En roman om förste konsuln från den 18 brumaire till freden i Amiens

En roman om förste konsuln från den 18 brumaire till freden i Amiens

MATHILDA MALUNG

¥

EN ROMAN

OM

FÖRSTE KONSUL

FRÅN OEN 18 BRUMAIRE TILL FREDEN I AMIENS

TREDJE UPPLAQAN

Alors tout marchait an son des t

victorieuses, alors tout était gloire et

alors on parlait une autre langue . . EN ROMAN

OM

FÖRSTE KONSULN

FRÄN DEN 18 BRUMAIRE TILL FREDEN I AMIEN8

TREDJE UPPLAGANEN ROMAN

OM

FÖRSTE KONSULN

FRÅN DEN 18 BRUMAIRE TILL FREDEN I AMIENS

AF

MATHILDA MALLING

Alors tout marchait an son des trompettes

victorieuses, alors tout était gloire et honneur,

alors on parlait une antre langue . . .

M."ntê La D:m fàbramtU

TREDJE UPPLAGAN

STOCKHOLM

ALBERT SOMMIERS FQRLAGSTOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1904 Ces familles nobles que l’Empereur

appelait de "belle race*.

Baron Larrey.

Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800

— eller, som man på den tiden sade, i början af

Pluviôse år VIII. De aflöfvade kastanjerna och ekarna i

parken omkring *les Fougères» voro betäckta med ett

glänsande, halfstelnadt regnlag, och de små, runda bladen på

de vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blifvit

klippta sedan kungens död), hvilka i konstiga, stela figurer

snodde sig längs den breda terrassen ned mot Loire, glänste

svarta och styfva i den starka vätan.

Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det

började redan skymma. Slottet, en gammal byggnad från slutet

af medeltiden, reste sig mörkt och högt med sina många

torn mot den skiffergrå, sönderrifna himlen. Från ett par

af fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och

lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade

benen, och hvars styfva krage i nacken lyfte upp hårpungen,

så att den stod rakt ut, kom ut på den höga, förfallna

stentrappan. »Mademoiselle!» ropade han med pipig, ängslig stämma,

i det han satte handen för ögonen och höjde lyktan öfver

hufvudet. »Mademoiselle Edméel»

En ung flicka i lång, ärmlös kappa med

skinnbesättning, och på hufvudet en gammalmodig hatt från åttiotalet

med plymer och vida brätten à la bergère, kom raskt

springande från en smal sidogång upp emot trappan.

»Jag kommer ju, Jeanot,» hennes stämma klang frisk

och hög genom blåsten. »Jag kommer ju! Du behöfver

inte skrika, som om gården brunne.» Med ett par språng

var hon uppe på stenafsatsen. »Är abbéen då kommen?»

frågade hon oroligt.

»Abbéen väntar på er, Mademoiselle,» svarade den

gamle med förebrående eftertryck. »Monsieur de Châtillon

är med honom.»

Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan

han talade, och lät damen träda innanför.

Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom

två våningar, med urblekta freskomålningar i väggfälten och

i taket. En utskuren, väggfast bänk gick jäms med ena

väggen bort till kaminen, hvari en stor, nytänd brasa

flammande lyste ut öfver golfvets svarta och hvita rutor. I

motsatta hörnet af hallen gick en bred trappa upp till andra

våningen med ett präktigt, förgylldt räckverk, prydt med

vapensköldar och många heraldiska emblemer — allt i en

sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och

förgyllningen stack besynnerligt af mot det öfriga, strängt

gammaldags bohaget af mörknad ek. På midtelväggen ledde två

dörrar in i huset, af hvilka den ena stod halföppen, så att

man hörde rösterna därinifrån. Midt på golfvet hade Jeanotsatt ifrån sig en armstake af svartnadt silfver, hvars tre

smala talgljus osande fläktade i luftdraget.

Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren

hjälpte henne att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken.

Hon kände på sina litet fuktiga ärmar och bredde ut

händerna framfor brasan.

Hon bar en svart sidenklädning, som, trots det den

icke såg så gammal ut, var sydd efter det snitt, man ibland

ser på porträtter från Louis XVI:s sista regeringsår: en lång,

smal kjol och kort, åtsittande tröja, knäppt med en dubbel

rad stora knappar, och med breda, trekantiga uppslag på

bröstet, långa, snäfva ärmar, som i en liten snibb gingo

ned på händerna. Omkring halsen, korslagd öfver barmen

och bunden i en stor rosett högt uppe på ryggen satt en

Marie-Antoinettefichue af grönt och hvitt, randigt taft.

Håret — det var ett präktigt, guldbrunt hår — bar hon

däremot, efter de nu härskande moden, uppsatt i nacken

å la grecque, med naturliga lockar omkring pannan och öronen.

Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise

de La Feuillade, hvars far för flera år sedan stupat i den

första Vendéeresningen, och som nu, tillsammans med sin

gamla, döfva moster och ett par andra genom kriget

hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra

flodbrädd — Rocroyes^mas gamla familjegods, som stått

öfvergifvet ända sedan Regentens tid, och som nu under

revolutionen tjänade deras förföljda ättlingar till fristad. De

lefde där så godt som utan någon som helst förbindelse

med den yttre världen, utom den de kunde skaffa sig genom

chouanskaroma, hvilka på en gång beskyddade och

terrori-serade dem. Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den

half-öppna dörren det dämpade mumlet af flera röster. Hon

strök håret från tinningarne och såg ett ögonblick pröfvande

på sina icke alldeles rena händer, i det hon med hufVudet

på sned spetade ut fingrarne. Därpå gick hon resolut in.

Omkring det ovala marmorbordet, med buktade,

förgyllda ben, sutto sex personer och spelade kort. En kraftig,

medelålders herre i soutane och tonsur, som just nu

betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt öfverst vid

bordsänden, och midtemot honom en annan, som vände ryggen

till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan

dem — vid bordets långsidor — sutto de fyra gamla

damerna, två på hvar sida. De hade allesammans högt

uppsatta, pudrade frisyrer och styfva snibblif med fyrkantig

ringning och halflånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet

under den bedröfliga tid dessa galakläder hvilat i

dragkistorna.

Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de

La Feuillade, lade strax korten på bordet och reste sig med

ett utrop. Han gick fram emot henne med sirlig, trippande

gång och utsträckta händer.

»Min dotter,» — han tog med öfversvallande vänlighet

hennes hufvud mellan båda sina händer — »Ni vet kanske

redan den stora nyheten, som Monsieur de Chåtillon,» — han

gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i hårpungen,

hvilken reste sig upp och bugade stelt, — »och jag har

till er?»

Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de

båda herrarne.

»Till mig?» sade hon småleende. »Den nyheten är väl

till oss alla. Freden, icke sant, min fader?» »Ack, ja visst — freden! Ja, jag vet, ni har redan

hört från Montfaucon, att ändtligen den för oss alla lika

viktiga hänsynen till fäderneslandet» — hans stämma blef

plötsligt salfvelsefull — »har fått bukt med våra tappra

vänner här i Vendée. För några dagar sedan undertecknade

vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de

Chåtillon också gjort mig den glädjen att gifva med sig.

Mina damer» — han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes

och de andra — »jag ber er vara öfvertygade om, att jag djupt

sympatiserar med den ädla troheten mot en olycklig furste,

men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket den

viktigaste af alla, och för att kunna uträtta något för den,

hvartill tiden, såsom jag hoppas, nu ändtligen är mogen,

behöfva vi först och främst fred — fred med våra

landsmän och bröder, våra så sorgligt villfarande bröder.» — Han

höjde ögonen upp emot taket. — »Inte sant, mina vänner

— själarnas frälsning går framför allt?»

Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par af dem

gjorde korsets tecken.

»Nej, min dotter,» återtog så abbéen plötsligt med

naturlig, munter stämma, »det är nu icke bara det. Vi ha

flera nyheter. Gissa I»

Edmée skakade på hufvudet och skrattade. Abbéens

liflighet satte henne i godt humör.

»Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier»

— han vände sig med en bugning till de gamla damerna —

»önskar ni, att jag säger henne det?»

»Men jag står ju som på nålar, herr abbé,» ropade

Edmée. »Är det verkligen en nyhet, som angår mig?»

Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så

utbrast han plötsligt: »Monsieur de Chåtillon och jag resa i morgon till

Paris för att i anledning af freden tala med Förste Konsuln.

Er tant, Mademoiselle Edmée, önskar, att vi taga er med.»

»Mig? — I morgon? Men, moster» — hon vände sig

häftigt till Mademoiselle de Rocroyes — »jag är ju icke

fårdig till att resa någonstädes, jag har ju icke en gång en

klädning att ta på mig. Hur kan jag väl?...»

Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från

den ena till den andra. Blotta tanken på att slippa ut från

detta dystra chouanslott kom hennes unga hjärta att klappa.

»Vi ha tänkt på allt, Edmée» — nickade Mademoiselle

de Rocroyes värdigt och långsamt. — »Jeanot och Valentine

skola följa dig, och bättre ressällskap än abbéen och vår

ridderlige vän, Monsieur de Chåtillon» — hon gjorde en

högtidlig böjning hän emot honom — »kan du icke få.

Du vet, det är af vikt,» tilläde hon med eftertryck, »att du

snart kommer till Paris. Madame de Chåteauneuf väntar

dig säkert.»

Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame

de Chåteauneuf var hennes fars syster, och det hade ända

sedan hennes barndom varit ett stående aftal mellan

familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas med sin kusin,

Louis de Chåteauneuf. Som barn hade de varit mycket

tillsammans — han var för resten en sex å sju år äldre än

hon — men sedan kom revolutionen, och hon hade hvarken

sett honom eller fastern på tio år. Det förödmjukade henne,

att hennes vänner nu vid första lägenhet, som erbjöd sig,

ville skicka henne ifrån sig och strax kasta henne i armarne

på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade

henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit

utblottad på allt, utan någon annan förmögenhet än anspråkenpå ett par konfiskerade gods, som hon helt säkert aldrig

någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig resdräkt hade

hon att visa sig i för sina släktingar.

»Men moster,» sade hon dröjande, »hur skall jag väl

kunna komma till Paris?» — A bara den provinsiellt

vörd-nadsfulla ton, hvarmed hon uttalade namnet på denna

märkliga stad! — »Jag har ju inga pengar, inga kläder

ens...»

»Prat, Edméel» afbröt den gamla henne skarpt. »Vi ha

då ännu ett par diamanter i gömmorna, vet jag. När du

blott kommer till Paris, får du igen dina gods, det har

abbéen sagt.»

Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting.

»Paris!» fortfor den gamla damen hånfullt efter en

litet tryckt paus. »Som om icke du — en flicka af stånd

(une fille de grande qualité) — vore god nog att uppträda i

Paris, som du nu går och står. Den rackarhålan! De

slynglarne! De tjufvarne och kungamördarne! Tror du, att

de, som själfva göra sig till med att gå utan byxor, fordra

någon paryr af en kvinna?»

»Förlåt, Madame,» skrek abbéen in i hennes öra. »Det

är länge sedan. Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris.»

Den gamla fröken såg vredgadt på honom med obeskrifligt

förakt. »Lyx! Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks

saker och nu kluta ut sig som gudar och gudinnor i stället

för att gå med panier och puder som kristna människor.

Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille korsikanske

slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att

bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett

dussin republiker? Nej,» — hon skakade energiskt på

huf-vudet — »något sällskapslif, som det kan vara frågan omatt en dam med min systerdotters rang kan deltaga i, blir

där icke i Paris, förrän Hans Majestät kommer tillbaka.

Till den tiden får hon sitta hos sin faster innanför låsta

luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk,» afgjorde hon

kategoriskt.

Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma

innanför de låsta luckorna tilltalade henne icke, trots all

rojalistisk renlärighet.

Den gamla Madame de Beauroilier tog nu till ordet.

Hon riste på hufvudet, när hon talade, så att en sky af

puder stod ut ifrån peruken.

»Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka

vår lilla flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att

en grefvinna af det gamla hofvet, med ett fullständigt

respektabelt namn, har gift sig med sin lakej — tänk er, gift

sigl Det ligger galenskap i luften därinne, och det smittar.

o

A, Gud, man har ju sett folk af den högsta börd bli som

förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen af blodet —

själfva hertigen af Orléansl Och den lille hertigen af

ChartresI — Gud och hvar man vet, att han har tjänat

under den trefargade fanan. Det smittar, säger jag er —

det smittar!»

»A, gudmor,» ropade Edmée indignerad, »ni är då väl

icke rädd för, att jag skall gifta mig med Jeanot!» Och hon

brast ut i ett friskt, barnsligt klingande skratt. De andra

kunde icke låta bli att också draga på munnen.

Madame de Beauroilier rätade på sig och såg hvasst

från den ena till den andra.

»Ja, ja, min söta — värre har man hört! Sedan 93

kan aldrig något förvåna mig.» Det låg i hennes stämmaoch uttryck en så hopplöst trist öfvertygelse, att den med

ens gjorde slut på all munterhet.

»Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade,»

bröt abbé Bernier pausen med sin välvilliga, glädtiga stämma.

»Hon har ju till att börja med både mig och Monsieur de

Chåtillon, för att icke tala om Madame de Chåteauneuf och

den unge grefven. Eller hur — Mademoiselle?»

Edmée svarade icke; hon hörde honom knappt. Hon

satt med handen under kinden, och med ett par frånvarande,

leende och strålande, fuktiga ögon såg hon ut framför sig.

Hon var så vacker, som hon satt där, med den rena,

barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn

mot det bronsgyllne håret, och ögonen — de stora,

skiftande, gråbruna ögonen — orörligt uppspärrade under täta,

strållikt utstående ögonfransar. Den yngsta af de gamla

fröknarna de Kergoran suckade ofrivilligt, en smula

afiind-sjukt, när hon såg på henne, och abbéen tog sig

betänksamt en pris. Han visste kanske mera om Faris — Barras*

och Madame Talliens Paris — än han funnit för godt att

berätta Mademoiselle de Rocroyes.

Nästa morgon tidigt, så tidigt, att månen ännu stod

högt på den vintriga himlen, och tjänarne vid lyktor surrade

fast packningen på den gamla karossen, begåfvo de sig åstad.

På trappan stodo de fyra gamla damerna huttrande i sina

urringade klädningar, och allesammans ordnade och

kommenderade de, i det de med brutna, tårfyllda stämmor utöste

ampra benämningar och skällsord till tjänstfolket, som, utan

att låta sig bekomma, långsamt och betänksamt skötte hvad

de skulle. Monsieur de Chåtillon, mörk som en brons-staty, höll redan på sin häst vid vagnsdörren, och abbéen

och Valentine — med ett kolossalt knyte, som hon icke

på villkor kunde öfvertalas. att lämna ifrån sig, tätt tryckt

i famnen — sutto redan i den gamla berlinaren, men

Mademoiselle de La Feuillade stod ännu gråtande på trappan

med armarna om sin gudmors hals och hörde på hennes

sista naiva och pedantiska förmaningar.

Hon hade hållit sig tappert ända tills nu; ja, hon hade

varit nästan vild af glädje, medan hon i natt plockade fram

sina saker och hjälpte pigan att packa, men nu — nu kom

plötsligt skilsmässans tragiska allvar öfver henne (och i dessa

tider voro alla skilsmässor tragiskal). Hon grät högt och

okonstladt.

»Bed Maria för mig, allesammans 1» — hon sträckte sina

händer ut till de bägge fröknarna de Kergoran. — »Om freden

ännu varar till sommaren, skall jag be Madame de

Château-neuf följa mig hit.»

Damerna gräto allesammans, snyftade, snöto sig ocb

ropade högt. Abbéen frös om fotterna och började stampa

inne i vagnen, Jeanot gned sina ögon uppe på bocken och

vaggade snyftande fram och tillbaka, så att hårpungen

svängde; det oroliga, hoppande ljuset från lyktorna skrämde

hästarne, som skrapade med hofvarna mot den frusna

marken och vrenskades. Blott Monsieur de Châtillon höll

orörlig och tålig på sin höga häst vid den ena vagnsdörren.

Ändtligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken

för ögonen och föll storgråtande med hufvudet mot

Valen-tines knä, medan de raskt körde från gården. Hon hörde,

hur det dånade öfver vindbron.

»Valentine, käraste lilla Valentine!» Hon kröp ihop vid

den robusta pigans bröst. Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom

vagnsfönstret och viftade med handen en hälsning till de fyra

damerna på trappan. I ljuset af de svängande lyktorna sågo

de vagnen med Edmée försvinna. “La France avait plus besoin de moi,

que moi d’elle 1“

Moi dt Napoléon.

ära fjorton dagar varade resan på de eländiga vägarna,

som nu på vintern voro i sitt värsta tillstånd; på

mångfaldiga ställen måste de stiga ur och gå långa sträckor.

När Edmée blef för trött af att sitta stilla i vagnen, fick

hon ibland sätta sig på sadelknappen hos Monsieur de

Chå-tillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan af och

ledde hästen vid betslet, när vägen var för svår. På

värdshusen, där de togo in, träffade de alltsomoftast ihop med

afdelningar rekryter, som skulle till Paris och sedan afgå

till härarna i Ligurien och vid Rhen, eller med Republikens

trupper, som nu började dragas ifrån Vendée. En gång

hade de sällskap med en sådan afdelning flera mil; kaptenen

var en af dem, med hvilka abbéen underhandlat i och för

freden i Montfaucon. Han visade sig ytterst galant mot

den vackra Mademoiselle de La Feuillade, som å sin sida

ej kunde låta bli att finna nöje i att tala med honom. Det

var ju den förste verklige representant för det nya Frankrike

hon råkade på — hon, som så länge blott talat med Repu-blikens hånande fiender; den förste, hvilken med oblandad

beundran och entusiasm talade om Förste Konsuln och hvad

han utträttat i dessa månader efter Brumaire. Kapten Ollivier

var en moderat republikan och en ganska bildad man, hvilken

som helt ung soldat tjänat under Kellermann i Flandern,

därefter deltagit i det italienska fälttåget år IV och varit med

vid Mantua mot Wurmser. Edmée ansåg det under sin

värdighet att förhöra sig med honom angående general och

Madame Bonaparte — hvilken han sade sig ha sett i Brescia

— men hon gjorde honom dock några likgiltiga och

försiktiga frågor, som han entusiastiskt besvarade. Denna

enformiga entusiasm, hvilken hon antog måste vara påbjuden

eller framkonstlad, tröttade slutligen Edmée till den grad,

att hon till och med började föredraga Monsieur de

Châ-tillons kalla och trista fåordighet.

Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock

åstadkommit ett visst nyfiket intresse för Förste Konsuln och

hans omgifning, detta nya Paris, om hvilket ingen på les

Fougères anade något.

Ändtligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris’

gator. Edmée var så trött, att hon knappt hade något

intresse däraf — hon halfsof med hufvudet mot Valentines

axel. Denna långa resa i köld och slask med tvungna

uppehåll på obekväma gästgifvaregårdar, hvilkas förråder blifvit

uttömda af förbimarscherande soldater, så att där knappt

kunde uppdrifvas en måltid mat till fredliga resande, hade

nästan uttömt hennes annars ganska goda krafter. Allt detta

nya i förhållanden, människor och meningar, som öfverallt

mötte henne och oblygt välte sig in på henne, tröttade och

irriterade henne också i hög grad. Bara en sådan småsak

som de långa räkningarna med värdinnan och postiljonen,

2. — För8te konsuln.hvilka alltid med småaktig omständlighet skulle afgöras i

assignater, med tusentals francs åt gången, var henne emot.

Det upprörde henne att öfverallt höra soldaterna skråla

»Marseillaisen» och till och med *Ça ira», sånger, hvilka

hon lärt sig att afsky som hymner till djäfvulen, att

behandlas med den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som

»patrioterna» ännu ansågo för sin plikt att visa en cidevant

noble, en »från »Vendée»; att i värdshusstugorna, där hon

och Valentine, med de ömma fotterna insvepta i för

tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde

sig, medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på

alla möjliga råheter och okvädinsord mot Bourbonerna och

emigranterna. Hon lärde sig nästan att afsky Förste Konsuln,

som abbé Bernier dock talade så vackert om, blott emedan

alla dessa människor höjde honom till skyarna.

Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom,

gjorde ett nästan ännu sorgligare intryck på henne. På les

Fougères, om de också emellanåt varit utblottade på allt,

hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den skammen

att hvart ögonblick trampas på tårna af pöbeln. Men här,

i dessa af revolutionen härjade städer — Angers till exempel l

öfverallt papper uppklistradt på murarna, annonser om

egen-domsförsäljning, gamla upprop och dekreter från Konventet

och Direktoriet — hon kunde ej undgå att i förbifarten

flyktigt läsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta med

tumslånga bokstäfver; i de smutsiga klädstånden, ända ut

på gatan, nästan ut i den af allsköns orenlighet och smuts

fyllda rännstenen, en oblyg och skadeglad exposition af från

de gamla adelsgårdarna bortförda möbler och konstsaker:

stolt leende markisinneporträtter i Diana- eller Auroradräkter

målade af Nattier, upphängda på en krokig spik utanför enkällarhals; ovärderliga Sévresvaser, som prydt en hertigs

kaminfris, uppställda i den skräpiga fönsterkarmen; gamla

spetsgarnityrer, hvilka kanske tillhört en prinsessa af blodet,

dinglade nu sönderrifna mellan trasorna, som garnerade muren.

Och öfver alltsammans som patriotisk och tillfyllestgörande

förklaring: en röd mössa! Edmée vände sig bort med

vämjelse; hon önskade blott, att de snart skulle komma ut

på landsvägen igen — den öde, morasaktiga landsvägen,

som i sin tröstlösa enformighet strök förbi ouppodlade fält,

nedhuggna skogar, och förfallna, halft nedrifna eller brända

gårdar. De tre resandena talade icke mycket om hvad de

sågo, men ibland hörde Edmée en resignerad suck från

abbéen eller en otålig ed från Monsieur de Chåtillon. Det

hade så länge varit farligt att säga hvad man tänkte — till

och med bland vänner — att man nästan hade vant sig

af därmed.

Nu voro de i Paris. Edmée orkade icke se ut; hon

blott lade märke till att en gata, som de passerade, var

bäck-mörk — de andra voro för resten också högst sparsamt

belysta — folket hade tagit bort lyktorna.

Hon var dödstrött och sof nästan, när kusken ändtligen

höll utanför Madame de Chåteauneufs hus i Rue du Bac,

nära floden, Faubourg St. Germain. Yrvaken kom hon ur

vagnen och in på en rymlig, fyrkantig gård, där en stor,

monumental fontän — hvit i månskenet — var det första,

som tilldrog sig hennes uppmärksamhet. En man med lykta

kom ut från den breda hufvudbyggningen. Abbéen bjöd

henne handen — Monsieur de Chåtillon hade de redan

bjudit farväl — och de gingo in.

Edmée kände i detta ögonblick föga eller ingen

spänning vid tanken att återse sina släktingar, sin blifvande man.öfverväldigad af trötthet och sömnlust följde hon långsamt

vid abbéens hand tjänaren, som med släpande steg och lyktan

i handen gick framför dem. Först då hon hörde lakejen

vid ingången till salongen nämna deras namn, rätade hon

ovillkorligt på sig.

Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i hvilket de blefvo

införda — blott medelmåttigt upplyst af ett par mångarmade

lampetter på hvar sin sida om kaminspegeln, omspända med

gas för att förmildra ljuset. En äldre dam, som höll på

att nysta en garndocka från en ung flickas händer, reste sig

med ett lätt utrop vid ljudet af deras namn och kom strax

emot dem. Edmée kände icke igen henne, men förstod,

att detta måste vara hennes faster, och med en känsla af

att ändtligen ha funnit ett hem, kastade hon sig i hennes

utbredda armar.

»Min kära Edmée! ... Vi väntade dig icke så snart.

Louis, hälsa på din kusin ...»

En ung, mörk herre, som hade stått och läst ett litet

tidningsblad borta vid kaminen, närmade sig nu. Edmée

kände sig plötsligt gripen af en plågsam förlägenhet — hvar

bristfällighet i hennes dräkt, i hennes af resan angripna

utseende blef med ens så outhärdligt medveten. Med en

tillkämpad, tvungen värdighet, som i grunden var blygsel,

hälsade hon kallt och afmätt sin kusin.

Den unga flickan, som hållit garndockan, reste sig nu

och gjorde en kort, behagfull hälsning. Madame de

Chå-teauneuf drog henne till sig och lade hennes hand i Edmées:

»Här ser du din blifvande väninna: Mademoiselle Laure

de Permon. Loulou — du, som alltid är så söt och

förståndig, hjälp du Edmée till rätta, medan jag hälsar på vår

käre abbé.» Madame de Chåteauneuf var kruserlig och gammaldags

artig i sitt sätt. Hon talade med en studeradt mild, litet

likgiltig stämma, som passade väl till hennes spensliga, ännu

eleganta figur och behagliga, blonda ansikte. Det var hennes

stolthet, att hon i sin ungdom påstods ha haft tycke af

prinsessan af Lamballe, och hon fortfor ännu att accentuera

det genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr,

som i valkar stod ut bakom öronen. Nu var hennes ansikte

gammalt och fåradt af dessa tio års ångest och bekymmer,

men hon bibehöll, trots allt — i sitt leende, i sitt

förbindliga tilltal, i sin naturliga och förnäma hållning — det

älskvärda och förfinade behag, som kännetecknade det gamla

hofvets damer.

Hennes son var en adelsman af den förnäma och

otillgängliga typ, som revolutionen, långt ifrån att böja, snarare

hade gjort trotsigare. Medan hans moder i Frankrike

genomkämpade dessa års pröfaingar och förtviflan, hade han redan

som yngling följt emigranterna och uppfostrats i England

hos sin fars familj. Först för kort tid sedan var han

återkommen, och tack vare sin moders slughet, vaksamhet och

ihärdighet, fann han sig, till skillnad från öfriga emigranter,

i så godt som okvald besittning af sin familjs egendom.

Louis de Chåteauneuf gaf, strax man såg honom, i allmänhet

ett högmodigt och satiriskt intryck, men där var i hans

väsen en så nobel lojalitet, en så rättrådig fasthet, att man

snart glömde det. Till skillnad från den tidens rojalister

var han redan tidigt fullständigt utan illusioner angående en

restauration, och då han insåg, att där ej fanns något hopp

om att tjäna Bourbonerna, hade han tagit sitt parti att tjäna

Frankrike, och redan genom den förre biskopen af Autun

— moderns trofaste vän och rådgifvare under dessa sistaårs faror — som diplomat ställt sig till den nuvarande

regeringens tjänst. Det fanns så få män af hans kast och

namn, som ännu kunnat besluta sig för ett sådant steg, att

han i högsta grad vunnit regeringens erkännande. Hans

mor var icke heller någon ultrarojalist; under dessa tio års

omhvälfningar, som hon alla sett på nära håll, hade hon

småningom blifvit nästan absolut likgiltig för allt annat än

att skaffa sin son och sig själf en betryggad ställning. När hon

tänkte på Bourbonerna, var det med en viss vemodig sympati,

såsom något, hvilket hörde med till hennes ungdoms glans

och nöjen, men som det lika litet tjänade till att tänka på

att få igen.

Tjänaren kom in med té, hvartill serverades något kali

pastej, fågel och konfityrer. Edmée fann sig väl i det

varma, bekväma rummet, omgifven af sin fasters och lilla

Laurettes smekande uppmärksamhet. Hennes misstänksamma

provinsstolthet kände sig ej ens längre sårad genom

jämförelsen mellan hennes antidiluvianska, illa medfarna resdräkt

och Mademoiselle Permons grekiska musslinstunika med

guldbältet. Hon lät abbéen svara på alla spörsmål, som

ställdes till dem om resan och om tillståndet i Vendée; till

slut föll hon i sömn i stolen, där hon satt.

När Edmée vaknade nästa morgon, sken solen in i

sängen till henne. Hon sprang upp på sina bara fötter och

bort till fönstret.

Där låg Paris! Gråblå och tjock, med lösa isstycken

vid bräddarna, flöt Seinen på bägge sidor om bron, och där

— på andra stranden, midtemot — såg hon stora

slotts-byggningars mäktiga stenmassor och de aflöfvade träden i

parker och trädgårdar. Hon hade hört, att de kallade bron

midtemot för Pont Royal. — Louis hade ironiskt rättat dettill National, som den nu skulle heta — och hon gissade

därför, att de stora slotten på andra sidan ej kunde vara

annat än Louvre och Tuileriema. Med sina goda ögon

kunde hon tydligt se en skiltvakt i uniform gå fram och

tillbaka framför en utskjutande del af slottet. Där bodde

han väl, och där hade kungen bott...

Men sådant hade hon icke tid att tänka på nu! Med

uppspärrade, strålande ögon såg hon i solskenet ut öfver

Paris’ byggningar, kyrktorn och människofyllda gator — här

skulle hon ha lof att bo nu, här var lifvets och ödets stad,

martyrernas och segrarnes rike!

Valentine stod och tog fram kläder ur hennes koffert,

Edmée sprang fram till henne, ref det ur hennes händer

och kastade det på golfvet.

»Låt det gamla skräpet vara,» sade hon öfvermodigt

och skrattade högt, med glädjen i ögonen. I Paris är man

fini Jag vill ha hvita kläder och gyllne bårder och ringar

på händerna och stenar i håret, som Mademoiselle de

Permon hade.»

»Men Mademoiselle kan då inte gå i bara lintyget

heller — fastän Gud skall veta, de ha inte mycket mer på!

— tills vi ha skaffat allt det,» svarade Valentine förargad

och böjde sig ned för att plocka upp.

Samma förmiddag for Madame de Chåteauneuf ut med

sin nièce i alla möjliga fashionabla bodar och magasiner.

Först till Madame Germon för att beställa ett halft dussin

nya klädningar, så till Despaux och Leroi för att välja hattar;

och eftersom de nu en gång voro i Rue de la Loi, till

anti-kvitetskrämaren Villemain för att se på spetsar. Madame

de Chåteauneuf hviskade till Edmée, att han var makalös i

sitt urval, han hade till och med vetat förskaffa sig drott- H

ningens garnityrer — tyvärr fanns det ingen, som hade haft

råd att köpa dem, utom Mademoiselle Lange 1

Edmée satt hela tiden och såg ut genom vagnsfönstret

— där var så mycket att se på. Små konstiga engelska

vagnar, som damerna själfva körde, jagade förbi dem i

susande fart — Madame de Châteauneuf nämnde dem för

henne: wiski, carrik, demi-fortune; några liknade romerska

triumfvagnar, på hvilka man stod bakom karmen och körde.

Och mellan dessa — det var nu öfver Champs-Elysées de

foro — skyndade, med fara för lif och lemmar, tarfligare

kvinnor i röda, korta kjolar med hvita lifstycken och hufvor,

och öfver skuldrorna en blå schalett à la Gertrude, eller arbetare

i korta tröjor och långa byxor med gamla trekantiga hattar

på hufvudet och i händerna kolossala knölpåkar. Uniformer

såg hon ej så många, som hon hade väntat; Madame de

Châteauneuf förklarade henne, att Förste Konsuln höll så

sträng ordning på krigsfolket, att de hvar och en på

förmiddagen hade sitt bestämda göra och inte fingo gå ut och

drifva på gatorna efter behag.

Något som också här föll Edmée i ögonen — i

synnerhet i de mera obskura och aflägsna gator, de körde

igenom — var den massa affischer och tryckta och skrifna

anslag, hvarmed murarna öfverallt voro fiillklistrade. Nästan

alla utbjödo något till salu. Dessutom läste man ofta på

plankverken och på rutorna patriotiska inskrifter, som t. ex.:

*Ici on s* honore du titre de citoyen*, eller » Fraternité ou la

mort!* eller »Maison de la Liberté» o. d. Mademoiselle de

La Feuillade tyckte, att det såg dumt och smaklöst ut, men

hon visste icke, om hennes tant tillät henne att säga det.

Efter en mycket lång tur hade de ändtligen stigit ur

vid Palais d’Egalité (Royal) för att köpa några småsaker.När de voro färdiga, vinkade Madame de Chåteauneuf till

Edmée, och i det de, utan att bry sig om det väntande

ekipaget, gingo till fots snedt öfver Rue des Petits-Champs,

sade hon plötsligt:

»Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.»

De gingo genom en smal, kort gata, hvars namn

Edmée ej såg, och kommo till en rund, öppen plats, hvarpå,

midtemellan apotekares och kvacksalfvares stånd,

öfver-klistrade med sönderrifha, prålande plakater om deras

underkurer, reste sig en målad träobelisk — ett rätt tarfligt

monument öfver sansculottsegern den 10 augusti.

»Se dig väl om,» sade Madame de Chåteauneuf med

ett egendomligt leende.

»Här är ju ingenting att se» — hon spärrade upp ögonen.

— »Hvar äro vi?»

»På Place des Victoires.* Hon tystnade och såg nästan

högtidligt på Edmée, som frågande hade vändt sig emot

henne. Därpå hviskade hon med låg, rörd stämma:

»Detta var en gång Place Royale — Feuilladernas

stolthet. Din farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga

den till Louis XlV:s ära. Jag minns, när kungens staty stod

där» — hon pekade på obelisken — »och min mor har

berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno omkring den.»

Hon skakade vemodigt på hufvudet och såg ut framför

sig, försjunken i minnen från fordom. Och då hennes

brorsdotter ännu fortfor att tiga, sade hon, i det de långsamt

började gå tillbaka genom Rue de La Feuillade:

»Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att

komma till Paris 1»

Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta ellerbitterhet. Nu log hon, i det hon såg upp på sin faster,

och sade högt med sin klara, klingande stämma:

»Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn

som Place Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var

en tapper herre, skulle visst ej haft något däremot. Segerns

gudinna är ju nu Frankrikes suverän . . . Men gudskelof,»

tilläde hon och knäppte händerna, »att ingen fann på att

kalla den Place du. Dix-Aoåt!*

På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och

körde förbi Place de la Concorde, som Förste Konsuln nu

befallt att Place de la Révolution skulle kallas. Madame de

Chåteauneuf lät vagnen hålla och visade Gdmée den

gipsstaty af friheten, hvilken stod på samma sockel, som förut

varit fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade

ursprungligen varit målad i rosenrödt, men det syntes ej

mycket mer, smutsig och förfallen, som den var, med en

hals så söndrig, att hufvudet höll på att falla af.

Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett

stolt och ringaktande leende, och med en häntydning på

den helande kraft man från gammal tid tilläde Frankrikes

allrakristligaste kungar, sade hon:

»Det ser ut, som det behöfdes, att en suverän snart

komme att röra vid all denna skröplighet!» “Ces noms appartiennent à la France,

à l’histoire; je suis le tuteur de leur gloire,

je ne les laisserai pas périr.*

Napoléon

(sur les familles du Faubourg Si.

Germain).

I A et var under en trupprevy — en af de vanliga, hvilka

t—0* hvar quintidi afhöllos på Tuilerigården — som

Mademoiselle de La Feuillade första gången såg Förste

Konsuln.

Genom en aflägsen släkting, markisen af Caulaincourt,

som var nära lierad med Madame Bonaparte, hade Madame

de Chåteauneuf erhållit tillträde till Tuilerierna för sig och

sin nièce, så att de — en förmån, som många främlingar

sökte ernå — från ett fönster skulle kunna åse revyn. Dä

Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Faris

Öfver en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig

till regeringen angående sina beslaglagda gods, än mindre

själf som supplikant uppsöka Förste Konsuln och

personligen förelägga honom sin sak, hvilket, efter abbéens och

andra kloka människors mening, var det enda, som

verksamt kunde främja den, gjorde Madame de Chåteauneuf nupå eget bevåg ett sista försök att påverka henne. Hon

trodde — och kanske var icke denna tro så naiv och

fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den — att, om Edmée

kom till att se Förste Konsuln, »Frankrikes räddare», som

nu också legitimisterna kallade honom, omgifven af de

tillbedjande trupperna och det alltid vivatropande folket, så

skulle den allmänna patriotiska entusiasmen, som regelbundet

väcktes, blott han visade sig, öfvervinna den unga flickans

ingrodda motvilja att närma sig »tyrannen», som hon på

sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalistemas

betvingare. Hon hade icke kommit till Paris tids nog för

att kunna åse festen i Marstemplet till Washingtons minne,

och det högtidliga intåget den 30 Pluviöse, då de tre

konsulerna, eskorterade af trupper, lämnade Luxembourg och

med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon

hals-starrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon

emellertid ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon

diplomatiskt formulerade sin anhållan som en inbjudning från

markis de Caulaincourt.

Det var nu i slutet af Ventöse (midten af mars). Dagen

var kall och ovanligt klar, med blåst och strålande solsken.

Trupperna passerade i halfbrigader förbi Florapaviljongen,

där Förste Konsuln, omgifven af staben, höll på sin hvita

häst, Désiré. Han tog sig afstickande enkel ut midt ibland

alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla grå

öfverrock utanpå uniformen, och på hufvudet, långt ned i

pannan, den enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd

med den trefargade kokarden. Han såg blek, nästan gul,

ut-vakad och ansträngd ut. Han höll läpparne tätt slutna och följde

hela tiden uppmärksamt framåtböjd truppernas rörelser — det

såg ut, som ville han i sitt minne inprägla hvar särskildmans utseende. Då ett par halfbrigaders krutsvärtade, nästan

sönderskjutna fanor presenterades, blottade han hufvudet med

en värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut

i höga jubelrop.

Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet

fönster snedt emot honom, icke särdeles långt borta, så att

hon tydligt såg honom i profil hela tiden. En gång vände

han på hufvudet och mötte hennes blick. Strax därpå sade

han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på axlarne

och gaf ett kort, som det syntes, nekande svar.

Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och

starkt patetiska ord, där »ära» och »fosterland» dominerade.

Sagda med hans röst, med hans lefvande ansiktsuttryck och

djupa allvar, fingo de i detta ögonblick och i denna

omgifning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen

af patriotisk hänryckning, smittad af jublet omkring henne,

plötsligt kände ögonen fyllas af tårar och lidelsefullt, med

handen mot hjärtat, böjde sig fram liksom för att deltaga i

soldaternas hyllning.

Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände

sin häst, såg Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll

ögonen sänkta, böjde sig en smula ned mot hästens hufvud

och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så märkvärdigt

ung ut.

Madame de Chåteauneuf hade räknat riktigt. Dagen

därpå, efter blott några lama invändningar, närmast för

krigsärans skull, gaf* hennes brorsdotter ändtligen efter för

släkts och vänners öfvertalningar och kom öfverens med

abbé Bernier, att han, så snart han själf haft företräde hos

Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra

henne till Tuilerierna. Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på,

hur hon skulle kläda sig och hvad hon skulle säga, så att

hon blefve »konvenabel» vid detta viktiga tillfälle. Det föll

henne icke in att be om råd; intet plågade hennes

ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att

hon var så komplett oerfaren i allt hvad som »brukades» i

Paris, — hemma hade hon varit van att anses för ofelbar

och i allt den första. Hon hade ännu icke deltagit mycket

i sällskapslifvet, ty af familjerna i Faubourg St. Germain iunnos

blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att hålla

salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om

representativt lif, var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis

XV:s hof; hon hade blifvit presenterad på sextiotalet och

blef aldrig trött af att beskrifva ceremonielet. Det var hon

alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis förstod hon

fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne

under närvarande förhållanden. För resten var hon

skarpsinnig nog att inse, att trots alla människors skenbara

ofelbarhet i dessa saker, fanns det ingen, som egentligen visste

riktigt besked. En ny societet var under bildning; den var

ännu så osäker på sig själf, så sammansatt af olika

samhällsklasser och partifraktioner, af sansculotter, som extravagerade

i egenskap af »incroyables», och återkomna emigranter, som

försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde

vara frågan om några riktiga regler för det »passande», ännu

mindre om en gifven, bestämd etikett. Hon beslöt därför

att göra som hon själf bäst tyckte och blott lita på sin egen

medfödda takt; och när abbéen kom igen med det besked,

att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han mottagit

några medlemmar af corps diplomatique, väntade henne iaudiens, svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog

skulle vara färdig till bestämd tid.

Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant

mellan sina få och icke särdeles luxuösa toaletter. Slutligen,

efter noggrant öfvervägande, bestämde hon sig för en hvit,

lång musslinsklädning, broderad med en smal bård i grönt

och guld. Hon skämdes litet för sig själf öfver den vikt,

hon tilläde detta sitt första uppträdande inför Republikens

unge chef, men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska

samvete, liksom medvetandet om att de svarta

silkesstrumporna voro broderade med liljor. Detta var visserligen en

rätt svag demonstration, eftersom liljorna befunno sig

ungefar i närheten af knäet, men det var i alla fall en

demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin »plikt»

att demonstrera.

Abbé Bemier och Mademoiselle de La Feuillade fingo

vänta en god stund inne i salongen utanför Förste

Konsulns arbetsrum — »kungens stora kabinett» — medan

han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands gesandter.

Edmée var icke särdeles orolig — abbéen var det nästan

mera på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att,

när hon en gång beslutat sig för en sak, sedan anse den för

den naturligaste i världen, ja, den enda möjliga, och att lugnt

finna sig i alla dess konsekvenser. För resten — hvarför

skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om affärer

med en trettioårig general, hvilken för ett par år sedan var

lika fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom

omkring, var hon ju honom oändligt öfverlägsen i börd

och hvad hon, efter sina begrepp, ansåg för god uppfostran.

Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och såg ned på

gården, medan abbéen litet längre borta underhöll sig medadjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La

Feuil-lade, att denne unge herre, något som hon väl märkte, allt

emellanåt förstulet mönstrade henne från sidan, tydligen

imponerad af hennes prinsessehållning.

Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram

till abbéen utan att se henne. »Förste Konsuln väntar er,

abbé Bernier,» sade han höfligt, »och medborgarinnan

Feuil-lade, som han lofvat företräde.»

Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée

och harklade sig. »Mademoiselle de La Feuillade,» sade han

med låg röst.

Hon vände sig om och gick långsamt öfver rummet,

adjutanten och sekreteraren drogo sig artigt undan —

dörren till Förste Konsulns arbetskabinett var öppen.

Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig

strax. Edmée förundrade sig öfver att han, när han stod

upp, var så liten och spenslig. Hon gaf också strax akt

på, att hans hufvud var för stort till kroppen. Annars var

han smärt, väl och kraftigt vuxen.

»Här, medborgare-konsul,» — abbéen tog en smula

högtidligt faderligt Edmées hand — »tillåter jag mig att bringa er

medborgarinnan Feuillade, om hvilken jag redan haft den

äran att tala med er.»

Edmée sekunderade denna republikanska presentation

med en reverens, som skulle gjort henne heder vid Louis

XIV:s hof. Så höjde hon långsamt hufvudet och mötte

Förste Konsulns blick.

Ett par sekunder sågo de hvarandra orörligt och djupt

in i ögonen, — så drog ett svagt, nästan omärkligt och

fullkomligt omedvetet leende öfver den unga flickans läppar.

Utan att göra sig reda därför kände hon instinktivt, hvilketintryck hon strax vid första ögonkast gjorde på mannen

framför henne.

»Jag har sett er förr,» sade han långsamt, liksom

ofrivilligt. »Det var vid näst sista revyn.»

»Ja, herr general.» Hon hade blifvit förmanad att säga

»medborgare-konsul» för att accentuera sina republikanska

sympatier, men hon glömde helt bort det och talade med

honom precis som hon brukade tala med sina likar.

»Mademoiselle — herr abbé, vill ni icke taga plats?»

Han gjorde en lätt rörelse med handen, i det han själf satte

sig på en stol vid bordet.

»Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter,

Mademoiselle de La Feuillade?» började han, liksom examinerande.

»Hans sonsonsdotter, herr general.»

»Ja, ja — jag kan tänka det... Nå, det var alltså om

dessa sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.»

Edmée gjorde en svag böjning på hufvudet.

»Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena,»

fortfor han. »Till min glädje ser jag, att de icke äro sålda.»

Edmée böjde ännu en gång på hufvudet; uttrycket i

hennes ansikte var detsamma — lugnt afvaktande.

Förste konsuln blef otålig. Han hade verkligen gjort

sig besvär med att skaffa dessa gods till rätta, hvilkas historia

var långt mera invecklad, än han nyss låtit förstå. Lagen

bjöd nämligen, att blott de indragna gods, som ännu ej

blifvit sålda, finge återlämnas till de förra ägarne; dessa

hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet

mot abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée

hade Bonaparte redan för länge sedan beslutat, att hans

skyddsling skulle ha dem igen (villkoret var blott, att hon

personligen skulle hänvända sig till honom) och med sin

3. — Förste konsuln.vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken. Officiellt

gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste,

hur saken i verkligheten förhöll sig — hvilket emellertid

blott delvis var händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska

protégée och höll af henne, hade ej vågat att säga henne,

att restitutionen egentligen var en nåd af regeringen, icke

hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat, att den

unga damen skulle visa sig öfverväldigad af tacksamhet.

Han såg skarpt på henne. »Mademoiselle tycks anse

det för fullkomligt otänkbart, att någon under dessa sju år

kunnat våga spekulera på era vackra egendomar,» sade han

ironiskt.

Edmée sänkte hufvudet och blef röd ända ned på halsen.

Hon skämdes innerligt öfver sig själf, men var på samma

gång så söt, som hon satt där — hjälplös, dekontenancerad,

utan ett ord till svar. Abbéen, som var en slug iakttagare,

var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad tala

för henne.

Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande,

obarmhärtiga blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt

leende öfver hans vackra läppar; som om hon hade känt

det, slog hon upp ögonen och mötte hans blick.

»Jag tackar er,» kom det blygt — så lågt, att blott

han kunde höra det. Men med detsamma, liksom hon

ångrade det våld hon gjort på sin stolthet, reste hon sig

hastigt upp.

Förste Konsuln reste sig också. »Ni kan alltså, när

som helst taga er egendom i besittning, Mademoiselle. Jag

skall låta min sekreterare med det snaraste tillställa er de

nödvändiga papperen,» sade han med kort, affärsmässig ton,

i det han följde dem till dörren. Gdmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en

märkvärdigt brydd, skuldbelastad förnimmelse af, att där mellan

henne och den man, hon nyss första gången talat med,

existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon kunde icke

begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och

tänkte på dagens händelser, på sitt samtal med Förste

Konsuln, kom hon till att småle i mörkret.

Så sträckte hon välbehagligt armarna öfver hufvudet —

och liksom af ett behof att förklara för sig själf den

glädjekänsla, som plötsligt genomströmmade henne, mumlade hon

nästan högt:

»A, jag är rik! Gudskelof, att jag icke är fattig

mera...»

Så kom hon åter att tänka på honom: »Gud vet, om

han alltid småler så?...» ‘‘Car depuis longtemps il n’était pins

amoureux d’elle" ...

M:me La Duchuu d’Abrantit (sur

Bonaparte et Joséphine an temps du 18

Brumaire).

Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten

soaré för sina och Hortenses vänner — ett muntert,

borgerligt sällskap utan minsta officiell eller politisk prägel.

Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de flyttat från

Luxembourg till Tuilerierna hade Joséphine icke så ofta som förr

tillfälle att se sina gamla vänner — dem hon förut afton

efter afton träffade samman med på balerna i Hôtel Thélusson

eller Cercle de 1’Harmonie, hos Frascati eller Ruggieri, och

hvilkas sällskap mest öfverensstämde med hennes smak och

fordringar. Genom sin stränghet efter återkomsten från

Egypten hade hennes man en tid förmått att i någon mån

tygla hennes lättsinne och tanklöshet och tvingat henne att

till det yttre iakttaga ett för statschefens hustru mera passande

uppförande; hans släkt höll också misstänksamt och hatfullt

ögonen på henne. Det visste hon, men för hvar dag som

gick längtade hon mer och mer tillbaka till den glada

lös-sluppenheten strax efter Thermidor, då hon och MadameTallien anförde den flock af danslystna backantinnor, som

förvandlade kyrkogårdarna till balsalar. Bägge hennes barn

voro nu visserligen vuxna, men Joséphine ansåg sig ung

ännu och kunde icke förmås att tro, att icke hon, som för

blott några få år sedan varit i stånd att väcka en så häftig

kärlek — icke endast hos den unge general Bonaparte, men

äfven hos Hoche och Caulaincourt — att icke hon var

berättigad både att valsa och taga emot all möjlig galant

hyllning. Hon var visserligen nära fyrtio år och började

visa anlag för fetma, men på afstånd och vid ljus tog hon

sig ännu förtrollande ut — med sina ömma, eldfulla ögon,

sitt mörkt kastanjebruna hår och förtjusande leende. Hon

klädde sig med smak och konverserade behagligt, om man

än snart upptäckte, att hennes begåfhing både var ytlig och

tarflig. När hon bara lät bli att spela barnslig och trumpen,

hvilket hade klädt henne som yngre, kunde hon ännu, när

hon ville, vara ofantligt intagande;

Soaréen i afton, hvilken hon hoppades skulle blifva

inledningen till ett mera regelbundet återknutet umgänge,

var skenbart improviserad. Madame Bonaparte hade om

aftonen i operan bedt en del bekanta dricka té med sig

— det brukade hon så ofta göra, men Förste Konsuln hade

då alltid på förhand sagt henne, hvem som skulle bjudas.

1 afton trodde hon sig kunna råda sig själf en gång. Hon

visste, att han ända från morgonen tidigt — Bourrienne

underrättade henne nämligen om allt, hvad hon ville veta

— varit upptagen af arbete och audienser, och att nu på

eftermiddagen Berthier och Carnot blifvit kallade i

anledning af ett bref från Masséna, hvilket hon beräknade skulle

uppehålla honom öfver halfva natten, så att han ej tänktepå att lägga sig i hvad som föregick i huset. Hon började

nämligen begripa, att han »lade sig i» allt.

Hon hade på förhand gifvit tjänarna omfattande

befallningar, liksom gästerna också på förhand fått en vink, och

när hon efter operan kom hem med sina vänner, voro

gemaken i rez-de-chausséen, där hon bodde (Marie-Antoinettes

gamla våning), upplysta och téet serveradt. Gästerna voro

uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro

de tämligen säkra på att icke träffa den mindre vänligt

sinnade värden i huset. Hela världen visste, att sedan

återkomsten före Brumaire lefde generalen och hans gemål som

hund och katt, att han ibland hela dagar icke sågs i

familjekretsen, och att det blott var af brist på tid och af ovilja

mot en öppen skandal, hvilken skulle draga Europas

uppmärksamhet på hans husliga förhållanden och kanske skada

honom i hans ställning, som han ännu ej formellt gjort steg

till skilsmässa, hvilket isynnerhet hans bröder ifrigt tillrådde

och öppet talade om. Joséphine visste det lika väl som

hennes gäster, men hon var så van att dansa på kanten af

en afgrund, att faran vid nöjet blott var en tjusning mera.

Dessutom hade hon svårt att tro, att det definitivt kunde

vara förbi med hennes makt öfver den man, som en gång

så häftigt älskat henne.

Där satt hon nu, glad och förnöjd, i den långa, gula

soffan midt emot kaminen bredvid sin väninna Madame Tallien,

och hörde på de vitsar och kvickheter, kavaljeren, som lutade

sig öfver sidostödet, uppvaktade dem med. Det var »vännen»

Hippolyte Charles, favoriten, som general Bonaparte på sin

tid med så skandalös eklat jagat från sitt högkvarter i Italien,

och som sedan — tack vare hans frus fortsatta protektion

— i Paris fått en inbringande plats i det stora leverans-kompaniet Louis Bodin. Han uppträdde sedan dess i allra

högsta grad *inimaginable>y och under generalens bortovaro

i Egypten hade Madame Joséphine så fräckt affischerat sitt

förhållande till honom, att det till och med blef Direktoriets

societet för starkt. President Gohier och hans hustru, som

voro hennes vänner, hade flera gånger förmanat henne, ja

rådt henne att själf taga steg till en skilsmässa, som tycktes

dem oundviklig; bröderna hade skrifvit om det till

Bona-parte, och ändtligen hade general Junot, med sin vanliga

öppenhjärtighet, i en förtrolig stund, då hans vän gick

honom på lifvet, berättat den bedragne äkta mannen hela

historien: hur Joséphine först dagligen brukade träffa Monsieur

Charles hos dansmästaren Despréaux i Rue Mont-Blanc, och

hur hon sedan gjort sig till en visa i Paris genom att under

sommaren (99) ha honom boende på Malmaison, där han

i ett och allt uppträdt som husets herre. Nu hade hon

efter de häftigaste scener fått bestämd och sträng befallning

— och naturligtvis också heligt lofvat — att icke låta

Monsieur Charles visa sig i mannens, af Republiken anvisade,

ämbetsboning. Men i afton, som sagdt, antog hon, att det

kunde ske utan risk, och skulle det senare upptäckas, kunde

hon väl finna på någon utväg.

Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig,

svartmuskigf ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick

för *att vara ofantligt kvick och i synnerhet ansågs

oemotståndlig för damer. Han talade alltid i de mest skrufvade

vitsar — vitsen var Direktoriets form för esprit — och

i vals kunde han rivalisera med själfva Monsieur de Trénis,

»salongernas Vestris». Som han nu stod där, småleende,

lutad öfver damerna, läspande med sin mjuka barnstämma

den moderna näktergalsjargonen, var han — *pa-dle sup-éme*— den mest fulländade typ för en incroyable. Han bar lång,

buteljgrön, påsigt sittande frack med höga ärmar och

pärlemorknappar, så stora som femfrancsstycken; en enorm

halsduk af hvitt musslin var många gånger virad om halsen,

gick upp till de stora guldörringarna och rörde vid

underläppen, när han talade. På benen hade han åtsittande gula

nankinpantalonger och kragstöflar — ett mod, som

republikens segrande generaler fått infördt i salongerna. På båda

sidor om ansiktet hängde håret fram i två kolossala *oreilles

de chien».

Han var ofantligt galant mot bägge damerna, men det

såg likväl ut, som om Madame Tallien var på god väg att

utdrifva väninnan ur hans hjärta. Den förtjusande Teresa

kunde nog också taga upp kampen mot hvem som helst.

Hon bar i afton en klädning, eller snarare en chemise —

ty ingen kunde väl på allvar tro, att hon hade mera än det

enda plagget på sig — af gulgrönt indiskt silke, nedtill bredt

broderad med silfver. Hvart ögonblick gled den på det

mest indiskreta sätt ned öfver skuldrorna — öfver hvilka

den blott var löst sammanhäftad med agraffer — och föll

fritt, som en tunika, ned öfver bröstet. Under armvecken

var den åter lätt hopdragen, och därunder på två ställen längs

med sidorna sammanhållen med silfverspännen. 1 håret —

för ögonblicket ramsvart — som hon bar kort >ä la Titus»,

lyste ett smalt dubbeldiadem af briljanter, infattade i silfver.

En ironiker i sällskapet förmodade, att det var hennes

mening att i denna dräkt föreställa den kyska Diana. Hon höll

vänskapligt den ena armen om Joséphines lif och lutade sig

smekande emot henne; det kunde icke undgå någon, att

hennes visserligen mogna, men ännu helt ungdomliga

skönhet ägnade sig till att starkt fördunkla väninnans. Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ifrigt

samtal med en herre, hvilken det icke heller — om också

af andra skäl — var särdeles klokt att mottaga i Tuilerierna.

Det var den unge, hetsige rojalisten, Adrien de Montbreton,

om hvilken hvar man visste, att han, då han en gång i Palais

d’Egalité — det var for resten icke längre sedan än i

för-fjor — för sin svarta krages skull blifvit tilltalad af en

jacobin med de oförskämda orden: »Hvem bär du sorg för,

förbannade chouan?» hade svarat: »för dig!» och med

detsamma affyrat sin pistol mot frågarens tinning. Som

sollici-tant hade han återknutit sin släkts afbrutna förbindelse med

den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta —

liksom flera rojalister, hvilka alla visste, att Madame

Bona-parte i grunden hade sympatier för deras sak — göra

förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man kunde vara rätt säker på att

aldrig träffa Förste Konsuln. På senare tiden kom han oftare

än förr — för den blonda Mademoiselle de Beauharnais’

skull, som han med hvar dag fann mer och mer intagande.

Största delen af sällskapet hade emellertid omringat

sångaren Garat, som i en affekterad tenorställning stod midt

på golfvet med handen instucken innanför västen, och

bestormade honom med böner att sjunga en romans. »En

enda liten romans,» tiggde nästan knäböjande en svärmisk

blondin, klädd, eller rättare draperad, i sjögrönt som en nereid

och vildt coifferad *ä la coup de verit*. »Romansen,»

argumenterade hon känslofullt med ögonen mot ljuskronan, »är

för mig, som ni sjunger den, Monsieur Garat, såsom en

för-soningssuck till offrens skuggor, som en naturens hymn till

grafvamas frid.» Hon snubblade på orden och visste icke

mer, hvad hon sade. Garat bugade sig leende och började:

*Un jour de cet automne* . . . Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarne

logo öppet. Det var den berömda och dristiga >la Gasconne».

Den svärmiska damen, som väntat en sentimental romans,

drog sig ur kretsen, blåröd af raseri öfver att man gjort

narr af henne.

Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga

om igen. Denna gång var det pagens visa ur »Figaros

bröllop», som åter kommit på modet.

I detta ögonblick öppnades döbattangerna häftigt, och

Förste Konsuln, åtföljd af sin adjutant, Duroc, trädde

ovän-tadt in.

Garat, hvilken lika väl som den Öfriga världen kände

till de husliga forhållandena i Tuileriema, hade sinnesnärvaro

nog att låtsa, som om han ej märkte de inträdande, och

fortsatte att sjunga. De öfriga gästerna började oroligt flytta sig

på stolarna, damerna hviskade bakom solfjädrarna och växlade

betydelsefulla blickar. Joséphine hade blifvit mycket blek

— hon reste sig halft upp och gjorde min af att gå sin

man till mötes. Han tycktes emellertid ej taga någon som

helst notis om henne. Utan att hälsa på någon särskildt,

blott med en tvär, högmodig hufvudböjning, gick han, med

rynkade Ögonbryn och utskjuten underläpp, långsamt fram

i rummet och tog plats — beständigt med Duroc bakom

sig — i en högryggad länstol, som stod i närheten af

José-phines soffa.

Garat fortsatte ogeneradt sin sång — det såg nästan

ut, som om han inte alls hade lagt märke till de nya

åhörame. Aldrig hade den skälmskt sentimentala visans

sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning. Ett par

af gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig

ut så obemärkt som möjligt. Hortense de Beauhamais följde med ångest en hvar af

styffaderns rörelser. Strax hon såg honom i dörren, blef

det henne klart, att han blott var kommen hit för att med

en eklatant scen göra slut på förhållandet till monsieur

Charles. Hon hade så ofta — ung som hon var — blifvit

brukad till medlare mellan modern och hennes man, att

de inga hemligheter hade för henne, och hon gjorde sig

inga illusioner om sin moders oskuld. Hon såg gasternas

halft ängsligt nyfikna, halft ironiskt skadeglada blickar —

de väntade med spänning på skandalen. Den måste

före-kommas. Hon steg upp, och i samma ögonblick Garat

slutade, lade hon sin hand på styffaderns skuldra.

Han vände sig om och mätte henne med en så isande

kall, barskt förvånad blick, att hon strax modlös lät handen

sjunka och vände sig bort. När han såg sådan ut, visste

hon, att det tjänade till intet att försöka inverka på honom.

Han reste sig upp: »Jag beklagar,» — hans ton var så

full af insolent ringaktning, att till och med de mest härdade

i sällskapet rodnade — »att jag tyvärr alltför sent stör nöjet

för min hustrus gäster. Jag har emellertid ej kunnat komma

förr, då man glömt underrätta mig och för resten ej heller

tycks ha väntat mig. Som klockan är mycket,» — han såg

på sitt ur, och behöll samma oförskämda, ironiska artighet —

»är det förmodligen ingen, som \ar illa upp, att jag nu tar

mig friheten att upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker

att tala med Madame Bona parte om. Duroc» — han vände

sig till sin följeslagare — »vill du göra mig den tjänsten att

följa gästerna till dörren. Du kan börja med Monsieur

Hippolyte Charles. Jag har en gång själf gjort honom den

äran, nu kan min adjutant öfvertaga den.» Utan ett ord troppade gästerna af. Förste Konsuln blef

stående med handen på stolens ryggstöd och följde dem

obarmhärtigt med ögonen. Af de hälsningar han i

förbifarten fick, besvarade han de flesta — höfligt, men ytterligt

högdraget, och med en anstrykning af ironi.

Joséphine hade gråtande kastat sig ned i soffan. Hon

höll bägge händerna för ögonen och vaggade snyftande fram

och tillbaka. Hortense vågade icke gå fram och trösta henne;

hon stod skälfvande vid dörren, när Duroc kom in igen.

»Gå in på ditt rum, Hortense,» sade Bonaparte något

mildare. »Du hade gjort bäst i att hålla dig där hela añonen.

Tack, Duroc! Vänta mig däruppe, och kommer där någon

kurir från Moreau, så låt mig få veta det strax.»

Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blef ensam

med Joséphine.

»Seså, min kära Joséphine, låt oss nu talas vid. Det

är hög tid, om vi skola få det afgjordt, innan jag reser.»

»A, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig» — hon

tog näsduken från ögonen och såg bönfallande upp på

honom — »där är intet, intet af det du inbillar dig . . .»

»Jag inbillar mig aldrig något,» afbröt han kärft

o

»Ajo, för resten — den gången jag gifte mig med dig, hade

o

jag dock visst ett helt förråd inbillningar. Men nul A,

du har mästerligt förstått att plocka dem ur mig!» Han

talade lågt, men med en stämma så laddad af vrede, att hon

ryste. »Nå — det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig

icke mer och är helst fri för din kärlek. Men inbillar du

dig, att det går an att trotsa mina befallningar, så ...

Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framfor allt respekt

för mitt namn, som nu är det första i Frankrike — ja, i

Europa. Dessutom — när ett fruntimmer är fyrtio år ochhar en vuxen dotter, borde hon vänja sig af med den sortens

narrstreck.»

Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp.

Han stod framför henne med händerna på ryggen och

vaggade bredbent fram och tillbaka med kroppen.

»Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren

— liksom jag på sin tid gjorde med Fortuné, som du också

fordrade, att jag skulle afstå min sängplats till. Hela Paris

sladdrar om det i morgon, men det kan inte hjälpas! Du

har själf sörjt för att ge denna historia en utbredning, som . . .

Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är borta,

förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det

förvånar mig,» — hans röst var som is — »att du ännu

vågar reta mig, då du vet, att skilsmässan är i mina tankar

dag och natt. Du, en kreolsk» — han såg på henne och

undertryckte ordet — »är egentligen minst af alla ägnad att

dela mitt öde. Jag behöfde en kvinna, som min mor var,

modig och stark, en jungfrulig dotter af ett ädelt hus ...»

%

Hans röst var icke längre vred, han talade lugnt, kallt

öfver-vägande, liksom med sig själf.

»Det var dock jag, som först af alla hjälpte dig fram

på din väg,» snyftade hon. »öfverkommandot i Italien ...»

»Kan jag hvarken tacka dig eller din ’vän* Barras för,»

afbröt han brutalt. »Du vet mycket väl, att jag aldrig har

velat veta af protektion. Om jag icke missminner mig, var

det efter den 1$ Vendémiaire, som du behagade kasta dina

ögon på mig.»

»A, Bonapartel» — hon slog förtvifladt ut med

handen. — »Du är, som människorna säga, ett odjur ...»

»Kom ihåg» — nu stampade han i golfvet af raseri —

»bvad du lät mig lida i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde digom en smula ömhet, om en smula skonsamhet för min ära.

Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du flydde för

min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt

tålamod slut! Hör hvad jag säger: du har gjort mig några

tjänster den 18 Brumaire — du vet, jag brukar betala mina

skulder — nu ger jag dig till gengäld ett års respit. Uppför

du dig ej rigoröst anständigt under denna tid, så . . . Du

förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu

Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola

hålla ögonen på dig — du vet, de beundra dig inte särdeles

förut.»

Han gick ett slag omkring rummet. »Det är då en

afskyvärd parfym den Teresa brukar 1 Ja, jag har ju sagt

några gånger, att hon också är en af dem, jag helst ser du

låter bli att inbjuda i mitt hus.»

Han gick bort och kysste henne på pannan. Hans

ögon mötte hennes med ett föraktligt och tvetydigt leende

— med ett slag i ansiktet kunde han ej ha kränkt henne

så djupt som med denna kyss. Han sade kallt:

»Ja, godnatt, min vackra Joséphine. Det är onödigt,

att vi träffas mera allena, innan jag reser. Jag har föga tid

till scener. Gå nu och lugna Hortense.» ▲ cette époque il était fort jeune,

son coenr battait yivement sons le regard

d’une femme et dans ce moment il aima.

JfrM La D:s* ¿"AbramtU

(de Napoléon).

TTela Vent6se och Germinal visade sig Förste Konsuln

nästan icke en enda gång i säUskapslifvet i Paris.

Dag och natt arbetade han med Bourrienne och rådslog med

Berthier och Carnot, som nu åter öfvertagit krigsministeriet.

Han skref själf bref på bref till Moreau vid Rhen och

Mas-séna i Ligurien, han drog försorg om hvarje enskildhet

rörande truppernas armering och förplägning, samtidigt med,

att hans tankar oupphörligt kretsade om hans stora

älsklings-plan: bildandet af den hemliga reservarméen, som var

bestämd att under hans eget anförande gå öfver Alperna, för

att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberedt segern,

öfverrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan

hela världen — i främsta rummet kabinetten i London och

Wien — invaggade sig i den föreställningen, att denna med

så mycken ostentation omtalade reservarmé verkligen bestod

i de stackars invalider och pojkar, man för syns skull

samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet brigadpå brigad välutrustade och härdade trupper i småflockar till

Schweiz, där de i väntan på vidare aktion samlade sig

omkring Genève och Lausanne.

Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och

försiktige Moreau icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna

och hans olyckliga soldater lågo och svulto i Genua. »Om

jag blott kunde få honom att krypa, den sköldpaddan !» sade

han i raseri till Duroc. »Jag hade lust att stoppa honom

i en af hans egna kanoner och fyra den af mot österrikarne,

så kom han då öfver Rhen en gång.»

Ändtligen, den 5 Floréal (25 april), lät Moreau sina

trupper rycka ut. Så kommo, slag i slag, rapporterna om

öfvergången af Rhen och segrarna vid Engen och Mösskirch.

Man började åter draga andan i krigsministeriet. Om nu

blott Masséna en månad till kunde hålla Melas stången!

Kurir på kurir kom från den nödställda liguriska arméen

— med sönderrifha uniformer, fläckiga och öfverstänkta,

höllo de på svettdrypande, skälfvande hästar utanför

Tuile-rierna. Förste Konsuln mottog ögonblickligt personligen

hvart budskap från Italien, och hans folk hade befallning att

väcka honom, om han aldrig så nyss fallit i sömn, så snart

det kom nyheter från Masséna.

Han intog de flesta af sina måltider i sitt arbetskabinett

och satt halfva dagen lutad öfver Italiens karta, där han

outtröttligt med fingret följde de röda och blå märken, som

betecknade de båda arméernas ställning och rörelser. »Se

här, Bourrienne,» sade han ifrigt, »den gamle Melas, han

inbillar sig, att han öfver Turin kan draga sig tillbaka mot

Alessandria — förstår du? Men jag går öfver Po, jag

upphinner honom på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter,

och där slår jag honom — där!» Och med sin nagel skarhan häftigt ett djupt märke mellan San Giuliano och Ma*

rengo.

En dag — det var en af de första dagarne i Floréal

— hade Förste Konsuln i sällskap med Berthier och den

oskiljaktige Duroc inspekterat en del artillerirekvisita, som

i anledning af den påtänkta öfvergången af Alperna blifvit

tillverkade på ett särskildt sätt efter Bonapartes egna

teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz.

På återvägen kommo de till Jardin des Plantes, och då det

var ett förtjusande vårväder med mild, klar luft och

half-utsprungna, ljusgröna träd, kommo de öfverens om att lämna

sina hästar vid ingången och gå ett slag genom trädgården.

Förste Konsuln hade de sista dagarne knappt andats en

mun-full frisk luft.

De tre herrarne spatserade långsamt med sina kappor

öfver axlarna genom de breda, vårfriska alléerna. Det hade

regnat om natten, och en fuktig, stark doft steg upp ur

jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så tidigt

på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men

plötsligt — vid en vridning af gången — fingo de sikte

på ett litet sällskap, en herre och två damer, som roade sig

med att mata svanerna i en af de stora dammame.

En af damerna — den äldre — satt på bänken ett stycke

därifrån. Den unga flickan stod framme vid dammen och

lutade sig djupt ned öfver vattnet — hennes smärta, eleganta

figur aftecknade sig käckt och mjukt mot de ljusa träden på

stranden. Den unge herrn höll skrattande fast i hennes ena

bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet.

Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste

Konsuln med armbågen. »Där, general — se där — är det

icke den lilla Vendéeprinsessan från förleden?»

4. — Förste Konsuln. »Jo», svarade Bonaparte lakoniskt. Han afbröt tvärt

samtalet med Berthier och gick rakt fram till gruppen. De

bägge andra följde honom långsammare.

»God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute?»

Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände

sig om. Hon hade ögonblickligen känt igen hans röst.

o

»A, herr general, i Vendée stego vi tidigare upp.»

Hennes röst klang friskare än själfva lärkans högt öfver dem.

Louis de Chåteauneuf hade dragit sig ett par steg

tillbaka. Edmée vände sig nu om.

»Tillåter ni, general,» sade hon ogeneradt, »att jag här

föreställer er min tant, Madame de Chåteauneuf, och min

kusin, Monsieur de Chåteauneuf.» Edmée kunde aldrig vänja

sig vid att säga »medborgare» och »medborgarinna», hvilket

ännu officiellt fordrades.

Louis de Chateauneuf hälsade djupt men stelt på

regeringens chef, Bonaparte något kort, men höfligt. De hade

för resten träffat hvarandra förr genom Monsieur de

Talley-rand. Madame de Chåteauneuf hade rest sig upp.

Louis presenterade Berthier och Duroc för sin mor,

som hälsade dem med ett graciöst småleende. Hon var icke

särdeles aristokratiskt difficil — Madame la cidevant comtesse

de Chåteauneuf — hennes enda dröm var, att sonen skulle

göra karriär, om under det nya eller det gamla systemet

var henne numera rätt likgiltigt. Hon respekterade det

bestående.

De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken.

Berthier underhöll artigt Madame de Chåteauneuf, Duroc

och Louis, som förut träffat hvarandra några gånger, pratade

rätt lifligt om kriget i Tyskland och om gemensamma bekanta

från sällskapslifvet. Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick

så långsamt, att hon hade all möda att icke gå ifrån honom.

»Hvad det är längesedan jag sett er, Mademoiselle

de La Feuillade. Hvarför ser man aldrig er och er tant i

Tuileriema? Är ni för rojalistisk att umgås hos oss?» Han

smålog och såg på henne under de stora hattskyggena. Den

grå kappan, som hängde löst öfver axlarna med tomma

ärmar, höll han lätt ihop med bägge händer.

Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan

att svara. Han betraktade ihärdigt från sidan hennes

ungdomligt mjuka profil med de långa ögonhåren mot den röda

kinden och det bronsbruna, krusiga håret, som föll ned under

den hvita suffletthatten. Hon var icke frusen som han, utan

hade blott öfver skuldrorna en kort, grön sammetskrage,

kantad med pälsverk, *ä la Lodoiska».

»Nå, ni svarar inte?» Hans röst var låg, smekande,

retsam, som om han talade till ett barn.

Plötsligt höjde hon beslutsamt hufvudet och såg rakt

och fullt på honom. »Å — ni vet inte... Det är något

jag så gärna vill säga, men jag vet blott icke, hur jag skall

uttrycka det.» — Hon stannade och sänkte åter blicken. —

»Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och Mivry

tillbaka — jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull,»

tilläde hon fint, »men ... jag förtjänar det icke. Strax jag

kom hit, ville jag icke se er, jag ville icke be er om något,

jag föraktade folk af gammal adel, hvilka man sade trängdes

omkring er som supplikanter — jag tyckte, att ni som en

röfvare hade tagit den gode kungens plats. Jag ville hellre

vara fattig — fast Gud skall veta, att det är förfärligt 1 —

än att ha er att tacka för något.»

»Och så öfvertalade man er dock trots allt?»... »Man öfvertalade mig icke» — hon böjde hufvudet,

och öfveriäppen krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:

»Jag förstod, att jag hade tagit fel.»

General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa

hennes hand, men hejdade sig.

»När — hur förstod ni det?»

»Strax, första gången jag såg er,» sade hon barnsligt

öppenhjärtigt, med ögonen upp emot hans. »När jag såg er

den morgonen tillsammans med soldaterna och hörde er tala,

så förstod jag, att ni var den mannen Frankrike behöfde,

att ni ensam kunde ge oss seger och fred.»

Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes

stämma hade vid de sista orden en sådan underklang af

blyg, innerlig beundran, af omedveten värme; han tänkte

ej på att svara henne, att säga, hvad han i detta ögonblick

kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen,

våren, friskheten, som ändtligen mötte honom — honom,

som höll på att förtära sig själf i omåttligt arbete, i äregiriga

planer och himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet

mot en otrogen, världsfördärfvad hustru.

Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt

fram emot henne:

»Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner

det farligaste, jag hoppas det ärorikaste företag i mitt lif.

Vill ni tänka på mig?»

Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga

bröstet, men hennes stämma hade en drottnings säkra

superba lugn:

»Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, hvars

tankar icke dag och natt skola följa er och er tappra här.»

Han svarade stolt och lidelsefullt: »Men det finns blott en kvinna i Frankrike, som jag

ber därom, och till på köpet ber jag henne blott tänka

på mig.»

Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne

från de andra. Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen

och vinkade till henne. Louis stod vid vagnsdörren och

hjälpte henne in med ceremoniös artighet.

De tre herrarne stodo och sågo efter ekipaget, så sade

Duroc :

»Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och

nu blir hon ju rik också.»

Förste Konsuln såg långsamt upp. »Såå — hon skall

gifta sig med den där långa pojken?»

»Inte under, att han ser så stursk ut,» tilläde Berthier

skrattande.

På aftonen den 16 Floréal (den 6 maj), lämnade Förste

Konsuln Paris, åtföljd af Duroc och Bourrienne. Han hade

tagit ett likgiltigt och flyktigt afsked af Joséphine, som i

sista ögonblicket grät och tiggde honom om förlåtelse. Han

svarade henne icko ovänligt, men förströdt, och lämnade

henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till

sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick öfver

Dijon och Genève till Lausanne. De flesta trodde, att

Förste Konsuln blott skulle stanna borta ett par dagar för

att inspektera trupperna.

Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée.

Det var vid middagsbordet och Louis var också tillstädes.

Han hade bättre reda på, hur det i verkligheten hängde ihop,

och sade, hvad han visste. Edmée anade icke, att han hade lämnat Paris. Hon

kom till att darra så starkt, att hon måste sätta glaset, som

hon höll på att föra till läpparne, ned igen. Louis såg

skarpt på henne tvärsöfver bordet. Midt i sin förvirring

märkte hon det och sökte fatta sig.

»O, Gud,» ropade hon, »när skall då detta olyckliga

land fä fred!»

> Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära

kusin. För ögonblicket går det ingen nöd på den. General

Bonaparte,» tilläde han spotskt, »låter nog Masséna och

Moreau raka kastanjerna ur elden.»

Edmée knep läpparne hårdt samman. Hon satt med

nedslagna ögon och skar sönder sitt kött med sådan kraft,

att knifven gnisslade mot tallriken.

Madame de Chåteauneuf lyfte bägge händerna och

skakade förtviflad på hufvudet. Hon misstänkte sedan

revolutionen alltid sina tjänare för att vara spioner och väntade

hvar dag, att »barnens» oförsiktighet skulle föra dem i

fängelse. Med en skrämd och menande blick på lakejen, som

just försvann genom dörren, skyndade hon sig att säga:

»Men, Louis, hur kan du säga så? Du vet ju, att det

är han, som skaffat oss alla våra segrar.»

»Alla? Nej, mamma. Han har gjort ett rätt lyckligt

fälttåg på Paris’ gator, ett annat i Italien och ändtligen ett

rätt onödigt i Egypten. Kellermann och Pichegru — till och

med Moreau, äro större faltherrar än han.»

»För resten,» fortsatte Madame de Chåteauneuf

omoti-veradt, »tycker jag, att han är riktigt hygglig. Man märker

strax, att han inte precis är en roturier.»

»Det var Barras heller icke, mamma.» Louis de Chå-teauneuf smålog utmanande och fixerade Gdmée hela tiden

han talade med modern.

Edmée sade icke ett ord. Hon var rasande på sin

kusin, men då hon icke precis kunde finna någon anledning

att visa det, var hon klok nog att tiga. En gång var hon

nära att bryta ut — hon knöt handen på duken och såg

hotande upp. Han smålog ironiskt — det var tydligen hans

afsikt att reta henne.

»Det är för resten märkvärdigt, så mycket väsen folk

gör af en liten artillerigeneral, som morskat upp sig till att

göra en statskupp. Liksom här icke varit statskupp på

statskupp i dessa tio årl Och efter hvar statskupp en

kort-lifvad diktator 1 Den här slutar väl ungefar som Danton,

Robespierre eller Barras har slutat.»

Edmée sköt undan sin tallrik, och i det hon lade bägge

armarna på bordet, fasta och hvita som marmor, böjde hon

sig fram och sade med sökt köld:

»Du tycks ha något särskildt emot Förste Konsuln,

Louis. Han har dock visat sig särdeles både rättvis och

välvillig mot vår familj.»

»Min mors egendom kunde man efter lagen omöjligt

undanhålla henne, eftersom hon bevisligen aldrig varit

utanför landet — det hade han icke med att göra. Och hvad

Belles-Rives och Mivry angår, så... Ja, jag har nu aldrig

tyckt om, att du tog emot denna — gåfva.»

»Det som tillhört min far är rättvisligen mitt,»

svarade Edmée stolt. »Förste Konsuln hjälpte mig blott på det

mest ridderliga sätt till min rätt. Tycker du, att det är

märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag afskyr att vara

beroende.» Louis de Chåteauneuf sprang så häftigt upp från sin

stol, att den föll i golfvet. Edmées kinder, hvilka nyss

varit så bleka, voro nu flammande röda.

»Du kan taga emot ett par stora gods af en främmande

mans godtyckliga frikostighet, och du tillstår öppet, att ett

par månaders ekonomiskt ’beroende" af din blifvande man

eller hans moder trycker dig. Hvad menar du med att

förnärma oss så djupt?»

»Barn, barn dål» ... Den stackars Madame de

Chåteauneuf höjde bägge sina magra armar mot taket och vaggade

förtvifladt fram och tillbaka med hela kroppen.

Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårdt

för att hålla tillbaka sina tårar.

o

»A, Louis ...» Och plötsligt gaf hon efter för denna

starka, nervösa spänning, som hon den sista tiden lefvat i.

Med en snyftning, så häftig, att den nästan liknade ett tjut,

sjönk hon, med bägge händerna för ansiktet, ned på stolen.

Louis kastade sig på knä vid sidan af henne. Han

hade under dessa månader lidelsefullt kommit att älska sin

kusin, hvilken han alltid tänkt sig som sin brud.

»Edmée, dyraste hjärta» — han tog med våld hennes

händer från ansiktet, som var vått af tårar. — »Jag är en

brutal usling — jag’ vet det — förlåt mig! Men du skulle

blott veta, hur jag lider!» Han hviskade.

»Du?» snyftade hon med uppriktig förvåning. Hvad

hade väl han att lida för?

»Jag älskar dig,» mumlade han lågt och hastigt, med

hufvudet ned mot hennes knä. Han skämdes för denna

lidelsefulla bekännelse för den kvinna, hans släkt valt till

honom, för sin unga, jungfruliga barndomsbrud. En varm rodnad steg långsamt upp på Edmées kinder

och bredde sig ända ned på hennes hals. Ovillkorligt dolde

hon ansiktet i händerna, och hennes hjärta klappade så

våldsamt, att han, lutad mot hennes kropp, kunde höra dess

slag. Det var första gången en man hade talat med henne

om kärlek. Uppmuntrad af hennes förvirring, ville han ännu

en gång draga händerna från hennes ögon. Hon höll dem

envist kvar.

»Louis,» mumlade hon svagt, »jag ber dig — gå.»

— Och med ett vaknande, knappt beräknadt koketteri, i det

hon såg ut emellan fingrame, och den mjuka, röda munnen

förtrytsamt krökte sig: — »Du har varit elak emot mig, du

har gjort mig illa.»

Ett ögonblick kom frestelsen Öfver honom att taga

henne i famn och kyssa denna ljufva mun, men han

besegrade den — hon var hans brud! — och sprang upp,

skrattande, lätt om hjärtat.

Hon reste sig också upp och gick mot dörren — ännu

med den ena handen för ögonen.

»Säg åtminstone, att du förlåter mig,» hviskade han.

»Jag förlåter dig,» mumlade hon brådskande och gick

hastigt ut genom dörren, som han höll öppen för henne. Un triple printemps — eloi de 1’année,

celni de la vie, celni de la gloire!

Le comU de Ségur.

Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt treflig

eftermiddag. Först hade hon varit ute med sin faster

och Madame de Contades och i anledning af våren gjort

stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på

hemvägen hade de velat taga en glace hos Frascati och där

träffat ihop med Louis och bägge bröderna de Rastignac.

Så hade de allesammans enats om att dinera ute, och när

hon ändtligen, trött och varm, i den vackra majaftonen

trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon

egentligen mera på Louis de Chåteauneuf och Hippolyte de

Rastignac än på något annat i världen. Hon smålog till

och med ännu för sig själf öfver några tokerier, som de

hade sagt henne.

Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret

från staden hade så godt som afstannat. På gatan, på andra

sidan trädgårdsmuren, hörde hon en enstaka nattvandrares

steg och skymtade som en smal, rörlig ljusstrimma skenet

från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette utåt trädgården, strömmade in en stark doft af tidiga rosor.

Edmée gick fram till ett af dem och lutade sig ut med

armame på fönsterkarmen.

Så stod hon länge; och småningom, medan hennes

ögon vande sig vid den blånande nattens mörker och

bu-skaraes skuggor på trädgårdens gångar, vek hela aftonens

muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen

— en efter en — liksom när man lägger en främmande

dräkt och, plagg efter plagg, åter drar sina vanliga kläder

på. Hennes själ liksom vidgade ut sig i ensamheten och

tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att lifvet, naturens

stora allmänlif, det, som människorna hela den ljusa dagen

lång jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens

bocksprång, kom henne så nära, så nära. ..

Plötsligt grep hon med bägge armame om den

gammaldags, bastanta fönsterposten, och med hufvudet lutadt intill

de clematis, som klängde sig uppåt den, brast Mademoiselle

de La Feuillade ut i häftig gråt.

Sådana stämningar och sådana anfall — hon kunde

aldrig ens för sig själf ge någon riktigt bestämd grund —

kommo ofta öfver henne på senare tiden. Det var som

om den sjudande, spirande våren, Paris’ glada, väntansfulla

vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan,

som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam,

kunde knyta händerna och skrika högt. Och emellanåt

kunde hon sjunka ihop i en pinsam ängslan, i tvifvel och

sorg öfver sig själf; ingenstädes fanns tröst att hämta; för

kyrkan, för den heliga jungfrun själf, blef hon främmande.

Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick

tillfälle därtill, men — hon tyckte, att hon hade liksom

ingenting att bedja om. Hvad betydde väl kungens åter-komst och kyrkans seger? Hon tänkte ju blott på den

gudsförnekande Republikens arméer, och för deras

framgång kunde hon väl icke bedja nu — hon, som så ofta

förr bedt om deras undergång. Dessutom: hon hade en

hemlig, stolt känsla af att Republikens chef nog skulle veta

att hjälpa sig själf — hon tyckte, att det liksom vore att

förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om seger för

hans vapen.

Dörren öppnades långsamt, försiktigt — Valentine kom in.

Gdmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet

badande i tårar.

»Hvad vill du?» sade hon skarpt. »Jag har ju icke

kallat på dig.»

»Ä, Mademoiselle, blif icke ond» — flickan höjde

ödmjukt och liksom afvärjande den krökta armen för pannan

— »men här har kommit ett bud till Mademoiselle, ett

bref ...» Hon drog långsamt och omständligt en väl

invirad tingest fram ur lifstycket på sin klädning. — »En

hemlighetsfull man, jag tror han måste vara något vid polisen»

— hon hviskade och såg sig ängsligt omkring i rummet —

»lämnade mig det i dag, då jag stod utanför porten. Och

han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord därom

o

eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själf. A,

Gud, nu har det legat som en sten på mitt bröst hela

eftermiddagen 1 Mademoiselle skall se, att vi bli satta i fängelse

eller deporterade — de säga, att när man har varit i Vendée,

så är man förlorad. O, Gud, hvad ha vi då gjort?» Hon

snyftade förtvifladt.

»Seså — seså, Valentine.» — Edmée tog brefvet och

vägde det litet i handen. — »Du kan tro, det är nog enmystifikation af Monsieur Louis för att skrämma mig.

Skynda dig nu blott att få ljus.»

Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus

i en stor silfverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med

fingrarne, innan hon satte det framför sin fröken.

Edmée synade och vände nyfiket på brefvet. Så fick

hon plötsligt öga på sigillet — ty där var sigill. Hon

rodnade så häftigt, att hon instinktlikt vände sig om och

gick bort till fönstret.

»Gå din väg, Valentine,» sade hon brådskande, med

otydlig, sväfvande röst. Därpå hastigt — då pigan nästan

var utanför dörren:

»Kom hit. Lås dörren. Du» — hon gick fram till

henne och tog henne hårdt om handleden. — »Ifall du säger

ett ord till någon, ifall du blott låter någon ana, att jag

har fått detta bref — jag skickar dig bort som en hund,

och du skall aldrig se les Fougères mera.»

»Jag skall tiga, Mademoiselle,» snyftade hon. »Jag

skall. Vid Gud — jag lofvar . . .»

»Så gå. Gå!»

Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför.

Därpå gick hon långsamt fram till ljuset och såg på brefvet

ännu en gång. Med en rörelse af alldeles oreflekterad

öfver-svallande tacksamhet, nästan andakt, förde hon det till sina

läppar och kysste utanskriften och sigillet.

Det var från honom — från Förste Konsuln själf.

Blott ett par ord skrifna i all hast från Martigny den 28

Floréal — dagen innan han själf med arrière-gardet ämnade

börja öfvergången af stora St. Bernard. Det var lidelsefullt,

patetiskt, orimligt och oberättigadt dristigt. Han anförde

inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsyns-löst trängde in i hennes lif och rättslöst pockade på hennes

unga, jungfruliga kärlek. Det fanns ingen sentimental

ömhet, intet förälskadt smicker i detta bref; det var en man,

som vid början af sitt lifs djärfvaste vågspel tillkastade den

kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för något pris

ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte.

Det såg ut, som om han länge tvekat att skrifva detta bref,

men som om han i sista minuten, öfverväldigad af svartsjuk

fruktan, af ögonblickets och farans exalterade stämning,

kastat bort alla betänkligheter och låtit sin häftiga känsla

tala. »När jag tänkte på er, då ni var borta» — hette det

på ett ställe i brefvet — »märkte jag, att min tanke, i

samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.»

Med bäfvande hjärta och kinder så röda som rosorna

på bordet, hade Edmée läst brefvet till slut — en gång,

två gånger. Hon hade all möda att tyda den hastiga, nästan

oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet, hennes

ångest hjälpte henne — och dessutom: en älskare skrifver

alltid så, att hans älskade kan förstå honom!

Långsamt och omsorgsfullt vek hon ändtligen brefvet

tillhopa och stoppade det innanför klädningslifvets ringning.

Ett par gånger gick hon med oregelbundna, dröjande steg

upp och ned i det halfmörka, djupa rummet, hvars ena

hörn blott sparsamt upplystes af ljuset. Hon stannade vid

fönstret — stod litet med hufvudet böjdt mot bröstet —

och plötsligt, med en suck, sjönk hon ned på knä med

händerna hopknäppta på fönsterbrädet.

Hon bad icke — icke om beskydd, icke om förlåtelse,

hon tackade icke. Hvad hade väl Madonnan eller St. Louis,

hennes skyddspatron, att göra med den oändliga, ljufva och

heta, på en gång rädda och öfvermodiga lycka hon kände?Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda,

hvad som nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke

konventionell, icke väluppfostrad nog för att betänka, att hon

hade all orsak att känna sig kränkt öfver hans oerhörda,

oberättigade dristighet, hon kände blott hans oemotståndliga,

skälfvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg, nästan

skamsen — hon blundade, när hon smålog — men hon

förnam, att i och med detsamma den iklädde sig ord, hade

den förmått att kristallisera till kärlek hennes formlösa

längtan, hennes unga lifslust, hennes entusiastiska beundran,

de sista dagarnes pinande ängslan. Hvad hon för sig själf

förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något

fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord

öfver-bevisat henne om. Det blef för henne plötsligt den

naturligaste sak i världen, att hon älskade denne främmande

man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt lif — det

kunde icke vara annorlunda, hela hennes lif hade blott varit

en förberedelse till denna stund.

Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i

hjärnan af formlösa, nya, sig danande tankar, låg hon stilla,

orörlig, med hufvudet hvilande på armarne — ända tills

himlen fram på morgonsidan började skina rosig bakom

Paris’ tak och mörka kyrkspiror. Så steg hans kärlek öfver

hennes hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken.

Strålande ljus, varm och mäktig som majsolen, steg den

upp öfver hennes ungdom, mognade henne till kvinna på

några timmar.

De hvita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå,

glänsande sidenöfverdrag fingo småningom i soluppgången

liksom ett nytt, rosigt skimmer, medan Edmée långsamtklädde af sig och i sin hvita nattdräkt, med de bara armarne

instuckna under bårets bronsvågor, ändtligen somnade in,

bevakad af de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner

vända mot alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga

sänghimlen. Gloire an maitre! . . .

Gloire k ce grand audadeuxl

Victor Hugo.

I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och

om reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man

den förlorad, och det fanns — efter hvad man hviskade —

personer, som redan tänkte på att sätta sig i Förste Konsulns

plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua den 15

Prairial, och att det då såg förtvifladt ut, så mycket visste

man, men sedan dess hade man ej hört något som helst

Det var sent på aftonen en af de allra första dagame

i Messidor. Familjen de Chåteauneuf hade tillbragt dagen

ute hos några vänner i trakten af Vincennes och reste nu

hela vägen hem i öppen vagn. Madame de Chåteauneuf

sof med hufvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra,

Edmée satt tillbakalutad på sätet midt emot, insvept i sin

ljusa schal, och med stora, vidöppna ögon, som intet sågo

af den verkliga världen omkring henne, blickade hon

tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i en dröm

hörde hon de taktfasta hofslagen af Louis de Chåteauneufs

häst, som trafvade vid sidan af vagnen.

5. — Förste konsuln. Hon njöt af att ändtligen få vara ensam och slippa att

lägga band på sig. Hela dagen hade hon ej hört talas om

annat än arméens öde och general Bonaparte. Hon hade hört

hans namn, tills det nästan ringde för hennes öron och hon

blifvit nästan sjuk af ångest, tills hon blott längtade efter

att gå ifrån alla dessa människor — så viktiga och

skadeglada — att få tiga och få gråta i fred.

Hon hade i afton träffat en kvinna, som — om än på

ett annat sätt — tycktes vara lika upptagen som hon själf

af den italienska arméen och dess befalhafvare. Det var

den svenska ambassadrisen, Madame de Stad.

Medan det öfriga sällskapet var upptaget af att höra

grefven af Sabran deklamera sina berömda fabler, hade Edmée,

hvilken var allt annat än litterär och icke »merveilleuse* nog

för att låtsa sig vara det, sakta smugit sig ut på terrassen

för att hämta frisk luft och några ögonblick bli fri från den

söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna utbredde

i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då

hon vände sig om, igenkände hon Madame de Stad och

hennes väninna, Madame Récamier.

Edmée — som nästan alla den tidens unga flickor —

beundrade lifligt Madame Récamier och ansåg henne för ett

nästan oupphinneligt ideal af grace och älskvärdhet. Hennes

rena, poetiska skönhet, stillsamhet och blygsamma väsen

gjorde henne i sällskapslifvet lika lättfattlig som sympatisk,

och det var rent af en modesak att vara »tokig i henne».

Om henne rådde aldrig några skilda meningar — hon var

för alla den »gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée,

hvilken blott flyktigt blifvit presenterad för henne och ej

fått tillfälle att vidare tala med henne, gladde sig nu öfveratt vara henne så nära och gick blygt ett par steg fram

emot de båda damerna.

Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad;

hennes klumpiga, groft skurna, men uttrycksfulla ansikte var

högrödt under den pärlomvirade turbanen, och rodnaden

bredde sig ända ned på skuldrorna mot den högblå

kaschmirs-schalen. Hon såg förnämt pröfvande, en smula kallt på

Mademoiselle de La Feuillade och afbröt ett ögonblick

samtalet. Därpå — liksom hon icke faste någon vikt vid henne

— återtog hon plötsligt, vänd till Madame Récamier:

»Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Af hela min

själ önskar jag, att han nu lede ett afgörande nederlag...»

Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée,

och i samma ögonblick, ehuru intet namn var nämndt —

förstod hon med en slags intuition, hvem det var Madame

de Staël så talade om. Hon kände, att hon rodnade ända

till hårfästet.

Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra

skuldror med en blid, languissant, liksom förlåtande rörelse,

hvilken var henne egen. Ingen af damerna tycktes fasta

något afseende vid Edmée. De gingo förbi henne utan att

stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde

hon ännu en gång Madame de Stads djupa, lidelsefulla stämma:

»Och du vet, att jag har älskat honom! Att det

fanns en tid, då det blott hade berott på honom, och jag

hade offrat honom allt. Men han! Att visa mig — mig

— denna förnärmande likgiltighet ...»

Det var om Bonaparte hon talade. Var det väl någon

annan man i världen, man talade så om, utan om honom?

I det hon såg de båda damernas musslinsdraperier försvinna

under trädens kulörta lyktor, knöt Mademoiselle de La Feuil-lade händerna och bet sig i läppen så hårdt, att blodet

sprang fram, blott för att icke brista i gråt.

Hon hade sedan, den stund af aftonen, som var kvar,

så mycket som möjligt undvikit sällskapet och skyllt på

hufvudvärk och värmen för att förklara sitt förstörda

utseende. Nu ändtligen var hon fri för dessa människors

likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den

bitterhet hon känt emot dem hade efterträdts af en trist

modlöshet. Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när

hon märkte, att Louis såg på henne, slöt hon ögonen för att

slippa tala — hon önskade, att han skulle tro, att hon sof.

Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på afstånd

hade de gifvit akt på det myckna ljus, som liksom tycktes

strömma ut från staden, och undrat, om det kunde vara

någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför

barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den

lugna sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut

öfver otaliga människomassor, hvilka från alla håll

strömmade mot den gamla Bastilleplatsen och hän emot

Beaumarchais’ hus. Floden var full med båtar och facklor, och

dansen gick på gatorna som på en fettisdag under

konunga-dömet, och — buret af tusen rösters jubel — hörde Edmée

ett namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu,

kedjadt till Förste Konsulns, åter och åter upprepades på

allas läppar — beständigt — Marengo.

Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som

fördes hon i triumftåg af detta folk, hvilket hon lärt sig att

betrakta som sin kasts och sin släkts fiender; och i det hon

reste sig upp, med schalen löst hängande öfver armarne och

händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning och tack,kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade

sitt Frankrike, hur stolt hon var öfver att vara dess dotter.

»Lefve Republiken! Lefve arméen! Lefve Förste

Konsuln 1»

»Lefve Förste Konsuln 1» återtog Edmée hviskande,

småleende, utan att rätt veta, hvad hon sade. Och medan luften

omkring henne beständigt genljöd af namnen St. Bernard,

Montebello och Marengo — dessa namn, som i går ingen

kände, men som plötsligt blifvit det franska folket lika

förtroliga och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli — ref hon

hastigt upp den stora bukett fina rosor, de fått med i vagnen

och som låg framför henne på sätet, och i det hon med

bägge händer kastade blommorna ut bland mängden, ropade

hon jublande med sin klara, unga stämma: »Lefve Frankrike!»

Louis de Chåteauneuf var, utan småaktigt hat till

segraren, lika hänryckt och berusad af segern som hon. öfver

vagnskanten grep han sin kusins hand och tryckte den hårdt,

entusiastiskt.

Madame de Chåteauneuf hade sett så mycket. Hon

ryckte sin brorsdotter i klädningen och bad kusken, om

möjligt, sätta hästarne i raskare fart.

Edmées rörelse var så stark, att hon, då de ändtligen

nådde hem i Rue du Bac, icke ville profanera denna dags

stora händelser genom att växla ord öfver dem. Hon sade

godnatt redan i vestibulen, och företrädd af Valentine, som

bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.

Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på

bordets mörka mosaikskifva låg ett bref. Hon vände sig

om och såg frågande på kammarjungfrun.

»Ja, det har blifvit mig lämnadt af samme man somdet förra ... Jag lade det här, ty jag vågade icke bära det

på mig — jag var rädd, att någon kunde se det . . .»

Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå.

Hon hade strax lagt sin ena hand öfver brefvet, liksom för

att gömma det eller hålla det fast. Den andra tryckte hon

nu hårdt mot hjärtat.

Hon hade icke svarat på hans bref från Martigny —

icke vågat, icke velat — och nu sände han henne ett nytt

med samme kurir, som bragte segerbudskapet från Marengo!

Han hade alltså tänkt på henne då. Hans själ, drucken

af segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta

ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande

stark, att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon

stod, mumlade hon som i inspiration: »Han älskar migl»"Bn amour oomme en guerre, pour

oonclure, il faut se voir de près !“

Mot d* Bonapart*

(à l"époque de Consulat)

et hade länge varit bestämdt inom familjen de Châ-

teauneuf, att de, när hettan på allvar började, skulle

resa till Mademoiselle de La Feuillades egendomar i

Normandiet, hvilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde

inga invändningar emot att lämna Paris — tvärtom var hon

nästan glad öfver att komma därifrån, innan arméen kom

tillbaka från Italien; hon visste, att man väntade Förste

Konsuln, om icke förr, så till Republikens fest den 25 Messidor

(14 juli). Taga emot hans bref, det kunde hon väl, läsa

dem, älska dem — men se honom igen, höra hans röst,

möta hans järnblå ögonl Blott hon tänkte därpå, var det,

som om hjärtat stannade.

De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée

hade blott ett svagt minne af Belles-Rives ; som helt liten

hade hon bott där med sina föräldrar — men sedan —

efter revolutionens utbrott — hade hon kommit till mostern,

till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förränabbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker,

vidsträckt byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den

klarblå julihimlen reste den sin hvita façad och sina breda,

solbelysta trappor midt på Normandiets gröna slätter. Som

nästan alla herrgårdar hade den under sansculottregimentet

råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader blifvit

något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De

skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom,

voro nu borthuggna af revolutionens plundringsmän, liksom

den vackra parken, men det hela gaf likväl intet dystert eller

ödelagdt intryck, ty en ny grönska sköt frodigt upp och

täckte yppigt de rothuggna stammame. Edmée var

egentligen glad öfver, att man kunde se så fritt och så långt —

längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn

— hon hade fått nog af de mörka skogarne kring les

Fougères.

De lefde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro

inga grannar i närheten att umgås med, ty adelsslotten stodo

ännu öde eller voro bebodda af bönder och revolutionens

parvenyer, som för ett spottpris köpt dem af staten. Edmées

största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin

starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå

galoppera öfver de gröna slätterna — jorden låg till största

delen ännu i träde. I bland följdes hon af sin kusin, men

han blef snart trött vid detta enformiga nöje, förstod icjce

hvilken tjusning det beredde henne.

En morgon, just då hon med släpet af sin ridklädning

i handen långsamt steg ned för den stora trappan, såg hon

en främmande man stå och hålla hennes häst vid betslet.

Det var tidigt på morgonen — knappt mer än fem.

Monsieur och Madame de Châteauneuf sofvo ännu, och därvar litet folk på gården. Den gamle Jeanot allena brukade

åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom såg

hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.

»Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att

följa er,» sade han och bugade vördnadsfullt. »Vill ni

tilllåta mig?»

Edmée var icke rädd. Hon blef stående på trappan

och fixerade skarpt den alldeles obekante mannen, i det hon

höjde ridpiskan.

»Med hvad rätt? Hvem är ni?»

Mannen sänkte sin röst: »1 Förste Konsulns namn lofvar

jag er — ni skall bli beskyddad.»

Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan,

och i det hon kraftigt stödde sin fot mot den främmandes

framräckta hand, svängde hon sig raskt upp på hästen:

»Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln

befallt er detl Hälsa och tacka honom för den omsorg,

han visar Frankrikes damer.»

Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar

och red i skarpt galopp ut från gården, utan att den

främmande mannen, som hon förstod hade bestuckit eller skrämt

Jeanot att hålla sig borta, fick tid att följa henne eller säga

henne ett ord.

I den upphetsning, hvari hela denna oväntade scen och

nämnandet af Förste Konsulns namn hade försatt henne,

betänkte hon ej strax, hvilket vågspel det var för en ung

flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet allena.

När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl

vända om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I

den stilla, ännu litet disiga morgonen, hörde hon starka,

snabba hofslag af en häst i karriär bakom sig. Hon vändesig icke om, vred af från vägen och slog in på en vidsträckt

äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och

sluttade ned åt floden.

Förföljaren vred också af; i sned linje dref han sin

häst öfver ängen.

Edmée insåg, att hon hade burit sig öfveriladt åt —

därnere flöt redan ån, hon vågade icke försöka att sätta öfver

den. Raskt gjorde hon helt om på hästen och vände sig

med ridpiskan lyftad mot förföljaren.

Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han

vid hennes sida. Han bar tvärsittande, uppviken hatt och

grå kappa — Edmée kände honom strax, så snart hon fick

öga på honom. Det var Förste Konsuln själf.

Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen.

Ett ögonblick talade ingen af dem — de andades bägge

häftigt efter den hetsiga ridten. Han böjde sig ned och

klappade mekaniskt hästen på halsen.

Så höjde han hufvudet med en stolt, vredgadt

förebrående blick:

»Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig,

Mademoiselle de La Feuillade?»

Edmée teg. Om det gällt hennes lif, kunde hon ej

fått fram ett ord.

»Ingen utom min stallmästare vetf att jag är här, jag

har blott en knapp halftimme på mig, innan jag måste

härifrån. Natten och de tidiga morgontimmarna har jag för er

skull stulit från mitt arbete och min hvila. Jag sänder er

bud, att jag i all höfviskhet och respekt ett ögonblick —

eftersom tillfälle erbjuder sig — önskar att tala med er.

Och ni — ni;» — Han högg i raseri ridspöet genom luften,så att det hven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp

till sidan.

Af floden, som här gjorde en krökning, voro de

instängda på två håll. På andra sidan floden var skog. Bakom

dem sluttade ängen starkt uppåt, så att den fullkomligt

dolde dem från landsvägen.

Edmée satt styf och stilla på sin häst; hon ryckte icke

en gång till, då ridspöet hvinande skar genom luften, så tätt

intill hennes hufvud, att det ref med sig en af de stora

plymerna i hennes hatt. Han kastade sig af hästen och

kom fram till henne.

»Hvarför talar ni icke? Hvarför bevärdigar ni mig icke

med ett ord? Hvarför har ni ej svarat mig på mina bref,

Mademoiselle de La Feuillade?»

Han stod vid hennes knän med handen stödd mot

hästens rygg och såg hotande på henne. Hon satt blek

och stilla i sadeln — högrest, men med sänkta ögon.

»Eller inbillar ni er kanske» — hans ton var nu

ironisk — »att jag har kommit för att be er om ursäkt för

min dristighet att älska er, eller stå till svars för er

brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en mans

manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal

om slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden —

ingen må väl inbilla sig, att jag har afsagt mig rätten att

täfla med andra män om den kvinna, som framför alla

behagar mig, som jag älskar.»

Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han

— med ett utrop — armame om hennes lif och tryckte

hufvudet ned mot hennes knä.

»General Bonaparte» — hon försökte tala strängt, hon

försökte att värja sig. Han ref henne jublande af hästen och höll henne ett

ögonblick ut ifrån sig med bägge händerna om hennes midja.

Stolt och ömt hvilade hans härskareblick på denna kvinna,

som han, från första ögonblick han mötte henne, så

lidelsefullt och bestämdt hade åtrått. Och i det hans ögon

plötsligt fylldes af tårar, mumlade han lågt:

»Hvad jag har tänkt på digl ...»

Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn.

Först då hon kände hans varma läppar mot sina, försökte

hon förskräckt att blifva fri.

Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga

blick hvilade strålande på henne.

»Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de

Chåteauneuf redan var bestämdt. Jag har kommit för att

en gång fä ett ärligt svar — är det sant?»

Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom

och skakade på hufvudet. »Aldrig någonsin blir jag Louis

de Chåteauneufs hustru,» sade hon enkelt.

»Hvarför? För det...?» Han ville locka henne,

tvinga henne att tillstå med ord.

»För det...» — hon sänkte å nyo blicken. Så rätade

hon plötsligt på sig och sakta, blygt, men tillika med en

drottnings själfmedvetna stolthet öfver att ge bort en kunglig

gåfva, lade hon bägge armarne om hans hals och mötte,

djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.

Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande

blick, så gjorde han sig sakta, men bestämdt, fri för hennes

lätta famntag.

»Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna

och mitt följe få ej vänta på mig i Gisors — det skulle

väcka uppseende. Icke en minut längre har jag tid attdröja. Men du är min — icke sant, Edmée?» Han tog

henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in

i ögonen. »Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...»

Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga

koketteri vaknade plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt

skratt drog sig undan hans alltför segervissa arm, sade hon

gäckande, men med sänkta ögon:

»Nej, nej, nej!»

Han smålog öfvermodigt.

»Såå! — När du kommer till Paris, skall jag fråga

dig ännu en gång — jag skall göra det strax, det första

jag ser dig, utan spår af barmhärtighet. Till dess ... Du

har gifvit mig en kyss, nu tar jag två till. Du är min,

min, min.»

Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång

ned emot henne.

»Lofva mig att icke lyssna till hvad någon säger —

icke till råd, icke till hotelser, icke till böner. Tänk, att

alla äro dina fiender och mina. Förtro dig till ingen.»

Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själf.

»Och nu» — han mätte henne med en lång,

hän-ryckt blick, där hon med den gröna riddräkten på armen

och den hvitplymascherade Henri IV-hatten snedt på

hufvu-det stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus.

— »Akta dig att bli vackrare än du är!»

Hon skrattade; och smickrad, glad — modig, nu då

han redan satt på hästen — fann hon med sin slagfärdiga

franska tunga ord.

»Har Förste Konsuln satt ett »maximum» också för

skönhet? Jag skall göra mitt bästa för att öfverskrida det.» »Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot» —

hans skälmska, dristiga blick jagade åter blodet till hennes

kinder — » tvärtom I Men han vill att andra, till exempel

Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha en smula förnuft

och vilja kvar. Det kommer att behöfvas!»

Han lade småleende fingret på läppame, och därpå —

i det hästen redan reste sig på bakbenen — förde han

hälsande handen till hattbrättet:

»Mademoiselle de La Feuillade — vi ses snart igen i

Paris!»

Man var nu ett godt stycke inne i Vendémiaire (år IX)

och ännu var det icke tal om, att Mademoiselle de La

Feuillade kunde tänka på att lämna Belles-Rives. Madame de

Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt med vagnen

och brutit sitt ben — nu var hon visserligen på

bättrings-vägen, men läkarne afrådde tills vidare all flyttning.

Edmée led af denna tvungna försakelse; hon förtärdes

af längtan efter att se Förste Konsuln och af fruktan att

han, då hon ej kom till Paris, skulle vredgas på henne,

glömma henne, vilja glömma henne. Då olyckan hände —

i midten af Thermidor — och man förberedde henne på att

få stanna hela hösten på landet, blef hon alldeles utom sig.

Hon hade blott en tanke: att underrätta honom om

dröjsmålet och orsaken därtill. Hon hade knappt skrifvit ett bref

i hela sitt lif förr, utom då och då ett par torra redogörelser

till de gamla på les Fougères; nu stod hon plötsligt inför

den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skrifva

till honom. En half natt använde hon till att författakoncepter och förtvifla öfver sina stela, oöfvade bokstäfver.

Till slut skref hon blott:

Belles-Rives 28 Thermidor år VIII.

»Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna

här, trots det jag hellre ville vara i Paris.

Edmée-Louise de La Feuillade.»

Detta lilla, lakoniska bref, naivt undertecknadt med hela

hennes aristokratiska namn, öfverlämnades åt Valentine, som

var släkt till en postiljon på Rouenvägen, hvilken efter

många omständigheter lofvade att besörja det i all hemlighet.

Hon fick icke något svar. Och under denna tid af

plågsam ångest, då hon hvar dag måste säga till sig själf,

att han — den store och mäktige — i vrede för det hon

ej hört honom, hade glömt eller ville glömma henne, växte

hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam, att

hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes

förnuft och förintade all hennes motståndskraft.

Mot slutet af Vendémiaire kom Louis, som annars för

det mesta under denna tid uppehöll sig i Paris, där

Talleyrand gaf honom mycket att göra, på ett kort besök till

Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket efter sin kusin

— så kunde hon då åtminstone få höra något nytt från

Tuilerierna.

Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen.

Edmée hade länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot

balustraden på terrassen och sett mot vägen, hvilken månbelyst

lik ett bredt, blåaktigt silfverband slingrade sig genom de

öppna markerna. Nu skymtade hon ändtligen långt borta

en ryttare — han kom närmare — på hufvudets hållning

och på resningen kände hon Louis de Chåteauneufs alezan. Louis’ och Edmées umgänge hade alltid varit à F anglaise,

det vill säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som

det brukade vara i Frankrike mellan ett par unga personer,

hvilka ämnade gifta sig med hvarandra. Som barn hade de

själfmant kallat hvarandra för bror och syster, och då

sedermera Louis blifvit uppfostrad i England, i engelska seder

och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée

icke alls blifvit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla

sig midt bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent

belägringstillstånd, hade deras umgänge icke heller senare

kommit att inordna sig under societetens konventionella

regler. Trots giftermålsaftalet träffade de hvarandra ofta

allena och talade med hvarandra om allt — till och med

om kärlek.

Hon sprang ned för terrassen och mötte honom vid

inkörsporten.

Han blef glad och öfverraskad att se henne där. Leende

vinkade han till henne från hästen.

»Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta

af,» sade han och klappade djuret. »Vi ha blifvit så va*

förplägade, »Monsieur» och jag, i *Les trois frères.»

Edmée fick en idé — nu kunde hon få tala allena med

honom och kanske få höra något nytt.

»Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan

sitta på sadelknappen, liksom hos Monsieur de Chåtillon,

när vi reste till Paris. Här är visst ingen, som tänker på

att anmärka på det!»

Hon satte foten mot spetsen af hans stöfvel och svingade

sig raskt upp framför honom. 1 traf satte han af in mellan

buskarne på de smala, nästan öfvervuxna stigarne, som en

gång varit parken. Med ena armen höll han henne fast intill sig — varm

af ridten, kände han hennes svala, fina kind nästan snudda

vid sin, den milda, svalkande parfymen från hennes i

afton-luften kyliga kläder. I detta ögonblick tycktes hon honom

så nära — hon var åter den lilla »Edmette», hans »syster»

och barndomsbrud.

»Har du längtat efter mig, Edmée?» hviskade han lågt

och ömt ned emot henne.

Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma,

väntande blicken i hans mörka ögon. Hon tänkte på en annan,

när hon sanningsenligt svarade »ja».

»Och du är glad öfver att ha mig igen?»

>0, ja, Louis! Du kan icke tänka, hvad här har

varit ensamt.»

»Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris — i

synnerhet i min diplomatiska värld 1 Berthier är rest till

Madrid för att underhandla, Monsignor Spina är kommen

från Rom för att underhandla, Duroc är kommen tillbaka

utan att ha underhandlat — du kan tro, Bonaparte och

Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu

ser det likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi

då vapenstilleståndet förlängdt. Med England och de neutrala

makterna underhandla vi också.»

* Sluta upp, Louis!» ropade Edmée skrattande. »Jag

kan omöjligt finna reda i alla dessa underhandlingar. Är

där annars något nytt?»

»Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln

i operan...»

Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla.

Han kände, hur hon nästan blef styf i hans armar. 1 samma

nu höll han in hästen och ruskade henne kraftigt i skuldran.

6. — Förste konsuln. »Edmée, hvad är det i vägen? — Och då han såg

hennes bieka ansikte, uttrycket kring mun och ögon, ropade

han förtviflad: »Hvad är då denne förbannade man för dig?

Hvad skall jag tro?»

»Låt mig komma ned, Louis,» hviskade hon svagt, med

nästan tonlös stämma. »Jag befinner mig icke väl.»

»Nej!» — han höll henne som i ett skrufstäd. — »Du

slipper icke härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning,

som jag tyckte var så orimlig!»

»Är han räddad? Lefver han? Var barmhärtig, säg

mig allt!» tiggde hon i ångest.

Han såg ett ögonblick allvarligt, spändt uppmärksamt

in i det bleka, förvridna ansiktet. — »Ja,» svarade han

långsamt, »han är räddad. Det var så godt som ingen fara.»

Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon

liksom rätade ut sig efter den olidliga spänningen.

»Säg mig, Edmée» — han såg allvarligt på henne —

»hvad vill du, att jag nu skall tänka? Så som du uppfor

dig, blott man i förbindelse med en fara nämner denna

människas namn. Du, som annars icke vet, hvad fruktan

vill säga!»

Hon svarade icke — hon kunde ännu icke samla sina

tankar. Hans blick mörknade mer och mer, och han fortfor

misstänksamt, ironiskt:

»Det har aldrig förr fallit mig in — men vore han

icke så ogalant som han är, skulle man nästan tro, att det

vore af artighet mot Mademoiselle de La Feuillade, som

han, — just nu — låtit rödja och hedra vår gamla Place

Royale. Allt får betydelse efter den uppmärksamhet, han

visade dig i våras — och då du tiger, måste jag själf leta

mig till, hvad det kan vara mellan dig och honom. Jaghar alltid förr ansett det för en kränkning mot dig, blott

att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga, stolta namn med

hans, men nu! — Tro inte, att jag hvilar, förrän jag vet

allt,» tilläde han hotande.

Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade

väckt hennes uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis

vanvett !... Men han hade dock ett ögonblick haft åtminstone

hennes namn i tankarne!

»Du behagar ännu icke svara mig, Edmée?» — Han

böjde sig öfver henne och såg henne dystert, skarpt in i

ögonen. »Kom ihåg, det är din blifvande man, som talar

till dig.»

»Louis,» — det var ett bönfallande, nästan gråtfardigt

drag om munnen, och hon sträckte svagt afvärjande ut

händerna. — »Tänk icke mer på dessa gamla historier. Vi passa

icke för hvarandra, du och jag — jag blir aldrig din hustru.»

»Hvad är detta för prat, min kusin,» sade han otåligt

och skarpt. »För det att du på ett slags fantastiskt sätt

har förgapat dig i en karl, som du knappt har sett två

gånger i ditt lif, skulle vi bryta alla

familjeöfverenskommel-ser, ödelägga vår framtid och vårt lif. Ja — ty du har ju

blott sett honom några få gånger?»

»Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer

om detta, Louis! Men kom ihåg, hvad jag har sagt dig.»

De hade bägge stigit af hästen och gingo nu långsamt

bredvid hvarandra fram emot slottet, han höll tygeln om

armen.

»Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Hvad

vill du, att jag skall tro?»

»Intet. Hvad du vill. Du vet mycket väl, att jag

aldrig har brytt mig det minsta om dig som brudgum.» »Du är åtminstone ärlig i vissa saker,» sade han

bittert.

»Du skulle bli förfärligt olycklig med mig.» — Hon

var nu helt lugn och ville blott tala ut med honom. — »Du

kan ju aldrig tåla, att jag har en egen mening — och det

har jag alltid.»

»Tills det kommer någon, som du älskar, och helt

för-slafvar den,» svarade han missmodigt, med kärlekens

skarp-synthet.

Hon skakade på hufvudet. — »Jag har alltid varit som en

vild fågel, sade de hemma på les Fougères. Din egen

moder och alla våra vänner i Paris säga detsamma hvar dag.

Jag tror icke, att jag någonsin duger till att sättas i bur.»

»Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för

att gifta dig med mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt

ensamt vara skuld däri. Du håller ju af mig?»

Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten

hade plötsligt slagit om i öfvermodig munterhet. Den

vaknande kvinnan njöt omedvetet af att se mannen vid sidan af

sig plågas af svartsjuka, tigga om och pocka på hennes ömhet.

»Jag älskar dig, Louis — som en broder! Nej, blif

nu icke rasande. Kanske en gång, när vi bli gamla, och

jag har glömt mina »svärmerier» — hon smålog halft

spotskt, halft vemodigt — »så slå vi ändå våra påsar ihop.

Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull

ambassadris 1»

Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös

nigning vid foten af trappan. — »Nu går jag upp och

förbereder grefvinnan. Stackars faster — hon har hört hästen

trafva hela tiden, och kan inte begripa, hvar du har blifvit af!» Madame de Chåteauneuf kunde icke förstå, hvarför

Edmée och Louis gjorde så många omständigheter med detta

en gång fastslagna giftermål. »Det är icke Louis* skull» —

beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla Marie, som i

allt ägde hennes förtroende. — »Han säger ingenting till

mig, men det är ju tydligt, att han tillber själfva marken,

hon trampar på. Men Edmée ... Om någon i dessa tider

är gammaldags uppfostrad, så måste det vara honl Knappt

ett par månader har hon varit i Paris — jag ser henne

nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själf

valt — och ändå... Hon är proppfull af alla dessa nya

idéer om kärlek i giftermål och om individens rätt och

frihet — man skulle tro, att hon minst hade läst >La

nouvelle Heloise*. Det är som jag alltid har sagt: det tjänar

till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly ifrån

den — den tränger in till oss genom springorna i väggen.»

Hon suckade och skakade resigneradt på hufvudet. Det

var hennes stolthet, att hon aldrig kunnat förmås att

emigrera, att hon, som hon sade, »förstått revolutionen», ända

från den första dagen, då hon i hertigens af Orléans salong

hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.

Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan

talade med honom om saker och ting, som hon med sin

fina takt och moderliga instinkt anade, att han ej gärna

ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade hon

alltsomoftast.

»A, faster,» brukade Edmée svara, »jag är ju allför

ung, och jag har ju inte alls sett lifvet ännu.»

»Alltför ung! Du är ju nästan nitton år — två år

äldre än Laure Permon, som i nästa månad gifter sig medgeneral Junot. Alltför ung! I min ungdom var man nästan

gammal mamsell, när man ej var gift vid tjugu år.»

»Men Louis, tant — Louis är ju inte heller så

angelägen,» svarade hon listigt. »Han har väl inte bedt dig

påskynda saken — eller hur?»

Madame de Chåteauneuf skakade på hufvudet. — »Gud

vet,» sade hon, »jag förstår mig icke på Louis. Han har

icke ögonen ifrån dig, när ni äro tillsammans, och till mig

säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa nya idéer —

hvarenda flicka är en Julie, hvarenda kavaljer en St. Preux!

1 min ungdom var kärleken praktisk — den handlade, nu

drömmer den och filosoferar. Gud bevars, jag är själf så

modern — jag förstår det så utmärkt. Men i det dagliga

lifvet!... Ser du då icke, att Louis älskar dig? Han är

blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din

frihet, icke tvinga dina känslor.»

Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för

den gamla damen. — »Var nu söt, käraste faster, och tala

icke mer om detta. I vinter vill jag vara ung, jag vill vara

i Paris — jag vill dansa. Hvem vet — Monsieur de

Tal-leyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg eller

Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa

med dit!»

Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste

nu, att de snart skulle resa till Paris, de hade lofvat att

komma till Mademoiselle de Permons bröllop först i november."

Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder och

ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette

hade skrifvit, att hela familjen Bonaparte hade lofvat att

o

komma på bröllopet. A, det var en förtrollande ångest

bara i den tanken att se honom igen! Var han vred ? Hade o

han helt glömt henne? A nej! Nu, när hon visste, att

hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö

för solen.

En af de sista dagarne af deras vistelse på Belles-Rives

fick Edmée genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift,

författad i anledning af Ceracchis attentat den 18

Vendémiaire: »Jämförelse mellan Cæsar, Cromwell, Monk och

Bonaparte». Med stigande intresse läste hon de cirkladt

logiska, retoriskt afrundade fraserna, som alltför ostentativt

sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för

Frankrike, för statens bestående, att han, och blott han, vore

värdig att bära kronan — landets framtid fordrade, att han

skapade en dynasti. För henne voro de bevisgrunder,

som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och väl

förberedd, som hon var, behöfdes icke mer för att fullständigt

och för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak.

Hon tyckte, att det var så solklart, att han, som med sina

fabelaktiga segrar grundlagt ett helt nytt Frankrike innanför

och utanför det gamlas gränser — att han, och han ensam,

vore berättigad till landets första hedersplats, att i sin person

representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte

hon på, hur många tappra chouaner, som gifvit sitt lif för

kungens sak. Hur var det möjligt, att de — män —

kunde var så förblindade? “Le diamant seul doit parer

Des attraits que blesse la laine.“

Mot sur les modes du Directoire.

L’Empereur désire en concevant; sa

pensée devient une passion en naissant

L"Abbé de Pradt.

Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter

höllo i kö utanför Madame Permons lilla hôtel i

Chaussée d"Antin. På trappan, för tillfallet så prydd med

lefvande växter, att den bildade en löfrik allé upp till

vesti-bulen, som i stil därmed föreställde en berså — bägge

upplysta af en massa kulörta lyktor i nationalfargerna — var

en jämn, oafbruten tillströmning af civila och militära

kavaljerer samt unga ■> merveilleuses som, innan de gingo upp,

kastade schalar och palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade,

bararmade, i antika frisyrer och musslinsdraperier, skrattande

och pratande skyndade upp i balsalen. Där kom Madame

Permon dem till mötes — ståtlig i sin grekiska tunika och

hvita strutsfjäderstoque öfver de ännu ramsvarta lockarna.

På hvar sin sida om henne hälsade general Junot och

Madame Junot på gästerna.

Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame

de Châteauneuf hade plötsligt blifvit illamående, och i sistaögonblicket hade bud sändts till Madame de Caseaux, som

bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, Rue de C Université,

att hämta Edmée och taga henne under sina vingars skugga.

Louis for dit allena i sin wiski — det ansågs icke passande

i Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.

När de kommo, var Madame Permons icke stora våning

så godt som fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne

i stora salongen sutto hedersgästerna: Madame Bonaparte,

Madame Laetitia Bonaparte och hennes döttrar jämte flera

damer af den gamla högaristokratien, som icke riktigt visste,

hvad min de skulle hålla gentemot »la famille consulaire», som

den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett Förste

Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den

nästan var i ögonen fallande, blef hon af värdinnan föreställd

för hans hustru och moder samt för hans svägerska, Madame

Joseph — systrarna voro redan upptagna af dansen. Hon

fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och älskvärd;

och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från

hennes närhet, var det med en känsla af så plågsamt

missmod, af så häftig och hopplös förtviflan, att hon måste bita

sig i läpparna och göra det yttersta våld på sig för att icke

brista i gråt.

Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på

golfvet och dansade — Madame Murat — som var i hög

grossess, hade ej kunnat komma med. Där var en ofantlig

trängsel af herrar omkring Madame Leclerc, hon var gifvet

balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland

damerna och entusiasm hos herrarne. Hon hade håret

kam-madt à la grecque, med två bandeletter af ett slags dyrbart,

tunnt pälsverk, öfversålladt med tigerfläckar, prydda med

vin-drufsklasar i guld — det var en trogen kopia efter en antikkamé föreställande en backant. Klädningen var af sällsynt

fint indiskt musslin, nedtill broderad med ett flera tum

bredt guldbroderi i form af en vinlöfsranka. En tunika af

renaste grekiska fason var draperad öfver bröstet — broderad

i kanten med vinlöf och på skuldrorna sammanhäftad med

två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt under bröstet,

var af gammalt guld med ett spännef bildadt af en

oförliknelig graverad sten. Hennes hvita, formfulländade armar

och händer voro utan handskar, blott prydda med flera

armband i guld och kaméer. Hennes ansikte liknade broderns

— det var samma förföriska leende i ögonen och omkring

läpparna — blott var hon som kvinna mycket vackrare än

han som man.

Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men

blef mindre beundrad än systerns. Omkring hufvudet bar

hon virad en musslinsslöja, brocherad i guld och broderad

med silke i alla färger, och ofvanpå den en gyllene

lagerkrans å la Petrarca. En lång tunika öfver en halflång

släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande,

tunn schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade

dräkten.

»Det är en symbolisk toalett,* förklarade Albert Permon,

Laures broder, småleende för Edmée, då de togo plats i

kontradansen helt nära Förste Konsulns systrar. »Det är

hennes dröm, att man genom den * där kostymen skall kunna

skymta hennes litterära intressen.»

Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon

kände sig nästan sjuk af spänningen att vänta på honom

— hon visste, att han säkert hade lofvat att komma —

och utsikten att möta honom i denna omgifning, betog

henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sinsvaghet att någonsin ha kommit hit, och hade det icke varit

för Louis1 skull, hvars ögon icke veko ifrån henne, hade

hon för länge sedan under ett eller annat svepskäl försökt

smyga sig bort från alltsammans.

Laure Junot gick omkring till sina väninnor och

beklagade sig — hennes mor fordrade bestämdt, att hon skulle

följa aristokratiens traditioner och som brud dansa

»drottningens menuett». I flera veckor hade själfva Gardel inöfvat

den med henne, hon visste, att hon dansade den som en

älfva, men — det var så »genant»! Ett ögonblick hoppades

hon att slippa: Monsieur de Trénis, som hade lofvat att

vara hennes kavaljer, stod icke till att finna; då uppsökte

hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som kunde rivalisera

med »salongernas Vestris» och som nu var förtjust Öfver

tillfallet att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg

för Laurette — hon måste till det! Gästerna drogo sig

tillbaka längs väggarna och Albert de Permon gaf musiken

tecken att spela upp »drottningens menuett».

Edmée satt allena längst borta i fonden af salen — ett

stycke ifrån de öfriga. Med det bleka hufvudet på sned,

tillbakalutadt mot den gamla, högryggade Louis XII I-stolen,

som egentligen lika litet passade till det öfriga möblemanget,

som hon till det sorglösa sällskapet, med armame slappt

hängande ned i skötet och häncferna lätt knutna om

solfjädern, satt hon där ensam midt i ljusglansen från

lampet-terna på väggen. Den snöhvita klädningen utan bård eller

broderi, blott sammanhållen öfver skuldrorna af ett par stora

juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända ned till

fotterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.

Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis

de Chåteauneuf, som annars vakade öfver henne med enbroders och en älskares öga, var nu höfligt upptagen af att

höra på den vackra Madame de Contades’ afundsjuka

be-skärmelser öfver Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux,

som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade

nyss blifvit engagerad af den tillrättakomne Monsieur de

Trénis, som lät sitt dåliga humör öfver att ofrivilligt ha

mankerat bruden taga aflopp i ironiska anmärkningar öfver

Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var djupt

intresserad af hans sakkännedom.

Midt på golfvet, allena med sin kavaljer, dansade den

unga Madame Junot, graciös, charmant, som en liten

fé-drottning, sin obligatoriska menuett — en svag, konventionell

hyllningsgärd åt Versaillerhofvets skuggor 1 Hon höll ögonen

nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klädningens

släp, gaf hon med en djup reverens två fingrar till sin

kavaljer.

I detta ögonblick — klockan var väl bortemot elfva

— hörde den tysta Edmée tvärt igenom musiken och sorlet

i salen, bullret af hästarne, som eskorterade Förste Konsulns

vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin svåger. Efter

ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gafvel,

allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan

general Junot och Albert de Permon.

Mademoiselle de La Feuillade blef sittande i stolen i

samma ställning som förr, trots det hon såg, att de flesta af

damerna reste sig. Det blef nästan svart för hennes ögon,

och omedvetet tryckte hon handen mot hjärtat. Hon visste

ju, att han skulle komma — hela aftonen hade hon icke

tänkt på annat — men ändå, nu, när hon såg honom...

Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon,

som kom honom till mötes. »Kära signora Panoria» — han tog bägge hennes händer

och förde dem till sina läppar med denna öfverströmmande,

litet sökta, italienska vänlighet, han ibland ville visa. — »Ni

ser, jag kom trots allt!»

»Ingen kan vara så välkommen, general...»

»Och nu har jag dock kommit för sent för att se

Laurette dansa! Man har sagt mig, Madame, att er dotter

dansar som Mademoiselle Chameroi. Min Gud, hvad tiden

går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på mina

armar.»

»Det är länge sedan, general» — Madame Permon

smålog. — »Ni har under mellantiden tecknat om Europas karta.»

Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ifrigt

omkring i rummet. Där satt Joséphine på sin hedersplats vid

kaminen, indolent, småleende under sina rosengirlander,

draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han nickade

förströdt, och hans blick flög vidare — liksom sökande.

Plötsligt klarnade hans ansikte upp — han smålog, detta

ljusa, ömma leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen.

Han afbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog

general Junots arm.

»Låt oss titta litet på marknaden!» hviskade han

gläd-tigt. »Hvita halsar, juveler och mussliner...»

Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn,

där Mademoiselle de La Feuillade satt.

Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda

sig med det öfriga sällskapet — det var så omöjligt, tyckte

hon, att tala med honom här, bland alla dessa främmande

människor, efter det samtal, de sist hade haft med hvarandra,

efter det bref, hon hade skrifvit i sommar och icke fått

något svar på. Men hon blef sittande. Hennes knutna handlåg orörlig under hjärtat, och hennes blick — vidöppen,

tjusad, som en fången fågels — hängde vid Bonapartes ansikte.

Ingen gaf akt på henne; man var redan så van vid, att

Förste Konsuln fängslade allas blickar, när han visade sig.

Han styrde långsamt men bestämdt kursen fram emot

henne; allt emellanåt stannade han och sade ett ord till någon,

som han kände. Nu var han helt framme vid hennes stol.

»Mademoiselle de La Feuillade» — han böjde sig fram

emot henne, och hon kände hans egendomliga, lysande blick

helt in i själen. Ingen kunde se hans ansikte, utom hon och

general Junot, som ännu var vid hans sida. — »Mademoiselle

— det gläder mig att träffa er igen.»

Hans blick och ton gjorde för henne de banala,

intetsägande orden till tusen de ömmaste försäkringar om längtan

och om lycka. Hennes ångest svann spårlöst bort i samma

ögonblick hon blott hörde hans röst; hon smålog, hennes

blick vidgade sig och hvilade i hans.

Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem

bägge och drog ovillkorligt med en omärklig, men energisk

rörelse Bonaparte tillbaka. Han kände sin gamle kamrat

från deras första äfventyrliga ungdom i Paris, från hans

scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i

Egypten, från affären med Madame Fourés — han visste,

hur litet själfbehärskning han hade, när det gällde älskog.

»För satan,» tänkte han plötsligt, »om han nu, som

den gången i Kairo, midt ibland dem allesammans...»

»General,» sade han hastigt. »Jag tycker, att jag ser

Madame Bonaparte göra tecken...»

Förste Konsuln kastade hufvudet tillbaka med en

egendomlig, nervös rörelse, som ingen utom han hade, och

smålog ironiskt upp emot Junot: — »Det är bra, min gosse! Gådu bort och hör hvad hon vill. Mademoiselle de La Feuillade,

som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under

tiden berätta mig, hvad hon vet af nytt från Vendée. Man

har låtit mig förstå, att hon har viktiga förbindelser där och

kanske upplysningar att ge mig.»

Junot gick med en bugning. Han skakade på hufvudet

for sig själf.

De omkringstående hade hört general Bonapartes sista,

högt uttalade ord. Kretsen vidgade sig strax omkring honom

och Edmée.

Han satte sig på en låg stol midt för hennes och vände

ryggen till salen. Han stack sin värja in mellan benen,

satte armbågen mot knäet — utanpå uniformen hade han

behållit sin grå öfverrock på — och stödde hufvudet i

handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne.

Plötsligt vaknade kvinnans sociala själfbevarelsedrift hos

Edmée — hon förstod, att de måste tala. Och med ett

halft barnsligt bedjande, halft konventionellt tvunget världs*

damsleende böjde hon sig fram emot honom, under det hon

i sin förlägenhet mumlade ord, som hvarken han eller hon

själf fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone

läpparna, hon talade.

Han satt bara och såg på henne — hur uttrycket

växlade i detta ljufva, unga ansikte, hur blodet kom och

gick under den hvita huden — genomskinlig som späda

rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så nära, att

han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes

hjärta klappade under det tunna tyget.

»Edmée», mumlade han, och plötsligt kände hon hans

varma, fasta hand på sin bara arm. I samma ögonblick hadehon instinktmässigt skjutit stolen tillbaka och häftigt rest

sig upp.

Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan

af salen mötte hon Louis de Chateauneufs blick.

»General — jag ber er,» hviskade hon hastigt. »Gå,

säg ingenting — icke här! Man ser på oss.»

Han reste sig upp. »Ni har rätt. Detta går icke. Jag

måste se er hemma — ensam.»

»Omöjligt — jag kan inte.» — Hon såg bedjande upp

och sänkte så långsamt ögonen, rodnande för hans blick.

»Nå — Chåteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi

väl ur vägen. Lofva blott,» — han talade så lågt och

otydligt, att hon mera kände än hörde orden, »att du lyder

mig.»

Hon gjorde en obestämd, afvärjande rörelse, och med

uppbjudande af all sin kraft gick hon raskt ett par steg fram

i rummet. Hon märkte, att någon talade till henne, och

hon svarade automatiskt; hon kunde sedan omöjligt påminna

sig hvad det var för en människa och hvad de hade sagt.

Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med

Monsieur de Talleyrand. De öfriga gästerna

uppmärksammade han föga och for — efter sin vana — tidigt hem. “Qui ne sait que la seule victoire

contre l"amour, c’est la fuite 1*

Mot dé Napoléon.

Edmée och Louis hade ej talat med hvarandra om

aftonen efter balen. Hon hade undgått honom, i

hans ögon hade hon redan sett, hvad han tänkte och hvad

han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med

sitt tapisseri satt inne i Madame de Chåteauneufs kabinett

och, så godt hon kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis

plötsligt in. Han kom direkt utifrån, det slog kyla från

hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han strax gick

rakt fram till henne.

»Min mor,» sade han med sin vanliga röst — blott

Edmée kunde höra, hur tvungen den lät — »vill du tillåta

mig att ett par ögonblick tala allena med min kusin. Jag

har en stor nyhet att meddela henne.»

Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på

gamla Marie, som alltid satt inne i rummet hos henne.

Stödd mot pigans skuldra gick hon långsamt, haltande ut.

Hon gjorde ingen invändning — också hennes modersöra

hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis" röst, och

7. — Förste konsuln.när hon såg upp på honom, blef hon förfårad öfver den

stela blekheten i hans ansikte.

Louis gick själf bort och låste dörren efter henne. Han

gick ett par slag öfver golfvet utan att tala — Edmée

märkte, att han kämpade för att behärska sig. Slutligen

stannade han, satte sig vid bordet midtemot henne och

började trumma med fingrarna på skifvan.

»Vet du af, att jag af utrikesministeriet blir skickad

till London — för att hjälpa Otto med min kännedom om

engelska förhållanden!» — Han skrattade högt och hånfullt

och slog den knutna handen hårdt mot bordet. — »Jag har

order att lämna Paris ännu i dag — Bonaparte har brådtom!»

Edmée böjde sig djupt ned öfver tapisseriet och letade

automatiskt bland silkesdockorna på bordet. Hon hade en

förnimmelse, som kunde hon kväfvas.

Han reste sig halft upp och grep våldsamt hennes

händer tvärs öfver bordet. Med sin brännande blick tvang

han hennes att lyfta sig.

»Vet du om det?» — nästan hväste han henne in i

ansiktet. — »Var det det du talade med honom om i går?»

Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en

kraftig rörelse slet hon sina händer ur hans och reste sig

upp från sin plats.

»Gå din väg, Louis! Du vet ju icke hvad du säger.»

»Å, nu genomskådar jag allt — alltsammans!» — Han

sjönk ned med händerna för ögonen, förtviflad. — »Han

har trängt sig in till dig — vunnit dig, Gud vet genom

hvilka djäfvulskonster! Och nu — nu är det ingen, som

står honom i vägen, utom jag. Hvar har jag då haft mina

ögon, som intet har sett? Eller rättare: jag har icke velat

se det — det förekom mig så orimligt. Men i går påbalen!.. . Hade jag ej varit den världsman, som man nu

en gång kufvat och uppfostrat mig till — jag hade slagit

honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina

glupska ögon!» — Hans röst slog öfver i ironi. — »Man

måste tillstå, att hvad den karlen vill, det vill han — och

nu vill han dig. Bort, bort med hennes beskyddare!

General Bonaparte har redan en gång visat, att han vet, hur

det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det — det, som

jag i natt i vanvett tänkte på och med afsky förkastade!

Jag skulle trängt mig in till dig» — han gick helt nära intill

henne och grep henne hårdt om armen, medan han hyiskade

orden in i hennes ansikte — »jag skulle ha tagit dig med

våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan — jag känner

dig — hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne

förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat

bröllopet, rest ur landet — och när mitt barn föddes, skulle

du älska mig. Hvarför gjorde jag det icke?» — Han stötte

henne våldsamt ifrån sig och vände sig bort med handen

för ögonen. — »Jag visste icke då, att man blott gaf mig en

natt att handla. Hade jag vetat, hvad jag nu vet — jag

skulle ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän»

— hans röst steg i styrka — »till finkänslig respekt för

andras heder, egendom och frihet — och sål Midt för

våra ögon kommer den dristige, den fräcke och samvetslöse

och frånröfvar oss makten öfver vårt eget land, kvinnorna,

äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes

gamla, stolta adel, som tål allt detta, icke rör en hand för

att försvara oss!»

Edmée stod stilla. Hon sänkte icke hufvudet, men

hon höll ögonen orörligt nedslagna.

»Men jag reser icke, hör du — icke utan dig. Hvadbryr jag mig om karriär, om fädernesland, när jag skall

köpa det med denna exempellösa skaml Skall jag, grefve

af Chåteauneuf, som en hund krypa för denne korsikanare

och frivilligt lämna honom min ära att trampa under

fotterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar — ingen

man i kristenheten ville tåla den. De må göra, hvad de

vilja emot mig — jag stannar, och jag skall veta att

beskydda min bruds heder, ifall» — hans stämma var full af

spotskt hån — »i fall hon ännu har någon!»

Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest

hufvud, hennes läppar krökte sig stolt, och de stora ögonen

flammade i oåterhållen vrede.

»Blif kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors

förhoppningar, det rör mig icke. Men det skall du veta»

— hon gick ett steg emot honom, och i superbt öfvermod

kastade hon hufvudet tillbaka och lade de bara, starka

ar-marne i kors under bröstet — »att hvarken du eller någon

annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig,

kryper jag ut genom ett råtthål.»

»Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså

Edmée de La Feuillade — en Bonapartes frilla!»

Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. »Spar

dina skymfande ord, Louis — jag är icke det du menar.»

»Men du blir det — i dag, i natt, i morgoni» ropade

han utom sig.

Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke

blicken, när hon svarade:

»Hans vilja är min.»

Med ett tjut, som hos ett såradt djur, föll Louis de

Chåteauneuf, med hufvudet i händerna, ned mot bordskifvan.I raseri sprang han upp och sparkade till stolen, så att den

föll i golfvet.

»Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin.

Kan du ännu räddas, så skall du räddas — med eller

mot din vilja.»

»Hör, hvad jag nu säger, Louis. — Hon trädde fram till

honom och lade kraftigt, med myndighet, sin hand på hans

skuldra. — »Du talar icke med ett barn. Mot min vilja för

ingen mig bort. På ett eller annat sätt — och du har

själf sagt, att jag är både listig och orädd — låter jag

general Bonaparte veta, hvad du har i sinnet mot mig. Du

är klok, du är betänksam, Louis, och du vet, att du här

sätter hela din framtid på spel. Du kan inse, att ställd mot

min vilja och mot honom och hans makt, förmår du intet.»

Han blef stående stilla, med sänkt hufvud. Hon hade

rätt — till och med nu, så upprörd han var, kunde han

inse det. Den generation, Louis tillhörde, hade lärt att

tänka — att resignera och att gräma sig. Han stod stilla

— plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep

henne om bägge armarne.

»Men om jag ber dig, Edmée — om jag tigger dig

i vår släkts, i din fars, i min kärleks namn ... Ty jag

älskar dig — tusen gånger mer än han älskar jag dig. Jag

känner dig, din natur är min, du är för mig den enda af

alla kvinnor — min syster, min brud, min älskade. Förstör

icke vår framtid för en nyck af tyrannen — följ mig, spara

dig själf för skam och ånger.»

Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång

fylldes hennes ögon med tårar — hon kom till att gråta så

häftigt, att han förskräckt sprang upp och måste taga henne

i sina armar, för att hon ej skulle falla. »Edmée, du vill? Säg, att du vill,» hviskade han

förtvifladt, ömt.

Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men

hon skakade på hufvudet, så hopplöst bestämdt, att han

strax suckande släppte henne.

»Tänk efter, Edmée,» sade han tungt, lamt, i det han

halft vände sig ifrån henne, uttröttad till själ och kropp af

den våldsamma spänning och alla de sinnesrörelser, han

oafbrutet lefvat i alltsedan förra aftonen. »Tänk efter ännu

%

en gång — Iifvet är så långt och trist.»

Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon

tog näsduken från de våta ögonen, svarade hon med sina

skälfvande barnaläppar:

»Döden kan man alltid finna.»

Han suckade, trött af denna orkeslösa kamp mot en

vilja, som han kände vara starkare än hans. Ett ögonblick

stod han stilla — liksom tvekande — så vände han sig

tvärt om och gick ut ur rummet.

Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för,

och han hade både klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog

han sitt parti och reste på den af ministeriet fastställda

tiden. Genom att stanna riskerade han allt; hans ställning

som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den

inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida;

gaf han sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att

marken skulle vika under hans fötter. Dessutom hade han

icke hjärta att krossa sin mors förhoppningar — att med

ett slag förstöra hela det arbete, hon med oändligt tålamod

och under oändliga faror hade gjort för hans framtid alladessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp — Edmée

ville icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom,

var han frestad att hata henne för de kval, hon beredde

honom, att unna henne det öde, som han fruktade skulle

drabba henne — i bitter svartsjuka, vrede och trots uppgaf

han henne.

Till sin moder sade han intet annat, än att han af

regeringen i diplomatiska angelägenheter oförtöfvadt var

beordrad att resa till England, och skulle begifva sig åstad

redan samma afton. Han kunde nu, efter det hans första

våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en annan

få öfver sina läppar de beskyllningar, som han för ett par

timmar sedan så lidelsefullt slungat mot henne själf. Han

bad blott modern i allmänna och sväfvande ordalag att »vaka

öfver Edmée», och medan han sade dessa ord, tog han för

första gången med i beräkning de stora materiella

svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste

Konsuln, och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna

hjälpa honom att undanrödja. Men alla dessa tankar, allt

detta grubbel, hans vanmäktiga raseri, hans bittra hat, hans

tärande ångest och ömkliga hopp plågade och sönderslet

honom till ingen nytta. Han måste i alla fall resa. Så vida

han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt

fotfäste — och det ville han icke, han visste alltför väl, hvad

det ville säga — måste han resa, det fanns ej något alternativ.

Hela huset kom på benen i anledning af den plötsligt

bestämda resan. Mor och son intogo betryckta och

bedröf-vade afskedsmiddagen allena. Edmée skyllde på trötthet och

hufvudvärk efter balen — hon ville ej se honom mer. Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för

den stora trappan, då hon hörde bullret af steg, som från

alla husets kanter skyndade mot vestibulen, då hon till slut

hörde Louis’ egen klangfulla, befallande röst — då kunde

hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig upp

från bädden, där hon vaken hvilat, och utan att tänka på

sitt oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och

ilade utför trapporna.

Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, öfverst

på trappan, såg hennes hvita klädning; med en omedvetet

spejande blick på tjänstfolket vände han sig raskt om. Så

gick han beslutsamt emot henne och mötte henne på halfva

trappan.

Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de

voro så godt som allena. 1 tjänarnas åsyn kysste han halft

knäböjande den hand hon räckte honom.

»Louis,» hviskade hon med handen för ögonen, »förlåt

mig, glöm migl»

Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras

ögon. Aldrig glömde Edmée hans stolta, sorgsna blick.

»Kan jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly

och lämna min ära i sticket. Jag föraktar mig själf — och

dock, jag har intet val! Du har låtit mig upplefva

ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg, att det

är hopp, att du själf vill kämpa — och jag stannar ännu

och trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp

är värre än något annat.»

Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. »Där

är intet hopp, Louis,» sade hon fast och stilla. »Res

med Gud.» --“J’allais épouser une Française;

j’aurais choisi un des premiers noms de la

monarchie, c’était môme là ma première

pensée, ma véritable inclination*--

Napoléon

(à 8:te Hélène).

“L’amour doit être un plaisir, non pas

un tourment".

Mot d* Napoléon.

Dagen efter Louis’ afresa — det var den 22 Brumaire

— kom den unga Madame Junot på visit. Hon blef

belt förfarad, när hon såg, hur eländig och blek Edmée såg ut.

»Min Gud, Madame,» sade hon till Madame de

Chå-teauneuf, »där kan man se, hvad kärlek ärl Monsieur Louis

skulle allt vara förnöjd, om han såge henne.»

Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig

bort. Mer än allt annat plågade det henne att möta Louis’

moders forskande, bekymrade blick. Laurette fick plötsligt

en god idé.

»Jag har en bön, Madame» — hon böjde sig fram på

sitt graciösa, vinnande sätt — »låt Edmée få komma hem

till mig ett par dagar och hjälpa mig att arrangera en smula.

Allting ser så obarmhärtigt nytt ut därhemma, Edmée harså fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra henne,»

tilläde hon saktare.

»Edmée får göra, som hon vill,» sade fastern litet kyligt.

Så mycket kunde hon förstå, att det var något allvarligt i

vägen mellan Edmée och Louis, och att det var Edmées skull.

»Om faster tillåter» — började Edmée. Hon såg tacksamt

på Laurette. Bara att få komma därifrån var en lättnad.

Allt blef öfverenskommet, som de unga damerna

önskade det. Valentine fick genast order att packa in det

nödvändigaste, och när Madame Junot reste, förde hon

Edmée med hem i sin vagn.

»Blott till i öfvermorgon, faster,» sade hon nästan

glädtigt, när hon till afsked böjde sig ned och kysste Madame

de Chåteauneuf på bägge kinderna. »I morgon skickar jag

Valentine att höra, hur det är med dig, eller jag kommer

kanske själf på en kort visit — tänk att komma hit på

visit!» — hon skrattade en smula tvunget. Och — hon

tvekade och talade med lägre röst — »skulle du få något

bref eller bud från Louis, så låt mig veta det.»

»Jag kan inte förstå det, Marie,» suckade den stackars

Madame de Chåteauneuf, då de båda unga damerna voro

utanför dörren. »Hon tänker dock på honom, och hon

gråter för hans skull. Men det säger jag» — hon nickade

sorgset, men med en viss själfkänsla — »Edmée kunde ej

träffa många, som till den grad liberalt respekterade hennes

hemligheter, som jag gör.»

Morgonen därpå — så tidigt, att man nätt och jämt

hunnit frukostera hos Junots — öfverraskades kommendanten

öfver Paris af ett besök af Förste Konsuln. Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot

om vinterfälttåget mot Österrike, hvartill allt var förberedt

och i ordning nu. I början af Frimaire skulle, beräknade

han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin värja tecknade

han på golfvet strategiska utkast af de fem härarnes ställning,

och hvilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle

göra vid Isar.

»Vore det jag själf,» sade han, »ginge jag annorlunda

tillväga, men Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet.

De äro säkra — men satans försiktiga! Det har jag också

baserat kampagnen på.»

Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot

icke begrep. — »Nej, i vinter har jag icke tid att vara med!»

— Han reste sig upp och tilläde allvarligare:

»Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen.

För ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både

Ulm och Mantua.»

»Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame

Bonaparte till din hustru. Är hon uppstigen, den lilla

Madame Loulou? Förmodligen» — han knep skrattande Junot

i örat — »när du är det.»

»Min hustru är i sin salong — hon har besök af en

väninna, Mademoiselle de La Feuillade.» När Junot nämnde

Edmées namn, kunde han ej låta bli att se rätt skarpt på

Förste Konsuln.

Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust

att ha några förtrogna i sina intimaste affarer, och trots det

han visste, att Junot — som kände honom så väl — af

hans uppförande på balen hade dragit vissa slutsatser, och

att han, för öfrigt, i allt fullständigt kunde lita på denneungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom

i denna sak. Han sade lugnt:

»Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är

en dam, som jag alltid har lust att träffa — hon är

förtjusande! Jag tror också, att hon kan vara mig nyttig. Hon

har stått i beröring med de flesta Vendéer och kan, utan

att ens själf ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché

tror ju jämt — men det är väl hans onda samvete, som

slår honom — att faran skall komma från den kanten.»

Edmée hade behöft hela sin själfbehärskning för att

låtsa som ingenting, när hon hörde, att Förste Konsuln var

inne hos general Junot. Laurette, som också var en smula

feberaktig i anledning af detta den store mannens första,

oförmodade besök i hennes hem, gaf emellertid föga akt på

henne. Hon väntade hvart ögonblick, att han skulle komma

in och hälsa på henne, men då tiden gick och han inte

kom, blef hon misslynt.

»Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar

uppmärksamma mig en smula. Kan du tänka dig något så

oartigt? Han, som känt mig, sedan jag var så hög som

så» — hon visade med handen — »och umgåtts dagligen

därhemma!»

Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara

underrättad om, att hon var på besök hos Junots, och hon

ville helst undgå att träffa honom tillsammans med dessa

främmande människor. Hon svarade därför strax sin väninna:

»Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att

göra visiter hos damer. Det är naturligtvis blott för att

tala om arméen, som han har kommit till din man —

emellanåt behöfver han ju ändå en munfiill frisk luft! Jaggår in i ditt kabinett så länge, min vän — du tillåter nog?

Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.»

Edmée gick med ett småleende och en smekning till

väninnan. Madame Junot blef sittande i salongen. Hon

ville då åtminstone »vänta ut honom».

Hon behöfde icke vänta länge; strax därpå kom han

in tillsammans med Junot. 1 det han trädde in, såg han

sig ifrigt, liksom sökande, om i rummet. Junot, som märkte

hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på värdinnan:

»Hvar har du gjort af Mademoiselle de La Feuillade,

min vän? General Bonaparte önskade tala med henne.»

»Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om

lof att gå in i mitt kabinett och hvila sig en smula. Hon

är icke riktigt rask sedan balen, den söta Edmée.» Hon gick

mot kabinettsdörren, Bonaparte -sprang upp.

»Nej, nej, Madame — stör henne då inte! Låt mig

gå in — jag har blott ett par ord att säga henne. Ni

tillåter väl?»

Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han

in i kabinettet och drog — liksom af tanklöshet — dörren

igen efter sig. Junot och hans hustru sågo på hvarandra.

»Du skall inte taga det så noga med Bonaparte,» sade

Junot lågt, litet förlägen. »Nu har han lust att tala med

Mademoiselle de La Feuillade — Herregud! Och i falt ha

vi andra manér än dem ni lär i din mors salong. Du skall

för resten icke säga något om detta, Laurette» — tilläde

han litet efter — »han skulle icke tycka om det.»

»Gud vet, hvad han ämnar säga henne!» undrade

Madame Junot litet ironiskt.

»Ja, Gud vet!» svarade Junot oskyldigt, med ögonen

mot taket. Midt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred,

sned strimma strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor,

med bakgrund af en gammal, starkt förgylld gobelintapet,

satt Edmée på den spensliga, efter antiken imiterade

löj-bänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen i

halsen och nästan utan ärmar, hvilken under bröstet

sammanhölls af ett smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck

föll tätt åt höfterna. På grund af hufvudvärken hade hon,

strax hon kom in i rummet, helt löst upp sitt rika, tunga

hår, som nu oordnadt böljande föll ned öfver skuldrorna

och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren

— hon kände dem — reste hon sig hastigt upp från sin

hvilande ställning; och med ena handen stödd mot bänkens

säte, den andra upplyft för att föra undan håret — hufvudet

på sned mot den litet uppskjutna skuldran — satt hon

väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämdt upp

dörren och trädde in.

Hon gjorde ingen rörelse. Hennes hufvud sänkte sig

kanske blott en smula djupare, och fingrarna klämde om

soffans kant. Den bleka, fina profilen med håret

brons-glänsande i solskenet, tecknade sig skarpt belyst mot dess

bakgrund af gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt

på ett kyrkfönster, när solen skiner.

Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än

något annat älskade han hennes fria, furstliga skönhet, som

tillfallet nu på ett så ädelt sätt ställde i relief. Betagen

böjde han sitt ena knä mot golfvet och förde den hand,

hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.

»Edmée,» sade han lågt, med lidelsefullt allvar, »aldrig

har jag så länge friat till någon kvinna. I månader har jag

nu suckat för dig som en page för en drottning — det ären roll, som jag aldrig hade tilltrott mig själf, och som

blott illa passar mig. Nu skall du höra mig.»

Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes

ögon, och de vackra läpparna skälfde som ett barns, färdigt

till gråt. Med en förtjusande rörelse, blyg och öm, böjde

bon sig ned öfver honom och lade långsamt, smekande, ett

finger öfver hans läppar.

Deras ögon möttes — leende, vältaliga. Han reste sig

raskt upp och satte sig på löjbänken vid hennes sida.

»Edmée,» hviskade han hastigt och lågt, i det han

grep bägge hennes händer. »Detta är ju blott att spilla tid 1

Tiden är så kort — i morgon kan kriget begynna på nytt,

jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du vet, att jag

älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog

att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra

män kunna bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än

jag för ögonblicket är i stånd till — bunden som jag nu är

till händer och fötter.» — Det flög en skugga öfver hans

ansikte och han sänkte hufvudet djupare öfver hennes

händer. — »Men haf blott tålamod, låt mig blott få det värsta

arbetet från halsen, och låt min ställning få tid att bli en

smula mindre farlig och utsatt än nu — det måste den,

förstår du, innan jag utan fara törs sysselsätta mig med mina

egna husliga förhållanden — och jag lofvar dig, att ingen

kvinna i världen skall bli hedrad, så ärad som du. Vågar

du? Du måste besluta dig nu — blindt anförtro mig din

framtid, jag svarar för den med min ära och med mitt lif.

Tvekar du, törs du inte nu — ja, så måste vi gå hvar åt sitt

håll för beständigt! Denna halfhet är min natur allt för

vidrig. I flera månader har jag med ord och handling friat

till dig, Edmée — nu eller aldrig måste du ge mig min lön.» Edmée såg upp — hennes ögon voro nästan svarta,

gåtfulla i deras djupa, blida allvar.

»Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick

säger ’gå’, så skall ni gå och icke älska mig mera?»

»Du skall icke säga ’gå’, och jag skall heller icke gå,

om du än säger det tusen gånger,» brast han ut. »Edmée

— hvad tjänar detta till? Du vet, att om det hade varit

mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgifvit dig —

den gången du icke skref till mig efter Marengo, och den

gången du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men —

jag kan icke undvara dig! Hvad tjänar det till att tala till

dig så, som jag nyss har talat ? När en man så häftigt och

bestämdt åtrår en kvinna från första ögonblick han ser

henne, som jag dig, så... Du måste älska mig, du kan

icke annat, och jag måste vinna dig.»

Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans

skuldror — när hon stod så, var hon nästan lika lång soro

han, och hennes ögon blickade rakt in i hans. »Tag mig,>

hviskade hon med låg, men tydlig stämma. »Du skall veta:

jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som

icke går till dig. Jag...»

Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kväfdes

på hennes läppar.

»En drottning är du,» hviskade han hänförd — »så

kallade jag dig i min själ första gången jag såg dig. Ingen

kvinna är som du! Utan lättsinne och utan ånger, ger du

i själfmedveten stolthet bort din gudomliga gåfva.» — Han tog

hennes hufvud mellan sina händer och såg henne eldigt,

själaglad in i ögonen. — »Å, Edmée, hvad jag nu skall älska

dig! Du är min ungdom, som jag tyckte lifvet hade

bedragit mig på, och nu har den kommit, just som jag önskadeden — nu, då min hjärna är full af planer, mina händer af

arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan ändtligen

börjar rödjas en smula framför mig.

»Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa

dig här i dag! Junot anar något. Nu går han nog som

på nålar därute, och jag är viss på, att han finner på de

värsta röfvarehistorier för att tillfredsställa sin lilla nyfikna

hustru — som för resten skall ha tack för sin idé att skaffa

dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att intrigera, så

går det lättare 1 A, hvarför kan jag icke nu taga dig på mina

armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida

med dig in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen:

Där är er skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.»

De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog

sig hastigt ur hans armar och gick fram till fönstret. —

»Hvad är det?» ropade Förste Konsuln skarpt.

Junot kom in — det var högst motvilligt, på sin

hustrus uttryckliga önskan. Han såg något brydd ut och

tittade osäkert från sidan på Edmée, som vände ryggen till.

Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade afvisat

honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för

att låta honom blifva i denna tro.

»Mademoiselle de La Feuillade,» sade han torrt, »nekar

hårdnackadt till all kännedom om chouanernas gömställen,

och vill icke på villkor — trots Fouché — höra talas om

någon sammansvärjning.» (Han visste nog, att Junot, som

kände honom så väl och hade gifvit akt på dem båda på

balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat

om chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet

tid att hämta sig och något att hålla sig till, när Madame

Junot korsförhörde henne.) »Det kan naturligtvis icke falla

8. — Förste konsuln.mig in att misstro en så stolt och förnäm fröken (»une si

haute et puissante dam*), när hon själf säger det.»

De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée

spratt till och vände sig om — hon mötte hans strålande,

ömma, skalkaktiga blick, och förstod strax alltsammans.

Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick

genom salongen. Han såg på henne, hur hon riktigt

förtärdes af orolig nyfikenhet, och njöt pojkaktigt däraf—glad

och segerstolt, som han kände sig. »Er vackra väninna,

Madame,» sade han med väl speladt missnöje, »är en högst

karaktärsfast ung dam. Ni måste öfvertala henne att taga

emot Madame Bonapartes och Hortenses inbjudning till

frukosten i morgon. Jag är rädd, att hon är så ond på mig,

att hon icke vill höra mig.»

Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste

Konsuln ut, medan Edmée med bortvändt hufvud tyst gick

genom rummet. n était amoureux alors dans tonte

rétendue du mot, dans tonte la force de

sa plus grande acception.

Marmont

(de Napoléon),

Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte

hade en af sina små berömda frukostar, där — efter

Förste Konsulns uttryckliga önskan — aldrig någon herre

fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till bords,

samladt inne i den stora mottagningssalongen — denna stela,

nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där

alla den tidens unga damer med klappande hjärtan första

gången hade nigit för Frankrikes nye suverän.

Madame Bonaparte själf tronade midt i den ena gula

långsoifan. Hon var i hvit dräkt med guldbårder och —

artistiskt draperad öfver vänstra skuldran — den oundvik*

liga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra ut vid

dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra

ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig

att så mycket som möjligt vända ryggen till fönstren, då

hon på sitt vanliga indolenta, men alltid älskvärda och

intagande sätt underhöll sina unga gäster. Allt emellanåtlyfte hon den lilla elfenbenssolfjädern och gned därmed

tankfullt sin kind eller sina läppar. Hennes ögon fingo då ett

förströdt och liksom missnöjdt uttryck.

Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit,

tillsammans med Madame Junot, som redan var hemmastadd i

Tuilerierna, och de bägge stodo nu i närheten af kaminen

och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu

helt ung — knappt tjugu år — men manligt vacker, graciös,

elegant, skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde

han mera om det förra hofvets grand-seigneurer än om de

nuvarande »incroyables». Det påstods också, att han mycket

liknade sin far, vicomten.

För ögonblicket såg han ut till att vara öfver öronen

förtjust både i den unga, kvicka Madame Junot, hvilken,

trots sina sjutton år, behandlade honom som en grefvinna

Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle de

La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i

dag en smula skygg och kylig — nästan fientlig —

imponerade synbart på honom. Hennes otadliga, litet styfva

elegans och något föråldrade grandes manières bröto sig

verkningsfullt mot de öfriga damernas mera moderna och fria väsen.

De togo sig för resten präktigt uf, de båda, som de

stodo där — Edmée de La Feuillade och Eugène de

Beauharnais, — han artigt böjd fram emot henne med ett

skälmskt, strålande leende, hon smärt och hög, litet

af-visande tillbakalutad mot den monumentala kaminen af grön

egyptisk marmor, som så vackert framhäfde hennes blonda

hår och hvita skuldror.

Förste Konsuln kom in och hälsade på sina gäster —

välvilligt, bryskt jovialt, som det var hans vana, när han var

i riktigt godt humör. Det dröjde en stund, innan han upp- täckte gruppen vid kaminen — plötsligt skiftade han färg

och reste sig upp. — »Hvad här är varmt,» sade han otåligt,

omotiveradt.

Edmée talade muntert med Monsieur de Beauharnais

— kanske litet forceradt, men icke i ögonen fallande; hon

hade redan nu förvärfvat betydlig världsvana, och

nödvändigheten hade lärt henne själfbehärskning. Denna stora,

för-tviflade och vågsamma kärlek hade på kort tid mognat henne

till en erfaren och rådsnar kvinna.

Bonaparte stod och såg på dem; han rynkade ögonbrynen

och sköt underläppen ut. Edmée låtsade, som om hon icke

märkte honom. Hennes leende profil, det litet tillbakakastade

hufvudet på den fina, långa halsen aftecknade sig

beundrans-värdt mot den mörka marmorn. Rodnaden på hennes kind

blef en smula djupare under hans blick, annars märktes intet.

»Förbannad ras,» tänkte han halft missnöjd, halft

beundrande — »hon har redan en hofdams själfbehärskning.

Det ligger i blodet.»

Han fick plötsligt en rasande lust att säga henne något

hårdt, obehagligt, och gick fram emot henne med ett ironiskt

leende. I detta ögonblick vände hon en smula på hufvudet

och såg förstulet på honom från sidan. Det var i denna

blick en sådan öm, öfvermodig skalkaktighet, en sådan

sprittande, strålande glädje, att den fullständigt afväpnade honom.

»Madame Loulou» — han talade till Madame Junot, men

hans blick smekte hänryckt, leende Edmée — »hvad tror ni

väl er man skulle säga, om han nu såge er stå där och

förvrida hufvudet på pojken?» — Han knep Eugène i örat —

kanske litet hårdt och inte fullt så vänligt, som det såg ut.

»Förebrå inte mig, general 1 Monsieur Eugène, ni

måste verkligen försvara mig. Som om icke jag blott stodhär och agerade förkläde för er och Mademoiselle de La

Feuilladel»

»Det är alltså ni, Mademoiselle, som...» — Han vände

sig om och såg på henne.

»Monsieur de Beurharnais gör sin kur!» — Hon böjde

graciöst, mockant tackande, sitt hufvud. — »General — han

förlorar sin tidl»

»Min stackars Eugène!» — Förste Konsuln skrattade.

Han tog sans façon Edmées arm och lade under sin, Madame

Junot gick efter med Eugène. — »Och ändå kan det icke

nekas, att han är en vacker gosse.»

»Ni är vackrare, general!» — Det är omöjligt att återge

den skälmska innerlighet, den öppna, smickrande beundran

hon lade i sin stämma. Och med kärlekens ljufva, tanklösa

dristighet tryckte hon ett ögonblick hans arm intill sitt runda,

unga bröst. Han kunde känna hjärtat klappa under det

lätta tyget.

»Edmée,» mumlade han, »hör du — du skall...» —

Hans stämma kväfdes i den bölja af våldsam lidelse, som

steg i honom.

Hon var blott obetydligt mindre än han. Ett

ögonblick lutade hon blixtsnabbt sitt hufvud intill hans — hennes

hår och kind rörde vid hans ansikte. Hon svarade intet

Madame Bonaparte var mycket vänlig mot Edmée.

Hon ville ha henne bredvid sig vid bordet och talade nästan

oafbrutet med henne — om Caulaincourts och Rastignacs

och andra gemensamma bekanta från Faubourg St. Germain.

En gång förde hon samtalet öfver på Louis de Châteauneuf,

och lät med leende diskretion förstå, att hon visste, att han

var bestämd till hennes brudgum. Edmée svarade på allt,

småleende, säker, fullständigt oberörd. Hennes unga, berusande,väntansfiilla lycka bar henne öfver alla annars möjligen

pinsamma intryck och gjorde henne helt och hållet osårbar.

Förste Konsuln satt emellan de två unga, nygifta fruarna

— Madame Junot och Madame Lannes. Han skämtade

muntert med dem, ofta en smula närgånget, och fick dem

ett par gånger till att rodna. Han var i ett briljant humör,

och den hans fasta, lysande blick och ljusa, strålande leende

för ögonblicket träffade, kände sig som genom ett trolleri

strax försatt i samma lyckliga, öfvermodiga stämning.

Efter frukosten hade Madame Bonaparte ställt om

»mystifikationer» för att roa sina unga gäster, och ehuru Förste

Konsuln, hvad alla visste, i regeln afskydde detta moderna

nöje, stannade han likväl kvar. Till slut kom där en bekant

spåkvinna, för effektens skull förklädd till zigenerska. Hon

spådde flera af damerna och utbad sig därpå vördnadsfullt

att få se Förste Konsulns hand. Efter att först ha nekat,

gaf han på allas böner med sig.

»Men jag har hört sägas i Orienten, att när man låter

spå sig, skall man söka komma till att stödja handen mot

en kvinnas hjärta, så vänder ödet sig till det goda.»

»Det har jag också hört,» inföll Eugène de

Beau-hamais. »Förmodligen skall det symboliskt antyda, att en

kvinnas kärlek gör mannen så stark, att han stödd på den

kan besegra sitt öde.»

Medan Eugène talade, hade Förste Konsuln vändt sig

om, och hans blick flög forskande öfver damernas lysande

grupp.

»Mademoiselle de La Feuillade,» sade han plötsligt, med

en ton, som skulle vara skämtande. »Ni, som ännu är fri

och utan en svartsjuk äkta man — vill ni låna mig ert

lilla hjärta ?» Edmée rodnade djupt — hon vågade icke lyfta ögonen

från golfvet. Men stilla, behagfullt, med högburet hufvud,

trädde hon fram ur gruppen och ställde sig vid Förste

Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand, han

räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog

stormmarsch; Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och

räckte zigenerskan sin andra hand.

»Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde. Det

har för resten ännu aldrig varit starkare än min vilja,»

till-lade han öfvermodigt, med en blick på Edmée.

Joséphine hade blifvit mycket blek. Hon smålog tvunget,

med tätt sammanpressade läppar och fläktade sig med

solfjädern. Hortense stödde sig mot moderns stol med ena

armen om hennes hals. Men Eugène stod på andra sidan

om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen.

»Politiska förutsägelser undanber jag mig,» afbröt

Bonaparte hastigt sibyllan, då hon såg upp och skulle till

att tala. Hon böjde sig ned igen.

»Jag ser en lång lifslinje, lycka, ära, kärlek...»

Han ryckte hastigt handen till sig. — »Tack! Nu vet

jag allt, hvad jag vill veta. Det är bra, och det är nog.»

Han vände sig till Mademoiselle de La Feuillade, som

hade släppt hans hand.

»Tillåt mig att tacka er, Mademoiselle. Ert unga,

oskyldiga hjärtas slag har utan tvifvel dräpt det onda i mitt

öde. Nu kan jag ju ha lof att se en strålande framtid i

möte — inte sant?»

Edmée smålog under hans menande blick och drog sig

tillbaka med en lätt reverens. — »Jag antar, herr general, »

parerade hon skickligt, »att ni själf afgjorde, hvilken framtidni kunde ha rätt att se till mötes, redan för ett år sedan —

den 18 Brumaire.»

» Bravo, Mademoiselle de La Feuillade!» ropade Eugène

de Beauharnais och klappade skrattande i händerna. —

»Mannens kraft spår hans öde.»

Förste Konsuln vände sig om och såg ett ögonblick

skarpt på sin styfson. »Jag har aldrig sett dig så djupsinnig

förr, lille Eugène. Det ser ut, som om Mademoiselle de

La Feuillades esprit hade förmåga att smitta.»

Förste Konsuln vände sig om på klacken och gick ut

ur rummet.

En stund därefter, då damerna togo åfsked och beredde

sig att gå, kom Bonaparte igen för ett par ögonblick. Han

skämtade muntert och tryckte deras händer till farväl. Då

Mademoiselle de La Feuillade kom i vagnen, märkte Madame

Junot, hur blek och ansträngd hon såg ut. Hon skrattade:

»Å, min vän — du är icke van vid stora världen

ännu!» — Hon rätade på sig med en sjuttonårig världsdams

hela öfverlägsenhet. — »Att en frukost så kan taga på dig!»

Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen

om den smala pappersbit, hon bar instucken i sin handske.

Med Förste Konsulns hastiga, nästan oläsliga handskrift stod

där: »Jag kommer i afton klockan elfva. Var beredd! Intet

kan hindra mig.»

Inne i sitt sofrum, längst borta på gafveln af det gamla

huset i Rue du Bac, satt Edmée de La Feuillade. Det var

ett stort, gammaldags gemak med präktiga takmålningar af

Boucher föreställande Aurora på sin gyllene char, omfladdrad

af amoriner. Aurora liknade starkt hertiginnan af Châteauroux.Möblerna — de voro för resten ej särdeles många tack vare

revolutionens plundringar och »agiotage» — voro i praktfull

Louis XV-stil med mycken förgyllning och öfverdrag i

pärl-grått, starkt glänsande siden. Väggarna, afdelade i falt, voro

också pärlgrå, sparsamt behängda med små taflor, mest

sirliga herdestycken. Mellan fönstren var en stor, oval spegel

med bred, gyllene ram — starkt snirklad: ofvantill pryddes

den af ett par amoriner, som höllo en enorm, femuddig

krona. Väggen midtemot upptogs af en bred himmelssäng,

också starkt förgylld, draperad med ljusblått brokad.

Edmée bar en slags hemmadräkt af gulaktigt, mjukt

siden. Den föll löst öfver bröstet som en tunika och

sammanhölls blott öfver skuldrorna med stora kaméer. På fotterna

hade hon ett par sandalaktiga brodequin’er. öfver det

vårdslöst uppsatta håret hade hon kastat en gammal praktfull

point £Angleterre, som hon fast under hakan — å la

Pompadour — så att den helt skylde hennes nakna hals. Hon

satt vid det stora, aflånga bordet midt i rummet och stödde

armarne mot den mörka skifvan af florentinsk mosaik;

ansiktet hvilade i händerna. Klockan fattades några minuter

i elfva. Hon kände sig till mods nästan som en

medeltids-förbryterska, väntande den hemliga rättens man. Hon visste,

att han skulle komma; hon visste, att hans vilja motstod

intet, hvarken lås eller riglar. Hon väntade honom, som

Semele väntade Zeus — hon höll sig för ögonen för att

icke bländas af gudens dödsbringande åsyn.

Hvad som föregick i det öfriga huset, visste hon icke

och brydde sig icke heller därom. Då hon strax efter

middagen kommit hem från Junots, hade hon, efter att flyktigt

ha hälsat på sin tant, strax gått in i sina rum och sedan

icke lämnat dem. De hade för denna afton aftalat att gäi Feydeauteatern tillsammans med Caseaux’ för att se

Ma-dame de St. Aubin i ett nytt stycke, men då Madame de

Chåteauneuf sände in och bad henne göra sig i ordning,

lät hon svara, att hon var trött sedan frukosten i Tuileriema

och icke orkade mera. Ett ögonblick hade hon i sin ångest

tänkt på att följa med — men hvad kunde det tjäna till?

Blott väcka hans missnöje, och det var hon i sitt innersta

hjärta tusen gånger mera rädd för än detta farliga,

underbara obekanta, som hon visste skulle träda in i hennes lif

på samma gång som han — ensam, stark — trädde in öfver

hennes tröskel. Hon hörde sin fasters vagn rulla öfver

gården. Sedan dess — det var länge sedan — hade hon

suttit, som hon satt nu, orörlig, väntande.

Alla vaxljusen i den stora kronan öfver hennes hufvud

voro tända — de brände stilla i rummets varma, rena luft.

Pendylen på kamingesimsen mellan de femarmade

ljussta-karne slog elfva — långsamt med späda, fint silfverklingande

slag. Det gick en lätt skälfning genom henne, men hon

rörde sig icke.

Plötsligt gick dörren upp bakom henne — hon hörde

den låsas igen, försiktigt, men brådskande. Därpå ett par

hastiga, bestämda steg öfver golfvet, och hon kände sig

bakifrån gripen om hufvudet af ett par starka, kalla händer.

»Ändt ligen!» hviskade han.

Hon svarade intet, hon gjorde icke motstånd — han

var hennes herre. L’Bmpereur disait que Doroc seul

avait en son intimité et possédé son entière

confiance.

Memorial de Ste Hélène.

Chez lui parler est le premier besoin...

L"abbé d» Pradt

(sur Napoléon).

Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna

utväg att obemärkt kunna träffa sin älskare.

Bonaparte hade bedt henne därom, befallt henne att vara

försiktig. Han var alltid rädd för, till och med när det blott

gällde en öfvergående kapris och under det Direktoriets

lös-sluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta

aning om hans intima affärer; nu då det var fråga om den

unga, högborna flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt,

och som han på fullt allvar ville binda vid sin framtid,

var han dubbelt noga. Att oftare träffas i Rue du Bac

kunde det ej vara tal om — det var ett himlens under, att

det kunnat gå så lyckligt en gång. Nej, Edmée måste komma

till honom, till Tuileriema.

Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i

rummet näst intill hennes sängkammare, som Valentine be-bodde, fanns — med ingång från ett gammalt väggfast skåp

— en liten hemlig trappa, hvilken därifrån gick direkt ner

i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gafveln.

Den var af trä och förfärligt brant Förmodligen hade den

en gång blifvit tillbyggd för att tjäna i ungefär samma

ändamål, hvartill hon ville begagna den. Efter revolutionen hade

dess tillvaro fallit i glömska; säkert var åtminstone, att

Madame de Châteauneuf, som dessutom efter sitt fall sällan

eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till den.

Utom en gammal hushållerska, som varit Louis’ amma, och

som terrorismen nästan skrämt från vettet, voro Edmée och

Valentine de enda, som nu bebodde våningen ofvanpå,

hvilken alltså till största delen stod öde. Madame de

Châteauneuf fordrade — isynnerhet nu — många tjänare

omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det

störde henne minst, att Edmée bodde däruppe.

Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst

förfallen och full af smuts och spindelväf, kunde alltså

Mademoiselle de La Feuillade fullständigt obemärkt komma ned

i trädgården, och under dessa mörka nätter kunde icke

heller någon från huset se henne, när hon längs med

plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns

betrodde kammartjänare, Constant, hvar natt mellan elfva och

tolf stod posterad i ett slags gammalt, förfallet lusthus strax

innanför trädgårdsluckan, hvartill han vetat att förskaffa sig

en nyckel. Han och Valentine voro de enda, som det varit

nödvändigt att inviga i förhållandet. 1 Tuilerierna visste

nog Förste Konsulns närmaste omgifning, att han nästan

hvar natt, från början af Frimaire, mottog besök af en dam,

så väl maskerad och tätt beslöjad, att det icke var möjligt

att försöka ens en gissning på, hvem det kunde vara. Manantog på måfå, att det var operasångerskan Madame Branchue;

general Bonaparte hade ofta haft dylika lösa förbindelser

och alltid dolt dem väl. Icke ens Duroc, som dock på visst

sätt måste vara med i hemligheten, eftersom Edmée alltid

fördes in genom den ingång, hvilken från terrassen förde

in i hans våning i rez-de-chausséen, omedelbart under Förste

Konsulns, visste, h vem damen var. Ännu mindre var det

någon annan, till och med i deras allra närmaste umgänge,

som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta och

tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter af en

genomrojalistisk och högförnäm släkt, och som sedan sin första

barndom varit bestämd till Louis de Chåteauneufs brud, var

Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i Tuileriema — det

var sant; hon var där både på de stora middagarne hvar

quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men

det var redan fallet med så många ro jalister; och hela

världen visste dessutom, att familjen de Chåteauneuf så godt

som förklarat sig för det nya systemet och genom

Talley-rand fctod regeringen nära. Om hon också blef inbjuden

på Förste Konsulns särskilda befallning — och det påstod

man — så föreföll icke heller det någon så underligt: han

började redan då märkbart favorisera Faubourg St. Germam

på revolutionsfamiljernas bekostnad, och det var blott

naturligt, att han ville utmärka den frånvarande diplomatens

brud, då dennes mor, som bekant, ej i vinter deltog i

sall-skapslifvet. Han dolde icke sin beundran för henne, men

dels delades den af så många, dels visste man, att han hade

en italienares heta och oförställda glädje öfver skönheten,

hvar han fann den — och Edmée de La Feuillade begynte

vid denna tid mera än någonsin förr göra sig bemärkt för

sin stora och sällsynta skönhet. Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande,

att han, när hon i sin ljusgröna dräkt — som Madame

Récamier hade lancerat den hvita färgen, hade Edmée

hård-nackadt adopterat den gröna — med sin egendomligt fria,

kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes

salong, att han då vanligen afbröt sitt samtal för att med

blicken följa alla hennes rörelser.

»Marie-Antoinette, » sade han en gång entusiastiskt till

Talleyrand, som han för ögonblicket talade med, »såg ej

mera drottninglik ut, nar hon i Versailles, i spetsen för sitt

hof, trädde in i Spegelsalen för att mottaga kejsaren, sin

broder.»

Talleyrand mönstrade henne, där hon hälsande skred

fram under ljuskronorna. — »Hon blir en ambassadris, som

man kan låta underhandla med kungar,» svarade han.

Förste Konsuln öppnade munnen liksom för att säga

något. Så smålog han och vände sig tvärt om utan att svara.

»Det var en snöig, kall natt mellan den 2 och $ Niv6se

(år IX). Edmée hade, ledsagad af Constant, lyckligt smugit

sig in genom gallerporten vid Pont National, och från

terrassen in i Durocs våning, hvarifrån en vindeltrappa förde

direkt upp i kammartjänarens rum vid sidan af Bonapartes

sängkammare. Förste Konsuln bebodde den del af slottet,

som, byggdt af Catharina af Medici och Henri IV, låg emellan

PavUlon de F Horloge och Florapaviljongen; under

konunga-dömet kallades den »Hans Majestäts vintervåning» och

bestod — utom af kammartjänarens redan nämnda rum — af

en sängkammare (den samma kungarna af huset Bourbon

begagnat) och ett bibliotek, hvarifrån förde en dörr till»Kungens stora kabinett». Sålunda stodo hans privatrum i

direkt förbindelse med den egentliga statvåningen, hvilken,

från den mäktiga * Salle des Cent-Suisses* i ur-paviljongen,

genom flera salonger sträckte sig ända till och med

Diana-galleriet, som gränsade upp till Florapaviljongen, och hvilka

alla — i motsats till den enskilda våningen — hade fönster

åt gården.

I Constants kammare kastade hon sin våta kappa och

slöja och gick därefter hastigt — utan tvekan — allena in

i Förste Konsulns sängkammare. Här behöfde hon aldrig

frukta att bli öfverraskad, ty efter klockan elfva om aftonen

tordes aldrig någon utan särskild kallelse sätta sin fot där.

Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades

disposition; det kunde nämligen hända, att hon timvis, då

han var upptagen af arbete, kunde få vänta på honom.

Ljusen voro tända som vanligt, och eld brann i kaminen.

Bonaparte steg ofta upp midt i natten, och han fordrade,

att rummet alltid skulle vara varmt. Edmée gick fram och

rörde bland vedträden, under det hon på samma gång

lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, hvilket han

använde till arbetsrum. Då hon emellertid icke kunde

förnimma något ljud, vågade hon försiktigt glänta på dörren.

Där var ingen — men inifrån »Kungens stora kabinett»,

där hon visste, att man brukade hålla ministerråd, hördes

däremot röster i ifrigt samtal. Hon stod stilla ett

ögonblick — suckade — och gick fram till en spegel för att

rätta på sin klädsel. Hon hade ätit middag i hôtel de

Périgord och hade, när hon kom hem därifrån och skilts

från sin tant, blott gått rakt igenom sina rum och nedför

den hemliga trappan, utan att ge sig tid att förändra det

minsta vid sin dräkt, utan att ens taga ytterkängor på. Ocksåbar hon nu en toalett, som minst af allt ägnade sig för

promenader en vinterafton — en robe af Valenciennesspetsar

ofvanpå en ljusgrön underklädning, och öfver pannan ett

diadem af smaragder och pärlor.

Hon drog klädningen upp framtill och såg ned på sina

skor, de voro genomvåta och fläckiga. Ännu hördes

stämmorna lika ifriga därinne — det kunde vara länge 1 Hon

började gå fram och tillbaka på golfvet — stampade en

smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna

fötter. Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var

ej mer än tre kvart på tolf, hon kröp ihop i den stora

stolen vid kaminen, tog skor och strumpor af och drog

fotterna upp under sina kjolar. Medan hon satt så, smög

dagens trötthet sig öfver henne, och lullad af det otydliga

bullret af rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon

efter ett par minuter i sömn.

Hon sof redan så hårdt, att hon icke märkte det, då

dörren en liten stund därefter öppnades, och Förste Konsuln

åtföljd af Duroc, hastigt kom in.

I samma ögonblick Bonaparte trädde öfver tröskeln,

såg han henne. Han vände sig hastigt om, som för att slå

dörren igen för Duroc, men det var för sent — han hade

redan både sett och känt igen henne.

Som ett trött barn, med handen under kinden, satt hon

uppkrupen i stolen — den ena bara foten hängde nedanför

kjortelfållen. 1 sin lätta, fina dräkt med det uddiga,

kron-Iiknande diademet om pannan, närmast belyst af det röda

eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gått vilse

i vinternatten och förirrat sig hit.

De båda männen stodo ett ögonblick stilla framför

henne. Så vände Bonaparte litet på hufvudet och såg från

9. — Förste konsuln.sidan på sin adjutant; hans ansikte hade ett uttryck af på

en gång tillfredsställd, triumferande stolthet och brydd,

förlägen skygghet. Duroc förstod ögonblickligen alltsammans

— han böjde sig ned och tog sakta upp en af de små

genomvåta silkesskoma.

»Den stackars lilla prinsessan,» sade han nästan ömt,

med en ton, hvari icke spårades en skymt af ringaktning

eller löje. »Hon har slitit bra ondt för att komma till sin vänl»

Förste Konsulns ögon blefvo plötsligt fulla af tårar, han

omfamnade Duroc.

»Gå min vän, min bäste vän . . . Låt mig väcka

henne, hon får ej veta, att du har sett henne. Det kunde

skrämma min lilla stolta väninna.»

Duroc tryckte hans hand och höjde blicken uppåt.

Han gick tyst ut.

Förste Konsuln sof sedan den 18 Brumaire sällan längre

än ett par, tre timmar om natten. Ljusen brände alltid i

hans kabinett liksom elden i kaminen, och på ett litet bord

blef om aftonen insett en flaska vin, frukter och en kall pastej.

Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek

i skenet af de snart nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle

de La Feuillade från bordet, där hon ett ögonblick tagit

plats. Förste Konsuln räckte henne glaset med Champagne.

»Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens

liljor, se nu om kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker

det till ära för dig och Frankrike! Han gjorde en liten grimas,

i det han tömde sitt glas. Det smakar godt, men ...»

»Du föredrar dock din Chambertin med vatten,» skrattade

Edmée. Hon stod redan framför spegeln och försökte fasta

slöjan. »Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen.

Men du! Drick ut . . . Se, hur dina ögon stråla, hur

du småler och rodnar redan i den mörka, trista morgonen

af en arbetsdag, som begynner. Förlåt, Madame, för dig

är det ju en fest- och älskogsdag, som slutar! Å, du är

århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin

är århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och

Marie-Antoinettes! Med dig har hela det gamla Frankrike kommit

till mig, i dig förstår jag och älskar det.»

Hon gick bakom hans stol, där han själfsvåldigt satt

tillbakalutad med armen hängande öfver stolsryggen, och

lade lätt sin hand på hans skuldra.

»Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag,

som begynner.» — Hon log skälmskt glad under hans ömma,

dröjande blick. — »Och Förste Konsuln börjar den med

Champagne och komplimanger! Liknar det honom?»

»För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog

vet. Jag har samma humör, när man väcker mig klockan

två på morgonen, som när jag reser mig från en galamiddag

klockan åtta.»

»Alltså, när jag ser dig i afton på operan — du lofvar

ju att komma? så skall du vara i samma stämning som nu!»

»När jag ser dig, är jag glad. Du är glädjen själf. ..

Nej, det låter så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt

annat än abstrakt. Men se dig själf i spegeln, som du står

där 1 Vet du af, att det är tusen stjärnors ljus i dina ögon

under slöjan och all jordens värme i din knutna hand? Och

under din vida kappa» — hon öppnade den hastigt, på

lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om

sig igen — »har du skönhet, lyx, dårskap, lycka och härlig

hvila åt den, som älskar dig.» »Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, dar

kommer folk på bron . . . Och» — det lät litet blygt,

men oändligt ömt: »du behöfver visst ro.»

»Rol» — Han smålog. — »Tror du jag vill ha ro?

Det hoppas jag till Gud, jag inte får på många år annu!

Nej, stanna Edmée . . . Det är något jag ville säga dig . . .»

— Han smålog, klämde hennes hand, såg ned och letade efter

en förevändning att hålla henne kvar.

Hon visste, att när han var i det lynnet, tyckte han

om att prata, och när han en gång började, höll han icke

så snart upp. Af allt i världen var hon mest stolt öfver,

att han så gärna talade med henne. Och han talade med

henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina högtflygande,

fantastiska drömmar; han lade icke band på sig, han tänkte

högt och visade, att han njöt af att se detta lilla, allvarliga

ansikte, som i sitt växlande uttryck följde hvart hans ord,

dessa strålande, skiftande ögon, som hörde. Omedelbart

kände han, att hvar fiber i hennes själ sympatiserade med

hans, att hon, under hans inflytande, såg med hans ögon

och förstod med hans hjärna.

»Har du då intet nytt att säga mig? . . . Något om

dina vänner, chouanema, som Fouché så gärna underhåller

mig med? Eller om ditt gamla ideal, ’vi med Guds nåde?»

»Har han skrifvit igen?» frågade hon hastigt.

»Nej, gudskelof! Jag svarade honom då tydligt nog

i somras. Nu går Fouché bara och väntar på, att han

skall svara mig!»

Edmée hade åter satt sig ned — intresserad — och

lät honom knäppa upp kappan. Den föll tillbaka öfver

stolskarmen, och med sitt hvita silkesfoder bildade den en

skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt. Slöjan slog honsjälf från pannan — den hängde löst, som en spansk

man-tilla, öfver det något oordnade håret Utan att längre tänka

på tiden, som gick, slog hon sig ännu en gång till ro.

»Den klenmodiga Joséphine,» återtog Förste Konsuln

efter en stund, utan öfvergång, liksom drifven af en

tankeförbindelse. »Hon lefver i ångest, att jag skall stiga för högt,

för att kanske en gång falla lika djupt. Hon tror» — det

gick ett obeskrifligt leende öfver Bonapartes ansikte» där han

nu, i godt humör, gick fram och tillbaka på golfvet och

snurrade snusdosan mellan fingrarna — »hon tror och önskar

att jag skall bekväma mig till att återkalla Bourbonerna!

Det är icke längesedan hon nästan låg på knä för mig för

att beveka mig. Kan du begripa» — han stannade framför

Edmée — »hur i all världen man kan finna på att fordra

något så onaturligt af mig — något så dumt? Det nya

Frankrike, det, som jag redan nu, monumentalt och

praktfullt, ser resa sig ur revolutionens blod och spillror — det

är mitt verk! Och så begär man, att jag skall bygga och

smycka mitt hus, för att andra skola drifva mig därur och

komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag

kan afspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme — jag!

"Den mäktigaste undersåte!’ En undersåte är aldrig nog

mäktig. Nej, råder man öfver en krona» — han förde

ovillkorligt handen till sin tinning — »sätter man den på

sitt eget hufvud, och ve den, som rör därvid!...» — Han

gick ett par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen

och sänkt hufvud; hon såg det stolta, inåtvända leendet på

hans läppar, och hennes hjärta bäfvade å nyo af fröjd öfver

att vara hans intimaste förtrogna. — »Min bana är rätt vacker,

jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad. Emellertid,nu har jag då kommit så långt som till Tuileriema . . .

Det gäller att stanna häri

Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick.

Emot sin vana skrattade han högt:

»Nå, Mademoiselle de La Feuillade — kan du märka

några rojalistiska förnimmelser, när du nu ligger i Louis

XIV:s säng? Drömmer du någon gång om ditt legitima

ideal med gikt och sammetsstöflar?»

Edmée satt framåtlutad med bägge armarae på bordet.

Hon smålog, skakade på hufvudet och såg glad upp till

honom.

»Tala mer . . . Hur kan det vara, min vän, att du

värdigas tala med mig? Du,» tilläde hon blygt, »som nästan

aldrig bryr dig om att tala med damer — inte ens med

Madame de Staël.»

»Madame de Staël 1» — Han smålog.

«

»Ja . . . A, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig

jag är! Du, som jag vet håller så strängt på kunskaper.»

— Hon såg frågande upp, litet ängsligt.

»Hos män.» — Han böjde sig ned och kysste flyktigt

hennes skuldra. — »Hos kvinnor — Gud bevare oss väl!»

Hon skakade otåligt på hufvudet utan att låta sig

öf-vertyga: — »Jag kan ingenting, rakt ingenting, min uppfostran

blef afbruten, innan jag var tio år. Jag tror aldrig, att jag

har läst någon annan bok i sammanhang än »Télémaque»,

och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann

hemma på les Fougères, och som en af mina förfader hade

skrifvit ...»

»Och det intresserade dig?»

»A» — hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen,

med handen mot hjärtat. — »Jag tyckte att mitt lif var värde-löst, för det jag inte fått lefva under den tiden 1 Som jag

har afundats den stora Mademoiselle utanför Orléans och

Anna de Longueville, som hade prinsen af Condé till broder

och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld I Nu

afimdas jag ingen mera.»

»Inte ens Madame Bonaparte?»

Edmée rodnade och slog i vrede så häftigt ut med

handen, att hon stötte till glaset och vinet flöt öfver bordet.

— »Nej,» sade hon stolt, »lika litet som det ett ögonblick föll

Madame de Longueville in att afimdas Markisinnan de La

Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äfventyr, faror och ära,

därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon lefde. 0<*h

dö kan man, när man själf vill.»

»Du är, som jag säger, en drottning,» ropade han

eldigt, hänförd af hennes flammande ögon och stolta min.

>Jag har en gång hört en historia om en de La Feuillade,

som för sin förvägenhets skull en natt blef Anne d’Autriches

älskare och dagen därpå mördades af kardinalens och kungens

o

folk. Du har hans blod i ådrorna! A» — han talade

nästan hårdt — »ett stort namn, det är dock en härlig sak,

ett präktigt ryggstöd.»

»Som om något namn vore större än ditt!»

»Det blir kanske . . . kanske . . .» Han stod och

såg in i ljuset på bordet med klara, sammandragna ögon.

Så vände han sig om och sade plötsligt muntert:

»Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg

St. Germain på operan — i kväll håller ingen sig borta!

Själfva Madame Royale, vore hon här, kunde hon icke motstå

att exponera en toalett i en loge i afton.»

»Du kommer ju säkert?» — Hon hade rest sig upp,

plötsligt ifrig att komma bort. »Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till detl»

o

»A, hvar gång jag ser dig offentligt, med adjutanter

och eskort, när jag ser folket applådera och resa sig på tå

och ropa: ’Lefve Förste Konsuln’, så . . . Å, det är så

berusande, jag kan inte säga dig, hvad jag känner!»

»Jag kan se dig. Du rodnar, du slår ned ögonen,

du är rädd, att någon i din blick skall läsa din hemliga

lycka ...»

»Jag! A, du känner mig icke. Nej, jag reser mig

tvärtom upp, där jag sitter, jag småler och nickar till alla,

och jag hviskar för mig själf: ’Lefve Förste Konsuln!’ Och

som jag säger det, knäpper jag i all hemlighet mina händer

hårdt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall taga alla

dessa önskningar på allvar, att du skall lefva . . .»

Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes hufvud med

sin ena hand och lade den andra öfver hennes strålande,

plötsligt tårfyllda ögon.

»Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall

jag se dig igen. Sof ända till middag, kläd dig fin, roa

dig, var glad, tala med många människor, tänk på mig.»

Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon

honom in i hans leende ögon.

o

»God natt ... God morgon ... A, jag vet icke

mer, hvad som är dag eller natt! Jag indelar icke mer min

tid efter solen, jag indelar den efter, när jag ser dig...»

»Om sexton timmar, blir det då dag igen? ...»

Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet

vände hon sig om, böjde sig lätt tillbaka, i det hon med

ena handen lyfte slöjan från pannan, och såg dröjande på

honom med sina ömma ögon.

»Napoléon!» hviskade hon tyst, nästan ohörbart. Detvar så sällan hon vågade uttala hans dopnamn, som ingen

— icke ens hans mor — numera kallade honom för, men

hvars egendomliga klang» hon i djupet af sitt hjärta tillbad.

I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende

satte Bonaparte sig till skrifbordet och öppnade strax sin

stora portfölj. . . . “Ah, Sire (a dit alors quelqu"un)

la vertu et la puissance du géant tenaient

à un seul cheveu arraché, et si le cheveu

vital de la France devait être Napoléon!*4

Memorial dg SU Hdh*.

| lâ aftonen den $ Nivôse år IX (den 24 december 1800)

hade Konsulatets societet, som blott nödtvunget och

motvilligt rättade sig efter Republikens institutioner och, så

fort tillfälle blott gafs, ostentativt reagerade mot dess

traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att denna första

julafton i det nya århundradet höra Haydns »Skapelsen»,

som för första gången gafs i Paris. Längs logekantema sutto

redan damerna, väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med

juvel-diademer på grekiska frisyrer och cachemirsschalar artistiskt

draperade öfver halfnakna byster. Alla voro de där —

Madame de Staël, Madame de Contades, Madame Récamier,

Madame Tallien, Madame Hamelin — de, som gifvit glans

åt det gamla hofvet, åt »Coblentz» och åt Direktoriet, och

som ännu försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar

och Konsulatets uppstigande unga stjärnor. Madame

Bac-ciocchi var där med gyllene lagerkrans om pannan och

guld-broderad purpurschal, som påminde om en romersk imperators-mantel. Hon hade missnöjd ögonen på » Paulette», som nu,

åtföljd af flera herrar — däribland hennes cavaliere servante

för ögonblicket, Auguste de Montaigu — trädde in i sin

loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklädning med

öfverdräkt af sällsynt point d* Argentan. Hon hade i håret en

krans af stora, skära rosor och inga andra smycken än pärlor

på armarne och om halsen. I denna enkla, flicklika dräkt

var hon förtjusande — salens alla lorgnetter voro vända

mot henne, där hon nu, småleende till höger och vänster,

långsamt, graciöst, sjönk ned på sin plats.

Madame de Chåteauneuf kom sent, åtföljd af sin nièce

och den gamle markisen af Caulaincourt. De hälsade strax

öfver till Madame Permon och Laurette Junot, som hade

logen öfver konsulernas. Mademoiselle de La Feuillade, som

efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone

ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en

ny dräkt af mattblått silke, rikt broderad med guldblad och

blommor i ljus rosa. öfver pannan satt ett uddigt diadem,

prydt med safirer och vinlöf i guld, hvilket, så nära som

det blott gick an, till formen liknade en hertigkrona; kring

den yppiga, bara halsen och högt upp kring de hvita, fasta

armarne slöto sig fint efter antiken arbetade guldsmycken.

Mer än någonsin liknade hon en renaissancedrottning, där

hon, i samma ögonblick orkestern intonerade ouvertyren,

högrest trädde fram till logekanten.

Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän

publiken skrämdes upp vid ljudet af en stark knall — nästan

som af ett kanonskott. Folk vände sig om och reste sig

upp från sina platser; från parkett bredde sig öfver hela

salen upp emot logerna en stigande bölja af hviskningar och

utrop, — ingen hörde mera på Garat och Madame Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga

oratoriet.

»Men hvad står på?» hviskade den alltid nervösa

Ma-dame de Chåteauneuf. »Armand» — hon vande sig till den

unge Caulaincourt, som nyss kommit in — »hör då efter,

hvad det kan vara.»

Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde

sig ned öfver Edmée, som satt framför honom, sade han lågt:

»Detta påminner om den 18 Vendémiaire.»

Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod

stilla, och hon blef kall och styf öfver hela kroppen. Hon

slöt ögonen och grep krampaktigt fatt om logekanten.

I detta ögonblick kom general Junot brådskande in i

logen midt emot, och med höjd stämma ropade

kommendanten af Paris ut öfver salen:

»Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt

attentat på vägen hit i Rue St. Nicaise. Blott som genom

ett underverk har han blifvit räddad 1»

Medan han ännu talade, öppnades dörren till

konsular-logen, omedelbart under Junots. Förste Konsuln trädde in,

åtföljd af Lannes, Lauriston, Berthier och Duroc.

I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig

huset som en man; och medan kvinnorna gräto och skrattade,

viftade med näsdukar och schalar och räckte armarne ut mot

honom, bröt det ut ett så våldsamt, larmande jubel, att

väggarna i den stora Operan skakades och musiken helt

öfverröstades.

Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot

mängden. Han var blek, men fullkomligt fattad, liksom

alla hans följeslagare. Det var i hans ansikte ett sådantuttryck af återhållen vrede, af otålighet och leda, att det ej

ens vek för denna entusiastiska hyllning.

Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu

upprätt, stödd mot sin stol. Hon var dödsblek och hennes

ögon, vidt uppspärrade, nästan stela, hängde vid hans ansikte

i tiggande ångest Han hade i detta ögonblick icke tanke

för henne, mindes ej ens, att hon fanns där — hela hans

själ var full af hatfullt raseri mot mördarne. Hans läppar

darrade i vrede, man såg, att han hade svårt för att icke

strax bryta ut i ord.

Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de

Beauharnais in i logen, tillika med Madame Murat. Ryktet

flög redan genom salen om huru de blott genom ett

tillfälligt dröjsmål — Madame Bonaparte hade i sista ögonblicket

bestämdt sig för att byta om schal — blifvit räddade från

explosionen. Hortense hade blifvit lätt sårad i halsen,

spetsslöjan, som hon i hast svept om sig, var färgad af blod.

Folk såg det, och ropen och handklappningarna började på

nytt. Madame Bonaparte var i en sådan sinnesrörelse, att

hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät, i det

hon matt viftade med händerna utåt salen.

Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I

det han gick, vände han sig ännu en gång om i logens

bakgrund och mötte en sekund Edmées tiggande, ångestfulla

blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke, och

blott bemärkt af henne, förde han handen upp och tryckte

lätt fingret mot sina läppar. Han blick vidgade sig och

ljusnade en kort sekund. Hon böjde sig fram — tacksamt,

betagen, och räckte ovillkorligt halft ut armarne. Ingen såg

på henne; hela salen var som i yrsel; högröstade acklama-tioner följde Förste Konsuln, hvilken nu, åtföljd af sina

adjutanter, gick ut ur logen.

De bägge herrarne Caulaincourt, far och son, hade

genast, så snart de hörde general Junots ord, gått ut för

skaffa närmare underrättelser. Nu kom markisen in igen.

»Mina damer,» sade han brådskande, »ursäkta, att jag

låter Armand allena följa er tillbaka till Rue du Bac. Man

har bedt mig om att fara till Tuilerierna i afton. Den arma

Joséphine, nu kan hon behöfva att vara omgifven af sina

vänner 1»

Edmée lade handen på hans arm:

»Å, gudfar — å... kan ni inte låta mig följa med?...»

»Men, mitt kära barn... Ja, hvad säger ni, Madame?»

— Han vände sig till Madame de Châteauneuf!

»Jag vet inte, om det vore passande...» Hon tänkte

efter: — »men kanske det är klokt. Jag måste medge, att

jag nu är till den grad enerverad, annars skulle jag själf...

Ja, ja, så tag henne med.» (Armand de Caulaincourt kom

in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig till

Tuilerierna.) »Men ni ansvarar väl för, ajt hon blir

välkommen! Och blif icke för länge borta, min käre markis

— jag kommer till att lefva i feber, innan jag får veta, hur

det alltsammans hänger ihop. Glöm ändtligen icke att

lyckönska Förste Konsuln och Madame Bonaparte ifrån mig.

Säg dem ...»

Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin

nièce. Edmée hörde henne icke. I det Armand de

Caulain-court hjälpte henne på med hennes palatine och schal, kom

han till att röra vid hennes händer, som skälfde och voro

iskalla. »Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke

väl . . .»

»Jo, ack jol» — Edmée tvang sig till att småle. —

»Det är blott förskräckelsen. Det går öfver, när jag bara

kommer ut.»

Utanför Tuileriema höll redan en hel rad vagnar, och

när de genom trappan i Florapaviljongen blifvit införda i

Madame Bonapartes våning, funno de den alldeles full af

folk. Där voro konsulerna, minístrame och deras damer,

Junots, Mortiers, och flera af husets personliga vänner. Man

hade låtit servera té — som på en vanlig afton efter operan

— och sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring

Madame Bonaparte och Förste Konsuln, diskuterade häftigt

den förfarliga händelsen.

Madame Bonaparte var alldeles öfver sig gifven, nästan

förkrossad. Omgifven af flakoner och luktsalter, satt hon

inkrupen i ett soffhörn, sammanfallen, nedböjd, med ett

utseende så förstördt, att hon förekom tio år äldre än vanligt.

Hennes vänner hade slagit krets omkring henne, och där

var ingen ände på beskärmelser och beklaganden. Hon såg

knappt på Mademoiselle de La Feuillade, när denna hälsade

på henne och framförde fasterns hälsning. Hon satt med

halfslutna ögon och vaggade rysande fram och tillbaka.

Ibland öfverfölls hon af nervös gråt.

Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick

sökt Förste Konsuln. Där stod han borta vid kaminen,

med händerna på ryggen som vanligt, och talade ifrigt med

en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, drog

hon sig ditåt. Hon väntade blyg tillfälle att få hälsa på

honom. Nu stod hon nästan helt bakom honom, så att hon

kunde uppfånga hvart ord de talade. »Ja, jag,» sade den herrn, som hon icke kände — en

mager, nästan skelettaktig man med sluga, skarpa ögon —

»jag går icke ifrån min mening, att det är folk besoldadt

af Pitt och pretendenten...»

»Seså, Fouchél Håll då upp med det pratet om era

ro jalister,» utropade Bonaparte häftigt. »Vilja de nödvändigt

göra attentater, skulle de väl först söka röja er ur vägen,

som har så många synder mot dem på ert samvete 1 Nej,

jag vet, hvar uslingarne äro att finna — det är bland era

egna gamla stallbröder, i jakobinemas generalstab. Dessa

nidingar — lönnmördarne från den 2 september, de, som

satt i scen den 31 maj och Prairial — jag har alltid haut

dem, nu skall jag veta att straffa dem... Fouché* — han

vände sig till de omkringstående — »skall icke försöka att

vilseleda mig; här är hvarken tal om chouaner, emigranter,

präster eller adelsmän — jag känner skurkarne, jag har

alltid haft ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18

Vendémiaire! Tänk på Chevaliers kruttunna och historierna

o

i Brumaire ! Behöfvas flere bevis ?... A, ingen skall tro,

att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då det

gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation,

som jag dagligen vågar lif och hälsa för, inte stå mig bi,

så skall jag nog veta att hjälpa mig själf. Så länge jag

lefver, fruktar jag icke för, att någon skall våga att ställa

mig till ansvar för mina handlingar. Faller jag — så äro

de förlorade allesammans! För sin egen skull borde de

söka stöd i en lag...»

Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom

sig. Deras ögon möttes. Hon var blek som marmor i

sin blåa dräkt, men hennes ögon vora klara och hon

darrade icke. »Ni här, Mademoiselle de La Feuillade!» — Han tog

hennes hand, och i det han å nyo vände sig till

polisministern och de andra:

»Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt!

Mademoiselle de La Feuillade är, som ni alla veta, i högsta

grad aristokrat, i högsta grad chouan» — han smålog ned

emot henne — »och hon har kommit hit i afton för att

betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant?»

Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar.

Men hon höjde tappert sitt hufvud och mötte Förste

Konsulns blick.

»Jo, medborgare-Konsul.» — Detta republikanska tilltal

föll plötsligt naturligt på hennes läppar. — »Min faster,

Ma-dame de Chåteauneuf, har sändt mig, tillika med Monsieur

de Caulaincourt, för att uttrycka hennes beklagande och

lyckönskan. Ni vet. . .»

Hon kunde icke fortsätta. Hennes ögon fylldes

plötsligt af tårar, och handen, som ännu hvilade i Bonapartes,

tryckte krampaktigt hans. Hvad hade hon icke velat gifva

för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar, för att

få säga honom, hvilka kval hon genomgått för hans skull!

Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig

hastigt ned och kysste lugnande hennes hand.

»Tack!» sade han med sin djupa, allvarliga stämma.

»Jag skall aldrig glömma, hvad ni har gjort för mig i afton.

Ni, en ung flicka, ensam från hela Faubourg St.

Ger-main . . .»

»General, ni glömmer min gudfar, markisen af

Caulaincourt, och jag tror nog, att här också äro flera, som

vänta att få hälsa på er. Ni var nyss så rättvis mot oss,

och nu blir ni plötsligt orättvis ...»

10. — Förste Konsuln. Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde

henne bort till den plats, där han såg Madame Junot stå.

De talade icke, men deras blickar hvilade i hvarandra. Han

tryckte hennes arm hårdt intill sig: — »Du är modig,

Edmée, modig ...»

Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt

samman-sjunken mellan sina kuddar och flakoner. Med en bugning

skildes han från Mademoiselle de La Feuillade och fortsatte

därpå sitt samtal med ministrarne. . . . Mais la règle et le compas,

étaient-ils bien faits pour lui?

U ComU dé La» Cam

(de Napoléon).

"Je suis le maître.“

Mot réitéré de Napoléon.

Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla

att tillbringa så godt som en hel natt barfota eller med

genomvåta skor utan att ådraga sig en duktig förkylning,

som i förening med sinnesrörelserna och strapatserna dagen

därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När hon

sent om natten den 3 Nivôse omsider kom hem från

Tuile-rierna med markisen af Caulaincourt, var hon hes och

illamående, och upp på förmiddagen vaknade hon med stark feber.

Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf

hade efter Louis’ afresa blifvit mer och mer kyligt. Madame

de Châteauneuf, som numera för det mesta var fängslad

vid sina rum genom det svåra och illa läkta benbrottet och

icke gick ut utan vid särskildt högtidliga tillfallen, fann, att

Edmée alltför egoistiskt begagnade sig af den frihet, hon

själf från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte

hon numera sin tid hos den sjuka; hvar dag var hon upp-tagen af societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler

och tesoaréer, och blott för formens skull meddelade hon

fastern sina planer. Som oftast var det med den unga Madame

Junot hon var tillsammans, mer och mer sällan med Caseaux’

och Madame de Contades. Ibland stannade hon —

naturligtvis alltid med fasterns formella medgifvande — både

dagar och nätter i kommendanthotellet. Men Madame de

Chåteauneuf ogillade i synnerhet, utan att högt våga yttra

det, då det ju alltid varit hennes egen politik, Edmées öppna

och förtroliga närmande till det nya »hofvet* i Tuilerierna,

och hennes däraf följande mer och mer kyliga hållning mot

de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis" moder

och Talleyrands väninna hade visserligen velat lära sin nièce

att respektera den bestående makten, men det hade långt

ifrån varit hennes mening, att hon så uppriktigt, med hull

och hår, skulle öfvergå till det läger, hon dock i sin själ

ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god

min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som

om hon af hjärtat sanktionerade allt hennes görande och

låtande. I hvardagslag, mellan fyra ögon, var hon kall emot

henne och behandlade henne med större likgiltighet än hon

egentligen kände.

Mest bekymrade det dock Madame de Chåteauneuf, att

Louis så godt som aldrig i sina bref nämnde kusinen och

aldrig skref till henne. Detta olyckliga giftermål, hvilket

hon själf från början, då det var osäkert, om Mademoiselle

de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för att

uppskjuta, och som hon sedan förgäfves velat påskynda, ansåg

hon nu i sitt innersta så godt som uppgifvet. Louis hade

ej efter sin afresa yttrat sig därom, men på tonen och

stämningen i hans bref kunde hon godt märka, att han ej meratänkte på sin kusin som sin blifvande maka. Edmée å sin

sida spanade alltid ut, när modern fått bref från sin son,

och med ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att

på omvägar få veta så mycket som möjligt om honom, utan

att precis direkt våga föra samtalet på honom.

Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf

hvar dag sina lakejer bära sig uppför trappan och tillbragte

en half timmes tid vid sin nièces säng. Under ett af dessa

besök, hvilka i hög grad plågade Edmée, som icke tålde

någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon

ouppfordrad, att Louis i sitt sista bref skrifvit, att han ville

komma hem på ett par dagar öfver nyåret. En nyhet, som

strax ökade Edmées feber.

Själfva nÿàrsdagen var Mademoiselle de La Feuillade

mycket sjuk. Hon hörde, hur det ena ekipaget efter det

andra rullade in på gården och stannade utanför stora trappan,

det oupphörliga bullret af nyårsgratulanternas steg och röster

i vestibulen. En och annan af deras intimare bekanta gjorde

henne en kort visit på hennes rum och medbragte en liten

gåfva. För hvar vagn, som körde in på gården, blef hon

orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde

vara Monsieur de Châteauneuf, som kom. Hon väntade på

honom som i feber.

Sent på aftonen ändtligen kom Louis. Med onaturligt

uppskrufvad hörsel hörde hon hans röst redan på trappan,

och i ångest bad hon Valentine att spärra dörren. Nu —

sjuk och svag, som hon var — hade hon en nästan panisk

skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick.

Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur

de Châteauneuf lät fråga, om Mademoiselle de La Feuillade

kände sig rask nog att taga emot honom. Edmée svarade i förtviflan strax ja. Hon hade alltsedan

hon vaknade om morgonen öfvertänkt sin ställning: hvad

skulle det tjäna till att gå ur vägen för att uppskjuta det

oundvikliga?

Madame de Chåteauneuf hade velat följa sin son ditupp,

men han hade afböjt det. När han trädde in i rummet och

såg Edmées lilla ansikte och stora, heta, ängsliga och

trotsiga ögon under den kolossala, tättslutande spetsmössan,

kände hon plötsligt, som ett sting i hjärtat, den starkaste

vrede och det ömmaste medlidande han någonsin i sitt lif

känt. Hans rörelse öfvermannade honom, så att han kom

till att darra, och han stödde sig ett ögonblick mot

dörrposten, innan han gick fram till henne.

Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i

frostdagens klara solsken såg han, hur blekt och magert hennes

ansikte hade blifvit, öfver rummet möttes deras ögon med

ett uttryck så egendomligt, att till och med Valentine blef

gripen däraf och, grannlaga, sakta drog sig undan i sin

fönstersmyg.

Han fattade sig och gick fram till henne.

»Det gör mig ondt, min kusin, att se er igen i detta

tillstånd,» sade han stelt, utan att taga plats i den stol,

Valentine skjutit fram till honom.

Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet.

Plötsligt såg hon upp, och det var ett leende på hennes

läppar, som förvirrade Louis.

»Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan

jag såg dig sist, har lifvet gifvit mig det bästa, någon kvinna

någonsin har ägt eller kommer att äga. För det att du

nu händelsevis ser mig sjuk och en smula matt af febern,

tror du . . . Å, Louis, se i mina ögon, innan du går, ochse, om du finner spår af det, du väntat att finna — blygsel

eller sorg.»

Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och

mötte hennes. Den var strålande och klar, och hennes

leende var stolt, nästan högdraget.

»Du har ett styft sinne, min kusin,» sade han blott.

»Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det

säger jag dig» — hon reste sig halft upp i sängen och

lyfte handen, liksom till ed — »intet af det, som händt

mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet, hör

du, icke ens denna feber.»

»Edmée!» — han rätade sig strängt. — »Du talar ett

språk, som minst af allt anstår en ädelboren kvinna.»

»Så skulle visst en hvar säga i ditt ställe — kanske

alla män, utan undantag.» — Hon talade nu lugnt, med mild,

stilla röst, liksom anginge hans ord benne icke. — »Men jag

är en ädelboren kvinna, och aldrig, tycker jag, har jag

bättre förstått, hvad som anstår mig, än nu. Jag vet, att

mitt lif har blifvit ett undantag från regeln — men är då

regeln det högsta du kan tänka dig?»

Louis reste sig. — »Jag vill ej diskutera med en

febersjuk flicka. Jag bad om lof att hälsa på min kusin, emedan

det skulle gifvit anledning till sladder och kommentarier,

om man fått veta, att jag underlåtit det. Nu har jag gjort

min plikt.»

»Louis!» — Hon reste sig halft upp i sängen för att

hålla honom tillbaka. — »Säg mig ... Du finner det orätt

af mig, att jag stannar i din moders hus?»

Han betänkte sig litet. »Ja. Och ändå önskar jag

det,» tilläde han med eftertryck.

o

Hon smålog blidt och ömt upp emot honom. »A,Louis . . .» Hon räckte honom bägge händerna, som han

dröjande tog i sina. »Du är sträng emot mig, och du har

väi rätt till det, men ibland är det, som om du — och

du allena — i djupet af din själ förstod mig ...»

Han släppte hennes händer och vände sig halft om.

»Kanske förstår jag mer än du tror,» sade han häftigt.

»Mitt hjärta blöder för dig, Edmée. Jag har försökt att

döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa hos

mig — kan jag icke. Icke dig» — upprepade han häftigt,

liksom ångrade han redan sina egna ord — »men honom!

Förstår du då inte din egen förblindelse? Du älskar —

men han! . . . Hvad är du för honom?» — Han såg, att

han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan

han trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala

om det, som aldrig kunde göras godt igen, men nu, när

han såg henne, öfverväldigades han plötsligt af sin

svartsjuka, sin medömkan, sitt hat mot den andre — han kunde

ej mera återhålla sina ord.

»Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter

emot dig, när han en gång upphör att älska dig? Skall han,

tror du, spara din ömhet, din känslighet, ditt rykte? —

Å, jag, som känner honom, för det att mitt hat gissar honom

bättre än de andras beundran — jag vet, att mänsklig

hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike

är lika litet för honom som du. Han arbetar för dét han

älskar arbetet, han kämpar, för det han älskar kampen, och

hans omättliga själ hungrar efter äran. Hvad är väl du för

honom? . . . Din ras, din stam, din egendomlighet är

honom främmande. Han känner icke, han anar icke den

Edmée de La Feuillade, som är mig så kär, därför att hon

— sådan som hon nu en gång är — vuxit sig in i mittväsens grund. Hvad han älskar — det är blott det härliga

stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en Medici,

en Borgia älskade kvinnorna — korsikanare eller italienare

som han är, främmande för dig och oss alla!»

Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna

hand på sängens kant. — »Gå!» sade hon bjudande och

betraktade hotande sin kusin. »Du tränger dig in hos mig,

där jag ligger sjuk under din moders tak, och jag tror, att

du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin

broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot

min älskade, lämnar jag min bädd och går ut af detta hus.

Gå...»

Hon föll tillbaka i. ¿ängen och skiftade färg så våldsamt,

att Valentine förskräckt kom springande till.

»Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju lifvet af henne.

Hämta doktorn ... hon måste åderlåtas igen, strax...» Och

pigan knuffade honom nästan med våld ut genom dörren.

Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett

par dagar fruktade de för hennes lif; så blef det bättre.

Under denna tid lät Madame Bonaparte ofta officiellt förhöra

sig, hur Mademoiselle de La Feuillade befann sig. Från

Förste Konsuln kommo nästan hvar natt bud och bref

genom den hemliga trappan.

Före sin afresa hade Monsieur de Chåteauneuf

företräde hos Förste Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt

och åhörde med lefvande intresse hans framställning af

underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning af det engelska

kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så

helt och hållet upptagen af det och gjorde så många intres-serade frågor, att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt,

hvem det var han talade med.

Då audiensen var förbi och Monsieur de Chåteauneuf

skulle gå, tvekade han, och ett ögonblick stodo de båda

männen, öga mot öga midt för hvarandra. Bonaparte gick

ett par steg fram emot den andre.

»Tala, Monsieur de Chåteauneuf,» sade han skarpt

»Ni vill säga något.»

»Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende

slutadt. Vi äro bägge franska adelsmän, bägge Republikens

tjänare — i den ena egenskapen står jag ett steg öfver er

— i den andra ni en hel del Öfver mig. Låt oss tala med

hvarandra som två män.»

«Tala,» sade blott Bonaparte ännu en gång med samma

hårda uttryck. Hans blick borrade sig lik en stålklinga in

i Louis’, som fast mötte den.

»General Bonaparte, hvad har ni gjort mot min kusin,

Mademoiselle de La Feuillade?»

»Herr grefve de Chåteauneuf, har ni någon rätt att

fråga?»

»Ja.»

»Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej

önskar, att detta namn blir nämndt mellan oss?...»

Louis trädde honom så nära, att hans skälfvande hand

på värjfästet rörde vid Bonapartes kläder. — »Så kallar jag

er en — en...»

»Håll, Monsieur de Chåteauneuf! Kom ihåg, hvem som

är den starkaste här.»

»Jag har blott alltför länge kommit ihåg det. Och ni

har ej heller varit rädd för att påminna mig därom.» »Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids

skull,» sade Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. »Ni

har vid början af detta samtal försökt att ställa oss lika.

Tror ni det? Nej, ni vet så väl som jag, att jag är herre

här. Jag kan icke ställas till ansvar af någon i detta land.»

»Vi stå här man mot man...» — Blek af vrede

drog Louis sin värja till hälften ur slidan.

»Prat!» sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla

blick sänkte sig ringaktande ned mot Louis’ hand. »Ert lif

så väl som mitt är statens; min kärlek är en privatsak, som

icke angår någon utom mig själf och henne, som jag älskar.

Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger, i kampen

om denna kvinna, och — med den starkares rätt har jag

vunnit henne.»

»Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...»

»Jag medger icke en gång, att ni har någon som

helst rätt att begära den. För det första: Mademoiselle de

La Feuillade är fri, hon är sin egen herre; för det andra:

jag är — den jag är. Farväl, Monsieur de Châteauneuf.»

Louis såg honom fast in i ögonen — hans hand

hvilade ännu på värjan.

»Jag ser, att jag har intet mer här att göra.

Republikens chef pockar inte för intet på sin okränkbarhet.» — Hans

stämma var full af stolt bitterhet. — »Vi ses alltså först vid

Philippi — som väl en gång skall komma!»

»Vid Philippi, Monsieur de Chateauneuf» — han

smålog — »skall jag ej glömma er. Ni är en modig och ärlig

fiende — jag vet åtminstone, hvar jag har erl Men kom

ihåg: Frankrike behöfver oss bägge.»

»Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general.Mina ord gälla er — icke er regering. Ännu är det val

skillnad på er och staten 1>

Bonaparte log. — »Ännu! Ja, tror ni det?»

Med en hufvudböjning och en handrörelse afskedade

Förste Konsuln sekreteraren hos Republikens underhandlare

i London. On croit généralement dans le monde

que les premières années de l’Bmperenr

ont été taciturnes, sombres, moroses; au

contraire — il était fort gai.

Mémorial de Ste Hélène.

“J’ai foi dans mon étoile!..

Mot de Napoléon.

Första gängen Edmée efter sin sjukdom åter visade sig

i sällskapslifvet, var på den stora fest, Berther gaf i

anledning af freden i Lunéville. Efter en vink af Förste

Konsuln var den arrangerad som kostymbal.

Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som

visst ingen annan under denna tid skulle funnit på eller ens

ansett rådligt att bära. Hon var klädd som Anne d’Autriche.

Mellan alla dessa grekiska gudinnor och romerska dygder

var hon en strålande, stolt anakronism i silfverbrokad och

brabantska spetsar, öfver hennes gestalt och hållning låg,

som hon trädde in i salen, hela det gamla hofvets styfva

förnämhet och Frondens lättsinniga käckhet.

Det var strax vid balens början. Edmée dansade med

Duroc, förklädd till arabisk scheik, då plötsligt en mörk

domino, liten och smärt, trängde sig emellan henne ochhennes kavaljer, som ögonblickligen — till hennes stora

förvåning — utan invändning steg till sidan och utan ett

ord drog sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om

lifvet och hviskade med en röst, som hon aldrig kunde

taga fel på:

»Scheiken har högre order från profetens egen mun.

Låt oss dansa och vara glada, drottning Anna!»

De dansade. Det var >le Monaco» — den dans Förste

Konsuln dansade bäst, och som han önskat skulle finnas på

programmet.

Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var

en af de masker som väckte mest uppmärksamhet. Den

svarte dominon vek emellertid icke från hennes sida — han

höll hennes arm som i ett skrufstäd och konverserade högt

med henne.

»Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta

blandade sällskap? De äro icke alla hoffähiga — det vet Ers

Majestät nog. Ja, jag känner till och med några, som ha

visat sig rätt ohöfliga mot kungliga personer. Kom, låt

oss gål En drottning är skyldig sig själf att hålla sig på

afstånd från sådant folk. Inte sant?» — Han gjorde en

rörelse med handen, som kom några af de närmaste att vika

till sidan.

Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde

blott icke låta bli att undra, om där då ej var någon, som

kände igen hans egendomliga, sonora stämma och litet

af-vikande accent. Hon slöt sig närmare intill honom, och i

det de försökte bana sig väg, svarade hon högt:

»Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har

aldrig varit rädd för rebeller* Jag är Frondens drottning

såväl som hofvets, och de sturska engelsmännen har jaggjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham,

min gode domino, om icke England har böjt sig för

Frankrike.»

En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta

in i ett mindre kabinett. De satte sig i en nymodig,

låg-ryggad kåsös, uppburen af två förgyllda sfinxer, som bildade

höga sidostöd.

»Låt oss vara glada, min drottning,» hviskade han

uppsluppet under den svarta hättan. »I dag är jag i ett lysande

lynne, och du talar som en gudinna eller som ett orakel.

England har böjt sig för Frankrike, säger du — och ändå

vet du ej, hvad jag fått veta: Pitt har ändtligen afgått!

Också han börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa

mot mig. Nu har jag egentligen bara idioter att göra

med» — han smålog öfvermodigt, med glädje i ögonen —

»dem skall jag nog hålla stången! Georg III har icke en

förnuftig tanke i sitt hufvud, Carl IV inte heller;

freds-fursten är en dum räf, prinsen af Brasilien en hare. Czaren,

Gustaf Adolf, kronprinsen af Danmark — de äro alla så

förstockade och förblindade, som blott absoluta furstar ha

privilegium på att vara. Drottningen af Neapel är så rasande,

att hon alltid ser rödt för ögonen, och stormar på som en

galen märr. Kejsaren och kungen af Preussen äro väl en

smula klokare än de andra, men — blott en smulal Jag

skall nog skrämma dem också från vettet en dag.»

Han sträckte ut sin hvita hand, liten och mjuk som en

kvinnas och klämde hårdt Edmées.

»Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min

drottning. Kom!»

Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla

gästerna, som hvart ögonblick kunde känna igen honom.Hon blef sittande och lutade sig tillbaka med hakan i

vädret.

»Dtottningen af Frankrike och Navarra dricker icke

på sina staters välgång med hvilken okänd domino som

helst,» sade hon; »hon väntar till Förste Konsuln kommer.

Ingen utom han är värdig att stöta sitt glas mot hennes.»

»Ers Majestät gör Förste Konsuln alltför stor ära.

Betänk dock, hvilken parveny han är!»

Drottning Anna drog sig ännu en gång tillbaka i sitt

hörn och såg upp mot ljuskronan, medan hon långsamt

svarade:

»Drottningen af Frankrike och Navarra har sett

Bona-partes stjärna stiga. Efter Marengo och Lunéville förstår hon,

att han är den, som skall lyfta den store kungens arf.»

»Å, Edmée!» — Han brast ut i ett lågt skratt, böjde

sig ned och kysste hennes händer, som hvilade i skötet. —

»Det klär dig att vara historisk ’ande’ — du blir heh

högtidlig därvid, och för dina orakelspråk håller man på att

glömma all drottningens praktfulla, unga skönhet och

silfver-brokad och juveler! Det gläder mig, att ditt Majestät ser

stjärnan stiga — jag tycker nästan, att jag ser det själf!»

De sutto bägge tysta några minuter. De hörde valsen

gå därinne i salen och skratt och prat och hviskningar frän

människogrupperna omkring dem.

Han strök tankfullt, smekande hennes hand och sade

lågt, plötsligt allvarligt:

»Ser du, Edmée — om jag inte hade haft min stjärna

på himlen och därtill förstått att räkna bättre än de andra,

så att jag lyckats kämpa mig fram till den första platsen,

så skulle jag nu af alla dessa människor, hvilka därinne

vänta på Förste Konsulns ankomst som på festens glans-punkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgångar

det enda, som förmår människorna att förlåta

öfverlägsen-heten. Och till och med nul Tro aldrig, att jag sitter fast

i sadeln, så skicklig ryttare jag än tror mig om att vara.

Förlorar jag blott en gång ett afgörande slag — som det

vid Marengo till exempel — du skall få se, hur de skola

falla öfver mig som en svärm skorpioner öfver ett lejon.

Men hvarför skulle jag förlora ? — När man spelar vingt-et-un

med Europa på den andra sidan bordet och sitt öde som

insats, så måste man ha förnuft att bli stående vid tjugu.»

Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en

hastig sidoblick på de båda i soffan och kom bort till dem.

»Ers Majestät tillåter väl?» — Han bugade sig djupt och

hviskade så ned mot dominon: — »Det är visst tid att

förbereda den officiella entréen. Berthier är som på nålar.»

Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog

sig ned på hans plats.

»Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad

öfver er tjänares dristighet.» — Han sänkte rösten och lade

handen på hjärtat: — »Förstå mig väl, och förlåt mig —

han har haft förtroende för migl»

Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon

gjorde en afvärjande rörelse med handen. — »Jag börjar

förstå,» mumlade hon förvirrad.

»Jag ensam vet det,» fortfor han; »och det genom

en tillfällighet, icke genom någon indiskretion hvarken från

hans eller min sida — det svär jag er vid min ära. Jag

hoppas ni förstår, Mademoiselle, hvilka känslor ni kan

påräkna att finna hos hans bäste vän.»

Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon

gaf handen till sin kavaljer, sade hon klart och tydligt:

U. — Förste konsuln. »Monsieur — jag hvarken kan eller vill förklara något.

Men jag tackar er, och jag litar på er.»

En half timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn

och med ridande eskort. I sin vanliga uniform — gardets

hästjägares öfversteuniform — utan mask eller förklädning,

trädde han in i salen vid värdens hand. Han såg glad ut,

hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade artigt,

med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde

sig känna. Drottning Anna dansade med en romersk

prce-torian, då han på sin väg kom förbi henne.

»En förtjusande dräkt,» sade han högt, vänd till Berthier.

»Det är då ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig

att se något franskt i detta kosmopolitiska sällskap.» — Med

en bugning för drottningen, sade han småleende: »Madame,

vi två äro visst ensamma om att representera Frankrike

här i salen.»

Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och

Förste Konsuln gick vidare.

De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La

Feuillade under masken. Efter Förste Konsulns markerade

komplimang blef hon ännu mer uppmärksammad än förr.

Praetorianen hade all möda att bana henne väg till deras

plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen.

»Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar

denna dräkt) befaller mig att föra Ers Majestät till

hedersgästernas bord. PlatsI — Plats för Frankrikes drottning!»

Bonaparte gick först — allena, och utan bordsdam —

in i den som ett orientaliskt tält arrangerade matsalen.

Berthier satt vid hans högra sida, men på den vänstra stod

platsen tom. Han såg skarpt bort åt ingången till balsalen;ingen var auktoriserad att sätta sig på den tomma stolen

och ingen vågade göra det af sig själf.

Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade.

Förste Konsuln gjorde tecken till honom, men Edmée hade

redan med säker takt valt sin plats på andra sidan bordet,

snedt emot honom.

Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han

ögonbrynen och smålog.

Duroc böjde sig mot Edmée och hviskade:

»Tillåt Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det

var klokt — han hade i nästa ögonblick ångrat det.

General Bonaparte tycker icke om att se en dam

kompromettera sig.»

Förste Konsuln reste sig, och öfver bordet, som under

hundratals ljus strålade af vermeil och silfver och rubinrödt

glas från Venedig — allt krigets rika byte — sökte hans

ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han höjde

champagneglaset:

»Medborgare och vänner! En skål för fördraget i

Luné-ville,» sade han högt med sin starka stämma. »Lefve äran,

friheten och freden! Lefve Frankrike 1» “Tous mes vertaeux républicains, je

n’ai qu’à dorer lenrs habits, et ce sont

des gens à moi.“

Mot de Bonaparte.

“La belle saison de 1801 était bien

l’apogée de la Malmaison. C’était plu«

qu’nn ch&teau, ce n’était pas un palais.“

St. Amand.

Imidten af Prairial (år IX) kommo konungen och

drottningen af Etrurien till Paris för att tacka för sin krona

och mottaga den af Förste Konsulns hand. De reste under

namn af »grefven och grefVinnan af Livorno», men blefvo

mottagna som suveräner.

»Kan du se,» sade Bonaparte till Edmée de La

Feuil-lade, aftonen efter det han i Malmaison låtit spanske

ministern presentera majestätema för sig — »kan du se, att

parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå öfver

Place de la Révolution. Se på konungamördarne och

spartanerna, hur de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter,

som vi själfve ha skapat. A — ål Alla mina dygdiga

republikaner — jag behöfver blott ge dem ett förgylldt livrée

på ryggen, och jag har strax deras samvete i min hand!» Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och

i Tuilerierna var Mademoiselle de La Feuillade en själfskrifven

gäst vid alla de fester, som nu aflöste hvarandra till ära för

infanterna. På Talleyrands stora italienska fest i Neuilly

hade hon den äran att dansa en kontradans med

Marie-Antoinettes systerson, hvilken hon fann »tyvärr vara en

karikatyr af en konung», som hon sedan sade, — och på

markisinnans af Montesson bal hade den unga drottningen

nådigt tagit henne afsides och bedt henne om hjälp att

arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter

dansen. Då Förste Konsuln hörde det — han ville ha reda

på allt — rynkade han pannan: »Jag tror, hon tar sig

air, den lilla suveränen.» — Han lade sin hand på Edmées

hjässa. — »Se där har du en krona, som väl förlänar större

makt än Etruriensl»

Berthier gaf i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen

af slaget vid Marengo. Trädgården var arrangerad som ett

läger, danssalarne voro prydda med vapen, fanor och troféer,

man superade i tält, och bakom hvar och en af damernas

stolar stodo de unga officerarne, raka som skiltvakter, i

Republikens praktfulla, fantastiska uniformer.

Om aftonen var där fyrverkeri. I den lugna natten,

mot den klara, mörkt blånande junihimlen, lyste i flammor

namnet Marengo. Edmées ögon sökte Förste Konsulns;

hon mindes, när hon för ett år sedan — en sommarnatt

som nu — första gången hade hört detta namn och funnit

brefvet på bordet inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej.

Med armarne korslagda öfver bröstet, med blottadt hufvud, såg

han ut framför sig; han vände ej sina ögon emot hennes; hon

såg blott i det flammande, osäkra skenet hans bleka ansikte

under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun. Efter infanternas afresa i midten af Messidor (man ville

icke ha dem kvar till 14-julifesten) lämnade också den fina

världen Paris. Madame de Châteauneuf och Edmée voro

bägge inbjudna att tillbringa några veckor på landet hos

familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick

Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande for

samma tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste

Konsulns hus var redan detsamma som en suverän befallning

— det kunde icke vara tal om att afslå den. Madame de

Châteauneuf reste alltså allena till sin vänner, och Edmée

ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till

Mal-maison i början af Thermidor.

Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var,

redan då Madame Bonaparte för tre år sedan köpte det, en

komfortabel och nästan präktig boning; sedan dess hade både

hon och Förste Konsuln gjort mycket för att utvidga och

försköna det. Den förre ägaren hade, då anglomanien under

Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid

engelsk bekvämlighet och i synnerhet satt det i stånd att

härbärgera många gäster — liksom ett riktigt engelskt

countryhouse. Gästrummen voro alla belägna en trappa upp,

längs med en lång stenlagd korridor, som med sina stora

fönster vette åt gården. Hvar lägenhet bestod af ett sofrum,

ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren.

De voro alla mycket enkelt möblerade och golfven stenlagda

i rutor, liksom korridorens. Vid ändan af denna — till

höger om vestibulen — förde ett par trappsteg upp till den

lilla salong, där man frukosterade om morgonen, och som

utgjorde en del af Madame Bonapartes enskilda våning.Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en

trappa i direkt förbindelse med stora salongen och galleriet

i rez-de-chausséen. På motsatta sidan af vestibulen — alltså

rakt under gästrummen — lågo på nedra botten Förste

Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade omedelbart till

hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse

därmed genom en liten öfver vallgrafven ledande bro, om

sommaren öfvertäckt med väf, så att den bildade liksom ett tält.

I allmänhet lät han flytta sitt skrifbord ut på bron och

arbetade timvis i fria luften.

Frukosten var alltid bestämd till klockan half elfva; i den

deltogo blott damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det

nästan mest damer, som voro liggande gäster på Malmaison.

Herrarne kommo i allmänhet blott dit ut till middagen —

ridande eller åkande från Paris — och återvände vanligen

vid midnatt, hvar till sin post eller sitt arbete. Förste

Konsuln själf visade sig sällan före sex, då man åt middag.

Middagen, och aftontimmarne efter den, var den tid, då man

egentligen lefde på Malmaison. 1 allmänhet långleddes de

unga damerna en smula på förmiddagen; Madame Bonaparte

hade ofta migraine, Hortense målade eller spelade, de öfriga

skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina roller till

societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur

och modister eller drefvo omkring i parken med en roman

af Madame Cottin eller Madame de Genlis för att få tiden

till klockan sex att gå. Men då — då fick man också

ersättning 1 Genom den långa platanalléen, som från

landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små

snabba kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap —

alla de unga äkta männen, beundrarne och vännerna. Och

midtför den stora trappan, där de unga damerna (de voroalla unga på Malmaison, utom värdinnan) — hvitklädda,

småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen —

hade samlat sig, sprungo de unga männen af hästarne, och,

glömska af dagens arbete, bekymmer och omsorger, sökte

deras glada blickar den af de hvitklädda nymfgestalterna,

som stod hvars och ens hjärta närmast. Ty på denna tid

— 1800—1801 — grasserade en ren giftermåls- och

förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets;

huset var fullt af nyförmälda och hemligt förlofvade par,

och de gamla kastanjealléerna i parken beskyddade under

dessa sommarkvällar från sex till tolf många ömma

förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga trätor. Det

låg ömhet i luften — smekmånadens leende, säkra,

konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet.

Af dem, som i sommar voro på Malmaison eller

brukade komma dit till middagen, var det först och främst den

tappre, ståtlige general Lannes, »arméens Roland», och hans

unga hustru, hvilken i sin rena, tadellösa skönhet mest af

allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen,

tagit kött och blod och iklädt sig Konsulatets koketta dräkt.

Där var Förste Konsulns yngsta syster, den knappt

nittonåriga Caroline Murat, >frisk som en majros», efter sin nyss

öfverståndna första barnsäng, röd och hvit, fast i linjerna,

som mejslad i marmor. Där var den vackra, nygifta Madame

Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La Valette,

född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense

— blond, fin och rosig som en sévresñgur, med ett par

eldfulla blå ögon, som strålade dubbelt ömma, när hon

tänkte på sin vän Duroc, eller Förste Konsulns sekreterare i

hemlighet smög till henne ett litet bref från Petersburg.

Där voro dessa båda fina brunetter, som vid denna tidliknade hvarandra nästan som två systrar: den graciösa,

pikanta Laurette Junot, passioneradt intagen i sin man, det

blonda brushufvudet *la Tempête» (som kamraterna kallade

honom), och den älskliga, svärmiskt sentimentala Désirée

Bernadotte — alltid barnsligt svartsjuk, alltid längtansfull,

alltid romanaktigt förtviflad och med tårar i ögonen, när

hon icke hade vid sin sida sin »béarnesare» eller icke fick

bref från honom. Där voro Hortenses unga väninnor och

pensionskamrater från Madame Campans institut: den lifliga,

egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe, den söta Adèle

Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade

för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston,

> Mal maisons Almaviva», den begåfvade målaren Isabey, den

joviale Rapp, den fiffige Figaro-Bourrienne, den ridderlige och

dristige Eugène de Beauharnais, som tillbragte sin tid med

att hopplöst sucka för Mademoiselle de La Feuillade, och

Mademoiselle de La Feuillade, som . . .

I denna luft, mättad af sommarvärme, af ungdomlig

älskog, af segerjubel och triumfer, vid detta, den Förste

Konsulns unga hof, där ingen framtidsdröm var för

högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet framtidshopp

för djärft att icke ha sitt berättigande; där man hvar dag

under en evigt blånande himmel i öfvermodig själftillit tömde

sitt glas på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga

hjältar, hvilkas namn hela Europa nu kände, i trotsig

otålighet redan sträckte händerna ut efter de slutna och taggiga

kronor, hvarmed de snart skulle ha rätt att pryda alla dessa

vackra kvinnohufvuden; — i denna luft, i denna omgifning

utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den

stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande »Konsu-latets Afrodite», som man, till trots för Pauline Leclerc,

hade vågat kalla henne.

Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas.

När hon om morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt

öfver spetschemisen, varm och med håret böljande öfver

skuldrorna under den stora nattmössan, satte fotterna på

sten-golfvet och kom till att kasta en blick i den anspråkslösa

spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende.

De unge männens ögon sade henne det, när hon om

middagen, med den gyllene hårknuten högt öfver den hvita nacken,

med kjolens lätta silkessläp graciöst uppburet mellan två

fingrar — i andra handen en svart, spansk solfjäder för att

skugga kind och hals — långsamt, drottninglik steg ned för

den breda, solbelysta trappan. Och ändtligen sade hans

ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist,

oafbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri

luft, där hon, smyckad som till fest med de ljusa La

France-rosor, han älskade, den vackraste af alla dessa vackra

kvinnor, stoltast i later, liksom hon var förnämast i börd,

segersall, i hemligt jubel och hemlig längtan, höjde sitt

skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och

lyckan var hennes.

Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var

icke mer den ömtåliga, kyligt skygga och alltid liksom en

smula fientliga adelsfröken, som för aderton månader sedan

kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste Konsulns

fylgja, Frankrikes lefvandegjorda segermedvetande, den stolte

betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som

förtrollade vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten

förvirring, nästan skamsenhet, sina ögon, när hon gick dem

förbi. Oeh likväl fanns det ingen, som visste något.Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärft

och fantastiskt. Om Joséphine hade någon gissning, och

det hade hon säkert, vågade hon i alla fall ej låta märka

det. Hon kände sin mans hänsynslöshet, när det gällde en

passion, och hon hade dessutom själf alltför mycket på sitt

samvçte för att med fog kunna visa sig indignerad.

Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon

älskade — hon visste ju, att skilsmässan ända sedan

Brumaire hade hängt öfver hennes hufvud — men hon såg

blott, hvad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor

beundrare af Mademoiselle de La Feuillades skönhet och

icke gjorde någon hemlighet däraf. Mademoiselle de

Beau-harnais var för resten under denna tid så upptagen af sina

egna hjärteaffarer, af sin ömhet och sin oro för den

frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många

tankar. Eugène var själf mycket förälskad i Mademoiselle

de La Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt

öfverlägset, än skämtande, än sentimentalt koketteri, hvilket

i all sin oskuld — eller kanske just därför — var väl ägnadt

att betaga honom hans misstankar, ifall han djärfdes att ha

några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga praktiska sätt,

här — liksom i Paris — så habilt inrättat allt för deras

möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans

arbetsrum låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra

gafveln, hvilken Edmée bebodde, och genom en liten trappa,

som han i hemlighet låtit inrätta under vintermånaderna,

stodo de i direkt förbindelse med hvarandra. Madame

Bonaparte bodde, som sagdt, i andra ändan af huset. Hennes

man behöfde ej ens tänka på Monsieur Charles och

sommaren år VII för att här på Malmaison slippa ha några skrupler

— det föll honom helt enkelt aldrig in att ha skrupler,när det var något, han med energi ville. Och hvad Edmée

angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med

hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning,

som hon själf valt den, med alla dess konsekvenser. I

jämförelse med hennes stora kärlek, hennes lifs enda tanke och

allt uppslukande intresse, var allt annat obetydligheter,

småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt lätt kom öfver. L’Empereur a parlé de ses premières

années; ... il se reportait à cet heureux

âge, où tout est gaîté, désir, jouissance;

à ces heureuses époques de l’espérance,

de l’ambition naissante, où le monde tout

entier s’ouvre devant vous, où tout lu

roman» »ont parmi».

Memorial de 8:t Hélène.

‘Mes projets comme mes songes, tout,

oui, l’Angleterre a tout détruit!*

Bonapart»

(sur la perte de l’Bgypte).

I A et var vid middagen en dag i början af augusti.

J Som vanligt vid vackert väder, var bordet dukadt

på den stora gräsplanen midt för slottet vid början af

kastanjealléen. Solen höll på att gå ned bakom St. Cucufaskogen

— kastanjernas skuggor blefvo längre och längre. Men

gästerna voro i afton många och glada och hade icke lust

att så tidigt resa sig från bordet. Joseph och Madame Julie

Bonaparte hade kommit från Mortefontaine, tillsammans med

Madame Bernadotte. Andre Konsuln Cambacérès var också

bjuden, och, försatt i utmärkt humör af den eldiga

champagnen och den torra madeiran, hade han en gång

kommit i taget med att berätta historier från sin ungdom iprovinsen, från Konventet och Direktorietiden, och ville nu

icke hålla upp igen. Förste Konsuln satt med båda armarae

på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de öfriga

skrattade af full hals. Till slut reste värden sig upp ock sträckte

på sig.

»Det blir för sent att leka något i afton,» sade han

med en blick på himlen. »Låt oss få en smula musik —

eller hur, Hortense?»

Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej

att hämta hennes harpa från galleriet. Med kaffekopparne

i hand lägrade sig sällskapet omkring henne på

trädgårdsstolar och i gräset, som för resten började bli fuktigt. Det

skymde nu också mer och mer.

Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang —

hon, som själf var helt och hållet utan den sortens

fullkomligheter. Hon satte sig på något afstånd under ett träd

och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon skrattat

som den gladaste af de glada — detta sorglösa, en smula

frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste

Konsuln på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade

kalla »klang af Frankrike». Nu medan romansens toner,

ackompagnerade af de späda harpoackorden, blidt vibrerade

genom den skumma, milda kvällen, vaggades också hon

småningom in i den sentimentala stämning, som efterhand

bemäktigade sig hela sällskapet. När Hortense ändtligen

tystnade och sköt harpan ifrån sig, talade gästerna, som nyss

förut nästan legat dubbla af skratt öfver den gamle

ungkarlens Languedoc-historier, med dämpad stämma två och

två om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame

Bernadotte, som var den mest romantiska af dem alla, tiggde halfhviskande om »en smula mystik» — d. v. s. en

spökhistoria.

Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka midtför

fasaden med hakan mot bröstet och händerna på ryggen.

Ibland stannade han och hörde tyst ett par ögonblick på

de andras samtal. Det var mest öfverste Rapp, som förde

ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke

för att skarfva, när det bar till.

»... Det var alltså om natten före Pyramiderna.

Generalen hade haft oss att arbeta som slafvar om dagen och

jag var alldeles utsliten, jag låg i mitt tält och kunde icke

sofva af bara trötthet ...»

»Det händer aldrig en god soldat,» afbröt Lannes

öfverlägset, på sitt burdusa sätt. »Du hade väl litet

hjärtklappning före affären kan jag tro.»

Rapp stack handen innanför västen och försökte se

imponerande ut öfver sin styfva halsduk. Han var stött, och

damerna måste tigga honom länge, innan han ville fortsätta.

Till slut gaf han — godlynt, som han var — med sig.

»Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt,

midt i natten, och jag hörde intet annat ljud än af hästarne,

som skubbade sig uppåt hvarandra och gnäggade. Så

plötsligt slog klockan tolf — tolf ...»

o

»A, Gud!» — Madame Bernadotte var redan nära att

svimma. Hon grep Eugène om armen och tryckte sig tätt

intill honom — han tog henne fast om lifvet.

Rapp gjorde en effektpaus; så fortsatte han med dyster,

hotande stämma:

»Och knappt har klockan upphört att slå, förr än jag

ser en liten hvit trekant, så stor ... så stor . . . som

Förste Konsulns hatt.» — Bonaparte passerade i detsammaförbi. »Och inne i den trekanten, kan ni tänka er — ett

öga, ett eldrödt öga ...»

Rapp såg sig högtidligt, triumferande omkring.

Damerna skreko till och ryste.

»Och det där flyttade sig på väggen jämt — jämt —

upp och ned — riktigt dansade framför mig ...»

Här kunde Junot icke bärga sig längre. Han brast ut

i gapskratt. Eugène och de andra stämde i.

»Herre gud — han hade naturligtvis druckit för mycket

af det heta, orientaliska vinet! Hvem har ej sett röda

prickar, som flytta sig på en tältvägg?»

»Ja, jag har sett själfva väggarna flytta sig!» — En

ny skrattsalfva.

Nu blef det Rapp för mycket — han nekade värdigt

att fortsätta historien. Damerna togo hans parti och voro

indignerade på det öfvernaturligas vägnar. Junot, som

beständigt var en af de mest klentrogne, föreslog — med en

häntydning på en för icke så länge sedan utkommen

parodi på de moderna spökromanerna — att de ju alle

sammans kunde gå upp i »västra tornet» och försöka få

fatt i några spöken. Slottet hette väl icke »Malmaison»

— mala mansio — för intet. För att vara någorlunda

respektabelt måste det verkligen ha sig ett husspöke. Madame

Bonaparte, som förstod att inrätta allt så förträffligt och

tidsenligt, hade förmodligen icke heller underlåtit att anskaffa

detta oumbärliga inventarium till ett slott o. s. v. o. s. v.

Medan de sålunda höllo på att prata och skämta öfver

Rapps tarfliga och misslyckade spökhistoria, som icke ens

fick något slut, var Edmée den enda, som — därför att

hon oupphörligt följde honom med ögonen — hade märkt,

att Förste Konsuln sakta, från platsen där de sutto, gick ini sin egen privata trädgård och därifrån förmodligen in i

sitt arbetsrum, ty han kom icke mer igen. Nu var det

helt mörkt, och Madame Bonaparte föreslog på sitt alltid

förekommande och älskvärda sätt, att man skulle gå in i

salongen, höra litet gladare musik och dansa bort

spökhistorierna.

Sällskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och

galleriet. Tjänarna hade redan tändt alla ljus. Madame de

La Valette satte sig till spinetten och spelade en kontradans.

Paren togo plats på det långa, glatta golfvet, lysande

blankt i skenet från kronor och lampetter — herrar och

damer på hvar sin sida. Caroline Murat stod öfverst uppe,

därefter Hortense och de andra damerna — hand i hand;

alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller

guld-bandeletter på håret, med de högvristade fotterna sträckta i

silkesskoma och armarne lyfta, med sirligt böjda handleder.

Midt emot dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De

glänsande stöflarae, som, med dinglande, gyllene tofsar, gingo

upp i spets öfver knäet, eller med breda, gula kragar, hvilka

vekos ned nästan ända till ankeln, stodo taktfast framsträckta

midt emot silkesskorna; de blänkande epåletterna strålade i

en lång, jämn rad öfver uniformernas lifliga, röda, blå och

hvita färger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren

förenades och skildes åt; där var sorl af prat och skratt,

korseld af blickar från leende blå och bruna Ögon, när Förste

Konsuln — stilla, som han gått — kom in igen.

Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de

Beauharnais. De hade nyss intagit sina platser till en ny

dans, och hon stod med ryggen mot dörren, så att hon

hvarken såg eller hörde Bonaparte komina. Hon blef upp-

12. — Förste konsuln.märksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan

om henne, plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer:

»Men Gud, Eugène — se, hvad kan då ha händt

generalen? ...»

Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott

de, som kände honom riktigt väl, kunde sentera, hvilken

förändring som måtte ha försiggått i hans sinnestillstånd

under den timme, han varit borta från sällskapet. Hela

hans ansikte var som förmörkadt, ögonbrynen rynkade och

hopdragna, som under en häftig, fysisk plåga, och blicken

under dem var brännande och hård. Munnens fina, rörliga

linjer voro som förstenade i kufvad, trotsig smärta.

Han gick bakom de dansandes leder — de flesta märkte

honom knappt — fram till sin vanliga plats vid kaminen.

Han satte sig och började tala ett par ord med Madame

Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han otåligt

tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just

passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe.

o

»A,» hviskade Joséphine ängsligt till Madame Joseph:

»Nu har något händt igen. Jag känner Bonaparte!»

Småningom bredde där sig liksom en förstämning öfver

salen. Förste Konsuln stod borta vid det ena öppna fönstret

och såg ut — han hade ännu icke talat till någon. Plötsligt

vände han sig om och sade med forcerad munterhet:

»Jag tycker dansen stannar af. Kom låt oss få "les

deux coqs\ Madame Loulou» — han grep Madame Junot

om lifvet — »ni minns, den ha vi dansat så ofta!»

Edmée följde honom med ögonen hela tiden. Hvarför

kom han icke till henne ?

Hon drog sig obemärkt tillbaka in i Madame Bonapartes

boudoir, som gränsade intill stora salongen; den var blottsparsamt upplyst af ett par lampetter på kaminen. Plötsligt

kände hon en hand på sin skuldra:

»Edmée!»

Hon vände sig hastigt om och grep hans hand. Hennes

ögon voro fuktiga.

»Hvarför dansar du inte?»

o

»För det. . . A, min vän, hvad har händt? ...»

Han skakade på hufvudet. — »Plåga mig icke med

frågor — inte här, inte nu.» Och litet efter:

»Kan du verkligen se det på mig?»

»Om jag kan se det på dig? När till och med general

Junot och Eugène strax kunde märka det!»

»Det var satan!» brast han ut »Skulle jag icke kunna

behärska mig bättre!»

Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Förste

Konsuln såg kallt, litet ironiskt på henne, så sade han högt :

»Nå, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni så spela ett

parti schack med mig, som jag bad er om?»

Han ställde elfenbenspjäserna till rätta på rutorna, och

i det han lutade sig fram öfver bordet, sade han lågt:

»Jag vet, att du kan tiga — icke ropa till och skrika,

som damer bruka?»

Hon böjde omärkligt på hufvudet. Hon satt med

armbågen mot bordet och pannan lutad i handen och flyttade

en bonde.

»Kairo har kapitulerat. Egypten ...»

Han sade icke mera. Hon såg upp och blef förfårad

öfver den plötsliga förvandlingen af hans ansikte. Det var

grönblekt, och munnen förvred sig som af spasmer. Utan

ett ord reste han sig upp och stötte upp fönstret, där de

sutto — nattluften strömmade in med fuktig kyla. Han hade lutat hufvudet i handen — nu såg han upp.

Där var intet annat att märka än en stark blekhet.

»A, du förstår icke hvad detta vill säga,» mumlade

han otåligt, liksom han ångrade att ha talat.

Jo, hon förstod honom, hon begrep och delade hela

hans smärta. Icke för det att bibehållandet eller förlusten

af Egypten i och för sig spelade någon synnerlig roll för

henne, men hennes kärlek hade förlänat henne en sådan

egendomlig makt att intränga i hans tanke- och

åskådningssätt, att hon ögonblickligen instinktivt fattade, hvilket slag

detta var för honom. Det var vägen till Orienten, som nu

var stängd, till det häftigt åtrådda, länge drömda landet, till

Indien, Englands rika hjärta. Det var en hel lifsplan, som,

uttänkt i alla sina detaljer redan under de första tunga,

obskura åren i Paris, långt innan Vendémaire, sedan — så

snart tillfälle gafs — snillrikt och energiskt blifvit fullföljd

och ändtligen krönt af fabelaktig framgång. I Förste

Konsulns frodiga, hetsiga fantasi hade drömmen om Egyptens

fullständiga eröfring och alla dess konsekvenser : Syriens och

Persiens underkufvande, Englands utdrifvande ur Asien, redan

så godt som kondenserat sig till verklighet. Icke ett

ögonblick hade han, trots underhandlingarna om konkordatet,

trots arbetet med Code civil, med ordnandet af finans- och

förvaltningsväsendet, det italienska och tyska fälttåget, icke

ett ögonblick hade han släppt sina planer med Egypten

och försöken att undsätta det. Nu voro alla hans energiska

ansträngningar hopplöst tillintetgjorda.

Förste Konsuln reste sig för att taga afsked af sina

gäster. Edmée såg, att flera af herrarne, Ju not, Eugène,

Rapp, ängsligt frågande sågo upp till honom, men ingen

sade något, ingen vågade säga något. Han talade med demom likgiltiga ting, han till och med skämtade med ett par

af damerna, men skuggan i hans blick var lika mörk.

Han lät Gdmée gå med de andra, utan att ge henne

något tecken, att de senare skulle mötas. Förtviflad och

förstämd kom hon upp på sitt rum.

Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i

muren och kunde då höra, hur ban gick därnere i

biblioteket, fram och tillbaka — ut på bron och i trädgården —

in igen. Nej, hon kunde icke uthärda längre. Han fick

bli så ond ban ville, men hon måste se honom.

Ännu hade hon icke ens börjat att kläda af sig. I

hast gaf hon Valentine befallning att rigla dörrarna utåt

korridoren och trefvade sig med klappande hjärta nedför

den branta, obekväma trappan. Annars vågade hon aldrig

störa honom vid hans arbete — det var han, som alltid

kom till henne — men nu i afton ville hon taga mod

till sig.

Utanför dörren stannade hon och lyssnade — hon hörde

honom icke. Så öppnade hon sakta och trädde in.

Han stod böjd öfver sitt arbetsbord midt i rummet,

med bägge armbågarne på bordet och hufvudet stödt mot

händerna, i det han ifrigt granskade en stor karta. Dörren

till trädgården var öppen, och trots den milda augustiaftonen

brann en stor brasa i kaminen. Edmée såg sig om; plötsligt

föll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig åt. Hon

visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med

honom om nätterna, det var rent af en händelse, att han ej

var här i afton. Sakta, med klappande hjärta — hon, som

annars var så hänsynslöst modig, blef feg under en

förebrående blick från hans ögon — gick hon fram till bordet.

Han såg upp. »Du här.» — Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg

han sig om och gick bort och riglade alla dörrarna. — »Men,

Edmée, hvad faller dig in?» sade han missnöjd.

Hon tog blygt hans band, och i det hon förde den

till sina läppar, mumlade bon bönfallande, som ett skrämdt

barn:

o

»A, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i Hatt. Jag

får ingen ro annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta

därborta i vrån, inte säga ett ord, om du vill, men låt mig

blott få vara i din närhet.»

Han lade bägge armame på hennes skuldror, såg

pröf-vande på henne med sin skarpa, fasta blick, och, i det han

höll henne ut ifrån sig, sade han:

»Du är då en äkta kvinna!»

»Som älskar,» hviskade hon. Och med en böjning

till sidan strök hon smekande kinden mot hans hand, som

ännu hvilade på hennes bara skuldra. Hon stödde bägge

händerna mot hans bröst ocb såg upp på honom:

»Vill du så låta mig vara här i natt?...»

Han smålog. För första gången på flera timmar såg

hon åter detta ljusa, ömma leende, som alltid annars plägade

hälsa henne, ocb med ett halfkväfdt, utrop af glädje kastade

hon sig handlöst intill honom.

o

»A, kvinnorna äro dock lyckliga?» — Han strök hennes

hår och talade sakta, liksom för sig själf. — »De veta inte,

hvad dådlust ocb äregirighet och arbetskval vill säga. Blott

du har mig, så är du nöjd.»

»Nöjd?» ... Hon böjde nacken tillbaka, och med

slutna ögon och ett leende så hemlighetsfullt strålande, så

sublimt i sin fanatiska hängifvenhet, att han, som såg det,ovillkorligt suckade, hviskade hon: — »När jag har dig, är

jag lycklig.»

Han slöt henne häftigt i sina armar. — »Jag tror, att

det, som gör dig så bedårande, Edmée, det är din märkliga

förmåga att lefva blott i nuet. För dig existerar icke förtid,

icke framtid — ditt lif koncentrerar sig alltid i den minut,

som är.»

»Ja.» — Hon såg glad upp. — »Är det då icke

godt?»

»Jo, det är godt, ty därför är det hos dig hvila, som

hos ingen annan.»

Hon hörde knappt, hvad han sade. Tryckt intill honom,

mumlade hon lidelsefullt:

»Om jorden brast under mina fotter, om himlen föll

öfver mig — blott jag hade dig, skulle jag icke känna

detl»

»Och, om du icke hade mig längre?. . .»

Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart

och fast leende, som han sedan ofta mindes:

»Döden ligger i vår högra hand, vet du väl.»

»Och du, som är lifvet själft, du skulle icke vara rädd

för döden?...»

Hon såg ut för sig — förbi hans ansikte — ögonen

voro en smula sammandragna. — »Jo,» sade hon sakta, »jag

fruktar döden. Jag tycker ofta — nej, icke ofta, ty jag

tänker icke ofta på det, men ibland tänker jag, att det

dock måste vara vår största sorg, att vi alla skola dö, du

och jag.»

Han såg uppmärksamt, forskande på henne, så tog han

sakta hennes mjuka, varma hand och förde den till sina

läppar. »Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge lifvet, lifvets

arbete och möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen

ingen nöd.»

De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det

stora rummet — tysta — han höll armen om hennes skuldra.

Och på uttrycket i hans ansikte kunde hon se, hur han

småningom föll tillbaka i sina förra tankar.

Plötsligt begynte han att tala — i början stilla,

långsamt, liksom hade tankarna svårt att klara sig i ord, därpå

hastigare, högre, tills hans tal var som en brusande,

lidelsefull ström af ord, och hans ungdoms mäktiga luftslott —

Alexanderståget till Indien — reste sig ännu en gång för

deras själ: praktfullt, skimrande färgrikt, logiskt fast i sin

inre byggnad, vidsträckt som en himlahvälfning, oändligt i

sina perspektiver. Han talade länge; plötsligt tystnade han

lika tvärt, som han börjat.

»Hvarför skall nu denna motgång nå mig — nu, när

världen börjar bli stor för mina ögon, när lifvet genom dig

har fått andra och rikare farger? Det är ett dåligt varsel

för min mannaålder, detta bekymmer för Egypten.»

Och liksom gripen af en tanke slog han hastigt,

ovillkorligt, korsets tecken för sig.

Han gick nervöst ett par gånger fram och tillbaka med

sänkt hufvud och hakan mot bröstet. Så rätade han pä

sig, stampade häftigt med foten i golfvet ett par gånger

och stannade tvärt framför dörren, som förde in till

konseljsalen. I dörrfälten voro målade två hjälmar och inunder

underskriften: Grec—Chevaleresque.

Han stod ett ögonblick stilla; vände sig så raskt om

på klacken och gick fram till Edmée, som sjunkit ned på

soffan vid väggen och satt och följde honom med ögonen. »’Grekisk — ridderlig!’ Inte sant, Edmée» — han

hade sin vanliga, litet ironiska hvardagsstämma — »jag är

allt annat? Låt oss nu taga skadan igen! Du är ju vacker

som en dag, min drottning.» Han böjde sig ner och

kysste henne på halsen, under örat.

Edmée satt med sänkta ögon och rörde sig icke. Hon,

som annars njöt af hans smekningar, lefde af dem, som en

blomma af solsken, hon kände plötsligt ett sting af smärta

vid denna lätta, heta kyss.

»Du är härlig, härlig är du! Hvar har jag då haft

mina ögon i afton?» — Han höll henne ut ifrån sig och strök

nedåt hennes bara hals och lätt skälfvande armar — »Furstlig

och berusande på en gång!» — Han böjde ett knä och lade

hufvudet intill hennes barm — det korta lifvet var nästan

blott tumshögt och sammanhölls af ett smalt, gyllene bälte

i form af en snok, hvars smaragdgnistrande hufvud reste

sig mellan de runda, hvita brösten och bet sig fast i den

smala smaragdkollier, som hvilade på halsen. — »En

drottning, en Afrodite, och hon är min!» Han slöt ögonen och

smålog med hufvudet mot hennes hjärta.

Han såg upp och sade ännu leende:

»Har jag berättat för dig, hvad jag hörde här om

dagen? Det var vid den stora revyn på Marsfältet den 25

Messidor. Du for förbi i en vagn med några damer. Då

pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: ’Det är

Förste Konsulns drottning!’ De togo dig för Joséphine.

Å, de visste ej, hur riktigt de träffade.»

Hon svarade icke, tryckte blott bans hufvud intill sig.

Hon märkte att han talade allt detta lappri, endast för det

han ville tala och glömma. »Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är,

när jag vaknar om morgonen och ditt hufvud ligger vid

mitt bröst, och jag kysser dina pärlemorblåa ögonlock, ditt

hår, som i morgonsolen är stelnad eld och dina halföppna,

söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda

kvinna i världen — den, som från skapelsens morgon var

bestämd för mig — min, min . . . När jag annars har

varit kär, så brukade jag darra och rasa vid tanken, att

någon annan hade ägt eller kunde äga min älskarinna. Men

med dig! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla

mig inl Du är min — lika säkert, som mitt hufvud sitter

på mina skuldror och min hand på min arm, ingen och intet

kan skilja oss åt. Du tror ibland, att jag är svartsjuk.

Nejl Jag kan blott icke fördra, att någon rör vid dig, att

andra sola sig i din blick, i ditt lysande leende. Men

tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna

dig ... Å, fy, nejl Kunde den tanken få rum i min

hjärna, så dödade jag honom, och med honom mig själf.»

Han hade småningom, i hänryckt åskådning af den

älskades skönhet, talat sig varm, i häftig extas. För några

ögonblick hade han glömt sin äregirighet, sin sorg, Egypten.

Edmée såg in i hans ögon, och hon läste där, att nu — i

detta heliga nu — var hon älskad fullt och helt. Hon

förstod honom så väl, hvar skiftning i hans själ, hvart språng

i hans tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som

i denna natt.

Ljusen i armstakame på bordet flammade till och brunno

så, långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta

och väntade, tills det blef helt mörkt. Så gick han bort till fönstret och drog undan gardinen

en smula. En klar, bred månstråle föll snedt öfver golfvet

och gjorde rummet halfljust. De hvita papperen på hans

skrifbord sugade den till sig i ljusblå skiftningar.

Han blef ett ögonblick stående vid fönstret och såg

ut. Och i det hans tanke, som en kort minut hade lyckats

att glömma, å nyo, vid hvart nytt intryck, vände sig till

detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt och förlorat,

sade han lågt:

»1 detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos

minareter, lika likgiltigt, lika klart, som den gången vi

planterade den trefargade fanan i sanden. Sand, månsken,

och drömmar — så har det varit i tusen år, så skall det

bli i tusen år till! Är det icke till att förtvifla öfver, hur

vanmäktig man är, när man blott är människa!»

Om morgonen kommo öfverste Rapp och general Junot

ridande till Malmaison; icke någon af dem hade haft ro i

sin själ, förrän de fått veta orsaken till »generalens»

förstämning i går. I platanalléen upp till slottsgården mötte

de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd af sin stallmästare

Jardin.

»Jag har nyss kommit ut,» sade Bonaparte, »och har

mest lust att rida en tur. Ha ni lust att följa med, mina

herrar ?»

Han vände sin häst, och, utan att afvänta deras svar,

gaf han Jardin order att stanna hemma. Så togo de

motsatta vägen — genom parken — och slogo in på den

backiga, steniga Bougivalvägen. Så länge de voro i sikte af slottet, redo de i skridt,

dock utan att tala med hvarandra. Junot och Rapp visste,

att när deras general såg ut som nu, var det icke värdt att

öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de sällan sett

hans panna, och läpparne voro tätt hoptryckta med detta

uttryck af kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så

skrämmande och förintande på hans omgifning.

Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste

Konsuln högg sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde

efter, och i den klara sommarmorgonen satte de alla tre

af i sträckt karriär, med solen på ryggen. Hästarnes

hofvar klapprade muntert och taktfast mot den torra, steniga

marken.

1 öfver en timme redo de under tystnad. Solen steg

högre på himlen, hästarne badade i svett, och både Junot

och Rapp, som kommit direkt från Paris, började känna sig

hungriga och trötta.

De hade kommit in i skogen, under trädens skugga.

Hästarne föllo åter in i skridt, deras hofslag hördes knappt

mot den fuktiga mossan. Då tog Junot mod till sig: —

»Nå, general, hvad är det i vägen? Säg det blott till era

vänner 1 Ni vet, att om del gäller landet eller er

personligen — Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.»

Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög,

långsluttande kulle, hvarifrån (man genom en ljusning i

skogen hade en vidsträckt utsikt. Han såg icke på sina

båda följeslagare; med ett dystert, plågadt uttryck under

de sammandragna brynen blickade hans ögon ut öfver

nejden. Plötsligt vände han långsamt hufvudet mot

kamraterna, och dröjande, med låg, liksom utsläckt stämma,

sade han: »Vi ha förlorat Egypten.»

Med ett utrop dref Junot sin häst intill hans och grep

efter hans hand.

»Egypten 1 O Gud, min Gud!» — Det lät nästan som

en snyftning.

Rapp höll också stilla. Han hade sänkt hufvudet,

öfverväldigad af sin egen och de andras första modlösa

smärta. Egypten — deras drömmars, deras minnens, deras

farors och segrars underfulla land! Han visste, att för

Bonaparte måste förlusten af Egypten kännas, som om han

förlorat ett stycke af sin egen själ.

»Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få" behålla

det, sedan vi miste Kléber,» sade han enkelt, trist.

»Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det

efter den evigt förbannade konventionen i El-Arisch!» bröt

general Bonaparte ut. »Hade jag blott haft dem där

— det skulle aldrig ha händt! Men Menou är en kruka,

en gammal fårskalle, en . . .» Han dref ridpiskan genom

luften så häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till

o

sidan. »A, mina vänner,» ropade han bittert — »ni vet,

hvad Egypten var för mig! För Republiken,» tilläde han

långsammare.

Han började detaljeradt tala med dem om allt, hvad

som händt sedan engelsmännens landstigning i Mars. Han

utbredde sig öfver oenigheten mellan generalerna, Menous

obeslutsamhet och missgrepp, och berättade ändtligen

nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. — »Menou sitter nu

innesluten i Alexandria — han håller sig ännu och försöker

genom styfsinthet böta på sin dumhet. Som om det kunde

hjälpa! Det är märkvärdigt — de äro allesammans så satans

tappra och dugliga, när det gäller att föra en brigad ellertill och med en division, men att bära ansvaret för en

hel armé, det duger ingen tilll Jag behöfver bara vända

ryggen till, så går alltsammans åt helvete.»

De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och

klappade sin häst på halsen.

»Nu är alltså den vägen till England stängd 1» suckade

han. »Det blir er sak, general, att finna en annan.»

>Ja, det blir min sak att finna en annan,» upprepade

Bonaparte häftigt, på en gång stolt och bittert. »Det var

min sak att eröfra Egypten, för att Kléber skulle spela udda

och jämnt om det, och Menou förlora det.»

De började sakta rida genom skogen, i riktning af

landsvägen, hvar och en upptagen af sina egna tankar.

»Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh!»

suckade Rapp, vänd till Junot. »Vi hade ändå många glada

timmar där nere i Kairo!»

De voro nu vid slutet af skogen. Nere från

landsvägen hördes en ung flickas skratt — det skar klingande

genom tystnaden, och officerarne sågo mekaniskt efter

henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma korgar,

försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt —

i det han afbröt en lång tankekedja — högt, med rasande

bitterhet:

»Jag skulle aldrig ha uppgifvit St. Jean d’Acre, aldrig!»

Med en kastning på hufvudet, som om han ändtligen

med våld ville skaka dessa grämande tankar från sig, tvang

han sin häst tillbaka och satte med ett väldigt språng öfver

det breda dike, som skilde skogen från landsvägen. Junot

och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare

efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre

kunde hålla fart med det, han red. Det var en af deandalusiska rashingstar, som Carl IV för ett år sedan

egenhändigt hade utvalt till honom i stuterierna i Aranjuez.

Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt öfver Bourbonens

kungliga gåfva — nu red han detta ädla djur som en annan

krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång

skänkt honom. “On regarde tontes choses an travers

d’un voile doré qui les rend brillantes et

légères. Peu à peu, ce voile s’épaissit en

avançant jusqu"à ce qu"il devienne fc peu

près noir.“

Napoléon.

“Il est si facile de se faire avec ses

propres réflexions un mal irréparable.“

M.-me

ågra dagar efter nationalfesten den i Vendémiaire år X

(de hade då redan för ett par veckor sedan återvändt

från Malmaison) bad Madame Junot, som var i sin första

grossess och tyckte om att ha sällskap hos sig, då hon ej

mera dessa sista månader kom så mycket ut i stora världen,

Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos

dem i hotel de Montesquiou och på aftonen gå med dem

i deras loge på Theâtre de la République (Comédie Française)

för att se Talma i hans berömda roll som Orestes i

»An-dromaque». Generalen hade icke haft tid att följa dem dit

och hela första akten var så godt som gången, då han

ändt-ligen kom. Hans hustru gaf strax akt på, att han på ett

i ögonen fallande vänligt och bekant sätt hälsade en ung

dam, hvars egendomliga, behagliga yttre Edmée och hon redan

anmärkt, och som satt i logen omedelbart intill deras. »Känner du henne? Hvem är det?» — Madame Junot

ryckte lätt sin man i ärmen.

»Det är Pauline — ’Bellilote’1 Du vet nog, vår lilla

suverän i Orienten.» — Och han skrattade.

Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod

strax, hvem som menades. Hon kände, att hon rodnade,

och för att dölja det, satte hon genast lorgnetten för ögonen

och vände sig åt andra hållet. Så pass hemmastadd var hon

naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon ofta

nog hört talas om Madame Pauline Fourés — Bonaparte

själf hade till och med ett par gånger lösligt häntydt på

henne och deras förhållande i Egypten: den enda liaison,

han någonsin offentligt vidkänt sig. Men för resten hade

hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till, att hon

närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarflig

liten fru, som genom sin franska glädtighet och sin smula

europeiska elegans gjort furore i Kairo och på det viset

dragit general Bonaparte liksom flera andra unga officerare

till sig. Nu såg hon plötsligt för sig en förtjusande, frisk

blondin med ett godlynt, kokett leende och ett par, något

banala, men stora och strålande blå ögon, graciöst insvept i

en präktig hvit cachemirsschal.

Under återstående delen af föreställningen glömde hon

både Orestes och »Andromaque» för att ge akt på damen i

sidologen. Hvarför är hon i Paris? frågade hon sig själf

med en obehaglig, nervös förnimmelse, som hon aldrig förr

känt det minsta till. Vet han af det? Ha de träffats? . . .

Den ena frågan dök upp efter den andra.

Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit

han blifvit kallad af Förste Konsuln. Damerna lofvade att

vänta på honom med té — trots det korta afståndet mellan

13. — Förste konsuln.Rue de Verneuil och Rue du Bac hade Laure af Madame

de Châteauneuf utbedt sig, att Edmée skulle fä stanna öfver

natten.

Kammarjungfrun serverade dem förfnskningar och

frukter inne i Madame Junots kabinett. Där voro inga gäster,

som annars vanligen efter teatertid, och de båda väninnorna

satte sig bekvämt till rätta i fåtöljerna på hvar sin sida om

kaminen. De kommo väl öfverens och hade alltid, på

damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om; Madame

Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta

utfall, roade alltid den af naturen så glada Edmée.

Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med

betraktelser öfver Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs

tjänstgörande kavaljer, Öfver Talmas spel och Mademoiselle

Mars’ kostym, öfver kardinal Consalvi och utsikterna till

konkordatet, gick värdinnan ändtligen löst på aftonens

händelse: »Pauline».

Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta af

deras krets, hela våren — de få gånger, man i sällskapslifvet

haft tillfälle att se Förste Konsuln tillsammans med damer

— och i synnerhet nu på Malmaison i sommar, gifvit akt

på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La Feuillade

framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han

gjorde det så öppet, förvirrade och desorienterade både

henne och alla de andra, som icke kunde låta bli att

intressera sig för något så riksviktigt som general Bonapartes

hjärteangelägenheter. Hennes takt och verkliga finkänslighet

förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon hade

åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt

att förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och

hvilken hon dessutom visste vara en god iakttagare. Men varesig, att generalen verkligen icke förstod, hur det hängde

ihop, eller att han i alla fall icke ville eller icke ansåg det

rådligt att yttra sig därom — han kringgick systematiskt

alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon alltid

gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu

upptäckte emellertid plötsligt Laurette — tack vare det

oförmodade mötet med Madame Fourés — ett förträffligt

tillfälle att »sondera» väninnan och på samma gång, med sin

större världserfarenhet, indirekt varna henne, ifall hon skulle

ha tagit Förste Konsulns artigheter för mer, än de, efter

hennes tanke, voro värda.

»Gaf du riktigt akt på henne, Edmée? En dam är

hon nu icke — men det har jag för resten aldrig heller

hört någon påstå 1» — Hon smålog öfverlägset. — »Man kan

strax se på henne, att hon icke har begrepp om stora

världen — eller hvad tycker du?»

»Jag tycker, att hon är mycket vacker,» svarade Edmée

enkelt. Hon var på en gång ängslig och glad öfver att Laure

började tala om henne. Hon hade icke själf velat göra

några frågor — dels tyckte hon, att det var under hennes

värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse af, att han

skulle misstyckt det.

»Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Hvarför tror

du annars, att han skulle brytt sig om henne?» — Laurette

skrattade muntert, befriad från alla misstankar genom Edmées

o

lugna ton och leende. — »A, det är alldeles historien om

David och Bathseba om igen! Han skickade mannen, den

beskedlige stackarn Fourés, ut i öknen eller i de engelska

korsarernas gap — jag minns inte riktigt hvilket, och det

kan också vara detsamma. Och så — du förstår!» Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i

skuggan bakom kaminen, där hon satt. Hon skrattade

liksom väninnan, men klangen i hennes skratt var icke äkta.

Ovillkorligt mindes hon hans ord: »Chåteauneuf — å,

honom skaffa vi väl ur vägen!»

»Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne,

så länge det varade. Gud vet» — Madame Junot stack

fram sin guldbroderade tåspets och betraktade den noga med

hufvudet på sned — »Gud vet, hvad det egentligen skall

betyda, att hon nu är här?»

Edmée reste sig hastigt upp. — »Laurette, du får

ursäkta, men jag är verkligen så trött i kväll...»

»Å prat!» — Laurette tvang henne ned i stolen igen.

— »Om jag vore trött» — hon såg nedåt sin figur — »men

en ung flicka, som dul Nu sitta vi så trefligt — klockan

är ju icke mer än litet öfver tolf ännu. Låt oss nu vänta

till Junot kommer hem, som vi lofvade, så kunna vi kanske

få höra något nytt.»

»Hvad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken,» sade

Edmée med ett försök att skämta.

o

»A, om Pauline — hon är dagens intressanta fråga!

Men du har inte riktigt intresse för Förste Konsuln, som

vi andra, det har jag alltid sagt,» tilläde hon skälmskt, en

smula maliciöst.

Edmée blef sittande. Efter detta kunde det naturligtvis

icke gå an att gå.

Bort emot klockan ett kom generalen hem. Han såg

litet generad ut, när hans hustru strax, som den naturligaste

sak i världen, började utfråga honom om Madame Fourés, i

Edmées närvard, och sneglade bort till henne, innan hanbestämde sig för att svara. Hon satt där emellertid hel

lugn med nedslagna ögon och lekte med fransarne på duken.

»Nå, min vän? . . . Ah, du har betänkligheter, för det

här är en ung flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig

intrig — en sådan historia har då Edmée hört förr!

Hvar-ken hon eller jag begär ju, att du skall gå i detaljer —

Gud bevare oss väl!» — Och hon slog muntert, kokett ut med

bagge händer.

»Ja, hvad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat

dig allt, hvad jag vet. Det ser ut, som om hon haft det

svårt, stackars lilla ’Bellilote*, och en hel hop

vedervärdig-beter, innan hon ändtligen hamnade här. Duroc har berättat

mig, att hon lyckats få fram ett bref till Förste Konsuln,

och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett eller

annat satt.»

Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde

på Junots röst och såg det på hans förstulna, halft

med-lidsamma blickar i riktning af henne, att han icke ville säga

allt, hvad han visste, att han kanske icke vågade. Å,

hon ville ju intet veta om denna kvinna! Om ingen af dem,

hvilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes.

Att de flesta af dem existerade ännu — det visste hon väl,

det bekymrade henne icke ens; hvad kunde de väl, stackars

varelser, göra henne, »drottningen», som han själfmant

kallade henne? Men att man visade henne dem, att man

tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade

o

hennes inbillningskraft, hennes svartsjuka! A, denna

småaktiga, lurande svartsjuka, som måste finnas i hvar kvinnas

hjärta, hvilken en gång oåterkalleligen gifvit sig själf bort —

hon hade aldrig förr känt den, hon ville icke sudlas af

den! Hon visste ju, att ingen, icke ens Joséphine, någonsinhade stått honom så nära, som hon stod; men blott att

jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den,

han hade gifvit andra, kunde ge andra — det var redan

att sänka sig olidligt. Hon hade icke bedt om kunskap om

hans förtid — hvarför tvang man den så brutalt på henne?

Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig

med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i

förhållandet mellan henne och den man, hon älskade, en tredje

— rivalen — drefs hon till att känna svartsjuka, då var

hon i och med detsamma förlorad, fallen; då skulle hon

ej mer kunna se sig själf som »drottningen», den

enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen — en

af de många, efterträderskan, som själf var dömd att ha

efterträderskor. 1 fall den absoluta tilliten till hennes egen

makt och hans kärlek — till detta, som från början var

hörnstenen i deras förhållande: känslan hos dem bägge att

vara undantagsmänniskor och att stå i ett undantagsförhållande

— ifall den rubbades, så var det alltsammans förbi. Därför

värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa sina

ögon och öron till, ty bon ville, hon måste ha sin

själf-säkra, öfvermodiga tro i fred; den hade efter handen blifvit

hennes religion och hennes hela väsens raison d"être. Utan

den var hon rotlös.

Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande

människor dölja den nervösa, etsande plåga, som i dessa

minuter, medan hon hörde deras ord, läste deras blickar

och snarare kände än tänkte sina egna tankar, sönderslet

henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek

och stilla — ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att

låtsa kväfva en gäspning — bort till andra ändan af rummet och

började förströdt leta mellan modejournalerna på bordet. Dåträngde sig plötsligt den tanken på henne: men hvarför nu?

Hvarför just nu — för denna kvinnas skull? Är icke

Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke

hos mig? Har jag ej sett Paris’ skönaste kvinnor flockas

om honom, tigga om hans leende, hans blick? Hvarför?

Edmée visste icke, att det i hvar kvinnas lif, när hon i

kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela hennes själs

intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig

om en — en människa, med växlande stämningar och

oberäkneligt blod — att det då en dag oundvikligen, förr eller

senare, kommer en kris, då tviflet rubbar tron, då det för

den, som i stolt segerglädje ej vetat, hvad kamp ville säga,

gäller valet mellan att kämpa med alla vapen — fina och

grofva — eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i

hennes eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss

trotsat allt och varit sig själf nog. Då gäller det: antingen

att klokt söka inregistrera den i en eller annan af samfundets

gifna rubriker, skaffa sin kärlek ett ryggstöd utåt, eftersom

den inre nerven icke mera är stark nog att allena hålla den

uppe — eller att resignera, taga lifvet som det kommer,

sådant andras vilja skapar det för en. Och i bägge dessa

fall, blir den store, stolte Eros sig själf otrogen;

förtrollningen är förbi, den kommer icke mer igen. Denna kris

hade nu kommit för Edmée. En obetydlig yttre orsak, en blott

inbillning kanske, som för ett par månader sedan ej skulle

ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon

hade förlorat sig själf, gått upp i honom som personlighet

och andligt väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom

— nu var krisen där, tviflet var väckt, hörnstenen rubbad!

Madame Junot hade icke sett eller låtsade icke se

gäspningen. Hennes nyfikenhet var spänd, icke på länge hadebennes lättrörliga fantasi haft något så intressant att gissa

öfver. När Edmée gick bort i andra ändan af rummet,

begagnade hon sig strax af tillfallet och började ifrigt —

riktigt på skarpen och i alla enskildheter — förhöra sin man.

Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrifna

hörsel, hörde, trots afståndet och de låga rösterna, nästan

bvart ord af deras samtal. Nu kunde hon ej uthärda denna

tortyr längre — hon måste afbryta dem, gå fram och saga

dem godnatt, höfligheten behöfde ej tvinga henne att höra

på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl

stannade hon kvar som fastnaglad, där hon var — lyssnade

och hörde!

I det hon ändtligen vände sig och tog ett par steg

öfver rummet, hviskade Laure, med sina stora, komiskt

förfärade ögon:

»Och hon har alltså redan fått tillträde till Tuileriema,

säger du? Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se,»

tilläde hon med ett lågt skratt, »det är inte för intet! Han

bar icke helt och hållet glömt ’Bellilotes’ små behag.»

Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg,

i det hon gick fram till dem, hans undertryckta, mycket

sägande leende.

»Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig

du ser ut, din lilla stackare! Det är också bra tanklöst af

mig, men för så goda vänner behöfver man ju icke genera

sig, och när jag får några nyheter från Tuilerierna, så

glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt —

riksviktigt!» tilläde hon skämtsamt, på sitt lätta,

behagfulla sätt.

»Alla damer äro sig lika,» skrattade Junot. »När de

blott tro sig skymta tråden af en intrig! ...» Ändtligen kom då Edmée in i det henne anvisade

rummet, och med ens tog den pinsamma späninng, hon nu flera

timmar lefvat i, ut sin rätt. Hon vinkade till jungfrun, att

hon skulle gå, och, med händerna för ögonen, kastade hon

sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.

Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade

sina ögon och sitt ansikte, och småningom kände hon, hur

besinningen vände tillbaka. Hon tröstade sig med alla de

förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade sig själf,

att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde öfverge

den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte

och framtid för hans skull, att han var nödsakad till att

personligen tala med henne, att han icke kunde öfverlämna

denna ömtåliga sak i främmande händer o. s. v. o. s. v.

Men alltid, vid hvar tanke, hon tänkte, tvang sig denna

fatala, nedsättande jämförelse på hennes medvetande. Hon,

som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor;

hon, som i sina egna ögon — och väl därför också i hans

— så länge varit den enda: den jungfruliga, alltid nya

älskarinnan, den högättade, jämnbördiga bruden, som i

gudomligt öfvermod, stolt som en drottning, gått

samfundsordningen i förköp och tagit ut lifvets rätt — hon kände

sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de

beröringspunkter, hvilka hon, genom att resonnera öfver hans

ställning till denna andra kvinna, ovillkorligt fann mellan sig och

henne.

»Jag är sjuk,» sade hon otåligt för sig själf. »Vore

jag sund och rask, som jag brukar vara, ägnade jag icke

denna händelse en tanke .. . Om hon blott varit så gammal

som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem tillsammans

— jag hade icke brytt mig om det.» Hon började gå fram och tillbaka på golfvet med

händerna för tinningarna. På vägen förbi spegeln kom hon att

kasta en blick däri — hon blef själf förfärad öfver den

brännande, förvirrade blicken i sina annars så klara ögon.

o

>A, hvarför är jag icke hos honom i natt — just i

natti» mumlade hon och vred sina händer. Hon stötte upp

fönstret och lutade sig långt fram öfver karmen, natten var

kylig och mörk.

Den friska luften gjorde henne godt; med uppbjudande

af hela sin viljekraft försökte hon ändtligen fatta sig. Hon

låste fönstret och började kläda af sig.

>1 morgon skall jag se honom,» sade hon sakta till

sig själf. »Han får ej ana något om detta. Han skulle

förakta mig.» — Hon studsade vid ordet — det hade hon

aldrig sagt sig själf förr.

Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När

hon vaknade, sken solen in i rummet. Madame Junot stod

vid sängen och ryckte henne i håret.

»Men, Edmée — det är ju nära middag, hvad tanker

du på? Här är bud från Madame Germon, som fåfängt har

sökt dig hemma hos dig. Det är om din klädning till

middagen i dag . . . Och kom ihåg, att vi lofvat Duroc att se

revyn i förmiddag från hans fönster ...»

Edmée klädde sig med hjälp af Valentine — solen och

friska luften gjorde henne godt, hon kände sig nästan rask

igen. Därpå for hon med Madame Junot och ett par andra

damer till revyn i Tuilerigården. Bonaparte såg henne, där

hon — helt nära honom — lutade sig ut genom fönstret

i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och

hälsade henne med det leende, hon visste var hennes.

När hon ändtligen efter revyn kom hem i Rue du Bac,väntade henne en stor öfverraskning: Louis de Chåteauneuf

hade plötsligt ankommit från England. Det var Otto, som

sändt honom med viktiga depescher angående

fredsunderhandlingarna, hvilka nu skredo fram med rask fart — ja, efter

hvad han diplomatiskt sväfvande lät förstå, nästan kunde

anses för afslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han,

tillsammans med Talleyrand, haft audiens hos Förste Konsuln.

Efter särskild uppfordran ämnade han sig också på

middagen till Tuileriema — det var en quintidi.

Edmée hann blott flyktigt hälsa på honom nere i

salongen, där hon också träffade markisen af Caulaincourt,

som hade lofvat att följa sin guddotter till middagen i

Tuileriema. Han grälade skämtsamt på henne, för det hon

så länge låtit uppehålla sig af Madame Junot, och bad henne

nu skynda sig att göra toalett.

Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag

stod framför spegeln och lät kläda sig, frapperades till och

med Valentine, som dock var så van att se henne, af hennes

stora och egendomliga skönhet. Hon var en smula blekare

än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar,

men själfva dessa ögon voro så bedårande, med en förut

okänd, tragisk glans i blicken, att kammarjungfrun på sitt

tvära, okonstlade sätt, plötsligt utbrast:

»Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har

ju likadana ögon som Madonna där hemma i kapellet på

les Fougéres.»

Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för

att se på sig själf. Ja, där var verkligen något i hennes

ansikte, som hon icke kände igen.

»Kan en ny tanke göra så mycket?» tänkte hon bittert. När hon ändtligen — rätt sent — mellan markisen af

Caulaincourt och Louis de Châteauneuf, trädde in i

Tuile-riemas salonger, vände sig gästerna vid ljudet af hennes

namn. Som en drottning skred hon öfver golfvet, den

snö-hvita dräkten släpade efter henne, för första gången i sitt

lif bar hon diamanter — i håret, på halsen och på armarne.

När hon böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och

Madame Bonaparte, sade den spanske ambassadören Azara,

till Preussens sändebud, markis Lucchesini:

»Hvem vågar säga, att Frankrikes adel är död?

Mademoiselle de La Feuillade ensam bär ju hela Versailles*

traditioner på sina unga skuldror.»

Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick

upptäckte han strax, att där i hennes utseende var något

förändradt, att där föregått något med henne — men hvad ?

Han vände hufvudet och såg Louis de Châteauneuf vid

hennes sida. En skugga gled öfver hans ansikte.

Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon

öfverträffade sig själf — hon var pikant, kokett och furstligt

värdig. Hon märkte, att både Bonaparte och Louis iakttogo

henne, och starkare, mera medvetet än någonsin kände hon

det eggande i att vara älskad af två män, tjusningen af en

öfverhängande fara och en trotsig tillfredsställelse af att

möta den.

Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin.

Sällskapet, som kände till det projekterade giftermålet,

respekterade deras tête-à-tête och lät dem diskret vara i fred.

»Nå, det ser ju ut, som om det ändå skulle bli af,»

hviskade Talleyrand till den gamle Caulaincourt. »Jag trodde

en stund, att det kunde komma fnurror på tråden» — han

såg med en hastig, nästan omärklig blinkning bort till FörsteKonsuln. — »Nu tjänar han sina sporrar i freden med

England, och sedan göra vi honom till ambassadör — en

stoltare ambassadris kan Frankrike icke önska sig!»

Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen

i hans, frågade hon honom:

»Hvad tänker du om mig — då du nu ser mig igen?*

»Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med

dig som hans gäst, är en svaghet, som mången man af

ära skulle förakta mig för. Men ... ja, det är min sak,

och jag är själf domare däri. Men ett vill jag säga dig,

min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med

dig som en blott släkting, en blott bekantskap nästan, när

jag för vårt namns och ditt ryktes skull gör större

uppoffringar, än du kan väga eller mäta, så måste du åtminstone

spara mig för dessa upprifvande, plågsamma förklaringar,

hvilka du hvart ögonblick tyckes söka. Är det då

verkligen af så stor vikt för dig att veta, hvad jag tänker om

dig?»

Hon skakade på hufvudet och såg ut i rummet. — »Ja,

ibland har jag tyckt det. Men icke nu — intet är af vikt

för mig nu.»

»Hvad menar du?» sade han skarpt.

»Å, ingenting. Jag menar väl närmast» — hon talade

mycket långsamt — »att mitt lif småningom så har

koncentrerat sig i en enda känsla, att allt annat. . .»Hon afbröt

sig och gjorde en sväfvande, afvärjande rörelse med handen:

o

— »A, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du

mig, när jag säger, att ibland tycker jag, att lifvet liksom

tätnar och mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett

skrufstäd, jag kan blotf se framför mig — i en riktning

— och där ser jag ett ljus, så starkt, så starkt...» —Hon smålog och for med handen öfver ögonen. Hon hade

mött Bonapartes blick.

Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri

en ångestfull klagan, som han icke förstod, och som icke

liknade henne. Han grep hennes hand och böjde sig fram

emot henne:

»Men, Edmée, du är sjukl Du har ju feber igen.»

o

»A nej.» — Hon reste sig upp, och, i det hon lätt

lutade sig öfver honom, hviskade hon lågt, nästan ömt:

»Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man

talar om det. . .»

Louis rodnade af vrede och skam. Han reste sig häftigt

upp. Hon hade rätt: det var mer än ovärdigt, att han här,

för allas ögon, i detta hus, icke förstod att dölja sin känsla

för Förste Konsulns älskarinna.

Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte

närmade sig henne. Under föregifvande af att vilja visa henne

en , tafla i galleriet, bjöd han henne armen och drog henne

med sig bort.

»Hvad skall jag tro om dig i afton?» mumlade han

med illa dold häftighet. »Du undviker att se på mig, du

ägnar hela din uppmärksamhet åt din kusin.» Han teg och

betraktade henne med en egendomlig blick, som sade så

mycket som: »Jag vet väl, det är omöjligt, du är min, han

hvarken kan eller vill taga dig, men ...»

Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade

så häftigt, att hon måste sätta sig ned. Han såg mörkt,

ogillande på henne.

»Du är icke dig själf i afton. Du vet, jag kan icke

tåla fruntimmersnycker.»

Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade,Hon visste inte själf hvarför — det var som en stänk af

själfförakt i detta skratt — men det lättade. Denna hans

obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet, gjorde henne i alla

fall godt; hennes själ vidgade ut sig efter trycket.

»Jag måste tala med dig i afton, Edmée.» — Han

böjde sig ned öfver henne. — »Kan du ej på något sätt

stanna i Tuilerierna?»

Hon skakade på hufvudet: — »Omöjligt! Jag är här

ju med min gudfar och min kusin.»

»A, jag glömde — din kusin 1»

Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just

passerade förbi, under armen, och började prata med honom.

Edmée ångrade i nästa ögonblick, hvad hon sagt —

hon ville taga det tillbaka, hellre utsätta sig för hvad som

helst än trotsa honom, men hon kunde ej komma till att

tala med honom mera. ögonblicket var förspilldt. En gång

mötte hon hans blick öfver salen, men den sade henne intet.

Laure Junot kom fram till henne. — »Tillåt, att jag säger

dig en artighet, Edmée — du är förtjusande? Madame

Germon har gjort ett mästerverk. Och diamanterna klä

dig! En liten smula för tidigt, eller hur, efter våra

gammaldags begrepp? . . . Man skulle icke kunna se på dig, att

du var så sömnig i går afton. Apropos» — hon böjde sig

muntert fram och hviskade — »kan du tänka dig, att jag

så godt som lockat ur Duroc, att hon skall komma hit i

afton — Pauline! Det är allt en besynnerlig tid att ge

audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så

upptagen ...» — Hon smålog.

Edmée kände, hur det blef svart för hennes ögon, och

hjärtat upphörde nästan att slå. Det varade blott ett parsekunder. I nästa ögonblick reste hon sig upp, blek, men

alldeles fattad.

»Jag befinner mig icke väl, Laurette . . . Det började,

som du minns, redan i går afton. Törs jag be dig göra

mig den tjänsten att uppsöka Monsieur de Caulaincourt och

säga honom, att jag helst vill hem. Det är också på tiden

— jag ser flera gå . . .»

Hon tilltrodde sig icke att gå öfver rummet, så

illamående kände hon sig, utan blef sittande i fönstersmygen,

medan Madame Junot förskräckt gick. Alla dessa människor,

som sorlade omkring henne — det förekom henne, som om

de allesammans gjorde henne något ondt; i vild ångest, i

en olidlig, brännande smärta, böjde hon sig fram, som för

att dölja sig för dem. Och hela tiden hade hon dock en

bestämd känsla af, att hon måste resa sig upp, samla sin

energi, skrika på hjälp, hålla fast den tid, som flydde —

men hon kunde icke, hon hade plötsligt blifvit så maktlös.

»Jag är sjuk,» tänkte hon midt i sin ångest plötsligt

klart. »Louis har visst rätt.»

1 detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi

henne. Hon reste sig upp, och — utan att tänka på

människorna omkring dem — grep hon blixtsnabbt hans hand.

Hennes ögon, nästan svarta under de ljusgnistrande

diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck så

egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.

»Jag kommer,» mumlade hon sakta. »Jag vill komma.»

Han öppnade munnen som för att svara något, då i

detsamma Armand de Caulaincourt bestört kom emot dem.

»Min far låter hälsa er, Mademoiselle. Han är redan

färdig, han väntar er.»

Edmée höjde ännu en gång sin blick mot Förste Kon*suln. De sågo ett ögonblick fast och ömt på hvarandra.

Så tog hon Armands arm och gick långsamt genom salen.

Bonaparte följde henne länge med ögonen.

Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många

oroliga förmaningar af markisen och Madame de Chåteauneuf,

strax upp till sig. Hon lät Valentine taga diamanterna af,

men när hon ville lossa klädningen, hejdade hon henne

hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför spegeln.

»Jag kan icke stanna här, Valentine,» sade hon bestämdt.

»Tag min kappa — min stora kappa — jag måste gå igen.»

Pigan grep henne förskräckt om armen. »Men

Ma-demoiselle, då! Det går ju icke an. Mademoiselle är sjuk

— det är feber.»

o

»A, pratl Gif mig min kappa. Jag måste bort, hör

du ju.»

Det var redan öfver midnatt.

»Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller

Monsieur Louis ...»

Edmée stampade i golfvet. »Gif mig min kappa!»

ropade hon i förtviflan och raseri. »O, min Gud, nu står

hon där och spiller min dyrbara tid!»

Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang öfver bron

till Tuilerierna. Hon hade ingen svårighet att passera

gallerporten — vakten kände händelsevis från föregående gånger

alldeles bestämdt »den beslöjade damen». Oantastad lyckades

hon nå ända fram till Durocs ingång.

»Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är

något viktigt.»

Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blef

högst förvånad, när han igenkände Mademoiselle de La

Feuillade, och förde henne strax in i sitt kabinett. Då hon

lå. — Förste konsuln.slog slöjan tillbaka, förfärades han öfver hennes blekhet och

hennes ögons sällsamma glans.

»Hvad betyder då detta, att man icke strax för mig

upp som vanligt?» sade hon otåligt, feberaktigt befallande.

»Jag måste tala med generalen.»

Duroc blef förvirrad. »Det är omöjligt, Mademoiselle.

Förste Konsuln är icke ensam. Han arbetar och vill icke

störas.»

Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon.

»Han är icke ensam . . . Hvem är då hos honom? Han

arbetar i biblioteket — jag brukar alltid få komma in i

hans sängkammare.»

»Icke i afton, Mademoiselle.» Han talade bestämdt,

men han sänkte blicken.

»Har han gifvit befallning, att jag ej får komma in.»

»Han har gifvit befallning, att han ej på villkor vill

störas.»

Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna

på hans skuldror och såg honom fast in i ansiktet med sina

stora, feberglänsande ögon.

»Svara mig — ärligt. Ni vet, att för mig gäller det

lif eller död, jag kan icke bedragas nu. Är det hon —

Madame Fourés?»

Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta

hennes händer med nedslagna ögon. »General Bonaparte

har önskat att tala med henne,» sade han.

Edmée hade vändt sig om. Hon hade plötsligt blifvit

stilla, glansen i hennes ögon var som utsläckt. Duroc

tyckte, att han såg henne vackla, när hon gick mot dörren.

Han skyndade fram till henne. »Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i

era tankar 1» sade han allvarligt.

Hon smålog. »I mina tankar? ... Jag vet inte. Jag

kan inte tänka mer. I tjugofyra timmar har en tanke gnagt

på min hjärna — allt sammansvär sig för att göra den till

verklighet.» — Hon förde handen upp till hufvudet. — »Jag

är sjuk — jag har orätt.» Hon stod litet, hennes stela

stirrande blick såg in i ljuset — liksom igenom det; så sade

hon sakta, så lågt, att han knappt kunde uppfatta det:

»Jag har aldrig vetat, hvad tvifvel var. Jag var blott

van att lefva i ljus. Nu — nu är mörkret öfver mig!»

Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och

underrätta Bonaparte om, att hon var där. Men dels —

trots det han i sin själ trodde, att han gjorde sin vän orätt

— hindrades han af vissa minnen förbundna med Pauline;

dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att

hon, när allt kom omkring, dock hade bäst af att komma

hem och i ro.

»Mademoiselle de La Feuillade,» sade han lugnande,

med broderlig ömhet, »låt mig följa er hem. Ni är sjuk,

här är ej godt för er att vara.»

Hon skakade på hufvudet. »Jag skall gå. Men ni

behöfver ej följa mig, Monsieur Duroc. Jag är så van att

gå ensam.»

Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i ögonen. Hon

var så barnsligt hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så

enkelt, så utan all tanke på att beklaga sig öfver sin

sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den lilla vilsekomna

prinsessan framför eldbrasan, med de bara fotterna och de

genomvåta silkesskorna. Han drog hennes arm under sin, och hon lät sig viljelös

föras ut.

Hela vägen till Rue du Bac sade hon icke ett ord.

När han hjälpte henne in genom trädgårdsgrinden, hviskade

han vänligt:

»Sof godt, Mademoiselle. Ni behöfver framfor allt ro.»

Hon såg upp i hans ansikte, och ännu en gång

förfärades han öfver den stela, slocknade blicken i hennes ögon.

»Säg honom, att jag kom, som jag hade lofvat»

I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista

halftimmen hade suttit på huk i trappan och väntat, alldeles

utom sig af ångest.

Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själf i

sömn, alldeles förbi af den långa vakan och den utståndna

ångesten.‘L’adversité manquait à ma carrière"...

Mot dt Napoléon.

“Une âme dont aucune affection était

faible ou médiocre.“

Un contemporain sur Napoléon.

Le Premier Consul ordonne:

Qu’un soldat doit vaincre la douleur et

la mélancholie des passions.

Ordre du jour, Floréal an X.

är Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt

nästa morgon kom ut i parken, såg han något hvitt

flyta i dammen — det var Edmées hvita klädning. Han

hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet.

Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och

lade henne på den gyllene sängen i hennes eget rum.

Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget öfver

skuldrorna och ryggen. Solen föll in genom fönstret och

sken på hennes hvita klädning och på de eldförgyllda

rokoko-änglarne, som lyfte sina basuner mot alla fyra väderstrecken.

När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade

han i sträf, bjudande ton, där han satt vid sängens hufvudgärd:

»Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller

i huset! Ännu får ingen veta det, och ingen får lof attkomma hit. Säg sedan, att min kusin i sömnen gått ut ur

huset och af våda fallit i dammen.» — Han satt stilla med

nedböjdt hufvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog

långsamt: — »Låt kalla Förste Konsuln — säg honom, att

Mademoiselle de La Feuillade är död.»

Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golfvet.

Han torkade med en duk hennes ansikte och bara armar.

Hon hade ej varit död länge, kanske blott en kvarts timme;

hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon voro

slutna, och det såg ut, som om hon sof.

Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom

den uppslagna dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte

handen, liksom för att bjuda tystnad: denna våldsamhet

kränkte den döda.

»Hvad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur

de Chåteauneuf?» utropade han vredgadt, redan i dörren.

Bakom honom skymtade Durocs bleka ansikte, som strax

drog sig tillbaka. »Hvad har ni gjort med Mademoiselle

de La Feuillade?»

Louis reste sig upp och visade tyst med handen på

sängen. Förste Konsuln lyfte bägge händerna mot pannan

och tumlade ett par steg tillbaka. Louis gick sakta bort

och reglade alla rummets dörrar.

»När?» sade Bonaparte tonlöst. »Och i natt, ännu

efter midnatt ...»

Ofverväldigad af smärta, med ett doft skri af förtviflan,

kastade han sig öfver den döda och grät våldsamt med

ansiktet mot hennes kalla händer.

»Det måste ha händt i morse tidigt» — Louis talade

med onaturligt lugn, hans stämma ljöd kärf och hård genom

det tysta rummet. — »Hon har gått ut genom den hemligatrappan i Valentines rum, hvars tillvaro tyvärr ingen här i

huset har anat eller tänkt på. Valentine sof tungt af

trötthet. — Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag,

medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta

en timmes tid strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk

som af feber, redan då hon gick. Så kom hon hem, och

pigan fick henne i säng — hon trodde, att hon sof . . .»

Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen

och hämtade andan djupt. Ett ögonblick förvreds hans

ansikte af smärta, och rösten skälfde, när han åter talade.

»Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina

kläder på — dem hon först fann — sin hvita festdräkt.

Stolt och stilla, som hon alltid var, utan att efterlämna ett

skrifvet ord, utan att med en häntydning på något sätt röja

sitt syfte — kanske i ett feberanfall, men jag, som kände

henne, tror det ej — har hon sökt döden, där hon närmast

fann den. Jag behöfver ej förklara för er, medborgare:Konsul»

— hans röst steg i styrka — »hvarför jag låtit kalla er

och här ställt er ansikte mot ansikte med den döda.»

Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade

för ett par ögonblick helt öfvermannat honom.

Men Louis de Chåteauneuf hade icke medlidande med

honom. Han gick tätt intill honom och lade sin hand på

hans skuldra.

»Vi äro nu allena här — ingen hör oss, ingen kan

störa oss. Och vi äro två män, som bägge ha älskat denna

kvinna. En gång har ni i själfsäkert öfvermod nekat att

stå mig till svars — nu skall ni svara mig: hvad dref

henne till förtviflan och död?»

Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vil dt emot

honom — Louis ryggade tillbaka för blicken i hans ögon.»Gå!» skrek han. »Gå, lämna mig ensam med henne, som

jag älskade, och som var min, är min. Gå!» Han vinkade

befallande.

Louis de Chåteauneuf lade armarne i kors öfver brostet:

»Ni vet ej, hvad ni säger, general Bonaparte. Jag är

här i mitt eget hus. Min plats är hos min döda brud.

Nu är hon min! I ånger och död blef hon min.»

»Anger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att

ångra? O, ni, som pockar på att vara hennes frände, ni

kände henne ej! Nej, i tvifvel och förtviflan sökte hon

döden.»

Louis tog ett steg fram emot honom — hotande: »Ni

bedrog henne? . . .»

Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta,

järnblå blick mötte Louis’. Han skakade på hufvudet.

»Nej. Jag älskade henne — mer, än jag någonsin

älskat någon annan människa.» — Han talade sorgset, men

med fattning, och utan att behöfva göra våld på sig. —

»Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med henne,

har genomgått ett slags kris — jag kan ana, att hon trodde

sig stå framför en vändpunkt i vårt förhållande — och hon

var för stolt att ingå på ackord med lifvet ...»

Han afbröt sig och sänkte hufvudet, och åter föll han

ned vid hennes bädd med hufvudet mot hennes ansikte.

Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.

Louis teg. Han stod på den andra sidan af sängen

och höll ännu krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det

var, som om de båda männen ännu i döden drogos om

denna kvinna.

»Edmée — lilla Edmée,» sade han halfhögt för sig

själf — sakta, ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka påhenne, som han hade sett henne som barn för många, många

år sedan. Och han fortfor dämpadt, nästan förtroligt:

»Jag kan se henne, som hon måste ha varit i morse.

Stilla, utan att en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon,

har hon stigit upp ur bädden och gått här, genom sin

kammare, ut ur huset, och i gryningen af den dag, som hon

icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen

anklagelse har kommit öfver hennes läppar, ingen klagan,

ingen förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som

älskade henne . . . Här i detta hus, för icke länge sedan

sade hon till mig: "döden kan man alltid nå.’ Och utan

att tveka har hon nu, då lifvet blef henne för tungt, funnit

den död, som låg närmast till hands. O, Edmée» — han

kastade sig på knä — »jag tackar Gud, att du hade mod

att dö!»

Bonaparte stod lutad öfver sängen; han hade rest hennes

hufvud upp mellan båda sina händer och såg stirrande in i

det marmorbleka, liflösa ansiktet. Småningom kom i hans

ögon ett nytt uttryck — som af hänryckning — och i det

han med ena handen Ömt strök undan det våta håret från

hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:

»Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon

sade i natt till Duroc, att "mörkret kom öfver henne.’ Han

förstod det icke — jag förstår det. Hon, som hade lefvat

i bländande ljus — hon kunde ej finna sig tillrätta i den

grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde

icke slå af på sina fordringar, icke resignera — hon, som

varit van att med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter.

När hon kände mörkret komma, och för hennes stolta själ

var det första tviflet detsamma som mörker, då slöt hon

strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville icke medömklig försiktighet, med misstänksam ängslan trefva sig fram

på de lifvets och lyckans vägar, där hon en gång gått i

strålande solsken, säker och öfvermodig som en gudinna.»

Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med

handen till Louis:

»Gå ... gå .. . Låt mig vara allena med henne.»

Louis de Chåteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan

att röra sig, och deras ögon möttes. Så vände han sig

långsamt bort, och, gripen af uttrycket i detta ansikte, som

han hatade, gick han dröjande, tvunget ut.

En kort sekund hade han förstått, att denne man, som

så befallande, brutalt hade tvungit henne intill sig, och med

sin skoningslösa makt öfver människorna vunnit hennes unga

själ, och som kanske ej dragit i betänkande att bedraga och

förråda henne, dock hade älskat henne mer än han med

all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda —

de hade tillhört hvarandra. Kort eller länge hade deras

väsen förmått att med en så oemotståndlig och lidelsefull

kraft draga hvarandra till sig, att allt öfrigt omkring dem

glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var hans, i

döden som i lifvet. Ingen kunde nu skilja dem åt.

Solen steg högre och högre på himlen, och småningom

samlade sig en stor hop folk nedanför på gatan. Ryktet

hade spridt sig i Paris, att Monsieur de Chåteauneuf hade

fört fredspreliminärerna underskrifha med från London, och

folket, jublande vildt af glädje öfver denna i åratal

efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan

begärde högljudt att se och tala med sändebudet. Nu slog

uret på Tuilerierna nio: rundt omkring i Paris börjadekanonerna dåna — det var för medborgarne ett tecken, att

ryktet talade sant. Jublet ville icke taga slut. Louis de

Chåteauneuf måste fram på trappans afsats och tala till dem,

som stormade in på hotellets gård.

Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart af

folk. öfverallt ljödo ropen: Lefve Förste Konsulnl Lefve

Otto och medborgaren Chåteauneuf! Lefve freden!

Bonaparte var ändtligen allena med sin döda älskarinna.

Han höll henne i sina armar och såg för sista gången in i

hennes ansikte.

»Hvarför? Hvarför?» mumlade han i bitter

för-tviflan. »Hvarför just nu?»

Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin

tadellösa skönhet, hvit under oktobermorgonens solsken, på

sin gyllene bädd. Hon hade för alltid gått från lifvets

många tunga hvarför. Hennes stolta, unga lif skulle ej

förmörkas af tvifvel, missräkning, smärtor, ålder och saknad.

Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått

lyckans tinnar, hade hon en gång leende sagt: »döden bär

jag i min högra hand.» Hon hade icke svikit sig själf.

Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda

drottnings hjärta, medan Frankrikes folk jublade hans namn

och fröjdade sig öfver, att han nu så lyckligt nått sitt stora

älsklingsmål: en ärofull fred med England och med världen. NOTER.

(Då man gjort förf. uppmärksam på, att bipersonerna,

hvilka ju så godt som alla äro historiska och därför antagits

på förhand vara tillräckligt kända, icke i boken blifvit nog

utförda, har hon beslutat, att med hänsyn till dem, åtminstone

till de viktigaste och oftast förekommande, bifoga några

korta biografiska notiser och förklaringar. Härtill sluta sig

ett par observanda angående kulturhistoriska och historiska

fakta, som kunnat antagas ej vara allmänt bekanta.

Dessa anmärkningar äro emellertid nödvändigtvis ytterst

ofullständiga och godtyckliga, enär förf., som sagdt, blott

medtagit det, som hon — efter sin personliga uppfattning —

förmodat vara de flesta af läsarne obekant. Sålunda

kommenteras t. ex. ingen af de krigshistoriska tilldragelser, som

nämnas. Att konsekvent genomföra notsystemet, hade

nämligen varit detsamma som att påtvinga läsarne hälften af

Konsulatets politiska historia, hvartill förf. icke på något sätt

kände sig berättigad.)

I.