grulliver borde ha haft tillfälle att berätta en sådan

historia för brobdingnagianernas konung för att gifva honom

en tydlig föreställning om det konstitutionella statsskickets

logiska skönhet. När lord Melbourne afgick, skickade

drottningen efter Peel och sade honom med en ung nickas

naiva öppenhet, att det gjorde henne grufligt ondt att

nödgas skilja sig från sina förra ministrar, men att hon

böjde sig för det konstitutionella bruket. Detta måste ha

förefallit den allvarsamme och högtidlige Peel som en

temligen kuriös början, men han var ej en man som tänkte

sämre om den unga suveränen för hennes uppriktighet.

Underhandlingarna rörande de kolleger Peel ämnade

föreslå drottningen gingo mycket lätt, tills han råkade vidröra

frågan om utnämningen af de högre qvinliga hofdignitärerna

i drottningens närmaste omgifning. De högsta posterna

här innehades af lord Normanbys fru och en syster till

lord Morpeth. Nu är väl att märka, och det framhölls

flere gånger under loppet af underhandlingarna, att de

konservativas största svårighet skulle bli Irland, der deras

politik skulle gå i en alldeles motsatt riktning mot

whigarnes. Lord Normanby hade under whigstyrelsen varit

lordlöjtnant på Irland, och lord Morpeth, den älskvärde

och rikt utrustade lord Carlisle på en senare tid, förste

sekreterare för Irland. Det kunde säkerligen ej vara

behagligt för Peel att söka tillämpa en ny irländsk politik,

medan i drottningens närmaste omgifning funnos hustrun

och systern till de från makten afgångna statsmän, som

närmast representerade den politik han skulle ersätta med

en annan.

Hade denna synpunkt genast klart och tydligt

framhållits för drottningen, låter det knappast tänka sig, att

någon allvarsam svårighet skulle uppstått. Drottningen

måste ha insett den tydliga rimligheten af Peels begäran.

Det är ej heller gerna troligt, att de båda damerna skulle

nnder sådana omständigheter velat behålla sina platser.

Men olyckligtvis inträffade något missförstånd redan i

början af samtalen rörande denna punkt. Peels mening var

endast att yrka på de damers aflägsnande, som innehade

de högre hofplatserna; det ingick alls icke i hans afsigt

att fordra någon förändring på de platser, hvilkas

innehafvarinnor hade lägre rang än »lady of the bedchamber».

Men hur det nu gick till, fick drottningen en helt annan

uppfattning af saken. Hon trodde, att Peel i princip

yrkade på afskedande af alla de gamla vännerna ur

hennes närmaste och förtrognaste omgifning. I denna tro

rådförde hon sig med lord John Russell, hvilken gaf sitt råd

på grund af den framställning af saken som gifvits honom.

På hans råd förklarade drottningen i sitt svar, att hon ej

iunde »samtycka till en åtgärd, som hon anser lika

stridande mot gammal sed, som den är motbjudande för hennes

känslor». Sir Robert Peel stod dock fast vid sin fordran,

och dermed voro underhandlingarna med honom för den

gången afbrutna. Det fans ingen annan utväg än att

anmoda lord Melbourne och hans kolleger att komma

tillbaka. De återtogo sina platser och förenade sig i det

första kabinettsråd de höllo om ett protokoll, hvari det

förklarades rätt och tillbörligt, »att de stora hofembetena

och de platser i regentens omgifning, som innehades af

parlamentsledamöter, skulle vara inneslutna i de politiska

anordningar, som vidtogos vid ett ombyte i regeringen,

men att samma princip ej borde tillämpas eller utsträckas

till de befattningar, som innehades af damer i hennes

majestäts hof».

I landet väckte saken stor uppståndelse. En del

liberala yrkade rent af, att i en sådan sak ej minsta afseende

borde fästas vid regentens personliga känslor och att

ministerns råd och hvad han ansåg vara gagneligt för staten

borde allena vara bestämmande. Ingenting kunde vara

mindre önskvärdt än den ställning, i hvilken lord Melbourne

låtit suveränen försätta sig. Ju mer man tänkte öfver

saken, dess tydligare insåg man, att Peel hade rätt,

oaktadt han först ej lyckats göra sig tillräckligt förstådd och

må hända ej hela tiden gjort tillräckligt afseende på den

unga drottningens oerfarenhet. Men ingen kunde, sedan

han tänkt öfver saken, vidhålla den ställning, som whigarne

intagit, och de voro sjelfva mycket belåtna att få så snart

och tyst som möjligt begrafva hela saken. Innan vi lemna

den, kunna vi här så godt först som sist nämna, att denna

»sängkammarfråga» sedermera afgjorts genom en förståndig

kompromiss. Man blef ense om, att vid en ministerförändring

drottningen skulle lyssna till alla framställningar

från den blifvande nye primierministern rörande

sammansättningen af hennes hof och ställa så till, att de damer

i hennes omgifning, som voro så nära slägt med

oppositionens ledare, att deras qvarstannande ansågs olämpligt,

frivilligt droge sig tillbaka.

Whigarne kommo tillbaka med i grund förstördt

anseende. De måste på ett eller annat sätt lappa ihop en ny

Jamaica-bill. De hade förklarat sig ej kunna stanna qvar

med mindre de finge styra och ställa med Jamaica på ett

visst bestämdt sätt, och nu då de kommit tillbaka kunde

de ej undgå att vidtaga någon åtgärd med Jamaica-frågan.

De framlade derför en ny bill, som endast var en

kompromiss så tillagad, att den skulle kunna gå igenom. Ock

den fick gå igenom på sätt och vis, det vill säga sedan

oppositionen hos lorderna efter eget behag lappat och gjort

om den. Sängkammarfrågan hade i sjelfva verket skjutit

Jamaica helt och hållet i bakgrunden. Den olyckliga ön

måste reda sig på egen hand så godt den kunde; här i

landet hade statsmännen nu andra och vigtigare saker att

tänka på. Sir Robert Peel kunde ej regera med lady

Normanby, och whigarne ville ej regera utan henne.

Den melbourneska ministèren hade genom dessa

händelser och de anfall, hvartill de gåfvo så riklig anledning,

förlorat i landets aktning. I vissa delar af landet rådde

ännu en entusiastisk stämning för drottningen. Vid

månget middagsbord blef det ett mod att dricka hennes

majestäts skål med en ordlek, som ej tillhörde något högre slag

af qvickhet än den, som i forna dagar antog formen af en

skål för konungen »öfver vattnet»Den landsflyktige Jakob II. Öfvers., eller bad himlen »låta

denna brödbit komma väl ned»»To send this crumb well (Cromwell) down,» — en oöfversättlig ordlek. Öfvers.. Man drack för

drottningen som den modiga furstinna, hvilken »ej ville låta

sina hofskönheter bli afklädda in på bara kroppen»Originalet har »would not let her belles be peeled», — en

likaledes oöfversättlig ordlek. Öfvers.. Men

ministèren ansågs nästan allmänt ha stält sig i en löjlig

dager och smugit sig tillbaka in i regeringen »bakom

hoffröknarnas kjortlar».

Då drottningen den 16 januari 1840 öppnade

parlamentet i egen person, tillkännagaf hon sin afsigt att

förmäla sig med sin kusin prins Albert af Sachsen-Koburg-Gotha,

ett steg som hon var öfvertygad skulle »främja mitt

folks intressen och min egen husliga lycka». Under den

nu följande debatten i underhuset anmärkte sir Robert Peel,

att hennes majestät hade »den ovanliga lyckan att kunna

följa sina personliga känslor, på samma gång hon fullgör

sin offentliga pligt, och vinna den bästa garanti för lycka

genom att ingå ett på tillgifvenhet grundadt äktenskap».

Peel uttalade den enkla sanningen; det var verkligen ett

parti grundadt på tycke. Intet äktenskap inom den

ringaste af samhällets klasser skulle kunnat vara mera fritt

från egennyttiga beräkningar eller mera fullständigt ett

parti af kärlek. Drottningen hade länge älskat sin kusin.

Han var nästan jemnårig med henne: drottningen var

endast tre månader och några dagar äldre. Frans Karl

August Albert Emanuel var den unge prinsens fullständiga

namn. Han var andre sonen till Ernst, hertig af

Sachsen-Koburg-Saalfeld, och hans gemål Louise, dotter till hertig

August af Sachsen-Gotha-Altenburg. Prins Albert var

född på Rosenau, ett af hans faders residens i närheten af

Koburg, den 26 augusti 1819.

Prins Albert var en ung man egnad att vinna hvarje

ung flickas hjerta. Han såg synnerligt bra ut, hade ett

särdeles behagfullt sätt och var rikt begåfvad. Prinsar

behöfva, som bekant, mycket litet både af utseende och

begåfning för att bringa hofmän och hofdamer i

hänryckning; men hade prins Albert äfven varit son till en

farmer eller en hofmästare, måste han genom sina ovanliga

personliga egenskaper väckt uppmärksamhet. Han hade

fått en sund och mångsidig bildning. Han hade blifvit

uppfostrad som han varit ämnad att bli musiker, kemist

eller botanist till yrket eller professor i historien, literaturen

och de sköna konsterna. Det vetenskapliga och det

literära elementet i hans bildning voro märkvärdigt väl

blandade. Han hade börjat studera staternas konstitutionella

historia och beredde sig att taga en verksam del i

politiken. Han hade mycket af den praktiske affärsmannen,

såsom han i senare delen af sitt lif äfven visade; han var

road af landtbruk och hyste ett lifligt intresse för

maskinväsendets och industriens utveckling. Hans håg låg åt ett

stilla, husligt och obemärkt lif, ett fint bildadt hem,

lyckliga, stilla aftnar i familjekretsen, förskönade af konsten,

poesien och umgänget med naturen. Han älskade att lyssna

till fågelsång och kunde sitta hela timmarna ensam och

framlocka toner ur orgeln. Men det fans på samma gång

äfven hos honom mycket af den politiske tänkaren. Ett

af hans största nöjen var att lyssna till en väl förd

diskussion i politiska och andra ämnen, och han brukade säga,

att ett falskt argument skar lika mycket i hans öron som

en falsk ton i musiken. Han synes från sina tidigare år

haft en allt genomgående pligtkänsla. Så vidt vi kunna

sluta, var han nästan fullkomligt fri från ungdomens

vanliga dårskaper. Så ung han än var när han blef gift med

drottningen, egnade han sig dock genast åt sin ställnings

pligter med en sjelfbeherskning och en sjelfuppoffring,

sällsynta äfven bland äldre, men nästan okända bland

ungdomen. Han uppgaf alla vanor, böjelser och nöjen, äfven

dem som blifvit honom kärast och angenämast, om de på

något sätt kunde störande ingripa i det stränga

fullgörandet af de pligter han ålagt sig. Ingen man egnade sig

någonsin trognare åt de svåra pligterna af en hög och ny

ställning eller höll strängare sin föresats. Att vara en öm

make och en kärleksfull fader var honom dock ej svårt.

Det ingick i hans milda, rena och varmhjertade natur.

Det kan väl sättas i fråga, om någon drottning fört ett

lyckligare äktenskapligt lif än drottning Victoria.

Drottningens och prinsens förmälning egde rum den

10 februari 1840. Det mottagande, som den stora massan

af folket gaf prinsen vid hans landstigning i England några

dagar före bröllopet och på sjelfva förmälningsdagen, var

hjertligt, till och med entusiastiskt. Men deremot är

alls icke säkert, om alla de politiska klassernas stämning

mot prinsen var synnerligt hjertlig. Ett rykte af det

orimligaste slag hade spridt sig i vissa kretsar, att prins Albert

ej var protestant, att han i sjelfva verket var medlem af

Roms kyrka. En olycklig tillfällighet ville äfven, att det

i tillkännagifvandet i privy council ej nämdes, att prinsen

var protestant. Följden var, att vid adressdebatten i

lordernas hus en obehaglig diskussion uppstod, en diskussion

så mycket mer att beklaga, som den så lätt skulle kunnat

undvikas. Ingen mindre än hertigen af Wellington frågade

nemligen helt oförtäckt regeringen, om drottningens

blifvande gemål vore eller icke vore protestant. Hertigen

beskylde verkligen ministrarne för att i tillkännagifvandet

ha med flit utelemnat ordet protestant för att ej stöta sina

irländska och katolska anhängare, och föreslog, att ordet

»protestant» skulle inflikas i lyckönskningsadressen till

drottningen, samt dref äfven sitt yrkande igenom, oaktadt lord

Melbourne vidhöll den åsigten, att ordet vore alldeles

obehöfligt i fråga om en furste, som icke blott sjelf vore

protestant, utan äfven härstammade från det mest protestantiska

furstehus i Europa. Ministèrens brist på omdöme och takt

visade sig aldrig tydligare än i det ursprungliga

utelemnandet af ordet.

Några månader efter bröllopet antogs en bill, som

utnämde prins Albert till regent, i händelse drottningen

dog och lemnade arfvingar efter sig. Som man lätt finner,

var antagandet af denna bill en för prins Albert mycket

vigtig tilldragelse. Det gaf honom i viss mån den

ställning i landet han hittills saknat. Ingen kunde ha börjat

sin bana med en fastare föresats att hålla sig utanför

partipolitiken än prins Albert. Han intog genast sin rätta

ställning som make åt drottningen öfver ett konstitutionelt

land. Hans egen uppfattning af denna ställning var, att

han skulle vara drottningens handsekreterare och

ickeofficiele rådgifvare. Åt denna uppgift egnade han sig

oaflåtligt. Men dessutom konstituerade han sig till ett slags

minister utan portfölj för de sköna konsterna och den

allmänna undervisningen. Han tog en liflig och ofta en

verksamt ledande del i alla planer och rörelser för

folkundervisningens spridning, för konstens främjande samt den

industriela bildningens höjande. Men det dröjde länge, innan

landet lärde sig fullständigt uppskatta honom. Det dröjde

länge, innan han blef i någon grad populär, och det kan

väl betviflas, om han någonsin blef det fullt och allmänt.

Landet insåg må hända ej förr än han redan gått bort,

hur fullkomligt oegennyttigt och troget hans lif varit och

hur han gjort uppfyllandet af sin pligt till sin lefnadsuppgift.

Prins Albert hade ej en engelsmans sätt, och engelsmän

hade då som nu en benägenhet att anse alla som ej

ha en engelsmans sätt så till vida ovärdiga förtroende.

Han var ej egnad att lysa i en hvardaglig krets. Han

kunde tala förträffligt i några ämnen, men han hade ej

förmågan att tala om ingenting och skulle sannolikt ej heller

vårdat sig mycket om att odla en sådan talang. Han

föreslog gerna små ändringar och förbättringar i gamla

häfdvunna system, till fasa för personer med en gång för alla

bildade åsigter. Och sålunda blef han i många år, om ej

precis ouppskattad, dock aldrig riktigt uppskattad efter

förtjenst, och så låter det äfven förklara sig, att en stor

och mycket inflytelserik del af samhället alltid var färdig

att göra anmärkningar öfver hvad han sade och i de flesta

saker han gjorde finna anledning till misstanke. Må hända

var han bäst förstådd och mest uppskattad bland de

fattigare klasserna af hans gemåls undersåtar. Han fann äfven

i allmänhet ett varmare erkännande bland de radikala än

bland tories, eller ens bland whigs.

En reform som prins Albert ifrigt arbetade på att få

genomförd var afskaffandet af duelleringen inom armén.

Ingenting vitnar mer slående om den äkta bildningens

hastiga tillväxt under drottning Victorias regering än

duelleringsväsendets fullkomliga upphörande. När drottningen

kom på tronen och i många år efteråt var det ännu i full

kraft. Duellen spelar en framstående roll i romanen och

dramat från drottningens tidigare år. Den var en vanlig

beståndsdel i alla politiska tvister, och i de flesta valstrider

utgjorde den en lika regelbunden episod. Den användes

ofta för att afgöra det halfrusiga grälet om rätt eller orätt

vid ett spelbord. I sqvallret för dagen utgjorde den ett

lika vanligt ämne som en enlevering eller en cession. De

flesta af de statsmän, som spelade en framstående roll i den

tidigare delen af drottningens regering, hade duellerat.

Numera skulle en duell här i England anses för en lika

orimlig och barbarisk anakronism som bärandet af järn eller

brännandet af en trollpacka.

Här är må hända lika lämpligt som på något annat

ställe att omnämna de attentat mot drottningens lif, som

tid efter annan gjordes. Oaktadt intet af dem egde den

ringaste politiska vigt, eller kunde anses vitna om någonting

annat än rent vanvett eller denna sjukliga fåfänga och

törst efter namnkunnighet, som är nära beslägtad med

verklig galenskap, bör dock något sägas om dem. Det första

attentatet gjordes den 10 juni 1840 af Edward Oxford, en

sjuttonårig kypare, som afsköt två skott mot drottningen,

då hon i sällskap med prins Albert åkte uppför Constitution

Hill, men lyckligtvis utan att träffa. Juryn förklarade

honom sinnesrubbad, och han intogs på en vårdanstalt.

Den 30 maj 1842 aflossade en person vid namn John

Francis, son till en maskinist vid Drury Lane, en pistol

mot drottningen, då hon åkte utför Constitution Hill, på

alldeles samma ställe der Oxfords attentat skett. Francis

dömdes till döden, men drottningen ville ej att domen

skulle verkställas, och den förvandlades slutligen till

deportation på lifstid. Samma dag denna mildring i straffet

blef allmänt bekant gjordes ett nytt attentat af en

puckelryggig gosse vid namn Bean, då drottningen var på väg

från Buckinghampalatset till kungliga kapellet. Den

ärelystnad, som dref de flesta eller alla de uslingar, som sålunda

oroade drottningen och landet, var mera marktschreierns än

mördarens. En af sir Robert Peel framlagd bill belade

alla sådana attentat med deportation på sju år eller

fängelse på en tid ej öfverstigande tre år, »hvarjemte

förbrytaren skulle offentligt eller enskildt hudstrykas så ofta och

på sådant sätt domstolen bestämmer, dock ej mer än tre

gånger». Bean dömdes under denna akt till aderton månaders

fängelse.

Härmed var det dock ej slut på attentaten mot

drottningen. En irländsk murararbetare vid namn Hamilton

afsköt den 19 maj 1849, och återigen på Constitution Hill,

mot drottningen en pistol, som dock endast var laddad med

löst krut, och dömdes till sju års deportation. En f. d.

husarlöjtnant vid namn Robert Pate gaf drottningen ett

slag i ansigtet med en käpp, när hon den 27 maj 1850 i

vagn lemnade hertigens af Cambridge palats. Han dömdes

till sju års deportation, men domaren fäste så mycket

afseende vid den bevisning om förståndsrubbning, som

förebragtes till hans fördel, att han från straffet uteslöt

spöslitningen, som han eljest skulle kunnat ådöma. Den 29

februari 1872 riktade en sjuttonårig gosse vid namn Arthur

O"Connor en pistol mot drottningen, då hon efter en

promenad åkte in i Buckinghampalatset. Pistolen, ett

gammalt odugligt eller oskadligt vapen med ett sönderbrutet

flintlås, visade sig dock endast vara laddad med en röd

trasa. Gossen höll i andra handen ett papper, som befans

vara ett slags petition till förmån för de feniska fångarne.

Han dömdes till tolf månaders fängelse och hudstrykning.

Tio år derefter, den 2 mars 1882, sköt en karl vid namn

Roderick Maclean på drottningen, då hon i vagn lemnade

järnvägsstationen i Windsor, äfven utan att träffa henne.

Maclean befans vara en person med svagt förstånd, som en

tid varit fullkomligt rubbad, och attentatet hade ej den

minsta politiska betydelse.

Med ministèren gick det emellertid allt mera utför.

Dess förvaltning var i hög grad dålig, och särskildt var

detta fallet med finanserna. Skattkammarkanslern Barings

budget visade en brist af nära två millioner. Denna brist

ville han till en del betäcka genom en förhöjning af

afgifterna på socker, men underhuset förkastade efter en lång

debatt förslaget med en majoritet af trettiosex röster. Man

väntade då naturligtvis, att ministrarne skulle begära sitt

afsked; men de voro ännu ej villiga att underkasta sig

följderna af sitt nederlag. Man började fråga: »fins det då

ingen möjlighet att bli af med dem? Skall det då aldrig

bli slut på deras ständigt nya finter för att få stanna qvar

vid makten?»

Sir Robert Peel tog, för att begagna ett hvardagligt

uttryck, tjuren vid hornen. Han föreslog ett direkt

misstroendevotum, en resolution som förklarade, att ministrarne

ej egde husets förtroende i tillräcklig grad att kunna

genomföra de åtgärder, huset ansåg väsentliga för den

allmänna välfärden, och att deras qvarstannande vid

regeringen under sådana omständigheter vore stridande mot

konstitutionens anda. Den 4 juni 1841 skreds till votering,

och förslaget om ett misstroendevotum antogs med en rösts

majoritet. Detta var för mycket äfven för whigarne.

Parlamentet upplöstes, och de nya valen utföllo så, att tories

befunnos ha en ännu större majoritet än de sjelfva hoppats

på. I det nya parlamentets första sammanträde antogos i

båda husen amendement till adressen hållna i en mot

regeringen fiendtlig anda. Lord Melbourne och hans kolleger

måste afgå, och sir Robert Peel fick i uppdrag att bilda

det nya kabinettet.

Vi ha ej mer att sysselsätta oss med lord Melbourne i

denna bok. Han försvinner så godt som obemärkt från

skådeplatsen. Från sitt fall till sin död, som inträffade

1848, gjorde han föga eller intet för att tilldraga sig någons

uppmärksamhet. Det sades en tid, att hans sista år voro

ensliga och dystra, men detta har nyligen blifvit förnekadt,

och det är ej heller sannolikt, att en man med hans glädtiga

lynne och många vänner skulle kunnat se sig öfverlemnad

åt enslighetens ledsnad eller glömskans bitterhet. Han var

en ädel och godhjertad menniska; hans personliga karakter,

ehuru ofta anfallen, var fri från hvarje svårare fel. Att

han misslyckades som statsman, kom sig icke så mycket

af brist på förmåga som af brist på öfvertygelser.

Ministèren Peel kom till makten under stora förväntningar.

Den hade lord Lyndhurst till lordkansler, sir

James Graham till inrikes och lord Aberdeen till utrikes

statssekreterare, medan lord Stanley var statssekreterare

för kolonierna. Den märkligaste af de regeringens

medlemmar, som ej hade plats i kabinettet, var William Ewart

Gladstone. Det är en omständighet af någon betydelse i

den peelska ministèrens historia, att samma val, som bragte

den till makten, äfven förde Cobden för första gången in i

underhuset.

Medan lord Melbourne och hans whigkolleger, ännu

vid makten, skämtade bort sin popularitet under det

behagliga antagandet, att ingen hade synnerligt allvar med

något, höllo vice kanslern för Oxfords universitet och

collegernas styresmän ett möte, der de uttalade ett strängt

klander öfver den berömda N:r 90 af »Tracts for the Times.»

Afhandlingens författare var dr John Henry Newman, och

förnämsta anledningen till klandret emot den från personer,

som gjorde anspråk på auktoritet, var den princip den

tycktes uppställa, att en person kunde med godt samvete

underskrifva alla den engelska kyrkans artiklar och ritualer

och på samma gång omfatta många af den romerska

kyrkans läror, mot hvilka dessa artiklar ansågos utgöra en

nödvändig protest. Den stora rörelse, som sålunda fick en

oväntad betydelse och en hastig spridning, gick ytterst ut

på att återställa kyrkans auktoritet, att hos henne ingjuta

ett nytt lif, att med ens återgifva henne den ställning som

det nationella lifvets ledare, hvilken hennes ifriga bekännare

ansågo med rätta tillkomma henne och som hon i deras

tanke endast genom sina myndigheters sorglöshet och

pligtförsummelse förlorat.

Ingen rörelse kunde gerna haft en renare källa, liksom

ingen kunde haft mer oegennyttiga och högsinnade befrämjare.

Några allvarliga och rastlöst verksamma själar, såsom

den milde och fromme Keble, kunde ej värja sig för den

öfvertygelsen, att Englands kyrka hade högre pligter och

anspråk än att hålla harmlösa predikningar och rikta sina

biskopar. Keble förmådde genom sitt inflytande och sitt

exempel de kraftigare andarne omkring sig att åt kyrkan

återfordra den plats, som tillkom henne såsom apostlarnes

rätta efterträdare. Bland dem som delade Kebles åsigter

och syften voro Richard Hurrell Froude, historieskrifvarens

äldre broder, som gaf rika löften om en lysande bana, men

dog medan han ännu var jemförelsevis ung, dr Pusey,

sedermera ledare för den kyrkliga skola, som bär hans

namn, och främst af alla dr Newman. Newman hade

börjat utgifva en serie afhandlingar, kallade »Tracts

for the Times,» för att häfda engelska kyrkans verkliga

uppgift, och skref sjelf de märkligaste ibland dem. Detta

var den s. k. traktariska rörelsen, som hade så många och

märkliga följder. Newman hade hittills varit en af den

romerska kyrkans oförsonligaste fiender. Han hade aldrig

haft något slags beröring med katoliker, hade i sjelfva

verket känt mycket litet till dem. Vid denna tid hade,

som han sjelf försäkrar oss, tanken att lemna kyrkan aldrig

fallit honom in.

I snille öfvergick ingen samtida Newman på något

tankens område. Hans ställning och inflytande i Oxford

voro någonting alldeles ensamt i sitt slag. Hans

intellektuella skaplynne utgjorde en sällsam blandning af det

mystiska och det logiska. England har på vår tid

svårligen haft en större mästare i dialektisk konst och engelsk

prosa än Newman. Han är en af de skarpaste dialektiker.

Hans ord skingra töcken, och man må gifva honom rätt

eller ej, kan man dock ej undgå att förstå. En bitande

satirisk humor återfinnes i de flesta af hans skrifter:

ironien skjuter der stundom plötsligt igenom som en stickande

smärta. Å andra sidan besjälas hans stil af en varm

poetisk åder, och det är många ställen i hans arbeten, der han

höjer sig till äkta vältalighet.

Alla de yttre egenskaper, som dana den store predikanten

och talaren, saknade Newman i märkvärdig grad.

Hans sätt var tvunget, ogratiöst och till och med något

tafatt, hans röst tunn och svag. Hans yttre gjorde vid

första anblicken ej det minsta intryck. En torr, mager

gestalt, ett skarpt markeradt örnansigte, ett kallt,

grubblande öga stötte snarare bort än attraherade dem, som sågo

honom första gången. Synnerligt fri från all affektation,

dolde Newman ej alltid sitt förakt för män med

underlägsna hufvuden, men stora anspråk, och de män måste ha

varit få, hvilkas begåfning ej var underlägsen hans. Dock

var det ej denna underlägsenhet i sig sjelf som framkallade

hans sarkasm; det var endast den som blåste upp sig

och uppträdde med höga låter. Som kyrkoherde i St.

Mary i Oxford utöfvade han ett djupt inflytande. Ingen

motståndare talade någonsin om Newman annat än med

beundran för hans snille och aktning för hans karakter.

Han hade en yngre bror, Francis W. Newman, äfven en

rikt begåfvad och allvarlig natur. Äfven denne intog en

framstående plats i Oxford och tycktes der ha en stor

framtid för sig. Men han drogs af tankens vågor åt ett håll,

innan ännu hans ryktbarare broder dragits åt ett annat.

1830 fann sig den yngre Newman af samvetsbetänkligheter

hindrad att underteckna de trettionio artiklarna till sin

grad. Han lemnade universitetet och vandrade i många år

omkring i orienten, sökande, med hvad framgång skola

vi lemna osagdt, predika kristendomen i dess stora

hufvuddrag för muhamedanerna, och kom derefter tillbaka till

England för att intaga sin plats bland ledarne för en viss

riktning inom det fria tänkandet.

När dr Newman skref sin berömda afhandling »N:r

90» och derför erhöll en varning, böjde han sig för sin

biskops myndighet. Men han förklarade sig ej ha ändrat

åsigt, och kort derefter blef det beslut, som långsamt

mognat i hans själ, kunnigt för hela verlden. Den engelska

kyrkans klaraste och skarpaste hufvud drog sig tillbaka ur

hennes tjenst, och Newman gick öfver till Roms kyrka.

Till detta resultat hade den forskning ledt honom, som

förmått hans vän dr Pusey att endast söka införlifva något

af Roms mysticism och symboler med den engelska

protestantiska kyrkans ritual, som förmått Keble att endast söka

gifva protestantens tro en fördragsammare och mera

verkligt kristen anda och som drifvit Francis Newman till

radikalism och rationalism.

Ännu större var den praktiska betydelsen, åtminstone

hvad bestämda resultat beträffar, af den rörelse, som vid

samma tid pågick i Skotland. Förhållandet var i korthet

följande. Under drottning Annas regering antogs en akt,

som fråntog Skotlands kyrkliga domstolar det fria valet

vid tillsättandet af prester och i detta hänseende stälde

presbyteriets utnämningsrätt under kontroll af de

borgerliga domstolarna. I ett högst betydligt antal skotska

församlingar utnämdes kyrkoherden af en lekman, såsom

innehafvare af patronatsrätten, och om presbyteriet ej hade

något att anmärka emot honom i afseende på »lefverne,

lära och författarskap», måste det stadfästa hans utnämning,

hur ovälkommen han än måtte vara för församlingsborna.

Nu är klart, att en person kan ha en fläckfri karakter,

sunda religiösa åsigter och en förträfflig bildning och det

oaktadt vara fullkomligt olämplig att öfvertaga vården af

en skotsk församling. Följden blef också, att ett stort

antal skotska familjer lemnade skotska kyrkan och gingo

öfver till voluntaristerna.

Dr Chalmers blef ledare för den rörelse, som inom två

år från den tid, med hvilken vi nu sysselsätta oss, skulle

spränga Skotlands gamla kyrka. Ingen kunde vara bättre

egnad att öfvertaga ledarskapet i en sådan rörelse. Han

var utan jemförelse den skotska kyrkans främste man och

tillika den störste andlige talaren i Skotland, ja, i hela

Storbritannien. Som författare i nationalekonomi hade han

redan skaffat sig ett namn. Från att i sina yngre dagar

ha varit en obemärkt landtprest i en undangömd skotsk by

hade han plötsligt blifvit en ryktbar man. Han var

lejonet i hvarje stad han besökte. Predikade han i London,

var kyrkan till trängsel uppfyld af ledarne inom politikens

vetenskapens och modets verld, alla ifriga att få höra

honom. Chalmers talade med en massiv vältalighet, som

stod i öfverensstämmelse med hans väldiga gestalt, höga

panna och imponerande yttre. Hans tal voro en blandning

af sträng logisk bevisning och gripande patos. De vädjade

på en gång till det kraftiga sunda förståndet och den djupa

religiösa öfvertygelsen hos hans skotska åhörarkretsar. Han

var med hela sin själ inne i sin uppgift som ledare af

religiösa rörelser. Han frågade litet eller intet efter

popularitet och ryktbarhet. Skotlands Fria kyrka är hans

minnesvård. Han skapade dock ej denna kyrka. Hon var ej

ett verk af en enda man eller, strängt taget, af en enda

mansålder,. Hon hade på fullt naturligt sätt vuxit upp ur

den oundvikliga striden mellan stat och kyrka. Men

Chalmers bidrog mer än någon annan att bestämma tiden och

sättet för hennes framträdande, och hennes framgång är

hennes bästa vitnesbörd.

Den 18 maj 1843 utgingo vid pass fem hundra prester

under Chalmers" ledning ur den gamla skotska kyrkan

och företogo sig att bilda den Fria kyrkan. Sir Robert

Peels styrelse hade på lagstiftningsväg gjort ett svagt

försök till kompromiss, men hade vägrat framlägga något

lagförslag, som befriade skotska kyrkan från de borgerliga

domstolarnas kontroll, och det återstod då för dem, som

delade Chalmers" åsigter, ingen annan utväg än att lemna

den kyrka, som underkastade sig detta anspråk på kontroll

från statens sida. Skotlands historia har att uppvisa många

nationella stordåd, men intet af dem öfvergår i värdighet

och moralisk storhet denna skilsmässa.

FJERDE KAPITLET.

Afghanska kriget.

Den peelska ministerens första dagar inföllo under

bekymmersamma yttre förvecklingar. Hemma i landet både

allt i det hela ännu ett ljust och hoppgifvande utseende.

Drottningens äldste sons födelse helsades med glädje i hela

landet. I jordbruksdistrikten rådde ännu stor nöd, men

man var allmänt öfvertygad, att Peels finansiella snille

snart skulle finna, någon utväg att lätta bördorna och att

ställningen skulle förbättras. Det var från en verldstrakt belägen

långt utom de flesta engelsmäns både tankar och kunskap

de underrättelser komino, som nu, dag för dag ingående

och spridande skräck öfver hela landet, förtäljde historien

om ett af de största nederlag för den engelska politiken

och de engelska vapnen, som hela den långa kedjan af våra

förbindelser med Österlandet har att uppvisa.

Nyheter färdades långsamt den tiden, och det väckte

då alls ingen förvåning, att en del af riket kunde i

månader vara sönderslitet af oroligheter, innan London hade

någon aning om att lugnet ens blifvit stördt. Glädjefesterna

med anledning af den unga drottningens tronbestigning

pågingo ännu som bäst, när en följd af händelser började i

Central-Asien, som skulle framkalla den djupaste rörelse i

England och utofva det mäktigaste inflytande på vår

utrikespolitik ända till närvarande stund. Den 20 september

1837 anlände kapten Alexander Burnes till Kabul,

hufvudstaden i riket Kabul i norra Afghanistan. Burnes var en

berömd orientalist och resande. Han hade ledt en

expedition till Central-Asien, hade utgifvit en skildring af sina

resor i Bokhara och hade af indiska regeringen, i hvars

tjenst han var, haft i uppdrag att undersöka Indus"

segelbarhet. Ändamålet med hans resa till Kabul 1837 var att

inleda handelsförbindelse med Kabuls då varande herskare

Dost Mohamed samt med andra höfdingar vesterut.

Afghanistans stora högplatå har blifvit kallad

öfvergångslandet mellan östra och vestra Asien. Alla de stora

vägarna, som leda från Persien till Indien, gå öfver denna

högslätt. Ett gammalt indiskt ordspråk säger, att ingen

kan bli konung i Hindostan utan att förut vara herre öfver

Kabul. Afghanerna äro den herskande nationen, men bland

dem ha sedan länge hinduer, araber, armenier, perser

och folk af andra raser och religioner varit bosatta.

Stiftaren af det afghanska väldet, Ahmed shah, dog 1773.

Han hade grundat ett rike, som sträckte sig från Herat i

vester till Sirhind i öster och från Amu-darja och Kashmir

i norr till Arabiska hafvet och Indus" mynningar i söder.

Vid hans son Timur shahs död blef Afghanistan ett rof

för fiendtliga partier, stämplingar och strider mellan hans

söner, och höfdingarne för den mäktiga Barakzai-stammen

begagnade sig af denna sakernas- ställning och de

händelser den medförde till att afsätta Ahmed shahs ättlingar.

När kapten Burnes 1832 besökte Afghanistan, var emiratet

Herat den enda del af alla deras vidsträckta besittningar

som Ahmed shahs afkomlingar ännu hade i behåll. Det

öfriga Afghanistan var deladt mellan Dost Mohamed och

hans bröder.

Dost Mohamed var en man med ovanlig förmåga och

kraft. Ehuru en usurpator, var han en uppriktig

fosterlandsvän och i det hela en vis och rättsinnig herskare.

När kapten Burnes besökte honom, förklarade han sig vara

en uppriktig vän till Englands regering och folk. Vid

denna tid pågick en tvist mellan shahen af Persien och

emiren af Herat, den siste representanten för den en gång

så mäktiga herskarätt, genom hvars fall Dost Mohamed

och hans bröder uppstigit till makten. I England och hos

myndigheterna i Indien rådde dock en stark misstanke, att

Persien endast var en marionett i Rysslands händer, och

att anfallet på Herat var första steget i en stor rysk rörelse

mot vårt indiska välde.

Visst är, att Ryssland i en eller annan afsigt sökte

vinna Dost Mohameds vänskap och förbund, och kapten

Burnes för sin del arbetade för samma mål. Burnes sade

sig alltid vara fullt och fast öfvertygad, att Dost Mohamed

sjelf uppriktigt önskade ett förbund med England, och

inberättade nere gånger i sina depescher, att emiren af

Kabul frivilligt erbjudit sig att bortskicka de ryska agenterna,

om Burnes så önskade, utan att ens taga emot dem. Men

af en eller annan anledning hade Burnes" förmän det

djupaste misstroende till Dost Mohamed. Instruktionerna till

Burnes inskärpte gång på gång, att han måste anse Dost

Mohamed för en förrädisk fiende, som spelade under täcke

med Persien och Ryssland.

Kapten Burnes fann sig sålunda försatt i det pinsamma

läget att nödgas utföra en politik, som han helt och

hållet ogillade. Han var öfvertygad, att Dost Mohamed

var en vän, men måste anse honom för en fiende. Å andra

sidan befann sig äfven Dost Mohamed i ett mycket svårt

och farligt läge. Om England ej ville understödja honom,.

måste han söka sig allianser på andra håll och främst då

hos Ryssland. Runjit Singh, den djerfve och lycklige

äfventyraren, som lagt hela provinsen Kashmir under sitt

välde, var Dost Mohameds fiende och Englands trogne

bundsförvandt. Dost Mohamed hoppades med britiska

regeringens hjelp kunna få en förlikning till stånd med

Runjit Singh, och Burnes hade försäkrat honom, att

britiska regeringen skulle göra allt hon kunde för att

åvägabringa en fred på tillfredsställande vilkor mellan

Afghanistan och Pendjab, öfver hvilket Runjit Singh herskade.

Burnes var dock ur stånd att ingifva sina förmän något

förtroende vare sig till Dost Mohamed eller den politik

han sjelf förordade. Engelska regeringen hade väl för

underhuset framlagt hans depescher, men i en så

stympad och förändrad form, att det såg ut som Burnes

verkligen gillat och förordat den politik han tvärt om varnat

oss för. Följden var, att lord Auckland, Indiens

vicekonung, slutligen beslöt behandla Dost Mohamed som en

fiende och fördrifva honom från Kabul. Lord Auckland

afslöt för detta ändamål ett fördrag med Runjit Singh och

Shah Sujah-ul-Mulk, den landsflyktige representanten för

hvad vi skulle kunna kalla Afghanistans legitimistiska

herskare, för att återuppsätta den senare på hans förfäders

tron och kasta Dost Mohameds makt öfver ända.

Shah Sujah-ul-Mulk lefde vid denna tid i landsflykt

utan den minsta utsigt att någonsin kunna återfå sitt rike.

Vi drogo den stackars mannen ut ur hans lugna obemärkthet,

sade honom att hans folk längtade efter honom och

att vi skulle sätta upp honom på tronen igen.

Vi besegrade Dost Mohamed och afsatte honom. Han

gjorde ett tappert och oförskräckt, i flere fall till och med

glänsande motstånd. Då vi nalkades Kabul, öfvergaf Dost

Mohamed sin hufvudstad och flydde med några få ryttare

till stepperna. Shah Sujah höll sitt intåg i Kabul, åtföljd

af de britiska officerarne. Det skulle ha varit ett

triumferande intåg. Men de som trodde på hans sak måste ha

intagits af onda aningar, när de sågo hur shahen mottogs

af folket. Hela staden var försänkt i en dyster tystnad.

Få af dess innevånare nedläto sig ens att gå ut och se på

ståten. Det ofantliga flertalet stannade hemma. Äfven

det minst skarpsynta öga hade bort kunna se, att hans

tron ej kunde hållas uppe ett enda ögonblick längre än

den stöttades under af de britiska vapnen. Den britiska

armén drog sig dock tillbaka, endast qvarlemnande en

kontingent af vid pass åtta tusen man för att jemte shahens

egna legotrupper för ögonblicket hålla honom uppe. Sir

W. Macnaghten synes verkligen ha trott, att allt var i

bästa skick och att Shah Sujah satt lika säker på sin tron

som drottning Victoria. Han skulle dock mycket snart

och mycket grymt bli tagen ur sin villfarelse.

Dost Mohamed gjorde mer än ett försök att återvinna

sitt rike. Han inföll på Shah Sujahs område, och den 2

november 1840 tillvann han sig sjelfva engelsmännens

beundran genom den glänsande tapperhet, hvarmed han höll

stånd emot dem. I denna strid vid Purvandurrah skulle

Dost Mohamed ej utan skäl kunnat tillägga sig segern.

Men han hade i ej mindre grad statsmannens klokhet än

krigarens snille. Han insåg väl, att han ej på längden

kunde hålla stånd mot Englands makt. Dagen efter sin

lysande bedrift på fältet red Dost Mohamed helt lugnt

upp till sir W. Macnaghtens bostad, presenterade sig sjelf

som Dost Mohamed, räckte sändebudet samma sabel, som

dagen förut så fruktansvärdt blixtrat i spetsen för hans

skaror, och gaf sig sjelf fången. Sabeln gafs honom åter,

han bemöttes med all heder och sändes några dagar

derefter till Indien, der en vistelseort och ett årligt underhåll

anvisades honom.

Men Dost Mohameds afgång från scenen gjorde ej den

stackars Shah Sujahs regering tryggare. Sir W. Macnaghten

erhöll nere varningar, men tycktes ej fästa någon vigt vid

dem. Engelsmännen i Kabul synas plötsligt blifvit slagna

med någon ödesdiger blindhet. Den 2 november 1841 bröt

en resning ut. Sir Alexander Burnes bodde i sjelf va

staden, medan sir W. Macnaghten och militärbefälhafvåren

generalmajor Elphinstone hade sina qvarter i truppernas

kantoneringar ett litet stycke utanför den. Resningen

skulle lätt kunnat qväfvas i första ögonblicket, men den

fick tid att vinna kraft och sprida sig utan försök från

engelsmännens sida att göra sig till herre öfver den. Sir

Alexander Burnes kunde ej förmås att tro på en allvarsam

fara ens då när en fanatisk och ursinnig folkhop belägrade

hans egen bostad. Fanatikerna voro särskildt förbittrade

mot Burnes, emedan de trodde att han handlat förrädiskt.

De beskylde honom för att under sken af vänskap ha

bedragit Dost Mohamed och fört engelsmännen in i landet.

Burnes ville till det sista ej tro, att han hotades af någon

fara. Han talade till den ursinniga hopen och sökte bringa

den till förnuft. Han blef under tumultet mördad. Jemte

sin bror och alla sina öfriga följeslagare blef han

bokstafligen hackad i stycken af afghanernas knifvar. Han var

vid sin död endast trettiosju år gammal. Ödet visade

sällan på ett grymmare sätt sin till ordspråk vordna ironi, än

när det gjorde honom till det första offret för en politik,

som antagits trots hans bästa råd och kraftigaste

varningar.

Mordet på Burnes var endast början. Hela landet

reste sig. Afghanerna anföllo kantoneringarna och tvungo

engelsmännen att utrymma fästena, der alla våra förråd

voro magasinerade. Vi hotades sålunda med hungersnöd,

äfven om vi kunde slå tillbaka fiendens anfall. Vi voro

dessutom ovanligt illa lottade i afseende på öfverbefäl, det

civila så väl som det militära. Sir W. Macnaghten var

en man med oförvitlig karakter och goda afsigter, men

svag och lättrogen. Militärbefälhafvaren, general

Elphinstone, var gammal, skröplig, plågad af sjukdom, bruten

både till själ och kropp, ur stånd att sjelf fatta en plan

eller hålla fast vid en som föreslagits af en annan. Hans

närmaste man var en vida kraftigare och dugligare man,

men olyckligtvis kunde de båda aldrig komma öfverens.

En ny gestalt uppträdde nu på scenen, en mörk och

bister skepnad. Det var Akbar khan, Dost Mohameds

älsklingsson. Han var en modig och djerf ung man, med

godt hufvud, men utan alla betänkligheter. Från det

ögonblick han visade sig i Kabul, blef han den verklige ledaren

för resningen mot Shah Sujah och oss. Macnaghten, som

af Elphinstone intalats att ställningen var hopplös, lät

förmå sig att öppna underhandlingar med Akbar khan. Denne

mottog honom först med föraktfullt öfvermod, som en stolt

segervinnare mottager någon simpel och förödmjukad

motståndare. Man öfverenskom, att de britiska trupperna skulle

genast lemna Afghanistan, att Dost Mohamed och hans

familj skulle sändas tillbaka, att vid hans återkomst den

stackars Shah Sujah skulle få begifva sig till Indien eller

hvart han ville, och att några britiska officerare skulle

qvarlemnas i Kabul som gisslan för vilkorens uppfyllande.

Utrymningen egde ej rum genast, oaktadt den bistra

vintern stod för dörren och snön redan började falla tungt,

ödesdigert. A båda sidorna uppsköts och dröjdes.

Slutligen gjorde Akbar khan vårt sändebud ett nytt och

öfverraskande förslag. Det gick ut på, att de båda skulle

afsluta ett hemligt fördrag, förena sina krafter mot de andra

höfdingarne och behålla Shah Sujah på tronen med Akbar

khan som visir. Macnaghten nappade på den utkastade

kroken. Han hade förut inlåtit sig i underhandlingar med

alla de afghanska höfdingarne gemensamt. Nu samtyckte

han att ingå ett hemligt fördrag med en af höfdingarne i

syfte att jemte denne vända sina vapen mot de andra.

Det vore på en gång skamligt och fruktlöst att söka

försvara en sådan politik. Urskuldande omständigheter kunna

anföras, men det är glädjande att tänka, att de engelsmän

ej äro många, som under några omständigheter skulle

nedlåtit sig att ens lyssna till Akbar khans förslag.

Macnaghten fick dyrt plikta för sitt misstag. Följande

dagen på middagen begaf han sig ned till stranden af den

i närheten rinnande floden för att samtala med Akbar khan.

Tre af hans officerare följde honom. Akbar deremot var

omgifven af en hel skara vänner och anhängare, säkerligen

intet godt förebud. Många ord hade ej vexlats, förr än på

ett tecken eller en order af Akbar khan den britiske

kommissarien och hans officerare plötsligt anföllos och grepos

bakifrån. Nu följde en scen af vild förvirring, i hvilken

knappast någonting mer än den hemska katastrofen är

fullt klart och visst. Macnaghten brottades med Akbar

khan, hvilken sjelf gripit honom. Akbar drog då upp ur

bältet ett par pistoler, som Macnaghten nyss förut gifvit

honom, och sköt ned honom på stället, hvarefter hans följe

med blottade sablar kastade sig öfver liket och hackade

sönder det i bitar. Af de tre officerarne nedhöggs en på

stället. De båda andra tvungos att sätta sig upp på

afghanska hästar och bortfördes som fångar.

Det synes vara utredt, att Akbar khans förräderi, lågt

och uselt som det var, ej gick ut på annat än att sätta

sig i besittning af sändebudet och officerarne. Det var

först när de gjorde motstånd och sökte slita sig lösa och

ett alarmrop höjdes bland Akbars följeslagare, och de

engelska soldaterna kommo rusande ur sina kantoneringar

för att rädda Macnaghten, som Akbar, vild af raseri, ryckte

upp pistolerna ur bältet och sköt. Detta var den framställning

af saken, han sjelf gång på gång gaf. Förklaringen

gör dock ej de mörka slagskuggorna i Akbars karakter

mycket ljusare. Det fins ej den minsta anledning att tro, att

han skulle ryggat tillbaka för något förräderi eller någon

grymhet, som tjenade hans intressen. Men man måste

tillika komma väl i håg, att den stackars Macnaghten ej

skulle blifvit mördad, om han ej gått in på att inlåta sig

i underhandlingar med Akbar khan om ett förslag, till

hvilket en engelsk officer aldrig bort lyssna.

Den lilla britiska styrkan i kantoneringarna fick ej

förr än dagen derpå veta, att en olycka träffat

sändebudet. Den 24 december 1841 kom ett bref från en af de

fångna officerarne, åtföljdt af ett fredsförslag från

afghanhöfdingarne. Det är nu svårt att fatta, hur engelska

officerare kunnat samtycka att öppna underhandlingar med

Macnaghtens mördare, innan hans stympade kropp ännu

slutat blöda. Deremot är det lätt att förstå svårigheten

i deras ställning. General Elphinstone och hans

nästkommenderande öfverste Shelton voro öfvertygade, att det

skulle bli lika svårt att stanna der de voro som att hugga

sig ut genom de afghanska skarorna. Men många torde

det oaktadt ha tänkt, att de ej voro tvungna att

underhandla med afghanerna, att intet oundvikligt öde ålade dem

att antaga hvilka vilkor som helst, som segervinnarne funno

för godt att erbjuda dem. En framstående engelsk officer

gaf sina förmän råd i denna anda. Det var major Eldred

Pottinger. Pottinger uttalade sig i krigsrådet för att hugga

sig ut genom fiender och hinder så långt de kunde och dö

med vapen i hand. Men hans råd togs knapt ens i

öfvervägande. Det beslöts, att man skulle underhandla med

afghanerna, och att underhandla med afghanerna ville nu

säga det samma som att antaga de vilkor af hvad slag som

helst afghanerna funno för godt att föreskrifva sina

besegrade fiender. Under de nu följande underhandlingarna

vexlades några skriftliga meddelanden. Ett af dessa,

uppsatt af de engelska underhandlarne, innehåller ett vädjande

till de afghanska segervinnarne, hvilket torde vara alldeles

ensamt stående i historien om britiska underhandlingar

med väpnade fiender. »Vänner emellan bör råda en

mildhet och ett undseende, som ej hopar lidanden öfver den

svage.» Vänner! Vi vädjade till vänskapen hos

Macnaghtens mördare, till vänskapen hos den man, hvars fader vi

afsatt och drifvit i landsflykt. Ej hopa lidanden öfver

den svage! De svage voro engelsmännen! Man skulle

nästan tro sig läsa en jämmerfull klagan från någon svag

och hjelplös stam af halfblodsindianer, som vädjar till

ädelmodet och barmhertigheten hos öfvermodiga och

förtryckande herskare. Det var endast några dagar förut dessa

samma män ur Dost Mohameds egna händer mottagit hans

fruktade svärd. Nu kunde de endast bönfalla om litet

undseende och mildhet, hyste ingen tanke på motstånd och

tycktes ej längre veta, hur män skola dö.

Vi antogo de erbjudna vilkoren. Engelsmännen skulle

genast begifva sig bort från Afghanistan, utlemna alla sina

kanoner utom sex, som de fingo behålla till sitt försvar

under det sorgliga återtåget, äfvensorn hela krigskassan,

hvarjemte de skulle skriftligen förbinda sig att betala en

ytterligare summa för fri lejd åt den lilla armén under

dess marsch till Peshawur eller Jellalabad, och de skulle

ställa sex officerare som gisslan för vilkorens noggranna

uppfyllande. Dessa innehöllo tillika, att Dost Mohamed

och hans familj genast skulle ställas på fri fot och tillåtas

att återvända till Afghanistan. När konventionen var

undertecknad, frigåfvos de vid Macnaghtens mördande

tillfångatagna officerarne.

Återtåget från Kabul började. Det var midt i en

bister vinter. Engelsmännen måste bana sig väg genom det

förfärliga Kurd-Kabul-passet. Denna trånga klyfta

sträcker sig nära en svensk mil mellan bergkedjor så höga,

stupande och hemska, att solstrålarne om vintern knappast

ens några ögonblick på middagen kunna tränga dit ned.

Utför passet och midt igenom det störtade sig en skummande

elf med ett så forsande lopp, att icke en gång denna bistra

vinters köld förmådde isbelägga den. Snön låg alnsdjup

på marken, och de klippor och stenar i de olyckliga

vandrarnes väg, som stucko upp derutur, voro af frosten, hala

och slippriga. Snart började den hvita snön bli fläckad

och bestänkt med blod. Förfärligt som detta Kurd-Kabul-pass

var, var det dock endast till graden något värre än

den väg engelsmännen under två hela dagar måste passera

för att hinna det.

Den armé som bröt upp från Kabul räknade öfver

fyra tusen stridbara män, af hvilka dock europeerna

utgjorde det minsta antalet, samt dessutom tolf tusen lägret

åtföljande civile af alla slag. Många qvinnor och barn voro

der äfven: lady Macnaghten, den mördade kommissariens

fru; lady Sale, hvars tappre make försvarade det vid vestra

mynningen af Khyberpasset närmare indiska gränsen

belägna Jellalabad; hennes dotter mrs Sturt, som äfven snart

skulle bli enka; mrs Trevor och hennes sju barn samt

många andra beklagansvärda flyktingar. En vintermarsch

genom dessa klippöknar skulle äfven i fredstid varit hård

och farlig nog, men denna marsch måste verkställas midt

under något som var vida värre än vanligt krig. Vid

hvarje steg af marschen, hvarje öppning mellan klipporna

anfölls den olyckliga, i vild, brokig förvirring om

hvartannat blandade flyktinghopen af vilda fanatiker i stora

skaror, som med sina långa gevär och långa knifvar dödade

alla de kunde komma åt. Utmattade, sjuka och med

förfrusna fötter, kunde de engelska soldaterna endast göra ett

svagt motstånd. Män, qvinnor och barn, hästar, ponies,

kameler, de sårade, de döende, de döda, alla voro de

sammangyttrade i en enda kaotisk, nästan outredlig massa, på

alla sidor omgifven af djup snö och skoningslösa fiender.

Akbar khan visade sig ständigt på scenen under denna

skräckens marsch. Vid hvar enda öppning af vägen sågos

han och hans lilla skara vid horisonten, för att söka skydda

engelsmännen från fullkomlig undergång, påstod han sjelf,

för att frossa vid anblicken af deras elände och vaka öfver

att förstörelseverket riktigt grundligt utfördes, voro några

af de olyckliga engelsmännen benägna att tro. Hans

närvaro ingaf dock en del något hopp. Slutligen gjorde

Akbar engelsmännen det öfverraskande förslaget, att qvinnorna

och barnen skulle öfverlemnas åt hans bevakning och

under hans konvoj föras till Peshawur. Det fans ingen

annan utväg än att antaga förslaget. Qvinnorna och barnen

samt de gifta män, hvilkas hustrur voro med i denna

skara, togos ifrån armén och stäldes under Akbar khans

vård, och lady Macnaghten måste undergå tortyren af ett

personligt samtal med den man, som med egen hand dödat

hennes make. Akbar var vänlig i sina ord och förklarade

för den olyckliga enkan, att han skulle vilja gifva sin

högra arm, om den gerningen vore ogjord.

Marschen fortsattes, nya fasor började, nya likhögar

fläckade snön, och nu gjorde Akbar khan ett nytt

förslag. Han fordrade, att general Elphinstone, öfverste

Shelton och en officer till skulle öfverlemna sig åt

honom som gisslan. Han lofvade att i detta fall mer än

hittills uppbjuda sina bemödanden för att hålla de

fanatiska stammarna tillbaka och i Kurd-Kabul-passet förse

armén med proviant. Det fans ingen annan utväg än att

underkasta sig, och den engelske generalen blef sjelf, jemte

qvinnorna och barnen, en fånge i den obeveklige fiendens

händer.

Armén satte sig ännu en gång i marsch, denna gång

utan general. Snart blef det historien om en general utan

armé; inom kort funnos hvarken general eller armé. Det

tjenar till intet att förlänga en berättelse om idel fasor.

Den glesa återstoden af en armé inträngde i Jugdulluk-passet,

en mörk, trång, brant stig mellan höga, klippväggar.

De olyckliga vandrarne funno, att de fanatiska, oförsonliga

stammarna barrikaderat passet. Allt var förbi. Den sista

återstoden af Kabularmén förgicks i detta barrikaderade

pass. Det var en fälla; engelsmännen fångades deri. Några

få flyktingar undkommo blodbadet och voro på väg till

Jellalabad, der Sale och hans lilla armé höllo tappert stånd»

När de voro på ett par mils afstånd från Jellalabad, hade

antalet minskats till sex. Af dessa sex dödades fem af

marodörer under vägen. En enda hann Jellalabad för att

berätta den dystra sagan. Af en armé, som i allt räknat

sexton tusen, när den anträdde sin marsch, kom

bokstafligen blott en enda man tillbaka till Jellalabad. Det var

dr Brydon. Man skall forgäfves genomsöka historiens eller

diktens blad för att finna en tafla, som på ett mer skakande

sätt förtäljer om en förfärlig katastrof, än bilden af denne

enslige ryttare, den ende qvarlefvande af en armé, som

maktlös och vacklande i sadeln på en uttröttad häst en

dag visar sig utanför Jellalabads murar för att framföra

tidningen om vår skam och vår sorg.

Men här är också vändpunkten i historien. Allt det

öfriga är af gladare art. Jellalabads garnison hade före

dr Brydons ankomst erhållit en order att utrymma staden

och marschera tillbaka till Indien i öfverensstämmelse med

vilkoren i det fördrag, som i Kabul aftvungits Elphinstone.

General Sale vägrade dock att låta binda sig af ett

fördrag, hvilket, som han mycket riktigt antog, blifvit

aftvunget vår kommissarie och militärbefälhafvare »med

knifven på strupen». General Sales beslut var klart och enkelt.

»Jag ämnar försvara denna plats i regeringens namn, tills

hon ger mig motsatta order.» Detta Sales beslut var den

egentliga vändpunkten. Akbar khan belägrade Jellalabad,

Garnisonen höll ut oförskräckt. Sale och hans män afslogo

hvarje försök af Akbar att närma sig deras verk, och när

det slutligen blef med visshet kändt, att general Pollock

forcerade Khyberpasset för att marschera till deras

undsättning, gjorde de ett djerft utfall, tvungo den afghanske

höfdingen till batalj på öppna fältet och slogo honom i

grund. Innan Pollock, som tappert kämpat sig igenom

Khyberpasset, hunnit Jellalabad, hade den belägrande

armén blifvit slagen på flykten och sprängd. General Nott

i Kandahar var nu färdig att understödja generalerna Sale

och Pollock i hvarje rörelse mot Kabul, som indiska

regeringen kunde anbefalla eller godkänna. Den olycklige Shah

Sujah, som vi med så mycken pomp återuppsatt på hans

förfäders tron, hade emellertid försvunnit från skådeplatsen.

Han hade kort efter engelsmännens afmarsch blifvit

mördad i Kabul på befallning af några bland höfdingarne och

hans lik, afklädt sin kungliga skrud och sina juveler,

kastats i en vallgraf. Allt Shah Sujah hade oss att tacka

för var några veckors tom ståt och dåraktiga drömmar, ett

bittert uppvaknande och en neslig död.

Under tiden hade en ny generalguvernör anländt till

Indien. Lord Aucklands embetstid hade gått till ända.

Det fullkomliga misslyckandet af den politik, han i en för

sig och landet olycklig stund låtit förmå sig att följa, hade

under de senare månaderna i hög grad slappat hans mod

och handlingskraft. Han var en hederlig, varmhjertad man,

och alla de olycksbud, som slag på slag ingingo från

Afghanistan, föllo öfver honom med en förkrossande tyngd.

Hans enda bemödande tycktes gå ut på att så fort som

möjligt få alla våra trupper ut ur Afghanistan och för

alltid skaka dess stoft af våra fötter. Han var i sjelfva

verket en af olyckan bruten man.

Hans efterträdare lord Ellenborough var en med

Indiens affärer väl förtrogen man. Han hade vid

melbourneska ministerens fall med sir Robert Peel kommit in i

regeringen och ansågs ega stor både förmåga och kraft.

Hans personliga fallenhet låg åt det militära hållet, och

han hördes ofta säga, att lifvet i ett läger var det han

helst skulle önskat leda. Han var en man med stora och

i viss belysning skenbart glänsande egenskaper. Det låg

en viss orientalism i hans tal, hans ärelystnad och politik.

Han älskade prakt och dramatiska — elaka tungor sade

teatraliska — effekter. Lifvet var i hans ögon en

praktfull och lysande tablå, der han skulle velat vara

midtfiguren. Hans vältalighet var ofta af ett gripande och

högstämdt slag. Men om lord Ellenborough i några

hänseenden var en man med snille, var han tillika en man

hvars smak för tomma effekter ofta gaf honom utseende af

en charlatan. Han var en allvarlig och duglig man med

stark anstrykning af skådespelare, som äfven i det vigtigaste

ögonblick alltid tänkte på hur han skulle drapera sig med

den största effekten.

Lord Ellenboroughs utnämning helsades allmänt i

Indien som det lyckligaste val som kunde göras. Men de

som så trodde funno sig snart svikna. Lord Ellenborough

yttrade och skref några vackra fraser om nödvändigheten

att hämnas våra förluster och »återställa vår krigsära i all

dess forna glans», men endast för att strax derefter

tillkännagifva, att regeringens enda syfte vore att så fort som

möjligt och snart sagdt på hvad vilkor som helst draga

trupperna ut ur Afghanistan. Ett allmänt anskri höjdes i

Indien och bland trupperna i Afghanistan mot denna

utomordentliga politik. Engelsmän ville ej tro, att det var hans

allvar, och behandlade hela förklaringen som den ej blifvit

gjord. Så behandlade de också snart generalguvernören

sjelf. Han tillät befälhafvarne i Afghanistan att förena,

sina stridskrafter och rusta sig att gifva fienden en

allvarsam lexa. Förberedelserna togo ej lång tid, och nu

gingode emot fienden och slogo honom hvar han visade sig. Den

ena staden efter den andra återtogs, och den 15 september

1842 ryckte general Pollocks armé in i Kabul. Några

dagar derefter utfärdade den britiske generalen en order,

att den stora bazaren i Kabul, der den olycklige

Macnaghtens stympade qvarlefvor blifvit utstälda till beskådande

för den jublande folkmassan, skulle i grund nedrifvas som

en varaktig vedergällning för de brott, som der blifvit begångna.

Det återstod ännu att befria de fångar, som den

förfärliga januarinatten blifvit bortförda på Akbar khans

befallning. Det fans visserligen en britisk general, som var

benägen att lemna dem åt sitt öde och af innehållet i

lord Ellenboroughs depescher förklarade sig öfvertygad, att

fångarnes befrielse var »någonting för regeringen likgiltigt».

Bättre rådslag fingo dock nu öfverhand. General Pollock

yrkade på att ett försök skulle göras att befria fångarne,

innan trupperna återvände till Indien, och det var åt

mannen till ett af de fångna fruntimren, sir Robert Sale, han gaf

detta uppdrag. De af fångarne, som ännu voro i lifvet,

befriades med större lätthet än man väntat. Den stackars,

general Elphinstone hade för längesedan dukat under för

sjukdom och ansträngningar. Qvinnorna hade genomgått

sällsamma försakelser. De hade att utstå de tväraste

temperaturförändringar. De måste lefva af den gröfsta föda,

inhystes i bostäder i jemförelse med hvilka det sämsta

fängelse i ett civiliseradt land skulle ansetts för ett

verkligt praktrum, och sväfvade i en ständig oro och fruktan

för hvad komma skulle. De synas dock förvånande väl

hållit modet uppe och äfven i ögonblick af största fara

muntrat upp barnen med lek och ras. De blefvo under

bevakning af en af Akbar khans krigare bortförda till de

vilda obanade trakterna i Hindukuh. Deras väktare hade

dock börjat misstänka, att Akbar khans ställning var i det

närmaste hopplös, och låtit förmå sig att mot löfte om en

stor belöning och en lifstidspension hjelpa dem på flykten.

Han uppsade derför Akbar khan all tro och lydnad, ett

steg som han så mycket lättare kunde taga som

underrättelser nyss ingått, att emiren blifvit i grund slagen och

flytt, ingen visste hvart. Fångarne och deras eskort, nyss

deras fångvaktare och bevakning, anträdde sin resa till

general Pollocks läger och mötte under vägen en engelsk

ströftrupp, som blifvit utsänd för att uppsöka dem.

Ett helt annat slut fick episoden om de engelska

fångarne i Bokhara. Öfverste Stoddart, hvilken vid början af

alla dessa förvecklingar skickats till persiska lägret för att

uppfordra Persien att afstå från belägringen af Herat,

afgick derefter i en ny beskickning till Bokhara. Emiren

kastade Stoddart i fängelse. Kapten Conolly åtog sig då

att söka befria Stoddart, men lyckades endast att få dela

hans lidanden och slutligen hans öde. Dr Wolff, den

ryktbare resanden och missionären, begaf sig nu dit på eget

bevåg, i hopp att kunna rädda de olyckliga fångarne, men

fick vid sin framkomst veta, att de alldeles nyss blifvit

dödade. Deras dödssätt är ej med visshet kändt, men det

är näppeligen något tvifvel om, att de afrättades samma

dag på emirens befallning.

Den 1 oktober 1842, jemt fyra år efter utfärdandet af

den lord Aucklands proklamation som tillkännagaf och

sökte rättfärdiga interventionen för Shah Sujahs

återuppsättande på tronen, utfärdade lord Ellenborough en annan

proklamation, som tillkännagaf det fullkomliga misslyckandet

och uppgifvandet af hans företrädares politik. Lord

Ellenborough förklarade der, att hvarje försök »att påtvinga

ett folk en furste mot dess vilja vore lika stridande mot

Englands politik som mot dess konstitutionella grundsatser».

Britiska regeringen skulle derför erkänna hvarje styrelse

som afghanerna sjelfva gåfvo sig; de britiska trupperna

skulle dragas tillbaka ur Afghanistan och indiska

regeringen »nöja sig med den gräns naturen synes ha anvisat

för dess välde». Dost Mohamed frigafs ur fångenskapen

och var inom kort ännu en, gång herskare i Kabul. Så

slutade historien om vår expedition för ordnande af

Afghanistans inre förhållanden.

FEMTE KAPITLET.

Peels styrelse.

»Året 1843», sade O"Connell, »är och skall bli det stora

upplösnings-året.» Visst är i alla händelser, att O"Connell

detta år 1843 var den mest framstående politiker i detta land

som aldrig suttit i regeringen. O"Connell var allt igenom

en celt. Han egde hela den hänförelse, de hastigt vexlande

sinnesrörelser, de lidelsefulla, öfverdrifna känslor af

tillgifvenhet och hat, den likgiltighet för noggrannhet i

uppgifter, den benägenhet att förvexla intryck med

sakförhållanden, det uppbrusande lynne och alla de öfriga egenskaper,

som äro särskildt utmärkande för celten. Såsom talare i en

folkförsamling, såsom talare på ett massmöte har han

sannolikt aldrig haft sin like i detta land. Han hade många

af de fysiska förutsättningarna för framgång på talarens

fält. Han hade en herkulisk gestalt, ett ståtligt yttre, ett

ansigte som lätt och verkningsfullt kunde uttrycka de

plötsligaste vexlingar i lynne och stämning, och en röst

som, enligt samstämmigt intyg af alla som hört den, i styrka

och välljud nästan stod oupphunnen. Dess kraft, dess

patos, dess passionerade glöd, dess musik ha i uttryck af

ordentlig förtjusning skildrats af män som afskydde

O"Connell och som, om de kunnat, skulle velat frånkänna honom

alla anspråk på offentlig uppmärksamhet äfven hvad rösten

beträffar. Han talade utan egentlig förberedelse och hade

naturligtvis alla bristerna af ett sådant föredrag. Han

gjorde sig skyldig till omsägningar och vårdslöshet i sin

periodbyggnad och lät ej sällan i sin ifver hänföra sig till

öfverdrift, stundom äfven till bombast. Men han hade å

andra sidan äfven den ovanliga framgång, som belönar den

talare, hvilken kan yttra sig utan förberedelse. Hans ord

gingo ständigt rakt till hans åhörares hjertan. När han

första gången kom in i underhuset, var han nära

femtiofyra år gammal. Många togo för gifvet, att den

egendomliga stil han utbildat först under sin advokatpraktik inför

irländska juryer och sedermera i brandtal till irländska

folkmassor måste göra fullkomligt fiasco inför det

osympatetiska och fordringsfulla underhuset. Men det är icke dess

mindre visst, att O"Connell blef en af sin tids lyckligaste

parlamentstalare.

Vid genomdrifvandet af katolikernas emancipation hade

han spelat hufvudrollen. Den måste inom kort ha blifvit

genomdrifven äfven om O"Connell aldrig lefvat; men att

den just då genomdrefs, var en följd af O"Connells

oförfärade agitation. O"Connell och det irländska folket sågo,

att katolikernas emancipation var en eftergift mera åt en

yttre påtryckning än åt rättvisan. Det kan derför ej

förvåna, om de trodde, att en påtryckning skulle kunna

uträtta det samma äfven i fråga om unionens upplösning.

Det är ej heller någon anledning att betvifla, att O"Connell

sjelf trodde på möjligheten att genomföra sin plan. Vi

äro nu benägna att föreställa oss unionen mellan England

och Irland såsom någonting gammalt och ärevördigt. Och

likväl hade den knapt i trettio år funnits till, då O"Connell

inträdde i parlamentet. O"Connell föreföll den helt enkelt

som ett nyhetsmaken, hvilket endast tillkommit derigenom,

att en minoritet af engelsmän med hotelser och mutor

tvungit den på en majoritet af irländare. Han insåg

möjligheten att bilda ett mäktigt parti i parlamentet, i hvars

makt det stod att samverka med alla engelska partier utan

att sammansmälta med något, sålunda hålla vågskålen

mellan partierna och afgöra ministerers öde. Han trodde,

att om under ett konstitutionelt statsskick fyra femtedelar

af en nation ville en sak och lugnt, ihärdigt och energiskt

uttryckte sin vilja, denna förr eller senare måste bli

segrande.

O"Connell var i många hänseenden olik nyare irländska

nationalister. Han var i botten liberal. Han var en

svuren motståndare till negerslafveriet, en orubblig

frihandlare, en varm vän till folkupplysning, en fiende till

all öfverdrift, en hatare af strejker och en anhängare af

religiös likställighet öfverallt och under alla förhållanden.

Han predikade den strängt konstitutionella agitationens

lära och förklarade, att ingen reform vore värd utgjutandet

af en enda droppe blod. Man. kan med skäl fråga, hur

det kom till, att O"Connell med alla dessa förträffliga

egenskaper, som alla lefnadstecknare och granskare nu tillägga

honom, var så afskydd af det stora flertalet af engelska

folket. En orsak är otvifvelaktigt den, att O"Connell för

sina politiska syften med flit återuppväckte och

upparbetade det nästan utslocknade nationalhatet mellan celt

och sachser. Ordet »sachser» som ett politiskt vedernamn

kan sägas ha blifvit uppfunnet af honom. Bland

engelsmän råder en allmän åsigt, att alla Irlands olyckor, alla de

svårigheter som åtfölja föreningen mellan de båda länderna,

liaft sin rot i detta celtens starka, djupt ingrodda hat till

sachsern. Och likväl var O"Connell i intet hänseende en

revolutionär. Om de irländska insurgenterna af 98 talade

han med en lika häftig ofördragsamhet, som de mest

fördomsfulla engelska tories talade om honom sjelf. En Tone,

en Emmet, en Fitzgerald, dessa män, som en så stor del

af irländska folket snart sagdt afgudade, voro i O"Connells

ögon endast »ett band af förbrytare». Hans teori och

politik voro, att Irland skulle räddas genom en diktatur,

anförtrodd åt honom sjelf.

Han hade bildat sig ett parlamentariskt system, med

hvars tillhjelp han ville komma repeal-frågan närmare inpå

lifvet. Han skaffade sina söner, brorsöner och trogna

anhängare platser i underhuset. Han hade ett nästan

oinskränkt välde öfver de irländska valkretsarna, och när helst

en ledighet uppstod, skickade han valmännen genast en

repealkandidat. Han inskärpte alltid hos sitt parti

nödvändigheten af ordning och lugn. Och då han ämnade

drifva sin agitation helt och hållet med biskoparnes och

presternas hjelp, kunde han ej heller, hade han än aldrig

så gerna velat, drifva den annat än med fredliga medel.

»Den som begår ett brott stärker fienden», var en grundsats,

som han aldrig tröttnade att inskärpa hos sina anhängare.

Nykterhetsrörelsen, som med så märkvärdig och hastig

framgång börjats af pater Mathew, blef genast ett redskap

i O"Connells hand. Han uppmanade sina anhängare att

sluta sig till den och talade alltid med stolthet om sin

»präktiga armé af Teetotalers». Han satte i gång detta,

agitationssystem medelst massmöten, som sedan hans tid

regelbundet införts ibland oss som en hufvudbeståndsdel af

hvarje politisk organisation för ett bestämdt syftemål. Han

stiftade i Dublin en repeal-förening, som höll sina

sammanträden på Burgh Quay i en lokal som han kallade

Conciliation Hall. De namnkunniga massmötena höllos

vanligen en söndag på någon öppen plats, merendels vald

för sina historiska minnen och sina pittoreska omgifningar

af kullar och glittrande vatten. På sommarmorgonen från

tidigaste dagbräckningen strömmade »repealers» i massor

till mötesplatsen. De kommo från alla delar af den

kringliggande trakten på många mils afstånd, vanligen i ordnade

skaror, anförda af sina sockenprester. Innan mötet började,

hölls gudstjenst inom hvarje flock.

Det behöfver knapt sägas, att O"Connell sjelf alltid

var dagens förnämste talare. Hans präktiga stämma gjorde

det möjligt för honom att åstadkomma hvad intet snille och

ingen vältalighet allena skulle förmått. Han kunde låta

sitt minsta ord med fulltonig klang ljuda ut öfver den

väldiga församlingen ända till den yttersta kretsen af denna,

åhörarmassa han ville röra. Han beherskade den med

trollmakten af ett oinskränkt välde. Han var förtrogen

med alla skiftningar i lynne och stämning hos sitt folk;

att tala till det föll sig derför helt naturligt för honom.

Han kom sina åhörare att kikna af skratt, han kom dem

att gråta, han kom dem att knyta händerna af harm.

Liksom dagrarna och skuggorna på ett fält, så aflöste

hvarandra de skiftande intrycken af hans vältalighet i

åhörarnes sinnen. Han beherskade sitt auditorium lika

fullständigt som en utmärkt kapellmästare hvart enda instrument

i sin orkester.

De folkskaror som besökte dessa massmöten kommo i

ett slags militärisk ordning och voro underkastade en viss

militärisk disciplin. Vid mötet på Tarahöjden, der

O"Connell stod bredvid den sten, som säges ha användts vid de

gamla irländska konungarnes kröning, skola efter beräkning

af tillförlitliga och osympatetiska ögonvitnen ej mindre än

250,000 menniskor varit samlade. Man kan ej förtänka

regeringen, att hen fann det i hög grad farligt att tillåta sådana

ofantliga folksamlingar, ordnade på militärisk fot och

stående under oinskränkt ledning af en enda man, som öppet

erkände, att han sammankallat dem för att visa England,

hvilken makt dess statsmän skulle ha emot sig, om de

fortfarande afsloge Irlands fordran om unionens upplösning.

Regeringen beslöt slutligen att blanda sig i saken. Ett möte

var utlyst att hållas i Clontarf söndagen den 8 oktober 1843.

Clontarf ligger nära Dublin och är namnkunnigt i Irlands

historia som scenen för en stor seger öfver danskarne. Det var

meningen, att detta möte skulle i deltagarnes antal och

demonstrationens allvar öfvergå det vid Tara. Men lördagen

den 7, således endast en dag före den till mötets hållande

utsatta tiden, utfärdade lordlöjtnanten en proklamation som

förbjöd mötet, såsom »egnadt att väcka en rimlig och väl

grundad farhåga,» att dess syfte vore »att medelst skrämsel

och utveckling af fysisk styrka genomföra förändringar i

rikets lagar och författning». O"Connells makt öfver folket

visade sig aldrig tydligare än i det välde han ännu i detta

kritiska ögonblick förmådde utöfva. Han förklarade, att

lordlöjtnantens order måste åtlydas, att mötet ej finge ega

rum och att folket måste återvända till sina hem. Den

»okrönte konungen», såsom några af hans beundrare älskade

att kalla honom, åtlyddes, och intet möte blef hållet.

Från detta ögonblick var dock repeal-agitationens stora

makt bruten. Det var nu klart, att han ej ämnade anlita

styrkans makt. De unga och eldiga bland den store

agitatorns anhängare förlorade all tro på honom. Alla de

storartade demonstrationerna förlorade sitt värde, när det

blef med visshet kändt, att de endast voro demonstrationer

och aldrig skulle leda till något praktiskt resultat.

Regeringen lät genast åtala O"Connell och några af

hans förnämsta medhjelpare. De anklagades för en

sammansvärjning med syfte att väcka missnöje bland hennes

majestäts undersåtar samt egga dem till hat och förakt för

rikets styrelse och författning. Juryn förklarade O"Connell

och de flesta af hans medhjelpare skyldiga, och han

dömdes till tolf månaders fängelse och 2000 punds böter.

Domen öfver de andra utföll lindrigare. O"Connell vädjade

till öfverhuset. Emellertid utfärdade han en proklamation

till irländska folket med uppfordring till det att förhålla

sig fullkomligt stilla och ej begå något brott mot lagen.

»Hvar och en», sade han i en af sina proklamationer, »som

gör sig skyldig till det minsta störande af lugnet, är en

fiende till mig och Irland.» Irländska folket följde

bokstafligen hans uppmaning och höll sig fullkomligt stilla.

O"Connell och hans förnämsta anhängare insattes i

Bichmondfängelset i Dublin. Ransakningen hade af

flerehanda anledningar blifvit fördröjd, och domen afkunnades

ej förr än den 24 maj 1844. Vadet till öfverhuset upptogs

till behandling följande september, domen upphäfdes, och

O"Connell och hans vänner sattes på fri fot. När

öfverhusets dom blef bekant, utbröt en storm af glädjeyttringar

på Irland. Illuminationer, banketter, möten och

festprocessioner aflöste hvarandra. De gamla försäkringarna om

trohet och bistånd förnyades, medan han å sin sida allt jemt

försäkrade, att stunden för unionens upplösning närmade

sig. Men hans regeringstid var slut. Hans helsa blef med

hvar dag allt bräckligare. Han greps af ett djupt svårmod.

Han tycktes numera blott ha en önskan qvar, den att få

sluta sin stormiga bana i Rom. Han längtade att få lägga

sig ned i skuggan af St. Peters dom och hvila och dö der.

Hans ungdom hade varit utsväfvande i mer än ett

hänseende, och han hade länge varit beherskad af en djup

ånger. Han hade dödat en man i en duell och hemsökts

under hela sitt öfriga lif af samvetsagg öfver handlingen,

oaktadt den i sjelfva verket påtvungits honom och han

endast handlade såsom hvar och en annan på hans tid

skulle handlat under samma omständigheter. Men nu på

gamla dagar och med aftagande kraft strömmade minnena

af alla hans ungdoms och kraftiga mannaålders förvillelser

in på honom, och han längtade att lindra deras styng med

Roms heliga inflytelser. Han skyndade till Italien och

hann Genua. Här sveko honom helt och hållet krafterna,

och han dog, ännu långt från Rom, den 15 maj 1847.

Några vigtiga steg i den sociala lagstiftningens

utveckling tillhöra äfven den peelska ministerens historia. Den

parlamentsakt, som helt och hållet förbjöd qvinnors och unga

flickors användning i grufvor, blef oundgängligt nödvändig

i följd af de förfärliga saker som kommo i dagen vid de

undersökningar, som anstäldes af en för ändamålet nedsatt

kommission. Denna kommission tillsattes på yrkande af

den då varande lord Ashley, sedermera bättre känd under

namnet lord Shaftesbury, en man som under ett långt lif

egnat sig helt och hållet åt arbetet att sprida litet ljus i

de fattiga klassernas lif och lätta deras bördor. I några

kolgrufvor användes qvinnor bokstafligen till lastdjur. Lord

Ashley hade den lyckan och hedern att för alltid göra slut

på detta skändliga slag af arbete genom 1842 års akt,

hvilken förklarade, att efter en viss kortare tid ingen qvinna

eller ung flicka skulle få användas i grufvor af något slag.

Mindre lycklig var lord Ashley i sitt försök att få

tiden för qvinnors och barns arbete i fabrikerna inskränkt

till tio timmar om dagen. Genom en kraftig årlig

agitation rörande fabriksarbetet i allmänhet hade han lyckats

bringa saken derhän, att regeringen inledde en lagstiftning

i ämnet. Hon framlade först en bill, som satte

inskränkningen af barns sysselsättning i fabrikerna i förbindelse

med en plan till obligatorisk undervisning för barnen, och

derefter en annan, som slutligen blef 1844 års fabriksakt.

Det var under behandlingen af denna senare bill som lord

Ashley gjorde sitt fruktlösa försök att få införd en

begränsning af qvinnornas arbete till tio timmar. Billen minskade

arbetstiden för barn under tretton års ålder och bestämde

den till sex och en half timmar om dagen, utsträckte något

tiden för deras dagliga undervisning och innehöll äfven en

mängd andra nyttiga och helsosamma bestämmelser.

Grundsatsen om lagstiftningens mellankomst för skydd af de i

fabrikerna sysselsatta barnen hade dock redan blifvit

uppstäld genom 1833 års akt, och lord Ashleys agitation hade

endast skaffat den en vidsträcktare tillämpning. Den har

sedermera gång på gång blifvit ytterligare utsträckt.

Många andra åtgärder af sir Robert Peels regering

väckte bitter strid och oro. Bland dem förtjenar särskildt

nämnas hans bill om statsunderstöd till det katolska

colleget i Maynooth, ett seminarium för unga män, som tänkte

ingå i kyrkans tjenst. Understödet var ingenting nytt, då

colleget redan före unionen fått ett sådant. Hvad sir

Robert Peels regering föreslog var endast att göra det

otillräckliga tillräckligt och sätta anstalten i stånd att

underhålla sina byggnader och uppfylla det ändamål, för hvilket

den var stiftad. Det ministeriella förslaget framkallade en

storm af bigott förbittring öfver hela landet. Peel

lyckades dock drifva igenom sin bill, oaktadt nära hälften af

hans eget parti röstade emot den i andra läsningen.

Maynooth-anslaget mötte opposition ej blott i huset,

utan äfven inom ministeren sjelf. Gladstone, hvilken på

ett utmärkt sätt skött sin post först som vice-president och

sedan som president i handelsbyrån, utgick ur ministeren i

följd af detta förslag. Han handlade må hända med en

allt för ömtålig principtrohet. Han hade skrifvit en bok om

förhållandet mellan kyrkan och staten, och han trodde ej

att de åsigter han uttalat i denna bok tilläto honom att

låna sin medverkan till den ministeriella åtgärden. En del

gamla stadiga politiker blefvo skandaliserade, många

smålogo, ej så få hånade. På allmänheten deremot gjorde den

anda af oegennytta, som dikterat den unge statsmannens

handling, ett godt intryck.

Deremot understödde Gladstone en annan af Peels

åtgärder, som väckte mycket missnöje, den s. k.

Queens-colleges-planen. Regeringens förslag gick ut på inrättandet

af tre colleges i Irland, ett i Cork, ett annat i Belfast, ett

tredje i Galway, samt deras införlifvande som filialanstalter

med ett nytt universitet, som skulle få namnet »Queen"s

university» på Irland. Undervisningen i dessa högre

läroanstalter skulle vara rent verldslig. Ingenting kunde vara

förträffligare än Peels och hans kollegers afsigter. Peel

genomdref sin bill, men från båda sidorna af huset och från

det yttersta partiet i båda kyrkorna kom en kraftig protest

mot förslaget att skilja den verldsliga från den religiösa

undervisningen.

En liten gärd af rättvisa mot ett mycket förorättadt

och sedan länge förtryckt religiöst samfund gafs äfven utan

att möta någon svårighet af sir Robert Peels regering.

Det var billen om afskaffande af en ed, hvarigenom judarne

utestängdes från vissa kommunala embeten. En jude kunde

vara förste sheriff i ett grefskap, eller sheriff i London,

men med en inkonseqvens som var lika löjlig som

trångsinnad hindrades han att bli mayor, ålderman eller ens

medlem af kommunalrådet. Den ed han måste aflägga

innehöll nemligen orden »på en kristens sanna tro.» Lord

Lyndhurst, nu lordkansler, framlade en bill om

undanrödjande af denna orimliga anomali, och öfverhuset, som

hittills hårdnackadt förkastat alla dylika förslag, antog det

utan någon svårighet. I underhuset, som under föregående

sessioner fruktlöst arbetat på reformens genomförande, gick

det naturligtvis med ännu större lätthet igenom.

Bank-charter-akten, som skilde sedelutgifningen från

vexelafdelningen inom Englands bank, inskränkte

utgifvandet af banknoter till ett bestämdt belopp af valutor,

föreskref att hela den utelöpande sedelstocken hädanefter skulle

grunda sig på metallisk valuta och förbjöd upprättandet af

några nya sedelutgifvande banker, är en karakteristisk och

vigtig åtgärd af Peels regering. Peel ha vi äfven att tacka

för inkomstskattens införande i sin nuvarande form — en

tvifvelaktig vinst. Frågan om den literära eganderätten

tog omsider ett steg framåt. Jernvägarna underkastades en

reglerande lagstiftning. Jernvägsmanien och jernvägspaniken

tillhöra äfven denna rörliga tid. Jernvägsspekulationen

steg ända till galenskap. En eller ett par lyckliga

spekulanters glänsande framgångar förvredo hufvudet på

hela samhället. Det tycktes en tid nästan ha blifvit en

nationel trosartikel, att landets förmåga att absorbera nya

jernvägsplaner och göra dem vinstgifvande var obegränsad

och att en person för att skapa sig en förmögenhet endast

behöfde taga aktier uti någonting.

Ett sällsamt drag hos tiden var utbrottet af de så

kallade Rebecka-oroligheterna i Wales. Dessa oroligheter

hade sin grund i folkets missnöje och förbittring öfver den

stora tillväxten af tullbommar och tullafgifter på de

allmänna landsvägarna. Någon, så påstods det, hade träffat

på ett ställe i Genesis, som gaf ett motto åt deras besvär:

»Och de välsignade Rebecka och sade till henne . . . må din

afkomma besitta deras port som hata dem.» De företogo

sig derför att på ett mycket handgripligt vis sätta sig i

besittning af deras portar som hatade dem. Folkhopar,

anförda af till qvinnor utklädda karlar, förstörde

vägbommar och skingrade sig sedan hastigt. Blod spildes under

sammandrabbningarna med polis och soldater. Slutligen

lyckades regeringen qväfva oroligheterna, men hade tillika

den klokheten att tillsätta en kommission för undersökning

om orsakerna till ett så allvarsamt utbrott, och

kommissionen fann äfven snart, att till grund för upphetsningen

låg ett mycket verkligt missförhållande. Jordbruksarbetarne

och de små jordbrukarne voro fattiga och

vägtullarna i hög grad tryckande och trakasserande. Regeringen

förfor skonsamt med de flesta af de fångna orostiftarne och

vidtog på lagstiftningsväg åtgärder, som afhjelpte de mest

tryckande besvären.

Peels minister hade äfven egna krig. Scinde annekterades

af lord Ellenborough i följd af de tvister, som

uppstått mellan oss och emirerna, hvilka vi beskylde för

trolöshet. Peel och hans kolleger godkände annekteringen;

ingen af dem tyckte om den, men de sågo ej någon utväg

att göra om den. En liten tid derefter gingo sikherna öfver

Setledj och inföllo på vårt område. Sir Hugh Gough,

sedermera lord Gough, utkämpade flere hårda strider med

dem, innan han kunde besegra dem, och äfven då blefvo de

endast för ögonblicket besegrade.

Ett ögonblick var det till och med mycket nära, att

vi fått ett vida allvarsammare krig mycket närmare våra

egna kuster, i följd af den tvist som uppstod mellan vårt

land och Frankrike rörande Tahiti och drottning Pomare.

Drottning Pomare var herskarinna öfver ön Tahiti i

Söderhafvet, kapten Cooks Otaheiti. Hon hade blifvit

öfvertalad eller tvingad att ställa sig och sitt rike under

Frankrikes beskydd, ett steg som var hennes undersåtar i hög

grad misshagligt. Någon ovilja visades de på ön bosatta

fransmännen, och den franske amiralen, som öfvertalat eller

tvungit drottningen att ställa sig under franskt beskydd,

visade sig nu plötsligt utanför kusten och uppmanade henne

att hissa den franska flaggan öfver sin egen. Då hon

vägrade, verkstälde han genast en landstigning på ön, firade

ned hennes flagga, hissade Frankrikes i stället och

förklarade ön för franskt område. Hans handling blef genast

desavuerad af franska regeringen. Men drottning Pomare

hade vändt sig till drottningen af England med begäran

om hjelp. Medan de hetsiga hufvudena å båda sidorna om

engelska kanalen visade hvarandra tänderna, fick saken ett

ännu betänkligare utseende derigenom, att den franske

kommendanten lät gripa en engelsk missionär vid namn

Pritchard, hvilken ända till Pomares afsättning varit vår

konsul på ön. Pritchard kastades i fängelse och frigafs

endast för att förvisas från ön. Han kom hem till

England med sin berättelse, och hans ankomst blef signalen

till ett utbrott af förtrytelse i hela landet. Franska

regeringen samtyckte till slut att godtgöra Pritchard för

hans lidanden och förluster. Drottning Pomare blef till

namnet återuppsatt på tronen, men det franska beskyddet

blef i verkligheten det samma som ett omedelbart välde

öfver ön. Hon dog tretiofyra år derefter, och hennes död

återkallade i den engelska allmänhetens minne det

förhållandet, att hon en gång så när hade blifvit orsak till ett

krig mellan England och Frankrike.

Ashburton- och Oregonfördragen tillhöra likaledes

historien om Peels förvaltning. Ashburtonfördraget, dateradt

den 9 augusti 1842, reglerar den nordvestra gränsen mellan

de britiska provinserna i Nordamerika och Förenta staterna.

Mer än en gång hade tvisten om gränslinien i

Oregon-området varit nära att föranleda ett krig mellan England

och Förenta staterna. Den 15 juni 1846 afgjorde

Oregonfördraget denna fråga åtminstone för ögonblicket. Vancouvers

ö förblef i Storbritanniens ego, och den fria sjöfarten på

Columbiafloden betryggades. Frågan upptogs å nyo 1871,

men blef då slutgiltigt afgjord genom tyske kejsarens

skiljedom.

Under Peels tid uppfånga vi en sista skymt af den

namnkunnige polarfararen sir John Franklin. Han

afseglade den 26 maj 1845 med sina båda fartyg Erebus och

Terror på den expedition, som skulle bli hans sista. Sedan

dess hördes han aldrig mera af.

SJETTE KAPITLET.

Ligan mot spannmålslagarna.

Den namnkunniga spanmålslagen af 1815 var en kopia

af 1670 års spanmålslag. Den förra pålade införseln af

utländsk spanmål en tull, som var liktydig med förbud.

Hvete fick utföras mot en tullafgift af en shilling pr quarter,

men all införsel deraf var i verkligheten förbjuden, tills

hvetepriset hunnit 80 shillings pr quarter. 1815 års

spanmålslag, som i stor brådska genomdrifvits, stängde sålunda

helt och hållet våra hamnar för importen af utländsk

spanmål, tills priset på den egna varan stigit till den

magiska siffran af 80 shillings pr quarter. Lagen blef i största

hast antagen, oaktadt de mest allvarliga petitioner från

handels- och fabriksklasserna. Oroligheter utbröto på många

ställen i landet, och i London egde nere gatupplopp rum.

Efter denna 1815 års lag antogos efter hvart annat

glidande skalor, gående ut på införande af föränderliga

spanmålstullar, så att tullen på importeradt hvete sjönk i

samma mån priset på den inhemska varan steg. Principen

som låg till grund för alla dessa åtgärder var den samma.

Den hvilade på den satsen, att odlaren i första rummet

skulle ha fördel af den växande grödan och att tills han

försäkrat sig om en vacker vinst, allmänheten ej hade någon

rätt till nedsättning i priset på sin föda. När skörden var

god och den gyllene afkastningen ymnig, då greps

landtmannens själ af dystra farhågor, och han uppfordrade ifrigt

parlamentet att skydda honom mot olyckan att nödgas sälja

sin spanmål något billigare än under hungerår. Han

mäktade ej inse, att om landets välmåga i allmänhet höjdes,

äfven han måste skörda fördel deraf.

En rörelse mot spanmålslagarna började i London. En

förening emot dem, en Anti-Corn-Law-Association i liten

skala, bildades. Listan öfver dess medlemmar innehöll

namnen på mer än tjugu parlamentsledamöter, och

samfundet såg en tid kraftigt och lofvande ut. Det blef dock

ingenting af det. London har aldrig varit någon fruktbar

mark för agitationer. Det har knappast någonsin vid någon

stor kris skapat eller representerat Englands allmänna

mening. En ny medelpunkt för operationerna måste uppsökas,

och 1838 hölls i Manchester ett möte för att öfverlägga om

de åtgärder, som voro nödvändiga för att få de förhatliga

lagarna upphäfda. Manchesters handelskammare beslöt en

petition till parlamentet emot spanmålslagarna. Härmed

var anti-corn-law-agitationen satt i gång, och från den

stunden tilltog den allt mer i betydenhet och styrka. Möten

höllos i nere städer i England och Skotland, och föreningar

bildades öfverallt för att samverka med den rörelse,

som hade sitt högqvarter i Manchester.

Den nominelle ledaren för frihandelspartiet i

parlamentet var i många år Charles Villiers, en man af

aristokratisk härkomst och samhällsställning, med stor förmåga

och osviklig trohet mot den sak han förfäktade. Villiers

väckte gång på gång i underhuset motion om spanmålslagarnas

fullständiga upphäfvande. Hans vältalighet och

logiska skärpa i bevisningen bidrogo i hög grad att fästa

landets uppmärksamhet på saken och tillvinna den ej så få

anhängare. Men Villiers hade i hela sitt lif kunnat hålla

på med att väcka motioner och tvinga underhuset att rösta

öfver frågan om frihandel eller skydd utan att komma sitt

mål synnerligt närmare," hade ej landet och särskildt de

stora fabriksstäderna i norden på ett helt annat sätt

upptagit och gjort den till sin egen. Anda till antagandet af

lord Greys reformbill hade dessa städer ingen representationsrätt

i parlamentet. Men från den stunden tycktes de

ha föresatt sig att taga skadan igen för sin långvariga

uteslutning från parlamentet genom att taga landets

styrelse i egna händer. Manchester, Birmingham och Leeds

spela nu en ej mindre vigtig roll i nationens lif än före

frihandelns införande, men de äro ej längre i besittning af

den öfvermakt, de då hade. Den tiden stod stad emot land;

Manchester representerade städerna och hela det

konservativa intresset, en tid nästan hela godsegarintresset,

landsbygden. Med Manchesterskolan, som den kallades, började

ett nytt slag af folkagitation. Till denna tid betydde

agitation det samma som vädjande till lidelserna, och i

väckande af lidelserna hade hon sin näring.

Manchesterskolan införde den agitation, som endast vädjade till

förnuftet och förnuftsskäl, som upprörde sinnena mera med

aritmetiska siffror än med oratoriska bilder och omvände

massmöten till nationalekonomiens läror.

Rörelsens verklige ledare var Richard Cobden. Cobden

tillhörde de små sjelfegande jordbrukarnes klass. Han

hade endast fått en nödtorftig bildning. Fadern dog

medan den store frihandlaren ännu var helt ung, och Richard

kom då till en farbror i London, som hade en grosshandelsaffär

i city, och anstälde honom på sitt kontor. Cobden

blef sedermera delegare i en Manchesterfirma, som gjorde

affärer i tryckta kattuner, och reste allt emellanåt för husets

räkning. Han var mycket road af att resa, men alls icke

som den vanlige turisten färdas. Hvad Cobden

intresserade sig för var ej landskapssceneriet eller konsten eller

pittoreska ruiner, utan menniskorna. Han studerade de

olika ländernas tillstånd, så vidt det inverkade på deras nu

lefvande män och qvinnor och genom dem på framtiden.

På allt hvad han såg fäste han en vaken och forskande

blick: han såg med egna ögon och tänkte med eget hufvud.

Hvart han kom, ville han lära något. Han egde i hög

grad denna egendomliga förmåga, som några stora män af

helt annat skaplynne än han äfvenledes egt, förmågan

att från hvar och en, med hvilken dess innehafvare

kommer i beröriag, utpressa något bidrag till sitt

kunskapsförråd. Cobden kunde lära något af alla. Han gjorde

mycket vidsträckta resor på en tid, då en resa var förenad

med långt större svårigheter än nu. Han gjorde sig

förtrogen med Europas flesta länder, med många delar af

orienten och, hvad som då ansågs för någonting mindre

vanligt, äfven med Förenta staterna och Canada. Han

studerade dessa länder och besökte många af dem på nytt

för att kunna jemföra äldre och senare intryck.

När han var omkring trettio år gammal, började han få

ett visst namn som författare till broschyrer mot några af

den gamla statskonstens älsklingsläror, såsom den om den

europeiska jemvigten, nödvändigheten att underhålla en

statskyrka på Irland, vigten af att ej tillåta att något krig

pågick i Europa utan Englands inblandning och andra dylika

dogmer. Det muntliga ordet var dock hans bästa vapen.

Om talarkonsten vore ett praktiskt yrke och ej en konst,

det vill säga, om måttstocken för dess bedömande låge

i dess framgång och ej i dess form, då skulle man på

goda skäl kunna påstå, att Cobden var en af de största

talare England någonsin haft. Ingen kunde öfverträffa

honom i förmåga att öfvertyga. Hans sätt var enkelt,

mildt och allvarligt. Det var rättfram och osökt, och

uppriktigheten af hans öfvertygelse lyste igenom allt hvad han

sade. Det vände sig till åhörarens omdöme och förnuft

och tycktes vilja taga hans parti mot hans egna fördomar.

Cobdens sätt att framföra hvad han hade att säga var

nästan alltid den vanliga samtalstonens, men han hade en

klar välljudande stämma med en viss dämpad styrka, som

satte honom i stånd att utan ansträngning göra sina ord

tydligt hörda i de stora församlingar han ofta måste tala

till. Hans tal voro fulla af omvexling. Han belyste

hvart enda bevis med exempel, hemtade ur hans egen

personliga erfarenhet eller de böcker han läst, och dessa

exempel voro alltid passande, slående och intressanta. Han hade

ett stort förråd af glädtig och anslående humor, och han

talade den enklaste och renaste engelska. Han begagnade

aldrig ett onödigt ord och förfelade aldrig att göra sin

mening fullt klar och tydlig. Många afgjorda motståndare

till Cobdens åsigter erkände äfven under hans lifstid, att

de stundom med bestörtning funno sina fastaste

öfvertygelser ramla under intrycket af en bevisning, som

synbarligen ej kostade honom den minsta ansträngning.

Under stormiga tider, då nationens lidelser voro

uppdrifna, hade Cobden mindre inflytande. En sunda

förnuftets och det öppna och ärliga stridssättets apostel, hade

han ingen sympati med menniskors lidelser; han förstod

dem ej; de voro helt och hållet utelemnade ur hans

beräkningar. Hans omdöme om enskilda och nationer var

allt för mycket grundadt på hans kännedom om sina egna

bevekelsegrunder och sin egen karakter. Han visste sig

alltid kunna lita på, att han sjelf i hvarje förekommande

fall skulle handla som en rättvis och klok man, och han

förutsatte, att hela verlden kunde styras af klokhetens och

billighetens grundsatser. Blotta känslor betydde för honom

litet eller intet. Äfven der de hade sin rot i någon

mensklig benägenhet som var ädel i sig sjelf, respekterade han

dem ej, om han fann dem hindra menniskor att handla

lugnt och förståndigt. Han representerade således aldrig

mer än hälften af den engelska karakteren och var alltid

af olika mening med sina landsmän i någon stor politisk

fråga. Men han tycktes enkom skapad att leda till seger

en sådan agitation som den mot spanmålslagarna.

Cobden fann några sig värdiga medhjelpare. Hans

förnämste vapenbroder under fälttåget var John Bright.

Det kan väl betviflas, om Englands offentliga lif någonsin

frambragt en man, som i högre grad än Bright egt den

store talarens egenskaper. Han hade ett imponerande yttre,

en kraftig gestalt, ett stort hufvud, ett vackert och

uttrycksfullt ansigte. Hans stämma var stark, klar och

välljudande med en egendomlig vibration, som gaf en

obeskriflig verkan åt ställen af djup patos eller harm. Stilen

i hans tal var ren ända till stränghet och saknade alla

öfverflödiga prydnader. Den lät aldrig beherska sig af

lidelsen, kunde väl gå i vågor, men aldrig med skum på

topparna. Det första draget deri som öfverraskade åhöraren

var just dess stolta sjelfbeherskning. Äfven på de

kraftigaste ställena föreföll det, som talaren mer höll tillbaka

sin styrka än ansträngde den. Rösten var under största

delen af talet lugn och måttfull och understöddes nästan

aldrig af gesten. Hur stark än hans rörelse var, hörde

man aldrig Bright höja rösten till våldsamma utrop. Elden

i hans vältalighet var en intensiv hvitglödgningshetta, som

förtärde, men aldrig gnistrade eller sprakade. Han hade

en stark humoristisk äder och en bitande ironi. Antalet

af de böcker han läst var ej stort, men dem han läst

beherskade han. Den engelska bibeln och Milton voro hans

älsklingsstudier. Bright var en man ur medelklassen. Han

tillhörde en qväkarslägt, som i Rochdale i Lancashire dref

mattväfnad och derpå samlat en betydlig förmögenhet.

Det låg någonting nästan romantiskt i vänskapen

mellan dessa båda män, som arbetade tillsammans i det

förtroligaste broderskap, som älskade hvarandra såsom ej alla

bröder göra och hvilkas namn i folkmeningen voro så nära

förenade, att ända till Cobdens död den enes namn knapt

någonsin nämdes utan i förening med den andres. Båda

lefde ett ädelt lif, båda voro hvar i sin väg snillen, båda

voro på en gång enkla och kraftiga naturer. En rivalitet

emellan dem skulle varit omöjlig, oaktadt både vänliga och

ovänliga granskare ständigt jemförde dem med hvarandra.

Deras begåfning var förunderligt egnad att göra dem till

mäktiga bundsförvandter. Hvardera hade något som den

andre saknade. Bright hade ej Cobdens vinnande förmåga

att öfvertyga eller hans öfverraskande lätthet och styrka i

bevisning. Men Cobden hade å andra sidan ej på långt

när sin vapenbroders talarförmåga. Han hade ej de toner

af patos, harm, humor och lidelse, som denne kunde anslå.

Båda tillsammans utgjorde en verklig makt i underhuset

och på plattformen.

Dessa män hade många biträden och underbefälhafvare,

väl värdiga att kämpa tillsammans med och under

dem, såsom W. J. Fox, en unitarisk prest med stor

popularitet och sällsynt vältalighet, och Milner Gibson,

en f. d. tory.

Men hur stor framgång ligan än hade rundt omkring i

landet, var det dock i parlamentet hon hade att utkämpa

sin hufvudbatalj. Äfven efter den förändring, reformbillen

utfört till medelklassens förmån, utgjordes underhuset ännu

till nio tiondedelar af hela sitt antal af representanter för

godsegarne. Hela öfverhuset var då sammansatt af idel

stora jorddrottar. Allt hvad gammal häfd, prestige och

aristokratiska institutioner heter hade slutit sig samman

mot den nya rörelsen, som leddes af fabrikanter och

köpmän till förmån för handeln och industrien och den af dem

sysselsatta personalen. Handtverksarbetarne, som skulle

kunnat vara ett fruktansvärdt element till oro och strider,

voro i det hela snarare emot än för frihandlarne. Nästan

alla de stora officiella ledarne måste omvändas till

frihandelns läror.

Agitationen mot spanmålstullarna införde ett politiskt

spel i England, som förvånade och ej så litet förbryllade

gamla rutinerade politiker. Ligans män förklarade sig ej

vara med något oupplösligt band fästa vid whigpartiet.

De voro beredda att samverka med hvilketdera af de båda

partierna som ville arbeta för spannmålslagarnas

afskaffande.

Det är ett ganska betecknande förhållande, att sir

Robert Peels ankomst till makten ej det minsta nedslog

ligans mod. Hennes förhoppningar synas snarare ha stigit

än fallit, när den minister kom till makten, hvars

anhängare, i olikhet med lord John Russells, voro afgjorda

motståndare äfven till frihandelns princip. Visst är, att ligan

alltid ansåg sir Robert Peel som i själ och hjerta

frihandlare, som en man hvilken fullt erkände frihandelns princip,

men för ögonblicket fann det omöjligt att beröfva

jordbruksintresset det skydd, på hvilket det i så många år

tillåtits och uppmuntrats att lita.

Godsegarpartiet förstod ej sir Robert lika bra som hans

och dess motståndare. Godsegarne trodde ännu ej på

möjligheten af en förändring. Fri handel var för dem föga

mer än en tom abstraktion. Det bekymrade dem föga,

hvilken och hur många predikade den utanför parlamentet.

De voro öfvertygade, att det sakernas tillstånd de sågo

omkring sig i sin barndom skulle vara beständigt. Båda.

partierna i huset, det vill säga båda de partier från hvilka

ministrar togos, voro lika mycket emot framläggandet af

någon frihandelsbill.

Det skulle varit godt, om sir Robert Peel mer direkt

sökt förbereda sina anhängare på det faktum, att sedan

spanmålstullar som nationalekonomisk princip ej längre voro

hållbara, de sannolikt snart måste uppgifvas äfven i

praktiken. Han skulle kunnat visa dem, såsom händelserna

sedermera visade, att tullfri införsel af spanmål skulle vara

en välsignelse för den stora massan af engelska folket och

äfven för jordbruksintresset sjelf endast ha goda frukter.

Peel hade vid denna tid och öfver hufvud under hela sin

styrelse ända till framläggandet af sina frihandelsbiller ett

inflytande öfver sitt parti, som kan kallas obegränsadt. Han

skulle kunnat få det till hvad som helst. Men Peel var

en sluten, kall och något stel man. Han var ej mycket

meddelsam; han utgöt ej sitt hjerta och yppade ej alla.

sina förändringar i åsigter ens för sina närmaste vänner.

Han rufvade i tysthet öfver dem och uttalade under

debatten endast så mycket af dem, som för tillfället var

oundgängligt nödvändigt. Han tog måhända för gifvet, att de

förändringar, som pågingo i hans åsigter, när de sålunda

efter hand och tillfälligtvis uttalades, skulle förstås af hans

anhängare. Framför allt är det sannolikt, att Peel sjelf ej

förr än så godt som i sista ögonblicket insåg, att den stund

verkligen slagit, då skyddsprincipen måste lemna rum för

andra och tyngre vägande anspråk.

Vi ha sett, hvilken ställning de båda stora partierna

i staten intogo till denna frihandelsfråga. Whigarne drogos

allt mer till den. Deras ledare hade visserligen ännu ej

fullt klart för sig, hur de skulle kunna erkänna frihandeln

som en princip för praktisk statsmanskonst, men det var

tydligt, att deras erkännande af den endast var en fråga

om tid och ej synnerligt lång tid. Torypartiets ledare

drogs med hvar dag allt mer i samma riktning. Båda

ledarne, Russell och Peel, hade nu kommit så långt, att de

erkände frihandeln som allmän princip. Peel hade påstått,

att spanmål i England utgjorde ett nödvändigt undantaga

medan Russell ej trodde, att den tid ännu kommit, då den

kunde behandlas annat än som ett undantag. Frihandelspartiet

fick med hvar dag ett allt större inflytande i landet,

och detta måste snart ha ledt derhän, att det ena eller

andra af de båda stora herskande partierna slöt förbund

med det. Men just nu, medan agitationen for

spannmålslagarnas upphäfvande var som starkast, inträffade en

händelse, som låg helt och hållet utanför politiska partiers

kontroll och i hög grad bidrog att sporra premierministern

till handling. I sitt minnestal, många år derefter, öfver

sin aflidne vän Cobden skildrade Bright hvad som händt i

dessa slående ord: »hungersnöden sjelf, mot hvilken vi fört

krig, gjorde sig till vår bundsförvandt». Hösten 1845

började potatissjukan på Irland.

Det var väl bekant, att det ofantliga flertalet af

Irlands arbetarbefolkning för sitt uppehälle helt och hållet

berodde af potatisen. I den norra provinsen, der

befolkningen var af skotsk härkomt, utgjorde ännu hafremjölet

hufvudbeståndsdelen i dess föda, men i de södra och vestra

provinserna lefde en stor del af landtbefolkningen af potatis

och uteslutande af potatis. I dessa trakter växte hela

generationer upp, lefde, gifte sig, gingo bort utan att

någonsin ha smakat kött. Det var alltså tydligt, att ett

felslående af potatisskörden skulle vara detsamma som

hungersnöd. Hösten 1845 kom underrättelse, att den långvariga

våta och kyliga väderleken hotade att förstöra, om den ej

redan förstört ett folks enda födoämne.

Sir Robert Peels kabinett höll skyndsamt det ena

sammanträdet efter det andra. Man började fråga, om

parlamentet skulle inkallas och om regeringen beslutit sig för

en kraftig politik. Ligan yrkade högt på hamnarnas

öppnande. Premierministern sjelf var starkt böjd för en sådan

åtgärd. Hertigen af Wellington och lord Stanley satte sig

dock deremot, och förslaget föll igenom. Kabinettet beslöt

endast utse en kommission, bestående af departementscheferna

i den irländska regeringen, för vidtagande af

nödiga mått och steg mot det plötsliga utbrottet af en

hungersnöd, och tanken på en höstsession uppgafs.

Nu höjdes i hela Irland ett anskri om hamnarnas

öppnande. Lordmayorns understödskomité i Dublin förklarade

i en följd af resolutioner, att potatissjukan med hvar dag

allt mer spridde sig, och manifestet slutade med en

anklagelse mot ministeren för det den ej öppnade hamnarna

eller inkallade parlamentet före den vanliga tiden för dess

sammanträden.

Två eller tre dagar efter utfärdandet af detta manifest

skref lord John Russell från Edinburgh ett bref till sina

kommittenter i Londons city med tillkännagifvande om

hans obetingade omvändelse till ligans grundsatser.

Potatisskördens felslående var naturligtvis den omedelbara

anledningen till hans bref. Peel, som i brefvet såg ett

bevis, att whigpartiet ämnade sluta sig till ligans yrkande

om spanmålslagarnas fullständiga afskaffande, ville nu ej

inskränka sig till att endast föreslå hamnarnas öppnande.

Att antaga minimum af whigchefens vilkor skulle, tänkte

han, se ut som en tvungen underkastelse. Han föreslog

derför sitt kabinett, att man skulle med det första inkalla

parlamentet och förelägga det en bill om förberedande

åtgärder till spanmålslagarnas skyndsamma afskaffande.

Förslaget var välbetänkt. Någon åtgärd i denna

riktning var i sjelfva verket oundgänglig. Hvarken whigs

eller tories synas dock ha bildat sig ett omdöme på grund

af fakta eller principer, utan endast gifvit efter för

ögonblickets politiska nödvändighet. Potatissjukan dref lord

John Russell att skrifva sitt bref, och lord John Russeils

bref ingaf sir Robert Peel öfvertygelsen att något måste

göras. Denna gång voro de flesta af Peels kolleger villiga

att följa honom. Men lord Stanley och hertigen af

Buccleuch vägrade. I det ofvannämda kabinettsrådet, som hölls

den 25 november, nästan omedelbart sedan lord John

Russells bref stått att läsa i tidningarna, förklarade de sig

ej kunna vara med om någon åtgärd, som innebar

spanmålslagarnas slutliga afskaffande. Sir Robert Peel trodde

sig ej under sådana omständigheter kunna på ett tillfredsställande

sätt utföra sin plan, och han skyndade derför att

ingifva sitt afsked till drottningen.

Lord John Russell eftersändes från Edinburgh. Hans

bref hade utan någon sådan afsigt från hans sida utpekat

honom som den man, hvilken borde intaga sir Robert Peels

plats. Lord John kom till London och gjorde sitt bästa

att öfvervinna de många svårigheter, som reste sig i hans

väg. Hans parti var ej synnerligt starkt i landet och hade

ej majoritet i underhuset. Men lord John visade äfven då

sitt karakteristiska mod. Han beslöt bilda en minister

utan parlamentarisk majoritet. Från detta eldprof skulle

han dock befrias. Lord Grey, som endast ett par månader

förut varit lord Howick och alldeles nyss ärft titeln efter

sin fader (den frejdade Charles earl Grey, Fox" lärjunge

och chef för det kabinett, som genomdref reformbillen och

afskaffade slafveriet), lord Grey hyste en stark motvilja

mot lord Palmerstons utrikespolitik, och dessa båda män

kunde ej, som lord John Russell önskade, sitta i samma

kabinett.

Lord John fann det omöjligt att bilda en minister och

underrättade drottningen härom. Det är också ganska

möjligt, att han, sedan han gjort sitt bästa, ej var allt för

nedslagen öfver att hans bemödanden misslyckats.

Drottningen måste kalla sir Robert Peel till Windsor och

uppmana honom att taga tillbaka sin afskedsansökan och stanna

qvar i hennes tjenst. Sir Robert hade naturligtvis ingen

annan utväg än att foga sig efter hennes önskan. Hertigen

af Buccleuch upphörde med sin opposition mot den politik

Peel nu skulle genomföra, men lord Stanley förblef

obeveklig. Den senares plats som statssekreterare för

kolonierna intogs af Gladstone, hvilken dock, märkvärdigt nog,

ej hade någon plats i parlamentet under den kommande

händelserika sessionen. Gladstone hade hittills suttit för

köpingen Newark, men då denna köping stod under

inflytelse af hertigen af Newcastle, hvilken undandragit

ministeren sitt understöd, sökte han ej att bli omvald, utan

förblef i nere månader utan plats i underhuset. Sir Robert

Peel återtog nu makten, som han sjelf sade, »med större

utsigt att kunna uträtta någonting, än om jag aldrig lemnat

den». Han kände sig, för att begagna hans egna ord, »som

en man, hvilken blifvit återkallad till lifvet, sedan man

hållit liktalet öfver honom».

Parlamentet inkallades till januari. Emellertid var det

lätt att se, hur protektionisterna och tories af det

ytterliga slaget skulle mottaga Peels förslag. Protektionistmöten

höllos i olika delar af landet, och alla fördömde de

så godt som enhälligt på förhand den återinsatte

premierministerns politik. På många af dessa möten fattades

resolutioner, som uttryckte lika stor misstro till hungersnöden

som till premierministern. Den yttersta förtrytelse

uttalades öfver blotta förutsättningen, att en hungersnöd kunde

vara i antågande, som kunde föranleda någon afvikelse från

de grundsatser, hvilka tillförsäkrade landtmannen ett visst

bestämdt pris för hans spanmål eller åtminstone hindrade

priset att falla under hvad han ansåg för ett lönande belopp.

Parlamentet sammanträdde. Öppningsdagen var den

22 januari 1846. Få scener kunna vara lifligare och

mer spännande än den underhuset företer någon afton,

då en stor debatt väntas eller något vigtigt tillkännagifvande

skall göras. En gemensam rörelse synes genomila

hela den stora församlingen, lik vindkåren som går fram

öfver sjön. Huset synes för ögonblicket vara en enda person,

uppfyld af en enda förväntan. Ministerbänkarna och de

främsta oppositionsbänkarna äro upptagna af män med

politisk ryktbarhet och ett historiskt namn. Alla de öfriga

bänkarna i salen äro till trängsel fullsatta. Ledamöter

som ej kunna få sittplatser, vid sådana tillfällen ett rätt

betydligt antal, stå nedanför skranket eller måste taga plats

invid läktarna. Ryktbarheterna äro ej endast att finna på

ministerbänkarna eller dem der oppositionens ledare sitta.

Här och der bland de oberoende ledamöterna och nedanför

gången på båda sidorna upptäcker man män med inflytande

och namn. Främlingsläktaren och talmannens läktare äro

en sådan afton fullpackade ända till trängsel. Blicken som

öfverfar hela huset finner ingen enda tom plats. I sjelfva

det sorl af hviskande samtal som går längs bänkarna ligger

en ton af djup oro. Den minister, som skall uppträda

inför detta hus och göra det meddelande alla i den yttersta

spänning vänta på, är en man som ärelystna naturer väl

kunna afundas.

Premierministern ingick i en lång och uttömmande

förklaring af anledningen till den förändring, som egt rum

i hans åsigter rörande skydd och frihandel, och meddelade

en massa statistiska uppgifter för att visa, att nedsättning

af tullafgifter ständigt åtföljes af tullinkomsternas stigande,

ja till och med af de höga prisens bibehållande. Tullen

på glas, tullen på lin, prisen på salt fläsk och salt; oxkött

— dessa och en mängd andra sådana ämnen behandlades

utförligt och med en stor rikedom på detaljer inför ett

ifrigt lyssnande hus, som denna afton endast önskade höra,

om ministern ämnade föreslå frihandelsprincipens antagande

eller icke. Peel gjorde det äfven tillräckligt klart, att han

blifvit fullkomligt omvänd till Manchesterskolans läror och

att i hans tanke tiden nu var inne, då detta skydd, för

hvars upprätthållande han öfvertagit statsrodret, måste

uppgifvas.

Förklaringen var gjord. Underhuset fick dock deraf

mera antydningar än verkliga upplysningar om hvad

regeringen ämnade göra. Det återstod derför ingenting annat

än att vänta, tills tiden kom för det formliga tillkännagifvandet

och den fullständiga pröfningen af regeringens

förslag. Då uppträdde plötsligt en ny och utomordentlig

gestalt på scenen och gaf nytt lif åt den tynande debatten.

Det är ej ofta vår parlamentariska historia erbjuder ett

sådant exempel på en plötslig förändring af en hel bana

genom ett i rätta ögonblicket hållet tal. Den ledamot,

som nu reste sig för att kommentera sir Robert Peels

förklaring, hade i många år suttit i underhuset. Denna

var hans tionde session. Han hade talat ofta i hvar enda

session. Han hade gjort många djerfva försök att vinna

ett namn i parlamentet,, men hittills hade hans politiska

bana varit ett enda misslyckande. Från den stund han

höll detta tal var den en enda lång, oafbruten, glänsande

framgång.

SJUNDE KAPITLET.

Disraeli.

Talaren som nu uppsteg till en så plötslig

namnkunnighet och någonting liknande en partiledares ställning

var en af de märkvärdigaste politiska män denna tid

frambragt. Disraeli hade efter flere misslyckade försök 1837

för första gången kommit in i parlamentet som konservativ

ledamot för Maidstone. Han var då omkring trettiotvå år

gammal. Sin politiska bana hade han börjat som långt

till venster stående liberal och hade i ett af sina

valmanifest framstält sig som en man, hvilken åtrådde att förfäkta

folkets sak och ej understöddes vare sig af det ena eller

det andra aristokratiska partiet. Dessförinnan hade han

gifvit prof på en märkvärdig literär begåfning. Hans

roman Vivian Grey, skrifven när han var tjugutre år, var

rik på öfverdrifter, affektation och otyglad ungdomskraft,

men innehöll äfven spår i mängd af ursprunglig och

glänsande talang. Son till en framstående skriftställare, hade

Disraeli sannolikt vid denna tid endast en ung författares

uppfattning af politiken. Derför att han, från att ha varit

en radikal af renaste vatten, med ett enda lätt språng blef

en romantisk tory, behöfver man ej nödvändigt beskylla

honom, för afsigtlig inkonseqvens. Det är ej mycket

sannolikt, att han vid början af sin bana fäste några synnerligt

klara begrepp vid orden radikal och tory. När den unge

Disraeli fann, att en långt framskjuten radikalism ej var

ett verksamt medel att bereda honom inträde i

parlamentet, började han sannolikt fråga sig, om hans liberala

åsigter verkligen voro så djupt rotade, att det vore skäl att

för dem offra en bana. Han tänkte noga öfver saken och

fann sig utan tvifvel en dag hastigt förvandlad till en

försvarare af det bestående.

Af en långsamt fortgående omvändelse finner man i

hans tal eller skrifter intet spår. Det ligger nära till hands

att antaga, att han i början slöt sig till radikalismen, emedan

det syntes honom mest pittoreskt och romantiskt, och att

det först då, när han ej fann den motsvara hans personliga

syften, föll honom in, att han, när allt kom omkring, hade

större frändskap med godsherrarnes sak. Det namn han

vunnit före sitt inträde i parlamentet var mer egnadt att

hindra än främja en politisk bana. Han ansågs allmänt

för en excentrisk och djerf äfventyrare, som af affektationen

och narraktigheten i sitt uppträdande hindrades från att

vara farlig. Han klädde sig i den barocka dandyismens

mest öfverdrifna stil; hans tal var en blandning af cynism

och sentimentalitet; för noggrannhet i uppgifter var han

ytterligt likgiltig; hans sjelfberöm var nästan otroligt, och

hans personliga utfall mot sina motståndare, äfven på denna

i det hänseendet alls icke nogräknade tid, i förvånande

grad otyglade.

Ännu hade hans literära bemödanden ej erhållit

någonting liknande det erkännande, som sedan kommit dem till

del. Vid denna tid ansågos de mer som djerfva

bizarrerier, fantastiska infall af ett godt hufvud än som äkta

alster af en viss konstart. Äfven då han kom in i

underhuset, var det mottagande han der först rönte föga egnadt

att gifva honom mycket hopp om framgång. Då vi nu

genomläsa hans första tal, ha vi svårt att förstå, hur det

kunnat väcka så mycket skratt och åtlöje, hur det kunnat

framkalla endast skratt och åtlöje. Det är ett mycket godt

tal, fullt af träffande anmärkningar och egendomliga ideer,

till stil och periodbyggnad mycket likt många af de tal,

som på en senare tid tillvunno samme talare underhusets

lifliga bifall. Men Disraelis rykte hade gått före honom.

Huset var sannolikt benäget att finna talet löjligt, emedan

det allmänna intrycket var, att mannen sjelf var löjlig.

Disraelis yttre bidrog också utan tvifvel något till det

ofördelaktiga omdöme, som bildades om honom vid hans

första försök att tala till den församling, som han

sedermera skulle beherska. Han skildras af ett åsyna vitne

som »klädd i en buteljgrön frack och hvit väst à la Dick

Swiveller, på hvilken ett nätverk af tunga guldkedjor

glittrade; vida rutiga pantalonger och en svart halsduk utan

krage fulländade kostymen. Ansigtet var likblekt, men

lifvades underbart af ett par djupsvarta ögon, och den

breda, men ej synnerligt höga pannan beskuggades af

nedhängande lockar af ett yfvigt, kolsvart hår, hvilket,

kammadt tillbaka från tinningen, föll i en massa små

pomaderade lockar ned öfver venstra kindbenet.» Hans sätt

var i hög grad teatraliskt, gesterna häftiga och öfverdrifna.

Disraeli gjorde ej blott fiasco, utan äfven ett löjligt fiasco.

En person som åhörde debatten har för oss skildrat scenen,

då talaren af det ihållande skrattet och andra afbrott från

det larmande huset tvangs att sluta och drog sig tillbaka

ur debatten, slagen men ej modfäld »Slutligen», säger han,

»förlorade han tålamodet, som han hittills märkvärdigt väl

bevarat, stannade midt i en mening och utropade med

blicken stadigt fäst på sina motståndare och med högljudd,

nästan förfärande stämma: »jag har börjat om flere saker

många gånger och har ofta lyckats till slut, ja, sir, och

ehuru jag nu sätter mig ned, skall den tid komma, då I

skolen lyssna till mig.»

Disraeli var ej det minsta modfäld öfver detta första

misslyckande. Redan ett par dagar derefter talade han

å nyo, och han talade tre eller fyra gånger till under sin

första session. Men en hård erfarenhet hade lärt honom

klokhet, och han stälde nu ej sin oratoriska flygt så högt

och talade ej heller så länge som första gången. Efter en

tid och sedan han blifvit mer hemmastadd i huset, började

han lägga an på att yttra paradoxer, att ständigt göra sig

bemärkt, att intaga ställningar och uttala politiska åsigter,

som andra skulle ha undvikit. Det är mycket svårt att

bilda sig en klar föreställning om, hvilka hans åsigter vid

denna tid af hans bana verkligen voro, om han hade några

politiska åsigter alls. Han talade i ämnen, om hvilka han

tydligen ingenting visste. Stundom hände visserligen, att

han med sitt skarpa naturliga förstånd upptäckte

orimligheten af ekonomiska sofismer, som fångat personer med

vida större erfarenhet och som han, att döma af hans egna

förklaringar och politiska handlingssätt på en följande tid,

snart skulle låta fånga och förvirra honom sjelf. Ännu

oftare talade han dock med en viss majestätisk och

orakelmässig dunkelhet, som tycktes antyda, att han ensam trängt

till hjertat af frågan, men att han ännu ej finge uppenbara

livad han visste. Disraeli var under en tid af sin bana så

affekterad, att han verkligt affekterade att synas affekterad.

Med allt detta var han dock en man af obestridligt snille

och ett mod som aldrig svigtade, ej ens under de mest

nedslående omständigheter.

För någon tid syntes Disraeli inskränka sina bemödanden

till att göra sig bemärkt, att låta tala om sig. Han

lyckades förträffligt. Han blef omtalad. Alla dagens

politiska och satiriska tidningar hade mycket att säga om

honom. Det är dock i allmänhet just ej i berömmande

ordalag man talar om honom, och lika litet strör han sjelf

loford omkring sig. Hvar och en som kastar blicken

tillbaka på den tidens politiska tvister skall förvånas öfver

det språk Disraeli för till sina motståndare i pressen och

dessa till honom. Duellväsendet lefde då ännu, och

Disraeli förklarade sig alltid beredd att med pistolen

försvara hvad hans läppar i stridens hetta kunnat yttra.

I färdigheten att bravadera och gifva sina motståndare

vedernamn kunde han täfla med hvilken som helst af sina

samtida. I underhuset började han anses för en farlig

motståndare i debatten. Han var genast färdig med svar

och sarkasm. Men under hela den tidigare delen af sin

bana ansågs han endast som en fri lans. Han hade berömt

Peel, när Peel yttrat någonting som var honom i smaken

eller när han genom att loforda Peel trott sig kunna såra

någon annan. Men det var först under debatterna om

spanmålslagarnas upphäfvande som han vann ett namn som

stor debattör och inflytelserik parlamentarisk talare.

Hittills hade han saknat en fråga, som kunde inspirera

och rättfärdiga ett djerft uppträdande och på hvilken han

med fördel kunde använda sina ovanliga resurser i

talarkonst och sarkasm. Hittills hade han talat till en

församling, som till största delen saknade sympati för honom.

Nu deremot skulle han bli språkrör för en stor skara män,

som, skummande och nära att qväfvas af vrede, ej

förmådde med framgång tala för sig sjelfva. Disraeli gjorde

derför det klokaste han kunde göra, när han genast

började ett våldsamt personligt anfall på sir Robert Peel.

Från denna stund var Disraeli tory-squirernas verklige

ledare, från detta ögonblick var det hans stämma som

utdelade kommandoorden i toryleden. Genom det djerfva

steg han tog denna minnesvärda afton bröt han ej blott

sig sjelf en bana, utan öppnade äfven en ny bana åt

torypartiet.

En omedelbar följd af den vändning Disraelis

mellankomst sålunda gifyit debatten var bildandet af ett

protektionistparti i underhuset. Ledarskapet i detta farliga

äfventyr gafs åt lord George Bentinck, en sportälskande

adelsman med energisk karakter, stor fasthet i föresats och

öfvertygelse och en ej obetydlig politisk talang, som

hittills saknat tillfälle att öfva och visa sig. Lord George

Bentinck hade suttit i åtta parlament utan att deltaga i

någon stor debatt. När han nu plötsligt så godt som tvangs

att öfvertaga ledningen af protektionistpartiet i underhuset,

hängaf han sig deråt med hela sin själ. Han hade först

endast slutit sig till partiet som en af dess organisatören

men han visade sig i många afseenden väl passande till

ledarskapet, och antalet af dem man hade att välja på var

i alla händelser mycket inskränkt. Sedan han en gång

mottagit platsen, var han outtröttlig i uppfyllandet af de

skyldigheter den ålade honom, med ett nit som ända till

hans plötsliga och förtidiga död ej ett enda ögonblick

slappades. Bentincks begåfning var dock knappast ens af

andra ordningen, och de kunskaper han medförde till

behandlingen af de frågor, han med så mycket allvar och

energi diskuterade, voro ofta och helt naturligt mycket

ytliga. Men i parlamentet är stor intellektuel öfverlägsenhet

ej bland en ledares väsentliga egenskaper. En man

med lugn besinning, godt lynne, fast vilja och förmåga att

bedöma andras duglighet kan, förutsatt att han är af hög

börd och besitter stort socialt inflytande, bli en mycket god

ledare, äfven om han helt och hållet saknar vältalarens

och statsmannens högre egenskaper. Bentinck hade

tålamod, energi, godt lynne och stor förmåga att bedöma

karakterer. Hade han än en svag stämma och var han än i det

hela en skäligen klen talare, talade han åtminstone alltid

af full öfvertygelse och blef derigenom endast så mycket

ovärderligare för sitt parti, då han kunde ärligt vidhålla

sin tro på de gamla lärorna, nationalekonomien och

obevekliga fakta måtte säga hvad och hur mycket de

behagade.

Utbrytningen var nu alltså i full gång. Den 27 januari

1846 framlade Peel sin finansplan. Hans afsigt var

att helt och hållet uppgifva den glidande skalan, men för

ögonblicket tänkte han åsätta spanmål en tull af tio

shillings pr quarter, när spanmålspriset ej uppgick till

fyrtioåtta shillings pr quarter, nedsätta denna tull med en

shilling för hvarje shilling i prisstegring, tills denna hann

femtiotre shillings pr quarter, då tullen skulle falla till

fyra shillings. Denna anordning skulle dock endast gälla

i tre år, efter hvilken tid skyddstullar på spanmål skulle

helt och hållet försvinna. Peel förklarade sig ämna

småningom tillämpa frihandelsprincipen på manufaktur artiklar

och produkter af alla slag, dock alltid med tillbörligt

afseende på nödvändigheten att sörja för betäckandet af

landets utgifter och mildra några af de svårigheter, som ett

plötsligt borttagande af skyddet kunde förorsaka.

Differentialtullarna på socker, som voro afsedda att skydda

odlarne af »fritt» socker mot täflan med dem som odlade

socker med slafarbete, skulle minskas, men ej afskaffas.

Deremot skulle tullarna på importen af utländsk boskap

genast upphäfvas.

Ministèrens förslag tillfredsstälde ej helt och hållet de

rena frihandlarne. De skulle helst velat genast tillämpa

principen utan öfvergångstid af tre år och utan de halfva

åtgärder, som under denna tid skulle vara gällande. Men

att skjuta ifrån sig hvad som bjöds dem derför att de ej

kunde få allt på en gång föll dem naturligtvis icke in.

Billen blef den 25 maj i tredje läsningen antagen af

underhuset med en majoritet af 98 röster. Den skickades

genast upp till lorderna och blef äfven af dem, tack vare

förnämligast hertigens af Wellington allvarliga uppmaning,

utan synnerlig opposition antagen. Men den 25 juni 1846, den

dag då billen lästes tredje gången i lordernas hus, var en

minnesvärd dag i Englands parlamentariska annaler. Den

bevitnade nemligen den ministers fall, hvilken lyckligt

genomfört det största lagstiftningsverk, som sedan lord Greys

reformbill sett dagen i England.

En tvångslag för Irland var den åtgärd, som bragte

denna katastrof öfver sir Robert Peels regering. Medan

spanmålsbillen ännu var före i underhuset, ansåg sig

regeringen, i följd af den allmänna osäkerheten på Irland,

nödsakad att framlägga en tvångsbill. Hon utsatte sig

härigenom för en allvarsam fara. Alla O"Connells irländska

anhängare skulle naturligtvis som en man resa sig mot en

sådan åtgärd. Å andra sidan ha whigarne, när de ej sjelfva

suttit i regeringen, haft till grundsats att bekämpa

tvångsbiller, när de ej åtföljas af löften om reformer och

eftergifter. Att de engelska radikala ledamöterna, Cobden och

hans vänner, skulle bekämpa den, kunde man taga för

gifvet. Under dessa förhållanden syntes det sannolikt nog,

att om protektionisterna förenade sig med tvångsbillens

öfriga motståndare, regeringen måste bli slagen. Frestelsen

var för stor. De häftigare protektionisterna röstade med

frihandlarne, whigarne samt de irländska katolikerna och

liberale. Efter en mycket bitter och hetsig debatt blef

billen torsdagen den 25 juni i andra läsningen förkastad

med en majoritet af 73 röster. Några och åttio protektionister

följde lord George Bentinck in i nej-lobbyn, och

deras röster afgjorde frågan. Slumpen hade bjudit dem ett

tillfälle att hämnas, de hade ifrigt gripit derefter och med

framgång begagnat det. Peels minister hade fallit i sjelfva

triumfens ögonblick.

Tre dagar derefter gaf Peel tillkänna, att han nedlagt

sitt embete. En så stor framgång, tätt åtföljd af ett så

plötsligt och fullständigt fall, har knappast något motstycke

i våra nyare tiders parlamentariska historia. Peel hade

krossat O"Connell och genomdrifvit frihandeln, och

O"Connell och protektionisterna hade tillräckligt mycket lif i

behåll att störta honom. Han är en segrare, som i det

ögonblick han vunnit sitt lifs stora batalj på en sidogata

slås till marken af en fiendtlig hand, då han är på väg

hem för att njuta af sin triumf.

ÅTTONDE KAPITLET.

Hungersnöd och politiska förvecklingar.

Lord John Russell efterträdde sir Robert Peel som

förste lord af skattkammaren; lord Palmerston blef utrikes

statssekreterare, sir Charles Wood skattkammarkansler, lord

Grey statssekreterare för kolonierna och sir George Grey

inrikes statssekreterare. Macaulay mottog posten som

generalintendent för armén (paymaster general) med säte i

kabinettet, en utmärkelse som ej vanligen gifves innehafvaren

af detta embete. Ministèren var ej synnerligt rik på

administrativ förmåga. Premierministern och utrikes

statssekreteraren voro de enda medlemmar af kabinettet, som

kunde kallas statsmän af första ordningen, och äfven lord

Palmerston hade ännu ej vunnit mer än ett något

tvifvelaktigt namn och ansågs i det hela som en man, hvilken

kunde göra en ministèr, hvaraf han blef medlem, lika mycken

skada som gagn. Lord Grey lyckades då som sedermera

endast att göra sig omöjlig som ledande statsman. Han

hade stor begåfning och äfven en viss grad af originalitet;

till karakteren var han sjelfständig och oförfärad. Men

hans sjelfständighet urartade allt för ofta till halsstarrighet

och excentricitet; han var i sjelfva verket en politiker,

med hvilken vanliga män ej kunde samverka. Sir Charles

Wood, den nye skattkammarkansleren, hade ett säkert

omdöme och stor embetsmannaduglighet, men var en ibland de

klenaste talare som någonsin fått ordet i underhuset. Hans

budgettal voro ofta genom bristande utförsgåfvor så

obegripliga, att de nästan lika väl skulle kunnat hållas på ett

främmande språk. Sir George Grey deremot var en talare

med en förfärande lätthet att uttrycka sig och en

aktningsbjudande administrativ talang af andra eller tredje

ordningen, lika långsam och säflig i sin

embetsmannaverksamhet som hastig i sitt tal.

Ministèren Russells ställning var ingalunda afundsvärd.

Hungersnöden på Irland upptog allas uppmärksamhet och

visade sig snart vara ett ondt, som trotsade äfven den

lästa regerings förmåga. Potatisskördens felslående var en

förkrossande olycka för en befolkning, som till allra största

delen var jordbruksidkande, och en allmoge, som sedan

länge var van att uteslutande lifnära sig af denna rotfrukt.

Irland innehåller mycket få stora städer. När man nämt

fyra eller fem, är listan i det närmaste slut, och hvad som

återstår är endast byar. Landet har knappast några andra

fabriksnäringar än linneväfverierna i norra delen af ön. I

de södra och vestra provinserna lefver folket uteslutande

af jordbruk. Cottier-systemet, som var nystan allmänt i

tre af de fyra provinserna, var en anordning, hvarigenom

en person i betalning för sitt arbete erhöll rätt att odla

ett litet jordstycke, jemt och nätt tillräckligt att förse

honom med den för hans familjs torftiga uppehälle

nödvändiga födan. De stora godsegarne lefde till största delen i

England eller på kontinenten; de mindre voro ofta

skuldsatta öfver öronen och derför tvungna att af sina

arrendatorer utpressa arrendet till sista öret.

Till grund för alla förhållanden mellan godsegare och

arrendatorer på Irland lågo två vigtiga omständigheter.

Innehafvande af jord var ett verkligt lifsvilkor för den

irländske arrendatorn. Det är det första sakförhållandet.

Det andra är, att det system för jordbesittning, som

herskade på Irland, var helt och hållet främmande för det

irländska folkets traditioner och föreställningar, ja, för hela

dess skaplynne. Den irländske bonden ansåg egandet af en

jordlapp för en lika oafytterlig rätt, som andra folk anse

lifvets egande. Det var i hans tanke någonting helt

naturligt och sjelfklart. Han kunde ej visa trohet emot, han

kunde ej ens förstå ett system, som ej tryggade honom i

denna besittning.

Den irländske bonden med hustru och barn lefde af

potatis. Intet enda grefskap undgick helt och hållet

potatissjukan, och många af de södra och vestra grefskapen

befunno sig snart i verklig hungersnöd. En egendomligform

af feber — hungerfeber kallades den — började

öfverallt visa sig, åtföljd af en förfärlig utsot. I några trakter

dog folk dagligen i hundratal af feber, dysenteri eller ren

svält. I ett sådant land som Irland var det omöjligt annat

än att en hungersnöd af detta oerhörda slag skulle föra.

med sig våldsamheter och brott, och olyckligtvis måste

regeringen utveckla en ofantlig verksamhet i föreslående af

tvångslagar och andra repressiva åtgärder.

Hvad som än kunde sägas om regeringen, var det dock

omöjligt att betvina det engelska folkets goda vilja. Allmänna,

understödsföreningar bildades särskildt i England, och

understöd började inströmma från alla länder. Eländet tilltog både

i djup och omfattning. Det var för stort att kunna

verksamt afhjelpas med enskilda bidrag, om än aldrig så

frikostiga, och regeringen, som ville göra sitt bästa, stod

tydligen alldeles rådlös. De af hunger försmäktande

bönderna strömmade i massor in till närmaste stora stad i

hopp att der få hjelp, men funno endast allt för ofta, att

välgörenhetens källor der voro uttorkade. Många, ett

betydligt antal, lade sig i sin förtvinan ned på stengatan och

dogo der. Öfverallt på landsvägarna mötte man skaror af

utmärglade, skumögda varelser, klädda i gamla eländiga,

paltor och irrande omkring utan mål, med någon dunkel,

obestämd förhoppning att finna mat, alldeles som gossen i

sagan hoppades finna guld der regnbågen berörde marken.

Många stannade qvar i sina tomma hyblen och togo der

emot döden när han kom. På somliga trakter syntes

landet på stora sträckor alldeles öde.

När hungersnöden var förbi och man räknade öfver

dess verkningar, befans det, att Irland förlorat omkring två

millioner af sin folkmängd. Den hade sjunkit från åtta

till sex millioner. Härtill hade bidragit ej blott

hungersnöden och de sjukdomar af flere slag, som följde den i

spåren och uppsamlade hvad den lemnat efter sig, utan

äfven utvandringen. Långt sedan de omedelbara verkningarna

af potatisskördens felslående upphört, fortgick ännu

folkminskningen. Den irländske bonden hade i sjelfva

verket, som John Bright en gång yttrade, riktat sina ögon

mot den nedgående solen, och i många år gick från Irland

vesterut en aldrig minskad ström af utvandrare. Ett nytt

Irland började växa upp på andra sidan Atlanten. I

hvarenda stor stad i Förenta staterna började det irländska

elementet utgöra en betydlig del af befolkningen.

Regeringen hade under tiden ej haft lugna dagar.

Särskildt hade hon haft att bestå ett ganska skarpt

anfall af lord George Bentinck mot hennes förslag att

under loppet af några år småningom nedsätta

differentialtullarna på socker och derefter ersätta dem med en

bestämd och likformig afgift. Det var med andra ord ett

förslag att äfven på artikeln socker tillämpa frihandels- i

stället för skyddsprincipen. Lord George Bentinck

föreslog nu ett amendement till regeringens resolutioner,

förklarande det både orättvist och oklokt att nedsätta tullen

på socker som producerats med slafarbete, såsom egnadt

att inverka hämmande på produktionen med fritt arbete

och gifva slafarbetet en ny stor uppmuntran. Många

uppriktiga och sjelfständiga motståndare till slafveriet, bland

dem lord Brougham i öfverhuset, anslogos af detta sätt att

se saken. Det såg ett ögonblick ut som lord George och

hans glänsande underbefälhafvare skulle drifva igenom sin

åsigt i underhuset. Men regeringen lät nu gifva tillkänna,

att hon skulle afgå, om hennes resolutioner förkastades,

och det fans ingen att intaga hennes plats. Peel kunde

ej återvända till makten, och den tid var ännu aflägsen,

då Disraeli kunde, bilda en ministèr. Oppositionen föll

derför sönder, och regeringens förslag antogos.

Äfven utrikespolitiken beredde det liberala kabinettet

bekymmer. Nästan omedelbart sedan det kommit till

makten blef det goda förståndet mellan England och

Frankrike för en tid och mycket betänkligt stördt genom den af

konung Ludvig Filip och hans minister Guizot uppgjorda

planen till de spanska giftermålen. I en olycklig stund

för sig sjelfva och sitt rykte trodde sig Ludvig Filip och

hans minister genom en sinnrikt uttänkt giftermålsplan

kunna få Spanien i sina händer. Det hade en tid talats

om en plan att förmäla den unga drottningen af Spanien

och hennes syster med hertigarne af Aumale och

Montpensier, båda söner till Ludvig Filip. Detta skulle dock

varit ett allt för djerft vågstycke af den franske konungen,

och planen var äfven mer omtalad än verkligen på allvar

tillämnad. Utom de invändningar andra stater skulle göra

deremot, kunde man vara viss på, att England ej skulle

kunna, som det på det diplomatiska språket heter, »med

likgiltighet åse», att en son till konungen af Frankrike en

dag kunde bestiga Spaniens tron.

Ludvig Filip visste mycket väl, att han ej kunde våga

bortgifta en af sina söner med den unga Isabella. Men

han och tans minister uttänkte en plan att åstadkomma

samma resultat på ett annat sätt. De stälde så till, att

drottningen och hennes syster förmäldes på samma gång,

drottningen med sin kusin don Francisco d"Assisi, hertig

af Cadiz, och hennes syster med en af Ludvig Filips

söner, hertigen af Montpensier. Det var anledning tro, att

drottningen, om hon gifte sig med don Francisco, ej skulle

få några barn och att hertiginnan af Montpensier eller

något af hennes barn skulle bestiga tronen efter henne.

Denna plan misslyckades, hvad Ludvig Filips och

hans ministers syften beträffar. Isabella fick barn,

Montpensiers gemål kom ej på tronen, och Ludvig Filips

dynasti föll inom kort. Men vänskapen mellan England och

Frankrike, af hvilken man väntat så många lyckliga

följder för Europa och frihetens sak, blef för en tid afbruten.

År 1848 var en stor vändpunkt i Europas nyare

historia. Det var de ofullbordade revolutionernas år.

Julimonarkiens fall kan sägas ha satt den revolutionära

strömmen i gång.

Ludvig Filip flydde till England, och hans flykt var

signalen till utbrottet af länge tillbakahållna rörelser öfver

hela Europa. Revolutionen stod snart i full låga i nästan

alla kontinentens hufvudstäder. Det är med revolutionen

som med en farsot: hon utfinner de svaga punkterna i

systemen. De europeiska länder som stodo sig bäst i detta

prof voro England och Belgien. I det senare landet

vädjade konungen öppet till sina undersåtar och sade dem,

att om de önskade bli af med honom, han vore

fullkomligt villig att gå sin väg. Ett sådant språk var någonting

alldeles nytt från en konungs mun, och belgierna förstodo

att uppskatta det. De förklarade sig för konungen, och

revolutionens storm gick oskadligt förbi. I England och

Irland visade sig genast följden af händelserna i

Frankrike. Kartistagitationen, hvilken mycket uppmuntrats

genom Feargus O"Connors val för Nottingham vid 1847 års

allmänna val, kom nu fram i förgrunden.

Det beslöts att insända en monster-petition till underhuset

med begäran om kartan och ge parlamentet ett sista

tillfälle att i godo uppfylla kartisternas fordringar.

Petitionen skulle öfverlemnas af en deputation, hvilken af en

ofantlig procession skulle ledsagas ända till underhusets

dörrar. Processionen skulle uppställa sig på Kennington

Common, den då ännu oinhägnade plats som nu är

Kennington Park, söder om London. Der skulle kartisternas

chef, Feargus O"Connor, som ännu hade deras oinskränkta

förtroende, hålla ett tal till dem, hvarefter de i militärisk

ordning skulle afmarschera till Westminster för att

öfverlemna sin petition. Meningen var otvifvelaktigt att genom

utveckling af en ofantlig fysisk öfvermakt injaga skräck

hos parlament och regering och visa dem omöjligheten att

afslå en begäran understödd af sådana massor. Den

tillämnade processionen förklarades olaglig, och alla fredliga

och laglydiga undersåtar varnades för att deltaga deri.

Men detta var just hvad de häftigare bland kartisterna

önskade och väntade.

På ett möte inom kartistkonventet, hållet dagen före

demonstrationen, uttalade sig ett stort antal för att man

skulle infinna sig beväpnad på Kennington Common.

Feargus O"Connor hade dock nog mycket förstånd att med hela

sitt inflytande bekämpa en så vansinnig plan och att yrka

på, att demonstrationen skulle visa sig vara hvad hon från

första början förklarat sig skola blifva, en strängt fredlig

opinionsyttring. De hetsigare hufvudena drogo sig genast

tillbaka. Alla som, om de qvarstannat, skulle ännu i sista

ögonblicket kunnat göra rörelsen stor skada utgingo ur

partiet, och kartismen representerades nu endast af ett

möte under bar himmel och en petition till parlamentet,

liknande alla andra demonstrationer, som hufvudstaden,

nästan utan att lägga märke till dem, sett gå fram öfver

politikens fält. Men den stora allmänheten visste ej, att

kartismens huggtänder blifvit utdragna, innan den tilläts

att visa sig på Kennington Common denna minnesvärda 10

april. I många delar af hufvudstaden voro de vildaste

rykten i omlopp. Långt innan kartisterna ens hunnit samlas

på Kennington Common, voro några af Londons aflägsna

qvarter fylda af hårresande berättelser om sammandrabbningar

mellan insurgenterna och polisen eller militären, i

hvilka kartisterna oföränderligt hade öfverhanden och efter

hvilkas slut de alltid voro i full anraarsch mot just den

stadsdel, der paniken för ögonblicket var som störst. I

sådana ögonblick af vild skrämsel befinner sig London i

ogynsammare ställning än de flesta andra städer. Det är

för stort att beriktigande underrättelser kunna hinna hastigt

sprida sig. I april 1848 spred ännu ej telegrafen nyheter

genom städerna, och de tätt på hvarandra följande

upplagorna af godtköpstidningarna voro ännu okända. I flere

delar af London voro derför invånarne under större delen

af dagen prisgifna åt alla orons och ovisshetens farhågor.

Det var dock ingen brist på försigtighetsmått från

myndigheternas sida mot ett möjligt kartistiskt uppror.

Hertigen af Wellington öfvertog ledningen af alla

anordningarna till skydd af de offentliga byggnaderna och i

allmänhet till hufvudstadens försvar. Han gick till väga

med ytterlig varsamhet och sade flere inflytelserika

personer, att trupper öfverallt vore i beredskap, men ej skulle

visa sig förr än deras tjenster verkligen behöfdes. Om

den bistre gamle krigarens lugn och själsnärvaro vitnar det

förhållandet, att när någon högt stående eller inflytelserik

person kom för att föreslå honom en åtgärd till den eller

den punktens försvar, han oföränderligt kunde svara: »redan

gjordt», eller gjordt för två timmar sedan eller någonting

dylikt. Ett stort antal af Londons manliga invånare läto

inskrifva sig som extra konstaplar för upprätthållande af

lag och ordning. Nära tvåhundra tusen personer, säges det,

fingo för detta ändamål aflägga ed, och det skall alltid

berättas som ett kuriöst drag från denna ryktbara panik,

att prins Ludvig Napoleon, som då var bosatt i London,

var en af de frivilliga, som anmälde sig att bära vapen

till ordningens bevarande. Endast en kort tid skulle förgå,

innan ett af de mest upprörande våld mot ordningen och

säkerheten i en fredlig stad skulle begås på särskild

befallning af samme man, som nu var så ifrig att låna sin hjelp

till det engelska samhällets skydd mot några hundra eller

tusen engelska arbetare.

Krisen visade sig dock lyckligtvis ej behöfva sådana

samhällsräddare. Kartistdemonstrationen gjorde ett

ömkligt fiasko. Långt ifrån att utgöra en half million, var

antalet deltagare i mötet på Kennington Common ej större

än de folkmassor, som vanliga nykterhetsmöten ofta samlat

på samma plats. Någon procession blef ej af, då O"Connor

sjelf ifrigt yrkade på, att myndigheternas befallningar skulle

efterkommas. Och den stora kartistpetitionen sjelf, som

skulle gjort ett så djupt intryck på underhuset, visade sig

lika misslyckad som demonstrationen på Kennington

Common. Det ådagalades, att antalet äkta underskrifter var

försvinnande litet i jemförelse med kartistchefernas

beräkning, och denna agitation, som så länge skrämt allt

respektabelt folk, visade sig plötsligt endast vara något att

skratta åt.

Och här slutar den engelska kartismens historia.

Dödsorsaken var offentlighet, utsättande för fria luften, ligan

mot spanmålslagarna, tidens tydliga benägenhet att afgöra

alla frågor med förnuftsskäl, lugn bevisning och majoriteter,

den stigande bildningen och en skärpt pligtkänsla bland

alla de inflytelserikare klasserna. Allt som var sundt i

dess anspråk gjorde sig gällande och blef, när tiden var

inne, beviljadt. Men kartismens aktiva inflytande upphörde

med 1848. Sedan den tiden har ingen plan på allvar hysts

i England att med vapenmakt göra dess anspråk gällande.

På ett helt annat sätt hade emellertid tidens anda

gjort sig förnimbar i Irland. Några månader före årets

början hade Unga Irlands parti stiftats som en rival till

repealerna, hvilka ännu trodde på O"Connells politik.

Tidningen Nation hade till hufvudredaktör och medarbetare

några unga män med hög bildning och ovanlig talang. Den

inspirerades i början af åtminstone en äkta skald, Thomas

Davis, som olyckligtvis dog i sina unga år. Unga Irland

hade fått ett nytt stöd genom William Smith O"Briens

anslutning till deras led. O"Brien var en man af hög rang,

med betydlig förmögenhet och ett mycket stort inflytande

på Irland. Han var närmare eller fjärmare befryndad med

många aristokratiska familjer. Lord Inchiquin var hans bror,

och titeln markis af Thomond var ärftlig i hans slägt.

Hans härkomst från den frejdade irländske hjelten och

konungen Brian Boru var stäld utom allt tvifvel, och han

var ej litet stolt öfver sina lysande anor. Han hade den

mest upphöjda karakter och den finaste hederskänsla, men

af de egenskaper ledaren för en stor rörelse behöfver

saknade han nästan alla. Hans anslutning till Unga Irlands

sak gaf dock rörelsen en kraftig fart. Hans rang, den

nimbus som omgaf hans härkomst, hans obestridliga

ridderlighet i karakter och renhet i syfte gåfvo ett romantiskt

intresse åt hans uppträdande som Unga Irlands erkände

chef eller åtminstone som dess galjonsbild.

Smith O"Brien var en man af mognare år än de flesta

af sina kamrater. Han var fyrtiotre eller fyrtiofyra år,

när han öfvertog ledningen af rörelsen. Thomas Francis

Meagher, partiets mest lysande talare, en man som under

andra förhållanden skulle kunnat uppstiga till stor

utmärkelse i det offentliga lifvet, var då endast tjugutvå eller

tjugutre år. Mitchel och Duffy, hvilka bland Unga Irlands

medlemmar ansågos för gamla män. voro kanske ett par

och trettio år hvardera.

Unga Irland hade redan före O"Connells död formligt

utgått ur repeal-partiet, men det var först 1848 års

revolutioner på kontinenten som plötsligt förvandlade rörelsen

från en literär och poetisk organisation till en upprorisk

sammansvärjning. Feberyrseln hos denna häftigt upprörda

tid spred sig genast öfver hela Irland. Emellertid hade

ett nytt och starkare inflytande än O"Briens och Meaghers

uppstått inom Unga Irland. Partiet var nu nemligen

splittradt i två delar, af hvilka den ena ville genast skrida till

handling, den andra deremot röstade för varsamhet och

uppskof. Aktionspartiet erkände John Mitchel som sin

ledare. Organ för detta parti var den af Mitchel uppsatta

tidningen United Irishman, ämnad att efterträda Nation,

hvilken blifvit Mitchel och dennes vänner för långsam.

Den nya tidningen hade också snart både i popularitet

och spridning fullkomligt trängt den gamla i skuggan.

United Irishmans politik gick ut på att binda händerna

först på. regeringen och sedan på irländska folket. Mitchel

hade med kallt blod gjort upp en plan att till den grad

upphetsa folkets lidelser, att regeringen skulle se sig nödsakad

att arrestera några af ledarne för att förekomma utbrottet

af en resning. Mitchel beräknade nemligen, att massorna

skulle resa sig för att försvara eller befria sina hjeltar —

och dermed vore leken i full gång. Irland skulle dermed

ha höjt upprorsfanan, och det öfriga skulle lemnas åt ödet

att afgöra.

Regeringen framlade en bill om åtgärder för tryggande

af lugnet på Irland, hvarigenom alla skriftliga eggelser till

uppror eller motstånd mot lagen förklarades för urbota

brott och belades med. deportation. Billen geomgick hastigt

alla stadierna. Den satte regeringen i stånd att undertrycka

tidningar sådana som United Irishman och i väntan

på ransakning hålla i fängsligt förvar, äfven om borgen

erbjöds, alla som anklagades under den nya akten. Mitchel

gaf snart myndigheterna ett tillfälle att på sin egen person

pröfva den nya lagens verksamhet Han upprepade sina

eggelser till uppror, arresterades och kastades i fängelse.

Upphetsningen på Irland hann sin höjd, när Mitchels sak

kom före. Det kan ej betviflas, att han sjelf hyste en

säker förhoppning om, att hans anhängare skulle söka

befria honom. Hade det utanför fängelset funnits en

annan Mitchel, lika orädd och hänsynslös som den fångne,

skulle sannolikt också ett blodigt utbrott egt rum. Men

de rörelsens ledare, som befunno sig på fri fot, voro i hög

grad villrådiga om den plan de numera skulle följa. De

afrådde från alla försök att befria Mitchel. Han stäldes

för rätta och förklarades skyldig. Han höll från de

anklagades bänk ett kort, men kraftigt och lidelsefullt tal,

dömdes till fjorton års deportation, fördes i största hast

under betäckning af kavalleri genom Dublins gator, sattes

om bord på ett örlogsfartyg och var inom några få timmar

på väg till Bermuda. Dublin förblef fullkomligt lugnt, i

trakten deromkring visste man knapt hvad som föregick,

förr än Mitchel redan var på väg till sin bestämmelseort,

och skarpsynta personer logo inom sig och sade, att faran

var öfverstånden.

Så var i sjelfva verket äfven förhållandet. Regeringen

suspenderade habeas-corpus-akten på Irland och utfärdade

arresteringsorder mot Smith O"Brien, Meagher och andra

af Unga Irlands ledare. Smith O"Brien, Dillon, Meagher

och andra lemnade Dublin och begåfvo sig inåt landet.

De höllo der en följd af möten, hvilka kunde kallas

agitationsmöten eller mönstringar med en upprorsarmé, allt efter

som man var benägen att tyda deras syften. Men om det

var agitation, gick den mycket snart öfver i öppet uppror.

Vid Ballinggarry, en ort i Tipperary, kom det till en

ordentlig sammandrabbning mellan hufvudstyrkan af Smith

O"Briens anhängare och polisen. Polisen aflossade några

salvor. Upprorsmännen sköto med de eländiga gevär och

bössor de hade, men utan att såra en enda polisman. Sedan

några af dem blifvit dödade eller sårade — det blef aldrig

riktigt utrönt om några verkligen dödades — skingrades

irsurgentskaran, och resningen var slut.

Smith O"Brien, Meagher och några af deras följeslagare

arresterades. Fångarne stäldes till rätta inför en

särskild kommission, som i följande september

sammanträdde i Clonmel i Tipperary. Smith O"Brien, som först

stäldes inför kommissionen, förklarades skyldig och dömdes

till döden efter det gamla, i högmålssaker vanliga formuläret

— att hängas, halshuggas och styckas. Rättegången

mot Meagher fick samma utgång, och han dömdes till

döden med samma ohyggliga formaliteter. Ingen trodde dock

för ett ögonblick, att en sådan dom skulle bli verkstäld

under drottning Victorias regering. Dödsdomen

förvandlades också till deportation på lifstid. Alla de dömda

skickades till Australien, derifrån Meagher efter ett par år

lyckades rymma. Han följdes snart af Mitchel. Smith

O"Brien sjelf fick sedermera nåd på vilkor att han ej

återvände till de britiska öarna, men äfven detta vilkor blef

sedermera efterskänkt, och han kom tillbaka till Irland.

Han dog i Wales 1864. Mitchel bosatte sig för en tid i

Richmond i Virginia och blef en ifrig förfäktare af

slafveriet samt en passionerad anhängare af söderns sak under

det stora upproret. Efter dess slut återvände han till

norden och reste derifrån efter en tid öfver till Irland, der

han i följd af någon otydlighet i lagen ej kunde häktas,

då hans strafftid gått till ända, oaktadt han ej uttjenat

den. Han var ännu för en stor del af folket en hjelte.

Uppstäld som kandidat för ett irländskt grefskap, blef han

vald, men fick dock ej taga säte i underhuset. Valet

förklarades ogiltigt, och en ny valskrifvelse utfärdades. Han

valdes på nytt, och oroligheter väntades, då Mitchel, hvars

helsa länge varit i sjunkande, plötsligt bortrycktes af döden.

Meagher tjenade i sydstaternas armé, när kriget bröt ut,

och visade derunder mycket af krigarens både mod och

duglighet. Han fick ett förtidigt och föga ärofullt slut.

Under en resa på Missouri föll han från däcket af ångaren.

Det var natt, det gick en stark ström, och hjelp kom för

sent. Ett falskt steg, en mörk natt, och Missouris grumliga

vatten slutade för alltid en bana, som börjat med så

lysande löften.

Fere af Unga Irlands framstående medlemmar uppstego

sedermera till höga värdigheter i kolonierna. Charles

Gavan Duffy, Nations utgifvare, hvilken efter resningens

misslyckande två gånger stälts för rätta, men båda

gångerna frikänts af juryn, blef ledamot af underhuset och

utvandrade sedermera till kolonien Victoria. Han uppstega

der till premierminister, erhöll af kronan knightvärdighet

och af koloniens parlament vid afskedstagandet en pension.

Thomas Darcy M"Gee, en annan af rebellionens framstående

ledare, flyttade först öfver till Förenta staterna och derifrån

till Canada, der han blef en af kronans ministrar. Han

var en af de lojalaste anhängarne af föreningen med

moderlandet. Hans förtidiga död för en mördares hand

beklagades både i England och den koloni han så troget tjenat.

NIONDE KAPITLET.

Athen, Rom och London.

För något mer än ett fjerdedels århundrade sedan

var namnet don Pacifico bekant för verlden som en mans,

hvilken så när hade gifvit anledning till ett europeiskt

krig, hvilken för en tid rubbat det goda förståndet mellan

England och Frankrike, splittrat de politiska partierna i

England på ett hittills nästan okändt sätt och grundlagt

lord Palmerstons rykte som en af sin tids största

parlamentariska talare.

Don Pacifico var en jude, portugis till börden, men

född i Gibraltar och som britisk undersåte bosatt i Athen.

Det var ett gammalt bruk i de grekiska städerna att fira

påsken med att bränna en bild af Judas Iskariot. Påsken

1847 fick dock polisen i Athen befallning att hindra detta

uppträde, och folkmassan, som sålunda såg sig beröfvad sitt

älsklingsnöje, gaf judarnes inflytande skulden derför.

Händelsen ville, att don Pacificos hus stod nära det ställe

der Judas årligen brändes. Man visste, att don Pacifico

var jude, och folkmassans förbittning vändes derför mot

honom. Don Pacifico ingick till grekiska regeringen med

ersättningsanspråk, uppgående till nära tretiotvå tusen pund

sterling. Dylika anspråk gjordes samtidigt af en annan

britisk undersåte, en man af helt annat skrot och korn än

don Pacifico. Denne man var Greklands historieskrifvare

Finlay. Finlay, som bosatt sig i Athen när Grekland

blef sjelfständigt, hade blifvit uppfordrad att afstå en del

af sin gårdstomt till utvidgande af parken kring konung

Ottos nya palats, men hade vägrat ingå på de vilkor

grekiska regeringen erbjudit och som andra tomtegare i samma

ställning som han sjelf antagit.

Ingen af dessa frågor tycktes vid första anblicken ha

någon synnerligt allvarsam internationel karakter.

Olyckligtvis fick lord Palmerston i sitt hufvud, att franske ministern

i Grekland i hemlighet uppeggade grekiska regeringen att

sätta sig emot våra fordringar. Ty utrikeskabinettet hade

gjort don Pacificos och Finlays ersättningsanspråk till våra

egna och yrkade, att Grekland skulle inom en viss bestämd

tid betala eller underkasta sig följderna. Och då Grekland

tvekade, sändes följaktligen britiska flottan till Piræus och

bemäktigade sig alla regeringen och enskilda köpmän

tillhöriga fartyg som funnos i hamnen.

Grekiska regeringen vädjade till Frankrike och Ryssland

såsom de makter, hvilka jemte oss traktatmässigt

förbundit sig att skydda Greklands oberoende. Båda

makterna visade sig i hög grad missnöjda öfver att britiska

regeringen ej genast frågat dem till råds i saken, och deras

missnöje mildrades ej af lord Palmerstons bestämda svar,

att det var en fråga uteslutande mellan England och

Grekland, i hvilken ingen annan makt egde att inblanda sig,

Slutligen antogs dock ett slags vänskaplig bemedling från

Frankrikes sida, och franska regeringen skickade en

särskild representant till Athen för att söka träffa en uppgörelse

med vår dervarande minister. Svårigheterna syntes vara

på väg att utjemnas. Men någon splitets ande synes från

första början fått hand om denna olyckliga affär. En ny

tvist hotade ett ögonblick att utbryta mellan England och

Frankrike. Franska regeringen hemkallade verkligen sin

ambassadör Drouyn de Lhuys från London, och en stark

oro rådde en liten tid i hela Europa. Men vår regering

gaf snart efter och samtyckte till en uppgörelse, hvilket i

det hela var allt hvad Frankrike önskade. När sent

omsider skiljedomarne upptogo till granskning don Pacificos

anspråk, befans det, att han var berättigad till omkring en

tretiondedel af den summa han ursprungligen fordrat. Så

hade han i sin räkning uppfört 150 pund sterling för en

säng, 30 pund för lakanen i sängen och 10 pund för en

hufvudkudde. Sin hustrus och sina döttrars juveler

beräknade han till 2,000 pund. Han synes dock ha lefvat i

mycket anspråkslösa omständigheter, och ingen af hans

grannar hade trott honom ega så dyrbara smycken och

husgerådsartiklar.

Under det tvisten mellan de engelska och franska

regeringarna ännu pågick, föreslog lord Stanley i öfverhuset

en resolution, som i sjelfva verket var ett klandervotum

mot regeringen. Resolutionen blef, efter en mycket liflig

och skarp debatt, antagen med en majoritet af tretiosju

röster. Lord Palmerston lät dock ej modet falla. En

minister oroas sällan mycket af ett nederlag i öfverhuset.

Någonting måste dock göras i underhuset för att parera

lordernas hugg, och Roebuck, en »independent» ledamot, som

i denna fråga stälde sig på regeringens sida, föreslog derför

den 24 juni en resolution, som i kraftiga ordalag

förklarade, att de grundsatser, på hvilka regeringens

utrikespolitik stödde sig, »vore egnade att upprätthålla landets ära

och värdighet och i ovanligt svåra tider bevara freden

mellan England och verldens olika nationer.»

Bland dem som ogillade lord Palmerstons politik voro

Gladstone, Cobden, sir Robert Peel, sir William

Molesworth och Sidney Herbert i underhuset. I öfverhuset hade

lorderna Brougham, Canning och Aberdeen understödt lord

Stanleys resolution. Debattens hufvudintresse för oss ligger

i det sätt, hvarpå lord Palmerston försvarade sin politik.

Hans tal var i sjelfva verket ett mästerstycke af

parlamentarisk bevisning och taktik. Lord Palmerston lyckades

få det att se ut, som den mellan honom och hans

motståndare omtvistade frågan gälde skyddet af engelsmän

utomlands, som han vore angelägen att skydda deras lif och

intressen, medan hans motståndare hyllade den förhatliga

grundsatsen, att när en engelsman en gång satt sin fot på

en främmande strand, hans eget lands regering ej det

minsta behöfde bekymra sig om hvilket öde som drabbade

honom. I några slutord af gripande verkan uppmanade

lord Palmerston huset att formligen förklara, »att liksom

forntidens romare ansåg sig tryggad för all förolämpning

när han kunde säga "jag är en romersk medborgare", likaså

äfven en britisk undersåte, i hvilket land han än må befinna

sig, skall känna sig förvissad, att Englands vaksamma öga

och starka arm skola skydda honom mot våld och

orättvisa.» När lord Palmerston slutat sitt tal, bebådade de

öfverväldigande och ihållande bifallsropen den seger han

vunnit. Det var i sjelfva verket ett mästerstycke af

öfvertygande försvar. Talet upptog fem timmar; det räckte,

som Gladstone sagt oss, från skymningen ena dagen till

gryningen den andra och hölls utan tillhjelp af en enda

anteckning.

Efter en fyra nätters debatt antogs resolutionen med

en majoritet af fyrtiosex röster. Ministeren utgick ur

debatten ej blott frikänd, utan äfven triumferande. Det

egendomliga i saken är, att de flesta af Palmerstons egna

kolleger starkt ogillade den politik han så vältaligt

försvarade och så energiskt tillämpade; ogillade de också ej

sjelfva principerna, uttalade de en så mycket bestämdare

förkastelsedom öfver sättet hvarpå de sattes i verket. Bland

de många ypperliga tal, som höllos under denna lysande

debatt, måste vi särskildt nämna ett. Det var den då

varande ledamoten för Southampton Cockburns. Aldrig på

vår tid har ett namn vunnits hastigare, fullständigare och

mer förtjent än det Cockburn nu vann genom skarpsinnig

bevisning och gripande ord. Talarens sätt gaf ökad verkan

åt hans logiskt genomtänkta och fängslande vältalighet.

Han hade en klar, mild, genomträngande stämma, en

lätthet att uttrycka sig som föreföll så stor, att åhörarne

stundom trodde att det ej kostade honom den minsta

ansträngning, och ett behag i gester, som domstolarna, der han

gjort sin skola, ej ofta meddela. Cockburn försvarade

Palmerstons politik med en verkan endast underlägsen den

Palmerstons eget tal frambragt och med ett retoriskt behag,

hvarpå Palmerston ej kunde göra anspråk. Cockburns

bana var från den stunden tryggad. Den lika plötsliga

som glänsande framgång ledamoten för Southampton vunnit

var endast förspelet till den varaktiga utmärkelse Englands

lord-öfverdomare skulle vinna.

Vid denna stora debatt fäster sig minnet af en djupt

sorglig tilldragelse. Det tal sir Robert Peel derunder höll

var det sista, som skulle komma från hans läppar.

Debatten slutade lördagen den 29 juni på morgonen. Klockan

var nära 4 då omröstningen egde rum, och Peel lemnade

huset då solljuset redan började strömma in i korridorer

och förmak. Han begaf sig hem för att söka hvila, men

hans sömn kunde ej bli långvarig. Han måste kl. 12

bevista ett sammanträde i den kungliga kommissionen för

verldsutställningen. Efter sammanträdets slut vände han

om hem på en liten stund och företog derefter en

promenadridt i Hyde Park. Han hade under vägen sagt till i

Buckinghampalatset och skrifvit sitt namn i drottningens

visitbok, samt derefter tagit vägen uppför Constitution Hill.

Då han här stannade ett ögonblick för att vexla några ord

med ett ungt fruntimmer af hans bekanta, som äfven var

ute på en promenadridt, skyggade plötsligt hans häst och

kastade af honom. Peel släppte ej tyglarna, men detta

hade till följd, att djuret föll med sina knän på hans axlar.

De skador han härvid erhöll trotsade alla läkarkonstens

hemödanden. Han lefde i tre dagar med eller utan sans

och dog den 2 juli kl. omkring 11 på aftonen. De flesta

medlemmarne af hans familj och några af hans förtrognaste

gamla vänner och vapenbröder på den politiska arenan

stodo vid hans sida när han dog. Hertigen af Wellington i

det ena huset och Gladstone i det andra gåfvo rörande och

vältaliga uttryck åt den allmänna sorgen öfver hans bortgång.

Peel syntes ännu ha en stor bana framför sig när han

dog. Han var blott sextiotre år. Han var några år yngre

än lord Palmerston, hvilken utan öfverdrift kan sägas först

nyss ha vunnit sin första stora framgång. Många omständigheter

gjorde det sannolikt, att Peel inom kort åter skulle

kallats att öfvertaga landets styrelse. Det är obehöfligt att

säga, att hans förmåga som parlamentarisk talare och

statsman ej visade några tecken till aftagande. En engelsk

offentlig man anses ej gammal vid sextiotvå år. Den

skyggande hästen och må hända det klena ryttarskapet afgjorde

frågan om Peels bana.

Till samma år hör slutet på en annan märkvärdig bana.

Den 26 augusti 1850 dog i Claremont som Englands gäst

Ludvig Filip, f. d. fransmännens konung. Få män i

historien hade genomgått större ödets vexlingar. Han hade

varit krigare, landsflykting, skollärare, vandrare bland

Nordamerikas indianstammar, privatperson i Philadelphia och

Bloomingdale i New-Yorks förstäder samt fransmännens

konung. Han dog i landsflykt ibland oss, en förslagen,

ovis, ståtlig, simpel gammal man. Han hade flere

egenskaper som gjorde honom aktad i det enskilda lifvet och

när han ej hade något att göra med statsintriger och

hofvens utrikespolitik. Han var mycket omtyckt i England,

der hans söner i många år efteråt voro bosatta. Men det

fans engelsmän som ej tyckte om honom och hade svårt

att förlåta honom. En af dem var lord Palmerston. Ludvig

Filip afskydde alltid lord Palmerston. Några dagar

efter den landsflyktige konungens död skref Palmerston ett

bref till sin bror, deri han med den största oförbehållsamhet

uttalade sina känslor i ämnet. »Konung Ludvig

Filips död», sade han, »befriar mig från min förslagnaste och

mest inbitne fiende, hvars ställning satte honom i stånd

att på många sätt skada mig.»

Hösten 1850 och större delen af 1851 pågick en skarp

och bitter strid med romerska curian. Den benägenhet för

Roms kyrka, som några lärda mystiker i England visat,

hade gjort ett djupt intryck i Rom. I den påfliga

förtjusningens ögon väntade hela engelska nationen endast på

något i rätta ögonblicket uttaladt ord för att återvända,

under Roms andliga öfvervälde. En påflig bulla, »gifven.

i St. Peter i Rom under fiskafängarnes signet», anbefalde

upprättandet i England »af en hierarki af biskopar, som

låna sina titlar af sina egna biskopsstift, dem vi medelst

detta bref upprätta i de särskilda apostoliska distrikten».

Det hade hela tiden funnits katolska biskopar i England,

det hade funnits katolska ärkebiskopar. De hade frihet

att gå och komma, att predika och undervisa som de

behagade, att begagna hvilka drägter de ville, och nitton,

tjugondedelar af nationen skulle ej heller det ringaste frågat

efter hvad de kallat sig. Förbittringen gälde ej utdelningen

af de nya titlarna, utan anspråket på en ny rätt att

utdela titlar, motsvarande landets territoriella indelningar, och

påfvens tydliga förmenande, att den förändring han vidtog

var den naturliga följden af en verklig förändring i det

engelska folkets tänkesätt.

Påfven hade indelat England i en mängd stift, som

han stälde under styrelse af en ärkebiskop och tolf

lydbiskopar, och den nye ärkebiskopen var kardinal Wisemam

Under titel af ärkebiskop af Westminster och apostolisk

administratör af stiftet Southwark skulle kardinal

Wiseman nu ha sitt säte i London. Kardinalen var redan väl

känd i England. Han var på fädernet af engelsk och på

mödernet af irländsk härkomst, men var född i Spanien och

hade gjort sina studier i Rom. Hans slägt hade både på

fädernet och mödernet haft en god samhällsställning; fadern

härstammade från en lång rad af essexska godsegare.

Wiseman hade innehaft lärostolen i österländska språk vid det

engelska colleget i Rom och blef sedermera dess rektor.

1840 utnämde honom påfven till en af de apostoliska

vikarierna i England med titel af biskop af Melipotamus

in partibus infidelium. Han var väl känd som fin

humanist, stor språkkännare samt betydande predikant och

polemiker. Men han ansågs äfven för en man med stor

ärelystnad, det vill säga ärelystnad för sin kyrka, synnerlig

djerfhet och stor politisk förmåga.

Påfvens uppträdande ansågs till stor del som Wisemans

verk. Kardinalen sjelf gälde i de flesta engelsmäns

ögon som en typ af den vanlige italienske presten: djerf,

förslagen, ärelysten och fri från alla betänkligheter. Sjelfva

hans egenskap af engelsman talade emot honom i det

allmänna tänkesättet. Han ansågs på visst sätt som en

person, hvilken gått öfver till fienden och genom den noggranna

kännedom om ställningen han medförde vore så mycket

fruktansvärdare. Det första steget kardinalen tog var ej

egnadt att skingra detta misstroende. Den 7 oktober 1850

utfärdade han ett herdebref till Englands folk, som det i

öfverskriften hette, »från Flaminiska porten i Rom». Dessa

ord påstodos sedermera stå i sträng öfverensstämmelse med

romerska kyrkans vanliga formulär, men i England

uppfattades de som en oförsynt djerfhet, afsedda att påminna

engelska folket, att det var från Rom sjelf som anspråket

på öfverhöghet öfver dem gjordes. Detta bref skulle

uppläsas offentligt i alla Londons katolska kyrkor. Det vände

sig direkt till engelska folket och förkunnade, att »edert

älskade land har erhållit en plats bland de härliga kyrkor,

som, regelrätt ordnade, utgöra den lysande samlingen af

katolska kyrkosamfund. Det katolska England har blifvit

återinsatt i sin bana på det kyrkliga firmamentet,

hvarifrån dess sken längesedan försvunnit, och börjar nu på nytt

sitt lopp af väl reglerad verksamhet omkring enhets-centret,

källan för all lag, allt ljus och all kraft.»

Brefvet hade knapt hunnit England, förr än landet

bragtes i jäsning af ett annat bref, som kom från ett helt

annat håll och var ämnadt till ett svar på de påfliga

anspråken. Det var lord John Russells namnkunniga

Durham-bref. Brefvet utgjorde svar på ett dylikt från biskopen

af Durham och var dateradt »Downing Street den 4

november». Lord John Russeli fördömde här i de starkaste

ordalag påfvens skrifvelse som »ett anspråk på öfvervälde

öfver Englands rike och på ett uteslutande och odeladt

välde, oförenligt med drottningens öfverhöghet, med våra

biskopars och presters rättigheter samt med nationens

kyrkliga sjelfständighet, såsom den redan under den katolska

tiden häfdats». Men lord John Russeli stannade ej härvid.

Han förklarade, att det funnes en fara som oroade honom

mer än något anfall från en utländsk furste, och det vore

»faran inom murarna från engelska kyrkans egna ovärdiga

söner.» Katolikerna sågo i brefvet en krigsförklaring mot

katolicismen, och fanatikerna på andra sidan helsade det som

en trumpet-signal till en ny »no-popery»-agitation.

Händelsen fogade så, att dagen efter brefvets publicerande

var årsdagen af krutkonspirationen. I hela landet

intogo bilder af påfven och kardinal Wiseman de vanliga

Guy-Fawkes-bildernas plats och fördes kring gatorna samt

brändes under larmande demonstrationer. Disraeli sökte

genast underblåsa den allmänna förbittringen och på samma

gång rikta den mot ministeren sjelf genom att i ett öppet

bref förklara, att han knappast kunde klandra påfven för

det han ansåg sig kunna efter godtycke utskifta England i

biskopsstift, när han såg hvilken uppmuntran han fått

från ministrarne sjelfva genom det erkännande de gifvit

den romerska hierarkien på Irland. Verkliga förhållandet

var emellertid, att det ej var den då varande regeringen

som erkänt de irländska prelaternas rang. Det formliga

erkännandet hade skett redan i januari 1845 genom en

kunglig kommission för utförande af akten rörande

testament för fromma ändamål, hvilken akt gaf de irländska

katolska prelaterna rang omedelbart efter statskyrkans

prelater af samma grad. Men i likhet med John Russells

bref tjenade Disraelis till att upptända lidelserna å båda

sidorna och försätta landet i den sämsta möjliga stämning

för en helsosam lagstiftning. Aldrig under samma

generation hade de religiösa lidelserna på begge sidor gifvit sig

ett sådant utbrott. Ett egendomligt förhållande var äfven,

att lord John Russell, hvilken mer än någon då lefvande

engelsman kämpat för religionsfrihetens grundsatser, som

suttit vid Fox" fötter och hade till sin förtrognaste vän den

katolske skalden Thomas Moore, skulle af katolikerna bli

ansedd som den bittraste fienden till deras tro och

religiösa frihet.

Parlamentet öppnades den 4 februari 1851. Ministèren

måste göra någonting. Ingen minister, som någonsin haft

makten i England, skulle kunnat försöka möta underhuset

utan något förslag till åtgärder för lugnande af den starka

upphetsning, som rådde öfverallt i landet. Två eller tre

dagar efter parlamentets öppnande framlade lord John

Russell sin bill om åtgärder till förekommande af att

katoliker toge titlar från något område eller någon plats inom

det Förenade konungariket. Billen föreslog, att bruket af

alla sådana titlar skulle vid stränga straff förbjudas och

alla akter utfärdade af eller testamenten gjorda till personer

under sådana titlar förklaras ogiltiga. Den katolska

lindringsakten (the Roman Catholic Relief Act) hade stadgat

ett vite af ett hundra pund för hvarje antagande af en

titel, lånad från ett redan befintligt biskopssäte. Lord

John Russeli föreslog nu att utsträcka straffet till antagandet

af hvilken titel som helst, lånad från någon plats i

det Förenade konungariket.

Det mottagande lord John Russells motion om tillstånd

att framlägga denna bill rönte var ej uppmuntrande.

Vanligen blir en sådan begäran utan diskussion beviljad. Några

extemporerade, varsamma anmärkningar af allmännare art

göras understundom, men den vanliga praxis är, att en bill

i detta sitt första stadium ej möter någon opposition.

Denna gång gaf dock motionen om tillstånd att framlägga

billen anledning till en debatt, som fortgick i flere dagar

och förebådade ett långt och förbittradt motstånd. Billens

motståndare hade på sin sida ej blott alla de framstående

kämparne för religiös frihet, såsom sir James Graham,

Gladstone, Cobden och Bright, utan äfven protestantiska

politiker med en sådan hängifvenhet för kyrkans intressen

som Roundell Palmer, sedermera lord Selborne, och

Beresford Hope, och till dem slöto sig naturligtvis alla de

katolska ledamöterna för Irland. Roebuck förklarade billen vara

»en af de eländigaste, simplaste och lumpnaste åtgärder

som någonsin vanärat ens bigotteriet sjelf». Bright kallade

den »småaktig, futtig och ömklig — ett tomt bländverk för

att stötta under statskyrkans öfvervälde». Disraeli

förklarade sig ej vilja sätta sig emot billens framläggande, men

han yttrade sig om den i lika föraktfulla ordalag som dem

Roebuck och Bright begagnat, kallande den en lumpen

förföljelse. Från den ultraprotestantiska sidan åter

bekämpades billen af sir Robert Inglis på den grund, att den ej

gick långt nog. Så stark var emellertid stämningen till

fördel för en lagstiftning i ämnet, att när huset skred till

omröstning, 395 röster afgåfvos för motionen och endast 63

emot den.

Billens behandling afbröts i ett af sina stadier af

händelser, som ej hade någonting att göra med dess historia.

Regeringen råkade ut för en förlägenhet af annat slag.

Locke King, ledamot för East Surrey, begärde tillstånd att

få framlägga en bill om grefskapens likställighet med

städerna i afseende på rösträtt. Lord John Russell satte sig

emot motionen, och regeringen blef slagen med 100 röster

mot 52. Det var tydligt, att detta endast var en så kallad

»snapp»-votering, vunnen genom öfverrumpling, och att den

på intet vis motsvarade de verkliga åsigterna inom huset.

Den var dock alltid en ledsam händelse för ministèren.

Hennes budget hade redan mottagits med mycket allmänna

tecken till missnöje. Skattkammarkanslern föreslog endast

ett partielt och vilkorligt upphäfvande af fönsterskatten, en

med rätta afskydd pålaga, och bibehöll inkomstskatten.

Under dessa omständigheter insåg lord John Russell, att

han ej hade något annat val än att ingifva sitt afsked.

Lemnande kyrkotitelsbillen (the Ecclesiastical Titles bill)

oafgjord, tillkännagaf han, att han ej längre kunde med

gagn för landet föra styrelsen.

Frågan blef nu, hvem som skulle efterträda honom.

Drottningen skickade efter lord Stanley, sedermera lord

Derby. Lord Stanley förklarade sig vilja göra sitt bästa

för att bilda en regering, men hans försök voro från

början hopplösa och ledde derför ej till något resultat.

Partiernas ställning var mycket egendomlig. Det var omöjligt

att åstadkomma någon förening af personer, som kunde bli

ense om någonting. Det fans tre partier, af hvilka en

ministèr kunde bildas De voro whigarne, de konservativa

och peeliterna. Peeliterna voro en skara män, som

med hvar dag vunno i anseende och af hvilka man

väntade mycket. Bland dem voro sir James Graham, lord

Canning, Gladstone, Sidney Herbert, Cardwell och några

andra, nästan lika välbekanta namn. Dessa tre grupper

voro de enda, som egentligen kunde sägas täfla om makten,

ty en ministèr af radikale och Manchestermän hade då

föga utsigter för sig. Men hur var det väl möjligt att

sammansätta en ministèr af dessa tre partier? Peeliterna ville

ej samverka med tories på grund af skyddstullsfrågan och

lord Stanleys förklaring, att han ännu ansåg frihandelspolitiken

som ett blott experiment. Peeliterna ville ej

förena sig med whigarne på grund af kyrkotitelsbillen. De

konservativa ville ej uppgifva sin skyddstullpolitik och

whigarne ej kyrkotitelsbillen. Ingen statsman kunde

sålunda bilda en ministèr utan att vara viss på att i den ena

eller andra frågan ha två stora partier emot sig. Det fans

ingen bättre utväg än att uppmana de ministrar som afgått

att återtaga sina platser och. hjelpa sig fram så godt de

kunde. Det är ej nog att säga, att det ej fans någon bättre

utväg: det fans i sjelfva verket ingen annan utväg alls.

De erbjödo åtminstone den fördelen, att de ännu skötte de

löpande ärendena, och ingen annan kunde aflösa dem deri.

Ministrarne återvände sålunda till sina poster och

återupptogo kyrkotitelsbillen.

Som vi sett, beslöt regeringen först att vid höga böter

förbjuda katolska prelater att låna kyrkliga titlar från orter

inom det Förenade konungariket samt förklara alla i kraft

af sådana titlar utfärdade akter eller gjorda testamenten

ogiltiga. Men hon såg, att det skulle bli alldeles omöjligt

att tillämpa en sådan lagstiftning på Irland. I detta land

hade en regelbunden katolsk hierarki med myndigheternas

tysta begifvande länge funnits och alla en sådan hierarkis

funktioner varit i full och formlig verksamhet. Att tillämpa

den nya lagen på Irland skulle varit det samma som att

upphäfva den katolska lindringsakten och återinföra

strafflagarna. A andra sidan voro ministrarne ej benägna att

stifta en lag mot kyrkliga titlar för England och en annan

för Irland. De tvungos derför att stryka två af billens

hufvudpunkter, hvarigenom återstoden blef föga annat än

en allmän förklaring mot antagande af olagliga titlar. Men

härigenom gåfvo de de två mycket olika partier, som hittills

klandrat deras sätt att behandla krisen, ännu starkare

anledning till opposition. De som redan förut ej ansett billen

gå tillräckligt långt blefvo naturligtvis förbittrade öfver att

se den beröfvas äfven den lilla kraft den ursprungligen

haft. A andra sidan kunde de, som bekämpat den som en

kränkning af religionsfrihetens grundsats, nu med så

mycket större effekt förlöjliga den, som den kränkte en

grundsats utan att ens kunna erbjuda någon praktisk fördel i

ersättning.

Debatterna voro långa, häftiga och ofta lidelsefulla.

De fortgingo ända till slutet af juni. Då förklarade ett

stort antal, omkring sjutio, katolska ledamöter för Irland,

att de ej längre tänkte deltaga vare sig i diskussionen eller

omröstningarna. Detta föranledde några af de häftigaste

motståndarne till de papistiska ingreppen, med sir

Frederick Thesiger, sedermera lord Chelmsford, i spetsen, att

framlägga och genomdrifva en följd af resolutioner, afsedda

att göra billen ännu mera bindande än han varit äfven i

sin ursprungliga lydelse. Resolutionerna gingo

hufvudsakligen ut på att gifva hvem som helst rätt att åtala och

utkräfva böter, blott han erhöll kronjuristernas samtycke,

äfvensom att belägga med straff offentliggörandet af påfliga

bullor. När billen kom före till tredje läsningen, föreslog

lord John Hussell, att de tillagda punkterna skulle

uteslutas, men blef med stora majoriteter slagen. Billen hade

nu genomgått alla sina stadier i underhuset, och efter en

vältalig och kraftig protest från Gladstone mot åtgärden,

såsom ett ingrepp i religionsfrihetens stora grundsats, lästes

den en tredje gång. Den gick derefter upp till lordernas

hus, antogs der utan förändring, om också ej utan

opposition, och erhöll kort derefter kunglig sanktion.

Detta var äfven sista gången verlden hörde talas om

den. I romerska kyrkan fortgick allt som förut. Den nye

kardinal-ärkebiskopen kallade sig ännu ärkebiskop af

Westminster, och några af de irländska prelaterna begagnade

med en viss ostentation sina titlar i bref till ministrarne

sjelfva. Den bitterhet i sinnena, som de påfliga anspråken

och lagstiftningen emot dem framkallat, försvann visserligen

ej så snart. Den bröt ut gång på gång, stundom i form af

mycket allvarsamma oroligheter. Men England återfördes

ej till den romersk-katolska kyrkans gemenskap. A andra

sidan blef heller aldrig kyrkotitelsakten tillämpad. Ingen

frågade efter den. Många år derefter, 1871, blef den i all

tysthet afskaffad. Den dog i sådan obemärkthet, att den

stora allmänheten knappast visste, om den var ofvan eller

under jord.

Den 1 maj 1851 skall alltid bli minnesvärd som den

dag, då verldsutställningen i Hyde Park öppnades. Gyllene

voro i sanning de förväntningar, hvarmed sangviniskt folk

välkomnade denna historiska utställning. Det var den

första, der representanterna för hela verldens industri voro

samlade i en enda stor marknad, och de funnos som på fullt

allvar väntade, att menniskor, som en gång låtit förmå sig

att mötas i en vänskaplig och fredlig täflan, aldrig mer

skulle kunna förmås att möta hvarandra i en täflan af

bistrare slag. Hyde-Park-utställningen skildrades ofta som

en fest för inledande af fredens långa regering. Den skulle

dock ur rent kronologisk synpunkt med större skäl kunnat

kallas en fest till firande af slutet på fredens korta

regering. Man kan utan synnerlig öfverdrift säga, att verlden

sedan det året, 1851, knappast haft en veckas fred.

Statskuppen i Frankrike slutade året. Krimkriget började nästan

omedelbart derefter och följdes af det indiska upproret,

detta åter af kriget mellan Frankrike och Österrike, det

långa inbördeskriget i Förenta staterna, Graribaldis tåg till

Sicilien och interventionen i Mexiko, tills vi komma till

kriget mellan Österrike, Preussen och Danmark, den korta

men hårda kampen om öfverväldet i Tyskland mellan

Österrike och Preussen, kriget mellan Frankrike och

Tyskland, kriget mellan Ryssland och Turkiet samt våra egna

asiatiska och afrikanska krig. Sådana voro i korthet de

händelser, som hastigt följde på den stora fredsfesten af 1851.

Första idén till utställningen väcktes af prins Albert,

och det var äfven hans energi och inflytande den hade att

tacka för sitt förverkligande. Prins Albert var president i

konstakademien, Society of Arts, och denna ställning gaf

honom en talarstol för utveckling af sina ideer. Den 30

juni 1849 sammankallade han akademien till ett möte i

Buckinghampalatset. Han föreslog der, att akademien skulle

taga initiativet till åstadkommande af en utställning af alla

nationers industrialster. Tanken omfattades genast med

ifver af akademien och blef genom dess försorg bekantgjord

i utlandet. I de första dagarna af 1850 tillsattes en formlig

komité »för främjande af den utställning af alla nationers

industrialster som skall hållas år 1851.» Prins Albert

utnämdes till komiténs president.

Den 21 mars samma år gaf lordmayorn en bankett i

Mansion House för mayorerna i alla det Förenade

konungarikets städer och köpingar i ändamål att bedja dem låna

sin medverkan till det stora företagets genomförande. Prins

Albert var närvarande och talade. Han hade med mycken

framgång odlat talarkonsten och hade nästan helt och

hållet besegrat de svårigheter, som hans utländska börd och

uppfostran lade i hans väg. Han förlorade aldrig helt och

hållet sin utländska accent, men hans föredrag var klart,

rikt på tankar, verkningsfullt, stundom till och med

patetiskt. Det motsvarade fullkomligt sitt ändamål. Det var

en mans, som ej gjorde anspråk på att vara talare och som,

när han talade, önskade, att hans tankar mer än hans ord

skulle göra intryck på hans åhörare. Vid banketten i

Mansion House talade han särdeles klart och behagligt om

den stora utställningens ändamål. Det var, sade, han, att

»gifva verlden ett tillförlitligt prof, en lefvande målning af den

grad af industriel utveckling, hvartill hela menskligheten

kommit, och en ny utgångspunkt, från hvilken alla nationer

skola kunna börja nya ansträngningar mot ett bestämdt mål».

Man får dock ej tro, att förslaget till den stora utställningen

saknade all opposition. Många voro benägna att

förlöjliga det, andra tvinade på att det skulle göra något

praktiskt gagn, medan ej så få ännu ansågo prins Albert

för en utländing och en pedant och i det längsta ej ville

tro, att något verkligt praktiskt kunde utvecklas under hans

hägn och ledning. Efter någon tvekan hade de kungliga

kommissarierna bestämt sig för Hyde Park som den bästa

platsen för den stora byggnaden, och många energiska och

några inflytelserika röster höjde ett häftigt anskri mot hvad

de kallade parkens profanering. Det sades, att Hyde Parks

egenskap af offentlig promenad skulle genom utställningen

gå förlorad, att parken skulle helt och hållet förstöras, att

dess skönhet aldrig skulle kunna återställas. Lord Campbell

ingaf till öfverhuset en petition mot planen att belamra

någon del af Hyde Park med utställningsbyggnaden. Lord

Brougham understödde petitionen med sin karakteristiska,

häftighet och utfor mot öfverhuset för hvad han kallade

dess servila undfallenhet för kungligheten i frågan om

utställningen och platsen derför. Det är också ganska

sannolikt, att endast inflytandet af en prins skulle förmått

drifva planen lyckligt igenom mot den oppositionsstorm,

som blåste upp på olika tider och från olika håll. Många

gånger under dess fortskridande darrade prinsen sjelf för

framgången af sin plan. Mången gång måste han ha känt

sig böjd att uppgifva den eller åtminstone ångra, att han

någonsin upptagit den.

Så orimlig än oppositionen mot planen nu måste

förefalla, är det dock visst, att ganska många tänkande

personer ansågo ögonblicket synnerligt olämpligt för hopande af

stora folksamlingar och voro öfvertygade, att några

obehagliga, om också ej farliga offentliga demonstrationer måste

bli följden deraf. Kartismens glödande bränder, sade de,

låge öfverallt och lurade under samhällets fötter. I

massan af tillströmmande utländingar, sade andra, skulle helt

naturligt äfven finnas ett betydligt antal »röda» af alla

kontinentens nationer, hvilka endast med allt för stor ifver

skulle begagna tillfället att göra gemensam sak med

kartismen och de missnöjda af alla slag för att störa Londons

lugn. Den upphetsning i sinnena, som väckts af de

papistiska ingreppen, var ännu i full låga. De flesta af

kontinentens monarker voro kallsinniga mot företaget.

Konungen af Preussen blef så förskräckt vid blotta tanken på de

massor af röda republikaner, hvilka utställningen

skulle draga tillsammans, att han först förbjöd sin bror, prinsen

af Preussen, Tysklands nuvarande kejsare, att bevista,

öppningsceremonien, och ehuru han sedermera återtog

förbudet, fortfarande hyste de största farhågor för hvar enda.

furstlig persons säkerhet, som den dagen befann sig i Hyde

Park. Hertigen af Cambridge, hvilken man rådsporde i

frågan, erkände sig äfven hysa starka farhågor. Inkasten

mot valet af plats voro någon tid ganska starka; men

allmänna meningen undergick småningom en förändring, och

oppositionen mot platsen blef i underhuset slagen med stor

majoritet.

Men äfven sedan frågan om platsen blifvit afgjord,

återstodo ännu ofantliga svårigheter. Pressen var ej i

allmänhet planen synnerligt gunstig, och då tiden för

utställningens öppnande närmade sig, började några af de

utländska diplomaterna i London betrakta hela företaget med

onådiga blickar. Allahanda små anmärkningar gjordes om

de platser och funktioner, som vid öppningsceremonien

tilldelats de utländska sändebuden, och ända till sista

ögonblicket var det ännu ej fritt från fara, att ej hela

invigningsceremonien skulle komma att störas af en ömklig

diplomatisk rangtvist.

Prinsen förtvinade dock ej, och arbetet på planens

förverkligande fortgick. En stor svårighet låg i valet af plan

för sjelfva byggnaden. Kolossala tegelkonstruktioner,

liknande ofantliga banhallar, på en gång kostsamma och

ohyggligt fula, föreslogos, och det syntes nästan

oundvikligt, att man måste bestämma sig för någon af dem.

Lyckligtvis fick mr (sedermera sir Joseph) Paxton en plötslig

ingifvelse. Hvarför ej göra försök med glas och järn?

frågade han sig. Hvarför ej bygga ett palats af glas och

järn, tillräckligt stort att öfvertäcka utställningens hela

innehåll samt på en gång lätt, vackert och billigt? Paxton

gjorde ett hastigt utkast på papperet af sin plan, idén

omfattades med ifver af de kungliga kommissarierna, och

glas- och järnpalatset reste sig inom bestämd tid på Hyde

Parks gröna gräsmatta. Den sålunda lyckligt funna idén

bidrog på mer än ett sätt till utställningens framgång. Den

gjorde byggnaden sjelf lika mycket till ett föremål för

intresse och förvåning som samlingarna under dess

kristalltak. Af de hundra tusenden, som kommo till utställningen,

drogs en stor del till Hyde Park mer af en önskan att få

se Paxtons glaspalats än af intresse för alla de industriens

och den bildande konstens under det inneslöt.

Invigningen kan i sanning kallas en lysande framgång.

Nära tretio tusen personer voro samlade inuti palatset,

nära tre fjerdedels million menniskor stodo i två ofantliga

linier på ömse sidor om vägen mellan utställningen och

Buckinghampalatset, och likväl inträffade ingen enda

olyckshändelse eller hade polisen någon svårighet att hålla

ordning bland denna väldiga folkmassa. Det är obehöfligt

att tillägga, att inga fiendtliga demonstrationer gjordes

vare sig af röda republikaner eller illvilliga kartister eller

ursinniga katoliker. Hvad som framför allt annat

förvånade utländska iakttagare och vitsordades af vältaliga både

pennor och tungor var just massans lugna och laglydiga

hållning. Och utställningens följande historia jäfvade ej

på minsta vis invigningsdagens löften. Utställningen

lockade till sin sista dag förtjusta skaror och inneslöt mer än

en gång inom sitt område nära hundra tusen personer, ett

tillopp tillräckligt stort att ha kunnat utgöra befolkningen

i en medelstor hufvudstad på kontinenten. Det enda fullt

handgripliga och bestämda resultat utställningen i Hyde

Park testamenterade åt verlden var det palats, som,

uppfördt af dess material, ej af dess ruiner, nu utgör en så

vacker prydnad för en af Sydenhams sakta sluttande kullar.

Men under ett år, som blifvit minnesvärdt genom många

politiska händelser af största vigt, genom en orolig och

stormig politik både hemma och i utlandet, genom många

ryktbara mäns död och många lysande förhoppningars

felslående, behåller utställningen i Hyde Park ännu sin plats

i minnet, ej för hvad hon medförde eller uträttade, utan

helt enkelt för sig sjelf, sina omgifningar och sitt glaspalats.

TIONDE KAPITLET.

Palmerston.

Grenom sir Robert Peels död hade lord Palmerston blifvit

den mest framstående, om också ej den inflytelserikaste

bland Englands statsmän. Till karakteren oförfärad

och beslutsam, hade han äfven ett obegränsadt

sjelfförtroende. I noggrann kännedom om utrikespolitikens

mysterier kunde ingen samtida minister mäta sig med honom.

Han hade en alldeles särskild förmåga att sätta sig in i

utländska förhållanden och göra sig förtrogen med

främmande länders folk och språk, och var äfven ej så litet

stolt häröfver. Hans sympatier voro afgjordt liberala. I

alla de stora folkrörelserna på kontinenten tog han parti

för folken mot styrelserna, på samma gång han å andra

sidan hade ett mycket starkt förakt, som han ej ens gjorde

sig mödan att dölja, äfven för det bästa slaget af kontinentens

demagoger. Palmerston bildade sig genast en åsigt

och afvek knappast någonsin derifrån. Han syntes ej heller

vårda sig om att dölja den för någon. Personer med

betänksammare lynne föraktade han och talade och skref

ofta som om han ansåg en person, hvilken behöfde tid för att

bilda sig en åsigt, för en tråkig, för att ej säga dum karl.

För alla andra åsigter än sina egna hyste han ett

godmodigt förakt. I några af hans bref finna vi honom yttra sig

om personer af det mest obestridliga snille och en

statsmannavishet, som sedan bestått de hårdaste prof, som om de

endast vore dumhufvuden, för hvilka ingen praktisk man

kunde hysa den ringaste aktning. Vid skildringen af en

person med ett sådant skaplynne är det nästan öfverflödigt

att tillägga, att lord Palmerston stundom inbillade, sig se

stor klokhet och kraft i karakteren hos personer, för hvilka

verlden hvarken då eller sedermera hyst synnerlig aktning.

Lika nyckfull som han var i sina sympatier för personer

var han äfven i fråga om saker. Lugnare och allvarligare

karakterer stötte sig ej så sällan på den brist på

grundsatser de tyckte sig finna så väl i hans åsigter som i

hans politik, äfven när de voro af samma mening som han

rörande den väg som borde följas. Hans lätta sätt att taga

sakerna kom dem ofta att studsa, hans obesvärade sätt att

tala och skrifva väckte stundom rent af deras harm.

Lord Palmerston var outtröttlig i sina föreläsningar

för andra stater. Han förmanade dem städse att utan

dröjsmål antaga de styrelseprinciper, som voro gällande i

England. Medan han var konservativ i inländska frågor

och aldrig visade ens det minsta personliga intresse för

någon politisk reform i England, fick han derför på hela

kontinenten namn för att vara en uppmuntrare, understödjare

och beskyddare af alla slags revolutionära rörelser och

en störare af förhållandet mellan undersåtarne och deras

furstar. Palmerston hade följaktligen många fiender bland

Europas statsmän. Det är numera väl kändt, att drottningen

ofta ytterst pinsamt berördes af de illvilliga uttryck rörande

England och, som hon trodde, äfven om henne sjelf, som

fördes till hennes öron och för hvilka hon gaf Palmerstons

obetänkta och hetsiga beteende skulden. Prinsen-gemålen,

på hvars råd drottningen helt naturligt litade, var en

synnerligt lugn och allvarlig natur. Han bildade sina omdömen

långsamt och efter mogen öfverläggning, och uttalade ej

gerna någon åsigt förr än han väl genomtänkt saken. När

lord Palmerston var utrikesminister, hade han för vana att

skrifva och besvara depescher under ögonblickets intryck

och utan att rådfråga vare sig drottningen eller sina

kolleger. Palmerston beklagade sig öfver den långa tid han

vid flere tillfällen måst vänta, då han i angelägna

statsärenden uppvaktat drottningen för att förelägga henne

depescher, innan de afsändes. Han påstod äfven, att i

frågor, der den allmänna politikens hufvudlinier voro

tydligt utstakade och väl kända, det vore orimligt att begära

det en utrikesminister, som var vuxen sitt embetes pligter,

skulle för suveränen och sina kolleger uppvisa hvarje den

minsta papperslapp, innan den afsändes. Men drottningen

beklagade sig öfver, att Palmerston hade för sed att i

vigtiga frågor för dagen handla helt och hållet på eget bevåg,

att hon sålunda mer än en gång funnit sig bunden vid en

politik, som hon ej haft tillfälle att pröfva och, om hon

haft ett sådant tillfälle, ej skulle, godkänt, och att hon

knappast någonsin fann en fråga, när den förelades henne,

fullkomligt öppen och oberörd.

Drottningen och prinsen hade länge med otålighet

fördragit lord Palmerstons obesvärade sätt att sköta

utrikespolitiken. Redan 1849 hade hon sett sig nödsakad att

fästa utrikes statssekreterarens uppmärksamhet på det

förhållandet, att hans embetsförvaltning enligt konstitutionen

stod under premierministerns kontroll och att alla depescher,

som understäldes hennes godkännande, skulle gå genom lord

John Russeils händer. Lord John gillade denna

anordning, men hemstälde endast — och denna hemställan får

någon vigt vid bedömandet af det försvar lord Palmerston

sedermera gaf för sitt handlingssätt — att all möjlig

lättnad skulle beredas affärernas behandling derigenom, att

drottningen så fort som möjligt efter depeschernas ankomst

toge kännedom om dem. Drottningen upptog hemställningen

helt godmodigt och begärde endast, att man ej skulle »yrka

på att få hennes svar inom fem minuter, såsom nu stundom

sker». Man kan af dessa antydningar bilda sig någon

föreställning om det verkliga förhållandet. Lord Palmerston

var i sina omdömen som i alla sina handlingar snabb och,

när han en gång fattat sitt beslut, otålig öfver hvarje

dröjsmål, som syntes honom öfverflödigt. Prins Albert deremot

var långsam, försigtig, betänksam och metodisk. Lord

Palmerston var alltid viss på att hans beslut var riktigt,

äfven om det fattats under ögonblickets intryck, medan

prins Albert gerna tog upp en fråga till ny pröfning och

ständigt var tillgänglig för nya skäl och en bättre öfvertygelse.

Tvisten blef dock bilagd 1849. Lord Palmerston gick

In på alla fordringar, och för ögonblicket tycktes allt lofva

godt. Det var dock endast för ögonblicket. Drottningen

trodde sig snart ha skäl att klaga öfver, att den nya

öfverenskommelsen ej hölls. Sakerna gingo, syntes det henne,

alldeles på det gamla viset. Lord Palmerston underhandlade

som förut med utländska kabinett så som han för

ögonblicket ansåg bäst, och drottningen och hans kolleger fingo

ofta först då kännedom om en vigtig depesch eller

förhållningsorder, när saken redan var gjord och ej lämpligen

eller anständigtvis kunde göras om. Prinsen skref på

drottningens vägnar till lord John Russell och klagade i starka

ord öfver lord Palmerstons tillvägagående. Ett vigtigt

memorandum afläts af hennes majestät till premierministern,

der hon i tydliga och bestämda ordalag angaf de regler,

utrikes statssekreteraren måste ställa sig till efterrättelse i

sina förhandlingar med henne. Det var en sträng och

påkostande lexa för utrikesministern. Vi kunna lätt

föreställa oss, med hvilka känslor lord Palmerston måste ha

mottagit den. Han var en stolt man med mycken

sjelfkänsla, och den kom öfver honom midt i hans

Pacificotriumf. Men han höll tillbaka sina känslor, och det är

omöjligt att ej känna en hög grad af aktning för det sätt,

hvarpå Palmerston handlade. Han tog emot lexan utan

det minsta tecken till dåligt lynne. Han skref ett vänligt

och lugnt bref till lord John Russeli, deri han yttrade:

»Jag har tagit en afskrift af drottningens memorandum

och skall ej underlåta att ställa mig till efterrättelse de

föreskrifter det innehåller.» Lord Palmerston tog ett

ytterligare steg till försoning. Han begärde ett samtal med

prins Albert och förklarade för prinsen i de kraftigaste

och mest förtrytsamma ordalag, att beskyllningen mot

honom för att afsigtligt brista i vördnad för suveränen vore

helt och hållet ogrundad. Men han tyckes för öfrigt under

gången af samtalet endast sökt bevisa riktigheten och.

lämpligheten af det system han följt vid ledningen af

utrikespolitiken. Saken fick för ögonblicket falla; men den

skulle dyka upp igen under en allvarsammare form än förut.

Vid denna tid hade ungrarne gjort ett förtvifladt

försök att kasta af sig Österrikes välde och häfda sin

sjelfständighet Striden hade börjat med en tvist om några

konstitutionella rättigheter, som ungrarne ansågo tillkomma

sig i förbundet, men växte ut till en ordentlig resning för

Ungerns fullständiga frigörande. Efter att en tid ha nedslagit

allt motstånd krossades denna resning slutligen genom

Rysslands mellankomst. Denna ryska intervention

framkallade en allmän och djup förtrytelse i England. Ludvig

Kossuth, som varit Ungerns diktator under större delen af

resningen och, i engelsmännens ögon åtminstone,

representerade den ungerska sjelfständighetens sak, kom till

England och blef här synnerligt varmt mottagen. Det var

mycket hos Kossuth sjelf ej mindre än i hans sak, som var

egnadt att tillvinna honom stora folkmassors entusiasm.

Han hade ett ovanligt vackert och ståtligt utseende och

någonting pittoreskt, må hända till och med teatraliskt i

både hållning och drägt. Han såg ut som ett porträtt;

alla hans attityder och gester föreföllo som de varit ämnade

att återgifvas af en målare. Han var otvifvelaktigt en af

de vältaligaste män, som någonsin talat till en engelsk

åhörarkrets. Under en af sina fängelsetider hade Kossuth

studerat engelska språket hufvudsakligen hos Shakspeare.

Den engelska han talade var den till stilen ädlaste, från

hvilken en talare kunde ösa: Kossuth talade Shakspeares

engelska. Genom alla hans tal gick som en röd tråd en

princip för internationel politik, för hvilken Kossuth sökte

vinna engelska folkets bifall. Det var den grundsatsen, att

om en stat blandar sig i en annan stats inre angelägenheter

för att qväfva en revolution, det då blir ej endast en

rättighet, utan äfven en pligt för hvilken tredje stat som

helst att kasta sitt svärd i vågskålen mot en sådan

rättsvidrig intervention. Som princip är detta ingenting annat än

hvad de skarpsinnigaste och djupaste engelska tänkare både

förut och sedermera förfäktat. Men för Kossuth och alla

som hörde honom betydde det ingenting hvarken mer

eller mindre än att England borde förklara krig mot

Ryssland eller Österrike eller båda, mot det förra för det det

intervenerat i striden mellan kejsaren af Österrike och

ungrarne, och mot det senare för det det begärt och

begagnat sig af denna intervention.

Kossuths vistelse i England och det mottagande han

här erhöll väckte hos österrikiska statsmän en häftig

förbittring och oro. Den österrikiske ambassadören i England

gjorde oupphörliga föreställningar, och förhållandet mellan

de båda kabinetten syntes med hvar dag bli allt mer

spändt. Lord Palmerston åsåg Österrikes vrede och fruktan

med ett förakt, som han ej gjorde sig mödan att dölja.

Lord Palmerston visste, att folket här i landet aldrig på

allvar tänkt inlåta sig i krig med Österrike på Kossuths

uppmaning. Det kom en tid, då Kossuth lefde i England

glömd och obemärkt, då hans slutliga afresa från landet

väckte lika litet uppseende som hans långvariga vistelse

ibland oss. De engelska folkmassor, som i början hyllat

Kossuth, hade dermed ej velat uttrycka något mer än sin

vanliga sympati för hvar enda hjelte i kontinentens

revolutioner samt personlig beundran för hans vältalighet.

Men så uppfattade Kossuth ej den honom egnade hyllningen,

och ingen utländing i hans ställe skulle heller så

uppfattat den. Lord Palmerston förstod den fullkomligt, visste

hvad den betydde och hur länge den skulle vara.

Några af Palmerstons kolleger blefvo dock mycket

oroade när det berättades, att Kossuth ämnade göra

utrikesministern ett personligt besök för att tacka honom för

den sympati och det skydd, som England gifvit de ungerska

flyktingarne, medan de ännu voro i Turkiet, och

hvarförutan de endast allt för sannolikt skulle blifvit

utlemnade till Österrike eller Ryssland. Om lord Palmerston,

såsom det påstods att han ämnade göra, verkligen mottoge

Kossuth, skulle, efter hvad det med lika stor visshet

berättades, österrikiske ambassadören lemna England. Lord

John Russeli blef förskräckt och sammankallade sina

kolleger till ett kabinettsråd för att öfverlägga om den vigtiga

frågan. Lord Palmerston samtyckte motvilligt att lugna

sina kolleger med ett löfte att undvika ett möte med

Kossuth. Det åsyftade ändamålet att skona österrikiska

regeringens ömtålighet vans dock ej. Sakerna togo i sjelfva

verket ett långt värre förlopp, än de skulle gjort, om

samtalet mellan lord Palmerston och Kossuth i all stillhet fått

ega rum. Möten höllos för att uttrycka sympati för

Kossuth, och adresser insändes till lord Palmerston med

tacksägelser till honom för det han användt Englands

inflytande till att hindra Kossuths utlemnande till Österrike.

Lord Palmerston samtyckte att i utrikesdepartementet

mottaga de deputationer, som öfverbragte dessa adresser. Hela

hans tillvägagående väckte betydlig oro hos några af hans

kolleger och åsågs med synnerligt misshag af drottningen

och prins Albert. Men den möjliga indiskretionen i lord

Palmerstons mottagande af en eller ett par deputationer

från Finsbury och Islington blef en fråga af ringa intresse,

då landet kallades att döma öfver utrikesministerns

förhandlingar med den nye herskaren öfver ett nytt

statssystem, med statskuppens upphofsman.

I Frankrike hade sakerna tagit ett temligen sällsamt

förlopp. Efter Ludvig Filips fall hade en republik blifvit

upprättad och vunnit ifrigt understöd af en man, hvilken

vi nyligen s"ågo spela rollen af extra konstapel mot

kartisterna, prins Ludvig Napoleon. Ludvig Napoleon var en

brorson till den store kejsaren. Han hade förut gjort nere

försök att komma på Frankrikes tron, blifvit insatt i

fängelse, men rymt och tagit sin tillflykt till England, der han

i många år vistats och der han var väl känd som en

framstående medlem af den engelska aristokratien. Han rörde

sig der i mycket olika kretsar, literära, artistiska,

fashionabla, rent af tvetydiga, ej mindre än i de politiska, till

hvilka man skulle trott att han bort känna sig mest dragen.

Och öfverallt synes man ha bildat sig samma åsigt om

honom. Ifrån den skarpsynte lord Palmerston till den

okunnigaste af de jockejer, med hvilka han stundom

brukade umgås, tyckas alla som kände honom haft alldeles

samma tankar om prinsen. Det var allas enhälliga åsigt, att

han var en narraktig, försoffad, halfdrömmande, opraktisk, ja,

rent af inskränkt person. En viss slö godsinthet, ej tillräckligt

intelligent att hålla honom från dåligt sällskap och tvetydigt

uppförande, tycktes vara hans mest utmärkande drag.

Han talade ständigt om sina utsigter att vid något tillfälle

på något sätt bestiga Frankrikes tron, och folk drog endast

medlidsamt på munnen åt honom. När republiken var

någorlunda fast grundad, begaf han sig öfver till

Frankrike, skänkte den sitt understöd och lyckades bli vald till

dess president. Han konspirerade nu för att kasta den

öfver ända, vann armén på sin sida, lät den 2 december

1851 arrestera och inspärra alla sina politiska motståndare

och nedslog dagen derpå med det hänsynslösaste våld allt

motstånd. Paris var i hans soldaters händer, hundratals

värnlösa menniskor nedhöggos, Paris" gator strömmade af

blod, och Ludvig Napoleon proklamerade sig till

prins-president. Detta var statskuppen.

Underrättelsen om statskuppen kom som ett åskslag

öfver England. Den väckte ett ofantligt uppseende i hela

landet. Den allmänna meningen fördömde den lika starkt

som nästan alla personer med verklig upplysning och

rättskänsla både då och sedermera fördömde den. Drottningen

var särskildt angelägen, att britiske ambassadören i Paris

ej skulle säga någonting, som kunde få utseende af ett

gillande af hvad som skett. Den 4 december skref

drottningen från Osborne till lord John Russell och

tillkännagaf sin önskan, att vår ambassadör i Paris lord Normanby

skulle uppmanas att hålla sig fullkomligt passiv och ej

yttra något ord, som kunde tydas som ett gillande af

prinsen-presidentens handling. Lord Normanbys svar på

denna depesch väckte en ofantlig sensation. Vår

ambassadör skref och berättade, att när han besökt den franske

utrikesministern Turgot för att underrätta honom, att han

fått instruktioner att ej vidtaga någon förändring i sina

förbindelser med den franska regeringen, ministern sagt

honom, att han två dagar förut genom franske ambassadören

i London grefve Walewski hört, att lord Palmerston för

honom uttryckt sitt fullkomliga gillande af hvad Louis

Napoleon gjort och sin öfvertygelse att prinsen-presidenten

ej kunnat handla annorlunda.

Det skulle vara svårt att öfverdrifva de känslor af

bestörtning och harm, som denna oerhörda nyhet väckte

hos lord Palmerstons kolleger. Drottningen skref genast

till lord John Russell och frågade honom, om han hade sig

något bekant om det gillande, som franska regeringen

påstod sig ha erhållit, och förklarade sig tillika omöjligt kunna

tro att det var sant, »då ett sådant gillande från lord

Palmerstons sida skulle stått i fullkomlig strid med den strängt

neutrala och passiva hållning drottningen uttryckligen önskat

se iakttagas gent emot de senaste hvälfningarna i Paris».

Lord John Russell svarade, att han skrifvit till lord

Palmerston och uttryckt sin förmodan, att det ej fans någon

sanning i ryktet. Lord Palmerstons svar lemnade intet

tvifvel om, att han till grefve Walewski uttalat sitt gillande

af statskuppen.

Lord Palmerston sökte uppdraga en skilnad mellan en

utrikesministers yttranden i ett samtal med en ambassadör

och en formlig förklaring. Men klart är, att den franske

ambassadören ej uppfattade lord Palmerstons ord som

endast yttrade i ett förtroligt samspråk mellan fyra ögon, och

att lord Palmerston ej yttrat någonting, som berättigade

honom att tro, att deras samtal hade denna färglösa och

intetsägande karakter. I alla händelser var det säkerligen

en ofantlig indiskretion af en utrikesminister att äfven i

ett enskildt samtal för den franske ambassadören uttala ett

obetingadt gillande af en politisk handling, som hela den

britiska regeringen med undantag endast af lord

Palmerston helt och hållet ogillade.

Lord John Russell fattade sitt beslut. Han kom till

den slutsatsen, att han ej längre kunde samarbeta med lord

Palmerston som kollega i utrikesdepartementet.

Brytningen blef fullständig, lord Palmerston upphörde att vara

utrikesstatsekreterare, och hans plats intogs af lord

Granville. Sällan har en utrikesministers afgång väckt ett större

uppseende. Den verkan den framkallade i hela Europa

var sannolikt just den som Palmerston skulle ha önskat.

Öfverallt trodde man fullt och fast, att han blifvit

uppoffrad för de på hela kontinenten rådande monarkiska och

reaktionära inflytelserna. Europas statsmän voro benägna

att i lord Palmerstons afskedande se ett bevis på, att

England tänkte uppgifva sin förra sympatiska hållning mot

folkrörelserna på kontinenten.

Parlamentet sammanträdde den 3 februari 1852. Det

är öfverflödigt att säga, att den största spänning rådde att

få veta det fullständiga sammanhanget med det plötsliga

afskedet. Underhuset behöfde ej länge vänta på en

förklaring. Lord John Russell höll ett långt tal, der han

utförligt redogjorde för tvisterna mellan lord Palmerston och

hans kolleger och, hvad som var en ännu större öfverraskning

för huset, äfven för tvisterna mellan utrikesministern

och suveränen samt det hot om afsked, som så länge

sväfvat öfver hans hufvud. Premierministern uppläste för huset

drottningens memorandum. Lord John Russelis tal gjorde

ett stort intryck, medan Palmerstons svar äfven i hans

förtrognaste vänners tankar var matt och intetsägande.

Palmerston syntes i sjelfva verket ej ha det minsta att andraga

till sitt försvar. Han upprepade endast på nytt de skäl

han anfört i sina bref, påstod sig i det hela ha bedömt

den franska krisen riktigt, han hade ej kunnat underlåta att

bilda sig en mening om den, och så vidare. Om

drottningens memorandum yttrade han ej ett ord. Han hade

blifvit ense med sig sjelf, att en tvist mellan en suverän och

en undersåte ej anstod någondera, och han förbigick derför

med afsigtlig tystnad denna del af frågan.

I underhuset och klubbarna var den åsigten nästan

enhällig, att lord Palmerstons bana var afslutad.

»Palmerston är krossad», hette det der allmänt. En eller ett par

dagar efter debatten mötte lord Dalling Disraeli i ryska

ambassadhotellets trappa, och Disraeli yttrade då till

honom: »det fins ej mer någon Palmerston.» Sjelf var dock

Palmerston tydligen af annan mening. De bref han

omedelbart efter sitt fall skref till sina vänner visa honom lika

spänstig och full af tillförsigt som någonsin. Han var

fullkomligt belåten med den vändning sakerna tagit och

afvaktade lugnt hvad han ett par dagar derefter kallade »min

lilla uppgörelse med John Russell». Denna kom äfven förr

än ens han sjelf kunnat ana.

Under hela året 1852 var allmänna stämningen i

England mycket oroad. Landet gjorde alldeles ovanliga

ansträngningar för att hålla sig beredt på en möjlig, ja,

nästan med visshet väntad invasion från Frankrike.

Skarpskytterörelsen såg nu plötsligt dagen. Öfver hela landet

bildades kårer af unga frivilliga. En ofantlig folkentusiasm

helsade bildandet af denna frivilliga armé, hvilken i

början af året erhöll kronans stadfästelse och sålunda blef

en nationalinstitution. Meningen med hela denna rörelse

förklarades genom den franske prinsen-presidentens

långsamma, men stadiga framskridande mot kejsartronen. Det

föregående året hade slutat med hans statskupp. Han

hade fängslat, landsförvist eller nedskjutit sina förnämsta,

motståndare och hade af franska folket begärt ett

presidentskap på tio år, en minister ansvarig inför den

verkställande makten — det vill säga honom sjelf allena —

samt två politiska kammare, valda genom allmän rösträtt.

Nära fem hundra fångar hade, utan att bli stälda inför

någon domstol, ej ens inför en ståndrätt, afförts till Cayenne.

Paris" gator hade dränkts i blod. Presidenten anstälde ett

»plebiscite», eller en allmän folkomröstning, och fick

naturligtvis allt hvad han begärde. Det var ingen utsigt att

med framgång tvista med herskaren öfver tjugu legioner

och sådana legioner som de, hvilka med så förfärlig verkan

opererat på bulevarderna. Det napoleonska kejsardömet

återstäldes. Presidenten blef kejsare, och prins Ludvig

Napoleon var numera Napoleon III.

Engelska folket kunde omöjligt se allt detta utan oro

och harm. Det kunde ej med likgiltighet se en ny

Napoleon uppstiga till makten. Den napoleonska regimens

särskilda kännetecken var dess fiendskap till England. Den

store Napoleon hade, medan han stod på höjden af sin

makt, gjort till sitt lifs förnämsta uppgift att förödmjuka.

England. Hans planer hade blifvit af England omintetgjorda.

Han hade för sitt fall hufvudsakligen att tacka

England. Han dog som Englands fånge och med sitt hat

till denna makt snarare ökadt än minskadt. Det föreföll

knappast möjligt, att en ny kejsar Napoleon skulle kunna

uppstiga till makten utan att lifvas af samma hat. En invasion

i England var ej en mycket sannolik händelse, men den var

alls icke en omöjlig händelse. Ju lugnare man nu blickar

tillbaka på ställningen vid denna tid, dess mer nödgas man

erkänna, att en sådan plan åtminstone var tillämnad. Den

allmänna oron i landet var ej en tom panik.

Det var fem särskilda planer, som allmänna meningen

i Europa tillade Ludvig Napoleon när han besteg

kejsartronen. Den första var ett krig med Ryssland, en annan

ett krig med Österrike, en tredje ett krig med Preussen,

en fjerde annekteringen af Belgien. Den femte var

slutligen invasionen i England. Tre af dessa planer blefvo

verkligt utförda. Den fjerde var, som vi nu veta, ämnad

att utföras. Det var sannolikt vårt förbund med Frankrike

för verkställandet af den första som förmådde franske

kejsaren att uppgifva alla tankar på den femte. Han vann

vida mer på ett förbund med oss, än han kunde erhålla

genom något krig emot oss, och han hade föga eller intet

att äfventyra derpå. Men vi behöfva ej derför anse

sinnesstämningen i England 1852 som en tom och ogrundad

panik. Samma stämning gaf sig ett nytt utbrott 1859, när

franske kejsaren plötsligt tillkännagaf sitt beslut att börja

krig mot Österrike. Och det var egentligen först under

denna senare period som skarpskytterörelsen blef en stor

nationel angelägenhet. Men 1852 tog den sin början, och

det var äfven detta år som regeringen beslöt framlägga en

bill om milisens ombildning.

Vår milis var vid denna tid i intet hänseende en kår,

hvaröfver landet hade någon anledning att vara stolt. Den

hade råkat i förfall, ja nästan i upplösningstillstånd. Ingen

uppgift hade kunnat vara lämpligare för någon regering än

att söka återställa den till dess förra duglighet och

anseende. Vi hade för ögonblicket att dragas med ett af våra

små krig, ett kafferkrig, som i en retsam grad drog ut på

tiden och ej heller helt och hållet saknade allvarsamma

militära svårigheter. Det började i december 1850 och var

ej fullkomligt slut förr än i början af 1853. Vår

ställning tillät oss ej att ha våra försvarsanstalter i ett

bristfälligt skick. Men det var ett olyckligt karaktersdrag hos

lord John Russeils regering att inleda en mängd

lagstiftningsåtgärder, icke emedan ministeren efter mogen

pröfning fann dem nödvändiga, utan emedan något måste i

hast göras för att tillfredsställa den allmänna meningen,

och regeringen kunde för ögonblicket ej finna på något

bättre än den första plan som föll henne för. Lord John

Russell framlade följaktligen en milisbill, som var i högsta

grad bristfällig och otillfredsställande. Dess mest utmärkande

drag var, att den ville ersätta den reguliera styrka,

som hittills funnits, med en lokal milis.

Lord Palmerston insåg strax det betänkliga i dessa

förändringar och framstälde ännu samma afton lord John

Russell utvecklade sitt förslag med stor liflighet och

sakkännedom sina anmärkningar emot det. När

Palmerston började sitt tal, ämnade han sannolikt endast kritiskt

behandla de punkter i förslaget, som kunde förbättras, men

under fortgången deraf märkte han allt mer, att han hade

huset med sig. Hvart enda inkast han gjorde, hvar enda

anmärkning han framstälde, ja nästan hvar enda mening

han uttalade framkallade städse växande bifallsrop. Lord

Palmerston såg, att huset ej blott af denna orsak var med

honom, utan äfven af flere orsaker emot regeringen. Ett

par dagar derefter fullföljde han denna första framgång

med föreslående af ett amendement, som gick ut på, att ordet

»lokal» i billen skulle utbytas mot ordet »regulier». Han

föreslog med andra ord, att billen skulle helt och hållet

förändras och återuppföras på en helt annan grund än den

regeringen gifvit den. Anfallet kröntes med framgång.

Peeliterna gingo med Palmerston, protektionisterna följde

honom likaledes, och resultatet blef, att 136 röster afgåfvos

för amendementet och endast 125 emot det. Regeringen

blef slagen med en majoritet af 11 röster. Lord John Russell

gaf genast till känna, att han ej längre kunde stanna qvar

på sin post, då han ej egde landets förtroende.

Tillkännagifvandet var en fullkomlig öfverraskning för huset.

Palmerston försäkrade sig ej ha väntat ett sådant resultat,

men hämden var utan tvifvel icke mindre ljuf för det.

Detta tilldrog sig i februari 1852, och det var ej längre

sedan än december föregående år som Palmerston af John

Russell tvangs att lemna ifrån sig utrikesportföljen.

Russeilska ministèren hade uträttat litet och tagit

initiativ till ännu mindre. Den hade fortsatt Peels system

och öppnat den engelska marknaden för utländskt så väl

som kolonialsocker samt genom navigationslagarnas

upphäfvande satt köpmännen i stånd att till forslande af deras

varor använda utländska fartyg. Den hade gjort ett hälft

och svagt försök till en reformbill och gifvit ett matt

understöd åt bemödandena att skaffa judarne tillträde till

parlamentet. Dess oväntade fall från makten väckte hos

nationen föga deltagande. Lord Palmerston kom dock ej

nu tillbaka till styret. Han skulle, om han velat, kunnat

med lord Derby ingå i regeringen. Men lord Derby, som,

i förbigående sagdt, ärft denna titel vid faderns död året

förut, talade ännu om, att vid ett nytt val underställa

frihandelspolitiken landets dom, och med en sådan plan ville

Palmerston naturligtvis ej ha något att skaffa. Lord Derby

försökte fruktlöst flere kombinationer och måste till

slutsexperimentera med ett kabinett af rena protektionister.

Han måste öfvertaga regeringen, icke emedan han önskade

det eller någon annan särskildt önskade se honom i spetsen,

för ärendena, utan endast och allenast emedan det ej

fansnågon annan, som kunde åtaga sig uppdraget. Den

minister lord Derby lyckades få till stånd var ej en stark

minister. Lord Palmerston skildrade den som bestående af två

män af betydenhet, Derby och Disraeli, och ett antal nollor.

Med undantag af dessa två hade den ej en enda man af

någon politisk förmåga och knappast en enda med någon

politisk erfarenhet. Till lordkansler hade den en skicklig

jurist, lord St. Leonards, men han var som politiker

ingenting. Regeringens återstående medlemmar voro

aktningsvärda godsegare. Hennes chef var som politiker fullt ut

lika märkvärdig för sina häpnadsväckande blunders som för

sin glänsande vältalighet.

Hvad Disraeli sjelf beträffar, gör man sig ej skyldig

till öfverdrift, då man säger, att många af hans eget

parti långt mer fruktade hans snille än den medelmåttiga

begåfningen hos hans kolleger. Det är äfven under de

bästa omständigheter ingen angenäm befattning att stå i

spetsen för en regering, som endast existerar på

underhusets nåd: en minister, som befinner sig i minoriteten och

endast sitter qvar emedan ingen annan vill öfvertaga

ansvaret. Det är en stor sällsynthet, att någon öfvertager

ledarskapet i underhuset, som ej förut suttit i regeringen,

men Disraeli blef samtidigt för första gången både

minister och ledare i underhuset. Han ingick i lord Derbys

minister som skattkammarkansler. Bland de många

talanger ryktet tillagt honom hade det hittills ej fallit någon

enda af hans beundrare in att äfven räkna den för

bemästrande af siffror.

Utom alla en minoritet-ministèrs vanliga svårigheter

hade lord Derbys regering äfven att dragas med den, som

låg i obetydligheten och oerfarenheten hos nästan alla dess

medlemmar. Qvickhufvuden döpte den nya regeringen till

»Who? Who? ministèren.» Förklaringen på detta bisarra

öknamn ligger i en anekdot, som då allmänt berättades om

hertigen af Wellington. Hertigen, sades det, var ytterst

angelägen att af lord Derby få så tidiga underrättelser som

möjligt om sammansättningen af hans kabinett. Man hörde

honom i öfverhuset fråga den nye premierministern om

namnen på hans tillämnade kolleger. Hertigen, som var

betydligt döf, talade, i likhet med de flesta döfva personer,

mycket högt och måste naturligtvis äfven svaras med samma

starka höjning af rösten. Hvad som var ämnadt att endast

hviskas fram hördes nu derför af hela huset. För hvarje

namn lord Derby nämde frågade hertigen ifrigt och

förvånad: Hvem? Hvem? (Who? Who?) Efter hvarje nytt

namn kom samma fråga. De flesta af de nya ministrarne

voro tydligen för lord Wellington alldeles obekanta

personer. Historien kom ut, och lord Derbys regering blef man

och man emellan bekant under namnet »Who? Who? ministèren.»

Lord Derby öfvertog makten med öppet uttalad afsigt

att draga skyddstullsfrågan under ny behandling. Men han

hade knapt tillträdt sitt embete, förr än han fann, att blotta

antydningen om en sådan afsigt ofantligt ökat hans

svårigheter. I samma ögonblick lord Derby utkastade denna

olyckliga vink, började frihandlarne åter sluta ihop sina

led. Hvar enda vecka som gick gaf honom ett nytt bevis

på det misstag han begått, när han beslöt sig för en

sådan plan som skyddsfrågans återupplifvande. Hvarje

utsigt regeringen eljest skulle kunnat ha att med framgång

bjuda spetsen åt de svårigheter, som reste sig i hennes väg,

blef henne derigenom helt och hållet beröfvad. Frihandelsligan

återupprättades. I lord John Russelis bostad vid

Chesham Place hölls ett möte af liberala underhusledamöter,

der man beslöt tvinga regeringen att öppet uttala

sig i frågan om skydd och frihandel. Beslutet skulle dock

varit något svårt att verkställa, då regeringen ej hade

någon politik i frågan att framlägga och endast tänkte

rådfråga landet som man rådfrågar ett orakel. När

skattkammarkanslern utvecklade sin finansplan, erkände han de

närmast föregående årens ökade välstånd med en salvelse

som visade, att han åtminstone ej hade för afsigt att kasta

öfver ända en politik, som i så hög grad bidragit till detta

välstånd. Disraelis tal behagade peeliterna och de liberala

långt mer än hans chef och många af hans anhängare.

Det var i sjelfva verket ett litet mästerstycke, och det

väckte en angenäm öfverraskning, att en person, som i

många riktningar visat sig vara i besittning af stor

förmåga, äfven befunnits vuxen det ovana och föga tilltalande

värfvet att handtera torra fakta och siffror.

Disraelis finansplan gick helt enkelt ut på att låta

sakerna vara som de voro och att som en provisorisk åtgärd

bibehålla inkomstskatten för ett år till, medan han företog

den fullständiga granskning af landets finansiella ställning,

som, efter hvad han lät förstå, han alls icke ansåg

öfverstiga sina krafter. Ingen hade någon bättre plan att

föreslå, och den nye kanslern drog sig sålunda med heder ur

spelet. I det hela gjorde den nya regeringen sin sak ej

illa under denna sin pröfvotid. Hon framlade och genomdref

en milisbill, hvarvid hon erhöll ett kraftigt understöd

af lord Palmerston, och hon gaf en konstitution åt Nya

Zeeland. I början af juli prorogerades parlamentet, och

upplösningen egde rum. Valen utmärktes af mycket

allvarsamma oroligheter i många delar af landet. På Irland

särskildt gingo partilidelserna i höga vågor. Godsegarne

och polisen voro på den ena sidan, presterna och massan

af befolkningen på den andra, och på flere ställen gick det

ända till blodsutgjutelse. På Irland rörde sig dock ej

tvistefrågan om frihandel eller skydd. Den fråga, som

oroade de irländska valkretsarna, var i första rummet den

om arrendatorernas rätt; mycken bitterhet fans dessutom

qvar från striderna om kyrkotitelsbillen.

Efter valen hördes ingenting mer om skyddssystemet

eller om möjligheten att få dess grundsatser upptagna till

ny behandling. Disraeli kastade det ej blott öfver bord,

utan förklarade äfven helt käckt, att ingen kunnat

rimligen misstänka regeringen för att vilja föreslå en återgång

till de 1846 upphäfda lagarna. Den tid var förbi, tillade

han, då en så utdömd politik kunde det minsta intressera

folket här i landet. Valen gjorde föga eller intet för

regeringen. Hon vann väl några få röster, men hon var

fortfarande en minoritetsministèr, en minister på nåder. Det

var tydligt för alla, att hennes tillvaro som minister endast

var en fråga om dagar. Ryktet var redan i verksamhet för

att skaffa henne efterträdare, och det var tydligt, att en ny

regering endast kunde bildas genom något slags koalition

mellan whigarne och peeliterna.

Bland de nya valens märkligare tilldragelser var

Macaulays återinträde i underhuset. Edinburgh valde honom

på ett sätt, som var synnerligt smickrande för honom och

hedrande för det sjelft. Han hade i några år varit

frånvarande från parlamentet. Meningsskilnader hade uppstått

mellan honom och hans kommittenter, och följden deraf

var, att vid 1847 års val Macaulay i Edinburgh endast fick

tredje rummet på vallistan. Nederlaget gick honom djupt

till sinnes. Han skulle lätt kunnat finna en annan valkrets,

men hans sårade stolthet påskyndade verkställandet af en

plan, hvarmed han sedan någon tid umgåtts, att draga sig

tillbaka från det offentliga lifvet och helt och hållet egna

sig åt literära arbeten. Han stannade derför utanför

parlamentet. Återvalet 1852 var från Edinburghs sida helt

och hållet frivilligt. Edinburgh var angeläget att

godtgöra sitt misstag. Macaulay å sin sida ville endast låta

förmå sig till en förklaring, att om Edinburgh af sig sjelft

valde honom, han skulle anse det för en mycket stor heder,

men han ville ej taga något steg för att begära denna

ynnest. Han kände ingen längtan efter att komma in i

parlamentet igen, sade han, och fann sig mycket lycklig i

sin tillbakadragenhet. Edinburgh valde honom på dessa

vilkor. Hans helsa tillät honom ej länge att tjena det,

men så länge han satt qvar i underhuset, var det som

ledamot för Edinburgh.

Den 14 september 1852 dog hertigen af Wellington.

Hans slut var synnerligt lugnt och stilla. Han föll i sömn

kl. en qvart öfver 3 eftermiddagen på Walmer Castle, och

han vaknade ej mer. Han var en mycket gammal man —

på sitt åttiofjerde år — och hans död var helt naturligt

sedan länge med visshet motsedd. Det oaktadt väckte den,

när den kom på detta stilla och milda sätt, en djup rörelse

hos allmänheten. Ingen annan har på vår tid innehaft

den ställning i England, som hertigen af Wellington i mer

än en mansålder intagit. Den plats han tillvunnit sig var

alldeles ensam i sitt slag. Hans stora bragder tillhörde

en förfluten tid. Han hade knappast något af en statsman.

Han kände föga och vårdade sig ännu mindre om hvad

som kallas statskonst, och såsom administratör hade han

begått många misstag. Men det förtroende nationen satte

till honom som rådgifvare var alldeles oinskränkt. Det

föll aldrig någon in att tänka, att hertigen af Wellington

i något steg han tog eller något råd han gaf drefs af någon

annan bevekelsegrund än nit för statens väl. Hans

lojalitet mot suveränen hade något gammaldags trohjertadt och

rörande uti sig. Det var en blandning af personlig tillgifvenhet

med hängifvenheten hos en statens tjenare, hvilken

gaf en viss romantisk värdighet, åt hållningen och karakteren

hos en man, hvars skaplynne eljest hade mycket litet

af det poetiska och sentimentala. I politiken hade han

blott en enda, allt beherskande tanke, den, att drottningens

regering skulle på ett värdigt och tillfredsställande sätt

föras. För att ej hindra drottningens regering uppgaf han

gång på gång sina käraste öfvertygelser, sina mest inrotade

fördomar. Denna enkla trohet, som stundom gaf sig ett

något bisarrt uttryck, uträttade ofta lika mycket som en

hög statskonst och hjelpte honom mer än en gång att rädda

regeringen och landet ur svårigheter, i hvilka en vida större

politisk förmåga än hans skulle kunnat ohjelpligt snärja

in sig.

Det var denna enkla och aldrig svikande hängifvenhet

för det allmänna bästa som gjorde, att Englands folk

beundrade och vördade honom. Han hade ej hvad som skulle

kunna kallas ett älskvärdt lynne, och likväl höll nationen

af honom. Han var kall och tvär i sitt sätt och tycktes i

allmänhet ej ha en gnista af varmare känsla uti sig. Detta

kom sig dock ej af brist på förmåga att fästa sig vid

menniskor. Tvärtom var han både varm och trofast i vänskap,

och äfven i det offentliga hade han mer än en gång gifvit

fritt lopp åt känsloutbrott, som en främling aldrig skulle

väntat af en man med denna kalla och stela hållning. När

sir Robert Peel dog, talade Wellington om honom hos

lorderna under tårar, som han ej gjorde sig mödan att dölja.

Men i hans vanliga hållning fans föga af det sätt, som gör

en person afgudad af folket. I hans väsen fans ingenting

om bländade eller glänste, ingenting fängslande eller

behagfullt. Han var torr, kall, tillbakadragen. Och likväl

höll folket af honom och litade på honom och höll kanske

af honom särskildt derför, att dess förtroende till honom

var så oinskränkt. Nationen var ej otacksam. Hon hopade

hedersbevisningar på Wellington och skulle velat hedra

honom ännu mer, om hon vetat hur. Hon gaf honom

sin nästan obetingade beundran. Vid hans död sökte hon

gifva honom en offentlig begrafning sådan ingen hjelte

ännu erhållit.

Det nya parlamentet inkallades i november. Det införde

i Englands offentliga lif en man, som sedermera spelade en

framstående roll i vår politik och hvars skarpa hufvud och

stora talarförmåga en tid tycktes lofva honom en ställning

knappast underlägsen någon annan mans i underhuset.

Denne man var Robert Lowe, hvilken återvändt från en af

de australiska kolonierna för att inträda i hemlandets

politiska lif. Lowe var utrustad med en hög klassisk

bildning och en talarförmåga, som, trots några brister

utförandet, gjorde honom till en debattör af allra första

ordningen. Särskildt var han en mästare i handterande af

sarkasmens, hånets och invektivets vapen. Han var liberal

i alla frågor som rörde fri forskning och bekämpade alla.

band på undervisningens frihet och alla konstlade hinder

för fortkomsten på en bana; men han hade en afsky för

demokratiska läror, som gick nästan ända till mani. Med.

hela styrkan af ett temperament, som var särdeles benäget

för intellektuelt högmod, föraktade han på en gång

landsbygdens tories och städernas radikala. Hans åsigter voro

i allmänhet mera negativa än positiva. I politiska frågor

syntes han ej ha synnerligt utpräglade åsigter af

någotdera slaget. För abstraktioner, vädjande till känslan och

alla slags subjektiva meningar hyste han en afgjord

vedervilja. Om förakt för de intellektuella bristerna hos en

motståndare eller en bekämpad åsigt kunnat skapa en

politiker, skulle Robert Lowe otvifvelaktigt förtjent detta namn.

I politiken är det dock ej nog att kunna kritisera. Mart

måste äfven sjelf kunna skapa, kunna omdanande inverka

på andras vilja, ingå kompromisser, leda medan man synes

följa, ofta äfven följa medan man synes leda. Af dylika,

egenskaper hade Lowe ingen enda. Han blef aldrig mer

än en stor parlamentarisk kritiker af det bittra och

sarkastiska slaget.

Nästan omedelbart efter det nya parlamentets öppnande

framlade Villiers en resolution, som ej blott band

underhuset vid en frihandelspolitik, utan äfven uttalade ett

slagsklander öfver alla som hittills ej insett dess värde. Detta.

steg ansågs nödvändigt, och det blef i sjelfva verket äfven

nödvändigt genom de misstag, hvartill lord Derby gjort sig

skyldig, och de tomma förhäfvelserna från några af hans

mindre ansvariga anhängare. Hade resolutionen antagits,

skulle ministeren nödgats afgå. Men lord Palmerston

framstälde ett amendement, som gaf den en utväg till en mer

eller mindre hedrande reträtt. Denna resolution förband

huset till »ett fast vidhållande och en klok utsträckning af

det obehindrade varubytets politik», men innehöll intet

lofprisande af 1846 års lagstiftning med deraf följande

fördömande af dem som bekämpat denna lagstiftning.

Amendementet antogs af alla utom den lilla skaran oförsonliga

protektionister: 468 röstade för, endast 53 mot det, och

protektionismen uppstämde sin dödsklagan.

Det oaktadt lefde regeringen endast på nåder. Det

var en allmän väntan, att i det ögonblick Disraeli framlade

en egen finansplan ministerens öde skulle vara afgjordt.

Så blef äfven händelsen. Disraeli gjorde en finansiel exposé,

som vitnade om en märkvärdig förmåga att handtera siffror.

Den skicklighet, hvarmed skattkammarkanslern redogjorde

för sina förslag och handskades med sina siffror, öfvertygade

många äfven af hans afgjordaste motståndare, att han

hade förmåga att uppgöra en god budget, om blott vilkoren

för hans partis tillvaro tilläte honom. Men kabinettet som

han tillhörde hade kommit till makten under särskilda

förbindelser till landtpartiet och de små jordbrukarne. De

kunde ej underlåta att göra något försök i riktningen af

en särskild lagstiftning för de senare. De måste

åtminstone gifva sig sken af att göra någonting för dem. När

Disraeli beslöt sig för en åtgärd till förmån för

landtmannaintresset, måste han haft fullkomligt klart för sig, att

han derigenom gjorde alla frihandlarne och peeliterna till

sina fiender, och han visste på samma gång, att om. han

försummade landtmannapartiet, han undergräfde marken

under sina fötter. Hufvuddraget i hans budget var

nedsättandet af afgiften på malt och höjandet af den på

boningshus. Nedsättningen skapade en brist, för hvars

betäckande afgiften på boningshus måste fördubblas. Planen

var helt och hållet förfelad. Landtmännen frågade ej

mycket efter den nedsättning som gjorts till deras förmån;

men de som måste betala den med dubbel beskattning voro

ytterst uppbragta. Whigarne, peeliterna, frihandlarne och

sådana af partierna oafhängiga ledamöter som Robert Lowe

och Bernal Osborne föllo alla öfver Disraeli. Det blef en

strid à outrance. Men det var en strid som förträffligt

lämpade sig för Disraelis skaplynne, och under hela sin

parlamentariska bana fäktade han aldrig så väl, som när

han fick gifva fritt spelrum åt förtvinans mod.

Debatten var en af de intressantaste i sitt slag, som

någonsin förekommit i parlamentet på vår tid. Upphetsningen

var stark å båda sidor, och stridsifvern ovanligt het.

Disraeli var lifvad af förtvinans hela kraft och befann sig

tydligen i den stämning, der man hvarken ger eller tar

pardon. Huset hade knappast hört det sista ordet af

Disraelis bittra och lidelsefulla tal förr än, kl. 2 på morgonen,

Gladstone sprang upp för att svara honom. Och nu

började denna långa parlamentariska duell, som ej visste af

någon vapenhvila förr än när i slutet af 1876 års session

Disraeli för sista gången gick öfver underhusets tröskel för

att hädanefter som lord Beaconsfield intaga sin plats bland

peererna. Vapenskiftet denna första händelserika natt var

ett glänsande skådespel. De som ansett omöjligt, att någon

efter Disraelis tal skulle kunna göra intryck på huset,

måste erkänna, att Gladstones oförberedda svar gjorde ett

ännu större. Huset skred till votering omkring kl. 4 på

morgonen, och regeringen blef slagen med en minoritet af

19 röster. Ännu samma dag ingaf ministèren formligen

sitt afsked. Några dagar derefter bildades koalitionsministèren.

Lord Aberdeen blef premierminister, lord John

Russell öfvertog utrikesportföljen, lord Palmerston blef

inrikesminister och Gladstone skattkammarkansler. Det väckte

ej liten öfverraskning, att lord Palmerston mottagit en sådan

plats som inrikes statssekreterarens. Hans namn hade

blifvit införlifvadt med Englands utrikespolitik, och det

troddes ej, att han hyste det ringaste intresse för de ärenden

som höra under inrikesdepartementet. Men Palmerston

ville ej bli utrikesminister på andra vilkor än sina egna,

och dessa vilkor kunde då ej komma i fråga.

Af den nya regeringens medlemmar var det i främsta

rummet skattkammarkanslern som vid sig fäste det allmänna

intresset. Gladstone var ännu en ung man, åtminstone i

parlamentarisk mening. Han var endast fyrtiotre år. Hans

bana hade varit i alla hänseenden märkvärdig. Han hade

mycket tidigt inträdt i det offentliga lifvet och allt sedan

sitt tjuguförsta år varit en framstående debattör i

underhuset. Gladstone var född i Liverpool och son till sir

John Gladstone, en skotte som grundat ett stort

handelshus i denna Merseys sjöhamn. Han kom helt ung in i

parlamentet som protégé af Newcastle-familjen, och fäste sig

snart med trogen tillgifvenhet vid sir Robert Peel. Hans

finansiella insigter, hans förtrogna kännedom om handelns

och affärslifvets behof, hans borgerliga härkomst, allt bidrog

att mellan honom och hans store ledare skapa en andlig

frändskap. Han blef med Peel frihandlare. Eget nog, var

han ej i underhuset under den session då frihandelsstriden

utkämpades. Då han ändrat åsigter med sin ledare, kände

han en naturlig motvilja för att utbedja sig familjen

Newcastles understöd vid valet för den köping, han hittills

genom dess inflytande representerat. Men med undantag

af denna korta mellantid kan hela hans bana anses för en

enda lång parlamentarisk framgång. Han erkändes från

första början som en glänsande debattör, hvilken lofvade

att bli en talare; men det första verkligt stora tal

Gladstone hållit var hans nyss omnämda svar till Disraeli den

minnesvärda decembermorgonen. Detta tal stälde honom

genast i de engelska talarnes allra främsta led. Då visade

han måhända för första gången i hela dess styrka den stora

egenskap, i hvilken han som parlamentarisk talare i vår

tid aldrig blifvit upphunnen: den slagfärdighet, som ej

tyckes behöfva någon förberedelse, utan kan liksom

instinktmässigt i ett gifvet ögonblick föra fram i striden alla sina

bevis, samt den vidunderliga lätthet, hvarmed han låter de

vältaligaste ord flöda öfver sina läppar med lika liten

ansträngning, som han endast andades.

När Gladstone kort efter koalitionsministerens bildande

framlade sin första budget, ansågs den för en ordentlig

kuriositet bland finansplaner. Den var ett mästerstycke, som

tillhörde konstens område. Talet upptog flere timmar, och

ingen af åhörarne önskade säkerligen, att det skulle varit

en enda mening kortare. Och hvar gång han sedermera

upprepade samma kraftprof, vann han alldeles samma

framgång. Den första utmärkande egenskapen hos

Gladstones talarkonst var hans utsökta stämma. En sådan

stämma kunde gifva intresse äfven åt det alldagligaste och

breda ett trollskimmer öfver den torraste prosa. Hon var

synnerligt ren, klar, metallisk och välljudande och syntes

aldrig behöfva den minsta ansträngning för att fylla äfven

det största rum och tränga äfven till de längst bort ståendes

öron. Det var ej en högljudd stämma eller en stämma af

synnerligt omfång, men stark, vibrerande och silfverklar.

Orden understöddes alltid af en kraftig aktion och talarens

djupa blixtrande ögon. Det kan ej nekas, att Gladstones

underbara lätthet att tala stundom ledde honom på afvägar.

Ordflödet var ofta så stort, att det blef en brusande ström,

som ryckte talaren sjelf med sig. Gladstone måste betala

sin lätthet att tala med faran att tala för mycket. Stundom

kunde han veckla in en mening i parentes inom parentes,

tills åhörarne började frukta, att han aldrig skulle hitta

ut ur denna labyrint; men talaren lyckades alltid reda

härfvan och föra meningen till ett klart och logiskt slut.

Ofta gaf dock denna väldiga ordström en obeskriflig

kraft åt talet. Vid ställen af djup indignation, der orden

som hammarslag följde tätt på hvarandra, med en rikedom

som syntes outtömlig, öfverväldigades åhöraren ordentligt

af deras framvältande massa och ständigt skiftande mångfald.

Afbrott gåfvo honom endast en ny sporre och tycktes

förse honom med nya förråd af argument och exempel.

Replikerna sprungo af sig sjelf till hans läppar. Gladstone

hade ej mycken humor af det lätta och lekande slaget, men

hans retorik saknade ej en viss sarkasmens kraft. Allt

hvad han sade präglades af det fullaste allvar. Ämnet

måtte vara stort eller litet, inlade han deri hela sin själ.

I ett tal till en samling skolgossar yttrade han en gång,

att en gosse, när han springer, alltid bör springa det

fortaste han kan, och när han hoppar, alltid taga de längsta

hopp han kan. Och hans egen bana var en tillämpning

af denna maxim. Han kunde tydligen ej fatta, att en

person kan springa eller hoppa allt efter som det för

ögonblicket faller honom in. Han uppbjöd alltid hela sin

glänsande förmåga. Sannolikt har ingen hvarken förr eller

sedan förenat så många röstens, sättets, föredragets,

bevisningens, stilens, tankens och passionens gåfvor som

Gladstone.

Gladstone växte långsamt in i liberala åsigter. Vid

den tid då han ingick i koalitionsministeren ansågs han

ännu för en tory, som endast lemnat det konservativa lägret

och slutit sig till denna ministèr, emedan den var en

koalition. Och då han många år derefter af den förre lord

Derby uppmanades att ingå i en af honom bildad ministèr,

ansågs ej heller detta tillbud som en orimlighet. Den första

stöten till sin omvändelse fick han sannolikt, då han jemte

sin chef blef från protektionist frihandlare. När ett sådant

hufvud som Gladstone såg, att hans och hans partis

traditionella politik i en riktning lidit skeppsbrott, var det

helt naturligt, att han skulle börja undersöka dess hållbarhet

äfven i andra riktningar. När Gladstone öfvertygat sig,

att det ej fans någon sådan lag som den protektionisterna

kallade skyddsprincipen, att den var en ren humbug, och

att tron på den var en nationalekonomisk irrlära, kunde han

omöjligt undgå att äfven börja tvina på sanningen af hela

det politiska system, hvaraf den endast utgjorde en del.

Måhända drefs han äfven till liberala åsigter i hemlandet

genom närmare bekantskap med de frukter, som det

motsatta systemet burit i utlandet. Han gjorde den

liberala saken i Europa en minnesvärd tjenst genom sin

vältaliga protest mot den barbariska behandlingen af baron

Poerio och andra liberala i Neapel, hvilka inspärrades i

fängelse af den neapolitanske konungen — en protest

hvilken Garibaldi sedan förklarade ha varit den italienska

frihetens första väckande trumpetstöt. Genom att sålunda göra

friheten och Europa en tjenst främjade han äfven sin egen

andliga utveckling. På samma gång han hjelpte till att

frigöra Neapels folk, frigjorde han äfven sin egen ande.

De hånfulla beskyllningar, som vanligen göras offentliga

män hvilka ändrat öfvertygelse, riktades knappast

någonsin mot honom. Äfven hans fiender insågo, att den

bevekelsegrund, som ständigt dref honom, var en samvetsgrann

ifver att göra det rätta. Det värsta som sades om honom

var, att han hade allt för brådtom och att hans hjärna

arbetade alldeles för rastlöst. Han var essayist, kritiker,

lärd kommentator af Homerus, dilettant i skön konst, musik

och keramik, han var teologisk polemiker, nationalekonom,

finansman, en praktisk administratör, hvars förmåga att

beherska detaljer knappast någonsin blifvit öfverträffad;

han var slutligen statsman och talare. Ingen kan försöka

sig på så mycket utan att någon gång göra sig till mål för

sarkasmen. Det djupa allvaret i Gladstones hela väsen

räddade honom dock från det vanliga straffet för en sådan

mångsidighet.

Ännu är han dock endast den unge statsman, som

nyss var de allvarligare och solidare konservatives

förhoppning och på hvilken de ännu ej helt och hållet upphört

att tro. Koalitionsministèren var så sammansatt, att en

person som ingått uti den dermed ej nödvändigt ansågs ha

spikat fast sin flagga vid masten. Mer än en af Gladstones

äldsta vänner och politiska meningsfränder hade plats

deri. Ministèren kunde på goda skäl kallas en »alla

talangernas ministèr.» Med undantag af den förre lord Derby

och Disraeli inneslöt den nästan alla män med verklig

förmåga inom båda de stora partierna. Manchesterskolan hade

naturligtvis ingen plats der; det var ännu ingen utsigt till,

att hon skulle erkännas som ett af de element, af hvilka

ens en koalitionsministèr kunde sammansättas.

ELFTE KAPITLET.

Krimkriget.

I fyrtio år hade England haft fred. Det hade visserligen

varit små krig här och der med några af de asiatiska

och afrikanska grannarne, men allt sedan Waterloo hade

England ej vetat af något verkligt krig. Den nya

generationen växte upp i en lycklig tro, att krig, liksom

bärandet af rustning, vore någonting för alltid förflutet. Under

alla kontinentens skakningar hade England förblifvit lugnt.

Liksom en ny generation hade äfven en ny skola vuxit

upp. Full af förtröstan, men äfven af en klok praktisk

logik, lärde denna skola med stor vältalighet och god verkan,

att bruket att slita internationella tvister med svärdet vore

barbariskt, dyrt och enfaldigt ej mindre än brottsligt.

Bruket att duellera hade i England helt och hållet dött ut.

Hvarför skulle det då vara så orimligt att tro, att krig

mellan nationerna snart skulle bli någonting lika föråldradt?

Åt en sådan tro hängaf sig åtminstone ett mycket stort

antal intelligenta personer vid den tid då koalitionsministeren

bildades. Den stora mängden instämde tyst i samma

tro, utan att tänka så synnerligt mycket deröfver. De hade

aldrig på sin tid sett England inveckladt i något europeiskt

krig, och det var naturligt att antaga, att hvad de hittills

ej sett skulle de ej heller hädanefter få se. Plötsligt

stördes nu hela denna lyckliga lugna tro af den österländska

»frågan» — frågan om hvad som borde göras med sydöstra

Europa. Visst var, att sakerna ej kunde förblifva i det

skick, hvari de då befunno sig, men det var också det enda

vissa. Den osmaniska makten hade i många århundraden

varit bofast i sydöstra Europa. Turken hade många af en

stor krigisk eröfrares egenskaper och dygder, men han

saknade anlag, ja äfven sinne för fredens konster. Han tänkte

aldrig på att assimilera sig med dem han besegrat eller

dem med sig. Turkarne voro ej i regeln förtryckare mot

de folk, som lefde under deras välde, ej heller förföljde de

af grundsats de trosläror de ansågo kätterska. Tid efter

annan hände visserligen, att ett plötsligt utbrott af fanatisk

grymhet mot någon underlydande sekt väckte Europas fasa

och påminde det, att den eröfrare, som slagit sig ned i dess

sydöstra hörn, ännu var en barbar, som ej hade någon

plats i det civiliserade lifvet. Men i regeln var turken

benägen att med likgiltigt lugn se ned på de religiösa

dårskaperna hos de kätterska folk, som ej trodde på profeten.

De voro från hans sida mer föremål för ett medlidsamt

förakt än för vrede.

En tid skulle utan tvifvel alla det civiliserade Europas

makter med glädje sett turkarne utdrifna från vår verldsdel.

Men turkarne voro i många mansåldrar öfvermäktiga,

och det såg en tid lika sannolikt ut, att de skulle jaga ut

europeerna. När den turkiska makten började förfalla och

hennes anfallskraft var bruten, skulle man trott, att vestra

Europas makter skulle sökt att på ett eller annat sätt göra

sig af med dessa asiatiska främlingar. Men under tiden

hade Europas tillstånd betydligt förändrats. Ingen som ej

omedelbart lydde under turkens välde var längre rädd för

honom, och andra anfallskraftiga stater hade under tiden

uppstått. Det misstroende, som dessa stater hyste till

hvarandras afsigter, blef ett säkrare bålverk för turkarne än

den krigsstyrka de ännu kunde uppställa. Det ryska

väldets tillväxt var ensam tillräcklig att ändra problemets

hela utseende.

Ingen politisk företeelse i vår tid har varit märkligare

än Rysslands plötsliga uppstigande. För några mansåldrar

sedan var Ryssland bokstafligen en inlandsstat. Det var

instängdt midt i östra Europa som i ett fängelse. Peter

den stores snille, förslagenhet och djerfhet nedbröto först

de trånga gränser, hvaraf Ryssland vid hans tronbestigning

var inneslutet, och utflyttade dess råmärken till hafvet.

Han följdes efter ett par regeringar af den största qvinna,

som sannolikt någonsin suttit på en tron, vår egen Elisabet

ej ens undantagen. Katarina II följde med sådan

framgång Peter den stores exempel, att hon utsträckte de ryska

gränserna äfven i riktningar dit han ej förmått framtränga.

Vid slutet af hennes regering var Ryssland en af Europas

stormakter, berättigad att underhandla på jemlik fot med de

stoltaste af kontinentens stater. I olikhet med Turkiet

hade Ryssland alltid visat ett stort begär att tillegna sig

vetenskapens och civilisationens senaste framsteg. En

nation, som eftersträfvar att synas mer civiliserad än hon

i sjelfva verket är, slutar mycket ofta med att bli mer

civiliserad än hennes grannar någonsin trott henne om.

Krigen mot Napoleon bragte Ryssland i nära förbund

med England, Österrike, Preussen och andra stater med

en gammal och högt utvecklad civilisation. Det erkändes

vara en värdefull vän och en högst fruktansvärd fiende.

Småningom blef det tydligt, att det kunde vara anfallande

lika väl som konservativt. Efter en tid blef det en

fastrotad öfvertygelse hos det vestra Europas liberalism, att

Ryssland var det största hindret för spridningen af

demokratiska ideer. Turkarne voro i detta hänseende

jemförelsevis oskadliga. De voro nu mycket belåtna, om blott

deras starke och orolige granne ville lemna dem i fred. Men

de kommo på mer än en punkt i en alldeles särskild kollision

med Ryssland. Många af det europeiska Turkiets provinser

hade en befolkning af slavisk stam och grekisk religion.

De voro således i dubbelt hänseende befryndade med det

ryska folket, och det sätt hvarpå Turkiet behandlade dessa

provinser var derför en ständig källa till tvister mellan

Ryssland och sultanens regering. Ryssarne äro ett mycket

religiöst folk. En rysk kejsare kunde ej bli omtyckt, om

han ej uttalade sin fasta föresats att beskydda Turkiets

kristna befolkningar. Mycket af detta nit var sannolikt

uppriktigt från det ryska folkets och större delen af de ryska

statsmännens sida. Men de andra europeiska staterna

började misstänka, att med de välvilliga afsigterna att skydda

Turkiets kristna befolkningar kunde blanda sig en önskan

att utsträcka Rysslands gräns i en ny riktning, mot söder.

Europa hade sett, genom hvilken blandning af

förslagenhet och djerfhet Ryssland lyckats utsträcka sitt

välde till hafvet i andra riktningar, och det började nu bli en

allmän tro, att det nästa målet för dess ärelystnad skulle

bli besittningen af Bosporen och Konstantinopel. Det

sades, att ett af Peter den store efterlemnadt testamente

ålade hans efterträdare att rikta alla sin politiks

ansträngningar mot detta mål. De finge aldrig slappas i sina

bemödanden att vidga Rysslands gräns i norr till Östersjöns, i

söder till Svarta hafvets stränder och framtränga så långt,

som möjligt i riktningen mot Konstantinopel och Indien..

Det var helt naturligt en uppgift af stor vigt för andra,

europeiska makter att vaka öfver, att den osmaniska

regeringens brister ej gjordes till en förevändning för Ryssland

att drifva igenom sina förstoringsplaner. I främsta rummet

var naturligtvis England intresseradt af att bevaka alla.

rörelser, som på något sätt hotade den stora stråkvägen till

Indien, och ännu mer allt, som kunde äfventyra dess lugna,

och trygga besittning af Indien sjelf. England, Ryssland

och Turkiet liknade i ett hänseende hvarandra: de voro

alla tre på en gång asiatiska och europeiska makter. Men

de dagar, då Turkiet kunde anfalla någon stor stat, voro

längesedan förbi. Deremot syntes någonting liknande en

naturlig antagonism råda mellan England och Ryssland i

Orienten. Ryssarne utsträckte sin gräns mot vårt indiska

välde. Våra officerare och diplomatiska utskickade

inberättade, att de oupphörligt stötte på nya bevis på ryska

stämplingar i Centralasien. Vi ha redan sett, hvilket

inflytande Rysslands verkliga eller misstänkta intriger hade på.

ledningen af vår politik i Afghanistan. Det var till stor

del i följd af dessa farhågor som hos vissa statsmän och

klasser här i landet utbildade sig en öfvertygelse, att

upprätthållandet af det turkiska rikets integritet vore en pligt

för England.

Kort uttryckt, var sakernas ställning denna: Ryssland

befann sig i följd af religiös och nationel sympati med

Turkiets kristna befolkningar i ständig opposition till

Turkiet, England genom sina asiatiska besittningar i samma

ställning till Ryssland. En kris utbröt slutligen, som.

förvandlade denna stridighet i intressen till öppen fiendskap.

Denna kris inträffade under de senare åren af kejsar

Nikolais regering. Han såg dess början, men ej dess slut.

Nikolai var en man af en märkvärdig karakter. Han hade

många af en asiatisk despots egenskaper: en stark

ärelystnad, ett våldsamt och nyckfullt lynne, en djerf, men

stundom äfven vankelmodig vilja. Han hade många

högsinnade och ädla drag, äfven ryck af blidhet och mildhet.

Inom hans familj gick i arf en viss sinnesretlighet, som

hos några af dess medlemmar bröt ut i verklig galenskap.

Kejsaren var en tid mycket populär i England. Han hade

besökt drottningen och genom sin resliga gestalt, sitt

ståtliga utseende, samt den blandning af värdighet och

förbindlighet han inlade i sitt sätt gjort ett mäktigt intryck

på alla han kom i beröring med. Han talade som han ej

hade någon högre ärelystnad än att bli en nära bundsförvandt

till England. När han ville uttrycka hvad han ansåg

för den högsta grad af lojalitet och heder, talade han alltid

om »en engelsk gentlemans ord». Det kan i sjelfva verket

vara föga tvifvel om, att kejsaren uppriktigt önskade stå i

godt förhållande till England och ej förr än i sista

ögonblicket hade en aning om, att den väg han gick var en

som England aldrig skulle samtycka att beträda. Hans

bror och företrädare hade stått i nära förbund med

England, hans eget ideal för en hjelte var hertigen af

Wellington, och han hade kommit till den öfvertygelsen, att

om en delning af Turkiet skulle ega rum, England och

han bäst skulle sörja både för sina egna intressen och

verldsfreden genom att göra upp saken på tu man hand

med hvarandra.

När Nikolai 1844 för andra gången besökte England,

hade han flere samtal med hertigen af Wellington och lord

Aberdeen, den dåvarande utrikes statssekreteraren, om

Turkiet och dess utsigter och hvad som sannolikt skulle

inträffa vid dess upplösning, en händelse som han ansåg

nära förestående. När han återkom till Ryssland, lät han

sin kansler grefve Nesselrode uppsätta ett memorandum,

innehållande en sammanfattning af de åsigter, som enligt

Nikolais intryck hystes gemensamt af honom och de

britiska statsmän, med hvilka han samtalat i ämnet, I detta

memorandum framhölls den tvingande nödvändigheten att

tillhålla Turkiet att uppfylla sina förbindelser och behandla

sina kristna undersåtar med fördragsamhet och mildhet.

Under denna förutsättning, hette det i dokumentet, måste

England och Ryssland båda lika mycket önska Turkiets

bibehållande. Men, hette det vidare, ingendera af de båda

staterna kunde dölja för sig, att det osmaniska väldet

inneslöte många element till upplösning och att oförutsedda

händelser kunde när som helst påskynda dess fall. »I den

osäkerhet som. hvilar öfver framtiden synes en grundtanke

ha en verkligt praktisk betydelse, den nemligen, att den

fara, som en katastrof i Turkiet kan medföra, skulle

mycket minskas, om Ryssland och England med afseende på

en sådan möjlighet blefve ense om en gemensam politik.

En sådan öfverenskommelse skulle ha ett så mycket större

värde, som den äfven skulle vinna anslutning af Österrike,

mellan hvilken makt och Ryssland full enighet i denna

sak redan vore rådande.»

Detta dokument skickades till London och förvarades

i utrikesdepartementets arkiv. Ryske kejsaren trodde

tydligen, att hans åsigter delades af engelska statsmän. Man

måste derför beklaga, att de engelska statsmännen lyssnade

till honom utan att med klara och tydliga ord gifva till

känna, att de ej gingo in på hans förslag, och att de

sedermera mottogo hans memorandum utan en bestämd

förklaring, att de ej ansågo sig bundna af dess innehåll. Vi

kunde ej gerna nog tydligt och bestämdt gifvit ryske

kejsaren till känna, att vi ej ville ha med en sådan

sammansvärjning det minsta att skaffa.

Åren gingo, och kejsaren trodde sig ha funnit ett

tillfälle att ännu tydligare utveckla sina planer och upplifva

den förmenta öfverenskommelsen med England. Lord

Aberdeen, som var utrikesminister vid Nikolais besök 1844,

hade som premierminister trädt i spetsen för Englands

styrelse. I januari 1853 hade kejsaren flere samtal med

vår minister, sir G. Hamilton Seymour, om Turkiets

framtid och de mått och steg i afseende derpå, som England

och Ryssland gemensamt måste taga. Samtalen förnyades

flere gånger och rörde sig alla omkring samma ämne.

Kejsaren yrkade, att England och Ryssland skulle på förhand

sins emellan öfverenskomma om skiftet af det turkiska

arfvet i Europa före den af honom som nära förestående

och oundviklig betecknade dag, då den »sjuke mannen» —

så kallade kejsaren Turkiet — måste lägga sina ögon

tillhopa. Kunde blott England och Ryssland bli ense i saken,

vore det honom fullkomligt likgiltigt, hvad andra makter

kunde tänka eller säga. Han erinrade om de flere

millioner kristna i Turkiet, hvilkas rättigheter det ålåge honom

att skydda, och han anmärkte — den anmärkningen är af

vigt — att rättigheten att skydda dem var honom

tillförsäkrad genom fördrag. Kejsaren befann sig tydligen under

det intrycket, att England och Ryssland i denna fråga hade

alldeles samma intresse, och ansåg sig derför kunna gå till

väga med den största öppenhet. Men engelska regeringen

satte efter sir Hamilton Seymours meddelanden ingen tro

till Nikolai. De ansågo honom för föga bättre än en

ränkmakare. Engelska regeringen kunde endast besvara kejsarens

anbud med en förklaring, att hon ej ansåg det rätt

öfverensstämma med öflig sed mellan nationerna att ingå

överenskommelser om plundring af en vänskaplig makt, och att

England ej hyste någon önskan att ärfva någon af Turkiets

besittningar.

Samtalen med sir Hamilton Seymour utgjorde endast

en episod i historien om de händelser som nu föregingo.

En tvist om de heliga platserna i Palestina hade länge

pågått. Den grekiska och den latinska kyrkans anspråk

befunno sig här i strid med hvarandra. Rysslands kejsare

var den grekiska kyrkans beskyddare, medan Frankrikes

konungar länge tagit den latinska kyrkan under sitt skydd.

De heliga orter, på hvilka latinarne gjorde anspråk, voro

den stora kyrkan i Betlehem, födelsegrottan, den heliga

jungfruns graf och den heliga grafvens kyrka. Under

Frans I:s regering hade ett fördrag afslutits med sultanen,

i kraft hvaraf Frankrike erkändes som beskyddare af de

heliga orterna och de munkar tillhörande latinska kyrkan,

som åtagit sig vården om de heliga monumenten. Men

grekiska kyrkan erhöll sedermera äfvenledes firmaner af

sultanen, och grekerna förklarade sig på denna grund ha

lika god rätt som latinarne att taga vård om de heliga

orterna. Tvister yppades ständigt och förvärrades

naturligtvis af det förhållandet, att Frankrike ansågs taga parti

för den ena sidan och Ryssland för den andra. De

täflande bekännelserna gjordes slutligen till ett med de stater

som beskyddade dem. Den obetydligaste fördel som vans

af latinarne ansågs som en skymf mot Ryssland, och en

ynnest åt grekerna likaledes som en förnärmelse mot

Frankrike.

Det var Frankrike som strax före Krimkrigets början

först rörde upp tvisten. Franske ambassadören de

Lavalette säges ha hotat med, att en fransk flotta skulle visa

sig utanför Jaffa, och äfven antydt möjligheten af en fransk

ockupation af Jerusalem, »i hvilken händelse — såsom hans

ord skola fallit — vi skulle ha alla de heliga orterna i våra

händer». Anledningen till hela denna kraftutveckling är

ej svår att finna. Prinsen-presidenten hade alldeles nyss

låtit proklamera sig till kejsare och var mycket angelägen

att draga fransmännens uppmärksamhet från den inre

politiken till en braskande och uppseendeväckande

utrikespolitik. Denna tvist mellan österns och vesterns kyrkor

föreföll honom som ett ypperligt tillfälle att utan någon

synnerlig fara utveckla Frankrikes och det nya systemets

makt.

Nyckeln till hela den tvist, ur hvilken det österländska

kriget uppväxte och som gaf upphof äfven till alla de

följande förvecklingarna i Orienten, sades ligga i en punkt i

Kutchuk-Kainardji-freden. Detta fredsfördrag afslöts den

10 juli 1774 mellan Porten och Katarina II af Ryssland

efter ett krig, i hvilket den stora kejsarinnans vapen varit

öfverallt segerrika. Den sjunde punkten förklarade, »att

Höga porten förband sig att ständigt skydda den kristna

religionen och dess kyrkor och tillåta det kejserliga ryska

hofvets minister att vid alla tillfällen göra framställningar

så väl till förmån för den nya kyrka i Konstantinopel, om

hvilken i fjortonde artikeln skall talas, som för de der

tjenstförrättande, samt derjemte lofvade att taga alla

sådana framställningar i moget öfvervägande, såsom gjorda

af en högtbetrodd embetsman hos en uppriktigt vänskaplig

grannstat».

Om meningen af dessa ord är det ej gerna möjligt att

misstaga sig. Och vända vi oss nu till den omnämda

fjortonde artikeln för att efterse, om i dess ordalag kan

ligga den mening, som ledde till så vigtiga och olycksdigra

följder, så finna vi, att genom denna artikel endast tillätes

Ryssland att jemte kapellet i ambassadörhotellet bygga

en grekisk kyrka i Galata, hvilken »alltid skall stå under

de ryska sändebudens vård och skyddas för allt intrång

och all skada». Här ha vi sålunda två punkter af den

enklaste mening och långt ifrån den största betydelse. Den

senare punkten tillåter Ryssland att bygga en ny kyrka i

Konstantinopel, den förra tillåter den ryske ministern att

göra framställningar till Porten beträffande kyrkan och de

der tjenstförrättande.

Hvilken skiljaktighet i åsigter kunde nu yppa sig i fråga

om tolkningen af dessa punkter? Skilnaden var denna:

Ryssland gjorde på grund af sjunde punkten i fördraget

anspråk på ett protektorat öfver alla kristna af grekisk

bekännelse i Turkiet. Det påstod, att när Turkiet gaf det

Tätt att uppträda till förmån för medlemmarne af en särskild

församling, samma rätt sträckte sig till alla medlemmarne

af samma bekännelse i alla delar af det osmaniska väldet.

Rysslands hufvudsyfte under alla de underhandlingar, som

föregingo Krimkriget, var att af Porten utverka sig ett

erkännande af ett sådant protektorats tillvaro. Ett sådant

erkännande skulle i sjelfva verket gjort kejsaren af

Ryssland till skyddsherre och nära nog äfven till herskare öfver

den allra största delen af det europeiska Turkiets

befolkningar. Sultanen skulle ej längre varit herre i eget land.

De grekiska kristne skulle helt naturligt ha uppfattat ryske

kejsarens rätt att intervenera till deras förmån som ett

vida mäktigare protektorat än sultanens namnvälde. De

skulle ha fått den föreställningen, att det afgörande ordet

i alla dem rörande frågor tillhörde kejsaren, ej sultanen,

och de skulle snart ha vant sig att betrakta kejsaren och

ej sultanen som deras verklige herskare.

Ingen herskare i en sjelfständig stat skulle någonsin

samtyckt till att åt en mäktigare utländsk monark

öfverlemna en sådan rätt öfver det stora flertalet af hans

undersåtar. Och ordalagen i den åberopade artikeln af fördraget

medgifva säkerligen ej heller i detta fall en sådan tolkning.

När vi derför finna Ryssland kläda dessa sina anspråk i

tydliga ord, se vi också England genom sina ambassadörer

vägra att erkänna dem. Diplomatien var alltså ur stånd att

uträtta något under de ändlösa underhandlingar, som

föregingo Krimkriget, af det enkla skäl, att ryske kejsarens

enda syfte med dessa underhandlingar var ett, som de

andra europeiska makterna ansågo alldeles otillåtligt.

Tvisten om de heliga orterna var lätt afgjord. Porten

bekymrade sig mycket litet om saken och var benägen att

gå in på alla rimliga vilkor, hvarigenom hela tvisten kunde

skaffas ur verlden. Men Ryssland fortsatte sina fordringar

alldeles som förut. Furst Mentschikoff, en brutal och

våldsam man, ur stånd eller obenägen att lägga band på sitt

lynne, skickades med nya fordringar till Konstantinopel.

De förslag Mentschikoff förde med sig hade formen af en

på förhand redigerad konvention, som Turkiet uppmanades

att utan vidare underskrifva. Turkiet vägrade, och furst

Mentschikoff gick sin väg i verkligt eller låtsadt raseri,

hvarefter kejsar Nikolai genast sände två armédivisioner

öfver Pruth för att taga Donaufurstendömena i besittning.

Diplomatien gaf dock ej heller nu spelet förloradt. En

not uppsattes i Wien, som Ryssland genast förklarade sig

villigt att mottaga. De fyra stormakter, som åtagit sig

medlarvärfvet, voro först ytterst belåtna med noten, med

Rysslands beredvillighet att mottaga den och med sig sjelfva,

och hade ej vår ambassadör i Konstantinopel, lord Stratford

de Redcliffe, trädt emellan, skulle den sannolikt blifvit

godkänd af alla de intresserade parterna. Lord Stratford,

som under hela gängen af dessa underhandlingar visat stor

skarpsynthet och karaktersfasthet, insåg dock tydligt, att

noten i sjelfva verket gaf Ryssland allt hvad det ville ha

och allt hvad Europa ej ville att det skulle få. Så t. ex.

innehöll den ställen som förklarade, att hans majestät

sultanens regering skulle förblifva »trogen andan och

bokstafven i Kainardji- och Adrianopel-fördragens bestämmelser

rörande kristna religionens beskydd». Dessa ord i en not,

enkom uppsatt för att tillfredsställa kejsaren af Ryssland,

kunde endast uppfattas som ett godkännande af den

tolkning af Kainardji-fördraget, som Ryssland alltid sökt göra

gällande. Den ryska regeringen ville ej höra talas om

några ändringar.

Från detta ögonblick voro alla utsigter till fredens

bevarande förbi. Våra trupper voro redan på väg till

Malta. Londons, Liverpools, Southamptons och andra

städers gator och kajer genljödo af hurraropen från

entusiastiska folkskaror, som samlats för att bevitnade till

Orienten afgående truppernas afmarsch eller inskeppning.

Turkiet hade verkligen förklarat Ryssland krig. Vi hade

i nära fyrtio år så litet vetat hvad krig vill säga, att till

alla de andra känslorna, som ett stundande fälttåg måste

framkalla, äfven kom en viss nyfikenhet att få erfara, hur

det käns att befinna sig i krigstillstånd. Kriget var för

den lefvande generationen en blott abstraktion, en sak som

man kunde läsa om och tala om och skrifva poem och

romaner om, men som man ännu ej hade klart för sig hvad

det i verkligheten var.

Hvad gjorde emellertid lord Palmerston? Mer än någon

annan måste han, skulle man tro, varit belåten med den

vändning sakerna togo. Han var verkligen hela tiden ifrigt

upptagen af sina nya pligter. Lord Palmerston var en

märkvärdigt duglig och energisk inrikesminister. Hans

outtröttliga verksamhetslust visade sig i hvarje departement

af regeringen han fick sig uppdraget. I utöfningen af de

något prosaiska pligter, som tillhörde hans nya embete,

utvecklade han hela den energi, han förr visade i sina

förhandlingar med revolutioner och sina imperatoriska noter

till utländska hof. Systemet att låta deporterade vistas på

fri fot så länge de uppförde sig väl, det s. k.

»ticket-of-leave-systemet», förskrifver sig från hans förvaltning af

inrikesministeriet, likaså förbindelsen för fabrikerna att

konsumera sin egen rök, hvarigenom det stora obehag,

stenkolsröken förorsakade, i hög grad minskades.

Fabrikslagstiftningen blef genom hans initiativ ökad med flere nya

akter i arbetarnes intresse. Begrafning af lik på

kyrkogårdarna inom hufvudstaden blef genom hans kraftiga

ingripande helt och hållet instäld. En ny och något

egendomlig ryktbarhet förvärfvade han genom sitt sätt att

besvara deputationer och bref. Lord Palmerston var alltid

artig och vänlig, med ett rikt förråd af ursprungligt sundt

menniskoförstånd och alltid färdig att tillämpa det på

hvilket ämne som helst. Han kunde stundom säga de

pikantaste saker, som först kommo allmänheten att undra och

sedan att skratta. Han hade hvarken något poetiskt eller

filosofiskt skaplynne. När han företog en generalstädning

i sin andliga skattkammare och derur bortsopade allt

som kunde få namn af fördom eller vidskepelse, hade äfven

mycket fått följa med af den djupare sympatiska förmåga,

som sätter den ena menniskan i stånd att fatta den andras

känslor och tränga till roten af bevekelsegrunderna för

hennes handlingar. Det låter ej förneka sig, att hans

skämtande, sätt att behandla allvarliga och omtvistade

ämnen sårade många ädla och enkla sinnen. Deremot vore

det ett fullkomligt misstag att tro, att det endast var

lättsinne som dikterade hans sätt att behandla andras

fördomar. Han hade ofta egnat frågan den djupaste

uppmärksamhet och kommit till sin slutsats efter lika mycket

tänkande, som hans temperament tillät honom att använda

på något ämne. Skilnaden mellan honom och allvarligare

män var den, att när han genom tänkande bildat sig en

åsigt, han älskade att uttrycka den i en humoristisk form.

Men det kan ej vara något tvifvel om, att lord Palmerston

ofta genom sitt skenbara lättsinne skaffade sig fiender der

andra lätt skulle förvärfvat vänner genom att i allvarliga

ord säga alldeles det samma. Hos majoriteten af

underhuset var han en gunstling, emedan han roade dem och

gaf dem ett godt skratt, och de tänkte ej mer på saken.

Men kriget är nu i full gång och Palmerston efter allt

utseende ur sitt rätta element. Allas ögon vändas till

honom. En dag hette det, att Palmerston verkligen afgått.

Det påstods strax, att hans afgång var förorsakad af

meningsskiljaktighet mellan honom och hans kolleger rörande

regeringens österländska politik. Men å andra sidan

försäkrades det äfven lika bestämdt, att olikheten i meningar

endast gälde den nya reform billen, som regeringen ämnade

framlägga. Få personer i England som egnade en tanke

åt hela saken kunde dock låta förmå sig att tro, att lord

Palmerston i ett sådant ögonblick gått ut ur ministèren,

emedan han ej rätt kunde förlika sig med detaljerna af en

Teformbill, eller att kabinettet skulle just då, trots hans

motstånd, envist hållit fast vid en sådan plan. När

Palmerston återtog sin plats i ministèren, kände man sig

allestädes öfvertygad, att krigsplanerna nu fått öfverhand och

att fredsvännerna ej längre hade några utsigter. England

behöfde ej heller vänta länge på förklaring af orsaken

hvarför lord Palmerston så plötsligt utgått ur ministèren

och lika plötsligt återinträdt deri. En stor olycka hade

drabbat Turkiet. Dess flotta hade den 30 november 1853

blifvit förstörd af ryssarne vid Sinope, en Turkiet tillhörig

betydande sjöhamn och flottstation på södra kusten af

Svarta hafvet. Anfallet var ej förrädiskt, utan öppet, ej

plötsligt, utan klart och tydligt bebådadt genom föregående

handlingar. Ryssland och Turkiet voro ej blott till namnet,

utan äfven på brinnande allvar i krig med hvarandra. Det

var turkarne som först började flendtligheterna. Men på

denna tid var sakernas verkliga tillstånd ännu endast föga

kändt i England, och underrättelsen om »massakern i Sinope»

mottogs som det varit fråga om något oerhördt dåd af svek

och barbari, och stämningen i landet för ett krig mot

Ryssland uppdrefs till en verklig passion.

Det var i detta ögonblick Palmerston utgick ur ministèren.

Kabinettet hade ännu ej kunnat besluta sig för att gå

så långt som han önskade. Med understöd af den franske

kejsarens ifriga påtryckning lyckades det dock slutligen

Palmerston att öfvervinna deras obenägenhet, och han

återtog sin post i ministèren, numera herre öfver

ställningen. Frankrike och England läto Ryssland veta, att de

voro fast beslutna att förekomma ett upprepande af

Sinope-affären, att deras flottor skulle segla in i Svarta hafvet och,

om så nödigt blefve, tvinga hvart enda ryskt fartyg de

mötte i Svarta hafvet att återvända till Sebastopol samt

med vapenmakt tillbakavisa hvarje försök till angrepp mot

det osmaniska området eller den osmaniska flaggan. Detta

var i sjelfva verket det samma som krig. När vestmakternas

beslut meddelades kejsaren af Ryssland, återkallade

han genast sina representanter i London och Paris. Den

21 februari 1854 afbrötos de diplomatiska förbindelserna

mellan Ryssland och de båda allierade makterna. Sex

veckor förut hade de engelska och franska flottorna inlupit

i Svarta hafvet. Några dagar derefter samlade sig en

folkmassa utanför Börsen i Londons city för att bevitna en

ceremoni, som för den då lefvande generationen var något

alldeles nytt. En kunglig härold, åtföljd af några af citys

embetsmän, uppläste då nemligen från Börsens stora trappa

drottningens krigsförklaring mot Ryssland.

Det förnämsta skälet till att de båda vestmakterna vid

detta tillfälle uppträdde allena utan medverkan af de

andra stora staterna låg i Preussens tillstånd. Den

preussiske suveränen var beslägtad med ryske kejsaren, och hans

rike stod nästan helt och hållet under ryskt inflytande.

Preussen hade sjunkit ned till en lägre ställning i Europa,

än det någonsin förut under hela sin tillvaro som

konungarike innehaft. Konungen af Preussen var en högt bildad,

älskvärd, literärt anlagd personlighet. Han älskade konsten

och literaturen med en dilettants passion. Han hade goda

ingifvelser, men en svag karakter; han var en drömmare,

ett slags förfelad filosof. Han var ur stånd att besluta sig

för något vigtigt steg förr än det ögonblick, då det med

någon verkan skulle kunnat tagas, redan var förbi. Till

sin sinnesart en sanningsälskande man, förleddes han ofta

af ren svaghet att begå handlingar, som syntes oförenliga

med hans föregående löften och förbindelser. Han kunde

säga qvicka och sarkastiska saker, och när de politiska

affärerna gingo på sned för honom, kunde han trösta sig

med ett eller ett par skarpa yttranden, som endast hördes

af hans närmaste omgifning, och derefter fick verlden gerna

för honom gå hur hon behagade.

I sina underhandlingar med de allierade gick han så

långt, att han en tid verkligen gaf dem anledning tro, att

det var hans fulla afsigt att sluta sig till dem; men i sista

ögonblicket afbröt han underhandlingarna, förklarade, att

Preussens intressen ej fordrade eller ens tilläto, att han

började ett krig, och lemnade England och Frankrike åt

sig sjelfva. Österrike ville ej inlåta sig i ett sådant krig

utan Preussens medverkan. I stället slöto de båda

makterna en öfverenskommelse sins emellan om ömsesidigt

försvar, i händelse under krigets fortgång någonderas intressen

skulle hotas af en omedelbar fara, medan England och

Frankrike å sin sida förbundo sig för att qväsa Rysslands

öfvermod och stäcka dess förstoringslystna planer. Man

måste komma i håg, att tvisten mellan Ryssland och

vestmakterna rörde nere särskilda frågor, af hvilka några för

Österrike hade mycket litet och för Preussen alls intet

omedelbart intresse. Främst af dessa var frågan om sunden:

det vid Dardanellerna och Bosporen.

Svarta hafvet inneslöts på alla sidor af ryskt eller

turkiskt område. Rysslands enda förbindelse i söder med den

yttre verlden är genom Svarta hafvet. Men detta haf är i

sjelfva verket endast en ofantlig insjö. Endast i sydvest

öppnar sig ett litet utlopp. Detta utlopp är den trånga

kanal, som fått namnet Bosporen. Bosporen är omkring

två och en half sv. mil lång och håller på sina ställen

föga mer än fyra hundra famnar i bredd. Men den är

öfverallt mycket djup, och stora örlogsmän kunna lägga till hvar

som helst vid båda stränderna. Just på det ställe der den

vidgar sig till den lilla Marmarasjön ligga midt emot

hvarandra på hvar sin sida om sundet Konstantinopel och dess

asiatiska förstad Skutari. Från Marmarasjön ligger

segelleden vesterut genom sundet vid Dardanellerna till

Arkipelagen och Medelhafvet. Det sistnämnda sundet är, liksom

Bosporen, trångt och mycket djupt, och nära sex sv. mil långt.

En hastig blick på kartan visar, hur djupt tillvaron

af dessa sund i begge ändarna af Marmarasjön inverkar

både på Turkiet och Ryssland. Stäng dem båda för

krigsfartyg, och sultanens hufvudstad är fullkomligt oangriplig

från hafvet, och ryska flottan i Svarta hafvet på samma

gång fullkomligt utestängd från Medelhafvet och den

vestra verlden, hvarvid man dock tillika bör komma i håg,

att de ryska hamnarna och kusterna vid Svarta hafvet

genom denna samma stängning voro tryggade för anfall af

det vestra Europas stora flottor. Dardanellerna och

Bosporen med sina trånga, af turkiskt område inneslutna

farvatten ansågos ej för öppen sjö. Sultanerna hade alltid

tillagt sig rättigheten att utestänga främmande krigsfartyg

från båda sunden. Deras stängande hade varit föremål för

en hel rad af fördrag.

Såsom sakerna då stodo, var sultanen ej blott

berättigad, utan äfven förbunden att i fredstid hålla sunden

stängda, och ingen flotta kunde ens i krigstid utan hans

samtycke der inlöpa. Genom dessa fördrag blef Rysslands

Svarta-hafs-flotta i ordets egentliga bemärkelse en

Svarta-hafs-flotta, helt och hållet afskuren från Medelhafvet och

vestra Europa. Ryssland hade naturligtvis svårt att finna

sig i denna inspärrning, men på samma gång var det ej

heller synnerligt angeläget att se stängslet borttaget till

förmån för en anordning, som lemnade sunden och

följaktligen äfven Svarta hafvet öppna för Frankrikes och

Englands flottor. Det var derför naturligt, att Rysslands

ansträngningar skulle gå ut på att sjelft en dag komma i

besittning af Konstantinopel och sunden. Men som detta

var ett mål, hvars uppnående syntes mycket aflägset och

åtföljdt af ofantliga faror, gick dess bemödande tills vidare

ut på att vinna så stort inflytande som möjligt öfver den

turkiska regeringen och göra henne i verkligheten, om

också ej till namnet, till sin vasall, i alla händelser

åtminstone att hindra någon annan stormakt från att erhålla det

inflytande och den öfvervigt, som det för egen räkning

eftersträfvade. Denna förstoringslystnad och alla de dermed

sammanhängande anspråken och tvisterna rörande

öppnandet eller stängandet af sunden hade visserligen en allmän

europeisk betydelse, men af alla de stora makterna berörde

den i främsta rummet England, dernäst Frankrike som

Medelhafsstat och sjömakt, först i tredje rummet Österrike,

och Preussen på konung Fredrik Vilhelms tid minst af alla.

Hos det stora flertalet af engelska folket var detta krig

populärt, dels i följd af den naturliga och oundvikliga

reaktionen mot fredsdoktrinerna och det rama vinstbegäret,

dels också i följd af sin nyhet. Fredsligans läror hade

aldrig slagit rot i England. Hennes anhängare voro i alla

händelser, när Krimkriget utbröt, ej många. De hade föga

inflytande på landets politik och voro ej sällan föremål för

ett tanklöst och simpelt grin. Det värsta motståndarne

till män sådana som Cobden och Bright kunde säga om

dem var, att de vore medlemmar af fredsligan. Ingendera

af dem synes dock verkligen ha tillhört den, oaktadt båda

delade dess åsigter. Brights religiösa öfvertygelse gjorde

honom till en afgjord fredsvän, och Cobden hade bevistat

möten med det hopplösa syftet att stifta fred mellan folken

endast genom rättskänslans och sunda förnuftets makt.

Inom kabinettet sjelft funnos män, som fullt ut lika

mycket som Cobden och Bright afskydde tanken på ett

krig. Lord Aberdeen hatade kriget och ansåg det för ett

så orimligt sätt att slita nationela tvister, att han nästan

ända tills första kanonskottet lossades ej kunde förmå sig

att tro, att det intelligenta engelska folket skulle kunna

indragas i ett sådant. Gladstone hyste af samvetsskäl en

stark och djup motvilja mot krig i allmänhet såsom en

barbarisk och okristlig handtering, men lät dock ej sin känsla

föra sig så långt att han förnekade, att krig ofta kunde

vara ett berättigadt, nödvändigt och ärofullt företag från

en civiliserad nations sida. Ögonblickets svårigheter ökades

betydligt genom dessa och andra meningsskiljaktigheter

inom kabinettet.

Det fans der nemligen mycken olikhet äfven i andra

åsigter än dem som rörde den rent abstrakta frågan om

krigets ära eller brottslighet. Det blef snart tydligt, att

två partier inom kabinettet sågo kriget och dess syften

med olika ögon och intressen. Å ena sidan voro lord

Aberdeen och Gladstone, som vida mer intresserade sig

för Turkiets kristna undersåtar och deras välfärd än för

turkiska rikets integritet eller Rysslands förödmjukande.

Å andra sidan stod lord Palmerston, sorglös, beslutsam,

klart medveten om sina egna syften och fullt och fast

öfvertygad om riktigheten af allt, som det just då låg i

hans intresse att tro. De tappra turkarne måste understödjas,

de nedriga ryssarne krossas. Det var omöjligt att

stanna i villrådighet om, hvilkendera sidan gaf de största

garantierna för en lyckosam ledning af det företag, som nu

var så populärt i landet. Samvetsömma personer kunde vara

af olika tankar om det kloka eller moraliskt berättigade i

kriget, men ingen, som en gång erkänt dess nödvändighet

och ville att vi skulle segra, tillhörde han än fredsligan,

kunde gerna hysa det minsta tvifvel om vigten af att ha

lord Palmerston antingen i spetsen för regeringen eller till

krigsminister. Samma ögonblick kriget utbröt blef det

tydligt för hvar och en, att den mellantid af relativ

overksamhet och obemärkthet, hvartill Palmerston varit dömd,

nu var i det närmaste förbi.

England och Frankrike började alltså kriget som

bundsförvandter. Lord Raglan, förut lord Fitzroy Somerset, en

gammal lärjunge till den store hertigen i kriget på halfön

och som förlorat sin högra arm vid Waterloo, utnämdes

till öfverbefälhafvare öfver den engelska armén. Marskalk

Saint-Arnaud, en tapper och för intet ryggande condottiere,

fick af franske kejsaren sig anförtrodd ledningen af

Frankrikes krigare. De allierade armeerna begåfvo sig ut till

orienten och samlades i Varna på kusten af Svarta hafvet,

hvarifrån de skulle verkställa sin landstigning på Krim.

Angreppet på Krim var dock hvarken den engelske eller

franske befälhafvaren rätt i smaken. Båda företogo det

endast i följd af önskningar och råd från sina regeringar.

De allierade trupperna fördes derför öfver till sydvestra

kusten af Krim och verkstälde en landstigning i Kalamitaviken,

ett litet stycke norr om den punkt, der floden Alma

faller ut i hafvet. Sebastopol sjelf ligger något öfver fyra

sv. mil längre i söder, och ännu längre söderut, af en

utskjutande landtunga skild från Sebastopol, ligger

Balaklavaviken.

Utskeppningen började den 14 september 1854 på

morgonen och verkstäldes utan något försök från ryssarnes sida

att hindra den. Den 19 september marscherade de

allierade ut från sina lägerplatser och hunno Alma vid

middagstiden den 20 september. De funno nu, att de måste

gå öfver floden under gapen på de batterier af groft

artilleri, som ryssarne planterat på krönet af höjderna, och

midt under kulregnet från fältartilleriet och de täta infanterimassor,

som betäckte sluttningarna. Ryssarne, som stodo

under befäl af furst Mentschikoff, kämpade modigt och

hårdnackadt som alltid, men kunde ej hålla stånd mot

engelsmännens och fransmännens på en gång ursinniga och

ihärdiga angrepp. Floden öfvergicks, strandhöjderna på andra

sidan stormades, furst Mentschikoffs stora redutt togs med

bajonetten, ryssarne drefvos på flykten, de allierade besatte

deras förra ställningar, och segern tillhörde vestmakterna.

Den första bataljen var utkämpad, och vi hade vunnit den.

Ryssarne borde ha blifvit förföljda, men intet förföljande

skedde. Lord Raglan röstade ifrigt för att man

skulle fullfölja segern, men fransmännen hade ännu

knappast något kavalleri, och marskalk Saint-Arnaud ville ej

vara med om några vidare operationer den dagen. Lord

Raglan ansåg sig ej böra vidhålla sitt yrkande, och

ingenting gjordes. Med undantag af tapperheten hos de

stridande, var bataljen ej mycket att skryta af. Men det var

den första stora drabbning på nära fyrtio år som våra

soldater utkämpat med en civiliserad fiende. De militära

myndigheterna och landet sökte också göra så mycket som

möjligt af den. Det tappra handgemänget på Almas stränder

och den mellantid af overksamhet som följde derpå

omtalades, som det varit en drabbning mellan gudarne. Mycket

snart skulle dock ett helt annat ljud låta höra sig.

Fälttåget hade öppnats under förhållanden, som mycket

skilde sig från de flesta föregående krigs. Vetenskapen

hade riktat krigskonsten med många nya upptäckter, men

äfven literaturen hade gifvit ett märkligt bidrag till de

vilkor, under hvilka krigen nu måste utkämpas. Hon hade

gifvit »den särskilde korrespondenten». Krigskorrespondenten

raspar nu ihop sina depescher, sittande i sadeln midt

under fiendens eld. Han skrifver ned dem med en blyertspenna,

antecknar och beskrifver alla stridens vexlingar,så vidt

han kan följa dem, lika lugnt som han skildrade en

revy i Hyde Park. Han sänder kanske af sin berättelse

med telegrafen innan segraren ännu börjat förfölja eller

slagit läger på den mark han vunnit, och man väntar, att

krigskorrespondentens skildring skall vara lika glänsande

och pittoresk i stil som noggrann och trogen i

uppgifter. På Krimkrigets dagar hade dock sakerna ännu ej

hunnit alldeles så långt. Kriget var redan långt

framskridet, innan underhafstelegrafen mellan Krim och Varna

medgaf dagliga underrättelser från krigsteatern, men det

oaktadt väckte redan då hvad krigskorrespondenten

förmådde åstadkomma stor förvåning.

När expeditionen lemnade England, åtföljdes den af en

särskild korrespondent för hvar och en af Londons stora

dagliga tidningar. Times skickade ut en representant,

hvilkens namn nästan genast blef ryktbart: William Howard

Russell, den förste af den tidens krigskorrespondenter, liksom

Archibald Forbes, Daily News" korrespondent, på en senare

tid. Russell gjorde dock engelska armén och sitt land några

tjenster, som ingen glänsande stilistisk förmåga ensam skulle

kunnat åstadkomma. Det länder till hans stora ära, att

han, ehuru blott en civil, som aldrig förr luktat krutrök,

endast genom sitt omdöme och sin iakttagelseförmåga var

i stånd att skilja mellan den förvirring, som är oskiljaktig

från all aktiv krigföring, och den, som har sin grund i en

afgjordt dålig förvaltning. Russell såg snart, att det rådde

förvirring, och hade nog skarp blick att tillika inse, att

det var förvirringen hos ett odugligt och genomruttet system.

Medan derför allmänheten här hemma ännu gaf luft åt sin

förtjusning öfver vår armés mod och segrar, medan hvar

enda konsertsal återljöd af populära sånger och musikstycken,

som förhärligade våra generalers och våra soldaters

tapperhet, började Times" läsare komma under fund med,

att det stod mycket illa till med segrarne vid Alma. Leden

glesnade i följd af kolerans härjningar. Sjukhusen voro i

det mest eländiga och förvirrade skick. Stora förråd af

läkemedel och stärkande födoämnen ruttnade bort på platser,

der ingen behöfde dem eller kunde komma åt dem, medan

våra soldater dogo i hundratal på Krim af brist på föda.

Beklädnads-, transport-, provianterings-, sjukvårdssystemet,

allt befann sig i en fullkomlig villervalla och upplösning.

Timeskorrespondenten och korrespondenterna till andra

tidningar skreko oupphörligt dessa saker i örat på allmänheten

här hemma. Jublet började lemna rum för bestörtning

och sorg. Den patriotiska förbittringen mot ryssarne

förbyttes till en djup förtrytelse mot våra egna myndigheter

och vår egen krigsförvaltning. Det blef snart tydligt

för en hvar, att hela fälttågsplanen hvilade på ett antagande

hos våra militära auktoriteter här hemma — vi tala ej om

befälhafvarne på fältet — att Sebastopol skulle som ett

annat Jeriko falla vid första stöten i krigsbasunerna.

Våra befälhafvare på fältet voro deremot snarare

benägna att öfver- än underskatta ryssarnes styrka. Det är

mycket sannolikt, att om ett plötsligt anfall gjorts på

Sebastopol både till lands och sjös, det skulle kunnat tagas

strax i krigets början. Men dröjsmålet gaf ryssarne tid

att bereda sig, och de försummade ej att begagna sig deraf.

Tredje dagen efter slaget vid Alma sänkte de sju fartyg

af sin Svarta-hafs-flotta i inloppet till Sebastopols hamn,

hvilken derigenom gjordes lika oåtkomlig för fiendtliga

fartyg, som om den spärrats med nedsänkta klippstycken.

Det var nu förbi med alla drömmar om ett hastigt

intagande af Sebastopol. De allierade armeerna flyttade sina

läger från ställningarna vid Alma till Balaklava, en liten

hamnort, belägen söder om staden på andra sidan en udde

vid en skyddad vik, der stora fartyg kunde inlöpa, och

sålunda erbjudande fördelarna af en tryggad förbindelse

mellan armeerna och flottorna. Sebastopol ligger endast på

ett kort afstånd derifrån, och tillrustningar gjordes genast

till ett kombineradt anfall derpå både från land- och

sjösidan. Den 17 oktober började angreppet. Det

misslyckades. Flottorna kunde i följd af det grunda farvattnet

och de sänkta fartygen ej komma tillräckligt nära Sebastopols

sjöfästen för att med sina bredsidor göra någon känbar

verkan, och oaktadt angreppet från landsidan både var

kraftigt och uthållande, ledde det lika litet till något resultat.

Ryssarne gjorde den 25 oktober ett ursinnigt angrepp

på de allierade, i hopp om att kunna sätta sig i besittning

af Balaklava. Försöket var djerft och utfördes med stor

tapperhet, men blef på ett glänsande sätt tillbakaslaget.

Aldrig gjorde en batalj större heder åt det engelska modet,

men heller aldrig måhända mindre åt det engelska

härförarskapet. Särskildt utmärkte sig kavalleriet denna dag.

Bataljen var på vår sida till stor del en kavalleristrid. Den

skall i engelska krigshistorien för alltid ihågkommas som

den strid, der den Lätta brigadens ryktbara angrepp egde

rum. I följd af någon olycklig missuppfattning af

meningen af en order från öfverbefälhafvaren gjorde den Lätta

brigaden, 607 man i allt, en choc mot hvad som med rätta

blifvit kalladt »den ryska armén i position». Af de 607

kommo endast 198 tillbaka. Långa, pinsamma och

hopplösa voro tvisterna om denna olycksaliga order. Tvisten

kan aldrig bli helt och hållet afgjord. Den officer, som

öfverbragte ordern, var en af de första som stupade vid

angreppet. Hela Europa, ja hela verlden fyldes af förvåning

och beundran öfver det fruktlösa och glänsande anfallet.

Tennyson besjöng det i högstämda verser. Måhända ligger

dess bästa epitafium i de bekanta ord, som tillades franske

generalen Bosquet och sedan upprepats så ofta, att de till

sluts blifvit triviala: »det var ståtligt, men det var ej krig».

Dagen derpå gjorde fienden ett nytt kraftigt anfall i

långt större skala från Sebastopol sjelf, men blef åter

tillbakaslagen. Den 5 november förnyades anfallet, denna

gång hufvudsakligen mot engelsmännen, men utan bättre

framgång. Äfven nu blefvo ryssarne med lysande

tapperhet tillbakadrifna. Hufvudscenen för striden var

Inkermanplatån. Den hölls besatt af gardena och några få andra

britiska regementen, och denna jemförelsevis lilla styrka

hade att uthärda anfallet af en hel rysk armé, tills general

Bosquet med sina fransmän hann komma den till hjelp.

Detta var den hårdaste och hetaste affären under hela

fälttåget. Inkerman kallades den tiden »soldaternas batalj».

Af strategi, sades det allmänt, sågs der intet spår. Anfallet

gjordes under skygdet af en kall och duggande dimma.

Striden utkämpades en lång stund nästan helt och hållet i

mörkret. Knappast ens ett försök gjordes att leda de

allierade massorna efter någonting som kunde få namn af

en vetenskaplig krigföring. Soldaterna utkämpade

hårdnackadt en följd af handgemäng, och vi kunna utan skryt

säga, att de bättre soldaterna till slut segrade.

Hvad sade man emellertid hemma i England? Man

sade förbittrad, att hela fälttåget var en enda ohjelplig

villervalla från början till slut. Det var nu tydligt, att

Sebastopol ej skulle falla genast, och det var äfven tydligt,

att alla förberedelser blifvit träffade under den

förutsättningen att det skulle falla genast. För att göra den svikna

förväntningen ännu bittrare, spreds under ett par dagar ett

falskt rykte, att Sebastopol blifvit taget. Missnöjet ökades

äfven ej litet deraf, att den till Östersjön sända flottan kom

tillbaka utan att ha uträttat någonting synnerligt, och ehuru

i sjelfva verket under dåvarande förhållanden ingenting

synnerligt skulle kunnat uträttas, voro likväl en mängd

personer här hemma lika förbittrade, som om flottan låtit

fienden på öppen sjö komma undan sig. Östersjöflottans

afsegling hade i sjelfva verket föregåtts af ceremonier,

särskildt egnade att sprida ett skimmer af åtlöje öfver hvarje

företag, som ej kröntes af en oerhörd framgång. Hon stäldes

under befäl af sir Charles Napier, en tapper gammal

sjöbjörn af commodore Trunnions nu nästan utdöda

skola, oförfärad, tjurhufvad, oslipad, med alla utsigter att

lyckas der fysisk styrka och. mod allena voro tillräckliga

att vinna segrar, men saknande alla en befälhafvares

intellektuela egenskaper och utrustad med en skarp tunga och

en otrolig taktlöshet. Sir Charles Napier tillhörde en

berömd krigarfamilj, men kuude ej på långt när i

förmåga mäta sig med sin kusin, Scindes eröfrare, den andre

sir Charles Napier, eller i hufvud med sir William Napier,

det spanska krigets historieskrifvare. Han hade vunnit

några lysande och öfverraskande framgångar i det

portugisiska inbördeskriget och i Syrien, men under förhållanden

och mot en fiende helt olika dem han skulle möta i

Östersjön. Men beundrande vänner höjde sin röst för att spå

honom en lysande framgång, innan hans flotta ännu lemnat

hamnen, och han sjelf glömde i sitt trygga sjelfförtroende

skilnaden mellan stora ord, när man efter striden tar af sig

rustningen, och stora ord, när man tar på sig den för att

börja leken. Hans vänner gåfvo en afskedsbankett för

honom i Reformklubben, der Palmerston höll ett med

mycken humor kryddadt svassande loftal öfver den tappre

amiralen. Det enda som möjligen kunnat ursäkta hela

tillställningen skulle varit någon lysande framgång, vunnen

af honom som var dess hjelte. Men det är ej sannolikt,

att en Dundonald eller ens en Nelson då skulle kunnat

uträtta stort i Östersjön, och Napier var hvarken en

Dundonald eller en Nelson. Östersjöflottan kom efter en tid

hem oskadd, men utan lagrar. Det enda dess befälhafvare

förde med sig hem var en bitter klagan och en grämelse,

som räckte honom lifvet ut.

Ett folk, hvars högt uppdrifna förväntningar blifvit så

grymt svikna, är sällan benäget att döma med lugn och

urskilning. Den första tanken är alltid att finna en syndabock.

Och den syndabock, mot hvilken en stor del af allmänheten

i detta fall riktade sin förbittring, var prinsen-gemålen. De

orimligaste misstankar, de hårdaste och mest ogrundade

beskyllningar voro i omlopp om honom. Han anklagades

för att af någon outransaklig bevekelsegrund ha användt

hela sitt hemliga inflytande till att hindra fälttågets

framgång. Han beskyldes för att spela under täcke med

Preussen, med Ryssland, och Gud vet icke allt hvem, för att

förlama Englands styrka och bereda dess fiender en triumf.

Rykten voro verkligen en tid i omlopp, att han blifvit

arresterad för högförräderi. Dessa orättvisa beskyllningar,

som hade sin egentliga grund i allmänhetens upphetsade

lynne, kunde dock ej uthärda dagsljuset. När saken

upptogs i parlamentet, visade det sig nästan genast, att det ej

fans den minsta tillstymmelse till grund för någon af de

orimliga misstankarna, hvilka väckt så mycken ond blod.

Hela agitationen mot prinsen föll i ett ögonblick pladask

till marken, men så länge hon varade, var hon både stark

och våldsam och förorsakade prinsen och ännu mer

drottningen stor både oro och smärta.

Vintern var dyster både hemma och på krigsteatern.

De dag från dag ingående underrättelserna från Krim

förtalde endast om härjningar, anstälda af fiender vida

fruktansvärdare än ryssarne: sjukdomar, oväder, dålig

förvaltning. Svarta hafvet hemsöktes af förfärliga stormar.

Undergången af en mängd med vinterförråd för våra soldater

lastade transportskepp var till oberäknelig skada för armén.

Stora massor klädespersedlar, filtar, proviant, sjukvårdsmaterial

af alla slag gingo förlorade. Folkåtgången bland

fartygens besättningar var ofantlig. En storm var i detta

hänseende nästan lika mördande som en batalj. På land

voro arméns lidanden obeskrifliga. Tälten lösrycktes från

sina fästen och blåste bort. Officerare och manskap voro

blottstälda för den bistra kölden och de våldsamma

orkanstötarna. Våra soldater hade till största delen föga

erfarenhet eller ens en föreställning om en sådan köld, som

den de denna dystra vinter måste uthärda. Kölden var så

stark, att man ej vågade ute i fria luften med blotta

handen vidröra någon metallpjes utan att löpa fara att lemna

skinnet qvar.

Lasaretten i Skutari för de sjuka och sårade voro i det

bedröfligaste skick. De befunno sig till största delen i ett

fullkomligt kaotiskt tillstånd i fråga om allt som rörde

ordning och förråd. I några fall fingo medikamentsförråd,

som behöfdes för de sårade i Skutari, ligga och förderfvas

i Varna eller i bästa fall ligga obegagnade i lastrummet

om bord på fartyg i Balaklavas hamn. Läkarne voro

skickliga och nitiska män, och förråden anskaffades och

betalades mycket frikostigt af regeringen, men de kommo ej fram

till läkarne. Med tomma händer kunde dessa, i brist äfven

på de vanligaste sjukvårdsattiraljer, göra mycket litet för

att lindra de förfärliga lidanden, de ständigt hade för sina

ögon. De utomordentligaste fall af misstag och förvirring

kommo ständigt i dagen. Stora sändningar af skodon

anlände, men befunnos alla endast vara för venstra foten.

Mulåsnor för transporten af förråden uppköptes och

levererades, men levererades så, att de kommo i ryssarnes i

stället för i våra händer. Skamliga svek begingos vid

fullgörandet af några af kontrakten om konserveradt kött.

Det kaotiska tillstånd, hvari sjukvårdsanstalterna

befunno sig, hade dock åtminstone en lycklig följd. Det

ledde till ett alldeles nytt system för vården af sjuka och

sårade i fält, hvilket innebar någonting snarlikt en

revolution i sättet att behandla krigets offer. Förfärad öfver det

sätt, hvarpå sakerna sköttes i Skutari och på Krim, vände

sig Sidney Herbert till en utmärkt qvinna, som länge visat

ett lifligt intresse för en reform af sjukvårdsväsendet, med en

anmodan till henne att personligen öfvervaka vården af de

sjuka soldaterna. Miss Florence Nightingale var dotter till en

rik engelsk godsegare. I stället för att tillbringa sitt lif i

fashionabel eller estetisk overksamhet, hade hon tidigt

egnat sin uppmärksamhet åt frågor som stå i samband med

helsovården. Hon hade studerat sjukvården som en

vetenskap och ett system, hade gjort sig bekant med

organisationen af många sjukhus på kontinenten och var vid den

tid, då kriget bröt ut, sysselsatt med reorganisationen af

vårdanstalten för sjuka lärarinnor vid Harley Street i

London. Till henne vände sig nu Sidney Herbert. Han erbjöd

henne, om hon ville mottaga uppdraget, full myndighet

öfver hela sjukvårdspersonalen och oinskränkt fullmakt att

draga vexlar på regeringen till så stort belopp hon ansåg

nödigt för framgången af sitt företag. Miss Nightingale

mottog uppdraget och begaf sig ut till Skutari, åtföljd af

några qvinnor af samma samhällsställning som hon sjelf

och en stab af öfvade sjuksköterskor. De bragte snart

ordning i det kaotiska tillståndet, och från det ögonblick

de landstego i Skutari fans det åtminstone en gren af

krigsförvaltningen, som aldrig mer gaf anledning till klagan.

Riddartidens ande hede blifvit återstäld med bättre utsigter

till varaktighet. Sidney Herbert yttrade i sitt bref till

miss Nightingale, att om hon mottog det erbjudna

uppdraget, hennes exempel skulle »bära hundrafald frukt för

alla tider.» Dessa ord ha visat sig ej innebära någon

öfverdrift. Vi ha sedan dess aldrig sett något krig, der ej

bildade och sant fromma qvinnor egnat sig åt vården af de

sårade. Genève-konventionen och bärandet af Röda korset

äro några bland frukterna af Florence Nightingales

verksamhet på Krim.

Men Sebastopols belägring hade emellertid långsamt

släpat sig fram, och det var stundom ej alldeles afgjordt,

hvilka med största skälet kunde kallas belägrade, ryssarne

i staden eller de allierade i lägren utanför den. Under

några månader gjorde armeerna litet eller intet.

Kommissariatet och transportväsendet hade visat sig komplett

odugliga. Armeerna voro i en sorglig grad försvagade af

sjuklighet. Koleran härjade på nytt bland vårt folk. Hästar

och mulåsnor dogo af köld och hunger. Vägarna voro

endast djupt urgröpta hjulspår, fylda med en lervälling,

lägret var ett moras, tälten stodo ofta i vattenpölar, och

folket hade stundom ingenting annat att ligga på än

genomvåt halm och knappast några täcken. Och med våra

stackars turkiska bundsförvandter stod det ännu sämre till. De

myndigheter, som bort taga vård om dem, voro oåtkomliga

för kritik af »särskilda korrespondenter» och hårda mot alla

parlamentariska klandervota.

En vidräkning af det senare slaget hotade vår egen

regering. Parlamentet inkallades före jul, och strax efter

ferierna anmälde Roebuck, att han tänkte väcka motion om

nedsättande af ett särskildt utskott för undersökning af

tillståndet inom armén utanför Sebastopol samt af det sätt,

hvarpå de regeringsdepartement, hvilkas skyldighet det

varit att sörja för arméns behof, skött sina åligganden.

Lord John Russell ansåg sig ej för egen del kunna med

godt samvete bekämpa motionen; men då den innebar

klander mot några af hans embetsbröder, trodde han sig ej böra

längre qvarstanna i regeringen, och han ingaf derför sitt

afsked. Denna plötsliga afgång af underhusets ledare var

ett dödshugg för alla de försök till motstånd regeringen eljest

skulle kunnat göra mot Roebucks motion. Motionen kom

före i underhuset och bekämpades med kraft af Palmerston

och Gladstone. Men underhuset stod ej att blidka genom

någon bevisning eller något vädjande till dess rättskänsla.

Den enda allt beherskande tanken var, att England bragts

i fara och förödmjukats inför verlden genom den eländiga

beskaffenheten af dess arméorganisation. När det skreds

till votering, röstade 305 ledamöter för Roebucks motion

och endast 148 emot den. Majoriteten mot ministrarne var

alltså 157.

Hvar och en känner den scen som vanligen följer, när

en minister blifvit slagen i underhuset. Hurrarop på

hurrarop, besvarade på trots med dylika af det slagna

motpartiet, vildt jubel, häftig förbittring, en hel malström af

olika känslor, sjudande och skummande i den lilla salen i

St. Stephen. Men denna gång var det intet sådant utbrott.

Huset kunde knappast fatta, att »alla talangernas ministèr»

lidit ett så fullständigt och skymfligt nederlag. En dödstystnad

följde på tillkännagifvandet om voteringens utgång.

Derefter gick ett halfqväfdt sorl af häpnad och tvifvel

genom huset. Talmannen uppläste ännu en gång siffrorna,

och nu var allt tvifvel häfdt. Det var dock ännu ovisst,

hur huset skulle uttrycka sina känslor. Plötsligt skrattade

någon. Ljudet gaf en riktning och en lättnad åt den länge

återhållna rörelsen. Den ena skrattsalvan aflöste nu den

andra. Och det var ej endast regeringens svurne

motståndare som skrattade, många af dem som röstat med

ministrarne funno sig likaledes skrattande. Så orimligt, så

barockt föreföll detta sätt att affärda den stora koalitionsministèren.

Många måste ha dragit sig till minnes denna

stormiga debatt en natt för ej mer än två år sedan, då

Disraeli, redan lutande mot sitt fall och fullt inseende

styrkan af den koalition som förenat sig emot honom,

tröstade sitt parti och sig sjelf öfver det öde, som väntade

dem, med dessa utmanande ord: »Jag vet, att jag har emot

mig en koalition, och kombinationen kan lyckas. En sådan

kombination har lyckats förut; men ehuru koalitioner kunna

lyckas, ha de dock alltid till sluts funnit, att deras triumfer

varit korta. Det vet jag, att England ej tycker om

koalitioner.» Endast två år hade sedan dess gått, och den

stora koalitionen hade fallit, öfverhopad af anklagelser

och bittra ord, och dess fall hade helsats med en skrattsalva.

Lord Derby fick af drottningen uppdrag att bilda ett

nytt kabinett. Han försökte och misslyckades. Palmerston

fann det omöjligt att sluta sig till en Derbyminister, och

utan honom kunde lord Derby ej reda sig. Drottningen

skickade efter lord John Hussell, men Russell fann, att

han ej kunde få tillsammans en regering. Lord

Palmerston var då, för att begagna hans eget uttryck, den

oundviklige. Med honom kom den gamla ministèren till stor

del tillbaka. Lord Aberdeen hade afgått, och

Palmerston intog hans plats, medan lord Panmure, hvilken

förut som Fox Maule skött armédepartementet, efterträdde

hertigen af Newcastle. Lord Panmure förenade dock i sin

person krigssekreterarens och krigsministerns hittills skilda

befattningar, och man hoppades härigenom vinna större

enhet i arméförvaltningen. Lord Palmerston grep med

kraft in i sakerna och utsände genast till Krim en

helsovårdskommission och en annan för att öfvervaka

kommissariatet, ett departement som nästan mer än något annat

visat sig odugligt. Palmerston handlade här med vanlig

energi, men han sporrades tillika af några bland husets

ifrigare reformvänner. I synnerhet var Layard, hvilken

vunnit ett namn som upptäckare af Ninivehs ruiner,

outtröttlig i sina angrepp på arméförvaltningen och ville ej

gifva den nya regeringen ens ett ögonblicks rast. Layard

var en man med en viss oslipad talang, ofantligt

sjelfförtroende och okuflig egoism. Han kunde ej i något

hänseende kallas en vältalare; dertill saknade han för mycket

både stilens och sättets behag. Men han hade ett flytande

föredrag, han var högröstad, han tycktes aldrig hysa ett

ögonblicks tvifvel i något tänkbart ämne och medgaf aldrig,

att det möjligen kunde finnas två, sidor hos någon fråga,

som kom under diskussion. Han hade verkligen en ganska

stor kännedom om orienten på en tid, då resor i orienten

voro långt sällsyntare än nu. Han nedtystade allt tvifvel

och all olikhet i meningar med den högdragna dogmatismen

hos denna välkända talartyp, hvars kraftskäl alltid är: »jag

bör väl veta det som varit der», och han var i många

hänseenden utmärkt egnad till språkrör för alla dem — och

de voro ej få — som sågo att sakerna gått på tok utan att

rätt kunna säga hvarför, och voro angelägna att något

skulle göras utan att rätt veta hvad.

Lord Palmerston sökte förmå huset att ej yrka på

nedsättande af det i Roebucks motion föreslagna utskottet.

Regeringen, sade han, skulle sjelf anställa de nödiga

undersökningarna. Roebuck ville dock ej gifva med sig, och

Palmerston måste ge efter för en fordran, som otvifvelaktigt

understöddes af en stark allmän mening, men hans

eftergift medförde en ny ministerkris. Sir James Graham,

Gladstone och Sidney Herbert förklarade sig ej längre

kunna stanna qvar i regeringen. De hade kraftigt

bekämpat motionen om en undersökning, och de ville ej gifva

den något understöd genom sitt qvarstannande. Sir

Charles Wood efterträdde sir James Graham som förste lord af

amiralitetet, lord John Russell intog efter Sidney Herbert

platsen som sekreterare för kolonierna, och sir Cornewall

Lewis blef skattkammarkansler efter Gladstone.

Emellertid hade under Österrikes bemedling nya fredsunderhandlingar

öppnats i "Wien, och lord John Russell hade

ditsändts för att representera England. Vi hade fått en

ny bundsförvandt i det lilla konungariket Sardinien, hvars

styrelse då låg i händerna på en af den nyare tidens

yppersta statsmän, grefve Cavour. Sardinien deltog i kriget

för att i Europas rådslag vinna en plats, hvarifrån det

kunde framföra sina klagomål mot Österrike. Denna

politik kröntes med en synnerlig framgång och rättfärdigade

helt och hållet Cavours förhoppningar. Krimkriget lade

grunden till konungariket Italien.

Men samtidigt inträffade en annan händelse af helt

olika art, som först syntes gynsam för freden. Den 2

mars 1855 afled af lungslag kejsar Nikolai af Ryssland.

Punch innehöll med anledning deraf en plansch, som hade

till underskrift: »General Februari vorden förrädare».

Kejsar Nikolai hade en gång yttrat, att Ryssland hade två

generaler, på hvilka det alltid kunde lita, generalerna

Januari och Februari, och nu framstälde den engelske

artisten general Februari som ett benrangel i rysk uniform,

hvilket lägger sin iskalla hand på sjelfherskarens hjerta

och störtar honom i grafven. Men det var ej general

Februari allena som vållade Nikolais död. Czaren dog af svikna

förhoppningar, af den likgiltighet för lifvet, som åtföljer

nederlaget och förtviflan. Han ådrog sig genom sin

oförsigtighet en stark förkylning och vårdade sig ej om att

göra någonting för att häfva den. Sina vänners och

läkarnes föreställningar skänkte han ej den minsta

uppmärksamhet.

Underrättelsen om kejsarens plötsliga död gjorde ett

djupt intryck i England. Först troddes allmänt, att

Nikolais son och efterträdare Alexander II skulle vara

angelägnare att sluta fred än fadern. Men detta hopp försvann

snart. Den nye czaren vågade ej visa sig för sitt folk i

en mindre patriotisk dager än sin företrädare. De

allierades utsigter voro dessutom vid denna tid i hög grad dystra.

Den nye ryske kejsaren måste ha ansett sig ega goda skäl

att hoppas, att sjukdomar, köld och dåliga anstalter skulle

tillfoga Englands armé större skada än någon rysk general

förmådde. Konferensen i Wien ledde ej till något

resultat. Lord John Russell beskyldes af Disraeli för att ha

uppmuntrat de ryska anspråken. Sir Edward Bulwer

Lytton tillkännagaf sig vilja föreslå ett formligt klandervotum

mot »den minister, som haft ledningen af underhandlingarna

i Wien.» Lord John förekom dock det säkra resultatet

af en sådan motion genom att nedlägga sitt embete.

Motionen om ett klandervotum återtogs. Sir William

Molesworth, en af de mest framstående medlemmarne af

den skola, som sedermera kallades de »filosofiska

radikalerna», efterträdde honom som kolonialsekreterare, och

ministèren vann en eller ett par voteringar mot Disraeli,

Roebuck och andra motståndare eller åtminstone ovänliga

kritiker. Emellertid hade franske kejsaren och hans gemål

aflagt ett besök i London och blifvit med stor entusiasm

mottagna. Drottningen tyckes ha fattat en mycket

fördelaktig tanke om kejsaren. På prinsen-gemålen deremot

synes intrycket varit mindre gynsamt. Prinsen bedömde

kejsaren nästan alldeles på samma sätt, som den opartiska

allmänna meningen i hela Europa sedermera bedömt honom.

Operationerna på Krim återupptogos med någon kraft.

Engelska armén förlorade mycket genom sin tappre och

manlige öfverbefälhafvare lord Raglans död. Han

efterträddes af general Simpson, hvilkens ledning under den

korta tid han innehade befälet åtminstone hade den

förtjensten att hålla minnet af lord Raglan friskt och hindra

saknaden öfver hans bortgång att mista någonting af sin

styrka. Den franska armén hade långt förut förlorat sin

öfverbefälhafvare, den smidige, principlöse, glänsande

Saint-Arnaud. Efter hans död öfvergick det för en tid till

general Canrobert, hvilken dock snart afstod det till general

Pelissier. Den sardinska kontingenten hade anländt och

gifvit beundransvärda prof på tapperhet och disciplin. Den

16 augusti 1855 gjorde ryssarne under general Liprandi ett

olyckligt försök att genom ett angrepp på de allierade

armeerna häfva belägringen af Sebastopol. Den sardinska

kontingenten kämpade med hårdnackad tapperhet, och hela

norra Italien hörde med förtjusning, att Piemonts fana

förts till seger öfver en europeisk stormakts trupper och

vajat sida vid sida med två andras. Det var det första

stora exemplet på Cavours vanliga politik af djerfhet parad

med lugn framsynt beräkning.

Belägringen hade sedan någon tid drifvits med stor

kraft. Malakoff-tornet och det framför det liggande

Mamelon-batteriet voro scener och föremål för ständiga

strider. Ryssarne gjorde gång på gång förtvinade nattliga

utfall, men blefvo alltid tillbakadrifna. Den 7 juni

stormade engelsmännen stenbrotten framför Redan-batteriet,

medan fransmännen riktade ett nytt anfall på Mamelon-batteriet.

Båda angreppen lyckades, men de följdes den

18 i samma månad af ett helt och hållet misslyckadt försök

att taga Redan- och Malakoff-batterierna. Den 5

september gjorde de allierade ett nästan samtidigt angrepp på

Malakoff och Redan. Fransmännen hade snart Malakoff i

sina händer, och nu ryckte engelsmännen äfven till storms

mot Redan. Men det var en stor skilnad i afstånd. De

franska linierna voro framskjutna helt nära intill Malakoff,

medan de engelska ännu voro af ett betydligt afstånd

skilda från Redan. Den långa sträcka våra soldater måste

tillryggalägga gåfvo dem nästan hjelplöst till pris åt den

ryska elden. Trots alla svårigheterna i sitt anfall stormade

de dock och togo Redans bröstvärn, men kunde ej hålla

platsen. Stormkolonnen var för svag, förstärkningar

ankommo ej i tid. Engelsmännen höllo ut en timme mot en

nästan förkrossande öfvermakt; men det var omöjligt för

dem att sätta sig fast i Redan, och den lilla återstod som

kunde draga sig tillbaka måste söka betäckning i

löpgrafvarna. Det var endast den gamla historien från kriget:

ett beundransvärdt mod hos soldater och officerare, men

den eländigaste ledning. Anfallet kunde ha förnyats samma

dag, men den engelske öfverbefälhafvaren, general Simpson,

beslöt att ej göra något nytt försök förr än följande morgon.

Innan morgonen kom, fans det ingen att anfalla. Ryssarne

utrymde under natten södra sidan af Sebastopol. En

båtbrygga hade blifvit utlagd tvärs öfver viken, och på denna

bro mellan stadens norra och södra delar drog furst

Gortschakoff i största ordning sina trupper tillbaka. Den ryske

generalen insåg, att det skulle bli honom omöjligt att hålla

staden mycket längre och att ett uppskof med utrymmandet

endast vore ett onyttigt spillande af menniskolif. »Men»,

yttrar han i sin depesch, »det är ej Sebastopol vi lemnat

dem, utan endast de brinnande ruinerna af staden, hvilken

vi sjelfva antändt, sedan vi försvarat oss på ett sådant sätt,

att våra barnbarns barn skola med stolthet ihågkomma det

och bevara minnet deraf till en sen efterverld.» Det dröjde

några timmar, innan de allierade vågade intränga i den

öfvergifna staden. Arsenalerna och krutmagasinen sprungo

i luften, lågorna slogo ut ur hvarenda offentlig eller enskild

byggnad. Ryssarne hade gjort Sebastopol till ett nytt Moskva.

Med slutet af denna långa belägring, som varat nära

ett år, kan kriget sägas ha upphört. Belägringen af Kars,

denna glänsande episod med sitt lysande försvar, fick

visserligen sin afslutning med stadens kapitulation först efter

Sebastopols fall, men ehuru den helt naturligt här i

England ådrog sig en särskild uppmärksamhet, kunde den dock

ej ha någon omedelbar inverkan på krigets gång i dess

helhet. Kars försvarades af öfverste Fenwick Williams,

en engelsk officer, som försvarade platsen mot

öfverväldigande ryska härmassor och mot en ännu vida

fruktansvärdare fiende — hungersnöden. För denne fiende måste

han till sluts kapitulera, men sjelfva kapitulationsvilkoren,

på hvilka segraren ingick, blefvo en trofé för Williams och

hans män. Garnisonen fick lemna platsen med all krigisk

honnör, och »som ett bevis på det tappra motstånd Kars"

garnison gjort tillåtas officerarne af alla grader att behålla sina

värjor». Kriget var i verkligheten förbi. Österrike hade

under hela dess fortgång arbetat på fredens återställande,

och efter Sebastopols fall gjorde det ett nytt bemödande

med bättre framgång. Frankrike och Ryssland voro nu i

sjelfva verket angelägna att få slut på kriget nästan på

hvad vilkor som helst. Hade England fortsatt, skulle det

mycket sannolikt nödgats göra det ensamt. Härpå var

också lord Palmerston som en sista utväg fullkomligt beredd,

hellre än att underkasta sig vilkor, som han ansåg

otillfredsställande. Kongressen i Paris öppnades den 26

februari 1856, och den 30 mars undertecknades fredsfördraget af,

makternas fullmäktige. Preussen hade fått tillträde till

kongressen, hvilken alltså representerade England, Frankrike,

Ryssland, Österrike, Preussen, Turkiet och Sardinien.

Genom fördraget återlemnades Kars till Turkiet samt

Sebastopol och alla andra af de allierade tagna platser till

Ryssland. Stormakterna förbundo sig att respektera

Turkiets sjelfständighet och integritet. Sultanen utfärdade en

ferman om förbättring af hans kristna undersåtars tillstånd,

men det förklarades särskildt, att härmed ingen rätt till

intervention gafs någon af de andra makterna. Svarta hafvet

neutraliserades; dess farvatten och hamnar öppnades för

alla nationers handelsfartyg, men förklarades på samma

gång för alltid stängda för alla krigsfartyg, vare sig de

makters, som egde kusterna vid detta haf, eller någon

annan makts, med undantag af sådana smärre fartyg, som voro

nödiga till utöfvande af sjöpolis och till kusternas skydd.

Sultanen och kejsaren förbundo sig att ej upprätta eller

underhålla några krigsarsenaler, vare sig för armeer eller

flottor, vid detta haf. Sjöfarten på Donau öppnades.

Moldau och Valakiet skulle fortfarande stå under sultanens

suveränitet och åtnjuta alla de fri- och rättigheter de redan

egde under makternas garanti, utan att dessa dock hade

någon särskild rätt till intervention i deras angelägenheter

Af de förenade furstendömena Moldau och Valakiet blef

sedermera, efter flere inre vexlingar, konungariket

Rumänien. Serbiens nuvarande ställning tryggades äfven genom,

fördraget. Sultanen förband sig tillika att under fredstid ej

låta några främmande krigsfartyg inlöpa i Bosporen eller

Dardanellerna.

För att skydda Turkiet för den fiende det mest fruktade

afslöts sedermera ett särskildt fördrag mellan England,

Frankrike och Österrike. Genom detta dokument, som är

dateradt den 15 april 1856, garanterade de kontraherande

makterna, gemensamt och livar for sig, det osmaniska

väldets sjelfständighet och integritet och förklarade, att hvarje

kränkning af det allmänna fördraget af den 30 mars skall

af dem anses för casus belli. Kongressen i Paris fick en

särskild märkvärdighet derigenom, att de fullmäktige, innan

de åtskildes, träffade en öfverenskommelse om de allmänna

reglerna för sjökriget och kaperiets afskaffande. Man kom

dock öfverens, att de af kongressen i detta fall antagna

reglerna endast skulle vara bindande för de stater, som

biträdt eller komme att biträda dem. Förenta staterna

gjorde någon svårighet i fråga om afsägelsen af rättigheten

att i krigstid utrusta kapare, och kongressens förklaringar

afgåfvos derför utan att Amerika gifvit sitt samtycke

till dem.

På grefve Cavours föranstaltande bragtes Italiens

tillstånd på tal inom kongressen, och det kan ej vara något

tvifvel om, att från kongressen och den roll, Sardinien der

spelade som representant för den italienska nationaliteten,

härledde sig den följd af händelser, som slutade med den

italienske konungens inflyttning i Quirinalen. Ordnandet

af Donaufurstendömenas ställning var äfven föremål för

mycken uppmärksamhet och långa öfverläggningar, och en

högst sinnrik anordning uttänktes för att hindra en verklig

förening mellan de båda provinserna, så att de på en gång

kunde vara tillräckligt sammanhängande att utgöra ett

bålverk mot Ryssland, men dock ej så sammanhängande,

att de kunde väcka någon oro hos Österrike för dess eget

något lösa, att ej säga förvirrade politiska system. Alla

dessa konstgjorda och invecklade anordningar föllo dock

snart sönder, och furstendömena blefvo inom ej synnerligt

lång tid en sjelfständig stat under en ärftlig furste. Men

för ögonblicket hoppades man, att Turkiets sjelfständighet

och en inskränkning af Rysslands makt, de kristna

provinsernas trygghet, Svarta hafvets neutralitet och sundens

stängande för örlogsmän köpts för kriget.

England förlorade i detta krig omkring 24,000 man, af

hvilka knappast en sjettedel föll på slagfälten eller dog af

der erhållna sår. Kolera och andra sjukdomar bortryckte

de öfriga. Fälttåget ökade statsskulden med 41 millioner.

Krimkriget invecklade oss äfven medelbart i en tvist med

Förenta staterna. I slutet af december 1854 hade

parlamentet antagit en lag, kallad »Foreign Enlistment Act»,

som bemyndigade regeringen att uppsätta en främlingslegion

för tjenstgöring i kriget, och ett antal schweizare och tyskar,

som aldrig gjorde det minsta gagn, anvärfvades. Preussen

och Amerika klagade båda, att våra värfningsofficerares nit

öfverskred gränserna både för det tillständiga och det

lagliga. En af våra konsuler stäldes verkligen inför rätta i

Köln, och Amerika besvärade sig allvarsamt öfver

värfningen af dess medborgare. England ursäktade sig, men

Förenta staternas regering var uppbragt och ville till och med

gifva vårt sändebud i Washington Crampton hans pass.

Det dröjde äfven någon tid, innan det vänskapliga

förhållandet mellan de båda staterna fullkomligt återstäldes.

I England rådde vid krigets slut en allmän missbelåtenhet.

Våra soldater hade på ett glänsande sätt gjort

sin skyldighet, men våra generaler och hela vårt

krigssystem hade visat sig i hög grad underhaltiga. Endast ett

militäriskt rykte af första ordningen hade skapats genom

kriget, och det gafs af verldens enstämmiga mening åt en

ryss, åt Sebastopols försvarare, general Todleben. Hvarken

på vår eller fransmännens sida skapades något nytt namn,

och flere lofvande eller häfdvunna ryktbarheter bestodo ej

profvet. Lika otillfredsställande voro äfven i mångas ögon

krigets politiska, resultat. Lord Aberdeen beräknade, att

det möjligen för tjugufem år eller så skulle kunna trygga

freden i sydöstra Europa. Hans anspråkslösa förhoppning

var profetisk. Den sköt till och med litet öfver målet.

Tjugutvå år efter Krimkrigets slut voro Ryssland och

Turkiet åter i fejd med hvarandra.

TOLFTE KAPITLET.

Lorchan Arrow. — Deportationen.

Efter den förmenta lösningen af orientfrågan på

Pariskongressen synes ett slags trötthet kommit öfver

parlamentet och allmänna tänkesättet i England. Lord John

Russell föreslog en följd af resolutioner om införande i England

af ett förbättradt undervisningssystem, men de blefvo alla

förkastade af underhuset. Den allmänna meningen både

inom och utom parlamentet var då ännu ej på långt när

mogen för en sådan reform. Ett af de i hvar session

regelbundet förnyade försöken att bereda judarne tillträde till

parlamentet gjordes och lyckades i underhuset, men endast

för att, som vanligt, lida skeppsbrott hos lorderna.

Öfverhuset sjelf befann sig en tid i stark jäsning i följd af

regeringens proposition om förlänande af ett peerskap på lifstid

åt en af domarne, sir James Parke. Lord Lyndhurst

opponerade sig kraftigt mot förslaget, såsom början till ett

försök att införa ett helt system af sådana peerskap,

hvarigenom öfverhusets gamla och ärftliga karakter skulle helt

och hållet utplånas. Regeringen, som alls icke hade några

vare sig reaktionära eller revolutionära planer i tankarna,

gjorde slut på tvisten för ögonblicket genom att på öfligt

sätt kreera sir James Parke till baron Wensleydale; men

det mål hon haft i sigte uppnåddes helt lugnt många år

derefter i samband med ombildningen af öfverhusets

domsrätt i vädjemål.

Sir George Lewis var skattkammarkansler. Han var

ännu ej känd som en politisk förmåga af det höga slag,

som han sedermera visade sig vara. Ännu ansågs han

endast för en kammarlärd, som på något oförklarligt sätt

kommit in i parlamentet och i brist på annan lämplig

person inskjutits på den plats, som nyss innehafts af

Gladstone. Kontrasten mellan hans sätt att tala och Gladstones

eller Disraelis var tillräckligt stor att inverka obehagligt

på hvilken politisk församling som helst. Sir George var

vid sitt första uppträdande nästan omöjlig att höra och

hade ända till slutet af sin politiska bana att kämpa med

ett i högsta grad svagt och klanglöst föredrag. Men huset

började så småningom komma under fund med, att under

detta entoniga, ojemna, knappt hörbara föredrag gömde sig

en högst ovanlig makt öfver språket jemte en stor

dialektisk förmåga, parad med humor och rikedom på träffande

bilder, att hvar enda mening i talet innehöll någon ny

tanke eller något lyckligt uttryck. Efter en tid var man

till och med lika benägen att öfverskatta Lewis" förmåga

som man förut ringaktat den.

För närvarande ansågs dock sir George Lewis endast

som en utilitet att för tillfället fylla en plats med, som en

minister tills vidare, för hvilken ingen det minsta intresserade

sig. Allmänhetens uppmärksamhet drogs också vid

denna tid mycket ifrån politiken af sorgliga tilldragelser

inom finansverlden. Royal British Banks fall och de

bedrägerier, som dervid kommo i dagen, jemte åtskilliga andra

företeelser af samma slag väckte och underhöllo en

föreställning, att affärslifvets grundvalar hotade att instörta,

Slutet på John Sadleirs utomordentliga bana var ännu i

friskt minne. Denne man var organisatör och ledare af

»den irländska brigaden», en skara äfventyrare, som beredt

sig inträde i parlamentet och der gjorde affärer i sitt lands

verkliga besvär för att vinna makt och penningar. John

Sadleir gjorde sig skyldig till försnillningar, bedrägerier

och förfalskningar och undgick slutligen rättvisan endast

genom att begå sjelfmord på Hampstead Heath. Sadleirs

bror utstöttes från underhuset, en af hans medbrottslingar,

som fått en anställning i statens tjenst och förskingrat sig

anförtrodda medel, lyckades komma undan till Förenta

staterna, och den irländska brigaden var sprängd. Det är

endast rättvist att tillägga, att de bästa representanterna

för de irländska katolikerna och. det nationella partiet på

Irland från första stunden misstrott Sadleir och hans liga

och gjort allt hvad de kunnat för att afslöja dem.

Ungefär vid samma tid kom Cyrus Field, en energisk

amerikansk köpman, öfver till England för att för dess

förnämsta affärsmän och vetenskapsmän framlägga en plan till

en elektrisk telegraflinie under Atlanten. Man hörde på

honom med höflig nyfikenhet. Field fick dock i det hela

ett långt bättre mottagande än Lesseps, hvilken kom till

England några månader derefter för att intressera oss för sin

plan till byggande af en skeppskanal öfver Sueznäset. Hans

förslag mottogs på ett kyligt och mer än, kyligt sätt af

ingeniörer och kapitalister ej mindre än af politiker och

statsmän.

Den politiska verlden tycktes ha beredt sig på en tid

af lugn och hvila. Plötsligt bröt en storm ut. Trontalet

vid parlamentets öppnande den 3 februari 1857 förkunnade,

att våldshandlingar, förolämpningar mot den britiska flaggan

och traktatsbrott, begångna af de kinesiska myndigheterna

i Canton, samt en hårdnackad vägran af upprättelse hade

gjort det nödvändigt för hennes majestäts representanter

i Kina att tillgripa tvångsåtgärder för att skaffa sig en

sådan. Offret för de kinesiska myndigheternas förmenta

förbrytelser var endast ett: lorchan Arrow. Lorchan Arrow

var ett litet fartyg, bygdt efter europeisk modell. Ordet

lorcha är en portugisisk benämning på de små kustfartyg,

som begagnas i den portugisiska kolonien Macao vid

mynningen af Cantonfloden. Det förekommer ofta i fördragen

med de kinesiska myndigheterna. Den 6 oktober 1856 gick

en skara kineser, under befäl af en officer, ombord på Arrow,

som då låg förankrad på Cantonfloden. De arresterade och

bortförde med sig tolf man af lorchans besättning, som

anklagades för sjöröfveri,och lemnade endast två qvar ombord.

Arrow förklarades af sina egare för ett britiskt fartyg.

Vår konsul i Canton, Parkes, fordrade af den kinesiske

guvernören i Canton Yeh de arresterades utlemnande och

stödde denna sin fordran på 1843 års tillägg till traktaten

med Kina af föregående år. Denna traktat gaf ej de

kinesiska myndigheterna rätt att gripa kinesiska förbrytare,

eller förmenta förbrytare, ombord på ett engelskt fartyg.

Det gaf dem endast rätt att af engelsmännen begära

förbrytarens utlemnande. Den kinesiske guvernören påstod

emellertid, att lorchan var ett kinesiskt fartyg, som ej hade

någon rätt att hissa Englands flagga. Vi kunna så godt

först som sist nämna, att Arrow verkligen ej var ett

engelskt fartyg, utan endast ett kinesiskt, som på grund af

falska uppgifter lyckats för tillfället komma i besittning

af en britisk flagga. Men konsul Parkes var en hetsig och

hufvudlös person. Han fordrade, att de fångna matroserna

genast skulle återsändas, och skref till vår kommissarie i

Hongkong sir John Bowring med begäran ora understöd i

saken.

Sir John Bowring var en man med betydande

förmåga, som en gång lofvade att bli något utmärkt. Han

hade en mycket stor och mångsidig kännedom om

europeiska och asiatiska språk, hade rest mycket och hade i

flere år suttit i parlamentet. Med nationalekonomiens läror

ansågs han förtrogen och hade god insigt i allt som rörde

handeln och näringarna. Han hade många vänner och

beundrare och gick tidigt och gälde för något ovanligt.

Med allt detta var han en man med mycket höga tankar

om sig sjelf, men utan politisk blick i stort. Bowring hade

några år varit konsul i Canton och innehaft posten som

förste superintendent öfver handeln derstädes. Det vill

synas, som hans fåfänga ej tillåtit honom att motstå

frestelsen att uppträda på den politiska skådebanan som en

myndig legat, talande i Englands namn och tvingande lägre

folkraser att böja sig i stoftet inför det. Han befalde de

kinesiska myndigheterna att utlemna alla de från Arrow

tagna matroserna, hvarjemte han fordrade, att de skulle

göra ursäkt för arresteringen och gifva en formlig

förbindelse att någonting dylikt aldrig mer skulle ske. Blefve

ej dessa fordringar inom fyrtioåtta timmar efterkomna,

skulle den engelska eskadern genast börja operera mot de

kinesiska hamnarna.

Den kinesiske guvernören Yeh återsände alla matroserna

och lofvade, att man för framtiden skulle noga vaka

öfver, att kinesiska embetsmän ej obehörigt visiterade

engelska fartyg. Men hvad Arrow särskildt beträffade,

kunde han ej göra någon ursäkt, ty han påstod alltjemt,

och det var äfven verkliga förhållandet, att Arrow var ett

kinesiskt fartyg, med hvilket engelsmännen ej hade det

ringaste att skaffa. Sir John Bowring satte följaktligen

sin hotelse i verket och lät den engelska eskadern under

amiralen sir Michael Seymours befäl bombardera Canton.

Från den 23 oktober till den 13 november fortgingo

operationerna till sjös och lands oupphörligt. Kommissarien

Yeh öfvade repressalier genom att utfästa ett pris för hvarje

dödad engelsmans hufvud.

Dessa underrättelser från Kina väckte en stor sensation

i England. Den 24 februari 1857 föreslog lord Derby i

öfverhuset en resolution, som fördömde de britiska

myndigheternas hela förfarande i Kina. Debatten skulle varit

minnesvärd endast genom det kraftfulla tal, hvarmed den

vördnadsvärde lord Lyndhurst understödde motionen och

visade den ytterliga olagligheten af sir John Bowrings

tillvägagående. Öfverhuset förkastade lord Derbys

resolution med 146 röster mot 110. Endast två dagar derefter,

den 26 februari, väckte Cobden en dylik motion i

underhuset. Detta måste ha varit ett mycket påkostande steg

för Cobden. Han var en gammal vän till sir John

Bowring, med hvilken han alltid ansett sig tänka lika i många

eller de flesta frågor. Men trots sin personliga vänskap

följde han sin öfvertygelse om hvad han ansåg pligten mot

det allmänna kräfva. Debatten var märkvärdig ännu mer

genom den sällsamma politiska kombination, den under sin

fortgång visade, än genom den talang och vältalighet, som