En förrädare och några andra historier
En Förrädare
och andra historier.
Stockholm. Albert Bonnier förlag.
EN FÖRRÄDARE
OCH NÅGRA ANDRA HISTORIER
av
LEON LARSON
stockholm
albert bonniers förlag
EN FÖRRÄDARE
Digitized by the Internet Archive
in 2011 with funding from
University of Toronto
http://www.archive.org/details/enfrrdareoch00lars
ERIK BERGER, agitator, folkledare.
MARIA, hans hustru.
NILS GRANE, hans vän.
SVEN LYNE, arbetare.
ADRIAN GLAFF, riksdagsman.
JOHANSON, arbetare.
FALKMAN, fabrikör.
Arbetare, män, kvinnor och barn.
—
Handlingen försiggår i en större industristad i våra dagar.
—
Första akten.
Ett enkelt rum. Väggar med gröna tapeter, en vit
kakelugn i vänstra hörnet, till höger en dörr. Möbler: en
pinnsoffa, med ett mindre bord framför, vid fönstret ett
skrivbord, fyra stolar, två fåtöljer och en bokhylla, allt i rött.
På väggen reproduktioner av några tavlor.
BERGER
vid skrivbordet.
Om jag hade klarhet i detta och visste
hurdan ställningen är, så vore det inte så farligt.
Att det finns pengar i kassan, det vet jag,
femtio tusen ungefär. Men hur långt räcker
det åt fem tusen strejkande? Det blir bara
tio kronor på man, sedan litar man på
uttaxeringar och understöd från andra förbund. Det
är ju gott och väl, men det värsta tänka de
icke på: det att det kan bli repressalier och
att strejken kan misslyckas ...
Reser sig upp och går häftigt av och an i rummet.
... och sedan, sedan, å det är så man kan bli
galen...
MARIA
in.
Vad är det nu, Erik, du ser så bekymrad ut?
BERGER.
Det är strejken jag tänker på.
MARIA
vårdslöst.
Sådant är du väl van vid.
Sätter sig och tar en tidning.
BERGER.
Van, visst är jag van, alltför van till och
med. Men man kan ju tröttna på det någon
gång.
MARIA.
Såå, det var underligt.
BERGER
häftigt.
Underligt — tycker du det är underligt då
det biir strejk på strejk och galenskap på
galenskap? Folket är ju som det vore från vettet.
Det är som man hade att göra med en skock
stora barn, barn utan förmåga att se längre än
näsan räcker.
MARIA.
Säger du det nu? Förr var det annan ton
i skällan.
BERGER.
Det var annan ton då, men det är andra
tider nu.MARIA
ser på honom.
Har tiden förändrat sig, eller är det du
som är förändrad?
BERGER
förvånad.
Förändrad ?
MARIA.
Ja visst, jag frågar bara, eftersom det var
du som alltid predikade: gå på, gå på och slå ned.
Försmädligt.
Kommer du ihåg den tiden? Nu låter det
så här: var försiktiga, kära vänner, var försiktiga
för all del, annars bränns det.
BERGER.
Begriper inte du heller, Maria, att varför
jag nu håller igen kommer sig endast av min
omtanke för folket. Tror du att man sviker
en sak, därför att man är rädd och försiktig
om den? Tror du att jag inte älskar folket lika
mycket som förr, och tror du inte att jag
fortfarande vill kämpa för det? Jo, Maria, jag vill
och jag skall. Rännstensungarnas blodsband
slits inte så lätt.
MARIA.
När du säger’t, så tror jag dig. Men varför
är du då så fanatisk motståndare mot den här
strejken?Maria, förstå mig! Jag ville gå med om
vi hade utsikt att lyckas. Men när jag ser
nederlaget för ögonen, då har jag inte samvete
till att vara med. Jag tänker på de tusentals
arbetarefamiljer som skulle sjunka ned i det
djupaste elände efter ett nederlag. Jag har sett
sådant förr, och den synen är jag rädd för.
Därför vill jag motarbeta strejken, för att den
är ett brott.
MARIA
reser sig.
Då sviker du!
BERGER
häftigt.
Tig, Maria, sådant begriper du inte.
MARIA
försmädligt.
Nej, kvinnan begriper ingenting. Men
likafullt är det du som har lärt mig det där.
Det knackar på dörren.
BERGER.
Stig in.
MARIA.
Ja, jag går väl, jag, men jag vill säga dig
något mera en annan gång.
Går.Gärna det.
Reser sig och går mot dörren.
FALKMAN
in. Han är en äldre man med öppna, ärliga drag.
God dag, god dag, herr Berger. Förlåt
jag besvärar, men jag hade något för mig viktigt
att tala med herr Berger om, för så vitt det är
tillåtet.
BERGER.
För all del. Kan jag stå till tjänst, skall
jag gärna det.
Bjuder Falkman en stol.
Sitt ned, så få vi språka.
FALKMAN.
Tack, tack.
Sätter sig, lägger hatten på bordet.
Ja, det var om den där tillämnade strejken
jag ville tala.
Ser frågande på Berger.
BERGER.
Ja, fortsätt, jag förstår.
FALKMAN.
Det skall ju bli strejk inom den industri
där jag har min verksamhet. Striden gäller ju
en del sanitära förhållanden vid vissa fabriker
samt kortare arbetstid,BERGER.
Ja, jag känner till det.
FALKMAN.
Ja, nu är det så att jag på min verkstad
sedan ett par år tillbaka har infört både den
arbetstid man vill strejka för samt de där
andra förhållandena i sanitärt hänseende.
BERGER.
Ja, det känner jag också till.
FALKMAN.
Men vad i herrans namn skall man då
strejka för hos mig?
BERGER.
Sympatistrejk.
FALKMAN.
Sympatistrejk, det är ju detsamma som
sympatistryk. Eller hur? Skall jag ha stryk,
därför att andra arbetsgivare icke bevilja
arbetarna det som de begära, men som jag givit
dem, innan de begärde det? Är det rim och
reson? Vad säger herr Berger?
BERGER
besvärad.
Jag säger ingenting och kan ingenting göra
åt saken.FALKMAN.
Inte det, men herr Berger har ju folkets öra.
BERGER
nickar jakande.
FALKMAN.
Nå då så ...
BERGER.
Jag är lika maktlös som herr Falkman i
detta fall.
FALKMAN.
Mycket sorgligt i sanning.
Funderar en stund medan Berger ser på honom.
Om det blir strejk, är det för mig detsamma
som ruin.
BERGER
rycker till.
Vad!?
FALKMAN.
Dåliga konjunkturer är det, och
konkurrensen är för våldsam. Många arbetsgivare
komma att duka under, andra att vinna det
vi och arbetarna förlora.
BERGER.
Tja, så går det till i krig.
FALKMAN.
Kan det inte ordnas på annat sätt? Det
här är ju alldeles upp- och nedvänt.BERGER.
Det är mycket här i världen.
FALKMAN.
Ja, jag får väl gå då och hoppas ni förlåter
jag besvärat.
Går mot dörren.
BERGER.
Å, för all del, ingen orsak.
FALKMAN.
Farväl!
Går.
BERGER.
Adjö.
Går oroligt fram och åter i rummet.
Ja, sådant är kriget i sanning. Vanvettigt,
omotiverat. Den som beviljat arbetarna det de
nu begära, han kanske går omkull för att andra
inte ha gjort som han.
MARIA
in. Retligt.
Får jag stiga på?
BERGER.
Var så god.
MARIA.
Fina besök får den store arbetareledaren
ta emot. Jo, jag tackar jag, fint ska det vara!Ja, Falkman var här för att höra hur det
går med den tillämnade strejken.
MARIA
hånfullt.
Och det upplyste du om.
BERGER.
Ja och nej.
Hur så?
MARIA.
BERGER.
Det jag kunde upplysa om, det gjorde jag.
Och så upplyste han om en del saker.
MARIA.
Kan tro det. Ömsesidigt förtroende.
BERGER.
Så långt det kan gå mellan mig och honom.
Sätter sig.
Ja, han meddelade mig, kort och gott, att
han blir ruinerad, om det blir strejk, och vidare
att han är den ende som för länge sedan
beviljat arbetarna det de nu vilja ha.
MARIA
hånfullt.
Så synd om den stackars fattige
arbetsgivaren, som är så snäll mot sina arbetare, att
han inte skinnar dem inpå bara kroppen.BERGER
mycket lugnt.
Ja, det är verkligen en hygglig gammal
borgare, som inte vill en katt för när.
MARIA.
Så lät det inte förr om herrar arbetsgivare.
Då var varenda en en blodsugare.
BERGER.
Jag kände dem inte så noga då.
Riktar blicken på Maria.
Och varför skulle jag inte tala väl om en
människa då jag vet att han är mycket god?
MARIA
hånande.
Gulle dej, så rart han talar.
BERGER
oberörd av Marias hån.
Ja, man får inte vara simpel.
MARIA.
Jag förstår dig inte i dag.
BERGER.
Kan nog hända det.
MARIA.
En annan gång kanske jag förstår dig bättre.
Går mot dörren.Maria!
MARIA
vänder sig om.
Ja, är det något?
BERGER.
Säg, Maria, inte ska väl vi vara onda på
varandra? Du vet nog så väl att jag menar
det bästa, då jag vill uppskjuta strejken till en
annan gång.
MARIA.
Det förstår jag, men jag tycker inte om
det där försiktiga och räddhågsna hos dig. Jag
vill se dig som du var förr, ung och stark och
trotsande hela världen.
BERGER.
Är jag då inte ung och stark längre?
MARIA.
Visst är du ung till åren, men det är något
som fattas i alla fall.
BERGER.
Håller du inte av mig för den skull?
MARIA.
Visst håller jag av dig.
Stryker honom över pannan.
Men glöm inte bort att du är en folkledare
som jag tror på, och alla dina kamrater med.
2. — En förrädare.BERGER
efter en stund.
Maria, jag vill göra dig riktigt glad i dag.
MARIA.
Vill du inte det alltid?
BERGER.
Jo, men jag kan det inte alltid.
MARIA.
Det kan du visst det, bara du vill.
BERGER.
Tror du? Men i dag skall du få något av
mig. Kan du gissa?
MARIA.
Nej, det kan jag inte.
BERGER
dröjande.
Du har alltid längtat efter en klocka, och
det skall du få i dag.
MARIA.
O, du min lilla gullgosse!
Smeker honom. Efter en stund tvekande.
Men har du råd?
BERGER.
Jo, jag har lagt undan litet, du.MARIA
tvekande som förut.
Men ha vi rätt att köpa lyxsaker nu, då
det biir strejk, då så många av kamraterna få
svälta och fara illa? Kan vi inte vänta?
BERGER
tar hennes händer.
Käraste Maria, vad du är ömhjärtad... Men
inte gör det något om du får klockan i dag.
MARIA.
Men vi vänta i alla fall, och så skall jag tacka
dig i förväg ända tills det blir bättre tider.
BERGER.
Som du vill, Maria.
Det knackar.
Stig in.
Maria skyndar ut.
LYNE
in. Det är en lång, smärt man, med mörkt hår nedkammat
över pannan och skarpa, markerade drag.
God dag, Berger.
BERGER.
God dag, Lyne. Något nytt?
LYNE
medan han sätter sig.
Ånej, inte mer än vad du kan förstå. Hade
du stannat kvar i går, så hade du också vetat det.Men du visste ju att jag hade trängande
expeditionsarbete, och det kunde jag ju inte
försinka. Ja, jag höll ju mitt anförande och
gjorde vad jag kunde.
LYNE.
Jo, det var fan till anförande. Du talade
ju emot strejken och sökte hindra den.
BERGER.
Ja visst, det var ju min skyldighet.
LYNE.
Men då folket vill strejka, skall man inte
hindra det.
BERGER.
Varför inte, då strejken är dum och
urfånig? Det är ett brott att tala om strejk nu,
då vintern står för dörren och det är dåliga
tider.
LYNE
ser på Berger.
Jag förstår dig inte, Berger. Du var den
hätskaste förr, och nu är du den lamaste. Tänker
du svika oss, eller bli riksdagsman?
Intetdera.
Men det ser
BERGER.
LYNE.
nästan så ut.Det är besynnerligt med er, att så snart
man inte följer er i vått och torrt, så vädrar
ni något fanstyg och kallar en för förrädare.
Kan man inte ha olika åsikter om en strejks
berättigande lika väl som om allting annat?
LYNE.
Nu ska vi inte tala om det, ty strejken är
redan beslutad.
BERGER
reser sig mycket förvånad.
Redan beslutad?
LYNE.
Ja, mötet uppsköts tills i morse, och då
beslöts strejk genast.
BERGER.
Är ni då galna! Det är ju alldeles
huvudlöst.
LYNE.
r> o o
Saa.
BERGER.
Visst fan är det det. Vi vet ju ingenting
om vad vi få i understöd. Ingenting planlagt,
ingenting ordnat, bara köra huvudet i väggen.
LYNE.
Det där kommer av sig själv.Gud, vilken kolartro ni måtte ha!... Men
hur går det med den Falkmanska fabriken? Ska
den också med?
LYNE.
Ja visst. Det är ju alldeles klart. Allt skall
stoppas, var enda maskin, vartenda hjul skall
sluta surra, och varenda arbetare skall ut om
de vilja eller ej.
BERGER.
Om de inte vilja...
LYNE
hårt.
Då få de akta sig själva.
BERGER.
Men ha ni då inte tänkt på att de
Falkmanska arbetarna icke ha någon orsak att
strejka? De ha ju allting beviljat.
LYNE.
De måste gå med för disciplinens skull.
Det knackar.
BERGER
reser sig.
Stig in.
Till Lyne.
Då tror jag ni begå en dundrande orättvisa
och en dumhet.ADRIAN GLAFF
in. I glasögon. Hälsar på Berger ntan att låtsas se Lyne
som visar sitt missnöje med besöket genom stumt minspel.
Jag har något viktigt att tala med herr
Berger om.
Får se Lyne.
Å förlåt! God dag, god dag, herr Lyne,
hur står det till? Jag såg er inte från början,
mina ögon är litet svaga. För mycket studier,
och arbete i riksdagen och i kommittéer, se.
Till Berger.
Jag förmodar att herr Berger inte har något
emot att jag slår mig ner för ett ögonblick.
BERGER.
För all del, slå er ned.
LYNE
till Berger.
Jag får väl gå nu. Men en sak till — du
har väl inte något emot att hålla ett föredrag
endera dagen?
BERGER.
Nej, stöt på mig bara.
LYNE.
På onsdag bestämma vi.
BERGER
ser i en anteckningsbok.
Ja, då är jag i tillfälle.LYNE.
Adjö med dig då.
Hälsar kallt på Glaff. Går.
Adjö.
fall.
BERGER.
Jag hoppas det skall gå bra i alla
Sätter sig.
GLAFF.
Jag tycker inte om den där långa Lyne, han
ser så hotfull och lömsk ut, att man nästan kan
bli rädd för honom.
BERGER.
Inte är han så farlig! Lite för het på gröten,
men annars en bra pojke.
GLAFF.
Ja, ja, men vi skulle tala om den där strejken
som är ifrågasatt nu i dagarna. Vi däruppe kan
inte i partiets intresse gå med på något sådant.
Och mest är vi rädda för den Falkmanska
historien, för den kan göra att vi förlora alla
sympatier. Och se sympatier måste vi ha nu vid
riks-dagsmannavalet, annars få vi inga röster. Så vi
måste se på partiets intresse först och främst.
BERGER.
Ja, jag förstår, jag förstår.GLAFF.
Ja, det är roligt det, och då hoppas vi att
herr Berger gör allt för att hindra strejkens
utbrott.
BERGER.
Strejken är redan beslutad.
GLAFF
förvånad.
När då?
BERGER.
I morse, innan fan fått tofflorna på sig.
GLAFF.
Utbruten redan!
Betänksamt.
Ja, då har saken ett annat läge, så då få vi
tänka på något annat för att förta verkningarna.
BERGER.
På vad sätt?
GLAFF.
Jag vet inte ännu. Men då måste jag
genast i väg för att rådslå med de andra om
hur vi böra ställa oss.
Reser sig upp.
Ja, farväl då så länge, vi träffas kanske
sedan.
BERGER.
som rest sig.
Ja, men besluta något klokt, så vi alla ha
nytta av det.GLAFF.
i dörren.
Vi besluta alltid klokt.
Går.
BERGER
ensam.
Kan just undra vad gubbarna nu tänka
besluta. Bara det nu inte blir alltför politiskt klokt.
Det knackar på dörren.
Se så för fan, kan undra vem det nu är som
kommer. Stig in.
NILS GRANE
in. Ung och allvarlig, men med ett glatt utseende.
God middag, Erik!
BERGER
reser sig.
Så, är det du Sven. Välkommen. Jag ville
gärna tala med dig.
GRANE.
Ja, jag kom hit för att tala med dig om
strejken. Det är en fördömd röra som ni ställer
till. Man vet ju varken ut eller in. Vad säger
du?
BERGER.
Instämmer.
GRANE.
Ja, jag vet ju att du är emot den. Vad
tänker du nu göra?BERGER.
Begränsa strejken om det är möjligt.
GRÅNE.
Gör det. Människorna äro ju som galna,
de se ju bara rätt i allt.
BERGER.
Agitationen!
GRANE.
Agitationen! Vem sköter den...
per på den andre.
...och vem har skött den?
BERGER
besvärad.
Jo, det var jag, nu är det andra som följa
mina spår.
GRANE.
Jag varnade dig.
BERGER.
Då var jag yngre och hörde inte mer än
mina egna ord.
GRANE.
Och nu?
BERGER.
Är det försent.
Det knackar.
Stig in. I dag springer här människor oav-brutet. Alla fråga mig och alla förebrå mig.
Det är inte roligt.
GRANE.
Kan tro det —----------
Johansson in jämte en fabriksarbetare och en kvinna. De
stanna vid dörren och hälsa. Berger, som rest sig, ser
frågande på dem.
JOHANSON.
Jo si vi ä’ från Falkmans fabrik, och kvi
ha kommit hit för att fråga om en sak.
BERGER.
Sitt ner, så få vi språka.
Sätter fram stolar.
JOHANSON.
Tack, tack, men vi ska inte bli så
långrandiga.
De sätta sig.
BERGER.
Jaså, ni är anställda hos Falkman?
JOHANSON.
Ja vi ä’ det... Nu skall det ju bli strejk,
men vi, en del på fabriken, inse inte varför
vi ska gå med. Vi ha ju fått allting beviljat.
BERGER.
Ja, det vet jag. Men ni sade att en del av
arbetarna ville stanna kvar. Är det inte alla?JOHANSON.
Nej se, det är några unga, som gå med
på strejken, och di kallar oss för strejkbrytare.
Häftigt och bittert.
Är det inte fan att jag som tillhört
föreningen i femton år ska skällas för strejkbrytare
av några valpar som tro sig veta allting. Men
nu ha vi kommit hit för att höra herr Bergers
mening om det här.
BERGER.
ja, något måste vi göra. Om inte strejken
brutit ut så tidigt, så hade något kunnat göras.
Nu få vi se vad vi kan.
JOHANSON
förväntansfull!.
Tror Berger att det går för sig? Se di
där unga ä* svåra att tas med nu för tiden.
BERGER.
Åja, så farligt är det väl inte, något skall
man väl kunna göra.
JOHANSON.
Ja, det var ju roligt det.
Reser sig, de andra även. Det knackar.
BERGER.
Stig in.
Lyne in. När han får se Johanson och de båda andra,
rycker han till och ser hotande på dem.JOHANSON.
Titta du, jag tål att se på.
Strejkbry...
LYNE.
Hejdar sig.
BERGER.
häftigt.
Stopp, Lyne, vet vad du säger.
JOHANSON.
Ja, vi gå väl, herr Berger, och jag hoppas
att något blir gjort för oss.
Hälsar och går med de andra.
LYNE.
Jaså, Erik Berger, det har gått så långt,
att du tänker föra deras talan.
BERGER.
Varför inte, då deras sak är rättvis?
LYNE
häftigt
Rättvis eller ej, så angår det oss inte. Nu
vill jag meddela dig att det blir strejk över
hela linjen, och varenda man skall ut. Det är
det sista beslutet. Och även Falkmans arbetare
ska ut för disciplinens skull. Förstår du.
Sång och rop utanför, och tramp av hundrade fötter. Alla
tre gå till fönstret.
Hör du folkets sång.BERGER.
Väl hör jag...
Det hurras utanför.
LYNE
bittert.
Nu hurra de för dig, men tonen vore nog
en annan, om de visste att du försvarade
Falkmans arbetare.
BERGER.
Det kunna de få reda på.
LYNE.
Akta dig för det, folket vill inte leka längre.
BERGER.
Jag vill inte heller leka, och inte heller
vill jag bli en brottsling.
LYNE
häftigt.
Du sviker oss, Berger.
Går och slår dörren hårt igen efter sig.
BERGER
ser på Gråne.
Må då striden börja.
GRÅNE.
Jag står vid din sida ...Andra akten.
En skogsbacke med bergknallar. Till höger en
stenhög, bråte och annat. Molnbetäckt himmel; regnskurar piska
då och då marken. Konturerna av en stad i bakgrunden.
Arbetare, män och kvinnor, gå fram och åter över scenen.
De se alla luggslitna ut, bleka och förfrusna.
FÖRSTA ARBETAREN,
vrider frusen sina händer.
Vad tror du om striden?
ANDRA ARBETAREN.
Vad skall jag tro?
FÖRSTA ARBETAREN.
Ja du, jag vet inte heller vad jag ska
tänka. Det är ingen som vet det.
ANDRA ARBETAREN.
Jo du, kvinnorna där hemma de veta’t allt.
FÖRSTA ARBETAREN.
Men de tiga de.ANDRA ARBETAREN.
Jojo, de bli inte fetare om de skrika.
FÖRSTA ARBETAREN.
Men värst är det med ungarna.
Maria och Lyne in. De samtala.
ANDRA ARBETAREN.
Det gor"en ont när en tänker på’t...
FÖRSTA ARBETAREN,
pekar på Maria.
Är det inte Bergers hustru?
ANDRA ARBETAREN.
Jo men är det så. Hon har väl sin skuld
till eländet.
FÖRSTA ARBETAREN.
Nog har di det. Men di svälta inte di.
Bara kommendera oss ut. Sen, när det kniper,
dra di sig tillbaka.
FÖRSTA ARBETAREN.
Ja, såna äJ di. Tvi vale!
Spottar. De gå, och se hotande på Maria.
MARIA
skrämd till Lyne.
Varför se människorna så hotfullt på mig?
Det är som om jag vore skuld till eländet.
3. — En förrädare.LYNE.
Du är ju gift med Berger.
MARIA.
Än sen? Skall jag bli lidande för det...
Jag tror nästan att människorna mist förståndet.
LYNE.
Tror du! Men det är bara svälten, ser
du, som gör dem litet otåliga och
misstänksamma. Därför tro de att du också är —
MARIA.
avbrytande.
Förrädare menar du.
LYNE.
Just!
MARIA.
Men det är vansinnigt. Det är ju jag som
hela tiden velat att han skulle vara litet mera
karl för sin hatt.
LYNE.
Det vet inte folket, säg dem det.
MARIA.
Jag?
LYNE.
Visst, sjung ut din mening och förklara dig.
MARIA.
Det kan jag inte.LYNE.
Varför?
MARIA.
Han är dock min man.
LYNE
föraktfullt och hetsigt.
Din man! Men om din man förrått vår
sak, så är det din skyldighet mot oss att säga
ifrån på vilken sida du står, annars är du själv
liktydig med en förrädare. Vet du vad som
viskas här ute bland massorna? Jo, att Berger
tagit mutor av Falkman och andra fabrikanter
för att han skulle motarbeta strejken. Och för
att han skulle giva Falkmans arbetare moralisk
rätt att bliva strejkbrytare.
MARIA
upprörd.
Nej, nej, det kan jag aldrig tro! Berger
har dock alltid varit hederlig, säga vad man
vill annars om honom.
LYNE.
Så där ja, visst är han oskyldig, oskyldig
som ett lamm... Men var det inte du som
berättade att Falkman varit uppe och besökt
honom? Samma dag blev du erbjuden en
klocka av honom. Var tror du man får pengar
till sådant ifrån? Sparat, säger du. Bah, tro’t
den som vill. Nej, du, det är nog lik i lasten.MARIA.
Ja, det stämmer... Men inte tror jag han
blivit mutad. Ni inbilla er så mycket.
LYNE.
Nå vänta, sedan komma strejkbrytarna upp
till honom, och då ger han dem rätt att arbeta.
Är det inte litet misstänkt? Och tror du inte
att man kan draga både den ena och den andra
slutledningen av sådant. Tror du att det hänger
rätt ihop? Nej du, något är det.
Ser forskande på Maria.
MARIA.
Men det är ju förfärligt, om det är sant.
LYNE
hårt.
Förfärligt, och brottsligt, det är en
dödssynd. Och en sådan vill du tro på.
MARIA.
Jag skall förklara mig.
LYNE.
I talarstolen ?
MARIA.
Ja.
LYNE.
Det är rätt, rentvå dig! Jag visste väl att
inte Maria Berger skulle svika fanan.MARIA.
Jag sviker inte, även om Erik har gjort
det. Men nu gå vi ned till talarstolen, Adrian
Glaff skall tala.
Berger och Gråne in; de samtala ivrigt.
BERGER.
Gråne, säg mig varför livet är så bittert
och varför allt skall vändas i ondo? Vet du,
jag är rädd för människorna, och när jag ser
dem vill jag gömma mig för dem. De se så
hatfulla och onda ut, och det ser nästan ut
som om de betraktade mig som en brottsling.
Vad har jag gjort dem för ont? Har jag svikit
kanhända?... Ibland tror jag det, och då skäms
jag för mig själv och önskar mig döden. Men
jag har ju inte svikit. Jag kunde väl inte
tillråda strejken, då jag såg armodet och
nederlaget för ögonen... Nej, nej, jag kunde det
inte...
GRANE,
Tvivla inte, Erik. Vad du har gjort är rätt,
och det hade varit samvetslöst att handla
annorlunda.
BERGER.
Jag tror det, Grane, jag tror dig, men jag
tvivlar på att jag har kraft att fortsätta. Jag
känner mig så ensam och utstött, då jag ser
alla dessa tusen hatfulla ögon emot mig...GRÅNE.
Mod bara, mod.
BERGER.
Jag önskar jag hade ett lejons mod, för
nu behövs det. Men jag känner mig snarare
som ett barn, en stackare, som borde gå hem
och gråta hos sin mamma i stället för att stå
på folkmöten.
GRÅNE.
Å, Erik, bliv den du var förr, då du som
en ung gud slog ned alla hinder. Då följde
dig segern.
BERGER
bittert.
Det var då, men nu... Då trodde jag att
jag hade rätt, men nu ser jag att jag hade orätt.
Inte så till vida att folkets sak var orättvis, men
det orättvisa låg i att i tid och otid leka med
elden, och frammana de onda lidelserna. Nu
inser jag det, men för sent. När jag nu slåss,
är det mot min egen ungdoms forsyndelser,
och det är som att trampa på sitt eget hjärta.
Det är mer än bittert.
GRÅNE.
Jag förstår hur det skall kännas, men man
måste svälja även det bittraste.
Ser på klockan.Men nu är det visst tid för dig att gå upp
i talarstolen,
BERGER.
Det biir ingen lek.
Dröjer.
GRÅNE.
Hämta mod bara.
Första och andra arbetaren in. Samtala.
BERGER.
Gott, jag skall, om så hela världen vore
emot mig.
De gå.
FÖRSTA ARBETAREN.
Där gick han, du...
ANDRA ARBETAREN.
Jag såg’en.
FÖRSTA ARBETAREN.
Det är allt en skön gosse det, du.
ANDRA ARBETAREN.
Fy, jag gitter knappast tänka på’n!
FÖRSTA ARBETAREN.
Men man måste’t, hur det än äcklar en.
Man måste ta en så’n gynnare vid örat en gång.
Först går han och predikar och predikar om
strejk å så’nt där, men när det gäller kryperhan fegt undan. Men det värsta är väl att han
har tagit mutor, du.
ANDRA ARBETAREN.
förvånad.
Sa’ du mutor?
FÖRSTA ARBETAREN.
Det sägs att han fått av Falkman och de
andra för att han skall ställa till splittring inom
oss. De ä’ fint, va?! Å en så’n har man trott på.
ANDRA ARBETAREN.
Ja, fy för attan ...
Mummel och sorl bakom scenen.
Nu ska han visst börja, den rackarn. Ska
vi gå å höra’n?
FÖRSTA ARBETAREN.
Ja, låt oss det.
De gå åt vänster. Bergers röst höres bakom scenen, då och
då avbruten av mummel och sorl. På scenen gå arbetare
och arbeterskor och samtala, ibland lyssnande åt det håll,
hvarifrån Bergers röst kommer.
BERGER.
Kamrater!
"pEånskratt och rop ur hopen:
Förrädare! Vi är inte kamrater med en
förrädare!)
BERGER.
Kamrat eller ej, förrädare eller ej, ni få
kalla mig vad ni vill, men jag vill ännu engång säga mitt hjärtas mening om den strejk
ni ha satt i gång.
RÖSTER UR HOPEN.
Vi ha satt i gång! Sicken fan! Var det
inte han som började!
BERGER.
Det är sant att jag har uppmanat till strejk,
men inte till denna. Jag har motarbetat den
så mycket jag har förmått och så långt min
befogenhet sträcker sig. Jag såg att ett
nederlag var oundvikligt i dessa tider. Jag tänkte
på edra hustrur och edra barn som svälta där
hemma, på den stundande vintern med kyla
och mörker, och jag blev rädd för en lång
vinters arbetslöshet. Därför varnade jag er.
Kan ni inte förstå mitt ärliga uppsåt i detta
fall?
Hånskratt och rop ur hopen.
BERGER.
Ännu en sak som jag vill lägga er på hjärtat:
er strejk hos Falkman var orättvis.
Våldsamma skrän, visslingar och oljud samt rop:
Ned med talaren, ned med förrädaren!
Död åt honom!
BERGER.
Får jag fortsätta?
Rop: ja och nej. Nejropen tilltaga i styrka. Bergers röst
höres efter en stund över folkmassans oljud.Jag skall sluta då, kamrater, en annan gång
kanske vi träffas.
Oljad och skrän.
Kamrater, jag sviker ändå inte er sak.
Tilltagande oljud och tramp som av tumult bakom scenen.
Rop:
Död åt förrädaren. Slå ned honom.
LYNE.
Kamrater, jag vill säga er några ord.
Hans röst drunknar för ett ögonblick i sorlet, men sedan
hörs den igen.
Kamrater!
Förste arbetarens röst.
Tyst, kamrater, Lyne vill säga oss något.
Rop:
Lyne skall tala. Tyst, kamrater, Lyne skall
tala.
Sorlet dör bort så småningom.
LYNE.
Ja, jag vill endast säga att herr Berger är
en förrädare.
Instämmanden, bravorop.
Det är en man som är köpt av kapitalisterna.
Han har tagit mutor av dem och med berått
mod sålt oss åt överklassen.
Rop:
Hör, hör! Ned med Berger!BERGER
med våldsam och upprörd röst.
Kamrater, får jag försvara mig!
FÖRSTA ARBETAREN.
Det behövs inte, förrädare!
RÖSTER UR HOPEN.
Instämmes, instämmes. Slå’n på käften. Ned
med Judas!
BERGER
som förut.
Kamrater, jag svär att det är osanning!
RÖSTER UR HOPEN.
Hör ni, hör på den, hör! Judas vill svära.
Ned med Judas!
BERGER.
Jag fordrar det.
FÖRSTA ARBETAREN.
Begå ingen mened, Berger.
RÖSTER UR HOPEN.
Bravo!
GRÅNE.
Kamrater, får jag säga några ord.
Sorlet minskas för ett ögonblick, dock icke så att det helt
avstannar.Jag vill som vän till Berger protestera mot
sådana beskyllningar som att Berger skulle ha
tagit emot mutor. Det är skamligt och
ohederligt...
(Sorl och rop:
Ned med talaren, han vill försvara en
förrädare. Död åt honom!)
GRANE.
Jag vill endast säga att hederliga människor
icke döma en man ohörd.
Sorl och oljud, enstaka visslingar.
Kamrater, ni borde skämmas att uppträda
som en hop osnutna lymlar.
Våldsamt oljud, tumult och ursinniga rop:
Sparka ned talaren. Han är en förrädare.
Ge’n stryk.
GRANE.
Kamrater...
LYNE.
Nej, nu kan det vara nog, han står och
förolämpar oss. Och båda två hålla de nog
ihop. Vem vet om de inte ha delat mutorna.
GRANE.
rytande.
Vet hut!
Tilltagande tumult och skrän. Det låter som våldsamt
slagsmål. Berger och Grane in, sönderrivna och nedsmutsade.
Berger utan hatt, och blodig i ansiktet Han vacklar och
stöder sig mot Grane.BERGER
bittert och matt.
Även detta skulle ske. O, Gud, vad livet
är tungt.
GRANE.
Ja, sådant är det nu en gång. Bara
förödmjukelser och hån. Det bästa man känner
inom sig skall trampas i dyn. Fy fan, jag tror
inte på folket längre.
BERGER.
Så får man inte säga.
GRANE.
Inte det?
BERGER.
Nej, folket är nog gott, men de rår inte
för att de gör som de gör.
GRANE.
Vem rår för det då?
BERGER.
Vem vet... det är väl många orsaker. Men
jag vet ingenting om dem. Jag har väl min del
i det också. Alla äro vi skyldiga.
GRANE.
Jag ger tusan i att grubbla över orsakeroch annat, men då jag ser att människorna
uppföra sig som dårar, då blir jag arg.
BERGER
trött.
Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra,
står det i skriften.Tredje akten.
Samma rum som i första akten. Ett par fönsterrutor
äro sönderslagna, rummet i oordning, Berger, med bindel
om huvudet, sitter på en stol. Han ser sjuk och matt ut.
Gråne går omkring och ordnar rummet.
GRÅNE
tar upp en sten från golvet.
Folkets tack!
Berger nickar och ler bittert.
GRÅNE
tar en annan sten.
Folkets kärlek är min belöning.
BERGER.
Ja, kärleken har många former, och ena
formen heter hat.
GRÅNE
tar en tredje sten.
Det är ju ändå fan vad du måtte vara
älskad.BERGER.
Jag tror det.
GRÅNE.
Är du inte glad?
BERGER.
Jo, som på Golgata.
GRÅNE.
Snart får du kransen också.
BERGER.
Det gläder mig.
GRÅNE.
Å, nöjet är måttligt.
BERGER.
Men sen kommer slutet.
Det knackar på dörren.
GRÅNE.
Stig in.
Går mot dörren.
JOHANSON.
in. Står vid dörren och ser mörk ut.
BERGER.
Vad vill Johanson?
JOHANSON.
Hå, vad jag vill är både mycket och litet.Såå.
BERGER.
JOHANSON.
Nog ville jag säga något...
BERGER.
Sitt ned, Johanson, och tala om vad ni har
på hjärtat.
JOHANSON.
Det jag vill säga kan jag kläcka ur mig
stående.
BERGER.
Var så god.
JOHANSON.
Jo, jag ska bara säga att det är simpelt
gjort av er att först under långa tider predika
strejk. Så blir det strejk, och då vill inte ni.
Då blir det splittring inom lägret, och vi bli
strejkbrytare...
BERGER.
avbrytande.
Vad är det Johanson säger? Inte har jag
manat till den här strejken.
JOHANSON.
Stopp, Berger, det är jag som talar.
Fortsätt,
BERGER
undergivet.
Johanson.
4. — En förrädare.JOHANSON.
Vi blev strejkbrytare, för vi trodde att det
var ärligt spel. Men det var det inte, för Berger
var mutad.
BERGER
upprusande och ursinnig.
Vad säger ni, människa!
JOHANSON.
Jo, jag säger att Berger tog mutor för att
ställa till splittring inom arbetarelägret. Och
det var simpelt. Vi hade aldrig blivit
strejkbrytare, om vi vetat huru det hängt ihop.
BERGER
bittert.
Gud i himlen!
JOHANSON.
Och vi som trodde på herr Berger, trodde
som man tror på en gud. Men så kan man
missta sig på människor.
Skrattar bittert.
Men nu har jag sagt vad jag ska, och jag
hoppas du minns det, din Judas.
Går.
BERGER
förtvivlad.
Äro människorna galna, eller är det jag
som är det?!GRÅNE.
Säg det, du.
BERGER,
för sig själv.
Vad har jag gjort, eftersom jag skall
straffas ?
GRÅNE.
Varit klok... en gång.
BERGER.
Är det nu också ett brott!
GRÅNE.
Man ska inte vara klok, för då går det åt
fanders ... åtminstone i det här fallet.
Det knackar.
BERGER.
Stig in.
ADRIAN GLAFF
in. Yiktig min, hög och oåtkomlig.
Jag trodde att Berger inte var hemma i
det här taget.
BERGER.
Hur så?
GLAFF.
Jo, efter vad som är uppdagat, kan det ju
inte vara så trevligt att stanna hemma.
BERGER.
Vad är uppdagat?GLAFF
överlägset.
Vet inte Berger det... det där om mutorna.
BERGER.
reser sig upp.
Människa!!
GRANE.
Vet hut, karl.
GLAFF.
något tamare.
Se så, inte så häftigt, mina herrar, inte så
häftigt.
BERGER.
Vad menar ni, tror ni på mutorna?
GLAFF.
undvikande.
Ja, efter vad ryktena förtälja så är det ju
verkligen något misstänkt. Men å andra sidan
kan man ju ha misstagit sig.
Ser på Berger.
BERGER.
Nå, vad vill nu herr Glaff med detta.
GLAFF.
Jo, som Berger kan förstå, så måste styrelsen
behandla en sak av sådan vikt. Man kan inte
för samvetsfridens skull blunda med en sådan
sak, utan den måste utredas.
Ser på Berger.BERGER
otåligt.
Nå?
GLAFF.
Som sagt, har nu styrelsen behandlat saken
och funnit sig föranlåten på grund av frågans
ömtåliga natur och på grund av det stundande
valet, att för en tid framåt suspendera herr
Berger. Men...
BERGER
avbrytande.
Alltså är det jag som skall straffas för
människornas lögner och för er egen dumhets
skull. Var det inte jag som motarbetade strejken ?
GLAFF.
Ja, men det påstås ...
BERGER
avbrytande.
Det påstås och påstås och påstås. Har ni
någon grund för det som påstås?
GLAFF
sökande.
Men herr Berger må väl erkänna att det
verkar något misstänkt.
BERGER.
Det är som om hela världen sammansvurit
sig emot mig. Det finns knappast en som intetror att jag är en lögnare, en förbrytare, en
Judas.
GLAFF.
Men herr Berger...
BERGER
går em ot Glaff.
Tror ni att jag är en förrädare, tror ni att
jag är en usling?
GLAFF
drar sig förskräckt tillbaka.
Men herr Berger...
BERGER.
Säg, människa, vad tror ni, vad vet ni. Vågar
ni säga mig det i ansiktet?
GLAFF.
Inte så häftigt, herr Berger, inte så häftigt
det är ingen som har påstått det med bestämdhet.
BERGER.
Men man har dragit sina slutsatser.
GLAFF.
Just det ja, fast det...
BERGER.
Och för den skull ha ni kastat mig på
sophögen.GLAFF
slår ut med händerna.
Bevare oss väl! Det är ingen som har gjort
det. Då saken är utredd, är herr Berger
naturligtvis välkommen tillbaka ...
smickrande.
... för att med sin kända förmåga arbeta för
vår ädla sak.
BERGER
hånfullt och bittert.
Så storsinnat.
GLAFF.
Ja, vi gjorde verkligen vad som stod i vår
förmåga att göra. Och jag smickrar mig med
att jag för min del lade ett par ord i vågskålen
till herr Bergers fördel. Men tiden är ju
synnerligen kritisk, valet stundar, och vi måste ha
rena papper för att icke stöta oss för mycket
med arbetarna. Det förstår nog herr Berger
ganska väl.
BERGER
mörkt.
Jag förstår så väl, att jag är det smutsiga
papperet som generar herrarna.
Går hotande mot Glaff.
Jag börjar också bli generad av herrarna.
GLAFF.
drar sig förskräckt mot dörren.
Det är kanske så gott att jag avlägsnarmig. Herr Berger är trött och behöver vila.
Så jag ber att få avlägsna mig.
BERGER.
Så gärna, så gärna.
GLAFF.
Men jag skall först be att få överlämna
protokollsutdraget över beslutet.
Tar upp ett papper ur fickan och lämnar det till Berger.
Se här är det. Var så god.
BERGER
tar emot det och skrynklar ihop det i handen.
Se här är mitt svar.
Kastar det efter Glaff.
GLAFF.
bugar sig brådskande.
Adjö, herrarna. Herr Berger är säkert
mycket nervös.
Går.
BERGER
till Grane.
Det kliar verkligen i fingrarna att inte få
ge den fördömda räven ett kok stryk.
GRANE.
Det förvånar mig inte.BERGER
tar upp papperet från golvet.
Detta är betyget efter femton års trogen
tjänst.
Skrattar bittert.
En förolämpning, ett slag i ansiktet.
Sätter sig.
GRANE.
Tror du ännu?
BERGER.
Nog är det svårt att tro, men jag vill inte
tro att människorna äro sådana de äro. Allt
är som en dröm, så underligt och upp- och
nedvänt.
Som för sig själv.
Är jag vaken, eller drömmer jag? Kan det
vara sant att jag är utstött ur partiet, beljugen
av mina vänner, slagen och stenäd av mina
kamrater? Om det är sant, är det ändock som
en dröm, en dröm i helvetet... Mina
ungdomsdrömmar, mina ungdomstankar trampade i
smutsen, allt är nedblåst och bortsopat, ingenting är
kvar, endast en söndertrasad människa.
Lutar huvudet i händerna.
GRANE.
Är du sjuk, Erik?BERGER.
Sjuk, å nej. Det är som jag ville gråta,
men jag kan inte.
Tar sig åt bröstet.
Här känns det som om något höll på att
smälta undan. Det är väl gråt kan jag tro,
gråt i hjärta och lungor.
GRANE
lägger handen på hans skuldra.
Du är trött, Erik, lägg dig på soffan och
vila.
BERGER.
Kanske det skulle göra mig gott.
Lägger sig.
Grane sätter sig vid fönstret och ser ut. Det börjar
skymma. Lyktorna tändas på gatan, och reflesen av ljuset
kastas in i rummet. Berger sover oroligt. Efter en stund
öppnas dörren och Maria kommer in.
GRANE
som i den rådande skymningen icke ser henne.
Vem där?
MARIA.
Det är endast jag.
GRANE.
Jaså, är det du, Maria.
MARIA
stiger fram.
Ja, som du ser.GRÅNE.
Berger sover.
MARIA
kallt.
Låt honom sova.
GRÅNE.
Du låter så märkvärdig.
MARIA.
Jag?
GRÅNE.
Ja, du är dig inte lik.
MARIA.
Nej, det skall gud veta att man kan
förändra sig nu för tiden.
Sätter sig på en stol.
GRÅNE.
Ja, det är ett underligt liv nu i dagarna.
Tänder en lampa.
Det är kanske så gott jag tänder, så vi
kan se på varandra.
Berger vaknar och reser sig vid bullret som uppstår
då Gråne handskas med lampan. Han ser sig om i rummet.
Får se Maria.
BERGER.
Det var roligt att du kom, Maria, jag har
längtat efter dig.MARIA
hårt.
Men inte jag efter dig.
BERGER.
Maria, så du säger.
Sätter tig på soffan och ser forskande på henne.
MARIA
smärtsamt.
Vem längtar efter den som alla kalla Judas!
BERGER
tar sig för pannan som ville han jaga undan en ond dröm.
Maria, tror du också att jag är en förrädare,
tror du att jag har svikit?
MARIA
hårt.
Det vet jag att du har gjort.
BERGER.
Maria, det kan inte vara möjligt! Säg, att
du inte tror det, säg det för guds skull!
Reser sig upp och ser bedjande på henne.
MARIA
hårt.
Jag vet att det var du som förrådde dina
kamrater. Jag vet att det var du som gjorde
att strejken gick förlorad. Och att det är din
skuld att eländet är så stort där nere i arbetare-kvarteren, och att det är du, Erik Berger, som
har dragit de fattigas förbannelser över ditt
huvud. På gator och torg, i kyffen och gränder,
överallt där en fattig arbetare bor uttalas ditt
namn under förbannelser. Förstår du nu vad
jag har sagt dig, Judas!
BERGER
slagen och förintad, har sjunkit ned på en stol. Skakar
som av feberfrossa.
Gud i himlen, allt skall man lida. Är det
något mer i giftbägaren, så räck mig det, att
det må sluta någon gång. Är det himlens
förbannelse som har drabbat mig?
MARIA.
Nej, men folkets ...
BERGER
för sig själv.
Så tog den drömmen också slut. Ingenting
har jag kvar, allt har stormen tagit. Så tomt
är allt omkring mig nu, ensam, förhånad och
nedtrampad. Maria, som hjälpt mig fram genom
livet, som kämpat vid min sida, och som burit
sin del av allt det tunga jag erfarit, hon har
också svikit. Det var det sista.
Reser sig från stolen och ser förtvivlad på Maria.
Maria, säg att du inte går ifrån mig. Jag
behöver dig nu för jag är så trött... Jag är
så svag att jag knappast kan stå på mina ben
en gång. Säg att du inte går, säg det!
MARIA.
Nej, jag kan inte.
BERGER
Är det också sant...
GRANE
Det var orätt av dig.
Maria, vad har du gjort!
MARIA
Gud, förlåt mig!
—
SIMON SLÄGGARE
I.
Snö, snö, snö ... ständigt bara snö. Aldrig
något annat och så den råa kylan, den fuktighet
som liksom hängde i luften, som dröp genom
kläderna och trängde in i lungorna som våt rök.
Marken var inte vit, bara smutsig och
snöblandad jord, svart sot och slagg.
Och himlen ... Den hängde som en våt
dimslöja över stadens tak.
Alla människor voro utledsna och
genompyrda av vinterfukt och livsleda. Man gitte
knappast tala till varandra, man gick och grämde
sig över allt, man existerade, och kom man
åt försökte man göra ont åt varandra, ty det
var alltid någon lisa att se andra lida mer än
en själv.
Så hade det varit hela vintern, ingen riktig
köld, bara fukt och lungblöta, ingen riktig snö,
bara vitt svampvatten.
— En så"n vinter, en så"n vinter, sade
människorna till varandra.
— Ja, en så"n vinter ...
— Men snart kommer våren, sade andra
uppmuntrande.
— O nej då, aldrig kommer våren, sade
de klenmodiga och tittade på himlen som ständigt
hängde grå över deras huvuden.
Man hade slutat att tro på våren, man hade
nästan glömt bort hur det då såg ut, ty det
var så länge sedan man sett en blå himmel och
ett grönt stycke jord.
Och Simon stod inne i smedjan, vid det
sotiga fönstret och tittade ut. Han såg en
gråröd brandgavel framför sig. Höjde han blicken
såg han den grå himlen längst upp mot
brandgavelns kant och sänkte han den såg han den
smutsiga gårdsplanen framför sig. Det var allt
och det hade han sett under månader.
Ofta hade han stått vid fönstret med
blickarna riktade mot himlen för att se efter
om molnslöjan icke skulle brista någon gång,
om himlen icke skulle blåna och om solen icke
för ett ögonblick åtminstone skulle titta fram ...
Men molnen hängde evigt ogenomträngliga
över taken och av solen syntes aldrig spår. Det
var och förblev vinter.
Och ändå blevo dagarna längre,
vårdagjämningen hade man för länge sedan skridit
över och solen löpte i Oxens tecken.
Men snön föll och våren kom visst aldrig ...
Simon var utledsen på alltihop, och beslöt
sig för att aldrig se efter solen mer, utan hålla
sig till städet och släggan och till den värme
som ässjans glöd gav.
Men då tio minuter hade gått och
järnbiten var uthamrad så vände han sig åter mot
fönstret för att än en gång bliva gäckad ...
— Det blir aldrig sol mer, mumlade han
för sig själv ...
Så började han arbeta, hårt och tungt. Elden
i ässjan fräste och spydde rök och gnistor.
Släggorna falla dånande mot städet ...
Kling, klang, kling, klang ..» sjöng det.
Och svetten dröp från lemmarna, håret föll
i tjocka testar ned över pannan, kläderna
klibbade fast på kroppen. Men slå bara, slå järnet
att det kryper som en orm på det blanka
städet ...
Slå hårt ... slå hårt ... skriker det inom
honom.
Armar och handleder värka, fingrarna bliva
styva att det knappast går att räta ut dem
sedan. Men det gör ingenting, arbetar han så
får han pengar till lördag, slipper frysa, kan
lägga undan litet mynt till våren kanhända.
Så gå timmarna, sakta och långsamt.
Skymningen faller på och i mörkret som upplyses av
de flämtande röda lågorna från ässjan likna
smederna svarta spökgestalter i ett gehenna.
Lungorna flåsa, det värker i dem som om
de voro söndergångna och behövde lagas. Han
hostar och spottar, så kom det blod opp. Det
ser hans kamrat, men han säger ingenting, det
vore kanske att såra, och det ville han inte.
Simon säger heller ingenting, men han vet
vad det betyder. Han griper endast hårdare
kring släggskaftet och börjar slå som förut.
— Ska vi inte ta oss fem minuter? frågar
den andre efter en stund. Nej, låt oss fortsätta,
säger Simon, som inte vill visa att han är trött,
och behöver vila.
Släggorna dåna ...
Äntligen är det kväll. Arbetarna slänga
brådskande ifrån sig verktygen, vaska en smula
sot från ansiktet och gå hem.
Då Simon kommer ut på gatan, faller det
fortfarande snö, stora våta flingor ... Gatorna
äro som moras där fötterna sjunka ned till
anklarna i smuts och sörja ...
Synd om dem som ha trasiga skor, tänker
Simon då han går gatan fram. Men hans skor
äro även trasiga, att de ta in vatten, ena stortån
sticker nästan fram och klackarna äro
snedgångna. Han fryser nu ty hans kläder äro kalla
av fukt och svett. Och det känns som om han
vore klädd i en liksvepning.
II.
Så skrida dagarna fram ...
Simons hosta ökas dagligen och krafterna
avtaga, men han vill dölja det för sig själv och
andra.
Kamraterna som även se att Simon icke
är frisk vilja heller icke gärna säga något åt
honom. Om de sade något vore det som att
uttala en dödsdom, och det voro de rädda för.
Men Simon gick och väntade på våren,
och sade sig själv att han vore frisk.
Det var för besynnerligt med våren i alla
fall. Varför han gick och längtade efter den
just nu kunde han icke själv göra klart för
sig. Men ej heller över huvud taget varför
han alltid längtade efter något. Då det var
sommar och solsken och rymden stod dallrande
blå över världen så längtade han lika intensivt
efter hösten som skulle insvepa allting i mörker
och köld. Då när han gick på de soliga gatorna
önskade han sig ibland kunna krypa in i ett
mörkt hål och gömma sig för världen.
Men nu var det dock något annat som var
orsak till hans längtan. Innerst ville han icke
erkänna denna orsak eftersom han icke ville
erkänna att han var sjuk. Inte var han sjuk då
han kunde arbeta och sköta släggan så som han
gjorde. Det var nog endast en övergående
åkomma, som våren skulle hela lika lätt som
den helade så många andra åkommor. Han
skulle nog få leva ännu några år ...
Leva ...? Ibland hade han skrattat bittert
åt det ordet och hånat det liv han förde.
Leva hade för honom varit ungefär
detsamma som att fara illa, frysa och svälta. Så
långt han mindes tillbaka hade han icke fått
se något annat av livet än svett och möda. Hans
liv hade varit en ändlös kedja av mörka och
gråa dagar. En trist vårdag med dimmor och
frost, som skoningslöst dödat det bästa inom
honom. Hans liv hade gått fram över gäckade
förhoppningar och grusade luftslott. Allt vad
han tagit sig för med hade gått om intet, det
han tänkt hade han icke kunnat fullborda, och
de drömmar han drömt om morgnarna hade
han måst gravsätta mot aftonen.
Och framtiden — vad har den att bjuda?
Detsamma som det gångna och ingenting annat,
bara elände och svett, svett och möda i långa
banor ... Smideshantlangare var han nu vid
tjugofyra års ålder och något annat skulle han
icke kunna bli. Jo något, då han blivit äldre
än han nu var och sedan all kraft blivit kramad
ur honom skulle han på nåder få en sovplats
och en beta bröd på ett fattighus ...
»Simon släggare» ett fattighushjon! mer
värdelös än skrotbiten där, sade han för sig
själv och sparkade till en rostig järnbit som
låg framför hans fot.
Och efter något sådant strävar man, och
vill uppehålla livet för att nå.
När han kom på sådana tankar glömde han
bort att han längtade till vårens solsken, glömde
bort att han ville leva och önskade sig själv
under jorden. Slutet blev då alltid att han stal
sig bort ifrån arbetet för att gå på krogen och
dricka brännvin för att på så sätt döda sin
tristhet.
— Se, livet är till för den som kan ha roligt
— sade han då alltid till den som ville höra på
honom. Men vi stackars kräk som aldrig få
skratta och aldrig få ha roligt, vi ha inte med
livet att göra. Vi borde bort så snart som möjligt.
Man borde ge oss ett rep och en krok att hänga
oss i så slapp vi undan eländet.
Det var en lisa för honom att inför andra
få framlägga sin sorg och sin livsleda. Han
visste att han liksom väckte litet beundran då
han så där önskade sig döden och icke som
andra hakade sig fast vid denna jord så mycket
som möjligt.
Och de andra som hörde på instämde för
supens skull och tyckte att Simon var en mycket
djuptänkt man som kunde säga något sådant.
Så kunde han sitta långa timmar vid ett
snuskigt krogbord och dricka glas efter glas
tills det skymde för hans ögon och tills han
icke fick något mer. Då gick han hemåt på
sviktande ben. Men på hemvägen filosoferade
han över livet, förbannade sin tillvaro, men han
välsignade brännvinet som kunde framkalla en
gnista glädje i hans livs glädjetomhet.
Simon dödade så småningom varje hopp
hos sig själv. Var det någon som försökte ingiva
honom tron på livet så slog han undan det med
bägge händerna.
— Nej, för mig finns intet hopp, sade han då
med övertygelse och så hostade han och spottade
blod för att riktigt stryka under att för honom
intet hopp fanns.
— Men gå till en läkare, sade man då till
honom, så kan han väl göra något för dig.
— En läkare, skrattade Simon försmädligt.
En läkare, vad kan en sådan göra? Ingenting,
platt ingenting. Säger att jag skall äta biffstek.
Vem har råd att äta så"nt? Inte en så"n proletär
som jag inte. Nej då, för mej finns intet hopp.
Nej då! Jag ska dö, och det är nog så gott det.
Så försökte Simon döda tron på livet, men
hur han än bar sig åt, gick han dock och bar
på en gnista hopp om att han nog på ett eller
annat sätt skulle bliva frisk igen, och få sina
krafter åter. Men det ville han inte tala om,
utan bar det för sig själv, som en dyrbar
hemlighet som endast skulle fram då tiden var inne.
III.
Äntligen kom våren en dag ... Flera dagar
hade stormen gått fram över landet. Simon hade
de sista nätterna legat på sin vindskammare och
hört hur det tjutit i plåtkanter och telefongalgar.
Han hade inte kunnat sova för den skull, hostan
gjorde väl också sitt till att han låg sömnlös.
Det gjorde att han kände sig så svag om
morgnarna att han knappt kunde resa sig ur sängen.
Så hade han haft feber och kallsvett. Det hade
tagit på krafterna. Men upp skulle han, om så
det skulle kosta aldrig det ...
Benen sviktade under honom då han kom
upp på golvet, han måste sätta sig på sängkanten
ett tag för att få krafter ...
Upp skulle han, inte var han så illa däran
i dag ... ånej, han skulle nog visa vad han
dugde till ...
Efter en stund fick han kläderna på sig,
kom nedför de fem gängliga trapporna och
så stod han nere i gränden och drog djupt efter
andan. Så underligt lätt luften var i dag och
så gott det kändes att suga in den i de trasiga
lungorna. Det var som att dricka starkt vin.
Och himlen var alldeles blå, intet moln
syntes, storblå var himlen och blått var vattnet
och över strömmen glindrade solen.
Gatorna voro torra och sågo ut som de
blivit tvättade.
Han styrde kosan mot Kungsholmen där
han arbetade.
Men han kände knappast igen de gator
han genomvandrade. Allt var så olikt emot vad
det brukade vara. Det var som om han gick
genom nya gator i en ny stad, och ändock var
det endast hans gamla stad, hans födelsestad
som han så väl kände igen. Och människorna
han mötte voro även så olika än annars. De
voro visserligen desamma som han mött så
många gånger förr, men de hade något visst
över sig som förändrat dem, något som icke
Simon kunde förklara. Han stannade vid räcket
av Kungsholmsbron och blickade ut över det
stilla vattnet och stränderna som buktade sig
framåt mest likt en norrlandsflod. Vad han såg
var gammalt och fult. Pråmar och båtar i sjön,
tegel och plankhögar på kajerna, och mot
Kungsholmslandet svarta fabriker och rykande
skorstenar, men i dag var det dock något nytt över
allt detta.
Plötsligt slog honom en tanke, en gammal
visserligen som han ofta tänkt, men dock ny
i dag.
Detta vackra han såg och kände var icke
för honom. Det hade han ingen del i. Det
var deras egendom som skulle få leva, och det
fick ju icke han. En gång i tiden hade även han
varit delägare i det, men inte nu längre. Luften
och solen, vattnet och färgerna över världen
voro icke till för honom.
Då han tänkte detta kände han något vått
i ögonen och med avigsidan av sin feberfuktiga
hand torkade han bort en tår som rullade
nedför hans fårade kinder. Så lämnade han
broräcket med en tung suck och gick uppåt
Fleminggatan. Tungt var det att gå, lungorna
värkte och benen sviktade.
Å, herre gud, att lämna detta för att dö
och inte veta vad som blir av en, tänkte han
då han gick gatan fram.
Nu ville han inte dö, utan leva och se det
vackra livet som han tyckte sig icke ha rätt
till förr än just nu i dag. Vad gjorde väl svält
och umbäranden bara han ännu någon tid finge
se solen och himlen så vackert som han sett
det i dag.
Äntligen nådde han fram till verkstaden.
Hostande fick han av sig rocken och gick fram
till ässjan för att göra upp fyr.
Kamraterna märkte att Simon var mera
tystlåten än annars och en av dem frågte hur det
var fatt.
— Åjo, det går väl an, svarade Simon, en
dör väl snart och väl är det, för då slipper en väl
det här eländet. Han försökte lägga samma
likgiltighet i orden som han brukade, men det
gick icke. Det var som om något stockat sig
i halsen på honom så att det var svårt att få
fram orden.
—
MASKINENS FÖRBANNELSE
Jonas Månson var en mycket underlig figur,
liten och satt var han, ett stort huvud satt på
breda axlar, och håret, som var svart och
stripigt, hängde i stora testar ned över hans
gulbleka ansikte, ögonen som voro små och
och tunga lågo djupt insjunkna under
ögonlocken, utom när han råkade i debatt med någon
— och det gjorde han ofta, då de liksom
förstorades, sprungo fram en smula och tindrade
som tvenne eldkulor.
Dessutom var han mycket inbunden, gick
mest för sig själv, var tyst och stilla utom då
han söp tillsammans med kamraterna, ty då
blev han alltid uppspelt, nästan vild och det
var då som han för det mesta råkade i debatt
med kamraterna.
Då talade han om allting mellan himmel
och jord, solen och stjärnorna, historia och
geografi, priset på brännvin, sociala frågor och
tusen andra ting. Han kände nästan till allt,
ty han gick på föreläsningar och läste mycket.
Men dessa tusen ting som han snappat upp
förmådde han icke smälta, icke ordna efter
system, utan allting låg huller om buller
kring-kastadt på måfå i hans hjärnas förrådskammare.
Han var för övrigt en av dessa typer som
man så ofta ser på de stora mötena, på
billighets-föreläsningar och folkbibliotek. De ha för det
mesta mycket liten skolunderbyggnad, men
drivna av sitt kunskapsbegär uppsöka de dessa
ställen där livets visdom utprånglas för en
kopparslant i form av halvlärda herrars
gott-köpsvetande och billiga broschyrer. Detta är
till deras olycka, ty de kunna icke skilja gott
från ont utan taga den separerade mjölken för
grädde och svälja den med välbehag.
Nå, Jonas arbetade emellertid på en av
de mörkaste fabrikerna i staden, där luften var
dödande och soln aldrig lyste in. Han var
filhuggare och dagarna i ända skötte han en väldig
filhuggaremaskin.
Nu var det vår i luften, alla kände det och
voro glada. Även Jonas kände det, men på ett
annat sätt än de människor vilka bodde på
stadens solsida. Han hade en dov känsla, en
stingande oro, det var något som sög honom
och som han icke kunde förklara hur mycket
han än grubblade.
Han ville bort någonstans, men vart, visste
han icke. Det var som om han hade mistat
något, men vad det var han förlorat kunde hanicke reda upp, han sökte något men han visste
icke vad han sökte.
Något hade gått i olag för honom.
Vid den stora maskinen stod hari nu som
vanligt och arbetade. Det var ett dödande
arbete, det bestod endast i att draga i en vev,
sätta fast en fil, och sedan låta den mekaniska
mejseln löpa fram över det blanka filämnet tills
sidan var färdighuggen, så var det endast att
börja på nästa sida igen, ta en ny fil och sätta
dit i stället för den färdiga. ,Så gick det jämt
och ständigt, dag för dag, timme för timme
med endast det ombyte som måltidsrasterna och
nätterna gåvo.
Jo, ibland var det avbrott i enformigheten
och det var när han deltog i kamraternas
bränn-vinsgillen. Nu hade han icke supit på en längre
tid och den dova tristheten tog överhand.
Kamraterna funderade nu på att gaska upp sig en
smula, men Jonas visste icke riktigt om han
skulle deltaga.
Han hade annat att tänka på.
I går hade han varit på ett möte och hört
ett föredrag av den kände folktalaren Stockman.
Det var inte första gången, men först i går
hade han särskilt gripits av dennes tal om
överklassens förtryck och underklassens elände.
Arbetarna voro endast de övre klassernas slavar,
maskiner enbart som arbetsgivarna köpte för
att sköta andra maskiner med. De voro sämre
6. — En förrädare.än så, ty de livlösa stålmaskinerna voro välskötta,
omhuldade och putsade så att de skulle kunna
hålla så mycket längre, medan däremot slaven,
människomaskinen, misshandlades och förstördes
i förtid, ty slavar fanns det gott om, de kostade
ingenting, medan däremot stålmaskinerna måste
köpas och dyrt betalas.
Det var detta han tänkte på, och ju mera
han grubblade desto ursinnigare blev han. Vad
tjänade hela hans liv till då han ändock endast
var en maskin som hörde ihop med en annan
maskin. Han ville inte tänka på det, men han
kunde inte få sina tankar ifrån det.
Hans stora maskin surrade och dunkade,
skrällde och smällde, remmarna gnisslade och
dammet yrde emot taket. Luften var kvav och
han kände det tungt att andas. Det var som
han sög in dammig, het olja för varje gång
han drog ett andetag.
Fördömda liv, tänkte Jonas och hostade.
Detta liv är inte för människor utan för livlösa
maskiner.
Ja, maskiner, maskiner tyckte han att hans
stora maskin sjöng med sin grova järnbas.
Jonas en maskin, det var han ändock inte.
Nog skulle han visa att han var förmer än en
skrällande maskin. Han gick fram till fönstret
och såg ut ett slag. En väldig brandmur stängde
utsikten och genom de smutliga fönstren hade
hans blickar svårt att tränga. Dock såg hanatt himlen välvde sig blå ovanför taken och att
livet var rätt härligt utanför den skyhöga
muren.
Om han skulle gå ut ett slag? tänkte han.
Jo, det borde han allt göra, gå ut och hämta
frisk luft och visa att han var en människa.
Han hade nästan fått rocken på sig, då
han vände sig om och såg på sin maskin. Nu
kände han något underligt inom sig. Det var
som om hans maskin drog honom intill sig,
befallde honom stanna och sköta arbetet som
han var van vid och inte ränna i väg som en
galning.
Jonas stod en stund och stirrade på
järnodjuret, funderande om han skulle gå eller inte
gå; så segrade den sista tanken och skamsen
drog han av sig rocken igen och ställde sig på
sin plats.
Maskinen var starkare än han.
Förr hade Jonas hyst liksom litet kärlek
till sin maskin, sin arbetskamrat, men från och
med detta ögonblick fick han en oförklarlig
ovilja mot denna och för att visa detta gav
han den en ursinnig spark.
Nu föreföll det honom som om maskinen
stod i förbund med arbetsgivaren och som han
hatade denne måste han alltså hata maskinen.
Det hade han inte tänkt på förr, men ju mer
han tänkte på det desto klarare stod det för
honom att så var fallet.Han skötte ju maskinen och det kunde ju
då tyckas att han vore den viktigaste delen,
men maskinen var dock för arbetsgivaren
dyrbarast och gav den största valutan. Alltså tyckte
Jonas att han endast var ett billigt bihang till
en kostsam maskin, och det grämde honom.
Nu gick det inte så lätt att arbeta som det
annars brukade gå. Han fumlade med arbetet,
maskinen vrenskades och mejseln gick sönder
gång på gång. Ju sämre det gick desto ilsknare
blev Jonas och då mejseln väl för tionde gången
gick sönder och när till på köpet remmen sprang
av blev han rent av från vettet, slängde
ursinnigt en fil emot hjulet och började sparka
maskinjätten.
Det lugnade en smula, men endast för en
stund, ty då han började igen var maskinen
lika vrensk.
Fördömda överklassare, fräste han ilsket
och hötte med en hammare emot den. Han
skulle säkert ha fortsatt att skälla ut maskinen
och slagit den med järnbitar, så vida inte en
kamrat kommit och riktat hans tankar mot något
annat.
— Nå, Jonas, du ska väl ha dig en
dragnagel, sade denne och vinkade lockande med
en brännvinsliter.
— Ja, kanhända det, sade Jonas och så
satte han flaskan för munnen och sög i signågra klunkar som brände och revo i magen
på honom.
— Du är ilsk, sade kamraten och såg på
Jonas’ av ursinne upphettade ansikte.
— Ja, maskinfan bråkar, sade han och så
gav han den ännu en ilsken spark så att det
gjorde ont i hans egna tår.
— Aj, sade Jonas och så höll han på att
skrika. Han var färdig att kasta sig över
maskinen, men kamraten lugnade honom.
— Kom till oss, och ge fan i
maskin-skrället, sade han och drog Jonas bort från
föremålet för hans ovilja, tagande honom med
sig till en bänk, där kamraterna sutto runt
omkring ett bord och läto en brännvinsflaska gå
laget runt.
Men Jonas hade svårt för att lugna sig.
Hans blod stod på kokpunkten, ursinniga tankar
dansade ringdans i hans hjärna och gång på
gång slängde han en hatfull blick på den stora
maskinen.
Kamraterna försökte gaska upp honom en
smula, men allt var omöjligt, ty så arg hade
Jonas sällan varit.
— Ge’en mera brännvin, sade en av dem,
det ä’ det enda som hjälper. Det rådet var gott,
och så fick litern vandra från mun till mun.
— Det här ä’ allt mumma ändå, sade en
med välbehag sedan klunkarna runnit ned genom
halsen.— Ja, jamensan de ä’ allt som manna för
Israels barn, sade en annan med den föregåendes
välbehag.
Jonas sväljde tyst ner sina klunkar, blängde
ilsket på sin maskin och ställde ifrån sig flaskan.
Brännvinet kunde icke göra Jonas glad. Det
var tvärtom som varje skvätt han fick i sig
ökade hans ursinne och maskinhat
Men gång på gång satte han flaskan till
munnen, drack och svor. Och till sist löstes
hans tungas band.
— Vi maskiner, sade han och knöt handen
mot maskinen. Vi gå här och dilla, och tro oss
vara människor. Men det är lögn, för vi äro
maskiner, blod- och köttmaskiner som tjäna som
slavar åt de där stålmaskinerna som skräna och
dundra därborta.
— Är det inte sant? vände han sig mot
kamraterna, som med förvåning sågo Jonas och
hans stigande ilska. En del svarade jakande för
husfridens skull, men andra åter skrattade och
sköljde ned skrattet med brännvin medan de
makade sig undan för Jonas våldsamma gester.
Jonas talade sig het, ögonen kröpo ilsket
fram ur sina hålor, ansiktet var blodrött och
håret hade nästan rest sig på hans huvud.
Men efter en stund slutade han, sedan han
förbannat alla maskiner, järn- och blodmaskiner,
sig själv och hela världen.
Sedan satte han sig ned och stirrade mol-tyst framför sig. Men länge blev han inte
sittande förr än han beslutsamt reste sig, fick
på sig rocken och rände i väg ut genom dörren.
— Vad tog åt Jonas? frågade kamraterna.
— Äsch, han fick flugan, svarade någon.
Och det var den allmänna meningen.
II.
Från och med den dagen var Jonas sig
icke lik. Förr brukade han sköta sitt arbete,
sträva och förtjäna pengar och hålla sig oppe
så gott han kunde. Men det intresserade honom
inte längre. Han kom visserligen tillbaka till
verkstaden, men han slarvade med arbetet och
förstörde det han fick för händer.
Maskinen var alltid i olag, mejslarna höllo
aldrig och remmarna ville icke sitta på hjulen.
Vad han än gjorde misslyckades.
Det är maskinen som hämnas, tänkte Jonas.
Octh i sin ensamhet gjorde han sig en filosofi
över maskinernas förhållande till människan.
Maskinen är till för att göra oss överflödiga,
och inte för att hjälpa oss, som en del säga.
Det syns väl tydligt, annars skulle väl inte min
maskin djävlas så som den gör. Att maskinen
var ett levande väsen blev honom med tiden
en fix idé, något som han inte behövde tvivlapå. Den blev så småningom för honom en
ovän, en dödsfiende som endast ville göra honom
ont och som han borde akta sig för så mycket
som möjligt — Mej ska du ändå inte kunna
knäcka, sade han alltid och sparkade till den
så det sjöng i järnbitarna.
Men han kunde då alltid vara säker om
att maskinen om en liten stund var framme
och djäklades, slog sönder den ena mejseln efter
den andra, slängde av sig remmen, smällde
till hans fingrar eller något annat elakt. Alltid
fick han draga det kortaste strået, ty vad han
än tog sig till med och hur försiktigt han än
bar sig åt så var det ändå som om maskinen
hade haft reda på det i förväg och kunde för
den skull ställa det så att Jonas blev dragen
vid näsan.
När det så blev alltför svårt, så tog han
på sig rocken, gick på krogen och drack
brännvin för att skölja ned sin förargelse. Dessa
krogbesök upprepades allt tätare. Till sist gick
det ingen dag utan att han satt där några
timmar, dödande sin livsleda medan han
filosoferade om sin maskin. Men en följd av dessa
små utflykter blev att hans inkomster minskades,
hans kläder blevo åtskilligt malätna och från
att förut ha varit en rätt presentabel man så
började han nu i stället få likheter med en buse.
Så en dag sedan Jonas icke varit på
verkstaden på en hel vecka, så tyckte fabrikörenatt han egentligen icke hade någon nytta av
Jonas, varför han ansåg det vara bäst för denne
att han slutade och i stället helt ägnade sig
åt sin filosofi.
Det menade också Jonas ...
Så slutade han på verkstaden för att gå
ut i världen och predika maskinernas
förbannelse. Och den närmaste värld han hamnade
i var en krog och här satt han predikande för
allt folket, pokulerande med sig själv tills han
hade rätt svårt att gå. Men då hjälpte honom
krogvärden ut på gatan, där kom polisen och
tog honom med sig.
Och sen är det slut på den lilla historien.
—
EN SAGA OM SAGANS
RIKE
Nu var smedens son tolv år gammal. Han
var stor och stark, hade brun hy och det tjocka
håret hängde i stora testar ned över pannan.
För det mesta gick han ensam för sig själv,
icke för att han avskydde sina jämnåriga, utan
mest för att han tyckte om att vara ensam.
Så hade han så många fantasier för sig,
som inga andra begrepo mer än han själv, och
så många drömmar som voro hans egna och så
många konstiga idéer, som gjorde att när han
talte med andra om dem, så blev han helt enkelt
utskrattad.
— Sme’ns son är litet tokig, sade
människorna, som icke begrepo annat.
— Ja, han brås på sin mor, hon är också
litet konstig, menade andra, som kände till
modern. Så skakade man sina huvuden och
tyckte synd om pojken, som gick och tramsades
med att se i syne och annat flarns. Men annars
tyckte man om honom, för att han var kvick
och hade ett gott huvud.Nu satt han en dag på bakgårdens soptunna
och lekte. En ansjovisburk hade han letat fram,
en död råtta, några granna glasbitar som
tillhört skräddarens sönderslagna glaslampa.
Ansjovisburken hade han ställt åt sidan, den
skulle han göra en ångpanna av, eller också
skulle han plocka mask i den, glasbitarna dugde
till ett halsband som han skulle ge till den han
tyckte bäst om.
En av glasbitarna tog han i handen, och
som solen lyste gnistrade den i alla regnbågens
färger.
Han föll i tankar.
Det var måhända inte en vanlig glasbit
han hade hittat. En diamant var det säkert,
en ädelsten, en rubin, eller vad det nu hette,
eller något annat vackert.
Han vände glasbiten i handen och
mönstrade den noga från alla sidor.
Det var för besynnerligt vad den var vacker.
Men inte kunde väl en skräddare ha en
lampa med ädla stenar i. Det var omöjligt
att tänka sig det. Men när allt kom omkring,
så kanske det inte var en vanlig lampa som
skräddarn hade haft utan en så\n där
Aladdin-lampa som det stod om i sagorna. I så fall
vore glasbitarna inte vanliga glasbitar utan
trollsten, som man kunde trolla med.
Om han skulle försöka?Men det finge ingen se, ty då skulle han
bliva utskrattad.
Han såg sig försiktigt om. Ingen syntes
till utom skomakarens hustru som satt i ett av
fönstren och stoppade strumpor. Hon var
närsynt, så hon kunde inte se något.
Vad skulle han säga för något besynnerligt
för att kunna trolla? Han hade läst många sagor
i vilka det stått så många underliga trollformler.
Men nu kom han icke ihåg någon.
Han funderade en stund.
Om han skulle försöka med »Sesam, öppna
dig» och se om det hjälpte.
Han hoppade ned från tunnan, ställde sig
på marken med glasbitarna i hand. Så sade
han tyst och ängsligt med blickarna riktade mot
det röda planket framför sig:
— Sesam, Sesam öppna dig.
Och planket öppnade sig och pojken såg
en väg framför sig, som sträckte sig ändlöst
fram över gröna ängar. Överallt var det
blommor, röda, hvita och blå, fullt med fjärilar flögo
omkring och lekte i den solklara luften. Vinden
som gick fram över slätterna var icke en vanlig
vind, ty den sjöng och susade så underliga
melodier. Det var som om den förde toner
med sig från länder bortom de gröna slätternas
gräns.
Pojken var icke förvånad, ty han visste allt-för väl att det måste finnas länder bortom stadens
plank och husrader.
Så gick han vägen fram, gick under långa
timmar men ändock såg han icke något slut på
vägen. Han satte sig att vila vid dikesrenen,
men där satt han icke länge förr än han började
sin vandring igen.
— Jag skall gå till sagans rike, sade han
för sig själv. Och han menade att det måste
ligga långt där bortom de blåa bergen som
höjde sig i soldiset vid himlaranden.
Han gick modigt på, fast han började känna
sig trött.
Då han gått ytterligare några timmar, mötte
han en gammal vithårig gumma, som gick vägen
fram, tungt stödd på en stav.
— Vart skall du gå min gosse? frågade
hon och såg vänligt på honom.
— Till sagans rike, svarade pojken på
samma gång som han frågade om detta var
rätta vägen.
Gumman skrattade och pekade med sin stav
runt världen. Så sade hon:
— Detta är sagans rike. Där du kommer
ifrån och dit du går, har du sagans rike.
Det var ett svar som inte dugde, tänkte
pojken. Men det sade han inte, utan han
fortsatte vägen fram sedan han tackat och tagit
adjö af gumman.
Då han gått ytterligare några timmar, bör-jade det skymma över slätten, vinden tystnade,
fjärilarna försvunno, och stora skuggor liksom
kröpo fram ur marken och omgåvo honom. Men
pojken fortsatte ändock i mörkret, fast han
knappast kunde se en hand framför sig.
Men det värkte i hans ben, och blåsor hade
han på fotterna, tungt var det att andas, ty
vägen började att stiga uppåt. Efter mörkrets
inbrott hade han nått till bergets fot, och nu
hade han nog den värsta biten kvar.
Ett ögonblick funderade han på att vila sig
ett slag, men så tyckte han sig icke ha tid till
det, ty han ville nå fram till sitt mål så snart
som möjligt.
— Till sagans rike skall jag gå, sade han
beslutsamt för att liksom ingiva sig själv mod
och kraft att fortsätta.
Efter en stund såg han ett sken lysa i
mörkret på berget som reste sig över honom.
— Det är ljuset i sagans slott, sade han
och blev glad. Och snart är jag framme.
Och han fortsatte.
Där uppe i de gyllene salarna bor glädjens
ljusa feer. Där få de hungriga stilla sin hunger
med rätter, dukade på guldtallrikar, och den
törstige får släcka sin törst med viner i
gnistrande diamantglas, sedan sagans prinsessa
kredensat drycken; den trötte får slumra in
i en bädd af ejderdun för att slå upp ögonen
7. — En förrädare.till nästa soliga glädjedag vid morgonsånger av
vindar och sagofåglar.
Ungefär så, om icke alldeles, tänkte pojken,
då han med flämtande lungor och såriga fötter
steg uppför berget.
Hela natten gick han, och då det började
ljusna, stod han på bergets topp. Men något
sagoslott såg han icke, endast granklädda åsar
och kringströdda klippblock, och under sig
varsnade han endast bråddjup och klyftor med
forsande vatten.
Då blev han tung till sinnet och började
gråta.
— Varför skall icke jag kunna nå fram till
sagans rike, då så många andra kunnat det?
sade han i sitt hjärta och ville anklaga de onda
makter som bedragit honom.
Då kom plötsligt en gammal man fram till
honom och frågade varför han var ledsen.
— Jag har gått ut för att söka sagans rike,
svarade pojken, men jag når aldrig fram hur
mycket jag än går.
Den gamle smålog och svarade, medan han
lade sin hand på pojkens huvud:
— Ser du, min gosse, man kan icke gå
till sagans rike och man kan icke heller gå
ifrån det, eftersom man ständigt lever där.
Sagans rike finns i dig själv, finns överallt, i
den bakgård du kom ifrån och i den soptunna
där du hittade dina glasbitar. I natt såg du ettljussken här på berget, och genast trodde du
att det var sagans slott, då det endast var min
fattiga oljelampa som brann på mitt bord. Detta
är icke sagans rike, men den värld du kom ifrån
är det. Kom så skall jag visa dig vägen dit.
Den gamle tog pojken vid handen och ledde
honom till sin stuga som låg ett stycke in i
skogen.
— Här skall du få spisa dig mätt och vila
en stund, innan du vänder åter, sade han och
redde en bädd åt honom på en brits invid
väggen.
Pojken var trött, och länge dröjde det icke
förr än han slumrat in.
Hur länge han sovit visste han icke, men
då han vaknade hade stugan försvunnit jämte
berget och skogen, och i stället reste han sig
från soptunnan, som han sovit på, och gnuggade
sömnen ur ögonen.
Och runt omkring stod en klunga pojkar
och skrattade och hade roligt åt honom.
— Har du drömt igen? frågade pojkarna.
Du pratade i sömnen.
Pojken teg och gick till sin mor för att
fråga henne var sagans rike låg.
— Här, min gosse, svarade hon och visade
på allt vad han såg.
Då var det ändock riktigt som den gamle
sagt.
—
RUDOLF,
ELLER SOM DE STORA SJUNGA,
SÅ KVITTRA DE SMÅ
Sista tiden hade Sven tyckt att han var
något underlig till humöret. Han funderade, men
han kunde icke förklara det. Dock satte han
sina känslor i samband med en flicka som hette
Maria.
Vad det var för besynnerligt med den flickan
kunde han dock icke fatta. Han sökte nog, men
han misslyckades som han alltid gjorde när han
funderade över något. Ja, och så till då det
gällde en flicka, då ställde sig saken ännu något
svårare.
Maria hade blå ögon; de voro stora och
mycket vackra, men det behövde inte vara något
särskilt besynnerligt för den skull, ty alla flickor
hade vackra ögon, tyckte Sven. Så hade hon
guldgult hår, som stod likt en gul sol kring
hennes huvud. Det var det vackraste hos henne,
ty det var icke många flickor som hade så
vackert hår.
En dag då de båda sutto och lekte vid
soptunnan, kände sig Sven särskilt besynnerlig.
Det liksom kliade i fingrarna på honom för
varje gång han kom i beröring med flickans
mjuka kropp. Och då hon tittade på honom,
var det som om något velat flyga upp och sätta
sig i hans halsgrop.
Så började han tänka och fantisera som han
alltid brukade, då han var utsatt för något
besynnerligt. — Hon är säkert inte en vanlig människa
utan en prinsessa di kallar"t. En dotter till en
kung och drottning, som har både guld och
krona. Då måste hennes far vara kung och
hennes mor drottning. — Men det kunde inte
vara möjligt, ty inte kunde en drottning vara så
ful och fet som Marias mor. Sven funderade en
stund över problemet, så rann en ljus tanke
upp för honom och med ett språng var han
framme vid Marias sida.
— Din mor är inte din mor, sade han.
— Är hon inte? sade hon och tappade i
förvåningen en råtta som hon lekt med.
— Nej, för din mor är en häxa, sade Sven
med övertygelse.
— Men hon är snäll ibland, sade Maria.
— Du är ett stulet barn, sade Sven.
Maria teg och stirrade på Sven, som om
hon var rädd för att han hade mistat
förståndet.
— Nej, för du är en prinsessa, sade Sven.
— Är jag? frågade Maria.
— Ja, just du, sade Sven.
— Äsch, sjåpa dig inte, sade Maria och
började skratta så att det ekade kring hela
gården.
Då blev Sven både arg och ledsen och gick
sin väg, för han kunde inte förstå varför hon
skrattade åt honom, när han mente hennes bästa.
Men då han hade varit borta en stund och glömt
bort förargelsen, så vände han om igen för att
leka med henne.
Det gjorde så ont i hjärteroten på honom,
när han såg någon annan pojke leka med henne,
så han nästan var färdig att skrika.
Men då han lekt med henne en stund vid
soptunnan, där alla de andra barnen hojtade
och skrattade, så kände han sig besynnerlig igen.
Han var inte glad och inte kunde han leka,
och när han såg alla de andra barnen runt
omkring Maria, så ville han gråta.
Då gick han till en äldre pojke som han
kände och frågade vad han skulle göra.
— Äsch, du är kär, sade denne bara och
skrattade åt honom.
— Kär? Men vad ska jag då göra? frågade
Sven.
— Gifta dig, sade pojken.
— Med vem då? frågade Sven.
— Äsch, vad du är dum, sade pojken.
— Ska jag gå till Maria? frågade Sven.
— Ja, svarade pojken, som visste att Sven
var kär i Maria, ty det kunde alla människor se.
Så gick Sven till Maria.
— Ska vi två gifta oss? sade han.
— Ja, det ska vi, sade Maria och slog armen
om halsen på Sven.
Då blev Sven så underligt stilla invärtes, att
han knappast kunde röra sig, utan stod alldeles
stilla och tittade i marken.
Men lycklig kände han sig.
— Äsch, du kan ju inte vara gift, sade hon
och släppte hans hals.
— Det kan väl du lära mig, sade Sven och
såg bedjande på Maria.
— O, vad du är dum, sade hon och skrattade
och klappade i händerna, och alla de andra
barnen med.
— Varför kan du inte lära mig? sade Sven
och blev riktigt ledsen.
— Nej, för det kan alla gossar förut, sade
hon.
Det förstod inte Sven.
— Så här ska du göra, sade Maria och
slog armarna om halsen på honom än en gång,
och kysste honom under höga jubelskratt.
Då förstod Sven hur han skulle göra, och
så tänkte han: Tänk att det är så lätt att vara
gift och ändå säger alla gamla människor att det
är det värsta som finns på jorden.
Så var Sven gift med Maria hela dagen, de
lekte och kysstes och aldrig tyckte Sven att han
haft så roligt som denna dag. Det var som om
allt runt omkring honom hade deltagit i denna
glädje, solen hade lyst, himlen hade varit blå
och ljumma vindar hade svalkat dem.
Men mot aftonen, då solen hade gått ned
och det började skymma, tyckte Sven att Maria
började visa sig orolig.
— Vad är åt dig? frågade då Sven.
— Det vill jag inte tala om, sade Maria.
— För din man skall du tala om allt, sade
Sven, ty det hade han hört sin far säga till
modern då hon bar på hemligheter.
— Men jag törs inte, sade Maria.
— Varför törs du inte? frågade Sven.
— Nej, för jag ska gå till Rudolf, sade
Maria.
— Vem är Rudolf? frågade Sven.
— Det är ju han som brukar komma hem
till mamma då far är borta, sade Maria med en
ton som om hela världen visste det.
Sven teg, för inte kunde han förstå vad
Rudolf angick honom och Maria.
— Varför ska Rudolf komma? sade han
sedan.
— Å, vad du är dum, begriper du inte att
vi leka gifta? sade hon då och skrattade.
— Joo, men Rudolf... framstammade Sven.
— Men begriper du inte att jag måste ha
en Rudolf också, då vi ska vara gifta, sade
Maria, annars är jag ju inte riktigt gift.
Det sa" klack i Sven, och han kände en
brännande sveda i vänstra brösthalvan.
Nu förstod han vad hon menade. Han hade
hört många rykten om att Marias mor hade
en bagare som besökte henne om nätterna då
hennes man var borta. Men det hade alla
människor tyckt vara orätt, och det tyckte även Sven,
fast han icke begrep så mycket.
— Det var orätt att ha en Rudolf, sade
därför Sven och plutade ut med underläppen.
— Du är dum, sade Maria och ville gå sin
väg.
Då blev Sven ledsen och fick tårar i ögonen.
— Lipmåns, sade då Maria och härmade
honom.
Då blev Sven arg och grep tag i hennes
hår och började dra i det.
— Ska du nu också gå till Rudolf? sade
Sven och kände sig starkare.
— Släpp mej, sade Maria, och blev rädd.
— Nej, jag släpper inte förr än du lovar
att inte gå till Rudolf, svarade Sven och drog
henne hårdare i håret.
Maria försökte spjärna emot en stund och
vred och vände på sig för att komma loss, men
som Svens tag var stadigt, så kom Maria snart
underfund med att det var bäst att lova lyda.
— Jag ska inte gå till Rudolf, sade hon,
och började gråta.
Då trodde Sven henne och släppte taget
kring hennes hår, men då Maria kände sig fri,
sprang hon skrattande ifrån honom.
Då blev Sven både ledsen och arg och
lovade att aldrig mer leka gift med Maria. Men
han hade i alla fall fått något nytt att fundera
på, ty det där med Rudolf kunde han ändå inte
förstå, inte heller varför Maria ljög eller varför
hon skrattade åt honom.
Han måste fråga någon om det.
Då fadern kom hem på kvällen, gick han till
denne för att få klarhet.
— Har mor någon Rudolf hos sig om
nätterna? frågade han.
— Vad menar du, pojke? sade fadern och
såg sträng ut.
— Jo, en sådan har ju Marias mor hos sig
och har inte alla morar det? sade pojken.
— Det där ska du inte tala om för sådant
begriper inte en så’n som du, sade fadern.
— Men, men ... ville Sven börja sina frågor
igen.
— Inga men, för nu tiger du, annars så ...
sade fadern hotande.
Då förstod Sven att han frågat om något
dumt, ty annars hade fadern svarat ordentligt
och inte sagt som nu. Därför kröp Sven bort
i ett hörn och funderade över gåtan Rudolf ...
Och på den gåtan funderar han ännu, och
många med honom, ty den gåtan är inte lätt
att lösa.
—
BARNDOMSKÄRLEK
Många år hade gått och många vindar
hade blåst sedan Sven var barn. Vårsolar hade
lyst över jorden, somrar mognat, höstar gulnat,
och vinterns snö hade som vita liklakan legat
över världen.
Och nu led det mot våren igen, men sakta
och långsamt.
En blåsig marskväll gick han och drev på
gatorna. Han kände sig trist och ensam och
visste icke vad han skulle taga sig till.
Förut på kvällen hade han setat hemma
och försökt läsa en bok, men det gick knalt,
och efter en del fruktlösa försök att intressera
sig slängde han boken ifrån sig. Så gick han
några slag av och an i rummet, sen satte han
sig grensle på en stol och stirrade misslynt
framför sig.
Så olustig som han kände sig nu hade han
sällan varit. Det riktigt kröp i honom. Allt
andades tråkighet.
Han såg sig om i rummet ...
Ett sådant rum ... Gammalt och utnött,
trasiga tapeter och smutsiga golv, möbler som
knappast kunde stå för sig själfva ... Och här
bodde han ... fy!
Det äcklade honom nu ...
Förr hade han tyckt att rummet var riktigt
trevligt, vackert och prydligt ... men nu var det
bara skräp ... en lumpbod ...
Och här skulle han bo i sin ensamhet, för
att han inte kunde förtjäna nog till ett annat.
Så satt han en stund och grämde sig över
sitt rum, sin fattigdom och mycket annat, tills
han sade för sig själv:
— Om du skulle gå ut ett tag, Sven, och
se på stan. Ja, det skall du, Sven, för då blåser
dammet av dig och du får en mun full frisk
luft.
Ja, på så sätt kom Sven ut denna marskväll,
och nu drev han omkring på gatorna och kände
sig bitter och ensam.
Inga vänner hade han, bara arbetskamrater,
och dem hade han alldeles tillräckligt av under
veckans övriga dagar. Om han hade haft några
andra att söka upp, så skulle han gjort det,
men han hade alltid velat vara ensam, och nu
pinade ensamheten honom.
De flesta människor han mötte hade
sällskap; skrattande och pratande kommo vänner
och kamrater vandrande gatan fram, pojkar
kommo med flickor och gifta män med sina
fruar.
Men Sven hade inte mer än sitt missnöje
till sällskap, och det är inte mycket när man
är ung och bor i en stor stad.
Till sist tyckte han att staden var tråkig,
människorna tråkiga, och då han hade hunnit
så långt, skänkte han alltsammans sitt förakt
och vände ryggen till för att gå hem.
Långt hade han dock inte hunnit, förrän
han på andra sidan gatan fick syn på en flicka
som han tyckte sig känna igen. Men var han
hade sett henne kunde han i första taget ej göra
klart för sig.
Jo, så erinrade han sig ... Det kunde icke
vara någon annan än Maria, hans barndomskamrat.
Han gick över till andra sidan för att följa
henne och riktigt övertyga sig om att det var hon.
Han var ännu icke riktigt säker. Det kunde
vara någon annan som liknade henne. Men
håret, håret var detsamma, och då han i skenet
av en lykta såg hennes ansikte, så var han
alldeles säker på att det var hon. Men så fint
klädd hon var, och sådan vacker hatt hon hade!
Så vackert hon gick och så käckt hennes huvud
var tillbakakastat ...
Nu vek hon av nedåt en trång gata.
Sven följde efter.
Gatan var mörk och trång och endast några
få människor voro synliga.
Då de hade hunnit ned ett stycke, saktade
hon plötsligt sin gång. Sven visste icke riktigt
om han inte även skulle sakta sina steg.
När allt kom omkring, så kanske det inte
var Maria, och då tyckte han att det skulle
vara obehagligt att antasta en främmande person.
Men så tog han mod till sig, och med några
raska steg var han fatt henne.
Det var mitt under en lykta.
— God dag, Maria, sade han och hälsade,
känner du igen mig?
Hon såg på honom.
— Jo, är det inte Sven? sade hon och
räckte honom handen.
En stund stodo de och tittade på varandra
utan att säga något.
Sven tänkte: Ja, vad skall jag nu säga?
Skall jag tala om våra barndomsminnen. Men
nu då han stod framför henne, kom han rakt
inte ihåg något som var värt att tala om.
För att ändå säga något utbrast han:
— Vad du är fin, Maria!
— Ja, här i stan lär man sig vara fint klädd,
sade hon.
— Vad gör du för övrigt? frågade Sven.
— Jag är modist, sade Maria.
Ja, så visste inte Sven vad han skulle säga
mera, utan han stod och tittade förläget framför
sig.
Maria teg även och tittade på marken nedanför
sina fötter. Det var som om hon funnit
något riktigt intressant där, ty hon petade och
petade oavbrutet med paraplyspetsen. Efter en
stund sade hon dock medan hon såg på Sven:
— Ja, vart ska vi gå?
Sven blev riktigt glad över den frågan. Det
var mer än han hade väntat. Tänk att hon ville
göra honom sällskap utan att han hade frågat
om det. Men han frågade dock: — Är du inte
upptagen då? ty han tyckte att det vore orätt
att hon skulle spilla tid för hans skull.
— Nej, jag är ledig, sade hon och skrattade.
— Men vart ska vi gå? sade Sven sedan
hans samvete var lugnat. Själv kunde han ej
föreslå någonstans eftersom han kände till staden
så litet. Det fick Maria bestämma.
— Till Berns, föreslog hon.
Det blev antaget.
Sven räknade efter i fickan hur mycket han
hade i kassan. Tolv kronor jämnt. Det räcker
nog, tänkte han, och kände sig säker.
De gingo alltså gatan fram i riktning mot
restaurangernas kvarter.
Sven gick tyst vid Marias sida och tänkte
för sig själv: — Det är i alla fall roligt då man
träffar på barndomsvänner, helst då det är en
sådan som Maria, som man har haft så roligt
ihop med. Vacker var hon förr, men vackrare
är hon nu. Det är så man vill bita i henne för
att känna hur söt hon är ... Tänk om han nu
någon gång skulle få kyssa henne ... Men när
han kom så långt, rodnade han, som om han sagt
något oanständigt.
Maria gick även tyst och sade för sig själv:
Tänk att man ännu en gång skulle råka Sven.
Men han är nog lika blyg som han alltid har
varit. Men vacker och rar är han. Om jag
skulle ta honom under armen? ...
Det gjorde hon och såg på honom med
skrattlysande ögon.
Då Sven kände hennes hand mot sin arm,
var det som om han känt en elektrisk ström
köra genom kroppen på sig. Hjärtat ökade farten
och det var något som liksom kröp opp i
halsgropen på honom. Och så hade han svårt att
andas ett ögonblick.
Han såg på henne och hon på honom.
— Är det roligt? sade hon.
— Ja, sade han.
Sedan tego de båda, ända tills de komma
fram till Berns.
Här var Sven alldeles bortkommen, ty
restauranger hade han så sällan besökt. Ljuset
från de många lamporna nästan bländade honom.
Fullt med människor var det, i tusental tycktes
det, och alla skrattade och pratade i munnen
på varandra. Men det såg nästan omöjligt ut
att få något bord, ty de voro alla upptagna.
Det vore kanske så gott att vända, tänkte Sven,
förbryllad av allt oväsen omkring sig.
Maria var dock inte alls bortkommen. Hon
gick spanande före fram genom gångarna, och
Sven hade bara att följa henne. Det förvånade
honom att hon hade så många bekanta här, ty
åt alla håll hälsade hon och nickade uppåt
läktarna och nedåt salen ... Och alla som hon
hälsade på voro unga män och unga damer, som
voro så förfärligt vackra att det var en lust att
se på dem.
Äntligen fingo de ett bord.
— Ska vi ha punsch? frågade Maria.
— Ja, sade Sven.
Och så kom det in.
Punschen smakade bra, tyckte Sven, ty den
var söt och gjorde honom så underligt glad
till sinnes. Han satt tyst ännu en stund och
sade endast skål när hon sade skål.
Men han tänkte så här: — Jag älskar Maria,
och när jag förtjänar mycket pengar, skall jag
gifta mig med henne om hon vill ha mig.
Och Maria tänkte så här, medan hon sökte
hans fot med sin: — Att han fortfarande ska vara
så blyg, att han inte kan säga något ... Kanske
han inte har några pengar på sig, stackarn ...
Då Sven kände hennes lilla fot mot sin,
klack det till i hjärttrakten, och han tänkte: —
Hon håller säkert av mig, annars skulle hon inte
trampa mig på tårna. Det gör man inte utom
då man är kär, riktigt kär, till på köpet.
Nu var den första punschhalvan slut och den
andra påbörjad.
Nu tyckte Sven att hela livet log emot
honom. Eftermiddagens tråkighet var totalt
försvunnen; ensam var han icke, ty han hade en
flicka bredvid sig som han var kär i. Och då
musiken spelade, tyckte han att hans själ och
hennes själ befriades och båda foro de bort,
långt bort mot okända länder, bortom länderna
i det blå ...
Ja, så tänkte han, men då den andra
punschhalvan led mot sitt slut sade han högt: — Jag
håller av dig, Maria. — Men då det var sagt,
blev han nästan ängslig över sin djärvhet.
Men Maria såg på honom vänligt och sade,
medan hon tömde ett glas, samtidigt som hennes
knä vidrörde hans:
— Ska vi gå nu, Sven?
— Ja, sade Sven, nu gå vi, så kan jag få
tala med dig i ensamhet.
Så betalade de och gingo.
Då de kommo ut, frågade Maria:
— Vart ska vi gå, Sven?
Det visste inte Sven.
— Ska vi gå hem till dig? sade Maria.
— Till mig? Inte går det an, inte! sade
Sven och såg förvånad på henne.
— Varför inte? sade Maria.
Ja, det visste inte Sven. Men inte gick det
an att hon följde med honom hem på hans rum.
Vad skulle människorna säga om något sådant?
Inte var det för hans egen skull han var så
ängslig, utan det var för hennes.
— Men du bor väl ensam? sade Maria.
— Ja, det gör jag ... men ...
— Ja, då gå vi då, sade Maria, och så
tog hon honom i armen och drog honom
med sig.
Snart voro de hemma och gingo tysta uppför
trapporna för att ingen skulle höra dem.
Då lampan var tänd och de fått av sig
ytterplaggen, blev Sven åter lika blyg som han
varit förut under kvällen.
Han satt på en stol och tänkte: — Vad
skall jag säga henne. Skall jag våga be henne
om en kyss?
Men Maria gick fram till honom, och utan
han visste ordet om hade hon slagit sin ena
arm om honom, och kysst honom på munnen,
en gång, två gånger och många, många gånger.
— Nåå, sade hon, med ett menande ögonkast
på Sven.
Sven var yr och vimmelkantig av de många
kyssarna, men så sprang han upp och slog sina
armar om henne och kysste henne vilt som en
galning.
Maria skrattade.
— Har jag fått liv i dig nu? sade hon.
Så började hon lösa upp sitt klänningsliv,
plagg efter plagg lade hon på en stol, och snart
stod hon nästan naken framför honom. Sven
hade också börjat kläda av sig, men satt nu
och såg på henne under tystnad.
Hon gick emot honom, finlemmad och
vithylt.
Sven kastade sig plötsligt över henne, bet
och kysste henne och som två ungdjur tumlade
de om på mattan.
Sedan låg Sven tyst och stirrade framför
sig. Ingenting begrep han av det här. Det var
som om han yrat eller drömt. Så fick han en
misstanke, mörk och bitter.
— Varför ville du följa mig hem i kväll?
sade han.
— Jag skulle väl följa med någon, svarade
hon och såg förvånad på honom.
— Följer du med vem som helst? sade
Sven.
— Ja, sade hon.
Det blev med ens så mörkt och tomt inom
Sven. Det var som om något hade gått sönder
och spruckit inom honom. Vad det var visste
han inte, men han var förtvivlad ändå.
Maria märkte det.
— Vad är åt dig? sade hon.
— Jag är ledsen, svarade han med gråten
i halsen, som han förgäves sökte svälja.
— Varför? sade Maria.
Så började hon smeka honom vänligt, men
han drog sig undan som om han varit rädd
för henne.
— Du är dum, sade hon då och började
kläda på sig.
Sven hade vänt ryggen till, ty det äcklade
honom allt vad han varit med om. Han kände
sig oren ända in i själen.
— Har du några pengar? sade Maria då
hon var färdigklädd.
— Ja, sade Sven och lade upp på bordet
de pengar han hade i fickan. Det var sex kronor
och några kopparslantar.
— Är det allt vad du har råd med? sade
Maria och betraktade honom misstänksamt, som
om hon varit rädd att han skulle lura henne.
— Ja, sade Sven, det är allt.
— Ja, det är inte mycket, men för gammal
bekantskaps skull, så ...
Nu hade hon fått hatten på sig, var färdig,
och brådskande skyndade hon sig utom dörren.
Då Sven blev ensam, sjönk han ned på
en stol och började gråta. Det var så tungt
och bittert allting, tyckte han. Inga vänner hade
han och ingen som han kunde hålla av.
—
INNEHÅLL.
En förrädare ........................................... 3
Simon släggare ......................................... 63
Maskinens förbannelse .................................. 77
En saga om sagans rike ................................. 91
Rudolf, eller som de stora sjunga, så kvittra de små ... 101
Barndomskärlek ......................................... 111
—
På Albert Bonniers förlag har utkommit av
Samhällets Fiende. 7:e uppl. Pris 1: 50.
Adrian Glaff. Pris 1: 50.
En Förrädare och andra historier. Pris 1: 50.