En liten lustresa - Skildrad i brev till Wilhelm von Braun
H. B. Palmær
EN LITEN LUSTRESA
HENRIK BERNHARD
PALMÆR
En liten lustresa
HENRIK BERNHARD
PALMÆR
En liten lustresa
Skildrad i brev till W. von B.
av Östgöta Correspondenten av Henrik Bernhard
Palmær, som tidigare hade gjort sig känd för sin
spetsiga penna såsom medarbetare i Aftonbladet.
Den nya tidningen lät från början tala om sig och
fick förhållandevis stor spridning, främst tack vare
den uppmärksamhet som Palmærs bidrag tilldrog
sig både i och utanför Östergötland. Redan efter
knappt två år lämnade han visserligen redaktörsposten,
som han överlät på C. F. Ridderstad, men
det finns onekligen anledning att erinra om hans
insats i dessa dagar, då det har förflutit 125 år
sedan han grundade Östgöta Correspondenten.
Palmærs En liten lustresa, som presenteras i denna
minnesbok, är ett karakteristiskt verk inte bara för
sin upphovsman utan också för sin epok.
Linköping i september 1963
FÖRETAL
Dessa brev skrevos för flera år sedan, i Karl
Johans tid, och voro ej ämnade att läsas av någon
annan än den, till vilken de blivit ställda.
Omständigheter hava föranlett mig att, tid efter annan
offentliggöra ett par fragmenter, och nu äntligen
det hela. Bland dessa omständigheter må man
likväl ej räkna ärelystnaden. Till att anfäktas av
denna passion är jag på samma gång för stolt och
för ödmjuk: med jordens lysmaskar vill jag icke,
och med himlens stjärnor kan jag icke skina i
kapp. Lyckligtvis finnes ett annat motiv, som kan
förleda en man att låta trycka, vad han skrivit.
För att ej tala i alldeles beslöjade ordalag, får
jag tillkännagiva, att författarskap väl ännu ej
upphört att vara tempeltjänst, såsom det fordom var;
men att det dock har partiellt nedsjunkit till ett
näringsfång, vadan det kan föreställas under
bilden av en hungrig vestal, som står och kokar
välling eller annan mat vid den heliga elden på
gudinnans altare.
Föregående förklaring har jag egentligen
avgivit för att avväpna kritici, och den synes mig
för ett slikt ändamål särdeles lämplig.
Emellertid är det ändå möjligt, att jag blir angripen —
och ske Guds vilje! Angripes jag med en
estetisk värja eller sabel, skall jag stanna och fäkta
och ingalunda räkna för skam att falla. Sker
angreppet åter med den politiska harskramlan, ett
vapen som nästan allmänt nyttjas av publicisterna
nu för tiden och som så förträffligt passar i
mångens hand, må man ursäkta mig, att jag täpper
öronen till och flyr från tornerbanan.
Stockholm d. 1 maj 1848.
Post-Skriptum till vännerna i Östergötland.
— Käre bröder! Jag vill för eder ingalunda
fördölja, att vi häruppe i huvudstaden en lång tid
skrivit Lind med stora bokstäver och Gud med
små, samt att allt annat gått i proportion
därefter — riksdagen inberäknad, om vilken jag
framdeles ej skall underlåta att uttala mina
menlösa tankar.
FÖRSTA BREVET
Den resbeskrivning, jag lovat dig, i
vedergällning för den, du givit mig, kryper nu äntligen
fram ur sitt äggskal. Hav undseende med den
arma kycklingen och fordra ej, att han skall vara
en örn eller en näktergal. Han måste ju brås på
den fågel, han härstammar ifrån.
Till saken!
Hösten 1838 stiftades i Linköping av några
dels unga, dels ännu ej lastgamla män, bland
vilka funnos flera än en sångare, sällskapet "Orphei
vänner". Sällskapets ändamål var att sjunga
Bellman och höra honom sjungas. Att därvid
vankades ett gott ackompanjement av punsch och av
musikaliska instrumenter, torde väl knappast
behöva nämnas.
Sällskapet sammanträdde i början var fjortonde
dag; men när nöjet förlorat nyhetens behag, blott
en gång i månaden. Andra förlamande orsaker
tillkommo sedan — såsom att två nya ledamöter,
herr Crethi och herr Plethi, introducerades —
och tiden emellan vart sammanträde blev allt
längre och längre, först två månader, så tre, så
fyra. Äntligen sammanträdde sällskapet ej alls.
Därhän hade det kommit i medlet av sommaren
1840.
Då tänkte ett luminöst huvud, att sällskapet,
som avlidit i staden, kunde på landet uppväckas
till nytt liv. En anteckningslista kringsändes till
ledamöterna, med uppmaning att sammanträda vid
Berg.
antecknade sig. Ångbåten Ormen Långe hyrdes att föra
sällskapet bort och hem. Ägaren till Berg, löjtnant
K., lovade att, till sällskapets härbärgerande,
bygga en stor lövsal. En av de sista dagarne i juli
månad bestämdes till resdag och färden skulle
börja klockan elva förmiddagen.
Även jag var en av dem, som antecknat sig,
och jag trodde i min menlöshet, att jag skulle få
segla till Berg, jag som de andra. Men hör, vad
som hände.
Samma dag, som resan skulle ske, vaknade jag
helt tidigt på morgonen och — efter gammal
vana — somnade jag in på nytt igen; vilket
länder mig till skam. Däremot länder mig till heder,
att när jag vaknat för andra gången — vilket
också skedde efter gammal vana — var jag så
vaken, att jag skulle kunnat uthärda de svåraste
vakenhetsprov, t.ex. läsa en viss prelats predikningar
utan att somna.
Sedan låg jag helt stilla och undrade vad
klockan månde vara.
Det lilla dussinur, som lyckans frikostighet mig
förlänat, kunde ej giva mig någon upplysning
därom, emedan det var borta hos urmakaren för
att lagas; och det zoologiska ur, som jag själv
konstruerat, kunde ej heller begagnas, emedan det
var långtifrån färdigt. Här frågar du billigtvis,
vad ett zoologiskt ur är för ett instrument, och
jag frågar tillbaka: har du någonsin läst företalet
till Hoffmans Flora? Om du det har och minns,
vad det innehåller, så vet du, att Linné i forna
dagar konstruerade ett så kallat botaniskt ur.
Denne store naturforskare eller "siare" — som han
heter på Uppsalaspråket — observerade
nämligen, att vissa blommor om förmiddagen öppna
sina kronor på given timme och åter på given
timme sluta dem tillsamman om eftermiddagen.
På grund av denna observation konstruerade den
store Linné ett ur, vars visare voro blommor, och
som därföre fick namn av blomsteruret eller det
botaniska. Sammalunda har i nyare tider den
store P. — dvs. undertecknad — på grund av
sina iakttagelser inom den animaliska naturens
område konstruerat ett ur, som bör heta det
zoologiska eller kreatursuret, emedan dess visare äro
människor och andra kreatur.
Första väckelsen till detta företag fick jag av
min hederlige husvärd. Denne ärans man hade för
sed, att tidigt på morgnarna låta sig ljudeligen
förnimmas — vi vilja antaga att han nös — och
det med sådan kraft, att huset bävade på sina
grundvalar och alla dess hjon eller innevånare
vaknade. Med förvåning märkte jag omsider, att
händelsen alltid hände på samma tid; klockan var
alltid tre kvart på fyra.
När jag närmare tänkte på saken, föll det mig
in, att ett zoologiskt ur skulle kunna konstrueras,
rätt så väl som ett botaniskt. Jag beslöt att våga
ett försök och började till den ändan anställa
observationer.
Som var och en är sig själv närmast, gjorde
jag det första rönet på min egen värda person.
Sedan åratal tillbaka — ja ända sedan min
studenttid — hade jag märkt, att jag alltid, när det
led mot aftonen, kände en viss längtan, vars
föremål i början var svävande och formlöst, nästan
som ett moln, men slutligen antog bestämd gestalt
och uppenbarade sig i skepnaden av en smörgås
med salt kött och senap. Sanningen till heder
må erkännas, att nämnda smörgås var placerad
mellan en sup och en toddy, liksom vår Herre
och Frälsare mellan två ogärningsmän. När jag nu
observerade tiden, fann jag med synnerligen
fägnad, att även denna kasus timade regelmässigt:
klockan var alltid precist sex på aftonen.
Men vidare i texten!
Nere på gården i en flygelbyggnad bodde, var
för sig, ett par gummor med titeln madam, den
de också i fullt mått förtjänte. Som du vet, har
ordet madam den egenskapen att vara sig likt,
antingen det läses rättfram eller bakfram, och de
båda gummorna hade också den egenskapen att
vara lika, dvs. att träta vareviga dag, antingen
de hade skäl eller icke. Understundom hände sig
även, att de följde den engelska maximen: "from
sounds to things!" — från ord till sak! — och
flögo varandra i luven. Ljudet eller — rättare
sagt — oljudet av dessa bataljer trängde alltid
upp till mina vindsrum, och det föll mig in att
undersöka, om icke de två amasonerna skulle
kunna begagnas vid konstruktionen av mitt zoologiska
ur. Undersökningens resultat blev, att trätorna väl
ej skedde på givet timslag, men regelmässigt nog
ändå; ty de avhördes aldrig tidigare än halv tio
och aldrig senare än en kvart på elva förmiddagen.
Längre hade jag den tiden ej hunnit på
konstruktionen av mitt zoologiska ur, och det var mig
således till ingen nytta för tillfället. Det kunde ej
nu besvara min fråga: vad är klockan? Huru
viktigt ett svar på denna fråga dock skulle vara
för mig, kan du sluta därav, att på detsammas
beskaffenhet berodde, om jag borde stiga upp och
arbeta eller ännu finge ligga och latas. Jag
svävade i en förfärlig oro.
Lyckligtvis skulle denna oro om några
ögonblick hävas. Den gamle rödnäsige vaktmästaren
Pettersson — bland tjugo svenska vaktmästare
heta tolv alltid Pettersson; de andra åtta heta
Bergström — inträdde med ett blårutigt knyte i
handen. På tillfrågan vad klockan vore, svarade
han: den är halv nio. Sedan framtog han ur
knytet en lunta tidningar, nyss ankomna från
Stockholm, räckte mig den, gjorde sin
vaktmästarekomplimang och gick.
Jag har ej hjärta att låta denna figur försvinna
från tavlan, innan jag omtalat, vad del han har
i den märkligaste liknelse, jag i mitt liv inventerat.
Se här i korthet historien därom.
Det var om sommaren 1838. Konung Karl
Johan, alltid stor och dråplig, visade sig större och
dråpligare än någonsin. Hela nationen var
förtjust och jag ävenledes. I övermåttet av min
hänryckning beslöt jag att till högstdensammes ära
dikta en ode. Och som tid och rum ingalunda äro
likgiltiga vid poetiska företag, satte jag mig en
vacker morgon ned att dikta under en av de
lummiga lindar, som beskugga promenadplatsen
vid domkyrkan.
"O du, som", — så började jag; ty jag visste
att redbara oder alltid börjas så — "o du, som
från simpel gascognare småningom stigit till
Skandinaviens konung! Ej finnes i hela den omätliga
skapelsen något dig simile aut secundum, om
icke till äventyrs — — —."
Här kom jag av mig, emedan jag i hast ej
kunde hitta någon passande liknelse. Väl satte
jag sporrarna i hippogryfens sidor, men förgäves.
Han stegrade sig och ville ej ur fläcken. Redan
stod författaresvetten i täta droppar på min panna.
Se! då kom, liksom framkallad av någon
gynnsam gudamakt, den gamle rödnäsige Pettersson
mig till hjälp. Gubben, som tidigt var ute och
larvade i sina vaktmästarärender, passerade förbi
bänken där jag satt — och genast var liknelsen
hittad.
"Ej finnes" — så återtog och slutade jag
meningen — "i hela den omätliga skapelsen något
dig simile aut secundum, om icke tilläventyrs en
supares näsa, vilken är helt vit, när hon först
instickes i världen — och ingen anar, att hon med
tiden skall bära purpurn."
Var icke detta en desperat liknelse, eller huru?
Dock nog härom!
Sedan jag äntligen fått veta, vad klockan var,
uppgjorde jag min levnadsplan så här.
Tidningarna skulle jag läsa på sängen, och därmed fortfara
tills kärngarna började träta. Då skulle jag stiga
upp, kläda mig och begiva mig till Nykvarn,
där ångbåten väntade, för att med mig och det
övriga herrskapet avgå till Berg.
Den gunstbenägne läsaren — dvs. konungens
trotjänare och Apollos troman, löjtnanten och
skalden herr W. v. B. — lärer utan tvivel inse
att denna plan var en mycket förnuftig plan.
Också satte jag den genast i verket. Jag fattade
Aftonbladet och började flyktigt ögna däri. Efter
något ögnande träffade jag en lockande rubrik,
tog då en bekvämare ställning i sängen och läste
sedan med all uppmärksamhet.
När jag läst en stund, blev jag arg.
När jag läst en stund till, blev jag mycket argare.
När jag läst en stund till, blev jag alldeles
rasande, slängde själaspisen — dvs. Aftonbladet —
ifrån mig, sprang upp ur sängen samt började, i
bara skjortan och under de djupaste bugningar,
hålla tal till en på golvet stående stövelknekt.
Hade mina med "högre bildning" utrustade
Linköpingsvänner fått se mig i denna belägenhet,
skulle de hållit mig för komplett galen, och icke
för endast halvgalen, såsom nu är händelsen. Mitt
tal till stövelknekten var av följande lydelse:
"Vördnadsvärde herr stövelknekt!
Ni undrar utan tvivel, mera än en stövelknekt
någonsin undrat, huru det kommer sig, att jag
kallar er för herre och vördnadsvärd. Se här
nyckeln till gåtan!
Helt nyss låg jag och läste
konstitutionsutskottets förslag till en förändrad representation och
förnam därav, att en svensk man, som skulle
kunna välja och väljas till representant, bör
besitta åtminstone 250 rdrs egendom. Nyfiken att
få veta min plats i samhället, därest detta förslag
skulle bli antaget till gällande lag, företog jag
mig att hopsummera värdet av mina tillhörigheter.
Ack! det steg ej, även efter inköpspris beräknat,
till mer än 249 rdr och 36 sk. Himmel och
helvete! ropade jag då — ty jag är en grobian, som
aldrig väger mina uttryck — skall en lumpen
tolvskilling hindra mig från utövningen av den
heligaste, den oförytterligaste rättighet!
Då nalkades minnets genius min bädd, rörde
sakta vid mina lockar och viskade: du har glömt
att räkna stövelknekten; räkna även honom, så
har du summan full.
Därföre, vördnadsvärde herr stövelknekt! —
som kostar mig tolv skillingar — därföre står jag
nu här och orerar och komplimenterar och kallar
dig för herre och vördnadsvärd. Mindre kan jag
väl icke göra, enär det är du allena, som räddat
mig från nesan att uteslutas ur samhället och
mänskligheten. Du allena! Ty vore jag vis som
Salomo, ädel som Saladin, tapper som Richard
Lejonhjärta, osv., så skulle dock allt detta
tillsammantaget ej kunna göra mig till människa och
medborgare. Men det kan du, vördnadsvärde herr
stövelknekt, som kostar mig tolv skillingar! Ära
vare dig, ära vare det högsinnade, det
djuptänkande konstitutionsutskottet!
I denna oration urladdade jag min harm över
det usla representationsförslaget. Men sedan
harmen var urladdad, återstod en bitter sorg i min
själ, liksom en vidrig dryck återstår i en flaska
sodavatten, sedan kolsyran fräst bort därur. Jag
sörjde över att fan tar fäderneslandet och icke
dess reformatorer. Jag sörjde över att dessa, som
börjat med "parturiunt montes" eller maximen
"rättvisa åt alla", slutat med "nascetur ridiculus
mus" eller maximen "rättvisa endast åt
penningen". Jag sörjde, så att jag suckade; och suckande
började jag min klädsel. Med en suck drog jag
på mig stövlarna, med en suck byxorna; med en suck
— är det icke bra rörande? — grep jag efter mina
hängslen, då knack, knack, knack — en
knackning hördes på rutan.
Jag såg mig om och märkte, att en kvist av det
utanför fönstret stående päronträdet slog emot
glaset. Det var ej vinden, som satte kvisten i
rörelse — ty full stillhet rådde i atmosfären — utan
en liten sparv, som satt där och gungade. Han
tittade helt fryntligt på mig och nickade
godmorgon ett par tre gånger. Sedan tilltalade han
mig på fågelspråket och sade: tirlirili!
Såsom skald måste du hava fågelspråket på dina
fem fingrar och således vet du, att tirlirili är ett
mycket innehållsrikt ord. Du vet, att det för det
första innehåller en jubelsång över naturens
skönhet; för det andra ett bevis att livets fröjder mer
än tiodubbelt motväga dess vidrigheter, och för
det tredje en uppmaning till njutning och till
tacksamhet mot försynen. Likaledes vet du, att
denna jubelsång är så hänförande, detta bevis så
övertygande, denna uppmaning så lockande, att
endast en stock eller en gråsten kan motstå dem.
Men jag är icke en stock eller en gråsten; också
motstod jag dem icke. Till följe av "tirlirili"
skickade jag min sorg och hennes mamma, politiken,
åt fanders samt önskade det värda paret en
lycklig resa.
Den lilla sparven flög sin kos, sedan han, för
bättre minnes skull, sagt tirlirili ett par gånger
till. Onekligen hade han gjort mig en stor tjänst;
ty han hade återgivit mig humöret. Måhända hade
han gjort det av tacksamhet. Jag påminner mig,
att härom året några dussin sparvar en smällkall
vinterdag slogo sig ned på planen vid huset, där
jag bodde, samt sutto där helt tysta och modfällda.
Jag strödde då ut ett par nävar korn för deras
räkning, och det blev åter liv i skaran. Måhända
var det någon av de sparvar, jag då matade, som
nu velat göra mig en återtjänst. Måhända!
Tacksamheten är visserligen en dygd, som börjar bli
sällsynt bland människor; men — varför just skära
hela skapelsen över en kam? — den torde ännu
vara i svang bland sparvar.
Sedan jag med glatt mod fulländat min
klädsel, ställde jag några frågor till mig själv och
besvarade dem även. Första frågan: vad vill du
sysselsätta dig med? Svar: det vet jag icke.
Andra frågan: vill du fortsätta att läsa avisorna?
Svar: nej, ty min själ kan ånyo råka i uppror,
och jag vågar ej lita på, att en sparv skall ånyo
infinna sig för att stilla det. Tredje frågan: vill
du sätta dig ned och arbeta? Svar: nej, ty — ty
— lika mycket, vill jag det icke. Fjärde frågan:
vill du spatsera av och an på golvet, tills
madammerna börja sin träta och dymedelst giva dig
signal till uppbrott? Svar: ja. Fördenskull spatserade
jag av och an på golvet, jag spatserade både länge
och väl; men inga madammer och ingen träta
hördes av. Slutligen fann jag spatserandet tråkigt och
tänkte: det skadar ju icke, att komma en kvart
för tidigt till ångbåten. Därpå satte jag mössan
på huvudet, försåg mig i hast med lämpliga
resförnödenheter, och tågade av.
Jag hade ej hunnit mer än över halva vinden,
då jag nerifrån förstugan hörde ett läte, som,
varken med ord eller bokstäver låter sig fullständigt
betecknas. Ett ungefärligt begrepp därom kan man
dock få, om man försöker att med halvöppen mun
mässa den svenska vokalserien a e i o u y å ä ö.
Kort och gott: det var någon, som tjöt därnere,
och denne någon var ingen annan än min vän
Anton, som mötte mig med tårar i ögonen och
en ruinerad dansmästare i handen.
Jag får upplysa, att min vän Anton var en
fyraårig medborgare och son till värden i huset.
Min vänskap förvärvade han en gång, då jag
såg honom skratta min värds hushållerska mitt
i ansiktet, medan hon försökte att skrämma
honom för busen. Antons tillgivenhet för mig
berodde däremot på helt andra omständigheter. Den
väcktes först av en karamell, stegrades sedan
betydligt med ett par äpplen och hann äntligen
sin kulminationspunkt genom, en dansmästare av
papp. Denne hade jag med egen hand tillklippt,
målat honom med alla regnbågens färger, givit
honom namnet Piruettenfelt, samt så inrättat
honom, att han sprattlade med benen, då man
ryckte på en dem emellan nedhängande tråd.
Alltsedan voro Anton och jag de såtaste vänner i
världen; och uppstod någon oenighet oss emellan,
så bilades den lätt med russin och mandlar, och
rörde för övrigt aldrig något viktigare ämne, än
mänsklighetens förpliktelse att hålla sig ren om
näsan, den Anton väl teoretiskt erkände, men
stundom brukade praktiskt uraktlåta för
bekvämlighetens skull.
— Hur är det fatt, lille Anton? frågade jag.
Anton svarade:
— A e i — Fidella, den gemena rackan, har
— o u y — bitit bägge benen av min dansmästare
— å ä ö.
— Kanhända, sade jag, har dansmästaren varit
obeskedlig mot Fidella?
Anton svarade:
— A e i han sparkade henne på nosen och
— o u y —
— Ja, det är ju, som jag alltid har sagt,
inföll jag. Piruettenfelt dansar visserligen rätt bra;
men karlen har varken moral eller kristendom.
Anton svarade:
— A e i — han rådde icke för att — o u y —
han sparkade henne; ty det var jag, som ryckte
på tråden — å ä ö.
De båda kamraternas missöden rörde mitt
medlidsamma hjärta. Jag beslöt att genast lyfta sorgens
börda från Antons skuldror och göra ett par nya
ben åt Piruettenfelt, vilken, såsom dansmästare
betraktad, svårligen kunde vara sådana förutan.
Tid hade jag ju, åtminstone tills
madamdisputationen började.
— Giv dig tillfreds, bror Anton! sade jag.
Skadan skall snart bli avhjälpt. Och åtföljd av
Anton, som avtorkade sina tårar, gick jag tillbaka
till mina rum samt började där att, med saxen i
handen, bearbeta ett stycke segt papp.
Jag minns ej, om det var högra eller vänstra
benet, jag klippte på, då Anton överraskade mig
med den naiva frågan:
— Hur skall man bära sig åt för att göra
människosläktet lyckligt?
Jag föll i skratt. Vilka jätteplaner, tänkte jag,
som välva sig i pygméers huvuden! Men jag hade
snarare bort falla i gråt; jag hade snarare bort
tänka på den bedrövliga förändring, som
människan lider med åren. Endast ett barn kan vara
ädelt nog att på fullt allvar göra en sådan fråga
som den nyssnämnda. En fullvuxen människa är
däremot en fullvuxen egoist och frågar blott: hur
skall man göra sitt jag lyckligt? Och till råga på
eländet menar hon ofta med sitt jag ej annat, än
sin lymmelaktiga kropp. Stackars homo! Du
undergår samma metamorfoser som insekterna, men
i omvänd ordning. Du börjar med att vara fjäril
och slutar med att vara kålmask.
När Piruettenfelts ben voro tillklippta och på
lämpligt sätt fästade vid kroppen, skulle de
också målas, för att i ingen måtto vara sämre än de
gamla. Jag framtog därföre penslar och en
färglåda och grep verket an. Att jag målade illa,
förstås av sig självt — ty docti viri male pingunt
— men jag målade dock Anton till nöjes. När
allt var färdigt, mottog han under höga jubelrop
sin dansmästare ur mina händer och lät honom
genast dansa. Med korslagda armar satt jag och
såg på och gladde mig åt Antons glädje.
Jag hade ej många ögonblick suttit så, innan
dörren öppnades och min städerska inträdde. Hon
bar i handen ett instrument som Satan uppfunnit
att plåga läskarlar med. I dagligt tal kallas det
kvast och nyttjas — som vi gunås få erfara — att
flytta dammet från golvet, där det ingen förargelse
gör, till bokhyllor och skrivbord, där det är
alldeles odrägligt. När hon blev mig varse — och
det gjorde hon genast — stannade hon tvärt och
gapade bålt och sade aldrig ett ord. Det är
människors sed att så göra, när de bli mycket förvånade,
och jag varken kan eller vill förmena dem det;
jag bara undrar däröver. Bland alla mimiska
hieroglyfer finnes väl ingen befängdare än den, som
uttrycker förvåning. Att man nickar, då man vill
tillkännage bifall, eller runkar på huvudet, då man
vill tillkännage misshag, är visserligen också
oförklarligt; dock innebär det ingen motsägelse.
Men att gapa och tiga på samma gång, att ställa
språksamhetens portar på vid gavel, liksom skulle
ett helt regemente av ord vara i anmarsch, och ändå
ej komma fram med en enda bokstav, det är och
förblir orimligt.
När jag tyckte att hon kunde ha gapat nog,
frågade jag:
— Vad fan gapar hon efter?
Svaret blev:
— Kors, att magistern sitter här ännu!
— Hur så? frågade jag.
— Ämnar sig magistern att resa med ångbåten
till Berg i dag? frågade hon tillbaka.
— Ja visst! svarade jag.
— Nej, det låter nog magistern bli! sade hon.
Icke med människoben och knappast med
fågelvingar kan någon hinna till Nykvarn, innan
kaptenen sätter båten i gång. Klockan är elva slagen.
— Det är omöjligt! svarade jag. Madammerna
här nere på gården have ej trätt ännu, och det göra
de aldrig senare, än en kvart på elva.
— Idag kunde ingen träta bli av, sade min
städerska. Madam Qvarnström har fått ont i
halsen och förmår icke träta — stackars människa!
I samma ögonblick hördes ett avlägset
kanonskott. Det var påtagligen signalen till Ormen
Långes avresa. Jag insåg att min städerska hade
rätt; jag insåg att jag hade försinkat mig.
Med denna insikt följde ett halvt dussin eder
i släptåg.
— O satan och helvete! utropade jag. Här
sitter jag nu med långa näsan, emedan de
fördömda kärngarnas träta har uteblivit. Och just i
dag skulle den utebliva! Alla andra dagar har den
inträffat och varit mig till besvär, emedan den
stört mig i min läsning. Men idag, den enda gång,
då den kunnat vara mig till gagn, det enda
tillfälle, då buteljen kunnat giva mig vin i stället
för malörtsdroppar, i dag skulle den utebliva
— vilken förbannad otur!
— Ja, nog är det otur, sade min städerska, som
började förstå sammanhanget.
— Ja, en stor, en fullväxt otur, fortsatte jag.
Andra oturer äro bara barnungar, som böra kalla
min otur för farbror. O satan och helvete!
Dock svor jag icke blott; jag längtade även;
jag längtade att få vara med vid Berg. Hittills
hade jag betraktat denna förlustelse med tämligen
likgiltiga ögon; men nu, då den ville gå mig
ur händerna, uppkom en stark åtrå därefter.
Häruti bråddes jag sannolikt på våra första föräldrar
Adam och Eva, som visst icke skulle velat äta
av kunskapens träd på gott och ont, därest det
ej varit dem så strängt förbjudet. Till trots av
min otur föresatte jag mig att deltaga i
samkvämet vid Berg.
Men hur skulle jag komma dit? Segla var ej
att tänka på; jag måste antingen åka eller gå.
Utan att länge besinna mig, valde jag det sednare,
emedan den som går, är mindre beroende, än
den, som åker. Ack! intet i världen skattar jag
så högt, som oberoendet. Visserligen sätter jag
stort värde på vänskap, poesi, stuvade
kräftstjärtar osv., men oberoendet innehar dock själva
högsätet i mitt hjärta. Skada, att det aldrig kan
fullkomligt vinnas. Nej, aldrig fullkomligt! Ty även
om man gjort sig oberoende av allt annat, är
man likväl på sistone beroende av sig själv,
således icke fullkomligt oberoende.
Sedan jag tagit avsked av städerskan och
Anton, begav jag mig åstad för andra gången och
fick — underligt nog! — utan att mötas av
något hinder, komma ned på gatan. Därpå gick jag
till ett frukostställe, emedan jag kände mig
hungrig. Skälet var visserligen trivialt, men jag hade
inget bättre till hands.
På frukoststället förtärde jag kaffe och
vetebröd, vilka smakade mig förträffligt, särdeles som
de framburos av en ung och vacker flicka. Andra
behag att förtiga, var hon smal om livet som ett
timglas. O, de sköna kvinnorna med sina smala
liv! De likna timglas och äro likväl motsatsen
av timglas; ty timglasen påminna oss om tid och
evighet, men kvinnorna komma oss att glömma
bäggedera.
Efter slutad frukost ställde jag min kosa till
Humlebergstullen. Vägen gick förbi ett hus, där
ordet "Lånbibliotek" prunkar i guld på en stor
svart tavla, och jag fann för gott att stiga in.
Händelser kunna inträffa, tänkte jag, då det
behövs att ha en bok att läsa. En sådan händelse
är t.ex. att ens egna tankar tryta. Väl brukar man
då i Sverige icke läsa, utan skriva en bok;
emellertid — —. Nog av, jag steg in och begärde att
få låna Ehrensvärds skrifter.
Ehrensvärd är min synnerliga favorit. Han var
en man, som icke blott tänkte, vilket är ovanligt
nog, utan även tänkte tankar, vilket är ännu
ovanligare. Många ovanligheter dessutom träffas
hos Ehrensvärd. Ovanligt var, att han förenade
börd och författarskap, som är ett ofrälse yrke.
Man påminne sig, att icke sidenlump, utan blott
linnelump nyttjas till papper. Ovanligt var, att
han ägde både snille och guld; ty försynen utsår
merendels det förra med högra och det sednare
med vänstra handen, så att håvorna falla långt
ifrån varandra och sällan uppfiskas av en och
samma person. Ovanligt var, att han skrev så
litet. Måhända står det i sammanhang med det
fenomen, som man observerat, att ju större
kapacitet ett djur har till upprätthållande av sin
existens, dess mindre är dess avelsamhet, och
tvärtom. Lejoninnan föder en unge; i flugan har man
funnit tolvtusen ägg. Ovanlig var även
motsägelsen mellan mannens antika sinnelag och det
sekel, vari han levde. Kroppar och själar gingo den
tiden med halskrås, kortbyxor och skospännen,
och Ehrensvärds kropp gjorde så med; men hans
själ klädde sig i toga och sandaler. För en och
annan bland dessa ovanligheter har Ehrensvärd
blivit min favorit.
Jag fick boken, stoppade den i fickan och
fortsatte min väg till Humlebergstullen. Därunder
hände mig, vad som ofta brukar hända mig och
andra människor, nämligen ingenting, och därvid
tänkte jag, vad som jag och andra människor
ofta bruka tänka, nämligen ingenting.
Och nu farväl! Mitt nästa brev kommer att
börjas med "puh"! Så mycket du vet det.
ANDRA BREVET
Puh! sade jag, när jag hunnit utom
Humlebergstullen, där ingen humle växer, inget berg
finnes och ingen tull erlägges. Puh! sade jag, när
jag hunnit förbi stadens påle, en av rättvisans
grundpelare, varest man spöar dem, som stulit
mindre än tusen riksdaler. Puh! sade jag, när
jag hunnit förbi logarna. Sådana byggnader
finnas till stor myckenhet utanför stadens alla tullar
och äro ett slags skyltar, vilka med rörande
uppriktighet annonsera, att staden huvudsakligen
lever av lantbruk.
I dessa trenne "puh!" uttömde jag de sista
portionerna småstadsluft, som fanns i mina
lungor, insöp en god portion lantluft i stället och
tackade Gud för det jag var på landet.
Härav bör du ej draga den slutsatsen, att jag
finner Linköping tråkigt. Tvärtom! Linköping är
lilla Stockholm, och Stockholm är lilla Paris, och
Paris är lilla himmelriket. Hur kan det vara annat
än roligt i Linköping? Men jag föredrager landet
framför alla städer i världen. Kanske kommer det
sig därav, att jag tillbragt min barndom på landet.
Sedan jag sagt mina "puh!" och tackat min
Gud, stoppade jag min pipa. Sedan jag stoppat
den, tände jag den; sedan jag tänt den, började
jag röka. Vad röka är för ett ypperligt nöje; ett
nöje, som representerar alla jordiska nöjen! I
rök består det, utan eld kommer det ej i gång
och aska är slutresultatet.
Jag erkänner, att det var en oartighet mot de
vid landsvägen växande blomstren, att jag rökade
i deras grannskap och sålunda föredrog
tobaksångan för blomsterångan. Men jag vill gottgöra
mitt fel och för en av dessa blommors räkning,
nämligen för dens, som växte talrikast — ty även
jag bär ett slags aktning för pluraliteten —
anställa en process med "blommornas skald", herr
Atterbom. Varföre — frågar jag således — har
ej herr Atterbom, som besjungit så många
blommor, även besjungit prästnackan? Denna
orakelblomma förtjänar visserligen sin egen visa långt
bättre än de andra. Eller vet ej herr Atterbom, att
Östergötlands flickor, hans egna landsmaninnor,
rådfråga prästnackan i sina hjärtans ömmaste
angelägenheter! — När skall jag bli gift? Vem
får jag till man? Älskar han mig uppriktigt? På
dessa frågor har prästnackan från urminnes tider
svarat östgötaflickorna. Att lämna en så förtjänt
blomma obesjungen, är bra obeskedligt. Fy baj,
herr Atterbom!
Icke vet jag, vad skalden kommer att svara;
men jag förmodar, att han blir ond, ruskar sina
lockar med bägge händerna och utbrister: jag ger
alla blommor och all poesi djävulen — och
därtill har jag mina randiga skäl. Tiden med sin
såkallade vetenskapliga bildning har förvandlat
all poesi i naturen till en torr, snusförnuftig,
kälkborgerlig träprosa. Sjunger jag om lysmasken och
i praktfulla verser tyder, huru han fått sin
lysförmåga därav, att evangelisten Johannes fordom
vidrörde hans stamfader med sina heliga fingrar,
så kommer en lymmel till entomolog och påstår,
att ljuset härrör av brunst och tillhör egentligen
honorna, som dymedelst visa hanarna vägen.
Sjunger jag om huru småbarnen le i sömnen, emedan
de tjusas av himmelska syner, av umgänget med
silvervingade änglar, så kommer en förstockad
medikus, klappar mig på axeln och viskar
försmädligt i mitt öra: med leendet har det nog sin
riktighet; men fenomenet härleder sig icke från
änglar, utan från magrev. — Djävulen må vara
poet nu för tiden!
Om herr Atterbom svarar mig så grundligt,
avstår jag från all vidare process med honom,
prästnackorna måga därom säga, vad de behaga. Ja,
jag går ännu längre: jag avbeder mitt förhastade
klander och beklagar, att skaldens bana på jorden
skall vara så fullsådd av törnen, helst himmelen
numera lämnar så ringa utsikt till en reparatio
damni. I fordna tider, då den hedniske guden
Jupiter levde, belönades en stor, av livets
vidrigheter förföljd man därmed, att han efter döden
upptogs bland stjärnornas antal. Levde Jupiter
ännu, skulle han utan tvivel och på giltiga skäl
låta herr Atterbom efter slutat jordliv, framtindra
som en ny stjärna i Lyrans konstellation eller
Svanens. Men Jupiter är död, stendöd. De arma
gudarne hava också ett beklagligt öde: de
upphöra att existera, när människorna upphöra att
tro på deras existens.
Det är nu tid, att jag gör dig bekant med
terrängen, på vilken jag befann mig. Det var en
flik av den stora östgötaslätten, som i solsken och
vid gott lynne må kallas "campagna felice", men
som i ruskväder och vid klent humör bör hålla
till godo att heta spannmålsöknen. Ursprungligen
lät vår Herre skog växa därstädes; men Anders,
östgötaböndernas stamfader, tyckte att det var
dumt gjort, högg ned skogen och sådde ätbara ting
i stället. Nu ser man hans ättling i sextionde led
kliva sina dryga och duktiga husbondesteg mellan
de bugande sädesaxen. Han är en stark, redlig
och klok man. För övrigt hava skickliga
fysionomister på hans ansikte läst följande tänkespråk:
"den som har ärter och fläsk och fårskinnspäls,
kan se ned på en värld och förakta densamma".
Så långt om slätten i allmänhet; nu några ord
om den ovannämnda fliken i synnerhet.
Den begränsas i söder av en flock tillbakaträngda
urfödingar, tall, gran, ek och björk, i norr däremot
av Roxen, som är en ful bängel till sjö. Där
finnes ej tecken till holmar eller öar, vilka dock
äro lika nödvändiga för en sjö, som vill kallas
vacker, som episoder äro det för en episk dikt
med samma anspråk. Men om Roxen utmärker
sig för sin fulhet, så utmärker han sig däremot
för sin nytta; ty han utgör en respektabel länk i
Göta kanalkedja. O nytta och fulhet! I vårt
nordiska klimat aren I alltför ofta sammanvuxna,
liksom de siamesiska tvillingarna! — mellan
Linköping och Vreta kloster genomskäres slätten av
en rak — stundom krokig — landsväg, på bägge
sidor garnerad med pilar, dem slättbonden
planterat, måhända i den berömliga avsikt, att han
och hans barn och barnbarn ej måtte alldeles
glömma, hur trän ser ut. I början av sommaren har
denna slätt sina små behag. Den, som tycker om
lyrik, kan där få höra lärkorna sjunga. Den
som har böjelse för solidare nöjen, kan få höra
åkerskärorna, som ligga här och där bland säden
och recensera lärkornas sånger.
Nu känner du lokalen. Jag fortsätter därföre
berättelsen om min vandring.
Bäst jag gick, mötte jag en kalesch med tre
hästar för. Den innehöll, kusken oberäknad, en
herre med fru, en gosse och en kammarjungfru.
Att de, som sutto i framsätet, voro äkta makar,
sluter jag därav, att de gjort halvt höger och
vänster sväng från varandra, så att den ena såg åt
norr och den andra åt sydost. Askar och
koffertar förutan all ända stodo framme och bak, och
på vagnsdörren prunkade en vapensköld med
friherrlig krona.
Herr baronen — ty baron måste han enligt
vagnsdörrens vittnesmål kallas — var en mycket
lång och smal man, baronessan däremot en liten
och knubbig Evadotter. Äktenskap, där den ena
kontrahenten är lång som en humlestång, och den
andra trind och kort som ett kägelklot, höra ej
till undantagen, utan till regeln. Mången har
anmärkt detta före mig, men ingen har före mig
lyckats att utforska orsaken, vilken är ingen
annan, än Guds böjelse för republikanismen. Om
de långa ideligen förmälde sig med de långa,
och de korta med de korta, skulle å ena sidan
uppkomma ett jättesläkte, samt å den andra ett
dvärgsläkte, av vilka det förra snart skulle kuva
det sednare. Men sådant har Gud ej velat tillåta.
Därföre inplantade han i de långas hjärtan en
oemotståndlig längtan efter de korta, och i de
kortas en oemotståndlig längtan efter de långa;
på det att människoaveln må hava billiga
dimensioner och hålla sig jämnhög. Från begreppet
jämnhög är blott ett tuppfjät till begreppet
jämnlik, och när man väl hunnit dit befinner man
sig i medelpunkten för begreppet republik.
Tänk att Gud själv skall vara republikanskt
sinnad! Dock böra du och jag och andra goda
rojalister ej därav taga oss någon förskräckelse. Hans
majestät kejsaren av Ryssland har lovat att
upprätthålla den monarkiska principen, och således kunna
vi vara lugna.
Nu undrar du, att jag, som nu haft tillfälle att
orda om en baron, ej alls begagnat det till att
predika korståg emot vår adel. För några år sedan
skulle jag nog hava så gjort. Du har kanhända
hört omtalas, huru jag en gång i Aftonbladets byrå
uppgjorde förslag till en reciprocitetslag i
avseende på frälse och ofrälse män. "Om adelsman gör
falskt mynt" — yttrade jag — "så dömer man
honom först från adelskapet, hoc est, man gör
honom till ofrälse och hänger honom sedan;
följaktligen bör ock ofrälse man, som beträdes med
samma brott, först adlas och sedan hängas". Så
tänkte och talade jag för flera år sedan,
consule Planco" —
dvs. i min glödande ungdom, då jag hörde till
herr Lars Hiertas följe. Sedan dess har jag sett
mången sol gå upp och ned, levat mången dag
och natt. På det sättet blir man småningom äldre,
och när åldern tilltager, avtager lusten att omskapa
världen. Man upphör att vara praktisk och blir i
stället kontemplativ; man vill ej mera bestämma
hur det eller det bör vara, utan nöjer sig med att
veta, hur det eller det är. Skulle jag nu yttra mig
om svenska adeln, inskränkte jag mig till att
meddela en mycket enkel och oförgriplig observation.
Jag skulle säga, av vår adel har alla kännetecken av
genus adel, och att den utgör ett särskilt species
endast därigenom, att den har så mycket guld och
silver i sina namn och så litet i sina fickor.
följande namn med silfver uti: Silfverax, Silfverbjelke,
Silfverbrand, Silfverböjel, Silfvercrantz, Silfvercreutz,
Silfvercrona, Silfvergren, Silfverharnesk, Silfverhjelm,
Silfverkloo, Silfverlod, Silfverlåås, Silfverpatron,
Silfversköld, Silfverskog, Silfversparre, Silfverspåre, Silfverstedt,
Silfverstjerna, Silfverstolpe, Silfverstråle, Silfverström,
Silfversvan, Silfversvärd.
Ännu fler finnas med guld uti, nämligen: Gyllenadler,
Gyllenankar, Gyllenax, Gyllenberg, Gyllenborg,
Gyllenbjelke, Gyllenbreider, Gyllenbåga, Gyllenbåt, Gyllenböjel,
Gyllenbring, Gyllenbog, Gyllencrantz, Gyllencartow,
Gyllencaschet, Gyllencornet, Gyllencreutz, Gyllencrona,
Gyllenecker, Gyllenfalk, Gyllenfelt, Gyllenflycht, Gyllenflögh,
Gyllengahm, Gyllengranat, Gyllengren, Gyllengrip,
Gyllenhaal, Gyllenhammar, Gyllenharnesk, Gyllenhjelm,
Gyllenhjerta, Gyllenhoff, Gyllenholm, Gyllenhorn,
Gyllenhöök, Gyllenkloo, Gyllenkrok, Gyllenlod, Gyllenmärs,
Gyllenniroth, Gyllenpalm, Gyllenpamp, Gyllenpatron,
Gyllenpistol, Gyllenqvist, Gyllenram, Gyllenroos,
Gyllenrooth, Gyllenschmidt, Gyllenskjepp, Gyllenskjöld,
Gyllenskog, Gyllenskruf, Gyllenspak, Gyllensparre,
Gyllenspetz, Gyllenspång, Gyllenstake, Gyllenstam, Gyllenstedt,
Gyllenstjerna, Gyllensting, Gyllenstolpe, Gyllenstorm,
Gyllenstråhle, Gyllenström, Gyllenståhl, Gyllensvahn,
Gyllensvärd, Gyllentorner, Gyllentrost, Gyllenållon,
Gyllenär.
Innan vi lämna baronen och hans medfölje ur
sikte, torde jag böra tillkännagiva, att de sannolikt
befunno sig på hemvägen, efter slutad
brunnsdrickning vid Medevi. Jag förstår icke, vad så
mycket folk besöker brunnar efter. De friska hava
kanske sina skäl att resa dit; men de sjuka? —
Herrar brunnsintendenter bruka alltid omtala de
fall då brunnskuren lyckats; men brukade de i
stället omtala de fall, då den icke lyckats, skulle
trafiken bli betydligt mindre. Likaså skulle högst få
människor spela på lotteri, om lotterikollektörerna,
i stället för att annonsera de fem numror, som
kommit ut, annonserade de åttiofem, som icke
kommit ut.
Håhå! nu sitter jag här och förhäver mig över
hälsobrunnar och nummerlotterier, och likväl har
jag själv druckit brunn och själv en gång vågat
min sista plåt på nummer 77, emedan jag om
natten hade drömt om ett par gamla stövlar.
Sedan jag spatserat en god stund på den
dammiga vägen och rökt åtskilliga pipor, kände jag
mig törstig. De lärda, tänkte jag, måga överlägga
om min rättighet att vara det, liksom de överlägga
om nationernas rättigheter till frihet. Under tiden
taga sig nationerna stundom den friheten att taga
sig friheten och under tiden vill även jag taga mig
den friheten att gå in och dricka i närmaste torp.
Icke utan besvär kunde jag komma in i torpet;
ty en sugga hade placerat sig framför dörren till
förstugan. Hon låg där och gav sina grisar di, utan
tvivel i moderlig förhoppning, att de skulle bli
stora svin med tiden. Inkommen i stugan, såg jag
en kvinna, som efter förmåga sökte att motarbeta
ett dylikt resultat, vad hennes egen avföda angick.
Det var torparhustrun, som med riset i handen
agade sin son, en gosse om sex till sju års ålder.
"Guds fred!" sade jag. "Gud signe!" svarade
hon. Sådana äro allmogens hälsningstermer. Vi
herrskapsmänniskor säga, som du vet, "ödmjuka
tjänare!" då vi komma, och "ödmjuka tjänare" då
vi gå. Vi börja och sluta våra samkväm med en
och samma slippriga. lögn. Och vad som ligger
mellan slut- och begynnelsepunkten är oftare
krokigt än rakt; vadan vårt sällskapsliv kan, med lika
mycket skäl som evigheten, liknas vid en orm, som
biter sig i stjärten.
"Gud signe!" svarade hustrun och slutade
bestraffningen. Skygg för en främmande herres
närvaro, hastade hon att upphjälpa gossens byxor,
avtorka hans tårar, putsa hans näsa och tilltala
honom med några uppmuntrande ord. Bland annat
sade hon: "låt bli att regera, Karl Johan lille, så
slipper du ris!"
Gossen hette således Karl Johan. Det ringare
folket i Sverige vill gärna vara med kronan förenat
genom något angenämare band, än kronans
debetsedel, och uppkallar därföre ofta sina barn efter
den, som bär kronan. Epitetet "lille" behöver
ingen ursäkt, och vad ordet "regera" angår, nyttjade
hustrun det i den bland svenska allmogen gängse
bemärkelsen. Där betyder det i allmänhet att bära
sig bångstyrigt åt. När ordet först erhöll en så
olycklig karaktär, känner jag icke. Aldrig måtte
det hava skett i vår nu "regerande" konungs tid.
Jag bad hustrun om ett glas vatten. Sedan jag
fått det och tömt det, fortsatte jag min vandring.
Då jag gått ett stycke väg, mötte jag en tjuv,
med thy åtföljande handklovar och black och
gevaldiger. Han kom förmodligen ifrån Sjögestad
tingsställe, där extra rannsakning blivit hållen över
några hans tillgrepp inom Gullbergs härad. Jag
vill ej neka till att jag tog av mig mössan för
tjuven; men jag nekar till att det skedde av ironi. Det
hade ju varit ytterst gement att håna en värnlös
stackare, kring vars armar och ben lagen redan
spänt sina järnklor. Min hälsning skedde av helt
annan orsak.
Jag har nämligen mina egna funderingar om ett
och annat. Så t.ex. tror jag, att jorden välver sig
ej blott kring en materiell, utan även omkring en
andlig sol. Om hennes bana kring den materiella
solen skulle förbliva i orubbat skick, fordras bland
annat, att hennes massa förbliver densamma, utan
tillökning och utan förminskning. Månne ej en
sådan naturlag även gäller för hennes bana
omkring den andliga solen? Månne det kvantum av
dumhet och elakhet, som ursprungligen
tillkommer planeten, skulle kunna förändras utan vådliga
ja rent av förstörande följder? Jag tror det icke.
Antagom nu för ett ögonblick, att sju gånger
sjuhundratusen skeppund dumhet, så ock sju gånger
sjuhundratusen skeppund elakhet, allt ifrån
skapelsedagen tillhöra jorden, och att denna endast
bebos av sjuhundratusen människor. Utan att
fördjupa oss i en krånglig aritmetiks labyrinter, inse
vi genast, att varje människa borde, så vitt
fördelningen skedde jämnt, hava på sin lott sju
skepppund dumhet och sju skeppund elakhet. Sker åter
fördelningen ojämt, så att t.ex. på var sjunde
människas skuldror läggas fyrtionio skeppund
dumhet och fyrationio skeppund elakhet, så kunde
de återstående sexhundratusen människorna göra
anspråk på att anses för hederligt och förståndigt
folk. Men yvas böra de icke däröver, utan påminna
sig, att deras sämre lottade likar äro martyrer för
deras skull, och att de hava dem att tacka för både
sitt förstånd och sin ärlighet.
Nu vet du, varför jag tog av mig mössan för
tjuven.
Min väg gick — välförståendes medelst en bro
— över Svartåns utlopp i Roxen. Om denna Svartå
veta våra geografer rätt intet att förtälja, och
likväl har hon både många och stora förtjänster.
Bland dessa må exempelvis anföras, att vattnet däri
är lika så vått — vilket, vad vatten angår, är en
ganska väsentlig sak — som någonsin i Klarälven
eller Dalälven eller andra förnäma strömmar. Men
vad som synnerligen höjer henne i mina — dvs.
i en "fantasts" — ögon är, att de måhända ädlaste
trän i Sverige växa på hennes strand.
Och vilka äro då dessa "måhända ädlaste trän
i Sverige?" frågade du, eller — rättare sagt — jag,
för att få berättelsen i gång, låter dig fråga. De
äro, svarar jag, tallar. Simpla tallar! utropar du.
— Ja, min vän, simpla tallar; men när du
förnummit historien om deras härkomst, skall du ej mer
kalla dem simpla.
På Solberga gård, som ligger vid Svartån, bodde
i konung Sigismunds tid en änkefru, som varit
konungens amma. Då fejden utbröt emellan honom
och hans farbroder hertig Karl, hade änkans son
tagit sin dibroders, konungens, parti, och måste
därföre, liksom många andra, begiva sig i
landsflykt till Polen. Men änkan, som på gamla dagar
gärna ville hava sin son hemma, utverkade omsider
av hertigen, att han skulle få återkomma och vistas
i Sverige, åtminstone tills hon — såsom orden
föllo sig — "hunnit skörda, vad hon det året sådde
vid Solberga". Sonen återkom, vistades hos
modern och kvardröjde där, även sedan skördetiden
var tilländalupen. Då ankom hertigens sändebud
till Solberga för att gripa honom. Men änkan
återskickade dem med hälsningen, "att hon ännu ej
hunnit skörda, vad hon det året hade sått; ty hon
hade ej sått annat än — tallfrön".
Från dessa tallfrön härstammar Solberga ståtliga
tallpark; den växer på Svartåns strand. — Och så
var det med den saken — såsom Herodot brukar
säga.
Då jag vandrat ett stycke till, väcktes min
uppmärksamhet av en oxe, som stod på andra sidan
om gärdesgården vid landsvägen. Han var svart till
färgen och hade en vitbläs i bringan, ungefär så
stor som nordstjärneordens kraschan. Lägger du
härtill grundligheten i hans uppsyn, skall du finna
det naturligt, att jag, med min lättsinniga fantasi,
tog honom för en biskop, som stod och tänkte på
riksdagens angelägenheter. Jag måste — föll det
mig in — begagna tillfället att få höra hans
mening om den angelägenhet, som synes mig
angelägnast bland dem alla. Jag närmade mig därföre
ännu ett par steg, avtog mössan, bugade mig och
sade: "vad tänker ers högvördighet om
tryckfriheten?"
Muu, svarade oxen.
Ja, sade jag med sorgsen röst, så tänker även
biskopen i Linköping, så tänka tilläventyrs flera
biskopar, och jag beklagar, att jag ej kan vara av
samma mening. Dock bör ers högvördighet ej
därföre tro, att jag är en komplett rabulist. Visserligen
vill jag att riksuret skall gå och icke stå. Men då
det behöver ställas efter solen, eller — för att tala
tidningsspråket — då reformernas tid är inne, tror
jag hälsosammast vara, att med beskedliga fingrar
vrida minutvisaren. Då följer timvisaren med och
uret skadas icke. Att däremot omedelbart vrida
timvisaren, och det sedan man dragit järnhandskar på,
synes mig bra obetänksamt och vådligt.
Men lämnom detta ämne, fortfor jag, och
företagom ett annat, där vi utan tvivel sympatisera,
herr biskopen såsom präst, och jag såsom prästson
— ty bloden är, man säge vad man vill, dock
alltid tjockare än vattnet. — Vad skola vi göra för
att upphjälpa vår statskyrkas sjunkande anseende?
Den attackeras ju dagligen, icke blott
demonstrando, utan även ridendo. Nyligen hörde jag en
lymmel helt öppet yttra: "att vår biskopliga statskyrka,
betraktad som en inkarnation av kristendomens idé,
påminner om Sokrates, vilken, såsom man vet,
hade en ängels själ i en apas kropp".
Muu — muu — muu, ropade oxen.
Ja, sade jag, det är verkligen något att böla över
herr biskop! Emellertid — —
Här avbröts jag av ett högljutt skratt bakom
mig. Det var ett "hahaha!" i veritabel
annandag-jul-bas, och jag trodde straxt, att det ej kunde
härröra från någon annan, än en av mina bekanta,
ålderman Z. Då jag vände mig om, fann jag min
tro bekräftad.
Åldermannen stod där verkligen livslevande
framför mig. Han stod i en stor hökärra, vars alla
sidor voro genomflätade med lövrika björkkvistar
och som därjämte hade ett välvt tak av samma
grönskande materia. I dylika åkdon bruka
stadsborna med sina familjer och matsäckskorgar, ofta
göra små lustresor än till ett, än till ett annat
vackert lantställe i stadens grannskap. Min ålderman,
vilken, liksom Geijers Viking, funnit "stugan för
trång", hade rest sig upp och med sitt huvud
genombrutit taket.
Vad sjutton dj—, sade han, har du för
oavgjorda affärer med oxen?
Vi konversera i politik och kyrkohistoria,
svarade jag.
Det skulle kunna bli många sköna biffstekar av
den där, yttrade åldermannen med en kännares ton
och uppsyn. Dock måste köttet först behörigen
bultas. — Sedan frågade han: vart ärnar du dig?
Till Berg, svarade jag, dit "Orphei Vänner"
anlända vid middagstiden på fartyget Ormen Långe,
havande med sig varjehanda instrumenter och
strängaspel, desslikes Fredmans Sånger och
Epistlar, desslikes några kannor oförstånd eller punsch,
eller vad det heter. Till dem tänker jag sälla mig
och sedermera med dem sjöledes återvända till
staden.
För sjutton dj—! utropade åldermannen, du
kan rätt så väl följa med oss till Malfors och
därifrån med oss hem igen.
Ja, gör det! ropade en beskedlig
fruntimmersröst, vars ägarinna var gömd av lövvalvet.
Jag skulle alltför gärna hava det nöjet, svarade
jag, men jag har föresatt mig att göra en stor resa,
en resa som förtjänar att beskrivas, och därföre
måste den ske både till lands och sjöss. Jag måste
nödvändigt ombord på Ormen Långe.
Kom så gärna ombord i vår hökärra, sade
åldermannen. Gott rum finnes där för oss alla, och
skulle du och mina långskankade pojkar också
sammanfläta benen ända till förväxling, kan nog
jag med ett par käpprapp ställa i hast så till, att
var och en återfinner sina. Följ oss till Malfors, ät
där middag med oss och gack sedan till Orphei
Vänner eller vart sjutton dj—.
Jag ämnar dröja vid Vreta kloster för att bese
kyrkan och kungagravarna, svarade jag.
Vad sjutton dj— skall du i det gamla nästet?
ropade åldermannen. Likaså gärna skulle jag vilja
treva mig fram på krokvägarna i ett maskstunget
äpple.
Jag har helt nyss, svarade jag, ja knappast för
tio minuter sedan, fått i mitt huvud, att jag borde
begagna tillfället att bese Vreta kloster. Vore jag
ej en väderhane, om jag nu redan ändrade
föresats?
Nå så kom efter då till fots, efter du ej vill åka,
sade åldermannen. Men skynda dig; ty annars äta
jag och pojkarna upp alltsammans. Ta mej sjutton
dj—, göra vi icke!
Eh bien! jag skall komma efter och taga min
middag med dig, svarade jag. Och nu farväl!
Hökärran med min ålderman och hans
följeslagare, rullade bort i en sky av damm. Hans
närmare bekantskap får du göra, så fort jag i min
resebeskrivning hinner till middagen vid Malfors.
För närvarande inskränker jag mig till den
notisen, att han är en man med övermåttan stor kropp,
så att ett halvt dussin själar, eller ett helt — om
de ej äro större, än vanliga småstadssjälar —
skulle däri kunna ha gott svängrum. Förmodligen har
hans moder, under sitt havande tillstånd, gått och
tänkt på kolossen på Rhodus, och sonens
dimensioner därför blivit så kolossala. Vare därmed huru
som helst. Fruntimmer i en dylik belägenhet kunna
aldrig vara nog försiktiga.
Utan vidare äventyr kom jag till Vreta kloster;
där gick jag in hos klockarens och anmälde min
önskan att bese kyrkan. Han själv var ej tillstädes,
men en gammal gumma steg upp från sin surrande
spinnrock och lovade att snart söka rätt på "kära
far". Under tiden gick jag in på kyrkogården och
utsträckte där, med en gravkulle till huvudgärd,
min trötta lekamen.
TREDJE BREVET
I den belägenhet, du sist såg mig, nämligen
liggande utsträckt med en gravkulle till huvudgärd,
återfinner du mig nu. Tilläggas bör, att jag låg
och hade varjehanda tankar; ty "vid allt, vad man
gör och förnimmer, bör man tänka något, min lille
vän!"
De sista orden äro försedda med citationstecken;
också äro de citerade efter en herre, som jag lärde
känna i min späda barndom, och som min fars
tjänstefolk sade vara en förläst student. Där jag
nu låg, påminde jag mig honom. Hur det kom sig,
vet jag icke; nog av, jag påminde mig honom och
hans nyss anförda maxim, och i anledning därav
gav jag mig den frågan: vad bör man tänka, när
man livslevande ligger på en kyrkogård och har
en gravkulle till huvudgärd?
Jo, svarade jag mig, man bör i allmänhet tänka:
"på jorden är strid; i jorden är frid". Och skulle
man händelsevis vara, liksom jag, bara fattig och
sex fot lång, så bör man därjämte tänka så här:
efter döden blir jag, som nu ej äger en kvadratfot
jord, långt större jordägare, än någon, som äger
flera kvadratmil, men som är kortare till växten.
Påtagligen måste det åtgå mera jord till en grav
åt mig, än till en åt honom.
Skulle man ävenledes vara, liksom jag, beskylld
för bitterhet, så bör man därjämte tänka så här:
efter döden, så snart förgängelsen börjat sitt stilla,
men säkra värv, skall en del av mitt stoft uppspira
i gräs och blommor. Till dessa blommor skola bien
flyga och suga honung; och honung är en söt
materia. Sedan kan man icke med fog påstå, att allt,
som härrör från mig, smakar bittert och beskt.
Och därmed slut på mina kyrkogårdstankar!
Efter en stund kom klockaren med
kyrkonycklarna. Det var en liten, ålderstigen man, med
ansiktet trint och rödlätt, på tre sidor omgivet av
vitt hår och på den fjärde av en vit halsduk, så
att fysionomien i sin helhet liknade ett förlorat
ägg. Slamrande med nycklarna, frågade han
mycket klockarbelevat, om jag vore tillreds att följa
honom. Och jag reste mig upp och följde honom.
Den största bland nycklarna insattes och
kringvreds, den tunga dörren knarrade på sina
gångjärn och om ett par ögonblick befunno vi oss inne
i kyrkan.
Detta är verkligen den fordna klosterkyrkan, en
av de äldsta byggnader i riket, yttrade klockaren,
medan jag stillatigande stod och betraktade valv
och pelare.
Här har jag nu ett lämpligt tillfälle att orda
om kyrkans arkitektur; men jag låter bli. Orsaken
är den, att jag om arkitektur ej vet mera, än vad
jag fått lära vid universitetet, nämligen att den är
"en frusen musik". Id est: när musik fryser, blir
arkitektur därav. Du finner utan tvivel, att denna
idé ej riktigt förslår till grundval för en kritik
över byggnadskonstens alster. Emellertid är den ej
helt och hållet ofruktbar. Om den konsekvent
utvecklas, inser man utan svårighet, att våra sköna
kyrkor från medeltiden hava uppkommit på det
sättet, att katolska hymner, sådana som "o
sanctissima, o purissima &c.", tillfrusit. Ävenledes inser
man, att flera av våra nyare byggnader härröra
från melodier, sådana som: "Min far han var en
Västgöte, han han."
Sedan jag tillräckligt betraktat valv och pelare,
tog jag under klockarens auspicier, de så kallade
kungagravarna i ögonsikte.
De äro allesamman mycket lika varandra och
bestå av släta, fyrkantiga kalkstenshällar, något
bredare i ena ändan, än i den andra. Långs
kanterna löpa inskriptioner i munkstil och på munklatin.
Mittpå stenarna äro vapensköldar uthuggna, och
över dem hänga kronor av förgyllt järn.
Förgyllt järn! — det kallar jag en lycklig tanke.
Dessa kronor beteckna världslig makt ej endast
genom sin form, utan även genom sin materia. Guld
och järn — korruption och våld — se där krafter,
som behärska världen, alltid hava behärskat och
alltid skola behärska den, om icke — —
Jag höll på att skriva: om icke i en avlägsen
framtid, t.ex. några millioner år härefter, skulle
gå i fullbordan, vad abbé De la Mennais yttrade i
"En Troendes Ord". Jag ser — säger han — Satan
som flyr, och Kristus, som kommer för att styra
världen.
Den första kungagrav, som jag besåg, var Inge
Halstanssons. Stenen var sprucken på snedden och
klockaren sköt undan ena delen därav — så att
sprickan blev rymligare — pekade sedan nedåt och
sade: benen ligga på botten och man kan räcka
dem. Jag stack ned handen, fick tag i en dödskalle,
drog den upp i dagsljuset och betraktade den.
Sanningen att säga, såg den ut som en vanlig
dödskalle — t.ex. en tiggares — och troligen
skulle jag, där jag nu stod och välvde den i mina
händer, hava förr eller sednare kommit på
Hamletska betraktelser, därest ej klockaren yttrat några
ord, som gåvo mina tankar en annan riktning.
Här var en gång, sade klockaren, en professor,
som också stod och betraktade den där dödskallen;
och när han en stund betraktat den, yttrade han:
Kung Inge måtte hava varit en mycket beskedlig
karl.
Den professorn, tänkte jag för mig själv, måtte
hava varit frenolog och — liksom alla frenologer
— "en mycket beskedlig karl".
Frenologi börjar bliva på modet. Förmodligen
har du, så väl som jag, hos åtskilliga av våra
bekanta blivit hugnad med åsynen av ett gipshuvud,
vars hela kranium varit översållat med ringformiga
inskärningar och dessa märkta med siffror.
Bredvid huvudet har legat en liten bok, där den
vettgirige kunnat inhämta, huru t.ex. upphöjningen
inom ringen med siffran 19 vore tjuvorganet,
inom ringen med siffran 12 musikanlaget, inom
ringen med siffran 7 lokalsinnet osv.
Nu frågas: är frenologi en vetenskap eller icke?
Jag svarar: det är ännu för tidigt att yttra sig
därom. Men skulle den framdeles lyckas att bevisa,
det ett nödvändigt — icke ett tillfälligt —
sammanhang äger rum emellan människans handlingar
och hjärnans såkallade organer, så bör den visst få
heta vetenskap och därjämte bliva av stor social
betydelse. Man kan då undersöka de nyfödda
barnens huvudskålar och — därest resultatet utfaller
mindre fördelaktigt — med gott samvete hänga
ungarna, långt innan de hunnit begå de brott som
förtjäna galgen. Att samhället därvid skall vinna
ofantligt, ligger i öppen dager.
Dödskallen lades tillbaka på sin plats, och vi
begåvo oss till en annan kungagrav.
Här, sade klockaren, ligger Sune Sijk, väl icke
en kung, men en herre av kungasläkt och förmäld
med en kungadotter, prinsessan Helena. Denna,
som av sin fader, Sverker den unge, var insatt till
nunna här i klostret, bortrövades därifrån på ett
mycket eget sätt. Sune och hans följeslagare,
klädda i vita kläder, infunno sig en morgon vid
klosterporten, klappade på och sade sig vara änglar,
nedkomna från himlen, för att dithämta den
fromma systern Helena. Portvakterskan, som var en
enfaldig människa — hon kunde ej skilja mellan
änglar och bänglar — släppte dem in; varefter de
genast anammade prinsessan, redo med henne sin
kos och förde henne, icke just till himlen, men till
ett ställe, måhända likaså saligt, nämligen
brudgemaket.
När klockaren slutat, yttrade jag: den här
historien förtjänar att poetiskt behandlas.
Den har verkligen så blivit, sade klockaren. Vi
hava därom en gammal folkvisa, vari det säges, att
varendaste nunna stod med utsträckt hals, tittade
efter den bortilande systern och suckade:
att en ängel toge så mig —
medan man sover allena!"
Hm! sade jag; ty jag tyckte att "varendaste" var
för mycket tilltaget. Nog fanns där väl ändå någon
frostbiten lilja, någon vingskjuten duva, eller —
för att tala renare prosa — någon kvinna,
"bedragen på drömmen om livet", som önskade
kvarbliva inom klostrets varma och läkande luftkrets.
Vårt land lider — i vår tid åtminstone — ingen
brist på sådana kvinnor, men det lider — tyvärr!
— brist på kloster att sätta dem i. Den som haft
tillfälle att skåda det dumma och hjärtlösa hån,
varmed världen vanligtvis behandlar dessa arma
varelser, skall tillgiva mig mitt "tyvärr", så katolskt
det än låter.
Klockaren förde mig därpå till en annan
kungagrav och sade: här ligger Ragvald Knaphövde,
som blev —
Men han fick ej tid att förtälja, vad Ragvald
Knaphövde blev, innan jag avbröt honom och
sade: i en så gammal gravrik kyrka, som denna,
måste det spöka betydligt!
Vid dessa ord var klockaren hart nära att släppa
nycklarna: så förvånad blev han. Och jag medger,
att i ett upplyst tidevarv, sådant som vårt, då till
och med skomakare finnas, som tvivla på Guds
existens, måste det förvåna, att höra en filosofie
magister tro på spöken.
Uppriktigt sagt, vet jag ej, vad jag bör tro. Men
det vet jag, att jag själv skall gå och spöka efter
min död, ifall det är mig möjligt. Varför skulle
jag försaka det enda nöje, som under då varande
omständigheter kan stå mig till buds? Dock
ämnar jag ingalunda att spöka bullersamt och
oregerligt, utan lugnt och resonabelt, komma klockan
tolv om natten och gå min väg klockan ett, såsom
hyggliga och väl uppfostrade spökens sed är. Den
förste, som jag besöker, blir troligtvis min vän,
rektor K. i Linköping; ty jag lovade honom det,
då vi en gång disputerade om tillvaron av spöken,
vilken han ivrigt bestred och jag lika ivrigt
försvarade. Och när jag väl fått honom vaken, skall
jag tilltala honom och säga: "morgens broder K.!
nu är jag här för att, efter löfte, spöka lite grand
och meddela dig nytt från andevärlden." Och
sedan fortsätter jag t.ex. så här: "i helvete, broder
K., står för närvarande mycket illa till. Hin onde
själv vistas beständigt på jorden och sysselsätter sig
med politik, så att smådjävlarna därnera hava
ingen, som ser efter dem. Följden är, att de sköta sina
sysslor vårdslöst och låta elden slockna under
grytorna, där de fördömda stekas. Kan sådant annat
än gräma en from kristen!" Vare sig nu, att jag
säger detta eller något annat nytt, roligt skall det
i alla fall bliva att se, vad färg brodern K. håller
vid tillfället.
Sedan klockaren småningom hämtat sig efter sin
förvåningsattack, ledsagade han mig till de övriga
kungagravarna och var allestädes tillhands med en
liten anmärkning eller berättelse. Stillatigande gick
jag och hörde på; blott en enda gång gjorde jag
en fråga.
Hur kommer det sig, sade jag, att dessa
gravstenar, som betäcka stoftet av personer, vilka levat
i skilda tidevarv, stundom med ett och ett halvt
sekels mellanskov, äro varandra så lika, som hade
de blivit huggna efter samma mönster och
hitlagda på samma dag?
Det hava de också, sade klockaren. Konung
Johan den Tredje, under vars regering de
ursprungliga minnesvårdarna redan voro förfallna eller
förstörda, lät hugga och hitlägga närvarande stenar i
stället.
Vid denna underrättelse skulle en antikvarius
hava suckat och suckat djupt. Jag däremot tog
saken kallt och sade: jaså.
Min kurs bland kungagravarna var nu
absolverad; men det fanns en grav till, som ej skäligen
kunde förbigås. Den tillhör familjen Douglas och
är ett högt och ljust rum, avskilt från själva kyrkan
medelst tvenne gallerportar av järn. Väggarna
hänga fulla av halvt förmultnade sorgfanor och
tio till tolv exemplar av det grevliga Douglas"ska
vapnet. På de sistnämnda hava färgerna fläcktals
bleknat och förgyllningen bortfallit här och där.
Mitt på golvet står en svart, trappformig ställning,
besatt med kopparkistor, där ärgen ej underlåtit
att infinna sig. Det hela har ett högvälboret och
— liksom allt högvälboret — något föråldrat
utseende.
I kistan, som står överst, sade klockaren, ligger
stamfadren. Han härstammade själv från en
urgammal och högtförnäm skotsk släkt, sökte sin
lycka under svenska fanor, anförde kavalleriet i
slaget vid Jankowitz och var den som
huvudsakligast bidrog till segern. Man anser honom för en
av trettioåriga krigets största hjältar.
Så långt klockaren. I anledning av hans sista
ord, dvs. i anledning av ordet hjältar, vill jag göra
dig en fråga. När — tror du — bliva hjältar
onödiga. Du svarar utan tvivel: när krig bliva
omöjliga. Och — frågar jag vidare — när bliva krig
omöjliga? Du svarar kanhända: när människorna
hunnit den grad av mänsklighet, att de blygas för
att avgöra sina tvister med slagsmål. — Ack, min
bror, så långt hinna människorna aldrig! Nyckeln
till den eviga fredens tempel finnes — om den
någonstädes finnes — icke i moralens hand, men
i naturvetenskapens. Av denne unge titan, som
ännu icke är på långt när fullvuxen, kan man i en
framtid vänta sig det otroliga. Man kan vänta sig
ett förstörelsemedel, så starkt, att slutföljden av
ett krig två folk emellan måste bliva — icke det
enas kuvande genom det andra, utan bådas totala
ruin. Och därmed är en evig freds nödvändighet
given. Farväl med krigen, farväl med hjältarna!
Medan jag gick och såg mig omkring i
gravkoret, påträffade jag i ett hörn tvenne stora
ljusstakar av mässing. Jag tog den ena av dem och
vägde den i handen.
Ja, sade klockaren, med en melankolisk brytning
på rösten, tunga äro de nog; dock voro deras
företrädare ännu tyngre. Ursprungligen stodo här två,
lika så stora stakar av silver, men en av de
framlidna grevarna har låtit borttaga dem och hitsätta
de här i stället.
Då tänkte jag något, som jag ej vet, om det
bör utstyras med fråge- eller utropstecken. Jag
tänkte: står det så till med vår adel! Har behovet
stigit så högt, eller hederskänslan sjunkit så djupt,
att den plundrar sina förfäders gravar?
När besiktningen av Douglas"ska graven var
slutad och klockaren igenlåst gallerportarna,
frågade jag: finns här då intet annat att förevisa, än
gravar, gravar, gravar?
Åjo, svarade klockaren. Och därpå förde han
mig till ett valv i kyrkans nordvästra hörn, där
en hop helgonbilder från klostertiden voro
magasinerade huller om buller.
Bland dessa befann sig även en Mariebild med
ett Kristusbarn på armen. Klockaren pekade därpå
och sade: den där bilden satt fordom fästad vid
en pelare här i kyrkan, troddes då kunna göra
underverk och tillbads av den vidskepliga
menigheten. En dag hade en bondflicka lagt sig på knä
för bilden och bad med sammanknäppta händer:
"Heliga Guds moder! Låt mig få vår
sockenskomakare till man. Jag håller honom så hjärtligt kär.
Han är så vacker, så vacker. Heliga Guds moder!
Låt mig få honom till man!" Flickan bad med hög
röst, emedan hon trodde, att hon var ensam i
kyrkan och att inget mänskligt öra hörde henne. Men
kyrkvaktaren, som var en klippare, stod dold
bakom pelaren och beslöt att spela henne ett litet
spratt. Fördenskull gjorde han sin röst så fin
och späd, att den skulle kunna passera för
jungfru Marias, och sade: "nehej! Du får honom inte.
Nehej!" Emellertid måtte han hava gjort rösten
alltför fin och späd; ty flickan trodde, att det var
Kristusbarnet, som svarat henne. Hon reste sig
upp och ropade i vredesmod: "tig du, pojke, och
låt mor din tala!"
Det var en rätt rolig historia, sade jag.
Ja, sade klockaren, det är den visst. Men
somliga människor himla sig, då de höra den. De äro
så heliga; de avsky ett skämt, vari ordet Kristus
förekommer.
Så heliga äro de just icke, tänkte jag för mig
själv, de äro fastmera "svage i tron". Denna min
tanke vill jag försöka — om icke just bevisa —
åtminstone att belysa. Föreställom oss två personer,
som hava var sitt krucifix. Båda krucifixerna äro
gjutna i samma form, men det ena av bergfint
silver, det andra av vax. Det förra kan således
lindrigt glödgas, utan att taga skada; men det
senare måste noga aktas för elden, ty annars smälter
det och förstöres. Ungefär så förhåller det sig med
personer av stark tro och av svag. De förra kunna,
utan att deras övertygelse därvid lider, fördraga ett
skämt med heliga föremål; de sednare däremot
icke, och därföre aja de sig, när löjets gnistor
spraka. — Om rent av otrogna eller indifferenta
personer är här icke fråga; ty sådana "himla" sig icke.
— Märkligt synes mig vara, att under medeltiden,
då kristendomens dogmer hade långt fastare och
djupare rötter i mänsklighetens hjärtan, än nu,
hörde religiösa farser, snart sagt, till ordningen
för dagen.
En rätt rolig historia! sade jag ännu en gång.
Men jag vill påminna mig, att jag hört eller läst
den förr.
Alltför möjligt, sade klockaren, lite stött, men
här har händelsen passerat. Och därvid lade han
på ordet "här" samma tonvikt, som finnen lade
på ordet "mitt", då han talade om Stockholm.
ordspråket: "Det är mitt sa "finn" om Stockholm." Sättarens anm.
Bevars! sade jag, det betvivlas icke. Kanhända
finnes här i kyrkan något mera till att se och
undra på?
Nej, svarade klockaren, ingenting alls.
Då får jag tacka och taga farväl, sade jag. Och
jag tog mitt farväl med bugningar och
tolvskillingar, två av vardera slaget. Därpå sattes benen
i gång på nytt och min kosa styrdes till Malfors.
Vägen gick förbi Brunneby vackra herrgård och
park, där jag stannade ett par ögonblick för att
betrakta träden. Kors! mumlade jag, vad de hava
blivit stora och lövrika sedan min skoltid, då jag
första gången såg dem. Och vad jag själv, tillade
jag med en suck, har sedan dess blivit stor och
avlövad! ... En stund därefter hade jag hunnit
till grinden vid ett torp, som heter Blåsvädret —
torp och människor heta rätt underligt ibland —
och där hörde jag ett buller på något avstånd
bakom mig. Då jag tittade mig om, blev jag varse
en enbetsvagn, varuti satt någonting grått, som vid
närmare påseende befanns vara en bonde och —
vid ännu närmare påseende — en bonde, som jag
personligen kände. Det förstås av sig självt, att jag
öppnade grinden för honom och hälsade.
Bonden hälsade igen och sade: så att herr
magistern är ute och spatserar. — Han var för artig
till att säga: går. —
Ja, sade jag.
Vart gäller resan? frågade han sedan.
Till Malfors, fader nämndeman, svarade jag.
Dit ärnar jag mig också, sade han. Mor skall
ha ostgänge i övermorgon och behöver mjöl till
kringlor och vofflor. Därför åker jag nu till
Malfors kvarn med några nypor vete.
Lycksam resa, sade jag.
Åh, sade bonden, efter vi ärna oss till samma
ställe, kunna vi ju göra sällskap. Var så god och
åk med mig!
Vid dessa ord makade han sig till vänster i
sätet. Då höllo tårarna på att komma mig i
ögonen: jag var hart nära att gråta av glädje, då jag
såg att här i provinsen fanns någon behållen
person, som tyckte sig böra sitta till vänster om en
magister. Ack! en lagerkransad man — id est: en
magister — har bland "les Ostrogoths" ej högre
rang, än själva lagerkransen har bland
kamfiokorten. Den gäller väl — som du torde veta —
mera än blaren och blompottan; men hussu är dock
vid alla tillfällen ojämförligt förnämare. Likaså
förhåller det sig med en magister i Östergötland.
Han må därstädes fara, vart han vill, så tar han
väl höger hand av betjänten och kammarpigan;
men "hussu" är dock vid alla tillfällen
ojämförligt förnämare.
Var så god, sade bonden en gång till.
Tack, fader nämndeman! svarade jag och
svängde mig upp i vagnen. Den sattes i gång och
bonden, vars bondambition krävde, att jag skulle få
åka "hederligt", dvs. fort, sparade ej piskan. Men
antingen hade hästen ingen hästambition, eller
också föraktade han fjäsk. Nog av, han ville ej
öka sin gång, ehuru han fick rapp på rapp. Denna
kollision mellan djuret och dess ägare slutades
dock så, som kollisioner vanligen slutas, eller —
annorlunda sagt — i enlighet med den mäktigare
partens vilja: hästen avstod omsider från solunk
och bekvämde sig till trav. Vi skulle således inom
tio minuters förlopp hava hunnit fram till
Malfors, därest vi ej blivit sinkade en stund vid
kanalbron, vilken, då vi dit ankommo, var uppvindad,
emedan en skuta höll på att passera.
Att bonden och jag konverserade under vägen,
kan du nog föreställa dig; ävensom att
konversationen var sådan, som våra konversationer i
allmänhet äro. Skulle du vilja förvärva dig en
"intellektuell åskådning" av dem, så se med
uppmärksamhet på fig. 1. Vilka krumbukter, vilka
avsprång ifrån det ursprungliga ämnet!
sammanhang till att föreställa en konversation. Sättarens anm.
För att göra
det oregelmässiga, som hör till karaktären av en
konversation, ännu mer i ögonen fallande medelst
kontrasten, har jag bifogat två andra figurer: den
ena, fig. 2, föreställande en Euklidisk
demonstration — se huru rakt den går! — och den andra,
fig. 3, föreställande en svensk-akademisk oration
— se huru behagfullt den följer Hogarthska
skönhetslinjen åt!
När bonden och jag kommit till Malfors, togo
vi ett fryntligt avsked av varandra och gingo; var
åt sitt håll i skäligen olika avsikt. Han gick och
sökte mjölnaren för att få sin fulla vetepåse tömd;
jag däremot gick och sökte åldermannen för att
få min tomma mage fylld. — Över allt här i
världen stöter man på kontraster.
Fig. 1
Som åldermannens åkdon ej syntes till på
hinsidan bron, som här går över Motala ström, gjorde
jag den slutsatsen, att han borde sökas på andra
sidan. Därföre begav jag mig åstad över bron och
träffade honom mitt på den. Välkommen! ropade
han till mig. Jag är just ute och går för att möta
dig. Det är långt lidet på dagen och vårt
middagsmål skola vi ha i rappet. Men dessförinnan måste
du en smula se dig omkring.
Därefter lade han sina stora händer — jag hade
så när skrivit: labbar — bakifrån på mina
skuldror och vred mig sakta omkring åt alla fyra
väderstrecken. Se vilken fors! ropade han. I många
forsar, som jag sett, brusar böljan fram, som en
vred och rasande yngling; här däremot, som en
glad, oskyldig och yster gosse. Och vilka stränder
sedan! Alla slags trän, som kunna trivas i vårt
älskade Sverige, växa här huller om buller bredvid
varandra. Här är en riktig trädriksdag. Var skog,
var lund, var dunge har skickat hit sina ombud.
Sedan släppte åldermannen mina skuldror, tog
mig under armen, började spatsera bron framåt
och yttrade — men med dämpad stämma och
mindre entusiastiskt —: detta Malfors tycker jag
ofantligt mycket om, bland annat därföre att det
är en bondgård och icke ett herresäte. Här finns
ingen prunkande slottsbyggnad; här finnas endast
ett par kvarnar, en såg och några simpla
bondstugor. Vid vackra herresäten kan jag väl också
bli förtjust av de naturskönheter, som vankas;
men känslan förbittras genom en föreställning,
som ovillkorligen smyger sig in i mitt huvud. Jag
föreställer mig nämligen, att i slottsfönstren
däruppe sitter någon Hans Nåd eller Hennes Nåd,
någon grevlig mops eller friherrlig papegoja, och
nedskådar på mig med föraktets ögon, inbillande
sig, att skaparen format ofrälse folk av vanlig lera,
utrörd med vatten, men frälse folk däremot av
äkta porslinslera och eau de Cologne.
Du gör adeln orätt, sade jag.
Nej, ta mej sjutton dj—! svarade åldermannen.
Men, fortfor han, vi vilja ej tänka därpå, utan på
middagssupen, som väntar oss. Du har väl icke —
här kastade han på mig en missnöjd blick —
sällat dig till nykterhetsfantasternas skara?
Jag svarade: även mina hätskaste fiender kunna
ej göra mig den beskyllningen.
Gott! sade åldermannen. Nykterhetsfantaster
kan jag ej tåla. Jag har själv varit ute för sådana.
Den förste var en präst, som fördömde mitt
måttliga supande — av bibliska skäl, förstår sig. Men
jag svarade honom, jag, med likaså bibliska skäl
och sade: om Kristus velat förmena människorna
njutningen av spirituösa drycker, skulle han vid
bröllopet i Kana hava förvandlat vinet till vatten;
men nu gjorde han tvärtom: han förvandlade
vattnet till vin.
Den andre var en läkare, fortfor åldermannen.
Det var under en sjukdom, som jag hade och då
jag behövde hans hjälp. "Genom att bortlägga
bruket av spirituösa drycker", sade herr doktorn
en gång, då han satt vid min sjuksäng, "kan man
förlänga sitt liv åtminstone ett tiotal av år." —
Herr doktor! svarade jag, jag vill hellre leva som
en människa i tio år, än som en hund i tjugo.
Du är aldrig svarslös, yttrade jag.
Nej aldrig, sade åldermannen, men bäst svarar
jag min hustru, om hon någon gång börjar
kvintilera i samma tonart.
Nå, vad svarar du då? frågade jag, icke utan
en viss släng av nyfikenhet.
Jo, sade åldermannen, jag svarar: "tyst kvinna!"
och mera behövs icke.
Under detta samtal nalkades vi allt mera och
mera den plats, där middagsbordet var dukat. Det
stod på stranden av strömmen, i skuggan av några
lummiga alar. Vid vår framkomst dit hälsades vi
av åldermannens fru, ett äldre, hyggligt
fruntimmer i hemvävd klänning, samt av tvenne vackra
och — att döma efter utseendet — starka
ynglingar, åldermannens söner, den ene gesäll, den
andre gymnasist. Om de två sistnämnda har jag ej
mer att förtälja, än att de, under hela tiden av vår
sammanvaro, bokstavligen följde den
mamsell-Bremerska sällskapsmaximen för ungt manfolk: "var
snygg, trygg och hövlig!"
Däremot har jag ett och annat att säga om de
övriga personerna och vår gemensamma måltid;
men jag sparar alltsammans till nästa gång. För
närvarande är jag trött, papperet slut och ljuset så
gott som nedbrunnet. — God natt!
FJÄRDE BREVET
Ack om jag vore en av Sveriges tolvtusen största,
ännu levande skalder! Då skulle jag skriva vers,
jag skulle i klangfulla hexametrar besjunga min
middagsmåltid vid Malfors; och du och världen
finge mottaga en idyll, en idyll, så förträfflig, att
vittra handelsbokhållare kunde med all heder räcka
den åt svärmiska symamseller och säga: "jag
bedyrar, min nådiga! det är en extra superfin idyll
av allra bästa primasortens utsöktaste kvalitet."
Men — jag måste tyvärr, låta dessa gyllene
drömmar fara; jag är icke alls skald, ännu mindre en
av "Sveriges tolvtusen största", och "du och
världen" måste fördenskull låta eder nöja med simpel
prosa, hädanefter som hittills.
Föreställ dig till en början, att jag och
vederbörande sitta till bords "i grönskande lund, vid
brusande älv". Supen och smörgåsen äro redan
absolverade och sällskapet sysselsätter sig med
första rätten, dvs. med inlagd ål.
Då vi ätit ett par bitar, frågade åldermannen,
om jag hört historien om ålungen och ålhustrun.
Och ehuru jag hört den väl ett dussin gånger,
nändes jag ej svara annat än nej; ty jag såg på
åldermannen, att han ville oändligt gärna berätta.
"Nå", sade han, "då skall jag ge dig besked
om saken. En vacker dag kom ålungen löpande till
ålhustrun, moder sin, och grät och skrek: nu draga
de far ur sjön! Ålhustrun tröstade honom och
sade: giv dig tillfreds, mitt barn, far kommer nog
igen! Och ålungen gav sig tillfreds och avlägsnade
sig. Om en stund kom han åter till modern och
grät och skrek: nu koka de far! — Giv dig
tillfreds! svarade hon; far kommer nog igen.
Ålungen gav sig ånyo tillfreds och avlägsnade sig.
Om en stund kom han åter till modern och grät
och skrek: nu äta de far! Ålhustrun svarade, såsom
tillförene: giv dig tillfreds, mitt barn! far
kommer nog igen. Men när ålungen kom tillbaka för
tredje gången och grät och skrek: nu supa de på
far! — svarade ålhustrun med sorgsen röst: gråt
då, mitt barn! far kommer aldrig mera igen. —
Härav ser du", fortfor åldermannen, "hur
nödvändigt det är att taga halvan på ålen; annars
kommer den igen."
Och halvan togs.
Vad jag besitter för en stilistisk talang! Kan
man väl bättre påpeka halvans vikt och värde, än
då man ägnar henne en särskild rad?
Nästa rätten, som bjöds, bestod av smultron
och gräddmjölk. Den smakade förträffligt oss
allom, åldermannen undantagen, som den varken
smakade väl eller illa, emedan han ej förtärt
något därav, utan tog sig i stället ett stort glas öl,
sådant som det brygges i Linköping. Medan vi åto,
sysselsatte han sig med att mata och klappa sin
hund, den lurvige Pan, vilken, under ideliga
viftningar på svansen, stod och såg på sin herre med
dumma, ärliga och välvilliga ögon.
"Du är en hedersman, Pan!" sade åldermannen.
"Vacker hedersman!" sade åldermannens fru.
"Han biter får, och vi ha flera än en gång fått
plikta för hans skull."
"Sant nog", sade åldermannen och suckade,
"Men", tillade han, "Pan rår ej för det. Hans far
i livstiden bet får, hans mor ävenledes; farfar och
farmor beto får, morfar och mormor likaså. Alla
hans förfäder ha bitit får. — Stackars Pan! det är
arvsynden, som grasserar i kroppen på dig."
"Arvsynden!" utropade frun, förvånad.
"Liksom en hund skulle kunna hava någon arvsynd!"
"Det är alltför möjligt", sade jag, som fann för
gott att blanda mig i samtalet, "att arvsynden är
ett företräde, som tillkommer människan allena, så
att de simpla varelser, dem vi kalla djur, ej hava
någon del däri. Jag är för litet bevandrad i
teologien, för att kunna med säkerhet avgöra frågan.
Vare dock därmed huru som helst; arvsynden är
i alla fall en mycket intressant synd; särdeles för
mig, emedan hon är det enda, som jag har kvar
av vad jag ärvt här i världen."
"Ha ha ha!" dundrade åldermannen.
Hans fru däremot sade ingenting; hon fnös
blott en eller två gånger.
Sedan fingo vi kall fågelstek med pressgurkor.
Jag åt med strykande matlust och avhörde under
tiden en tvist, som — Gud vet huru — uppkom
mellan åldermannen och hans fru, angående
mankönets och kvinnokönets relativa förträfflighet.
När jag ätit och hört mig mätt, tog jag ordet och
sade — något överilat kanhända —:
"Mannen utmärker sig framför kvinnan
egentligen genom sin skönhet."
"Sjutton dj—!" utropade åldermannen.
"Min Gud!" utropade hans fru.
"Låtom oss förstå varandra, mitt herrskap!"
sade jag, sedan jag betänksamt torkat mig om
munnen. "Jag, för min del, tycker nog, i likhet med
alla andra karlar, att kvinnan är den vackraste; men
jag misstänker, att det är könsdriften som
besticker mitt omdöme till hennes fördel. Ser jag
mig omkring i naturen och betraktar de så kallade
djuren, så finner jag hannen ofta vackrare än
honan. Tuppen t.ex. visar sig vackrare än hönan,
lejonet vackrare än lejoninnan. Däremot träffar
jag aldrig honan vackrare än hannen. Månne
människan, skapelsens slutsten och mästerstycke, kan
vara ett undantag från skapelsens allmänna lag?
Svar: nej! Således måste mannen vara vackrare än
kvinnan, eller åtminstone lika så vacker, som hon.
Quod erat demonstrandum."
"Hm" sade åldermannen.
Men hans fru fnös tre gånger, fattade därpå
ett par tallrikar, kringbjöd dem och sade med
vass röst: "behagar den skönare delen av
människosläktet äta mandelbakelser med
krusbärssylt?"
Omsider tog måltiden slut och vi reste oss upp
från bordet. Därefter utdelade åldermannen sina
husfaderliga befallningar. Till sina söner sade
han: "pojkar! bären ett par vinbuteljer, ett par
glas och en korkskruv till lilla bersåen därborta.
Där skola P. och jag slå oss ned tills vidare. Sedan
skolen I bära mat och dryck till drängen samt
tillse, att han sköter hästarna försvarligt. När detta är
undangjort, kunnen I råda er själva. Förmodligen
tagen I då edra metspön och försöken er lycka med
fiskarna i strömmen. Och varför icke? Nog låter
det tänka sig, att en och annan bland dem är så
dum, att han nappar på kroken." Till sin fru
sade åldermannen: "du, min gumma! skall skicka
en hederlig köttportion till drängen; ej heller får
du pruta på hans andel i ölet och brännvinet.
Sedan må du packa in överlevorna efter måltiden och
sedan — för att sätta kronan på verket — taga
ditt kaffe, om du kan skaffa dig tillträde till
någon spisel att koka det i. "Kaffe", utropade han
och vände sig till mig, "kunna kvinnfolken ej
vara utan. Nej, ta mej sjutton dj—! de det kunna."
"Min lilla, snälla, goda, hyggliga gubbe!" sade
frun med en ton, vari den rådande sötman ej
alldeles kunnat kuva besk- och syrligheten.
"Vad befalls?" frågade åldermannen.
"Jag menar bara", sade frun med oförändrad
ton, "att du skulle kunna bortlägga de där sjutton,
vilka du så ofta begagnar. Dock icke straxt och
på en gång — himlen bevare mig från ett sådant
yrkande! Man har ju exempel på, att stora och
hastiga avbrott i gamla vanor vållat hälsans
förlust — utan piano och småningom. Du kan i
morgon t.ex. använda sexton, i övermorgon femton,
dagen därpå fjorton osv. På det sättet minskas
antalet för varje dag, och inom kort tid har ditt
svärjande alldeles upphört. Vad jag då skall bli glad
—"
"Tyst kvinna!" svarade åldermannen.
Han och jag begåvo oss sedan till "lilla bersåen"
och där mådde vi förträffligt. Inga djupsinniga
tankar besvärade oss; ty matsmältningen är en
sträng tullfiskal, som utan barmhärtighet
konfiskerar dylikt kontraband. Ej heller gjorde
obehagliga fantasier oss något men; ty ur vinglaset
sväljde vi frön till idel angenäma. På själarna gick
således ingen nöd, ännu mindre på kropparna.
Dessa lågo sträckta i gräset och kunde lata sig ad
libitum. Alarna höllo sina gröna parasoller över dem;
friska, med blomsterdoft kryddade vindar
uppvaktade deras näsor, och Motalaströmmens sorl
smekte musikaliskt deras öron.
Men all härlighet haver en ända. När första
vinbuteljen var drucken, suckade åldermannen och
sade: "håhå!"
"Hur så?" frågade jag.
I stället för svar gav han mig en fråga: "Kan
du säga mig", sade han, "vad Sverige har för
gagn av sin förening med Norge?"
Jag funderade en god stund och svarade sedan:
"nej, det kan jag — Gud straffe mig! — icke."
"Åtminstone", fortfor åldermannen, "borde
denna förening lända oss till lindring i avseende
på första huvudtiteln; därest ej så underligt skulle
vara, att en kung, som får en krona till, i och med
detsamma får en mage till, så att han behöver äta
mera än tillförne."
"Hur kommer du", frågade jag, "just nu på
det där ämnet?"
"Åjo", svarade åldermannen, "jag tänkte på
huru väl det vore, om en flitig och ordentlig
hantverkare kunde årligen bestå sig två glada
dagar, sådana som denna. Nu kan han det icke, utan
måste nöja sig med en, emedan kronoutlagorna äro
för dryga. Och så tänkte jag på hur den odrägliga
skattebördan skulle lämpligast kunna minskas; och
så —"
"Vi vilje hoppas på framtiden", yttrade jag.
"När Oskar en gång blir konung, blir också
allting annorlunda och bättre. Om ej alla tecken
bedraga, skall han giva sitt folk ett stort exempel av
försakelse, den första och sista av alla dygder,
emedan den i sig inbegriper de övriga. Du skall få se,
att hans första proposition till ständerna blir om
nedsättning av civillistan."
Medan jag yttrade detta, överlämnade jag mig
därjämte åt ett nöje, som jag räknar för ett bland
de yppersta: jag låg på rygg och observerade de
på fästet framtågande molnen. Det moln, som jag
nu fått särdeles i sikte, var avlångt och liknade i
början en kunglig spira; men när det på några få
minuter undergått de formförändringar, som höra
till molnens natur, företedde det bilden av en
vanlig tandpetare.
Jag finner det olämpligt att skriva mer om min
vistelse vid Malfors. Omständigheterna där blevo
allt mer och mer triviala, och en framställning av
dem skulle antingen bliva mer och mer trivial,
eller ock kräva en större förmåga att koka soppa
på en spik, än den jag besitter. Fördenskull
inskränker jag mig till att notificera, det jag, när
solen tillryggalagt en god del av sin bana mot
väster och skuggorna börjat bli långa, tog avsked
av min värd och värdinna, deras bägge söner och
hunden Pan, samt begav mig å väg till Berg, där
jag hoppades träffa "Orphei Vänner", ännu
församlade in pleno och sysselsatta med Bacchi dyrkan
och Apollos.
Med tunga steg vandrade jag uppför backen vid
Malfors — tunga, ty dels var backen brant, dels
var jag själv efter det myckna gåendet, ätandet,
drickandet och pratandet trött vorden — eller
slapp, "som bågens sträng vid slutet av en krigisk
dag". Om några ögonblick rann en orm över vägen
framför mig. Jag visste väl, att sådant har, enligt
allmogens tro, något att betyda; men vad mindes
jag icke. Bäst jag gick och grubblade därpå,
väcktes jag ur mina grubblerier av ett plötsligt rop
bakom mig: "hör I! hör I!"
Jag vände mig om och såg en flicka, torftigt
klädd och omkring tolv år gammal. Hon
betraktade mig uppmärksamt ett par ögonblick och sade
sedan:
"Hör I — svärfar — har I sett någon sill?
"Nej, men en orm", svarade jag.
"Har I sett någon sill", återtog flickan, "så var
det min. Jag lade den för en stund sedan där nere
i backen på en sten bredvid vägen, och nu är den
borta."
"Flicka! jag har sannerligen ej sett din sill",
svarade jag vresigt. Därpå fortsatte jag min väg
och mumlade mellan tänderna: hon kallar mig
svärfar! Ordet låter gement, emedan det häntyder
på en långt framskriden ålder. I nära två års tid
har jag ej vågat proponera brorskål med någon
yngre man, av fruktan att han skulle vilja säga
farbror; och nu måste jag smälta det vida svårare
ordet: svärfar!
Så mumlade jag till att börja med, men straxt
därefter så här: kanske är det ändå klokast, att jag
ej längre spjärnar emot udden, utan finner mig
vid att vara gubbe. Kanske är det till och med tid,
att jag gör mitt testamente.
Sedan mumlade jag ej mera, utan tänkte helt tyst,
med ett smålöje på läpparna: att jag arme man,
göra mitt testamente! Vad har jag väl att
testamentera bort? Hade jag i livstiden skaffat mig en
miljon, se det vore en annan sak. Då kunde jag
göra ett testamente och det sådant, att
föreställningen om de roligheter, som det skulle föranleda
efter min död, bleve mig till tröst och hugsvalelse
på dödsbädden. Testamentet komme nämligen att
lyda så här: § 1. Min egendom giver jag de
arvingar, som sörja mig uppriktigt. § 2. Såsom sådana
anser jag endast dem, som gråta över mitt frånfälle.
§ 3. Arvingarna böra fördenskull på dag och
timme, som exsecutor testamenti utsätter, hos honom
sig infinna för att avhöra testamentet och sedan
gråta. § 4. Gråtandet bör ske inom första
halvtimman, sedan testamentet blivit med hög och
tydlig stämma uppläst. § 5. Exsecutor testamenti
tillser, att arvingarna gråta ärligt och icke med
pepparrot eller andra illistiga medel locka tårarna
ur sina ögon. § 6. Han tillser ävenledes, att de
gråta inom första halvtimmen; ty gråta de först
inom andra, så sker det troligen blott av förargelse
över att de ej kunnat gråta inom första. § 7. Den
arvinge, som gråter först, får halva egendomen;
den, som gråter därnäst, får en fjärdedel; den,
som gråter därnäst, får en åttondel osv. Den, som
ej gråter, vare arvlös. § 8. All egendom, som
arvingarna ej mäkta gråta sig till, skall skiftas i lika
delar och tillfalla de vittnen, som edligen intygat,
att jag, då testamentet upprättades, hade icke blott
fri vilja, utan även — och i synnerhet — sunt
förnuft. § 9. Dock skall dessförinnan avdragas till
arvode åt exsecutor testamenti en summa
penningar, stor etc. etc. Nog skulle medvetandet av att
hava gjort ett sådant testamente vederkvicka mig
betydligt under min dödskamp.
Men jag är långt ifrån miljonär och av
testamentet blir således intet. I stället för dylikt gyckel
lärer väl min, liksom många andras, vederkvickelse
på dödsbädden bli att konversera med en präst.
Och jag har ingenting däremot. Jag tycker rätt
mycket om präster och allramest om dem, som
hava gott hull, emedan sådana synas mig bäst
kvalificerade att åskådliggöra fundamentalsatsen:
ordet vart kött.
Här anmärker du, att jag hellre bort giva den
fattiga flickan några slantar till tröst över sillens
förlust, än gå och göra ett utkast till ett befängt
testamente. Bror, du har rätt! Sådant hade visst
varit mera moraliskt; men moralen kommer på
sned, då man vill gälla för ung och får heta
svärfar.
När jag hunnit till den i ett av mina förra brev
omnämnde kanalbron, vek jag av ifrån
landsvägen och tog, längs kanalbanken, en både kortare
och vackrare väg till Berg.
Men vilken svensk kan vandra på stranden av
Göta kanal, utan att förr eller senare erinra sig
Platen? Icke jag åtminstone. Bilderna av denne
providentielle man och av den tid, då han först
lade sin lejonram i dagen, tågade nu förbi mitt
inre öga. Kriget hade gått olyckligt, Finland var
förlorat, och Sverige satt där, en sörjande änkling
med korslagda händer, plöröser och långhalsduk.
Väl stämde poesien sin harpa till tröst och sjöng
en sång om forntida bragder och ära, om
nordstjärnan och karlavagnen; men allt förgäves.
Pling-plingeli-plang måtte stiga hur högt som helst från
strängar av silver, ja till och med från strängar av
gull, det hjälpte dock intet. Sverige satt, där det
satt, lika modstulet, lika bedrövat. Då framträdde
prosan i Platens skepnad och rullade upp en
plankarta till Göta kanal. Detta hade en förunderligt
hälsosam verkan. Nationen reste sig, slängde med
två sina pekfingrar tårarna ur ögonen, fattade
spaden — svärdet var redan förlorat! — och började
gräva. En skäggig man, särdeles fallen för att göra
reflexioner, strök sig därvid om hakan och
yttrade: "Bättre är, att söka fridens erövringar, än
krigets! De förra torde även — vid närmare
påseende — befinnas ärofullare, än de sednare."
Bäst jag nu gick där och tänkte på Platen, ville
mitt nyckfulla öde, att jag skulle sammanträffa
med en person av helt annat skaplynne, nämligen
med Tok-Måsse, allmänt känd i orten. Han satt på
en sten vid kanalens brädd och syntes grubbla —
huvudet i handen, armbågen på knäet och märkte
mig icke, ehuru jag kommit honom helt nära och
stannat bredvid honom. Efter en liten stunds
förlopp hörde jag honom sucka och tala högt för sig
själv. "Ack", sade han, "om jag hade ett lass med
guld, pärlor och ädla stenar, så stort som åtta
hästar orka draga!"
Därpå teg han några ögonblick, suckade sedan
ånyo och sade: "Ack, om jag hade ett par hundra
riksdaler!"
Åter uppstod en paus, varefter jag hörde Måsse
sucka för tredje gången och säga: "Ack, om jag
hade litet ost och bröd!"
Denna klimax eller — rättare sagt —
västgöteklimax roade mig betydligt och jag tyckte, att
auktor borde efter omständigheterna belönas.
"Hederlige Måsse", sade jag och klappade honom på
axeln, "här står någon, som gärna vill ge dig
litet ost och bröd."
Måsse spratt till, sprang upp, sträckte ut handen
och sade: "nå, så tag hit då!"
"Hav icke så bråttom", svarade jag.
"Nyssnämnda matvaror brukar jag ej bära på mig; men
de finnas till köps vid närmsta gästgivaregård, dit
jag nu står på väg. Gör mig sällskap till Berg, så
skall du få ditt lystmäte fullt."
"Nå, så kom då!" sade Måsse och vandrade
åstad med steg, ingalunda för små eller för
långsamma. Sin fiol med därtill hörande stråke bar han
under ena armen; den andra slängde, som kläppen
i en storklocka vid sammanringningen. Jag följde
honom efter på ett par alnars avstånd.
Några underrättelser om Tok-Måsse torde här
vara på sin plats. Jag får därföre säga dig, att han
egentligen är dagdrivare; men som det yrket
varken föder eller kläder sin man, har han därjämte
slagit sig på att vara tokig, vilken binäring bär sig
bra, så att han lever därav. Dag ut och dag in
vandrar han från gård till gård, från by till by,
allestädes ett föremål för gyckel och välgörenhet.
Klok skulle han när som helst kunna bli, ifall han
själv behagade. Men Måsse är för klok till att bli
klok. Han inser, att då skulle det lycksaliga
vagabondlivet upphöra och det olycksaliga arbetet
vidtaga i stället. På sätt och vis betalar han de
allmosor, han får, med sagor, visor och polskor. Vad
gyckel angår, betalar han det med tredubbelt och
ännu grövre gyckel. Om hans politiska åsikter
känner jag ingenting; men jag förmodar, att han
anser fiskaler och länsmän för mycket onödiga
utväxter på samhällskroppen.
Vi hade ej gått i två minuter, innan Måsse slog
upp sin språklåda och sade: "märker herrn, huru
eget jag låtit lappa sätet på mina byxor?"
"Ja, i sanning rätt eget", svarade jag. "Du har
låtit sätta en blå linnelapp på det gråa ylletyget."
"Märker herrn", frågade Måsse vidare, "huru
lappen är klippt?"
"Ja, den är klippt", svarade jag, "med in- och
utgående vinklar, så att den nästan liknar en
fästning."
"Jaha", sade Måsse, "det är också en fästning;
det är mitt akterkastell och jag är själv
kommendant därpå. Kastellet är visserligen illa bestyckat:
det har ej mera än en enda kanon. Men
kommendanten gör vad han kan och skjuter åtminstone
morgon- och aftonskottet."
Detta skämt behagade mig icke. Grovheten
kunde jag väl smälta men icke trivialiteten. Det löje
av bifall, som Måsse sannolikt påräknat, uteblev
således, och vi gingo tysta en liten stund.
Under tiden erinrade jag mig, att Måsse kunde
sagor, och genast vaknade min lust att höra
sådana berättas. Denna lust har jag kvar ifrån min
barndom. Jag minnes, huru jag, en fyraårig gosse,
satt hela de långa vinterkvällarna vid min mormors
fötter och lyssnade på hennes sagor. Brasan
flammade, spinnrocken surrade och utanför, i den
närbelägna skogen, skakade furorna sina snöiga
grenar. Gumman brukade utfästa sig att, när aftonen
kom, berätta ett visst antal sagor, varemot jag å
min sida utfäste mig att hela dagen igenom "vara
snäll", såsom termen lydde. Vanligtvis tröttnade
hon, när hon berättat halva antalet, och ville köpa
sig fri från andra hälften med pepparkakor, en för
varje saga; men aldrig fick hon mig att gå in
därpå: jag tog sagorna och gav pepparkakorna på
båten. Min lystnad efter sagor har visserligen
minskat sig betydligt sedan den tiden; men hela
det födgeni, som jag då visade, har jag ännu i
behåll, vilket alla, som kände mig, kunnat intyga.
"Berätta en saga, om du kan", sade jag till
Måsse.
"Jag kan många sagor", svarade Måsse, "och
ingen är värd mindre än en sup; men en kan jag,
som är värd en och en halv."
"Drag till med den", sade jag.
Då öppnade Måsse sin mun och talade och sade:
"För många, många hundra år sedan, i kung Orres
tid —"
Jag avbröt honom och frågade: "vad var det för
en kung?"
Måsse svarade: "händelsen, som jag ämnar
berätta, är en otrolig händelse, och om otroliga
händelser brukar man alltid säga, att de hänt i kung
Orres tid. För övrigt vet jag ej, om kung Orre
någonsin funnits till; men har han det, så har han
säkert varit en mycket nådig kung, han som alla
andra kungar."
"Ja, Gud skall veta, att de äro nådiga", tänkte
jag för mig själv. "Allt, vad de säga och göra, det
säga och göra de i nåder; och få de ont i magen,
så få de det i nåder. Högt sade jag: fortsätt
Måsse!"
Han svarade skrattande: "Jag har ej längre
hunnit, än att jag gärna kan börja på nytt igen."
Därpå berättade han följande saga, vilken vi
vilje kalla: De tre kirurgernas äventyr. Jag
återgiver den med Måsses egna ord, så vitt jag kan
påminna mig dem.
"För många, många hundra år sedan, i kung
Orres tid, hände sig en afton, att tre unga män,
som voro främlingar och klädda på utländskt sätt,
ankommo till värdshuset i en småstad. De ropade
på värden, som infann sig och frågade, vad de
befallde. Vi vilje hava husrum här över natten,
svarade de; men innan det blir sovdags, vilje vi
dricka ett och annat glas vin. Värden ledsagade
dem då till stora gästrummet, där de lyfte av sig
sina ränslar och slogo sig ned vid ett bord. Vin
framsattes, de unga männen läto sig väl smaka och
glas tömdes på glas. Efter en stund frågade värden
dem, vilka de voro, varifrån de kommo och vart
de ärnade sig. De svarade då: vi äro tre bröder
och heta Adolf, Benjamin och Kristian. Vi komma
från ett utländskt, långt bort beläget universitet,
där vi i tre års tid studerat kirurgi, och ärna oss
nu tillbaka till fäderneslandet för att utöva vår
konst. Värden, som var en ostuderad man, frågade
vidare: vad är kirurgi för slag? Den ene av
kirurgerna, sedan alla tre hunnit dricka sig muntra av
vinet, svarade då: det är konsten att skära handen
av armen på folk; eller att skära tungan ur halsen
på folk, sade den andra kirurgen; eller att skära
ögonen ur skallen på folk, sade den tredje
kirurgen. Kors, sade värden, att man behöver vistats
utrikes, och det i tre hela år, för att få lära en så
simpel konst! Jag har hittills trott, att den mycket
väl kunde inhämtas hemma och på långt kortare
tid. Kirurgien, sade då den ene kirurgen, består
icke endast i konsten att skära bort hand, och
tunga och ögon, utan även i konsten att sätta dit
dem igen, så att den, som undergått operationen,
blir lika helbrägda, som förut. Har ni lust, herr
värd, att låta oss göra ett försök med er? —
Värden svarade: först skulle jag vilja se herrarna
göra ett försök med sig själva. Om den ene av
eder i afton skär bort sin hand, den andre sin
tunga, den tredje sina ögon, och kan i morgon
bittida göra sig fullt helbrägda igen, så vill jag
icke allenast giva eder fritt husrum över natten,
utan även bestå eder med en god resfrukost. —
Topp! ropade kirurgerna, vi gå in på det förslaget.
Därpå snörade de upp sina ränslar, framtogo
instrumenter och bandager samt skredo till verket.
Adolf skar bort sin vänstra hand, Kristian sina ögon
och Benjamin så mycket av sin tunga som han
förmådde räcka fram ur munnen. När detta var
undangjort, förbundo de sig, drucko ännu ett glas vin,
ledsagades till sovrummet och gingo till vila. De
avskurna lemmarna som lades på en tallrik, skulle
bliva i värdens förvar över natten. Värden
lämnade tallriken åt värdshuspigan och hon satte den i
köksskåpet inom lås och nyckel.
Nu hade värdshuspigan en vän, en knekt, som
besökte henne om nätterna. När han kom, brukade
hon alltid ge honom en styrkdryck, och även
denna natt ville hon ge honom en. Fördenskull
öppnade hon köksskåpet och tog fram en flaska
brännvin, men glömde i ivern att stänga till
skåpdörren efter sig. Då passade husets katt på
tillfället, smög sig in i skåpet och åt upp vad som
fanns på tallriken, både handen, tungstycket och
ögonen, så att ingenting återstod mer än benena
efter handen. När pigan blev olyckan varse,
började hon jämra sig och klaga: ack och ve!
husbonden slår ihjäl mig i morgon. — Hur är det
fatt, frågade knekten. — Pigan sade honom då,
under många tårar och snyftningar, vad som hade
skett. — Är det icke värre, yttrade knekten, så
bör du giva dig tillfreds; skadan kan lätt hjälpas.
Vi skola lägga en annan hand, ett annat stycke
tunga och ett par andra ögon på tallriken. — Var
skola vi taga dem ifrån? sade pigan. — Det vet
jag råd för, svarade knekten. Galgen står icke
långt härifrån och där hänger en tjuv, som ännu
bör vara färsk, ty han hängdes helt nyligen. Av
honom skall jag gå och skära handen. Gör det,
sade pigan, men glöm ej, att det är vänstra handen,
som vi behöva. — Nej, sade knekten, jag skall ej
glömma det. Sedan fortfor han: i går slaktades
här i huset ett får; och som det ej mera har sin
tunga av nöden, kan du med gott samvete gå och
anamma ett stycke därav. — Det kan jag visst,
sade pigan. — Vad slutligen ögonen angår sade
knekten, så skola vi gemensamt riva dem ur
skallen på kattkanaljen, ty han har ingalunda bättre
förtjänt. — Det skola vi, sade pigan. — Sedan
hon och hennes vän, knekten, slutat sitt samtal,
skredo de strax till verkställighet av beslutet.
Knekten hämtade tjuvens vänstra hand, pigan
hämtade ett stycke av fårets tunga, och båda
gemensamt revo ögonen ut på den arma katten.
Sedan lade de alltsammans på tallriken i stället
för det, som blivit uppätet.
Om morgonen lämnade pigan tallriken till
värden och han lämnade den till de tre kirurgerna.
Varken han eller de blevo varse, att ett ombyte
hade skett. Kirurgerna smorde sina sår och de
framburna lemmarna med en salva, som de kallade
"himlasalvan", och gjorde sig helbrägda igen.
Därpå bekostade värden en ståtlig frukost, varvid
vankades mycket vin. Slutligen lyfte de tre
kirurgerna sina ränslar på ryggen, togo avsked av
värden och gåvo sig ut att vandra.
När de hade vandrat en fjärdingsväg eller två,
yttrade Kristian eller den, som hade fått
kattögonen: det är för underligt, att vägen skall vara
så full av råttor och möss. Se bara, huru muntert
de dansa kring våra fötter! — Adolf svarade: icke
ser jag några råttor och möss. Finns här något,
som dansar, så är det säkert frukostvinet, som
dansar i ditt eget huvud. Du misstager dig, sade
Kristian; jag är icke det minsta rusig. — När
de åter hade vandrat en fjärdingsväg eller två,
sade Benjamin eller den, som fått ett stycke av
får tungan; nej, nu kan jag ej hålla mig längre.
Bä, mina bröder, bä! Det må synas eder huru
löjligt som helst, men jag kan omöjligt låta bli
att bräka. Bä, mine käraste bröder, bä! — Det
är bra besynnerligt, sade Adolf, att frukosten
kunnat hava en sådan verkan på eder. Den ene
ser råttor dansa omkring sig, den andre börjar
bräka och det efter flera timmars förlopp. Jag
däremot, som druckit lika mycket som I, känner
mig icke alls yr i huvudet. — Du misstar dig,
sade Benjamin, om du tror, att jag är rusig. Vinet
är icke skuld till att jag bräker så gärna; bä! —
När de ånyo vandrat en fjärdingsväg eller två,
kommo de till en trädgård, där åtskilliga trän,
som buro de skönaste frukter, utsträckte sina
grenar över det låga staketet. Genast började Adolf
eller den, som fått tjuvhanden, att plocka äpplen
och päron och stoppa fickorna fulla. Då sade
Kristian: vad kommer åt dig, bror Adolf, att du
stjäl? Är det frukostvinet, som grasserar i
fingrarna på dig? Och om du äntligen skall stjäla,
varför stjäl du med vänstra handen, i stället för den
högra, som dock är mycket bekvämare till alla
mänskliga göromål? — Det kommer sig därav,
sade Adolf, att jag i vänstra handen känner en
oemotståndlig retelse, men allsingen i den högra.
Mina händer äro i dag helt omaka till lynnet. —
Kanske äro de också helt omaka till utseendet,
sade Kristian. Håll dem för roskull bredvid
varandra, så får vi jämföra dem. — När nu
jämförelsen skedde, befanns högra handen vara stor
och finskinnad, den vänstra däremot liten och
grovskinnad. — Här har ett ombyte skett,
utropade Adolf. Jag har sannolikt fått en tjuvs
hand, i stället för min egen. — Och jag, sade
Kristian, har förmodligen fått ett par kattögon,
efter jag ser idel råttor dansa på vägen. — Och
jag, sade Benjamin, har troligen fått ett stycke
av en fårtunga, efter jag så gärna vill säga bä!
Hade jag skurit bort hela min tunga så hade jag
nog fått en hel fårtunga i stället och skulle nu
ej kunna tala ett mänskligt ord, utan nödgats
uttrycka alla mina känslor med bä, bä, bä! — Vi
hava alla tre, sade Adolf, blivit bedragna på
värdshuset; oss återstår ej annat val, än att återvända dit
och antingen få våra rätta ledamöter tillbaka av
värdshusvärden eller, i fall de skulle vara
förstörda, utkräva en skälig ersättning i penningar.
— Därpå vandrade de tre kirurgerna tillbaka till
värdshuset, men hur de överenskommo med
värden och vad ersättning de fingo, känner jag ej, ty
jag var ej med längre."
Så slutade Måsse sin saga. Roligt skulle det
vara, att höra ditt omdöme däröver. Mig
förefaller den som en nöt, vartill fantasien bekostat
skalet, men det grubblande förnuftet själva kärnan.
Den synes mig vilja rekommendera en gammal
fatalistisk grundsats, nämligen den att människans
handlingar icke bero av vad man kallar hennes fria
vilja, utan av ett blint och oemotståndligt
naturtvång.. Sätt dig nu ner och filosofera däröver, bäst
du gitter. Jag, för min del, fortsätter berättelsen
om min resa.
"Tack för sagan!" sade jag till Måsse. "Du
berättar rätt bra. Men jag har hört sägas, att du
också kan sjunga visor."
"Jag kan många visor", svarade Måsse, "och
ingen av dem är värd mindre än ett kvarter öl;
men en kan jag som är värd ett halvstop."
Utan att fästa mig vid den intressanta
motsättningen av varan och valutan, yttrade jag: "sjung
den visan, Måsse!"
Då öppnade Måsse sin mund och kvad med
en röst, mindre spirituell än spirituös, ett stycke
slagdänga, varav jag här meddelar de tvenne
första stroferna:
och sena så styrde han rike och land
Och riksråda sto där frå måren te kvälln;
den ene höll stopet, den andre putelln
Jag skulle nog meddela mera, om jag tordes;
men jag törs icke. Saken är nämligen den, att
slagdängan, som för varje strof blir mer och mer
komisk, i och med detsamma blir mer och mer
cynisk. Det är således Anständigheten, som här
säger stopp! — Du känner väl Anständigheten?
Hon är första kammarfröken hos Hennes Nåd
Sedligheten, samt gör les honneurs i huset så ofta
Hennes Nåd själv ligger sjuk av gikt och podager,
vilket numera alltid är händelsen. Och mot
Anständighetens domar gives ingen appell. Ej heller
mäktar någon att trotsa dem, ty hon har Enfalden,
den allsvåldiga Enfalden, som aldrig ligger sjuk,
till vän och beskyddarinna. — Ställer man sig på
en rent estetisk ståndpunkt, så kan man visserligen
resonera så här: "frågan, om ett vitterhetsarbete
skall vara anständigt eller icke, är lika så slug
som frågan, om en triangel skall vara grön eller
blå. Triangelns natur är att vara triangel, och
grönheten och blåheten höra ej dit. Likaså gälla i
vitterheten varken anständighet eller
oanständighet, utan — skönt eller icke skönt? — "that is
the question!" — Men — det är vådligt att ställa
sig på en rent estetisk ståndpunkt; och jag råder
en var, som förfogat sig dit, att tala lagom högt.
Bäst är att viska — såsom den lydiske
hårfrisören gjorde då han ville avbörda sig sin upptäckt,
att kung Midas hade åsneöron.
ovanstående rader, vill författaren citera ett par yttranden
av ett par jättar i litteraturens värld, Voltaire och Jean
Paul.
Den förre säger: "Plus les mærs sont dépravés, plus
les expressions deviennent mesurées; on croit regagner
en langage ce qu"on a perdu en vertu."
Den senare yttrade sig så här: "In der ächtkomischen
Darstellung gibt esso wenig wie in der Zergliederkunst
(und ist nicht jene auch eine, nur eine gestigere und
schärfere?) eine verführende Unanständigkeit; und so
wie der Blitzfunke ohne Zünden durch Schiesspulver
aber am Eisenleiter fährt, so lauft am komischen Leiter
jene Flamme nur als Witz ohne Schaden durch die
brennbare Sinnlichkeit hindurch."
Vi voro nu framkomne till Berg och tiden var
inne, då jag skulle honorera mina löften till Måsse.
Fördenskull tillitade jag min plånbok och gav
honom en gammal tjugofyraskilling med kapprock,
varpå någon — förmodligen en fattig,
humoristisk litteratör — skrivit orden: sat sapienti!
Måsse tog emot men hade ej tid att tacka. Han
gav sig genast, mer dansande än gående, å väg
till gästgivargårdens krogstuga, och sjöng under
tiden en visa, varav ja ej minnes mer än den
enda raden:
"Lönen min tar krögaren, och krögaren tar fan".
Snart blev han omgiven av en hop barn och
slödder, som hurrade och ropade: "Tok-Måsse är
här!" — Ett par ögonblick stod jag och tittade
efter honom, men gick sedan kanalbanken utföre,
med slussarne till höger om mig.
Under vägen fann jag mig befogad att stanna
en gång. Det var vid en hasselbuske, som stod
och gjorde sig grön på ett par stegs avstånd.
Varför jag stannade, angår ingen. Nog av — jag
intog en passande position och stötte då med
foten på något, som låg och blänkte i gräset. Om
en liten stund lutade jag mig ned för att upptaga
detta något — och se! det var ett ståtligt
cigarrfodral, utstytt på ena sidan med en lyra av
stål- och silverpärlor, samt på den andra med en
blomma av mångfärgade glaspärlor. Aha! tänkte jag,
detta har någon bland "Orphei Vänner" tappat.
Det skall bli rätt nöjsamt, att få lämna klenoden
åt sin ägare tillbaka.
Ju närmare jag kom den stora lövsal, som
löjtnant K—s gästfrihet upprest åt förbemälte
"Vänner", dess mera förundrade det mig, att
inget ljud hördes därifrån. Jag hade väntat, att
"Ulla, min Ulla!" eller ""Fader Bergström, stäm
upp och klinga!" — eller "Tjänare, Mollberg!
Hur är det fatt?" — eller något annat
Bellmanianum skulle med pukor och trumpeter skalla mig
till mötes. Men — som sagt är — inget ljud
hördes från lövsalen. Månne — tänkte jag och
blev het om öronen — sällskapet redan har
avrest? Nej! svarade — icke ljudligen, men
synbarligen — skorstenen på Ormen Långe, vilken i
all sin svarta storhet avmålade sig på mitt ögas
näthinna, då jag kastade ett par frågande blickar
nedåt lägsta slussen. Båten låg ännu kvar
därstädes, och således behövde jag icke frukta, att
för andra gången på samma dag bli bedragen på
hoppet om en sjöresa. Härav lugnad, brydde jag
mig ej om att grubbla över orsaken till tystnaden
i lövsalen, utan fortsatte min kosa i sakta mak.
Framhunnen till lövsalen, fann jag den vara
tom på människor, men bärande omisskännliga
spår efter en nyss slutad backanalisk fest. Där
såg ut, som vid en riksdag. På bordet stodo två
tomma bålar och gäspade, liksom talmannen och
vice talmannen, när diskussionen drar för långt
på tiden. Stolarna voro rangerade huller om buller,
liksom riksdagsmännen vid en votering och två
av dem hade fallit i famnen — eller i luven —
på varandra. Gungbrädet låg nere på marken,
liksom ett ogillat utskottsbetänkande, och
träbockarna, som skulle understödja det, hade själva, liksom
underhaltiga argumenter, måst vända skacklorna i
vädret. En stor broms flög och surrade härs och
tvärs därinne. Jag supponerade, att han var
utgivare av riksdagstidningen.
"Tohu vabohu!" sade jag halvhögt och suckade.
"Vad talar du för språk, min bror?" svarade en
person, vars närvaro jag ej förr blivit varse och
som gick där och fnaskade och syntes leta efter
något. "Söker du "Orphei Vänner"", fortfor han,
"så träffar du dem på Ormen Långe, dit de redan
begivit sig och dit även jag skall styra kurs, så
fort jag hunnit få rätt på min förb— hatt."
"När skall ångbåten avgå?" frågade jag.
"Klockan sju", svarade personen, "men hon
fattas ännu en kvart."
Hatten hittades om ett par minuter och jag
spatserade sedan ned till ångbåten, arm i arm
med den nyssnämnde personen. Jag behöver ej
säga, vad han egentligen hette, utan skall i stället
kalla honom "jordens son", ett namn, som han
företrädesvis förtjänte; ty som han hade låg panna,
stor mage och breda fötter, liknade han på ett
frappant sätt allas vår moder jorden, vilken —
såsom du vet — är platt vid polerna och
upphöjd under ekvatorn.
På vägen förtäljde han mig, huru "roligt"
sällskapet haft. Man hade först spisat en delikat
middag, sedan intagit sitt kaffe, därpå exekverat
flere än tjugo av Fredmans sånger och epistlar,
samt under den tiden tömt ett halvt dussin bålar.
Slutligen hade Drabbisordens ärkekommendör —
"den ende i världen — hållit extra ordenskapitel
och — bland annat — befordrat
komminister-adjunkten F. till ordensbiskop "med rang näst
efter vaktmästaren, men med rättighet att gå till
höger om dennes hund",
"Fan så roligt hava vi haft", upprepade
"jordens son". "Men", tillade han, "kan du säga
mig, vad en humorist är för en?"
"Hur så?" frågade jag tillbaka.
"Jo", sade "jordens son", "en av sällskapet
proponerade Bellmans skål och yttrade, att han
varit Sveriges, ja Europas störste humorist. Hela
sällskapet instämde och även jag. Men —
uppriktigt sagt — vet jag ej, vad en humorist är för
en."
"Det är", svarade jag, "en man vars tankegång
liknar hästens gång i schackspelet. Den hoppar
— såsom du vet — från svart på vitt och från
vitt på svart."
"Kors!" sade "jordens son",
"Och när han skrattar med ena ögat", fortfor
jag, "så gråter han med det andra."
"Men då är han ju galen", sade "jordens son".
"Åtminstone", svarade jag, "kan man ej
tillerkänna honom det sansade, solida och redbara
affärsförstånd, som så fördelaktigt utmärker dig
och andra aktade medlemmar av samhället."
"Jag kunde nog tro det", sade "jordens son",
och ett skimmer av självbelåtenhet spred sig över
hans anlete.
När vi hunnit ombord på Ormen Långe, blev
det mitt första göromål att trycka femtio händer
och med femtio "bra, bror!" besvara femtio "hur
mår du bror?"
Och nu farväl! Mitt nästa brev blir icke
allenast det femte, utan även det sista. — Farväl!
FEMTE BREVET
Redan är båten långt ute på Roxen. Maskinen
arbetar, hjulskovlarna plaska, flaggan svänger hit
och dit, styrmannen byter om buss, musiken spelar
"Gubben Noak", bålen ryker på salongstaket,
jungfrun ropar "låt bli mej", sällskapet sorlar, pratar,
skrattar —
Och jag sitter ensam, jag.
Den dystra känslan av isolering och
övergivenhet, öckenkänslan — som jag torde få kalla den —
kuvar mig alltid, när jag befinner mig i en större
samling av människor. Må denna känsla slumra
hur djupt som helst, så väckes hon dock förr eller
senare och merendels — mirabile dictu! — när
fraggan står högst i glädjens champagneglas. Hon
väcks av en tanke, en svartalf bland tankar, som
hånande viskar mig i örat: "vad äro dessa
människor för dig och vad är du för dem? Om I
någonsin råken i gemensam livsfara, skall vilken
som helst ej draga i betänkande att rädda sig
på de övrigas bekostnad!"
Med öckenkänslan till följeslagerska och
härskarinna hade jag småningom dragit mig undan det
glada, larmande sällskapet och slutligen slagit
mig ned på en ringlad lina längst fram i
fartygets stäv. Där satt jag och suckade mitt ibland
min själs dimmor. "Boken", tänkte jag hastigt,
"boken kan skingra dem", och grep i fickan efter
Ehrensvärds skrifter. Men händelsen gjorde, att
jag i stället fick tag på det cigarrfodral, som jag
hittat vid hasselbusken.
"Nå", tänkte jag, "slumpens tärningar visa
understundom sexor all. Låt mig se, vad fodralet
innehåller!"
Jag öppnade det och fann: 1:o) en halv cigarr.
2:o) en hel dito. 3:o) sex styver i löspengar. 4:o)
en trubbig blyertspenna, och 5:o) ett hoprullat
och fullskrivet papper.
"Aha!" tänkte jag, "här har jag ett
medikament åt min Psyke. Slumpen eller försynen må
hava skickat mig det; jag mottager det i bägge
fallen med tacksamt hjärta." Och så upprullade jag
papperet och läste — N. B., sedan jag stoppat och
tänt min pipa — följande manuskript, vilket här,
med författarens tillåtelse, meddelas.
Vänstra ögat och munnen, vilka tyckte sig lida
orätt, det förstnämnda därigenom, att högra ögat
alltid satt till höger, den senare därigenom, att
näsan satt högre än han, överenskommo en vacker
dag att läsa lagen för var sin förman.
Vänstra ögat började affären och sade till det
högra:
Varför skall jag alltid sitta till vänster, alltid
innehava den ringare platsen? Är jag då sämre
än du? Är ej min synförmåga lika stark, som din?
Arbetar jag, vakar jag icke lika mycket som du?
Och det högra ögat svarade:
Lider du verkligen något därav, att du sitter till
vänster? Tillfalla ej dig lika stora andelar av
ljuset, som mig? Ser du ej samma föremål, som jag,
och njuter du, slumrar du icke lika mycket och lika
ofta, som jag? Vad har du egentligen att klaga
över?
Med detta svar måste vänstra ögat låta sig nöja.
Men munnen tänkte: min opposition skall lyckas
bättre; ty jag har kraftigare argumenter att anföra.
Därpå grep han sig an och sade till näsan:
Varför skall du hava en högre plats i ansiktet,
än jag? Jag äter och dricker och tillför hela
organismen sin näring; men vad uträttar väl du? Du
bara luktar och snusar? Varför skall du då sitta
över mig?
Kors! — svarade näsan, som var vid skämtsamt
lynne — icke är det så svårt att begripa. Jag sitter
över dig därför, att vad som flyter ur mig ej måtte
gå förlorat för dig.
Inget joller, inga chikaner! ropade munnen. Jag
vill hava ett allvarsamt, ett grundligt svar på den
frågan: varför sitter du över mig?
Jo — sade näsan med högtidlig röst — Gud har
placerat mig så!
Detta svar hade den egenskapen att — så till
sägandes — tysta munnen på munnen. Han
avstod från all vidare opposition; och som högra
ögat redan bragt det vänstra till tystnad, var hela
rangstriden lyckligen slutad.
*
Som författaren ej bifogat någon "sens moral",
ville jag — efter slutad genomläsning — ersätta
bristen, dvs. inventera någonting välvist, varöver
med fog skulle kunna skrivas "fabula docet".
Detta lyckades mig icke, och förgäves vaggade
blyertspennan i min ena hand och papperet i min andra.
Emellertid gjorde jag några oförgripliga
reflexioner, dem du här må hålla till godo.
Huru väl, tänkte jag, om fejden mellan de
stridiga samhällselementerna kunde slutas så fredligt,
som striden mellan vänstra och högra ögat, mellan
munnen och näsan! Men därtill är ingen utsikt.
Börden och penningen, Baal och Mammon, kämpa
i blind förbittring om herraväldet, och den
sednare vill icke bättre än nedriva den förres tempel,
för att på samma dominerande plats bygga ett nytt
åt sig själv. Ingendera ser, att deras anspråk äro
lika underhaltiga och av samma skäl. Ty vad är väl
både det ärvda namnet och det ärvda kapitalet
annat än transporter av andras förtjänst, de där kunna
begagnas och njutas utan egen? För det förvärvda
namnet och det förvärvda kapitalet må
mänskligheten gärna knäböja, så vitt de förvärvats med ära
och användas med sträng hänsikt till maximen: alla
människor äro bröder. Men i och med detsamma
metamorfoseras ju börd och penning till dygd
och snille! De två sistnämnda äro ock de jure —
fast icke de facto — mänsklighetens sanna
aristokrater. De allena kunna, vid någon påkommande
opposition mot deras höghet, svara som näsan
svarade munnen: "Gud har placerat mig så!"
Med dessa och dylika tankar sysselsatte jag mig
under färden. Öckenkänslan stävjades därigenom,
om icke helt och hållet, likväl så mycket, att jag
tre gånger reste mig upp från min ringlagda lina,
för att på ett par ögonblick sälla mig till de andra
och dricka ett glas punsch. Kan man ej
sympatisera med mänskligheten medelst hjärtat och
huvudet, är ju ändå något, om man gör det medelst
magen!
Omsider hann ångbåten målet för sin färd; —
men då var det redan långt lidet på kvällen.
Stångån gör så många "slingriga krumlingar eller
krumliga slingringar"
latinare, då han skulle för sitt studentauditorium översätta
ett stycke ur Virgilius.
Även andra olägenheter än tidsspillan härleda sig från
Stångåns "slingringar" och "krumlingar", vadan
Linköpings borgerskap påtänkt att låta avskära några i ån
utskjutande landuddar, på det att inloppet må bli rakt.
Men som penningar saknas till företaget, ärnar samma
borgerskap ingå till Riksens Ständer med en begäran
om anslag. Naturligtvis kan jag ej annat än önska denna
begäran all lycka och framgång; dock misströstar jag
betydligt. Riksens Ständer hava — att döma av deras
nuvarande beskaffenhet — långt mera anlag att
förvandla det raka till krokigt, än det krokiga till rakt. vid inloppet till
Linköpings hamn, att en betydlig tid åtgår, innan ett
fartyg kan komma dit. — Nu utlades landgången,
lossades nattskoten, klungo de sista fanfarerna,
tömdes det sista glaset. I avskedets stund hade jag
ånyo det nöjet att trycka femtio händer och höra
femtio: "god natt, bror! tack för gott sällskap,
bror!" Hjärtligt och beskedligt svarade jag: "tack,
bror! sov sött, bror!" Sedan förströddes "Orphei
Vänner" åt skilda håll, som löven för höstvindarna;
men jag gissar, att alla voro belåtna med att få gå
till vila och att de, vid åsynen av den bäddade
sängen, hörde i sina själar ett ljuvt eko av
melodien: "jag älskar dig, fredliga flagga!" Så var
åtminstone fallet med mig, då jag, genomtrött och
genomsömnig, beträdde tröskeln till mina
anspråkslösa vindsrum.
Medan jag höll på att kläda av mig, fick jag
ett besök av lilla samvetet.
Detta uttryck tarvar en förklaring. Som du vet,
hava alla människor ett så kallat samvete,
merendels av kautschuknatur, så att det med mycken
lätthet kan vidga eller sammandraga sig, allt efter
omständigheterna. Vad mig beträffar, har jag
blivit särdeles rikt utrustad, ty jag har fått ej
mindre än två samveten, men av olika dimensioner,
vadan jag, för att skilja dem åt, kallat det ena
för stora och det andra för lilla samvetet. Det
förstnämnda uppenbarar sig i gestalt av en
allvarlig, långskäggig gubbe, med ljungeldar i
ögonen och åskdunder i rösten. Aldrig infinner han
sig förr, än en direkt överträdelse av något av de
tio budorden kommer i fråga. Men då infinner
han sig också och ryter, så att märgen fryser i
mina ben, och jag svarar med bävande läppar:
"vördade farbror! hav misskundsamhet! Jag skall
— ja, jag skall ta mej tusan! — bättra mig."
Lilla samvetet åter uppträder i skepnad av en
guvernant, som med sin solfjäder pekar på alla
de småfel, jag begått — vi vilja kalla dem a, b,
c, d, etc. — och på alla de smådygder, jag
uraktlåtit — vi vilja kalla dem α, β, γ, δ etc. — och
gnatar mycket under tiden. Om dagarna brukar
lilla samvetet oftast sova, men om aftnarna är
bemälta mamsell förbålt vaken och kry, samt infinner
sig då och oroar mig med sin solfjäder och sitt
gnat. Någon synnerligen respekt inger hon mig
icke, utan vågar jag till och med småträta med
henne.
"Vad har du uträttat för gott idag?" frågade
lilla samvetet — medan jag, såsom nyss nämndes,
höll på att kläda av mig.
"Min bästa mamsell!" svarade jag, "ingenting
annat än roat mig."
"Således har du ej slutat läsningen av Solgers
Erwin?" frågade samvetet.
"Nej!" svarade jag,
"Ej heller har du skrivit svar på de två
angelägna breven?" frågade samvetet.
"Nej!" svarade jag.
"Ej heller har du besökt den där vännen, som
ligger så sjuk?" frågade samvetet.
"Nej!" svarade jag, "allt detta hinner jag ju
göra i morgon."
"Vad du har för en olycksalig
prokrastinationsvana!" suckade samvetet. "Aldrig hör jag
annat än: i morgon, i morgon! Således har du",
fortfor det, "icke gjort något gagn på hela Guds
långa dag?"
"Gagn", svarade jag, "jo visst! Jag har ju levat
hela långa dagen och dymedelst kommit ännu ett
steg närmare min grav. Ligger ej däri ett ganska
väsentligt gagn?"
"Oförskämde!" utropade lilla samvetet, "jag
hör på ditt svar, att du har druckit mera, än
nyttigt är."
"Min bästa mamsell!" svarade jag, "just nu står
jag i begrepp att draga av mig byxorna m.m. och
jag hemställer till ert eget visa beprövande, om och
huruvida det passar sig för en mamsell, att
assistera vid dessa operationer?"
Lilla samvetet fann för gott att rymma fältet,
och jag fick sedan ostörd gå till sängs. Djupt och
länge sov jag, ja långt in på andra förmiddagen,
och skulle sannolikt sovit till middagen, om jag
ej blivit väckt av en ohygglig dröm. Du torde
hava märkt, att de föreställningar, dem man
bortvisar eller undantränger, medan man befinner
sig i vaket tillstånd, äro just de, som företrädesvis
återkomma, då man sover och drömmer. Detta
fenomen kan — i brist på bättre förklaring —
förklaras så, att alla föreställningar hålla sig för
lika goda, vadan en och var av dem vill, förr eller
senare, taga ut sin rätt. Den föreställning, som,
tillförene undanträngd, nu kom tillbaka i min
dröm, var ormen — nämligen ormen, som jag
såg i backen vid Malfors. Den kom tillbaka —
sade jag — men i så fantastisk gestalt och under
så förändrade omständigheter, att det fordras
hela min — och kanske, till förstärkning, även
din — skarpsinnighet till att igenkänna honom
för en och samme.
Jag drömde mig tillbaka till mina studentår,
och att jag vistades hemma hos mina föräldrar
över sommaren. En dag efter slutat middagsmål,
tog jag en bok i handen och gick ut i en
närbelägen äng och lade mig i gröngräset att läsa under
en ek vid sjöstranden. Var det böljornas skvalp,
eller eklövens sus, eller bokens innehåll, eller
digestionsprocessen, eller allt detta tillsammans,
som vållade att jag blev sömnig? Nog av, jag
inslumrade, och när jag omsider vaknat och stod i
begrepp att återvända hem, kände jag att
någonting iskallt ringlade sig i underlivet. Men som
denna känsla ej var förknippad med smärta eller
obehag, brydde jag mig föga därom, utan
spatserade lugnt framåt. — N. B. Allt detta drömde
jag. — På en spång, som ledde över ett smalt
sund av sjön, mötte jag socknens hedervärde
dödgrävare, och oss emellan uppstod följande samtal.
Dödgrävaren: Guds fred! Hur står det till?
Undertecknad: Gud signe! Jag mår bra; men
jag låg nyss och tog mig en middagslur däruppe i
ängen; och när jag vaknade, tyckte jag att
någonting iskallt ringlade sig i underlivet, och det
tycker jag ännu.
Dödgrävaren: det har krupit en orm in i herrn.
Undertecknad: prat! vidskepelse! bondskrock!
Dödgrävaren: alldeles icke! Jag råder herrn
att genast efter sin hemkomst sätta sig ned och
gapa över en mjölkbytta. Då känner ormen lukten
av mjölken och kommer upp för att dricka; ty
ormar — skall herrn veta — tycker mycket om
mjölk. Men passa på och sätt locket på byttan, så
fort ormen krupit dit; ty slipper han dädan med
livet, så förföljer han herrn i evighet.
Undertecknad: tack, fader Jonas, för det goda
rådet! Farväl!
När jag kom hem, berättade jag min historia
och skrattade. Men fruntimmerna — särdeles ett
par gamla tanter — tog saken allvarsamt och
yrkade, att jag borde följa det råd, som fader Jonas
givit. Till en början strävade jag emot; men
ingen kan disputera med fruntimmer — allraminst
med gamla tanter — utan att slutligen nödgas
säga: concedo! Fördenskull fogade jag mig efter
deras önskan, och satte mig tålmodigt ned på en
stol och lutade mitt huvud med öppen mun över
en bytta mjölk. Snart kände jag, huru det iskalla
småningom övergav de lägre regionerna, i vilka
det hittills huserat, samt buktade sig genom bröstet
upp mot strupen. Då började även jag vara av
samma tro, som fader Jonas och tanterna: ja, jag
trodde och gapade av alla krafter. Om några
ögonblick stack ett ormhuvud fram ur min mun och
närmade sig mjölkbyttan allt mer och mer.
Ungefär en halv aln av ormens kropp var synlig, då
huvudet hunnit till mjölkens yta. Där dröjde det
ett par minuter och ormen tycktes lukta på den
honom tillbjudna trakteringen. Sannolikt
misshagade den honom; ty han drack ej och ville ej
begiva sig ned i byttan, utan började i stället
att sakta dra sig tillbaka och fortfor därmed
oavbrutet. Då våndades jag gruvligt; likväl höll jag
mig stilla. Men när slutligen ej mera var synligt
av ormen, än huvudet och halsen, grep jag i min
ångest ett hårt tag omkring dem båda och ryckte
till med hela styrkan i hand och arm. I samma
ögonblick lindade ormen stjärten omkring mitt
hjärta, så att — både ormen och hjärtat utrycktes
på samma gång. Jag slängde dem ifrån mig och
såg med fasa, huru det blödande hjärtat, ännu
omlindat av ormen, konvulsiviskt skälvde på
golvet.
Sådan var drömmen. Att jag vaknade vid slutet
därav, lärer du ej undra på. Belåten med att
drömmen varit endast en dröm, torkade jag svetten ur
min panna och sökte försätta mig ur passionens in
på reflexionens gebit. Sådant där — tänkte jag —
kan man ej inventera, när man är vaken; nej
sådant måste drömmas. Och varföre? — frågade jag
mig själv. Jo därföre — svarade jag mig själv —
att i vakande tillstånd hålla de särskilda
själskrafterna varandra i jämvikt, men i drömmen är
fantasien, om icke absolut enväldig, likväl monark
och det utan konstitutionella kontroller. Härmed
sammanhänger det fenomenet, att drömmar
infinna sig antingen näst efter insomnandet, eller
näst före uppvaknandet. Fantasien blir nämligen
härskarinna på så sätt, att förståndet insomnar en
stund före, samt uppvaknar en stund efter henne.
När bägge sova, drömmer man ej.
Jag hade ännu ej uppstigit, då min städerska
infann sig med kvasten — om vilken förut är
tillräckligt ordat — och med friskt vatten. Genast
tömde jag ett stort glas och frågade sedan: vad
nytt?
"Ingenting annat", svarade städerskan, "än att
den förgyllda ramen, som magistern beställt och
fabrikören sölat så länge med, äntligen kom i går
afton, just då jag höll på att bädda."
"Tag hit den", sade jag, "och låt mig se!"
Städerskan räckte mig ramen, och den fann nåd
för mina ögon. Den var, enligt begäran, starkt
förgylld och försedd med ett vackert lövverk av
lager och törne.
Och vartill ärnade jag den ramen? Svar: till
infattning av en ännu levande svensk författares
porträtt. Vill du gissa hans namn, så skall jag giva
dig två goda kännetecken till ledning. Det ena är,
att båda de politiska partier, som för närvarande
sönderslita fäderneslandet och varandra, med en
mun fördöma hans skrifter. Du torde härvid
påminna dig Kellgrens bekanta yttrande: "en
opartisk författare gör sig alla till ovänner". Det
andra kännetecknet är, att våra maktägande
tidningar fylla sina spalter först med utdrag ur hans
skrifter och sedan med smädelser mot hans person.
Du torde härvid påminna dig en viss sedvana hos
flugorna: ehuru de ätit sig mätta av sockerbiten,
bortflyga de ej därifrån förr, än de lämnat en
svart prick efter sig. I början ärnade jag till
lagern och törnet på den förgyllda ramen addera
även en eklövskvist; men vid närmare besinning
avstod jag därifrån, emedan jag ej ville gå
eftervärldens dom i förväg. Samtiden har ej kunnat
förneka mannens snille och hans lidanden;
eftervärlden skall ej förneka hans patriotism.
Jag lämnade ramen tillbaka åt städerskan och
frågade: "har ingenting annat nytt hörts av?"
"Jo", svarade hon, "nu minns jag. Det var en
herre här i går afton vid samma tid, som gossen
kom hit med ramen. Han sade, att han skulle
komma åter i dag på förmiddagen — och här är hans
visitkort."
Städerskan lämnade mig kortet och jag tog det
och jag läste ett älskat namn, namnet på en
gammal universitetsvän, vars bekantskap jag gjort
då morgonens dagg låg på livet kvar",
och vilken jag sedan dess ej återsett.
I detsamma öppnades dörren och den länge
saknade vännen inträdde. Sedan de första
glädjeropen, hälsningarna och handtryckningarna gått
för sig — varvid städerskan i all tysthet — dock
lovligen — avlägsnade sig med stövlarna och
skoborsten — kom min vän att kasta ögonen på bordet,
där jag den föregående aftonen hade avbördat
mina fickor deras innehåll. "Hur tusan", utropade
han, "har du kommit i besittning av mitt
cigarrfodral?"
"Jag hittade det i går på kanalbanken vid
Berg", sade jag.
"Just där förlorade jag det i förgår", sade han.
"Men", fortfor han sedan, "stig nu upp. Du
måste ut och följa mig kring staden och visa mig
dess märkvärdigheter."
"Hjärtans gärna!" svarade jag och skuttade
upp ur sängen.
*
Som jag nu står i begrepp att företaga en ny
resa — nämligen kring Linköpings gator, arm i
arm med förbemälte universitetsvän — är tiden
inne att sluta beskrivningen på denna. — Lev
väl, min bäste W. von B. Måtte du alltid florera!
Måtte din skugga bli allt längre och längre —
ävensom något smalare! Måtte din lyra ljuda av
allt renare och gladare toner! Men då du spelar
därpå, så glöm ej att vända ryggen åt
allmänheten ty ser du det platta bifallsgrinet, så blir du
rasande och krossar — för att nyttja ett uttryck
av vår avlidne vän Vitalis — "lyran mot berget
Parnassus med samma känslor som fordomdags
Moses, Herrens tjänare, dängde sina lagtavlor i
Sinai berg".
Lev väl och glöm mig ej!
EFTERSKRIFT
H. B. Palmær (1801—54) blev inte journalist
och tidningsutgivare för att han hade lätt för att
skriva. Tvärt om hade han livet ut att kämpa mot
svårartade arbetshämningar, som torde ha bottnat
i både självkritik och lättja. För egen del
förklarade han utan omsvep att han hellre ville heta
lat än dum, och i det avseendet fick han sin vilja
fram. Han betecknades som maklig av många,
men ingen — vän eller fiende — har veterligen
kommit på idén att kalla honom dum. En
träffande karakteristik har Axel Liffner åstadkommit, i
det att han har framställt Palmær som en
ovanligt begåvad företrädare för den produktiva
lättjans konst.
Han började ge prov på denna i Aftonbladet år
1834 efter att tidigare ha gått i skola i Linköping
och studerat bl.a. naturvetenskapliga ämnen i
Uppsala. Han debuterade som lyriker i Atterboms
Poetiska kalender, dock utan att göra nämnvärd
lycka. De ansträngningar han sedermera gjorde i
syfte att skaffa sig en tjänst ledde inte heller till
framgång, vilket kom honom att slå sig på
journalistiken.
När han hade tröttnat på Aftonbladet och
Hierta flyttade han till Linköping och gjorde stora
ansträngningar att förskaffa sig en
bibliotekarie- eller lärartjänst. Mäktiga fiender stoppade
emellertid den förmente rabulisten. Någon befattning
fick Palmær inte, och i denna situation
grundade han Östgöta Correspondenten, vars första
nummer gavs ut i september 1838. Tidningen
blev uppmärksammad och fick en efter dåtida
förhållanden ganska ansenlig spridning, främst
tack vare Palmærs egna bidrag, som i stor
utsträckning hade satirisk och polemisk karaktär.
Hans produktivitet blev emellertid snart allt
mindre, och han ingick 1840 kompanjonskap
med C. F. Ridderstad, som snart övertog
ledningen av först tidningen och senare även
tryckeriet. Palmær gjorde ett halvhjärtat försök att
starta en ny tidning och var en tid lärare vid
Sjögestads lantbruksskola. Under ett par år
företrädde han borgarståndet i Linköping som
riksdagsman och medarbetade tidvis rätt flitigt i
tidningar och tidskrifter. Han samlade också artiklar
i bokform vid ett par tillfällen: Brev från
Stockholm under riksdagen 1847—48 och En liten
lustresa är båda verk av detta slag. Anledningen till
att Palmær valde brevformen för dessa verk var
uppenbarligen att han trivdes med denna;
Wilhelm von Brauns obestridliga popularitet kan ha
medverkat till att Palmær adresserade de fem
breven som tillsammans utgör En liten lustresa
till just denne vän.
Som Otto Widerström har framhållit i sin
avhandling om Palmær är En liten lustresa en
miniatyrutflykt. I sinnevärlden kommer resenären
inte längre än till Berg och Malfors, men Palmær
har efter höga litterära mönster — Heine, Jean
Paul, Sterne och vår egen Adolf Törneros —
sörjt för att hans läsare skulle få lite av varje
att fundera över. Den vandrande magistern träffar
företrädare för alla fyra stånden (och befinns inte
oväntat sympatisera mest med borgarnas
hedervärde representant), och han tillåter sig även ett
och annat separat utfall mot adeln och kungahuset,
penningaristokratin och det högre prästerskapet.
Aktuella politiska frågor och litterära
förhållanden kommenteras också i En liten lustresa; bl.a.
hedras Atterbom och Tegnér med måttligt
högaktningsfulla anspelningar, medan Crusenstolpe
på fullt allvar framställs som en martyr för sina
åsikter.
Den lilla boken gavs ut på sommaren 1848
och publicerades följande år i tysk översättning.
Det är efteråt svårt att fastslå vilket intryck den
gjorde på samtida läsare, helst som åtskilliga
avsnitt hade publicerats i tidningar och tidskrifter
som fristående skisser, men vid det här laget kan
man utan omsvep fastslå, att En liten lustresa hör
till de få svenska prosaverk från 1800-talets mitt
som fortfarande är läsvärda och njutbara.
Orsaken härtill är väl i någon mån den spelande
ironin och den stundom bistra satiren i
framställningen, men för helhetsintrycket betyder Palmærs
strama stilkonst säkerligen vida mer. En medveten
konstnär var han nämligen, den kvicke och
lättjefulle publicisten, och bevarade manuskript ger vid
handen att han ingalunda nöjde sig med att
improvisera sina artiklar och skisser utan mestadels
omarbetade dem gång efter gång, innan han var
nöjd med utformningen. En liten lustresa
innehåller talrika exempel på sådana ändringar och
retuscher, men så framstår också detta
miniatyrarbete som fullt representativt för sin begåvade
och kvicke upphovsman.