En inföding

En inföding

Karl A. Tavaststjerna

EN

INFÖDING

TREDJE TUSENDET

BORGÅ

WERNER SÖDERSTRÖMHelsingfors 1887.

Texten tryckt å Finska Litteratursäll skapets tryckeri.En infödingI

Återseendet med en gammal vän ute i staden

hade stämt om Herman Vahlins hvardagslynne.

Han kom hemsläpande med vännen i

Augustieftermiddagsvärmen och drog honom pustande och

upprymd in på sin redaktionsbyrå:

— Sitt ner, gamle Hård!

Springpojken måste i väg till vinhandlaren och

Vahlin bestälde kaffe hos sin värdinna.

— Du har ju inte druckit kaffe?

— Jo tack, jag drack en kopp strax på

middagen, men det är ren längesedan...

Hård gick modern och utländsk ett

undersökande slag kring redaktionsrummet, bläddrade i

tidningarna och gned sina händer, som om han

frusit. Den vanan hade han söderifrån, frän kalla rum

med små kaminer och otäta fönster, och han

bibehöll den här hemma, ty det föreföll honom

distingeradt.

— Och du skall stanna här öfver vintern?

fortsatte Vahlin.

— Javisst, — som tjenstförrättande vid

hofrätten... Jag fick mitt förordnande utomlands till Wien;

eljes hade jag nog stannat der längre. Men

framtiden, ser du... framtiden!

— Och du kommer nu direkte från Wien?

— Så der temmeligen,... bara en liten tripp

till Böhmen emellan för att dricka brunn... Men

nu kan jag med fulla krafter taga ihop med

ledsnaden här vid hofrätten...

Vahlins redaktionsbyrå stod i samband med

hans två privatrum, men han trifdes bäst härute i

oordningen. På bordet låg en uppsjö af papper:

skrifpapper, tryckpapper, läskpapper, konseptpapper.

Bredvid, på golfvet, högar af gamla tidningar och

under bordet en väldig papperskorg, fyld öfver

bräddarna.

Hård hade kastat sig i hvilstolen, och Vahlin

såg intresserad på honom med armbågarna inne

bland papperen. Pennskaft och skrifdon drunknade

i uppsjön framför honom, men han brydde sig

aldrig om att göra ordning på bordet; — det såg så

arbetsamt ut som det var.

Utanför, på torget, stadens eviga enahanda. En

häst och en kärra vid en bodtrappa, kyrkans hvit-

menade portal, som bländade i solskenet, lönnarna

på ömse sidor om den, och fyra ryska soldater längst

borta vid kasernen, på andra sidan torget.

Naturligtvis hade Hård förändrat sig, sen Vahlin

sett honom senast, — det var för tre år sedan —

men han ville ej strax taga förändringarna till tals,

— tvärtom skulle allt nu vara vid det gamla,

precis som om de aldrig varit åtskilda.

— Jaså, bara som tjenstförrättande...? tog han

upp samtalet igen. — Lycklig du, som inte är dömd

att fastna här för alltid!

Hård såg upp helt indignerad.

— Nej, det kan du vara säker på att jag inte

är. Fy tusan! — en sådan tanke kunde inte falla

mig in engång...

— Men jag sitter här, jag, ämnade Vahlin

fortsätta. Det skulle ha låtit som ett beklagande, och

derför fångade han in orden, just som de lågo

honom på tungan. Vahlins egenhet var att spela

stoiker. Han var det verkligen hela hopen och hyste

ett djupt förakt för allt sladder om bekymmer och

sorger.

Hans yttre sqvallrade om det. Det låg ett

beherskadt drag i hans ansigte, som gjorde uttrycket

litet stelt och otillgängligt, men det ryckte och lefde

i näsvingarna, så snart han talade, och de skarpa,

gråblå ögonen gnistrade, när han blef liflig. Han

ville vara energisk, det såg man, men de veka

linierna kring munnen motsade sjelfva ansigtets

uttryck. Manlig såg han ut, och man hade svårt att

föreställa sig förvåning eller rädsla lysa ur detta

ansigte. Pannan var fårad, och det låg en djup valk

mellan ögonbrynen. Ett klokt utseende, tänkte tolk.

när de sågo pä honom närmare. En flyktig blick

halkade förbi honom utan att stanna, der fans

ingenting slående i hans apparition.

Hård låg qvar ett ögonblick i hvilstolen med

blicken inåtvänd och likasom grubblande öfver

någonting. Plötsligen for han upp med ett ryck, satte

pince-nez’en tillrätta och spilde den långa askan från

cigarren öfver sina åtsittande benkläder, småsvor och

putsade sig ifrigt.

Vahlin log invärtes och småironiskt åt Hårds

fjesk. Han skulle sjelf af princip helt lugnt låtit

askan ligga qvar och först om en stund, när ingen

lade märke till det, borstat af den.

Men Hård var nu engång den renaste

sangviniker, som hela det uppblandade, glada temperamentet

någonstädes kunde framvisa. Han fattade eld i ett

nu och af hvilken orsak som helst, stälde till ett

förfärligt spektakel och lugnade sig lika hastigt igen.

Han skämtade aldrig med sina öfverdrifter efteråt.

och gjorde någon annan det, förifrade han sig ånyo

genom att försvara sig. En direkt natur för öfrigt.

verksam som en häfstång och aldrig i hvila.

— Hvad var det nu igen vi talade om? frågade

han famlande i minnet. — Jaså, om att stanna här

i staden. Ja, — du har allt stannat här, du. Och

har det bra, tror jag? Hur går det med tidningen?

— Lagom!

— Du skulle taga den omhänder ensam och

göra den helt och hållet till din affär...

— Jo det skulle bli snyggt! Konkurs inom ett

år. Bolaget har allsinte delat ut någon vinst under

de tre år jag varit redaktör. Och det trots att vi

tålt ett hundratal prenumeranter till.

— Ser du det! Hade du bara företagsamhet

tillräckligt att drifva upp tidningen, kunde det, ta

mig tusan, bli en bra affär ännu.

— Det kan du omöjligt ha reda på, sade

Vahlin afbrytande. Han kände sin gamla lust att gräla

med Hård kittla inom sig.

— Och hvarför inte? Du kom ju nyss sjelf

fram med siffror. Ett hundratal prenumeranter till

under din tid! Det är vackert så för ett

landsortsblad.

— Ja, — men om jag nu känner

konjunkturerna och precis vet, att, äfven om alla stadens svensk-

språkiga bebyggare skulle prenumerera på min

tidning, den knapt skulle löna sig ändå...

— Så fins det svenskspråkiga innevånare landet

rundt, som alla skulle prenumerera på en dugtigt

redigerad tidning med modern riktning.

— Hvad kallar du egentligen modern riktning?

— Herre Gud — allt förnuftigt! Allt

framåtskridande, all upplysning, allt som vi inte ha reda

på i vår finska lojhet, kritiklöshet och inskränkta

fosterlandsbornerthet...

— Och den riktningen tror du skulle få folk

för sig?

— Huru inte? Hvarför inte?

— Hvem tror du ville taga parti för en tidning,

som inte närmare berör någons reela intressen, utan

bara håller på det moderna som princip?

— Jag tar parti för den, jag... och många andra.

Vahlin höll tillbaka ett litet löje.

— Tar du parti som medarbetare? frågade han.

— Ja, kanske. Isynnerhet som prenumerant...

— Nej, du måste allt arbeta med i den

tidningen, ty jag kan inte lofva att den eljes går i riktigt

modern riktning. Jag är inte så hemma i det

moderna jag...

— Det var väl fan! Känner du inte längre till

alla de fel, som våra kära landsmän ha? Åtminstone

visste du af dem, medan du var student. Men det

är ju så med alla, som hamna i landsorten eller i

allmänhet bli fästade här i landet, att deras kritiska

skärpa förslöas och liknöjdheten träder i stället, tills

de slutligen finna sig utmärkt som infödingar...

Hård kastade under sin pince-nez en missaktande

blick på Vahlin. Underligt försoffad hade han

blifvit, men det hade också alltid legat i hans lynne

en sådan maklig indifferens, flegma nära nog. Om

han blott icke dessemellan visat både lifaktighet och

skarpt omdöme! Nej, — Vahlin var en inföding, han

också, med alla deras fel. Fel, som kunde göra

Hård rasande, när han jemförde sina landsmän

med fransmännen t. ex. — Sådana träbockar!

Vahlin hade ingenting svarat på Hårds sista

utfall. Det blef en liten paus, så att man hörde

honom raspa med en penna mot papperet, under det

han med en slö blick stirrade ut öfver den dåsande

staden. Hård satte sig otåligt tillrätta i hvilstolen,

putsade sina naglar och teg också han.

Det var märkvärdigt hvad deras samtal gick

trögt, fastän de icke träffats på många år och borde

haft mycket att säga hvarandra. En främmande,

öfverlägsen känsla betog Hård. Känslan af att

han utvecklat sig långt förbi sin gamla vän, blifvit

verldsborgare under sina resor, medan den andra

stannat i sin utveckling och somnat bort i inhemsk

flegma dag för dag.

Det var blott för att han gjorde dessa

reflexioner som Hård teg. Han tålde eljes icke dåsighet i

sällskap; — hellre gå hem och lägga sig! Plötsligen

sprang han upp ur hvilstolen, strök ned sina

benkläder, som hasat upp, och skrattade litet:

— Jag höll minsann på alt somna, sade han.

Vahlin tog långsamt sin blick från torget och

fäste den med ett melankoliskt uttryck pä Hård.

Han hade just suttit och njutit lör sig sjelf af tanken

att ha fått till staden en intresserad och ungdomlig

vän. Och han hoppades Hård också skulle trifvas

med honom. I detsamma påstod Hård att han höll

på att somna. Vahlin kände så innerligt väl igen

honom från fordom. Alldeles samma jägtande och

litet affekterade lifaktighet. Men han kunde icke

afhålla sig från att i retande lugn ton svara:

— Du skulle ha somnat; — ingenting är skönare.

— Nej, — det har jag, Gud fördöme mig,

ingen tid till. Kom, vi ska gå ut!

Hård reste sig afgörande.

— Se så, se så! — Lugna dig nu! Vi ha ju inte

fått kaffe ännu och likören kommer genast. Hvad

skall du för resten derute? — Vahlin gjorde en

föraktlig åtbörd åt staden.

— Nå, jag stannar. — Hård satte sig igen. —

Men vi ska inte bli slöa, det tål jag inte. Jag

kan inte med det der ihjälsittandet af tid och håg

och intressen. Är man tillsammans skall man lefva,

vet jag.

— Nå jaja! Vi ska lefva då. Jag har inte

varit slö ett ögonblick, — jag satt bara och tänkte.

Du må tro man inte är van att umgås här på halfva

landsbygden.

— Det är för att man är lat.

— Nej, det är för att man är sig sjelf nog.

— Strunt! — Det är för att man inte gitter

besvära sig en smula, hvarken för sin egen skull eller

för andras. Bara lojhet!

— Å nej, — det ligger i lynnet. Man ger

tusan i att meddela sig.

— Och är det inte höjden af lätja det? Att

inte orka tänka en tanke färdig engång, så att man

kunde meddela den åt en annan!

— Det är din åsigt. Jag tycker nu för min del

om tillbakadragenhet och eftertanke. Vi tänka inte

så snabt, men tänka desto grundligare...

— Inföding!

Nu betog motsägelselusten Vahlin. Och det var

icke endast den, som dref honom; han ville försvara

sig och sina landsmän, ty han förstod dem bättre än

Hård.

— Inföding ja! Honom har du rakt intet skäl

att förakta, för att han inte är född i Paris eller

Wien och för att han inte kan göra kankangester

till orkestermusik och skabröst tal...

Vahlin hade stigit upp och gick af och an. Hela

hans flegma var försvunnen, hans blick glänste och

hans rörelser voro häftiga och knyckande. Det ryckte

i hans ansigte som om det arbetat under ett inre

tryck, och stämman vibrerade. Men genast derpå

tyckte han att han förgått sig, skämdes inför sig

sjelf för sin liflighet och fann den dum. Den hade

en sådan bismak af löjlighet, ty han kände att han

alls icke lyckades afrunda den och göra den

harmonisk med sin egentliga varelse.

Hård var förtjust. Han stälde sig i sin fulla

längd framför sin vän och demonstrerade som en

deputerad i franska kammaren, med hela sin

medfödda liflighet:

— Och du menar att kankangesterna äro alla

ett kulturfolks företräden framom vårt! Inga

dumheter, inga dumheter! Du vet mycket väl huru

inbitet envisa och inskränkta menniskorna äro här hemma.

Du känner till den nationela sjelfförgudningen, och

ändå vill du göra gemensam sak med den...

.. Nej — tyst nu, det är jag som talar! Får jag säga

det jag har att säga, — hvad? Nå, det var väl. Och

jag säger att den nationela sjelfförgudningen för oss

rakt åt fanders! Nå ja, det vet du lika väl som jag.

Men det som jag inte förstår, är att du på tre år

förlorat så både i vyer och käckhet, att du börjat beundra

infödingarna, — ja, du förstår hvad jag menar. De

der orubbliga, likgiltiga, flegmatiska naturerna...

Och Hård gaf vika för sin lust att härma

rådman Berggren i Sordavala för att förtydliga ett

exempel. Det var hans stora talang sedan gammalt att

återge uppstadstyper både till gester och språk.

Hundra gånger hade han gestikulerande med

chapeau-claquen i hufvudstadssocieteten på franskt

kammar-dramatiskt vis utfört rådman Berggren vid

toddyglaset, så att en del af damerna bitit i

solfjädrarna för skratt och en annan del, som hade

vackra tänder, visat dem hela raden ut under

skallande bifall, ty han gjorde det utmärkt. Men

Vahlin var icke nu vid lynne att erkänna det komiskas

rätt öfver allvaret, ej heller ville han låta dupera

sig af fransk kammardramatik.

— Det der är bara gammal, fransk jargon,

afbröt han.

— Jargon eller inte, fransk eller engelsk, —

sant är det!

— Lagom sant! Falskt uppfattadt är det,

ensidigt och utan sympati såsom alla karikatyrer. Och

lör att förstå rådman Berggren rätt skall man vara

förmögen till mera än att härma hans otympliga yttre

varelse.

Men det var icke meningen att Vahlin skulle få

behålla sista ordet. Hård tog det med ett resolut,

öfverlägset tonfall af honom:

— Hvarför skall du försvara trögheten och

dumheten? Likasom du alls inte fattade den oerhörda

inskränktheten hos oss här hemma. Låt oss komma

ut i verlden, och der stå vi med munnen öppen och

gapa, men begripa göra vi inte ett doft. Och så

tycka vi naturligtvis att det är skräp alltsammans,

— hela civilisationen med ett ord. Eller anse vi

den förvänd, för att vi inte lå nyrågsgröt på

hotellen eller finsk bastu i badinrättningarna.

Vahlin tog igen häftigt i:

— Der har du alldeles orätt! Kan du

förebrå oss något som nationalkaraktär, är det vår

alltför stora anspråkslöshet, tycker jag, och vår lätthet

alt bli bedragna af floskler och blå dunst. Och hvad

säger du då om alla dem, som göra efter Europa

och Paris här hemma...? som tala om

Reichemberg och Coquelin, likasom om de uppträdt i

Helsingfors... som bära Boulevard des Italiens på tun-

gan och Bal Bullier, eller hvad den heter, i bakfickan,

för att vid tillfälle taga den fram och imponera på

dumheten... som kläda sig till fransmän men tänka

som finnar, som kunna utantill franska matsedlar

och snobbas med att känna vinpriserna... som

slutligen komma släpande hem med en half ångbåtslast

brysselmattor och wienermöbel, utom alla

Pariser-vanor de lagt sig till...?

— Jag säger ingenting annat än godt om dem.

Det är folk med smak.

— Smak ja! Men huru sjelfständig? Bara

efterapning, bara lån, bara halfhet! Hade jag tid, skulle

jag skrifva en modern Jean de France efter Holberg.

— Nå ja, — det kan vara efterapning. Sjelfva

den lefvande moderna uppfattningen och de

civiliserade behofven har endast ett litet fåtal hos oss.

— Det är heller inte så nödigt att vi här i

vår vrå utveckla oss till fullfjädrade europeer. Vi

ha vår särskilda ställning för oss, och det är på den

vi ska bygga...

— Asch!... Pä sådana grunder behöfde vi

ju aldrig ta notis om det, som försiggår ute i

verlden. Vi hade nog af oss sjelfva, som du just sade,

satte oss med händerna i kors och somnade in ändå

djupare, än vi redan sofva.

Vahlin hade nog af dispyt nu. Det blef ändå

intet resultat af ett meningsutbyte med Hård — om

man ej höll med honom. Han begagnade sig

derför af Hårds sista ord till en skämtsam ordvändning

som afslutning:

— Ja, — på ett godt samvete kan man sofva

lugnt, sade han småfnissande.

Men då flög Hård upp igen.

— Hvarför kommer du med ett så otroligt platt

skämt midt i min argumentering? Begriper du då

inte att jag har rätt? Och om du inte begriper det,

får du förlåta att jag anser dig dum.

Nu kom Vahlin i sitt esse:

— Var så god, var så god! Genera dig inte!

Men Hård afbröt sig i detsamma. En

tjenstejungfru kom in med kaffebrickan, och nästan

samtidigt öppnade springpojken den yttre dörren och

stälde ifrån sig en likörflaska.

Det kunde vara så godt att Hård afbröt sig,

ty han märkte ett par skarpa veck kring Vahlins

ögon, som icke bådade godt; — han hade nog gått

för långt nyss. Vahlin var icke mera den

godmodiga, slarfviga studenten, som lät kamraterna drifva

med sig bäst de ville. Han hade nu ett renommé

att taga vara på.

Det slog Hård som en blixt, och han räckte sin

vän försonande handen öfver kaffebrickan.

— Tag inte illa upp!

— Nej, för all del! Gå på du bara, — jag

känner igen dig!

— Vi ska låta det vara nog nu. Du kommer

ända att medgifva att jag haft rätt, sade Hård och

höjde på hufvudet, som om han sett öfver allt

sammans. — Vi komma nog bättre öfverens, än du vill

låta det synas, afslutade han och fälde några

sockerbitar i sin kaffekopp.

II

— Nå, nu få vi det trifsammare, sade Vahlin

och drog hort några tidningar under

kaffebrickan, hälde i två likörer och klingade till Hård:

— Välkommen!

Hård tackade, smuttade på glaset och lade sig

tillbaka i hvilstolen med händerna i kors och en ny

cigarr som en skorsten rakt upp ur munnen.

Vahlin log litet spefullt, mönstrade sin moderna

vän noga och inföll frågande:

— Du tänker trifvas här...?

Hård tog cigarren ur munnen, förändrade eljes

icke sin ställning och svarade mumlande:

— Jag har egentligen inte kommit hit för att

trifvas, utan för att arbeta. Jag måste förtjena

pengar och meriter... mina resor har jag inte gjort

gratis.

I ett ryck fortsatte han sedan att tala vidare

om sina planer, om sitt arbete, om hvad han upp-

lefvat utomlands. Vahlin hörde på med blicken

tankfull, men innerst glad öfver Hårds meddelsamhet,

fastän han visste sen fordom, att ingenting gjorde

Hård ett större nöje än att tala om sig sjelf.

Och han talade. Hans fina, nervösa drag

lifvades, och hans berättartalang flödade öfver med

satiriska sidohugg och glänsande ordbilder.

Vahlin och Hård hade haft icke så litet

gemensamt under sina studentår. Gemensamma bekanta,

gemensamma sympatier och gemensamma skulder.

För resten hade de aldrig gjort klart för sig

hvarför de höllo ihop. De trifdes. Tidigt, redan under

Vahlins första år vid universitetet, hade de

händelsevis blifvit bekanta, men först längre fram, under det

andra året, hade Hård, som var ett år äldre student

och hufvudstadsbo, tagit sig Vahlin an och druckit

brorskål med honom. Och som Vahlin

uppmärksammare än andra hörde på Hård och dessutom

lade in en viss personlig älskvärdhet i sitt sätt att

bemöta honom, begynte Hård fatta sympati för

honom, och så spirade vänskapen upp emellan dem.

Hård var den öfverordnade vännen, hufvudstadsbon,

och Vahlin den subordinerade, beundrande från

landet. En mycket vanlig företeelse ungt folk emellan.

Och de tvingade ömsesidigt sina känslor, tankar

och erfarenheter på hvarandra, men det kunde na-

turligtvis ej fortgå så i oändlighet. Småningom

begynte de i stället för förtroenden säga hvarandra

qvickheter och erfarenheter i andra hand och

reflekterade öfver dem.

Det var öfverhufvudtaget ett lika godt sätt alt

meddela sig som om de varit direkta. Isynnerhet

då de derigenom bibehöllo en viss reserv, som var

behaglig för fåfängan, och aldrig heller gåfvo sig helt

i hvarandras våld. Men ingen kunde förstå

Vahlins skämt bättre än Hård och tvärtom.

Först senare yppade sig goda grunder till att

de ej längre talades vid öppet som förr. Hårds

direkta och förtagsamma natur kunde aldrig förlika

sig helt med Vahlins inåtvända, drömmande väsen,

och den dref honom ofta till skarpa vänskapliga

förebråelser öfver Vahlins likgiltighet för sin framtid

och hans lätja. Det var nog så sant att Vahlin var

en smula likgiltig för sin framtid, — han var så

upptagen af detta nu, urskuldade han sig. Lifvet

gaf honom fullt upp alt tänka på, och han gick

naturligtvis äfven och gömde på en blyg låga, hvilken

förtärde all hans håg för ifriga studier. Hade han

haft något praktiskt för sig, skulle det nog ha gått

ändå. Men egentligen lat medgaf Vahlin aldrig att

han var. Han hade så mycket att tänka på, som

sagdt.

När Hård sedan tagit sin kandidatgrad, låg

Vahlin fortfarande och skref estetik i tidningarna,

kritiserade och producerade sjelf något litet

prosaskisser och vers, hvilka han gaf ut i Finsk Tidskrift.

Någon allvarsammare examen hade han ej gjort

undan. Han stälde så otroligt stora fordringar på sig

sjelf för en examen, att han aldrig vågade sig upp

till professorerna. Hade han blott haft Hårds mod

och företagsamhet, skulle han nog försökt slinka

igenom, nu var det honom omöjligt. Han blef

formligen sjuk vid hvarje tanke på att utsätta sig för en

stukning.

Vid Hårds förebråelser bet Vahlin sig i läppen

och kastade sedan fram motskäl på motskäl,

försvarade sig ursinnigt med sin håg för skriftställeri

och sitt förakt för examensväsendet och

studiehumbugen i allmänhet. Föraktet hade han lärt sig att

bära i munnen af Hård, sjelf hyste han innerst i sitt

hjerta en djup respekt för allt hvad examina hette,

just emedan han var så rädd för dem och aldrig

pröfvat på att behandla dem lättsinnigt eller

öfvermodigt.

Och Vahlin slog ifrån sig Hårds förebråelser

ganska bra, så att han räddade sitt anseende inför sig

sjelf åtminstone. Men engång när Hård tog upp

saken riktigt på fullaste allvar och behandlade den

från den praktiska sidan, kom Vahlin helt och

hållet till korta.

Det var honom omöjligt att förklara hvarifrån

han skulle taga pengar till ett fortsatt studentlif.

Hans lilla fädernearf var längesedan slut, och alla

hans närmaste vänner stodo i borgen för honom

eller voro på annat vis inblandade i hans skulder.

Hård var så i farten med att öfvertyga Vahlin, att

han glömde det Vahlin sjelf kunde inse sin ställning.

I glädjen öfver att ha slående skäl emot honom,

piskade Hård honom med dem riktigt eftertryckligt,

— allt af idel välvilja. Det råkade just Vahlins

ömmaste punkt — samvetet. Hård var sjelf i

borgen för honom. Han teg, men inom honom reste

den sårade ambitionen på sig och revolterade honom.

Han nämde två dagar derefter om för Hård,

likasom i förbigående, att han fått en liten syssla vid

en hufvudstadstidning och det var sant. Han hade

ingen ro gifvit sig, innan han fått den.

Innan terminens slut hade han gjort undan sitt

laudatur, sedan han våldsamt öfvervunnit rädslan

och de inbillade svårigheterna. När engång början

var gjord, gick det öfriga lättare.

Inför sig sjelf måste Vahlin medgifva att det var

Hårds påstötar, och isynnerhet den sista och värsta,

som åstadkommit hela hans examens-energi, men

inför Hård medgaf han det aldrig. Hård fick alltid

i andra hand veta af att han tenterat; sjelf sade

han aldrig ett ord derom för honom. Och när han

gratulerades af Hård, såg han med en stel blick

förbi honom och bad honom låta bli att tala om

sådant skräp.

Det blef aldrig rätt väl mellan Vahlin och Hård

efter den sista, stora påstöten. Men likasom

under ett tysthetslöfte höllo de inne med alla yttringar,

hvilka hade kunnat störa skenet af deras goda

förhållande, och de råkades fortfarande lika ofta som

förut, skämtade som förr, endast att under orden

numera alltid låg en udd.

Åtminstone kände Vahlin del så. Huru han än

urskuldade Hård, huru lugnt han än försökte

förklara hans uppträdande som motiveradt af den

oegennyttigaste vänskap, brände honom den sårade

ambitionen alltid i djupet och göt galla i hans ord och

uppfattning. Hans framgång med examina gjorde

honom dubbelt stolt och dubbelt oförsonlig.

Så gick det ett år framåt, tills Vahlin tog sin

kandidatexamen och fick en redaktörspost i

landsorten, endast på en sommar till att börja med; men

han fastnade der, och nu var det fjerde året han

redigerade stadens svenska tidning.

Hård hade haft en annan slags universitetskar-

rier. Han var mångsidig nog att duga till hvad som

helst, hade goda kunskaper och ett utmärkt anseende

långt utom kamratkretsarna. Han hade i tiden

skrifvit lika god vers som Vahlin, och som estetiker

kritiserade han långt mera rutineradt än denne. Men

Hård syftade längre. Det hade aldrig fallit honom

in att stanna på första eller andra trappsteget,

han skulle ända fram, det var en gifven sak.

Innerligt medveten om sin öfverlägsenhet, sträfvade

han blott till en ställning, der den kunde göra sig

gällande.

Hans sjelfmedvetna sätt skaftäde honom lätt

anseende och med anseendet kommo gynnarna. Efter

sin filosofiska grad begynte han studera juridik;

med juridisk kandidatbref låg framtiden honom vidast

öppen i hemlandet.

Det förändrade förhållandet till Vahlin plågade

honom ej länge. Dels var han ju sjelf ett

oskyldigt offer för sin egen välvilja, dels måste han

tillstå att Vahlin var en alldeles för obetydlig

begåfning att göra sig vidare omak för, energilös och slapp

och utan äregirighet. Fullkomligt utan initiativ var

han. Och när Hård också haft sitt finger med i

spelet för anskaffandet af red aktörsplatsen åt Vahlin,

var det ej utan att han innanför västen i smyg helt

sakta slog sig för sitt bröst och tackade Gud att

han ej var sådan som dessa andra syndare och

publikaner.

Numera, efter att Vahlin ej sett Hård på långa

är, återstod ej mycket af hans gamla agg. En

smula reservation, det var allt. Och när Hård i

dag kom till hofrättsstaden, omändrad efter långa

år och resor, blef Vahlin verkligen glad öfver

utsigten att tillbringa en vinter tillsammans med sin gamla

vän. Ty intelligent och bildad var han, och vyer

hade han mera än någon af Vahlins andra bekanta.

Vahlin hade också ett sundt samvete nu. Han

hade t. o. m. betalat af på sina skulder och

innehade en ställning i samfundet, icke lysande men

ganska säker likväl. Under hela sin tid här i staden

hade han icke träffat på någon, som han närmat

sig till förtroligt, och derför vaknade hela klungan

af gamla minnen, glada, varma, bittra och

känslofulla, när han tryckte Hårds hand vid deras plötsliga

sammanträffande på gatan.

— Gamle Hård! mumlade han i tankarna

hallhögt, der han satt och hörde honom berätta om sig

sjelf och sina planer.

— Hvad säger du? afbröt sig Hård och såg upp.

— Jag säger bara: Gamle Hård! gentog Vahlin

med ett smekande tonfall på hans namn.

Reservationen hade helt försvunnit från Vahlin. Stämningen

tog honom med sig, och nästan rörd tömde han sitt

likörglas, blinkade vänligt bort till Hård och tackade

honom för att han gifvit sin första eftermiddag till

spillo genom att följa med honom hem till

redaktionsbyrån.

Hård var den, som visste alt taga emot en

vänlighet. Och fastän han varit skamsen att visa sig

rörd i en tredjes närvaro, tryckte han nu riktigt

varmt Vahlins hand och försäkrade att han gladde

sig öfver att se honom igen.

Det föll en stunds behagligt, halft känslosamt

välbefinnande öfver de tvä. Ingen af dem var

barnslig nog alt försöka uttala det, som låg i luften,

och derför höll det sig en stund längre der, medan

de med veka stämmor och plötsliga, omotiverade

tonfall talade om likgiltiga ting. Men i bådas ögon

skimrade en glimt af den gamla vänskapen, som för

tio år sedan spirat upp mellan dem under de första

studentårens svärmiska behof efter tillgifvenhet och

ömhet.

Hård var den första som med vanlig röst och

säker blick sade ett förnuftigt ord igen.

— Du tror inte på den svenskspråkiga pressens

framtid i Finland? sade han.

Vahlin vaknade också ur sin stämning och

svarade nedslaget och tonlöst, som han ofta brukade:

— Det är inte bara på den svenskspråkiga

pressens framtid jag tviflar, utan på den sjelfständiga

och frisinnade tidningsmannaverksamheten i

allmänhet. Inte endast i vårt land, der censuren och

politiken qväfva den, utan i alla andra länder. Ty

hvad äro väl tidningarna annat än den stora

opinionens språkrör, och den stora opinionen är aldrig

sjelfständig eller frisinnad. Den är egennyttig. Jag

tog inte emot redaktörsposten här med några djerfva,

ungdomliga drömmar om att komma något stort

eller nytt åstad, tvärtom hade jag ganska måttliga

förhoppningar. Och likväl har jag varit tvungen att

yttermera slå ned dem dag för dag.

— Du är just ingen optimist, du.

— Nej gudskelof, inte så farligt. Men jag hade

likväl en smula ungdomsidealism qvar: jag trodde

att min tidning kunde bli en lifsuppgift för mig, —

men också det får jag gifva tapt mer och mer.

Vahlin slutade med en suck. Plötsligen begynte

han vrida på sig, som om någonting plågat honom.

Och han fortsatte i samma, nedslagna ton:

— Du säger att jag inte är optimist. Om du

visste hur inbitet envis jag varit i mina

förhoppningar, skulle du häpna. Jag har måst tukta dem

alla dagar, och ändå ha de trädt upp igen och pockat

på att uppfyllas. Men det är egentligen nu först,

när jag fått bekräftelsen på att de inte kunna gå i

fullbordan, som jag blifvit nedslagen — och lugn.

Nu vet jag att tidningen ingen lifsuppgift kan bli

för mig. Inte spår af illusioner i den vägen längre!

— Och hvar skall du då finna din uppgift?

— Hhm! — min lifsåskådning,... familjen!

— Så! Du tänker på att gifta dig.

— Inte mera än för tio år sedan. Men det

står nog alltid och hägrar för alla män under fyrtio

år — eller huru?

— Javist, hustrun och familjen är det, som

utveckla mannen längst.

— Men också utan sådana teorier hör man

inom sig den gamla rösten att Adam inte skall vara

allena.

— Kärlek, ja!

— Det är ett ord, som jag har strukit ut ur

mitt lexikon för längesen.

— Hvarför det?

— För det låter antingen så barnsligt och

känslosamt eller också braskande och storordigt som en

grann skylt för tarfliga, små tankar. Just ett ord att

använda i tidningsspalter! Sjelfva begreppet känner

jag inte stort till, tror jag, fast jag nog varit förlofvad

i min ungdom, men jag vill minnas att jag inte en

enda gång då påstod att jag älskade. Jag skämdes

för det ordet, — det är så patetiskt. Och jag har

aldrig hört dig eller någon annan af mina vänner

begagna det i tal med en mansperson; — förnuftet

drar sig för ett så starkt uttryck. Men med

fruntimmer och i skrift ha vi alla begagnat det, gubevars!

Jag skref senast i går om kärleken. Kanske är

det just derlör det ordet förlorat i betydelse för

mig, ty jag använder fraser helst för andra, — mig

sjelf kan jag inte bedraga med dem.

— Nå, — hvad vill du jag skall gifva kärleken

för namn?

— Kalla den hvad du vill: tycka om, sjåpa sig,

lånas, vara liderlig, — allt utom älska!

— Nå, har du då fånats med någon flicka i

staden?

— Jag har ju sagt dig att jag intet

familjeumgänge har. Det skulle hin låta presentera sig i ett

hus som vildfrämmande och likväl frän första

stunden bli uppfattad som blifvande måg der och

underkastad kritik derefter, — det skulle hin!

— Huru vill du då komma in i familjekretsar?

— På ett hyggligt vis. Utan att en balafton

nödgas att till först omfamna husets äldsta dotter

i en vals och derelter de yngre. Jag tycker inte

om några obligatoriska omfamningar. Och så kan

jag inte tåla det fördömda giftermålsmäklandet och

hela mängden af intresserade, som gå omkring en

och observera. De ha nog förlofvat bort mig

tidigare både med den ena och den andra här i staden,

men jag gaf alltsammans på båten, fast jag kanske

haft lust att fortsätta. Det är familjeumgänget och

kärleken i societeten! Och kallar du det kärlek?

Fy fan, — sqvaller är det! Bara folks intresse för

kärleken är det. Men se om någon vågar att

älska, — ånej, det äro de alltför smalbenta till!

— Nå men, — hvar tror du du får fatt i en

hygglig ung flicka utan att underkasta dig de

obehagen?

— Jag får inte heller lätt i någon. Men det

ger jag jemt och jäkeln i! Som pojke kunde det

gå an att man svansade kring kjolarna, sig sjelf och

andra till åtlöje, men nu som äldre, nej tack!

Det är lör de andra det — inte för mig.

Vahlin kastade sig raklång på soffan och knäpte

med fingrarna i vädret... Ne-ej, ne-ej! mumlade

han för sig sjelf.

Hård måste skratta i sin tur. Nu hade han

Vahlin ute på det hala.

— Men jag vet att du umgåtts hos konsul

Frimans för inte så länge sedan. Jag träffade

konsuln på bantåget, och det blef fråga om dig. Man

tyckte alls inte illa om dig och sade att du umgicks

i hans hus. Och han har ju döttrar — hvasa?

— Dem har jag förolämpat så djupt, att de

aldrig kunna förlåta mig det.

— På hvilket vis då?

— Genom att gå med skänkfröken från

societetshuset på gatan och inte se bort, när jag mötte

dem, utan helsa helt hyggligt.

— Tror du de lägga det så på sinnet?

— Det kan du vara öfvertygad om. För resten

är skänkfröken den hyggligaste flicka jag känner i

staden. Snygg och glad och qvick dessutom.

— Hör du nu, — Hård såg ut att ha en plan,

— jag har lofvat konsul Friman att göra mitt

besök hos honom ute på hans villa. Följer du

inte med?

— Nej.

— Tänk på saken. Vi skulle fara dit ut i

morgon eftermiddag. Han är ju en utmärkt

hygglig karl.

— Det är han nog. Jag tycker också bäst om

honom af hela familjen. Men jag vill inte utsätta

mig för fruntimrens miner efter vårt sista möte.

— Det var mig en orädd en! Att bli

bortskrämd af några unga flickor! Tro mig, det ger

dig dubbelt anseende i deras ögon, alt du gick med

henne frän societetshuset.

— Märks nog att du inte känner familjen. Men

för att öfvertyga dig om huru det går till här i

staden skall jag följa med, — du får se sedan! Ska

vi hålla vad att jag hela qvällen igenom måste

smälta stickord och hänsyftningar för vårt möte?

Hård gick in på det. De höllo vad om en

flaska vin, som de skulle dricka någonstädes redan

i qväll, — i morgon skulle man se hvem som

förlorat den. Hård kände en sådan stark lust att bota

Vahlin för hans misstänksamhet och olust för

hyggligt familjeumgänge. Hvad skulle det bli af honom

som ungkarl här i staden? Alkoholist naturligtvis!

Derför var det bäst att skaffa bort hans afvoghet

mot sällskapslifvet, så att han kunde få en hygglig

flicka, som det honom anstod.

Hård kunde ej hindra sig alt för sig sjelf le åt

sina bekymmer.

Det var alldeles på samma sätt han tog hand

om Vahlin fordom under studenttiden. Men trots

den lön han då fick, kunde han icke värja sig för

sin lust att igen blanda sig in i Vahlins lif. Denne

föreföll honom allt ännu så ytterst oföretagsam och

okunnig om sitt eget väl, att någon nödvändigt måste

stöta på honom, gamla karlen. Och det roade

honom alltid att vara den öfverlägsna.

Det hade blifvit sent och skymningen föll som

ett täcke öfver virrvarret i redaktionsrummet. Inne

i vrårna var det nästan alldeles mörkt, men framme

vid fönstret kunde Hård ännu tydligt se Vahlins

profil. Han låg lutad mot den ena armbågen och

sade då och då ett ord. Samtalet höll på att tyna

af, stämningen likaså.

En ensam gatlykta tändes borta i ett hörn af

torget, nästa minut skramlade det strax bredvid

Vahlins fönster, och med ens hoppade ett fladdrande

sken tvärs öfver redaktionsbordet med papperen

och Vahlin, kastade sig på golfvet och klättrade

igen uppför soffan på den motsatta väggen, der det

stannade qvar på tapeten darrande och osäkert som

en inbrottstjuf.

Det plötsliga lyktskenet verkade väckande på

dem båda.

— Gasen tänds tidigt i qväll, sade Vahlin och

reste sig upp.

Hård hade också rest sig i stolen, sträckte på

sig och frågade gäspande:

— Hvart ska vi nu gå? Fins det några nöjen

i qväll?

— Militärsmusik i promenaden, det är det enda,

svarade Vahlin.

— Gå vi dit då?

— Nej, vänta! — Vahlin gräfde bland tidnin-

garna efter dagens nummer af sitt blad, fann det

och läste annonserna vid gasskenet utifrån. Så såg

han på sin klocka.

— Inte ännu åtta! Nå då hinna vi mycket väl

ut till „Förderfvet“, — der är kafé chantant. Jag

har hört talas om att det fins flera vackra flickor

der. Ångbåten går hvar halltimme. Ar det inte ett

godt förslag — hvad?

Hård stod ett ögonblick tveksam. Kafé

chantant! — det var icke egentligen i hans genre.

— Nå kör! sade han plötsligt. Han ville icke

bryta den goda vänskapliga stämningen genom att

opponera sig. Kunde dessutom vara rätt lustigt att

jemföra ett finskt småstadschantant med

Praterförlustelserna i Wien.

De drucko en flaska sodavatten för att skölja

bort likörsmaken, och så gingo de. Ångbåten hade

nyss afgått, då de kommo ned till kajen, men de

togo en roddbåt och satte sig i. Staden hade

vaknat till lif på qvällen, efter middagshettan. Soldater

och tjenstjungfrur med dukar på hufvudet släntrade

längs granitblocken på kajerna, och sysslolösa sjömän

hvisslade. Blandade dofter af tjära och rutten fisk.

Efter roddbåten drog sig en ringlande fåra,

som aftonhimlen färgade röd. Hård satt vid rodret

men Vahlin såg tillbaka mot staden, som stod sil-

houett mot himlen i nordvest. Och när han

betraktade den oatbrutet, vände sig Hård till slut också

om och sade:

— Det är vackert.

III

„Förderfvet“ låg ute på en täck udde i stadens

närmaste omgifning. Sundet strax under

utvärdshusets veranda var mycket smalt och djupt,

och största delen af ångbåtstrafiken drog der igenom.

Isynnerhet om qvällarna, när himlen var ljus

norrut och den stora fjärden på andra sidan sundet

blänkte som bucklad stälplåt, blef det lockande

skumt i bersåerna och på den stora verandan med

två gamla almar på ömse sidor om uppgången.

„Förderfvet“ hette stället för ungdomens skull.

Namnet gick i början endast man och man emellan,

men småningom trängde det ut det officiela namnet

först ur det allmänna medvetandet och sedan från

annonserna, tills man slutligen glömde att stället

ursprungligen hetat Pyhäniemi eller Lehtosalmi.

„Förderfvet“ hette det numera, och det var allt ett

förderf.

Här hade unga studenter och förvuxna skol-

pojkar hållit ungdomskraftiga dryckesgillen, der det

gått vildt till, men slutat med fredlig sömn på bord

och soffor, gräsmattor och andra lämpliga platser.

Hitut kunde stadens jeunesse dorée vintertid göra

slädpartier, herrarna pelsbebrämade, rimfrostiga,

manhaftiga och förståsigpåare i körkonsten, damerna

rosenkindade, brydda af den långa samåkningen på

tumanhand och upptagna af hvad andra skulle säga

om att de åkt med den och den. Det var på

dylika slädpartier stadens herrar sedan ålder brukade

bekänna sina känslor — fria, som termen lyder —

och få korgar eller ja. När handlande Liebemann

t. ex. ville fria till fröken Gråberg, sände han ut en

lista för antecknandet af deltagare i ett slädparti

till „Förderfvet“. Det fans alltid de, som ännu ej

bearbetat sina utvalda tillräckligt för att våga den

afgörande frågan, och de tecknade sig samt och

synnerligen, bjödo in sina väntande sköna och åkte

ut i små slädar, par om par till „Förderfvet“, der

det stod en bål med glödgadt vin och rykte dem

välkomnande till mötes.

Dessemellan debaucherade stadens fina

ungherrar härute. Då gick det mera ogeneradt till.

Champagnekorkarna smälde och bud på bud sändes

till staden efter fina matvaror och delikatesser. Den

fylliga, vackra värdshusvärdinnan bakom disken hade

sådana qvällar svårt att hålla sina beundrare på

afstånd, ty hon kunde icke behandla rika

kommerserådet Orrmans äldsta son så afsnäsande och kort

som sina hvardagskunder. Likaså alla de andra.

Bland dem fans det hofrättsherrar och konsuler,

löjtnanter och folk med anseende och inflytande.

När de slogo sig lös, var det bara alt gifva efter.

Och den vackra fyrtioårsenkan skötte

märkvärdigt väl kurtisen af fyra beundrare, på samma

gång hon kontrollerade kyparna och höll ögat på

sina två fula skänkfröknar. Man sade hon valt dem

så fula af en ganska förlåtlig fåfänga. Men senare

på qvällen hade champagnen omtöcknat herrarnas

blickar, sä alt de två fula togos upp i nåder och

tvingades alt dricka sä mycket champagne de

någonsin förmådde. Så de skrattade och drucko! Och

den lediga kökspersonalen stod redo bak dörrar och

fönster för att taga del i välfägnaden, när deras tur

kom. Den kom alltid framåt kl. 3 på morgnarna.

Det var lifvet på „Förderfvet“, till dess de gamla,

glada kunderna antingen gifte sig eller stadgade sig

på annat vis.

Värdinnan gick omkring och beklagade sig öfver

huru tråkiga och allvarsamma nutidens herrar voro.

Det var annat i forna dar, när rika herr Orrman

ännu var ung. Det var lif dä! Och för den afty-

nande rörelsens skull införskref hon ett halft dussin

qvinlig betjening, men det hjelpte icke mycket upp

rörelsen.

Det var då den första kringresande truppen

svenska och danska sångerskor annonserade sitt

uppträdande på „Förderfvet“. Der blef lif igen.

Men hvilket lif! Alls icke det forna, distingerade

med champagne och ostron. „Förderfvets“ anseende

sjönk mer och mer, och till och med slädpartierna

vintertid togo ogerna utvärdshuset till mål. I stället

för grosshandlare och konsuler höll deras

kontorspersonal till här numera, och ett besök af någon

ungkarl till hofrättsherre väckte uppseende såväl

bland publik som betjening. Och han uppassades

med en ifver och uppmärksamhet, hvilken på samma

gång smickrade honom och föreföll besvärlig.

„Förderfvets“ syrenhäckar speglade sig mörka i

det djupa vattnet, när Hård och Vahlin lade till

vid ångbåtsbryggan med roddbåten. Midtöfver sundet,

der strandsnåren stucko ut i sjön längs en smal

udde, dykade månen upp, stor som en kopparkastrull

med mörka fläckar och rödaktigt sken.

Uppifrån värdshuset hördes pianomusik och en gäll sopran,

som oharmoniskt skar igenom Augustiqvällens lugn.

— Ska vi alls bry oss om att gå dit upp?

frågade Hård?

— Hvarför ha vi kommit hit då? Naturligtvis

ska vi skämta, fast det är synd om den härliga

natten att sitta inne. Men vi måste ju iå oss litet till

lifs, vet jag. Dessutom kunna vi gerna ta ett bord

ute på verandan och gå in endast under sångerna.

Eller hvad tycker du?

Härd förklarade att det var honom likgiltigt.

Det var blott ett ögonblicks stämning, som gjorde

honom smått elegisk. Han hade icke sett en dylik

natt på så länge, och sammanträffandet med Vahlin

hade väckt hans gamla, slumrande, naturpoetiska

sinne.

Vahlin var glad, upprymdt glad och alls icke

melankolisk; — eljes hade han aldrig proponerat

kafé chantant. Det var ej heller hans genre. Han

hade icke varit med sin fot på „Förderfvet“ under

hela sommaren; han kunde nästan vämjas vid ett

dylikt ockrande på qvinliga former och feminina

strupljud. Men i dag var det annat. Hård hade

kommit och försatt honom i ett sådant helgdagslynne,

att han icke känt maken på långa år. Nu skulle

det festas!

De betalade entrén strax på bryggan, der ett

biljettförsäljningsbord stod som ett vitesförbud mot

inträde i „Förderfvets“ planteringar. Längs gången

hängde kulörta lyktor i buskarna, men de voro icke

tända, antagligen i brist på publik. Ingen menniska

syntes till hvarken på den vida gårdsplanen eller

uppe på verandan. De måtte alla vara inne i

salen.

Vahlin skuffade upp glasdörren till salen med

pojkaktigt sjelfsvåld och dansade in i takt till

musiken. Hård följde efter. Der var alldeles tomt så

när som på de åtta exeqverande damerna på

estraden och en ensam, fet herre vid ett bord. Tapören

vid pianot gaskade upp sig, när det kom flera gäster,

och tog om den sista nummern.

— Vi ska göra det här till enskildt rum i qväll,

ropade Vahlin och vinkade på en kypare.

Den ensamma, feta herren vände sig om mot

Vahlin och stönade fram:

— God afton, Vahlin! Ser man på, — stadens

fria press på chantant! Tjenare!

— Hvar är publiken? frågade Vahlin och

helsade på honom.

— Här! svarade den feta och slog sig med

sjelfkänsla för sin mage; bröst hade han icke.

Hård höll sig på afstånd; han ville just icke

indragas i sällskap med den feta. Vahlin och han

hade ju kommit hit ut för att vara ostörda på

tumanhand och lefva om gamla minnen. Men när

den feta länge höll beslag på Vahlin, satte sig Hård

vid ett bord långtifrån, der man dock kunde följa

med de uppträdande.

Om en stund kom Vahlin och slog sig ned

bredvid honom.

— Ska vi inte dra oss närmare? föreslog han

— så att man kan se damerna.

De flyttade sig till ett bord tätt under estraden.

Den feta satt ett stycke ifrån med en flaska vin och

nio glas framför sig. Han höll fri förtäring för

damerna och impressarion under pauserna.

Nu först fick Vahlin tid att mönstra de

uppträdande. De sutto der alla åtta i rad,

dekolleterade, med sminkade armar, halsar och kinder. Den

ena i röd tyll, den andra i blått siden, den tredje i

grönt o. s. v. Kjolarna korta, slutande vid knät,

och trikåerna spända öfver vadorna. Nätta skor

med rosetter och band. Och alla affekterade de

att vara upptagna af hvarandra. Men hvarje

ögonkast gled förbi grannen, som de talade med, ut till

den tre man starka publiken. Det var smäktande

ögonkast, kalla, likgiltiga, leende, melankoliska. Ett

hade alla dessa ögon gemensamt: ett ansträngdt,

mannekinaktigt uttryck, motsvarande deras

marionettgester, när de sjöngo. Hård satt också och

mönstrade dem genom sin pince-nez.

På engång vände sig de båda vännerna om

och begynte samma anmärkning i munnen på

hvarandra:

— Ser du den fjerde från höger...?

— Gif akt på den fjerde från höger...!

— Jaså, det var just henne jag menade...

— Nåå! — du fäste dig också vid henne...?

— Javisst, — hon är bra.

— Hon är mera än det, sade Vahlin och

flyttade sig närmare.

Den fjerde från höger var en storväxt, blond

flicka i blått, med ett ansigte, litet och rundt och

mjukt. Men det spelade ett lefvande, lustigt uttryck

öfver de ganska vanliga dragen, hvilket var på

engång klokt och tilldragande. Hon hade ingenting af den

chablonmessiga chantantsångerskan, såg herrarna gladt

och uppsluppet in i ögonen med en stor portion

barnslighet i sin uppsyn, som omöjligt kunde vara instuderad.

Vahlin fixerade henne så länge, tills hon

skrattade. Nej, det var ett tillgjordt löje! Han vände

sig smått bedragen från henne mot sin vän.

Hvarför skulle hon nu bjuda till att le; — hon var ju

sä naturlig för öfrigt!

— Det är en lustig en, sade Hård, som också

följt med henne.

— Vi måste väl bjuda henne på något, föreslog

Vahlin.

— Låt henne sjunga först. Vi ska se huru hon

tar sig ut då.

Liksom för att göra Hård till viljes, anslog

tapören några ackord, och primadonnan bland damerna,

hon mest till höger, annonserade med ett rutineradt

tonfall:

— Solo af fröken Ramst.

— Bravo! klappade den feta, när just den fjerde

från höger steg upp och neg skämtsamt, innan hon

trädde fram till rampen.

Fröken Ramst fick ett helt putslustigt uttryck

när hon skulle sjunga. Preludierna på pianot gingo

öfver i moll, och så sjöng hon:

Det var en Lördagsaften

Jeg sad og vented dig —

Rösten var ingenting att tala om, oskolad och

gäll, men hon sjöng så enkelt och okonstladt, så

utan dramatiska ansatser, att Vahlin satt och

småskämdes för sig sjelf öfver att han blef tilltalad af

det. Han tyckte det var synd att sjunga den lilla,

fina folkvisan här i denna omgifning. Det hade

passat en bondflicka i skogen, icke en marionett i

siden och trikåer, med smink på kinder och barm.

Men fröken Ramst sjöng vidare sin nummer och

glömde bort att kokettera för den feta, som satt vid

sitt portvin och snappade efter hennes blickar.

I början gaf Vahlin akt på henne, när hon sjöng,

men när han så oförklarligt begynte skämmas öfver

hela uppträdet, såg han ned och jemkade med foten

en cigarettstump på golfvet af och an. Hans

lättsinniga humör var som bortfluget, han visste ej

hvarför, och inom honom blef det varmt, som om

en inre källa flödat öfver. Och det kom öfver

honom ett medlidande med alltsammans, med den fina

folkpoesin, som malplacerades i värdshussalen, med

folket, som kunde sjunga så innerligt ur hjertats

grund, med dem sjelfva, som sutto här och

småflinade åt hela tragedin, och — med sångerskan,

som sjöng.

Hon slutade i detsamma, och den feta dunkade

med sin käpp bifall i bordet, men Hård applåderade

i händerna och ropade dacapo. Vahlin satt tyst och

lät spektaklet ha sin gång.

Fröken Ramst sjöng en glad visa derefter, men

den anslog icke Vahlin det minsta. När hon

expedierat den, klappade han i händerna med de öfriga,

så att fröken Ramst måste fram och niga och tacka.

Huru hade han, gamla karlen, kommit på så

oförlåtligt löjliga tankar nyss? Det måste berott på

vinet. Han gapskrattade, tog sitt glas och gick fram

till den fetas bord, der flickorna började samlas

under pausen. Han presenterades för fröken Ramst

och bad henne om att dricka ett glas också vid

Hårds och hans bord. Tack! Det ville hon gerna,

och kanske hon fick taga någon af sina vänninnor

med?

Om en stund sutto do der. Hård var helt

uppiggad och föreslog supé ute på verandan, när de

sjungit programmet slut. De öfriga flickorna kunde

komma, men fröken Ramst hade redan lofvat

supera med den feta. Det var naturligtvis ledsamt,

men det kunde ej hjelpas.

Då steg Vahlin upp, gick helt allvarsam fram

till den feta och föreslog att de skulle supera

tillsammans, efter de nu engång träffats. Den feta

gjorde svårigheter, men Vahlin låtsade icke höra

dem, utan kom nästa ögonblick tagande med Hård

och presenterade:

— Juriskandidat Hård, — trävaruhandlaren och

posessionaten Ullman!

Ett stycke ifrån stod fröken Ramst och

skrattade så hon kunde förgås, — hon hade uppfattat

hela Vahlins manöver för att få supera med henne.

— Tack, sade hon, — det blir mycket trefligare

så här.

Vahlin försökte låta bli att vara smickrad, men

lyckades icke. Han såg så nöjd ut, att fröken Ramst

skrattade, när hon såg på honom, och Vahlin måste

svara henne med ett löje för hvarje gång, — han

kunde icke låta bli.

Trävaruhandlaren såg icke riktigt glad ut. Hård

pratade med de andra fruntimren, men lemnade icke

fröken Ramst ur sigte.

— Hör, Hilma, ropade trävaruhandlanden

plötsligt, — vill du gå efter en cigarr från min

öfverrockficka? Den hänger derborta vid dörren.

Det lät väl befallande och myndigt. Hilma

Ramst rodnade ett ögonblick öfver hans ton, men

det nästa var hennes vrede öfver.

— Ne-ej, det får du sjelf göra! gaf hon till

svar och försvann ut på verandan med Vahlin.

Hård följde efter dem långsamt. Han träffade dem

lutade öfver barrieren, Vahlin i färd med att göra

sig bekant med henne. Han skämtade öfver

trävaruhandlaren.

— Ni skall inte göra er rolig öfver Ullman,

han är en bättre karl än ni tror. Känner ni honom?

försvarade Hilma Ramst den feta.

— Jag har träffat honom ett par gånger och

druckit brorskål med honom vid något tillfälle, men

känner honom gör jag inte.

— Det skulle ni göra, — en riktigt snäll karl

skall jag säga er.

Hilma Ramst talade Stockholmsdialekt.

— Är ni från Stockholm? blandade Hård sig

i samtalet.

— Nej, från Linköping, men jag har varit tre

år i Stockholm.

— På chantant?

— Nej, svarade hon kort.

— Vågar man alls fråga, föll Vahlin in, huru

länge ni rest omkring och sjungit?

— Det blir ett år, svarade hon.

— I Sverige eller Finland?

— I båda. Och i Ryssland.

— Åh, åh, så berest!

Hilma Ramst svarade ingenting på det utropet,

ryste till för nattkylan och begaf sig in tillbaka.

Tapören skrälde fram en marsch från pianot. Sista

afdelningen skulle begynna.

— Hon är riktigt söt för att vara chantantflicka,

anmärkte Hård.

— Och hvarför kan inte en sådan flicka vara

söt? invände Vahlin.

— Nå, vet du, nog är det mera sällsynt —

— Saken är att man aldrig tar reda på dem.

— Gamla idealist! Har du inte kommit ur de

tagen ännu?

— Jag har aldrig idealiserat någon, påstod Vah-

lin så bestämdt, att Hård icke brydde sig om att

motsäga honom.

Inne i salen satt trävaruhandlaren Ullman helt

ensam med vinflaskan och sina nio glas.

Fruntimren voro redan uppe på estraden. Han blickade

däst och slött framför sig, — portvinet började gå

honom åt hufvudet.

Han hade af läkarna längesen blifvit förbjuden

alkohol under hvilken form som helst. Eljes

kunde han vänta ett slaganfall, som

ögonblickligen skulle göra slut på alla vidare fröjder för

honom i detta lifvet. Det var deröfver han satt och

grubblade, medan tapören dundrade på sista satsen

i Fatinitzamarschen.

Hvarför skulle han sluta upp att lefva godt?

Kantänka, läkaren hade ju redan för många år sedan

hotat honom med ett dödande slaganfall, men endast

ett lindrigt litet ett hade han haft. Och han hade

råd att lefva godt. Han hade genom ett enda

lyckligt skogsköp blifvit egare af etthundratusen, som

genom vidare spekulationer ökats till närmare en

qvart million. För resten hade han nu lemnat alla

affärer och lefde i ro på sin egendom några mil

från staden. Men han var mera inne i staden än

hemma.

Hela tiden sångartruppen uppträdde på „För-

derfvet“, hade han varit en stadig gäst der.

Saknades han en qväll, var han der säkert de fyra

följande. Satt vid sitt bestämda bord med sin flaska

portvin framför sig och ett glas för alla flickorna,

tapören icke förglömd. Flaskan byttes om tre

eller fyra gånger om qvällen, beroende på flickornas

humör att dricka och tapörens snålhet. Man drack

minst en och en half flaska för sin del under

aftonens lopp. Herr Ullman drack en, flickorna delade

resten.

Herr Ullman var endast kring trettiofem år

gammal, men såg ut som han lika gerna kunnat vara

femtio. Han var snäll mot flickorna och mycket

kamratlik. Det var det som anslog dem. Men särskildt vänlig

var han mot Hilma Ramst, och hennes afundsmän

hade mycket att göra med det förhållandet. Hon å

sin sida klappade om honom, koketterade för

honom och kallade honom sin qvartmillion. Allt detta

renderade henne ett galant armband och en splitterny

hösttoilett. Det hade han icke skänkt henne för

intet, sade man.

I qväll drack han sin flaska portvin litet

oroligare än vanligt. Hilma Ramst hade ej varit sig lik,

och när han nyss blifvit litet stött öfver henne och

försökt med maktspråk förmå henne att ge honom

hans cigarrer ur öfverrockfickan, fick han ett näs-

vist svar, och hon gick ut på verandan med den

ohängda redaktören. Men en snäll flicka var hon

ändå i det hela taget, fast hon hade sina nycker,

hon, som alla andra.

Längre orkade herr Ullman icke reflektera

öfver Hilma Ramst, utan förde sitt glas till munnen

och nickade öfver det till henne, der hon satt uppe

på estraden. Han fick ett så soligt löje till svar, att

han fullkomligt lugnade sig.

Litet derefter kommo Vahlin och Hård till hans

bord af artighet för att sällskapa litet innan supén.

Hård fogade sig motvilligt i att fraternisera med

Ullman. Hade det ej gält damerna, skulle han aldrig

gjort det. Dock, — när Vahlin var vid godt lynne,

visste Hård att han icke behöfde anstränga sig med

underhållningen. Vahlin dirigerade nog det hela;

det var tillräckligt att Hård skrattade.

Men också skrattet ville tryta honom, innan

sångprogrammet för aftonen var slut. Han tyckte den

var ytterst intetsägande och ihålig hela deras

lustighet, trots att Vahlin gjorde sitt bästa och roade sig

utmärkt åt sina egna qvickheter. Herr Ullman satt

med ett godmodigt, småfånigt löje öfver sitt

flodhästansigte och sade då och då en kapital dumhet,

som verkade på Vahlin så, att han vred sig af skratt.

Det måtte vara deras humor, tänkte Hård, som

aldrig riktigt förstått sig på den varan, — han var

för mycket fransman dertill. Men otroligt idiotisk

var den. Att förderfva en härlig qväll utan en

förnuftig tanke, med dåligt portvin och ännu sämre

skämt, — det var inte längre dumt, det var rena

galenskapen! Dock, han satt qvar, — för Vahlins

skull, ville han öfvertyga sig sjelf.

Ändtligen dukades supén i månskenet på

verandan. Alla flickorna voro inbjudna, och Hård fann

det ändå dummare än allt det föregående. En per

man hade varit nog. Flickorna samlades kring sexan

efter att ha klädt om sig, och Hilma Ramst

uppträdde i sin nya höstklädning, hvilket inbragte henne

en gillande nick från herr Ullman.

Naturligtvis togo herr Ullman och Vahlin både

helan och halfvan; — Hård lät hvarken öfvertala

eller truga sig, han hade druckit tillräckligt för i

qväll, sade han. Vahlins skämt blef allt oredigare,

allt mera svårförstådt, men sjelf skrattade han

outtröttligt, och då gjorde flickorna detsamma. För

öfrigt roade han Hilma Ramst, som fått sin plats

mellan honom och herr Ullman riktigt präktigt;

hon var upp i tagen, log och skålade och

koketterade med honom. Ju mera hon koketterade, desto

envisare blef han i att underhålla henne och märkte

alldeles icke att hon storskrattande underhöll ett tyd-

ligt ögonspråk med Hård öfver bordet. Herr

Ullman sade icke mycket, åt desto mera och bestälde

vin allra mest.

Kaffet serverades vid ett annat bord, och

flickorna hjelpte herr Ullman att flytta sig. Han satte

sig pustande och knäpte upp två knappar i västen

för att få luft. Nu hade Hård och Hilma Ramst fått

plats bredvid hvarandra. I början låtsade de icke stort

märka omändringen, men ju mera likör de andra

drucko och ju högljuddare deras tal blef, desto

oftare sökte deras blickar hvarandra, och slutet blef

en stum handtryckning under bordet.

Hård hade genom sitt gentila väsen genast intagit

Hilma Ramst, men under sitt misshumör öfver det

dumma i hela tillställningen såg han så ointresserad

ut, att hon ej vågade angripa honom. Hon släpte

honom dock lika litet ur sigte som han henne. Och

under hela tiden hon koketterade med Vahlin, hade

hon en baktanke att derigenom locka Hård ur hans

likgiltighet. Ju svårare det föll sig, desto mera steg

han i hennes anseende. Det var en riktigt nobel

karl det, såsom hans utseende och sätt sade, och

det var en, som hade lefvat och kände till verlden.

Sådant imponerade på Hilma Ramst.

Det var derför hon helt segerstolt gaf akt på

Hårds vikande köld. En mycket fin karl var han,

eljes skulle han aldrig så lugnt ha väntat, tills hon

sjellmant gick honom till mötes, utan genast gjort lika

mycken affär af henne som hennes två andra

beundrare, och det var hon led vid. Men han skulle

nog göra det ännu!

Hård gjorde verkligen ingenting för att behaga

Hilma Ramst; — han väntade.

Hennes lilla, mjuka ansigte intresserade honom

nog, men långt ifrån så mycket, att han för hennes

skull velat täfla med de två andra beundrarna; —

det föreföll honom dumt att slåss om henne.

Men han var långtifrån likgiltig. Han såg huru

hans båda rivaler blefvo mer och mer omtöcknade,

— och han tyckte det icke var mer än rätt åt dem,

ifall han slog dem ur brädet. Och när Hilma Ramst

och han fått platserna bredvid hvarandra, gick det

lös. Huru treflig Vahlin än hade gjort sig och huru

gladt han än skämtat, ansåg Hilma Ramst honom

på sin höjd för en god bordskamrat och en

präktig menniska. När han engång var djerf nog alt

smyga sin arm om hennes lif, gjorde hon sig sakta

lös, lade med en bestämd rörelse hans hand tillbaka

på hans eget knä och sade skrattande:

— Det der ska vi låta bli.

Vahlin lät sig nöja, gjorde intet försök längre,

och tog sin skada igen på likörerna. Om de ej er-

satte kärleken precis, kommo de honom dock att

glömma den. Så hade han också en god

meningsbroder i herr Ullman, och de två höllo hvarandra varma.

En gång gingo de arm i arm en liten tur i

trädgården för att hemta sig, men då de kommo

tillbaka voro både Hård och Hilma Ramst försvunna.

De öfriga flickorna med dem.

Kyparen, som tillfrågades, sade att den främmande

herren hade betalat tredjedelen af räkningen och

gått. Dä for en idé plötsligen Vahlin genom

hjernan. Han blef alldeles stum för ett ögonblick, det

nästa hade han lust att fråga ut kyparen om Hård

gått bort ensam eller i sällskap. Men han hölls

tillbaka af en känsla att ha blifvit snöpligt behandlad,

och det ville han ej visa kyparen. Han teg, men

bloden jagade våldsamt genom ådrorna. Hvarför?

— han var ju icke bedragen på något vis. Hård

hade gått hem, — hvad var det att undra öfver?

Han var naturligtvis trött; hade rest hela den

senaste natten och ville hem i säng, — men nog kunde

han ändå sagt godnatt!

— Flickorna då, — hvar äro de?

— De gingo också sin väg...

I detsamma hördes en hyrkusk rulla bort på

afstånd. Vahlin rusade hufvudstupa utför trappan,

vidare längs en sandgång, uppför en liten kulle.

En oklar misstanke jagade honom. Från kullen såg

han på afstånd i den gryende morgondagern jemt så

mycket som ett dammoln och inuti det en droska.

I droskan tyckte han sig se två personer... så

försvann den på andra sidan om backen åt staden till.

Han undvek att göra det klart för sig hvarför

bloden brände honom så våldsamt och pressade sig

så starkt samman kring hans hjerta, att han måste

sätta sig på en sten och samla sig. Hvad hade då

händt? Kantänka, — Hård hade åkt hem, hvad

betydde det? Men den andra personen som han tyckt

sig se i droskan...!

Han kom fullkomligt lugn och nästan nykter

tillbaka till „Förderfvet“. På verandan sof Ullman

framför likörflaskorna, men vaknade vid hans

ankomst och snörflade fram:

— Det var min droska, som jag bestält per

telefon... det var min droska...

— Ja, du har svårt att spatsera in till staden,

du, sade Vahlin. — Jag skall se till att du får bli här

öfver natten.

När det var ombesörjdt, gick Vahlin ensam hemåt

staden i morgonljusningen med sjudande pulsar och

en hämdfull känsla, som hade han fått ett slag i

ansigtet. Om Hård varit här, hade han kunnat slå

honom tillbaka.

IV

Framemot klockan elfva följande förmiddag kom

Hård för att se huru Vahlin befann sig och

aftala tiden för besöket hos konsul Frimans. Vahlin

låg ännu till sängs, — han hade tillbragt en morgon

med dålig sömn och oroliga drömmar — och nyss

vaknat med en känsla af att vara alldeles

sönderbråkad i hela kroppen. Han blef nästan förvånad

öfver att han kunde röra sig; det hade icke

öfverraskat honom, om han varit lam. En förfärligt

tyngande trötthet höll honom qvar i bädden, tills Hård

knackade på dörren till hans sofrum.

— Hvem der? Stig in!

— Är du inte ännu uppe?

Hård såg frisk och kry ut, kom fram till

sängen och begynte skämta öfver Vahlins lätja. Vahlin

hade ännu qvar från i går agget mot Hård och undvek

att se på honom. Men då han en gång i smyg under

påklädningen kastade en blick på sin vän, slog ho-

nom dennes helsa och strålande utseende som en ny

förolämpning. Han låtsade alls icke ha fäst sig vid

Hårds plötsliga afresa i går och gjorde honom inga

frågor. Hård å sin sida upplyste honom icke heller

om någonting. Satte sig bara i soffan helt tillfreds

och bad Vahlin skynda sig, så skulle de spisa frukost

tillsammans någonstädes ute i staden. Eller skulle

de vänta framåt klockan ett och spisa ett slags

frukostmiddag, för att strax derpå fara ut till konsul

Frimans, hvilketdera Vahlin ville.

Det var detsamma för Vahlin, hans dag var i

alla fall till spillo gifven. Han var så trött, att han

släpade benen efter sig, när han gick ut i

redaktionsrummet och bröt upp morgonposten. Hvad var det

då han druckit igår, efter det kunnat förstöra honom

i så hög grad? Han visste alltför väl, att det icke

blott var likörerna, som åstadkommit detta, utan också

den sista sinnesrörelsen; — en sinnesrörelse verkade

alltid så illa på honom. Han kom ihåg alltsammans

och kunde icke slå bort det. Först var det Hilma

Ramsts sång och hennes lilla, mjuka ansigte med

det spelande uttrycket, sedan taget om hennes lif,

som hon afstyrt, och till slut droskan, som försvann

i ett dammoln med två personer uti, såsom han

tyckt sig uppsnappa. Han hade gifvit mycket för

att få visshet om den der bagatellen, fastän den ej

det minsta rörde honom. — Han kunde omöjligt

fråga Hård om det. Det var något, som snörde ihop

strupen på honom hvar gång han kände lust att taga

saken till tals.

Hård såg ut som om han alldeles glömt

gårdagens händelser. Han syftade icke med ett ord

på dem, och denna hans reservation plågade Vahlin

förfärligt; — den ökade hans misstankar.

Misstankar! Alldeles tydligt och klart var det ju, —

hvarför kallade han det misstankar? Men nästa minut

hade han reducerat allt det tydliga och klara till

idel ogrundade misstankar igen. Hård skulle

alldeles säkert talat om för honom sina äfventyr, om han

haft några. Han hade ju aldrig förr kunnat hålla

sina eröfringar för sig sjelf.

Intet under om Vahlin blef ett fåordigt sällskap

vid frukostbordet, när tankarna oafbrutet hvirflade

om samma cirkelgång i hans hjerna. Han har

kopparslagare, tänkte Hård och lemnade honom i ro

med sitt tunga lynne. Men nog skulle man vara en

äkta inföding för att först göra galenskaper en hel

qväll och sedan dagen efter gå omkring som ett

lefvande lik, slö och dum, dåsig och otillfreds.

Det fans icke alltför många hyrkuskar i staden,

och händelsen fogade att Vahlin och Hård gjorde upp

sin färd till konsul Frimans villa med en kusk, som

stod på torget. Kusken mönstrade Hård med en

skämtsam blick likt en gammal bekant. De prutade

litet med honom, men då småskrattade han och

sade att han nog skulle komma öfverens med

herrarna, han hade ju i natt kört den ena af dem hem

från „Förderfvet“.

Hård blef likasom litet brydd, men det for en

rodnad upp i Vahlins stela ansigte, som i dag var

mera beherskadt än någonsin.

— Ja, ja, — kör bara! kommenderade Hård.

Vahlin satt och tänkte igenom en plan huru han

skulle kunna utfråga kusken, utan att Hård fick en

aning derom. Kusken kunde gifva honom visshet

bättre än någon annan. Han tyckte nog han

förnedrade sig sjelf genom att spionera på sin vän, men

hoppet att få veta allt kastade hans skrupler

öfverända. Så snart han fick ett tillfälle, ville han

examinera hyrkusken.

Vägen gick undan i sluttande små backar,

sedan de lemnat förstäderna bakom sig.

Sommarvinden arbetade sig doftmättad och varm

genom barrskogen, och när den strök öfver vägen,

hvirflade den upp dammet, och gaf med sin torra

lukt af skogsbacke och vissnad barr de två åkande

en förnimmelse af eftermiddagshvila på rygg under

knotiga tallar, med lingonris och tjärblomster rundt

omkring. Nere i dälderna fick vinden en bidoft af

fuktig mossa och ormbunke. Men när vägen drog

sitt dammiga band nära sjöstranden, kallade vassen

och abborgräset fram hos dem en fantasi om tåligt

metande i solbaddet, medan småböljorna plaskade

söfvande mot ekstockens platta bog. Vahlin fick

den senare fantasien så märkvärdigt tydlig för sig,

att han verkligen slumrade in ett ögonblick vid

böljeplasket, ty han hade aldrig ännu kunnat hålla

ut att meta en halftimme, utan att taga sig en lur

under tiden.

Droskans gungning, hästens hofslag och vindens

sus smälte alla tillsamman för honom i en behaglig

vågrörelse och sakta vattensqvalp. Vahlin njöt i

djupa drag. Hans nervspänning från i går löstes

upp i ett oändligt välbefinnande, och han tyckte ett

bekant rundt och mjukt ansigte log vänligt mot

honom någonstädes bland strandbuskarna.

Hård såg förvånad på sin vän. Han hade

verkligen somnat; framåtlutad, med händerna om sin

käppkrycka och hufvudet stödt mot dem. Der

balanserade han alldeles ofrivilligt i sömnen droskans

slingrande. Han måste allt ha varit bra trött, för

att somna så der midt på landsvägen i en så

obeqväm ställning.

Men Vahlin tyckte i drömmen att det nappade

på hans spö, som han stuckit under sig, innan han

somnade. Och det måtte ha varit en stor fisk, ty det

ryckte plötsligt i hela hans kropp, så att han miste

balansen och vaknade. Hästen hade från sitt jemna

lunk gått öfver i skridt i en mötande uppförsbacke.

Den lilla, knapt tio minuter långa luren hade

gjort honom särdeles godt. Han såg sig omkring

som en annan menniska och sade halfskrattande och

gemytligt till Hård:

— Jag tror jag sof en stund.

— Det gjorde du visst.

Det var något likgiltigt i Hårds tonfall, som

verkade störande på Vahlins nyvakna, bättre lynne,

och hans gamla tankar kommo igen.

När de stannade utanför konsul Frimans villas

port, hade de en björkallé qvar att passera för att

komma fram till sjelfva byggnaden.

— Vi ska lemna droskan här och gå resten af

vägen, föreslog Vahlin brådskande. — Det är mycket

stiligare än att åka upp, och så kunna vi inbilla

dem att vi spatserat. Gå du förut, jag betalar

hyrkusken.

Hård tänkte ej på att göra invändningar,

tog sitt ljusa sommarparaply och gick uppåt allén.

Men när Vahlin skulle fråga ut kusken om sin vän,

greps han plötsligt af en skamsen känsla. — Spion!

Hvad angick väl honom alltsammans? Och han

räckte hyrkusken betalningen, for med näsduken

öfver sitt ansigte för att torka bort dammet och

gick utan en fråga efter Hård uppåt allén. Han säg

med flit icke engång efter hyrkuskens nummer, för

att ej senare bli frestad att börja sitt spioneri igen.

Konsul Frimans lefde ett förmöget sommarlif

på sin vackra villa. Der stodo majolikavaser med

slingerväxter på ömse sidor om trappan till

verandan, och från den utskurna gafveln midt öfver

uppgången hängde ned en jättestor ampel med en luftig

sky venushår, som föll långt ner och vaggade af

och an i vinden. Utanför hvarje fönster i

hufvudfasaden en liten blomsterbalkong, full af krukor och

blommande orangeriväxter, hvilka kunde trotsa

Augustiqvällarnas begynnande kyla.

Innanför verandan salen, utan ett enda fönster,

men som tog sin dager genom de stora glasfönstren

i verandan. Derinne var svalt, dagern dämpades

och lade sig mjukt öfver färger och konturer, och

familjetrefnaden stod på lur bakom soffhörn och

portierer, för att plötsligen springa fram ur dunklet

och öfverraska de upphettade gästerna med ett svalt

välbefinnande, makligt, förfinadt och luxuriöst.

Vahlin trifdes aldrig i denna slags hemtrefnad.

Den var för tillgjord, för beqväm i hans tycke. All-

ting påminde honom om en rikedom, som han aldrig

kunde nå, och den tryckte ned honom i stället för

att göra det angenämt. Sjelfva lifvet der blef honom

likt en sväfvande dröm, vekligt och utan känsla af

att han hvilade på ett verkligt underlag.

Ungkarlsbesök hos konsul Frimans hörde till

ordningen för dagen. Det fans två döttrar, båda

oförlofvade och unga, med ett stort arf i perspektiv.

Konsuln sjelf var den hyggligaste värd man kunde

träffa. Endast frun tyckte man icke om. Hon var

känd för sin kritiska skärpa, af hvilken en hel del

gått i arf på den äldre dottern, sade man. Det

hindrade icke att man gjorde dem sin kur, om också en

smula respektfullt och stelt.

Det väckte en liten välspelad förvåning, när

Vahlin, som ej varit hos konsulns på ett halft år, igen

tog huset upp i nåder och kom på besök med sin

vän Hård.

— Nå, jag trodde herr Vahlin var död och

begrafven, sade konsulinnan.

— Då läser konsulinnan inte vår svenska

tidning, der skulle ni dagligen se mitt namn som

redaktör...

— Javisst, det är sant! Er qvickhet bör man

ju alltid känna igen der, äfven om man inte läser

ert namn.

Vahlin bockade och tackade.

— Se så mamma, sade äldsta dottern, fröken

Fanny, — skräm inte bort herr Vahlin genast, när

vi ändtligen fått honom tillbaka. Han har väl haft

annat trefligare damumgänge, som hållit honom borta

från oss...

Vahlin såg på Hård med en menande blick.

Hård bet ihjäl ett löje innanför mustascherna; —

den första piken!

Endast fröken Karin satt tyst. Hon hade icke

ett enda skämtsamt ord att säga Vahlin, men

betraktade honom i stället en stund med en så

forskande, lång blick, att han blef helt rädd för att de

andra skulle märka den. Återigen hans falska

blygsel från fordom! Han visste att fröken Friman

aldrig skulle sett på honom mera, om hon kunnat

ana att han plågades af det.

Hård gjorde sig hemmastadd i familjen; talade

juridik och handel med konsuln, skön konst med

konsulinnan, geografi och resor med äldsta dottern,

hvilken också sett hela hopen, och skämtade med

den yngre. Hon var ännu för ung att byta ett

allvarsamt ord med, men han läste sig genast vid henne

för hennes öppna blicks skull och hennes frimodiga

väsen. Det tilltalade honom genom sin naturlighet;

hon var hvarken forcerad eller blyg, som helt

unga flickor gerna äro det. Han intog alla med sin

belefvenhet och imponerade nästan smått. Hans sätt

var så sorglöst och ledigt, hans tal så lättflytande och

hans mimik så liflig, att konsulinnan genast insåg

hvilken acqvisition för deras sällskapslif Hård var.

Hon lemnade honom ej heller ensam många

stunder under hela eftermiddagen, och de voro båda

ytterst tillfreds med hvarandra. På vandringen till

utsigtsberget senare på eftermiddagen ledde Hård

konsulinnan, medan konsuln och fröken Fanny gingo

bredvid och togo del i samtalet. Vahlin och fröken

Karin följde ett stycke efter dem, — hon hade lagt

beslag på honom.

Fröken Karins forna adertonårs naivitet var

försvunnen. Hon gick tyst och likasom fordrade att

Vahlin skulle underhålla henne. Det gjorde han

också med en mängd likgiltiga saker, sådana som

aldrig förut förekommit i deras samtal. Hon hade

otåligt uttryck i sitt ansigte och hörde otålig på,

medan hon slog af och an i luften med en

afbruten björkqvist. Men hon väntade förgäfves att

han skulle begynna tala om sig sjelf och jämföra sig

med henne, såsom han alltid brukat förut,

hvilket gjort dem ett sådant nöje. Det var också

endast på detta själarnas ömsesidiga område hon var

hemma och hade sina egna meningar.

Just under dylika samtal hade hon fordom

kunnat lägga hela sitt adertonårs flickhjerta i handen

på honom och bedja honom vända och betrakta

det, allt medan hon sade: sådant är det. Och hon

hade aldrig haft en känsla af skygghet eller skam

öfver denna förtrolighet.

Att Vahlin var tio år äldre än hon sjelf kunde

hon aldrig begripa. Han var så barnsligt uppriktig

och förtroendefull som hon sjelf, och det tyckte hon

otroligt mycket om. Men respekt hade hon ej en

känsla af tillsammans med honom.

Han hade också tagit emot hennes förtroenden

med en finkänslighet och ett godt förstånd, som hon

aldrig träffat på hos sina flickbekanta, om hon

någongång anlitade dem för att dela hennes

själsrörelser. Det gjorde hon sällan, sedan hon fått Vahlin

att meddela sig med. Det var allt ett strå hvassare

att ha en man — tänk! en erfaren man — till sin

förtrogna, och hennes bekännelser för honom fingo en

mycket större betydelse och djupare mening, för att

icke tala om den hemliga retelsen af ett dylikt

förhållande.

Dock hade hon aldrig trott att hon älskade

Vahlin, — det var bara vänskap. Hon var en

originell fiicka, så sade alla, och hon valde originelt

sina vänner. Engång hade hon begynt meddela sy-

stern hemligheten af sin vänskap till Vahlin, men då

hade denna gjort sä stora ögon, att hon slog bort

resten af bekännelsen i skämt. Vahlins och hennes

vänskap var också af det slaget, att ingen annan

kunde förstå den. Men kärlek kunde det icke vara,

det måste kännas helt annorlunda. Vahlin gjorde

aldrig en min af att taga henne om lifvet eller kyssa

henne. Han satt bara helt stilla och hörde på, och

han såg så manlig och allvarsam ut, att hon med fullt

förtroende kunde vara öppen mot honom. Nej, det

fans ingen, hon hade en sådan tillit till som Vahlin.

Han hade heller aldrig låtit ett ord komma ut, icke

en stafvelse engång. Tyst som muren var han mot

andra och ändå så innerligt lätt tillgänglig för henne.

Senare började Vahlin plötsligen undvika

hennes sällskap på tumanhand, och hon stälde honom

då tillrätta för det. Han förklarade för henne hänsynen

de voro skyldiga andra menniskor, och att han kunde

skada henne genom sitt umgänge. Det förstod hon icke,

men hon svarade honom uppriktigt att hon

ansåg honom feg, om han ej vågade hålla ut hennes

vänskap. Då hade Vahlin lett litet egendomligt, och

sedan dess var deras vänskap afbruten. Han slutade

upp att gå hos dem helt och hållet.

Det var naturligtvis svepskäl Vahlin framhållit.

Sjelfva saken var den, att han begynte finna sin

ställning i huset allt besvärligare, tills den blef honom

outhärdlig. Han tyckte alla observerade honom, och

att man spionerade på det minsta steg de togo

tillsammans. Det hade varit tid för honom att fria

nu, men det blef aldrig af.

Han var hvarken riktigt kär, eller hade han

lust att gifta sig. Hans inkomster voro för små

och hemgiften, som hon skulle föra med sig, blef

åter ett medel att ställa honom i beroende af

Frimans. Han skulle bli ett slags slaf hos dem, och den

tanken led han icke. Karin sjelf var ännu för

mycket barn för att hålla ett med honom emot sina

föräldrar. För resten var det ej alls sagdt, att...

nej, alldeles säkert var det, att hon skulle gifva

honom korgen.

Och då han ej förlofvade sig, måste han sluta

upp att gå hos dem. Han inbillade sig se missnöje

i hvarje ord af konsulinnan, och han led af sin

förtroliga ställning till Karin Friman. Hon skulle giftas

bort med en måg mera i föräldrarnas smak, och han

sjelf var för stolt att tigga om någon ynnest af dem.

Så drog han sig undan det umgänget, och i staden

visste man många orsaker.

I början trodde Karin hon hade gjort Vahlin

ledsen och var otröstlig, när hon icke fick förklara

sig för honom. Hon tänkte på att skrifva till ho-

nom, och hon skref sedan flera bref, men ref sönder

dem, emedan de så illa uttryckte hvad hon ville

säga. Hon väntade bara att han skulle komma

igen, så att hon finge tala med honom

muntligen, och när han icke kom, saknade hon honom

förfärligt.

Det var under dylika längtans timmar hon

började tvifla på att deras förhållande varit bara

oskyldig vänskap. Kunde man lida under vänskapen så

mycket som hon gjorde? Och längtade man efter

en vän så — så att säga handgripligt — som hon?

Ty hon ville ha Vahlin i sin närhet, se honom och

höra honom. Och så kom hon ihåg flera smådrag

från deras vänskapstid, som bragte henne pä ännu

underligare tankar.

Till slut, när en månad eller par gått utan att

Vahlin kommit igen, gick det klart upp för Karin,

att hon ändå måtte älska honom. Den upptäckten

vållade henne mycket oro och bekymmer, och det

svåraste af alltsammans var att Vahlin icke kom

igen. Hon skylde det på sig sjelf, som visat sig

kall och frånstötande mot honom. Huru hade

hon väl kunnat visa sig annorlunda? — hon hade

ju allsicke vetat af sin kärlek, innan han drog

sig tillbaka. På Vahlins genkärlek tviflade hon icke

mycket. Nog var han väl kär i henne, hvarför

skulle han eljes så länge ha lyssnat till alla hennes

minsta erfarenheter och nyckfullaste tankehugskott?

Hon hade en betydligt stor medfödd sjelfkänsla, som

hem och uppfostran hjelpt under, och hon hade sedan

barndomen ansett det tillbörligt och sjelffallet att

herrarna blefvo förtjusta i en ung flicka.

När hon i tankarna genomgick hvad Vahlin och

hon upplefvat gemensamt, såg hon nu allting i en

helt ny belysning, som förklarade många af Vahlins

oförklarligaste sidor.

Det var just denna tid hon, vid ett besök i

staden med sin äldre syster, mött Vahlin på gatan i

sällskap med ett elegant fruntimmer, som de

allsicke kände. Den främmande damens hållning

föreföll henne obehaglig, hon visste icke hvarför, och när

Vahlin helsade, tyckte hon det skedde en liten smula

generadt och stelt.

— Hvem var den damen? frågade hon sin

syster omedelbart och helt upprörd.

Systern såg ironiskt och öfverlägset på henne.

— Det är sådana damer, som vi inte ska veta

af...

— Hvad är det för damer?

— Sämre fruntimmer!

Karin frågade ingenting vidare. Hon gick i en

halft upprorisk, halft beklämd och nedslagen sinnes-

stämning gatan utför. Vahlin höll till med sämre

fruntimmer!... Sådana, som flickor af hennes

uppfostran och stånd icke skulle veta af! Och han var

den man hon älskade. Fy, en sådan ovärdig för

hennes tankar! En riktigt nedrig, förfallen en, —

kanske en lastbar menniska! Karin hade en

obestämd afsky för ordet last. Det inrymde en sådan

oändlig mängd låghet och uselhet, som var alldeles

främmande för henne, att hon skyggade tillbaka för

det. Men hon reste stolt upp sin hållning, sårad i

djupet af sina innersta känslor. Oskuldens harm

öfver verldens och mannens förfall.

Hon for hem till villan med ångbåten under ett

tillstånd af stolt förakt för sina medmenniskors

uselhet och fast beslutad att aldrig förlåta dem den.

Och det var isynnerhet Vahlin, hvilken bedragit

henne så groft på hennes tro om honom, som hon

aldrig skulle försona sig med, om han också ödmjukt

för hennes fötter tigde om tillgift.

Hela eftermiddagen gick hon omkring i ett

trotsigt, oförsonligt humör, bröt af sina blommor,

när hon putsade dem, och kom tillrätta med

ingenting.

Men när qvällen föll och skuggorna tätnade,

skylde hon på hufvudvärk och gick upp och lade

sig till sängs innan qvällsvarden. Två timmar senare

kom hennes äldre syster in i deras gemensamma

rum och fann henne i tårar. Det blef en lång

bekännelse med mycket snyftningar och orättvisa

beskyllningar och slutligen en smygande trötthet efter

tårarna och ett behagligt, tröstrikt och försonande

inslumrande i en sömn så sund, att den ej hade

rum för en enda dröm.

Så hände det oerhörda, att Vahlin i dag kom

ut till villan i sällskap med den gentila, utländska

häradshöfdingen, som konsulinnan genast blifvit så

förtjust i. Karin nästan harmades öfver hans

djerfhet att våga det, och likväl var hon innerst glad åt

besöket.

Det var hon, som stält i gång promenaden till

utsigtsberget endast för att få tillfälle att ställa

Vahlin tillrätta för hans dåliga lif. Hon kände en fast

beslutsamhet och ett oryggligt moraliskt mod att i

det godas och rättas namn förebrå sin forna

förtrogne hans afvägar. Hela hennes ledsnad öfver

hans långa uteblifvande och deras brutna vänskap,

hela hennes harm efter deras sista möte i staden

mynnade ut i ett fanatiskt, adertonårigt hopp om

att rädda honom genom en allvarlig tillrättavisning.

Och den skulle han ej undgå.

Hon slog dubbelt häftigt i luften med sin

afbrutna björkqvist, som hade hon jagat bort myggen,

fastän den längesedan var försvunnen med

försommaren.

Vahlin höll dock ej upp med sitt innehållslösa

sladder, och de gingo vidare uppåt utsigtsberget ett

stycke efter de andra. Karin lemnade sig med god

flit allt längre och längre bakom dem, och Vahlin

saktade ofrivilligt sin gång efter hennes.

Han gick helt obekymrad och bemödade sig

att ställa allt på den gamla ogenerade foten mellan

dem igen. Låtsade allsicke som om han vetat af

något afbrott i deras vänskap och fick småningom

igen det förtroliga tonfallet. Men orden blefvo

betydelselösa, som de ju egentligen alltid varit vid

deras små promenader och vänskapliga diskussioner.

Plötsligt höll Karin upp att slå i luften,

stannade och fäste sina ögon beslutsamt i Vahlins. Han

såg tankspridd på henne, men hon afbröt honom

just som han tänkte säga någonting.

— Herr Vahlin, jag har ett allvarsamt ord att

säga er. Ni får inte skratta åt det, för att det är

en ung flicka, som säger er det, ty jag menar det

fullkomligt utan skämt.

Vahlin såg förvånad på henne. Hon hade

tydligen öfvat in denna början, ty hon sade fram den

utan att stappla och så fort, alt andedrägten felades

henne efteråt. Men det kunde likasåväl vara af rörelse.

— Hvad menar ni?

— Jag frågar hvarför ni gör oss orätt... oss ...

hela vår familj... genom att lemna vårt umgänge

för... för sådana... för sådana damers skull, som

en ung flicka icke får veta af? halkade det till

slut fram ansträngdt, men med segrande energi.

Hvad var det? Vahlin stod med munnen öppen

af förvåning, — det hade han dock icke väntat!

Det här borde Hård ha hört! Ja, det var det han

sagt, att Frimans ingen ro skulle gifva honom för

hans sista möte med döttrarna, då han gick med

skänkfröken från societetshuset! Men att förebrås så

här oförbehållsamt och häftigt af en adertonårig

flicka för en sak, som... ja, som icke var någon

sak alls? Hvad angick det henne, om han

spatserade på gatan med skänkfröken från Societetshuset?

Idel sqvallersjuka och skandallystnad! Och sådana

uttryck hon använde... damer, som en ung flicka

icke får veta af! Tänk en sådan fariseism!

Bufettfröken var minsann lika god som hon sjelf, om

icke bättre. Vahlin glömde alldeles att hon icke

kunde veta någonting om dylika personer. Han

genomskådade Karin lika litet, som hon genomskådat

sig sjelf. Han var så obehagligt öfverraskad, att det

räckte en lång stund, innan han tänkte på att svara,

under hvilken tid Karin ängsligt mönstrade honom,

såsom ville hon läsa hans svar i det stela, orörliga

ansigtet.

Han kunde omöjligt sätta sig in i situationen.

Han föreföll sig ytterst löjlig, men var samtidigt

förargad öfver Karins tilltagsenhet att ställa honom

tillrätta inför sig... öfver hennes föraktfulla uttryck

och inskränkta begrepp. Och han gjorde det

dummaste han kunde ha gjort. Han afbröt samtalet

kort om godt, men hvarken öfverlägset eller lugnt:

— Kom fröken Karin, vi ska gå fatt de andra...

— Nej, jag går inte ur fläcken, innan ni rentvått

er inför mig.

— Åh, Herre Gud... inser ni inte... asch,

sånt skräp alltsammans! Huru kan ni hitta på att

fråga något sådant?

— Karin! ropade en röst på afstånd genom

skogen.

Men Karin stod med ögonen så styft fästade på

Vahlin, att de begynte fyllas af tårar, och sjelf rörde

hon sig ej ur stället.

— Fröken Karin, hör ni — man ropar på er!

Kom, vi ska skynda oss!

— Och ni svarar mig ingenting?

— Nej! sade Vahlin kort, med rynkade ögonbryn.

— Det är gement af er, — det är lika uselt,

som ert eget handlingssätt...!

Det blixtrade fuktigt ur hennes ögon, och nästa

sekund var hon långt borta, i fullt språng efter de

andra.

Vahlin måste, för artighetens skull och för att

icke bli alltför långt efter, också sätta sig i smålunk,

och han föreföll sig nu dubbelt narraktig, springande

här inne i skogen efter en liten flicksnärta, som

gifvit honom en ordentlig uppsträckning.

är ångbåten ändtligen slöt sina nersotade

fuktiga linnegardiner om konsul Frimans gäster,

drog Vahlin ett långt andetag af lättnad. Ovällen

hade varit förfärligt lång för honom. Han hade

suttit ett rof för de mest kritiska och revolutionära

känslor; föraktat det bildade familjelifvets

sjelfgod-het och inskränkthet och harmats öfver

klassöfver-modet och penningedrygheten. Han rätade på sig,

som om han länge varit tvungen att intaga en

obe-qväm ställning, och gaf sin misslynthet luft emot

Hård:

— Du gör dig allt ännu rolig pä de

underlägsnas och otympligas bekostnad. Den är bara

öf-versitteri, din kammardramatik, bara öfversitteri...

— Nå, nå... du är sträng i dina omdömen

kära Vahlin .. .

— Jag blir det ju mera jag kommer underfund

med bildningsdrygheten och högmodet. De kunna

Nreta mig så, att jag är färdig att springa upp och

ställa till skandal. Och du gör gemensam sak med

dem ... eller gör du kanske inte? Hvad är det då

för privilegier du tar dig att förlöjliga de obildade

och fattiga ...

— Åh ... hå! Se så, se sä .... Obildade och

fattiga!... sä granna ord du tar i munnen! Man

borde sannerligen alltid komma ihåg att dina

obildade och fattiga äro af ett så fint stoff, att de icke

tåla förlöjligas ... Nej, kära Vahlin, du är inte vid

lynne. .. hvad går åt dig riktigt? Har lilla fröken

Karin farit illa med dig — hvad?

— Ja, hon är också just en illustration till er

bildningsdryghet. Tänk bara en sådan flicka, som

aldrig lagt ett strå i kors .. . och hon bedömmer sina

arbetande medsystrar från samma öfverlägsna

ståndpunkt som du. Hon, som aldrig hvarken tänkt

eller arbetat, hon som framför allt är okunnig . . .

— Hvad har hon sagt dig då?

c

— Ah, det är mycket. Men jag kan inte värja

mig för en riktig afsmak för hela ert makliga

skön-hetslif med dess raffinerade färgsammansättningar,

ihålighet och tomma frasmakeri . . . gud, en sådan

ytlighet!

— Säg mig hvad har hon gjort för att reta upp

dig såder... ?— Gjort och gjort! ... ingenting har hon gjort

mig ... det är bara hela hennes sätt, som retar mig,

hela er s. k. bildade klass’ åskådning.

Hård insåg genast att de stött ihop. Vahlin

hade sett ut som ett åskmoln hela qvällen, och

fröken Karin hade icke varit tillgänglig hon heller. Nå,

det var ju utmärkt redan det, att de voro kära i

hvarandra! Vahlin kunde ej komma i bättre händer

än Frimans. Fick han fröken Karin, var hans

framtid betryggad. Och hälften skämtsamt sade Hård:

— Bara gnabb!

— Snyggt gnabb! Rena galenskapen är det.

— Nå, hvad nu? Hon hade ju ingenting gjort

dig. Hvilken galenskap ?

— Den galenskapen, undslapp det honom, att

en liten fiicksnärta kommer och ger en lexa åt en

gammal man ... förebrår honom som en pojke....

Det var det jag sade dig skulle bli följden af mitt

besök.

— Har hon ... hoho ...!

— Ja, hon har tagit vårt möte till tals, och jag

har vunnit vadet.

— Det måtte ha varit komiskt!

— Lagom komiskt!

— Var hon ledsen?

— Riktigt ond.— Och gaf dig åka?

— Hm ja, hur man nu kallar det.

— Och hvad gjorde du?

— Förargades.

— Öfver hvad?

— Ofver hennes djerlhet.

— Och hvad svarade du?

— Ingenting.

Hård kastade sig bakut mot ryggstödet på soffan

och skrattade... skrattade så godt som han icke

gjort på länge.

— Jaså, du blef ond, sade han nästan färdig

att kikna.

— Hvad fan skulle jag göra, säg sjelf?

— Allting annat än bli ond. Hvad som helst

annat... hahhahhah ... Var du inte smickrad alls?

— Inte det minsta.

— Hvad var det jag sade, att det skulle verka

allt annat än illa att de mötte dig med

bufett-fröken ...?

— Huru har det verkat bra då?

— Förstår du inte det ens? Nå då är du

ohjelplig.

— Nej gu’ om jag begriper. ..

— Du kommer aldrig att pejla qvinnonaturens

djup, du ...— Mycket möjligt, sade Vahlin en smula kort.

Hårds glädje behagade honom ej det minsta.

— Det är alldeles säkert, afslutade Hård. Han

hörde upp för en stund att skratta, men så snart

han såg på Vahlin igen, brast hans lustighet lös:

— Huru skall man bära sig så åt med en ung

flicka? Bli ond i stället för smickrad! — det var

mycket naivt.

— Drag för sjutton, bad Vahlin.

— Säg mig allvarsamt, har du verkligen haft

så litet med qvinnor att göra?

— Asch, seså — låt mig vara.

— Nej, — jag menar allvarsamt. Har du aldrig

kommit underfund med dem?

— Nej — det har inte mången.

— Nå, det är en annan sak. Du är

predispo-nerad till äkta man, du. Det är lyckligt för dig det.

— Om du skulle låtsa litet mindre öfverlägsen,

kunde man tala med dig.

— Jag låtsar ingenting, — i det här fallet är

jag verkligen öfverlägsen.

— Jag afundas dig inte alls.

— Det har du rätt i.

— Och du imponerar inte heller på mig.

— Det är inte min mening, men om du ville

tro mig, skulle jag kunna ge dig ett godt råd: hålldu dig lramme hos fröken Friman, dina aktier stå

inte illa på det hållet.

Vahlin kände sig mot sin vilja blidkad. Det

var Hårds gamla konst att med ett ord ställa allt

tillrätta, ifall han särat någon. Naturligtvis genom

smicker, Vahlin insåg det mycket väl, men det smög

sig som ett narkotiskt gift in i sinnet och gjorde det

viljelöst. Hans motsägelselust och misstämning nyss

voro som bortblåsta, och han hade ingen spänstighet

qvar att vara ond på Hård.

Hård observerade det mer än väl, och för att

fullkomligt stryka öfver sitt skämt med Vahlin

tilläde han:

— Jag skulle ha så god lust att bjuda dig på

supé i qväll och engäng till dricka den der flaskan

vin, som jag förlorade på vadet, ty det förtjenar

din framgång nog. Men nu är jag upptagen.

Akter att genomgå, som skola läggas fram för

hofrät-ten i morgon. Det är riktigt ledsamt!

— Jag har också arbete i qväll, förklarade

Vahlin.

— Och du tänker dig inte på chantant?

— Nej, för tusan. — två qvällar å rad!

— Jag trodde du skulle det ändå ...!

— Nej, svarade Vahlin tvärt och alklippande.

De skildes åt på kajen för att gå hvar till sitt

(iDet småregnade, Vahlin vek upp sin

öfverrocks-krage, vände sig ännu en gång om efter Ilård

och tillropade honom på afstånd vänligt och

för-sonadt:

— God natt!

På sin redaktionsbyrå fann Vahlin dagens post,

bröt den och ögnade genom tidningarna. Han kände

sig nu i ensamheten mycket olustig och otillfrcds

med sin dag. Hvad hade han uträttat? — rakt

ingenting. Hans nervösa oro och misslynthet

af-bröto honom alltjemt, när han satte sig ned för att

skrifva en artikel till följande dagens tidning, och

han kastade till slut bort pennan, rafsade tidningarna,

som kommit med posten, till sig och gjorde ett

urklipp från dem, i stället för den sjelfständiga artikel

han varit i färd med att författa, lian ringde på

springpojken och sände urklippen till tryckeriet.

Vahlin såg på klockan, — ja, det var sängdags

redan. Han gjorde ett titt i sitt sofrum, men kom

ut derifrån strax igen. I denna sinnesstämning skulle

han ej få sömn på hela natten, det visste han. Han

kände godt till denna oro, som smyger fram öfver

hela kroppen, genom alla leder, och förmår hjernan

halfslumrande att arbeta fram de tröstlösaste bilder

och framtidsutsigter så hopplöst öfvergifna och

mördande enformiga, att hjertat upphör att slå och manplötsligen spritter till af fasa i bädden och blir

klarvaken. Men förstämningen är icke borta för det.

Man tycker sig likasom hafva genomskådat lifvet, och

kanske har man gjort det verkligen, ty så skarpt och

omutligt klart såg man ett ögonblick öfver hela dess

intiga snäckgång, att man ryste tillbaka för dess

verklighet och vaknade till dess skenlif igen.

Utsigten till en sådan natt blef Vahlin

outhärdlig. Han drog långsamt sin öfverrock på sig, gick

ned på gatan och lät det fma duggregnet några

ögonblick kylande svepa om brännheta kinder och

svettig hals. Taga en promenad? — Nej, gick han,

så gick han häftigt, och då kom svettningen, oron

och febern igen. Och han kunde omöjligt gå

långsamt, det hade han pröfvat förut.

Under hela tiden han varit ensam, ända sedan

han skilts från llård, hade med små mellanskof

Hårds ord ljudit igen för honom: — Och du tänker

dig inte på chantant? lian ansåg det sålunda alls

inte omöjligt att Vahlin skulle gå dit. Det var

märkvärdigt att han sjelf så motarbetade sin lust, ty lust

hade han nog. Det, fastän Hilma Ramst i går så

snöpligt lemnat dem ensamma. Eller kanske var det

just derför. Så var det också, — han ville ställa

henne tillrätta för det. Helt nöjd öfver det skäl

han funnit, vände han om hem och tog mera pen-ningar, — hvem visste till hvad han kunde behöfva

dem. Djupt i sitt inre gömde han på en liten

skamsen känsla, som om han gaf vika för något dåligt,

men så fick han igen fatt i sitt älsklingsskäl: han

ville ställa Hilma Ramst tillrätta för hennes

uppförande i går.

Om en half timme åkte han ut i den regniga

natten till „Förderfvet“. Hyrkusken letade sig fram

till värdshuset genom den kolmörka allén, och uppe

på gårdsplanen väntade några andra droskor.

Ah, här är mera folk i qväll, tänkte Vahlin

och bad kusken vänta på honom, han skulle om en

stund åka hem igen.

I salen var det paus. Flickorna sutto kring

scherryflaskorna vid Ullmans bord, och för resten

fans det fem eller sex gäster derinne.

— Tjenare Vahlin! Fria pressen ute på

chan-tant, — tjenare! ropade Ullman.

Men Vahlin sökte med ögonen Hilma Ramst

och fann henne icke. Han gjorde sig ärende till

bufetten, — der var hon ej heller! Pä återvägen till

salen stötte han upp en dörr till ett af de enskilda

rummen, — af misstag naturligtvis. Två personer

sutto lugnt qvar i en soffa derinne och logo mot

honom:

Hilma Ramst och Hård sjelf.Vahlin gick och såg grubblande ut en tid

derefter. Ju mera elegant och lefnadslustig, epikureisk

och vesterländsk hans vän llård blef, desto djupare

rynkor fick Vahlin i pannan och desto mera fåmält

var han. Men Hård tröttnade ej på honom.

Det låg i Vahlins beherskade väsen någonting

garanterande för llård. Han hindrade aldrig Hård

att släppa lös sin natur bäst han ville. Hård hade

heller aldrig att frukta en elakhet af honom eller

ett ondt ord på ryggen. Och om Vahlin

någongång såg ironisk ut eller sade en sarkasm Hård

midt i ansigtet, så behöfde han ej alls bry sig om

det. Vahlin var likväl en förträfflig kamrat, för

hvilken man var fullkomligt ogenerad i umgänget

och som man kunde lita på. Han blef sällan

färdig med att uttala ett ordentligt ogillande, om han

ogillade något hos Hård, och han var för

finkänslig att med vilja såra någon, allra minst en vän.

Dessutom kunde Hård få honom nästan till allt

hvad han behagade, precis som förut under

studenttiden. Vahlin hade allt qvar sin svaghet att lätt

duperas och låta leda sig, dels med skämt, dels med

allvar.

Hård förundrade sig ofta öfver en sådan

motsägelse hos Vahlins i grund och botten sjelfständiga

natur.— Hör du Vahlin, huru vore det om vi

morgon skulle göra den der omtalda segelfärden med

fröknarna Friman? kunde Hård fråga.

— Med fröknarna Friman? — Nej tack, inte för

mig, svarade han bestämdt.

— Men jag har bjudit dem ut på seglats och

kan ju inte manövrera båten ensam. Du måste med

som styrman ...

— Gerna för hvem som helst annan utom för

Fröknarna Friman.

— Och hvarför skyr du dem?

— Det vet du godt sjelf, — jag har ju berättat

om det med den yngre ...

— Och det är hela skälet... ? Ett sådant barn

du är... förstår du inte att Hickan är mycket

intresserad af dig, alldeles kär i dig . .. ?

— Prat! sade Vahlin och ryckte på axlarna.

Men Ilård bearbetade honom så länge att han

slutligen gaf vika och for med på seglatsen. Fåordig

och misslynt styrde han båten, men sällskapet

skämtade och glammade, så att hans förstämning alls

icke märktes. Hård satt och var elak med äldsta

fröken Friman, men drog sig gerna från henne till

hennes yngre syster, kanske just för att den senare

föga uppmuntrade honom. I sitt inre log Hård

öfver Vahlins första motvillighet och slutliga undfal-lenhet. Idel slapphet, idel slapphet! Det var ju

ingenting af betydenhet, men det var emellertid

karakteriserande för Vahlin.

Vahlin sjelf såg saken litet annorlunda. Han

ville visa Karin Friman att han ej alls brytt sig om

hennes utbrott. Det beslutet kostade honom stor

sjelföfvervinnelse, och han gaf sig med i deras

sällskap, fastän han vantrifdes der. Hans samtal med

Karin Friman inskränkte sig till de allra vanligaste

obetydligheter, och de tycktes nöjda med det å ömse

sidor. Så hade han då med heder dragit sig ifrån

den saken, tyckte han.

Men det fans en annan, som vållade honom

större hufvudbry. Och det var icke blott i hufvudet

oron satt, ulan långt djupare, i hela hans varelse.

Den förstörde för honom hvarje hvilostund, hvarje

fridsam timme undan lidningsarbetet och höll honom

vaken långt fram på morgnarna. Han hade sedan

den aftonen, då han begaf sig ensam ut till

„För-derfvet11 och der påfräffade Hård och Hilma Ramst,

icke undsluppit den plågsamma stämningen, som han

då försökte fly. Efter hans öfverraskande möte der,

blef den endast dubbelt värre.

Men han aktade sig sorgfälligt att förråda för

Hård huru mycken del just denne hade deri.

Frågade Hård hvad som gick åt honom, svarade hanatt han blifvit sådan under tidernas lopp, — det var

hans hvardagslynne numera. Ilård kunde ingenting

invända, men beklagade alt sä var fallet, och bjöd

till att distrahera honom och draga honom ut pä

nöjen och i sällskap. Det var dock ej utan att

Vahlins gamla förbehållsamhet i umgänget med Hård

kommit igen, så att denne sjelf märkte det.

Vahlin försökte motarbeta den, men den fick allt fastare

rot hos honom. Hård var likväl, när allt gick

omkring, mycket mindre vän än öfversittare. Och

Vahlin begynte ånyo kritisera alla de gamla

karaktärsdragen hos honom, dem han funnit fula förut.

Hans ytlighet, hans fåfänga, hans

popularitetsjäg-tande och beräknande äregirighet. Och det gjorde

ej honom gladare att dissekera sönder en gammal

vänskap, som lofvat växa hel igen.

Engång, då Hård åter sökte upp Hilma Ramst,

berättade hon skrattande för honom att Vahlin i

går föreslagit henne att ändra lif. Han hade gjort

det så allvarligt och trohjertadt, att hon icke kunde

skratta åt honom engång. Han hade lofvat

ackordera in henne hos en snäll, gammal fru, som han

kände, bara hon lofvade å sin sida att lemna

chan-tantlifvet. Sedan skulle hon begynna taga timmar

och lära sig allt möjligt och bli en bra flicka, som

hon hade anlag till. Vahlin hade öfvertalat henneså varmt och kraftigt och sett på henne så vänligt,

att hon blifvit helt rörd och icke vetat livad hon

skulle svara. Men på helt andra tankar hade hon

kommit genom hans vänlighet, och hon trodde

säkert att Vahlin var den bästa menniska, som

jorden bar.

Hård satt och hörde på henne helt deltagande

utan en satirisk min, men med en litet lustigt drag

i sitt ansigte.

— Och hvad svarade du? frågade han när hon

slutat.

— Jag svarade att jag var förlofvad och inte

kunde besluta öfver mig sjelf.

— Nå ja, — men med hvem sade du du var

förlofvad? — Väl inte med mig?

— Åh nej! åh nej! Huru kan du tro något

sådant? Dig älskar jag, men jag blir aldrig förlofvad

med dig. Hon såg på honom och koketterade

under sin pannlugg.

— Med hvem då?

— Med Ullman naturligtvis. Vi ha varit

för-lofvade i tre veckor, och han har Iofvat gifta sig

med mig på fullt allvar. Och jag tror nog han

skulle göra det, om jag bara ville. Men han är så

fet och så förfärligt ful. Snäll är han också motmig, men jag tror inte jag någonsin kan gifta mig

med honom ...

—• Och hvad svarade Vahlin, när du berättade

om din förlofning med Ullman?

— Han säg så rysligt olycklig ut! skrattade

Hilma Ramst, kastade sig framstupa i soffan med

hufvudet in i hufvudkudden och skrattade

fortfarande.

Hård satt eftertänksam en stund, men Hilma

Ramst lyfte upp sitt lilla, runda hufvud från

soffkudden, ordnade sitt ostyriga pannhår och tog igen

sin berättelse:

— När jag sade honom att Ullman var min

fästman, for han raka vägen till hononi ut pä

landet, och jag har ännu inte sett honom efter det. Det

var i går på förmiddagen det här skedde, och

Ullman var inte 0111 qvällen på „Förderfvet“, så att jag

lått veta något af honom. Men jag är rysligt

nyfiken att veta livad Vahlin gjort, och livad han sagt

ät Ullman, och livad Ullman svarat honom.

Hård satt fortfarande eftersinnande i sin gamla

ställning.

— Har Vahlin ofta besökt dig? Hemma eller

på „Förderfvet“?

— Nej, •— bara ett par gånger hemma hos mig.

På „Förderfvet“ kommer han ogerna, sade han.Han tycker inte 0111 att se mig uppträda. Han vill

ha mig bort från hela chantantlifvet och jag tror

han har rätt i det.

— Hm? — Och hvad skall du sen ta dig till?

— Han ackorderar in mig, och så begynner jag

taga timmar och lära mig ...

— Och det tror du blir roligt?

— Det tror jag. Jag har ofta längtat efter

något sådant, men jag har inte träffat på någon, som

velat skaffa mig det. Och nu...

— Barnslig du också! afbröt Hård och strök

henne öfver håret. Tror du man lika lätt byter

om lefnadssält, som man ömsar trikåer? Lilla vän,

du kommer att få mycket ledsamt... mycket

ledsamt! Men jag är den sista att afråda dig. Försök på!

Helst som Vahlin är en utmärkt snäll karl, och du

aldrig kommer att få en bättre beskyddare...

om det nu inte ändå blir Ullman, som tar hand

om dig ...

— Nej — för hans skull lemnar jag visst inte

mitt engagement... Om vi inte gifta oss genast,

tilläde hon med en komisk grimas.

— Men du gör det för Vahlins... ?

— Ja, hvarför inte. Han är så mycket

hyggligare och vackrare, och när han kommer och talarmed mig, vet jag att han har rätt, och att det är

bäst att jag följer hans råd.

— Har du tänkt på, frågade Hård med ett

förändradt tonfall och en blick, — har du tänkt på

att vi dä inte kunna träffas längre, vi två?

— Hvarför inte?

Hård var verldsman nog att icke häpna

öfver ett så vanligt fenomen hos qvinnorna som

en dylik hänsynslöshet. Ilan log litet spefullt och

sade:

— För att Vahlin är min vän och jag är hans,

och för att man inte gerna bedrager sina vänner.

— Bedrager . ..!

— Ja, hvad är det då annat?

— Ar det att bedraga Vahlin, om du besöker

mig? gentog Hilma Ramst med en förträfflig liten

min af fullkomlig oskuld och en skälmsk barnslighet

i rösten.

— Lilla kokett!

— Gamla schajas!

Så kystes de.

— Och hvarför kan du inte ackordera in mig,

du sjelf? Och skaffa mig undervisning och göra mig

hygglig? Hon blickade ännu naivare och

oskyldigare rakt upp i Härds ögon. Han mötte hennesblick skämtsamt och öfverlägset leende, höjde

spefullt på hakan, strök sitt skägg och sade:

— Jag är för gammal till dylikt skoj.

Igen skrattade de båda som om de förstått

hvarandra i grund. Och det gjorde de nog.är Vahlin genonidrifvit uppslagningen af Hilma

Ramsts förlofning med Ullman och hennes

flyttning från „Förderfvet“ till en gammal fru, som

han engång bott hos sjelf, fick han för första gången

på länge ordentlig sömn om natten. Han kände

det som om han uppfylt en pligt.

Morgonen derpå vaknade han pånyttfödd med

en underlig, lefnadslustig förnimmelse af solsken och

granna höstfärger, tysta skogar, eko och jagthorn.

Om han skulle proponera Hård en jagtfärd ...! Han

kände sig i dag mindre avogt stämd emot Hård än

pä länge, och han beslöt att begagna den stämningen.

Klockan kunde vara inemot nio, då han i

morgonsolskenet gick utåt förstaden, der Hård bodde i

en villa, icke alltför långt ifrån frun, hos hvilken han

ackorderat in Hilma Ramst. Under vägen tänkte

han på henne.

De hade kommit öfverens om att han dagligenskulle gifva henne två timmars undervisning, en i

civilisationens historie efter hans eget hufvud, hade

han bestämt, och en annan i svenska språket.

Matematik skulle de börja med senare, — så ingick det

i hans uppfostringsplan.

Han hade sorgfälligt gjort upp den med henne

i minsta detalj, redan innan hon beslutit sig för att

lemna sitt engagement på „Förderfvet“. Vahlin hade

en märkvärdigt orubblig tro på hennes vilja och

förmåga alt lära sig, och hon visade en formlig åtrå

efter att bli en bildad menniska, som hon kallade

slutresultatet af sina förestående studier.

Den gamla frun hade efter ett långt funderande

tagit emot inackorderingen, icke utan mycket stor

vältalighet från Vahlins sida. Hon hade uttryckligt

undandragit sig all ansvarighet för frökens uppförande

och förbehållit sig rätt att säga upp henne, så fort

hon fann det minsta skäl dertill. Och ändå trodde

Vahlin att hon icke hade reda på Hilma Ramsts

uppträdande på „Förderfvet“. Åtminstone hade hon

icke syftat ditåt en enda gång under deras

underhandlingar. Hade hon haft det, skulle

underhandlingarna nog blifvit dubbelt svårare.

Uppslagningen af förlofningen med Ullman hade

gått för sig i största korthet och med största

bestämdhet från Vahlins sida. Ullman sade icke många ord.— Drag för fan i våld med tösen, om du

behagar! förklarade han helt fryntligt.

Vahlin lät icke säga sig det två gånger. Och

nu hade han flickan under sitt beskydd, och det skulle

bekomma henne godt. Han hyste inga

betänkligheter om resultatet en dylik frisk morgonstund, och

för första gången på länge fann han igen hela sin

forna spänstighet. Han gick så snabt att bloden kom

i det härligaste omlopp, och den fuktmättade

höstluften fylde hans lungor och drefen lätt rodnad upp

på hans kinder.

Ju längre han tänkte pä Hilma Ramst, desto

större blef hans medlidande med henne. Hon hade,

första gången han såg henne, genast anslagit en

farlig, medlidsam sträng inom honom, och den klingade

der ännu. Endast en smula djupare och starkare

med ett biljud af något annat fult, som Hårds

umgänge med henne framkallat. I dag var det biljudet

svagare, och derför gick Vahlin gatan utför med

vidgadt bröst och sina förhoppningar ljusa.

Han tog med god flit en omväg för att passera

förbi Hilma Ramsts fönster, der han ackorderat in

henne i går. Gardinerna i hennes rum voro redan

uppdragna, och han gladdes öfver att hon var så

tidigt uppe och tog sitt nya lif så allvarligt. Han

betvingade sin lust att gå upp och helsa på henne,dels för den gamla fruns skull, dels för att ej visa

sig efterhängsen nu, när han kunde halva rätt dertill.

Det hade kostat Vahlin stor sjelföfvervinnelse

och ansträngning att till det yttre blunda för Hilma

Ramsts förhällande till Ilård, men nu om någonsin

ville han helt sluta till ögonen för det förflutna, nu

när hon sjelfmant gifvit sig under hans ledning, utan

att det tycktes röra Hård det minsta.

Det låg någonting så befriande för honom i blotta

tanken att slippa sin svartsjuka mot Hård, att han i

fullt språng och med den försonligaste, öppna

vänskap rände uppför hans trappor och ringde på. Man

kom icke och öppnade genast. Först om en stund

gläntade madamen, som passade upp Hård, på

tamburdörren och sade att han säkert icke ville bli störd,

ty han sof ännu och hade stängt sig inne i sin

sängkammare, så att hon sjelf, madamen, icke sluppit

in till honom med morgonkaffet engång.

— Han brukar vaka länge om nätterna, tilläde

hon förklarande.

Den underrättelsen förtog en del af Vahlins goda

humör, han visste nog hvarför, och fastän han som

gammal kamrat till Hård eljes naturligtvis gått in

och väckt honom, gjorde han det icke nu, utan

nickade åt madamen, sade att han skulle komma

tillbaka senare och gick med långsamma, tungsinta steg

7utför sanuna trappa, som han nyss stormat uppför

i glada tankar.

En skärande misstanke plågade honom igen och

jagade bort de glada tankarna som lätta

morgondimmor. Han gick raka vägen upp till Hilma Ramst.

Hon var ej hemma. Hade gått ut tidigt, innan

klockan åtta, och icke kommit hem ännu, sades det.

Vahlin mumlade någonting 0111 morgonstund och

guld i mun för den gamla frun, likasom om han

högeligen gillat sin skyddslings tidiga

morgonpromenad. I tamburen hann han uppfatta att hennes hatt

hängde öfver hennes vanliga promenadkappa på

klädhängaren. Hon hade således gått ut i någon

gammal kostym, likasom för att icke kännas igen.

Vahlins första finkänsliga tanke var att helt lugnt

gå hemåt staden igen och låtsa som om ingenting

passerat. Med tiden skulle han nog lyckas vinna

sin skyddsling så mycket, att hon inga nya grunder

gaf till misstankar. Men så kom det för honom huru

löjlig han måste bli i hennes ögon genom sin

beskedlighet. Hon kunde ju alls icke uppfatta hvarför

han visade sig så god mot henne, — det hade han

heller aldrig väntat af henne. Derför måste han

göra henne tydligt, om icke sitt missnöje, så

åtminstone sina grundade misstankar. Hon skulle se att

han hade reda på henne.I detsamma svängde han om och tog igen

vägen till villan, der Hård bodde.

Hela den klara morgonen var förmörkad för

honom, lian såg de mötande som skuggor och

samlade hela sin kraft på att kufva sin egen rörelse,

för att vara tillräckligt lugn vid det sammanträffande,

som förestod.

Det blef honom bespardt.

Ett hundratal steg ifrån Hårds port mötte han

Hilma Ramst strålande och leende under en liten

felbhatt, som han aldrig sett henne bära förut. Hon

kom emot honom på sitt egendomliga, koketta och

förtroliga vis, tog hans hand och drog honom bort

med sig, utan att gifva honom tid att visa sig

hvar-ken ledsen eller god.

— Hvad det var roligt att du kom och mötte

mig! Eller var du inte ute för att möta mig? Jag

var dum nog att tro det ett ögonblick, tilläde hon

litet nedslaget och vädjande.

Vahlin öfverfor henne med en mönstrande blick

till svar. Hon såg ovanligt bra ut. En sådan

blomstrande hy och så glänsande ögon hade han ej nå-

gonsin sett henne ha.

— Du mår bra, sade han kort.

— Är det allt hvad du har att säga din Hilma?

frågade hon inställsamt.— Ja, för det närvarande. Jag far ut och jaga

i dag, och våra lektioner börja först i öfvermorgon.

Jag har sagt till på bokhandeln, att de skulle skicka

dig dina böcker i dag. Adjö, — vi träffas i

morgon eftermiddag!

Hilma Ramst såg efter honom med ett litet

komiskt och medlidsamt uttryck i sitt friska ansigte.

Det var kostligt, men hon tyckte nästan synd

om honom, den rara och snälla och präktiga

karlen. En så otroligt beskedlig mansperson hade hon

då aldrig i lifvet ännu träffat. Men hans beskedlighet

var icke riktigt af det slaget, som en flicka missaktar.

Vahlin såg sig ej om efter henne en enda gång;

hon gjorde det ofta efter honom. Då han

försvunnit i Hårds port, kastade Hilma Ramst med en lite i

sjelfsvåldig knyck på sitt runda hufvud, gick hemåt

en smula tankfullare och mumlade för sig sjelf:

— livad rör det mig? Det var han sjelf, som

ville ha det så här. Jag har aldrig lofvat honom

någonting...

Hård var ännu icke uppstigen, när Vahlin kom

in i hans yttre rum.

— Ar det du? ropade Hård från sin

sängkammare, — jag kände igen dig på stegen. Madamen

sade att du varit här tidigare och sökt mig.

Hvar-för kom du inte in och väckte mig, — jag skulleha varit dig tacksam. Nu har jag dåsat bort den

vackraste delen af morgonen.

— Jag kommer efter dig på jagt, svarade

Vahlin summariskt. Hård var genast färdig.

— Jagt? Ja, det är inte så illa. Det är ett

bra förslag. Jag skall bara upp till hofrätten på

några ögonblick. Så fara vi. Men hvart? — det

får du bestyra om.

— Jag vet både hvart vi ska fara och hvar

vi få hundar och jagtmarker; — det är en

posessio-nat, som jag känner. Ett par stationer härifrån. Vi

fara med bantåget klockan ett. Bohnstedt skall bli

glad när vi komma. Han är mycket gästfri, och jag

garanterar dig ett godt bemötande.

Vahlin hade kommit in i hans sofrum lugn som

vanligt, men en liten smula uppmärksammare på

omgifningarna. Redan ute i det yttre rummet kände

han igen en parfym, — härinne var den ändå

starkare. Hård hade glömt att vädra. Hård följde

Vahlin med blicken, medan han gjorde sin toilett.

Vahlin tog upp någonting från golfvet, satte sig i en stol

och lekte med det vårdslöst, utan att ändra en min.

Det var ett strumpeband. Han lät det löpa

mellan sina fingrar, höll upp det emot dagern, synade

det, men kastade ingen skämtsam blick bort till Hård.

Det var som om han ej förstått någonting.Hård betraktade honom i toilettspegeln, medan

han sjelf tvättade sig. Misstänkte han någonting? Hade

han mött henne utanför? Det var omöjligt att läsa

någonting i Vahlins ansigte. Han kastade

strumpebandet föraktfullt ifrån sig, reste sig och gick fram

till fönstret:

— Blir du färdig snart?

— Genast.

Nej, Vahlin hade icke misstänkt någonting ...

De sutto med sina jagttillbehör i kupén. Samtalet

hade alls icke kommit i gång, och de hade så godt

som genast försjunkit, hvar och en i sina tankar.

Vahlin anade att de voro desamma. Hård låtsade

läsa en tidning, men hans blick gled slö öfver

spalterna, och han förstod icke hälften af hvad der stod.

Hård var missnöjd öfver hela sin bekantskap

med Hilma Ramst. Hade den ej varit, skulle han icke

bedragit sin vän Vahlin. Bedragit! — nå det var nu

verkligen ett för starkt ord, men han skulle icke ha

kommit i denna obehagliga ställning till honom. Han

förstod icke hvarför, men Vahlins uppförande i denna

sak misshagade honom också. Han sade aldrig ett

ord 0111 den till honom. De hade ej talat om Hilma

Ramst sedan den första qvällen de sågo henne på

„Förderfvet“. Hon fans icke till för dem gemensamtnumera, men bådas tankar hade sysslat med henne.

Den saken låg som en mörk skugga öfver deras

vänskap, åt hvilken också Hård i början gladt sig, men

som han nu började finna mer än lofligt tryckande.

Han såg upp på Vahlin och mötte en kall blick,

som icke gjorde hans obehag mindre. Hvad tänkte

Vahlin riktigt med de der lektionerna och den der

flyttningen? Gifta sig med henne? — nå, så galen

var han väl ej ändå! Men så såg det ut, — så såg

det ut! Med sin infödingsnatur kunde han taga sig till

de största dumheter, isynnerhet för en qvinnas skull.

Och det var just det, som vållade Hård det största

obehaget, ty han stod på ett kinkigt sätt mellan dem

båda. Men hvarför hade Vahlin ingenting sagt

honom om sina planer med Hilma Ramst, så han

kunnat rätta sig efter dem? Nu hade han inga

skyldigheter mot Vahlin i den vägen. Och icke kunde han

heller hindra Hilma Ramst att tycka om sig, lika

litet som han mindes jaga henne på porten, när hon

kom och besökte honom. Skulle det bli annorlunda,

måste Vahlin taga initiativet. Anförtro sig åt

honom eller inverka så på Hilma Ramst, att hon bröt

sitt förhållande till Hård. Han sjelf hade icke de

ringaste skyldigheter i den vägen. Hvarje handling

från hans sida blef ofinkänslig. Han måste hålla ut

med sin roll att icke veta af något som helst.Och de stego ur vid stationen, helsade på

Bohnstedt, som var dem till mötes der, välkomnades och

åkte en lialf mil ut till hans egendom helt beqvämt

i vagn med två hästar. På eftermiddagen togo de

en promenad kring Bohnstedts egor, hörde honom

tala landtbruk och låtsade intressera sig för

skördemaskiner och kärrodling. På hemvägen

diskuterades jagt, och i den frågan hade alla sin mening.

Men aldrig hade Vahlins närvaro utöfvat ett sådant

obehagligt tryck på Hård som i dag.

Vahlin bar hela tiden sitt orörligaste ansigte.

Icke en muskel tycktes ha lif i det, endast hans

grå-blå ögon, under de tunga ögonvalkarna, brunno

beständigt och sågo inflammerade och ansträngda ut.

Hård begynte misstänka att Vahlin likväl anade

hvilket besök Hård haft i morse. Men om han var

kär i henne, var det ju en kolossal sjelfbeherskning

han visat, då han t. ex. lekte med strumpebandet och

likgiltigt kastade bort det efteråt. Det bandet, som

kunnat tjena honom till ett tydligt bevis. — Nej,

han förstod icke längre Vahlin. Om han var

svartsjuk, måste han vara det förfärligt, för att vilja

be-herska sig så fullkomligt.

Sensommarqvällen kom tidigt och med den

toddybrickan och spelkorten. Hård kände det som

en lättnad att slippa ett samspråkande, hvilket hanmåste hålla i gång. Ty Vahlin sade ingenting, och

Bohnstedt hade talat ut sig på landtbruk och

skördemaskiner.

Hård spelade whist illa, — blott för sällskaps

skull och förlorade alltid. En gång under spelet,

när han gjort en ovanligt stor bet, började han, utan

att tänka närmare efter, på den gamla satsen: otur

i kortspel, tur ... så harklado han sig och stannade.

— I kärlek, fylde Vahlin i, utan att se upp,

men Hård märkte en dallring i hans ansigtsmuskler.

Det hade kostat honom ansträngning att fylla ut

Hårds obetänksamma sentens, men han gjorde det

likväl.

De skildes åt strax efter qvällsvarden för att

vara tidigt uppe följande morgon. Senast klockan

fyra skulle de till skogs.

Hård hörde att Vahlin länge gick af och an i

sitt rum strax bredvid hans, sysslade med sina

jagt-tillbehör och hvisslade sakta. Han gaf honom ännu en

orolig tanke och somnade bort från alltsammans.

Nästa morgonsol fann dem redan en half mil

från gården, ute på en liten äng mellan präktiga

björkskogar i prunkande höstgrannlåt. Kopplet hade

just släpts lös i soluppgången, och branterna kastade

boll med valdhornsstötarna och hundarnas glam,

rullade bort hela oljudet uppåt dalen, tills det stöttemot en bergvägg någonstans långt borta och kom

igen oigenkänligt, aflägset och nästan harmoniskt.

Hård blef som fattad af jagthundarnas ifver.

Han blåste i sitt horn, ropade hetsande åt hundarna

och stannade sedan för att urskilja ekot af sin egen

röst i det stora tumultet. Luften var hög och

hänförande frisk, doftande af multnad löf och fuktig

mossa. Bakom branten, der hundarna försvunnit,

hördes snart ett gält smågläfs, som steg och steg,

blef tydligare och slutligen bekräftande

ackompagne-rades af ett annat djupare, fylligare skall. I

detsamma hördes deras värds röst helt manande och

högtidlig:

— Skallet går!

Alla sökte upp någon god plats, der det var

öppet och skoglöst, för att de skulle kunna se

haren, när den passerade förbi. Vahlin ensam begaf

sig in i tätaste skogen. Han hade ett oklart hopp

om att derinne finna någon liten öppen fläck, och

han bedrog sig ej. Halfvägs upp till åsbranten gick

en byväg längs densamma och lemnade här och der

godt tillfälle att skjuta en hare, antingen den

passerade öfver vägen eller sprang den fram, hvilket

var mycket antagligt att den skulle göra.

Hundskallet hördes på afstånd, närmade sig och

allägsnade sig igen. I de sandiga hjulspåren arbe-tade några myror, ljungen växte hög på ömse sidor

om vägen, och tallarna togo vid högre uppe på åsen.

Vägen gräfde sig ner i åsens sand, och längs den

gick Vahlin i korsande tankar med bössan på

ryggen och allt annat än vaksam. I dag voro sjelfva

morgonluften och skogsdoften icke kraftiga nog att

väcka honom ur hans grubbel. Det eggande

hundskallet, jägarens härligaste musik, lika litet. Han stred

alltännu en kamp med sin stolthet och sitt förnuft,

skarp nog för att taga hela hans person i anspråk.

Om han skulle .. . om han icke skulle? Och

hvad hjelpte det sedan, om han sade Hård det?

Ett nedrigt smålöje och ett öfverlägset råd skulle

det inbringa honom, om han kufvade sig ända

der-hän, att han bekände för sin rival det som han

knappast bekant för sig sjelf ännu: sin kärlek. Ty han

visste ju %lls icke klart hvad han ville med Hilma

Ramst. Blott att hennes förbindelse med Hård skulle

upphöra. Det var för den skull Vahlin ackorderat

in henne hos den gamla frun, i hopp att Hårds

hederskänsla nu skulle förbjuda honom allt vidare

umgänge. Huru det lyckats, hade han sett i går.

Han kunde ingenting förebrå Hård utan att

O O

blotta sig sjelf. Och blottade han sig sjelf, såg han

redan i tanken Hårds mest medlidsamma löje, som

han förgäfves bjöd till att dölja af finkänslighet, ochhörde alla hans färdiga sentenser om mannens

nai-vitc i kärlek och qvinnans oerhörda

förställnings-förmåga och utstuderade list. Likasom han icke

vetat det förut!

Det värsta vid ett dylikt blottande var, att Hård

skulle få en alltför öfverlägsen rätt i det han gjort och

att hans manliga fåfänga och stolthet skulle smickras i

samma 111011 som Vahlins egen nedslogs och

förödmjukades. H vad Vahlin än kunde tåla, det tålde han

icke! Han kunde omöjligt bekänna för sin lyckliga

rival sin länge dolda och väl beherskade hemlighet:

den brännande, upproriska svartsjukan. Den hade

ingen fått se, och den skulle ingen se heller.

Nej, — det måste fortfara som det nu var, tills

han genom sin beherskning och vänlighet lyckades

förmå Hilma Ramst att sjelfmant lemna Hård. Ah!

— han skulle lida oerhördt derunder, men det hjelpte

icke. Det var det enda, som var honom värdigt,

och då först kunde han lita på att Hilma Ramst

höll af honom.

Om Hård alls kunnat lörstå hans känslor, —

men det gjorde han ej. Ett fruntimmer, som Hilma

Ramst — huru kunde man gå och bli kär i henne

på allvar? Han med sin öfverklassfilosofi kunde

aldrig begripa, att hon var till för annat än för hans

nöjes skull. Och naturligt nog tyckte Hilma Ramst,å andra sidan fullkomligt på samma sätt, att herrarna

voro till för hennes nöjes skull. Det var Vahlins

uppgift att ombilda henne, och han tviflade icke på

utgången.

Åh, den ytligheten! Hård kunde icke

närmelse-vis ana de qval han gjorde Vahlin. Hvad visste

han om en ensam menniskas längtan och

sträfvan-den, han, som aldrig varit ensam! Hvad visste

han om medkänslan för de illa behandlade och

förvildade! Hvad visste han 0111 njutningen att

befria en i grunden vacker själ från de fula drag

lif-vets vrångbild bränt in der, — hvad visste han om

kärleksfull förlåtelse för fel, som ej kunde vara

annorlunda, och 0111 långsamt förvärfvande af en

person genom hjertats och förnuftets godhet, genom

sjelfbeherskning och sjelfförnekelse? Hvad visste han

derom? Ingenting! Han skulle vända sig ifrån

alltsammans med en föraktlig ryckning på axlarna: —

sentimentalitet! Han var för mycket vesterländing

och förfinad njutningsfilosof. Han såg hellre en

väl-sittande tournyr och en vacker armrörelse, hörde

hellre en vällyckad parodi på menniskans djupaste

själsrörelser, än han ville se deras smärtsamma

arbete för att nå ett mål, hvilket han hånade.

Vahlin var i en våldsam själsspänning. Hans

resonnement med sig sjelf hade retat upp honomemot Hård, så att han darrade under sin lidelse.

Vägen hade fört honom ned till en öppning i

skogen, och han hörde otydligt skallet närma sig. Han

stannade och tog bössan från ryggen.

I detsamma kom haren skuttande fram mellan

några småbuskar till höger. Vahlin höjde bössan

och såg plötsligt på andra sidan öppningen, omkring

hundra steg ifrån sig, en gestalt som han kände igen.

Hård stod der orörlig med bössan färdig och utan

att märka honom. Vahlin darrade som ett asplöf

och förlorade fullkomligt sin tankeförmåga för några

minuter. Men när haren kom i linie med gestalten,

slöt han ögonen till och tryckte af båda skotten på

en gång.

Haren gjorde ett skutt högt upp i luften och

fortsatte sin vilda flygt, men Hård tog sig med en

häftig rörelse om knät. Han hade blifvit träffad i

båda benen af Vahlins skott.OiYonsul Friman hade kommit ut till villan med

mid-0 dagsbaten, gick af och an pa verandan och

meddelade sin familj den sista, stora nyheten från staden:

— Har ni redan hört att häradshöfding Hård

mist båda benen på en jagt i går?

— Herre Gud, hvad säger du?

— Att häradshöfding Hård mist håda benen

på en jagt och att redaktör Vahlin har skottet på

sitt samvete.

— Är det sant?

— Fullkomligt! — Jag träffade en person, som

såg den skjutna forslas hem från bantåget i

förmiddags. Vahlin gick efter båren; — den sårade höll

ej ut att åka, — måste bäras. . .

— Det är ju förfärligt!

— Det är hårdt för båda.

— Nästan värst för herr Vahlin, tycker jag,

sade konsulinnan med ett plötsligt medlidande.— Värst för honom, medgaf konsuln.

— Men inte är det roligt att bli krympling för

hela sitt lif heller.

— Anej, — men man är inte skulden till en

annans olycka åtminstone.

— Ja, är det inte gräsligt med hela den jagten

och de gevären! jämrade sig konsulinnan.

— Kan han komma sig utan amputation?

frågade fröken Fanny Friman.

— De ha telegraferat efter läkare från

Helsingfors. Hård vill inte låta våra läkare undersöka

benskadan, det skall vara mycket smärtsamt.

Konsuln stannade framför middagsbordet, som

stod dukadt på verandan.

— Du borde helst sjelf gä upp till

häradshöf-ding Hård i morgon ... Eller åtminstone sända ett

bud från oss för att fråga huru han befinner sig,

sade konsulinnan.

— Han blir inte bättre af det, och man

besvärar honom bara...

— Ja, men vi måste visa honom vårt deltagande,

och vill du inte gå, så går jag sjelf...

— Nej, gör inte det, kära vän, jag kan ju sända

ett bud ...

— Kan du inte gå sjelf?— Det blir ju bara att besvära honom, der

han nu ligger i sårfeber ...

— Ja, men (let är vår skyldighet...

— Ska ni inte skicka något bud till Vahlin?

föll en oväntad fråga. Karin stod och såg upp på

föräldrarna.

— Nej, kära barn, huru skulle det falla oss in?

svarade modren.

— Jag tyckte just ni kom öfverens om att han

var mera att beklaga än Ilård...

— Du håller strängt på logiken, du, sade fadren

och tog henne skämtsamt om halsen.

— Ja, och jag tycker som ni, att det är rysligt

synd om honom. Det måste vara förfärligt att ha

skjutit sin bästa vän och inte veta om han skall bli

krympling eller räddas eller kanske dö. Kan Vahlin

få fängelse, pappa?

— Ä-nej! Men böter kan han få. Utom det

att han bötar genom sitt medvetande. Ett

vådaskott för sällan till fängelset, så att du kan vara lugn

för din vän. Konsuln såg på henne faderligt, och

hon rodnade.

Hennes vän! Det var han långt ifrån.

Hennes fiende var han tvärtom, hennes enda fiende, det

hade hon känt vid deras senare sammanträffanden,

fastän de båda bjudit till att vara så likgiltiga som

smöjligt. Och likväl hyste hon nu ett oändligt

medlidande med honom och ett riktigt behof att trösta.

Han måste ha det förfärligt, anade hon.

Öfverallt i staden väckte olycksfallet samma

deltagande. Vahlin var öfverlupen af förfrågningar om

den närmare tillgången vid olyckshändelsen, och han

skref med egen hand en lång notis om saken till

morgondagens nummer af sin tidning under

rubriken: vådaskott.

Han svarade stelt och affärsmessigt på alla

förfrågningar, gick blek och allvarsam hela dagen

omkring på sin redaktionsbyrå och väckte

menniskor-nas förundran genom det kalla sätt, på hvilket han

talade om olyckan, som ju rörde honom sjelf så

nära.

Alla de frågvisa fingo tydliga, upplysande

detaljer om allting, som rörde vådaskottet, men gingo

likväl bort med en känsla af alt de ingenting fått

veta. Det berodde på att Vahlin icke sade ett

öfverflödigt ord, hvarken om Hård personligen eller

om sig sjelf. De hade nog väntat upprörda

bekännelser från hans sida, kanske djup rörelse och

känslofull meddelsamhet. Men de kommo

fullkomligt bedragna ut från redaktionsbyrån, sedan de

beklagande tryckt Vahlins hand och fått till svar en

kall blick, litet undersökande kanske, men kall ochkänslolös. Och de förargade sig öfver att han så

låtit dem gå miste om den uppiggande synen af en

medmenniska försänkt i vanmäktig ånger och

för-tviflad sorg.

Två gånger under dagens lopp, sedan de

kommit till staden med ett tidigt godståg på

förmiddagen, hade Vahlin varit uppe hos Hård och bedt att

bli emottagen af honom. Hvarje gång hade han

fått ett bestämdt afslag, under skäl att den sjuke

blef för upprörd at att se honom.

Vahlin visste godt sjelf att Hård icke ville se

honom, och han förstod äfven hvarför han ej ville

det. Likväl förnyade han sina försök tre gånger,,

och när de ledde till intet resultat, gick han den

sista gången upp till Hilma Ramst. Det var ettsätt

att undvika de frågvisa på redaktionsbyrån.

Hilma visste allt. Det såg han på henne strax

vid inträdet. Hon kom emot honom med en

spörjande, nyfiken blick, som han mötte med sin

ogenomträngliga min från redaktionsbyrån. De hade

aldrig brukat smekas, och för öfrigt hade det ej

fallit henne in att nu kokettera för Vahlin, när

han bar en sådan min. Hon stannade ett stycke

ifrån honom och räckte honom icke engång sin

hand.

— Vill du inte helsa på mig, Hilma?— Jo, det vill jag visst, svarade hon litet

förvirrad och tog honom i hand.

Hilma Ramst hade alltid uppfattat Vahlin mera

från den glada sidan. Hon ansåg honom för en

snäll, medgörlig karl, som hon lätt kunde draga vid

näsan, såsom hon gjort med Ullman. Egentligen

hade hon aldrig tähkt annorlunda på Vahlin än som

Ullmans efterträdare. En, som gaf henne

klädnin-gar och småprydnader, alltid var snäll mot henne

och som fordrade ingenting igen. Vänlig och

smeksam var hon gratis, koketterade och skämtade gjorde

hon utan anspråk på alt det skulle vara tacksamhet

och visade för resten lustiga miner och godt lynne

till gengäld för alla omsorger.

Vahlin hade hållit henne i hennes tro ganska

länge genom sin oföränderliga väldighet och sitt

in-differenta, beherskade sätt, hvilket allt hon tog för

loj beskedlighet och maklig välvilja. Ilon hade

begynt att ändra tankar om honom, när han så ifrigt

öfvertalade henne att lemna chantantlifvet, men hon

orkade ej slutföra det, lemnade sig endast åt hans

vänliga vård och flyttade till den bostad Vahlin

ombestyrt för henne, ungefär som om hon bytt

engage-ment eller ömsat rum i ett hotell. Framtidsplanerna

med läsningen skrattade hon åt för sig sjelf, tog det

mera som en rolig lek och gjorde sig inga bekym-mer. llård, som hon hade i tankarna, ville hon

fortfarande halva der, och Vahlin skulle nog nöja

sig med hennes smekningar och goda lynne.

Det var derför intet under om hon stod brydd,

utan att veta hvad hon skulle göra, när Vahlin, som

råkat ut för en så stor olyckshändelse, kom till henne

samma dag det skett, likasom för att söka tröst.

Hans genomträngande, allvarsamma ögon

förvirrade henne ännu mera, och hon satte sig på en

stol ett stycke från honom, vände till hälften bort

sitt ansigte och bjöd till att se högst oberörd ut.

— Du har hört hvad som händt? började

Vahlin.

Hon försökte komma fram med ett nej, för att

han skulle berätta utförligt om saken och sålunda

draga ut på tiden, ty hon började frukta att det

skulle ske något allvarsamt, hon visste icke sjelf

hvad. Men Vahlins ögon följde henne så

betvingande, att hon ej annat kunde än nicka medgilVande

och svara ja.

— Men du vet inte hvarför och huru det skett,

fortsatte han ännu allvarsammare.

— Nej, svarade hon mekaniskt och undrade

hvarför han kunde trycka ned hennes frimodiga, och

glada lynne så fullkomligt.— Du skall ia. veta det, återtog han lugnt, —

och du skall få lära känna mig...

Hilma svarade ingenting, såg endast förskrämdt

och främmande på honom.

— Ty du vet inte hvem du har att göra med.

afslutade han sin sats.

Vahlin tog henne lätt vid handen, !>ad henne

sätta sig i soffan bredvid honom och hoppades att hon

ville höra pä honom riktigt noga, — ville hon det?

Hon nickade jakande. Han hade en besynnerlig

förmåga att göra henne viljelös, hon kände sig som

en liten flicka inför honom, hon som lärt sig att

skämta bort all respekt och åldersskilnad, medan

hon verkligen var en sådan liten tös. Och hvad

kunde han sedan vilja henne med de här högtidliga

förberedelserna ... ?

Då strök Vahlin igen sakta hennes händer, såg

henne in i ögonen allvarsamt och sorgset och begynte

med en egendomligt brusten och tankfull stämma:

— Du har alltid trott jag varit en snäll och

vänlig karl, — och det är jag väl också på sätt

och vis — och att jag af idel oegennyttig välvilja

bemödat mig att få dig bort från ditt forna lif. Men

det var inte så alldeles oegennyttigt af mig. Jag

har nog haft mina planerderunder, — ja,ja, duskall

inte se så förvånad på mig för det. — Alla andraha ju också sina planer ined det de göra. Och jag

har inte velat dig något illa med mina, tvärtom,

tvärtom! Men jag är en olycklig inan, llilma!

. .. Jag vet inte om det tjenar till något att jag

talar om allt det här för dig. Säg mig, hör du på

mig? Vill du jag skall berätta dig mera om mig

sjelf, — vill du?

Hilma nickade igen. Ilan talade som hon hört

ingen tala, innerligt och fängslande och sorgset

tillika. Med en röst sä vek, att den smälte hennes

likgiltighet och väckte hos henne en lust att trösta

honom. Alldeles olika mot hvad hon trodde han

var i stånd till.

... Du har inte anat att jag rasat och

brottats och månget ögonblick varit färdig alt sprängas.

Det har du inte anat. Och du har heller inte

vetat, att jag från början höll af dig mera, än jag

bort göra det med en liten chantantfiicka, som

alla skämta med och alla kurtisera. Men jag

skiljer nu inte mycket på folk här i verlden, och jag

kan hålla af en flicka som dig lika mycket som af

en väluppfostrad flicka af familj. Det skäms jag inte

att erkänna. Jag vet inte sjelf hvarför jag känner

mig likasom missaktad och underskattad hos dylika

välbergade, aktningsvärda familjer. Det är som

fordrade de af mig, att jag skall beundra dem och bugamig för deras rikedom och anseende, men ser du —

jag vill förbehålla mig rätten att sjelf välja det jag

bugar för. Förstår du mig? Nå, då förstår du

också huru jag kunnat fästa mig så mycket vid en

Hicka som dig, och hvarför jag inte behandlar dig

lättsinnigt och gladt och öfvermodigt, såsom du är

van att behandlas och som du tycker om. Ty nog

är det trefligare alltid, och du tycker naturligtvis

mera om deras skämt än om mitt allvar.

— Nej nej, motsäg mig inte, jag vet nog huru

det är. Jag vet nog att du tycker jag är tokig, som

kan tala så här till dig. Ett stort barn, tycker du.

Tyck det bara! Ser du, jag har mina egna tankar

om verlden, som äro mycket olika andras. Men nu

förstår du mig inte längre. .. Förlåt, lilla Hilma, jag

skall strax bli begriplig igen. Jo, ser du, — när

man nu tycker om en flicka såsom jag gör det, så

sätter man mycket goda känslor med i spelet. Och

ju mera goda känslor man sätter i det. desto svårare

är det att se dem förbises, missförstås och

förlöjligas. Det är det, som har gjort det sä svårt för mig

att bli riktigt god vän med dig, ty du har inte haft

tid och lust att se hvad jag egentligen ville dig.

Nu vet du det. Jag vill att du engång skall tycka

om mig, som jag gör det med dig. Det är

alltsammans. Så enkelt! — livad? Och så svårt!Hilma Ramst var lättrörd. Ilon satt med stora,

tindrande perlor i ögonhåren och lyssnade på den

egendomliga, smältande rösten och de kärleksfulla

orden. Det var som en gammal verld öppnats för

henne, en gammal barndomsverld, och ändå så ny

och stor. Det var det hon alltid sagt, alt Vahlin

var den bästa menniska jorden bar. Så mildt och

värmande hade ännu ingen talat till henne, utom

hennes egen mor.

— Och nu kommer det mest sorgliga, sade

Vahlin. Jag såg min bästa och kanske enda vän

förstå mig lika litet som du. Jag kan genast säga

att jag menar Hård. Men ni förstodo hvarandra

ni två, och jag fick bli vittne till det. Jag säger

ingenting derom. Ni hade rätt till del — fullkomlig

rätt för mig. Men min lunga natur kom i uppror

af det, och jag arbetade och beherskade mig —, tills

jag slutligen förmådde dig att flytta hit, der du nu

bor. Ser du, — jag hoppades att Hård nu skulle

se alt min kärlek var allvarsammare än hans och

att han för min skull skulle lemna dig i min vård.

Det hade jag kanske inte rätt alt hoppas, men jag

gjorde det likväl. Och sä mycket vet jag, att jag

lemnat dig i hans ställe, — men han gjorde det inte ...

... Nå, låt mig se, — det var... ja, det var

inte längre sen än i går, fastän jag tycker det ärflera månader sen, så lång har denna enda dag

fallit sig för mig. Ja, i går morse visste jag, att du

sökt upp honom i hans hem. Jag kom och sökte

honom, medan du var der. Kom nu ihåg, lilla

Hilma, att jag inte förebrår dig för det eller vill

hämnas på dig, — du gjorde som du gjorde, och

jag led derunder. Det var inte du, som ville att

jag skulle lida, — det tror jag allsinte!

Hilma snyftade mot kudden så häftigt, att Vahlin

strök hennes hand upprepade gånger för att lugna

henne.

— Lilla vän, kom ihåg att jag inte sätter mig

till doms öfver dig. Jag förstår nog du kan tycka

om Hård ...

— Nej, — det gör jag inte... det är bara

lättsinne ... fy ...!

— Och nu skall du höra mig till slut. Min

tunga natur, som redan länge varit i uppror, reste

då på sig sä våldsamt, att jag inte förstår huru jag

inte genast strypte Hård, der han låg i sin egen säng.

Men den våldsamma naturen tog likväl öfverhand

öfver mig i går morse, och jag förmådde ingenting

emot den på hela dagen. Jag bara väntade.

Väntade jag vet inte på hvad, — men jag väntade

ursinnigt. I dag morse fick jag klart för mig på hvad

jag väntat: — Jag såg honom ensam i skogen, och jagsköt på honom. Uer har du det. Jag sköt på

honom med god vilja — gå och säg honom det!

Anklaga mig, jag her dig om det, och jag skall bekänna

för rätten detsamma jag bekänner för dig nu. Gå

och säg honom det!

Vahlin hade rest sig under den sista minuten,

och hans röst var förändrad. Den lät hård och

bestämd. I stället för att gå och siiga llård hvad

Vahlin bekänt, tryckte Hilma Ramst sig djupare ned

i kudden, som ville hon försvinna. Hon gret såsom

kunde hon aldrig sluta. Snyftningarna skakade

henne som frossbrytningar, och lutad öfver henne

stod Vahlin, dyster, upprörd och allvarsam.

Han strök henne öfver håret, bad henne ännu

en gång att genast gå och berätta för Hård hans

bekännelse och kyste henne plötsligt på pannan.

När hon såg upp, slöt Vahlin dörren efter sig

och kom ej igen på hennes rop.

Hon sjönk tillbaka på soffan och gret långt

Iram på <|vällen, tills hon blef störd af tjenstflickan,

som bad henne in till qvällsvarden och förundrade

sig öfver att hon ej tändt ljus.

Läkaren, professoren från Helsingfors, hade gjort

sin förberedande undersökning af Hårds benskada.

Det venstra benet var endast lindrigt såradt, men meddet högra var det värre. Han trodde ej

aniputa-tion skulle bli nödig, men väl en operation i knät, —

några hagel hade trängt in under knäskålen. Hård

låg tålig och lät läkaren plocka ut haglen, dem han

lade i cn rad på Hårds bord och bad honom

skämtsamt behålla som minnen.

Det var svårt alt säga, lnem läkarens utlåtande

lättade mera, Hård sjelf eller Vahlin. Hård, som

beredt sig på det värsta, klarnade upp som cn

sol-skensmorgon trots sin feber, skämtade med läkaren

och dikterade glada bref till sina anförvandter.

Vahlin blef icke molnfri så lätt. Dysterheten hängdo

qvar i hans djupa valk mellan ögonbrynen och

tycktes vilja göra sig bofast der, så sällan jemnades

den ut. Menniskorna sägo fortfarande beklagande

på honom, och hans bekanta stannade gerna på

gatan, när de mötte honom, för att byta några tankar

om Hård; — ifall han nu skulle bli halt för alltid eller

ej, och huru glad Vahlin dock borde känna sig, när

det ingen fara var för I lårds lif och amputationen

ej kom i fråga.

En knapp vecka efter olyckshändelsen blef Hård

transporterad till Helsingfors för att der undergå

knäoperationen. Han hade ej tagit emot Vahlin,

ehuru denne dagligen underrättat sig om hans

tillstånd och anhållit om att få helsa på honom. Brefville Vahlin ej skrifva, så länge Hård ej kunde

läsa dem sjelf.

Slutligen erbjöd sig Vahlin en sista gång att

följa med honom till Helsingfors för alt vårda [-honom-] {+ho-

nom+} på vägen, men älven detta hans anbud blef

afböjdt. Hård hade således anat hela

sammanhanget.

Efter Hårds afresa gick Vahlin lika tankfull

som förr, såg lugn ut och skref då och då ett

vänligt bref till Hård, fullt af sjelfförebråelser och

planer till godtgörande af sin stora skuld till honom.

Och de slutade med en begäran om några rader

från hans hand, så alt han af dem skulle se om

Hård ännu hyste sitt hätska agg mot honom eller

om det lagt sig under tidens inflytande. Men han

bad aldrig om någon förlåtelse i do brefven, lika

litet som han talade om några vådaskott eller

olycksfall. Han hade redan i det första brefvet bekänt

huru allt gått till och dolde intet enda af motiven

han haft; sedan talade han blott om sina skott, rätt

och slätt.

Det räckte länge innan han fick något svar.

Genom andra hörde han att Hårds knäoperation

gått lyckligt och att denne redan kunde röra sig inne

i sitt rum, — på kryckor naturligtvis. Och han skref

nya bref och lyckönskade Hård till hans tillfrisk-nande, numera utan hopp att få något svar och

utan att ens bedja om det.

Hilma Ramst hade aldrig framfört till Hård

Vahlins bekännelse från den dagens qväll, då olyckan

timat på morgonen. Hon hade ej ett ögonblick

tänkt att göra det. Tvärtom hade hon betraktat

hela hans meddelande som en den djupaste

hemlighet, hvilken hon var stolt att emottaga och hvilken,

så vidt det berodde på henne, aldrig skulle komma

ut. Sedan den qvällen hade hon känt ett behof att

lindra Vahlins belägenhet. Men det vågade hon

aldrig visa, ty hon tyckte det var alldeles i orätt

ordning, att chantantflickan hyste sådana känslor för

den oböjliga, ogenomträngliga och lugna mannen,

som så kallt bar på sin olycka, att ingen annan än

hon visste om den plågade honom alls.

Om den plågade honom! Det anade hon förväl,—

och hon visste ännu dertill, att hans olycka var

sjelf-förvållad. Att han åsamkat sig den för hennes skull

med vett och vilja, som han sjelf sagt. Och att han

hade ett vekt sinne, i hvilket samvetsförebråelserna

stucko som nålar, och att han hållit på att få sin bästa

väns lif på detta ömma samvete. Hon hade tänkt så

mycket på honom efter hans bekännelse, att hon

begynte få ögonen upp för hans egentliga person, —

och hon ryste. Icke för den, som var vänlig ochgodmodig, beherskad och låtsadt likgiltig, utan för

den, som darrande af lidelse lossat af de båda

skotten och sedan genom den glesnande röken sett sin

gamla vän med en häftig rörelse taga sig om knät

och sjunka ned på den blodiga mossan.

Hon darrade inför den personen och såg upp

till den med en djup respekt, samtidigt som hon

kände en lust att böja sig, försaka och visa sig lydig.

Innerst i sitt hjerta var hon mycket stolt öfver

att ha bringat denna beherskade, kalla man att begå

en så förtviflad handling för hennes skull; hon tänkte

gerna på hans svartsjuka oeh hans våldsamma naturs

uppror. Det var likväl något mera, än de öfriga

chantantflickorna kunde ha åstadkommit. Hade de

det, skulle väl Vahlin gjort det för någon af dessa,

men nu hade han gjort det blott för hennes, Ililma

Ramsts egen skull. Det var hennes tysta triumf under

den enformiga fångenskapen hos den gamla frun.

Vahlin kom till henne dagligen. Ilan kom med

böcker och vänliga miner, godhet och nya förslag

att bibringa henne kunskaper. Hon tyckte det var

innerligt tråkigt alltsammans, lärde sig något litet

då och då, men lemnade gerna både böcker och

skrifningar åsido, när Vahlin var borta, stirrade ut

på den tomma gatan och längtade efter sitt gamla,

omvexlande lif igen.Men hon vågade för sin död icke med ett ord

eller ett minspel antyda det för Vahlin. Blef det

här alltför outhärdligt, kunde hon till slut rymma

sin väg, men säga det öppet åt honom — aldrig.

Och höstdagarna smögo sig långsamt fram.

Vahlin kom till henne och gick igen. Undervisade,

korrigerade, uppmuntrade och berömde henne. Det

kunde hända att hon efter ett dylikt beröm med

feberaktig ifver satte sig till sitt arbete och verkligen

gjorde det ifrån sig så väl, att Vahlin dagen derpå

förundrad säg genom hennes skrifningar eller hörde

hennes utläggning af hvad hon läst, och frågade om

hon haft någon hjelp eller hvaraf det kom sig, att

hon redde sig så ypperligt.

Vahlin hade aldrig sagt ett ord till henne om

kärlek sedan sin stora bekännelse. Jemn och lugn

och vänlig talade han med henne om hennes

framtid och sina utsigter att skaffa henne en god

anställning på handel. De voro tyvärr små, påstod

han. Hilma Ramst roades otroligt litet af allt detta,

fastän hon bibehöll en intresserad min af ledsam

pligtkänsla. Hon skänkte en tyst tanke åt Hård

och hans spådom, att hon ej lika lätt skulle byta

om lif, som hon bytte ett par trikåer, och hon gaf

honom fullkomligt rätt.

Hon brukade taga sina promenader ensam,långa, enformiga eftermiddags-promenader i den

tunga höstskymningen, hvilkas enda nöje var att se

herrarna vända sig om efter henne och att helsa

tillhaka på några af de fördomsfriare, hvilka icke

ansågo det för en skam att lyfta på hatten för henne

på gatan. Visade någon af dem lust att följa med

henne, vågade hon icke tillåta det för Vahlins skull.

Hon såg hans allvarsamma, genomträngande ögon

öfverallt och var rädd för dem. Om det också

varit än så oskyldigt att gå med en herre på gatan

och samtala, skulle hon känt sig som en brottsling

inför dessa ögon efteråt. De skulle nog läsa alla

hennes doldaste tankar tvärt igenom all hennes

förställning, det visste hon. De hade gjort det

engång förut.

Vahlin följde sällan med henne på

promenaderna. Hon förklarade det som blygsel å hans sida

för att visa sig ute tillsammans med henne, och hon

hade ej alldeles orätt. Vahlin var en samling af

motsägelser, han som andra.

Han, som så lugnt trotsade stadssqvallret och

fröknarna Friman, när det gälde att gå på gatan

med skänkfröken från Societetshuset, han drog sig för

att visa sig tillsammans med Hilma Ramst. Det var af

det skälet, att den förra var honom likgiltig, den senare

långt ifrån. Och han ville ej utsätta sig för lumpna

!)anmärkningar och de dummas elakhet. Ty finge

någon reda på hans förhållande till Hilma Ramst,

— såsom de nog redan gjort — så skulle hela hans

kärlek framstå för dem såsom en förälskad

skolpojkes griller. Han, gamla karlen, försöka „rädda“

en chantantflicka! Nej, det var för barnsligt, — han

borde känna lifvet bättre!

Hilma Ramst insåg icke Vahlins motiv. Hon

tyckte han var fåfäng som andra herrar och icke

en smula bättre i den vägen än de. Och det sårade

henne mycket och djupt och rubbade icke så litet

hennes stora respekt för Vahlins karaktär. Hon bad

honom aldrig 0111 att följa sig ut och kunde, när

Vahlin engång ville följa henne, icke låta bli att

afslå det kort och förnärmadt. Då log Vahlin och

sade, att det snart skulle bli annorlunda.11 dag mötte Vahlin Karin Friman på gatan. Han

fc> helsade som vanligt och skulle gå förbi henne,

då hon tilltalade honom:

— Det är längesen jag såg er sist, Herr Vahlin,

icke sedan er stora otur på jagten med

häradshöfding Hård. Nå, — jag har sluppit att beklaga er,

och ni har sluppit att bli beklagad af mig.

— Ja, vinsten är ömsesidig...

Men Karin Frimans ton hade varit så vänlig

och otvungen, att Vahlin glömde sig och gick

vidare tillsammans med henne.

— Har ni hört något från Hård? frågade han.

— Ingenting på en tid. Senast skref han till

assessor Ahlrot och sade, att han snart skulle komma

och taga sin tjenst igen. Han kunde gå utan kryckor

då redan. Bara med tillhjelp af en käpp. Men ni

har väl ofta underrättelser från honom, ni sjelf?

Och här pratar jag om saker dem ni känner till...— Nej, jag liar inga underrättelser från honom

... har heller inga haft.

— Inte? sade hon förvånad och såg upp på

Vahlin.

— Har man inte talat om för er, att Hård inte

ville se mig efter den der händelsen? Jag fick inte

besöka honom en enda gång, medan han låg sjuk här.

— Verkligen? Nej, det tycker jag mig inte ha

hört något derom, — kanske ändå. när jag

närmare tänker efter ...

— Ja, tänk bara efter, sä kommer ni nog ihåg.

Folk brukar inte förbigå sådana saker, — det är

dylikt som intresserar.

— Nej, •— jag har bestämdt inte hört om det...

det var något annat, som jag hört om er i stället...

— Och hvad var det, om jag får fråga?

o

— Ah det var bara dumheter ... ingenting

egentligt,.. . rakt ingenting, förklarade Karin Friman

helt generad. Hon kunde icke begripa huru hon

gått och försagt sig så förargligt. Det var bara

obetydligheter, — han kunde vara säker 0111 det.

Men Vahlin var icke säker 0111 det. Han

misstänkte att det gälde hans förhållande till Hilma

Ramst och blef genast intresserad.

— Hvad ni är nyfiken! förebrådde Karin

Friman honom.— Ja, det händer någongång, och då ger jag

inte tapt, innan jag lar veta hvad jag vill.

— Hvad ni är säker på att II veta det af mig!

svarade Karin, som ej kunde låta bli att retas med

honom

— Ja, det är jag. Lolvar ni säga mig om det

är det ni hört, ifall jag berättar er något, som är i

omlopp om mig?

— Nej.

— Och hvarför inte?

— För att jag inte är skyldig till det.

Vahlin hade blifvit allt mera nyfiken att fä

veta hvad man egentligen sade om honom, och Ka-

DO 7

rin Friman slog långtifrån ned hans nyfikenhet. Hon

var sig nu alldeles lik från fordom, innan deras

samtal pä vägen till utsigtsberget, och hon hade

lif-vat upp Vahlins flegma alldeles som hon brukat då.

Vahlin blef allt envisare i sina frågor och hon

allt mera undvikande i sina svar.

— För all del, herr Vahlin, besvära er inte att

följa mig längre... jag skall ända ut till förstaden,

gäckades hon.

Men Vahlin följde henne. Han skulle ha reda

på det. Slutligen lofvade Karin Friman att säga

om det var det rätta, ifall Vahlin berättade hvad

han trodde det var. Karin Friman tog det helasom ett uppsluppet skämt; Vahlin försökte göra sig

min af att taga de på samma sätt, men hans ifver

och verkliga oro blefvo en löjlig kontrast emot

hennes skämtsamhet.

— Fröken Friman, började Vahlin på, — är

det inte så man säger, att redaktör Vahlin har en

förbindelse — hvad...?

Karin nickade ifrigt.

— En löjlig förbindelse med en obildad flicka,

som han ger lektioner och försöker uppfostra ... ?

O .

— Ah, ni vet verkligen, ropade hon förtjust.

— Och efter den löjliga uppfostran skall han

gifta sig med henne, — inte sant... ?

Det var sä. Karin nickade bekräftande. Så

slog hon uppsluppet och storskrattande ihop

händerna och föll in:

— Ja, folk pratar då alla möjliga galenskaper ...

Och man säger att ni är förfärligt förälskad i henne

och att hon kan linda er om sitt finger, — er, som

är så sjelfständig ... Och att ni är tokig, som låter

ett sådant stycke förblinda er, ... åh, hvad de

prata . ..!

Hon höll upp för att se Vahlin storskratta med

henne åt folks galenskaper och vederlägga allt med

en sjelfsvåldig kastning på hufvudet och en lustig

blick. Men han stod der blek, med nedslagnaögon och tryckte plötsligt och häftigt hennes hand

till farväl, och innan hon hann säga någonting

urskuldande, gick han med jättesteg tillbaka åt staden.

— Tack fröken! hade han liksom stönat fram,

och det lät mycket ironiskt i Karin Frimans öron.

llenuna hade Vahlin ett bref från Hård, — det

första. Han skref och berättade, att han snart skulle

komma tillbaka till hofrättstaden, — inom en månad

senast. Han var nu så återstäld, att han gick ute,

men haltade betydligt på det högra benet; likväl

hade han hoj)]) om att äfven det skulle gå om med

tiden. Stilen var vänlig och skämtsam som Hård

sjelf, och han tycktes alldeles ha glömt sitt gamla

agg. Icke ett ord stod der om orsaken till hans

tidigare tystnad, — det var som hade han begraft

minnet af hela olyckshändelsen. Men i slutet af

brefvet fans det några häntydningar, hvilka gjorde

Vahlin betänksam:

Man hade berättat Hård någonting om att

Vahlin stod i begrepp att begå en stor dumhet. Det

skulle han vänta med, tills Hård kom tillbaka, skref

han, så att de finge tala om saken; — den var så svår

att diskutera i bref. Hård försäkrade att han förstod

ett dylikt steg bättre, än Vahlin anade, och bad

honom i deras gamla vänskaps namn icke bli ledsen

öfver att han blandade sig in i hans angelägenheter.Alla visste do det således!

Ja, hvarför skulle de ej veta det? Det var ju

ingenting ondt, som han hade skäl att hålla

hemligt. Nej, det var det icke, — men ändå! Det föll

ett sken af narraktighet öfver ett dylikt förhållande,

som han hade till Hilma Ramst; —menniskorna kunde

aldrig förstå annat, än att han var den förblindade,

förälskade och duperade. Gifte han sig med henne,

bevisade han dermed blott att de hade rätt. Hade

han stält det på en annan fot, så att t. ex. alla

antagit att Hilma Ramst var hans älskarinna, dä

hade det varit ingenting narraktigt, — tvärtom!

Det hade varit i sin ordning, och man hade kanske

afuiulats honom en så stilig förbindelse. Men nu, —

nu gick han och var platoniskt kär, och derför var

han den bedragne, hvilket hon ju bort vara enligt

tingens ordning.

Han tyckte nog att han längesedan bort stå

öfver dylika inskränkta tankar, som han verkligen

redan en lång tid gjort, men nu kommo de igen

med en besynnerlig envishet. Slutligen fann han sig

vara en alldeles lika stor narr som de andra, hvilka

han brukade mästra.

Han tänkte och tänkte och blef allt mera

missnöjd med sin ställning till Hilma Ramst. Alldeles

ohållbar var den — han gjorde intet godt med singodhet. Hvarken gagnade den henne, eller hade

han någon glädje af den sjelf. Och slutligen

ordnade sig hans tankar emot hvarandra i två

alternativ likt tvenne härar, beredda till strid: skiljas åt

eller giftas.

Skiljas ät! Men det var ju alldeles meningslöst

att ha utstått så mycket för hennes skull som han

gjort, och sedan frivilligt afstå från lönen. Det var helt

enkelt omöjligt! Lifvet stod i rysande ensamhet och

tomhet för honom, och han kände 1111 huru fastvuxen

han var vid föreställningen att Hilma Ramst skulle

dela det med honom. Han visste ej när han

egentligen låtit den föreställningen gro fast hos sig, —

det hade gått omärkligt, dag efter dag. Men del

var att slita ett stycke ur honom sjelf, ifall han

skildes vid den.

Alldeles ofrivilligt sköt han dock afgörandet ifrån

sig. Hon skulle fä algöra det, hon, Hilma Ramst.

Giftas! Hvarför hade han alls åtagit sig henne,

om icke derför? Låg icke hela hans själsriktning

åt ett dylikt äktenskap? Hade han ej tidigare skjutit

bort en möjlighet till ett annat parti, bara för att

han fruktade inflytandet af sin hustrus slägt och för

att han ej ville bli beroende af hennes förmögenhet?

lian hade vidare alltid försvarat en fördomsfri

åskådning af qvinnan, alltid förklarat den obildadeoch fattiga qvinnans felsteg som helt naturliga och

alltid förlåtit dem inför sig sjelf. Hvad var det

vidare än en ren kouseqvens, att han gjorde Hilma

Ramst sitt giftermålsanbud? — hon skulle sedan få

handla som hon ville.

Men han visste mycket väl, att hon intet afslag

skulle gifva honom.

Samma qväll tog han Hilma Ramsts hand i sin

och begvnte:

OJ

— Vill du 1111 gifta dig med mig, sedan du lärt

känna mig och vet huru du får det som min hustru?

Jag har sparat den frågan ända tills nu, för att du

skulle ha tid att betänka dig.

Hilma Ramst blef litet öfverraskad, fastän hon

längesedan insett, att det skulle bli slutet pä deras

förhållande, ifall hon ej dessförinnan stält till en

brytning. Nu hade hon ej gjort det, och derför

kom frågan som ett afgörande. Hon hade hvarken

lust eller mod att opponera sig, — han lamslog alltid

hennes viljekraft genom sin godhet. Uppskjutande—?

Nej, hvad blef det bättre, om hon fortsatte sin

enformiga fångenskap, hon var mer än trött vid den

redan. Det enda, som gjorde att hon alls tvekade,

var hennes fruktan för Vahlin. Hon hade aldrig

öfvervunnit den rätt sedan den qvällen, då den

väcktes af hans bekännelse.Hon var nog ung och nog tanklös, att icke

mycket fästa sig vid hvilket godt parti det var för

en flicka som hon. Efter två år hade det varit det

enda afgörande, nu vid nitton år blef det mycket

annat, som bestämde.

Vahlin väntade hennes svar utan en min af

otålighet, och när hon såg hans lugna, varma blick,

blef hon helt underlig till mods, slöt sig till honom

och hviskade:

— Jag är nästan rädd för dig!

— Ar du det allt ännu?

— Ja, emellanåt. Oftast inte. Det är bara när

du är så dyster och allvarsam, och du gör mig

förstämd och jag vågar inte vara glad ...

— Det ska du våga, — det är just det jag

be-höfver...

Konsul Frimans hade längesedan bytt ut villan

med den stora glasverandan och den dunkla salen

innanför mot sin stadsvåning, en trappa upp i den

mest bebodda delen af staden. Senhöstens stormar

hvirflade om de sista vissna löfven på villans

träd-gårdsrabatter, och konsulns döttrar hade gjort en titt

ut till den öde platsen en dag, när det var skinande

frost-klart och isen låg blank på fjärden. De hade blifvit

bjudna ut på en tur med isjakt med sommarvillan till mål.Det var i början af December. Snön låg tunn

på åkrarna, och myllan bröt fram svart och frusen

här och hvar. Täckte strandängarna blott

ofullständigt, så att de fingo en gul skiftning af

grässtubben, som stack igenom, men det hade trusit först

efter snöfallet, och derför låg isen biåsvart, utan en

enda afbrytande hvit snöfläck, som blifvit hindersam

för skridjernen under isjakten.

Blåsten blef kulen och skarp senare på dagen.

Stora snömoln slego upp i nordvest, och styrmannen

på isjakten sade att de gjort rätt i att icke skjuta

upp utfärden tills i morgon, ty det hade kanske då

varit för sent. Det skulle nog falla mera snö ännu i natt.

Den lätta triangeln af bräder länsade undan

med flygande fart ät staden till. Det var präktigt

alt de hade vinden sida med, ty hemma hos

konsulns väntade middagen, och de gamla kunde bli

oroliga, om döttrarna dröjde alltför länge. Klockan

närmade sig redan fyra, och det började skymma: —

en dyster, ful vinterskymning, som bragte sällskapet

närmare hvarandra, och framkallade hos dem en

obestämd längtan efter upplysta, trefliga rum med

sprakande brasor och framskjutna, mjuka fåtöljer

framför dem.

Närmast styrmannen satt fröken Fanny Friman

och mellan henne och Karin Hård sjelf i kort pelsmed glänsande bäfverskinnskrage och mössa af

samma slags skinn. Han skämtade och var elak

med äldsta fröken Friman, och allt hvad de två sade

upprepades högt för det öfriga sällskapet, så att de

också fingo ett skratt. Men alltemellan vände han

sig med några ord till fröken Karin, och då blef

hans spefulla uttryck mildare, rynkorna kring

ögonen slappades, och hans blick mötte klar och öppen

hennes. Det var en egendomlig verkan hon alltid

utöfvade på honom. Ungefär som ett riktigt ärligt

handslag på en politisk kongress, ty hela verlden

var mer eller mindre en politisk kongress för honom.

Han blef slagen af hennes enkelhet, hennes

värme och hennes käcka rättsbegrepp. Hon sade

sina meningar så klart och rättfram, att en den allra

finaste beräkning skymtat igenom, om den funnits

der. Det var för resten icke första gången hennes

väsen förvånade honom såsom något otillbörligt

godt i denna usla verld, men han kände af det

mera nu, efter en tids skilsmcssa. Hvarje hennes

svar strök öfver en klausul i hans pessimistiska

lef-nadsfilosofi.

Hård hade kommit till staden för några dagar

sedan, angenäm, språksam och glad som för det

mesta — men halt. Läkaren hade trott att det kanske

skulle gå om med tiden, och Hård tog det jovia-liskt, skämtade öfver det och dansade omkring för

att visa huru rörlig han var.

Det behöfdes bara att Hård kom till staden,

för att isjaktturen skulle bli af. Han bråkade alls

icke för den, men han sade att den skulle bli af

då och då, och den hade blifvit det. Han hade

varit härlig i dag. Så uppsluppen och frispråkig

hade de ännu aldrig sett honom, och det var som

hade hans halta ben endast ökat hans bitande

förmåga att karakterisera och hans blixtsnabba blick

för det komiska.

— Och nu kommer jag upp och äter middag

hos herrskapet, sade han helt fryntligt till fröknarna

Friman, när de stego i land vid kajen och skulle

skiljas åt.

— Behagar inte det öfriga herrskapet nöja sig

med en hvardagsmiddag ? inbjöd äldsta fröken

Fri man.

Nej tack, det öfriga herrskapet var upptaget

på olika håll och på olika vis. Damerna måste

underrätta sina familjer att isen hållit och att de

icke drunknat, herrarna hade hvar sin afvelsgård

och sitt köpenskap.

— Det var väl att vi sluppo dem, de hade blifvit

för tråkiga i längden, sade Hård, så snart han blifvit

ensam med fröknarna Friman. Han brukade mycketdenna metod att smickra och att göra sig förtrolig

med folk, och den var ofelbar. Ilvad sen, om man

sade att han var elak? Det var sant, fullkomligt

sant! — Han ville visst inte vara beskedlig, allting

hellre än beskedlig! Och just för att han hade rykte

om sig som elak, kunde han smickra folk genom

att vara vänlig mot dem.

Han haltade gatan uppför i sin eleganta pels,

narrade fröknarna Friman att skratta gång på gång

och hjelpte slutligen af dem öfverplaggen i konsulns

rymliga tambur, der de gamla togo emot dom, halft

förebrående för att de dröjt och helt förtjusta öfver

att de hade dem igen. Och så blefvo de alla

välkomnade, Hård särskildt för att han så sans fayon

ville spisa middag hos dem, och de gingo in i salen,

med kinder upphettade efter vinterluften, förande

med sig en angenäm kyla i klädesplagg och trusna

händer.

I matsalen stod middagsbordet och bjöd in dem

med sin uppsats vackert porslin, slipade glas och

karaffer. Hård fick ett kuvert bredvid konsulinnan,

och konsuln nickade till honom förtroligt öfver ett

litet glas extrafin kummin.

— Hvad det är godt att vara hos herrskapet

igen, begyntc Hård strax som han fått servietten om

halsen, och han menade det allvarsamt denna gång.— Nå nå, häradshölding Hård, — ni ska äta

soppan först, innan ni börjar smickra oss. Det tar

ju eljes slut, innan vi hinna till desserten ...

— Det tar inte slut, försäkrade Ilård bestämdt.

Konsulinnan gaf sin bordsgranne en oöfverträff-

lig blick.

Vid scherryn på soppan höll konsuln ett litet

tal för Hård, hvilket tal blef en soppa på sönder-

skjutna ben, såsom han sjelf skämtsamt förklarade.

Men hjertligt var det, och Hård kände att han var

omtyckt också i denna familj.

Han drack sitt rödvin till steken, utan att just

förundra sig öfver att han var omtyckt och började

vid desserten sjelfmant alt tala om Vahlin, emedan

han märkt att de andra undvikit det.

— Ja, han är gift nu, sade konsuln.

Hård hade hört talas om det, sade han, och det

var ett skäl hvarför han var ytterst ledsen öfver sin

olycka, som hållit honom borta och hindrat honom

att afstyra denna nya olycka från hans vän.

.. Ty hvad kan man kalla det annat än en

olycka? frågade han och såg vädjande på de

kringsittande. — Att gifta sig med en alldeles obildad

menniska...!

Ingen såg ut som om den velat kalla Vahlinsäktenskap en lycka för honom, icke ens fröken

Karin, som eljes var det oppositionela elementet.

— Har ni sett flickan ... frun skulle jag säga?

frågade konsuln litet korttänkt.

Konsulinnan gaf sin man en blixtsnabb blick, men

Hård log sitt mest mångtydiga löje och sade, att

han trodde han sett henne tidigare på hösten.

— En bra karl eljes, redaktör Vahlin, menade

konsuln. Skicklig tidningsman, god penna, — hvad?

— Åh ja, sade Hård. — Litet för indolent och

utan initiativ bara ...

— Synd om honom i alla fall, vidhöll konsuln.

— Ja, sade Hård, — men vi ska inte förstora

olyckan för honom genom att se den större än den

är. Det är det bästa, att allsinte fästa sig vid hela

giftermålet.

— Naturligtvis, naturligtvis.

— Gör man det, fortsatte Hård, så blir det

likasom en allmän öfverenskommelse att anse honom

ogift, och alla skola bemöta honom som förut. Hans

umgänge med folk blir för den skull inte afbrutet,

men sin fru skall han väl få svårt att föra in hos

någon af sina gamla bekanta, tror jag.

— Säg mig, är Vahlin en riktigt bildad man,

från ett riktigt bildadt hem? frågade konsulinnan

tviflande.— Hm ja, — det är hur nian tar det. En

tycker si, en annan så. Han är född i ett af våra

vanliga hem och förlorade sina föräldrar tidigt.

— Ja, var det inte det jag trodde?

— Jo, sade Hård och såg åt konsulinnan till,

— han är ingen umgängesmenniska. En tung natur

med häftiga och stora lidelser. Sådana menniskor

lämpa sig sällan för sällskapslifvet...

— Åh, — det är inte det jag menar... herr

Vahlin har ju alltid varit mycket hygglig hos oss ...

men han har, hvad skall jag kalla det... ? han har

så grofva tycken ... ingen fin ung man med smak ...

det är det jag ville säga.

— Nej nej, tog Hård ifrigt i, — han är en

mycket finkänslig man, tvärtom, ytterst finkänslig, nästan

poet, om jag så får säga. Men han är demokrat,

ser ni, demokrat af öfvertygelse, och han föraktar

af princip förfiningen.

— Ja, och han förfäktar bra sina åsigter,

fortsatte konsuln, som hade litet af uppkomlingsblodet

i sig och var demokrat af politik.

Det var väl att herrarna togo Vahlin i försvar,

ty fröken Karin salt under modrens ord med knapt

tillbakahållen harm och väntade att få släppa den

lös vid första paus. Men när Hård tog Vahlins parti

och fadren gjorde detsamma efter honom, lugnadehon sig och stiildc sitt glas tillhaka på hordet. Hon

hade suttit med det i handen under hela

diskussionen om Vahlin, såsom hade hon ämnat kasta det

likt ett argument för honom midt in i samtalet, när

så fordrades.

Man steg upp och samlades kring kaminen i

konsulns rum, der det brann en stor brasa bakom

det förgylda gallret. Herrarna rökte sina cigarrer i

halfmörkret, och Karin trotsade sin far med att tända

en cigarett och röka den till hälften.

Vahlin fick vara olyckligt gift bäst han ville,

samtalet tog nya vägar, och nya karaktärer

nagelforos vid slammer af små teskedar mot tunt, äkta

porslin. Kaffet hade burits in.

Senare tog Karin Friman Hård helt och hållet

i anspråk för sin egen del. Hon förde honom till

en soffa i ett skumt hörn af salen, och Hård lät sig

gerna föras. Det var första gången hon tillät sig

någon slags förtrolighet med honom, och han strök

helt nöjd sitt spetsiga skägg; — han hade aldrig

ännu förgäfves bjudit till att behaga en person.

Fröken Karin hade litet svårt att komma fram

med det hon bar på hjertat. Hennes tal gick

oroligt i sicksack, men Hård hjelpte henne hastigt

tillrätta, lutade sig bakut i soffan och sade med en

plötslig suck:— Stackars Vahlin!

— Hvarför tycker ni så synd om honom? frågade

hon med illa beräknad likgiltighet.

— För att han blir olycklig.

— Tror ni det... ?

— Jag är säker på det. När man gifter sig

såder af svartsjuka och passion, går det alltid illa,

äf-ven om hans hustru vore af annat slag...

— Jaså, — han var så kär i henne... ?

— Ja, sade Hård, fast han såg att ett

medgif-vande gjorde henne ondt. Det kunde redan vara

på tiden att desillusionera henne.

Hans korta svar gick som en stöt igenom

Karins hela gestalt, och hon begynte nervöst plocka

på soffans ryggstöd.

— Han gifte sig af svartsjuka, återtog Hård ...

mera af svartsjuka än af kärlek. Det fins sådana

underliga, tröga naturer bland oss, dem endast en

verklig ond lidelse sätter i rörelse. Vahlin är bland

dem. Han skulle aldrig tänkt på att gifta sig, om

inte hans svartsjuka från första stund blifvit

upptänd ...

— Ni talar illa om er vän...

— Inte alls! Jag talar alldeles kallt om hans

natur, utan att bedöma hans karaktär. Men han är

en man, som skulle blifvit olycklig i hvilket äkten-skap som helst... Eller inte precis han, men hans

hustru... och som följd deraf också han sjelf.

— Och hvarför tror ni det?

— Emedan han är så inbunden och fordrande

på samma gång. En hustru skall aldrig förstå, att

läsa hans önskningar så, som han vill det, och det

skall mycket till, innan han säger ut öppet hvad han

vill...

— Det tror jag ni har rätt i...

— Ja, inte sant? Ni känner honom också en

smula, fröken Friman, och ni bör hålla med mig.

Säg, tror ni inte sjelf, att en qvinna hade svårt att

göra honom lycklig?

— Inte, om de älskade hvarandra...

— Ah! vet ni, en man som Vahlin är också

så inbunden i sin kärlek, att en hustru aldrig skulle

förstå honom, innan det vore för sent. Jag har

förebrått honom denna hans besynnerlighet, men han

rår icke med den sjelf, än mindre någon annan.

Karin Friman tog ofrivilligt fatt på Hårds ord.

Det var kanske lyckligt att det gått som det gått.

Hade väl hon med all sin kärlek mera än någon

annan förmått något emot hans inbundna karaktär?

En röst inom henne, ett djerlt sjelfmedvetande hade

alltid sagt henne, att Vahlin kunnat smälta som vaxför en verklig, hängifven kärlek, men nu begynte

hon tvifla (lerpå.

— Och ni kan vara öfvertygad om, fortsatte

Hård, att ingen qvinna ändrar om lynnet hos en

man, då han inte förmår ändra det sjelf...

— Nej, men hon kan förstå ett lynne bättre än

någon annan ...

— Och hvad hjelper det? Hon skall i alla fall

tröttna att böja sig för det, om hon är aldrig så

litet sjelfständig.. .

Det hade icke varit Hårds mening att klandra

Vahlin. Allt hvad han sagt var dagsens sanning.

Men likasom för att mildra intrycket af sina ord

begynte han nu berömma honom och tog fram hans

goda sidor. Han talade sig varm, som han

brukade, vädjade alltemellan till fröken Karin och

lockade fram en känsla af ömsesidigt förstånd och

sympati, som lade sig behagligt öfver slutet af deras

samtal efter den lilla dissonansen i början. När fröken

Karin steg upp, var det som 0111 hon fått en stor

hjelp af Hård i att komma på del klara med sig

sjelf. Hon sade honom det på sitt vanliga,

uppriktiga vis och tackade honom för den hjelpen.

— Så ni öfverdrifver allting... jag har ju rakt

ingenting nytt haft att upplysa er om... Men det

är mycket roligt för mig att ha fått komma er ettsteg närmare, och jag hoppas ni vill anse mig som

er vän härefter ...

Inför sig sjelf medgaf Karin Friman, alt hennes

förutfattade uppskattning af Hårds menniskovärde

varit betydligt förhastad. Han var en långt mera

sympatisk karaktär, än hon någonsin trott det.

Man följde till slut Hård ut i tamburen, och

konsulinnan öppnade dörren, lutade sig öfver barrieren

och såg efter honom, när han försvann utför

trapporna. De hade numera blifvit så bekanta, alt hon

öppet kunde visa sina sympatier för den förträffliga,

glada häradshöfdingen.et unga herrskapet Vahlin var en nagel i ögat

på den borgerliga dygdigheten i staden. Att

de kunde lefva så lyckligt! — lyckligare än månget

riktigt hederligt ungt äkta folk. Man såg dem

sällan ute, de höllos hemma jemt och ständigt och

tycktes intet behof hafva af umgänge. Och det var

just af det förhållandet man slöt sig till att de

trif-des mycket väl med hvarandra.

Det kunde naturligtvis icke räcka länge. När

man blifvit så vansinnigt kär i ett kokett stycke från

ett sångsällskap, att man likt Vahlin, skänkt henne

sina föräldrars ärliga namn dröjde det icke länge

innan det hämnade sig.

Nå, — det såg icke ut tillsvidare, som skulle

Nemesis ämnat sig på visit till redaktörens lilla, nätta

våning vid torget. Två rum och kök hade han

der utom det stora redaktionsrummet, och det hade

han nu helt och hållet gjort till sitt arbets- och hvar-dagsrum. Det var bättre ordnadt numera både på

och under bordet, tidningarna lågo i ordentliga fack

på en hylla, och ref han fram dem än så ofta, och

kastade han om dem än så kaotiskt, lågo de likväl

morgonen derpå hvar i sitt fack för att ånyo kastas om.

I rummet innanför redaktionsbyrån stodo nya

möbel i ledigt virrvarr, och hvar möbel hade sin

historie. De hade, Vahlin och Hilma, tillsammans

sökt upp dem i de petersburgska basarerna, prutat

och köpslagit om dem, redan lemnat dem och

kommit igen för att afgöra köpet. Och så hade

möble-mentet både i den lilla salen och i sängkammaren

kommit till under noggrant uträknande och

gemensam sparsamhet gentemot de ryska köpmännens

flå-buseri. Det var ett par veckor före bröllopet, som

de gjort sin uppköpsresa till S:t Petersburg, — Hilma

hade inga slägtingar, som förbjödo henne den.

När de konnno igen, stökade hon dagarna

igenom i sitt blifvande hem, satte upp gardiner,

ordnade och bråkade, så att hon blef mycket

hemmastadd der, innan hon bort blifva det enligt gällande

reglemente för giftermål i allmänhet.

Sedan, när våningen var färdig och

vigselceremonin öfver, sutto de der bland sina nya möbel

under stora bladväxter, med små konstsaker och

fotografier omkring sig, dem Vahlin samlat underarens lopp, men förtalet smög sig kring knutarna

utanför, kikade in genom nyckelhålet i tamburen

och spionerade pä dem, isynnerhet på henne, med

ett intresse utan gräns.

Hilmas qvinliga instinkter hade lått en mäktig

påstöt genom alla bosättningens göromål. Hon, som

aldrig haft något egentligt hem, fick nu ställa i

ordning åt sig det prydligaste lilla bo, som hon kunnat

tänka sig. Och hon var j^lad, — hela hennes

obestämda rädsla för Vahlin hade försvunnit. Hvad den

hade varit löjlig! Han var ju en den barnsligaste, lilla

mansperson, så öm och så full af omsorg. Hon sjöng

sina lustiga chantantvisor högt, medan hon sysslade

med linkläder och täcken, mattor och sin egen

utstyrsel. — Den sista lade hon stor vigt pä, och

handsymaskinen slamrade från sängkammaren i takt till

raspandet af Vahlins penna i redaktionsrummet, sä

att han olta måste afbryta sig midt i en mening,

smyga sig fram till henne bakifrån, utan att hon

märkte det i sin ifver, och taga 0111 det lilla runda

hufvudct med båda händerna och kyssa det alldeles

förgjordt.

Så jagade hon bort honom med alnstickan och

förbjöd honom bestämdt att störa henne i hennes

vigtiga förrättningar. Föröfrigt hade han ej heller

sjelf tid att löpa från sina manuskript, bara för attgöra henne förargelse, påstod hon. Man skulle vara

så god och hålla sig på sin sida, tills hon kom och

sade att qvällsmaten stod dukad på bordet.

Och Vahlin gick i början sprittande glad och

lycklig tillbaka till sitt stora bord och var innerligt

säll öfver att dragas vid näsan af det koketta

stycket från ett kafé chantant. Han var sä förtjust i

det, att han under dagens lopp minst fyra eller fem

gånger lät sig undergå behandlingen med alnstickan,

bara för att få taga om det lilla, runda hufvudet

med båda händerna och kyssa det alldeles förgjordt.

llilma skulle i hemmet göra största delen af

bestyren sjelf. 1 lon hade endast hjelp af en madam,

som kom upp till dem om morgnarna, bar in veden

och förrättade de gröfre sysslorna.

Aldrig hade Vahlin lått ett sådant kaffe, som

hon bar till honom på säng. På säng, ty han låg

länge nog om morgnarna; dels gamla

tidningsmans-vanor, dels trötthet. Ofta hände det de somnade

först fram på morgnarna efter ändlösa förtroenden.

Hilma var icke heller tidig af sig, hon hade

längesedan kommit in i vanan att sofva bort hela

förmiddagen. Deras lif blef derföre högst besynnerligt:

kafte klockan tolf eller ett, och middagen en timme

derefter. Inga bekanta störde dem med besök, och

tidningen upptog endast Vahlins qvällar. Derför lefdede sin smekmånad efter den friaste dagordning

hof-rättsstaden sett till.

När Vahlin som oftast somnade in ännu en

liten lur efter kaffet, såg Hilma leende och lustigt på

hans förnöjda smålöje under munstascherna och satte

sig i rummet bredvid, för att göra sin toilett

framför den stora trymån, lyssnade till hans jemna

andetag och kände sig lycklig, — mycket lyckligare än

hon hoppats bli. Det var en sådan jemn, lugn och

behaglig maklighet, som hon ofta drömt om, och

hon oroade sig icke med att dissekerande fråga om

hon älskade Vahlin. Hvad brydde hon sig om livad

man kallade det! Hon gjorde bara sin toilett och

stälde sedan i ordning portören för

middagshemt-ningen, ty middag hade hon ej åtagit sig att koka

hemma. Sedan hade hon ett slyft besvär med att

väcka sin man, när klockan närmade sig ett. Då

steg Vahlin upp, gnuggade den tunga, letargiska

sömnen ur ögonen och log, halft harmsen öfver att

ha sofvit så länge. Hela dagen hade han qvar en

naggande, förebrående känsla för sin lätjas skull och

beslöt för sig sjelf, all det skulle bli annorlunda i

morgon. Men det blef samma sak.

Hilma skämde riktigt bort honom. Satt tyst som

ett möss bredvid honom, när han skref om

qväl-larna, rullade hans cigaretter och tände dem sjelf åthonom öfver lampglaset, så att de långa

tobakstrå-darna brunno af och löllo ner i lågan, och då

fladdrade den till, så att Vahlin såg upp ett ögonblick

från sitt arbete.

Fastän han satt så mycket öfver sitt arbete, blef

det likväl ej mycket gjordt. Hans lilla hustru drog

honom ofrivilligt ur de djupa, klara tankarna. Alltid

hade hon ett skämtsamt ord och en kyss för honom.

Såg bra ut för öfrigt, med en frisk rodnad öfver sin

klara hy, som sminket ännu ej hade hunnit förderfva,

och en strålande glans i ögonen, när de mötte hans.

Nu när Vahlin var gift, skulle han väl förtjena

pengar för två. Han hade särskildt betalt för hvarje

sjelfständig artikel han skref, och han hade nog gift

sig på de sjelfständiga artiklar han skulle skrifva,

om också hans regelbundna inkomster från

tidningen voro stora nog, för att de bort förslå till deras

enkla lif.

Men det blef icke så billigt. Ty Vahlin var vid

utmärkt lynne i det hela taget, och när han var vid

utmärkt lynne, hade han en otrolig lätthet att kasta

bort sina pengar till idel skräp. Hemmet skulle

kompletteras ännu, och det fans tusen små behof att fylla.

Så hade han räntor och amortiseringar att betala,

— ungdomsminnen från universitetet — och han

kunde, med ett ord sagdt, icke hushålla det minsta.Derför behöfdc han alltid pengar, och derför skulle

han alltid skrifva de sjelfständiga artiklarna. Gick

det icke bra i dag, skulle det gå bättre i morgon.

Det var märkvärdigt, men det gick alltid bättre i

morgon.

Hans hustru hushållade lika illa som han, så

länge hon hade pengar. Derför blefvo de också

utan för det mesta. Nå, — de lefde ändå, — på

kredit och på framtiden, och de lefde icke så illa.

Umgänge hade de intet. Hvarför skulle de för

det första umgås, och för det andra: — med hvem?

Hela staden hade vändt dem ryggen, och Vahlin var

icke den, som bad om misskund för sitt olyckliga

äktenskap.

Hilma knotade nog litet öfver deras ensamhet,

men Vahlin skämtade bort hennes missnöje och

före-speglade henne, att det skulle bli annorlunda i

framtiden. När det skulle bli så, gjorde han ej klart för

sig. I framtiden! — det var ett så beqvämt

tidsbe-grepp.

Vahlin hade engång mött Hård ute i staden

dagarna före jul. De hade talat med hvarann helt

vänskapligt som fordom, men Ilård hade någonting

likgiltigt och afvisande i sitt sätt, som Vahlin stöttes

af och som gjorde hans naturliga bemödanden att

vara vänlig och deltagande dubbelt svåra. De druckoett ^las med hvarandra på Societelshuset, och Hård

lofvade att komma och helsa på. Fastän Vahlin

fann det utlofvade besöket långt ifrån angenämt,

måste han erkänna att det var en finkänslighet från

Hårds sida för att leda folks gissningar och sqvaller

på villospår. Men han hade tydligt i lnarje Hårds

rörelse och hvarje hans min sett en glatthet och ett

tomt manér, som lade en iskyla öfver deras forna

vänskap. Det var ingenting att förundra sig öfver i

det hela taget, och han längtade ej alls efter alt

Hård skulle besöka dem, tvärtom!

En förmiddag på nyåret, just innan middagen,

kom Hård likväl; Vahlin förde honom in i

privatrummen och ropade på sin hustru. Hon visste icke

alls hvem det var som väntade henne, fastän Vahlin

talat om att Hård tänkt besöka dem. Derför kom

hon inspringande i sitt stora hushål Isförkläde och

stannade när hon såg Hård, fullkomligt stel, med

blicken besynnerligt skarp och näsborrarna skälfvande,

såsom hade hon vädrat en fara.

Hård log uppmuntrande, gick emot henne några

steg, tog henne i hand och sade vänligt:

— Nej, en så nätt liten husmor!

— Ja, inte sant? föll Vahlin in för att jaga bort

hennes stelhet. I detsamma hade hon också fattat

sitt beslut att representera fru Vahlin, kom fram litetbrydd och ovan att spela en sådan roll för sina

gamla vänner och sade helt högtidligt:

— Ni är alldeles frisk redan, herr Hård?

— Fullkomligt, svarade Hård som om det

varit den likgiltigaste sak i verlden. — Och jag har

roat mig länge i Helsingfors, tilläde han. — Man

måste passa på alla tillfällen att göra sig gladt, och

jag hade en god förevändning. Men så trefligt ni

har hos er! Alldeles annorlunda än när Vahlin var

ungkarl. Då drunknade man i tidningspapper hos

honom ... i tidningspapper och cigarraska...

Hård slog sig helt gemytligt ned i soffan och

log sitt gamla, mest älskvärda löje.

Så det lättade luften! Hilma såg ut som om

hon benådats från en dödsdom, hennes runda

an-sigte fick igen sin naturliga smånäpenhet, och Vahlin

sjelf kunde icke värja sig för en känsla af lättnad.

Hård hade brutit stelheten, så snart han sade sina

första ord i sin naturliga och osökta ton, och det

öfriga han kom fram med var heller icke egnadt att

retablera den igen. Han rörde sig så ogeneradt i

sin väns hem, som hade aldrig något som helst

förefallit emellan dem. Vahlin visste icke om han skulle

känna sig tacksam eller förnärmad, men han böjde

sig för Hårds umgängesvana.

Hilma gjorde först stora ögon öfver att se demtillsammans som förtroliga vänner; dereftcr gaf hon

godtroget lös hela sin glädtighet, fullkomligt

obekymrad om det förflutna, som hade det alltsammans

strukits ut ur hennes minne.

Vahlin visste icke om han skulle tro sina

sinnen, så fullkomligt den gamla var Hård i hela sitt

uppträdande. Icke en påminnelse om glattheten och

det kalla maneret, som han märkt vid deras senaste

möte. Och Hård förblef sittande under största

delen af besöket, för att icke med sitt haltande

uppkalla oangenäma erinringar.

Hilma kände en stor lust att hålla honom qvar

öfver middagen, men det var just i dag ebb i

kassan, och hon skulle icke få råd att sända efter vin

eller några extra trakteringar. Derför framstälde

hon icke sin lust. Just i detsamma begynte Vahlin

sjelfmant att bjuda Hård på supé till dem t. ex.

torsdag qväll, då ville han se hela sitt umgänge hos

sig, tilläde han skämtande.

Hård förmodade skrattande att det väl ej skulle

bli en galasupé med Irackar och lofvade komma.

De följde honom ut i farstun, och Hilma påminde

honom ännu i sista minuten om hans löfte att komma

igen torsdag qväll.

Så snart de blifvit ensamma, följde en underlig

tystnad på pratet nyss. Ingendera sade ett ord om

11Hård, och frun skyndade sig ut i köket för att bli

färdig med den fördröjda middagen.

Vahlin gick ett slag genom alla rummen och

tänkte öfver hvarför han egentligen bjudit Hård på

supé. Han, som allra helst undvikit hvarje beröring

med honom! Fåfänga, naturligtvis! Egenkärlek och

lust att skryta med att han kunde beherska sig lika

bra som Hård! — Men han tänkte på den

bjudningen med en baktanke af ånger. Kanske lyckades

han icke slutföra hela rollen, hvilket han så

kort-tänkt åtagit sig. Och så skulle Hård naturligtvis

efteråt komma igen ofta, och det var långt ifrån

nyttigt för friden i hans lilla hem.

Nå, — det var nu engång gjordt, och han finge

stå för följderna.

Torsdagsqvällen blef anledningen till många

tysta bekymmer hos Vahlin och en oändlig mängd

små, praktiska bestyr, husmoderliga omsorger och

förväntningsfull stolthet hos hans hustru.

Att första gången i hennes ställning representera

sitt hem var ingen småsak. Hon var mycket

orolig, mycket glad och mycket stolt öfver alltsammans.

Det skulle, utom Hård, komma ett par af Vahlins

medhjelpare i tidningen, dem hon allsicke kände,

men hon förlitade sig ofrivilligt på Hårds goda lynne

och hans glada hjelp, — med den skulle alltsam-mans gå som en dans, och hennes man skulle bli

nöjd med henne.

Det var underligt, men när hon tänkte på

supén, var det för sin man hon var rädd, och han

iramstälde sig omedelbart för henne som den stränga

fordrande domaren, medan Hård alltid stod på

hennes sida, skämtsam, glad och öfverseende, ställande

till rätta hvad andra gjorde oskickligt; — en riktigt

präktig bundsförvandt i en så kinkig belägenhet.

Hon tänkte en lugn tanke på deras forna

förhållande till hvarandra och förvånade sig cn liten

stund öfver att hon ej fann det mera upprörande.

Det var tvärtom som en borgen att Hård förstod

henne fullkomligt i hennes nuvarande belägenhet.

Senast hade han heller icke alls brytt sig om det

förflutna, hvarken gjort en hemlighet af det eller

låtit det genera sig på något sätt. Så skulle man

just taga det, tyckte hon, och så tog hon det också

sjelf; — det hade nu engång skett och kunde ej bli

ogjordt. Och det blef så förfärligt högtidligt och

storartadt och allvarsamt och tryckande med Vahlins

tunga sätt att se sakerna; — kantänka, var det nu

något att göra en så ofantligt stor affär af och...

och att skjuta folk för!

De två medhjelparna i tidningen kommo

tidigast 0111 torsdagen. Vahlin presenterade dem i kort-het för sin fru, de satte sig i redaktionsrummet och

bolmade det fullt af tobaksrök i väntan på Hård

och på toddyn. Frun hade dragit sig tillbaka efter

att ha helsat och var vid helt underligt humör. Hon

höll toddyvattnet varmt och smög sig från köket

till trymån och från trymån till köket.

Hennes nya, grå hvardagsklädning, som Vahlin

bedt henne bära i qväll, satt väl, men var tarflig i

bredd med den skrikande elegans hon var van att

uppträda i. Också var hon nästan missnöjd, — det

lämpade sig icke för henne att spela huslig i gråa

kläder. Lyckligtvis hade hon gjort korta ärmar till

klädningen, och det tröstade henne litet. Hennes

armar voro hvita, och Vahlins present, det nya

silfverarmbandet, passade väl till den gråa färgen,

isynnerhet som hon hade en filigransbrosch alldeles

i samma stil.

Der kom Hård! Hon hörde hans röst frän

redaktionsrummet och fäste sig vid att han frågade

efter lilla frun för att helsa på henne. Hon skyndade

ut i köket och bar skramlande in toddybrickan i det

rökfylda redaktionsrummet, hvilket hon gjort i

ordning på eftermiddagen till toddyrum åt gästerna.

— Och nu, sade Hård sedan han helsat, — 1111

skall frun sjelf sitta i soffan med sin man. —

Naturligtvis dricker hon en tuting med oss?Hilma ämnade tacka som hon var van, då hon

bjöds på ett glas, men kom genast ihåg sin

värdighet, stod tveksam och såg frågande på sin man.

— Naturligtvis! nickade han och makade åt sig

för att hon skulle få rum bredvid honom. Men han

kunde icke värja sig för en obehaglig känsla af

ovisshet öfver huru Hilma skulle uppträda. Hon gick

ut efter ett glas åt sig och slog sig ned bredvid

honom, till hälften brydd, till hälften stolt öfver sin

nya ställning.

Den ena af Vahlins medhjelpare hade förut sett

henne på „Förderfvet“, och båda kände naturligtvis

hennes föregåenden. De visste icke riktigt om de

skulle antaga en hycklande hygglig och omedveten

min, eller helt öppet låta påskina, att de visste hvem

hon var. Den ena beslöt sig för att hyckla, medan

den andra lade an sina mest ogenerade

ungkarls-lasoner, ty han var oberoende och kunde göra i

allting som han för godt fann.

Icke som ville han såra Vahlins, — nej

gubevars! — men han tyckte i allmänhet mest om

herrsällskap, der man var ogenerad, och han ämnade

icke för ett gift fruntimmers skull, som nog varit

med om värre förut, lägga något band på sig.

Hård var sig lik. Glad och treflig, uppmärksam

mot frun och obekymradt ledig. Men Vahlin sattoch observerade, midt under det han bemödade sig

att göra stämningen allt friare.

Frun passade egentligen förträffligt i det

sällskapet. I början bibehöll hon sin reserv, log

måttligt åt skämtet och svarade förbehållsamt, när man

vände sig till henne, men småningom rycktes hon

med mer och mer. Hon hade gudskelof icke

stelnat in i prudentlig och bornerad anständighet ännu.

Hennes skralt biel hjertligare och hennes blick

lifli-gare. Hon såg då och då vädjande på sin man,

men kunde ingenting ogillande spåra hos honom,

fastän han i det hela taget såg allvarsam ut.

Efter herrarnas andra toddy kunde hon icke

hålla sig tillbaka längre; — hon hade ju icke varit

ute i sällskap på liera månader. Och hon gaf lös

hela sitt uppsluppna lynne, log så att tänderna blänkte

och tårarna kommo henne i ögonen, vågade sjelf ett

skämt ibland och uppmuntrades af herrarna till Ilera.

Den hycklande herren hade kastat bort sin mask,

blef ytterst frispråkig och nästan närgången mot

henne med sina simmiga blickar. Hilma var den,

som allsicke förstod sig på att med takt alstvra en

näsvishet. Hon var så lifvad, att hon icke alls lade

märke till den engång och roade sig gudomligt.

Men det fans qvar i hennes rörelser och minspel

chantantdamens simpelhet och frivolitet, som ju na-turligt var, och Hård kastade en orolig blick pä

Vahlin i soffan.

Han såg fullkomligt lugn ut, uppmanade endast

sin hustru att skynda med supén och såg ännu

lugnare ut när hon gått. Men Hård kände hans lugn.

Vid bordet tog han värdinnan på sin del för alt

hindra att hon skulle förgå sig, men hon var långt

ifrån att ana, alt han ville göra henne någon tjenst

dermed.

Hilma tyckte de voro några gemytliga fyrar

allesammans, var glad öfver sina korta ärmar och

den enkla stilen i sin toilett, som väckt Hårds

gillande, samt till sist icke så litet stolt öfver den goda

supén. Hon hade glömt att alltjemt rådfråga sin

man med blicken, ty hon hade icke fått fatt i hans

en enda yång under den senaste halftimmen.

llvar-för såg han icke mera på henne? Var hon icke i

hans smak, hon, som hans vänner funno så bra?

Han kunde vara riktigt nöjd med henne, tyckte hon.

Hon var ju en så näpen, liten hustru åt honom, att

hans vänner blefvo helt afundsjuka.

Kaffet bars in i salen; konjaken och likörerna

kommo fram. Hård lemnade icke lilla frun ensam

för många ögonblick, han var alltid till hands för att

parera en tvetydighet af den hycklande medhjelparen

eller slå tillbaka en groihet i halsen på den oberoende.Vahlin satl i cn fåtölj, lugn till det yttre, men

rof för en mängd nedsättande och plågsamma

känslor. Icke ett enda ord, icke cn enda simpel rörelse

af hans hustru hade undgått honom, fastän hon

ai-drig fick fatt i hans blick. Han blygdes för att

möta den och såg derför förbi henne, men han

uppfångade henne otroligt tydligt med alla sina till

olidlighet spända hörsel- och känselnerver.

Han förolämpades af hennes slippriga sätt med

gästerna, och hvarje hennes minsta tonfall från

chan-tantet skar honom djupt in i hjertat. Dock — hvad

kunde han väl hysa för galna och oberättigade

förväntningar af en qvinna med hennes föregåenden?

Om han var svartsjuk? Hm — det var svårt att

afgöra. Kanske! Men hans svartsjuka var alldeles

olik mot den han känt förut. Hans vänner kunde

gerna ha kyst henne midt för hans ögon, han skulle

icke ha brusat upp, han skulle endast ha beklagat

sig sjelf. Det var hans fåfänga som bragte honom

att lida, — alls ingen kärlek till henne. Blott för

sin egen skull led han; — han var ett stackars offer

för sin lidelse till henne.

Han hade känt sig lättad om han ett

ögonblick fått lust att strypa någon af sina gäster för

hennes skull. Nej — för henne kände han intet

medlidande alls, han gjorde tvärtom helst gemensamsak med de andra för att nedsätta sin hustru

ytterligare, och han fann sig usel derför. Men det retade

honom desto mera. Han ville komma åt henne sjelf,

hon, som klafbundit honom, som varit honom otrogen

fordom och som nu var honom ovärdig, henne som

besudlade hans hem, hans själsförmögenheter och

förintade all den nobless, som förut funnits hos honom.

Alla dessa tankar bröto häftigt fram, men de

hade redan länge legat dolda hos honom. Han hade

på de sista tiderna begynt bli djupt missnöjd med

det lif de förde, med sina bortsofna förmiddagar och

sin förslappade arbetskraft. Men han hade icke haft

viljekraft nog att ändra sina vanor. Hans hustru

bjöd honom sina mjuka läppar, och han gaf vika.

Men inom honom växte agget mot henne, ju mera

han kände hennes öfvermakt.

Hon å sin sida reflekterade icke mycket, var

sorglös och märkte icke alls sin mans missnöje.

Hjelpte derför icke heller det minsta till att undvika

den hotande katastrofen. Gjorde sig endast dubbelt

kokett och retande, vann för ögonblicket hvad hon

önskade och var fullkomligt blind för följderna.

Men nu stannade hon plötsligt midt i ett skratt,

förskräckt öfver sin mans dystra min. Ett moln for

öfver hennes solskensansigte, hon sprang till honom,

lutade sig ned och hviskade i hans öra:— Hvad är det nu igen, vännen min?

Igen! När hade hon märkt det förut? Han

svarade kort att det var ingenting, tog sitt glas,

nickade förbi sin hustru åt sina vänner och drack

dem till.

Efter den stunden föll det en liten förstämning

öfver laget, ty frun bjöd icke längre till sitt bästa.

Man tömde sina glas, och om en stund togo herrarna

afsked. Det var då den oberoende medhjelparen

kysste Hilma högt uppe på hennes bara arm,

hvil-ken hon dock instinktlikt drog till sig.

När de kommo ned på galan, skakade de båda

medhjelparna i tidningen på sina oklara huivuden

och försäkrade Ilård enstämmigt, att lilla frun var

alldeles för lätt på foten och för fri i tungan, för

att sällskapet, der de varit i qväll, just skulle kunna

kallas hyggligt. Hade inte den hycklande

medhjelparen, till exempel, tryckt sitt knä så hårdt emot

hennes under bordet vid supén, att han fått sendrag,

utan att hon gjort en min af att draga sitt knä

undan, och hade inte den oberoende kysst henne så

högt uppe på armen som gerna ett fruntimmer kan

tillåta, när hennes man är närvarande?

Den hycklande hade nu visserligen tagit miste

på bordsfoten och Hilmas knä, men Hård blef

likväl ond och förklarade att det var mera än simpeltaf två gäster, att strax som de lenmat deras värd

taga heder och ära af hans hustru.

De sågo förvånade på honom öfver att han ej

höll med dem.

— En sådan fru ...! sade den ena.

— Hvad har hon förolämpat er med, — det

förstår jag inte —

— Åh, förolämpat! Det har hon inte gjort.

Men hon är se så der la hitt, la ha! Den hycklande

gjorde en betecknande gest.

— Det är minst sagdt skamlöst af herrarna...

fy fan! Låt bli att tala illa 0111 henne, när jag är

med. Vahlin är min vän och hans hustru...

— Åhå! — är det sä fatt sade den oberoende,

— är det så alt herrarna äro två om henne... ja,

ja! jag har hört glunkas 0111 det...! Hård lyfte

redan sin käpp, men stack den med en beslutsam

rörelse under armen igen och gick derifrån. Han

inblandad i ett slagsmål på gatan, — nej!

Vahlin satte sig dyster i redaktionsrummet öfver

några papper och låtsade skrifva. Frun släckte

lamporna i salen, putsade ljusstakarna fria från

to-baksaska, borstade duken, samlade glasen och

porslinet från supén, för att diska dem, men lemnade

plötsligt alltsammans och gick in till sin man.

— Har jag varit dig emot i qväll?— Nej.

— Hvarför är du då så förstämd? Har

någonting kommit emellan oss?

— Nej. — det har alltid funnits der.

— Hvad då?

— Ingenting! — skräp! — ingenting! Godnatt!

seså godnatt, jag vill lägga mig — godnatt!

Han sköt henne med sakta våld ut ur rummet.

Frun ville kyssa hononi, men han vände sig

motvilligt bort, och hon blef stående cn stund och såg på

honom med en lång Norablick.

Så vände hon sig sakta om och gick med

ned-böjdt hufvud bort till glasen och porslinet. Begynte

att tvätta dem mekaniskt, frånvarande. Gned dem

så att de gåfvo till små, ängsliga nödrop, och det

lät likt aflägsna snyftningar in till Vahlins rum. Han

satte händerna för öronen för att ej höra dem, men

Hilma stod böjd öfver diskvattnet i det lilla köket

till långt efter midnatt, med inflammerade torra ögon

och tankar som arbetade i kapp med hennes händer.

Alltemellan gaf ett glas eller kopp till ett klagande

litet nödrop, och hon skyndade att torka det lilla

kärilet, som så vågade gifva hennes egna känslor luft.‘Jpm blid eftermiddag niir den hårdt tilltrampade

^ snön smälte bort från trottoirerna och bara

glatta isgatan blef qvar, gick Hård och tog sin

promenad vid takrännornas knaprande musik, aktsamt

och försigtigt, undvikande snöskreden som här och

der tumlade ner från hustaken öfver de

promenerande. Han kom från sin middag på Societetshuset

och lät röken från en mycket god cigarr slå de

mötande i ansigtet. Mången vände sig om och såg

efter den eleganta herrn, som gick så obekymrad

och haltade likasom på sjelfsvåld.

Utanför en bagare, som höll konditori, stannade

han och såg in. Inga gardiner hindrade honom, och

gasen var redan tänd i bagarbodens tidiga

skumrask. Der såg han konturerna af ett hufvud och

en skinnmössa, som han kände igen, han kastade

plötsligt bort sin cigarr och gick hurtigt uppför de

tre eller fyra trappstegen till konditoriet.— Goddag fröken Friman!

Karin Friman vände sig om och helsade gladt.

— Strax på middagen och redan sötsaker...

— Ja, vi hade cn så dålig middag hemma i

dag, att jag måste taga skadan igen här.

Hård tog en bakelse på ett téfat och frågade

om icke fröken Friman ville ha litet limonad eller

sodavatten att skölja ned det söta.

— Ja tack!

På konditoriet fans ett litet inre rum, som

egentligen bara var en afplankning, och der serverade

man dem vattnet. Hård bad skrattande Karin taga

plats i en rankig soffa, medan han slog sig ned

midt emot henne på andra sidan om det runda

jern-bordet, måladt i marmor. Rummets utstyrsel var

högst tarflig, men det fans ej i hela staden något

annat konditori, der damer kunde gå in ensamma.

— Hvar var ni i går, herr Hård, då ni inte

kom på abonnementssoirén?

— Så är det när mail är jurist, ser fröken, —

jag hade ett ombudskap i en grannsocken och

måste resa ifrån alltsammans ...

— Nå, — ni gick inte miste om så mycket.

Men der var någon, som det kanske roat er att

se . , .

— Hvem kan det vara?— Det är egentligen två ...

— Är det möjligt att...

— Jo, herrskapet Vahlin gjorde i går sitt

inträde i societeten ...

— Verkligen... verkligen! Och huru aflopp det ?

— Åh — ja, mycket bra i deras tycke, som inte

gåfvo akt närmare... Jag för min del tyckte helt

bra om frun ... öfvergifven af damerna som hon

satt der hela qvällen, utom då en gammal fröken

ett par gånger talade med henne ... Hennes man

höll henne troget sällskap .. .

— Det måste ni berätta om noga.. .

— Det är just ingenting att berätta om, alla

drogo sig för frun ända från början, och af herrarna,

som Vahlin presenterade för sin hustru, såg jag

ingen dansa med henne. De pratade med henne just

så mycket de det måste, och så vände de ryggen

till . . .

— Men huru upptog Vahlin det?

— Han såg alldeles oberörd ut —

— Talade han något med er?

— Det gjorde han visst och frågade om han

skulle få presentera sin hustru, och jag skulle nog

ha bedt honom göra det, ifall inte min mor just i

detsamma kommit till och dragit mig in i

toilett-rummet, så att jag inte hann svara.— Och han förnyade inte sin begäran?

— Nej, det gjorde han inte. Jag tyckte också

det var onödigt af mig. att precis söka hennes

bekantskap, efter Vahlin inte passade på och

presenterade.

— Ni hade alldeles rätt, fröken Friman . . .

— Tycker ni det? Jag är sjelf mycket

missnöjd med mig ... ty hon såg riktigt älskvärd och

sympatisk vit, mycket olika mot hvad jag förestält

mig. Det är ju intet under alls, att Vahlin gått och

förälskat sig i henne.. . Det enda jag inte tvckte

om var hennes toilett och hennes stämma... jag

hörde henne bara säga några ord, men den skar

mig i öronen. Der fans något simpelt och

utmanande på samma gäng. Efter det hade jag nästan

känt obehag af att bli bekant med henne. ..

— Ser ni det! ... Jag väntade just något

sådant...

— Men det är det jag ångrar, ser ni! Och nu

vill jag så gerna göra någonting för att visa att jag

inte är högmodig som alla de andra .. . herr I lård! —

ni måste följa med mig upp till Vahlins!

— Har ni verkligen lust att besöka dem?

— Det har jag. De få inte tro, att jag är

sådan ... sådan, som jag engång var och som herrVahlin tror alt jag är ännu... Jag uppförde mig

illa i går, och jag vill reparera det.

— Men hvad säga dc hemma hos er? Edra

föräldrar ... ?

— De behöfva inte få veta af det strax, och

sedan kunna de inte hindra mig ...

— Det ligger ju ingenting ondt i hvad ni vill.

Men huru tror ni Vahlins skall laga emot er

vänlighet?

— Det gör mig detsamma,

— Jag är rädd för alt han alls inte skall upp-

skatta den; tvärtom! livad frun vidkommer är det

lättare, men Vahlin skall i sin misstänksamhet taga

den lör en inblandning i hans äktenskapliga lif och

förhålla sig ytterst reserveradt. .. bli mera otillgänglig

än någonsin ...

Sä må han göra det, bara jag har mitt

samvete fritt. .. Han skall nog engång inse, att jag

gjorde det af idel goda skäl...

— Nog är det litet fantasteri ändå, sade Härd

och smålog öfvertalande.

— Ja, det är det väl. .. men ber jag er

verkligen om en allt för stor tjenst. .. ?

— Nej för all del... jag står hel och hållen

till er tjenst, men det är för er egen skull jag

af-råder er . ..— Gör inte det!... När jag engång satt mig

någonting i hufvudet, utför jag det också... ni

får se!

Härd utstötte en liten komisk suck och såg

resignerad upp i taket.

— Nå det var rätt af er... så der skall ni se

ut, när jag ber er om någonting... Säg, ska

vi inte gå upp till dem nu strax, så blir det

säkrast af...?

Fröken Karin steg upp och begynte draga sina

handskar på.

— Om det nu absolut måste ske, sade Hård,

så är det bäst att jag går dit förut och förbereder

dem... ni kan ju komma om en timme eller två,

klockan är bara fyra ännu.

— livad behöfves det att förbereda dem på en

så enkel sak som mitt besök .. . ?

— Låt mig nu råda i det här fallet, jag lyder

ju er blindt i alla andra ...!

— Nå, efter ni nödvändigt vill det, så kan jag

ju gå hem på cn stund, men klockan sex kommer

jag upp till redaktörens, och då väntar jag att finna

er der ...

— Det kan ni vara säker på...

Hård följde henne hem till konsulns port och

fortsatte derefter sin blidväderspromenad med en nycigarr i munnen, händerna nere i öfverrocksfickorna

och käppen försigligt uppstickande framför sig för

att icke genera folk med den. Ilan hade två

timmar på sig och gjorde sig ingen brådska, dref de

backiga gatorna upp och ned, gick öfver bron åt

förstaden till och såg vinterskymningen slå nattläger

på den stora fjärdens is utanför staden.

Obestämda och flackande voro också hans

tankar, de kommo och gingo smått dystra och

melankoliska likasom landskapet, men de samlade sig

mera omkring henne, som han nyss lemnat, än kring

besöket de skulle företaga. Han jagade dem alltid

bort från henne på det som förestod, men när de

för tionde gången smögo sig undan hans viljas

hersklystnad och ånyo skockades smekande och

varma kring Karin Friman, ryckte han medlidsamt

på axlarna och log för sig sjelf!

— Griller! tänkte han, vände helt om och

gick med ökad fart inåt staden.

När han kom till torget, såg han ett rödt sken,

som lyste upp gardinerna i Vahlins lilla våning; —

de hade brasa derinne. Redaktionsrummet var

stängdt, och han måste ringa på tamburklockan. Om

ett ögonblick kom Hilma och öppnade för honom.

— Min man är inte hemma, sade hon utan att

vänta Hårds fråga.— Så kommer jag in och värmer mig, tills han

kommer, sade han utan att se på henne.

— Var så god, det dröjer väl inte så länge ...

— Och dröjer det, har jag ju sällskap.

Hilma kände sig igen mycket otvungen, fastän

ett dylikt möte på tumanhand ju hort genera henne.

Hon visste icke om hon gjorde rätt i att taga

emot Hård så här ensam, men hon

öfverlem-nade afgörandet [,åt honom sjelf; — han visste

bättre besked derom än hon. Och han steg på,

hängde sin öfverrock på en knagg i den lilla

tamburen och torkade fukten från pince-nez och

mustascher.

Brasan i den lilla salen var nedbrunnen till mer

än hälften och spridde just sin angenämaste värme.

Skymningen låg stämningsfull med djupa skuggor

öfver det nya möblementet, då och då flammade en

brand till och lyste upp de dunkla vrårna, men

Hilma bröt mycket okänsligt af hela skuggspelet

genom att tända lampan och ställa fram den på

divansbordet. Hård, som haft lust att fira skymning,

ämnade opponera sig, men tänkte i detsamma på

att lamptändningen kunde vara ett slags

finkänslighet mot den frånvarande mannen och lät det bli.

Han satte sig i en låg fåtölj framför brasan och

inledde samtalet:— Var det roligt på soirén i går?

Han borde ej ha börjat med ett så farligt

ämne, ty lilla frun ryckte till vid frågan och blef

genast misstänksam.

— Huru vet ni att vi voro der... ni var ju

inte der sjelf?

— Man har berättat mig ...

— Ah ...! ja, man berättar så mycket här i

staden, inte minst om oss ...

— Nej, det har ni nog rätt i, men så äro ni

också tacksamma att sq v all ra på.

— Tycker ni det? Hilma såg ej alls ut, som

om hon begripit 1 lårds skämtsamma förtrolighet.

Hård försökte ännu ett par gånger taga henne

på sitt gamla skämtsamma vis, men det gick

alldeles icke. Och nu gaf han först närmare akt pä

henne, der hon höll sig i skuggan af en blomkruka

undan för ljuset. Han drog krukan plötsligen åt

sidan, så att lampskenet föll henne rakt i ansigtet,

och i detsamma blef allt klart för honom.

— Hvad går ål er säg mig ... hvad har då

händt? Ni bär ju ha förtroende till mig ännu,

eller huru?

Q

— Ah ... inte kan ni hjelpa det ändå...

numera. Ni borde ha gjort det tidigare, innan vi

voro gifta . ..— livad då, hvad då?

— Hindrat oss, vet jag ...

— Hindrat er... att göra hvad ... ?

Jaså, att det nu var kommet derhän!

Naturligtvis skulle det så gå, förr eller senare. Hård

satt och såg eftersinnande ut ett ögonblick, men nu

hade Hilma sprängt sin förbehållsamhet helt och

hållet, utan att lycka hon gjorde det minsta orätt

i att förtro sig till Hård. Han var också den enda,

som kände henne en smula här i staden, och af

honom ensam kunde hon få understöd i det hon

ämnade göra.

— Åh! ... jag förstår inte huru jag aldrig förr

insett att det måste gå så här, som det nu gått.

En chantantflicka duger inte att spela hustru åt en

man, inte om hon så lät stympa sig för att kunna

det... Eller tror ni inte jag gjort hvad jag kunnat?

Har jag ett ögonblick sedan vårt bröllop haft en

tanke för något annat än min man? Om jag varit

lättsinnig förut, så har jag ångrat det!... Tusen

gånger hade jag velat gifva mitt lif för att ha varit

sådan som andra unga fruar ... Och jag tror att jag

försonat mycket... Det är inte det, som plågar

honom, men det plågar mig i stället... Jag känner

mig föraktlig emellanåt, och det är bara för att han

är så god mot mig. Skulle han slå mig, vore jagnöjd. Men det gör han inte... han iilskar mig

trots allt, och jag tror att det är hufvudsaken...

mera än cn förlåtelse... Och dock har jag varit

lycklig med honom —, så länge jag ingenting såg ...

så länge jag inte höll riktigt af honom ännu! Men

en qvinna lefver aldrig tillsammans med en bra karl,

utan att lära älska honom... det är min tro. Och

jag har lärt älska min man så som kanske ingen

ännu älskat... ty han är en man... åh! en riktig

man, hård som jern och oböjlig och mild som ett

barn ändå!... Det kallar jag en riktig man... en

sådan, som en qvinna kan gifva sig åt hel och

hållen, och låta pina sig ihjäl för utan att säga

ett ord ...

... Sådan är han, gentog hon och såg på Hård

med en stolt blick. Jag känner honom, jag,

numera, sedan jag misskänt honom länge förut... Och

nu vet jag, att en sådan man är en lika stor

sällsynthet som en riktigt god qvinna... Den mannen

har älskat mig och gör det ännu och jag är stolt

deröfver, men jag kan ingenting göra för att han

är olycklig ändå ... ingenting ... ingenting! Men

han är aldrig olyckligare än jag, nej nej, långt ifrån!

Det skall han bara aldrig få att veta, ser ni.

... Eller tror ni, begynte hon igen och reste

stridslystet på sitt hufvud, der blicken glödde ochpulsarna slogo i tinningarna ... eller tror ni att en

flicka från ett chantant inte kan ha en smula

stolthet i sig, så att hon hellre vill dö än att vara ett

påhäng åt den hon älskar?... ett påhäng, sade jag,

— nej! en skam, en olycka! En hustru, som han

skäms för att visa sina bekanta och som han plågas

o

al att föra ut bland menniskor !... Ah, vet ni.. .

det är förfärligt... jag rasar hvar gång jag tänker

på det, och jag tänker på det oafbrutet. Men ni

skall inte tro att jag bara rasar, åhnej! — jag

tänker både på hans lycka och min. Det var först i

går jag såg det riktigt tydligt, att jag var en skam

för honom . .. det var elter den der soirén, ni vet. . .

Jag har gått, min stackare, en hel månad alldeles

blind omkring och trott alt han haft det lika bra

som jag. Senast bad jag och bönföll, att han skulle

föra mig upp på den der soirén, ty jag ville in i

societeten, ser ni. .. Jag hade nog min äregirighet...

ja ja, jag plågade honom, tills han gaf med sig,

fastän han gjorde det mycket ovilligt... En sådan

blind höna jag varit, som icke anade till hans

känslor... jag bara tänkte på att få visa mig i

toi-lett och vara vacker ... Och sedan på soiren brydde

sig ingen om mig, och jag var ond och

snä-sig . . och jag förebrådde honom att han

försummade mig och att han inte kunde skaffa mig be-kanta . .. och så gjorde jag honom svartsjuk på

köpet, ty det är alltid min utväg när jag blir ond.. .

Det var då, vid hemkomsten i går qväll, han

ändt-ligen sade mig alltsammans . .. och då fick jag

ögonen upp. . . han hade alltid bjudit till att dölja

det förut... det är så likt honom och hans

godhet ... Men han skall få se att också jag har

lidit.. . han skall få se att jag kan offra mig, för

att han skall slippa skammen af att ha mig nära

sig... Det fins ingenting annat som hjelper, än att

jag offrar mig och min kärlek och jag gör det gerna .. .

Det blir min hämnd. Ty jag är alldeles oskyldig . . .

Kan jag rå för att man inte gifvit mig lärdom och

sådant, som man gifver andra unga flickor? Kan

jag lära mig på en vecka hvad andra lära sig på

tio år? Kan jag rå för att han, som visste bättre

än jag, gick och gifte sig med mig, chantantflickan ?...

Åh, det är förfärligt. ..! Men han skall få se, han

skall ta se!... Det blir min sak att hämna mig, och

jag vet huru jag gör det...

Hon böjde sig ned mot soffkudden, och öfver

-måttet af hennes bitterhet sökte i tårarna sitt gamla,

säkra utlopp.

Hård satt ganska förvånad qvar framför den

halfslocknade brasan och fann ej på ett enda ord

att säga efter alla hennes många ... Han teg somförnuftet tiger vid alla omedelbara, häftiga

känslo-utbrott och hade endast en obestämd fruktan för att

Vahlin skulle komma hem och ölverraska dem,

medan Hilma ännu var sä upprörd.

Var detta samma lilla lustiga chantantflicka,

som han för några månader sedan brukade skämta

med? Sjelfva hennes ansigte hade förändrats och

bar spår af beslutsamhet och eftertanke i sina näpna,

rundade linier.

— Nå godt, sade han slutligen, hvad ämnar ni

taga er till?

— Taga mig till ? Hilma höjde sina rödgråtna

ögon öfver soffkudden och såg på honom.

— Ja, nickade Hård, så deltagande han

förmådde.

— Jag har tagit engagement igen, sade hon

och reste sig helt upp.

— Engagement?

— Hvad skulle jag väl göra ... ?

— livar har ni tagit det?

c

— Ah, var lugn! Jag skall inte skandalisera

min man och hans namn. Var fullkomligt lugn

för det. .. Det är i Petersburg jag fått det...

— När har ni hunnit med det... det var ju

först i går ni beslöt er... ?

— Jag gick upp till min gamla impressario häri staden i dag på morgonen, och han hade en plats

ledig för mig i Petersburg. I morgon bittida reser

jag... jag litar på er att ni ingenting säger åt min

man deförinnan, eljes kommer han att hindra mig . ..

jag har en del af mina saker inpackade nu redan.

Hilma såg frågande på llård. som väntade hon

ett gillande af honom. Han böjde också lätt på

hufvudet och sade:

— Kanske gör ni rätt.

Det var i sjelfva verket hans öfvertygelse.

Skiljas skulle de ändå förr eller senare, och det var så

godt för Hilma att det skedde nu, medan

öfverty-gelsen gaf henne krafter. Under hennes frånvaro

blef det honom lättare att vinna igen sitt gamla

inflytande öfver Vahlin, och kanske kunde han då

förmå honom till att göra den skilsmessan längre,

än den stackars Hilma anade.

Han begynte i vänlig och deltagande ton tala

om andra saker och frågade blott engång apropos:

— Är ni alldeles besluten att resa i morgon?

— Alldeles!

Hilma hade ej längre ett enda beklagande ord

öfver sig sjelf, och Hård bjöd till att göra

stämningen så angenäm som möjligt. Det gjorde Hilma

tydligen mycket godt att hafva någon, som

uppskattade hela det oegennyttiga i det steg hon var ibegrepp att taga, och det föll en behaglig känsla

at ro och tillfredsställelse öfver henne efter hennes

kraftiga beslutsamhet.

Då nämde Hård om det besök hon hade att

vänta.

— Fröken Friman? Hvad skall hon här hos

oss?

— Helsa på er som man brukar . ..

Hilma blef tankfull.

— Är det den fröken Friman, som Vahlin förr

var kär i... ?

— Det vet jag ingenting om.

— Inte!?

En misstänksam glimt lyste upp hennes

ögonvrår: man ville taga Vahlin ifrån henne!

Då hördes steg i redaktionsrummet, och någon

log pä dörrvredet till salen. Nästa sekund foro

Vahlins ögon undersökande öfver de två. Han tycktes

tveka om han skulle stiga in eller draga sig tillbaka.

Då steg Ilård upp gick emot honom:

— Din hustru och jag ha hållit en liten

sqval-lerstund. Jag kom in för att träffa dig och för att

värma mig; — brasan lockade mig ute på torget.

Men lilla frun tände lampan genast, och det blef

ingenting af skymningspratet vid brasan, som jag

hoppats.Vahlin nöjde sig med förklaringen, kom in och

räckte Hård sin hand.

— Det är bra att du underhåller henne litet,

sade han, — jag har försummat henne mycket på

de sista tiderna.

Hård kunde omöjligt af hans röst sluta till, om

han talat på ironi eller allvar. Hilma såg nästan

förskräckt ut, och det föll en förstämning öfver dem,

hvilken Ilård sjelf ej mäktade förjaga.

— En förfärlig menniska, tänkte han och följde

Vahlin ut i redaktionsrummet för att röka.

Klockan hade knapt slagit sex, innan det ringde

på tamburklockan och fröken Friman var der.

— Nej, vill ni verkligen göra min hustru ett

besök, fröken Friman . .. ? Vahlin tog emot henne i

tamburen. — Nå det är lätt gjordt... se här är hon!

Min hustru, — fröken Friman. Jag glömde att taga

er godhet i anspråk i går på soirén och presentera

er der... Var så god stig in ...! Lilla Hilma, se

till att vi få litet punsch och nötter ... det borde vi

ha hemma, inte sant du?

Karin Friman kastade en triumferande blick på

Hård. Der hade hon Vahlins kyliga emottagande!

Det var ju vänligt, mycket vänligt, nästan hjertligt,

tyckte hon. Hård såg förbehållsam ut och hade

ingen erkännande blick att gifva henne igen.llilma kom in med punschen och nötterna, fylde

glasen, men bad ingen att röra dem. Hon drog sig

så långt som möjligt från fröken Friman och sade

ej ett ord, men Vahlin var ovanligt talträngd i dag:

•— Jag undrar hvad som egentligen förskaffar

oss äran af fröken Frimans besök? Det är svårt att

tro, att ni skulle besöka oss utan något specielt

ärende... ja, jag menar nu inte en affär, som kan

uppgöras genast, utan en som sker långsamt, genom

godhet och vänlighet... Ett sådant der besök, som

ni säkert är van att göra som medlem i stadens

O

välgörenhetssällskap, — eller huru? Ah, fröken

Friman, ni skall inte se så blygsam ut, jag har ju

för-väl reda pä edra filantropiska afsigter ... är det inte

så? Det är för resten mycket vackert af er att

intressera er för dylika damer, hvilka en ung flicka

som ni egentligen icke bör veta af... var det inte

så termen lydde ... ? Ja, jag mins, så var det...

Jag kan inte nog beundra er välvilja, som vågar

bryta så starkt med konvenansen... Det är

storar-tadt af er, att utsätta er för hela stadens ogillande,

bara för ert hjertas godhet! Ni måste medgifva det...

inte sant... ? Hvarför skall man sätta sitt ljus under

ena skäppo? Det är inte modernt längre, att den

högra handen inte skall få veta af hvad den venstra

gör ... Ja, ja, vi ha det trefligt hos oss, inte sant... ?nästan alltför trefligt, för en fattig tidningsredaktör... ?

Vill ni se på den här ficus... ? Den har vi fatt till

bröllopspresent af blomsterhandlaren, hos hvilken vi

köpte alla de öfriga växterna... Jag kallar det så

gerna vår bröllopspresent, ty det var den enda vi

fingo ... hvarför skulle jag nu hjertlöst rycka

illusionens slöja från hela tillställningen och helt enkelt

säga att vi fingo den på köpet... ? Det vore ju

dumt det...! Ja, det der albumet, det är ett

intressant album... der fins några af min hustrus

kamrater. .. var så god och se här ... här äro

de ...! Den der tjocka hette Klara Bergqvist...

hon är död nu salig sångerskan... 1 Den der lilla

i de spända trikåerna, som ser ut att ha

uppstoppade vador... ja, förlåt fröken, i vårt hus talar

man fritt om lösvador... hon heter Gunhild, tror

jag... är det inte så, Hilma .. tillnamnet har

jag glömt, men förnamnet är ju stiligt nog... Ni

skulle ha hört huru hon sjöng... Åh, som tre

nötskrikor på engång ...! Är inte hon gudomlig... ?

Hahaha ..! Den der herren är en af min hustrus

tidigare bekanta. Han stod på bod i Falköping och

skänkte henne buketter, dem han köpte med sin

principals kassa. Nu sitter han på tukthus... och

der ser ni huru min hustru tar sådana småsaker ...!

Jo jo, karlarna äro ett komiskt slägte, inte bättrevärda ... Nå Hård, du säger ingenting...! Hvar

har du din belefvenhet? Här underhåller jag, min

gamla stofil, damerna, och du står som slagen för

munnen... Hvad är det för slag? Skål och tack

för du sökte upp oss ...! Du kan inte tro huru

behagligt det alltid käns, när du kommer till din gamla

väns hem och tager det för ditt eget.. . Tack skall

du ha, kära bror... Min hustru är så glad öfver

dina besök, men jag är ändå gladare, tro mig...

Det är så godt att ha cn liten hustru, som kau i

sin mån hålla de gamla vännerna fästade vid

hvar-ann... Jo, hon kan det allt, hustru min, hon har

vana alt umgås med manfolk, hon ... Men hvad är

det jag ser, min hustru fyller inte i glasen ...! livad

går åt dig, lilla Hilma... ? du skall tänka på huru

rara gäster vi ha hos oss... seså, drick nu med

dem, så der ja...! Jag spår alt de inte komma så

ofta igen... jag vet inte hvarför jag har den tron,

men de se ut som om de inte riktigt trifdes hos

oss... Ja, kära Hilma, det är vårt fel det... eller

kanske mitt ensam, fastän jag bjuder till att

underhålla dem och vara artig, såsom det ännu aldrig

händt mig i mitt lif... Nå, nå, Hård, du skall inte

brådska! Låt du din halt vara i fred, eljes går ju

fröken Friman också, och så blir det slut på hela

den filantropin . .. Men om ni nu omöjligt inte längretrifs hos oss, fröken Friman, så helsa hjertligt hem

och fråga hvarför de gamla inte voro så vänliga och

tittade in hos oss ...! De skola säkert inte försumma

den lilla vänligheten härnäst, eller hvad tror ni... ?

Nej, skall ni nu verkligen gå redan? Se der nu, det

hjelper inte engång att jag slår upp min vanligen

täpta språklåda. .. Hård ser helt förvånad ut öfver

den... han tycker det är så olikt mig... Ja, det

är heller inte alltid man har så rara gäster ... Men

töm nu edra glas, innan ni går, och lofva mig att

komma snart igen ...! Fröken Friman måste vara

god och taga noter med sig nästa gång, så kan

Hilma sjunga till ert ackompagnement... Ni känner

ju till den der:

Det var en Lördagsaften,

Jeg sad og vented dig ... ?

... Hilma sjunger den makalöst, det kommer nog

Hård ihåg ... adjö, adjö! Glöm inte att jag är

borta strax på eftermiddagarna, Hård... då har

min hustru så ledsamt, hon är hemma alldeles

ensam .. . Kanske får jag följa ned för trapporna ...

jaså, gasen är tänd . .. tack för besöket...! Kom

snart igen ...!

Vahlin läste igen tamburdörren efter de

besökande och drog ett långt andetag. Hans ironiska

13ursinne öfvergaf honom så snart de gått, och han

brast ut i ett gapskratt.

När han vände sig om, var hans hustru borta.

Han ryckte på axlarna och gick in till sig.ård gick icke ut på sin vanliga morgonpromenad

dagen efter fröken Frimans och sitt besök

hos Vahlins. Ilan satt hemma och väntade. Om

han icke alldeles missräknade sig, skulle det komma

till en uppgörelse mellan Vahlin och honom just i

dag på morgonen, ifall Hilma verkligen hållit ord

och rest. Vahlin måste söka upp honom, om icke

för annat, så för att förebrå honom sin hustrus

af-resa. Det var så godt att han höll sig beredd på

den uppgörelsen, ty den skulle fordra både klara

tankar och beherskning från hans sida. Vahlin var

öfverretad och otillräknelig; det hade de sett i går,

då han nästan var ifrån sina sinnen.

Det hade förvånat Hård, huru väl hans

förutsättningar om Vahlins själstillstånd slagit in. Endast att

han var ändå mera utpinad, ändå mera oförmögen

att beherska sig, än Hård kunnat tro. Och

fortfarande samma upproriska svartsjuka ...! det var förmärkvärdigt, hvad ett illa ingånget äktenskap på

kort tid kunde utveckla alla en mans olyckliga

dispositioner. IIan kände ett verkligt medlidande med

Vahlin och gladde sig åt att snart få tala rent ut med

honom och göra en ända på det spända

förhållandet, som naturligt nog rådt mellan dem efter det

olyckliga skottet. Icke som skulle Hård hyst något

egentligt agg emot Vahlin. Det första obehaget han

haft för att se Vahlin under sin sårfeber, medan hans

öde ännu var oafgjordt, hade försvunnit med febern,

och han hade ej pä långa tider haft andra än

deltagande och vänliga tankar för honom.

Endast första gängen de möttes efter Hårds

tillfrisknande, kunde han ej beherska en liten, kylig

indifferens. Man kunde ju icke heller fordra, att han

bums omfamnade den man, som varit i färd med

att mörda honom eller åtminstone göra honom till

krympling för resten af hans lif! Ju mera han vann

igen sitt gamla jemnmått i lynnet, desto

fullkomligare hade alla spår af agg till Vahlin sopats bort.

Och han kände sig helt glad öfver denna sin

medfödda, naturliga nobless, när han närmare tänkte på

saken. Sjelfva hans lynne hjelpte honom till den

öfverlägsenhet han alltid besuttit gent emot Vahlin

och som han nu mera än någonsin hade behof af.

Härd hade längesedan läst morgontidningen, be-gynt bläddra i en bok och lemnat den igen.

Vahlin kom icke. Hård gick fram till fönstret och såg

snedt utåt gatan så långt han kunde; — ingen

syntes. Han tände en cigarett och lade sig tålmodigt

bakut i sin skrifstol. Så försökte han taga ihop med

protokollet framför sig på skrifbordet, men hans

tankar ville icke foga sig i den juridiska stilens

långdragenhet, han satte punkt der det bort vara komma,

och de ändlösa bisatserna blefvo alltid fristående

huf-vudsatser. livad skulle man väl sagt på hofrätten,

om han visat fram ett dylikt arbete . .. ? tänkte han

ironiskt. Det var alldeles för klart och enkelt för

att duga i ett aktstycke, der rättvisan skulle slingra

sig fram mellan tallösa konjunktioner, hemta

andan vid sinnrikt anbragta semikolon och till slut

låta sin absoluta skärpa löpa ut i det relativa

domslutet.

Han lade bort pennan och såg missnöjd igenom

det han skrifvit. Nej, det dugde icke. Då blef han

ond. Det hände honom som oftast, när hans

arbete icke löpte undan. Och denna sin häftighet hade

han mycket att tacka för; den utgjorde, snart sagdt,

hela hans energi. Så fort den fick makt med

honom, öfvergaf han aldrig det han börjat på, innan

han hade gjort det väl ifrån sig.

— Tusans förb ... galenskaper! svor han tillalldeles högt, kastade sig ned öfver skrifbordet och

skref under en formlig ilska, så att endast pennans

raspande hördes i det stora rummet. Han

fördjupade sig mer och mer i sitt arbete och glömde allt

hvad han tänkt på för en stund sedan så

fullkomligt, att han icke engång vände sig om, när Vahlin

trädde in, utan ropade snäsigt öfver sin axel:

— Hvad behagas?

Vahlin svarade icke genast. Han stod och såg

sig omkring i llårds rum, der han icke varit sedan

morgonen före den olyckliga jagten. Minnet af hans

kalla sjelfbeherskning den gången gjorde honom

kall och lugn, och han svarade efter en stund, när

Hård icke vände sig om:

— Jag har kommit för att fråga dig, hvart du

sändt min hustru?

— Vahlin! ropade Hård och vände sig i

skrif-stolen.

— Ja, jag tycker du bort vara beredd på att

jag skulle söka upp dig.

— Det var jag också.. . men jag kom sedan i

arbetstagen och glömde dig alldeles ...

— Hvar har du gjort af med min hustu?

—

— Ja, hon reste från mig i morgse, medan jag

sof... Det är ditt verk, jag vet det... och nu frå-gar jag dig, hvar du gjort af med henne

någonstans ... ?

Hård hade samlat sig. Han steg upp, gick emot

Vahlin och räckte honom handen, men Vahlin

låtsade icke se det.

— Vill du svara mig? frågade han häftigt.

— Det vill jag, men vi ska gå i ordning med

frågorna, sade Hård litet öfvcrraskad.

— Jag har inga flere frågor att gå i ordning

med, jag har bara den enda jag framfört, och du

är god och svarar mig med snaraste...

Hård såg att han måste gifva vika i början och

beredde sig till en förklaring:

— Det är inte jag, som sändt henne någonstans,

jag har inte engång rådt henne... hon har sjelf

insett att det var bäst för er båda, att hon lemnade

dig, och jag vet händelsevis att hon fått engagement

i Petersburg ...

— I Petersburg...? Du ljuger!

— Jag ber dig komma ihåg att jag inga skäl

har att ljuga för dig... lika litet nu som någonsin

förut, svarade Hård med en smula värdighet.

— Hm, mumlade Vahlin... Och hvarför tog

hon engagementet, utan att nämna ett ord deroin för

mig, utan i stället vända sig till dig som sin

förtrogna ... ? Jag måste säga, att jag i ditt ställe und-vikit att för andra gången träda emellan Hilma och

mig ... det gick ju så illa redan don första ...

— Så hör då mig, — du vet ju alldeles inte

huru hela saken förhåller sig ...

— Jag vet alldeles tillräckligt, för att se att du

haft din hand med i spelet, och det kallar jag

nedrigt ...! Ja, det är ordet... Se på mig bara ... Du

har gjort mig brottslig engång förut, och jag har

alltid känt en lust att tala ut för dig allt, som rör

sig inom mig sen dess, men det har varit så svårt,

ty jag hade måst förödmjuka mig mycket för dig . . .

Men nu, när du gjort mig det här igen, nu anser

jag mig inte längre skyldig alt krypa för dig, nu

kan jag tala utan att behöfva förödmjuka mig...

du har också fel du ...!

... Ja, jag har en stor feghet på mitt samvete,

och det är under den jag har lidit och kujonerats. . .

Då jag sköt på dig, gjorde jag det med god flit,

som du längesedan vet . .. jag handlade som en bof,

och jag hade bort angifva mig som en bof, men det

gjorde jag bara för min hustru och dig, inte för

rätten ... det var jag för feg till... Deri ligger mitt

fel, ty sedan dess har du rätt öfver allt hvad jag

eger, mitt lif, min lycka... jag är din lifegne med

andra ord. Och det är denna min ställning till dig,

som gör det oxithärdligt för mig. Förstår du detinte? Jag hade bort låta rättvisan straffa mig genast,

i stället för att sälja mig till dig med hull och hår,

för priset af din tystnad ...

Hård såg eftersinnande ut. Han hade verkligen

tänkt sig något dylikt bakom Vahlins lugna

resignation, när denne utan en anmärkning tog emot hans

besök och bjöd honom till sig efteråt.

— Ser du, fortsatte Vahlin... när du kom till

mig, gaf jag dig alla en sjelfherskares rättigheter

öfver mig ... bara i går förglömde jag mig, ty jag var

utom mig... Så stor är den skuld, i hvilken jag

står till dig, alt jag ännu i dag tvekade att förebrå

dig ... Men när du ... men när du ...

— Men när jag ... ?

— Men när du nu vill förvärfva igen ditt gamla

inflytande öfver min hustru, ja, redan har förväfvat

det, — då står jag inte ut längre, då säger jag upp

min lydnad, och jag går och angifver mig för rätten,

men inte innan du stått till svars för allt hvad du

låtit mig genomgå . .. Förstår du det nu?

Hård förstod alltihop utmärkt efter den

förklaringen. Han borde ha anat ställningen på förhand

och varit mera försigtig. Medan dessa tankar slogo

honom likt sjelfklara axiom, kunde han icke hindra

sig att hans blod kom i jäsning vid allt det lumpna

han beskyldes för. Sjudande af indignation, gaf hanvika för sin första mäktiga impuls, glömde sin

öfver-lägsenhet och öste öfver Vahlin hela sin sydländska

vältalighet:

— Jag vill inte försvara mig, inte fritvå mig,

det gör bara den, som har något att försvara sig

emot och att fritvå sig för... Dina beskyllningar

röra inte mig det minsta, som beskyllningar

betraktade. Men för att finna något liknande i

lumpenhet till dina misstankar, får du gå tillbaka till den

förhistoriska tiden. Hela verldshistorien har inte en

sådan tarflighet att uppvisa... fy fan! Men det är

dina egna lidelser, som missledt dig, jag vet det. Det

var bara din bitterhet öfver ditt olyckliga äktenskap,

som förde dig beskyllningarna i munnen, och du är

inte längre i detta nu i stånd att tänka så simpelt

om mig. Säg hvad du vill, så har jag dock rätt!

Tror du inte jag blifvit näpst tillräckligt, för att

jag blandat mig i dina kärleksangelägenheter —

hvad ... ? Näpst, utan att bli varnad engång ... och

näpst alldeles för allvarsamt, för att vara af en

vän. Du hade kunnat finna på ett enda ord, som

träffat långt bättre än dina två hagelladdningar, —

tro mig! Jag såg inte dina afsigter, och det finner

du vara skäl tillräckligt för att lemlästa en gammal

vän för hela hans lifstid —! Nå, jag förebrår dig

inte. .. jag vet att du lidit af din öfverilning meraän jag... Men då du nu påstår, att jag begagnar

din goda vilja att reparera hvad du förbrutit mot

mig till att locka din hustru ifrån dig, då häpnar

jag, då fattar jag dig inte längre, då studsar jag

tillbaka för din låghet... Förstår du nu i din tur?

Förstår du nu, att jag sökt ditt umgänge igen för

att visa, att jag inte lagt din öfverilning på sinnet,

och för att den kanske endast förbundit oss fastare

vid hvarann i stället för att skilja oss åt? Och

förstår du nu, att jag talat med din hustru bara i ditt

intresse. . . fast det kanske varit bättre om jag låtit

bli. Man tänker nu inte på allting heller! Att jag

sårat dig derigenom, fattar jag, men du skall tro,

och du måste tro, att hela min korta sammanvaro

med henne i går, skedde uteslutande för att

reparera den möjliga skuld jag har i dina nuvarande

olyckliga förhållanden. Hon bekände då för mig, att

hon ämnade resa till S:t Petersburg i dag för att taga

engagement, och jag gillade henne. Det är ditt eget

fel, att hon inte kom med sitt förtroende till dig,

utan skänkte det åt mig ett flyktigt ögonblick, då

hon hade ingen annan att vända sig till och

be-höfde både råd och understöd... Det var

tillfälligheten, som blandade mig in i det. Hon har det

inte bättre än du ... du skall inte i din olyckliga

sinnesstämning glömma att andra också äro menni-skor, din hustru bland dem. Seså, — nu ha vi det

klart. Det är allt hvad jag har att säga dig, — är

du nöjd nu ... ? Och kom ihåg att hvarken fröken

Friman eller jag betraktade ditt sjukliga uppförande

i går som annat än en yttring af din öfverretning .. .

Som alltid när han talade, hade Hård talat sig

varm igen. Han kände sig plötsligt så god, så

ädelmodig och så förlåtande, att hans bröst häfdes och

tårarna voro nära att tränga honom i ögonen. Han

räckte Vahlin sin hand och sade lugnare:

— Gamle vän, •— du gör mig orätt i att stämpla

mig med vidare misstankar. Det är några fördömda

tillfälligheter, som blandat mig in i dina

angelägenheter... skyll på dem, inte på mig! Jag har aldrig

velat dig illa och vill det nu mindre än någonsin,

när jag ser att du är olycklig ...

Vahlin hade satt sig i Hårds skrilstol, lutade sig

sig öfver bordet och gömde ansigtet i händerna

under slitande tankar, kall och nästan likgiltig nu, när

han sagt allt hvad han bar på hjertat. Under den

första hälften af Hårds utgjutelse, kände han sig

nästan nöjd med den effekt hans ord framkallat. Hårds

lifliga indignation och lätthet att gifva den ifrån sig

verkade behagligt förmildrande på hans egen tunga

lidelse. Han likasom mätte upp den genom

jemfö-relsen med Hårds utbrott, och det smickrade honomatt finna den hotande, mäktig, förstörande, med

våldsamma krafter som hos småningom hopade åskmoln

efter långt qvalm, medan Hårds hela vrede dunstade

bort, likt en liten oskyldig regnby om våren.

Det var sant hvad Hård sagt, att Vahlins

bittraste ord voro ögonblickets ingifvelser, men dylika

ögonblick och slika bittra ingifvelser hade han

numera som oftast, isynnerhet när Hård var

närvarande. Och han ångrade icke heller, att han sagt

Hård allt hvad han bar på hjertat; det hade kostat

honom ansträngning, men det kändes lättare

der-efter.

När Hård talade om skotten, kunde Vahlin ej

värja sig för en viss tillfredstäld fåfänga öfver att ha

vågat ett så starkt uttryck för en så våldsam rörelse.

Var det än så orätt, mod hade han visat! Större

mod och hänsynslöshet, än Hård någonsin varit i

stånd till. Han högg sig fast i det medvetandet som

i en moralisk lifräddningsboj och höll sig med

till-hjelp af den öfver störtfloden af Hårds förebråelser

utan att sjunka. Hårds ädelmod berörde honom

icke det minsta; — han ville icke bli berörd af

det. Vänner kunde de ändå aldrig bli, det var

han säker på, — hvarför då ställa till en

försoningsscen, hvars betydelselöshet han genast

genomskådade. Det skulle i alla fall alltid bli liggande entyngd öfver deras vänskap, om de än så mycket

försökte resonnera bort den. Och Hård skulle om

några dagar, under ett af sina mera kritiska

ögonblick, sjelf göra sig lustig öfver deras

försonings-försök.

Han tog emot Hårds handslag helt kallt,

emedan han ej kunde tillbakavisa det utan att vara

grof, och han tänkte på huru långtifrån klart

alltsammans var emellan dem, fastän Hård påstod

motsatsen. Hårds slutrefräng om Vahlins olycka

verkade nästan frånstötande på honom. Kunde då

Hård aldrig lära sig att inse, att han var den sista,

af hvilken Vahlin önskade något slags deltagande

medlidande?

Hårds ädelmodiga och öfverseende stämning hade

gjort honom till en dålig observator. Han tog

Vahlins handslag för allvar och fortsatte i samma

försonande ton:

— Och nu skall du taga ett vänskapligt råd i

öronen! Jag har tänkt mycket öfver dig och tror

att jag kan ge dig ett godt råd: låt den här

skils-messan från din hustru bli så lång som möjligt! Hon

gör ju inte annat än förstör ditt lynne och din

arbetskraft, och hon vet sjelf af det, det har hon sagt

mig, men kan inte hjelpa det. Det är ju galenskap

att lefva tillsammans under sådana vilkor. Hon hardet illa, och du har det illa, — säg, fins det en

gnista sundt förnuft i att fortsätta ett sådant lif?

Låt du henne stanna der hon är, och styrk du dig

sjelf genom att arbeta i lugn och ro... Du kan

inte vara utan henne? Sladder! Det kan du nog

bara du vänjer dig. Det fins dem, som intressera

sig mycket för dig, ja, så mycket som du i går såg

af ett visst besök ...

Vahlin lyfte på hufvudet och mötte Hårds blick.

— Jag trodde inte du skulle vara den, som

förde henne på tal i ett dylikt sammanhang, sade

han.

Men Hårds ädelmod kände inga gränser:

— Ser du, för mig spelar qvinnan en

underordnad roll... jag blir ändå den jag blir, med den

ena qvinnan eller den andra. Du deremot är en

plastisk natur, som den rätta qvinnan kan forma

mycket af... och hon är allt den rätta för dig, så

mycket jag kunnat sluta till...

— Seså Ilård, bedrag nu inte dig sjelf, bröt

Vahlin helt kärft af. Din välvilja skall väl ha några

gränser, och du förstår att jag inte är så förfärligt

angelägen om att begagna den till det yttersta...

När Vahlin gått med ett ganska kyligt afsked,

steg Hård upp och gick ett par korta slag af och

an i sitt rum. Han var nöjd med sig sjelf; han hadeuppfylt all rättfärdighet. Eller kunde väl en

vän fordra mera, än han försökt göra för

Vahlin? Hela hans eftermiddag i går hade gått till

spillo för Vahlins angelägenheter, och i dag hade

hans goda hjerta igen triumferat. Skada blott att

alla hans bemödanden att sätta sig in i vännens

själslif gjorts så förgäfves! Nå ja, det var icke hans

fel, han hade uppbjudit sitt yttersta, och var det icke

godt nog, kunde han intet mera göra.

Hård samlade sina papper och kom upp på

hofrätten nästan en timme för sent. Han fick en

half anmärkning af cn förman, smälte den med

bibehållet lugn och tänkte på sina uppfylda

vänskaps-pligter. Lifvet bestod ju ändå icke af bara

embets-göromål!öfvergifvet rum, der bohaget står qvar efter

en afreste eller den afdöde, talar ett språk till

saknaden, vekare än en elegi, innerligare än musik

och starkare än båda tillsammans. Tystnaden fyller

rummet med stum sorg, den rubbade golfmattan

lockar fram ekot af kända steg, och man väntar att

i trymån se ett annat ansigte bredvid sitt...

Oordningen på arbetsbordet blir kär för den

mest ordningsälskande, ett halfskrifvet pappersark

väcker hoppet om bref, som skola komina från den

afresla; — den döde lemnar icke ens detta öfrigt.

En cigarrstump blir en klenod, och cn qvarglöind

hårnål får värde af en relik. Minnet, det förfärliga

och det ljufva, går omkring på upptäckt... och det

upptäcker! Här nära gardinen, en gemensam

eftermiddagsstund i den lilla soffan, när kaffet var

drucket och sinnet meddelsamt... der vid alkoven ...

åh, det blir outhärdligt och man slår igen dörren

14efter sig som fruktade man att hela det kära

bohaget skall vandra ut — så lefvande har det blifvit.

Det är ett rum. Låt det vara två eller tre.. .

låt det vara en hel våning, — det är ändå

ingenting. Men låt det vara ett hem! Låt den afresta

vara själen i det hemmet... den, för hvilkens skull

alltsammans kommit till. Låt henne vara älskad

med ungdomens fullblodighet, förorättad eller icke,

endast älskad, — låt henne försvinna en morgon

två månader efter bröllopet, och bo qvar sedan i

det öfvergifna hemmet! Der är saknaden icke längre

en stämning, den är en mara.

Vahlin hade stängt dörrarna till sitt lilla hem,

sedan han dragit ut en liggsoffa i redaktionsrummet.

Han lefde nu der, sof der, arbetade der och åt sina

mål ute. Endast madamen gick om morgnarna med

damviskan bland de nya möblerna, putsade de små

konstsakerna och fotografierna, eldade i kakelugnarna

och vattnade de stora bladväxterna. Vahlin satte

icke sin fot derinom, sedan han qvällen efter Hilmas

afresa i två timmar legat framstupa på salssoffan

med näsduken för munnen och förtviflan i hjertat.

Det hade kommit bref från Hilma, ett illa

skrif-vet bref, fullt af hängifvenhet och tro på att hon

med sin afresa gjort det bästa hon kunde göra för

sin man. Hon uppträdde i en vinterträdgård iPetersburg för tio rubel i månaden och fritt vivre.

Med vivre t var det si och så; god mat men dåliga

kamrater, så när som på ett undantag, en dansk

flicka, hvilken hon kände förut. Hon beklagade sig

visst icke, tvärtom, men hon hade blifvit förvänd

under sin två månader långa smekmånad och hade

nu litet svårt att finna sig i sitt forna lif. Åh ja,

det skulle nog gå ändå!

Hennes tjenstgöming begynte klockan nio på

kvällen och slutade klockan ett. Man tyckte om

henne, impressarion var hygglig och publiken

antastade aldrig sångerskorna såsom de brukade i

Finland. Hvarje natt, då hon lade sig, tänkte hon på

Vahlin, stod det i brefvet, hvarje morgon hon

vaknade likaså, och hvarje timme dygnet i ända

tycktes hon i det hela taget vara upptagen af honom.

Hon slutade med att bedja honom att icke komma

efter henne, men väl att hatva mycket ledsamt efter

henne. Hans trogna Hilma.

Vahlin läste brefvet med en underlig känsla af

att det var en helt främmande menniska, som

skrif-vit till honom, icke hans hustru. Han hade aldrig

förut läst ett bref af henne, och det var väl derför

han kände det så. Han tecknade upp hennes adress

och gömde alltsammans inne i hörnet af en

skrif-bordslåda. Hon skulle allt få vänta några dagar in-nan han svarade på brefvet; — aldrig fjcsk och

efterhängsenhet, särdeles när det gälde qvinnor!

I sin första häftighet och öfverraskning efter

Hilmas afresa hade Vahlin så godt som svurit på

att icke med en min eller ett ord låtsa oni

alltsammans. Hon måste sjelfmant vända tillbaka till

honom, utan att han bad henne om det, utan att han

låtsade vilja veta af henne engång. Det var icke

Hårds råd att göra skilsmessan lång han lyssnade

till, det var till sin egen förolämpade

husfadersvär-dighet. Det återstod icke mycket af den, ty en

äkta man, hvars hustru rymt ifrån honom, är ju

nästan en litteraturhistorisk löjlighet, och midt i

qvinnoemancipationens tidehvarf skjuter opinionen

allt ännu skulden på mannen.

Så alldeles skuldfri kände sig Vahlin icke

heller. Det dykade upp för honom små minnen från

deras smekmånad, minnen af en hårdnackad

förbe-hållsamhet och småaktig fåfänga. Han, som alltid i

princip föraktat den ytliga qvinnobildningen, hade han

icke velat gifva allt för att hans hustru skulle egt just

en sådan ytlig bildning? Hade hon kunnat se likgiltig

ut i sällskap och säga små osanningar taktfullt och

behagligt, hade han aldrig behöft skämmas öfver

hennes simpla manér och hade hon kunnat svara

en näsvis herre med societetdamens medvetna oskuld,skulle aldrig hans svartsjuka gjort honom

oreson-nerlig och han aldrig fantiserat ihop någon låghet

ät hennes karaktär.

Han hade fordrat för mycket af kärleken, insåg

han sjelf. Han ville med ett slag, genom en

vigselceremoni, höja sin hustru i nivå med sin egen

bildning, och han hade hoppats kärleken skulle ersätta

bristen på uppfostran. Det hade den nog kunnat

göra om ... om han bara varit mindre fåfäng! Huru

han än slingrade sig undan, kom han alltid till den

slutsatsen, och det kostade på honom att medgifva

att den var sann.

Hård hade alltid förebrått honom att han icke

var äregirig, men han hade tyckt det var ett slags

öfverlägsenhet att stå indifferent gentemot verlden —

dock, att vara fåfäng utan äregirighet, det var

småaktigt, simpelt, tarfligt! Fåfängan i äregirigheten kan

åtminstone drifva en menniska framåt, fåfängan

ensam och i och för sig håller en qvar i

småborgerligheten och dränker en i dess inskränkthet...

Vahlin hade god tid att filosofera, och han gjorde

det, tills han tyckte att han sjelf var den enda fasta

observationspunkten i hela verldshvimlet, att alla

andra rörde sig framåt och utvecklades, han ensam

stod qvar och ej hörde till det hela. Han hade hört

engång till det, han hade lefvat, han också, men nuvar det förbi, och nu stod han som likgiltig åskådare

och lät lifvet spela omkring sig bäst det gitte.

Det ledde till värdshuslif och gamla

ungkarls-vanor, och i staden berättade man sentimentalt folk

emellan att redaktör Vahlin rumlade af sorg. Att

han också kunde vara så fästad vid det stycke till

hustru, som han haft, och att han ännu tänkte på

henne, sedan hon sprungit sin väg från honom midt

under smekmånaden! Ja ja, karlarna voro några

kostliga skapelser, hvilka blefvo allt galnare i en

qvinna, ju sämre hon var och ju mera hon bedrog

dem ... Och fröken Fanny Friman sade i ett elakt

ögonblick till llård följande vågade, pessimistiska

sentens:

Karlarna fråga aldrig efter en qvinnas dygder;

de äro dein obekanta ännu efter tio års äktenskap,

och det är derför de påstå att qvinnan är svår att

lära känna. Men bär en qvinna fram sina lyten, får

hon genast hängifna beundrare, lion gör sig icke

till, heter det. Och ju flera lyten hon har att

uppvisa, desto större frimodighet och — desto hängifnare

kärlek! Mannen har försökt förderfva qvinnan pä

detta vis, så länge det funnits cn civilisation, men

hon har hållit stånd till denna dag, och det finnes

ännu qvinliga dygder, dem en man aldrig drömt om.

Det nästa brefvet från Hilma uteblef. Vahlinväntade alla dagar att det skulle komma, fullt af

förebråelser öfver hans försumlighet att icke svara

på det första, men det kom icke. Och då sköt han

också upp med att svara på det första brefvet. Inom

sig blef han mer och mer orolig, livad ville det

säga, att hon icke skref? En ny otrohet? Hon fann

sig kanske bra der hon var och glömde för sitt

gamla lif helt och hållet sin man och sitt hem. Det

hade man sett förut... ja, ingenting var i sjelfva

verket naturligare, än att hon bjöd till att göra så, och

det kunde tyvärr lyckas alltför lätt med hennes natur.

Men han beslöt alt vänta ännu. En och en

half vecka hade gått, utan alt han falt mera än det

första, fattiga brefvet, hvilket han nästan kunde

utantill, så ofta hade han läst igenom det. En dof vrede

begynte jäsa inom honom emot Hilma, som vågade

sätta honom på ett så starkt prof. An om han

lemnade henne, — hvad skulle hon då taga sig till ?

Ilon hade sitt fördömda egagement, eljes hade hon

nog varit ödmjukare och skrifvit och bedt om

pengar, om icke annat. Nu lefde hon oberoende af

honom och kunde göra hvad hon ville — ja, han

fruktade att hon "jorde det. Ty när hon intet svar

fick på sitt första bref af honom, måste hon ju tro

att han var oförsonligt stämd mot henne och icke

ville veta af henne längre.Samma qväll begynte han på ett bref till

Petersburg. Han satt och vägde orden och vägde dem

0111 igen, tills han fann det alldeles bakvändt att

skrifva. Ville han ha henne tillbaka, var det bäst

att lian reste sjelf och hemtade henne för att på

samma gång taga reda på om hon tänkte på honom

numera eller redan leninat honom för en annan.

Ville han icke ha henne tillbaka, var det ju det

bästa att fortsätta med denna omeddelsamhet, den

ledde nog till det önskade resultatet. Men aldrig hade

han kunnat tro, att hans lilla medgörliga Hilma, som

så villigt böjt sig för honom, plötsligen kunde sätta

upp en dylik envishet och fast beslutsamhet.

En dag behöfde Vahlin sitt franska lexikon, och

det låg inne i bokskåpet i salen. Han ringde på

springpojken, beskref boken för honom och sände

honom in i salen för att taga reda på det. Sjelf

ville han icke gå dit, det gjorde honom ondt. Men

springpojken kom med den ena tjocka boken efter

den andra, utan att ha lyckats finna den rätta. Ett

ögonblick tänkte Vahlin på att sända pojken till

bokhandeln efter ett nytt lexikon, men då kände

han sig narraktig, skickade bort pojken och gick in

i salen. Han visste precis, tyckte han, hvar boken

låg, skulle bara taga den från siti plats och strax

derpå vara tillbaka i redaktionsrummet igen.Det var nu nära två veckor sedan Hilma rest.

Madamen hade fält ner gardinerna, för att dagern

icke skulle bleka möbeltygerna; det kunde ju vara

likgiltigt om de voro upprullade eller nedfälda, när

ingen ändå bebodde rummen. Vahlin gick med

oroliga steg fram till bokskåpet med dess stora

glasfönster, öppnade det och gaf sig att söka det

fördömda lexikonet...

Dagern föll genom de mörka, gulbruna

rullgardinerna, ödslig och död in öfver tystnaden, och der

var så dunkelt, att Vahlin hade svårt att se läsa

boktitlarna i skåpet; — lexikonet fans icke på den

platsen han trodde. Han rätade på sig och gick till

fönstret för att rulla upp en gardin, så att han kunde

se bättre. Det blef med ens nästan ljust, Vahlin

drog fram en stol till bokskåpet och satte sig för

att beqvämare kunna leta igenom de lägre hyllorna.

Lexikonet fans der icke, han sökte förgäfves i kors

och i tvärs, — det fans der icke.

Skulle Hilma ha kunnat taga det med sig?

Hvarför? För att lära sig franska naturligtvis, —

hon hade ju redan begynt läsa det språket för

Vahlin, fastän lektionerna slappats af som allt annat de

påbegynt. Om det funnes i sängkammaren? Hon

hade kanske tagit det dit för att slå upp något

ord ...Vahlin gick in i sängkammaren, utan att se sig

omkring likasom sagoprinsen i föslottet. Han

böjde sig ned vid etageren nära sängarna och sökte.

Bara bekanta boktitlar, böcker dem han läst högt

för Hilma, och böcker dem hon läst sakta för sig

sjelf, men talat om med honom efteråt... Kielland,

Thackeray och unga svenska författare, hvilkas

förläggare sändt deras böcker till tidningen för att

anmälas. En salmbok midt ibland skönlitteraturen; en

salmbok, som Hilma fört med sig i boet. Det var

en konfirmationsgåfva, hade hon berättat honom;

han tog den i handen och slog i tankarna upp

permen. På den inre sidan stod i bleknadt bläck:

Hilma Ramst; konfirmerad i Linköping den 22

Oktober 1883. Gåfva af hennes mor.

Han log för sig sjelf helt spefullt och vände

boken i sin hand. Den hade icke blifvit mycket

läst åtminstone! 1 detsamma föreföll det honom

nedrigt att stå här och håna minnet af hennes

oskyldigaste dagar. Stackars Hilma, hon hade varit med

om mycket sedan dess! Det gamla, farliga

medlidandet, som hon engång väckt i så hög grad hos

honom, blef igen berördt af en halfnött inskrift på

en gammal salmboksperm. Hvad var han för en,

som lemnade henne ensam midt i den ryska

hufvud-stadens elände, han, som var hennes man, hennesenda värn och som älskade henne ännu! Var det

öfverlägsen godhet, — var det så han förvärfvade

henne till sin genom hjertats vänlighet och förnuft,

genom sjelfbeherskning och sjelfiörnekelse?

En stackare var han, en låfäng narr, en tyrann

i stället för en hjelpare! Jo, han var den rätta att

hysa medlidande med andra, han, som nästan var

färdig att fordra medlidande af andra för sig! Eller

hade han icke känt sig som en martyr för sin

hustrus skull under länga tider och mest nu efter

hennes afresa? Var det bara derför han engång lossat

af skotten på llård? För att få tyrannisera cn

stackars qvinna och böja henne under sitt godtycke?

— Fy skäms, Vahlin! tänkte han nästan högt,

lade salmboken tillbaka på etageren och stannade

för att betrakta Hilmas fotografi på den öfversta

hyllan. Hans eget fotografi, som brukade stå der

bredvid var borta; han gissade hos hvem. Nästa

ögonblick hade han kvst sin hustrus bild och gick

med tårar i ögonvrårna ur sängkammaren. Han

hade icke funnit sitt franska lexikon der, men han

hade funnit ett godt och manligt beslut.

Aftontåget saktade sin fart, vaggonhjulen

klap-rade i spårvexlingarna, de resande trängdes vid

dörrarna i vagnarna, och otaliga lyktor blinkade tillhöger och vcnster genom kupéfönstren. Så rullade

tåget in i en upplyst hall, och en stationskarl ropade

med korta mellanrum:

— S:t Petersburg!... S:t Petersburg!

Om fem minuter hade Vahlin prutat sig till en

släde per timme och kuskade öfver Litenjibron,

medan Nevan välte sitt flövatten upp på isen trettio

fot under honom och speglade gaslyktorna på de

båda stränderna i långa ljuskolonner, som om den

varit öppen och isfri midt i vintern. Ilan hade sagt

kusken adressen på vinterträdgården, der Hilma

uppträdde, och det bar af genom de förnämare delarna

af staden, der trängseln ännu sent pä qvallen var

stor och en del butiker strålade i full gasbelysning.

Snön på gatorna var sönderbråkad till ett mudder,

och hästen drog flämtande den tunga kasanska

jern-släden derigenom.

Vahlin var otålig. Han skyndade på kusken

gång efter annan, men antingen han icke förstod

Vahlins godtköpsryska eller icke brydde sig om

den, — det gick fot för fot alltemellanåt. De åkte

öfver kanaler och öppna platser, och ändtligen, efter

mera än en half timmes färd, stannade kusken

utanför en upplyst lokal. Vahlin bad honom vänta, sprang

uppför trapporna, men blef motad af betjeningen och

tvangs att gå ner igen för att köpa sig inträdesbiljett.Så undtligen kom han in i etablissementet. Det

var utstyrdt till grotta, med tomma spaliérer

väggarna rundt, — icke en enda ranka klängde sig längs

dem. Hvarför det hette vinterträdgård vet endast

den opinion, som engäng gifvit namn åt lokalen. I

ändan af en lång tunnel funnos några trappsteg upp

till en bred dubbeldörr, och derinnanför gjordes

musik. Vahlin hade inom några sekunder öppnat den

och slutit den efter sig igen. Han var inne i en

lagoin stor sal med cn väldig estrad längs den ena

långväggen och några akrobater på den. Han såg

på programmet; — först den tredje nummern efter

den, hvilken gick som bäst, lofvade sång af M:lle

Sörensen. Det var Hilmas vänninna, den, som hon

skrilvit om, antog Vahlin.

Han hade sett igenom hela programmet, utan

att kunna finna ett namn, som han velat anse för

Hilmas artistnamn. Der fans Schlichenbergar,

Po-tenko’r, KorsanskyV... men icke ett enda, som

haft svensk klang. Då kom han ihåg, att endast de

främsta damsolisternas namn bruka tryckas på

programmet, — de öfriga uppträda under den

gemensamma rubriken sång. Det hade just gått ett dylikt

allmänt nummer, och det nästa kom först som det

femte, alldeles i slutet.

Hans otålighet blef icke mindre af den upp-täckten, och han gaf sig att spatsera omkring i

lokalen, såg högfärdig ut af princip och bevärdigade

icke publiken med en blick. Man kunde taga

honom för cn furste, som var ute på äfventyr, så

likgiltig såg han ut. Och när han närmade sig vakten

vid en sidodörr, bugade sig denne för honom.

Vahlin stannade och såg på honom. Vakten

gjorde en grimas, som skulle föreställa ett

frimuraretecken. Vahlin hade varit i Petersburg förut och

gaf honom en drickspenning, utan att fråga om

någonting.

— Ert kort...! bad vakten på ryska.

— Åh, tänkte Vahlin, — genvägar!

Han gaf sitt visitkort, vakten försvann och

innan Vahlin ännu gått många väntande steg utanför,

kom han igen och bad herrn stiga in.

— Till hvem? frågade Vahlin.

— Till damerna, vet jag . ..

Jaså, det går till så här, tänkte Vahlin och var

icke sen att gå in. Han befann sig i en liten salong

eller ett väntrum, och från rummet bredvid hördes

skratt och klingande af glas. En herre kom emot

med hans eget visitkort i handen och frågade hvem

han sökte.

— En svensk sångerska, som varit här omkringtvå veckor,... Ramst tror jag hon kallar sig ...

känner ni henne?

— Mycket väl, mycket väl... jag skall strax

bedja henne komma in ...

— Nej, vänta litet ...! Vahlin kunde icke hålla

sig ifrån att göra några frågor om Hilma... det

var ju icke att spionera. Han ville afstå från att i

smyg se henne uppträda utan att hon visste det,

derför kunde han gerna ställa impressarion några frågor:

— Har ni varit nöjd med henne?

— Med fröken Ramst? Ja, för all del, — den

bästa flicka jag ännu i mitt lif haft att göra med.

Ett riktigt mönster är hon... Se der! — han

pekade åt rummet hvarifrån skrattet och glasklangen

hördes, — se der, huru de andra roa sig... hon

deltager aldrig i något dylikt... aldrig!

— Nå nå, — det är nu för mycket sagdt,

skrymtade Vahlin.

— Nej, nej! — bara en enda gång har jag sett

henne i herrsällskap ... hon bryr sig alls inte om

sådant. .. det är en klok flicka det.

— Två gånger ändå, envisades Vahlin.

— Nå ja, — två gånger, efter herrn så vill, —

men det är ingenting, som man kan lägga en

sångerska till last... roa sig måste man ju för att hålla

ut lifvet...— Och kanske har hon beundrare ... ?

Impressarion gjorde en stor gest med armar,

axlar, hufvud och mellankropp, hvilken sade allt

och intet. Nästa ögonblick var han borta.

Vahlin väntade otålig, förargad öfver att han

svikit sitt beslut att ingenting fråga om Ililma.

Hvad han fått veta sade honom ju ingenting,

förargade honom endast.

Efter en minut kom impressarion igen.

— Så ledsamt, så ledsamt!... damerna kläda

sig just för den nästa nummern... hon kan inte

träffas förrän efteråt...

— Hvad är det för dumheter ... ?

— Det är inga dumheter, det är sant... men

jag stack ert visitkort åt henne genom dörrspringan ...

I detsamma vände sig Vahlin om för det lätta

ljudet af trippande steg. Några alnar ifrån honom

stod Hilma, som plötsligt hindrat sig i sin första

impuls att springa fram och omfamna honom. Hon

var draperad i en lång kappa öfver den halflärdiga

toiletten, med bara armar, puder i håret och

ögonbrynen svärtade, men sminket hade hon hunnit

stryka bort. Hon stod väntande som på sin

dödsdom, med blicken ansträngd, forskande, och

ande-drägten flämtande af spänning, fullkomligt osäker

om Vahlin kommit i vänlig eller fiendtlig afsigt.Ett ögonblick stred Vahlin med sig sjelf. Hans

gamla tankar om hennes otrohet hade fatt en egen

lidelsefull fart af impressarions talträngdhet, och hade

han följt sin första impuls, skulle han helt kallt ha

gått sin väg förbi henne. Men då sprang

impressarion fram och ville hafva llilma bort med sig, —

det passade sig icke ett dylikt uppträdande utan

toi-lett i mottagningsrummet. Hilma gick icke. Hon

höll emot och lät honom fåfängt draga sig i den

ena armen, som han fått fatt i.

— Släpp henne, karl! Det är min hustru...!

Hennes arm föll slapp till sidan, och hon såg

nedåt golfvet. Det var någonting öfver henne i detta

ögonblick, som grep Vahlin djupt in i hjertat.

Kappan hade dragits tillbaka af hennes motstånd, och

den korta, gula sidenkjolen lyste fram öfver

tri-kåerna ... Kanske var hon vacker ... Vahlin visste

icke hvarför, men aldrig hade hon tilltalat

honom så. I detsamma såg han hvad det var. Den

fina rundningen omkring midjan var borta, i den

åtsittande kostymen framstodo hennes former tydliga,

och han anade... åh, nu visste han hvarför hon

rest bort från honom. Nu visste han hvarför hon

icke skrifvit... !

Det löpte rundt i Vahlins hjerna. .. tvä

månader, tre, fyra, fem ... ja, det slog in! Ett ögon-

jiblick var han färdig att stöta henne ikull på

golf-vet, trampa på henne och gå sin väg med ett skratt,

men så besinnade han sig. Han visste ju det förut,

redan då han tog henne till hustru, fastän han icke

tänkt sig följderna. Och det slog honom som en

blixt, fanatiskt, öfverspändt kanhända, att han nu

hade ett tillfälle att reparera den skuld, i hvilken

han stod till Hård, genom att antaga sig hans barn.

— Var god lemna oss ensamma, sade han till

impressarion. Denne hade sett att det var allvar å

färde och gick utan ett ord.

Då lyfte Hilma sina ögon och såg med en

förskrämd blick på Vahlin. Hon darrade för honom

igen, som hon gjort det engång efter hans

bekännelse. Men han kom fram helt vänligt, fastän

allvarligt, tog henne i handen och sade de första orden:

— Kommer du hem med mig nu, Hilma? Det

är så tomt utan dig, och jag tror vi skola stämma

bättre öfverens härefter ...

Med en undergifven, ångerfull rörelse gaf hon

honom sin hand.

— Nej, inte så ... mera mod!

— Jag har inte, sade hon tonlöst.

— Du får det, bara du vill hålla en smula

af mig...!Rullgardinerna lågo fortfarande nedfälda i

rummen, när de kommo hem. Vahlin drog upp ett

par af dem, stannade, kastade en blick ut på gatan

och bad Hilma komma och se. Hon stödde sig

mot hans arm, sträckte sig sä långt fram hon nådde,

och såg Hård och fröken Karin Friman gå arm i

arm nedanför på trottoiren.

— Förlofvade? frågade hon med hela sitt runda

ansigte.

Vahlin nickade.

Men när Hård vek om det första hörnet, såg

han tillbaka och lade märke till de två personerna

i Vahlins fönster.

— Jag tror minsann att Vahlin varit och

hem-tat sin lilla fru i Petersburg. O trohet, du är stor

i norden! som man förr brukade uttrycka sig. Jag

skulle ha lust att säga: o enfaldens envishet! Ty

det är att bära sig åt som en inföding i alla fall ...

Så mötte de nyförlofvade en bekant, som ville

gratulera dem.£ti.Fostermor och fostersonI

C-oJlyet hade engång stått en allvarsam dust mellan

^ stadsläkaren och fröken Sallgren för hennes

afdöda köksas, lilla Ilannes" mors skull.

Stadsläkaren ville naturligtvis inbilla dem som icke studerat,

att han rådde öfver lif och död. Men lilla Hannes"

mor hade dött i händerna på honom, och der såg

man hvad en läkare förmådde med alla sina

kunskaper oeh lärda termer.

Hela historien hade sitt ursprung i fröken

Sall-grens ömmande menniskovänlighet och hennes tro

på sin universalmedicin: smärtstillande vatten. 1

vintras hade Ilannes" mor med sin åttaåriga pojke

kommit in i fröken Sallgrens kök och tigt, och

för att röra den lilla stadsgårdens egarinna hade

modret blottat sitt bröst och visat huru rosen gripit

omkring sig der. Mera behöfdes ej. Fröken

Sallgren var en beslutsam qvinna, och hon tog sig

genast an både modrens sjukdom och sonens omätt-liga lilla mage. Om tre veckor hade det

smärtstillande vattnet segrat; — modren var nästan frisk,

och lilla Hannes hade ätit sig rund och röd om

kinderna under tiden.

Då hade fröken Sallgren den första dusten att

stå för sin patients skull. — Denna gång var det

med hennes gamla köksa, som tjenat hos henne i

tre runda år. Ty det gälde att hålla qvar det nya

beviset på det smärtstillande vattnets undergörande

kraft, och det kunde icke ske annorlunda, än genom

att den gamla köksan lemnade sin tjenst och ersattes

af Hannes’ mor.

Det blef gräl. Ett stormgräl med den

oerhör-daste ordrikedom på ömse sidor, hvilken dock

af-bröts, när fröken Sallgren i hettan fann på att med

en anklagande gest peka bort mot skafferiet, der

sockret och kaffet, sviskonen och russinen kunde

bära vittne om ett och annat, som ej skulle lända

köksans orlofssedel till båtnad. Köksan tystnade,

packade in sina saker med gråten i halsen och gaf

sig i väg med en förbannelse öfver allt smärtstillande

vatten och en ilsken blick på Hannes’ mor. Så

blef Hannes’ mor fästad hos fröken Sallgren, till en

lefvande triumf för matmodrens m edicin.

Den åttaårige Hannes stannade qvar i huset, ty

modren ville ej skiljas vid honom. Fröken Sallgrenvar just icke glad åt det; — hon förstod sig icke

på barn och tålde isynnerhet icke pojkar. Men när

Hannes var en snäll och försagd liten gosse, som

var ingen i vägen, fick han bli qvar i köket, leka

på kökstrappan och hålla ladugård med tallkottar

ute i trädgården längre fram på våren. Fröken

Sallgren gaf knapt akt på honom och talade aldrig

ett ord hvarken till eller om honom. När hon kom

in i köket stannade Hannes sina lekar, såg med

förskrämda ögon på henne under sin tofviga lugg

och blef stående som ett ljus, med den ena armen

slapp vid sidan och den andra böjd, sä att han

förläget kunde suga på sina smutsiga knogar. Sedan

smög han sig oförmärkt ut.

Men Hannes" mor förevisades för alla fröken

Sallgrens främmande; hon fick knäppa upp sitt

lif-stycke och visa sina stora ärr för dem, tala om

huru sjuk hon varit och sedan pligtmessigt sluta

med en tacksam suck till det smärtstillande vattnet

och en tillgifven blick på sin triumferande matmor.

Ryktet om fröken Sallgrens stora kur gick vida

kring staden och grannsocknarna, tills det långt

borta strandade mot menniskornas likgiltighet och

bristande tro på hennes läkemedel.

Sedan väl alla fröken Sallgrens bekanta sett de

stora, eldröda ärren efter den helade rosen och tve-kat att med fingret försäkra sig om att såren voro

riktigt läkta, bröto de en vacker dag upp igen, och

Hannes" mor lades åter till sängs i kökskammaren

och gneds igen med smärtstillande vatten, så att det

luktade al det ända ut på granngården.

Rosen i bröstet ville ej gifva sig; den bredde

sig icke ut, men fördjupade sig i stället, så att

kompresserna icke kommo åt att hela bottnen af såren.

Dock, läkare tog fröken Sallgren aldrig, — det finge

herrar doktorer vänta på! Och hon vakade vid

den sjukas läger, bytte sjelf om kompresserna och

lemnade henne sällan på längre tid än en timme.

Fröken Sallgren hade utom sin stadsgård en liten

pension, som gudskelof satte henne i stånd att göra

godt mot sina medmenniskor och bevisa hvad

hennes läkemedel kunde duga till. Under tiden lefde

lille Hannes på egen hand, aktade sig noga att vara

i vägen och blef god vän med den nya hjelpredan,

som efterträdt hans mor i köket.

När långa veckor gått utan att en förbättring

inträdde, blef fröken Sallgren ängslig, utan att dock

förlora hoppet. En dag satte hon sig bekymrad

ned hos den sjuka, tog hennes hand i sin och

frågade med en viljeansträngning:

— Vill du ha läkare? Skall jag sända bud

efter en?Den sjuka såg upp med en glimt i ögat, men

svarade ej.

— Eller tror du inte min medicin skall hjelpa

dig nu, såsom den gjort det engång fönit?

Den sjuka stirrade ut i rummet med en

under-gifven min i sitt breda, finska ansigte. Slutligen

nickade hon omärkligt.

— Ja, jag trodde just, — föll fröken Sallgren

gladt in, — jag trodde just att du ingenting ville

ha att göra med den dryga läkaren och hans recept,

om han inte rent ut kommer tagande med knifvar

och tänger...

Den sjuka ryste.

— Nej, mitt läkemedel ha vi pröfvat åtminstone,

— ha vi inte det? Och du vill väl inte heller lemna

min goda vård och din egen bädd för sjukhuset och

allt dess elände ... ?

Två energiska medgifvanden från sjukbädden.

Fröken Sallgren gick bort om en stund med en

förklarad glans i blicken. Här lans då en som

trodde på smärtstillande vatten!

I den sjukas feberhjerna stod en kamp mellan

tacksamheten och rädslan för döden. Hon vägde

upp allt godt fröken Sallgren gjort henne, från den

stund hon första gången tog sig hennes sjukdom an.

Huru hon läkt henne och gifvit henne anställning,fastän hon måst köra ur tjensten sin gamla

tjena-rinna. Och i sin ödmjukhet föreföll hon sig som

ett odjur af otacksamhet, om hon nu ett enda

ögonblick önskade en läkare tvärtemot fröken Sallgrens

uttryckliga vilja, hvilken hon ju kände till så väl.

Kanske skulle han sedan komma med sina knifvar

och skära i henne!... Hon kröp ihop i bädden

under en hissnande känsla, som om hon redan känt

opererationsinstrumentets skarpa bett inne i sitt bröst.

Och sjukhuset! Nej, — dit ville hon aldrig ... hade

pröfvat huru det var ...! Men ... 0111 hon blef

räddad der! Här låg hon nu på ljerde veckan, utan

ett spår af bättring, — tvärtom! Igen trängde sig

ett underligt tomt och högtigligt allvar öfver henne,

och hon frös under dess obeveklighet. Hon tyckte

det var som om en sträng domare öppnade dörren

till ett oändligt tomrum, der ingen Jesus tog emot

henne i sina förlåtande armar fulla af hugsvalelse,

men ingen satan heller rufvade i mörkret. Rara

oändligt tomt och öde...! Och dit skulle hon in

ensam. Hon ryste tillbaka för dess isande

döds-kyla... hade der bara varit någon före henne, men

hon såg ingen. Tänk om läkaren dock kunde rädda

henne! Hellre hvilken smärta som helst än den här

förfärliga tomheten!

Hon kom plötsligt att tänka på sin son Hannes.Hvart skulle han taga vägen, om hon fördes på

sjukhuset? Fröken Sallgren behöll honom visst icke

hos sig. Hon greps plötsligt af ett omätligt

medlidande med sitt barn. Skulle det bli skyddslöst när

hon dog? Nej, hon ville tala med fröken Sallgren

om Hannes, bedja och besvärja henne att sörja för

honom, och så skulle hon gerna dö utan

läkare-hjelp, blott hon visste att gossen var i säkerhet.

Den tanken lugnade henne märkvärdigt, och hon

kände sig helt styrkt af den. Tomrummet stod ej

längre så isande ödsligt för henne; längst derinne

skönjde hon som ett hufvud med en törnekrona och

ett par ögon, som blickade outsäglig tröst till henne.

Hon hade fått fatt i sin frälsare igen, och helt varm

om hjertat sjönk hon i en liten slummer med det

fasta beslutet att för sin Hannes" skull icke lemna

fröken Sallgren, om det så gälde att dö här.

Det blef sämre och sämre. Fröken Sallgrens

fördubblade omsorger gåfvo intet resultat. Såren

blefvo allt djupare och mera inflammerade. Den

sjuka fick svårt att andas, men när fröken Sallgren

med sorgsen och ogillande ton frågade om hon

skulle sända bud efter läkare eller låta den sjuka flytta

till lasarettet, fick hon till svar en nekande skakning

på hufvudet jemte ett svagt nej. Då gick hon

alltid strålande och tillfredsstäld från sjukbädden.En dag blef det mycket illa. Den sjuka trodde

ej sjelf, att hon skulle lefva öfver qvällen. Då blef

fröken Sallgren plötsligen skrämd öfver det ansvar

hon åtagit sig och sände hufvudstupa bud efter

stadsläkaren.

Han kom, såg och tog sig betänksamt i håret.

— Hvarför har ni inte sändt bud på mig

tidigare?

— Åh! — förklarade fröken Sallgren, — man

hade inte behöft honom; hennes smärtstillande vatten

hade gjort menniskan frisk engång förut, och man

hade trott det skulle hjelpa också denna . ..

— Såå, — att hon vågade taga en menniskas

lif på sitt ansvar?

Stadsläkaren var liten och liflig, han fattade eld

i ett nu vid fröken Sallgrens öfverlägsna ton och

fortsatte:

— Smärtstillande vatten! ... ja visst tror ni det

skall hjelpa ... naturligtvis!... hvarför sänder ni då

bud på mig, hvad? Säg mig, tror ni, att ni kan stå

till svars inför lagen för qvacksalfveri... hvad?

Då blef fröken Sallgren ond. Att hon inte kunde

stå till svars inför lagen, hon, som hade tagit upp

menniskan från gatan och gifvit henne rum, kost och

skötsel, så att hon blifvit frisk ... blifvit frisk, hörde

han, blifvit frisk just med hennes smärtstillande vat-ten, — det kunde hon, den sjuka, sjelf intyga. Att

hon inte kunde stå till svars inför lagen, — det var

då för märkvärdigt! Pion, som gifvit menniskan

läkemedel, vård och rum och tagit upp henne från

gatan med en åtta års gammal pojke och allt! Kunde

hon inte stå till svars inför lagen, hon?

Stadsläkaren böjde sig undan för ordsvallet och

teg. Han var nykommen på orten och kände ej

fröken Sallgren, eljes hade han aldrig oförsigtigt

huggit in på henne med de första skarpa orden.

Fröken Sallgren hemtade sig ännu efter sin förvåning

öfver läkarens djerfhet och hade knapt lagt märke

till sitt första ofrivilliga utbrott. Men se nu skulle

han få sin skäppa full, den oförskämde, som

öfver-fallit henne i hennes eget hem. Fröken Sallgren

glömde alldeles den döende och drog ett djupt

andetag luft för nästa störtsjö.

I detsamma rörde den sjuka på sig i sängen,

gaf ett tecken att hon ville tala och begynte med

svag röst taga fröken Sallgrens parti emot läkaren.

Att allt hade skett fullkomligt efter hennes egen

vilja och att hon sjelf afböjt läkarehjelpen, när

fröken Sallgren talat derom. Icke heller ville hon på

sjukhuset; — här skulle hon dö under sin matmors

goda vård, om hon icke kunde räddas.

Fröken Sallgren triumferade. Men den sjukafick ett egendomligt spejande uttryck i sina magra

drag. Hon slöt ögonen halft och fortsatte i ett

andetag, som hade hon varit rädd att försumma tiden:

— Och nu, då här finnes vittnen, vill jag tacka

er, min matmor, och bedja er om en sak, innan jag

dör.

Fröken Sallgren böjde sig närmare och lyssnade.

Hon hade kunnat bifalla allt hvad den sjuka bedt

om, så fröjdade dennas tillgifvenhet henne.

— Jo, att ni inte glömmer min lilla Hannes när

jag dör, men ser till att det blir en duglig karl af

honom ... dugligare än af far hans, stackaren ...

Fröken Sallgren tog den sjukas hand och

lof-vade, att så mycket i hennes makt stod, sörja

derför. Hon tvekade ej ett ögonblick.

— Då vill jag gerna dö hos er, afslöt den sjuka,

och hennes ögon föllo igen af trötthet, medan ett

synbart välbefinnande bredde sig ut öfver skarpa

kindknotor, blåaktiga läppar och ögonlock.

Stadsläkaren lade händerna i kors, suckade

re-signeradt och sade att han nu var öfverflödig här.

Det gick fröken Sallgren alls icke in på. Hon

fäste sina små, skarpa ögon på läkaren, och hennes

halfglömda vrede begynte jäsa ånyo.

Nej, det var inte meningen, nu skulle han rädda

den sjuka, efter hans hjelp engång blifvit påkallad.— Det kan jag inte.

Inte! Se man på bara! Kunde han inte det, så

examinerad läkare han var? Hvarför trodde han man

kallat på honom? Kanske för att anklaga fröken

Sallgren för qvacksalfveri, — hvad? Men det skulle

hon nog reda sig för både inför gudomlig och

mensk-lig rätt.

Läkaren såg småsatirisk ut, svarade ingenting

och beredde sig att gå.

— Om ni nu går, utan att lemna någon hjelp,

har ni nog mera på ert samvete än jag på mitt, —

men gå ni bara! Jag skall nog veta att rädda den

stackars sjuka från en så omensklig behandling, som

skulle kommit henne till del på statens sjukhus. Gå

ni bara .. . farväl!... om ni kan lemna en döende...

Fröken Sallgren pekade med en vädjande

rörelse på den sjuka och talade med sin högsta,

gällaste diskant. Stadsläkaren gjorde öfvermenskliga

ansträngningar för att beherska sig. Men den sjuka

hade rest sig halft i sängen, upphetsad af den

skärande diskanten och med en obestämd känsla af att

något ondt hotade hennes sista timmar i lifvet.

Då rätade stadsläkaren ut sig med ens, blef kall

och yrkesmessig, svepte öfverrocken omkring sig och

sade i liknöjd ton:

— Det är orätt att besvära en strängt upptagen

ifiman med att åhöra dylika dumheter. Han har sjuka,

som vänta honom annorstädes ... Adjö!

Han skulle just försvinna ut ur köket när

fröken Sallgren slank efter honom och fick honom fatt

i ärmen.

— Ni ämnar gå, skrek hon, — ni ämnar lemna

henne och dö på fullt allvar?

Läkaren ryckte på axlarna.

— Men ni skall hjelpa henne, hör ni, ni skall,

herr doktor!

— Jag kan inte, — jag har ju sagt det.

— Ni, som är examinerad!

— Nonsens! Hon kan inte räddas.

Fröken Sallgren hade fäst sig vid den sjuka,

eller rättare vid sjelfva sjukdomen, med hela sin

inskränkthets energi. Det var som berodde hennes

eget väl och ve på utgången af sjukdomen. Hittills

hade hon alltid tänkt sig sjelf som räddaren, men

nu, då hoppet var slut, förblandade hon sin egen

äregirighet med sjukdomens bekämpande, och hon

höll fatt i läkaren med ett oslippligt tag:

— Men stanna då ... ni förstår... jag kan ju

inte bli ensam med henne utan cn läkare... Herre

Gud, om hon dör, herr doktor ...!

— Ja! det gör hon säkert.

— Och det kan ni låta henne göra —?— Det kan inte hjelpas numera.

— Hade ni då kunnat det tidigare —?

— Möjligen —!

Läkaren var nobel nog att afstå från alla

förebråelser. Men fröken Sallgren hängde sig fast vid

honom och fortsatte:

— Nej, säg att ni kan det ännu...

— Jag kan inte hindra henne att dö, men jag

kan lindra hennes plågor, — det kan jag.

— Gud, hvad ni är omensklig!... Men stanna

då åtminstone och lindra hennes plågor,... hör ni,

stanna då åtminstone ... bara så att ni är hos henne

herr doktor —!

Fröken Sallgren hade fullkomligt glömt sin egen

läkarestolthet. Hon stod bedjande framför

stadsläkaren, som med en förtretad gest drog öfverrocken

af sig igen.

— Nå, jag går in till henne då, men bara på

ett vilkor: att ni lemnar mig ensam med den sjuka.

Det gick fröken Sallgren egendomligt nog

genast in på, och hon blef stående utanför dörren till

sjukrummet, tacksam djupt in i själen för att ha

fått välta det sista stora ansvaret på en annan.

Om tio minuter kom läkaren ut och sade, att

den sjuka ville ha prest.

E11 timme senare hade fröken Sallgren den till-fredsställelsen att både prest och läkare klarerat den

sjuka irån denna verlden. Hon hade fått

nattvarden och derefter en morfminsprutning, för att lindra

de stora plågorna. Sjelf hade fröken Sallgren gått

fri allt ansvar — gudskelof!

Den sjuka vaknade sedermera blott på ett

ögonblick, och då hade hon endast en förvirrad blick

för de kringstående. Innan natten var liket kallt,

utan att man rätt vetat när döden kom.

Lilla Hannes tog saken ganska enkelt. När han

fick veta att modren var död, gick han ut och gret

en smula öfver sin tallkottsladugård, för att ingen

skulle se det, men så kommo gästgifvarens barn

från granngården för att leka med honom. Han

berättade med en viss vigtighet, att hans mor var

död, ty det gaf honom likasom en större värdighet,

tyckte han sjelf. Men lekkamraterna förstodo icke

att beundra honom för det. Endast gästgifvarens

äldsta flicka svarade:

— Nå, då skall hon ju begrafvas...Vtyilla Hannes hade tagit examen till första

klassen i stadens latinlyceum och gick från och

till skolan med snygga böcker under armen och

ännu snyggare blått omslag 0111 böckernas permar.

Ingenting var hans eget. Böckerna voro skolans,

som rektorn välvilligt gifvit honom att begagna, blott

han kunde hålla dem väl. Jackan och benkläderna

voro väl på sätt och vis hans, men dem hade han

också fått med det uttryckliga vilkoret att hålla dem

fina och snygga och icke nöta dem vare sig på knän

eller armbågar. Och Hannes gick fram stillsam och

aktsam under tyngden af den nya ståten. Han hade

aldrig haft så fina kläder förut, och de nötta

barnböckerna hade han fått till skänks af sina välgörare

och välgörares bekanta. Lilla Hannes hade allt en

artig hop dylika.

Det fans knapt en enda vällottad menniska i

hela staden, till hvilken han ej stod i något slagsfjärmare eller närmare tacksamhetsskuld. Först och

främst fröken Sallgren. Hon hade hållit sitt löfte

till Hannes’ mor och tagit sig an pojken. Han fick

bo hos henne och läsa med gästgifvarbarnen för

gästgifvarfrun, en energisk dugtig qvinna, som skötte

både gästgifverirörelsen, sin supiga man och sina

många barn. Och när hon lärde dem läsa, kunde

hon gerna lära lilla Hannes med detsamma.

Den stillsamma gossen slöt sig till gästgifvarfrun

som till en annan mor, medan hans förhållande till

fröken Sallgren blef oförändradt. Ty så god hon

än försökte vara mot honom, vann hon aldrig

hvar-ken hans tillgifvenhet eller förtroende. Fröken

Sallgren förstod sig engång för alla icke på barn, allra

minst pojkar. Derför hände det mer än engång att

hon kände sig förbisedd af sin skyddsling och t. o.

m. kunde förebrå honom hans otacksamhet. Men

Hannes var alldeles för omedelbar att mäkla med

sina känslor, han slöt sig blott till gästgifvarfrun

ännu varmare än förr.

Och nu inträffade det fast otroliga, att den lilla

tysta Hannes från en smutsig tiggarpojke växte upp

till ett tvistefrö mellan fröken Sallgren och

gästgifvarfrun. Det nedsättande medvetandet att icke kunna

förvärfva ens ett barns tillgifvenhet plågade fröken

Sallgren dagarna igenom. Hon brydde sig ej såstort om pojken, innan hon såg att han drogs ifrån

henne, Hannes’ naturliga matmor och välgörarinna.

Ty var det ej kanske hon, som tagit upp pojken

från gatan och ensam gett honom föda och kläder

under ett halft år, medan hans mor sjukades? Hvad

hade då gästgifvarfrun för rättighet att draga pojkens

tillgifvenhet från henne? Var det icke blott för att

visa sin öfverlägsenhet i att behandla barn?

Kantänka om hon nu var gift, — det var minsann

ingenting att skryta öfver... en sådan suput till man

som hon hade!

Men gästgifvarfrun tyckte synd om Hannes.

Huru kunde fröken Sallgren veta hvad ett barn

be-höfde, — det gamla skrället med sitt smärtstillande

vatten tog naturligtvis lifvet af barnet med sitt torra

allvar och sitt skrämmande stränga sätt. Hade

hon icke haft så många barn sjelf, skulle hon

minsann tagit upp pojken i sin familj. Nu var det

ogörligt, när hon hade sju egna munnar att mätta och

sju omgångar kläder att lappa och sy nya. Men

ett vänligt ord och cn moderlig smekning skulle

pojken ha, så ofta han rädd och försagd kom till

henne — och det var ofta det.

Fröken Sallgren fördrog icke i längden

gästgif-varfruns omtanke om Hannes. Hon kom engång

alldeles utan förberedelse och tog lilla Hannes vidörat, medan han lekte i gästgifvarlruns barnkammare

ined gästgifvarbarnen, lexade upp honom och befalde

honom att hålla sig hemma och icke springa ute

hos grannarna dagarna i ända. Det tyckte

gäst-gifvarfrun var en smula för egenmäktigt handladt i

hennes hem, der ju pojken ändå gick i skola och

fick sin uppfostran, så att säga. Fröken Sallgren

hade ju godt kunnat förbjuda pojken att komma

till dem under andra tider än undervisningstimmarna,

men att så der burdus draga honom från hennes

barns sällskap var en förolämpning mot hela hennes

familj. Likasom den icke varit god nog för fröken

Sallgrens fosterson att vistas uti! När allt gick

omkring var det idel högmod af fröken Sallgren, som

likväl sjelf engång tigt om att pojken skulle få

läsa der.

De två damerna drabbade tillsammans redan

ute i skänkrummet, till stor uppbyggelse för några

dåsiga gäster kring halfutdruckna ölflaskor. Derifrån

drog sig åskmolnet ut i tamburen, der fröken

Sallgren höll sin försagde fosterson i armen och öste ut

öfver gästgifvarfrun en uppsjö skällsord för hennes

värdshusrörelse, kallade henne lönnkrögerska i ifvern

och blef i sin tur hotad med stämning för

ärekränkning, ty det fans fyra vittnen, som kunnat höra

hennes skymford. Men när vittnena tillfrågades om dehört fröken Saligrens yttranden, nekade de allihop;

— de ville icke dragas inför rätta för att vittna i

käringträta.

Då drog ovädret sig ut på gården, midt i

smällkalla vintern. Gästgifvarfrun hade kastat öfver

sig en kappa och höll fröken Sallgren tappert

stången, ty hon var hemma på sitt eget område och det

gaf henne dubbelt mod, fastän fröken Sallgren var

fruktad i staden och icke var god att ha till fiende.

Rundt om henne skockades hennes sju barn med

upprörda ansigten; — det var ett härligt tillfälle"att

se mor gräla på någon annan än dem sjelfva. Och

att hon icke skulle draga det kortare strået, det

voro de så fullt och fast öfvertygade om, som om

att hon aldrig hade orätt. De kände endast ett

visst medlidande med Hannes, som skulle hem till

den elaka gumman, — hvem kunde veta hvad hon

gjorde honom der! Kanske att hon spetade upp

honom på ett stekspett och vände honom öfver sakta

eld, eller satte hon honom på en brödspade och

sköt honom in i bakugnen för att gräddas till

qvälls-varden, alldeles som trollpackorna i sagoböckerna.

Det visste de blott, att de för intet i verlden

velat följa fröken Sallgren åt, så elak såg hon ut.

Det sista aflägsna åskslaget hade ekat mot

gäst-gifvarfruns döfva öron, der hon stod i sin port medbarnskaran omkring sig, medan fröken Sallgren i

god ordning, med lilla Hannes vid örat, retirerade

uppför sin farstutrappa. Han följde med så

temli-gen godvilligt, fastän han väntade att ovädret nu

skulle bryta lös öfver honom. Han hade så

särdeles lätt att resignera, pojken fattig, och hvad skulle

han dessutom göra? Att löpa bort föll ej honom

in, och till gästgifvarens vågade han omöjligt smyga

sig tillbaka.

Hemma hos fröken Sallgren blef det allsicke så

fasligt som han förestält sig. Tvärtom visade den

gamla fröken honom större vänlighet än någonsin

förut; hon gick omkring och suckade halft tårögd

och hyste innerst i sitt gamla jungfruhjerta den djerfva

förhoppningen, att röra det tioåriga barnet till

medlidande för sig. Hon kunde omöjligt förstå att

Hannes icke fattade henne, — han var ju stora pojken

nu redan och borde väl förstå, att hon utsatt sig för

alla dessa obehag endast till hans bästa. Hennes

fosterson skulle icke fostras upp i skänkrummet hos

en gästgifvare, om han också i nödfall mottagit

undervisning tillsammans med gästgifvarbarnen.

Det var egentligen första gången hon tänkte

närmare på lilla Hannes. Han var ju också ett så

beqvämt barn, som gaf en så föga att tänka på i

allmänhet. Men ju mera hon nu tänkte, desto kla-rare blef det för henne, att någonting borde göras

för pojken. Till gästgifvarns skulle han aldrig få

återvända, det inpräglade hon i hans mjuka sinne,

först häftigt och bestämdt, sedan allt ömmare, tills

hon slutligen försökte sig på en fostermoderlig

smekning, hvilken pojken tog emot med en grimas, som

om det varit en luggning.

Men när fröken Sallgren oni qvällen firade den

förlorade sonens återkomst med té och skorpor,

försvann lilla Hannes missmod, och han tog för sig

med en tioårings hela ungdomsfriskhet. När fröken

Sallgren såg huru lätt han hemtade sig efter

förlusten af gästgifvarns, gladdes hon en liten smula, men

skämdes samtidigt för sin barnslighet, att af en sådan

unge vänta något dylikt som medlidande med henne

sjelf.

Två veckor derefter kom lilla Hannes in i

förberedande klassen till fruntimmersskolan, der gossar

och flickor undervisades samfäldt. Fröken Sallgren

hade skaffat in honom der som frielev, och hon

förvånade sig igen att icke pojken kom artigt bockande

och kyste henne på hand och tackade för allt

hennes besvär. Nej, — det måste hon allt lära honom,

han fann icke på det af sig sjelf. Det blef

konstigare än hon trodde. Pojken hade icke de

aflägs-naste begrepp om sin ställning, och det fordrades afhenne både skarpsinnighet och finkänslighet, för att

iå honom att förstå i hvilken tacksamhetsskuld han

stod till henne.

Utom de dagliga lektionerna i skolan hade

Hannes en lång eftermiddagstiinine hemma hos

fröken Sallgren, då han undervisades i att han var en

stackars fattig gosse, som hon tagit upp från gatan

och gifvit mat och kläder, för att han engång skulle

bli en duglig man, som återbördade sin fostermor

alla hennes uppoffringar och allt hennes tålamod.

Hannes begrep ytterst långsamt och ytterst

motvilligt att det var så illa fatt med honom. Och var

det då i sjelfva verket så illa? Långtifrån! Han

hade ju det rätt godt, fastän han ej annat än i

djupaste smyg vågade sig öfver till gästgifvarns, men

då fick han också det präktigaste bemötande der.

Vänlighet af gästgifvarfrun, glada helsningar af

barnen, och ville det sig riktigt väl, en bakelse af

skänkfröken, när han gick. Det var långt ifrån så uselt

som han egentligen borde haft enligt fröken Sallgren.

Men hemligheten af sitt välstånd begrep han allsicke,

trots alla fröken Sallgrens eftermiddagslektioner.

Det kom senare.

Det kom, när han gått ett halft år i lyceum

och der lärde sig skilnaden mellan sig och sina

kamrater. Sä länge han var liten, lekte han obe-kymrad med hvem som helst, och då småstaden

ingen lyx utvecklade på sina barn, gick han ungelär

lika väl klädd som alla andra och togs följaktligen

med i deras lekar.

Men i lyceum begynte Hannes förstå huru det

var fatt. Fröken Sallgrens cftermiddagslektioner

hade lemnat ett tomrum för gissningar i hans hjerna,

och nu begynte tomrummet fyllas vecka efter vecka

med personliga erfarenheter.

Trots sin stillsamma natur kunde han fattas af

en lust att bullra som de andra, men då hakade

sig alltid fröken Sallgrens varningar om hans kläder,

likasom en black fast vid hans fötter, och han kom

ej ur fläcken. Han vågade icke för sina kläder,

som ju ej tillhörde honom numera, när han gick i

lyceum och måste vara välklädd. Man hade samlat

ihop pengar till dem staden rundt, bland alla fröken

Sallgrens bekanta, ty ensam hade hon ej råd att

kosta på gossen mera än hon gjorde med mat och

husrum, och det kunde vara vackert så.

Engång gaf han vika för frestelsen att bullra,

när lektionen gått väl och han svarat bra. Då blef

det goda lynnet honom öfvermägtigt, och han kom

hem med hål på benkläderna. Det gaf anledning

till en extra lektion om fattigdomen, och fröken

Sallgren hade tillfredsställelsen att se huru Hannesnu förstod den förvånande mycket bättre, än för ett

år sedan. Ja, det stack t. o. m. upp en liten fin

rodnad på hans kinder, och blicken glödde

egendomligt skamfull och trotsig på samma gång.

Fröken Sallgren blef helt skrämd för det [-uttrycket,-] {+ut-

trycket,+} — det hade hon aldrig sett förut. För öf-

rigt hade deras samlif icke ändrats stort. Hannes

hade så godt som strax efter modrens död flyttat

in från köket till fröken Sallgren. Den första

mo-derspligten hon åtog sig var att bädda honom på

en soffa framme i hennes sofrum, medan hon sjelf

drog sig bakom den röda rottingsskärmens helgedom

för natten. Sedan dess hade Hannes behållit sin

sängplats. Det föll honom aldrig in att reflektera

deröfver, — han var nu engång van vid det.

Förtroendefulla meddelanden hade han inga,

lika litet som några varmare känslor af tillgifvenhet

och tacksamhet. Och hade han några af de senare

var det för gästgifvarfrun. I hemlighet smög han

sig öfver planket till granngården, på ett ställe bakom

ett uthus, der det var lågt och bärbuskarna växte

täta om sommaren. Hela det förbjudna i detta

umgänge hade med sig något otroligt lockande. Det var

derför intet under om Hannes hade sina gladaste

stunder under obevakade ögonblick borta i den

tomma värdshussalen, der barnen fingo tumla ombäst de ville, eller under syrenbuskarna i gästgifvarns

trädgård.

Men när han kommit in i lyceum, aftogo

besöken hos gästgifvarens. Dels hade han så

mångahanda lexor att tänka på, dels skingrades äfven

gästgifvarens egna barn för praktiska värf och skolor,

och det ville ingenting blifva af de gamla lekarna.

Då blef det i stället tid för den begynnande

re-flektionen och med den för sorgerna. De kommo,

en och en, små och förödmjukande och sleto

skimret från barndoinsutsigterna. Förståndet vaknade

och begynte gå på lur efter medmenniskornas

svagheter, men Hannes sjelf förblef tyst och försagd som

förut. Kamraterna i skolan gjorde narr af hans

käringaktiga samvetsgrannhet och hans oöfvade,

svaga muskler. Hans oproportionerligt långa ben

voro honom alltid i vägen, och sprang han

någongång, stannades han under gapskratt af skolpojkarna,

som påstodo att han löpte bort från sina egna ben.

Icke heller undgick han speglosor för sin

fostermors skull. Fröken Sallgren var ett stående

föremål för kamraternas skämt, och Hannes försvarade

henne ej. Han ansåg det allsicke för sin skyldighet;

— han fick lida nog så mycket för hennes skull

ändå. Kom han någongång om våren till skolan

med en ny halmhatt, kunde han vara säker på ettstorartadt uppträde i anledning af att han begynt

bära fröken Sallgrens aflagda hattar. Han hade

engång den oförsigtigheten att bära ett slags

slängkappa, som fröken Sallgren gjort honom af sin

gamla regnrock. Den blef nära nog sliten i stycken

under högljudt jubel af halfva skolan. — Nu

begynner han också kläda sig som käring, hette det,

och stackars Hannes fick springa gatlopp för

qvick-heterna, som haglade öfver honom.

Han försökte parera dem så bra han det kunde,

men hvarje hans svaga försök drunknade i

majoritetens jubelskrän.

Då han redan kommit upp till högre klass,

kunde helt små pojkar, nykomlingar i skolan, peka

fingret åt honom och skratta. Han kände för ett

ögonblick en het lust att klå upp dem, men det

hade allsicke passat sig för honom. Huru skulle

det sett ut om han piskat upp någon? Sjelfva

tanken föreföll honom omöjlig. Han var redan slagen

till en slant och skulle aldrig kunna göra sig fri

från kamraternas öfvermod.

I stället var han omtyckt af lärarna som en

stillsam, uppmärksam och flitig gosse, och rektorn

hade aldrig skäl att ångra det han lånat skolans

böcker åt Hannes. Ty när en lärobok genomlästs

och lagts åsido, kom han bärande med sitt lånadeexemplar till rektorn, och då hade han tagit bort

det blå omslagspappret från permarna, hvilka glänste

alldeles som nya, medan åter det inre at boken bar

spår efter aktsamma fingrar, som ifrigt vändt bladen.

Hannes satt också högt i klassen, och lärarna gjorde

allt för att uppmuntra honom, lian fick både goda

betyg i slutet af terminerna och premier, så väl i

form af små penningesummor som dyrbarare böcker.

Fröken Sallgrens fostermodersstolthet kände

inga gränser, och Hannes blef än mera ett

älsklings-föremål för välgörenheten, när han visade så goda

anlag. Bland annat fick han engång af en allmänt

känd puckelryggig handlande i staden mottaga en

hel omgång präktiga, ljusgula gångkläder, dem den

förra egaren slutat upp att bära för det uppseende

de väckte. Han hade för deras skull fått namnet

„Gulnisse“. Ni skulle sett Hannes, när han första

gången kom till skolan i de omändrade kläderna,

öfver hvilka fröken Sallgren var ytterst stolt och

för hvilka Hannes måste upp till ett extra

tacksägelsebesök hos den frikostige gifvaren.

Hela skolan fnissade först sakta: „Gulnisse!“

gick det från man till man, så väl kändes kläderna

igen. När läraren efter morgonbönen kom in i

Hannes’ klass för lektionen, var det stormupplopp

der.— Hvad är det om? röt han strängt och slog

pekstickan i katedern.

Pojkskocken skingrades ur ett hörn af

klassrummet, och längst derinne syntes en gul figur med

för långa ärmar och kinderna röda af ilska.

— Hvad är det om? frågade läraren engång till.

— „Gulnisse!“ sade någon ur högen.

Då brast skrattet löst, hejdlöst och smittande.

Den unga läraren kunde omöjligt hålla sig allvarsam,

så löjlig var figuren, och så väl kände han sjelf igen

den puckelryggige handlandens eleganta och

försmädade promenaddrägt.

Men för första gången under hela sin skoltid

brast Hannes ut i en gråt, så häftig och tröstlös,

att han måste lemna klassen och under halfva

lektionen qväfva sina snyftningar och badda sina

inflammerade ögon vid vattenfiltrerapparaten ute i

ve-stibylen. När han kom in igen höll löjet på att

brista lös ånyo, men nu var läraren bättre herre

öfver sig, bemästrade en liten humoristisk ryckning i

mungiporna och fortsatte lektionen.

Hannes uppträdde aldrig mera i de kläderna.

Men som straff för sin envishet fick han hemma hos

fröken Sallgren lefva fem dagar på half ranson. —

Han hade kunnat svälta ihjäl för att slippa den gula

kostymen.G^iS/ct var först när Hannes gick i tredje klassen

k ~ och hade fylt sina femton år, som det man

och man emellan dykade upp ett rykte om att han

allt fortfarande sof i fröken Sallgrens sängkammare,

precis som ett litet barn hos sin mor.

Någon kamrat, som varit hemma hos honom

för att fråga efter lexorna, hade spionerat ut

förhållandet.

Det blef blott små antydningar till en början:

— Har du blifvit ammad i dag redan? Blir

du inte sjuk af att vaggas? Brukar du hjelpa tant

Sallgren med underkjolarna? — hela skolan kallade

fröken Sallgren tant med Hannes. Är du rädd att

sofva ensam, stackars liten?

Så blef det tydligare:

— Har du särskild säng att sofva i? Vågar

du inte somna ensam i mörkret? Vyss, vyss, liten

vän!...Hannes började draga öronen åt sig.

— Det åir en skärm emellan oss, förklarade

han uttryckligt.

Men det hjelpte ej. Dagarna igenom fick han

beska piller att svälja. När han stod frånvarande

ett ögonblick, försjunken i att repetera lexan för

den kommande lektionen, togo kamraterna i ring

omkring honom, drogo honom ut på golfvet och

dansade kring honom under vaggvismelodier, tills

han blef ursinnig, och då lemnade man honom i fred

för en timme framåt. Så fortgick det i en half vecka.

Då kom Hannes hem en dag med gråten i

halsen och beklagade sig för fröken Sallgren öfver

att man icke lemnade honom någon ro i skolan,

så länge han sof i samma rum som hon.

— Kors de gudlösa... hvad ha de med det

att skaffa! Och du skäms naturligtvis för din gamla

fostermor, — inte sant? Ja, ja, — medgif bara att

du skäms! Så är det, — otack är verldens lön.

Der har jag nu tacken för att jag tagit upp dig som

min ögonsten. Lilla Hannes, säg om du inte fattar

huru du sårar din fostermor genom att frambära till

henne dylika dumheter, som kamraterna sätta i dig

i skolan? Enskildt rum! Ja, naturligtvis skall herrn

ha enskildt rum. East han knapt är torr bakom

öronen och utfattig som en kyrkråtta.Hannes teg.

— Tror du jag har råd att hyra dig ett

en-skildt rum, alldeles som du vore en fullvuxen karl?

Ser du lilla Hannes, de fullvuxna betala sina rum

sjelfva, men hvarmed skall du betala dem? Kom

ihåg att din, mor var en fattig qvinna, som jag tog

upp från gatan, och att du engång varit en vanlig

tiggarpojke.

Lilla Hannes kom ihåg det alllör väl.

— Nej, låt du bli att tänka pä den saken,

fortsatte fröken Sallgren. Del har sä länge varit

såsom det nu är, och aldrig har du beklagat dig förut.

Hvarifrån kommer det nu så plötsligt...? Liksom

du skulle behöfva skämmas för att dela rum med

din gamla fostermor. Nej du, det får allt bli vid

det gamla, tills du blir stor nog att sjelf kunna

för-tjena någonting, — dä är det en annan sak.

— Men det kan jag.

— Kan du? — Fröken Sallgren visste ej till

sig af öfverraskning. — kan du? Du skulle kunna

förtjena någonting! Nej, kära barn, låt nu bli med

de der grillerna, tills du blir torr bakom öronen.

Läs du blott flitigt i skolan som du gjort hittills,

och glöm inte att du har en gammal fostermor att

lyda och visa dig tacksam emot.

Det var allt besked, som Hannes fick i rum-frågan. Han fortsatte sin tunga skolgång igen, bar

upp kamraternas hån, tills han blef slö för det, och

somnade in om nätterna på sin gamla soffa i fröken

Sallgrens sängkammare, medan hon sjelf sysslade

och rasslade med stärkkjolarna bakom den tunna

skärmen med rottingshalfbågar och röd scherting

spänd mellan ramarna.

Det blef ett svårt ar för Hannes, det nästa.

Icke så mycket för fröken Sallgrens eller

kamraternas skull, de voro sig nog lika, men han led af

sig sjelf. Han kände sig ytterst oduglig och hos

sjelfva gästgifvarfrun, som han igen begynte söka

upp, fann han ingen bot för sitt onda. Skolbetygen

hjelpte föga att mildra det så goda de än voro;

dem måste han ju skaffa sig goda, ty eljes hade

han väl blifvit vräkt på gatan af fröken Sallgren

och öfvergifven af alla sina välgörare.

Under året lät han engång locka sig af några

äldre skolkamrater hem till en af dem. Det blef

stora resultat för Hannes af den händelsen. Så

oskyldig han än var, hade han utom sitt rykte för

käringaktighet fått ett annat om sqvallersjuka.

Det skulle han qväsas för. Det var dels derför de

äldre kamraterna smickrade honom, en fjerde

kla-sist, med att upptaga honom i sitt sällskap, dels för

det de tyckte han var så löjlig. Det var fastlags-tisdag. Der bjöds på punsch och kortspel. Det

senare kände Ilannes icke till, det förra hade han

endast engång smakat. Nu skulle han dricka så

mycke han ville, och ju mera han drack, desto

dug-tigare visade han sig för kamraterna. Det var just

det de räknat ut, när de togo honom med.

Han blef en ypperlig fastlagsnarr Lät narra

sig strax att dricka tre glas punsch och då var

början gjord. Öfvermodet steg gradvis och han

räknade icke längre glasen. Det var både ynkligt och

löjligt att se den försagde och stillsamma Hannes

storordig och skrytsam som en marknadsskojare.

Kamraterna skrattade så de kunde förgås, men

Hannes stödde handen mot bordet och bad dem helt

rörande minnas, att han arbetat sig upp från en

tiggarpojke till det han nu var, och att han ingalunda

var en sådan stackare, som han föreföll att vara.

Tvärtom; — han kunde bryta berg om det gälde.

Och den stillsamma Hannes dunkade sin svaga näfve

i bordet, så att det gjorde ondt i den, men kamraterna

höllo på att kikna af skratt. Sedan kom det

sentimentala skofvet. Ilan gick omkring med någon

af de äldre kamraterna, höll honom om halsen och

nystade ur sig den obegripligaste, osammanhängande

ramsa af de djupaste, mest hemlighetsfulla

förtroenden. När den ena kamraten blef trött att höra påhonom, fick han fatt i en annan, och då blef det

samma, de mest förtroendefulla meddelanden igen.

Summan af hans andraganden var att han

missförstods af alla. Möjligen hade de en smula rätt,

när de ansågo honom för en stackare, men han

hade ju alltid blifvit hindrad att visa sig dugtig. De

skulle inte förakta honom för det, ty han var nog

i djupet en så ärlig karl som någonsin de, — det

var han!

Slutet blef att den ärlige karlen lades på en

soffa, för att sofva ruset af sig. Nu var Hannes’

mission ute och ingen bekymrade sig mera om

honom. Det skulle nog ha varit det bästa för dem

alla, om han fått bli liggande i fred, men det fick

han icke.

En bland pojkarna föll på den idén, att man

borde åka hem honom och inbilla fröken Sallgren

att han var dödsjuk. Förslaget antogs med stort

bifall. Om en half timme bars Hannes in i fröken

Sallgrens farstu af fyra kamrater, som hade allt

göra att hålla sig allvarsamma.

— Herre Gud — hvad är det? Fröken

Sallgren störtade ut.

— Det är Hannes, som blifvit sjuk.

— Hannes sjuk! Herre Gud, han andas ju

knapt — hvad är det åt honom?Det visste ingen. Han hade plötsligt blifvit

sjuk hos en af kamraterna, och nu hemtade de

honom.

— Spring efter läkare, fort! — spring allt hvad

ni förmår!

Pojkarna sprungo icke. Läkaren anade säkert

huru det var fatt, och då skulle de få svårt att reda

sig. Ingen rörde sig.

— Nå men så spring då! Ser ni inte att han

håller pä att dö?

Tre af pojkarna drogo sig ut på farstutrappan

för att hålla krigsråd, medan den fjerde stannade

qvar för att hyckla medlidande. Hannes låg som

afsvimmad, och fröken Sallgren begynte badda

honom med smärtstillande vatten. När medicindoften

slog emot den afsvimmade, gjorde han en

afvär-jande rörelse af obehag och äckel.

— Han vaknar! utropade fröken Sallgren. Men

inom ett ögonblick var han djupt insomnad igen,

och kompressen med smärtstillande vatten fick lugnt

bli liggande på hans panna.

När läkaren dröjde blef fröken Sallgren otålig.

Hon sände sin tjenstpiga för att påskynda honom,

men strax ute på gatan möttes hon af den gamla

lasarettsläkaren och pojkarna, som varit efter

honom. Krigsrådet hade slutat så, att de gått ochsöka den gamla, godmodiga lasarettsläkaren, som

säkert icke ville väcka vidare uppseende med saken,

om han också kom underfund med den. Han var

känd för att sjelf taga sig ett glas för mycket, när

det sä passade sig, det visste pojkarna allesammans.

Han tog Hannes’ hand i sin darrande,

åder-bräckta, såg med ett plötsligt, slugt leende ut öfver

de kringstående och sade under mustascherna:

— Det är ingenting farligt.

Pojkarna andades ånyo. Han ville ingenting

yppa. Det var gentilt af honom, den gamla

hedersgubben!

Men den gamla hedersgubben tog fröken

Sallgren afsides och frågade henne allvarsamt, om hon

brukat ertappa pojken med förtärande af starka

drycker?

— Gud, nej!... Huru kunde doktorn förutsätta

något dylikt?

— Jo, emedan pojken låg dödfull nu.

Hennes Hannes dödfull! Nej, det var omöjligt.

Doktorn hade bestämdt misstagit sig. Fröken

Sallgren stod som slagen af blixten; — hon hade hellre

trott hvad som helst, t. o. m. att han varit död.

Men full, hennes egen fosterson full! det gick öfver

fröken Sallgrens förstånd.Ungdomen rasar, ser fröken, och en gång skall

vara den första, lugnade doktorn godmodigt.

Men fröken Sallgren reste sig skälfvande af

ovilja, gick rakt förbi den förbluffade doktorn ut i

salen, der Ilannes låg likblek och tung på soffan,

medan kamraterna skockades i ett hörn under

hemlighetsfulla hviskningar.

Hon gaf dem en dundrande uppsträckning för

att de varit med 0111 att sänka hennes Hannes lägre

än ett djur och brydde sig ej det minsta om

pojkarnas protester och förklaringar att de visst icke

gjort det, men att Hannes kommit till deras sällskap

alldeles blek och sedan plötsligen fallit ihop. Hon

tog dem i armarna och föste dem mot dörren allt

under hotelser att rektorn i skolan nog skulle taga

reda på hvem som var den skyldiga. Och karcer

skulle de få allihop, — det kunde de vara säkra på.

Pojkarna skingrades rådvilla och nedslagna

öfver utgången af sitt skämt, medan lasarettsläkaren

sökte lugna fröken Sallgren med förklaringen att

dylikt kunde hända den bästa. Men fröken

Sallgren hörde i dag alls icke på det örat.

Sådana voro karlarna! Redan innan de voro

torra bak öronen, gingo de och söpo de sig fulla,

så att deras aktningsvärda fostermödrar i sin

för-tviflan trodde de voro döda. Och detta skullehända henne, fröken Sallgren, som vårdat sin

fosterson som sin ögonsten och icke en minut släpt

honom ur sigte. Men strax som han gjorde det, skulle

han icke då bäras hem som en gammal fyllbult, —

pojken, som ännu var bara barnet. Fy skam, öfver

allt hvad mankön hette! Det var nu tacken hon

fick för att hon tagit upp pojken från gatan, gett

honom ruin och kost och satt honom i tillfälle att

lära något. Nej, om det varit en flicka, hade det

varit något bevändt med det! Men i morgon dag

skulle rektorn ha reda på den här saken, och så

skulle de bofvarna få sitt straff. Hvad Hannes åter

vidkom, — fröken Sallgren gjorde en föraktlig

åtbörd åt soffan der han låg, — så skulle han ej en

dag längre stanna qvar i hennes hus. Hon hade

närt en orm vid sin egen barm, — och att tänka

sig att hon, fröken Sallgren, hyste en full person i

sitt hem, var något som kom henne att rodna af

blygsel och rättmätig harm. Öfver natten skulle

han få ligga der på soffan, men i morgon lästes

dörrarna till hans gamla hem för alltid igen om

honom.

Lasarettsläkaren hörde godmodigt på hela

fröken Sallgrens utbrott, utan att en enda gång afbryta

henne. Han gick med händerna på ryggen af och

an i salen och kände sig särdeles hemmastadd. Alltdetta påminte så otroligt mycket om hans aflidna

hustru, att han ett ögonblick blef helt varm om

hjertat. Han hade på de sex år hon varit död

aldrig haft hennes bild så tydlig och klar för sig

som nu. Och när fröken Sallgren slutade föll han

in alldeles som han brukade med henne:

— Se så, se så, — vi ska nu ta saken nyktert.

— Nyktert! Jo det var ett uttryck som

passade! Ville han håna hennes sorg eller hvarför

lemnade han icke henne ensam med den? Hvad

skulle det väl bli af de unga männen, när de gamla

togo deras förfall i försvar? Eller kunde han neka

till att han försvarade dem?

Lasarettsläkaren kringgick frågan genom att

igen känna Hannes på pulsen och ordinera några

teskedar soda så snart han vaknade. Derpå gick

han sin väg sedan han bilagt ännu en förklaring:

— Renaste sjelfsvåldet, fröken Sallgren, —

renaste sjelfsvåldet! Pojken har blifvit narrad att

dricka och skall säkert inte göra det så snart igen.

Tro mig, sådant händer den bästa. Adjö, adjö ...

sådant händer den bästa. Intet skäl derför att vara

ond. Farväl!

Men fröken Sallgren var rasande ond likaväl.

Hon vände sig med förakt både från läkaren och

den sjuke, gick in till sig och befalde pigan, somredan bäddat åt Hannes på soffan, att skaffa bort

bädden; — hon skulle aldrig mera behöfva reda

den der, så mycket var säkert.

Till natten gned fröken Sallgren in sig med

smärtstillande vatten, — hon var för upprörd att

kunna somna derförutan. Och när hon det oaktadt

icke fick sömn, anlade hon en kompress med samma

universal-läkemedel på sin panna, så att det

innanför den röda skärmen doftade af läkemedlet. Men

ute i salen, sof stackars Hannes, utan en aning om

morgondagens uppvaknande, bort sitt första,

ofrivilliga rus med händerna hopknäpta under bröstet

och läpparna vidöppna.

Dagen derpå gick fröken Sallgren upp till

rektorn för lyceet, innan han ännu hunnit gå till

skolan. Hannes sof fortfarande på hennes salssoffa.

Rektorn blef allvarsam när han hörde hvaroni

frågan var. Hannes var en af Iyceets mönsterelever,

och en dylik historie om honom smärtade rektorn

att höra.

— Jag skall taga reda på saken, sade han, —

det är nog andra, som haft ett finger med i spelet.

När han fick veta namnen på dem som burit

Hannes hem, gjorde han sig i ordning att gå, men

fröken Sallgren höll honom qvar.

— Nu vet jag ingen, som skulle bry sig om attvidare taga sig af en sådan dålig gosse som

Hannes, — jag gör det inte längre.

— Hvad gör ni inte?

— Jag håller honom inte längre qvar hos mig.

— Nå men, fröken Sallgren, skall man nu vid

första felsteg ...

— Det är alldeles onödigt, att rektorn försöker

resonnera med mig. Jag gör det inte vidare.

Rektorn hade brådtom till skolan och ingen

tid till öfvertalning. Dessutom var Hannes för väl

känd, för att icke någon skulle åtaga sig honom,

äfven om fröken Sallgren höll fast vid sitt beslut.

— Ja ja, vi träffas middagstiden och få då

tala vidare. Jag kommer hem till er, — håll

gossen hemma till dess... !

När Hannes vaknade, låg han med näsan inne

i dynvaret. Han såg med högra ögat öfver kanten

af dynan först en rödblommig matta, sedan ett

omåladt golf och längst borta kakelugnsvrån med

en skärm för eldstadsöppningen. Först slog det

honom såsom någonting främmande, — det hade han

ej förut sett från sin sängplats, men så blef det

honom likgiltigt. Hans hufvud var så underligt tomt

och på samma gång tungt, han tyckte det rassladesom ett urverk derinne och slöt ögonen i dvala

ånyo.

Men när han vände sig, gjorde det ondt i alla

leder. Han öppnade det ena ögat igen och såg nu

ett alldeles främmande ryggstöd på soffan, — ett

sådant hade han ej på sin. Det förvånade honom,

men han kunde ej besluta sig att taga närmare reda

på omgifningarna. Han lyfte sin arm och petade

mekaniskt på en knapp som satt inbäddad i

stoppningen; — han hade nog sett den knappen och

stoppningen förut, men icke var det på hans soffa.

Han hörde steg bakom sig, men gitte icke vända

sig om, — det var säkert tidigt på morgonen ännu.

Men lexorna ...!

I ett. nu satt han kapprak uppe i soffan. Då

såg han att han var påklädd. Herre Gud, hvad

var det?... Lefde han eller var han död? Lefde

gjorde han säkert icke, så hade det aldrig känts

förut. Det tyngde och tyngde i hjernan, och

urverket derinne rasslade regelbundet.

— Asch, — han var icke vaken, han drömde!

Ne-ej, vaken var han nog, hur skulle han eljes

känna igen fröken Sallgrens sal och veta att han

låg påklädd på soffan der? Men huru hade han

kommit dit?

Det var mera än han mäktade med. Hanfunderade hit och dit, urverket rasslade så

sömn-gifvande och hufvudet sjönk igen ned på kudden.

Kantänka, — det var ju likgiltigt hvar han var,

fullkomligt likgiltigt! En sådan ro och hvila hade

han aldrig känt som nu. Men när han rörde på

sig gjorde det ondt och hans tunga var tjock och

såsom fastnaglad vid gommen. Likaså kände han

en plågsam tomhet i magen. Men när han engång

kommit att tänka på sin tunga, släpte den tanken

ej honom längre. Han drog och han drog i den

för att få den lös, men det gick omöjligt. Då tyckte

han han skulle qväfvas, om han ej fick den lös. Det

snördes ihop i halsen på honom, och han våndades

så att svetten stod honom i pannan. Med ens

klarnade det för honom att det hela var törst, — en

brännande törst. Han ville ropa efter vatten, men

han fick intet ljud fram. Ångesten tilltog och tilltog

och till slut blef den så våldsam, att han alldeles

ofrivilligt for upp ur soffan för att söka efter

vatten-karafTen. Men när han skulle gå, tog han en lång

öfverhalning och stötte mot salsbordet, så att

porslinssakerna och vasen deruppå skramlade. Då

samlade han hela sin styrka och tog några långa steg

öfver golfvet för att nå ett bord på andra sidan,

der han visste att en vattenkaraff brukade stå. När

han steg på sina fötter voro de underbart okänsliga,

18det hann lian observera och nästa minut hull han

karaffinen fur munnen och drack ... drack som om

det gält lifvet.

I samma ögonblick kom fröken Sallgren in

från sin sängkammare. Hannes blef flat af att

öf-verraskas drickande ur salskaraffinen och skulle

ställa den tillbaka på bordet, men fumlade och lälde

den i golfvet. Vattnet rann ur, men karaffinen

för-blef lyckligtvis hel.

Fröken Sallgren såg besynnerligt allvarsam ut.

— Hvad tror du klockan är?

Hannes hade svårt att få ett ljud fram, men

han förmodade hest och ansträngdt att hon var sju.

— Nej, — hon är elfva.

Det gick omkring för Hannes. Han hade då

försummat skolan ... ja, det kunde ju inte hjelpas ...

och lexorna hade han allsicke läst! Huru var det

fatt med honom? Hade han då varit sjuk, — men

fröken Sallgren hade alls icke sin sjuksköterskemin

på sig. Tvärtom var det den barskaste han

någonsin sett henne ha.

— Du gör dig i ordning att lemna mig i dag,

sade hon med uttryck på hvarje stafvelse.

— Lemna tant? — hvarför?

— För alt du är en ovärdig fosterson.

Hannes fann ingenting att svara på det. Hangrubblade öfver hvarför han 1111 var ovärdigare än

eljes, ty ovärdig hade han ju alltid varit. Och huru

han grubblade kom han ihåg gårdagen och sitt

punschdrickande med kamraterna. Det var knuten.

Han kom ihåg sin veka, upprörda stämning och

alla de förtroenden han gifvit de äldre, obekanta

skolkamraterna. Han kom ihåg huru han hållit sin

arm 0111 en sjette klassists hals och lagt sig på en

soffa... sedan blef allt dunkelt för honom. Både

huru och när han kom hem, och hvem som tog

emot honom der.

Och han kände sig som den största syndare,

hvilken ännu trampat Guds gröna jord, bet förläget

sina naglar och gjorde inga frågor.

— Tycker du det är ett uppförande, som pas-

sar sig en gosse, och är det så du lönar din

fostermor för hennes omsorger?

Hannes kunde omöjligt tycka någonting, — han

visste ju intet som helst.

Men fröken Sallgren sökte fram hans

tillhörigheter, linne- och gångkläder, lade in dem i en stor

handuk och såg alltemellanåt bort på Hannes. Han

satt oklar i hågen, ännu halft likgiltig för det som

försiggick och stirrade meningslöst än på det ena,

än på det andra. Så kom turen att packa in

böckerna.— Det kan du göra sjelf, sade fröken Sallgren

och släpade in från köket en liten packlåda.

Utan att alls göra klart för sig hvad som

sedan skulle ske, lade Hannes helt beskedligt ned sina

böcker och skohnaterialier der. Han såg icke upp

en enda gång innan det var färdigt. Urverket

rasslade ännu i hans hjerna, och han var fullkomligt

viljelös.

Förmiddagen hade gått utan vidare förebråelser

eller upplysningar från fröken Sallgren. Hon trodde

Hannes hade väl reda på allt och förundrade sig

att han ej föll till bönboken, trots de allvarsamma

förberedelserna för hans affärd. Men der såg man

igen huru föga tacksamhet och ånger en pojke är

mägtig; — han gjorde ej en min af att urskulda

sig, lika litet som han bad 0111 att få bli qvar hos

henne, sin gamla fostermor.

Hade han bara kommit och tagit henne 0111

halsen, skulle hennes fasta beslut att skiljas vid

honom veknat betydligt, men det såg icke ut som

skulle han finna på det. Och minut för minut

stelnade fröken Sallgrens hjerta för alla ädlare rörelser,

när hon såg huru föga mäktig af dylika hennes

dåliga fosterson var.

Klockan en qvart öfver tolf kom rektorn.

Det blef ett kort förhör, och Hannes bekändeallt hvad han kom ihåg från i går, utan ett försök

att göra undanflykter. När förhöret var slut, steg

rektorn upp och talade cn stund i enrum med

fröken Sallgren. Derpå kom han ut igen.

— Tag farväl af din fostermor, befalte han.

Då brast Hannes i gråt öfver fröken Sallgrens

hand, som han alls icke ville lemna från sig. Men

rektorn skyndade på afskedet och det var väl det,

ty eljes hade fröken Sallgren aldrig stått ut med sitt

oryggliga beslut. Så snart hon blef ensam, ångrade

hon häftigt sin hårdhet, men då var det redan för

sent. — Rektorn hade fört Hannes raka vägen i

karcer, och när han kom tit derifrån, ville

lasaretts-läkaren gifva honom ett rum, och till cn början

skulle han få äta sina mål i rektorns familj. Det

hade rektorn meddelat henne, innan han gick.aniics skulle bli student. Hela staden hade sitt

“KV

^ ’ intresse af hans framgång. Den ena hade

insatt som hypotek i hans utveckling ett par stöflar,

dem pojken fått på andra klassen för sex år

tillbaka, den andra hade han spisat middag hos under

en hel vårtermin, den tredje hade hållit honom med

ylleunderkläder, den tjerde gifvit honom handpengar

då och då. Alla voro de välstämda mot den snälla

och hyggliga gossen, som var så anspråkslös och så

skicklig tillika. Sjelfva puckelryggiga „Gulnisse“,

stannade, när han mötte Hannes på gatan och

frågade huru det gick med hans tentamina.

Hannes rabblade upp som en utanlexa, att lian

fått 9 röster af 10 i latinskrifningen, lika i

matematiken och igen 9 för sitt historiska ämne och i finska

skrifningen. Hade „Gulnisse“ blott varit lång nog,

skulle han beskyddande klappat Hannes på hufvudet

och sagt: det var rätt bra, min gosse! fast lianicke alls kände till siffrornas valör och icke det

minsta kunde bedöma Hannes’ framgång.

Hannes hade de sista tre åren ätit sig fram i

olika familjer, böjt sig för olika viljor och stått

försagd inför olika slags välgörenhet. Tacksamhet

hade han just aldrig tid att känna; när han var

ledig från lexorna, skref han rent för att förtjena

något, och under ferierna var han anstäld som

informator. Men bra gick det i skolan för honom.

De sista åren satt han som primus i klassen

och blef äfven den första vid dimissionen till

Universitetet.

Hans otroliga afvikning från den rätta vägen den