En patriot utan fosterland. Anteckningar från det Finland som varit

En patriot utan fosterland. Anteckningar från det Finland som varit

KARL A. TAVASTSTJERNA

N PATRIOT UTÅN FOSTERLAND

ANTECKNINGAR

FRÅN

DET FINLAND SOM VARIT

I

ANDRA UPPLAGAN

SÖDERSTRÖM & C:o

FÖRLAGSAKTIEBOLAG

HELSINGFORSHELSINGFORS 1896

HELSINGFORS CENTRAL-TRYCKERI, FABIANS GATAN 6

VANDRINGSMÄN SOM MÖTAS

1.

En vandring utan mål.

En förmiddag med drifvande skyar i maj, då

solen redan glödde sommarhet genom den disiga luften,

gick jag ut genom Porta del Carmine i det allt annat

än fasta beslutet att möjligen gå till fots ända fram

till Castellammare. Orkade jag engång dit, så hade

jag icke långt kvar till Sorrento. Längre sträckte sig

icke vägen åt det hållet.

Att gå till fots i södern är det enda sättet för

mig att riktigt öfvertyga mig om att jag icke

drömmer, utan värkligen upplefver det jag ser och hör.

Men det kan bli en del påkostande i längden, när

termometern visar i solen uppåt fyrtio grader.

Jag skyndade mig icke, utan tog den breda

dammiga vägen med reflekterade steg enkom för att

riktigt njuta af medvetandet att jag nu hade Neapel

bakom mig, Vesuvius framför mig, den värkliga Golfo

de Napoli till höger, det lyckliga Campanien till

vänster och jordens skönaste landskap rundt omkring mig.

Jag hade dagarna förut pröfvat nöjet af att anlita

napoli-tanska kuskar; den sista fick utom sin tilltvingade

dubbla betalning hela lavaströmmen af min samlade

vrede öfver de föregående. Och jag gaf mig då ett

billigt löfte att så länge mina ben buro mig icke komma

så nära en droska, att jag blef frestad visa mitt djupa

förakt för åkareskrået i Neapel. Det skulle ändå bli

jag som förlorade på förevisningen.

Min lätta frukost tyngde icke farligt och luften,

den märkvärdiga luften, som icke blef blå utan hvitröd

på afstånd, eggade mig med nyhetens behag.

Vesu-vius var icke heller en syn, som jag alla dagar sett

mig mätt på. Han tog mig stundtals så i anspråk, att

jag snafvade öfver mina egna fötter. Men då hans fina,

blå rök och mäktiga blyertsfärgade kägla skymdes

undan ju närmare jag kom honom, — alldeles som om han

kastat hufvudet bakut för att riktigt fullständigt öfverse

min lilla existens, — så blef jag befriad från hans

trollmakt och kunde se mig omkring med ögon, som

icke hypnotiserades af honom.

Det var helt lättande att betrakta golfen och

Capri efter hans något främmande, titaniska och högst

djäfvulska majestät. Jag förundrar mig än i dag öfver

att icke de italienska mästarne målat någon väldig

imponerande Satan med Vesuvius som nervus rerum.För mi g förblir första intrycket af honom en para*

disets lustgård med en gigantisk, hög och majestätisk

mörk ond ande som fond. Allt detta, när man ser

honom på lagom afstånd. Kommer man så nära att man

träder hans djäfvulska majestät på tårna, så är det idel

paradis man ser. Men bakom det och öfver det anar

man likafullt någonting sväfvande stort och hemskt ondt.

Låter man det engelska bolaget transportera sig

upp för att trampa hans onda majestät på själfva

eldgapet, så lär man ha tillfredsställelsen att förlora en

stor del af sin respekt för honom. Man kallar honom

därefter helt enkelt en vulkan, bringar lavastuffer med

sig som minne och betraktar honom mycket geologiskt

och nyktert ur naturvetenskaplig synpunkt.

Jag föredrog att bibehålla respekten för honom

och sagans sataniska hemskhet omkring honom.

Hvarför betala 45 francs per mil för att bli en skakande

fantasisyn fattigare . . ?

Småningom hade jag, utan att egentligen fullt

medvetet flytta fotterna, spatserat mer än en hel mil,

passerat Portici, där alla skreko och ingen var stum,

om inte jag själf, gått genom Resina, där vägen upp

till Vesuvius tager af åt vänster och ringlar sig fram

i stora bukter mellan vingårdarna, sett några gulsvarta

grafvar vid vägen och efteråt gissat att det var

Her-culanum, samt hamnat i vinlöfsalen utanför en osteria

i Torre del Greco.Jag ville läsa en beskrifning öfver Italien och

Neapel af en nykterist, som har bevis på att han ej

smakat en droppe vin på sin resa. Jag undrar huru

de ädla vinernas land tog sig ut sedt genom ett glas

fräslimonad? Men jag ryser samtidigt för den

tröstlösa och aktningsvärda puritanismen i en lifsåskådning,

som mäktade åstadkomma detta brott mot Hesperiens

naturlagar.

Genom ett läckert ljusgult vin med smak af —

kan jag säga så? — solbaddad bergvägg, stirrade jag

under en half timme utåt golfens brytande vågor med

ett matt hvitt solsken, som icke bländade, simmade

i tankarna till den höga ön, som stod blå i allt det

ljusa och som var Capri, och beslöt i ett anfall af

välbefinnande att aldrig mera röra mig ur fläcken. Här

ville jag sitta vid mitt ljusgula vin tills döden kom och

afbröt mig. Jag var lycklig ett litet tag, tror jag.

Men ju längre jag satt och stirrade på det blå

Capri borta öfver det ljusa vattnet, och på den branta,

taggiga udden af fasta landet, som med konturer af

stelnade vågor sträfvade att svalla ända ut till ön,

desto mera öfvertygad blef jag att där måtte vara

ändå skönare. Där måtte vinet vara ändå bättre,

vig-nerna ändå svalare, luften ändå ljufvare. Och jag

betalade och gick vidare.

Ute på vägen blef jag smått skrämd då jag

plötsligt på nära håll återsåg Vesuvii kägla och rök genomen ravin, — jag hade glömt djäfvulen i paradiset.

Snart skymdes han igen af villor-och lustgårdar, och

jag hade för öfrigt gått så långt redan att han började

bli bakom mig.

I stället hade jag de vackra linjerna af bergen

vid kusten och San Angelos djärfva topp framför mig.

Det var en lustgård utan en ond ande. Villorna och

städerna blickade fridfullt fram ur grönskan, och jag

gick på i hela timmar utan att känna trötthet.

Pompeji blef till vänster om vägen, utan att jag kände

någon lust att följa vägvisarne, som lurade på sitt

utländska rof långa kilometer från platsen.

I dag tog jag mig fri från skyldigheten att bese

allting, i dag var jag en gosse, som fått skollof för

hela dagen. Och med en svällande känsla af

själfs-våldig frihet tog jag mig för att springa ett långt

stycke väg, där ingen såg mig. Jag blef icke mindre

varm däraf, men på slätten kring Sarno kom

hafsvin-den strykande med mera svalka än vid Vesuvii fot.

Det led framåt eftermiddagen och golfen blef allt mera

blå, ju mera solen sjönk, röda och hvita segel lyste

inåt bukten, och Neapel började träda fram ur disen

och solröken på golfens motsatta strand. Det liknade

på afstånd en mörk bergsluttning, hvaröfver en lätt

hand farit med alla pastellkritans ljusa färger, — de

gula och röda öfvervägande. Färgstoftet såg så lätt

ut, att jag tyckte vinden hade bort sopa bort det.Utåt hafvet mörknade tonerna längs Posilipos

klipprygg. Miseno och Procida framstodo helt tydligt,

och allra längst ute sam med skarpa konturer Ischia i

det mest blå af alla blåa haf jag sett.

Mina tankar hade under promenaden fladdrat

obestämda och ljusa kring föreställningarnas hela

världsallt, förknippande och sammanbindande de mest

osann-synliga och vidt skilda förnimmelser, jag hade gått i

något slags rus under flera timmar och icke blifvit

väckt ur det af någonting, som skulle tagit mitt

ordnande förnuft i anspråk.

Men nu kunde jag redan se husen i

Castellam-mare och räkna villorna på bergsluttningen ofvanför

staden. Det förde mig tillbaka till medvetandet att

jag var en turist, som gick till fots i främmande

trakter, att mina fötter kändes ömma och kunde behöfva

hvila och att jag var i stort behof af middag efter

min lilla frukost af två ägg och makaroni för sex

timmar sedan. När jag engång var mig själf igen, kastade

jag en blick tillbaka och summerade med viss stolthet

ihop sträckan, som jag gått — alla turister hade icke

mia energi. Det blef visst ej mer än tre mil, men

dem hade jag tillryggalagt under den varmaste tiden

af dagen.

Nu närmade sig klockan sex på eftermiddagen

och jag anmärkte med tillfredsställelse att jag skulle

komma till Castellammare just vid tiden, då gästernapå hotellen samlade sig till dinern. Jag utvalde i

tankarna åt mig en af de vackraste villorna till hotell

och föreställde mig behaget af en siesta vid en cigarr

på dess breda terrass, medan kvällskymningen föll

öfver golfen med Napoli och Vesuvius . . . Jag ville

alls icke tänka på en återresa till Neapel i en

skramlande järnvägsvagn. Jag hade visst inga saker med

mig, icke ens min tandborste, men just det att vara

fullkomligt fri och ledig från allt bagage, ökade bara

min välstämning. Det var icke utan att jag hoppades

på något märkvärdigt äfventyr; den långa promenaden

i de härliga omgifningarna hade underblåst alla

slumrande fantasier från gosseåren, jag var den lycklige,

fattige, modige, unge gesällen, som skulle vinna en

prinsessas ynnest ännu i kväll.

Mina steg voro säkert ofrivilligt spänstiga då jag

vandrade in i Castellammare nära bangården och tog

den vackra staden i besittning åtminstone för denna

kväll. Uppe på höjden till vänster låg ett hvitt

förnämt landthus, som tilltalade mig särdeles genom sitt

dominerande och fria läge och genom utsikten jag

kunde föreställa mig från dess terrasser. Men

samtidigt sade mig mitt sunda förnuft att det tillhörde

någon aristokratisk familj från Rom eller Neapel,

hvilken satt till bords bakom låsta gallergrindar och inom

trädgårdsmurar med förgyllda spjutspetsar, som bara

tilläto en förvägen tanke att klättra öfver.I alla fall visade mig min resehandbok ditåt

för att jag skulle finna Villa Belvedére, där en tysk

innästlat sig och höll hotellpension till måttliga priser

för sina talrika resande landsmän. Af en nermjölad

gipsarbetare med banditansikte fick jag en

uppmuntrande gest att bara gå på dit upp, då jag så frågande

som möjligt uttalade ordet „Belvedéreu?

Till min förvåning stodo gallerportarna åt vägen

öppna, och ändå mer öfverraskad blef jag att öfver

dem läsa i tydlig skrift: „Pension Weisz“. Jag hade tur.

Verkligheten uppfyllde min obundna fantasis hugskott.

Inom en half timme satt jag vid en god diner

med en samling tyskar af alla kulörer. Det hade kostat

mig lite parlamentering innan jag fick ett rum för natten

i det öfverfyllda hotellet, men hofmästaren var en

nordtysk från Lubeck, som t. o. m. kunde några ord

svenska, och i ett anfall af välvilja mot nordborna i

allmänhet, hvilka ju voro så godt som hans landsmän,

installerade han mig i ett rätt präktigt rum, som

naturligtvis ej var det allra billigaste, men genom fönstren

hade jag hunnit kasta en blick på en utsikt så

hänförande, att jag för ögonblicket, utan en tanke på

morgondagen, kunnat tömma min plånbok för att komma

i besittning af det.

Jag lärde sedermera förstå att mitt rum

egentligen var till för att bereda entusiaster som mig

tillfälle att betala full valuta för det första utbrottet afsin förtjusning öfver Golfo di Napoli, sedd från denna

sida. Men jag förstod också att de allra flesta gjorde

det ungefär lika gärna som jag själf.

Middagssällskapet var öfvervägande tyskt, ansåg

jag, men nog så brokigt för det. Från öfversten och

statsrådet och majoren vid bordets öfre ända, hela

den officiella rangskalan nedåt till privatdoktorn,

affärsmannen och den lilla rentiern vid bordets nedre. En

och annan fristående utlänning satt inkilad i den tyska

rangordningen, där hofmästarn ansåg han passade bäst.

Själf hade jag fått på ena sidan en löjtnant på

permission, hvilken hade sväljt en eldgaffel för att hålla

sig representativt stel och styf, och på den andra en

doktor med stort skägg, hvilken gärna hade kunnat

svälja en del af löjtnantens eldgaffel för att hålla sig

mera stel och styf. Hans beläsenhet var stor och hans

pratsamhet i proportion med den, men hela hans

bildning fördärfvades af hans sätt att göra den gällande.

Jag vill höra föredrag — om jag icke kan undgå dem

— i en lärosal, icke vid ett middagsbord.

Längst bort till höger fäste jag mig vid ett äkta

par i sportdräkter, som kunde vara nordbor men väl

voro engelsmän, och de fäste sig också vid mig.

Endast min prinsessa såg jag icke. Jag var icke precis

bedragen, men trots det goda vinet gick jag betydligt

nyktrare från bordet än hvad jag var, när jag satte

mig ner vid det.

2.

En platonisk fosterlandsvän.

Jag höll just på att få fatt i min förlorade

äfventyrsstämning, jag satt bekvämt i en tältstol ute

på terrassen med min kaffekopp och cigarr och såg

golfen vid mina fötter långsamt skifta färg efter

solnedgången. Mina tankar arbetade med framgång på

att göra mig till ägare af någon del af all denna

härlighet omkring mig, jag satt som herre i den

vackraste villan ofvanför hamnen och lefde sorglösa dagar

i lycklig sinnesförfattning vid ett arbete, som bar

frukter, då hofmästaren kom skyndsamt åt mig till med

en hållning, som sade att han bar på ett eller annat

ärende.

Det var ett svenskt herrskap, sade han, som

ville göra min bekantskap. De hade sett mitt namn

i främlingsboken och sände nu hofmästaren med en

förfrågan om jag icke ville tillbringa aftonen med dem.

Jag sprang icke upp af förtjusning och ilade icke

till detta oväntade möte. Jag frågade tvärtom ganska

likgiltigt hvad det var för ett herrskap och hvad de

hette.

Jo, det var en svensk med fru, som länge varit

bosatt i Sorrento. De hade en egen villa där, de

hette von Steven, och de befunno sig bara för

tillfallet här på en velocipedutflykt. Herr ... —

hof-mästaren uttalade mitt namn högst originelt — skulle

vara så god och tillåta dem presentera sig.

Den där uppgiften om att de ägde en villa i

Sorrento måtte ha ofrivilligt inverkat på mitt sämre

ja&> J*ag blef höfligare utan att anstränga mig och tillät

nådigast presentationen.

Jag reste mig upp ur min tältstol och väntade

att de skulle komma, gick sedan ett stycke emot dem

uppåt verandan och beredde mig på ett

sammanträffande med mycket älskvärda men naturligtvis stela och

reserverade personer, hvilka ville visa sig charmanta

mot bäraren af ett litet litterärt namn, som de

någongång fäst uppmärksamheten på i tidningsspalterna.

Jag kunde visst icke neka till att det berörde mig

mycket angenämt att sålunda bli föremål för artighet

så långt utom de gränser, som voro de naturliga för

mitt anspråkslösa rykte, och jag intog visst en ganska

förbindlig och artig position, då en äldre välbyggd

man och en, som jag tyckte, alldeles ung fru — desamma sportklädda jag observerat vid middagen —

kommo gående nedåt den snäckströdda sandgången

och riktade sina steg mot mig.

— Herr T.? frågade den äldre herrn leende och

bekant på svenska.

— Ja, min herre.

— Tillåt oss presentera oss själfva! Min hustru,

fru von Steven, själf heter jag naturligtvis också

Steven. Vi äro bosatta här i trakten, och händelsen

gjorde att vi sågo ert namn i främlingsboken just när

vi skulle lämna Castellammare och åka hem. Jag

känner det namnet sedan mycket länge, det är ett

finskt namn, en af mina vänner har burit det. Själf

är jag också född finne, fastän omständigheterna ha

fört mig långt ifrån det forna hemlandet.

Han talade ifrigt och småleende, och hans blick

hvilade hela tiden på mig med ett egendomligt

välvilligt, nästan smeksamt uttryck, som var mig svårt

att förklara. Jag tyckte jag kände igen det uttrycket

som tillhörigt en hel stor klass människor, jag

någongång träffat, men kunde för ögonblicket ej klargöra

för mig hvad det var för en klass. Hans hustru var

blond och fyllig, såg bra ut och hade samma nästan

barnsligt vänliga uttryck i ögonen. När hon öppnade

sin mun och sade mig några ord för sin egen del,

märkte jag att hennes svenska hade en stark utländsk

brytning.Jag stod afvaktande det som komma skulle och

gjorde några icke alldeles gynnsamma reflexioner om

mina nya bekanta. I den reserverade och i det hela

otillgängliga värld, som reser i Europa föreföllo mig

mina kvasilandsmän allt för mycket välvilliga och

hjärtliga för att riktigt sympatiskt återverka på mig. Men

jag påminde mig igen att också det var en egenskap

hos den människoklass jag ofvan omtalat och som jag

icke nu kunde specificera. Fru von Stevens främmande

brytning hade redan ledt mig på rätt spår, men jag

tappade det, då hennes man mycket enträget och

familjärt föreslog att jag skulle tillåta honom rekvirera

konjak och likör efter jag ännu icke själf druckit något

till kaffet.

Jag är visst icke bortskämd med alltför fint

bil-dadt umgänge, men skulle herr von Stevens enträgna

sätt icke burit en så oförfalskad prägel af hjärtlighet

och en i mitt tycke mycket omotiverad glädje öfver

att ha träffat mig, så hade jag bestämdt förhållit mig

tämligen stram. Nu blef jag gripen af ett slags

nyfikenhet att veta hvad dessa människor kunde ha att

säga mig och hvarför de voro så vänliga. Det borde

icke ha varit svårt för dem att ur den stora

turistströmmen, som strök deras villa förbi, fiska upp så

många svenska landsmän som hälst ifall de bara

längtade efter sådana.Eller kanske var det värkligen för att jag var

finne? Herr von Steven var visst icke svensk, när allt

kom omkring, åtminstone hade han alls icke den

bildade svenskens sätt att vara. Den resande svensken

är reserverad som en engelsman, ifall han icke är

artist, och äfven då kan han lägga an later som en

grand seigneur mot främlingar.

Hvem och hvad var herr von Steven? Och hvad

ville han mig?

I den redan starka skymningen sutto vi tre och

läppjade på våra glas. Jag hade beslutat att behärska

min nyfikenhet och småningom, utan alla direkta

frågor, få reda på de ovanligt tillgängliga främlingarna,

fast det troligen varit mig mycket lätt att göra det

med detsamma.

Herr von Steven talade nervöst och oafbrutet

om allting under solen. Också hans svenska hade en

viss utländsk brytning, som han förklarade att kom sig

af hans långa utrikesvistelse och af att hans

samtalsspråk med sin hustru var tyskan.

— Ja, tilläde han i detsamma, — min hustru är

östersjö-provinsiska, född i Dorpat, och således mera

tyska än ryska.

Det föll fjäll från mina ögon med detta uttalande.

Nu visste jag till hvilken stor klass af människor mina

nya bekanta hörde. De voro ryssar. Det var den

ryska hjärtligheten, den ryska välviljan i blicken, detryska fjäsket i deras sätt att vara. Icke ett spår af

svenskens representativa högtidlighet. Jag hade låtit

hofmästarens uppgift om deras nationalitet totalt

vilseleda mig. Helt oreflekteradt framkastade jag:

— Men är ni då själf svensk, herr Steven? Med

vår egendomliga finska motvillighet för att uttala „vonu

framför ett namn, lät jag det bortfalla.

Det kom likasom ett förläget drag i hans ansikte.

Han slog lifligt ut med händerna i en äkta rysk gest

och sade:

— Jag är född i Finland som jag redan sagt,

senare flyttade jag öfver till Sverige. Jag har lefvat

långa tider i Ryssland och i södern, men jag är svensk

medborgare, och således svensk till nationaliteten.

Hans sätt att upptaga min fråga lockade mig ej

att göra flere. Hvad angick mig hans nationalitet?

Jag deltog i ett alldagligt kallprat, där herr von

Steven förde ordet och löpte med en besynnerlig

snabbhet från det ena ämnet öfver till det andra. Han

såg ut att ha oändligt mycket att säga, och oändligt

mycket att säga specielt åt mig. Jag började

misstänka att jag hade med en nervös sjukling att göra,

som vistades här för sin hälsa, och min nyfikenhet

från början gaf vika för det halfva medlidande man

ofrivilligt känner med svaga personer. Jag gaf akt på

hans hustru för att i hennes väsen läsa mig till en

bekräftelse på min förmodan att hennes man varnågonslags patient, för hvilken man måste visa

und-seende, men jag kan icke säga att jag fann understöd.

Tvärtom föreföll det mig som såg hon upp till sin

man med en viss hängifvenhet och beundran.

Jag måste tillstå för mig själf att jag icke begrep

mig på mina nya bekanta.

Vid en liten paus i v. Stevens flödande

underhållning, passade jag på och frågade hvar han lärt

känna en person, som bar mitt släktnamn, och hvad

denne var, — möjligen kände också jag honom.

— Åh, — han är död för flere år sedan! Det

var i min ungdom, i Ryssland. Vi voro kamrater i

junkarskolan i S:t Petersburg och blefvo

utkommenderade på samma gång att tjäna några år vid samma

regemente. Sedermera, när jag blef officer, flyttade

jag öfver till Finland, men han blef kvar i Ryssland.

Jag har hört att han dog som öfverste vid ett

regemente i Novgorod. Han hette Alexander och kallades

Sascha. Det var en glad kamrat och en präktig vän.

Ar det kanske en släkting till er?

— Det är mycket troligt, svarade jag. Jag har

många släktingar i Ryssland, men jag vet så lite af

dem. De gå för det mesta upp i de ryska

förhållandena och bli ryssar, om de stanna hela sitt lif där.

Det har gått så med mer än en ursprungligen svensk

eller finsk familj.— Javisst — och det har gått likaså med flera

tyska och franska familjer. Isynnerhet naturaliseras

den utlänning lätt, som gifter sig med en ryska! Ja,

— hvad ska’ man göra? Jag har själf varit nära att

förryskas, så jag vet huru lätt det är gjordt. Men

fastän allting tvingade mig att lämna Finland, är jag

ändå i grunden finne ännu i dag.

Det var med ett slags stolthet han sade dessa

ord, och fast jag egentligen visst ej fann någonting

särskildt kännetecknande finskt hos honom, så tog jag

landsmansskapet för fullt, — jag hade rakt inga skäl

att sätta mig på höga hästar för att jag var finne.

Det är ju icke heller alla dagar man träffar personer

af rent kosmopolitisk typ, som skryta öfver att de

blifvit födda i Finland. Jag tyckte visst hans

patriotism var något litet konstgjord och föråldrad för den

uppfattning min generation har, men tillika kände jag

ett slags aktning för denna helt platoniska form af

fosterlandskärlek.

Jag försökte gissa mig till min kosmopolitiske

landsmans ålder, han föreföll mig långt yngre, än de

män af hvilka jag förut varit van att höra en sådan

fosterlandskärlek uttalas. De tillhörde egentligen den

gamla stammen, den stam, som var samtida till

Runeberg och Snellman, men min landsman såg ej ut att

räkna många fler år än jag själf; möjligen att han nått

femtiotalet, äldre kunde han icke gärna vara.Hans patriotism passade illa till hans yttre. Jag

hänför en sådan fosterlandskärlek till kraftiga

gråhårs-män i rysk generalsuniform, män, som tillbragt sin

mesta tid i det stora Ryssland, men aldrig glömt sitt

finska fosterland, enkla och vänliga representanter för

en släkt, som håller på att försvinna. Men min

landsman framför mig var en nervös och finlemmad herre

med en något närsynt, ljusskygg blick, som dock var

allt annat än frånstötande, när den hvilade vänlig på

en. Hans yttre var hälften en diplomats,- hälften en

förfinad och ömtålig sjuklings, och hans stämma hade

helt andra diskreta tonfall än hvad kommandot öfver

soldater brukar gifva. Jag kunde icke värja mig för

intrycket att han anlagt sin patriotism för tillfället, att

den hörde till hans uppfattning af god ton mot en

person, som var från Finland, och denna hans

uppfattning hade jag ju ingen rätt att mästra, men väl kunde

jag förhålla mig alldeles likgiltig mot den.

Om en stund reste sig herrskapet von Steven

och tackade för den angenäma timme de tillbragt i

mitt sällskap. Jag parerade den artiga frasen med en

annan lika artig och beredde mig att följa dem ett

stycke på väg. Men därförinnan togo de ett bestämdt

löfte af mig att jag skulle uppsöka dem i deras villa

i Sorrento i morgon, spisa middag hos dem och icke

göra mig någon brådska med återfärden till Neapel,

om jag icke tvingades därtill af min reseplan.Jag tackade dem för deras älskvärdhet och antog

lite motvilligt middagsbjudningen. Egentligen var jag

icke mycket angelägen om att drifva bekantskapen

längre. Mina kvasilandsmän föreföllo mig en del

mystiska; deras vänlighet var visst icke alldeles

oaffekte-"rad, och så mycket mindre deras kärlek till Finland.

Nå — än sedan! En turist som jag, borde vara

glad öfver sammanträffandet med så älskvärda

människor, oberoende af om de voro finnar eller

spanio-rer, äkta patrioter eller falska! Hvad hade jag med

det att göra?

Jag slog bort mina funderingar och intryck, ledde

samtalet på Napolitanska golfens skönhet, där den låg

framför oss i aftonskymningens sista ljus, och uttalade

min stilla afund öfver de lyckliga, som kunde välja

detta paradis till sitt stadiga hemvist. Mina nya

bekanta hörde på mig med ett litet, som jag tyckte

tillfredsstäldt leende och förklarade anspråkslöst att det

visst hade sina mycket angenäma sidor, men att de

likafullt aldrig kunde känna sig riktigt på egen botten

här nere.

Vi hade snart under fortsatt samtal passerat

genom trädgården och hotellet. På gårdsplanen stodo

deras bicykler med tända lyktor och väntade sina

ryttare. Jag gjorde en fråga om det ej var farligt att

åka i mörkret och om det ej fanns banditer, men herr

von Steven log lugnande. Det var längesedan detsenaste röfvaranfallet ägt rum mellan Castellammare

och Sorrento. Närmare Neapel kunde det vara

vådligare att färdas i mörkret. Här kände de snart så

godt som hvarenda boffysionomi och visste att under

bofvens trasor klappade det hyggligaste tiggarhjärta,

som bara fordrade några soldi till makaroni för att

känna sig tillfredsställdt.

Därpå satte sig mina vänliga landsmän upp i

sadlarna och rullade ljudlöst i väg hän i mörkret

mellan gårdsplanens cypress- och lagerdungar. Jag stod

och såg ett ögonblick efter dem, undrande öfver hvad

det egentligen var för folk. En svensk rysse, som

födts i Finland!? Hvad var det för en bastard?

När jag i vestibylen tog hofmästarn i förhör om

dem, fick jag just ingenting nytt att veta. De lefde

som förmöget folk i sin egen villa, och gjorde då och

då ett besök i pension Weisz för att träffa tyskar och

landsmän och spisa ett middagsmål efter nordtysk

matsedel.

Länge grubblade jag icke öfver dem. Neapels

ljumma kväll tog mig snart fången för sin egen del;

jag halflåg ute på terrassen i en soffa, studerade den

sydliga natthimmelns stjärnor och beklagade min otur

att ej få se fullmånen stiga upp öfver de dunkla

konturerna af Vesuvius. Hade ens hans hemska majestät

velat ställa till en extra illumination för min del med

ett litet utbrott, — så mycket bättre! Men nu hängdehan mörk och rufvande öfver golfen, kastande en djup

skugga i vattnet nästan ända fram till Castellammares

hamn, en half kilometer nedanför min terrass.

Det elektriska ljuset från Neapel låg som ett

hvitt moln tvärs öfver golfen. Mina intryck blefvo

allt mindre lifliga, tröttheten kom och gjorde sig

gällande. Efter en timmes fåfänga men energiska försök

att njuta, drog jag mig upp till mitt präktiga rum och

somnade från alltsammans i en bred bädd, tungt och

själlöst som om jag befunnit mig hemma vid norra

hamnen i Helsingfors, — alls ingen skilnad!

3.

Sorrento.

Att vakna vid strålande solljus mellan halffälda

persienner är i sig själft behagligt. Att vakna i ett

stort, luftigt och vackert möbleradt rum med färger

som glädja, och se stora solglimtar spela öfver mattor,

hvilka icke nötts blacka, redan det gör att man vaknar

till lif och lust. Men att sedan slå upp persienner och

fönster för Neapels morgonsol och vårluft, är nästan

öfverväldigande, så länge det är nytt.

Jag vet en tysk i Sorrento, som dagligen under

flera månader tillbringat morgonen från klockan 8 till

11 med att sitta i den allra lättaste dräkt i sitt

fönster, njutande det ljumma luftdraget och panoramat

framför sig. Han rörde ej en led innan klockan i

hotellet kallade till frukost. Det var icke långt ifrån att

jag blef paralyserad på samma sätt som han. Tillägg

att tysken var den friskaste person, som jorden bar

och alls icke ordinerad en så halsbrytande luftkur.

Han förmådde helt enkelt ej slita sig lös från den

vackra utsikten, solglittret, och den öfversvallande

mäktiga glädjen, som strålade ur hvarje våg, ur hvarje

vrå af landskapet, ur hvarje blad i det lyckliga

Cam-paniens vår.

Jag satt endast i tio minuter bländad och berusad,

men så, som jag aldrig trodde en människa kunde bli

af bara luft och sol och sydländsk natur. Det kom

öfver mig en härlig och stor känsla af harmoni, af att

lifvet var skönt och jorden god. Det var omöjligt

att denna bedårande härlighet tillhörde en ond värld

med små och elaka trångbröstade människor. Jag

betogs af en stämning, så hög och så ljus, att jag

hållit det för den naturligaste sak om jag i skuggan

af närmaste cypress sett tvänne stora änglar knäböja

och sedan långsamt sträcka ut hvita vingar till flykt

genom den öfversinnligt strålande luften.

Den höga stämningen stördes icke af någonting,

men småningom likasom dalade jag, jag sjönk ned från

mina nästan heliga föreställningar, sinnena förmådde

ej längre kvarhålla det första intrycket i hela dess

ljusa och glada majestät, men jag blef icke trött eller

liknöjd, jag kände en varm känsla af tacksamhet mot

naturen eller mot min Gud, som låtit mig upplefva detta.

Det var den första och enda värkligt

andakts-fulla morgonbön jag hållit sedan jag var barn. Ochden höll jag helt ofrivilligt i tankarna utan att ens

försöka formulera den i ord. Andakt är någonting,

som man icke kan fasthålla med en ansträngning; den

kommer af sig själf och går igen. Endast ett godt

minne är mäktigt att efteråt åstadkomma som ett eko

eller en reflex däraf.

Jag var så styrkt af min morgonbön, att lifvet

föreföll mig som en stor helg med idel klara dagrar

och lugna, högsinta tankar. Men när jag mötte en

uppassare utanför min dörr och såg honom draga

skoborstarpojken vid örat, blef min helgdag genast

några ljus valörer mörkare. Vid kaffet nere på

terrassen krympte jag ihop inom kort till en vanlig människa

igen och talade om biljettpriser med ett förnuftigt tyskt

herrskap.

Strax därpå betalade jag min räkning och drog

vidare utåt Sorrento i den härliga spegelstilla

morgonen.

Jag förstår så väl den paralyserade tyska

doktorn, som ej rörde en lem från klockan 8 till II. Så

snart man rör på sig, äfven utan att anstränga sig,

är man ej längre mäktig den kontemplerande extas,

hvilken ensam förmår lyfta en till andakt och bön.

Det är därför de fromme bedjande i kyrkorna ligga

alldeles stilla på knä, och det är därför en

konstförståndig konsertpublik försjunker i orörlig tystnad om

den vill njuta och icke endast roa sig.Min ganska spänstiga och lefnadslustiga

promenad förbi Castellammares hamn hade snart jagat på

flykten sista resten af min andakt, och jag kände

endast ett slags upprördt välbefinnande, med tårarna

högt uppe i halsen såsom om jag gråtit nyss.

I denna egendomliga, varma och känsliga

stämning vandrade jag den vackra strandvägen under

klipporna, som leder från Castellammare till Sorrento. Ju

längre jag gick och ju längre jag andades in den

tång-doftande och saltmättade hafsluften, desto djupare

sjönko tårarna tillbaka. När jag kom till Vico Eguense

och vägen började stiga uppåt, vaknade redan mina

sportinstinkter och jag såg på klockan för att veta

huru snabbt jag gick. Och när jag satte mig ned vid

min makaronifrukost och min flaska Caprivin i Sorrento,

fick jag göra lite våld på mig, för att icke anse hela

min sköna och höga morgonstämning för ett spratt,

som mina nerver spelat mig.

Så tacksamt är förnuftet för de finaste

stämningar och vackraste känslor, som ett lyckligt ögonblick

skänker dess slafvar.

Ja — Sorrento!

Sorrento blir för mig en guldgul dröm på blå

botten. Sol och haf. Men hvilken sol och hvilket

haf! Icke den goda, välsignade, älskade sol, som lyser

och värmer klokt och njuggt likt en sparsam och

hus-hållsaktig mor öfver sina barn i norden, hvilka måsteuppfostras, framför allt uppfostras pedagogiskt och

strängt för lifvets vedermödor, utan en ung, härlig

älskarinna som öser guld ur outtömliga källor med

fulla händer, som icke har en tanke på sparsamhet,

som själf är berusad på samma gång hon berusar och

som ej tillåter att man ser henne in i ansiktet.

Hon har Guds ansikte; den som vågar lyfta sina ögon

till henne, den bländar hon, den gör hon blind.

Och hafvet! Medelhafvet är icke den sträfve

träto-brodern som Östersjön, hvilken man håller af likt en

god vän och kamrat, men som man måste slåss med

för att komma öfverens. Tyrrhenska hafvet är också

det en älskarinna, en underbart blåögd älskarinna, som

man åter måste se in i ögonen och som man hänger

sig åt utan alla tankar på kamp. Brusar hon upp, så

blir hon en furie, och striden med henne blir en flykt.

Med furier slåss man icke, man flyr.

Mellan de tvänne älskarinnorna, solen och hafvet,

delade jag min första dag i Sorrento ända framåt

kvällen. Jag bytte osteria och bytte vin, och hyllade än

solen, än hafvet. Och det blef icke ledsamt. Det

kostade mig tvärtom en formlig ansträngning, när jag

skulle besluta mig för att uppsöka mina landsmän och

deras villa.

Genom första hotelportier fick jag veta hvar

villan låg, och helt vimmelkantig efter vinet och min

bortdrömda dag, begaf jag mig uppför en smal väg,som mellan vingårdsmurar ledde uppåt bergen. Jag

ringde på två eller tre gallergrindar, innan jag fann

den rätta. Det började redan skymma, då jag trädde

in på en lummig gård, efter det portvakten nickat

jakande på min fråga om det var här signor von Steven

bodde.

Villan liknade alla andra villor jag sett på vägen,

den var hvit och modern, hade marmorkolonner och

marmormosaik i vestibylen, och utandades den

egendomliga, fängelselika luft, man finner i hus, som

hållas stängda för hettan under dagen. Den gjorde

ett förnämt intryck, långt förnämare än dess ägare

i går.

En vänlig pudel kom ut och hälsade mig

välkommen i vestibylen, efter den en tjänstflicka, som

förstod tyska. Herrskapet väntade mig redan.

Jag trädde in i en elegant sal medan

tjänstfickan gick och anmälde min ankomst. Salen var

hållen i mattrödt efter pompejanskt mönster med en

myckenhet konstsaker och draperier. Jag kunde

genast sluta mig till att herr von Stevens inkomster

öfverstego mina tjugu eller trettiodubbelt, och jag

gladde mig åt det helt oegennyttigt, men undrade

smått öfver att så förmögna personer hedrade mig

med sin inbjudning, mig, om hvilken de ingenting annat

visste än att jag var finne och bar samma namn som en

rysk öfverste, hvilken dött för längesedan i Novgorod.Nå — det var deras ensak att välja sina gäster

som de behagade.

Om ett ögonblick kom fru von Steven från ett

inre rum och hennes man från vestibylen. De

hälsade mig hjärtligt och bekant välkommen, alldeles utan

någon parvenystolthet öfver sin vackra villa, såsom

jag smått väntat att märka.

Vi gingo genast till bords. Middagen var enkel

men god, och mitt värdfolk visade sig som jag tyckte

från en fördelaktigare sida än i går. Jag var ännu ej

säker på om det icke var omgifningarna i dag, som

värkade min omstämning, men så mycket vet jag att

omstämningen var särdeles behaglig.

Jag hade knappast sett mina svenskryska

landsmän vid full belysning, det hade varit skumt ute på

terrassen i går, och vi hade alltför hastigt passerat

genom hotellets vestibyl för att jag skulle kunnat

närmare fixera dem. Fru v. Steven, som i går förefallit

mig så ung, var i dag en välbibehållen några och

fyrtioårs dam, hennes man hade också förändrat sig

och blifvit äldre..

Jag talade om huru jag tillbringat min dag i sus

och dus och solskensfantasier, och de delade min åsikt

att detta var det rätta sättet att introducera sig i

Sorrento. Stämningen var den angenämaste, och jag

kunde omöjligt förmoda att mitt värdfolk bakom sin

vänliga, litet alldagliga yta, gömde så många bittraerfarenheter och långtifrån alldagliga öden, som jag

sedermera fick veta. De föreföllo mig helt enkelt som

ganska banala rentierer, hvilka lefde sitt

bekymmers-lösa lif, utan djupare intressen och själslif.

Jag borde likafullt ha läst i herr von Stevens

nervösa väsen och vänliga sätt långt mer än jag gjorde.

Men vi egoister äro tyvärr för det mesta så blinda för

hvarandra och tro så gärna att endast våra

personliga erfarenheter och vårt eget lif är det mest

intressanta af allt lif. Och därför få vi så sällan en inblick

i andras.

Jag minns icke rätt huru det föll sig så, att jag

blef invigd i herr von Stevens förflutna. Det var

naturligtvis från början meningen med den

enträgenhet, hvarmed han närmade sig mig, då han fått reda

på att jag var finne, men jag vet också att hade jag ej

händelsevis varit den jag är, så skulle jag skilts från von

Steven och hans fru såsom man skiljs från första bästa

turistbekantskap.

Jag hade efteråt bara undrat öfver deras

pratsamhet och vänlighet, behållit dem i minnet som

orgi-nela och likafullt mycket vanliga människor, och de

hade å sin sida möjligen träffat en annan finne, som

de bjudit på middag och varit vänliga mot som mot

mig, utan att dock yppa hvad driffjädern var till deras

gästvänlighet.

Det var vid desserten det igen blef fråga om

Finland. Herr von Steven nämde några namn, som

voro mig väl bekanta, och det gaf anledning till

vidare förfrågningar från hans sida. Jag märkte att han

var, eller rättare varit, långt mera inne i finska

förhållanden än hvad jag först antog, och att hans

platoniska patriotism var uppblandad med en stor portion

bitterhet, hvilken dock egentligen kom till uttryck bara

i några mindre behärskade tonfall och ett par skarpa

satser.

Men när jag bland annat sade honom att min

hufvudsysselsättning och mitt förvärf var skönlitterärt

författarskap, såg han länge stumt på mig. Han

likasom granskade min trovärdighet och hela min person

ända intill njurarna. Därpå sade han mycket tankfullt

och långsamt:

— Det vore ändå för märkvärdigt om jag genom

sammanträffandet med er skulle bli i stånd att bevisa

mina gamla vänner i Finland att de dömt mig orätt.

4.

I alla fall en landsman.

Vi reste oss från bordet under en nästan tryckt

stämning. Jag var i ett nu på det klara med hvarför

mitt värf som skriftställare gjorde ett så starkt intryck

på herr von Steven, jag hade lust att göra mig rolig

öfver det, men jag såg tydligt att han sysslade med

tankar, som jag hade gjort orätt i att försöka skämta

med. Hans fru hade också ett uttryck af helt

bekymmerfull förväntan, hon föreföll både orolig och glad på

samma gång, och hennes ögon hvilade då och då med

ett egendomligt tilldragande, vänligt och bedjande

uttryck på mig.

När jag bjöd henne min arm för att följa henne

tillbaka till salen, tog hon den med en inställsamhet,

som gärna kunde kallas smekning. Hennes vackra

gråblå ögon lyste hoppfulla och varma, och jag

beredde mig på att mitt värdfolk med detsamma skulle

säga mig på hvilket sätt jag kunde bidraga till att

skingra någon gammal misshällighet mellan herr von

Steven och hans ungdomsvänner i Finland.

Jag tänkte mig ett ögonblick att det var något

slags affärsförvecklingar, som i tiden tvungit herr von

Steven likt så många andra att lämna sitt hemland

och kände redan ett visst obehag öfver att bli

nödgad skrifva några skrufvade tidningskorrespondenser i

en sak, som med all säkerhet var sjuk.

Jag stämdes därför mindre gynnsamt af

elegansen i salongen, — en person, som lämnat borgenärer

och fordringsägare efter sig i hemlandet i mer eller

mindre goda villkor, hade bort bespara sin litterära

advokat anblicken af dessa dyrbarheter.

Likasom han läst mina tankar, riktade herr von

Steven sin blick på mig med ett misstänksamt, nästan

såradt uttryck och sade:

— Slå er ner och gör er bekvämt! Tag en

cigarr, var så god! Var inte rädd för att jag skall

missbruka er vänlighet att besöka oss. Det är inte min

sed och inte min hustrus heller. Om det passar sig

skall jag längre fram tala om för er ... nå ja, det är

en så gammal historia redan, öfver trettio år gammal,

så det knappast är lönt att gräfva upp den ur

glömskan. Mina forna vänner ha glömt den redan, och jag

själf har också glömt den — inte sannt Julia?

Hans hustru log ett menande litet och

melankoliskt leende till svar, suckade och föreslog sedan attvi skulle gå ut på terrassen, efter kvällen var vacker

och jag tyckte om friluftslif. Och det gjorde vi med

detsamma.

Herr von Steven ledde icke längre talet på

Finland, han hade fått en reserverad ton och hållning

efter att ha läst mina tankar så väl som han gjort det.

Då bröt det upp som en känsla af ånger inom mig.

Hvem var jag, som så lättvindigt hade mitt dåliga

omdöme färdigt om personer, hvilka bevisat mig idel

vänlighet och hvilka jag icke kände det minsta? Herr

von Steven hade icke någonting i sitt fina väsen af

penningeäfventyraren, han var nästan försagd och

fin-9 känslig, och den skygghet, som fanns hos honom var

icke brottslingens, utan den sårades och misstyddes,

och bakom den trodde jag mig kunna se

gentlemannens stolthet, som teg, där en annan skulle lamenterat.

Min ånger bröt fram i ett ofrivilligt tonfall. Jag

hade ett ögonblick tänkt på att gå min väg och lämna

allting som det var, men det nästa beslöt jag om. Jag

ville stanna kvar och se till att med mera sympati

komma mitt värdfolk till mötes. Det var min plikt

som gäst i deras hus. Men jag hade en betydlig

svårighet att rå med min fördom mot halfryska

landsmän. Jag tog hela min frisinthet och kosmopolitism

till hjälp, men ändå ville det icke lyckas. Det hade

varit ganska enkelt att rädda mitt sken af

sällskapsman med glatta fraser och forcerad hjärtlighet, mendet var någonting som förbjöd mig detta. Mitt värdfolk

fordrade mera af mig, och det gjorde jag själf också.

Ändtligen lönades jag i mina ansträngningar

genom att fru von Steven helt okonstladt förde samtalet

tillbaka på det, som intresserade oss alla.

— Ni skall inte tro, sade hon till mig, — att

min man har så lätt att glömma Finland och det han

upplefvat där. Jag vet att de minnena aldrig skola

lämna honom, och ni har nog själf märkt både hans

och mitt intresse för ert land. Jag har aldrig varit

där, men jag har hört min man tala så mycket om

det, så att jag är nästan hemma där, jag med . . .

— Ja, — af bröt henne herr von Steven — det

är ju ett psykologiskt fenomen att man alltid

återvänder i tanken, om ej annars, till de ställen, där det

händt en någonting afgörande i ens lif. Napoleon den

store behöll Waterloo i sina tankar ända in i

dödsminuten, och jag går inte fri Helsingfors, Tavastehus

och Finland, — mitt anspråkslösa lifs Waterloo.

— Var det lång tid ni tillbringade i Finland?

tog jag ifrigt fatt.

— Sju af mina bästa ungdomsår.

— Det var för omkring trettio år sedan, sade ni?

— Ja, ungefär. Något mera. Jag flyttade senare

öfver till Sverige och har efteråt endast passerat

Finland på väg till S:t Petersburg, — jag hade inte någon

lust att stanna där.— Men ni — men ni likasom saknar — det vill

säga — minns Finland ändå, eller huru skall jag rätt

tyda ert intresse för det? invände jag.

— Ånej, — det vore för mycket sagdt, att jag

saknade det. Jag blef ju aldrig hemma där, hur än

jag bjöd till. Nej, — saknar det, gör jag inte.

Därtill har jag inga skäl. Men jag är likasom — huru

skall jag säga — ledsen öfver Finland. Jag har

bjudit till mitt bästa för att vara finnarna i lag, jag

förlorade till och med min tjänst för att jag var dem för

mycket i lag, men jag fick rakt ingenting igen för det.

Tvärtom måste jag kort därefter flytta till Sverige

som jag sagt.

— Ja, mina landsmän äro ofta lite otillgängliga

och kärfva och mycket vänliga äro de inte heller på

ytan, sade jag. Men desto mera därunder.

— Mycket kärfva äro de, isynnerhet mot dem,

som fått sin uppfostran i Ryssland och icke lyckats

vinna deras förtroende. De ha sitt eget sätt, finnarna,

— ni har också litet af det sättet — de äro så fulla

af misstroende och afvoghet mot allting, som inte

är deras eget, och ännu mer ifall det kommer från

Ryssland.

— Ja, hm — men ni förstår, herr Steven, att

det har sina orsaker . . . Hela vårt lands ställning, ni

vet . . .— Ack ja, det känner jag till, det känner jag

mycket väl till! Jag har inte för ro skull varit

adjutant hos generalguvernören öfver Finland och därefter

rysk språklärare . . .

— Har ni varit det? utropade jag förvånad.

— Det har jag varit, och så har jag varit

egendomsägare i Finland, — jag hade ett gods i Viborgs

län, som jag ärfde efter min far.

— Åh!!

— Och jag trodde därför i början att jag var en

så god finsk medborgare som någon annan, — jag

finns i denna stund i Finlands adelskalender, slå upp

där bara! — men jag blef snart tagen ur min

villfarelse! Det var inte så lätt den tiden att komma in i

finska kretsar, när man hade ryska vanor som jag, och

bar rysk uniform. Man blef ganska hyggligt bemött,

det är sannt, men man blef också alltid misstänkt för

spioneri eller dylikt. Jag vet inte huru det må vara nu.

— Jag tror inte en rysk militär i dag gör några

stora ansträngningar för att komma in i de finska

kretsarna. Han trifs bäst med sina landsmän, sade jag. —

Dessutom är det väl ganska litet, som lockar honom

att försöka det. — Hans språk är ett annat och hans

intresse också. Men det finns naturligtvis kretsar i

Helsingfors, där han umgås, de kretsar, där man rör

sig lika ledigt på franska och tyska som på

modersmålet.— Men jag kunde svenska mycket bra, jag,

invände herr von Steven, — nästan lika hra som nu.

Jag hade från början, strax som jag flyttade till

Finland, bara en tanke: att bli riktigt hemma i mitt land.

Men jag var alldeles för stolt för att tigga mig till

ett landsmanskap, som mina landsmän icke brydde sig

om, och så hade jag ganska eleganta och höga vanor

från S:t Petersburg. De passade inte riktigt i andra

kretsar, än just de där, ni nämde, de, där man talar

franska och tyska. Ja, jag hade bort nöja mig med

dem, men som jag alltid varit en liflig natur med helt

andra intressen än militärens — jag passade aldrig till

militär och gjorde mig ofta lustig öfver mitt eget

dag-drifvarlif — så sträfvade jag att komma i beröring

med de litterära och vetenskapliga kretsarna. Och det

var där jag gjorde mina erfarenheter, som jag aldrig

glömmer.

— Kan det vara möjligt! invände jag.

— Ja, jag var naturligtvis opraktisk som jag

alltid har varit. Jag har inte så litet af konstnär i mig,

ser ni, och af allt det där, som de nu för tiden kalla

oppositionsman. Och jag sympatiserade mycket med

finnarna, fast jag hade rysk uppfostran. Men, som

sagdt, det var mina fria och obekymrade uttalanden

och mina lika fria och obekymrade later, som inte

passade i den tidens Finland. Man tog dem antingen

för bara spel från min sida, bakom hvilket jag doldepolitiska biafsikter, eller också tog man mig helt enkelt

för en narr, — en högmodig narr. Jag vet att man

gjorde det, man sade det t. o. m. åt mig någongång,

och jag blef naturligtvis inte mildare af det, utan gjorde

alltihop ändå värre, — isynnerhet för mig själf.

Uppriktigt sagdt: jag var för mycket aristokrat och hade

för mycket medfödt oberoende och Byronism i mig,

för att smaka mina landsmän. Men det insåg jag

först långt senare, så sent, att jag aldrig mer kunde

reparera det. — Om jag för resten brytt mig om att

reparera det! tilläde han med en axelryckning efter

en paus.

Allt detta gjorde att jag visst icke vidare behöfde

hyckla något intresse för herr von Steven. Han hade

väckt det i tämligen hög grad, och jag satt med

ögonen förväntansfullt fästa på honom för att få höra

mer. Jag kände så väl till huru Helsingfors-världen

och Finland togo sig ut, sedda från de finska kretsars

ståndpunkt, han talade om, men alls icke huru de

togo sig ut från en synpunkt som hans. Och jag

frågade nyfiket:

— Ar det värkligen möjligt att man den tiden

icke visste sätta mera värde på ett patriotiskt intresse,

när det kom från ett så oväntadt håll som från en

adjutant hos generalguvernören ?

— Det händer nog att man skulle gjort det, men

jag erbjöd mitt ungdomliga intresse för öppet och föranspråksfullt och själfmedvetet, har jag insett efteråt.

Man misstrodde det, som sagdt, och ville icke ha det

i det betänksamma, försiktiga Finland. Och efteråt,

när jag blef tvungen att inlämna min afskedsansökan

emedan jag varit för oförsiktig i att taga parti för

Finland i tid och otid, efteråt, när jag måste söka min

utkomst, var det med stor nöd jag fick en lärareplats

i Tavastehus i ryska och franska språken. Och där

blef jag allt framgent misstrodd och illa tåld, för jag

var inte uppfostrad till att krusa allra ödmjukast och

tiga vare sig för mina medlärare eller andra

innevånare i staden. Jag lärde mig aldrig konsten att svälja

ner ett roligt och lite elakt ord, som jag fått på

läpparna, för jag bemödade mig icke mycket att lära mig

det. Tvärtom var det mitt allra bästa och största

nöje att säga ut det midt i bringan på borgmästarn

eller landskamrerarn, och guvernören själf gick visst

inte fri, men han förstod mitt sätt, han. Det var hans

egen sällskapston.

Slutet blef det, att jag höll mig mest till

office-rarne vid ryska garnisonen i Tavastehus, och det kan

ni förstå att inte bidrog till att höja mitt anseende

som patriot. Jag har alltid varit något sjuklig och

nervös, men under mina motgångar blef jag väl

tämligen olidlig, kan jag tro. Jag hade, som ni i Finland

säger, tungan på skaft, och jag rörde mig dessutom

ganska ledigt och impertinent i sällskap, så att detvar helt naturligt att jag inte älskades som jag

förtjänade bli älskad.

När min ställning blef alldeles olidlig på grund

af trakasserier med medlärarne och stadsborna, gifte

jag mig med en af stadens förmögna flickor mot

släktens och hela världens vilja och flyttade till Sverige

med henne. Ja — det var naturligtvis inte med min

nuvarande hustru! tillfogade han med ett öfvermodigt,

elakt leende, som jag kunde förstå att icke riktigt

anslagit i Tavastehus. Samtidigt gaf han sin

nuvarande hustru en smekfull och skämtsam klappning,

från hvilken hon med ett slags komiskt trots

befriade sig.

Det märktes tydligt att herr von Steven blifvit

varm af att berätta om sin ungdom i Finland. Han

berättade väl och lifligt, med armrörelser och

benrörelser och bålrörelser och en känslig stämma, som

förträffligt skiftade tonfall, när den det skulle. Han hade

blifvit som yngre, den gamle frivole, kvicke och elake

salongsmannen lefde upp igen, jag hade med en viss

förvåning sett huru han så att säga växte för hvarje

ögonblick, och jag väntade ofrivilligt på så starka

uttryck och så lite doldt hån att jag skulle nödgas

stiga upp och taga ett höfligt men lite kyligt afsked.

Det blef ingenting af de starka uttrycken. Tvärtom

behärskade han sig, — tydligen för min skull — ända

därhän att han frågade om jag icke blef sårad af atthöra honom tala så. Jag skulle tillskrifva det hans

liflighet, sade han, och visst inte tro att han ville taga

någon hämd på mig för mina landsmäns skull.

Jag svarade lättad att jag mer än engång själf

talat och skrifvit illa om mina landsmän, om det kunde

trösta honom.

— Nej, svarade han, jag behöfver inte tröstas

numera. Den tiden jag behöfde det, tröstade mig

ingen, och därför har jag blifvit smått elak. Men det

är ;jag mot alla, inte bara mot dem, som gjort mig

orätt. Fråga bara min hustru!

Han såg på mig med en uttrycksfull blick och

jag tänkte på huru väl han läst mina tankar om honom

för en stund sedan. Jag tog mig därför tillsammans

och sade frimodigt:

— Jag vet inte hvilken titel jag får använda till

er — kapten?

— Nej, — bara löjtnant. Jag fick inte någon

gradförhöjning vid mitt afsked, jag.

— Ja, löjtnant Steven, — ni förstår förträffligt

att jag är en misstänksam son af ett misstänksamt

folk. Låt så vara att jag gjort er orätt i mina

tankar, det kan inte röra er mycket. Allra minst då jag

visst inte skall göra det mera.

Den förklaringen från min sida bröt fullkomligt

isen mellan oss.

— Jag skall tro er på ert ord, sade han kort.

Han berättade därefter oförbehållsamt en hel del

saker från lifvet i Helsingforskretsarna på femtio- och

sextiotalet. Han talade om att han lefvat upp och

spelat bort en förmögenhet under de fem år han

tjänstgjorde som adjutant hos generalguvernören. Sitt

fädernegods måste han sälja för att betala sina skulder,

och när han senare fick anmodan om att taga afsked

från militären för oförsiktiga politiska yttranden, stod

han så godt som på bar backe med en hel mängd

uniformspersedlar och hundra femtio par hvita

sämskskinnshandskar.

Han förhjälptes emellertid af sina vänner efter

förödmjukelser af diverse slag till lärareplatsen i

Tavastehus.

Vi hade just kommit öfver på det politiska

gebitet, vi talade om de politiska emigranterna från

Finland på sextiotalet, då fru von Steven bad oss komma

in till supén och, om vi ville, fortsätta vår diskussion

vid bordet.

Det blef ett afbrott för värdinnans skull, men

efter bordet tog mig löjtnant von Steven i enrum. Han

ville alls inte höra på då jag talade om att gå till ett

hotell för natten, jag skulle såra både honom och hans

hustru djupt om jag ej ville mottaga deras gästfrihet.

Och så fortsatte vi vår diskussion om de

politiska emigranterna långt in på natten.

5.

Hemlandstoner.

— Javisst, det låter som en saga, sade jag, när

någon talar om för vår generation att vi hade

politiska flyktingar i Finland ännu för några och trettio

år sedan, det vill säga att vi själfva producerade dem.

Numera producera vi bara smör till export, men inga

stora andar.

— Åh, det var visst inte bara stora andar, som

den tiden gingo smått landsflyktiga, invände löjtnant

von Steven. Det fanns många små själar, som följde

de stora föregångarne i farvattnet, apande efter dem.

Jag kände ett par stycken af dessa mindre storheter,

som agerade frihetshjältar i Finland, tilläde han med

en uttrycksfull och godmodig ironi. — Men det lönar

sig visst bättre för Finland att utskeppa trävaror och

smör än allehanda unga brushufvuden.

— Ja — hm! — Om det lönar sig bättre! Jag

har min tanke, jag, om nyttan af en sådan export.

Det kan åtminstone utbilda stora karakteren Och en

stor karakter återverkar direkt höjande på energien

och åskådningssättet hos sina samtida.

— Ni vill med andra ord påstå att de politiska

emigranterna i Finland, — både de äldre och de yngre

— skulle ha återverkat höjande på landet. Men det

förnekar t. ex. Snellman på det allra bestämdaste, om

jag inte minns alldeles orätt, invände von Steven.

— Snellman! utropade jag. Han är just det allra

bästa exemplet på hvad jag menar. Han var ju så

godt som landsflyktig, han med, under sin kraftigaste

period. Men hans moraliska styrka förskref sig just

från de upprörda och vanskliga politiska förhållandena.

Det var endast under sådana förhållanden, som han

kunde uppstå och hvässa sin energi mot motståndet,

på samma gång han fann medhåll och hänförelse nog

hos några få, så han hölls upprätt och icke dignade

under sin börda. En Snellman skulle aldrig kunna

uppstå hos oss i den dag som är, än mindre fullfölja ett

stort värf. Han skulle sakna den rätta jordmånen och

temperaturen för att gå till. Han skulle vissna i frö,

han skulle icke ens skjuta grodd.

— Jag vet inte hvarför, invände von Steven, —

men Snellman har alltid förefallit mig som en fanatiker

och en despot, — jag har ingen sympati för honom,

kanske för att jag känner honom alldeles för litet.

Hans skaplynne var ett så helt annat än mitt, hanhan hade någonting af en brutal härförare i sig, hvars

högsta gud är disciplinen. En civil militär var han,

och jag har aldrig älskat militären uppriktigt, icke ens

när den är klädd i uniform. Men jag kan förstå att

han uträttat storverk och är en nationalhjälte. En sådan

man skulle just behöfvas i Ryssland, tycker jag, men

det lär ännu länge få vänta på honom.

— Ett statsmannasnille, en stor karaktär och en

oböjlig energi kunde behöfvas i alla land, sade jag.

— Naturligtvis. Men då ni nu för icke länge

sedan lagt en sådan man i grafven i Finland, så måste

landet draga andan, innan det frambringar en ny. Efter

en fruktbarhet som frambragt Runeberg, Snellman,

Lönnrot och Topelius måste åkern ligga någon tid i

träde och hämta sig, anser jag. Ett fält kan icke

för hvarje år framalstra sådana skördar, det är ju en

naturlag.

— Jag kan inte afgöra det, invände jag, men så

mycket vet jag att det är hårdt, att just min

generation födts till denna period af praktisk, tyst politik

och trång parlamentarism, som jag tycker att gör oss

alla till mer eller mindre stora stackare. Nej, tacka

vet jag fyrtiotalet — då hade det dugt att lefva i

Finland!

— Det kan jag återigen inte afgöra, replikerade

von Steven. — Men jag vet af egen erfarenhet, att

det på femtio- och sextiotalet, då det äfven fanns

4politiska emigranter, nationell hänförelse, stora

svårigheter med Ryssland och andra uppiggande

omständigheter, — jag vet af egen erfarenhet, att det icke var

mycket behagligt då för en halft utomstående att lefva

i Finland. Jag blef — jag vet ännu ej hvarför —

misstänkt för att ha haft något slags del i Nordenskjölds

utvisning från Finland, jag kom till Helsingfors samma

år det skedde, och fast jag under långa år efter

händelsen genom mitt uppträdande och mina sympatier

borde ha ådagalagt, att jag var allt annat än en rysk

spion, så kunde jag aldrig befria mig från en del folks

förut fattade mening i denna sak. Jag märkte det på

hundra olika sätt, än i en brutal obelefvenhet mot min

person, än i afvisande köld, än i ett uppsåtligt

motarbetande af mina mest humana, patriotiska och

människovänliga afsikter med både det ena och det andra . . .

Ja, jag försäkrar er, att man kunde ha haft det

angenämare, än jag hade det dessa år . . .

— Ar det möjligt, afbröt jag, att ni är så

gammal, löjtnant Steven, så ni varit med de tiderna då

Nordenskjöld emigrerade?

— Ja, det har jag varit. Jag kom som sagdt

till Helsingfors samma år det skedde, jag var då en

helt ung man och hade både förmögenhet och

relationer, jag sökte umgänge med Helsingfors’ „jeunesse

doréea, och kom därför med på ett hörn i de kretsar,

där oppositionen jäste, fast jag naturligtvis aldrig blefannat än ett främmande påhäng, som de tolererade

jämt och nätt så mycket att de erkände bekantskapen

äfven på gatan. Jag var alltför naiv och hjärtvänlig

den tiden, jag hade en naturlig godmodighet, som

gjorde mig mindre skarpsynt, och jag sökte sällskap

med dessa herrar, emedan jag tyckte jag hörde till

dem genom min finska födsel och mina litterära

intressen. Det var väl också ett slags fåfänga, som dref

mig till det, •— de voro uppburna i landet och hade

stort anseende. Det föreföll mig själffallet, att de skulle

acceptera mig, det var mer än en militär, som umgicks

med dem. Och jag lade i deras sällskap alls inte band

på mitt fosterländska sinnelag, ehuru de mest skrattade

åt det och aldrig togo det på fullt allvar. Herre Gud

— jag var ju bara några och tjugu år den tiden!

— Ja, det måtte ha varit intressanta tider, vidhöll

jag. — Det var lif och lust i ungdomen då, det jäste

i dem och omkring dem, de lefde så att säga i ett

härligt tillstånd af fara. När jag jämför förhållandena

då med dem i dag, så tycker jag det borde ha gått

århundraden sedan dess, och icke de fattiga några och

trettio år, som i själfva verket ligga emellan

äfven-tyrens och hugstorhetens tid och vår egen fördömdt

platta period af andlig och materiel förkofran. Nu äro

vi så omöjliga till verklig hugstorhet och hänförelse,

så att vi betrakta ett öde som t. ex. Nordenskjölds

med undrande håg, tviflande på att någonting sådantkunnat hända annorstädes än i historiska romaner och

barnsagor.

— Ja, det var lycka för Nordenskjöld, att han

som ung måste lämna Finland, annars hade han aldrig

nått sin världsberömdhet. Egentligen borde de, som

fordom gjorde mig lifvet så surt på blotta misstankar,

sända mig en tacksamhetsadress, om de ännu tro, att

jag bidragit till hans landsflykt. Utan den hade

Finland aldrig fått en så stor ära af att ha födt och fostrat

honom.

Löjtnant von Stcven log helt spjufveraktigt åt

sina tankar. Sedan tog han upp samtalets tråd igen:

— Men ni ha ju er språkfråga i Finland, vet jag,

som hänför och eldar ungdomen. På min tid låg den

i sin linda. Då bestod Finland mest af raska och

obetänksamma ungdomar, som man måste tycka om,

på ena sidan, och byråkratiska formalister på den andra.

Dessutom fanns det, det tror jag visst, några

lycksökare och krypare, som stodo i någon mystisk makts

sold och som spionerade och rapporterade, men jag

har aldrig haft någon gemenskap med dem, fast de

kanske hörde till mitt umgänge, det är mycket möjligt.

Numera råda väl andra och bättre förhållanden.

Berätta mig någonting om edra dagars Finland, det skulle

intressera mig!

— Ja — hm! Hvad skall jag1 berätta? Det är

inte någonting storartadt, som händer hemma. Förmin del beklagar jag mig mycket, som inte fick vara

med om våra fäders hänförelse. Vi hade visst vår

lilla hänförelse, vår generation också, men den var af

mera negativ art, så mycket den än stofferades ut till

positiv vid bålar och studentkårsmöten. Jag menar

just frågan om språken, som ni nyss nämde.

— Jaså, är det ingenting vidare med det? Men

likafullt har det ju varit den brännande frågan i landet

ända sedan början af sextiotalet, så mycket har jag

ändå följt med Finland.

— Brännande fråga! Ja visst har den varit det,

men någon riktigt äkta hänförelse med stor bärvidd

har den icke väckt senare. Vårt svenska språk! —

ja, för all del, det skydda vi nog efter förmåga,

likasom de på andra sidan drifva fram sitt finska språk.

Men min hänförelse och många, många andras har varit

mycket måttlig och egentligen uppträdt bara, då

angreppen mot oss blifvit alltför galna. Hela

språkfrågan är numera reducerad till en vanlig politisk kamp

om makten, i hvilken de med svenskt språk utgöra

minoriteten och aristokratien, och till hvilken jag hör

både af födsel och princip. Men en sådan modern

politiskt-parlamentarisk kamp om makten föder icke

några stora karaktärer och män — tyvärr.

— Men ni har ju inte haft så helt lugn och ro

för det ryska inflytandet heller?— Nej, — den kulturkampen har verkligen

någonting stort i sig. Den förenar och försonar oss med

hvarandra i Finland. Men den står som en hotande

sky öfver oss, emot hvilken man ej rusar till angrepp.

Man skingrar ej ett åskmoln högt öfver sina hufvuden

med äfven den största hänförelse och sammanslutning,

allra minst genom tal och utmaningar. Man litar på

himmelens rättvisa, på det mänskliga förnuftet och på

åskledarne. Vi bli för öfrigt så vana vid det

åskmolnet som Vesuvii bebyggare blifvit det vid den

underjordiska elden.

— Och så återstår er bara språkstriden att lefva

och dö för, menar ni?

— Just det! Men en ung man såsom t. ex. jag

själf, som födts och vuxit upp midt i Finland och

lef-vat sin ungdom i godt förstånd med den finska

befolkningen, kan icke gärna bli ordentligt hänförd af att

bara vara ett defensivt kulturfolk gent mot dem.

Entusiasmen blir i det fallet en del konstgjord, när man

ej kan förmå sig att göra en absolut skilnad på

svenska talande och finska talande såsom på vän och på

fiende. I hjärtat är mig hela språkstriden så tillvida

likgiltig, som den endast appellerar till mina

själfför-svarsinstinkter. Ännu gäller det inte för de svenska

talande i Finland att stå slaget vid Marathon. Och

så länge föder kampen icke några hjältar och martyrer.

Den stunden kan komma, då det svenska elementet iFinland sänder sina sista athenare i döden, och då

blir det en dag för hjältar, som falla i kamp mot

öfver-makten.

Inte heller på finskt håll, där hänförelsen ändå är

så ursprunglig och stor och glödande, har den förmått

skapa hjältar. Hvarför? Jo, hela rörelsen har inte

bärkraft nog att föda karaktärer sådana som den

tidigare generationens idéer. Det ser man bäst däraf, att

ingen gått och blifvit särdeles olycklig för språkens

skull, ej heller har någon blifvit stor på dem. Vi ha

alla hvar på sitt håll blifvit lagom lyckliga

medborgare, som bilda politiska partier, men de drifva oss ej

till stora handlingar och hjältemod. Jag tycker ofta

att min generation lefvat sin ungdom under ett doft

åskkvalm, men utan bärande idéer. De stora idéerna,

som värmt samtidens hjärtan i andra länder, ha varit

och äro politiskt kontraband i Finland. De idéer

ungdomen kallat sina, ha varit efterklang och tradition

från en äldre generation, som haft dem verkligen

lefvande och positiva.

— Det tycks vara klent beställdt med er

patriotiska hänförelse, smålog von Steven.

— Med eller mot min vilja finner jag, att min

hänförelse är kritisk och negativ. Det är ett allmänt

förhållande med samtidens entusiasm i alla länder. En

modern man får lefva utan de stora sammanbindande

nationella idéerna, han får uppbygga sig sin lifsåskåd-ning för sig, lefva efter den och öfvergifva hoppet att

hafva så mycket gemensamt med de praktiska

idéströmningarna i sitt land. Det finns större och

allmännare idéer, än de begränsade nationella, idéer, hvilka

i framtiden skola taga våra barns hänförelse i anspråk,

och de höja redan sina fanor öfverallt i kulturländerna.

Von Steven betraktade mig en god stund utan

att säga ett ord. Därpå steg han långsamt upp och

tog mig i hand.

— Det är de tankarna jag tänkt hela mitt lif,

sade han. — Det är de tankarna, hvilka egentligen

gjort mig mest landsflyktig, emedan jag öfverallt funnit

ett hem för dem, utom inom de gränser, som

egentligen skulle varit mitt hemland. Där dugde sådana

tankar icke på min tid och duga väl icke än, men min

tro är att det visst ej skall gk århundraden, innan

skrankorna mellan nationerna fallit och vi utgöra ett

fritt folk i ett fritt Europa, utan att för den skull

förlora våra egenheter hemifrån. Det förkättrade

begreppet kosmopolit har inte längre kvar sin biklang af

fosterlandsförrädare och äfventyrare, hvilken en

föregående generation gifvit det. Samfärdseln och freden

i Europa ha inom kort lärt nationerna aktning för

hvarandra, och ur konglomeratet af skilda folkstammar

skall framtidens största och starkaste nation uppstå,

såsom det redan skett i Amerika.Jag motsade icke min värd. Jag vill så gärna

tro som han, om jag än tviflar ofta på möjligheten af

denna stora idés snara realisering.

Vi sutto länge kvar i salongen, efter det fru von

Steven dragit sig tillbaka för natten. Hon tycktes

glad och upplifvad för att hennes man var upplifvad

och talade ifrigt, och när jag kysst henne på hand,

tog hon ett halft löfte af mig, att jag ännu flere dagar

skulle bli deras gäst. Hon hviskade mig snabbt i örat,

att jag skulle göra dem ett stort nöje genom att stanna

hos dem, att hennes man var förtjust i mig och att

hon själf var tacksam mot ödet, som låtit oss

sammanträffa.

Det blef icke många afbrott i vårt tumanhands

samtal efteråt. Von Steven hade glömt sina år, hvilka

ej tyngde honom mer än en annan tynges af tio år

mindre, och han blef allt uppriktigare och personligare

i sin meddelsamhet, ju mer han såg att jag blef

intresserad och sympatiskt stämd.

Efter midnatt ringde han på betjänten och

rekvirerade en flaska gammalt vin, och vid den sutto vi

kvar framåt morgonen utan att känna trötthet.

När löjtnant von Steven följde mig upp till

gästrummet i andra våningen, bar han under armen en stor

portfölj alldeles öfverfylld med papper. Det var hans

memoirer från ett rörligt och händelserikt lif, hvilka

han ville jag skulle genomgå, för att använda efterbehag i något framtida arbete. Själf ville han ej

publicera dem under sin lifstid, detta af mångahanda

hänsyn, men han bad mig göra utdrag ur dem, så mycket

det mig behagade. Jag kunde bäst afgöra, ansåg han,

hvad som lämpade sig för publicering i Finland.

Han gaf mig portföljen med ett allvar, som om

han lagt i mina händer sitt ve och väl, och han tog

mig därpå i hand och försäkrade, att han ansåg mig

vara en gentleman.

Jag ville ej protestera mot förtroendet, ehuru det

kanske var stort nog, jag sade några anspråkslöshetens

ord om oförtjänt förtroende och oförmåga att rätt

begagna en sådan älskvärdhet. Sedan lämnades jag

ensam i ett dyrbart och präktigt sofrum med en

mahognysäng, bred nog för tre, och jag kröp under ett

dunbolster, som var lätt som en sky och hade hvitt

sidenöfverdrag.

6.

Anteckningarna.

Jag blef i Sorrento som herrskapet von Stevens

gäst under en hel vecka.

Redan då jag första gången bläddrade igenom

memoirerna, löjtnant von Steven gifvit mig, blef jag

sittande öfver dem så länge, att morgongryningen bröt

in mellan persiennernas spjälor, innan jag begaf mig

till sängs. Och jag gjorde det med ett underligt

medvetande att ha upplefvat ett äfventyr, eller

åtminstone inblandats i ett, hvilket visserligen hade

passerat för längesedan, men likafullt var någonting, som

ej hörde till alldagligheterna under en turistfärd i

södern.

När jag vaknade fram på förmiddagen trodde

jag först att jag drömt alltsammans och låg i ett

vanligt hotellrum. Men ögonblicket därefter såg jag

på mer än en sak, att jag var gäst hos rika personer.

Då betogs jag af ett visst obehag öfver förbindelserna,

hvari jag invecklat mig, kände mig obehörig här och

främmande, samt undrade öfver huru jag kvällen förut

låtit mig förledas till allt detta.

Men jag behöfde bara kasta en blick på de

tätt-skrifna pappersbladen på bordet och ögna igenom

några rader, som jag redan läst i natt, för att lugna

Jag hade verkligen någonting att göra här.

Hela denna samling anteckningar från förflutna tider

borgade mig det. Anteckningarna voro skrifna på

tyska på olika stora, gulnade, äldre och yngre

pappersark och nedkastade på dem utan någon plan,

sådana ögonblicket dikterat dem. Handstilen var

ungefär densamma, i den senare hälften mera stadgad och

karaktärsfull såsom en mans stil är jämförd med en

ynglings. De flesta ark saknade datum, men så mycket

hade jag kunnat märka vid en flyktig blick i dem, att

de vom ordnade i kronologisk följd. De innehöllo

sådana oförbehållsamma saker, som en person säger

om sig själf och andra till sig själf.

Jag har alltid haft svårt att fatta ett intresse och

en energi, som förmår en person till att anförtro åt

papperet sina tankar och stämningar under en lång

följd af år, då han knappast från början kunnat hafva

för afsikt att samla dem till ett dokument öfver sitt

lif. Jag har varit färdig att kalla ett sådant dagboks-förande för en egenkärlekens aftongudstjänst efter en

dag af själf kult.

Då jag såg dessa anteckningar ändrade jag tanke

till en stor del. Det kan finnas omständigheter i ett

lif, äfven i ett sådant, som ej tillhör en stor, beryktad

och betydande person i samtidens historia, hvilka göra

memoirer högst intressanta om icke för den, som

skrif-ver dem, så för dem, hvilka någongång komma att

läsa memoirerna. Och jag fick det också klart för

mig, att jag skulle göra orätt icke blott mot mitt

förtroendefulla och älskvärda värdfolk, utan äfven mot

mig själf, om jag icke begagnade mig af tillfället, och

kopierade ett stycke personlig historia ur det Finlands

lif, som varit.

Jag klädde mig och gick ned till mitt värdfolk,

blef mottagen nästan som en kär vän och kände mig

helt förbryllad af all deras vänlighet under frukosten.

Där blef det beslutet, att jag skulle skrifva efter mina

saker från Neapel och stanna på Villa Riardo hos von

Stevens till dess jag hade genomgått memoirerna och

kopierat ur dem, hvad jag ansåg lämpligt.

Det blef den angenämaste vecka i det

angenämaste sällskap. Och ju mera jag kom von Stevens

nära genom umgänget med dem och genom

anteckningarna jag öfversatte, desto finare och noblare

personer fann jag i dem. Ett så godt som fredlöst par,

lyst i bann från sitt hemland af omständigheterna ochsin egen fria vilja. Inga stora, betydande personer,

som skulle stått i harnesk mot en värld för sina idéers

skull, utan tvänne enslingar, hvilka i lifvets hvirfvel

stött på hvarandra, sympatiserat, älskat och flytt från

hvirfveln, för att ostörda af världen se ålderdomen

nalkas med gråa hår och milda, förlåtande tankar. När

jag såg dem tillsammans föra sitt förfinade enslingslif

i de härligaste omgifningar, hade jag ej en tanke på

förebråelser mot deras egoism, så vacker och vänlig

var den. Hellre skulle jag då tyckt att det varit orätt,

om jag sett henne midt uppe i en bullrande

välgören-hetsbasar och hört honom taga ordet vid en

sammankomst för förbättrande af arbetarens ställning. Det

hade varit som att se tvänne fina, bräckliga

Sévres-vaser gå rundt laget mellan starka, turnande och

skäg-giga tyska studenter.

Nej, de passade i sitt ensliga och stilla lif under

Sorrentos orangelundar, de hörde tillsammans mer än

de flesta äkta par jag sett, och jag gjorde mig

emellanåt den frågan, hvad det skulle bli af den ena om

den andra dog.

Dagarna gingo vackra, soliga, fridfulla. Jag satt

flera timmar före och efter frukosten i det svala,

skumma biblioteket och kopierade. Fram på

eftermiddagen togo vi en tur åt Castellammare eller uppåt

bergen. Engång hunno vi ända till Massa Lubrense

innan solens nedgång. Efter dinern gjorde fru vonSteven musik, eller höllo vi siesta ute på terrassen,

medan Syditaliens gnistrande stjärnhimmel tändes öfver

oss och golfen mörknade i rödviolett inåt Neapel.

Då gick samtalet helt gärna upp till norden, tonfallen

blefvo veka, stämmorna melankoliska, och utan att de

kände hemlängtan till ett hem, som ej fanns, drog det

som ett vemod genom deras tankar.

Jag skulle gärna dröjt hos dem så länge de det

önskat, men jag hade snart öfversatt det, som jag fann

intressantast i von Stevens memoirer, och en vacker

middag bjöd jag mitt gästfria värdfolk farväl, tog båten

till Capri och hade det nöjet att tillbringa ännu hela

denna dag i von Stevens sällskap, ty de följde mig dit.

Mitt afsked från dem blef likt ett ifrån gamla

vänner. Jag hade fått en djupare inblick i deras lif

genom von Stevens anteckningar än man gärna får i

en annan människas, om man än lefver år tillsammans.

Och jag höll af dem på mitt vis — ännu länge efter

det de voro utom synhåll.

Mina utdrag ur von Stevens memoirer börja med

hans första tider i Helsingfors år 1857. Jag ^iar ic^e

tillagt någonting, om icke de intetsägande

titelrubrikerna, men jag har sammandragit och ordnat utdragen,

så de bilda ett helt tillsammans. En olycklig

omständighet är frånvaron af data ; likafullt bör sammanhanget

förstås utan ansträngning.

Jag tillägnar detta utdrag — fritt öfversatt och

utan anspråk att träffa originalets egendomliga ton —

löjtnant Gregor von Steven och hans fru Julia, i det

hoppet att jag därigenom i ringa mån återgäldar dem

den vänskap, den gästfrihet och det förtroende, de

visade mig på Villa Riardo i Sorrento våren 1893.

EN PATRIOT UTAN FOSTERLAND

1.

Introduktion i Helsingfors.

En underlig stad, detta Helsingfors!

Jag kommer från stora världen och Petersburg

med de bästa rekommendationer, och jag gör visiter

och blir presenterad, jag är charmant och säger

komplimanger, jag gör allt hvad en gentil ung man bör

göra, men jag är dock likasom genom en osynlig

barrier isolerad från denna provinsstads societé.

Nå väl, — jag måste forcera barrieren.

Genom hans Excellens Grefven, som känner väl

min far, är jag i tillfälle att par force påtvinga dessa

något reserverade landsmän, mitt sällskap, men jag

önskar välförståendes ej något slikt, utan skall se

tiden an, för att beveka dem med mindre

kraftiga åtgärder. En von Steven måtte väl vara

jämbördig med sällskapet hos Senator den och Statsrådet den!

***

Dessa helsingforsare se en öfver axeln, jag

förstår icke hvarför.

Jag träffar i ett aftonsällskap hos baron von K.

bland andra en ung man af börd, man säger mig att

han är ett af det finska universitetets ljushufvuden, han

har tagit sin lärda grad med högsta beröm, och hans

framtid torde öppna sig särdeles lofvande för honom.

Jag låter presentera mig för honom.

Hvad gör han?

Han knappast trycker min hand, han slungar till

mig på franska en fras, som också kan vara en sottise

och vänder ryggen till. Jag, mankeräd, gör

naturligtvis samma tempo mot honom, och vi gå hvarannan förbi

under resten af kvällen, utan att växla ett ord eller

en blick. Jag fäster mig icke vid förolämpningen i

denna mans uppträdande, emedan jag vill tro han

saknar uppfostran. Jag konverserar med damerna och är

genom dem ganska väl tröstad öfver oartigheten, som

vederfarits mig. Jag erfar af dem, att den lärde

magistern är ett ungt politiskt brushufvud, som ej

tolererar rysk militär. Där ha vi ägget.

Nå — min herre! Vi få väl än talas vid någon

gång. Jag är icke den, som låter skrämma mig eller

afstyras från mina pretentioner på att bli belefvadt

bemött, äfven om vederbörande besatt en professors

kunskaper.Lyckligtvis är exemplet enstaka. Bland äldre

män i de kretsar jag hittills frekventerat är tonen Gudi

lof annorlunda. Många af damerna förstå förträffligt

konsten att underhålla ett intressant samtal, ehuru de

flesta i sin blygsamhet ställa ganska stora fordringar på

kavaljerens sällskapstalanger, i det han som oftast

ensam får hålla konversationen uppe. Men de lyssna

desto nyfiknare och bevisa sin förtjusning genom de

älskvärdaste småleenden, samtidigt som de ofrivilligt

måste charmera hvarje manligt bröst och sinne genom

sin friskhet och sin naturliga, enkla behagfullhet.

I Kowno, där jag senast låg i garnison, lade

ryskorna ett långt mera utbildadt koketteri i dagen

och hade ett dristigare sätt att vara, än mina

förgätmigej-lika landsmaninnor. Dock vet jag ej ännu hvilka

jag bör föredraga. Mitt hjärta talar till förmån för de

senare . . .

* *

*

Helt uppe i ett virrvarr af nöjen och förlustelser,

i hvilka äfven hans Excellens Grefven rätt ofta

deltager, är jag mer än förut böjd att sätta pris på mina

landsmän, till hvilka jag ju egentligen hör genom börd

och familjerelationer. Jag börjar känna mig mera

hemma, sedan jag allvarligt tagit ihop med det svenska

språket, som jag hittills i hög grad försummat. Jagfick det rådet af öfverstinnan R., jag har följt det och

funnit att det är godt.

Äfven med en otympligt svarfvad fras på svenska

lyckas jag göra en del af mina landsmän mig mera

bevågna än genom den elegantaste franska tournur.

Det finns nog de som skatta franskan högre, men jag

tycker mig hos dem spåra denna egendomliga

tillgjord-het, hvilken gärna vidlåder vissa fåfänga provinsbor,

de där vilja pråla med att vara mer educerade än de

i själfva verket äro.

Generalskan L., som jag ofta träffar och som är

en charmant äldre dam samt likasom tager sig af mig

och inviger mig i Helsingforsmysterierna, har uttalat

sin tillfredsställelse med mina framskridt i svenskan.

Hon säger jag redan talar språket bättre än min far

någonsin gjort. Det är väl icke så mycket, kan jag

tänka, då min far hemma på Soranlax nästan alltid är

utom sig för att hans svenska förvaltare ej förstår hans

order.

I alla fall har jag försonat mig med Helsingfors

allaredan, och när jag hinner vänja mig vid mina

landsmän och tillägna mig deras tämligen opolerade

umgängeston, så skall jag väl äfven komma öfver ens med

dem. Det är ingenting annat det gäller, än lära sig

tjuta med vargarna. Man påstår att det icke skall

vara så svårt.Jag talade med generalskan L., beklagande mig

öfver den ohyfsade unge vetenskapsmannen, jag

träffade hos baron von K., och förundrade mig öfver att

personer med hans samhällsställning och bildning kunde

uppföra sig så och öfver, att han alls hade tillträde

till den bättre societeten. Generalskan log helt

hjärtligt och sade, att om jag fäste mig vid alla mindre

artige unge män, jag träffade i sällskapen, så skulle

jag ingenting annat få att göra än förarga mig. Jag

borde engång för alla slå döförat till för mindre

välvalda uttryck och blunda för alla taktlösheter, annars

skulle jag aldrig komma i beröring med mina

landsmän. Jag hade tidigare sagt henne, att detta var min

önskan, emedan jag intresserade mig för mitt egentliga

fosterland och ville lära känna det.

— Ett sådant uppförande af en ung man i

Petersburg skulle ha haft en duell till påföljd, sade jag.

— Här i landet duellerar man inte, man slåss,

sade generalskan.

— Lika godt hvad det kallas. Jag skulle ha

slagits med honom på sabel eller pistol.

— Här i landet slåss man bara på knytnäfvar,

förklarade generalskan.

* *

*

Ofverstinnan R. är trettio år, har tre barn, och

ändå håller jag på att förälska mig i henne. Hon ärgod som en ängel och besitter den finaste takt och

bästa uppfostran. Jag märker genom umgänget med

henne, huru mycket det felas mig själf. Jag beundrar

henne.

Härom kvällen på en bal hos Statsrådet H.

kommer hon till mig med den unge magistern, som

förolämpade mig hos baron von K. för någon vecka

sedan. Han följde henne beskedligt som en skolgosse.

— Jag kommer till er, löjtnant von Steven, med

en ung framstående lärd, med hvilken ni säkert skall

stifta en bekantskap, som ni inte ångrar.

Hon presenterade oss och vi bugade högtidligt

som om vi första gången sett hvarandra. Ingendera

af oss ville inför öfverstinnan R. visa någon

missbelåtenhet med den förnyade presentationen. Hon slog

sig ner och hade oss att sitta på hvar sin sida om sig.

— Min goda vän, löjtnant von Steven, — började

hon, — önskar som ni, magister Enestam, kan förstå,

gärna bli bekant med sina landsmän utom de militära

kretsarna. Han är ju finne som ni, om än uppfostrad

i Ryssland. Jag är alldeles säker på, att ni inte för

den skull hyser några fördomar mot honom, såsom det

nu tyvärr är bruket bland Finlands studenter och

uni-versitetsmän. Jaså, är det icke? Neka icke till det!

Jag vet ju mycket väl att så är fallet, men jag

hoppas, att ni är klokare och mera frisinnad än flertalet,

ni som är så lärd och redan så berest,Ofverstinnan R. fortsatte på sammapå sak gående

vis en längre stund, och magister Enestam fann icke

ord att motsäga henne. Jag lade med glädje märke

. till att han i fruntimmerssällskap var den höfligaste och

älskvärdaste person man kunde önska. Småningom

etablerade sig samtalet helt naturligt mellan oss tre,

och när ofverstinnan blef tagen i anspråk på annat

håll, blefvo vi kvar på tumanhand och resonerade utan

att låtsa ihågkomma det, som varit emellan oss. Jag

började t. o. m. tro, att magister Enestam alls icke

var medveten om sin faute mot mig, så obekymradt

och fritt uppträdde han nu.

Vi drucko ett glas med hvarandra, och skildes

åt som de allra bästa vänner, när musiken kallade oss

till kadriljen och våra damer.

Efteråt voro vi lika otvungna i hvarandras

sällskap, vi sökte upp hvarandra då och då under

aftonens lopp, och jag bemödade mig att totalt glömma

hvad som inträffat, då vi först gjorde bekantskap. Det

var mig mycket lätt, ty jag är i hög grad försonlig,

tycker jag själf. Tack vare mitt öfverseende af det

passerade, kunde jag, innan balen var slut, räkna

magister Enestam som en af mina goda bekanta. Vi

skildes åt med ett hjärtligt handslag och lofvade

träffas på ett schweizeri i morgon.

När jag berättade ofverstinnan R. att vi blifvit

presenterade förut, magister Enestam och jag, ochhuru han då uppträdt mot mig, log hon förtrollande

och sade:

— Det visste jag mycket väl. Annars skulle

det visst inte intresserat mig att inleda vänskap

mellan er.

* *

*

Jag har varit ute på ett ordentligt rummel med

studenter, gjort flera nya bekantskaper och funnit mig

mycket väl bland dem, — så otroligt det än låter.

Det är märkvärdigt, men mina vänner bland

gardes-bataljonens officerare, så hyggliga och trefliga de än

äro, förmå ej intressera mig tillräckligt och hålla mig

skadeslös för det sällskap jag går miste om genom det

exklusiva umgänget med dem. Ty som korporation

« äro herrar gardesofficerare så att säga en stat i

staten, ett helt för sig, som väljer sitt umgänge med stor

omsorg och som sorgfälligt undviker närmare beröring

med element, som de anse stå under sig eller hvilka

icke opåtaldt skänka dem den högaktning de

preten-dera, och det senare lära studenterna icke alltid göra.

Jag borde naturligtvis följa deras exempel för att vara

helt comme il faut.

De göra antagligtvis mycket rätt i sin något

högdragna reservation, men jag är van att få råda

mig själf i sådana angelägenheter. Som junkare iRyssland hade man ej så stora skyldigheter mot

uniformen, där umgicks man på kamratlik fot med hvem

man behagade, men här tycker jag mina vänner inom

den finska militären, — fast jag icke ens bär deras

uniform — likasom förebrå mig med blickar och halfva

ord, att jag sökt umgänge utanför kasernen bland den

studerande ungdomen. Det har jag märkt på mer än

en omständighet.

Jag visste nog förut, att studenter och

gardes-officerare icke sympatiserade riktigt väl, — det är bara

ett fåtal studenter med adliga namn, som åtnjuta äran

att vara vän och få visa sig på gatan tillsammans med

en finsk officer. Jag förundrar mig icke heller

däröf-ver, om studenterna brukat uppträda mot dem, såsom

magister Enestam först uppträdde mot mig.

Men själf är jag som sagdt numera frigjord från

mina ståndsbröders militäriska fåfänga — eller hvad

skall jag kalla den? Jag hade innerligt roligt med

studenterna, de voro ena riktigt hurtiga och öfverdådiga

pojkar, alldeles i min smak. Några lärda

disputatio-ner höllo vi ej, och jag redde mig helt lyckligt med

min svenska, men mest talades det tyska, som

flertalet kunde behjälpligt. Vi diskuterade litteratur, vi

voro hänförda af Byron och Heine och drucko mycket

tappert.

Utan att klandra mina vänner bland

gardesbatal-jonens officerare, — de hade aldrig förmått utvecklaså mycket intresse och lif, allra minst då det gällde

någonting sådant som litteratur och poesi! Jo, det

finns verkligen bland dem en eller annan, som läser

skönlitteratur och kanske också njuter af hvad han

läser, men poetisk entusiasm, det hör ej till uniformen.

Det är också för mycket begärdt och man bör ej undra

däröfver. Jag har visst hört läsas högt några svenska

poesier af en kapten vid gardet, men fast jag ej

begrep dem riktigt ännu, gifver jag ej många kopek för

dem. Jag kan själf skrifva lika god vers, är jag

öfver-tygad om. Jag behöfver bara se kaptenen i fråga för

att förstå att hans Musa är „Fru Fåfängau och hans

publik en samling väluppfostrade, men föga intelligenta

och högtflygande andar.

Annat var det då i studentkretsen. Jag måste

säga, att jag alls icke väntade mig så mycket nöje

och verklig lyftande glädje, som jag erfor där. Det

blef en kväll, som jag icke glömmer, jag är viss på det.

Magister Enestam införde mig i sällskapet, som

var samladt i ett enskildt rum på ett kafé, sedan de

flesta närvarande herrarna först formerat bekantskap

med mig ute i värdshussalen, där jag skulle spisa kväll.

I stället åt jag gemensam sexa med dem, och det

ångrar jag icke, så framt ej hans Excellens Grefven får

veta af det, ty han torde ej vara af samma mening

om mina nya vänner som jag själf.Efter maten framställdes en bål, det hölls tal,

hvilka jag visst ej ville referera gärna för mina förmän,

men som jag gillade fullkomligt i princip under den

goda stämning, som rådde. Jag är kanske ej alldeles

viss på om jag förstod dem till fullo, de rörde sig om

politik och Finland och efterföljdes alltid af frenetiska

hurrarop, som jag smittades af så jag ropade med.

Slutligen fick jag ett vackert tal på riktigt god franska

af en närvarande filosofiekandidat, och på det talet

svarade jag med ganska många ord på svenska. Jag

vet ej hvarifrån jag fick orden, de föllo mig af sig

själfva på tungan, och jag tyckte de läto helt bra, då

jag’ framsade dem så hjärtligt och varmt som jag

menade dem.

Det blef ett jubel utan like, då jag slutat. Jag

blef gripen af kraftiga armar, som höjde mig i luften

af och an, det hurrades och ropades så väggarna

kunnat ramla, och det var ingen ände på mina nya

vänners glada undran öfver en rysk militär med rysk

uppfostran, som kunde tala så på svenska.

Jag drack duskål med allihop, men när jag ville

gifva dem broderskyssen, såsom man gör i Ryssland,

sågo de en smula generade ut. Det brukas ej i mitt

fädernesland fick jag klart för mig.

Bland alla mina nya vänner fäste jag mig särdeles

och mest vid en ung vacker man, med djärfva later

och brinnande ögon. Han var en stor poetisk begåf-ning, sade man, svärmade för Byron än mer än jag

själf och talade en ifrig tyska, som var mera vältalig

än korrekt. Han var den enda, som tog emot min

broderskyss ordentligt och gaf mig den igen. Han

var hemma från Åbo och hette W—11. Han var

ungefär jämnårig med mig och mera liflig och rättfram än

någon af de andra. Vi blefvo genast goda vänner;

jag är förtjust i honom.

Framåt morgonen tumlade vi ut på den mörka

gatan, och jag tog afsked af mina nya vänner, fast jag

haft mycket god lust att fortsätta glädjen ännu mycket

länge. Jag måste om morgonen kl. 8 infinna mig hos

hans Excellens Grefven till tjänstgöring.Ungdomen rasar.

Jag har omtalat för ofverstinnan R. min

sam-manvaro med studenterna. Hon gjorde en stor mine

och lyfte hotande sitt pekfinger.

— Oförsiktige! utropade hon. — Tror ni det

går an för en adjutant hos hans Excellens att sålunda

encanaillera sig med unge män, hvilka icke ha det

bästa rykte om sig att respektera den högsta makten

i landet med lydig subordination! Dubbelt oförsiktige,

som därmed riskerar djupt bedröfva en gammal

ärevördig man, hvars hälsa är så svag och hvars åsikter

äro så stränga som eder herr faders!

— Ack! svarade jag, — det är omöjligt att ni,

fru öfverstinna, som är så klok och frisinnad, att ni

skulle döma mig och dessa unge män så strängt.

Betänk dock, att det är landets blomma, universitetets

ungdom, ni behagar yttra er om! Kan man kalla detatt encanaillera sig, då jag i varm sympati och

ungdomens höga känslorus svärmar med dem för det, som

vi måste anse stort och ädelt. För öfrigt är jag

tvungen säga fru öfverstinnan, att desse unge män stå i

kunskaper och beläsenhet vida öfver mig. Och sist

och slutligen är det just fru öfverstinnan, som

älskvärdast inledt min bekantskap med magister Enestam,

om jag vågar påminna er därom.

Nu utbyttes öfverstinnans stränga mine emot ett

huldrikt leende, hvilket förtrollade mig i den grad, att

jag utan att tänka på hvad jag egentligen gjorde,

tryckte flera varma kyssar på hennes hand.

— Barn! sade hon och befriade sig med mildt

våld från mina ömma vördnadsbetygelser. — Låtom

oss tala förnuftigt med hvarandra! Ser ni, en ställning

som eder, tillåter ej sådana friheter. Ni måste tro

mig, då jag säger att edert påbörjade umgänge med

dessa i allo aktningsvärda och bra unge män skall

fortsättas särdeles försiktigt, på det att icke ni själf

måtte löpa fara att bli stämplad inför edra förmän

som en gruflig renegat. Det är i och för sig själf så

godt som oerhördt i våra dagars Finland, att en

adjutant hos hans Excellens tillbringar nätterna vid bålens

rand bland de mest avancerade af vårt universitets

mycket avancerade liberala ungdom.

— Fullkomligt lika mycket avancerad var jag

redan i Kowno, vågade jag invända.— Ja, men detta är någonting annat. I Kowno

kunde ni icke genom ert uppträdande, på samma sätt

som här, draga på eder en synnerligt stor

uppmärksamhet. Men tvänne så skiljaktiga element som hans

Excellens omgifning och de liberala, frisinnade finska

studenterna kunna ej i Finland bringas tillhopa utan

att någondera blir lidande därpå. Jag fruktar tyvärr

att ni, som är ensam, först blir den lidande.

Jag insåg ett ögonblick mycket klart, att

öfver-stinnan R. hade rätt. Men det nästa hade jag lust

att motsäga henne.

— Hvarför då, började jag — hvarför då alls

inleda mig i frestelse genom att stifta ny bekantskap

emellan magister Enestam och mig? Hade det ej varit

klokare från eder sida att förhindra denna?

— Åh, svarade öfverstinnan med en moderlig,

uppmuntrande ton — jag trodde ej ni var så rysligt

upprorisk, som ni visar er vara. Jag trodde att ni

ärft mer af er herr faders diplomatiska talanger och

förstod er egen ställning bättre. Nu ser jag, att jag

helt måste taga hand om eder. Lofva mig nu att —

om ni nödvändigtvis vill umgås med dessa edra

nya vänner — åtminstone göra det så litet ouvert

som möjligt. Visa er ej ute på värdshus i sällskap

med dem, så snart ni kan misstänka att ni blir sedd

af onda ögon, och det blir ni öfverallt på offentliga

ställen. Visa er därför ej heller på gatan med dem.

6Men vill ni det nödvändigt, så kan ni ju träffa dem i

enrum bäst ni behagar.

Jag såg upp i min vackra rådgifvarinnas anlete

och erfor ett sällsamt behag af hennes ord. Det var

som hade hon talat å egna vägnar och om sig själf,

i stället för om mina studentvänner. Men hennes blick

mötte min med ett kyligt uttryck, som jag ej kunde

misstyda.

Jag bugade mig, kysste henne stumt på handen

och gick.

* *

*

Min tid går mellan tjänstgöring hos hans

Excellens, mellan ofverstinnan R., mellan baler och nöjen

och — mina studentvänner.

Lydig ofverstinnan R:s kloka råd, har jag

undvikit att träffa dem ouvert på värdshus och källare i

de rum, där allmänheten rör sig, men innanför i

smårummen har jag tillbragt många nätter i deras glada

lag med en lycklig känsla af ungdom och entusiasm.

Jag beundrar dessa unga män för deras tro på

framtiden och det fattiga Finland, det ligger någonting

trotsigt och stort däri, som tilltalar mig obeskrifligt.

Men icke förstår jag huru de förmå sympatisera med

och älska denna tröga och okunniga folkstam, hvilken

befolkar landet och som besjunges af den så högt

upp-burne skalden Runeberg. Min kännedom om bebyg-garne på landet, hämtad från min ofta upprepade

sommarvistelse på Soranlax, stämmer mig icke mycket

fördelaktigt för desamma, än mindre entusiastiskt.

Dock påstår man att folket längre västerut bibehållit

en högre och friare prägel än det närmast ryska

gränsen, hvilket förklarar att en skald som Runeberg

förmått eldas af detsamma till odödliga dikter.

Jag läser honom mycket flitigt för att sätta mig

in i det svenska språket och i mitt lands litteratur.

Jag beundrar hohom, men jag finner ej hos honom

denna betvingande lyriska kraft och snilleblixtrande

kvickhet, hvilka bedåra mig hos Byron och Heine.

Han är enkel och monumental i mitt tycke, men

riktigt uppriktigt sagdt är jag ännu ej mogen att fatta

den stora innebörden i hans sånger.

Jag förenar mig med de andra om att dyrka

honom, jag skulle annars ej gå ihop med dem, men

med W—11, den unge poeten, har jag haft på

tuman-hand flera skarpa sammanstötanden i anledning af

Runebergs skaldekonst.

Jag är böjd att anse, efter det lilla jag läst af

W—11 själf i handskrift och i någon studentkalender,

att han redan besitter en skaldeåder, hvilken ej gifver

efter för den berömde författarens till ?,Elgskyttarnaw.

Utan att därmed ha velat smickra min vän för mycket,

har jag sagt honom det, och han lät sig det väl

bekomma, sedan han dock på det bestämdaste protesteratdäremot. Fordras det ej mer än en viss

formfulländning, så är W—11 redan en mästare, så mycket kan

jag bedöma. Men isynnerhet hans person gör, att jag

utan tvekan igenkänner den verkliga poeten i honom,

sådan jag känner denna typ från hundradetal biografier.

W—11 är en mycket dyster och oåtkomlig ung

person en del af dagen, den andra delen, hälst om

kvällen, är han den gladaste, älskvärdaste och mest

öppenhjärtade yngling med ett öfvermått af lifslust

och hänförelse. Han har en spänstighet som är

otrolig, men den därpå följande afmattningen gör honom

nästan hypokondrisk. Jag har besökt honom och han

mig, och jag tror mig ha hans vänskap såsom han

har min.

Men han är svår att förstå emellanåt, hans lynne

är ytterst ombytligt och retligt, och hans hån å la

Byron är redan bitande, så ung han än är. Jag tror

det är delvis min position och min i hans ögon

möjligen icke så ringa grad af världsman och adelsman,

som anslagit på honom. En poet är oftast fåfäng, på

ett vis eller ett annat. Och W—11 är tillsvidare en

ganska litet bortskämd ung man, som rört sig föga

ute i lifvet.

Med alla sina nycker och små orimligheter blir

han mig kärare för hvarje gång vi träffas, ty det

ligger någonting rikt och stort och varmt på bottnen af

hans ännu outvecklade person. Utom att han genomsina galna infall och sin formligen halsbrytande

gläd-tighet — när den kommer på — är i stånd att smitta

en sten till öfverdådigheter och pojkstreck.

* *

*

Det är långt fram på våren och det lilla

Helsingfors är beredt att emottaga sommaren. Ännu för ett

par veckor sedan låg isen i hamnarna, men vi hafva

nu haft de härligaste solskensdagar, som gjort ände

på den. Stadens fashionabla utvärdshus, Brunnshuset,

är redan öppnadt. Det ligger helt vackert i en park

ute vid hafvet, icke långt från Sveaborg, som höjer

sina vallar på andra sidan ett ganska bredt sund.

Där ute stämmer man gärna möte om kvällarna,

och sommartid skall hela parken vara förhyrd till

förnäma petersburgare. Men nu på våren tillhör parken

och Brunnshuset ungdomen i nästan lika hög grad som

det i stadens andra ända belägna Kaisaniemi värdshus.

Och den sista veckan har varit uteslutande ungdomens,

universitetsungdomens, ty en mängd unge män ha

blifvit promoverade till magistrar och doktorer under

stora högtidligheter och kanonsalut från batterierna

vid hamnen. Därefter har det följt en rad af smärre

festligheter och baler, och i en del af dem har äfven

jag tagit del. Därjämte finnas på besök i Finland

några svenska studenter och en professor, hvilka manfirat med en fest, vid hvilken äfven jag på sätt och

vis var med.

Härom kvällen ägde den rum ute i Brunnshuset,

och därvid — egentligen efteråt — tilldrog sig en

händelse, som man mycket talar om och hvilken

troligen skall medföra ganska svåra följder för flera unge

magistrar och studenter.

Jag hade kommit mycket sent till festen, det var

efter midnatt, och stämningen var då redan mycket

hög. Jag visste godt att min uniform skulle väckt en

allt annat än angenäm uppmärksamhet, om jag visat

mig ute i salen bland de andra. Därför höll jag mig

i ett inre rum med mina vänner, som ditburit en bål

och mest hela tiden höllo mig sällskap där, då och

då görande utflykter till salen, medförande därifrån till

vårt kotteri nya bekanta, bl. a. en af de svenska

studenterna, som förvånades mycket öfver att finna en

rysk officer i detta sällskap.

Det kunde ju för en annan ha varit något litet

förödmjukande att på sådana villkor deltaga i en

studentfest, för mig var det icke det. Jag var redan så

van att umgås med mina vänner i tysthet, jag visste

jag var afhållen och välkommen bland dem, och

framför allt hade jag en brinnande lust att helst på afstånd

vara med om någonting så sällsynt som de finska

studenternas fest för de välkomna svenskarna.Det var som sagdt en härlig vårnatt, och den

höga stämningen blef allt högre. Hänförda

fosterländska tal aflöste hvarandra, och jag är redan så

initierad både i det svenska språket och i

förhållandena här, så att jag mycket väl kunde följa med hvad

som sades — och icke sades!

De många deltagarne i festen hade pokulerat

ganska ifrigt under kvällens lopp och deras

frispråkighet var tämligen stor. De ansågo med skäl

samlingen för ett slutet sällskap, där man ej behöfde väga

orden så noga och de vägde dem icke heller. Det

kunde jag i vårt rum höra på kraften hvarmed de

framsades och på jubelropen och den storm af bifall,

som följde dem.

Det var längesedan full dag med strålande

vårsolsken, de äldste och förnuftigaste hade säkert redan

brutit upp, men ännu fortgick jublet vid bålarna inne

i salen. Där tågade man numera i procession och

sjöng fosterländska sånger, men jag höll mig visligen,

ehuru med en mycket ansträngd själfbehärskning, på

afstånd. Ty jag hade öfverstinnan R. och hans

Excellens Grefven för ögonen, tänkande mig de miner de

skulle göra, om de fått se mig här vid detta tillfälle.

Men det var roligt ändå.

Enfin — det blef ett tumult utan like, och jag

hörde redan diverse utrop, som väckte mig till

besinning om att jag alls ej var på min plats här i denuniform jag bar, och trots mina vänners protester

lämnade jag dem och lokalen, och styrde kosan hemåt i

den solskensklara vårmorgonen.

Efteråt fick jag höra om vissa excesser, som

ungdomen begått och om hvilka hela staden nu talar,

Blir det räfst, så fruktar jag det värsta för några af

mina käcka, unga bekanta. Men på högre håll ler

man ännu en smula öfverseende åt ryktena. Något

liknande skall en gång tidigare ha inträffat och då

vållat ett par års relegation för de värsta bråkmakarne,

utom för en eller två, hvilka lära ha blifvit tvungna

att lämna landet. Jag hoppas dock nu det bästa för

mina vänners skull.

* *

*

Det är mycket upprörda tider i studentkretsarna.

Vid afskedsfesten i Societetshuset för de svenska

studenterna gingo den upprörda promotionstidens vågor

allra högst. Och till de föregående händelserna i

Brunnshuset kommer nu ett politiskt tal af en ung

doktor N-skjöld, som var alltför offentligt hållet för

att ej drabba talaren mycket kännbart.

Själf var jag ej med på denna fest, så god lust

jag än haft att vara det, lydande ofverstinnan R:s

kloka råd. Jag hade nog kunnat komma dit, men min

uniform hindrar mig att deltaga i manifestationernasåsom jag ville göra, när jag blir smittad af

entusiasmen. Alltså är det bäst att hålla sig borta.

Genom mina vänner vet jag emellertid ganska

noga allting, som passerar; dem träffar jag än här än

där, och de anse mig redan som en af de sina, för

hvilken man ej döljer saker, hvilka för resten hela

staden vet. Dessutom vilja de gärna genom mig få

erfara hvad hans Excellens Grefven tänker och säger

om allt detta, och det är tyvärr icke några riktigt

glada nyheter jag har att meddela dem.

Jag vågade en morgon ställa en liten fråga till

hans Excellens Grefven, men denne, som är en mycket

barsk herre i en del fall, svarade mig på ett sätt,

hvilket gör att jag härnäst föredrager att lyssna och

observera framom vågspelet att göra direkta frågor.

Men så mycket kan jag sluta mig till af många

omständigheter att dessa händelser i hans Excellens

Gref-vens tycke antagit en alldeles för politisk karaktär.

Det är ett språng af polismästare och

universitets-myndigheter hos honom, och han bemöter dem alls

ej nådigt.

Det är icke utan, att jag darrar för min egen

ställning, ifall någon skulle af oförsiktighet omtala, att

jag haft den allra ringaste beröring med studenterna.

För min personliga del skulle jag visst upptaga hans

vrede tämligen lugnt, men jag hade att utstå mycket

af min herr far, som alls ej drömmer om, att hans sonkommit i så intim beröring med det oppositionella

elementet bland Finlands studenter. Om han icke,

såsom öfverstinnan R. tror, rent af skulle få ett

slaganfall vid blotta underrättelsen om någonting så

horribelt.

Min sonliga vördnad förbjuder mig att utsätta

en gammal och i grunden högt afhållen fader för ett

så grymt öde. Jag måste därför i den närmaste

framtiden förhålla mig mycket försiktigt med dessa mina

goda vänner, hvilka redan vant sig att besöka mig

hemma hos mig, där jag alltid haft ett välkomnande

handslag och ett glas vin att bjuda dem på.

Jag vet bara ej huru detta skall ske, utan att jag

stöter dem och gör dem till mina ovänner. Men jag

ser tydligt att någonting måste göras.

* *

*

Öfverstinnan R., min goda genius, för hvilken jag

ingenting doldt, råder mig på det enträgnaste att

anhålla om permission genast och lämna Helsingfors,

hvilket jag i alla fall tänkt göra längre fram. Jag har

bara att säga hans Excellens, att jag vill besöka min

sjuka far, hvilken han ju känner sedan gammalt, för

att erhålla hans bifall att lämna min post för hela

sommaren, under hvilken tid han själf visserligen ärnar

företaga långa resor inom landet, men troligtvis ej har

behof af alla sina militära adjutanter.Jag tror det är klokast att lyda henne. Hon är

en dame med både förstånd och klarsynthet, och hon

påstår att jag annars knappast kan undgå att bli

inblandad i dessa ledsamma efterspel till hänförelsen,

hvari jag onekligen på sätt och vis deltagit, ehuru

helt och hållet lojalt och passivt, ty så mycket hindrar

mig ju att sluta mig närmare till studenterna, såsom

jag ofta känt lust. Hon lofvar dessutom själf åtaga

sig min sak, om de minsta rykten om mig nå hans

Excellens Grefven.

* *

*

Jag har erhållit" permission på tre månader och

afreser till Wiborg och S:t Petersburg endera dagen.

Det var förenadt med större svårigheter än jag trodde;

hans Excellens Grefven hade utsett mig till en af sina

ledsagare under sina sommarresor i Finland. Men när

jag talade om min sjuke far, blef han bevekt och gaf

med sig, — dock först efter ett par tre dagar. Jag

har skäl att tro, det ofverstinnan R. inverkat på honom

till förmån för mig.

Mina studentvänner har jag ej sett till, men

hoppas få återse dem i höst under lugnare förhållanden.

Ofverstinnan R. är min goda ängel. Jag afgudar henne

mer än någonsin.Familj oeh uppfostran.

Det har varit en sommar, full af viktiga och

betydelsefulla händelser för mig. Knappt hade jag träffat

min gamle sjuke far i S:t Petersburg, förrän han blef

ordinerad af sina läkare att för sommaren uppsöka en

lugn vistelseprt bland alperna, och jag blef naturligtvis

honom följaktig på denna hans resa, som skulle bli

den sista.

Efter mer än en månads långsam dödskamp afled

han i senare hälften af juli i den lilla staden Ischl i

Salzkammergut, där vi bland de vackra Tyroleralperna

förgäfves försökte stäfja hans alltmer utvecklade

hjärtsjukdom. Under de långa dagarna i den fridfulla

nejden och under inflytande af den annalkande döden,

var det som om jag själf blifvit lika många år äldre

som det passerat veckor, sedan vi slogo oss ned där.

Jag lärde först på hans dödsbädd att känna min

far. Det hade aldrig rådt något intimare eller varmare

förhållande mellan ess, därtill var åldersskilnaden mellanoss för stor. Min fars stränga, militäriska sätt mot

mig, jämte det att vi så sällan varit tillsammans en

längre tid, sedan jag blef fullvuxen, hade för mycket

fjärmat mig ifrån honom. Under hans sista

lefnads-dagar lärde jag mig med en viss förvåning, att i honom

känna en nobel och varmhjärtad gammal man, hvilken

med stort mod i lidandet motsåg sitt slut. Jag skall

aldrig glömma den hjältehållning hvarmed han

utandades sin sista suck---

---I den vackra kyrkogården tätt vid alpens

fot bragte jag ensam med främmande människors legda

hjälp min ensamme fars döda stoft i jorden och erfor

för första gången i mitt lif en egendomlig, stor och allt

omfattande tungsinthet, som senare har kommit igen

gång på gång. Jag tycker mig höra så litet till dessa

människor och denna värld, mot hvilken jag nyss, med

ungdomens värme öppnade min famn i tron att den

skulle komma mig lika gladt och gärna till mötes, som

jag kom den.

* *

*

(Det följer i manuskriptet en mängd blad med

icke sammanhängande smärre reflexioner, hvilka tyckas

ha blifvit gjorda nu och då under en längre tids

förlopp. Handstilen och skrifsättet bli förändrade, skriften

och papperet se ut att vara af nyare datum).

* *

*Vid min fars död tog jag i besittning en hel

förmögenhet. Utom Soranlax, som min far i sin

ungdom ärft efter sin mor, bestod mitt arf af en ganska stor

kontant summa, af familjeklenoderna och bohaget i vår

våning i S:t Petersburg, hvilket icke var alldeles

smaklöst och illa ihopkommet. Min far var passionerad

samlare af dyrbara och vackra saker, men så vidt jag

numera förstår hade han för min — sin enda arfvinges

— skull hållit tillbaka sina böjelser och lagt sig till

med räntebärande, säkra papper och obligationer i

stället för pretiosa.

Numera — jag skrifver detta ungefär femton år

efter hans död — kan det ur behållningssynpunkt vara

mig fullkomligt likgiltigt hvilket motiv han haft. Så

mycket är säkert att alltihop är med hälsan förtärdt

och med otur bortspeladt. Jag vet icke ens om jag

sörjer öfver det, — sörjer jag då och då, så är det

icke så mycket öfver förlusten af det jag haft i mina

händer, som icke mer öfver det, att jag icke tagit bättre

vara på allt, såra skänkts mig.

Lätt fånget, lätt förgånget, — hvad mig själf

ankommer! Jag tror ej min far fångade så lätt det,

hvilket han sedermera lät öfvergå i mina händer. Men

han sade mig ingenting därom, icke ens på sin

dödsbädd, hvilken jag lämnade endast för att kalla på

läkaren en kort stund innan han dog. Tidigare hade han

vidrört ganska flyktigt frågan om mitt arf och minframtid, det var som hade han velat spara sina

meddelanden och sina förmaningar till längre fram. Men

längre fram kom döden och afbröt alla meddelanden.

Alltnog — efter min fars begrafning reste jag

tillbaka till S:t Petersburg och tillbragte hela resten af

sommaren med att ordna och utreda mina ekonomiska

angelägenheter, därvid biträdd af en jurist. Några

släktingar hade jag icke. Jag var alldeles ensam om

min fars och mors efterlämnade bo, ingen gjorde mig

det stridigt.

Jag minns att jag under sysslandet med papper

och dokument redan då med en viss undran bemärkte

huru ensam min far stått i världen, trots sin höga

ställning och icke helt obetydliga förmögenhet. Jag

fann ingen brefsamling från hans tidigare år, icke heller

från min mors, det var tydligt att min far förstört både

hennes och sin korrespondens. Nu beklagar jag detta,

ty därigenom ha de förblifvit mig mera främmande än

föräldrar efter döden borde vara för sina barn. Men

det var ju deras ensak att förstöra eller bevara åt mig

hemligheterna i ett lif, som i alla fall tillhört dem

ensamt och icke deras barn.

Från S:t Petersburg reste jag till vårt landtgods,

Soranlax, nära Wiborg, men i gömmorna där fann jag

icke heller några intimare papper, som skulle invigt

mig i mina föräldrars lif, hvilket jag började intressera

mig för just då det blef mig omöjligt att af dem själfvahöra någonting om det. Det var som jag först nu

förstått att sörja min mor, då min fars bortgång gaf mina

tankar en ny riktning åt det förflutna, dess sorger och

fröjder, dess poesi och dess alldaglighet.

Soranlax hade aldrig blifvit någon kär vistelseort

för min far, mangårdens och byggnadernas skick

vittnade vältaligt därom. Vi hade visserligen mest alla

somrar tillbragt någon kortare tid där, äfven efter min

mors död, hvilken inträffade i mitt tolfte år. Men jag

minns aldrig att jag sett mina föräldrar glada och nöjda

där, såsom jag ihågkommer dem i S:t Petersburg och

i synnerhet på de utrikesresor de företogo i Europa

och på hvilka jag var med ända till dess min mor dog.

Sedermera var jag endast en gång rest utomlands med

min far, och det var ingen treflig resa. Det var just

den sista resan till Tyrolen, hvarifrån jag nyligen

återkommit ensam.

Icke heller mig var Soranlax särdeles kärt. De

dystra och mörka rummen med stora aspar skymmande

för fönstren hade alltid stämt ned mitt glada

goss-lynne. Endast ute i det fria, på ridturer och jakter

hade jag roligt. Från mina tidigaste år hade jag vant

mig att betrakta Soranlax och med det hela Finland

som ett slags dystert, ensamt och tråkigt

uppehållsställe, där man nödvändigtvis måste passera en månad

om året, precis som jag måste läsa mina läxor. Jagvar alltid ensam där utan jämnåriga, och det bidrog

väl mycket till ledsamheten.

Jag hade icke då och har heller aldrig senare

haft den ringaste aning om huru ett jordbruk bör skötas,

jag tog därför alla förvaltarens uppgifter för fullt och

nöjde mig med hans utsago att Soranlax lämnade så

och så mycket om året till mig.

Att kontrollera hans uppgifter ur gårdens böcker

föll alls icke mig in. Bokföring och räkenskaper är

någonting, som jag aldrig intresserat mig för och aldrig

lärt, huru nödvändigt det än skulle ha varit vid vissa

moment i mitt lif.

Efter att ha nedlåtit mig att spisa några

middagar i förvaltarns sällskap och hållit tillgodo med hans

något servila compagnie om kvällarna, afreste jag från

mitt fädernegods till Helsingfors i den fulla

öfvertygel-sen att jag på det allra förträffligaste vis ordnat och

ställt om den ekonomiska sidan af min framtid.

Jag har förundrat mig efteråt, att det vid denna

viktiga vändpunkt i mitt lif aldrig ens föll mig in att

jag var min egen och hade rätt att bestämma mig för

hvad jag ville. Blotta tanken på, att jag t. ex. hade

frihet nog att lämna militären, skulle förefallit mig så

hädisk, att jag ryst för den. Någonting sådant var

mig den tiden helt enkelt ofattligt.

Under mina intrycks farligaste och känsligaste

tider hade jag lärt att lyda blindt, och det sitter till

7en del i mig ännu i denna stund. Jag är uppfostrad

enligt gammal god sed till att anse mig själf för den

minst viktiga person, som finns till. Det kan ha varit

bra på sätt och vis, jag har därigenom sluppit mycket

grubbel och många stunder af slitande tvekan.

Dessutom skulle det i alla fall ha gått mig illa. Men jag

måste stundom föraktligt skratta åt mig, då jag kände

den inlärda artigheten och lydnaden tvinga mig att

bocka och ljuga och vara förbindlig, när jag ville kasta

folk på dörren. Det har alltid nedsatt mitt

människovärde och gjort mig till den splittrade och grubblande

enstöring jag är.

Jag liknade i min ungdom en pudel, som man

dresserat till en fullkomligt opersonlig lydnad. Jag är

dresserad, icke uppfostrad. Jag är dresserad först af

min far, sedan af kompaniofficerarne i junkarskolan och

sist af mina förmän och kamrater. Jag måste i denna

stund oafbrutet gifva akt på mig, så jag icke blir

servil mot högre stående personer, fast jag ingenting har

att göra med dem. Detta Oaktadt min själ lågar af

hat till själfva skuggan af servilism.

Ett underligt förhållande, som tyvärr är alltför

sannt!

Likafullt kan jag ej med fog klandra mina

föräldrar för min dressyr. Den har i alla fall banat vägen

för mig till det smula anseende jag haft och den smula

lycka jag nått. Hade jag ej blifvit dresserad, vore pu-deln kanske en varg, som bet hela civilisationen i hasorna.

Dessutom kunde de knappast veta att jag, raske och

hårdnackade pojke, bar ett sådant intrycksfardigt och

mjukt vax under mitt stubbade hår på kaporr.

Det enda jag förebrår dem är ett helt annat: de

kunde ha gifvit mig en bättre aning om penningens

värde, så att jag icke den gången jag tog arf efter min

far hade stått som en narr, törstande efter lif och

frihet och själfbestämmelserätt, utan att veta att jag hade

fickorna fulla med medel att köpa mig alltihop.

Men man säger, att denna uppfostran är omöjlig

med karaktärer som min, hvilken alldeles saknar „le

sens communa hvad lifvets praktiska sidor ankommer.

Således gå de fria äfven denna enda förebråelse jag

kunde rikta mot dem.

På min döda faders mull lägger jag — den mogne

mannen — därför ned en krans, som mina tankar knutit

under växlande skiften och bråda omkastningar i

åskådningar och förhållanden. Den är knuten af vemod

öfver att lifvet gestaltar oss så annorlunda än våra

dagars upphof det menat. Men på samma gång jag

erkänner, att han menat väl med mig och min

uppfostran, ångrar jag ej de svåra vägar jag på egen hand

gått och de bittra erfarenheter jag gjort.Kringskuren.

Jag blef icke mycket gladare af att åter befinna

mig i Helsingfors. Mitt återseende med ofverstinnan

R. och mitt umgänge med henne var det enda

glädjeämne jag hade under hela hösten; återseendet med de

flesta andra af mina vänner och bekanta vållade mig

endast sorg — en alldeles oförskyld sorg, som därför

gjorde mig dubbelt ondt.

Redan första dagen, då jag gjorde besök hos

mina militära vänner vid gardesbataljonen, kunde jag

ej undgå att märka, att de bemötte mig åtskilligt

mycket kyligare än de gjort det förut. Jag fick emottaga

ceremoniella kondoleringsfraser i anledning af min fars

frånfälle, man frågade mig med pointerad korrekthet

om vår resa till Tyrolen och om mina öfriga

angelägenheter, men jag saknade i deras sätt hela den

underström af värme och hjärtlighet, som jag förutvarit van att se slå emot mig ur blickar, åtbörder och

tal. Med några ord: — jag måste falla på tanken, att

någonting kommit emellan oss, jag visste ännu ej hvad.

Ännu värre blef det, då jag vid middagen på en

restauration råkade på en af mina studentbekanta.

Han låtsade först icke se mig, sedan icke känna igen

mig, och när jag med obesvärad hållning och min gick

rakt på honom och räckte ut handen till hälsning, var

det endast med ett slags belefvenhetens tvång jag

förmådde honom att trycka den kort och kallt. Annars

hade han vändt mig ryggen midt i de andra

middagsgästernas närvaro och förolämpat mig på ett sätt, som

jag ej haft lof till att förlåta. För att förekomma

detta, öfverrumplade jag honom och tvang honom

mottaga min hand. Jag hade tyckt mycket om honom

förut, och jag ville icke låta honom förolämpa mig

offentligen.

Men i tysthet förolämpade han mig likafullt så

djupt som någon gärna kan göra. Det jäste inom mig,

mitt blod for upp åt hufvudet och jag skyndade att

själf vända mig bort, så jag ej skulle se honom mer,

annars är jag rädd för att den lilla och nu knappast

observerade scenen kunde ha utvecklat sig till en hel

värdshusskandal.

Jag sväljde min mat illa, i stora, otuggade bitar,

så brände harmen inom mig. Strax som jag slutat

mitt mål, skyndade jag mig till öfverste R:s, där jagförut brukade vara välkommen efter middagen till kaffet

och skymningspratet. Inom mig fruktade jag det

värsta och beredde mig på att kallblodigt afvärja de

förnyade oartigheter jag skulle gå till mötes.

När jag ringde på i farstun, träffade det så väl

att öfverstinnan själf befann sig i tamburen och

öppnade egenhändigt, emedan hon denna tid på dygnet

var van att mottaga endast sina närmaste bekanta.

Då hon såg mig, gjorde hon en stor mine och en tyst,

ofrivillig gest, som tydde på att jag ej skulle göra

något buller. Den gesten berörde mig mindre angenämt,

men i hennes ögon såg jag den gamla vänligheten och

sympatien lysa så klart, att jag utan ett ögonblicks

betänkande steg in.

Öfverstinnan R. tog mig tyst och hemlighetsfullt

vid handen och förde mig till sitt lilla förmak förbi

sin mans rum. Jag märkte på tobaksmolnen, att

öfver-sten satt därinne vid sin pipa och sitt kaffe, men hon

ville tydligen icke att han skulle uppmärksamgöras på

mitt besök. När jag väl var inne hos henne och

dörren var dragen igen om oss, lät hon sin

hemlighetsfulla mask falla, tog mig hjärtligt i båda händerna, såg

mig in i ögonen och utbrast:

— Välkommen, käre löjtnant von Steven! Huru

är det med er? Sätt er ner och berätta om allt som

passerat er! Uppriktigt sagdt, jag väntade knappast

mer att få se er här i Helsingfors!— Hvarför det? frågade jag mycket förvånad.

— Det har jag många skäl till, svarade hon och

såg mig forskande in i ögonen.

— Hvad kan det vara för skäl? Jag har aldrig

ett ögonblick tänkt på att ej komma tillbaka . . .

— Skulle ni . . . skulle ni verkligen . . . ?

Ofverstinnan R. gjorde ett mycket vackert och

bedårande frågetecken med hela sin figur och sitt

uttrycksfulla ansikte.

— Hvad skulle jag verkligen . . . ? frågade jag

med stigande nyfikenhet.

— Skulle ni verkligen inte veta någonting,

stackars löjtnant von Steven?

— Jag vet verkligen ingenting annat, än att jag

stöter på ovänlighet, köld och förolämpningar, hvart

jag än vänder mig i Helsingfors . . .

— Och ni vet alls inte orsaken?

— Nej.

— Ah, Herregud! — Det var då för väl! Då

är ni ju alldeles oskyldig!

— Oskyldig till hvad då?

— Oskyldig till allt, som man påbördar er.

— Hvad påbördar man mig?

— Vet ni inte ens det?

— Nej.

— O, du heliga oskuld!— Jag tackar så mycket, men jag ville så gärna

veta hvad det är.

— Det skall ni visst få.

Inom mindre än en minut hade jag reda på, att

man allmänt ansåg mig för en rysk spion, som

meddelat generalguvernören och de styrande i S:t

Petersburg alla detaljer om studentexcesserna senaste vår i

Brunnsparken och likaså angifvit doktor N-skjöld för

hans beryktade tal på afskedsfesten för de svenska

studenterna i Societetshuset.

Jag kunde icke annat än utbrista i ett långdraget,

befriande: Ah — hå! Nu fick jag åtminstone reda på

orsaken till erfarenheterna, som jag hade af denna min

första dag i Helsingfors. När jag andats ut min första

öfverraskning, blef jag naturligtvis vred, så vred att

öfverstinnan R. lade sin hand på min mun och förbjöd

mig att höja rösten.

— Det hjälper inte er, att jag ensam tror att ni

är oskyldig, sade hon, — nu gäller det att bevisa er

oskuld äfven för alla andra.

—■ Det skall väl inte bli så svårt.

— Hm. Svårare än ni tror. När man engång

fått i sitt hufvud, att ni är den skyldige, går det inte

så lätt att stämma om opinionen, må ni tro. Den är

mäktig och envis och har tusen tungor. Vi ha bara

två, ni och ja.

— Men jag har redan bevisat . . .— Har ni det? af bröt hon mig. Det är en

annan sak! utropade hon därpå mycket glad.

— Ja, det har jag väl gjort . . .

— Så mycket bättre! Hvilka bevis har ni då

på att ni icke omtalat upptåget i Brunnshuset för hans

Excellens Grefven, och att ni ingen del haft i att

framföra till vederbörande de farliga uttrycken i

doktor N-skjölds tal?

— Nya bevis! utropade jag förtörnad. — Ar inte

det nog med de gamla, att jag under förliden

vårvinter hyllat mig till studenterna och varit såsom en af

dem? Att jag förvärfvat vänner bland dem, och för

deras skull — som ni själf vet, fru öfverstinna, —

utsatt mig för att förlora min tjänst och bli stämplad

som upprorsmakare ? Ar det inte nog bevis på min

oskuld, att jag af varmaste och fullaste hjärta velat

göra gemensam sak med dem, om blott icke vissa

hänsyn hållit mig tillbaka?

— Nej, det är tyvärr inte bevis nog! sade

öfverstinnan R. uttrycksfullt och med en suck, som var så

talande och bekymrad å mina vägnar, att jag började

förstå de mycket stora svårigheter, som reste sig i

vägen för mig.

— Hvad skall jag då göra? utbrast jag halft

för-tviflad. — Hvad skall jag göra?

— Jag fruktar ni måste lära er mycket tålamod.

Det är det enda jag vet, som kan hjälpa er nu. Menkom ihåg, — det nyttar till ingenting, att ni slår er

för ert bröst och ropar högljudt ut, att ni är

förfördelad! Ingen skall tro er. Icke ens edra närmaste

vänner. Genom att söka inverka på dem på den

direkta öfvertygelsens väg med utrop och beklaganden,

riskerar ni endast att göra er löjlig för dem och

förlora er plats som adjutant hos hans Excellens Grefven.

Jag vågar tro, att detta ömkliga resultat är det sista

ni önskar. Ni måste på ett värdigare sätt ådagalägga

er oskuld.

— Men huru har då detta olycksaliga rykte

uppstått? frågade jag nedslagen.

— Det har helt naturligt uppkommit därigenom,

att ni varit den enda af hans Excellens Grefvens

om-gifning, hvilken stått i närmare förbindelse med

studenterna. Allting talar emot er. Edra bästa afsikter och

er varmaste ungdomliga hänförelse väga ingentingmot

själfva faktum, att ni är den erida utom studentkåren

stående och följaktligen misstänkta person, som varit

med om excesserna på nära håll. Ni måste medgifva,

att misstankarna helt naturligt skola falla på er. Man

tror kanske ej, att ni anmält saken för hans Excellens

Grefven af elakhet och vinstbegär, men man tror, att

ni gjort det af oförstånd, eller att hans Excellens själf

tvingat er till det med sin odisputabla myndighet.

Jag bugade mig stumt medgifvande.

Öfverstin-nan R. hade mer än rätt.— Och så kommer därtill, fortsatte hon, — att

ni strax efter händelserna i våras lämnade Helsingfors.

Ni har otur. Jag minns så väl, att det var på min

inrådan ni gjorde det, och jag tror ännu att det var det

bästa ni kunde göra, men som ni förstår talar allt detta

emot er.

— Ja, jag förstår. Men min fars sjukdom kunde

ju med allt fog uppställas som skäl till min afresa.

— Det har jag nog bjudit till att göra. Det

finns också de, som i tysthet anse er oskyldig, men

det betyder så litet. Den stora opinionen vill ha

någon korsfäst för brottet, och ni är den utsedde.

Barrabas ha de låtit gå lös, det är så bruket bland de

kristna, när han ej kan anträffas. Annars skulle han

nog få lida sitt straff, så rättvisa äro vi ändå numera.

Jag satt en lång stund tyst i tämligen dystra

betraktelser, då öfverstinnan R. helt plötsligen fattade

min hand och tryckte den varmt.

— Jag är viss på, sade hon uppmuntrande och

med en glad klang i rösten, — jag är viss på att ni,

löjtnant von Steven, icke låter er nedslås af de

obehagliga erfarenheter ni genast i början gjort om vårt goda

Finland. Rättvisan skall väl engång stämpla den rätte

skyldige, nu gäller det blott för er att taga allting så

lugnt som möjligt och ni kan säkert göra det med

edert goda samvete och eder goda uppfostran till

själf behärskning.Jag minns att de sista orden klingade litet

ironiska i mina öron. Godt samvete hade jag visst i

denna sak som i många andra, men med min

själf-behärskning var det nog si och så den tiden såväl

som senare.

Jag såg frågande på öfverstinnan.

— Vågar jag fråga, hvad ni menar därmed? sporde

jag smått osäker.

— Åh, sade hon leende, jag tänker bara, att ni

i er ömtåliga ställning hos hans Excellens Grefven noga

vetat, att väga hvarje ord ni sagt till honom, om det

mellan er blifvit fråga om den studerande ungdomen,

såsom det väl någongång blifvit — eller hur?

— Det har inte mellan hans Excellens Grefven

och mig varit tal om studenterna . . .

— Kommer ni alldeles säkert ihåg det?

Ofver-stinnan R. såg på mig menande.

— Ja, visst gör jag det.

— Hvarje ord ni sagt till honom?

— Det är kanske för mycket att jaka till.

— Jag kunde just tro det. En person så ung

som ni är, och med hvilken hans Excellens Grefven

allt emellanåt underhåller sig, kan lätt låta undfalla

sig ett eller annat yttrande, som ej varit illa ment,

men som icke desto mindre hos hans stränga

Excellens väckt både misstankar och reflexioner. Från

misstankar och reflexioner har en den praktiska hand-lingens man som hans Excellens Grefven endast ett

steg till åtgärder, det förstår ni. Och ni får förlåta

mig, om jag icke ännu kan anse er för en fullvuxen

diplomat, hvilken med framgång kunde fylla en så svår post

som att stå mellan hans Excellens och studenterna, vara

i tjänst hos den förre och samtidigt vän med de

senare.

— Ni menar med andra ord . . . ?

— Jag menar, afbröt ofverstinnan mig, att hans

Excellens Grefven med sin människokännedom och sin

klokhet knappast har behöft fråga er om någonting,

ni har själf nästan utan att veta det någongång

blottat edra tankar för honom. Han visste nog, att ni

umgicks i studentkretsar, men han har låtit er hållas, ni

har tjänstgjort som ett slags opinionens barometer för

honom, och det har han tyckt om. Numera, sedan

den allmänna meningen vändt sig mot er, anser han

att det är det lyckligaste, som kunnat hända er. Den

har helt enkelt sauverat er framtid och en lysande karrier

åt er, annars hade ni lätt kunnat sälja bort den för

den finska studentpopularitetens vattvälling.

Jag hade hvarken energi eller lust att opponera

mig mot henne på studentpopularitetens vägnar. Min

motståndskraft var bruten af mina erfarenheter denna

dag, och jag lyssnade beskedligt till ofverstinnan,

inseende att hon återigen hade rätt i sina förmodanden.

Endast det, att jag skulle förrådt någonting för hansExcellens Grefven, ville jag ej gå in på. Och jag

återtog med öfvertygelse:

— Det är endast en gång jag tydligt minns, att

jag talat med hans Excellens om studenterna. Det

skedde en dag under de upprörda promotionstiderna,

då jag ville utforska hans sinnesstämning, för att ha

någonting nytt att meddela mina studentvänner.

— Nå, minns ni ert samtal också? frågade

öfverstinnan lifligt.

— Naturligtvis minns jag det ej ord för ord, men

jag kommer ihåg, att jag inledde det genom att erbjuda

mig öfversätta för hans Excellens en artikel ur dagens

tidning om Finlands förhållande till Sverige, hvilken

föreföll mig mycket lojal. Jag visste hans Excellens

intresserade sig på det högsta för sådana artiklar, jag

ville pråla med min kunskap i svenskan, och på samma

gång jag ställde mig in hos honom hoppades jag kunna

tjäna Finland och mina finska vänner genom att möjligen

flera gånger bli anlitad i ett sådant värf af hans Excellens.

— Det hade ni bestämdt icke hittat på själf,

inföll öfverstinnan, utan det hade edra studentvänner

intalat er — inte sannt?

— Mycket rätt, fru öfverstinna, idén var

verkligen icke min, utan min vän W—Ils. Han hade

engång i ett entusiastiskt ögonblick förespeglat mig

möjligheten, att jag genom ett sådant värf kunde tjäna

Finland mer än någon annan kunde det.— Ack, ni stora barn! utbrast öfverstinnan. —

Formliga hofintriger!

— Ja, icke långt ifrån. Jag kände mig mycket

smickrad af ett sådant stort uppdrag.

— Och hans Excellens? Hvad sade han?

— Han sade helt kort och kärft: Hvar har ni

lärt er svenska, löjtnant? Det är onådigt för en rysk

militär och min adjutant.

— Ha, ha! skrattade öfverstinnan.

— Men jag, fortsatte jag, jag åberopade min

finska börd och förklarade, att jag ansåg det för en

plikt! Hans Excellens log. Unge man, sade han mig,

ni är på farliga vägar, ni utbildar ju er till rebell,

minsann. Men jag skall säga er, att ni visst icke är

mannen, som förstår vare sig dessa herrar finnar eller

denna artikel där i bladet. Den är full af förtäckta

ord och meningar, som min egen translator knappast

förmår återgifva, än mindre kan ni göra det. Jag vill

gifva er ett godt och faderligt råd, — akta er för

desse så kallade landsmän till er! Ni är ung och

barnslig, jag förlåter er för denna gång att ni låtit er

smittas af dessa barocka politiska idéer, som nu utgöra

lösen för dagen här i landet, men jag förlåter er icke

om en tid, ifall ni ej förbättrar er. Kom ihåg det!

Jag är skyldig er herr far att varna hans son. Se så,

gå nu! Jag bryr mig icke om att fråga ut er af hvemni fått er dessa galenskaper ingifna, men jag skall ställa

så till, att ni ej blir frestad att hängifva er åt dem . . .

— Sade han verkligen det? utropade ofverstinnan

mycket intresserad.

— Ja, jag vill minnas hans ord föllo ungefär så.

Jag kunde naturligtvis ingenting invända, utan gick

bort efter erhållen läxa.

— Hvarför sade ni mig ingenting om detta

samtal i våras? frågade ofverstinnan.

— Emedan jag skämdes för den släta figur jag

gjorde, svarade jag.

Ofverstinnan R. såg gycklande på mig en stund.

Hennes vackra ögon glänste så spefullt. Därpå sade

hon moderligt:

— Förstår ni inte ännu, att hans Excellens bara fyllt

sitt löfte till er? Sitt löfte att bota er för rebelliska idéer?

— Nej, inte riktigt.

— Kors, ett sådant barn vid upphunnen myndig

ålder! Han har naturligtvis sagt till någon framstående

universitetsperson att ni, och ingen annan, meddelat

honom allt det han fått veta om studentexcesserna och om

det rebelliska talet af den lärde doktor N-skjöld. Och

han har sagt denna medvetna osanning för att främja

edert bästa, hvilket han anser att ligger just i den

militära karrier, vid hvars början ni nu står. Förstår ni ej det?

Jag satt en lång stund med munnen öppen af

förvåning öfver denna naturliga och enkla förklaring.Ja, det var ju solklart att hans Excellens på detta

radikala och listiga vis velat omöjliggöra allt vidare

umgänge mellan mig och mina finska vänner. Och

han hade gjort det af bästa välmening för min fars

skull med hela den brutala och kloka hänsynslöshet,

som är honom så egen i allt hans görande och låtande.

— Jag inser nu, att han för alltid brutit alla

band mellan mina finska vänner och mig, suckade jag.

— Ah, ni har nog vänner kvar ändå, sade

öfverstinnan med en blick, som gjorde mig lycklig midt i

min olycka. — Ni har ju mig . . . och många andra!

Låt icke detta gå er till sinnes, jag tror som hans

Excellens, att det är det allra bästa för er karrier.

Jag hade detta ögonblick velat storma ut på

gatan och ropa högt så alla hörde det, att jag var

oskyldig till allt som påbördades mig, men jag kände mig

vanmäktig i de band, som omspunno mig, jag erfor

ett sällsamt behag af att hafva denna vackra och kloka

kvinna till rådgifvarinna och förtrogen, jag satt och såg

henne så länge in i ögonen, tills det svindlade för min

syn, och utan att jag hann göra någonting klart för

mig, kastade jag mig på knä framför henne och

betäckte hennes hand med glödheta kyssar.

När jag lugnat mig, följde hon mig ut i tamburen,

och jag gick hem i en underlig stämning af

förnedrande, men likafullt stormande lycka.I harnesk.

Min korta, patriotiska dröm var slut, öfverkorsad,

annullerad.

Jag hade varit alltför kort tid i Finland för att

ännu förstå min ställning, jag var ung och jag var

svärmisk, jag tog hett i och blef hastigt afkyld. Men

innerst i mitt sinne sörjde det fångna lejonet, den

vingklippta örnen. Jag kände otydligt att någonting

godt och stort och ädelt, som lofvat växa och lofvat

bära mig, krympte ihop och förkväfdes. Jag sörjde

uppriktigt mina studentvänner, som icke längre kände

igen mig, och jag undvek t. o. m. mina vänner vid

den finska militären, ty jag såg tydligt, att endast ett

officielt tvång lade band på deras förakt för mig.

Förklara mig för någon? Skulle jag bli trodd?

Knappast. Ett bestämdt påstående af hans Excellens

Grefven vägde mer än alla bedyranden från mig.Jag var gudskelof ung, och jag älskade.

Ungdom och kärlek komma en alt glömma mycket och

att försonas med allt. Jag vande mig småningom vid

att med en arrogant öfverlägsenhet och ett stolt inre

hån se förbi alla de många vreda och föraktfulla

blickar, som träffade mig, hvar än jag rörde mig ute. Jag

visste, att denna min utmanande hållning gjorde mig

dubbelt smädad och hatad, men jag fann just däruti

ett slags satanisk och ironisk glädje, som gjorde mig

fullkomligt hård och otillgänglig som oftast.

Den jag sörjde mest var W-ll, och jag fruktade

alltid att möta honom på gatan eller på kaféerna, ty

det hade gjort mig så oändligt ondt att se, eller

rättare känna denne min noble, unge och varmhjärtade

vän spotta mig i ansiktet med sin glödande och

harmfulla blick. Lyckligtvis mötte jag honom icke på länge.

Jag kunde förstå, att han i år icke uppehöll sig vid

universitetet.

Jag lefde därför icke en enslings lif, långt ifrån.

Visserligen föll det mig aldrig in att trotsa opinionen

och visa mig ute på restaurationerna sedan det blifvit

mörkt, det hade med stor sannolikhet föranledt en

skandal, ett skymfande af mig, utan att jag erhållit

någon annan upprättelse än den, att några bra och

tappre unge män hade satt sin framtid på spel och

blifvit relegerade från universitetet. Det ville jag icke,

och jag höll mig undan det offentliga lifvet på gatornaoch alla publika tillställningar så mycket jag kunde.

När jag måste med hans Excellens uppträda på dem,

skyddades jag naturligt nog mot förolämpningar af

aktningen för hans Excellens person.

Men i det högre societetslifvet, bland grädden af

Finlands byråkrati och aristokrati, kunde jag röra mig

ganska ogeneradt. Likafullt måste jag äfven där göra

mig känslolös för en otalig mängd knappnålssting,

dem mitt heta blod i början fördrog mycket illa.

Småningom lade sig dock den första upphetsningen

mot mig, och jag själf blef allt mera bepansrad mot

knappnålarna.

Jag vågade icke ens förebrå hans Excellens

Grefven för allt det lidande hans despotiska protektion

vållat mig. Jag visste, att det skulle ha varit

fullkomligt lönlöst och endast inbragt mig en skarp

tillrättavisning. Men samtidigt tyckte jag mig observera, att

min tysta och stolta hållning i olyckan icke undgick

att anslå hans Excellens. Mer än en gång bevisade

han mig vänligheter, med hvilka han aldrig brukade

utmärka någon annan. Det var ju ett slags balsam

på mina sår, jag kände mig som en lydig son, hvilken

får sin faders gillande, och mitt lätta lynne, men

framför allt min kärlek gjorde mig lifvet drägligt nog. Det

är så svårt att sörja sig till lungsot vid tjuguett års ålder.

Min ungkarlsvåning var en af de elegantaste i

staden, och då allting hänvisade mig till lifvet inomhus, lade jag mig vina om att utstyra den med så

mycken smak jag förmådde utveckla. Jag studerade

konsthistoria och gjorde bekantskap med en svensk

arkitekt, som blef mig behjälplig i att dekorera och

möblera mina fem rum, så det hela slutligen liknade

mera ett konstkabinett, än en ung militärs tillfälliga

uppehållsort. Jag hade från Petersburg låtit hämta

det värdefullaste och vackraste af min fars möblemang,

resten sålde jag på auktion.

Det blef mig under hela hösten ett nöje utan like

att sålunda inreda min lilla våning så präktigt som

möjligt. Den låg i stadens vackraste kvarter, och

utsikten från fönstren i en del rum var fri och vid öfver

skärgården och Finska viken. Jag kunde se hafvet gå

i vreda hvita vågor, men inne hos mig var det lugnt och

tillbommadt och nästan förnämt, kunde jag säga. Jag

svärmade för konstsaker och köpte upp en mängd gamla

dekorativa föremål af järn, koppar, tenn och silfver,

hvilka jag öfverkom till särdeles billigt pris, emedan man

här på orten alls icke satte värde på sådant skräp.

Som mål för allt mitt bestyr och all min

satn-lingslusta hade jag det, att snart kunna inbjuda

öfverstinnan R. på en kopp chokolade och ett glas

champagne i min lilla vrå, som då skulle presentera sig för

henne i ett så smakfullt skick, att hon skulle få lust

att vända tillbaka dit utan alltför mycken öfvertalning

och många böner från min sida.Därjämte roade det mig obeskrifligt att anlägga

den air af petit maitre och snobb, som jag visste att

man hatade i Helsingfors på samma gång man

beundrade den 7,tout bourgeoisement et malgré soiu. Jag

fann däruti som ett slags hämd öfver den smälek, som

drabbade mig oskyldigt. Fick jag icke vara med den

ungdom, som jag hade sympati och veneration för, så

skulle jag åtminstone visa att det ej bekom mig det

allra bittersta. Detta är den ungdomliga egenkärlekens

logik. Jag kallar den visst icke hvarken öfverlägsen

eller nobel, jag konstaterar bara att den är sådan.

När jag äfven lyckades engagera en god

hushållerska och inropade ett parti godt vin vid en konkurs,

hade jag mitt lilla bo i den allra superbaste ordning.

Jag var stolt öfver det och räknade alls ej hvad det

kostade mig.

Ändtligen, en dag i december hade jag allting

färdigt och framställde till ofverstinnan R. min ödmjuka

anhållan att hon ville presidera vid en liten

förmiddagsbjudning, med hvilken jag ämnade inviga mitt lilla

hem. Därefter skulle vi taga en åktur och spisa

middag i Societetshuset.

Hon åtog sig mycket villigt, och som jag tyckte

helt glad, att göra les honneurs, och jag ilade lycklig

ifrån henne för att sammankalla de få andra personer,

hvilka jag kunde och borde invitera. De voro ej

många. Öfversten själf kom ej i fråga, emedan hanstod så högt öfver mig i rang och skulle bara medfört

stelhet och tvång i det lilla sällskapet. Han var ej

heller den, som pretenderade någonting sådant, han

hade längesedan med en korrekt höflighet gifvit mig

en plats i sitt hem och vid sitt bord, utan att mycket

låta sig generas af mig eller genera sig för min skull.

Han var redan en äldre man med ett orubbligt lugnt

sätt och en representativ likgiltighet i sällskap,

hvilken endast vid spelbordet och bland goda vänner lär

ha kunnat gifva vika för en fryntlig umgängesvän och

vapenbroder. Han var som på en tyst

öfverenskom-melse utesluten ur hans frus och mina samtal, jag vet

ej om han var det äfven ur hennes tankar, men i mina

tankar spelade han en mycket underordnad roll.

Det var då några andra som skulle utväljas i

den trånga krets jag kallade mina goda bekanta.

Kornett E—m, som var här på permission från sitt

kyrassierregemente i S:t Petersburg, min medadjutant

hos hans Excellens Grefven, om han blott kunde få

ledighet, och framför allt mademoiselle Villons, den

charmanta, glada och spirituella fransyskan, som

öfverstinnan R. tyckte så om. Flera skulle vi icke bli, men

antalet var ju tillräckligt för att ha roligt.

Jag lyckades förmå dem alla att samlas hos mig

om ett par dagar på chokolade och gick i ett slags

lycklig väntan på ett nöje, som icke kunde utebli.

* *

*Min lilla invigningsfest blef mycket lyckad. Min

våning anslog damerna särdeles, jag fick höra

beundrande utrop både för det ena och för det andra, och

jag var lycklig som en prins. Champagnen gjorde oss

icke ledsnare, och vi foro ut på det enkom för

tillfallet beställda slädföret och hade mycket roligt.

Den ganska förträffliga middagen efteråt försonade

mig fullkomligt med min isolering. Det är kanske ändå

lifvets bästa glädje man njuter i en liten krets af goda

vänner, där ordet är fritt och tankarna fria. I den

allra gladaste stämning skildes vi åt långt fram på

natten. Jag vill icke nedskrifva livad som gjorde mig

allra lyckligast, ty:

„Si vous croyez que je vais dire

Qui j’ose aimer,

Je ne saurais, pour un empire

Vous la nommer.

Mais j’aime trop pour que je die

Qui j’ose aimer,

Et je veux mourir pour ma mie

Sans la nommer.u

Jag stod och beundrade stjärnenatten genom mina

fönster tills morgonen purprades i öster . . .

* *

*Mitt lif var ett fängelselif likafullt.

Ett lif i ett fängelse med allt det goda, som de

andra fångarna kallade mer än hvad man kan begära

af försynen. Jag har städse haft stora fordringar på

försynen, d. v. s. jag har alltid begärt mycket af mitt

lif, därför har jag väl fått så litet i det hela taget.

Men det är mitt eget fel.

När jag efteråt tänker på denna period i min

tillvaro, kan jag icke nog förundra mig öfver, att jag så

länge kunde hålla mig stilla, utan att göra ett

rym-ningsförsök ur det gyllene fängelset. Det var fina,

starka och välsnodda nät, som höllo mig där, jag lefde

ett lif, som mången skulle afundats mig, jag var ung

och jag var rik, och jag lärde mig fort begagna både

min ungdom och min rikedom.

Likafullt kom den stygga ledsnaden slutligen

smygande in i mina smakfulla rum, jag kunde ej

förjaga den med lektyr, ej med konstsaker, ej ens med

kärleken. Den föll som ett damm öfver allt, som nyss

skänkt mig glädje, beröfvande allting glansen och

färgernas första friskhet och lif.

Jag var ju bara tjugutvå år!

Fram på våren, när snön smälte och safterna

stego i naturen, blef min längtan efter omväxling och

frihet så våldsam, att jag en dag red ensam långt ut

på landet och tog mig ett bad ibland isstyckena i en

å, där vårfloden bröt vinterns bårtäcke. Jag minns attmin häst såg mycket förundrad på mig och gnäggade

högljudt likasom för att kalla på folk, då jag klädt af

mig och stod färdig att begå mitt pojkstreck. Det

påskyndade bara mitt bad, och jag njöt af att känna det

kalla vattnet bränna min varma kropp och jublade när

isstyckena kommo sättande med strömmen och

tornade mot mitt bara skinn. Det var uppfriskande, det

var galet, det var öfverdådigt, men jag behöfde

någonting sådant.

På återvägen hem måtte jag ha förkylt mig, ty

jag blef sjuk och låg till sängs under flere veckor.

Men äfven detta njöt jag af. Febern gaf mig sina

bilder, och tröttheten efter den gaf mig en hvila så

djup, att jag tyckte mig död.

Öfverstinnan R. kom till mig mest dagligen, än

ensam, än i sällskap med någon af mina herrbekanta.

Då jag nu låg sjuk, fick jag mottaga besök äfven af

mina forna vänner vid gardesbataljonen, och det gjorde

mig godt. Sommaren kom och med den min hälsa,

men jag var så svag, att jag knappast trodde mig i

stånd att ensam företaga den rekreationsresa

utomlands, hvilken så länge gladt mig såsom lön för alla

mina utståndna själfförvållade lidanden.

Ändtligen, en sommardag, kunde jag gå ombord

på ångfartyget, som förde mig till Sverige. O, så

det jublade inom mig! Hade öfverstinnan R. vetat

med hvilka känslor jag for ifrån henne, så hade honej brutit en liljekonvalje från sitt bröst och räckt mig

den till afsked.

Jag otacksamme! Jag dubbelt otacksamme, som

blef det så snart!

Min väg gick vidare nedåt Tyskland. Jag

hämtade mig fort i de nya omgifningarna. Redan i

Sverige blef jag så frisk, att jag kunnat vända om som

kurerad. Jag anslogs oändligt mycket af detta gamla

land, men mina planer förde mig endast genom det

längre söderut till Rhenstränderna och de berömda

badorterna i Hessen och Nassau. Där tillbragte jag

en sommar och en höst i stora världen, gjorde

bekantskaper och blef väl emottagen öfverallt.

Men i Homburg satte jag mig för första gången

ned vid det gröna bordet och lät guldstyckena dansa.

Jag tappade och jag vann, ömsom. Det värsta var

att speldjäfvulen tog mig fången för långa tider framåt.

Jag måtte ha mycket ryskt blod i ådrorna, ty det är

ju ryssarna, som framför alla andra nationer förstå

skatta spelets fröjder . . .Zerrissenes Leben.

Det var långt fram på hösten, innan jag tänkte

på att återvända till Helsingfors. Jag hade fått min

ledighet förlängd genom hans Excellens Grefvens

särskilda tillmötesgående. Jag tror jag bifogade ett

läkarintyg, att jag var sjuk, till min anhållan om förlängd

tjänstledighet, — hvad gör man icke sig skyldig till,

då man absolut vill begå galenskaper!

Det var spelsalen i Homburg, som höll mig kvar

där, ingenting annat.

Jag hade gjort bekantskap med en tysk grefve

Y. af första extraktion, som hade landtgods i

Pommern och en villa i Italien. Hans sällskap både

smickrade och roade mig, ty han var en världsman med

liaisoner i Almanach de Gothas kretsar, han var

presenterad för regerande furstar och dessutom en person

med bördens och rikedomens alla behagliga företräden.Jag gjorde hans bekantskap vid spelbordet och

fortsatte den i kurparken, vid balerna, och efter dem

vid supéborden långt framåt morgnarna. Och han

smickrade mig med att offentligt erkänna mig som sin

vän. Det var ett mycket gladt och ett mycket

kostsamt lif vi förde under ett par månader, vi spelade

ifrigt, jag ifrigare än han, men jag tror han förlorade

ändå mer än jag, utan att med en min visa otålighet

eller lynne. Jag såg honom aldrig vinna, hvilket jag

själf däremot gjorde allt som oftast.

Alltnog — hans fängslande bekantskap kvarhöll

mig äfven. Då jag engång spelat bort allt, livad jag

för tillfället hade af kontanter och värdepapper, lånade

han mig en betydlig summa, utan att sätta i fråga att

få någon säkerhet. När jag genom korrespondens

förskaffat min kassa förstärkning från S:t Petersburg,

återbetalade jag naturligtvis min skuld och frågade om jag

inte finge erlägga någonslags ränta för lånet.

Ska’ vi slåss herre? lydde hans svar.

Det blef naturligtvis ingen duell af, men min

finkänslighet bjöd mig att föreslå något slags parti på

tumanhand med honom, och det gick han in på.

Jag förlorade till honom tolf års lön på mindre

än en vecka. Gud förbjude mig att ens antydningsvis

förmoda, att han ej spelade ärligt, det gjorde han visst,

men han spelade med tur och jag med otur. Jag

försökte taga min förlust igen i stora spelsalen, menlyckan tycktes ha lämnat mig för denna gång. Ännu

en förnyad förstärkning till min kassa ankom från

Petersburg, jämte juristens förklaring att han måst sälja

en hel del goda värdepapper under kurs för att kunna

sända mig pengarna så fort som jag fordrade. Tillika

tillät han sig gifva mig det kloka rådet att hushålla

litet bättre, ty mer än hälften af mitt kontanta arf

hade redan gått åt.

Det gjorde att jag drog öronen åt mig i tid,

innan allt strukit med. Efter att förgäfves ha försökt

reparera mina förluster, bjöd jag en dag min elegante

och glade greflige vän farväl och ställde kosan norrut

till Finland igen. Men endast denna sommar hade

kostat mig trettio gånger min magra adjutantslön. Nå

— jag hade ju haft roligt i stället och första gången

fått smaka på det stora lifvets lockelser och tjusning!

Jag skulle hushålla med resten af mitt arf desto bättre.

I Helsingfors kunde det visst icke falla mig in att

de-pensera mina räntor engång, än mindre kapitalet.

* *

*

Jag kom tillbaka till Helsingfors med känslor

ungefär som jag tänker mig Napoleons, när han som

general Bonaparte återsåg Ajaccio. Jag var visst icke

någon segerherre, tvärtom, men jag hade smakat på

det stora lifvets fröjder, och det hade gjort mig

ungdomligt öfvermodig och ringaktande.Det dröjde länge, innan jag sökte upp mina

bekanta, jag ville lefva i förnäm tillbakadragenhet, se ner

på det lif och de kretsar, där jag förut funnit mig

ganska väl och i allmänhet uppträda med helt nya

pretentioner som erfaren världsman och lefnadsmätt

epikuré.

Hans Excellens Grefven märkte äfven den

förändring jag bjöd till att ha undergått, klappade mig

leende på axeln och frågade mig, om jag eröfrat

Hessen eller bara en Hessisk prinsessa, efter jag såg så

stolt ut. Jag bugade mig och svarade anspråkslöst, att

det ännu återstod för mig att göra.

Men ju längre jag lefde mitt tillbakadragna lif,

desto tätare kom den gamla, stygga ledsnaden och

sökte upp mig. Den höll mig sällskap vid mitt

ensamma middagsbord, den satte sig vid min bok på

eftermiddagarna och blef förfärligt närgången och

plågsam under de långa kvällarna.

Hvad skulle jag taga mig till?

Söka upp ofverstinnan R. igen, sedan jag

försummat göra det flera veckor efter min hemkomst?

Det skulle inbringa mig en vacker skrapa, mycken

onåd, o. s. v. Men det var i alla fall bättre än denna

mördande ledsamhet, som visst var förnäm, men

fullkomligt outhärdlig i längden. Hans Excellens Grefven

var bortrest på någon tid till S:t Petersburg och

ingenting tvingade mig därför att deltaga i lifvet utomhus. Jag är öfvertygad om att de, som kände mig,

trodde att jag ännu icke var hemkommen.

Trots ledsamheten drog jag mig dag efter dag

att göra min uppvaktning hos öfverstinnan R. Efter

min afresa söderut i somras hade vi växlat några bref,

men mina uttryck måtte väl icke ha burit den rätta

klangen af hängifvenhet i lif och död, eftersom hon

plötsligt upphörde att skrifva utan ett ord till

förklaring. Jag sände henne ännu några ganska vältaliga

och glödande bref, men då jag ej fick något svar på

dem, hörde också jag upp med korrespondensen.

En kväll, då jag satt i min ensamhet helt stoisk

med ledsamheten som min oundgåeliga gäst, ringde

det på i tamburen och min hushållerska anmälde att

det var en ung man, som ville träffa mig. Jag tänkte

en förflugen tanke på tiggare och ämnade bedja

hushållerskan fråga den besökande om hans namn, då han

i detsamma utan vidare trädde öfver tröskeln till mitt

mottagningsrum, sträckte handen emot mig och kom

närmare.

Det var min poetiska studentvän från i fjol —

W—11!

— Jag har dömt dig orätt! utropade han helt

rättfram och hjärtligt och tog min hand.

Jag stod ett ögonblick mycket öfverraskad, det

var det sista besök jag väntat. Men när jag såg hans

vackra och varma blick fästad på mig med ett uttryckaf ruelse och ångerfullhet och kände hans hand gripa

så trofast och godt om min, blef jag plötsligen glad,

så öfverströmmande glad, att jag bredde ut mina

armar och slöt honom i dem. All min gamla bitterhet

och min gamla värme bröt upp inom mig för ett

ögonblick, och jag hade stor möda att behärska mig, så

jag ej brast i tårar.

— Jag vet allt, sade W—11. — Öfverstinnan R.

har berättat mig allt!

— Öfverstinnan R, ? !

— Ja, just hon. Jag har i somras gjort hennes

bekantskap, och hon har talat mycket om dig. Jag

hade redan förut sagt till mina kamrater och vänner,

att det var omöjligt att du kunnat förråda oss, därtill

kände jag dig för väl. Men du har svåra indicier

emot dig, och dessutom lär generalguvernören själf

ha sagt . . .

— Ja> Jag vet det! Jag har vetat det länge,

men jag har inte kunnat göra någonting åt det. Och

det förundrar mig mycket, att du har vågat söka upp

mig . . . Hvad skola dina vänner säga?

— Det bryr jag mig lite om, när jag vet att du

är oskyldig och att du sätter värde på att jag

kommer och säger dig det.

— Tack, min vän! Det har gjort mig godt.

Jag har varit så länge ensam. Du kom i det rätta

ögonblicket. Tack, tack!Sedan den dagen blef W—11 en kär och ofta

återkommande gäst hos mig. Med sitt stora och

utbildade skönhetssinne njöt han af att befinna sig i

mina vackra rum. I mitt lilla bibliotek med utsikt åt

sjön satt han ofta om förmiddagarna och skref, medan

jag själf var ute på tjänstgöring, och vår tysta

vänskap gaf oss båda glädje, tror jag. Jag hade för hans

egen skull tagit ett löfte af honom, att han icke skulle

tala om för sina vänner, att han besökte mig. Ville

han taga mitt försvar inför dem, kunde han gärna göra

det, men vi hade kommit öfverens att vår retablerade

vänskap och vårt umgänge skulle bli en sak mellan

oss tills vidare.

* *

*

Naturligtvis gjorde jag genast mitt besök hos

ofverstinnan R. efter den vackra hälsning jag fått från

henne genom W—Ils blotta inträdande hos mig. Allt

detta var ju hennes verk.

Hon hade blifvit äldre. Hon mottog mig

visserligen mycket vänligt, men jag kunde ögonblickligen se

på henne, att det försiggått en omgestaltning med

henne. Icke så mycket i det yttre, ehuru äfven det

bar spår af — huru skall jag säga? — fördunstade

tårar. Det var i synnerhet hennes blick, den fordom

så glänsande, glada och spefulla blicken, hvilken

likasom mist sin udd. Jag tyckte den likasom hade hörtupp att se utåt, och i stället vändt sin skärpa och sin

spefullhet inåt, mot henne själf. Den hvilade

melankolisk och frågande på mig, men utan att flamma upp,

och jag betogs af en hemlig rysning. Jag frös, då jag

såg det så att säga utbrunna i denna ännu vackra och

stolta kvinnas ögon, jag kunde icke då göra klart för

mig hvad det var, som verkade så besynnerligt på

mig, men efteråt har jag förstått, att jag varit vittne

till den metamorfos en kvinna undergår, då kärleken

slocknat inom henne.

Jag tog öfverstinnan R:s hand och kysste den

både tacksamt och ångerfullt, men fann inga ord, som

skulle passat i situationen. Hon väntade ej heller

några förklaringar, hon log helt mildt och främmande,

såsom jag aldrig sett henne le förut, och frågade mig

om min badresa, om mina planer, om min hälsa, med

några ord om allt, som öfverstinnan R. borde fråga

löjtnant von Steven om.

Och löjtnant von Steven svarade korrekt på de

korrekta frågorna. Löjtnant von Steven tackade

tacksamt öfverstinnan R. för hennes goda ord om honom

till den unge poeten W—11, löjtnant von Steven

bedyrade att ett vackrare och finkänsligare vänskapsbevis

hade sällan en kvinna bevisat en man, och löjtnant

von Steven stod upp och tog afsked af öfverstinnan

R. med en fulländad salongsmans bugning. Medan

löjtnant von Steven utförde allt detta, grät jag själf som/

ett barn djupt inne i min själ, grät upproriskt och

för-tvifladt öfver att ha mist min käraste och dyrbaraste

leksak, öfver att ha slagit sönder den af oförstånd och

öfver att den aldrig mera skulle bli hel . . .

Jag vet ej hvad öfverstinnan R. gjorde i sin själ.

Möjligen log hon lika förlåtande, lika främmande och

lika mildt i den som hon log med sina läppar.

Möjligen plockade hon föraktfullt sönder de sista resterna

af en gyckelbild, som hon engång älskat, och kastade

styckena ifrån sig.

Så mycket är visst, att öfverstinnan R. och

löjtnant von Steven sade hvarandra vackra ord med

läpparna, lofvade att träffas som förut och ha roligt

tillsammans som förut. Så mycket är visst, att

öfverstinnan R. och löjtnant von Steven aldrig hade varit bättre

vänner. Men jag gick min väg med tårarna högt uppe

i halsen, lät dem strömma fritt, när jag kommit hem

till mig, och betogs senare af en oro och en vild lust

att rasa, som förde mig ut i sällskap med några

tjänstemän och officerare. Det blef en stormig natt vid

spelbordet med mycken iskyld champagne och mycket

högt point, många cyniska historier, mycken

imponerande vårdslöshet och nyinlärd världsmans laisser

aller från löjtnant von Stevens sida.

Men inom mig grät barnet tröstlöst och bittert

hela den vilda natten ut.

* *

*Tiden, som täcker öfver så mycket, bragte

småningom i glömska den studentpolitiska händelse, för

hvilken man gjorde mig ansvarig. Åtminstone såg jag

mig åter i stånd att uppträda ute i Helsingforslifvet,

utan att behöfva stå i en oafbruten en garde mot

förolämpningar.

Men mitt lif därute var icke längre detsamma som

förr. Mina studentvänner, — så när som på W—11 —

hade jag ej återfunnit, än mindre besvärades jag af

någon fosterländsk hänförelse eller blef jag indragen i

nya förvecklingar. Min tid förflöt ganska lugnt under

långa månader; — jag menar med lugnt det, att

den förra spänningen mellan min omgifning och mig

öfvergått i en dof ro och likgiltighet, i hvilken endast

min vän W—11 och nätterna vid spelbordet bildade

afbrott af något lifligare sensationer. W—11 var aldrig

med om de senare, men vi träffades både hemma hos

mig och ute i kretsar af våra gemensamme bekanta,

och jag sympatiserade allt lifligare med denne högt

begåfvade, fantasirike och känslige drömmare, som

säkert allt ännu utsatte sig för smälek och förebråelser

från sina vänners sida, för att han äfven offentligt

erkände sin vänskap med mig.

Jag tror att detta förhållande, d. v. s. hans

bekantskap med en politiskt misstänkt person som mig,

ingif-vit honom idén till ett stort tragiskt skådespel ur

Finlands förflutna historia, som skall behandla en förrädaremot sitt land, men icke med domarens stränghet, utan

med skaldens förstående och förklarande djupa blick in

i själslifvets gömmor.

Mer än en gång utvecklade han denna idé för

mig, mer än en gång beklagade jag, att jag ej kunde

inspirera honom till annat än sorgespel, och mer än

en gång försjönko vi båda i djupsinniga betraktelser

öfver lifvets mysterier, afbrutna af belysande citat ur

Byron, som förblifvit bådas vår afgudade

älsklings-skald. Min unge, lofvande vän var redan vid tjugu

år en berömdhet, men trots alla sina framgångar och

trots att han blifvit högt uppburen, sedan han första

gången utgaf en vers i tryck, behärskades han af ett

tungsinne och ett världsförakt, som ofta förvånade mig

genom, sitt djup och sin allt annat än anlagda förtviflan.

Huru ofta fruktade jag ej i mitt sinne för att denna

mörka lifsåskådning, hvilken äfven jag hyllade på mitt

sätt, skulle alldeles taga lefnadsmodet af honom, såsom

det också gjorde senare! Midt i sina stora

framgångar som poet, omgifven af talrika vänner och

beundrare, var han olyckligare än jag, och det var väl hans

sympati för det dystra, som gjorde att han

vidmakthöll vänskapen med mig.

Jag älskade honom för att han kunde midt i sin

lycka förstå olyckan, han tyckte om mig för att jag

hade skäl att vara olycklig.Var jag egentligen så olycklig? Nej. Jag var

det egentligen icke af andra grunder än att jag stod

i en falsk ställning och emedan det nästan hörde till

god ton att vara olycklig. Den djupaste orsaken till

min nedslagenhet var väl den, att jag kände dunkelt

min ungdom och min handlingskraft försvinna dådlöst,

utan att jag hade beslutsamhet nog att rycka upp mig

ur den försoffelse, hvari min ställning och min svaga

natur bragt mig.

I denna min nedslagenhet lifvade jag upp mig

vid spelbordet; korten kunde som ingenting annat

distrahera mig och bringa mig att glömma. Och jag

såg mitt arf allt fortare smälta ihop, utan att det

bekymrade mig mera, än om det varit en helt främmande

persons. Jag förstår mig ännu ej i denna dag.

Löjtnant von Steven träffade ofta ofverstinnan R.

i sällskapskretsarna, jag träffade henne aldrig mera.KARL A. TAYASTSTJERNA

EN PATRIOT UTAN FOSTERLAND

ANTECKNINGAR

FRÅN

DET FINLAND SOM VARIT

II

ANDRA UPPLAGAN

SÖDERSTRÖM & C:o

FÖRLAGSAKTIEBOLAG

HELSINGFORSHELSINGFORS 1896

HELSINGFORS CENTEAL-TBYCKERr, FABIANSGATAN 6Viljelös utför strömmen.

Ju längre det led, och ju mera jag hann vänja

mig af med all upprorisk själfkänsla, desto bättre gick

jag ihop med mina omgifningar. Konsten att bli

medborgare är väl ytterst endast den, att sköta sin syssla

och betala sin skatt, visa sig ute bland folk och aldrig

visa andra intressen, än de människors, i hvilkas krets

man befinner sig.

Jag är viss på, att t. ex. kortspel i hög grad

befrämjar en främlings naturalisering. Hade jag från

början varit intresserad af ruter och spader, så skulle jag

alldeles säkert spelat mig in i kretsar, hvilka hållit så

fast om mig, att jag aldrig fått tillfälle till det

fördärf-bringande och högstämda lifvet bland hänförda unge

män, som tänkte och kände stort för sitt land och

hvilka sedan stämplade mig som en förrädare mot

detsamma.Ty sedan jag började sköta korten på fullt allvar,

kväll efter kväll och natt efter natt, blef jag

välkommen i lag, som jag ej förut kommit i beröring med,

och dörrar öppnades, som förut varit stängda för mig.

Jag blef bekant med personer ur olika kretsar, jag

spelade med dem både hemma och ute, och hela mitt

„ dystrau förflutna var som genom ett trollslag

öfver-skyldt. Bland ifriga kortspelare befattade man sig icke

mycket med politik, åtminstone ej vid spelbordet, man

frågade icke heller stort efter hvem ens medspelare

var, endast han kunde sköta sina lappar, än mindre

befattade man sig med hans föregåenden. Det föll en

stor ro öfver mig, det formligen smickrade mig numera

att få pläga umgänge med vice häradshöfding den och

kamrer den, — så nedbrytande hade hans Excellens

stränga protektion inverkat på min stolta själf känsla.

Jag behöfde ett döfningsmedel, och jag fann ett

utmärkt sådant i korten.

Efter min korta vänskap med ofverstinnan R.,

hyste jag icke längre intresse för damerna. På balerna

och supéerna var jag nödgad göra dem en officiel kur,

men i det hade jag redan nått en så stor vana, att

jag fullkomligt mekaniskt undvek att tala om

väderleken och i stället utbrast i varm beundran öfver

fruarnas toiletter och öfver de unga flickornas charmanta

uttal och stora färdighet i franska språket. Tack vare

min rutin, förlät man mig gärna att jag i god tid drogmig till spelborden med de äldre herrarna och steg upp

från dem endast på värdens eller värdinnans

uttryckliga önskan, att jag skulle bringa litet mer lif i dansen,

om den gick alltför trögt.

En helt behaglig tillvaro af allmän onkel och

kusin, som tilltalade mig genom att den var så

bekym-merslös. Jag blef hastigt och lustigt en bon gargon

efter att ha varit le méchant, som förrådt hela deras

fosterland åt fienden. En metamorfos, som försiggick

utan den allra minsta ansträngning från min sida och

därför var så mycket mer oväntad.

* *

*

Oaktadt W—Ils bitande men vänliga hån öfver

mig och mitt eget icke mycket svagare dito, gick

allting sin gilla gång under långa tider. Min

själfakt-ning sjönk helt behagligt grad efter grad, men i stället

såg det ut som skulle andras aktning för mig ha stigit,

och det var ju ett utbyte så godt som ett annat. Jag

steg också i graderna från underlöjtnant till löjtnant,

och min lön ökades med en tredjedel. Den skulle

be-höft ökas tio gånger för att förslå för mitt lif. Jag

hade nämligen allt fortfarande kvar min otur i

kortspel — och spelade likafullt passioneradt. Hvad skulle

jag väl annars taga mig till?

Från S:t Petersburg ingingo bref, att mitt arf var

i det närmaste slut. Jag höjde på axlarna åt brefvenoch blåste i luften åt bekymren. Jag önskade i

hemlighet inom mig, att det skulle bli en ände på detta

lif, så fick jag åtminstone se hvad jag kunde taga mig

till. Jag liknade en man i en båt utan åror, hvilken

drifver utför strömmen mot ett vattenfall. Han hör

redan bruset och dånet och ser skummet yra, men

råkar ha en kortlek med sig och lägger patience i

båtbottnen för att förkorta den pinsamt långa tiden i

väntan på katastrofen.

W—11 lefde icke mycket lyckligare. Han

stormade på sin svaga hälsa som hade han ej velat något

annat än göra slut på den. Han var sjuk, jag ville

säga själssjuk, under det att jag i det hela var stark

som en panter och vig som den, jag tålde vid att vaka

nätter igenom och kryade efteråt upp mig för

tjänstgöringen med en morgonridt på en mil. Det var

skillnaden mellan oss. Annars kommo vi utmärkt väl

öfverens.

W—11 blef allt dystrare, allt mera enstöring och

grubblande i sin sorg, medan jag i min blef allt mera

tillgänglig, allt fräckare, ville jag säga, och allt mer

omtyckt af medmänniskor. Jag var lam till själen och

till viljan, men min kropp fungerade ypperligt.

* *

*Katastrofen, den väntade, kom allt närmare. Ja g

måste för mina stigande skulder sälja Soranlax, där

jag icke varit sedan vid tiden efter min fars död.

Jag tänkte egendomen skulle inbringa mig några

hundratusen, men det första anbudet jag fick lydde på

endast 80,000. Bättre då att göra mera skulder i

väntan på bättre anbud och bättre konjunkturer för

jordbrukaren. Och jag gjorde större skulder, ty det

gick att göra dem, så länge alla trodde, att jag var en

förmögen man. Dessutom vände sig kortlyckan för

mig, så att jag till och med betalade af på mina

skulder, och det icke så obetydligt.

Men katastrofen kom ändå allt närmare. Ett

halft år senare sålde jag Soranlax för något mer än

hälften af hvad man sade mig att godset var värdt, ty

en tillfällighet förde en köpare i min väg, en köpare,

som kunde betala mig kontant de pengar jag

nödvändigt behöfde. Och därmed slapp jag alla juridiska

konstigheter med inteckningar och dylikt, i hvilka

konstigheter jag alls ej var invigd.

När jag gjort det, stannade jag en natt vid

hemkomsten till mina rum framför min fars porträtt och

höll ungefär följande tal till honom:

Käre far, som har frid och ro efter ett hederligt

lif enligt de begrepp om heder, som du och de dina

hade! Se, jag har förskingrat hvad du har samlat åt

mig, jag har gjort det nästan på trots och af öfver-mod, och jag ångrar det icke, — åtminstone icke ännu,

innan jag känner fattigdomen och bristen slå sina hårda

klor om mig. Hvarför har du blandat ett blod i mina

ådror, som trotsar och hånar allt, utan att ändå ha

trotsets styrka och viljekraft? Jag lismar ödmjukhet

med en okuflig stolthet i hjärtat inför dem, där jag

borde vara högdragen, och jag är högdragen och stolt,

där jag borde vara ödmjuk. Hvar har du gifvit mig

mitt korsade blod ifrån? Har du i min person låtit

kämpande raser förenas ? Har du betänkt hvilken strid

genom hela lifvet ett sådant blod för mot sig själf!

Har du betänkt, att jag då är född med själfförintelsens

märke, och att jag är dömd att döda en del

rasegenheter inom mig för att de andra skola få lefva?

Min far, du visste ej själf af denna oafbrutna kamp

mellan olika krafter i ens inre! De äro lika starka

inom mig, de upphäfva hvarandra och ingen kraft blir

öfver för mitt eget bruk. Jag är en viljelös lekboll

för vind och våg. Detta är mitt öde sedan långa år.

Jag känner hur krafterna brottas och kämpa inom mig,

jag känner att ingendera är starkare än den andra, och

jag kan icke göra någonting åt dem, jag vet ej

hvilken-deras parti jag bör taga, den ena rasens instinkter äro

lika goda som den andras, och jag själf blir mer och

mer ett offer för denna evinnerliga strid utan resultat,

för denna ofrid utan slut, för denna kamp mellan minmors blod och min fars blod, som fortsattes inom mig

långa tider efter det ni själfva hvila i ro.

Förstår du mig, min far, så dömer du mig icke.

Jag kände min mor så litet, men jag vet att det lopp

tatariskt blod i hennes ådror, och det blandade du upp

med den civiliserade västerlänningens och skänkte

lifvet åt mig. Jag var alltför ung för att förstå

någonting, då min moder dog, men jag har efteråt insett, att

det måste ha stått en lång, om än tyst kamp mellan

dig och henne, och det är denna, som fortsättes inom

mig. Min far, jag vet ej om det blir du, som segrar

inom mig eller min mor, ty ni äro jämnstarka, men

jag önskar ett afgörande, jag vill ha ett järtecken af

de döde, för att veta . . .

I detsamma började den lampa jag höll i handen

att slockna långsamt, icke plötsligt för ett luftdrag,

utan emedan oljan var slut. Jag kunde icke värja mig

för en rysning, hvilken dock snart blef ett skeptiskt

småleende och därefter ett tyst grubbel, när jag tändt

ljusen på mitt skrifbord och satt mig ned vid det med

hufvudet mellan mina händer.

Förbi mig flögo reminiscenser ur Aladdinfabeln

om lampan, som andarna lydde och om ringen . . .

men min lampa hade slocknat och min ring — åh

min ring!

Jag började impulsivt och ifrigt söka i mina

gömmor efter en dyrbar ring, som jag fått af min far någon tidinnan han dog, jag mindes den så väl, den hade en

stor blå sten med en diamant infattad i stenens midt,

den blåa stenen liknade ett ögas iris och diamanten

satt som en hvit, vattenklar pupill i dess midt. Jag

hade burit ringen en helt kort tid, men besvärats af

den, emedan jag aldrig brukat bära ringar förut och

emedan den var för stor för mina fingrar och skulle

passat endast på tummen.

Jag hade lagt den undan någonstans, jag mindes

icke längre hvar, men den måste naturligtvis finnas i

mina gömmor. Och jag sökte en half timme, jag sökte

en hel, utan att finna den. Aladdins ring var borta,

Aladdins lampa var slocknad . . .!

Jag slutade med att sätta mig ner och undersöka

min puls, jag tyckte jag borde haft feber, men pulsen

slog lugnt och jämt som ett urverk, endast 84 slag i

minuten ... Jag var icke ens drucken. Hvad var

jag då ?

Galen.

An sen! Hvad rörde det mig om jag var galen ?

På den slutsatsen gick jag till sängs och sof min

natt i ro.

* *

*

Under det meningslösa galgenfristlif jag

sedermera förde i Helsingfors hade jag endast en tanke klarför mig: att ju förr desto hellre framtvinga den sista

katastrofen, som skulle omöjliggöra min ställning som

hans Excellens Grefvens adjutant, och sedan befriad

kasta mig in på helt nya banor, där jag måste taga

mig fram med egen kraft eller också gå under. Denna

fixa idé framstod för mig som min enda räddning ur

detta gyllene elände och detta själsmördande dubbellif

af ruinerad mondän lätting å ena sidan och oppositionell,

konstnärlig frihetssvärmare på den andra.

Men min handlingskraft var fullkomligt förlamad.

Jag kände mera än en gång djupt och tydligt det

absolut omöjliga i att jag skulle kunna framställa min

afskedsansökan för hans Excellens Grefven, jag visste

att en befallande blick och ett strängt ord från honom

vore tillräckligt, för att förinå mig afstå från alla mina

själfständighetsplaner. Hans Excellens inflytande öfver

mig hade under årens lopp blifvit allt starkare, hans

myndighet var suverän icke endast i hans närmaste

omgifning, utan äfven långt utom den. Det låg

någonting uti hans person, som betog de flesta människor

lusten att motsäga honom.

Men då jag icke tilltrodde mig att direkte kunna

genomdrifva min afskedsansökan, så skulle jag

åtminstone nå mitt mål indirekte, genom att göra min

ställning ohållbar. Det var därpå jag arbetade —• med

stor framgång. Ett sådant fullkomligt negativt lif

angrep mina aldrig mycket starka nerver på det krafti-gaste. Den spänning, som höll mig upprätt vid

spelbordet och vid min tjänstgöring, efterföljdes af allt

svårare perioder af fysisk och moralisk förslappning, ur

hvilka ingenting förmådde rycka mig, om icke just

korten och champagnen.

Det var denna tid min vän W—11 blef en allt

mera sällsynt gäst hos mig. Hans själstillstånd var

måhända än mer deprimeradt än mitt, och med en

sista rest af stolthet atbröto vi båda utan något beslut,

helt långsamt och naturligt dessa förtroenden om

själs-split och andliga marter, hvilka så länge utgjort

förenings-bandet mellan oss.

Därefter var jag helt och hållet ensam och

öfver-lämnad åt mina mindre glada betraktelser.

Umgängesvänner och spelbordskamrater hade jag mer än

tillräckligt många. Mina forna vänner vid

gardesbatal-jonen hade längesedan återupptagit mig i sin krets och

förlåtit mig mina politiska skulder, som ej voro mina,

men jag trifdes icke bättre bland dem för det. De lade

ett alldeles för tjockt band på mina mest subtila

känslo-rörelser, hvilka jag smekte och omhuldade såsom det

bästa jag ägde.

Just vid den tiden började rykten gå, att hans

Excellens Grefven skulle taga afsked.

Tre månader senare hade han verkligen gjort det,

och hans efterträdare var redan utnämd. Nu om någon-sin hade jag att taga ut steget och återfinna mig själf

under andra villkor och andra förhållanden.

* *

*

Det blef ingenting af mitt afskedstagande. Tvärtom

anhöll jag hos hans Excellens Grefven om att han

skulle rekommendera mig hos sin efterträdare. Och

han lofvade göra det gärna, ty i min föga

ansträngande tjänst hade jag aldrig gjort mig skyldig till

försummelser, min respekt för förordningarna och för hans

Excellens’ person skulle aldrig tillåtit mig det. Min

uppfostran, d. v. s. min dressyr, borgade för att jag

icke felade åtminstone i detta.

Jag bytte om ägare. Hans Excellens Grefven

for och hans nya Excellens Baronen kom. Annars blef

allting sig likt för mig. För Finland lär det ha inträdt

en stor förändring i och med detta

generalguvernörs-ombyte, och jag hade troligtvis haft lof nu att umgås

med studenter så mycket jag ville. Men det var för

sent, jag hade alls ingen lust därtill numera, och icke

studenterna heller å sin sida.

I alla fall kom jag genom W—11 och ett par

artistbekanta en afton ut i ett större sällskap af äldre

och yngre personer, damer, konstnärer, litteratörer —

det var det finska konstnärsgillet, som firade någon

fest. W—11 var den kvällen återigen den öfverdådige

och glade ynglingen från fordom, jag minns ej att jagsett honom sådan sedan första tiderna af vår

bekantskap. Jag vet ej hvad som farit i honom, han kunde

dricka utan att bli drucken och han kunde skämta utan

att bli tragisk.

Det hade hela kvällen gått igenom sällskapet den

samma stora fläkt af pånyttfödelse och jubel, hvilken

dessa tider uppväckte hela det finska folket till

själf-medvetande och ny tro på framtiden. W—11 med sin

känslighet blef tydligen gripen däraf, så att han för en

kväll lefde upp igen och glömde sina mörka dämoner.

Äfven jag undgick icke den allmänna entusiasmen.

Efter supén, när stämningen var som högst, när

de bästa talen af de berömdaste talarne i landet hållits,

uppträdde äfven en gardesofficer och höll ett tal, som

mottogs med hurrarop och hänförelse.

Då var min tur inne. Jag steg upp och blef

vältalig på franska i ett tal, som jag själf visste att

uttryckte allt, hvad jag erfarit hårdt och bittert af

Finland och tänkt varmt och stort om det. Jag lade

inga band på mig, utan talade som jag tänkte, betonade

den svåra ställning en rysk militär intog i landet och

slutade med att utbringa ett lefve för frihet, jämlikhet

och broderskap.

Det hurrades, men icke mycket. Möjligen att de

flesta ej förstodo franska, möjligen att min uniform och

själfva det främmande språket verkade afkylande på

entusiasmen. Jag hade dock den glädjen att W—11omfamnade mig, sägande att bättre och sannare hade

ingen talat, samt att en del framstående män gjorde

bekantskap med mig och tackade mig för mitt taL

Men jag undgick icke att tvärs igenom alla dessa

höfligheter se kölden och misstänksamheten mot den

ryske främlingen, som talat finsk patriotism. De

närvarande gardesofficerarne förhöllo sig styfva som stoder.

En vecka efteråt kallades jag upp till hans

Excellens Baronen, som anmodade mig att inlämna min

afskedsansökan, emedan jag uppträdt och talat

offentligen på ett sätt, som icke tillkom en rysk militär.Brända skepp.

Jag var nästan glad öfver att katastrofen

ändtligen kommit, och nästan stolt öfver att jag själf

framkallat den. Jag tänkte icke på att försvara mig inför

hans Excellens, som tydligen blef förvånad däröfver,

utan jag bugade mig och gick samt inlämnade

följande dag min skriftliga anhållan om afsked.

Det beviljades mig utan om och men, hvilket

aldrig skulle ha inträffat under hans Excellens

Gref-vens tid. Han skulle alldeles säkert ha styrt om så,

att jag endast blifvit transporterad till något regemente

borta i Kaukasien och där blifvit nödgad att fortsätta

min militära bana. Så var ju bruket i Ryssland. Nu

däremot var jag fri, kunde företaga mig hvad jag

behagade och skulle också göra det, fast jag ännu icke

riktigt visste, hvad jag skulle behaga göra.Jag var ju icke någon alldeles ung man längre,

mina tjugusex år hade icke gått spårlöst förbi mig.

Världserfarenhet hade jag nog, men den var ganska

ensidig och förskref sig nästan uteslutande från

salongerna och militärlifvet. Jag trodde, trots allt, med

ett slags blind och barnslig tillförsikt på min förmåga

att slå mig fram nästan på hvilket gebit som hälst,

bara jag blef fri det despotiska trycket af min uniform

och min falska ställning.

Och nu hade jag blifvit det.

Det första denna stora, efterlängtade förändring

i mitt lif förde med sig var, att mina fordringsägare

började röra på sig. Det andra var, att man vägrade

låna mig mera pengar och det tredje, att mina vänner

inom militärkretsarna och den högre societeten började

undvika mig. En god början alltså!

Nå — jag lät icke nedslå mig, nu skulle min tid

komma, och nu skulle jag visa, hvad jag dugde till,

när jag hade fria händer. Jag fick icke tillfälle att

visa alltför mycket förmåga. Jag talade om till höger

och vänster, att jag gaf lektioner i franska, tyska och

ryska, jag annonserade därom i tidningarna, men jag

fick icke några elever ändå.

Efter ett par veckors fåfäng väntan, tog mitt

tålamod slut, min energi fordrade något att göra, och jag

gick ut för att söka eleverna, efter de ej kommo och

sökte mig. Det lyckades mig genom bekanta och

11bekantas bekanta att fånga in två små gossar, som

skulle förberedas till inträde i kadettkåren och därför

behöfde lära grunderna i ryska språket. I sällskap

med desse något litet osnutna men lofvande unge män,

med en gammal grammatik i ryskan framför mig och

mina brända skepp bakom mig, styrde jag för

svällande segel ut på frihetens blånande ocean — om jag

kan uttrycka mig så konstigt och ändå bli förstådd.

Den gick icke med mycket rask fart, den färden.

Jag törnade på en mängd grund och blef slutligen

sittande fast på det största af dem. Skäret hette:

fattigdom och dumhet.

Från den klippan hade jag mycket god tid att

taga frihetens ocean i betraktande, där den svallade

rundt omkring mig, utan att jag förmådde upptäcka

en enda seglare på den; endast några vrak syntes här

och där vid kusten.

* *

*

Den dagen kom, då jag måste börja sälja mitt

bohag och mina små dyrbarheter. I min kortsynthet

hade jag icke förut tänkt på sådana möjligheter, utan

satt kvar i min eleganta våning, höll hushållerska som

förr och vinkällare, hvilket allt jag skulle betala med

inkomsten från mina lektioner.Jag sålde först under hand åt mina bekanta och

vänner de föremål, som särskildt tilldragit sig deras

uppmärksamhet, och för dem fick jag väl betaldt,

mycket väl betaldt. Alla mina bekanta frågade mig, som

om det varit en afgjord sak, hvart jag tänkte resa, då

jag realiserade mitt bo. Ingen af dem visste eller

låtsade veta, hvarför jag gjorde det. Jag var ej heller

den, som brydde mig om att upplysa dem därom.

Jag svarade likgiltigt ut i luften, att jag ännu ej

bestämt, hvart jag skulle styra min kosa. VV—11 kom

någongång till mig, men han var så dyster och

upptagen af sitt eget svårmod, så att jag inte heller på

hans frågor svarade uppriktigt.

När halfårshyran skulle betalas, måste jag bedja

om uppskof. Det gick min värd in på, som haft mig

så länge till en ordentligt betalande hyresgäst, och

sålunda blef jag kvar i min sköflade våning. Det rum,

som förblef mest oberördt var biblioteket, och där

till-bragte jag dagarna i sorgsna betraktelser, alldeles utan

förmåga att begagna min dyrt förvärfvade frihet. Jag

hade så liten glädje af att röra mig ute med den.

Mina civila kläder generade mig, mina bekanta, som

jag mötte, generade mig, hela staden, byggnaderna,

gatorna, torgen, ja t. o. m. hundarna generade mig.

De lupo så obekymrade och vänliga omkring och

hälsade på lite hvar, så att de ofrivilligt påminde mig

om mig själf de tiderna jag var vänlig och obekymradsom de. Om jag ens haft en sådan hund, som delat

min ensamhet, men det hade jag icke!

Jag fick senare några flere elever, bland dem ett

par ynglingar, som skulle fullkomna sig i den franska,

de lärt i hemmen. Desse unge män tillhörde familjer,

i hvilka jag förr varit ofta gäst och dit jag fortfarande"

blef bjuden. Jag tror nästan att det var endast dessa

familjer jag hade att tacka för, att jag ännu kom i den

ringaste beröring med världen utanför mig, annars hade

jag med all säkerhet begrafvat mig lefvande, så att

alla som icke sökte upp mig, måste antaga att jag

lämnat Helsingfors.

Så praktisk var jag i begagnandet af min frihet,

i mitt arbete för uppehället och i att göra propaganda

för min nya lärarevärksamhet. Jag var visst icke

hvarken bitter eller hatfull mot någon, om icke mot

själfva det döfva och blinda ödet, hvilket återigen alls

icke lät sig bekomma, men jag kände mig i svagare

ögonblick ohjälpligt urspårad och kastad åt sidan,

och jag hade icke den minsta lust att återigen blanda

mig i strömmen. Men den oförtjänta och outtröttliga

vänlighet, hvilken kom mig till del från några af mina

gamla vänners sida, tvingade mig som sagdt emellanåt

ut ur mitt ide. Och när jag engång var dragen ut i

sällskap, så måste jag lägga band på mig och

uppträda som den forne sällskapsmannen, det var det

minsta min egenkärlek fordrade af mig. Ansträng-ningen var ej så stor i det hela taget. Jag intalade

mig själf allehanda söt tröst och smicker, att jag visst

icke var på något vis förkommen, utan tvärtom ett

slags martyr, som alla observerade och beundrade, och

som ganska snart skulle återuppresa sig i sin fulla

glans, att jag var dubbelt intressant i min olycka och

kunde med fulla skäl drapera mig i den och intaga

allehanda vackra attityder. Märkvärdigt nog kunde

jag långa tider lyssna till detta äckliga själfsmicker

och finna mig väl däraf, så mycket var det bevändt

med min själsstorhet.

Men vid spelborden var jag ingen välkommen

gäst längre. Man drog sig naturligtvis i de goda

sällskapen för att vinna äfven den allra ringaste summa

af mig, och så klok var jag ändå, att jag satte ett

slags tyst pris på denna tillbakahållande finkänslighet.

Hade jag nämligen kommit i farten med korten, så

skulle jag utan tvekan spelat bort min frukost och

middag i morgon och öfvermorgon.

Den direkta och stora nytta, jag hade af dessa

i det hela ändå ganska förödmjukande besök ute i mina

gamla umgängeskretsar, var att man icke helt glömde

bort mig. Det insåg jag mycket väl och betvingade

därför min människoskygghet och min lilla falska

fåfänga. Jag måste ju lefva, jag med!

Hela denna tid trodde jag aldrig på allvar att

min ställning var sådan den såg ut och som den verk-ligen var. Jag väntade på någonting fantastiskt, omöjligt,

som skulle hända och som skulle återinsätta mig i

något slags rättigheter, hvilka jag förlorat för tillfället,

men som jag ej tviflade om att få tillbaka, när

stunden var kommen.

En sådan själf bedragare var jag, att detta

fullkomligt imaginära medvetande höll mig uppe och lät

mig uppträda med nödigt själfmedvetande. Sådan jag

var i svagare stunder, skulle äfven mina vänner ha

ansett mig förlorad.

En människas fantasi och förmåga att bedraga

sig själf är i det hela hennes bästa goda. Den gör

henne narraktig och sublim på samma gång, den är

en konung och själfhärskare i själens värld, den belönar

och straffar rättvisare och grymmare än någon verklig

härskare. Den bygger upp en hel värld på sidan om

den reela, en värld i hvilken enslingen, grubblaren och

den olycklige finner allt det goda, hvilket den verkliga

världen vägrar honom. Utan min bedragande fantasi

eller min själfbesvärjelsemakt, hade jag aldrig

öfverlef-vat denna period i mitt lif.

Under mina svåraste stunder af nedslagenhet och

insikt om mitt tröstlösa läge, när jag ej hade långt

kvar till att gripa efter pistolen öfver min säng, kom

inbillningen med lagerkransar till martyren och lofvade

honom seger och upprättelse för allt hvad han lidit.

Mitt inbillade martyrskap var någonting, som jag inyktrare stunder log högt åt, men samtidigt måste jag

erkänna och beundra dess makt att uppehålla mig och

förespegla mig hopp. Hvarför skulle jag då le i sär

hela min fina, starka, bärande dröm?

* *

*

Den inbilske martyren fick sin belöning sent

omsider. En belöning, hvilken för min då öfverretade

och försvagade hjärna antog kolossala proportioner

af en hedersskänk från hela nationen.

Framåt höstsommaren fick jag nämligen en

anmodan att söka lärareplatsen i franska och ryska vid

gymnasiet i Tavastehus. Man visade mig till de

inflytelserika personer, hos hvilka jag hade att göra min

uppvaktning för ernåendet af detta mål, man sade mig

allt hvad jag skulle säga dem, o. s. v. Likt en

automat utförde jag omsorgsfullt hvarje punkt i det mig

förelagda programmet, jag klädde mig i frack, jag bugade

mig vördnadsfullt för stränga byråkrater i morgonrockar

och tofflor och framförde mitt ärende så ödmjukt som

jag kunde.

Sedan aflade jag några prof för att visa min

kännedom af de språk, i hvilka jag skulle bli lärare,

och erhöll betyg af gamla magistrar och professorer,

åt hvilkas franska och linealstyfva ämbetsmansryska

jag måste le i tysthet. Men jag erhöll af dem helt

smickrande vitsord om mina insikter, skrifna på storapappersark. Jämte en underdånig ansökan till

vederbörande om lärareplatsen, lackade jag in papperen i

ett kuvert och sände dem till den myndighet, som

hade att bestämma om mitt väl och ve.

Inom en månad var jag utnämd till platsen. Att

allt detta var resultatet af mina vänners protektion,

insåg jag mycket väl. Men jag ville ändå icke tro

mina ögon, då jag läste utnämningen i tidningarna.

Den syntes mig nu vara en alldeles för stor och en

alldeles för oförtjänt framgång för mig. Jag var

uppriktigt ödmjuk och tacksam, jag kunde ha gått och

kysst samtliga de stränga byråkratiska herrarna i

morgonrockar och tofflor på hand, så rörd och öfverraskad

var jag innerst inom mig, fast jag för mina bekanta,

som gratulerade mig, lyckligtvis hade till hands mitt

nonchalanta tonfall och sätt från fordom. Det gick

engång för alla icke ifrån mig, och på samma gång

detta sätt varit orsak till många missförstånd och orätta

tydningar af hvad jag menat och känt, har det alltid

bevarat åt mig en otrampad vrå i mitt innersta, dit

ingen inträngt och besudlat mitt så kallade heligaste.

Jag undrar just, om icke detta välpolerade

harnesk af fraser och mannekinåtbörder haft mera del i

min räddning undan misér, än någonsin mina

obetydliga talanger och kunskaper? Världen vill bedragas,

och då det är så lätt gjort som genom att höja hakan

i vädret och spela stolt, när man är nära att brista itårar af tacksamhet och glädje, så höjer man

naturligtvis hakan i vädret och läspar fram en dum lögn i

stället för att bekänna en vacker sanning. Det är så

världen vill hafva det, och jag har för det mesta rättat

mig samvetsgrannt efter dess pretentioner i detta fall.

* *

*

Mina tämligen få tillhörigheter voro snart

inpackade, mina afskedsvisiter hastigt undangjorda, mina

rekommendationer till framstående personer i

Tavastehus fort anskaffade. Jag gjorde mitt inträde i den

lilla, nätt belägna staden med en känsla af att gå till

mötes en period af idyllisk hvila i en fridfull naturs

sköte. Det var en vacker höst med många klara dagar

och kyliga kvällar, under hvilka jag älskade att

promenera långt ut i den omgifvande täcka landsbygden.

Af mina kolleger hade jag blifvit rätt älskvärdt

och vänligt emottagen, ehuru jag mycket tydligt kunde

se, att de voro mindre charmerade af att erhålla detta

främmande element, som jag representerade, i sin slutna

krets. Hos guvernören öfver länet fann jag däremot

vid mitt första besök, att en öfverraskande sympati

slog mig till mötes, så mycket mera oväntad, som jag

hört uppgifvas, att hans familj var mycket reserverad

i sitt umgänge. Min tjänst ansåg jag mig inom kort

vuxen, sedan jag, som ej förut haft annan pedagogisk

öfning än privatlektioner, fann att jag icke blott komväl öfverens med de ganska många eleverna i klassen,

utan äfven att de lyssnade till mig med intresse och

uppmärksamhet.

Mina första intryck af min nya vistelseort och

verkningskrets voro de allra gynnsammaste. Hela mitt

sinnestillstånd efter min nyss genomgångna kris i

Helsingfors var så vekt och fullt af en blid kärleksfullhet,

så att jag velat taga hela världen i famn, bedja den

förlåta mig mina synder och i gengäld förlåta den alla

fel och brister. Denna min stillsamma och lyckliga

sinnesförfattning gjorde mig mera ödmjuk och

undfallande i mitt uppträdande, än hvad jag borde ha varit,

ty inom kort fick jag känna de första naturliga

yttringarna af underskattning och ringaktning från min

om-gifnings sida.

De väckte mig åter till lifvets tunga

själfförsvars-plikter efter den långa, besynnerligt idylliska dröm jag

haft om goda människor i en god värld. Men de

berörde mig ej strax, de förklungo och studsade slöa

ifrån mig, tills slutligen en dag en pil trängde igenom

min fromhets kåpa och förvandlade pilgrimen till ett

såradt djur, men väckte honom på samma gång till

räddande handlingskraft.

Det betvingade och bundna lejonet inom mig

sprang upp ur sin långa, förnedrande sömn, röt och

skakade manen. Den vingklippta örnen slog med vin-garna. I och med detsamma var krigsförklaringen gjord

mellan mig och en stor del af den goda staden.

Efter det förslöande drifvandet med strömmen,

efter att ha tumlat utför själfva fallets brant, upptäckte

jag med en viss glad förvåning, att jag ännu kunde

röra mig, att min lamhet varit endast en dröm och

att mina senor lydde mig och min hjärna arbetade

spänstigt och klart som för längesedan. Jag tog mig

själf i besittning helt undersökande och tveksamt,

tvif-lande på, att det var möjligt, att jag oskadd gått igenom

hela den moraliska rådbråkningsprocess, hvilken

förvandlat mig till en tiggande botgörande munk under

min ungdoms kraftigaste tid.

I första berusningen öfver mitt återfunna

lefnads-mod sköt jag alldeles öfver målet med allt jag

företog mig. Jag kom mycket fort på kant med mina

medlärare hvilka icke voro särdeles välsinnade mot

mig förut. De hade goda skäl att icke krusa för en

person, hvilken genom högre protektion blifvit dem

påtvingad, och de krusade icke heller.

Min vana som lärare var icke stor, min

pedagogiska bildning ändå mindre, och mitt tämligen stränga

regemente med skolgossarna föranledde en oändlighet

af klagomål och bråk. Jag fick mer än en gång böja

mig för lärarekollegiets beslut och nödgades ibland taga

tillbaka de stränga disciplinära domar, jag redan

uttalat. Det undergräfde mitt anseende hos elevernaoch ställde mig i en mindre behaglig opposition mot

mina ämbetsbröder.

Jag skaffade mig tröst på annat håll. Inom

stadens societé hade jag inom kort och med all rätt en

obestridd ledande plats. Guvernören och hans fru

togo mig beskyddande under armarna, och jag biet

det erkända salongslejonet, den ledande själen i alla

nöjen och förlustelser.

Tavastehus hade en hel liten aristokrati af

ämbetsmän och godsägare i närheten. Inom deras kretsar

var jag själfskrifven minister för de sköna konsterna

och de glada vetenskaperna. Min i det hela oafhängiga

ställning gaf mig visserligen icke några stora inkomster,

men jag lärde mig snart hushålla med det jag hade,

och lifvet i den lilla staden var icke dyrt. Jag gaf

med stor aplomb den glade, blaserade världsmannen,

den leende Byron i Skråköping, och jag fick uppbära

både tack och smicker, som försonade mig med de

små vedervärdigheter lifvet inom gymnasiet beredde mig.Egenkärlekens triumfer.

Min period i Tavastehus blef trots allt min

egenkärleks blomstringstid, min jpersonliga fåfängas

lidelsefulla triumf och mitt småsinnes käckaste segertåg. När

jag tänker tillbaka på de tiderna, och det gör jag ofta,

måste jag förundra mig öfver tålamodet, man hade

med mig där. Min pånyttfödda arrogans och lifligt

af andra och mig själf underblåsta egenkärlek dref mig

som oftast till yttranden och handlingar, hvilka

egentligen skulle ha belönats med en handske i ansiktet.

Men det blef ingen handske kastad i mitt, emedan

man troligen insåg, att jag kunde tagit upp den med

en hållning och ett mod, som kanske mina

motståndare icke haft att lägga i dagen.

I stället för handsken kastades upprepade gånger

större stenar in genom rutan i mitt rum, och en vacker

natt hade jag nöjet att vakna vid en kattserenad af

gymnasisterna — alldeles som en annan politiskt miss-haglig person, bevars! För det förra hjältedådet kom

ingen fast, för det senare blefvo tillställarne inmanade

i karcer. Men jag blef ej mera populär för den skull

#

— tvärtom.

Nå — hela detta lif af storm i ett vattenglas

verkade otroligt uppfriskande och lifgifvande på mig.

Min forna käcka energi kom igen, mitt tunga, inbillade

martyrskap var förbytt i utmanande öfvermod, och jag

hade för det mesta glädjen att behålla de välborna

skrattarne på min sida. Det var ett helt lustigt och

ganska oförskämdt guerillakrig med opinionen i staden

och de lärda magistrarne vid gymnasiet, hvars slut

visserligen blef ett slags nederlag för mig, men ett

nederlag, som märkvärdigtvis gaf mig ett betydligt

krigsbyte och nya stora utsikter för framtiden.

Bland stadens unga damer blef jag icke fullt så

mycket hatad som bland ungherrarna, eller blef jag

det, så blef jag det på ett sätt, som ägde fördelen att

mycket lätt kunna omvändas i motsatsen, såsom ofta

lyckligtvis är fallet med det älskvärdare svaga könet.

Det stod en doft af egenkärlek omkring mig, som

jag var mycket medveten om och som jag sorgfälligt

bevarade och utvecklade såsom ett särdeles dyrbart

godt. Jag hade varit på väg att förlora hela denna

briljanta atmosfär af öfversitteri och elegant

själfbe-undran, hvilken är så mäktig i umgänget med de goda

medmänniskorna och så djupt nödvändig för ait för-värfva och bibehålla sitt anseende hos dem. Utan

denna egenkärlek skulle jag ha gjort en mycket slät

figur och blifvit obönhörligt engång för alla inregistrerad

bland de andens pauvres honteux, hvilka öfverallt i de

kristliga samfunden bilda haie för att hylla den

skrytande och braskande medelmåttan, som vet att hålla

sig framme och därför äfven blir framhållen af andra.

Det varde mig förlåtet, om jag icke opåtald ville

intaga denna väntande lediga plats i egenkärlekens

följe, utan föredrog att själf vara den egenkäre och bli

hatad, men äfven beundrad efter förtjänst. Det lyckades

mig förträffligt att blifva bådadera — långt mer än

hvad min anspråkslösa förtjänst egentligen var.

Jag vet mig aldrig i lifvet ha varit mera

angelägen om och lagt mig mera ut efter de tongifvandes

sällskap och protektion. Min fåfänga var icke den

ensamt bestämmande därvidlag, det skedde också af

politisk och beräknande klokhet, ty jag ville ytterst

ogärna bekväma mig att i sällskapslifvet ställa mitt

ganska betydligt utvecklade lefnadsvett i skuggan för

t. ex. konrektor Polvianders mera myndiga och

faderliga, än spirituella sätt att vara. Jag visste förträffligt

med mig, att jag besatt det fina umgängets konst i

betydligt högre grad än mina ämbetsbröder, och jag ville

alls ej sätta mitt ljus under någon skäppa, det hade

varit både opraktiskt och ledsamt för mig.Därför intog jag från början min plats i societeten

närmast guvernören och hans familj, och det fanns

ingen, som kunde göra mig den platsen stridig. Från det

lilla samhällets tinnar tog jag sedermera med en något

frivol blick det hela i skärskådande, och jag fann det

drägligt nog. Min fåfänga triumferade, min egenkärlek

likaså. Jag var så godt som hvarje kväll hela vintern

igenom ute i sällskap, ty i den lilla residensstaden

fördes ett mycket gladt lif med otaliga både offentliga

och privata nöjen, vid hvilka jag var själfskrifven

arrangör och nöjesminister.

Intet under därför, att jag bland damerna fann all

den älskvärdhet och allt det tillmötesgående, som

herrarna icke hade lust att bevisa mig. Jag kunde på

fruns i huset bestämda önskan bli inbjuden till en

middag, där värden var en person, som jag några

dagar förut sårat tämligen dödligt genom en högt uttalad

impertinent anmärkning. Och jag mottog bjudningen,

infann mig och parerade öfverlägset skickligt alla de

manliga gästernas mer eller mindre klumpiga utfall mot

mig. Det var detta, som gaf nödigt innehåll och lif

åt min vistelse i den lilla staden, jag kunde smickra

mig med att vara den mest observerade personen

därstädes, och jag omsatte i verklighet Lermontoffs

berömda romanhjältetyper, hvilka jag beundrade odeladt.

Bland de unga damerna tilldrog sig en

mademoi-selle, eller som hon kallades fröken, T., min särskildauppmärksamhet, emedan hon mera än de andra smekte

min egenkärlek och tycktes fatta och njuta min djärfva

umgängeskonst; så såg det åtminstone ut. Hon var

dotter till en mycket förmögen handlande i staden, en

ryss, som naturaliserats i Finland, och hon bar

sla-vernas mörka skönhetsmärke, sådant jag beundrat detta

redan som junkare i Ryssland. Hon var käckare, mera

oförsagd och kokett än alla, hon hade ryskornas matta

blekhet och farliga, passionerade väsen, och från första

ögonblicket jag såg henne, anade jag att våra öden

skulle tangera hvarandra.

* *

*

Vera Tarasoff var bara sexton år, fyllig som en

böna, glad som en fåle när det föll på, och hade nyss

lämnat fruntimmersskolan. Dessutom var hon enda

dottern, gick mycket väl klädd och var bortskämd

hemma och ute. Min första bevågenhet vann hon

genom att i ett sällskap, där man mindre uppskattade

min lilla portion kvickhet, än min stora portion

oförskämdhet, alldeles ensam falla in i ett klingande skratt

åt något litet stickord, jag fann nödigt att säga.

Hennes skrattparoxysm var så hjärtlig och så långvarig,

att jag måste erkänna både hennes klokhet att uppfatta

det roliga i mina ord och hennes sinne för det löjliga

i allmänhet.Jag levererade naturligtvis oändligt många fler

kvickheter i hennes tacksamma sällskap, både sådana

som tålde skrattas åt och sådana, som jag icke gärna

ville erkänna som mina. Och så kom det sig småningom

att det uppstod ett slags vänskap mellan oss. Jag

utmärkte henne särskildt genom min synnerliga

uppmärksamhet i församlingar, där hon egentligen intog

en ganska långt tillbakaskjuten plats, hvad stadens

stränga rangordning beträffar, och om hon ännu icke

själf förstod att sätta fullt värde på det fina vettet i

min höfviskhet, så sörjde nog hennes bekanta och

tanter för, att hon fick klart för sig äran, som vederfarits

henne.

Inom kort hade jag också tillfredsställelsen att

fånga upp allt ömmare ögonkast ur hennes vackra

mörka ögon, och jag besvarade dem helt underligt

hjärtnupen ju längre det led. Min så kallt och

öfver-lägset påbörjade kur hotade tout simplement att göra

mig till den underdånige tillbedjaren, om jag icke tog

mig i akt, ty Vera Tarasoff besatt alla en ung, vacker

kvinnas förförande behag. Därför tog jag mig mycket

snart i akt, och hade sedermera den grymma

tillfredsställelsen att ganska tydligt ur hennes minspel och

hållning läsa mig till alla den första kärlekens små

marter, som hon suckande genomgick.

Men jag, elake barbar, bekymrade mig därom

föga. Långt ifrån att lisa hennes kval med förnyaduppmärksamhet, gjorde jag allt för att visa mig

fullkomligt likgiltig för henne, ehuru jag långt ifrån var det.

Vera Tarasoff hade med sin hleka hy och sina mörka

ögon tagit mig tyst till fånga, men innan jag medgaf

det ens för mig själf, ville jag utspela flera af mina

trumfer och taga hem flera spel, då jag engång satt

med kort och förhand igen efter en så lång tid åf

ideligt passande.

Bland societetens damer fanns en vacker och

ännu ung änkefru Z., för hvilken jag med framgång

gjorde min kur. Jag gjorde den helt öppet och

utmanande, så att man slutligen talade endast om oss i

Tavastehus och väntade på en förlofning som det enda

möjliga resultatet af alltsammans. Det var då jag en

dag erfor att Vera Tarasoff eklaterat sin förlofning

med en af mina medlärare vid gymnasium, en för öfrigt

både vacker, belefvad och begåfvad man, hvilken bara

hade det felet att vara min förklarade fiende. Sedan

ett halft år tillbaka hälsade vi icke mera på hvarandra.

Det var lätt för mig att förstå driffjädrarna till

denna förlofning, den gjorde mig verkligen i början så

uppriktigt ondt som Vera Tarasoff afsett, och jag måste

beundra hennes mod och handlingskraft, — det var

icke alla flickor, som vid sjutton års ålder gåfvo sådana

svar på tal.

Sedan den stunden hörde jag ofrivilligt upp med

min kur för fru Z. och började ånyo hänga med hufvu-det på ett sätt, som gaf mina många belackare alldeles

för mycket att triumfera öfver.

* *

*

Mitt eleganta öfversitteri hade jämte Vera

Tara-soffs förlofning bragt mig i ett om möjligt ännu värre

harnesk med mina gamla fiender. Mina nerver råkade

mot hösten i allt värre uppror, jag började draga mig

tillbaka från umgängslifvet och känna mig mätt på

både kamp och segrar.

Men då ansåg man, att jag blåste till reträtt, och

det gaf mina antagonister tusen nya vapen i händerna.

Det gick så långt, att jag i höstmörkret på gatorna

engång blef knuffad raklång på rygg i en rännsten och

en annan gång fick mig ett käpprapp öfver hatten och

en bula i pannan.

— Tu Tas voulu, Georges Dandin! ropade en

spefull röst ur mörkret, som jag tyckte mig känna igen

som Vera Tarasoffs fästmans.

Det satte lif i mig ånyo. Jag spände mina

nerver och krökte mina mustascher käckare än någonsin.

Jag vände på balerna ostentativt ryggen åt mina

belackare, när jag kom dem nära och gladdes åt att

till-tvinga mig en plats vid Vera Tarasoffs och hennes

fästmans sida, behandlande honom såsom hade han

varit luft och ingenting. Hon lät det ske med tydligtnöje, och jag blef allt djärfvare. Det låg en spänning

i atmosfären, som kunde resultera när som hälst i en

knalleffekt.

Allt detta satte mig och mina nerver på ett

hårdt prof. Jag fick anfall af ordentlig förföljelsemani

och detta på ej alldeles dåliga grunder, ty jag var

verkligen både särdeles illa tåld och förföljd i tysthet.

Men jag öfverdref och inbillade mig att t. o. m. min

mat och dryck voro förgiftade, jag vågade knappast

dricka ett glas ute i sällskapen och mitt nervösa väsen

hotade att rubba mitt anseende som världsman inom

societeten. För att bekämpa detta ålade jag mig

vilje-kurer, promenader och strapatser, som skulle stärka

min själfbehärskning, men i själfva verket uppdref jag

den till ett slags raseri. Jag spände bågen så högt

den kunde spännas — och jag lyckades i mina nästan

förtviflande ansträngningar att betvinga mig själf och

andra.

* *

*

Vid en tillställning under julhelgen exploderade

ändtligen den så skarpt laddade minan. Jag hade med

utsökt likgiltig arrogans tagit plats mellan Vera

Tara-soff och hennes fästman, vändande ryggen åt den

senare. Jag var besluten att nu framkalla explosionen,

kosta hvad det ville, men själf skulle jag afgå med

segern.Jag var fullkomligt beredd på att i värsta fall

nödgas riskera få en örfil och möjligen efteråt ett kok

stryk af den plumpa öfvermakten, men inför de

ton-gifvande skulle jag gå absolut fri hvarje skymt af

löjlighet, hvilket min rival däremot omöjligt kunde undgå.

Min rival! Han var i denna stund visst icke min rival,

utan endast min fiende, som jag ville krossa. Det var

ytterst lite kärlek och svartsjuka med i spelet från min

sida. Jag var alls icke svartsjuk på Vera Tarasoffs

fästman, och jag älskade icke henne själf särdeles brin^

nande numera, det måste jag erkänna för mig. Men

jag lågade af ett nästan vildt personligt hat till

hennes fästman, hvilken var den enda ungherre i staden,

som kunde göra anspråk på att mäta sig med mig.

Vi hade långt tidigare råkat i delo, vi hade gjort allt

för att underblåsa vårt hat, och nu senast hade han

fegt anfallit mig i mörkret och skymfat mig. Jag

måste förödmjuka honom offentligen.

Till den ändan serverade jag hans fästmö med

det mest öfverdrifna smicker och det mest

genomskinliga hån öfver hennes fästman, som alldeles icke

kunde undgå att höra mina med lagom hög röst

uttalade speglosor. Jag kunde känna i min rygg, att han

hade lust att rusa på mig bakifrån och slå mig. Vera

Tarasoff fann ett sannt kvinnligt nöje i den tillspetsade

situationen, och likt de flesta kvinnor skulle hon med

förtjusning ha låtit oss åderlåta hvarandra för hennesskull. Mina djupare motiv förbisåg hon naturligtvis

med den behagsjuka flickans hela förtjusande naivitet,

— hvar finns väl den unga kvinna, som kan föreställa

sig andra motiv till en mans handlingar, då de röra

sig om henne, än svartsjuka?

Alltnog — jag log och skämtade högt öfver

fienden, som hade allt större lust att falla mig i ryggen.

Detta gjorde jag i synonymer och symboliskt. Det

gick som elektriska stötar igenom honom, det kände

jag. Och när jag drifvit det förödmjukande åtlöjet till

sin spets, reste jag mig vårdslöst i rätta ögonblicket,

låtsande ha glömt, att han satt bakom mig, och stötte

så kraftigt till honom med min stol, att han tog

öfver-balans och ramlade i golfvet midt i salongen, så allas

blickar vändes på oss.

Jag skyndade artigt och under ursäkter att hjälpa

upp honom. Vera Tarasoff satt med näsduken för

munnen och kiknade af ett ädelmodigt skrattanfall,

men hennes fästman reste sig ursinnig och blek och

sprang med knutna näfvar på mig . . .

Jag parerade ett hugg, jag parerade två, fick

min herre med ett hårdt tag om armarna, så att de

sutto stadigt som i ett skrufstäd och vände mig

beklagande till den upprörda publiken med ungefär

följande ord:— Jag tror min älskvärda kollega tappat sitt

förnuft. Var god och hjälp mig, annars fruktar jag han

kan göra någon illa . . .!

* *

*

Efteråt blef jag en kväll anfallen i min portgång

af tre män med käppar, men jag drog fram min pistol

och hotade skjuta ner den förste, som slog mig. Så

afvärjde jag det kok stryk, som ämnades mig och som

jag, uppriktigt sagdt, — förtjänat.

Men Vera Tarasoffs förlofning blef uppslagen,

och guvernören drack farbrorsskål med mig. Han var

kanske den ende bland herrarna, som förstod mig

sympatiskt och gillade mig ridderligt och tyst småleende.

* *

*

Jag hade ganska liten glädje af min seger. I

skolan yttrade sig hatet mot mig genom elevernas

afsiktligt dåliga uppförande under mina lektioner, jag

straffade och straffade, men den raska ungdomen måtte

ha börjat anse mina straff för en formlig ära, ty

ingenting hjälpte mot dem. Mina lektioner blefvo en

parodi på undervisning, och mina oafbrutna klagomål

i lärarekollegiet mottogos bara med köld och

axelryckningar. Man sade mig helt öppet att en pedagog,

som ej kunde hålla ordning under sina lektioner, pånågot vis måtte ha förverkat sin respekt och sitt

anseende och var oduglig att sköta sin tjänst.

När jag senare af samma anledning fick en

ganska sträng varning af en högre ämbetsman, som

inspekterade gymnasiet, insåg jag att min pedagogiska

bana, åtminstone här i staden, var omöjliggjord.

Då fattade jag mitt beslut.

Nästa gång jag såg Vera Tarasoff friade jag till

henne och fick ja. Af hennes far fick jag ett tvärt

nej* Jag talade till gubben på min mest bevekande

ryska, men han förblef oböjlig och slutade med att

förbjuda mig sitt hus.

Hvad hade jag väl annat att göra än taga mitt

parti? Genom en tillfällighet lyckades jag skaffa mig

en summa pengar, och en vårsommarnatt följde mig

Vera Tarasoff ombord på ett ångfartyg, som afgick

från Helsingfors till Stockholm. I Abo lyckades jag

fintligt undvika en skandal med myndigheterna, genom

att ha förskaffat mitt pass en hög rysk dignitärs

på-teckning och genom min egen kallblodighet.

Vi ankommo till Stockholm, fredlösa, förbannade,

med mycket små utsikter att kunna reda oss. Lyckan

stod dem djärfvom bi. Inom två månader voro vi vigda

och hade ett årligt mindre understöd af min oböjlige

svärfar.

---EMIGRANTENPygmalion.

Att byta ut Finland mot Sverige var som att

komma från ett lifligt slagsmål bland gymnasister till

en samling äldre, om det yttre skenet mycket måna

herrar, hvilka efter en särdeles god middag med många

slags viner sitta och diskutera religion och

statshushållning vid punschglasen. En och annan bland

herrarna är nog färdig att gifva religionen på båten och

statshushållningen hin, men det har en längre tid varit

sed och bruk bland alla bättre herrar att diskutera

religion och statshushållning efter middagen vid

punschglasen, och därför gör man det, — kanske äfven af

hälsoskäl. För en äldre man verkar det bra på

matsmältningen att hålla sig på tankeområden, där

åsikterna äro stadgade förut och uttrycken funna utan

vidare själsansträngning. Dessutom är det helt

imponerande att så litet beröras af vin och mat, så attman kan tala det högsta allvar, vid tillfällen då

omedelbarheten och pojkaktigheten äro färdiga att explodera

af välfägnad och hög stämning.

Öfver de välmående goddagspiltansiktena ligger

ett drag af djup ringaktning för den härliga kosten

och drycken, man nyss sväljt, och hela den

undanstökade förträffliga middagen får sken att vara bara

ett slags nödvändigt obehag, som man måste genomgå

för att efter den kunna ostördt hängifva sig åt sin

älsklingssysselsättning: att diskutera religion och

statshushållning.

Det är ett långt steg från gymnasisternas

pojkaktighet till de diskuterande herrarnas allvar. Lika

långt var steget från de unga finska brushufvudenas

käckhet och öfverdådighet i idéer och lif till de

stadgade svenskarnes högaktningsvärda måttfullhet. Det

var nästan som att komma från barnkammarens stoj

och glädje till farföräldrarnas rum, där en liten

rynkning med ögonbrynen är en befallning och en vink

med handen är en exekution. Ett skarpt och stort

ombyte i lynnen och tänkesätt, men vis å vis seder

och uttryckssätt ett språng nästan öfver halfva

jordklotet, fast språket är detsamma och Alands haf endast

fem mil bredt.

Detta i stort taget. Jämför jag bara de på den

sociala rangskalan högst stående, så blir skillnaden ej

så vid. Det fanns aristokrati och aristokratiska sederäfven i Finland, men de senare tillhörde ett litet fåtal.

I Sverige lägger bonden själf an på att alltid hafva

något slags stoltare vapensköld för ögonen såsom man

annorstädes bjuder till att ha Gud för dem. Så

tycktes det mig åtminstone. En slusk på en krog

attrap-perar lysande en gentilhomme, och städerskan på

hotellet försöker gärna klappa en skyddande på axeln,

om man säger att man är från Finland. Man märker

på allting att man är i farföräldrarnas rum.

På mig verkade det välgörande att komma dit.

Jag hade nog af fria seder och fasoner, det gjorde

mig godt att kunna räkna på belefvenhet af alla

människor jag sammanträffade med efter de långa år af

belägringstillstånd jag haft i Finland. Min hustru fann

svenskarna stela, ceremoniella, högtidliga och tråkiga,

jag njöt som sagdt uppriktigt af att befinna mig bland

idel civiliserade människor i den stolta svenska

hufvud-staden.

* *

*

Det var lite konstigt att lefva på bara kärlek

och ett tilltvingadt njuggt understöd af en snål och

vredgad svärfar. Mina privata lektioner, som jag åter

begynt med, gåfvo mig icke mycket att göra, än

mindre gåfvo de mig i reelt utbyte. Jag drog mig i det

längsta för att göra besök hos ryska attachén i

Stockholm, till hvilken jag dock af försiktighet skaffat mig

ett rekommendationsbref från bekanta i S:t Petersburg.Jag, som börjat så stolt med att lita uteslutande

på mig själf, var redan klok nog att midt i

enleverings-brådskan tänka på möjligheterna af att det skulle gå

oss illa. Inom parentes var jag vid afresan från

Finland öfvertygad om att det skulle gå så, men jag hade

icke annat val än att göra som jag gjort.

Den trösten återstod mig alltid, att Vera, min

hustru, i värsta fall kunde återvända till sin far och

lämna mig ensam med mina bekymmer och mina

lektioner. Jag var elak nog att önska det i mina tankar,

redan innan smekmånaden var förbi, men jag teg

därmed då och länge efteråt. Jag blygdes för Vera då,

och jag blyges för henne i mina tankar allt ännu.

Hela mitt tilltag med henne var ett dåraktigt och

djärft streck, därvid jag mest tänkte på mig själf och

föga på, huru hon skulle få det. Jag älskade henne

som ett slags romanhjältinna, men utan romanhjältens

starka tro på ett lyckligt slut. Jag hade på ett

romantiskt sätt tvingat henne att hjälpa mig ur en

förlägenhet, så att jag åtminstone bibehöll

äfventyrsprin-sens nimbus omkring mig i stället för den långt sämre

nimbus af politisk- och kanske äfven

penningeäfven-tyrare, jag annars otvifvelaktigt fått.

Nå — en kvinna, isynnerhet en kvinna med Veras

ursprunglighet och styrka, visste nog att senare taga

hämd på mig för det. En obetydlig kvinna, en kvinna

utan nerv och djäfvulskap, tror jag att jag aldrig skulleha fäst mig vid, än mindre lockat ut på så farliga företag

som detta. Det var min tröst då, och det har bevisat

sig, att jag icke tröstade mig med bara fantasier.

* *

*

Ack, ja, — vår första kärlek!

Älska är icke så svårt, då man är ung, trotsa icke

heller, men hålla ut, det är konsten! Jag skulle vara

mer otacksam än hvarje annan gök, om jag icke

uppriktigt erkände det långa, sköna rus, som hvarje

Pyg-malion alltid haft, då Venus gifvit hans bildstod lifvet.

Och det lif Vera hade, kunde Venus själf ha afundats

henne!

Men jag var en Pygmalion, som var rusig med

endast den ena hjärnhalfvan, den andra noterade

nyktert och bespottande alla mina saligheter och nekade

mig den fullkomliga hänförelsen, hvilken så mången

annan nått och når.

Jag stackars prins utaf Arkadien!

Huru förklara den egendomliga skygghet, som

midt i min lycka tvang mig att förbli dubbel, tvang

mig att förbli reserverad med en del af mig själf och

lyssna melankoliskt småleende till min andra dels lycka,

afundas denna del och på samma gång beklaga den,

emedan den ej ägde samma kalla öfverlägsenhet som

den första?Jag har försökt förklara denna half het som

härledande sig ur den stöld jag begått. Jag har stulit

Vera från hennes hem, jag har stulit hela min lycka,

för hvilken hennes fader dessutom är tvungen att

betala mig med månadtliga poster. Det har ej varit

någon ärlig öfverenskommelse mellan mig och henne,

det har varit öfverrumpling från min sida, och djupast

i grunden icke mycket bättre än beräkning. Detta

medvetande har, förklarar jag för mig, bringat det

mystiska, det rogifvande, det öfversinnliga i kärleken

att försvinna och lämnat mig fattiga, nakna fakta i

händerna, medan allt det sublima och storartade, som

ger dessa fakta evinnerligt lif fördunstat som en rök.

Kunde jag ej som andra romanhjältar lefva

lycklig med det jag hade? Kunde jag ej slå mig till ro i

medvetandet att besitta den jag älskade, — hvad gjordes

mig af mer behof?

Nej, jag kunde ej slå mig till ro, jag kunde ej

lycklig äga det jag besatt. Ty en spefull röst sade

mig, att det var ingen lycka jag besatt, det var bara

en ung och vacker kvinna. Lyckan är någonting helt

annat än en ung och vacker kvinna, lyckan är en gåta,

som man försöker lösa sin lefnad lång, och alla som

påstått att de funnit lyckan, de ljuga, de ljuga

himmelsskriande lögner för att döfva sig själfva och för

att dupera andra. Det är omöjligt att det finns någon

så jordbunden, dum och förnöjsam människa, att honskulle ha funnit lyckan. Hon är antingen bara en

pessimistisk filosof, som för att icke trotsa Gud och

världsordningen böjer sig under människans lott och

förklarar sig nöjd med det hon icke är nöjd med, eller

också är hon så andligen feg, att hon icke vågar se

sanningen i ögonen, än mindre uttala den.

Hypokriter, stormen världsaltet som jag! Men

bara med edra stillsamma tankar. De äro de ende,

som kunna storma det.

* *

*

Vera var den vackraste unga kvinna, som en

man kunde vara stolt öfver att äga. Men jag var ej

stolt. Jag fordrade något mer af kärleken än

egenkärlekens tillfredsställande; jag begärde det otroligaste

af den, men jag fick icke annat än det hvardagligaste.

Och jag gick i oro öfver, huru detta skulle slutas, jag

gick i oro redan ett halft år efter det jag tog henne

från hem och föräldrar.

Vi hade med vår flykt utbytt min hustrus dittills

lugna och barnsligt glada lif i kända omgifningar och

öfverflöd emot ett enformigt och dystert enslingslif

under mycket små villkor i en främmande stad. Också

jag märkte att jag långtifrån gjort mig klar hela

omkastningen i mitt eget lif, jag hade allt ännu kvar

mina stora vanor från ett stolt fordom, och fast jag

inskränkt dem efter förmåga redan i Helsingfors ochTavastehus, hängde det kvar vid mig en hel här

före-dettingar — små behof och små ovanor, som blefvo

naggande och elaka despoter under vår

bekymmer-fulla fattigdom. När min svärfar ändtligen genom

våra bref låtit öfvertala sig att bidraga till vårt

uppehälle, blef bidraget jämt och nätt så stort att vi icke

svulto. För alla öfriga behof var jag hänvisad till de

inkomster jag kunde göra mig här på främmande botten.

Vera var storartad, där jag var småsinnad.

Hennes toiletter och andra små behof stego ej till hälften

af mina, och aldrig beklagade hon sig öfver sina små

umbäranden, men mina gjorde mig lifvet bittert. Hon

tog till en början alla de ekonomiska sorgerna med

en ro, som om de alls icke rört henne, hennes

hän-gifvenhet och kärlek tycktes ersätta henne allt det

andra, hon gått miste om, och jag måste beundra den

enkla glädje, med hvilken hon gjorde sina uppoffringar

för vår kärleks skull. Jag gjorde inga uppoffringar

med glädje, jag, utan med en söndermalen svordom

mellan läpparna, som jag prässade ihop om utbrotten

af min bitterhet.

Så länge jag hos Vera fann ersättning för de

otaliga små förödmjukelserna, bar jag dem ändå med

ett visst jämnmod. Jag hade ej så svårt att ofta

fantisera ihop hela vårt dåvarande lif till en saga, däri

jag var prinsen, Vera prinsessan, och alla våra små

och stora motgångar endast pröfningar på vägen tilllyckan. Min medfödda bekymmerslöshet och laisser

aller kommo mig märkvärdigt väl till pass, och fast

jag i djupet var mera modlös, än jag vågade visa för

Vera, tog min lätta natur som oftast ut sin rätt. Jag

kunde icke kalla mig lycklig, men jag var glad mer

än en gång.

Det, som gjorde mig mest ondt var icke

frånvaron af lifvets ljusa behag, utan frånvaron af de

förskönande tankar, jag förut alltid tänkt om det och

hvilka ännu i det hela höllo mig uppe. Men allt oftare

kom det stunder, då sagan om prinsen och prinsessan

föreföll mig narraktig och allt annat än värdig mina

mogna år. Då brast min energi, och jag föll ihop,

blef likgiltig för mina lektioner och kort och ovänlig

i mitt sätt mot Vera, hvilket hon såg med en viss

förolämpad förvåning och en dunkel, flammande glöd i

ögat, som icke bådade godt.

Därför bjöd jag till att hålla mig uppe med tomma

förhoppningar, som ej hade annan realitet än min viljas,

och fast det skedde med ansträngning och endast

genom att tillsluta ögonen för det, som verkligen var,

lyckades det mig i det hela. Våra dagar gingo mellan

smek och framtidsprojekt, när jag ej var upptagen af

mitt föga intressanta arbete. Smeket var roligt nog,

framtidsprojekten däremot voro min största pina på

samma gång de voro Veras högsta glädje, hvilken honunnade sig allt som oftast och som jag ej nändes

förstöra för henne.

Jag visste ej hvarför, men den tiden kunde jag

aldrig tänka framåt, utan att erfara ett obehag såsom

om jag beredt mig på att inträda i ett kallt och

fuktigt fängelserum. Nuet med sina sorger och

bekymmer hade åtminstone en viss tjusning af kärlek, som

trotsade och mod, som bjöd svårigheterna spetsen,

framtiden bar med sig för min inre syn endast kärlek,

som kallnat och mod och trots, som slappnat och

förlorat sin kraft att betvinga.

Jag ryste då för framtiden, och därför blef jag

besegrad af den i stället för att segra öfver den. Jag

har pröfvat senare hvad det vill säga att tro på

framtiden och se den i ljus, och jag vet hvilken styrka det

ligger däri. Det kunde jag ej då.

* *

*

Pygmalion började märka bristerna hos sin

bildstod, började märka den så uteslutande, att han

förbisåg förtjänsterna.

Det djärfva steget af en bortskämd ung lätting

att rymma i väg med en bortskämd ung flicka

hämnade sig. Kyssarna hade ej längre sötma nog att taga

bort hvardagens bittra smak af elände, och jag var

naturligtvis den första, som uppreste mig mot mitt

själfförvållade öde.Under min jakt efter elever för mina lektioner,

fick jag lära känna hvad det ville säga för en man

med mina föregåenden att böja sig till marken för att

få det nödvändigaste. Jag kom hem engång blek och

i vildt uppror efter att ha blifvit tämligen snöpligt

behandlad af en ung snobb, hvilken jag gaf lektioner

hemma hos honom. Min hustrus trösteord läto ihåliga

och fadda som en oförståndig, beklagande främlings.

Hon begrep alls icke förödmjukelsen — det var

någonting, som hon alldeles saknade sinne för, då jag

däremot utvecklat mitt i en sjukligt hög grad. Jag märkte

allra bäst då hvilken klyfta, som låg mellan oss, huru

mina allra enklaste och naturligaste själsrörelser

för-blefvo henne fullkomligt främmande, så mycket hon

än försäkrade med läpparna, att hon förstod dem. Jag

minns att jag engång, i öfvermåttet af min föröfrigt

icke så särdeles stora eller blodiga förödmjukelse,

kastade mig ned på soffan i vårt rum och borrade

hufvudet in i kuddarna. Jag hade förlorat två elever

genom min högdragenhet och visste intet annat råd

än att ändtligen börja använda mina rekommendationer,

hvilket jag spart ända hittills i hoppet att kunna slå

mig ut utan denna sista så godt som tiggareutväg, ty

jag hade ännu aldrig i mitt lif begagnat mig af

främmande människors välvilja. Vera kom till för att trösta

mig, och hennes glada tröst bestod i att hon ocksåhittat på, att jag kunde gå till den ryska attachén för

att få rekommendationer.

Det var ju ett både klokt och nära tillhands

liggande förslag, jag hade ju själf tänkt på det, men det

passade nu så skriande illa i min sinnesstämning,

ungefär som en sten på bördan, under hvilken jag redan

dignade. Förstod hon då ej min stolthet bättre? Var

det så klarsynt hennes kärlek gjorde hennej? Skulle hon

ha sagt hvad som hälst annat än detta, hade jag

förlåtit henne, men att just i denna stund späda olja på

elden, som brände mig, det var oförståndets barbari,

själens kortsynthet, kvinnans råhet!

Utan ett ord steg jag upp och gick ut och

omsatte på ett andra klassens värdshus de surt

förvärf-vade dalrar, jag hade på mig. När jag kom hem

mottogs jag med tårar och förebråelser. Jag var hetsig

af dryck och bittra tankar, och jag brast ut i ett

ironiskt ordflöde, som hon alls ej förstod* Hon ansåg

mig otillräknelig, jag talade i luften för henne, mina

bittra tankars hårdast hopsnodda knutar, hvilka skulle

slagit till blods ett älskande sinne, som förstått mig,

blefvo idel nonsens för henne. De träffade icke ens

så mycket att hon blifvit ond. Hon förstod icke det

hela mer än . . . ja, icke mer än jag kunde begära

att ett vildt främmande, ungt fruntimmer, som jag

händelsevis råkat rymma med, skulle förstått mig.Med ett flatskratt kastade jag mig i min säng,

vakade hela natten i tankar som ej längre voro bittra,

de voro ilskna, skummande, fradgande, elaka tankar,

och såg sedan morgongryningen rinna blek in i

sof-rummet.

Vera sof det goda samvetets sömn. En blick

på henne lugnade mig sällsamt. Det låg ett drag af

obekymrad naivitet kring de halföppna läpparna, och

jag insåg i ett nu att hennes oförstånd bespart henne

ett lidande, som jag velat välta på henne, utan att

mitt därför skulle blifvit stort mindre. Man talar om

delad sorg och delad glädje som dubbel sorg och

dubbel glädje. Måhända det finns människor, som hafva

det så. Jag blef genom mina erfarenheter botad för

att bjuda ut till delning mina högre sorger och min

högre glädje. Senare har jag lärt förstå att sådant

kan delas, utan att bjudas ut. Min lägre sorg, min

elakhet och min lägre glädje fick Vera dela i ymnigt

mått, emedan hon kunde förstå dem så väl, stackars

liten.Elände.

Vårt lif hade under mer än ett halft år förflutit

så enformigt, att vi endast en kväll varit på teatern

och en annan på cirkus, som Vera svärmade för. Det

hade därför ej aflupit stilla. De allra första veckorna

i Stockholm, som vi tillbragte på hotell, hade vi

däremot fört ett rätt gladt utelif, — det varade så länge

tillgångarna räckte och min ställning som nygift äkta

man gaf mig en lycklig blindhet och tro på att allt

skulle arrangera sig längre fram. Sedermera blef också

allt arrangeradt.

Hade jag bara därefter haft kvar mitt gamla

oförskräckta väsen och mitt obrutna själfförtroende, så

skulle det icke gjort så mycket. Under den ganska

djärfva korrespondens jag förde med min svärfar, gaf

jag aldrig tappt och nedslogs visst ej, fast jag icke

lyckades få af honom till vårt underhåll mer än det

allra nödvändigaste. Han förblef oböjlig, och jag insåg,att jag var hänvisad uteslutande till min egen

företagsamhet för att vi skulle få det drägligt.

Anda dittills hade jag fört min kamp mot mitt

själfförvållade öde och den goda borgerliga visdomen

med hela den glada lätthet, som aldrig bryr sig om

att taga reson för småsaker. Denna glada lätthet var

min lifsnerv. När den svek mig på grund af

motgångar och bristande sympati, begynte våra pröfningar

på allvar. Det var då min öfverhandtagande

modlöshet och bitterhet stäckte min handlingskraft och

förvandlade mig på ett halft år till en misstänksam,

egoistisk, lågsint person ifrån den gladt öfvermodige och

käcke äfventyrsprinsen, som i all sin hänsynslöshet

hade ungdomens och det friska, fria modets nobla

adelsmärke på sina handlingar.

* *

*

Från att ha varit en fest och en i det hela glad

och frimodig kamp mot de starkare, från att äfven

under de dystraste ögonblicken ha burit hopp om ett

bättre, blef mitt lif blekt och blodlöst, fattigt och fult,

och det värsta af allt: mina tankar blefvo lika bleka

och blodlösa, fattiga och fula. Jag vardt en bruten man

just då jag skulle allra bäst behöft hela min unga och

friska käckhet till att bryta mig och Vera en framtidi de nya omgifningar, dit vi störtat oss. Orsakerna

till min ringa uthållighet voro invecklade och många.

* *

*

Den ryska attachén i Stockholm tog emot mig

så förbindligt som mina goda rekommendationer fordrade,

när jag slutligen ändå gjorde honom mitt oundvikliga

besök för att bedja honom om hjälp vid anskaffandet

af arbete åt mig. Jag hade sällan sett en älskvärdare

person och en finkänsligare person. Inom ett

ögonblick tycktes han ha insett min ställning; jag gick ej

fri misstanken, att någon förut beredt honom på mitt

besök och omtalat mina öden för honom, som så

fulländad gentilhomme uppträdde han emot mig, ehuru

han säkert hade för vana att mera summariskt

expediera arbetssökande landsmän i allmänhet.

Jag fick genom honom en elev, en framstående

elev, en elev som kunde franska bättre än jag själf —

jag fick till elev hans fru. Genom henne kom jag

småningom i beröring med Stockholms beau monde,

och jag har henne att tacka för att jag öfverhufvud

ännu finns till och kan nedskrifva dessa uttryckslösa

rader om ett lif, som var mera pinsamt och mera

mördande för det bästa, det ädlaste och friskaste inom

mig, än det bort få vara för en ännu ung man med

min motståndskraft.

*

*Jag söker i mitt minne efter situationer, som

skulle karakterisera bäst mitt själstillstånd och min split

under dessa tider. Jag, som har det allra bästa minne

för de minsta detaljer i små, obetydliga händelser,

hvilka passerat under min barndoms afiägsnaste dagar,

jag minns denna långt senare period nästan dunkelt

som feberdrömmar, men alltid med ett psykiskt, nästan

fysiskt obehag, som tvingar mig att i tankarna helt

flyktigt dröja vid den, om jag icke vill bli sjuk.

Ännu i denna stund, tio till elfva år efter det

passerade, kan jag aldrig befatta mig med mina

hågkomster från denna tid utan stort obehag. Det är

liksom att gräfva upp ett lik, tycker jag, i och för

medico-legal undersökning, och jag är en mycket dålig

jurist i detta fall, som dömer efter oskrifna lagar och

som äfven, efter hvad jag tror mig ha observerat, själf

dömes efter dessa.

* *

*

Det var ett lif af skärande disharmonier,

förnedrande småsinne och oafbrutet kif. Vera hade förbytts

till en hämdgirig, elak och långsint kvinna, som aldrig

förlät mig, att jag lockat henne ut i detta elände och

att min kärlek till henne slocknat. Med en otrolig

envishet fasthöll hon sitt beslut att icke lämna mig,

fast bref efter bref från hennes far kallade henne

tillbaka till hemmet och gaf henne på förhand förlåtelseför hvad hon felat mot honom. Det gick slutligen så

långt, att min svärfar erbjöd mig en icke obetydlig

summa, om jag skulle lyckas förmå Vera att lämna

mig, men med en fullkomligt vansinnig envishet

föredrog hon att göra mig och sig själf lifvet bittert. Jag

kan icke förklara denna uthållighet annorlunda, än som

utslag af en i sina innersta känslor kränkt, stolt och

stark och hämdlysten kvinna, hvilken satte hela sin

personlighet in på en absurd kamp, en vild täflan med

mig i att förödmjuka och kränka.

Mina bekantskaper förde mig allt mera bort ifrån

henne, drogo mig allt mera ut i lifvet, och jag fann

naturligtvis en stor lättnad och befrielse utanför vår

bostads kväfvande luft. Men Vera satt ensam kvar

hemma och hade en grym tillfredsställelse i att

mottaga mig med de mest raffinerade utbrott af

kvinnlig elakhet och hämdlystnad, då jag återvände. Och

jag å min sida uppbjöd hela min intelligens för att

tillfoga henne nya förolämpningar.

Ändtligen blef det hela mig alldeles för

outhärdligt. Genom mina bekanta lyckades jag i tysthet

förskaffa mig ett litet arbete borta i en gömd svensk

småstad, och utan ett ord till Vera packade jag in

det nödvändigaste i smyg och rymde ifrån henne.

Jag var besegrad af henne, jag flydde. Och jag

utplånade sorgfälligt alla spår, som kunde ha ledt till

min upptäckt, ty jag visste att hon annars skulle hasökt upp mig i min fristad och tvingat mig att

fortsätta eländet, tills hon krossat mig helt.

Hon anställde forskningar efter mig, men fann mig

icke. Efter några månaders fåfäng väntan på mig i

Stockholm, reste hon hem till sin far i Finland, och

jag kunde draga andan fritt för första gången på nära

ett helt år . . .

* *

*

Lifvet ljusnade för mig som ett landskap efter

dystra regntider. Ännu nästan bedöfvad och domnad

af köld och elände, kände jag en glimt af sol kittla

mig och såg förvånad mig omkring. Var det möjligt

att lifvet ännu hade kvar solskensdagar för mig, var

det icke bara ett narrspel af min aldrig tröttade,

gyck-lande och förgyllande inbillningskraft ? Jag sträckte

på mig, nöp mig och öfvertygade mig på alla vis om

att solen jag kände var den verkliga solen, och att

lifvets nya tjusning omkring mig var det verkliga lifvets

och icke mina drömmars lif. Och jag blef så glad,

att jag skrattade högt ett underligt, rostadt skratt,

som icke blifvit smordt på mycket länge.

Jag återvände till Stockholm, emedan jag där

hade bättre^ utsikter till förtjänst och emedan mina

gynnare där möjligen kunde förhjälpa mig till en bättre

ställning. Mina få bekanta tillhörde diplomatien och

grädden af societeten. Jag intog en ytterst blygsamställning bland dem, hälften huslärare, hälften

umgängesvän, men min romantiska enleveringshistoria och mitt

olyckliga äktenskap, samt kanske äfven mitt rykte af

politisk flykting väckte de distinguerade damernas och

herrarnas nådiga intresse, hvilket jag ofta hade litet

svårt att, utan öfverskridande af mina ödmjukatjänare-"

skyldigheter, hålla på lagom distans.

* *

*

Af Vera hörde jag icke någonting på långa tider,

men jag saknade henne på ett besynnerligt ångerfullt

vis. Jag kände lust att återupprätta mig i hennes

ögon, att förklara mig för henne, och jag anklagade mig

för sent för otaliga förlöpningar emot henne, hvilka en

man aldrig borde låtit falla sig till last. Jag hade för

alltid förvandlat hennes sorgfria och lyckliga lott som

ung flicka i den öfvergifna hustruns mindre afundsvärda

öde, och jag hade satt fula märken i hennes lif och

karakter, hvilka tiden aldrig skulle utplåna och försona.

De erfarenheter hon fått om lifvet och kärleken genom

mig voro mera bittra, än jag skulle önskat min värsta

fiende. Mitt hjärta blödde, då jag tänkte på de många

gånger hon stått framför mig som ett hjälplöst och

upproriskt gråtande barn, hvilket ingenting annat

förstod, än att hon var gränslöst olycklig och förtrampad

och förhånad. Hennes ansiktsuttryck, det på sammagång förskrämda och förbittrade, kom igen för mig i

nattens drömmar, och jag hörde hennes stämma, hvars

klang i hvardagslag var så trotsig och hård, plötsligt

svika, skälfva och rossla under bemödandet att

återhålla den vilda och lidelsefulla gråten. Hvad jag gärna

hade velat hafva allt detta ogjordt!

Icke för min egen skull, jag hade redan då som

alltid senare den egenheten att mottaga lifvets onda

och goda med fatalistens tro, att det fans en mening

med alltsammans, fast det var mig svårt om ej omöjligt

att utforska denna mening så att säga på stående fot.

På mig själf kunde alla själfförvållade olyckor återverka

höjande, styrkande, förädlande, jag var ju en man, som

redan måste tänka öfver lifvets logik och bereda mig

på att bära följderna af mina egna handlingar, om än

de begåtts i ungdomsöfverdåd.

Annat var det med en ung flicka, som stod

betydligt sämre utrustad, då det gällde att tillgodogöra

sig lifvets hårdhändta skämt med oss fattiga syndare.

Hon hade kunnat taga obotlig skada af agan, emedan

den träffade ett barn, som icke förmådde erkänna och

fatta sin skuld, eller trösta sig ödmjukt med att hon

led för min skull, och som därför fann straffet orättvist

och grymt. Hela hennes person hade upprest sig till

en förtviflad kamp mot sin obönhörlige tuktomästare,

men han förblef naturligtvis den starkare och gisslade

henne obarmhärtigt för hennes unga och trotsiga kärleks

14skull, i hvilken hon samlat allt det största och bästa

hon var mäktig.

Skulle hon någonsin hämta sig från allt det, hon

genomgått under det korta samlifvet med mig? Det

var en fråga, som brände mig med samvetsaggets

glödande tänger under den stilla period af lugnt

eftersinnande, som följde på de upprörda tiderna af vårt

något mer än årslånga äktenskap. Mer än en gång

var jag nära däran att afsända till henne bref, fulla af

ånger och själfförebråelser, men vid förnyadt

genomläsande fann jag dem alltid så uttryckslösa eller

sentimentala, att jag förstörde dem.

Mitt nyktra förstånd sade mig, att det var det

klokaste jag kunde göra, ty hvarje försök att återknyta

de förhatliga band, som jag i ett anfall af brutal

för-tviflan lyckats slita, skulle endast bringa mig — och

henne — förnyade sorger. Våra lynnen och deras

engång för alla ohjälpliga inadvertenser skulle ej den

bästa och renaste vilja förmå bringa i samklang, utan

att den ena af oss fullkomligt uppgaf sin personlighet.

Men det kunde vi ej någondera göra, med mindre vi

frivilligt afstodo från att lefva. Och det var lättare

sagdt än gjordt. Sin kropp kan man själfmörda, sin

själ betvingar man ej med en revolverkula.

Småningom försonade jag mig med det som varit

mellan Vera och mig. Jag bedömde det förflutna allt

kallare på ju längre afstånd det kom ifrån mig, ochsnart ryste jag för tanken att genom en plötsligt

påkommen känslosamhet hopa ånyo öfver mig hela det

namnlösa själs- och kroppselände, som varit alldeles

nära att för alltid bryta ner oss båda.

Men i mitt minne står detta år kvar som en nästan

oförklarlig gåta, trots att jag försökt reda ut alla orsaker

till vår olycka. Det är mig svårt att undvika att

emellanåt tro på en mystisk öfvernaturlig skickelse,

som uppreste på ett absurdt och ovärdigt vis emot

hvarandra tvänne unga älskande, hvilka med någon

liten samstämmighet helt säkert förmått bjuda alla små

och stora svårigheter spetsen såsom tusen andra unga

älskande gjort. Vi, som hvar för sig voro både

älskvärda och medgörliga, vi bildade tillhopa en

karakte-rernas färgmotsättning så skarp, så skrikande grel i

sin sammansättning, att hvarje skymt af harmoni

förstördes. Vi voro olja och vatten, som aldrig kunde

blandas, vi voro eld och vatten, som vid sin beröring

naturnödvändigt måste förtära den ena den andra. Jag

vet ingen annan förklaring på det obegripliga.

Ett halft år efter Veras afresa från Stockholm,

mottog jag ett bref från hennes far, däri han erbjöd

mig en viss summa, om jag ville gå in på att hos

hans majestät kejsaren anhålla att af gunst och nåd

bli skild ifrån min hustru. Jag svarade jakande och

afböjde naturligtvis penningarna. Ur hans följandebref kunde jag läsa en mycket tydlig förvåning öfver

detta mitt handlingssätt, — han var tydligen ej den

enda i Tavastehus, som undrade öfver en sådan

hållning hos en äfventyrare. Men jag underskref

böneskriften till kejsaren, den blef beviljad af nåd och gunst,

och mitt äktenskap var upplöst.Fixa idéer.

Aktenskapsskilnaden, det lyckliga slutet på ett

olyckligt samlif, är icke alltid ett så lyckligt steg som

det borde vara. Vi stackars nutida samhällsfångar

äro så illa bundna i våra fördomar, som vi ärft efter

våra fäder, så att vi numera alldeles icke förmå frigöra

vår fantasi och sätta oss in i den frihet, vi som

människor engång åtnjutit. Ty åtnjuta vi någongång full

frihet att röra oss och göra som vi behaga, så kunna

vi af helt naturliga grunder icke begagna oss af den.

Burfågeln har glömt att flyga, flyttfågeln att sträcka.

Att buren står öppen kvittar fågeln lika, och

flyttfågeln stannar likgiltig och stel af frost kvar i

vinter-kölden, så viss om att vingarna ej bära honom, att

han icke engång försöker färden till soligare länder.

På den första ofrivilliga tillfredsställelsen öfver

att min skilsmässa var en afgjord sak, erfor jag små-ningom alla slentrianens sorger, hvilka jag ej hade mod

och kraft att kufva. Det var ju så godt som

blöd-sinnigt att efter ett samlif som mitt och Veras sörja

öfver dess upplösning, men jag gjorde det likafullt.

Jag var väl blödsinnig, — man kan bli det af mindre

än ett helt års onyttig och hjärnuppmjukande förnedring.

I stället för att med friskt mod på nytt kasta

mig ut i lifvet och gripa fatt i lyckan, när den flög

mig förbi, tog jag alla mina sorger, de stora och de

små om hvarandra, samlade dem i en hög och satte

mig att rufva öfver dem. Jag rufvade dagar och nätter

öfver det onyttigaste af alla lifvets onyttiga problem, jag

grubblade öfver kärlekens förbannelse, som blifvit min

lott i stället för dess välsignelse. Och när jag ej hade

några närmare vänner i Stockholm, som skulle hindrat

mig och tvungit mig ur trollkretsen af mina

föreställningar, blef jag småningom helt naturligt en enstöring,

som lefde sitt fula och glädjelösa lif i sina två små

mörka vindsrum, medan mina sjuka tankar gingo sin

trånga, oafbrutna kretsgång kring min egen olycka.

Mina lektioner gåfvo mig jämt så mycket att jag

ej led någon nöd, och välvilliga människor sörjde för

att jag fick nya elever, då de gamla lämnade mig.

Själf lade jag aldrig två strån i kors för att skaffa mig

mitt uppehälle.

Vera blef min fixa idé, min plågoande, ännu

långa tider efter det hon realiter upphört att plågamig. Hon hämnade grymt de oförrätter jag tillfogat

henne genom att aldrig lämna mig ensam, hon blef

mina dagars sorg och mina nätters vånda.

— Distrahera dig! ropade min själfbevarelsedrift

till mig. — Huru skall jag distrahera mig? svarade

min indolens slappt. Hvarje tanke på nöjen föreföll

mig motbjudande, jag hade hvarken råd till dem eller

hoppades jag vederkvickelse af dem, och så fortgick

mitt lif i plågsamma minnen, trött och färglöst som

en bruten gubbes, Oaktadt jag ännu ej nått trettio

års ålder.

Jag vet ej hvar detta lif skulle ha funnit sin

af-slutning, på fattighuset eller på dårhuset, om ej en

tillfällighet väckt mitt döda intresse för yttervärlden

till lifs igen.

En dag tog jag en ny väg längs några andra

gator, än dem jag i vanliga fall gick, då jag begaf

mig till mina lektioner. Det var fram på eftermiddagen

en kulen och mörk oktoberdag, och då jag gick förbi

ett upplyst juvelerarefönster, stannade jag ett ögonblick

och tog de utställda dyrbarheterna i betraktande. Det

var som hade en osynlig hand hindrat mig att gå

vidare och tvungit mig att gifva akt på fönstret.

Där sågs en vanlig utställning af smycken,

armband, collierer, kedjor och ringar, — allt hvad en

bättre juvelerareaffär har att bjuda på. Jag for med

blicken hastigt öfver hela härligheten och bereddemig att gå vidare, då mitt öga nästan magnetiskt drogs

till en klackring i ett fodral, utställd helt skymundan

i fönstersmygen till vänster.

Den ringen väckte något slags otydliga

erinringar hos mig, hvilka höllo mig kvar en stund vid

fönstret. Jag böjde mig ned och betraktade den

närmare, och när jag såg den blå, irisfärgade ögonstenen

med en hvit diamant i midten som pupill, så stod det

med ens tydligt och klart för mig, att den ringen hade

jag engång ägt, — det var samma ring, som min far

gifvit mig någon tid före sin död och som jag

sedermera förlorat.

Jag gick in i butiken, bad att få taga den i

närmare betraktande och gjorde en fråga om priset.

Ringen var alldeles lik den, som jag förlorat, bara att

denna var som ny. Den saknade naturligtvis

inskription, men det hade också min fars ring saknat. Priset

var högt, tio gånger för högt för att jag kunde tänka

på att köpa den. Men likafullt uppgaf jag mitt namn

och min adress hos juveleraren och bad honom

reservera ringen för min del, jag hade för afsikt att köpa

den, sade jag, fast jag icke nu strax ville göra det.

Jag skulle komma igen, så snart jag beslutit mig för

handeln. Därpå gick jag.

Allt detta gjorde jag så att säga mekaniskt, jag

visste nog, hvad jag sade och hvad jag tänkte, men

jag sade det med en för mig själf främmande röst ochjag tänkte på möjligheten af köpet med ett slags

frånvarande och likgiltig visshet som hade jag bara behöft

gå hem och taga summan och betala ringen för att

den skulle blifva min.

Hela detta mitt besynnerliga uppförande, hvars

besynnerlighet bara jag var medveten om, —

juvele-raren kunde ingenting märka — berodde på atc mina

tankar envist snurrade kring någonting glömt och

förgätet i mitt förflutna, någonting, som hemlighetsfullt

och mystiskt sade mig, att det var af stor vikt för

mig att komma i besittning af ringen. Jag kom

otydligt ihåg några dunkla fantasier eller möjligen

upplef-velser, jag någongång haft, kanske var det endast en

dröm. Men den drömmen hade stått i förbindelse med

mitt verkliga öde på något sällsamt sätt, det var som

om jag efter den drömmen hade gått alla mina olyckor

till mötes, eller som om de härledt sig just ur den.

Med hufvudet nedböjdt och händerna på ryggen

hade jag utan att veta det vandrat grubblande genom

halfva Stockholm och vandrat så rätt, att jag nu stod

framför det hus, där min elev bodde och väntade på

sin lektion. Jag såg på klockan och fann, att jag

försummat min fixerade tid med några minuter, men

kunde likafullt ej besluta mig för att gå upp. Jag

måste först klargöra för mig, hvad det var för minnen,

som voro förknippade med ringen, hvilka så

egendomligt och mystiskt tvingat mig att köpslå om den ochallt ännu höllo mina tankar fångna i det passerades

dunkel.

Jag gick ett slag nedåt Munkbron, i hvars närhet

jag befann mig. Jag såg Riddarholmskyrkans smäckra

torn upplysas nedifrån af gasljuset och dess spira

försvinna i oktoberkvällens regntunga mörker, jag gick

förbi Gustaf Vasas staty och vidare öfver

Riddarholms-bron, förbi kyrkan, tills jag befann mig på

mälarbåtar-nas anläggningsplats och den svallande sjön förbjöd

mig att gå vidare. Jag stod en stund och stirrade

öfver sjön till söder, där ljusen ur fönstren glimmade

i rader öfver hvarandra, och sökte och sökte i mitt

rebelliska minne.

Då gick hela sammanhanget upp för mig i all

sin enkelhet: Det var en natt för längesedan. Jag

hade sålt Soranlax, vår gamla egendom, och vid

hemkomsten höll jag ett halftokigt tal till min fars

porträtt. Midt under talet bad jag om ett järtecken

af de döde, och i detsamma slocknade lampan jag höll

i handen. Det gaf mig någon fantastisk anledning att

tänka på Aladdins lampa och från den på Aladdins

ring — min faders ring, som jag fåfängt sökte efter

då, och som allt sedan dess varit borta.

Märkvärdigt, — jag hade lust att le åt mina

fantasier, men jag kunde ej! Jag blef gripen af någon slags

underlig vördnad för det obegripliga och mystiska, jag

fann hela denna kombination af fantasier och faktiskahändelser innebära likasom ett omen, och i stället för

att le åt mitt besynnerliga beslut att köpa ringen, jag

sett i dag, blef jag dubbelt stadgad och fast i min

föresats. Det var som om hela min framtid berott af

detta mitt besluts genomförande, jag erkände för mig

själf, att det var så godt som galenskap, men jag trodde

ändå innerst att denna galenskap bar någonting stort

och frälsande i sig, om jag förmådde sätta den i verket.

Jag återvände till det hus, där min elev bodde

med mycket lättare och långt spänstigare steg än de,

med hvilka jag nyss gått därifrån. Utan att jag hade

riktigt klart för mig, huru jag skulle uträtta någonting

för nåendet af mitt mål, gick jag uppför trapporna,

fann min elev något otåligt väntande och begynte den

försenade lektionen.

Min elev var ganska långt hunnen i sin

språkkunskap, och vi kunde redan föra hela vår

konversation på franska, hvilket jag ansåg lika lärorikt för

honom som någonsin öfversättningar och läxor i

grammatiken. Allt nog, jag begagnade lektionen till flere

antydningar, att jag ville göra mig större förtjänst i

Stockholm på mina talanger i utländska språk. Min

elev hörde till de inflytelserika kretsarna och hade

alltid bevisat mig en särdeles stor égard, hvarför jag ej

drog i betänkande att vända mig till honom i denna

sak. Han var endast student tills vidare, men hans

familj, hans uppfostran och förmögenhet gåfvo honomen ställning i samhället, som tillät mig anlita honom

som protektor, utan att behöfva skämmas inför mig

själf. Jag var viss på, att han skulle framföra mina

förfrågningar till sina föräldrar eller syskon, och mera

behöfde jag icke för att bli hulpen.

Jag gjorde honom uppmärksam på, att det

existerade en hel stor rysk litteratur, af hvilken föga eller

intet var öfversatt till svenskan, och att jag, i händelse

jag kunde få förläggare, vore glad åt att göra de

lit-teraturälskande svenskarne bekanta med den. Min

ryska uppfostran och förtrogenhet med förhållandena i

Ryssland garanterade att jag, mer än mången annan,

hade förutsättningar att lyckas i ett sådant

öfversätt-ningsarbete, så vida det ankom originalspråket.

Svenskan var jag ju ej lika mäktig, men det fanns alltid

personer, som åtogo sig att korrigera den.

Min elev var, som naturligt är, föga bevandrad

i de praktiska litterära förhållandena i Stockholm, han

lyssnade till mina ord med en vänlig och intresserad

uppsyn, som öfvertygade mig om, att han förstod

hvarför jag omtalade mina förhoppningar och att han ville

antaga sig dem, d. v. s. omtala dem för sina närmaste.

Med en viss tillfredsställelse öfver att ha uträttat

något för nåendet af mitt mål, afslutade jag lektionen

och gick hem till mig i en underlig, föryngrad

stämning. Det hade icke händt mig sedan mina första

tider i Stockholm, att jag burit på ett hopp om någon-ting, hvilket åter i sin tur berodde af, att jag varit

alldeles för nedslagen för att tänka framåt.

* *

*

Vid nästa lektion hos min älskvärda elev,

meddelade han mig, utan att jag frågade honom därom,

att jag med stor sannolikhet skulle lyckas finna en

förläggare för mina tilltänkta öfversättningar, om jag vände

mig till herr R:s förlagsfirma.

Naturligtvis gick jag dit med det första. Jag

mottogs af en medelålders, bredaxlad och fryntlig herre,

hvilken bjöd mig att stiga in i ett inre rum, där vi

kunde tala vid hvarandra ostörda.

Jag framlade i några ord för honom mitt projekt

om öfversättningar från ryskan, och han syntes

särdeles intresserad. Men då jag utvecklade min idé

vidare, såg han på mig och frågade:

— Min herre är ju icke svensk?

— Nej, svarade jag.

— Det kan jag höra på uttalet, fortsatte han. —

Och det är ju ett litet hinder hvad öfversättningar till

svenskan beträffar, — eller hur? Men jag skall i alla

fall se till att kunna göra någonting för er. Man har

rekommenderat er hos mig som en talangfull

språkkännare. Nu gäller det bara, att jag får manuskripten

med det snaraste, för att kunna besluta mig för att

antaga ert arbete.För någon tid tillbaka skulle högmodsdjäfvulen,

som bodde inom mig, ha känt sig stucken af den

tämligen korta och myndiga afifärstonen förläggaren

använde, nu stod jag ganska spak med hatten i hand

och kände mig glad åt, att jag hade några

förhoppningar alls. Jag förklarade mig mycket villig att

underkasta mitt arbete både revision och ändringar, om

förläggaren fann det nödigt, min lilla stolthet hade fått

ett slag för munnen och teg stilla som en afstraffad,

odygdig pojke.

Tack vare min barnsliga längtan efter ringen och

mitt beslut att köpa den, böjde jag mig helt lätt för

de små obehag, hvilka under en tidigare period af

mitt lif skulle ha utgjort stötestenar, som helt och

hållet stjälpt mina planer öfver ända.

Nu tryckte jag tacksamt en hand, som kyligt

räcktes mig till afsked och lofvade ånyo infinna mig,

när jag hade manuskriptet färdigt.

* *

*

Det kom en tid af ansträngande, emellanåt så

godt som förtviflad flit för mig. Jag utvalde utan

mycket grubbel Lermontoffs prosaarbeten för mitt

litterära öfversättningsvärf, och jag skref på dem natt och

dag. Jag var ofta helt förundrad öfver den

arbetsförmåga, som plötsligen fallit mig till del. Sedan längevar jag så förtrogen med andan i Lermontoffs

författarskap, så att det icke fordrades särdeles lång tid, innan

jag hade en hel hög manuskript staplad på mitt bord.

Under mina promenader ute, ställde jag alltid och

ofrivilligt mina steg förbi det juvelerarfönster, där min

ring låg. För hvarje gång sökte jag med stor

spänning efter ringen i sitt etui. Den låg kvar. Den hade

ännu ej funnit någon köpare, — gudskelof.

Dock, — när jag under min plötsligt påkomna

andliga energi, hvilken jag aldrig i världen förut erfarit

eller trott mig mäktig, hade mina bästa ärbetsstunder,

trädde som oftast Veras bild på ett besynnerligt

störande vis mellan mig och arbetet. Det var som om

hon gjort det till sin högsta plikt att allt ännu, Oaktadt

det stora afstånd som fanns mellan oss, uppenbara sig

för mig med all sin forna dämoniskt förstörande och

nedbrytande makt. Hon tog för mig formen af

Lermontoffs egen dämon. Jag kunde, då jag samlat mig

allra bäst till återgifvande af den ryska skaldens titaniska

trots, för långa timmar dragas ur mitt arbete af en

andehand, hvilken strök öfver mina klara tankar, och

blandade bort mina uttrycksfulla ord. Jag sökte fåfängt

hämta mig efter beröringen af denna hand, jag

tvingade mig, jag slog mig, jag drog mig i håret för att

återfinna tankarnas tråd, — det var mig omöjligt att

betvinga den osynliga dämonen.Därför gick det en i mitt tycke ganska lång tid,

innan jag med manuskripten under armen ändtligen

återinfann mig hos förläggaren. Han såg smått

spörjande på mig, alldeles som hade han velat fråga mig,

huru det var möjligt, att jag kunnat så snabbt skrifva

ner hela detta arbete, som jag nu bragte honom. Hans

allvarliga affärsmansansikte antog ett förbindligt och

älskvärdt uttryck, och jag öfverlämnade honom

manuskripten med en höflig bugning.Seger och lugn.

Jag hade ånyo råkat i det tillstånd af

öfver-spändhet och vakna feberfantasier, som jag kände till

från fordom, då jag nödgats betvinga mig eller drifva

på mig öfver höfvan. Det var just ur en sådan andlig

och fysisk öfverspändhet, som hela min olyckliga

enle-veringshistoria och mitt giftermål med Vera

framsprungit. I ett sådant tillstånd öfverskattade jag mina krafter

och mätte de nyktra, reela företeelserna med fantasiens

mått, hvilket sedan hämnat sig så bittert på oss båda.

Under min väntan på förläggarens svar, hvilken

väntan jag i ett slags själfplågeri gjorde mycket längre

än det varit nödigt, genomlefde jag en hel feberroman,

som min uppeggade och lössläppta fantasi diktade

ihop, utan att jag förmådde kontrollera, hvad som i

den var verklighet och hvad som var dikt. Min långa

ensamhet och min saknad af en förtrogen vän, som

kunnat säga mig den nyktra sanningen, lämnade mig

mina fantasier i våld och förvandlade mina nätter till

15en oafbruten kamp med dämonen — Lermontoffs dämon

med Veras drag.

Det syntes mig, som hade jag att utstå en strid

på lif och död med denna, en strid, hvars pris skulle

bli Aladdins ring för segraren.

Jag irrade omkring Stockholms gator, än skygg

som en skugga, vikande undan för hvarje person jag

mötte, än trotsig och utmanande, stötande till folk på

trottoirerna och undfående glåpord och mustiga

tillmålen för mitt tillvägagående. Jag stod långa stunder

framför juvelerarbutiken och vaktade min ring, fruktande

för hvarje ny gång att icke längre finna den där. Men

den låg alltid kvar i fönstersmygen, och detta lugnade

mig på ett sällsamt sätt, såsom hade jag däri ett bevis

på att dämonen ännu ej segrat öfver mig och tagit

ringen som segerpris.

Ändtligen ansåg jag min själfplågande väntan

lång nog och gick upp till förläggaren. Han var villig

utan vidare att antaga sig arbetet, han t. o. m. berömde

öfversättningen, och han erbjöd mig ett honorar, som

uppgick till två tredjedelar af den efterlängtade ringens

pris. Jag stod en stund stum inför detta streck i

mina beräkningar, sedan försökte jag höja priset för

mitt arbete till ringens fulla värde, men då det icke

lyckades mig, gaf jag naturligtvis vika och nöjde mig

med hvad mig erbjöds för det. Isynnerhet då

förläggaren lofvade mig mera arbete i framtiden.Från honom gick jag raka vägen till

juvelerar-butiken och försökte pruta på min ring. Jag hade ett

slags fantastisk förhoppning om att juveleraren skulle

vara medgörlig, jag hade ju pålagt mig ett så forceradt

och nervupprifvande arbete, så många sömnlösa nätter

och förtviflad kamp med dämonen för att nå mitt mål,

och fast han omöjligt kunde veta någonting därom, så

föreföll det mig i min enfaldiga fixa idéstämning som

om han varit en barbar, om han ej efterkommit min

brinnande önskan.

Jag vet ej, om han läste mina tankar eller om

min enträgenhet bevekte honom, om jag fick någon

öfvernaturlig hjälp eller om han helt enkelt begärt förut

ett för högt pris för ringen, — jag vet bara, att jag

fick den för summan jag hade, och att jag återvände

med ringen hem till mig som en frigjord, lycklig

människa.

* *

*

Min besynnerliga fixa idé med ringen förde midt

i sin vansinnighet mycket godt med sig. Först och

främst gjorde besittningen af ringen mig lycklig och

stark, den var som en dyrbar amulett, jag hade segrat

öfver min fantasis dämoner, och jag fick lugn för dem.

Vidare gaf mig den lilla framgången med mitt

öfversätt-ningsarbete mitt vacklande själfförtroende igen, jag

kunde ånyo röra mig ute bland människor som förutoch vara nästan glad bland dem. Sist och slutligen

gaf mig förbindelsen med förläggaren — för hvilken

förbindelse jag hade endast min fixa idé att tacka —

nya utsikter till förvärf och nya bekantskaper med det

litterära Stockholm.

Jag kom i beröring bl. a. med en finne, W., en

jovialisk, storväxt, glad och kvick litteratör och

tidningsman, hvilken före min tid i Helsingfors blifvit utvisad

därifrån på grund af något pojkstreck, som fått politisk

färg. Han var en mycket uppburen person på grund

af sitt städse färdiga, uddiga skämt och sin stora

talaregåfva. Han var en den gladaste sällskapsbroder

i det glada Stockholm, han kände till mina öden samt

orsaken, hvarför jag fått afsked från min militära bana.

Han kände både de tidigare anklagelserna mot mig för

Nordenskjölds skull och deras rätta sammanhang, och

han bemötte mig som en olycksbroder från första stund

jag lärde känna honom.

Allt detta tillsammans drog mig ur min trollkrets

af plågsamma och onyttiga tankar, förflugna fixa idéer

och mördande nedslagenhet. Jag kom småningom på

god fot med lifvet igen och glömde mina ofruktbara

sorger för det fruktbarare arbetet att taga mig fram.

Annars hade jag visst motståndslöst försjunkit i mina

själfmotsägelser och mitt dystra grubbel och gått tili

botten.I alla fall var det just den öfverspända fantasien

om Aladdins ring, som räddat mig, den hade ensam

gifvit mig första påstötningen till handlingskraft och

samlande af min vilja.

* *

*

Ett halft år efter min fantastiska kamp om ringen

med Lermontoffs dämon, var jag redan så återställd

ur min öfverspändhet, att jag kunde tänka kallt

tillbaka på denna långa och hemska kris i mitt lif, som

börjat med Veras enlevering och slutat med arbetet

för att köpa ringen.

Jag skulle ha lett åt mina fantasterier, om jag

förmått det. Men de hade varit alldeles för verkliga

och för tydligt upplefvade för att slås bort som

hugskott och tankedunster, de hade lämnat alldeles för

tydliga spår efter sig i mitt själslif och i min

världsåskådning för att annulleras som sjukliga fantasifoster,

hvilka ingenting betydde. De hade ju åstadkommit en

hel revolution inom mig.

Ett själens lidande är väl lika verkligt som

kroppens. Inbillningen är värre än pesten, heter det. Jag

har aldrig haft pest, men jag har lidit af mina

inbillningar djupare och mer intensivt, än någonsin af en

kroppslig sjukdom, och detta lidande har lyckligtvis

ej tryckt mig ned till marken för alLid, utan varit en

hälsosam luttringsprocess och uppfostran för min ärfda,oberäkneliga, hårdnackade och dock både veka och

känsliga natur, hvilken jag själf hittills haft så föga i

min makt att tygla.

Det var mannen med brottslingsinstinkterna,

hvilken inför själens domstol utstod alla rättegångens

pinsamheter och tukthusets straff för de hemliga

tankarnas brott, som visst aldrig blefvo utförda i handling,

men som likafullt funnos som onda frön djupt inne i

det tysta medvetandets mest gömda vrår. Det var

det vilda, tatariska blodets ingifvelser, hvilka stodo

till rätta inför västerlänningens upplysta förnuft och

moral. Det var en lång rättegångsprocess inom mig

själf, därvid jag fällde mycket och frikände litet och

som därför sänkte mig så djupt i mitt eget anseende,

så att jag höll på att förlora taget i det sociala lifvet

och glida utför ner i eländet.

Beröringen med yttervärlden, som jag så länge

undvikit, gjorde mig åter frisk. Jag fann vänner och

jag fann förnyadt själfförtroende genom att vara öppen

med dem och genom att företaga ett slags transfusion

af den sunda befriande styrkan i deras friska lynnen

på mina exalterade, grubblande och sjuka tankar.

Den största glädjen, som afgörande lyste upp

hela min dystra tillvaro med ett försoningens och

tillfredsställelsens solljus var den, då jag blef presenterad

för samme doktor Nordenskjöld, hvilken ansågs ha

blifvit landsförvisad på mina angifvelser.Det var W., den glade, finske skriftställaren,

hvilken arrangerade presentationen, sedan han först

öfver-tygat mig om att N. ingenting illa trodde om mig.

Den axelbrede och kraftige forskaren gaf mig ett

vänligt handslag, hvilket i all sin enkelhet och korthet

lyfte en hel börda af misstänksamhet och bitterhet

från mitt sinne. Vi bytte icke många ord, N. var

upptagen af sällskap på annat håll, men det han sade mig

var tillräckligt för att göra mig glad och ljus till mods.

Jag visste åtminstone nu, att denne noble man, hvars

bana man sade att jag afbrutit, icke trodde på det

och icke hatade mig. Och det gaf mig också på sitt

vis nytt lefnadsmod.

* *

*

Från det prekära lifvet som privatlärare och

öf-versättare kom jag genom tillfälligheter och nya

vänners bemedling öfver på affärsmannabanan, där min

språkkunskap fann god användning. I början hade jag

litet svårt att foga mig i det enformiga och

omständliga korrespondentarbetet, men då det gaf mig säkra

inkomster och utsikter till ändå bättre i framtiden, och

därjämte inverkade alldeles utmärkt väl på mitt nervösa,

öfverretade fantasilif, så skulle jag varit mer än

narraktig, om jag ej hållit i med det.

Jag lyckades småningom göra mig förtjänt af

mina principalers förtroende, och det var på derasinrådan jag blef svensk medborgare för att få en fastare

position i mitt nya fosterland. Genom de banor jag

inslagit hade jag helt naturligt kommit ifrån de kretsar,

där jag i början hade mina bekanta och mina gynnare.

I den diplomatiska världen stod en fattig språklärare

högre i kurs än en väl beställd kontorist, och fast den

senare icke alls förlorat den förres umgängesvett och

sorgfälligt kunde lägga i dagen alla bördens eleganta

fördomar, när det behöfdes, så var han dock på grund

af sin ställning i samhället tvungen att hålla sig på

respektfullt afstånd från beau monden, om han ej ville

smälta t. ex. en tung dragonofficers mustiga

öfver-sitteri. Det öfversitteriet kände jag alltför väl till från

min egen dragontid, för att frivilligt anmäla mig till

nummerhäst i fåfängans parad.

Att lyfta min hatt på gatorna med uttrycksfull

själftillräcklighet för grefvinnan den och baronessan

den, blef den enda balsam jag fick lägga på min

aristokratiska fåfängas små rispor och skrubbsår. Jag kan

icke säga, att de såren brände mig mycket smärtsamt.

*

Så bra jag än hade det materielt taget, och så

lungt jag än fått det psykiskt sedt, blef tiden mig

likväl lång. Ju mera min krisperiod försvann i det

förflutnas och öfverståndnas fjärran, ju mera alla sår eftermisshandlingen, som lifvet beskärt mig, helnat och ju

fullständigare t. o. m. ärren utplånats, desto mera

instängd kände sig min tillfrisknade och på nytt

kraftiga natur. Jag var ännu ej fyrtio år. Det föreföll

mig emellanåt förödmjukande att allt ännu vara ödets

lekboll som jag engång varit det, eller rättare, att

fortsätta på den utstakade spårväg, dit ödet engång

slungat mig.

Egentligen hade jag hamnat i Stockholm endast

af en händelse. Skulle Veras och mina tillgångar ha

varit större, hade vi alldeles säkert fortsatt vår

äfven-tyrliga flykt betydligt längre. Nu hade den blifvit

af-bruten af den järnhårda nödvändigheten, och samma

ledsamma despot hade allt fortfarande hållit mig kvar

på platsen för mitt skeppsbrott, — ty hvad var det

egentligen annat än ett skeppsbrott?

Sedermera, när långa arbetsamma år på den

främmande kusten gifvit mig icke blott medborgarrätt där,

utan äfven medel och andra möjligheter till friare lif,

uppstod allt oftare en dunkel längtan inom mig till

något bättre, eller om det icke heller var bättre —

till någonting annat åtminstone. Det var väl det ännu

ej kvästa tatariska nomadblodet, som gjorde sina behof

af omväxling och äfventyr gällande.

Jag älskade Stockholm på mitt vis, och jag

föreföll mig otacksam, som icke var det uppriktigare

till-gifven, än att jag längtade bort, så snart jag aldrig sålitet kände med mig att burfågelns klippta vingpennor

vuxit ut och möjligen kunde bära mig. Ty nu hade

burfågeln fått sina förlorade frihetsinstinkter igen, nu

kände sträckfågeln sin längtan vakna. Och det var

Stockholm, som gifvit mig min fria håg igen, det var

Stockholm, som gifvit den af ödet vingskjutne en

skyddad vrå att hämta sig i.

Stolta, vackra, glada Stockholm, du som ger

middagar och fester som ingen annan, du som

diskuterar religion och statshushållning med större stränghet

och allvar, än de gamle skriftlärde, du som kan le mer

frivolt än Ludvig den fjortondes Paris och fromla mer

salvelsefullt än Innocentius’ Rom, jag har dig att tacka

för den barmhärtige samaritanens omvårdnad. Jag var

den till blods slagne främmande resenären, och du tog

emot mig, du gaf mig husrum, du gaf mig bröd och

du gaf mig senare både hem och hälsa. Hvarför

lönade jag dig genom att längta bort ifrån dig?

Hvarför lönas öfverhufvud godt med ondt?

Hvarför flyger burfågeln utan tack sin väg? Hvarför vandrar

den hemlandslöse resenären hela jorden rundt i hopp

om att finna ett hemvist, som icke finns?

* *

*

Genom arbetet på kontoret hos mina principaler

hade jag kommit i beröring med personer i flere

länder. Firmans hela ryska korrespondens gick uteslu-tande genom mina händer, och jag hade mer än en

gång varit i tillfälle att både personligen och genom

bref träda i förbindelse med mina halfglömda ryska

landsmän, bland hvilka jag väl ändå hörde lika mycket

hemma som i Stockholm, fast jag ej på närmare tjugu

år besökt min barndoms land.

Det var en firma i Riga, som vi haft länge att

göra med, hvilken en dag erbjöd mig plats hos sig

med en långt större lön, än den jag hade i Stockholm.

Jag hade tidigare träffat firmans representant i

Stockholm och omtalat, att jag gärna skulle återse Ryssland,

om blott någon anledning därtill gaf sig. Nu hade

jag anledningen här.

Jag meddelade mina principaler anbudet jag fått,

hade nöjet höra dem beklaga artigt den förlust de

skulle göra genom att förlora mig, men ingenting

vidare heller. Jag hade kanske väntat mått och steg

från deras sida för att hålla mig kvar, men den

tillfredsställelsen fick jag ej njuta. I min tjänst hade jag

aldrig försummat mig, men det är möjligt att jag

genom mitt utelif bland själfsvåldiga konstnärer och

litteratörer, hvilka som oftast voro mitt umgänge, gifvit

anledning till mindre förmånliga omdömen om mig.

Dessutom skref jag då och då tämligen skarpa små

artiklar i tidningarna, hvilket ej riktigt väl

öfverens-stämde med plikterna, en allvarlig firmas

kontorspersonal hade att iakttaga.Alltnog — jag fick mitt afsked mycket lätt och

antog den nya platsen i Riga.

Det gjorde mig ondt att skiljas från Sverige. Jag

hade under mer än tio år vuxit fast vid Stockholm,

men när allting kom omkring, lockade mig Ryssland

ändå starkare, icke så mycket för att jag tillbragt min

barndom och ungdom där, som icke mer för att det

erbjöd mig nya, stora möjligheter till godt förvärf, om

jag bara förstod att begagna konjunkturerna. Det var

mitt beslut att begagna dem och försöka göra mig en

förmögenhet, för att på äldre dagar ha mera frihet och

tillfredsställelse af mitt lif, än hvad min stormiga

ungdom gifvit mig.

Jag lämnade Sverige som en helt annan man, än

den jag var, då jag kom dit. Jag hade nu tålamod

och erfarenhet, och jag hade lärt den svåra konsten

att behärska mig — åtminstone till det yttre och så

mycket världen absolut fordrade.Den tatariska björnen och honingskakorna.

Sju år af sträfsamt arbete och själfuppfostran

hade inrangerat den forne äfventyraren bland det

ordnade samhällets snälla barn, den ursprungskraftiga och

naturfriska tatariska björnen var slagen i bojor och

spelade mig icke längre några fula spratt. Han lystrade

till min minsta signal och dansade så fromt, när han

det skulle, som ännu någon björn gjort det på sin

före-visares vilja.

Men Ryssland och Riga löste den tatariska

björnens bojor på ett rent vådligt sätt. Det var som om

han andats på nytt sitt hemlands luft, hans gamla,

slumrande, samhällsvådliga instinkter vaknade igen,

han brummade högt öfver sin långa förnedring, och

förevisaren hade snart inga händer med honom längre.

Den goda, varmhjärtade kvinnan i mitt gamla

barndomsland kände synd om björnen och tog parti för

den. Han hade hennes sympati, ty han hade en delaf hennes eget lynne, och uppmuntrad af medhållet

slet sig björnen en vacker dag lös. Nu var det

före-visaren, som sprang dansande efter honom.

* *

*

Majorskan von Weierstern var några och tjugu

år, hade fått sin utmärkta uppfostran utomlands i tyska

och schweziska anstalter, log obekymradt och gladt

som en ung flicka, men hade den vuxna kvinnans

medvetenhet i sin vackra blick och sitt ljusa leende. Hon

hade släktingar och bekanta i Sverige och talade

några ord svenska, — det var detta, som först förde

oss tillsammans, ty hon visste att jag nyss var

kommen öfver Östersjön.

Major von Weierstern var en gladlynt person af

min egen ålder, förtroendeman vid sitt i Riga

stationerade regemente och den allra angenämaste

sällskapsman. De voro gifta sedan några år, men hade icke

barn. De förde ett gladt och gästfritt hus, tycktes

vara mycket förmögna och deltogo som de ifrigaste i

alla offentliga och privata nöjen.

Inom kort var jag daglig gäst i deras hus, en

förklarad beundrare af frun och god vän till mannen.

Inom kort var jag, som icke haft mycken beröring

med de svenska damerna i Stockholm, också

underkastad den kvinliga charmens hela trolska inflytande,dubbelt trolsk, emedan jag nästan glömt, att det fanns

någonting i världen, som hette kärlek.

Den kom icke öfver mig med samma våldsamhet

som i min ungdom, långt ifrån. Jag visste knappast

i början af att det var kärlek, men ju längre det led,

desto egendomligare syntes det mig, att jag plötsligen

kände föryngringens källor genomströmma mig, en

föryngring, hvilken icke yttrade sig i glädjesprång och

karska tankar som förut, utan kom blid och varm som

en sunnanvind om våren, lossnande mitt sinnes is och

min bottenfrusna egoism. Det var först långt senare

den kufvade tatariska björnen blef på allvar bångstyrig

och ville åt honingskakorna, — ännu mycket länge låg

han still och sög lugnt på sina ramar i sitt ide.

Majorskan von Weierstern — Julia — var

någonting helt nytt för mig, någonting som jag aldrig drömt

om förut eller haft en aning om. Mitt trötta

öfvermod från fordom, som gärna kom öfver mig i

fruntimmerssällskap och gjorde mig antingen blaserad eller

forceradt galant, min stormande brunstighet ville jag

säga, om ej det ordet vore så fult, den djärfva och

förmätna segervissheten med Vera, som var blandad

med så mycket förakt, — allt detta visste jag aldrig

af i mitt umgänge med Julia.

Tvärtom kände jag ett främmande och för mig

alldeles ofattligt behof att vara ödmjuk och undfallande

och hänsynsfull. Jag närmade mig Julia som till ettbättre väsen, fast jag ironiskt sade mig själf, att det

bättre väsendet hos henne bestod i ingenting annat,

än hvad min egen förmåga af inbillning behagade gifva

henne. Men denna nyväckta milda inbillningskraft hos

mig gaf mig en lifvets fullhet och en serie vackra

drömmar och bilder, hvilka gjorde mig rik och lycklig.

Hvad betydde det, om de voro overkliga och ej hade

— så att säga — det reelas handelsvärde ?

Hufvudsaken var, att Julia stämt om grundtonerna

i mitt innersta väsen. I stället för den vilda

zigenar-musik och stormande galopprytm, som förut skramlat

med cymbal och kastagnett och eggat lidelserna till

dans, tonade nu därur okända mollackord, veka och

väna harmonier, som aldrig förut tillhört min tonskala.

Sedan de stormiga dagarna med Vera hade hvarje

kvirina, som kom inom min synkrets, endast framkallat

min hänsynslöshet och mitt agg, ifall hon ej lämnade

mig alldeles oberörd, hvilket var det vanliga. Mina

minnen af kärleken voro alltför bittra och alltför

blödande, när de väcktes, för att framkalla annat än

hämd-känsla, och njutningslystnad, brutal njutningslystnad,

som fröjdades åt en kvinnas jämmer som ett rofdjur

åt sitt offers plågor. Och jag hade längesedan

öfver-gifvit hoppet att kunna känna annorlunda för könet.

Men Julia kom emot mig med en blick, som

af-väpnade mig så godt som genast och med en hållning

af blond och sval prästinna för en lugn gudomlighet,som jag ej kände. Mina vanliga kavaljerschocker mot

henne, min militäriska belägraretaktik, som jag i

början af gammal vana använde, lämnade henne spörjande

och undrande, hvad jag menade därmed. I stället för

att kärleken förut varit en utmanande och trotsig dans

för mig, och kvinnan endast en varelse att dansa yr,

för att sedan bäras bort ur dansen i segerrus, blef

kärleken en bön om förlåtelse och kvinnan den enda

gudom, som kunde förlåta mig.

Mera manlighet! Bah! Hvad är manlighet? Ett

kraftprof af starka muskler och ett utslag af en god

hälsa. Nej, den manligheten hade jag nog af. Jag

längtade att få någonting mer af kärleken, än den

gamla viljekampen om hvem som är starkare och

ut-hålligare, och hvem som kan göra sig mer gällande,

jag ville icke längre veta af alla brutalitetens och

listens snaror, jag hade fastnat i dem gudi nog och

rifvit min själ till blods, när jag befriade mig ur dem.

Jag ville hvila ut i kärlekens sköte som en trött man,

hvilken efter en lång och vådlig färd genom öknen,

efter anfall af vargar och hyänor ändtligen når

hemmets port och ser sin hustru stå leende i dörren,

bjudande honom hugsvalelsens dryck ur krus, som

icke sina.

* *

*Julias tonfall är tröst, Julias väsen är godhet.

Julia älskar mig icke, men Julia känner, att jag

behöfver henne, och hon låter sitt väsens värme

öfver-strömma mig.

Men detta med hennes man? Veras fästman retade

mig att taga henne från honom, Julias man förbjuder

mig att röra vid hans lycka, och han förbjuder det så

rörande och vackert med sina glada, nöjda ögon alldeles

som en gosse, utan att veta det och just genom sin

underlägsenhet förbjuder den starkare, fullvuxne

ynglingen att med våld taga någonting af honom. Skulle

ej Julias man ha detta glada och nöjda fridsamhetens

uttryck och omedvetenhetens värn, vet jag ej hvad

jag kunde vara i stånd till.

* *

♦

Aldrig brutalitet i detta förhållande! Aldrig en

handling, som jag ej kan omtala för Julias man! Det

är mitt fasta beslut.

Och likafullt har vårt samtal i dag gått långt

öfver de gränser, som jag med samvetsgrann

finkänslighet skulle kalla gentlemannens. Ty utom att en sådan

gräns är omöjlig att iakttaga på kärlekens jaktmarker,

där råmärkena äro öfvervuxna af passionsblommor, tror

jag numera, att de ej älska hvarandra. Julia och hen-nes man älska ej hvarandra. Jag har upptäckt det

redan tidigare, och jag har konstaterat det senare.

En man, som älskar, lämnar ej sin hustru dag

efter dag i det nät, som en annan mans ord och

handlingar spinna allt starkare om henne. En man, som

älskar, är svartsjuk. Men Julias man gläder sig åt att

jag håller hans hustru sällskap, han uppmuntrar mig

därtill på många olika vis, — jag måste tro, att jag

gör honom en tjänst genom att visa hans hustru min

kärlek. Det är omöjligt att han annars läte detta

fortfara.

* *

*

Vi ha talat med Julia om hennes man. Hon

talar om honom som en affärsman talar om sina affärer,

som en ämbetsman om sina tjänstegöromål.

Naturligtvis högaktar hon honom, naturligtvis är hon ömt fastad

vid honom. Men alldeles som en affärsman är ömt

fastad vid sitt förvärf och som en ämbetsman

högaktar sin tjänst. Icke mer, det är jag viss på.

Det är oftast så underligt med den lagliga

kärleken, den liknar ett hyreskontrakt på en våning, som

har varit ny och putsad och fin, men som börjar

förfalla. Hyresvärden är den mänskliga naturen, eller

Gud fader själf, om man så vill, men han vill icke

reparera upp våningen, och kan ej stämmas inför någondomstol för att tvingas till att göra det. Han sitter

lugn i sin himmel och låter hyresgästerna reparera upp

våningen på sin egen bekostnad så mycket de förmå

och ha lust till. Men lämna våningen få de icke, det

står tydligt i kontraktet.

Jag vistas dagligen i en sådan våning, som

hyresgästerna själfva reparera upp. Jag ser deras

ledsnad och vantrefnad, jag hör deras tysta knot mot

hyresvärden, jag märker att de göra ansträngningar på

alla upptänkliga vis för att råda bot på förfallet, men

jag ser icke att de hämma det mycket.

Och jag skulle gärna gifva mitt lif för att få

kontraktet brutet och för att hjälpa den ena af

kontrahenterna att flytta in i en ny våning, som bättre anstode

hennes smak och bättre fyllde hennes önskningar.

Men jag får stå där och se på och vilja gifva mitt lif

utan att dock få gifva så mycket som en

handräckning för nåendet af ett bättre.

Slentrian, idel slentrian! Bekvämlighetsälskande

äro de, älskande af vana och af tvång, principälskande

äro de, men älskande af fri vilja och kärlek äro de icke.

Skulle jag kanske låta min egen önskan att äga

Julia inverka på mig så, att jag såg sakerna skeft?

Omöjligt. Den mest likgiltige iakttagare måste säga

detsamma som jag och säger det också:

Makarna — omakarna skulle jag kalla dem —

makarna von Weierstern lefva ett bekymmerfritt lif vidhvarandras sida, de komma väl öfverens, — det

fordrades bara att de skulle slåss! — de högakta

hvarandra, de äro med ett ord lyckliga. Så lyckliga som

människor äro mest.

Idel ihåliga, dumma, tomma, lögnaktiga fraser!

De lefva ej ett bekymmerfritt lif, ty de bekymras

redan af, att jag blifvit så godt som en medlem i deras

hem. De komma ej väl öfverens, ty de tiga bara med

sina meningsskiljaktigheter. De högakta ej hvarandra,

ty högaktning är bara ett missbrukadt ord utan

betydelse, som man använder af artighet till den första

obekanta skojare, som intet högre önskar än att lura

en, det vet jag bäst som korrespondent i ett stort

affärshus. De äro ej med ett ord lyckliga och ej heller

med flera ord, ty för att människan i allmänhet skall

vara lycklig, måste hon åtminstone tillåtas röra armar

och ben fritt och få flytta ur en förfallande våning,

som vår Herre ej vill reparera.

Jag tror jag ej kan hålla mig. Den tatariska

björnen vädrar honing. Jag tror helt enkelt att

kontraktet mellan Gud fader och dem saknar Gud faders

underskrift.

* *

*

Det gör mig så bittert och djupt ondt om Julia.

Hon vet, att jag älskar henne, det kan jag se och hörapå allting, och nu börja hennes själskamp och hennes

samvetsmarter.

Om jag skulle fara min väg från alltsammans?

Vore det bättre? Ar jag verkligen ormen i lustgården,

som frestar till synd? I min sinnesstämning kan jag

omöjligt vara en hal orm, och med lustgården är det

ej mycket bevändt. Julia har gråtit, men i lustgården

bör man ej veta af andra tårar än glädjens. Julias

man Ser kall ut mot henne, men mot mig är han själfva

vänligheten som förut. Jag förstår mig icke på honom,

antingen är han en idiot eller önskar han bli af med

henne.

Jag har lust att gå till honom och säga

uppriktigt och enkelt: jag älskar din hustru. Men det tjänar

till ingenting nu, ty ännu vet jag ej, om hon älskar

mig, allra minst vet jag, om hon ville lämna sin man,

äfven om hon älskade mig.

Hvarför skulle jag resa bort, då jag har mitt

goda förvärf i Riga, då jag är högt lycklig af

umgänget med Julia, då jag har hennes mans vänskap

och förtroende, då jag tror, att de ingendera ville mista

Jag skulle resa bort för att förhindra en för

Weiersterns olycklig utveckling af detta förhållande,

säger mig en mild, öfvertalande stämma och en omild

präststämma tillfogar, att det är min plikt.

Jag svarar den milda stämman, att utvecklingen

af detta förhållande knappast skall bli olyckligt förmänniskor, som kunna se på sig själfva och andra

med fördomsfria och klara ögon, det kan tvärtom bli

lyckligt för två af dem, och präststämman svarar jag:

— Ers högvördighet, jag vet icke rätt min plikt,

mitt förnuft och min natur tala emot er och

vederlägga er. Har ni en större uppfattning af min plikt

än dessa två, så var så god och öfvertyga mig först

med förnuftsskäl och sedan med skäl, som tala

bevisande till min natur^ hvilken jag ej vill tro att är fullt

så ond, som ni gör henne!

Men präststämman tiger. Jag får hvarken höra

förnuftsskäl eller naturskäl. Jag stannar kvar.Kärlek och konvenans.

Det fins väl ingenting ljufvare än den

förtroendefulla stämning, som låter riglarna och bommarna för

enslingens sorger springa upp och hans bittra tankar,

tunga erfarenheter, hans tysta glädje och hemliga

tankar strömma fram som en länge dämd flodbölja. Julia

har förstått att varsamt och finkänsligt locka hela den

våldsamma stormflod till utbrott, som mitt skiftande

äfventyrarlif dämt upp i mitt inre. Utbrottet blef icke

någon katastrof, föranledde icke förstöring och

öfver-svämning, det försiggick utan andra olyckshändelser

än den, att min stormflodbölja tog Julia med sig som

mitt rof.

Jag känner det som en frid utan like och en

lycka utan gräns att vara befriad från det gamla

trycket af dämda böljor, hvilka ännu i går hotade att

spränga mig. I dag strömma böljorna befriade ochsolglänsande fram öfver törstande marker, det är

islossning och vår midt i min mannaålders högsommar,

det är lärksång och jubel i sky och i snår, och gökens

klingande rop ger eko i hvarje skrymsle af min själ.

Jag har bekännt allt för Julia. Min förtids

sorger, min nutids lycka och min framtids hopp.

Hon har lyssnat till mig med dallrande tårar i

ögonfransarna och med ett leende så öfversvinneligt

lyckligt som solljuset öfver ett vaknande vårlandskap.

Hvad lifvet ändå är besynnerligt, som spar ungdomens

fröjder i förädlad form åt mannaåldern, sedan det först

gjort allt för att förinta hvarje hopp om sommar och

pånyttfödelse!

* *

*

Jag har lofvat Julia att tala med hennes man,

öppet och rättfram och enkelt, utan hvarje skymt af

en fruktan, som jag helt naturligt ej känner, och utan

hvarje spår af agg eller öfvermod, som jag ej heller

vet af. Julia är villig att följa mig hvart jag behagar.

Jag har på förslag en plats för mig i Odessa, mindre

fördelaktig än den jag har här, men jag skrifver ännu

i dag och anhåller om den. I Riga vill Julia icke

stanna. Hon har släktingar här, och i Dorpat lefva

hennes föräldrar. De skulle aldrig gifva oss ro.Julias man är mig allt ännu en oförklarlig gåta.

Jag har svårt för att störa honom i hans bekväma tro

på en lycka, som aldrig egentligen funnits, men som

han inbillat sig och sin hustru att de ägt och själf

ännu tror att han äger. En sådan man är oantastlig

som dumheten själf; han vänder sina ljusa ögon mot

mig med ett uttryck af så fullkomlig ro och jämvikt,

att jag emellanåt känner min gamla lust för

brutaliteter vakna. Hans säkerhetstillstånd och själfbedrägeri

äro så stora, att han borde få fortlefva lycklig i dem

för all evighet, tycker jag.

Och likafullt lider jag med honom. Huru skall

han taga sig ut, då han engång vaknar, huru skola

dessa släta, förnöjda drag, som ej bära ett spår af

genomgångna lidanden eller själskamp, — huru skola

de förmå uttrycka hans vrede, hans sorg eller hans

förvåning? Jag tror till slut han icke är mäktig

någondera af dessa känslor, ty om ansiktet är själens

spegel, så finns det ej i hans själ möjligheter för andra

sinnesrörelser, än den beskedliga lyckans och den

välvilliga, väluppfostrade bonhomiens. Huru skall han

taga sig ut, när jag kommer med min hemlighet, att

hans hustru och jag älska hvarandra?

* *

*Jag uppskjuter meddelandet dag för dag.

Weier-sterns hållning är allt ännu den klarögde gossens, som

man icke näns göra illa.

Julia påskyndar mig icke heller, tvärtom vill hon

i det längsta bespara honom alla sorger, då det är så

ytterst lätt gjordt. Jag har sagt till Julia, att jag ej

tror saken aflöper utan en duell, och då ryckte hon

skrämd till. Hon skulle föredraga, att vi flydde

tillsammans utan vidare, men jag anser det icke förenligt

med mina hedersbegrepp, och dessutom skulle jag

därigenom inom den ryska militärkåren sänka ett så godt

namns anseende som min fars.

Emellertid göra vi förberedelser för vår affärd.

Julia samlar sina tillhörigheter och packar in dem, utan

att hennes man tycks ana någonting, åtminstone

lägger han aldrig märke till, hvad hon har för sig.

Så snart jag fått afgörande svar om platsen i

Odessa, är jag färdig att handla.

* *

*

Det afgörande svaret har kommit. Man antager

mig i Odessa. Jag har i dag sagt upp mig hos min

principal. Han såg endast förvånad på mig. Sedan

beklagade han mitt beslut helt artigt och försökte få

mig att afstå ifrån det. När det icke lyckades hönom,

höjde han på skuldrorna beklagande, tryckte min hand

och försäkrade mig höfligt och älskvärdt sin vänskap.Från honom gick jag till Weierstern. Han var

icke hemma, men Julia ersatte mig hans sällskap till

dess han kom. Den timme vi väntade på honom är

kanske den märkvärdigaste timmen i mitt lif. Vi voro

båda mycket fåmälda, minuterna blefvo som timmar,

och det gick ej att förkorta dem. Vi visste båda, att

vi stodo inför någonting ödesdigert, och det lade ett

band på oss, som tryckte likt kedjor. Julia ville knappt

se mig in i ansiktet, och jag stirrade länge ut genom

ett fönster utan att säga ett ord. Det var likafullt

som om vi varit brottslingar, trots all vår kärlek och

fördomsfrihet.

Jag var Herkules vid skiljovägen, men jag

tvekade ej ett ögonblick, hvilken väg jag skulle välja. Det

gick slutligen i dörren. Weierstern var kommen.

Jag mötte honom i tamburen och bad om ett

samtal i enrum. Han såg på mig med en ny blick,

som jag ej förut observerat hos honom, tog mig

kam-ratlikt under armen och stängde dörren till sitt rum,

när vi väl voro där inne.

Det blef en liten paus, fast jag var besluten att

genast tala rent ut. Jag kunde ej formulera det jag

hade att säga så bra, som jag det ville. Weierstern

såg lugnt väntande på mig, och jag sade slutligen med

en liten ansträngning och ett ofrivilligt nervöst tonfall:

— Du har väl längesedan märkt, att mitt

förhållande till din hustru fordrar ett afgörande. Jag ville . . .— Ja, det har jag märkt, afbröt han mig med

en stämma, som förvånade mig på det högsta. Den

var så lugn, så välklingande och så fri från hvarje

ansats till häpnad eller vrede. Jag såg upp på honom

och mötte en blick, som med ett lindrigt hån sade

mig allt. Han var visst ej den bekymmerslösa,

likgiltiga person, som jag föreställt mig. Hela hans

hållning under denna långa tid hade varit en ända till

fulländning bragt själfbehärskning.

Jag fattade mig genast efter min första

öfver-raskning, jag kände det helt enkelt lättare att tala med

denne kloke och behärskade man, än med den andra

enfaldiga och bekymmerslösa, som jag missaktande

degraderat honom till. Jag räckte ut min hand emot honom

i ett behof att bedja honom förlåta mig, i det jag sade:

— Hvad vill du vi skola göra? Vi älska

hvar-andra, och vi äro beslutna att tillhöra hvarandra. Jag

räknar på dig som på en vän och en upplyst och

fördomsfri person, därför säger jag dig detta. Annars

skulle jag handlat annorlunda.

— Jag tackar, svarade Weierstern med samma

lindriga hån i rösten som han hade i blicken. — Du

begär således min hustru af mig till äkta såsom man

annars begär en dotter af hennes far?

— Nej, jag begär ingenting, jag säger dig bara,

att jag älskar henne och hon mig. Det är min plikt

emot en vän som dig.— Och hvart vill du komma med det? frågade

han, utan att ändra en min i sitt stelnade, liflösa ansikte.

— Till en lösning af ett ohållbart förhållande.

— På hvilket vis kan jag stå dig till tjänst?

— På hvilket vis du behagar. Genom att

frivilligt lämna henne åt mig eller genom att byta några

skott med mig. Det får du välja.

— Men om jag hvarken afstår henne eller byter

skott med dig, hvad säger du då?

— Jag tvingar dig till det.

— På hvilket vis?

— På hvilket vis som hälst. Jag skyr inga

medel, när det gäller henne.

— Men om jag därförinnan skjuter ner dig som

en hund, din usling . . . ! kom det ändtligen häftigt

darrande af vrede, och Weierstern sprang åt soffan

till, öfver hvilken hans vapensamling hängde.

— Det gör du inte! ropade jag.

I det samma rusade Julia in ur salen och kastade

sig emot sin man. Han hade ryckt till sig en

revolver, men lät den falla, då han såg henne.

Jag tvekade ett ögonblick, hvad jag borde göra.

Sedan gick jag lugnt min väg. Jag hade ju meddelat

honom hvad jag ville.

* *

*I flera dagar väntade jag ett svar från

Weierstern: antingen en utmaning, eller också ett

medgif-vande, att han lät oss handla som vi önskade. Han

kunde väl ej vara barnslig nog att helt krasst tillämpa

sin juridiska myndighet och förbjuda sin hustru att

lämna hemmet? Ja, — man kunde ju aldrig veta de

utvägar en man i hans ställning ville använda, då det

gällde.

När intet svar anländt fyra dagar efter det

passerade, blef jag orolig. Jag hade ej föreställt mig, att

han skulle göra svårigheter på allvar. Nå — mitt

beslut var fattadt. Jag hade själf varit rysk militär och

visste huru jag skulle väcka hans kamraters

beslutsamhet, om jag ej kunde väcka hans egen.

Det blef öfverflödigt. Samma eftermiddag

mot-tog jag en utmaning, och den gladde mig. Jag satte

mig ned och skref ett bref till Julia med order, huru

hon skulle handla för att hålla vår affärd beredd strax

efter det duellen ägt rum tidigt i öfvermorgon. Jag

minns att jag däri icke ens satte i fråga, att jag skulle

bli sårad.

Därpå sökte jag upp ett par bekanta jag hade

bland militären, framställde mitt ärende helt kort och

märkte, att man i deras kretsar alls ej var ovan vid

händelser som denna. De ville gärna tjänstgöra som

mina vittnen och iakttaga all nödig diskretion. Det

var icke de, som voro ovana vid hederssaker, det varjag själf. Jag mottog instruktioner af dem i duellens

taktik, som jag ej haft anledning att påminna mig

sedan mina porte d’epéejunkardagar, jag köpte i deras

sällskap en ny revolver åt mig, jag förberedde mig

kallblodigt

När jag kom hem, fann jag ett bref från Julia, i

hvilket hon oroade sig öfver mitt öde och berättade,

att hennes man först efter hennes bestämda och flera

dagar å rad upprepade förklaringar, att hon ville och

skulle följa mig, beslutat sig för att utmana mig. Han

hade icke heller gjort detta, utan att rådföra sig med

sina kamrater vid regementet. Brefvet slutade med en

förklaring, att hon aldrig skulle erkänt sin kärlek, om

hon vetat, att hon därigenom nästan tvang mig att

våga mitt lif.

Jag däremot, jag fann detta vara den allra

enklaste och lyckligaste lösningen. Det tilltalade mig, att

få våga lif och lem för Julia, — hvad är det för en

kärlek, som ingenting har till insats! Afventyrarblodet

svallade upp igen, jag var stolt och glad, och jag

tänkte icke ett ögonblick på det hela med större

bekymmer, än om jag skulle deltagit i en kappridt i

öfvermorgon.

I mina sekundanters sällskap tillbringade jag en

glad kväll och sof min natt i ro. Dagen därpå fick

jag det infallet, att jag borde öfva mig en smula i

revolverskjutning. En pistol kunde jag handtera, en revol-ver var ett vapen, som jag aldrig öfvat mig med. Men

så kom jag ihåg, att jag alls icke hade några skäl att

skjuta träff på Weierstern, och i stället för öfningarna

gjorde jag allting färdigt till Julias och min afresa.

* *

*

Vi åkte ut till platsen för mötet i den tidigaste

morgongryningen. Det var mig ännu så godt som

omöjligt att taga saken på fullt allvar, jag betraktade

den som en skenfäktning för den militära ärans skull

och tröstade mig med, att Weierstern gjorde likaså.

Hans vrede hemma hos honom, då jag så djärft

förklarade mig, kunde jag förstå, men jag ville ej förstå

att han af svartsjuka och hat skulle ha lust att taga

mitt lif.

Vi träffades och hälsade stelt på hvarandra. Jag

hade ej heller längre några synnerligen vänliga känslor

mot Weierstern efter hans hotelse mot mig. Villkoren

uppgjordes, de voro billiga: tre skott på trettio stegs

afstånd. Jag såg på förberedelserna som om de ej

angått mig, och de angingo mig ej heller. Det var

bara ett nödvändigt skådespel, det hela — ingenting

annat.

Vi ställde upp oss och jag lossade mitt första

skott ostentativt upp i luften. Strax därpå pep en

kula ej långt ifrån mitt öra, men jag betvang mig

lyckligt, att ej tro på allvaret med den. Mitt andra skott

17gick af, och nu bevärdigade jag först min motståndare

med att se på honom. Det bekom mig icke bra, jag

skulle hellre sett bort. Ty när Weierstern engång

fick fatt i min blick, fasthöll han den med våld och

intresserade mig för själfva mordförberedelserna. Han

tog korn på mig, sänkte revolvern igen, tog korn på

nytt och sänkte den åter. Det gjorde mig nervös.

Jag hade druckit en kopp starkt kaffe för att

stålsätta mina nerver, men kaffet måtte i dag ha

verkat motsatsen mot vanligt. Jag märkte att jag

började darra.

— Skjut! ropade jag.

Jag kände en knäpp i min arm, högt uppe, nära

skuldran, ingenting vidare. Men i detsamma började

jag må illa, blodet sjöd i mina öron, det svartnade för

mina ögon, jag vacklade och tappade medvetandet.

Om en stund hade jag fått det tillbaka och såg mina

sekundanter pyssla om mig. Jag var helt litet rispad

på skuldran af kulan, jämt så mycket att såret kunde

blöda. Man hånlog åt mig. Öppet! Också mina egna

sekundanter. Hvar var min styrka, — min viljestyrka?

Försvunnen. Jag kunde med möda hålla mig på

benen, jag var blek, det kände jag, och jag darrade.

Men det var ej af rädsla, det var af ett starkt fysiskt

obehag. Jag bad om ett glas konjak, sväljde det och

förklarade mig beredd att exekuteras vidare.Den förnyade uppställningen gick pinsamt

långsamt. Innan sekundanterna förklarat det färdigt, sände

jag mitt sista skott med ett slags ilska upp i kronan

af en ek. Det skottet måste jag taga om, sade man.

Godt; jag lät ladda min revolver, väntade bättre denna

gång, och siktade sedan mycket ordentligt men med

illa darrande hand upp i samma trädkrona som nyss,

innan jag sköt på den. Sedan fällde jag ögonen mot

marken och bjöd till att glömma min mission som

skottafla. Det räckte en hel evighet innan en hand

slog mig på axeln och sade att det var färdigt. Jag

hade alls ej hört det sista skottet, så blind och döf

lyckades jag göra mig.

Det blef ett mycket reserveradt afsked. Jag

lyfte min hatt för Weierstern på de utmätta trettio

stegens afstånd och tryckte mina småleende

sekundan-ters händer på två steg ifrån. Sedan var jag fri.

Jag skämdes för mig själf. Atlöjet måste drabba

mig af alla, som hörde denna historie omtalas. Men

jag förstod så väl, att det passiva modet hos en

skottafla har en annan karakter, än det positiva hos den,

som anfaller. Hvilketdera sedan må vara större!

Så mycket visste jag, att jag blifvit ohjälpligt

löjlig. Det medvetandet försvann knappast, fast jag

därigenom förvärfvat ett slags rätt till det jag älskade

högst på jorden. Konvenansen är en märkvärdig sak.Epilog*.

Tysta, lyckliga dagar af ett tyst och lyckligt lif.

Alla sorger och naggande minnen lämnade på långt

afstånd; hela Rysslands slätt ligger oändligt vid mellan

oss och dem. I Puschkins och Mickiewicz stad, det

lummiga, hvita och soliga Odessa, förflyter vårt lif i

stilla ro bakom skuggiga planteringar, mellan hvilkas

rika löfverk Svarta hafvets vågor skicka knippen af

brutna solstrålar upp till våra fönster under de

nedfällda markiserna. För våra nyss så upprörda sinnen

hägrar det förflutna som en ond dröm, och nuet blir

ett långsamt och härligt uppvaknande till idyllisk frid

i väna, idylliska omgifningar, där solen har värme och

hafsbrisen doftande hälsa.

Vi lyckönska oss att ha valt Puschkins vackra

förvisningsort till vår fristad. Mitt arbete gifver oss,

hvad vi behöfva och mer än det. Sommaren ger ossutflykter till Krim och vandringar bland vinbergen,

vintern kommer med ett nordiskt hems trefnad i en

sydländsk luft. Vi äro blott vi två, hon ung och jag

snart gammal, men åldersskilnaden utplånas af

sam-lefnaden, och våra tankar mötas förtroliga och varma,

utan att vi behöfva uttala dem.

Jag har ej förtjänt denna eftersommarens stora

lycka, och den gör mig ödmjuk och god, tacksam och

vek. Den låter en ny, bättre skörd sätta frö, än den

som växte vild bland tistlar och ogräs i mitt lifs

kaotiskt alstrande vår.

* *

*

Du heliga moder Ryssland, är du min mor, så

säg mig, hvarför älskar jag dig ej med sonens vördnad

och tillgifvenhet, hvarför känner jag mig aldrig som

en medlem af din stora familj, hvarför har du ej lärt

mig skatta hemlandets behag mera än andra lands,

hvarför släppte du din son ifrån dig, medan han än

var ung? Nu har du mig igen, men jag är en främling

i främlingars tjänst, och jag ser likgiltigt på dem, som

skulle varit mina köttsliga bröder, heliga moder! Jag

bebor ditt sköna Odessa som jag skulle bebo en stad

i Skottland. Jag hör ditt språk och jag talar det, men

jag talar andra språk lika väl och bättre än ditt, och

jag älskar dem lika mycket. Heliga moder Ryssland,är du min mor, så säg mig, hvarför du ej lärt mig

älska dig!

Du karga, dystra och frostiga Finland, som sett

mig födas en sommardag bland dina moar och kärr,

är du min mor, så säg mig hvarför du försköt mig för

att jag kände varmt och ville ädelt? Hvarför

igenkände du ej din son, då han ställde sig bland dina

andra söner, bjöd till att tänka deras hänförda tankar

och kände sitt hjärta slå högt som deras?

Du gamla Sverige, du tog emot mig som den

barmhärtige samaritanen, du läkte de sår, som kunde

läkas, du gaf mig igen modet att finnas till, men om

du är min mor, så skulle du väl tryckt mig till din

barm midt i mitt elände. Du hade försyn för mig, du

gjorde mig godt, ty du gjorde mig rätt, men ditt ljusa

blod var icke mitt, din godhet var en

barmhärtighetssysters, och jag måste lämna dig med tårar af erkänsla,

sedan jag småningom blifvit frisk hos dig.

Hvar har jag då mitt land och min mor? Ar

jag den ende moderlöse i alla land, eller äro alla land

i lika grad min moder?

* *

*

Mitt gamla intresse för litteraturen och mitt

skön-hetssinne får jag åter tillfredsställa, sedan yttervärlden

icke längre tager mig fången. Jag har mina bestämdatimmar för mitt arbete. Den enda beröring, i hvilken

jag kommer med världen, är arbetet under

kontors-timmarna, all min öfriga tid tillhör Julia, hemmet och

mina egna intressen. Vårt lilla bibliotek växer, posten

för med sig bud till oss om allt, som tilldrager sig i

världen, och österlandet, vid hvars port vi bo, klär

vårt nordiska hem med Persiens och Indiens alster.

Vi gå omkring i basarerna och söka upp de mest

undangömda små butiker för att komma öfver

forn-saker och förbisedda föremål af skönhet och värde,

och vi ha gjort många intressanta fynd. På de gamla

grekiska koloniernas mark har min samlarevurm och

mitt intresse för det förgångna lefvat upp igen, vårt

lilla hem blir ett museum i smått, och jag fördjupar

mig i studier af det längesedan försvunna lif, som den

moderna forskningen börjat gräfva upp ur de urgamla,

ramlade väldenas klassiska mark. Det är min stolthet

att samla med urskiljning och veta bedöma värdet af

de fynd jag gör.

* *

*

Min hustrus far ligger för döden och har åter

trädt i beröring med sin dotter. Det har utvecklat

sig en brefväxling mellan henne och» hennes föräldrar,

som slutat med försoning och förlåtelse. En följd

däraf är att jag för några veckor, kanske månader,

befinner mig ensam i Odessa, medan min hustru ärrest till sitt gamla hem i Dorpat, för att ännu en gång

se sin far, medan han lefver.

Denna ensamhet gör det först klart för mig i

hvilken hög grad tvänne personer kunna växa samman,

när alla omständigheter hänvisat dem uteslutande til!

hvarandra. Jag, äfventyraren, enstöringen och

grubb-laren, som aldrig vant mig vid att meddela andra min

glädje och min sorg, först emedan jag var för

öfver-modig och hade föga behof af det, sedan emedan jag

var alltför nedslagen och mina sorger alltför djupa och

komplicerade för att förstås af en främmande, — jag

har vant mig vid att icke ha en tanke, som ej är delad,

icke en sorg, som ej är förstådd, redan innan jag

uttalat den. Julia har denna kvinnliga finkänslighet och

intelligens, som läser tankar och själsstämningar på

afstånd, utan att en rynka i mitt ansikte förråder dem

eller ett tonfall i min röst skvallrar om dem.

Och jag, som trott att det fanns endast ett slags

kvinna i världen och att Vera var hennes profet!

I öfrigt beror väl vår öfverensstämmelse också på

att jag lärt mig den verkliga lyckans hemlighet, d. v. s,

att hysa förtroende.

Under mitt tidigare lif var förtroende ett

främmande begrepp, som jag icke förstod mycket af. Jag

hade engång med barnsligt förtroende närmat mig

hela världen, men det kostade mig alltför mycket, för

att jag skulle glömma det med det allra första. Bakslagetefter min första ungdoms glädje kastade mig till marken

för långa tider. Att jag ej blef liggande har jag att

tacka min stolthet för; samma stolthet, som gjorde mig

så öfvermodigt arrogant och utmanande, som beredde

mig så mycket obehag och gaf mig så många fiender,

blef likafullt min räddare. Utan de nästan förtviflade

ansträngningar, som den tvingade mig att göra, hade

jag visst aldrig rest mig ur min förslappning, än mindre

hade jag utan min själf känsla förmått senare bjuda

svårigheterna spetsen.

En sådan stolthet är naturligtvis lifsnerven hos en

person, och han kan gärna smälta all otack den bragt

honom och alla fula namn, vid hvilka andra kalla den,

bara för att han har den. Men samma uppehållande

styrka är en farlig isolator, när det gäller att närma

sig och vinna en kvinna. Jag är viss på, att det var

den, som gjorde mitt äktenskap med Vera så

olyckligt* ty hon förstod aldrig, att den var en kraft och

nästan en dygd, för henne blef den bara ett förhatligt

öfvermod och en hånfull elakhet.

Däremot var det just min stolthet, som berörde

Julia sympatiskt från första stunden vi sågo hvarandra.

När hon engång hade klaven till mitt väsen, var det

lätt för henne att finna harmonierna och melodien.

Det är icke många felgrepp hon gjort, och jag tror

att äfven jag haft nyckeln till hennes lynnes

egendomligheter så att säga medfödd. Utan detta skulle vårtsjälfvalda enslingslif blifvit lika outhärdligt som Veras

och mitt, och fast jag visst tror att kärleken är blind,

så tror jag icke, att den är blind två gånger å rad på

samma vis. Åtminstone ha mina senare erfarenheter

bevisat motsatsen.

Och nu är Julia borta, men det förefaller mig

som vore hon det bara för att jag rätt skall kunna

fatta den lycka hon ger mig. Under samlifvet göra

sig icke reflexionerna med samma lätthet och fästa sig

icke så i minnet som då man är ensam. Du underligt

lyckliga ensamhet, som låter mig endast tydligare fatta

samhörigheten med en annan! Du stora och vackra

frid med mig själf och världen, hvad har jag gjort för

godt, efter jag förtjänat, att du slagit dig ned och

blifvit bofast hos mig?

* *

*

Julia har kommit tillbaka sorgklädd, allvarlig.

Hennes far är död och hennes sinnen fulla af den

mystik, som tankarna på döden medför. Hon har

vuxit fatt mig i år och gått förbi mig i visdom; jag

förundrar mig öfver kvinnans utvecklingsförmåga. Den

unga skönheten från balerna i Riga, som lefde för små

triumfer och plockade tacksam upp hvarje liten

hyllning, hon reser genom hela Ryssland, dag och natt,

drifven af längtan att fortsätta sin tysta, bortskymda

tillvaro vid min sida . . .Julia hämtade stora nyheter med sig. Ännu en

gång bjuder världen mig till fest, denna gång genom

henne. Hon har att lyfta ett arf, som gör det möjligt

för oss att återupptaga det lif, från hvilket vi flytt, och

återupptaga det i nöjenas metropoler, om vi så finna

för godt. Men jag har för min del suttit länge nog

vid fåfängans taffel för att icke ånyo önska mig dit.

Jag låter det bero på henne. Det är hennes arf, och

det är hon, som skall bestämma, huru vi skola

använda det.

* *

*

Fåfängans stora taffel har sitt behag, då man

själf kan sitta som bestämmande värd och icke längre

är den inbjudne, dansante gästen.

Vi ha spisat vår första frukost i det glada Wien,

dejeunerat i Berlin, dinerat lukulliskt i Paris och superat

på Monte Pincio i Rom. Vi ha besökt min faders

graf i Ischl, lagt friska blommor på stenvården och

dragit vidare öfver alper och haf till det solförbrända

Spanien. Men vi ha icke funnit någonstans en vrå, som

skulle öfverträffat Odessa. Odessa hade alla våra

goda minnen, Odessa hade vår kärlek. Vi skulle väl

återvändt dit och måhända blifvit bosatta där för

alltid, om icke vår väg fört öfver Neapel och Sorrento

en tidig vår i mars.Vi hade hösten förut sett det Campanien, som

bar frukt vid vinskördstiden, vi hade tjusats och betagits,

men vi hade icke fallit på tanken att göra oss

hemmastadda där, fast Pompeji lockade samlareamatören med

forntidens besynnerliga makt och hade oss att stanna

en hel vecka i sin närhet. Det var först, när vi sågo

Neapel i den första vårens belysning, som vi togos

fångna på allvar och började öfverlägga om

möjligheterna af att inreda oss ett nytt hem i Hesperien.

Under våra ströftåg i trakterna kring Sorrento

och på Capri, hvilka två orter tilltalade oss mest, förde

oss våra steg gång på gång förbi villa Riardo, där

den stod inbäddad bland lager och orange med den

allra härligaste utsikt öfver golfen och Vesuvius. Öfver

dess gallerport hängde en lapp med inskrift, att den

var till salu och en adress på en person i Neapel, som

förmedlade köpet. Jag sade aldrig ett ord om min

lust att taga villan i närmare betraktande och inleda

underhandlingar med notarien, men likafullt åkte en

morgon en vagn in på hotellets gård, i hvilket vi

bodde, och en herre frågade efter mig. Jag tog emot

honom och han förklarade, att han var kallad till mig

för att visa villa Riardo och meddela villkoren för

köpet.

Då gick jag in till Julia, tog henne i mina armar

och kysste henne tyst till tack. I själfva verket hade

jag ej på mycket länge haft en varmare längtan efternågonting, än efter detta svala, idylliska bo af marmor,

som bara tycktes vänta på oss för att få lif ånyo.

* ‘ *

*

När jag sysslar med dessa mina anteckningar ur

mitt lif, ordnar dem och kompletterar dem, förefaller

det mig mest alltid som ett i hög grad onyttigt arbete.

Hvem skall väl någonsin läsa dem och — om någon

läser dem — hvem skall väl intresseras af dem? Mig

själf ha de gifvit den tillfredsställelse vid utarbetandet,

som en affärsman har af att göra ett bokslut och

konstatera att debet och kredit slå in.

Mitt lifs debet är långt större än dess kredit, men

•en vänlig hand har här och där fört in en post på

kreditsidan, som gör att bokslutet icke tvingar mig till

konkursförklaring inför mina gäldenärer. Dessutom ha

mina gäldenärer längesedan infört sina fordringar på

mig under rubriken osäkra, sedermera ha de glömt mig,

och skulle jag presentera mig för dem i dag, så såge

de långt på mig och förklarade att de visst ej hafva

någonting med mig att göra. Det kommer väl icke

heller någonsin i fråga, att jag skulle presentera mig

för dem.

Det finnes dock några, som jag önskade att

engång skulle läsa mitt lifs roman. En af dem är

Weierstern, men han får aldrig göra det, ty han är

-död. En annan är Vera. Kunde jag dessutom bibringamina forna bekanta i Finland en rättare uppfattning af

min politiska skuld, så hade jag vunnit mera därmed,

än jag någonsin vågat hoppas. Men mina

anteckningar komma aldrig utom mitt familjearkiv, hvars öde är

mycket osäkert, då jag engång är borta. Att föranstalta

en utgifning af dem redan under mitt lif vill jag ej.

Därtill äro de för personliga och — hvarför icke —

för obetydliga. Jag är icke någon författare, som

förmådde gifva dem konstens lif. Och mina öden ha

egentligen ej annat intresse. Det ringa grand politik,

som finns i dem har endast intresse för några få. Min

politiska rol var ofrivillig, men den var likafullt

afgö-rande för hela mitt lif.

Anteckningarna ha kommit till under stunder, då

jag velat samla mig till en klar öfverblick af allt, som

passerat mig. De äro protokollen, förda vid den långa

rättegång, jag hållit med mig själf; resolutionen saknas

— det är en annan, som har att göra den.