En vandring i Norge

En vandring i Norge

NÅGRA TIMMARS RESA med en snabb ångare

förflyttar dig från Sveriges andra stad till Norges

första. Antag, att du under väntan på den utkorade

ångbåten tillbragt din natt på Göteborgs skeppsbro,

exempelvis med att vandra av och an, betrakta stjärnorna, utbyta

några ord med andra väntande människor och gäspa; antag

detta, och du måste medgiva, att det förlåtligaste, du kan

göra, när du slutligen trampar de efterlängtade

däcksplankorna, är att uppsöka ett sovställe, utsträcka dig på

detsamma och somna.

Emellertid lägger ångaren ut från skeppsbron, där han

dröjde nätt och jämnt den tid, han behövde, för att intaga

»lastgods och passagerare». Han ilar med snabb fart förbi

de omorgnade skären och är snart ånyo kringsvärmad av

Kattegatts vågor, medan du, djärve äventyrare, slumrar.

Ditt hemlands kust sjunker i vågen, och morgonrodnaden,

som nu tändes, sprider ett blekt rosenskimmer över Vinga

klippa, gränsstenen mellan ditt fosterland och den stora

all-männingen Havet. Men du ser det icke. Du sover, och när

du vaknar, ilar ångaren in i Kristianiafjorden.

Så hände det mig. Det är rätt lättsinnigt och känslolöst,

skulle din faster säga, att taga ett sådant farväl av

fosterlandet — men vad är en resa till Norge? Ja, vad är en resa

till Amerika, till Australien, till Japan i våra dagar?

Ångkraften mördar avstånden, lagarnas anseende och

människornas stigande anständighet hava platt fördärvat sjöröveriet;

våra kartverk övertyga oss, att jorden icke mer har någon

obekant kust för den flyende sagans under. Vad vill man

då begära? Vår planet börjar bli för trång för sublima

känslor hos en resande.

Vi se då Norge framför oss, och det är ju bra, ty Norge

är vår resas mål.

Den första anblicken av kusten motsvarar icke vår

förväntan. Han synes oss låg, mörk, enformig, liksom danad

efter linjal. Men då vi komma närmare, utbreder sig den

mörka sträckan till yppigt skogbeklädda, i många uddar

utskjutande höjder, vilkas ytterlinjer teckna sig i mjuka vågor

mot himlen.

Förrän vi inlöpa i den egentliga fjorden, besöka vi en vik,

som öppnar sig i dess västra avrundning mot havet. Den

spärras av nakna skär, vilkas ogästvänliga utseende icke

minskas av den gamla gråstensbyggnaden Fredriksvärn och

dess i grannskapet utplanterade batterier. På ömse sidor

skvalpa de solförgyllda böljorna mot klippor av grågul färg.

Över dessa hopa sig kullar och berg, som, höljda i mantlar

av skiftande grönt, skåda över varandras skuldror ned i

viken. Stundom tillåta deras stigande och sjunkande linjer,

att blicken får intränga i någon högt belägen däld med

saftiga ängar och enstaka gårdar.

Framför oss smyckas vikens innersta rundning utav en

halvcirkel av röda tak, som amfiteatraliskt uppstiga från

vattenbrynet uppåt bergsluttningen. Dessa tak med ty

åtföljande anspråkslösa, men snygga trähus, utgöra staden

Laur-vig.

Medan vi nalkas den, har ett moln av misstänkt utseende

kommit mitt över oss. Vattnet mörknar, skären mörkna,

barrskogarna däruppe på bergsluttningarna svartna. En

hagelskur smattrar plötsligt mot däcket. Men framför oss, över

tavlans bakgrund, över den lilla staden och de lövdungar, i

vilka den inbäddat sig, gjuter sig det mildaste solsken, ochen flik av himlen, klar och ren, som det skönaste blå

barna-öga, sänker sig ned i ett mellan bergen öppnat, trångt och

djupt perspektiv, vars avlägsna fjärran låter en fjälltopp

skymta, badande i gulblek dimma.

Denna tavla med dess dagrar och skuggor påminde mig

om ett stycke av Gude.

Sedan vår ångare avlämnat några passagerare till staden

och i utbyte emottagit andra, vilket allt skedde medelst små

båtar, i brist på tjänlig landningsbrygga; vände vi om,

lämnade viken, som på kusten kallas Farisvand, och styrde in i

den egentliga fjorden.

Denna har till en början en ansenlig bredd.

Vattenrymden, en trogen spegel för himlens skiftande lynne, låg mörk

och dyster för våra ögon. Himlen var betäckt av moln, som

här och där, likt mörka väggar, nedstupade i fjorden. Där

föll regn i strida strömmar. Vi sågo ett fartyg genombryta

en sådan magisk vägg. Det var liksom om en del av det

upplysta molnet småningom samlat sig i fasta former och

antagit gestalten av ett skepp med utbredda segel. En ensam

solstråle, som genombröt skyarna, lät segelmassan plötsligt

framträda i klar vithet och bestämda gränser mot den mörka

bakgrunden. Bakom oss hade vi ett annat skådespel. Här

lekte Morgana sin nyckfulla lek. Öar och strandpartier

svävade, apotheoserade, i rymden. Ett ovant öga skulle knappt

kunnat urskilja dem från de långsträckta moln, som lågo

över synranden, om icke en skogsdunge, eller en ensam

gran, kämpande med blåsten, förrått, att de tillhörde jorden

och havet.

Fjorden har en mycket föränderlig bredd, är beströdd

med större och mindre öar och infattad i än högre, än lägre

berg, till större delen rikt skogbeväxta. Vid deras fot ligga

här och där små städer, alla av starkt syskontycke med var-andra: snygga trähus, grupperade kring en liten kyrka, vars

torn någon gång, vad höjden beträffar, fått en lycklig

medtävlare i en profan fabrikskorsten; timmerhögar närmast

stranden; en kaj arm, konstlöst byggd av gråstenar, bakom

vilken ett par jakter funnit tillflykt, samt slutligen en

land-stigningsbrygga, som vår ångare vanligen icke kan begagna

till följe av det obetydliga djupet.

Himlen klarnade, då vi hunnit högre upp i fjorden, och

vi fingo således även vid solsken betrakta dess växlande

behag. Mot kvällen lade sig dimma över nejden och

berövade oss anblicken av den vackra tavla, som Kristiania

erbjuder från sjösidan. Knappt skymtade genom misten det

grå torn, som reser sig över Agershus fästning, förrän

ångaren lade till vid »Toldboden».

Vänta nu icke en noggrann och utförlig beskrivning över

Norges huvudstad. Jag vistades där endast trenne dagar. Min

håg stod till landsbygden, fjällen och dalarna, och så hastigt

omständigheterna tilläto det, lämnade jag Kristiania bakom

mig, i sällskap med några vänner, vilka, liksom jag, ville

njuta den kropps- och själsstyrkande poesi, som ligger i en

vandring till fots genom sköna, förut osedda nejder.

Men nu till Toldboden. Det var där vi stannade. Knappt

landstigna hörde vi omkring oss en stimmande massa ropa

Victoria! Att detta festliga emottagande gällde våra

personer, därom kunde vi icke misstaga oss, ty människorna

trängdes, ja slogos med varandra, för att komma oss nära. Dock

misstänkte jag genast, att det snarare var våra kappsäckar,

än vi själva, som hade att tillskriva sig äran av en sådan,

jag må väl tillägga, besvärande och närgången hänförelse.

Tio händer fattade på en gång i mitt resetyg; det rycktes

ifrån mig; ett obestämt antal sjåare kämpade därom, såsom

Trojaner och Argiver stredo om Patroklos’ lik; det gick urhand och i hand, och den siste erövraren var knappt säker

om sitt byte, förrän tio händer ånyo gjorde det honom

stridigt. Den kritiska ställningen fordrade beslutsamhet. Jag

bröt in i hopen, satte mig åter i besittning av min Patroklos

och avhögg tvistefrågan därmed, att jag lyfte honom på min

egen rygg. Därefter begåvo vi oss icke till hotel Victoria,

som de jublande ropen anbefallt oss, utan till ett måhända

anspråkslösare, men icke desto mindre rätt gott härbärge.

Kort därefter befann jag mig i ett rum med goda,

gammaldags möbler, järnkamin, oljemålat golv och tak med fria

sparrar. Jag nämner detta, emedan de flesta rum, jag

sedermera såg på landsbygden i Norge, hade ungefär samma

utseende. Järnkaminen är i Norge lika allmän, som kakelugnen

är sällsynt. I hus av en viss ålder finner man stundom

bjälkarna i boningsrummens tak prydligt dekorerade. Detta i

förening med de i mörk färgton målade golven giva

rummen en egen prägel, vida skild från karaktären hos våra

boningsrum med deras panelade tak och vita golv.

Följande dag, innan vi företogo något annat, ville vi

förskaffa oss en överblick av staden. Svårigheten i detta

hänseende ligger endast i valet, då man icke hinner njuta av

alla de sköna och växlande utsikter, som nejden erbjuder.

Väljer man sin ståndpunkt på någon av de björkbeskuggade

holmar, som spegla sig i fjorden, eller väljer man den på

det allvarsamma furubeklädda Egeberg öster ut eller på

tinnarna av det koketta, kvasigötiska kungliga lustslottet

Oskars-hall väster ut från staden, eller vid Goustad, det ryktbara,

förträffligt inrättade dårhuset, beläget i bakgrunden av

Kristiania-tavlan, överallt blir vandrarens möda rikligt

belönad. Nejdens karaktär förenar sydländsk yppighet med

ett lätt drag av nordisk strävhet. Norge stannar här, blickar

trängtande över havet och tänker en hesperisk tanke. I söderutbreder sig fjorden, mot vars öar stränderna utskjuta långa,

skogbeklädda uddar, så att på ett ställe ögat kan räkna trenne

vikar perpektiviskt över varandra. I öster och väster höga

åsar med väldiga barrskogar, som, i det de draga sig

tillsammans mot tavlans bakgrund, sänka sig och bilda liksom

en väg till landets inre.

Fjorden skär in i stranden med tvenne vikar, Björvigen

och Pipervigsbugten. De skiljas av en lång, skarp bergudde,

som trotsat vågornas inkräktningsförsök. På denna udde

reser sig Agershus fästning, med torn och vallar, ålderdomlig,

dyster, högtidlig; i njutningen av nejdens flyktiga

sommarskönhet blandande en tanke på forna dagar, på historiska

minnen; vilande på sin plats, för att i den bullrande, livliga

verksamhet för dagen, vilken råder i Björvigen med dess

skepp och varv, dess Toldbod och upplagsbryggor, inblanda

ett drag av det varaktiga och kontinuerliga. Bakom detta

ärevördiga, om än icke fruktansvärda fäste, utbreder sig staden,

och utsänder från sin bål långa armar i den kringliggande

landsbygden, otålig att erövra densamma åt sitt växande

område. På färden över dess husmassor dröjer blicken vid »Vår

Frelsers Kirkes» bisarra torn, vid »Trefaldighedskirkens»

österländska kupol och vid dess grannes, det katolska

kapellets götiska, högtsträvande spira, tills den stannar på en i

solskenet glänsande, långsträckt byggning med jonisk prostyl,

belägen på en kulle i väster och därifrån behärskande

staden, fästningen och fjorden. Denna byggning är det

kungliga slottet.

Skådar man längre mot väster, över Pipervigen, som å ena

sidan vemodigt skvalpar mot fästningsvallen, å den andra

smyger intill romantiskt sköna stränder, så mötes blicken av

observatoriets torn och talrika villor, strödda som ädelstenar

i den saftiga grönskan. Som den förnämsta av dessa villorkan man anse det lilla lustslottet Oskarshall, som

trappfor-migt uppstiger på en sluttning, prydd med lövdungar.

Vill blicken sväva ännu längre — och varför skulle den

icke vilja det, då allt vad han möter är skapat att förnöja

honom? — så hämmas plötsligt hans flykt av Frogneråsens

dunkelgröna massor. Här må han då vila — på toppen av

någon bland dessa furor, som teckna sig mot himlen, eller

kanske hellre på den lilla ljusa fläcken mitt i skogen, där

en säterhydda lär gömma sig, enligt vad det berättas oss av

våra norska följeslagare — angenäma och artiga ciceroner.

Men när han vilat ut på denna plats, där hans herre och

ägare så gärna ville drömma sig en liten, liten värld, full

av skogens, ensamhetens och det ofördärvade naturlivets

poesi — och när han slutligen återvänt till sin utgångspunkt,

så finner han under sig, just vid foten av Egeberg, det gamla

Oslo eller rättare den plats, där denna stad en gång var, ty

numera består »Gamlebyen» av några oansenliga hus, strödda

kring en oansenlig kyrka, och intet torn i ruiner, ingen

brusten valvbåge förkunnar dess forna betydelse.

*

□ EFTER ATT HAVA FÅTT EN ÖVERBLICK av

Kristiania och dess omgivningar, må vi nu stiga ned och göra

en vandring genom dess gator. Breda, renliga och väl

sten-lagda, inbjuda de till ett närmare studium av de enskilda

dragen i stadens anlete.

Vi se genast, att Kristiania är en tämligen ny stad, som

fört ett anspråkslöst liv intill senaste tider, och att det folk,

som kallar den sin huvudstad, ingalunda har överflöd på

stora historiska minnen. Inga minnesstoder smycka dess

offentliga platser; ingen gammal byggnad, utom fästningen,

talar om hädangångna århundraden. Den mest förtrollandemånskensnatt och den livligaste inbillningskraft i förening

skola icke kunna framkalla några historiska gestalter och

uppträden på dessa gator. Av byggnader från stadens första

dagar (Kristiania grundlädes år 1624 och är således några

år yngre än Göteborg) återstå endast två eller tre,

oansenliga, men icke utan en pittoresk anstrykning. De flesta husen

äro uppförda av trä och likna våra småstäders i en viss

hemtrevlig prägel, liksom i en naiv kärlek för bjärt

färgläggning och okunnighet om allt som kan kallas stil. Ett och

annat bland de äldsta äger syskontycke med blockhusen i

Amerikas urskogar.

Men detta är Kristiania före 1815, det Kristiania, som är

dömt att försvinna och giva rum för huvudstaden i ett

självständigt rike. Redan resa sig betydliga massor av höga

palatslika stenhus i allra modernaste stil. Det tvära avbrottet

mellan dem och deras anspråkslösa grannar påminner om det

stora skiftet i Norges historia: det oförutsedda och liksom

av händelsernas gång improviserade, men icke förty på

djupet förberedda skiftet, då Norge från en enväldigt styrd,

ofta misshandlad, alltid missvårdad vasallstat på en gång

förvandlades till ett självständigt rike med den friaste

statsförfattning. Ny ande, nytt liv, nya förhoppningar hava sedan

dess vaknat, och de uttala sig icke blott i folkprägeln, utan

i själva stenmassorna, som resa sig i de bortröjda trähusens

ställe. De nya offentliga byggnaderna äro i allmänhet

uppförda på ett sätt, värdigt deras bestämmelse. Jag nämnde, att

det kungliga slottet är byggt på en kulle i västra delen av

staden. Vid dess fot har det nya Kristiania företrädesvis valt

sin plats; där finner man ett stycke av en stor huvudstad.

»Carl Johans Gade», som i hela sin längd behärskas av

slottets prostyl, stiger längs en rad av palats upp emot

slotts-kullens höjd. Gatans andra sida bildas av »Studenterlunden»,och mitt emot denna skuggrika park höja sig de ståtliga

universitetsbyggnaderna.

Denna del av staden med det tysta slottet, som under en

stor del av året står öde, med studentlunden och de åt

Mu-sernas stilla dyrkan invigda templen, har en grandiosare och

mera kontemplativ prägel än kvarteren där nedanför, där

hamnen, järnbanestationen, basaren och salutorget samla

rörelsen och folkvimlet. Vandra vi härifrån söderut till den

del av staden, som är byggd på udden mellan Pipervigbugten

och Björvigen, så befinna vi oss åter i en ny omgivning, ty

här reser sig fästningen, här äro militära verkstäder,

exercis-och ridskolor; vi passera förbi skiltvakter, samt möta

truppavdelningar av olika vapen och i varjehanda uniformer. Här

har med ett ord den norska krigsguden sitt högkvarter.

Vi komma just i en stund, då brödutdelning äger rum

till fästningsgarnisonen. Manskapet består av välfödda, i

allmänhet starkt byggda karlar av medelmåttig längd.

Sådana högväxta gestalter, som fylla de svenska indelta

rege-menternas leder, höra till undantagen. Kommissbröden, som

karlarna med belåten uppsyn stoppa under armen, kunna

däremot fullt ut mäta sig i längd med de svenska

ankarstockarna, och av deras utseende dömer jag, att kritiken

rätt-visligen icke kan göra någon anmärkning emot dem, helst

om kritiken är hungrig. Anblicken av dessa kommissbröd

uppkallade hos mig ett minne av något, som jag icke länge

sedan såg på Backa Mo. Enligt vad läsaren torde känna, är

Backa Mo Bohusläns regementes och bevärings övningsfält;

och eftersom jag nu är inne på kapitlet om kommissbröd

och ankarstockar, så må jag få förtälja min syn på Backa Mo,

ty den rör just sådana födoämnen, eller rättare: den rör

alldeles icke några födoämnen, utan endast förhistoriska

vålnader av sådana.Jag såg en beväringsyngling stå post på en avlägsen del

av mon. Den unge krigaren bevakade en pyramid, som jag

i början trodde bestå av kanonkulor. Vid närmare efterseende

fann jag dock, att det var stenar, och vid ännu närmare,

omsorgsfull granskning fann jag, att dessa stenar voro bröd

— kommissbröd. Deras grundfärg var svart, och över den

svarta ytan drogo sig gröngula mögelstrimmor, som,

betraktade ur ren teoretisk-pittoresk synpunkt utan praktiska

bitankar, togo sig rätt prydligt ut. Osäker, om icke en

ytterligare, ännu noggrannare granskning skulle förvandla dessa

bröd till ännu något annat, beslöt jag att hos beväringskarlen

söka bekräftelse på mina ögons osäkra vittnesbörd. — »Vad

är detta?» frågade jag. — »Det skall väl vara bröd», svarade

beväringskarlen. — »Men vem har tänder att äta sådant

bröd?» frågade jag med en nyfiken blick mellan den unge

Bohuslänningens läppar. — »Det vet jag inte», svarade han,

i det han med gevärskolven rörde i brödhögen. — »Och detta

bröd skall spisas av beväringen?» frågade jag ytterligare. —

»Di får åtminstone försöka», svarade gossen med ett grin,

som visade en vanlig mänsklig tandrad, icke ämnad att mala

kiselsten; »men», tilläde han, »kan nu herrn säga mej,

varför jag skall vakta här, ty inte springer någon tjuv bort med

det där?»

Jag blev honom svaret skyldig; men jag undrade och

undrar ännu, om det verkligen är sådant bröd, som Kongl.

Maj:t och Kronan består sitt manskap, eller om

kommissariatet å Backa Mo på egen hand roar sig med vetenskapliga

experiment beträffande styrkan hos den indogermaniska

rasens käkar.

Anhållande om ursäkt för detta sidosprång i min

berättelse, begagnar jag mig nu av fästningens grannskap, för att

som hastigast besöka densamma. Vi vandra på en bro övervallgraven, passera utan hinder förbi skiltvakten i

fästningsporten och göra ett slag omkring de gräsbevuxna vallarna,

från vilka en fängslande utsikt öppnar sig åt alla sidor över

staden och fjorden. Martissönerna, som här hava sin varelse,

äro angelägna att visa oss rustkammaren, som innehåller

åtskilliga kuriösa saker, men framför allt några på vallarna

uppställda präktiga kanoner, konstverk i sitt slag, med relief

-bilder föreställande kämpande barbarer. En sägen, som

nämnde Martissöner icke förgäta att förtälja oss är, att dessa

kanoner blivit av Svenskarna erövrade »någonstädes i

Tyskland» (under trettioåriga kriget?) och sedan åter förlorade

1 någon skärmytsling på norska gränsen. De bära följande

latinska inskrift: Augustus elector Saxonice Adolpho Holsatice

duci ob prcestitam contra Bannitos opem dedit anno 1570.

Fästningsvallarna utgöra en av stadsborna mycket omtyckt

promenad. Medan vi äro däruppe, se vi en mängd

skolgossar tumla där. De äro delade i tvenne partier och leka

krig. Den ena hären stormar vallen under hurrarop; den

andra försvarar positionen. Såsom gammal pojke roar det

mig att fråga, vilka de stridande härarna äro, och en av

kämparna upplyser mig därom under en paus i drabbningen.

De lekte Norrmän och Svenskar, dessa unga Skandinaver,

liksom våra gossar pläga leka Svenskar och Ryssar.

Inom fästningsvallen äro »Straffanstaltens» dystra

byggnader belägna. Slavarna, så kallas deras olyckliga innevånare,

uppgå till ett antal av 3- till 400. Vi se en del av denna

bedrövliga skara sysselsatt med arbete i fria luften. Några

bland fångarna äro tungt järn belastade; somliga bära

halsringar, andra armboja och fotblack, förenade med en grov

kedja. I trots av dessa hinder röra de sig med en säkerhet,

som endast vanan kan förläna, uppför och utför lutande

plankor, på vilka de bära sten till en byggnad, som håller

2 17på att uppföras. Några av fångarna äro skickliga

stenhuggare: de för samhället döda göra gravvårdar för de från livet

avsomnade. Prov på deras konstfärdighet äro att bese i

grannskapet av arbetsplatsen. Jag betvivlar icke, att herr

George C ombe, vid en undersökning av dessa människors

huvudknölar skulle finna bekräftande vittnesbörd om sin

läras sanning, (ty quid non sibi jingunt amantes?), men att

i deras anletsdrag läsa den förtappelse, under vilken de äro

hemfallna, det tror jag i de flesta fall vara omöjligt.

Flertalet av de fångar, jag såg, hade ett godlynt, öppet, men

lidande utseende; det förekom mig, som om yttre skickelser

snarare än en inre beskaffenhet hade ifört dem deras kedjor.

Varje sfär av livet har sina storheter, och

»Straffanstaltens» årsböcker sakna icke sina heroer. Sådana voro Gjest

Bardsen och den icke länge sedan avlidne Ole Höjland. Den

lediga platsen efter dessa bortgångna storheter innehaves nu

av en Gunnar Iversen, om vars oerhörda kroppsstyrka samt

utomordentliga fintlighet i att uppgöra, ihärdighet uti att

fullfölja och lycka i att verkställa rymningsplaner,

kring-löpa sagolika berättelser. Jag är övertygad, att dessa namn,

Gjest Bardsen, Ole Höjland, Gunnar Iver sen, äro för folket

vida mer bekanta, än dess storheters på politikens,

vetenskapens och litteraturens område. De äro, liksom Robin

Hood, ett slags nationshj ältar. Detsamma var förhållandet

med Lasse Maja i Sverige. Dennes, liksom Ole Höjlands,

levnadsbeskrivning har gjort furore hos allmänheten, och

det är icke blott den råa massan, som med begärlighet

griper efter dylik lektyr; den bildade klassen gör det även, icke

för det psykologiska intresse, den möjligen äger, utan just

för äventyrens skull. Företeelsen är ganska naturlig. Utan

hänseende till gärningarnas moraliska halt är och förblir detett i sin väg storartat skådespel av spännande intresse att se

en ensam människa, utan annat bistånd, än det som hon kan

påräkna hos sig själv, kämpa med samhället om sin tillvaro

och frihet; att se henne, omgiven av snaror och förföljare,

utveckla till sitt självförsvar de nödiga egenskaper, som

slumrat i hennes väsen: slugheten, djärvheten, tålamodet,

försakelseförmågan, och utveckla dem till en grad, som

fyller människorna med förvåning. Detta är en alldeles egen,

i det ordnade samhället sällan förekommande utbildning av

denna natur, som är så rik på olika anlag, så mäktig av olika

riktningar; och såsom sådan förfelar hon icke att väcka

beundran och deltagande.

Kristiania äger även ett cellfängelse. Det är en vacker

byggnad, uppförd i en lätt och behaglig stil. Man har

klandrat denna stil, använd för egen byggnad med sådant

ändamål. Skalet låter icke sluta till kärnans beskaffenhet; formen

svarar ej till idén, ytan icke till det inre. Men bör man då

i arkitekturen någonsin försöka symbolisera brottet,

samvetskvalen, ensamhetens plåga för en ande, som vill fly sig själv?

Skönt bleve detta icke, men arkitekturen bör väl sträva till

skönhet i alla sina riktningar. Hellre än att i valet av denna

stil, som jag även i Sverige funnit använd på fängelser, se

byggmästarens oförmåga eller missuppfattning av sin

uppgift, vill jag betrakta det såsom utgånget ur tidens kristliga

uppfattning av samhällets förhållande till sina förlorade

barn; och jag påminner mig ovillkorligt, vid åsynen av en

sådan byggnad, vars ändamål är så vackert, om än det aldrig

blir förverkligat, de orden: »Glädjens med mig, ty denne

min son var död och har fått liv igen, han var borttappad

och är återfunnen.»

*

□ AV KRISTIANIAS FYRA KYRKOR äro de bägge

nyligen uppförda, Trefaldighetskyrkan och Katolska Kapellet,

i arkitektoniskt hänseende de förnämsta. Här, såsom

överallt i våra dagar, finner man, att den antikiserande

kyrko-stil, som i slutet av det förra och början av det innevarande

århundradet tyckes hava uppnått sin höjdpunkt av nykterhet,

prosa och känslotomhet, fått giva vika för en ny riktning,

som vill förmäla den götiska stilens höga allvar och djupa

innerlighet med den klarhet och åskådlighet, som nutidens

ande fordrar. Vi äro utöver både skolastiken och

encyklo-pedien. Vi sträva att försona tro och vetande, dock icke

genom en vapenvila, som binder bägges fria verksamhet. Det

är detta strävande, som giver sig tillkänna även i den

riktning, vilken tidens kyrkliga arkitektur har tagit.

Vad nu särskilt det katolska kapellet i Kristiania

beträffar, vare det långt ifrån mig att tillämpa mina betraktelser

på detta. Det står där, som om det uppväxt ur fjortonde

århundradets grund, och tyckes predika, att den heliga stolen

ingenting lärt och ingenting glömt. Det står där också

tämligen främmande i sin omgivning och letar ännu efter en

församling. För sin tillvaro lär det huvudsakligen hava att

tacka H. M. drottningens frikostighet. Jag hörde i Kristiania

åtskilliga personer uttala sitt missnöje med detta nit. Mig

förekommer det aktningsvärt, såsom härflutet ur from

övertygelse och verksamt i ett tillåtligt medel.

Vi bevistade en gudstjänst i katolska kapellet. Åhörarna

voro få, till större delen kvinnor. Också gällde den predikan,

som bestods dem, kvinnans förhållande till mannen. Detta

förhållande, menade talaren, är den ovillkorliga lydnadens,

och han citerade Syrach och andra hedersmänner från Gamla

Testamentets dagar för sitt påståendes riktighet. Man finner,

att mannen hade bevarat sin själ obesmittad av miss Mar-

tineaus och hr Borgs läror. Talaren gjorde pinsamma

uppehåll mellan sävligt framförda, andefattiga meningar.

Förmodligen var han icke fullt mäktig norska språket.

Den katolska propagandan är i våra dagar livligare än den

varit på ett århundrade. Den glömmer naturligtvis icke

Norge; den gör tvärtom stora ansträngningar, för att

återföra våra bröder i famnen på den kyrka, som ärvt St. Petri

nycklar. Ett av de märkligaste försöken var det, som för ett

par år sedan gjordes med en fast mission eller papistisk

koloni uppe i Finnmarken. Till ledare av företaget valdes

en hr Etienne Dzwonkowski, föregiven polsk flykting, som

levat en tid i Kristiania såsom bokhandlare och utgivare av

en illustrerad tidskrift. Herr Dzwonkoivski inköpte en gård,

belägen vid Altenfjord under 70:de breddgraden och

flyttade ditupp med två unga Fransmän, tvenne likaledes

tämligen späda Bajrare och en ung Irländare, som i Paris blivit

värvad för Jesuiter-orden. Härifrån skulle nu

omvändelseverket bedrivas bland Qväner och Lappar. Den papistiska

tidningen Univers meddelade tid efter annan lysande

skildringar över missionens framgång, och man väntade

ingenting mindre än att hela befolkningen i dessa avlägsna ängder

inom kort skulle knäböja för den tredubbla tiaran. Också

voro både tid och ställe väl valda, ty kort förut hade

religiösa rörelser av betydligare styrka blivit försporda i

Finnmarken och framför allt i dess huvudort, Tromsö. Utgången

blev dock en helt annan, än den man hoppats eller fruktat.

Jag vet icke, om företaget strandade mot befolkningens

protestantiska minne, mot ekonomiska förvecklingar eller bägge

dessa klippor i förening. Nog av: en vacker dag hade hr

Dzwonkoivski försvunnit och missionen upplöstes.

Propagandans vinst var, jag tror knappast, en eller två proselyter;

dess förlust är obekant.I Kristiania tilldrog sig för någon tid sedan en händelse,

som väckte stort uppseende. Någon hade upptäckt, att

lärarinnan i en flickskola, en fru Solas, sökte inplanta romerska

lärobegrepp hos sina elever. Nu kunde detta fel förskriva

sig från okunnighet i vår lutherska dogmatik, en

okunnighet, som är tämligen förlåtlig hos ett fruntimmer, då många

gamla kaplaner söndagligen begå svaghetssynder i samma

väg; men man upptäckte tillika, att fru Solås / hemlighet

hade övergått till katolska läran. Detta förvärrade saken och

minskade icke den ofördelaktiga tanke, protestanterna i

allmänhet hysa om romerska propagandans moral.

För närvarande äger katolicismen inga lysande utsikter i

Norge. Dess erövrings försök hava tills vidare verkat mer

gott än ont, ty de hava väckt en gnista liv i den dåsiga

statskyrkan.

Men lämnom kyrkolärornas strider. De föras på en grund,

som sviktar under dem alla. Hade icke den ena eller den

andra större politiska sympatier att påräkna; vore icke den

ena fördragsam med, den andra fientlig emot tankens frihet,

så skulle deras strider bliva i det närmaste likgiltiga för den

bildade världen, som ej mer av dem, utan av den strikta

vetenskapen väntar lösningen av mänsklighetens

fundamentalfrågor.

Norge äger sedan år 1811 ett eget universitet i Kristiania,

grundlagt av konung Fredrik VI. Det var den vackra

avskedsgåva, Danmark skänkte Norge, kort före upplösningen

av deras förening. Man bör dock tillägga, att gåvan var så

gott som avtvungen genom de norska fosterlandsvännernas

outtröttliga böner. Förut måste de norska ynglingar, som

ägnade sig åt studier, besöka Köpenhamns universitet. Det

inflytande, som det danska elementet härigenom vann i

Norge, låter icke mäta sig. Nog av: det språk, som dennorska litteraturen och den bildade delen av befolkningen

talar, är ännu i denna stund det danska. Olikheterna äro få,

oväsentliga och hava delvis tillkommit efter år 1815; endast

det norska uttalet har bibehållit sig, och detta så, att ett

svenskt öra förstår Norrmannen vida lättare än Dansken. Om

det icke finnes ett norskt språk, så finnes en norsk

språkfråga, och denna erbjuder ganska märkliga egenheter. Den

unga självständigheten och de livskrafter, denna ingjutit i

folket, har skapat en nationalitetskänsla, så frisk och kraftig

som någonsin en ungdomlig känsla kan vara. Nåväl, denna

känsla förlikar sig icke med att nödgas uttrycka sig på ett

tungomål, som ursprungligen icke är nationalitetens eget.

Mången Norrman tröstar sig väl med den inbillning, att han

verkligen talar ett eget norskt språk; andra däremot erkänna,

att de tala danska och göra det med harm. Om ett

självständigt allmänt-norskt eller »högnorskt» språk någonsin funnits

bredvid och över landskapsdialekterna är en fråga av mindre

vikt; har ett sådant icke funnits, så skall det nu likväl göras,

ty den unga nationaliteten vill tala med egen tunga. Dess

målsmän inom litteraturen ådagalägga i denna riktning en

iver och otålighet, som icke vill vänta, vad tiden och naturen

härvidlag kunna uträtta. Björnstjerne Björnson har i sin

omtyckta, även i Sverige kända berättelse Synnöve Solbakken,

också redan kommit därhän med ett självgjort språk, att

åtskilliga uttryck i hans novell kräver översättning för att

kunna förstås av Danskarna och av Norrmännen själva.

Sådant må synas befängt, men försöket bör i varje hänseende

aktas, och jag tror, att det icke blir fruktlöst. De unga ivrarna

kämpa icke contra natur am, fastän de gå huvudstupa till

väga; de hava nationalitetens önskningar på sin sida, och

de hämta ur friska, livgivande källor: ur

landskapsdialekterna, ur folkets egen mun. Blir det ej ett eget språk avdetta strävande, så blir åtminstone det nuvarande riktat på

ett sätt, som förtjänar anbefallas även hos oss.

Är det icke märkvärdigt, att vi behöva vända oss till

allmogen, när vi vilja söka ett nationellt uttryck för en ny eller

främmande sak? Då frågan gäller konkreta ting, är det icke

reflexionen, utan den omedelbara åskådningen, som träffar

spiken på huvudet. Däruti ligger förklaringen. Den

studerade mannen sönderlägger den nya saken, för vilken ett ord

sökes, i alla dess egenskaper och beståndsdelar; han ser på

dess uppkomst och ändamål, och söker därefter ett uttryck,

som kan försinnliga allt detta. Men detta försök blir

otympligt, definitionsaktigt. Bonden endast betraktar saken och i

samma stund har hans mun ett åskådliggörande uttryck för

densamma.

Att praktiskt genomföra språkreformen, att göra den

gällande i det dagliga talet blir naturligtvis den svåraste

uppgiften. Här måste zeloterna med tålamod avvakta frukterna

av de segrar, de kunna vinna på skri vspråkets område. Jag

förutspår, att årtionden skola försvinna, innan t. ex. endast

räkneorden femti, sexti o. s. v. (gemensamma för svenskan

och för norska talspråket norr om Dowrefjell) hunnit

uttränga de danska halvtredsinstyve, tredsinstyve o. s. v. Jag

erinrar mig särskilt dessa ord, emedan jag hörde en ung

student tillrättavisa en kamrat, som begagnade dem. Man

märker härav, att små försök göras, åtminstone hos den

akademiska ungdomen, att praktiskt inleda reformen.

Om Norge under århundradenas lopp innehaft en

självständig ställning, så är det otvivelaktigt, att en högnorska

hade bildat sig, och att denna intagit en medlande ställning

mellan svenskan och danskan, med större syskontycke av den

förra än den senare. I åtskilliga norska dalar förstår man

svenskan bättre än det norska skriftspråket, och jag villerinra mig, att Kristianiaposten för ungefär ett år sedan

innehöll en av norska bönder från någon viss trakt gjord

förfrågan, varför man hade översatt Fryxells historia eller

Berlins naturlära på ett språk, som var dem mer svårläst än

originalets.

*

□ SEDAN NÅGRA ÅR TILLBAKA har gymnastiken i

Norge vunnit en anklang och utbredning, som där lova

henne nationell betydelse. Per Henrik Lings landsmän hava

icke äran av denna nya erövring åt den ädla konst, som han

återupplivade efter tusenårig dvala, eller rättare nyskapade

efter tusenårig död. Gymnastiken, sådan hon i Norge är och

sådan hon äger en framtid därstädes, anlände dit från

Tyskland vilket antydes av själva det i Norge acklimatiserade

namnet Turnförening, som gymnastikföreningarna i

Kristiania, Drammen, Throndhiem m. fl. bära. Om metoden är

den nyaste och mest vetenskapliga lämnar jag därhän;

troligen skola våra svenska gymnaster med skäl bestrida det.

För mina profana ögon förekom det, som om den, åtminstone

vad appareljen beträffar, förenat svenska element med de

tyska. Men vad jag vet är, att sådan gymnastiken i Norge

är, har den vunnit en i sanning förvånande rask framgång,

och den lovar, som nämnt, att bliva vad den var hos de

gamla Grekerna och mer och mer bliver hos Schweizarna

och Tyskarna, nämligen en folkets tillhörighet, en den

allmänna uppfostran genomträngande, styrkande och

förädlande kraft. Här i Sverige, där så mycket är gjort för

gymnastikens vetenskapliga grundläggning och utveckling, är

däremot så föga uträttat för dess praktiska tillämpning, och

har så föga sinne visat sig för dess nationalisering, att man

med verkligt bekymmer ser sig om efter orsakerna till en

så bedrövlig företeelse. Sist av allt vill man väl finna dem

i en förvekligad hug hos Sveriges ungdom, snarare i den

gestalt av tråkig metodik, som gymnastiken här antagit och

som den synes ävlas att bibehålla, för att vara så olik som

möjligt det av henne föraktade, rent empiriska tyska

Turn-väsendet. Detta senare uppträder med ett friskt,

levnads-glättigt väsende (fri sch, from, frei und fr oh är dess

valspråk) och det tröstar sig över sin mindre gedigna

vetenskaplighet med det faktum, att det danar raska gossar,

smidiga ynglingar och herkuliska män. Men det är av frukten,

som den vanliga blicken dömer trädets beskaffenhet. Och

stode än de präktigaste gymnasier på luftiga kolonnader

uppresta i varje svensk stad, inbjudande var och en att inträda,

så skall folket dock icke begagna dem, om det ej finner

därstädes ett nöje, vars njutande bjuder det en ersättning

för andra mindre ädla nöjen, varåt det nu överlämnar sig,

emedan det icke äger andra. Att skjuta skulden på vår

styrelse för gymnastikens ringa framgång härstädes, är

visserligen bekvämt, men föga passande för män, som själva

kunde och borde taga första steget till förverkligande av

samhällsnyttiga idéer. Att likväl en god del rättvisa låge i

en sådan beskyllning kan icke nekas, när man betänker, att

vår regering icke länge sedan sanktionerade en skolstadga,

där gymnastiken är bortglömd.

Gymnastikföreningen i Kristiania, stiftades, om jag

minnes rätt, år 1854 av sexton därstädes bosatta Tyskar, till

större delen hantverkare. Så anspråkslös var dess början. Men

saken blev genast med värme omfattad av en rask och

lev-nadskraftig ungdom, och i spetsen för den ställde sig män

med kraft i viljan och praktisk förmåga. Därför dröjde det

icke länge, innan Kristianias »Turnförening» kunde bygga

ett eget gymnastikhus, icke ett träskjul, utan en solid sten*byggnad, som lär kostat närmare 50.000 rdr rmt.

Grundplåten till detta företag erhölls genom en gymnastikfest, som

Turnarna anställde å Lindön, en av Kristianiaviken

omfluten, av naturen danad amfiteater, från vars höjder 5.000

åskådare betraktade de unga männens idrotter. Nu räknar

föreningen omkring 600 fullvuxna Turnare, tillhörande

samhällets alla klasser: universitetslärare, studenter, köpmän,

hantverkare o. s. v. Därtill kommer en stor del av Kristianias

skolungdom. Icke heller damerna hava uteblivit. Snörlivets,

planchettens och krinolinens trälinnor få åtminstone under

några timmar i veckan utbyta dessa det smaklösa modets

barbariska bojor mot blusen och vidbyxorna, i vilka de fritt

kunna röra sina lemmar; och mången flicka, som finner

hälsans rosor åter blomstra på sina kinder, har vunnit den

erfarenhet, att gymnastiken är ett skönhetsmedel, med vilket

intet annat kan mäta sig och helt visst det enda, som

förtjänar detta namn.

Gymnastikföreningen i Kristiania är på följande sätt

organiserad. Generalförsamlingen, det vill säga, föreningens alla

medlemmar, väljer för varje halvår en styrelse, bestående av

fem personer, samt dessutom, vid slutet av varje år, revisorer

och suppleanter. Bestyrelsen väljer inom sig en förman, som

kallar till styrelsesammankomster och leder diskussionen

såväl i dessa som i generalförsamlingarna. Styrelsen upprättar

och avlönar poster, som dock måste gillas av nästkommande

generalförsamling; den anställer och avskedar de lönade

för-rättningsmännen, för protokoll över förhandlingarna, leder

föreningens penningväsen, har uppsikt över föreningens

inventarium o. s. v., samt avlägger vid slutet av varje år

skriftlig räkenskap inför generalförsamlingen.

En av styrelsens medlemmar är »överturnaren», som står

i spetsen för »förturnarskapet». Denna viktiga korporationinom föreningen, vilken under vissa förekommande

omständigheter bildar ett slags konselj åt styrelsen, äger att indela

turnarna i avdelningar, övervakar ordningen under

övningarna, och har för sådant ändamål att fordra ovillkorlig

lydnad på övningsplatsen. Förturnarna leda de särskilda

avdelningarnas övningar och föregå själva med exempel.

Förtur-nare väljas av förturnarskapet självt i förening med

gymnastikläraren eller »överturnaren».

Varje medlem, som fyllt aderton år, har röst- och

förslagsrätt.

Oberäknat en lindrig inträdesavgift, är årsavgiften för

varje medlem, 2 specier, som betalas kvartals- och

förskottsvis.

Medelst klockringning givas signaler till uppställning,

skiftning av apparater o. s. v. För varje avdelning äro de

för dagen ifrågakommande övningarna i deras ordningsföljd

förut bestämda och på särskilda tavlor eller plakat

antecknade. Varje turnare skall, så snart övningarna slutat, ställa

de av honom begagnade lösa redskapen på sin plats.

Begagnandet av rockar och huvudbetäckning är under övningarna

förbjudet; likaledes tobaksrökning. —

Gymnastiksalen har 7 fönsters längd, är ljus och luftig,

samt försedd med åskådare- och musikläktare. Apparaterna

syntes vara av bästa beskaffenhet. På väggarna hängde

ordningsregler, tabeller över rörelserna och illustrerade

beskrivningar på desamma. I gymnastikhuset finnes

boningslägen-het för vaktmästare, rum för avklädningen, för

direktions-sammankomsterna o. s. v. Allt bar prägeln av omtanke,

soliditet och prydlighet.

Från Kristiania har gymnastikväsendet utbrett sig till de

betydligare städerna i Norge. Även de mindre börja följa

exemplet; så har t. ex. Storhammer, ett vid Mjösen beläget,ännu obetydligt, men i uppblomstring statt samhälle, sin

turnförening.

Allt detta har skett utan ringaste understöd från statens

sida. I Sverige äga vi sedan många år tillbaka ett med

statsmedel underhållet gymnastiskt centralinstitut, från vilket

åtskilliga skickliga lärare utgått, och staten anslår summor till

uppförande av gymnastiksalar för de offentliga skolorna. I

trots härav är gymnastiken för svenska folket en obekant

sak, och kroppsövningarna äga intet anseende. Vi hava sedan

Ungs tid saknat agitatorer för hans idé, men det är sådana,

med hänförelse för sin sak, kraft att besegra fördomar och

hinder, samt därtill med praktiskt sinne begåvade agitatorer,

män liknande Tyskarnas »Vater Jahn», som erfordras, för

att uppskaka vår ungdom ur dess vekliga, bekväma och

kvinnliga levnadsvanor.

*

□ VI LÄMNA NU KRISTIANIA och förflytta oss till

Gudbrandsdalen. De äro icke grannar, huvudstaden och den

romantiska dalen, om man på kartan betraktar deras läge,

men de hava dock blivit det genom människans verksamhet.

Tre timmars resa på järnväg till Eidsvold, åtta till nio

timmars med ångbåt på Mjösen, så, för omväxlings skull, en

diligenstur under tre timmar, samt därefter åter ett par

timmars ångbåtsfärd på den ensliga Losnan — och man

befinner sig i hjärtat av Gudbrandsdalen.

Det stycke järnväg, som vi reste, är Norges enda

förbindelselinje av det slaget, men dess stolta namn av »Statens

huvudbana» antyder, vad Norrmännen ämna. Engelska och

norska kapital förenade sig att skapa denna väg, vars

korthet icke hindrat den att vara en mödosam anläggning. Man

färdas bokstavligen backe upp och backe ned på densamma,

ty den följer, där så sig göra låtit, markens höjning och

sänkning; än insvepes man i en tunnels mörker, än flyger

man över en sviktande och knakande träbro. Trä och järn

lär varit de enda byggnadsämnen, som begagnats. Så

berättades det mig. Utsikten från vagnsfönstren var tämligen

enformig. Vi foro genom ett av glesa skogar betäckt landskap.

På ett ställe befinner sig nära vägen en klippa av

märkvärdigt utseende. Man skulle tro, att en jätte roat sig med att

hyvla, slipa och polera henne. En jätte har också gjort det,

och hans namn är Vattnet. När det skedde, vet jag icke,

men geologerna, som icke spara på runda tal, skulle säga,

att det skett för vid pass ett- eller tvåhundratusen år sedan.

Passagerarna, som befunno sig i samma vagn med mig, sågo,

om jag undantager mitt eget resesällskap, allesammans ut

som spekulanter — jag gissade i trävaror. Alla hade sina

sjöskumspipor, och alla bolmade i kapp sitt »engelska

skägg». På mellanstationerna utbjödo ett annat slags

spekulanter — åtta- och tioåriga spekulanter i smultron och hallon

— sina varor åt trävaruhandlarna, som voro nedlåtande nog

att icke försaka dessa blygsamma naturens gåvor, räckta dem

i näverkorgar å 6 skilling stycket. Bären inhåvades mellan

rökpustarna, och man interfolierade med bajerskt öl.

Konversationen var »gemytlig», om också fåordig, och vände sig

huvudsakligen kring ölet och tobaken. Dessa ämnen

intresserade i synnerhet en av mina resekamrater, en mycket lärd

tysk doktor. Han öppnade sin språklåda, vilket annars sällan

skedde utan vid högtidliga tillfällen, berättade för Olof

Trä-täljas avkomlingar om Heidelberger fatets ginungasvalg, om

helige kung Gambrini tempel under rådhuset i Bremen, om

skillnaden mellan ölet i München och ölet i Wiirtzburg, och

höll just på att beskriva Braunschweiger-mummans bered-ning, smak och fysiologiska verkningar, då signalpipan ljöd

och vår flygande »Bierkneipe» stannade.

Vi hade uppnått järnbanans slutpunkt och det norska

konstitutionella statslivets begynnelsepunkt, den ryktbara gården

Eidsvold, belägen vid Mjösens södra spets i en ljuvlig, leende

natur. Hade vi haft tid, skulle vi besökt den sal, där

konstitutionen besvors, och betraktat det där förvarade

porträttgalleriet av »Eidsvoldsmännerna». Men ångaren, som skulle

föra oss över Mjösen, var färdig att lägga från land; vi fingo

således icke tid att betrakta denna samling republikanska

storgubbar, icke ens den gamle bottenduktige Sverdrup. Det

var han, som då prins Kristian steg fram inför församlingen

och hemställde, om det icke, i betraktande av landets

bekymmersamma ställning, vore bäst, att han, prinsen, övertoge

regeringen med den oinskränkta makt, som tillhört hans

fader — det var Sverdrup, som då, i detta avgörande

ögonblick, när de övriga tego och tvekade, gjorde slag i saken

med de enkla orden: »Ers konglig höghet, därtill är ni icke

mer berättigad än jag.» Namnen Sverdrup, Christie,

Tre-schow, Hagermann, Rein o. s. v. äro också välbekanta för

norska folket; deras litografierade porträtt omgiva »Den

Norska Konstitutionen», som infattad i glas och ram, är att

skåda på mången vägg i allmogens hyddor.

Vi stego ombord å »Dronningen», en av de fyra ångare,

som underhålla förbindelsen på Mjösen, och av vilka de

tvenne äldre tillhöra ett engelskt bolag. Mjösen är Norges

största sjö; den sträcker sig 10 mil långt mellan ängd er, som

anses vara de fruktbaraste i Norge. Dess stränder

karakteriseras av ett vänligt allvar, oftare övergående till leende än

till stränghet. Bredden är på de flesta ställen icke större,

än att blicken kan jämföra de tävlande strändernas skönhet.

Passagerarna ombord äro av varjehanda slag: vi återfinnaåtskilliga trävaruspekulantfysionomier med åtföljande

sjö-skumspipor, men behagligt blandade med studenter,

krigsmän, bönder och turister. Bland dessa senare märka vi tvenne

Engelsmän, som, för att sitta bekvämare, placerat sig rygg

mot rygg: den ene sover under större delen av resan, men

vaknar allt emellanåt och kastar en dåsig blick än på

mot-liggande stranden, än på den över hans knä utvecklade

kartan över Mjösen; den andre studerar Murrays »Handbook

for Travellers in the Northern Europé» och betraktar sina

fiskredskap. De äro fiskare, dessa bägge gentlemän och ämna

fånga lax i Lessö Vand uppe på Dovre fjäll. Studenterna äro

utrustade med renslar och knölpåkar; de skola, liksom vi, ut

på en fotvandring. Republikansk förtrolighet råder ombord.

En gammal herre presenterar sin krinoliniserade fröken

dotter för en bonde, som välvilligt skakar hennes hand och

därunder sänder henne ett rökmoln i ansiktet. Restaurationen

är förträfflig, och »Pigen», som bjuder oss kaffekoppen på

middagsmaten, är den vackraste, vi hitintills skådat i Gamla

Norge, men högre upp, i Gudbrandsdalen, skola vi träffa

tärnor, som fördunkla henne. Studenterna sjunga kvartetter,

meddela oss sin vandringsplan, berätta märkvärdigheter om

sjön, varibland den, att under jordbävningen i Lissabon år

1755 steg vattnet i Mjösen 20 fot, samt visa oss det ställe,

där den norska medeltidens högromantiska hjälte, kung

Sverre med sin lilla hop av björknäverbebyxade krigare satte

sina skepp i Mjösen, sedan de blivit ditsläpade över land

från en av de västliga fjordarna. Mjösen har många

historiska minnen. Vi nalkas den punkt, där dess i solen

glittrande vattenspegel har sin största bredd (vid pass iy2 mil).

Betrakta vi den högra stranden, så möter blicken en sakta

sluttande grön slätt med skogsdungar, mellan vilka hus och

gårdar skymta. Bakom denna slätt höja sig fjäll med blå-gröna barrskogar. På en skogbeklädd udde ligger kring sin

kyrka en samling snygga tvåvåningshus, ordnade i raka leder.

Det är staden Storhammer. Med en kikare kan man se de

promenerande, som liva dess gator. Jag upptäckte bland

dessa den största krinolin, som hitintills mött mig på mina

irrfärder i den jordiska jämmerdalen. Längst ute på samma

udde spöka några brustna valvbågar, lämningar av

Storham-mers forna katedralkyrka, som tillika med själva staden

förstördes av en svensk strövkår år 1567. Åldriga granar luta

över dess mosslupna arkader och synas lyssna till de sagor,

de möjligen ha att förtälja om Storhammers forna

herrlig-het. Utsikten vidgar sig över denna udde: man ser berg

bakom berg, spelande i allt ljusare blå färg. Till vänster

utbreder sig den bördiga, välbebyggda Helgeö. Bakom oss en

klippa, som i kraftiga linjer stupar ned i sjön.

I sin nordliga ända smalnar Mjösen till en älv och

emot-tager mellan höga klippor den ädla Lougen. Här stannar

vår ångbåt. Vi säga dess hygglige kapten farväl, taga våra

ränslar, skola uppför en lång backe och befinna oss i staden

Lillehammer.

Lillehammer, som vi nu i förbigående gästa, är en

uppstad med omkring 1.500 innevånare, breda och raka gator,

snygga trähus, tvenne respektabla hotell, som sins emellan

driva en förtvivlad konkurrens, samt med trevna borgare,

som när arbetet slutat om kvällarna, samlas i och utanför

ölhuset, tända sina pipor, promenera i skjortärmarna,

studera »Oplands Tidende» och samspråka om allehanda

intressanta materier. Lillehammer är en helt ny stad; den

grundlädes år 1828 och hade ännu 1835 endast ett par

hundra innevånare. Ställets förnämsta märkvärdighet är

Mesnaälven, som ovanom staden bildar flera präktiga fall.

De bägge hotellens, herr Hammers och madam Ormsruds,konkurrens förminskas icke därav, att bägge äga diligenser,

som tävla i tjänstaktighet att föra resande till den på 2 mils

avstånd belägna Losnan. Vi välja madam Ormsruds, och nu

bär det av, en vacker Julimorgon, in i den herrliga

Gud-brandsdalen, på en chaussée, som söker sin like i hela

världen. Slät och jämn som ett golv fortskaffar han oss genom

ett romantiskt kuperat landskap, där halsbrytande backar

skulle synas oundvikliga, och på vissa avstånd befinna sig

för fotvandrares bekvämlighet små fria platser med bekväma

stenbänkar. En avskedsblick till Lillehammer, innan vi lämna

den lilla staden bakom oss, lönar mödan, ty den skänker oss

en förtjusande utsikt över Mjösens vattenspegel och dess i

alla nyanser av grönt och blått skiftande strandpartier. Djupt

under oss, i en däld till vänster, ilar den majestätiska Lougen,

bred som en sjö, med brusande vattenfall och gröna öar, att

förena sig med Mjösens vågor. Än löper chausséen jämnhögt

med de på däldens sluttning växande barrträdens toppar; än

stiga dessa upp mot vägkanten och bilda ogenomträngliga

grupper, som dölja floden för våra blickar, för att plötsligt

åter öppna nya överraskande utsikter över dess ljusgröna

skummande bädd och dess vackra stränder. För övrigt,

varthän man riktar ögat, kullar, ängar, björkdungar, mellan vars

friska lövverk silverkaskader sorla, samt slutligen en

allvarsam och högtidlig tallskog, inemot en mil lång, mellan vars

stammar förvittrade skifferklippor visa sig, liknande

förfallna borgar och fästen. Ju längre färden räcker, desto flera

passagerare-kandidater för vår diligens anmäla sig. När

slutligen varje tum av plats är upptagen i densamma, kliver en

diger bonde, som synes hava sugit musten ur ett helt

Sören-skriveri, för att göda sin lekamen — han stiger, trots alla

protester, upp ibland oss, tager helt ogenerat plats i knäet

på en ung underlöjtnant, bjuder tuggtobak till höger ochvänster, samt öppnar en diskussion om skolväsendet med sin

eller, rättare, sitt underlags, den pustande officerns, granne,

en puckelryggig lantman med silverkrycka i handen.

Silverkryckans ägare är liberal och vill ha grundliga reformer; den

digre däremot är, måhända till följd av sin korpulens, sta-

»I Diligensen».

tionär och tycker att skolväsendet är rasande bra, sådant det

är. Underlöjtnanten är synbarligen en yngling, som besitter

den för krigaren oskattbara egenskapen att finna sig i

omständigheterna. Med mycken möda får han upp en bok ur

sin kappa och söker, fördjupad i diktens värld, glömma den

börda, verkligheten samlat över honom. Efter en stunds

studium visar han mig boken och frågar, om jag känner den

landsman, som författat henne. Jag kunde besvara denna

fråga med ja, ty boken var — »Gyltas Grotta». Avundsvärde

Herman Bjursten! Dina lagrar unna ingen nattro åt oss,

yngre pennfäktare! Att vara känd och läst mellan Lilleham-mer och Losnan — du anar kanske icke vidden av din egen

ryktbarhet, odödlige vän!

Så kommo vi slutligen till Losnan, en smal, av Lougen

bildad insjö, beskuggad av skogbeklädda höjder. Där

strandens sluttning ej är alltför brant, ser man odlade fält, som

blandade med lövskog och pittoreska klippor giva en vacker

anblick. Uddar, kulisslikt framstigande bakom varandra,

sammandraga perspektivet, tills ögat längst i förgrunden

upptäcker ett ljusblått fjäll med snöhöljd hjässa.

Ångbåtsfarten på Losnan, som underhålles med det lilla

fartyget »Dalegudbrand», plägar upphöra redan i September

till följe av vattenbrist. »Dalegudbrand» går dock icke längre

på djupet än 3 fot. Om vintern råda på Losnan starka

kastvindar, mäktiga att stjälpa häst och släde. Efter tre timmars

envis och lyckosam strid mot strömmen hade

»Dalegudbrand» slutligen skövlat sig fram till Losnans norra ända.

Vi stego i land och kastade för första gången under denna

resa våra ränslar på ryggen, ty nu var det slut med den

bekväma kommunikationen, och det gällde att anlita

apostlahästarna.

*

□ DAGEN VAR EMELLERTID långt framskriden, och

restaurationen å »Dalegudbrand» hade icke varit ägnad att

beveka öga och gom till deltagande i våra hungriga magars

uppmaningar till sina respektive ägare. Det var fördenskull

icke utan nöje, vi sågo gästgivaregården Elstad presentera sig

på en grön kulle i vårt grannskap. Vi hade dessutom mycket

att överlägga om, som borde vara avgjort, innan den

egentliga vandringen började — vi hade att lösa dessa politiska

och sociala frågor, som måste uppstå i ett nybildat,

vandrande samhälle av 5 personer, representerande 4 nationali-

teter. Till följe av alla dessa bevekande skäl beslöto vi välja

Elstad till kvarter för aftonen och natten.

Gästgivargården Elstad är, som nämnt, belägen på en

»Karl vid Lom».

kulle. Huvudbyggnaden är ett tvåvåningsstockhus utan

bräd-fodring, omgivet av mindre boningslägenheter och uthus,

oregelbundet kastade om varandra. En av dessa stugor är

försedd med ett slags pelarvestibul, vars väggar bestå av

konstigt utskurna bräder, skilda genom avstånd tillräckligtstora att låta vinden spela in från de trenne fria sidorna.

Det är en sval tillflyktsort under den korta, men heta

sommaren, och just då vi anlända, se vi den begagnad av tvenne

gummor, som sitta där, välvande sina sländor och

samspråkande om varjehanda. I en annan stuga sprakar eld på

härden, och två unga »Piger» äro sysselsatta att tillreda

»flad-bröd», ett slags knäckebröd tunt som löv och bakat av havre

eller korn eller en blandning av bägge sädesslagen. På

gården synas några unga karlar, klädda i långa röda

toppmössor och vadmalsfrackar. De bära sidogevär, bestående av

långa knivar, i läderslida, med skulpterade träskaft. Detta

är Guldbrandsdölens s. k. nationaldräkt. Framför ett

stenbord vid sidan av förstugukvisten sitter gästgivaren själv,

Jörgen Elstad (bönderna bära alltid namn efter sina gårdar,

husmännen eller torparna efter sina torp), rökande sin pipa

och språkande med en äldre sockenbo. Ölflaskan står

framför dem. Ett stycke därifrån mjölkar en piga korna. Denna

tavla är medelpunkten i en pittoresk naturomgivning. Å ena

sidan en nästan lodrätt, väldigt hög skogbevuxen fjällvägg,

skild från gården genom åkrar och ängar. Å andra sidan

vid kullens fot den gröna Lougen, som famnar björkbeväxta,

nyckfullt formade holmar, och bakom Lougen återigen

ansenliga berg, på vars mellersta sluttningar gråa dimmor och

silverfärgade skyar långsamt och liksom klättrande stiga mot

höjden. Aftonsolens milda sken vilar över det hela.

Medan vi vänta på den beställda middagen, spörjer oss

Jörgen om våra personer, vår reseplan o. s. v. Han går in i

ett rum och återvänder med några förträffliga amtskartor,

dem han trugar oss att låna, för att, som han anmärker,

hava bättre nytta av vår resa. Därefter vill han veta, hur det

står till i Sverige. »Rätt bra», blev svaret. »Men er adel»,

sade Jörgen och skakade på huvudet, »har ni inte ledsnatNedtill självporträtt av författaren,

överst doktor Kleinschmidt.

Teckningarna utförda den 1 juli 1858 på

öjens gästgivare gärd i Gudbrandsdalen.

vid den ännu?» — »Den låter inte fördriva sig med ledsnad,

käre Jörgen.» — »Det kan du ha rätt uti», svarade Jörgen,

»det behövs nog annat till det. Här i Norge a vi kvitt

sådant folk och vi sakna det inte, du.» — »Desto bättre,

Jörgen, men skulle ni känna längtan efter dem, så säg bara till

oss, och vi skola fylla behovet åt er.» — »Tack, du! men

jag tror, att ni får behålla Gudsgåvan för er själva.»Den måltid, Jörgen bestod oss, uppfyllde alla billiga

anspråk. Fisken från Lougen var en verklig läckerhet, och

kaffet skulle icke klandrats av en scheik i Rika Arabien.

Därefter — postquam prima quies epulis mensceque

re-motas — kom ordningen till en ganska viktig sak. Vår

ålders-president, den tyske doktorn, tillkännagav, att

förhandlingarna voro öppnade — förhandlingarna över vårt resande

samhälles grundlagar. Sedan detta blivit tillkännagivet och

en var i kretsen tänt »vishetens och överläggningens pipa»,

här representerad av cigarren, tog min ende landsman inom

sällskapet till ordet, utvecklande den åsikt, att vi, ehuru

tillhörande skilda nationaliteter — Svenskar, Finnar, Fransmän

och Tyskar — dock äga rätt att betrakta oss som ättlingar

av en enda stor folkfamilj, den indoeuropeiska, och att

minnet av vår gemensamma skolgång hos den grekisk-romerska

kulturen, samt medvetandet av en gemensam civilisation böra

ytterligare närma oss till varandra. Begreppet romanitas, som

fordom förenade så många olika folk, har endast fått en

annan benämning och kallas nu »den europeiska

civilisationen». Europas folk äro icke längre skilda nationer, utan

endast stammar och stater inom samma folk, såsom Jonier

och Dorier, såsom Aten och Sparta voro inom Grekland.

Min landsman utbragte ett leve för det nya Grekland, som

sträcker sig från Cap Matapan till Nordkap, från Wiborg

till Gibraltar.

De närvarande, det vill säga Fransmannen, Finnen,

Tysken och jag, Svensken, instämde med mycken värme. Tyske

doktorn kunde dock i vetenskapens namn, icke undertrycka

den anmärkning, att Finnarna ingalunda tillhöra den

indoeuropeiska, utan den tschudiska rasen. Emellertid gav han

sig tillfreds, då han underrättades, att vår kandidat från

Helsingfors tillhörde en familj med gamla svenska anor.Den finske kandidaten Ferdinand

Boisman och den franske

studenten Bernard Fleury, tecknade pä

Öjens gäst givare gård den 1 juli 1858.

Sedan de internationella förhållandena sålunda blivit

ordnade, övergingo vi till frågan om vår regeringsform.

Finnen uppsteg och föreslog rätt och slätt Republiken.Leve Republiken! blev det entusiastiska svaret. Endast

tyske doktorn, vilken, som jag misstänker, insupit åtskilliga

kuriösa idéer, i den Stahlska skolan, reserverade sig häremot.

Han förklarade Me deltids staten vara den bästa, men som

han insåg, att denna för tillfället vore svår att förverkliga,

så gav han vika för nödvändigheten och förklarade sig, även

han, för republiken, »dock under åtskilliga modifikationer».

Monsieur Bernard, student från Paris och sedan tvenne

år tillbaka resande i olika världsdelar, ville en republik på

bredaste demokratiska basis.

— Folksuveräniteten! ropade han.

Vi instämde alla — doktorn reservationsvis.

— Allmän, direkt och lika rösträtt! fortfor han.

Ja!

— Folket i sin helhet. . . det vill säga: vi fem . . . bildar

nationalförsamlingen. Inga elektorer, inga representanter!

Alldeles. Vi voro samtliga av monsieur Bernards mening

— undantagandes doktorn.

Denne steg upp och föreslog graderad röstskala.

En skrattsalva tystade honom.

— De ämbetsmän, folket väljer, fortfor Bernard — äro

folkets tjänare, dess allraödmjukaste tjänare, men ingalunda

dess förmyndare.

— Alldeles så.

— Gott, fortfor Bernard — låtom oss då välja våra

ämbetsmän. Huru många och vilka behöva vi?

Man överläde och kom till den slutsatsen, att vi behövde

en enda, nämligen en finansminister. Samhällets alla

medlemmar hade visat en naturlig böjelse för slöseri, i

synnerhet med drickspengar — alla utom vår doktor. Han hade

ådagalagt en prisvärd sparsamhet. »Han hade rest förr»,

såsom han ofta anmärkte. På grund härav blev doktorn ut-sedd till samhällets finansminister, och en statskassa

hopsamlades, samt ställdes till hans förfogande. Ingen, utom

han, fick rättighet att giva drickspengar, och detta skulle

ske för allas vår räkning.

Så var nu vårt samhälle äntligen organiserat.

Återstod att på behagligt sätt begagna aftonens

återstående timmar. Jörgen hade erbjudit oss en vägvisare till

»Klinken», högsta punkten av fjällplatån ovanför Elstad, dit

en vittbeprisad utsikt lockar talrika resande. Uppe på

fjällslätten skulle också finnas säterhyddor. Detta ökade vår lust

att företaga bergvandringen.

Vi begå vo oss på väg omkring klockan 5, med den

tolvårige Peter Nielsen i spetsen. Elstad ligger mer än 800 fot

över havet. Vi skulle uppstiga ännu 2 å 3.000 fot, för att

nå den ifrågavarande utsikten.

*

□ KLOCKAN 5 BÖRJADE vår vandring eller rättare

klättring uppför Elstadhöjden. Det var den där »nästan

lodräta» bergväggen, uppför vilken vi hade att stiga. Vid en

närmare bekantskap med densamma funno vi nu, att lutningen

icke var så nära vertikallinjen, som det på avstånd syntes,

men icke förty voro backarna branta som om de fört upp till

Lyckans tempel i stället för till säterhyddorna och »Klinken».

Doktorn, vars vanliga sätt att gå hade det egna, att han högst

obetydligt krökte sina långa ben, varigenom hans gång

ovillkorligt påminte om en lantmätareförrättning, pustade och

slet mycket ont, men höll i med samma ståndaktighet och

tålamod, som han inlagt i sina studier av Sanskrit och

Tamu-liskan. Till en början klättrade vi på en hästväg, som leder

till några på fjällets lägre sluttningar byggda torp och

små-gårdar, och som utgör deras enda, för vagnar obegagneliga

förbindelsemedel med dalen. När den gudbrandsdalska

hästen, lastad med sin tunga klövsadel, stiger uppför en dylik

väg, kryssar han, som skeppet i motvind, från den ena

vägkanten till den andra och förminskar därigenom lutningen.

Dessa hästar äro små, starkt byggda, ihärdiga och

förståndiga djur, oftast gråvita eller gula till färgen. De överträffas

dock i goda egenskaper av sina stamfäder i Romsdalen,

vilkas nationaldräkt karakteriseras av ett svart streck längs

ryggraden, tvärstreck på benen, lång svart man och dito svans,

samt ett par de allra klokaste, under den långa luggen

framblickande ögon. Doktorn begagnade sig av samma fint, som

hästen; han kryssade, även han, från kant till kant.

Emellertid upphörde hästvägen, sedan vi vandrat ungefär en timmas

tid, och vi överlämnade oss nu med fullt förtroende åt vår

vägvisares, den tolvårige Peter Nielsens lokalkännedom.

Barrträden och björkarna avtogo i storlek och fingo, ju högre

vi stego, ett alltmer vresigt, missbildat och tvinande utseende.

Vi passerade förbi en djup klyfta, ur vilken sorlet av en

bäck nådde vårt öra. Människor mötte vi inga. Ännu en halv

timmas vandring, och terrängen blev jämnare. Peter drog sin

kniv, skar en pinne, täljde och sjöng följande bedrövliga

visa:

Jeg er en liden fattig Dreng,

Har intet Huus og ingen Säng.

Min Moder lagde sig i Ro,

Hun vilde helst i Graven bo.

Min Fader har jag aldrig kjendt,

Min Moders Hjerte har han brändt,

o. s. v. allt på en mycket tarvlig melodi, som dock stämde

gott med tystnaden och ödsligheten omkring oss.

— Men komma vi icke snart till sätern? frågade doktorngång efter annan vår lille linhårige, rödkindade vägvisare.

Doktorn kände säterlivet av Ferd. Riis’ lustspel och dylika

källor, samt längtade mycket att med egna ben kliva in i en

av dessa idyllens tillflyktsorter.

— Jo, du, »bie kun», vänta bara, svarade Peter och

fortfor att tälja på sin pinne.

— Finnas några karlar eller gossar på sätern? frågade en

annan.

— Nej, bara jäntor. Vad skulle gossarna göra där utan

om Lördagarna?

— Jaså, ni hälsar således på edra säterjäntor om

Lördagarna ?

— Ja visst, när det faller sig så. Tror du att jäntorna kan

vara utan manfolk från Maj till Oktober?

— De flytta således upp till sätern i Maj och återvända

i Oktober ned till dalen ?

— Ja, du hör ju det. Och ha vi då en fiol med oss, så

att det kan bli dans, så är det ännu bättre.

— Huru idylliskt! mumlade doktorn.

— Hur länge plär ni då stanna kvar hos jäntorna?

— Som det faller sig.

— Dröjer ni kanske över natten på sätern?

— Det kan nog hända, du, svarade Peter lugnt; — vi

sova då hos jäntorna.

— Heliga oskuld! utropade doktorn med sammanknäppta

händer; — ädla naturlighet! huru rörande, huru sublim i all

din enfald!

Jag tänkte på vårt svenska Dalfolk, där ett liknande skick

äger rum vid sidan av en prisvärd sedlighet, och jag var

färdig till samma utrop som doktorn.

Att vi nu äntligen nalkades den efterlängtade sätern kunde

vi förmärka av klangen från skällkornas klockor, samt ettoch annat vrålande från buskskogen, vilket, i likhet med

Peters sång, passade gott tillsammans med den tysta,

melankoliska omgivningen. Himlen hade förut visat en tämligen

grå fysionomi, men just som vi utträdde ur skogen, göt

aftonsolen ett milt skimmer över den vidsträckta slätt, som då

utbredde sig för våra ögon, och på vars grönbruna grund

små hyddor med rykande skorstenar visade sig. Det var

El-stadsätern.

— O Rousseau, Rousseau ! viskade doktorn, — hit skulle

du styrt din kosa, olycklige citoyen de Geneve! Här skulle

du uppfostrat din Emile! Här skulle du som en silverhårig

patriark slutat dina dagar !

— Min vän, fortfor doktorn till mig och fattade min

hand — jag har passerat människolivets ekvator, ungdomen

ligger bakom mig, allvarsamma studier och ett enformigt

levnadssätt hava gjort mig stel och torr ... så så, motsäg

mig icke, jag vet det. .. men i denna stund . . . ack, skratta

icke åt mig! ... i denna stund ville jag avkasta ett tiotal av

mina år och med dem hela min boksynthet, för att vara. . .

se så, le nu icke! . . . för att vara en son av denna bygd och

äga min älskade i denna hydda. Jag tänker mig vara en

älskande och älskad yngling. Jag har tillbragt min vecka

där nere i dalen med träget arbete från morgon till kväll,

förljuvat av tanken på henne, som vistas här uppe på fjället,

och som å sin sida fördrivit ensamheten med att tänka på

mig och fröjdas åt den fria Lördagskvällen, då vi kunna

träffas. Lördagsaftonen är nu inne. Flickan står i dörren till

sin hydda, blickar hit åt skogen och lyssnar. Hon längtar,

hon är otålig, jag dröjer så länge, kanske kommer jag icke,

kanske skola ännu åtta långa enformiga dagar förflyta, innan

jag kommer. Då hör hon en sång. . . till exempel den, somPeter nyss sjöng, eller den mycket vackrare norska visa, som

börjar:

»Stursle Lördagsqvälden for mig kommen var»*) eller

ock hör hon klangen av den fiol jag medfört, och hon

svarar mig med en glättig hornlåt, som ljuder vitt över

fjällslätten. Och jag själv! huru gärna har jag icke klättrat upp

för de besvärliga branter vi tillryggalagt! Jag har icke glömt

att plocka några blågula styvmorsblommor vid den källa, ur

vilken vi för en halv timma sedan släckte vår törst. Dessa

blommor skola sira blomsterglaset i hennes fönster eller

måhända fästas vid hennes barm. Och nu nalkas jag hennes

hydda i detta milda, ljuvliga solsken, som synes skapat att

gjuta en stilla trängtan i unga hjärtan . . . Ack — varför är

jag icke längre en yngling!

Doktorn torkade sina glasögon. Jag tror nästan, att de

hade fuktats från hans ögon.

Vi voro nu framme vid sätern. I dörren till en fäbod stod

en ung, blåögd flicka av rätt vackert utseende. Doktorn

ryckte upp en annotationsbok, i vilken han i förväg hade

upptecknat de frågor, vilka han ansåg ägnade att inleda ett

samtal med bygdens folk. Han riktade genom glasögonen

först en blick på flickan, därefter en i boken och frågade i

examenston:

— Huru mår du?

Flickan skrattade och betraktade med förundran den långe

besynnerlige främlingen, men svarade endast med ett Ka?

som betyder Vad? ty hon hade icke förstått hans fråga.

Doktorn tycktes vara belåten med detta svar, ty han gick

vidare i registret och frågade med ögat i boken:

— Vad heter du?

*) Samma melodi, till vilken Bottiger skrivit den bekanta visan:

»Jord och himmel jag glömmer natt och dag etc.»— Jag heter Marit, du. Sådan rolig karl! sade flickan och

skrattade, så att hennes jämna, vita tandrader lyste mellan de

friska läpparna.

— Marit! Vackra namn! mumlade doktorn och

antecknade det i sin bok. — Bor du här? fortfor han.

— Här? genmälde Marit. — Tror du jag bor i kostallen?

Nej, du, jag bor i den här stugan, och här bo våra kor. Vill

du se våra kor, kanske, så kom in du. Kom in allesammans,

fortfor flickan till oss andra, som hade överenskommit att

låta doktorn i början ha ordet.

— Nej, min gutt (gosse), inföll hon till monsieur

Bernard — det var icke på mig du skulle se, utan på mina kor,

du. Varifrån är ni? Vad är ni för slags folk? Har ni kommit

hit för att se våran säter? . . . Och nu regnade från Marits

läppar nyfikna frågor, som vi med nöje tävlade om att

besvara.

Kostallen förtjänade i själva verket att ses, ty det var så

snyggt, trevligt och ordnat där inne och korna voro så trevna

och välfödda att det var hjärtans lust, att se dem. De vände

sig i sina bås, slickade Marits händer, men råmade åt oss,

som om de velat fråga, vad vi hade att göra i deras societet.

— Hur många kor har du? frågade doktorn, ty även

denna fråga stod i hans bok.

— Här är tio, du, utom kalven och kvigan. Kan du icke

räkna? Den här är skälikon. Hon heter Rosenkulle.

— Rosenkulle! upprepade doktorn och annoterade i

boken. — Nå, vad heter den där?

— Hon heter Hjerteros.

— Hj erteros. Gott. Och den därnäst?

— Blomkinden, om du vill veta’t. Sådan rolig karl den

där!

— Blomkinden! Vidare! fortfor doktorn, annoterande.Flickan skrattade och uppräknade Rose, Guldhjerte,

Rå-kulle o. s. v.

I detsamma hörde man ett mångstämmigt bräkande i

dörren. Det var en hop getter, även de Marits skyddslingar, som

återvänt från sina strövtåg på slätten och nu ville intränga

i den fridfulla fålla, över vilken de förfogade i ett hörn av

kostallen. Korna tillråmade sina skäggiga hyresgäster ett

vänligt välkommen, men icke förty tvekade de, sannolikt av

blyghet för främlingarna, att inträda, till dess Marits vänliga

röst återgav dem modet. Medan nu Marit satte sig att mjölka

dem, förfrågade sig doktorn, som här upptäckt ett nytt fält

för sina språkforskningar, även om getternas namn och

skyndade att tillförsäkra dessa den odödlighet, som hans

annotationsbok möjligen kan förläna . . . »Qvittja, Grimma, Fjöre,

Blankelin, Mjölkedyret, Läcker, Blåduva, Åska, Blåsala»,

läste doktorn med innerlig tillfredsställelse, sedan han fått

sin möns ter rulla färdig, och han ville just fortsätta sina

frågor, då min landsman påminde därom, att det led mot

solnedgången, och att vi ännu hade ett gott stycke väg till

»Klinken», varifrån man njuter den berömda utsikten. Denna

i riktig tid framställda påminnelse nödgade oss göra vårt

besök i säterstugan så hastigt och flyktigt som möjligt. Marit

följde oss dit. Vi gingo genom en liten förstuga, som tillika

tjänade till vedbod och inträdde i en kammare, åt vilken två

små gluggar, infattade med grönt glas, njuggt utskänkte en

portion dagsljus, endast tillräcklig för att upphöja mörkret

där inne till rang, heder och värdighet av halvskymning. Men

en frisk doft av enris bjöd oss stiga oförskräckt på, och vi

funno snart, att vi voro i en bostad för renlighetsälskande

människor.

Säterstugans bohag påminde om skogen, varifrån dess

ämne var hämtat. En säng, några pallar, ett par kistor ochett bord, som medelst en enkel inrättning kunde slås upp

och fästas längs väggen, utgjorde möbleringen. Runt

omkring den opanelade stockväggen gick en bänk, och ett stycke

ovanför denna hyllor, på vilka mjölkbunkar och ostar voro

ordnade. Ännu högre upp vidtog ett spjältak, mellan vars

springor ögat förgäves sökte den av mörkret dolda takåsen.

Golv, pallar, bord och bunkar, allt lyste rent och nyskurat i

halvskymningen. I ett av fönstren trånade några bleknande

violer efter solens ljus. På spiselhällen, i den varma

ask-mörjan, sträckte sig en fyrfotad individ, som synbarligen

trivdes här inne vida bättre än de stackars blommorna. Hans

barnsliga behag, oskuldsfulla later och späda grymtande hade

erövrat Marits och hennes syster Guris hjärtan. Han fick

göra vad han ville; han var kelgrisen. Han stördes av vår

närvaro i sin makliga vila, reste sig upp, och gick,

smågrym-tande av förargelse, att söka en annan vilostad i Guris knä.

Hyddan omfattade även ett annat rum, förrådskammaren.

Här funno vi, mitt ibland mjölkbyttor och filbunkar, en

gumma sysslande med smörtjärning. Det var mor Birgitte,

Elstadssäterns drottning, Marits och Guris härskarinna. Hon

hade tillbragt 38 somrar, oberäknat mången stormig och

bister vinter, här uppe på fjällslätten. Men avstängd från

världen var hon därför icke. Långt därifrån! Elstadssätern, så

berättade hon, besökes ofta av främlingar: »av folk från

London och Engelsmän och folk från Asien». Även prins

Napoleon, hade för ett par år sedan varit här. Han var då

klädd i sjömanskavaj och skinnbyxor; guldkronan hade han

lämnat hemma, och ingen kunde se, att han var prins, ty

länsmannen där nere i dalen gick finare klädd än han.

Under det vi samtala med mor Birgitte, öppnas dörren.

Några små figurer, med röda toppmössor, titta in, men taga

till flykten så snart de upptäcka oss. Man kunde trott, attdet var hyddans skyddsandar, tomtebissarna, men mor

Bir-gitte upplyser, att det endast var småguttar, som begagnat

sig av sitt skollov, för att vandra hit upp och göra odygd

i hyddorna.

Sedan vi som hastigast förfriskat oss med en av Birgittes

filbunkar, togo vi farväl av henne och de bägge flickorna,

samt begåvo oss av till Klinken, med vår vägvisare, Peter

Nielsen, i spetsen. Efter en halv timmas ilmarsch befunno

vi oss äntligen på högsta punkten av Elstadsfjällets platå, i

mitten av ett natursceneri, som jag aldrig skall glömma.

Det vidsträckta landskap, som utbredde sig omkring oss,

liknade, icke ett landskap, utan ett hav med vågor stormande

mot himlen — ett siluriskt hav, vars granitböljor plötsligt

och liksom just i detta samma ögonblick, stannat och

stelnat för en vink av Allmaktens finger. Det första ögonkastet

ville ännu skönja en dyning efter denna storm, ett rörligt

liv i dessa våglinjer, som höja och sänka sig, försvinna och

uppdyka bakom varandra, medan den skiftande koloriten,

de skridande dagrarna och skuggorna avslöjade nya former

eller sammansmälta andra. I väster, djupt ned i dalen, flyter

Lougen under skogbeklädda berg, vilkas sydliga branter

betäcktes av nästan svarta skuggor, medan deras toppar

skimrade i blekt ljus från den redan nedgångna solen. Lougens

dal öppnar för blicken ett djupt, men trångt perspektiv; dess

bakgrund fylles av berg, vilkas kolorit mer och mer

övergick i himlens ljusblåa färg. Moln och dimmor vilade kring

deras midjor; deras hjässor kröntes av skyar, liknande en

vit ringlande rök blandad med purpurfärgat töcken. Vi

tyckte oss se vulkaner; de långa vita strimmor, som följa

sluttningarna och bestå av snöfyllda klyftor, förekommo oss

som lavaströmmar. Färgspelet, i vilket blånande fjälltoppar,

skyar och dimmor sammangötos, var underbart och obeskriv-ligt. Mitt i denna rörliga lek, denna himmelska dans av

färger och former, upptäckte vi silvervita, skarpt begränsade,

stillastående fläckar, som när de guld- och purpurskimrande

dimmorna bleknat och försvunnit, visade sig vara snöfält,

vilande på berg, vilka det obeväpnade ögat icke längre kunde

särskilja från himlavalvet.

Segervinnarna bland de tävlande bergjättar, vi här sågo,

voro i väster den 7.400 fot höga Nautgardstinden och den

ännu ett tusental av fot högre Galdhöpiggen på Jotunfjället,

samt i norr Rundane-topparna, av vilka den ena bildar en

tämligen reguljär kägla. Från Klinken är avståndet till

Rundane omkring 41/2 mil, till Nautgardstinden ungefär 7y2.

*

□ UTSIKTEN KVARHÖLL OSS, tills skymningen

påminde om återtåget. Hade doktorn fått råda sig själv, tror

jag, att han kvarstannat över natten uppe på Klinken. Ordet

»wunderschön», som annars ofta hördes från hans läppar,

hade denna gång varit för svagt att uttrycka hans hänförelse,

vilken dock tolkades vältaligare av hans andaktsfulla tystnad,

hans sammanknäppta händer och av det suckande Ah!

varmed han slutligen bekvämade sig att taga farväl av den

härliga tavlan.

Vårt nedstigande började, och det med raska steg, ty Peter

Nielsen ville icke överraskas av natten på fjällvägen. Vi

gjorde blott en enda halt, då vi nämligen i trakten av sätern

upptäckte samma tomtebissar, vilka vi nyss förut skrämt från

mor Birgittes filbunkar. De lekte kurra gömma bland

enbuskarna, och kommo först efter lång tvekan, sedan Bernard

visat dem ett silvermynt, fram till oss. Doktorn uppmanade

dem att sjunga och understödde sin begäran med att till

Bernards gåva foga några oemotståndligt blanka kopparslantar.

— Sjung, mina små barn, sade han, — sjung en vacker

visa! Jag vill, tilläde han, vändande sig till oss, förnimma

en efterklang i toner av det sköna, vi lämnat bakom oss.

Jag vill höra en av dessa djupa, underliga, vemodsfulla, men

tillika kraftiga och allvarliga melodier, i vilka en natur,

sådan som denna, lånar människans röst, för att uttrycka vad

som slumrar inom henne ... Ja, ja, sjung, mina snälla barn!

De snälla barnen, som bestodo av tre pojkar och en flicka,

överläde ett ögonblick sins emellan och uppstämde därefter

med gäll röst — en den gemenaste slagdänga, jag någonsin

hört. Man skulle sett, huru doktorns ansikte mörknade och

förlängdes, så snart han kommit underfund med visans

innehåll. Den känsla, han erfor, var smärtsam och nedslående,

samt förringades icke därav, att barnen synbarligen icke

be-grepo vad de själva sjungo. De hade lärt denna uselhet av

äldre personer i deras vanliga omgivning.

Doktorn stod i början tyst och liksom slagen med häpnad.

Men nu rodnade hans kinder, han lyfte hastigt sin väldiga

vandringsstav över skrikhalsarnas huvuden och avbröt dem

mitt i femte versen med ett dundrande:

— Tyst, kanal jer! Tyst, säger jag, eller . . .

Staven var just på väg att slå ned i högen, då de

förstummade och förskräckta sångarna togo till benen, springande

av alla krafter åt var sitt håll. När vi fortsatte vår väg, sågo

vi deras röda mössor, spejande och misstänksamt, stickas

fram emellan buskarna.

Doktorn hade kommit till den erfarenhet, att om Rousseau

skulle uppfostrat sin Emil uppe på Elstadsätern, så borde

Emil åtminstone icke fått lära norska språket. Och Rousseau

själv, om han vistats här någon tid, skulle måhända vunnit

den övertygelsen, att den ädla naturligheten, det sant

mänskliga icke är en råprodukt, utan behöver arbetas fram medandans makt. Sedlighetstillståndet bland Norges allmoge,

åtminstone i dessa nejder, är ingalunda av den art att det

understöder en fantasi, som här vill framtrolla Gessnerska

idyller. Dock mer härom längre ned.

Under det återtåg, vi nu fullföljde, bildade Bernard och

jag eftertruppen. Bernard stannade allt som oftast för att

tända sin lilla sjöskumspipa; stundom hände det ock, att

han fick syn på en källa, vars klara vatten oemotståndligt

lockade honom att dricka, eller på en blomma, som han

ville plocka, eller en klyfta, i vilken han ville nedrulla

stenar. Lika ofta hände det, att något kom honom i tankarna,

som han ville anteckna. Under sådana omständigheter var

det icke underligt, att förtruppen, bestående av Peter

Nielsen, och centern, som utgjordes av den finske kandidaten,

doktorn och min landsman, allt mer blevo skilda från

arriär-gardet, ty de marscherade med stormsteg, angelägna att icke

överraskas av nattmörkret, innan de hunnit dalen, och

lockade »med underbar makt» av gästgivaregården med dess

perspektiv av ett dukat bord och bäddade sängar.

— Bagatell ! Betyder ingenting. Vi skola snart hinna dem,

försäkrade Bernard, i det han utstötte en rökvirvel, som

blandade den levantiska tobakens arom med fjällblomsternas

och barrskogens. — En avant!

Och monsieur Bernard dansade framåt, gnolande en

refräng av Béranger:

Oh! oh! oh! oh! ah! ah! ah! ah!

Quel bon petit roi c’était là !

La, la.

Men nu kommo vi till ett ställe, där stigen delade sig i

tvenne. Skulle vi gå den till höger eller den till vänster?

Vi ropade, i hopp att höras av förtrupperna och genomderas svar få en ledning till frågans lösning. Svar erhöllo vi

även, men ett nästan förklingat, som lät sluta, att

förtrupperna befunno sig på betydligt avstånd, och riktningen, från

vilket det kom, var ganska tvetydig. Bernard tyckte sig hört

det från vänster, jag från höger. Då beslöto vi, att slumpen

skulle avgöra saken. Vi drogo lott; Bernard vann; vi tågade

således åt vänster och påskyndade våra steg, jag med en

aning, att vi voro på villostig, Bernard svängande sin käpp

och sjungande:

Nature n’est rien;

Mais on recommande,

Goût italien

Et grâce allemande.

Bon!

La farira dondaine,

Gai!

La farira dondé.

Vi hade vandrat ungefär en halvtimme genom en trakt,

som föreföll mig alldeles obekant, genom buskskogar och

glesa furudungar eller över hedar, beväxta med ljung och

mossa, då vi hunno till en däld, vilken verkligen tycktes

likna en sådan, som vi på upptåget hade passerat. Bernard

var fullkomligt viss, att vi gingo genaste vägen till dalen.

Han hade igenkänt den där vanskapliga björken till höger

och den där besynnerliga klippan till vänster och de där

kvartssprängda stenarna på heden, vilka vi under uppvägen

på något avstånd hade ansett för snödrivor. Allt det där var

fullkomligt klart för honom, och han väntade varje

ögonblick, att vi skulle få syn på våra förtrupper. Emellertid

hade kvällsskymningen redan börjat tilltaga, och himlen,

som åter mulnat, hotade med en mörk natt. Anblicken avden bekanta dälden var mig därför välkommen, emedan det

stärkte min mycket klena förtröstan på Bernards lokalsinne.

Men när vi stigit nedför sluttningen, funno vi, att dess

botten utgjorde ett moras. Sådan var icke den däld, som vi

förut genomtågat; där hade vi funnit en liten bäck, som

rann genom gröna, blomsterprydda ängar. Jag gjorde

Bernard uppmärksam på denna oangenäma upptäckt, men fick

egentligen intet annat svar än

Bon!

La farira dondaine,

Gai!

La farira dondé,

och måste nu, efter min obekymrade väns föredöme, bekväma

mig att på en eländig, rutten och flerstädes avbruten spång

balansera mig över det svarta träskvattnet. Med mycken

försiktighet skred jag steg för steg framåt, valde, där spången

led av luckor, med mycken omtanke de tuvor, mellan vilka

jag måste hoppa, samt kom lyckligt, om än icke alldeles

torrskodd, över till andra sidan. Bernard däremot, som

begagnade detta tillfälle till anställande av åtskilliga

ekvilibris-tiska experiment, tappade härunder sin pipa, och sjönk, då

han skulle upptaga henne, med ena benet djupt ned i

gyttjan. Detta missöde föranledde dock ingen annan reflexion

från hans sida än ett nytt

Bon!

La farira dondaine,

Gai!

La farira dondé.

— Men, monsieur, sade jag, sedan Bernard tänt sin

slocknade pipa, och vi skredo uppför andra sidan av dälden;

— märker du icke, att det börjar mörkna?— Jovisst.

— Och att vi äro på villovägar ?

— Bah!

— Tillåt mig en fråga: åt vilket väderstreck gå vi nu?

Bernard riktade en blick mot himlen, förmodligen för att

söka polstjärnan.

— Jag är mycket ledsen att icke kunna besvara din fråga.

Väderleken är icke gynnsam för astronomiska observationer,

tilläde han; men så snart himlen klarnat, skall jag hava

äran . . .

— Men om nu himlen alldeles icke behagar klarna i natt ?

Skola vi vänta därpå, så bli vi kanske illa bedragna.

— Nej, varför vänta?

— Men om vi nu gå åt ett håll, alldeles motsatt det

riktiga?

— Nåväl?

— Så komma vi icke till Elstad i natt.

—- Vi komma då till någon annan boning.

— Men om nu ingen sådan boning finnes i denna

vildmark ?

— Bon! Då vandra vi vidare.

— Men om det blir kolmörkt, och avgrunder möta oss

på vår väg?

— Vad du är rik på om, min vän! Huru kan det roa dig

att förutsätta sådana fataliteter? ... La farira dondaine, Gai!

La farira dondé.

Det tjänade till intet att försöka ett allvarsamt samtal med

denne älskare av Berangers visor. Han bemötte varje

invändning, varje anmärkning, varje yttrad farhåga med sitt Bon!

Efter ännu vid pass en timmes vandring över höjder och

dälder, genom skogsdungar och moar hade det blivit så

mörkt, att endast de närmare föremålen kunde urskiljas nå-gorlunda redigt. Bernard marscherade framåt, jag vet icke

efter vilken plan, men med en säkerhet och ett

självförtroende, som jag måste beundra. Jag hade intet bättre att välja

än underkasta mig hans ledning, ehuru jag i tysthet

förberedde mig på nödvändigheten att tillbringa natten under

öppen himmel. Ett fint duggregn, som börjat falla, ökade

det obehagliga i denna utsikt. Stundom tyckte jag mig på

något avstånd se en hydda, och min inbillningskraft

före-speglade mig på dess tröskel någon gammal gästfri

Phile-mon, tillropande oss vandringsmän: »varthän på nattlig,

dunkel bana?» och inbjudande oss till en anspråkslös kvällsmat,

hjärtligt glam vid spiselbrasan och viloplatser, bäddade med

renfällar. Men ack! den gästfria hyddan förvandlade sig på

närmare håll till en ogästvänlig klippa, och den hederlige

Philemon till en småväxt, vresig, för vårt öde likgiltig björk.

Bernard var emellertid vid bästa lynne; han berättade om

en dylik nattvandring, han gjort på Kataloniens sandfält,

och om en annan i Värmlands finnskogar, samt underlät

icke att prisa sitt märkvärdiga lokalsinne, som, han måtte

gå huru som helst, alltid förde honom, om ej till det

bestämda målet — så till något annat. Därefter bad han mig

omtala någon spökhistoria, ju galnare desto bättre; en sådan

passade, tyckte han, så väl till situationen. Beredvillig att gå

hans önskan till mötes, sökte jag just i mitt minnes

skräpvrår efter mina barndomsstudier i Jungs andelära, då jag vid

en blick åt sidan ånyo upptäckte en mörk massa, som lätt

kunde tagas för en stuga.

Och en stuga var det verkligen, omgiven av några små

uthus. Jag fägnade mig mycket åt denna upptäckt och

föreslog Bernard, att vi där skulle söka anskaffa oss en

vägvisare till Elstad. Bernard tycktes finna detta överflödigt,

men fogade sig dock efter min önskan. Vi gingo fram tillboningen, som hade ett mycket ruskigt och förfallet utseende.

Dess låga dörr var låst och dess enda fönster tillbommat

med en sned och gisten lucka. Vi klappade på dörren. Intet

svar. Vi knackade på luckan. Men intet tecken till liv

där-inifrån. Endast från kostallet hördes ett sakta råmande,

måhända från någon litterär kviga, som praktiskt studerade

»Markalls sömnlösa nätter» i norsk översättning. Vi

förnyade ännu en gång knackningen på luckan och upplyste

med hög röst om naturen av vårt fredliga ärende. Allt lika

fruktlöst.

Slutligen förnummo vi därinifrån tecken, att vi blivit

hörda. Tvenne röster började i låg ton ett samtal, vars

utgång jag med spänning avvaktade, och för att inverka på

den viktiga överläggningen, ropade jag genom en springa

i luckan, att hederliga drickspengar skulle vanka för

vägvisaren.

— Nej, det kan icke vara annat än Tattare; det är

Tattare-byke i trakten nu.

Dessa voro de enda tydliga ord vi förnummo. Därefter

blev det återigen tyst. Misskända och ohulpna måste vi draga

vidare. Från hyddan ledde åtskilliga stigar åt olika håll. Vi

valde den mest trampade, emedan denna sannolikast förde

ned till dalen. Vi hade icke heller gått länge, innan marken

började sänka sig. Lutningen tilltog alltjämt, och vi

be-funno oss nu tydligen på fjällsluttningen. Stigen förde oss

in i en trång kjusa, vars steniga och våta botten vid vårtiden

sannolikt är bädd åt en fjällbäck. Medan vi vandrade här,

fördrev jag tiden med att berätta för Bernard vad jag visste

om det märkvärdiga norska zigenarfolket, till vilket vi nyss

så oförskyllt blivit räknade.

Under detta samtal hade vi anlänt till en punkt, där

kju-sans ena vägg sänker sig till en skogbeväxt sluttning, ochvi upptäckte på samma gång ett eldsken mellan

trädstammarna. Ljus ifrån en hyddas fönster kunde det icke vara;

därtill slöto vi av det breda, men svagt flämtande skenet.

Bernard, vars fantasi var upptagen med ämnet för vårt

samtal, gissade på zigenare och föreslog genast, att vi skulle

taga bandet i skärskådande; måhända värmde sig en

svartögd Preciösa vid denna eld. Jag gav mitt samtycke, ehuru

med en sidotanke på den tunga blypiska, som, enligt vad

Sundt berättar och många hästmarknader i de förenade

konungarikena bekräfta, utgör den skandinaviska Zigenarens

fruktansvärda vapen. Elden befann sig närmare, än jag i

början förmodat. Vi stodo snart framför densamma. Men

det var tomt runt omkring; ingen människa var synlig, och

lågan, som slickade halvkolnade grenar, kämpade

vanmäk-tigt och slocknande mot det ännu fallande regnet. Att likväl

människor, och sannolikt just av det species, som benämnes

Tattare, nyligen varit här och hållit sin måltid, därom

vittnade åtskilliga förgängliga monument i skepnaden av

fiskben, potatisskal o. s. v. Vi återvände till vår kjusa och

fortsatte vår vandring utför den allt brantare och besvärligare

sluttningen. Nu sänkte sig även dalgångens andra vägg, och

stigen, som blev allt bredare, i den mån backarna blevo

brantare, begränsades nu på denna sida av fällda trädstammar

och risbråte, ditlagt att varna vandrare för en omedelbart

där bredvid befintlig bergrämna, vars tillvaro man i ett

mörker, sådant som detta, annars icke skulle anat. Grannskapet

var desto obehagligare, som den branta sluttning, utför

vilken vi klättrade, var halkig av vätan. På andra sidan om

denna rämna, reste sig en fjällvägg, vars svarta massa

tecknade sig mot natthimlen i så djärva, stupande linjer, att deras

anblick ingav en hisnande känsla. Ännu en halvtimmes

klättring, och våra öron uppfångade med glädje det dova brusetav Lougen. Man skiljer lätt emellan tonerna från en sådan

vandrande trubadur, och den från en fjällbäck, om ock den

senare uppbjuder all sin förmåga att härma den förre. I

flodens brus ligger allvar och djup; den har sett mycket och

levat länge; forntidsminnen hägra i dess toner. Fjällbäcken

är en oerfaren yngling, som på sin höjd har att förtälja om

små kärleksäventyr med fjällblomstren eller om lyckade

språng utför klipporna. Ofta kosta honom dessa språng hans

unga liv; hans väsen splittras i droppar, som bortföras med

vinden, innan han hunnit halvvägs ned i dalen.

— Halt! Qui vive? Med detta rop avbröt Bernard mina

betraktelser.

Ropet gällde en skepnad, som rörde sig på stigen

nedanför oss. Ännu några steg och det visade sig, att ödet fört i

vår väg ett exemplar av samma människoslag, som vi

förgäves hade hoppats att träffa där uppe vid den övergivna

elden. Vi stodo framför en svartmuskig karl, vars rygg

kröktes under ett trasbylte. Jag är övertygad, att mannen var en

zigenare, och att hans uppenbarelse här stod i samband med

den ovan omtalade elden. Säkerligen gick han att förena sig

med dem, som nyss förut hade lägrat kring denna, och han

visste, bättre än vi, var han skulle träffa dem. Inför oss

agerade han dövstum, ty han besvarade icke en enda av

våra frågor, men följde med uppmärksamt öga våra rörelser.

Ett samtal av så ensidig art blir snart tråkigt. Vi önskade

mannen god natt och fortsatte vår vandring nedför berget.

Knappt hade vi lämnat honom, förrän vi hörde en späd

barnstämma ur byltet på hans rygg. Den lilla ryttaren eller

ryt-tarinnan protesterade, jag vet icke emot vad, men det skedde

med en röst, som vittnade om kraft i organet och vildhet i

lynnet. På barnets skrik svarade dess bärare i en vänlig och

lugnande ton; han var stum, endast då han ville vara det.Jag behöver nu endast tillägga, i avseende på vår

vandring från Klinken, att vi lyckligt och väl hunno ned i dalen,

ehuru på betydligt avstånd från vår uppstigningspunkt; att

vi funno landsvägen och medelst denna gästgivaregården,

samt att vi där emottogos med hjärtliga glädjebetygelser av

våra vänner, som otåligt väntat oss. Jag vill ingenting tala

om de anstalter, som vår doktor hade träffat, för att leda

oss på rätta vägar, sedan förtruppen hade övertygat sig, att

Bernard och jag blivit skilda från densamma — om de

käppar med vidfästade papperslappar, som han hade planterat

vid varje vägskäl o. s. v. Däremot torde det intressera

läsaren mera att få del av de upplysningar, jag var i stånd att

lämna Bernard om Nordens Zigenare, som i själva verket

äro en ganska märkvärdig gren av denna över jorden

utbredda, gåtfulla parasitnation.

*

□ SE HÄR UNGEFÄR vad jag berättade för Bernard om

det besynnerliga vandringsfolket, vars lott och vars lust är

att »ostadigt och flyktigt bliva på jorden».

Du har med egna ögon sett La Gitana dansad i skuggan

av Sevillas palats*, vid mandolinens och kastanjetternas ljud»

Yppiga former, förtjusande vader, blixtrande blickar,

behagliga rörelser, koketta, om också smutsiga dräkter, oäkta

guldgaloner och svajande band! Sådant var det skådespelet. I

Norden dansas också La Gitana, men endast på teatern, samt

idealiserad av herrar Bournonville, Selinder o. s. v. Dansas

den utanför teatern, i skogen till exempel, av verkliga

Zigenare, så äro varken kastanj etter eller mandoliner med i

spelet, därom är jag övertygad. Dansören är då en karl med

brännvinsflaskan i ena handen och blypiskan i den andra;

dansösen en honom värdig dam, sannolikt nyss utsläppt ur

korrektionsanstalten; musiken bestås kanhända av grisen,

som alltid är tillfinnandes på den vandrande familjens kärra.

Du ser, att samma sak får olika prägel under olika klimat.

Kanske har du även blivit spådd i handen av någon vacker

Zingarilla. Våra Tatterskor hava utbytt denna plastiska

spådomskonst mot konsten att spå i kaffesump; de förstå sig

även på äckliga sympatikurer. Ett nytt bevis för ovanstående

sats. Men vad som är lika hos Zigenaren, du må söka honom

i Sibirien eller Spanien, i Norge eller Wallachiet, i Persien

eller Brasilien, äro hans anletsdrag, hans outtröttliga och

allenahärskande lust för vandringslivet, hans förakt för och

obekantskap med den kultur, i vars sköte han lever, hans

uteslutande åt ögonblickets fysiska behov riktade sinne, som

gör honom otillgänglig för religiösa och andra idéer, hans

vilda lynne, som finnes även när det döljer sig under den

äkta asiatiska smidighet och ödmjukhet, som han förstår att

antaga. Till dessa drag kommo fordom och komma delvis

ännu sträng avslutenhet mot främlingar och den hos sådana

människor högst märkvärdiga företeelsen av ett fast och

innerligt familjeband: en till graven följande trohet mellan

makar, passionerade känslor av kärlek och vördnad mellan

föräldrar och barn, som dock bära prägeln av den häftigaste

naturdrift, orörd och oförädlad av sedligt medvetande. Men

dessa sistnämnda drag: avslutenheten och det fasta

familje-bandet — hava börjat utplånas ur Zigenarens

nationalkarak-tär, alltsedan de förhållanden, som bidrogo att stärka dem,

förändrades. Med dessa förhållanden menar jag det

gränslösa förakt, man fordom ägnade dem, och de rysliga

förföljelser, för vilka de varit föremål över hela Europa. Du vet,

att de plötsligt visade sig i vår världsdel på 12- och

1300-talet. De kommo, ingen vet varifrån. Deras band uppträdde,

i början sparsamt, väl klädda, försedda med pengar, ochskyddade genom listigt diktade legender, som till och med

förskaffade dem påvens synnerliga rekommendation; de

ut-gåvo sig för botgörare, dömda till vandring genom länderna,

och varhelst de visade sig, voro de föremål för massans

nyfikenhet och deltagande. Men dessa band voro endast

re-kognosörer; de rapporterade till huvudstyrkan, som befann

sig, ingen vet var, att västerlandet var ett gott fält för deras

verksamhet, och inom kort var Europa, från ryska slätten

till Herkules stoder, översvämmat av deras stjälande, rövande,

kvacksalvande och spående skaror. De uppväxte liksom ur

jorden. En vacker morgon såg Hamburg utanför sina portar

en hop av flera hundra sådana främlingar; de hade anryckt

så tyst, så plötsligt, på så obegagnade stigar, att själva det

snabba ryktet icke hunnit flyga dem i förväg. Och lika

spårlöst försvunno de ur den stora handelsstadens grannskap.

Till skandinaviska halvön anlände de över Finland, och då

de snart kommo underfund därmed, att den svenska, liksom

den norska allmogen, tilltrodde Finnarna förmågan att trolla,

så underlät icke Romanifolket (så kalla Zigenarna sig själva)

att tillägna sig namn av Finnar, för att begagna denna tro

till sin förmån. I Norge gingo och gällde de ända in i

senaste tider, även bland kunnigt folk såsom en finsk

folkstam. I Sverige fingo de namnet Tattare eller Tatarer, i

Tyskland Zigenare, i Frankrike Böhmare, i Spanien och

England Egyptier. Vanligen betecknade de sig själva, ehuru utan

all grund, såsom Egyptier, och den legend, som förskaffade

dem påvens ynnest, berättade just, att de blivit dömda till

ett hemlöst liv, emedan deras fäder nekat den heliga

familjen, under dess flykt till Egypten, natthärbärge. Författare

från 1600-talet, vilka betvivla denna sägen, ansågo dem för

judar, vilka sedan de undan de kristnas förföljelser länge

dolt sig i jordkulor och vildmarker, plötsligt åter visade sigunder skyddet av ett nytt folknamn. Men det hedniska

lag-och sedeslösa liv, Zigenarna förde, som gjorde dem till en

pest för länderna, ådrog dem snart om möjligt grymmare

förföljelser, än dem, som övergått judarna. De europeiska

regeringarna bemödade sig systematiskt att utrota dem; lagar

utfärdades, som förklarade dem med kvinnor och barn

fågelfria. Ännu på sjuttonhundratalet fanns en tysk furste, som

anställde klappjakt efter de mörka landstrykarna, och hans

jägare, i sin herres åsyn, genomstungo deras kvinnor med

jaktspjutet och krossade deras barns huvuden med kolvslag.

Men »ju mer de förtrycktes, desto mer förökades de». Sedan

förföljelsen varat en tid, försvunno de på ett mystiskt sätt,

och man trodde dem vara utrotade; sedan förföljelsen

upphört, såg man dem åter lika talrika som förr. Mänskligast

eller rättare minst omänskligt syns de hava blivit

behandlade i Sverige. Åtminstone försökte våra regeringar vid

åtskilliga tillfällen att i godo förmå dem till en bofast

levnads-ordning. Genom sådana bemödanden uppstodo, som man

vet, städerna Gränna och Vimmerby m. fl.; i det hela

misslyckades dock försöken.

Ett märkvärdigt faktum är, att i den mån lagstiftningen

mot Zigenarna blev mildare, i samma mån har denna

landsplåga blivit förminskad. Sedan de upphörde att betraktas

såsom en utanför mänskligheten stående oren kast, hava de

mer och mer sammansmält med den lägsta hopen av

nationen, och bastarderna, som uppkommit av denna blandning,

hava, åtminstone till större delen, kunnat övergiva

vand-ringslivet. Av denna sammansmältningsprocess och den

därigenom föranledda förslappningen av det fordom så starka

familjebandet bland Zigenarna, äro de själva fullkomligt

medvetna. Den norske prästmannen Eilert Sundt, som i

grund studerat de norska Tattarnas liv, ställt sig i beröringmed flertalet ibland dem och nedlagt resultatet av sina

forskningar i ett högst intressant verk »Om Fanterna*) i Norge»,

berättar, att de gamla »Storvandringarna» betrakta den tiden,

förföljelsens tid, såsom deras folks blomstringsperiod, och

beklaga sig över såväl den överhandtagande lösligheten i

deras folks äktenskapsförhållande, som de mesallianser, vilka

dess medlemmar nu oupphörligt ingå med »de andra», vilket

hotar med ingenting mindre än deras stams undergång.

För närvarande torde folknumren av Tattare i Sverige och

Norge på sin höjd uppgå till 2 å 3.000 själar. Flertalet av

dessa människor har, för att skydda sig för krångel med

administrationen, bekvämat sig att antaga fasta bostäder;

de »stå skrivna» antingen i den ena socknen eller den andra;

men deras fasta bopålar äro endast fasta utgångspunkter för

deras oupphörligt fortfarande strövtåg, vilka, liksom

flyttfåglarnas resor, äga en högst märkvärdig regelbundenhet, om

ej till tiden, så till de ängder, de besöka. Företrädesvis välja

de sådana bygder, där folkupplysningen är lägst, ty de ockra

med vidskepelse, och där befolkningen är mest tunnsådd, ty

en av deras förnämsta födkrokar är våldgästning. En gång

om året, sällan oftare, återvända de till »hemmet», och detta

för att — missbruka sakramenten, ty ingen går

»ordentligare» än Tattaren till Herrens Nattvard. Med detta lilla

besvär köper han gärna säkerheten för sin medborgerliga

existens! På hästmarknader pläga de visa sig talrikt. En

egenhet, som karakteriserar dem i alla länder och måhända låter

sluta till naturen av deras ursprungliga levnadssätt, är den

förkärlek, med vilken de ägna sig åt hästen, en förkärlek,

som dock ingalunda har någon anstrykning av ömhet. Det

är endast de avsigkomna Tattarna, plebejerna ibland dem,

*) Landstrykare.som bliva huddragare och kittelflickare; de andra syssla

såsom Vallackare, hästläkare, hovslagare (dock blott för eget

behov) och framför allt såsom hästhandlare. Den svenska

allmogen känner Tattareadeln under benämningen

hästskojare. I Norge kalla sig dessa adelsmän själva för

»storvandringar», i motsats till deras sämre lottade bröder

»småvand-ringarna». Det är med tre hästar spända för vagnen och

löshästar framför och bakom, med klatschande piska och

med en fart som Jehu dessa storkaxar hålla sitt majestätiska

intåg på hästmarknaderna. De äro underkunniga i alla

möjliga »hästknep», med vilkas tillhjälp, och brännvinsflaskan

som bundsförvant, de praktisera sitt yrke »att lura bönder».

Inbördes bistå de varandra för detta ändamål, om de också

kort förut höjt kniven mot varandra, ty blodet är dock

tjockare än vattnet. Äro de icke personligt bekanta

sinsemellan, så gives, berättar Sundt, ett visst, för icke-Tattare

omärkligt tecken, varmed de testera sig inför varandra

såsom barn av Romanistammen. Detta tecken är en egendomlig

välvning av vitögat, vilken rörelse, gemen att åse, genom

flitigt bruk plär övergå till en omedveten vana hos gamla

hästskojare.

De fullblodiga Tattarnas förhållande till andra klasser av

landstrykare är i Sverige ännu icke närmare iakttaget, ehuru

det i etnologiskt hänseende väl förtjänade en egen

undersökning. Desto mer är det genom Eilert Sundt

uppmärksammat i Norge, där det visar sig äga punkter av stort intresse.

Norges landstrykarefolk, liksom Sveriges, delas först, efter

spräk, ursprung och man kan tillägga nationalmedvetande,

i tvenne huvudklasser: Tattarna och Skojarna. De förra hava

svart hår och skägg, mörka ögon, samt anletsdrag, som

tillhöra en särskild folktyp. De hava för några århundraden

sedan invandrat i landet och äro medvetna om sin nationellaolikhet med dettas befolkning; de hava dessutom ett särskilt

tungomål: Romanispråket. Skojarna däremot utgöra det

kringdrivande avskummet av själva den bofasta nationen,

blandat med landstrykare från grannländerna. Det är brott,

laster och olust för arbete, som skapat denna klass, vilken

naturligtvis varken har någon särskild anletstyp eller

särskilt nationalmedvetande. Men i trots härav äger även denna

klass sitt egna språk. Detta språk, giftblomstret i

tungomålens Flora, är Rodi eller tjuvspråket, som i intet hänseende

får ställas i jämförelse med Romani. Romani har, såsom

nutidens filologer funnit, höga anor; det är jämbördigt med

de tungomål, som världens ädlaste nationer tala. Rodi

däremot har uppväxt ur den mänskliga förnedringens gyttja.

Det är ett konventionellt språk, hopgjort inom det

vidsträckta tjuvskrå, som mot slutet av medeltiden hade

utbrett sig från Italien över det europeiska fastlandet. Av detta

ursprung låter det besynnerliga fenomen förklara sig, att i

grunden ett och samma tjuvspråk talas i Skandinaviens,

Englands, Frankrikes, Tysklands och Italiens fängelser. Det är

ett i alla hänseenden fattigt och eländigt språk, vars flesta

stamord återfinnas i Hebreiskan och Italienskan. I

Skandinavien har det på senare tider, alltsedan sammansmältningen

började mellan Tattare och Skojare, riktat sig med ord ur

Romanispråket, och liksom dessa bägge klasser börja

amalgameras, så även deras språk. Och i detta hänseende hava

de gamla Tattarna i sanning skäl att tala om en mesallians.

När den nyare tidens etnologer sökte lösa gåtan om

Zigenarnas härkomst, så ägde de ett hjälpmedel, som den äldre

tidens forskare saknade, nämligen en utbildad filosofisk

språkkunskap. De avstodo från den fruktlösa mödan att i

Zigenarnas egna torftiga förvirrade lögnsagor finna en

nyckel till gåtan; en vida säkrare funno de i undersökningenav Romanispråket. Detta har nu skett grundligt och

genomgripande; vi äga lärda verk, grammatikor och lexika

beträffande denna munart. Och det resultat, till vilket forskarna

kommo, var i sanning ett förvånande! En massa av de

stamord, som bilda våra mörklagda hästprånglares och

korrek-tionisters meddelelseverktyg, återfinnas, obetydligt

förändrade eller alldeles oförändrade, i det äldsta av alla kända

språk, det tungomål, på vilket Hinduernas heliga böcker äro

författade, i Sanskrit, stammodern eller kanske rättare äldsta

systern till Hinduspråken, Persiskan, Hebreiskan och övriga

semitiska språk, Grekiskan och Latinet, de keltiska,

germanska och slaviska tungomålen. De skandinaviska

Zigenarnas munart är uppblandad med ord, lånade från de folk,

vilkas länder de på hitvägen genomtågade, d. v. s. med ryska

och finska. Men ännu i denna dag veta de att skilja mellan

sin ursprungliga egendom och det lånade. Den Tattare, ur

vars mun Eilert Sundt upptecknade sin ordbok, angav själv,

vilka ord voro ursprungliga och vilka lånade, och han

angav detta riktigt, såsom en senare undersökning visade.

Av Romanispråkets beskaffenhet sluter man således med

visshet, att västra indiska halvön är Zigenarnas

ursprungliga hemland. Där finnas ännu dels kompakta folkstammar,

dels kringströvande, av Hinduerna såsom orena betraktade

kaster, vilka både till språk, utseende och levnadsvanor äga

en förvånande likhet med det vandrande folket.

Oberoende av de lögnhistorier, som Zigenarna i fjortonde

och femtonde århundradet hopspunno, för att därmed göra

sig intressanta i de katolska folkens ögon, hade man hoppats

att ibland dem själva finna någon historisk tradition

beträffande deras ursprung. Engelsmannen Borrow, den nitiske

Zigenareaposteln, som med bibeln i hand uppsökte dem i

Spaniens städer, i Sibiriens ödemarker, i Brasiliens skogar,som tillbragte en stor del av sin levnad bland dessa

människor och av dem hedrades med namnet Zigenarekonungen,

gjorde i åratal fruktlösa försök att komma en sådan

tradition på spåren och förtvivlade slutligen om tillvaron av

någon sådan hos ett folk, som endast lever i ögonblickets

låga njutningar, då han äntligen bland Zigenare,

kringdrivande på ryska steppen, lyckades uppsnappa den sägen, som

jag ovanför meddelat. Märkvärdigt är, att Eilert Sundt, som

då ännu icke kände detta fynd, hörde samma sägen från en

norsk Tattares läppar. Denne ville även veta, att

Romanifolket på sin vandring västerut haft åtskilliga strider att

bestå med »Turkarna».

Lika torftiga äro Zigenarnas religiösa traditioner. Det vissa

är, att de ännu i denna stund, i trots av den »ordentliga»

nattvardsgången, äro hedningar, och att de svaga spår till

religiösa begrepp, man hos dem förefinner, hänföra sig till

naturdyrkan och speciellt till en månkult. Gamla norska

Tattare erinra sig, att deras föräldrar plägade med bugningar

hälsa den uppgående fullmånen; de hava även att förtälja

om en strid mellan månen och en mot denne liksom mot

Zigenarestammen fientlig himlamakt, av vilken strid månens

av- och tilltagande skulle hava sitt upphov. Likaledes

uppgives den konung, som fört dem ur Assaria, hava varit

ingen annan än månguden, som de norska Tattarna med ett

från finskan lånat namn lära kalla Alako (måne eller

månskifte). Familjecheferna skola även hava Alakos bild

inristad på en stenamulett, den de föra med sig och betrakta

med helig vördnad. Otvivelaktigt är, att de med avsky

betrakta de kristna plägseder, som de måste underkasta sig,

och att de med åtskilliga hokus pokus söka utplåna den

magiska verkan, de misstänka hos dopet. Sundt hörde även

en berättelse, enligt vilken en stor församling av nordiskaZigenare, skiftesvis anförd av deras hövdingar i Sverige,

Finland och Norge, skulle vid vissa tider äga rum på ett

berg uppe i Lappmarken, och att vid detta tillfälle alla

döpta Zigenarebarn framfördes, för att renas från dopet och

invigas till deras egen hemliga gudsdyrkan. Det är högst

otroligt, att dylika möten verkligen äga rum; men det är

visst, att många Tattare tro, att desamma existera. Huru det

förhåller sig med deras hövdingar, om sådana ännu väljas

eller icke, är osäkert, vad Skandinavien beträffar. I

Storbritannien däremot skulle Zigenarna kunna uppvisa en

oavbruten hövdingeföljd från gamla tider tillbaka. Under den

första världsexpositionen i London uppträdde

Zigenaredrottningen offentligt, beledsagad av en talrik svit

Tattare-för-nämiteter, för att betrakta alstren av en industri, till vars

utveckling hennes undersåtar med lugnt samvete kunna

försäkra, att de aldrig lagt två strå i kors. Direktionen över

expositionen hedrade Hennes Majestät med en talrik

hedersvakt av poliskonstaplar, som voro anbefallda att noga

observera Hennes högstegna, liksom Hennes hovmäns, fingrar. I

England utgöra Zigenarna således ett på sitt vis ordnat

samhälle. Om offentliga möten, som de hålla, och varvid

stammens angelägenheter omordas, ovärdiga medlemmar utstötas

o. s. v., veta tidningarna stundom att berätta.

Men om de skandinaviska Zigenarna icke hava den

organiserade stamgemenskap som Englands, så äro de likväl

fäs-tade vid varandra genom släktskapens band, och de hava

under sina oupphörliga strövtåg rikligt tillfälle att bilda

inbördes bekantskap samt underrätta sig om varandras öden

och vistelseorter. Varhelst ett Tattareband framtågar, är det

angeläget att vid vägskäl och korsstigar efterlämna ett tecken,

som upplyser de nästkommande, att stamförvanter nyligen

varit där, och dessa kunna då lätt gissa, vilka deras före-gångare varit och varest de äro att träffa. Om sommaren

består detta tecken i ett par trägrenar, lagda på visst sätt,

om vintern i figurer, som de med sina piskor rita i snön.

Samma bruk återfinnes bland Rysslands Zigenare, och

Engelsmannen Borrow hade mer än en gång under sina

strövtåg i detta lands skogar sin kännedom om sådana tecken

att tacka för nattkvarter vid deras eldar.

Mellan Tattarna och de blonda landstrykarna hava i

Norge öppna fientligheter i åratal ägt rum. Varhelst de

träffats på de ödsliga fjällplatåerna eller i de djupa

skogarna, har det underlägsna partiet måst se sig om efter en

hastig reträtt eller nödgats leverera en blodig drabbning med

knivar, påkar och blypiskor såsom vapen. Det sistnämnda

vapnet sköter Tattaren med en från barndomen övad

färdighet, och det är verkligen fruktansvärt i hans hand.

Vanligen är det de blonda, som duka under, de mörka, som

segra, i sådana bataljer. Tattaren är den starkare, ty han

trives i sitt vandringsliv; det är ett positivt element, en

naturdrift, som fasthåller honom vid detta. Skojaren (den blonde

landstrykaren) däremot vantrives i sitt, om han än icke vill

eller kan övergiva det; därom vittna vanligen hans bleka

drag, hans kraftlösa gestalt; det är ett negativt element,

nämligen olusten för arbete, som fäster honom vid

vandrings-livet.

Sundt omtalar icke blott detta krig mellan de bägge

land-strykarefolken, utan även ett fredsslut, som innehöll det

villkor, att det ena partiet skulle draga fram längs kusterna,

medan det andra förbehöll sig det inre landet. För

närvarande är, som jag nämnde, en sammansmältningsprocess å

bane mellan dem bägge, som gjort slut på detta tysta krig,

om vilket inga hävder tala.

Jag ämnade för Bernards räkning tillägga åtskilliga kuriösadrag, som jag lärt känna ur den svenska Tattarens liv; men

vi voro nu framme vid gästgivaregården, och samtalet blev

avbrutet, för att icke mer återkomma till detta ämne.

*

□ DAGEN EFTER VÅRT BESÖK å Klinken sade vi

farväl till Elstad och fortsatte till fots vår resa genom dalen.

Denna vidgar sig betydligt, icke långt från Elstad, samt är väl

bebyggd och omsorgsfullt odlad. Åkrar, ängar, barrskog och

lövdungar sträcka sig, i angenäm omväxling, högt upp på

de än långsluttande, än tämligen branta dalväggarna å ömse

sidor av Lougen, vars strandpartier här äro av intagande

skönhet. Den mäktiga fjällmassa, i vilken Gudbrandsdalen

utgör en över 20 mil lång, i norr av Dovre stängd remna,

består av skiffer på underlag av gnejs. Dalens botten visar

på dess östra sida en vågformig yta av märkvärdig

regelbundenhet. Här och där vila under bergväggen stora massor av

klippstycken, som nedfallit och samlats dit under

årtusendens lopp. På andra ställen, i synnerhet i dalens nordliga

del, anträffas ordentliga berg av rullstenar, förenade med

ett kalkhaltigt cement. Dessa stenar äro av helt annan

beskaffenhet än fjället, vid vars fot man finner dem, och

hava således icke nedfallit från detta. De bestå nämligen av

kvarts och fältspat, och deras runda form, såväl som deras

kalkhaltiga mellanlag bevisar, att de äro minnesmärken från

en tid, då havsböljorna vandrade över Skandinaviens dalar.

Där fjällväggarna äro brantare och av skarpare former,

såsom i Romsdalen, bildas genom skifferns förvittring massor

av grus och sten, som betäcka bergens avsatser och varje vår

förökas medelst nya stenras. Nu äro dessa massor

visserligen ofantliga — de sträcka sig stundom flera hundra fot

uppemot bergen — men ovanför desamma resa sig ännu

stela höjder, fritt visande sina skarpa utsprång och

tinn-krönta hjässor. Att naturens nivelleringsarbete, vilket

började, i samma ögonblick dessa berg uppstego över

vattenytan, icke hunnit längre än förhållandet nu är, lämnar

samma vittnesbörd som de för vår nuvarande geologiska

epok karakteristiska alluvial- och torvmossbildningarna, att

vi nämligen ännu leva i en morgontimma av den sista

skapelsedagen, och att fastlandens nuvarande utseende icke är

särdeles gammalt, åtminstone i jämförelse med föregående

epoker. Vore stenarternas förvittringsförhållanden i

kvantitativt hänseende utrönt, så borde man av dessa grusmassors

storlek kunna någorlunda sluta till förvittringsprocessens

början. Ännu lättare och säkrare skulle åren kunna räknas,

i fall man efter verkställd genomskärning av en sådan massa

funne urskiljbara årslager, vilket icke är omöjligt, enär ytan

av en sådan massa årligen beklädes med en tämligen rik

vegetation, vars öde är att följande vår begravas under ett

nytt lager.

Vår vandring denna dag gynnades icke av vackert väder.

Himlen var grå, molnen smögo längs fjällväggarna, och

regnskurar nödgade oss att allt emellanåt söka tak. Vår första

tillflyktsort blev Ringebo kyrka, till vilken den i

grannskapet boende klockaren gunstbenäget lämnade oss nyckeln.

Denna och Gudbrandsdalens övriga helgedomar äro små

korskyrkor, till största delen uppförda av runda

trädstammar, med branta, skifferbelagda tak och över

huvudbyggnaden ett torn med hög spira, som stundom omgives av fyra

små hörntorn. Utvändigt äro de målade med tjärfärg, som

ger dem ett mörkt och fornåldrigt utseende, och stundom

sirade med träsniderier. I sådana är Gudbrandsdölen

mästare. Om också utan anspråk i konstnärligt hänseende, sakna

dessa kyrkor likväl icke monumental betydelse. Somliga äroav en ålder, som man skulle anse oupphinnelig för en

trä-byggnad, om icke just i Norge så många bevis för en dylik

möjlighet vore för handen. Ännu för några år sedan lär vid

Öjerns gästgivargård stått en hydda, om vilken traditionen

förmälde, att Olof Helige där skådat dagen. En del av dess

timmer befanns, sedan hyddan revs, tjänlig att begagnas för

en ny byggning på samma gård, och folket därstädes kan

för främlingen utpeka dessa väldiga, av ålderdom

svartnade, men ännu friska stammar. Huru mycket de skulle

hava att berätta, »om väggarna kunde tala»!

Ehuru således av enklaste slaget och i arkitektoniskt

hänseende mer talande om ett rått klimats än ett bildat

skön-hetssinnes fordringar, funno vi likväl dessa gamla trätempel

vida vackrare än mången utav våra egna nyare, av sten

uppförda sockenkyrkor, vilkas torn, i avseende på ritningen

godkända av överintendentsämbetet, likna tjocka prostar med

nattmössan neddragen över ögonen. Ringebo kyrka har den

om byzantinska stilen påminnande egendomlighet, att koret

bildar en mer självständig, genom en brädvägg avskild del

av det hela. Denna brädvägg är prydd med snidverk, i

vilket norska lejonet med yxan i sina ramar bildar

huvudfiguren.

(I parentes sagt tycktes mig denna yxa, som med ty

åtföljande lejon skådas mångenstädes såsom prydnad på

offentliga och enskilda hus, närmast vara en sinnebild av

de norska träspekulanternas framfart, som föga eftergiver

deras svenska yrkesbröders. Jag såg i Gudbrandsdalen

vidsträckta bergsluttningar, i mannaminne beväxta med härlig

skog, nu ohyggligt nakna, och utan hopp att återvinna sin

prydnad, ty dalen lider av vedbrist, och de fattiga

husmännen underlåta icke att uppgräva varje rot och avbryta varjeuppspirande telning, för att bära den till sin härd, vilken

ingalunda är inrättad till bränslebesparing.)

Beträffande den anordning av tornen på norska kyrkor,

vilken jag nyss påpekade, meddelade mig Bernard, att icke

blott samma anordning, utan även tornens stundom

förekommande fjällformiga betäckning återfinnes å gamla

kyrkor i det efter Norrmännen uppkallade Normandie, t. ex.

å kyrkan St. Trinité i Caen. Det är just detta, tillika med

fasadens utseende, som låter dessa kyrkor framstå såsom

representanter av en särskild byggnadsstil, den

normandiskromanska.

För övrigt medför jag från Ringebo kyrka inga andra

minnen än dem av ett vackert tänkespråk: mors bona vitcz

perfectio, — döden, om god, är livets fulländning — och

av en gammal kuriös målning, föreställande en familj, som

varit kyrkans gynnare och välgörare. I mitten av tavlan stå

far och mor, vid sidan av far fem manliga ätteläggar,

ordnade, tripp trapp trull, efter storleken; vid sidan av mor,

lika många feminina, strängt ordnade efter samma

grundsats. Alla hava kinderna spända som vindgenierna på gamla

kopparstick. Ovanför dessa figurer är målad en scen ur

Yttersta Domen, i vilken samma familj naturligtvis

förekommer och för sin frikostighet mot kyrkan belönas med

en plats bland fåren på högra sidan.

Regnet, som gjort ett kort uppehåll, medan vi lämnade

Ringebo kyrka, började, sedan vi vandrat ett stycke, ånyo

och blev oss en välkommen anledning att besöka boningarna

vid vägen. Bjärtare än vi här hade väntat trädde oss till

mötes den skillnad, varmed lyckan utdelar sina håvor och

människorna förstå att använda dem. I den sköna bördiga

dalen lever en talrik klass, husmännens eller torparnas, som

frestar en sorglig lott. Jag erinrar mig en husmans bostad:måhända var den sämre än de flesta hans likars, men jag

har mina skäl att tro, att många dylika finnas. Stugan var

mörk som en lappkåta; tak och väggar voro svärtade av

röken från spisen, som tillika med en halmfylld säng, ett

bord, en kista, några pallar och en huggkubb upptog största

delen av golvet, om jag ens kan tala om ett sådant därinne,

ty det bestod av bara marken, sparsamt stenlagd med

skifferbitar. Trenne fåordiga äldre människor av liknöjt utseende

och några bleka barn voro denna kojas innevånare.

Klädes-paltor hängde till torkning vid spisen. För att komma in

och ut måste man kliva över grytan och baktråget, samt

sedan noga se sig för att icke trampa i vattenbaljan* eller

stöta omkull lerkrusen i hennes grannskap. Hopplösheten

och hennes följeslagare Håglösheten voro andarna i detta

hus.

Huru olik var denna boning de prydliga bondgårdarna,

där allt vittnade om trevnad och välmåga.

Men emellan dessa klasser, den fattiga husmannens och

den förmögne gårdägarens, befinner sig en annan av små

självägare, och här visar sig det stora inflytande, som en

egen torva, om än liten, utövar. Med små tillgångar, ofta

icke större än husmannens, bemödar sig en sådan självägare

att giva sitt hem den prägel av prydlighet och trevnad,

varmed han hos gårdägaren blivit bekant. Han kan väl icke

upphinna detta ideal, men han kan närma sig det, och detta

är en sporre till väldiga ansträngningar, som, honom

ovetande, bära i sitt sköte fröet till en högre kulturgrad.

Inträder man till ett sådant lyckligt och strävsamt hjonelag,

så finner man strängt tillämpat regeln: »plats för var sak

och var sak på sin plats». De nakna stockväggarna i

dagligstugan äro behängda med allt det husgeråd och de verktyg,

som kunna få sin plats därstädes: liar, handsåg, strykbräde,knivar o. s. v. Tallrikar och koppar stå i led på hyllan. De

konstarbetade träskedarna intaga en annan linje på väggen.

Spisen är kalkad, och järnstödet, varpå dess övermur vilar,

skiner blankt och fejat, liksom den rörliga arm för kläders

torkning, varmed det vanligen är försett. Skåp och kistor

äro målade med blomster. Över dörrlisten saknas sällan

hjonelagets initialer samt år och datum, när det inflyttade

i sin bostad. Sinnet för renlighet, som hos den nödställda

husmannen kämpar en tragisk strid med yttre och inre

hinder, visar sig här i all sin glans, parat med sinnet för

prydlighet och färgprål. Betrakta den minst två alnar långa, med

hålsömslister garnerade handduken, som du alltid finner i

ett sådant hem, hängande på sin bestämda plats, mellan

tvenne dörrar, som föra till hyddans övriga lägenheter! Den

tiger och säger ändock så mycket! Spinnrocken och

garn-harven i grannskapet av eldstaden tala om kvinnornas

husslöjd; hyvelbänken, som befinner sig i en liten skrubb

bredvid dagligstugan, om mannens. Barnen äro rödblommiga,

stoj ande och alldeles icke rädda att inlåta sig i samtal med

främlingar. På bordet eller i fönsterhyllan finner man den

lilla boksamlingen, och denna är sannerligen icke illa vald:

bibeln, psalmboken, andliga visor av Kingo, lagboken och

konstitutionen, nykterhetskatekesen samt därtill historiska,

geografiska och naturhistoriska arbeten av det ypperliga slag,

som Norges sällskap för folklitteratur lyckligt bemödar sig

att sprida. Veckobladet, som utkommer i närmaste stad,

saknas ej heller; ofta träffar man även en förträffligt redigerad,

med vackra träsnitt illustrerad tidskrift. Berlins naturlära och

Fryxells historia äro större rariteter hos den svenske

lantmannen, än hos den norske.

Men bredvid dagligstugan äger familjen även en annan

kammare, som är dess helgedom och stolthet. Vad både manoch hustru strävat, innan de fått denna i ordning! Mannen

har själv snickrat och betsat bordet, stolarna och ramarna

till de tavlor, som pryda rummet. Han har själv målat taket

med vit, väggarna med blå och golvet med röd oljefärg.

Fönstergardinen, stolöverdragen och bordduken äro däremot

hustruns verk. Betraktar du tavlorna, så finner du, att Robert

Blum och kejsaren av Ryssland, Napoleon och Carl Johan

kunna trivas i fred och endräkt vid varandras sida.

Sådan kan skillnaden vara mellan den fattige husmannens

och den fattige självägarens hem.

Den ryktbara arbetareagitationen, som för några år sedan

sattes i gång av studenten Thrane, vann stor anklang bland

husmännen i Gudbrandsdalen. Talrika arbetareföreningar

bildades därstädes. Nu äro de upplösta. De saknade sedlig

grundval och klart praktiskt mål — måste således gå sin

undergång till mötes. Agitationens huvudfel var att

densamma tillskrev orsakerna till eländet uteslutande de

självägande klasserna och betraktade arbetarna själva rena som

snö och alldeles oskyldigt lidande. Men de hotelser, som

under dessa dagar yppades och ingalunda voro blott

munväder, hotelser, vilka likt dystra blixtar kastade sitt ljus över

en avgrund av hat och förbittring, vars tillvaro man förut

aldrig anat, dessa hotelser hava icke varit alldeles fruktlösa.

De talade till känslor, som äro lättare att väcka än den

kristliga kärleken och den mänskliga pliktkänslan, när dessa väl

hunnit somna. Mången gårdägare har sedan dess bemödat

sig att förbättra sina underhavandes ställning och bemöter

dem med större aktning. Den lätthet, varmed dessa

föreningar stiftades, vittnar för övrigt om tillvaron av krafter,

som luttrade och förenade för ett eftersträvansvärt och klart

uppfattat mål, kunna åstadkomma något gott.

Husmännens ställning var i förflutna tider icke bättre,än nu; men de funno den lättare, emedan gårdägarnas var

sämre, och skillnaden mellan de bägge klasserna således icke

så stor. Det är just denna skillnad som väckt så mycket ont

blod. Med större tillgångar än husmannen levde dock

bonden för femtio år sedan på ungefär samma fot som denna,

efter fädernas ärvda skick. Han grep med tio fingrar i fatet,

emedan kniv och gaffel voro honom en besvärlig lyx; hans

trånga dagligstuga var tillika kök, matsal och sängkammare

för honom, familjen, tjänarna — och hönsen. Allt, ända

till ohyran, okunnigheten och likgiltigheten för annat än

dagens bestyr, var gemensamt för husbondfolk och tjänare.

Nu är förhållandet ett annat. Bonden eller gårdägaren

har en våning av putsade rum, i vilka husmannen skulle

finna sig främmande, även om de stode honom öppna; han,

bonden, resonerar över saker, dem husmannen icke begriper;

hans son, den blivande stortingsmannen, söker ett högre

kunskapsmått, än den ambulatoriska skolan förmår bestå

husmannens; hans dotter klinkar piano på fristunderna från

de husliga göromålen och trives ej så gott som förr bland

drängarna och jäntorna i fähuset; fosterbrödralaget, som

ingicks under de gemensamma mödorna på åkern, ängen

och i skogen, är upplöst, ty gårdmannen leder det hela, men

lägger sällan handen vid själva arbetet. Och till det avstånd,

som olika förmögenhets villkor hittills skapade mellan

bondens dotter och husmannens son, kommer nu ett annat, ett

svalg, som är vida värre att överstiga, nämligen den olika

bildningsgradens. Med ett ord: här har i tysthet föregått

och föregår ännu en social revolution. Bonden förvandlar

sig småningom till vad vi i Sverige kalla herreman, och

förvandlingen inskränker sig icke blott till rock, utan till

bildningsgrad och seder. Den mindre självägaren följer

impulsen, given från honom. Han bygger sin stuga med störrefönster; han brädfodrar dess stockväggar; han föredrager

järnkaminen framför spiselröken och »sotad ås»; han finner

det numera otrevligt, att hans dräng eller fullvuxne son

ligger i samma säng med honom och hustrun, såsom förut

var brukligt; han studerar sin tidning och följer

världshändelserna; han vill hava en smula »hum» om naturlagarna;

han föredrager ett väl tillskuret framför ett illa sittande

plagg och tycker om att se sina barn rena i synen. Allt detta

är småsaker, som tillsammanlagda vittna om en stor social

förändring. Men husmannen står på samma punkt som förr;

jämlikheten är sålunda försvunnen och kan endast återställas

därigenom, att husmannen höjer sig med de andra, icke

därigenom att dessa sänka sig till honom. Lyckligtvis är den

norska bondaristokratien ingen bördsaristokrati i annan

mening, än att jordegendomen, som utgör dess grundval,

följer gällande arvslagar. Bondens yngre söner nödgas ofta

övergå till husmansklassen, och det kan hända att

husmans-sonen genom ihärdighet förenad med lycka, eller genom

kärlekens makt får foga en hel gårds namn efter sitt eget.

Detta utgör försonande omständigheter. Det övriga skola

lagarna, en stigande billighetskänsla hos gårdägarna, samt

framför allt husmansklassens egen allvarliga strävan till

andlig och materiel förkovran i sinom tid uträtta.

Till husmansklassens dåliga belägenhet bidrager i hög

mån det lösliga förhållande, som äger rum emellan könen

och befrämjas av ett i Norge allmänt gängse skick eller

oskick: det så kallade nattfrieriet. Det händer icke sällan,

att husmansgutten, nyss utkommen i tjänst och själv icke

torr bakom öronen, plötsligt ser sig vara »barnfar» och

betungad med plikter, dem han omöjligen kan rätt uppfylla.

Han flyr då, om han är mycket blyg för sin nya ställning,

eller mycket lättsinnig eller mycket samvetslös, till en annannejd och lämnar den unga modern och barnet åt deras öde,

eller han bekvämar sig i bästa fall att inträda inom porten

av det helvete, som ett tvunget äktenskap, parat med brist

på det nödvändigaste, ofta till och med på tak över huvudet,

kan bilda på jorden. Rörande en av de församlingar, vi

genomtågade, förmäler en statistisk uppgift, att bland 100

äktenskap voro 60, som förestavades av en dylik

nödvändighet. Denna siffra säger åtskilligt. Vilken strid,

nationernas liv och lagar förete, från äldsta tider till de

nuvarande, emellan den starkaste av alla naturdrifter samt

bemödandet att bevara samhällets och kulturens starkhetsbälte:

familjebandet! Och huru mycket hava icke förvända

män-niskostadgar, iklädda en falsk gloria av gudomlighet, gjort

att förvärra det onda och genom förvillande av de enklaste

rättsbegrepp och de sundaste känslor slå samhället

oläk-liga sår!

En bondgård i Gudbrandsdalen liknar ofta en liten by;

så många äro de stugor och uthus, som gruppera sig kring

dess mangård. Också är en sådan gård ett litet samhälle för

sig, som nödvändigheten en gång bjöd att vara sig självt

nog och så mycket som möjligt göra sig oberoende utav den

övriga världen. Av denna nödvändighet har sedan blivit en

vana, och denna vana har i sin ordning utan tvivel bidragit

att skärpa självständighetsdraget i norska bondens karaktär.

Han och hans tjänare äro åkerbrukare, jägare, fiskare,

byggmästare, timmermän, snickare, vagnmakare, smeder,

sadel-makare, skomakare och mjölnare. Husets kvinnor väva, sy

kläder, baka och brygga. Men icke nog med detta. Bonden

är även ordningsman och förlikningsdomare i kommunen,

lagstiftare på stortinget. Vilken skillnad mellan en sådan

man och fabriksarbetaren i fastlandets stora städer, åt

vilken den systematiska, i jätteskala ordnade arbetsindelningenöverlämnar att göra det och det hjulet, den och den

skruven, och under hela hans livstid ingenting annat än det

hjulet eller den skruven! Fabriksarbetaren är blott en kugge

i en stor maskin. Huru måste icke den förra mångsidiga

verksamheten befordra, den senare ensidiga motverka in-

» Lauras».

telligensens, själs- och kroppsstyrkans utveckling! Men

likväl har den förra sin rot i en lägre kulturgrad och måste

vika för den senare, för den stora allmänna

arbetsfördelningen, som en gång skall sträcka sig över hela jorden. Det

hela vinner härpå, och för vad den enskilde förlorar, måste

han finna ersättning å annat håll. Den mångsidiga

utvecklingen av sina anlag, vilken han förut fann i det

självständiga tillfredsställandet av mångartade materiella behov,

måste han hädanefter finna i tillfredsställandet av andens

trängtan till ljus, vetande och verksamhet för idéer.

Fabriksväsendets välgärningar kunna statistiskt uppvisas; det onda,

som det medför, tränger djupare än att siffrans ljus kan

belysa det; det måste erhålla en tung motvikt, och

framtiden, hur materialistisk den må gestalta sig, måste, om ock

av ren egoism, göra kolossala ansträngningar för

folkuppfostran och folkundervisning. Så skall även den stora arbets-fördelningens onda verkningar framkalla nya välsignelser

för människosläktet, liksom över huvud allt ont, som en

förnuftig naturmässig inrättning medför bredvid det goda,

den alstrar, blir en ny sporre till det mänskliga

framåtskridandet.

*

□ STIG IN, VANDRINGSMÄN, och vila er, medan

regnet går över!

Vi hörsammade denna gästvänliga inbjudning, som

gjordes oss av Guldbrand Christoffersen, ägare av gården Forr,

framför vars manbyggnad, belägen omedelbart vid

landsvägen, vi nu befunno oss.

Guldbrand, en äldre man med intelligenta drag,

mager-lagd och av sjukligt utseende, förde oss in i en ljus och väl

möblerad sal, varefter han avlägsnade sig, för att strax

återkomma, bärande ett tobaksskrin och kritpipor, samt åtföljd

av sin äkta hälft, en fryntlig gumma, som bar ett silverstop.

Stopet, en familjeklenod med Fredrik IV:s bild på locket,

var fyllt med hembryggt öl. Guldbrand drack oss till, och

så gick stopet laget omkring.

Sedan därefter piporna blivit tända, upphov Guldbrand

sin röst och frågade, vad slags folk vi vore, varifrån vi

komme och varthän vi ämnade oss.

På dessa frågor fick han ärligt besked.

— Jaså, du är en Tysk, sade han till doktorn; — det var

besynnerligt, att du skulle vara den längste i laget. Annars

äro vi Norrmän kända för vår höga växt, bör du veta. Nå,

hur går det med Slesvig-Holstein ? En vacker dag tager ni

väl den landbiten från Dansken, eller hur?

Doktorn såg djupsinnig ut och förberedde otvivelaktigt

ett svar, som grundligt skulle belysa Slesvig-Holsteinska

frågans kinkiga punkter, men hann icke avgiva detsamma, in-

nan Guldbrand var inne i en livlig skandinavisk diskussion

med oss Svenskar.

Guldbrand var ingalunda Eiderskandinav. Må Tysken taga

hela Danmark, sade han; vi Norrmän böra icke hindra

honom därifrån, om vi också kunde det. Dansken har gjort

oss mycket ont den tid han var herre i Norge. Nu må han

stå sitt kast. Oldenburgarna gjorde aldrig annat än

plundrade och misshandlade Norge.

Jag fann det icke löna mödan att söka bringa Guldbrand

på bättre tankar i detta hänseende. Såvitt jag kunde erfara,

är hans åsikt den allmänna, åtminstone bland bönderna.

Deras politiska resonemang smakade mycket av egoism. I de

så kallade högre stånden torde känslorna för Danmark icke

vara särdeles varmare. »Om Skåne sjunke i havet», sade till

mig en gammal amtman, »så förlorade ni svenskar ett

bördigt landskap, men ni vunne det, att Öresund bleve bredare,

och jag tror, att den vinsten skulle uppväga förlusten. Gud

bevare oss för ett treenigt Skandinavien!»

Då jag förnam sådant tal, tänkte jag på den »norske

Skandinavens» ord hos Erik Bögh:

Opoffrelse, Äre og Venskab og Ret

er Ting, som jeg ikke fordömmer;

De kläde Studenter, men slet ikke Folk,

der handle med Sild och Tömmer.

Vi bör, som förståndige praktiske Mänd,

kun holde oss till det solide.

Hvad kommer vel Jöder og Jyder os ved ?

Det gad jeg då rigtignok vide.

Lad Russen kun sluge Alt, hvad han förmår,

og Tydsken Fat ene slikke.

Det blifver en Sag mellan Dansken og dem,

og rager os andre slet ikke.Om Sverige talade man, i vår närvaro, uti vänligare

tonart; men beklagade sig endast över den fientlige

»Götebor-geren» (d. v. s. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

och dess trogna vapendragare inom svenska pressen,

»skandaltidningen» Väktaren — ty såsom skandalblad (kunde

man ana något sådant?) går och gäller den fromme

Väktaren i hela Norge; och detta på norska Aftenbladets ord.

Från slesvig-holsteinska frågan övergick samtalet på

åtskilliga andra ämnen. Guldbrand tycktes vara väl

hemmastadd i sitt lands litteratur och talade om personlig

bekantskap med åtskilliga av Norges mer framstående litteratörer

och tidningsskrivare. Han hade känt Ole Wiig och den i

sina unga år avlidne skalden Sivertson, i livstiden redaktör

av »Drammens Avise». Wergelands dikter befunno sig på

bordet, kring vilket vi sutto, och hans porträtt hängde

bredvid Sivertsons, på väggen över oss. Sivertson var, berättade

Guldbrand, son av en Haugianare, och denna omständighet

ledde samtalet helt naturligt på de religiösa rörelser, till

vilka den ryktbare bonden Hauge gav impulsen, och vilka

den svenska allmänheten känner — åtminstone genom

Tide-mans sköna tavla. Hauges dogmatiska åsikter skilde sig icke

från statskyrkans; han endast påyrkade med strängt allvar

kristendomens förverkligande i det enskilda levernet. Men

han var lekman och han predikade. Därmed syndade han

tvåfaldigt. Han störde statskyrkans ljuva lugn och han

ingrep i hierarkiens förmenta rättigheter. För dessa synder

fick han också böta. Det heliga skrået på Zions tinnar gav

sig icke ro, innan en så farlig man blev satt inom lås och

bom. Ur fängelset skrev han till sina vänner både i Norge

och Sverige. Guldbrand äger en samling av sådana brev. Nu,

sedan mannen länge sedan är död, erkänna även prästerna,

att Hauge ingjutit nytt liv i den norska kyrkan, och att deorter, där Haugianerna äro talrika, företrädesvis utmärka sig

för en stigande sedlighet samt ett bättre förhållande mellan

gårdägare och husmän.

Bernard tillfrågades av Guldbrand, om han varit med vid

Sebastopol, och Guldbrand uttalade sin oförställda beundran

över Fransmännens tapperhet.

— Innan du går härifrån, skall jag visa, att du har en

landsman här i huset, sade Guldbrand hemlighetsfullt,

varefter han gick ut, sannolikt för att hämta denne.

Efter en stunds förlopp visade han sig åter, denna gång

åtföljd av sin dotter, en sjuttonårig flicka med långa blonda

lockar, förgätmigej-ögon och ädla anletsdrag. Flickan

hälsade oss, ställde en butelj och glas på bordet och

avlägsnade sig igen, till stor saknad för oss alla.

— Din dotter ser ju ut som en prinsessa, Guldbrand,

anmärkte den finske kandidaten. — När allt kommer omkring,

så har du eller hustrun din kungligt blod i ådrorna.

— Nej, svarade Guldbrand, — men när ni kommer till

Tofte gästgivaregård, så träffar ni bondfolk, som är av

kungasläkt.

Bernards landsman, om vilken Guldbrand talat, var ingen

annan än flaskan, som flickan ställt i vår krets. Vi tömde

några avskedsglas i en försvarlig Bordeaux. Därefter

kraftiga handslag, hjärtliga farväl, och vi lämnade Forr.

Mindre angenäma äro mina minnen av andra samtal med

odalmän i Gudbrandsdalen. Jag hyste aldrig den överspända

förhoppningen att finna svenska namnet med någon

särdeles förkärlek omfattat av norska allmogen; men vad jag

väntat var att finna det lika högaktat här hos våra »bröder»,

som det är hos jordens övriga nationer. Som bekant, har

under de senare åren en mängd svenskt arbetsfolk, i

synnerhet från Värmland, begivit sig till Norge, med anledningav den högre arbetslön de där kunde påräkna, i jämförelse

med priset på dagsverken i hemorten. Nu är det en allmän

och bedrövlig erfarenhet, att där ett förhållande sådant som

emellan arbetsgivare och arbetssökare, emellan husbonde och

tjänare, uppstår mellan representanter av tvenne

nationaliteter, där kunna de tjänstsökande främlingarna även genom

ett oklanderligt uppförande svårligen skydda sitt namn för

den missaktning, som deras underordnade ställning ingiver

hos råa människor. Exempel härpå erbjuder i smått

förhållandet mellan Skåningarna samt de Hallänningar och

Smålänningar, som varje höst vandra ned till det rika

slättlandet, för att tröska. Ännu mer förvärras saken, om i den stora

hopen av utvandrare det gives en eller annan, som genom

dåligt uppförande lämnar stöd och näring åt grannfolkets

naturliga benägenhet att förhäva sig på utvandrarnas och

deras nationalitets bekostnad. Nu är det min övertygelse, att

mängden av de svenska arbetare, som utvandrat till Norge,

är ett gott och hederligt folk; men att åtskilligt avskum

följt med på köpet, är något, som i fråga om utvandringar

hör till regeln och ej till undantagen. Nog av: denna

utvandring har icke ökat det svenska namnets anseende på

andra sidan Kölen. »Arbetssvensk» är ett av de ord,

varmed det nya norska språk, som är i görningen, har riktat

sig, och det sätt, varpå det uttalas av norska läppar, smeker

ingalunda ett finkänsligt svenskt öra. Betecknande är även

att knappt hade någon av de norska lantmän, med vilka

jag inlåtit mig i samtal, erfarit, att jag var Svensk, förrän

man gjorde mig bekant med alla sådana drag, som kunde

komma mig att blygas på mina utvandrade landsmäns

vägnar. Med en minnesstyrka, som vittnade om livligt intresse

för saken, uppräknade man för mig allt vad de norska

tidningarna under några års förlopp möjligen haft att förtäljai denna riktning: här hade en svensk bagaregesäll mördat

sin mästare, på ett annat ställe hade en »arbetssvensk»

anlagt mordbrand, en tredje hade förövat en stöld o. s. v. Alla

sådana dåd hade man i färskt minne, och mina värdar syntes

tro, att de kryddade gästfriheten, då de berättade dylika

historier. Naturen utdelar ojämnt sina håvor: grannlagenhet

och finkänslighet tillhöra icke alla nationers karaktärsdrag,

och öppenhet är en föga älskvärd dygd, när den blottar ett

rått sinnelag och benägenheten att upphöja sin egen ringhet,

genom att peka på andras lyten.

Svensken har skäl att vara stolt över sitt namn: han

tillhör ett folk, som, ringa till mängden, dock förevigat sitt

namn på världshistoriens skönaste blad. Han är den

skandinaviska stammens huvudrepresentant bland jordens

folkslag och dess bålverk i händelse av faror. Utplåna, den som

kan, det svenska folkets bedrifter ur historiens annaler,

bringa i förgätenhet dess storartade och lyckliga kamp för

världens samvetsfrihet, dess gigantiska, men olyckliga strid

för sin plats ibland Europas stormakter, dit hjältemod och

försakelser, utan stöd av motsvarande materiella hjälpkällor

hade lyftat det — och den skandinaviska stammen är på

samma gång en historisk obetydlighet, knappt märkbar vid

en överblick av människosläktets verksamhet, utveckling och

öden. Främst av allt skulle vi trott, att Norrmännen, vilka

alltsedan Gånge Rolfs dagar, icke besitta någon historia, som

äro bestämda att i framtiden dela ljuvt och lett med oss och

som aldrig kunna hoppas på någon historisk betydelse utan

genom oss, — vi skulle trott, att Norrmännen framför alla

andra intresserade sig för brödrafolkets framfarna öden och

gladde sig med detta över den ära, det förlänat det

gemensamma Skandinaviens namn. Men härutinnan blir man

storligen bedragen. Kölen har varit en så gott som oöverstigligmur för Gustaf Adolf den stores rykte; Karl XII har dock

lyckan att vara känd, emedan han stupade vid Fredrikshall.

Jag nämnde en gång, att jag sett Fryxells historia (n. b.

första delen) hos allmogen, men dess studium synes hitintills

icke hava burit några frukter. Den djupaste okunnighet

rörande både vårt förflutna och vårt närvarande råder icke

blott hos norska allmogen, utan även högre upp i samhället

och till och med där, var est man minst skulle väntat den.

Jag talte med en Haugianare, som kände en hel hop ur

kyrkohistorien, men som icke hade en aning därom, att den

lära, han så varmt bekände, blivit skyddad från undergång

genom offret av svenskt blod. Jag fann »Guldkonungens»

porträtt på mången vägg i Norge — men ingen visste vad

det var för en gubbe. De hade köpt honom av

tavelkolpor-tören för den stora halskragens skull. De småkrig, som

svenska bönder, anförda av sina präster och länsmän, fört

på norska gränsen, anse de vara huvudsaken i vår

krigshistoria. Lika litet känna Norrmännen, vilka framtidslöften

vår nuvarande utveckling bär i sitt sköte, eller hur långt vi

äro framför dem i många hänseenden. Vår fyrbenta

representations fortfarande bestånd och skådespelet av en fattig,

talrik och lycksökande adel ingiva dem den fördomen, att

vi i allo stå på ett trappsteg av kultur, djupt under deras

eget. Jag fann bland de skrifter, som folkbildningens vänner

i Norge utgiva, en bok, som skildrade tillståndet i Tibet,

Kina och Japan, men ingen, som lämnade någon upplysning

om Sveriges öden eller nuvarande förhållanden.

Detta är bedrövligt; men ännu bedrövligare och vida

oförlåtligare är, att hos massan av vårt eget folk råder samma

okunnighet. Jag tänker härvid på dessa utvandrare, om vilka

nyss var frågan. Hur många av dem har väl vetat, att han

genom ett ovärdigt uppförande bland främmande människoroch i kretsar, som endast döma av vad de se för ögonen, har

icke blott skadat sig själv, utan även skymfat ett namn, som

borde vara honom heligt, nämligen namnet Svensk? Hur

många av dem har icke i det främmande landet saknat det

kraftiga moraliska stöd, som finnes i medvetandet av att

tillhöra ett ädelt och högaktat folk? Måhända hava de flesta

knappt vetat, att de äro Svenskar. Ty sådan är

folkundervisningen i vårt land. Sveriges historia är för de flesta

Sveriges barn en förseglad bok; det bästa arv, deras fäder

efterlämnat, i stora och höga föredömen, frånstjäles dem, släkte

efter släkte; den rikaste källan till karaktärens förädling,

till hugstorhet och mandom, hålles för dem förseglad. Det

fanns en tid, då bonden varken kunde läsa eller skriva; men

några sagor om fädernas bedrifter, några gåtor och

tänke-språk visste han dock att under de långa vinterkvällarna

meddela sina barn. Dessa sagor voro stundom vidunderliga,

men de livade och eldade genom stora exempel, och de

förhärligade fosterlandet; dessa gåtor voro en gymnastik både

för tanken och åskådningen, och de korta tänkespråken

trängde djupt som kraftiga svärdshugg och innehöllo mer

levnads vishet än långa böcker. Nu får han lära att läsa, och

denna kunskap användes till att i honom inplugga Svebilii

långkatekes. Sällan hinner han mer än att nödtorfteligen

kunna rabbla henne utantill. Denna undervisning är av

ensidigt dogmatisk natur och av negativt religiös — ty frukten,

den enda frukten härav blir vanligen likgiltighet, stundom

förakt för religionen. Men var får han nu de exemplen, som

kunna ingiva honom vördnad för sitt svenska namn, var en

tankeövning, om ock av enklaste slaget, var de höga

sede-regler, som utmärka det gamla hedniska Havamal? Så

bristfällig den traditionella och muntliga undervisning var, somfordom kom folket till godo, nog var den dock både

naturenligare och mångsidigare och fruktrikare än den nuvarande,

som i min tanke är sämre än ingen.

*

□ REGNET, SOM BELEDSAGADE OSS från Elstad,

upphörde följande dag, och vi hade alltsedan, med få avbrott, det

härligaste vandringsväder. Jag kan icke beskriva de känslor av

friskhet, spänstighet och levnadsglädje, som en fotvandring

genom ett skönt landskap, i gott sällskap, förlänar. Må varje

resande som har goda ben och gott om tid, själv försöka det!

Må varje far, som har en morsgris till son, skicka pojken

ut på fotvandring under en eller ett par månader av

sommaren. Det ger organismen friska krafter, det öppnar blicken

för människolivets och naturens företeelser, det skänker

förmågan att taga sig fram på egen hand, och det låter i den

torraste ökensjäl källor av poesi framspringa. Äro

gästgivaregårdarna vid vägen goda, så desto bättre. Förmånligast är

en blandning av bättre och sämre, detta yttrat i stöd av min

egen erfarenhet. De flesta av gästgivaregårdarna i

Gudbrandsdalen äro välmående bondgårdar, vilkas ägare mot

vissa av staten förlänade förmåner åtagit sig att sörja för

resandes bekvämlighet, och vilka också på bästa sätt uppfylla

detta sitt åliggande. Jag erinrar mig ännu det i vackraste

norsk-schweiziska träkonstruktionsstil byggda Lillehove med

dess vänliga människor, och det hemtrevliga Öjen, där vi

undfägnades med den delikataste Lougen-lax och en rostbiff,

i vars pris de resande Engelsmännens anteckningar i

dagboken instämde med våra egna lovsånger. Efter Öjen

kommer i ordningen Wigs station. Där börjar gästgiveriet

redan deklinera, för att i Solhiem nå sitt lägsta stadium.

I Solhiem, vars vackra namn förespeglade vår fantasi något

utomordentligt lysande och präktigt, funno vi oss, efter kort

bekantskap med stället, föranlåtna att inskränka vår diet till

kokta ägg, med uttrycklig tillsägelse, att de skulle serveras

oskalade. På andra sidan Solhiem stiger åter den

gastronomiska kurvan, uppnår sin höjdpunkt i Holager, sänker sig

»Gäst gif vare gärd i Gudbrandsdalen.

Lillehoved 23 mil norr om Christiania».

åter i den på Dovreplatån belägna Nystuen, fluktuerar starkt

i Romsdalen och håller sig, då man hunnit Romsdalsfjorden,

på ungefär lika höjd med de småländska gästgivaregårdarnas

komfort på salig Dumboms tid. Dock nog med dessa

gastronomiska anteckningar. På många ställen fanns både förmåga

och vilja att bereda trevnad åt vandringsmännen; på andra

fanns endast den goda viljan, som då framstod desto mer

älskvärd; på åter andra fanns varken vilja eller förmåga,

men en mild Försyn visste dock att bereda oss utvägar. Just

vid inträdet i en dylik nejd, träffade vi en landsman, den

bekante landskapsmålaren Nordgren, som 5 minuter efter

det han presenterat sig, och sedan han förnummit, varthän

vi ärnade oss, frikostigt påtrugade oss en liibsk korv av väl-diga dimensioner. Med denna korv och Romsdalens friska

källvatten, stundom (ty jag vill berätta allt) uppspätt med

fadren Bacchi livande fluidum, visste vi att bära vårt öde

med manligt hjältemod. Själva korven blev buren av

doktorn, enligt ödets genom lottning tillkännagivna vilja. Han

fogade sig i början med surmulen uppsyn därefter och band

korven ovanpå sin ränsel, dock så, att dess ena ända med

lätthet kunde frigöras och kastas över axeln ned åt bröstet,

för att i denna ställning offra en del av sin längd under

doktorns fällkniv. Doktorn hade ett praktiskt sinne och visste

att även av olägenheter skapa behag.

Då jag nu är på tal om doktorn, erinrar jag mig, att detta

icke var den enda gång, då han hade otur i lottning. Vi

hade i Kristiania, inom en krets av muntra studenter, gjort

bekantskap med ett spel, som kallas »Gnav». »Gnaven»,

som har ett omisskännligt syskontycke med vår svenska

»Kille», spelas dock icke med kort, utan med brickor, som

förvaras i en lång läderpung. »Blanda» heter här »skaka

pungen» och man »går i pungen», i stället för att »gå i

leken». Någon av sällskapet hade föreslagit, att vi skulle

medtaga ett gnavspel. Oväder eller andra omständigheter

kunde ju nödga oss att kvardröja på en tråkig

gästgivaregård; vid sådana tillfällen är varje förströelse välkommen.

Vi gillade således förslaget. Men vem skulle bära gnaven?

Alla hade vi ränslar, och envar fann sin ränsels tyngd

tillräckligt stor, för att icke göra andra bördor önskliga.

Lottdragning måste avgöra saken, och doktorn blev utkorad till

gnavens vårdare. Jag ser honom ännu, med långa steg

mätande landsvägen, med vandringsstaven i hand, och

gnav-pungen svängande som en pendel över hans ränsel.

Vägen genom Gudbrandsdalen är en av stråkvägarna för

de talrika turister, som om sommaren besöka Norge. Måletför de flesta är Snöhättan; andra fortsätta konsekvent upp

till Nordkap. Mängden av sådana turister äro naturligtvis

Engelsmän. Hur talrikt antalet av främlingar är, som färdas

denna väg under sommaren, visar det enda faktum, att på

stationen Laurgård, belägen i nordliga Gudbrandsdalen,

hade kort före vår ditkomst, på en enda natt 17 främlingar

blivit härbärgerade. Fotvandrare mötte vi endast några få;

dessa voro för övrigt till större delen landets barn: norska

studenter. Medan vi en vacker dag vandrade framåt,

Bernard i spetsen, doktorn och jag i centern, den finske

kandidaten och min landsman i arriärgardet, varsnade vi en

vandringsman, som närmade sig: en liten välklädd herre med

ränsel på rygg. Doktorn som just underhöll mig med en

utveckling av »den mänskliga gångens teori», sådan den

blivit framställd av bröderna Weber, tystnade plötsligt, så

snart han varsnat den obekante, och ställde liksom driven

av instinkten, sin kosa rakt emot honom. De stannade

framför varandra, betraktade varandra; det var något, som sade

dem, att de voro landsmän.

— Berlinerkind! . . . Hamburgerkind! . . . Ah . . . Ahh!

. . . Ahhh!

De bägge männen föllo i varandras famn, och ögonblicket

därefter sutto de på dikeskanten inbegripna i det livligaste

samtal. Den lille herrn var en professor Platzer, stadd på

fotvandring till — Stockholm, över — Nordkap. Han

avtog sin ränsel och visade med stolthet, huru praktiskt han

inrättat den för att inom ett obetydligt omfång kunna rymma

allt vad en hygglig och civiliserad man behöver på en sådan

långresa. Vår doktor avtog även sin ränsel och visade, att han

vad praktiskt sinne beträffar icke stod efter. Bägge visste

på lodet och kubiktummen sitt bagages vikt och omfång.

Bägge hade så att säga ur det rena förnuftet a priori kon-struerat idealet av en ränsel och sedan praktiskt förverkligat

detsamma. Man bör därav kunna förstå doktorns motvilja

för att sälla den ovetenskapliga gnavpungen till en så

vetenskaplig ränsel. Efter många lyckönskningar och sedan de

skrivit sina namn tillika med ett tänkespråk i varandras

böcker, skildes de bägge landsmännen åt.

Ju nordligare man hinner, desto mer pittoresk blir dalen.

Först vid Solhiem visa fjällväggarna djärvare former. Det

leende och idylliska övergår småningom i allvar, allvaret i

dyster vildhet. De odlade sträckorna avtaga, och i

förhållande härtill bliva boningarna glesare; Lougens bädd blir

trängre och djupare, dess lopp stridare, bergens linjer stelare

och mer fantastiska. Mellan stationerna Laurgård och

Bränd-haugen diktar naturen ett epos av vildaste romantik.

Fjällväggarna närma sig varandra och sammantränga dalen till

en trång kjusa; sluttningarna, brutna på mångfaldigaste sätt,

är o betäckta av dyster barrskog. Vägen går i oerhörda backar

upp och ner, och där dalen svänger, vilket ofta sker, ser

man, kulisslikt bakom varandra, fjällmassa efter fjällmassa

nedstupa mot Lougen, som än brusar i osedda djup, än

framträder i vitskummande katarakter mellan gula, sönderbrutna

skifferväggar. Här och där hotas vägen av överhängande

sandkullar, blandade med rullsten. De få människoboningar,

man här upptäcker, äro belägna på dalsidornas största

avsatser, omgivna av små gröna fläckar. Stundom stänges

vägen av remnor, i vars mörka djup en fjällbäck sjunger.

Mot aftnarna insveptes dalen ofta i en stark solrök, som

icke förminskade vandringens behag. Då nämligen

främlingen dag efter dag vandrat mellan dessa eviga fjäll,

känner han längtan till en öppnare utsikt, en friare horisont.

Bergen skymma överallt den linje, där det symboliskt

betydelsefulla mötet, himlens och jordens, äger rum. Man kän-ner sig slutligen som i ett fängelse, ty nästan aldrig livas

vandringen av ett långväga perspektiv; men ett sådant

behoves, likasom en långt syftande tanke, ett långt anande

»Bergport för en fjellbäck vid Höringsätern

ofvanför Lauras, 2.000 fot ofvan hafvet».

hopp behöves i det inskränkta begränsade människolivet.

Solröken gav oss nu fritt tillfälle att fantisera bort ett stycke

Dovre och öppna utsikten ända upp mot Finnmarken, samt

förvandla Lougen, vars böljor, belysta av en förminskad,

rödaktig sol, vandrade i purpurskrud, till en väldig insjö

eller, varför icke, till ett hav.

Folkets i Gudbrandsdalen utseende påminner mer än

annorstädes om Taciti skildring av Germanerna. De ljusblåögon, man skådar här, hava ofta, i synnerhet hos kvinnorna,

en trofast och innerlig blick. Storväxta män äro icke

sällsynta; men många manliga exemplar förleda även till att

tro på en rasens deklinering. Käringarna äro hemskare än

annorstädes. Jag undrar icke, om en vidskeplig tid skulle

tilltro dem spådomsförmåga. Det ligger i deras vissna drag

och djupa ögon något mystiskt och hemlighetsfullt, som

förträffligt skulle passa en Vala eller Alruna. Ynglingarna

äro i allmänhet småväxta för sin ålder; adertonåriga äro

icke mer utbildade än femtonåriga hos oss. Flickorna hava

ofta ljuva och ädla drag. Missbildade exemplar av bägge

könen: blinda, halta och puckelryggiga, träffas ofta.

På vissa punkter av Gudbrandsdalen florerar tiggeriet.

Jag förmodar, att det i Norge förhåller sig med denna

industri som i Sverige: att den koncentrerar sig längs

stråkvägarna för främlings trafiken och sålunda visar för

utlänningens öga en blomstring och utbredning, som den i själva

verket icke äger. Tiggarna i Gudbrandsdalen driva sitt yrke

med en flit och ihärdighet, som främlingar kunna kalla grov

oförskämdhet. Vår vän doktorn hade, för omväxlings skull,

tagit en karriol för resan mellan Solhiem och Laurgård. Jag

åkte hos honom, och det bar av som Jehu. Plötsligt

framrusade ur en koja vid vägen en gammal Sibylla, fattade

hästen vid tygeln och nödgade oss således stanna, för att

hon skulle få tid att framsträcka handen och i jämrande

ton begära en allmosa. Kort därefter stannade vi i

bergpasset Kringeln, där det ryktbara Skotteslaget stod, varom

jag nedanför skall tala. Här anhöllos vi av en hel skara

tiggande barn. En gammal man, som inlät sig i samtal med

oss, försäkrade, att det icke är nöd, utan ett oskick,

uppmuntrat av engelska resande, som är roten och upphovet

till tiggeriets blomstring i denna nejd. Han pekade på engosse i flocken och sade: »Det är synd om det barnet:

liksom Benjamin får han fem gånger mer än de andra, bara

för sitt dejeliga utseende; det vet hans dåliga mor, och

därför driver hon ut honom att tigga, så snart en resande

kommer.» Även denna gång inträffade detsamma; i trots av

gubbens varning stoppade Bernard den ena silverslanten efter

den andra i amorinens trasiga väst. Icke nöjd med sitt byte

företog sig samme gosse, när doktorn och jag åter körde

av i karriolen, att löpa i kapp med vår skjutshäst, minst en

åttondels mil, med en märkvärdig outtröttlighet, och han

lät av doktorns hotelse om en risbastu icke avhålla sig att

oavlåtligt betrakta oss med bedjande blickar och framsträcka

sin lilla hand. Doktorn lovade aldrig utan med avsikt att

hålla. Han stannade vår häst, steg ned ur åkdonet, bröt ett

ris vid vägen och började just, med största allvar i världen,

knäppa upp gossens byxhängslen, då denne, plötsligt fattad

av stundens allvar, förskräckt grep till flykten, kilade

uppför en backe och försvann.

*

/chapter>

□ PÅ GÄSTGIVAREGÅRDEN WIG förvaras några

vapen av åldrigt utseende: claymorer, svärd med korgfästen,

armborst, muskedundrar och pistoler. I vilken fejd dessa

troféer blivit tagna upplyser en minnestavla, som finnes vid

vägen, ett stycke från gården. Där läses nämligen:

»Epitaphium. Härunder hviler Hr Oberst Georg Jörgen

Sinklar, som fallt i Kringlen Året 1612 med ett Antal af

900 Skotter, som blev knust som Leerpotter af ett mindre

Tal af 300 Bönder af Läsjö, Väge, Froen, og den Böndernes

Anförer det var Berdon Sejelstad af Ringebo Sogn. Skrevet

af Husmand Peder Lien i Qyam og oprettet År 1833.»

I grannskapet af Kringeln ligger en hydda, där ännu

flera reliker från Skottefejden visas för resande, och i själva

bergpasset, där Skottarna blevo »knuste», finner man en

trätavla med en vers, som redogör för samma tilldragelse.

Bredvid detta anspråkslösa monument har Stortinget låtit

uppresa ett annat av huggen sten, som, när vi sågo det,

ännu saknade inskrift. Men att det plastiska uttrycket:

»knuste som Leerpotter» icke kommer att saknas, tager jag

för givet.

Med Skottefejden förhåller det sig i korthet sålunda:

Under det krig, som Gustaf II Adolf förde med

Danmark, hade ett antal Skottar blivit värvade för svensk

räkning. Som Kattegatt var spärrat av danska flottan, fattade

dessa legotruppers anförare, överstarna Sinclair och

Mön-nechhafen, det beslutet att genom Norge bana sig väg till

Sverige. Mönnechhafen landsteg med 1.500 man i

Stördalen, tågade härjande och plundrande genom landet, mötte

ingenstädes motstånd av allmogen, samt kunde, då han

anlände till svenska högkvarteret, meddela den underrättelsen,

att Jämtland och Härjedalen voro erövrade åt Sverige. Ett

annat öde rönte Sinclair. Med en trupp Högländare, vars

styrka folktraditionen uppgiver till 900, andra källor till

700 man, landsteg han på Väblungsnäset i Romsdalen och

tågade över Dovrefjell för att genom Gudbrandsdalen stöta

till de svenska trupper, som enligt hans förmodan skulle

stå i Hedemarken. Hela Romsdalen är ett enda trångt pass,

där ett ringa antal behjärtade män skulle kunna tillintetgöra

en armé. Men här mötte Sinclair intet motstånd, ty något

sådant hade ännu icke hunnit anordnas. De voro

fasansfulla, dessa dagar, för de fredliga nejderna, deras

innevånare flydde upp till fjällslätterna; från de övergivna dalarna

ljöd säckpipans krigsmusik och uppsteg röken från antända

hyddor. Pläder och blårutiga kjortlar svärmade på bergsti-garna, och olycklig den som kom i deras väg! Sorglöst tågade

Sinclair vidare, genom skogarna på Dovre fjäll, ned i

Gudbrandsdalen. Så anlände han slutligen till den vilda trakten

mellan Brändhaugen och Solhiem. Själva naturen borde här

hava uppfyllt hans själ med dystra aningar och bjudit honom

att tåga fram med yttersta försiktighet. Men han var

Hög-ländare, och de överhängande fjällbranterna, de brusande

älvarna, de förrädiska dimmorna erinrade honom måhända

blott om hemlandet.

Men det var icke blott naturen, som varnade. Högt över

de djärva äventyrarnas huvuden ljöd från bergen de

vemodiga tonerna av en lur, sådan de norska vallhjonen bruka,

för att hemlocka boskapen. Var det ekot, som besvarade

denna hornlåt? Besvarad blev den, tid efter annan, från

klippa till klippa, allteftersom Skottarna tågade framåt. Så

hunno de den punkt, där Ottsälven från en västlig däld

störtar i Lougen. Ottsälven är en förening av mångfaldiga

fjällbäckar och samlar i sin barm all den vilda lust, varmed

dessa barn av fjällens drivor nedrusa i dalen. Sedan Lougen

förmält sig med denna amason, sväller han ut och fyller vid

Kringeln hela dalen mellan de stela bergväggarna. Måhända

stannade skaran från Fingals dimhöljda kullar, liksom vi

gjorde det, vid denna punkt och betraktade den strid mellan

Lougen och Otta, som föregår, innan hennes

självständig-hetsdrift bliver besegrad och hennes ljusgröna böljor blanda

sig med hans, som skumma i mörkare färg. Vägen löper nu

längs foten av den östra bergväggen; den gamla som

Skottarna gingo och som ännu finnes kvar, leder upp på sidan

av berget. Sinclair hade skickat en hop av sitt folk förut

genom passet. Denna förtrupp mötte intet misstänkt. Och

nu bröt huvudstyrkan upp vid trummors och säckpipors ljud.

I djupet under dem brusade Lougen. Över dem lurade för-såtet. Bakom massor av stenar och trädstammar, samlade

över branterna, stodo männen från Lessö, Vågen, Froen och

Ringebo, för att vid första tecken av anföraren nedstörta

dem över Skottarnas huvuden. Tecknet gavs, det trånga

passet skälvde vid de nedrullande massornas dån, Lougen yrde

av skum, dess bädd fylldes av trädstammar och krossade lik.

Medan spillran av Skottetruppen stod dövad och handfallen,

öppnade de osynliga fienderna en eld ur sina jaktgevär och

nedrusade därefter, för att med sina yxor nedhugga den till

sista man. Sinclair själv stupade, skjuten med en silverknapp

av bonddrängen Ber don Seielstad. Förtruppen upphanns och

angreps vid Solhiem. Den försvarade sig tappert, men

nedlade slutligen vapnen, sedan den lärt känna huvudstyrkans

öde och blivit tillförsäkrad pardon. Bönderna befläckade sin

lättvunna seger med ett skändligt förräderi. Sedan Skottarna

avlämnat sina vapen, blevo de, till ett antal av 134 man,

inspärrade i en lada och nedskjutna. En historisk berättelse

uppgiver, att aderton av Sinclairs män undgingo blodbadet;

folktraditionen vet blott av en enda, som räddades. En

bondflicka hade bland de i ladan inspärrade offren fått syn på

en skön yngling, som ännu var levande. Hon utbad sig att

få giva honom baneskottet. Det beviljades, och hon riktade

skottet över hans huvud. Han dolde sig därefter bland liken

av sina kamrater till följande dag, då hon befriade honom,

förde honom till sitt hem och förklarade honom sin kärlek.

De blevo gifta, och — förmäler vidare folksägnen — denne

Skotte blev en av de fprmögnaste männen i Gudbrandsdalen,

och avkomlingar av honom leva ännu. Så får kärleken i

folksagans mun sprida ett försonande sken över blodiga minnen.

Lady Sinclair hade åtföljt sin man, och hon stupade vid

hans sida. Folksägnen omtalar, att en bondflicka, som

förnummit, att en kvinna åtföljde de till oundviklig undergångbestämda främlingarna, hade skickat sin fästman, för att

varna henne. Men denne blev, innan han hunnit uträtta sitt

ärende, nedskjuten av ladyns egen hand, emedan hon trodde,

att han nalkades i fientlig avsikt.

Kring den historiska kärnan av denna tilldragelse har

bildat sig en hel sagokrets, som lever i folkets mun. En

språk-sam och livlig gosse, som skjutsade doktorn och mig mellan

Solhiem och Laurgård, underhöll oss, så länge färden räckte,

med sådana sägner. För honom var det dock icke en blott

sägen, utan ett historiskt faktum, att i spetsen för Skottarna

hade gått en förfärlig galt, på vilken varje borst var ett

spjut, och vars ögon sprutade eld. Denne galt av högländsk

trollavel var så vig, att han medelst luftsprång undvek de

bästa skyttars kulor. Slutligen kom en skarpsinnig bonddräng

på den tanken att rikta geväret över galten och icke på

honom. Denna list kröntes med framgång, och galten

stupade i grannskapet av Laurgård. Ett annat trolldjur var

Sinclairs häst. Så länge han satt på den, kunde ingen taga hans

liv. Till yttermera säkerhet hade Sinclair gjort sig hård mot

järn och bly. Då han med Berdon Seielstads silverknapp i

pannan sjönk till marken, utbrast han också: »hade jag vetat,

att man i Norge skjuter med silverkulor, skulle jag nog

gjort mig hård mot annat än järn och bly». Skottarna,

anmärkte vår berättare, äro slängda i varjehanda hemliga

konster, men den tiden gingo icke heller Norrmännen av för

hackor, när det kom an på sådant.

Samme gosse sjöng för oss »Zinklars visa», författad av

en samtidigt eller kort efter Skottekriget levande folkpoet

vid namn Storm. Jag hade tillfälle att höra samma visa

sjungas av gästgivarfar på Toftemoen. Se här några verser

till prov:

Herr Zinklar drog over salten Hav,

Till Norrig hans Cours monne Stande.

Bland Gudbrands Klipper han fandt sin Grav,

Der vanked så blodig en Pande.

Månen skinner om Natten bleg,

De Vover så sagtelig trille:

En Havfru op af Vandet steg,

Hon spåede herr Zinklar ilde.

Herr Sinclair bad emellertid det leda trollet draga Hin i

våld och fortsatte, som vi veta, resan.

Baunen lyste, o g Budstikken löb

Fra Grande till närmeste Grande.

Dalens Sönner i Skjul ej kröb,

Det måtte Herr Zinklar sande.

Soldaten er ude på Kongens Tåg,

Vi måe selv Landet fors vare.

Forbandet väre det Niddrings-Drog,

Som nu sit Blod vilde spare.

De Bönder af Våge, Lessö og Lom,

Med skarpen Yxe på Nakke,

I Bredebygd tillsammen kom;

Med Skotten vilde de snakke.

Tät under Lide der löber en Sti,

Som man monne Kringen kalde,

Lougen skynder sig der forbi,

I den skal Fienden falde.

Och slutet blev, som vi känna att

Med döde Kroppe blef Kringen ströet,

De Ravne fik nok at äde;

Det Ungdomsblod, som her udflöd,

De Scotske Piger begräde.

Ett annat minne, som Sinclairs män efterlämnat, är en

förstärkning åt Norges flora, en växt, Sälsnepan kallad,

vilken icke lär finnas i Norge annorstädes än i den av

Skottarna genomtågade landsträckan. Denna växt, vars små vita

blommor hänga klasvis på vasslika stänglar, är olyckligt

ryktbar för sin giftiga beskaffenhet. Boskap, som ätit henne,

störtar ohjälpligt. Sitt högkvarter äger hon i ett kärr vid

Laurgård. Försöken att utrota henne hava icke lyckats. Hon

är outrotlig som arvsynden, vid vilken hon ock, om jag

minnes rätt, av doktor Wieselgren blivit liknad. Hon ingår

som en huvudsak i Tattarnas avskyvärda farmakopé, och

hennes giftiga egenskap är tillräcklig att förklara den

visshet, varmed detta spående och signande landstrykarfölje vet

att förutsäga för bönderna deras kreaturs död. Den som vill

känna Sälsnepans plats i floran och övriga egenskaper, kan

vända sig till mag. Lindeberg, som har Norges Flora på

sina fem fingrar, och om vars lycka såsom upptäckare av

nya arter, under hans Norgeresor, ryktet hade åtskilligt att

förkunna bland de lärda herrar, jag träffade i Kristiania.

Begreppet Flora associerar sig under dessa mina

aforis-tiska reseanteckningar med tanken på åkerbruk, och detta

återupplivar i mitt minne den egendomliga åker- och

ängs-vattningsmetod, som av naturförhållanden framkallats i

Gud-brandsdalen. Ur källor och perenna snösamlingar, som kunna

vara belägna en halv mil från gården, ledes vattnet från

bergen ned i dalen genom vanliga trärännor, vilka medelst

stundom mycket höga underlag av sten eller stockar erhållasin tillbörliga lutning. Från huvudrännan utgrena sig en

mängd birännor över de odlade fälten. Ej nog härmed: den

starka solhettan, som annars skulle förbränna de på sydliga

sluttningarna belägna, för solens lodrätta strålar under en

stor del av sommardagen utsatta markerna, kräver ytterligare

åtgärder. För att likmässigt över fälten samla snödrivorna,

och således likmässigt fördela deras vatten, när de smälta

om våren, äro ängarna försedda med parallella, på

obetydligt avstånd ställda gärdsgårdslinjer. Att detta bruk icke

länder skogshushållningen till fromma, vet nog

Gudbrands-dölen, men han betraktar det som en olycklig nödvändighet.

Under särdeles heta somrar äro icke heller dessa

vattnings-åtgärder tillräckliga: man måste då tillgripa den

ursprungligaste och-mest ansträngande av dem alla: att gå omkring

med käril och stänka på fältet.

Stationen Laurgård, belägen i en vild trakt vid foten av

ett bland de högsta fjällen i Norge, Rundane, och på mer

än 1.000 fots höjd över havet, har icke varit väl anskriven

hos resande. Desto angenämare blevo vi överraskade över

att nu därstädes finna ej blott den komfort, varmed en icke

alltför obillig resande bör finna sig belåten, utan någonting

ännu bättre: älskvärda människor. Beskrivningen på en så

obetydlig person som en gästgivares, torde svårligen

intressera mina läsare; men icke förty vågar jag uttala min

oförgripliga mening, att alla »mimiskt-plastiska» studier i

världen, gjordes de ock hos en Talma, skulle vara ur stånd att

förläna den ädla värdighet, som gästgivaren Jakob

Laur-gårds nobla och smidiga figur, iklädd den pittoreska

natio-naldräkten, honom omedvetet förrådde i varje den minsta

rörelse. Detta plastiska behag var blott ett annat uttryck

för samma själ, som lyste i hans fasta välvilliga blick och

hans vackra manliga anletsdrag. Att Jakob undfägnade ossmed en god supé, att han ur sin källare upphämtade ett par

buteljer madeira och därmed fyllde familjeklenoden,

silverkannan, för att låta den kretsa ibland oss, samt att han

dagen efter vår ankomst till Laurgård lastade en häst med

sängkläder och munförråd för vår räkning och följde oss

till sin avlägset belägna säter, där han under ett helt dygn

på det bästa sörjde för vår trevnad, detta är naturligtvis

drag, som ingalunda minska hans älskvärdhet uti egoistiska

resandes ögon. Men att han slutligen fastställde betalningen

för alla dessa tillrustningar så lågt, att vi endast kunde

betrakta det som ett grannlaga försök att bliva kvitt våra

tacksägelser, detta var något, vilket vi alla, med undantag av

doktorn, vår finansminister, som endast såg på kassans bästa,

måste milt ogilla. Dock nog härom, Jakob Laurgård är en

krona bland män, och därmed punktum.

*

□ PÅ LAURGÅRD SAMMANTRÄFFADE vi med tvenne

fotvandrare, vilkas första bekantskap vi hade gjort på Losnan

ombord å »Dalegudbrand»: juris studiosi H. och G., bägge

stadda på vandring till Österdalen. Dessa präktiga gossar,

typer för nordmannaynglingar, med raskt väsen och trofasta

blå ögon, hade, från Elstad räknat, ilat oss i förväg, och deras

spår träffade vi överalls i den gästvänlighet, varmed vi

emot-togos i de vid vägen belägna gårdarna, där man genom

dem blivit underrättad om vår förestående ankomst.

Återseendet firades med kvartettsång, exekverad kring en rykande

bål. Dem hade vi även att tacka för den bekantskap vi

gjorde med Laurgårdsnejdens notablaste person,

skolmästaren Hans Hansen, ur vars mun en stor del av de folksagor

blivit upptecknad, vilkas samlande gjort Asbjörnsens namn

känt i Europa. Mitt emot Laurgård ligger ett stycke fjäll,

som kallas Stenkyrkan, varifrån en vacker utsikt erbjuder sig

över nejden; Hans Hansen plägar tjäna som vägvisare åt de

resande, som vilja göra sig mödan att bestiga denna höjd.

I denna egenskap blev han nu efterskickad. Allt efter lynne

och omständigheter visar han sig ömsom i tvenne olika

skepnader: i vardagsskepnaden eller den högtidliga. Vi önskade

se honom i den förra, emedan han endast i den skulle vara

tillgänglig och meddelsam. Men ack! redan på avstånd

märkte G., som kände honom, att han hade antagit den

senare. Ett osvikligt tecken härtill var den mycket slitna

svarta helgdags- och ämbetsdräkten, som han iklätt sig,

måhända för att i främlingarnas ögon värdigt representera det

norska skolmästareståndet. I början var han också mycket

sluten, och de få ord, han yttrade, beledsagades av en

högtidlig skakning på huvudet. Medan vi klättrade upp till

Stenkyrkans tinnar, blev han likväl småningom

språksam-mare, och slutligen ryckte han oförbehållsamt fram med de

sägner, han kunde förtälja om detta ställe. Annars trivs han

bäst ibland barn, emedan dessa med uppmärksamhet lyssna

till hans historier och icke betvivla deras sanningsenlighet.

Hans Hansen är en mager gubbe mellan 60 och 70 år, med

kal hjässa, grått tillbakastruket hår och djupt liggande

mörka ögon, som stundom livligt, stundom melankoliskt

blicka omkring sig. I denna drömmande själ har Saga

funnit en vän, som med kärlek åhört och troget bevarat hennes

underbara tal. Hans språk förråder en evig strid mellan

skriftnorskan, som han lär andras barn, och

Gudbrands-dalskan, som han talar med sina egna: han börjar varje

punkt med den förra, men slutar det omedvetet med den

senare. Hans Hansen och jag skildes icke åt, förrän vi blivit

förtroliga med varandra. Han inbjöd mig till sin hydda,

som är belägen vid foten av Stenkyrkan och helt nära detkärr, där den förut omtalade Sälsnepan växer. Innanför

hyddans vardagsrum, vilket tillika tjänar som skolsal, har han

en liten kammare, prydd av hans egen hand med träsniderier

över fönstret och blomstermålningar på väggarna. Där slogo

vi oss ned och språkade förstånd med varandra. Hans Han-

»Stenkirken vid Laurgård».

sen är poet, dock endast när han är sorgsen, men den

poetiska ådran har under sådana förhållanden rikt tillfälle att

utgjuta sig hos en man, som med hustru och många barn

skall leva på 20 specier om året, vilket är skolmästarelönen

i Norge.

Dock hava brödbekymren icke kunnat nedslå honom; sin

största hjärtesorg hade han, då han för 29 år sedan

förlorade sin första hustru, modern till många och välartade

barn, som nu bygga och bo i andra nejder av dalen. Då blev

han poet för första gången och diktade under det han,

ensam med sin sorg, satt på en av Stenkyrkans vilda

klippor, ett »Farväl till min Elskede», varav jag vågar meddela

läsaren några verser, ehuru Hans Hansen först efter en

synbar strid med sig själv gav mig del av denna sitt hjärtas ut-gjutelse, helig för honom, kär för mig, men troligen

värdelös för alla andra. Det av ålder gulnade papper, varpå han

upptecknat den, hade han förvarat i en byrålåda, och han

tog och släppte det flera gånger, innan han slutligen skänkte

mig det som ett minne av vår samvaro.

Se här dessa verser:

Er du da, Hjertens Kjäre,

Fra mig nu draget hen,

Så vi i Livet mere

Ei samles kan igjen?

Du var min Roe och Gläde,

Min Tröst i mangen Nöd;

Nu må jag ene gräde:

Ak, hårde Hjertestöd!

Du var min Lyst och Längsel

Vor hele Omgangstid,

Du delte Fryd o g Trängsel

Med mig så hjerteblid.

Når Sorg som oftest vilde

Mit Mod slåe ned i Grund,

Min Smerte mon formilde

Et Ord udaf din Mund.

Bekymring, Sorg och Smerte

Var her med mig din Lod:

Men dit så fromme Hjerte

Sig ei forandre lod.

Til Gråd dig of te rörte

Mit sorgbeklämte Sind

Din Hånd så tit aflörte

Mig Tåren af min Kind.Min Tröst o g Vandrings Stötte!

Mig tit du gjorde glad.

Dit svage Legems Hytte

En ädel Sjel besad,

Så jeg, jeg måtte läre,

At jeg umuelig

Formåede at väre

Mod dig som du mod mig!

Så far då vel, min Kjäre,

Udvalgte, söde Vän!

Du dog i Ro må väre;

Du kommer ei igjen.

Af mig dit Savn begrädes;

Men du är lykkelig.

Nu tröstes du og glädes:

O! gid jeg var hos dig!

Skildra ej dessa enkla rader ett äktenskapligt förhållande,

som kunde komma mången rik man att önska sig det och

Hans Hansens fattigdom, i utbyte mot sin rikedom och —

sitt huskors?

Efter 16 års änklingsliv, sedan ungarna av första kullen

flugit ur boet, fann Hans Hansen det åter tungt att leva

allena, och Himlen skänkte honom ånyo en förträfflig

hustru, som med honom delar de kära bekymren för en ny

kull av rödkindade och friska telningar. Försynen och en

hustru kunna göra underverk med 20 speciedaler, men det

fordras i sanning, att varje skilling är välsignad, om de

skola räcka till.

Bland de sagor, Hansen berättade oss uppe på

Stenkyrkan, var även följande, som är märklig, emedan den strövar

in på ett hemlighetsfullt historiskt område och lämnar

antydningar om förhållandet mellan Norrmännens germanska

förfäder och de av dem besegrade finska urinnevånarna,

medan de bodde ibland varandra, utan att ännu hava

sammansmält till ett folk.

Sagan är följande:

I gården, som ni ser därnere, söder om Laurgård, bodde

fordomdags ett rikt hjonelag, som hade en son vid namn

Thorsten. Thorsten var en skicklig skidlöpare och renjägare.

Många hundra renar hade fallit för hans båge. Så hände

det en vinterdag, att han tog bågen och vandrade hit upp

åt Stenkyrkan och jagade på fjällslätten där borta. Hurudan

hans jaktlycka var den gången, det vet jag icke; men vad

jag vet är, att det blev snöyra och kolmörkt, då han tänkte

på hemfärden, och att han gick vilse, och slutligen alls icke

visste var han var. Det är icke roligt, bör ni veta, att gå

vilse på den obebyggda fjällslätten under natt och snöyra,

då man icke ser handen framför sig. Vinden blåser då så

kall, att hjärtat vill stelna i kroppen på en; själva vargen

kryper i skjul, men han tjuter och låter vandringsmannen

veta, att han lever. Så finnas även avgrunder, där den bäste

man kan bryta halsen av sig, när han icke vet av dem, innan

han faller i dem. Undra gör jag därför icke, om Thorsten,

så käck han var, tog till bönboken och anropade både Oden,

Thor och Freja, där han gick och vadade i snön, som blev

djupare och djupare och ville begrava honom levande.

Till slut tröttnade han att vada och vada. Han stannade

och lutade sig mot bågen och tänkte så: farväl, far och mor,

farväl, du goda fädernegård, som nu en ann’ får ärva! Men

under det han tänkte sådana och andra tankar och tyckte,

att detta var en ulvanatt, som väl kunde taga livet av den

bäste man, så blev snöyran glesare och han såg framför sigett ljus, liksom från en människoboning. Då började han

åter släpa sig igenom snön, tänkande gladare tankar, och

när han slutligen stod framför ljuset, så visste han icke, om

det var en stockvägg eller en klippa, varpå han trevade.

Men nu öppnades en dörr, och en hand fattade hans, och

han fördes in uti en stor stuga, där det var varmt och gott,

men för övrigt såg underligt ut. Eld flammade lustigt på

härden, men röken slingrade icke ut genom ett vindöga,

utan liksom genom en remna. Också voro väggarna likasom

bara berghällen, och sådant var golvet även. Men verktygen

och vapnen, vilka hängde på dessa väggar, skeno, såsom

voro de guld, och bänkarna, borden, byttorna, grytan,

bak-tråget och allt det andra voro, fast klumpiga och oformliga,

dock silverblanka. Thorsten fann nog varest han var; men,

tänkte han, bättre i natt vara hos jättefolk än därute. Nu

måste även förtäljas vad slags folk det var, som Thorsten

såg i berget. Vid härden sutto jättegubben och jättegumman;

de voro nästan klotrunda till skapnaden och voro insvepta

till öronen i pälsar, men fröso likväl, av bara ålderdom,

och kuttrade och värmde sina ofantliga händer vid brasan,

och sneglade på Thorsten, men sade för resten ingenting.

Den tredje, som fanns i berget, var jättedottern, och det

var hon, som hade fört Thorsten ditin. Jättedottern var icke

större än dalens jäntor, och Thorsten fann, att hon var

mycket dejelig. Därtill hade hon i anletet något gott och

blygt och mänskligt, så att hon alls icke liknade de gamla,

som sutto vid brasan. Jättedottern förde Thorsten fram i

rummet och bjöd honom att sitta vid bordet. Och när han

satt sig, strök hon med sina händer över hans ansikte: då

gick frosten ur hans ansikte. Därefter tryckte hon Thorstens

händer mellan sina: då gick frosten ur hans händer.

Därefter blundade hon och kysste hans mun och rodnade i sittanlete: då gick frosten ur hans kropp, men kyssen satt kvar

på Thorstens läppar och smakade som ljuvligt vin. Men

jättegubben och jättegumman, de bara kuttrade, sneglade

och tego.

Sedan detta skett, värmde jättedottern öl, hällde det i en

gyllene bägare och räckte det åt Thorsten. Denne tänkte på

trolldrycken, varmed bergfolket förvillar människors

förstånd, och han sade: »Bedrager du mig?» Jättedottern

svarade: »aldrig dig». Då drack Thorsten, ty han måste tro på

jättedotterns ögon. Men gubben och gumman bara kuttrade,

sneglade och tego.

Därefter tillagade jättedottern en renstek och tog från

silverspettet i taket en kaka, och satte denna mat för

Thorsten. Som Thorsten var hungrig, så åt han gärna. Men

medan han åt och fröjdade sig åt den goda anrättningen,

gick jättedottern längst bort i stugan, satte sig för sig själv

och suckade. Hon var sorgsen, det såg Thorsten, och han

ömkade sig över henne. Men jättegubben och jättegumman

bara kuttrade, sneglade och tego.

Nu var det sent lidet och läggdags. Jättedottern bäddade

åt gubben och gumman en säng, som var längre till bredden

än till längden, vilket behövdes, emedan gubben och

gumman voro så gott som klotrunda. De rultade då av till sängen

och lade sig mellan renfällarna; snart snarkade de, så det

ljöd i berget.

Thorsten ville nu säga något till jättedottern, och han

berättade för henne om sin släkt och sin fars gård och om

sin irrfärd under kvällen. Därefter sade Jättedottern: »du

talar intet om edra flickor i dalen. Berätta ock om dem!

Är du kanske trolovad så tala om din käres ta.»

Thorsten svarade: »jag haver ännu ingen käres ta valt;

men väljer jag en, så skall hon likna dig.» Då suckade jätte-dottern och gick att tillreda en bädd åt Thorsten. Men denne

kände sig icke sömnig, utan ville glamma med jättedottern.

»Är kanske du trolovad?» frågade han. »Nej», svarade

bergflickan; »nog tala de gamla stundligen om gossen i

Roms-dalshorn, men honom vill jag icke ha.» Men gubben och

gumman snarkade, så att det ljöd i berget.

»Kom, sätt dig vid min sida», sade Thorsten till

bergflickan, och de satte sig båda på bänken vid eldstaden, och

han fattade hennes hand. Så sutto de länge och sågo än på

varann, än i den slocknande brasan, och Thorstens hjärta

blev allt varmare, och jättedottern sänkte allt djupare sitt

huvud mot den suckande barmen. Men gubben och gumman

snarkade, så att det ljöd i berget.

Till slut sade Thorsten: »jättedotter, vill du lämna berget,

följa mig till dalen och bliva min hustru?» Vid dessa ord

mörknade jättedotterns anlete, och hon sade: »varför gäckas

du med mig? Hur ofta har en yngling från dalen äktat en

flicka från bergen ?» — »Jag gäckas icke», svarade Thorsten,

»men kanske du haver en annan kärare än mig.» — »Nej»,

svarade hon, »ty du må veta, att jag länge haver känt dig,

och att min största sorg och även största glädje varit du.

Det är jag, som drivit renarna i din väg, när du jagade här

uppe bland bergen, och aldrig har björn slagit eller varg

rivit din faders boskap, när den betat häruppe, ty jag har

för din skull vaktat den. Nog kunde jag behålla dig kvar

här i berget till evig tid, om jag det ville; men tvungen

älskog är kall älskog. Sedan du vilat dig här över natten,

skall du gå hem till din dal. Men om ett år härefter skall

du återse mig; är då din kärlek levande, vill jag bliva din

hustru; är den död, så återvänder jag till mina föräldrar.»

— Så talade jättedottern, men gubben och gumman

snarkade, så att det ljöd i berget.Nu lade sig Thorsten att sova på den bädd, som

bergflickan tillrett. Men när han vaknade, reste han sig upp ur

en snödriva, och han såg icke ett tecken av vad han sett

under natten. Himlen välvde sig klar och blå över honom,

och klipporna runt omkring voro honom välbekanta. Han

fann således lätt sin väg och vandrade hem, undrande om

det var dröm eller verklighet, det han under natten

upp-levat. Men bågen var borta, och den återfann han icke i

drivan, där han legat.

En kort tid efter denna händelse dog Thorstens fader,

och han ärvde nu fädernegården och blev en mycket ansedd

man. Underligt föreföll det för den skull alla, att han icke

friade till någon förmögen bondedotter eller såg vänligt på

någon annan flicka. Sommaren gick, och vintern kom. Då

anlände till gården en ung och mycket dejelig flicka, som

bar Thorstens båge i handen och sade, att hon funnit den

här uppe på Stenkyrkan. Ingen visste, varifrån denna jänta

var, och ingen hade tillförene sett henne. Men Thorsten tog

henne i sin tjänst och satte henne till att se om boskapen,

och denna trivdes märkvärdigt och förkovrades mycket

under hennes vård. Sedan hon tjänat ett år på gården, tog

Thorsten henne till äkta, fastän hans anförvanter häftigt

satte sig emot ett sådant giftermål. Knappt ville de komma

på bröllopet, men de kommo dock, och hej dundrande gick

det till. Bruden var fager som en ros, och allt som kunde

anmärkas, var icke annat, än att hon var en fattig och okänd

främling. Mitt under bröllopsglädjen hördes ett fasligt väsen

på vägen. Det kom slädar inf arande på gården, vilka hade

bjällror, nästan så stora som kyrkoklockor, och in rultade

stora klotrunda gubbar och gummor, ända till öronen

insvepta i pälsar, och de satte sig på bänkarna vid dörren.

Thorsten undfägnade dem väl, och var och en utav dem åtoch drack som sju. De sade intet, utan endast åto, drucko,

sneglade och tego. Men de andra bröllopsgästerna liksom

drogo sig för dem och ville icke tala med dem. Man märkte,

att det var folk från berget, och förstod nu, att bruden var

en jättedotter. Men sedan bergfolket ätit och druckit vid

pass en timma, rultade de ut och framtogo ur sina slädar

och drogo in i bröllopshuset så mycket guld och silver, att

man hisnade vid att se så mycken rikedom. Därefter skulle

de fara, men då fick en utav dem se, att hans häst förlorat

skon på ena bakbenet. Då ryckte han bakbenet från hästen,

så att denne stod på tre ben, och gick med bakbenet in i

smedjan, där han skodde det. Därefter satte han åter

bakbenet under hästen, och det satt fast, som det skulle sitta.

Sedan bar det av, och ifrån den stunden visade sig

bergfolket aldrig mera. Men Thorsten levde lycklig med sin

hustru och blev genom det guld och silver, han med henne

erhållit, den rikaste mannen i Gudbrandsdalen, och från

honom ledde många av de gamla hövdingarna sina anor. —

Och härmed slutar denna saga.

*

□ TILL HÖFDRINGSSÄTERN ovan Laurgård leder en

getstig, som kräver tvenne timmars oavbruten vandring,

innan man hinner upp till fjällslätten. Genom furu- och

granskog stiger man upp till en region, i vilken björken och

vitalen härska; de stenhopar, som där bildats genom

förvittringen, äro rikt beklädda med björnmossa, och i klyftorna

växa alar och hasselbuskar. Högre upp dominerar enbusken,

som, från dalen sett, giver bergens översta sluttningar en

mattgrön färg, liksom av tvinande gräs. Då man slutligen

hunnit fjällslätten, är det mossor och lavar, som bestämma

karaktären av hennes växtlighet. Hon vattnas av mångfaldiga

strida bäckar. Här och där på kullarna lågo ännu snödrivor,

i trots av den ovanligt varma sommaren. I öster, norr och

väster begränsas synkretsen av snöfjäll. Vinden, som blåste

över slätten, var genomträngande kall. Luften är

utomordentligt klar, varav följden blir, att det ovana ögat

bedrager sig på avstånden. En kulle, som syntes oss helt nära,

uppnådde vi först efter tre fjärdedels timmes vandring. De

små vanformade björkar, som vi någon gång upptäckte, har

en näver, som skiftar i rosenrött. Tystnaden livades blott av

bäckarnas sorl, skällkornas klockor och lärkornas kvitter. Då

vi kommit fram till människoboningar, blev vår första

omsorg att få en duglig brasa tänd på spiseln i Jakob

Laur-gårds rymliga säterstuga. Dagen var dock en solklar Julidag.

Om vintern besökes denna fjällplatå av talrika

renhjordar. De draga, i sydlig riktning, ända ned till Mjösen.

Jakten på dessa djur är lönande, men kräver vana och

ansträngning. Ryktbara ren jägare finnas i norra Gudbrandsdalen

flera. Främst ibland dem hörde jag nämnas gästgivaren på

Dombås, en vid foten av Dovre fjäll belägen station. Han

har fällt flera hundra renar. Renen uppehåller sig helst på

bergens högsta punkter, är utomordentligt skygg och har

skarpt väderkorn, så att jägaren måste närma sig honom i

den riktning, varifrån vinden blåser. Vad som förråder

renen, är det egendomliga knarrande ljudet av hans gång

och ett läte, liknande en grymtning, som han låter höra, då

han söker sina kamrater, eller då rik tillgång på renmossa

försatt honom i gott lynne. En farligare fiende än

människan har renen i den glupske vargen, som om vintern även

gästar fjällslätten, och det i stora skaror. Björnen, räven

och andra rovdjur inställa sig även, och det bellum omnium

contra omnes, som är grundlagen i djurens stat, rasar, sedan

säterfolket med sina hjordar dragit ned i dalen och vinternpå allvar inställt sig, med hej dlös grymhet på den ödsliga

slätten, vid musiken av snöfågelns genomträngande skrik,

medan den vilda Skade

med Buen på Ski,

bryter gjennem Sneeflog sin useete Sti.

Vi tillbragte en natt och en dag på Höfdringssätern, och

när vi lämnade den, medtogo vi det angenämaste minne av

dess glada och vänliga innevånare. Vi träffade jäntor

därstädes, äkta säterjäntor, som kunna leda tjuren vid hornen

och som gärna draga sin rök ur kritpipan. Men bland dessa

karlavulna, duktiga kvinnor, ammade vid naturens barm

och härdade genom ett liv av oupphörlig strid med sin

njugga amma, träffade vi även typer av den ljuvligaste

nordiska kvinnoskönhet, varelser med späda former, milda

ljusblå ögon och anletsdrag, vilkas skärhet och ädelhet icke

visade ett spår av det hårda eller lidande uttryck, som

kampen med naturen och ett rått luftstreck präglar. Vem av

oss vandringsmän kan glömma Anna Moe och Ingrid

Thor-stensdotter Rommegård? Anna träffade vi på fjällstigen;

hon återvände till dalen, emedan hon kände sig sjuk. Ingrid

överraskade vi i en grannstuga, bakande »gorån», varmed

hon ville surprinera oss. När vi följande morgon gjorde

henne vår uppvaktning, funno vi henne i den granrisade,

skurade och putsade stugan (det var nämligen Söndag)

med sin lille bror i knäet, läsande för honom ur Hans Adolf

Brorsens psalmbok. »Sådana flickor», anmärkte Jakob om

Anna och Ingrid, Ȋro i arbetet lika flinka som de andra;

men de leva sällan länge.» Också påminde deras skönhet,

så frisk den var, om graven och himlen.

Det angenäma intryck, vi erfor o av vår vistelse på

Höfdringssätern, förökades av det goda rykte, varuti densammastår för ett sedligt leverne, ett rykte, som delas av ganska

få säter-»stular» i denna bygd och av ännu färre i landet

kring Trondhiem.

Bland bekantskaper, vi gjorde häruppe, erinrar jag mig

en gammal högväxt soldat, vars säter är belägen i

grannskapet av Jakobs. Den åldrige krigaren, som hade varit med

åren 1808 och 1814, var mycket språksam och inbjöd oss,

för att glamma, till sin stuga. Bland historier, med vilka

han trakterade oss, var även följande från sista kriget med

»Svensken»:

En svensk trupp, som räknade 150 man, ryckte in i ett

pass vid Tobro. Men där passade vi på och omringade den,

och vi voro 1.200 Norrmän, så Svensken kunde icke komma

undan. Han rörde då trumman, till tecken, att han ville ge

sig fången, men vi begrepo i början icke hans mening, utan

sköto immerbadd på honom. Då var det en svensk major,

gruvligt stor och tjock, som hade varit med i 22 bataljer,

och som snarare liknade ett vilt glupande djur än en

människa. Han gick fram till översten och sade, att han ville

slå sig igenom. Försök, sade översten. Då svängde sig

majoren upp på sin häst, vilken var nästan dubbelt så hög,

som en vanlig Gudbrandsdaling, och han drog sitt svärd

och sprängde framåt. Men långt var han icke kommen, innan

han med häst och allt vände benen i vädret. Hästen hade

fått två kulor och majoren fem. Hästen var död, men

majoren levde ännu, och han ropade till oss: »Skjut ihjäl mig,

så det blir slut med ens.» Då var det en av våra, som gav

honom nådeskottet. Svår var han att se på, medan han levde,

men gruvligare, sen han var död. Hans skägg, som räckte

ned på bröstet, dröp av blod, och hans sammanpressade

käftar hade tänder, stora som ett vilddjurs. När sen den

svenske översten, som hette greve Möller (månne en histo-risk person med namnet Mörner?), gav sig fången och

avlämnade sitt svärd, sade han: »fördömt, att jag skall lämna

ett sådant vapen utan strid: det har kostat mig 300 daler».

Denna och dylika krigshistorier, redan i första

generationen bearbetade av Saga, blåstrumpan i Söqvabäck, visste den

»Hof Hövdringsätern i Säls annex Vaage

Prestegjceld, of van Gudbr andsdalen».

silverhårige Guttorm att berätta oss. Vi belönade bardens

läppar med en rulle tobak, och han emottog den med samma

tacksamhet, som Thormoder Kolbrunaskald skulle emottagit

en guldkedja.

Boskapsskötseln är, som man vet, de norska dalarnas

huvudnäring. Om sommaren måste samtliga husdjuren söka

sin föda på bergen och i skogarna; hästarna, fåren och

svinen låter man ströva så nära gården som möjligt;

hornboskapen och getterna däremot skickas varje vår upp till

fjällslätten, där varje gård har sin säter. Med dem följer då

en del av gårdens kvinnliga befolkning, för att vakta

hjordarna samt bereda ost och smör. Säterbyggningarna bestå

av en hydda för folket, stallrum för boskapen, en lada för

fodret och en bod för det mödosamt hopsamlade bränslet.

Regelbunden förbindelse mellan gården och sätern

under-hålles på det sätt, att varje vecka uppskickas till säter j än -torna proviant medelst klavhästar, som därefter hemföra

säterns produkter: ost, smör och mjölk. På senhösten

återvänder säterfolket med boskapen till gården. Att anskaffa

tillräckligt foderförråd för vintern är ett av bondens

svåraste arbeten. Får och getter fodras med björkkvistar, som

om sommaren samlas, sammanbuntas och torkas. Varhelst

på bergsluttningarna en gräsfläck finnes, där bygges ett litet

skjul till höets förvarande, och om vintern måste dessa små,

ofta avlägset belägna förråd, allt efter som behovet gör sig

kännbart, transporteras till gården.

Med vår vandring från Höfdringssätern fäster sig ett

tragiskt minne. Sällskapet förlorade nämligen på densamma en

gemensam vän, som under resan hade blivit oss alltmer kär

och slutligen nära nog oumbärlig. Vi måste lämna honom

på den vilda fjällplatån åt ett öde, på vilket jag knappt

utan bävan kan tänka — han är förmodligen redan

söndersliten av vilddjurständer. Vi hade från Höfdringssätern, i

brist på en bättre måst medtaga en gammal halvfjollig

vägvisare, som skulle föra oss till den norr om Laurgård

belägna gästgivaregården Brändhaugen. Vår lättsinnige

Bernard, vars ordning det var att bära vår ifrågavarande vän

— jag menar gnavpungen — hade, i stället för att själv

vaka över hans säkerhet, överlämnat honom åt den gamle,

skevbente, stammande, sinnesslöe ciceronen, som tappade

honom — varest det känner endast nornan. Då vi plötsligt

upptäckte hans frånvaro, började ciceronen leta efter honom

i — sina västfickor; men som han var minst halvannan aln

lång, fanns ingen förhoppning om att finna honom

därstädes. Doktorn, vilken vår förlust tycktes gå närmast till

hjärtat, befallde gubben att återvända och söka den

förlorade. Gubben lydde ogärna. Han återkom efter tvenne

timmars fruktlöst sökande med tomma händer, men fördeoss, i förargelsen över det besvär, doktorn förorsakat honom,

vilse, så att vi först efter tio timmars ytterst besvärlig

vandring eller rättare klättring, varunder mer än en komisk

olyckshändelse inträffade på de hala och fuktiga

bergstigarna, slutligen, vid midnattstiden, hunno fram till

Bränd-haugen.

På Brändhaugen bor en »storbonde», som genom

giftermål är besläktad med familjen Jerkin (d. v. s. den släkt, som

äger den vid foten av Snöhättan belägna, för alla resande

välbekanta gården och stationen Jerkin. Denna åter, liksom

dess granne, den på Dovre fjälls norra sluttning boende

familjen Kungsvold (gården Kungsvold är likaledes

station) är åter besläktad med gästgivarfolket på Toftemoen

eller familjen Tofte, som räknar sig härstamma från konung

Harald Hårfager. Hos alla dessa kongliga familjer logerar

man präktigt. De hava, liksom Europas konungahus, sina

traditionella huslagar i avseende på giftermål, arvsrätt o. s.v.,

samt handhava dem strängt. Så gamla anor som dessa

bönder hava icke ens de aristokratiska familjer i England,

Frankrike och Tyskland, vilka påstå sig härstamma från

korsriddarna. Vår äldsta svenska adel äro mot dem endast

parve-nyer. Detta hindrar icke dessa bondsläkters capita familiae

att vara ivriga demokrater på stortinget. De skilja sig för

övrigt icke, vad klädedräkt, bostäder o. s. v. beträffar, från

andra förmögna bönder. I gästgivarmor på Toftemoen funno

vi en kvinna av ädelt och intagande utseende. Hon frågade

oss ivrigt, vad man i Sverige tyckte om kung Oskar, och

hon undrade mycket, att icke »den snälla och vackra

Euge-nie» ännu hade fått sig »en man». Är det ont om prinsar,

så kunde ju, menade hon, prinsessan taga sig någon annan

än en prins till man, »ty det finnes i bygderna lika förnämt

folk som de». Vidare förtäljde gästgivarmor, att kronprin-sen för ett par år sedan hade besökt Toftemoen. Även Carl

Johan hade för många år sedan varit där. Han emottogs

av dåvarande gästgivaren och familjehuvudet med följande

hälsning: »fastän du ej är av kungligt blod, så hälsar jag

dig dock hjärtligt välkommen under en konungasons tak

och ber dig betrakta mitt hus som din egendom».

På tal om kungliga förhållanden, vill jag icke förtiga, att

jag blev storligen bedragen i mina föreställningar om de

sympatier, H. K. H. kronprinsen förvärvat i Norge. Hos

de personer av olika villkor och samhällsklasser, med vilka

jag råkade in på detta samtalsämne, fann jag dessa

sympatier vara av svalaste beskaffenhet. Jag aktar mig för att

härav draga slutsatser i avseende på sinnesstämningen hos

folket i dess helhet; jag anför det blott såsom måhända en

egendomlighet hos de enskilda subjekter, som behagade

meddela mig de tänkesätt, de i all undersåtlig vördnad hysa om

ifrågavarande höga personlighet. Att han visat sig

»folke-lig» nog att bevista den senaste konstitutionsfesten i

Kristiania, hade icke åstadkommit något omslag i dessa

personers opinion. Det är omöjligt, så resonerade de, att han

kan hysa vänliga tänkesätt mot våra fria institutioner, ehuru

han visserligen vill låta påskina sådant — då han i Sverige,

där han har friare händer, gör sig känd som avog mot även

de svagaste tendenser till ett förnuftigare och rättvisare

statsskick. Vi skulle önska, i hans erkänt öppna och manliga

karaktärs intresse, att han även här i Norge visade sig sådan

som han i hjärtat är. Vi vore alldeles icke rädda för

följderna av en sådan öppenhet. —

I Norge är prästerskapet icke ett politiskt, såsom sådant

vid riksmötena representerat stånd. De försök, det gjort att

såsom korporation tillskansa sig politisk betydelse, hava

strandat. Strömmen har gått i en alldeles motsatt riktningmot dessa strävanden. Norge, som under de första

årtiondena av sitt självständiga konstitutionella liv ännu var ett

lutherskt Spanien, tillhör nu antalet av de länder, där

samvetsfrihetens heliga grundsats vunnit erkännande. I det

storting, vilket äran av denna reform tillkommer, fanns

måhända mer än en, vars samtycke var ett offer åt det

teoretiskt riktiga, åt den förnuftsenliga principen — ett fiat

justi-tia pereat mundus — men som hyste farhågor för följden

av dess praktiska tillämpning. Men här, såsom överallt, har

det visat sig, att en eftergift åt sanningen och rättvisan

endast bär goda frukter, och att den feghet, som endast av

skygghet för det nya fasthänger vid hävdvunna oskick,

kommer på skam. Fegheten var naturligtvis icke den enda makt,

som bekämpade ifrågavarande reform; såsom faktorer i

motståndet ingingo även egennyttan och den statskyrkliga

trögheten. Talar man nu med en norsk präst eller bonde, så äro

de eniga att prisa religionsfriheten såsom riktig i principen

och välgörande i sina följder. Hitintills hava dessa visat sig

i bemödandet både hos präster och lekmän att genom bibelns

studium göra sig sadelfasta i sin lutherska bekännelse för

att kunna möta möjliga inkast mot densamma. Den

befarade judeöversvämningen har till dato icke inställt sig;

alltsedan år 1851, då landet öppnades för mosaiska

trosbe-kännare, hava summa summarum tvenne judar begagnat sig

av den åt dem medgivna rättigheten; — det står emellertid

den skuggrädde fritt att betrakta dessa två såsom

översvämningens förelöpare, utskickade att »bespeja landet». Den

norska utvandringen, som tyvärr lämnar en högst betydlig

kontingent åt Mormonerna, består av generationer,

uppfostrade under statskyrkans allenavälde, då försoffningen och

liknöjdheten för folkets religiösa uppfostran tryggt kunde

blomstra i skydd av privilegier. I allmänhet framställerNorge med sin oförmedlade övergång till konstitutionellt

statsliv, med de åtföljande fenomenerna av uppfriskat

na-tionalmedvetande, nyväckt kommunalanda och kraftfulla

ansträngningar både på det andliga och materiella området,

den mest slående dementi åt den politiska skola, som kallar

sig den historiska.

*

□ OM (VILKET JAG BETVIVLAR) det finnes någon

tråd i min reseskildring, så vill jag här, då omständigheterna

nödga mig avsluta den, upptaga ifrågavarande tråd, därvid

väljande såsom utgångspunkt stationen Dombås, belägen vid

foten av Dovre fjäll. Vid Dombås delar sig vägen i tvenne

armar, av vilka den högra leder upp till Jerkin och

Snö-hättan, den vänstra genom Lessö-skogen till Romsdalen. De

flesta resande välja den förra, ty det är dock något att hava

bestigit en så ryktbar fjälltopp som Snöhättan; vi däremot

valde icke förty vägen till vänster, ty vi föredrogo

Roms-dalens härlighet framför Snöhättans ödsliga storhet. De

första två till tre milen, man tillryggalägger, då man efter

att hava lämnat Dombås, nalkas Dovres högslätt i denna

riktning, leder genom ett landskap av bördigt och leende

utseende. Ett stycke norr om denna station börjar Lessö

Vand, en av Lougen gen omfluten, holmrik insjö, mot

vilken bergen å ömse sidor nedstiga i milda sluttningar,

betäckta med åkrar, ängar och skogsdungar, för att närmast

stranden bilda än romantiska kullar, än långt utskjutande,

med löv- och barrträd prydda uddar. Vägen går än ned i

dalen; än stiger den upp för de höjder, som i öster begränsa

dalen, och skänker då en vidsträckt utsikt över denna och

dess sidodälder, i vilka stundom betydande älvar ila hän att

förena sig med Lougen. Då man hunnit den höjd, på

vilken Lessö kyrka är belägen, börjar landskapet antaga en

dystrare, enformigare och fattigare karaktär. Nämnda kyrka

är bekant för sin altarprydnad, ett träsnideriarbete i

jätteskala, där i ramar av yppigt lövverk tavlor ur den Heliga

Skrift äro framställda genom grupper av fristående figurer.

Dessa figurer äro lika barbariska, som det omgivande

lövverket är smakfullt; det hela är ett märkvärdigt prov på

norskt träsnideri och på en ihärdighet, värdig medeltidens

träsnidare. Artistens namn, Jakob Bersvensen Klyestad,

finnes, jämte årtalet 1749, anbragt på hans verk.

På andra sidan Lessö kyrka ligger stationen Holset. På

detta anspråkslösa ställe tillbragte vi natten till den 7 Juli.

Morgonen var så kall som den bistraste vintermorgon.

Doktorn förkylde sig och vandrade därefter i päls, tills vi hunnit

ned i Romsdalen. I trakten av Holset slutar Lessö Vand,

och man inträder i den vidsträckta Lessöskogen, vars

dunkelgröna massor å ömse sidor uppstiga mot snöbetäckta höjder.

Här och där visa dessa höjder spår av laviners framfart.

Vägen är sandig och tung, marken sparsamt beväxt med

mossor och ris, skogen består av tvinande och dvärgartade

barrträd, vilkas åldriga och gubbaktiga utseende ökas av det

ljusgröna mosskägg, som betäcker deras stammar och

grenar. Klipporna prydas av en ljusbrun levermossa, som gör,

att de på avstånd hava ett järnmalmhaltigt utseende. Den

enda människa vi under en dags vandring mötte häruppe,

var en gråskäggig trasig vandringsman, som språkade oss an

på Franska och Tyska. Han var bokbindaregesäll och ärnade

sig till Trondhjem. Han beklagade djupt sitt olyckliga öde

att på gamla dagar nödgas föra ett kringflackande liv och

glömde icke upplysa oss, att han hade bättre kläder i sin

ränsel. Förmodligen tillhörde han det numera betydligt

glesnade släkte av yrkessvenner, som oupphörligt resa på sin

profession, men aldrig arbeta i densamma.

Lessöskogen har i forna tider haft ett helt annat utseende

än nu; dess bortgångna generationer hava bestått av höga,

väldiga granar och tallar. Släktet har sedan dess deklinerat

och synes nu knappt mäktigt att fortplanta sig. Man ser

endast få unga träd, och dessa hava vanligen redan ett

van-skapligt utseende. Men i de mossar, som finnas häruppe,

träffas ofta stubbar av mäktiga dimensioner, som vittna om

en högre växtkraft i förflutna tider. Dylika lämningar efter

en kraftigare vegetation finner man till och med, där nu

icke mer ett barrträd kan trivas. På enskilda bergtinnar ser

man glesa grupper av stora åldriga tallar; men något ungt

träd uppspirar icke vid deras sidor, och på sådana ställen

lyckas det icke ens att genom såning uppdraga unga plantor.

Detta antyder på en försämring i klimatet,- och en

försämring, som med hastiga steg fortgått intill senare tider.

Källan till denna kan endast finnas i en förändring av

riktningen hos golfströmmen. Golfströmmen utgör

huvudfaktorn i de naturförhållanden, som bilda Norges klimat, och

honom har Norge att tacka för ett luftstreck, vars blidhet,

och en växtlighet, vars rikedom utgör en märkvärdig

kontrast till de under samma breddgrad belägna asiatiska och

amerikanska ländernas eviga snö. Det är en förändring i

golfströmmens riktning som förvandlat det fordom med skäl

så kallade Grönland till det hemska ogästvänliga land, som

det nu är. Förlorar Norge sin »Malström», så är det självt

förlorat. Ingen tanke är kraftigare än denna i stånd att

påminna om det beroende, i vilket människosläktets och dess

särskilda folkslags kultur står av naturlagarna. Om en

perio-dicitet i de telluriska och fysikaliska förhållanden, som

bestämma golfströmmens riktning, komme denna att avlägsna

sig från Skandinaviens västkust, så vore inga mänskliga

ansträngningar i stånd att hämma följderna härav. Fjordarna,

som nu sällan tillfrysa, skulle uppfyllas med is; havsdjupens

härskaror, som skänka mer än hälften av Norges

befolkning dess uppehälle, skulle söka andra stränder, de

saftgröna ängarna, de vackra björk- och alskogarna skulle

försvinna och med dem den åkerbrukande och boskapsägande

befolkningen, tills slutligen de nomadiserande Lapparna

betade sina renar kring ruinerna av det unga Athén, som nu

blomstrar vid Kristianiafjorden, och om vars forna tillvaro

måhända endast några joniska pelare, spökande bland

snödrivorna, då skulle bära vittnesbörd.

Närmaste station på andra sidan Holet är Lessö järnverk,

belägen vid »Lessö järnverks Vand», en liten vattensamling,

märkvärdig, emedan Lougen och Rauman här hava sina

källor, den förra flytande i sydlig riktning genom

Gudbrands-dalen, den senare i nordlig genom Romsdalen. Stationshuset

är en gammal, av ålder svartnad, solid träbyggnad med tre

stora järn vädersflöjlar på taket. Dess inre bär spår av en

förbleknad lyx. Också var det boställe för

järnverksdirek-tören, den tid då gruvarbete här bedrevs. Verket nedlades

år 1812, sedan det drivits i halvtannat århundrade. I

grannskapet av stationen befinner sig ruinen av en masugn. Från

Lessö räknat börjar man åter stiga nedför, tills man på

andra sidan om stationen Nystuen inträder i Romsdalen.

Men vid tanken på denna obeskrivligt härliga,

högromantiska och vilda dal, samt på de många intressanta företeelser,

som här mötte våra blickar, känner jag ett beslut, som jag

länge hyst, plötsligt mogna. Jag fruktar, att jag alltför länge

frestat läsarens tålamod, och misstänker, att min torftiga

skildring aldrig skall få ett slut, om jag icke med våld

avklipper dess livslängd, innan jag hunnit ned i Romsdalen.Jag stannar således vid det vägmärke, som förkunnar oss:

»Här börjar Romsdalen»; och med en avskedsblick åt den

härlighet, som utbreder sig framför mig, och som, i få ord

sagt, består i en gudomligt-konstnärlig gruppering och

blandning av följande element: skyhöga fjäll, gröna ängar, mörka

barrskogar, vilda branter, svindlande avgrunder, vattenfall

till höger och vattenfall till vänster, nedstörtande från

oerhörda lodräta bergväggar och fyllande nejden med ett dån

som av åskan — efter denna avskedsblick bjuder jag läsaren

farväl.

Eller — varför icke ett jättesprång hän över dalen till

den lilla blomsterälskande, gästvänliga staden Molde? Vi

sänka oss ned på en höjd, helt nära staden, bredvid dess

vackra kyrkogård. Aftonen är inne. Solen nalkas havet.

Kusten, på vilken vi befinna oss, sänker sig till en

långslut-tande idyllisk strand, där, omgiven av lundar, Molde

speglar sina röda tak och vita hus i Romsdalsfjorden.

Vattenspegeln inneslutes i en halvkrets av höga, fantastiskt

formade berg, uppstigande med sina kammar, tinnar och

spetsar bakom varandra, skiftande i alla nyanser av blått, och

just på ett avstånd, som gör deras massor överskådliga, utan

att minska deras majestät. Snö betäcker deras toppar och

fyller deras remnor, så att dessa, stundom underbart

regelbundna, bilda långa, uppifrån nedåt jämnlöpande,

silver-glänsande strimmor. Resen bland dessa berg är

Romsdals-horn; det liknar en sammanstörtad götisk jättekyrka, som

ännu i sina ruiner påminner om de ursprungliga formerna

och ingenting förlorat av sin himmelsstormande djärvhet.

Halvkretsen brytes på tvenne ställen, lämnar i öster en

utsikt över fjorden och öppnar i väster ett pass till havet med

fri synrand, solförgyllda böljor, och ljusa skyar kring

midjorna av de klippor, som utgöra förposter mot havets stor-stormar. Bassinen är beströdd med höga klippöar och låga,

långsträckta, skogprydda skär, mellan vilka några fiskarbåtar

gunga.

»Trolltinderne».

Solen står vid horisonten. Tavlan får en varm, blekröd

belysning. Skuggorna skrida från stranden, där vi stå, med

sakta steg över vattenytan, nå skär efter skär, segel efter

segel, hinna bergens fot och närma sig omärkligt deras

toppar. De likna icke skuggor, utan magiska dimmor, som

utbreda sig över det drömmande landskapet och ljuvt

sammansmälta dess färger och linjer. Lundarna på skären mörkna

tillika med sina spegelbilder i vattnet. Alla konturer dallra

i dagrarnas och skuggornas tysta strid; alla föremål synas

höja sig, för att ännu en gång få rodna i solens sken. Och

medan tavlan småningom mörknar, vila ännu bergtopparnas

snöfält i blekröd belysning, endast härigenom urskiljbara

från himlens matta bakgrund. Intet missljud stör denna

naturens högtidsstund. Endast ett vattenfall sorlar i

grannskapet. Men ett värdigt staffage till denna tavla är det liv,

som förnimmes på den lilla kyrkogården. När blicken,

drucken av nejdens i kvällen händöende skönhet, återvänder

från sin utflykt och riktas på tavlans förgrund,

kyrkogården, se vi Moldes blomstrande barnaskara nalkas med

korgar fulla av blommor. Det är Lördag, och ingen Lördag

under sommaren försummar stadens ungdom att smycka sina

kära hädangångnas gravar med buketter och kransar. Det

är en fest i sitt slag och en skön fest, i vars mitt jag gärna

dröjer — och nedlägger pennan.

EFTERSKRIFT

□ VIKTOR RYDBERGS skildring av sin färd i Norge

sommaren 1858 publicerades i Göteborgs Nyare Handels- och

Sjöfartstidning samma år. Det första avsnittet var infört

den 21 augusti under rubriken »En liten vandring i Norge.

(I bref till M...x...n.)» och betecknades med en romersk

etta. Kapitel II följde några dagar senare och rubriken hade

då ändrats till »En vandring i Norge», vilken blev stående

i fortsättningen. Även det tredje i tidningen införda avsnittet

betecknades med en romersk tvåa, men därefter upphörde

kapitelindelningen i denna form. I stället införde författaren,

efter att ha avslutat sin skildring av zigenarna, en kursiverad

innehållsöversikt före vart och ett av de följande avsnitten.

Men också denna rubriceringsform övergavs, innan han med

en hastig vändning lät sin resebeskrivning sluta i numret för

den 27 november. Där satte han för första gången ut sin

signatur: V. R.

Det har synts utgivarna överflödigt att medtaga dessa

varierande rubriceringar, då skildringen av Norgeresan

härmed för första gången publiceras i bokform.

Ifråga om den språkliga dräkten har originalet följts så

troget som möjligt. Några uppenbara tryckfel har rättats, och

nystavning har genomförts, men författarens bruk av stor

begynnelsebokstav har bibehållits liksom stavningen av

norska namn och enstaka andra egenheter i ortografiskt

avseende. Med en viss tvekan har också Rydbergs transkription

av norskan i t. ex. några diktcitat fått stå kvar, ehuru den

måhända delvis får tillskrivas tidningsofficinens brist på

lämpliga typer.

Vår strävan har varit att göra texten lättillgänglig för en

nutida läsare men samtidigt bevara den personliga egenarten

och något av den tidsdoft som kommer fram i ortografin.

Under färden medförde Rydberg en anteckningsbok, som

nu förvaras i Kungl. Biblioteket. I den tecknade han sig till

minnes vad han såg och hörde, och där ritade han av

byggnader, landskapsutsikter, möbler och redskapsdetaljer,

reskamraterna och några av de personer han mötte, allt i blyerts.

Mera för kuriositetens skull än på grund av konstnärligt

värde har en del av dessa teckningar återgivits i texten.

Av allt att döma har denna anteckningsbok legat till

huvudsaklig grund för utredigeringen av texten, sådan den

föreligger i Handelstidningen. Sannolikt utförde Rydberg

den kort efter sin återkomst till Göteborg. Underrubriken

till det första avsnittet: »I bref till M...x...n.», kan tyda

på att han också haft tillgång till brev som han sänt en av

sina umgängesvänner i Göteborg, Maximilian Axelson. Några

spår av brevformen är emellertid knappast märkbara, även

om framställningen till stor del är hållen i en kåserande och

anekdotisk ton, och inte heller apostroferas »M...x...n»

i fortsättningen. Det relativt långa kapitlet om zigenarna hör

säkert till det som har tillkommit i efterhand. Det bygger,

såsom framgår av texten, till stor del på Eilert Sundts bok

om »Fantefolket», och att Rydberg ägnade dem så stort

utrymme här, sammanhänger som Karl Warburg påpekar i sin

Rydbergsbiografi, med tillkomsten av Singoalla året förut.

I kapitlet om gymnastiken framträder ett annat av Rydbergs

mångskiftande intressen vid denna tid. Över huvud taget

ventilerar han under skildringens gång åtskilliga av de

problem som sysselsatte honom själv och samtiden, låt vara att

det mestadels sker i en snabb och lätt form. På allvaret i

hans uttalanden kan man likväl inte ta miste.

Warburg uppger med ledning av ett brev från Rydberg

i december 1858, att denne skulle ha haft för avsikt att

publicera sin reseskildring i bokform under titeln »En

vandring i Gudbrandsdalen och Romsdalen». Den skulle till och

med ha varit färdig att snart lämna pressen. Att Rydberg

umgåtts med tanken på en bok finns det en del som tyder

på, t. ex. de olika försöken att samla kapitlen under

rubriker. Däremot förefaller det osannolikt, att han skulle ha

hunnit färdigställa ett slutgiltigt och mera omfattande

manuskript till den påtänkta boken. Det plötsliga avbrottet i

skildringen kan tolkas på två sätt. Han kan av andra och mera

överhängande göromål som tidningsman ha nödgats sätta

punkt förr än han tänkt. Han kan också ha velat spara sina

upplevelser under den senare delen av resan, för att boken

skulle få något av nyhetens behag. Det bestämda uttalandet

i decemberbrevet, alltså efter det att publiceringen i

tidningen avbrutits, tyder snarast på att underhandlingar om

förlaget förts till en viss punkt. En huvudorsak till att planen

inte förverkligades var sannolikt, att Rydberg vid den tiden

blev fullt upptagen med den nya följetong som han lovat

Handelstidningens läsare, Den siste Athenaren, vilken

började publiceras där den 5 februari 1859.

Till slut må efter Warburg meddelas några upplysningar

om de reskamrater som åtföljde Rydberg i Norge. Den tyske

doktorn, som han tydligen haft ett alldeles särskilt nöje av

att porträttera, ett nöje som läsaren delar till fullo, hette

Kleinschmidt och var lärare i tyska vid Göteborgs realgymnasium.

Den endast i förbigående nämnde svensken nummer

två var Rydbergs vän sedan Lundaåren, sedermera rektorn

och folkskoleinspektören Carl Leidesdorff. Den finländske

kandidaten hette Ferdinand Boisman och den franske studenten

Bernard Fleury. Denne lär ha gripits av »en svärmisk,

olycklig kärlek till en svensk dam», skildrad av Calla

Curman i novellen »En af de få» i Ord och Bild 1897.

Återkommen till sitt hemland, där han blev fabrikant,

upprätthöll han vänskapen och korrespondensen med Viktor

Rydberg, vars porträtt han hade över sin bokhylla, och bevarade

in i det sista sin kärlek till Sverige, »sina ungdomsdrömmars

land», och dess skalder. Han avled samma år som Rydberg.

Det kan tilläggas att Warburg anser Norgeresan betydelsefull

för Rydbergs utveckling. Han slutar sitt utförliga referat

av resebeskrivningen med följande ord:

»Viktor Rydberg var ingen ökensjäl, och illa skulle man

känna hans lynne, om man ej antoge, att just under dessa

vandringar i naturen hans fantasi arbetat med dikter i vers

eller prosa — kända eller ofödda. Särskilt torde under dessa

strövtåg i Norges bygder ’Den siste Athenarens’ olika

skepnader och händelser tagit allt fastare form i hans sinne för

att kort efter hemkomsten fästas på papperet.»

Slutligen bör tilläggas, att Sven Lönborg skrivit en

intressant uppsats om Rydbergs resa i Norge, tryckt i Föreningen

Nordens kalender för 1935, sid. 187 och följande, där bl. a.

en del utdrag ur den ovan nämnda anteckningsboken lämnas.

Th. N.