En svenska i Amerika. Erfarenhet och hugkomst ifrån sex år i de Förenta staterna af -m-n-

ei svimj i himu

EBfARENHET « IKWSI

IFRÅN , ,

SEX ÅR I DE FÖRENTA STATERNA

AF

-m~n-

År 1850 lemnade jag Sverige för att i sälskap med

några af mig aktade och älskade personer gå till

Nord-Amerikas södra Förenta Stater. Ännu i sista

stunden sade en af de många vänner, som följde

mig till det amerikanska fartyget: ”men hvad skall

du då i Amerika att göra!” Sjelf hade jag gjort mig

samma fråga, utan att kunna besvara den mera

inför mig sjelf än inför min vän. Jag kände dock,

att jag var på rätta vägar stadd, ty själ och sinne

jublade nästan på förhand vid aningen om ett friare

och rikare fält för sin utveckling. Som dessa blad

ingalunda äro ämnade till en fullständig resejournal,

utan endast som utkast öfver de 6 år jag tillbringade

i Förenta Staterna, vill jag ej månad för månad

följa tilldragelserna, utan fritt berätta händelserna,

såsom de framkomma för mitt minne.

Skeppet gick med jemn fart, endast ett dygn

uppehöllos vi i Köpenhamn, hvilken tid naturligtvis

tillbringades med att se stadens konstverk eller

märkvärdigheter; i sanning stora och beundransvärda!

men som de äro af så mången skicklig penna beskrifna

och af så många af mina landsmän sjelfva

beskådade, vill jag ej uppehålla mig vid dem, endast

nämna, att näst en hänförande och skön natur har

intet på mig gjort det intryck, som åsynen af

Wår-Fru-kyrkan. Huru gripes man ej vid inträdet i den

af helig vördnad för konsten och konstens konung

Thorvaldsen! Man känner skaparens storhet djupast

vid tanken på allt det snille och den förmåga Han

nedlaggt i en sådan menniskosjäl. — Nicanders så

skönt besjungna Kyrkogård, ”Hvilken paradisisk stad

af grifter” &c. fick jag dock ej se — tiden var för

kort. Efter vår korta utflygt återvände vi ej till

fartyget utan en viss vämjelse och fruktan. Tiden

på land hade varit oss så behaglig. God vind blåste

dock andra morgonen och vi framdansade 6 mil i

timman; snart kommo dock flera veckor af obehag,

sjösjuka natt och dag, vämjelse och leda vid mat

och dock hungriga och längtande efter hvad man ej

kunde få! Af ingen sjuka försvinner dock minnet så

fort, som efter sjösjuka.

Den sednare månaden på hafvet försonade oss

helt och hållet med det; nästan hela färden öfver

Atlanten, var för oss som en ständig fest; friska och

förhoppningsfulla helsade vi åter lifvet! Ständigt sittande

på däck, sydde vi t. o. m. de finaste broderier, ehuru

vi stundom voro ”fastsurrade” för att ej ramla emot

hvarandra eller sönderslitas. En veritabel stormdag

öfverträffade dock allt annat i hemsk skönhet. Skeppet

gjorde ej hvad man kallar hafveri, ehuru en liten

bit af stormasten gick af. De fradgande vågorna

gingo så höga; ett förfärligt, rätt söderländskt regn

och en åska, otänkbar i Norden, fullbordade det

hela. Jag stod i kajutsdörren betagen, häpen, men

fullkomligt orädd. Det ligger under stormen något

i sjelfva luften, som stämmer sinnet så friskt och

modigt; sjömännen få då nytt lif; då känna de

sig först i sitt rätta element och sjunga sina gladaste

visor.

Sång, musik och uppfriskande hafsbad saknade

vi ej heller. Det stora och fängslande af en

sommar-sjöresa öfver vida främmande haf kan ej med

pennan återgifvas och likväl — hvilken längtan

efter resans mål, efter land! Aldrig glömmer jag den

första underrättelsen derom och med hvilken känsla

jag åter satte foten på jorden! Så voro vi då

verkeligen i Amerika, efter en resa af 2 månader och 4

dagar. Tiden hade flygit fram. Vi landade den 20

December i Savannah. (Georgia.) En utmärkt

hygglig amerikanare, som i Sverige hade gjort bekantskap

med mitt ressälskap, hemtade oss genast i en

vacker vagn för att låta oss få en flygtig öfversigt

af staden och flygtig var den i sanning, ty jag

minnes ej mera, än att gatorna voro som våra sämsta

landsvägar och att de läckraste frukter öfver allt

frestade våra blickar. Nectarn i Vallhalla kunde ej

smaka gudarna bättre än de drufvor och äpplen

med hvilka vår artige amerikanare undfägnade oss.

Hvad som dock mera än någonting annat fäste

våra förvånade blickar, var den mängd af skrattande,

välklädda slafvar af båda könen, som öfverallt

mötte oss och tycktes finna vårt språk och vår

klädsel förunderlig och narraktig. Jag som alla andra

svenskar hade föreställt mig dem högst olyckliga;

men med glad öfverraskning hörde jag dessa friska

skrattsalfvor och såg dessa af glädje strålande

anleten, som till yttermera visso af sin yra fröjd visade

tvenne rader af hvita bländande tänder.

Vi lemnade Savannah samma dag på qvällen

och gingo med en elegant ångbåt till Charleston

(södra Carolina), der vi väntades och emottogos af

älskliga landsmän, hr Hjalm. H. och hans fru, född

H—g. De timmar vi tillbragte tillsammans i deras

täcka, gästvänliga hem, stå oförgätliga för mitt minne.

Med smak och hjertats fina aningsförmåga till

uppfyllandet af våra outtalade önskningar hade de

anordnat allt till vår fägnad och välbefinnande.

Endast den som, såsom vi, hade i mer än tvenne

månader lefvat emellan himmelen och vattnet kan fatta

hvad den första måltiden på fast jord ibland goda

vänner skulle smaka — att få färsk mat, friskt

vatten, saftiga frukter och få inandas lefvande blomsters

vällukter! Jag måste tillstå, att vi voro nästan glupska.

Skämtet, skrattet och den glada rent svenska

yran blandade jag med tåren (Gud allena vet från

hvilken källa, men — jag hoppas det var från

tacksamhetens); rörda och lyckliga kände vi oss

alla!

Både Savannah och Charleston voro stora, ganska

vackra städer, lifliga och välförsedda med allt.

Savannah allena sades mig lär haft lika stor sjöfart

som hela Sverige och egde ångfartyg, som kunde

rymma 1,500 personer. Allt, såväl lyxartiklar, som

nyttiga saker funnos i stor rikedom.

Amerikanarn är känd, att ej vilja visa förundran

öfver något, men — de kunde dock ej emotstå

att visa sin nyfikenhet vid åsynen af oss alla

svenskar. Isynnerhet då vi sittande på däck arbetade

på våra ovanligt fina och vackra virkningar.

Hvarhelst, vi foro fram, var det lika! Vi uppehöllo

oss denna gång helt kort i Charleston, ty redan efter

tvenne dagar foro vi på jernvägen till Columbia

(södra Carolinas hufvudstad). Det var genom sin nyhet

för oss ett stort nöje. Jag satt beqvämt, omgifven

af lika intresserade personer; samt icke allenast mitt

knä fullt med de utsöktaste frukter, helt och hållet

nya för mina ögon och smakorganer, utan äfven

midt i December, besinna det, händerna fulla med

törnrosor af sällspord skönhet, vexta på kalljord! Hvad

kunde man önska mera? Vi voro i den vagnen der

vi alla suto omkring 50 personer, utan att den ena

på minsta vis generade den andra. De amerikanska

jernvägarna skilja sig från våra svenska

derigenom, att de äro större och ej öppna på sidorna

utan på ena ändan; derigenom behöfver man ej vara

instängd och ej heller någon fara underkastad i

anseende till passagerarnes oförsigtighet. Fördelen af

dessa större vagnar visa sig äfven deruti, att för

alla de resande fruntimren kunde ett toilette-rum

med dess alla beqvämligheter vara tillräckligt, då

deremot i andra länder (som jag hört) der jernvagnarna

äro indelta i klasser, finnes inga dylika

beqvämligheter, utan der en qvinna, i händelse af

sjukdom, eller dylikt, känner sig på det högsta olycklig

i följd af denna brist. Visserligen invändes att

sällskapet på det viset blifver mycket blandadt, men, det

är ej så alldeles händelsen; för det första finnes det

i Amerika alltid ett tillfälle för den mindre bemedlade,

att gå med de jernvagnar, som föra packgods

och hvilka äfven hafva flera säten för passagerare;

för det andra har man tillfälle att bland alla dessa

32 sammetsklädda soffor välja hvarhelst man behagar

sitt tillhåll. Skulle man vara missbelåten med

sin granne, så kan man byta om så ofta man behagar,

hvilket går ganska lätt emedan det är soffa vid

soffa på ömse sidor. Dessutom veta vi nog alla, att

det minsann ej alltid är det bästa sälskap eller det

hederligaste hjerta i den person, som har den fullaste

plånboken och som placerar sig i den första

klassens vagnar. Under den heta tiden finnes alltid

i de Förenta Staternas jernvagnar isvatten och

glace att tillgå; det första gratis, det andra för

endast 5 cent. Vid hvarje soffa finnes ett fönster,

som går an att öppna eller tillsluta, med sina gröna

spjel-jalusier. Det hela är utsökt elegant.

Efter en dags vistelse i Columbia fortsatte vi

vår resa till Winnsboro hvarest min värderika

landsmanninna och behagliga res-sälskap sammanträffade

med sin man, som redan ett år förut lemnade

Sverige. De ädla och goda makarnas möte var skönt

att åse! Jag kände med dem, och det blef i följd

deraf äfven för mig en högtidsdag! Om denne man,

ryttm. H., skulle jag kunna skrifva hela blad. Hans

öden, hans olyckor, oaktadt hans godhet, gripa mig

djupt in i själen. Jag känner ganska väl hans fel

och förbrytelse, men jag tvekar dock ej att säga, att

han förtjenade en god och ädel maka, (hvilket han

äfven hade) som lindrade hans smärta, nedkallade

frid i hans själ och skingrade hvarje dystert moln

på hans panna. Jag skulle velat att hvarje

belackare af ryttm. H., som trott honom följa en

länge beräknad plan och att han i ”Amerika njöt af

sin på andras bekostnad medhafda egendom” skulle

kunnat sett honom i sitt familjelif och den möda

han redan på första året hade att förvärfva så mycket

penningar, som var behöfligt för de sinas underhåll

och husliga utgifter. Att höra beskrifningen på hans

själs lidande under det första året isynnerhet, var

gripande! I hvarje ord uttalade sig en oändelig

hemlängtan och missbelåtenhet med Amerika, som

nästan gränsade till en fix idé.

Som jernvagnen den tiden ej sträckte sig

längre än till Winnsboro hade vi att färdas i vanliga

vagnar de hundra milen, som återstodo till vårt

blifvande hem. Men, min Gud! hvilka vägar! i ordets

fullaste betydelse halsbrytande. Södra Carolinen har

ej begrepp om något sådant, som vägars

vidmakthållande. Om ett träd blåser ned tvärt öfver

vägen (hvilket mycket ofta händer) så tages en half

mils omkrets i skogen heldre, än att de närboende

ikläda sig skyldigheten att underhålla vägen.

Okunniga, som vi alla voro, om det så plötsligt

omvexlande klimatet i Amerika, hade vi, dömande

efter väderleken då vi lemnade Charleston, klädt oss

såsom om sommaren i Sverige, ehuru det var i Januari.

Tunna skor och strumpor — inga kappor etc., allt

dylikt, ansedt såsom öfverflödigt för ett sådant

”gudaklimat,” hade lemnats qvar i de långsamt

framskridande packvagnarna. Stela af köld måste vi

emellanåt gå ut och värma oss vid de i skogen

uppgjorda stockeldarna. Då middagssolen upptinade

våra stela och förfrusna lemmar, funno vi det hela

fullkomligt romantiskt och ombytet af det lif vi

fordom fört så bjert att vi stundom skrattade ända till

dårskap! Vi tillbringade nära 4 dygn på denna

väg och väl behöfdes våra friska glada lynnen, och

våra genom hafsbad stärkta kroppar, för att utan

knot utstå alla större och mindre obehagligheter.

Jag vill öfverhoppa de tvenne första dagsresorna och

stanna (med en något vidlöftigare beskrifning vid

sjelfva julaftonen). I en ny vacker vagn med

präktiga hästar, sutto vi fyra fruntimmer. (Ryttm. H.

och hans son på kuskbocken). Efter kommo en

hel rad med sämre vagnar med två och tre par

mulåsnor, som drogo det svenska folket och deras saker.

(Alla mulåsnorna på Amerikas landtmannavis med

bjellror och granna fladdrande lappar öfver allt på

seldonen). Sålunda utrustade, kommo vi mot

middagstiden fram till en liten koja, belägen midt i

skogen;, derutanför gjordes efter landets sed en

stockeld vid hvilken man bakade maisbröd, bräckte fläsk,

stekte kastanier och kokade kaffe åt hela sällskapet;

det var i sanning pitoreskt med sin omgifning

af svarta springande negerbarn, påfoglar, kalkoner,

getter, perlhöns, bulldogs (en sorts hundar) samt

amerikanska män, qvinnor och barn, alla af nyfikenhet

samlade omkring oss och lyssnade till vårt ”obegripliga”

språk. Det hade i sanning varit en tafla att

måla af, att se oss midt i December, sittande på

bara marken med friska, på kall jord plockade gröna

qvistar i händerna, bland denna samling stod den

svenska dalkarlen i skinnpels och spelade på sin fiol.

En af mina landsmaninnor gjorde, hvart vi kommo,

rigtigt uppseende genom sitt intagande utseende

och jag får lof att berätta något rätt lustigt om mig

sjelf: jag hade till skyddande af min vackra, fina

hatt, påtagit en hvit spetsvoile, ej anande, att det

i amerikanarnas ögon stämplade mig som en ”brud,”

emedan i deras land, endast fruntimmer, som nyss

blifvit gifta, bruka denna blygsamma betäckning för

ansigtet. Öfver allt der jag framfor hörde jag de

då för mig obegripliga orden ”look at the bride,

look at the bride” (se bruden, se bruden), mer än en

gång har jag sedan fått mig ett godt skratt deråt.

Vi hade ej länge varit framkomna till vår

bestämmelseort (ett vackert jernbruk) förr än det från

Sverge medförda arbetsfolket började (såväl män

som qvinnor) göra oss mycken förtret och bekymmer:

Förgäfves var deras herres goda lämpor; förgäfves

nyttan af våra gemensamma andaktsstunder. Förgäfves

hans frus och allas våra vänliga bemötanden. Förgäfves

varningar, förmaningar och hotelser. Mer än sorgligt

var att se huru de hastade till sitt förderf; dryckenskap

och slagsmål på männernas sida, olydnad och lättja

på qvinnornas, hörde till ordningen för dagen. Alla

trodde sig vara i ett land der friheten är obegränsad

och ”tjenaren lika god, som sin herre”.

Jag råder i följd af ofvanstående hvar och en

som emigrerar, att aldrig taga med sig tjenande

landsmän. Det är ett stort, ehuru lätt begripligt

misstag. Hvilken europé har ej afsky för att hafva

slafvar till sina tjenare? Dock med hvilka olika ögon

betraktar man ej detta sedan man blifvit införlifvad

med amerikanarnas seder och bruk och fått några

år inandas deras hemluft! Mer än en gång önskade

jag under min sexåriga vistelse i Förenta Staterna

att sådan sannt christlig anda af förtroende och

beskydd skulle i Sverige råda emellan husbonde och

tjenare, som här, emellan den förstnämnde och slafven.

Och så skulle helt visst hvar och en hafva

tänkt, som ej lik somliga män eller qvinnor

rest ifrån stat till stat, utan att gifva mer än en

flygtig blick åt sjelfva folket; utan såsom vi lefvat

och om jag så får säga, lidit med familjerna.

Frukter af alla möjliga slag funnos i ”hemmet!”

En ymnighet af vilda äpplen, större och bättre

än jag någonsin i Sverige hade ätit dem, till

smaken liknande de franska renetterna. Ännu suto

persicor på träden, som ej blifvit skördade i anseende

till dess ymnighet förliden höst; med kastanier och

saftiga frukter af många slag gödde man

”fyrfotorna.”

En rätt af grofmalen mais var bland de inhemska

rätterna vår favoritföda. Allt skulle hafva

varit till vår fullkomliga belåtenhet om vi ej frusit

så förfärligt, isynnerhet om nätterna. Dygnet om

var det eld i spisarna, det förslog dock ej, ty de

illa byggda ”sommarhusen” med stora jättespisar

utan spjäll kunde ej bibehålla någon värme.

Redan en dagsresa från Charleston började den

milda luften öfvergifva oss och sedan blef det allt

kallare och kallare. Aldrig under 20 graders köld

i Sverige hade vi frusit så mycket förut och dock

var det efter vår svenska termometer endast en grad,

eller stundom ingen grad kallt. Kan någon fatta,

att ehuru vi lågo med fyra dubbla filtar voro vi

dock på morgonen stela af köld. Jag lemnar nu

detta och skyndar till hvad bättre är.

Den första sommaren.

Ack! om jag nu till en början kunde beskrifva

den amerikanska våren, som började redan i

Februari, med sina skogar af blommande fina persicoträd,

som i sina ljusröda drägter liknade unga femton

års tärnor; med sina kransar slingrande af tusende

olika klängvexter; sin klara himmel, sin rena luft,

sin leende ännu ej brännande sol och sina ljufva

vällukter! Den var så helt och hållet ny för oss,

så tjusande, så gudaskön, att den nästan berusade

våra sinnen! Ingen tanke, som liknade sig till

hemlängtan, inga minnen af sorger lemnade på andra

sidan Atlantik, ingen oro för framtiden och intet

moln skymde lifvets klarhet, ty allt var concentrerat

i ett lycksaligt nu! Så plötsligt, så oförmodat kom

denna vår med sina tusende balsamiska dofter,

sina varma, smekande vindar öfver oss; hänförelsen

träffade oss alla såsom med ett enda elektriskt slag.

Hyn ljusnade, ögonen vidgades och uttrycket af den

renaste gudsdyrkan målade sig på allas anleten.

Vi kände mer än någonsin, att vi voro barn af en

himmelsk Fader, stor i Nåd!

Många af våra skönaste orangeri-vexter vexte

i skogarna vilda med den största bördighet; träd

vid träd stodo i den rikaste blomning af otaliga

sorter; ranka vid ranka ogenomträngligt, djupt, dystert

hopvexta till vilda bersåer. Otaliga sorter accasia

— till vext, blommor och lukt hänförande sköna. De

flesta slutade sina blad och somnade vid minsta

beröring; ja, somliga så sensitiva att de falla ihop

om man hårdt trampar på marken! Dessutom en

rikedom af frukt-exemplar (af mig förr aldrig sedda)

som i stora träd med de rikaste, grannaste blomster

vexa i vild oordning; alla med den ljufvaste lukt!

Der voro ej törnrosbuskar, — der voro träd, som

med sina stora fulla blommor nästan nedtyngde de

fina grenarna.

Glömmande all fara af ormar och andra skadedjur,

men i stället ihågkommande ordspråket, att:

”lyckan står den djerfvom bi” ströfvade vi omkring,

längst flodens kanter, för att ofta ända till solens

nedgång hemföra bördor af nya blomster, täflande

med hvarandra att hafva förvärfvat de flesta olika

slag. Herligast af allt var dock den gula

jasmin-rankan med sin ljufva för sinnet smekande lukt.

Den tycktes dessutom egna sin förkärlek åt förfallna

gärdesgårdar och uttorkade träd, hvilka den

beklädde med sina så tjusande blomster!

Dock påminner jag mig, att midt under denna

hänförelse, saknade jag mer än en gång vår svenska

gröna mark på en gång så tjusande och så

välgörande för ögat; samt vår så intagande fågelsång.

Der flögo visserligen i otalig mängd de grannaste,

ja skönaste foglar, men så stumma, så enfaldiga, så

dumma! Den enda fogel, som lät höra sig (och detta

ej förr än efter solnedgången) var en ensam

sångare, som har ett högst entonigt och melankoliskt

läte, kallad efter de ljud han framqvittrar: weep

poor — welle” (gråt stackars Ville); gräset åter var

strippigt och långt, gick genast till mognad.

Aldrig såg jag en rätt inbjudande gräsmatta eller

någon fläck på marken som kunde jemnföras med

våra svenska ängars mångskiftande prakt, ty allt

spirade upp till träd och buskar.

Sjelfva sommaren var mindre behaglig. Den

första sommaren isynnerhet, emedan vi då ej hade

tillgång till dagliga bad. Då hettan slutligen steg

till 38 à 40 grader i skuggan uthärdade vi ej

längre utan badade någon gång i en liten bäck med

det klaraste vatten (med tak och väggar af naturen

sjelf danade af mullbärsträd och vinrankor), ehuru

ryktet försäkrade, att der funnos ormar af farlig

beskaffenhet.

I Norra Carolina brukades att bota ormbett med

”brandy” eller bränvin. Den ormstungna drack deraf

tills han fann sig rusig, då giftet ansågs vara urståndsatt

att skada.

Sommarnätterna voro långt ifrån angenäma, allt

hvad ormar, grodor och insekter heta, liksom

vaknade upp och gaf tillkänna sin tillvaro med mer

eller mindre obehagliga läten. Grodorna isynnerhet

uppfylde luften med sitt qväkande.

En promenad sedan det blifvit mörkt var rätt

obehaglig, men företogs äfven endast i högsta

nödfall, emedan luften nattetid ansågs skadlig,

isynnerhet omkring floderna och andra vattendrag.

Timmarna näst före och efter solens nedgång

voro deremot mycket uppfriskande och sköna!

Merändels såg man då endast den stjernklara himmelen

och de tusende sinom tusende eldflugor, som

med sina små phosphoristiska eldkulor lyste och

försvunno än ned i gräset, än högst i skyn, lik de

grannaste stjernskott! De voro små harmlösa kräk,

som ej gåfvo det minsta ljud ifrån sig, utan

liksom goda andar följde vandraren under nattens

mörker.

På Cuba lära de mindre bemedlade fruntimmerna

fästa dem i sitt mörka hår (insydda i svart

tyll) då de besöka concerterna etc. De påstås då

skina som juveler. Ofta fångade vi dem i en tunn

näsduk, som derigenom blef så upplyst, att den

kunde tjena till lykta för att vägleda oss. Ej förr

än kl. 6 blef det mörkt om vintereftermiddagarna

och ej sednare än till kl. 8 var det dager om

sommaraftnarna. Detta ljusets och mörkrets jemnare

inledning kände man sig mycket snart belåten med.

Redan i början af Maj fanns det smultron i ymnighet

och inhemska frukter af mångahanda slag funnos

i hemmet redan tidigt på sommaren, såsom

äpplen, persikor, fikon, plommon, körsbär, drufvor,

meloner samt björnbär till största rikedom.

Dessutom köpte man för några cent ananas,

bananas, apelsiner och granat-äpplen. Sednare på

sommaren kommo en mängd af vilda nötter och dito

saftiga skogsfrukter.

Bäst af allt smakade dock under den heta tiden

vattenmelonen; intet kan jemnföras med dess

läskande och svalkande saft, då man får af den rätta

sorten. Den var stor, som de största svenska pumpor,

med högrödt kött, hundradetals svarta kärnor och

med den ymnigaste söta och friska saft. I Afrikas

öknar brukar den resande föra dem med sig på

mulåsnans rygg, såsom ett oumbärligt ämne till svalka

åt sig sjelf och sin åsna. Kastanier funnos äfven

vilda till ymnighet och ehuru smärre än dem man

här köper, voro de dock sötare och bättre till

smaken.

Redan midsommartiden åto vi hvetebröd, bakadt

af årets skörd. Maisen var dock något sednare,

men hvilket behagligt och godt födoämnet var det

ej, och hvilken sällsynt praktvext! Af endast ett

korn kunde man få 5 à 6 ax och hvarje ax innehöll

ända till 400 korn; den vexte till 6 à 7 alnars

höjd med breda tjocka plymaktiga blad och högst

upp en blomklase, fin, hängande och rik, såsom en

tofs gula silkessniljer. Axen bildade sig ej på samma

ställe som blomman, utan här och hvar emellan

bladen.

Nedanför boningshuset flöt en täck flod, på

ömse sidor omgifven af den mest vexlande natur,

af höjder och sköna dalar. På somliga ställen der

floden vidgade sig i mångdubbel måtto, var det vid

stränderna träd, som böjda öfver vattenbrynet voro

bevexta med så mångdubbla och ogenomträngliga

slingervexter, att de genom sin gigantiska massa

qväfde sjelfva trädets vext, men kunde icke

destomindre godt gifva skugga och gömställe åt våra

smärre ångfartyg.

Naturen sjelf tycktes så på tusende ställen

bildat (både till lands och vatten) tillhåll för menniskan

att erhålla svalka och trefnad under de brännheta

sommardagarna — men ack! Menniskan i sin

svaghet och sin jemna fruktan för ondt vågade sig

ej dit, utan såg i inbillningen ”giftiga ormar och

vämjeliga djur.”

Nära vårt hem låg ”Linestone spring” en

uppfostringsanstalt för omkring 200 unga fruntimmer.

Vi besökte den ofta, emedan vi der hade en landsman,

som var engagerad såsom lärare i musik och

språk. De flesta af de unga damerna tycktes mig

vara vackra med rena profiler och sköna, djupt

känsliga ögon.

Sedan den egentliga sommaren hade slutat,

kommo ett par oändligt uppfriskande och högst

behagliga veckor, kallade: ”the indian summer.” Luften

var då så ren och klar, att hela ens varelse kände

sig i ett obeskrifligt välbefinnande! Allt var då

inbergadt, endast vilda vinrankor slingrade sig ifrån

träd till träd och erbjödo sina läskande frukter.

Skogarnas gröna blad hade då förvandlat sig till

de grannaste chateringar i purpur och gult. Roligt

var att se huru landtmannen bar sig åt för att få

mjölk af de kor, som gingo i de vilda skogarna.

Kalfvarna behöllos vid lif och togos i förvar i en

mindre hage; när nu aftonen kom gingo korna till

sina kalfvar och blefvo äfven insläppta (en i sender)

i hagen, och under det kalfven diade på ena sidan

mjölkades kon på den andra. Lustigt var att åskåda

huru hvarje kalf kände igen sin mor, vore det än

ibland 40 sådana. Derefter släpptes kalfvarna ut

på qvällen och åter in, om morgonen, då korna släpptes

ut.

Äfven vid jernbruket voro alla de svarta

slafvarna lyckliga och glada. Om Lördagsaftnarna var

det ibland Negerdanser och de voro i sanning ej

tråkiga att påse. De flesta ”Negresserna” voro

rigtiga coquetter, uppstoppade och klädda i de bjertaste

färger, men med fullkomligt skickliga fasoner

och med ett sätt att uttrycka sig, så städadt, att

vår arbetande svenska klass skulle betydligt vinna

på att deri likna dem.

Winnsboro.

Redan andra hösten December 1851 hade

ryttmästar H. lemnat det ofvan beskrifna jernbruket i

följd af elakhet och intriger ifrån skottska bolagets

sida och några svenskars låga afundsjuka. Mer än

hälften af den stora lön, som var honom lofvad,

afdrogs för hvad det svenska, då förrymda folket hade

kostat etc. Lyckligtvis erbjöd sig genast en annan

förmånlig plats af samma beskaffenhet, ehuru med

ännu mera arbete, försakelse och möda.

Med ny ifver började han dock, ingen

uppoffring var honom för stor, ehuru han till en

början fick lefva skiljd från maka, barn och vänner, ty

intet passande boningshus fanns der.

Jag reste då till en liten stad, som hette Winnsboro

och inackorderade mig i ett af dess bättre hotel

för att lära mig fullkomligt tala och förstå det

engelska språket, hvilket aldrig kunnat ske om jag

dagligen haft tillgång på svenska vänners conversation.

Innan jag fortskrider i mina berättelser vill

jag beskrifva de amerikanska hotelen, hvilka mig

veterligt hafva ingen motsvarighet i Sverige. De

voro stora välbyggda hus, som dock ej voro indelta

i så kallade våningar utan i långa koridorer, på ömse

sidor innehållande ett och ett rum; somliga hoteler

hade ända till 100 à 120 luftiga, beqväma och

utsökt möblerade rum; dessutom en mycket stor

matsal, ett dito förmak gemensamt för alla hotelets

herrar.

Piazzor för den allmänna promenaden, så långa

som huset och sträckande sig ända till öfversta

våningen. Slutligen värdinnans mottagningsrum för

damer och dito värdens för herrar.

Resande af mankönet stanna vid en portik vid

den ena ändan af huset och då de ringde på

en klocka visade sig en neger för att taga vara på

hans hästar etc. Fruntimren eller familjerna stanna

vid den andra portiken då allt tillgick på samma

vis med undantag, att de då fördes till

värdinnan i stället för till värden. Allt hvad en fremling

behöfde fanns der att tillgå: enskilda eller allmänna

mattider, tidningar, den bästa uppassning,

hästar till spatserfärder, goda instrumenter, med ett

ord, allt hvad man kunde önska sig. Alla dessa

hoteler stodo i mycket godt anseende. Unga nyss

gifta par af de bästa familjer bodde der de två, tre

första åren af sitt äktenskap. Och ogifta fruntimmer

af alla åldrar, som antingen saknade eller voro

skiljda från sina föräldrar kunde bo der under

bibehållande af fullkomligt anseende. Jag har t. o. m.

sett rika arftagerskor, som rest in ifrån landet för

att under vintermånaderna roa sig, bo i hotel. De

emottogo då besökande och bjudningar från alla håll

och förde ett ganska angenämt lif utan att de

behöfde föras i släptåg af några våra såkallade ”förkläden”

eller besvära några af sina vänner att bo hos!

De kände sig oberoende och fria och derföre var

också deras glädje frisk såsom landets luft, och

deras blygsamhet utan förställning. Ibland de såkallade

Boarders finner man ofta ett godt och mycket

bildadt sällskap. Ingen mansperson kunde göra sitt

besök på fruntimmerssidan utan att först anmäla

sig, eller hvad än bättre var, sända sitt kort för att

höra om han blef emottagen eller ej. En amerikanare

af anseende inträder aldrig inom ett fruntimmers

enskilda rum, vore det ock hans systers!

Fruntimren t. o. m. brukade sinsemellan knacka innan

de inträdde till hvarandra. — Det låg en grannlagenhet

i detta, som jag gerna skulle vilja införa i

vårt land, äfven ibland medlemmar af en och samma

familj.

Vid bordet såg man aldrig till något bränvin

eller conjac och högst sällan någon sorts vin; på

särskild begäran kunde det sistnämda fås, men

aldrig det förstnämda. Winnsboro var en liten stad

med omkring 5000 innevånare med ett hyggligt

stadshus, egen bank, dito tidning, två jernvägar,

tvenne hoteler, fyra större undervisningsanstalter

och en mängd ganska vackra privata hus med

sina omgifvande trädgårdar och skuggrika alléer,

Ingen sjöflod eller å fanns dock i stadens granskap

utan jemnt och nätt så mycket vatten, att man

dermed kunde släcka sin törst. Staden skulle hafva

synes rätt vacker med sina hvitmålade hus, sina

med klängvexter beklädda piazzor, sina präktiga

cedrar och väl anlagda blomsterparterrer, om ej en

röd vidrig sand fyllt sjelfva gatorna och omgifvit

staden med rigtiga vallar, hvilka hade genom

regnet remnat itu till afgrunder och bildat hemska

hålor eller grottor i förunderliga formationer. Det var

en flod utan vatten, ty dessa djupa öppningar

slingrade sig i hundrade bugter omkring hela staden

och så lös var dess bredd att man vågade mycket

om man gick den allt för nära.

Denna obehagliga röda jordmån, som jag på

så många ställen möttes af, isynnerhet i södra och

norra Carolina kunde jag aldrig vänja mig vid; det

tycktes mig som jorden varit bemängd af de dödade

indianernas blod, Cainsmärket!

Baler, soupéer och kaffebjudningar hördes i

Winnsboro mycket sällan af; svenskarne kunde hafva

lärt sig der att lefva lyckliga och nöjda i sina

hem, utan att såsom ofta här är händelsen, lefva

öfver sina tillgångar! I de privata husen brukades

nästan aldrig någon annan mat än: biffstek, rostbiff,

fläsk, kalkon, kyckling (unga höns) ”pies” varmt

hvetebröd, köttsoppor, söt potatis (sweet potatoes)

och mais.

De emottogo gerna besökande vänner och

pratade då hela timmar gladt och skämtsamt, men

ingen såkallad traktering! deremot sände de gerna till

sjuka, fremlingar och fattiga, både frukter, soppor

och af deras delikata ”cakes.”

De unga qvinnorna voro fria och glada, kände

intet tvång, ej en gång af snörlifvet, emedan sådant

ej brukades i de Förenta Stater som jag besökte.

Dock stötte det örat att höra det de redan vid 15

års ålder varit förlofvade som de sjelfva sade: ”för

roskull”. De talade helt öppet om deras fordna

”flammor” såsom våra flickor tala om sina bortlagda

dockor. I parentes fordrar dock rättvisan att nämna,

det ej ett sådant ogrannlaga förhållande af kyssar

och smek finnes ibland de förlofvade i Amerika

som det gör här; det sentimentala är helt och

hållet bannlyst.

Flickor i sin första ungdom tycktes mig vara

mera säkra än som tillbörligt var! Ungdomen sade

många gånger till mig: ”Om jag vet huru ni vill

återvända till Sverige der det finnes en kung och

en drottning? — Här äro vi ”drottningar sjelfva!”

— Deremot såg jag sedan qvinnan utbildat sig många

ljufva, modesta, till utseendet högst älskeliga, som

med ett intagande förstånd tycktes fatta sin höga

bestämmelse!

Sina utsöktaste toiletter gjorde de för kyrkorna,

hvilka de äfven regelmessigt besökte två, ja ofta

trenne gånger hvarje söndag.

Utmärktare predikanter (såsom talare) tror jag

det skulle hafva varit svårt att finna. Orden i

deras psalmer voro äfven mycket vackra och jag tyckte

att engelskan var mycket ljuf i sång.

På hotelet serverades alltid till frukosten: the,

rostade bröd, varma små hvetkakor, mais,

biffstekar, bräckt fläsk med förlorade ägg samt varma

vofflor.

Som slafvar icke får hållas till arbete längre än

12 timmar, frukosterade man alltid kl. 8, åt middag

kl. 2 och soupérade kl. 7, hvilken sednare endast

bestod af the, rostadt och varmt hvetebröd, smör, kall

kyckling, mais eller ris samt varma vofflor.

Jag saknade allt bra mycket att ej hafva en

egen kyrka att gå till, ty af alla de sekter, som

funnos i den lilla staden fanns dock ej den

Lutherska.

Aldrig hade jag såväl som då jag var i Winnsboro

sett fördelen af att hafva en enda sammanhållande

religionsbekännelse Då religionsfrihetens sant christliga idée illa uppfattas

och ännu sämre tillämpas, då partistrider och ofördragsamhet

uppenbara sig i en ej sällan ganska förfärande skepnad,

så blir den tänkande åskådaren deraf tveksam, huruvida

det icke vore bättre att denna frihet vore inkränkt och

kringgärdad af lagar, hvilka möjligen kunde motarbeta detta

onda. Man vill dömma trädet efter frukten, men besinnnar

icke alltid, att just den frukt man åsett och hvars

bitterhet man smakat är buren på ett helt annat träd än det man

vill kringskära, att icke säga topphugga genom den s. k.

”sammanhållande religionsbekännelsen.” Det är icke religionsfriheten

rätt fattad, som alstrar det öfverklagade onda, utan

bristen på inre religiös kraft att sätta denna sanning i utöfning.

Förf:s uttalade åsigt häröfver härleder sig äfven ifrån de

företeelser af split och söndring, som mötte henne på denna ort.

Att hon i det hela förstått att uppskatta religionsfrihetens

välsignelser i Amerika synes af denna skrifts innehåll.

(Sättarens anmärkning)..

Visserligen bör den sanna christliga kärleken

kunna bestå äfven den förutan, men hvem känner

ej menniskonaturens svaghet? Jag såg der i smått

huru religionshatet kunnat (såsom vi genom historien

veta) utvidgat sig till en allt förtärande låga.

Många goda, förträffliga menniskor funnos, men kom

talet i fråga om deras grannes, vän eller syster, skiljda

religions-åsigter, så blefvo ofta deras ord tveäggade

svärd, som ej kunde annat än djupt såra.

Redan efter den första veckan jag bosatte mig

i Winnsboro hade jag inbjudningar ifrån alla kyrkans

prester, att blifva en medlem af deras kyrka och

församling. En sade mig, att hans trosbekännelse

var mer än alla andra lik min egen: en annan sände

mig till present den psalmbok de brukade i hans

kyrka. En tredje kom en måndag och tackade mig

för att jag bevistat hans gudstjenst o. s. v. så

mycket besvär för en enda fattig själ! Man kan af

detta se huru stor vigt amerikanaren lägger vid

sabbatens firande i kyrkogång och bön.

Amerikanaren säger ”att vi ej hafva frihet i

vår religion, utan måste lyda öfverhetens bjudande

formulär,” det är visserligen sannt till sin yttre

form, men jag tror, att vi hafva mera och inre

andelig frihet: ty endast vår egen drift kallar oss

att bevista gudstjensten och ej såsom der, fruktan

för den allmänna opinionen, som strängt och

uteslutande fördömer hvarje uraktlåtenhet deraf. Det

värsta man kunde säga om en menniska var:

”He keep not the sunday” (han håller icke

sabaten).

Dessutom bör detta ”måste” för oss vara af

samma ljufva beskaffenhet, som då en mor säger

till sitt barn, du måste alla dagar bedja till din

Gud och tacka honom för allt godt.

Om de amerikanska beprisade “lyckliga

äktenskapen” har jag den tanken, att de äro sällan efter

våra begrepp rigtigt olyckliga, men ej heller rigtigt

lyckliga. Mannen är med få undantag alltid

uppmärksam, grannlaga och trogen mot sin hustru, men

hon tager emot det som en ”gifven sak,” hvilket ej

kunde vara annorlunda! gör sig intet besvär att

underhålla hans kärlek: utan om hon vårdar hans hus

och är honom ett behagligt och lärorikt sälskap,

så behöfver hon ej befatta sig med qvinnans små

coquetta konstgrepp om hon än blifver aldrig så

gammal och ful! Att visa det man håller af sin

man medelst kyssande och smek vore der högst

opassande. Aldrig heller såg jag föräldrar och barn

eller syskon smeka hvarandra och dock besynnerligt,

älskade de att se vår svenska känslighet och

kalla oss: ”det varmhjertade folket från det kalla

landet.“

Deras fina uppmärksamhet mot fremlingen

förefaller derföre så mycket mer förvånande! De

nästan täflade om att visa mig större och mindre

vänlighet; nästan dagligen friska förtjusande

blomsterbuquetter; sändningar af deliciosa frukter; små

inbjudningar att fara i vagn utom staden; offrerandet

af ridhäst; eller korta besök för att se hur jag

befann mig, gjorde mig snart så införlifvad med de

i staden mest aktade familjer, att jag kände mig

liksom hemma, ehuru jag var fullkomligt ensam i

min religion, mitt språk och mina seder!

Mer än ett år vistades jag i Winnsboro, emedan

jag var nog lycklig, att genom undervisningar

i finare, der i staden ovanliga fruntimmers-arbeten

kunna betäcka den dryga kostnad, som min vistelse

på det bästa hotelet förorsakade. Värdinnan sjelf

var en af de mest oegennyttiga qvinnor jag någonsin

träffat! Hon gjorde allt för mitt nöje och min

trefnad. Ofta om nätterna vaknade jag med sång

och musik under mitt fönster! Detta var ej en

hyllning åt personliga behag (ty sådana har aldrig

funnits) utan ett vänligt offer för att visa den ensamma

fremlingen, att mannen äfven ville bidraga till den

qvinnas trefnad och glädje, som med förtroende hade

(om jag så får säga) kastat sig in ibland den

amerikanska befolkningen. Jag var då fullkomligt

mägtig af språket och allt efter jag fattade den bildade

konversationen omkring mig, ju friskare blef åter

mitt lynne och ju förhoppningsfullare mitt mod.

Jag ville se och känna amerikanarnas seder och

bruk och beslöt derföre att resa till skiljda städer

och stater. Rekommendationsbref fattades mig ej.

Jag valde att börja med:

Yorkville.

1852.

Men först ville jag på några dagar helsa

på i ”hemmet” hos mina svenska vänner! Åter

var det vår, åter var naturen i sin högtidsskrud, men

den omfattades ej med samma jublande fröjd,

sinnena voro nu mera allvarsamt stämda, ty hoppet

hade sviket den af alla så högt älskade husfadren.

Han hade svåra bekymmer och mycken otrefnad i

följd af sin beroende ställning. Och han som hade

lemnat Sverige (det af honom så saknade Sverige)

endast i hoppet att derigenom kunna kraftigare

bidraga till sina skulders afbetalande! Hvilken

missräkning! — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — —

Yorkville var en ganska vacker stad, som

hastigt hade tillvext i följd af att jernvägen slutade

der. (I Förenta Staterna anses det vara största

fördelen för den plats der jernvägen slutar.) Omkring

10,000 innebyggare med fyra kyrkor af olika

trosbekännelse: episcopal, prestbyterian, methodist och

independent.

Fruntimren i Yorkville voro mycket vackra med

friskare hy och lifligare utseende än jag såg dem

annorstädes i Amerika. Deras toiletter voro högst

eleganta för att ej säga, öfverdådigt fina. För att

taga musiklektioner såg jag dem alltid gå i hög

toilette. En af stadens skönheter brukade alltid

t. ex. vara klädd i mörka brokad-sidenklädningar,

fina spetsunderärmar och dito krage,

guldklocka med kedja, en liten kort svart silkessammetskappa;

hvit sidenhatt med plym, hvita handskar

o. s. v. i olika smak för hvarje dag! der såg jag

den förste kostymbal i Amerika; jag infann mig

endast såsom åskådare och okostymerad. Der fanns

ganska vackra, smakfulla t. o. m. dyrbara toiletter.

Turkar och turkinnor, schweitziska bondflickor och

gossar; sjömän och indianer, chineser och lappländare.

Nattens drottning, morgonens stjerna och

andeliga — brudar etc. Det hela var brokigt och

graciöst; dansen liflig och animerad, ehuru det

föreföll bra stötande att se och höra en af de

negrer, som spelade dansmusiken stå och som

föreställde dansmästare: uppropa med dundrande stämma

hvarje tur i dansen.

Soupén bestod endast af olika sorters tårtor,

frukter, geléer, konfektyrer och glasser. — Endast

vatten bjöds emellan danserna och ej ett tecken till

vin eller spirituösa syntes till.

Jag var icke belåten på mitt hotel i Yorkville,

utom det, att jag blef mycket sämre betjenad än i

Winnsboro, kände jag en sorts fasa för min värdinna,

hvilken hade något i sitt ansigte, som påminte om

den tanke jag som barn hade gjort mig om en

hexa. Med en stor svart peruk och ett par ögon,

som skydde ljuset bar hon för jemnan i ena handen

ett glas med snus och i den andra en liten borste,

som hon allt emellanåt doppade i glaset och förde

in i munnen. Jag fann detta naturligtvis så

vedervärdigt att jag redan första dagen höll på att stöta

mig ohjelpligt med henne, genom att öppet uttala

min afsky för detta bruk, men snart glömde jag

helt och hållet detta, emedan min själ upprördes på

annat håll.

Jag väcktes neml. hvarje morgon af de

förfärligaste skrik och fick snart visshet på min

förmodan, att det var min värdinna, som hvarje morgon

tog sig ”motion” med att basa sin svarta qvinna.

Jag fann det visserligen mindre passande för en

fremling att blanda sig i husmodrens förhållande till

sina tjenare, men efter några dagar fann jag mig

uppmanad i mensklighetens namn att tala och jag

gjorde det äfven så kraftigt, att tvenne dagar

förflöt utan något uppträde af dylik beskaffenhet;

men det började derefter med förnyad fart och värre

eller sämre hustjenare har jag dock aldrig sett bland

de svarta.

Jag yttrade åt de öfriga fruntimmerna i hotelet,

huru upprörande det var för min känsla, att se

menniskor så behandlade endast och allenast emedan

de voro slafvar och ej hade frihet att lemna en

sådan barbarisk matmoder.

De bedyrade mig ”att Mrs H. var ett undantag

från Förenta Staternas husmödrar” och försäkrade

”att jag under min vistelse der aldrig skulle få se

en enda liknande henne.” De berättade mig äfven

att hon var så illa beryktad för sin elakhet mot

de svarta, att hon icke allenast stod i missaktning

derför hos stadens öfriga innebyggare, utan att

hennes egen man och slägt tog ifrån henne den ena

”negressen” efter den andra för att lindra dem på

några år åtminstone, då de vexelvis utbyttes mot

andra, som arbetade ute på plantagerna.«

Fyra veckor vistades jag uti detta hotel och

ehuru många af stadens familjer försökte genom sin

artighet, att på allt vis komma mig att känna tiden

i deras stad behaglig, tackade jag dock Gud då jag

lemnade bakom mig denna Mrs H. med sin svarta

peruk, gröna ögon och snusburk!

Lencenton. (Norra Carolina.)

Juli 1852.

Dit hade jag rekommendations-bref genom en

af mina svenska vänner. Lencenton var nu blifven

en liten stad med endast omkring 2000 innevånare;

ehuru den under unionens första dagar hade varit

i ett blomstrande tillstånd. Att den gått ned i stället

för uppåt vet jag ej orsaken till, om ej, att som

den ligger mera för sig sjelf, så har den ingen

jernväg och äfven föga kommunikation med den. Den

var dock befolkad med qvarlefvorna af dess första

gamla familjer och hade en rätt god sällskapskrets

och ett sundt och friskt läge med det bästa

dricksvatten man kan tänka sig. Gatorna, beskuggade

af åldriga, vackra aspar, hade en fin hvit sand,

hvilket var mycket ovanligt. Emellertid påstods den

röda sanden vara mycket bördigare! Ett vackert

stadshus, tre kyrkor af olika trosbekännelser, en sex

à åtta gator, ett hyggligt hôtel och en åtta à tio

handelsbodar, temligen väl försedda, voro dock

tillräckliga att förnöja de qvarvarande innevånarnes

pretentioner.

Som jag hade en rätt stor ”Class” och i följd

deraf min vistelse rätt långvarig der, hade jag

tillfälle att göra många bekantskaper och lära känna

det inre af familjelifvet. Denna min värdinna var

en till allo aktningsvärd ”Lady,” med goda lämpor

så väl mot sina gäster som mot barn och tjenare,

hvilka äfven nära nog behandlades som barn. Öfver

allt der, såg jag endast goda husbönder eller

matmödrar och lyckliga tjenare, ehuru slafvar.

Den 14:de Juli, som var amerikanarnes enda

högtidsdag, hade allt fått lif och rörelse i den lilla

staden. Redan kl. 4 på morgonen, gingo stadens

unga män med trummor, sång och spel kring alla

gator och kl. 6 f. m. började stadens kyrkoklockor ringa

och derefter salfva på salfva med kanonskott.

Bjudningar ooh tillställningar i alla hus, för att

tillsammans dricka den högtidliga skålen för: Friheten.

Minsta lilla pojke höjde hurrande sin röst och tog

om ej annat ”matklockan” för att bidraga till det

allmänna yrande oväsendet och den amerikanska

örnen bredde ut sina vingar på de flygande fanorna.

Så smittad fann jag mig af frihetens triumferande

glädje, och äfven jag klingade med mitt glas och

drack frihetens och Washintons skål.

I Lincenton samlades sällan mycket folk

tillsammans då de gjorde några bjudningar, men hade

icke desto mindre en utsökt anrättning. Så t ex,

var jag bjuden på en middag den ena dagen, till

den andra hos en af stadens rikaste och så kallade

bättre familjer. Jag nekade, emedan jag hade

förhinder och ej kunde föreställa mig, att middagen

var enkom för min skuld, hvilket jag dock hade

anledning att efteråt tro. En ung, svensk vän och

hennes bror, hvilka bodde i grannskapet, voro de

enda närvarande.

Middagen hade varit utsökt, (här i Sverige hade

vi kunnat bjuda vår kronprins derpå). Då jag på

eftermiddagen kl. 5, satt i mitt ensamna rum,

trädde två ”Negresser” in med stora brickor skickade

från deras fru Mrs H. ”för att bedja mig hålla till

godo den medföljande anrättningen,” som bestod af

de utsöktaste tårtor af olika sorter, sylter och

geléer af alla möjliga slag; smultron och grädde, ägg,

Castard-Ananas i Madera, Russin och Mandel,

kanderade frukter samt någonting utsökt godt fruset med

is etc., allt rangerat på finaste kristaller och med

blombouquetter anbragta här och der med bästa smak.

Visiter, inbjudningar och artigheter af alla slag

hörde till ordningen för dagen och jag kan ej ännu

utan rörelse tänka på de glada dagar jag tillbringade

bland dessa goda hjertliga menniskor.

En högst besynnerlig händelse får jag lof att

berätta: Jag nämnde en dag åt ett fruntimmer, att

jag längtade efter söt mjölk och att jag under

sommarmånaderna önskade mig vara i Sverige för att

få dricka så mycket mjölk jag önskade. (Jag visste

ej att det nämnda fruntimret hade ett landtgods i

närheten af staden och att hon kunde tillfredsställa

min önskan). Dagen derpå fick jag tillskickandes

mig ett stop söt mjölk med löfte att alla dagar få

mottaga detsamma. Första dagen var jag förtjust;

drack som en rigtig kalf, tyckande att jag ändtligen

fått mig en rätt svensk föda; prisande den

vänliga frun och gladde mig åt att få släcka min törst

endast med mjölk. Andra dagen var äfven bra,

men den tredje började jag att finna detta

mjölkdrickande ingalunda öfverensstämmande med det

heta klimatet. Flugor drogos deraf in i mitt annars

så trefliga rum och redan fjerde dagen började jag

att ångra min till frun uttalade önskan. Jag

fruktade att såra den så välmenande personen med att

afsäga mig beskickningen, men dricka af mjölken

kunde jag ej mera, ej heller var det någon i hôtelet,

som brydde sig om den . Femte dagen innan

jag hade gjort klart för mig huru jag borde

förhålla mig i denna sak trädde negresser in (just

under det jag hade besök af några damer från

New-Orleans) med den ytterligare påökningen. Jag,

kännande mig besvärad och tafatt, emottog den dock,

ehuru jag med oförlåtlig otacksamhet i mitt hjerta

önskade att något (jag visste ej hvad) skulle hända,

så att Mrs H. blef urståndsatt att vidare sända mig

mjölk. Ej ett ord som kunde antyda om något

sådant gick dock öfver mina läppar.

Morgondagen kom, ingen mjölk; dagen efter

ingen, ej heller dagen derpå. Jag var mycket belåten,

men litet förundrad, tog dock saken kallt. På e.

m. af nämnde dag kom den innerligt snälla frun

för att underrätta mig, att hon ej sändt mig någon

mjölk, emedan ”saken förhållit sig så högst eget, att

ingen god mjölk mera kunde fås från hennes ladugård,

ty den, som hon de sednare dagarne fått till

staden, var som om den varit förtrollad: ”bäsk,

vattenaktig och omöjlig att begagna, hvarken som kokt

eller rå; gräddan for som små runda korn öfver

kaffet, med ett ord, den dugde endast att gifvas åt

fyrfotorna.”

Jag kände mig kall af bestörtning och frågade

mig sjelf om jag verkligen var en trollpacka?

En fyra à fem dagar derefter kom åter god söt

mjölk från Mrs H. Med rigtigt lätt hjerta återsåg

jag den (aldrahelst som jag snart ämnade lemna

staden). Jag beslöt att göra henne en visit, dels för

att tacka för hennes välvilja och dels för att höra

huru mjölken åter blifvit god. Vid mitt inträde

kommo både frun och de båda döttrarne emot mig

med så mycken artighet och godhet, att jag kände

mitt samvete anklaga mig som en otacksam! då

talet föll på mjölken, så yttrade frun: ”Ja min Lady,

ni kan aldrig föreställa eder hvilken lustig händelse

är förknippad med den. Då jag dag efter dag fick

bara oduglig mjölk, så påstod en af mina

ladugårdspigor, att någon hade önskat ondt öfver den

och att den aldrig kunde blifva god igen förr än

man medelst en trollformel önskade ondt tillbaka

öfver samma person. Som jag, (yttrade Mrs H.)

aldrig har trott på skrock, så förbjöd jag allt

dylikt, men då saken fortfor, yttrade en af mina

döttrar: ”Bästa mamma, låt henne göra som hon

önskar, om ej för annat, så för att visa henne hur

föga sådana dumheter hjelpa,” sagt och gjordt, vi

tillät vår Negress att tillika med mjölken inkomma

till staden på det vi skulle få se huru hon förhöll

sig och kunna få en god skratt deråt. Efter en stor

brasas uppgörande i spisen, satte hon framför den

en qvast, öfver hvilken hon hällde all morgonmjölken

att brinna, under en uttalad önskan, att så

skulle dens käraste önskan uppbrinna, som hade

önskat ondt öfver mjölken! Men nu min Lady (fortfor

talarinnan) kommer det aldra besynnerligaste, neml.

att mjölken samma qväll blef god igen och såsom

ni kände denna morgon, fullkomligt så god, som

före denna händelse. Jag både rodnade och

bleknade under hennes tal och väntade minst att

skärthorsdagen derpå blifva på en qvast hemtad till

Blåkulla, men — till min förvåning har det ännu ej

buret af, utan sitter jag bland kära vänner på denna

sköna jord.

Morgenton.

Aug. 1852.

Denna förtjusande stad var endast belägen 45

engelska mil ifrån mitt amerikanska hem. Den

lånade sitt förnämsta behag af de omgifvande höga

bergen. Hvarför kan jag ej rita efter naturen?

frågade jag mig sjelf många gånger. Hvilken njutning

skulle det ej hafva varit att kunna framställa en

tafla öfver dessa herrliga utsigter.

Morgenton var af amerikanarne sjelfva ansedd

som en af de vackraste naturbelägna, städer och dit

foro menniskor under sommartiden fjerran ifrån för

sitt nöje och sin helsa. Jag väntade på förhand

mycket, men min förväntan blef rikligen uppfylld:

Denna gång var verkligheten rikare än fantasien.

Hela staden var innefattad af höga, fjerran i

horisonten thronande berg af ständigt vexlande skepnad

och färg. I fonden hade det mest aflägsna berget

en sådan djupblå nästan genomskinlig färg, att det

syntes som ett omätligt haf. Cataba-floden vattnar

och kringlöper med sina många grenar det

kringliggande landskapet. På resan till Morgenton träffade

vi och hade att öfverfara tolf gånger samma

flod. Den krökte sig, hvilket man kan se deraf i

otaliga rigtningar. Resan dit var en rigtig lustfärd.

Denna trakt af Norra Carolina kallades ”Bergstrakten.“

Den lär hafva ett stort tycke med vår Dalnatur

förenad med Söderns rikedom af löfträd och

bördigare jordmån. Längs efter flodkanten vexte

liksom en häck af ”Mountain Laurel” med dess

ljusröda rika blomklasar.

Morgenton hade om vintern ej en gång 1000

innevånare: men är om sommaren öfverfull och en

samlingsplats för den eleganta verlden.

Sällskapslifvet var mycket bildadt och fint och

i följd af mina rekommendationsbref och bekantskaper

bland de resande, hade jag frihet att efter

behag njuta deraf. Jag fick snart ihop en ganska god

”Class” (i blomstergörning) af unga fruar och dito

flickor, så att mina inkomster fullkomligt motsvarade

de dryga utgifterna på stället, hvilket ej ville

säga litet, ty i anseende till det stora tilloppet af

resande blef man taxerad just efter godtfinnande.

Utsöktare toiletter har jag nästan aldrig förr sett.

Hôtelet hvari jag bodde, hade en ovanlig styl (om

det ens kunde få namn af styl), hufvudbyggnaden

hade två sammanhållande våningar och sina

serskilda piazzor omgifna af höga vexter och

slingrande rankor, hvaribland röda och hvita yppiga

törnrosor blandade sig. Öfver hufvudvåningarna voro

byggda flera små tornaktiga rum med sina kringlöpande

altaner eller spiror. På den ena sidan var

en mycket låg, men lång flygel och dito piazza,

alldeles beklädda med slingervexter. Bakom (midt

i en smakfull blomsterträdgård) låg hôtel-egarens

privata boningshus och der hade jag fått mitt hem,

från hvilkens öfra piazza jag icke allenast kunde

öfverse det andra huset utan äfven (nära på) hela

staden och den förtjusande kringliggande naturen.

En dag blef jag inbjuden på en soupé (eller något

dylikt) hvartill för öfrigt alla gästerna fingo

contribuera, medelst en dollar vid inträdet. Den var

anstaltad till förmån för Episcopal-kyrkan och

anordnad af dess qvinliga medlemmar på så vis, att

de alla bestodo någon del af anrättningen. ”Cakes”

hvars tillverkanda utgör Amerikas fruntimmers stolthet

täflade i elegence och smak med hvarandra. Jag

räknade ej mindre än 102 (föreställande tempel,

lyror, stjernor, solar, fjärilar, foglar, etc.), hvar och

en så stor, att den kunde vara tillräcklig för ett 30

personers bord. De öfverblifna ”Cakes” gingo på

auktion och betalades af herrarne ända till 12 à 20

dollar stycket. Alla voro utmärkt delikata och

glacerade med en smak och prydlighet, som var högst

behaglig för ögat.

Man njöt af anrättningen, promenerade, konverserade

och alla sågo lifvade och belåtna ut med sin

afton.

Efter soupén öppnades i ett hörn af den stora

salen ett för tillfället inrättadt postkontor, der man

fick lemna och emottaga små bref och biljetter mot

en afgift af 12 cent., med de artigaste och

qvickaste komplimenter till de närvarande damerna och

ehuru inga namn voro undertecknade, gissades både

hit och dit hvilka voro författarena. Detta påhitt

förökade icke allenast inkomsten utan gaf förökad

fart åt skämtet och nöjet.

Nettobehållningen lär hafva blifvit 600 dollar. Jag

blef under loppet af aftonen presenterad för en stor

mängd herrar och damer. De hade den artigheten

att säga: ”att de genast sågo, att jag var en Svenska,

emedan de tyckte mig hafva likhet med ”Jenny

Lind?” samt att jag hade den egendomliga blick,

som mer eller mindre följa med Svenskan.»

Det kändes godt i hjertat att höra med hvilken

aktning det öfver allt i Södra Staterna taltes om

Sverige och dess befolkning. Det är amerikanarnes

”bästa nation” och derför hafva vi i synnerhet

att tacka mamsell Bremer och Jenny Lind. Den

första gaf genom sina romaner lif och färg åt det

fordom okända ”islandet.” Månne vi här i Sverige

gifva henne den tacksamhetsgärd hon förtjenar

derför?

På något afstånd från mig såg jag en

ålderstigen fru med fyra så ungdomligt blomstrande

döttrar, att jag ej kunde afhålla mig från att fråga min

närmaste granne (en vän till mig) om hennes namn.

Hon underrättade mig derom och tillade en, i mina

svenska öron så besynnerlig och högst egen historia

om hennes äktenskap och husliga lif, att jag här

måste nedskrifva den, vore det ock blott för att

visa huru lättsinnigt somliga af den amerikanska

ungdomen betraktade giftermålet och huru utan alla

förberedelser de lemnade det ogifta ståndet. ”Som

flicka hade detta nämnda fruntimmer kommit för

att helsa på en sin rika faster, i grannskapet af

Morgenton. Sjelf var hon från Charleston, fader- oeh

moderlös, men af ”god familj” och med god

uppfostran. Tvärt öfver gatan, eller på andra sidan om

fasterns hus var en barberar-stuga, som innehades

af en gammal pratsjuk Neger. En dag, då det unga

fruntimret satte sig i fönstret för att fördrifva en

sysslolös stund, såg hon en ung man gå in i

barberarstugan, då i detsamma den gamle Negern kom

öfver gatan för att hemta vatten, frågade hon

gubben för ro skull, om han ej ännu slutat raka den

vackre mannen?”

”Gubben visade grinande sina hvita tänder i

stället för svar, men berättade frågan för den unge

mannen, hvilken genast fattade eld, och skref några

ord af beundran och kärlek till den unga damen.

Hon svarade i början tvekande, slutligen mera

bevekt och innan aftonen hade 24 biljetter vexlats

dem emellan, af hvilken den sista innehöll en

uppgörelse, att han skulle medelst en stege afhemta

henne från hennes en trappa upp belägna rum för

att åtföljas till stadens fängelse och der sammanvigas

hos hans syster, som var gift med borgmästaren

och bodde der. Kl. 10 var mötestiden och ett

ljus i hennes fönster signalen. Hon kom; hon följde,

och ganska rigtigt försiggick vigseln, men —

förskjuten blef hon af sin rika faster och hade att

i tio år utstå ett lif af så stort elände och

fattigdom, att det var rörande att åhöra.”

”Lyckligtvis var hennes man, en fullkomligt redlig

menniska, som sökte så mycket som möjligt med

sin kärlek ersätta hvad hon förlorat i ett beqvämt

och bekymmerslöst lif. Då det åttonde barnet

föddes och armodet var som störst, kände sig ändtligen

fastern bevekt, emedan (som hon sade) “de

aldrig hade beklagat sig eller förr anhållit om hennes

hjelp.” Hon erbjöd sig då att bära barnet till

dopet och gaf föräldrarne en egendom med nödiga

redskap o. d., samt en hel uppsättning af

husgeråds-saker, matvaror och klädespersedlar.” Vid den

tidpunkt jag såg detta fruntimmer med sina

intagande fyra döttrar, hade hon nyss fått ärfva hela

den stora förmögenheten efter fastern och var i följd

deraf i lika stort anseende, som välstånd.

Alla tjenare på hotelet voro fria och hade sjelfva

hyrt ut sig för året, men aldrig har jag sett

obehagligare eller sämre ”svarta.” Deras utseende

hade ej detta glada, sorgfria och propra utseende,

som slafven. Bekymret ”hvad skall jag äta och

dricka“ eller ”huru skall det räcka till åt mig och

de mina” hade liksom tryckt sin stämpel på deras

anleten.

Aldrig såg jag på de 5 veckor jag tillbringade

i Morgenton någon olycklig eller orättvist behandlad

slaf. Jag såg dem tvärt om, egande mycken frihet

och sjelfva uträtta sina åligganden, sjungande och

nästan dansande. Amerikanarens sätt att vara mot

den hvita qvinnan var här, såsom annorstädes:

mycket grannlaga, uppmärksamt och aktningsfullt.

Ashville.

Sept. 1852.

Jag hade mycket önskat att besöka denna stad,

hvilken jag hade hört omtalas som den vackraste

af alla bergstraktens städer. Men som jag visste

att alla hôteler voro öfverfulla af resande från alla

orter, hade jag, oaktadt mina många

rekommendationsbref, aldrig haft mod att resa dit, om det ej

varit i följd af en inbjudning från en af mina

elevers slägtingar (en gift hygglig lagman Mr W., ”som

på sin hustrus vägnar obligerade mig att resa dit,

och till en början taga in i deras hus.” Hans

öfvertalningssätt var på en gång så hjertligt och

anspråkslöst, att jag utan tvekan beslöt antaga

tillbudet.

Mycket gladde jag mig deråt, då jag under

redan dit på alla sidor omgafs af de mest tjusande

natur-scener. Skada blott, att jag reste med

främmande menniskor, till hvilka jag ej kunde meddela

min förtjusning, ty det var nästan för mycket, att

ensam och tystlåtet bära. Aldrig hade jag gjort

mig begrepp om något så storartat vackert. Jag

såg då för första gången ”the black mourtain,” det

högsta berg i Förenta Staterna, undantagandes ett i

Mississippi. Jag öfverfor äfven the blue Ridge i

sällskap med några för mig presenterade herrar

och damer.

Mrs W. emottog mig med den största artighet

och vänskap, aldeles som hade vi varit gamla

bekanta. Hon var ett högvext fruntimmer med

något stela, kalla drag, men hennes röst och minsta

rörelse hade en böjlighet och ett behag, som intog

till hennes fördel. Jag visste att Mrs W. var både

rik och ansedd, men icke desto mindre öfverraskades

jag af elegancen i deras hem och byggnadens

förtjusande läge, midt i en stor och välskött park,

som här och der var förskönad med täcka

blomsteranläggningar och törnrosträd. Jag kände mig väl

till mods, men som min afsigt var att äfven i

Ashville kunna få ihop en så kallad ”Class” ville jag

ej längre begagna mig af Mrs W:s stora

gästfrihet.

Elever strömmade till mig i ordets hela

bemärkelse och efter två dagar hade Mrs W. anordnat ett

stort vackert rum åt mig på ett snyggt, ehuru ej

af de bästa hôtel, emedan dessa voro uppfyllda med

resande från Charleston och andra södra Carolinas

trakter, för att i ett svalare luftstreck tillbringa de

hetaste sommarmånaderna.

Grannskapet af the French broad River och

the warm spring (den varma källan) gjorde Ashville

än mera besökt än de kringliggande städerna.

Jag fann denna stad, ju längre jag vistades

der, allt mer och mer behaglig. Med undantag af

en enda gata med hopbyggda hus, bildades staden

liksom af en mängd de aldra täckaste landtgårdar.

Den har omkring 2,000 innevånare, men sommartiden

ett ännu större antal resande, än Morgenton.

Hôtelerna voro som sagt, öfverfulla och halfva år

förut voro rummen uthyrda till ett orimligt högt pris.

Lycklig skattade jag mig derför, som så genast fick

mig ett rum, som kunde rymma mina många elever

med sina bågar, ritbord och blomstermaterialier

etc.

Från 8 på morgonen till kl. 7 på qvällen var

jag i en ständig verksamhet och det i sex veckors

tid, under 36 graders värme (efter svensk termometer)

ty mina elever voro så många, att jag måste

indela dem i trenne ”classer” om dagen. Jag

kände likväl ingen trötthet. Då aftonen kom kunde

jag t. o. m. antaga bjudning till någon af mina

unga fru-elever för att äta glace, smultron eller

cakes. De kommo alltid sjelfva, med sina män eller

bröder för att hemta mig. De förenade med vanlig

artighet det finaste sätt att vara och jag tror det

var den fina konversationen, som afhandlade värderika

ämnen eller ock med sprittande humor lik

godsinnade väsenden, skämtande med hvarandra om

deras små fel och dårskaper, som gjorde dessa

arbetstimmar så behagliga för både mig och mina

elever. Jag prisade allt mer och mer mitt beslut,

att på detta sätt resa och lära känna amerikanarnes

seder och menniskor, ty jag fick veta mera

under dessa arbetssammankomster än om jag hade

varit aldrig så rik och haft råd att resa från stad

till stad och i sysslolös ensamhet gjort mina

observationer.

Hvilken vänlighet för främlingar från ”islandet”

uttalade sig ej hos hela denna nation. Fruntimren

öfverraskade mig med ständiga sändningar af frukter,

färska sylter och cakes. Herrarne, som hörde

till mina elevers familjer, med ständigt friska

blomsterbouquetter etc.

Som huset der jag bodde hade utsigt åt den

gatan, som ledde till ett af de större hôtelerna hade

jag tillfälle att alla aftnar vid solnedgången se

huru hela den eleganta verlden promenerade, åkte

eller red till the French broad River för att hemta

luft och motion efter dagens qvalm eller lättja. De

grannaste toiletter (luftiga och fina) såg man då och

alla damer barhufvade, de unga med lefvande blommor

på hufvudet och de äldre med hårklädslar eller

en sorts lätta turbaner.

Så väl herrar som damer hvitklädda (de

förstnämnde med rockar af fint hvitt linne). Allt såg gladt,

lyckligt och inbjudande ut såsom en 1 Maj hos oss.

Söndagen var allt tyst och stilla såsom i en graf!

Inga promenader annat än Negrer med sina damer;

intet skratt i hemmet, ingen liflighet i conversation,

inga musikaliska toner; intet barnstoj, allt var iklädt

en imponerande söndagsskrud, ända ifrån den inre

sinnesstämningen till den yttre varelsen.

Första året jag var i Amerika föreföll detta

mig icke allenast mycket tråkigt, utan äfven bra

pedandiskt, men sedan lärde jag mig inse, att just

denna af Gud sjelf påbjudna hvilodags rätta

användande i stillhet och allvar, bibringade och lade grunden

till denna friska glädje, och detta lätta sinne,

som sedan under veckans lopp uttalade sig i allt,

och hos alla. Aldrig har jag sett menniskor med

varmare tro, lifligare förtröstan och mera lefvande

hopp än i Amerika. Det var något mycket hugnelikt

och stärkande för ens egen tro och religiosité,

att se: det just detta land som mer än något annat

hade religionen till grundpelare för allt sitt görande

och låtande och så mycket som möjligt, sökte att

efterlefva nya Testamentets stadgar och påbud, var

mer än något annat land, blomstrande och lyckligt,

så väl i det allmänna, som enskilda lifvet.

Genom Förenta Staternas befolkning och efterdöme

lärde jag mig snart inse att: endast arbetsdagarnes

tillbringande under pligtens och dygdens utöfvande

(vare sig i hemmet eller sällskapslifvet) och söndagens

helgande i Gudsfruktan, sjelfuppoffring och

christliga kärleksverk kunna alstra en varaktig,

kristallklar glädje!

I Ashville hade jag äfven tillfälle att öfvervara

den svarta befolkningens gudstjenst. Den var i

sanning högtidlig. Presten, en hvit man, lönad af the

Methodiste gjorde sig all möjlig möda för att

framställa ämnet: (Christus har utgjutet sitt blod för

alla) både lättfattligt och värdigt.

Jag såg då äfven vid samma tillfälle fyra Negrer

döpas, och äfven der såg jag ej annat än det mest

patriarkaliska förhållande emellan tjenarena och

husbondfolket.

Åfven i Ashyille visade sig de hvita herrarna

vara rigtiga Gentlemän genom sin grannlaga

aktning för qvinnan. Dock får jag tillstå, att aldrig

kände jag mig så nöjd och smickrad deraf, som då

en rätt värderad svensk skänker mig sin aktning

och vänskap, ty då vet jag, att det ej utgår från

princip för att jag är qvinna, utan för mitt eget

ringa värde! Dock, lefve den amerikanska principen,

den förfinar sederna och bildar hjertat

moraliskt. Författarinnans åsigt härom torde kunna bestridas. Innan jag lemnar beskrifningen på denna

lilla förtjusande stad vill jag nedskrifva några

amerikanska ordspråk, som jag der lärde mig.

“En otacksam gäst är lik den nedre käken, som

då kroppen dör på morgonen, faller ifrån den öfra

under natten.”

”En man är fullkomligt lugn i närheten af sina

förtalare och kan med stolta steg gå midt ibland

sina fiender om han vet att ingen af dem har en

ko i sitt hus eller en dollar i fickan.“

”Den som njuter af sin väns öfverflöd, men

ej rör sin hand för att hjelpa honom i hans arbete,

är en egoist; ty den som äter af honungen bör

äfven smaka på gallan.”

“Ett vilddjur i stället för ett svin skulle förstöra

hela staden, en slaf gjord till Kung skulle ej skona

någon menniska.”

”En handelsman tillstår aldrig att hans handel

går bra, endast att den går något bättre.”

”Allting har sitt pris, men hvem kan sätta pris

på blod.”

Ratherforton.

Okt. 1852.

Var en gammal nästan förfallen stad, till

hvilken jag endast for för att se den så mycket

omtalade och för sin skönhet så vidt berömda vägen,

och i sanning, förtjenade den äfven sitt rykte. Jag

skulle hafva svårt att med pennan beskrifva hela

dess imponerande skönhet! Hvem skulle ej känt sig

rörd och betagen vid åsynen af dessa herrliga taflor,

som i ständigt vexlande former framställde sig för

våra ögon? Vi foro igenom flera “bergsgap“ som

tycktes hafva bildat sig af artighet för floden, ty

hvarhelst ögat sig vände såg man endast himmelen

och de höga trädbeklädda, gudomligt vackra, i olika

dagrar skiftande bergen. Det var i sanning

storartadt. Morgonsolen förgyllde bergspetsarna och

under dem foro än digra, mörka moln, än skyar

skiftande och fina lik en yr framdansande rök.

Vid foten af dessa till färg och skepnad

ständigt omvexlande berg har man den mest förtjusande

flod på en väg af 20 mil, sidorna äro garnerade

med en oändeligt rik och vacker buskvext, som

vårtiden bär en sort på en gång granna och rigtigt

sköna, ljusröda blommor, som vexa i stora klasar.

(”Calmia.”)

Jag uppehöll mig endast en vecka i Ratherforton;

en mängd resande från Charleston hade äfven

här samlat sig, för att under de der så ohelsosamma

sommarmånaderna dricka af dess helsokälla.

Jag hade emellertid några rätt angenäma dagar och

gjorde flera intressanta bekantskaper, ibland hvilka

jag först räknar Mr och Mrs St., plantage-egare

från Charleston, som hade den artigheten att bjuda

mig till sig för att få lära känna det finare

sällskapslifvet i Charleston och se Södra Carolinas

plantager. Bekantskapen med Doktor E. var i sanning

ej heller att förakta. Vi hade dagligen små

uppfriskande tvister. Han ville framställa Förenta

Staterna såsom det bästa land i verlden och jag

dåraktigt nog Sverige. Han talte för republik. — Jag

för konungarike. Han för slafveriet. — Jag emot.

Han för religionsfrihet, äfven der jag emot. Jag

hade ett begär att motsäga honom i nästan allt. Det

enda hvaruti vi öfverensstämde var angående homöopathien,

hvars varma anhängare och utöfvare han var.

Amerikanarne voro i allmänhet varmt tillgifna

homöopathien, ehuru visserligen äfven der allopatherna

ville medelst pennan såsom vapen, söka

tillvälla sig fältet, dock fåfängt. Homöopatherne

gingo tysta och stilla sin väg framåt och vunno seger

efter seger!

En dag då Doktor E. åt mig hade fångat den

grannaste fjäril jag någonsin sett, gaf han mig

äfven följande beskrifning öfver: huru och hvarföre

de blifvit skapade. ”För länge sedan då Jupiters

och Junos bröllop firades, voro icke allenast alla

Gudarne inbjudna till fästen, utan äfven många

andra ädlingar. Ibland de öfriga kom Chrysalus, en

prins från Persien, rik i gyllene oeh lysande kläder,

med en stolt uppvaktning och ett majestätiskt

utseende, men för öfrigt en Åsna. Då Gudarna sågo

honom komma med sådan pomp och ståt, reste sig

alla, för att gifva honom plats; men, då Jupiter såg,

att han var endast en obetydlig, inbilsk och lat

varelse, förvandlade han honom tillika med hela hans

följe till Fjärilar — också fortfara de ännu flygande

omkring i brokiga rockar och äro kallade Chrysalier

af visa menniskor, hvilket vill säga förgyllda till

ytan, men utan allt inre värde.“

Från Ratherforton for jag visserligen genom

några städer, men af så ringa betydenhet och så,

skyndsamt, att derom vore intet att förtälja.

Hemmet.

Dec. 1852.

Åter ett nytt ställe, som hade fått detta namn

emedan ordet hem alltid följde med den plats, som

beboddes af Ryttmästar H. och hans familj. Han

hade nu flyttat, men, denna gång till sitt eget, det

vill säga, han hade köpt en egendom i kompani

med sin son, på de vilkor, att det årligen skulle

afbetalas en sjettedel på totalsumman och om ej

betalningen skedde på dagen kunde den fordna

egaren låta egendomen gå på auktion o. s. v.

Emellertid tycktes nu det vara godt, gladt och

förhoppningsfullt i hemmet. Bra vackert var det äfven,

ehuru ej just i amerikansk eller söderländsk styl,

utan i hög okonstlad skönhet, sådan, som man kan

finna den, äfven i Sverige. När man kom så nära,

att man fick sjelfva gårdskullen i sigte syntes i

fonden tvenne höga, blåa bergspetsar höjande sig, ända

upp emot skyn. Byggningen var i svensk måttstock

och ingalunda stor, endast innehållande sex rum

med tvenne piazzor, hvitmålad och omgifven med

den aldra vackraste gård af höga, rigtiga kongliga

träd, stundom bildande sig i rigtiga alléer, stundom

i andra grupperingar utan rotskott eller buskar, som

alltid gjorde marken mera fruktansvärd: — Gården

nästan garnerades på ena sidan af den hvita

köksbyggnaden och de alla lika negerhusen; på andra

sidan åter, bildade sig den i en förtjusande sluttning,

från hvilken man hade öfversigt öfver sjelfva

bruket och dess flod och vattenfall. Det hela

omslöts af en ram gjord af den stora mästarens hand,

neml. den tätaste, bördigaste löfskog af

sammanblandade trädsorter och höga slingervexter, alltsammans

sänkande eller höjande sig öfver kullar eller

dalar i olika formationer.

Vi hade alla hört talas om att på egorna skulle

finnas guldsand och mycken anledning till en

guldgrufva. Vi grepos alla af en oändelig lust att

blifva den lyckliga upptäckarinnan, ej så mycket för

guldets skuld, i och för sig sjelf, som ej mera af

varmt intresse att kunna få gifva denna glada

underrättelse åt vår gemensamma vän och landsman,

familjens husfader, hvilken derigenom skulle återfått

lugn och fädernesland. Jag ströfvade omkring än

vid flodens stränder, än kring backar, än ner i

dalarnas och bland klyftornas djup, dock, allt

förgäfves. En dag, (jag glömmer den aldrig) kom

Ryttmästaren H. hem med ett ansigte, på en gång så

gladt och så högtidligt, att jag ovilkorligt ropade:

hvad har händt? Döm om vår glädje då han

berättade, att man af en händelse hade upptäckt på

egorna så stora sträckor af guldsand, att om de

skulle motsvara deras dåvarande förväntan, så skulle

han på kort tid kunna betala sina svenska skulder.

Vi jublade alla!

Skada, att ej detta hopp realiserades, ty snart

befanns det, att den guld, som der verkligen fanns,

var så tunn, kringspridd på några mils omkrets, att

den skulle kosta mera att hopsamla än den vore värd.

Det var åter ett af dessa irrbloss, som för den

stackars H. några stunder lyste för att lemna ett så

mycket djupare mörker efter sig.

I början af December hade vi ännu 20 grader

(svenska) varmt, men endast några dagar derefter

var det så kallt, att ehuru vi alla suto omkring den

lifliga spiselbrasan, kunde vi knappast arbeta,

emedan händerna blefvo stela af köld och då vi

skiljdes för att gå till hvila, önskade man hvarandra

”rolig natt” under tillsägelse, att bädda om sig i

fällar och filtar, så att man ej skulle ”dö af köld.”

Ingen kan i Sverige föreställa sig denna hvassa,

genomträngande kyla, som höll oss många timmar

vakna, genom en inre frosskakning. Troligen

bidrog det ombytliga klimatet dertill, ty då man den

ena veckan under sjelfva vintermånaderna haft en

rätt bister och kylig väderlek var det den andra

icke allenast fullkomligt varma dagar, utan nätter

så qvalmiga och heta, att man kände sig frestad,

att midt i natten öpna alla fenster. Man såg då

törnrosen och violen slå ut sina knoppar för att

efter några dagar åter dö!

Redan den 3 Mars stodo persikoträden i full

blomma, cedern i sin sommargrönska och små blommor

af sällsynt och främmande slägte spirade upp

ur den ännu gråa och döda jorden.

Grönsakerna sköto på kalljord i höjden, och

färska ägg hade vi ätit ett par månader redan.

”Fyrfotorna“ kunde man säga bodde och vexte i

skogarna, ty den ena familjemodern efter den

andra framkom derifrån med ett talrikt slägte. De

närde sig sjelfva med torra castanier och andra

skalfrukter; men lockades dock till hemmet hvarje

qväll, genom ett eget besynnerligt läte (som endast

Negern kan rätt återgifva) då de trakterades med

mais, deras favoriträtt.

Luften var så ren, så full af balsamiska dofter.

Jag trifdes bland dessa Svenska vänner med

sina känsliga hjertan och sina okonstlade karakterer

så väl, att jag skulle gerna velat tillbringa

mitt lif der, om ej fädernesland, slägtingar och

vänner ”dragit med underlig magt min håg.” Af

alla de kära Svenska bref som väntade mig i

”hemmet,” var det dock, ej ett enda, som ej andades af

motvilja för de Södra Förenta Staterna i följd af

Mss Stowe bok: ”Onkel Toms stuga.“ Det låg

visserligen en älsklig känsla till grund för detta,

nemligen menniskokärleken, men icke desto mindre

finner jag mig föranlåten att säga: de dömde, som

”den blinde om färgen.”

Jag försvarar visserligen ej sjelfva slafverisystemet,

vare det långt ifrån mig! men, då slafvarna

nu genom den Nord-amerikanska befolkningens

förfäder blifvit införda, så böra vi ej derföre anklaga

det nuvarande slägtet, som redan för 35 år sedan

förbjöd all vidare införsel. Med detta för ögonen

och, den verkliga kännedomen huru menskligt och

väl slafvarna behandlades i Förenta Staterna, kan

jag ej annat än uttala mina åsigter i saken, ja, med

fara, att anses oqvinlig och känslolös inför en

läsande allmänhet!

Jag tycker i sanning, att det medlidande, som i

Sverige uttalar sig för slafvarna i Förenta Staterna

är vändt till orätt håll. Låtom oss i vårt eget land

kasta ögonen omkring oss och se eländet i de

tusende föremål, som vandra omkring i andeligt

slafveri; som genom passionernas öfvervälde blifvit

försoffade eller genom den materiela nöden bundna

med fjettrar, hårdare än dem menniskorna i

Amerika pålagt sina slafvar. Kasten en blick in i stora

barnhusets mysterier och se, om ej mina ord

besannas? Och värre än detta är kanske den stora

mängd af sysslolösa män och qvinnor, som ej hafva

lärt sig att vara herrar öfver sin frihet, utan i följd

af utsväfningar och laster fallit under kreaturen,

då deremot den Nord-amerikanska slafven ofta roar

sig i inre andelig frihet!

Märken väl, jag talar icke om Södra, utan

endast om Norra Amerikas slafvar. Jag tyckte mig

der just fått hvila för min själ: inga tjufvar, inga

tiggare! och ej dessa af lidande och fylleri

vanställda drag, i stället dessa glada, välfödda och

sorgfria svartnarrars, strålande ögon och skinande hvita

tänder. Jag tror på glädjen, som på det ”enda

sanna” och tror i föld deraf att ett folk, som har

en så rik prägel deraf måste varit lyckligt! Om äfven

en och annan individ lidit och förtjenat att vara

ämnet för en roman.

Jag känner mycket väl huru det ordet att sälja

menniskor griper hjertat med fasa och är nog att

sätta sinnet i harnesk emot den, som gynnar och

uppmuntrar sådant! Månne dock det ej är vida

rysligare i många af de Europeiska förhållandena?

Detta själens säljande (om jag så får uttrycka mig)

som lefver midt i skötet af civiliserade och så kallade

goda menniskor. Min tanke vill ej stanna, min

penna ej nedskrifva det förfärliga af allt detta. Det

finnes otaliga kräftsår, som Europa först har att

bota innan det blandar sig i dessa uppvexande

staters förhållanden. Det är emellertid allmänt kändt,

att just emigranterna och de från norra staterna

inflyttade, äro de obilligaste för att ej säga, de

hårdaste mot sina slafvar!

Den infödda amerikanaren åter vårdar slafven

icke allenast som sin dyrbaraste egendom, utan

gifver dem äfven undervisning i sin egen religion,

upptager dem i sin egen kyrkas sköte Negerkyrkogården skiljer då blott efter döden herren och tjenaren åt, som grinande ironi! Utg. anm.. Jag såg sjelf

då jag första gången tog nattvarden i Amerika

trenne slafver döpas (före den heliga ceremonien)

och väl 30 sådana anammade nattvarden vid samma

tillfälle.

Hvem vet således om ej försynen begagnat sig

af låga menniskors vinningslystnad för att draga

negern från sitt råa hemland (der Kristendomen är

okänd, emedan som vi veta missionären har der föga

eller ingen framgång) och sätta honom ibland

civiliserade menniskor; för att kanske efter 200-årig

träldom blifva en fri och stolt nation, som förvånar

verlden med sina fordna herrars kunskaper och idoghet,

utan att ega deras laster och fel! Skulle Gud

hafva öfvergifvit ett helt folk? Nej, det ligger helt

visst mening i detta tillåtande af det onda. Och

liksom individen, hvilken arbetat sig upp till andelig

frihet och jordisk sjelfständighet, blifver både

inför Gud och menniskor behaglig, så äfven nationen?

Afrikanarnes tid är ännu ej inne! Tiden är inne både för nationerna och individerna att

förskaffa sig både andlig och materiel frihet så snart öfvertygelsen

om nyttan och nödvändigheten deraf vaknat till medvetande.

Dagen är inne med morgongryningen, ehuru dagens uppgift och

dess arbeten icke dermed på en gång äro vunna. Utg. anm.

Af alla de engelska bref jag såg eller dem jag

sjelf emottog, var det intet, som ej innehöll

helsningar från eller till de svarta. Alla gamla negrer

kallas af barnen onkel och tant. Ingen svart får

arbeta utan extra afgift mer än 12 timmar och ända

till döddagen skall han hafva vissa marker fläsk,

mjöl, potatis etc. för hvarje vecka, samt husrum,

vedbrand och kläder.

Ofta ser man omkring de små negerhusen en

ko, en täppa och höns förutan all ända.

Hyr man en slaf, så är det nästan löjligt, så

noga är egaren, att han ej skall fara illa, aldrig

får den arbeta i en grufva, aldrig blifva våt om

fötterna m. m. d. och hafva de stigit till heder och

värdighet af hustjenare, så blifva de nästan efter

mina svenska begrepp bortskämda. De komma och

värma sig vid förmakselden, blanda sina tankar i

familjens samtal, peta på allt och storskratta vid allt

som förefaller dem löjligt. Hvem skulle tåla sådant

af en Svensk tjenarinna eller fri neger?

Om frun i huset delar med sina vänner eller

barn, en ”cake,” frukt eller dylikt och en eller flera

svarta befinna sig i rummet, delar hon äfven med

dem och för det mesta syr hon sjelf deras kläder.

Visserligen var det hemskt och rysligt då

förhållanden tvingade man och hustru att åtskiljas (de

små barnen följde alltid med modern), dock hände

detta mycket sällan, ty alla sökte så vidt de

förmådde, att sammanhålla familjerna och i motsatt

förhållande träffades alltid egaren af de

omkringboendes ogillande och tadel.

Det är så orättvist, att tro grymheter om ett

folk, som har visat så mycken mensklighet så mycket

hjerta i sina lagar och en så varm religiositet!

De personer, som ej för eget behof köpa slafven

utan endast för att åter sälja och förtjena på dem,

äro i Förenta Staterna lika föraktade som af mig och

hvarje svensk, men — de förtjena pengar på sina varor,

ty afnämare saknas aldrig. De afskys i sällskapslifvet

såsom en Paria och utgöra liksom ett eget slägte.

Men hvar finnes det land der ej synden och det

lastfulla hjertat har fritt spelrum om det vill öfverlemna

sig deråt? Har jag ej sjelf i Sverige sett huru

egendomsherrarna brukade taga bort fönster och dörrar

i de usla kojor, som under den kallaste vintern

hyste några uppsagda stackars statkarlar med hustru

och barn, som ej varit i stånd att få sig några

tjenster, emedan de hade för stora familjer. Har jag

ej vidare med egna ögon sett huru en annan blef

öfverhopad med stryk för att han stal en kälke med

bränsle för att värma sin sjuka hustru och två

dagars gamla barns rum.

Dessutom om vi ej ville tro på amerikanarens

hjerta, så måste vi väl ändå tro, att han ser på

sin egen nytta.

Hvem skulle ej vara aktsam om en egendom,

som kostade ett à två tusen dollar? Och hvem vet

under socker-, bomull- och risskörden om det ej är

bättre för negern att vara slaf än fri. Ty som tre

fjerdedelar af befolkningen i de södra staterna äro

negrer, så vore de ju i alla fall tvungna för sitt

uppehälle att sysselsätta sig med dessa arbeten.

Få skulle kanske vara nog hederliga att skona

en hyrd neger så mycket, som sin egen. Aldrahelst,

som det under dylika förhållanden skulle blifva

öfverflöd på arbetare af alla slag. Det vore ej då

som nu, en lyx att hafva många lata negrer, som drifva

(såsom ett bevis på rikedom) omkring hus och hem.

Jag såg många slafvar från de vestra Staterna

(der de hetaste och största plantagerna funnos) och

alla hade ett gladt och frimodigt utseende. Huru

skulle ett ”förtryckt folk“ kunna hafva denna lätthet

till skratt och gyckel? Despotismen och slafveriet är tanklöshetens amma och ur

dessa suger den näring ej blott för sin djuriska tillvaro, utan

äfven för de medel af hvilka hon begagnar sig för att ersätta

förlusten af den största förmon menniskan eger — friheten.

Jag har aldrig varit i annat än de Förenta

Staternas slafstater, och kan således endast tala om dessas

slafvar; om förhållandena äro annorlunda i Södra Amerika

och förtjena hela vårt behjertande känner jag ej.

Men det är det ordet slafvar (hvarhelst de finnas)

och att sälja menniskor, som griper. Jag

förstår det så väl och jag skulle ej varit qvinna, ej

menniska om äfven ej mitt öra och hjerta sårats af

dessa ljud. Det är dock ej efter mina åsigter

tidens största fråga: huru man skall kunna afhjelpa

detta? Nej, vid Gud, nej! Det andeliga slafveriet,

se der, hvad hvarje kristen i sin mon bör sträfva

att afskaffa. Men huru? det tillhör ej min svaga

penna att utveckla detta storartade tankefoster. Men

faren till Förenta Staterna, se och lär. Inga

partistrider, för hvilka strömmar af menniskoblod måste

rinna. Inga digra embetsmän uppslukande de

yngres inkomster. Inga prelater, som med höga

mössor äga större inkomster än sjelfva presidenten i de

Förenta Staterna och hvilka i följd deraf beröfva det

yngre presterskapet en anständig bergning. Der var

allt afmätt efter hvars och ens egen arbetsflit och

derföre hade och alla tillfälle, att i guna åren gifta

sig och på enkelt men godt vis försörja sin familj;

hvilket otvifvelaktigt är första steget till ett lands

forädling och förkofran.

Det skär mig i hjertat då jag ser våra så kallade

yngre embetsmän, som hafva grånat i tjensten utan

att kunna förvärfvat så stor inkomst, att de ens

vågat försöket att dermed försörja hustru och barn.

Hvem kan undra om de tvärt emot naturens

mening söka efter en hustru, som genom sin förmögenhet

kan föda dem eller blifva (mot sina förmän)

krypande och inställsamma för att vinna en snarare

befordran? Huru ofta äro ej de menskliga felen

alster af de förhållanden i hvilka vi blifvit insnärjde?

Ett stort nationalfel hafva vi dock alla: detta

sträfvande efter lyckans sken i stället för dess kärna.

Detta rastlösa sträfvande efter sinnenas förströelse.

Detta ideliga kalasande. Detta begär att förstöra

penningar, denna lyx, denna fåfänga i ett fattigt

land. Vi måste väl alla äfven vara litet dumma,

som ej genom dagliga exempel se, att då penningen

är gången är äfven de så kallade vännerna och

hvad värre är, oberoende och sjelfständigheten borta.

Då äro vi sjelf sålda slafvar.

Men hvart har jag väl flugit ut?

Jag rodnar nästan öfver mina långa tal och

egna bestämda idéer och beder: förlåten mig I

svenske män.

Columbia.

Dec. 1854.

Jag kom dit i slutet af December och hade en

glad jul i kretsen af de svenska vänner jag äfven

der var nog lycklig att ega. Emelie H—s

efterlefvande små älskliga barn hade med barndomens

vanliga lätta sinne redan glömt sin dyra (för alla

hennes vänner) oförgätliga moder. Glädjen stod högt

i tak vid åsynen af den ståtliga julgranen; äfven

jag blef ej glömd med julklappar, och allt var der

vänligt och godt.

I Columbia var aldrig så kallt, som der jag för

vintertiden varit under mina resor i Amerika. Det

var mera i södern, ehuru det var lika ombytligt, så

varade dock kölden ej mera än några dagar för

hvarje gång och då man den ena dagen hade köld

så att man kröp till spiselden med stela fingrar och

blåa näsor, så hade man deremot andra dagen alla

fönster och dörrar öppna. Och om man var ful

under kölden, så var man så mycket vackrare

under dessa varma, klara och ljufva solskensdagar, då

luften kändes så ren, så smekande, att den

genomträngde och renade själen, som ett andeligt bad.

Juldagen åto vi färsk spenat vext på kalljord

och drucko eftermiddagskaffet i trädgården. Annandagen

åter kröpo vi alla kring spiselden, hvilken

bestod af fikon- och persikoved.

En methodistprest, till hvliken jag hade

rekommendationsbref, besökte mig under första veckan,

och hade den uppmärksamheten att sjelf föra mig

i sin vagn kring staden, för att icke allenast visa

mig dess vackra läge, utan ock dess ståtligaste

byggnader och mest hänförande orangerier och trädgårdar.

Vi besökte äfven ”Columbia-Asylum” för

svagsinta: en vacker ståtlig byggnad och i det inre

inrättad med den största ordning och förstånd.

Ganska många olyckliga voro der intagna, ehuru jag

såg ganska få. En tysk-luthersk prest var boende

der såsom deras predikant. Hans enkla hjertliga

sätt att vara intog mig till hans fördel och vår

bekantskap var snart gjord.

Som jag naturligtvis ansåg mig höra till hans

kyrka och församling, så blef han äfven min

rådgifvare och vän. Han var en gammal man,

bepröfvad af många olyckor, men med ett sinne så

allvarligt i tron, att den inre friden sken uti den

klara rena blicken och gaf ett behagligt intryck åt

betraktaren af hans anlete.

Jag hade under hela min resa i Förenta

Staterna den stora lyckan att träffa på endast goda

menniskor. Intriger, falskhet och försåt voro för

mig såsom sagor ur ”Tusen och en Natt.” I

Columbia funnos 8 kyrkor för olika trosbekännelser.

Alla rymliga och många ganska vackra, samt under

gudstjensten öfverfulla med menniskor. Jag tyckte

alltid mest om the Episcopal eller Engelska

högkyrkan. Den är i sina former och trosbekännelser

så lik vår egen, att jag fann mig nästan mera

hemma i den än i den Tysk-Lutherska, ehuru jag i

anseende till namnet fann mig föranlåten att oftare

besöka denna sednare.

I alla dessa kyrkor var det endast unga

fruntimmer af de bästa och aktningsvärdaste familjer,

som togo upp psalmen och spelte på orgeln. När

man besinnar amerikanernas aktning, ja nästan

vördnad för qvinnan, så var det väl uttänkt att låta

henne styra kyrkomusiken och gifva liksom impulsen

åt det hela. Nästan alla prester hade i

Förenta Staterna ovanligt goda utförsgåfvor och med

få undantag extemporerade alla. Denna lätthet att

uttrycka sig är mycket vanlig hos den bildade

amerikanaren och ej under då de i hvarje skola

emottaga ämnen att tala öfver, såsom våra ynglingar

att skrifva öfver. Det var i och för sig sjelf en

njutning att höra denna flödande vältalighet. De

förstå att måla de bilder de önskade framställa med

så lefvande och glödande färger, att de helt tydligen

framträdde för åhörarens andeliga syn och

ovilkorligt trängde till dess hjerta och själ.

Det är en herrlig gåfva att så kunna framställa

Guds ord. Och det var för mig så mycket mera

förvånande, som jag ihågkom huru i Sverige våra

prester ständigt nyttjade skrifna tal, t. o. m. till

de Nattvardsbarn, som de sjelfva i månader hade

undervisat och beredt. Mig tyckes att om ej en

lärare vid ett dylikt tillfälle kan tolka hjertats

känslor utan att på förhand hafva ett öfvertänkt tal

tillhands måste det vara bra litet sanning och djup i

uppfattningen af hans kall såsom religionens lärare.

Sällskapslifvet i Columbia var mycket godt,

umgängestonen den behagligaste, men elegansen i

klädseln ytterlig. Den lätthet, att under den heta

tiden få glace i Columbia (äfvensom i alla andra

städer) var i mitt tycke förtjusande. En half

timma före solens nedgång, då man såsom brukligt

var i de södra staterna, gjorde sin för dagen finaste

toilett, tog man en vän under armen och promenerade

till en af de små trefliga, men äfven eleganta

glace-butikerna för damer, som funnos här och hvar

i Columbia. Man tog plats i en inre salong, ringde

på en liten silfverklocka och begärde en glace,

vatten med is uti och några sockerbröd för hvarje

person, kostande endast 10 cent. Detta lilla

”rummel” var uppfriskande för både kropp och själ, ty

merändels råkade man på dessa små utflygter en

mängd bekanta och glada ansigten. Detta glädtiga

hvimmel af åkande, gående eller ridande efter

dagens heta qvalm, var en verkligen behaglig syn och

kom hjertat att fröjda sig öfver lifvet.

Nord-amerikanaren hade så mycket af dessa

glada lifliga möten utom hus eller rättare under bar

himmel, som kostade intet, men som stämde själen

till poesi och lekande hänförelse.

I Columbia fanns äfven Amerikas näktergal,

miss Elisa Brenner, hvars ljufva röst förstod att

tjusa och hänföra äfven dem, som hade hört och

beundrat Jenny Lind.

Columbia var af alla amerikanska städer, jag

såg, den jag helst skulle velat lefva uti. Jag

önskar, att jag rätt åskådligt skulle kunna beskrifva

den! Öfver allt täcka hus, byggda såsom våra

största och vackraste sommarboningar på Djurgården

med långa, höga piazzor till hälften undangömda

med de herrligaste blommande och slingrande

törnrosor. Hvarje hus var omgifvet med sin prydliga

välskötta trädgård och sitt större eller mindre

orangeri, allt synligt till gatorna, som voro breda

som hälften af Gustaf Adolfs torg med sina höga

majestätiska träd (i tvenne rader), sina magnifika

bodar med rika lager af allt hvad man kan önska

sig; frukter af alla möjliga slag, ”nyss inkomna från

Cuba!” Kyrkor för alla trosbekännelser. Ett dussin

eleganta hoteller; gasupplysning i minsta vrå, och

bäst af allt, en bildad och fin sällskapskrets. Se

der i korthet en snörrät beskrifning öfver Södra

Carolinas förtjusande hufvudstad!

Columbia hade äfven sin vidt berömda Kadettskola

och sitt Universitet med så sjelfsvåldiga

studenter som trots annorstädes i verlden. Dock

utsträckte sig aldrig detta sjelfsvåld till det ”svagare

könet.“ Södra Carolina utmärkte sig mer än

någon annan stad i Förenta Staterna (hvilket vill säga

mycket) för sin verkligt stora ridderlighet för qvinnan.

Stackare den främling, som med gyckel eller

några lättsinnigt utkastade ord förtalade en qvinna,

han kunde vara säker att genast blifva utmanad

eller tvungen att återtaga sina ord eller ock bevisa

hvad han sagt.

Qvinnan var deras gudomlighet. Hennes öra

fick ej besmittas af något ohöfviskt tal eller

lättsinniga uttryck. Att t. o. m. taga sig en sup i en

hvit qvinnas åsyn, ansågs som en förolämpning mot

henne. De önskade i qvinnan hafva en förebild af

dygd och renhet: fläckfri och oskyldig icke allenast

i sina yttre handlingar, utan äfven i tankens och

fantasiens inre verld. Att detta skulle bidraga till

en varm sträfvan efter sannt qvinligt värde och

ingifva en brinnande håg att blifva lika det ideal af

renhet och dygd, som mannen tänker sig, är naturligt,

ja, äfven att mannen skulle söka att handla

och lefva värdigt en sådan qvinna, så han ej

behöfver rodna inför hennes rena öga. Aldrig hörde

jag en svordom, aldrig ett tvetydigt yttrande under

min vistelse i Columbia, deremot såg jag otaliga

gånger huru en qvinnas yttrande var nog för att

hämma det vildaste utbrott af ondskefull passion.

I följd af denna männernas stora aktning för

det svagare könet njuter hon af så mycken frihet,

att det alstrar hos henne en nästan förtjusande

sjelfständighet. Jag såg unga vackra flickor resa från

ena ändan af Förenta Staterna till den andra för

att antingen helsa på några anförvandter eller söka

kondition, och jag såg, som redan nämndt: rika

arftagerskor, som öfver vintern lemnade sina landtliga

hem för att njuta af stadens nöjen och endast

i skydd af hotell-egarinnans ”Care” uppträda med

en finhet och elegans, som dock tycktes vara helt

och hållet medveten om sin förmåga att beskydda

sig sjelf. —

Detta påminte mig ofta om Lings satiriska

yttrande då han hörde talas om våra svenska

”förkläden,“ “hvad värde har den dygd, som behöfver

beskyddas af andra”, dock, den store mannen

besinnade ej hvilka reformer som först borde föregå i

våra unga mäns seder och vanor, innan den svenska

qvinnan kunde skyddlöst lemna sig i deras

sällskap. Nu ha några tiotal af år gjort någon

skilnad, man ser nu äfven hos oss fruntimmer i detta

fall emanciperade, hvilket tycks bevisa, att det

nuvarande manliga slägtet ej vill låta sitt land stå

efter i framåtskridande af dygd och goda seder.

Allt hvad konstverk (af betydenhet) heter

saknades dock helt och hållet i Columbia såväl som i

de andra städer och stater jag besökte. Alla

anspråk på sådana får man afstå ifrån, så snart man

har satt foten på amerikansk jord. I Columbia

såg jag några svenska Dal-familjer. Det var

glädjande att se, huru mycket deras fina hårarbeten voro

omtyckta, men deremot bra sorgligt att höra, huru

långt ifrån lyckliga de sjelfva voro. De sade sig

sakna (ej utkomst, utan) den Svenska Gudstjensten,

och somliga hade t. o. m. rigtiga själsqval,

påstående sig hafva anfäktelser af djefvulen m. m. d.

Med en svensk trädgårdsmästare från Småland gick

det så långt, att han afhände sig sjelf lifvet, —

Det är ej så lätt som man kanhända här föreställer

sig för de svenska emigranterna i Amerika. Jag

såg, under de sex åren jag vistades der, flera

tåreströmmar än under hela mitt föregående lif.

Obekantskap med språket, klimatet, gudstjensten och

födan, allt alstrar en retlighet, känslighet och ett

obehag som är svårt att öfvervinna och som söker

sig luft i tårar, tårar, tårar! Jag har sett unga

och friska män och dito qvinnor gråta utan rim och

reson, utan att sjelfva kunna gifva en antaglig

orsak dertill, hvarken för sig sjelf eller andra.

Troligen var det i följd af en omedveten hemlängtan.

Komma då dertill samvetsqvalen och medvetandet

att ej kunna, ej våga återvända till den kära

moderjorden, så måtte i sanning det inre helvetet vara

för handen.

Oaktadt mitt af naturen så friska mod och

min goda helsa m. m. hände det äfven mig, att jag

stundom midt under glädjen och skämtet kunde känna

en så plötslig längtan efter hemland, slägt och

vänner, att jag bleknade och darrade under det våld

jag gjorde på mig sjelf för att tillbakahålla mina

tårar.

De tio veckor jag tillbragte i Columbia stå för

öfrigt med glad hågkomst förvarade i min själ.

Charleston.

April 1854.

När jag först satte foten inom Charleston hôtel,

sade jag till mig sjelf: så är jag då nu i denna

stad, om hvilken jag hört talas så mycket, som är

känd att vara helt och hållet ett New-York i

miniatur, och i sanning, oaktadt sin litenhet i

jemförelse med nämnde stad, har den helt och hållet en

större hufvudstads både dygder och fel, både

behagliga liflighet och obehagliga stoj. Första

morgonen vaknade jag af detta skrikande på gatorna

som brukas i alla större städer för att bjuda ut

matvaror, ”Sea crabs“, straw berries, sweet potatos,

Ice cream” m. m. af ett dussin svarta, med de

mest skärande och skrikande ljud. Jag hoppade

upp i sängen undrande hvad som stod på, men då

jag slutligen förnam ordet Ice cream (Glace),

läskades det i munnen vid bara tanken huru godt

en sådan skulle smaka, ty ehuru vi endast hade

medio af Mars var dock värmen der om morgonen

tryckande het. Jag sträckte ut handen, ringde på

min klocksträng, och ögonblickligen derefter såg

jag en täck mulattska stå vid min hufvudgärd med

icke allenast en magnifik glace utan äfven en

förtjusande bukett, så frisk, att ännu morgonens dagg

låg i dess blomkalkar. — Jag nekar ej till, att då

jag gissade, hvilken som hade sändt mig allt detta

och äfven förstod huru densamma med otålig oro

hade förväntat mitt uppvaknande, på det ej glacen

skulle smälta, eller blommorna förlora sin tjusande

friskhet, fällde jag några tacksamhetstårar ibland de

doftande blomstren.

Man talar om juvelernas tjusande och frestande

förmåga; jag tror ej på detta! Nej ni olyckliga

älskare, sänd till edra tankars och drömmars föremål

friska doftande blomster, enträget och ofta och

jag bedyrar att ingen qvinnosjäl kan motstå detta

kyska, så rent smekande språk!

Men då man som jag; reste allena i ett

främmande land bland menniskor, som ej förstodo hvarken

ens lands seder eller språk, så fick man ej låta

någon svaghet ens för en minut röra hjertats

vekare strängar, än mindre låta tjusa sig till löften,

som skulle bundit en för hela lifvet.

Den första dagen tillbringade jag med att först

besöka några bodar, som i rymd och elegans och

kramvarornas mängd påstodos ej hafva sina likar i

den gamla verlden. En af de förnämsta upptog ett

stort tvåvåningshus, bygdt som ett litet palats med

sina spiraltrappor (belagda med de dyrbaraste

mattor), som ledde från våning till våning. Sjelfva

salurummen försedda med rader af små taburetter af

rosenträd och minst 50 bodherrar, som stundeligen

voro sysselsatta hvar och en med sitt gifna göromål.

Varorna voro i förhållande till sin godhet och det

amerikanska myntvärdet ingalunda dyra. Jag, som

då ej hade sett annat än Stockholms och

Köpenhamns bodar, stod, som man säger, «förbluffad.«

Charlestons hoteller voro nästan öfver all

be-skrifning i gentilesse. J a g skulle knappt blifva trodd,

om jag i alla dess detaljer skulle beskrifva dem.

Dessutom äro de så vidt och bredt beprisade, att

jag har intet att tillägga. Den första middagen

smakade mig oändligt väl med sin feta kalkonstek,

utmärkta skinka, färska fiskrätter, sin hummer, sin

sköldpaddsoppa, sina många sorter ”peis”, sin glace

och sina utsökta frukter, men efter några dagar

tröttnar man dock på detta samma, samma.

På e* m. tillbjödo mig några för mig

presenterade damer att göra en promenad nedåt »Kings

Street* för att se på den eleganta verlden, som vid

den tiden i sina utsöktaste toiletter brukade

promenera der. (Här som i Columbia och i de större

städerna brukade fruntimren ej spatsera barhufvade.)

Detta var ganska roligt, det var en bjert skilnad

emellan dessa och de öfrlga amerikanska damer jag

sett. Som dessa voro döttrar af familjer, inflyttade

från New-Yorkj så hade de visserligen mera lif,men ock långt ifrån den fina. grace, som

karakteriserade de öfriga Förenta Staternas »Ladies.”

Der visade sig en ilärd, som öfversteg all

förväntan. Längre tid tog en af dessa

Charleston-da-mer till sin proménad-parure än någon Svenska för

att fara på den utsöktaste soupé. Jag har sett

otaligt många unga Charleston-damer, som sminkat

sig med både hvitt och rödt och brukat tjenlig

pomada för läppar och ögonbryn, ehuru de utan allt

detta varit förtjusande vackra. Visserligen var

anblicken af detta gatlif bländande, helst som de

utmärkt vackra ekipagerna och hästarna förhöjde

anblicken af det hela.

Att sednare på aftonen se denna samling i

the-ater-salongen var i sanning ej ledsamt! En mängd

af grannare toiletter och vackrare ansigten hade jag

aldrig sett. Den Tyska familjen, med hvilken jag

följde, och som redan några år varit bosatt i

Amerika, gladde sig mycket åt min förtjusning.

Andra morgonen besökte jag^the market, »

hvil-ket var ganska nytt för mig. Fyra långa, luftiga och

välbyggda hus efter hvarandra, som man alla i file

kunde genomgå, med små boutiker på båda sidor,

med sina lika, alla väl arbetade bord eller diskar

och sitt höga öppna fönster. Alla dessa fyra

byggnader voro, hvart och ett, så stora som vårt fordna

slagtarhus, det sista slutade vid sjökanten och var

i följd deraf, försäljningen för hummer, ostron,

kräftor och fisk af många slag. Prydligast var dock

frukt- och blomster-försäljningen med sina smakfullt

uppstaplade högar af Meloner, Äplen, Apelsiner,

Persikor, Ananas, Drufvor, Bananas, Granatäplen,

Fikon, Dadlar, Aprikoser, Nötter af alla slag och

3bär i ymnighet Lägger man nu till, att inom

hvar och en af dessa snygga butiker stod en “svart

murre,” antingen q vinna eller karl, med sitt hvita

rena förkläde, så blef det hela ganska inbjudande

och eget. Jag tillbringade der mer än en morgon,

ty då man stod vid ingången af frukt- och

blomsterförsäljningen, så blef man icke allenast tjust

till både syn och luktsinne, utan kände äfven en

beundran, gränsande till vördnad för all den

ordning och glädtighet, som rådde inom dessa murar.

(Jag menar då ej endast inom frukt- och

blomster-försäljningen, utan inom de V^dels Svensk

mil iånga byggnadsraderna, som utgjorde hela “the

market.)

Jag besökte derefter en försäljning af

Amerikanskt porslin af en alldeles ny uppfinning, som

satte Amerikanarna sjelfva i extace, (Alldeles som

när vi betrakta Amalia Lindegrens själfulla

målningar.) Det liknade mycket det kinesiska och

påstods vara ännu starkare. Inför mina ögon

kastades en kopp i goifvet utan att spricka.

Många ganska vackra och utsökta byggnader

och kyrkor hade Charleston. Mest anslog mig en

byggnad ännu ej fullkomligt slutad, men som

troligen blifver ett mästerstycke i sin art. Den vårrest

på en upphöjd plats, med en fri plan omkring sig,

hvarest en intagande trädgård med park var

an-bragt. Vattenledning, Gasupplysning, Badrum och

allt hvad som kunde göra den på en gång beqväm,

helsosam och behaglig var uttänkt och, allt detta?

gissa! Till en boningsplats åt fader- och

moderlösa barn; men märk väl, ej för de infödda (hvilka

förutsättes alltid hafva något skydd ändå), utan

företrädesvis åt de emigranters barn, hvars föräldrarsåsom årligen händer), dö i Södra Carolina i följd

af Gula febern eller dylikt.

Detta är ju ett så talande bevis på

Nord-Åmeri-kanarens sanna uppfattning af Christendomens anda?

Hvar helst jag har framfarit, har jag sett att deras

Gudsfruktan varit till lifs och ej till döds, att de

varit Ordets görare och ej blott hörare. Derföre

böra vi ej frukta, att menniskor, så sannt religiösa,

skulle glömma sina pligter mot sina, som de sjelfva

benämna «Svarta barn.»

En natt väcktes jag af det hemska ropet »fire,

fire» (eld, eld), ringning i alla kyrkotorn och ett

förfärligt lefverne och skriande på gatorna af stora

pojkar och karlar, som alla i ett nu voro på benen och

färdiga att hjelpa sprutor och släckningsanstalter

fort framåt. Alla dessa voro antecknade vid den

frivilliga brandsläckningstruppen, ty utom dessa bryr

sig ingen om att lemna sin säng förr än han får

veta, att hans eget eller grannens hus brinner.

Motsatsen skulle ej heller tjena till mycket, ty inga

andra personer än de som höra till eldsläckningen få

vara närvarande vid elden, ty om detta förbud

öf-verträdes, vändes slangen emot folkhopen och den

öfversprutas med vatten. Troligen genom detta lär

det varit en god ordning vid alla dylika tillfällen

och för det mesta en skyndsam släckning.

Jag blef en dag bjuden att fara uti en öppen

vagn, med två stora, eldiga hästar, ut åt landet till

35Magnolia Cemetery» (Charlestons förnämsta

begraf-ningsplats), vägen dit var ungefärligen 4 Engelska

mil) från Charleston. Ehuru så tidigt på våren,

var dock allt i full grönska. De förtjusande gula

Jasminerna slingrade sig och beklädde, icke allenast

en mängd gärdesgårdar, utan äfven de högsta trädr

från ofvan till nedan med sina välluktande rankor.

Större, skönare och bördigare ekar hade jag förr

aldrig sett. En annan sorts träd (hvars namn jag

ej fick veta) förvånade mig äfven genom sin långa

hvita mossa, som lik festoner och draperier hängde

från gren till gren.

Några rätt interessanta Ruiner sedan

frihetskrigets tid passerade vi äfven, och här och hvar

stack floden fram. Förvånande granna fåglar;

äfven den älskeliga lilla Colibri flaxade i träd eller

buskar. Luften var så ren, så mild, mitt sällskap

godt och behagligt, hvad kunde man önska mera?

Dock — då jag stod på denna kyrkogård (så

omtalad, så imponerande, så storartad och så af mig

efterlängtad att få beskåda), så rann det upp för

min själs öga vår Solna-kyrkogård och en oändelig

längtan dit bemäktigade sig min själ* Då jag hade

öfvervunnit allt 5;pjunk,” kände jag ett slutligt

intresse att betrakta alla dessa förtjusande hvilostäder

för de döda, som i smak och blomstrande

vextrik-het tycktes öfverträffa hvarandra.

Som det var nästan endast den rika och

eleganta verlden i Charleston, som här hade inköpt

jord till sin och sina familjers grafvar, så såg man

äfven rigtiga konstverk (t. o. m. från Europa) af

marmor blanda sig med blomstren af utsökt skönhet.

Mest intogs dock mitt öga af det lilla

landt-liga kapellet med sin dito hydda för presten

(hvil-ken förrättade all jordfästning), som låg midt ibland

de tusende välvårdade blomsterbäddarna — eller

grafvarna.

Några goda Svenska familjer fanns det äfven

uti Charleston, och alla tycktes vara belåtna och

nöjda.Hvarje morgon, medelst en otalig mängd

kring-åkande vattentunnor, sprutades ^vatten på alla

gator och gränder, och väl var det, ty emedan endast

trottoirerna voro stenlagda, så skulle det annars

genom den jemna rörelsen blifvit ett förskräckligt

dammande.

Charleston hade något oändligt fängslande,

genom sitt friska rörliga lif. Dess stadigvarande

befolkning tror jag ej gick till mera än 40,000, men

genom sitt fördelaktiga läge, sina jernvägar och

ångfartyg, som nästan hvarje timma kommo eller

gingo från olika städer och orter, steg befolkningen

till en mycket högre nummer. Detta såg man bäst

vid hoteliborden, som ehuru långa och

oöfverskåd-liga de voro, dock voro fullsatta, och lär det äfven

hafva varit på mathållningsställena för den tarfligare

resande klassen på samma vis.

Charlestons kyrkor och trosbekännelser voro

oräkneliga, och när jag undantager den lilla staden

Winnsboro, der jag trodde mig finna en sorts

bitterhet de olika religionssekterna emellan, så var det

förvånande att se, med hvilken tolerans och

christ-lig kärlek den ena kyrkans medlemmar omfattade

den andras trosbekännare.

Ehuru jag är varmt tillgifven min Lutherska

lära, såsom den i barndomen blef mig meddelad,

kunde jag dock ej annat än med beundrande

rörelse åse, huru denna fria religionsöfning ledde till

oskrymtad Gudsdyrkan och tro; ty huru tillgifven

man än är den idé^ att endast en sammanhållande

Religion kan lyckliggöra medlemmarna af en och

samma nation, så måste man dock medgifva, att

denna tolerans de skiljda sekterna emellan utgör

Amerikas storhet.De från skiljda länder mer eller mindre

olyckliga emigranter, som från början bosatte sig i den

ccnya verlden,» hade åtminstone den lyckan att fritt

få utöfva den Religion, i hvilken de voro uppfödda!

Då man vidare besinnar, hvilket afskum (om jag

så får uttrycka mig) från den bättre menskligheten,

som Europa årligen förer till Förenta Staterna, och

det ringa antal af brott och excesser, som

jemfö-relsevis der utöfvas, kan man tydligast se, hvilket

välde Religionen der eger öfver den råa massan.

Rätt vackra och rörande Gudstjenster öfvervar

jag i ofvannämnda stad. Orden i psalmerna voro

vackra och musiken dertill ganska god. Lutherska

kyrkans Pastor, Doktor Backman, var en allmänt

aktad och vördad gammal man, såsom icke blott

bildad och lärd, utan äfven såsom prest och sann

christen.

Om sommaren, då gula febern rasade, utmärkte

sig de Katholska Barmhertighets-systrarna genom

sin uppoifrande omsorg om de sjuka och sin stora

skicklighet att bereda medikamenter etc. Men

äfven lära de i följd af detta hafva gjort flera

proselyter än som med lugn kunde åses af de öfriga

trosbekännarne. Man kan i det hela säga, att

Ame-rikanarne visa stor tolerans mot alla olika

trosbekännelser, undantagandes mot den katholska.

Kanske det kan roa mina läsarinnor att höra,

huru en ung Amerikanare, som några år varit i

Europa (äfven i Sverige), beskref för mig

fruntim-merna på en bal i Washington densamma vinter

då han hemkom från Europa, och då han påstod

sig funnit genom jemförelsen med hvad han sett

och såg, att de Amerikanska Ladies vida

öfverträf-fade de Engelska och Fransyska genom sitt »vär-diga behaga och smakfulla sätt att kläda sig. Som

jag genast antecknade hans beskrifning öfver de sex

förnämsta skönheterna, kan jag återgifva det här

ordagrant:

”Mrs Ch.— Ch. hade en klädning af ljusgrön

sidensars öfverdragen med ett flor, som hade väfda

törnrosbuketter af lysande silke och på hufvudet en

enda stor yppig ros med sina nedfallande knoppar.55

^Mrs S— (senatorns fru) en klädning af

kornfär-gad silkesbrokad och en hvit plym befransad med

guld, som föll ned på en hals, så bländande hvit,

att mången sexton års flicka kunde hafva afundats

den,, Med denna rika och smakfulla toilett

förenade hon ett gentilt, okonstladt och fullkomligt

”lady-likt” sätt att vara.”

”Mrs D. (hvilkens man stod högt i anseende)

hade en klädning af purpurrödt silkessammet,

garnerad med kostbara spetsar och ett diadem af

juveler. Mer än allt annat, förtjusade dock hennes

artiga och förbindliga sätt.”

”Mss W. en klädning af rosenrödt siden; hennes

fina och rika hår sammanhölls af en krans förtjusande

törnrosknoppar.”

”Mrs C. (en senatorsfru) hade en rik, ehuru af

lätt sorg tämd toilette, men var likväl öfver all

beskrifning tilldragande genom sin bländande skönhet

och sin värdiga hållning.”

”Mrs A. slutligen bar en klädning af hvit

silkesbrokad med ett flor öfver, som lik en sky inneslöt

hennes ljufva varelse. Blommor af orange prydde

hennes på en gång fina och rika flätor och hennes

blygsamt höljda barm.”

Amerikanaren påstod, att det hade varit omöjligt

att veta hvem af dessa sex Ladies man skulle hagifvit företrädet, ty (sade han) då de stodo tillsammans

spredo de ett än ytterligare behag åt hvarandra

genom sina så olika slags skönheter, klädedrägt och

tjusande sätt att vara.

Fransyska och Byska Ambasadricerna hade

åter på denna bal utmärkt sig geijom det

förbländande skenet af sina juveler. ”Madam Bodisco hade

bokstafligen -»flammat55 af dessa dyrbara stenar.”

Sjelfva Drottningen af Spanien (hvilkens juveler på

Verldsexpositionen gjort ”halfva England tokigt”)

kunde knappast skryta med ett magnifikare

halsband än det som upplyste denna Ladys snöhvita

hals. Och den Franska Ambasadricen var helt och

hållet bortgömd i en massa af juveler.

Visserligen var detta sorts lif som jag i

Charleston förde, ganska behagligt. Att så der lefva, som

om ”hvarje dag vore den sista,” endast promenerande,

görande eller emottagande visiter och betala för sig

på ett af de dyraste hotelen, men — som jag hade

fattat den princip, att aldrig på något ställe

förstöra mera penningar än jag förtjente, så, då jag

till-kännagaf mitt beslut, att på några veckor lemna

Charleston för att tillbringa dem på landet och

der-igenom få se Södra Carolinas plantager och några

Ladies frågade mig ”om jag hade hjerta att så

snart lemna dem och det glada Charleston, svarade

jag, ”att jag med glädje skulle återkomma, om jag

kunde få en ^Class.» Det behöfdes ej mera än dessa

ord och min önskan blef uppfyld. Genom vänner och

väns vänners rekommendation hade jag redan veckan

derpå en 55Class” (i hvarjehanda finare handarbeten,

såsom blommors förfärdigande af vax, hår och fjäder),

bildad ur stadens bästa societé af såväl unga fruar,

som ogifta fruntimmer. Då jag yttrade min förun-dran öfver att jag kunde få så inånga elever, då det

fanns i Charleston några Engelskor och Tyskor, som

äfven gåfvo lectioner, och som i mitt tycke vida

öf-verträffade mig i skicklighet etc., svarades mig: »En

Svenska och rätt ”lady-like» fruntimmer har alltid

företräde i Förenta Staterna.» Det tycktes dessutom

smickra dem. att jag endast reste för att se deras

land och ej för att blott förtjena penningar.

Det blef en täflan att öfverträffa hvarandra i

vänlig artighet emot mig, som bevisade den

oändliga välvilja, som Nor damerikanaren har för

främlingar. Jag kände mig rörd, men aldrig smickrad

af detta, väl vetande, att på hvilket annat Svenskt

fruntimmer, som uppförde sig skickligt, skulle

samma utmärkelse blifvit bestådd.

Jag fann mot slutet en stor skilnad emellan de

ifrån New-York inflyttade Charleston-damerna, som

jag första dagen såg på gatorna och de infödda

Charleston-ladies.

Innan jag visste ord af hade man redan slutet

af Maj och således måste jag lemna Charleston,

emedan det då redan för främlingar började blifva

ohelsosamt.

Jag besökte derefter flera städer, mer eller

mindre vackra, såsom: Charlette, Concerd, Sahburg

m. fl., men som det var föga nytt att säga om

dem, uteslutas de, på det jag ej må blifva

tröttande.

Salem.

Aug. 1855.

Ej förr än sista sommaren jag var i Amerika

kom jag i tillfälle att besöka denna intressanta stad.Troligen hade det ej heller då blifvit af, om jag ej

haft der en af mina bästa amerikanska vänner: en

nng, söt och vacker Lagmansfru, Mrs S., som skref

till mig, att jag måste komma, om ej för annat, så

för att helsa på henne och göra bekantskap med

en, som hon skref, utmärkt Svensk man, som

vistades i Salem.

Jag reste och blef på det högsta betagen, såväl

i stadens täcka läge, som i dess menniskoälskande

inrättningar.

Det var en helt och hållet Tysk skapelse och

en föreningsplats för många sant gudfruktiga

men-niskor.

Alla Salems innevånare hörde till den

Moravi-anska trosbekännelsen.

Ingen kunde köpa jord, bygga och bo, som ej

var en Moravian och förenade sig med

brödra-samhället.

Jag anlände mot qvällen och redan andra

förmiddagen presenterade den älskeliga Mrs S. den

Svenska mannen för mig. Han var en allmänt

aktad Marovian-prest, och som en äkta Svensk

varm-hjertad själ uttryckte han sin glädje öfver att få se

en landsmaninna.

Han var omkring en 60 års man, med ett

utseende af en Svensk professor. Hartvig var hans

namn. För 30 år sedan lemnade han Sverige och

hade sedan rest nästan öfver hela verlden. Hade i

15 år varit gift med en Tyska och talade ännu vårt

språk hjelpligt, ehuru mycket långsamt och med

stor brytning.

Mr Hartvig var i sanning en utmärkt

personlighet: en skicklig målare och egare af den största

snäcksamling i Förenta Staterna. Han var så all-mänt älskad i Salem, att det kändes godt i hjertat

att höra en landsman så berömmas!

35The Moravian” är så alldeles lika vår

Lutherska trosbekännelse, att det finnes ingen enda

skiljaktig punkt utom det, att den är mera sträng i sina

fordringar och förenar sig i brödra- och

systra-sam-hällen, såsom under Apostlarnas första tider.

Då den intressanta visiten lemnat mig, gick

jag med Mrs S. för att få af Salem en öfversigt.

Vi hade många små äfventyr: på ett ställe, t. ex.?

då vi gingo in för att se sju stycken cederträd

hop-vexta till ett enda och utgörande en skuggrik

löf-sal, blef en gammal Tysk gubbe så betagen i oss

(jag för min del trodde det var bara min

förtjusande följeslagarinna, ehuru hans goda hjerta icke

ville göra mig orätt), att han lofvade oss hvar sin

af sina högst ovanliga toffskycklingar om vi ville

snart komma tillbaka och njuta af hans

ceder-ber-§eaus svalka.

Sedan gingo vi in på många ”små krogar” för

att äta tysk konfekt, och slutligen då vi mötte Mrs

S—s man, som kom från sitt embetsrum och var

^uthungrad,” föreslog han, att vi skulle gå in på

ett ställe der skolflickorna brukade gå in och 5?rumla5?

på tårtor etc. Vi gjorde så, och de glada

ma-karne stoppade under skämt mina fickor fulla med

konfekt.

Det var en för Amerika så ovanlig promenad,

att jag just drömde mig vara i en svensk småstad,

der vi i ett upprymdt ögonblick funno oss frestade

att öfverträda konvenansens stela lagar.

Af staden blef dock den dagen ej mycket

be-skådadt, ty då vi gingo förbi Mr Hartvigs hus, stod

han vid fönstret och bad oss så innerligt att kom-ma in, att vi ej kunde motstå hans önskan, utan

tillbringade hos honom två hela timmar, under

beskådande af hans många stora glasskåp med snäckor.

Jag hade aldrig föreställt mig att en dylik samling

kunde gå till en sådan grad af skönhet.

Vi sågo äfven några af hans målningar,

der-ibland en, föreställande General Washington,

hvil-ken påstods vara mycket lyckad.

Mr Hartwig uttryckte sig så utmärkt bra (då

han talade på Engelska), att man kunde höra flera

timmar på honom, utan att tröttna. Hans varma

känsla och ädla själ lyste fram i alla hans

resonne-menter. Hans fru åter tjuste själen och ingaf den

ett begär att blifva sann och ödmjuk. Deras lilla

boning var så fin och smakfull, ehuru utan all lyx.

Med sin omgifning af slingrande vinrankor och

törn-rosbuskar, syntes den så inbjudande.

Huru förtjusande äro ej dessa små

anspråkslösa hem} der kärleken är den mäktiga kraft, som

gör sammanlefnaden och lifvet till en ljuf fest, och

der makarna på ömse sidor sträfva att uppfylla sina

pligter mot Gud och sina likar! Der, endast der

blifver glädjen sann och varaktig.

Den så vidt och välkända Moravianska Skolan

hade samma år fått en utmärkt vacker

flygel-tillbyggnad; och troddes der blifva omkring 600 unga

fruntimmmer året derpå. Jag säger unga

fruntimmer, emedan det brukades i Förenta Staterna, att

qvinnan gick i pension tills hon gifte sig, och om

hon ej fick i tid ett passande anbud, så fortsatte

hon skolan tills 20 å 23 år; ja stundom längre!

Hushållsgöromålen tyckte hon vara tids nog att lära

efter giftermålet, men deremot ansågos Latinen och

Hebreiskan för högst vigtiga (dock ej så mycket iSaleras skola, som i de flesta andra). Oftast tog

fruntimmerna ^graden” och fingo diplom på sin

lärdom såsom våra professorsämnen.

Jag måste dock tillägga, att det i slafstaterna

fordrades ej mycken matmoderlig skicklighet för att

kunna förestå sitt hus; ty icke allenast det föga

ombytet i mat och dryck, utan det enkla i sjelfva

anrättningen, såsom endast bestående af rostbiff,

kyckling, kalkon, biffstek eller får, köttsoppor och

peis. Aldrig kommer det i fråga budingar, filéer,

raguer eller frikasséer etc., som i otaliga variationer

fylla våra matmödrars minne, eller dessa

inläggningar af grönsaker, dessa otaliga saucer för att reta

smaken och förnöja en bortskämd ”läckergom.»

Al-"drig dessa ständiga trakteringar och kalaser, aldrig

detta ombyte af föda åt folket (ty slafven får alla

dagar året om: fläsk, potatis, mais, bröd och kaffe).

Lägger jag nu till, att i alla familjer finnas

trotje-narinnor,. som hafva ett vaksamt öga öfver de

öf-riga väl inöfvade negresserna, så kan det ej blifva

annat än en lätt sak? att vara husmoder i

slafstaterna.

I Salems skola (till hvilken det kommer unga

flickor från alla stater) lärde dock ungdomen att i

allt lita på sig sjelf och att arbeta. Ingen tjenare

fanns i skolan, utan förrättades allt af flickorna

sjelfva turvis. På samma gång som den utsöktaste

bildning erhålles, var Gudsfruktan och arbetsamhet

grundprincipen.

Staden hade endast en mycket stor kyrka med

en förträfflig Tysk orgel. Man blef alldeles betagen

i den högtidliga Gudstjensten der. Skolungdomen,

med sina lärarinnor kom alltid genom en särskild

ingång.The Sisters house är en annan märkvärdig

inrättning, der omkring 50 ogifta fruntimmer lefva.

De kunna inkomma dit vid 15 års ålder såsom

fader- och moderlösa, och om de ej finna för godt

att gifta sig, förblifva de der för hela lifvet. De

hade allt ganska godt och snyggt, ehuru de ej gifva

mera än 10 cent för sina middagar och 5 cent för

aftonmåltiden.

De uppfostras på det stora Brödra- och

Systra-samhällets bekostnad och de skickligaste blifva

under-lärarinnor i den stora skolan;"de öfriga

förtje-nade på sömnad och dylikt, hvilket aldrig tröt för

skolungdomens räkning.

Många af The Sisters voro ganska förmögna.

”The Widows house” (enkhuset) var

ungefärligen af dylik beskaffenhet. Allt såg der lyckligt

och förnöjdt ut.

Inga slafvar funnos i Salem!

Ett stycke från skolan gick en lång åldrig allé

af cederträd ända fram till kyrkogården, hvilken var

den vackraste och mest rörande jag någonsin sett.

Flera hundrade, ja tusende gröna bäddar, alla med

en platt hvit marmorsten omkring 6 qv. i fyrkant

lågo vid hufvudet, med en inskrift af endast den

dödes namn och ålder. Kyrkogården var indelad

i åtta lika stora qvarter. Hvarje del hade dessa

gröna bäddar ordnade i lådor besådda med fint gräs

af den friskaste grönska. En del var för gifta män

och en för gifta qvinnor; en för ogifta män och en

för ogifta qvinnor; en för enklingar, en för enkor;

en för gossebarn och slutligen en för flickebarn.

Alla de sex första qvarteren med sina lika stora

bäddar, gröna täcken och hvita örongott. De tvåsista med mindre af båda slagen, ehuru äfven

alla lika.

Jag säger ej, att jag just tyckte så mycket om

detta söndrande af familjerna, men det hela såg

enkelt, vackert och högst inbjudande ut! Åfven

förhöjdes kyrkogården genom de snygga, mjuka

gångarna och den ram af cederträd, som den var

innesluten uti.

Jag önskar knappast något så mycket som att

hafva Mrs S:s porträtt. Jorden har bestämt intet

vackrare att framvisa! Och huru glad och

oskuldsfull var hon ej! Som hennes man bara hade en.

häst, så hade hon lärt sig att köra, endast för att

kunna bjuda sina vänner på att åka om

sommaraftnarna i den lilla fina giggen, som hon till detta

ändamål hade fått till present af sin man.

Nästan hvarje afton under trenne veckors tid

njöt jag af detta nöje. Jag intogs mera af min

förtjusande körsväns alltid glada, friska umgänge, än

af den äfven vackra naturen* Ja, en menniska,

qvinna eller karl, med vacker själ och vacker yta,

är helt visst Skaparens mästerstycke! Kommer nu

dertill glädjen, denna en menniskosjäls

afundsvär-daste lyx, så är allt fullkomligt.

Jag var några gånger under min vistelse i

Salem bjuden på små supéer till Mr och Mrs Hartvig.

De voro alltid ordnade med enkel gentiless. Sylter

från Westindien och dito serviser etc. Mr Hartwig

hade endast varit två år i Amerika, förut missionär

i Westindien. Han sade sig ej hafva sammanträffat

med något Svenskt fruntimmer på 30 år.

Jag hade ej sett en prest, som jag så aktat

och värderat sedan jag såg Fröst och Franzén*Sjelfva biskopen i den Moravianska kyrkan

målade af den åt mig, emedan han hörde att jag

tyckte så mycket om Gudstjensten der*

Greensboro.

Aug. 1855.

Som Mr och Mrs Sh— ämnade sig till denna

stad för att helsa på sin bror och svåger (en

namnkunnig jurist), så erbjödo de mig att medfölja.

Frun, isynnefhet hade en mängd öfvertalande skäl,

bland annat hade hon den stora artigheten att säga,

3iatt jag var efterlängtad af hela hennes familj och

alla slägtingar i Greensboro samt att jag borde resa

dit, vore det ock ej för annat än att se den stora

mängd af vackra fruntimmer och utmärkta talare,

gom gjort denna stad så ryktbar.”

Jag lät slutligen öfvertala mig, ehuru jag

längtade mycket till mitt Amerikanska hem och mina

Svenska vänner.

Införd i sälskapslifvet af en sådan person som

Mrs Sh— kunde det aldrig fela att blifva omfattad

med välvilja och förekommande artighet.

Jag fick i sanning mycket att göra i

Greensboro. Det strömmade till mig elever af alla åldrar

och jag gaf dagligen 10 timmars lektioner under

nära två månaders tid. Jag blef visserligen rätt

trött, att timma efter timma gå ifrån blomsterbord

till blomsterbord och ifrån båge till båge, och

der-emellan emottaga de visiter, som af artighet gjorde

mig sin uppvaktning; men, då klockan slog 6 e. m.

var jag ledig och efter en stunds hvila i min

gungstol kände jag mig åter styrkt och färdig att faraut och åka eller emottaga några inbjudningar af

annat slag. Greensboro fruntimmer voro i sanning

mycket vackra, dock i mitt tycke långt ifrån så

vackra som Mrs Sh—.

Jag gjorde äfven bekantskap med några af

Amerikas ”Greatmen» (store män), och fann, att

Norra Carolinas gentlemen ej stodo efter det Södras

i ridderlighet.

Jag har hört någon af mina landsmän säga,

-”att Amerikanarne voro vidskepliga.” Jag fann dem

ej så! En spökhistoria i vårt land är mycket mera

allmän. Som jag är road af dylika berättelser,

saknade jag dem rätt mycket, ty ehuru jag sätter föga

eller ingen tro till dem, gifva de ändock en sorts

poesi och krydda till hvardagslifvet, vida

öfverträf-fande det så brukliga småpratet eller sqvallret.

Jag råkade under min vistelse i Greensboro ofta

i sälskapslifvet en Lady, hvilken jag hade hört

mycket berömmas, ända från Lencolntontiden. Hon

var så originel och så vida skiljd från de

fruntimmer jag ditintills hade sett i Nord-Amerika, att hon

rigti^rt fängslade mig.

Hon hade isynnerhet en sådan förmåga att ur

verkliga lifvet framdraga poesi och romantiskt

intresse, att ehuru hennes lilla tunga var i en

oupphörlig rörelse, var hon långt ifrån tröttande. Hon

berättade mig ibland andra sannsagor en historia,

som jag i anseende till dess egen skönhet vill

försöka att här återgifva. Den lär vara bygd på ^så

mycken sanning,» att intet tvifvel är »tillåtet.*

Familjen, kring hvilken händelsen rörde sig,

fanns ännu, och som jag några veckor sednare

vistades i dess grannskap, hörde jag samma historia

ifrån många håll, ehuru ej med så mycket sam-manhang som ifrån ofvannämnda laxly. Den lyder

som följer:

55I staten Virginia lefde för omkring 30 år

sedan en Gentleman, hvilken var professor i en af de

större gymnasierna för unga män. Han förenade

med mycken bokbildning ett så genomträngande

förstånd, att få på den tiden kunde mäta sig med

honom i kunskaper och sann bildning. Lycklig i valet

af maka, aktad i samhället och egare af en

försvarlig förmögenhet, tycktes han i andras ögon vara

en af Försynen gynnad man, ehuru i hans egna

ögon han var långt derifrån; ty hans högsta,

innerligaste och allt annat uteslutande önskan var att få

en son, i hvilken han kunde ingjuta hela rikedomen

af sitt eget vetande och som kunde framställas

såsom ett exempel för den öfriga skolungdomen. Han

hade redan fyra döttrar! För hvarje af deras

födelse ett felslaget hopp. Såsom börden och

rikedomen tråna efter en arfvinge till sitt namn och

sina egodelar, så trånade han efter en varelse, i

hvilken hans intellektuella rikedomar kunde

fort-lefva och blomstra. Emedan denne man hade lika

ädelt hjerta som rikt hufvud, sökte han dölja för

sin hustru huru mycket han sörjde öfver att ej

hafva en son, eller ock en dotter med ett sådant

mer än vanligt förstånd, att han kunde bilda och

uppfostra henne på samma vis som vore hon en

yngling.

Då den ömma makan en dag öfverraskade

honom under denna oförståndiga bön, erkände han,

att det »under åratal varit hans allt annat

uteslutande suckan till det Högsta Väsendet, och att han

ej ville släppa Herran förr än Han bönhört honom.»

Slutligen föddes honom en dotter, hvilken allt meroch mer lofvade att blifva allt hvad fadren önskade.

Tidigt började han att lemna henne undervisning

och vid 15 års ålder var hon redan som en

fullmogen Amerikansk qvinna i sin högsta

förståndsbildning. Fadren slutade då all trägnare

undervisning och lemnade henne att på egen hand utveckla

eller rättare tillfredsställa den törst efter velande,

som fadren så väl förstått att hos henne väcka.

Han blef nu mera hennes sällskap och vän, än

fader och lärare.

Skrifter af ovanligt värde och djup flöto ur

hennes penna. Långa verser af rik och lefvande

poesi strömmade från hennes läppar. Behaglig och

lärorik hennes konversation, men hennes sinne var

stolt och med mycken egenkärlek.

Som hon hatade allt ^alldagligt och smått”,

dväljdes hon helst i den studerkammare, som den

nu så öfverlycklige fadren hade låtit åt henne

inreda!

Då den öfriga ungdomen hade sina glada fester

eller emottogo besökande af sina jemnåriga, förbjöd

fadren dem att underrätta sin mest älskade dotter

derom, emedan hon ej ^borde blifva störd.” Han

vaktade nästan sjelf hennes dörr, att ingen

obehörig skulle dit intränga, och aldrig hade en fader

haft en mera efter hans vilja böjlig dotter. Hennes

hela tillvaro tycktes endast hafva till mål: lära>

endast lära!

Långt in på nätterna såg man ljus i hennes

kammare och henne sjelf skrifva eller läsa*

Den enda gemenskap hon hade med den

öfriga familjen var måltidstimmarna eller då någon

vetenskapsman nedkallade henne i samlingsrummet.

Så hände en dag, att fadren tillsade henne att ejförsumma att infinna sig der, emedan han väntade

till soupéen en ”mfer än vanligi bildad man.”

Då den främmande anlände fycktes han vara

orolig och exalterad öfver något. Tillfrågad derom,

svarade han helt öppet att han ”ej kunde få ifrån

sina tankar de hemska och onaturliga ljud han hade

hört vid förbifarten af ett obebodt hus, som fanns i

grannskapet och hvilket hade ryktet om sig att vara

spökenas tillhåll, alltsedan ett rysligt mord

föröfva-des der af en slaf>

Vår unga lady skrattade deråt och, vändande

sig till fadren, sade hon med en sorts medömkan:

•»Du lofvade mig i ersättning för mina böcker en

bildad och förståndig mans konversation, men här

finner jag för mig en svag hjerna, hvilken tror på

spöken.”

»Jag tillstår,» sade främlingen, ”att jag är

nästan ilat för mig sjelf, men vi känna oss ej sjelfva

förr än pröfningen påkommer, och dessutom griper

intet fantasien så mycket och intet skakar nerverna

så djupt, som att se eller höra något som ej

förståndet och det menskliga vetandet kan utröna.

Jag vågar säga, att ni sjelf, min lady, skulle blifvit

dödligt skrämd, om ni varit i mitt ställe och hört

dessa hemska underjordiska klagoljud från ett hus,

som i åratal varit öde och tomt och skydt af alla

menskliga väsenden.”

”Förlåt mig, min herre,» svarade den unga

damen, »men ni misstager er fullkomligt: mina nerver

äro starkare än så och milt hufvud fritt från all

" fantasi.»

Då främlingen syntes tviflande sade hon: »Min

far, tillåt mig att gå denna afton helt ensam till

det omnämnda huset, så att jag må kunna öfver-tyga eder alla att mina ord äro sanna och ingen

svaghet i min hjerna.«

Fåfängt sökte modren och systrarna såväl som

främlingen att ändra hennes beslut. Det enda hon

tillät var att de alla skulle få följa henne på några

böss-skotts afstånd från platsen, så att de kunde se

huru hon med ljus i handen genomgick hela huset

och stannade 10 minuter i sjelfva rummet der

brottet blifvit föröfvadt.

Sagdt och gjordt! Mer an vanligt upprymd,

rik och lefvande i sin konversation, nalkades hon

huset, stödd på främlingens arm, hvilken ännu 1

sista stunden besvor henne att ej fortsätta,

åtminstone ej utan hans sällskap. Allt förgäfves. Ljuset

tändes och hon ingick! Tydligt såg man utifrån,

huru rum för rum långsamt genomgicks, huru hon

uppsteg i öfra våningen och nalkades det

vanryk-tade rummet, men i samma ögonblick hörde man

ett hemskt, skärande skrik från hennes läppar och

såg att allt blef mörkt* Innan de båda herrarne

voro vid husets ingång, var det unga fruntimret

dem der till mötes. Darrande och kall som is

fattade hon fadrens arm, utan att öppna sin mun till

ett enda ord. ,

Då man åter satt i det trefligt upplysta

förmaket svarade hon endast på tillfrågan hvad hon

hade sett och hört: 5?Mina vänner, om ni hafven

det minsta afseende på mitt förnufts bibehållande,

så frågen mig aldrig derom!»

Vild och stirrande var blicken och hela natten

yrade hon under brinnande feber. Efter några

veckor lade sig dock sjukdomen, men, o ve!

förståndet, det så ljusa vetande förståndet hade flytt

för att aldrig mera komma till sin fordna klarhet.Under galenskapen visade hon en ständig misstro,

äfven till dén så olycklige fadren. Sökte beväpna

sig med knifvar etc. till sjelfförsvar. Hvad som

isynnerhet förvånade att se, var, att så snart någon

nalkades henne, skyndade hon att knäppa båda

händerna öfver hjernan.

Efter många (isynnerhet för den ömme,

outtröttlige fadren) långa månader tog galenskapen en

allt mildare och mildare natur, och slutligen efter

två hela dygns oupphörlig sömn vaknade hon till

lugn och någorlunda sans, ehuru en helt och hållet

mot fordom förändrad menniska.

Hon var nu så mild, så ödmjuk, så qvinlig;

berättade att under sin ^yrsel” (som hon kallade

sin galenskap) hade hon tyckt sig höra en man

alltjemt säga, att hon hade för stor hjerna och att

han försökt att skrufva sig in i den för att taga

bort en bit och sade sig derunder hafva lidit

gruf-liga plågor*

Minnet af sjukdomens första uppkomst

tycktes hon hafva glömt eller ock ej önska att

ihåg-komma,

En djup melancholi och stor sinnesslöhet intog

henne; hon öppnade aldrig en bok, utan till fadrens

förtviflan och djupa smärta brände hon i stället upp

sina fordna förtjenstfulla manuskripter och öfriga

bevis på författareskap. Ja! ända till ett

förtjusande litet stycke i en af hennes systrars album.

Körande var att se huru den nu så

förödmjukade fadren sökte smeka och upplifva hennes så

sjuka sinne. Han böjde sig med undergifvenhet för

-”den Högstes vilja,” och ofta hörde man honom

säga till sin dotter: 33Vi byggde på ett Babel;

förbistringens tid är nu kommen, men låtom oss äf-ven i detta draga ense och ödmjuka oss för Guds

hand.”

Vid några och tjugo års ålder dog den unga

qvinnan och fadren följde snart efter.

Det fatala bruket att doppa en liten borste i

snus och gång på gång föra den fram och tillbaka

öfver yttre och inre sidan af tandraden såg jag

äf-ven i Greensboro. Med fara att stöta mig med

ho-tel-egarinnan yttrade jag högt min afsky för detta

bruk. Det var i sanning en vederstygglig syn att

se, huru hon och några andra välklädda

fruntimmer stundom samlade sig för att njuta af snusets

berusande kraft, ehuru det föregafs, att tänderna

bevarades deraf.

En qvinlig Prest såg jag äfven der, som

brukade resa omkring trakten, dels för att predika på

fälten och dels för att sälja (till förmån för

mis-sions-sällskapet) af henne sjelf författade andeliga

böcker.

Jag hörde henne aldrig predika, men köpte en

af hennes böcker och fann den visserligen

fullkomligt renlärig och med allvar och lugn skrifven, men

äfven bra långtrådig och tråkig.

Hennes utseende var fromt och godt, men det

talade ej stort till hennes fördel detta kringresande

lif för att ”frälsa själar,” då hon (som det sades)

försummade sin egen man och hushållså att den

första hade slagit sig på att supa och det sednare

var på sitt yttersta förfall.

I Greensboro funnos äfven stora skolor så väl

för unga qvinnor som dito män, Jag öfvervar

äfven här en Negerbal på en stund och fann glädjen

(ehuru ingalunda glömsk af det passande) stå som

man säger: ”högt i taket.” Negresserna med sinatunna hvita kortärmade och låghalsade klädningar

till det svarta skinnet såg i sanning bra löjligt

ut, helst som de coquetterade rätt befängt med

sina blixtrande ögon och böjde det med blomster

beprydda ullhufvudet på tusende vis. De svarta

och svartklädda herrarne togo sig bra mycket

bättre ut.

Många gånger undrade jag hvad Försynens

mening var med denna fula svarta nation!

Då man såg dem dansa, kunde man ej annat

än förvåna sig öfver deras stora färdighet med

fotterna. De egde i dem samma qvickhet och

förun-dransvärda snabbhet, som nutidens pianospelare i

fingrarna, men saknade äfven, som dessa sednare, all

själ och finare smak.

Åfven några Qväkare gjorde jag bekantskap

med i Greensboro, och fann dem, såsom de i hela

Amerika hafva ryktet om sig, för de flärdfriastey

sannaste och hederligaste menniskor i verlden. De

unga qvinnorna voro rätt vackra i sina inhyses

stråhattar, gråa fina ylleschalar och äfven alltid gråa

höghalsade klädningar och fina släta bländande hvita

skjortkragar.

Då jag lemnade Greensboro blef jag rigtigt

öf-verraskad af de många vackra presenter, som jag

af de flesta af mina elever emottog. Alla sägande

sig önska jag skulle till Sverige medföra ett minne

af dem. Mest välkomna voro dock några böcker af

amerikanska författare i vackra band.

" Från Mr och Mrs S— skiljdes jag då för

alltid, men deras minne skall för evigt lefva i mitt

hjerta.Hemmet.

. Dec. 24, 1855.

Ja, hemmet, hvilken tjuskraft inneburo ej dessa

få bokstäfver, och huru spänstigt och gladt kände

sig ej sinnet under hela resan dit! Inga

svårigheter, inga hinder ansågos oöfvervinneliga, och

oak-tadt December-luften var kall och bitande, mina

reskläder tunna, ej beräknade för annat än resor i

de varma jernvagnarna (som jag de tre första

dagarna hade att färdas uti). Som diligensen var

redan afgången vid min ankomst till den från

hemmet närmaste staden, så fortsatte jag dock färden i

en skraltig schäs, skjutsad af en liten gosse, som

liksom jag ej hittade vägen ifrån den sidan vi nu

skulle färdas. Solen var nedgången. Det var mörkt

och dystert, men som det var sjelfva Julaftonen och

målet var till Svenska vänner, kände jag Julljusen

tända i min själ och belysa det omgifvande mörkret*

Intet syntes mig fruktansvärdt, ehuru stundom

af-grunden gapade på sidorna af den förfallna vägen.

Jag kände så ovilkorligt att de ej ville sluka ett

hjerta, för stunden så uppfyldt af glädje och hopp.

Denna resa efter en häst af omkring 3 Svenska

mil kostade mig 24 Rdr i Sv. mynt, men det var

ju Julafton och resan gällde hemmet. Ej förr än

nära kl. 9 på aftonen anlände jag; men huru

rikligt blef jag ej belönad för denna min håg att

öf-verraska, då jag icke allenast såg alla vännernas

anleten sköna af fröjd och det älskeligaste

emottagan-de, utan äfven, att der fanns i hemmet en väntad

och efterlängtad gäst, nyss kommen från den kära

Svenska fosterjorden!! Major M—, denne älskeligeman, som med sitt redliga och sanna, ehuru något

tvärhuggna väsende tvingar sin omgifning att älska

det hjerta, som klappar under denna nära nog fula

och skäggiga yta!

De månader, som följde i hemmet äro, ehuru

oförgätliga för minnet, dock svåra att beskrifva.

Ett godt, lugnt och behagligt hemlif, under hvars

enformighet själen dock lefver och blomstrar i

skiftande vexling! Ett sådant lif, som af så inånga

förbises, men dock i det hela innefattar: den sanna

lyckan !

Kanske njöto vi mera af de enkla, men

rörande sånger och Svenska melodier, med hvilka

major M— fägnade oss, än om vi åhört en opera

på någon kongl. theater af verldens största

sångare !!

Hvem förstod dessutom bättre att göra hemmet

älskeligt och behagligt än Ryttm. H—s maka? hon

som gjorde det så tjusande i sin enkla

alldaglig-het, att det t. o. m. uppfriskade och stämde till

glädje hennes mans oroliga och af bekymmer

uppfyllda själ.

Dessutom var nu allt så välmående och godt

mot fordom: icke allenast alla visthus fulla, utan

äfven ladugården i stor tillvext, och höns,

kycklingar och kalkoner till stor rikedom i hönsgården.

Men som jag icke önskade att stanna i Amerika,

så borde jag åter bort ifrån «hemmet” för att kunna

få se och lära så mycket som möjligt under den

tid jag var en irrande från fädernesland, slägt och

vänner.Ncwbery.

Febr. 1855.

o

A ter nya ansigten, nya vänner. De månader

af lugnt behag, som jag i hemmet hade njutit,

gjorde, att jag ej alltid med samma lätthet som förr

kastade mig in ibland främlingar. Jag tvekade

länge, hvaråt jag skulle ställa min kosa, emedan jag

hade många rekommendationsbref till olika håll;

valde dock slutligen ofvannämnde stad, ehuru jag

sjelf ej visste orsaken dertill, ty den var ful, illa

bygd och utan minsta intresse, om jag undantager

några ganska trefliga bekantskaper som jag gjorde

der, samt det förträffliga Sasafra-théet, som jag

hvarje morgon drack på fastande mage.

Af alla de bekantskaper jag gjorde,

intresserade mig dock mest en af alla Newberys

innevånare hatad Fransyska (Parisiska) med sin unga

19-åriga son. Hon var i sanning rigtigt origineL Odet

hade kastat henne från verldens elegantaste

huf-vudstad till en af Amerikas fulaste små städer. Så

mycket mera smärtsamt kändes det för henne, som

hon på sätt och vis hade sjelf genom sitt lättsinne

varit orsaken dertill. Af en mycket god fransysk

familj, hade hon vid 21 års ålder fattat så lifiig

kärlek till en amerikanare (då vistande i Paris), att

hon t. o. m. hade öfvergifvit en ung slägtinge med

hvilken hon varit förlofvad i flera år och tvärtemot

faders, moders och syskons föreställningar gift sig

med den unga, vackra och som hon trodde mycket

rika amerikanaren. Hon lemnade sålunda Europa,

utan att ana huru mycket hon skulle komma att

ångra detta steg.Det första som bedrofvade henne var: ”den

fullkomliga brist på elegans och comfort,” som hon

fann i sitt amerikanska hem och ”sedan den råhet

och ovanlighet,” som hon erfor af sin mans alla

slägtingar, livilka ingalunda lära hafva varit belåtna

att få en elegant fransyska och till på köpet en som

var katholik i sin slägt.

Häftig, ja exalterad som hon var, sparade hon

ingalunda deras känslor, utan betalade ”lika med

lika.” Det tycktes på hennes berättelse, som hade

sjelfva hennes äkta man öfvergått på de sinas sida

och lemnat henne ensam med sina häftiga känslor

och felslagna förhoppningar, ty hon kom snart nog

underfund med, att hennes man hade sjelf intet att

disponera så länge hans ännu så krya och friska

fader lefde.

Efter trenne år, då hennes man dog, hade hon

Önskat att genast lemna de Förenta Staterna för

Frankrike, men hindrades dertili af svärfadren, som

behöll hennes "älskling,” en t.våårigson, emedan han

ville, förhindra hans uppfostran i katholska läran

och ej heller tillåta att barnet skulle "lemna de

plantager och negrer, som en gång skulle blifva

hans egna.”

Slutligen (efter hennes egen utsago) lyckades

det henne att stjäla barnet ifrån dess stränga

be-vakare och resa med det till Paris, der hon

inträffade fullkomligt medellös. Som hennes egen far

hade dött utan att lemna henne något i arf, hade

hon endast genom lectioners gifvande i ett kloster

förtjenat uppehället för sig och sin lilla son. Hon

försäkrade dock, att denna tid föreföll henne långt

mindre svår, emedan glädjen att ega friheten och varaåter i det kära Paris borttog hvarje «smärta af

försakelser.«

Slutligen var hennes första älskare (som vid

den tiden gift sig med en hennes syster) nog

beskedlig att åtaga sig hennes sons uppfostran och

gifva honom en bildning, en i allo fullständig för en

«jeune homme,« som en gång skulle få ärfva stora

cgodelar i Förenta Staterna.

Men allt efter som gossen vexte upp fick han

on brinnande kärlek till allt amerikanskt och det,

ehuru modren nästan från vaggan «sökt lära

honom att afsky detta land.« Då han var en 17 års

yngling, var Amerikanska Historien hans käraste

lecture. Han älskade «Washingtons, Franklins och

sin faders land som en svärmisk entusiast!25

Slutligen vid 19 års ålder, då han hade slutat

eina studier och förgäfves hade bönfallit hos sin

mor att följa honom till Amerika, hotade han så

allvarligt att fara utan henne dit, att ehuru mycket

modren älskade sitt land, så älskade hon dock än

mera sitt barn och blef derföre tvungen att

återvända till det «afshydda landet.« De hade endast

varit omkring ett halft år i Amerika, då jag lärde

känna dem.

Hon fattade genast stor tiligifvenhet för mig

och jag kan ej neka, att ehuru jag i mycket

ogillade henne, drogs jag dock af hennes varma, lifliga

själ, hennes goda hufvud och qvicka satiriska

uppfattning. Som det ej fanns en enda grand af

skrym-teri, påstod hon sig aga med öppet mod och

satirens udd hela den, som hon kallade: «skenheliga

Baptistiska befolkningen i Newbery.« Detta gjorde

henne naturligtvis hatad, så mycket mera, som hen-nes son stod i vägen för andra arfvingar till hennes

nu aflidne svärfaders egodelar*”

Hon påstod vidare, “att som ej hennes son var

myndig55 hoppades allt jemt de öfriga slägtingarna, att

hans lifliga och häftiga temperament skulle föra

honom i några för lifvet farliga äfventyr, så hade man

t. ex. retat honom att duellera: men allt förgäfves.”

Han var i sanning en älskvärd ung man, vacker

som en Apollo och belefvad, som en rigtig

Pari-sare“

Hon (modren) älskade mig och mitt svenska

hemland så mycket, att hon kunde sitta flera

timmar och bara tala med mig derom och då vi skiljdes,

fällde hon tårar.

Jag tror jag enkom af ödets hand blef förd till

Newbery för att på några veckor åtminstone gifva

Mrs H* behaget af en vän, som med sympatie delade

och åhörde berättelsen om hvad hon erfarit och

lidit.

Andersen.

April 1856.

Jag hade till denna stad endast ett

recommen-dations-bref; men detta så mycket kraftigare, till en

Mrs S. och hennes dotterdotter, Miss M. Båda från

Charleston, af såkallade ”gamla familjen?55 hvilka

tillbringade sommarmånaderna i Andersen hos en

släg-tinge.

Jag tog såsom vanligt in i ett af stadens bästa

Hoteler, hvilket bland andra inackorderingar hadeen förestånderska för en flickskola och 8 eller 10

nnga fruntimmer från landsorterna, samt en prestfru

med sina båda döttrar.

Redan två timmar efter sedan jag afsändt mitt

recommendationsbref, infann sig Mrs S. med sin unga

dotter-dotter. Deras vänliga artighet intog mig genast*

Öppet och gladt samtalade vi för en timma, äfven om

allmänna ämnen. Den gamla frun sjelf, en fullkomligt

instruerad person, tycktes vilja bilda sitt omdöme

om mig, ej blott genom det emottagna

recommen-dations-brefvet, utan genom sitt eget omdöme. Att

detta utföll till min fördel såg jag af följderna. Ty

redan samma dag på e. m. återkom hon med fyra

af stadens förnämaste ^Ladies» bedjande att få

presentera dem för mig. Vid afskedet gåfvo mig alla

enligt det amerikanska bruket några utsökta blommor.

Hvaribland små hvita skogsliljor, vexta på kall jord.

Som jag såg, att jag godt skulle på några

veckor trifvas i denna stad antog jag redan andra

dagen fem unga fruntimmer (deribland Mrs S:s unga

dotter-dotter,) till mina Elever, och inom loppet af

en vecka hade antalet ökats till 22. Jag blef i

följd deraf mycket strängt sysselsatt, så att ej förr

än kl. 6 e. m. voro mina lektioner slut emedan jag

måste indela mina elever i tvenne "classer.” Dock,

sedan jag då gjort min för dagen finaste toilette,

kunde jag vara säker att finna en vagn utanför

porten, som väntade på mig från någon af mina

fruelever för att först föra mig ut och åka och sedan

intaga thé i deras hem. En dag blef jag äfven der

bjuden på en större soupé eller som det i Amerika

kallas: ett -”party;» der voro omkring 80 personer

(mest ungdom af båda könen), sedan man hade

samlats och några timmar converserat (utan den minstasåkallade förfriskning) i ett stort, elegant förmak

med sina 3 å 400 dollar mattor; fördes hvarje dam till

matsalen af en herre, som placerade henne sida vid

sida af de öfriga damerna omkring ett långt af den

grannaste anrättning öfverfullt bord. Sjelf ställde

han sig bakom, färdig att betjena och förse henne

af allt med undantag af den enda reela mat som

fanns på bordet nemligen en stekt kalkon och en

kokt skinka, hvilka voro förbehållna endast herrarna,

som sedan de serverat damerna med idel

läckerheter och återfört dem till förmaket; vände tillbaka

till matsalen för att sjelfva intaga en mera

grundlig måltid och kanhända äfven ett och annat

glas vin, ehuru följderna deraf ingalunda var vid

deras återkomst synlig. Nej! en man som i de södra

Förenta Staterna skulle visa sig till ringaste grad

drucken blef sedan ej räknad af damerna för en

gentleman.

Man kunde ej tänka sig på en gång gladare

och finare soupé än denna. Alla fruntimmerna i

högst smakfulla toiletter, ej stelt sittande kring

matbordet, men för ordningen och utrymmet skull

stillastående på sina gifna platser, gladt, fint och

skämtsamt converserande med sina uppassande kavaljerer,

som ej tycktes hafva öga och öra för något annat

än sin anförtrodda dam, vore hon än den fulaste

bland de fula*

Äfven i denna stad fick jag nöjet att öfvervara

ett May party9 inbjuden der till af sjelfva

föreståndaren för den förnämsta och största af Andersens

flickpensioner. I anseende till den osäkra väderleken

var den rengerad i den mycket stora skolsalen,

hvil-ken var dekorerad med icke allenast de alla sorters

vexter, som den första Maj kunde gifva, utan medutsökt smak och elegance af siden-draperier etc.

På öfversta ändan af salen var en thron anbragt

för Majdrottningen, som sedan alla åskådare voro

församlade inkom genom den motsatta dörren med

hela sitt följe af unga tärnor, klädda såsom vårens

och sommarens härolder med sjelfva Gudinnan Flora

ibland sig.

Då Majdrottningen (som var bländande vacker)

hade intaget sin plats på sin thron gjord af lefvande

och mångskiftande blommor, kom den öfriga

skolungdomen parvis och medelst ett kort tal dels på

vers dels på prosa af dem sjelfva författade lemnande

henne vedermälen af våren och sommarens offer.

Sedan skingrade sig den unga blomstrande

skaran i alla rigtningar för att promenera och

conversera med inbjudna bröder och slägtingar af andra

könet.

En riklig traktering af tårtor, (,?cakesw), glace och

alla slags frukter följde, vanligtvis äro dock alla så

kallade mellanmål eller förfriskningar sälsynta i de

södra staterna. Jag glömmer aldrig min förvåning

det första året vi voro i Amerika då vi efter att

hafva farit sex engelska mil för att helsa på några

förmögna grannar trakterades med bara vatten

pompöst inburet påen stor bricka med lika många glas

islagna som vi voro personer. — Huru flat jag

isynnerhet blef kan man dömma deraf att jag tänkte

vid första åsynen af brickan: ack! så roligt, nu får

man smaka något nytt och rätt amerikanskt, en saft

så färglös och Idar som vatten, jag vågade ej se på

mina landsmaninnor af fruktan att förråda min

öfver-raskning.Ingen dans brukades på "the May Party» såsom

ej »passande för skolungdomen”.

Jag blef den qvällen presenterad för som jag

tror halfva staden och samtalade mer än en timma

med en deputerad från Washington om

jemförel-sen emellan en republik och ett konungarike* Vi

voro af mycket olika meningar, men icke desto

mindre tyckte jag rätt bra om honom. Andra dagen

sände han upp sitt kort till mig och då jag

emot-tog honom i allmänna samlingsrummet yttrade han

på Amerikanarnas vanliga maner en mängd

förbindliga ord och förnyade derefter temligen ofta sina

besök under min vistelse i Andersen. Jag lärde

mycket af honom isynnerhet om Förenta Staternas seder

och bruk och en hel hop äfven om dess

lagförfattningar. Hans conversation rörde sig alltid omkring

ämnen af högre intresse och derföre blefvo lians

besök både efterlängtade och saknade*

Ryktet om att jag så snart ämnade lemna

Amerika, spred sig som en löpeld kring den dock ej

så lilla staden, så att dä jag de sista dagarna

besökte några bodar, blef jag både öfverraskad och

rörd, att höra alla de välönskningar för min resas

lyckliga utgång, som så uppriktigt tycktes uttala sig

hos alla.

I ofvannämde stad, såsom många andra städer

i Nord-Amerika, fann jag att dess befolkning

visade en stor aktning för den qvinna, som medelst

arbetsamhet och oberoende framträder såsom en

representant af sitt eget jag.

Hade jag i ofverilöd och lättja vistats några

veckor i deras stad skulle jag aldrig njutit hälften

af den artighet som nu föll på min lott.Då jag slutligen hade tagit farväl af alla dessa

goda, vänliga menniskor, som under sex veckors tid

utgjort mitt dagliga sällskap, beredde jag mig att

andra morgonen kl. 8 lemna staden med jernvagnen.

Men hvad fann jag vid nedkomsten dit? Ej mindre

än 4 af mina mest älskade elever, unga fruntimmer

på 18 å 20 år, som med de utsöktaste

blomsterbuketter helsade mig och sade sig vilja «följa med

en 18 engelska mil på jernvägen för att sedan fara

hem på den mötande jernvagnen.”

öfverraskningen gjorde mig glad som ett barn,

och vi pratade och skrattade hela vägen nästan yra

af fröjd. Slutligen voro vi vid målet. Ån en

kyss. än en omfamning och de voro borta, borta för

alltid.

Williamstoia.

Juni 1856*

Denna lilla stad var endast fyra år gammal,

men hade dock redan sina många vackra, ja till och

med ståtliga byggnader. Två vackra kyrkor samt

en flickskola med 70 unga fruntimmer.

Sommartiden var det stora Hotellet öfverfullt

med resande, som från Charleston och Columbia

reste till denna plats för att dricka af den helt nära

belägna helsokällan.

Jag hade en förkärlek för dessa små unga

städer, de voro så friska, så landtliga och tycktes mig

blicka in i framtiden med samma förhoppning, som

den unga menniskosjälen!

De fullkomligt hvita husen lågo midt i en rik

löfskog, klädd i den leende grönska, som endastMaj kan gifva. Genom mina recommendationsbref

blef jag genast bekant med tvenne goda familjer

och stannade tvenne veckor för att dricka af det

helsogifvande vattnet.

Jag hade i sanning en ganska angenäm

brunns-tid och fann mig så väl, att om jag haft tid, skulle

jag velat tillbringa hela sommaren der.

Jag genomfor derefter några större och mindre

städer om hvilka jag har intet att säga, emedan jag

stannade der endast några timmar för att invänta

jernvagnarna eller dylikt. Öfver allt voro dock

men-niskorna artiga och förekommande.

Greeimlle.

Juni 1856.

Der stannade jag fyra dagar, ty ehuru det

ingalunda var min afsigt att bilda en såkalJad 55class,”

så kunde jag dock ej motstå att några dagar njuta

af denna rätt stora stads vackra, t. o. m.

imponerande läge; jag hade stannat nu, såsom alltid på ett

af de bästa Hotelerna; visserligen kostade det

omkring 10 Edr om dagen i svenskt mynt, men så

var och allt utsökt och hvad bättre var — för ett

ensamt fruntimmer — sälskapstonen mycket god

och vald.

Till detta ställe hade jag inga

rekommendations-bref. Jag var derföre så mycket nogare, att genom

ett lagom och passande sätt att vara, gifva heder

åt det svenska namnet och genom en enkel, men

smakfull toilette visa den lysande samlingen att jag

var, hvad Amerikanarna kalla hvarje bättre och

be-lefvat fruntimmer en wLady!» Att en qvinna resteensam var visst ej underligt i ett land der till och

med ungdom och skönhet kunde resa utan

anmärkning ifrån den ena ändan af Amerika till den

andra. Men såsom utländska väckte man alltid

uppmärksamhet och en viss nyfikenhet. Det var detta

jag ville böja gynsamt för min egen person och ej

i följd af rekomendationsbref o. d.

Samlingen vid middagsbordet var lysande, ja

nästan bländande. Allt hvad södra Carolina egde

fint och elegant ibland i5de gamla familjerna” had

samlat sig der under den hetaste tiden*

Greenville var på en gång både stad och land,

genom sin rena friska luft. sitt vackra läge, sitt

granskap med ”the Table Rock” ett högt förtjusande

berg.

Redan på e. m. visade mig många af ^the

boarders” sin vänlighet, på så vis, att de bådo

värdinnan presentera dem för the swedish Lady och då

jag på aftonen infann mig med mitt broderi i det

allmänna samlingsrummet blef jag snart

medelpunkten för hela sällskapets conversation, emedan den

rörde sig förnämligast kring Sverige, Tegner,

Sve-denborg, Linné, Jenny Lind, Fred. Bremer och

andra af amerikanarna bekanta storheter. Jag gjorde

dem vidare bekanta med Berzelius, Ling, Amalia

Lindegren, Wallin (biskopen), fru Lenngren, Hedvig

Ch. Nordenflyckt, vår store Engelbreckt, och vår

enda svenska sjelfförsakande Homoopath

Liedbeck.

Jag väcktes på natten af några vackra

sångstycken utförda under mitt fönster, Tvenne doftande

blomsterbuketter framlemnades af min uppassande

Negress andra morgonen. Det var en hyllning,gifven Sverige hvars representant jag för stunden

var.

Andra dagen på eft, m. tillställde en af fruarno

på hotellet ett större fruntimmers-‘"party,*5 hvartill

hon sjelf kom för att inbjuda mig. Ehuru bara

fruntimmer hade det föga likhet med våra «caiie-rep,«

sjelfva caifet saknades icke allenast ehuru trakteringen

för öfrigt var riklig utan äfven sqvalret och det i

Sverige så beklagliga «småpratet.«

Conversationen rörde sig så lifligt och ledigt

omkring litteratur, resande artister, ny componerad

musik, notiser från gamla verlden, det pågående

presidentvalet, tal hållna af ny-valda gouvernörer

etc, att hade några af våra svenska herrar kritici

åhört den skulle de kanske stämplat samlingen till

en «blåstrumps-klubb55 e. d., dock kan jag bedyra,

att de på samma gång skulle blifvit förtjusta i de

friska rosenläppar, som med så mycken entusiasm

uttalade önskningar för sitt lands väl!

Jag blef, som man säger «pumpad ^ med

tusende frågor angående Sverige och slutligen då jag

berättade om våra svenska jular, våra

midsommarsfester, våra ljusa sommarnätter, våra strömmar med

sitt klara hägrande vatten, våra förtjusande

silfver-blå små insjöar, våra af rimfrost glittrande skogar,

vår i flera månader snöbetäckta jord, vår

skridskoåkning, vår flammande Norskenshimmel, våra

blomstrande ängar och vår förtjusande fågelsång samt

andra ting helt och hållet fremmande för de södra

Förönta Staterna blef förtjusningen så stor, att hela

den lysande samlingen af snillrika damer kröpo till

mig lik en mängd menlösa barn, som lyssnade till

någon väninnas sagor.

När vi skildes på aftonen skulle jag, enligt det

amerikanska bruket, kyssa alla.Vid inträdet i min tysta kammare kände jag

mig både rörd och lycklig och utropade för mig

sjelf: Ack! hvad llfvet ändock kan vara skönt! och

ännu i sömnen drömde jag om, huru godt. det

kän*-des, att i ett fremmande land blifva så omfattad

med vänlighet och aktning och detta ej för

rikedom, ej för slägtförhållandej ej för skönhet, ej för

ungdom och ej för snille, utan för det svenska

namnets skull!

Dagarna i Greenville flögo fram och då jag

efter fyra dagars vistelse der vände det ryggen,

saknade jag det, såsom man saknar en kär vän,

hvil-ken man vet sig aldrig mera få återse.

Spartenbnrg.

Juli 1856.

Detta s. k, södra Carolinas ^Athen” hade jag

länge längtat efter att se och vistas uti. Slutligen

blef min längtan uppfylld på så sätt, att jag

skaffade mig några rekommendaiionshref dit och

underrättade några af mina bekanta att jag önskade bilda

en 35class” i blomstergörning, konstmålning" o. d, för

att dermed betäcka resans kostnader.

Allt lyckades öfver förväntan och jag

inackorderade mig först i ett Hotel, men sedan i ett privat

^boarding house.”

Spartenburg hade fyra af de större ^college,”

tvenne för unga fruntimmer och tvenne för

ynglingar, två methodistiska och två presbyterianska. De

förstnämda isynnerhet voro alldeles förträffliga. Som

dessa skolor voro mycket stora, icke allenast i så

fall, att byggnaderna, gården och parkanläggningarnaskulle genom sina omkretsar gjort heder åt t o. m.

en krigsakademie, utan äfven elevernas antal, så

fulltaliga och lärarena så många; hade staden fått

namnet af Södra Carolinas Athén.

Visserligen föreföll detta namn mig hafva nog

mycket pretention, men dock var det ej utan att

befolkningen i staden hade tagit ett visst intryck af

umgänget med dessa 12 till 16 hundrade unga

studerande af båda könen och en ungdomlig stämning

tillika med en viss sträfvan uppåt fann jag i nästan

hvarje familj.

Lärare i så väl de döda som lefvande språken

funnos från Europas skiljda länder, alla betitlade

professorer. De läroämnen, som för öfrigt meddelades de

unga qvinnorna voro utom deras eget språks

fullkomliga kännedom: historia, geographie, geometrie,

maihematik, physik, astronomi, botanik,

skönskrif-ning, teckning, målning, musik, sång, harmonie

och slutligen två gånger i veckan undervisning i

finare handarbeten. Dessutom gafs der ”lektures"

(föreläsningar) i andeliga och moraliska ämnen

hvar-annan dag.

Merändels voro skolorna indelade i fyra

^clas-ser» och en fullkomlig tillsyn rådde öfver allt.

Skolungdomen såg glad och lycklig ut, då de

på sina lofstunder sprungo, lekte, hoppade öfver rep

eller sjöngo och dansade i de gröna parkerna i sina

merändels hvita lösa koftor och ilätade hår med blåa

bandrosetter.

Söndagarna gingo de tre och tre, med sina

lärarinnor i spetsen till kyrkan. Den methodistiska

skolungdomen alltid klädda lika i kornblått barege om

sommaren och helylle om vintern och krithvita hattar.

En mängd af rigtigt vackra, ja sköna ansigten sågman deribland med präktiga profiler, men kroppar

utan ^hållning och sällan välvexta.

Anda till 22 ä 24 år vistades de qvar i skolorna.

Af detla kan man höra, att de ej såsom i vårt land

fruktade att blifva ansedda, såsom: redan gamla

eller «passerade« då de sedan kommo ut i verlden;

utan att den inre bildningen och det sanna behaget

intogo männerna mera, än den första ungdomens

rosor. Ingen fann sig i Amerika generad för sina

år (hon månde varit gift eller ogift) ehuru man

mindre än i Sverige vågade fråga ett fruntimmer

derom.

Men så länge hon hade qvinligt behag i sina

rörelser, ljufhet i sin blick, förstånd och lif i sin

conversation, smak i sin klädsel och takt i sitt sätt att

vara, blef hon en välkommen gäst äfven ibland de

yngsta samqväm så länge hon sjelf fann sig road

deraf.

Efter en vecka eller så var jag redan

införlif-vad med många rätt goda familjer och njöt såsom

vanligt af amerikanarnas gästfrihet och fina

uppmärksamhet mot fremlingar. Redan tredje dagen

hade jag besök af Rever. M:r Tailor, som (hvilket jag

mycket väl förstod) kom för att utforska hurudan

«Lady” jag var innan han såsom en af

föreståndarena för fruntimmerskolorna sände sin hustru att göra

mig sin visit. Lyckligtvis utföll hans omdöme om

mig till min fördel, ty icke allenast samma dag på

e. m. kom hans fru till mig, utan sedan ganska ofta.

Genom deras bekantskap hade jag tillfälle att se

det inre af skolorna, hvilket i allt öfverensstämde

med det yttre och med det myckna jag hört om

dess beqvämlighet och ordning.En rörande scen var jag en söndag vittne till.

En af presterna för den methodistiska församlingen

hade tvenne täcka döttrar, omkring 16 och 17 år,

men som de enligt det amerikanska bruket

lemna-des fullkomlig frihet att sjelfva välja sin

trosbekännelse voro de ej ännu confirmerade.

Som de oaktadt sitt öfvervarande af den ena

nattvardsgången efter den andra i den methodistiska

kyrkan voro lika obestämda i sina val hade fadren och

modren redan i hemlifvet börjat frukta, att deras

älsklingar skulle välja en annan trosbekännelse än

deras egen! Stor blef derföre deras glädje och rörelse

då de den omförmälda söndagen efter en af fadren

utförd herrlig predikan, som i lefvande färger

be-skref religionens andliga kraft och välsignelse och

vidare punkt för punkt genomgick den methodistiska

trosbekännelsens enkla sanningar sågo sina båda

eng-lasköna döttrar hasta fram till altaret (den äldsta

först) och der knäböjande blifva liggande tills bönen

efter predikan blef läst och fadren sjelf hade

meddelat dem det heliga sacramentet. Tår på tår

trillade så stilla utför den vördnadsvärda fadrens

kinder och en salig glädje spred sig kring hans ansigte.

Jag hade aldrig skådat några till utseende lyckligare

nattvardsbarn! Det var ej dessa förgråtna genom

öfverspänning utmattade väsenden man så ofta ser

vid dessa tillfällen, utan det var som det borde vara

en själens glädjefest!

Som jag bodde i en privat familj hos hvilken

det fanns ungdom och ett lifligt ehuru osökt

säll-skapslif hade jag fördelen af, att dagligen vara i

beröring med nya menniskor och kunde i tysthet göra

mina observationer. Nu såsom alltid i Nord-Ame-rika fann jag conversationen god och enligt mina

fordringar.

Det skulle aldrig kunna hända en amerikanare,

att i fruntimmerssälskap vilja agera qvick på

bekostnad af det passande.

De inse ock detta med rätta, att det ligger intet

snille åtminstone ingen ära uti att säga equivoguer

utan blott bevisar en förskämd smak. Men, »hvaraf

hjertat är fullt, talar munnen» — ty jag åtminstone

har svårt att fatta huru orena ord skulle kunna

förena sig med rena tankar!

Ja! det är bara i mitt kära fädernesland, der

osedesamt, ja plumt tal retar och lifvar

conversatio-nen och der männerna (alltid med undantag) förstås

tyckas hafva sin glädje af att framkalla blygselns

rodnad på qvinnans panna, ej ihågkommande, att

för hvarje gång detta förnyas, tager det med sig

något af det fina doft, så tjusande hos ungdom och

oskuld. Nog var jag många gånger i Amerika

förvånad öfver allt det väsende som de der gjorde

öf-ver sina såkallade "great men» och jäg tyckte

t. o. m. att detta namn bestods alltför frikostigt åt

éndast medelmåttor, men de skulle dock i sanning

ej för en enda minut tagit i betänkande att resa

en minnesstod öfver t. ex. en von Braun.

I Spartenburg såsom annorstädes i Förenta

Staterna gjorde fruntimmerna sin finaste toilette på e.

m. litet före solnedgången för att då njuta af den

fria luften och de grönskande skogarna, antingen till

fots, häst eller i vagn. Merändels var någon

pittoreskt belägen, källa mötesplatsen, der man nöjde sig

med ett eller par glas friskt vatten som traktamente.

Conversationen och det glada fina skämtet var i

qvintessensen af dessa samlingar eller glada utflygter.Jag gick en dag objuden till en af mina

bekanta, en glad, ung och lefnadsfrisk fru. Hos henne

var en skara af unga damer och herrar samlade i

trädgården, för att binda kransar och buketter till

en förestående fest. Konversationen föreföll mig så

originel och frisk, att jag vill här försöka att

åter-gifva den.

«Min Gud, Annie, säg oss för all del hvad

kärleken är« (sade de unga damerna). «Herrarne

påstå. att den är af gudomlig natur och det

verksammaste medlet till förädling och sällhet, och vi

åter, att den sändes oss såsom den första skugga

på lifvets tafla och hvilken såsom blott och bart en

fantasibild plockar med sig barndomens friska

blomster, utan att gifva i ersättning annat än suckar och

tårar. Du Annie kom liksom från höjden för att

elita vår tvist: säg oss, säg oss! hvilka hafva rätt?«

«Ja! från höjden kom jag nästan,” sade Annie,

«ty se, berget derborta är ej så lågt, och derifrån

har jag hemtat dessa «björnhallon:« glömmen nu

alla hjertnjupna fraser: plocken och äten ett bär i

sender och i ordning som vi nu sitta! Den som

får sista bäret, den skall afhandla kärlekens natur

och inflytande till glädje eller smärta.«

Sagdt och gjordt! Brådskan och ifvern att

hinna botten af korgen blef både nöjsam och löjlig

och i samma fruktan som i J5Liten lefver än,«

skyg-gade man undan för det sista bäret. Slutligen

skal-lade ett jublande förtjusningsrop: Annie, Annie blir

den sista! Och verkligen satt äfven Annie der rätt

flat med det sista bäret på nålen och sökte liksom

fånga ord ifrån luften, ty ingen tycktes mindre än

hon ha’ gjort sig reda för kärlekens halt och natur.

Hon storskrattade ovilkorligtl”Min Gud hvad du är stygg! Kan man börja

en så sentimental afhandling med skratt, tycker du?”

ropade en mängd glada röster. Annie bad

bevekande om ^försköning;» omöjligt! ”Nå väl, mitt

herrskap, jag bönfaller då om uppskof,” sade hon.

”Kanske i afton vid månans strålar jag får mera

mod att ur det verkliga lifvet söka ledning för våra

omdömen; alltså, sammankomsten förnyas kl, 7 i

södra paviljongen!” •

På slaget 7 voro alla åter samlade och Annie

började med en antagen högtidlighet: ”Som

ändamålet med denna sammankomst är att afgöra ett

ämne af högsta vigt, neml. kärlekens skadliga eller

välgörande inflytande på menniskonaturen och jag

enhälligt af alla dessa värda ledamöter blifvit

kallad att utreda denna qvistiga fråga, så äskar jag

nu ljud och lånande en ung frus poetiska

utgjutel-ser till sin man, lemnar jag åt hvars och ens egen

känsla att afgöra, om ej hon hade uppfattat

kärleken på dess sannaste och skönaste sida.”

Derpå följde efterföljande verser, som läsaren

må ursäkta om jag har något för mycket fritt

öf-versatt:

O Mary! så sade min make en gång,

Din ömhet jag fullt vet att skatta,

Men ej mer som fordom nu skallar din sång,

Som lärkan jag ej hör dig skratta.

Säg, saknar du redan de flyende da?r,

Då du som en vårvind sågs flyga?

Och kanske ditt minne tillbaka nu far

Till barndomens nöjen så blyga?Ack älskade, tala! dölj intet för mig,

Jag fullt i ditt hjerta vill blicka;

Jag vet att det fordna var kärt inför dig,

Der lyckligt du Iefde som flicka.

Jag lemnar dig nu, att i flygande hast

Utföra hvad pligten mig bjuder,

Men kommer tillbaka och sluter dig fast

Till hjertat af oro nu sjuder!

Svar:

Långt bort på landet, uti enslig vrå,

Jag lefde skiljd från stora verldens nöjen;

Bland vild natur och höga bergen grå

Jag skapade mig inre lif och löjen.

Jag ystert log; som barnet lekte bort

.Den leda gäst, som kallar sig för smärta,

Ty sommarns tid, som är så ljuf, men korty

Bör icke lemna törnet i vårt hjerta.

Jag -ensam lefde; intet väsen än

Förstod det svärmeri ur ögat lyste,

Men hvarje blomma var för mig den vän,

Som kärleksvarmt mot mina blickar myste.

Mitt friska blod, som uti vågor sprang,

I hvarje stjerna såg en vän och syster,

Som lyddes till den sång mot rymden klang,

Med vind och echo lekande helt yster.

Och böljans brusning var för mig den sång,

Den käraste mitt hjerta kunde höra;

Jag kunde lyssna dertill natten lång,

Mot gröna jorden lutande mitt öra.Uti mitt Eden leende och skönt

Jag lefde lycklig, räknande ej stunden,

Allt stod i sommarns färgprakt, allt var grönt,

Och solen kretsade kring himlarunden.

Och nu? hur är det? — Fråga icke mig,

i blyger fröjd nu mina sinnen leka

Och hemta harmonie. Ack! blott från dig,

Som himlaskönt förstår mitt hjerta smeka.

Visst var den 5‘fordna tiden mig så kär,55

Men ej den liknas kan vid denna himmel,

Som nu jag iunnit vid ditt hjerta här

Och gjort mig döf för svärmeriets hvimmel.

0 kärlek dock t det högsta du väl är,

Ty du i verklighet förbyter villa,

At svaga menskoväsen dygd beskär

Och blommar ljuf, fast undangömd och stilla*

Fast icke nu jag sjunger såsom förr

Och »skrattet klingar ej i yster yra,»

Jag lefver lycklig inom hemmets dörr

Och slår än djupa toner på min lyra,

1 denna sång, o du min make tag

Ett stilla ljud utaf mitt hjertas laga,

Min svaghet led och kärlek som i dag

Blir alltid svaret på ditt hjertas fråga.35

Några minuters tystnad följde på dessa ve

men slutligen ropade alla flickorna med en mun:

»Så skulle du ändå gifva herrarna rätt, det väntade

vi ej af dig, Annie.Ȋe

»Tyst! mina vänner,” hviskade hon, »låt lem

gerna få rätt; det icke allenast hedrar deras

hjer-tan, utan innebär för oss det mest hedrande loford!

ehuru vi i parenthes sagdt föra det gladaste lif

|in-nan vi börja att inqvartera dessa jordens herrat i

våra små undangömda hjertkamrar!»

55Som barn kunde jag alltid lättare föreställa

mig att »en kamel kunde gå genom ett nålsögi,»

än att en hel man kunde rymmas i mitt hjerta.”

;;Och nu» frågades?

Nu? »nu kan jag rymma hela tiotalet» sa

Annie leende.

MDu är flyktig?» ropades. )

5iJa, ja men, det lär nog vara hufvudfelet“ sade

hon lindrigt rodnande och med barnets oskuld i sin

klara blick! I samma ögonblick steg månans

gyllene klot upp vid horizonten. Allas blickar häftades

vid samma punkt, allas hjertan tycktes känna lika,

vinden susade sakta i vinrankorna och accasiaträden

liksom en fridhelsning till jorden och oss!

Vi kände närvaron af den eviga kärleken.

" Bland de många och vänliga bjudningar jag

jag emottog i Spartenburg var ingen i mitt tycke

mera förtjusande än en bjudning jag hade till det

såkallade »Eremitaget” bebodt af en enkedoktorinna

med sin dotter, tvenne dotter-döttrar och ett Engelskt

fruntimmer, som var som dotter i huset, emedan hon

hade i Amerika förlorat sin mor på samma gång som

doktorinnan en dotter. Den sista och förstnämda

af fruntimren kommo sjelfva för att hemta mig i

öppet åkdon för att taga en promenad kring staden

innan vi intogo vårt thé.

I tunna barége-klädnincrar. barhufvade och med

lefvande bröstbuketter foro vi enligt landets sedkring stadens promenad-platser för att njuta af den

svala aftonluften och stannade slutligen vid ett litet

intagande ^tälle utanför stadens östra enda.

Jag välkomnades af den vördnadsvärda

matronan och hennes båda barn-barn, tvenne flickor

omkring 14 och 15 år, ljufva vackra väsenden, den

ena med mörka, och den andra med ljusa

naturliga lockar omkring hals och axlar. Hvitklädda och

med kransar af snöhvita hagtornsblommor, som

de sjelfva nyss plockat och bundit. I parentes får

jag lof ock nämna att i Amerika pryda sig under

sommaren alla unga flickor med lefvande blomster

och kransar på håret. Hvarföre ej så äfven i

Sverige? Der blommornas och sommarens tid är så

kort?

Hela arrangemanget för soupéen bestod i varmt

hvetebröd, smör, ost, kall tunga, dito kyckling,

sardiner, rostade bröd, varma vofflor och det mest

aromatiska doftande thée (utan grädde), små lätta bord

placerades för hvarje person med sin vackra tallrik

och silfverknif och några unga negerflickor med hvita

turbaner, buro omkring brickorna med matförrådet.

Derefter gjordes musik och sång af de båda äldre

ogifta fruntimren och sedan framträdde till pianot

de båda unga tärnorna för att for mig sjunga några

originela ^negersånger.55

Som instrumentet stod i en fördjupning i

rummet, omgifvet af hvita, rika och luftiga draperier,

så togo sig de spelande fruntimren mycket väl ut

der med sina riklockiga och blomsterkransade

hufvuden belysta bakifrån af en skinande

gaslampa. Det skulle hafva varit en förtjusande tafla att

måla af!Hela huset tycktes vara ett litet konstkabinett,

ty som det Engelska fruntimret fyra gånger på 6 år

varit öfver till Europa, så hade hon samlat en mängd

af sällsyntare konstalster af olika slag och

beskaffenhet, för att dermed förvåna i Spartenburg.

Kl. straxt efter 11 eller nära tvenne timmar

efter soupéen inkom åter den unga ^negressen” och

kringbar ungsvarma, utsökt delikata mandel- och

gelé-tårtor samt lemonad med is uti.

Alskeligare fruntimmer än alla dessa fem, tror

jag knappast funnos!

Modren sjelf föreföll mig dock ej lycklig, jag

erfor sedan, att i en öfvervåning qvaldes en äldre

dotter, tokig — i följd af en olycklig kärlek! äfven

der fanns det således ämne till qval och smärta om

man lyfte på täckelset!

Klockan straxt efter 12 stannade vagnen åter

utanför min port och jag inträdde i mitt rum, icke

allenast med en behaglig och tacksam känsla, utan

äfven med täcka souvenier från modren och hennes

döttrar.

Jag hade då varit två hela månader i

Spartenburg och blifvit så införlifvad med de flesta

familjer, att jag trodde mig ganska väl känna deras

sedervanor och brak! jag fann der såsom öfver

allt i Norra Amerika, der jag hade vistats, att det

ingalunda var svårt, att komma underfund med

individernas karakterer, ty det kan ej finnas, något folk

i verlden, mera oförstälda i hjerta och själ! Deras

fel likasom deras meriter falla genast i dagern och

det är en naturlig följd af uppfostran, ty man må

klandra (och detta med rätta) huru mycket man vill

det sjelfsvåld, som tillåtas de Amerikanska barnen,

så afhåller det åtminstone från inmarighet och falsk-het! Åfven i Spartenburg fann jag slafvarna glada,

lyckliga, väl klädda och födda och barnen så

inför-lifvade med de små hvita barnen, att de tumlade

och rasade med dem såsom lekkamrater det böra.

I den familj jag bodde såsom i flera andra, lärde

döttrarna i huset de små svarta att läsa. — På min

förfrågan om det ej vore förbjudet i lagen? svarades:

•”att så visserligen vore” men att alla såkallade bättre

familjer gerna blottställa sig för att få erlägga den

ringa plikten för nöjet att få gifva undervisning åt

dessa ^deras svarta barn.” som på annat vis ej kunde

få det. Vidare hörde jag till min glädje att

plikten nästan aldrig utkräfves.

Jag såg en dag tvenne välklädda barn komma

storgråtande och skyndsamt gående framåt gatan.

Jag öppnade mitt fönster och frågade om de hade

blifvit hemkörda från skolan efter de kommo i så

ovanlig tid och gråtande. »Ack nej!» svarade den

äldsta, *men mamma har skickat efter oss, emedan

^Nurse” (sköterska) håller på att dö och tilläde hon

storsnyftande »we love her so much55 (vi älska henne

så högt).

Hvem anar i Sverige något sådant om

slafegar-na? Sista dagen jag var i Spartenburg kommo flera

»Ladies55 till mig och försäkrade under

afskedsta-gandet, att de genom mina beskrifningar älskade

rigtigt Sverige och att de i en framtid ämnade

besöka ^det.

Afven M:r Tailor gaf mig sista dagen ett besök

och hade då med sig en plansche öfver Stockholm

tillika med en beskrifning öfver dess skönhet.

Stockholm kallades deri Nordens Venedig. — Som han

nyss hade erhållit det uttryckte han sin glädje öfveratt kunna meddela mig denna underrättelse innan

jag for.

Som han var, icke allenast en fullkomlig

gentleman med det granlagaste sätt utan äfven en

mycket instruerad person hade jag haft mycken glädje

och nytta af hans umgänge.

Då jag såg hans ståtliga vackra figur

försvinna för alllid kände jag den tomhet, som jag

endast vid skiljsmessan från verkligt ädla personer

brukade erfara*

Spartenburg skulle ha varit en fullkomligt

vacker stad om den ej varit så oregelbunden och med

så många små hus inkilade emellan de stora*

Gatorna voro breda och med planterade trädrader

på båda sidor. Fyra stora vackra kyrkor, rådhuset,

de stora välbygda skolhusen, och Hotelen voro i

bygg-nadsväg de väsendtligaste, ehuru en stor mängd med

vackra privata hus reste sig äfven med stor

pretention och intog ögat genom sina utsökt vackra

trädgårdar och orangerier, alla synliga till gatan.

Unionrille. "

Aug. 1856.

Som jag hade åtskilliga bekantskaper och en

qvinlig vän i denna stad, så beslöt jag att fara en

liten omväg, på vägen till det amerikanska hemmet

för att på ett par veckor få vistas der, Jag

ångrade det ej, ehuru denna Norra Carolinas stad var

föga vacker, eller af mycket intresse. Jag ville dock

lära som redan sagt så mycket som möjligt af den

amerikanska befolkningen och se dem på olika

trakter och under olika förhållanden.Min vän Mrs D. hade redan ordnat rum åt

mig på hotellet, der jag tycktes vara väntad med

stor spänning, dels emedan jag var en svenska, som

snart skulle lemna det ^fria, lyckliga Amerika0 för

ett sådant island som Sverige! der man måste vara

klädd i skinnpelsar och åka efter renar på en

snö-betäckt mark;” den obildade klassen har ej hört

någon annan beskrifning öfver Sverige än den öfver

Lappland och der det funnes en kung!«’ i deras tanke

detsamma, som en ”blodhund!” och dels emedan

jag var vän och recommenderad af Mrs D., som var

ortens förnämsta notabilitet och hvars man var en

utmärkt talare och stadens representant. För allt

detta blef jag emellertid så väl emottagen af

isynnerhet hotellets fru, att hon ville i ordets fulla

betydelse ”proppa» mig med mat och dryck. Något

så ovanligt i Amerika der det aldrig brukas att

truga någon öfver ens förmåga,* men så var hon

äfven en infödd Irländska. För att dock ej helt och

hållet afsäga mig hennes tillbud af mellanmål och

trakteringar begärde jag hvarje förmiddag en kopp

sasafra-thé; hvilket jag fann förträffligt svalkande

under den heta, tryckande värmen.

I ofvannämde stad hade jag äfven tillfälle att

se, några ”Yankee och Yankees tricks,” der voro

neml. i samma hotel der jag bodde, en herre med

sin familj från de Norra Staterna (dessa de enda

så-kallade Yankees) som uppträdde för att visa sin

^krait öfver ande-verlden,” och ehuru jag var en

otrogen, vid inträdet visste jag ej hvad jag skulle

tro, om det var sanning eller bedrägeri hvad jag

såg med egna ögon och sundt förnuft, så

förundrans-värdt syutes det mig och alla andra!Den såkallade »borddansningen» var ett intet,

äfvenså andeknackningarne, som sade huru gammal

jag var, huru många år sedan den eller den vi g tiga

händelsen i mitt lif etc., en småsak i jemförelse med

de andra experim en terna, såsom t. ex. att ett

fyraårigt barn sattes vid ett bord med en blyertspenna

i handen framför ett ark hvitt papper och »genom

andens osynliga ledning af handen” skref helsningar

till de kringstående från deras döda anförvanter med

en fullkomligt läslig och god stil!

Stundom inneburo de skriftliga helsningarna

från andeverlden, varningar mot någon förestående

frestelse, förebråelser för begångna synder eller

uppmuntringar till förtröstan och tro.

Den lilla ljuslockiga flickan såg nästan yngre

ut än sina år och var sjelf nästan som ett litet

andeväsende, som med naiv oskuld gladde sig åt de

streck, som bildade sig under hennes hand, utan att

kunna dechiffrera dem.

Väl tio personer af de närvarande åskådarna

anmodade den lilla flickan att skrifva, hvad deras

döda mödrar, hustrur m. fl. »behagade säga dem.»

Den döda tycktes alltid hafva som man säger:

»träffat hufvudet på spiken,» ty stor rörelse och

förvåning målade sig på de ansigten som mottogo dessa

papper.

Några gingo så långt, att de till och med

på-stodo det voro deras döda anförvanters stil etc. Visst

var emellertid, att ej alla brefven hade samma stil.

För åskådarens ögon styrdes handen liksom af

en osynlig makt.

Jag var verkligen stum af förvåning, ty var

detta taskspeleri] så var det i sanning

beundransvärd t!Jag ville så gerna genomtränga hvad för sorts

folk till karakteren dessa menniskor voro, att en dag

då frun var illamående gjorde jag henne såsom

brukligt i Amerika mitt besök.

Den lilla flickan sof vid mitt inträde oskuldens

sömn med sin docka tätt kramad i sin famn, modren

sjelf låg i en lätt sommarblus på en soffa och

tjena-rinnan en fri negress satt och sydde i ett fönster.

Allt var ordentligt och såsom hos ett vanligt och

godt folk utan tecken till förställning eller

bedrägeri. Med stor belefvenhet emot togs jag och efter

yttrandet af några allmänna samtalsämnen gick jag

varsamt, ehuru steg för steg allt djupare och

djupare i henne som man säger: ”in på lifvet» för att

låta henne veta, att jag var en otrogen och att det

uppträde jag varit vittne till, af mig betraktades såsom

ett skämt, fullkomligt värdt den frivilliga skänk? som

offrades, men af ingen djupare betydenhet.

”Ni gör mig mycket orätt om ni tror jag

kunde skämta med så allvarsamma ämnen.” sade hon

med en lugn röst. ”Jag, lika så litet som Ni miss,

kan förklara hvarifrån jag och detta barn hafva

hemtat vår gemenskap med de för längesedan döda

själarna, men att så är, är sant och bevisadt och

äfven i denna stund hör jag huru Andarna knacka

åt mig; lyss!”

Några högst egna knackningar i väggen

hördes verkligen, och då hon började en konversation

med sin salig svärmor, tänkte jag: menniskan är

tokig — eller ock jag ovärdig att förstå och

uppfatta dylika öfverjordiska tilldragelsen

Slutligen yttrade jag, så grannlaga jag kunde,

min förmodan, att om man varit nog lycklig, eller

olycklig, att framför alla andra menniskor hafva fåttsådan underbar förmåga, detta säkert vore en gifvet

af höjden för annat ändamål, än att blott och bart

dermed förtjena penningar, helst som hennes man

hade ett annat yrke, så motsatt som möjligt,.

nem-ligen: att undervisa ungt folk i dans!

På detta svarade hon icke, utan fortsatte

con-versationen med den i väggen ”knackande anden.”

Jag kysste med en sorglig känsla den lilla flickan,

nickade åt den häpna tjenarinnan och aflägsnade

mig efter en obesvarad kompliment för värdinnan.

Jag kände mig vid inträdet i min kammare

både ledsen, förtretad och flat Ledsen, i händelse

jag hade sårat den stackars frun med min

upprig-tighet; förtretad vid tanken, att hon kanhända

uppenbart ville bedraga mig och flat öfver, att jag ej

kunnat upptäcka sanningen.

Så mycket välkomnare blef ett besök af en ung

Lady, som kom för att anmoda mig att taga med

henne en promenad till häst! Hon skrattade så hon

gret vid beskrifningen, som jag gjorde henne om

mitt besök hos andeskåderskan.

Utkommen på fria fältet, sade Miss T—:

”Efter jag nu lyckats att få Eder i det vanliga lynnet

igen, får Ni lof och hjelpa mig skratta åt en af

mina afvisade friare! Men hör först på, huru jag

behandlade honom i går. Han kom såsom vanligt

och salt ända till kl. 11 orörlig vid min sida, ehuru

han såg huru jag mer än en gång sökte qväfva

mina gäspningar. Han hade sedan några månader

varit förfärligt efterhängsen. Jag hade länge anat

att det var mitt blifvande arf han framför allt

älskade, och af en händelse fick jag för några dagar

sedan veta, att han yttrat i ett sällskap af unga

män, som hade brytt honom för hans enträgenhetemot mig: «Mina vänner, flickan kunde jag nog

lätt försaka, men se, ”the old man"s pocket book

(den gamle mannens plånbok) är svårare att

öfver-gifva tanken på.”

Slutligen reste han sig i går i det han

yttrade, antagande en öm och blyg ton: «Miss T—, ni

måste ovilkorligt hafva anat, att mina täta visiter

och det företräde jag gifvit denna familj har

föran-ledts af ett enda föremål, hvars egande stundeligen

fyllt min själ med ljuf längtan.”

”Helt visst,” svarade jag. ”Jag påminner mig

hafva hört något sådant, och skall derföre blifva

allt för lycklig att kunna uppfylla eder önskan.” *

I detsamma lemnade jag honom en tom,

gammalmodig saffiansplånbok, som dagligen brukades af min

far. ”Detta är, som jag har blifvit underrättad,

föremålet! Tillåt mig att göra er en skänk deraf och

på samma gång gratulera er, att Ni för framtiden

ej har någon vidare orsak att fortsätta edra

«visi-ter« eller visa denna familj hedern af eder

«utmärkelse.”

Så afvisa Amerikanskorna sjelfkära och

egennyttiga friare, men det heter ej heller såsom på

svenska: «hon har gifvit honom en korg,« utan: «she

has kicked him (hon har sparkat honom).

Jag kunde ej af hålla mig från att skratta, så

ypperligt härmade miss T— den olycklige friarens

röst och mine. Men jag skrattade minsann ej två

dagar derefter, då jag utanför hotellets port hörde

ett oredigt sorl och derefter tvenne pistolskott. Jag

och de andra fruntimren skyndade till fönstret och

sågo den äfven omförmälda unga mannen blek,

van-stäld och nästan vild bortföras med våld af två sinavänner och en annan mansperson sårad och blodig

lyftas upp frän gatan.

Det var den unge olycklige friaren, som i vildt

raseri hade hämnats på den person, som hade

sqvall-rat för det unga fruntimret om hans obetänksamma

yttrande.

Det var första gången jag under min

mångåriga vistelse i Förenta Staterna varit vittne till

Amerikanarnes i Sverige så mycket omtalade

»våldsamma passioner” och okufliga »hämndkänsla». Det

gjorde på mig derföre ett så mycket djupare

intryck 1

Den unge mannen arresterades till dess hans

sak kunde förekomma vid nästa »Court» (en sorts

domstol, som upprättas af en domare och ilera

lagkarlar fyra gånger om året i alla smärre städer).

Som det ansågs som en duell och den sårade snart

tillfrisknade, slapp den anfallande med tvåmånaders

arrest och 50 dollars plikt. Han måste dock lemna

staten och sin familj, emedan han blef allmänt

utpekad, icke allenast för sitt vilda anfall på öppen

gata, utan nästan än mera för sitt »egna» afsked

af den unga damen.

"Kom,» sade Mrs D— till mig en dag, »och

låtom oss göra en visit hos en för ett år sedan

hit-flyttad Tyska, Hvarje gång hon tager emot någon

främmande, kläder hon sig i hatt och hvita

handskar; göra de så äfven i Sverige?»

Då jag skrattade åt denna fråga, sade hon:

.»Ja ja, ni tror jag narras, men Ni får väl se.» Och

verkligen: sedan vi väntat en god halftimme, kom

frun i huset med hvit sidenhatt och hvita

hand-gkar, välkomnande oss på dålig engelska och tog

plats emellan oss i soffan. Jag var så olyckligt fullaf skratt, att jag ej vågade iyfta mina Ögon till Mrs

D—? af fruktan för ett utbrott deraf.

Alla de bättre fruntimmer jag lärde känna 1

Uni-onville hade ett mer än vanligt godt lynne och voro

så känsliga för allt det löjliga i lifvet, att vistelsen

i denna stad var rigtigt nppfriskande för själen.

Dock, att der äfven fanns djupt allvar,

bevisar följande yttrande af en gammal

plantage-ega-re: ”Helsan är en stor välsignelse ; Förnöjsamheten

en stor välsignelse; tillgifna, älskande och trogna

Vänner en stor välsignelse äfven; men störst af alla

välsignelser är dock att vara en sann Christen. Ty

låt en menniska hafva allt hvad ver!den kan gifva

henne, och hon är i alla fall olycklig, om hon har

ett orent, oreligiöst och tviflande hjerta.

Låt deremot en annan hafva intet mera än

förmågan att kunna betrakta naturen och

förhållandena med ett upplyst förstånd: ett förstånd, som

kan se Skaparen i Hans verk, kan betrakta dem

såsom ett bevis på Hans makt, Hans vishet, Hans

godhet och sanning, och denne sednare är

lyckligare i sin fattigdom än den andra i sin rikedom.

Den första är blott litet större än ett oskäligt djur,

men den sednare blott litet lägre än en Engel!»

Jag kände ett begär att böja mig ned för att

kyssa den gamle mannens vissnade hand och

sålunda tacka honom för dessa sköna sanningar ! Men

— ack! huru skulle väl en sådan qvinlig mjukhet

kunnat ha’ fattats i Amerika, der icke ens en liten

flicka kysser sin faders eller moders hand?

Jag såg äfven i Unionville några Indianer, men

som de voro klädda såsom Amerikas öfriga

gentlemen och hade antagit deras skick och talesätt, så

kände jag föga intresse för dem. De voro kring-vandrande köpmän och som de arbeten de försålde

voro för det mesta förfärdigade af dem sjelfva eller

deras qvinnor och barn, så hade de mycken afgång

i följd af dess egna snitt och konstfärdiga broderier!

En nng Indiangosse öfvertalades dock en dag af

några herrar, att mot betalning ikläda sig sitt

hemlands drägt och visa sig för mig. Han blef så

förskönad både till ansigtsuttryck och kroppshållning,

att jag ej kände igen att det var samma yngling,

som jag några timmar förut hade handlat med.

Han hade blifvit med sin korta kjortel, sina

lindade ben, sin öfver bröstet i kors lagda

mörkröda långhalsduk eller schal och sina dyrbara

svajande plymer lik en ung prins, hvars hårda öde man

kände sig frestad att begråta.

Jag såg i ofvannämnda stad en liten bok, som

bars i fickan af nästan hvarje husmoder. Det var

rigtigt aktningsbjudande att se, huru hvar och en

af dem sökte att rätta sig efter dess föreskrifter.

Jag frågade mig stundom: om denna lilla bok var

den talisman, som stämde alla ”Ladies» i Unionville

till ett så godt, friskt och ständigt gladt lynne.

Se här några utdrag ur den:

”Åt långsamt, och ni äter aldrig för mycket.”

"Håll fotterna varma och ni skall undvika

huf-vudvärk,”

”En liten grannlaga uppmärksamhet emellan äkta

makar ger mycken kärlek."

”Duka alltid edert botd med lika mycken smak

som ordning, antingen ni hafven främmande eller ej.”

”Då ni lemnar edert garnnystan i arbetskorgen,

så fäst garnändan.”

"Gif bort hvad ni behagar, men behåll alltid

edert goda lynne."»Smutsiga fönster tala illa om dem som

dväljas innanför.”

^Det sker mera skada genom dem som besöka

en convalescent än man ens anar.”

»Tändstickor böra finnas i hvarje

sängkammare.»

»Fjäderbäddar böra öppnas hvart femte år och

skötas.”

»Personer med svag syn böra då de påträda

en synål hafva något hvitt framför sig.»

”Då man läser vid ljus, bör ljuset placeras

bakom, så att skenet faller öfver den läsandes

skuldra.”

»Lägg om vintern edert arbete i ordning vid

dagsljus, att ni på aftonen ej behöfver gå omkring

och spilla vax eller olja.»

”Ett jerngaller för hvarje eldstad kostar litet,

men förminskar storligen faran till lif och egodelar.»

»Aplen och päron, kokade i vatten och socker

samt ätet med i vatten kokade risgryn, är en nyttig

föda för barn och gamla.»

”För vädervexling öppna fönstren både

upp-och nedtill. Den friska luften strömmar sålunda in

medan den förskämda strömmar ut • det är att släppa

in en vän och ut en ovän.”

Och så vidare fortgick boken i samma anda.

Den var dock ej större än en vanlig almanach*

Om Unionville’s utseende vore föga eller intet

att säga. Den var täck med sina vackra, propra

sommarhus och väl anlagda trädgårdar, men för

öf-rigt liten och oregelbunden, såsom t. ex. vårt

We-sterås eller Strengnäs.

Slafven var äfven der frimodig, t?a/klädd och

född samt hade sin egen kyrka.Stor tolerans och sann Christlig kärlek tycktes

råda de olika religionsbekännarne emellan.

Ja denna lilla stad står såsom en perla bland

städer för mitt minne, och hågkomsten af dessa

glada, lyckliga menniskor komma länge att fortlefva

i min själ!

Memniet.

Okt. 1856.

Äter hade jag några oändeligt Ijufva veckor i

hemmet ibland landsmän och vänner. Huru skönt

var det ej att få njuta af the Indian summer i

deras umgänge och att se huru allt stundeligen

för-kofrade sig under den verksamme husfadrens händer!

The Indian summer kallades i Amerika den tid,

som började straxt efter den hetaste sommarens slut

och som infaller i slutet af Oktober och varar en

fem eller sex veckor. Någon storm var nästan

aldrig under den tiden, ej heller någon besvärande

värme, köld, regn eller åska. Luften var då mer

än vanligt ren (hvilket vill säga mycket), himmelen

så klar, solens verkan så ljuf och behaglig; med

ett ord, ett sådant lagom i allt, att man ovilkorligt

tänkte: så måste himmelens atmosfer vara. Inga

svåra sjukdomsfall inträffade under den tiden, och

det påstods t. o. m., att de af obotliga plågor

lidande under the Indian summer känna lindring och

vederqvickelse. Visst var emellertid att själen di

mer än någonsin kände sig genomträngd af

tacksamhet för Skaparens nåd och att en högre,

djupare fröjd och lefnadMust talade ur hvarje

men-niskoöga! Sjelfva naturen glödde då i en rikareoch varmare färg, ty alla träd och buskar buro

drägten af en i rödt rikaste chattering. Alla blad

så glänsande och blanka som vore de bestrykta med

den starkaste fernissa, spredo ett så glänsande

skimmer öfver det hela, att främlingen tyckte sig vara

likasom i en förtrollad verld och intrycket deraf

alstrade en friskhet i hjertat eller sinnet som jag tror

till och med lifvets hårdare öden skulle hafva svårt

att halt och hållet derur förjaga.

Der hade nu helt nära hemmet blifvit (till allas

vår glädje) en Luthersk kyrka med en mycket god

och allmänt aktad predikant; men som han hade

trenne kyrkor eller församlingar att predika uti, var

det endast Gudstjenst hvar tredje Söndag, men då,

för ett så stort tillopp af åhörare, att predikan för

det mesta hölls under bar himmel under ett utanför

kyrkan vexande stort jätteträd. — Högmessans

åhörare qvardröjde alltid under aftonsången, hvilken

började omkring en timma efter första predikan,

sedan presten och församlingen förfriskat sig med en

lätt resekost och några glas vatten ur den

närbelägna källan.

De unga fruntimren framdukade här och hvar

i backarna sina medförda anrättningar och

hundradetals skiljda grupper läto dock intet buller eller

stoj sprida sig, utan var allt iklädt en högtidlig

söndagsskrud såväl i skick som i klädedrägt.

Som en så kallad plankväg hade blifvit anlagd

emellan de på ömse sidor om «hemmet» närbelägna

städer, hade umgänget blifvit lifligare emellan de

Svenska vännerna och infödingarna. Ungdomen hade

vuxit upp till grannarnas älsklingar, och de äldre

hade förvärfvat sig hela deras aktning och

förtroende.Då ändtligen syntes lyckan och lugnet hafva

vändt sitt blida anlete mot de hårdt bepröfvade

vännerna! Men, ack! —■ döden stod och lurade för

att bjuda sjelfva den älskade husfadren på en

ovanskligare lycka och ett än skönare fädernesland!

Och hvem kunde väl missunna den oroliga

anden ro?

^Stoftet hvilar nu på Sp— Hill Norra Carolina

(i en kulle, bildad af tvenne sammanflytande åar,

beskuggad af höga rätt Svenska tallar) följdt af

inånga tillgifna och tacksamma hjertan som

beklagade hans död såsom en förlust för det samhälle

der han då lefde och verkades

På hans likkista stod: ^Edra hjertan vare icke

bedröfvade, ej heller rädens;» och hvem vill ej

tillägga: ty nåden, nåden är stor.

Winnsboro.

Okt. 1856.

Knappt hunnen inom denna stads portar,

niöt-tes jag af den kära underrättelsen att ett skepp låg

segelfärdigt ifrån Charleston och direkte på

Göthe-borg. Det var en händelse så ovanlig, på hvilken

jag hade väntat så länge, att den var att omfatta

ögonblickligen och med tacksam fröjd!

Sex dagar var hela tiden jag fick att rangera

mina affärer på. Det blef ett sträfvande, ett

inpackande, ett anordnande, som gjorde att jag ej hade

någon ro att njuta af mina vänners och bekantas

sällskap, förr än på sista qvällen då jag lät

öfver-tala mig att följa dem på ^a lecture,” gifven af en

professor i magnetismen.Det var en af de intressantaste aftnar jag

tillbringat.

Sedan hela sälskapet, bestående af ett par

hundrade personer, tagit sina platser i den mer än

vanligt upplysta salen och en djup tystnad och stor

spänning hade intagit hela samlingen, anmodade

magnetieören alla de herrar, som ville utsätta sig

för hans experiment, att framträda.

En mängd af skolungdomen och några unga

herrar af våra bekanta stego fram. Placerade i en

halfcirkel emottogo de turvis magnetiska

bestryk-ningar.

Åf de aderton, som hade låtit magnetisera sig,

blefvo endast femton antagna; de andra tre

förklarades ”ej mottagliga.5*

Sedan de blifvit försatta i ett tillstånd af

som-nambulism? kunde professorn inbilla dem (om jag

så får uttrycka mig) hvad han sjelf behagade. Så

t. ex. framstälde han en spegel, i hvilken han

försäkrade att de kunde se sina frånvarande eller döda

föräldrar. Skilnaden emellan de olika ansigtsspelen,

som visade sig hos individerna, var förvånande.

Somliga öppnade med glad hänförelse sina armar,

andras ögon tårades, men somliga åter skyggade

tillbaka, liksom det inre medvetandet hade fruktat

deras förebråelse eller dylikt. Derefter tillsade

mag-netisören dem att ”lägga sina händer knäppta

öf-ver hjessan;” då det hade skett, försäkrade han att

det ej var möjligt för dem att taga dem derifrån.

De arbetade af alla krafter, så att svetten droppade

från deras pannor, men fåfängt ; händerna förblefvo på

sina platser till dess Professorn ropade: ”tag bort!55

Vidare berättade han, ??att de alla skulle företaga

5en resa på hafvet, att de redan vofo på ett stort

skepp, att stormen nalkades, att vågorna slogo

Öf-ver bord, att det kantrade och sjönk allt djupare och

djupare." Skriken, jemren och förtviflan voro

målade på allas anleten under det armarna likasom

simmade och händerna fattade tag i hvad som kom

i deras väg.

Slutligen indelade han dem i två klasser och

tilltalade den ena såsom fruntimmer med smickrande

artighet, tillsade herrarne att bjuda fruntimren

armen etc. etc. Mer än löjligt var att se huru

damerna sjåpade sig och trippade på tåspetsarna och

då magnetisören sade: »en stor vattenpuss är i eder

väg, mina damer," famlade handen förgäfves efter

klädningskjorteln för att lyfta på den och då till

sist han yttrade åt ett af de inbillade fruntimren:

»Min Gud, ni tappar ju schalen, som döljer er

blottade hals, och alla menniskor på gatan se efter er,»

och »damen^ rodnade som en pion, skallade skratt

och bravorop genom hela salen utan att dock till

sans väcka de magnetiserade.

En lätt rörelse med handen och några ord af

magnitisören voro deremot nog för att sätta de femton

herrarna i sitt naturliga tillstånd.

Helt och hållet omedvetna om hvad som hade

passerat med dem trodde de ej ett ord af våra

berättelser, som de kallade: »historier." De hade

blott minne af att de blifvit »plasserade i en

half-cirkél."

Hvad säges om detta?

Kl. 2 samma natt väntades jernvagnen, som skulle

föra mig till Charleston.

Som koffertar, kappsäckar och askar stodo alla

resfärdiga, så öfverlemnade jag mig på mina vän-ners böner till några timmar3 sömn; men väcktes

precist kl. 1 af en den mest förtjusande sång under

mina fenster af mér än tjugo vackra mansröster.

Ålla sångstyckena uttryckte ett afsked, en

väl-gångsönskan eller en kännedom om, att hemmet,

hemmet var det dyrbaraste af allt. ”Home sweet

home/ detta amerikanarnas älsklingsstycke, som de

hade hört med en sådan hänförelse sjungas af Jenny

Lind, klingar ännu för min själs öra.

Jernvagnens första hvisling hördes, jag

skyndade trappan utföre och öfverraskades der af alla

mina bekanta i Winnsboro, såväl fruntimmer som

herrar och barn, alla med blommor i händerna och

hjertliga ord på läpparna. Jag kände mig rörd mera t

än jag kan beskrifva, ehuru jag ej heller nu vågade

hoppas att det var för mig personligen denna

utmärkelse egnades, utan åt fremlingen och den

ensamma qvinnan som nu åter skulle ut och fresta

hafvets ombytlighet.

Jag hade lefvat ett helt år i Winnsboro

(undantagandes alla kortare besök vid genomresor och

dylikt) och hade från första dagen och till den sista

rönt samma älskeliga öfverseende och godhet.

Månne vi i Sverige äro så förekommande och

grannlaga mot de utländskor, som besöka vårt land

som vi det böra?

Föra ej dessa guvernanter och bonnes hos oss

ett ganska dystert lif?

Aro ej rikedomen och anseendet med få

undantag den enda talismannen ? — och dock huru

trång känner sig ej själen inom sådana gränser?Charleston*

Nov. 1856.

Som gula febern ännu ej för hösten hade

lem-nat denna stad fann jag iå eller inga af mina fordna

fruntimmersbekanta der. Doek var der många både

Svenska och Amerikanska herrar jag kände och

som visade mig stor artighet.

I hotelet der jag bodde vistades då en ung

intagande Engelska, som gaf lektioner i en mängd vackra

och uya fruntimmersarbeten. Ehuru hon var en

fullkomlig Lady och hade ett mycket godt sätt att

undervisa hade hon ganska få elever. Till en del

bidrog den ogynsamma tiden och till en del att hon

var Engelska; ty Amerikanskan vill ogerna erkänna

att en Engelska kan lära henne något; det är

ungefärligen såsom då en äldre syster skall undervisa en

yngre, de knabbas gerna, men om den ena eller

andras heder af en fremling angripes så ser man

genast att de räkna slägt och att »blodet är tjockare

än vattnet» såsom ordspråket säger.

Söm det fartyg hvilket skulle föra mig till Sverige

hade varit många gånger i Charleston var dess gamle

hederlige kapten väl känd och skeppet ansedt. såsom

godt och säkert. Jag erfor ej heller någon fruktan

blott en oändlig längtan efter det dyra fosterlandet

med allt hvad det inneslöt kärt för mitt hjerta!

Lyckligt var detta, ty jag hade omöjligt

kunnat beträda denna långa, farliga resa utan någon

personlig bekantskap till ressällskap, om ej målet

varit så lockande, så tjusande, så efterlängtadt! och

så helt och hållet nedtystande hvarje annan

betänklighet.Jag intog min sista Amerikanska frukost,

bestående af påfogelstek, färska castanier, mais,

cactus-frukt (smakande som röda krusbär) och torkade fikon

och satte derefter foten för sista gången på den

Amerikanska jorden.

Gungande i den lilla båt, som förde mig till

fartyget såg jag ännu en mängd näsdukar hvifta vid

stranden. Det var ett vänligt slut på den sexåriga

reseturen i den 55nya verlden !» Dock, ännu var det ej

slut; ännu följde mig den Amerikanska välviljan: der

var min hytt på fartyget beklädd med fint buldan för

att afhålla drag, en liten kamin placerad tätt

utan-före min dörr, en mans-slängkappa spikad såsom

matta på golfvet, läskande safter i flaskor och

blomsterbuketter för utan all ända på mitt bord och flera

lådor med allehanda frukter och några engelska

böcker. Hvem borde ha varit tacksam om ej jag?

Dock fick jag knappast tid att betrakta allt detta

förr än seglen hissades och sjösjukan började; detta

hafvets förskräckliga spöke, som griper ens varelse

med nattsvarta tänger och låta oss känna de

fördömdas qval.

Höststormarna rasade med förfärlig vildhet och

lika behaglig som min resa var till Amerika lika

obehaglig var hemresan. Mera död än lefvande kom

jag till Göteborg.

Jag kunde ej glädja mig då som jag det ville

öfver att åter vara i mitt eget älskade land, ty jag

var dertill för mycket uttröttad till både kropp och

själ och dock möttes jag, omhuldades och vördades

af de älskligaste menniskor!

Jag kände att en plötslig hvila skulle lagt mig

på sjuksängen, att jag deremot behöfde en annan

sorts rörelse eller motion, med ett ord, ett homöo-patiskt botemedel (lika mot lika) och tog derföre

redan andra dagen plats på diligensen för att fara

till min bestämmelseort Stockholm* För hvarje mil

jag framskred kände jag mig något mera upphvilad

och efter fyra dygns skakning på de hårda frnsna

vägarna var jag som en helt ny menniska, så

uppfriskad och stärkt.

Först i Stockholm kunde jag fijjlt tacka Gud

och njuta af återseendets fröjd!

Jag fann Stockholm mycket förskönad och många

goda inrättningar stiftade under de sex förflutna

åren; men jag hade knappast kommit inom tullarna

för än dessa förfärliga tjufhistorier och dessa många

sorgliga berättelser, om olyckliga af fattigdom och

dylikt lidande menniskor, mötte mitt öra och dessa

af fylleri och laster vanstälda drag mitt öga. —

I slafvarnas land såg jag ingen tiggare och ingen

tjuf! endast ett arbetsfolk, strålande af glädje och

helsa.

Jag såg ej heller der bland de så kallade bättre

detta begär om jag så får uttrycka mig att flyta

of-vanpå, att jägta efter skenet och lyckans skal i

stället för dess kärna, att vilja njuta lifvet utan troget

arbete, att fordra allt af vår Herre utan att vilja offra

Honom en enda af sina begärelser!

Menniskorna i de södra Förenta Staterna lefde

för en idé, den menligen att göra sig sjelfva och

sin omgifning lyckliga i hemmet! men, detta i Sverge

ideliga soupé-lif, der åtminstone de flesta, söka att

öfverträffa hvarandra i lyx och öfverflöd och der t.

o. m* fruar med fullvexta döttrar dansa och sladdra

liksom själslösa dockor, äro i sanning ett af tidens

kräftsår, som fräta ej blott på meuniskans lekamliga

utan äfven andeliga helsa!Conversationen; detta ett bildadt samhälles

skönaste tidsfördrif och icke allenast kraftigaste medel

till de intelectuela egenskapernas utbildande utan

äfven till afnötandet af alla sinnets kantigheter,

tycktes mig helt och hållet vara bortglömd i mitt

älskade fädernesland.

Vid jemförelsen af de amerikanska fruntimren

var skillnaden så bjert att det tycktes mig som hade

vi svenska qvinnor lärt minst af allt att uttrycka

våra tankar med på en gång klarhet och behag¿

allvar och mjukhet. Kanske är felet att vi ej såsom

vi det böra känna och fatta att på oss hvilar

ansvaret om ej själen spelar i verlden en större roll än

materien.

Ej under då, om midt under denna yrande flärd

och dessa alla så kallade glädjefester en dyster och

vemodig ande genomgick det hela* Det mötte mig

en klagan, en otilifredsställelse, som föreföll mig att

börja med så mycket besynnerligare som allt till

ytan såg leende och lysande ut. Få eller inga

till-stodo sig vara" lyckliga; alla tycktes mig vara mer

eller mindre otillfredsstälda med sin lott.

Det påminte mig om ett yttrande som jag på

andra sidan Atlaniik ofta hörde citeras och som af

oss alla böra behjertas :

33Att lefva och vara sorgsen är skamligt! det

vittnar mot oss sjelfva; antingen om vårt oförstånd

att leda vår varelse eller ock om vår otro!”

Slut

Pris: 1 Rdr Rmt.