En resa till vestra kusten 1867
EMILIE FLYGARE-CARLENS
SAMLADE ROMANER.
1.
STOCKHOLM.
PÅ P. B. EKLUNDS FÖRLAG.Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1869.Förord.
Då en gammal bok i ny kostym åter skall
visa sig i verlden, så tycka alltid herrar
förläggare att också författaren bör ha något nytt
att säga derom.
Hvad mig beträffar, har jag skrifvit så
många förord, att jag är ur stånd att finna ett
enda nytt uppslag. Men när det nu är fråga
om icke allenast en bok, d. v. s. ett barn,
utan en hel flock, som fattig och naken, på
den utstyrsel när, hvilken förläggaren består,
får ge sig ut på lång-vandring, så är det
rik-ömmande att finna sig så styfmoderlig.
atö emellertid visa de gamla barnen min goda
vilja, sfcaZZ jag, i stället för den vanliga
orlofs-sedeln, sända med dem en liten i all hast
ihop-skrifven res-skizz från deras hemhygd.Uppriktigt sagdt, tror jag ej att dm kommer
att särdeles intressera; men då jag gjort så
godt jag för tillfället kunnat och det alltid står
-läsaren fritt att låtsa som om den icke funnes till,
så anhåller jag om vänligt Öfv er seende, under
försäkran att det skulle varit mig innerligen
kärt. om jag förmått lemna något bättre.
För öfrigt ber jag mina läsare tro att jag
icke är så onaturligt kallsinnig, att jag ej
enskilt och förtroligt gett de stackars barnen
mina bästa önskningar med sig på resan och
enträget förmanat dem att erinra sig det de
numera icke är o unga och att det der före
icke anstår dem att känna sig förfördelade, i
händelse man låter dem märka sådant.
Stockholm den 18 december 1868.
Emilie Flygwre Carlén*En resa till yestra kusten
1867.
1.
Så var då beslutet ändtligen taget!
Under de fjorton år, som förflutit, sedan
jag sista gången besökte min fosterbygd, hade
jag mer än en gång åter färdats dit i minnet,
i tanken, till och med i föresatsen, och ändå
var rotfästandet vid hemmet här så starkt, att
jag ej hann längre, intilldess någonting af det
slag, som går utanför det tröga vacklandet
mellan dagens beräkningar, infann sig hos mig.
Det var blott en aning, som sade: »Dröj ej
längre, eller du behöfver icke mera resa för att
träffa den siste, näst dig sjelf, af de porton i
syskonringen, hvilka en gång samlades omkring
den gamle köpmannens härd!“
Huru väl för mig att jag reste! Nu sofva
de allesammans, och jag — ja, jag skall aldrig
mera, utom i minnet, färdas till det kära, tro-fasta, af nakna klippor och skummande vågor
omslutna barndoms-hemmet....
Men jag måste skjuta vemodet i
bakgrunden tills vidare.
2.
Då jag i fordna dagar reste, mötte mig
nästan alltid några små äfventyr, som jag kunde
berätta i vänkretsen. “Men“, sade jag till mig
sjelf, “hvad skulle väl nu kunna hända, då man
gör en hel 50-mils-färd på en dag! Det lönar
ej mödan att medtaga hvarken en
annotationsbok eller en blyertspenna.“
Orsaken till denna öfvertygelse stödde sig
äfven på den grund att, då under mellantiden
af de fjorton åren jag en gång företog en liten
tur uppåt Norrland, jag då icke möttes af mer
än ett äfventyr, hvilket inträffade, just som
ångbåten lade ifrån land, och gjorde ett helt
naturligt slut på alla andra, som kanske eljest kunnat
hända. Jag bestals nemligen på hela reskassan.
Från den stunden kände jag ej vidare behof att
stöta på extra händelser.
Jag nästan blygs att nämna det jag nu för
första gången i mitt lif steg upp i en
jernvägs-kupé; men jag kände mig förtjust af detta
flygande öfver marker, skogar och vatten och
tänkte att det ändå var för innerligt snällt af mina
hus-tomtar att tillåta mig göra denna förut såomöjlig ansedda omstörtning i mina enformiga
vanor. Emellertid inträffade ej heller något slags
händelse mellan Stockholm och Wenersborg, med
undantag af att jag efter middags-oredan tappade
bort såväl min man som kupén, i hvilken vi
reste. Min gränslösa närsynthet hindrade mig
att igenkänna mina egna effekter; och då i sista
ögonblicket min man kom till rätta, sade han
mig att vår kupé var just den, hvilken vi hade
bredvid oss. Jag kände mig alls icke
öfverty-gad härom, men ingen tid fanns för resoneman*
ger: vi hunno jemnt och nätt upp, innan
dörren tillåstes, pipan ljöd och tåget ilade af.
“Det här är bestämdt icke vår kupé!“
hvi-skade jag. “Här är ju så många herrar.“
“De ha kommit under uppehållet.“
Tyvärr blef saken snart begriplig: vi hade
fått plats i rök-kupén, och med fasa tänkte jag
på huru inrökad jag skulle bli, innan ombyte
kunde göras. Lyckligtvis befanns bland herrarna
några ädelmodigt resignerade själar, som hyste
medlidande med mig; men ett par äldre
landt-gentlemän hade minsann icke satt sig här för
att ge öfverflödiga prof på artighet: den ene
blossade med passion ur en ryslig cigarr, den
andre drog långa drag ur en väldig pipa och
minskade icke denna njutning, förrän min
förfärliga hosta uppväckte hos honom ett slags
vresig, men välvillig medömkan, som hade pipans
utslocknande till följd.
Ankomna till Wenersborg, slogo vi oss förden aftonen till ro, eller rättare: vi satte oss i
rörelse för att till den följande morgonen kunna
anskaffa vagn, hästar och körsven, dem vi kunde
få disponera för en 5 å 6 mils resa uppåt
Dalsland och tillbaka.
Första delen af affären gick oss väl i
han-dom: vi fingo i detta fall allt hvad vi önskat,
både vagn, hästar och egaren sjelf till kusk;
men “allt" är ofta icke nog — jag fann ej på
postkontoret ett bref, som jag hoppades skulle
möta mig. Detta bref borde innehålla svaret
från ett visst jernbruk, hos hvars patronage vi
hoppades få gästa öfver natten, ty i närheten af
den plats, dit vi ärnade oss, fanns hvarken någon
gästgifvaregård eller annan passabel boning, der
man någorlunda drägligt kunde härbergeras —
så var det åtminstone fordom.
Tillfälligtvis fingo vi af hållkarlen den
sorgliga upplysningen att egaren till det
ifrågavarande bruket (inom Högsäters pastorat) dött under
förlidna året, men att hans enka bodde qvar.
Detta förmörkade våra utsigter, men förstörde
dem dock icke helt och hållet... Vi reste
—-det skulle i alla fall ha skett.
3.
Tyvärr hade vi icke hunnit långt från
We-nersborg, då våra missöden började med ett
häftigt påkommande regn, ett regn, som, hvad ännu
värre var, alls icke ville upphöra och som änmera ökade det flacka landskapets dystra
karakter, ty Dalslands sköna och storartade
fjällbygder möta den resande först när han kommer
längre in i landskapet: då vexla poetiska sjöar
och sommargröna dalar herrligt om med de
mörka skogarne och de brådstupande
svängnin-garne kring höjderna.
Vid näst den närmaste gästgifvaregården intill
Öxnäs (bruket) möttes vi af en ännu motigare
underrättelse: den nye egaren hade med sin
familj ditkommit, men enkan efter den förre
bodde någorstädes i närheten — hvar visste
man ej.
Eftermiddagen var emellertid långt
framliden och led allt längre fram, medan nya
förfrågningar och nya svar förvissade mig att alla
de fordna bekanta, som jag efterforskade, flyttat
antingen från orten eller till evigheten.
Nå nå, det hade också trettio år förflutit,
sedan jag sjelf flyttade från Dalsland. Vid de
besök, jag under de första tio åren gjorde,
brukade jag bo i komministers-gården, men de
vänner, jag der egt, hade vandrat, äfven de, till
det stora hemlandet.
Efter en förfriskning af tarfligaste slag
fortsatte vi resan på guds försyn. Målet för
densamma utgjorde en sådan plats, der menniskor
icke bo, medan blodet spelar genom lifvets ådror.
Jag ärnade mig nemligen till Rännlandas ensliga
kyrkogård, hvilken ligger öfver en mils väg från
såväl komministers-gården som kyrkoherde-bostäl-let inom pastoratet och der jag 1837, innan
jag ännu drömt om någon litterär bana, lagt
till hvila en af mina jordiska förhoppningar.
När vi från skogshöjderna hunnit omkring
en fjerdingsväg nära kyrkan, yttrade hastigt vår
fryntlige kusk, som med halft öra lyssnade inåt
vagnen på utbytet af mina och min mans sorgsna
funderingar: »Kors, jag mins nu något, som skall
bli riktigt galant!»
»Hvad kan det vara?»
»Jo, för en tid sedan skjutsade jag en
engelsman den här vägen, och då fanns just
härintill en alldeles ny bondgård, der
engelsmannen fick bo i en präktig kammare.»
»Nå, så lyckligt. . . Hur längesedan kan
det vara?»
»Åh, inte mer än fyra, högst fem år
sedan.»
Åter en ramlad förhoppning! Den präktiga
kammaren i det nya huset var troligtvis
längesedan belamrad med husfolkets stora garderob
och allt slags »prydning» för såväl
hvardags-behofvet som högtids-stassen och utan tvifvel
uppfylld med den mystiska lukten af instängd
luft jemte utdunstningen från unkna yllekläder.
Snart bekräftades också detta. Byggningen,
värden och sid-rummet, det engelsmannen, så
till sägandes, påträffat just i gryningen af dess
morgonrodnad, faöns alltsammans till, men hvad
beträffar den »engelska» kammaren, så vore
den att erhålla endast för den sorgliga händel-sen att vi komme tillbaka utan att ha funnit
någon annan utväg på närmare håll, ty
ungmor hade just nu särskilta förrättningar i det
rummet.
För min del mindes jag nog en egendom i
grannskapet, »Steg», der jag bodde, då jag
förlorade den lilla dotter, hvars graf jag nu skulle
besöka. Men hvem boddo der nu? Det förhåller
sig dessutom så, att om man straxt efter en
förlust lemnar den plats, der den träffat oss,
förmå vi ej att återse den såsom bönfallande
främlingar. Hafva vi deremot stannat qvar, vilja
vi aldrig lemna den. Till och med i detta
kinkiga ögonblick kände jag att jag hellre ville
hafva vagnen till sängkammare än att göra
denna sidofärd. En enda förhoppning återstod.
Jag sade till bonden, med hvilken vi språkade:
»Jag har varit nära bekant med kyrkvärden i
Rännlanda, och jag mins att de hade ett litet
öfver-rum.»
»Kyrkvärden i Rännlanda? Det skulle väl
vara jag det. Den andre är död, men enkan
bor qvar!» svarade den hedersmannen med en
medlidsam rörelse på hufvudet.
Vi reste i alla fall att söka rätt på sista
resursen... Förgäfves äfven här! Rummet var
obeboeligt, och dertill var jag nära att störta
utför den rakt uppresta stegen, som genom en
öppning ledde ditupp.
Vi hade slutligen upphunnit kyrkogården.
Regnet var uu i aftagande, men aftonen häng-de tung och skygrå öfver de gröua boningarna
derinne; och för att komma dit måste man
först söka sig en väg öfver ett par blöta
ler-vallar, hvilka blifvit uppkastade för insättandet
af nya kyrkogårds-portar, hvarpå ännu så sent
på qvällen arbetades under tillsyn af en ung
herreman.
De känslor, hvarmed jag passerade dessa
hinder och återfann hvad jag sökte, höra icke
hit, men så mycket mera de bekymmer, hvilka
infunno sig, då jag åter skulle färdas öfver
ler-vallarne för att uppnå vagnen.
Men hvad inträffade nu? Hvem framkom
emot mig, om ej den unge mannen, som jag
nyss sett!
»Får Pål Värning», sade han, »bjuda på
en kopp té och ett nattläger?»
Té och nattläger under en sådan nöd —
kunde väl något så lyckligt hända . . . Men
namnet Pål Värning föreföll så romantiskt,
att jag hade svårt för att tro på en sådan
verklighet. Innan jag hann att forma denna
förvåning till ord, skyndade han att tillägga:
»Ja, jag är Pål Värning, den fattige
skär-gårds-ynglingen — åtminstone är jag född i
skärgården och har såsom Pål gjort min första
uppfostran på ett litet värdshus, likt Knäppen
under gudmors befäl. Liksom han har jag
också gått omkring och sålt mina artiklar och
slutat med att vai*a landthandlande. Min hustru
heter inte Nora, men hon skall bli lika gladöfver att få härbergera frun , . . Det bästa är
att min gård inte ligger långt härifrån. Och
om jag nu får visa vägen, så lofvar jag att här
skall se bättre ut i morgon bittida.»
»Det är just den här herrn som skänkt
stenpelarne för portarne!» upplyste min man,
som under min frånvaro haft fördelen att göra
bekantskap med hr Jacobsson — detta var
den nye Pål Värnings verkliga namn.
Jag mins ej hur jag uttryckte min
förtjusning, men säkert är att jag aldrig skall glömma
den oskrymtade, hjertliga välvilja, som såväl hr
Jacobsson sjelf som hans gladlynta och trefliga
hustru visade oss. Äfven hon var en
skärgårdens dotter.
Det var en liten snäll tvåvånings-byggnad,
hvartill vi fördes, med ett par gästkamrar,
hvilka icke förlorade sitt behag ens derigenom
att der funnos qvar åtskilliga dekorationer efter
farfars begrafning några dagar förut.
Lemnin-garne efter sorg-konfekten syntes i ena fönstret
och den florbehängda prestafven stod ännu qvar
i förstugan. Men man är icke nödbjuden, när
man en regnig natt har att välja mellan
kyrkogården och en boning, der ännu synas spår
efter lik-ståten.
Sedermera fick jag veta tvänne
omständigheter: den första att vår ankomst var känd
genom mitt bref och att det nya herrskapet
på Öxnäs väntat oss och skulle, ifall vi rest
fram, med nöje ha visat oss den gästfrihet,hvarom jag i förutnämde bref anhållit. Andra
omständigheten var att kyrkogårds-portarnes
insättning så sent på aftonen härflöt af den
artigheten, att jag skulle få se allting väl ordnadt,
då jag andra dagen väntades komma från bruket
för att taga i betraktande de anordningar, som
några år förut blifvit gjorda vid det lilla
rummet och hvarom hr Jacobsson, mig ovetande,
varit med.
Ifall vi känt detta på förhand, skulle vi ej
ha behöft utstå så mycket bekymmer.
4.
Följande aftonen voro vi åter tillbaka i
We-nersborg och gingo morgonen derpå med
Herr-ljungatåget till Uddevalla, hvarifrån vi nästa
morgon skulle per ångbåt bege oss till Lysekil.
Efter de besvärligheter, som mött på
Dalsresan, kom jag sjuk till Uddevalla och företog
mig der ingenting annat än att besöka Brauns
graf... Då jag såg det väldiga monument,
6om höjer sig öfver skaldens sista rum, var
det en egen känsla att tänka på huru under en
annan aftonstund, hemma i vårt lilla hus vid
Humlegården, ritningen till decta monument
uppgjordes och jag af de åtta personer, hvilka
jemte mig inbjudit till insamling dertill,
uppdrogs att beställa detsamma och föreslå dagen
för dess uppsättande. Jag satte mig då i
förbindelse med bokhandlaren Hallman i Udde-valla, som med värma och nit åtog sig
uppdraget såsom boende närmast både grafven och
den plats, der det höga jätteblocket beställdes.
Åren, sedan detta tilldrog sig, äro väl icke
så många, och likväl har dödens lie redan
träffat fem af de vänner, som så villigt lemnade
sina namn för att hedra den bortgångne
broderns minne. De sofva nu: Axel Emanuel
Holmberg, Teodor Bergelin, Albano-Adlersparre,
Herman Bjursten och senast August Blanche, som
öppnat icke allenast sitt hjerta, utan äfven sitt
vänliga hem för Braun, då denne sista gången
gästade i Stockholm.
Nästa morgon lyste solen klar på den
vackraste blå himmel, och hvar kunde man möta
en vackrare anblick än den vi hade, då
ångbåten passerade det herrliga Gustafsberg och
derefter den ena vyen skönare än den andra
uppenbarade sig under färden!
Ingen hvarken kropps- eller själs-tyngd kunde
motstå detta; och jag, som aJdrig i mitt lif rest
sjövägen till Uddevalla, var färdig att tro det
jag heller aldrig i mitt lif sett
Gullmarfjor-den. Då vi uppnådde den, syntes det mig
omöjligt att den milda och ljufva färgton, som den
här utvecklade, skulle kunna tillhöra samma
vatten, som skummar och yr kring de nakna
klipporna vid Lyse- och Fiskebäckskil.
Något eget var dock att jag tyckte mig liksom,
litet bortkommen i all denna herrlighet. Detkändes som om jag ännu icke riktigt vore på
väg till det gamla hemmet vid Skageraks kust;
men då vi från Lysekil genast gingo ombord på
Strömstads-båten till Grebbestad, kom jag något
närmare in i de fordna förhållandena i afseende
på haf, vindar, klippor och skär. Alltsammans
hade likväl för dagen en så fredlig karakter,
att jag i alla fall icke kände mig rätt
hemmastadd, icke ens på sjelfva »Soten». Om det varit
senare på aftonen, skulle jag nog i en så
behaglig belysning kunnat upptäcka vålnaden af
den enslige mannen på Johannis-skäret.
5.
På Grebbestad dröjde vi trenne dagar hos
en annan köpman Rutger Smith, en sonson till
den gamle af samma namn; och innerligt kärt
var oss detta lilla stycke familjlif på en kust,
den jag på så många år icke sett. Unga
telningar hade vuxit fram på familjstammen. Det
var en ny generation, hvars åsyn verkade på
mig som en vacker dröm, en fläkt från det
förgångna, till hvilket jag sjelf hörde.
Huru hade ej också denna plats förvandlat
sig i framåtskridande! Det var icke mer de
små obetydliga kojorna och trädlösa tomterna:
nu sågos der vackra byggnader och små trefliga
trädgårdar, ett ståtligt badhus och synbar
välmåga, allt dock förenadt med en så tillräcklig
enslighet, som älskas af personer, hvilka sökabadorter af annan anledning än det flärdfulla
nöjets.
En särskilt glädje hade jag under vistandet
vid Grebbestad genom bekantskapen med några
gamla fiskare, fiskare-enkor och fiskare-barn,
hvilka vid särskilta tillfällen i följd af hafvets
pröfningar blifvit skyddslingar af fonden efter
min gamle fader. Och icke nog härmed: jag fick
äfven glädjen att göra bekantskap med flera af
de ädle handhafvarne af denna fonds
angelägenheter och sedermera, under resans fortsättning,
med både dess kassör och dess ordförande.
Bägge dessa herrars möda är öfver allt
erkännande. Måtte framtiden, då de ej mera finnas
vid styret, icke alltför tydligt visa hur sällsynta
deras rättrådighet, ordningssinne och varma nit
för de fattiga strandsittarne varit!
Jag hade föreställt mig att åsynen af
hafs-kusten och dess lif i stort och smått skulle
hos mig utveckla hågen att för någon längre
tid stanna qvar, men antingen var jag icke mer
de gamla klippornas trofasta barn eller hade
makten af det tysta lif, jag senare lärt mig föra,
bundit mig med olösliga kedjor, ty hela resan,
som från början var beslutad att räcka åtminstone
sex veckor, inskränktes vid affärden hemifrån
till en månad och hade slutligen förkortats till
tre veckor, af hvilka tolf dagar bestämdes för
Strömstad, d. v. s. för min siste, då ännu
lef-vande broders räkning.
Vi gjorde oss således klara att lemna vårtkära, vänliga värdfolk på Grebbestad för att gå
ombqrd till mitt födelsehem . . . Äfven nu
gynnades vi af vind och vågor.
6.
Det var mycket hårdt för mig att jag ej
ett ögonblick kände mig frisk, och det onda
tilltog så, att när jag, åtföljd af på fartyget
mötande slägtingar, landade vid Strömstads
förträffliga hamn, såg jag knappt mina
barndoms-stränder, och känslorna inskränkte sig till
nästan den enda att denna massa af nya, äfven
från andra håll inträffade anförvandter, som kom
att emottaga oss, icke måtte anse mig som ett
vidunder af otacksamhet och besynnerlighet. Man
väntade naturligtvis hvad man gaf: artighet och
lijertlighet, men jag var blott slö — slö ända
till förvirring.
Passagen från fartyget gick liksom i en
dröm. Men när jag kom till torget och de
öppna kyrkogårds-portarne inbjödo mig till ett
första besök bos de gamla föräldrarne, hvilka
ej mera kunde taga emot mig, men nog ändå
tillhviskade mig sin fridshelsning, då tyckte jag
mig förnimma några fläktar af lifsluft och
samlade krafter att sedan träda inom den förstuga,
der min bror med de fladdrande snöhvita
loc-karne kom att, på alla de förutgångnes vägnar,
bjuda mig, den så länge frånvarande,
välkommen. Han, den sista skuggan från den vid-sträckta familjkretsen, förekom mig som om
han endast dröjt att nedstiga i grafven, tills han
gifvit mig en omfamning från dem alla. Jag
kände i sanning, då jag kort derefter befann
mig uppe i den s. k. »store-salen», der jag en
gång i min ungdom kämpat en allvarlig strid
med döden, att jag var den yngsta af de porton.
Dagen derpå stod väl bättre till med modet,
men under hela vistandet i Stömstad fanns
inom mig en hängsjuka, som hindrade själens
fulla rörelse, och härpå gjorde hvarken baden,
de för mig så värderika omgifningarne eller de
allvarliga minnena någon väsentlig förändring.
Det brokiga badlifvet stod jag helt och hållet
utanför, men så mycket såg jag att lyxen här
icke fått något hufvud-insteg — en komplimang,
som man uppriktigt måste hembära de
tongif-vande. Jag fick sedan se helt annat på en
plats, der man trott att lyxen skulle mindre
komma i fråga........
En dag besökte jag mitt gamla kära
Kristorp, den älskade jordfläck, som min far låtit
spränga, fylla och plantera. Hur herrligt,
tänkte jag, att än en gång få hvila i dess
lunder och sitta i den gamla dubbel-grottan,
der de stora serveringarna föregingo! Jag visste
att den lilla egendomen gått ifrån den siste
innehafvaren inom slägten, men jag trodde ändå
att jag skulle finna min barndoms lekplats i
något lik sig sjelf.
»Res ej dit!» sade min bror. Men att varai Strömstad och ej få se Kristorp, der jag tänkte
mig ännu finna spåren efter de gamles 6teg,
det var omöjligt.
När jag emellertid kom fram till de första
stenhällarne utanföre, stod jag fullkomligt
handfallen . . . Närsynt och distrait är jag till
ytterlighet, men så närsynt eller distrait kunde jag
ej vara att jag icke skulle ha sett träden, hvilka
borde finnas framför mig, den gamla ingången
och frontespisen på den lilla byggningen. Det
var omöjligt att begripa någonting.
Om ej den plats, jag stannat vid och som
sades vara Kristorp, legat just på den punkt
midt emot »Strö ms vattnet», som jag från
fordomtimma sett det, så hade jag trott på ett
rysligt trolleri. Tyvärr blef jag tvungen att
tro på en naturlig förklaring: åskan hade
träffat husets tak, och den nye egaren hade
der-efter huggit af, satt till och tillformat
bygg-ningen efter sin smak och sitt eget behag . . .
Detta kunde väl begripas. Mén alla träden,
grottorna, blomster-qvarteren och de stora
bär-busk-häckarne — allt var försvunnet, och endast
en stor jemn yta lät se hvar det alltsammans
funnits.
Med stor möda fick jag rösten upp för att
fråga den nu utkommande egaren hvar han gjort
af hela trädgården.
»Frun menar björk-dungarne, asp-lunden,
sy-rén-löfsalarna och allt det der — jo, jag har
varit tvungen att hugga ner det för att kunnabeså marken med säd. En bar inte råd att
kasta bort jorden, när en köpt den för gagnets
skull.»
Jag förmådde ingenting svara: jag var nöjd
att få sätta mig ned på en sten och — fundera.
Sedan försökte jag med ögat taga märke
på de olika platser, som jag i mina
Skuggspel vid flera scener omnämt. Bland alla
tankar, som strömmade inpå mig, var äfven den:
»Jag undrar hvad de badgäster, som läst detta
arbete, skola tänka om trovärdigheten af mina
skildringar, då de måhända observera denna
plats, som icke visar dem ens vålnaden af mina
bilder!»
»Vill inte frun se sig omkring inne i huset?»
frågade mannen, som tycktes vara en
beskedlig karl, fastän han icke visade några
sympatier för mina intryck.
Jag gick in alldeles så som jag föreställer
mig att en gengångare besöker de platser, der
han lefvat under sin jordiska tillvaro . . . Der
var det lilla köket, hvarest så mången glad
festlighet blifvit tillrustad, nu uppfyldt med gud
vet hvilka ofantliga förråds-anstalter, från hvilka
en qvinna, troligen matmodern, kastade en blick
full af släpande förvåning på mig.
Ibland de tre rummen inunder uppehöll
jag mig blott en stund i det, hvarest jag 1837
började författandet af Waldemar Klein, min
första roman. Huru väl minnes jag ej denna
tidpunkt! För att förströ mig efter min lilladotters död hade min mor bjudit mig ned ifrån
Dalsland, der jag under halftannat år varit
bosatt, och jag hade föredragit att stanna vid
detta vårt sommarhem, i stället för i staden.
En morgon — ja, en för mig vigtig morgon . . .
men, nej! Hvad kan väl detta intressera . . . Nog
af: en ny dörr slogs midt under mitt
lefnads-lopp upp på vid gafvel, och jag fick inträde
till den nya stationen, utan att någonsin ens
ha drömt om en fribiljett dit.
På allt detta och mycket mer tänkte jag,
då jag nu stod i densamma kammaren och på
densamma platsen, der jag stått för jemnt 30
år sedan; och visst tänkte jag äfven på huru
underbart olika själens behof äro vid olika
tidpunkter och olika sorger. Jag böljade skrifva
en dag, då jag erfor den tvingande
nödvändigheten att utvidga andens krafter. Jag slutade
att skrifva en annan dag, då anden icke kunde
få det trångt nog omkring sig. Vi bestå af
idel motsatser och komma ej till enheten, innan
vi lemnat bakom oss tidens sista solhvarf.
Under de skiftande känslorna hade jag råkat
förglömma mig i drömmar, men blef väckt af
den höfliga erinran att just det här rummet
var uthyrdt åt en herre, som »ritade taflor»,
och att han snart torde komma hem.
»Förlåt — jag går straxt!»
En annan drömde nu här i mitt ställe —
jag var främlingen; och af fruktan att just i
detta ögonblick möta egaren af min fordna hel-gedom, skyndade jag ut, och utan att ens vilja
kasta en blick på de två öfra rummen, gick jag
min väg fram till de flata bergshällarne ofvanfor
grindarne. Här måsto jag återfinna den vackra
jättegrytan, hvilken min far, en dag under sista
kriget, låtit till det inbjudna befälets glädje
och ära fylla med punsch.
Ja, jättegrytan fanns verkligen qvar, men i
stället för de gullgula »citron-båtar» som dä
simmade omkring i den glänsande improviserade
bassängen, var den nu halfs fylld med unket
regnvatten, i hvilket små barkbitar — kanske
barnens båtflotta — trögt vaggade fram, här
och hvar strandande på en försåtlig gammal
ris-qvist, som blifvit ditkastad och på hvilken en
åldrig groda förgäfves sökte krafla sig upp.
Hur lycklig var jag ej att hitta något, som
icke blifvit förstördt! Det gamla Strömsvattnet
midt emot med sina nickande näckrosor var
sig också likt, och härmed måste jag låta mig
nöja.
Återkommen till staden, som — detta är
mig en pligt att tillstå — blifvit öfverallt tillbygd
och förbättrad, företog jag mig att helsa på
några ännu qvarlefvande vänner, hvilka förläto
mig att jag ej kommit förr. Vid promenaden
utåt Långgatan kunde jag ej hindra mig från
att stanna utanför Carl XII:s hus, nu så
för-ändradt. Det var der jag första gången mötte
Fredrika Bremer, då jag, med Waldemar Klein
gömd under schalen, kom att blygsamt upp-vakta detta slags »myt», som jag hörde
benämnas »den stora författarinnan». Ack, huru föga
tänkte jag då på att jag en dag skulle få skrifva
öfver Fredrika Bremer både såsom lefvande och
som död — en glädje och en sorg, en stolthet och
en misströstan ... ty huru kunna rätt blanda
de färger, med hvilka hon borde skildras!
En annan dag färdades jag kring de
närmaste holmarne i Strömstads-fjorden. Den dagen
tillhörde de stora fosterländska minnena, hvilka
sammanhänga med detta vatten och dessa
granit* klippor.
Var det ej derborta från Laholmen som
kanonerna under Carl XII:s norska krig i hela
åtta timmar spelade mot Tordenskölds flottilj
och som, när slutligen ammunitionen tröt för
kung Carls tappra gossar, de ihopsamlade och
begagnade mot fienden samma kulor som denne
sjelf inskjutit i batteriet. Hvilken seger för
svenskarna, när den danske hjelten måste fly!
En annan dag, många år derefter,* genljödo
också dessa berg af en märkvärdig kanonad.
Det var den, då kapten Norberg med sina 5
kanonslupar vann den ärorika segern öfver
norrmännens 27.
Men nu var det tyst både kring
granit-klip-porna och vattnet. I stället för de tjocka, af
eldgnistor genombrutna rökhvirflar, som då
insvepte allt i svarta töcken, låg sjön nu
himmelsblå med solens sista gnistor lekande på dess
spegel. Och från Laholmen ljödo, i stället förkanon-dundret, de behagliga tonerna af en
utvald sextett från Westgötadals musik-kår.
Det var vackert och inbjudande. Man gick
också gerna ur fiskarbåten upp till den
smakfulla scbweizeri-anläggningen, betraktande
antingen från det täcka husets öppna dörrar eller
från sjelfva bergsplatån den storartade taflan
af ett kust-parti, som åtminstone för dem, hvilka
älska hafvet, är af en karakteristisk och
högtidlig skönhet, ännu mer förhöjd af de på
vattenytan framglidande fiskarbåtarne och i luften
sväfvande sjöfåglarne ....
Längre utflygter till lands och vatten
af-stod jag dock ifrån, emedan jag tillbragte de
flesta timmarne med min bror, som satt i den
lilla boklådan, der han äfven, emedan alla andra
rum i huset voro uthyrda till badgäster, skötte
sina små juridiska affärer — alltsammans nu
så smått. Men det hade varit än mindre, då
han var blind på båda ögonen. En i Göteborg
väl verkställd operation hade gifvit honom
tillbaka synen på det ena . .. Hvad vi deraf voro
lyckliga!
7.
Medan jag ännu var qvar i det gamla
hemmet, inföll min sextionde födelsedag; och fattad
af längtan att ännu en gång befinna mig i
samma rum, der jag för så lång tid tillbaka gjort
mitt inträde i verlden, hade jag anhållit hos
2närvarande egaren till denna del af huset
(Rutger-Smithska egendomen var nu styckad och
splittrad samt tredje afdelningen alldeles nedrifven)
att få tillåtelse att gå in i det rum, som min
mor fordom kallade sin enskilta fristad.
Hvilken egen högtid för mig, då jag tidigt
på morgonen trädde öfver den tröskeln! Om jag
vid besöket på Kristorp tyckt mig vara en
gengångare, förekom det mig nu som om jag vändt
mig om i en stor likkista, som om jag varit
död och åter uppvaknat för att genomgå,
utreda och bedömma de olika vändpunkterna af
detta flydda lif. Det hade ju mer än
mångens varit rikt på hårda och underliga skiften,
på tidpunkter, hvilkas bilder aldrig frammanas
för nöjets skull, men äfven gudskelof på rosiga
och sköna dagar. Nu var alltsammans liksom
bortstruket ur tiden.
Om jag kunnat börja om igen, skulle jag
väl ha velat det? Nej, nej, för intet pris! Det
hade icke varit önskvärdt att åter befinna sig
vid kedjans första länk; och i allmänhet tror
jag att få menniskor, till och med bland dem,
för hvilka lifvet varit en långsamt bortrinnande
högtidsdag med blott små mellanskiften i hvit
eller svart färgton, skulle mot något slags
återgång vilja bortbyta vissheten att hvaije
förfluten timma härnere är en vunnen deruppe ....
De tolf bestämda dagarna förrunno.Jag ville icke dröja längre, icke derföre
att jag ej nu hunnit kufva alla de bittra
känslor, som i början uppstått vid jemförelsen med
hvad detta stackars hus nu var emot hvad det
varit under den tid, då det ensamt
disponerades af den välmående köpmannen med sin stora
familj och sina stora affärer — nej, icke
derföre; men sedan det ändamål, hvarför jag
hit-kommit, nu var vunnet, längtade jag att
fortsätta resan i skärgården och derefter till
hemmet i Stockholm ... Så hann jag till sista
natten i Strömstad.
8.
Denna natt skall jag aldrig glömma.
Jag hade slutat mina packnings-bestyr, jag
hade tagit det första afskedet af min bror, det
sista af mina föräldrars tysta hvilorum, jag hade
för sista gången sett solen sjunka ned i den
herrliga fjordens famn och jag hade sett
skuggorna af det gamla Korpberget lägga sig allt
längre öfver »Vattulandets» strand. Jag hade
sagt farväl till slägt och vänner, till den lilla
plantagen på torget, till badhuset och
badma-damerna, till mina fattiga och till sjelfva
fåg-larne i luften och fiskarne i hafsbrynet, der
jag tultat omkring i barndomen — kortligen:
jag hade gjort allt möjligt, och ingenting annat
återstod än att somna, så att det måtte bli en
skilsmässa mellan den sista natten och den sistamorgonen, men de skildes aldrig, utan flöto
omärkligt tillsammans.
Min man hade tidigt på eftermiddagen
seglat ut till Koster för att se hvad som förut
icke medhunnits, de präktiga fyrarne, och skulle
efter beräkning vara tillbaka klockan 9 eller
senast 10 på aftonen. Men vinden stillnade
så ut, att klockan hann bli 11, 12, 1, 2, 3,
ja nära 4, och ännu hördes ingen Koster-farare
af. Klockan 6 skulle vi emellertid vara
ombord på ångbåten.
Under denna väntans feberheta natt
upp-härfvade jag oupphörligt den långa tråden af
hänsvunna tiders händelser. Personer, hvilka
då lefvat och handlat i mitt lefnads-drama, voro
åter hos mig. Möten, längesedan glömda,
fram-stodo i ny klarhet, och under denna
fantasiens villervalla började jag tydligt fatta hvad
som egentligen funnits inom mig under hela
vistandet i hembygden, nemligen en tanke,
ständigt undertryckt såsom vidskepelse, att jag skulle
dö, medan jag var i det gamla hemmet och
bodde på den gamla salen, och jag erfor
tydligen någon liten förvirring öfver att jag liksom
bedragit alla dem, hvilka väntade mig. Ett
underligt tillstånd böljade sätta hela mitt
nervsystem i häftig vibration: jag visste knappt till
slut om det var ett tillstånd af lif eller en
början till död; men af alla de tysta steg, jag
trodde mig höra, var det den gången icke döden
som gick i trappan.Det var verkliga steg jag nu hörde — all
villa försvann hastigt — det var min man som
inkom med friska lifsandar och stormig
förtjusning öfver allt hvad han i sällskap med en
lik-stämmig vän upplefvat under den nattliga
Ko-ster-färden. Han beklagade medlidsamt att han
väckte mig så tidigt, men beklagade ännu mer
att jag icke varit med och fått höra huru
Rams-skärets underbara »gryta» kokade, fått se huru
fyrarne blänkte, huru månen lyste öfver
vattnet och det slappa seglet och huru den äfven
kastat sitt skimmer öfver de sorgligt tomma
glasen ....
Nu blef det emellertid icke fråga om
hvar-ken hvila eller prat. Snart kom kaffebrickan
med full rörelse i huset, och kärleksfulla
frun-tiramers-händer hjelpte mig att ordna allt det,
som vid uppbrott till resa benämnes det sagda
och det osagda.
Slutligen syntes min bror. Jag såg då det
gamla kära ansigtet för sista gången. Hur länge
skall jag ej minnas hans blick . . . Dock
ingenting om detta, iiigenting öm afskedet!
Jäg kan ej begripa huru jag kom ned till
hamnen, huru jag kom ombord och huru jag
var till mods vid det, som då tilldrog sig. Det
förekom mig likväl att jag upplefde en
innerligt vacker skilsmässa från min födelsekust.9.
Så voro vi då åter ute på det gungande
elementet, mången gång af mig befaret och dock
lika märkvärdigt, lika tilldragande.
I böqan var allt lugnt. Vågorna lågo ännu
halfsofvande i den dvala, som nattens stiltje
ut-bredt. Men så gick det icke länge. Snart
började i luften små väderbyar leka sina farliga
lekar, hvilka innan kort uppväckte de sofvande
vågorna. Långa pustdrag läto höra sig från
en vind, som snart skulle drifva in de stora
vågorna från ytter-hafvet....
Strömstadsborna ha nu lyckligtvis fått en
ny ångbåt. Den, som då gick med
passagerare, var icke af bästa slaget. Det oaktadt
förled färden angenämt nog, tills vi kömmo ut
på den vådliga Sotefjorden. Men, himmel, så
Skageraks vattenmassor då började fräsa och
upptorna sig omkring det rullande fartyget! Nu
först kände jag riktigt igen mig, nu var jag på
mitt gamla farvatten, nu reste jag än en gång
i tanken med min far på älsklings-båten
»Kulten» till Orust — hela scenen gjorde en
förvånande verkan på mig: jag kände mig ung
igen, och dock var det verkligen så allvarsamt
att jag med skäl kunde tänka, att hvad som
icke händt på natten kunde hända nu.
Stormen växte till orkan. Passagerarne
syntes sjuka och ängsliga. Dertill böljade det
regna rätt grundligt. Men regnet oaktadt måstenu tältet, i anseende till de häftiga vindbyarne,
tagas ned. Det var några betänkliga ögonblick,
de som förgingo, innan den vildt fladdrande och
slående segelduken kunde förmås att låta
in-surra sig. Det gick likväl, och säkerligen flög
nu mången tacksam suck dit, hvarest sucken
autages som både bön och tacksägelse.
Under tiden omvexlade scenerna på
ångbåten mellan det tragiska och det komiska —
man vet huru nära dessa ytterligheter ligga intill
hvarandra, då sjösjuka och rädsla upplösa hvarje
förhållande. Så kastade t. ex. en
barnsköterska helt oförberedt sin lilla börda i famnen på
min man, just då han stod på väg att i
stället förskaffa sig en biffstek; och flickan lutade
sig så långt öfver relingen, att han fick både
henne och barnet på sin del att fasthålla och
sköta, medan barnets mor låg helt och hållet
hjelplös bland de stackars damerna i salongen . . .
Under en grym strid med vindar och vågor
anlöptes slutligen Lysekil, der flere personer,
bland hvilka äfven vi, skulle gå i land. Men
hvilket väsen vid debarkeringen! Det regnade
egentligen icke nu, emedan det var hela
skyfall som störtade ned och åstadkom en
förvirring utan like bland passagerarne, hvilka med
sina effekter ramlade om hvarandra i eländet
emellan fartyget, landgången och fastlandet, som
sjelft utgjorde en sjö, den man måste
genomvada för att förskaffa sig tak öfver hufvudet.
Under sådana omständigheter var det ettbedröfligt afsked från våra medresande, deribland
kära anförvandter, för hvilka det ännu återstod
att få se och höra den vilda storm-dansen, kanske
till och med kring sjelfva Paternoster-skären.
10.
Lysekil framställer en helt och hållet ny
och en helt och hållet gammaldags fysionomi.
Den nya fysionomien tillhör den del, som
ligger närmast nya hamnen. Det var der vi funno
en fristad från den förkollrade ångbåts-scenen,
som vi nu lemnat bakom oss, och det är just
efter sådana små oroväckande uppsjöar i vår
hvardags-tillvaro som man lär sig att rätt
uppskatta behaget af ett trefligt rum med ett litet
trefligt matbord och en kopp äkta kaffe.
Men hvad närvarande tillfälle beträffar, blef
trefnaden emellertid icke. oblandad, ty bäst det
var, rusade min man upp, utropande i
förtvif-lan: »Kors, i guds namn, min revolutions-tafla?»
Detta utrop gällde en för honom
utomordentligt dyrbar present, som han under resan
erhållit, nemligen en sällsynt större gravyr,
framställande scenerna från 1792 års franska
revolution.
Efter ett oroligt letande och omkastande
af sakerna, utan ändamål, måste det slutligen
antagas att den ihoprullade gravyren gått
förlorad i det ögonblick, då hans menniskokärlek
togs i anspråk för den lille verlds-medborgaren,som flickan kastade honom i famnen. Frågan
var nu om klenoden dervid kommit i sjön eller
qvarstannat på däck, en fråga, som per
telegraf skulle utrönas . . . Lyckligtvis hade
ifrågavarande skatt gömt sig under en af sofforna;
och sedan den fullbordat resan fram och
tillbaka från Göteborg, kom den sent omsider
välbehållen åter till sin nye egare i hans kära
miniatyr-museum derhemma . . .
Vi hade för afsigt att följande morgon (en
söndag) i fiskarbåt segla till Morlanda och sedan
i återvägen helsa på vid Fiskebäckskil hos gamla
bekanta. Jag visste att det vid detta tillfälle
skulle gå bättre än på Dalsland. Men aldrig
har jag bevittnat så mycken nyckfullhet hos
vindarne. Den nya dagen kom strålande skön,
likväl utan någon fläkt att fylla seglet.
En resa till Morlanda, bildtska familjsätet,
skulle under sådant förhållande ha borttagit
hela dagen; och hur intressant det kunnat blifva
att återse detta fordom så patriarkaliska hus,
om hvilket jag på annat ställe talat, var det
bästa vi nu kunde göra att nöja oss med att
besöka Kristineberg och Fiskebäckskil, hvarvid
jag fick tillfälle att kasta en blick på
Blåbärs-holmen, der min far fordom hade sitt
tran-kokeri och der »vadkungen» och hans »gemål»
eller, rättare, vadkungen och hans första och
andra gemål hållit sina glada festligheter *).
*) Se Skuggspel, Tids-målningar och
ungdoms-bil-der, del 1, sid. 191.Kri8tineberg, köpman Diedriksson den äldres
handelsplats, syntes på denna söndagsmorgon
nästan utdöd. Af hushållen der voro de flesta
i kyrkan på Fiskebäckskil; och då vi fortsatt
vår båtfärd dit, syntes äfven här dörrarne
tillstängda. Det förekom nästan som om man
läst ett anslag på hvar och en: »Ingen
gästfrihet i dag!»
Men till all lycka träffade det sig så, * att
just i det hus, vi sökte, en liten glänt var till
finnandes mellan dörren och dörrposten. Hur
angenäm var ej den synen! Det var en
beskedlig dörr, på hvilken jag i stället trodde mig
läsa: »Hur kyrksamma vi än äro, lemna vi ändå
rum åt så gamla vänner!»
Vi sluppo således in och fingo ett hjertligt
välkommen af köpman Diedrickssons dotter, i
fordna dagar »miss Britgen», nu den
hedervärda fru Britta-Maja, enka efter kapten
Bengtsson, moder till flere unga “kaptener" och
farmor till åtskilliga hoppfulla kaptens-ämnen.
Hvilket trefligt och angenämt småprat jemte
ifriga kolationeringar af fordna händelser
uppstod ej nu! Midt under detta kom vår
värdinna likväl ihåg att hon ej kokat hemma i dag,
emedan hon ärnade äta middag hos sin dotter,
också en ”kaptens^-fru. Detta tycktes
visserligen vara en ledsam upptäckt för hungriga
resande, men när mor och dotter förstå
hvarandra så väl som dessa, blir alltid någon
utväg. Fru Bengtsson gjorde ett raskt besöktvärt öfver gatan till sin frånvarande dotters
kök och levererade oss sedan i allt lugn en
ståtlig risgryns-gröt och diverse annat, som kunde
tjena till förberedelse och desert.
På eftermiddagen följde vår värdinna och
hennes söner oss öfver hela fiskläget, då besök
gjordes i alla de hus, som stodo i slägtskap
med fru Bengtsson. Härunder diskuterades om
läsnings-begäret, som nu särdeles tilltagit i
skärgården, och man var nog vänlig att vilja veta
om ingenting mer skulle bli skrifvet om
klipporna härute. “Troligtvis icke!" tänkte jag,
men såg med glädje gengångarne af gumman
Ammans balsaminer i fönstren.
Från litteraturen öfvergick samtalet till det
stora framåtskridande, som dessa trakter i så
många afseenden undergått i senare tider.
Visserligen (det kunde ej nekas) funnos äfven här,
liksom1 utåt hela kusten, fattiga och olyckliga
fiskarfamiljer, men detta är olyckor som aldrig
i grunden kunna hjelpas, emedan höst-stormarne
och is-fisket årligen draga med sig så många
familjfader . . . Hufvudsaken för det
närvarande var det nyanlagda badhuset, som vi äfven
reste ut att bese och funno särdeles lämpadt
för alla billiga fordringar. Det bör komma
att bära sig, enär såväl sjelfva baden som de
rymliga bonings-rummen lemnas till priser vida
moderatare än de på Lysekil och det
dessutom här finnes mera frihet och mindre
pretention än hos grannen, som bringat upp sinbadinrättning till antalet af de så kallade
moderna . ..
11.
På aftonen, sedan vi skilts från vårt
angenäma värdfolk, hade vi den behagligaste
återfärd till Lysekil och fingo vid framkomsten
bevittna en särdeles grann tafla, alldenstund hela
fjorden utanföre hvimlade af hvita segel, hvilka
fylldes af den lätta bris, som på eftermiddagen
fläktat upp. Ett stort segel-sällskap var ute,
och de många båt-raderna fördubblade sig, ty
i sjöns klara spegel syntes det som om lika
många seglare varit under som ofvan vattnet.
Senare på aftonen hvimlade det på
landbacken af granna damer, klädda i siden och
flor för en bal, som gafs i societets-lokalen. Vi
föredrogo i stället en promenad kring köpingen
och fängslades särdeles af den del, som jag vill
kalla den hanseatiska. Den långa åldriga gatan
har alla husen med gaflarne utåt och skilda
det ena från det andra genom smala gränder,
hvilka gå ned till hvars och ens strandplats.
Jag tyckte mig förflyttad midt ibland de
gamla holländska familjerna med deras tröga,
men gedigna lif... Hvad har ej hela kusten dessa
idoga holländare att tacka för! De gjorde stora
affärer med fiske, men de qvarleranade också
efter sig den första rätta kunskapen att bereda
den. Och deras qvinnor lemnade i arf eftersig sin anda af renlighet, sin väfkonst och sitt
öfverlägsna hushålls-geni....
En resande har ingen annan råd än att
återkomma till det eviga “följande morgon" —
ty han måste framåt. . . framåt!
Alltså. . . följande morgonen stego vi åter
ombord på “Gullmaren“ och gjorde den
herrliga öfverfarten till Uddevalla . . . Jag lofvar
emellertid att ej uppehålla mig länge vid denna
sista station, ty jag märker nog huru papperet
fylles. “De utvandrande barnen“, hvilka denna
lilla skizz skulle gagna som orlofssedel, torde
snart finna den alltför tung bland restyget . . .
Nåväl — det skall snart vara slut.....
Vid landnings-platsen träffade jag en
innerligt kär barndomsvän, hos hvilken vi tillbragte
hela dagen. Den följande var egnad åt de
slägtingar, som jag här eger på min mors sida.
Från denna senare dag daterar sig ett
behagligt minne af en färd till Gustafsberg, kändt
icke blott såsom Sverges allra äldsta badort,
utan äfven såsom dess vackraste och
beqväma-ste för dem, hvilka frukta sjöresor. Men det
är ej blott härför Gustafsberg gör anspråk på
uppmärksamhet: här finnes det utmärkta
barnhus, hvilket varit och är af så oberäknelig nytta
för Bohuslän och som, ursprungligen inrättadt
för 25 barn, nu utsträcker sitt skydd till ett
nära dubbelt antal #och dessutom lemnar extra
understöd.Det är en verklig högtid att bese
barnhuset i dess inre detaljer från lärosalarne till
tvätt-salen. Den mest noggranna ordning
framlyser i alla arrangemanger* Man har ej svårt
att fatta det en utmärkt styrelse här eger rum
i alla afseenden.
I högtids-salen hänger ett porträtt af
inrättningens stiftare, Andreas Knape, och med stort
intresse hörde jag omtalas att han redan under
sin lifstid, sedan han blifvit enkling, afhändt
sig det testamenterade kapitalet och blifvit
stiftelsens förste direktör, förbehållande sig sjelf
ingenting mer än den lön, som han i denna
egenskap egde att uppbära. Det är visserligen
ingen ny handling som här omtalas, men då
den är af en sällsynthet, som icke drager med
sig många exempel, kan man aldrig betrakta
den såsom för gammal att ihågkommas.
Efter den i alla fall tröttsamma
promenaden inom barnhuset var det mycket angenämt
att tillbringa en svalkande timma i en af
Gu-stafsbergs vackra villor. . .
Men nu kunde intet vänligt öfvertalande
qväfva hemlängtan.
Nästa morgon sutto vi åter i jernvägs-kupén
och voro om aftonen i Stockholm.
12.
Huru obegripligt underbart föreföll det mig
ej, så snart jag kommit under skydd af hem-mets husgudar, att jag verkligen varit borta i
tre veckor! Och jag skulle nästan ha antagit
att jag drömt hela saken, om ej något
inträffat, som tydligt bevisade motsatsen.
Jag böljade nemligen finna att den
verksamhet, hvaruti jag lefvat under en tid bortåt,
qvarlemnat ett märkbart tomrum, så mycket
mindre välkommet som jag för ingen del ville
återtaga res-lifvet. Men Gud sörjde för att jag
fick sysselsättning nog, och öfver nog, för både
hösten, vintern och följande våren — ja,
reminiscenserna deraf spöka ännu igen.......
Här stannar jag, bedjande mina läsare
förlåta att de erhållit endast en så oändligt enkel
berättelse om de allra enklaste händelser. Men,
hvad är att göra ? Ett obetydligt stoff skall
be-stämdt synas ännu obetydligare, om man söker
inmänga det i ett grannare.....
Många af de personer, hvilka på samma
gång som jag besökte Strömstad, torde tycka
att min lilla skizz röjer glömska af mycket, som
kunnat förtjena att nämnas, och vid en första
tanke må det synas så, men vid en andra skall
orsaken dertill lätt förstås.
Hvad emellertid icke blifvit nedskrifvet på
dessa blad, det finnes dock alltid qvar i
minnet, så länge det står bi — i hjertat så länge
det slår.