En half Million, Komedi i tre akter

En half Million, Komedi i tre akter

c

M tt&O-BIIlilitQB,

KOMEDI I TRE AKTER,

med körer och kupletter,j

af

författare till "brottslingarne", "Vemhuhdra riksdaler.

ban&o" M. FL.

gifven pa theatern a kongl. djurgården; första.

gängen den 2 september 1847.

STOCKHOLM,

elmén & granbergs tryckbar

TYSEA PRESTGATAN nSO 2 7.

1847.

PERSONERNA:

Kammarrådinnan Tvillingcrantz.

Fröken Amelie, hennes Sällskapsdame.

Filip Mengeldorff, Artist.

Fru Knasterlund, ägarinna af ett Lånbibliothek.

Vendela.

Doktor Kinaroth, Brunnsläkare på Mosebacke.

Da Capo.

Christian Galjon, Styrman.

Brassbom, Matroser.

Topplänt,

Flegman, Fru Knasterlunds Bokhållare.

Lovisa, hennes Piga.

Sjömän, Gesäller, Röster från gatan. Folk.

Händelsen föregår i Stockholm. Första

Akten på Mosebacke, Andra och Tredje på olika ställen

i staden.

*

FÖRSTA AKTEN.

Theatern föreställer nedra altanen på Mosebacke.

I fonden ser man den del af staden,

Ladugårdslandet, Skeppsholmen och Strömmen,

som derifrån är synlig. På den sednare

flera skepp, jemte andra större och mindre

farkoster. På theaterns högra sida

observeras ett plank, vid hvilket man ser en

stege upprest; på venstra sidan träd och

buskar. Vid ridåns uppgång befinna sig 6 à

8 sjömän på Scenen, dels stående vid altanen

i fonden, dels sittande framför ett bord,

fyldt med glas och buteljer. De äro alla

sysselsatta med dryckjom, under det de

afsjunga nedanstående Chör.

Under sången promenera Fru Knasterlund

och Vendela arm i arm öfver Scenen;

vid deras åsyn gör Da Capo, hvilken befinner

sig i Sjömännens sällskap, åtskilliga

komiska inviter och slängkyssar åt Fru

Knasterlund, hvilken ock med ett vänligt leende

tyckes besvara dem. Straxt efter de båda

damerna kommer Flegman, bärande deras

kappor och ett paraply. Fru Knasterlund

gör tecken åt honom att vänta dem här,

hvarefter de båda försvinna bakom kulissen.

Flegman sättet sig på en trädgårdsstol vid

buskarna och somnar. — Det är morgon.

— Solen gar upp öfver den tafla, som

visar sig i fonden.

FÖRSTA SCENEN.

brassbom. topplånt. flera sjömän. da

capo. flegman.

Chör af Sjömännen.

(Melodi: Ur Trollflöjten.)

Ren morgonsolen blossar,

Och vi, Neptuni gossar,

Välkommen helsa dig!

Du träder upp i lågor,

Ur hafvets blåa vågor,

Som är vår lefnadsstig!

Nu är det slut på natten,

Fort ut på Strömmens vatten!

Fort, alla man ombord!

Vi glömma bort att somna,

När vi ä" återkomna

Till * Sveriges gamla jord!

En skål för dess mandater,

Vi tömma ska kamrater,

Förrän vi stryka flagg...

För hela perspektivet... (visande ut öfver

hela fonden)

Och för sjömannalifvet...

Da Capo (infaller lakoniskt i samma tonart)

Och fem och tjugo dagg!

Sjömännen (skrattande). Ha, ha, ha! Nå väl

Da Capo! (sjungande) Gutår för briggens dagg! (De

tömma sina glas.)

Brassbom. Se så der ja, gubbar! Nu är det

slut med muntrationen. Nu ha vi i tillbörlig ordning

firat hemkomstölet, som man säger. Efter nära 18

månaders bortovaro från"hembygden, smakar en

extra förplägning knäfveln så läcker.

Topplänt. Ja men gör han så, Brassbom; men

vet du, ännu kunde vi väl fresta på en liten

däckslast — eller hvad tycker du?3

Brassbom. Nej, så fan besitta, vi ska stufva

in en droppa mer, säger jag. Vi ha rucklat här på

Mosebacke hela natten, och ej varit till kojs på två

hela dygn; ... nu är det tid att gå ombord, om vi

ska kunna uträtta något vid lossningen, som redan

i dag lär begynna.

En Matros. Ska vi redan börja lossa i dag,

tror du? — och vi kastade ankar först i går afton?

Brassbom. Nå, än sen? Det är bara «vistar

sion», som fattas.

Topplänt (slår näfven i bordet). Inte ett knop

går jag förr"n styrman kommer.

Brassbom. Det har du rätt i... hvad

knäf-veln tog styrman vägen?

£n annan Matros. Här ha vi honom!

ANDRA SCENEN.

de förre. galjon.

Galjon (inkommer skrattande). Jo, så ha ni

gossar, ha, ha, ha!

Topplänt. Hvad kommer åt styrman?

Brassbom. Hvad sjutton plåtar skrattar

Styr-pnan åt?

Galjon. Ha, ha, ha! — det var då rasande

så lustigt, vet ni.

Brassbom. Hvilket var lustigt?

Galjon. Jo, ser ni, ha, ha, ha! Jag var

uppe i skänkrummet... deruppe, ni vet, på

värdshuset, för att höra, om någon kunde ge mig förslag

* på ett rum till min vän Da Capo... jag lofvade

skaffa honom ett sådant tills i dag på

morgonqvis-ten; men, som ingen kunde hjelpa mig tillrätta

dermed, förrän Dagbladet hade kommit, då de had"

mig komma upp igen, så begynte jag åter lovera

utför, och då vet ni...Ha, ha, ha!

Topplänt. Nå... och då ?6

Galjon. Jo, då fick jag se, ungefar pS 6

famnars afstånd, tvenne fan så vältacklade skutor

kryssa ner till... till... brunnskabysen der nere...

förmodligen för att pumpa i sig en pyts helsogifvande

vatten.

Brassbom. Med skyldig respekt, styrmani...

men nu är styrman drucken!

Galjon (vred). Hvad säger du pojke!...Du

understår dig att...

Brassbom. Tvenne «Skutor», säger ni,

skulle pumpa i sig vatten?...

Galjon. Dumhufvudl... Förstår du inte, att

jag mente tvenne fruntimmer!

Brassbom. Nå, men hvad knäfveln var då

det att skratta åt?

Galjon. Ha, ha, ha! — det roligaste

kommer nu, ser ni. — Just som jag fick sigte på dem,

for en besynnerlig känsla genom hela min kropp...

jag börjadse verkligen smått darra på manchetterna;

blodet rusade upp till tinningarne, och hjertat

började hoppa i bröstet som glatta satan, ha, ha, ha!

Alla Sjömännen. Ha, ha, ha! Ha, ha, ha!

Topplänt. Förmodligen samma fruntimmer,

som nyss gick här förbi, och som troligen gjort

Da Capo också galen i hufvudet... se bara, hur

han kilar af ner till brunnssalongen ... alla seglena

sätter han till...ni ska få se, att han börjar jaga

era skutor, styrman! Ha, ha, ha!

Sjömännen (skrattande). Ha, ha, ha!

Galjon. Da Capo också?...Nå, då har

frie-ri-paroxysmen åter anfäktat honom.

Brassbom. Nå, men hur såg de ut? ♦

Galjon. Det vet jag inte, kära du; jag fick

bara se dem akterifrån. Förbannadt bra byggda

tycktes de vara, och tacklingen var präktig. Ha,

ha, ha! är det inte lustigt, tycker ni, att jag, en

gammal sjöbuss, som dertill i femton års tid suckat

under de Marockanska sjöröfvarnes bojor, ännu kän-7

ner huru hjertat dansar engelska i bröstet, vid

å-syn af ett par fruntimmer! Ha, ha,ha! hva* befalls?

Brassbom. Hör på, styrman; ni måste

berätta oss, huru ni kom i klorna på sjöröfvarna.

Galjon. Det skall jag, Brassbom du.

Fem-tom års slafveri; vet ni, hvad det vill säga, gossar?

Ha, man kunde kalla dem femton sekler, ty så

långa voro åren.

Topplänt. Nå, låt höra historien, styrman!

Galjon. Jag hade just varit gift med Beata

min i fyra år; men vi voro utan barn. — Den

dummaste kurs jag hade styrt i all min dar, var

då jag löpte in och kastade ankar i den

äktenskapliga hamnen.

Brassbom. Hur då, styrman? 1

Galjon. Min lycka var det, ser ni gubbar,

att sjön var den verld, till hvilken jag kunde fly

undan stormarne på landbacken;... att vi ibland *

gjorde en långtur till Ostindien; ty eljest, vet ni,

hade jag mången gång blifvit väderdrifven, så långt

pepparen växer.

Brassbom. Nordlig vind med hagelskurar jemt

och ständigt, förstår jag.

Galjon. Jo, det kan du lita på. För eh by

på öppna hafvet står jag bocken, det vet ni; men

under Beatas orkaner måtte sjelfva fan stå vid styret.

Topplänt. Hur gick det med sjöröfvarne,

styrman? "

Galjon. Ja, det var sannt 1829 om hösten

kommo vi ifrån Ostindien, när vi en mörk

Oktobernatt öfverraskades af en rasande storm under

Franska kusten, just vid inloppet till Kanalen. På

en gång höra vi tvenne nödskott oss helt nära. De

skyhöga vattenbergen hotade hvarje ögonblick att

begrafva oss emellan sina afgrunder. Likväl satte

vi sluparna ut och försökte närma oss stället,

hvarifrån signalen ropade på hjelp. Huru det gick till,

vet jag knappast sjelf; men allt hvad vi lyckades8

rädda, var ett spädt barn, fastbundet flytande pS en

planka. Vi sågo väl här och der några hufvuden

på vågornas spetsar; men de olycklige försvunno

snart under nattens fasor.

Flera Sjömän. Ett barn, säger styrman!

Galjon. Ja, en liten rasande täck flickunge,

omkring 2 år gammal. Det var afundsvärdt, vet

ni, att få rädda den lilla varelsen, och detta

barm-hertighetsverk var förunnadt åt mig. Jag tog hem

flickstackarn med mig till Beata min, hvilken

också lofvade att fostra upp henne som eget barn.

Fyra veckor efter hemkomsten gingo vi ut igen,

ämnade till Levanten, men se då hade turen kommit

till oss, gubbar! (tar sig en huss tobak).

Bbassbom. Berätta, berätta styrman!

Galjon. Vi hade hunnit Medelhafvet

påföljande Februari, när vi förliste nära ön Minorca. —

Jag och två af kamraterna blefvo uppfångade af en

skurk till sjöröfvare och genast nedkastade i en

e-ländig håla i rummet. Kamraterna stodo inte ut

persen; de dogo i fångenskapen; men jag, ser ni,

jag fick i femton år slita en hund, det kan ni lita på.

Topplänt. Och fick kanske aldrig höra något

af hembygden?

Galjon. Inte ett «fnyk» min gosse du.

Ändtligen i fjol höstas var det slut på pinan. Jag fick

ett gynnande tillfälle till flykt; jag rymde från

A-frikanska kusten, der jag så länge svurit ve och

förbannelse öfver bödlarna, kom till Marseille, men

utblottad på allt, och nära döende af hunger.

Baassbom. Och då råkade ni Da Capo?

Galjon. Alldeles. Jag såg en dag en förfärlig

folksamling midt på gatan. — Man ropade da capo

och applåderade som man varit ursinnig åt en

vis-makare, hvilken muntrade allmänheten med sina

stumpar. — Det var verkligen vår vän Da Capo. —

Jag närmade mig honom; vi blefvo förtroliga; han

delade med mig sina inkomster, hvilka slutligen sat-9

te mig i stånd att söka mig hyra. Lyckan

gynnade mig; styrmannen på briggen Charlotta dog i

hjernfeber; jag erhöll platsen; och nu, efter öfver

femton års frånvaro, befinner jag mig åter i mitt

fädernesland.

Brassbom. Och det första styrman gör, är att

uppsöka Fru Galjon förmodligen?

Galjon. Just så är min afsigt. Men vet ni

gubbar, jag fruktar verkligen för det ögonblicket. —

Femton år måste väl ha späkt Beata min; men

måhända återfinner jag henne i yttersta fattigdom;

kanske ock, hvem vet, har hon redan ankfat i den

hamn, derifrån ingen återvänder. Sak samma

torde det vara med flickungen, och det bedröfvar mig

aldramest.

Topplänt. Ha, ha, ha, styrmani Jag tror ni

hade mera kurage i slafveriet, än ni har ansigte

mot ansigte med Fru Beata?

Galjon (ond). Hvem vågar påstå att jag

tappat kuraget, hva" falls?/

Brassbom. Rätt så ja, styrmani nu tycker jag

om er. Ännu ha vi en droppa romm qvar i

kuttingen — en skål för Fru Galjon, gossar 1 — Måtte

styrman snart få återse henne — ståtlig som en

tredäckare, och treflig som en frisk kultje på

hemgående 1 Hurrah för Christian och Beata, hurrah!

Alla (under det de tömma glasen). Hurrah

för Christian och Beata ja! Hurrah!

Galjon. Jag tackar er, både på mina och

Beatas vägnar, kamrater! Det är ett nöje att

vara er styrman!...Men nu måste vi bryta upp;

Charlotta väntar oss. Se bara, huru präktig hon

ligger och solar sig dernere på den spegelklara

strömmen. (visande utöfver fonden) Ha, ha, ha! fan

anfäkta sitter icke Tullvaktmästaren på spelet och drar

timmerstockar.

Sjömännen. Ja, se bara! Ha ha ha!10

Brassbom. Hör på styrman — hvilka ä* de

odrägligaste fysionomier om bord på en skuta?

Galjon. Till lands, menar du? — jo då är

det just maken till broken! men till sjöss är det

passagerarne. Död och pina! »så snart jag hör

deras nödrop, blir jag galen i hufvudet. —

(Melodi: « Caron i luren tutàm).

När man i skutan sluter

Landkrabbor in som gisslan

Under det nordan skjuter

Upp sin hvirfveldans:

Då blir det andra ruter —

Jemmer och tandagnisslan

Gällt genom stormen tjuter

Från kabyss och skans.

Slängpolska dansar galeasen

Sjelf spelar Eolus basen,

Men från kajutan

Skalla kring skutan

Döfva qvartetter,

Med små falsetter,

Och musikanterna de ligga pjes vid pjes

Som mejadt gräs:,:

Till dödens krans.

Hafvet gör alla lika,

Vet ej af ståndsprinciper;

Rangsjukan måste vika

Vid orkanens ljud. —

Fattiga liksom rika

Sjögången alla griper,

Alla blott kunna skrika:

«Hjelp mig, Herre Gudlcc

Sjelfva den stolta patronen

Blir nu lielt ödmjuk i tonen

Och patronessan

Med styfva hjessan,lf

Är, pà sin planka,

From som en anka;

Och unga fröken ligger som ett mejadt ax,

Så mjuk som vax :,:

I svepningsskrud.

Jo, så går det till på hafvet. — Men der

borta ser jag Da Capo, och det påminner mig mitt

löfte att skaffa honom rum. Gå ni om bord

gossar, och skicka konstapeln i land med slupen vid

åtta glas, så kommer jag efter.

Topplänt. Hör på, styrman! hvad är det för

ett hemlighetsfullt patronkök han alltid bär på sig,

den der Da Capo?

Galjon. Ja, du må väl kalla det

hemlighetsfullt; ty inte en gång jag — hans bästa vän, — får

veta hvad det innehåller. — Jag tror knappt han vet

det sjelf; alltsedan jag lärde känna honom, har det

oupphörligt hängt på kroppen; — men det är hans

hemlighet, och angår inte oss. Farväl så länge;

gör nu hvad jag sagt er. (går).

TREDJE SCENEN.

de förra utom galjon.

Da Capo. Det var en prydlig qvinna....

ännu i denna dag måste jag förklara henne min

kärlek... ingen tid är att förlora. — Hon skall sedan

hjelpa mig att få återse henne... hjelpa mig att

uttyda denna oförgätliga dröm — denna dröm, som

hvarje natt återkommer... ja, i denna stund tycker

jag mig drömma — tycker mig se denna gyllene

inskrift på himmelens azurblå: «du skall återse

henne!«... ja, så står der verkligen... «d u skall

återse hennelcc — se det är min dröml —

Topplänt. Jo, se nu är han i sitt rätta

farvatten! —

Brassbom. Han har säkert friat till någon;

— så snart fånigheten anfäktar honom, gör han ge-12

nast sin kärleksförklaring för den första qvinna han

råkar.

Topplänt (till Da Capo). Hör på herr

vis-makarel hvarifrån har ni fått det besynnerliga

namnet Da Capo? —

Da Capo. (med stirrande Hick). Da Capo,

säger ni... Da Capo?... Da Capo ljöd det i mina

ö-ron öfverallt, der jag i många år till fots tågat

fram och sjungit mina visor. Da Capo skrek man

om morgonen, Da Capo om middag, Da Capo om

qvällen. I Holland, i Tyskland, i Belgien, i

Frankrike — ja på hela kontinenten hörde jag blott Da

Capo. Slutligen kallade man mig endast Da Capo;

och nu, — nu måste jag väl heta Da Capo

—Phi-lippus Da Dapo ... Men säg mig, har ni sett

henne?

Topplänt. Hvilken henne? Ni har så ofta

frågat efter henne, att det vore roligt få veta,

meningen med henne.

Brassjbom. Hör på Da Capol JJrunnsgästeraa

börja redan samlas der borta; vi måste gå ombord;

men dessförinnan sjunger ni väl en visa för oss,

eller hur?

Da Capo, Brunnsgästerna, sa ni I... ja,

brunnsgästerna, ja!... Här är ju en helsobrunn... en

helsobrunn liksom förr... (ser sig omkring) Men bra

förändradt har Mosebacke blifvit mot fordom. —

Fordom ja! (skrattar fånigt.) Ha, ha. ha! Det var

längesedan det. — Nå väl, ni ska få höra en visa

om brunnskuren!

(Melodi: «Hjertat mig klämmeth)

Alla som lider,

Måste omsider,

Lära sig dricka brunn, brunn, brunnj

Ty, så är moden,

Det rensar bloden,

Och gör den klar^och tunn, tunn, tunn!43

Ty en brunnskur, den kan allt kurera,

Hvarje mjeltsjukt hjerta ömt charmera;

Lära menniskan att konversera:

Klingeli plingeli klingeli plang.

Om ni är mager,

Och har podager,

Res till "en brunn, och drick, drick, drickl

Och om ni tycker,

Fetman er trycker,

Pusta, men blott ej sprick, sprick, sprick! ,

Under brunns-sejouren håll dieten;

Drick Marienbader i förtreten,

Tills ni reser in i evigheten:

Klingeli, plingeli, klingeli plang!

Om ni, som flera,

Vill spekulera,

På ett parti förstås, ståss, ståss!

Lyckan J kunnen,

Vinna vid brunnen —

Flickor der finn"s i gross, gross, gross!

Svälj ert vatten blott i små portioner,

Kurtisera fader och matroner,

Fängsla döttrarna med Ömma toner:

Klingeli, plingeli, klingeli plang l

Brassbom. Tack ska ni ha, Da Capo, det var

en liten treflig stump. Men hör på nu, har ni fullt

med visor i det der patronköket? —

Topplänt. Riktigt anmärkt, Brassbom. Han

måste visa oss de der hemligheterna.

Da Capo (hvilken har en resväska hängande

öfver venstra aæelnj. Nej aldrig, mina vänner.

Denna portfölj får inte öppnas förrän jag återsett henne!

Brassbom. Men om ni aldrig får återse

henne?

Da Capo. Jo, min vän, jag drömde det redan

för tre år sedan.

2Topplänt. Se så der ja, prata ingen persilja

nu längre, utan låt oss få titta på grannlåten.

Flera Sjömän (närmande sig Da Capo). Ja,

det är sannt I — .Vi måste se åt hvad han har i

patronköket. (De omringa Da Capo.)

Da Capo (i ångest). Ar det tacken för det

jag sjungit för er!.... Hjelp!.... viljen J våldföra er

på dèt, som jag bevarat heligare än mitt lif....

hjelp!

Sjömännen. Krångla inte! — Hit med

skräpet! — (Kammarrådinnan och Fröken samt

Afen-geldorff, bärande en portfölj, närma sig.)

FJERDE SCENEN.

de förre kammarrådjtfnan. fröken.

mengeldorff*

MenGELDORFF (till Sjömännen, i det han

skyn-dar fram alt bistå Da Capo). Eländige

öfversittare! Blygens att emot en enda man, som mig

tyckes, redan försvagad af ålderdomen, begagna så

många kraftfulla armar! Hvad har denne man gjort

er? —

Brassbom- Åhå, ursäkta herre!.... det var

inte så illa ment.... Gossarna voro litet nyfikna ....

vi ville bara se åt, hvad kamraten hade för

roligheter i den der väskan han bär på ryggen.

Topplänt. Han är i alla fall en fåne, om

herrn vill veta, som ibland är klok nog, men ibland

splitter galen. Också kommer han väl inte att gå

lös så länge.

Mengeldorff (med dundrande röst). Tyst!...

så mycken mera grannlagenhet borde ni visa

honom. — Känner ni något, som kallas för

Stockholmspolisen?

Brassbom. Ja vars, herre; den är minsan

allt vida spord; men inte önska vi göra bekant-1Ö

skap med den. Kom, låt oss gi om bord, gæsar.

(Sjömännen aflägsna sig).

FEMTE SCENEN*

de förre, utom sjömännen.

Da Capo. (fattande Mengeldorffs hand).

Hederlige, förträfflige, unge mani Mottag min eviga

erkänsla! Ni har räddat allt det dyrbaraste jag för

närvarande äger .... Ni har äfven räddat det åt

henne. — I 16 år har denna portfölj varit

tillsluten för alla profana blickar, och får inte öppnas

förr än mina ögon återsett henne. — Säg mig,

hur skall jag kunna tacka er? —

Mengeldoäff. Behöfs inte, min herre! jag

är glad, att jag, med något så obetydligt, kunnat

tjena er.

Da Capo. Men säg mig då hvilket namn det

heliga dopet gifvit er, på det jag må kunna bevara

det i djupet af mitt hjerta.

Mekgeldorff. Det namn jag fått i dopet —

det är Filip, min herre!

Da Capo. Filip?....Filip!....det var

besynnerligt .... också jag heter Filip.... Philippus Da

Capol men himmelens Gud! der återkommo de!

Farväl, min unge vän, farväl! — (Tvenne Sjömän

inkomma, för att afhämta kuttingen "och glasen,

hvilka de qvarlemnat. Da Capo retirerar hastigt

öfver planket, med tillhjelp af den der bredvid

placerade stegen).

♦

SJETTE SCENEN.

* de förre, utom da capo.

Kammarrådinnaiv. (räckande handen åt Menn

geldorff). Bra gjordt, herr Mengeldorff; tillåt ock-16

så mig få tacka er! — I egenskap af riddare åt

oss, blef ni en räddare åt den stackars mannen. »—

Vet ni hvad, min herre, han intresserade mig.

Mengeldorff. Huru? äfven er, fru

Kammar-rådinna? — Nå väl, jag kan då öppet tillstå, att

denne man gjorde på mig ett besynnerligt intryck.

. Fröken. Ett besynnerligt intryck, säger ni. —

Er fantasi har således redan gjort händelsen till ett

romantiskt äfventyr.

Kammarrådinnan. Amelie har rätt; herr

Men-geldorff är kär, och när man är kär, är man

poetisk. —

Fröken. I dylika omständigheter är fantasien

mycket tillgänglig för de besynnerliga intrycken.

Mesgeldorff. Om förlåtelse, mina damer....

ni ären nu på ert vis lika grymma mot mig, som

matroserna nyss voro mot min skyddsling.

s r fno k en. Det vore otacksamt, min herre, då

de råa sjömännen redan lagt händerna på mannen.

Kammarrådinnan. Och visade oss en

handgriplig verklighet.

Mengbldorff. Alltid samma grace i konsten

att läka som att såra. Men, tillåt oss nu mina

damer uppsöka en tjenlig plats för den vue ni

önska få altecknad.

Kammarr&dinnan. Inte förr, min herre, än

ni underrättat oss huru långt ni avancerat med

ert hjertas angelägenheter.

Mengeldorff. Ert deltagande, nådig fru, gör

mig till er tacksammaste tjenare.... Tyvärr, står

jag ännu på samma punkt. En instinktmessig

frtfk-tan afhåller mig från att angripa den

obaribherti-ga modren!

Fröken. Den obarmhertiga, säger ni? På hvad

fot står ni då till henne?

Mengeldorff. På hvilken fot? jo, på den

mest bakvända fot en friare till dottern någonsin

stått till modren.17

Kammarrådinnan. Förklara er, m|o herre,

jag brinner af nyfikenhet. —

Mengeldorff. (bedjande). Först ett löfte,

mina damer, begabben mig inte.

Kammarrådinnan. Nå, men hvarföre skulle vi

då begabba er? —

Mengeldorff. Derföre att jag varit tvungen

göra fru Knasterlund min formliga cour.

Kammarrådinnan och Fröken. Modren?!

Ha-haha!1

Mengeldorff. Ert åtlöje, mitt herrskap, är

ett rättvist straff för min öppentøjertighet!

Kammarrådinnan. Förlåt oss, bäste hr

Mengeldorff! och afbryt inte er berättelse.... Säg oss,

för himlens skull, motivet till detta förtviflade steg.

Mengeldorff. Nå väl, så veten då, mina

damer: Fru Knasterlund lider af en förfärlig sjuka,

visserligen ganska vanlig hos fruntimmer,

synnerligast vid hennes ålder; — men som lik vist hela

Medicinska fakulteten troligen i denna stund skulle

förklara obotlig. —

Kammarrådinnan och Fröken. Hvad kan

väl detta vara för en sjuka? —

Mengeldorff. Giftassjukan!

Kammarrådinnan. Ah, represatier, min

herre! Och denna sjukdom anser ni obotlig? —

Mengeldorff. Jag skulle tro det, hvad fru

Knasterlund beträffar!

« Fröken. Men har hon inte varit gift mer än

en gång förut?

Mengeldorff. Ické mindre än tre, min

fröken; men ännu i denna stund, har hon ingen

lifligare önskan, än att, för fjerde gången, få böja ksä

inför Hymens altare. —

Kammarrådinnan. Då är hon åtrfrinstone

gift-vuxen! —

Mengeldorff. Lika fåfäng som rå och

oefterrättlig till lynnet, bevakar hon den arma dot-«

tern med sina drakögon, på clet intet förtroligare

närmande må i Vendelas bröst föda en känsla, som

möjligen skulle gå den obevekligas egna planer i

förväg.... Derföre såg jag mig tvungen....

Kammàhrådinnan 0infallande). Att

kurtise-Ta modren, för att få tillträde till dottren. —

Mengeldorff. Ni har gissat rätt, nådig fru.

Men om ni kände denna mor och denna dotter,

skulle ni förvåna er öfver en af naturens

obegripligaste nycker, som danat denne" märkbra

kontrast tvenne själar emellan, hvilka likväl genom

blodets band borde vara så nära förenade.

Kammakrådinnan. Jag förstår, min herre,

er Vendela är lika god som vacker!

Mengeldorff. Ack ja, min fru! Huru är det

väl möjligt att denna Engel, med sitt milda,

fördragsamma lynne, sitt ljusa och upphöjda förstånd,

sitt ädla, förträffliga hjerta, kan vara dotter af en

mor — så främmande för alla de älskvärda

dygder, hvilka liksom enkom synas tillkomna, för att

pryda den svagare delen af menniskoslägtet.

Kammarråditvnan. Nu öfverdrifver ni, min

herre; kärleken till dottren gör er orättvis mot

modren.

Fköken." Hon skulle ju således vara en

riktig Xantippa.

Mengeldorff. Alldeles, min fröken. En

värdig pendant till sali" fru Sokrates — fruktansvärd i

åminnelse! — Huru hennes första man fann sig i*

sitt öde, känner jag ej; men från den andra blef

hon lagligt skiljd, och den tredje pinade hon, tills

döden upplöste den äktenskapliga dramen. —

(hastigt upprörd.) Men himmel; ser jag rätt....är

det inte Vendela, som der närmar sig!.... Ah, nu

påminner jag mig, att de dricka brunn här på

Mosebacke. — Förmodligen har modren.....

Kammabrådinnan (till Fröken). Låtom oss

dra oss tillbaka, för att ej störa téte-å-téton.»

SJUNDE SCENEN.

de förra* vendela.

Vendela. Ack* gdB morgon, min goda Filip!

— hvilken lycka, att jag råkade dig!

Mengeldorff, Och hvilken sällhet för mig,

älskade Vendela, att en gång få fora din hand tUl

mina läppar, utan vittne af din obevekliga moder!

Vendela. Du må väl kalla henne obeveklig,

bästa Filip; med hvarje dag blir hon odrägligare;

modershjertat tyckes vara förtorkadt i hennes bröst;

mig behandlar hon, mera som en föraktad

dome-stik, än som ett älskadt barn!

•Mengeldorff. Arma, älskade flicka! Du kan

med skäl påstå dig vara utan#både fader och

moder.

Vendela. Ack ja, Filip! Utan dig har jag

ingen att anförtro mina bekymmer; men...om du

öfverger mig....

Mengeldorff. Frukta ej!....Min kärlek till

dig är lika stark som din moders hat. Blott du

sjelf är ståndaktig, min Vendela, huru skulle jag

då kunna öfverge dig. — Det är inte trädet, som

faller ifrån blomman, utan blomman från trädet....

Förstår du mig?

Vendela. Ack ja, min Filip.... Misstro mig

inte!

Mengeldorff. Nå väl!.... då skall vårt

tålamod besegra tiden. ..och vår kärlek alla de hinder,

som frånstänga oss lyckan! (Fru Knasterlund

Sommer häftigt inrusande och träder emellan de

äl-shande).

ÅTTONDE SCENEN.

de förra. fru knasterlund.

Vendela (förskräckt). Ack min Gud! —so

Fru Knasterlund (med qväfd harm). Mjuka

tjenarinna!.... ett rendez-vouz, ser jag. Det yar

således derföre, otacksamma flicka, som du smög

dig ifrån mig under min kontersation med Doktor

Kinaroth! hva" sa"?

Mengeldorff. Om förlåtelse, min fru!

Fru Knasterlund. Tig skrymtare!.... det

är er lismande tunga, som förledt henne till en

sådan exempellös afväg.....Hvarmed vill ni

försvara er?

Mengeldorff. Dermed att jag älskar henne,

min fru, älskar henne innerligt, uppriktigt, det för- •

säkrar jag er!

Fru Knasterlund. Hvad betyda edra

försäkringar!.... har ni inte äfven försäkrat mig något

dylikt? hvad hade nf väl för afsigter på mig? hva" sa"?

Mengeldorff. Att få er till Svärmoder,

goda fru! —

Fru Knasterlund. Aldrig herre____Och ni

mamsell, huru understår ni er, som ännu inte är

torr bakom öronen, att stämma möten med en karl,

och på sådant sätt omfamna honom, midt under

mina ögon, —

Vendela. Mamma, jag besvär er, var inte

längre så hård mot ert enda barn!.... Jag älskar

Filip MengeldorfT, han älskar mig tillbaka.... lägg

våra händer tillsammans, och vi ska alltid

välsigna er!

Fru Knasterlund. Tyst med dina fraser

flicka!....Jag förbjuder dig, hör du, att någonsin

mer sammanträda med denna karl.

Vendela. Det kan inte mamma förbjuda

mig. —

Fru Knasterlund. Kan jag inte? kan jag

inte förskjuta dig ur min åsyn, hvartill jag har

goda skäl? — liva* sa"? Kan jag inte jaga dig ur

huset som en tiggerska?.... Hvarför har jag födt och21

klädt dig ? För att du skulle visa mig olydnad och

otacksamhet kanske! hva" sa"?

Vendela. O mamma! ni har för mig aldrig

hyst några moderliga känslor.

Mengeldorff. Jag förenar mina böner med

hennes, min frti; gif mig Vendela till hustru!

Fru Knasterlund. Hustru? är ni galen?

Hvarmed vill ni försörja en hustru?.... Kan ni

försörja er sjelf, hvasa?

Mengeldorff. Min goda vilja och min

förmåga skall, som jag hoppas, med biträde af min

konst, skaffa oss en anständig bergning.

Fru Knasterluwd. Jaså .... det är således

med era konster ni tänker föda er hustru.... då

blir hon fet, kan man tänka. Men nog, min

herre! Kom flicka! — (tar Vendela under armen och

vill gå.)

Mengeldorff (uppbragt). Menniska! er

dotter skall tillhöra mig!

Fru Knasterlund (går Mengeldorff på

lifvet). Menniska? menniska? — Hvarföre kallar ni

mig menniska? hva" sa"?

Mengeldorff (ironiskt). Ni har rätt! det

var ett oförlåtligt misstag! {Frun och Vendela gå).

NIONDE SCENEN.

KAMMARRÅDINNaN. fröken, mengeldorff.

Kammarrådinnan. Er konturteckning var

tyvärr alltför sann, Hr Mengeldorff. Lika mycket

som jag nu interesserar mig för dottren —

föraktar och afskyr jag modren.

Fröken. Hvad jag beklagar den arma flickan!

Mengeldorff. Och likväl måste jag gilla

modrens anmärkning! Jag älskar Vendela af hela min

själ, jag önskar henne till maka, och har likväl

ingen fortune att erbjuda henne.22

Kammar rIdinn a*. Ni är konstnär, min

herre; ni har talang, till och med snille — hvad mer

önskar ni då?

Mengeldorff. Ni är allt för god, fra

Kam-marrådinna; — men der konstnärns bana är så

törnbeströdd som i vårt kära fädernesland, der gagnar

snille och talang föga för tillfredsställandet af de

materiella behofven. Vi lefva nu ej i Gustaf den

Tredjes lysande dagar — konstnärns gyllene tider

hvarf, då talangerna frodades, och, snillena reste

sig, likt heroer, i strålarna af purpurns

allsmäktiga glans. Andra tider, min fru, föda andra se^

der.....Det är ej längre ingifvelserna af sitt

snille — om man har något sådant — som konstnärn

får följa.... han får ej dröja, för fullbordandet af

fantasiens rika skapelser; nu måste han arbeta,

min fru, arbeta i sin anletes svett, för att

åtminstone bevara det sken, hvarunder nellen döljer sig,

och för att såmedelst ej duka under för fördomar^

na och föraktet.

Kammarådinnan. Ni är orättvis, min herre;

finnes då ej äfven på sednare tider konstnärer,

hvilkas namn genljuda öfver Europa, och som den

Svenska jorden uppammat.

Mengeldorff (med ett leende). Vore jag

sångerska eller dansös, min fru, skulle måhända mitt

obetydliga snille skaffa sig ett ljud, om -ej öfver

Europa, åtminstone öfver mitt fädernesland; men..-,

låtom oss afbryta" detta ämne....Ni är rik, Frü

Kammarrådinna, uppfödd i öfverflödets oberoende;

ni har ingen aning om de suckar, som frampressats

ur konstnärns bröst, då han, som oftast, ser sitt

hela sträfvande afbrutet, sin framtid förmörkad, i

brist på uppmuntran från dessa pösande Mecenater,

hvilka skryta af sin kärlek för konsterna; men

som endast skatta åt profana, om inte rent af

oädla njutningar!

Kammarrådinnav» Och deraf led konstnärn23

aldrig, under det tidehvarf ni nvss nämnde, min

herre?

Mengeldorff. Snillet, min Fru, i hvilken

branche det än uppenbarade sig, sk\

lidén af sjelfva purpurn, emedan purpurn sjelf höljde

snillet. — Men nog härom, fru Kammarrådinna"

Fröken. Men har ni inga anförvandter, herr

Mengeldnrflf.

Mengeldorff. Inga, min fröken.

Handelshuset Mengeldorff et Compagni var på sin tid en

aktad firma. Den egdes af min far och hans yngre

bror, båda ett par hederliga och goda menniskor.

Missgynnande konjunkturer tvungo slutligen huset

till en bankrutt, som hade till följd, att min

farbror rymde, och att min far kort derefter dog af

sorg. Jag var då ännu knappt två år gammal!

Fröken. Och ni har aldrig sedan haft någon

notis om er farbror?

Mengeldorff. Ingen annan, än att han skall

hafva bosatt sig i Nya Holland, der han gift sig till

en enorm förmögenhet. Han lärer äfven haft ett

barn, vid hvars födelse hans hustru tillsatte lifvet.

För öfrigt känner man ingenting om honom. >#

Kammarråixinnan (seende utåt tidan). Är det

möjligt! Jng tycker mig se fru Knasterlund

återvända hitåt?

Mengeldorff. Ja, det är hon!... Låtom oss

dra oss tillhaka för ett ögonblick, mina damer. (De

aflägsna sig.) ,

TIONDE SCENEN.

fru knasterlund. flegman (som under de

föregående Scenerna sutit sofvande, till hälften

skyla af några buskar).

Fru Knasterlund (ropande Flegman).

Fleg-man! JFlegraan! — Har man väi nånsin s$tt påu

maken? Jag tror, Gud förlåte mig, att den

eländiga dagdrifvaren rent af echapperat! .. . Flegman!

(får se honom sofvande.) Ah, der sitter juvelen, min

själ, i samma tillstånd, som salig Knasterlund i

verlden brukade sitta i högmessan.... Flegman! Vak

upp syndare, och se hvem ni har framför er!

(Ruskar honom sä eftertryckligt, att han tillika med

stolen störtar omkull.)

Flegman (yrvaken). Hjelp! hjelp! tjufvar!

mördare!

Fru Knasterlund. Olycklige! hvad vågar ni

säga! Kan ni inte skilja hederligt folk från

tjufvar och mördare? ser jag ut för en sådan, hva"sa"?

Flegman (qvarliggande på scenen). För sjelfva

fan! — det är Fru Knasterlund!...Ursäkta, min

beskedliga fru! Jag blef så... så... så tung i

hufvudet.

Fru Knasterlund. Blef ni tung i hufvudet?

...Skall jag göra det lättare kanske?... hva" sa"?

(rycker af honom peruken och håller den i handen,

hvarvid hela hans hjessa visar sig naken).

Flegman (ängslig). Himlen förbarme sig!....

Ni ämnar väl inte skalpera mig, Fru Knasterlund?

Fru Knasterlund. Jag ämnar...jag ämnar

väcka er, så att ni aldrig skall somna mer!

Flegman. Det vore en konstisionell handling,

goda fru; blott ni inte sofver mig, så att jag aldrig

vaknar!

Fru Knasterlund: Kan ni ansvara inför ert

samvete, för er lättja, menniska, hva" sa? Klockan

är öfver 8 på morgonen; och ni har ännu icke gått

till er syssla.... Hvarför kläder och föder jag er ?

— för att sofva kanske! hvasa?

Flegman. Herre Gud, bästa Fru, ni vet* att

jag lidit af en obegriplig sömnsjuka alltsedan jag

var vaktmästare i Hofrätten.... Det är en

konstisionell sjukdom.

Fru Knasterlund. [infallande). Konstisionel-43

la mig hit och konstisionella mig dit.... Ni är just

en konstisionell varelse, begriper ni... Gå hem och

stäng upp bibliotheket.... och tag med er

paraplyet och kapporna.

Flegman. (» det han påsätter peruken). På

eviga minuten, goda fru; låt mig bara först få

skrufva peruken en smula.... Se så, nu går jag....

farväl så iähge! — (går, under det han gör en stor.

gäspning).

ELFTE SCENEN.

fru knasterlund. {Allena, funderande):

Skulle det väl vara möjligt, att han mente

allvarsamt?.... Men hvarföre skulle det inte vara

möjligt?. ... Skulle jag väl inte ännu kunna göra en make

lycklig?.... Ack jo, mitt hjerta säger mig det. — Då

jag hörde honom tala, kände jag mig underbart

e-lektriserad. — Hans blick var så besynnerlig, hans

ord så osammanhängande.... men säkert hade

passionen yppskakat honom.... säkert känner han för

inig en lidelse, som endast den sanna kärleken

foder i den känslofulles bröst. — (imed hänryckning).

Ack, han kallade mig sitt «hjertas drottning«....

Ljufva ord! — Tre gånger har jag njutit den

äktenskapliga sällheten, men likväl aldrig haft någon

so:n förstått min längtan.... Och nu, vid 48 års

ålder — nu finner jag först en likstämmig varelse.

— (En stor blomsterqvast kommer inkastandes öfver

planket, hvarvid frun blir utomordentligt gladt

öfverraskad). Ah, en aning säger mig, hvarifrån

den kommer!.... (Da Capos hufvud visar sig

öfver planket. — Han har i sin hand en ännu

större bukett).

2u

TOLFTE SCENEN.

FRU KNASTERLUND. DA CAPO.

Da Capo. (ofvanpå planket). Mitt hjertas

Drottning! — skönaste bland dödlige! O, jag ber

er! läppja på pokalen!

Fru Knasterlund [luktande på

blomsterqva-sten). Jag förstår er, min herre!

Da Capo. Tindrande sjustjerna på det

himmelsblåa jordklotet! läppja på pokalen!

Fru Knasterlund (fortfar att lukta på

blommorna). Jag läppjar, min herre, jag läppjar!

Da Capo. Dyrkansvärda stockros i Oktober!

läppja på pokalen! o läppja!

Fru Knasterlund (afsides). Jag börjar

sannerligen tro, att kärleken gjort honom tokig....

(högt) Har ni för afsigt att fortörna mig, min herre;

eller hvad är meningen med er pokal? Om ni längre

fortfar med ert läppjande, så behagade ni

aflägsna er!

Da Capo. Huru kan väl skönheten vara grym

mot en så vördnadsfull beundrare som jag?... Äro

väl bien dertill orsak, hvilka, då sommaren

flyktat, fly till barbariet, för att vagga Morerna, till

sömn med sina bedöfvande sånger?

Fru Knasterlund (afsides). Han mäste

säkert vara en mycket utbildad man!....Det der

\ar helt visst en citat ur någon af våra «klassiska«

Författarinnor, [högt) Men huru har ni vågat er

öfver planket, min herre? ni befinner er ju nu

i en främmande plantage — ni borde väl veta det.—

Da Capo. Jag vet det, ljufva oskuld, jag vet

det. Det är på ett heligt och förtrollande ställe

jag nu befinner mig — (kyssande på fingerspetsen),

der edra Olympiska behag hvifta honungssöta

ångor öfver grannens trädgård, och drifva

palsternackor och guldpipping till den yppersta fullinog-

r27

nad, — Men ville ni tillåta mig, o mitt hjertas

drottning, att göra en enda fråga i planeten

Veneris frånvaro, som har fått aflarer med Lifgardet

till häst, för att inte hindra våra möten.

Fru Knasterlund. (afsides, med ett förtjust

småleende). Liila karnobel! (högt) Fråga, min

herre, fråga!

Da Capo (förtroligt). Ni har ju varit

Kejsarinna på Madagascar?

Fru Knasterlund. Drifver ni spe, min

herre, hvasà?

Da Capo. Nej, men har ni inte yarit

Kejsarinna på Madagascar?

Fru Knasterlund (afsides). Hans språk är

för besynnerligt, och ändå tycks han vara en

så känslofull menniska.... (högt) Nej, min herre,

jag har aldrig varit Kejsarinna på edra flaskor!

Da Capo (läggande pekfingret på mätan. Ah,

då är ni visst brorsdotter till

Drätsel-kommissio-nen?

Fru Knasterlund. Fy då!

Da Capo. Säg inte fy åt tiiig, fruktansväala

Sultaninna! *

Fru Knasterlund. Hvem är ni, min herre?

Da Capo. Jag har varit Slafhandlare; men ni

har nu gjort mig sjelf till slaf för lifstiden!

Fru Knasterlund (snyftande). Hör bara, det

är som jag säger, han älskar mig...\ han tillber

mig.... Ack min Gud, det är ingffn dröm.... Jag

har då funnit en, som förstår mitt hjerta det

säger mig mina glädjetårar.

Da Capo (under komiska åtbörder, ropande

utöfver scenen). Hvad! tårar! .... Uppfånga

kry-stalldropparna! hopsamla dem!.... slå dem på

buteljer !.... korka dem väl!.... sätt sigillvax

deröfver! .,.. tryck derpå eu Cupido till stämpel! Skrif

«premiere qualitéw på etiketten!..... sätt ned dem i28"

kallaren, och stäng väl igen med en jernbom, för

att afleda åskan! — {Sjunger).

(Ny Melodi:)

Hvad är det som gör våra männer till dårar?

Hvem gjorde väl Simson en gång till ett noll? —

.lo, qvinnans förledande böner och tårar,

Ty tårarna spela en mångsidig roll.

Hur mången på bår,

Åtnöja sig fåt

1 afskedets stund med en krokodils tår.

När enkan sig satt på sin ensliga kammar,

Och friaren öppnar och nalkas på tå,

Och sirligt och grannt sin förklaring framstammar*

Hon suckar; men hör med förtjusning derpå. —

Och gör han faute,

Hon sn^ler deråt,

Men brister omsider, af ömhet, i gråt.

När frun har trakterat sin nian med sarkasmer,

Och han ändå fortfar att spela despot,

Ho# dånar med mycken som, och får spasmer,

Och hjelper ej detta,.— så hjelper väl gråt. —

Ty blir han ej god,

Så repar hon mod,

Och tämjer tyrannen med tårarnas flod.

Fru Knasterlund. Hvarför stiger ni inte

ned från planket, Inin herre? jOch hva

ined er osammanhängande konversation?

Da Capo. Afsigten är att förklara er, sköna

Däme, huru väl vi äro skapade för hvarandra.

Fru Knasterlund (blygsamt). Tala

tydligare, min herre!

Da Capo. Stig ned i mitt hjerta, min fru,

och blif Suverän öfver länderierna derstädes* —

Jag har gods, som ska öppna för oss paradisets

portar.... jag har både fiskdammar och fyrbåkar....29

ett eget hvalfiske i Mälaren och Åtskilliga

Ostronbankar på ön Gottland. Blif min, sköna dame,

blif min I.... Vi skola aldrig åldras. I min nyaste

luftballong ska yi förrätta vigseln med militärisk

handräckning, om sådant behöfves, och sedan....

idel kärlek s>ch hänryckniug; hänryckning och

kärlek!

Fru Knasterlund (upprörd, med förtjusning

läggande handen på hjertat). Ack, hänryckning och

kärlek; kärlek och hänryckning 1

Da Capo. Blif min! Blif min!

Fru Knasterlund. (med konstlad förlägenhet).

Ni kan inte begära, min herre, att jag på ett

sådant ställe skulle bränna för en obekant, om hans

anbud smickrar mig eller ej. Ni har dessutom

framställt dem under högst besynnerliga

omständigheter ; men.... de tala dock så djupt till mina

innersta känslor, att jag åtminstone ännu ej vill

beröfva er glädjen att hoppas. Kom till mig, min

herre, jag väntar er på Villebrådsgatan, huset N:o 17,

der är ni alltid välkommen! Nu måste jag lemna

er.... farväl! (i det hon går) Hänryckning och

kärlek t kärlek och hänryckning!

Da Capo. (ropande efter henne). Blif minf

Blif min! (försvinner bakom planket.)

TRETTONDE SCENEN.

KAMMARRÅDINNAN. FRÖKEN. MENGELDORFF.

Kammarådinnan. Som jag säger er,

minher-rfe; jag har nu hört nog, för att äga fullständig

kännedom om fru Knasterlunds karakter. Jag

lofvar er att föra Vendela som brud i edra armar,

och hvad mera är: jag tror mig kunna hålla mitt

löfte.

Mengeldorff. Ack, fru Kammarrådinna, vi

bli då skyldiga er hela vår framtida lycka!30

Fröken. Men hur vill du val bringa ett

sådant företag i verkställighet?

Kammarrådinnan. Fru Knasterlund vill

par-tout gifta sig, derom ha vi nu både hört och sett

hennes eget vittnesbörd. Nå väl! hon måste nu

med smicker och list underhållas i denna föresats,

så att hon ej ryggar tillbaka vid den arma

mannens påkommande sinnesförvirring. Jag skall sjelf

i dag besöka hennes Lånbibliothek, då göra hennes

bekantskap, och om möjligt är tillvinna mig

hennes förtroende.

Mengeldorff. Men jag unnar den beskedliga

mannen en bättre lott, än att bli make åt fru

Knasterlund. %

Kammarrådinnan. Också tror jag aldrig att

han .hinner denna värdighet; men — gör ingenting!

— Är hon blott i sin egen öfyertygelse säker om

hans ägande, skall hon ej tveka att lemna sin

dotter åt mina omsorger — och då....

Mengeldorff (kyssande hennes hand).

Nådigaste Frii! hur skall jag kunna tacka er!

Kammarrådinnan. Min man uppdrog åt er, att

.under hans utländska resa vara vår beskyddare;

— ni har till a årt fullkomliga nöje uppfyllt detta

förtroende, min herre; nu vill jag visa er min

erkänsla; jag interesserar mig dessutom för den

unga flickan; vill derjemte bereda mig sjelf en

angenäm förströelse; det är allt.

Fröken. Men, söta du, behöfva vi då ej

någon förtrogen — någon medhjelpare, som kunde

understödja planen!

Kammarrådinnan. Du har rätt, Amelie. Vi

skola inviga Doktor Kinaroth i hemligheten; han är

en af mina vänner; och om jag ej bedrar mig, har

fru Knasterlund för honom oinskränkt förtroende.

Vi måste genast uppsöka honom.Si

FJORTONDE SCENEN.

de förre. galjon.

Gal jon [ropande). Da Capo! Da Capo! Om

förlåtelse, mitt herrskap, ni har väl inte här sett

någon man, med en resväska pà ryggen?

Mengeldorff. Vi sågo honom nyss der

ofvanpå planket; troligen befinner han sig ännu

qvarder-innanför i trädgården. Men, ni kan väl upplysa

oss, min vän, hvem han är, den der herr Da Capo?

« Galjon. Hvem han är? Han är Svensk,

och derjemte min vän, det är allt hvad jag kan

upplysa er, min herre.

Kammarrådinnan. Han är då en mycket

hemlighetsfull person?....

Galjon. Om man så behagar, min fru; men

jag har aldrig forskat efter hans hemligheter, ty

de angå mig inte. Jag har i femton år varit

aflägsnad från mitt fädernesland — han kanske

dubbelt så länge; jag «ar lidit skeppsbrott — så har

äfven han — det der, ser ni, har gjort oss till

förtroliga vänner; — ban har visat mig en

välvilja, som ännu ingen annan visat mig; och jag har

honom att tacka för, att jag i denna stund befinner

mig här.

Kammarrådinnan. Men hur är det möjligt

att....

Galjon. Jag förstår, min fru; ni menar att

hans hjerna inte är så alldeles helbregda? Ja, ty

värr; han brukar då merändels göra sin cour för

damerna. — Jag hoppas han inte mot er, min fru....

Kammarrådinnan. Visst inte, min vän; hans

sinnesförvirring är således periodisk.

Galjon. Alldeles; och deremeilan är han en

hjertans god och beskedlig man. Olyckan

drabbade honom vid ett skeppsbrott; han gjorde då en

smärtsam förlust, hvarom han dock aldrig lemnat<92

mig närmare förtroende. Sorgen häröfver, tillika

med en långvarig sjukdom på en främmande kust,

verkade på hjernan, och gjorde honom till hvad

han nu är.

Fröken. Arme man!

Mengeldorff. Och hvem är ni sjelf, min

vän?

Galjon. Jäg är Styrman på briggen

Charlotta, ankommen från Marseille, och kastande ankar

på strömmen i går afton.

Kammarrådinnan. Tack för er upplysning,

min herre! Adjö! — (De aflägsna sig alla tre). »

Galjon. Farväl! farväl 1 — fan till frågvist

herrskap det der.

Da Capo (jropande innanför planket).

Galjon, du!

Galjon. Öhoj! Da Capo ja! är du der?

Da Capo. Har du sett henne?

Galjon. Hm, hm! så nu igen. Nej varp, jag

har inte sett henpe; men jag h$r ska flat dig rum.

— Gå till Fru Knasterlunds Lånbibliothek, huset

N:o 17t på Villebrådsgatan, så får du adress och

nyckeln till rummet.

Da Capo. Villebrådsgatan N:o 17, säger du?

Hahaha!

Galjon. Hvad fan är det att skratta åt!

Skynda dig nu bara att dreja bi — jag kommer

och helsar på dig i middag! (går.)

Da Capo (skrattande). Villebrådsgatan,

huset N:o 17. Hahaha! — (Sjunger):

Och gör han en faute

Hon småler deråt,

Och brister omsider af ömhet i gråt! Hdhahal

(Ridån faller).33

ANDRA AKTE\.

(Theatern föreställer Fru Knasterlunds

Lånbi-bliothek. Flera bokhyllor, fullsatte med

böcker. På Theaterns högra sida ett

skrifbord; midt i fonden fönster).

FÖRSTA SCENEN.

VENDELA. LOVISA.

Lovisa. (De inkomma under samtalMen

mamsell, här blir ju värre dag med dagl

Vendela (läsande ett uppbrutet bref). Tyst,

kära Lovisa, jag har nu hvarken tid eller lust att

afhöra dina exklamationer.

Lovisa* Hvarken tid eller lust, säger mamsell,

men jag har både tid och lust att flytta ur huset.

Vendela. Ack Filip! dina ord inge mig

förnyadt hopp, och återskänka mig i och med

detsamma lifvet. Låt mig ännu en gång genomläsa

dessa rader. (läser brefvet) «Gläd dig, min

älska-«de Vendela! Försynen har skickat oss en

skydds-«engel i Kammarrådinnan Tvillingcrantz, som lofvat

«att använda hela sin oemotståndliga

herrskaretör-«måga för våra önskningars fullbordan. För att

«gifva dig närmare del af hennes plan, väntar jag

«dig i dag, precis kl. 11 på Carl XIII:s Torg, i

«alléen utanför mindre Theaternl — Skynda till

«din längtande Filip.

Ack ja, ingen tid är att förlora; jag måste

begagna mig af tillfället, och smyga mig bort, innan

Mamma återkommer. Spring efter min hatt och

schawl, Lovisa du!

Lovisa. Jaså, mamsell vill smyga sig bort, orh

lemna mig ensam i skotthåll för fruns raseri!34

Vendela. Skynda, hör du, hvarje minut är

dyrbar. — (Lovisa gar\ En aning säger mig, att

en vändpunkt förestår i mitt öde! O Filip, måtte

det bli till din och min gemensamma lycka!

Lovisa (återkommer med hatt och schawl). Jag

väntar mig alltså en rolig stund jag, när Frun

kommer hem, och lår höra talas om polisen.

Vendela (bestört). Polisen, säger du? —Hvad

menar du med det?

Lovisa. Hvad jag menar? Har jag inte redan

en gång sagt mamseH, att tvenne Uppsy ni ngar

varit här och kallat Frun till polisen kl. 11.

Vendela. Rättvise himmel! hvad har hon

då gjort?

Lovisa. Hon har i går afton gifvit en af

gesällerna här nere på Kopparslagare-verkstaden en

örfil.

Vendela. Blott detta fattades!

Lovisa. Hela verkstan, hela gården, ja, hela

grannskapet är i uppror öfver detta emanciperande

tilltag. Man hotar med offentlig chikan, om inte

Frun ofördröjligen nedtystar saken. — Har man

väl också någonsin förut hört maken? — En

qvinna ger sig att kind pusta en Kopparslagare, derföre

att han trampat henne på en liktorn.

Vendela. Jag måste genast tala med gesällen,

för att, om möjligt är, ställa saken till rätta.

Lovisa. Himlen bevare oss! Han skulle

kunna hämnas på mamsell för örfilen. Jag har i all

min dar halt respekt för Kopparslagare.

Vendela. Frukta intet! (i det hon går) Ack

min Gud! huru mycken skam och olycka skall väl

slutligen bli följden af hennes brutala uppförande —

hennes förskräckliga lynne. — (øÆr).S*

ANDRA SCENEN.

lovisa (ensam).

Vore jag bara i Kopparslagarns ställe, jag

skulle min sann sätta Frun i klämman, så att hon

aldrig sknlle förgäta mig för alla de «förgät-mig-ej«

hon planterat på mina fattiga armar. — Herre

Gud, hvad det ändå är tungt för en stackars

flicka, att under sina trefligaste år vara slaf åt

andra. —Nog har jag proberat bra mångaslags

tjenster; men maken till denna — aldrig. — Låt se,

jag är tjugotvå år gammal, och har elfva

Orlofs-sedlar. —- Alla innehålla de, att jag varit ärlig och

trogen och trogen och ärlig — något hvassare

meriter, skulle jag tro, än dem Fru Knasterlund ger

mig. Ack min Gud! jag som i fjol hade en så

ypperlig tjenst, har i år fått en matmor, lika styf

och omedgörlig, som ett kastrullskaft (Sjunger)

(Melodi: «Afor min fästade sig en piga» etc.)

Svårt man har, om man låtit sig viga,

Vid en man, som är jaloux;

Svårare dock att vara piga

Hos en gammal, argsint fru! :,: :,:

Om man ej det hoppet närde,

Att man slapp från pinan ut

Höst och vår den tjugofjerde,

Då tog snart couraget slut. :,; :,:

Sjelf jag nog begriper chaisen,

Fromsint blir jag som ett lamm,

När jag från »jungfru gewesen»,

En gång blifvit har — Madam! :,: :,:36

TREDJE SCENEN.

LOVISA. MENGELDORFF.

Flegman. Ja, Gud nåde henne, jungfru

gewe-sen, om Frun kom, och fick höra henne stå här

och sjunga Solo; det skulle minsann bli vackra

duetter i huset!

Lovisa (afsides). Ypperligt uttänkt! jag skall

sjelf dra mig ur spelet, och sätta honom i sticket

för stormhvirflarna!

Flegman. Hvad få vi till middag i dag,

Lovisa, hon?

Lovisa. Rötter och sylta, herr Flegman han!

Flegman. Rötter och sylta?....hm! hm! i

dag igen? — Nå....än till qvällen?

Lovisa. Till qvällen ska vi ha lungmos!

Flegman. Sylta och mos, och mos och

sylta — det är den konstitionella födan här i huset;

och ändå blir man, Gud nås, inte för mosig.

Lovisa. Hör på, herr Flegman lilla, om Frun

kommer hem, medan jag springer till Gröna

gången, så underrätta henne....

Flegman. Att hon skall i polisen kl. 11.

Lovisa. Herrn vet således?

Flegman. Ja, jag vet hela den der

konstisio-nella historien. Kopparslagaren kommer allt att

sätta myror i hufvudet på frun! — Hahaha!

Lovisa. Somna nu bara inte ifrån hela

affären.

Flegmah (stucken). Somna? hvad menar hon

näsvisa?

Lovisa (infallandeJ. Jag heter Lovisa, herr

An-tiqvariska Bokhållare! (går),

FJERDE SCENEN.

FLEGMAN (ensam).

Antiqvariska Bokhållare! — Gud hjelpe oss37

när man blir gammal, så hålles man för narr____

det är en konstitionell sed nu för tiden —

åtminstone här i huset. — Mamsellen är den bästa af

dem alla, Gud välsigne hennel — Hon förebrår

mig aldrig hon för min olycksaliga vana att ibland

bli tung i hufvudet. Och hur kan jag väl annat,

när den förbannade gikten sätter an mig om

nätterna; då är det så skönt att få lura till en

smula på dagen. När jag var vaktmästare i

Hofrätten i verlden, såg jag bättre folk än jag, som

gjorde sammaledes. (Sjunger)

/Melodi: Vaggvisan «Bia, hia, liten kind« etc.) !

Presidenten, hvars natur

Led af middagssolen,

Tog sig merändels en lur

Midt i Domarestolen.

Rundt omkring sprack allt isär,

När han började sin concert,

(gör en dugtig snark).... på basviolen.

Hofrättsrådet, samma roll

Spelte opp, den skalken;

När han skref sitt protokoll,

Lossnade sjelfva kalken.

Lutad emot Sveriges lag,

Sof han hvarje förmiddag,

På.... Missgerningsbalken.

Herr Assessorn ock en stund,

Ej exemplet glömde;

Hvar och en sig tog en blund,

Nickade och dömde. —

Thädan ock rättvisan gick, —

Parterna afträda fick,

Medan Rätten drömde. (Han gäspar och

sätter sig i den framför bordet stående ländstolen/.

Någon gång jag sjelf väl sof38

ute i förmaken;

Deremot jag Gud ske lof (börjar somna).

Nu — mig — håller v-a-ken.--

Säll-an nå-gon — rolig — blu-undj

Får jag hos Fru Kn-Kna-st-erl-und

Men det hör till sa-a-ak-en. (Han

somnar in. Det knackar på dörren).

FEMTE SCENEN.

FLEGMAN. DA CAPO.

Da Capo. Ingen lefvande varelse .... ingen

kristen själ ....(blir varse Flegman). Jaså, «sälla

äro de som sofva«, står det i Bibeln; — «ju mer

man sofver, ju mindre syndar man«, står det i

Holbergs komedier — tvenne ypperliga tänkespråk,

fastän ur något olika källor. Nånå, inte skall jag

väcka honom. — (ser sig omkring) Det här är

således Villebrådsgatan huset N:o 171 samma

hemlighetsfulla fysionomi, som Eugène Sues Rue de

Temple N:o 17. — Här skall jag således få adress på

min blifvande bostad, under mitt incognito i

Stockholm.... Ack Herre Gud! månne jag väl någonsin

får återse honne! — Om inte, — får jag åtminstone

dö i mitt fädernesland! Men dessförinnan skall jag

anställa forskningar efter de mina; och om någon

af dem ännu lefva, skall jag åtminstone göra des$a

lyckliga.... Men.... (erinrande sig) det var ju här

jag skulle råka min dyrkansvärda

morgon-connai-sans....den makalösa qvinnan, som tycktes

besvara min ömma låga! — Besitta mig, hade jag

inte så när glömt den roliga madamen! (Sjunger)

(Melodi ur «Rataplan»),

Här sägs, att på flickor man är så renons,

Att Herrarne fria hvar dag med annons,

Men jag hade knappt börjat jollra på tok,39

Förrn bums en Gudinna bet fast på min krok.

Lalala etc.

Hon var väl just inte så frodig och kry,

Fast Ögonen brunno soin två vinterny,

Och ej var hon tju ande, som Jenny Lind,

Men om hon lår lefva, så — blir hon väl trind.

Lalala etc.

När flickan, som rosen, står fager och chair,

Då är hon för kärlekens språk något fjär;

Men står hon på kartan — ej längre modern:

Då sätter hon också sig sällan på tvärn.

Lalala etc.

Min mö var väl något bedagad, en face

Men redan jag längtar att spela mariagel

Att få med den hulda ihop mäla vif,

Ty sen ska vi lefva ett sjungande lif.

Lalala etc.

Men hur skall jag råka henne? Ah, jag

måste väcka honom! {ruskar Flegman). Bibliothekarie!

— Bibliothekarie! Vak upp! —jag vill....jag

vill.... (afsides), ja, hvad fan vill jag?.... jo ....

(högt) jag vill låna «Markalls sömnlösa nätter.»

Flegman (vaknande). Hva" befalls?....

Sömnlösa nätter! ja, Gud nås, det har jag visst det.

Da Capo (afsides). Ja så, han är döf; nå, så

mycket bättre!

Flegman (talande med sig sjelf). Det var en

konstisionell dröm; jag får lof att se efter i

drömboken, hvad den betyder.

Da Capo (häftigt). Drömboken, säger nil? —

har ni en drömbok? — fort, låna mig denl

Flegman (går efter en lok). Alltför gerna, min

herre, här har ni den!

Da Capo» Godt!.... Ack, min dröm, min40

dröm! — nu ska jag då få veta din betydelse. —

Låt se, det var liksom en eldskrift på himmelen...

riktigt! .... det vill säga, Himmelstecken ....

him-milstecken ja!.... Låt oss slå upp Himmelstecken!

(bläddrande i boken) Här ha vi A.... A....

A bor rar.... att bli bjuden till middag på Blå

Porten.... B.... Bönder.... Banditer .... Bikupan

..... falla i händerna på en hop jesuiter. —

Blo[d-iglar — råka i procentarklor .... ja, det kan

ungefärligen vara detsamma .... de förra plundra

själen, de sednare plundra kroppen. — Här ha vi C ...

Caniner.... Citroner, utkramade — hvad vill

det säga? — ja så.... utkramade citroner .... att

göra bekantskap med någon bland våra moderna

följetonister.... hm! — Här ha vi K.... Korf....

Kapten .... Kinesare — att se en Kines, betyder

ny uniformsförändring .... jo jo, det händer det.

Nej H ska det vara.... (letande) Här ha vi H....

nej, besitta mig, här finfis intet Himmelstecken i

hela drömboken.... Låt mig se, det brann liksom

liksom en eld.... det vill säga blixt.... ja, blixt

skall jag slå redapå.... här ha vi blixt (läsande)

betyder, att få en örfil, så det blixtrar för ögonen

.... (förskräckt) Nej, nej, det duger inte, (lugnare)

en örfil, så att det blixtrar för ögonen.... blixt och

dunder! (på en gång förskräckt och rasande,

kastande boken på golfvet) Bibliothekarie! er drömbok

duger inte!

Flegman (likaledes förskräckt). Den der måste

vara drucken!

Da Capo. Hör på, bibliothekarie, visa mig

genast till mitt rum.

Flegman (ond). Kalla inte en anspråkslös och

beskedlig man för bibliothekarie, herre, för fan

besitta mig, jag tål det.

Da Capo (skriker till). Visa mig till mitt rum,

hör ni?41

Flegman (gör ett hopp i förskräckelsen). Ert

rum?.... ja, Gud gifve jag visste hvar det fanns.

Da Capo. Jag vill hyra rum, hör ni; man

har visat mig hit, för att få adress. " *

Flegman. Ja så, det var en annan sak. Det

är här framme på gatan, huset N:o 30. Folket,

som rår om rummen, bor på landet under

sommaren, och har inlemnat nyckeln hit; här har ni den

(ger honom en nyckel).

Da Capo. Godt, hur högt upp?

Flegman. På nedra botten.... Vill ni följa

mig här in i hörnrummet — så skall jag genom

fönstret visa er huset.

Da Capo. Ja, det vill jag; kom!

Flegman (

någon förryckt komedian t!

Da Capo (för sig sjelf i det han går). En

örfil, sä att det blixtrat för ögonen! De gå).

SJETTE SCENEN.

KAMMARRÅDNNÀN. FRU KNASTERLUND.

(De inkomma under samtal):

Kammarradinnan. För er, min fru, som just

nu befinner er i lifvets lugnaste period, då

passionerna tystnat, och då känslorna underkastas

förståndets pröfvande blick, innan de släppas ut

från sina heliga gömmor, för er bör äktenskapet

vara en ljuf boja. Stormarna under de

tillryggalagda åren ska nu skänka er försoning i en

makes kärlek.

Fru Knasterlund (med sin blomsterbukett i

handen, rörd). Ack ja, ers nåd, ni talar till mitt hjerta

med detta ljufva, underbara språk, som gör mig

förtrollad. Ni måtte säkert vara en af de englar, som

understundom besöka stoftlifvets regioner .... Kär-12

lek, sa" ni.... (med enlhusiasm) O! hänryckning och

kärlek — kärlek och hänryckning!

Kammarrådinnan. Hyser ni någon ömhet för

den*okände, så skall helt visst ert hjerta öfverse

med hans små besynnerligheter.

Fru Knastérlund. Jag känner nu, att jag

endast blifvit skapad för honom.

Kammarrådinnan. Med afseende på er dotter,

bör ni väl då också fatta ett beslut, som kan

trygga er husliga lycka!

Fru Knasterlund (plötsligt förändrad). Den

otacksamma varelsen förtjenar inte mina omsorger;

vet ni, fru Kammarrådinna, hon vore i stånd att....

SJUNDE SCENEN.

DE FÖRRE. DA. CAPO. FLEGMAN.

Da Capo (blir inte varse Kammarrådinnan; men

rusar genast, under komiska åtbörder, fram till Fru

Knasterlund). Ah, älskade madame! ni samtycker

således att bli min i lifvet — min i evigheten?

Fru Knasterlund (afsides, med förtjusning).

Hvilken öfverraskning!

Kammarrådinnan (afsides). Förtjusningen

närmar sig sin kulminationspunkt!

Fru Knasterlund. Min herre, innan jag afger

det svar, som kommer att bestämma öfver bådas

våra framtida öden, är det nödigt att ni närmare

förklarar er. Ni har presenterat er för mig såsom ep

alldeles obekant; — ni har visserligen omnämnt edra

egendomar....

Da Capo (iinfallande). Ja, jag har stora

egendomar, oförlikneliga skönhet!

Fru Knasperlund. Så mycket bättre!.... Att

få bo under eget tak .... att få framlefya sina

dagar i en hydda som man kallar sin.... O, hvad

det måtte vara herrligt!*3

Da Capo. Herrligt, herrligt, mitt lilla smultron 1

Fru Knastkrmjnd. Min lott har alltid varit,

att söka mitt bo hos ändra, men trefnaden har jag

sökt förgäfves. På de två sista enko-åren har jag

flyttat sju särskilta gånger, och derunder haft en

värdinna och sex värdar.

Da Capo. Det var en vacker

värdserfarenhet det.

Fru Knasterlund. Men låtom oss nu tala om^

ert stånd, min vän! (fattar hans hand.)

Da Capo. Mitt stånd? .... något stånd har jag

inte, min engel! (klappar henne under hakan.)

Fru Knasterlund. Ni skämtar, karnobel; jag

menar ert lefnadsyrke!

ÅTTONDE SCENEN.

DE FÖRRA. LOVISA.

Da Capo (som då han får ögonen på Lovisa,

släpper Fru Knasterlund och skyndar hastigt fram

till den förra). Aha, här ha vi den som tändt

flamman på mitt hjertas altare! här är min älskade,

mitt lif, min brud! Hon allena har behag, som trotsa

musernas utkorade!

Kamjiarradinnan (afsides). Himmel, allt är

förloradt!

Lovisa (ängslig). Är då menniskan splitter

galen! hvad vill ni mig?

Da Capo. Jag vill föra dig till en

pastejbagare, der göra dig till hälftdl af mitt jag, och sedan

skall allt bli lif och lefverne!

Fru Knasterlund (med raseri). Hvad vågar

ni säga, ovärdiga menniska? huru kan ni försvara

ert uppförande?

Da Cabo. Tyst markatta!... (pekande på Lovisa)

Det är henne jag älskar i nöd och lust!.... Hon

kan spela mariage, men intet ni!.... Kis, kis, kis!Ål

Fbu Knasterlund (springer omkring i vild

ilska). Afsky värde soq af Adam! — hör ni, fru

Kammarrådinna?.... hör ni, Flegman?.... Har jag

förtjent detta? hvasa?

Lovisa. Släpp mig, i himlens namn, släpp mig!

Da Capo. Stilla min dufva! jag skall språka

förnuft med madamen!

Fru Knasterluad (med stegradt raseri). Hvad

menar ni med madamen, — hvasa?

Da Capo (närmande sig fonden, förföljd af Fru

Knasterlund). Kis, kis, kis, jam, jam, jam!

Fbu Knasterlukd {skuffande Da Capo så all

han faller baklänges). Ur mitt hus på ögonblicket!

här har ni respass, förrädare!

Da Capo (i det han †äller, jamande). Katta...»

jaam!

Kammarradinnan. Den afskyvärda menniskan

har mistat förståndet.

Fru Knasterlund (vändande sig till Lovüa).

Och du orm, som jag närt i min egen barm, hur

vågade du, midtför mina ögon, göra dig till för karlen

hvasa?

Lovisa (springer ut, förföljd af Fru

Knasterlund). Det var tvertom han, som gjorde sig till för

mig! (De aflägsna sig. Kammarrådinnan synes

oro-lig. Flegman sysselsätter sig med den på golfvet

liggande Da Capo. Doktorn och Fröken inkomma).

NIONDE SCENEN.

KAMMARRÅDINNATH FRÖKEN. DOKTORN.

DA CAPO. FLEGMAN.

Fröeek. Store Gud; hvad är fe färde?

Doktorn. Hvad betyder detta förskräckliga

larm? Folk skockar sig utanför huset, likasom till

en stormlöpning.

Kammarradinnan. Ack, mina vänner! jag gjor-4S

de hafveri invid sjelfva hamnen; — min plan

misslyckades, jag hade ej beräknat den arma mannens

sinnesförvirring!

Fröken. Ej heller utbrottet af hennes ilska

.... jag börjar ana sammanhanget.

Doktorn (undersökande Da Capo). Karlen har

under fallet fått en lindrig kontusion i hufvudet

som snart låter hjelpa sig.

Da Capo. Nej, det var en förskräcklig

kontusion, förthy det blixtrade för ögonen!

Flegman. En riktigt konstisionell kontusion!

Kammarradinnan (får en plötslig ingifvelse). Ah*

.... en exellent idé 1.... (halfhögt) Hör på, Amelie,

och ni, herr doktor 1 fören genast in mannen på

rakstugan här midt öfver gatan; har han fått

någon åkomma, så förbind honom, och laga så, att

han qvarstannar derinne, åtminstone två timmar;

men framför allt måste ni, med blixtens hastighet,

här i huset utsprida ryktet, att Fru Knasterlund

blifvit vansinnig, och att hon, under ett anfall af

galenskap, mördat främlingen. Begriper ni?

Doktorn. Operationsplanen hedrar er

uppfinningsförmåga, fru kammarrådinna. Ni skall genast

bli åtlydd.

Fröken. Jag skall ikläda mig skepnaden af

Fama, och vidt och bredt utbasuna den enes död

och den andras vansinne! Kom! (Doktorn reser upp

Da Capo, tar honom under armen och för ut

honom, åtföljd af Fröken).

Da Capo (i det han utbäres). Undan från

skeppsbrottet.... rädda mig från orkanerna! (Han

tappar den af Flegman erhållna nyckeln).

Kammarradinnan (upptar nyckeln). Hvartill hör

denna nyckel?

Flegman. Till den olyckliges bostad, den han

ännu inte tagit i besittning.

Kammarrådinnan. Har Fru Knasterlund

någonsin besökt den der bostaden?46

Flegman. Åldrig, nådig fru!

Kammarradinnan. Godt, gå och kalla hit henne!

Flegnan. Skall försöka, hennes nåd! (t det

han går) llerre Gud! hvilka teckningar ur

hvardagslifvet.

Kammarrådinnan (ensam). I förtviflade

sjukdomar måste man tillgripa förtviflade medel!

Denna excess skall bli straffad, det lofvar jag .... ocii

finns blott ett senapskorn af bättre menniska

förborgad i denna vilda natur, så måste förskräckelsen

bringa fröet till mognad. (Fru Knasterlund

inkommer.)

TIONDE SCENEN.

KAMMARRÅDINNAN. FRU KNASTERLUND.

Fru Knasterlund. O, hvad jag lider, fru

Katnuiarrådinna!.... mitt hjerta krossadt.... mina

heligaste känslor gäckade.... hela mitt nervsystem

i uppror?.... O, hvad jag hatar denna menniska!

hvad jag afskyr honom! (skrikande) hvad jag

förbannar honom! — (kaftàr sig i en stol).

Kammarrådinnan. Så förverkligas våra

drömmar, min Fru?

Fru Kxast^erlund. Ack ja, Ers nSd! jag

drömde så skönt om hänryckning och kärlek — kärlek

och hänryckning! — Och nu... (skrikande pa nytt),

O! hvad jag förbannar honoiu!

Kammarrådinnan, Hvad jag beklagar det

hemska, förfärliga öde, som förestår er min fru!

Fru Knasterlund (springer upp). Hemska,

förfärliga Öde! — hvad menar ni?

Kammarradinnan. Jag menar, att man snart

torde i lagens namn fordra räkenskap af er för

den beklagansvärde främlingens öde!

Fru Knasterlund Räkenskap af mig för den-47

na nidings öde? — oförlämpade han mig inte

mer, än någon dödlig varelse hittills vågat? hvasa?

Rammabrådinnajv. Visserligen min fru; mon

#med den tillrättavisning ni gaf honom, hade han

den olyckan att spräcka hufvudskålen mot

dörrposten; — och efter alla anledningar skall lian

snart träda* inför den Eviges thron!

Fru K na steb lind (,förskräckt, skrattar

konvulsiviskt). Hahaha! Omöjligt, Fru Kammarrådinna!

Kammarbadiisnan. Bemanna er med mod, min

Fru! samla heia er själsstyrka. —• Om inte ett

underverk inträffar, är ni förlorad. Blott ett enda

medel återstår, for att frälsa er från offentlig vanära!

Fru Käasterlund {med förtviflans lugn). Och

detta medel vore?

Kammarrrådinnait. Att ni ställer er så, som

vore^ii galen, och att ni oförtöfvadt låter föra er

på Danviken!

Fru Knasteklund (t förtviflan). Hal....

galen! .... Danviken! nej, aldrig!

hAMMARRÄiMNNAfl. Besinna då min Fru, de

förskräckliga följderna!

ELFTE SCENEN.

de förre. doktorn.!

Kammarrådij(naiv. Nå väl, herr Doktor?

Doktorn (med en dyster blick på Fm

Kna-slerlund). Min förutsägelse var, tyvärr, alltför sann,

fru kammarrådinna; hans lif slocknade nvss, under

rysliga plågor. #

Fru Knasteklusd (ger till ett anskri).

Barm-hertige Gudi

Kammarradinnan. Nå, samtycker ni ännu till

mitt förslag? Betänk det förfärliga lif ni skall till-*

bringa i brottslingens dystra fängelse!4ft

Fru Knasterlund. Nej!.... Nej! tusende

gånger nej!... .jag vill inte på Danviken!

> 1 Kàmmarradinnan. Olyckliga I.... och ni

darrar inte för lagens blodiga svärd! 4

TOLFTE SCENEN.

DE FÖRRE. FLEGMAN.

Flegman (instörtar, upprörd). Himlen

förbarme sig! Olyckans åskvigge har satt huset i brand!

Den besynnerliga främlingen har nyss gifvit upp

andan, och grannarna ropa öfverJjudt, att Fru

Kna-sterlund slagit ihjäl honom.

Fru Knasterlund (rusar skrattande på

Flegman). Ha ha ha! Ni ljuger, ni konstitionella narr!

Flegman (förskräckt). Rädda mig, hon är

ligen galen!

Kammarradiknait (till Fru Knasterlund, som

hon för åt sidan). Hör på, min fru, sedan jag

öf-verlagt med mitt samvete, anser jag det vara ett

brott att undanrycka rättvisan sitt offer; ni går till

en skönare och bättre verld* och må Herren vara

er själ nådig! (Fru Knasterlund står i stum

förtviflan. Lovisa inkommer i den häftigaste bestörtning).

TRETTONDE SCENEN.

DE FÖRRA, LOVISA.

Lovisa. Rättfärdige Gud! hvilket lefverne på

gård och gata!.... hela huset är omringadt af

stojande och vilda menniskor, som påstå att frun

blifvit vansinnig, och att hon nyss tagit lifvet af en

utandning. Kopparslagare-gesällerna ha redan sprungit

fcfter polisen, för att arrestera frun. Fly, fly, ingen

tid är att förlora! (Ett gräsligt mummel höres

u-tanför Scenen).49

Fru Knasterlund (med stegrad förtviflan). Ja.,..

ja . ^. jag vill bli galen!----jag är galen!____jag

har alltid varit galen!....(Rusar på Lovisa) Se

på mig, Lovisa, tycker du inte att jag är galen,

hvasa? (Rusar pä Flegman) Betrakta mig,

Flegman! Kan ni neka till, att jag är galen?

Flegman. Bevara mig Gud från att neka till

det, goda fru; det är just hvad jag alltid både tänkt

och sagt.

Fru Knasterlund, Här har ni lymmel, för

hvad ni både tänkt och sagt (Skuffar till honom.

— Larmet tilltar utanför.)

Kammarradinnan. Ni måste visa er för

folkhopen, min fru; — men ej i detta tillstånd.

Skynda att påsätta er en mera fantastisk drägt, som

kan bekräfta ert vansinne. Er jungfru skall hjelpa

er. (Fru Knasterlund och Lovisa gå in i

sidorummet)

FJORTONDE SCENEN.

KAMMARRÅDINNAN. FLEGMAN. DOKTORN.

Doktorn {till Kammarradinnan). Jag fruktar,

att ni drifver leken för långt, fru Kammarrådinna,

Kanmarradinnan. Frukta ingenting, herr

Doktor; skaffa mig bara en hyrvagn. (tiU Flegman, i

det hon ger honom den förut omnämnda nyckeln)

Och ni, min herre, går genast till den aflidnes

tilltänkta bostad, och qvardröjer der tills någon af oss

ditkommen (De ämna gå). Nej, vänta! jag har

ännu en kommission att be er om, bästa herr

Doktor. Qvarstannen emedlertid båda, tills hon visat

sig för folket. (Lovisa och fru Knasterlund

återkomma; den sednare löjligt utstyrd i en slags

messhake, med en mängd påfogelsfjädrar omkring

hufvudet och hållande en katt i famnen).50

FEMTONDE SCENEN.

kammarrådinnan. doktorn, fru kna-"

st er lund. flegman. lovisa. röster "

utanför.

En Röst utanför. Ut med mörderskan!....

hon måste bakbindas! — Hollah! ut!

Flera Röster. Hollah! ut med henne! hon

liar knytnäfvar som en halfpundsslägga!

Kammarrådinnan (till Lovisai. Kära jungfru,

jzå hon först till fönstret och tala till folket!

Lovisa (öppnar fönstret i fonden — till

folket). Ack, mina vänner! våren inte onda på frun!

— Hon har blifvit stormgalen; men är alldeles

o-skadlig.

Röster utanför. Hon är så fan heller, när

hon nyss slagit ihjäl en menniska!

Kammarradinnan (till fru Knasterlund). Gå

nu fram och nig för dem, så att de bli

öfverty-gade om ert vansinne.

Fru Knasterlund. Jag kan inte! .... O jag

kan inte!

Röster utanför. Kommen, go" vänner, ska

vi gå in och se vårt lystmäte på Knasterlundskan.

Kammarradinnan (till fru Knasterlund)•

Skynda för himlens skull! (Fru Knasterlund stapplar

fram till fönstret, hållande katten i famnen och

niger flera gånger för folket. Grina åt dem nu! se

få. grina rysligt 1 (Fru Knasterlund gör rysliga

gri-ma c er åt folkhopen, som skrattar öfverljudt). Dansa

med katten! (Hon Jborjar hoppa med katten). Sjung

nu för dem!

Fru Knasterlund (sjunger och dansar).

(Melodi: v Känner du Kerstin på Lubeck»)

Ila ni hört talas om maran,

Den slumrande stofthyddans ridande gast!

Så se"n hur han bragt mig i snaran,51

Och håller min själ mellan vingarna fast.

Han hugger sin klo i min flygande kropp,

Och sporrar mig jemnt till osynligt galopp.

0 menniskor, fräls mig ur faran,

Och väcken mig fort utur drömmarna opp!

(Hufvudena af flera menniskor, som uppklättrats

synas nu utanför fönstret). ø

Chör.

(Fru Knasterlund fortfar att dansa ined hatten

1 famnen.)

Hon hör till den rasande skaran,

Hvars hjernas mekaniska gång är på tok,

Hon tror sig anfäktad af maran,

Men har ej i hela sitt lif varit klok. —

Per dansar hon nu som en extra besatt,

Och maran hon tror sig ha fast i en katt;

Men snart lär hon komma i snaran,

På Danyiken får hon väl sofva i natt!

(Fru Knasterlund kastar katten ut genom

fönstret, midt i hela folkhopen, som härvidj uppger ett

skallande skratt, hvarefter hon synes utmattad af

ansträngning och förtviflan).

(Ridan faller).3*

TREDJE AKTJE2V.

t

Theatern föreställer ett tarfligt boningsrum.

På högra sidan om fonddörren synes en

Spisel med en till hälften uppfästad

gardin. En Ärr till ett annat rum. Vid

ridåns uppgång sitter Flegman på en stol

och sofver.

t*.

FÖRSTA SCENEN.

* da capo (kommer instörtande ,

pustande och utmattad).

Uffl Uffl — det var ett onaturligt luftsprång,

att vid mitia år, som en tjuf, få hoppa ut genom

fönstret! .... Arresterad på en rakstuga!----och

hvarföre?..,.ja, förbanna mig jag det begriperi —

(blir varse den sofvande Flegman). Ah, der ha vi

förklaring på gåtan, hvarför nyckeln satt i

dörren .... säkert en taskspelare, en trollkarl —

sofvande med det epa ögat och lurande med det

andra .... men nu skall jag sjelf ta nyckeln ur

dörren .... (närmar sig dörren, men stadnar plötsligt;

efter en blick genom fönstret). Ha! . . .

.Doktorn! Fort, ror i lä, — klart att vända! — Hvar

skall jag gömma mig!.... (rusar på sidodörren).

Fördömdt! portarna stirradel— (med en blick på

spisen), jag måste i spisen! (kryper upp i spisen och

drar för gardinen).

ANDRA SCENEN.

DOKTORN. MENGELDORFF. VENDELA.

Doktorn. Som jag redan haft äran säga er,mina vänner, så är det Kammarrådinnans

uttryckliga önskan, att ni här qvarstadnen; och att ni,

under intet vilkor, lemnèn det rum, till hvilket

jag nu skall ta mig friheten föra er, förrän hon —

förstår ni, min herre, förrän hon sjelf finner

ögonblicket tjenligt att öppna dörren.

Mengeldorff. Kuriöst, i sanning!—Och

huru länge skall denna fångenskap räcka?

Doktorn. Beror af omständigheterna!

Vendela. Men hvar i Herrans namn befinna

vi oss, herr Doktor?

Doktorn (med ett hemlighetsfullt småleende).

Ni befinner er, mina vänner, på.... ett dårhils.

Mengeldorff. Vendela. Store trud! på ett

dårhus?

Doktorn. Förskräckens inte!... ^ det vill

säga, ett provisoriskt dårhus — ett dårhus för

ögonblicket blott, hvarifrån jag hoppas sinnena snart ska

utgå lugnade!

Mengeldorff. Jag hyser det oinskränktasJe

förtroende för Kammarrådinnans planer; men

skulle de misslyckas, då, min Vendela, då beger jag

mig ut i främmande land, för att der, under

utöf-vande af min konst tillkämpa mig denna klingan*1

de, allsmäktiga kraft, som ensam förmår hafva alla

menskliga fördomar»

Vendela. Och du vill lemna mig ensam,"min

Filip?

Mengeldorff. Har icke du sagt, min vän, att

kärleken betager sorgen sin udd, och att ttoheten

gör kärleken evig?

Vendela. Nå väl, så res då,< min Filip! och

återkom med ett lyckligare tidskifte för vårt hittills

fattiga lif!

Mengeldorff. Jag hoppas det, min älskade;

kanske efter långa, mödosamma år — kaiiske

också förr. — Måhända ska mina öfverspändaste barn-»

domsdrömmar också någon gång förverkligas; må-.54

hända skall det slutligen lyckas mig att återfinna

min farbroder; och om, som jag hört, Fortuna,

under ett annat luftstreck, varit honom mera bevå*

gen, än i det fattiga fäderneslandet, skall han

säkert med skyddande hand föra oss till det

efterlängtade målet.

. Vendela, (frågande). Din farbroder, Filip?

Mengeldorff. Ja, min vän; honom, om

hvilken jag förut så ofta samtalat med dig. Jag

minnes honom ej, ty olyckan jagade honom i

landsflykt, medan ännu barnets begrepp lågo i sin

slummer; men min far älskade honom högt; och hans

vänner prisa honom ännu som en ädel och

högsin-nad man, väfd allas tillgifvenhet och högaktning.

Vendela. Du hade rätt, min älskade Filip;

dina drömmar om att åter råka honom äro

verkligen bra öfverspända.

Mengeldorff. Må vara, min vän; men jag

älskar att någongång i dem få fördjupa mig.

Doktorn. Dertill har ni ett ypperligt tillfälle

i detta rum, hvaruti ni torde tillåta mig nu

införa er!

Vendela. Låtom oss gå, bästa Filip, för att

der afvakta upplösningen på Kammarrådinnans

besynnerliga drama.

Mengeldorff. Nå väl!....

Doktorn. Jag hoppas, att er lilla fångenskap

ej skall bli så långvarig — (stänger dörren). Nu

fort, att uppsöka den besynnerliga flyktingen!

(skyndar ut.)

TREDJE SCENEN.

DA CAPO. FLEGMAN.

Da Capo (främstickande hufvudet). Söka får

du, min gubbe.... (stiger ned ur spisen, med

ansig-tet nedsmordt af sot). Men hörde jag väl rätt?....oä

ett dårhus? .... skulle det va----nej.... det är irv

te möjligt! (ser sig omkring). Men, om man

verkligen skulle velat inqvartera mig på ett dårhus? —

Och hvad låg det väl för en underbar inflytelse i

denna flickas röst?....Och denne yngling som----

Filip kallar han sig.... nämnde han inte en fa....

hm! hm! så snart det förbannade ordet dårhus

nådde mina"öron, kunde jag inte mera redigt urskilja

orden .... Vänta.... jag skall väcka Bibliothekariiu

ban måste upplysa mig, om denna lokal verkligen

är ett appendix till Danviken . ... (börjar ruska

Flegman) Bibliothekarie! Bibliothekarie! vak upp ccli

svara, som om ni stode inför Gud!

Flegman (iväknandè). Stå .... står jag inför

Gu i! (ser upp, och dä han blir varse Da Capos

nersölade ansigte, ger han till ett anskri). Nej ....

jag står för visso inför Satan!

Da Capo. Hvad för något? drömmer ni nu

i-gen, Bibliothekarie?

flegman (med darrande röst och skälfvande an-iuj.

Hvi har du då ingen frid i din graf, orolige ande?

Da Capo. I min graf?....jag måtte vara i

helv.... och inte i någon graf.....

Flegman {allt mer och mer förskräckt). Jag

förstår, att du vill hämnas din rysliga död,

olycklige? — men jag har ju inte mördat dig?

Da Capo. Ni har inte mördat mig; men ni

har velat inqvartera mig på ett dårhus,

taskspela-re, trollkarl!

Flegman (t ängest, hopknäppande händerna).

Jag har aldrig varit någon trollkarl!

Da Capo (går inpå Flegman\ Svara utan

krångel, Bibliothekarie, är jag galen eller är ni galen?

Flegnan. Helgonen beskydde mig!.... det är

ju en kopia af röfvaren på korset.

Da Capo (för sig sjelf). Det hiir måtte väl

äudå vara ett dårhus, {till Flegman) Men ni har

gifvit mig adress på detta vanvettets näste.... ni56

har velat inlogera mig i detta barbariska boteli,

och det skall ni umgälla, Bibliothekariel — (går

.Flegman ånyo inpå lifvet).

Flegman (besvärjande). Vik thädan hemska

gestalt från skuggornas rike! Förgäfves irrar du

omkring efter ro bland de lefvande på jorden!....

Öfverlemna vedergällningsrätten åt

Herran____återvänd till grifterna, och måtte din själ finna frid till

den yttersta dagen.

Da Capo. Hör bara!... .hans tungomål röjer

honom! — Men för knäfveln, menniska, anser ni

mig då för ett spöke, he?

Flegman. Herre Gud! det talar, som det

vore en lefvande varelse.... (knäböjer och ber under

synbar ångest).

Da Capo (afsides). Se så der ja! nu levererar

han Herranom ; en uppbygglig rotvälska.... måtte

säkert vara en läsare.... jag skall känna honom

på pulsen.... (högt). Hör pä, Bibliothekarie, hur

står det till i Norrland nu för tiden,, sedan Erie

Jansson reste till en bättre verld.

Flegman. Fräls Oss ifrån ondo! (Han

aflägsnar sig småningom). i

Da Capo. Är det sannt, att Pastor Scott

blifvit Ballettmästare i Liverpool?.... (vänder sig om).

Jaså.... borta....hml

FJERDE SCENEN.

DA CAPO 0ensam).

Förmodligen har jag, under mina. vandringar,

nu hunnit det vidtberyktade Babylon! Öfverallt

stöter man på narrar, filantroper eller läsare! Påminner

mig nu, att jag i går afton nere i kajutan hörde ett

ganska målande samtal om både läseri och filantropi,

som med en verklig pestnatur här lär gripa omkring.

— Måste för bättre minne skull recitera den der

visan jag vid samma tillfälle lärde mig.... (sjunger)(Melodi: «Jag spelar och jag dansar.»)

Fantasterna de skrika

Om syndens djupa däld,

Och presterna predika

Om svafvel och om eld.

Man vill bevjsa dygdens norm,

Och grälar om religionens form,

Man läser,

Och jäser

Som hàfvet i en storm.

Än barska som Cykloper,

Man svänger lagens sväjd,

Och än som fitantroper

Hugsvalar man yår verld.

Man göra vill med idel glam

Korrektionister till smä lamm,

Ty tiden,

Förvriden,

På skrufvar rullar fram.

Man brottslingen vill hölja

Med ära och med gull,

Men qvinnorna förfölja

För deras svaghets skull.

Man önskar med sin oration

Rangera en inqvisition,

Den presten,

Föf resten,

Vill ha till sin motion.

I kärleksfulla theser

Man bjuder trå och hopp,

Men högt mot himlen reser

Man fångpàlatser opp.

Hvar menskovän, så samvetsgrannf,

Sin jiligt, i långa tal, charmant38

Förklarar,

Men sparar

Som oftast på en slant.

Helt säkert vi befrias

Från sedernas förfall,

Om all galimathias •

I verket sättas skall.

Då måste verlden bli toujours,

Då finnes ingen själ i bur,

Fast dygden

Kring bygden

Förbyta lär natur!

Nu till toiletten.... (Han betraktar sig i en på

bordet stående toilett och blir varse sitt nedsotade

ansigte — studsar) Ah, för knäfveln! jag är ju dejelig

som hin håle junior! Jag stod då verkligen som ett

spöke inför bibliothekarien.... (Han tager en

handduk och aftorkar sig sotet. Han lyssnar, plötsligt

förskräckt) Tyst!— (Han springer omkring förtviflad)

Hon närmar sig! Hon närmar sig! — Hon vore i

stånd att förnya sitt experiment!.... Ingen utväg

till flykt! ingen! Nå väl då, obegripliga öde! — noch

ein mahl i spisen! fi det han kryper upp i

densamma) Denna gång skall jag väl akta mig för sminket

i skorstenspipan I

FEMTE SCENEN.

FRU KNASTERLUND. BRASSBOM* TOPPLÄNT-

Topplänt. Nå ändtligen, efter femton

kryssningar ost- och vestvardt, kunna vi då lungt ankra;

klara vid spelet, gubbar.... här är god bottenl

Brassbom (i det han sätter fram en stol). Låt

gå, ja! färdiga att förtöja! Slå er ner, min fru! Ni

behöfver min själ och Gud att pustat.89 1

F*u Knastérlund. Så befinner jag mig då,

vid sundt förnuft, i dårarnas fristad.

Topplänt. Hör på, Brassbom du; i morse

trodde väl inte fan, att vi skulle få tocko der

«schau» i dag.

Brassbom. Nog har jag varit med om

mången rolig kurs; men att jag skulle komma att

bogsera en qvinna till sjelfva «spetalet».... ser du det

drömde val ingen.

Topplänt (afsides till Brasslom). I fall det

vore spetalet jal

Brassbom (likaledes). Hon anser det så

åtminstone; och då är det .lika rasande.

Topplänt. Men hvar fan tog den der ståtliga

frun vägen, som gaf oss penningarna?

Brassbom. Hon kommer efter. Det var någon

som hade satt till segels, och sprungit fan i våld

som jag tyckte, och den skulle först uppsökas.

Topplänt. Hahaha! — var det inte fan till

tur, att hon just prejade an oss, midt i högen af

alla dem som stod och gapade.

Brassbom. Jo så var det. Hahaha! — en hel

månadspenning besitta mig! .... och det bara, för

att i en täckvagn segla fram och tillbaka genom

staden, och likväl stanna på samma gata, hvarifrån

vi kommit....Hahaha!

Topplänt. Ja! Hahaha! Men säg mig du,

hvad fan skulle den der lovetingen tjena till?

Brassbom (afsides). Jo, set du.... (pekande på

Fru Knasterlund) Hon skulle derigenom tro, att vi,

lör fördevind, styrde kurs på Danviken.

Fru Knasterlund. I himlens namn, sägen

mina vänner, om äfven ni ansen mig vara galen?

Topplänt. Se så der ja, nu börja

sympto-merna!

Brassbom. Stilla, stilla, goda qvinna!.... Bli

nu inte millankalkonisk igen! — Ni var ju nys*

jgå rasande pigg derhemma, att det var en lust och60

glädje; och valsade, förbanna mig, lika ledigt* som

trots någon på ett danshus i Hamburg!

Toppläht. Ja men, gjorde ni så, fru.,.. hur

fan heter hon nu — fru — fru — Piasterlund....

I edra unga dar måtte ni allt ha varit lätt på

foten som en riktig dansös.

Brassbom. Det hördes åtminstone, att ni

känner »Kerstin på Lubeck».

Fru Knasterlund. Ha, det är förbi!....

Mina ådror isas! En frossbrytning genomskakar mina

lemmar!.... Hu!

Da Capo (

stulle ej vara så kall, om hon visste sig ha en

flamma i spisen.

Brassbom. Wi fryser, min fru .... Hör påt

Topplänt, den tjensten kunde vi väl göra henne, att

tända upp en brasa eld i spisen. Kanske hon ändå

behöfver något varmt att dricka.

Topplänt (närmar sig spisen). Ja, serra trir

bror Brassbom, låt oss brassa på af hjertans grundt

(Vid dessa ord höres el t doft skri från spisen.

Brassbom och Topplänt se förvanade på hvarandra).

Fru Kn aster lund (rusar upp och springer meti

förtviflans åtbörder flera hvarf omkring theatern)*

Allsmäktige Gud, hvilka förtviflans ljud nådde mina

öron! Ha, det var de vansinnigas utrop .från

galenskapens celler! det var ett echo af dårarnas

förbannelser! — ut! — ut! — tusende gånger heldre da

som en förbryterska! än att vid sina fuHa sinnen,

med ett gnagande samvete, inspärras i denna fasans-?

värda boning* — (Vid dessa ord slås sidodörren vppf

och Vendela och Mengeldorff instörta.)

SJETTE SCENEN. *

de fcörra. Vendela, mengeldorff.

Vendela (i det hon instörtar). Nej, Filip, nejX

— jag måste genomträngd denna förfärliga hemlig-61

het! {till Fru Knasterlund). Moder! i himlens namn!

svara, hvarför vill ni dö som förbryterska? ....

Hvad har man gjort er?

Fru Knasterlund. Vendela!.... olyckliga!....

hvar vistas du, som ej erfarit det hemska öde, hvari

mina förvirrade sinnen störtat mig!....

Vedergällningens timma har slagit.... mitt straff är

rättvist.... För sent klappar ångern på mitt hjertas

dörr! För sent öppnas mina öron för samvetets

varnande stämma! — (Kammarrådinnan instörtar,

åtföljd af Doktorn och Fröken.)

" t.

SJUNDE SCENEN.

DE FÖRRA. KAMMARRÅDINNAN. DOKTORN.

fröken.

Kammarrådinnan (afsides titi Mengeldorff). Nu

har ni möjligen med er brådska för andra gången

korsat mina planer, (till Fru Knasterlund) För sent

klappar aldrig ångern på vårt hjertas dörr, min fru!

Har samvetet vaknat, finnes ännu tid att lyssna till

dess varningar.

Fru Knasterlund (ångerfull). Ack, fru Karnr

märrådinna! inom dessa murar, som nu skilja mig

från verlden, har jag först insett hela fasan af mitt

olyckliga tillstånd! Det är den Eviges rättvisa, min

fru! Men i denna stund ville jag likväl med

undergifvenhet gå mitt öde till mötes, allenast jag til]

någon del hade godtgjort mina mångfaldiga

öfver-iluingar!

Kammarradinnan. Denna tanke är vacker och

kristlig, min fru; är den dertill uppriktig och lit;

gången från en fast föresats att förändra ert

lefverne, oqh förbättra hvad ni felat, så kunna ännu

många lyckliga och glada dagar vänta er.

Fru Knasterlund. Tala ej om lyckliga ocfi

glada dagar för mig, fruKammarrådinna; och

misstro ej min bittra sjelflorödmjukelse. — När mäii62

har ett menniskomord på sitt samvete, hoppas man

lika litet på de förra, som man är i stånd att visa

den sednare konstlad.

Vendela (iutropande). Himmel!.... min mor!

....ett menniskomord, säger ni?J (Doktorn fattar

henne i armen och nedtystar henne).

Kammarrådinnan. Men låtom oss för ett

ö-gonblick tala exempelvis, min fru; — Om den

dystra belägenhet, hvari ni nu befinner er, vore en

tillställning.... Om främlingen, som man påstått

er ha mördat, vore lika litet död, som ni nu

skulle befinna er på dårhuset.... Om med ett ord,

man med en kanske alltför sträng komplott,

endast velat öppna edra ögon för de olyckor, hvari

edra öfveriiningar och ert hjertlösa uppförande

möjligen en gång kunde störta er; — skulle ni då,

ej allenast ädelmodigt kunna förlåta tillställaren af

listen, utan äfven bibehålla samma ånger, samma

låfvärda föresats, till godtgörande af det förflutna ?

Fru Knasterlund (seende sig omkring, under

hopp och fruktan). Nej! nej! omöjligt! Ni är grym,

fru Kammarrådinna, då ni uppväcker äfven det

aflägsnaste hopp i den förtviflades själ.... Men om

förhållandet vore sådant; — Om en barmhertig

engel i denna stund så lyckligt förändrade mitt öde,

(hopknäppande händerna), skulle jag nedkalla

himlens välsignelse öfver dem, som öppnat mina ögon.

Kammarrådinnan (afsides). Min lyckliga

stjerna vare lofvad! — jag skall då vinna ett dubbelt

syfte med en plan, som jag inom mig sjelf ogillat,

och för hvars följder jag kännt en hemlig fruktan!

.... (högt) Nå väl, min fru! är denna förändring

lika sann som den synes, så hoppas äfven på en

förändrad framtid!

Fru Knasterlund (häftigt). Ers Nåd! haf

misskund med mitt lidande och förklara er!

Kammarrådinnan. Först har ni en helig skuld

att försona hos er dotter, min fru!

\63

Fru Knasterlund (med smärtsamt leende). Min

dotter! ....Ack, nådig fru! — i denna stund, dà

ett oförklarligt hopp smyger sig in i min själ,...

då jag känner mitt hjerta liksom omskapadt, måste

jag afslöja den hemlighet, som hittills varit dold för v

min omgifning!

ëammarrradinnak (med spändt interesse). En

hemlighet, säger ni?

Fru Knasterlund. Himlen har belagt mig

med ett straff, fru Kammarrådinna, som utgjort

hela min själs bittraste plåga. Den har ej

förunnat mig, hvad som utgör lifvets ljufvaste

välsignelse.... jag har aldrig haft något barn! (Alla syna$

förvånade).

Kammarradinnan. Inga barn!.... och

Vendela?

Fru Knasterlund. Ar inte min dotter!

Vendela. Helige Gud!....inte er dotter?

Alla. Inte hennes dotter?

ÅTTONDE SCENEN.

DE FÖRRE. GALJON.

Galjon (stannar vid dörren). Knäfveln hvad

passagerare här ä" i vännen Da Capos kajuta!

Fru Knasterlund (som vid åsyn af Galjon

gripes af en synbar förskräckelse, står en stund

orörlig med stirrande ögon). Barmhertige Gud!....

en vålnad! — Ha! mina sinnen! öfvergifven mig

inte I

Galjon (varseblifvande fru Knasterlund ,

stannar stum, under en talande öfverraskning). Skall

jag tro mina ögon!.,..Sofver jag, go" vänner,

purra mig då för fan i våld!

Fru Knasterlund. Nej, så drömmer man

inte!... .han är lefvande! (ropar) Christian!

Galjqn. Beata!...64

Fru Knasterlund. Min man!-...

Gauoj. Min hustru!.... (Omfamning).

Topplän t (till Brassbom). Hahahal Förbanna

mig är icke det mutter Galjon, du!

Alla (förvånade). Hennes man!....

Fru Knasterlund. Du är då verkligen

lefvande * Christian! Det är ej din skugga jag sluter i

mina armar.... O, hvarifrån kommer du?....

hvarföre har du i femton år för mig legat i grafven?

Gal jon. Inte i grafven, Beata du; men i

slafveri och bojor!

Fru Knasterluad. Slafveri?....bojor?.... Du

har således varit fången! Store Gud! och jag som

trodde dig ligga på sjöbotten.

Galjon. l)et der är en lång historia du, som

vi ska spara til! en annan gång. Låt oss heldrë

sysselsätta oss med dig, Beata.... du tyckes mig

ha blifvit mycket föråldrad på dessa femton åren

.... men du tyckes tillika ha blifvit så rasande

from....och så mild sen! — jag tror min själ jag

kommer att hålla af dig mera nu än i min

ungdom. Hör på, Beata du? Du har väl inte lidit nöd,

eller legat i njgra svåra sjukdomar, eller hur? —

Säg mig, hur är det med dig, stackars Beata?

Fru Knasterlund (förkrossad). Ack!....

KammarrÅdinnan. Fru Knasterlund har

verkligen de sednare dagarna varit illamående, min

herre! "

Galjon (förundrad). Fru Kna.... Kna.-..

Knasterlund? — hvad in i brinnande heta ArabieA

vill det säga? — (häftigt). Du måtte väl, för!djefi

tulén à våld, inte vara gift, gumma?

Frc Knasterlund. Nej Christian.... jag äfr

«...Enka.

Gal jon. Enka! ja, det förstår jag val, när dà

trodde att jag var i Herranom; men nu är du inte

Enka längre, ty det var val efter mig du mente,

vill jag förmoda?65

Fru Knasterlund. Ack nej! .... efter salig

Knasterlund.

Galjon. Efter salig Knasterlund?----Hvad

fan var det för sn juvel?

Fru Knasterlund. Han var Tobaksfabrikör

och Snushandlare!

Galjon." Tobaksfabrikör och Snushandlare? —

Har du varit gift med en töcken?

Fru Knasterlund. Ja____i ett Sr!

Galjon. I ett år bara?____Nå, det var då

ändtligen snusförnuftigt!

Fru Knasterlund. Ja Christian!----jag

hade då gått ogift i nära sju år!

Galjon. I nära sju år, säger du!----Nej det

stämmer inte! (erinrande sig). Guds död, qvinna !

Du har väl inte?

Fru Knasterlund. Blif inte ond Christian!

Galjon. Se så, för glatta satan!.... der ha

vi ännu en!.... Således har -du haft två äkta

männer vid din sida, utom mig?

Fru Knasterlund {suckande). Ja!

Galjon. Du har svängt dig du, märker jäg....

Nä, hvad var din andra man för en fågel?

Fru Knasterlund. Han var vid balletten!

Galjon. Vid balletten! .... En Dansmästare

således! — (afsides). Stackars karl! — han fick väl

inte dansa på rosor.... (högt). Nå .... dervid

stoppar det väl eller hur?

Fru Knasterlund. Ja!

GaljoN. Det var då ändtligen väl det----

Nu till en annan sak Beata du, som ligger mig ömt

om hjertatdu forstår väl? flickungen, som jag

anförtrodde dig!

Fru Knasterlund (pekande pä Vendela). Der.

Galjon (omfamnande Vendela). År det hon ?

— Herre Gud! hvilken stor ocli rar flicka du har

blifvit ....en riktig mamsell på min ära!----66

Kom till mitt bröst, min flicka du! det är jag,som

uppdragit dig ur hafvets böljor!

Vendela. Ur hafvets böljor, säger ni? —

(liksom dunkelt erinrande sig). Gud! dessa fjerran

aflägsna fantasibilder, som mången gång dunkelt

sväfvat för mitt minne, skulle således .... (Alla de

öfriga vexla förvånande och frågande blickar).

Galjon. Du var en liten tulta, så här hösr,

på den tiden.... hade dina kläder märkta med ett

enkelt V., hvarefter vi kallade dig Vendela, och

bar, om jag minnes rätt, en liten guldmedaljong på

bröstet, som ändå ingen menniska kunde öppna. .. .

Du har väl qvar den ännu, barn?-

Fru Knasterlund (infallande). Här är den

,... jag har sjelf förvarat honom, och ej velat å«

terlemna den åt Vendela, förrän jag en gång tänk*

te säga henne allt.

Galjon (lagånde medaljongen). Ja, det är

verkligen densamma!.... Herre Gud, hvilket Herrans

väder det var den natten!.... jag minnes det soin

i går____det var den 19 October 1830.

Da Capo (till allas utomordentliga förvåning

framstörtande från spisen, närmar sig rampen, knäböjer

och utbrister med sammanknäppta händer). Den 19

Oktober 1850! .,«. Himmelens nådige Gud! jag

tackar dig! min dröm är då fullbordad l — jag har

återsett henne!.... (springer upp och sluter Vendela

till sitt börst). Mitt barn, mitt dyra, älskade,

återfunna barn! du hvilar vid din faders hjerta....

hvars femtonåriga längtan rikt vedergälles i denna

stundens lycksalighet!

Kammarrådinnan. Fröken. Doktorn

(of-verraskade). Han var då här?

Alla (i yttersta förvåning•). Hans barn! Hans

barn!....

Vendela. Ni!____ni mto far !.... Och han

(pekande på Galjon). Obegripliga öde!.... jag får då67

nti i dubbelt mått, njuta en länge saknad

faderskärlek.

Fru Knasterlund (som vid Da Capos plötsliga

uppträdande visat tecken till pä en gång fasa och

förvåning, har sprungit fram till Kammarrådinnan%

kastat sig pä knä för henne, och öfverhöljer hennes

händer med kyssar). Nådiga fru!.... ni, mitt lifs

goda engel; ni som lik en straffande försyn visat mig

de möjliga följderna af mitt otyglade, sjelfviska

uppförande!.... välsignadt vare hvarje fjät ni trampar

på jorden! — Han lefver! och jag — jag är räddad!

Kammarradinnan (reser upp Fru Knasterlund

och sluter henne i sina armar). Min fru, i denna

stund slites mitt hjerta mellan de mest olika

känslor----glädje, smärta, ånger och blygsel!----Jag

känner ånger öfver det grymma prof jag lät er

genomgå, och glädje öfver dess lyckliga följder!----

Men, om ni skänker .mig er förlåtelse, min fru,

skall jag anse denna dag som en bland de skönaste

i min lefnad! (Omfamning.)

Galjon (titi Da Capo). Hör på, vän Da Capo,

stopp lite! Du har bedt mig varsko dig, när du

styr rasande kurs; och den här gången förstår du,

måste din kompass återigen vara i olag.

Da Capo (springer Galjon om halsen). Nej, nu

först är den riktig, min hederlige, förträfflige

Galjon !.... huru mycket har jag inte att tacka dig

för! Du har räddat mitt barn; men du skall ock^å

belönas!.... Du fordrar bevis, klentrogne! Du vet

ej att det var jag, som led skeppsbrott i Franska

kanalen den 19 Oktober 1850, då jag, med min

lilla moderlösa Viola.... (fattar Vendelas hand) ville

återvända till fäderneslandet. Du vet ej, att det var

mitt skepp, hvarifrån nödskotten kommo .... mitt

skepp hör du, lastadt med den ofantligk

förmögenhet, realiserad i penningar, hvarmed lyckan beskärde

mig i Nya Holland; men som nu, tillika med skepp

och besättning, blef vågornas rof! Du läser då oj enfaders glädje — hans känslor i mina blickar! Nå

väl, hit med medaljongen! jag skall öppna den, och

med mitt konterfej öfvertyga er!....

Galjon. Öppnar du den der tingesten, dä vill

jag också tro på fabeln!

Mengeldorff (afsides). Underbara skickelse!

skulle det vara möjligt!

Da Capo (Öppnande medaljongen). Se här,

kännen J anletsdragen?.... och se här, andra sidan ....

Min älskade Viola — min begråtna maka och mitt

barns moder!

Galjon (betraktar porträttet). Ja, vid Gud, det

är verkligen han!

Alla (ibland hvilka porträttet cirkulerar). Det

är han! — det är han!

Mengeldorff (med mycken sinnesrörelse). Ert

namn, min herre! — Nya Holland, sade ni? ....

För himlens skull! — svara mig genast! .... ert

namn!

Da Capo (förundrad). Mitt namn, unge man

.... mitt namn är Filip Mengeldorff.

Vendela, Kammarrådinnan, Fröken, m. fl.

Filip MengeldorfT!

Mengeld rff. O eviga natur!.... det finnes

då ett föreningsband själarna emellan!

Da Capo. Gode Gud! ni skulle måhända

vara....

Mengeldorff. Son af er aflidne broder, Carl

Gustaf Mengeldorff.

Da Capo. Min Filip således .... den jag som

gosse gungat på mina knän! — Kom min son! —

kom min dotter! och låt mig sluta er båda på

samma gång till mitt hjerta!

Mengeldorff. Ack, min älskade farbroder!

min första bön! Ni nekar mig väl henne ej till

hustru, fast vi äro fattiga?

Da Capo. Skulle jag motsätta mig er lycka?

Nej, himlen välsigne er, mina barn! — (lägger de-69

# i

ras händer tillsammans). Och här (öppnar sin ännu

på ryggen qvarhängande hemlighetsfulla portfölj) "ha

ni Femhundratusen Riksdaler Svenskt Banko till

bröllopsgåfva!

Mengeldorff , Vendela. Femhundratusen

Riksdaler Svenskt Banko, säger nil

Alla (i yttersta förvåning. En half million

således! en half million!

Kammarrådinnan. «Blott pengar, blott

pengar ha talan», säger Braun.

Brassbom (till Topplänt). Det var sjutton

millioner!

Topplänt. Nej bara en half, min bror! Men

det var andra visor det!

Da Capo. Ja, mina barn, detta var allt hvad

jag, i det afgörande ögonblicket, lyckades rädda. Jag

förvarade den lilla skatten på min kropp, när jag,

tillika med dig, min lilla Viola, fastbunden på en

planka, anförtrodde mig åt Gud, och kastade; mig i

hafvet. Stormen skiljde mig från mitt barn; men

dessa lumpna penningar blefvo mina trognaste

följeslagare. Ingen anade väl, under mina ströftåg, att

den anspråkslöse, torftige vandraren, försjunken i en

lethargisk dvala, bar en half million i sin resväska.

Doktorn (skakande hand med Da Capo). Jag

lyckönskar er af allt mitt, hjerta, min herre 1 Krisen

var lika afgörande för er helsa, som glädjande lör

ert hjerta. Jag begagnar mig af edra egna ord.

Nu först är kompassen riktig! (pekande åt hufvudet)

Ni förstår!.... och förlåter väl min uppriktighet.

Da Capo (besvarande Doktorns handtryckning).

Ja, jag förstår, herr Doktor, och tackar er

innerligt! Ni tror således ej, att ett recidiv....

Doktorn. Ni har ingenting att frukta.

Galjon. Detta skulle man kunna kalla: «de

förändrade omständigheterna!»

Kammarrådinnan. Ni har rätt, styrman! för

oss återstå endast att höja vår röst, och efter ti-70

denes sed önska "ett lefve för sä väl det samla som

det unga paret, och deras förändrade

omständigheter l

Alla. Lefve det gamla och unga paret! Lefve

de förändrade omständigheterna!

(Melodi ur: «Fruntimmcrsriket».)

Kammarradinnan.

Att lefva uti sämja

Är ej så lätt med Evas kön;

Men att en qvinna tämja,

Ni skåden här ett rön.

Ni fruar, som sig bör, —

O, stäfjen ert humör!

Ni herrar äkta män,

Ni kommen nog igen —

Ty att en qvinna tämja,

Ni skåden här ett rön!

Galjon.

För fan! hvem kunde tänka,

Att efter femton långa år,

Jag hustru min, som enka,

Kurerad återfår? —

Hon förr i etter samm,

Nu är hon spak som lamm.

Må hvar och en ock få

Omsider sjunga så:

Jag hustru min, som enka,

Kurerad återfår.

Da Capo.

Mitt herrskap! ack tillstädjer •

Mig göra en proposition:

O kommen hit och glädjen

-Er åt — En half Million!Jag länge spelat tok;

Nu ser ni jag är klok,

Jag känner guldets kraft....

Om ni ej ledsamt haft,

Så kommen hit och glädjen

Er åt — En half Million!

(Ridån faller).

Svenska Theatern.

I lika tryck och format som detta theaterstycke

har utkommit hos samma förläggare;

N:o 1. MAGISTER BLACKSTADIUS; Lustspel i 2

akter . ,........16.

N:o 2. LÄKAREN. Skådespel i 4 akter. . 24.

N:o 3. EN FÖDELSEDAG PÅ

GÄLDSTUGAN. Lustspel.......16.

N:o 4. RIKA MORBROR. Lustspel i 2 akter 16.

^N:o 5. ENGELBREKT och hans DALKARLAR 24.

N:o 6. STOCKHOLM, WESTERÅS och

UPSALA ..........16.

N:o 7. HERR DARDANELL och hans

UPPTÅG PÅ LANDET......16.

N:o 8. 1846 och 1946 ........ 16.

N:o 9. JERNBÄRAREN. Skådespel.... 24.

N:o 10. HITTEBARNET. Lustspel .... 16.

N:o 11. POSITIVHATAREN......16.

_N:o 12. JENNY eller ÅNGBÅTSFÄRDEN . . 12.

Samteliga af Aug. Blanche.

N:o 13. MÄSTER SMITH, af Joh. Jolin . . 32.

N:o 14. DET OTROLIGA. Lustsp. af K, Kullberg 16.

N:o 15. FEMHUNDRADE RIKSDALER

BANKO, af M. Cramær . .... . .16.

N:o 16. EN HALF MILLION. Lustspel af

samme författare........16.