En bok

SKRIFTER

AV

ALBERT ENGSTRÖM

EN BOK

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

EN BOK

AV

ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG

FÖRETAL.

Det är icke alls så svårt att skriva böcker som

läsaren föreställer sig. Den här boken är

tillkommen utan att jag märkt det själv. Jag skrev

ibland om kvällarna, lekte fram gamla minnen och

lögnhistorier utan tanke på att förena dem till en

volym, och en vacker dag låg volymen där.

Jag skulle vilja råda de andra författarna att

gå till väga på samma sätt. Romanens tid är förbi.

Ingen människa orkar dra igenom en roman, helt

enkelt därför att författaren har hunnit tråka ut

sig själv på den. Ni skulle höra och se med vilken

tillfredsställelse han sätter den sista punkten och

slänger pennan i väggen: — Det är då väl, att man

äntligen får slut på eländet!

Detsamma säger läsaren, fast det väl inte

varit författarens avsikt att åstadkomma den

effekten.

Men alla dessa småbitar har jag lekt fram och

aldrig haft tråkigt då jag skrev dem. Somliga äro

bra och somliga mindre bra. Kritiken utövar jag

helst själv, ty jag är mycket mera kritiskt anlagd

än någon yrkeskritiker någonsin kan vara.

Därför tillåter jag ingen komma med

underskattande omdömen och inte med överskattande

heller. Historierna äro precis sådana jag vill att

de skola vara: Prov på vad jag kunde prestera i

berättarkonst just den kväll jag skrev historien det

är fråga om.

Jag tycker för övrigt att det är trevligare att

skriva än att rita vrångbilder. Därför vill jag inte

ha några illustrationer i den här boken. Det som

behöver illustreras är oklart uttryckt, och en

teckning, som icke förstås utan text, är det också fel

med.

Jag har kallat den En bok, därför att det är

en bok.

Läsaren kan ju själv ge den namn efter sin

smak: Från skären, Dikt och Verklighet, Ytterst i

havsbandet, Bland trutar och tärnor, Rospiggar

och Rospigor, Där vågorna gå vita, med ett ord,

vad han behagar.

Min avsikt med boken är att tala om för vem

som vill höra på, att livet på havet och i skogen

och på fjällen gör människan så förnäm i hjärnan

och hjärtat, att hon får avsky och ringaktning för

en sjuk litteratur, för detta snaskiga rotande i

unkna själar, som gamla och lillgamla diktare nu

hålla på med.

Albert Engström.

EN SOMMARGÄST.

Med hela storseglet ute för en morsk ostlig

bris länsade jag förbi Herräng och ut på

Galtfjärden. Men där visade vinden tecken till att

vilja dö ut, varför jag vände i tid, lade mig för

babords halsar och stävade in mot land mellan de

lövklädda holmarna och de talrika grunden, där

det bröt svagt i den börjande dyningen. I en

skogsbacke lyste ett rött tegeltak. En rutten

brygga utvisade båthamnen. Mitt järnplåtsdäck

brände hett i solen och jag längtade efter att få

börja skära i min proviantrenstek, varför jag styrde

ned mot bryggan, virade seglet om masten, gjorde

fast akterändan om en påle och höjde slidkniveri

för att hugga in på maten.

Då ljödo steg i skogen och en besynnerlig

figur visade sig vid bryggan. Han var iförd

filttofflor, ofantligt vida grå pantalonger, svart frack,

sportskjorta med fladdrande röd sidenhalsduk samt

storm, och rökte ur en lång, tofsprydd

sjöskumspipa.

Han upptäckte mig, antog en komiskt

högdragen min, letade fram en monokel ur byxfickan,

klämde fast den med en guttaperkagrimas och

började fixera mig närmare.

—- Nä, flyg nu förbi fan! Å dä du? Vaffaen

nu då, känner du inte igen mej?! Jag trodde,

att det var någon av urinvånarna, och det var

därför jag spottade opp mej — känner du inte igen

Lundgren, Lundgren vid Operan?

Antagligen hade jag väl någon gång träffat

Lundgren, och förvred i min tur ansiktet till det

glada igenkännandets grin. Jag klev upp på

bryggan och föll i Lundgrens famn.

— Kommer du inte ihåg den där kvällen på

Rydberg för, låt mej si 7, nej 8 år sen, när Jöns

hade festen för Pelle — bara champêtre och du höll

tal och skällde ned teatern — va? Jo visst — visst

som fan — och nu ligger jag på sommarnöje här

fstårru — i dessa fri-idens nejder — ja, jag vet

ju, att du bor därborta i Grisslehamn, men du har

ju vitesförbud, och jag har varit rädd för att få

sitta av min tia — hi hi — men du är väl inte så

svår söm du låter!

— Jo, absolut.

— Till och med mot bekanta?

— Absolut.

— Bravo! Skämtare in i döden, ha ha! Men

nu stannar du här och tar en grogg och — en,

sa jag? — ett dussin groggar, förty natten är lång

— Ludde är här, Ludde vid Vasan, visst fan känner

du Ludde, gammal härjare och allting, han är lite

härsken i dag, förty vi sutto uppe något i går kväll,

och Ludde kan inte äta dagen efter, utan har

spritångest och ligger till sängs, jag väcker honom

ibland, och då tittar han på en rädisa och darrar

i en konix åt sig eller två, på middan väckte jag

honom, vi hade färsk strömming och död ko och

schmiergansbord med kallt fläsk, och karlen led

dödsskuggans kval när han såg den goda maten

och inte kunde svälja annat än två supar, och

så satt han och höll en liten bit kallt fläsk mellan

kartnaglarna och åt med framtänderna som i

ungdomens vår — flugan vinkar hårdnackat, om han

inte lägger om rodret — hallå, hallååå Ludde!!!

Come along ju knov! Han hör inte, han har sina

darrningar, fin pojke, synd på begåvning, men han

har varit med, han har varit med när knivarna

gick och hör sen, men lägg nu skutan på svaj och

slå dig ned här över natten, öl och brännvin och

konjak och punsch och whisky, så du hör va ja

viskar! Har du inte tid!!! Nä, hör nu, försök

inte med en gammal man — nä, hörru ja lissnar, va

ä dä för ett förbannat sätt mot en gammal vän,

som kommer emot dej mä hela sin varma

konstnärssjäl — arbete!! arbete på sommaren, ä du

dårhusmässig — hör nu säj mej, har du blivit

religiös eller är du inte frisk — jaja, jag undrade

genast då jag fick se dig, varför du såg så allvarlig

ut, säj mej, går alla sommargästerna i Grisslehamn

klädda på det där viset som du? Ska va något

lantligt, kan jag förstå! Lider inte din prestige av

det, tjäriga byxor och vadmalsrock och en hatt

som fyfan! Och varför seglar du själv? Varför

har du ingen av landets oförfalskade barn som

sköter roder och skot? Dumt, absolut ursinne!

Tror du, att någon kan få aktning för dig på det

viset? Ingalunda, min vän! Sir du, min

emaljerade broder, vill man åtnjuta folkets aktning

fjärran ute på bondvischan, är första villkoret att

man ingenting gör, och det andra att man plockar

på sig resterna av vinterns elegans och nöter ut

dem, det blir både billigt och prydligt! Se på mej

till exempel! Jag såg nog att du tittade litet lömskt

på mig med samma du fick se mig, trodde att jag

var galen eller dylikt, men du misstar dig, du far

vill, min bror! En frack till exempel anse

bönderna vara höjden av elegans, de ha sett någon

baron gå till skrift i frack, eller ha hört talas om

någon amerikasläkting som brudgum i frack —

frack är det enda plagg, som verkligen duger på

landet, tro mig, du kommer att lägga bort din

folkliga skrud. Den här halsduken är av siden,

förstår du, de ha fått känna på den, den är röd och

fladdrar, vad göres dem mer vittne behov? — och

den här stormen är en gammal chapeau claque ur

teatergarderoben, det är en högtid för folket, då

jag visar mekanismen — inte ens prästen har en

sådan hatt. Och tror du, att jag går ett steg?

Aldrig i detta livet på landet. Ser du udden

därborta, fem minuters väg utefter stranden? Vill

jag bada där, säger jag till Matts Jan: Ro mig dit!

Och Matts Jan ror mig och får en femöring eller

ett glas punsch, och sedan säger Matts Jan till alla

han träffar: Herr Lundgren är en gentil karl,

han går aldrig! Och Matts Jan håller mig med

fisk och snokar upp kött och skaffar jordgubbar

åt mig hellre än åt andra, därför att jag är en så

gentil karl och imponerar med att göra ingenting.

Ludde, det kräket, blamerade sig med samma han

kom ut. Han skulle bli en annan människa under

sommaren och börja ett nytt liv och laka ur sig

spriten och ställde sig att hugga vår ved och gick

omkring i en gammal grå ylletröja med hål på

armbågarna och var som en av dem. Matts Jan

och alla gubbarna gick och tittade på Ludde som

på ett utländskt djur, där han stod och högg i

vedbon, och så en dag kommer Matts Jan till mig

där jag låg och smälte maten och sa: — Hör nu,

herr Lundgren, ursäkta som frågar, men va ä herr

Ludde av för folkslag egentligen? — Han är

sångare, svarade jag. — Ja, jag kunde tro dä, att dä

inte va nåt bevänt med en töcken herre, som går

å hugger ved å tar bort förtjänsten för oss fattiga

— dä ä helt enkelt å simpelt svinaktigt, ursäkta att

ja säjer som dä ä! Nå, Ludde måste upprättas

för mitt anseendes skull, han fick sluta med

vedhuggningen och promenaderna, och började ligga

till middagen, och nu är Ludde nästan lika fin som

jag. Men kan du verkligen inte stanna? Vi skulle

ha dragit en spader, om du tycker om kort, och

klått dig på några goda riksdaleros! Ha ni

rättigheter i Grisslehamn? Jaså inte! Ni befinner er

alltså på kräldjurens ståndpunkt, men du har väl

varor, om man skulle förirra sig dit? Kom ihåg

framför allt: lägg bort den där kostymen, dom

skrattar åt dig och tror att du är underhuggare.

Låt mig se, när jag kommer och hemsöker dig,

att du har gentilnat till! Ja, ajöken då, jag gör

loss åt dig.

— Bara nu ingen ser, att du tar i en ända!

— Lugn! Matts Jan är ute på slåtter. Nå,

då får man alltså tära sin aftongrogg solo! Är du

hemma nästa vecka?

— Nej, jag reser till Lappland!

— Sir man på fan! Med expressen? Då får

du ta varor med dig i kappsäcken, annars hinner

du törsta ihjäl. Märkvärdigt, att dom inte skaffar

sig rättigheter på en så civiliserad inrättning!

Lundgren tände sin sjöskumspipa, klämde fast

monokeln och betraktade ironiskt hur jag

krånglade med rodret för att få bättre vind i seglen.

— Nu skulle du ha en slav, som petade med

en åra! En fin karl tar aldrig i en rorkult! Där

ser du själv! Men hallå, du har ju glömt en

paket, vad ser mitt tjusta öga? Renstek! Sybarit

där!

— Vill du behålla den, så var så god! Ludde

kan möjligen få ner en bit också!

— Tacksamheten reste vården!

Lundgren hade verkligen åstadkommit, att jag

glömde äta. Han hade givit mig en ny synpunkt

och jag värderade den högre än rensteken, ty den

representerade åtminstone två spalter.

En liten mörkblå kåre kom dansande från

holmarna därute, jag tog emot den med hela

storn, den pressade ned båten ett ögonblick, så

babord med rodret, och sakta gled jag ut från

Lundgrens gästvänliga strand. Vid udden vände

jag mig om och vinkade avsked. Lundgren rörde

om i luften med sin chapeau claque och skred med

värdiga teatersteg in i skogen.

Vad är att säga mera? Kvällen vart natt och

då jag äntligen kryssat hem till min brygga, stod

fullmånen högt över bergen. Har du studerat

fullmånen genom en förstklassig kikare? Den har

fullkomligt karaktären av en skalad apelsin.

EN KOMMISSION.

Matts Abraham och båtsman Fånglina hade

kommissioner till Östhammar. Det var

huvudvärksdroppar åt Jans Mari, muskotblomma åt Fredriks

Gustava, syskonhakar, kopparspik och märling åt

vaktmästar Edberg, bindgarn och segelduk och tyg

till kläder och trätjära åt dem själva, men det

viktigaste av allt var en tjugukannors ankare brännvin.

Bråttom hade de också, och när de äntligen sutto

i båten med alla grejorna instuvade och Fånglina

just höll på med spristången, kom han ihåg, att de

inte hade en droppe med sig för resan — utom

förstås ankaren, men den ville de för skams skull

inte röra förrän vid delningen.

— Jästingen glömde ja inte litern! Si ja hade

ankaren i huvet hela tiden. Något får vi lov å

ha å dä våta slaget.

— Ja, dä förstår sej! Spring opp du, Fånglina,

te bolaget, så vaktar ja båten. Dä så gott du tar

en liter åt mej mä, så en har någe först som sist!

Nå, det stod inte länge på, innan Fånglina

kom med de två litrarna.

— Dä så gott vi lägger in en te ballast mä

däsamma, å en te i dä andra benet, föreslog Matts

Abraham, och Fånglina fick korken ur den ena

flaskan, sväljde en femtummare, strök av och

sträckte ned litern till Abraham, som också försåg

sig, sedan han tagit ur mullbänken. Så togo de

en till, lade in nytt snus, hissade klutarna och voro

på hemvägen.

— Fick du något i stan, mä vi va åtskilda,

Matts?

— Inte annat än en kask mä Tvärnö-Janson,

som var inne och köpte rödfärg. Fick du något?

— Bara två halva öl av bokhållarn hos

Sjöberg, så ingen kan då säja, att vi kommer dragna

från stan.

Så tystnad.

De sköto god fart och hade vind rätt

akter-ifrån.

— Dä turligt mä vind, och väl ä dä, att vi

slipper kryssa genom Länsösundet, för dä tar tid.

Tänk sån torka vi har, sade Fånglina. Dä blir

missväxt, dä säkert dä. Tänk så gult å torrt allt ä. Dä

inte bättre här än hemma.

— Där sa du ett sant ord om torka, du,

Fånglina. Vi tar välan en te i värmen. Dä jäklit, va dä

ä varmt, en står inte ut. Skål!

— Skål! Dä gott mä en sup, när en inte har

haft någe hemma på länge. Ja har inte haft en

droppe sen missommar.

— Nä, en har inte råd. Snart blir dä väl skatt

på potatisen en har i källarn också.

— Dä blir dä nog dä!

Tystnad.

— Om en skulle ta sej en matbit? föreslog

Matts Abraham och tog fram ett stycke bröd och

en fläskbit ur akterlådan. Har du ingenting mä?

Här har du.

Han skar av ett stycke fläsk och räckte det åt

Fånglina tillsammans med halva brödskivan.

— Dä tar vi oss allt en på! Dä gott mä mat

när en ä hungrig. Ja, skål på halvan, sa

Sörgårds-Janne! Hå hå, dä sjunker i putällen, dä en fly vara,

men kalas ä dä!

— Ja, dä ett gott reseft, dä säkert dä! Kopp

å putäll! Pass opp för hälvete, du seglar på

pricken! Si opp, ditt blindstyre!

Pricken skrapade bullrande mot relingen och

smällde mot sprin. Båten klängde till och

brännvinsankaren försköt sig åt babordssidan, men i

nästa sekund gingo de klara.

— Blindstyre kan du vara själv, ta rodret å

segla bättre! Fasen såg ingen prick! Ta rodret,

säjer ja, så ska ja lämpa ankarn. Dä var ja som

ville att vi skulle ställan opp, å du kunde inte

begripa att han skulle komma i rullning om han

ligger, din dumskalle! Ta rodret, säjer ja, dä ska

faen ta emot ovett utå dej!

— Aja, håll dej lugn, dä va inte illa ment,

en får välan varsko, när en sir nåt galet. Nu döper

vi den här pricken mä en sup å så talar vi inte

om"et.

— Ja, skål på dej, nej ta rodret, dä va mej en

envis jäkel! Vill du, att jag släpper åv

alltsammans?

— Nog kan jag ta rodret alltid å inte ska vi

bli osams för dä. Putäll på dej, dä smakte mums

killebabba, dä va mat för en sjuk!

— Ja, segla du nu bäst fasingen du vill, för

nu viker ja mej ett slag. Tänk på ankaren och håll

gadden rätt i mun.

Fånglina vek ihop kavajen och lade den under

ryggen. I nästa ögonblick snarkade han.

Matts Abraham mumlade något och tog in på

skoten, ty nu skulle han hålla mera sydligt ned

på Värlingsö och fick vinden tvärs. Så gäspade

han och satte sig till rätta med rorpinnen under

armen. Men när gäspningarna kommo för tätt,

begrep han att han var sömnig och måste ha en

uppryckare. Han satte flaskan till munnen och

smuttade i sig ett par munnar — — —

Pang! Kölen skrapade i. Pang, pang, åter ett

par skrapningar och så en våldsam stöt. Båten

stod med näsan högt i vädret på ett grund och låg

och högg med rodret i botten.

— Jädrar anagga!

Brännvinsankaren välte och rullade på

ballaststenarna och Fånglina, som sov som en likkista,

fick den tvärs över ena benet, vilket gjorde att han

vaknade, satte sig upp och stirrade fånigt och

yrvaket på Matts Abraham. Äntligen uppfattade han

situationen.

— Jo, du ä en seglare — full ä du å ska

svara för båten och ankaren. Hur vill du nu ta

oss åv de här stenarna? Å, si sån en ärans bövel,

har han inte hållit på Älgholmen! Va har du där å

sköta, tror du att du bor där? Att en ska va i

båt mä en sån ärans fähund! Full ä ja mä, ja, dä

vet ja, men dum ä ja inte! Ner mä seglena, din

dåre!

Matts Abraham grät. — Vi tar årorna å ror —

vi kan inte sköta dä här, vi går inte i land mä"et.

Skäll inte, Fånglina, utan hjälp i stället, å tänk på

båten, som ligger och hugger å går läck. Han

steg fram på osäkra ben och lyfte mödosamt

ned masten.

— Nu stiger du i, ditt fä, sade Fånglina, å

lyftar förn åv stenen, för jag blöter inte byxorna

för din skull, ärans drummel där!

Matts Abraham raglade fram i förn och klev

över relingen, halkade på stenarna och blötte sig

till midjan, stånkade och högg i. Båten gled av

och Matts välte på huvudet in i båten, medan

Fånglina med en duns satte ändan i toften och

fumlade fram årorna.

— Ro ensam ett slag, mä ja tömmer stövlarna!

Fy fasen, ja ä blöt som en snorgärs. Skäll inte, dä

geck ju bra som dä geck, å när olycka ä framme,

så rår en sej inte själv.

Fånglina började ro med mörk min, men

plötsligt sköt han in årorna under knät och fick fram

flaskan.

— Nu har en då förtjänt en droppe, å ja har

sovet bort dä mästa. Dä välan bäst att du tar dej

en mä så du inte förkyler dej, när kvällbrisen tar

i! Ja, skål då!

Matts tog tacksamt en klunk ur buteljen och

satte sig till årorna, men for plötsligt upp som en

raket.

— Hör du, Fånglina, båten läcker, jäklar i et,

å han läcker ordentligt! Ro du, så öser ja ett tag.

Matts öste.

— Dä va fasingen va dä strömmar in! Han

har väl fått sej ett hål i botten då.

Matts lät gråtfärdig. — Jäklar anagga, sätt i

land på Älgholmen, dä här duger inte! Bara vi

hinner dit, för dä kommer i floder. Han öste för

bripnande livet och Fånglina lade ut så gott han

kunde.

Det stod som en vattenkonst från skopan

och Matts öste sig allt nyktrare. Vad skulle

gubbarna säga, om man kom hem utan last i båten

eller till och med utan båt?

— Nu lugnar dä sej, tycks dä, sade Matts.

Dä sväller väl i nåterna, kan ja tro! Dä va rent

märkvärdigt, va dä ger mä sej. Ro sydvart igen,

snart ä han läns!

Matts Abraham slängde sista skopan över

relingen, torkade svetten ur pannan och satte sig

till årorna. Under tystnad gled båten framåt för

allt jämnare årtag.

Vid Länsöholmen kom flaskan fram igen och

vid Glötan togo de sista supen, ty att komma hem

alldeles nyktra skulle sett konstigt ut.

Äntligen kommo de till hembryggan.

— Nu slår jag en ända om plankan här å så

hugger vi i bägge två å lämpar upp ankaren. Men

släpp"en inte, för fasen, för han är tung som bly!

Ett, två... Va hundra jädrar??!!!

Ankaren flög upp lätt som en fjäder. Båda

släppte de sitt tag och gapade på varandra med en

oändligt frågande uppsyn.

Det var inte båten som läckte.

Här sätter den barmhärtige berättaren punkt.

ETT FEMTIOÅRSMINNE.

Mitt i det mörkaste av augustinattens nedan

kuskar jag ut från mitt lugna hem för att hinna

till sekundärbanans morgontåg. Jag säger

sekundär, ty banan påminner verkligen om Fliegende

Blätters, och jag förbereder mig på en grundlig

genomskakning. Jag erinrar mig att Pelle Staaff

inbillade sig sitta inne i en kaffebrännare, var

gång han var dess passagerare.

På det sättet ritar jag upp mitt närmaste

framtidsperspektiv, medan min skjutsbonde låter

piskan släpa i vägsanden. Vi snusa. Vi tala om

torkan, som har hotat oss storbönder med

missväxt — och jag, jag gör en kvickhet i kustbostil,

som accepteras: — Men dä ska allt villa te faen

te torka för å fördärva ålfisket.

Vi snusa och lägga vid tanden, och tystnaden

blir tung och svart igen.

Gud vet, hur vi kommo att tala om Bomarsund

och om saker som hänt i Ålands hav för länge

sedan. Min hederlige skjutsbonde berättar:

— Året minns jag inte, men jag var väl 15 eller

16 år och nu är jag 66. Havet var fullt av

engelsmän och fransmän och de kom in till Grisslehamn

mest var dag och provianterade, och vi köpte opp

färskt åt dom.

Men så blev de allt mer och mer osamsare

borta vid Bomarsund och engelsmän och fransmän

började skjuta på fästningen. Vi hörde vartenda

skott, för han var mest ostlig, och de smällde inte

på måttligt. De sköt tre veckor i sträck, utan

att de kunde få hål på murarna och märkena efter

kulorna satt så tätt, så en inte kunde sätta ett

finger emellan dom en gång. Men så var det en

finne, som visade väg till stora porten, och de

begynte storma och kasta opp linor med

järnkrokar på över muren och klättrade opp. De slogs

så de gick till knäs i blod och en finne, som var

oppe på muren och tog emot dem som stormade,

högg huvet av tre fransmän, men den franska

sjögeneralen sade till om, att han skulle skonas,

för att han hade varit så morsk av sig, för sådant

tyckte sjögeneralen om, fast han var fiende.

Men ett par finnar hade fått tag i

fästningskassan, och den skaffade de undan, och de blev

sedan rika grosshandlare.

Det var inte så lätt att komma över Ålands

hav då för tiden, för engelsmän och fransmän

passade på och var försiktiga med seglare. Jag

var inte vid posten än, för jag var för ung, men

gubben Bylund, som förde Snabben — postjakten

hette Snabben — han mötte en engelsman ute i

havet och den engelsmannen brakade stad med

två salvor, och gubben Bylund fick brått med att

få ner seglena och hissade flagg, och engelsmannen

styrde opp och la sej bredvid jakten och fick ut

en kabel och satte ut en båt med 10 man och de

kom ombord och frågade: — Va för du för

nånting? — Vi för post, sa gubben Bylund. — Hit

med honom! sa engelsmannen och gubben Bylund

tog fram postkaggarna, för de förde posten i

kaggar, och så slog engelsmannen botten ur

kaggarna och bröt alla brevena och läste dem med

kikare, så noga var han. Och så fick Bylund all

posten tillbaks och engelsman sa: — Vänd och

res hem och tacka, att det inte var någon fransos

ni mötte, för då hade ni legat på sjöbotten nu!

Si engelsman har alltid varit av ett hyggligt

släkte, men fransoserna har varit ena djävlar.

Utom en, förstås! För det var en fransk

sjögeneral, som låg med sitt fartyg och ingenting

hade att göra och så fick han se posthuset på

Ekerön, som är fint som fläsk av sten med granna

fönster, och så lovade han sitt folk att de skulle

få skjuta ner posthuset för rolighets skull.

Men då var det tre fröknar Montgumrik på

Ekerön, och de rodde ut till franske sjögeneralen

och bad om nåd för posthuset. Och när de hade

rott ut tre gånger och fallit på knä för sjögeneralen,

så sa han: — På er förbön skall posthuset bli

förskonat!

Och det finns kvar än. Man kan se det med

kikare från utkiken i Grisslehamn. Och de tre

fröknarna Montgumrik ligger begravna på Ekerön.

Ja, sen dess har det inte varit något krig i

Ålands hav — utom förstås när ådfågeln kommer,

men då är ju redaktörn med själv. Och om

redaktörn tänker sej, så mycke bly, som ligger runt

omkring de här kobbarna, så som di ha skjutit

fågel här i milliontals år, så kan han ge sej jäven

på, att där ligger många fler pund, än som gick

åt vid Bomarsund.

I den ljusnande morgonen svänga vi in på

stationsområdet, där tåget redan står. I den disiga

luften verkar kylvagnen som en del i ett pansartåg

och jag tänker på krig och örlig.

Då jag senare på morgonen i Stockholm slår

upp den färska morgontidningen, står där, att

just i dag är det femtio år sedan Bomarsund

kapitulerade.

MIN BADARE.

Stackars stadsbor!

Jag säger detta, emedan jag själv en gång

varit stadsbo.

Jag levde av ostron, rysk kaviar och

champagne, whisky och cigarrer. Min krage var den

högsta i Skandinavien och mina byxor att förlikna

vid rakknivar både fram och bak — jag menar

naturligtvis bara byxbenen. Mina skor voro

lackerade, och mitt tal en dåres. Mellan

rökmolnen, som jag utstötte, talade jag om teater,

konstkritik och festmiddagar med ankor från

Cannes och sådant.

Jag hade hållit på med det där livet ett par

år och började längta efter något annat. Jag

hade svårt att äta på morgnarna m. m. Mitt

tillstånd liknade med ett ord Frankrikes kort före den

stora revolutionen.

En vän sade till mig: — Du skall ta en kall

avrivning klockan 8 varje morgon, därpå ett par

timmars promenad, och sen kan du vara övertygad

att frukosten smakar!

Jag svarade, att jag saknade energi.

— Nå, tag dig då en badare, som kommer

och ger dig en duvning och drar dig ur sängen,

om du protesterar. Giv honom din tamburnyckel,

så att han kommer in och giv honom carte blanche

att behandla dig som du i ljusare ögonblick måste

inse vara riktigt. Jag är för övrigt i samma

predikament som du. Låt oss ta samma badare,

låt oss sen träffas i hörnet av Drottninggatan och

Gamla Brogatan och ta den där tvåtimmars

promenaden tillsammans. Du skall få se, att vi krya

till oss.

Jag fann förslaget gott, min vän vidtalade en

badare, herr Grenström, att göra mig ett besök

samma eftermiddag för överenskommelse om

formen för den misshandel jag frivilligt tänkte

underkasta mig. Herr Grenström kom. Klockan

8 varje morgon skulle han komma in i mitt rum,

dra mig ur sängen, om jag protesterade, och ge

mig min duvning. Vattnet skulle vara iskallt.

Därpå skulle han se till att jag började klä på

mig och icke återvände till bäddens nirvana,

varefter han fick avlägsna sig.

Min vän och jag träffades på kvällen på

Rydberg på en supé för teaterfolk. Vi kommo hem

vid 5-tiden på morgonen, och jag förbannade,

med de tankar jag hade kvar, idén med badaren.

Jag väcktes klockan 8 av en ringning på

tamburdörren. Det var badaren, som var nog

diskret att ringa, oaktat han hade nyckel. Yrvaken

och härsken hade jag glömt föregående dags

händelser. Jag ryste, då jag fick se badaren,

men han säg målmedveten ut. Han hämtade i

köket ur vattenledningen en hink med iskallt

vatten. Jag ville visa mig manlig och stod där

huttrande av köld men med frimodig uppsyn.

Snart var saken arrangerad. — Nu skall herrn

klä på sig.

Jag började påklädningen, mannen försvann,

och jag befann mig inom kort på överenskommen

plats, där min vän inväntade mig.

— Nå, känner du dig inte skön?

Jag måste medge, att jag trots gårdagens

fest mådde hyvens. Vi sträckte ut och gjorde

stora promenaden omkring Djurgården. Hungern

började slita i våra inälvor Jag sade: — Jag är

förbaskat sugen. Han såg på mig med en hastig

blick åt sidan och svarade: — Jag med — hör du,

känner du till källaren Iduna nere i stan — dom

har sån där gammaldags bra mat där?

Ja, jag kände till Iduna. — Ska vi inviga vår

början till ett nytt liv med att äta middag i all

oskuld där?

— All right, men nästa morgon äter vi var och

en hos sig och gör bara Djurgårdspromenaden!

Vi gingo till Iduna. Där funnos härliga ostron,

vilka krävde Sauterne. Efteråt åto vi var sin filé.

Min vän hade mycket kovan, och om en liten stund

fräste Sparkling i våra glas. Kaffe och en lille

bitte Brown & C:o i leksaksglas, och vi voro

vid middagslynne.

Blossande på våra cigarrer gingo vi hemåt.

— Hör du, det är konstnärsklubb i kväll! Vi

går väl dit!

— Ja, kanske det!

Vi passerade Mästersamuelsgatan. — Ska vi

gå upp på någon ateljé och se efter hur prissarna

har det?

Vi steppade uppför de tusen trapporna i

samma hus som polisstationen och befunno oss

snart framför en bägare rhenskt hos någon

likasinnad.

— Jag äter på Du Nord i dag, följer ni med?

— Naturligtvis, Telefonera hem och inhibera

middag. Du Nord, middag med skalder och supé

med skalder och nachspiel på Rydberg med

teaterfolk, sång, dans, allt. Klockan blir 6.

Och klockan 8 skall den förbaskade badaren

komma och väcka mig!

Jag går hem, väcker pigeschen och säger till,

att hon skall säga att jag är sjuk, då badaren

kommer. Jag somnar som en giljotinerad

imperalist men väckes på slaget 8 av badaren, som med

ett bakslugt leende står vid min säng och ruskar

mig. Han hade fått betalt i förskott — jag glömde

tala om det.

— Har inte jungfrun sagt, att jag är sjuk — på

gravens brädd?!

— Hjälper inte! och den samvetsgranne

knådaren ryckte täcket av mig som han var befalld.

Morrande över den samvetsgrannaste av

människors barn vände jag på mig, och förstörd, med

humöret nedbragt till nollpunkten, steg jag upp

mödosamt. Den förfärlige badaren hade mig snart

under sina knogar och min själ ryste, då det iskalla

lakanet tangerade veka livet och magen.

Klockan 9 var jag nere vid Gamla Brogatan.

Där stod min vän och såg dyster ut.

— Den förbannade badaren! sade han. Jag

hade sagt till min jungfru att övertyga badaren, att

jag var bortrest, men han klev in med tillhjälp

av tamburnyckeln. Jag hade behövt sova i dag,

tillade han, men kanske bäst som sker —.

Vi passerade utan fara och under tystnad

Rydberg, Operakällaren, Du Nord och Metropol

eller Jones Grill, som det då hette. Men ormen

lurade på oss i form av Hasselbacken.

Jag vet inte, vilken djävul som ingav mig att

föreslå, att vi borde äta frukost där. Emellertid

gjorde vi det — en helt enkel dito utan

agremanger. Kaffe drucko vi på Bellmansro. Plötsligt

uppenbarade sig två bekanta, en skald och en

målare. De föreslogo, att vi skulle tillbringa dagen

i naturens sköte. De behövde befruktas med idéer.

Jag vet inte om Stockholms omgivningar nu för

tiden kunna inspirera annat än möjligen till

Bellmansimitation, men jag lovade fylla deras hjärnor

med nya synpunkter. Vi åto middag på

Djurgårdsbrunn.

Det som hände sedan kommer jag knappt

ihåg. Vi kommo på Novilla och beundrade

negerkomik och en högt uppdriven kvinnlig sångkonst,

trikåer och akrobatik. Vi hunno till Operakällaren

just 1 minut före 12. Där sutto skalder och målare

och skådespelare och andra förtappade varelser,

och vi slutade i en ateljé högt uppe under ett tak

vid någon gata.

Jag gick hem, väckte pigeschen och förbjöd

henne vid dödsstraff att släppa in badaren. Jag

var bortrest till Malmö och skulle inte komma igen

på en vecka.

Men klockan något över 8 står badaren vid

min säng och betraktar mig med ett illvilligt

småleende. Jag hade vaknat av kylan, då han drog

av mig täcket.

— Jag orkar inte ta någon avrivning i dag!

Badaren log och fattade mig om handlederna.

Inom kort stod jag på golvet och hade lakanet

om min darrande kropp. Jag suckade och

gnisslade med tänderna. Mannen var i sin fulla rätt.

Jag försökte tala förstånd med honom: — Jag

bryr mig inte om de här avrivningarna mera. Jag

behöver vila om morgnarna, ty jag arbetar långt

inpå nätterna. Herr Grenström får behålla sin

månadspenning, men kom inte tillbaka. Lägg

märke till att jag sägar: Jag vill inte ha herr

Grenström längre. Jag är trött på det här! Det måtte

väl vara tydligt uttryckt?

Herr Grenström log ett mystiskt löje och

avlägsnade sig.

Förhållandena gjorde, att jag den

eftermiddagen måste hålla mig hemma. Jag satt uppe

och arbetade till dagningen i stället. Men tanken

på Grenström gjorde mig orolig. Jag gick ej och

lade mig, utan satt och skrev till klockan 8. På

slaget hörde jag Grenströms nyckel i min

tamburdörr. Jag gick ut i tamburen.

— Herr Grenström ser, att jag inte är avklädd,

sade jag. Jag har arbetat hela natten och jag orkar

förbaska mej inte ta någon avrivning i dag.

— Tänker inte herrn gå och lägga sig?

— Jo, just nu, och jag tänker sova alldeles

förbaskat också! Adjö, och tack för er energi,

men den blir mig för svår.

— Jag väntar gärna, tills herrn har klätt av sig.

— Det behövs inte. Jag vill inte bada.

Herr Grenström log.

— Ja, god natt, herr Grenström! Jag tryckte

hans hand, gick in i mitt sovrum och började kläda

av mig. Just då jag full av förhoppningar om

en härlig vila klev i sängen, uppenbarade sig

Grenström med sin hink och lakanet.

Jag utstötte en förfärlig hädelse.

— Se så, se så, sade Grenström lugnt, då jag

blixtrande med ögonen stod upprätt framför honom

på golvet. Det är underbart, vad vatten avkyler

alla möjliga känslor, och snart stod jag som ett

lamm och lät mig behandlas.

Men saken måste ta ett slut. Jag bad

bevekande att få tillbaka min tamburnyckel.

Grenström nekade, ty han hade ju carte blanche på

allt. Mitt liv förflöt med ostron, champagne,

whisky och punsch under fortfarande en vecka, och

jag använde alla sätt min yrvakna hjärna kunde

uppfinna om morgnarna för att undgå min

plågoande. Han övertalade pigan trots alla mina förbud,

han smög sig in, han var plikttroheten själv.

Jag gick till värden och beställde ett annat

lås till tamburen.

Den minnesvärda morgonen efter dess

insättning hade jag nyss kommit hem, då Grenström

som vanligt urverkssäker kom klockan 8, Jag stod

hånleende i tamburen och hörde hur han fåfängt

provade sin nyckel. Så ringde han. Jag stod

tyst som en råtta, men i pigkammaren rörde det

sig ett tag. Så blev allt tyst. Jag lyssnade andlöst

väl en kvart. Då hörde jag steg dö bort nere i

trappan. Jag väntade fem minuter till. Så

öppnade jag dörren — och Grenström stod där med

ett grymt satiriskt grin på läpparna.

— Nytt lås, kan jag se, sade han, jag känner

till sådant där!

— Nå, i Guds namn, sade jag, kom in! Jag

beundrar herr Grenström, men nu vill jag bara

säga hur det är. Jag reser till utlandet i kväll, och

herr Grenström skall inte göra sig besvär längre.

Gör nu den sista avrivningen! Jag blir borta i två

månader, så att herr Grenström kommer att gå

alldeles förgäves.

Jag fick min avrivning, men lyckades

verkligen följande morgnarna lura mannen. Jag

stoppade nämligen ned en massa tidningar i brevlådan,

som skulle brevbäraren ha ringt på förgäves.

Herr Grenström kom följande morgon och

förde ett förfärligt liv på tamburdörren. Men

dagen därpå och tredje dagen svällde lådöppningen

av tidningar till den grad, att badaren tydligen

lät sig övertygas. Jag var räddad.

Ett par kvällar därefter mötte jag honom

utanför Blanchs.

— Redan hemkommen! sade han med ett

sataniskt smålöje. Vi börjar väl i morgon igen!

Jag vände honom ryggen. Han kom på

morgonen — — —

Jag flyttade till ett hotell för en vecka.

Då jag kom hem igen hade han tröttnat. Det

finns energier, som äro större än badares.

KITTY.

Skonerten Rosenklippe av Väddö

ligger i West Hartlepool med brädlast. Det är första

kvällen i det främmande landet och skeppar

Östergren har låtit sina Väddöpojkar gå i land med

ett pund vardera. Endast Kalle Holmberg,

jungman, 18 år, från Singö, första resan utanför

Östersjön, är ombord och håller vakt.

Gubben håller på att göra sig gentil nere i

kajutan. Han har inte rakat sig på tre veckor. Så

kommer han upp i sin nya blå klädeskavaj och

de hemmasydda byxorna slängande om benen. I

ena kardan håller han en brun kvartersbutelj.

— Kalle! skriker han.

— Ja, kapten!

— När du kokar kvällskaffet, kan du göra dej

en kask. Här har du lite danskt korn!

Gubben är en hedersman och farbror till Kalle

Holmberg. Detta kan förklara hans välvilja.

— Jag går i land och dröjer nog en bra törn.

Pojkarna kan du nog inte vänta hem förrän sent.

Håll dej nu vaken och se efter så ingen tjuvstryker

kommer ombord. Ajöss mä dej!

Kalle är solo på skutan. Han går runt och

suger sin stinkande pipa, den han fyllt med shag

från handelsboden i Ortala. Det är tyst i hamnen

och Rosenklippe ligger lugn mellan en väldig

italiensk ångare och en liten skonare från Åhus.

Ombord på Åhusskutan går vakten av och an.

Kalle känner sig sällskapligt stämd. Han går bort i

aktern och ropar halvhögt till kamraten.

— Vill du ha kask?

En pipa lyser till i mörkret och steg närma sig.

— Är din gubbe i land?

— Visst fan! Ä inte din dä?

— Jo visst, kom hit bara! Jag har mojänger.

Om en halv minut är Åhuspojken Kalle

Holmbergs gäst, och snart är kaffet i ordning.

Bekantskap och vänskap är snart gjord bland sjöfolk.

Kalle Holmbergs danska korn är gott och

värmande och snart slut. Pojkarna bli högljudda

och ljuga varandra fulla med flickhistorier.

Plötsligt höres buller ombord på Åhusskutan.

— Dä nån ombord hos dej! säger Kalle.

Åhuspojken står andlös och lyssnar. Följ med

mig över och se efter! säger han.

De svänga sig över relingen och komma lagom

att se två skuggor ta till benen och försvinna bortåt

kajen.

— Jösses, om di har gjort någe rackartyg

ombord, säger Åhuspojken. Gubben är läsare

och slåss som en jäkel. Han darrar i hela kroppen.

— Dä bäst, att vi sköter var sitt, säger Kalle

Holmberg. Gunatt å ajöss!

Kalle Holmberg står lutad mot nagelbänken

och röker och tänker på flickorna därhemma. Han

står i skuggan av masten och syns ej från kajen.

Han slumrar av till hälften och vaknar vid att något

dunsar svagt i däcket. En karl har smugit sig över

relingen och håller just på att tassa fram till

kajutdörren. Kalle Holmberg blir fullt vaken.

Han kan två engelska uttryck, dem hans

kamrater försäkra ha önskad effekt. Det ena är: — Go

to hell, du sanna förbiss! vilket skall betyda:

Go to hell, you son of a bitch!

Det andra är: — Vill du box å roffentombel?

— det är uttytt: Will you box or rough and

tumble? Det sista är ett amerikanskt sportuttryck

— vill ni boxas efter regler eller slåss hur fan som

helst?

Och Kalle Holmberg, morsk av spriten, skriker

med sin målbrottsröst:

— Go to hell, du sanna förbiss!

Karlen hejdar sig, studsar tillbaka och tar

ett språng över relingen upp på kajen. Hans

rädsla gör Kalle Holmberg ännu modigare, han

söker rätt på en märlspik, springer i land och

skränar: — Vill du box å roffentombel? Go to

hell, du sanna förbiss!

Men det skulle Kalle Holmberg aldrig ha

gjort.

Ty från gränderna mellan de höga

magasinsbyggnaderna komma sex, sju gökar under hotande

åtbörder. Kalle gör front och svänger sin märlspik,

sparkar den närmaste för magen, så att han

tjutande rullar sig på kajen, slår en annan i skallen

med märlspiken, får ett slag i bakhuvudet och

förlorar medvetandet.

Något efter midnatt kom gubben Östergren

hem beskänkt och rullande, som en sjöman anstår.

— Kalle! Kalle-he!

Intet svar.

— Var faen kan pojken vara? Gubben knallar

ned och tittar i Kalles koj, men där är tomt.

— Har han lämnat vakten, den attan tusan,

blir det katt, när han kommer hem! Gubben

beslutar sig först att vaka, tills pojkarna komma,

men tröttheten tar överhand och han kojar.

På morgonen i daggryningen vaknar Kalle

Holmberg. Han tar sig för pannan och undrar var

han befinner sig. Han ligger innanför relingen

på Rosenklippe, men iklädd endast skjorta,

strumpor och byxor. Hans nya kavaj är borta, hans

väst, hans klädesmössa och hans resårskor. Det

värker i hans bakhuvud och han känner en

stickande klåda i pannan.

— Gubben! är hans första rediga tanke. Han

smyger sig ned och lyssnar vid gubbens dörr. Det

snarkar därinne lugnt och jämnt. Kalle Holmberg

får tårarna i ögonen. Hans bästa kläder och

hans skor! Tur var det, att han inte fått ut sina

pengar.

Han larvar ned och tar fram sin islandströja

och ett par tjäriga becksömspjäxor.

Nu höras välkända toner på kajen — svensk

sång, sjungen av rospiggar. Det är pojkarna, som

komma hem från danslokalen. De gira och göra

överhalningar och hasa sig mödosamt över

relingen.

— De va mej en lustig farbror å si ut i

pannan! Har du fått smockan?

Kalle Holmberg berättar.

— Men di har koppat dej i pannan!

Timmermannen räcker Kalle sin spegeldosa.

Pannan är tjock som en läst, prickig och trasig.

Kalle begriper ingenting.

Morgonen därpå fick Kalle två örfilar av

gubben och en vecka senare stod där tatuerat på

Kalles panna namnet KITTY i röda och blå

bokstäver, mycket bra och omsorgsfullt gjort för resten.

Det var en väl raffinerad hämnd för sparken och

slaget med märlspiken, tycka vi. Men ett faktum

är, att det står där än i dag. Kalle går alltid med

hatten djupt neddragen i pannan och låter luggen

dölja namnet till hälften, då han måste lägga av

huvudbonaden, är mycket exemplarisk i hamnarna,

men blir ursinnig, då någon flicka skämtar med

honom om namnet. Den där Kitty måtte ha gjort

ett ovanligt djupt intryck på honom, mena de.

Läsare med fantasi kunna kanske bättre än jag

detaljera Kalles äventyr.

SKOTTÅR.

Det fördömda gamla missbruket att ge

damerna rätten till initiativ i vissa avseenden under

skottåren har jag även i år haft obehag av.

Inte kan jag säga, att jag precis är vad man

kallar en vacker karl — fast visst icke heller

motsatsen — men jag måtte ha något som verkar

oemotståndligt tilldragande på det svaga könet.

Sade jag svaga? Jo, jag tackar jag! Det har en

energi, som är fruktansvärd och som under

skottåret växer med en förbaskad massa hästkrafter.

Skottdagen tänker jag hädanefter hålla mig inne

bakom stängda dörrar i familjens sköte, och jag

är ändå inte säker på, att inte det stackars svaga

könet river upp takpannorna för att kunna

överhopa mig med sina karesser.

Jag bör, innan jag går vidare, upplysa om,

att jag aldrig begagnar vigselring, emedan den

generar mig. Bör jag häri se en av orsakerna till

det ohöljda intresset från kvinnosidan? Men det

troliga är väl, att den allt förhärjande passionen

kommer kvinnorna att glömma sociala hänsyn och

ge fan i den självbehärskning, som allt mer och

mer tyckes bli mannens privategendom. Alltnog!

Det började redan nyårsdagen, då jag bland

mängden av idiotiska önskningar på visitkort

upptäckte två violetta kuvert, som formligen stunko av

Corylopsis eller Jockey Club eller vad det var för

smörja. Ett pryddes av ett vapen tillhörande —

ja, det talar jag diskret nog inte om. Jag bevarar

emellertid det inneliggande dokumentet som en

del av det stora corpus delicti jag tänker

draga fram, då jag en gång gör upp min vidräkning

med kvinnorna. Där stod:

»Den blick Ni gav mig genom kikaren sista

Mæterlinckaftonen trängde — kan Ni gissa vart? Min första

känsla var den förlamning en liten vibrerande

kvinnosjäl alltid måste känna, då en man som Ni ser på henne

s å. Jag förlorade all handlingskraft och kom hem utan

att jag visste huru. Dagen före julaftonen såg jag Er

ånyo, då på Biblioteksgatan. Återigen samma blick, som

jag fåfängt sökte besvara, ehuru mitt hjärta fordrade

det. Ni lade handen på hjärtat — och jag

genomströmmades av ett begär att leva fullt och helt och bli lycklig.

Nu begagnar jag mig blott av min rätt som varmblodig,

fördomsfri, tänkande kvinna, då jag anhåller om ett möte.

Ni är ju fri?!!! jag känner, att jag, endast jag, har

förmågan att göra en man som Er lycklig, känna med

honom, leva upp i hans konst och dallra i harmoni med

vingslagen av hans ande. Kl. 3 i Humlegården om

torsdag — — —!

Jag kände mig oskyldig både vad blickarna

och gesten mot hjärtat beträffar. Möjligen ämnade

jag på Biblioteksgatan ta upp min blå snusnäsduk,

som verkligen vilar i närheten av sagda organ, men

detta behöver ju ej betyda någon uppmuntran.

Jag övergick till den andra biljetten. Den

lydde så här:

»Min?!!!

Varför dessa eldblickar varför alltjämt dessa

långa cudöljer så ofta jag möter er om ni inte ville

inlägga djupare betydelse i dem då ni härom

dagen var inne hos Percy Luck och köpte mandariner lät

ni edra pupiller vila på mig under edra förtjusande

halvsänkta och långa manliga ögonhår blott en sekund

men jag skall minnas denna sekund i evighet

älskade jag rodnar då jag uttalar ordet men med

skottårets betydelse som grund tvekar jag inte att säga

allt kom fly med mig min man är generalkonsul och jag

avskyr honom han är brutal egoistisk och rå jag har

pängar ty jag gjorde paktum då jag gifte mig låt oss fly

till det soliga södern och genomleva några

turturveckor av sällhet långt ifrån den nordiska vinterns

kalla och ogästvänliga klimat vi ha ju hela världen öppen

för oss två själar förenade i namnlös ljuvhet vi

träffas i Tegnérlunden om torsdag klockan 3 jag har grå

pälskappa och grå strutsfjäder i hatten och en orkidé.

Kom!

Din Julia.»

Ah! Jag vet — eller rättare, jag anar! Nej,

min bästa fru Julia — jag aktar mig.

Jag säger inom parentes, att de båda namnen

härovan ej äro riktiga. Breven äro däremot

ordagrant återgivna. Damerna få ursäkta.

Jag bad min redaktionssekreterare gå och

möta någon av dem i mitt ställe. Han är väl

förlovad vid det här laget.

Ett par dagar senare fick jag ett tredje brev,

som jag här återger i faksimile.

Jag skulle trötta läsaren, om jag skulle ta ett

tag till i min papperskorg.

Jag har låtit hår och skägg växa för att göra

mig så osympatisk som möjligt eller åtminstone

oigenkännlig, men intet tycks hjälpa. Häromdagen

reste jag söderut för att jaga och tillbragte några

lyckliga och fridfulla dagar på en ö i skärgården.

Men på hemresan därifrån hände det.

Jag steg in i en järnvägsvagn. Där var

smockfullt och jag passerade två vagnars korridorer utan

att få någon plats. Alltså måste jag resignera och

slog mig ned på ett av sätena vid korridorfönstren,

olyckligtvis i närheten av en damkupé. Jag

försjönk snart i drömmerier trots den obekväma

ställningen och vi började närma oss Stockholm. En

äldre fet dam hade fixerat mig över sin roman

en längre stund, utan att jag fattat någon som helst

misstanke, då hon plötsligt reste sig, gick ut till

mig och sade:

— Jag tycks inte vara igenkänd av herr

Engström.

— Å, förlåt, nu ser jag, jag ber tusen gånger;

men jag är litet närsynt! Mycket angenämt sist,

inte sant?

Jag kunde svära på att jag aldrig sett damen.

— Ja, sjöng hon inte förtjusande! Och vilken

konversation sen!

— Ja, jag har sällan träffat en så ovanligt

sympatisk dam. Det är inte varje dag man möter

så mycken spiritualitet och elegans förenade hos

en person, sade jag.

— Ja, och majoren är också en connaissance

à faire!

— Briljant, sade jag, och jag skall med första

söka förnya bekantskapen.

— Men vill ni inte sitta ner inne hos oss — —

— Men, min nådiga, en damkupé — — jag

vet verkligen inte — — —

— Då de andra damerna tillåta det, passar det

mycket väl. Seså, var så god! och inom kort

befann jag mig på den enda lediga platsen i kupén.

Vi skötte fortfarande samtalet om den för mig

obekanta familjen. Jag klarade mig med vanlig

färdighet och undgick alla misstag. Plötsligt

mörknade det till. Vi voro i tunneln.

Ögonblickligen kände jag två feta armar om

min hals — två! nej åtta — nej fjorton! ty alla

damerna kastade sig över mig. Jag borrade ned

huvudet i den sky av spetsar och pälsverk, som

gungade på närmaste barm, ty jag förstod, att de

ville komma åt ansiktet.

Gud vad de kysste mig i nacken och beto

mig i öronen och sleto, nej, beto av hårminnen.

Jag satt som i ett skruvstäd. Alla smeknamn, som

en kvinnlig fantasi kan skapa, smällde mot mina

trumhinnor och i stormande hängivenhet voro de

nära att kväva mig. Jag bet ihop tänderna och

förbannade ödet.

Äntligen började det ljusna. Inom ett

ögonblick var jag fri. Då Guds klara dag åter fyllde

kupén, höllo damerna på att ordna sina chevelyrer

och ta på kappor och pälsar ute i korridoren.

Jag satt där kippande efter andan och sökte

hämta mig efter överrumplingen och behövde

också ajustera mig, ty jag såg förfärlig ut.

Då jag steg ur på Centralstationens perrong

hade damerna drunknat i folkmassan. Jag gick

in på Continental och tog två supar till middagen,

ty mitt uppträdande i damkupén krävde också en

materiell belöning vid sidan av den andliga

belöning ett gott samvete skänker.

Härmed undanber jag mig offentligen alla

ömhetsbetygelser. Jag vill som gentleman

förutskicka en varning, ty det kan hända, att jag en

annan gång i liknande situation glömmer min

styrka och kvinnans bräcklighet, men allting,

isynnerhet mitt tålamod, har en gräns.

SJÖFÅGELJAKT.

Äntligen har sjöfågeln kommit på allvar. Jag

sitter i mina vita fårskinnskläder på Skathällen i

en klippskreva och ser på hur det börjar dagas.

Jag har ett par gamla rockar över mig för att den

oskärade vitheten i min kostym ej skall skrämma

fåglarna.

Fyra änder susa förbi och slå ned bland

stenarna i grundvattnet ett stycke från mig. Det är

lönlöst att krypa på dem, ty mina byxor lysa med

förklarat skimmer i det bleka månskenet. Men

ändå — om man skulle försöka!

Plötsligt sträcka de halsarna käpprätt upp,

trots det att jag glider som en snok utför berget.

Jag stannar andlös. Misstänksamt ligga de en

stund och börja sedan ro med fart av och an

mellan klipporna. Nu skymmas de av berghällen

och jag kryper igen.

Men plötsligt höras årslag. Det är

jaktkamraten som kommer för att söka sig en plats för

sina vättar. Änderna lyfta och se ut som jättefåglar

i skymningen.

Äntligen har kamraten satt ut sina vättar,

och snart ser jag konturen av hans skåre i en

brutalt rät vinkel på sluttningen av en häll. Hans

silhuett med den grå toppmössan rör sig en stund

ovanför, medan han tar på sig fårskinnspälsen

och ordnar åt sig i skrevan. Så dyker han ned

och allt blir lugnt.

Jag har en skrakvätte förtöjd utanför min

berghäll. Därutanför går litet sjöskvalp, och min

skrak gungar i återslaget från hällen. Horisonten

drunknar i ett dimbälte, som driver nordostvart,

och bakom det gömmer sig solen.

Nu susar det i luften. En skrak hejdar sig

ett par sekunder över kamratens vättar, men min

skrakhanne lyser bättre, och det är en hona som

kommer.

Med sänkta vingar tyckes hon glida fram över

vattnet och får skottet just då hon upptäcker mig.

Ut med båten och upp med den första skraken

för året.

Tystnad igen. Girigt kikar jag mot söder efter

mera, ty två skrakar äro ett kok, som det heter

här. Och de låta ej vänta på sig länge. Jag sitter

i mina penséer och döljer cigarrglöden i handen,

då fem stycken präktiga hannar fälla. Men de fyra

fälla bakom en hindrande sten och jag skjuter

den femte. Jag sitter ej så till, att jag kan resa

mig upp i blinken och slänga ett skott efter någon

av de övriga, som springande på vattnet ge sig

i väg.

Jag har mitt kok.

Dimman är borta. Solen stiger, först som en

mösskärm — som min kamrat skepparen säger —

och slungas sedan nästan som en boll — som

jag säger — upp över synranden. Vi skjuta ett

par skott till och ro sedan hem mot den växande

brisen.

Hur härligt är det icke att komma hem till sin

egen sjöbod och hänga upp vättarna till torkning

på sin egen bodvägg. Därinne står målarskrinet,

som nu gunås tjänstgör endast vid målningen av

vättarna. Jag kan för intresserade berätta, att

ternperafärger lämpa sig bättre för ändamålet, än

oljefärg, ty temperan glänser ej. Ganska härligt

är det också att äta den väntande och

grundläggande gröten och ta sig en lur, sedan man

sömndrucken lagt ifrån sig morgonpipan på bordet

vid sängen. Det är skönt för skalder att få sova!

ANTONSSON.

Jag satt i rökhytteri och drack långgrogg med

kaptenen, då han kom in och bad att få presentera

sig.

— Mitt namn är Antonsson, en landsman till

redaktören, resande i korta varor, kommer från

Öregrund och längtar efter en grogg i

sommarvärmen!

Jag bad herr Antonsson sitta ned. Jag hade

redan i matsalongen observerat honom. En fet

herre på omkring 40 år med rutigt göteborgstyg i

kläderna, guldkedja med en berlock föreställande

Leda med svanen och en ofantlig klackring med

röd sten i.

— Redaktören kommer inte ihåg mig, sade

han. Vi ha träffats förut, en kväll på Bakfickan i

Göteborg för, låt mig se, 5 år sedan, och jag

tror att vi till och med blevo bröder.

Fullkomligt övertygad om att aldrig ha träffat

herr Antonsson och ännu mera övertygad om att

aldrig ha varit i Bakfickan på 10 år, tryckte jag

dock Antonssons feta hand med värme och

försäkrade att jag mycket väl kom ihåg den trevliga

aftonen, en bland de trevligare i min historia, men

att vi blevo bröder, kunde jag inte påminna mig.

Antonssons ansikte mulnade något, då jag

kallade honom grosshandlarn och icke duade

honom, men efter en klunk whisky klarnade det

igen.

—- Jag kommer som sagt från Öregrund.

— Nå, köpte öregrundarna något?

— En finfin plats för halsdukar och krås, och

punsch kan dom dricka. Dom nästan knäckte mig.

Redaktörns halsduk är köpt hos Silvander ser jag.

Ursäkta, men hur mycket kostar den? Antonsson

fingrade förtroligt på min halsduk. Nänej, det

är inte gott att komma ihåg sånt där. Men så

mycket vill jag säga, att vi lämnar samma kvalité

i parti till 90 öre. Var så god och se på den här!

Antonsson tog av sig sin egen halsduk. Var så god

och känn på den här varan. Se på mönstret,

va säjs om kulören, modernaste färg, allt för två

kronor!

Jag uttryckte min förvåning och skålade med

Antonsson.

— Utmärkt whisky, sade Antonsson, lagom

rökig och bra! Whisky är i alla fall drycken! Nå,

och påven som dog! Tusan till karl att leva så

länge! Han levde ju tre veckor nära på. Har

inte jag för resten träffat redaktören i P. B. en

jäkligt livad kväll i Göteborg?

— Nej, det är nära på omöjligt, ty jag är inte

med i P. B.!

— Skada! Va faen nu då? Är inte redaktörn

med i P. B.!? Vill redaktörn, så ä redaktörn där

som i en liten ask. Jag ställer om"et. Redaktörn

är väl murare i alla fall? Jag har tvåan och skall

ha trean rässom dä ä. Inte det heller. Dä var

tusan.

— Nej, dom äter ju barn där, påstås det.

— Äter barn, ha ha ha, åtminstone inte i

tvåan. Vill redaktörn, blir jag fadder. Min

principal är också murare och han tycker jäkligt

mycket om Strixen, så det är en smal sak att

komma in. Skål i alla fall! Redaktörn tycker

ju inte om teater, men det tycker jag är konstigt.

Damen från nattkaféet, jäken anagga, och Ödman

i operetterna och Forsell, som var löjtnant förr

i världen. Jag är bror med honom. Trevlig karl.

Allt teaterfolk är trevligt, nekar inte för ett glas,

har sett sig om i världen på turnéer. Dom spelte

i Alingsås en gång och jag kom tillsammans med

dom efteråt, och vill redaktörn tro mig eller ej

så drack vi ur 80 halva punsch på 16 man. Inte

dåligt eller hur — — —

— Har redaktörn varit i Falköping?

— Joo då!

— Trevlig stad. Känner redaktörn

stationsskrivare Telberg? Förbannat trevlig och toujour

karl, med på vad som helst. Han hade tapetserat

sängkammaren hemma hos sig med Strixar, jag

tycker det borde komma i Strix, ha ha ha! För

resten har jag skickat in en historia en gång

som jag fick svar på i brevlådan, att den hade

stått förut i Strixen — ja, jag är ju inte prenumerant,

men jag köper samvetsgrant när jag kommer över

den på någon station. För resten reser jag inte

bara i korta varor — jag har en liten privataffär

— alldeles för mig själv. Jag säljer svepningar.

— Nå, men om man dör, vänder man sig ju

till begravningsentreprenörerna, och det är väl inte

lätt att konkurrera med dem.

— Jo, men det är just dom jag vill åt. Dom

ä oförskämt dyra, och jag tror att jag skall kunna

arbeta in min artikel, så att jag skall kunna

konkurrera med resultat. Vad tror redaktörn att

dom tar för en ordinär svepning? Tio, femton

kronor, och ändå är det humbug, ingen rygg i

skjortorna, dålig kvalité! Redaktörn tror att jag

ljuger, då jag säger att jag säljer en svepning med

täcke till 2:50! Men det är förbaska mig sant.

— Ja, det låter verkligen litet underligt, så

litet för en kostym som skall räcka så länge!

— Ha ha ha! Antonsson dunkade vänskapligt

på min mage och satte i sig ett par tum ur groggen.

Och vill man kosta på en femma, och flertalet lik

är ju så att säga burget folk, så kan jag leverera en

riktigt trevlig, nätt och elegant svepning med krage

och vit halsduk och 70 centimeter långt skjortveck,

jag försäkrar till belåtenhet för både adel och såna

där högdjur med ryggstycke i skjortan och fint

och trevligt.

— Men är inte 70 centimeter väl kort tilltaget?

— Ha ha ha! Det följer med ett sidentäcke

också, naturligtvis inte äkta, utan imitation, av

bomullsvadd, men det ser ut som siden, allt för

en enkel femma. Jag börjar få in de där två

kvalitéerna i rörelsen och ger mig fan på att

bräcka entreprenörerna på rätt kort tid. Det är

ju svårt att arbeta in en sak, men en så praktisk

svepning bör med tiden komma att gå som

krick-krick gick på sin tid, om redaktörn kommer ihåg!

Men det var fan, vad det börjar rulla!

Det hade blivit sjö och ute på däcket sutto

kvinnorna med ångest i sina miner, lutade sig

plötsligt ut över räcket och frigjorde sig från soppa,

fisk och kött eller medhavda matsäckar. Två äldre

damer, efter likheten att döma systrar, höllo

varandra krampaktigt i hand och avlevererade med

underliga ryggrörelser sin tribut åt havet. Vare

sig nu Antonsson fann detta rörande eller verkande

som föredöme bleknade han emellertid, skålade

nervöst och försvann, och kaptenen och jag

återtogo vårt avbrutna samtal om svårigheterna vid

inloppet till San Francisco.

— Joo, ser du, kommer man söder ifrån, får

man passa så man har gamla fortet i linje med

Los Alcatrazes eller Blossom Rock, och kommer

man norr ifrån och det är vind, så vet varje

djupvattenssjöman att det bryter vilt utanför Punta

Boneta och inte lugnar sig förrän strax innanför

Punta Diablo. Sen är det fint utprickat, fast en

del saker att ge akt på i alla fall. — — — Men

är det inte Antonsson, som sitter därborta.

Jag såg däråt. Det var Antonsson. Jag gick

ut och fram till resanden i korta varor och

liksvepningar. Hans hatt hade fallit av honom, och

han var inte längre samme gemytlige och verserade

gentleman som inne i rökhytten. Hatten låg mellan

hans fötter, och han hade icke nog energi att luta

sig ut över räcket.

Jag observerade, att Antonsson hade ätit

hummer. Hummern låg i hatten.

En besättningskarl kom upp från fördäck med

en vattenpyts och slog ut den på däcket.

Antonssons hatt drev med strömmen förbi damsalongen

och stannade vid en hög tågvirke. Antonsson

fixerade besättningskarlen med en livdömds

uttryck i de annars vakna och intelligenta ögonen,

reste sig tigande, ledde sig utmed räcket bort

till hatten, såg slött in i densamma, satte den på

huvudet och försvann under däck.

PRIFFE.

— Given å förhand sitter still! Johanson å

ja byter — Svenson ger och du blaskar! Fyll

på mer konjak, Löfgren, å ta en segar! En ska

ha rök i mun, när en spelar mä skojare!

— Dä ä lögn att jag kan få nåra kort i kväll.

Va säjs på händerna? Joo, dä du som yttrar dej

först! Ska vi skicka efter barnmorskan?

— Jaa, små sommarlätta, då! Rena timotejen.

— Å du?

— Ja passar på hans klöver. Löfgren, hörde

du, att jag passade på hans klöver?

— Sitt inte å babbla i spel! Vill han inte

höra opp själv, så — — —

— Ja, på dom där Trosaklöverna kan jag inte

spela priffe. Va säjer Svenson?

— Kör opp te stora trappan!

— Drar du mä konungsmannen ifrån

Kapernaum! Dä va mej en kortoxe!

— Stick över mä ässet! Den svälter inte, som

dyrt köper.

— Bekänner du inte, Johanson? Har du inga

hjärter — jo, dä vackra barn Gud har!

— Du tror visst du spelar mä höns!

— Si så, ta hem och bråka inte! Han har ju

inga hjärter,

— Nu får vi väl äta hjärter hela spelet! Nåå,

får du inte baksitsen ur vagnen snart, Löfgren?

— Hjärter fru! Vidare for han fort i den

blåmålade schäsen! Å, dom faller som bara tusan —

vi si sitsen unt vi si dimpen, som tysken säjer!

— Hör du, Svenson, va va dä du markerade

svaghet i? Dom andra har visst kastat klöver?

— Prata inte i spel! Hugg"en, sa Grubben!

— Hade ja bara ett kort till, skulle dä bli

andra don! Nu fick ja ingenting för klöver dam,

å knekten frös inne den mä!

— Hör du, Anderson, du går på som en

metodist! Spela på bara, å babbla, när spelet är

slut! Sitter du å tittar i mina kort, din attan tusan?

Ä dä den här klövertrean du vill si på, så titta

nu noga å lär dej hur ho sir ut! Ja vet ingen,

som tittar i andras kort så mycke som Anderson.

— Sa du ja, din lurpassare! Nää du, åttan ä

större!

— Dä rätt, ge"en på söta knölen! Jaså, den

tusan vill inte ut mä damen!

— Maska inte, Svenson! Joo, du, Bäckströms

nia ä stor som ett hus. Kom nu igen å inte

ha laddat!

— Nu har vi paketen! Dä så gott ja tar

tricken mä däsamma. Pass på å rädda slammarna

innan nådatiden tar slut, gubbar. Aj, som fan,

den la dom sej på!

— Si sån en sju attan, hade du en hjärter

kvar? Ja, då ä dä förkylt!

— Dä bravo, spader har inte vatt oppe än.

Hör du, din dumbom, kryper du för knekten?

Dä inte nolla vi spelar — ånej du, inga fingrar

i fatet — dä va mitt äss!

— Ruter ut och fönster in, så glasmästarn!

Äss, två, tre, fyra, skål!

— Svarar du inte på färg, din klutorre! Vet

du inte att dä går hundratusen oförsörjda barn

på Stockholms gater, för att deras föräldrar inte

har svarat på färg!

— Äss å kungar, så jorden gungar! Hör du,

Löfgren, dä här går illa på de kristnas sida!

— Nu ä dä slut, sa fan om böndagarna! Tre

strafftrick, å honnörerna ä delade. Hör du,

Löfgren, hur innerst kan du va så förbaskat inskränkt,

så du drar opp spader, när du sir, att jag kastar

spader, å du själv sitter mä femman singel? Här

ska en sitta å spela ihop mä folk, som inte kan

skilja på lankor å målare! Ä du klok eller va

faen går dä åt dej? Ä du full eller galen eller

sjuk, så bara säj ifrån, men sitt inte å fördärva

spelet, när jag sitter mä priffekort på hand! Di

hade blitt lilla slam, dä tar ja gift på. Säj mej,

Johanson å Svenson, ä dä inte så en vill kräks,

när en sir en sån där halvidiot som Löfgren ta i

en kortlapp — — — markerade ja styrka i

spader? Jaså, dä också! Hör du, Johanson,

markerade ja styrka i spader? Jaså, men dä

borde väl dä kräket ha begripit ändå! — — —

Va du skulle ha dragit? Har du gått å läst, karl?

När du sitter mä minst fem friska på hand, å

Svenson har kastat klöver å Johanson kastade

ruter, så kan ju en grindstolpe begripa att du

ska dra ruter, om du har följt mä spelet — — —

grälar ja?! — ja tycker dä han som sitter å ä

oppkäftig, ja har ju inte sagt ett ord åt honom,

bara bett honom hövligt, att han inte ska dra så fly

innerst fåraktigt en annan gång, dä blir ju inget

nöje mä spelet — — — ja, håll mä"en, håll mä

dem enfaldigom å förarger ingen av dessa små,

gärna för mej, men ett kräk ä han å blir han,

bå i kort å affärer — — — i stället för å gräla,

tycker ja du skulle ge, Svenson, visst ska du ge,

den som frågar, ska alltid ge, dä en gammal

regel, dä — — — jaså, ä dä ja, som ska ge?

nå, varför i himmelens tron kan ni inte kläcka ur

er dä då?!

JAN-LARS FRÅN HARÖN.

Jag hoppade upp på spårvagnen, öppnade

dörren och stod ansikte mot ansikte med

Jan-Lars, storbonden från Harön, som en gång i

tiden bjudit mig på den trevligaste orrjakt jag

någonsin varit med om. Det var på två

småöar i Singöfjärden, snön gick gubbarna till midjan,

men jag hade skidor, vilka de föraktade, och i

den tidiga morgonstunden fick jag skjuta två orrar

i uppfloget ur snön. Senare på dagen sköt jag

en från kostern, dit jag gått för att byta om

ylletröja. Han kom spatserande bland enbuskarna

i stranden — och jag kunde inte låta bli.

Jan-Lars stod i den överfulla vagnen och höll

sig fast i en takrem. I vänster hand höll han sin

blommiga nattsäck av erkänd modell och såg

rådvill och blyg ut. Han vågade ej fatta handen,

som bjöds honom till hälsning.

— Vart bär det i väg som längst?

— Å, ja ska långt bort i ändan på Hornsgatan.

Min glädje över att träffa Jan-Lars var ren

och uppriktig och jag föreslog honom att stiga

av genast och äta middag med mig på Vega.

Jag skulle bjuda, förstås. Vi stiger av med

detsamma !

Jan-Lars spottade mot förbudet en

fruktansvärd bladda på vagnsgolvet och tackade. Han hade

sin matsäck på Jansons vedskuta vid Sjöbergs

plan och hade inte ätit sen klockan nio utom

förstås en halv porter på Mässingsstången, så

han sade ja. Jag ringde och vi stego av.

— Nå, hur kan ni må ute på Harön? Torrt

har det varit förstås?

Jo, med lantbruket hade det förstås varit åt

helsike och nu hade regnet kommit och slagit

ned rågen. Fisket hade varit si och så. Sjövattnet

var ovanligt högt och detta i förening med den

nordliga stormen hade skadat bragderna. Två

ålryssjor hade Jan-Lars för sin del fått fördärvade

av sjön och så hade uttern varit framme och ätit

hål på två andra. Nu hade han lagt kaffesäckar

om fiskhusena, och pojken, Gustav, hade suttit

uppe vid Marhällen och vaktat, för uttern hade

gryt och ungar där, och han hade fått skjuta en,

men lika förbannat hade inte en faen varit framme

och påtat hål på kaffesäckarna, så det fanns inte

ett liv i ryssjorna, när de hämtade opp dem efter

tre nätter. Och sälen hade varit på

strömmingsskötarna och nordosten hade kommit så svår, så

de hade inte kunnat bärga storryssjan, och när

vädret lade sig, var den trasig och full av tång

och smörja, så det var inga utsikter att få ut

den mer i år. Och det hade varit dåligt med

siken hela sommaren för resten.

Vi stegade in på Vega, och Jan-Lars hängde

nattsäck och hatt på klädhängaren. Inne i

matsalen hägrade smörgåsbordet. Jan-Lars spottade

på fingrarna och ordnade sina lätt grånade lockar.

Jag hällde upp suparna, och under

gentlemannaskrapningar med stövelsinkorna började

Jan-Lars lutad över bordet med dess många sorter

leksaksmat belasta sin assiett med näringsmedel.

Han hoppade medlidsamt över strömmingen och

ålen och ägnade sig åt ansjovisen, rödbetorna och

kalvhjärnan. Han såg snålt efter kvarten, då jag

lagade mig att söka matbordets gedignare rätter

och lugn.

Den skånska kalopsen kom fram och pilsner.

Jan-Lars talade nyheter från sin ö.

— Vi har haft en jäkla läsare på ön, en sån

där kolportör di kallar, som förkunnade ordet.

Han bodde hos Vikberg förstås. Å så en måron i

ottan, när Vikberg skulle sjussa fjärdingsman å

höll på mä påselningen, så kom fjärdingsman å

titta in i springan ve rullgardin i rummet, där

Vikbergskan låg, å jäklar i"et var inte han som

förkunnade därinne å höll på å vänslas mä henne.

Fjärdingsman geck förstås på fläcken te Vikberg,

som höll på mä hästarna, å sa: Titta in breve

rullgardin i kammarn, ska du få si på faen, där

går aldri rätt te, sa han. Å Vikberg tittade å

sprang in å slog på dörren å skrek: Öppna! Men

di öppnade inte. Då sprang Vikberg te vebon å

hämtade yxen å slog in dörrspegeln å tog sej

in i kammarn å klådde honom som förkunnade

så jäkligt, så han va slak som e kalvränta, så dä

va riktigt synd om honom, så läsare han va. Men

så måste ju Vikberg sjussa fjärdingsman, för dä

brådskade, å Johannisas Pers Ols Mari stog på

linker håll å lurade å hörde å såg alltihop, å ho

talte om efteråt, att han som förkunnade smet

in igen lika förbannat, så sönderslagen å eländig

han var, inte en minut efter dä Vikberg hade

rest mä fjärdingsman. Så nog ä di pilletranska

å ihärdia, di som förkunnar, alltid!

Jan-Lars fick ny pilsner och mera mat och

berättade:

Skeppar Sjögren hade sålt hälften han ägde

i jakten Halbrektina. Matts Olsson hade fått

fribiljett från barnen i Amerika, men han förde ju

styvt högerben, så han trodde inte han skulle få

slippa in, så noga som di har blivit i Nyork sista

tiden. En toker till tysk, en slättoppare, hade kört

på Storbrottet i vackert väder och tappat rodret

och sprungit läck och låg och flöt på lasten, med

ankaret ute förstås, en hel natt, innan dom fick

syn på honom och skaffade honom box in i

hamnen. Fredriks Otto hade slagit en polisbetjänt

på snoken utanför ett kaffehus på

Luntmakaregatan i Stockholm och Fredrik hade fått sälja

tjuren för att kunna betala böterna. Två

prackkullar höllo till i Gumpsundet och räven hade haft

lya under Holmbergs hölada vid Klacknäset. Själv

hade Jan-Lars byggt glasveranda och rustat boden,

så nu kunde han bo där själv och hyra ut åt två

sommargästfamiljer för sommarn i stället för en.

Hade man inte sommargästerna, så — — —

Efter kaffet och konjagarna bröto vi upp.

Jan-Lars hade blivit märkvärdigt tyst, redan då

kaffet kom, och konjaken tog han andaktsfullt

och skrapade med foten till.

Utanför på gatan skulle vi skiljas och

Jan-Lars fortsätta sin expedition till Hornsgatans slut.

Jan-Lars tackade så obegripligt mycket.

— Ja, tack själv och adjö nu, Jan-Lars, och

hälsa så gott hem och till alla på Harön!

Jan-Lars höll i min hand och skruvade på

något.

— Vad är det Jan-Lars har på njurtalgen?

Sjung ut bara!

— Joo — — — hm — — — si dä ä allt så,

att jag har förlort en tioöring på att ja steg åv

spårvagnen — — — si ja hadde skullt mä ända te

ändan på Hornsgatan — — — åsi — — —

hm — — —

Jag var för en gångs skull klok och låtsade

icke förstå.

STORM.

Två dygn har den nordliga stormen varat

och Ålands hav är gropigt. Brotten rulla in som

vita drivor och omkring skär och grund kokar

det och ryker. Som åskdunder dånar sjön ute

vid Storbrottet, vågen slickar de blanka kobbarnas

sidor allt högre och högre och sjöarna som tagga

horisonten torna ihop sig till mäktiga bergskedjor

som tungt och obevekligt och i ändlös procession

passera sydvart.

Men mot kvällningen gå byarna ej så svarta

över viken, mina popplars kronor gunga ej så

våldsamt och solen tittar fram mellan molnen.

Jag tar in alla tre reven på min blekingsekas

storsegel och stävar ut för att studera havet. Kalle

Andersson sitter bred och lugn framför mig på

sin toft beredd att när helst det kräves flytta upp

i lovart och vi kryssa försiktigt under land och

ta byarna med glans. Utanför Köpmanholmen

river vinden i, sjön toppar sig smått, skvalpet

suger sig in över däcket, studsar mot skvättbordet

och blåsten sprutar rockarna skummiga på

babordssidan. Vi stryka tätt under Grundkallen,

göra fyra slag i den växande sjön, och när den

möter oss mellan Dagen och Lejet i långa susande

rullande taggiga berg, är jag just där jag vill

vara.

Stormen har rensat luften och solskenet

ljummar skönt på våra våta kinder och på händerna,

som syssla med skot och rorkult.

Solen står lågt och när brotten rulla in över

Lejet och skummet ryker högt mot höjden i

väldiga, svällande moln, lyser det i vit purpur och

ljus orange med blå skuggor alldeles som en

sommarsky. Men skummolnets kanter blixtra mot de

materiella rödvioletta skyarna nere vid horisonten

i öster i ljusviolett och ljus purpur som en kaskad

av solbelyst blod.

Lejets röda klippa lever i färgen och brottet

kastar en skugga av varmt mörkblått på dess

nordsida, innan det löses upp i dimma. Och havet

är av blå metall och det gröna i brotten är varmt

som det gröna på en ljus äng.

Vi vända.

När jag länsar hem mitt i all denna rikedom

av lycka och liv, tyckes det mig ett ögonblick,

som om människan icke har något att beklaga

sig över. Och jag kramar rorkulten och ger mig

fan på att se, att se, se, se, och att allt som

icke skänker styrka och lycka är humbug, och

att det icke finnes någon humbug för en människa

som verkligen ser. Allt blir vackrare för var dag

och allt klarare och tydligare och som en gammal

vis vill jag gråna och dö just då jag hunnit så

långt att jag verkligen känner att intet är fult

eller dumt — pang, just då den sista dörren öppnar

sig och intet hindrar mitt förstående — då vill

jag vinka adjö!

Tro nu inte, kära bror, att detta är

sentimentalitet och fött av någon tillfällig slöhet, nej,

tvärtom!

Mellan Grundkallen och Måsskäret simmar en

vikarsäl. I den grova sjön ser han oss icke förrän

på ett par båtlängders håll, gör ett kast och dyker,

jag skulle vilja kunna klara samma situation som

han. Men han klarar nog inte min situation, och

vi kunna vara jämspelta.

Nu är solen nere sedan en stund. Klipporna

äro mörkvioletta mot väster och skogens silhuett

är mäktig, havande, tung av färg. Den gömmer

svällande kottar och saftiga barr, röda rävar och

bruna harar, och dess kyliga doft slår tung av

liv mot mitt ansikte. Sådant kallas på konstspråket

mystik, och de som tala konstspråket kalla det

mystik, därför att de inte förstå hur det hänger

ihop eller över huvud taget hur något hänger

ihop.

Just då vi göra slag för att komma in i

posthamnen, kommer jag ihåg två verser ur Iliaden,

som påminna mig om livet ute på sjön bland

kobbarna och grunden. Jag håller på de verserna,

ty de bilda tillsammans ett onomatopoietikon som

målar: — förlåten, alla som inte sysslat med det

språket, men jag slutar strax:

ν͗χν͂, ω͑ς ὅτε χῖμα πολυφλoίσβoιo ϑαλάσσης

αἰγιαλῷ μεγάλῳ βρέμεται, σμαραγεῖ δέ το πόντος

vilket jag skulle vilja översätta ungefär så här:

med väsande buller, som då det väldigt brusande

havets våg dånar i den vida stranden och djupet

skräller.

Jag älskar att se väsningen i ηχη, det ståtliga,

sugande valvet i ϰυμα, det sorlande i φλοισβος,

det hala hårda i αιγιαλος, havsbullret i βρεμειν,

det skrällande dånet i σμαραγειν, och djupet i

ποντος, ungefär efter samma oskrivna lag som

det norska hav bättre målar det grå och vida i

havet än det svenska hav.

Så ungefär verkade det i solnedgången

purpurfärgade havet i rätt mening homeriskt på mig.

Kalle Andersson satt som xylograf och njöt av

tanken på att en gång få gravera detaljerna.

Då han hoppat i land med förtöjningsändan,

hivade jag upp min tax, som legat under däck

och varit så till vida medveten om sin husbondes

sensationer, att han i hemlighet varit sjösjuk på

durken. Min första omsorg blev således att under

bön och åkallan spola båtens inre.

Så tvingas människan att irra mellan poesien

och prosan.

FRÖKEN MALLAS OMVÄNDELSE.

Fröken Malla Heine skulle tillbringa

eftersommaren hos sin bror revisionssekreteraren, som

hyrde villa vid Lännerstasundet strax bredvid

Fisksätra station. Försommaren hade hon tillbragt

hos sin svåger kaptenen på Svea garde, men hon

tyckte inte riktigt om honom, ty han skämtade

så förskräckligt med Mallas svaghet att ej vilja

erkänna sina fyrtiofem år, och hon hade verkligen

nått denna kritiska ålder, då kvinnan förändras,

jag vill just icke säga till det bättre, men i alla

händelser så genomgripande, att resignationen bör

vara ett naturligare resultat än en tilltagande

skälmskhet och ysterhet.

Alltnog, fröken Malla reste ut med sina

koffertar och föresatte sig att riktigt njuta av det

som återstod av sommaren. Hon kom till Fisksätra

med ett eftermiddagståg, och jungfrun som mötte

hälsade så mycket från herrskapet, som var borta

på supé hos konsul Naaman på Ingarön, dit de rest

för en stund sedan. De skulle inte komma igen

förrän vid middagstiden följande dag.

Fröken Målla installerade sig i vindsrummet

utåt sundet, åt middag, och på kvällen satt hon

uppe på verandan och studerade Ellen Keys

Livslinjer tills solen sjönk bortom Duvnäshöjderna.

Så kröp hon till kojs sedan hon ställt jungfruns

väckarklocka på 5, ty hon skulle gå ut och njuta

av den daggfriska morgonen och komma hem

skälmsk och yster med famnen full av blommor

och sätta i alla vaserna och överraska sin

svägerska. Frukost ville hon alls inte ha, nej, visst inte,

bara en liten kopp kaffe.

Hon väcktes brutalt av den ursinnigt ringande

klockan. Hon sökte stanna alarmverket, men den

lilla haken var borta, och hon stoppade klockan

under täcket för att dämpa ljudet och icke väcka

hela huset. Usch, vad klockan kylde på magen

genom linnet! Hon kunde ha varit alldeles lugn,

ty jungfrun hade inte kommit hem än —

naturligtvis, då herrskapet var borta — och hon var

ensam i hela huset. Äntligen stannade ringningen.

Fröken Malla gäspade, så att det lilla plomberade

gapet lyste rosenrött med sin lilla lucka framtill,

bara två tänders bredd, och de tänderna voro

hennes stora sorg, hur vacker och elfenbensvit

ersättningen än vilade i vattenglaset på

nattduksbordet. Så började hon toaletten och stod snart

färdig i sin 10-centimetersskjol, den vita blusen

med guipé-filuret eller vad det heter och den vita

segelhatten.

Jungfrun var och förblev borta, och Malla

måste försaka kaffet. I tamburen tog hon en

av svägerskans alpstavar och vandrade ut i den

soliga morgonen.

Där fanns många stigar och hon valde en som

bar till skogs. Men inte fanns där några

blommor — det borde hon för resten ha förstått, nu så

sent på sommaren. I stället skulle hon ta en duktig

promenad.

Fröken Malla gick och gick. Hon hade aldrig

varit i trakten förut. Stigen bar över berg och

backar. Här och där lyste en villas plåttak genom

lövmassorna. Solen steg och det blev varmt.

Slutligen blev det alldeles förskräckligt varmt. Då

lyste det till av vatten mellan trädstammarna.

Stigen bar nedåt.

Hon kom till en vik eller ett smalt sund, vad

det nu var, men inbjudande såg det ut. På andra

sidan såg hon en halvförfallen brygga och längre

upp reste sig en flaggstång och en vit skorsten ur

barrskogen. För resten såg hon inga kulturmärken.

Om hon skulle bada!? Hon rodnade vid bara

tanken. Djärv var den onekligen — så här utan

badhus och utan badlakan. Men det var alldeles

rysligt hett och så här tidigt på morgonen var

naturligtvis inte en katt ute. Hon tvekade ett par

minuter, men så började hon hastigt kläda av sig i

ett buskage och snart stod hon på stranden

darrande i sin jungfruliga om också något

passerade nakenhet och det bruna födelsemärket på

hennes abdomen, som ingen hade sett, men som

hon det oaktat var så generad för, skylde hon

med handen för det fall, att — — — för det fall,

att — — —.

Fröken Malla steg i den gulskimrande vågen

och började plaska. Hon gick allt längre ut. Vad

det kylde skönt. Hon plaskade alltmera energiskt.

Här sluttade bottnen mot bråddjup och här måste

hon stanna — — — men vad var det?!!!

Dunk, dunk! lät det. Något vitt lyser genom

alarna strax bredvid. Det är en ångbåt. Gud nåde

fröken Malla. Hon upphäver 6-strukna fiss och

inser att hon ej skall hinna i land förrän ångbåten

har passerat. Beslutsamt men med en livdömds

uttryck i ögonen sätter hon sig ned. Vattnet når

henne till halsen. Ångbåten är framme.

Gustavsberg IV läser hon frånvarande på dess

sida. Men o du milde, o söte! O, o! Hon

försöker huka sig ned så vattnet når henne till näsan

— längre kan hon inte.

På akterdäck står den otäcke major von Hagen

och tittar efter orsaken till skriket — — — men

vad i herrans namn?! Vattnet sjunker omkring

henne, sakta först men så allt hastigare och

plötsligt sitter fröken Malla nästan torr på den leriga

bottnen, naken, ohöljd för allas blickar, medan

ångbåten passerar och propellern fortsätter sin

sugning. Major von Hagen klämmer intresserad

fast sin monokel och bredvid honom står —

fröken Malla bidar döden — kammarherre

Hökenberg, han med de röda mustascherna — och en

liten pojke — o, det är lilla Gösta von Hagen,

som vinkar med sin mössa och ropar: — Titta,

tant Heine, goddag, -tant Heine, tack för pralinerna!

Gud!!! Hon har badat vid Stäket.

Nu är ångbåten förbi och vattnet stiger igen.

Det kunde vara onödigt för resten tycker fröken

Malla. Hon vacklar i land och hennes vita

abdomen med födelsemärket försvinner i buskaget.

Fröken Malla är mera död än levande. Och

medan hon klär sig i buskaget försiggår en ännu

mera genomgripande förändring med henne än

den kritiska åldern mäktat åstadkomma.

Fröken Malla finner sin Gud. Hon inser,

huru tomt hennes liv har varit, hur ytligt, hur

flärdfullt. Och kärleken, som aldrig fick förljuva

hennes tillvaro, hur värdelös är den icke mot

den kärlek, som finnes däruppe. Och alla män

äro — — äro — — ena slokar, ja, just slokar!

Fröken Malla stannar två dagar hos sin bror

revisionssekreteraren. Hon skrattar icke som förr,

allt det skälmska och flickaktiga är försvunnet,

hon har blivit en gammal kvinna och hon påpekar

det också. Brodern har icke ens en bibel på sitt

sommarnöje. Fröken Malla reser till staden igen

och pastor Josef Rosenius kan räkna ett nytt lamm

till sin växande hjord.

GRÖNA LUNDGREN.

Min kamrat telefonerade och sade: — Är du

livad för att segla till Hangö i övermorgon, så har

jag fått låna grosshandlar Tegels kutter. Det blir

bara du och jag, och så skaffar vi en gast.

Jag svarade ja, ty jag hade bara ett par

växelaffärer att klarera, och jag längtade ut till sjöss.

Jag reste in till stan och träffade kamraten. Vi

åkte till Liljeholmsvarvet, där kuttern lag, för att

inspektera lådan. Vid kajen stod en man och

hängde sysslolös efter allt att döma. Han hade

grå-stubbigt hår och något av fjärrblick under ett

par borstpenslar och såg med sin blå kavaj och

de vida byxorna ut som en gammal sjöman. Vi

slogo oss i språk med honom och slutet blev att

vi hamnade på ett litet kafé vid ett glas öl. Han

drack och tackade genom att bjuda oss på en

lögnhistoria om en nigger i Pensacola, som slagits

med 1,500 man och segrat på grund av sina stora

fötter, som han begagnade som klappträn. Efter

slagsmålets slut hade vår man gått fram och tryckt

niggerns hand, ty han tyckte det vara fegt av

1,500 man att ryka på en ensam, men då negern,

upphetsad som han var, hade velat ge smockan,

hade vederbörande klämt till honom på

Stockholmsvis — vänster hand höjd mot tirorna och

höger i maggropen, så tarmluddet krullade sig —

och negern begrep att det inte var a son of a

bitch of a yankee utan a jolly good swedish

fellow, som kom och ville bjuda på ett glas. Sen

hade de seglat tillsammans ett helt år och hållit

ihop som fisklim.

Den gamle var tydligen vår man och vi

engagerade honom som gast på kuttern för resa

till Finland och tillbaka. Han hette egentligen

Isak Lundgren, men som han en tid av sitt

växlingsrika liv haft någon underordnad befattning

vid Gröna Lunds Tivoli, kallades han Gröna

Lundgren. Han hade seglat på alla hav och talade

ogenerad sjömansengelska, sjöng negervisor,

kunde steka sill med smör och riven ankarstock

som en ärkeängel, söp måttligt och gärna och

drog sina historier med allvarliga och trohjärtade

ögon och med en förstrött tankfull min, som

nästan högljutt fordrade ett humoristiskt

förstående.

Tidigt följande morgon passerade vi Slussen.

Lyckligtvis var det rätt hård vind, så att vi

sedermera fingo lätt att lista oss fram mellan de få

seglarna och ångbåtarna. Gröna Lundgren lagade

vår frukost och drog sig akteröver för att avlösa

vid rodret. Vi blevo i tillfälle att konstatera, att

han var vår man både som kock och seglare.

Nå — vinden bedarrade, mojnade av,

styvnade till och efter en rätt ointressant segling kröpo

vi vid middagstiden följande dag in mot

Furusund.

Min kamrat stod till rors. En man stod

viftande vid bryggan.

— Jädrars blod, gnisslade rorsmannen

plötsligt, det är Tegel, grosshandlarn, båtägarn, vad

fan kan han vilja?

Vi lade till och grosshandlarn kom ombord.

Det var en liten fet man med ljusa, uppvridna

mustascher och högst elegant klädd.

Segelsällskapskostym, obekväm krage och glänsande gula

skor.

— Gomidda, gomidda, mina herrar! Jag har

haft ett satans göra att få tag i er. Jag skall

tala om en glädjande nyhet: Jag följer med till

Hangö! Min kompanjon har kommit hem från

Hamburg och jag har måst ta en båt från

bogserbolaget för att hinna hit — men jag hann få

med mig en låda punsch och en låda whisky och

några byttor skum, ifall vi träffar några bekanta

finnar i Hangö — dom tycker om skum, vill jag

minnas — men presentera mig för din vän! —

å visst fan känner jag till er — förbannat trevligt

att få ett så lustifikt element ombord för en gångs

skull — var fullkomligt hemmastadd!— å, jag ber!

Jag bockade mig för grosshandlar Tegel och

ville hjälpa honom att placera spritlådorna på sin

plats.

— Nej, för all del, besvära er inte! — Har ni

ingen gast ombord?

Jag tittade efter Lundgren. Han hade dykt

ned i skansen.

— Jo, visst har vi gast! Hallå, Lundgren!

ropade jag.

— Hallå, Lundgren, var det, ja! hördes dovt

från båtens inre och Lundgren dök upp ur

skansluckan.

— Jaså, du är gasten? Bär ner lådorna här

och kom in i salongen sedan, ska du få

förhållningsorder.

Gröna Lundgren gapade på grosshandlar

Tegel och svarade inte. Slutligen vred han ansiktet

åt min kamrat till och frågade:

— Va ä de där för en gyckelbock? Du? Du!!

Du törs jag inte kalla mej själv en gång!

— Det är båtens ägare, grosshandlar Tegel,

presenterade min kamrat, och jag viskade så gott

jag kunde: Håll sej lugn, herr Lundgren, vi ska

nog klara opp alltsammans så småningom.

— Ska vi segla med den där jannen? muttrade

Lundgren tillbaka.

— Ja, troligen, det ser så ut, håll sej bara

lugn, snälla herr Lundgren, så blir allt bra! sökte

jag viska så lågt jag kunde.

— Karlen är genomskådad! svarade Lundgren

halvhögt. Han kommer att stanna här i Furusund.

Låt mig bara sköta om saken!

— Lugn bara, herr Lundgren!

Lundgren klev fram ett par steg.

— All right, grosshandlarn, ursäkta gubben,

men jag misstog mig visst om vem som har

kommando på den här skorven.

— Lådorna åker ner med en utsjungning!

Men någon segling kan det inte bli av i dag och

inte i morgon heller, om grosshandlarn är rädd

om sin kutter. För det kommer små grå moln i

nordväst och ute till havs står ett band med

tjocka — men vill grosshandlarn segla med

bottenrev, så gärna för mig, för jag går med om det

också blåser makadam och små röda djävlar i

luften — men vi gör bäst i att vänta här och få

ut ankaret för natten.

Grosshandlar Tegel såg ganska nöjd ut. Han

fixerade luften i nordväst och i nordost med

förståsigpåarmin.

— Mina herrar, alldeles rätt, det kommer att

bli ett satans väder, och vi stanna här. Jag

föreslår att vi går upp på hotellet. Där sitter

grosshandlar Finckel och generalkonsul Svensson och

överste Cedenius, som ha varit ute och gjort ihop

ett litet bolag — det är fråga om den svarta

graniten på Grisselholmen — och de begära inte

bättre än att få herrarnas sällskap.

Ett mummel hördes från fördäck.

— Vad säger karlen? frågade grosshandlar

Tegel.

— Kan jag följa med som jag går och står?

frågade Gröna Lundgren.

— Följa med vart?!

— Till krogen förstås!

— Med oss?!!

— Ja, vafan, jag har ju inga andra att gå med.

— Mina herrar, hur fan kunde ni lägga er

till med en sådan där? Han har ju ingen

hyfsning. Karl, du är oförskämd! Du vet inte hut!

Vaffaen menar du?

Det tycktes arta sig till ett trevligt familjeliv

ombord. Jag gick emellan. Grosshandlaren var

pionröd, men i Gröna Lundgrens grå ögon

upptäckte jag att den lilla glimten satt kvar. Jag

blinkade ett förstående åt honom och lovade

grosshandlaren att ordna allt på ett

tillfredsställande sätt. Jag tog Lundgren avsides. Han

bara smålog med en liten tusan i ögonvrån.

— All right, grosshandlarn, ursäkta en

gammal sjöbjörn, men jag misstog mig igen om vem

som hade befäl ombord. Order, please!

— Kom ihåg att börja med, inga

oförskämdheter! Packa upp min kappsäck! I ena rummet

ligger vita kostymen och reservparet gula skor.

Sätt i byxsträckaren och häng in kläderna i skåpet!

Sätt lästerna i skorna! I andra rummet ligger

necessären och halmhatten. I necessären finns en

flaska fernissa för halmhatten, en flaska dubbla

malörtsdroppar för mornarna och diverse andra

flaskor. Plocka upp alla flaskorna och sätt dem

på bordet framför spegeln! En flaska vichy vid

varje koj och en whiskyflaska till nattgrogg!

Tag ur skolästerna tidigt i morgon bittida och

sätt dem i de andra skorna, så att de bli i

ordning tills jag vaknar. Blanka ordentligt med

yllelappen! Då allt är klart, går du ut och letar

mask, ty det blir metning, om vi ska ligga stilla.

Gå i land och låna spön av vaktmästar Sjöblom!

Du får ta en pilsner, men sup dig inte full! Har

du förstått?

— Full av en pilsner!! Tio sådana myggor

på vardera örat och en bålgeting på klyvarn!

Men Gröna Lundgren darrade litet på målet

och hade blivit blek under grosshandlarens tal.

Det ryckte i fingrarna på honom.

Vi gingo i land. Jag vände på bryggan och

låtsade mig ha glömt något ombord. Mitt lynne

var ur led.

— Hör nu, herr Lundgren, det här var

otrevligt. Jag tror vi vänder till stan. Jag ser, att

min kamrat inte är nöjd heller, fast han

ingenting säger. Men han har ju fått låna kuttern

och herr Lundgren förstår att — — —

— Nog för jag förstår, men segla med en

sån där snobb, gör jag inte, det svor både jag

och Lundgren på. Byxsträckare — vafan är det

och läster i skorna och — — — men jag tror

han vänder om i morgon och låter herrarna få

behålla båten ensamma — jag är nästan säker

på att han gör det. Inte duger en sån där på

sjön!

— Ja, godnatt nu! Vi kommer ner om en

stund.

På morgonen vaknade grosshandlare Tegel

och var fruktansvärt härsken. Han hade kommit

ned sent frampå morgonen och väckt oss och sökt

få i gång en nattgrogg och velat plocka fram

champagnen och dillade om aktier och tara och

giro och styrelsesuppleanter och flickor och var

med ett ord färdig. Äntligen kröp han i säng med

stärkskjorta och krage och somnade under de

gräsligaste stönanden, vilka slutligen övergingo i

den mest konstnärliga snarkning jag varit med

om. Nu vaknade han som sagt och var hemsk

att skåda.

— Vad var det han hette, gasten?

— Lundgren, upplyste vi.

— Lundgren, vrålade grosshandlaren hest.

Lundgren!

— Lundgren, var det, ja! hördes från däck.

— Besk, annars dör jag! Hälften dubbla

malörtsdroppar och hälften konjak! Fart på hasorna!

Lundgren kom nedför trappan med en liter

konjak i handen.

Blundande låg grosshandlar Tegel och stönade

och väntade på sin eye-opener. Lundgren tog

en av flaskorna på bordet och fyllde ett

punschglas till hälften. Konjak till brädden, och besken

var färdig.

Den lidande reste sig på armbågen, tömde

glaset, sjönk tillbaka på bädden och låg några

ögonblick avvaktande verkningarna.

— Ja, blir inte grosshandlarn i ordning av

den där, så hjälper bara kniven! sade Gröna

Lundgren.

Plötsligt öppnade grosshandlaren ögonen. De

blevo alldeles runda.

— Vaffaen har du gett mig, karl?! Det känns

så konstigt i mun, det känns som — va sjutusan?

— Det smakar som — — —

Han blev med ens alldeles vaken och spottade

energiskt. — Svara mig, karl, vad var det i glaset?

— Dubbla malörtsdroppar och konjak, som

grosshandlarn ordinerade sej själv. Det brukar

hjälpa i det längsta.

— Får jag se på flaskan! Karl, är det

meningen att förgifta mig? Du har tagit fernissan

till halmhatten!

Tegel blev likblek.

— Det är väl inte så krångligt, sade

Lundgren. Så här på mornarna smakar allting likadant.

Fernissa gör samma verkan, fast inte var det min

mening att ge grosshandlarn galet. Förlåt en

gammal sjöman, men ta mej fan jag gjorde det

med avsikt!

Tegel satt och harklade. Det var klibbigt och

äckligt i munnen och plötsligt började han draga

ut långa trådar mellan tänderna.

— Se, fernissa har sådan verkan, sade Gröna

Lundgren lugnande. Har man fått sig en

ordentlig klunk, kan man få sitta och draga trådar hela

dan. Det bildar sig liksom trådar, se!

Tegel drog trådar med ena handen, under

det han knöt den andra mot Gröna Lundgren

och svor så gott han kunde. Nu var han blå

av ilska.

— Försvinn, karl! Ge dig av, annars — — — !

Gröna Lundgren gick baklänges uppför

trappan och blinkade åt oss andra.

— Det enda som hjälper är att laxera. Ska

jag —?

— Dra, dra — — —! gnisslade Tegel.

Då vi klätt oss och kommit upp på däck,

låg det vackra Furusund i strålande solsken, en

lätt bris blåste och vi började se på varandra,

på Tegel och på Lundgren.

— Ska grosshandlarn meta nu, så finns här

både spön och mask. Det är bäst att passa på

medan det vackra vädret står, för det blir inte

långvarigt.

Tegel ägnade icke en blick åt Gröna Lundgren.

Han gick och drog en tråd då och då och såg

högst allvarlig ut.

— Vill herrarna meta kanske? Klara jollen

då, din olycka, så gå vi i land. Men först en

frukostbit på hotellet. Fy fan vad det smakar i

mun.

Gröna Lundgren klarade jollen och vi stego i.

— Vill herrarna ta emot grejorna? Gröna

Lundgren räckte oss spöna och en av

grosshandlarens eleganta gula skor.

— Vad är meningen? Vad skall du göra med

skon, karl, svara!

— Jag hittade ingenting bättre att leta mask i.

Duger inte det nu heller? Titta bara sån utmärkt

mask, riktig daggmask — — —.

Grosshandlar Tegel var med ett par språng

uppe på däck och måttade en örfil mot Gröna

Lundgren.

— Stilla, stilla, såja, så-ja! sade Gröna

Lundgren i samma ton man använder till en orolig

häst. Rör mig inte, grosshandlarn, och tänk på

mina grå hår. Jag har gjort efter order så gott

jag kunnat. För resten är jag inte van vid att

bli arg. Jag blir bara sjuk av"et och en örfil

har jag bara fått en gång, och den som gav

mig den ligger på en kyrkogård i Kapstaden och

har ett stort, grant monument över sig och en

stor familj som går och gråter där varenda söndag.

Grosshandlar Tegel betänkte sig och utdelade

ingen örfil.

Slutet på historien blev att vi tre dagar

därefter på en annan kutter med Gröna Lundgren

ombord åter lågo vid Furusund. Gröna Lundgren

sken som en sol och var obetalbar. Jag har aldrig

sett bättre gast.

Själva resan till Hangö hör inte hit.

MINNET AV EN HARE.

I går sköt jag den sista morkullan för året.

Det hade blivit sent och skumt. Berget flöt ihop

med martallarna, de tusen fågelstämmorna hade

tystnat, och emellanåt kom en kall fläkt från kärret,

där dimman stod blå över regnpölarna.

Men myggorna levde och läto mig känna det.

Trött på att svära i enslighet och många gånger

narrad av någon ensam mygga, som skymningen

förstorade i perspektivet och förvandlade till en

morkulla, ämnade jag just resa mig från min

tallrot, då det prasslade bakom mig. Jag höll mig

dödstyst.

En liten hare var det, som i sakta mak

skumpade fram och satte sig på berget knappt

fem steg ifrån mig och alldeles i min bössas

riktning. Jag hade bara behövt röra högra handen

för att göra honom till den dödaste harpalt i

Roslagen.

Haren tycktes ha något att uträtta. Han

tycktes lyssna i åtskilliga riktningar, gjorde höger

om och vänster om och helt om, satte sig på

bakbenen med öronen sträckta, kliade sig och

försjönk i meditationer. Så lyfte han något litet på

sitsen och uträttade sitt ärende.

Men i detsamma hördes det långt borta bland

talltopparna: knorr-knorr, knorr-knorr. Nu var

morkullan här, jag reste mig upp och haren tog

ett jätteskutt. Skottet gick, ja, till och med båda,

ty högerpipans tog visst inte ordentligt, och jag

hörde morkullan slå i ett träd nere i kärret.

— Den hittar jag aldrig, var min tanke, men

jag hittade den. Och följande den gungande

kärrstigen var jag snart inne på trädan, från vilken

vägen går till min egen skogsgrind.

Under det jag gick där och visslade förnöjd

över det lyckade skottet, gingo tankarna tillbaka

till haren och från den ännu längre tillbaka till

min första hare.

Det var en vinterdag långt nere i Småland

och jag var student på vandring med ett

målarskrin i ena och en knölpåk i den andra handen.

Framför mig låg en mils landsväg.

Långt borta i den stilla luften hörs ett drev

och flingorna falla så där homeriskt sakta och

glest, som ni minns från en bild i Iliaden.

Drevet kommer närmare, allt närmare. Så

tystnar det alldeles i vägkanten. Två hundar nosa

i vägen, resa borst åt mig och försvinna igen i

skogen. Allt blir tyst.

Men det lilla jägarfröet i mig började svälla.

Vägen gick käpprak en mycket lång sträcka

framför mig och jag hade hela tiden jag hört drevet

noga observerat den. Intet djur hade passerat.

Hundarna hade tappat alldeles i diket, ty där

hade de tystnat. Jag förstod mig ej mycket på

spår, men plötsligt fick jag se en rad sådana,

vilka hundarna lämnat orörda. Jag smög mig tyst

i deras riktning och efter några minuter

upptäckte jag haren under en granbuske. Jag kastade

min tunga knölpåk och haren sprattlade i

dödsryckningarna.

Stolt som en Claude Gérard efter dubblé på

lejon lagade jag mig till att passa min hare.

Fullkomligt oerfaren i denna den sista tjänsten

åt hänsovna harar hade jag ett förskräckligt

besvär därmed. Jag visste bara, att döda harar ha

granris i sig och jag lyckades slutligen peta hål

någonstans på min harpalt och stoppa in en

ofantlig granruska.

Men jag hade en hel mil till Hvetlanda och

bara en fjärdingsväg tillbaka till mitt förra kvarter.

För att så snart som möjligt få meddela mig med

någon människa föredrog jag att återvända och

uppskjuta min vandring till dagen därpå.

Sagt och gjort — om en halvtimme gjorde

jag mitt intåg hos mitt värdfolk. Jag kände mig

lagerkransad som en triumfator, jag berättade min

och harens historia gång på gång med allt

minutiösare detaljer — det hela var en händelse i mitt

liv. Haren vägdes och befanns naturligtvis vara

en jätte bland harar

— då det knackade på dörren.

I förstugan stodo tre kolare med vilda skägg

och ögonen lyste hemskt i deras svarta ansikten,

då de fingo syn på haren, som låg mitt på

golvet i den lilla stugan.

Den längste ställde sin bössa i hörnet vid

skänken och klev fram mitt på golvet. Han

luktade brännvin och såg fruktansvärd ut.

— Då såsom att den här haren ä min, så tar

ja"n väl då, sade han och grinade illvilligt.

— Det låter ni bli, sade jag. Haren är min.

— Sa du, ja, jäkla grönskålling! Han spottade

föraktfullt en mun Jönköpingssnus på trasmattan

framför mina fötter. Jakta va vånn, fast hunna

täppte, å haren va skaskjuten, för Joan Agust

här sköt å "an ena bakskånka — ä dä inte sant,

Joan Agust? Jo, så jädringen förgeftat, ä inte

haren vånn! Å senna följde vi på spåra å kum

te åhoppet å följde på i dia spår å straxt breve

hade du slaet ihäl "an mä e kröcka — tror du inte

ja så spåret i snön ätter kröcka mä, din jävel?

Å senna hade du försökt å passa"n — jo, dä snögga

jägara sum inte kan så moe som te passa en

hare — inte ta u"en inkråmset älla hälla u"en

biogen — å senna följde vi biospåret, å dä va

inte krånglit mä sån passning — å ger du mek

inte haren govelit, så tar ja"n, å får ja tag i dek

på skogen så kramar ja moset u dek, din

haratjyv!

Min värd var den lilla socknens klockare och

hans ställning förbjöd honom att fälla ett ord

till förmån för mig, en utsocknes. Han viskade:

— Ge honom haren, annars går dä allri väl!

— Ä dä er jaktmark? frågade jag

oppositionellt. Jag vet att ni tjuvjagar, era rackare, men

jag är god vän med unga baron och jag ska,

jäken anagga —

— Dä lessamt å höra lus hosta för di har så

klena bröst. Ja jagar, där ja kolar, om själva

faen rår om skojen, å nu va dä ja som to haren,

sade den fruktansvärde, grep mitt stolta jaktbyte

och lagade sig att gå.

— Jo, dä snygga jägare, som inte kan ta en

hare med både hundar och bössa, bjäbbade jag.

Jag behöver bara en käpp, jag!

Min gloria strålade inte längre.

— Ä du oppkäftig, kan du få dek en torvel

så hos klockarefar du ä. Nä, si du, ja tar dom

mä denna härna utan käpp!

Han knöt en svart, hårig näve under näsan

på mig. — Ja vell inte slö bena å dek, för du ä

för spinki, men kom ut på skojen, så sa ja skära

dek e slya, om du inte har fått stryk förut. Kom

nu, Joan Agust, så går vi!

Sade och stövlade i väg.

Liten, så oändligt liten, satt jag i mitt

soffhörn. Jägarlivet hade alltså skuggsidor.

— Dä va väl att herrn gav honom haren,

sade klockarfar. Han hade vänt opp och ner på

huset, för han ä vild när han har fått brännvin.

Men skadskjuten va haren inte. Dä ljög han.

— Jag tyckte också att han gärna kunde få

haren, ljög jag. Fast det var ju onödigt att visa

det med samma. En hare mer eller mindre spelar

ingen roll, ljög jag vidare. Inte fäster jag mig

vid haren, nej, inte ett dugg!

Men jag kan inte neka till, att jag räknar

minnet av den där haren till de bitterljuva. Det

bittra är övervägande.

SEGLATS MED STRANDHUGG.

Tre färger ha i dag etsat sig fast i min hjärna:

havets, himlens och en mäktig dimväggs.

Havet är metalliskt blått, skalbaggvingblått

i lätt skvalpning. Därovan dimman, som tung

och kompakt, solbelyst i överkant, kommer

drivande från norr. Dess färg har materiell fyllighet,

något av kött, något av hyn hos en kvinna, som

dansat sig varm. Överst lätt och klar grönblå

luft.

Ur dimväggen tutar Svartklubbens fyr, som

jag har kranbalksvis om babord.

Snart äro vi inne i dimbanken. Nordvästen

river i, regnet duggar och sjön börjar spotta smått

över lovarts bog. Han växer, och snart påminnes

jag om att min båt är liten av en sjö som sköljer

min gummirock från nacken nedåt. Det är klokast

att hålla in mot land. Kalle Andersson lägger

rodret babord, vi vända och börja kryssa in mot

Riddarskärets stångmärke.

Vad vi ha ute i dimman att göra? Vi ha

nyss varit i land på skäret, där min speciella

ejderhona ligger på ägg, och sett efter om hon

finns kvar. Hon låg där, och tärnor och

strandpipare skreko ve och förbannelse över besöket.

Vi stucko ut igen och skrämde upp en flock på

nio stycken ungejdrar, som lågo på en häll i

lä. Grisslorna lyfte och slogo i, prackor och

lommar sträckte in under land.

Dimman lättar och solen värmer igen. Vinden

skralnar, och med några famnars vinst på varje

slag kryssa vi genom Singösundet. Men på fjärden

kommer brisen igen mörk och vitskummig och vi

skjuta fart.

— Ska vi gå upp och titta på Singö kyrka?

— Varför inte, isynnerhet som det är vardag!

Efter några slag ligga vi i lä under Singö

brygga, och Kalle Andersson och jag mallra i

väg.

Här är oberörd bygd. Här upptäckas inga

radiumstrålar, här uppstår ingen Verlaine och

cake-walk är lika okänd som Der Fall Wagner.

I en dalgång ligger en grå by, och i dess

nordkant murknar den lilla träkyrkan. Runt omkring

multna saliga singöbor under vårdar av grön

singömarmor. Den lyxen tillåter man sig efter

döden, ty livet bjuder ej på någon lyx. Bara på

strömming.

etc. läser jag på en sten, uttrycket för de

efterlevandes stolthet och sorg.

Vi titta in genom kyrkfönstren. I taket hänger

ett fullriggat miniatyrskepp, som jag skulle vilja

äga. Det är av den typ, med vilken Kolumbus

upptäckte Amerika, och i festskrud. Jag kommer

ihåg en saga av H. C. Andersen: En berättelse

från Klitterna. Just det stället i sagan, där Jörgen

dör i koret, medan den gamla kyrkan begraves

under flygsanden: Och skeppet, som hängde i

koret, sänkte sig ned framför de två; det blev

så stort, så präktigt, med sidensegel och förgyllda

rår; ankarna voro av det röda guld, och varje

tåg silkestvinnat, såsom det stod i den gamla

visan.

Det där kan jag utantill sedan pojkåren, och

medan jag står här ute på den fattiga ön med

ansiktet tryckt mot dess kyrkas utskottsrutor och

havet brusar på avstånd och vinden, rasslar i gräset

på gravarna, får jag ett anfall av 70-talssentimentalitet.

Men en blick in i sakristian med dess

kungörelsesamling i fula pappband på bokhyllan,

där en vintratt står upp- och nedvänd och en

smutsig mässkjorta med råttäten bård hänger på

väggen, släpper mig handlöst ned mitt i 80-talet.

Saklöst hoppar jag över 90-talet och är åter en

modern människa med de sista krigstelegrammen

i tankarna.

Singös färg är grått. Men under de väderbitna

granarna är mossan skär av linnea.

En sägen förtäljer om en pojke, som kom i

lära hos en skräddare. Han var kvickställd på alla

vis och medan han sydde och skar till, vann han

skräddardotterns hjärta, så att hon fick ett barn.

Skräddaren blev förstås arg och ville att gesällen

skulle gifta sig med dottern, vilket ju var

mänskligt begärt. Men gesällen var så kvickställd, att

skräddarbordet syntes hans begåvning för litet.

Han var bestämt skapad att nå höga äreställen, och

han bad därför skräddaren att få studera till präst,

innan han gifte sig. Gubben hade litet pengar

och bekostade den kvicke gesällens studier, tills

denne prästvigdes och gifte sig med en annan

flicka. Detta är vad folk kallar tacksamhet och

finkänslighet.

Den historien berättades på Singö.

Om den forne skräddaregesällen ännu lever,

kan det ju roa honom att se den i tryck. Eller

kanske hände alltsammans på 1700-talet. Tid och

rum existera ej för tänkaren-skribenten. Men jag

påminner mig nu att prästen lever, fast i en annan

församling. Prosit!

Singö har naturligtvis en handelsbod, dit även

vykorten, denna landsplåga i vilken humbugen och

dumheten i förening fira triumfer, trängt fram.

Naturligtvis föll jag offer för lasten. Jag köpte ett

vykort, föreställande en moder som lär sitt barn

att bedja, och skickade det till Stockholm, till min

klassiskt bildade vän Simon, a quo nil humani,

alltså icke heller den fina uppmärksamhet som låg

förborgad i min handling, alienum est.

Men i norr står en ny molnbank fast det börjar

mojna. Vi sitta snart i båten och få ut storn.

Sakta glida vi hemåt genom det svagt krusade

sundet, förbi singöbornas rad av sjöbodar, förbi

det falska Singösundet, där en karl i en eka just

håvar in en abborre, förbi en vikarsäl, som väl

också fiskar och förskräckt dyker efter en ljudlig

flåsning, förbi Riddarskäret och ut på havet, där

brisen står dunkel under dimman som närmar sig.

Dimman hinner oss, men vinden dör alltmer,

och i lä under Fogdö sten är det, som om vattnet

vore tjärad näver och vår båt en pediculus

maris — för att begagna en älsklig bild.

Skymningen faller på. Runt omkring oss står

tjockan grå och tät och alla mått förändras. Den

lilla klippklacken, som vi passera på fem

båtlängders håll, ser ut som Fujijama, och tärnan, som

flög tätt över masttoppen, var vår barndoms fågel

Rock. Skyhögt reser sig plötsligt ett palats vid

horisonten och en minut senare stöta vi emot

sjöboden, där vi valt vår ankarplats.

UPPFÖR VESUVIUS FÖR 4 FRANCS PERSON.

En vinterdag för 10 år sedan besteg jag

Vesuvius i sällskap med min hustru och den

ryktbare globetrottern Mustafa samt en slusk från

Resina, vilken tjänstgjorde som förare. Detta är

ju i sig självt intet märkvärdigt men det kostade

oss tillsammans bara 12 lire, och detta inbillar

jag mig vara tämligen enastående.

Tidigt en morgon larvade vi ut från vårt

italienska hotel vid Piazza Umberto fast beslutna

att gå hela vägen upp till vulkanen, vilken det året

var vid dåligt humör och arbetade med utbrott

var tredje minut. Landsvägen, som mera liknar

en stadsgata, livades redan av talrika

morgonfriska bustyper och fruktförsäljare. I la Barra

åto vi frukost i en 10:de klassens trattoria, där

dammet från gatan låg tumstjockt på fårköttet som

lockande exponerades i fönstret. Vi beställde var

sin kotlett, och jag blir ännu törstig vid minnet av

den. Den röda spanska pepparsåsen kom mig

att kippa efter andan ett par dagar, dammet

tjänstgjorde i stället för potatispuré och efter

värden-kockens utseende att döma borde kotletten med

all säkerhet ha varit späckad med fruktansvärda

gifter sedan Borgias dagar.

Under överläggningar om sättet för bergets

bestigande hunno vi till Portici, passerade detta

och närmade oss Resina. Naturligtvis ville vi ej

begagna oss av veklingens fortskaffningsmedel,

den Cookska järnvägen. Vi skulle göra en

ordentlig bestigning. Vi hade hört av vår hotellvärd, att

en sådan var dyr, minst 25 lire person utom en

massa extra utgifter, men vi ämnade taga oss upp

själva utan förare. Man ser ju var det röker

och går dit, resonerade vi. Saken är dock

ingalunda så lättvindig.

Innanför Resinas portar omgåvos vi genast av

en massa bovar, som erbjödo sig att föra oss upp.

Cookska ombudet tillbakavisade vi med förakt,

men med de övriga slogo vi oss i språk. Jag

samlade ali min italienska och försäkrade, att det

icke egentligen var vår avsikt att gå upp på

Vesuvius. Vi hade sett smörjan många gånger förut.

Men de voro inte så lätt avspisade, utan började

framställa sina anspråk. Då jag slutligen fått dem

att tala en i sänder, fick jag klart för mig, att de

skulle ha 100 lire, och i detta billiga pris ingick

antingen åsnor eller häst och vagn upp till

observatoriet. Karlen som framställde detta ultimatum

gestikulerade så livligt och talade så övertygande,

att jag beslöt mig för att färdas upp på åsna och

skaffa mitt sällskap en vagn, men icke alls för

det priset. Jag förklarade, att han var en av de

oförskämdaste bovar jag någonsin mött i livet och

bad honom och hans sällskap inte besvära mig

mera. Varpå vi vände dem ryggen och började

ägna oss åt bekikande av Resinas få

märkvärdigheter. Hela tiden följdes vi på avstånd av de

hyggliga skurkarna, vilka stundom skickade fram

en stafett med förnyade erbjudanden av sina

tjänster. Priset föll stadigt med fem lire åt gången.

Emellertid fortsatte vi vår promenad för att se,

om våra förföljare snart skulle tröttna. Men de

tröttnade ej. Det var jag som verkligen blev

utledsen på den larmande skaran, vilken troget

höll sig i vårt kölvatten genom gränder och gårdar

och alla labyrinter jag valde för att pröva dess

tålamod. Alltså inväntade vi massan och det skulle

bli affär av. Mera på skämt tog jag upp de

silverslantar som skramlade i min ficka och räknade

dem. De befunnos utgöra 12 lire. Jag sökte ut

den hemskaste i följet och gjorde mitt anbud.

— Här har jag 12 lire. För dessa 12 lire begär

jag en åsna för mig och en vagn för mitt sällskap

samt vägvisare ända fram till kratern. Förstå mig

nu: Jag har inte en soldo mera. Går ni inte

in på det, så drag för fan i våld!

Mannen gjorde nästan en volt baklänges av

överraskning. Omöjligt! Hur skulle jag kunna

begära åsna och häst och vagn och vägvisare för

en sådan spottstyver. Excellenza skulle betänka

allt, djurens underhåll, vägens faror etc.

— Du tycks inte ha förstått, att detta är hela

min förmögenhet. Gå din väg!

Karlen gjorde en oefterhärmlig gest och vi

fortsatte.

Men om vi hade trott, att han ämnade överge

oss, misstogo vi oss. Oupphörligt dök han upp

och sökte bevisa vansinnigheten av mitt förslag.

Jag svarade honom ej utan låtsade, som om han

var luft för mig.

Och slutet blev verkligen att jag segrade. Vid

tullen åt Torre del Greco till kom han slokörad

och med utseende av en martyr, gjorde en

obeskrivlig gest och sade:

— Excellenza, gud är mitt vittne att jag gör

en förlust, men för er skull vill jag gärna göra det.

Om en halv timme skola åsnan, hästen och vagnen

och jag själv vänta vid Scavi di Ercolano.

Med uttråkad min kastade jag till honom en

lira och han försvann.

Efter en halv timme voro vi på ort och ställe.

Karlen stod där med häst och vagn, men av åsnan

syntes ej spår.

— Var är åsnan? Han svarade med ett

sorgligt leende och en tröstlös gest, att åsna fanns inte

i hela Resina. Excellenza skulle betänka.

Åtminstone inte för det priset — — —

— Adjö då! Jag gjorde helt om och

avlägsnade mig visslande. Karlen sprang efter. För

alla helgons skull, excellenza, 15 lire, bara 15 lire!

Jag svarade honom ej. — Nå, i guds namn

då! Vänta här hos hästen, och åsnan skall vara

här inom en kvart!

Och mycket riktigt — om en kvart kunde vi

sätta oss i rörelse mot det efterlängtade målet,

som dundrade och rökte däruppe.

Vägen ditupp är ju beskriven så många

gånger, att ett upprepande vore onödigt. Jag

plågades på min åsna, vilken hela tiden

bearbetades med en knölpåk av föraren, som nu fullkomligt

resignerat och till och med stal en apelsin åt

mig i en av de trädgårdar vi passerade. Han

förstod, att det ej var första gången jag var i Italien,

sade han, och detta med som det tycktes uppriktig

aktning. Han hade ju också anledning.

Jag undrar om eremiten bor kvar däruppe än.

I närheten av observatoriet på vänster hand reste

sig hans gräsliga hydda med en stor skylt över

ingången. Där lästes i stora bokstäver EREMITA.

Den helige mannen stod utanför och tiggde. Jag

kastade en soldo framför hans fötter. Han tog

upp myntet, såg på det, slängde det efter mig

och började en serie förbannelser och skällsord,

vilka kommo mig att tvivla något på hans helighet.

Äntligen voro vi vid värdshuset, där åsnan

och hästen skulle ställas in. Jag beställde middag

till återkomsten. Men först ett glas vin åt oss och

föraren. Mot min vana glömde jag först fråga,

vad det kostade. Vinet var uselt och kostade

1 lira glaset. A la bonheur, var så god, men gör

inte i ordning någon middag! Dio mio, vi ha

misstagit oss, vi ha serverat av det vin som bara

kostar 4 soldi glaset! Tusen ursäkter och

återlämnande av pengarna! Tusen tack, men ni

behöver ändå inte göra i ordning middag. Om

vi vilja ha något, säga vi till vid återkomsten.

Och då vi avlägsnade oss skrek en liten pojke

efter mig: Maledetto inghlese!

Efter fyra timmars verkligen ansträngande

klättring mitt i den kvävande svavelröken och

efter att ha måst tillbakavisa en massa anbud

om hjälp med aiuti av några unga bovar som

följde i våra spår, med hotelse om stryk, stodo

vi äntligen på platån vid kratermynningen. Under

oss mullrade det som i en jättefabrik och röken

kom i regelbundna pustar ur tusen små hål

omkring våra fötter. Så ett fruktansvärt brak,

rökmolnet skingras, aska och stenar kastas i luften

och för ett ögonblick kunna vi se ned i det

glödande, böljande helvetet därnere.

Finns det någon så blaserad att han inte kan

beundra det man ser från toppen av Vesuvius?

Neapel, Ischia, Capri, Sorrento och det blå

Medelhavet försvinnande i soldis vid horisonten!

Nedfärden till värdshuset gick på 15 minuter

tätt bredvid Cookska järnvägen. I den lösa lavan

hoppade vi utför den branta sluttningen 4 à 5

meter i taget hållande i varandras händer. Skorna

blevo fulla med sand och sprucko, strumporna

gingo i trasor, men man var ung och livet ganska

skönt att leva.

Föraren var idel älskvärdhet, jag bjöd honom

på middag och han fick ordentliga drickspengar.

Då vi skildes, kysste han våra händer.

Det var redan natt, då vi lämnade Resina.

Vesuvius glödde svagt i toppen, där det underifrån

belysta rökmolnet förlorade sig mot zenit. Och

hemmarschen på den svala landsvägen var härlig

utan överfall, utan något slags äventyr.

Om man alltså är energisk, kan man komma

upp till kratern för 4 lire, kanske mindre. Men

svenskarna äro ett lättsinnigt släkte, vilket även

gäller smålänningar trots det rykte om

gnidighet de fått, och jag talar ej om vad vår utfärd

kostade. Ty det angår ingen.

ETT KÄRLEKSDRAMA.

Från Finlands-Fredriks stuga höras fiolen och

handklaveret och dunk av taktfasta fötter.

Jag stannar på landsvägen och lyssnar.

Men plötsligt ljuda skrik av kvinnoröster och

buller som av brottning. Dörren slås upp och

ljusskenet strömmar klart över gårdsplanen. En

hop människor trängas i dörrhålet, det slamras

och sparkas på trappan och två karlar välta fast

omfamnande varandra omkull i en krusbärsbuske.

Det blir rörelse och liv på gården och jag öppnar

grinden och går in.

Där står Matts Pers Johan.

— Vad står på? frågar jag.

— Äsch, dä bara Fredriksson, som är full

och galen. Han kom hem från sjön i går och

skall stanna hemma över vintern, för han ska

gifta sej med Sörgårds-Fia och de skulle ha gått

och tagit ut lysning i morgon. Men nyss, när

Fredriksson skulle gå ut i skrubben under

vindstrappan och hämta en liter, ä dä inte faen? —

där sitter Fia på hans sjömanskista och vänslas

med skräddarn, så nu blir det väl ingen lysning

av. Nu får skräddarn smörj.

Vi gingo närmare. De båda karlarna slogos

tyst och skräddarn hade fått rocken delad mitt

itu i ryggen, så att den hängde bara på armarna.

Skräddarn låg överst, ty Fredriksson var som

sagt full, men på hans blick syntes, att han höll på

att nyktra till.

Fruntimmerna skreko, och slutligen närmade

sig värden, Finlands-Fredrik, och ryckte upp

skräddarn med ett fast tag i västens bakstycke.

Fredriksson reste sig upp och var vit i ansiktet. Han

sökte i fickorna.

— Akta dej, skräddare, han drar kniv!

— Kniv mot den där! Men stryk ska han ha!

Kom an bara. Jag var full nyss, men nu är jag

nykt.

— Ä, si så, sluta opp å slåss å kom in å ta

en sup!

— Ta en sup mä den där! Han fagrade på

min skuff! Di satt i skrubben och fagrade på

min skuff! Behåll jäntan bäst faen du vill, men

stryk ska du ha! Di fagrade på min skuff! En

sån där bondkanin, som varken kan splitsa ett

öga eller tagla en sladd! Kom an bara!

Och Fredriksson gjorde ett plötsligt kalvhopp

med åtföljande utfall och lyckades sätta in

snusdosan mitt på skräddarns kran. Skräddarn sjönk

jämrande till marken och blodet flöt ur näsa och

mun.

— Å nu ska vi späda på med

svångremsspännet ett tag, sen ska du få gå hem och lappa

snoken på dej!

Fredriksson hade fått av sig svångremmen

och dess spänne smällde med täta slag på

skräddarns rygg och ben och lite varstans.

Men med en snabb rörelse fick skräddarn

armen om Fredrikssons ben. Denne ryckte till

för att komma loss och i ett nu föllo

Fredrikssons byxor till marken, ty han hade inga hängslen

och svångremmen höll han i handen.

Där stod Fredriksson i sin nakna skönhet.

Flickorna fnissade och vände sig bort och pojkarna

gapskrattade ädelmodigt.

Med ett språng stod Finlands-Fredrik bakom

sonen och slog armarna om livet på honom.

— Nu går du in å står inte här som ett åtlöje!

Och du, skräddare, spring din väg, för nästa gång

kommer kniven fram!

Fredrikssons ansikte var likvitt och tårarna

runnö nedför kinderna. Han arbetade för att

komma loss, men tio händer grepo i honom.

Han gnisslade: — Söta, snälla! Kniven! Ta hit

kniven!

— Spring, skräddare!

Och skräddarn sprang. Det var hög tid.

Så vart det slut på det dansnöjet. Vi gingo

hemåt.

Strax framför mig gick en hop flickor. De

småviskade.

Men plötsligt hördes Sörgårds-Fias röst:

— Asch, en sån där, som inte en gång kan

hålla upp byxorna!

SMOKINGEN.

Vi bodde i en idyll och nästan på landet.

Bruset från staden drog med vinden över våra

huvuden, men det drunknade oftast i fågelkvitter

och i sorlet från ån, som flöt mörk under pilarna

alldeles utanför husknuten.

Vår bostad var ett gammalt tvåvåningshus

med en veranda, vars tak uppbars av två spruckna

pelare i grekisk stil. Över ingången hade vi skrivit

med stora latinska bokstäver:

Till vänster om huset lågo några

grönsakssängar och ett potatisland, som slutade vid ett

murket plank, vilket skilde oss från nästa idyll.

Knotiga äppelträd beskuggade täppan, och här

levde vår sköldpadda, som hette Olefine, ty hon

hade tillhört Olefine Moe. Det var ofta svårt att

få reda på henne i potatiskålen och många gånger

voro vi ängsliga att någon skulle ha stulit henne.

Ett mossbelupet staket var gränsen mellan

vår trädgård och en ännu större, där skuggan

under de förvuxna träden var mörkare än hos

oss och där gräset stod klargrönt och glest i

den svarta myllan. I den trädgården bodde Blinda

Kristian, som blåste esskornett. Om kvällarna

blåste Kristian för oss och pigorna i trakten.

Kristian älskade alla pigor, och de förmådde locka

mycket mera smäktande toner ur hans instrument

än vi. En gång hade pigorna bjudit oss på

kafferep och bal i ett gammalt magasin, som stod i

utkanten av Kristians trädgård. Kristian skulle

spela, men då vi började dansa, slutade han

plötsligt och gick snyftande sin väg. Det blev

ingen dans, ty Kristian blev svartsjuk.

Det var rörande, och det dröjde länge, innan

hans esskornett åter hördes i trädgården. Hela

grannskapet undrade över orsaken, och vi tyckte,

att idyllen grånade och blev tommare på poesi.

Men en dag hade en av pigorna skrämt Kristian

med Olefine. Det var ju lätt att skrämma en blind

med ett så underligt djur. Det var hjärtlöst, och

det dödade visst för lång tid kärleken i Blinda

Kristians hjärta. Han började spela igen som för

att döva smärtan, och vår idyll vart åter hel.

Vårt rum var mycket högt, ty dess övre hälft

hade en gång varit rum i övervåningen. På ena

kortväggen funnos två fönster, det ena över det

andra, och högt uppe under taket på inre

långväggen var märke efter en spis. Fönstren voro

små och sneda, och det mesta ljuset kom från

ett par igenspikade glasdörrar med trasiga rutor,

där blåsten surrade i klisterpapperet. I ett hörn

stod en sprucken järnspis, som var röd av rost.

På den stekte vi vår sill, då vi voro hungriga.

Det var vackert om vinterkvällarna, då järnspisen

glödde röd och våra figurer skymtade i stekröken,

som snart fyllde rummet, tills allt luktade sill,

sill och tobak, och vi sutto i en krets så nära

värmekällan som möjligt och talade om konst och

om olika sätt att ta ner sjustjärnorna.

Ty vi skulle bli målare och hade således inga

pengar, men universum ägde vi, och sjustjärnorna

hängde i toppen på den gamla poppeln, som inte

stod längre borta än på andra sidan ån.

Vintern hade varit kall och våra sängar hade

stått i radier ut från järnspisen så nära att det

osade av täckena, ty huvudsaken var att behålla

värmen om fötterna. Men ur mun och näsborrar

steg andedräkten vit och ett par alnar längre bort

härskade vintern på allvar med fruset dricksvatten

och tumtjock frost på rutorna, medan dova skott

smällde i väggen.

Men nu var det äntligen sommar, och allt

eftersom den närmade sig, hade vi befriat oss

från onödiga överplagg för att omsätta dem i

det närande dillköttet på den bolagskrog, där vi

åto med skissböckerna bredvid oss på bordet.

Det ena plagget efter det andra hade gått och

vi längtade redan efter tropikerna och drömde

vackra drömmar om att sitta gränsle över

ekvatorn och äta dillkött, serverat av ebenholtsflickor

med violetta dagrar på de glänsande kropparna.

De skulle glöda av kärlek, och sista dagen i vårt

liv skulle de i utbyte mot vårt sista fikonalöv duka

fram vår sista portion dillkött med en sup och

en mugg svagdricka — pris annars 55 öre. Sedan

skulle vi dö i skönhet med blicken fäst på Södra

Korset, och våra bleka läppar skulle mumla en

förlåtelse åt människorna som ej förstått vår

konst.

Vi sutto en dag i vårt rum och spelade vårt

nyuppfunna spel om ölflaskor — ty öl hade vi,

men ingen mat. Olle, han som sedermera dog

i Biskra efter att ha hunnit förarga filistéerna med

sin begåvning, hade nämligen vunnit en flickas

hjärta. Hon stod i matvaruhandel och hennes skylt

var musik —

Hos henne hämtade vi öl i en kinesisk

trälåda på kredit. Hon vågade icke lämna oss

stadigare föda, ty hennes feta drakvärdinna skötte

matvarorna, och det var risk nog att ge oss öl.

Vårt spel var naturligtvis hasard och gick

till så, att vi hämtade in Olefine från trädgården

och lade henne på golvet mitt i en cirkel som

vi målat med röd cinnober, och vars periferi vi

delat i fyra lika stora delar märkta med respektive

signaturer. Den, vars sektion Olefine krälade över,

fick börja en privatorgie med en butelj. Det

kunde hända, att samme man blev den lycklige

flera gånger i rad och det var icke förbjudet att

tilltala sköldpaddan för att inverka på henne.

Sällan har väl någon varelse blivit överhopad med

innerligare böner och fruktansvärdare

förbannelser.

Olle kunde slå voit med ena handen i golvet

flera gånger efter varandra och samtidigt tömma

den ölflaska han höll för munnen. Det var ett

konststycke, och han gjorde det nu också, men

det tillfredsställde oss icke, ty hungern började

kvälja oss.

Vi hade icke ett öre. Tobaken kändes som en

tom och grym njutning och ölet äcklade i munnen

och gav oss en fadd illusion om att vi stodo

framför ett bord med en stor bunke kolhydrat och

fett och äggvita, men att vi måste vänta tills

hundra hunnit taga för sig före oss.

Jag satt och kände efter i min hjärna, hur där

bildades celler, som alstrade sensationer av

dillkött — dillkött med mycket fett på och bocklukt,

sås med svag ättiksmak, rykande potatis, vars

vita mjöl gick över i stärkelsedimma och fyllde

rymden härligt och inbjudande — svagdrickats

syrliga doft och den ljuva smörstekta löklukten,

som blandade sig med aromen från en världsdel

biffstek. Supen i sin miniatyrflaska glänste vid

brödkorgen som ett mystiskt stjärnelixir, och röster

ljödo och ljud av smackande tungor, och mot

gommarna sorlade köttsoppor. Vi började tala om

bolagskrogen och gubbarna där, om Löwenstein,

den gamle juden, som sålde hängslen och

kragknappar och var en vandrande herrekipering, om

gubben Mellbin, som var krogens lustigkurre, och

vars valspråk var: Håll i veken! Fast ingen

visste vad det betydde elektriserade det, glädjen

spred sig över lokalen och vi kände oss hedrade

och uppmärksammade, då gubben Mellbin slog

sig ned vid vårt bord.

Spelet hade domnat av och Olefine bars ut

igen.

— Finns det verkligen ingenting, som vi kan

stampa på?

Frågan var onödig, ty vi ägde intet annat än

våra gångkläder. Sådana dyrgripar som klockorna

voro för länge sedan ute i rörelsen, och skjortor

och kragar stodo i för låg kurs för att vara värda

ens en tanke. Olefine var fridlyst, ty hon var

husdjuret, och vi ville lämna henne endast i goda

händer.

Olle drog ut de två återstående lådorna i vår

gemensamma byrå. Under dem gapade ett hål, på

vars botten vår skatt av kolpapper och dukbitar

låg. Han rörde bland stärksakerna.

Plötsligt upphävde han apachernas stridsrop,

svängde triumferande ett plagg i luften, lade det

på sin säng och knäböjde bredvid i tyst

tacksägelse.

Det var min smoking, min sidenfodrade

smoking, i vilken jag förlovat mig i Uppsala två

gånger, åtminstone den ena allvarligt, återstoden

av en svunnen prakt. Jag hade glömt dess existens

och den hade legat förgäten under skjortorna.

Så reste sig Olle och slog ett par volter,

sopande golvet med det dyrbara plagget.

— Tror ni inte vi får något på den här?

Åtminstone en tia! Och efter maten går vi på

Lorensberg och dricker punsch! Smakar inte

smokingen punsch? Han bet extatiskt i rocken.

Utanför kom en figur dinglande vägen fram

och stannade vid vår grind. Det var Kalle

Johansson, som var traktens faktotum. Han sopade gatan

och hjälpte till med litet av varje. Han hade

gula mollskinnsbyxor och blå sjömanströja, ty han

hade varit matros, och han talade

Göteborgsengelska. Vi voro hans vänner, ty han satt modell

åt oss för två flaskor öl, naken för fyra. Vi

rusade ut på verandan.

— Hello, Charlie! Splendid job for you! Take

a bottle with us!

Johansson gjorde honnör och slank in.

— Har ni öl?! Dä va faen! Hit mä en flaska,

för ja ä torr som en brasa i halsen! Jobb, va

ä dä för jobb?

— Jo, Johansson måste gå till farbror med den

här rocken. Johansson får en krona för besväret,

men det måste gå fort, innan dom stänger kontoret!

— Lämesi på väven! Rock? Dä va en lusti

rock! Dä ju en väst, vet ja! Men tyget ä gott,

dä ä dä. Tror ni ni får någe på den här? Dä

va en ny slags rock! Frackar har ja sett,

knäckebrödsfrackar å prästkaftaner å till å mä nattrockar

har ja sett å va faen ni vill, men den här går

över mitt förstånd! Ha ha ha, dä va mej en

roli jävel, aldri i mitt liv har ja sett en sån rock!

Rock!! Håll i mej, pojkar!

— Det är den modernaste fasongen. Kom

ihåg, att Johansson får en krona för besväret,

men gå med detsamma!

Johansson satte ölflaskan för munnen, tömde

den, tog rocken under armen och gick. Inom en

timme skulle han vara tillbaka.

Vi gjorde toalett. Kragarna kommo fram och

manschetter valdes. Stämningen var högtidlig.

Framför oss låg en sorgfri kväll med god mat och

punsch efteråt och musik. Vi skulle röka cigarrer

och promenera med rentierers låter utför avenyn

och trängas med löntagare på Hamngatorna och

kanske gå utåt landet eller se soluppgången i

Slottsskogen. Och sedan skulle vi börja med stora

tavlor. Man skulle trängas framför dem på

utställningarna. Vi skulle resa till Indien, till Allahabad,

och bruna flickor med guldmynt på pannan skulle

dansa i slöjor, tunnare än spindelväv. Vi skulle

resa längre bort, till Sumatra och tugga betel,

och våra kroppar skulle bli tigerstrimmiga av

skuggan mellan bambustammarna — bara

Johansson ville komma!

Men Johansson dröjde. Han hade många

gånger utfört liknande uppdrag åt oss och var

absolut hederlig. Men i kväll dröjde han längre

än vanligt.

Vi gingo ut på gården och tittade. Det var

lördagsafton och helgdagsklädda människör gingo

förbi på väg till staden, arbetare i blå kavajer och

flickor i ljusa hattar. Där skrattades och pratades

på vägen. Luften var ljum. Ån sorlade.

Plötsligt ljöd Kristians esskornett bakom oss.

Det var en signal. Han stod vid vårt staket och

vi gingo dit.

— God kväll, Kristian!

Han log och blinkade med sina döda ögon.

— I kväll ska väl herrarna bort och höra musik

på Lorensberg? Det är ju helgdagsafton!

Lorensberg var Kristians himmelrike, ty där

spelade en hel musikkår med en esskornett, till

vilken alla andra instrument bara voro

ackompanjemang. Han hade varit där flera gånger,

men inte nu på länge. Han hade nog varit rädd,

att hans kläder inte skulle vara nog vackra, men

när han betalade sitt kaffe, så — — — Moster

hade varit med honom, men hon var barnmorska

och hade sällan tid. Och en gång hade där varit

flickor som spelade, hade moster sagt — —

— Joo, vi ska verkligen bort till Lorensberg,

vi bara väntar på Johansson, som har gått ett

ärende — —

— Dom har redan börjat spela, sade Kristian

och lyssnade. Dom spelar en vals.

Vi hörde ingenting, Kristian hörde dubbelt så

långt som vi. Vi togo avsked av honom. Han

började spela en släpande vals.

Gatan blev tommare. Vi gingo in och drucko

öl och svuro över Johansson. Vi skulle aldrig

få resa till Allahabad, inte ens till Paris. Konst

var det sämsta som fanns. Konst var humbug,

och vi skulle ta hyra i stället, segla på Amerika

och slåss i hamnarna med kniv, om det behövdes —

eller gräva guld i Ural — i Ural fanns det ju

guld, men det var sant, staten skötte naturligtvis

om gruvorna och guldgrävarna voro bara uselt

avlönade — nej, vi skulle resa till Sydamerika, till

Amazonflodens källor — där skulle vi gräva guld

och bli förmögna. Hugga väg bland lianerna med

vår machete, medan aporna kastade frukt i

skallen på oss — och bakom ett kyrktorn högt

vattenfalls gröna glasvägg skulle vi hitta var sin

diamant, som satt i berget, stor som en melon.

Sen skulle vi möjligen måla en och annan tavla

för att äckla akademisterna, och alla fattiga målare

skulle få var sin ateljé med färgskrin och dukar

— men man skulle se till, att dom jäklarna gjorde

något också!

Nu gnisslade grinden. Gud vare tack och lov,

det var Johansson! Men på sandgången tog han

plötsligt ett omotiverat snedsteg, slog en åtta åt

andra hållet och log fånigt. Vi bleknade där vi

tryckte ansiktena mot rutan.

Jag öppnade dörren och Johansson tog ett

jättesteg över tröskeln.

— Hur mycket fick Johansson? Hit med

pengarna!

— Pengar! Faen! Jodla om pengar, ni era

snorgärsar, som lovte mej en krona för besväret!

Sjuttifem öre var va ja fick, å dä i växelpengar

ändå! Här ä sedeln, om ni inte tror mej!

Han letade fram pantkvittot ur västfickan.

— Rock, sa dom! Rock! Ha ha ha! Håll i

mej, pojkar, va dä verkligen, verkligen en rock

som ja skulle bära te farbror? Du sa rock —

han pekade mitt i ansiktet på mig — å va dä inte

faen te rock sen! Ho ho ho! Har ni nåt öl, för

dä dammar på farbrors gata så förbannat? Dom

hade inte sett en sådan röck på kontoret, han

måtte va gammal antik, sa dom — dä lögn, sa

ja — dä sista fräsen, bondtjyvar, sa ja, å ja sto på

herrarnas rätt förstås å sa, att teminstingens en

krona skulle ja ha, för ja hade blitt lovad en

krona för besväret, sa ja, men dä va lögn, dä

blev ve sjuttifem öre, fast ja ba dom dra så

många mil in i helsike som dä finns hår på hästar

i sju konungariken, dä ba ja dom, va lugn för

gamla Johansson! En krona skulle ja ha haft

å sjuttifem öre fick ja, å dom söp ja opp, dä

gjorde ja, för dä va min rättighet, när jag skulle

ha haft en krona, som herrarna lovte! Ska faen

springa te farbror för ingenting! Hit mä en öl

för resten, annars kan ja skänka efter

tolvskillingen, så go karl ä ja!

— Johansson är ett svin, sade Olle, och det

lät som gråt i hans hals. Gjorde vi rätt, skulle

vi slå lite åder på Johansson! Förstår inte

Johansson att vi ä hungriga, så det skriker i magen —

annars skulle vi inte ha satt rocken i pant.

— Hungriga? Mat! Har inte faen sett nån

mat. En får leva utan mat. Ja fick nöja mej mä

nåra supar å två halva öl — å ni har ju öl!

Hit mä en öl, får dä vara jämnt!

Johansson fick sitt öl och dagen därpå kom

naturligtvis räddningen. Olle fick sälja en av sina

symboliska kattor — en nattstudie med svart

poppelallé och en fyra alnar lång katt med lysande

ögon, som smög över vägen. Han kallade tavlan

»Fasa».

EN SPÖKHISTORIA.

Jag gick i Norrköpings skola och skulle bli

student. Jag bodde långt nere på Saltängen vid

en mörk gränd, som utmynnade i den ännu

svartare promenaden. Huset var litet, snett och vint

och på den smutsiga gården trätte käringarna,

medan jättesorkar slogos vid soplåren. På vinden

bodde en gammal flintskallig sork, som vi brukade

möta i trappan. Ingen vågade slå ihjäl honom

och han gnisslade knarrigt och däst och liksom

pustande under korpulens, då man steg över

honom. Han var helig och okränkbar, och så

länge gummorna mindes tillbaka, hade han fått

vara i fred. Icke heller jag störde honom.

Jag bodde också på vinden i ett snett och

vint rum, där väggarna luktade hundraårig

inpyrd fattigdom, dålig mat och all världens elände.

I ett litet kök utanför dvaldes värdinnan.

I väggen över min huvudgärd satt en

järnkrok uppe under taket. Jag hade länge undrat,

varför den satt där. Värdinnan sade sig icke veta

det. Men då jag bott där en termin och betalt

hyran för den nästa och sista, och ingen

återvändo var möjlig, upplyste hon:

— I den där kroken har en herre hängt sig,

men det är mycket länge sedan.

Jag var icke alls rädd, utan glömde snart

den hängde herrn.

En månskensklar lördagsnatt gick jag hem

från vårt litterära skolförbund. Klockan var över

12 och gatorna lågo mörka och tysta och mina

steg genljödo mellan magasinerna. Trakten

ansågs mycket osäker, varför jag påskyndade farten.

Äntligen stod jag framför min port och sköt upp

sidodörren, som lämnats öppen åt mig. Jag

studsade litet, ty i skuggan innanför porten stängdes

min väg av en mycket lång karl i slängkappa.

Han gjorde icke min att gå ur vägen. Efter ett

par sekunders tvekan lyfte jag på mössan, sade

ursäkta och trängde mig mellan honom och

väggen. Men en flik av slängkappan strök av min

mössa och den föll till marken.

— Jag tappade mössan! sade jag och lutade

mig ned för att treva efter den. Den låg Över

mannens ena fot, och jag kände, att hans sko

hade ett stort spänne. Han flyttade sig ej och

sade icke ett ord. Jag kände mig litet ruskig

till mods, innan jag fått upp förstudörren. Nyckeln

ville inte gå runt, och medan jag krånglade med

låset vände jag mig om och urskilde fortfarande

i den djupa skuggan av porten konturerna av

den okände.

Äntligen gick dörren upp och jag var inne

i den mörka gången, vid vars slut min trappa

började. Men jag var nyfiken på karlen därute.

Innan jag stängde, gläntade jag på dörren och

frågade:

— Vem där?

Intet svar. Karlen var borta. Jag ansträngde

mina ögon, men förgäves. Jag gick ut på gården

igen, och jag vågade till och med söka glänta

på porten, men det stannade vid försöket. Han

hade stängt porten och försvunnit. Jag kunde

bara inte förstå, hur han kunnat stänga den

utan buller, ty låset var dåligt och brukade gnissla

ovanligt jämmerligt. Och jag hade ju inte heller

hört hans steg, vilka borde ha gett eko såväl

som mina.

Jag stängde förstudörren och började klättra

uppför min trappa. Ett fruktansvärt skrik kom

mig att stelna av fasa. Jag hade trampat på den

gamla sorkens svans. Jag insåg det nästan genast,

men jag började darra i hela kroppen och sorken

släpade sig kvidande upp efter mig. Då jag

öppnade min kammardörr, hörde jag hur han

asade ned i sitt hål bakom en stor verktygskista.

Så blev allt tyst.

Man hade glömt att sätta in tändstickor på

mitt bord, men månen sken vackert och mitt

gammaldags, mångrutiga fönster var brett och

bra och släppte in en ljusflod över golvet. Jag

klädde av mig och lade mig.

Plötsligt flög en tanke igenom mig: — Den

karlen som stod nere i porten var den

hängde.

I omedveten reflexrörelse vreds blicken uppåt

och jag fixerade kroken däruppe under taket —

och i samma ögonblick kände jag ett hårt

slag som av en duktig knytnäve tvärs över näsa

och mun.

Ögonblicket därpå stod jag mitt på golvet

och sökte fatta det som försiggått. Näsa och mun

kändes stela och svullna.

Nå, det var ingenting att göra åt. Jag lade

mig igen och resonerade med mig själv. Det jag

känt som ett slag, var naturligtvis intet annat

än en muskelsammandragning i ansiktet. För

resten fanns det inga spöken, och i naturen fanns

ingenting övernaturligt.

Vem den obekante i porten varit, blev en

gåta, ty alla de tre portnycklar, som funnos i

gården, hängde på sina platser, och han hade

faktiskt låst porten. Det var för besynnerligt.

Jag påminde mig för en tid sedan denna

historia och berättade den för en man, som sysslat

mycket med dylikt. Han försäkrade, att det mycket

väl kan ha varit en larv, den hängde själv, som

gav mig slaget i ansiktet.

TANDVÄRK.

Jag tänker ägna en längre artikel åt denna

åkomma, ty jag har haft den nyligen. Jag

påminner mig också ha haft den vid nio års ålder,

men varken min kropp eller min själ voro vid den

tiden tillräckligt utvecklade, för att jag skulle

kunna förstå den verkliga smärta, som medföljer

sjukdomen.

Nu är jag äldre — å — en gammal erfaren

luggsliten karl, som varit med om cykloner och

slagsmål med polisen och demonstrationståg och

speciella gruff — och jag förstår verkligen, vad

som verkligen menas med tandvärk.

Jag sitter alltså vid mitt middagsbord —

nubben, pilsner, surkål och plättar, och har hunnit

till surkålen, då jag plötsligt märker något i min

vänstra tuggtand i överkäken. Varje människa har

en tuggtand — eller rättare två, mellan vilka hon

krossar sitt knäckebröd och sin sill. Jag fick en

bit surkål in i det hål i tuggtanden, vilket jag

under en längre följd av år varit lömsk på. Jag

hade märkt, att något var åt helsike, men min

tandgård var ju från Småland, var en mönstergård,

och fädernebygdens ära måste bevaras. Jag har

sett människor plomberas med guld och cement,

och få plomberna plötsligt fastsittande i vanliga

eländiga franska brön.

Jag var alltså hatfull och misstänksam mot

dentisterna och gav mig fan på, att ingen dylik,

universitetsbildning saknande herre skulle få

förtjäna ett öre på min fattiga existens.

Med vanligt spartanskt dödsförakt åt jag min

middag till slut och sökte efter densamma i

hemlighet peta bort den surkålsbit, som generade mig.

Det sprängde i hela huvudet och jag nådde ej

sjukdomsroten med den stålpenna jag begagnade.

Min hustru frågade, vad jag höll på med.

Jag har märkt, att då en man blir sjuk, blir han i

besittning av en förkrossande logik. Jag ville ej

svara ohövligt, varför jag sade, att jag petade

mig i tänderna, vilket ju var orsaken till hennes

fråga.

— Ja, men det måtte vara något särskilt!

För att undvika vidare utläggning svarade jag

resolut:

— Jag har tandvärk.

Men jag undgick icke vidare utläggning.

— Får jag inte lägga en sudd vademekum, jod,

opium, salicylsyra, stryknin dit eller ska jag

telefonera efter doktorn?

Jag är trettiotre år och ingen läkare hade

någonsin rört vid mina mönstergilla tänder. Jag

svarade, att om jag behövde någon läkare, skulle

jag skicka efter honom själv.

Min hustru insåg, att jag var mannen att klara

saken själv, varför hon ägnade sig åt barnskötsel

och andra hemgöromål en stund, tills hennes

medlidande tog sig uttryck i följande ord:

— Gör det lika ont än?

Mannen är, som jag nyss anmärkte, i

besittning av en förkrossande logik, då den behövs,

varför jag fann mig föranlåten göra en liten dissektion

på frågan.

— Du frågar så här: Gör det lika ont än?

Vilket det om jag får be?

— Tänderna, förstås!

— Jaså, tänderna! Tänderna ä pluralis!

Tänderna de bör det heta. Vidare frågar du lika

uridiotiskt, om det gör lika ont. Detta förutsätter,

att du bör ha haft någon aning om, hur ont det har

gjort vid något annat tillfälle. Du vet inte, hur

ont det har gjort vid något tillfälle. Och vad kan

du ha för anledning att fråga, om det gör lika

ont än? Har jag givit dig anledning att beklaga

mig? Har jag inte suttit lugn och tyst och petat

mig i tänderna och inte bråkat ett dugg? Jag

anhåller att få sköta mina privatangelägenheter själv!

Detta är ju i alla händelser logik. Min hustru

insåg det. Hon steg upp, gick till telefonen och

meddelade sig med någon. Under tiden försökte

jag att stå på huvudet. Jag tyckte det lättade något

att inta en ovanlig ställning. Jag gick till mitt

skåp och tog fram brännvinsflaskan och sade till

min tand: — Vill du inte friskna till medelst

min autosuggestion, så värk då! — samt tog

supen.

Jag försäkrar, att hon värkte.

Min hustru kom in och förklarade: — Doktorn

är här inom tre timmar. Du måste dra ut tanden.

Jag häpnade.

— Har du bett doktorn komma hit? Du vet,

att jag är mäktig världens mest förkrossande logik!

Låt doktorn komma hit, han är välkommen och

jag hoppas, att du har supé i ordning åt honom.

Men jag vill se den samtida, som drar ut en tand

på mig! Hellre tusen dödar än en tandutdragning.

Det hela blir ett förfärligt slagsmål. Du vill ha

ut hela min tandgård och glädjas åt smällen, medan

du sitter lugn och glad i medvetandet av att ha

förskaffat mig en pina som övergår helvetets. Ty

mina tänder sitta fast och äro nitade i Småland.

Jag tror, att det är bäst, att du går och lägger dig.

Inom tre timmar var doktorn här. Jag hade

sökt förströ mig under tiden. Jag hade låtit mig

sakta glida ned från sängen och stått med huvudet

i golvet. Jag hade gått in i min garderob och

insupit naftalin från pälsen och lagt mig i ett

hörn. Jag hade hängt mig i spjällsnöret och

avvaktat döden. Jag hade sökt efter obefintliga

tändstickor under en golvfast byrå. Jag hade hädat

mer än någon människa. Jag tyckte, att jag klarat

saken fint.

Doktorn kom med tänger och kokain. Vi

superade och jag sökte se obesvärad ut.

Jag såg, att han satt och observerade mig.

Jag antog en leende min. Doktorn frågade,

varför han blivit tillkallad. Jag var stram och

älskvärd på en gång. Ingen människa skulle ha

kunnat se, att något felades mig. För övrigt gick

tandvärken nästan över, då doktorn kom.

Under supén gick jag upp på mitt rum ibland

och ställde mig på huvudet.

Plötsligt förklarade doktorn, att jag var feg.

Jag är smålänning och icke feg. Men jag tycker

icke om, att folk intresserar sig för mina

privatangelägenheter. Tanden kändes stor som ett hus

och öm som en fästmö.

Jag ilsknade till.

— Vill du dra ut en tand på mig, så dra!

Doktorn såg mig i munkaviteten. Han satte

dit tången, och drog ut den första han fick tag i.

Händelsevis var det den rätta.

Mina ögon tårades och jag föll doktorn om

halsen. Jag var verkligen rörd. All värk var över.

Min hustru triumferade, och jag var för en gångs

skull medelpunkten i sällskapet. Alla kommo med

vademekum och handdukar och beundrande blickar.

Min tand är bra nu, ty den existerar icke

längre. Jag tror icke på den moderna

läkarvetenskapen. Ty om man har ont i en tand, tas den

bort, har man ont i huvudet, borde det också åka

sin väg. Har man ont i hela kroppen, försvinner

man helt och hållet.

TILL FJÄLLS.

De väldiga järnmalmshögarna Kirunavara

och Luossavara ligga bakom oss och tåget rusar

mot norr över ödsliga myrar med tvinande tall

och bergsluttningar med dvärgbjörk och renlav.

Åt höger sänker sig landskapet mot Rautasjoki,

men åt vänster tornar det upp sig med evigt

snötäckta tinnar åt det håll där Kebnekajse, Sveriges

högsta fjäll, lär ligga.

Längst ute på myrarna röra sig ljusa fläckar.

Det är renar på väg till höjderna i norr.

Vi äro tre, som lämnat Kirunas växande och

nervösa kultur för att söka lapparnas högre och

lugnare dito. Det är Lapp-Jerker (till skillnad från

Finn-Jerker, Lapplands skulptör) under vilken

pseudonym en »insenööri» döljer sig och vilken

förvärvat sig detta hedersnamn genom sin kärlek

till och grundliga kännedom om nordligaste

Lappland, som han genomströvat under sju års tid.

Vidare är det »professorn» Karl Karlson Talo, en

finne, vår tolk bland finnar och lappar,

oupphunnen i konsten att steka röding, koka kaffe,

bära näverkonten och sova, närhelst en sekund

är ledig. Som kock och bärare åt ingenjören

under många år är han van att röra sig bland

fjällen. Så är det jag, beväpnad med skissbok,

i vilken sällan tecknas, och besluten att bara njuta

med all den passion jag som bekant sitter inne

med. Vid stationen Torneträsk ha vi stämt möte

med två finnar, bröderna Sinnon och Peter

Tuorema, vilka i forsbåt skola föra oss hem över

det farliga träsket och utför Toraeälven till

Kurravara by, varifrån vi ämna gå till Kiruna.

I Talos näverkont är diverse instuvat, potatis,

bröd, smör, fläsk, kaffe, socker, kaffekokare, ett

par koppar och stekpanna. Själva bära vi väskor

med tobak, strumpor, kartor och över axlarna

en lätt krage. Talo har ingenting annat än det

han går och står i, ty en finne knyter sig var

som helst med ryggen mot lägerelden och låter

regnet eller snön falla bäst de gitta.

Det är ej lätt att träffa på lapparna denna

tiden på året, då de äro stadda på vandring till

sommarbetena. Men av stationsmästaren i Abisko

hade vi telegrafiskt underrättats om, att lappar

säkert funnes på tre ställen. På grund av denna

uppgift, stannade vi vid Stordalens station,

lämnade grejorna där och befunno oss snart mitt ute i

myren på väg till Torneträskets södra strand.

I krokar mellan små björkbevuxna bergknallar

går vägen över den gungande myren, där foten

sjunker i gyttjan och utefter småsjöar, vilkas

stränder kantas av hjortronblommor och

Andromeda. Martallarna och björkarna vrida sig som

i kramp, en skrämd and tar till flykten, och

fjälllämlarna pipa ilsket, när vi passera. Solen skiner

och luften står fuktigt varm och darrande med

obeskrivliga dofter från mossan. Vägen kröker

sig, och framför oss ligger Torne långa och härliga

sjö, omgjordad av snöfjäll. Vi öka farten, ty på

stranden stå ett par suogner, ställningar av

björkstammar, på vilka lapparna hänga upp sina

matvaror och annat gods. Möjligen finnas kåtor

där också, men ingen vänlig rök förkunnar

närvaron av människor. Lapparna ha redan flyttat.

Men vi ha ej gått förgäves ändå. Som en blå

dröm sträcker sig träsket bort mot nordost, och

som ännu blåare drömmar resa sig fjällen på andra

sidan, till vänster Nuoljas mäktiga linjer, mitt i

tavlan de norska Rörenas vita och taggiga

komplex och till höger Pålnovares långsträckta

snörygg. Drivisen gungar sakta mot stranden. Värme

strålar ur den steniga marken. Av med rockarna

och in med en bit fläsk och ett stycke bröd, ty

aptiten är härlig och stor här bland bergen.

Samma väg tillbaka till Stordalen. Apropå!

Varför ge svenska namn åt stationerna och så

småningom beröva vildmarken dess poesi? Åtminstone

borde järnvägsstyrelsen vid namngivningen ha

använt samma konsekvens som den, med vilken den

låter en resande, som t. ex. stiger på i Björkliden

och begär biljett till Torneträsk, betala för resan

ända till Kiruna, eller till Riksgränsen, om man

ämnar sig från Torneträsk till Björkliden. Detta

måste ändras, o, järnvägsstyrelse! Man blir inte

glad, isynnerhet om man därtill får göra resan

i den kalla och otrevliga finkan på ett av de tusen

malmtågen. Denna parentes skär i stämningen

här, jag medger det, men faktum skär också i

trevnaden. Punkt!

Från Stordalen kommo vi per malmtåg till

Abisko, där tre kilometer från stationen

Abiskojokki bilda en djup cañon på sin väg mot

Torneträsk. Vi måste naturligtvis betrakta det av

järnvägen överbyggda och förstörda fallet, slängde på

försök ut en svirvel för att hala in en laxöring,

men ingen häktade sig på.

Tillbaka till Abisko och prejade på biljett ända

till Riksgränsen norrut till Björklidens station. Vi

fingo en dressin (o, järnvägsstyrelse!), befunno

oss efter tre kilometers färd mitt för Tornehamn,

och här börjar den egentliga resan. Jag har

nedskrivit ovanstående för att den landsplåga, som

benämnes turister, folk med röda böcker, fina

knäbyxkläder av underbart snitt och med gemsjägarens

apparition som ideal, i minnet skall få genomgå

sina ohyggliga men spänstigt övervunna

vedermödor i järnvägskupéer och turisthyddor.

Längst upp i Pålnoviken, Torneträsks

avslutning mot nordväst, ligger ett av lapparnas

sommarbeten. Dit skulle vi. En f. d. rallare, som slagit

sig ned i en torvhydda som fiskare på den sluttande

stranden av den lilla sjö, som ligger mellan

Pahtajaure och träsket, ägde en nordlandsbåt i

Tornehamn och försäkrade, att lapparna redan voro

installerade i sina kåtor på Pålnovare. För ett

Klondykepris voro han och hans kamrat villiga

att ro oss till Pålnoviken. Efter några prutningar

var saken uppgjord, packningen på ryggarna och

vi på väg till båtplatsen.

Ståtligt reste sig fjällen bakom oss. Det

snöglänsande Låktotjåkko och det vita Ladnatjårro

dolde sina hjässor i solbeglänsta moln.

Däruppe under järnvägen, där den skar sig in

i berget, låg ett märke efter järnvägsbygget och

rallarlivet, en massa vitmålade leksakskors inom

ett staket av trädgrenar, väl ej det enda minnet

av de norska hetärer, som likt 30-åriga krigets

kvinnohopar följde arbetslagen. Framför oss

träsket, begränsat av mörka höjder nederst,

genomskurna av silverstrimmor, bergbäckar från

snögränsen, och därbakom Lulletjårros och

Snuoratjåkkos snötinnar.

Vi sitta i båten. Nordlandsbåt, var det, ja!

Samma typ som våra gamla vikingaskepp, lätt och

smidig. Snabbt skär den igenom vattnet, som

ligger spegellugnt med nordosten susande högt

över våra huvuden för att ej nå ytan förrän utanför

Pieskenjurkas långa udde. Vi närma oss

Pålnoviken. Ingen rök, inga lappar. Kanske ligga de

på andra sidan fjället nedåt norska gränsen som

här går på få hundratal meters avstånd från oss.

Just som vi skulle lägga i land flögo två

vildgäss upp, svängde längre in åt viken och fällde i

kärret, där två bergbäckar möttes och krusade det

grunda, grönklara vattnet. Vi drogo upp båten

för att slå läger. Medan professorn gjorde upp

eld och karlarna buro vår packning till

lägerplatsen, bestego ingenjören och jag Pålnovare.

Det blev en ganska ansträngande vandring,

stundom nästan lodrätt uppåt. Hararna försvunno i

långa skutt, riporna skrattade och flögo i vackra

vita båglinjer runt närmaste bergklint, och tvärs

över drivorna stodo renspår.

Här är vildmark och jungfrulig bygd, ett

förlovat land för en jägare. Här ville jag bo ett år

i en kåta med ett gevär, en båt och fiskdon. Här

finns ännu björn. För två dagar sedan hade våra

roddare sett en sådan simma en halvcirkel i sjön

och sedan luffa in i småskogen. Här finns järv

och häröver går vargen på väg till lapparnas

vinterläger.

Vi stå på Pålnovares topplatå. Inga lappar!

Deras torvkåtor på sommarplatsen stå döda och

tomma, och från Vuolle Njuorajaures stränder i

väster, där de också pläga bo, stiger ingen rök.

Men fjällen äro kvar, i nordväst Njuonjevare,

Vaddetjåkko och längre bort i Norge Rörfjället,

Tutta och andra. Och i sydväst ligger det

vackraste jag såg i Lappland, hela Torneträsk med

den bekanta Lapporten därbakom, Kieronas och

Somaslakis glaciär och fjäl! i oändlighet förtonande

i det blå fjärran. Vad äro Alperna med sina

papiermachéklippor, vad äro de norska toppiga

spetsmössorna mot våra solida, oomkullrunkliga fjäll

med sina mäktiga lugna linjer!

Än är det tidig vår häruppe och mellan

drivorna blommar endast den klarblå Gentiana

nivalis i stora knippen. Riporna trippa i snökanten

liksom generade över sin ljusa färg, låta sitt hesa

starka skratt skaka luften och slå ned, ofta inom

skotthåll. Hade man bara en bössa! Bara en

enda ripa, sedan finge det vara slut. Här är man

fjärran från lagen, här där den gamla langarevägen

strök förbi nedanför fjället under rallaretiden och

där underliga existenser förmedlade samfärdseln

med Norge. Här gick fribytarvägen och

rentjuvarnas väg, och nere på träsket förkunnade sakta

framglidande röda lyktor under höstkvällarna, att

akvavit fanns ombord.

Men röken från vår lägereld stiger blå upp

emot oss och vi börja nedstigandet, värre än

uppklättringen.

Lustigt flammar elden ur de torra

björkstammarna och väldiga näverstycken knastra och rulla

ihop sig under potatis- och kaffepannor.

Professorn har med aldrig svikande energi börjat äta och

rallarfiskarna skära jätteskivor ur sina brödkakor.

Måltiden är snart i full gång och vid kaffet lösas

tungbanden. Rallarelivet har sin vilda poesi,

pengarna rullade på vingt-un (är det inte gentilt?),

kniven satt löst i slidan och brännvinet var dyrt

men gott. Jag tänker på Klondyke och

Kalifornien och på Mark Twains guldgrävare, mister

Arkansas och Scotty Briggs: — Ingen irländare

behöver göra sig besvär!

Men mörkblå moln skockade sig i sydost,

fjälltopparna försvunno, regndigra grå skyar

seglade häråt och trasades sönder i den taggiga

småskogen på bergsluttningarna, där renflockar lyste

vita mot den bruna bottnen. Regnet började falla.

Professorn ökade på brasan och lade sig mätt och

glad att sova med ryggtavlan mot elden. Rallarna

och vi sträckte ut oss, men bakom Pålnovare stod

midnattssolen, ty häruppe går den aldrig ned den

här tiden. Det är endast, som om dagsljuset

bleve kyligare. Vi beslöto att vaka för att tidigt

på morgonen ro tillbaka till Tornehamn.

Ingenjören och jag togo båten, rodde längs stranden till

ett gammalt blockhus med torvtak, ett f. d.

langarenäste, gjorde upp en liten privateld på jordgolvet

och fördrevo tiden med att söka efter sjöfågelbon

i ett bäckdelta utanför. Sådan som där föreställer

jag mig björnskogens karaktär med småbuskar

bland klyftorna och småbäckar med isvatten

kastande sig utför branterna, vissnade

björkstammar bland knoppande vide och det oberördas stora

ödslighet över det hela.

Men det blev morgon, regnet upphörde, Talo

vaknade och vi proppade in potatis, fläsk och

kaffe för att åter sätta oss i båten och ro till

Tornehamn. Där togo rallarna upp sina nät, vi köpte oss

ett par rödingar, och professor Talo, som aldrig

var sen, då det gällde matlagning, lagade att de

smakade oss förträffligt. Gud, vad man kan äta

häruppe! Talos ansikte sken förklarat av mat,

glädje och smör. Konten på ryggen och i väg!

Vid Björklidens station prejades vi åter av

järnvägsstyrelsen på biljettpriset till Kiruna, ehuru

vi stannade vid Torneträsks station. Där i en

skogsbacke i myrkanten hade ingenjören en

torvklädd kåk med järnspis, och där togo vi in för att

sova. Där mötte Simon och Peter Tuorema med

renhudar och filtar för båtfärden till Kurravara.

Peter Tuorema hade hört, att lappar skulle

finnas vid Nakerijärvi, en tämligen stor sjö några

kilometer söder om Torneträsks station. Men som

vi ej längre litade på abiskomästarens uppgifter

— han hade också nämnt Nakerijärvi — skickade

vi Peter att personligen övertyga sig om deras

därvaro. Under tiden åto vi och sovo som

kappsäckar och detta med all rätt, ty läsaren får medge,

att det första dygnet av vår resa använts väl.

Sent på natten kom Peter tillbaka. Han hade

träffat lapparna, tre familjer lägrade vid

Sarvasjokki, en ström, som utmynnar i Nakerijärvi. Där

väntade de oss, d. v. s. ingenjören, som känner

de flesta här flyttande lapparna. Efter några

timmars ätande och sömn stego vi upp, togo en

avrivning med iskallt källvatten, lämnade Simon och

Peter att sova i kåken och knogade med Talo

uppför den väldiga sandås, som mellan

Nakerivare och Vorevardo i stadig och brant stigning

sträcker sig nästan ända fram till Nakerijärvi.

Underligt, att man blir så litet andfådd trots hastig

marsch och stigning! Men luften är lätt och

härlig att andas och det är, som skulle man pumpa

hälsa in genom näsa och mun för varje andedrag.

Fjällen och havet äro släkt.

På Nakerijärvis strand ligger rentjuven Nias

torvkåta. Tre gånger har han suttit på

Långholmen och det enda han lärt sig där är svenska.

Vi tittade in i kåtan, där han gjort upp så många

planer, om vilkas lyckliga genomförande de massor

av renhorn vittnade, som lågo strödda runt

omkring och delvis täckte taket. Han var ute på fiske.

Från en kulle på sluttningen av Vorevardo

fingo vi plötsligt utsikt över Sarvasjokkidalen

med strömmens videbevuxna delta. Och mitt ur

deltat höjde sig en blå röksky ur fyra mörktoppade

kåtor.

För mig som under åratal längtat efter att

träffa lappar var det ett ögonblick, som jag sent

glömmer. Den brusande Sarvasjokki, videskogen

med det snöiga Njallåive fjäll som bakgrund,

kåtorna, hundarnas skall, lämlarnas skrik, allt var

så vackert, oberört och typiskt lappländskt, att

det alltid skall stå för mitt minne som begreppet

Lappland.

Vi skuro ett par duktiga påkar för att försvara

oss mot hundarna och trängde in i videskogen,

där otaliga bäckar på sidorna om den grunda

men strida strömmen snart förvandlade våra

lappskor till vattenreservoarer. Vi måste vada över

själva floden, men vattnets höjd och iskyla märkte

vi knappast, ty på andra stranden stodo kåtorna.

Ilsket skällande rusade en mängd hundar emot oss,

men lärde snart att hålla sig på avstånd.

Med ett »päivä!» slogo vi dörrskynket åt sidan

i närmaste kåta och voro nu gäster hos Kuhmonen.

Kuhmonen, ägare av 800 renar, lugn i

medvetandet av sitt oberoende, gentleman och härlig

typ av sitt folk, hälsar oss tillbaka med en värdig

och hjärtlig böjning på huvudet, ty Jerker är hans

vän och välbekant i hans kåta sedan åratal.

Professorn har ögonblickligen slagit sig ned och börjat

ett för oss obegripligt, men tydligen intressant

samtal med Kuhmonens unga och vackra dotter,

vilken börjar laga till kaffe. Hon slickar skedarna

rena och diskar kopparna ordentligt. Vattnet

kokar redan i pannan, och hon häller ned nävtals

av den bruna varan, ty lapparna tycka om starkt

kaffe. De göra sig underrättade om mitt

existensberättigande, och då de höra, att jag är kamrat

med Finn-Jerker, som modellerat unge Kuhmonen,

är jag som barn i huset.

Mina byxor äro våta till midjan och jag löser

banden av mina lappskor för att värma fötterna.

Kuhmonen och hans hustru tala med varandra

som gamla äkta hälfter, vilkas liv avslipat

ojämnheterna. Under det han talar täljer han på en

träapparat att röra om sopporna med. På den

ena sidan om elden sitta Kuhmonen, hans hustru,

hans dotter och yngste sonen, en ung vildman

med en väldig kniv vid sidan. På den andra sitta

äldste sonen, som Christian Eriksson modellerat,

4 björnars baneman, 24 år gammal, en ungdom

med lugn och humorfull blick och med lemmar

av stål, professorn, Lapp-Jerker och jag, som lutar

ryggen mot två vänskapligt sinnade hundar, vilkas

loppor tydligen längta efter omväxling i

levnadsförhållandena. Måtte jag bara motsvara deras

förväntningar!

Kaffet är färdigt — nej teet! Kuhmonen anser

sig böra bjuda på något fint och vi måste dricka

4 koppar te var. Vi tala med professorns hjälp om

björnjakt. Gubben Kuhmonen har dödat 9

björnar med spjut och bössa. Huru många vargar vet

han icke.

Röken svider i våra ögon. Kuhmonen

observerar det, och med en gammal diplomats

uppmärksamhet ändrar han luftströmmarna i kåtan

genom att öppna vid golvet mellan ett par stänger

och samtidigt låta hustrun till hälften täcka en

del av rökfånget med en bit säckväv.

Lapp-Jerker går att hälsa på i de andra

kåtorna, professorn har några förbindelser där

också och jag är ensam med familjen Kuhmonen.

Jag skulle önska att ha använt något år av

mitt liv att studera lapska. Finska har jag luktat

på något, men det är icke tillräckligt. Det är tyst

i kåtan. Men tystnaden breder sig som bomull

över min själ, och min själ längtar att få kasta hela

denna förbannade kultur och humbug bakom sig,

på det att jag måtte lära mig att kasta en lasso

och ta livtag med en rentjur och slutligen få

en grav långt borta bland fjällen, där ingen präst

mumlar besvärjelser över mitt stoft, och där intet

kors står idiotiskt och talar om förintelsen.

Det är tyst i kåtan. Jag känner mig som ett

störande element därinne och överflödig. Men

elden värmer skönt och jag hoppas, att mina

värdar förstå, att jag inte är van att vada över strida

älvar.

Gumman Kuhmonen är Læstadian. Hon tar

fram bibeln ur en träask, slår upp på måfå och

börjar med mumlande stämma läsa något.

Gubben avbryter brutalt med en fråga till sonen, som

med sitt leende tyckes vilja försona alltsammans.

Han svarar. Kanske rör sig samtalet om renar

eller om mig. Jag vet det icke, men renhuden

där jag ligger är mjuk och varm och kåtan verkar

hem. Vad är ett hem för resten?

Jerker och professorn komma tillbaka. Vi

måste hälsa på i de andra kåtorna.

Vi gå in till Erik Huva och dricka våra 4

koppar kaffe var, vi hälsa på Nia och hans vackra

hustru. Nia ligger lättjefullt tillbakalutad, röker

och gungar med ena knäet sin unga dotter, som

i sin på en träslå upphängda vagga låter

sekunderna passera förbi sig. Hon, flickan, hustrun,

eller vad du vill kalla det, sitter vid elden. Hennes

vackra ansikte bär spår av havandeskapets

värdighet, vilken försvinner på samma gång som

blekheten och de uttänjda linjerna i kroppen. Hon

påminde mig om mödrar, som jag mött på min stilla

trottoar genom livet.

Men, ser ni, bakom allt detta ligger fjället med

snö och köld, och vägen till det vackra

sommarbetet är lång. Solen föder skratt och lustiga

historier, och allt detta kan vara bra, medan kaffet

är varmt i pannan och man vilar sig undan regn

och vindar i den lugna kåtan. Men att ta ungen

på ryggen och trava i ripriset — ständigt uppåt —

och hjälpa till med mjölkningen av renar och getter

och koka kaffe och diska, det kräver sin kvinna.

Men mödrar äro ju ett särskilt släkte. Jag blir

sentimental — fy tusan — men jag såg ungar, som

voro lika mina egna och som talade grönländska

som mina — atata — anana — och jag kände mig

solidarisk med gubbarna som lågo och vaggade

sina barn. Jag gör det icke själv — aber ich

möchte gern!

Jag köpte ett par vackra lappskor med vackert

vävda band åt min yngsta unge. De voro

egentligen gjorda åt Lars Petter Nia, en yngling på tre

år, som hörbart låg och sökte inrätta det trevligt

åt sig i sin vagga.

Men vi voro bjudna på middag hos gubben

Kuhmonen. Lapparna äro gurmeter. Jag går så

långt att jag säger, att ingen middag hittills

smakat mig så härligt. Vi började med smör och bröd,

det sista ojäst och bakat i stekpannan, torkat

renkött och varm getmjölk — ty renarna äro långt fan

i våld på väg norrut. Vi täljde käppar spetsiga,

stucko renköttet på spetsen och höllo det över

glöden. Flottet droppade och fräste och det blev en

mat för gudar. Kaffe ovanpå och tobak. Gud är

god.

*

Det blev kväll och vi måste gå hem till

Jerkers kåk. Vadade över Sarvasjokki än en gång,

skämtade med ilskna lämlar på vägen, voro glada

och mätta. När få vi se detta landet igen? Då

jag säger, att jag skulle vilja resa med en kamrat

hitupp än en gång, behöver jag inte säga, vem

jag menar. Ty det angår ingen handelsingenjör.

Jag skulle vilja ha två prissar till med, och vi

skulle bara leva och inte tänka gemensamt. Äta

sill och potatis och vara oberoende av

börsförhållanden.

*

Vid fiskaren och skomakaren Henrikssons

stuga väntade Jerkers ståtliga forsbåt, laddad

midskepps med renhudar och filtar, på det att vi

överklassare skulle ha det bra på vår färd över Torne

träsk och i forsarna. Vinden var nordost och sjön

spottade vitt skum. Torne träsk är verkligen en

farlig sjö. Men en forsbåt är också en härlig båt,

vacker i teckning och således praktisk, 30 fot lång

och formad nästan som en val, avsmalnande akter

över.

Det blåste hårt, då vi stötte ut från land.

Simon Tuorema rodde förut, mitt i sutto Jerker och

jag, akter om oss rodde den matte och lugne

professorn och vid styråran satt Peter. Det blåste

upp och det gällde att undvika grunden utanför

Oppisäives bergklint. Med nöd undgingo vi faran,

ty sjön gick hög och stänkte över. Vi kunde ej

sitta kvar i våra bekväma lyor, ty vattnet nådde

snart upp till våra renhudar.

Vi nådde Tarrakoski, fallet, där Torneträsk

avlevererar Torneälv. Fallet är för högt att fara

igenom och vi drogo båten över berget ned i

lugnvattnet. En båt kom emot oss. Tre karlar stego

i land. »Päivä!»

En grovlemmad man med underliga gester

kom fram till »insenööri» Jerker och berättade

en historia. Han hade hittat den båt vi rodde

i på andra sidan Torne träsk, räddat den från

förstörelse och ville nu ha pengar för räddningen.

De två andra sågo ej vidare trevliga ut. En av

dem var en formlig jätte, väl 7 fot lång och med

lemmar i proportion. Den tredje liknade en

delegerad från Kungsholmsligan. Men »insenören»

klarade skivan. Han skulle ta reda på det där

närmare och betala om han fann det lämpligt.

Jag såg den karlen in i ögonen och de ögonen

voro ganska intressanta. Jag fann dem ganska

intelligenta, men jag skulle inte vilja möta deras

ägare på fjället ensam. Professorn försäkrade

sedan, att han skulle ha sökt råna oss, om vi varit

endast två i sällskap. Men jag fann mig

föranlåten att förklara, att om vi också varit endast två,

skulle vi nog ha kunnat avskräcka honom från

rånmord. Nu voro de tre och vi fem, och ett

slagsmål skulle med all säkerhet ha avlupit till vår

fördel. Men nog hade han velat, om han vågat,

sade Talo.

Vi skildes emellertid i lugn från varandra.

Karlen med de intressanta ögonen var en biltog,

en man som levde i fjällen och gjorde djävulskap,

med ett ord, den värste i Lappland. Då det blev

för trångt i Sverige, reste han över till Norge och

tvärtom. Han hade stuckit med kniv, han hade — — — —

*

Det blev natt och vi rodde utför Arnoniva

utpå Jekajärvi, genom Jekakoski och kommo ut

på Alajärvi. Vattnet stod högt och i Jekakoski

höllo vi på att ta med oss ett par fiskgrejor, som

voro utplanterade mitt i forsen. Solen sken och

sömnen närmade sig med stora steg, men sedan vi

tagit in något bröd och fläsk och fingo veta, att

vi närmade oss Vakkakoski, vaknade vi.

Nu börjar historien om realisationen av min

innersta längtan, den att i båt resa utför en fors.

I Vakkoniska, det sugande lugnvattnet ovanför

fallet, slängde Jerker ut en svirvel och inhämtade

en röding. Fallet kan ej passeras med båt. En

jämtlänning har en gång gjort det, men han rodde

mot strömmen och hade för resten små änglar som

klarade hans hyska. Båten skulle emellertid utför

fallet. Jerker och jag vadade i land och vandrade

utefter stranden för att studera den s. k. naturen,

medan bröderna Tuorema stakade båten utför.

Mitt i fallet måste Peter stiga i till midjan för att

knuffa ut båten, Simon kommenderade och skrek

som en vansinnig, och efter en timmes arbete

låg båten i lugnvattnet ett stycke nedanför det

omöjliga.

Jerker och jag stodo på stranden och åto fläsk

och uppfattade till en början med glädje Simons

viftningar med handen. Vi hoppade på stenarna ut

till forskanten, men möttes av den nedslående

förklaringen, att floden gick för hög och att Peter,

som eljest var van att styra, nu ej vågade färden.

Som behärskade gentlemän svarade vi, att vi

senterade deras känsla av ansvar och att vi ej ville

riskera våra liv, om de ej ansåge sig med full

säkerhet kunna föra oss utför. Då sprang Simon

Tuorema upp på en sten och såg utöver forsen.

Resultatet av hans forskning blev att han bad oss

sitta ned i båten.

En stöt ut från land och med svindlande fart

bar det utför. Jag hade försäkrat mig om platsen

akteröver för att kunna betrakta Simon, då han

styrde. Med knäet stött mot relingen och fingrarna

vitnande om åran förde han båten mellan stenarna.

Ett par tums missräkning, och vi hade vid det här

laget legat som lik och mat för harrar och röding

i Kailojärvi. Vågorna slogo in i båten då vi på en

halv fots avstånd passerade stenarna. Härlig var

Simon att skåda, där han skötte vår kurs skrikande

på sitt hemlands vilda tungomål till brodern, som

rodde för livet, än på ena, än på den andra åran

och med ögonen som lackade fast på styrmannen.

Orörlig satt jag med händerna på relingen tills vi

passerat sista forsen och Peter drog ett långt

andedrag: — Nu ä dä hyvin! Faran var över, jag

hade gjort en forsfärd och all naturen var skön

och oklanderlig. Vi måste äta för att kunna glädjas

åt våra äventyr och stannade i en av Nuorajärvis

vikar för att steka vår röding, höra på

lavskrikorna, äta, dricka vatten och beundra fiskaren

Ollikas båt, som låg som en vacker dikt halvt

uppdragen ur träskets dy.

Vi åto och jag somnade. Vi rodde utför älven

till Kurravara by, där Jerker måste hålla en

auktion. Med svårighet fick man mig vaken. Jerker

och jag kommo in i den förnämsta stugans bästa

kammare, klädde av oss och lågo mellan lakan

tills klockan blev 4 och auktionen började. Allt

på finska. Där utropades ängar, fiskvatten och

beten för tio öre stycket.

— Lahtosaari, kolme kronoa ja viisi öyriä

(lapplandsfinska). Ensimmäinen, toinen — — —

viis — — — kolme kronoa ja kymmennen öyriä

— — — ensimmäinen, toinen, kolmas!

Jag gick och hälsade på Ulkolahti, den

ståtligaste finnen i byn, och köpte lumpet nog hans

tobakspung, som luktar svett och tjära. Jag köpte

en bunke att ha filmjölk i och jag ritade av en

forsbåt vid stranden.

På kvällen gingo vi den halvannan mil långa

vägen till Kiruna.

Det var midsommarsolstånd, och midnattssolen

stod åtskilliga mil över horisonten. Somliga

människor ha flugan på midnattssolen och gå upp på

berg och fåna efter den. Jag med min högre

filosofi anser, att midnattssolen är densamma som

vi se på dagen vid klart väder. Varför då hålla sig

uppe om nätterna?

Vi hade en lapphund med oss, som bet ihjäl

åtskilliga lämlar under vägen. Strax efter midnatt

voro vi i Kiruna.

*

Jag är en dålig berättare. Jag känner det.

Men jag skulle önska, att ur denna berättelse sloge

mot läsaren en aning om den glada frid, som

kommer över en stackars jordbunden fan, då han får

gå och larva på fjället. Jag skulle önska, att det

sloge en doft av jöklar och Gentiana nivalis och

lapputdunstning och lämlar och kyla från polen

emot den stackars människa, som på grund av

förfallna växlar, försnillningar och ett i övrigt

oklanderligt liv tvingas att undvara Kirunavara,

ja, till och med Luossavara och all den sällhet,

om vilkens tillvaro jag här så att säga bara nödgas

ge en aning.

*

I kväll är det midsommarafton. Jag har redan

läst mitt egna midsommarnummer och funnit det

mycket intelligent, ja, t. o. m. välskött under min

frånvaro. Kanske kommer jag tillbaka till det

härliga Stockholm med dess jäklar och fjällor. Här

uppe ha vi bara jöklar och fjäll, men det gör

ingenting. Jag vill emellertid begagna tillfället. Jag

vill betyga min tacksamhet för Kirunavaras

disponent, vilken lärt mig mer än herrarna kunna tro,

och vilken satt mig i tillfälle att lära mig fjällets

psykologi på egen hand. Jag vill tacka

Lapp-Jerker, ingenjören, som inte sprang ifrån mig på

fjällen utan gav mig en del av sin dyrbara tid —

men vi måtte ha haft samma längtan efter lugn

och lappar och dyrbara mineralier.

Jag tackar dessa båda människor, och mitt

hjärta blir varmt, då jag tänker på att de öppnat

mig en port till den stora del av Sverige, som oftast

blir stängd för människor med fina grå byxor,

jäkligt fina hattar med örnfjädrar, röda böcker i

norra kardan och sovvagnsbiljett till Narvik i

Norge. Jag äger ju intet av allt detta, men jag

är rädd därför att jag har fina kläder — att bli

förväxlad med dem och inramad i den kår av

hiskliga murvlar, vilka likt fjällämlar översvämma

Lappland och vilja ha besked av varje

stationsmästare om något, vilkets beskaffenhet icke själva

fan kan ha reda på. Små svarta grosshandlare följa

murvlarna som schakaler och gamar och äro

härliga att beskåda, men de ana affärer och vilja göra

bolag av glaciärer och snöloppor eller s. k.

podurider. Men så länge ingen resande i yllebyxor

har sökt upp lapparna på sluttningen av

Kebnekajse, är ingen fara på taket.

Jag reser hem till min lya i Grisslehamn och

avvaktar Lapplands utveckling. Varje renhjärtad

människa är välkommen.

MIDSOMMAR.

Nu är sommaren här. Det blommar i skog och i hage,

gårdens vackra förgätmigej står och lyser i gräset,

lönnarna frodas och apeln står full av skäraste knoppar.

Tusenskönorna lysa i soln som smultron och grädde,

vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket,

hundkäxen skjuier i höjd med svällande stammar och blommor

vita, som låge där strödd en vintergata i grönskan.

*

Men som en blänkande sköld är havet och hägrar i öster.

Morgonens tidiga sol förgyller tjäriga ekor,

blixtrar på årornas blad, och när strömmingen lyftes i sköten

fyllande fiskarens famn och pressande ekan på sidan

är det, som drog han en forntida skatt av silver ur djupet.

Runt om skriar måsarnas flock, men labbarna vila

lugnt på vingen och bida sin tid, tills jakten begynner.

Borta längst i det dallrande blå, där dunsterna dirra,

strävar en ångare fram och dånet jag hör av propellern

genljuda mot mina berg, men jag ser blott röken av ångarn.

Soldiset står som en mur därborta på finländska sidan,

Ekerön hägrar och Signildsskär, och med kölen i vädret

skutorna stå på sig själva och gå som fantomer och spöken.

*

Härligt jag kallar mitt hav, när det välter med väsande kammar

in mot min bergiga strand och suger sig upp emot klippan

fräsande än som en katt och dånande än som en åska,

porlande, viskande, sjudande högt och tystnande åter.

Härligt jag kallar mitt hav, när det speglar solen och molnen

djupt i sitt djup och vid strand den vackra vaggande tången

lyser i guld och i grönt och en halv fots dyning förtäljer

mäktigt varannan minut om en storm som blåste i förrgår.

Satt jag i min kanot, när de rullande topparna gingo

högst med sitt vitaste skum över grund, över skär, över kobbar,

kände jag mig som en mås på vattnet och tände i stiltjen

mellan sjöarna lugnt min pipa och vilade årån.

Trutarna flaxade över min båt och anade strömming,

grisslorna pilsnabbt i surrande flykt försvunno i fjärran,

svärtorna lågo med halsen i höjd. och summo bland brotten,

ådorna flögo förbi i farlig närhet och prackors

ilande kors jag tecknade såg mot seglande skyar.

Eller om sjön var blank och i soluppgångarnas guldhav

efter en dykande fågel jag for, och nyfikna lommar

sträckte förbi och kommo igen vid saluter av bommar,

härligt var havet och gott och jag glömde plikter och pengar.

Tack för glömskan och tack för nävarnas blåsor och tack för

armarnas styrka och tack för vart stänk som gick över kanoten!

*

Men nu susar det till. I sydvart blånar en strimma,

växer och kommer häråt och det vitnar och svartnar och viner

udden förbi, där jag sitter i lä, och det stänker i stranden.

Blåsvart jagar en ensam by och försvinner bland skären

norrpå igen. En säl dyker upp som ett havstroll och blåser

tätt vid min fot, och förskrämd han söker djupet igen och

ringlarna efter hans kast dö bort som en ton som förklingar.

Svalorna jaga varann kring berget, och utanför Loskär

fäller en lom som en sten och stänker silver omkring sig.

Härligt värmer midsommarns sol, och på stranden bakom mig

dofta tallar och värme av skog, och jag somnar och drömmer

ljuvt om jakter på örn och på allsköns djur, och jag vaknar

plötsligt, när högst på min hatt jag känner ett liv — en ärla

sitter och vippar och tror, att jag är en bit av min bergklint.

ATT RESA.

På vårarna infinner sig alltid undertecknads

reslust, fast jag vet att mitt liv inte räcker till för

att komma mig att bli färdig med allt det vackra

som finns bara inom min egen domän.

Isynnerhet är det varvsarbetena, som pigga upp mig, och

en nytjärad båt kommer mig regelbundet att tänka

på Skeppsbron eller Centralstationen. Minnen från

de år då jag reste jämt, vakna, och jag skulle

vilja vara i besittning av de ännu inte upptäckta

krafter som tillåta människan att ögonblickligen

och utan besvär förflytta sig vart som helst. Var

lugn för att de en gång skola upptäckas!

Denna dag skulle jag vilja tillbringa riktigt

praktiskt. Just nu till exempel ville jag sitta

utanför Café de la Paix i Paris och låta folkströmmen

passera förbi mig och genom allt buller och sorl

skulle en tidningspojkes gälla »v"la la Presse!»

skära i öronen. Kanske stannade jag hela dagen

i Paris och hamnade på kvällen i den studentkrog

i Quartier Latin, där jag åt kräftor en kväll med

några studenter och deras flickor. Jag bjöd

naturligtvis på brackigt stockholmsmaner, ty bara jag

hade pengar, men garçonen upptäckte bland

slantarna ett falskt tvåfrancsstycke, och jag blev för ett

par minuter föremålet för publikens

uppmärksamhet. Runt omkring mig vrålade Paris och en

mycket full och mycket trasig gammal kvinna

dansade på trottoaren. Hennes grå hårtestar

fladdrade kring det gamla rynkiga ansiktet, och hon

lyfte sin kjol för att vi lättare skulle kunna

konstatera elegansen i hennes stapplande pas de

basque. Jag kastade mitt falska tvåfrancsstycke

framför henne. Hon slog ned på det som en örn

för att i nästa ögonblick ligga under en hög andra

kvinnor och pojkar och äldre busar, som ansågo

sig ha samma lätt till slanten som hon.

Jojo, Paris är nog staden i alla fall. Aldrig

glömmer jag det gamla Café Bordeaux på andra

sidan Seine, där jag tillbragte en stormig julnatt

i sällskap med en massa målare och andra konstiga

kurrar. Det blev gurgel om norska frågan och

man skrek och tjöt, tills plötsligt en röst med

välkänd sjungande ton blev den dominerande:

— Sjo kolor i mitt finska hjärta! och en puukko

blixtrade till i cigarrettröken. Värdinnan och

garçonen kröpo under disken, medan saken ordnades,

och finnen och jag begåvo oss ut i den ljusnande

morgonen. Hemfärden blev mig besvärlig nog,

ty jag hade föresatt mig att undanröja

svårigheterna för kamraten, som ständigt arrangerade

nya. På bulevarden sutto tre små franska

officerare och drucko absint. Kom ihåg, att det var

jul och allt upp- och nedvänt! Min finne ställde

sig vid deras bord och med tre »pardon» tömde han

i tre drag deras absiixter. Det höll på att bli ett

fruktansvärt gurgel, och hur jag kunde ordna detta

tillfredsställande, är mig ännu en gåta, men vi

skildes åt under omfamningar.

En annan julnatt i Paris i Madeleine. Jag

kom i språk med en kyrkovaktmästare, och vi

slunko ut i natten för att få oss en drink. Då

han fåfängt sökt gissa min nationalitet och jag

slutligen stillat hans nyfikenhet, gjorde han en

grimas. Jag blev litet förvånad, ty sådant är

lyckligtvis ovanligt, och frågade om orsaken.

— Jo, jag kände en svensk en gång för länge

sedan. Det var i Afrika, i Tunis. Vi voro

kamrater, betjänter hos en gammal rik man, som reste

mycket. Jag skulle vilja träffa svensken en gång,

bara för ett par minuter. Han är mycket rik nu,

har jag hört, och har köpt sig grevetitel. Han hette

för resten — — —

Aj, som fan. Världen är bra liten. Jag

försäkrade den hederlige vaktmästaren, att icke

alla svenskar bli rika eller köpa grevetitlar, och

han lugnade sig med detta, som jag hoppas. Så

slank han in i kyrkan igen, och vi skildes

antagligen för alltid.

Varför jag berättar allt det här, som kanske

inte intresserar? Jo, just för att bli av med litet

reslust. Det hjälper stundom att röra i

skräpkamrarna i minnet.

Stundom har jag en våldsam längtan efter

Kalifornien, efter Sacramentodalen, och nu på

vårsidan skulle jag vilja ligga på Capri ett slag och

steka mig i sanden, om bara inte själva resan vore,

den där otrevligheten som ligger i att bli forslad

i en vagn som ett annat kolly. En gång reste jag

sittande i ett sträck mellan Neapel och Lyon på ett

uselt tåg som kröp fram. Fullpackat och smutsigt,

oaktat det var första klass. Ingen vågade lämna

sin plats ett ögonblick för att räta ut benen, ty i

så fall hade platsen genast annekterats av någon

av de stackare, som måste stå. Resans behag

höjdes i ingen mån av min granne till höger som

grät hela tiden tills han steg av i Genua. Men

han hade också orsak att gråta. Väl tjugu gånger

fingo vi höra att han dagen förut hade begravt sin

son, en kadett, som i vredesmod skjutit på sin

överste och blivit arkebuserad. Oupphörligt tog

han fram sonens porträtt, kysste det och lät det

gå runt i kupén. Porträttet av ett barn.

Jag kom att tänka på Neapel. En

teaterföreställning i ett gräsligt hål vid Strada di Porto,

vilken gata nu lär vara moderniserad, men som för

tio år sen var ett zigenarläger. Man begärde 4

lire för salongens enda loge med dess loppor och

övriga invånare. Jag bjöd en lira och fick logen.

Man skulle spela en bloddrypande pjäs, som för

resten verkligen hette Il Sangue. På parkett

sutto mödrar med barn vid bröstet, och allt

Neapels slödder väsnades, tjöt och visslade och

skrålade. På en pelare stod ett anslag: È vietato

di fumare, men lutad mot den pelaren blossade

en poliskonstapel på en lång, korpsvart, stinkande

pinne. Jag tände en cigarrett. På galleriet mitt

emot mig hängde Neapels ligaynglingar på

varandra och började skräna efter mina cigarretter,

oaktat hela parketten skilde oss åt, och då

föreställningen börjat, sökte de med de mest

uttrycksfulla grimaser förmå mig att kasta till dem något

av mitt överflöd. A la bonheur! Jag kastade.

Cigarretten var för lätt och hamnade på

scenen framför sufflörluckan. Jag blev rädd och

väntade skandal, men en smutsig hand som dök fram

ur luckan och grep cigarretten och ett svagt

rökmoln, som efter ett par ögonblick blev synligt

därnere lugnade mig. Jag lade in ett par cigarretter

i en ask och kastade den. Ödet ville, att den också

hamnade på scenen, men utom räckhåll för

sufflören och de uppträdande. En tilltagsen yngling

svängde benen över galleribarriären, hasade sig

nedför pelaren bakom polisen, smög sig in bland

de fyra musikanterna och sträckte sig över

rampen, knep cigarretten, vände sig mot mig, räckte

tacksamt ut tungan och klättrade upp samma väg

han kommit.

Under tiden mördade de uppträdande

varandra med stiletter och revolvrar. Man sköt och

älskade med verkligt sydländsk passion. Och då

en åskådare under en duellscen kastade in en bunt

cigarrer till skådespelarna, gjorde den ene av dem

ett ursinnigt utfall, högg cigarrerna, stoppade dem

i fickan och stod åter en garde.

Det var den bästa teaterföreställning jag

upplevat. Men då jag dagen därpå i det lilla italienska

hotellet talade om för il padrone var jag hade

tillbragt kvällen, skakade han på huvudet och

förklarade att den teatern inte var platsen för en

excellenza.

Så nu hör läsaren själv.

Nu har verkligen reslusten lagt sig litet. Men

framför mig ligger en fotografi från Kebnekajse

och jag kommer innan jag slutar överens med mig

själv att resa till Lappland i sommar och fortsätta

mina studier där. Adjö.

STORM.

Över Mälaren gå mörka brisar, och

bottenrevade segelbåtar söka in till sina bryggor. Jag

går i 45 graders vinkel över Vasabron mot blåsten.

Hatten har blåst av en arbetare, och denne är ute

i en båt för att rädda sin egendom, som sakta men

säkert närmar sig Norrströms virvlar. En massa

folk betrakta intresserat räddningsarbetet och en

grosshandlartyp med gapande mun vrålar genom

blåsten till sitt sällskap: — Dä fan vad

stockholmarna ä nyfikna! Han glömmer att han själv är

stockholmare och nyfiken.

Plötsligt slår en vindil av honom cylindern,

som börjar rulla gatan framåt. Han springer efter

hatten på små, knubbiga ben. Hatten fortsätter,

som om den vore målmedveten, gul av gatsörja,

spårvägslinjen nedåt Centralen. Jag förlorar

mannen ur sikte, då han i vansinnig spurt viker in på

Vasagatan.

Den som nu sutte i en stadig kosterbåt vid

rodret och bleve duschad med den härligaste av

duschar, den som ryker över lovarts bog!

Men i stället andas jag damm. Jag viker in på

Riddarholmen för att passa en ångbåt som skall

föra mig utåt Mälaren. Jag är i god tid och går

in på en liten krog för att studera livet.

— Ysch, han otäcka kar där! ropar flickan

bakom disken åt en schåare, som då jag inträder

brottas med henne. Han sätter sig vid sin ölhalva

och återtager läsningen av Dagen. Två pojkar i

beväringskläder utbyta snus och tankar om befälet.

Ett stadsbud dricker en kvarts porter. En

hamnarbetare vid en tom ölbutelj betraktar med talgiga

ögon och vaggande på överkroppen min fina

överrock.

— Ge mej en bärsa till! säger han åt flickan.

— Nej, Karlsson får ingen! Karlsson är full!

— Hör nu herrn! Säj mej, om ja ä full!

Kan en kar som bara fått fem bärsor bli sne?

— Omöjligt, säger jag.

— Där hör hon själv, jäkla subba! Ro hit

med bärsan, annars ska ja jäklar slå larm tala

religion med henne!

— Äsch, säger flickan.

Stormen skakar fönstren, och därute strävar

en poliskonstapel med händerna på ryggen att

värdigt hålla sig upprätt i blåsten. En kutter

länsar in mot Slussen, och man ser hur byarna riva i

storseglet och pressa ned bommen mot vattnet.

Ett nummer av Stockholmstidningen flyger utmed

kajen, förföljd av en fet ståndsfru. Där kommer

min båt och lägger till.

Hamnarbetaren reser sig, vinglar fram mot

disken.

— Subban, säger han, förlåt en feling som

ynglar! Men vill hon, att jag skall gå ut i den här

blåsten utan mer ballast, så har hon ett liv på sitt

samvete.

— Betala nu och knalla sig av!

— Jag har sablarna inte ett korvöre! Känn

efter själv i fickan, lilla fröken!

— Jag betalar! säger jag.

— Tack, goa herrn, då får jag välan en

cigarrcigarrett på köpet!

— Ge Karlsson en cigarrcigarrett!

— Fy fan, Karlsson, för att tigga, säger subban.

Jag reser mig, betalar och går.

Mälaren svartnar under ett moln och regnet

börjar falla. Jag går ombord och börjar läsa Vårt

Land, en synnerligen intressant tidning, särskilt

på fredagarna. Båten ger sig av och strävar genom

vitskummiga sjöar och stånkande av ansträngning

mot Drottningholm.

PIGOR.

Med anledning av pigornas sammanslutning

till fackförening vill jag säga några väl valda ord.

Jag har bara väntat på denna sammanslutning.

Men jag tror inte på det resultat pigorna vänta

sig av den. Ty pigorna äro kvinnor, och kvinnan

behärskas enligt Swedenborg bara av sin vilja,

medan karlarna behärskas av sitt förstånd, vilket

är ganska klokt uträknat av den gamle

andeskådaren. Om pigorna också till ledare hade världens

styvaste piga, en pig-Napoleon att skåda, bleve

resultatet ändå detsamma, så länge sådana begrepp

som gardister och poliskonstaplar existera. Ty

störst bland dem är kärleken!

Jag har också haft pigor. Jag hade en gång

annonserat efter en dylik och hon kom ut i

skärgården till torpet, där jag hyrde. Det var en

söndagsmorgon, solen sken och allt var frid och

lycka. Mitt uppe i all denna härlighet valsar pigan

in med hatt och parasoll och urr och burr omkring

halsen samt ögon som trånade av dåligt

tillbakahållen känsla. Jag stod på förstugutrappan och

rökte min morgonpipa, då hon valsade in på

gården. Hon gjorde en halvt skälmsk nigning med

ett par ystra pas"n som avslutning och höll på att

drumla in i en krusbärsbuske. Hon var full som

en alika.

Jag sade chevalereskt: — Skulle fröken vilja ha

godheten gå in på sitt rum och lugna sig något?

Tillåt mig visa vägen!

Jag förde henne till jungfruburen, visade

henne därpå köket och sade:

— Där är spisen, där är veden, där är

kaffekokarn och där är kaffet! Om en timme skall kaffet

vara färdigt.

Hon slängde av sig jaquetten, sysslade med

veden, körde huvudet i järnspisen, smålog fånigt

åt mig och satte sig med en duns på en pall, medan

hon fumlade med tändstickorna.

— Si jag skall säga, att jag är inte riktigt

vaken än, sade hon. Jag var uppe kl. 5 i morse

och min fästman följde mig till ångbåten, för att

jag är en hygglig flicka, ska jag säga, och min

fästman är biträde i en vinhandel, och jag behöver

egentligen inte tjäna, utan dä bara för att komma

ut på lande som jag har tagi plass, men om

herrskapet är hyggligt, ska vi nog få trevligt

tillsammans, för jag är proper, ska jag säja!

Familjen vaknade och jungfrun serverade

kaffe. Hon skötte sig bra, fick bekanta i

grannvillorna och fick lov att gå på dans nästa

söndagskväll. Då jag på måndagsmorgonen gick ut för att

titta efter änder och öppnade dörren till min

ateljéstuga för att hämta min bössa i den bleka

dagern, satt den förlovade pigan med granngårdens

fulla dräng sovande i sin famn.

Jag sade: — Vad skulle Lauras fästman säga

om det här?

Hon svarade: — Jag trodde inte, att det var

så noga så här på landet!

Hon fick flytta — inte precis för det där, ty

andras kärlekshistorier bör man ej lägga sig i,

men för några små oegentligheter. Då hon reste,

försvann en del av fruns garderob. Det fick passera

oanmärkt. Var det klokt? Nej — och jag ger mig

tusan på att människan, om hon inte har gått

under i livets strid, nu är en av koryféerna i

pigornas fackförening.

*

Vi fingo en annan piga, litet döv, stod det

i betyget, men trogen och ärlig. Jag är övertygad

om, att hon hörde mer än andra människor, men

då man ropade på henne och hon ville vara ostörd,

var hon som en murad vägg. Hon hade alltid i

sin kjolficka en hörlur, vilken hon använde, då

hon icke ville förstå, men ändå måste avvakta

vårt svar.

En dag kom jag in i skafferiet och överraskade

henne med en fyra stjärnors konjaksbutelj för

munnen.

— Vad i helsike tar Anna sig till?! Dricker

Anna ur min konjak?!

Luren kom fram.

— Hur fan kan Anna stå och dricka ur min

konjak? Jag vrålade i luren.

— Jag har inte druckit redaktörns konjak,

det är en evig lögn!!

— Ljug inte, människa!! Jag såg ju själv,

hur Anna stod med buteljen för munnen!

Luren igen.

— Jag såg ju hur Anna drack ur flaskan!!!

— Jag skulle bara känna, om det var ättika,

och för resten drack jag inte, jag bara luktade —

— — buh — buh — — —

— Men Anna stinker ju av konjak!

Luren.

— Anna luktar ju konjak...

— Det var en jäkla lögn!!!

— Svär Anna också?!

Luren fram.

— Svär Anna?!!

— Ja, jag är ju här! Det ser väl redaktörn!

— Anna får inte stanna här längre!

— Ja, visst vill jag stanna!

— Ge sig i väg och flytta ögonblickligen,

människa!!

Luren till örat.

— Anna får flytta i dag!

— Gör jag ingen nytta — jag som ligger i

från morgon till kväll för en usel lön!

— Anna flyttar ögonblickligen!!!

— Fy fan, sånt herrskap!! Ja, jag flyttar,

men nog fan ska jag sprida ut, vad redaktörn är

för en...

*

Dylika människor vilja bilda fackförening.

Alla äro ju inte inrättade så där, men en god del

av stockholmspigorna. Jag skaffar mig en

kalfaktor.

ATT VARA SIG SJÄLV.

Det är ganska krångligt i ett samhälle att vara

sig själv. Min ställning bjuder mig att gå klädd i

sida mörka kläder med sidenfoder och en hatt,

vars dyrbarhet endast överträffas av den värdighet,

med vilken jag bär den, en krage som en

fabriksskorsten, och en cigarr av hittills okänd dyrbarhet

i mungipan, oaktat jag personligen icke alls sätter

värde på världsliga ting. Jag söker odla min själ

och ge tusan i yttre åthävor, då jag kan komma åt.

Men häromdagen var jag på middag hos

generalkonsul Schnitzel. Han var älskvärdheten

själv och mötte mig i tamburen och räckte mig

båda händerna och sade:

— Herr redakter, det var micket älskvärd av

er att komme till vår lille middag! Var no sig

själv, herr redakter, alldeles som i Krisslehamn —

känn er som medlem av vår ringe familj!

Jag kände en varm ström välla genom mitt

bröst. Fast det var frackmiddag med Nichan och

Medjidie och Cambodja och en och annan kråsnål

i briljanter skulle jag få vara mig själv.

Alltså:

Vi stodo vid smörgåsbordet, ty generalkonsuln

»hell kolossal på den gammelsvenske smergåsbord

med perlen och en glas el». Jag sväljde nubben,

lagade mig en kaviarsmörgås och tittade efter ölet.

Nu är faktum, att jag tycker ölet smakar bättre

direkt ur buteljen. Den som varit ute på

isbåtfärder eller gått på skidor en hel dag eller jagat

några timmar, vet hur det smakar. Jag fick vara

mig själv. Jag högg alltså en flaska, satte den

för munnen och drack energiskt i långa vällustiga

klunkar. Då jag tog flaskan från munnen, var det

dödstyst i rummet och jag själv medelpunkten i

en cirkel av gapande middagsgäster.

Jag såg mig även förvånad omkring.

Generalkonsuln log förbindligt, harskade sig

och sade: — Hur står det till, herr redakter, har

redakteren varit på festfrukost? Micket originellt,

ha ha ha — ja, di artisterna! Men schmaker det

inte ille att dricke ur den butelj?

Jag log ännu förbindligare och svarade: — Nää

då, för då skulle jag inte dricka ur buteljen. Jag

har ju generalkonsulns löfte att få vara mig själv.

Hemma dricker jag alltid ur buteljen.

— Ha ha ha — micket originellt — dricker

redakteren också den »nubbe» (citerat) ur den

butelj?

— Var lugn för svenska folket, sade jag,

nubben och bärsan och käket med, om det kniper,

kalvstek och strömming och ostron och slarvsylta

och näktergalstungor och glödhoppor och förlorade

ägg — men man måste ha buteljer därefter.

— Ha ha ha, micket roligt, micket originellt.

Ja, dom artisterna! Si jag schkall säge redakteren,

vi brenumererer också på Strix och ferstår en

god skämt.

Värdinnan kallade till bords. Generalkonsuln

tog mig under armen och sade med en viss ängslan

i rösten: — Sir, herr redakter — det att vare sig

själv, det mente jag icke bokstavligen — — —

— Nå, hur menade generalkonsuln det?

— Tja — — att vare trevlik, att roe gästerne,

att berätte spirituelle historier, att flirte med

damerne — ja ja, inom gränser — ferstå mig,

herr redakter, tja, att vare en så lustig korre, som

herr redakter jo är! (Han tryckte min arm.)

— ja, men herr generalkonsul, just att dricka

ur butelj är att vara sig själv! Det blir ju för

resten mycket billigare, då man slipper hela

glasuppsatsen. Ack, om alla ändå ville lära sig att helt

enkelt sätta buteljen för — — —

— Herr redakter, ursäkte, men tänker herr

redakter också dricke den champagne ur buteljen?

— Ja, naturligtvis! Med kännedom om herr

generalkonsulns utmärkta viner, vore det att

förspilla en njutning att inte — — —

— Beste herr redakter, jag ber er, för min

schkull — drick inte den champagne ur den butelj

— min hustru är så nerves! Och så, herr redakter,

sjung en liten bordvise — och sedan får vi väl en

liten historie, en gammel hederlig svensk

bondhistorie vid kaffet — o, herr redakter, ni skulle

gere oss en glädje — och var fullkomligt som

hemme hos er själv!

*

Jag drack inte champagne ur butelj, men jag

sjöng en eskimåisk kajakroddarsång och lyckades

övertyga bordsällskapet, att den var en av de

mest rörande baskiska folkvisor som någonsin

klungit ut över Biskajaviken. Jag gick vid kaffet

och slank in på Du Nord och träffade prissarna.

Jag glömde att säga, att man skrattade

extatiskt åt min baskiska sång, tills jag upplyste att den

var rörande.

Då tyckte jag mig märka två stora klara tårar

i fru generalkonsulinnans ögon.

FJÄRDEN.

Badfisken hade kommit, och jag och Nyman

seglade ut för att meta id. Jag ägde en ny

Liljeholmsvarvssnäcka med rum för matsäcken, nubben

och bärsan, metspön och härlig daggmask —

matjorden i min trädgård på Ingarön var fet och full

av liv. Vi seglade ut från Fagerholmskvarn med

Ramon som mål. Fjärden såg lugn och trevlig ut

med nordlig bris, varför jag inte revade utan stack

ut med hela klutar.

Då vi veko om bryggan och nordan kom

svepande från Saltsjöbadshållet, märkte vi att den

var hårdare än vi trott, men med akterlig vind

och ingen sjö vill man fara fort. Vi saxade och

den lilla fina båten väste riktigt fram. Det darrade

i grejorna. Nyman skötte båtshaken och höll ut

focken. Jag satt till rors med hela storskotet ute

och vi gingo med ångbåtsfart.

Snart voro vi vid Ramön. Vi togo in

båtshaken och lade båten i lä under ett skär mellan

Ramön och fastlandet, lämpade grejorna i land

och började meta. Nu vet varje fiskare, att det

går bäst att meta på vindsidan. Vi betade på och

slängde ut emot stormen och fingo fisk, id och

mört och en och annan abborre. Det var bara att

dra fisken i land. Snart låg den lilla vattenfyllda

klippskrevan, dit vi kastade bytet, full med fisk.

Vi hade väl fått hundra stycken, då det blev

middagstid och tid att börja kryssa hem.

Jag kastade ut än en gång, oaktat stormen

tagit till så att skummet sprutade över hällen.

Flötet drogs ögonblickligen ned, och jag hämtade

upp den största id jag någonsin sett, väl en halv

meter lång. Men spöet gick av och iden hamnade

vid mina fötter. Innan han hunnit ge sig i väg

ut till havs igen, hade jag kastat mig över honom

och borrat min kniv i hans hjärna.

Det var tid att segla hem, men blåsten hade

tilltagit, sjön spottade skum, och det såg tämligen

allvarsamt ut. Vi knallade oss ned till båten, och

jag rullade in storseglet så mycket som möjligt.

Focken kunde ej revas, och jag var för övrigt

mycket grön i sporten. Emellertid blevo vi färdiga,

stötte från land och började kryssa. Det hade

blivit sjö men det gick ganska bra i början.

Plötsligt ser jag något svart komma norrifrån,

en orkanby, som närmade sig med fruktansvärd

fart. Jag höll upp emot den, men hade revat för

mycket av storseglet. Det ven och smattrade i

stagen, och skummet gjorde oss halvblinda. Snäckan

vred sig långsamt och började visa bredsidan mot

stormen, lade sig på sidan, och vattnet började

sila in över styrbords reling.

Jag vrålade till Nyman: — Om du inte genast

får ner storn, går det åt helsike för oss!

Jag tycker om folk, som är lugnt i båtar och

lyder rorsmannen. Jag vet mig aldrig ha sett ett

segel åka ned med sådan fart. Jag såg bara ett

par händer som sysslade med fallet i fem sekunder,

gaffeln sjönk, och i nästa ögonblick styrde vi

sydvart för vår lilla fock med samma fart som om vi

skulle haft alltsammans uppe.

En bit norr om Stendörrens klockboj kunde

jag lova upp i lä under Ramön.

Vi hade räddat våra liv, vilka vi höllo rätt

styvt på. På en röd sandstrand drogo vi upp

snäckan och läto stormen rasa ut över våra

huvuden.

Den som har sett Ramön, måste erkänna, att

den är ett paradis på jorden. Delad av en dalgång

mellan två granithöjder erbjuder den nästan allt

som en människa behöver utom läkare och

apotekare Hararna skutta i klyftorna, orren flyger

upp då man ruskar i snåren och en falkfamilj

bor oåtkomlig på en klippavsats i nordväst. Och

runt ön går fisken, abborrar och id. Jag såg en

jättegädda gå i idstimmet med en jätteid tvärs i

gapet.

Det blev kväll och stormen bedarrade, jag

tog in mindre rev på storseglet och fann att jag

varit idiot. För härlig bris kryssade vi i

skymningen med pejling på ljusen i torpet på Ingaröns

södra udde — och så mojnade det — ty det var

högsommar och knappt vår Herre behärskar

vindarna då.

Det kom moln norrifrån och mist, svag dito,

och vi måste taga ned seglen, där vi på färden

söderut varit rädda för att den smäckra wiren inte

skulle hålla, då vi länsade.

Centerbordet upp och årorna ut! — och under

tystnad ro vi i den sommarbleka dyningen, blank

och sövande och vacker, norrut. Vi passera

Torskskrubban, där vi tjuvpilkat torsk, vi ro tätt under

Johannisdals branta stentrappor. Skenet från den

stora staden Stockholm, turiststaden med alla

näringsställena i, ligger som en vaddremsa över

en blå kallbrand (inte dålig bild) och påminner

oss om vår dödlighet.

Vi komma hem mitt i natten, slänga ut

draggen och förtöja snäckan vid den alggröna, trasiga,

gungande bryggan och tåga stolta med vår fisk

upp till den varma stugan, där ljus lysa och där

människor väntat på oss med oro. Egentligen

är det rätt tillfredsställande att ha människor så

lierade med sig att de vänta en med oro.

Eller är man möjligen starkare utan.

Emellertid var detta en av de trevligare

seglingar jag varit med på. Jag fick lära mig att

en Liljeholmsvarvssnäcka gräver ner nosen för

mycket i havssjö och duger således endast i

skärgården, att man måste ha kamrater med sig, som ej

äro rädda, och att id är en förbaskat dålig fisk, om

man har filé eller köttfärs samtidigt i skafferiet.

I minnet ser jag gärna tillbaka på

Ingaröfjärden, till och med då den spottar upp sig och

vill verka hav med brottsjöar söderifrån. Vackrast

är den sommarblå med mörkblå brisar och lata

och mätta gäddor, som stå och lura i tångruskorna

eller i vassarna.

EN NYÅRSAFTON I PARIS.

På min bokhylla hemma i Grisslehamn står

en gammal trasig grekisk bok, några av

Demosthenes tal, fransk upplaga, försedd med

anteckningar i marginalerna av en man som förstod och

kritiserade det han läste.

En del av bokens historia kan jag berätta.

Det var en nyårsafton i Paris för jämnt 10

år sedan. Jag hade sökt upp en vän, en finsk

skulptör, som bodde i en av lyorna vid bulevard

Arago 65. Jag tog honom på sängen och

meddelade honom min avsikt att tillbringa dagen

medelst härjande. Det var för resten en ruskig

dag med regndusk och fuktig kyla — ty den

parisiska vintern saknar vår vinters behag, den

gnistrande kylan och smällarna i knuten.

Han var genast villig, och vi reste bort till

hallarna för att titta på bönder och busar. Vi slogo

oss ned vid ett bord på trottoaren och rekvirerade

varor. På asfalten bredvid oss låg en gammal

man med luckor litet varstans i kläderna och sko

blott på ena foten. Den andra pryddes av en

trasig galosch. Gubben sov.

En poliskonstapel fick sikte på honom och

ruskade honom omilt i tanke att han

besvärade oss.

Jag högg gubben i hampan, reste honom upp

och placerade honom vid vårt bord, i det jag

förklarade för polisen, att han var i vårt sällskap.

Konstapeln gapade på oss, ty vi voro verkligen rätt

elegant klädda, och han begrep tydligen inte vårt

sätt att välja umgänge.

Gubben var naturligtvis hungrig. Vi

rekvirerade brödsoppa åt honom, proppade i honom en

filé, satte en cigarr i hans tandlösa käft, läto

hämta kaffe och cognac fine och började

resonera. Han var snart inne i situationen och

berättade om sig själv. Han levde på att skaffa

droskor åt lantbor, som kommo med varor in till

hallarna, hade omgivit sig med en vänkrets av

kuskar och fick för varje kund en sou av kusken.

Han bodde under en av broarna över Seine.

Han hade börjat sitt resonemang på argot

och med en viss bushumor, men snart ändrade han

ton, och då konjaken började verka, kom han in

på ett slags underlig filosofi om sitt liv. Han

utvecklade, varför han var den han var och var

nöjd med sin tillvaro. Jag måste erkänna, att

min logik ej räckte till att vederlägga honom.

Han rökte, drack och konverserade som en man,

vars erfarenhet kommit honom att sätta sig över

sådana bagateller som livsöden.

Och plötsligen vände han sig till mig: — Tu

es pictor? — Ita quidem, svarade jag något

förvånad, och nu utspann sig ett samtal på latin,

visserligen hackigt å båda sidor, men det var ändå

latin. Så började han tala tyska.

Jag frågade och han svarade. Han var

elsassare, student, hade varit präst, tjänstgjort i

främlingslegionen, visade ett väldigt ärr efter en

arabkula i halsen, hade varit på dekis jämnt lika

många gånger som han haft ämbeten. Och alltid

hade en kvinna varit orsaken.

Hur den gubben kunde tala om kvinnor! Men

det hör kanske inte hit.

Vi voro i sällskap med honom i summa 14

timmar och jag ångrar det inte. Om någon går

ned till hallarna och frågar efter gubben Houck,

om han ännu är i livet, skall han heller inte ångra

sin promenad.

Då vi äntligen skildes åt, drog han fram en

bok ur rockfickan och sade: — Det här är den

enda bok jag äger. Tag den som ett minne av

gubben Houck!

Det var Demosthenes, och jag hoppas man

erkänner att den har en historia, som inte alla

böcker ha.

Så fyllde vi en droska med blommor och

reste hem till min finske väns ateljé, där hans

fru väntade och undrade om det stora Paris

uppslukat oss.

SJÄLVMEDVETANDE.

Enligt antropologien, vilken i den form den

studeras i skolorna är en styggelse, vaknar

människans självmedvetande först då hon kallar sig

själv jag, d. v. s. börjar tala i första personen

singularis. Detta är naturligtvis ett psykologiskt

misstag, ty då barnet, som kryper omkring på

golvet, icke känner sig tillfredsställt med att

sköterskan tar upp det och häller Mellins food

i dess gap, utan river den välvilliga kvinnan i

ögonen med vilddjurets avsikt att mörda och säger:

— Nej! menar barnet naturligtvis så här: — Jag,

gud vet vad ni ha döpt mig till, ty jag kan inte

tala ert språk än, vill tillintetgöra denna

Mellins-food-människa och vara mig själv. Jag är inte

hungrig än och känner mig förfördelad över detta

ingrepp i min tillvaro. Jag tycker bättre om denna

skallra, och jag vill se den i vitögat, som vill beröva

mig den. Jag hatar alla människor för resten. Jag

kan inte tala. Därför måste jag vråla.

Jag kände detta självmedvetande så tidigt, att

det förlorar sig i sagans dunkel. Fick jag någon

gång dask, hycklade jag ett så intensivt lidande,

att vederbörande snart började komma med

sockerbitar och bakelser, och jag låg där slutligen

som världens mest förorättade människa, vilken

måste blidkas.

Det lyckades mig nästan alltid att avgå med

segern. Detta gjorde, att jag, då självmedvetandet

enligt antropologien redan varit vaket en längre

tid, mindre än andra barn tålde ett ringaktande

av min personlighet och min värdighet som

medborgare i ett fritt land.

Jag lekte med handlandens barn. Det var i

den goda tiden, då skogen ännu fanns kvar i

Småland och kolbottnarna icke lågo så nära varandra

som nu. Jag minns som ett vackert skådespel

hur kolbönderna kommo i lång rad med sina ryssar

och den vita snön blev stänkt med kolstybb och

koldamm som på teckningar av modern halt, där

man sprutar tusch över en rock för att den skall

verka gråluddig eller gör en bakgrund med

fixerspruta. Det var vackert att se de svarta karlarna

sitta frampå ryssen och mana på sina lurviga små

hästar och komma fram ur den vita skogen som

ett långt böljande kolstreck.

På en brygga lässades kolen ned i

järnvägsvagnarna. Där spilldes åtskilligt och vi barn lekte

med de blanka svartglänsande bitarna och hjälpte

smedens barn att bära hem avfallet i fickor och

korgar. Stundom slogos vi med kolen.

En dag kastade handlandens pojke ett stycke

kol på mig. Jag besvarade anfallet och gav honom

med infernalisk skicklighet samma kolbit igen. Den

träffade honom i pannan och han började tjuta,

sprang hem och skvallrade. Jag misstänkte ej att

han skvallrade, ty vi voro alla fina karaktärer och

hatade åtminstone officiellt skvaller. Jag fortsatte

att hjälpa smedens barn stjäla kol.

Plötsligt hör jag en brutal röst nå mitt

sjuåriga öra och jag hejdade mig mitt i arbetet. Där

vid järnvägsgrindarna, inom räckhåll åtminstone

för en kolbit, stod handlanden. Han var en lång

karl med röda polisonger och jag fruktade honom.

— Hör du, din sorygg, du har slagit

Efraim! sade han. Efraim stod bredvid med

skadeglädje i sitt ansikte.

Jag hade aldrig förr hört skällsordet sorygg.

Det gav mig en räcka idéassociationer — vår

julgris som var arg i livstiden, och ett minne från min

ännu tidigare ungdom, då jag höll på att bli

tillintetgjord av en galt. Alltså var det ett

fruktansvärt skällsord, ett hittills oanat och hyperraffinerat.

Jag måste beundra handlandens fantasi, som i detta

fall var min överlägsen.

Grinden skilde oss båda åt. Smedens barn

kröpo under kolbryggan. Jag tog ett kolstycke i

högra handen, rätade på mig med överklassarens

självkänsla och sade:

— Vem faen har druckit brorskål mä dej?!

ty jag var så imponerad av det nya tillmälet, att

jag endast kunde rädda min ära genom att reagera

mot handlandens angrepp på min självaktning som

medborgare och på en man, med vilken man måste

föreslå en brorskål höviskt och avvakta hans

medgivande att lägga bort titlar och dylikt kram.

Handlanden blev blå i ansiktet och hans

polisonger lyste som förklarade. Men i samma

ögonblick han svingade sig över grinden för att

inhämta den vanvördige, ägde han ett stycke kol

mitt i ansiktet, som för en stund berövade honom

synen.

Jag sprang för livet utåt banan ett stycke,

stannade och såg, huru handlanden med ivriga

steg avlägsnade sig mot sitt hem, under det hans

son stannade kvar vid grinden, görande s. k.

bonnabläng, och räckte lång näsa åt mig.

Jag fann fältet fritt, återvände, och inom kort

voro handlandens son och jag inbegripna i det

mest intensiva slagsmål, läsaren med sin klena

fantasi kan tänka sig. Jag segrade, målade

ynglingen till neger med kol och försvann i skogen.

Jag dröjde med att komma hem, tills hungern

slet i mina inälvor. Men när skymningen bredde

sig över pitpropsämnena, resignerade jag och

larvade mot ljusen i stationshuset.

Jag förbigår uppgörelsen, ty en relation av den

skulle möjligen missförstås, isynnerhet som jag

nyss talat om självmedvetande och individualitet.

Jag var förorättad, jag blev misskänd som

medborgare i ett fritt samhälle, jag kände mina

rättigheter som människa trampade under fötterna.

Och jag somnade på en kudde, fuktig av tårar,

med en from önskan efter hand drunknande i

sömnvågorna: — Bara jag får tag i Efraim! Bara

jag blir stor, så jag kan klå Lundgren!

Snart ha trettio år gått sedan den där tiden.

Mitt hat mot Efraim har övergått till beundran,

ty Efraim är provryttare, Lundgren är död och har

psalmvers på sitt kors. Det enda som är sig likt

är mitt självmedvetande, och detta börjar om

möjligt alltmer närma sig det nyfödda barnets. Jag

börjar upphöra att förstå människornas språk.

VÅR IGEN.

Åter får jag draga på sjöfågelskytte i den

sakta ljusnande vårnatten. Det metallglänsande

havet höjer och sänker sig i sakta dyningar med

blanka strimmor mellan mörkblå brisar. Åter får

jag höra det dova dunket mot ekans sidor och

bruset om fören under den hastiga rodden.

Stränder och kobbar stå skarpa som klippta ur svart

papper. Den stilla dragande vinden känns full

av stärkande och angenäm kyla, och jag dricker den

törstig, som om jag icke fått dricka på ett halvt år.

På akterlådan ligga de nyputsade trävettarna,

en guding och två ådor samt min vackra skrak.

I klyftorna på Måsskärets nordsida ligger

vårsnön hård och lämplig till skårar. Jag förankrar

mina fåglar, drar upp min båt och sitter snart

färdig med min blanka hammerless.

Och alldeles som om en osynlig makt spelade

på något instrument, ur vilket färger klinga fram

i ständigt crescendo, ljusnar morgonen. En mås

blänker till i dunklet högt uppe över mig och

skriker. Nu börjas det snart.

Ett par tunga ejdrar flyga förbi långt ute, som

om något skulle dra fram dem med en tråd.

Känner du igen den flykten, du som tycker om att sitta

så där som jag nu? Och känner du inte något

förbaskat storartat just då du ser de första

ejdrarna för året? jag skall inte försöka översätta

den känslan för dig, ty kanske tala vi inte

fullständigt samma språk, men jag känner det

ögonblicket för varje år allt mer och mer som en

viktig händelse i mitt liv, en epok i historien, mot

vilken stora sjöslag äro betydelselösa.

Knipornas vin är vackert, en loms sidenrassel

och en kräks vingsus äro vackra, men ejderns

målmedvetna tunga glidande flykt som mot ett

oundvikligt och nödvändigt något är storartad.

En skrak kommer långt norrifrån, gör en sväng

förbi vettarna och hastar vidare.

Nu sköt jag en lom. Det blev den första och

enda fågeln den morgonen. Som en kappsäck

slår han i berget och jag gläder mig åt att kunna

hålla något så när rätt trots ringa övning sedan

ett år.

Solen är uppe och alfåglarna sjunga. Jag

behöver kanske inte påpeka, att den sången är styvare

än någon skalds vårdikt. Har du hört tusen alfåglar

sjunga på en gång? Det är skäl att försöka få

höra detta. Kom bara inte hit! Köp dig själv

en egendom vid havet, ty jag tänker inte

härbärgera vem som helst.

Solen lyser och värmer upp mina klippor.

Alorna lyfta och slå ned. En spov för väsen i luften.

Vad har han här ute att göra? Men välkommen

i alla fall!

Med solen brännande min vadmalsrygg tar

jag upp vettarna och ror hemåt. Än återstå många

härliga mornar.

LÄSARE.

Jag har aldrig tyckt om läsare. Jag vill inte

säga, att jag tyckt om de högkyrkliga heller, ty

de innehålla alltid för litet fantasi. S. k. fritänkare,

d. v. s. de som säga sig vara det, har jag icke

heller gillat, då de uppträtt utan underlag av

kunskaper, vilket är det vanligaste. Sådana

människor äro oftast de mest vidskepliga och de största

lögnarna. Kanske tycker jag mest om läsarna.

Jag har en gång, då jag var 17 år, hållit på att bli

kär i en ung frälsningskvinna, från vilken under

hennes extas utstrålade en sådan lycka, att jag ville

kyssa henne. Det var i Norrköping, då

frälsningsarmén först kom hit till landet.

Jag var en ung och glad student och bodde

långt nere i Småland i en socken, där det fanns

två studenter till. Vi voro överklass, gingo med

bambukäppar och rökte cigarrer för pengar,

som vi avlistat våra fäder. Visserligen fanns i

handelsboden endast 6-öres, men de rykte

förfärligt och det var huvudsaken. Om söndagarna

gingo vi tillsammans i kyrkan för att få träffa

flickorna efteråt — ty i varje socken finns flickor.

Jag kommer ihåg, att jag höll på med att skriva

latinsk vers. Detta faktum räddade mig från

extravaganser, gjorde mig tankspridd, emedan jag alltid

gick och funderade över vissa ords

stavelsekvantitet, och kom mig att betrakta den så kallade

kärleken som något, som jag måste ägna mig åt

för att mina kamrater icke skulle anse mig förläst.

Det fanns en flicka därnere, som jag var kär i.

Hon var dotter till en musiksergeant vid något

regemente i Småland, och vi älskade varandra.

Hon är gift nu och är korpulent och har

åtminstone 8 barn. Men det hindrar inte, att hon

var den stiligaste flicka jag sett — ty hon var

verkligen vacker. Jag går så långt, att jag aldrig

har sett en så vacker flicka. Vi funno varandra en

midsommarnatt, då vi sutto i en hage med en

kanna körsbär som anledning — och jag fann

hennes hand under en kokett kappa, som var köpt i

— låt mig säga Vetlanda. Jag höll kvar den

handen — — — sådana här tankstreck säga ju

mer än ord i litteraturen.

Nå — vi träffades hela sommaren, och vår

unga amour utvecklades. Mina kamrater fingo

sina amourer, och allt påminde om Eden.

En dag fingo vi höra, att en bönestund skulle

gå av stapeln i närmaste by. Vad var naturligare

än att vi gingo dit? Vi traskade i väg i den ljusa

sommaraftonen och kommo till ort och ställe. Ur

ett torp ljöd sång.

Vi trädde in i församlingen. Luften kunde

skäras med kniv därinne, och en svartskäggig man

med brinnande ögon höll just på att skrämma livet

ur ett femtiotal kvinnor. Han tystnade vid vårt

inträde, gav oss en ormblick, knäppte hop händerna

och bad om församlingens förbön för de nyanlända.

Han hade iakttagit oss en längre tid och funnit,

att vi ej tillhörde egendomsfolket. Vi voro

förtappade, fallna — lärdomen hade vi av djävulen,

och det var djävulens bambukäppar vi slogo i

sanden med, och djävulens cigarrer vi rökte.

— Och låtom oss, denna lilla hop av sanna

kristna, söka driva ut lögnen ur dessa halvvuxna

gossar! Bed, bed, alla som haven tron!

Han lutade ned ansiktet i händerna och

började bedja med sjungande falsett.

Då flög något i mig, och jag viskade till

mina kamrater: nu ta vi upp: — Vår gud är oss

en väldig borg!

— — — och ögonblickligen började vi med

den. Karlen vid bordet tystnade, ty alla i stugan

reste sig och sjöngo med. Den nedärvda

lutherdomen hade gripit dem, och vi sjöngo tillsammans

psalmen ut. Kolportören stod handfallen, och jag

inbillade mig se, att han sjöng med ibland.

Äntligen var psalmen slut. Kolportörens

ansikte förvreds, hans ögon sprutade ondska mot oss,

och han skrek:

— Hädare, hädare!!! Hädare!!!

Kanske hade han inte så orätt, ty vi voro

barn, men en gammal bonde reste sig längst borta

i stugan och ropade: — Det duger väl åt en sån

där matfriare som Johansson! Herrarna sjöng bra!

Men borta i ett hörn upptäckte jag min

älskade, musiksergeantens dotter. Hennes ögon

hängde vid kolportör Johansson, och hon skrek,

under det tårarna flöto nedför kinderna: —

Hädare, hädare!

Man gick ut på gården. Andaktsövningen

var slut. Jag kände, att våra vita mössor stodo

vita mot björkarnas dunkel, och att vi borde

försvinna. På andra sidan gärdesgården gick

gångstigen slingrande mot en mosse med ängsull och

vide. Tvärs över mossen gick en å med kräftor, där

jag tillbragt många lyckliga nätter. Jag gick

ensam stigen framåt och hade hunnit till spången,

då jag hörde bakom mig: — Albert! Albert!

Jag vände mig om. Där sprang

musiksergeantens dotter. Jag stannade.

— Ta adjö av mej — ä du ond på mej?

— Är du kär i Johansson nu?

— Ja — men jag älskar dej!

— Adjö då! sade jag med en gest, den jag

sökte göra så tragisk som möjligt.

— Gå inte ifrån mej — gå inte — gå inte!

Jag hörde hur hon sprang över spången efter

mig — men plötsligt hörde jag Johansson, som

inte besvärat sig med att gå över gärdesgården.

— Gå inte med — du går rakt in i helvetet!

Jag hörde fötter, som sprungo bort. Det var

det sista minnet av musiksergeantens dotter.

EN TULLHATARE.

Gudarna hade välsignat vår kust. En rysk

ångare med vetelast hade stött på under tjocka

en halv mil söderut, och vi hade bärgat ett par

dussin säckar. Gubben Östergrens ansikte sken i

glad väntan, ty snart skulle det bli auktion i tullen

och hans brödstänger i taket hänga fulla med

rara, vita kakor. Åtta säckar hade han och hans

gumma hittat i strandbränningarna, och saltvattnet

hade inte trängt in halvannan tum. Av det våta

degiga mjölet, vilket som en kapsel omslöt det

torra, skulle bli härligt knäckebröd, ty intet fick

förfaras.

Vi hade förtöjt båtarna i skymningen och

stodo på Östergrens brygga, då tulljakten i

detsamma stack fram utanför Köpmanholmen.

— Tvi tusan, sade Östergren, nu ska den

där hit och snoka också!

— Vad har Östergren emot

uppsyningsmannen? frågade jag. Det är ju en hedersman.

— Det är inte honom jag menar. Strömquist

är en hygglig karl. Nej, men när jag får se något,

som hör till tullverket, så riktigt äcklar det mej.

Vad skulle inte den här platsen vara, om inte

tullen funnes! Varenda en i byn skulle vara rik,

för då skulle en kunna ta vara på sitt. Nej, tullen

är ett otyg! Behöver en inte gå och vara rädd,

som om en hade stulit, om en har tagit hem något

från Ålandssidan, fast en har betalt varan

ordentligt! Är det reson i det? Jag bara frågar? Nu går

vi in till mej och få en kask.

Snart brann det under Östergrens kaffepanna.

Han lade in en väldig laddning Hellgrens matsnus

och började tala om gamla tider.

— Nej, förr i världen var det andra doningar.

Varenda dag låg det Ålandsskutor i hamnen med

ägg och smör och hare och fågel, och nu drar dom

sej för att komma hit.

— Ja, men fanns det inte tull då också?

— Tull! Visst fanns det tull, men det var

mycket hyggligare folk i tullverket på den tiden.

Titta på de här vaktmästarna vi ha nu! Kommer

dom inte med sina långa snushorn och snokar och

vänder på allting, och läsare ä di, förstås! jo,

läsare, det är ett fint folkslag.

Östergren spottade föraktfullt.

— Ja, men de göra sin skyldighet.

— Skyldighet! Småaktighet och läseri följs åt,

och det är deras skyldighet att låta mej ha mitt i

fred och tro mej på mitt ord, när jag säger, att

jag inte har ett dugg med mej, som kan förtullas.

Det är just vad det är. Kom inte och tala med mej

om tullverkets skyldigheter, jag som har haft med

vaktmästare att göra i över femtio år! Jag känner

byket, jag! Nej, förr i världen fanns det

vaktmästare! Gubben Eliasson, för exempel! När han

fick se någon brännvinskagge ombord, så sa han

alltid: — Kasta en rock eller något över den där,

så jag slipper se fulingen! sa han. Det var den

hyggligaste vaktmästare, som tullen någonsin har

haft.

Det var på den tiden jag seglade med

Ålandsposten, på patron Ekströms tid. Se, patron

Ekström hade varit länsman, men så blev det något

krångel och han fick ta avsked, för han smugglade,

och så slog han sig ned här på allvar och blev

grosshandlare och tjänade pengar som gräs. Det

var en riktigt fin och gemen karl, och fet var

han som en tunna, för det lönade sig mycket bättre

att smuggla, sen han tagit avsked från

länsmansyrket. En gång hade han köpt en haverist på

Åland och jag skulle segla hem en last smörtinor

åt honom. Men i varannan tina fanns det

brännvin, och gamla tullförvaltarn hade fått reda på

det där på skvallervägen, och tulljakten låg en hel

vecka och kryssade utanför Signildsskär, så jag

började bli riktigt orolig att jag inte skulle kunna

klara hem lasten ordentligt åt gubben Ekström.

Men så blev det en storm, så jakten fick gå in

under Ekerön, och på natten stack jag ut. På

morgonen låg allt brännvinet i Ekströmens

magasin, och jag fick hundra riksdaler och tullförvaltarn

fick näsan så lång, så han skämdes för folk långa

tider efteråt.

Efter gubben Eliasson kom det en ung

vaktmästare, som skulle göra sig till, förstås, för att

ställa sig in hos tullförvaltarn. En gång hade jag

lotsat en rysse med råglast, en stor hejare, som

fick lägga sig utanför Loskäret, för han kunde

inte gå in i hamnen. När vaktmästarn kom ut till

oss gillrade jag opp fallrepet, så att just som den

där unge var mitt uppe på sidan, barkade han

i sjön och blev halv med vatten innan kamraten

fick upp honom, för han kunde inte simma. Nej,

blötas ska di och vridas ur och blötas igen. Det

är rätt åt byket! Men den vaktmästarn tålde mej

inte efteråt, utan var småkitslig och onoslig, och var

gång vi kom hem med postjakten vände han upp

och ned på allt i kojerna och hade nog velat

visitera mig också om han vågat. Aldrig glömmer

jag, när jag tog hem julbrännvin en gång.

Vaktmästarn begrep, förstås, att jag hade en

brännvinskutting med den resan, för det var sista resan

före jul. I vanliga fall mötte de oss aldrig ute på

sjön utan kom ombord i hamnen och snokade,

men den gången lågo de och kryssade utanför

och skulle se efter, förstås, att inte någon båt

var ute och hämtade varor hos oss innan vi skulle

in i hamnen. Jag hade sagt till bror min, att

han skulle passa oss med skötekan utanför

Storkubben i skymningen, men som tur var fick jag

se tullbåten och ändrade kurs, och bror min

begrep, att det var flugor i kålen och rodde hem.

Vi kom för akterlig vind och seglade om

vaktmästarn mellan Loskär och Köpmanholmen, och

under tiden slog jag en ända om

brännvinskuttingen, och Matts Pers Jan, som var med mig,

stod färdig på backen för att låta kuttingen följa

med när ankaret skulle gå, för jag hade gjort fast

ändan en bit upp på ankarkättingen. Och just

som jag fått ner klyvarn och skrek: — Lägg å!

och ankare och kutting gick till botten i

posthamnen, svängde tullbåten in efter oss och

vaktmästarn hoppade ombord.

— Nu bjuder du väl på en god sup, sade

han och såg ful ut och grinade illmarigt, för han

trodde att han hade mitt julbrännvin som i en ask.

— Har inte tusan något brännvin, sade jag.

Det är inte sådana tider.

Men han bara grinade och började snoka

igenom jakten från för till akter, som om han hade

letat efter en knappnål. Till slut svor han till och

sa: — Östergren är en skojare! sa han. Nog vet

jag att du inte är utan starkt till julen.

— Kom hem i morgon bitti, så får du en

dragnagel, när jag fått tappa ur sjöstövlarna, sade

jag, för där har jag brännvinet. Men han trodde

mig inte mer än jämnt, för när jag kom ner till

jakten med ekan på natten, låg inte den fulingen

bakom magasinet och väntade på mig!

— Vad gör du här mitt i natten? frågade han.

— Jag har glömt bössan, och den ligger och

rostar om jag inte tar hem den, svarade jag.

— En skojare är du, det är vad du är, sade

han, och jag fick inte hem mitt brännvin förrän

natten till juldagen, för då var han i ottan, det

visste jag.

Men roligast var det när jag smugglade hem

griskultingen, jag hade köpt honom på Ekerön

för tre mark, så billiga var de på den tiden.

Vi hade fått en ny postjakt, som vi kallade Snabben,

för hon seglade bidevind så bra, När andra hade

alla rev inne, behövde vi inte ta ner en klut,

så styv var hon med sin tackjärnsballast. Jesses,

vad vi seglade! Ibland låg hon över, så

lanternbrädena tog vattnet och pojkarna roade sig med

att springa oppför masten en bit. Nå, det hör

inte hit, men trevligt var det. Ja, grisen, ja! När

vi korn utanför Loskäret, länsade jag min stora

matsäckskorg och stuvade in grisen där, för

matsäckskorgarna brydde vaktmästarn sig inte om att

snoka i. Men orolig var jag att grisen inte skulle

hålla sej tyst, medan de voro nere hos oss. Svåger

min, Janson, som var med på jakten, var en

spefågel och ställde alltid till rackartyg, när han kom åt.

Nå, vaktmästarn kom ned och rörde om i grejorna

och hittade ingenting förstås och skulle gå i land.

Men just som de kommit opp på däck och jag var

lugn igen, ropade Janson: — Kom ner igen och ta

en sup, den som vill ha!

De kommo ner förstås, och Janson plockade

fram buteljen och glas och drog fram min

matsäckskorg med grisen i och ställde opp trakteringen

på den och sa: — Inte har ni vä! brådare, än att

ni kan slå er ner och prata ett slag.

Jag kunde ju inte göra en min, men jag svor

på att Janson skulle ha igen"et vid ett tillfälle.

Där satt di och pratade och Janson flatgrinade

mej mitt opp i ansiktet och drog på med sina

lögnhistorier, och det blev både en och två och

tre supar. Men det var precis, som om grisen

skulle ha känt något ansvar, för han låg, som om

han hade varit slaktad, fast Janson sparkade till

korgen gång på gång med flit. Jag har alltid

tyckt om en sup, men den gången smakade han

mig inte. Jag var svett över hela kroppen, och

när vaktmästarna äntligen gick sin väg, ville jag

slå svåger min, så svåger min han var — så arg

var jag.

När Janson såg, att jag var arg, sprang han

uppför trappan och skrek efter vaktmästarna:

— Jag glömde bjuda på kaffe, så hade vi fått en

kask! Kom tillbaks! Det skall vara i ordning på

momangen!

Men jag fick tag i livremmen på honom och

suttade honom i durken och sa, att jag skulle tappa

laken ur honom, om han kom med mera dumheter.

Du förstår dig väl på raljeri, sa han. Som om det

skulle ha varit raljeri.

Dagen därpå stod gumman min och pratade

med vaktmästar Sjögrens käring, men så sa hon:

— Nej, jag får lov gå hem och ge grisen!

— Har du gris, du? sa Sjögrenskan. Det har

ingen vetat av. Var har ni köpt den?

— Inte vet jag var Östergren har köpt den,

sade gumman och började bli förlägen. Och på

kvällen kom alla fruntimmerna i byn och skulle

se på grisen, och vaktmästarna med sina långa

näsor kom också. Di begrep schäsen, förstås, och

skämdes för att de låtit lura sej. Janson kunde

inte heller hålla babblan utan hela grisaffärden

kom fram till tullförvaltare Unonius, den

hedersgubben, så småningom. Han hade varit i Amerika,

så han begrep sej på litet av varje och förstod,

att ingen kunde komma någon vart med mej,

när det gällde att klara sej i fråga om tullen.

Det var en gammal bra och gemen gubbe, och

man fick vara likasom litet fri av sej för honom.

Han sade ingenting åt mej förrän långt efter

det vi slaktat grisen. Jag stod en kväll nere vid

sjöbodarna och grejade med noten, då gubben

kom fram och slog sej i språk med mej. Först

talade vi om väder och vind, men så sa han:

— Hör nu Östergren, vet han vad det kostar

att begå mord på rysk undersåte?

— Vad menar herr tullförvaltarn? frågade jag

och ställde mej from som en läsarpräst.

— Åjo, gör sej inte till, Östergren! Den där

grisen var väl i alla fall rysk undersåte, och en

sådan åtnjuter samma skydd hos oss som vi i

Ryssland.

— Ja, men di får skylla sig själva, när di

kommer över utan pass, svarade jag.

— Jo, Östergren är en fin fisk! Men vi ska

ha ett öga på Östergren, sade han och gick sin

väg.

— Hör nu tullförvaltarn! Herr tullförvaltarn!

ropade jag, då han hunnit en bit.

— Nå, vad är det om?

— Jo, jag ville bara säja det, att nu är grisen

lika svensk som både jag och tullförvaltarn, för

nu är han uppäten. Det skulle vara liksom en

förmildrande omständighet, ifall tullförvaltarn gör

sak av"et.

HEMSÖKELSE.

Vi ha fått främmande, fyra fem stycken, och

jag förbannar kommunikationerna och min feghet

att inte be inkräktarna dra för tusan. Jag visar

en leende min, jag trycker deras händer och säger:

— Nå, det var då förståndigt av er att komma hit!

Mycket välkomna!

Det är en skald och en målare och deras fruar

plus en ogift skald. Jag kan dem alla utantill

och de kunna icke tala om något nytt för mig.

Whisky kommer fram och portvin åt damerna,

men en av dem vill ha konjak. Hon får konjak.

Cigarrettröken börjar virvla i rummet och skvallret

är i gång. Skalderna skälla på de andra skalderna

i landet och målaren på de andra målarna och

fruarna nagelfara de andra skaldernas och målarnas

fruars moral.

En av skaldernas fruar sitter bredvid mig i

soffan och briljerar med sin byst. Den är för övrigt

storartad och jag senterar den, men tänker att

det vore naturligare, om hon ville briljera med

den bara för sin man. Men han dricker whisky i

djupa klunkar och observerar icke sin fru.

Plötsligt vill jag verka djupsinnig och säger:

— Det finns ingen moral — åtminstone inte annat

än individuell.

Frun med bysten: — Vad menar ni med det?

Jag: — Jo, jag har inte samma moral som ni.

Frun med bysten: — Det hoppas jag för er

egen skull att ni har.

Jag (flirtande): — Vad menar ni med det?

Hon ger mig ett prövande ögonkast, skrattar

uppe i falsetten och tömmer sitt konjaksglas. Hon

briljerar ännu mera med bysten och drar tillbaka

armbågarna.

Jag säger grovt: — Ansträng er inte för min

skull.

Ertappad svarar hon: — Vad menar ni med det?

Jag smickrar: — Ni är tillräckligt intelligent

att förstå vad jag menade.

Hon släpper tråden och slukar betet.

— Jag trodde att ni ansåg alla kvinnor

dumma!

— Förlåt, men jag sade: tillräckligt

intelligent att förstå vad jag menade, och

det är en betydlig inskränkning, ty jag menade alls

ingenting svårbegripligt.

— Ni är oartig! Skulle jag inte kunna förstå

annat än de"t som är lättbegripligt?

Jag (ljugande): — Jag anser er för en av de

intelligentaste kvinnor jag träffat! Är ni nöjd nu?

Hon ser tillfredsställd ut, ty vi äro nu inne

på flirtens område. Hon fortsätter: — Vilka äro de

andra intelligenta kvinnorna ni träffat? Ä säg

det! Hon koketterar ivrigt.

Jag: — Egentligen bara en: Ellen Key.

Hon (smickrad): — Ja, men det är väl skillnad

ändå mellan Ellen och mig!

Jag: — Ja, förlåt mig, den skillnaden att ni

är ung. (Jag hugger till grovt): Ni är farlig, ni!

Hon (kråmar sig som en katt): — Hur så då?

Ä säg!

Jag (med dystert allvar och vändande ögonen

ut och in): — Jag säger bara: Ni är farlig!

Jag får en fråga tvärs över bordet och vårt

samtal avbrytes. Man håller just på att ta livet

av en skald och vädjar till mig om han inte just

den kvällen, just då man reste sig från bordet,

hade låtsat flytta undan fru Bauers stol och lutat

sig fram bakom henne och kysst henne på ryggen.

Figge hade sett det och fru Luchs med, och hans

fru hade rest hem genast efter kaffet.

Å herre gud!

Detta är kulturens förbannelse.

Men allt har en ända, och efter några timmar

får jag vara i fred. Jag hoppas att jag genom

dessa uttryck av leda tydligt har uttryckt min

ståndpunkt visavi besök. Utom av de välkomna,

förstås!

*

Två dagar efter denna hemsökelse möter jag

min kamrat Leo på Drottninggatan.

— Hej!

— Hej!

— Har du hört historien om dig? Jag fick

höra den av Prisse Braun och han har fått den

av sin fru, vilken har den från den det rör, den

charmanta fru Linné, som var hemma hos er på

supé häromdagen. Du och hon hade suttit i

soffan, och medan de andra stojade på andra sidan

bordet hade du passat på att göra henne en

glödande kärleksförklaring. Jojo!

INNEHÅLL.