Emigrationsutredningen - Bilaga VII - Utvandrarnes egna uppgifter

Emigrationsutredningen - Bilaga VII - Utvandrarnes egna uppgifter

EMIGRATIONSUTREDNINGEN

BILAGA VII

UTVANDRARNES EGNA

UPPGIFTER

STOCKHOLM

KUXGl«. BOKTRYCK KRIRT. P. A. NOHBTRDT & HÖN Bli

1908EMIGRATIONSUTREDNINGEN

BILAGA VII

UTVANDRARNES EGNA

UPPGIFTER

STOCKHOLM

kuxoi* nomnvcKKiiiBT. r. a. xoiisthdt Si söver

1908

U38 „

LUTVANDRARNES EGNA

UPPGIFTER

UPPLYSNINGAR TNHEMTADE GENOM

EMIGRA-TIONSUTREDNINGENS AGENTER

ÄFVENSOM BREF FRÅN SVENSKAR

I AMERIKA

REDIGERADE AF

EMIGRATIONSUTREDNINGEN

STOCKHOLM

KUNUL. BOKTHYCKEHIBT. >’• A. MOR8TKDT & sftjfKH

1908INNEHÅLL.

Sid.

Inledning.............................................................. 7.

I. Manliga emigranter under år 1907. Uppgifter insamlade

af Fil. kand. Goa ta Bagge och Redaktör E. H. Thörnberg 31.

II. Kvinnliga emigranter under år 1907. Uppgifter insamlade

af Fröken Kerstin Hesselgren.............................101.

III. Bref från svenskar i Amerika...............................129.

I sitt underdåniga utlåtande den 14 februari 1905 angående

Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1904 med begäran om en utredning i

emigrationsfrågan, föreslog Kungl. Statistiska Centralbyrån, bland

andra åtgärder för denna utrednings verkställande, att åt några personer

med därför lämpliga kvalifikationer uppdroges att göra öfverresan till

Amerika i sällskap med emigranterna, för att därunder i personlig

beröring med dem skaffa de upplysningar rörande dessa emigranters

ekonomiska och sociala förhållanden, som vore önskliga och möjliga

att vinna. Om — yttrade Statistiska Centralbyrån — under loppet

af ett kalenderår hvarje emigrantfartyg sålunda åtföljdes af en agent

för den afsedda enquêten, skulle sannolikt ett tillräckligt omfattande

material erhållas för bedömande af utvandringsfrågan från här

afsedda synpunkter. För likformighets vinnande och för möjligheten

af statistisk bearbetning borde hvarje agent för sina sjöresor

medföra vederbörligen fastställda formulär att ifyllas för hvarje

emigrant, dock att det naturligtvis skulle stå agenten fritt att därjämte

meddela alla de upplysningar, som tillfället erbjöde honom att

inhämta.

I det utdrag af statsrådsprotokollet för den 30 januari 1907,

som genom Kungl. brefvet af samma dag föreskrefs skola tjäna till

ledning för emigrationsutredningen, förklarade sig Statsrådet och

chefen för Kungl. Civildepartementet anse att ofvannämnda förslag

borde i hufvudsak komma till utförande. »Dock» — yttrade Herr

Statsrådet — »torde icke från början böra fastställas antalet resor,

som i angifvet syfte böra företagas, då utsträckningen af enquêten

i denna del synes böra få bero på i hvad mån densamma visar sig

fruktbringande.»

Till åtlydnad af sålunda lämnade föreskrifter utarbetades af

Emigrationsutredningen formulär för ifrågavarande uppgifters

insamlande och träffades till en början öfverenskommelse med Fil.

kandidat Gösta Bagge och Redaktören E. H. Thörnberg, bägge i

Stockholm, att hvardera af dem skulle under våren 1907 på

Emigrationsutredningens bekostnad företa en resa i angifvet syfte med

utvandrarefartyg till Amerika. De uppgifter, som på detta sätt

inhämtades, äro återgifna under rubriken »Manliga utvandrare», sidd.

31—100 i det följande. Uppdraget begränsades nämligen för dessa

agenter till att insamla upplysningar om emigranter af mankön, enär

man hade utsikt att för motsvarande ai‘bete bland emigranterna af

kvinnkön vinna biträde af en kvinnlig agent.

De genom hrr Bagges och Thörnbergs resor vunna

upplysningarna synas Emigrationsutredningen vara al" otvifvelaktigt värde. Då

emellertid kostnaden för resorna visade sig blifva rätt afsevärd

— i jämförelse med antalet emigranter som bunno under resan

utfrågas, — ansåg sig Emigrationsutredningen icke lämpligen böra i

denna del ytterligare fullfölja programmet.

Utfrågningen af de kvinnliga emigranterna anordnades också,

för besparings vinnande, i någon mån annorlunda än för de manliga.

Då kändt är att åtminstone en del af utvandrame stanna någon tid i

Liverpool under öfverresan, bestämdes att den kvinnliga agenten

skulle under en månads tid uppehålla sig i Liverpool oeh därunder

söka inhämta (le erforderliga upplysningarna. För utförandet af detta

uppdrag lyckades Emigrationsutredningen vinna bostadsinspektrisen

i Stockholm Fröken Kerstin Ilesselyren, sedan på vederbörlig

framställning Stockholms Hälsovårdsnämnd härför benäget lämnat henne

erforderlig tjänstledighet från hennes befattning i stadens tjänst.

Öfver sitt uppdrags utförande halva hrr Bagge och Thörnberg

samt fröken Hesselgren till Emigrationsutredningen afgifvit följande

redogörelser.

Beseberättelse af Fil. kandidat Gösta Bagge.

Ombord på Hvita Stjärnliniens ångare Cedric, som afgick från Liverpool

den 6 april 1907, funnos 80 för första gängen emigrerande svenska män.

Af dessa utfrågades 50.

Politiska och religiösa förhållanden ha i intet af de fall jag undersökt

någon som helst män varit orsak till utvandringen. Att. dessa faktorer

öfver hufvud spela en jämförelsevis ringa roll vid emigrationen bekräftades

ytterligare genom uttalanden från de svenska emigrantmissionärcrna pä Ellis

Island i New York, hvilka mer än nogra andra torde tå anses ha

förutsättningar att äga personlig kännedom om de svenska utvandrarnes förhållanden

och tänkesätt samt om orsakerna till deras beslut att emigrera. Pastor C.

Samuelson, Metodistkyrkans emigrantmissionär i New York, som enligt sin

egen uppgift i öfver 30 år verkat som emigrantmissionär och föreståndare

för Seandinavian Immigrant Home i New York och som sådan äfven deltagit

i arbetet vid denna institutions arbetsförmodlingsbyrä, uppgaf sig under hela

sin verksamhet ej ha kommit i beröring med nägon svensk emigrant, som

utvandrat pä grund af politiska eller religiösa skäl. Däremot synas ekonomiska

orsaker i ett liertal fall föranledt n t vand ring.

Dc flesta utvandrare med hvilka jag kom i beröring, voro

hemmans-äqaresöncr, antingen hemmasöner eller sådana, som redan lämnat

fädernegården och någon tid liaft plats som drängar, haudtverkare eller

industriarbetare. Som skäl för sin utvandring uppgåfvo de Milt det ej fanns plats

för dem på gården>. Anmärkningsvärdt är att hemmausbruket i de flestafall enligt deras uppgift burit sig och att gårdarna voro skuldfria, men för

små att ge samtliga syskonen arbete och uppehälle.

Alla dessa utvandrares framtidsplaner gingo ut på att efter några års

vistelse i Amerika kunna återvända med sparade tillgångar, tillräckligt stora

att i Sverige kunna köpa egen gård. Ett alltid återkommande klagomål

var nämligen svårigheten att i Sverige kunna spara tillräckligt för att

kunna höja sin ekonomiska och sociala ställning. Svårighet att få

stadigvarande arbete torde äfven i en del fall ha varit medverkande orsak till

utvandring, särskildt klagade utvandrare, som haft tjänst som drängar på Öland,

ölver den korta och oregelbundna anställningstiden, som följt med

åkerbruks-maskincrnas införande, och don korta säsongen inom sågverksindustrien samt

äfven nedläggandet af sågverk: voro i flera fall drifvande orsaker till

emigration. Likartad var utvandringsorsaken i ett fall, där utvandraren, som

åtnjutit jämförelsevis hög lön vid Kronans hamnbyggnad i Iîôda på Öland,

sedan donna inkomstkälla tagit slut, ej kunde erhålla något lika löuande

arbete, utan i stället emigrerade.

Af öfriga ekonomiska orsaker till utvandring framhäfdes ofta de höga

skatterna och värnplikten. Hvad den senare beträffar tyckas i synnerhet,

re-petitionsöfningarna vara mest besvärande, på grund af svårigheten att erhålla

stadigvarande plats under värnpliktsåren. Huruvida värnplikten varit direkt

orsak till ntvandring, är emellertid svårt att afgöra. Mitt personliga intryek

var, att många passade på tillfället att utvandra innan värnpliktsåldern, men

att själfva orsaken dock låg på annat håll.

För utvandringen af de få industriarbetare, som medföljde, kunde

endast i två fall någon bestämd ekonomisk orsak fastslås. I båda dessa fall

var anledningen svårighet att erhålla teknisk utbildning.

Af afgörande betydelse är inflytandet från till Amerika redan

utvandrade släktingar och bekanta. Det fanns ingen af de tillfrågade, som ej

hade släkt och vänner, dit han ämnade sig. Samhörighetskänslan med Amerika,

traditionen att resa till Amerika, så snart hvardagslifvets gång på något sätt

afbrytes, äro faktorer, som ej kunna tillmätas nog stor betydelse. Flera af

de tillfrågade hade fått hjälp till biljetten eller fått hela biljetteu betald af

släktingar i Amerika. Att de flesta af dessa hjälpsamma släktingar voro

far-niare, är ej någou tillfällighet, då efterfrågan på åkerbruksarbetare i

väststaterna i hög grad öfverstiger tillgången och eu betald emigrantbiljett kan

auses som ett synnerligen billigt och bra medel att erhålla pålitlig och god

arbetskraft. Efterfrågan på skandinaviska arbetare i Förenta Staterna synes

vara så godt som obegränsad, enligt de uppgifter jag erhållit frän privata

och offentliga arbetsförmedlingsanatalter, från fackföreningsledare och stora

företagare i Amerika.1

I)e tillfrågades beröring med emigrantaqen tern a synes i de flesta fall

bestå däri, att, sedan de genom annonser erhållit kunskap om de olika

linjernas agenter, de tillskrifvit dessa och därpå fått sig tillsända underrättelser

och broschyrer angående bekvämligheterna ombord å de olika emigrantäugarna.

Dessa broschyrer innehålla, om ej alltid direkt lögnaktiga, så dock i hög grad

öfverdrifna beskrifningar. I ett fall erhöll den tillfrågade biljett genom

agentens ombud, som var den tillfrågades arbetsgifvare. I andra fall erhöllos

biljetterna genom tillbakavändande utvandrare, som voro ombud för llvita

Stjärn-linjens agent i Kristiania. Enligt ett dylikt ombuds uppgift — han var själf

ombord på Cedric — hade agenten kommit till honom, när han landsteg i

1 Detta skrefs i maj 1907, således innan de nedgående konjunkturerna börjat

verka.Kristiania, och erbjudit honom 5 kr. för hvarje emigrant han förde med sig,

när han återvände till Amerika. Detta var enligt hans uppgift en mycket

använd metod. Att den är effektiv torde framgå däraf att samtliga utvandrare

från hans hembygd erhållit biljett genom Kristianiaagenten.

Förvånande stort var det antal fall, då utvandringen föranlodts af rent

tillfälliga småsaker, eller allmän reslust. Väl 20 % af de af mig undersökta

fallen kunna hänföras bit. Allmän reslusta och rent tillfälliga småsaker tyckas

i de flesta fall ha spelat stor roll.

Så godt som samtliga de af mig tillfrågade uppgåfvo sin afsikt vara att

förr eller senare återvända till Sverige.

Stockholm i maj 1907.

Gösta Bagge.

Reseberättelse af Ilerr E. II. Thörnberg.

I’å uppdrag af Emigrationsutredningen anträdde undertecknad den 12

april 1907 frän Göteborg med ångaren »Ariosto» (Wilson-linjen) färden öfver

Nordsjön till Hull och fortsatte den IG i samma månad från Liverpool resan

öfver Atlanten med Cunardlinjcns ångare »Ivcrnia» till Boston, dit jag an-

lände den 25 april.

Såväl »Ariostos» kapten som Ouuardlinjens generalagent i Sverige,

be-mälda linjes tjänstemän vid lmfvudkontoret i Liverpool och befälet å ångaren

»Ivernia:» visade mig det största tillmötesgående.

Ombord å »Ariosto befunno sig omkring 450 andra och tredje klassens

passagerare, h vil ka, på sju, åtta undantag när, allesammans voro på väg

sasom första-gångs-utvandrare eller återvändande immigranter till Förenta

staterna och Kanada, — till det sistnämnda området styrde endast ett

tjugutal kosan. För resan med »Ivernia» voro från kontoret i Göteborg anmälda

404 emigrant-passagerare. Af dessa måste dock några stanna öfver i

Liverpool, hvaremot åtskilliga svenskar kommo via Köpenhamn och Esbjerg och

fmgo plats på samma ångare. Beträffande nämnda å kontoret i Göteborg

uppsatta, på Göteborgs poliskammare uppvisade lista, ber jag få meddela

följande. Af de 404 emigranterna, hvilka sålunda hade afslutat [-utvandrarekontrakt-] {+utvandrare-

kontrakt+} med Cunardlinjcns generalagent i Göteborg, angåfvos 7 hafva sin

hemort i Finland, 2 (svenskfödda) i Afrika och f>0 i Amerika. Af de öfriga

335 hade sannolikt ett tjugutal vistats i Amerika förut, men blifvit ånyo

kyrkskrifna i Sverige. Ett icke obetydligt antal familjer befunno sig bland

emigranterna. 54 af de 335 hade ännu icke uppnått, 16 års ålder. Att

märka torde vara, att listan upptog 93 ynglingar i åldern mellan IG och

21 år. Af de 404 personerna voro 158 kvinnor.

Å ångaren Ariosto» måste en del af emigranterna finna sig uti

synbarligen mycket ogynnsamma förhållanden i 3:dje klass, och starka klagomål

hördes. 1 allmänhet var det bättre sörjdt, särskildt för de skandinaviska

utvandrarne, i samma klass på »Ivernia», men äfveu här hade många af dem

utan tvifvel anledning till rätt starka klagomål.

När jag företog de utfrågningar, hvilka voro min uppgift att anställa,

gingo i regel de tillsporda mig villigt till mötes. Dock hade de långt ifrån

alltid rätt fattat innebörden af mitt uppdrag, ehuru jag sökte sä tydligt som

möjligt klargöra detta. Åtskilliga konstiga uppfattningar gjorde sig tvärtom

gällande, såsom att jag vore utsänd för att hindra somliga att komma i landpå andra sidan o. s. v. Och jag erfor mycket starkt behofvet af en tryckt

sammanträngd framställning af ändamålet med min färd. Till de kvinnliga

emigranterna vände jag mig inte ined några spörsmål och endast

undantagsvis till svensk-amerikanerna. — I h vil ken grad de afgifna svaren pä frågorna

om släktingar i Amerika och de ekonomiska uppgifterna öfverensstämma med

de faktiska förhållandena, därom vågar jag naturligtvis icke att med

bestämdhet uttala mig. Jag har dock det intrycket, att hvad särskildt

industri-arbetarne vidkommer, så ville de i allmänhet tala sanning. Däremot har jag

en känsla däraf, att vissa meddelanden om de förut emigrerade släktingarnas

framgångar i Amerika, de af dem liemsända peuningebeloppen o. s. v. innesluta

åtskilliga moment af skryt och öfverdrift. Det blef rätt svårt att erhålla

detaljerade svar på frågorna om hemorten vid 15 är. Sammalunda var

förhållandet med uppgifterna rörande yrke och anställning och de branscher, i

livilka emigranten haft arbete, när man nämligen önskade möjligast exakta

beteckningar af sysselsättningarnas art. Ett par tre af de tillsporda nekade

bestämdt ge svar på frågan om antalet syskon, och jag fann, enkannerligen

hos bondsöner, en viss obenägenhet för detaljerade redogörelser i detta stycke.

Rörande löften eller utsikter om arbete och anställning samt väntade

löneförmåner tvekade en del att gifva tillförlitliga svar, instruerade, som de

före-föllo vara, att i detta hänseende taga sig i akt för den i Förenta staternas

invandringslagstiftning rådande bestämmelsen mot »contract labor».

På frågan om utvandringen förmedlats af agent erhöll jag intet

svar. som tydligt gaf till känna, att någon formlig värfningsverksamhet

bedrifvits, vare sig ä ångfartygs- eller landbolags vägnar, i vederbörande

hemtrakter, och att emigranternas affärd vore ett resultat af en sådan verksamhet.

Däremot omtalade man för mig, att i Ångermanland och i andra trakter

spridas en mängd broschyrer etc. om Kanada. De ifyllda formulären lata oss

emellertid förstå, att det kan förekomma en i Amerika genom släktingarna

och vännerna förmedlad värfningsverksamhet. Det skulle vara af synnerligt

stort intresse att erfara, i hvilken utsträckning det bland de svenska

kolonierna eller ssettlcuients’ i Nordamerika af ångfartygsbolagens underagenter

utvecklas en sådan energi för att förmå de utvandrade att skicka biljetter till

släktingar och vänner hemma i Sverige, som vissa amerikanska

invandrings-restriktionister påstå utvecklas i alla immigrantkolonier. Ofta hade de af mig

tillfrågado utvandrarne tagit Cunardlinjen på rekommendation af utresta

anförvanter och vänner. I ett fåtal fall hade de vändt sig till linjens lokala

ombud, t. ex. i Slcöfdo och Trollhättan. Men gemenligen hade de trädt i

omedelbar förbindelse med linjens generalagent. Åtskilliga hade, sedan de

bestämt sig eller köllo på att bestämma sig för utvandring från landet, med

ledning af annonserna i tidningar tillskrifvit flere transatlantiska linjers

liuf-vudagenter i Sverige. Från dessa hade de då mottagit icke obetydliga buntar

af prospekt och broschyrer med illustrationer, belysande bekvämligheterna på

tredje klass. Flere uttalade också i skarpa ordalag sitt klander öfver den

skillnad, som rådde mellan dessa skildringar och de verkliga förhållandena ä

»Ivernia» — de senare till nackdel!

Jag beder att få fästa särskild uppmärksamhet vid några af mig gjorda

iakttagelser rörande de utvandrandes ställning och de i högre eller lägre grad

verkande orsakerna till deras emigration.

1) Jag tror mig icke öfverdrifva, om jag säger, att minst hälften af de

emigranter, med livilka jag samtalade, medförde större penningebelopp än de

af Förenta staternas lagstiftning föreskrifna 10 dollar. Det medbragta

beloppet var dock ej ägnadt att tilldraga sig en sådan uppmärksamhet som

den förmögenhet i form af insatta pengar och besuttna fastigheter, ut-vandrarne lämnat kvar, samt de arfslotler och försäkringssummor, hvilka

skulle i sinom tid följa dem från Sverige öfver till Nordamerika. — Det

skulle ha sitt intresse att från de svenska lifförsäkringsbolagen erhålla en

uppgift om de assuransbelopp, som här utfalla och sändas till svenska

emigranter och deras barn på andra sidan Atlauten.

2) Under färden erhöll jag en synnerligt stark bekräftelse på min förut

närda öfvertygelse om de utvandrade släktingarnas och vännernas

dragningskraft på de hemmavarande. Ilvad som öfvcrträffade min ditintill hysta

uppfattning, var den lifliga förbindelse, i hvilken — exempelvis — härvarande

brors- eller systerbarn stå med emigrerade far- eller morbröder, kusiner med

kusiner o. s. v.

Det var ingenting ovanligt, att emigranter, med hvilka jag samtalade,

förklarade, att de skulle ingalunda ha gifvit sig i väg, ifall de icke haft

släktingar, til! hvilka de kunde vända sig. Några utvandrare uppgåfvo till

och med, att de af anförvanter därute blifvit enträget manade att komma

öfver. Det föreföll emellertid icke, som skulle de ha varit lockade af några

synnerligt strålande framtidsutsikter, och jag fick det intrycket, att de förut

utvandrade endast i få undantagsfall ge de hemmavarande medvetet falska

uppgifter om de gynnsamma förhållandena i deras nya land, i akt och

mening att draga dom öfver. Men en annan sak är, att skildringarna af dessa

förhållanden, hvilka skildringar gifvas dels i bref och dels muntligt vid

besök i hemlandet, äro bemängda med åtskilliga öfverdrifter. Och sådana

öfverdrifter, hvilka måste betraktas som i mångt och mycket en produkt af

den generella amerikanska skrytsamheten, göra sig så mycket starkare och

menligare gällande, som de skildrande anställa jämförelser med förhållandena

i vårt land, livilkas utveckling de skildrande icke följt med och öfver hvilkas

nuvarande gestaltning de icke äga en klar öfverblick. I detta sammanhang

ber jag att särskildt få betona den här allmänt härskande, i och för sig

naturliga okunnigheten om de amerikanska reallönerna. När de

hemskrif-vande lämna meddelanden om sin daglön, vecko- eller månadsinkomst, varder

ofta beloppet af dollars, antingen af honom eller henne själf eller af

mottagaren, utan vidare förvandladt efter kursen kr. 3’7o. Däremot inträffar

det ofta — och härvidlag stå vi inför en mycket intressant psykologisk

företeelse — att när svensk-amerikanen berättar hurusom han köper ett par skor

för 21/2 eller 3 dollar, en kostym kläder för 16—20 dollar etc., man är

här i Sverige benägen att sätta dollarskursen till 2 kr., ja, kanske blott till

en krona!

Hvilket intryck de hemsända pengarna göra, är allmänt bekant. Dessa

försändelsers reella storlek i Amerika sta ju icke i förhållande till deras

nominella storlek här i Sverige. Men hur många af mottngarne och deras

bekanta förmå att taga detta i öfvervägande? .lag tar som exempel en från

Sverige för tre, fyra år sedan utvandrad tjänarinna, hvilken liar anställning

i en god amerikansk familj i New-York, Boston, Chicago eller någon annan

af de större städerna. 1 de två förstnämnda städerna varierar en sådan

tjänarinnas lön mellan 4 och G dollar pr vecka jämte mat och husrum;

— en kokerskas kontanta veckolön går upp till 10—15 dollar och till och

med därutöfver. Men säg att hon förtjänar 5 dollar i veckan. Då kan hon

utan svårighet lägga af 8—10 dollar i månaden, och det skulle ej förvåna

mig, om en sådan svensk kvinna sände hem till sina föräldrar och syskon,

som torde befinna sig i knappa omständigheter, 50 dollar om året. Detta

belopp växlas här till 185 kr. — till en summa, den där endast föga— om

ens något — understiger den årslön hon själf åtnjutit eller hennes syster

åtnjuter som tjänarinna i hemorten.Dc gyllene drömbilderna från det förlofvadc landet i väster ha dock

blek-nat starkt. Och massorna, som årligen sätta kurs från vart land dit bort, ha

i regel en jämförelsevis nykter uppfattning om utkomstmöjligheterna där

— det intrycket fick åtminstone undertecknad af de utvandrandes uttalanden.

Men denna jämförelsevis nyktra uppfattning utesluter icke en viss

öfverskatt-uing af den nordamerikanska republikens (och Kanadas) ekonomiska, sociala

och äfven — hvad Förenta staterna särskildt beträffar — politiska företräden

framför Sverige. Och denna öfverskattning af de ekonomiska ställningarna

faller sig så mycket naturligare just uti innevarande dagar, då snart ett

årtionde gått, sedan den senaste depressionsperioden med all dess nöd för

arbetareklassen gaf vika. — Jag blef för öfrigt rätt öfverraskad öfver att från

emigranters mun höra den amerikanska samhällsdemokratiska ordningen

framställas i en mycket lockande dager samt det republikanska statsskickets

billighet och andra stora förtjänster.

3) Ilär ofvan har nämnts hur pass stor procent af

första-gångs-emigran-ter från Sverige ombord på »Ivernia» voro ynglingar i åldern 16—21 år.

Att denua rätt höga siffra sammanfaller med värnplikten är nog ovedersägligt.

Värnplikten måste för denna åldersgrupp betecknas som en ofta bidragande

orsak. Men icke mer än i ett par fall sades det mig, att vederbörande rest

väsentligen för värnpliktens skull. Tvärtom — när en sådan yngling

framhållit, huru ogynnsamt faderns jordbruk ställt sig, huru låg lön han som

industriarbetare haft, hurusom släktingarne därute tillrådt honom resa, hurusom

han önskade komma ut och se sig om i världen o. s. v., plägade han

till-lägga: »Och så kommer ju snart den långa exercisen.» — Hvarken hos den,

som redan fullgjort sin vapenöfningsskyldighet, eller hos den, som ännu ej

hade detta, fann jag — på något enda undantag när — någon absolut

motvilja mot värnplikten. Men däremot hördes från skilda håll en stark

be-skärmelse öfver att tre år äro upptagna af vapenöfningar. Ur egen och

andras erfarenhet framhöll man, med hvilka svårigheter det är förenadt för

ynglingarna att erhålla anställning, särskildt inom jordbruket, under den tid

af dessa trenne år, som de ha till sitt förfogande. Jag fick det intrycket,

att man i vidsträckta kretsar af den jordbrukande och industriella

befolkningen skulle föredraga ett helt år af sammanhängande värnpliktsöfning

framför det nuvarande uppdelade systemet.

4) Uti intet fall gaf sig för mig Jen rena åfventyrslustan till känna

som någon väsentlig utvandringsorsak. Å andra sidan fann jag önskan att

komma nt och se sig om i världen, att komma i åtnjutande af rikare

erfarenhet, bättre yrkesutbildning och större rörelseutrymme understundom

hafva varit bidragande till beslutet att emigrera.

Detta beslut föreföll ofta fattas hastigt nog. Det går vederbörande

något emot, och så skrifver lian till en släkting eller vän därute; denne svarar

med en mer eller mindre uttrycklig tillrådan — i vissa fall ber

emigrantkandidaten om biljett eller hjälp till biljett på lån, och det villfares af den

tillskrifne, — och de förberedelser, hvilkas träffande påbörjades måhända under

ögonblickets ingifvelse, leda till ett fastställande af utvandringsbeslutet och

dess realiserande. Så går det icke sällan till.

I fråga om stabilitet och rörlighet, är det tvenne olika emigrantkatcgoricr,

som jag kom att speciellt fästa mig vid. Som typ för den ena kan jag taga

en man, livilken vuxit upp vid t. ex. ett norrländskt sågverk och arbetat

där hela sitt lif eller hvilken i unga år kommit till detsamma och där

tillbragt 10—15 år. Där inträder en stoppning i verksamhet, förtjänsterna

sjunka eller — såsom fallet varit vid Obbola — rörelsens nedläggande eller

omflyttning förestår. Vår man liar vuxit sig fast vid denna plats, här harhan gift sig och fått familj; han har kanske fört upp sig en egen stuga,

odlat ett litet potisland o. s. v. Donna plats blir, så att säga, identifierad med

hola hans tillvaro. Det är med smärta han ryckes bort härifrån. Äfven vid

ett sågverk inom samma län eller landsände skulle han känna sig främmande.

Det uppstår leda hos honom vid tanken att börja på nytt igen inom landet.

Då kommer planen på Amerikafärden. Därute har han släktingar eller

vänner och religiösa sainfundsbröder. Och Obbolabon — t. ex. — torde

föredraga att ge sig i väg öfver de väldiga lands- och hafsviddorna bort till

Seattle, Wasli., framför att söka sig arbete och slå ned sina bopålar i

Sunds-vallsdistriktct.

Den andra kategorien är företrädd af — låt mig säga — en 25—30

ärs nian, som arbetat inom olika delar af landet eller vistats något år i Norge

eller under loppet af något eller några är farit på sjön. En sådan man,

hvilken i unga ar satts i rörelse och kastat sig från den ena landsändan till

den andra, från det ena landet till det andra, har, synes det, större

benägenhet för utvandring än den, som rört sig inom ett begränsadt. område. — Det

skulle för öfrigt vara intressant, om man kunde erhålla någon upplysning

angående de frän Norge återinvandrade svenskarnes stabilitet. Mig förefaller

det, som skulle ej sä få af dera något år efter sin hemkomst gärna vilja

styra färden öfver Atlanten.

Jag mötte åtskilliga tecken på smärre lokala »epidemiers af

tutvan-dringafeber*. En för öfrigt rätt omfattande sådan hade ovedersägligen upp- j

stått i Obbola på grund af den i utsikt ställda nedläggningen af

verksamheten och det därmed följande osäkerhetstillståndet för arbetarne. — Det sy- ]

nes fortfarande förekomma, att utvandrarne slå sig ihop i kiungor från samma

bygd. Och därom råder intet tvifvel, att tryggheten om sällskap med vänner

och kamrater underlättar färdens anträdande. Allt emellanåt torde sådana

små hopar slå följe med svensk-amerikaner, som efter ett besök i hemorten

återvända. Nu kan ju den frågan inställa sig, huruvida dessa utöfva någon

direkt värfningsverkiainhet. Själf har jag emellertid icke funuit något som

helst bevis för att detta skulle ske.

5) Såsom af de ifyllda formulären framgår, träffade jag under resan

samman med åtskilliga söner af själf ägande bönder. Helt säkert befanu

sig ombord å fartygen bland de kvinnliga svenska emigranterna äfven ett

stort antal döttrar ur samma klass.

Somliga af dessa hemmansägaresöner hade så pass länge ägnat sig ute-

slutando åt industriellt arbete, att de i första rummet böra betraktas som

industriella lönearbetare. Åtskilliga kommo direkt från hemmet och hade

knappast haft något förvärf hos audra än fadern. En del hade haft arbete

utanför hemgården, men äro dock att betrakta såsom väsentligen hemma- j

söner.

Det ges en kategori af hemmansägaresöner, hos hvilken

utvandrings-orsakcu icke kan uteslutande karakteriseras som bristande näringsutrymme.

Fadern står sig godt, och gårdsbruket bär sig jämförelsevis bra. Darnens

arfsutsikter äro icke små. Men en eller ilera söner äro ej nöjda med denna

lott. De önska köpa sig någorlunda stora gårdar utan alt behöfva

skuldsätta sig alltför mycket. Och de tro, att de genom en tid af härdt arbete

och sträng sparsamhet ute i Nordamerika skola kunna förse sig med

förutsättningarna för dessa planers förverkligande. — Det var just bland

hem-inausugaresöucrna, jag företrädesvis fann dem, iivilka gifvit sig i väg som

blott temporära utvandrare.

Från nästan alla de hemmansägaresöner, med hvilka jag samtalade,

hörde jag en stark klagan öfver dc höga skatterna. Några, men få, nämndooui sina fäders skuldsättning. Flero af denna emigrantklass påpekade med

beklagande frånvaron af kooperativa anstalter och rationella arbetsmetoder

inom hemtraktens jordbrak. llehofvet af kommunikationer framhäfdes.

Sålunda förklarade en utvandrare af bondeklassen från Gräsmarks socken i

Värmland, att droges ej Inlandsbanan fram i de trakterna, så hade man att

därifrån vänta en starkt stigande utvandring. Från vissa håll betonades, att

förutvarande förvärfskällor utsinat, och just genom en nybyggd järnväg hade

körslor onödiggjorts o. s. v.

Det var ett ämne, på hvilket samtalet med dessa hemmansägare- (resp

arrendators-) söner så godt som alltid löpte in. Och det var saknaden af

en bestämd lön för de söner, som utföra arbete på hemgården. De börja

arbetet som gossar och fortsätta år efter år till ett stycke fram på tjugutalet.

I vissa full fa de allt hvad de behöfYa, de lida ingen verklig brist på pengar

till kläder, förströelser o. s., v. Men där tillgångarna äro knappa, gestaltar

det sig naturligtvis annorlunda. »Min fars dräng», yttrade en

hemmansägareson, »lian måste ha sin bestämda lön vid månadens slut. Jag hade att vara

nöjd med hvad jag kunde få.» Aro nu arfsntsikterna jämförelsevis små, så

äga missnöjesorsakerna ännu större kraft. Och under alla förhållanden är

detta system i inånga afseenden ägnadt att skapa tn känsla af ekonomisk ofrihet

och bristande bestämmanderätt samt att alstra vantrefnad. — Det var

emellertid ett par hemmasöner till hemmansägare och arrendatorer, som förklarade

sig föredraga saknaden af fast lön från fadern framför tjänarens rättigheter.

Det händer, att en bondson, sedan fadern öfverlämnat gården till en af

hans bröder och tagit födoråd,"" arbetar ute (i industri eller landtbruk) under

sommaren och bor hemma hos fadern under vintern samt arbetar hos brodern

nu och då utan någon bestämd lön utöfver maten. Delta kan ju förefalla

vara godt och väl. Men systemet tyckes ha sina tråkiga sidor. Vänskapen

trifs synbarligen icke alltid i det.

I ett fall kunde jag förstå, att ovänskap, uppkommen vid faderns

öfverlåtelse af gården till en af sönerna, bidragit till en utvandrares rörlighet.

Det bör emellertid ihågkommas, att bondsönerna icke ropa ut sina

familjeförhållanden på torget: många ha nog varit invecklade i dylika tvister utan

att sedermera vilja låtsas därom.

Jag har ännu ej vidrört en ytterst betydelsefull sida i de unga

bondsönernas sociala och ekonomiska ställning, och det är en sida, som helt säkert

innesluter mycken utvandringseggelse. Många ha nämligen vuxit upp på en

jämförelsevis liten heminansdel, som torde af fadern öfvertagits efter

föregången klvfning. Denna gård torde ha varit nätt och jämt så stor, att

familjen haft, sin bärgning på den, när åtskilliga biförtjänster kommit till.

Sönerna tillhöra en familj med gamla bondetraditioner. De behärskas af en

genom flera generationer nedårfd ståndskåmla. Att bli lönearbetare står i

strid med denna känsla. Föräldrarne ha försummat att göra det klart för

dem, att enär deras arfsutsikter icke varit stora nog, så måste de bli

lönearbetare, ifall de ej lyckas gifta sig till någon förmögenhet. Den obevekliga

nödvändigheten att gå ut på lönearbete inställer sig en vacker dag. De följa

nödvändigheten. Och de arbeta för en tid inom jordbruk hos oskylda, vid

skogsafverkning, järnvägsanläggning, i grufhandtering eller tillverkningsindustri.

Men de finna sig icke i det. Och så besluta de att utvandra.

Med många hemmansägaresöner är det rätt ofta fallet, att de dröja

alltför länge ined att inträda i det industriella lifvet. De Mi stående kvar på

lägre arbetsafsatser, de förbli »unskilled» eller bli endast delvis skilled». Och

både ekonomiskt och socialt varder deras ställning sådan, att de känna ingen

trefnad eller tillfredsställelse här hemma utan söka sig bort från landet.7) Endast en af dem, med hvilka jag samtalade, hade varit arrendator.

Orsaken till hans utvandring var helt enkelt den, att arrendet icke burit 8ig,

och nu hade han bröder ute i Amerika, hvilka hjälpte honon) öfver.

Åtskilligt af hvad här sagts om söner till hemmansägare gäller äfvcn sådana

till arr

Blott ett ringa fåtal af dem, med hvilka jag samtalado, tillhörde

kategorien torp are och torpar esöner. De voro allt för få, för att man af deras

uttalanden skulle kunna draga några mer allmängiltiga slutsatser.

8) Från samtalen med drängar och öfriga jordbruksarbetare har jag

det intrycket, att deras ofta, för att icke säga ganska allmänt, förefintliga

missbelåtenhet icke gäller så mycket själfva lönerna som mat-, bostads- och

arbetsförhållandena, sådana som dessa gestalta sig särskildt hos

hemmans-ägarne. Några egentliga herrgårdsdrängar råkade jag näppeligen.

Visserligen hörde jag frän denna kategori önskningar uttalas om tillgång

till egna hem. Dock doldes ofta dessa önskningar i ett rent negativt klander

af den nya egna-hems-lagen. — Såvidt jag nu kan erinra mig, hörde jag

emellertid från deras sida icke uttalas någon leda vid jordbrukarelifvet. De

ekonomiska villkoren voro för dem härvidlag de afgörande.

9) Uvad de af mig utfrågade arbetarne inom industri, liandel och

sjöfart beträffar, så har jag på frågoformulärens afdelning »ekonomiska

uppgifter» sökt noggrannast möjligt återge resultatet af samtalen med dem.

Under samtalens gång klagade de starkast öfver:

a) I>e höga hyrorna och den däraf orsakade svårigheten att skaffa sig

drägliga bostadsförhållanden. Från stora och små städer såväl som frän

industriorter å landsbygden — från alla håll hördes samma visa. Från sådana

norrländska sågverk, hvarest arbetarne bebo lägenheter, upplåtna af

vederbörande arbetsgifvare, gåfvos likaledes vittnesbörd om trångboddhet. Bchofvet

af rymligare bostäder kan i många fall te sig som mindre kännbart för en

del af den svenska arbetareklassen. De äro vana därvid. Det förefaller

ofta, som skulle de på ett rent af obegripligt sätt finna sig ganska väl till

tåls i sin boningsträngsel. Men när så bref komma från emigrerade fränder

och vänner, hvilka meddela, att de ha 3 å 4 rum och kök — eller, som de

uttrycka sig efter amerikanskt talesätt, 4 å 5 rum — hvilkas litenhet stundom

förtiges, dä vaknar hos dem starkt hehofvet af större utrymme, då börja de

verkligen förstå och känna, hur olidlig deras trångboddhet är. Så komma

de utvandrade tillbaka på besök. De berömma åtskilligt här hemma, de

klandra åtskilligt. Men det är ingenting, som de klandra i högre grad än

just arbetareklassens ogynnsamma bostadsförhållanden. Samtidigt berätta de,

huru arbetare — naturligtvis under tider af god arbetstillgång — i deras nya

land bo. De tala om de fyra, fem rummen (»bed-room», »parlour»,

»dining-room» = sängkammare, förmak, matsal — alltså riktigt herrskapsställe!) med

badrum och W. C. Att det allt emellanåt är mycket dåligt byggda hus —

vare sig af sten eller trä — med kalla, trånga, ljusfattiga rum, att äfven

bland värt folk därute massor af familjer måste nöja sig med betydligt mer

begränsadt utrymme, det är förhållanden, som icke sällan förtigas. — Under

denna färd har emellertid hos mig den öfvertygelsen skärpts, att ingenting

kan ha en störro betydelse för utvandringens minskande än just bättre och

billigare bostäder åt folket.

b) Gång på gång kommo äfven industriarbetarne under samtalen till

detta tema: de höga skatterna. Åtskilliga af de ifyllda frågofortnulären låta

också veta, till hvilken höjd skatterna kunna stiga å vissa orter i landet.

Men alltjämt, när de talade om och äfven klagade öfver dessa tunga pålagor,

uttryckte de sig pä ett sätt, som gaf mig det intrycket, att de dock ansågodet vara deras medborgerliga plikt att fullgöra dem. — På några få undai

tug när mötte jag för resten bos alla dem, med b vilka jag sammanträffade,

niedborgarsinne ocb solidaritetskänsla med det svenska samhället. —

Skatte-tungan blir för många så mycket mer subjektivt kännbar, som de från

släktingar och bekanta i Förenta staterna erhålla ofta nog den uppgiften, att en

lönearbctare där kan slippa undan med 3 4 dollars utskvlder pr ar.

c) Den långa arbetstiden nämndes någon gång. Och vid ett par

tillfällen antyddes arbetsbefälets öfversitteri.

d) Arbetsgifvares vägran af föreningsfrihet för arbetame var ett

förhållande, som många pekade på. Ett par tre af utvandrame hade just gifvit

sig i väg, sedan de drabbats af en lockout, etablerad med anledning af en

föreningsrättsstrid. Dessa ofta omtalade angrepp mot arbetarnes föreningsrätt

var för åtskilliga en skuggsida, som naturligtvis icke existerade i det fria

Amerika. Att precis detsamma gång efter annan förekommer där, att de

lagar, som i flera stater stiftats mot dylika åtgärder från arbetsgifvarnes sida.

dels icke efterföljas, dels blifvit af Förenta staternas högsta domstol förklarade

som »inkonstitutionella», det var dem obekant..

Särskildt från industriarbetarnes sida framhäfdes starkt krafvet på

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring (pensionering).

Det förekommer mig, som skulle bland indnstriarbetarne emigrera ett icke

obetydligt antal sådana, hvilka här hemma, åtminstone under de senare åren,

befunnit sig på ett ganska högt ekonomiskt ¡>lan. De ha haft en relativt

god inkomst, de ha ärft eller sparat ihop pengar o. s. v. Men dessa, som

tillhöra de öfro skikten inom arbetarklassen, känna ej minst, huru de dyra

tiderna och höga skatterna trycka. Deras inkomster torde för en tid ha

sjnnkit. Eller de vänta en nedgång inom vederbörande industri. De frukta

för en sänkning af den lefnadsstandard, de uppnått. De befara, att de skola

behöfva för lifsuppebället förbruka en del af sina ftrfdn eller förvärfvade

tillgångar. Eller de ha blifvit förbigångna vid det etablissement, hvarest de

haft sysselsättning. Och på andra sidan Atlanten ha de sina fränder och

vänner, af hvilkas förtjänster och lefnadsvillkor dem meddelats ljusa

målningar. De besluta att själfva utvandra.

Till denna kategori sluta sig åtskilliga — och de äro utan tvifvel ej få

— hvilkas utvandring är en akt af rent socialt och ekonomiskt

uppkomst-straffande. Och inom alla grupper eller klasser af utvandrare trätfar man

familjer, hvilkas fäder och mödrar förklara, att deras emigration i väsentlig

mån förorsakats af omtanke om barnens uppfostran ocb framtid. De

utvandrade slcrifva hem och berätta, huru deras barn genomgått folkskolan, stigit

direkt upp till liigh school» och sedermera kommit in i »college» för att

därifrån öfvergå till universitetet eller lagskolan. Och tillslutande ögonen för

alla stora möjligheter, hvilka här i landet erbjudas barnen inom det

industriella ocb kommersiella såväl som det rent intellektuella lifvet, låta de sig

lockas af dessa skildringar.

10) De medresande näringsidkante voro fä. Jag talade endast med

fyra. En af dessa representerade ett utdöende yrke, nämligen

berednings-garfvarens. En annan hade gifvit sig i väg, sedan han förgäfves sökt erhålla

län för inköp af ett segelfartyg. Den tredje var en landthandlare, som

förlorat pengar på sin rörelse. Den fjärde var en massör och kommissionär,

som haft goda inkomster här, men lockades ut af försäkringar om ännu högre

sådana därborta.

Under min kortvariga vistelse (omkr. 3 veckor) i Förenta staterna

uppehöll jag mig i Hoston och Worcester, Mass., samt i New York. Här träffadejag samman med svensk-amerikaner i skilda ställningar, såsom läkare,

advokater, prästmän inom skilda kyrkosamfund, ingenjörer och affärsmän samt

tidningsmän och yrkesarbetare. På återfärden frun Boston till Liverpool och

frän Grimsby till Göteborg hade jag sällskap med öfver 200 svenska amerikaner,

af hvilka de allra flesta skulle resa hem pä ett kortare besök. Ett tjogtal

eller måhända några flera hade för afsikt att för alltid återvända till det

gamla landet. Majoriteten af dessa två hundra utgjordes af yrkesarbetare och

familjearbeterskor från de östra staterna. Dessutom befunno sig ombord trenne

näringsidkare inom möbeltillverkningen, en från Boston och två från Kockford,

Ill., några farmare, skogs- och grofarbetare från norra mellan- och

väststaterna etc.

Jag fann bland svensk-amerikanerna, att de i regel hyste ett lifligt

intresse för våra dagars Sverige och att de klart insågo nödvändigheten af,

att vi här hemma måtte satta alla krafter till för att inskränka

utvandrings-floden. Jag tvekar ej att säga, att det stora flertalet af dem såg

emigrationens orsaker i bristande ekonomiska utkomstmöjligheter inom hemlandets

jordbruk och industri, i härskande byråkratiska uppfattningar och anstalter,

i klasskillnaden och den sociala undervärderingen här i Sverige samt i den

långa värnpliktstiden. Den inskränkta politiska rösträtten omnämndes också.

Likaledes, af ett par iuterlokutörer, statskyrkoväsendet, de höga fursteapanagen

och ämbetsmaunalönerna. Särskildt från luterskt-prästerligt håll uttalades

beklaganden öfver den socialdemokratiska rörelsens och de kultur-radikala

idéernas växande utbredning här i landet, den luterska kyrkans minskade

inflytande samt Sveriges slapphet, mot Xorge 190S. (Hvad den sistnämnda

punkten beträffar, så hörde jag å andra sidan Hera svensk-amerikaner,

enkannerligen äldre sådana, uttala sin synnerliga tillfredsställelse öfver

unions-krisens lösning med fredens bibehållande.)

Jag sammanträffade med åtskilliga, hvilka under något af de närmast

föregående åren varit på besök i hemlandet. De hade öfverraskats, yttrade

de allmänt, öfver det materiella och andliga framåtskridandet här hemma.

Men de hade ofta funnit lefnadskostnaderna och skatterna alltför höga i

förhållande till bönders, arbetares, småborgares och vederlikars inkomster. Inom

näringslifvet ginge mängt och mycket ännu alltför sakta här. Och

klassdistinktionerna vore dem fortfarande stötande.

En man, som föreföll vara relativt, förmögen, hade för något är sedan

med sin familj afrest till sitt fädernesland i akt och mening att. här bosätta

sig. Han ärnade inköpa en större jordegendom. Han reflekterade också pä

några salubjudna sådana. Men hvart han vände sig, skrufvades prisen upp

oskäligt högt; och till sist beslöt han sig för att ställa färden tillbaka till

Amerika. Han är återkommen till Worcester, Mass., hvarest han har

affärsverksamhet.

Ehuru det onekligen bland svensk-amerikanerna rådde mycken

okunnighet om Sverige, sådant det är just nu, många vrångrneningar om och betydlig

underskattning af svenska förhållanden, mötte jag ingen ovilja mot tanken pä

en talrikare återinvandring hit. Särskildt hörde jag den förmodan uttalas,

att en del yrkesarbetare i de östra staterna möjligen skulle vara villiga att

resa hem och bli jordbrukare, ifall jord erbjödes dem på goda villkor i det

gamla landet. De, hvilka slagit sig ner såsom farmare i de norra

mellan-och väststaterna, vore sannolikt mindre benägna för återflyttning; de dragas

i stället ännu längre västvart. Den iakttagelsen kan man lätt, nog göra därute,

att for de invandrade svenska familjer, hvilkas barn börjat, gä i de allmänna

skolorna — och det göra ju, praktiskt taladt, alla —, ställer sig

återflyttningen ytterst svår. De amerikanska »public schools» itro framför allt härdarför den amerikanska nationalkänslan, hvilken icke minst hos en invandrares

barn kan urarta till chauvinism. Och barn, som tillbragt några år i dessa

skolor, ha som regel icke lust att följa sina föräldrar till deras gamla

hemland, 0111 hvilket de till på köpet torde vara illa underrättade.

Det var åtskilliga betingelser, man framhöll såsom oundgängliga, ifall en

återinvandring i större skala till Sverige sknlle kunna komma i gång. Först

och främst gällde det att få till stånd en sådan tingens ordning, att de

reimmi-granter, som blifvit amerikanska medborgare, snart liug må kunna tinua sig

medborgerligt och legalt till rätta här i landet, drifva näring, inköpa och i

eget namn låta lagfara fastighet o. s. v. För det andra, gjorde man gällande,

\ore det knappast tänkbart, a"t män. som lämnat Sverige vid t. ex. 17—20

års ålder och vistats därute 10—20 år, blifvit medborgare i Förenta staterna,

skapat sig en oberoende ställning och äro familjefäder, skola i något större

antal vilja komma hem och stanna liär, så länge de före fyllda fyrtio år äro

nödsakade att i hemlandet fullgöra sin värnplikt. Och gang efter annan

till-spordes jag under samtal med svensk-amerikaner angående återinvandring,

huruvida icke en opinion för de återin vandrades befrielse från värnplikten

förefnnnes i Sverige.

Hland dem, med hvilka jag hade sällskap nnder återfärden ä

Cunard-linjens ångare »Saxonia» öfver Atlanten och å Wilson-linjens ångaro Kol lo

öfver Nordsjön, gjorde jag några förfrågningar angående deras lönt- och andra

förhållanden därute, .lag lämnar här ett kort referat af ett mindre antal

samtal.

A. Ogift man. Eldare vid en verkstad i Minneapolis, Minn. Åtta

timmars arbetsdag. Daginkomst: 2 dollar. .Board (inackordering med mat

och husrum) för 3" * dollar i veckan.

B. Ogift man. Senast jordbruksarbetare i Massachusetts. Upp till 15

timmars arbetsdag. Lön: 25 dollar i månaden jämte mat och logis, som

ingalunda tingo det bästa vitsord.

C. Gift, men barnlös. Omkring 3.0 år gammal. Reser hem i sällskap

med sin hustru efter sex års vistelse i Förenta staterna. I fem år har han

innehaft anställning som snickare vid Pullmaus-etablissementen strax utanför

Chicago. Ilan har icke lidit af någon arbetslöshet. Arbetstiden är 10

timmar per dag och »Imlf holiday» på lördagen. Dagsinkomsten doll. 2"7r. .‘5• ar..

Arbetet utomordentligt liårdt. Framhöll bl. a. den otillfredsställande

lagstiftningen om arbetsgifvarnes ansvarighet vid arbetarnes olycksfall. Ilar hyrt 3

rum och kök för 9 dollar i veckan. Kunde visserligen anses ha lyckats

rätt bra. där ute, men betonade starkt, vanskligheterna. Och förklarade sig

ha, vid jämförelse med andra europeiska immigranter i Amerika, kommit

till den slutsatsen, att Sverige är ett af de bästa landen i denna världsdel.

/>. Ogift. man. Bor i Lynn, Mass. Elektrisk arbetare. Förtjänar doll.

2.ss per dag och betalar för belinackordering 5 dollar i veckan.

E. Skrädderiarbetare i Boston. Från Skåne. 23 år gammal, ogift. Har

vistats 4 år i Amerika. Förtjänar t dollar per dag, ibland därutöfver.

Den dagliga arbetstiden är under säsongen 12—13 timmar. I regel är en

skrädderiarbetare i Boston arbetslös 3—4 månader per år. Arbetslokalen är

trång. Ehuru Massachussetts är en af de stater, bvarest i detta land

fabriks-och verkstadslagstiftningen hunnit längst, kommer yrkesinspektören bit endast

en gång om året.

/•’. Ogift man från Dalsland. 28 år gammal. Sju års vistelse i

Amerika. Har iiu senast varit filare och poleran: vid en revolverfabrik i Wor-cester, Mass. Anses höra till de mera »skilled». Arbetslönen 2 dollar om

dagen. Tio timmars arbetsdag, balf helgdag på lördagen. Ilar betalat för

»board med tvätt 4—5 dollar i veckan.

G. Ogift man, med 7 års vistelse i Amerika. Har senast varit

inspektor på en urfabrik i en stad i Indiana. Veckoaflöningen 22 dollars, den

dagliga arbetstiden 10 timmar (sannolikt med half helgdag på lördug).

Ilel-inackordering har kostat dollar 5-2B i veckan. Reser hem för att återvinna

sin hölsa.

//. Trettiofem år gammal, ogift. Vistats ganska länge i Amerika.

Iiygg-nadssnickare i Chicago. 8 timmars arbetsdag. Aflöningen 24 dollar i veckan.

Arbetar hos en »contractor (entreprenör), som har en vidtomfattande

verksamhet och därför kan organisera denna så, att inga af hans mer permanenta

arbetare behöfva gå sysslolösa någon del af året. Eljest, lär det icke vara

ovanligt, att en byggnadssnickare i samma stad får vara arbetslös —4

månader om året.

/. Ogift man, 25 år gammal. Maskinist vid ett järntrådsfaktori i

Worcester, Mass. Arbetar omväxlande ena dygnet nattetid 12 timmar, nästföl,{ande

dygn på dagen, 13 timmar, och förtjänar 24 dollar i veckan.

J. Ogift man. Ilar vistats i Amerika i 7 ar och är nu 29 år gammal.

Eldare vid en fabrik i Worcester, Mass. Har alternativt 12 ocb 18 timmars

arbetsdag. Baginkomsten är i förra fallet 2 25 och i senare 3"i<> dollar.

K. Textilarbetare i Providence, Rhode Island. 25 är gammal, ogift.

Vistats 4—5 är därute. Arbetstiden 10 timmar per dag ocb half helgdag pä

lördagen. Förtjänar 2 dollar per dag och betalar för »board* 4 dollar i

veckan.

L. Ilar bl. a. arbetat i koppargrufvor i Colora.de. Den dagliga

arbetstiden är: ^underground» 8 timmar, »overground» 10 timmar per dag.

Daglönen 3—4 dollars. »Hoarden» kostar i gemen 7 dollar i veckan. —

Samma man har varit skogsarbetare ute i västern. Aflöningen här har

varierat mellan 35 och 50 dollar per månad jämte fritt vivre. Lifvet i

sko-garne har naturligtvis i Nordamerika såväl som i Sverige sina vedermödor

Men det är ett lif i tvungen sparsamhet, ocb efter några månaders förlopp

ha arbetarne kunnat lägga liop icke oansenliga belopp.

M. Maskinarbetare, egentligen »unskilled», i en liten stad invid Boston.

Mycket sysselsatt med reparationsarbeten. Tio timmars arbetsdag och half

helgdag på lördagen. Dagsförtjänsten 2v.o dollar (»skilled» arbetare på

samma verkstad förtjäna 3 — 3’/s dollar per dag). Heliuackordering — utan

tvätt •— kostar här i samhället 4"2& 4"so dollar per vecka.

N. Ogift man från Värmland. Vistats fyra år i Amerika. Har under

senaste tiden varit »drillare* vid eu järngrufva i närheten af Duluth, Minn.

Lönen 2"ii. 2t>o dollar per tio tim mars dag. Ilär kostar -board? 5 dollar

i veckan.

O. Bondson från Älfsborgs län. Återvänder efter 13 års vistelse i

Amerika. Hans hustru och fyra barn medfölja. Har ganska länge bott i

Manchester, N. H., och har där innehaft sysselsättning som maskinarbetare

med något slags basställning under de senaste åren. Veckoförtjänsten 25—30

dollar. Hyrt 4 rum ocb kök och betalat i hyra 12 dollar i månaden. För

nu med sig 5,000 dollar och ämnar köpa eu gård i Göteborgstrakten.

P. Ogift man, 29 år gammal, från östra delen af-Skaraborgs län. [-»Unskilled-] {+»Un-

skilled+} arbetare. Anställd sedan ett par år tillbaka vid eu järuvägsverkstad

i Boston. Förtjänar där 2v>o dollar per 9 timmars dag.Q. Ogift man från Kopparbergs län. Har under de senaste åren

innehaft plats som nattvakt på ett lasarett i Chicago. Med sysslan har följt

eldning, likbärning och skötsel af en hiss. Tolf timmars arbetsdag. AHöning:

10 dollars i veckan jämte sntmärkt board».

K. Trädgårdsmästare hos en privatman i Connecticut. Anställning året

rundt. I.önen: 40 dollar i månaden och allt fritt.

S. Ogift man från Västmanlands län, 35—40 år. Har vistats i

Amerika 11 år i tvenne perioder. Byggnadssnickare i Chicago. Sysselsatt

hela året. Ilagafiöningen har nu senast varit 5 dollar. Amnar stanna

hemma i Sverige.

T. Arbetare på en skördemaskinfabrik i Chicago. Gift och reser med

sin familj på besök i hemorten (Västergötland). Aflöningen å fabriken är 3

dollar per 10 timmars arbetsdag. Hyr 4 rum och kök för 22 dollar i

månaden. Anser att en familj pä fyra personer i Chicago mycket väl reder

sig på 30 dollar i månaden till mat och löpande utgifter (icke kläder).

(J. Byggnadssnickare i Boston. Vistats fyra år i Amerika, (iift sedan

ett halft år tillbaka. Hustrun har vistats därute i 18 år. Har under senare

tider som byggnadssnickare förtjänat 3‘is dollar per dag. Arbetstiden 8

timmar med half helgdag på lördagen. Har själf baft ständig sysselsättning

under 2*/a är i sträck; eljest är dot rätt vanligt att byggnadssnickare få gä

arbetslösa ett par månader om året. Hustrun har hela tiden ända till

äktenskapets ingående arbetat i familj och haft god lön. Hon har sannolikt sparat

ihop en förhållandevis afsevärd penning, ehuru hon gifvit ut icke obetydligt

till kyrkliga ändamål. De ämna nu stanna i Sverige och ha i sin hembygd

i närheten af Mariestad för 5,000 kr. inköpt en gård, på hvilken kunna

födas 4 kor och en häst.

V. Farmare från grannskapet af Princeton, Ill. Vistats tjugu år i

Amerika. Köpte för 3 år sedan en farm på 145 acres, betalande 75 dollar

per acre. Ilar sedan verkställt åtskilliga förbättringar och sålde tiu denna

farm med 50 acres odlad jord för 15,000 dollar. Har till sina drängar

därute betalat 25 -30 dollar i månaden jämte kost och logi (i ensamt rum).

På farmen föddes 30 häst- och nötkreatur.

Från lioclford, Ill., i hvilken stad år 1900 bodde (i,690 personer födda i

Sverige och hvars svensk- amerikanska befolkning torde nu uppgå till 15,000,

erhöll jag följande uppgifter om löner och lcfnadskosttiader. Möbelsnickare

(cabinet maker): »skilled» 2t,u -3 dollar per dag; »unskilled» rir. -2‘«6.

Maskinarbetare: »skilled» 2"26—2"so dollar; sunslrilled 1"»* 2‘2r. dollar per

dag. I allmänhet tio timmars arbetsdag med half helgdag på lördagen.

Löne-arbetare erhålla holinackordering för .3t.»—4 dollar i veckan. Hyrorna ställa

sig sålunda: för en lägenhet, på 4 rum och kök, enklare, 10—13 dollar i månaden,

med badrum och W. C. 14—II! dollar i månaden; en lägenhet på 3 rum och

kök kostar 8—10 dollar och pa 2 rum och kök I!—8 dollar i månaden.

En arbetare, som förtjänar 3 dollar om dagen, hyr i regel en enkel

i-rumslägenhet för 10 13 dollar. Den, som förtjänar 2"sr. 2t.o dollar per dag,

får nöja sig med 2 å 3 rum och kök. Jag återger dessa meddelanden från

Rockford med den reservationen, att mina sagesmän hörde till dem. som

gärna ville ställa de amerikanska förhållandena i den ljusaste dager.

Stockholm i juni 1907.

11. Thörnberg.22 EMIGRATIONSUTREDNINOEN. BII-ACA VII. I’TVANDRAHNES 1"Pl’liIPTER.

Henebt-räitelse ef iVMrn K. Hexselyreu.1

Undertecknad, som pä Emigrationsutrcdningens bekostnad ock uppdrag

säudes till England för att söka studera de kvinnliga svenska emigranternas

förhållanden, afreste frän Stockholm den 29 augusti 1907 via Göteborg till Hull. I

Hull stannade jas ett dygn, under bvilken tid emigranterna kvarlågo å haten,

hvarpå jag den 2 september reste till Liverpool, där min egentliga

uppehållsort skulle bli. I Liverpool tog jag in på Hvita Stjärnlinjens andra-klass

emigranthotell för att så mycket som möjligt bli i tillfälle att sammanträffa med

emigranter, och bodde jag under hela min vistelse på detta hotell.

På lördagarna reste jag ned till Hull för att möta den på

söndagsmorgonen kommande Wilsoubåteu.

Som emigranterna först på måndagarna fortsätta resan, blef jag i

tillfälle att under söndagens lopp dels ombord, dels å landstigningsplatsen se

och tala med dem.

Efter 4 veckors vistelse i Liverpool roste jag i annat uppdrag till

London, där jag emellertid gjorde ett besök på kanadensiska utvandringsbyrån

och fick dess papper och broschyrer. Hemvägen tog jag därpå öfver

Es-bjerg för att bli i tillfälle att stanna en dag i Köpenhamn, där jag besökte

Skandinavien-Amerikalinicus kontor och fick dess tillstånd att bese en af

dess båtar.

Den 10 oktober var jag tillbaka i Stockholm.

Den undersökning, som med denna resa afsågs, gällde först och främst

de kvinnliga emigranterna, och hade jag fått i uppdrag att söka fa så

fullständiga uppgifter som möjligt om deras hemförhållanden, arbetstider,

arbetsförtjänst och motivet för deras resa samt k vem som bekostat densamma.

I allmänhet visade det sig mycket svårt att få några utförliga eller exakta

uppgifter. Stora flertalet voro helt unga flickor på 16 - 20 år, som i

allmänhet hade synnerligen svårt att kunna ge några tillförlitliga upplysningar

om sina föräldrars ekonomiska förhållanden. Att få reda på hvad fadern

betalade i skatt var t. ex. något ytterst, sällsynt, ej heller visste de hur

inånga tunnland jord kan ägde eller brukade eller livad kan förtjänade i

dagspenning o. s. v.

En och annan bonddotter träffade jag dock, som kunde ge besked om

allt livad som rörde hemmet och äfven någon upplysning om de allmänna

förhållandena pä hemtrakten. Det var dock icke alltid okunnighet som gjorde,

att de ej kunde ge upplysningar. Mänga voro rädda och undrade hvad man

ville dem. och hade man dä blott några minuter på sig, var det svårt att

hinna väcka deras förtroende. Bäst gick det om jag fick dem med mig ut

att se på staden eller kunde bjuda dem någon förströelse; då blefvo de

meddelsamma och kände ofta en verklig lättnad att få tala om, hur de kade det

på rosan och hur de haft det hemma.

Hvad de egentligen voro rädda för tycktes vara, att de upplysningar de

gåfvo skulle pä ett eller annat sätt lägga hinder i vägen för deras

landstigning i Amerika. Såväl emigranter som återvändande svensk-amerikaner

försäkrade mig ofta, att de t. ex. ej vågade tala om, att de hade anställning

väntande på dem i Amerika, ty då skulle de ej fä komina i land; —

myndigheterna hade blifvit sa oerhördt kitsliga’ på de senare åren . De svensk-

1 Frö k o ii MeiwclgrciiÄ reieberättelée omfattar iifven on mlogöroUe för förl»iillnudenn K

einigrauthotellcD i Liverjiool nfvensioin » emigrant tmtarna, men dessa partier iiro hiir uttagna

för att anrämln» ;i vederbörliga «tiillcn i KmigrntinnRutrcdningenx utlfttnmlr. Hrtl.amerikaner, i hvilkas sällskap emigranterna reste, lade sin äfven emellan

ocli varnade dem för att inlåta sig med en främling. Vände man

sig åter direkt till en svensk-amerikan och han eller hon fick klart för

sig, att man var utskickad för att taga reda på hur emigranterna hade det,

så uttryckte de vanligen sitt stora gillande därmed: »det vore inte för tidigt,

att man från Sverige toge litet reda på hur emigranter blefvo behandlade

under resan.»

Hvad deras egeu utkomst och ställning i Amerika beträffar, så voro de

» vanligen mycket ifriga att framställa d.en i bästa möjliga dager.

Såväl Hvita Stjärnliniens som Cunardliniens passagerare lågo vid denna

tid på året endast från kväll till påföljande morgon i Liverpool. Ofta hände

det, att båtarna kommo in så sent, att emigranterna anlände till Liverpool

midt i natten och reste kl. 7—"/* 8 påföljande morgon. Under sådana för-

hållanden var det naturligtvis omöjligt att komma åt att tala med dem. Nägon

gang kunde det emellertid hända, att de kommo redan kl. 6 på e. m. och

dä var det att passa på sedan de ätit sin middag.

Allanliniens och Canadian Pacificliniens passagerare äter lågo i regel tlere

dagar i Liverpool, och de svenskar, som reste den vägen, blef jag vanligen i

tillfälle att taga närmare reda på. Största strömmen af svenska emigranter går

emellertid med de båda förstnämnda linierna. Det händer dock att äfven

passagerare på dessa linier få ligga i flerc dagar för att vänta på plats på

båten; detta förekom dock endast i ett par enstaka fall under min vistelse i

Liverpool.

Pä alla emigranthotellen visades mig det största tillmötesgående, då jag

begärde att. la besöka emigranter, och fick jag komma och gå, när och hur

jag ville, både bittida och sent. Svenska församlingens pastor herr

Wolf-f brandt presenterade mig för de olika hotellägarna och var mig för resten på

allt sätt behjälplig under min vistelse i Liverpool.

Afvon de olika rederierna visade stort tillmötesgående, i det att de

till-läto mig att besöka flcre af deras båtar och där tala med emigranter och

fritt se mig omkring. På detta sätt blef jag i tillfälle att tlere gånger när-

vara vid utdelning af hyttplatser, läkarundersökning etc. samt att närmare

bese 3:dje klassens hytter, matsalar oclt öfriga rum. Till herr Bergholz och

(ifriga tjänstemän i hotellet vid Duke Street står jag dessutom i

tacksamhetsskuld för deras vänliga hjälpsamhet.

Det stora flertalet af de kvinnliga emigranterna, jag kom i beröring med,

utgjordes af tjänstflickor och bonddöttrar. Flickor, som arbetat i något annat

yrke än tjänstflickornas, träffade jag endast undantagsvis på. Så lyckades

jag t. ex. ej få reda på mera än ‘2 eller 3, som arbetat i fabrik och ett

fatal, som stått i affär, samt ett par sömmerskor.

Några reste ut för att gifta sig, någon enda tänkte taga arbete vid

fabrik, men det öfvervägande antalet ämnade i Amerika taga plats som

» tjänarinnor. De flesta jag råkade gjorde ett synnerligen godt intryck. All-

varliga, ordentliga utseenden, ytterst få voro slampiga eller otrefliga i sitt

uppträdande; man hade en bestämd känsla af att det var duktigt folk, som

ville fram i världen. Större delen af dem, som resa ut första gängen, tyckas

vara flickor på en 18—20 år att döma af deras utseenden, en hel del äro

dock ej äldre än 15—16 ar. De ha blifvit tillrådda att resa tidigt, emedan

de då lättare skulle vänja sig vid språket och förhållandena i allmänhet och

på så sätt bättre kunna taga sig fram.

, Man ser en bestämd skillnad på bonddöttrarnas och de vanliga tjänst-

flickornas utseende och uppträdande. De förra äro i regel stora, kraftiga,

sunda individer med en viss, lugn värdighet i sitt sätt att uppträda. Tjänst-flickorna åter ha ofta nog sjukliga eller åtminstone mindre, spädare, ibland

tämligen förkrympta utseenden. De rekryteras mest, tycks det, ur

landt-arbetamas, de mindre arrendatorernas ocli småhandtverkarnas klass. Bland

tjänstflickorna tyckas de som »tjäna bönder» ha det sämst, därför att

arbetstiden är så oerhördt lång och arbetet så hårdt. Att låta 16—IS års

flickor börja sitt arbete kl. 4, half 5 till 5 och utan rast gå på till kl. 10 — 11

om kvällarna, är omänskligt. De ha värre arbete än drängarna såtillvida, att

de under middags- och kafferaster vanligen också ha att sörja för maten och

diskningen, äfven då de ha utearbete. Likaså ha de efter rojölkningen på

kvällarna att sköta bäddning och sådana innegöromål, som fått stå tillbaka

medan de varit ute i arbete på dagen. På de flesta håll tyckas pigorna

ligga i köket, de kunna således ej komma till ro. förrän alla lagt sig, och

de ha absolut ingenstans, där de kunna vara för sig själfva. Många ha sagt

mig, att det ej varit möjligt för dem att kunna laga något åt sig själfva, —

trasorna få hänga om en’.

»Lönen är ju stor förstås», säga de, när den stigit till 150 kr. »Men

man får ju så litet för pengarna, allting är så dyrt i Sverige.» Oftast

dragés som exempel fram, att ett par kängor kosta 12 kr., d. v. s. i de flesta

fall mer än 1 månads lön. -Vi få tjäna en månad för ett par kängor, som

knappt hålla mer än månaden ut, innan de måsto lagas, och 4 till 5

månader för en ylleklänning, det, är inte mycket en dä kan få öfver.»

Mycket sällan tyckas de få kläder af husbondfolket, när deras lön går

upp till 12."i—150 kr. I sådana fall, där de ej få mer än 00—(>5 kr. om året,

tyckas de dock fö ett par skor och en klänning om året som extra lön.

Det stora flertalet kvinnliga emigranter betala ej heller själfva sin resa;

någon anhörig eller bara någon »bekant« har skickat dem pengar till biljetten.

Hvad som därför ofta drages fram som ett förvånande bevis på, bur mycket

flickor verkligen kunna tjäna i Amerika, är, att de känt den eller den. »som

varit bara 3 eller 4 är i Amerika och redan kunnat betala af sin skuld och

ändå ha pengar att resa hem och hälsa på».

Många ha sagt icig, att, de tyckte det, var svårt att resa och att de helst

stannat hemma, »men man kan ju inte, där är ingen framtid för en i Sverige,

och så är man inte bållen för något. En piga, livad har hon för anseende»!

Dland dem. som »tjänat herrskap», drages äfven den länga arbetstiden

alltid fram, särskildt att det aldrig blir slut om kvällarna och att de ej ha

någon stund på dagen eller under veckan, som de själfva kunna råda öfver.

Det har ofta dragits fram för mig som ett bevis på, hur bra flickorna»

ha det i Amerika, att de ha en bestämd eftermiddag livar vecka ledig utom

söndagen, och att, de på den tiden kunna fullkomligt rada sig själfva, gå ut

eller stanna inne, hvilket de vilja, och ändå vara fria. »Om vi inte gå bort,

när vi äro lediga, så kunna vi aldrig känna oss riktigt fria. Stanna vi

hemma, så fordras af oss. att vi skola vara färdiga att rycka in, om så skullo

behöfvas.»

Öfver de dåliga rumsförhållandena klagas inte sä mycket som man skulle

kunna förmoda. Att dela rum med en kamrat tages naturligtvis som en gif-

ven sak; att bo i köket tycka de dock i regel är svårt, och det tycks äfven

förekomma ofta på landsbygden. Det är egentligen endast de flickor, som

varit någon tid i Amerika, hvilka framhålla rumsförhållandena som en så stor

svårighet och som en af de orsaker, som göra att de ej kunna trifvas att

vara kvar i Sverige.

Jämför man dessa beskrifningar med de skildringar svensk-amerikanerna

ge öfver tjänstflickornas ställning i Amerika, så är det klart, att den svenska

jungfrun skall ha en från vår synpunkt enastående bra plats, om den skallkunna gä upp mot alla de förmåner hon kan vänta sig därute. Och så länge

vi ej här kunna omsätta några af dessa principer efter våra förhållanden, sa

kunna vi ej vänta oss att få någon minskning i den ström af tjänstflickor

som drager öfver till Amerika.

Bonddöttrarna tyckas i allmänhet gä ut af två skäl: dels, ehuru mera

sällan, för att med sin förtjänst kunna stöda gårdens ekonomi, dels därför

att hemmanet är så litet, att en del af barnen måste söka sitt uppehälle

på annat håll. Hellre än att »tjäna andra» i Sverige emigrera de. Mycket

ofta draga syskon, som kommit öfver till Amerika, de andra efter, och

föräldrarna sitta ensamma kvar med gården. På min förfrågan, hur det

skulle gå med fädernegården, då alla lämnat hemmet, fick jag ofta ett [-kallsinnigt-] {+kall-

sinnigt+} »de få väl sälja den, det bry vi oss ej om-; eller också skulle för-

äldrarna komina efter och köpa en farm i Amerika, där jorden var mycket

mera lättskött och skatterna mindre.

Dland de kvinnliga emigranterna funnos utom de ofvan nämnda ett stort

antal hustrur, som i sällskap med en större eller mindre barnskara reste

öfver till mannen. Huru de9sa kvinnor komma lefvande från resans

vedermödor är mig en gåta. Jag säg dem. som med 5 barn i alla åldrar frän

2—13 år reste ensamma, och då är att. märka att. hvarken hotell, båtar eller

tåg egentligen ha tagit någon hänsyn till att barn skola vara bland passagerarne.

Att det t., ex. på eu del båtar och hotell ej finns mjölk att få, att de

flesta hotell ej ha någon kommodanordning i sina rum, äfven om de ligga

både 2 och 3 trappor upp från toalettrummen, måste för dessa stackars

mödrar vara en källa till olidliga svårigheter.

En stor del af de hustrur jag råkade voro gifta med industriarbetare,

och hade deras män i allmänhet rest ut, därför att lefnadsomkostnaderna

voro sa höga hemma. Förtjänsten var inte så dålig, men man fick

ingenting för pengarna och hyran var så stor. Särskildt beklagade de sig, som

voro från Jämtland, att priserna där på mat och allting voro så dyra, att

äfven de, som hade goda aflöniugar, hade svårt att taga sig fram.

Ganska karaktäristiskt är, att de i allmänhet aldrig tänkt sig

möjligheten af att söka billigare lefnadsförhallanden eller bättre arbetsförtjänst å

någon annan ort i Sverige. Amerika är det första alternativet, om det ej

går i hembygden.

En mycket stor del af 3:dje och 2:dra klass passagerarne pä

eniigrant-ångarne under september månad voro svensk-amerikaner, och fanns det bland

dem ett stort antal äldre och yngre flickor, som hade plats som tjänarinnor.

Möjligen voro en del af de skildringar jag genom dem fick om

tjänstflickornas ställning i Förenta Staterna öfverdrifna. Vissa saker kommo emellertid

alltid igen i deras berättelser om hurn de hade det och torde väl därför

kunna antagas vara med förhållandena öfverensstämmande. Dit hörde

uppgiften om en regelbundet återkommande fri hvardagseftermiddag samt fria

söndagar. De tyckas i allmänhet ha egna sofruni samt, om de äro flera

tjänare, en gemensam salong samt badrum. Lönerna tyckas variera mellan

15—20 dollar i månaden, innan de äro mäktiga språket, samt sedermera

frän 20—25 upp till 40 dollar; för kokerskor ända till G5 dollar. Städsel

förekommer aldrig, plats tages per vecka och börjas alltid med måndag. Om

de betala 10 % till ett kommissionskontor, sä gäller den afgiften 1 månad,

och nndcr den ha de rätt att med kontorets förmedling byta platser 3—4

gånger. Arbetet är mycket noga specificeradt; ftr det flera tjänare, bar livar

och en sitt område, är det blott en, har frun sin bestämda del. J u fortare

man arbetar, dess mer frihet har man, men i Sverige får man bara arbeta

mer om man hinner mer, en bra jungfru skall stå i frän morgon till kväll.»De framböllo mycket ofta den bättre sociala ställning de hade som

tjänstflickor i Amerika. Detta var för resten något som ständigt, drogs fram

af alla både män och kvinnor. Den, som är duktig i sitt arbete, det må

vara hvilket yrke som helst, är ansedd och har möjlighet att komina sig upp.

I sin kritik öfver svenska förhållanden voro svensk-amerikanerna skarpa

nog. Svenskarnes oförmåga att spara drogs ofta fram. »Skräp kunna de

nog köpa, men det som man jämt behöfver, tänka de ej på.» »Tjänstflickorna

hemma i Sverige köpa sig velocipeder eller fina hattar pä afbetalning, fast

de ha en lön, som ej räcker till hela underkläder, och så litet fritid, att de

på sin höjd kunna använda velocipeden eller hatten hvar tredje söndag.»

Spara lär man sig däremot bara man satt foten på Amerikas jord.»

Att man i Sverige ej förstår att arbeta med fart, var ett annat vanligt

argument: »man gör sig ingen brådska, det som inte hinnes i dag, kan göi"as

i morgon.» I Amerika forceras arbetet i alla yrken, men så har man också

längre fritid. Flera svensk-amerikanska arbetarehustrur sade mig. att trots

det att de ensamma skulle sköta sitt bus om 4—5 rum och kök och all

tvätt, kommo de likväl fortare nndan med arbetet, än den som här hade

bara ett rum och kök. Arbetet gick så mycket lättare, därför att allt var

så bekvämt, och sa smittade den allmänna arbetsbrådskan, så att man tog

raskare tag uti sitt. arbete. En af de väsentligaste lättnaderna bestod i, att

de alltid hade kallt och varmt vatten till bands samt ktdrum. Alla i fa-

miljen badade dagligen, och allting, äfven sänglinne, tvättades hvarje vecka.

I’å så sätt blefvo kläderna sa mycket mera lätt tvättade. Bostaden

uppvärmdes vanligen med centraluppvärmning, och hvarje år reparerades den,

hvarför den var mycket lätt att hålla ren. De tyckte i allmänhet att ut-

rymmesförbållandena liemma voro förfärliga, och många sorglustiga

beskrif-ningar fick jag på. hur de knappast kunnat tvätta sig sedan de lämnat

Amerika, och hur de förgäfves försökt att lista sig till att få ha fönstret

öppet om nätterna eller åtminstone fa vädra på dagen.

lin arbetarbostad tycks som regel bestå af :!—4 rum, kök och badrum,

men är a andra sidan, enligt deras uppgifter, mycket lättvindigare byggd än

hvad vi i Sverige våga oss på.

Till sist vill jag påpeka att, enligt hvad jag inhämtat, lagarna i Amerika

för emigranterna hafva skärpts mer och mer. En som har »thracoma i

ögonen, får ej landstiga. Rederiet får plikta 100 dollar för livar och en,

som kommer pä det sättet sjuk till Amerika, och dessutom måste bolaget

bekosta hans återresa.

Sedan två är tå dessa sjuka ej heller stanna i England. Rederiet får

i sådant fall plikta 20 dollar för hvar och en. En flicka kom förra året

pa 2:dra klass till Liverpool; hon befanns ha thracoma och fick ej fara

vidare. Tillbaka till Sverige ville hon ej, hon tog då tjänst pä hotellet och

efter tre månader var hon bra och kunde resa vidare. Värre var det med eu

ung. uygift fru, som blef aterskickad från Amerika; mannen måste gå i land.

och hon skickades tillbaka, men kom tokig till Liverpool, där bon ännu

vårdas pä hospital.

Medan jag var i Liverpool, blef en norsk-amerikanska kvarhållen där i

flera veckor, därför att en liten flicka, hon hade med sig, fick ondt i halsen.

Flickan hade hon af barmhärtighet tagit med sig för att föra henne till

föräldrarna. Bolagen fa bekosta deras vistelse och återsändande. Men

naturligtvis borde den skarpaste besiktningen göras redan i Sverige, så att sådana

obehagliga eventualiteter kunde i möjligaste mån undvikas.

Stockholm den 30 januari 1908.

Kerstin Ilesselffreii.Nu oiuförmälda från emigranterna inhemtade uppgifter visa oss

dessa i det Ögonblick, de alresa från fäderneslandet, då deras

åskådningar alltså grnnda sig uteslutande å den erfarenhet, som vunnits

inom hemlandet. Vid sidan häraf är det otvifvelaktigt af intresse

att söka vinna en föreställning om huru förhållandena i Sverige

bedömas af landsmännen därute, som under en längre eller kortare tid

haff tillfälle alt inhemta ny erfarenhet i ett främmande land och

anställa jämförelser mellan hvad detta land och fosterlandet bjudit,

dem.

För vinnande af detta syfte vände sig Emigrationsntredningen

direkt till svenskame i Amerika med anhållan om deras välvilliga

bistånd. Kör ändamålet spreds i ett större antal exemplar

efterföljande cirkulär, som här återgifves in extenso, emedan det å vissa

håll kom att mötas med ett missförstånd, som bör kunna aflägsnas.

Lydelsen af cirkuläret var följande.

»Till svenaltar i Amerika!

Den af svenslta regeringen föranstaltade officiella emigrationsntredningen

i Stockholm, som är sysselsatt med att utreda orsakerna till utvandringen

från Sverige, för att sedermera afgifva förslag till åtgärder för dessa orsakers

undanrödjando, tillåter sig härmed rikta en begäran till i Amorika bosatta

svenskar att lämna dess arbete sitt bistand. Det är nämligen för dettas

framgång oundgängligt att erhåll» så talrika och utförliga uppgifter som möjligt

från utvandrande och utvandrade landsmän själfva rörande deras lefnadsöden,

såväl i hemlandet som i Amerika, och särskildt rörande de orsaker, som

för-anledt, dem att lämna fäderneslandet. För detta ändamål bar redan ett arbete

begynt med att ombord å emigrantfartygen insamla dylika upplysningar,

hvilket arbete våra utvandrande landsmän med full uppfattning af frågans

stora fosterländska betydelse i allmänhet mött med välvilja och tillmötesgående.

Då det. emellertid äfven bland dem, som redan en kortare eller längre tid

vistats i Amerika, torde finnas många, hvilka kunna lämna mycket värderika

meddelanden om sina öden och erfarenheter, vill emigraiionsutredningen bedja

alla landsmän, som äro villigi därtill, att. genom sådana meddelanden

understödja dess arbete.

Bäst vore, om dessa upplysningar lämnades i form af en liten

lefnads-teckning, författad af meddelaren öfver honom själf och innehållande

uppgifter om hans hemort och uppväxttid i Sverige, hvar lian vistades som barn

och vid tiden för konfirmationen och sedan allt intill afresan från hemlandet;

hvilket. år han reste till Amerika; oni han sedan dess varit hemma på besök;

familjo- och släktskapsförhållanden i Sverige och Amerika o. s. v. Ilan bör

dessutom redogöra för de yrken han pröfvat på, såväl hemma som därute;

de platser, på hvilka han arbetat; arbetslöner och arbetsförhållanden på dessa

platser m. m. Om meddelaren har utgått ur ett hem på landet i Sverige,

skulle en liten skildring af de ekonomiska förhållandena i hemmet vara af

stort värde; såsom livar gärden eller torpet, var beläget, äfvensom deras

storlek; huru gårdsbruket eller torpet burit sig; huru förfarits med gården eller

torpet vid arfskifte; oin det varit svårt att tå ett eget hem i hemtrakten;

hvilka svårigheter, som särskildt förefunnits inom jordbruket därstädes, o. s. v.Om åter meddelaren utgått ur ett arbetarebem, i stad eller annorstädes, borde

upplysningarna omfatta den ekonomiska ställningen i hemmet; faderns yrke;

bostadens belägenhet och beskaffenhet; utsikterna att få arbete och att. slå sig

fram på hemorten; hvilka svårigheter, som särskildt varit rådande därstädes,

o. s. v. Dessa uppgifter om förhållandena i hemmet i Sverige skulle sedan

kunna åtföljas af uppgifter rörande meddelarens nuvarande ställning i Amerika

samt förhållandena på den farm, som han nu äger eller på hvilken lian nn

arbetar, eller förhållandena inom det yrke, hvari han nu är sysselsatt. På

detta sätt skulle de ekonomiska orsaker kunna framgå, som föranledt lusten

eller nödvändigheten att emigrera och att stanna kvar i Amerika. Om

dess-förutom andra orsaker medverkat därtill (fruktan för värnplikten, missnöje

med de allmänna och politiska förhållandena i Sverige o. s. v.), är ett

meddelande äfven därom naturligtvis af intresse.

Kmigrationsutredningeu skall med tacksamhet emottaga alla bidrag, som

sålunda erhållas till etnigrationsfrågans belysning, och använda dem för sin

utredning. I det den lägger landsmännen i Amerika på hjärtat dessa bidrags

betydelse för framgången af dess arbete vill den endast tillägga, att den anser

emigrationens orsak i Sverige djupast ligga uti flerstädes felande

arbetstillfällen, flerstädes mötande svårigheter att bryta sig fram till en oberoende

ställning och att. vid unga år kunna sätta eget bo i hemlandet. Det. är på

undanrödjande af dessa missförhållanden, som hvarje arbete mot emigrationen

ytterst måste gä ut, och det är därtill hvar och en bidrager, som lämnar sitt

bistånd genom upplysningar af det slag, som här begäres.

Stockholm i maj 1907.

För Officiella Kmigratioifsntredningen

GUSTAV SUXDBÄRG.

Nils Wohli>i.

I amerikanska tidningar, såväl en del svensk-amerikanska som

andra, framställdes detta cirkulär såsom innehållande-ett upprop till

återin vandring från Amerika till Sverige, hvilket flerstädes väckte

anstöt, lin enkel genomläsning visar, att cirkuläret icke innehåller

ett enda ord i denna riktning; dess syfte är uteslutande att af

svenskar i Amerika söka erhålla uttalanden i sak angående deras

tidigare öden i Sverige, deras nuvarande förhållanden i Amerika samt

de slutsatser, hvartill en jämförelse härutinnan kan gifva dem

anledning.

För uppropets spridning var det en stor fördel att omsorgen

härom — efter eget välvilligt erbjudande — öfvertogs af sedermera

aflidne kyrkoherden J. A. Ekhohn i .lärsnäs af Växjö stift, hvilken

i annat uppdrag begaf sig till Augustana-Synodens konferens i

New Britain, Conn., oeb därvid fick tillfälle att till en stor mängd

svenska pastorer och församlingsföreståndare utdela exemplar af

cirkuläret med anmodan om dess ytterligare spridning bland

församlingsmedlemmar. En hel del svensk-amerikanska tidningar

in-togo äfven cirkuläret in extenso och ställde sig i allmäuhet

välvilligt till dess syfte.Också blef resultatet en öfver förväntan riklig skörd al"

upplysningar oeh »själfbiografier». Allt som allt hade

Emigrations-utredningen nöjet mottaga mer än 401) skrifvelser, många i hög grad

utförliga. Ett urval af dessa, till ett antal af 119, är det som här

i det följande offentliggjorts.

Möjligen skall någon finna att gallringen kunnat göras inera

omfattande och att en del af de här meddelade skrifvelserna icke

innehålla något egentligt nytt utiifver hvad som framgar af andra.

Det har dock synts som om man här hellre borde taga med för

mycket än för litet. Det är ju i alla fall första gangen. som våra

utvandrare själfva fått tillfälle att för Sveriges folk framlägga sina

erfarenheter oeh reflexioner; det vore underligt om ej detta skulle

befinnas vara af en djup betydelse för emigrationsfrågans

belys-ning.

Vid redaktionsarbetet har man skonat så mycket som möjligt

af skrifvelsernas form men normaliserat deras stafning. En mängd

detaljer äro uteslutna såsom saknande allmänt intresse. Kunde det

synas som om uteslutningarna äfven här borde gått ännu längre än

som skett, så må erinras om att värdet af ett personligt uttalande

blir större, om drag få medfölja som gifva en belysning äfven af

dens personlighet, som står för uttalandet. Från denna synpunkt

hafva bevarats en del mera intima detaljer, som för öfrigt bidraga

äfven att göra framställningen mera lefvaiule och njutbar.

Ordningen mellan hrefven har bestämts efter tiden för

utvandringen, på det sätt att de fördelats i fem grupper, omfattande resp.

årtiondena 18(51—70, 1871—80, 1X81—!)0, 181*1—1900 samt den tid som

därefter förflutit. Inom hvarje grupp äro brefven ordnade efter dess

författares hemort i Sverige, efter den sedvanliga länsföljden. Sist

följa några skrifvelser, af hvilka ntvandringsåret ej med tillräcklig

tydlighet framgår eller hvilka kommit för sent att införas i annars

iakttagen ordning.

Vid redaktionen af dessa skrifvelser har biträdt Redaktör Gerhard

Magnusson, som äfven å andra områden deltagit i

Emigrations-utredningens arbete.

Både om de uppgifter, som lämnats af emigranterna under

utfärden eller i Liverpool, och om de uttalanden och reflexioner, som

innehållas i skrifvelserna från Amerika, gäller att de helt och hållet

std för sina upphofsmiins egen räkning.

Redaktionen har icke på något sätt utöfvat kritik öfver

innehållet; den har tvärtom fattat såsom sin uppgift att här låta våra

utvandrare helt och fullt uttala hvad de hafva på hjärtat.

Ej heller meddelas här några reflexioner, hvartill dessa —

understundom i hög grad märkliga — biografier kunna gifva

anledning. Uppgiften härmed sparas för Emigrationsutredningens

betänkande, då tillfälle blir att framställa i ett sammanhang den

uppfattning, hvarvid man efter utnyttjande af samtliga tillgängliga

kunskapskällor anser sig böra stanna.

Stockholm i maj 1908.

GUSTAV SUNDBÄRG.

Nils Wohlin.

*

I.

Manliga utvandrare

under år 1907.

N:r 1.

Plåtslageriarbetare. Född i Kopparbergs län. L., hvars fader

dref en liten redskapssmedja i östra Dalarne, hade fyra. syskon, af

hvilka en broder haft plats som något slags landtbruksinspektor

men på våren vistades i föräldrahemmet. L. biträdde först fadern i

dennes ofvannämnda näring, men gaf sig redan vid 15 års ålder i

väg till Stockholm och skaffade sig där sysselsättning inom

plåtslageriyrket. Eftersom han ansågs ha en viss öfning på ett till

detta yrke angränsande område, vardt bau redan första året aflönad

med 25 öre i timmen. Sedermera hade naturligtvis timpenningen så

småningom stigit, och nu under fjärde året utgjorde den 45 öre.

Den dagliga arbetstiden uppgick under sommaren till 10 timmar,

under de andra årstiderna till 5—8 timmar. På sista tiden bodde

L. i Klara församling i Stockholm och delade rum med annan

person — i månatlig hyra betalade de 12 kr. hvar. Det vidsträckta

området för arbetet omöjliggjorde inackordering. Ibland var L.

tvärtom nödsakad att intaga sina mål på skilda ställen för hvarje

dag. Han beräknade," att under de senaste åren belöpte sig kosthållet

till 1*50 å 2 kr. pr dag. L., som i längden vägrade säga sitt

namn, reste till en industriort strax invid Chicago. Här bodde en

hans broder, oeh från honom hade han mottagit biljetten.

N:r 2.

Född i Uppsala län. Gift sedan några år tillbaka. Enda

barnet dödt. Hustrun medföljde. Arbetareson, började G. i tidiga år

arbeta som handtlangare vid ett bruk. Vid 17 års ålder fick han

enahanda anställning vid ett järnverk i Gäfleborgs län och åtnjöt

där en daglön af kr. 1-50. Sedan han fullgjort första årets

vapen-öfningsskyldighet och förgäfves sökt sysselsättning i Danmark,

erhöll han sent på hösten 1809 anställning vid en järnsängsfahrik i

Stockholm; här var timlönen i början 21 öre. Sedermera försökte

sig G. som delägare i en öltappningsaffär i en af Stockholms läns

städer. Denna verksamhet lämnade han emellertid snart nog oeh

gick tillbaka till jämarbetarefacket. Under de senaste två, tre åren

hade emigranten innehaft arbete vid en annan järnsängsfabrik i

■«‘/os. 3

34 EM 10RATTONSUTRKl)NINGEN. BII.AGA VII. UTVAXDRARNES UPPGIFTER.

Stockholm och lämnade denna anställning strax före sin afresa till

Amerika. Timpenningen här var 50 öre, men nedsattes sedermera

till 40 öre. Under det senaste arbetsåret belöpte sig förtjänsten till

omkr. 1,400 kr. — Famil jen hade hyrt ett ganska stort rum och kök

på Söder i Stockholm samt betalat härför i årlig hyra 325 kr.

Skatten under senaste skyldighetsår uppgick till 70 kr. —

Biljetterna för makarne kostade frän Göteborg tillsammans 400 kr., och

medförde de omkr. 300 kr. Färden gick till Dike, Iowa, hvarest G.

hade en svåger, gift med en syster till hans hustru. Denne svåger,

som var mejerist, skulle äga en villa och förtjäna 125 dollars i

månaden; han hade också uppmuntrat makarne G. att resa.

N:r 3.

Ogrifl man, R,, 24 år, från Stockholms stad.

Född i Östergötland. Fadern, hemmansägare, afled för

halftan-nat år sedan, efterlämnande hustru och tio barn. Gården, på hvilken

kunnat födas 5—6 kor och 4 hästar, inlöstes af änkan, som betalade

för densamma 10,000 kr. En inteckning å 3,000 kr. vidlådde gården,

som änkan nu öfvertog, och hennes genom boskillnad särställda

tillhörighet i sterbhuset belöpte sig till (1,000 kr. Hvartdera barnets

arfslott efter fadern uppgick till 4—500 kr. R. tillbragte sina

barna-och ynglingaår i fädernehemmet, hvilket han lämnade först vid 22

års ålder. Då flyttade han upp till Stockholmstrakten och fick där

sysselsättning som slakteriarbetare mot en aflöning af 40 kr. i

månaden och allt fritt samt 35 öre för hvarje timme öfver 11

arbetstimmar pr dag. Tre syskon hade rest före till Nordamerika. En

broder hade vistats därute i 15 år. Han var byggmästare i

Minnea-polis, Minn., och lär ha haft goda förtjänster. En annan broder

var byggnadsförinan i Portland, Oregon, hvarest lian skulle ha en

dagsinkomst af 5 dollar. Till honom reste R., en kraftfull och

hurtig ung man. Men icke endast han, utan äfven modern jämte

fyra systrar (resp. 30, 28, 18 och 13 år) samt en broder (16 år).

Bara en af syskonen hade stannat kvar i hemlandet. Modern hade

öfverlåtit gården på arrende (mot 600 kr. pr år), tagit med sig

halftannat tusental kr. och tänkte åtminstone tills vidare stanna i

Amerika.

Och hvarför drogo nu alla dessa i väg? På den frågan erhölls

intet egentligt svar. Men R. ansåg det vara en själfklar sak,

att hade ej de tre familjemedlemmarna förut slagit sig ned därborta,

så hade hvarken han, modern eller de nu medresande fem syskonen

gifvit sig åstad.N:r 4.

Ogift man, W., 20 år, från Stockholms stad.

W. hade i Stockholm varit anställd som kontorsspringpojke och

kontorsbiträde och reste för två år sedan till Amerika. Där fick

han först plats som uppassare i en privat klubb i New York, sedan

i familjer. Där han nu tjänade erhöll han 50 dollar i månaden.

(Bland 10 tjänare hade denna familj 5 som voro födda i Sverige.)

Ilan hade emigrerat, emedan han ansåg sig icke ha möjligheter att

förbättra sin ekonomiska ställning hemma och skaffa sig en bättre

framtid. Hans syskon hade bekostat honom extra

fortsättningskurser i folkskolan, oeh han lärde sig nödtorftigt engelska, men pa

kontor lyckades han icke erhålla mer än 10 kr. i månaden i lön. Han

hade haft två bröder före sig i Amerika, New York. Båda voro

järnarbetare, den ene reste 1903, den andra 1904. H ans bröder hade

bekostat resan för honom.

N:r 5.

Ogift man. Gr., 24 år, från l ppxula län.

Född inom länet. Fadern, som dog när G. var 1(1 år gammal,

ägde ett åttondels mantal. Han var emellertid skuldsatt och

lämnade vid sitt frånfälle ingenting efter sig. Strax efter faderns död

tog G. plats som jordbruksdräng, stannade i denna ställning under

tre år och hade i lön: första året 130 kr. och sista året 150 kr.

jämte mat och husrum; — hos den siste husbonden var maten ganska

dålig. Därefter innehade emigranten i två års tid plats hos en

tullmjölnare; lönen utgjorde under första året 130 kr. och under det

andra 180 kr. jämte husrum och mat, hvilken betecknades som god.

Ar 1903 flyttade G. in till Uppsala, hvarest han kom i bagerilära.

Här belöpte sig veckoaflöningen i början till 4 kr. jämte mat och

husrum, steg sedermera till 17 kr., allt som allt, samt nådde den 1

maj 1906 upp till 20 kr. Under senare tiden har G. tillsammans

med en kamrat hyrt ett medelstort rum med två liggplatser, för

hvilket de betalat 12 kr. hvardera i månaden. För maten hade

han å en servering erlagt 35 kr. i månaden. Under det

senaste skyldighetsåret betalade G. i skatt 35 kr., upptaxerad efter

988 kronors årsinkomst. Emigranten uppgaf, att han medförde öfver

50 dollar. Detta belopp utgjorde sparpenningar af hans

arbetsförtjänst. Han hade dessutom, tillsammans med sina syskon,

underhållit modern. G. hade två kvinnliga kusiner i New Britain, Conn.,

och till dessa ställdes färden.3<> BMIGRATIONSUTREDNINGEN. BILAGA Vir. UTVANDRARNES UPPOIFrER.

N:r 0.

Ogift man, A., 28 år, från Södermanlands län.

Född inom länet. Svarfvare. A., hvars fader var

kvarnarbe-tare, kom vid 13 års ålder i svarfvarelära. Vid 22 års ålder kunde

han förtjäna 3 kr. å 3-50 om dagen. Dä reste han emellertid till

Amerika oeh arbetade inom samma yrke, dels i Ottawa, Canada,

dels i Boston och New Tork. I dessa städer varierade A:s

dagsin-komst mellan 2, 21 2 oeh 3 dollar pr dag. Efter återkomsten till

Sverige hade A. arbetat i nära tre och ett halft års tid som

svarfvare i N. Hans dagliga förtjänst hade varit 3 å 4 kronor, — en

inkomst, hvilken kunde räcka nödtorftigt till, endast så länge han

förblefve ogift, påstod han.

A., hvilken tillhört sitt facks organisation, klagade öfver den

brist på uppmuntran till högre yrkesskicklighet, som gaf sig till

känna i Sverige och af hvilken han haft personlig erfarenhet. Med

Allanlinjen reste A. till en bekant i Winnipeg, Canada.

N:r 7.

Ogift man, A., 18 år, från Södermanlands län.

Född inom länet.. Skomakeriarbetare. Fadern var statax-e på

ett sörmländskt gods, och hans löneförmåner voro bl. a.: ett litet

rum och kök, ett potatisland, tre liter skummad och en liter

oskummad mjölk pr dag samt 180 kronor i kontanta pängar om året; —

spannmålskvantiteten i staten kunde sonen ej påminna sig. — Äldst

af syskonen — deras antal var nu sex — började A. vid tolf års ålder

arbeta å herrgården. Femton år gammal kom han i skomakarclära.

Senast hade han haft anställning hos en mästare, boende vid ett

sörmländskt stationssamhälle. Här hade aflöningen utgjort fem

kronor i veckan jämte mat och logis. Två lärlingar (resp. arbetare)

hade bott i samma rum. Maten hade varit mycket tillfredsställande.

Arbetet hade begynt kl. 7 på morgonen och fortgått till kl. 9 på

kvällen. Inga egentliga måltidsraster hade förekommit, det hade

gällt att skynda från skobordet till matbordet, från matbordet till

skobordet! A. reste nu tiLl Chicago i sällskap med en återvändande

svensk-amerikan, som förut drifvit en mindre skotnakeriverkstad i

Evanston, Ill. — Biljetten hade emigranten köpt med pängar, till

stor del af honom själf hopsparade.N:r 8.

Ogrirt man, A., 24 ar, från Östergötlands län.

Född i hemsocknen. Emigranten hade vuxit upp i ett

torpare-kem i en sex-talig syskonring. Fadern hade innehaft olika torp.

Senast innehade han ett sådant i K. socken, och på detta kunde födas två

kor och ett ungnöt. Arrendet utgjordes af tre mansdagsverken i veckan

och 40 hjälpdagsverken om året. Under långa tider afåret var han

emellertid ålagd att så godt som h varje dag infinna sig ¡i gården för att i

händelse af behof fullgöra ett af sina dagsverken. I tärigenom vardt mycket

arbete hemma på torpet försnmmadt under dagarne och måste

utföras nattetid. Fadern kom totalt på obestånd och måste göra

konkurs, innan han flyttade från denna torplägenhet. Femtiofyra år

gammal, hade han numera anställning som fodrare vid B. gård,

åtnjutande hela aret om en inkomst af 1 kr. 25 öre pr dag jämte

husrum och vedbrand. Vid 13 års ålder tog emigranten tjänst som

betjänt och kusk. Löneförmåner voro: husrum, mat och kläder, men

ingenting bestämdt i kontanta pängar; han fick nöja sig med några

slantar då och då; maten var för öfrigt rätt dålig. Vid 15—l(i års

ålder fick A. anställning som kypare vid ett bryggeris ölservering

mot mat och husrum samt procent på försäljningen, hvartill kommo

drickspängar. Denna plats innehade emigranten omkring två år,

och hans inkomster under denna tid uppgingo till ungefär 60 kronor

pr månad i kontanta pängar. Under de två åren hjälpte han

föräldrarna med cirka 75 kr., men sparade för öfrigt ingenting, utan

var rätt slösaktig. Därefter arbetade A. vid anläggningen af Östra

Centralbanan som putsare och hade en aflöning af 55 kronor i

månaden, hvarförutom arbetet under »öfvertids inbragtc ytterligare 30—

40 kr. i månaden. Under tiden betalade han i i"egel pr vecka 3 kr.

för logis (i ett rum för två personer) samt 6 kr. för maten.

Sedermera hade emigranten sysselsättning som cldare vid samma

järnvägsanläggning, aflöningen utgjorde dä 75 kr. i månaden. Under

en kort tids arbete vid stakningen af Östra Centralbanans

fortsätt-ning genom Kalmar län åtnjöt A. en dagspänning af 2 kr. 50 öre.

Samma aflöning uppbar han .sedermera vid gaturegleringsarbete i

Linköping. Deltog sedan i rälsläggning å sträckan Linköping—

Bankeberg under tre månader och hade en förtjänst af kr. (v80 för

hvarje arbetsdag. Lefnadsomkostnaderna blefvo emellertid mycket

dyra, många fridagar kommo emellan, och A. gjorde inga

besparingar. Emigranten var sedermera sysselsatt vid arbete å sträckan

Norrköping—Kimsta, åtnjutande därvid en aflöning af 2 kr. 80 öre

pr dag. Därefter biträdde han vid järnvägsstakning i Östergötlandunder sex månader mot en lön af 3 kr. pr dag, hvartill kommo

åtskilliga små extra förmåner. Få våren 1904, vid tiden för

vilrn-pliktsmönstringen, tog A. värfning till flottan, i hvars tjänst han

kvarstannade två år och åtta månader. Kan genomgick skolan två

gånger och erhöll i sista examen karaktärsgraderna 7 för kunskaper

och 10 för uppförande samt uppmuntringstecken. Sent på hösten

1906 lämnade emigranten flottan och hade under vintern varit

sysselsatt bl. a. med kolning mot en aflöning af kr. 1*26 och med

timmerhuggning mot en sådan af 3 kr. pr dag. — Emigranten påstod,

att han under de senare åren hopsparat 2—300 kr., af hvilka fadern

fått ungefär 100 kronor. — Biljetten var sänd till A. från en kusin

i Burlington, lowa, och till honom ställde han färden.

N:r 9.

Ogift man, J., 2(i år, från Östergötlands län.

Född i hemsocknen. Liksom sin fader mekanisk arbetare vid

en reparationsverkstad, belägen å landsbygden. Faderns

löneförmåner utgjordes af 15—20 kr. i veckan jämte fri bostad (ett rum och

kök) samt fria skatter. Af allt att döma stodo foräldrarne sig

jämförelsevis bra. — Själf arbetade J. först som lärling vid

mekaniska verkstäder i Norrköping. Och sedan tog han vid 18 års ålder

plats som faderns medhjälpare vid ofvan omförmälda

reparationsverkstad, där han stannade i två år. Sedan reste han till

Stockholm, hvarest han under mellantiden mellan värnpliktsöfningarna

hade sysselsättning vid Atlas mek. verkstad. Så återvände, ban till

den nämnda reparationsverkstaden, hvarest han arbetat oafbrntet

till kort före afresan. Under de senaste fyra åren hade .1. förtjänat

i medeltal 25 kr. pr vecka med en genomsnittlig arbetstid af 12

timmar pr dag. Boende i ett stationssamhälle vid östra stambanan,

hade .1. erlagt i hyra för ett rum och kök 75 kr. pr år. Skatten

hade betalats af arbetsgifvaren. Lifsmedlen voro, enligt emigrantens

framställning, dyra i trakten. J. ställde färden till Chicago, hvarest

en hans syster var boende. Han reste i sällskap med sin förlofvade,

hvilken hade talrika släktingar i Amerika. Emigranten förklarade

med bestämdhet, att han icke lämnat sitt fädernesland på grund af

bristande ekonomiska utkomstmöjligheter hemma, han reste för att

ute vinna ökad erfarenhet och duglighet.

N:r 10.

Ogift man. A., 19 ar, från Östergötlands län.

Född inom hemsocknen. Jordbruksarbetare. Reste i sällskap

med sin l

giftet. Till den senare kullen hörde bröderna A. oeh S. Af barnen

vistades nu i hemmet endast två, det yngsta sex år. Sedan fadern

en lång följd af år varit statare, inköpte han en liten lägenhet, på

hvilken kunde födas en ko. Under senare åren hade han arbetat

som barkare, men var på grund af sjuklighet så godt som nr stånd

att utföra något förvärfsarbete vid sidan af torpets skötsel. A.

hade under de sistförflutna vintrarne varit ute på skogsarbete och

förtjänat 80 öre om dagen. Under somrarne hade han haft

drängplats hos bönder mot en lön, som sista sommaren uppgick till 150

kr. för tiden 1 april—24 okt. Arbetstiden utgjorde tolf timmar.

S:s lön som dräng belöpte sig sista sommaren till 125 kr. för samma

tidsperiod. Bröderna reste till en halfsyster i Lake City, Minn.

Denna hade också skickat dem biljett. De uppgåfvo, att de

tillsammans medförde öfver femtio dollars, och påstodo, att detta belopp

till stor del utgjordes af egna sparpängar.

N:r 11.

Osrifl man, S., IG år, från Östergötlands län.

Född inom hemsocknen. Jordbruksarbetare. Reste i sällskap

med sin 19-årige broder A. (Jämför n:r 10.)

N:r 12.

Ogift man, F., 20 år, från Östergötlands län.

Född i samma län. Dräng. Fadern hade tjänat soldat och

brukade nu ett soldattorp. F., som hade 14 syskon, däraf 4

half-svskon som ensamma vistades hos fadern, hade sedan sitt 13:e ar

tjänat som dräng på olika gårdar och senaste tiden haft i lön 200

kr. om året jämte mat och husrum. Nu reste han till Lanris, North

Dakota, där han hade en af sina bröder, som emigrerade för fem år

sedan. Denne ägde en farm och på den hade F. lofvats plats.

Äfven en annan broder var förut i Amerika.

N:r 13.

Ogift man, E., 20 år, från Jönköpings län.

Föräldrarne hade vistats i Nordamerika, oeh af de fyra

syskonen voro de två äldsta födda därute. Fadern hade under årens lopp

ägt tlere gårdar, hvilka han inköpt i och för skogsafverkning samt påspekulation. På den gård, han nu ägde (3/"s mtl.), kunde födas 8 kor

samt 2—3 hästar. Mangårdsbyggnaden omfattade sju ram och kök.

Ingen inteckning belastade egendomen. Men skattebördan var tung.

Skogskörslor utgjorde en icke oväsentlig inkomstkälla på gården.

Men kommunikationerna voro i allmänhet otillfredsställande; sålunda

ledde endast en dålig byväg till närmaste järnvägsstation. I

sällskap med E. reste hans yngre bror Y. (Jämför n:r 14.) Båda

bröderna hade uteslutande arbetat vid hemgården, utan att härför af

fadern uppbära någon bestämd aflöning. Efter deras affärd har

fadern tagit i sin tjänst en dräng, hvilken han för tiden den 1

april—24 okt. betalade med 150 kr. jämte kost och logis. Bröderna,

som båda två klagade starkt nog öfver bristen på bildnings- och

förströelsemedel i hembygden, styrde kosan ut till Stillahafskusten,

till San Francisco. Där hade de bekanta, bland andra tvänne af

faderns förutvarande drängar. Och där väntade de sig

sysselsättning vid skogsafverkning mot en aflöning af 40—50 dollar i

månaden jämte mat oeh husrum.1)

N:r 14.

Osrift man, Y., 18 år, från Jönköpings län.

Reste i sällskap med sin två år äldre broder. (Jämför n:r 13.)

N:r 16.

Ogift man, S., 25 år, från Jönköpings län.

Född inom länet. Fadern, som var soldat vid Jönköpings

regemente, dog när S. var endast åtta ar gammal. Och i hemmet, där

modern nu satt ensam med flera af de sex barnen, ur stånd att försörja

sig, var den ekonomiska ställningen mycket knapp. Vid 15 års ålder

fick S. anställning som springpojke hos en diversehandlare; denna

plats innehade han ett års tid mot en aflöning af 100 kronor jämte

mat och logis. Därefter vardt han skjutspojke vid en skjutsstation

mot en lön af 150 kronor pr år jämte kost och logis samt litet

*) Denna aflöningsform förefaller oas här i Sverige ganska besynnerlig. I Förenta

staterna är det emellertid rätt vanligt inom berörda näringsgren, att arbetsgifvarno

hålla arbetarne med vivre. Baracker uppföras i skogarne. Dessa baraeker, nom ofta

nog lämna ganska mycket öfrigt att önska, Hyttas allteftersom afverkningeii sträeker

sig från ett område till ett annat En kock följer med hvarje lag och kokar maten,

som visserligen är af i regel goda ingredienser, men långt ifrån alltid på ett

tillfredsställande sitt tillredd.

E. H. T.(IrickspäDgar. Vid 19 års ålder tog han plats hos en skogshandlare

l sydvästra Småland som körbiträde och åtnjöt här en lön af 300

kronor om året jämte mat och husrum. Efter första årets

värn-pliktsöfning fick han plats hos en diversehandlare i

Jönköpingstrak-ten oeh skulle hos honom mottaga en lön af 20 kr. i månaden och

allting fritt. Under de senaste fyra månaderna före afresan var han

anställd hos en möbelhandlande i en småländsk stad, och aflöningen

där utgjorde 15 kronor i veckan i ett för allt. S., som lånat pängar

till biljetten, ställde färden till Cloqnet, Minn., hvarest en hans

morbroder var bosatt.

N:r 16.

(iift man, O., 29 år, från Jönl;öpings län.

Född inom samma län. Emigranten var den yngste af sju

syskon, och under barnens uppväxttid befunno sig förftldrarne i

mycket knappa omständigheter. Nu stodo föräldrarne sig något

bättre, och fadern ägde l/ie mtl, på hvilken gård kunde födas 3—4

kor. Vid 14 års ålder kom O. i skomakarelära uti hemorten. Här

hade han att betala en lärpänning af 20 kr., men fick maten för

arbetet. Så flyttade han in till Jönköpings stad, hvarest han som

lärling åtnjöt en veckolön af 2, 3 och 4 kronor jämte mat och

logis. Under år 1898 reste O. till England och arbetade där en

kort tid på verkstad. Återkommen till Sverige, slog han sig ned i

Borås, hvarest han arbetade två, tre år och kom upp till en inkomst

af 30 kr. i veckan. Från 1901 till 1906 på senhösten hade O.,

hvilken aldrig haft sysselsättning vid maskinskomakeri, arbetat hos

en beställningsmästare i Göteborg. Här hade han i regel förtjänat

110 kr. i månaden. Arbetstiden hade i allmänhet varit 13 timmar

pr dag under sommaren och 9 timmar under vintern. I Göteborg

hade han hyrt ett rum och kök mot 140 kronors årlig hyra. — Han

hade tillhört sitt facks organisation.

O. var sedan ett par år tillbaka gift, men hade inga barn.

Hustrun medföljde. Bestämmelseorten var Brockton, Mass.

Makar-ne hade inga närmare släktingar i Amerika.

O. talade om osäkerheten för framtiden i Sverige och trodde

sig synbarligen kunna uppnå en tryggare ställning i Amerika.

N:r 17.

Ogift man, A., 24 år, från Jönköpings län.

Född i hemsocknen. Dräng. Fadern, f. d. soldat, ägde en

stuga, men ingen jord. Han hade fem söner och en dotter, som alla42 EMIGRATTONSUTREDNIXOEfi. BILAGA VII. UTVAXDRARNKS UPPGIFTER.

tagit tjänst på olika håll. A. hade varit stadd pr år som dräng

och hade senast en åralön af 240 kr. jämte mat och husrum. Nu

reste han till Paxton, Illinois, där han hade en moster och en bror.

Mostern ägde en farm och brodern hade plats på denna, och nu

skulle A. också få plats där.

N:r 18.

Ogrift man, H., 20 är, frän Kronobergs län.

Född i hemsocknen. Slipare. Fadern ägde en gård, som bar sig

bra. Han brukade den själf, men hade aftalat med en af sönerna

att om några år komma tillbaka från Amerika och hjälpa till med

skötseln af hemmanet.

H. hade vid 8 års ålder börjat arbeta i sågverk, och vid 12 års

ålder kom han till en förnicklingsfahrik, där han sedermera blef

slipare. Hans inkomster voro i medeltal 15 kr. pr vecka, men gick

ofta upp till 25 kr.

Han reste nu, icke på grund af ekonomiska skäl och icke för

värnplikten, utan endast för att få tillfälle att se sig om i världen.

När han ville, kunde han få komma åter tiLl förnicklingsfabriken.

Att han just reste nu berodde på att hans bror, som varit hemma

i Sverige på besök, beslutat sig för att återvända till Amerika och

nu gjorde honom sällskap, Han tänkte söka sig en plats inom

industrien. I Amerika hade H. en annan bror som ägde farm.

Färden ställdes till Rockford, Illinois, och biljett hade han

erhållit genom sin arbetsgifvare, som var ombud för en båtlinjes

agent.

N:r 19.

Ogrift man, F., 2(5 år, från Kronobergs län.

Född i hemsocknen. Fadern var snickare. Modern dog, när F.

var tio år gammal; tre år därefter blef han också faderlös. Och nu

vid tretton års ålder fick han plats som drängpojke hos en bonde i

trakten. Första året hade han egentligen ingen kontant lön vid

sidan af mat och husrum. Andra året erhöll han däremot en pänninglön

af 25 kr. för sommaren. F. fortsatte att tjäna som dräng, tills han var

21 år gammal. Här åtnjöt han den högsta lön, som han i denna

ställning uppnått, nämligen 140 kr. för den del af året han hade

öfrig från första värnpliktsöfningen. Pä denna sin sista tjänstegård

bodde han inne i husbondens eget hem. Under vintern lågo

husbonden och matmodern samt drängen och tjänarinnan i ett och samma

rum, som emellertid var ganska stort. F. tröttnade nu på drängenslefnadsställning, och under de senaste fem, sex åren hade han

uteslutande arbetat vid järnvägsanläggningar. I olika landsdelar hade,

som man kan förstå, hans arbetsplatser varit förlagda. En tid var

han sysselsatt vid byggnaden af Borås—Alfvesta-banan. Här var

daglönen kr. 1-75. Sedan bar det i väg upp till Riksgränsbanan,

vid hvars anläggning lönen kunde ujder sommaren 1902 nä ända

till 7 kronor pr 10l/a timmars dag; arbetarne hade fritt logis i

barackerna, maten kostade 30—40 kr. i månaden. Under ett års tid

från hösten 1902 var F. sysselsatt vid byggnaden af

Sköfde—Axvalls järnväg; dagspänningen var här 3 kr. under sommaren (10"/s

timmar) och kr. l-60—2"50 under vintern. Därefter ett år vid

Bohuslänska längdbanan, aflöningen 4 kr. pr dag med i allmänhet

åtta timmars arbetstid; maten kostade 9—10 kr. i veckan. Senast

hade F. arbetat vid järnvägsanläggning i Småland, hvarest

dagsför-tjänsten utgjorde 4—5 kr. under sommaren och kr. 2—2"50 under

vintern; mat och logis gingo löst på II —12 kr. pr vecka.— F. var

ingalunda tillfredsställd med denna arbetsbransch. Han klagade

öfver osäkerheten och andra tråkigheter därinom. Sålunda hade han

vissa år varit arbetslös ända till två månader. Emellertid hade han

kunnat lägga af något och hade varit i stånd att själf bekosta sig

l»iIjetten. — Färden gick till St. Paul, Minn., hvarest en hans kusin

var bosatt.

N:r 20.

Ogift man, A., 29 år, från Kronobergs län.

Född i hemsocknen. Han kom direkt ifrån föräldrahemmet,

hvarest han uppfödts tillsammans med tre systrar, af hvilka en

numera var gift. 1 föräldrahemmet hade han tillbragt så godt

som hela sitt lif. — Fadern ägde en hemmansdel (*/* mtl.), på

hvil-ken föddes K kor samt en häst och som torde vara värd 8—10,000

kr. Ingen inteckning, Körning hade förr varit en ganska gifvande

inkomstkälla för fadern. Men nu sedan Borås—Alfvesta-banan kom

till stånd, hade denna källa utsinat. Ladugårdsskötseln hade

sedermera blifvit den hufvudsakliga inkomstbringaren. Fadern hade köpt

in en separator. Smör och mjölk såldes vid det rätt stora

stationssamhället, beläget en kvarts mil från gården. Dessutom uppföddes

gödkalfvar och svin till afsalu. Jorden var lättskött. På

hemgården hade A- arbetat år ut och år in, utan att af fadern åtnjuta

någon bestämd lön. Alltemellanåt hade han haft lönearbete utanför

hemmet, nämligen vid stenhuggeri och järnvägsbyggnad.

Dagsför-tjänsten hade härvid i regel varit 3 kr. å 3-50 under sommaren och

2 kr. under vintern. Emigranten, som uppgaf sig medföra en kassapå 30 dollara, reste till Chicago, till en morbror, hvilken lefvat där

ute nära trettio år.

N:r 21.

Gift man, J., 53 år, från Kronobergs län.

Född i hemsocknen. Hado 7 barn, af hvilka det äldsta var 30

och det yngsta 19 år. De sex äldsta hade förut begifvit sig till

Amerika, och fyra af dem bodde i Woburn, Mass. S. reste ut

tillsammans med sin 57-åriga hustru och den 19-årige sonen samt en

26-årig dotter, som varit hemma på en tids besök. Makarna J.,

såväl som de två barnen, gjorde ett mer än vanligt solidt intryck.

Öfver sonen och dottern låg ett drag af finhet, hvilket var starkt

ägnadt att tilldraga sig uppmärksamhet. — Under 31 års tid hade

J. innehaft en torplägenhet under L:s gärd. Han öfvertog den från

sin svärfar, och den öfvergick nu till hans broder.

Arrendeskyldigheten hade utgjort 2 mansdagsverken i veckan samt 62

kvinnodags-verken om året. Under loppet af många år räfckte arbetstiden pa

gården om somrarna från kl. 4 pä morgonen till kl. 9—10 på

aftonen. Från torpet till herrgården var afståndet en half mil. Och

hvarje dagsverksdag sommartiden måste hustru J. stiga upp kl. 2

på morgonen för att göra i ordning matsäck. — Numera börjades

om sommaren arbetet pä gården först kl. 6 f. m. och fortgick till

8 e. m. — Innan någon af sönerna var tillräckligt vuxen därför,

fullgjordes dagsverkena af J. själl". Omsider kunde den äldste sonen

träda i faderns ställe. Så lämnade han hemmet och tog vägen öfver

Atlanten. Men då var den närmast efter denne i ålder stående

sonen mäktig att fylla hans plats, och till sist kunde den yngste

sonen taga vid. En tid fullgjorde hustru J. kvinnodagsverkena.

Sedan blef det döttrarnas tur, allt efter som de växte upp. Men så

utvandrade de, och föräldrarna fingo lof att lega för

kvinnodagsverkena; under de senare åren hade de betalt en krona pr dag till

den legda. På torpet kunde födas fyra kor och två ungkreatur.

Korna användes också som dragare vid torpbruket. Förvärfskällor

voro smörkärning och uppfödning af grisar. Vid sidan af torpets

skötsel idkade J. snickeriarbete, som bragte hoDom åtskillig inkomst.

På torpet hade han uppfört en bostadsbyggnad om tre rum och kök

samt uthus; — dessa åbyggnader inköptes nu af ägaren för 750 kr.

Lösöreauktionen gick till 1,000 kr. Och sedan biljetterna voro

betalda, ägde makarna uugefär 3,000 kr. Af detta belopp hade de

låtit en del kvarstanna i Sverige för att sedermera hämta öfver den,

ifall de, såsom sannolikast var, komme att kvarstanna i Amerika. —

Deras bestämmelseort var Woburn, Mass. Där ämnade föräldrarna

slå sig ned hos barnen, hvilka, såsom makarna J. förklarade,

enträget uppmanat dem att komma dit öfver.N:r 22.

Gift man. A., 47 år, från Kalmar län.

Diverseh and lare. Född i hemsocknen. Reste med sin 39-åriga

liust.ru och sju barn, det äldsta 19 och det yngsta 2 år. För 27 år

sedan gaf sig A. i väg till Amerika och stannade där ute en kortare

tid. Sedan han kommit tillbaka, öfvertog han jämte en svåger den

al" fadern ägda — dels ärfda och dels köpta — gården, Vs mtl. Be

innehade gården tillsammans i tio års tid. Jordbruket bar sig inte

så dåligt. Inkomstkällorna bestodo till icke ringa del af

skogs-körslor. A. lämnade emellertid jordbruket, sålde sin hemmanslott

oeh öppnade en diversehandel. Under tolf års tid hade han innehaft

denna affär, och omsättningen hade de senaste tre, fyra åren belöpt

sig till 8—10,000 kr. pr år. Emellertid hade A. på denna rörelse

i^jort en förlust af sammanlagdt 1,500—2.000 kr. A. torde dock

medföra ett tusen kronor. Och han påstod, att han hade att vänte ett

arf på 2,500 kr. efter svärfadern och ett sådant pä 800 kr. efter sin

mor. A., hvilken i hembygden verkat som lutersk

lekmannapredikant, reste ut till Nebraska, hvarest en hans svåger, en broder till

hustru A., var farmare.

N:r 23.

Ogift man, H., 18 år, från Kalmar län.

Född i hemsocknen. Jungman. H. hade varit endast 6 år

gammal, när fadern dog, och sedan hade modern försörjt sig och de sex

barnen. H. började vid 10 års ålder arbeta i sågverk och därmed

höll han på i 6 år. Sedan fick han plats som jungman oeh förtjänade

30 kr. i månaden jämte kost oeh logis ombord. Men arbetet hade

varit för hårdt, så att han ville komma ifrån det. Nu reste han

till en farbror i Anaconda, Montreal, som var lokomotivforare och

lofvat honom plats. Han hade äfven betalt H:s biljett. Hade inte

farbrodern uppmanat honom att resa och gifvit honom till biljett, så

skulle han icke ha beslutat sig för resan.

N:r 24.

Ogift man, O., 19 år, från Kalmar län.

Född i hemsocknen. Hemmansägareson. Fadern ägde ett

hemman, som födde 6—7 kor och 2 hästar. Två söner hade han hemma

på gården och därtill O. och fyra döttrar. O. hade tjänat dräng

ett år, men i öfrigt arbetat på faderns gård. Nu fanns dock ejlängre plats for honom hemma, och därför hade han beslutat sig för

att resa. Färden ställdes till Minneapolis, Minnesota, där han bland

andra släktingar hade en faster, som var gift med en farmare.

N:r 25.

Ogift man, H., 24 år, från Kalmar län.

Född i hemsocknen. Stenarbetare. H. hade i 14 år varit

stenarbetare och kunnat räkna på en dagsinkomst af 3 la-. Orsaken till

att han reste nu var att han ville se sig omkring i världen innan

han blef för gammal. Han hade ressällskap med sin syster.

Dessutom hade han 4 bröder. Färden ställdes till en släkting i

Roek-ford, Illinois.

N:r 26.

Ogift man, 0., 18 år, från Kalmar län.

Född i hemsocknen. Fadern förestod ett tegelbruk, som ägdes

af ett bolag, bildadt uteslutande af bönder. Inkomstens storlek var

icke sonen bekant, men han trodde, att fadern var röstberättigad. 1

löneförmånerna ingingo emellertid ett rum och kök samt en jordlott,

på hvilken kunde födas tvenne kor. Af de åtta barnen hade fem

kunnat vistas på en gång i föräldrahemmet och bo jämte far och

mor i ett och samma rum, som dock var ganska stort. Redan vid

11—12 års ålder gick 0. ut på förvärfsarbete. Sedan dess hade han

under en del af livarje år varit sysselsatt vid ett spinneri. Sista

året hade hans aflöning där stigit från 60 öre till en krona om

dagen jämte maten. Under sommaren hade han biträdt fadern vid

tegelbruket. Färden ställdes till Moline, Ill., där en gift syster till

0. var bosatt. 1 hans sällskap reste en hans sextonåriga syster,

och denna hade fått biljett sig tillsänd frän nämnda syster i Moline.

N:r 27.

Ogift man, E., 18 år, från Kalmar län.

Född i hemsocknen. Dräng. Han hade kunnat påräkna sex till

sju mån. arbete om året och hade dä en inkomst af 25 kr. i månaden

samt dessutom mat och husrum. Hans mor var sömmerska och ägde

en stuga, men ej jordbruk. De månader lian var arbetslös bodde

han hos henne och lefde på sina besparingar. En bror hade han,

som var anställd vid en järnvägsstation i Chicago. Nu reste E. till

sin bror, som betalt biljetten för honom, och skulle erhålla dennesplats, som f. n. aflönades med 2-60 dollar om dagen men nu af

brodern skulle utbytas mot en bättre.

N:r 28.

Ogift man, F., 18 år, från Kalmar län, Öland.

Född i hemsocknen. Fadern var snickare och förtjänade kr.

1"50 om dagen samt maten. F. hade hjälpt fadern och hade äfven

haft tillfälligt jordbruksarbete på olika gårdar. För arbetet hos

fadern hade han ingen särskild lön fått, men på jordbruksarbete

hade han erhållit 1 kr. om dagen och maten. Stadigvarande

jordbruksarbete hade dock varit nästan omöjligt att få på Öland.

Aker-bruksmaskinerna hade gjort arbetskraften öfverflödig. Nu reste han

för att slippa värnplikten och för att förbättra sin ekonomiska

ställning. Färden skulle ställas till en bokant i Procter, Verinont. Han

hade tre bröder och en syster; en af bröderna var sedan tio år i

Amerika.

N:r 29.

Ogift man, E., 32 år, från Kalmar län, Öland.

Född i hemsocknen. Byggnadstimmerman. Ägde en stuga på

Öland, men intet jordbruk. Vistades största delen af aret hemma

hos sin familj, hustru och tre minderåriga barn, och kunde på sitt

arbete förtjäna 1"50 a 2 kr. jämte fri kosi, men for hvarje

sommar till Stockholm och arbetade där 3 till 4 mån. om året som

byggnadstimmerman för en lön af 30 kr. i veckan. Hade äfven

förtjänat på husbyggnadsentreprenader på Öland. Genom detta hade

E. sparat ihop så mycket, att familjen kunde lefva på det 3 till 4

år, han själf betala sin resa och därtill taga så mycket med sig, att

han kunde återvända hem, om han ej trifdes i Amerika. Han

förklarade sig resa för att i Amerika göra mera besparingar och där

köpa en farm; sedan kommer han att låta familjen resa öfver. Han

ansåg sig ej hemma kunna spara tillräckligt för att få ett hemman,

som han kunde ha att skaffa sig uppehälle på, när han blefve för

gammal att arbeta — hans far finge fortfarande arbeta strängt,

fastän han var gammal, — och han skulle därtill om några år bli

tvungen att låta skrifva sig i Stockholm, antog han, ifall han ville

fortsätta att arbeta där, och i så fall skulle de höga skatterna

omöjliggöra alla besparingar. Han hade sökt egnahemslån, men ej lyckats

erhålla det på den grund att det enda hemman han kunde tänka på

att köpa och erhålla för sitt uppehälle var delvis intecknadt. Han

hade velat skaffa sig ett hemman för att få en sorgfri ålderdom,men också för att ej behöfva sända sina barn till arbete förr än de

erhållit nödig skol underbyggnad. Han var icke

fackföreningsmedlem. Hade ätVen en bror som arbetade i Stockholm i samma yrke

och som också tänkte emigrera, enär han ansåge skatterna i

Stockholm vara alldeles för höga. Färden ställdes till New York, där

han hade en bekant, som uppgifvit sig ha en dagsinkomst af 4- till

5 dollars. Något löfte om plats hade han dock icke fatt.

N:r 30.

Og-ift maii, E., 22 år, från Kalmar län, Öland.

Född i hemsocknen. Dräng. Fadern satt på undantag, sedan

han sålt sin gård, som ingen af sönerna ville öfvertaga, enär den

inte bar sig. E. hade tjänat som dräng och erhållit i lön 200 kr.

om året jämte kost och logis. Han hade en syster och en bror i

Amerika, och det var till den förra han skulle resa. Hon bodde i

Troy, New York.

N:r 31.

Ogift man, O., 21 år, från Kalmar län, Öland.

Född i hemsocknen. Stenarbetare. Hade tre bröder och två systrar.

Fadern var smed. O. hade, sedan han lämnat hemmet, haft

anställning vid Kronans hamnbyggnader på Öland och hade där

förtjänat 5—6 kr. om dagen. Då nu dessa arbeten voro afslutade och

han ej ville tjäna dräng, som endast har 1 kr. om dagen jämte mat

och husrum, så hade han beslutat" sig för att resa. Han hade

fullgjort sin värnplikt. Var ej medlem af fackförening. Färden ställdes

till en syster i New York, som var kokerska och förtjänade 30 dollar

i veckan. Hon hade emigrerat för 3 år sedan.

N:r 32.

Ogifl man, O., 25 år, från Kalmar län.

Född inom länet. Fadern hade varit skomakare och var nu

något slags provisionsresande. O. var äldst af nio syskon. Vid tolf års

ålder lämnade han hemmet och började arbeta hos andra; där fick

han mat och husrum samt 25 kr. för sommaren. Han fortsatte som

dräng till sitt sextonde år och åtnjöt ofta året om en kontant lön

af 100 kr. Därefter vistades han hemma hos fadern två, tre år och

biträdde honom i skomakeriet utan att erhålla någon bestämd lön.

På deu tiden voro alla nio syskonen hemma, och elfva personer till-bragte nätterna i samma ram. Sedermera var O. sysselsatt med

skogs- och sågverksarbete, hvarvid han förtjänade 2 kr. pr 10

timmars arbetsdag; deltog därefter i flottningsarbete längs Dalälfven

och hade under en kort tid 4 kr. å 4"so i dagsinkomst. Under aren för

värnpliktsöfningarna var det torenadt med rätt stora svårigheter för

honom att erhålla nagot ordentligt arbete; vissa tider var han

emellertid sysselsatt hos bönder mot en aftöning af 15—18 kr. pr

månad jämte mat och husrum. På våren 1904 tog O. plats hos en

hemmansägare. Här fick han en lön af 18 kr. i månaden. Han

bodde ensam i en kammare. Maten var dålig: mestadels sill och

potatis samt separerad mjölk; nästan aldrig smör eller ägg.

Arbetstiden räckte under somrarna från kl. 5 pa morgonen till 8—9 pä

aftonen och knappast någon rastetid gafs efter malen. Därefter

fick O. sysselsättning vid en torfiabrik och hade där under vintern

2 kr. 50 öre pr dag och under sommaren 3 .kr.; vid ackordsarbete

4—4"50 kr. Under de senaste 18 månaderna hade O. varit

sysselsatt som kvarnarbetare, med en lön af 25 kr. i man. och allting fritt,

som tegclbruksarbetare, med en dagspänning af 3 kr., samt senaste

vintern som jordbruksarbetare mot en lön af 20 kr. i mån. samt mat

och husrum. O. hade ktlpt biljetten för dels sparade, dels lånade

pftngar. Han reste till Chicago, Ill., till en kusin där.

N:r 33.

Ogift man, B., 15 år, från Kalmar lön.

Född i hemsocknen. Fadern ägde ett hemman på 1 * mantal och

hade två söner hemma. En af dem skulle förmodligen öfver taga

gården. B., som också hade tre systrar, reste nu till en släkting i

Marquette. Nebraska, som varit ett år i Amerika.

N:r 34.

Gift man, .1., 30 år, från Kalmar län.

Född i hemsocknen. Emigranten hade i yngre år varit

åbo-dräng. Alltsedan 1895 hade han emellertid ägnat sig åt

sjömansyrket. dock i allmänhet endast om somrarna. Senaste sommaren

utgjorde hyran 55 kronor i månaden. Ofta nog hade J. icke haft

något att göra under vintern. Det arbete, han tillfälligtvis haft

vintertiden, hade i regel bestått i lastning. Dagspänningen hade

gemenligen varit 2 kronor om dagen. Emigranten hade lämnat hemma

sin 26-åriga hustru och tre minderåriga barn; de bo i ett litet rum

och kök, som han hyrt för två kronor i månaden. I Chicago hade

*«» o». 4

Ahan en syster, som vistats på andra sidan hafvet i tjugu års tid.

Hon hade skickat J. biljett, och till henne reste han.

N:r 35.

Ogift man, J., 17 år, från Kalmar län.

Född i hemsocknen. Hade icke arbetat hos andra utan hela

tiden bott hemma hos sin mor, som var änka efter en sjöman och

bebodde en mindre lägenhet. Hans bror, som var 22 år, hade varit

i Amerika i tre år och hade nu besökt hemlandet för att lyfta sitt

farsarf på c:a 2,000 kr. Vid broderns återresa till Amerika

passade J. på att följa med. I deras sällskap reste tre flickor från

hemtrakten. Färden ställdes till Rockford, TU.

N:r 30.

Og-ift man, G-., 19 år, från Kalmar län.

Född. i hemsocknen. Fadern, en f. d* soldat vid Kalmar

regemente, arrenderade £örst, en mindre gård men sedermera under tre år

en något större sådan (’ i mantal), å hvilken knnde födas 9 kor och en

häst. I arrende erlades 175 kronor pr ar, ett belopp som ondast med

stor svårighet knnde uppbringas. Sista året sköttes gården

uteslutande af fadern med biträde af två döttrar (sexton och fjorton år

gamla). Af de fyra sönerna var en sedan.fem år i Amerika, en"

hade haft plats såsom tappbokhållare vid ett bryggeri; (t. och

yngste brodern voro ute och tjänade såsom drängar. Sonen i

Amerika bodde i Duluth, Minnesota, där han vistats alltsedan

ankomsten till Amerika. Han arbetade å en järn vägsverkstad oeh sade

sig ha kunnat förtjäna ända till 175 dollar i månaden, men da med

aderton timmars arbete pr dygn. Han hade skickat hem till de sina

ett par hundra kronor, som varit dem till stor hjälp. — Nyligen har

fadern frånträdt ofvannämnda arrende och för 1,500 kronor inköpt

sitt gamla soldattorp, å hvilket kunde födas 3 kor. En son

hade drabbats af en kronisk sjukdom så att han måst, med hustru

och ett barn, flytta hem till fadern. På det förra soldattorpet bodde

nu ej mindre än sju personer i ett rum och kök. — G. hade i 3 år

varit dräng. Under mars—oktober i fjor hade han en lön af 190

kronor, bodde ensam i en drängkammare och spisade (rätt bra) vid

husbondens bord. I vinter hade G. haft skogsarbete, med en inkomst

af 2"5o å 3-oo kronor pr dag. Brodern i Amerika hade skickat

G. biljett från Göteborg till Duluth, och G. reste nu till denna

broder.N:r 37.

(»gift man, E., 18 år, från Kalmar län.

Född i samma län. Fadern ägde en gård på mtl., hvilken

han inköpte för 14 år sedan, efter det han sålt en förut ägd

hem-mansdel i en grannsocken. För den nu besuttna gården, pa hvilken

kunde födas 7—8 kor oeh "1 hästar jämte ungnöt, betalade fadern på

sin tid 9,000 kr.; i nuvarande stund skulle han nog ej vilja sälja den

för mindre än 12,000 kr. A egendomen hvilade emellertid en

hypo-teksskuld af 3,(XX) kr. E., en säfiig, kraftigt byggd yngling med godt

förstånd, var näst den yngste af åtta syskon. Fem vistades

fortfarande i hemmet. En bror hade gått före till Amerika. När denne

sist skref, bodde han i Pennsylvania. Men nu hade rätt lång tid

förflutit, sedan han lät, höra af sig. Emigranten hade uteslutande

haft sysselsättning inom jordbruket. Och han hade, i likhet med

sina syskon, år efter år deltagit i arbetet på hemgården utan att

därför uppbära någon bestämd lön. — E:s bestämmelseort var

Min-neapolis, Minn. Han gjorde sällskap med ett par andra utvandrande

hemmansägarebarn från hemsocknen. Dessa reste på dem tillsända

biljetter till syskon i förutnämnda stora samlingspunkt för svenskar

i Amerika.

N:r 38.

Gift man, O., 34 år, från Blekinge län.

Född i hemsocknen. 0:s fader var fiskare och ända till sitt

tjugutredje är biträdde han honom. Hvarken O. eller hans bröder

åtnjöto emellertid någon bestämd lön af fadern. Sedermera började

O. idka mera själfständig fiskareverksamhet med begagnande af

faderns redskap, mot ett arrende som utgick i form af andel i

vinsten. l>et var laxfiske om våren samt strömmingsfiske under

sommar och höst. <):s årsförtjänst uppgick nu till 500 kr. netto. Efter

sitt giftermål och faderns död hyrde han moderns båt, köpte och

ärfde garn samt fortsatte verksamheten, som fortfarande gaf honom

en årlig intäkt af 500 kr., oberäknadt den fisk som konsumerades

inom hans eget hushåll. — För 5—6 år sedan köpte O. med lånta

pängar den ena hälften i en >två-mastare pä 40 reg:tou — denna

gick mellan Sverige samt Danmark och Tyskland. Den andra

delägaren var den egentlige skepparen, och <). fungerade såsom något

slags styrman. Under denna tid belöpte sig 0:s årsinkomst till

ungefär 1,000 kr., och då hade han att betala i årlig skatt 50 kronor.

När fartyges såldes, gjorde ägarne en förlust af 300 kr. hvardera.">2 EMIGRATIONSUTREDNIXGEN. BILAGA VII. UTVANDRARN HS UPPGIFTER.

Sedermera seglade O. under S 1 •„< månader som styrman mot en hyra

af 55 kr. i månaden. Sommaren och hösten 1906 förde han såsom

skeppare samma segelfartyg och hade då en inkomst af 70 kr. i

månaden. O. hade ämnat köpa sig ett litet fartyg. Själf innehade

han halftannat tusental kr., men han behöfde låna dubbelt så

mycket. Ingen ville emellertid gå i borgen för honom. Han fick intet

lån. Tog i stället en del af sina pängar och gaf sig i väg till

Amerika, lämnande tills vidare kvar hemma hustrun och de tre

barnen (7, 4 och 1 år gamla). Färden gick till Boston, Mass.,

hvar-est emigranten hade en broder samt tre systrar.

N:r 39.

Ogift man, A., 25 år, från Kristianstads län.

Född i hemsocknen. Fadern, som varit gift två gånger, ägde

en hemmansdel, omfattande 20 tunnl. åkermark med en

mångårds-byggnad pa fyra rum och kök. På denna gård kunde födas 2 hästar,

4 kor samt en del ungnöt. För fyra år sedan aflcd fadern, och A:s

moder tillköpte sig då boet. Faderns två söner i första giftet

— A:s halfbröder — utfingo nu hela sin arfslott. Till de öfriga

barnen — tre stycken — utställde modern reverser å dem

tillkommande arfslotter. I dessa reverser var också en löpande räntesats

upptagen; men detta har egentligen bara betraktats såsom en

formalitet: barnen skulle ej kräfva denna räntas utgående. A. hade

tjänat som underofficersvolontär vid infanteriet och hade sedermera

haft sysselsättning som eldare på svenska ångare, trafikerande

öster-och Xordsjöhauinar; hyran (aflöningen) varierade mellan 30—50 kr.

i månaden. Särskildt intresserande sig för mekaniska studier,

föreföll A. ha vissa förhoppningar om att kunna komma längre fram i

Amerika än hemma. Här ute hade han visserligen en morbror (i

Minnesota), men med honom stod han icke i någon förbindelse. Han

ämnade stanna i Boston.

N:r 40.

Ogift man, S., 18 år, från Kristianstads län.

Född i hemsocknen. Dräng. Fadern ägde ett skuldfritt

hemman, som kunde föda (i kor och 2 hästar. Tre söner voro hemma och

hjälpte, honom med hemmansbruket, en son var förut i Amerika.

Två systrar funnos äfven. S. hade varit stadd som dräng och haft

205 kr. om året jämte mat och husrum. En af hans bröder hemma

hade fått lof att få öfvertaga faderns gård. Själf reste han till

Erie, Pennsvlvanien, där han hade en bror, som arbetade hos derasfarbror i jordbruket. Farbrodern hade skrifvit till honom ooh bedt

honom komma och ta plats på hans farm.

N:r 41.

Ogift nian, F., 1(5 nr, frän Kristianstads län.

Född i hemsocknen. Fadern ägde ett skuldfritt hemman på V®

mantal, som har sig bra. Vid faderns död skulle F. enligt egen

uppgift fä fullt tillräckligt med jord att kunna lefva på, men nu

var det ,på grund af de många syskonen, 3 bröder och 3 systrar,

icke plats längre för honom på gården. Han uppgaf sig resa endast

för att få se världen och var fast besluten att återvända. Han reste

i sällskap med tre andra ynglingar, som tillsammans kommit öfverens

att resa. (Jämför n:r 42, 43, 44.) Färden ställdes till Eagle River,

Wisconsin, där F. hade en bror.

N:r 42.

Ogift man, 10., l(i år, från Kristianstads län.

Född i hemsocknen. Fadern hade sålt sitt hemman när hustrun

dog. Han var sjuk och oförmögen till arbete, men försäljningen af

hemmanet hade gifvit honom tillräckligt med medel att försörja sig

själf och de hemmavarande barnen, som alla voro minderåriga.

Mo-dersarfvet var tillräckligt att låta alla barnen köpa egna gårdar

om de ville. Syskonens antal var 5, däraf 2 voro i Amerika. De

emigrerade innan gården såldes. E. reste nu till en bror i

Amity-ville, egentligen endast för att se sig om i världen. Tänkte inom

kort återvända till Sverige.

N:r 43.

Og-ift man, W., 25 är, från Kristianstads län.

Född i hemsocknen. Fadern, som var hemmansägare,

nämndeman oeh medlem af bankstyrelse, hade genom egendomsförsäljningar

hlifvit förmögen och hade lofvat sönerna egna gärdar när de ville.

W. reste nu, i sällskap med sin bror A. ( jämför n:r 44), ut för att

se sig om i världen och ämnade återvända till Sverige innan årets

slut. De voro tillsammans )S syskon. Färden ställdes till

Swede-burg, Nebraska, där de hade en släkting.N:r 44.

Ogift man, A., 20 Ar, från Kristianstads län.

Född i hemsocknen. Reste i sällskap med sin äldre bror W. till

Nebraska. (Jämför n:r 43.)

N:r 45.

Ogift man, J., 27 är, från Malmöhus län.

Född i Kronobergs län. Dräng. Hade förut flyttat till

(lott-land, vid 17 års ålder, och där arbetat som dräng. Så kommit till

flera skånska städer och blifvit åkeriarbetare med 15—17 kr. i

veckan, därefter flyttat till en gård, där fadern var statare, och tagit

tjänst som dräng. Där hade han erhållit en lön af 250 kr. om året

samt mat och husrum. Hans husrum bestod af ett oeldadt skjul,

däri han och två andra drängar fingo ligga. Skjulet gaf ej skydd

för regn och snö, så att de kunde ibland vakna om rnornarna med

sängkläderna frusna till is. Som åkeriarbetare var J. medlem af

fackförening, men hade aldrig varit berörd af strejk eller lockout. Han

reste till en moster, som var gift med en faririare i Oheron, North

Dakota. De hade lofvat honom plats där och betalt hans biljett.

N:r 46.

Ogift man, K., 22 år, från Malmöhus län.

Född inom samma län. Byggnadssnickare. Hade haft arbete

som byggnadssnickare och förtjänat 28 kr. i veckan. Detta arbete

var af säsongnatur, men ovanligt var det dock ej att få arbete äfven

under vintern. K. reste för att lära känna amerikanska

arbetsmetoder och för att kunna spara till en summa hvarmed han kunde

bekosta sig att genomgå en byggnadsskola. Till detta behöfdes,

enligt hans mening, ett belopp af minst 3,000 kr. Färden ställdes

till San Fransisco, Kalifornien, där K. hade en bror inom samma

yrke och med en förtjänst af 5 dollar om dagen.

N:r 47.

Ogift man, K., 28 år, från Malmöhus län.

Född i samma län. Näringsidkare. Hade haft en liten

speceriaffär i Hälsingborg, med endast en pojke som biträde, men affären

hade inte burit sig och detta var en af orsakerna till att han etni-grerade. Färden ställdes till Hillsdale, Oregon, där han skulle

uppsöka en bekant. Han hade släktingar i Amerika men hade ej haft

någon underrättelse ifrån dem.

N:r 48.

Ogift man, H., 22 år, från Malmöhus län.

Fadern, som varit byggnadssnickare, var afliden. Hos

modernänkan hade sonen, som var enda barnet, bott. Hade som

byggnadssnickare förtjänat kr. 4\w om dagen, och fastän det var

säsongarbete lyckats få arbete nästan hela året. Hade gjort besparingar

så att han väl kunde kosta på sig en resa öfver Atlanten, ja äfven

komma tillbaka om han ej trifdes i Amerika. Reste nu för att

utbilda sig i sitt yrke, alls inte på grund af något missnöje med

förhållandena. Hade tänkt resa till Stockholm, men fick så bref från

en bekant i New York som bad honom komma dit. Någon släkting

hade han ej i Amerika och någon bestämd plats hade han ej utsikt

att få där. Tänkte återvända om några år till siu mor och

hoppades då ha lärt in de amerikanska arbetsmetoderna och gjort så

stora besparingar att han kunde gå igenom byggnadsskolan i

Hälsingborg för att sedan bli sin egen. Var medlem af fackföreningen;

förut äfven af en nykterhetsförening, ur hvilken han dock utgått.

N:r 49.

Ogift man, A., 24 år, från Hallands län.

Född i hemsocknen. Fadern hade ägt 1 u mantal, på hvilken

gård, sedan denne verkställt åtskilliga nyodlingar, kunnat födas

7—8 kor samt ett par hästar. För åtta år sedan öfverlät den 1111

72-årige fadern gården åt sin näst äldste son, hvilken betalade för

fast och lös egendom allt som allt .5,500 kr. En hvar af de fem

barnen erhöll, sedan fadern betalat sina skulder, en arfslott af

ungefär t>00 kr. Den gårdöfvertagande brodern hade ännu icke erlagt

hela köpeskillingen till fadern, som vid öfverlåtelsen tog födoråd. —

Sedan en följd af år tillbaka hade A. ägnat sig ät snickeriyrket.

Sålunda hade han de tre senaste åren arbetat vid ett halländskt

stationssamhälle under månaderna april—november och förtjänat i

regel 3 kr. per 11 timmars dag. A nämnda ort, hade kost och logis

belöpt sig till (> kr. per vecka. Under vintrarna, äfven de senast

förflutna, hade emigranten bott hemma hos föräldrarna eller brodern

och arbetat åt brodern utan att af denne åtnjuta någon bestämd

lön. Färden gick till Chicago, Iil. A:s äldste broder, som nu var42 år gammal, hade i nitton års tid vistats i Amerika, särskildt i

Utah, hvarest han varit grufarbetare. En annan A:s broder, nu

30-årig, hade tillbragt 8—9 år i Amerika oeh senast, före sin affärd

till hemlandet, arbetat å en järn vägsverkstad i Cliikago. Efter ett

kort besök hemma återvände han nu, och i hans sällskap reste A.,

som köpt sin biljett dels med egna pangar och dels med pängar

lånade af denne broder.

N:r 50.

Ogift man, J., 25 år, från Hallancls län.

Född inom samma län. Dräng. Hade tjänat som dräng sedan

sitt 15:e år på en större gård oeh hade senast i lön 800 ler. om året

samt mat och husrum, det sistnämnda tillsammans med två andra

drängar i ett rum i drängstugan. Han Ifade sparat under flera år

i ändamål att komma öfver till Amerika. Heste nu tillsammans

med sin bror, som varit 10 år i Amerika och nu efter ett års besök

i hemlandet återvände. Denne broder hade på timmerhuggning i

Pennsylvanien förtjänat 3 dollar om dagen, oeh det vartill de

trakterna färden nu ställdes.

N:r 51.

Ogift iiiii ii. C., 20 år, från Hallands län.

Född i hemsocknen. Dräng. Fadern var smed och ägde ett

hemman, som födde 3 kor och 2 hästar. C., som hade 2 bröder oeh

3 systrar, hade dels arbetat hemma på gården och dels två år som

dräng. Xu reste han till Filadelfia, Pennsylvanien, i sällskap med

en kamrat (N:r 50), som jämte sin bror, hvilken varit 10 år i

Amerika, också tog färden öfver Atlanten. Hans två bröder stannade

kvar hemma och hjälpte fadern med gården.

N:r 52.

Ogift man, J., 19 år, från Hallands län.

Född i hemsocknen. Snickare. Fadern hade ett skuldfritt

hemman, som födde 4 kor. J:s tre bröder hjälpte alla till pa gården så

att där fanns inte plats längre för honom. Pä snickeriarbete hade

han haft en dagsinkomst af 2"w—3 kr., men syntes denna

inkomstkälla ha varit mycket ojämn och mera att räkna som biinkomst.

J:s uppgifter voro oklara. Möjligen ville han icke uppge verkliga

orsaken till resan. Han medföljde en bekant, som varit hemma påbesök i Sverige och nu återvände till Amerika. Denne hade dock

ej tillrådt resan. Färden ställdes till New Britain, Connecticut.

N:r 53.

Ogift man, J.. 18 ¡ir. från Halland* län.

Född i hemsocknen. Fadern var kronojägare och hade alltid

framhållit för sonen att i Sverige fanns ingen framtid att vänta

utan vore emigration till Amerika det enda möjliga oeh rätta. Af

syskonen till J., 4 bröder oeh 1 syster, var en bror extra [-kronojägare-] {+krono-

jägare+} och en annan bokhållare. Själf skulle han också ha blifvit

extra kronojägare, men till följd af vanskligheten att få ordinarie

plats samt disciplinen inom yrket ville han icke ägna sig däråt.

Han hade varit vägbyggnadsarbetare och erhållit omkring 3 kr. om

dagen, men måste betala 2 kr. om dagen för mat och husrum åt

bönderna som bodde i närheten af arbetena. Därför hade han slutat

med detta arbete och vistades hemma eller arbetade i kronoparken

för I-jo om dagen. Han hade två bröder i Amerika, som reste dit

för 3 år sedan, och som uppgifvit sig förtjäna pa liyggnadssnickeri

4 till 5 dollar om dagen. "Pili en af dem reste han, med New York

som adress.

N:r 54.

Ogift man, A., 28 år, från Göteborgs siad.

Född i Älfsborgs län. Fadern, nu afliden, var hemmansägare,

oeh vid hans frånfälle öfvertogs gården af A:s äldste broder, den

enda af bröderna som stannat kvar vid jordbruket, medan de andra

öfvergått till industrien. Fädernegården födde 7 kor och ett par

hästar. Vid öfvertagandet af denna utlöste brodern alla syskonen

med 1,000 kr. hvardera, hvilket belopp torde utgjort, den egentliga

arfslotten. A. arbetade i unga år hemma hos fadern, men valde

sedermera sitt nuvarande yrke. Detta hade han utöfvat i Göteborg,

hvarvid han åtnjutit en aflöning af 30—40 öre i timmen; sista tiden

hade han innehaft ett slags förmansställning och i denna haft 50

öres aftöning per timme. Emigranten uppgaf sig medföra 40 dollar.

Af åtskilligt att döma. lämnade han kvar i Sverige omkring 5,000

kr. Dessutom ägde han del i ett bostadshus i Göteborg, oeh värdet

af denna andel belöpte sig till minst 1,000 kr. Denna förmögenhet

Utgjorde resultatet dels af arfvet, dels af gjorda besparingar pa

arbetsinkomsten och dels af smärre spekulationer. Emigranten var

lif- och sjukförsäkrad; lift orsäkringssum man utgjorde 2,000 kr. Denna

försäkring ämnade han naturligtvis vidmakthålla. A. förklaradutan vidare, att hans utvandring, som han endast afsåg skola bl i

temporär, icke förestafvats af ekonomiska skäl. Han väntade sig

ej kunna skaffa några betydligt större förtjänster än dem han haft.

Men han ville ut för att uppnå högre arbetsduglighet och hämta

rikare erfarenhet. Han hade inga släktingar, som drogo, men i

stället ett stort antal vänner, af hvilka åtskilliga bodde i Manchester,

N. H. Till dessa, hvilkas bref nog varit i viss mån eggande, reste

han. (På återfärden från Förenta staterna sammanträffade

insam-laren af dessa uppgifter med en vän till A. från Manchester, X. H.

I »enne upplyste, att A. en vecka efter sin ankomst till Amerika

erhållit sysselsättning som byggnadssnickare i New Britain, Conn.

Hans dagsförtjänst där utgjorde 3 dollar. Men på vederbörande

arbetsplats voro endast fackföreningsmedlemmar anställda, det är ett

s. k. »closed shop». A. hade alltså att ingå i en »trade union», till

hvilken han måste betala en inträdesafgift af 25 dollars.)

N:r 55.

Gift man, A., 41 år, från Göteborgs stad.

Född i (»öteborgs och Bohus län. Fadern var torpare under

U. gård. Redan vid åtta års ålder måste A., hvars egentliga

skolgång endast skall ha räckt trettio dagar, taga tjänst som vallpojke;

som sådan erhöll hau mat, husrum och litet kläder. Tolf år

gammal gjorde han försök med att för egen räkning odla en mosse, och

efter tvänne somrars arbete skördade han här tolf tunnor hafre och

sex tunnor potatis. Detta vardt också hela förtjänsten. Under

arbetets fortsättning brännskadade han sig och tröttnade på hela

företaget. Sedermera innehade han under kortare tidsrum anställning

som hotellvaktmästare i Trollhättan och Lysekil mot en lön af 15

kr. i månaden jämte mat och husrum. Vid 17—18 års ålder tog

han hyra och seglade som sjöman under två år, särskildt på traden

Norrland—Holland. I allmänhet belöpte sig hyran till 20 kr. i

månaden. Därefter uppehöll sig A. bortåt elfva år i Norge, hvarest

han ägnade sig åt olika slag af yrkesolärdt arbete. Ar 189<> fick

han sysselsättning vid bryggeri i Göteborg; och här hade han

sedan dess arbetat alltjämt till någon vecka före afresan. Under de

första aren åtnjöt han å denna arbetsplats en dagaflöning af 2 kr.,

under de senaste två, tre åren hade aflöningen belöpt sig till 3 kr.

å 3’25 per 10 1 a timmars dag. — För en lägenhet på ett rum och

kök i Göteborgs stad hade han nu senast erlagt en hyra af 1 (> kr.

50 öre per månad. — A:s hustru var före giftermålet

cigarrarbe-terska, och under de två åren närmast efter äktenskapet gick hon

ut i sådant arbete. För några år sedan inköpte A. strax i

närheten af Göteborg tvänne tomter. Den ena af dem lät lian be-bygga. Sedermera hade han försålt båda två. Han påstod att han

på dessa affärer gjorde sig en förtjänst af 4,000 kr. Han meddelade,

att han lämnat kvar hemma 3,000 kr. och förde med sig 200 kr.

Han ställde färden till Minneapolis, Minn., men ieke till några

släktingar. (Han var en af de få nutida utvandrare från Sverige,

som sakna släktingar på andra sidan Atlanten.)

N:r 50.

Ogift man. A., 27 år, frän Göteborgs och Bolins län.

Född i hemstaden. Handelsarbetare. Son af en handlande och

medlem af en sjutal ig syskonkrets, hade emigranten mestadels varit

anställd som biträde åt resande för ett par stora götcborgsfirmor.

Hans löneförmåner hade utgjort fem kronor om dagen och —

naturligtvis — fria 1’esor samt någon gång dusörer. Under

mellankom-mande perioder af vistelse i Göteborg hade afiöningen varit 2 kr.

per dag i ett för allt. Under resorna hade mat och logis i

allmänhet betingat kr. 2-2f»—2-50 per dag. A:s föräldrabo var ännu ej

skif-tadt, enär den fortfarande lefvande modern satt i orubbadt bo.

Emigranten påstod sig emellertid ha utsikt att fä ärfva bortåt 2,."> kr.

A biljettkontoret i Göteborg, liksom också vid framkomsten till

Boston, hade han uppgifvit sig medföra 40 dollars. Han reste till

Campello, Mass., där han hade bekanta.

N:r 57.

Gift man, J., 34 år. från Göteborgs och Bohus län.

Född i Kalmar län. Gjutare. Reste tillsammans med sin

44-åriga hustru. Inga barn. J:s fader var spiksmed vid A:s bruk i

Kalmar län. Här började J. själf att arbeta vid tidiga ar, först

såsom faderns medhjälpare. Han blef sedermera filare och hade

1897 såsom sådan en timpänning af 16 öre. Sistnämnda år flyttade

han emellertid ifrån födelseorten och hade sedermera innehaft

sysselsättning å skilda verkstäder i olika delar af riket. Först gick

vägen till Stockholm. Här kunde han på en verkstad genom

ackordsarbete skaffa sig en veckoinkomst af 19—20 kr. Vid en annan

Stockholms verkstad var timpänningen 33 öre och den dagliga

arbetstiden 10 timmar. Från Stockholm flyttade .1. norr ut. Under en

tid arbetade han sedermera å tvänne mekaniska verkstäder med

gjuterier i Gäfleborgs län. Vid dessa belöpte sig veckoförtjänsten

till 18—20 kr. Härifrån drog han sig tillbaka nedåt Kalmar län

och hade under någon tid i en af dess städer sysselsättning å ena-banda arbetsplats med 30 öre i timpänning och 10 timmars

arbetsdag. J. bröt efter någon tid upp här och"förflyttade sig till den

stora industristaden i Östergötland. Här åtnjöt han för arbete inom

enahanda bransch, dels ackords- och dels stycklön, med tio timmars

dag, 17—18 kr. per vecka. Nästa bonings- och arbetsort var en

småländsk stad, hvarest timpänningen utgjorde 34 öre och

arbetstiden belöpte sig till tio timmar per dag. Här betalade han i

årlig hyra för ett rum och kök 112 kr. utanför och 150 kr. inne i

själfva staden. Under de sistförflutna nio månaderna hade

emigranten arbetat som gjutare i en västkuststad, hvarest tio timmars

sysselsättning per dag efter ackordssystem bragt honom en

veckoinkomst af 45—48 kr. I detta samhälle betalades för ett rum och

kök en hvra al’ 1*0 kr. per år. J. med hustru ställde nu färden

till Orange, Mass. Här bodde en broder till J. Dennes yrke var

gjutare. Oeh han skulle stå sig rätt bra. Men hvarför utvandrade

J.? Som det synes, uteslutande på broderns enträgna uppmaningar.

För någon tid sedan blef denne änkling, och han torde haft svårt

att rent husligt reda sig med sina många barn. Han hade skrifvit

och med mycken ifver bedt brodern och svägerskan komma öfver

till honom för att — såsom det framgick af resonnemanget —

sammanbo med honom. Emigranten hade dessutom sina två systrar i

Amerika, bägge ute i västern. Tvänne bröder till hustrun bodde

likaledes här ute, i östern. Det hade emellertid varit efter mycken

tvekan, som makarna J. beslutat sig för att lämna Sverige. Ett

slag på våren voro de betänkta att uppskjuta resan till hösten.

J. skulle i så fall ha fortsatt arbetet på verkstaden. Men nu hade

de sagt upp sin lägenhet för afliyttning den 1 april. Det var

omöjligt att få hyra en annan sådan. Och så blef beslutet att resa

definitivt.

N:r 58.

Ogift man. <1., 2(5 år, från Göteborgs och Bohus län.

Född i hemsocknen. G:s fader ägde en tullkvarn och hade del

i en annan, hvardera med tvänne stenar, en för råg- och en för

hvetc-mäld. Dessutom innehade fadern en gård, på hvilken kunde födas

en häst och fyra kor. (1. hade i nio års tid arbetat som

stenhuggare, dels i Sverige och dels i Norge. Här i Sverige hade han varit

sysselsatt hos tvänne af västkustens förnämsta stenhuggerifirmor.

Vid arbetet hos en af dessa firmor å dess drift i närheten af

föräldrahemmet bodde han hemma utan att till föräldrarna erlägga

någon särskild betalning för kost och logis. Han aflönades i

enlighet med gällande prislista och förtjänade 40, 60 och 70 kr. i

månaden.

Hl., i sällskap ined en till Amerika återvändande barndomskamrat,

hvilken haft anställning som lokomotiveldare i Chicago och under

några års lopp låtit tor sin räkning i svenska banker insätta bortåt

4,000 kr.

N:r 59.

Ogift man. K., 2,"i år, från Göteborgs och Bohus län.

Född i hemsocknen. 1 närheten af ett fiskläge ägde fadern eu

gärd, på hvilken kunde födas IG kor och -4 hästar och som ansågs

vara värd 40,000 kr. Åtskillig gäld hvilade emellertid på gården.

Aren igenom hade K., som bevistat Billströmska folkhögskolan a

Tjörn under tvänne kurser, arbetat hemma hos fadern utan att erhålla

någon bestämd lön. Men han saknade lust för jordbruket. Nu gaf

han sig i väg. Och han visste, att i fall han ej komme att trifvas

där ute och icke ens kunde förtjäna tillräckligt för återresan, sä

var fadern så väl ekonomiskt situerad, att det ej var tu tal om att

han ej skickade sonen det nödvändiga pänningbeloppet. Icke med några

blomstrande förhoppningar, men med känsla af viss trygghet hade

K. sagt farväl till sina föräldrar och två yngre syskon, ställande

färden till New Vork, hvarest han hade en manlig kusin, som var

snickare och *hade det mycket bra».

N:r 00.

Ogift man, P„ 25 år, från Göteborgs och Bohus län.

Född i hemsocknen. Fadern var hemmansägare; hans gård)

på hvilken kunde födas 4 kor och 2 hästar, borde, ansåg P.,

saluvärderas till 12,000 kr. Den låg ungefär en half mil från Göteborg,

och inkomstkällorna utgjordes till stor del af körslor. P. hade en

bror samt två systrar; en af de sistnämnda var gift med en f. d.

hemmansägare, hvilken sålt sin gård i Västergötland ocb blifvit

lönearbetare. Mycket förbeliållsam, förklarade emellertid P.

energiskt, att han ingalunda reste på grund af ekonomiska trångmål.

Det hade dock öfverenskommits att syskonen nu skulle skiljas åt.

I"., hvilken icke hade några släktingar i Nordamerika, utan reste

till bekanta i Rhode Island, hade alltjämt arbetat hemma på fars

gården, hvarest han icke åtnjutit någon bestämd lön. Aftaladt var,

att, om P. komme att trifvas i sitt nya land och ej ville vända om,

den yngre brodern skulle öfvertaga fädernegården och lösa ut

syskonen.•»2 emi«rationsi;tredninc!EN. bilaoa vir. utvandrahxes uppgifter.

N:r 61.

Ogift man, S., 19 ar, från ÄIfsbort/s län.

Född i hemsocknen. Äldst af tre syskon, var emigranten son

till en dagsverkstorpare. På det af fadern nu innehafda torpet kunde

födas en häst, fyra kor samt några nngnöt. Arrendet erlades med

tre mansdagsverken i veckan, hvilka fullgjordes af fadern, nu 45

år gammal. Inkomstkällor voro mjölkförsäljning samt några

körs-lor. Under tre somrar hade S. innehaft drängtjänst på den gård,

hvartill samma torp hör. Löneförmånerna hade utgjort per sommar

(från den 1 april till den 24 oktober) 175 kr. jämte mat och logis.

Arbetstiden hade i allmänhet varit tolf timmar om dagen. Under

vintrarna hade emigranten gjort dagsverken, hvilka nu senast

af-lönats med en krona i ett för allt. För öfrigt hade S. biträdt

fadern med torpets skötsel utan att därvid åtnjuta någon bestämd

lön. Resan gick till Roston, hvarest en morbror till S. bodde och

var innehafvare af ett inackorderingsställe (»boarding-house»). Denne

lär ha varit hemma på besök för ett år sedan och föreföll då ha

det bra.

N:r 62.

GUI man, A., 29 år, från A Ifsbort/s län.

Född i hemsocknen. Väfvare. Var gift med en jämnårig hustru,

hvilken tillsammans med de tre barnen (resp. 8, -1 och 3 år) tills

vidare stannade hemma. Uppfödd i torparhem, fick A., som var det

äldsta af de sju barnen, lof att redan vid elfva, tolf års ålder börja

arbeta rid ett bomulls- och ylleväfveri. Här var A:s aflöning i

begynnelsen 50 öre för gemenligen elfva timmars arbetsdag. Under

tre år arbetade han vid samma fabrik, och under de två sista åren

belöpte, sig hans daglön till en krona. I allmänhet bestod

sysselsättningen här uti smörjning af maskinerna. Nu öfvergick A. till

väfveriafdelningen inom denna industri och innehade under ett par

års tid sådan sysselsättning i Borås. Här var aflöningen 2 kr. per

10 1 a timmars dag. Därefter tog han anställning som väfvare vid

ett linneväfveri inom landsbygdens industridistrikt, och här arbetade

han under mer än nio år, endast med undantag af exercistiden.

Under de senaste sex åren hade lönen vid denna arbetsplats varierat

mellan kr. Ho och 1 -sr»; blott i mera sällsynta fall hade ilen gått

upp till kr. 2";io per dag. Arbetstiden hade varit 10V* timmar,

utom lördagar, dä den inskränkts till 9 timmar. A. ägde förr en

stuga i trakten, han hade ärft den eft.er svärföräldrarna; för ett

par år sedan sålde han den för 150 kr. Därefter hyrde han under18 månader ett rum och kök hos arbetsgifvaren, betalande i hyra

per vecka -1 kronor. A arbetsplatsen uppkom strid om arbetarnes

föreningsrätt, och i början af juli 190(5 etablerade arbetsgifvaren

lockout. Någon tid därefter hemställde arbetsgifvaren hos

vederbörande myndighet om vräkning af de sålunda utestängda arbetare

med familjer, hvilka bebodde lägenheter tillhöriga arbetsgifvaren.

Denna ansökan afslogs. Ny sådan ingafs i november. Och

dävill-fors densamma. Dessförinnan hade emellertid A. med familj flyttat

ifrån den af dem förhyrda lägenheten. — Ansedd som en af

upp-hofsmännen till den omstridda fackföreningen, vardt han af

vederbörande arbetsgifvare meddelad, att han vore för beständigt afskedad.

oafsedt huru striden för öfrigt än komme att aflöpa. Såsom utestängd

medlem af Svenska Textilarbetareförbundet åtnjöt A. under tjugu

veckor ett understöd från förbundet af 13 kr. pr vecka. Sedermera erhöll

A. sysselsättning på annan plats inom yrket, men förtjänade blott 11 —

12 kr. i veckan. Sedan några ar tillbaka medlem af 1. O. Gr. T., hade

A. tillhört nykter hetsfolkets sjuk- och begrafningskassa. Resan

ställdes till Rockford, Ill. A. hade här en vän. Denne hade icke

blott, lofvat skaffa honom arbete, utan äfven lånt honom pängar till

biljetter och tio dollar dftrutöfver. Af vänner i Sverige hade A.

fått låna 75 kr. för familjens upphälle tills vidare. Samtidigt med

A. afreste till Amerika tre andra ortsbor, af hvilka två tillhörde

den utestängda arbetarkåren.

N:r 03.

(►gift ma», A., 2!* år, från Alf sborgs län.

Född i hemsocknen. Snickeriarbetare och sagare. Fadern hade

ägt en gård, hvilken inom släkten nedärfts genom flera generationer.

A denna gård — 3 is mtl — kunde födas 10 kor och 3 hästar. För

några år sedan öfverlät fadern densamma till sin äldste son mot en

köpeskilling af 10,000 kr. Pä gården hvilade emellertid en

hypoteks-skuld af 2,000 kr. Så försålde faderu en del lösegendom och

verkställde en ganska godtycklig utskiftning till barnen, som voro sju

stycken, fem söner och två döttrar. Ett par, tre af syskonen —

bland dem A. - tingo 2.000 kr. hvardera, de öfriga erhöllo mindre

belopp. Den gårdsöfvertagande brodern hade inlöst sina

förbindelser till fadern, och arfslotterna voro nu i kontanta pängar meddelade

samtliga de andra barnen. Som pojke arbetade A. hemma på

gärden. Aderion år gammal tog han plats vid en sågkvarn i trakten,

hvarest han som eldare under två månaders tid hade en dagaflöning

af 1 kr. 50 öi-e. Han bodde och åt i föräldrahemmet och här

läm-»ade han lejonparten af denna sin inkomst. Sedermera innehade

han sysselsättning som schaktningsarbetare vid byggande af Väster-götlands—Göteborgs järnväg; bär varierade aflöningen mellan kr.

I"7S och 225 per elfva timmars arbetsdag. Därefter vardt A.

så-gare. Oeb under två års tid förtjänade han två kr. om dagen.

Äfven under de bägge sistnämnda arbetsperioderna bodde oeh åt A.

i föräldrahemmet, hvarest han lämnade en stor del af förtjänsten.

Sedermera biträdde han vid uppförande af en ny hufvudbyggnad å

hemgården utan att härför mottaga någon bestämd ersättning. Så

lämnade A. för en kort tid hemtrakten oeh gaf sig i väg upp till

Stockholm och dess omnejd. Som snickeriarbetare vid

kasernbygget å Rindön hade han en timpänning af 42 öre oeh tio timmars

arbetstid. Därefter var han sysselsatt i Stockholm inom samma

arbetsbranseh, åtnjutande en timpänning af 58 öre. Detta var 1904.

Aret därpå arbetade han hos en byggmästarfirma i Göteborg, men

mot en timpänning af blott 40 öre. I fjor sommar hade han

sysselsättning vid en sågkvarn i hemtrakten, oeh detta arbete inbragte

honom två kr. om dagen och maten. TJnder sistförflntna år hade

han utfört snickeri- och annat arbete mot växlande betalning. Han

meddelade, att han förde med sig 25 dollars samt lämnat kvar i

hemlandet 2,00(1 kr. Han var lifförsäkrad for 5,000 kr. I Amerika

hade han tvänne af sina bröder. Den ene var handelsresande, den

andre snickare i Neweastle, Pennsylvanien. A. reste till den senare,

som sannolikt skaffat honom arbete vid ditkomsten. Något slags

misshällighet syntes ha uppstått mellan A. och den

gårdsöfver-tagande brodern, hvilken ansågs ha »skott sig* på de öfriga

syskonens bekostnad.

N:r 04.

Ogift man, J., 23 år, från Alfsborgs län.

Född inom länet. Lokomotiveldare. Fadern var

lokomotivförare och åtnjöt i denna sin befattning en lön af 200 kr. i

månaden. Sedan J. genomgått fullständig folkskolekurs, erhöll han

anställning å Dalsland—Norges järnvägs verkstad som eldare oeh

förtjänade 1 kr. å l’2ö per 10 timmars dag. Sedermera hade han utöfvat

enahanda sysselsättning vid Bergslagernas järnvägsverkstad i Åmål

oeh statsbanornas verkstad i Luleå. Aflöningen a den förra

arbetsplatsen belöpte sig till kr. 1,00 oeh å den senare till kr. 2,40 per

dag. Ar 1903 erhöll han anställning vid Göteborgs -Borås järnväg

såsom lokomotiveldare. Denna befattning hade han sedermera

innehaft hela tiden intill kort före afresan. Aflöningen hade varit 2 kr.

50 öre per dag jämte milpängar; den månadtliga inkomsten hade

belöpt sig till 95—100 kr. I Borås hade han betalat för ensamt

rum 10 kr. i månaden samt. 1 kr. per dag för maten. För de

nätter han under sin tjänstgöring måst tillbringa i Göteborg, hadejärnvägen betalat hyresersättning. .T., som ansåg sig ha något litet

att vänta, förklarade i ganska frejdig ton, att han inte trifdes i

Sverige. Nu reste han till Minneapolis, Minn., hvarest han hade

en farbror, den där ägde en farm och som sändt honom pängar till

biljetten.

N:r 65.

Ogift man, J., 20 år, från Alfshori/n län.

Född inom länet. Martinsmidesarbetare. Fadern var hemmans

ägare. På gården kunde födas 3—4 kor och en häst.

Mangårds-byggnaden innehöll endast två rum och kök. För gården betalade

fadern vid inköpet för aderton är sedan 2,800 kr. Efter en del

sedermera verkställda nyodlingar och förbättringar torde den för

närvarande betinga ett pris af 4,000 kr. Men fadern häftade i

halft-annat tusentals kronors skuld. Inkomstkällorna på gården voro

smörtillverkning (medelst handkärna) samt uppfödning af

nngkrea-tur. Förut hade körslor kunnat inbringa något, men detta hade nu

i det närmaste tagit slut. J. ansåg, att jordbruket i hans hemtrakt

på Dalsland var ganska vanskligt. Somrarna voro i regel torra.

Frost, inställde sig tidigt pä höstarna. Frakten af kalk dit blef

oskäligt dyr. ingen föreningsverksamhet hade kommit till stånd

bland traktens jordbrukare. Försök med mejerier hade gjorts af

enskilda, men de hade misslyckats. Mjölken där kunde i allmänhet

säjras vara mager. — Faderns skatt belöpte sig till 80 kr. per är.

Äldst af fem syskon, begynte J. vid tolf års ålder arbeta hos andra.

Under fyra år var han sysselsatt hos en handlande i hembygden,

arbetade i dennes trädgård o. s. v. Han bodde i fädernehemmet

hela donna tid, men åt hos arbetsgifvaren, som under sista

sommaren betalade honom i kontant lön (¡5 kr.; — begynnelselönen hade

varit blott 25 öre per dag och maten. Sedan J. därefter under en

kortare tids förlopp arbetat hos bönder i hemtrakten, reste han till

Sarpsborg i Norge, hvarest han under åren 1004 och 1905 var

sysselsatt med byggnads- och annat arbete. På våren 190(i fick J.

anställning i Trollhättan såsom arbetare i martinverket, där han

stannade till tre veckor före afresan. Här utgjorde aflöningen 30 kr.

per fjortonde-dags-termin; den dagliga arbetstiden var 11 timmar.

Mat och husrum betingade i Trollhättan 9 kr. 50 öre per vecka,

"iå var emellertid rummet ganska litet. J. hade själf hopsparat

1"ängarna till biljetten och ägde något därutöfver. J:s färd gick

*"ill Michigan. Här hade han en kusin, som var grufarbetare, hade

vistats i Amerika något år och skickat hem till hustru och barn i

Sverige ungefär 800 kr. J:s skolgång vardt rätt begränsad, hvi 1

-“»o» 5ket han så mycket mer beklagade som han haft en stark håg för

läsning. Det var hans afsikt att vända tillbaka till fäderneslandet..

N:r 66.

Oirifl man, J., 25 år, från Älfsborgs län.

Född i hemsocknen. Yrkesolärd arbetare. Fadern, som var

timmerman, ägde i närheten af en järnvägsstation en liten lägenhet,

på hvilken kunde födas en ko. Särskildt under .l:s uppväxttid var

det mycket knappt i hemmet. Af de nio syskonen — den äldsta

var nu 30, den yngsta 15 år plägade sex, sju vistas i hemmet på

en gång. Och under vintrarna brukade hela familjen, sålunda

bestående af 8—9 personer, tillbringa nätterna i köket — det vardt

nämligen för dyrt att elda upp hela boningsrummet: veden måste

här köpas. — Redan vid åtta ars ålder började J. arbeta hos andra,

nämligen i jordbruket. Hans aflöning under de första fyra, fem

åren belöpte sig till 12—15 kr. för sommaren och allting fritt.

Efter konfirmationen tog .1. drängtjänst hos en hemmansägare mot

en årslön af 100 kr. Här måste han ligga i köket, hvarest också

några af husbondens söner plägade ha sin sängplats. Samtidigi ät

han vid husbondens bord. Denna plats innehade han emellertid

blott ett år och ägnade sig sedan åt byggnadsarbete. Under flera

somrar var han sysselsatt med sådant, mestadels i Västergötland.

Aflöningen varierade mellan kr. 2t>o—3 kr. pr tio timmars

arbetsdag. Vintertiden bodde emigranten i regel hemma hos föräldrarna

vanligen ntan att ha nägot att förtjäna. Under de två senast

till-ändagångn» åren hade •!. varit sjöman. Strax efter sistlidne jul

afmönstrade lian från en Stockholmsångare, hvarest hyran hade varit

50 kr. i månaden. Ej mindre än fem af emigrantens syskon hade

gätt före öfver Atlanten. I >en äldste brodern d ref skrädderi verkstad

i Chicago. Ill., och lär ha haft framgång. Två andra bröder bodde

likaledes i Chicago. En fjärde broder var sågverksarbetare i

Cadillac, Mich., och den femte emigranten frän syskonkretsen var en

syster, numera gift där ute. •!. reste till Cadillac; den därboende

brodern hade skickat honom biljett.

N:r 67.

Ogift man, A., 2(i år, från Skaraborgs län.

Född i hemsocknen. Snickare. Fadern var grofarbetare, och i

hemmet vistades A. tills han nått femton års ålder. Han tog dä

drängplats, hvilken från början af juni till oktober gaf honomtn lön af 20 kr. jämte mat och husrum. Hela följande år tjänade

lian på sammn ställe mot en lön af 60 kr. jämte fritt vivre. Han

bodde i köket‘tillsammans med en eller två andra ynglingar oeh åt

vid sa in ma bord som husbonden. Arbetet var strängt nog, och detta

1 all synnerhet under sommaren. Arbetsdagen riickte då från kl.

1 2 (i pa morgonen till kl. 10 11 på kvällen, och det gafs knappast

någon rast efter måltiderna. Under de två därefter kommande

somrarna innehade A. enahanda plats på annat ställe. Den kontanta

lönen utgjorde här 7f) kr. för den första och 95 kr. för den andra

sommaren. Arbetet var lindrigare, maten och husrummet bättre än

hos närmast föregående husbonde. Under vintrarna biträdde han en

svåger, som var snickare. 1900 pä våren tog A. åter drängplats

oeh fick här i kontant lön för tiden 1 april—24 okt. 135 kr. Under

följande vinter arbetade han hvar som helst och med hvad som

helst samt mottog på våren 1901 anställning som biträde eller betjänt

!|t en resande för en Sköfdefirma. Denna syssla innehade han

ett, års tid och åtnjöt därunder i månadslön 20 kr. samt allting

Iritt. Nu kom första värnpli Ictsöfningstiden. Sedan denna var

tilländagången — framme mot hösten 1902 begynte A. samarbeta

med en svåger inom möbelsnickeribransehen. Under de senaste

t vän ne somrarna hade lian varit sysselsatt inom byggnadsfacket

och därvid haft en timpänning af 25—30 öre samt en arbetstid

varierande mellan 10 och ll1/* timmar pr dag. Under de senaste

vintrarna hade A. varit sysselsatt med möbelsnickeri, som, äfven

°ni arbetet utsträcktes till 12 timmar om dagen, ej gifvit mer än

I kr. 50 öre pr dag. A. har då samarbetat med svågern, bott hos

honom och betalat denne 75 öre pr dag för hel inackordering. —

Vid afresan förfogade A. öfver 300 kr., hopsparade under årens lopp.

A synes ej ha några släktingar i Amerika. Han reste till

Rock-l(>rd. Ill., och skulle där vända sig till en bekant.

N:r 68.

Ogift man, A., 19 år, från Skaraborgs län.

Född i hemsocknen. Sjöman. A:s aflidne fader var byggnads-och

möbelsnickare. Vid sidan af dessa näringsfång arrenderade han ett

torp, på hvilket kunde födas tre, fyra kur och alltemellanåt en häst.

Han var ägare till åbyggnaderna, bland hvilka bostadsbyggnaden

upptog två rum och kök. Arrendesuininan för torpet var 120 kr.

Pr år. Ehuru fadern dog för 5—ti år sedan, hade torpet först nu

I"å varen afträdts. Modern hade nämligen arrenderat och brukat

"letsamma i förening med en äldre, nu 20-årig son. Modern satt

kvar i orubbadt bo. Hemmets nettotillgångar kunde uppskattas till

-.000 kronor. A. hade fyra bröder och två (gifta) systrar. En brodervar yrkesarbetare i Stockholm. Den härofvan nämnde brodern skulle

ha gjort sällskap pä »Ivernia», men fick vänta till nästa lägenhet med

< "unardlinjen. Därute i Amerika lefde de två andra bröderna. I>en

äldste af ilem var nu 40 år och hade tillbragt 16 år pa andra sidan;

han var musikdirektör och bodde i Duluth, Minn. Till honom,

som sändt båda bröderna pängar till biljetterna, reste A. Den andre

brodern var kapten inom frälsningsarmens skandinaviska afdelning

i Förenta staterna. Under de tro senaste somrarne hade A. varit

anställd ä fartyg, trafikerande Vänern. Sommaren 15)06 åtnjöt han

on hyra af 65 kronor i månaden. Under vintrarna hade han arbetat

i hemmet. — A. förklarade, att han icke på några villkor skulle ha

velat resa öfver till Amerika, ifall han ej haft de två bröderna där ute.

N:r 69.

man, V., 20 år, från Skaraborgs län.

Född inom länet. Skomakare. V. hade vuxit upp på en

bondgård och hade sju syskon, af hvilka fem fortfarande vistades i

föräldrahemmet. Detta var emellertid icke längre beläget pa rama

landsbygden. Ty fadern sålde för åtskilliga år sedan sin

hemmans-del och köpte en tomt med åbyggnader vid-ett af länets största

stationssamhällen. Bostadsbyggnaden inrymde sex lägenheter, iyra

om två rum och kök samt tvänne om ett rum och kök. Tomt och

byggnader voro taxerade till 17,000 kronor. Hälften af köpeskillingen

var inbetald, och V:s fader torde vara ägare till omkring 8,000 kr.

Fadern utförde intet förvärfsarbete. Hyresintäkterna belöpte sig till

ungefär 100 kronor i månaden, inklusive famil jens egen hyra för en

lägenhet på två rum och kök. V. hade arbetat inom skomakareyrket

under 4 1 i år. Senast hade han arbetat vid det nämnda

stationssamhället och där åtnjutit en veckoaflöning af 12 kronor, allt som allt. —

Fadern hade bisträckt honom pängar till biljetten. V.. hvars färd gick

till S:t Charles, Ill., hvarest han hade en bekant, förklarade uttryckligen,

att han närde ingen fruktan för värnplikten. Han ville emellertid

ut och se sig omkring i världen.

N:r 70.

(iift mnn, A., 43 år, från Skaraborgs län.

Född i hemsocknen. Han reste nu ensam och lämnade tills

vidare kvar i Sverige sin 33-åriga hustru samt makarnes fyra barn,

det äldsta tolf. det yngsta sex år. A:s ännu lefvande fader hade

varit arrendator af en gård, på den tirlen ägd utaf magister Z. och

senare af dennes arfvingar. Hos de sistnämnda blef A. sedermera

rättare och innehade denna anställning under en följd afår. Lönensom rättare var 200 kr. i kontanta pänningar pr år samt en stat af

8 lil. råg, 10 hl. hafre, 80 liter hvete och 500 kannor mjölk jämte

bostad, utgörande ett rum och kök samt en kammare utan eldstad.

—- För .«ex år sed in öfvertog A. på sju års arrende gården 1\., ägd

af bemälda arfvingar samt belägen något Öfver en mil från

närmaste, stad. Ifrågavarande gärd — 1 mtl med 22,800 kronors

taxeringsvärde — omfattade 100 hektar, däraf .‘?2-r> åkermark samt <>7•;»

betesmark och skog. Här hade A. brukat kunna föda två hästar

samt 15 ä 20 kor; — det sistnämnda antalet hade dock

nödvändiggjort inköp af foder. Under en del af arrendetiden bodde vissa af

ii garn e på gården, och »corps de logis innehades icke af A., som

disponerade de tviinne Hyglarne, innehållande tillsammans fem rum

och två kök, samt öfriga byggnader. I arrendet ingick en en-bladig

ramsåg, som kunnat inbringa 100 å 200 kr. pr år. Tviinne

trädgårdar voro anlagda på gården. Ilen ena var gammal, dennas

af-kastning hade ägarne förbehållit sig. Den andra var till stor del

relativt nyplanterad; dennas förhållandevis ringa afkastning tillföll

A. såsom arvode för skötseln. l’å gården fanns ett litet torp, eller

rättare sagdt en backstuga med en jordbit: härför betalades ett,

årsarrende af femton kr. — l>en egentliga kreatursstocken och största

delen af redskapsförrådet utgjorde gårdaägarnes tillhörighet. A.

hade att betala i ärligt arrende 1,200 kr.; — af detta belopp

räkna-nas två hundra kr. säsom hyra för kreaturen och redskapen.

Betalningsterminerna voro månatliga. Detta arrendebelopp uppbragt.es

hnfvudsakligen genom mjölkförsäljniug. I början af arrendetiden

kunde A. afytti-a 100 liter mjölk pr dag, men denna kvantitet sjönk

•sedermera ner till hälften. Under hela tiden betalades mjölklitern

med 7 1 ,* öre. Skjutsar och uppfödning af ungnöt voro andra

inkomstkällor. Jämförelsevis, stora sådana behöfdes. A. måste hålla

tvänne drängar, hvilka betalades med 200 kr. hvardera pr år jämte

öfligt kost- och logishall, samt en tjänarinna, hvars årslön — förutom

mat och husrum — var 125 kr. — Drängarne bodde tillsammans i

en kammare, och samtliga tjänare åto vid samma bord som

hus-bondfolket. — Dessutom fick A. under somrarna lega en hel del

dag sverken, för hvilka han betalade 1 kr. 50 öre pr st. i ett för allt.

Deh så skatten! Den belöpte sig till 150 kr. under hvart och ett af

de senaste åren.

Och resultat? Jo, arrendet, bar sig alls icke för A. Under årens

lopp hade han förlorat minst 200 kr., oeh detta i trots däraf att

Hgarne nöjde sig med ett par, tre hundra kronor mindre än de skulle

ha haft för det senaste året. Agarne synas för öfrigt ha varit rätt

tillmötesgående. Arrendekontraktet utgick ej förrän 15)08. Men det

°aktadt beviljades A. afträde redan i år. Ute i Amerika hade A.

två bröder och två systrar, och där lefde nästan alla släktingar tillhustrun. A:s syskon hade vistats i sitt nya land lti—19 år

hvartdera. Den ena af bröderna var anställd vid en brädgård i Denver.

Col. Den andra bodde likaledes i Colorado, hvarest han var

guld-grnfvearbetare. Båda t va hade sänd t hem åtskilligt med pängar

oeh dymedels underhållit fadern under de senaste åren. Af

gnld-grufvearbetaren, som skickat lejonparten, hade A. lånat ett mindre

belopp. För resan o. s. v. hade han fått ytterligare låna 100 dollar

af dessa bröder, till hvilka han nu ställde färden.

N:r 71.

Og-ifl man, F., 17 år, från Skaruborgs län.

Född i hemsocknen. Han var en själfägares son, hvilken vid

unga år måst gå ut och tjäna som bonddräng. Fadern ägde invid en

station a västra stambanan och i V» mil från närmaste stad en gård

(1 i it mtl), på hvilken kunde födas sex kor, ett par oxar och en häst.

Gårdens taxeringsvärde belöpte sig till 10,000 kr., och fadern var

icke gäldbnnden. Syskonen voro emellertid åtta stycken, af dem

sex vuxna. Och ekonomiska förhållanden hade nödgat F. att inneha

drängplats hos hemmansägare under 1 V ? års tid. Lönen hade varit

utom kost och logis: under första sommaren (6 mån.) 110 kr., under

andra sommaren 12;") kr. och under den tilländalupna vintern 100

kr. F. hade bott i en drängkammare tillsammans med två andra

kamrater. Färden gick till S:t Paul, Minn. Här hade .1. en bror

samt en gift syster. Brodern, som vistats i Amerika i fem års tid,

var snickare och åtnjöt under vissa perioder en dagaflöning af 3 1 s

dollar. Han hade lofvat F. att skatta honom arbete att genast

tillträdas. Fyra andra emigranter från F:s hemtrakt befunuo sig

ombord pa denna Atlanterångare.

N:r 72.

Gift man, G., 86 år, från Skaraborgs län.

Född i Stockholms län. Kalkbrännare. G. hade hustru och

två minderåriga barn, som alla följde honom öfver till Amerika.

Han hade varit maskinist och eldare först, men slutat med denna

sysselsättning sedan han bief gift, dels för att det var nattarbete

och dels för att, fabrikens bostäder varit så svära att bo i. Därefter

hade han blifvit kalkbrännare och förtjänte härpå 900 kr. pr ar.

Bodde dä i eget hem. lieste till Worthington, Minnesota. Hade

två bröder och en syster i Amerika; den ena brodern, som var sta*

tionskarl och förtjänade 3 dollar om dagen, hade lofvat skaffa honom

plats. En svåger i Worthington betalade biljetterna för hela familjen.N:r 73.

Oifl man, .1., 52 år, från Värn/lantis län.

Född inom länet. Alltifrån ynglingaåren hade han ägnat sig

at garfveriyrket ooh representerade ett döende näringsfång, nämligen

beredningsgarfvarens. Under 27 ;irs tid hade. .1. innehaft ett

hered-ningsgarfveri, omfattande fyra kalk- och sex barkkar. Till

garfve-riet hörde en jordtäppa, på livilken kunnat födas en ko. Det, var

en tid då .i. kunnat göra sig en årlig inkomst pä 1,000 kronor med

skinn- och hudberedning. Men i den mån traktens bönder och

befolkningen i allmänhet antagit bruket att sälja hudar och skinn till

uppköpare i stället för att låta bereda dem, samt själfva köpa läåder

eller färdiggjorda skodon, hade hans årsintäkter sjunkit ned till

•"i—400 kronor. Allt det beredningsgods, J. mottog hösten 1906,

skulle ha gifvit honom en förtjänst af blott, 150 kr. Då lade han

ned rörelsen och öfverlämnade det inkomna godset åt sin starkare

konkurrent pä platsen. — Han sökte en

poststationsföreståndarebe-fat.tning i trakten, men fick ej densamma. J. hade varit gift öfver

ett kvarts sekel och hade nio barn, det äldsta 25 ar, det yngsta 19

månader. Det, äldsta barnet var en flicka, som allt ifrån födelsen

haft svaga ögon. Hon hade ej kunnat gå i någon skola och var ur

stånd att arbeta utanför hemmet. Ett af de yngre barnen led

likaledes af ögonsjukdom. Hustrun och tre helt förvärfsodugliga barn

stannade hemma. De små fastigheterna J. ägde voro ej försålda,

Utan familjen bodde kvar där. Egendomens värde torde gått npp

till 1,300 kr., men på densamma hvilade en ganska stor skuld. —

Tvä af J:s barn voro ute på arbete i Sverige och fyra, två söner

och två döttrar, hade gifvit sig öfver till Amerika. De tvänne

döttrarna. hvilka vistats på andra sidan resp. 7 och 4 år och af hvilka

den ena numera var gift, hade under årens lopp sändt hem som

gåfva till föräldrarna bortåt 2,000 kr. De bägge sönerna voro

sågverksarbetare borta i Hoquiara i Washington. De hade ingenting

kunnat skicka hem. Den ene var för resten sjuklig. Fadern reste till

dem. De hade emellertid afrådt honom frän att utvandra vid så

långt framskriden ålder.

• I. hade tydligen haft öfverdrifna förväntningar om

bekvämligheterna ä atlanterångarens tredje klass. Tidt och ofta klagade han

öfver den stora skillnaden mellan verkligheten och skildringarna i

de prospekt och brochyrer, linjens agent tillsändt honom pä hans

(‘gen begäran. Uppgiftssamlaren ställde vid ett tillfälle till .1. och

några andra, bredvid honom stående emigranter denna fråga:

— Om jag för ett par, tre. veckor sedan hemma hos er i G.

hållit ett föredrag, fullständigt sanningsenligt skildrande förhållan-(lena inom tredje klass här på »Ivernia», — hvilken skulle ni lia

trott: mig eller emigrantlinjens brochyrer?

— Vi hade nog trott brochyrerna, blef svaret.

N:r 74.

Ogift man, 1’., 15 är, från Värmlands län.

Född i hemsocknen. Dräng. Fadern var timmerhuggare och

hade vistats i Amerika sedan 7 ar tillbaka. Han emigrerade dä

hustrun dog; hade äfven två söner i Amerika. P. hade först varit

hemma på gården, som fadern sedermera vid sin afresa sålde, och

sedan kommit till sin mormor. Därefter hade han tagit plats som

dräng och hade mat, husrum och kläder till att börja med, men

sista året hade han fått äfven 50 kr. kontant. Endast en af

bröderna var kvar i Sverige, däraf en minderårig som bodde hos

mormodern. Färden ställdes till S:t Paul, Minnesota, där P. skulle fä

plats på broderns farm. Brodern hade betalt biljetten för honom.

N:r 75.

Ogift man, .1., 28 år, från Värmlands län.

Född i hemsocknen. Träarbetare. Fadern, soldat vid

Lifrege-mentets grenadjärer, rycktes bort när .1. var sex år gammal, och

modern var ensam med fem barn, fyra söner och en dotter. Så

snart pojkarna det möjligen kunde, måste de ut och arbeta för sitt

eget uppehälle och för bisträckning åt modern. Själf gick hon ut

på förvärf sar bete. .1. hade flera somrar haft tillfällig sysselsättning

hos bönderna i trakten, när han vid femton års ålder flyttade från

hemmet och tog plats som bonddräng. I fyra års tid innehade han

sådan tjänst på olika ställen, och under det sista af dessa år åtnjöt

han en lön af 150 kr. i reda pänningar. Under denna sin drängtid

bodde han dels i ett ensamt rum, dels — och oftast — tillsammans

med en kamrat. Maten kunde betecknas som jämförelsevis god å alla

ställena. .J. gick sedermera öfver till industrien. Han blef först

sågverksarbetare och gjorde sig som sådan en dagsinkomst af

3—4-kr. sommartiden. Under vintrarna sysslade han med skogsarbete och

skattade sig en daglig förtjänst af i allmänhet kr. l"so. De senast

förflutna tre aren hade han utfört träarbete vid husbyggnader etc.

Timpänningen hade varit 2* och senast 35 öre; arbetsdagen tio

timmar. Vid ackordsarbete kunde han under sommaren komma upp till

en dagsinkomst af 5 kr. J. medförde,* uppgaf han, 50 dollar. J.

hade haft sitt egentliga hemvist hos modern, ända till dess dennauflcil hösten 15*06. Tillsammans med sina utvandrade bröder hade

han under ñera år fått sörja för hennes uppehälle. Het var två af

bröderna som förut emigrerat. Den ene, som tillbragt åtta är där

ute, var marmorslipare och skulle ha förtjänt rätt mycket. Han

hade varit hemma ett par gånger och skickat åtskilligt med pängar.

Till dessa, som bodde i Proctor, Vermont, reste J. i sällskap med

en 15-årig systerdotter.

N:r 76.

Ogift. mun. E., 19 år, från Värmlands län.

Född i hemsocknen. Dräng. Reste tillsammans med sin 17-

årige broder. (Jämför nr 77.) Fadern arrenderade ett utbrukadt

hemman, på hvilket kunde födas 3—4 kor och l häst. En son var

kvar och hjälpte fadern att bruka gården. De voro tillsammans 10

syskon. De nu emigrerande bröderna hade haft tjänst som drängar;

den ene af dem hade haft i lön 100 kr. om året samt mat och

husrum. Nu roste de till Engelville, North Dakota, där en bror hade

tjänst vid en farm och där han lofvat att flfven skaffa dem plats.

De visste ingenting om broderns omständigheter och icke heller

hvilka löneförmåner de skulle få. För den äldre af de båda

bröderna hade brodern i Amerika betalt biljetten. De uppgåfvo som

en af orsakerna till resan att de önskade undvika värnplikten.

N:r 77.

Ogift man. A., 17 år, frän Värmlands län.

Född i hemsocknen. Dräng. Reste tillsammans med en äldre

broder. (Jämför nr 76.)

N:r 78.

Ogift man, J., .19 år, frän Värmlands län.

Född i hemsocknen. Yrkesolärd arbetare. Fadern var förut

staträttare, men arrenderade nu sedan några är tillbaka en gärd,

l"å hvilken kunde födas åtta kor och två hästar. Arrendet gällde

för fem är i sänder mot ett årligt belopp af 250 kronor. Denna

‘Wrendesumma måste tagas in dels genom uppfödning af gödkalfvar

och ungnöt, samt. dels — och hnfvndsakligast — genom skogskörslor.

•"len på våren 1907 måste fadern taga dräng i sin tjänst. Arrendet

har sig nätt och jämt, och det skulle näppeligen ha varit möjligt

*"j>" honom att reda sig under de senaste två åren, ifall han ej

erhållit pänningehjälp frän de utvandrade sönerna. Emigranten J.hade sju syskon, af h vil ka tre ännu voro minderåriga. Af de äldre

hade tvänne utvandrat till Amerika, hvarest de vistats resp. 4 och

2 ar. De voro stab b) äggar e vid ett sågverk i Straight, Penn., och

hade skickat hem-åtskilliga pänningebelopp. Dessa utvandrade bröder

hade likaledes sändt en del af pängarne till biljetten för som

också reste till dem. .1. hade en vinter haft anställning som

vaktmästare vid ett brukshotell i Värmland mot mat och husrum, men

ingen lön; — drickspängarna gingo emellertid i regel upp till 40 kr.

i månaden. Det sistförflutna aret hade han arbetat i mälteriet vid

ett bryggeri och förtjänat (io kr. under vintermånaderna med 10 1 ^

timmars arbetsdag. Då bodde han i ett kök hos en änka och

betalade i hyra fi kr. pr månad.

N:r 79.

Oarift in a ii, I)., Hi år, frän Värmlands län.

Född i hemsocknen. Hemmason. D. var föräldralös, och hans

föräldrar hade inte lämnat någonting efter sig. Han hade bott hos

sin bror, som var hemmansägare ä en gård som födde 3 kor, men

där fanns nu ej längre plats för honom. Därför hade han beslutat

sig för att resa. Färden ställdes till en kusin, som var butikägare

i St. Paul, Minnesota, och som lofvat honom anställning i sin butik.

Hur kusinen hade det i öfrigt visste han inte, och inte heller visste

han hvilka löneförmåner han skulle få.

N:r 80.

Ogift jhuii, .!., 17 år, från Värmlands län.

Född i hemsocknen. Son till en grufeldare, hade sju syskon,

det äldsta 30 år och han själf näst det yngsta. Faderns aflöning

som eldare belöpte sig till 12 öre pr timme, och arbetstiden var 12

timmar pr dag. Med denna aflöning följde en bostadslägenhet på

ett rum och kök samt en jordtäppa, pä hvilken kunde skördas sex

tunnor potatis. Kn tid bodde alla barnen hemma, och då gjorde

trångboddheten sig nog så starkt gällande. - Under de senaste två

åren hade J. varit sysselsatt med bergsprängning, och sommaren

1901) kunde hans dagsförtjänst uppgå till ö kr., —en höjd, som den

dock mera undantagsvis nådde. Pängar till biljetten hade .1. fått

sig tillsänd frän en vän. som bodde i Moline, Ill. .1. reste till denne,

hvilken tillförsäkrat honom arbete mot en aflöning af 25 dollar i

månaden och allting fritt.N:r 81.

Ogift man. P., 19 är, från Värmlands län.

Född inom länet. Styffadern var bruksarbetare och åtnjöt en

dagaflöning af 8 kr., till hvilken lön kom ett rum och kök samt

vedbrand. I hemmet vistades nu P:s tre yngre halfsyskon jämte

modern och styffadern. P. har arbetat inom trämasseindustrien,

inom jordbruket, vid skogsdrift och inom järnhandteringen. Han

började vid en massefabrik när han var femton ar gammal, och inom

denna industri har han mestadels varit sysselsatt. Hans aflöning

där har under de senaste åren varierat mellan 2t>o och 3 kr. pr

10 oeb 11 timmars arbetsdag. För ett par år sedan innehade P.

plats som dräng hos en arrendator, hvilken betalade honom 190 kr.

i kontant lön för hela aret. Senaste vinter hade han såsom

timmerhuggare och timmerkörare förtjänat kr. 2t>o om dagen. Utom

under tiden för drilngplatsens innehafvande hade han i regel bott i

hemmet, pä sistone betalande 30 kr. i månaden för mat och husrum.

Biljetten hade P. köpt dels för af lönen hopsparade oeh dels lånade

pängar. P. ställde kosan till en bekant, i New York.

N:r 82.

Ogift innu, P., 16 år, från Värmlands län.

Född i samma län. Fadern hade en liten gård, som födde 3

kor. Ilen var skuldfri och brukades af honom själf. Barnen, 2

söner och 1 dotter, hade lämnat hemmet. P. hade till en början

haft arbete hemma på gärden, men sedan blifvit utearbetare vid en

fabrik, «lär han erhållit en dagsinkomst af kr. 2"so. Arbetet hade

varat hela året om. Han reste nu till S:t Paul. Minnesota, där han

hade flera kusiner och en annan släkting som bade farm. Till denna

sistnämnda (jämför nr 84) reste han, men han hade ej fått löfte om

plats.

N:r 83.

(iift man, A., 32 år, från Värmlands län.

Födil inom länet. Riktare. Uppvuxen vid ett värmländskt bruk

och son — förresten enda barnet till en järn bruksarbetare, hade

A. endast haft verksamhet inom järn- och stålindustrien. Denna sin

verksamhet begynte han vid 14 års ålder i egenskap af släggare

vid en fjäderfabrik. Da tick han nöja sig med f) örea timlön. Vid

17 års ålder vardt han riktare. Och det var denna sysselsättning,

sem han sedermera alltjämt utöfvat dels vid L:s och dels vid M:s bruk.7(> EMl"SKATIO.NSUTREDNINOE.V BILAGA VII. l"TVANURARNBS l"l’PGIFTKR.

Tjugu år gammal, gjorde sig A. ’JOO kr:a årsintäkt, hvilken steg

till 1,200 kr. fem år efteråt. Under hvart och ett af de senaste

áren hade han förtjänat. 1,400 kr., till hvilken inkomst fogades ett

rum och kök. Skatten hade på sistone belöpt sig till !I2 kr. pr år.

A. medförde sin hustru, 28 år gammal, samt tväune barn på resp.

10 och 6 år. Kosan stäldes till Worcester, Mass. Från Göteborg

till bestämmelseorten kostade biljetten för hela familjen 450 kr.

A. uppgaf, att han dessutom ägde 800 kr. Resan företogs i sällskap

med en arbetskamrat, hvilken förut vistats i Amerika. En atiägsen

släkting till A. var ingenjör i Worcester. A:s och hans kamrats

hustrur föreföllo ingalunda, nöjda med färden. Under den söndag, vi

tillbragte å ångaren Ariosto i Hulls hamn. stodo de med sina barn

på tredje klassens däck, lutande sig mot relingen, blickande ntöfver

hamninloppet, beströdt med en massa fiskarbåtar och företeende ett

oroligt, främlingsartadt 1 if. De föreföllo tungsinta nog och

förklarade rent ut, att de ej velat resa.

— Men, tilläde de, våra män ville ändtligen, att vi skulle ge

oss i väg . . .

N:r 84.

Ogift man, A., 20 år, från Värmlands län.

Född i hemsocknen. Hemmason. Fadern var arrendator på ett

hemman, som födde 0» kor och 3 hästar. Arrendet var ej så dyrt

och tillfällen till biförtjänster gynnsamma. Två bröder voro hemma,

och en af dem skulle öfvertaga gärden, som förut tillhört

morföräldrarna men af dem sålts till en norrman, hvilken afverkade

skogen och arrenderade ut jorden. Syskonens antal var tolf, fem bröder

och sju systrar. A., som endast arbetat hemma på gården, hade fått

lof att fä plats på en farm, som ägdes af hans bror i St. Paul,

Minnesota. Biljetten hade han erhållit af en svensk-amerikan, som

var ombud för en agent i Kristiania.

N:r 85.

Ogift man, K., 20 år, från Värmlands län.

Född i hemsocknen. Sågverksarbetare. Fadern ägde den gärd,

a hvilken familjen nit bodde, men sålde den för 20 år sedan till en

norrman, som afverkade skogen och anlade sågverk. Fadern hyrde

nu stugan, oeh hela familjen arbetade vid sågverket. K. hade fem

bröder och en syster. Han hade arbetat vid sågen 5 å 6 mån. om

året (sommaren), och erhållit i lön 2 kr. om dagen. Om vintern

hade han arbetat med timmerhuggning och förtjänat därpå 3 kr.

ena af dem emigrerade för 20 år sedan och hade erbjudit: honom

plats på sin farm och betalt lians biljett. Färden ställdes till Eagle

Bend, Minnesota.

N:r 86.

Gift mun. A., c:a 60 år, från Värmlands län.

Åtföljdes af hustrun och en 20-årig dotter, hade två barn i

Amerika: en son, som var byggmästare i Chicago och ogift, samt

cn gift dotter i Wisconsin. Sonen hade rest ut för (i är sedan och

hela tiden arbetat i byggnadsfacket; han förtjänade 4—(> doll. om

dagen. Dottern reste ut för 5 år sedan och gifte sig med cn

rör-läggare. Hon var nyligen blifven änka och hade ett barn. Tycktes

dock ha det ekonomiskt bra. Det var föräldrarnas atsikt att

bosätta sig hos dottern, sedan de först hälsat på sonen i Chicago.

Möjligen skulle de köpa en farm. A. hade under 17 år arrenderat

ett kronohemman på 50 t:land jord. Han betalade 175 kr. i arrende

samt 20 kr. otn ai’et i hushyra. Skog till bränsle och husbehof

medföljde. De liöllo 8 kor och 1 häst. Jorden var karg och gården

låg 1 mil från järnväg, så att de hade svårt att bli af med sina

produkter. Hvad de förtjänade bäst på, var att lägga på kalfvar

och sälja samt att använda mjölken till smör- och ostberedning.

Så länge barnen voro hemma och de kunde sköta gärden utan hjälp,

bar det sig. ehuru kommunalskatten, 40 kr., var dryg. När de

äldsta barnen rest, försökte föräldrarna ännu i 2 ar med att taga hjälp

i brådaste tiden, men det bar sig ej. De måste skaffa sig en mindre

gård. En stallbyggnad, som A. byggt på kronohemmanet, gafs i

lösen för den innestående hushyran. Den andra gården arrenderade

de på 3 år af en bonde, 28 tunnland utan skog med rätt for bonden

att sälja gården innan arrendekontraktet utlupit. Arrendet var 125

kr. om året, veden måste köpas, .lorden var mera lättskött och

bättre än på kronohemmanet, och de kunde sköta den och en

ladugård på 5 kor ensamma. Efter 2 är såldes emellertid gården, och

som de hade mycket svårt att finna någon annan gård, öfvertalade

dottern dem att resa till Amerika. Flickan ville ut till syskonen

och ville lära sig något annat, »och då hade vi ju ingen kvar hemma»,

sade de gamla. De upprepade dock gång på gång, att de mycket hellre

stannat i Sverige, om de blott lättare hade kunnat få någon jord.

Var gården liten och jorden bra. så bar det sig att arrendera, och

skatterna klagade de ej öfver. Pä sista gården hade de haft 65 kr.

sammanlagt i skatt. A. hade själf bekostat biljetterna och tycktes

ändå ha en del kontanter kvar efter försäljningen af lösöret och

kreaturen.N:r 87.

Ogift iiiiiii, J., 19 ar, från Värmlands län.

•T., so>" var i sällskap med 7 ynglingar frän hemtrakten, ämnade

sig till västra Amerika, där han hade en bror. Hans far var en

välbärgad bonde med en stor och bra gård, jorden e:a 80 t.land och

flere hundra t:land skog. För 2 år sedan hade fadern blifvit bjtiden

10,000 kr. för gården, och i år hade man bjudit honom 12,000 kr.

.1. var säker på att den skulle stiga till 15,000 kr., och de hade ändå

sålt bort skog för 2,000 kr. sedan första budet. Skatten var 50 kr.

Två bröder och två systrar, yngre än J.. voro hemma hos föräldrarna.

De tingo hvad de behöfde för sig sjiilfva på gården, men någon gång

måste de dock köpa litet säd. I år hade de fått den finaste skörd

de haft på många ar. De kolade ej mycket, ty det lönade sig ej,

enär man ej finge mer än 24 kr. stigen, d. v. s. 400 kr. för en

ordinär mila. Gården lag emellertid bra till för flottning. ,1. hade i

varas varit ute på Hottningsarhetc för 2uo kr. om dagen, annars hade

han alltid arbetat hemma på gärden, »men det var ju ingen framtid,

man fick ju bara nätt och jämt till kläder — ja litet mer förstås.»

Kläder voro ju så dyra. fin simpel dräkt kostade 26 kr. och ett

parskor, de allra enklaste, 8—10 kr., något bättre skor 12—16 kr., ja

man fick inte en enkel sportskjorta under 2v.o. J. hade emellertid

sparat ihop till biljetten och 20 dol 1. dessutom. Egentligen reste han

liksom de öfriga 7 ynglingarna för att slippa värnplikten, men

det var tydligt att han inte var road af arbetet hemma på gården

om han också talade om den med stor stolthet.

N:r 88.

(jiift man. \Y. 33 år, från Örebro län.

Född i Värmlands län. Uppfödd vid ett brukssamhälle, började W.

vid 14 års ålder arbeta i en verkstad. Oeh alltifrån 1893 hade han haft

anställning vid ett ooh samma stora industriella etablissement. Från

superintenden för den afdelning, hvarest W. varit sysselsatt under en

följd af år såsom filare, betecknades han i elt på engelska afgifvet betyg

såsom a tirst class man». Under ar 1906 förtjänade emigranten 1,1(50

kronor. Arbetstiden var 57 timmar i veckan. Den högsta timlönen

uppginge emellertid ej till mer än 40 öre; och hade icke W. haft

ackordsarbete, så skulle hans årsinkomst ha stannat vid 1,200 kr.

Nu fruktade han. att arbetetill gången skulle aftaga och tillfällena

till ackordsarbete torka in. W. hade hyrt ett rum (14x14x9" s fot)

samt ett kök (något större). I hyra därför har han betalt 136 kr.]>r är; — detta belopp utgjorde på samma gång afgift för

vatten-ooh elektricitetsledning. — i skatt hade han under senaste

skvldig-hetsåret haft att erlägga 125 kronor.

W., som tillhört en lokalafdelning af Svenska järn- och

metall-arbetareförbundet, sjukkassa och goodtemplarloge, reste 2:dra klass

hela vägen och föreföll ha godt om pängar. Biljetten för hela familjen

— man, hustru och två barn på resp. 6 och 8 är kostade bortåt

900 kronor. Färden gick till Fort Wayne, Indiana, hvarest W.

hade två bröder. Dessa voro anställda inom elektriska

maskinfabriker därstädes. Den ene, som haft arbete där i fem års tid,

förtjänade 22 dollar i veckan. Den andre, som arbetat endast en kortare tid.

skulle ha en veckoförtjänst af 15 dollars. Dessa bröder syntes ha

i viss grad insisterat W. att bryta upp frän sin ort och sitt land.

De hade försäkrat honom, att ute i Fort Wayne kunde han få sä

mycket arbete han önskade, och detta för högre lön än han åtnjutit

i Sverige. W. hade dessutom tvänne farbröder i Förenta staterna —

Illinois och en af dem ansågs vara förmögen. Nästan alla hustru

W:s släktingar bodde i Förenta staterna, mestadels i Chicago.

N:r 89.

Ogift man, J., 25 år, från Ordna län.

Född i hemsocknen. Gjutare. Fadern, som hade 5 söner ocli

2 döttrar, var järnarbetare och förtjänade 1 kr. om dagen jämte fri

bostad. J. hade, först varit i lära hos en repslagare, då han

konfirmerades, och blef därefter gjutare. Hans förtjänst var i början

kr. 2-m) om dagen och fri bostad, och pä senaste tiden kr. ii"20 jämte

bostad. Han bodde hos sin far. Alla ej minderåriga syskon voro

lite och tjänade. Var medlem af fackförening men hade aldrig varit

berörd af strejk eller lockout. Nu reste han till Mc Keesport.

Pennsylvanien, till en bekant som också var gjutare och förtjänade

<$"/* dollar om dagen.

N:r 90.

Ogift man, E., 18 år, från Örebro län.

Född i samma län. Eldare. Fadern var maskinist och hade 5

söner och -1 döttrar. E. lämnade hemmet vid 16 års ålder och begaf

■sig till Stockholm, där han fick plats som eldare på en bogserbåt.

Hans lön var 85 kr. i män. jämte logis ombord pä båten. Dessutom

hade han arbetat som grufarbetare. En syster och en bror hade

han i Amerika. Systern ägde en farm. och nu skulle han, liksomförut brodern, få arbete hos henne. Färden ställdes till Elburn,

Illinois. Som orsak till resan uppgaf han, att han ville se sig om

och att han ville slippa undan värnplikten.

N:r 91.

Ogift man. O., 21 år, från Örebro län.

Född i hemsocknen. Hela hans uppträdande och talesätt gåfvo

vid handen, att han utgick nr ett burget bondehem. Enligt sonens

uppgift ägde fadern eu af honom själf inköpt gård på "/* mtl,

omfattande 28 tunnl. jord samt 90 tunnl. betes- och skogsmark. Belägen

vid en byväg. 1 2 mil frän närmaste station (å

Mjölby—Hallsbergs-banan), var gärden taxerad till blott 7,000 kr., men dess egentliga

saluvärde torde för närvarande uppgå till 15,000 kr. På densamma

plägade ärligen afverkas skog för 4—500 kr. Ofriga inkomstkällor

voro smörtillverkning och uppfödning af gödkalfvar. Skatten

brukade belöpa sig till 150 kr. pr är. Fadern inköpte endast nägot

kraftfoder, inga gödningsämnen. Den

Jandtmannaföreningsverksam-het, som förekom i hemtrakten, inskränkte sig till en tjurförening.

När O. nu reste, måste fadern taga i sin tjänst en dräng, hvars lön

för tiden 1 april -24 okt. utgick med 200 kr. jämte mat och

husrum. — Någon tid hade O. varit sysselsatt vid järnvägsbyggnad;

eljes hade han arbetat på hemgården. Han hade två bröder och

fyra systrar. Ingen af syskonen ämnade öfvertaga farsgården. Det

var meningen, att O. skulle det, men han trifdes ej längre hemma.

Lifvet var enformigt där i trakten. Brist rådde på bildnings- och

förströelsemedel. <). ville ut och framåt. Därför bestämde han sig

att taga vägen till Amerika. Men han hade ännu icke fullgjort sin

värnplikt. Hans ansökan om att det oaktadt fa lämna landet hade

blifvitaf K. Maj:t afslagen. Emellertid åtog sig Cunardlinjens agent

i Köpenhamn att utan flyttningsbetyg från vederbörande

pastorsämbete befordra honom öfver Esbjerg till Liverpool. Och nu befann

han sig pä Atlanten, ställande färden till Lynn, Mass., hvarest en

hans syster är gift med en dansk-amerikansk affärsman.

N:r 92.

tiift man (änkeman), B., 30 år, från Örebro län.

Född i samma län. Handelsresande. Hade haft arbete som

skofabriksarbetare och förtjänat 24 kr. i veckan. Sedan blifvit

handelsresande för samma fabrik och fått samma lön jämte allting fritt.

Sin ärliga inkomst beräknade han till 3,000 kr. Orsaken till att han emi-grerade var att hans hustru dött och därmed hemmet blifvit

upp-rifvet. Han hade en 3-årig son, som han lämnade kvav hos fadern;

denne hade en stuga utanför Örebro. B. var medlem af fackförening.

Nagra släktingar hade han icke i Amerika, men han skulle

uppsöka en bekant i New York, dit färden nu ställdes.

N:r 93.

Ogift man, B., 23 år, från Västmanlands län.

B., som var son till en järnarbetare i en småstad, hade rest ut till

Amerika första gången för 5 år sedan. Han hade två systrar där före sig.

Han hade inte haft mer än en doll., när han kom fram till New York.

mnn systrarna, som voro i New .Jersey, hade mött honom, och sa hade

det gått bra ändå. Han fick arbete i ett sågverk och förtjänade

2 7» dollar om dagen. Efter 4 år reste han emellertid hem igen och

fick arbete vid ett järnverk i samma stad som föräldrarna bodde.

Bär förtjänade han 4 kr. om dagen. Hos föräldrarna betalade han

25 kr. i månaden, men annars var vanliga priset för

helinackordering 3.") kr. i mån. Kläder voro dyra hemma, och det var dyrt att

lefva i allmänhet, men värst var det med skatterna. En kamrat till

B. som förtjänade 1,300 kr., fick betala 250 kr. i skatt påstod han,

och själf skulle lian fått betala 100 kr.

»Så länge vi inte ha allmän rösträtt i Sverige, kan man inte

lefva. Nu skatta de upp en hur de vilja, och vi skola betala för

tre kungafamiljer. Vi skulle ha republik, det vore mycket billigare.»

B. tyckte nog att förtjänsten var god i Sverige, man fick just inte

mer i Amerika, men den räckte till ingenting, då allt var så dyrt.

Fruktan för de höga skatterna och oviljan att fullgöra den

försummade värnplikten hade bestämt B. att åter ge sig ut, denna gäng

till Kanada, där det var mycket lättare att komma in. B. hade en

hror i Sverige, som var förman vid ett martinverk och som hade

slet mycket. bra, samt en bror i Amerika. Systrarna, som tjäna i

Amerika, hade att börja med haft 12—15 dollar i mån., men hade

nu 20 dollar, med den i Amerika vanliga fritiden.

N:r 94.

Ogift mun. E., 19 år, från Västmanlands län.

Född i en annan Västmanlaudssocken. Det var en ung man

mer än vanligt förbehållsam. Hans talesätt och uppträdande

präglades af en viss spotskhet, som dock ej verkade uteslutande

osympatisk. Han var en af de unga män, som under färden tydligen gåfvotillkänna, att de hyst en af gjord motvilja för värnplikten. — Fadern

arrenderade af ett järnvägsbolag en gård, hvilken omfattade 65

tnnnl. åkermark och födde 15—16 kor samt 6—8 hästar. Det årliga

arrendebeloppet belöpte sig till ungefär 550 kr. Förvärfskällorna

voro mjölk- och smörproduktion, körslor samt uppfödning af

göd-kalfvar, svin och ungnöt. E:s bestämmelseort var en plats borta i

Minnesota, hvarest en hans farbroder skulle taga emot honom.

N:r 95.

Ogift man. C., 18 år, från Kopparbergs län.

Född i hemsocknen. Smedshandtlangarc. Son af en smed, hade

C. allt sedan han uppnått tretton års ålder varit ute på lönearbete,

mestadels såsom smedshandtlangare, men äfven såsom

byggnadsarbetare. Den förstnämnda sysselsättningen gaf honom i början 50

öres dagafiöning samt under de senaste två åren en inkomst af kr.

1-64—1-86 pr 10 V« timmars arbetsdag. I regel hade han bott hemma

hos föräldrarna och lämnat dem lejonparten af sina förtjänster.

Fadern, som hade anställning hos ett af de stora bruken i

Kopparbergs län, åtnjöt såsom smed en attöning af 50 kr. i månaden jämte

husrum och fourage för tvänne kor. Dessa förmåner fingo dock ej

öfverstiga ett värde af 190 kronor pr år. Göra de det, så. måste

fadern till bolaget utbetala det uppstående öfverskottet. Emellertid

var fadern röstberättigad vid 1905 års andra-kammarval. Bostaden,

ett rum och kök, hade varit trång nog. Vissa tider hade alla sju

barnen vistats hemma på en gång, och nio personer hade sålunda

måst packa ihop sig, så godt de kunnat. Faderns skatt belöpte sig

nu till 25—27 kr. pr år. C. hade sparat ihop litet af sina förtjänter;

dessa sparpängar räckte emellertid ej till biljetten, utan hade han

dessutom måst låna något af fadern. Och nit reste han till

Mar-quette i Michigan. Där hade han en farbror. Denne, som vistats där

ute i tjugu års tid och var förman vid byggnadsarbete., hade lofvat

att skaffa brorsonen sysselsättning. I likhet med ett ganska stort

antal andra manliga utvandrare tillhörde C. goodtemplarorden.

N:r 96.

Ogift man. A., 24 år, från Kopparbergs län.

Född i hemsocknen. Lossningsarbetare. Fadern var f. d.

maskinist, hemmansägare. Gården födde 2 kor. A., som hade 3 bröder

och 4 systrar, lämnade hemmet vid 9 års ålder och fick arbete vid

en järnvägsbyggnad i hemtrakten. Efter någon tid tog han tjänstsom dräng under några år, och så blef han gruf- och

lossningsarbe-tare vid ett bruk. I lön hade han 3 kr. om dagen. Arbetet-vid bruket

var stadigvarande under hela året. För mat och husrum betalade

han 8 kr. i veckan. Han hade flera kusiner i Amerika, men dem

tänkte han ej uppsöka. Han hade länge tänkt resa till Amerika for

att få se sig om i världen, och då det nu gafs tillfälle att få följa

med en som varit där förut (jämför n:r 97) samt då han nu lyckats

spara ihop till en biljett, så fattade han sitt beslut att resa.

N:r 97.

Ogift man, E., 19 år, från Kopparbergs lån.

Född i hemsocknen. Fadern ägde ett hemman, som födde 5 kor

och 1 häst, och hade det skuldfritt vid sin död, hvarefter det utan

att skiftas eller utlösas sköttes af modern och barnen gemensamt. E.

hade 7 syskon. Nu vore endast en broder kvar hemma, en

minderårig. En af E:s äldre bröder hade varit 10 år i Amerika,

Penn-sylvanien, där han förtjänat 3 dollar om dagen, och hade nn kommit

åter för att öfvertaga gården, men han kunde inte besluta sig för

det. I stället reste han nu tillbaka och tog 10. med sig, men om ett par år

skulle han dock komina tillhaka och enligt sitt aftal med modern

öfvertaga gården. E. har endast haft arbete hemma på gården, men där

funnes inte längre plats och arbete för honom. Utom det

förhållandet att E. nu fick sällskap med sin bror har han som orsak till sin

afresa angifvit att han ville slippa värnplikten. Dessutom klagade

han öfver skatterna här hemma. Färden ställdes till Salt Lake city,

Utah, där enligt broderns utsago arbetsförtjänsten skulle vara bäst.

N:r 98.

Ogift man, E., 18 år, från Gä/leborys län.

Född i sin hemstad. Fadern ägde ett hemman som födde 5 kor

()("h 2 hästar, men jordbruket hade icke burit sig, och nu skulle

S&rden, som var skuldfri, säljas. E. reste nu före till Hallock,

Minnesota, där han skulle öfverta en farm af en bekant, och så komrne

"len öfriga familjen, däraf 2 hemmavarande bröder, efter honom dit;

att han reste tidigare berodde därpå att han ville undslippa

värnplikten.

N:r 99.

Gift man, O., c:a 33 år, från Västemorrlands län.

Hade lämnat hustrun och 3 små barn hemma. O. hade arbetat

^Is som sågverksarbetare dels med skogshygge. Nu emigrerade han»för att iute komma i bolagets våld», soin han uttryckte sig.

Bolagen äga nästan all mark i 0:s hemsocken. Det finnes 14 bönder i

byn, af dessa äro na endast 4 själfägare, och en enda äger ännu sin

skog. Bolagen köpa gårdarna, behålla skogen och stycka hemmanen,

som sedan säljas eller arrenderas ut till små gårdar. En liten lott

skog följer dock vanligen med gården, men det är dalig skog,

vanligen myrskog, med på sin höjd en 100—150 ordentliga träd. Det

finnes därför ingen möjlighet att få virke till bygge eller ved till

husbehof ur skogslotten. Jorden är dessutom så hårdodlad, att man

ej kan föda sig ensamt på den. Långt är det också till järnväg,

öfver 2 mil, h vilket också fördyrar lefnadsomkostnaderna. De som

arrendera jorden våga ej heller kosta något på den, emedan

kontrakten äro så skrifna, att innehafvaren kan sägas upp på dagen.

Lån kan man ej få på sådana egendomar, emedan bolagen redan ha

första inteckningen och de dessutom i sin tur ha inteeknat hemmanen.

Statens egnahemslån ges ej på dylik gård. Befolkningen kommer

därför i ett sådant beroende till bolagen, att de ej kunna komma

från trakten. De få betala af sina gårdar med skogsarbete och få

sig tilldeladt ett skift, som bolaget bestämmer, det må vara nära eller

långt borta, lätt- eller svårarbetadt, däröfver kunna de själfva intet

bestämma. Då de stå i skuld till bolaget och ej kunna få lån på

annat häll, måste de betala denna skuld pä sätt och villkor som

bolaget bestämmer. Till huggning hör oeksa nedfraktning af timret.

Bra skog beräknas till 10 öre per stock (stam öfver 15 fot),

rnass-ved till 3—3"25 per 1,000. Arbeta de på dagspänning, få de 2-so om

dagen, taga de ackord kunna de med ett bra skift förtjäna något

mer, men med ett dåligt är det omöjligt att nå upp till 2-&o. Pä

eftervintern kan man äfven under de bästa förhållanden ej förtjäna

2-rxi om dagen med ackordsarbete. O. visade en kvittenslapp på, att

han for 1,305 timmer fått 245.30 kr. samt för 3,980 massved 42(>"s»

kr., inklusive huggning, körning och tumning. Bolagen äro hatade

af befolkningen, som är beroende af dem för sin existens och som

vanligen på ett eller annat sätt står i skuld till dem. O. hade ej

vågat köpa bolagsjord, och annan jord fanns ej att få som dugde att

bruka, och därför beslöt han sig för att emigrera.

N:r 100.

Gift man, A., 30 år, från Västernorrlands län.

Sågverksarbetare. Född inom länet. Den 27-åriga hustrun och

de två barnen (resp. 6 och 8 år) stannade tills vidare hemma.

Fadern var sågverksarbetare, och inom samma industri hade emigranten

alltjämt haft sysselsättning. Han började vid elfva års ålder vidett, af de större, sågverken inom SundsvalIsdistriktet. Här vardt han

med tiden stabbläggare och fortsatte vid samma verk till vintern

1899, då han i sin egenskap af fackföreningsmedlem drogs med i

Jen bekanta lockouten. Efteråt erhöll A. sysselsättning som

stabbläggare vid ett närbeläget sågverk, hvarest han sedermera arbetat

hela tiden till kort före afresan. Under de senaste åren hade 0:s

"lagsinkomst varit t"wi—5 kr. sommartiden och 3’so—3"?s vintertiden.

Han beräknade att hans årsinkomst uppgått till ungefär 1,200 kr.

I hyra för ett rum och kök inom stadsområdet hade han betalat 140

kronor pr år. Skatten belöpte sig under senaste skyldighetsåret till 70kr.

A. gjorde gällande, att inkomsten nätt och jämt räckte till mat, husrum,

kläder och skatt. A. hade varit medlem och äfven kassör inom

vederbörande lokalafdelning af Svenska Sågverksarbetareförbundet,

likaledes medlem af en större sjukkassa. Han hade dessutom tillhört

understödskassan för verkets arbetare och tog strax före afresan en

liffiirsäkring å 1,000 kronor. Flerårig medlem af I. O. (t. T., gjorde

A. ett reelt intryck. Rörande orsaken till utvandringsbeslutet

antydde han en viss farhåga för, att hans ifriga deltagande i

fackföreningsrörelsen skulle ha menligt inverkat på hans ställning till

befälet vid etablissementet; och härigenom skulle hans arbetsvillkor lätt

nog kunna försämras. O. reste nu till en mindre stad i staten New York.

Han skulle vända sig till en sin hustrus sväger, hvilken ocksa skickat

bonom biljett. Denne utöfvade verksamhet som byggmästare, och A.

hade utsikter att i början erhålla arbete hos honom.

N:r 101.

Ogift man, E., 27 år, från Västcrnorrlands län.

Född inom länet. Sedan 8—9 år tillbaka hade fadern ägt ett

torp i en Angermanlandssocken. För detta betalade han 2,700 kr.,

af hvilken summa han nu häftade i skuld för endast 2—300 kronor.

Be pängar, med hvilka salunda största delen af köpeskillingen betalats,

voro resultatet af faderns personliga sparsamhet, — en sparsamhet

hvaraf han varit mäktig i trots af att barnen varit sju stycken.

Vid tolf ars ålder började E. arbeta vid sågverk; det var

sommartiden, och han hade da 7 öre i timpänning med 10 timmars

arbetsdag. E. vardt sedermera stabbläggare vid ett större sågverk i

Adalen. Här var arbetstiden högst 10 timmar pr dag under våren

°cb sommaren samt 7—8 timmar under höst och vinter.

Arsför-t.¡¡insten belöpte sig i regel till 800 kr. Ett rum betingade här 60

kronors årlig hyra, och maten kostade 36—40 kr. i månaden. Vid

detta verk arbetade E. i sex års tid. Senast hade han

hufvudsak-ügast haft sysselsättning vid en trämassefabrik, hvarest aflöningenvarit 35 öre i timmen under 9—10 timmars arbetsdag. Vid det

sammanhörande sågverket hade driften under den senast

tillända-lupna vintern ibland pågått endast sex timmar pr dag, och

tim-pänningen hade varit nere vid 17 öre. E. reste till Boston, men

hade intet bestämdt mål för resan.

N:r 102.

Gift man, E., c:a 33 år, från Jämtlands län.

E., soin åtföljdes af sin hustrn och en minderårig dotter, var född

i Örebro län oeh till yrket stenhuggare. Under de första åren soni

gift arbetade han i Örebro för en dagsinkomst af 3—4 kr. För 5 är

sedan flyttade de upp till Jämtland, emedan han där skulle kunna

få högre aflöning. Han förtjänade också 5 kr. om dagen. Men, sade

hustrun, afbränningarna voro så stora och lefnadsomkostnaderna sa

dyra, att det blef sämre i stället för bättre. De betalade 100 kr.

i skatt och 360 kr. i hyra om året för 2 rum och kök. Maten var

oerhördt dyr, så fingo de t. ex. ge 1-25 kr. kg. för kött, 2"40 kr. kg.

för smör, 75 öre kg. socker, 45 öre kg. hvetemjöl och 15 öre litern

för mjölken. I Örebro hade de betalat 8 öre litern för mjölk och

allting annat därefter. Allt i beklädnadsväg var också så dyrt i

Jämtland. Både mannen och hustrun hade släktingar i Kanada. E:s

bror, som var farmare i närheten af Winnipeg, betalade ej mer än

40 dollar i skatt för sin farm, fast han hade 12 kor, 4 hästar och

en hel del småkreatur. En annan bror, som var elektriker, betalade

ingen skatt alls, fast han förtjänade 4 dollar om dagen, därför att

han ej ägde jord eller fast egendom. Alla skrefvo dessutom, att

det var mycket billigare att lefva därute och att det fanns godt om

arbete. En ung kamrat till E., som reste till Winnipeg förra året,

förtjänade nu 4 dollar och 80 cent om dagen, lian betalade ingen

skatt, och helinackordering kostade honom ej mer än 4 dollar i

veckan, d. v. s. ej ens en dagsförtijänst. Detta hade bestämt dem

för att resa-

N:r 103.

Gift man, G., 62 år, från Jämtlands län.

Reste med sin hustru och dotter öfver Quebec till Winnipeg,

där han hade flere af sina barn. G. var bonde född och hade varit

besuten, men då barnskaran växte till, växte också skulderna; 10

barn kunde gården ej föda, och så måste han gå ifrån den. Han

blef då slaktare. Genom att reda sig själf med blott tillfällig hjälp

hade det gått rätt bra ihop. Han hade försett ett par turisthotell,en skola och ett tjugotal familjer med kött, utom den mera tillfälliga

handeln med befolkningen i trakten. Det blef emellertid allt

svårare att fä kreatur till hyggligt pris. Ett djur på 300 kg. lefvatide

vikt betalades med 250—300 kr. Det svåraste var emellertid

kreditsystemet. Han kunde aldrig få direkt betaldt för sina varor, utan

skulle det alltid skrifvas upp till nästa likvid, och så kunde det

draga ut från likvid till likvid och han fick ligga ute med sina pängar.

Hustrun hade också bidragit till inkomsterna genom att om

somrarna städa för turister. Villkoren voro vanligen 1 kr. om dagen

men dä skulle hon hälla sig maten själf. Förtjänsten lag således

i drickspängarna. På en del hotell betalades ingen lön, endast fri

■nat. En städerska hade omkr. 20 silngar och rum att sköta. Under

3 månader kunde drickspängarna gä sammanlagdt till 150—160 kr.

som bäst. Det var ett mycket ansträngande arbete, och äldsta

dottern. som nu reste med föräldrarna, hade så öfveransträngt sig på

sådant arbete, att hon måst vai-a hemma i 2 år.

Barnen hade allt efter det de blefvo vuxna rest till Amerika.

Aldste sonen, som varit »begifven på att dricka», hade rest först för

7 år sedan till Winnipeg, där han fått arbete som j ä r n vägs byggare

och alltsedan skött sig utmärkt. Vanligen skickade han hem 100—

150 kr. hvarje jul, och då han för två är sedan varit hemma, hade

han tagit den yngsta systern, en 17-åring, med sig och dessutom

lämnat föräldrarna 500 kr. En son och en dotter hade rest för 5

år sedan. Sonen arbetade i en grufva, och båda döttrarna hade plats

pa samma, ställe. Två döttrar voro gifta med bönder i Jämtland.

Barnen hade länge velat att föräldrarna skulle komma ut till dem

oeh köpa sig en farm. Jord kunde de få för 1 dollar acren. Det

fanns ej mindre än 40 svenska bönder, som hade köpt sig jord vid

North Lake, dit de nu ämnade sig. Hade de kunnat få jord i

Jämtland, så hade de aldrig rest, förklarade G., men jorden satt så hårdt

åt och var så dyr — 100 kr. tunnlandet för jord som var allt annat

än bördig och så kommo dyra skatter till. Han hade samlat så han

hade c:a 1,000 kr., och så hade hustrun nyligen ärft lika mycket, och

nu längtade han tillbaka till jordbruket, och när han inte kunde få

jord hemma, måste han emigrera. — G. ansåg att här låg den

viktigaste orsaken till emigrationen. »Folket borde kunna få jord fritt.

Kronodomänerna kunde styckas till mindre hemman, som skulle

delas ut fritt, sa skulle vi fä behålla vårt folk. Den första

generationen skulle kanske inte bli så skickliga landtbrukare, men man

kunde uppfostra barnen till det. Det är ändå på jorden vi skola

existera.» Egnahemslånen vore till föga nytta. Man får en bit

jord oeh ett räntefritt lån på 500 kr. under 3 är. På dessa pängar

skola de bryta mark, bygga och lefva under dessa 3 ar. Det kunna

de ej, och så måste de söka arbete på annat håll, och när synen88 emigrationsctredningen. bilaga vit. utvandrarnes uppgifter.

kommer efter ile 3 åren, ha de ej kunnat fullgöra sina skyldigheter,

och då måste de ga ifrån det hela. Om de fullgjort sina åligganden,

få de ett nytt lån på 2,500 kr. som skall amorteras under 20—30 år.

Dessa pängar räcka emellertid ej till erforderliga byggen och att

samtidigt sätta upp jordbruket. Finge de nu jorden fritt, sa kunde

de taga ett hypotekslån på 4—5,000 kr. och bygga sina hus och

lefva på det själfva under tiden. Kronan finge värdet på jorden

sedermera i de skatter som tagas ut på den odlade jorden. Utan

att få jorden fritt ga dc aldrig i land med att bryta och odla upp

den. — Den langa beväringstjänsten vore också en väsentlig orsak

till svårigheterna. Hade man en liten gård, som man skötte med

tillhjälp af en eller två söner och dessa skulle i exercisen, så blef

det nödvändigt att taga främmande hjälp. Men reda pängar att

betala den hjälpen med finns ej, och då måste man sätta sig i skuld,

och skuld orkar ej en sådan gård att bära. »Jämtlänningen skulle

aldrig kunna reda sig på sin jord om ej »sörlänningen» vore. Den

skaffar honom möbler till hans hns och kläder att ligga pä och

medel att bygga med. men så tänker jämten också bara på hur han

skall kunna suga pängar ur sörlänningen.» Hvad skatterna beträffade,

så ansåg G. det var orimligt att beklaga sig öfver kronoskatten,

det var kommunalskatten som tryckte och han ansåg, att allmän

rösträtt skulle göra saken yttervärre: »då vände de upp och ned på

allting», (t., som kommit med båt från Trondhjem, var mycket

förbittrad öfver hur dåligt tredje klass passagerarna hade det på denna

linie, och ej mycket bättre hade han fått på det hotell de bodde pä

i Liverpool.

N:r 104.

Gift uian, O., c:a 60 år, frän Jämtlands län.

O. var änkling och hade sina 3 barn, en son och två döttrar, i

Amerika. Sonen hade som 17-åring tagit värfning vid ett

Stock-holmsregemente, men när de 3 åren voro slut, hade han icke dess

mindre kvar sin värnpliktsskyldighet. Att åter ga i tjänst tyckte

han blef för mycket, och så beslöt han att resa till Amerika. Han

hade nu varit där ett par ar och arbetat vid ett sågverk i Seattle,

där han förtjänade 4 dollar om dagen. Döttrarna, som voro 17 och

19 ar, hade rest ut till samma trakt för ett år sedan och hade tagit

plats hos en svensk familj för 20 dollar i månaden. När de kunde

språket, kunde de påräkna en lön af 30 dollar i månaden. O. var

själf sågverksarbetare och förtjänsten hade ej varit så dålig, 3-75

om dagen. Men sågverksarbetet pågick endast om sommareu och

under vintermånaderna måste han därför tjäna sitt uppehälle med

skogshygge. Detta var betingsarbete och förtjänsten var synnerligenojämn; i bästa fall 2t.o om dagen. Han hade köpt oeh odlat upp en

liten jordlapp, som födde 2 kor, och byggt sig en egen stuga. Men

mat och skatter voro så dyra däruppe, att det var omöjligt att lägga

af nägot. Kommunalskatten steg till 45 kr. Smör kostade 2 kr.

per kg., 1. kg. kött kostade 1-25 och 1 kg. ost 1 kr. Hvad skulle

man lefva af? Tullen fördyrade också en del af de födoämnen som

arbetaren behöfde för sitt dagliga lif. O. hade räknat ut att en

arbetare årligen betalade e:a 400 kr. i tull för sina födoämnen.

Trots svarigheterna hade dock O. helst stannat i Sverige, men

barnen ville nödvändigt ha honom till sig, och »för barnen fanas det ju

ändå ingen framtid hemma». Nu ville de att han skulle köpa en

farm, och han var redan erbjuden en redan uppodlad med 70

fruktträd. Jorden var ej så billig i närheten af Seattle, men den ger tva

skördar om aret.

N:r 105.

Gift man, A., 37 år, från Västerbottens län.

Handelsföreståndare. Född i Västernorrlands län. Medförde

hustrun — 36 år gammal — samt fyra barn om resp. 12, 8, 5 och

- är. Son till en sågverk sägare, började A. att som ung gosse arbeta

inom samma industri i Sundsvallsdistriktet. För 17 år sedan

flyttade han upp till Västerbotten och arbetade här vid ett oeh samma

verk under nio år såsom sorterare. Under det sista af dessa år

utgjorde hans inkomst i genomsnitt kr. 3 ss pr dag. Till denna kontanta

inkomst kom fri bostad pa ett rum och kök; — dock måste han själf

hålla järnspis och ombesörja reparationer. Vid tilländagången af

nämnda nioårsperiod blef A. anställd som föreståndare för ett af

arbetarna ;i samma industriplats bildadt handelsaktiebolag med öppen

bod, och i denna sin befattning åtnjöt han en årlig lön af 1,200

kronor jämte vissa andra förmåner. Ställningen som tjänsteman vid

"-‘tt af arbetare ägdt och styrdt företag karaktäriserades emellertid

af A. såsom mindre angenäm. Under de senaste åren hade han

ne haft plats som föreståndare för en filial af en större vanlig

diversehandel. Här hade hans löneförmåner utgjort i kontanta pängar

1,200 kronor jämte fri bostad och varor till inköpspris; — man skulle

kunna säga, att allt som allt han åtnjutit en normallön af 1,500 kr.

per år. A., som tillhört Nykter hetsfolkets sjuk- oeh

begrafnings-kassa, var lifförsäkrad för 1,000 kronor. Biljetterna jämte

utrustningen för färden, som ställdes till Seattle, Washington, gingo löst

På 2,000 kr.; — familjen hade andra klass öfver Nordsjön. Af

åtskilligt att döma förfogade A. fortfarande öfver några hundratal

kronor. Familjen hade inga släktingar därborta i västern, men vältalrika vänner, af hvilka åtskilliga, liksom A. oeh hans hustru,

tillhöra baptistsamfundet. Från det västerbottniska sågverk, vid hvilket

A. bott och arbetat, hade under de senaste femton åren omkring 250

personer dragit nt till Nordamerika. De flesta af dem torde vara

bosatta i Seattle, Wash., och trakten däromkring. Minst ett

hundratal af dem tillhör samma denomination, och för en af

baptistförsamlingarna är en svensk-amerikansk sågverksdisponent

församlingsföreståndare. Nu ämnade A. vända sig till dessa sina gamla vänner

och samfandsbröder; en del af dem hade han korresponderat med

under deras bortovaro från hemlandet. Men hvarför reste A. i väg?

Det*tycktes ej ha förefunnits någon i Sverige drifvande hnfvudorsak

till hans emigration, utan åtskilliga svagt drifvande orsaker här

och svagt dragande orsaker på andra sidan ha samverkat. A.

framhöll, att han ej trifdes på rama landsbygden, hvarest han senast

varit bosatt. Och vidare gjorde lian gällande, att omtanke 0111 hans

barns uppfostran och utkomst spelat en betydande roll för

utvan-dringsbeslutets fattande.

N:r 106.

<;m man, M., 27 år, från Västerbottens län.

Född i hemsocknen. Medförde sin tjugutreåriga hustru och

tvänne barn (resp. 2 och 4 år). M:s fader innehade

hufvudfaktors-befattningen vid samma sågverk, hvarest han själf under loppet af

Hera år haft sysselsättning. Tio år gammal började han arbeta vid

ett annat inom samma trakt beläget sågverk; — hvad han då kunde

göra. var att bära knnbbar och märla. Under nära tio år hade han

utöfvat sysslan som lastare hos ett och samma bolag, och här hade

hans högsta årsinkomst utgjort 850—900 kronor. Under senaste året

var M. plankbärare, men detta arbete gaf honom pä vintern en

inkomst af blott 17—20 kronor hvar fjortonde dag, ehuru arbetstiden

var 59 timmar i veckan. Sedan sju är tillbaka hade emigranten

ägt en pä ofri grund uppförd bostadsbyggnad om tre rum och kök.

Tvä af dessa rum voro uthyrda till en familj, som betalade 24 kr.

per år. Byggnadsmarken tillhörde numera bolaget, som i denna sin

egenskap af jordägare hade förköpsrätt till byggnaden. För denna

betalade bolaget 800 kr., ehuru han ansåg den vara värd 1,000 kr.

och skulle af andra köpare ha kunnat erhålla 900—950 kr. Skatten

belöpte sig under det senaste skyldighetsåret till 40 kr.

M. hade inga skulder, och hans tillhörigheter vid afflyttningen

uppgingo, allt som allt, till 1,200 kronor i reda pänningar. Biljetten

kostade 600 kr., och han förde med sig 137 dollar. Efter sin lärväntade M. ett arf pä 2,50(1 kr. och efter sin svärfar ett sådant på

1,500 kr. M. hade tillhört sågverkets sjukkassa.

Han skulle gärna ha velat köpa en gård hemma i Sverige. Men

ej en alltför liten sådan. Och det fattades honom pängar att köpa

en dylik af den önskvärda storleken; — taga något lån ville han

icke. M. gaf uttryck åt ett ganska starkt missnöje med

förhållandena på arbetsplatsen. Befälet hade uppträdt småaktigt. Bland

arbetarna hade afundsjuka och dålig kamratanda varit rådande.

Stämningen hade i allmänhet varit tryckt. Vid sidan af de frireligiösa

församlingarnas och nykterhetsföreningarnas sammankomster — själf

var M. sedan sitt 16:de år medlem af I. O. (t. T. — hade inga’

förströelser erbjudits förutom danstillställningar. Sockenbiblioteket

utgjorde det enda i trakten existerande folkbildningsinstitutet. Någon

fackförening i egentlig mening existerade ej vid sågverket, men

dettas arbetare hade nyligen bildat en isolerad organisation. Med

emigranten och hans familj gjorde en ung man och en flicka från

samma ort sällskap.

N:r 107.

Ogift man, fl., IS år, från Västerbottens län.

Född i hemsocknen. Fadern var hemmansägare. Hans gård,

som var skuldfri, födde 12 kor och en häst. Tvä af

hemma på gärden och skulle öfvertaga den, men för honom fanns

inte plats och arbete pä densamma. Därför hade han nu beslutat

sig för att resa. Han hade äfven två systrar. Utom hemmet hade

han icke haft något arbete. Nu reste han till Jamestown, New York,

till en bekant, om hvilkens ekonomiska ställning han dock icke hade

närmare kännedom.

N:r 108.

Gift man, O., 4(> år, från Västerbottens län.

Född inom samma län. Gift sedan ett tiotal af år tillbaka,

medförde O. sin hustru, 36 år gammal, samt de fyra barnen på resp.

8, 6, 4 och 2 år jämte sin nära åttioåriga moder. Emigrantens fader

var sågverksarbetare, och själf hade han alltifrån pojkåren varit

sysselsatt inom samma industri, dels i Sundsvallsdistriktet och dels,

under de senaste sexton åren, vid ett och samma sågverk i

Västerbotten (jfr n:r 105). Hans syssla här hade mestadels varit

stabbläg-garens, och under de senaste åren hade förtjänsten belöpt sig till

8—900 kr. per år. För några år sedan inköpte O. en jordbit, på[*■> EMIGRATIONSUTREDNINGEN. UTLAGA VII. UTVAJiDRAKNES UPPGIFTER.

hvilken han uppförde en byggnad, inrymmande trenne lagenheter

på ett rum och kök hvardera. En af dessa bebodde han sjäJf, och

för de två öfriga uppbar han ett sammanlagdt hyresbelopp af I .r>< >

kr. pr ar. Kort före afresan försålde han denna fastighet, för

hvilken betalades 1,100 kr. Auktionen å lösöreboet inbragte honom 700

kr. < ):s skatt har belöpt sig till 70 kr. under hvart och ett af de

senaste åren. Arbetame vid sågverket i fråga voro uppsagda till

den 1 oktober 1906, eniir driften skulle öfverflyttas till och

koncentreras pa ett närbeläget af samma bolag ägdt verk. Nedläggningen

liar dock änmi ej skett i hela sin utsträckning; den hade fördröjts.

Dock lefde arbetarna manad efter manad i ett visst

osäkerhetstill-ständ. Och O., som förut aldrig haft en tanke på att utvandra utan

tvärtom varit osympatiskt stämd mot all emigration, fiek den

uppfattningen af gestaltningarna, att utflyttningen ur landet vardt för

honom den lämpligaste vägen. Han ville ej söka arbete vid något

annat sågverk i hemlandet, oeh en sådan gård, som han önskade

köpa här hemma, stode i alltför högt pris. O. reste med sin familj

upp till Ogema i Wisconsin. Här bodde hans ende broder, som til 1

-bragt ett tjugutal af år på andra sidan och nu ägde en farm, pa

hvilken föddes fyra hästar och aderton kor. Han hade också lofvat

O. ett lån för inköp af en farm, som betingade ett pris utaf 1,500

dollar. O. medförde själf, efter åtskilligt att döma, 1,500 kr., sedau

resekostnaderna, 8—900 kronor allt som allt, blifvit täckta. — O.

hade ingenting ärft. Familjens lilla förmögenhet utgjorde ett

resultat af makarnas sparsamhet. Vid det ifragavarande västerbottniska

sågverket hade en väldig ntvandringsepidemi uppstått nu på våren.

Ensamt med denna ångare följde ett trettiotal personer därifrån.

(Jfr n:r 110 och Ill.) De flestas emigration torde vara föranledd af

verkets väntade nedläggning och driftens öfverflyttning.

Gruppen af emigranter från berörda sågverk gjorde ett genomgående

solidt intryck. Missnöjet öfver den osäkerhetsställning, de råkat i

genom förändringarna i verksdriften, gaf sig ju tillkänna, men det

skedde i dämpade ordalag, utan skrän eller bitterhetsutgjutelser.

N:r 109.

Ogift man, J., "24 är, från Västerbottens län.

Född i hemsocknen. Fadern var hemmansägare. Hans gård

födde 5 kor och en häst. Ej skuldfri. Dessutom arrenderade han

en gård, som födde 12 kor och 2 hästar. Arrendet bure sig dock ej

och måste nu sägas upp, hvarigenom J. blifvit öfverfiödig pä

gården. Två bröder stannade kvar i hemmet för att öfvertaga gården.J. hade äfven en syster. Något arbete utom fädernegården hade han

ej haft. Han reste nu till en bekant i Tacoma, Washington.

N:r 110.

Gift man, B., 33 år, från Västerbottens län.

Född i Västernorrlands län. B. hade gått ut ur ett

landtbru-karehem; barnen voro sex till antalet. Fadern dog emellertid när B.

var två år gammal. Visserligen lämnade fadern efter sig en

förmögenhet, på. omkring 70,000 kronor, men denna, som till en stor del

bestod af en landtegendom, förvaltades ytterst dåligt, och det dröjde

ej länge, förrän det mesta af den var tillspillogifvet.

Vid elfva års ålder fick B. börja biträda sin broder, som då

öppnat en bagerirörelse på landet. Fjortonårig gaf sig B. ned till

Sundsvallsdistriktet och arbetade två år vid H :s sågverk.

Aflönin-gen utgjorde där kr. 1‘75 för ll1;* å 12 timmars arbetsdag. År 1890

flyttade B. upp till det under en del föregående n:r åsyftade

västerbottniska sågverket, hvarest han vardt klampare. Denna

sysselsättning har han sedermera innehaft hela tiden, med afbrott

endast för exercisen och en kort tids verksamhet som reseagent för

liiforsäkringsbolag. B:s årliga inkomst som klampare hade under

de sistförflutna åren belöpt sig till i genomsnitt 8(X) kr. Men

därtill kommo biförtjänster, som gemenligen uppgått till 200 kr. per

år. Vid själfva sågen hade den dagliga arbetstiden i allmänhet varit

10 1/t å 11 timmar. B. hade emellertid dessutom haft något slags

kontors-tjänstgöring, och vissa dagar hade hans hela arbetstid stigit ända

till 15 timmar. Under de sistförflutna sju åren hade B. såsom

till-lägg till sin kontanta aflönimg åtnjutit fri bostad hos bolaget. Denna

bostad hade utgjorts af ett rum (18 x 19 x 9 fot), men B. har själf

fått hålla järnspis och ombesörja reparationerna. Vid afflvttningen

erhöll han emellertid såsom ersättning för en del reparationer samt

för uppodling af potatisland 85 kronor från bolaget. I de

förutnämnda nettoinkomsterna ingå de förtjänster han gjort såsom

lokal-agent för trenne olika livförsäkringsbolag. Under de fyra första

månaderna af 1906 uppehöll han ett vikariat såsom reseagent för

ett sådant bolag. Och dessa fyra månaders verksamhet bragte

honom en »nettobehållning* af 600 kr.

B., som tillhört Nykterhetsfolkets sjukkassa, hade en blandad

lif- och kapitalförsäkring på 1,000 kronor. Biljetten från Umeå till

bestämmelseorten kostade nära 1,000 kronor. B. förde dessutom med

sig ungefär 2,500 kr., dels ärfda, dels sammansparade pängar.

Men han hade näppeligen något ytterligare arf att vänta ifrånSverige. Han reste med hustru och barn till Lethbridge, Alberta,

Canada. Här bodde emigrantens svärfader. Hustru B. var för

resten född ute i Förenta staterna, i Ivansas City, Missouri, hvarest

hennes föräldrar då voro bosatta. Ettårig miste hon sin moder, och

fadern for hit till Sverige med Hickan, som sedermera tillbragt hela

sitt lif här i landet. Hennes far hade däremot vistats mesta tiden i

Amerika, men farit fram och tillbaka nägra gånger. Numera bodde

han i Lethbridge borta i sydvästra Canada. Här var han

byggnadschef hos en firma, hvarjämte han ägde en farm. B. ämnade

själf bli farmare ute i Canada, och i denna sin afsikt hade han upp-

muntrats af sin svärfar. Denne hade för öfrigt utöfvat en viss

dragningskraft på familjen, medan förhållandena vid sågverket (se n:r

108 och 111) eggat till utvandring.

N:r 111.

Gift man, J., 4!) är, från Västerbottens län.

Född i fiäfleborgs län. Maskinist. Reste i sällskap med sin

•19-åriga hustru och fosterdottern, 23 år gammal. Efter afslutad

kurs vid navigationsskolans i Stockholm maskinistafdelning erhöll

J. anställning såsom maskinist vid S:s ängkvarn. För omkring

aderton är tillbiika kom han upp till det västerbottniska sågverk,

hvarest han sedermera alltjämt innehaft befattning såsom förste

maskinist. Under en lång följd af år utgjorde hans kontanta lön

130 kronor i månaden, men nedgick sedermera till 125 kr. Till

denna afiöning i reda pänningar kommo bostad — två rum och kök

— samt vedbrand och potatisland. Såsom lifförsäkringsagent hade

han förtjänat ytterligare 20—25 kr. per är samt torde ha haft andra

extrainkomster. J. var försäkrad i ett af våra mest kända bolag

för 5,000 kronor, och alla premierna voro redan inbetalade. Man

torde ha anledning tro, att J. förde med sig omkring 80<> kronor.

Enligt hvad han uppgaf, vardt han nödsakad att slumpa bort» sitt

lösöre. — Hans föräldrar lefde ännu och ha länge måst underhållas

af honom och hans broder. 1 likhet med öfriga vid sågverket

sysselsatta arbetare blef J. uppsagd till afflyttning den 1 okt. 190*!.

Men äfven för honom vardt verksamheten förlängd under

sisttor-tlutna vinter. Vid jultiden skrel" han emellertid till bolagsstyrelsens

ordförande och ställde till honom direkt den frågan, om det för

honom gåfves nägra utsikter att få stanna kvar i bolagets tjänst

eller om han borde söka sig sysselsättning på annat håll. Svar

kom, men innehöll endast, att sågverket i fråga skulle nedläggas.

Nu beslöt sig J. för att emigrera. Äfven denna familj ställde färden

till Seattle, Wash. Och det föreföll, som skulle J., hvilken underflera år varit föreståndare (ej predikant) tor ortens baptistförsamling,

icke ha fattat sitt utvandringsbeslut, ifall han inte haft så talrika

trosfränder och förutvarande ortsbor i Seattle och trakten

däromkring.

Vid ankomsten till Boston sjuknade hustru J. i

blindtarmsinflammation. Hon undergick bär operation, men lär strax efteråt

ha aflidit.

N:r 112.

»gift man, A., lti år, från Västerbottens län.

Född i hemsocknen. Fadern var hemmansägare, och efter hans

död hade äldste sonen tagit luind om gården ooh löst ut syskonen

och modern. Men trots hemmanet ändå var skuldfritt och bar sig

utmärkt, hade brodern sålt det och begifvit sig till Amerika. Sa

gifte modern om sig med en hemmansägare, och J. flyttade till

henne och styffadern, som tillsammans hade 9 barn. A., som ännu

ej varit ute i något arbete, ej ens hemma på gården, var i goda

ekonomiska omständigheter, tack vare fadersarfvet. Nu reste han

for att träffa sin bror i Jamestown, New York. Den egentliga

orsaken torde ha varit önskan att komma ifrån hemmet.

N:r 113.

Gift man. ()., 28 år, från Västerbottens län.

Född i hemsocknen. Emigranten var bondson; hans fader ägde

en liten gård, på livilken kunde födas fyra kor och en häst. Under

loppet af flera ar hade O. arbetat vid ett sågverk, ägdt afen skelleftea

firma. De senaste tre åren hade förtjänsten varit ungefär följande:

3 kronor per dag under fyra månader oeh kr. 1 •»—1 ■ 7r, pr dag

•inder åtta månader. — O., som sedan åtskilliga år tillbaka varit

gift, ägde en sluga om ett rum och kök samt en jordtäppa

däromkring. Denna var emellertid belägen pä en mils afstånd från

arbetsplatsen. Under veckan hade O. plägat bo vid själfva sågverket

(i en kasern) samt gått eller »sparkat» hem pri lördagskvällarna.

Hösten 1906 nedlades emellertid sågverket för att förenas med ett

annat, ägdt af samma firma. O. vardt då arbetslös, och när han

•eke kunde erhålla någon sysselsättning vid det sågverk, hvartill

driften koncentrerades, beslutade han sig för att lämna landet.

Hustrun och de fyra barnen stannade tills vidare kvar hemma. <*.ställde färden till Lowell, Mass.. hvarest en lians svåger hade

befattning som maskinist vid en textilfabrik.

N:r 114.

Ogift uian, H., 18 år, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Fadern ägde on gärd, som födde 4 kor

och en häst och på hvilken var uppförd en mangårdsbyggnad,

innehallande fyra rum och kök. H:s fader öfvertog pä sin tid denna

gard från sin far genom utlösning af de öfriga syskonen. Härvid

åsamkade sig fadern jämförelsevis dryga skulder, hvilka han

emellertid lyckats så småningom betala. Men för att kunna göra detta

hade han varit nödsakad att arbeta utanför gården, enkannerligen

vid järnvägsanläggningar. Inkomstkällorna pä själfva gården voro

icke särdeles gifvande. Af de åtta syskonen voro två systrar gifta med

hemmansägare, och de två äldsta bröderna vistades sedan åtskilliga

ar tillbaka i den nordamerikanska republiken, i Nya Englandsstaten

Maine. Dessa tvänne bröder voro sysselsatta dels med

skogs-och dels med byggnadsarbete. Det föreföll, som skulle de ha

förtjänat rätt duktigt. H. uppgaf nämligen, att de under årens lopp

skickat hem omkring 4,500 kronor, mestadels såsom gåfva till fadern.

H. hade utfört en hel del förvärfsar bete utanför fädernegården.

Sa-lunda hade han deltagit i flottningsarbete och därvid haft en aflöning

af 20—25 öre i timmen under en arbetsdag som ibland gått upp

till 18 20 timmar. Likaledes har han arbetat i jordbruk »hos andra»

mot en aflöning af kr. l**o per 10 timmars och 2 kr. per 12 timmars

dag — i ett för allt. Bröderna i Brownville, Maine, ha skickat

biljett, och till dem reste han.

Utvandringen till Nordamerika från emigrantens hemsocken

hade varit jämförelsevis stark under våren. En stor del af de

bort-flyttande voro hemmansägare och hemmansägaresöner. Men dessa

ge sig i allmänhet ej åstad i afsikt att för hela lifvet stanna kvar

på andra sidan. De resa i akt och mening att under några år

arbeta och spara därborta samt sedan komma tillbaka och skaffa sig

en mera oberoende ställning i hemlandet. I samma syfte hade H.

anträdt, färden. Och livad hans fars gård beträffar, så var det

meningen att någon af bröderna skulle komma hem och öfvertaga den.

N:r 115.

Ogift nian, F,, 18 år, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Föräldrarna voro döda sedan 13 år

tillbaka, och F:s äldste bror (han hade två bröder och två systrar)innehade garden, som han löst sig till af syskonen. På hemmanet,

som föder ii kor och en häst, hade F. arbetat, ej någon annanstans.

Färden ställdes till Seattle, Washington, där F. hade en moster och

hennes man, som ägde en farm. Något bestämdt löfte att fä plats

där hade han inte fått. Pängar till biljetten hade han fått

genom lån.

N:r 116.

Ogift man, J., 17 dr, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Sågverksarbetare. Kadern lefde och hade

en gård, som födde en ko. J. hade haft olika slags arbete vid

sågverken och under 5—6 månader på året förtjänat 2,so—3 kr. om

dagen. Under vintertiden hade det varit omöjligt att i dessa trakter

skaffa arbete. Hela sista året hade han varit arbetslös. — Hade 3

bröder oeh 5 systrar. En mängd släktingar hade han i Arizona, men

visste ingenting närmare om dem. Skulle nu resa till en bekant i

Seattle, Washington. (Jämför n:r 115.)

N:r 117.

Ogift man, E., 17 år, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Fadern lefde oeh ägde ett litet hemman,

som födde 4 kor men ingen häst. Tre bröder oeh en syster voro

kvar hemma. Hade arbetat som sågverksarbetare, vedkapare, under

somrarna och förtjänat 1 kr. à 3,r.o om dagen, skillnaden beroende

på att arbetet utförts »på styck*. Under vintern funnes inga

arbetsmöjligheter, utan hade han dä varit hemma på gården. Liknande

hade förhållandet varit för hans syskon. Färden ställdes till Cadillac.

Michigan, där han skulle besöka en bekant. (Jämför n:r 121.) Hade

sju kusiner i Amerika, men kunde inte räkna på hjälp frän dem.

Pängar till resan hade anskaffats genom län i en bank. Några

hemmansägare i trakten voro i borgen. Orsaken till resan uppgafs vara

»önskan att komma till ett land med större frihet», men närmare

klart föreföll icke svaret. Fastmer torde den riktiga orsaken fa

sägas vara bristen på fullt lönande arbete i hemtrakten och

omöjligheten för gården att ge existens åt alla syskonen. Ej medlem af

fackförening. Deltagit i en strejk, som lyckades.

N:r 118.

Ogift man, L., 19 är, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Skoarbetare. Hade fyra bröder och en

syster. Bodde hos sin far, som försörjde sig med olika slags till-EMIGRATION SUTREDNING EN. BILAGA VII. UTVANDRARNES UPPGIFTER.

fälliga arbeten. L. hade stadigvarande arbete i en skofabrik med

en daglön af kr. 2-so året om. Reste nu till en bekant i

Minnea-polis, Minnesota, och förklarade orsaken till sin resa vara att

undan-slippa exercisen.

N:r 119.

Ogift man, A., 20 år, från Norrbottens län.

Hade hela tiden vistats i hemsocknen. Hemmansägareson. Fadern

lefde. Hans hemman var skuldfritt och födde tre kor och en häst.

Han brukade det själf. A. hade hjälpt till med arbetet hemma på

gården och dessutom haft tillfälligt arbete vid sågverk och i

skogarna c:a 3—4 mån. om året, och då erhållit intill kr. 3,so om dagen

i lön. Han hade tre bröder och två systrar; den minsta brodern

var hemma, de öfriga bröderna voro sedan 2—3 år i Amerika. Han

reste nu till en af dem i Seattle, Washington. Som orsak till

Ame-rikaresan uppgaf A. att han önskade slippa undan värnplikten.

N:r 120.

Ogift man, J., 17 år, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Fadern var tullvaktmästare och ägde ett

skuldfritt hemman, som födde 7 kor och en häst. Två af J:s bröder

voro hemma på gården, en var tullvaktmästare, en skollärare, och

han hade själf bra ställdt hemma, men ville nt för att förtjäna reda

pängar. Han hade 4 bröder och 4 systrar; hade hela tiden arbetat

hemma pä gården. Reste nu till Gardner, North Dakota, där han

hade en bekant.

N:r 121.

Ogift ninn, V., 17 år, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Sågverksarbetare. Fadern var öfver 70 år

är gammal och hade intet arbete. V., som var ende sonen, hade

arbetat pä sågverk som vedkapare och erhållit i lön 1 kr. ä Ho om dagen.

Detta dock endast under sommaren; på vintern var det nästan

omöjligt att erhålla något arbete. Bostaden, där V. bodde med sin far

och tre inneboende till, bestod af ett rum och var synnerligen dålig.

Reste nu till Cadillac, Michigan, där han skulle söka upp en bekant.

(Jämför n:o 117.) Hade inga släktingar i Amerika och hade ingen

utsikt att erhålla någon bestämd plats. Pängar till biljetten hadehan erhållit genom lån i en bank med borgen af några

hemmansägare. Orsaken till att han reste till Amerika var enligt hans egen

förklaring omöjligheten att erhålla vinterarbete och det tvång, som

utöfvades under arbetet vid sågverken.

N:r 122.

Ogift man. K.. 34 år, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Yrkesolärd arbetare, som under årens lopp

haft sysselsättning iuom jordbruket samt vid skogsafverkning och

malmlastning. Fadern, som likaledes var grofarbetare, dog när K.

var nio år gammal, och vid denna tidiga ålder måste han begynna

förtjäna sitt bröd. Han stannade som drängpojke på samma ställe

i fyra är. Trettonarig erhöll han plats hos en annan bonde och fick

nu en kontant årslön af 30 kronor. Vid 21 års ålder kunde han

glädja sig åt en årlig dränglön af 100 kronor i kontanta pängar

jämte mat och husrum. Och för några år sedan åtnjöt lv. i samma

ställning en årslön af 300 kronor jämte kost och logis. Såsom

malm-lastare hade K. förtjänat upp till 5 kronor per 10 timmars

arbetsdag. Åt detta arbete hade han ägnat sig sommartiden och hade

varit i stånd att göra sig en besparing på 300 kronor för sommaren.

Så hade vintern kommit, och dä hade han skaffat sig nödtorftigt

uppehälle med vedhuggning, skogsarbete o. s. v. K., som under

årens lopp dragit försorg om sin mor, torde, sedan biljetten till

bestämmelseorten blef betalad, ha ägt omkring 800 kronor. Hans färd

gick till Seattle, AVash. Dit reste fem månader förut fyra

arbetskamrater och vänner till K. De ha tätt sysselsättning som

skogsarbetare, och detta gaf dem en daginkomst af 2"75—3 dollar

jäinte mat och logis, som arbetsgifvaren hölle åt dem på vanligt

sätt från ångkök och i baracker. Det var lv:s mening att återvända

till Sverige, så snart han förtjänat så mycket, att han kunde köpa

en gård.

N:r 123.

Ogift man, H., 28 år, från Norrbottens län.

Född i hemsocknen. Han lämnade ett burget bondehem,

hvar-est två bröder stannat kvar — hela syskonkretsen bestod af tre —

för att biträda fadern vid gärdens skötsel. H. reste nu ut för att

förtjäna pängar och sedan ämnade han återvända i akt och mening

att öfvertaga fädernegården. Denna, som var belägen inte långt

från Luleå stad, hade nedärfts från släktled till släktled. Där kundefödas 15 kor samt 2—3 hästar. Gärdens taxeringsvärde var 7,000

kr., men fadern ville nog ej sälja den under 12,000 kr. Ingen

inteckning. Inkomstkällor voro skogskörslor, mjölkproduktion och

uppfödning af ungnöt. — Faderns skatt uppgick under sista året

till om kr. 400 kr. i ett för allt. — H., som gjorde sällskap med en

till Förenta staterna återvändande kusin, reste till Idaho, hvaresten

annan kusin var bosatt och hvarest- han ämnade söka arbete vid

sågverk och i grufva.

N:r 124.

Född i hemsocknen. Hade tre bröder och fem systrar. Fadern

död. Efter faderns död öfvertog modern hemmanet, som födde tre

kor, och brukade det fortfarande. De hemmavarande syskonen voro

minderåriga. O. hade haft olika tillfälliga arbeten vid sågverk,

högst 5 à 6 mån. under året, och därpå förtjänt omkr. 1.50 om dagen.

Nu reste han i sällskap med sin bror, som varit 3 år i Amerika och

där försörjt sig som timmerhuggare. Resan ställdes till Chicago.

*

II.

Kvinnliga utvandrare

under år 1907.

N:r 125.

A. hade som 8-årig kommit öfver till Amerika med sin mor och

två yngre bröder. Den ena brodern hade dött efter några år och

snart därpå modern. A. och brodern bodde kvar i Chikago, där A.

hade lärt sig till sömmerska. För 3 år sedan hade hon rest

tillbaka till Sverige till en gift syster, som bodde utanför Stockholm.

Här hade hon stannat 2 år, men det sista året hade hon bott i

Stockholm hos en släkting och förtjänat, sitt uppehälle som hemarbeterska.

Hon sydde västar för en firma och förtjänade därpå 12—15 kr. i

veckan om hon arbetade från tidigt på morgonen till sent på kvällen.

Undantagsvis kunde hon genom att taga extra arbete få upp

förtjänsten till 20 kr. i veckan, men då måste hon arbeta till sent på

natten. Inackordering kostade 40 kr. i månad, tvätt ej inberäknad,

och kläder voro mycket dyra; - ett par skor kostade 12 kr. I

Chikago hade hon på sömnad förtjänat 8 doll. i veckan, men

lefnads-omkostnaderna hade varit mycket billigare. Hon hade fått hel

inackordering för 4 doll. i veckan, ett par skor kostade 1 å 2 doll.,

och alla kläder voro billigare.

Det hade varit A:s mening att stanna i Sverige, men hon hade

funnit lefnadsförhållandena så dyra och kvinnoarbetet så lågt betaldt.

att det hade varit omöjligt. Dessutom längtade hon till sina vänner

oeh bekanta. Hemma i Sverige hade hon känt sig som lösryckt.

Hon hade lärt sig att sy västar i Sverige, oeh hon ansåg att

man fick lära sig saken mycket grundligare och bättre hemma. Med

denna sin kunskap skulle hon nu kunna förtjäna mycket mer än

förut i Chicago, där hon ämnade söka sig in vid en fabrik för

tillverkning af kläder.

N:r 126.

Var född på Öland, där föräldrarna fortfarande lefva. Hade en

syster i Brooklyn och en fostersyster i Jamestown. I., som tjänat

pa olika platser, hade under de sista i) åren haft anställning på en

oiBcersmäss i Stockholm, först såsom husa och sedermera som

före-stånderska. Hennes lön, som började med 15 kr. i månaden, hade

slutligen stigit till 30 ler. Extra förtjänst i form af drickspängar

förekom ej, däremot fick hon 20 kr. i julpängar.

Arbetet varade från kl. (i f .m. till V* 7 e. m., men drog ofta ut till

kl. 12—1, ja ända till kl. 2 ]tå natten. Bestämda fridagar hade hon

ej haft och nästan ingen ledighet. Hon hade på sin plats kunnat

spara ihop sä mycket pängar, att hon skaffat sig sin biljett och

erforderliga pängar till öfverresan samt pängar till återresa därest

hon ej skulle trifvas. Motivet för resan var, att hon ville se sig om

i världen och hälsa på sina släktingar. Systern, som varit ute sedan

hon var 17 år, hade varit hemma några månader för 4 år sedan, och

hade hennes jämförelser mellan svenska och amerikanska

förhållanden tydligen imponerat på I. Systern hade som nykommen och

obekant med språket endast haft 2 doll. i veckan att börja med, som

ensamjungfru, men hade lönen snart stigit upp till 18 och 20 doll.

i veckan. Hon hade alltid söndag och en kväll i veckan (från kl.

1 eller 2 e. m.) ledig, eller också hvarannan söndag och 2

hvardagskvällar. Under den fria tiden var hon fullständigt ledig, antingen

hon var borta eller hemma. »Kommer någon och hälsar på, så sköter

frun sig själf; det kan aldrig komma i fråga, att jungfrun tages i

anspråk under sin fritid.» Detta ansåg I. vara särskildt

beaktans-värdt, ty i Sverige måste en jungfru gå bort om hon skall vara

säker på att få vara i fred under sin fritid. En god jungfru känner

sig hos oss aldrig ledig från arbete, hon törs knappast sätta sig

ned på en stol så att herrskapet ser det. Systern hade ämnat stanna

i Sverige, men hon tyckte att arbetet var så mycket tyngre och

besvärligare här än i Amerika, att hon beslutat sig för att resa ut igen.

N:r 127.

Ogift kvinna, E„ 24 år, från Östergötlands län.

Hade under 2 */* år varit anställd vid en matvaruaffär i

Stockholm. Arbetstiden hade varit mycket lång, från kl. ",¡7 f. m. till

kl. 9 om kvällarna. Ofta var det ej slut med efterarbetet i boden

förrän kl. 11—12 på natten. Lönen var 18 kr. i månaden jämte mat

och husrum. Maten var bra och behandlingen utmärkt, men hon

tyckte det blef drygt. E. hade en bror, gift i Winnipeg och

anställd som montör vid ett elektriskt verk. Till honom skulle hon

resa.

N:r 128.

Ogift kvinna, A., 18 år, från Östergötlands län.

Hade i Nebraska två systrar och en bror. Fadern, som varit

arrendator, hade dött för 4 år sedan från hustrun, 7 minderåriga

och 2 vuxna barn. Den äldsta sonen och dottern, som rest till Ame-rika medan fadern ännu lefde, voro båda gifta. En syster hade

dessa båda redan hjälpt öfver till Amerika. Hon hade fått plats

som tjänarinna med en lön af ¿4 doll. i månaden. A. hade också tjänat

ett par år i Linköping, under första aret för 8 kr. i manaden.

sedermera för 10 kr. Hon hade kommit till mycket snälla människor och

hade haft en bra plats, men det var ingen framtid och därför ville

bon ut. Det var meningen att hela familjen småningom skulle

emigrera allt efter som barnen blefvo vuxna och de äldre syskonen

kunde hjälpa dem öfver. Brodern hade skickat A. biljett, och bon

skulle vistas i hans hem till att börja med. Nästa var skulle han

ytterligare skicka efter två bröder på 17 och 18 år.

N:r 129.

(»gift kvinna, A., 15 ar, från Jönköpings län.

Fadern daglönare i samma socken. Af sex syskon hade två systrar

och en bror varit resp. 15 och 10 år i Amerika. En syster tjänade

i Boston, en var gift därstädes. Brodern, som varit hemma på besök,

tog den unga flickan jämte en ett par ar äldre bror med sig till

Amerika. Han betalade biljetten för dem bada, och de skulle få

komma till den gifta systern i Boston. I>et. yngsta barnet, en pojke,

var kvar i hemmet hos föräldrarna. A. hade sedan 1 okt. 1906 tjänat

som ensam piga i en liten bondgård i samma socken. Gården

utgjorde en åtting, med 4 kor och 1 häst utom gris och kalfvar.

Bondfolket, som voro unga och nygifta, hade under en kort tid haft en

dräng, men som det ställde sig för dyrt hade de sedermera skött

gärden med A:s hjälp. Hon hade fått arbeta från kl. 5 på

morgonen till kl. 10 på aftonen med såväl ute- som innearbete. I slåttern

gick hon med som dräng, och när hon sedan kom hem om kvällarna

var det att mjölka korna och se till ladugården, och klockan var

vanligen öfver 10 innan det blef slut. Under vintern var arbetet

något mindre drygt, och hon beböfde då ej stiga upp forr än Id. "»(i.

Lönen hade under de 9 månader hon varit i tjänst utgjort

samman-lagdt 35 kr. jämte ett par skor.

Flickan var liten och späd och till ytterlighet mager, och det

föreföll otroligt att hon skulle orkat med ett så pass hardt. arbete.

N:r 130.

(»gift kvinna, 51., 16 år, frän Kronobergs län.

Fadern var skogsarbetare och modern sömmerska, men som det

var 8 barn hade det varit mycket knappt och fattigt. M. som var106 EMIGRATIONS UTREDNINGEN". BILAGA VH. UTVANDUAENES UPPGIFTER.

äldst hade redan måst förtjäna sitt eget uppehälle. Hon hade haft

plats 1 år på en bondgård i Vadstenatrakten. Hemmanet var på 70

tunnland med 8 kor, och M., som var ensam piga, skötte all

mjölkning och innesysslorna. Hon fick börja kl. 5 om morgnarna och

vanligen var det ej slut förr än kl. 11, och som hon låg i köket,

kunde hon ej komma i säng förr än alla hade gått och lagt sig.

Någon ledighet hade hon aldrig, såvida hon ej betalade någon som

skötte mjölkningen. Hon fick 110 kr. i lön; presenter eller [-extrabetalning-] {+extra-

betalning+} förekom ej. Maten var bra och husbondfolket voro snälla

emot henne, men arbetet var hårdt.

Reste i sällskap med sin två år yngre syster. (Jämför n:r 131.)

Båda flickorna sågo friska och duktiga ut och voro förtjusta

öfver att få komma ut och se världen och fulla af tillförsikt för

framtiden.

En gift morbror i Philadelphia hade skickat dem biljetter och

respängar, de reste i sällskap med bekanta svensk-amerikaner och

skulle stanna hos morbrodern någon tid innan de togo tjänst.

N:r 131.

Ogift kvinna, A., 14 år, från Kronobergs län.

Reste tillsammans med sin två år äldre syster. (Jämför n:r 130.)

Hade sedan i maj månad haft plats som ensam piga å en gård med

12 kor att mjölka. Arbetstiden var från kl. 5 pa morgonen till kl.

11 på kvällen. Lönen var 10 kr. i månaden.

N:r 132.

Ogift kvinna, J., 25 år, från Kronobergs län.

J. var dotter till en bonde, som varit gift tre gånger och hade

9 barn. Tvä af sönerna voro i Amerika, den eua grufarbetare, den

andra skrifvare på ett kontor. En syster var gift med en farmare

och en med en handlande i Chicago. Den sistnämnda, som varit

hemma under sommaren, hade tagit J. med sig och hjälpt henne

med biljetten. Hon hade dessutom med sig en 18-årig systerdotter till

mannen, äfven hon bonddotter. J:s fädernegård utgjorde en åtting,

med 8 kor. Fadern var sä gammal att han just ej orkade arbeta mycket,

de två hemmavarande systrarna skötte gården. Tjänstfolk kunde de

ej taga, emedan lönerna voro så dyra. En dräng skulle ha 350 kr.

om året, en piga 250 kr., och en 14 års drängpojke betalades med

175 kr. om året. Söndagarna hade de alltid fria, utom att

kreaturen maste ha sin skötsel.N:r 133.

Ogift kvinna, I., 17 år, frän Kronobergs län.

I. reste till Jamestown, där hon hade en gift syster. Längre in

åt landet hade hon dessutom 3 syskon. Fadern var bonde. De hade

7 kor, men ingen häst, dä korna användes som dragare. En del

skog hörde till hemmanet. Föräldrarna och en hemmavarande syster

skötte ensamna gärden; endast om somrarna brukade de taga en

dräng eller en piga pä hallar. Dräng skulle från 1 april till 1 nov.

ha 145 kr. i lön, en piga 115—120 kr. för samma tid. Det var

mycket svårt att få tjänstfolk, dä de flesta på trakten voro

själf-ägare och de som ej voro det emigrerade. Själf hade I. endast

arbetat hemma på gården, och nu reste hon ut för att trätfa

syskonen. Det var emellertid hennes afsikt att komma tillbaka sedan hon

förtjänat litet pöngar.

N:r 134.

Ogift kvinna, O., 17 år, från Kronobergs län.

Reste i sällskap med en bekant. O. var dotter till en

arrenda-tor. För gården, en fjärding, betalades 150 kr. i arrende, men den

var skattefri. De hade 3 kor och 1 häst. Som de voro munga

barn, måste hon som äldst ut och förtjäna sitt uppehälle, oeh då

reste hon hellre till Amerika än hon tjänade i Sverige.

Hon skulle första tiden få vara hos sin goda väns syster i

James-town. Själf hade hon inga släktingar i Amerika.

N:r 135.

Ogift kvinna, E., 19 är, från Kalmar län.

Hade i sitt sällskap en 17-arig syster, och de reste till en gift

moster, som bekostade deras biljetter. Föräldrarna arrenderade en

liten gård med 4 kor och en häst. De emigrerande hade fyra äldre

bröder; tre af dem försörjde sig själfva som stenarbetare, soldat och

volontär, den fjärde, som var blind, bodde hemma hos föräldrarna.

Systrarna hade hittills arbetat hemma på gården, men den var for

liten for att kunna foda dem alla, och äfven flickorna måste ge sig

ut att förtjäna sitt uppehälle, när de blifvit vuxna. E. ville inte

tjäna i Sverige. I Amerika hade hon så mycket större utsikt att

komma sig fram, och där kunde hon också fa lära sig något. Mostern

hade erbjudit henne att få bo hos sig oeh gå i skola under förstaaret. Som E. emellertid aldrig varit skild från sin syster, kunde

hon inte lämna henne utan tvingade sig till föräldrarnas samtycke

att taga henne med sig. Att föräldrarna blefvo beröfvade en hjälp

som de beliöfde, tycktes föga bekymra dem. Sedan de lärt sig

språket skulle de ut och tjäna, och de gjorde sig tydligen stora

förhoppningar om att kunna förtjäna bra och få det bra.

N:r 136.

Ogift kvinna, (i., 15 år, från Kalmar län.

6. var den äldsta af (5 syskon. Fadern hade en liten gärd på

Ii tnkl och 1 ko, men hade sin hufvudförtjänst på dagsverke vid

en närliggande gård. Han förtjänade på detta 37 kr. i månaden.

G. hade 3 gifta morbröder i Amerika, alla farmare. En bodde i

Kanada, de båda andra i staten New-York. De senare hade skickat

biljetten till G., och hon skulle resa till dem i sällskap med en

bekant frän hemtrakten <0111 varit på besök i Sverige. Fadern,

som tyckte att han hade svårt att draga sig fram med alla barnen,

var betänkt på att sälja gården och emigrera till Kanada, där han

skulle bli farmare.

N:r 137.

Ogift kvinna, A., 22 år, från Kalmar län.

A. var bonddotter och hade 4 syskon. Ende brodern var 18 år,

två systrar voro ute och försörjde sig själfva, och en var hemma

jämte brodern.

Gården, som var ganska liten, hade skog till husbehof. De hade 7

kor och 1 häst och lade särskildt an på ladugärdsprodukterna. Använde

separator och brukade sälja rätt mycket smör. för hvilket de tingo

l*6o—1*jo kr. pr kg. Gården kunde ej föda alla barnen. De hade i

tur och ordning varit borta tidtals och tjänat och hade i allmänhet

fått 12—15 kr. i månaden i lön. A. reste utför att gifta sig.

Fästmannen, som rest till Chicago i april, hade genast fått arbete och

förtjänade nu 3 V* doll. om dagen. A. har också en moster, gift i

("liieago. Den hemmavarande systern tänkte resa till Amerika, när

hennes fästman hade exercerat, sä att han var fri att följa med

henne. Afven brodern ämnade sig ut sä fort han gjort sin

värnplikt.

Gården brydde barnen sig ej om, »föräldrarna linge väl sälja den»,

de förtjänade för litet i Sverige och de ville se sig om i världen.N:r 138.

Ogift kvinna, F., 17 år, från Kalmar län.

F., nom var i sällskap ined A. (jfr n:r 137) ämnade sig till

Minnesota, där hon hade en moster. F. var äldsta barnet och dotter

till en bonde. En 14-årig bror och 2 yngre systrar voro hemma hos

föräldrarna. Gården var mycket liten och födde endast "> kor och

en häst. Den gal" ej mer afkastning än hvad som gått åt för deras

eget behof. F. hade måst ge sig ut att tjäna så snart hon gått

och läst. Hon var barnpiga ett år med 5 kr. i månaden och kom

sedan i tjänst hos två strykerskor, där hon hade 8 kr. i månaden. I

dagspänning lingo flickorna på hennes hemtrakt Ws när de gingo i

hjälp eller gjorde utearbete. F. hade alltid längtat till Amerika,

och nu hade hennes första husbondfolk, som emigrerat för ett par år

sedan, skickat henne biljett, och hon var strålande glad att få resa

Syskonen tänkte resa bara de blefvo vuxna.

N:r 139.

Ogift kvinna, J., ,"S2 år, från Hallands län.

J. var bonddotter och hade 7 syskon. Gården var liten, de

hade blott 4 kor och en häst, men mycket skog. Fadern hade ej

ärft den, men hade lyckats att sa småningom få den skuldfri.

Barnen hade dock tidigt måst ge sig ut, och som förtjänsten var bättre

• Amerika hade den ena efter den andra rest dit, först äldsta

brodern och så, en efter en, 4 systrar. J. hade rest, när hon var 16 nr

och hade varit borta i 10 år. När så en yngre syster skulle resa

ut till Amerika för att gifta sig, måste J. komma tillbaka för att

hjälpa till med skötseln af gården. Hon hade nu varit hemma i 6

är, men så gifte sig brodern och då behöfdes hon ej hemma längre.

Hon kunde nog ha fått stanna hemma, ty hon knnde sy och hade

kunnat förtjäna sitt uppehälle på det, men hon trifdes ej sedan det

kommit en främmande till gården. Ge sig ut att tjäna i Sverige

ville hon ej heller. Hon hade jämt varit pä landet och var för

gammal att lära sig stadsvanorna-, och att tjäna på landet som

bondpiga ville hon tydligen ej ens tänka på. Det återstod därför

ingenting annat än att resa tillbaka till Amerika. Hon gjorde det också

gärna, ty hon hade trifts utmärkt med arbetet där. »En tjänarinna

behandlades där mycket väl, nästan som medlem af familjen.» J.,

som betalade sin biljett själf, for med Hvita Stjärn-linjen och

ämnade sig till San Francisco. I sitt sällskap hade hon (jfr n:r 140)

annan ogift kvinna från samma socken.N:r 140.

Oeift kvinna, A.. 23 år, från Hallands län.

A. var bonddotter men hade mycket tidigt blifvit föräldralös.

Fadern och modern dogo båda, när barnen, (! till antalet, voro

minderåriga. Gården såldes, och släktingar togo hand om barnen. Äldsta

brodern, som varit ute i Amerika 11 år, hade rest då han var lfi år.

Han var nu gift och bodde i San Francisco, dit A. ämnade sig.

Själf hade hon redan vid 15 års ;ilder börjat förtjäna sitt uppehälle.

Första platsen var vid en mindre bondgård med 8 kor, hvilka hon

skulle mjölka oeh sköta. Arbetet började kl. 4 eller V®«> om

morgnarna och höll på så länge det var ljust. På denna plats hade hon

50 kr. om året i lön, men efter 2 år lick hon påökt till 70 kr. Nästa

plats var en stor bondgård med 20 kor. De voro där 2 pigor, som

skötte ladugården, men dessutom skulle de deltaga i såväl

jordbruks- som innearbetet. De började i ladugården kl. 1/i5 om

morgnarna; kl. 6 skulle mjölkningen vara slut och mjölken afskiekad till

mejeriet. Under skörden fingo de gå med i utearbetet till sent på

kvällarna, och när de sedan kommo hem hade de både kvälls- och

kaffediskarna för allt folket kvar. De bodde i köket tillsammans

med 3 af barnen och kunde därför ej gå oeh lägga sig förrän

husbonden kommit hem och fått mat. Som han drack och förde ett

mycket, oordentligt lif, kommo de ofta ej i säng förr än sent på

natten. De fingo aldrig arbeta åt sig själfva eller laga sina kläder, ej

ens på natten vid ljus som de själfva köpte sig. Husbonden ansåg,

att när han gaf dem lön hade han rätt till deras tid dygnet om.

Det var stöld från honom om dc orkade arbeta mer och ej gjorde

det för honom. Söndagarna hade de ledigt endast om de särskild!

begärde det, och en fri hvardagsafton förekom aldrig. Lönen var

150 kr. om året. Husbonden var alltid rå och otidig mot dem, och

A. sade själf, att hon ansåg denna plats ovanligt svår. Nu vore det

hennes mening att taga plats som tjänstflicka i Amerika, och hon

reste i sällskap med en flicka från hemtrakten, som varit ute förut

och kände till förhållandena. A. hade ärft litet pängar af

föräldrarna och kunde därför betala sin resa själf. (Jämför n:r 139.) Hon

var liten och spädväxt, och det syntes på henne att hon slititondt.

N:r 141.

Ogift kvinna, E., c:a 24 ar, frän Hallands län.

E., som var dotter till en välbärgad bonde, hade fyra systrar

och en bror. Da fadern dog för 3 år sedan, öfvertog brodern sköt-seln af gården och en därtill hörande stor trädgård. Gården

omfattade c:a 44 tunnland, och de hade 11 kor. Det var fullt npp med

arbete på gården för alla syskonen, och de hade dessutom 2 drängar.

Drängarna hade 250 och 300 kr. i lön med husrum och mat. Någon

gång togo de en s. k. »sommarpigad. v. s. för 3 månader, som då

för den tiden betalades med 150 kr. En piga, som staddes för

helt år, hade 250 kr. i lön. Trädgården bar sig bra, de hade denna

sommar sålt 3,000 liter jordgubbar för 35 öre litern. Jorden var

bördig, och enligt E:s påstående var trakten synnerligen välbärgad.

Alla voro själfägare, och gårdarna varierade mellan 30 och 45

tunnland jord. Det fanns inga torpare och ej mer än 2 fattighjon i hela

socknen. Skatterna voi-o ej heller dryga. E. betalade för gärd och

trädgård 80 kr. Barnen stannade för det mesta hemma på gårdarna,

och såvidt hon visste hade inga emigrerat från socknen. Själf skulle

hon endast ut på ett år till en moster, som var sjuk och behöfde

hjälp. Det var synnerligen svart att f;i tjänstflickor, emedan alla

flickor, som ej behöfdes hemma, gingo till betodlingcn i grannsocknen.

Det var vanligt att flickor från den fattigare skogsbygden kommo

ned om somrarna till bet od lingen. Omkring 500 arbetare

sysselsattes därmed. Hackning och skötsel al" ett tunnland betor

betalades med 80 kr. En flicka kunde sköta 2 tunnland pä en gång om

hon arbetade intensivt, och som det ej tar mer än 0 veckor, så var

förtjänsten — 1 <>0 kr. — ganska god. E. reste till Winnipeg. Hon

var road och intresserad af att fä se litet af världen men fast

besluten att inte låta öfvertala sig att stanna borta från Sverige.

N:r 142.

Ogift kvinna. L., 20 år, från Göteborg.

Föräldrarna bosatta i Göteborg, fadern dagsverkare, en 17-årig

syster i hemmet. L. hade under (i ar haft plats som biträde i en

matvaruaffär. Hon fick att börja med 5 kr., sä 7 kr. och slutligen 15

kr. i månaden jämte maten. Bodde hemma. Arbetstiden var från kl.

1 28 f. m. till kl. 10 eller ’/all e. m. utan rast. Frun, som själf arbetade

med, var mycket snäll och noga med att biträdena fingo kraftig mat,

men arbetet blef genom det myckna gåendet och ståendet ytterst

ansträngande. Hon fick stå ibland tills knäna svullnade. Den länga

arbetstiden gjorde det också omöjligt för henne att själf sköta sina

kläder, utan måste hon leja och betala för allt. Söndagarna voro de

första åren ej heller lediga, emedan frun tog henne till hjälp i

köket, när hon kom fiir att äta. De senare åren afstod hon från sin

fria mat om söndagarna för att få vara ledig. Fyra dagar under året

kade biträdena extra ledighet »men då skulle de komma ut tillherrskapet pä landets. Hon ansåg sig ha varit mycket väl

behandlad af sin principal, men sa som arbetet var ställdt oeh med den

lönen var det omöjligt att lägga af något, och ej heller var det

någon framtid med ett dylikt arbete. Hon hade därför beslutat att

emigrera, och var det hennes afsikt att bli kokerska i Amerika. Till

att börja med skulle hon bo hos en morbror i Itoka, som skickat

henne biljetten och de erforderliga pänningarna. Hon ämnade så

fort som möjligt söka få ihop pängar för att kunna skicka efter

sin nu hemmavarande 17-åriga syster.

N:r 143.

Änkn. K., c:a 40 år, från Göteborg.

K., som varit änka i Hera år, hade försörjt sig själf och sina 4

barn med arbete af olika slag. En tid hade hon haft hemarbete i

sömnadsbranschen, sa hade hon tillverkat och försålt pappersblommor

och slutligen arbetat i sillsalteri.

Det sista arbetet var det mest lönande: hon hade kunnat

förtjäna ända till 25 kr. i veckan under bästa tiden. Men det var ett

så liårdt arbete, att hon ej vågat taga upp det ett år till. Händerna

sprucko sönder, så att hon ej kunde sofva om nätterna för värk, och

hon fick svår reumatism i både armar och ben. Saltning är ett

säsongarbete och hade därför legat fullständigt nere nnder

sommarmånaderna, och den jämförelsevis goda vinterförtjänsten hade ej

räckt till att betäcka de lediga månadernas utgifter. Visserligen

hade hon skaffat sig extra förtjänst genom att gå i hjälphns, och

som hon ägde den lilla stuga de bodde uti, så hade hon just nätt

och jämnt kunnat reda sig, men att spara ihop något var otänkbart.

Två af barnen voro redan i Amerika. Själf lmdc hon varit där en

gång förut tillsammans med mannen. Efter 1" 2 år hade mannen

fatt reumatisk feber och blifvit klen; han hade då skickat hem

familjen till hustruns mor och slutligen efter ytterligare 2 år rest

hem själf för att dö. K:s mor hade dött strax efter, och hade hon

då blifvit ägare till stugan. Det äldsta af barnen är en flicka, som

är ofärdig i sina händer; henne hade en broder tagit ut till San

Francisco och skaffat arbete på kontor. E11 annan släkting hjälpte

den äldsta sonen öfver för 2 år sedan; han var da 1(3 år och

försörjde sig nu själf. Modern längtade efter barnen, oeh hade detta

järnte hoppet om bättre förtjänst kommit henne att besluta sig för

att resa. De båda minderåriga barnen hade tagits 0111 hand af

släktingar, och skulle de komma efter så fort de blifvit vuxna. Huset,

som hon ansåg betinga ett värde af 2,000 kr., skulle säljas för

att bekosta deras öfver resa.N:r 144.

Ogift kvinna. M.. c:a 24 år, från Göteborg.

Båda föräldrarna voro döda, och hon hade bara en bror, som var

gift och bodde i Boston. M. hade haft plats vid samma

spinneri-fabrik ända sedan hon som minderårig börjat att arbeta där. Hon

hade som minderårig haft en veckoförtjänst af kr. 3-yO. men kuude nu

som spolerska förtjäna pä ackordsarbete 12—15 kr. i veckan.

Arbetstiden var frän kl. 6 f. m. till kl. 6 e. m. med "/s t. frukostrast, 11,

middags- och 1 4 t. kafferast. Fabriken var gammal och mycket

smutsig och dammig. Luften i arbetssalarna var ofta mycket dålig, så

mycket mer som de flesta flickorna åto sina mål i arbetsrummet och

ingen vädring under arbetstiden kunde förekomma. Som emellertid

fabriken var otidsenlig, skulle den troligen snart rifvas.

Behandlingen af arbetarna var enligt M:s uppgift mycket god. och sjukdom

förekomme sällan bland personalen. M. gjorde resan på sina egna

besparingar, och hon hade beslutat sig därför af lust att få råka

brodern och få se sig om litet i världen. Med sin arbetsförtjänst

hemma var hon fullt nöjd, och skulle hon ej trifvas i Amerika

skulle hon resa tillbaka igen. M. klagade bittert öfver

förhållandena pa båten (Wilson-linjen). Hon hade ej kunnat ligga nere i

hytten, och maten var omöjlig att äta.

N:r 145.

Ogift kvinna. L., c:a 20 år, från Göteborg.

Reste tillsammans med n:r 144 och hade arbetat pä samma fabrik.

Afven L. var föräldralös; hon hade två systrar gifta i samma stad

samt en bror, som var gift och var förman vid fabriken. L.

arbetade som solverska och förtjänade 12, högst 13 kr. i veckan. Kon

tyckte emellertid ej att förtjänsten var dålig, och hennes beslut att

följa kamraten till Amerika härledde sig endast af lust efter att få

se sig omkring. Hon instämde fullständigt i kamratens uttalanden

om fabriken och förhållandena där. Båda sågo de friska och

kraftiga ut, och man skulle ej kunnat tro att de arbetat i en osund

fabrikslokal hela sitt lif.

N:r 146.

.inka. K., c:a 6(J år. från Älfsborgs län.

K., som varit gift med en malare, blef änka för 20 år sedan

*ned 3 minderåriga barn. Hon ägde en liten stuga, som mannen

"«■/o» 8byggt, och försörjde förresten sig och barnen med att »tjäna bönder».

K. hade ensam skött en ladugård på 8 kor och dessutom arbetat

med i jordbruket. Kl. 4—V/«5 om morgnarna var det att börja och

sä hålla i till kl. 8 på kvällarna. På sådant sätt kunde hon

förtjäna 1 kr. om dagen jämte rätten att taga mjölken från en ko.

I >en sista aflöningsförmånen satte hon stort värde på, ty på sådant

sätt hade barnen fått sä mycket mjölk de behöfde, och ändå hade

hon ibland kunnat kärna litet smör och tjänat sig en extra slant.

Dä den äldsta sonen var 17 och flickan 1 • > år, hade en täster tagit

dem öfver till Amerika och några år senare äfven den yngste sonen.

Barnen hade mycket snart börjat skicka öfver pängar till modern.

Ilätt som det var hade jag en femdollar, och då var det ingen nöd

längre.» För ett år sedan hade den yngste sonen kommit hem och

tagit arbete hemma, men han trifdes ej, och nu hade han öfvertalat

modern att följa med honom ut för att hushålla för honom. Själf

tyckte gumman, att hon hade haft det så bra hemma, men när

barnen nödvändigt ville att hon skulle komma, så fick det ju gä.

N:r 147.

Ogift kvinna, Z., 19 år, från Alfsbort/S län.

Fadern var landbonde och har 7 barn, hvaraf 4 minderåriga

vistades hemma. Utom Z. hade han en vuxen dotter, gift i

Göteborg, och en son. sedan 1 år i Providence. (iården, som han

arrenderat af en bonde, var helt liten, med 4 kor. Barnen hade tidigt

måst ge sig ut att tjäna. Z. hade tjänat bönder sedan hon var 15

år. Sin första plats fick hon hos bekant folk. Det var en stor

bondgård med 20 kor. De voro 3 pigor, som alla lägo tillsammans

med husbondfolket i köket. Arbetet började kl. 5 på morgonen och

höll i ntan afbrott till 9—10 på aftonen. Hon stannade där I år

och hade under den tiden 7 kr. i månaden. Nästa plats var pä en

mindre gård, med 9 kor. Där var hon ensam piga tillsammans med

1 dräng. Utom ladugården hade hon alla innesysslor, och om

sommaren deltog hon dessutom i skördearbetet. Första mjölkningen

började kl. t!, och arbetet fortgick sedan oafbrutet till kl. 10—11 på

kvällen under sommaren. Mjölkningen, som hon ensam svarade för,

skedde 3 gånger dagligen. Under vintern var arbetet enligt hennes

utsago »mycket lindrigare», ty efter sista mjölkningen kl. 8 hade

hon bara bädd ning och diskning, »och då kunde det vara slut redan

ki. 9». Af ven på denna plats låg hon tillsammans med

husbondfolket och 3 barn i köket, men tycktes hon anse att ej annat varit

att vänta. Hon stannade här i 3 år och hade första året 9 kr. i

månaden, sedermera 10 kr. Hon beklagade sig öfver, att arbetet varhårdt och att det var lika både söndag och hvardag, aldrig någon

ledighet; men resan till Amerika tycktes ej vara hennes eget

initiativ. Brodern, som året förut blifvit efterskickad af en moster i

Pro-vidence, hade gång pä gång skrifvit och uppmanat henne att resa,

och när slutligen mostern hade skickat äfven henne en biljett, hade

hon beslutat sig för att resa. Mostern är gift, och hon får stanna

hos henne tills hon kan språket, då hon tänker taga plats. Hon

hade sällskap med återvändande svensk-amerikaner.

N:r 148.

«»gift kvinna, M., lfi år, från Värmlands lun.

M:s far var murare och förtjänade 4—5 kr. om dagen. Han

hade byggt sig eget hus och tycktes vara ganska välbärgad. M.

hade en bror och tre systrar i Amerika samt två yngre systrar

hemma och en bror som exercerade i somras. En af M:s systrar

hade varit hemma under sommaren, och hon tog nu Hickan med sig

ut. Hon hade aldrig varit hemifrån förut. Tjänstflickor hade rätt

goda löner på hennes hemtrakt, 120—150 kr. om året, men hon

långtade ut till syskonen och hade därför bestämt sig för att följa

systern. Denna åter förklarade, att hon aldrig sökt öfvertala någon

att resa. tvärt om, ty hon visste hvilka svårigheter de kunde ha

att gå igenom. Hon hade i sällskap från Amerika haft flera pojkar

från hemtrakten, som reste hem för att exercera. I >e hade alla från

början rest för att slippa undan exercisen; men »hade de vetat hvilken

pers de skulle gå igenom i Amerika, så hade de väl hellre stannat

hemma och fullgjort sin värnplikt. Nu hade de fått gå igenom det

som var mycket värre än exercisen, och så hade de den kvar

dessutom».

N:r 149.

Ogift kvinna, J., 18 år, från Värmlands län.

Fadern hade dött när J. var 15 ar, och hon hade då fått plats

i en prästgård på landet. Modern bodde i Kristinehamn, och två

syskon voro i Amerika. ,1. hade blifvit mycket väl behandlad i

prostgården, där hon arbetade under hushållerskan som köksa. Hon hade

fget rum och behandlades nästan som medlem i familjen. Under de

sista åren hade hon haft 120 kr. i lön, och hade hon stannat hade

de ökat på till 150 kr. Arbeta duktigt hade hon fått göra. (läster

kommo och gingo alla tider på dagen, och hvilken tid de ån kommo

skulle de ha mat. Ofta tick hon laga middag flera gånger efter

hvarandra. Kl. 5 eller 0 var den vanliga tiden de började ommorgnarna, men ofta fingo de stiga uj>p redan kl. 3—4 för att hinna

med arbetet. Pa vintrarna var det emellertid lindrigare, och da

började arbetsdagen ej förr än kl. */»7. Nu hade en kusin varit hemma

från Amerika, oeh du syskonen lofvat henne biljett, hade hon

nödvändigt velat resa, fast hon nog haft det bra.

N:r 150.

»gift kvinna, E., 18 är, från Värmlands län.

Ämnade sig till Washington vid Stilla hafskusten, där E. hade

sin far och två bröder. Fadern hade varit ute i (i år, men hon visste

hvarken hvad han hade för arbete el ler hvad han förtjänade. Han

tycktes dock ha det ganska bra, ty han skickade hem pängar och

han hade skickat henne biljetten. Bröderna, som voro

sågverksarbetare, hade flera gånger sökt öfvertala henne att komma ut till

dem. Modern och 4 yngre syskon voro kvar i hemsocknen, där de

ägde en liten gård. E., som i flera år förtjänat sitt uppehälle själf,

hade tjänat dels hos herrskap dels hos bönder. Hon hade aldrig fått

mer än 10 kr. i månaden och »det tyckte de ändå var för dyrt». —

Hon klagade öfver den långa arbetstiden — det blef aldrig något

slut, från tidigt på morgonen till sent pä kvällen. Somrarna voro

isynnerhet svåra: då kunde hon aldrig räkna på att vara färdig

med arbetet förr än kl. 10—11 på kvällen. Kl. 5—1/2f> pä, morgonen

började det. Fritid förekom aldrig, och vanligen hade hon ej så mycket

tid, att hon kunde laga sina kläder. »Vi flickor fara till Amerika»,

sade hon, »därför att var arbetstid är så ohyggligt lång och vår lön

så knapp i förhållande till hvad allting kostar, oeh så ha vi inget

anseende — en piga är int’ exmerad för nå’et.»

N:r 151.

Ogift kvinna, K., 20 år, från Värmlands län.

Dotter till en rätt välbärgad bonde, hade hon en bror, som var

22 är, och fyra yngre syskon, som alla gätt och läst. De hade alla

arbete hemma pa gården. Fadern hade 7 kor, 1 häst och rätt många

får, och det hörde mycket skog till hemmanet. Det fanns

därför full sysselsättning för dem som voro hemma. K., som var äldsta

flickan, hade deltagit mycket i utearbetet och ofta varit på sätern,

och hon tyckte mycket om landtarbete. När systrarna började växa

till behöfdes hon ej hemma, och hon hade då tjänat i 2 år hos ett

herrskap för 10 kr. i månaden. Nu reste hon ut till Amerika för

att förtjäna pängar och skicka hem. »Man får högre ränta på pän-garna i »Sverige, så jag tänker skicka hem undan för undan och låta

far sätta in dem på banken». I)et var hennes bestämda afsikt att

komma tillbaka till hemmet, vid hvilket hon tycktes vara intensivt

fästad. Gården var så. pass stor, att de hade ett torp för 1 ko.

Torparen skulle hålla sig bostad själf, men han hade fritt timmer

t,II bygge och fri ved. Arrendet betalades med 3—4 veckors

dagsverke. K. gjorde ett ovanligt klokt och godt intryck, och det var

tydligt, att hon betraktade sin resa helt och hållet som ett medel

att hjälpa hemmet. Hon reste till Winnipeg, där hon hade

släktingar, hos hvilka hon först skulle vistas.

N:r 152.

Ogin kvinna, B., 24 år, från Värmlands län.

Hade för <> år sedan förlorat båda föräldrarna. Hemmet hade

varit fattigt, fadern hade varit en sådan där allt i allo-arbetare,

ömsom skomakare, ömsom timmerman, men alltid fått litet betaldt,

såsom t. ex. 2.") öre för att han halfsulade ett par skor. Modern

hade tjänat 12 år hos samma herrskap för 30 kr. om året i lön,

»men så gjorde de också bröllop for henne . B. hade i 7 år tjänat

som ensamjungfru hos en gammal fröken och haft X kr. i månaden.

Hon hade nästan för litet att göra ibland men heller aldrig någon

ledighet. Hade icke kunnat spara något af sin lön. Hon talade

mycket om hur svårt hon tyckte att tjänstflickorna hade det. Ingen

’extimerade» dem, en piga> var ingenting. De fijigo göra allt

möjligt slags groft arbete, bära vatten och slask och ved, hela dagen

fingo de halla på, aldrig en ledig stund och ofta ej slut förr än kl.

11 om kvällarna. Söndagarna voro heller inte lediga: — först hade

de frukosten och städningen, så kom förmiddagskaffet, sä middagen,

så eftermiddagskaffet och så kvällen; — det kunde ej bli annat än

små stunder mellan målen lediga, lleste i sällskap med sin fyra ar

yngre syster. Släktingar hade skickat dem biljetter, och de reste

nu med Canadian Pacific linjen öfver Quebeck till Washington, Stilla

hafskusten. (Jämför n:r 153.)

N:r 153.

Ogif( kvinna, H., 20 ar, från Värmlands län.

Reste i sällskap med sin syster. (Jämför n:r 152.) H. hade

tjänat i en familj och haft 12 kr. i månaden men icke kunnat spara

något.N:r 154.

Ogift kvinna, S., 20 ar, frän Kopparbergs lätt.

Reste tiJI Minneapolis, där hon hade en kusin, som skickat

henne biljetten. S. var den yngsta af (! syskon, som alla, utom en

syster, voro gifta och borta från hemmet. Den ogifta systern tjänade

som husa i Stockholm med en lön af 18 kr. i månaden. Fadern var

stenhuggare; han förtjänade 3"50 kr. om dagen och hade godt om

arbete. Han hade byggt sig en stuga själf med en liten trädgärd till,

och S. tycktes mest vistats hemma och hjälpt modern. Ett par ar

hade hon dock varit i Stockholm och tjänat som husa för 12 kr. i

månaden. Någon sorts nöd tycktes inte drifva henne ut. Hemmet

föreföll på beskrifning att vara välbärgadt. Men hon tyckte, hon

sknlle göra som andra, och det reste så mycket ungdom till Amerika

från Dalarna, »ty i Amerika ha de inga skatter och sa förtjäna de

sä mycket mera». Lefnadsomkostnaderna tyckte hon i allmänhet

inte voro dyra i hemsocknen. De lingo kött för 1 kr. kg., smör för

2 kr. kg., och mjölken kostade 12 öre litern. Sina stugor rådde de

i allmänhet om själfva, men skatten var dryg, och den klagade

de öfver enligt hennes utsago.

N:r 155.

(.ift kvinna, .V., c:a 35 år, från Gäflrborgs län.

A. reste till Kallilmrg i Kanada, där hennes man varit se-

dan november 1906. Hon medförde 2 små barn. Mannen hade i

Sverige varit arbetare vid ett sågverk i Hälsingland. Han kopplade

timmer och arbetade i skift med hvarannan vecka nattarbete.

Arbetstiden var 91/*—10 t. och lönen 20 ä 25 öre i timmen. Vanligen

fick han i aflöning (hvar 14:dc dag) 2X ä 30 kr. Bolaget hade

ondt om bostäder, och de måste därför bo hos modern, som var bola

gets baderska och hade ett litet rum. Till rummet hörde hvarken

skafferi eller garderob: enda utrymmet bestod i ett vindskontor och

en liten källare. När mannen hade sitt nattskift, måste han sofva

hemma pä dagen, och då maste hustrun gä bort med barnet för att

han skulle få ro. De hade mycket svårt att få pängarna att räcka

till. och när sa det andra barnet föddes, maste de tänka på, att skaffa

sig en bättre utkomst. Mjölken kostade 14 öre litern, köttet 1

kr.-1 ‘20 pr kg., smöret 2 kr. och spisbröd 40 öre pr kg; 5 kg.

hvetemjöl kostade 1 *<10 kr. och 5 kg. ragsikt 115 kr. Hela lönen gick åt

till mat; kläder fingo de alltid taga på afbetalning. Hennes man

hade rest i sällskap med en hel del unga karlar frän samma sågverkut till Kanada, där lian nästan genast fått arbete vid en järnväg.

Hustrun och barnen hade flyttat hem till hennes föräldrar, som lofvat

att försörja dem tills mannen kunde skicka dem pangar. Under vintern

hade han skickat dem ¿74 kr. snmmanlagdt, och nu till deras resa

550 kr. Hittills hade han följt med ett järnvägsbygge och bott i

tält eller baracker, men nu skulle han söka arbete i staden för att

få bostad at sig och familjen.

N:r 156.

Ogift kvinna, S., 19 ar, från Gäflebori/s län.

S.. som var syster till fru A. (jämför n:r 155), reste tillsammans

med henne och skulle första tiden bo hos sin svåger. Hennes far hade i

26 år arbetat vid samma sågverk. Han var kalfatare och fört jänade 5

kr. om dagen. Utom dottern hade han fyra vngre söner hemma och en

vuxen son i Kanada. Hen sistnämnde hade rest tillföljd af dt*

dåliga tiderna vid sågverket. Den äldste pojken af de hemmavarande

hade en tid haft arbete vid sågen. Under föregående vinter hade

fadern dessutom måst försörja den gifta dottern och hennes barn.

S., som måste hjälpa till att förtjäna, brukade »gå i hjälp» för l-50 kr.

om dagen och maten. Allt hvad hon förtjänade maste hon lämna

till föräldrarna. Nu reste hon för att kunna förtjäna litet mera och

få behålla det för egen del. Brodern hade hjälpt henne uied

biljetten. Så fort hon kunde reda sig något med språket, skulle hon

taga plats i familj.

N:r 157.

Gift kvinna, K., c:a 80 år, från Gäfleborgs län.

Fru E., som kom frau samma ställe som de båda föregående

-emigranterna (jämför n:r 155 och 156), reste i sällskap med dem till

samma plats i Kanada, där mannen varit sedan april månad. Mannen

hade hemma varit knubbläggare vid sågverket. Det var ett mycket

hård t arbete med tämligen kort arbetstid, — frän "/a 7 till 8, från

10 till 12 och från 2 till 6. Trots att de ej arbetade flera timmar

i streck, var arbetet så hårdt, att de måste byta om kläder för hvarje

gång de kommo in, emedan de voro genomblöta af svett. Likviden

{hvar 14 dag) varierade mellan 25—¿8 kr., sällan 30 kr.; dessutom

hade de fri bostad och fri vedbrand. Då sågverket giek bra, hade

de haft ända till 45 kr. i hvarje aflöning. Så som det nu sjunkit,

kunde de ej lefva därpa med 3 barn. Mannen hade därför rest ut

i våras och hade genast fått plats vid ett järnvägsbygge med en

lön af 2 doll. oeh 75 cents om dagen, och hade han på dessa månader

kunnat skicka hem 500 kr.N:r 158.

Oarift kvinna. I... 18 ar, från Gäflrborgx län.

Från samma samhälle som de föregående (jämför n:r 155—57) ocli

i deras sällskap. Hennes far, som var smed, hade rum och kök och

fri vedbrand samt 4 kr. om dagen. Tre vuxna söner hade haft arbete

i sågen, men hade måst ge sig i väg för ett år sedan, då arbetet delvis

lades ned. De reste då till Kalliburg i Kanada, där de haft arbete i

grufva med 4 doll. om dagen. En dotter var gift, och en son gick

och läste i år. L., som hade tjänat i hemtrakten, hade haft 10 kr.

i månaden. Nu hade bröderna skickat henne biljett, och hon skulle

först resa till dem, men ämnade sig sedan ut att tjäna.

N:r 159.

Ogift kvinna. M., 18 år, från Gäfleborgs lån.

M. befann sig i samma sällskap och var frän samma trakt soin

föregående. (Jämför n:r 155—158). Fadern, som varit

sågverksarbetare, hade nu fått pension, 400 kr. i ett för allt. Bostaden fick han.

ej behålla, h v ar för han bestämt, sig för att flytta till en gift son i

Gästrikland. Alla de gamla arbetarna som blifvit uppsagda få 400

kr. Då dc klagade öfver att de ej fingo bostad, blefvo de erbjudna

jord att bygga på. men gåfvobrefvet skulle de få när stugan var

färdig.

Modern var död, och M. hade i flera år skött faderns hem. En

syster var gift i Chicago, och ännu en syster var hemma, som nu

skulle nt och tjäna. Systern hade skickat M. biljetten, och hon

skulle nu resa till henne.

N:r 100.

Ogift kvinna, L., 25 åi-, från Västtruorrlands län.

L., som var född i Värmland, hade en ogift syster i Amerika,

samt 2 bröder, hvaraf den ene excercerat beväring i ar, den andre

varit flera år i Boston. Föräldrarna hade for några år sedan flyttat

upp till Ångermanland, där fadern hade haft flottningsarbete.

Under sommaren arbetade fadern som timmersorterare och kunde dä

förtjäna upp till 20 kr. i veckan. Om vintern var emellertid

förtjänsten mycket ojämn och han maste då skaffa sig annat arbete

bredvid, vanligen muddringsarbete, som var mycket lagt aflönadt.

Lefnadsomkostnaderna voro mycket dvra och skatterna höga: fadern

hade i kommunalskatt fått betala ända till 05 kr.

Flottningsarbe-tarna råkade därför vanligen på obestånd under vintrarna, då möjligheterna till förtjänat voro små, trots det att de förtjänade aå bra

på somrarna. De kommu vanligen i sa stor skuld under vintrarna,

att den sedan slukade sommarens extra förtjänst. Själf hade L.

tjänat i olika familjer och som regel haft 10—11 kr. i månaden.

Hon bodde alltid i köket, och bostämda fritider förekommo aldrig.

Emellertid trifdes hon så bra i Norrland, att hon haft mycket svårt

att. besluta sig för att resa. Upprepade ganger hade hon skrifvit till

sina vänner i Amerika och frågat dem om förhållandena verkligen

voro sådana, att hon kunde vänta sig att få det bättre där. De

hade svarat, att sa vore och: »du ångrar dig inte om du kommer»;

och som hon tyckte, att arbetet hemma var drygt utan att

förtjänsten gjorde möjligt att spara något, så hade hon då beslutat sig for

att resa. Två flickor från hemtrakten, som tjänade i Boston, hade

hjälpt henne med biljetten och skulle taga emot henne och skaffa

henne arbete. L. talade om, att de unga männen från hennes

hemtrakt ofta utvandrade, och ansåg hon att det till stor del berodde

pa den långa exercistiden. Inte så mvcket därför att tiden var

lång, som därför att de fruktade att draga ohälsa på sig. >Många

kommo med däliga magar från exercisen». Vidare blef dem denna

tid så dyrbar. De besparingar de möjligen hade gjort gingo åt för

Ht t skafta dem mat som de kunde äta.

N:r 161.

Ogift kvinna. K.. c:a 22 är. från I"ästrrunniamls l/in.

Skulle resa till Providence, där hon hade sin får och en syster..

Modern och en syster voro kvar i Norrland. K. hade »tjänat

herrskap» i en större norrländsk by för 8 å, 10 kr. i månaden. För att

fa högre lön hade hon tagit plats i bondgård i Värmland. Hon hade

där fått 150 kr. om aret, men arbetet var oerhördt tungt och höll

i från kl. (i på morgonen till kl. 10 på aftonen. Allting var

dessutom så dyrt, att hela lönen gick åt till kläder, om man skulle

vara hel och snygg. Hon hade dock med stor sparsamhet kunnat

lflgga ihop till sin biljett, så niir som på 40 doll. som fadern skickat

henne.

N:r 162.

Ogift kvinna. B., 18 år. frän Västeniorrlmids län.

Fadern var bonde. Gården var rätt stor, med skog till husbe»

hof. Vanligen hade de 4—5 kor. De voro 11 syskon; flere systrar

voro gifta med sågverksarbetare. Kn 30-årig bror var

sågverksarbetare och förtjänade 25 kronor i veckan. Själf hade B. varit ute

">ch tjänat några år och haft 10 kr. i månaden, llon hade haftfullt arbete från tidigt ]i& morgon till sent pä afton och endast

något ledigt pn lördagskvällarna. Sista året hade hon varit hemma

och hjälpt fadern med gården. En 14-årig bror var hemma, och var

det meningen han skulle ha gården. En 15-årig syster var sa

be-gåfvad, att fadern beslutat att hon skulle få lära till kontorsplats.

B. hade nog också fått stanna hemma, men då den gifta systern

kom hem från Amerika hade B. och den äldre brodern beslutat sig

för att följa med henne tillbaka. B. skulle först stanna hos syster

i Boston och sedan ge sig ut och tjäna.

Ännu en flicka från hemtrakten togo de med sig. Hon var

dotter till en sågverksarbetare, fadern var död och bröderna, som

arbetade i sägen, hade försörjt henne och modern. Nu hade hon lärt

sig att sy och tänkte med den kunskapen förtjäna stora pängar i

Amerika. Sågen ägdes af ett bolag, och i allmänhet hade bönderna

sålt sina hemman till bolaget och arbetade i bolagets tjänst eller

emigrerade.

N:r 163.

Gift kvinna, I’., era 35 år, från Väfsleriiorrlantls län.

Fru P., som åtföljdes af sina två små flickor på ti och 8 år, reste

med sin man till Chicago. Mannen hade förut varit sjöman och gått

som kock. Så reste han till Chicago för 2 år sedan oeh fick där

plats som kock pä en svensk restaurang med en lön af 150 dollar,

i månaden. Dä han samlat pängar, kom han tillbaka till Sverige

och satte upp en handel i Sundsvall. Den gick emellertid inte så

bra. oeh då öfvertalade han hustrun att följa med till Amerika.

Svågern öfvertog affären, och svärfadern löste in deras möbler. När

helst de vilja komma tillbaka, så ha de sitt bohag stående, och fadern

har lofvat att skicka biljett till fru P. oeh barnen om de längta

hem. Det är under alla förhållanden deras mening att blott stanna

några år i Amerika för att förtjäna litet pängar.

N:r 164.

Ogrifl kvinna, A.. 20 år, frän Västcrnorrlands län.

Fadern ägde en tämligen stor gai"d med mycket skog oeh tycktes

vara välbärgad, och A. försäkrade upprepade gånger, att hon alls

ej behöfde ge sig hemifrån för förtjänstens skull. En bekant i

Minnesota (troligen fästman) hade flere gånger sökt förmå henne att resa,

oeh nu hade hon fatt biljett sig tillskickad, oeh då tyckte hon att

hon gärna kunde resa och fä se litet af världen. Fadern hade

lofvat att skicka henne pängar till återresan när hon ville, och hon

tänkte icke stanna en dag längre än hon trifdes. Det var en starkoch kraftig flicka, som tydligen var van att arbeta och som var

stolt öfver gården och stolt öfver hemtrakten, — ingenting i

världen kunde vara så bra som Norrland». — Hon hade en 21-årig

bror och 2 yngre systrar hemma samt en äldre bror, som var

gift med en bonddotter. Han hade gifvit 23,000 kr. för sin gård. lJa

faderns gård hade de 2 hästar och 4—5 kor, jorden var god, och de

hade haft en utmärkt skörd i år. Fadern betalade cirka 50 kr. i

skatt. Han sålde;något skog hvarje år efter 50—100 kr. tunnlandet.

Han hade varit bjuden flere tusen kr. för sin skog af bolag, men

han ville ej sälja till bolag. Hela socknen tillhörde bönder, och där

fanns nästan ingen bolagsjord. Befolkningen var enligt hennes

utsago välbärgad; en del unga karlar hade visserligen rest till Amerika

för exercisens skull, men i år hade ingen rest, och ytterst få flickor

lämnade hemtrakten. Det var lätt att få drängar och pigor. En

piga betalades med 50 <¡0 kr. om aret jämte en del kläder, den högsta

lönen var 70—100 kronor. De arbetade både inom och utom hus och

hela dagen. En dräng fick högst 200 kr. om aret. De hade 2 torp

på faderns hemman, hvilka betalades, det ena med 12, det andra med

3(t dagars dagsverke, mot jord för 1 ko, fritt husrum och fri ved.

N:r 165.

Oplft kvinna, I., 22 år, från Jämtlands län.

I., som var i sällskap med en svägerska och hennes två små

flickor (3 och 5 år), ämnade sig till Nebraska, där den gifta brodern

var farmare. Fadern var förmögen bonde, och gården var ganska

stor. Do hade 8 kor och 2 hästar, och det hörde 3 skogsskift till

hemmanet. Fadern sålde årligen skog för 2—3,000 kr. Det fanns

14 själfägande bönder i socknen. Alla hade de kvar sin skog, och

någon bolagsegendom fanns ej, och ide vilja ej heller sälja till

bolag», sade l. Hela trakten är förmögen, ehuru de ha tämligen

långt till järnväg och endast ångbåtsförbindelse med Östersund.

För att f;i sina förnödenheter billigare ha bönderna bildat en

landt-niannaibrening, som tar hem alla sådana varor och lifsförnödenheter

som de ej kunna själfva producera, och har detta visat sig ga

mycket bra.

Skatterna tycktes ej vara så betungande. 1. trodde att fadern

saminanlagdt betalade 30 kr.

De voro 11 syskon, af hvilka 2 bröder voro gifta och själfägande

bönder i samma socken. Två bröder voro i Amerika och tre, alla under

20 år, hemma på gården. En äldre och två yngre systrar voro ocksa

hemma. I. tyckte därför, att hon godt kunde lämna fadern. Hon

var en liflig och hegåfvad flicka, som tydligen gaf sig ut af reslustoc-h l>egär efter att lära nagot. Det var nog bra hemma, men

vintrarna voro mycket tyste, och sa var det sa mycket vackert i

världen. som hon ville se. Brodern, som var farmare, hade varit ute i

¡ir, och da han nu skickade efter hustru och barn, sa, behöfde de

I:s hjälp under resan, och hon skulle också stanna hos dem första

tiden. Fadern betalade hennes biljett, och hon fick komma tillbaka,

när hon ville. Den andre brodern hade rest ut föregående år. En

pojke frän hemtrakten, som hade varit hemma från Amerika på

besök, hade tagit honom med sig, och nu var han redan förman i en

grufva och förtjänade 4 doll, om dagen. Efter ett halft år hade han

återbetalat de 500 kr. fadern lånat honom till resan.

N:r 166.

fiifi kvinna, E.. c:a 4d år, från Jämtlands län.

Fru E. reste tillsammans med sin (5-åriga dotter och en 18-årig

systerdotter. Mannen, som var skräddarmästare, hade rest vid

midsommartiden, och med honom hade följt deras 8-årige son samt en

20-arig brorson. Familjen E. tycktes vara synnerligen välbärgad.

Mannen hade haft 4—5 gesäller och fullt upp med arbete för dem. Men

numera lönade sig skrädderiarbetet så litet, sade fru E., därför att

gesällernas löner voro sa höga. De arbetade på ackord efter

prislista, endast de oöfvade, mindre skickliga gesällerna togo emot

dagspänning. Någon gång hade de en eller tva gesäller, som de

betalade på det viset. Alla gesällerna skulle hällas med mat. En

mästare maste arbeta med själf hela tiden, och ändå kunde man

knappt räkna pa annan vinst än den de hade på tyget och sybehören.

Mannen ansåg att yrket under sådana förhållanden ej lönade sig, och

han hade dessutom tröttnat på att sy kläder, hvilket han hållit på

med i hela sitt lif. Han ville därför bli landtbrukare; men hemjorden i

Jämtland var alltlor dyr och skatterna för höga. för att han skulle

våga riskera sina besparingar därpå: »det skulle ha slukat allt och

sa hade vi ingenting till barnens framtid». Mannen hade som

ungkarl varit i Amerika och längtade dit. och dessutom ansåg han att

barnen skulle ha mera framtid där. Hustrun försökte i det längsta

att förmå honom att afstå från sin föresats; hon tyckte de hade det

bra som de hade det, och hon var rädd att förlora, det lilla de

ägde. De hade en kusin i Winnipeg och ñera bekanta från

hemtrakten, som slagit sig ned där i närheten som farmare. Dessa

styrkte mannen i hans föresats att resa, och genom deras hjälp fick

han genast arbete som skräddare då han kom dit. Nu hade han

köpt en farm vid Lake Manitoba och skickat efter hustrun och dottern,

Fru E. bade tagit med sig sin systerdotter. Denna, som hade 11syskon, hade tidigt måst ge .sig ut att tjäna. Sista tiden hade hon

emellertid tjänat hos mostern, hos hvilken hon .skulle stanna i

Amerika till dess hon kunde språket. Fru E. hade tagit henne med sig för

att hon »skulle slippa lös och ia fara». Det var drygt att tjäna i

Jämtland och svart för en obemedlad flicka att kunna komma i väg

till Amerika. Vände hon sig till en bonde eller handlande med

be-gäran om ett lån till resan, sa svarade de: Skulle vi skicka bort vära

bästa arbetskrafter, nej var du nöjd med som du har det . — -Men

se ungdomen vill liksom inte nöja sig med som den liar det i vara

dagar» — tilläde fru E. En piga får 100 kr. om året om hon tjänar

bönder, och tipp till 120 om året hos en familj i Östersund och dess

omnejd. Lte reste med båt från Trondhjem till Hull. liesan tog

31 /a dygn, och de klagade mycket öfver de dåliga förhallandena pa

båten: dålig mat. smutsigt och trångt och obehagligt pä alla vis.

N:r 167.

Ogrlft kvinna, E., 1!» är, från Jämtlands län.

E. reste till Winnipeg, där hon hade sina föräldrar. Fadern,

som var järnvägsarbetare, hade "flyttat öfver för .’> år sedan med

hustru och 2 minderåriga barn. E., som ej ville fara, blef kvar i

Jämtland och tog plats som jungfru under ett par ar med en lön af

10 kr. i månaden. Ehuru hon var endast 15 ar. när hon började

att tjäna, hade hon fått »släpa förfärligt och aldrig haft någon

ledighet. De sista ären hade hon emellertid haft det utmärkt hos en

moster i Stockholm, hos hvilken hon varit som l>arn i huset. Hon

hade alls ingen lust att resa till Amerika, men föräldrarna ville

nödvändigt att hon skulle komma och hade skickat henne biljetten.

Fadern var anställd vid järnvägen i Winnipeg och tycktes förtjäna

bra, — hur mycket visste ej E., — och han hade köpt sig ett hus

utanför staden. E. tänkte nu försöka att ge sig ut och tjäna sä fort

Som möjligt, så att hon kunde fä litet pftngar att skicka hem till

Sverige för att sätta in på en bank; så kunde hon sedan komma

tillbaka när hon ville.

N:r 168.

Gift kvinna, E., från Jämtlands län.

Mannen, som rest öfver till Kanada för 5 år sedan, hade nu

skickat efter hustrun och deras 5 barn. 2 pojkar och 3 flickor, alla

Under 14 år. Mannen E. hade i Sverige varit anställd som arbetare

vid en sulfitfabrik, där han hade förtjänat 20 kr. i veckan. De

hade i början af sitt giftermål haft det ganska bra; men när detensi barnet efter det andra kom till, blef det omöjligt för dem att

draga sig fram på 20 kr. i veckan ined de dyra lefnadsförhållanden

som råda i Jämtland. Mannen började då att fundera på Amerika,

men hustrun satte sig i det längsta däremot. Men det var som om

han hade fått en feber: han kunde aldrig tänka på eller tala om

något annat, och så lät ja’n gå då>. G-enom att taga sista likviden

(14 dagars lön) och pantsätta möblerna fick han ihop pängarna till

biljetten (160 kr.), och därmed gaf han sig af till Amerika. Familjen

fick löfte om att taga mat på kredit under 1 månad hos en

handelsman, och möblerna skulle få stå kvar fast de voro pantsatta. Om en

månad skulle mannen skicka hem pangar, ty han hade löfte om plats

vid framkomsten. Nar han kom till Quebeek, hade den kamrat, som

lofvat honom arbete, själf förlorat sin plats, sä båda måste ge sig

inåt landet för att söka sig annat arbete. De fingo också snart

anställning vid ett järnvägsbygge, och innan månaden var till ända

hade han kunnat skicka hem sin första pänningförsändelse. Till följd

af ofullständig adress blefvo emellertid pängarna liggande i Malmö, och

hustrun väntade under 3 månader förgäfves pä dessa och slet ondt

under tiden. Sedan den tiden hade mannen regelbundet skickat 20

—40 doll. i månaden, och förra hösten hade han skickat 500 doll. på

en gång för hela vintern. Till resan hade han skickat 1,100 doll.;

ensamt biljetterna gingo till 700 doll. Han var nu förman vid ett

järnvägsbygge med 65 doll. i månaden och allting fritt.

N:r 109.

Ojrift kvinna. A.. 22 år, från Norrbottens län.

A. reste till Washington vid Stillahafskusten, där fadern var

(armare. Han hade varit bonde i Västernorr lands län, men sålt sin

gard för 9 år sedan till ett bolag. Bolagen köpte allt mer och mer

1 trakten. Bönderna började med att sälja skogen till dem, och så

fingo de sedan gå frän alltsammans. Riktigt rika bönder, som sålt

till bolagen, blefvo så fattiga pä några år, att de fingo bo i en liten

backstuga. De kunna ej sköta reda pängar, dc försvinna mellan

fingrarna pä dem, och så ha de gjort af med hela summan på ett par

ar». Fadern sålde alltsammans pa en gäng och flyttade ned till M:s

gruffält, dilr han blef gruflorman med en dagsinkomst af 5 kr. Efter

2 år hade han köpt en tomt för 800 kr. och byggt sig en stuga.

Lefnadsomkostnaderna voro mycket dyra. Barrveden kostade 13 kr.

famn och mjölken 18 öre litern. 1’å vintern fingo de t. o. m. betala

vattnet med 1 kr. i månaden. Ett litet rum utan alla

bekvämligheter kostade 8—12 kr. i månaden. A. hade en bror, som för 6 år

sedan reste till Kanada, där han nu är gift och har det bra — hvil-ket arbete han hade och hvad han förtjänade visste hon inte; — 2 ar

efter for fadern, som längtade efter jordbruksarbete och som ej ansäg

sig ha rad att köpa en gard i Sverige igen. Han hade nu i 4 ar

ägt en farm, som bar sig sa bra att han regelbundet kunnat skicka

hem pengar till hustrun, och 1111 hade han skickat biljett till A.

Hustrun hade han ej kunnat förmå att resa: hon var ensam kvar i M.

fast alla deras vänner och släktingar lämnat trakten. A. hade i 2

ar tjänat pa ett hotell i M. för 12 kr. i mänaden. Hon hade

dukning och uppassning och diskning af glas och silfver. Hon fick

arbeta nästan dygnet om. Aldrig var det någon ledighet, och

söndagarna voro de värsta dagarna. Före middagen, som började kl. 2 på

hvardagarna och kl. 3 på söndagarna, hade hon inte en minuts paus

i arbetet. Sä kom uppassningen, som vanligen drog ut till kl. 5, och

sa afdukning ock diskning till kl. 7 och längre. Kl. 8 började

kvälls-serveringen, som höll i till sent pä natten. Pa detta sätt hade hon

hällit pa dag ut och dag in i 2 ar. Tjänstfiickor i familjer hade

det inte mycket bättre, sade hon. De hade ej mer än 10 kr. i

månaden och drygt arbete. Vanligen var det blott en jungfru, äfven om

det var både f> och fi barn i familjen, arbetet drog ofta långt ut på

nätterna, och i allmänhet hade de ingen regelbunden ledighet om

söndagarna. »De fä släpa förfärligt.» A. talade om, att det var mycket

vanligt däruppe, att folk som emigrerat skickade hem sina pängar

till någon bekant eller släkting, som satte in dem för deras räkning

på en bank. En ung pojke, som varit i Amerika 4 år. hade pä det

viset skickat hem pängar till en gubbe i M., som satt in ej mindre

än 3,000 kr. åt honom under denna tid.

N:r 170.

Opift, kvinna, P., 23 år, från Norrbottens liin.

P. var född af finsktalande föräldrar i en socken i samma

län. Fadern var bonde och hade utom P. fem barn, af hvilka fyra

ännu vistades i hemmet. P. hade deltagit i arbetet på garden tills

bon bl ef 17 ar, dä hon sökte in vid s niaskol el ärar i 11 nesemi n ari et i

Haparanda. Kursen är där 3-årig, oeb hon kunde delvis betala

kostnaden för densamma själf genom att söka ett stipendium på 200 kr.

om året, för hvars erhållande sökande förbinder sig att stanna som

lärarinna 3 år i finnbygden. Vid slutad kurs fick hon plats vid en

flyttande mindre folkskola i en socken högt upp vid finska gränsen,

dör befolkningen är enbart finsktalande. Den ena af skolorna låg uti en

större by, den andra 1V* mil därifrån upp i rama skogsbygden, 3 1 mil

från allmän landsväg. Skolhus fanns hvarken på det ena eller andra

stället, utan hyrdes billigast möjliga för tillfället tillgängliga lokal jämte

Städning och vedbrand. Städning ansågs i allmänhet vara en absolutonödig lyx, och fick hon för det mesta göra det själf eller med barnens

hjälp. Hennes lön var 350 kr. samt husrum, med 100 kr. extra tillägg

därför att skolan var flyttande. Läsningen försiggick en termin i sträck

vid hvardera skolan, med c:a 30 elever delade pä il klasser. Barnen,

som alla voro finsktalande, hade oerhördt svårt att tillgodogöra sig

undervisningen, som skulle ske pa svenska. Många lärde sig aldrig

svenska, och undervisningen försvårades ytterligare därigenom att alla

tre klasserna pä en gång undervisades i olika ämnen. Eleverna voro

dessutom af alla möjliga åldrar: frän småbarn till stora, vuxna

pojkar och flickor. Den 19-ariga lärarinnan mottogs med ovilja och

misstro af befolkningen. Det fanns ingen möjlighet att få bo hos

någon, och med knapp nöd kunde hon för hvarje gang låna ihop de

nödvÄndigaste möblerna till det rum. som för terminen hyrdes ät

henne. Sin mat måste hon laga själf, och det var svårt nog att

kunna få köpa något. Det enda folket bjöd på var dåligt karte, och

detta måste hon ibland dricka ända till 10 gånger om dagen för att

inte stöta sig med dem. Det var ett hårdt lif och fruktansvärdt

ensamt. Aldrig träffade hon en kamrat eller någon som intresserade

sig för hennes arbete, och om hon också lyckades småningom stämma

befolkningen något mildare mot sig, så voro de dock ej mycket

sällskap för henne. Bade på sommar- och julferier reste hon 11 mil

efter häst hem till föräldrarna. När de tre åren voro tillända, var

hon sa utpinad, att hon ej ville tänka på undervisning längre, utan

beslöt sig för att taga emot sina farbröders erbjudan att skicka

biljett. Hennes farbröder, som äro ogifta, ha en farm i Syd Dakota.

De skickade förra året efter hennes syster, som är 19 år. Systern

har nu tagit plats som jungfru för 15 dolI. i månaden. Dessutom har

hon två fastrar gifta med farmare på samma plats. P. hade för afsikt

att stanna hos farbröderna och hjälpa dem med farmarbetet. Trifdes

hon ej. så skulle hon resa tillbaka till Sverige och söka plats som

lärarinna, men till finnbygden ville hon icke mer. Utom det

oerhördt tunga arbetet och svåra förhållandena fanns det dessutom

ingen möjlighet till någon extra förtjänst, och på lönen hade hon

under där rådande förhållanden ej kunnat lelVa om hon ej fått vara

fyra månader af året hos föräldrarna.

*

III.

Bref från svenskar i Amerika.

C. B.. Klorida. Emigrerade 1S7U. Från Uppsala lan.

Jag är född i Uppland den 8 september 1834. Min fader var bonde

där och hade ett fjärdedels mantal, fritt från skuld. Han dog 4* s månader

innan jag blef född. Min moder hade tre söner och tre döttrar. Hon var

änka i !• ar, och då blef min äldsta bror 21 år, så att. det måste blifva arfskifte.

•lag var då 8 år. men mins mycket väl huru det gick till att sälja hemmanet.

Vi arfvingar ocli förmyndare reste till tinget, och där bjöd min svåger 1,000

och min broder 1,200 riksdaler banko och han fick hemmanet. Allt var

öfver-enskoinmet på förhand. Det var mycket skog till det hemmanet, ehuru min

fader innan han dog byggde alla husen nya. Min moder ville ej ta nndantag

utan tog sin part och gifte sig igen med en bonde i (i. socken. De hade

ett tredjedels mantal, men om min moder ej hade varit en så utomordentligt

driftig arbets- ocli hushållsmänniska, sa hade det ej gått. Vi tingo i sanning

lära oss at.t lefva enkelt, och det så att det sitter i mig ännu. Jag mår illa

när jag ser att somliga lefva i fråsseri. Jag hade aldrig lust med att arbeta

på jordbruk. Jag gick som det är vanligt och läste för prästen, men har

aldrig kunnat första, att det gjorde oss något godt fastän det var väl menadt.

Sedan jag var konfirmerad, reste jag till Uppsala och blef antagen som lärling

hos en kopparslagare och hade en verkligt svår tid tills jag den sista mars

1855 blef gesäll. De tre första åren fick jag ej mer än maten, och den var

sa otillräcklig och dålig som den kunde bli. Den öfriga tiden, mer än 1 l/a

ar, fick jag sammanlagdt 28 kronor för. Jag har lust att omnämna en händelse,

som kan styrka hvad jag säger. Det kom en ny lärling frän landet, och när

han hade varit där tre månader, så tingo vi färskt kött en middag, och när vi

kommo ner i verkstaden igen, så frågade en af gesällerna den nya pojken om

han hade fått nnat» någon gång förut sedan han kom dit, och svaret blef:

ja, en gång. S&ledes färskt kött två gånger på tre månader. De kallade

färskt kött för mat på landet.

Jag blef gift 1857 och hade då 4 kronor i veckan. Det föreföll ju vara

hnfvudlöst, men jag hade ställt det så, att jag ej kunde göra annat, och jag

ville vara ärlig. Som sagdt, lönen var 4 kronor i veckan, och 90 kronor

betalade jag i hyra per år. Omsider kom tillökning till familjen, så att vi

hade två barn. Jag hade maten hos den som jag arbetade för, och

arbetstiden var från 5 pä morgonen till 7 på kvällen. Jag måste vara uppe senast

kl. * 2 5, och så hado jag att sträcka ut arbetet till ibland kl. 1 på natten,

och för denna öfvertid fick jag mindre betaldt än för dagsarbetet, ty gasen

kostade pengar ocb måste betalas. Så gick det i 4 är. Så blef jag svårt

sjuk 1861 i nervfeber, och detta gjorde mig oduglig för tre månader. Jag

måste sälja mitt fickur att betala hyran ined, men uär det som mest

för-tvifladt var, sä var det några inän med hufvud och hjärta på rätta stället

som kommo mig till hjälp. De sägo att jag ovillkorligen måste alldeles duka

under för armodet och de sade mig att de ville låna mig penningar att sätta

upp egen verkstad. Jag hade intet annat själf än min hustru och två barn.hvilka jatt älskade sä, sitt jag kunnat gifva mitt lif för dem, men jag var

fullkomligt nykter och som sagd t arbetade öfver förmågan när jag kunde.

Ar 181 på hösten öppnade jag egen verkstad med lånade penningar. Tiden

var hård, inkomsten liten, konkurrensen för stor, men det gick mycket bättre

än när jag var gesäll. 18r>3 vid nyåret förkylde jag mig mycket svårt och

fick en svår lunginflammation. Det tog ö månader att blifva bra igen. Jag

sade bra, men när som jag ett ar efter försökte att få lifförsäkring, så

befanns jag vara oduglig. .lag lefver dock än i mitt 7."!:e år, fastän jag är

sjuk. Jag skrifver fast jag darrar af svaghet.

Så drabbades jag af det svåraste af allt. En medicine kandidat tog

min älskade hustru ifrån mig. Det blef också till slut omöjligt att hålla

uppe affären, jag begärde mig i konkurs, men fick ett förmånligt ackord, som

jag betalte under de två sista åren jag var i mitt kära Sverige och sedan jag

kom hit till Amerika. Jag har betalt livarje krona, och jag känner det

välgörande. Hur det nu var sa gifte jag mig igen där hemma, men jag kände

det mycket tryckande. Rummen som jag bebodde voro mycket låga, så att

jag kunde med handen räcka upp i taket. Jag hade två rum och kök, men

som köket var stort och hade två fönster, så sattes det upp en lös vägg, sa

att det blef både kök och kammare af det. I kammaren spisade vi, och där

var äfven mina arbetares sofplats. Jungfrun sof i köket. Innanför där ar-

betarna sofvo hade min hustru och jag värt rum, och det rum, som vi

egentligen skulle ha kommit in igenom till vår sängkammare, det måste vi hyra

ut för att få hjälp till hyran. Märk nu här: jag var mästare och ansedd

som en bra karl, men om min hustru och jag voro ute hos någon vän till

något sent, så hade \i först att ga förbi där vår jungfru låg och sedan förbi

vära arbetare innan vi kommo in i vårt rum. Det låter otroligt men är

dock sanning.

Det började att kännas mycket tungt för mig, isynnerhet som min läkare

sade mig att jag ej mera kunde tåla vid det hårda klimatet. Jag hade hört

om det milda Florida vid Mexikanska viken och jag talade vid min hustru,

och hon var med om att resa hit. Vi sålde då hvad vi hade och lämnade

det kära Uppsala den 1 sept. 1870. Då slogs fransman med tysken och blef het.

Vi kommo hit till Florida den 1 oktober 1870, men det säg förskräckligt

mörkt ut för oss. Hjälpen kom dock, och jag fick arbete som koppar-,

bleck-ocli plätslagare vid en järnvägsverkstad. Till lön fick jag endast ISO cent

om dagen, ty jag kunde ej tala engelska. Det ser nu ut som ett under för

mig huru jag alls kunde reda mig, men min tilltagsenhet hjälpte mig. Jag

fann en gång stora väldiga prydnader af mässing, som på den tiden

begagnades sä mycket på lokomotiven, kastade i en skräphög. He hade blifvit

rysligt tillstukade vid sammanstötning, jag tog den största och betraktade

den noga. Den var på största hållet 37 tum. Jag tog den och gick till

smedsverkstaden och gjorde eld i en obegagnad härd, och med all försiktighet

smälte jag upp alla lödningar. Just som jag höll på med det så kommo

verkmästarn och förmannen och tittade förvånade på mitt arbete. Om fyra

dagar hade jag det färdigt. Det sista jag gjorde vid det var att jag satte

prydnaden i en stor svarf och polerade af den, och när det var gjordt såg den

nt som ny. Alla sågo förvånade ut och icke minst mästaren själf. Jag fick

min dagspenning höjd till tre dollar för 10 timmar, och efter det sä kommo

de till mig med allt rackartyg som man knappast kunde begripa hur man

skulle hära sig åt med. Men jag skakade ej pä hufvudet för något, jag

nickade bifall och såg glad ut. Jag hade en son som var på I4:e året.

Honom fick jag ta som min hjälp, och han hade alla redan lärt sig något

engelska, så att han blef mig till stor nytta. Han fick från första dagon endollar för 10 timmar, ehuru det vanliga var 60 cents. Sa snart jag kunde

reda mig något med språket, så byggde de verkstad St mig och jag blef bas

för mitt departement. Arbetet ökades och jag hade flera arbetare. Jag var

där i öfver 19 år, men då kände jag mig utarbetad, ty jag arbetade mycket

bårdt själf ocb måste göra mycket öfvertid, som betalades med 50 procent.

Jag tick sedan 350 cent om dagen, men min kära hustru, som jag hade med

mig frän Sverige, blef sjuk och oduglig i 6 å 7 år. Hon dog också sedan.

Kär jag var 50 år gammal, gifte jag mig igen för tredje gången,

äfven dä med en svensk flicka. Vi ha en son som nu är i sitt 22:a år och

är anställd som hufvndbokh&llare och kassör samt är en af delägarne i ett [-handelshus.-] {+han-

delshus.+} Han är gift och har ett barn. Jag hade tre barn med mig frän

Sverige, två gossar och en flicka. Det har gått bra för dem alla.

Min hustru och jag reste hem till det kära Sverige sistlidet år. Vi

komino dit i maj och voro där till oktober. Det var beundransvårdt huru

allting hade förändrats till det bättre. Jag kände mig riktigt glad öfver att

jag aldrig hade bedt någon att lämna Sverige och komma hit, men jag liar svarat

många som ha frågat om jag tyckte att de skulle komma: om du kan lefva

någorlunda bra hemma sa stanna hemma, ty manga ha rest lättsinnigt och

fått ångra det.

Det har förändrats mycket till det bättre där hemma. Hvar jag kom

l>å landet så säg det sii herrskapsaktigt ut, och jag tyckte att. alla lefde i

öfverflöd, och pa järnvägarna, både på tredje och andra klass, så var det rent

och trefligt. Jag reste om dagarna pä tredje men om nätterna på andra

klass och nästan alltid med snälltåg, och jag tyckte att det gick lika fort

som de vanliga tågen här. Och så förtjusande tint det är vid alla stationer

vid järnvägarna där hemma! Det är ej alls underligt att folk reser sa mycket

där, ty priset är lagt och det är ju en riktig fröjd att sitta och se på huru

väl vårdadt allt är där.

N:r 172.

M. N., Iowa. Emigrerade 1869. Från Östergötlands län.

Jag är en olärd och simpel man. Ilar icke haft någon skola, utan min

moder lärde mig läsa vid spinnrocken, och därför få ni lof att öfverse med

•nin dåliga skrifvelse. Jag är 75 ar, född i Östergötlands län. Min fader,

som var torpare under en grefve G. och lmde 11 barn, skulle arbeta -l dagar

• veckan vid herrgården, en dag för torpet och 3 för en kappe råg om

da-t?en. Torpet födde en oxe, 2 kor och en kalf samt 2 å 3 får, rneu mina

föräldrar voro goda hushållare, sa vi voro aldrig utan bröd som kunde hända

hos somliga torpare omkring oss. Jag tick börja att arbeta vid herrgården

vid 12 års ålder och arbetade där i 11 år. Så jag vet hvad det vill säga

att arbeta som en slaf om dagen och ligga sämre än ett fattighjon om natten.

" ärnplikten förstår jag icke kan drilva några att gå till Amerika, ty det var

det trefligaste jag haft i hela mitt lif. Jag gifte mig vid 25 års ålder, men

utsikten att få tak öfver hufvudet var stängd, ty torp och gårdar lades till

hopa till små herrgårdar, och däri får man söka orsaken till utvandringen,

l.v om det hade varit utsikt för fattigt folk som gift sig att få ett litet torp.

sä hade tusende och åter tusende varit kvar i Sverige i stället för att resa

hit. Jag tick ett torp att arbeta på, och så länge jag kunde arbeta, gick

det nog, men sedan var mänga fattiga torpares lott fattigvården. Det var äfven

ftn orsak, till utvandringen. Så tingo vi ombyte pä husbonde år 1807, och dåfingo

"i större skatter och då lämnade jag Sverige på ett försök. Men icke var det trefligthär första tiden. Språk, seder och bruk iiro främmande, men med litet tala-

mod sä är man snart hcmmavan. Hvad vi förlorade var det hälsosamma

svenska klimatet. Om Amerika hade det. så tror jag det vore det hästa land

på jorden. Den som är frisk ocli vill arbeta och tager vara pä hvad han

förtjänar behöfver icke lida brist. Han kan äfven få sig ett eget hem i stad

eller pä landet, hvilket var omöjligt i Sverige för en fattig dagakarl med

många barn. Här är det möjligt, om han så önskar, men tyvärr är här en

stor mängd som blott lefver för dagen, som älska fråsseri, dryckenskap och

granna kliider. Här äro tusende och åter tusende som hade haft mycket,

bättre om de aldrig gått till Amerika. Men det är ju ieke landets fel. Här

äro många, särskildt gamla, som alltjämt önska att de aldrig gått till

Amerika, och ingen, som kommer hit i åldern öfver 60 år. trifves bär. Den som

kan få sin bärgning i Sverige gör bäst i att stanna där, han må vara ung

eller gammal, ty för fattigt folk är det icke så stora förmåner nu som förr

här. Det bästa landet är upptaget, och utan (iuds välsignelse, hårdt arbete

och sparsamhet får man inget här. Jag är glad att jag kom hit, men jag

och min hustru ha arbetat hårdt. Nu kunna vi lefva en sorgfri ålderdom i

hvad som hörer till det lekamliga, Guds ord och predikan ha vi här i rikt

mätt. Vi tillhöra Augustana-synoden.

N:r 173.

S. M. 11., Nebraska. Emigrerad? 1868. Från Östergötlands län.

Föddes den 10 jan. 1851 i Östergötlands län. Fadern var arbetare och

sedermera backstugusittare. Vid 11 och ett lialft års ålder kom jag i

sko-makarelära, där jag var nära tre år; lärde sedan sadeimakareyrket. En

bonde i grannhället skulle resa till Amerika 1868, och tvenne farbröder,

som jag hade där, lofvade att gå i god för oss, sä att han lånade oss pen-

ningar till biljetterna. När vi sålt det lilla vi hade och gärdägaren betalt

mina föräldrar för hvad byggnader och odlingar de gjort pa stället, hade vi

just nog att taga oss till Göteborg. Vi reste från hemmet den 1 maj och

från Göteborg den 2 maj 1868. Jag tänkte att om tio är skulle jag vara

tillbaka, ty jag föreställde mig aldrig, att jag skulle tillbringa hela, mitt lif i

Amerika.

Vi bodde vid ankomsten hos en farbror, och jag arbetade för houom i

målareyrket. Om två är hade jag betalt vår hitresa. Min fader var klen

till hälsan och vantrifdes alldeles förfärligt, så han kunde icke förtjäna

särdeles mycket. Hösten 1870 flyttade vi från Illinois till Iowa, pappa och jag

reste på hästskjuts och mamma och syster på järnväg. Vi bosatte oss i

Chariton, Iowa, där vi skulle köpa tio acres land ett stycke utanför staden.

Vi byggde ett litet hus, endast tolf fot i fyrkant, gräfde upp en liten källa i

dalen och pappa började att hacka upp jorden och styra i ordning till värt

nya hem. Men vattnet i vår källa var orent, och om några veckor var pappa

sjuk i nervfeber. Om en vecka var mamma äfven sjuk. Jag arbetade pä

järnvägen, men en fredagskväll var pappa sanslös och jag gick efter doktorn.

Nästa morgon dog pappa. Vid begrafningen var mamma yrande och visste

icke om någonting förr än efter två veckor. Da blef äfven jag angripen, och

lilla syster var ensam att sköta oss båda. Om en vecka blef äfven hon sjuk,

och då måste grannarna taga reda på oss. De flyttade oss till staden, där

vi hade fattighjälp sex månaders tid. Jag blef sjuk i oktober och började

arbeta vid nyår. Jag arbetade både på skomakareverkstad och hos en sadel-B Uli K 1"ltÅN SVENSKAK I AM EH IK A SOM UTVANDRAT 1801 -70. 185

tnakare. Nästa vär köpte jag en toint i stadens utkant, grannarna togo

sönder vart lilla skjul och forslade det in pä tomten, där jag själf om kvällarna

sntto det i ordning, grttfde källare o. d.

När jag arbetat där i tre är, visade sig ett tillfälle att fä komina till

skola, och pä nyåret reste jag till Åugustanasynodens läroverk i Paxton, Ill. Vi

hade bott där hos min farbroder, sä jag var känd pä platsen, .lag bade 65

dollar hopsparad! da jag reste, och hade moder och syster att vara

ansvarig för där i vårt hem i Iowa. Men hon var upptagen med att sköta sjuka

och var den lilla svenska koloniens barnmorska utan några studier, blott sin

praktiska duglighet och vana vid vård under doktorers ledning. Alltså hade

hon och syster sitt underhåll nästan utan min hjälp.

Våren 1879 graduerade jag frän läroverket, hvilket under tiden hade

flyttats till Bock Island, och följande höst kom jag till Minnesotakonferensens

läroverk i S. Peter som biträdande lärare. Där var jag i tre år, tog dit moder

och syster, och moder dog där kort före jul 1881. På vären 1882 antog

jag synodens kallelse som missionär bland de svenska mormonerna i Utah,

gifte mig och reste dit under sommaren. Vi voro där i två ar. Pä våren

1884 reste vi till svenska, läroverket, I .utber Academy. Wahoo, Nebraska, där

jag allt sedan varit och är fortfarande lärare.

N:r 174.

(j. A. II.. Iowa. Emigrerade 1869. Från Jönköpings län.

Jag är född i Smaland 1811. där mina föräldrar lefde som torparefolk.

De rodde sig tämligen bra, åtminstone när far blef hälftenbrukare och

arren-dator, men något eget hem kunde de inte skaffa sig. Ar 1862—63

fullgjorde jag min värnplikt. 1861 gifte jag mig och tog hälftenbruk. Men så

kom 1868 ars missväxt, då jag inte fick mer än hvad jag sått ut. Det jag

skördade dugde inte till utsäde, utan måste jag kupa utsädesråg för 28 kr.

tunnan. Jag bad min husbonde att fä låna pengar för att köpa utsäde men

tick det inte, ej heller ville lian låta mig fa någon lindring i arrendet. Jag

hade dä en bror i Amerika och omtalade min belägenhet. Han rådde mig

inte att resa, men framhöll att nog hade den fattige det bättre i Amerika

än i Sverige. Vi bestämde oss att resa, liöllo auktion pä våra förnödenheter,

och när vi betalt arrendet och köpt biljett till Chicago, så hade vi 125

kr. kvar. Först arbetade jag 7 månader på farm för 20 doll, i månaden och

maten, sä högg jag ved i skogen i 2 mån. och tjänte pa den tiden 50 dollar.

I mars 1870 reste vi till Iowa, där jag arbetade för dag i tre år med en

lön af 1—1t,o doll, om dagen. Ar 1873 köpte vi 160 acres land föf 15

doll, pr acre med amortering pä 10 iir och 6 proc. ränta. Nu äro vi godt

ställda, och så är det här med många i vår lutherska församling här. Vi äro

1.200. och var kvrkoegendom är värderad till 35,000 doll.

N:r 175.

P. A. J., Oklahoma. Emigrerade. 1870. Från Kronohergs län.

Jag iir född 1855 i Kronohergs län. Hemmanet som min far ägde var

hvad de kallade en Vs gård, och såsom mänga andra gjorde far konkurs.

Det var åren 1867 eller 1868. Vi fingo lämna vårt forna hem och flyttade

till ett litet hus som var på hemmanet, och far reste till Danmark för att föarbete och var där några månader. Vi voro två söner. När min bror var

konfirmerad, reste lian till Tyskland, ty tyska agenter foro omkring och

stadde gossar. När far kom liem från Danmark, gjorde han kontrakt med en

bonde i en annan by att uppodla ett torp på hans gärd och såsom arrende

betala 30 riksdaler 0111 aret. Vi byggde bus själfva. Det var 3 tunnland

jord, så stenbemängd och saktfärdig att bruka, sä det ville into bära sig att

fä sitt uppehälle på den. En dag pä våren 1870, då far och jag voro hos

farbrors och hjälpte honom att täcka ladugården, så sade min far: Anders

Daniel, hjälp 111ig till Amerika!» Farbror svarade: »Kära du, det kan jag

inte. Jag har into penningar.» Far sade: »Jag vill endast du skall gå i

borgen för mig. »Det skall jag göra», sade farbror. Kort tid därefter voro

tar ocb jag pä väg till Amerika. Det var sommaren 1870.

Far fick strax arbete på ett gruståg med 2 dollar 0111 dagen, eller 7

kr. och 50 öre i svenskt mynt. Jag var hos en svensk bonde den första

vintern, gick i engelsk skola ocb fick maten för att jag hjälpte att syssla

morgon och kväll. På våren 1871 stadde jag mig till en annan sveusk

jordbrukare och fick i lön 10 dollar i mänaden och maten. Det skall ni tro

att jag tyckte var en bastant lön. I’å våren 1871 roste lär med

konduktören på det gruståg han arbetade till Michigan ocb arbetade äfven där på

ett gruståg. På hösten samma år reste äfven jag dit och lick r?s dollar

om dagen och betalte 4 dollar i veckan för maten. På våren 1872 gick far

till en stad som hette Whitehall i Michigan och arbetade där för regeringen,

som byggde en docka. Ilan fick 2 dollar om dagen för 8 timmars

arbetsdag och 75 cents i timmen för all öfvertid. Jag arbetade i sågverk, och min

lön var den sommaren Tso dollar om dagen, och betalte jag för min mat

3-6o doll. i veckan. Far skref hem till mor, som ännu bodde på det

steniga torpet i Småland och frågade om hon ville resa hit till Amerika eller

om han skulle komma hem. Hon svarade att hon ville helst att han skulle

komma hem, och sä reste han hem till julen 1873. Pä 3 " 2 år han varit

borta hade han tjänat sin bergning, sände penningar hem till mors uppehälle

och betalte sin skuld som han satt sig i för att resa till Amerika. Jag ocb

min broder gåfvo honom 50 doll. hvar, som utgjorde betalning för vår resa

bit. Kär far reste, hade han en växel på 715 doll. Han köpte ett litet

hemman i Sverige, men han har sagt. flere gånger att han var dum som

reste till Sverige.

Pä våren 1880 tjänade jag för en bonde och fick i lön 18 doll. i

månaden och maten. 1881 hade jag 20 doll. i månaden, 1882 på våren

ingick jag äktenskap. 1883 och 1884 arrenderade jag hemman och gaf hälften

af grödan i arrende. I januari 1885 flyttade vi till Kan sas och arrenderade

land och gåfvo 1 .1 af grödan i arrende. På våren 1880 flyttade vi ifrän det

hemmanet till ett annat, ty den första ville ha 300 doll. i kontanter i ar-

rende om året. På det. sistnämnda hemmanet bodde vi till våren 1890 och

gaf ’/a af grödan i arrende. 1890 och 1891 var jag på ett annat hemman

och gaf 1 :i af grödan 0. s. v.

Ar 1901 öppnade regeringen en stor sträcka land för nybyggare uti en

stat som heter Oklahoma. Där fick hvarje man som var medborgare af

Förenta staterna och 21 år gammal 160 acres land, och när han bott på det i

5 år, så fick han betala 200 doll. till regeringen och sä lick han fasta

papper på det,.

På hösten 1901, dä vi voro trötta på att Hacka omkring ifrån hemman

ull hemman, flyttade vi till Oklahoma, där vi ännu bo pä eget hemman, 160

acres. Det är värdt 4,000 doll. Jag äger äfven ett annat hemman ett litet

stycke härifrån, som är värdt 1,000 doll., och har 600 doll. På båda harjag tillsammans 1,000 doll. skuld. Jag liar 7 hästar. 1 ti fäkreatur, 10 svin

ocli omkring 10 dussin höns, jordbruksredskap för omkr. 430 dollars värde, 200

doll. aktier uti en hingst, som kostar 3,600 doll., importerad frän Frankrike,

70 aktier uti en guldmina i Alaska, 100 aktier i en guldmina i Nevada samt

100 doll. aktier uti ett mejeri som kostar 4,800 doll.

Under vårt 25-åriga äktenskap har Gud välsignat oss med 7 barn. Får

äfven omtala att jag var hemma på besök i Sverige år 1904 och hälsade på

min gamla moder. Far dog medan jag var på resan, så jag lirk endast se

hans grai. Jag fick äfven mitt arf efter honom, som var 1,011 kr. Hela

bouppteckningen Kick till 4,044 kr. Det var litet mera än livad han hade

är 1873. Hade han tagit de pengarna, som lian hade på hösten 1 rt7H och

köpt land i Amerika, sa hade han varit värd 20 gånger så mycket, om hans

liälsa och krafter hade varit lika goda som i Sverige. Vill nu säga några

ord om mina erfarenheter från mitt besök i Sverige. Att försöka hejda

emigrationen till Amerika är enligt min tanke alldeles omöjligt, ty Sverige kan

aldrig betala de löner till arbetarna som Amerika kan. Man måste

bedöma lönens storlek på huru mycket en arbetare kan köpa för sin

dagspenning. Jag anser att det är lika lätt för en arbetare att förtjäna en

dollar här som det är att tjäna en krona i Sverige. Jag talte vid Here

bönder, och de tyckte det var förskräckliga löner nn i Sverige då de lingo

betala så högt som 2 kronor om dagen för sl&tterkarlar. Två dollar om dagen

är en vanlig lön här för en vanlig grofarbetare, och för en dagspenning här

kan lian köpa ett par skor lika goda som de hvilka i Sverige kosta 10 eller 12

kronor. Säledes fär han arbeta i Sverige 5 eller G dagar för ett par skor.

Jag köpte on kostym i Göteborg och betalte 44 kronor för den, eller 22

svenska dagsverken. Jag kunde ha köpt en lika god i Amerika för 10 eller

11 dollars, 5 eller t; dagsverken. Sä äfven med maten. Den var också

mycket dyrare i Sverige. En vanlig tjänsteHicka far från 4 till 6 dollar

i veckan, d. v. s. i svenska penningar från 15 till 22 kronor. Då har hon

bara lätt arbete inomhus. När kan Sverige mäta sig med det? Sådant far

naturligtvis den arbetande klassen höra ifrän sina vänner och syskon i

Amerika. Kanske jag också skulle nämna hur mycket mina hemman afkasta

Om året. Ar 1906 sålde jag bomull för 1,500 doll., c:a 5.200 kr., däraf jag

betalte ut omkring 750 kr. i plocklöner. År 1905 sålde jag för 1,000 doll.

Dessutom odla vi majs, hafre och hvete.

N:r 176.

G. R. C., Illinois. Emigrerade 1868. Från Kalmar län.

Jag är född 1848 på landet i Kalmar län. Min far var byggmästare,

mnrare, snickare, glasmästare, åderlåtare, med ett ord han kunde allt. Ilan

var dessutom jordbrukare, i det han innehade sina föräldrars lilla gård 1 »»

mantal, icke stort bättre än ett bra torp. Några ur senare arrenderade han en

annan något större gärd, som han innehade i 3 år. Vid denna tid dog min

mormor. Mina föräldrar flyttade nu till min mors föräldrahem, ett torp, som

niina morföräldrar upparbetat och innehaft i omkring 40 år mot

utgörandet af 6 (säger sex) kvinnodagsverken pr år, och kontraktet gällde för

hädas deras lifstid. Detta torp var lika godt som ofvannämuda V« mantal.

"857 dog äfven morfar och var således kontraktet slut. Jorden blef nu så

högt uppskattad, att mina föräldrar hade icke lust att fortsätta. Men som

“byggnaderna voro deras (de hade löst ut min mors systers andel), sä boddevi där fortfarande till 1800, och min far egnade sig nu helt ät sitt yrke.

Detta var den hästa tiden i mitt föräldrahem. Allt tycktes då räcka väl till.

Erfarenheten har ofta visat, att då en handtverkarc skall tillika idka jordbruk,

det ena eller andra eller alltsammans blir mer eller mindre försummadt. ocli

sä var äfven förhållandet med min far. Han var för öfrigt en nykter,

arbetsam och skötsam man. och vi saknade ahlrig det nödvändiga. De hade

dessutom äfven lite pengar pä bygda».

Jag var nu (1800) 13 år och äldst af 5 syskon. Jag gjorde nu mitt

inträde i murareyrket, som numera var min fars hufvudsakligaste

sysselsättning. Mina föräldrar hade efter sina föräldrar ärft omkring ett par tusen

kronor. De köpte nu, tillsammans med min mors syster och hennes man,

en gård nära staden V. för 7,000 kr. Detta hade varit en god affär, om

det varit en bonde. Men hvad jag ofvan sagt om jordbruk och liandtverk

besannade sig äter. Skomakare bli vid din läst, mår du bäst. Det gick

snarare bakåt än framåt. Därtill kom att nrhi mor dog samma är. Därefter

uppkom ocuigheter med morbror och svårigheter af flera slag. Slutligen,

efter "2 år, sålde de gården och vi flyttade tillbaka där vi varit förut, rikare

på erfarenheter. Min far byggde nu en stuga vid vägen, och vi ägnade oss

nu helt och hållet åt murareyrket. Så gingo åren med sina. besvärligheter

till 1808. Jag hade nu en vngre bror, som skulle börja arbeta, och jag

ansåg att jag borde flyga ut. Jag tänkte söka anställning hos någon mästare

i någon stad. Men så inträffade, att jag under vinterns lopp kom att

sällskapa med en del handtverksgesäller i köpingen. Där resonnerades hl. a. om

Amerika. Ehuru ingen af dem varit där, visste de dock en hel del mera därom

än jag. Jag började bli intresserad. Det sades, att en grofarbetare erhöll 2

dollar om dagen, och en murare ända till dubbelt så mycket.

(Fullkomligt sant.) Tanken på Amerika fick öfvertaget, utvecklade sig till

beslut. hvarpa följde handling. Den allsmäktige dollarn var hufvudorsaken

därtill. hvilket jag tror är händelsen i nio fall utaf tio. Så en vacker dag i

slutet af maj 1808 med mitt mödernearf pä fickan (detta bestod ursprung-

ligen, enligt arfskifte, af 209 kr. 331/* öre) och en kappsäck i handen stod

jag färdig för resan. Jag lämnade nu för alltid föräldrahemmet, d. v. s.

min far, mina syskon och min Styfinoder n:r 2. Midsommaraftonen landade

jag i Chicago.

När jag lämnade hemmet, trodde jag mig vara en ganska god murare,

men vid första anblicken siig jag genast, att jag icke var yrket vuxen här i

landet. Ingen skandinav eller tysk är god här, hur god han än är i sitt

hemland. Engelsmännen kunna systemet, men äro alltför saktfärdiga. Jag

gick ut på järnvägsarbete mot löfte om 2 dollar per dag. Nu först blef

jag varse att jag emigrerat. Man blef nu utsatt för en greenhorns» alla

vedervärdigheter. För det första var det en sådan hetta, sä knappt någon

nykommen kunde uthärda att arbeta. Ett slags baracker eller s. k. »camps

voro byggda i skogen, där arbetarne erhöllo mat och logis mot 4 dollar i

veckan, som skulle tagas ur hvars och ens aflöning. Men maten var så

dålig, att man icke kunde lefva därutaf. När så aflöningsdagen kora och man

beräknade sig ha t. ex. 20 dollar att fordra utöfver maten, kanske man fick

7, 8"iVi, 11 dollar o. s. v. Ingen fanns, som kunde tala ett ord engelska,

och således var all upprättelse otänkbar. Nästan dagligen ankommo

hundratals med emigranter af alla europeiska nationer, omkring hälften med

familjer. Platsen är 250 mil från Chicago och resan var fri. Men som

kvinnor och barn icke fingo komma in i barackerna, si måste de ho ute under

ekskogen. Sålunda såg man lägerplatser här och där i skogen med

hundratals individer, män, kvinnor och barn. De grupperade sig hvarje nation försig. De dunstade bort allteftersom de kunde skaffa sig andra tillflyktsorter,

men så kommo andra i stället ocb sä fortsattes hela sommaren. Senare på

sommaren fick ja« arbete pä steninorning mot låg betalning, endast 2’6o doll.

per dag. 1 )ärtil 1 var arbetet ostadigt, sä jag förtjänte icke stort. De

föl-jande två aren flackade jag omkring och arbetade pä järnvägar och livad

annat jag kom öfver. Jag var i besittning af en falsk stolthet, kanske jag

borde siiga dumhet, att da jag ieke ansåg mig kompetent att söka arbete i

mitt yrke, så hellre än att krypa föredrog jag at.t grofarbeta framför att

börja som jag bort. Detta hade varit att söka arbete som handtlangare hos

någon miistare, hvilket således berodt mig tillfälle att fä lära upp det

amerikanska arbetssystemet.

I’a sommaren 1870 återvände jag till Chicago, rikare på erfarenheter,

om dock icke på mynt. Jag fick genast arbete pä en större järnvägsverk-

stad, först såsom handtlangare i smedjan, och sedermera lick jag maskin, en

press, att sköta mot en aflrtning af 2 dollars per dag. Detta var ett rätt

bra arbete, och jag började tänka på att spara litet pengar. 1872 gifte jag

mig. Jag hade nu sparat sa pass mycket, att jag satte ett efter våra

förhållanden anständigt bo.

Min hustru, en burgen hemmansägaredotter från Småland, reste till

Amerika 1870, emot sina föräldrars vilja, för att söka upp sin fästman, som

rest förut för att vinna bättre utkomst och snarare kunna bereda dem ett

hem. Men föremålet för hennes kärlek var knappast värd den uppoffring

hon gjorde, dä bon lämnade ett godt hem. föräldrar, syskon, släkt och [-vänner.-] {+vän-

ner.+} När bon anlände till Chicago, hade lian »fastnat för en annan» och hade

redan Imrn pii backen», lian hade likväl planlagt att rymma med sin

ungdomsvän, men hon lyckades få reda på planen och gaf honom det vänliga

rådet att gä hem och taga vara pä sin familj.

1875 blef min hustrn sjuklig, och läkare förklarade, att om lifvet var

henne kärt hon måste söka annat klimat, och att hemlandet var det bästa.

Vid samma tid dog min far. .lag köpte hans hem och vi beslöto oss för

att resa hem. l"a våren 187fi lämnade jag min plats. Vi sålde vårt

hus-geråd och reste.

Vi hade pä min lilla förtjänst sparat litet pengar under dessa år, men

som vi under liden haft ett barn, som var sjukligt och slutligen dog, min

hustrus sjukdom, hemresan, ny bosättning hemma, nägra nödiga reparationer

pa det nya hemmet o. s. v., så var öfverskottet icke storartadt. Men vi

hade under tiden haft bättre bostad, varit bättre klädda, lefvat bättre än

arbetaruc i Sverige i allmänhet. När vi väl etablerat oss. befunno vi oss i

en skuld af mellan 900 ocb 1,000 kr. Jag fick snart klart för mig, att det

var nära nog omöjligt att betala denna skuld i Sverige. Jag hade nu

ater-upptagit murareyrket och arbetade pa egen hand. Jag hade god hälsa och

arbetskrafter, godt om arbete och försummade aldrig att förtjäna en

tolf-skilling när tillfälle gafs; och jag vågar säga, att jag förtjänte mera pengar

än någon egentlig arbetare på fem mils omkrets. Men lefuadsomkostnaderna

slukade nästan allt. Vi förbättrade visserligen vår ställning något årligen, men

det gick sä sakta, att det knappast var lönt att sträfva för. Jag har alltid

varit nykter och arbetsam, har en god och huslig hustru, ingen stor familj,

endast tva barn, men allt detta och allt vart sträfvande oaktadt stodo vi

nästan på samma punkt. Men min hustru hade återvunnit sin hälsa, och vi

niädde pä det hela taget ganska bra. Cpp emot 1880 började följderna af

dcu svåra krisen i Amerika af 1873 gifva vika, och gyllene tider inträdde.

Därmed kom också >Amerikasjukan» öfver mig regelmässigt hvarje vår. Men

Win hustru niädde nu bra och trifdes väl hemma och motsatte sig vidareAmerikaresor. Icke kunde jag heller komma mig för att göra henne emot.

Så gick åren till 1X8*. Jag hade då kommit så långt, att jag fått hennes

samtycke att resa ensam och stanna öfver två somrar. Min skuld hade nu

smält ihop till omkring 500 kr., men så hade jag någon tid förut köpt en

kammarorgel och så lånade jag pengar till resan, så att nu var jag äter uppe

i 900 kr. skuld. Jag reste och ankom till Chicago i början af maj. Jag

fick genast arbete med stenmuming vid en järnväg för 3 dollar om dagen

(10 timmar) och fortsatte till jul. Nu hvilade jag upp ett par månader.

Iiörjade igen i mars. Arbetade denna sommar på byggnader och blef i

tillfälle att lära upp det amerikanska tegelmurningssättet. Till jul 188!* reste

jag hem, förnöjd i sinnet och glad i bågen och tänkte: jag skall nu icke vi-

dare tråka ut min hustru med Amerikaresor.

Resultatet af denna expedition var, att jag hade mina sknlder betalda

och några hundra kronor pä banken. Ett resultat, som jag icke ens till

hälften kunnat uppnå med 12 års träget arbete i Sverige. Och detta i

högsommaren af mitt lif, från 28 till 40 är. Straxt på nyåret (1890) erhöll

jag anbud om arbete vid ett bruk och började redan i januari och fortsatte

stadigt till jul. På sommaren hade vi mest ackordsarbete och förtjänade i

medeltal omkring 100 kr. i månaden. Fte på landet ansågs detta storartad t,

men resultatet af detta goda arbetsår i Sverige var endast omkring 100 kr.

i behållning. Knder vinterns lopp återkom likväl »Amerikasjukan». Jag

började tänka: om jag gjorde en tur till. så skulle jag komma i en liksom lite

burgen ställning. Återigen beslut och handling. I maj 1891 landade jag här

igen och började arbeta för 3 dollar om dagen (10 timmar). Följande året

(1892) konfirmerades vår son. Han vurmade för att gä till sjöss, men detta

motsatte sig hans mor pä det bestämdaste. Då skulle han också resa till

Amerika. Min hustru insäg nu att det var bäst gifva efter, sa hon salde ut

och de lcommo hit samma år. Denna handling smärtade nog henne en hel

del. Hon hade lärt sig älska sitt hem i Sverige och orten i allmänhet. Åfven

jag kände saknad. Min far hade byggt hemmet, jag hade förbättrat det,

planterat trädgård, som nu stod skön. I.äget var naturskönt vid den vackra

G.-vikens strand. Få arbetare ha ett vackrare hem i Sverige.

Vi hyrde rum och satte bo här i Amerika igen. Vår son kom i lära

pä en maskinverkstad och jag fortsatte i mitt yrke. Men vi hade icke mer

än väl etablerat oss, förr än den svåra krisen af 1893 kom. Det såg dä,

särskildt den hösten, bedröfligt ut. Den 15 ang. afskedade härvarande

urfabrik 1,500 af sina 3,200 arbetare (öfver hälften fruntimmer), och resten

sattes pa 3 dagar i veckan. Och sa, mer eller mindre, tillgick det vid nästan

alla fabriker öfver hela landet. Dagen efter följde en rusning på bankerna.

Jag visste icke af det, annars hade jag kanske varit med i leken. Men

bankerna stodo. livar och en som begärde fick sina pängar, och det sades att

de fiesta satte in dem igen dagen efter eller dagarna efter. Om åskan slagit

ned öfver staden och slagit ihjäl halfva befolkningen, så kunde de återstående

knappast varit mera skräckslagna än nu var förhållandet. Arbete stod icke

att få (jag hade arbete till omkring 1 nov.). All kredit upphörde. Till och

med i rika hus, där det. absolut icke behöfdes, inträngde skrämseln. Om de

hade en tvättgumma, afskcdades hon, och de ställde sig själfva vid tvättbaljan.

Om de hade tva pigor, afskedades minst en. Folk, män och kvinnor, sprnngo

om hvarandra och erbjödo sig att arbeta för maten. Jag hörde en farmare säga:

>nu är den tiden slut, dä vi maste betala 20 å 30 dollar i månaden; jag får

Her än jag vill ha för maten, och jag ger dem endast två mål om dagen.» Att

många dä hade en svär tid och till och med fingo lida brist kan icke nekas,

men jag vågar säga, att i nio fall utaf tio var det deras egen skuld. DetBKEP FRÅN SVENSKAR I AMERIKA SOM I TVANHRAT 18<>] -70. 141

hade då varit 15 goda år i landet, och den, som med hälsa och arbetskrafter

åtnjutit dessa, eller en del däraf, borde icke vara i den ställning, att lian

hvilket ögonblick som helst knnde bli bragt till tiggarstafveu. Om arbetarne

en gång lärde sig förnuft, sa. skulle de — styra Amerika. Den allmänna,

såväl som den enskilda välgörenheten är storartad här i landet, och den blef

nu starkt anlitad. Bränsle och matvaror utdelades öfverallt i hvarje kommun,

men kunde naturligtvis ieke tillnärmelsevis fylla behofvet. S. k. sopphus

inrättades pä de flesta större platser, där behöfvande erhöllo en portion mat

oin dagen. Dessa understöddes till stor del af enskilda, rika personer eller

korporationer.

Följande vår hade skrämseln något lagt sig, Det sysslolösa folket hade

något skingrat sig. En del hade rest till sitt hemland, andra, som hade

några tillgångar, hade gått ut och vtagit upp land» o. s. v. För vår egen

del mådde vi utmärkt bra under hela tiden, men kunde ha matt bättre, om

man blott kunnat låta bli att gå och vara orolig. Jag hade arbete om

somrarna någorlunda, men betalningen var låg. Jag arbetade någon gång så

lågt som 2 dollars om dagen. Allting var mycket billigt. Sä t. ex. hyrde

jag I rum lör 4 dollars i manaden. Så jag kom ut ur paniken några dollar

bättre man än jag gick in.

Presidentvalet 1896 utföll till vår fördel, och därpå byggde vi värt hopp

om bättre tider. Det började äfven blifva litet bättre, men det gick sakta.

1899 uppnådde jag 3—3‘so dollar por dag (10 timmar) och fick bättre med

arbete. En friskare vind började blåsa. 1900 hade vi organiserat oss i en

fackförening, och löneskalan var 40 c. i timmen (".) timmars dag). På våren

1900 gifte sig min son. lian och hans hustru reste åt Sverige för att stanna

öfver sommaren för sin hälsa, ty den var något vacklande hos dera båda.

Mans hustru är hemmansägaredotter frän Blekinge. Dc voro 8 syskon,

alla flickor. Att så mycken skönhet skulle vara öfverflödig på en liten

bondgård i Blekinge är naturligt. Såsom varande bonddöttrar ville de icke heller

tjäna hemma, och därför reste dc åt Amerika, allteftersom dc växte till. Fem

äro nu här och alla ha kommit väl ut.

När de unga vistats hemma en tid, tyckte dc sig må så bra, och allt

var sa friskt och skönt. Under tiden blefvo de erbjudna att köpa hennes

föräldrars gärd. Detta fattade dc håg för och skrefvo till oss att gä med i

afiaren och resa hem. Jag gjorde några invändningar, föreställande honom

om värnplikten in. m., men han svarade: »det går väl.» Som äfven min

hustru var stämd för företaget, gaf jag efter. Jag invaggado mig i den

förhoppningen, att det skulle bli bra. Jag började bli gammal, Vi kunde

arbeta tillsammans och komma i ett visst oberoende, åtminstone af »basar».

Men det var det dummaste jag någonsin gjort. Vi köpte gården med yttre

inventarier för 12,000 kronor, och de unga tillträdde den nyåret 1901.

Jag och min hustru stannade här tills vidare för att förtjäna litet mera

pengar.

Aren 1902, 1903 och 1904 hade vi löneskalan uppe i 50 c. i timmen

och godt om arbete. Så nu kunde vi lägga åsido litet pengar, oaktadt hyror

och lefnadsomkostnader betydligt stigit i pris.

Till julen 1903 reste vi hem för att sätta oss i ro pa vår egendom,

som vi nu hade betalt och litet pengar öfver ända. Det dröjde icke länge,

förr än jag insag misstaget. Men det bör tagas med i beräkningen, att vi

voro inga bönder. »En sjöman till häst och en bonde till roders är en

styggelse för Gud», heter det. Jag insåg, att vi skulle fä arbeta hårdare för

en mager existens, än vi behöfde i bandtverkslifvet i Amerika, och det ka-

pital, som var nedlagdt i gården, var dödt. Jag började göra jämförelser, så-dana som t. ex. denna: Om jag gick åt skogen en ilag och högg en famn

björkved (detta dugde jag icke till, men vi kunna ju tänka oss det för

re-sonnemangets skull), så tog det bästa delen af en andra dag att köra den

ur skogen hem till gärden och en tredje dag att köra den åt staden. Summa

tre dagar för mig själf och två med Ok. Så fick jag i allra liüsta fall 11

kr. Ingenting är ändå sagdt om skogsvärdet. Elfva kr. förtjänar jag nu på

5 à t! timmar, utan dragare. Dessutom kunde vi icke förlika oss med folket

och orten. Det är en ganska mager trakt. En del bönder äro sa fattiga,

så de se knappt gå vägen. Arbetare bo till och med i jordkojor. Folket

var för resten okunnigt, smutsaktigt, illmarigt, afundsjukt och trätgirigt.

Att Amerikafebern åter grep mig, undrar väl ingen på. Som vi äfven

hade dräng, sa var det icke alldeles nödvändigt för mig :itt vara henimn.

Jag reste åter hit ensam i maj 1904, arbetade öfver sommaren och reste

hem till nyåret. Resultatet af denna resa var något öfver 1,000 kr. plus

mina resekostnader. Vi besiöto nu att. sälja gården. Vi sålde till samma

pris som vi köpt den. lieste så alla tillsammans hit i mars 1905. Efter

ankomsten hit fick min son genast arbete i en maskinverkstad, och jag

började mura. Han har nu 3‘so dollar om dagen. Jag har 60 c. i timmen,

8 timmars dag i staden och 10 utom. Här är nu de mest gyllene tider för

arbetare som någonsin varit i detta eller något annat land på jorden, sedan

vår syndiga värld skapades. Jag har nu byggt oss ett litet hus, som ger oss

‘25 dollar i månaden i hyra.

Så långt min egen historia. Jag vill nu afsluta med några ord om

svenskarnes ställning här i allmänhet, några jämförelser, några egna åsikter,

sådana (le äro, o. s. v.

Den stad jag vistas i liar inemot 30,000 invånare, hvaraf omkring 1,500

äro svenskar. Alla ha naturligtvis kommit hit fattiga. Alla sköta sig väl

och stå sig godt, undantagandes en och annan trashank. En stor del är

välmående. Jag vägar icke säga rika, ty det menas sa mycket efter

amerikansk måttstock. Största delen har eleganta egna hem, pianon eller orglar,

en del häller sig häst och vagn. Alla ha fina möbler och mattor och äta

vid bord med duk pä. Detta är arbetare, märk väl, och gäller om

sven-skarne i allmänhet. I regel bor arbetaren bättre, lefver bättre, är bättre

klädd här än i något annat land. Så t. ex. anser sig ingen arbetarefamilj

ho anständigt med mindre än 4—6 rum och badrum. Om en arbetare i en

stad i Sverige har rum och kök, sä är det storartadt. Hyrorna för

arbetarefamiljer variera från 10 —15 dollar i månaden.

Hur mycket bättre det är för arbetaren här bevisar utan motsägelse de

tusentals, som ärligen besöka fäderneslandet. Ilvilken tjänsteflicka som helst,

som sköter sig, kan, snart sagdt, »iir som helst göra denna lustresa. Har

någon piga i Sverige någonsin sedan hedenhös kunnat på egen förtjänst göra

en lustresa till Amerika? Ilvad som i hufvudsak gör det så svårt för

arbetaren att existera i Sverige är det orimliga förhållande priset pa

lifsförnö-denheter står till daglönen. Jag vill här nämna prisen på några af de mest

allmänna nödvändighetsartiklarna.

En kostym arbetskläder 5 —10 dol 1., bättre till tina dito 10—25 doll.,

arbetsskjortor och .underkläder 35—80 c. per styck, ett par arbetsskor 1"50—

2-so doll., fina skor 2"so—3‘bo, gummigaloscher, de bästa, 1 dollar. Möbler

kosta ungefar en fjärdedel mot i Sverige, men de äro sämre gjorda.

Födoämnena äro i många fall nästan dubbelt emot hvad de voro i den härda

tiden. 60 skålp. hvetemjöl 1 t.o, 25 skålp. rågmjöl 60 c., 1 bushel

potatis 70 c., katfe 15—40 c., socker 5 c., smör 25 c., ost 15 c., allt.

per skålp. (det amerikanska skålpundet är 3 ort tyngre än det. svenska).Brefporto: inom landet 2 c., till Sverige 5 c., emot resp. 10 å 20 öre i

Sverige. Biljettpriset på järnvägarna. (l:sta klass) 2 c. milen (fordom 3 c.),

motsvarande 14 öre per svensk mil. Vid jämförelse torde observeras, att

dollarn ställes motsvarande kronan i Sverige, ty den utgör enheten här och

är minst lika lättförtjänt. Jag säger ieke detta för att undervisa, utan

därför att jag känner till det, där knepet att. förvandla amerikanska priser till

svenska pengar, när man vill komma så långt som möjligt, till Amerikas

nackdel.

Att söka efter orsakerna till emigrationen är efter mitt begrepp alldeles

ölverflödigt. Ingenting kan väl ligga i mera öppen dag. Det, är den

mänskliga ambitionen att, försöka förbättra sin ställning. Oeh den man eller

kvinna, som ieke söker förbättra sin ställning, om den behöfs förbättras, och

tillfälle därtill tinnes för handen, är \äl icke mycket värd, äfven om han

stannar hemma.

Såsom botemedel emot denna folkvandring tinnes endast ett i universum,

och det. är att Amerika på lagstiftningens väg stänger sina portar, liksom

kineserna nu äro utestängda. Men detta aktar det. sig nog, för, åtminstone

ännu på länge.

Jag har hört med eftertryck framhållas, att vi äro otacksamma mot vårt

fädernesland, som gifvit oss uppfostran och skola. Att vi borde känna oss

skyldiga att tjäna detsamma. Detta kan ju vara sant. Men, för det första

ersätta de utvandrade till en del detta, ty de penningsummor, som leta sig

väg tillbaka till Sverige, äro i sanning inga småsaker. Dessutom frågar jag:

hvad har detta fädernesland gjort för sina barn? Det har för det första

satt tull på brödet. En åtgärd, som gagnar några fa rika, men faller tungt

l"ä hvarje arbetare utan undantag. Det har alagt ungdomen en nästan

outhärdlig värnplikt, utan att ens ge dem rösträtt. Att denna värnplikt har

goda sidor, förnekar jag icke, och en af dessa är: större tillfällen för de

rikas söner att bli löjtnanter och vidare befordran. Detta är en god sak,

men den är för dyrköpt.

Det anförda må vara nog rörande staten och lagstiftningen. Låt oss se

hvad de enskilda, de maktägande, de rika jorddrottama, hvad de gjort. De

ha under årens lopp inrättat ett statsystem, som närmar sig slafveri mera

än någonting jag i mitt lif sett. Tänk för ett ögonblick! En man, som

snart sagdt, under hela sitt lif icke rår om sig själf en timme vid dagsljus,

utom söndagen, statkarlen, blir vanligen lutande och äldras i förtid. Detta

är icke så mycket på grund af hårdt arbete utan fast mera däraf, att han

är för dåligt försörjd och det hopplösa i hans ställning. Lian förlorar sin

själfrespekt, blir slö och likgiltig. Hustrun har icke mycket att sköta, af

den enkla orsaken, att hon ingenting har att uträtta något med. Äfven hon

förlorar sin själfrespekt och blir vanligen en skvallerkäring. Barnen inhämta

en smula vett i skolan; deras inotto är: ut, ut i världen, om icke annat så

till sjöss! Att en yngling med värnplikten och statarelilvet i perspektiv söker

bättre jaktmarker bör väl icke förvåna någon. Jag har verkligen många

gånger undrat på att någon yngling ens stannar kvar.

l’å ett medelstort gods i min hemort fanns fordom 1 (! bönder.

Yisser-hgen alla arrendatorer, men de stodo sig godt. oeh lefde lyckligt. Berg och

backar genljödo af ungdomens lekar, sånger och klingande skratt. Hur dant

är där nu? Omkring de numera förfallna gamla bondstugorna ser man några

bleka, trasiga och smutsiga barn. Vänta vi till middagen, så se vi en mager,

lutande gestalt, föreställande en man, med släpande steg närma sig för att

vid eu oftast, omålad träbänk, utan duk, äta sin sill och potatis med i bästa

fall sur mjölk till dessert.Detta kan ju tyckas starkt, men jag bar varit omkring pä herrgärdarna

och sett. eländet tillräckligt för alt veta b varom jag talar. För endast några

få år sedan kom en viss — ja, namnet gör detsamma — til! en af de

vackraste, bördigaste och mest välmående bondbyarna i min hemtrakt. Han var

rik. Han köpte den ena gärddelen efter den andra. Jag vet ban hade fem,

kanske ban nu har Hera. Det är blott, en tidsfråga, när han skall bli ägare

af hela byn. När detta viil en gång är gjordt, är denna sköna by >ett minne

blott», en by af statare.

En s. k. storbonde och t", d. nämndeman i en grannsocken började köpa

upp den ena gården efter den andra, till dess han ägde hela hyn och en del

af en annan och svängde sin spira öfver 14 statare. Hvad hade 1111 denne

man gjort? lian hade ruinerat en komfortabel existens för åtminstone 8

familjer. Men var ban då själf lycklig? Jag svarar nej. Han hade alla

gårdarna intecknade upp till skorstenarna, var öfverlastad med

penninge-hekymmer och alltid i penningeknipa. Med dessa och andra fakta för ögonen

forskar man efter orsakerna till emigrationen.

En annan sak: Hur har det aristokratiska elementet i det aristokratiska

Sverige bemött och behandlat den enkla och tarfliga, men hederliga, ärliga

och sträfsamma landsortsbefolkningen, den befolkning, som man nu är så mån

om att fa behålla hemma? Pä ett sätt, som planterat en tagg i hvarje

arbetares bröst. Jag har många gånger sett hederligt folk bäfva, då de

nödgats gå till en präst eller doktor, för att nu icke tala om en häradshöfding.

Själf har jag, denna aHägsna dag, i friskt minne den skur af ovett jag fick

af prästen, när jag begärde betyg för att resa ål Amerika 1808. Under var

vistelse hemma (187C>—1890) måste min hustru många gånger betala

döds-fallsafgifter i ett begrafningssällskap för andra fruntimmer, därför att dessa

fruktade för att gä till den höge herre, som hade sällskapets affärer om hand.

Han var och är i dag bokhandlare. Det måste sägas till den yngre

generationens heder, att detta förhållande nu är bra mycket bättre än förr. Af

de yngre ätnbets- och tjänstemän och ståndspersoner i allmänhet blef man

vanligen humant bemött. Men de gamle, som allmogen brakade beteckna

som bitvargar», de tycktes ha monopol på att handsvottera packet. Fordom,

ända fram i mitt minne, gick detta ganska bra, det anspråkslösa folket

ansåg berrarne såsom högre väsen och tog emot näsvisheter, som om det

skulle så vara; kom man ifrån audiensen utan att bli snäst, kunde man icke

nog lofonla eu sa »beskedlig herre». Några undantag fä naturligtvis

beräknas, men icke så värst många.

Här ha \i rika män, här ha vi lärda män, här ha vi »smarta» män.

här ha vi sarbetsbasar», som stundom hundsvottera oss, — men herrar havi

inga.

N:r 177.

C. P. R., Chicago. Emigrerade 1S70. Frän Kalmar län.

Jag föddes 1852 i Småland. Min far var skeppare. Vid 2 års ålder

förlorade jag min moder. Och vid 5 års ålder fick jag styfmoder, en argsint,

hetsig människa, som inte talte mig på minsta vis. Jag kom i folkskolan

vid års ålder. Den var inhyst i en lokal, som såg ut som en stor lada,

ett enda stort rum, men som var begränsadt af husets fyra ytterväggar och

på vinden bodde skolmästaren. Upp till hans bostad ledde en trappuppgång,

som var byggd pä utsidan af huset. Skolsalen uppvärmdes om vintern aftvå kakelugnar, som vi pojkar skulle hugga ved till och göra eld i om

morgnarna, och innan ladan bief uppvärmd, så var det så kallt som i ett uthus.

Skolmästaren var en gammal man, i sista stadiet af lungsot, och han gick

där och hostade och spottade på golfvet och strök ut med foten. Jag undrar

inte på, att så många af barnen tingo samma sjnkdom, ty vi skulle sopa

ladan två gånger i veckan och då rök dammet som pä en uppkörd landsväg

i en torr sommar. De skolmästare, som kommo efter hans död, dogo också

den ena efter den andra af samma sjukdom. Undervisningen bestod af

läsning i katekesen, testamentet, psalmboken, bibliska hisorien och litet utdrag ur

svenska historien ocli svensk grammatik för den, som ville och hade råd att

köpa böckerna. Rakning och skrifning hade vi två gånger i veckan. Katekes

och biblisk historia voro ntanläxor, och gnd näde den, som inte kunde dem

om rnornarna. Den blef genast bestraffad. Bestraffningen bestod i att

de-linkventcn fick lägga sig framstupa pä de groft tillyxade skolbänkarna och

skolmästaren med en en tum tjock och fyra fot lång repända drog på öfver

rygg och postament utaf glatta laget. Jag har sedan dess aldrig sett någon

människa undergå sådant förfaringssätt eller behandling annat än när jag på

1870-talet säg slafvarna på Afrikas sydvästkust behandlas på samma sätt. I

denna skola gick jag fem vintrar, ty enär min stvfmoder inte kunde

fördraga mig, sä tick jag sä fort att sjön blef öppen följa min fader på sjön.

Men min håg stod till studier, godt för att lära hade jag och böcker låntc

jag hvar jag kunde, men så fort min styfmoder säg, att jag hade nägon bok,

så fick jag stryk, och hon sade att hon skulle bränna upp dem. Det var

en tysk doktor, som bodde strax intill vårt hus, och af honom tick jag låna

böcker. När jag var 12 år, blef jag tagen ifrån folkskolan till den då ny-

byggda elementarskolan, men min styfmoder sade nej, och jag kom då i

sko-makarelära i stället. Någon håg för det yrket hade jag dock inte. Jag

tänkto att rymma. När jag så hade varit där i 9 månader, så såg min

fader att det inte vardt lönande, och sä tog han mig därifrån. Så kom jag

med honom på sjön igen, och året därpå konfirmerades jag. Visserligen var

jag då blott 14 år. Men jag bad prosten att jag skulle iå gå, så att jag

skulle slippa att vara hemma hos min styfmoder, bvilket jag tick. Men nn

blef det värre. När jag inte kunde få studera, som min fader hade god råd

att låta mig fa, ty han var i goda omständigheter på den tiden och

dessutom ha.de jag 500 kr. arf efter min moder, sä gick jag till en brukspatron

T. och bad honom att jag skulle få komma in på hans verkstad och lära

mig maskinistyrket. Ilan lofvade mig att komma när jag ville. Men

styf-modern blef då så rasande och sade: nej, det blir ingenting utaf, utan du

skall i segel maka relä ra.» Om jag hade gått in på mekaniska verkstaden, då

hade jag fått lof att bo hemma, men hos segelmakaren skulle lärpojkarna bo

hos honom och därför kom jag i segelmakareläran. Jag skrefs in där på 6 år.

De två första åren skulle jag ha 20 kr. om .året, de två därefter 25 kr. och

de två sista 30 kr. För denna storartade lön skulle jag köpa mig kläder

och verktyg och arbeta som en slaf. Kl. 10 minuter till 5 om rnornarna

ringde en klocka på vår kammare, och kl. 5 skulle vi vara på verkstaden.

Vi voro 6 pojkar, hvarje år togs en pojke in och en gick ut. Vår kammare

var 12 fot i fyrkant med ett fönster, som hade en ruta. i öfversta hörnet

som kunde öppnas för att. få frisk luft, så tre britsar, den ena öfver den

andra, så att två kunde sofva i hvarje brits, ett omåladt bord, 4 pinnstolar,

en liten rostig kamin, en träbunke att tvätta sig i, en gammal kopparkruka

att ha vatten i och en handduk, som byttes om hvarje lördag. Kl. 5 på

morgonen skulle vi, som sagdt. vara uppe på verkstaden och arlieta, annars

vankades det smörj, och så arbeta till kl. 8 utan att få den ringaste matbit,

148S,,, 10inte kaffe en gång. Kl. 8 var det frukost och deu bestod af en rå småsiil

för hvarje man och kålrotsbitar, kokta med rågmjöl, detta på en tenntallrik,

sä en kanna svagdricka i ett stenfat, som vi fingo supa i oss med livar sin

träsked och så ett stycke bröd. O de rotbitarna! Jag känner dem ¡in, hur

motbjudande de voro, och likaså den råa småsillen. Jag hade halsbränna

hela dagen efter den. Jag har sedan sett svin utfodras mycket bättre. Så

fort vi slängt i oss rotbitarna, sillen och svagdrickat, så var det till att upp

och arbeta, till kl. 1. Då var det middag och den bestod af ärtsoppa, kokt

på iläsk. Soppan bestod af ärtskalen, som hade blifvit. skilda ifrån ärtorna,

som skulle in till herrskapet. Vår soppa slogs i en gryta och så rördes

rågmjöl uti. Det var vår ärtsoppa. Så fingo vi ett litet stycke fläsk och ett

stycke bröd hvar. Ärtsoppan fingo vi äta ur ett fat med hvar sin sked, och

det hände att den äldsta pojken, om han tyckte att han inte fått nog, slog

skedarna ur händerna på oss andra ocli satte fatet för mun och drack ur

det som var kvar. Träskedarna voro således för det mesta utan skaft och

så köpte de hornskedar, och när de kommo i den varma s. k. maten, sä

blefvo de mjuka, så att vi kunde böja dem i alla möjliga fasoner. Så fort

ärtskalen blifvit slukade, så var det med ens till att arbeta igen. Kl. 1 5

fingo vi en skifva bröd med istersmnlt på, eller i stället för sinult eu bit

skummjölksost till brödet. Så fingo vi arbeta t ill kl. 8 på kvUlen och då

fingo vi rågmjölsgröt och svagdricka, ett kannfat med gröt och ett lät med

svagdricka och så hvar sin sked. Man kan tänka sig hnrudant dricksfatet

skulle se tit på slutet. Om det hade varit lite sirap i drickat, sä hade det

varit drägligt. Men ibland var drickat så surt som ättika, ty de köpte 30

kannor åt gängen. Det kunde hända ibland, att vi fingo skummjölk till

gröten, och då tyckte vi att vi hade kalas. När vi hade ätit kvällsmat, sa voro

de fyra äldsta pojkarne fria från arbete, men ej de yngsta. Den ena skulle

bädda britsarna, bära upp ved och vatten och göra lamporna rena för

verkstaden, den andra skulle se till att alla dörrar voro lästa, borsta herrns skor

och springa ärenden. Kl. 10 låste herrn dörren om oss och då kunde man

inte komma ut. Otu söndagen fingo vi en kopp kaffe och en smörgås hvar.

Det fick ätas inne pa vår kammare, och den yngsta pojken fick ga in i köket

och fick där 6 smörgåsar, en kanna med katte och en kopp, som vi fingo

använda i tur och ordning. Sedan skulle de tre yngsta pojkarna göra

verkstaden i ordning och städa den. Sä fick man gå in och be om lof att gå

ut, utom en af de tre yngsta pojkarne, som skulle sitta inne och passa upp.

Kl. 1 var middag och då fingo vi färsk köttsoppa, ett litet stycke kött och

dito bröd. På kvällen om sommaren fingo vi livar sin stekta färska ström-

ming och en skifva bröd samt en kanna svagdricka ihop. Om detta inte var

slatlif af den värsta typ, sä undrar jag hvad slafveri är. .lag har sedan dess

sett slafvar i Afrika och Sydamerika, men de voro bättre behandlade.

Jag var hos segelmakaren i tre år, men så en dag pä sommaren hände

någonting. Vi sutto och arlietade två och två på hvar sitt segel, en gesäll

och en pojke. Den gesäll jag arbetade med hade kvällen förut varit, pa

gesällkalas, så att han satt och sof mest hela tiden. Pä eftermiddagen vaknade

han upp och frågade hur mycket som var hopsytt utaf seglet, och jag

svarade hälften. Då blef han rasande, tog en repända och slog mig. Jag slog

igen med samma vapen, och då sprungo de andra gesällerna upp och hjälpte

honom. De slogo mig så länge de orkade. Kl. 8 på kvällen bad jag om

lof att gå ut och sä gick jag till hamnen, där min far låg med sin skuta

och lastade, slet upp min skjorta och visade far mitt bröst, som var alldeles

blått utaf slagen, och förklarade att nu stannade jag inte längre hos

segelmakaren. Min far blef ond och sade: »(ia tillbaka dit, men du arbetar därintet mera! .lag kommer upp i morgon.» Kontraktet var så skrifvet, att om

jag .lämnade min plats, innan de sex åren voro nte, skulle min far betola 50

kr. Xästa morgon kom min far upp och tog mig därifrån, och jag gick

direkt därifrån ombord på min fars skuta som passagerare till Tyskland och

så nt i vida världen.

.lag lärde sedan i Dortrecht i Holland på fyra månader mera utaf

segel-makareyrket än jag gjorde hemma på tre ar, och blef ändå behandlad som

en människa. När jag lämnade Sverige, bestod min timliga egendom af 4

blå- och hvitrandiga bomullsskjortor, 2 par halfstrumpor, lappade med

segelgarn. 1 par gamla, förskodda stöHar, 2 par segelduksbyxor, sydda af mig

själf af gammal tunn segelduk, dito ett par kalsonger af samma material och

en mössa af samma slag, dito en ny klädesmössa, en ny klädeströja, ett par

byxor och dito väst af bemväfdt halfylletyg och 50 öre i fickan. Jag fick

i Tyskland utaf min far 40 kr. att betala min resa till Hamburg, och de

pengarna drog han utaf från mitt morsarf efteråt. Jag glömmer aldrig bur

glad jag var, hur fri jag kände mig, det var liksom ett. band hade brustit,

blodet i mina ådror svällde, mitt bröst vidgade sig, jag kände mig som en

man. Visserligen rönte jag svårigheter att begynna med, ty kriget mellan

Tyskland och Frankrike är 1870 bröt ut och jag måste hufvudstupa lämna

Tyskland och bege mig till Köpenhamn. Först kom jag med en norrman

för 22 kr. i månaden, gjorde en resa till llernösand, till London och till

^’orge, så kom jag med en tysk från Memel, gjorde en resa från Köpenhamn

till Antwerpen, till Shiclds och till Memel. Med den hade jag 30 kr. i

månaden. Så kom jag med en holländare för 35 kr. i månaden och gjorde en

resa till Pernau i Ryssland och därifrån till Rotterdam. Så kom jag i en

utaf de stora holländska kompaniernas skutor, som giugo på Rergen (Norge)

om sommaru efter fisk för kompaniets räkning och om vintern till Oporto

efter vin. Där hade jag 36 kr. i månaden och där fick jag på kompaniets

segelmakareverkstad lära mig hvad jag inte kunde utaf segelmakareyrket, så

på ett år efter jag hade lämnat Sverige hade min lön stigit ifrån 22 kr. om

året till 30 kr. i månaden. Sä kom jag i en engelsk ångbåt, gjorde en resa

till Kongofloden och tillbaka till Rotterdam. Så kom jag i en holländare,

ejorde en resa till Venedig, därifrån till Grekland, därifrån till Groningen.

Holland. Så reste jag till Rotterdam och så kom jag i samma ångbåt igen till

Kongotloden, och där skulle jag stanna, men jag fick febern och blef hemskickad

mera död än lefvande. Jag låg då på hospitalet i Rotterdam i tre månader. Här

vill jag påpeka, huru styfmoderligt moder Svea har behandlat sina utomlands

varande barn. När vi kommo till Rotterdam, var det sent på eftermiddagen.

Genom att ångbåten gjorde reguljära resor emellan Rotterdam och Afrikas

syd-västkust, så hörde största delen af besättningen hemma eller hade sin

tillfälliga bostad i Rotterdam. Åtta man hade dött på resan, och jag var

"ien enda, som nu var ohjälpligt sjuk. Alla de öfriga beredde sig till att gå

i land och ingen kom att se till mig. Jag ville inte blifva liggande där

«nsam hela natten utan tillsyn, så jag bad två af mina skeppskamrater att

hjälpa mig upp till mitt boardinghus, och de togo mig under armarna och

hjälpte mig dit, och boardingmästaren kallade en doktor, som föreskref

medicin och besökte mig hvarje dag en hel vecka, men när han såg att han

inte kunde göra något för mig, så tillrådde han boardingmästaren att skicka

"»¡K till hospitalet, och jag kom dit och fick betala 9 gulden i veckan eller

131/* kr. i svenskt mynt. Detta skulle den engelske kaptenen ha betalt,

•Oen som jag var oförmögen att själf förfäkta min rätt. fick jag betala

alltihop själf, och all min förtjänst gick åt, så att de två sista veckorna jag var

På hospitalet hade jag intet att betala med. När hospitalsföreståndaren frå-gade mig, hvad jag skulle göra, sade jag att han skulle underrätta svenske

konsuln om min ställning, så att det kunde hli ordnadt. Men nej, vi hörde

inte något ntaf den svenske konsuln. Jag var ledsen, men doktorn sade:

»var inte ledsen du, min gosse, du får stanna här tills du blir så bra oeh

stark som en björn.» Men jag citerade skalden Runebergs ord: »jag kan ej

krypa, har ej lärt att tigga , och jag bad att bli utskrifven ifrån hospitalet.

Då sade doktorn till mig, att jag skulle stanna i tre veckor till, för jag var

inte stark nog, men jag lämnade dock hospitalet. Jag måste säga, att bättre

behandling har jag aldrig rönt, än den jag fick af holländarna, och jag

har alltid haft en förkärlek för det folket sedan dess. Och sedan i min

skiftesrika lefnad ibland främmande nationer har jag aldrig besvärat svenska

staten eller dess representanter. På hospitalet låg sjöfolk ntaf andra nationer

och till dem kom deras respektive konsuler upp och säg till dem en eller

två gånger i veckan. Men inig, en undersåte från »ärans och hjältarnas land»,

mig kom ingen och såg till. Efter en konvalescenstid af fyra veckor

mönstrade jag som segelmakare på det holländska fregattskeppet Dortrecht 2, ett

af de finaste skeppen, som gick emellan Holland och Java med passagerare

och frakt. Med den gjorde jag en resa till Batavia och Samarang och

tillbaka till Kotterdam. Då ville kaptenen, att jag skulle stanna och göra flera

resor med honom. Men jag hade fått i mitt hufvud, att jag skulle till

Australien, för det var några sjömän ombord som hade varit där och arbetat i

guldminorna i Ballarat och Bendigo. Efter nya resor med olika båtar kom

jag till slut till Philippinerna och därefter till Boston (Amerika). Jag är en

af de fä svenskar som kommit till Amerika från Philippinerna. Det var

1875. Kom slutligen pä mina färder till Sydamerika, där jag fick

svampfebern och lag pä hospital. Kommen frän hospitalet gick jag upp i landel

och tänkte att till fots begifva mig till Bolivar i Venezuela. Vi voro två, jag

oeh en engelsman, och när vi hade gått ett par dagar, sä kommo vi till

urskogen. Där träffade vi en neger, som frågade hvart vi skulle gå. Vi sade,

att vi skulle gå till Bolivar, för vi hade hört, att. där betalades 10 dollars

om dagen vid arbete i gnidminorna. Han sade: »För Guds skull, massa, ni

kan inte gå dit. Det är så många floder och vilda skogar fulla af vilda

djur.» Engelsmannen blef rädd och vände om. Det oaktadt tänkte jag

fortsätta, fast det enda vapnet jag hade var en spansk dolk och några dollars i

fickan. Men när jag hade gått några timmar, blefvo snåren allt trängre och

skogen djupare, och ingen människoboning kunde jag upptäcka, sä jag vände

om. När jag kom ut ur skogen, låg där en stor sockerplantage. Solen höll

just på att dala. Så gick jag upp på sockerplautagcn, och där stod en herre,

och jag frågade, om han hade något arbete att ge mig.

Förstår du att bygga en pälkran och slä ner pålar?

— Ja.

— Kom dä med, sä kan du få ligga på kontoret i natt, och i morgon

skall jag ge dig sox negrer och visa dig hvad du skall göra.

Nästa morgon begynte jag att bygga en brygga i floden, som

rälsvagnarna skulle köra tit pä med sockerfaten, för att sedan i pråmar fraktas

bort. Här arbetade jag tills bryggan var färdig, och så tog han mig upp i

maskinhuset, och där söndertogo vi allt maskineriet och säg till det. innan

sockerskörden blef mogen och de skulle begynna att mala. Vi voro blott o

hvila på plantagen, resten voro hinduer (s. k. kulis) och negrer. Här

arbetade jag i fyra månader, men klimatet var osundt och jag kände febern i

kroppen, så att en lördagskväll sade jag till föreståndaren att jag ville sluta.

Då frågade han mig, om jag kunde föra böcker, hvilket jag måste tillstå att

jag inte begrep det ringaste, och dä sade han, att det minsta jag hade kun-nat föra böcker, sii skulle jag ha blifvit inspektor med 2,500 dollars lön om

ärct. När jag om söndagsmorgon skalle gå, så slog lian mig på axeln oe.li

sade: »när du kommer till Förenta staterna, så gå i skola så blir det

någonting af dig, och äfveu om du inte det gör, sä blir det någonting af dig ändå,

för du har ett godt hufvud.» Men huru skulle jag ha kunnat ta emot en

sådan plats? Med eu sådan scliangtil andlig utrustning, som moder Sveas

högvördiga oeh välfödda prelater tilldelat mig, katekes och biblisk historia, de

fyra enkla talen och något skrifning, det var allt. Jag har ett prästbetyg,

som jag tiek när jag lämnade Sverige. Där står: eger en god kristendoms-

kunskap. So där, det var någonting som man kunde ge sig ut i världen

och förtjäna sitt bröd på. Om man i stället för att sitta och nöta bort

tiden med att lära katekes och biblisk historia utantill hade fått lära sin

räkna och skrifva oeh lära mera utaf din ärorika historia, moder Svea, skulle

tuseuden, ja hundratusenden utaf dina utomlands varande barn ha älskat och

högaktat dig mera, än hvad nu är fallet. Jag har på mina rosor träffat

många svenskar, som skämdes för sitt eget modersmål. Jag var tillsammans

mod en ung svensk en gång, som inte ville tala svenska. Han hade som 14

års pojke lämnat Sverige, och allt han visste om Sverige var, att hans

födelseort var en bondby i Skåne och närmaste stad Landskrona. Han visste intet

om Sveriges historia. Ombord på skeppet, där vi foro, var ett litet bibliotek,

och ibland böckerna var Karl XII:s historia af Voltaire, öfversatt på

engelska. Jag sade till honom, att, han skulle läsa den, hvilket han gjorde. Efter

detta skämdes han inte mera att vara svensk, och om engelsmännen sade

något förnärmande om Sverige, så vankades det smörj.

Hur det efter nya äfventyr var, så kom jag att på min faders bön fara

hem till Sverige. Det var 1878. Jag hade dä varit borta i 8 är, var

visserligen ej rik på mynt, men hade en erfarenhet som var värd pengar. Jag

hade på den tiden jag varit borta lärt mig att tala och läsa tyska,

holländska och engelska språken samt det spanska någorlunda. Dessutom hade

jag lärt sjömansyrket i alla dess minsta detaljer och sett allt, möjligt i

världen. När jag reste hem, tänkte jag att med de pengarna jag hade och mitt

morsarf skulle jag ga in i någon af navigationsskolorna och läsa till styrman

och kapten. Men när jag kom hem, så fann jag att min far, som var min

förmyndare, tagit mina pengar och satt in i en fartygsaffär och det hade

gått om intet, så att om jag nu ville ha mina pengar, så fick han lof att

sälja gärden. Det ville jag inte, utan jag tänkte att genast resa tillbaka till

Liverpool, men det ville inte min far, utan han öfvertalade mig att stanna

hemma öfver vintern och så segla hemma följande sommar och så gå in vid

Västerviks navigationsskola pä hösten, hvilket jag gjorde. Jag gick igenom

navigationsskolan med glans och tog ett med de högsta betygen. Under

tiden jag gick i Västervik och läste navigation blef jag bekant med en Hicka,

som jag lofvade giftermål med när jag hade sparat ihop, sä att vi kunde sätta

ho. Vi gifte oss också, men det blef svårt att dra sig fram, så jag måste

)"esa till Amerika igen för att förtjäna pengar. Det gjorde jag också, men

det gick illa ändå. Det blir för långt att berätta alla mina äfventyr, men

det bör dock antydas att brefven hemifrån blefvo af mindre hjärtligt slag. och

»är jag så till slut reste hem till Sverige för att se hvad som var pä färde,

så bef änns det att min hustru varit mig otrogen. Jag förbannade den dag

jag vändt tillhaka för att bevittna detta, och jag reste igen till Amerika, där

Jag sedan fick plats i postverket. Jag har nu en lön af 1,100 dollar eller

■*>070 kr. i svenskt mynt om året. Har haft många förtroendeuppdrag, har

"arit vald till delegat alt representera Chicagos brefbärare i Nationalkonven-

tet tvenne gånger, en gäng i konventet i Toledo, Ohio, och en gäng i Chatta-nooga, Tennessee. Ibland 400 delegater i Toledokonventet var jag den onde

som var svensk. Äger klara papper på ‘20 tunnland at" Amerikas bördiga

jord och tvenne byggnadstomter i en af Chicagos natursköna förstäder, har

pengar nog pä banken, att jag kunde resa hem och köpa en bondgärd vid

en af dina natursköna vikar, moder Svea. Men efter de erfarenheter jag

haft dår hemma tror jag det knappast. Och likväl älskar jag dig! När

du gifver dina barn allmän rösträtt (för det är vid valurnorna som

klassskillnaden försvinner), när du skiljer kyrka frän stat, när du moderniserar

nägra af dina uråldriga lagar och tager undervisningen ifrån prästerskapet,

dä skall jag realisera allt jag har här och resa hem för att få hvila i din

jord.

N:r 178.

K. N., Michigan. Emigrerade 1869. Från Malmöhus län.

Tillåt mig att skrifva några ord om b varför jag kom till Amerika. År

1868 var ett ganska hårdt ar i Sverige, mycket torrt, och följden blef liten

skörd, och lönen för tjänstefolk blef också liten. Jag var ung, endast 18 år.

Jag ville hafva mera lön, men för att fä tjänst så måste jag bekväma mig

att taga mindre; därtill var jag dock för stolt, och så blef jag utan. Jag

tick lyckligtvis något arbete för en del af vintern vid en herrgård och pä

järnvägen. Så erhöll jag en bok att läsa om Amerika, och sä fick jag

som det heter Amerika-feber. Det var den 17 mars 1869, som jag lämnade

det gamla kära Sverige. Så kom jag hit och har varit här alltsedan, och

är här ännu. I Sverige arbetade jag mest hos bönder; och två gånger har

jag arbetat hos bönder här, men jag ville mycket hellre arbeta hos bönder i

Sverige. Med svenska nykomlingar, som icke förstodo hvarken språket eller

lagen, kunde de ju göra hvad de behagade här; sådant hände icke i Sverige.

Jag har oekså arbetat på järnvägar i detta land omkring 3 år, men jag

ville nog hellre arbeta på järnvägar i Sverige. Jag har ocksä arbetat mycket

i Michigans skogar. Hurudant det är i skogarna i Sverige, det vet jag icke.

Jag tror dock att Sverige är för en svensk det hästa landet. Jag tror nästan

att jag vill instämma med en svensk som en gång kom till Chicago. Efter

det han hade beskådat allting, så hof lian upp sin röst och sade: Sverige är

ändå det bästa land af allt hvad Gud har skapat, och hade jag vetat det

förut, så hade jag ej farit hit och gapat. Amerika kan väl i somliga

hänseenden hafva fördelar, men i andra står det efter. Kär berömmer man sig

så mycket af friheten, men mig synes att den är lika så stor i Sverige. Man

berömmer sig af jämlikheten, men äfven den är nog lika stor i Sverige som

här; eller pröfva på att bli en jämlike med en millionär, så tror jag att

du kan lika gärna söka bli det med en grefve eller en baron i Sverige. Oeh

man berömmer det billiga landet, som fås här, men sök att få lika godt land

och samma fördelar af det som till exempel i Malmöhus län i Sverige, så se

då efter, om du icke får betala nästan samma pris för det.

N:r 179.

J. I,. G., Minnesota. Emigrerade 1H64. Frän Alfsborgs län.

Jag är född den 1 maj 1845 pa ett soldattorp i Alfsborgs län och fick

inhämta mina första kunskaper i läsning vid min moders knä. Blef skickadtill folkskolan vid 10 års ålder och fick där under 31.» månader inhämta några

nyttiga stycken, som ha. varit mig till ej så ringa gagn under min lefnad.

Sen blef jag skickad ut att valla kor och får samt förrätta annat arbete sa

långt man vid min ålder kunde räcka till. Vid 14 år blef jag skickad i

skräddarelära och arbetade i 1 ",ä år utan någon som helst annan ersättning

än maten, och icke sällan var den rätt tartlig. Sa fick jag för ett års tid

en lön af 24 sk., i veckan och återstoden af min tid i skräddareyrket erhöll

jag en krona i veckan.

Följaktligen kunde jag med största flit och sparsamhet hålla kropp och

själ tillsamman.

När jag var 19 år, eller 18C>4, gafs mig ett tillfälle af en vän att låna

pengar för öfverresan till Amerika, och efter en långsam resa med ett

segelfartyg anlände vi lyckligt och väl till Chicago don 2!» juni. Jag tog plats

bos en farmare genast och har fortsatt med sådant arbete allt sedan.

Arbetslönerna voro väl ej så höga som nu, men jag kunde om någon tid betala

min hitresa och sedan lägga åsido några dollar hvarje manad för kommande

behof. Nu äger jag en farm på 200 acres, bebyggd, uppodlad och därtill

skuldfri. Den är belägen 1 1/a mil från köping med järnvägsstation.

Jag hyste ingen fruktan för värnplikten, ty då bestod kronan kläder och

föda. men fastmer intogs jag af fruktan för fattighuset pa ålderdomen. Vi

voro 10 barn i familjen, af hvilka tvenne dogo under barnaåren. De 8 lefde

alla tills de hade uppnått mogen ålder och kommit till detta land.

Trots det att min far var arbetsam och nykter, var det mycket fattigt i

initt föräldrahem. Han var soldatson och tjäuade som soldat i 32 år. Efter

att han hade uppnått, pensionsåldern erhöll han pension till ett belopp af 12

kr. om året de första 10 åren, och sedan fick han detta belopp ökadt till 24

kr. för återstoden af sitt lif. Min far hade trenne bröder, som tjänade såsom

soldater vid Älfsborgs regemente och utvandrade till detta land och här

vunno en god utkomst.

Jag är ju icke påkallad att vara rådgifvare, men tillåt mig framlägga några

råd ändå: Gif folket allmän rösträtt, reducera värnplikten, förminska

skatterna. tag bort en del gagnlösa ämbeten och för öfrigt: öfva mer ekonomi

med allmänna medel!

Man påstår att det är billigare att lefva i Sverige än i Amerika, men

det blir väl svårt att bevisa, då det kräfves 10 gånger så stor lön för

Sveriges kung än det kräfves för vår president. Man borde äfven söka röja

hort den där pösiga aristokratien.

Till sist, låt mig berätta en historia. För några är sedan hade jag en

granne som hade mycket besvär med sina kreatur, i det att de bröto sig ut

ur hans beteshage. Han sökte på alla upptänkliga sätt lhilla dem inom lmnk

och stör, men de trotsade alla hans försök. Så lydde han en grannes råd

och gaf sina kreatur mera och bättre gräsbete, och sedan dess hade mannen

aldrig något besvär i det fallet med sina kräk. I fall de makthafvande i

Sverige ville följa dessa råd, skulle emigrationsfrågan lösa sig själf.

N:r 180.

L. B., Minnesota. Emigrerade JSb"9. Från Värmlands län.

Jag är född 1837 i Värmland, den yngste af 7 syskon och den ende

kvarlefvande af de sju. Mina föräldrar, ett fattigt, torparfolk, dogo innan jag

blef 10 år gammal. Jag kom då till en min bror, som höll mig i hårdtarbete men inte ville låta mig gå i skola. I sex dagar tick jag gå

i skola, det var allt. Jag hade dock lätt för att lära, så att jag så små-

ningom kunde läsa oeli redde mig bra vid konfirmationen; men vid 20 års

ålder kunde jag ännu knappast skrilva mitt namn. Efter fullbordad

värnplikt reste jag till Norrland och fick där god plats och bra dagspenning.

Ar 1866 gifte jag mig och önskade af allt hjärta att kunna skaffa mig en

egen jordbit, men det lyckades inte. Sa hörde vi att i västra staterna i

Amerika kunde man få 80 acres fritt land, och så reste vi i maj 18fifl och

kommo efter en besvärlig resa den 4 juli till S:t Paul. Vi buro våra trötta

och sjuka barn på våra armar, den ena milen efter den andra, och vi hade

det förfärligt svårt innan vi kommo fram till ett land som jag tog i

besittning. Men jag måste ju först ut att förtjäna något, och medan jag var borta

i sex veckor och arbetade, så hade en amerikan tagit mitt land i besittning

och där byggt sig en koja. Jag måste skaffa tolk, sä att jag kunde tala med

honom, men han ville inte flytta. Jag anmälde saken för vederbörande, som

sade att landet var mitt och att jag skulle bygga en koja, jag också, på

området. Det. gjorde jag, men amerikanen sköt två skott, på oss medan vi höllo

på att bygga. Detta blef dock slutligen vårt hem. Nu är jag 70 är, men

ätrån står till Sverige ändå.

N:r 181.

J. A. E., Chicago. Emigrerade Från Värmlands län.

Min far var possessionat och ägde ett gods i Värmland. I min

barndom läste jag för informator samt genomgick förberedande klasserna af

Karlstads elementarskola. Gick till sjös vid 13 års älder. Tog förste

kaptens-examen i Stockholm med högsta betyg i alla ämnen 1859, tog

navigations-lärareexamen därstädes 1862. Jag blef döpt. i New Vork 1858. Efter tagen

navigationslärareexamen ville jag söka plats såsom lärare vid någon af

Sveriges navigationsskolor; men då föreståndaren för navigationsskolan i

Stockholm fick höra, att jag var baptist, tillrådde han mig att resa till Amerika

och upprätta navigationsskola där. När jag alltså fann min framtidsutsikt, i

fäderneslandet af sådan orsak afskuren, reste jag till Amerika, tog

inträdesexamen vid Förenta staternas flotta och tjänstgjorde såsom officer till

inbördeskrigets slut 1865, hvarpå jag såsom befälhafvare å en ångare

tillhörande» flottan tog afsked för att ägna mig åt ett arbete, hvartill jag länge

känt mig manad och äfven blifvit. mycket uppmanad, nämligen evangelisk

verksamhet. Jag studerade teologi här i landet, återvände till Sverige 1866,

utnämnd och underhållen af The American Baptist Missionary Cnion såsom

arbetare i ordet. Tjänstgjorde såsom lärare vid Betelseininariet i Stockholm samt

äfven såsom predikant under några år. Min hustru, amerikanska, förlorade

alldeles sin hälsa i Sverige, och detta gjorde, att jag för hennes skull

återvände till Amerika 1870. Här har jag allt sedan haft mina bänder fulla af

arbete i ordet, mestadels bland mina landsmän.

Sådan i korthet historien. Naturligtvis har det, att man hemma be

mötts med mer eller mindre förakt, därför att man afvek nog frän

statskyrkans tro att vara baptist, haft att göra med ästundan att hellre bo i ett land,

där man aktas alldeles lika med alla andra människor, sä länge man uppfor sig

ärbart, hvad än ens trosbekännelse må vara. Jag älskar dock mitt

fosterland och skulle föga tveka att tillbringa mina sista dagar där, vore jag ej

nu af omständigheterna bunden vid adoptivlandet. Men större verklig reli-gionsfrihet i hemlandet skulle jag gärna vilja se, naturligtvis inom

sedlighetens gränser. Allra minst skulle smärre skiljaktigheter i uppfattning af

bibelns läror hland protestantiska kristna utgöra orsak till föraktligt

bemötande.

N:r 182.

C. O., Kansas. Emigrerade 1869. Från Värmlands län.

De svenskar, som bo i Saline Co., Kansas, kommo hit 1869—1870.

De flesta af dem voro unga eller medelålders folk, nästan uteslutande familjer.

De mörka framtidsutsikterna i fäderneslandet emellan 60—70-talet synas

hafva varit, de allmänna orsakerna till emigrationen den tiden, med några

undantag. Vi veta icke om någon emigration till dessa trakter numera oeh

förvänas öfver att läsa om tusental som ännu fortfarande lämna

fäderneslandet. Svensk-amerikanerna i dessa trakter utgöras nu hufvudsakligen af

barn och barnbarn af fäderna, som kommo hit, och största delen äro födda

här i landet. Som regel talas svenska, och i den kyrkliga verksamheten

begagnas svenska språket. Folket är välmående i stad och på landet, sa någon

brist vet vårt folk icke om. Icke så få hafva besökt fäderneslandet, några

tned afsikt att stanna; men vanligen återkommit efter ett eller två år. Under

nitton och ett halft är, som jag varit denna församlings pastor, har endast

en barnlös familj återvändt samt stannat i Sverige.

Orsaken till undertecknads emigration är i korthet följande. Jag föddes

och uppviixtc pä ett torp i Värmland under fattiga omständigheter. Som

barn hade jag stor lust att läsa och studera, men fattiga som vi voro, gafs

ingen möjlighet därtill. Först efter fyllda 23 är kunde jag fa genom

ihärdigt arbete komma i skola och hade som mål att kunua blifva präst. Efter

olika afbrott i studierna pa grund af fattigdom kom jag slutligen till Uppsala,

men öfveransträngde där mina krafter genom för mycket studerande,

synnerligen under nätterna, så jag måste rådfråga läkare; dessa förbjödo mig att

studera, eller hafva något tankearbete åtminstone pä ett år, men rådde mig

att om möjligt göra en resa öfver oceanen. Genom en väns godhet tick jag

lana respenniugar och företog resan våren 1869.

Målet var att söka återfå min hälsa, tneu icke att stanna för någon

längre tid i detta land. Väl hitkommen blef jag öfverväldigad af don

andliga nöd som rådde ibland de tusental svenskar, som utströddes öf\er

dåvarande västerns vildmarker. Jag glömde mig själf och alla mina planei" för

att med de pund jag fått tjäna mina landsmän. Efter ytterligare något

studier i Paxton, Ill., ordinerades jag till pastor i Augustaua-synoden, nu för

35 år sedan. Jag har alltid längtat att göra ett besök i fäderneslandet, där

mina fäders ben livila, men utan att detta kunnat verkställas.

N:r 183.

E. ¥., Minnesota. Emigrerade 1870. Från Gätleborgs län.

Jag föddes i en fattig torparstuga på en sandhed i Hälsingland år 1845.

Mina föräldrar hade ägt ett af de bästa jordbruk i socknen, men skuld, flera

frostår på 1830-talet, många barn och andra orsaker lära ha bringat dem till

obestånd. Min barndom var en tid af svält, nöd, köld och försakelser af allaslag. Vid utta års ålder började jag, tidtals, förtjäna mitt bröd hos

liemmaus-ägarne. Jag arbetade i silningen, slåttern, skörden, gödselbögen. dikningen, pä

logen, i svinliuset, pä vedbacken och i skogen. Och jag var med och körde

sten. ved, timmer och bjälkar, gödsel, hö, halm och säd m. ni. Sålunda

tjänte jag min föda och fick äfven något klädesplagg — när jag blef alltför

naken. Man bestod mig i Sverige med omkring två månaders skolgång i en

flyttande byskola! — Mitt bjärta svider när jag tänker på min »barndoms

lyckliga tid»!

En gammal, men snäll gubbe lånte mig en sönderslagen grifteltalla samt

en bok som antydde hur man skulle lära räkna. På så sätt lärde jag mig

de fvra enkla räknesätten.

Ar 1858 flyttade jag till en bonde som lilldräng». Med flytta menas

att jag skulle stanna där tillsvidare; ty några flyttningssaker, annat än

psalmbok. katekes och biblisk historia, hade jag ju icke. Nu underkufvades min

läslust alldeles. Icke ens när skolan hölls i vårt hus, fick jag bevista den.

Det var att ga (till fots) till kyrkan söndagarna och arbeta söekendagarna.

1860 gick jag i nattvardsskolan för en pastor K. — en förståndig

hedersman, hvars minne jag ännu bär med välsignelse i mitt hjärta. Exercerade

beväring 1866—67. Detta var ju nöjsamt och en liten hvila från det

ständiga arbetsslitet. Någon ljuspunkt finnes det ju äiulå bland de mörka!

När jag blef fnllväxt, erhöll jag den tidens vanliga dränglön: 60

riksdaler pr år jämte arbetskläder. Det hela torde ha belöpt sig till 90 å 100

riksdaler om året eller 16 skillingar eller omkring 9 cents pr dag. Det var ej

mycket kvar af lönen, sedan jag köpt nödvändiga helgdagskläder, men jag

sparade livad jag kunde och reste till Amerika i juni 1870, vid 25 års ålder.

Visst kändes det mycket tungt att nödgas lämna anhöriga och

ungdomsvänner, hembygd och fosterland, men nöden vet icke alltid lag, heter det, och

man kan icke alltid följa gamla seder och bruk, hur önskligt det än vore —

isynnerhet när det gäller en människas framtida existens.

Framkommen till min destinationsort i Amerika hade jag ännu 5

riksdaler kvar, hvilka jag sände i mitt första bref till min gamla mor. Som

jag icke kunde något yrke, utförde jag bvad slags grofarbete som helst, som

stod att fä, men ville helst ha stadig sysselsättning och gaf mig in bland ett

reparationslag på järnvägen. Här fick jag tillfälle lära engelska språket hjälpligt,

men led mycket af den starka värmen och af den rika, ovana födan. Somliga

månader hade jag öfver 30 arbetsdagar, genom öfverskottstid. Men dagspenningen

var låg, 1-85 doll. per dag, eller 4-«& kr. För mig föreföll den ganska hög,

och jag kände mig riktigt belåten därmed och gladde mig öfver den lyckliga

omständighet, livari jag befann mig. Ty nu hade jag icke allenast nog till

kläder och föda, utan min läslust kunde äfven tillfredsställas, och livad mer

— jag till och med gifte mig.

Detta var i staten Illinois. Jag hade under tiden sändt penningar i

mindre summor då och då till min nödlidande mor i Norrland. 1873

flyttade jag och min hustru till Iowa, där jag för våra besparingar köpte en liten

egendom i en stad. Hår fortsatte jag med hvarjehanda slags arbeten, dels hos

jordbrukare och dels i staden, med husbygge, trädgårdsrensning och plantering,

trädplantning, brunusgräfning, majsplockning, järnvägsarbete m. m. Men här

ådrog jag mig genom egen oförsiktighet och ifver i arbetet njursjukdom,

hvaraf jag hela tiden sedan dess lidit mycket och kostat mig mycket pengar

för doktorer och medicin. År 1876 sålde jag min egendom i Iowa och

flyttade till Minnesota. Året därpå tog jag Ilomestead land på södra

Minnesotas sköna och bördiga slättmark.Jag antager att Ni vet hvad som menas med ordet jllomestead». Det

kostade blott 15 dollar vid anmälan (to file) och 15 dollar vid final

upp-profning (final proof) för 160 aeres af det skönaste land man kan få sr

någonstädes och där jag och min familj sedan varit hela tiden.

Det var da, till en början, glost bebyggdt och längt. till afsättningsorten,

och jag hade på flera är ej mycket kunnat förtjäna för sjukdoms skull, och

den hade kostat mig många pengar, hvadan våra ägodelar voro små, när vi

skulle bosätta oss. Men grannarna voro utmärkt hyggliga, två nya järnbanor

byggdes snart nära intill oss, och, bäst af allt., framtidsutsikterna voro de

allra ljusaste och förljufvade hvarje litet obehag, som trängande behof alltid

medför. Prärien böljade af blommor och gräs det senare somligstädes

ända till 5 fot högt. Jag köpte en hel hop kalfvar, och när fyra år rullat

fram, kunde jag glädja mig åt att äga omkring 35 nötkreatur samt hastar,

svin och ett par hundra höns.

Denna Förenta staternas Ilomesteadslag har varit till ofantlig nytta och

välsignelse för eu väldig skara obemedlade människor. Tusen sinom tusen af

våra landsmän ha begagnat sig af densamma. Och det var ett kraftfullt,

anspråkslöst, arbetsamt och isynnerhet bland vårt eget folk i lifvets strid

för sitt uppehälle härdadt släkte, dessa nybyggare, som gingo ut att röja

mark på 1870-talet. Och de landsträckor, som pä detta sätt kommit i

svenskarnas händer, äro visst inga obetydligheter. Ej heller var nybyggarelifvet

så ödsligt och beklagansvärdt, som det ibland påståtts. Skulle jag önska mig

tillbaka i liden hvilket jag dock icke gör, utan är nöjd med att tiden

går framåt och icke tillbaka — sä skulle jag välja detta nybyggarclifvcts

första skede, hufvudsakligen därföre, att grannsämjan, hjälpsamheten,

vänligheten och tillmötesgåendet var gemytligare då, än under någon annan period

senare.

Som ofvau är nämndt, flyttade vi på vårt af regeringen oss skänkta land

år 1878. Och som dessa rader skrifvas 1907. har det ju vark vart hem i

29 är. Förstås, jag har drifvit jordbruk och odlat hvete, korn, hafrc, råg,

lin (blott för fröets skull), majs, hö och millet samt aflat hästar, nötkreatur,

får, svin och höns.

Jag bor ännu på de 160 acres jag fick af vår regeriug, men har

dessutom land som jag köpt. Efter 18 ar från bosättningen, eller år 1896,

ansåg jag att min egendom, löst och fast, var värd 50,000 kr., ty landet hade

gått upp i värde mycket under tiden. En och annan af mina grannar hade

dock gått förbi mig i förkofran under tiden, emedan jag haft. sjukdom,

dödsfall, olyckor och andra motverkande orsaker att kämpa emot. Dels ock att

mina barn — bland hvilka tre af mina fyra nu lefvande äro skollärare —

gingo i skola mesta tiden under sin uppväxt.

Detta är min lefnadshistoria i mycket korta drag och, enligt min

uppfattning af edert upprop, hvad ni önskade veta. Att däremot finna bot för

emigrationen eller gifva råd för dess motverkande, är vida svårare och vore

kanske icke ens önskvärdt ifall jag kunde. Ty jag anser att utvandringen

har varit och är ännu en god sak för vårt fattiga och i anseende till dess

resurser öfverbefolkade hemland. De. hemmablifvande draga nytta af de

utvandrades ledigblifna platser genom fördelaktigare arbetsvillkor. Äfven de

penningsummor, som ärligen hemsändas till anhöriga från svensk-amerikaner,

torde böra kunna räknas med. Tidningarna visste nämligen berätta att t. ex.

ar 1905 tio millioner kr. sålunda hemsändes.

Sommaren 1901 voro jag och min gumma på ett kort besök bos vära

anhöriga i Norrland. Man må icke förundra sig ötver, att svensk-amerikaner

icke vilja återresa till hemlandet för att bosätta sig; och det vore ett full-komligt tokeri och en skriande orättvisa mot de nnderåriga i familjen att

så göra. Men här är icke rum för — ingår jn icke heller i förevarande

ämne — ett närmare belysande af denna rikhaltiga sak. Det är ett allmänt

kändt förhållande att under det de utvandrade i det främmande landet röjt

mark, förvärfvat sig hem och egendom — många till och med rikedom, — be-

klädt ansvarsfulla, ärorika och vinstgifvande tjänstebefattningar, byggt kyrkor,

skolhus, ålderdomshem, barnhem och hospitaler samt hemsändt penningar till

hjälpbehöfvande anhöriga och samlat sådana för nödlidande, har

tidningspressen därhemma vetat berätta de gröfsta lögner och vidunderligaste historier

oin Förenta staterna och om de utvandrades ekonomiska ställning. Och vi

veta älven alltför väl, att detta sätt att motverka emigrationen ingalunda

haft nöjaktig verkan i tid som flytt, och att det numera ar af rent af ingen

hjälp för det eftersträfvade målet. Därför önskar jag få föreslå följande,

hvilket åtminstone icke skall mana till utvandring.

Gif hvarje välfrejdad man rösträtt och därigenom intressera honom för

rikets välfärd. Utjämna all klasskillnad och låt det blifva en klass: folket,

allmänheten. Låt det blifva ett gemytligare förhållande man och man emellan,

upplifva fosterlandskärleken genom allmänna nationalfestligheters firande på

bestämda dagar och med flaggan hissad, hvarvid mycken musik presteras,

lekar företagas och goda talare uppträda, som tolka landets angelägenheter.

Hvarje stad, stationssamhälle eller socken bör ha sin egen musikkår. Var

mer tillmötesgående mot de betryckta, inrätta fria bibliotek, konserter och

förädlande nöjen för alla, men isynnerhet för de unga, och locka dem

därmed att öfvergifva den stygga svenska oseden att supa sig fulla, gräla och

slåss vid alla möjliga tillfällen. Och framför allt: det finnes ännu större och

mindre odlingsbara jordstycken här och där i Sverige, som ännu icke berörts

at plog: lät regeringen eller kommunen ställa det så, att de må blifva

tillgängliga på rimliga villkor för de landlöse och ohemedlade. Uppfyll detta,

och inånga skola med tacksamhet stanna kvar i sin fädernebygd.

N:r 184.

C. J. A. II., New Hampshire. Emigrerade IbiHO. Från Södermanlands län.

Född 1859 i Trosa, ankom jag säsom sjuåring till staden V. Då vissa

lärare vid elementarläroverket, oj tillmötesgingo min begäran att. fä tentera

för att blifva uppflyttad till 6:e öfre, utan att. studera privat under

sommaren, något som min på vären uppvaknade ambition sökte förbigå, sä blef jag

hösten 187t> af min far satt i en teknisk skola, där jng studerade ett år.

På grund af ingångna borgensförbindelser saknade slutligen min far medel för

min skolgång, och sände han mig hit till Amerika för att pä mekaniska

verkstäder utbildas för den tekniska banan. Sedan den 4 februari 1880 arbetade

jag på ritskolor och mekaniska verkstäder här, till dess jag är 1887 lät mig

förmås att slå in på den prästerliga banan och ingick vid Augnstanasynodens

läroverk, där studenten togs är 1890. Tre år därefter ordinerades jag och

har sedan tjänstgjort säsom pastor i Pennsylvanien, Minnesota, Khode Island,

Maine och New Hampshire. Är gift och har fem barn.

Min hustru föddes år 1859 i Blekinge. Hennes moder, som ärfde

gärden efter sina föräldrar, gifte sig med K. II., som genom borgensförbindelser

slutligen förlorade egendomen och dog kort därpå. Änkan stannade i en liten

stuga sa länge, till dess sex af bennos barn, fyra söner och två döttrar, som

emigrerat, till Amerika, sände efter modern, som år 1875 anlände hit tilllandet med en son och två döttrar, af h vilka den ena blef min hustru. Hennes

äldste son hade, ledsen öfver faderns borgensförbindelser, redan år 1864

lämnat hemmet och tagit hyra på ett fartyg för att uppsöka sin mors rike

morbror i en annan världsdel. Inget har sedan hörts af denne min hustrus

äldste broder, ej heller om vår mors rike morbror, som är så svar att få fatt

på. isynnerhet som släktregistret, årtal o. dyl. ej kan erhållas af

pastorsämbetet. i hemorten, där elden förtärt kyrkoböckerna.

Min hustrus två bröder äga medelmåttiga landtegendomar i Nebraska.

En syster är gift med en välbärgad köpman i Nebraska. En annan syster är

gift med en snickare och husbyggare i Chicago. Alla äga de stora familjer.

N:r 185.

J. A. J., Michigan. Emigrerade 1880. Från Östergötlands län.

Född i Östergötland tillbragte jag min barndoms- och ungdomstid på en

mindre herrgård under det A:ska fideikommisset. Min fader var där

dagakarl med ringa atlöning, varierande från 70 till 90 öre, fritt husrum,

vedbrand och potatisland. 1 det hus vi bebodde voro fl familjer bosatta, af

hvilka hvardera hade ett rum, och då vår familj bestod af 10 personer, kan

man förstå att. utrymmet icke var stort. Pä uthus voro vi dock bättre

lottade.

Utsikterna att slå sig fram voro ej särdeles ljusa, och jag minnes mycket

väl att brödet var knappt nog ibland, innan någon af oss barn var gammal

nog att förtjäna något. Vid omkring 10 års ålder måste jag börja arbeta,

och arbetade då hvarannan dag och gick i skolan hvarannan dag till mitt

13:dc år. Min dagspenning dä jag började arbeta var, sä vidt jag kan

minnas, ‘20 öro. Man kan häraf se att utsikterna att där förbättra sin

ställning voro don tiden lika med noll, och den som började som dagakarl

slutade vanligtvis som dagakarl. Genom en farbroder, som vistades bär i

Amerika, fingo vi underrättelse om förhållandena här samt den dagspenning

man kunde förtjäna. Detta var för mig mycket lockande, och jag fick nu i

mitt hufvud att jag skulle till Amerika, och ingenting kunde nu hålla mig

tillbaka.

Efter att hafva tillbragt tiden intill mitt 19:de år i hemmet lämnade

jag det och Sverige den 4 maj 1880 i sällskap med on stor skara emigranter,

af hvilka många voro frän hemtrakten. Vid ankomsten hit funno vi att det

icke var sä godt om arbete här, men efter några dagar fick jag arbete i

skogen med att hugga famnved. Min höga tanke om Amerika fick nu en

svär stöt, och jag önskade mig tillbaka till Sverige, ty jag hade tänkt att

det skulle bli mycket lätt att förtjäna pengar i Amerika.

Efter att hafva arbetat första sommaren i skogen erhöll jag arbete i en

af grufvorna bär med någorlunda god förtjänst, från 1t.o doll. till 2"ar. doll.

Arbetade i grufvorna fyra är, men blef på grund af on åkomma i ena benet

oduglig till detta arbete, och har sedan dess arbetat såsom maskinist vid

upp-fordringsverk af malm ur grufvorna här. Ilär är nu godt om arbete och

tämligen god lön; i mitt yrke från 2-ni. till 2m."> doll., vanliga grofarbetarc

från l‘oo till 2‘äs doll., grufarbetare 2-oo till 4"o* i bästa fall. I andra yrken

är dagspenningen olika, men skickliga murare t., ex. erhålla A‘ou doll. Lef-

nadsomkostnaderna äro dock tämligen höga nu. Här finnes ett tämligen stort

antal svenskar, och de reda sig i allmänhet godt, och många af dem hafva

sina egna hem. Personligen är jag också i besittning af eget hem, d. ä. tomtsamt boningshus innehållande 7 rum. Min familj består af 10 personer,

hustru och 8 barn i en ålder från 3 till 24 år, af hvilka alla äro hemma

utom ilen äldsta, en dotter. Jag har dessutom här 3 bröder, tvennc

farbröder, en faster saiut andra mera aflägsna släktingar. I Sverige iiger jag

nu blott en broder; bägge mina föräldrar äro döda, Ilar icke återsett

Sverige sedan jag första gången lämnade det.

Vill uttala min öfvertygelse, grundad på egen erfarenhet, att det är

bättre för en kroppsarbetare här i Amerika än i Sverige, ty arbetstillfällena

äro fler; äfvenså är det lättare att få sig ett stycke land för den som så

önskar.

Ett bevis på att det är bättre här äro de stora summor som årligen

sändas till Sverige al" härvarande svenskar. Dock anser jag det bögst

ovis-ligt handladt af dem som bafva egen gård eller hafva förmånliga platser i

Sverige att. resa hit, ty de få det vanligtvis sämre här.

N:r 186.

E. C. S., Pennsylvanien. Emigrerade 1811. Frän Östergötlands län.

Jag är född i oktober 1850 i Östergötland. Min fader var kolare och hade

S) barn. Torpet var stort nog, så att han kunde försörja en ko bvartannat

är, om han köpte lite lialm. För torpet fick han hålla dräng och piga i

herrgården den brådaste tiden på året. Så blef lian uppsagd och flyttade

till Amerika och är nu 92 år gammal. Det första jag minnes var att vi

bodde i en liten stuga i allra yttersta fattigdom. Ungefär vid 7 års ålder

fick jag komma bort att vagga barn, det var min första sysselsättning, och

sedan gå vall med gäss, svin och får. Så arbetade jag vid herrgården

till mitt 14:de år, da jag blef konfirmerad. Jag hade äfven litet

skolundervisning, 9 månader i allt. 2 dagar den ena veckan ocb 3 den andra. Manien

voro för många, så att gossar och flickor fingo gå bvarannan dag. Efter min

konfirmation tog jag städja bos en stor torpare. Min lön var bestämd till

25 riksdaler, ett par stöflar, 2 skjortor och ett par vantar för år.

Så kom jag till en annan torpare, där jag fick sill 5 gånger livar dag

och fick lof att vara i herrgården klockan 4 om morgnarna och sluta 1 2 9

om kvällarna och sedan gå en fjärdingsväg hem för att få lite gröt och mjölk

samt en 4 timmars hvila. 1871, den 4 april, lämnade jag

fädernehemmet och landsteg i New York den 4 maj. N11 var jag ändtligen i det

för-lofvade landet, utan släkt,, utan vänner och nästan utan penningar. Här

vandrade jag af och an som en döfstum. Jag hade biljett till Chicago och

dit liar det nu utaf, och så blef jag igenom något, misstag utaf

järnvägsper-sonalen skickad vilse väg, så att jag ensam fick ligga öfver en söndag vid

Niagarafallet, Där blef jag inlåst i stationshuset från söndags morgon till

måndags morgon. Jag visade min biljett, för en hyrkusk, ocb han tog mig

till en annan station, därifrån jag fick lägenhet till Chicago. Här skreks frän

alla håll: följ med till emigranthemmet, men jag hade blifvit varnad för

Chicagos emigrantrnnnare, så att jag följde ingen utan tog min kappsäck och

be-gaf mig ensam i väg utan att veta hvart. Efter en stunds vandring kom jag

att. få syn på en skylt där det stod skrifvet: (Jarl den Femtondes Hotel. Där

gick jag in och blef väl emottagen af en smålänning. Här stannade jag tills

följande dag, då en trädgårdsmästare 1’. frän Rosebill kom och ville hyra

folk. Han bjöd 1C dollar per månad, mat och husrum, samt en dollar extra

om vi höllo oss med egna sängkläder, hvilket vi lofvade att göra. Jag, till-lika med mången annan, fick plats anvisad på en hösknlle, och eftersom vi

alla voro emigranter, så var det ju inte s.\ noga. för vi kunde inte tala ett

engelskt ord. När vi skulle fa betalning vid månadens slut. så fingo vi i

stället för 17, som vi voro lofvade, 8 dollar, somliga 10 dollar. Jag sjillf

fick 12 dollar, efter som jag inte ville stanna kvar, ocli det hade jag ingen

lust till. för herr P. begagnade för mycket ntaf Chicagos afskräde att fodra

sina emigranter med, och så var han för snål att låta oss gå och dricka, och

inte ville han hålla vattenpojke, utan vi fiugo ligga frnmstupa och dricka i

snmphålen, hvarhälst vi kunde. Så blef P. millionär, och vi som arbetade

för honom, ådrogo oss sjukdomar af olika slag. Jag för min del fick frossa.

Så ville jag se om jag inte kunde finna Amerika sådant jag hade hört det

beskrifvas innan jag lämnade hemmet, och så styrdes kosan tillbaka till

Chi-cago och Carl den Femtondes Hotel. Xti togo vi värfning på en arbetsbyrå

att gå till Wisconsin för att arbeta på Wisconsin Central-banan. 1 lön

skulle vi erhålla 2‘#o doll. pr dag och fri resa, hvilken dock skulle dragas af på

första betalningen.

1 stället för 2,r>o dollar per dag, som vi voro lofvade i Chicago, blefvo

vi nu bjudna dollar pr dag, med mat och logis 20 dollar pr månad.

Vårt logis bestod af nagra hoprullade stockar med litet halm lagd innanför

på bara marken. Vi anlände dit på onsdagskvällen, arbetade torsdag och

fredag; lördags morgon regnade det, och då styrde nästan hela

arbetarestyrkan sin färd till staden och sä löste vi biljett till Chicago igen. Vål anlända

till Chicago styrdes kosan på nytt till (Jarl den Femtondes Hotel. Nu hade

min frossa, som jag ädrog mig på Hosehill, fullkomligt utvecklat sig, och vi

voro nu i slutet af juni månad. En dag, dä jag började att. frysa, gick jag

utanför hotellets vägg oeh satte mig. Medan jag där satt och frös, sa att

tänderna skallrade i munnen, kom en man gående gatan utföre. Häst han

gick slog han i marken. Han hade fått solsting midt under det jag satt och

frös. Nu var jag i den värsta belägenhet jag varit i mitt lif, sjnk och utan

penningar eller bekanta; med två hundra riksdalers inteckning på mina

mnskler för min resa hit. Liksom en drömmande vandrade jag af och an

på Chicagos gator. Var detta väl det högt beprisade Amerika?

Jag lämnade slutligen Chicago och begaf mig till Pennsylvania, där jag

arbetade pä järnvägarna i omkring 4 är: då ingick jag äktenskap med en Hicka från

min födelsebygd. Hon hade litet penningar, och jag hade sparat ihop lite, så att vi

köpte en liten gård på 20 aeres, där vi bosatte oss, köpte 3 kor. en häst samt litet

redskap. Denna gård behöllo vi i 2 är, då vi sålde den, köpte vi en annan på

120 acres för 1,000 dollar, sålde 50 aeres af densamma, och det gjorde mig

skuldfri. Nu arbetade vi på densamma i ett par år, och så var där ett

sågverk i vår närhet som blef till salu, och det köpte vi för 2,000. Nu sågade

jag virke för både mig själf och andra, sa pä 2 är hade jag betalat för sägen,

men så brann hon ned, och ingen försäkring hade jag. .lag återuppbyggde

den genast och började ånyo att säga. Nu började jag att. köpa större och

mindre landbitar med timmer, och det gick bra. Min gamla gärd såldes,

en större och bättre inköptes, diversehandel påbörjades, stadstomter iuköptes,

och sä började jag att bygga hus i städerna Youngsville och Jamestown, N. Y.,

så i dag har jag 300 aeres land, god farm, godt. sågverk med hyfvelmaskin;

2 handelslokaler, 8 hus i städerna och 10 torpare, som betala mig en årlig

skatt om 900 dollar. Under tiden ha vi födt upp 8 barn, af hvilka somliga

äro gifta. Jag betalar en ärlig skatt af 175 doll. Mitt taxeringsvärde är

ungefär sä här: min farm 3,000 doll., skogland 2,500 doll., sågverk med

tillbehör 3,000 doll., hästar och annan boskap samt redskap 1,500

doll., virke på hand 3,000 doll., stadsegendom i Youngsville 10,000 doll., iJamestown, N. Y., 2,500 doll. Ilade jag varit kvar i Sverige, så hade jag väl

varit statkarl eller pä sin höjd torpare.

N:r 187.

L. J. S., Nebraska. Emigrerade 1871. Från Östergötlands län.

Jag är född å ett grelvegods i Östergötland 1828. 1840 tog jag tjänst

hos en bonde, 1844 hos en torpare; aflöningeu var usel. 1840 kom jag till

herrgården och fick 28 skilling för 18 timmar i dygnet. Blef ofta

förolämpad. Arbetade under grefven i 25 år. Han var en vänlig man, men

grefvinnan mycket högdragen. En löjtnant, som hade fattigkassan om hand

där, hade en dag yttrat, att de fattiga kunna gärna svälta ihjäl. Detta

yttrande framkallade stor förbittring, och en stor mängd, bland dem jag,

emigrerade till Amerika, hvilket jag aldrig ångrat. Här behandlas man som

människa, hvar än man är. Och värnplikten i Sverige är en förbannelse. Bort

med den! Önskade att alla fattiga svenskar vore här. I min ungdom var

det mycket fattigt hos oss, och nu skulle jag ej vilja tillbaka till moder

Svea.

N:r 188.

J. L., Nebraska. Emigrerade 1872. Från Skaraborgs län.

Född den 25 sept. 1858 på ett soldatboställe i Skaraborgs län, var jag

näst den äldsta af 9 syskon.

Ar I8t!9 reste min far t.ill Amerika. Som soldat kunde han icke komma

undan på annat sätt än att rymma. Min fader har aldrig annat än känt

smärta öfver, att lian på sådant sätt måste lämna Sverige, men för honom

fanns ingen annan utväg.

Sedan min fader lämnat oss, väl med mammas vilja, hade vi att slå oss

fram bilat vi kunde. Som jag var den äldste af gossarne (11 år), måste jag

gå på herrgården och valla får, svin och fäkreatur och om vintern köra

oxarna för tröskverket, — allt för 12 skilling om dagen. Äta fick jag ur

egen matkorg, ifall där var något att äta. En tunna råg kostade då 32 kr.

Min mor gick på dagsverke en del dagar och fick under skördetiden 50 öre

om dagen. Hon var dock för det mesta hemma och väfde, emedan hon då

bättre kunde se till de små. Men så måste hon ut och skaffa säd att mala.

Detta var ej lätt, då hon mestadels saknade pengar och »nådig frun» sagt ifrån

till rättaren att han icke skulle låta oss köpa någon säd. Detta var för att,

straffa oss för att pappa rest till Amerika. Jag minns tlera tillfällen, när jag

måste gå till herrgården utan frukost och med endast en bit bröd i fickan;

fram på dagen, sedan man fött skaffa, skulle mina mindre syskon komma till

mig med mat. En gång fick jag nöja mig med min brödbit, till kl. 5 på

e. m. Man hade icke lyckats att fä något att äta förr. Men den dagen var

jag så hungrig, att jag stal litet hafrebröd, som låg i ett fönster i

ladugården och var för vallhundens räkning. Valle — så hette hunden — fick

mjölk till sitt bröd, ty han hörde till herrgården, men jag fick ingen, ty jag

var ju bara en inhyses son, som af ren barmhärtighet var upptagen till

vallgosse. Detta sträfvande varade i nära 3 år, ty pappa kunde icke förr sä.nda

oss biljetter. Ar 1872 fingo vi lyckligtvis komma till Amerika. När vi

kommo hit, hade pappa arbete i kolgrufvor i Hampton, Illinois, och fick 1*bodollar per dag. Jag fick äfven arbete i kolgrufvorna med att ösa vatten. Min

lön bief 1 dollar pr dag. Det var annat det än min dagspenning i Sverige,

där jag fick arbeta 15 dagar för att förtjäna 1 dollar. På två dagar kunde

jag förtjäna 50 skålpund hvetemjöl. Jag vet icke hvad sådant mjöl var värdt

den tiden i Sverige, ty hvetemjöl fick icke den fattige tänka på, men rågen

kostade 1869 32 kronor tunnan, och efter 25 öre ont dagen, som var min

dagspenning, skulle det ha tagit mig 128 arbetsdagar att tjäna on tunna råg.

Jag arbetade 8 år i kolgrufvorna i Hampton och förtjäuado från 1 till 3

doll. per dag. Till dess jag var 21 år fick pappa min arbetslön. Sedan

arbetade jag i 2 år på samma plats, och under dessa två år lade jag ihop

400 dollar. Med dessa pengar reste jag till Nebraska och nedslog mig i

Phelps Gounty, hvarest. mina föräldrar 2 år förut hade fått 80 acres land af

regeringen och pä detta land byggt sig hem. Då jag kom, var allt friland

upptaget, hvadan jag köpte 160 acres för 400 dollar. I.ängre fram köpte

jag 120 acres till för 11 dollar acren. För 7 år sedan köpte jag 80 acres

igen, sä nu äger jag 360 acres. Alin egendom går nu upp, lågt räknadt, till

20,000 dollar, och vid sidan därom har jag 5,000 dollar i pengar. Mina

syskon, som ock bo i min närhet, ba egendom för ungefär samma värde.

Detta är nu icke vår förtjänst, ut.au det är gäfvor af Gud, för ltvilka han

blott satt oss till förvaltare. Först och främst stå vi därför i

tacksamhetsskuld till honom, men sedan ock till det land i hvilket vi bo. Jag kan icke

se annat än att det är Herren som öppnat, detta land för oss fattiga emi-

granter och gifvit oss en tillflyktsort undan förtryck och fattigdom.

Hvad som har sagts om mig och mina syskon äger- sin tillämpning om

tnsentals andra svensk-amerikaner.

N:r 189.

Z. H.. South Dakota, Emigrerade 1871. Från Jämtlands län.

Född i september är 1853 å ett hemman i Härjedalen, Jämtlands län,

uppfostrades jag som andra bondsöner; genomgick folkhögskolan med glans

på två terminer och konfirmerades vid 15 års ålder. Ehuru alltjämt

sysselsatt med både timinerkörning och gardsarbete, studerade jag på lediga stunder,

helst geometri och aritmetik. Och ehuru hemmets gård, med utmarker till

ett omfång af öfver 4,000 tunnland men knappt 5 tunnland uppodlad jord,

utom naturliga ängar, skulle tillfallit mig, ty min äldre broder emigrerade

till Minnesota är 1867, sä var jag dock ej tillfreds att stanna hemma, af

hvad orsak vet jag ej. Jag var nöjd både med religion och politik och

trodde Sverige hade det bästa regeringssystem i världen. Och beväringstiden

motsågs allmänt bland mina kamrater med glädje. Det enda som möjligen

mest bidrog till min Amerika-resa var min moders ofta uttalade önskan att

hennes barn borde resa från den tarfliga jorden och de ofta förfrusna

skördarna i Härjedalen och slippa det ständiga släpet och stränga arbetet i myr

och skog vinter och sommar. Böndernas rikedom bestod i den stora skogen,

men den hade de sålt till bolag för en spottstyfver är 1857. Skogen var

allmänning, och intet skifte mellan bönderna var ändå påtänkt. Hur det var.

jag hade intet begrepp om livad rikedom mitt fädernehem hade i den

präktiga skogen. Min fader ville ej se mig resa, ehuru min moder med sorg i

hjärtat önskade mig fara för att slippa den ständiga träldomen (ehuru jag ej

tyckte att det var någoti träldom).

‘«»/os 11Nog af, på våren 1871, innan .jag fyllt 18 år, var jag på resa till

Dnluth, Minnesota, U. S. A. Min äldre broder hade sändt mig respenningar.

Anlände till Duluth och möttes af min broder. Just då började träldoinen.

Ung som jag var och okunnig i språk och arbete, önskade jag mig hem

mången gäng, och hade det ej varit för min broder, sonr var mitt stöd, vet

jag ej hur det gått.. Efter två års arbete på farm, järnväg och timmerskog

i Minnesota, Wisconsin och Michigan kom jag åter till Duluth och började

byggnadsarbete med min broder, som nu var god snickare och byggmästare.

De följande 4 åren var jag i Iloughton och Calumet vid Lake Superior,

Michigan, där jag arbetade som snickare och äfven byggmästare, alltjämt studerande

och lärande. Någon lnst att resa hem hade jag ej längre, ty allt gick mig

bra i händer. Så kom Black Ilills-febern 1870 och »Custersmassaoro» och

längtan till guldlandet tog öfvcrhand, men tills indiankriget var öfver och

landet upplåtet för nybyggare, väntade jag. I februari 1877 öfverlät

sioux-indianerna Black Ilills-oinrådet till regeringen, och deu 4 maj 1877 anlände

jag till Rapid City, som skulle bli mitt hem.

Nu insåg jag att vilda västern, där alla voro nykomlingar och flertalet ej

visste hvad de hade där att göra, icke var något lofvandc arbetsfält för en

arkitekt och byggmästare. Men som jag också var skicklig snickare och för

resten kunde göra livad som helst, beslöt jag att stanna och försöka lyckan.

Nu efter 30 års vistelse kan jag ej säga att lyckan varit oblid, ehuru ej

heller gunstig. Tid efter annan har jag varit sysselsatt som arkitekt,

mecha-nical engineer, civil cngineer samt 1111 deputy State snrveyor. Och när

anställning saknats i dessa professioner, har jag haft fullt upp med

snickeriarbete, och f»iimst af allt som farmare och kreatursuppfödare. Resultatet är

icke lysande. Jag äger en farm pä 1,000 aeres, och donna utarrenderar jag

för hälften af afkastningen. Farmen är egentligen kreatursfarm. Och vi

hålla omkring 200 stycken nötkreatur och 12 ä 11 hästar, som uppfödas där

och afsäljas årligen, sä att antalet boskap hålles vid ofvau nämnda siffra.

Boningshus och tomter i staden äger jag samt en 3,000 dollars modern

ang-tröskmaskin, farmmaskin, etc. Jag är ej i skuld.

Hvad som är 1877 var ödemark är nu ett ordnadi samhälle. Goda

farmer finnas öfverallt i bäck- och ådahirnc, och ett svenskt settlemont på

kanske 3- å 400 personer är nu i full blomstring 0 mil ifrån Rapid City.

Med eller mot min vilja har jag varit grundläggaren för detta svenska

settle-ment, oeh det har gått tillväga pä följande sätt. Åren 1878 och 1879 blef

det bestämdt att laga storskifte skulle börjas och fortsättas öfver min

hemsockens område, ty då hade trävarubolagen köpt nog många hemman att de

begärde skifte för att utröna hvad skog som tillhörde dem. Kostnaden

beräknades till orimlig böjd, så kostade det t. ex. min far 700 kronor förutom

en del dagsverken, det första året. Far måste naturligtvis sälja at bolagen

men tog undantag tillräckligt för mor och far för sorgfri ålderdom. En stor

del af bönderna miste sälja åt de allt uppslukande trävarubolagen. Mina

släktingar jämte andra sade: Vi sälja och resa till Amerika! Innan jag visste

ordet af, voro fyra familjer pä väg hit är 1881, och år efter är har en eller

flera familjer lämnat samma trakt och flyttat hit. Under årens lopp har nära

nog en femtedel af min hemsockens forna bönder och torpare kommit hit,

och jag är glad att kunna säga att allra största delen nu äro välbärgade

farmare. Orsaken till denna massutvandring har uteslutande varit ekonomisk.

Bönderna ha lämnat sina fäderneärfda hem, därföre att de ansågo sig

urständ-satta att längre betala de stora utgifter som orsakats af skiftet,; de unga

personerna, män och kvinnor, ha rest hit därför att här varit bättre förtjänster

och utsikt att skaffa sig egna hem, hvilkct var omöjligt i hemorten. Ytterstfå ha rest hit för att de varit missnöjda med de politiska, religiösa eller

sociala förhållandena, ej heller ha de rost för att nndslippa värnplikten. En

del unga män ha rest hit vid 20 års ålder, icke för det de önskat undvika

värnplikten, men för att de skalle till Amerika ändå», och så var det bäst

att, resa innan de fyllt beväringsåren, sä att de slappe vidare trassel. Jag

tror att 90 procent af emigranterna rest hit af rent ekonomiska skäl. Funnes

det utsikt till egna hem och utkomst i Sverige, så afstannade emigrationen

af sig sjttlf.

Ar 1894 var jag hem och hälsade pä min fader, och livad jag då såg

och hörde var ej uppmuntrande: nästan allt hade blifvit bolagag&rdar.

Min fädernegård jämte de andra voro illa skötta. Fyra kor och en häst

var allt som gården kunde underhålla, men jag minns aldrig vi hade

mindre än 12 14 nötkreatur, 2 hästar och omkring 20 å 30 får och

getter. En välbärgad bonde sade åt mig under ett samtal: Här blir det

snart slut. Bolagen äga mer än halfva socknen, den gamla fria odalbonden

Sunes ej mera. Arrendatoror nära nog öfvcrallt! Jorden missbrukas och

myrarna torkas bort, de naturliga ängarna gifva knappast half skörd,

sora-marfäbodarna stå tomma, endast tinunerdrifniug tinnes kvar, och skogen kan

ej räcka till för allt. Något nytt näringsfång måsto uppfinnas, eljest bli vi

fattighjon.*

N:r 190.

F. J. ,1., Illinois. Emigrerade 1881. Frän Stockholm.

Jag är född i Skaraborgs län den 1 juli 1856. Min far arren-

derade ett häradsdomarebostäUe. När jag var 9 år, flyttade mina

föräldrar till Stockholm. Far fick en statarplats pa en egendom nära staden,

med en lön af 100 riksdaler, 2 tunnor rågmjöl, */* tunna strömming och ett

rum. I stället för att jag bort blifva sänd till en skola, fick jag gå vall

med korna och om vintern köra tröskverket Om mina föräldrar fick någon

ersättning härför, är mig obekant.

Hvad jag minns från denna tid är att jag fick både frysa och svälta.

Vid 12 år fick jag börja köra ved och hö till Stockholm; detta arbete borde

dii ha inbringat sa mycket, att jag ej behöft svälta, men inånga gånger fingo

vi barn gå till sängs med tomma magar.

Min arma moder fick arbeta frän morgon till kväll å den fördömda

herrgården, där det fördes ett lif som om livar dag varit den sista. Mor hade alltid

längtat hem till sitt kära barndomshem, Västergötland. Allt nog, sorger och

motgångar gjorde att hon till slut blef svagsint. År 1868 flyttade mina

föräldrar till Stockholm. Mor kom in på Grubbens gärde och far fick plats i

Stad shagen, där han hackade sten för 80 öre om dagen. Jag blef satt i lära

hos en förgyllare, men blef af gesällerna så illa behandlad att jag slutade.

Nu var jag utan hem. Far hade för sjukdom blifvit intagen på kopphuset,

och mor var fortfarande på Grubbens. .lag dref nu kring gator och torg,

tiggde, sålde kammar, tvål m. m., låg ute 0111 nätterna, fick svälta, hade

knappt kläder på kroppen. Om jag lefde i hundra är. gå aldrig dessa ting

ur mitt minne. Många gånger har jag varit frestad att förbanna det kristna

samhälle, där man ej ser till samhällets olycksbarn. Tack vare den moral

och gudsfruktan, som blifvit mig af en olycklig moder under barnaåren

inplantad, kom jag ej att följa mina många olyckskamraters exempel att begå

brott. Ilur uu detta lif hade slutat för mig, är ju ej svårt att inse. Men

som en räddande ängel kom nu en äldre syster och tog liand om mig. Jagfick börja tolkskolan. 13-åringen fick börja lära sig A. B. C. Är 1871 gick

jag till nattvarden. Pastorn, som fatt reda på min sorgliga lefnadshistoria,

var nog ädelmodig att låta mig gå fram trots min okunnighet.

Jag fortsatte nu med bandel på torg och gator. Det torde kanhända

böra nämnas att jag under min korta skolgång fick till en del försörja mig

själf med att sillja småsaker om eftermiddagarna, ty min syster kunde ej

bidraga mycket tiil mitt underhåll. Hennes lön var 4 riksdaler i månaden.

I‘å min systers enträgna föreställningar att lära mig ett yrke slutade

jag med »grosshandeln» och fick den 15 juni 1874 plats som lärling i ett

konditori. Detta var nu andra gången som jag sökte att fä lära ett yrke,

och äfven denna gäng blef det ingenting af. Min mästare var en mycket

nervös man, så arbetarne hade det mycket svårt bos honom. Min olycksdag

kom äfven. Jag hade haft den oturen att förstöra en tårta, blef kallad för

lösdrifvare med flera snygga ord, fick min inuestående månadslön, 8 kronor,

och slutade.

Ännu en gång lyckades det min syster att fä en plats för mig, en

betjäntplats. Nu fick jag ett godt hem, en rättvis och god husbonde, fick lära

mig litet, af hvarje och stannade kvar där i två år. For nu öfver t.ill

Finland, fick betjäntplats äfven där, vistades under vintern 1879—80 i St.

Petersburg och inledde en del affärer med Stockholm. Jag hade nu förtjänt 18,000

mark och beslöt till min olycka att öppna affär i Stockholm. Men redan

efter ett års tid nödgades jag att upphöra därmed; orsaken var att jag ej

ägde nog erfarenhet till att sköta affären. Nu beslöt jag att för alltid läutna

Sverige, ty att söka någon sysselsättning visste jag af erfarenhet hur det

skulle gå. Jag landsteg i New York den 3 augusti 1881, reste till Boston,

Mass., och fick arbete på en järnväg för r*5 doll. om dagen, lyckades under

ett års tid spara ihop till en biljett till Chicago, Ill., och kom till Chicago i

september 1882, liclc plats på en möbelfabrik med 1*50 doll. om dagen. Efter

nio månader hade jag hjälpligt lärt mig spika ihop möbler på styck och kunde

nu förtjäna från 2"ss till 3 doll. om dagen.

Arbetade i denna fabrik i 5 är, hade pä land- och stadstomter förtjänat

pengar till att köpa en farm på 220 acros och lärde mig att blifva

jordbrukare. Det kunde vara mycket mer att skrifva om mina öden här i landet

men vill endast nämna, detta är ej något skryt, att jag i dag som är

förfogar öfver ett kapital som efter svenska förhållanden är stort.

Hoppas det snart blir eu verklighet, detta drömmarnes och löftenas nya

Sverige, som utlofvas i tidniifgarna. Jag tror och vet med bestämdhet, att.

tusentals emigranter med längtan bida födelsestunden. Men för det Sverige

som är bevare mig milde herre Gud!

N:r 191.

J. M. B., Connecticut. Emigrerade 1887. Från Stockholm.

Jag föddes den 5 okt. 1800 i Stockholm och blef efter någon tid

intagen å allmänna barnhuset; blef utsänd på landet och vid nära 5 års ålder

återinlämnad till allm. barnhuset.

1 oktober 1865 blef jag åter utlämnad till nya fosterföräldrar, denna

gång till en bonde i Kalmar län. Här vistades jag under mina gossdagar,

konfirmationsåret och sodan till i april 1880, da jag reste till Tyskland.

Vände om hem till Småland i nov. 1881 och reste i april 1883 till

Gott-land samt därifrån till Stockholm, där jag arbetade i dess omnejd — alltid]>u landet - tills i nov. 1886, du jag åter, på grund af min fosterfaders

sjukdom, reste hem till Småland. I september 1 *87, efter det min

fosterfader sålt sitt hemman, hvilket han värderade till 7,000 kr., reste jag till

Amerika. Har ända sedan dess vistats här och liar pröfvat olika arbeten, i

det jag verkat såsom murare, träpolerare, gjutare (järngjutare) och de sista

13 åren som silfverpolerare.

Följaktligen borde jag vara kompetent att delgifva några tankar och

intryck från mina erfarenheter och vill då säga, att för min egen person har

jag funnit Amerika bättre än Sverige och Tyskland i mänga afseenden. Först

och främst har jag, såsom alltid varande cn fattig arbetare, alltid varit

ställd i jämnbredd med hvilkeu man som helst, ute på resor, i sällskap, på

politiska möten och andra sociala tillställningar och varit aktad som cn man,

i trots af att jag är svenskbördig. Jag betviflar att en utländing i Sverige

skulle varit så afhållen där som jag och utländitigar i allmänhet äro här.

Sedan komma arbetsförhållandena: Ja. man gör ju beräkning på hundår i

Amerika, och jag undrar om en som komme till Sverige och ej kunde säga

nej och ja ens j>å svenska skulle få lika aflöning med en annan som kunde

tala landets språk? Så påstår man att man är stygg mot greenhorns, ja,

det är livad don stackarn själf tror, emedan han ej förstår hvarom det är

fråga. Att amerikanen understundom gör sig löjlig öfver utländingens

oförmåga att fatta saker och ting, kan man ej gärna klandra honom för. Så ha

vi affärslifvet. En utländing t. ex. har arbete, men dock under små

ekonomiska omständigheter, och går att sätta bo. Han kan då fä köpa hela sitt

bohag utan penningar om så erfordras — ja, men han får betala dyrt, säger

man! Men är det icke värdt några procent mera att få betala huru litet

man önskar pr manad eller vecka? Ja, sä där är det utåt hela linien, man är

aktad (om man sköter sig), man är betrodd, man är värderad, fastän allting

har sina gränser. Ja, somliga ha den idén att då man blifvit medborgare,

kan tala engelska hjälpligt (ty längre kommer emigranten näppeligen) och

börjar att förstå sig på litet politik o. s. v., sä vill man så gärna tro att

man skall duga till både ett och annat, och dä man vid valkampanjen blir

besegrad, sa blir man styfmoderligt behandlad. Sverige har — jag hoppas

— ändrats till det bättre pä de sista tjugu åren, men så långt mina

erfarenheter sträcka sig: livad del hade en fattig arbetare i politiken? Ingen bör

tro att jag vill fälla kränkande och förnärmande yttranden om gamla Sverige.

Nej, visst icke! Jag förstår mycket väl att ett folk danas i förhållande till dess

lagar, och om lagen hade varit närmclsevis lik den amerikanska från 100 är

tillhaka och till nu, så skulle svenskarnes i Sverige tankeriktning varit

annorlunda. Summa: You can not blame a man for wliat he de’nt know.

AHöningarna i Amerika och Sverige samt huru de stå i förhållande till

varupriserna borde ha sitt eget kapitel. Jag vill nu endast niinina något.

I Amerika: daglön 2&o å 2"<& t. o. m. 3 doll. Varupriser: en god hatt 2w>

å 3 doll, ett par goda skor 4‘m> å 5 doll., en god kostym kläder 18, 20, 22

och 2ii doll., o. s. v. I Sverige: daglön samma i kronor. Varupriser: en

god hatt, tl, 8, 10 och till 12 kr., ett par skor 12, 16, 18, 20 och 22 kr. En

kostym kläder 30, 40, 60 ä 60 kr., allting annat i proportion. Endast denna

lilla tabell tyckes mig vara nog för att förstå, hvarföre man reser till Ame-

rika och hvar emigrationslnsten har sitt ursprung.

Den som i Sverige är utrustad för lifvets strider utan kapital har, utom

möjligen undantagsvis, ingen eller ringa utsikt för oberoende. Det finnes ju

personer som komma hit till Amerika endast af spekulation, andra äro

äfven-tyrare, och åter andra äro goddagspiltar som hafva missbrukat den större

eller mindre förmögenhet dc ärfdc i hemmet, och då allt hopp är ute kommade hit; somliga möjligen blifva bättre Un de voro, andra äter motsatsen, men

alla dessa klasser äro dock i minoriteten, jämfördt med den hvardaglige.

fattige unge man, som då han landat på Ellis Island drar en lättnadens suck

och hans första tanke är: »Om jag nu hade ett bra arbete!»

Jag tänkte nu särskildt ägna mig åt ett, hvad jag tror, missförhållande

i det nutida Sverige och hvilket jag tycker mig iinna utgöra en stor faktor

för utvandringen för närvarande, och det är den ökade värnplikten. Den

stackars fattiga allmogen kan nog icke utan en nära nog gränslös försakelse

bära denna börda, ty den får icke allenast bära en börda af förhöjda skatter,

utan kommer så därtill att då man bäst beböfver sina söner hemma, sä måsto

de gå i fält. Sverige borde allt härvidlag lära af Amerika; bär har hvarje

kommnn sin truppafdelning som får sköta sig själf och komma tillsammans

för öfniug enligt öfverenskoinmelse, och då man skall ha livad Sverige kallar

fältmanöfver, så betalar staten gossarna dagspenning för hvarje dag «le äro ute,

och så få de sitt möteshus, hvad de här ltalla Annory, och militärerna ställa

till sina nöjen ibland, sälja biljetter och skapa på detta sätt pengar för

underhåll. Ja, jag dristar mig att säga att det bästa för vårt moderland just un

vore att slå upp portarna pa vid gafvel och gifva hvarje frejdad man, fattig

eller rik, rösträtt på lika grunder, d. v. s. att den fattiges röst blir lika

stark som den rikes, ty numera måste man nog lära inse att det är

intelligensen bos personen som bör afgöra saken och icke som förr pängar, kalfvar,

hästar och svin. Den tid är numera förbi, dä sådant kan gå för sig utan

ogillande och rubbningar i de breda lagren af befolkningen. Det synes inig

för öfrigt att den ökade niilitarismen i Sverige är utan all grund, ty det bor

så tryggt bland sina klippor och skär, och för öfrigt, 0111 cu stormakt skulle

infalla i landet, (hvilket aldrig kommer på frågan), så blefve det lönlöst att

draga svärdet ur skidan, ty, som sagdt, allmogen är för utmärglad.

Jag och flera med mig undra hvarför Sverige just nu gör så stora

besvär med att taga reda på våra skäl för vår afresa till detta land? Det synes

som att upplysningen bland de styrande och ledande i hemlandet borde vara

sä pass praktiskt, utvecklad, att de visste det ändå, ty skälet är så påtagligt

att det tyckes det är nära nog löjeväekande. I stället borde de ledande i

landet och konungariket Sverige skynda pa med förverkligandet af sina

vackra planer, såsom egna hem och småbruk, samt alt göra ett ärligt

försök att göra det drägligt för gemene man i Sverige, ty det är just han som

i stort sedt emigrerar. Det är mig nogsamt bekant att tusendeu af

svenskamerikanare ha återvändt till Sverige och bosatt sig, hvilka ha i ord och

bild föreställt våra syskon därhemma skillnaden mellan Amerika och Sverige

och hafva med sina gärningar och praktiska handlingssätt visat dem

därhemma, att sedan de varit här och fått en annan syn på tingen, de äfveu

kunna åstadkomma nägot, ja de öfverflygla sina likställda bröder i Sverige i

energi, vigör och skarpsinue, raska i beslut och kvicka i handling, vetande

att tid är pengar.

Jag skulle vilja tillropa mitt gamla fädernesland ett: »Vakna upp

rätteligen!!» Det har ett stort, ‘ hårdt och vidtomfattande arbete att utföra. I)e

som lefva skola få erfara, att det tager generationer för att återvinna livad

en krass, egoistisk klass förstört, men en god början borgar för ett härligt slut.

Må Sveas söner vakna upp som en man och gnugga »gamla skurna lagrars»

stoft ur sina ögon och upprätta landets resurser åt dess kommande barn och

släkten, att de må känna sig stå på en torfva som är deras egen, oafhängigt

deras egen, och följden skall blifva ett varmt patriotiskt klappande hjärta för

hem och fosterbygd.Jag kom hit, såsom ja« fornt nämnt, med två tomma händer 1887, gifte mig

året därefter; vi voro båda fattiga, men äro nu, fastän ej rika, i besittning af eget

hem, med någon skuld, men dock ej mera, än att vi känna oss oberoende.

Min aflöning är 3 dollar om dagen och mera, jag har ett bra arbete —

polcrare af silfvergafflar och skedar, hvilka sedan [ililteras.

N:r 192.

A. F. B., Kansas. Emigrerade I8

Jag iir född i Sverige 1845 i Stockholms län vid Mälaren. Till min

konfirmation var jag hemma hos mina föräldrar. Min far var en fattig

te-gelbruksarbetare, som hade 8 barn och hustru att försörja med en daglön

för vintern af 24 skilling om dagen och för sommaren 36 skilling. Det var

en kamp för lif och bröd i svält och köld, men vi hade en duktig moder,

och hon gjorde allt för att kunna uppehålla lifvet på oss. Efter min

konfirmation kom jag ut. och tjänade för andra och för mitt eget förvärf. Det

skedde mot. en knapp lön för aret, ungefär lika stor som en 14 års pojke

får här i Amerika i månaden. Jag tjänade bonddräng tills jag var 21 år

gammal, och sä blef jag förälskad i en Hicka och så måste jag söka mig

något att försörja honne med. Jag kom då på don tanken att låta värfva mig

till kronans tjänst och blef då båtsman vid Södermanlands 2:a

båtsmans-kompani. Detta var 1866. Jag tjänade vid flottan i 21 år och kunde

under dessa år genom mödosamt arbete och sparsamt lefverno få ihop några

kronor. När jag badc 21 år inne, så var jag pensionsberättigad, och då

beslöt, jag att taga afsked ifrån flottan, hvilket jag ock gjorde på mönstringen

1887. Jag fick da löfte om pension, när jag blef 50 år, men den har jag

gått miste om hitintills och gör det väl sä hädanefter också. Men så pä

detta tog jag ett herrgärdstorp i Södermanland. Dock tillträdde jag icke torpet

utan lät en annan fattig stackare få det i mitt ställe. Jag tick då i tankarna

att gä till Amerika, medan jag hade några slantar kvar, så att jag kunde

taga mig och de mina med mig hit. Att gå i herrgården för en kappo säd

om dagen, det kunde jag inte göra, ty på det kan man inte föda både hustru

och barn. 1887 på hösten reste jag hit till Amerika och kom till Kansas.

Här har jag varit ända sedan dess, och jag kan säga att Gud hjälpt oss

igenom, så att utan något skryt så äro vi värda den dag som i dag är 12,000

dollar. Våra barn äro lika goda, så däraf kan man se hvad emigrationen är

för den fattige och mindre bemedlade. Tack vare Gud för Amerika! Om

man i Sverige arbetar sä att man svettas blod, sä är det ett fåtal som ändå

kan fä sig en egen torfva på lifstid. Det är bara att arbeta för bättre folk

och ingenting få för sig själf.

N:r 193.

J. E. C., Washington. Emigrerade 1882. Från Södermanlands län.

Jag lämnade Sverige af tre orsaker: 1) jag ville förbättra min utkomst;

2) jag ville undan de rika godsherrarnes despotism; och 3) jag ville ut att se

"ärlden.

Till belysning däraf får jag gifva följande lefnadshistoria. — Jag föddes

på en herrgård i Södermanland, där min fader var trädgårdsmästare. Vid9" a års ålder togs jag ur skolan och sattes i arbeto. Min aflöning var första

året 10 öre om dagen, arbetstiden var 121/2 timmar om dagen, oberäknadt

måltidsrasterna. Jag sysselsattes med rensning och dylikt i trädgården. Detta

var 1871. Aflöningen ökades med 5 öre om dagen för hvarje är, tills jag

blef 19 är, da jag hade «>0 öre. Min fader tog förtjänsten och klädde och

födde mig, hvilket naturligtvis blef därefter. Min fader hade tjänat herrar i

all sin tid, på sista platsen var han i 27 år, ocli när han vid 64 års ålder,

efter 27 ars trogen tjänst, i följd af ålderdom måste sluta, fick han ej ens

så mycket som husrum för sina återstående dagar utan tog sin tillflykt till

en gift dotter, hos hvilken han bodde till sin död tolf år senare. Och

ändock hade han födt upp 0 barn, hvilka alla under längre eller kortare tid

tjänade samma husbonde. — Vid 20 års ålder flyttade jag till en annan

herrgård som trädgårdsdräng; min lön blef 100 kr. om året jämte mat. och

husrum. Om lönen var intet att säga, men husbonden begagnade sina

underlydande eom lifegna. De voro t. ex. ej ens tillåtna att bada i sjön, hvars

vatten omslöt hans egor. Hans ord ljuda ännu i mina öron, då han en kväll

vid 9-tiden öfverraskade oss under badning: »Jag tillåter ej någonting sådant

kring mina stränder!» Under sådana förhållanden mognade allt mera tanken

på att resa till det fria Amerika. På hösten 1881 slutade jag. Vintern

tillbringade jag på en verkstad i Eskilstuna, där förmännen voro engelsmän, och

jag fann dem vara vida humanare än de svenska herrar jag haft att göra

med. — När jag omtalat i Amerika, att i Sverige får en tjänare hålla hatten

i hand, när han talar vid sin husbonde, kan man icke ens få en irländare

att tro det, och ändå är herreförtrycket i Irland vida större än i Sverige. —

Varen 18*2 reste jag till Amerika på länta pengar. Jag reste ända till Stilla

hafskustcn, till d. v. Washington territory. Biljetten kostade öfver 400 kr.

Här fick jag arbete på ett sågverk. Aflöningen var 30 dollar i månaden

samt mat och husrum. När jag arbetat i 4 månader, betalade jag min skuld.

Jag förtjänade mer här pä en månad än i Sverige på ett år. Arbetstiden

var då ll1/*. timmar om dagen, och arbetet var hårdt, men jag gör hellre

hårdt arbete i Amerika och blir af min förman betraktad som en medborgare,

än att ha ett lätt arbete i Sverige och bli af min husbonde betraktad som

ett, nödvändigt ondt. Sedan har jag arbetat pä sågverk i västra Washington

i mer än 15 år. Aflöningen har växlat mellan P*s och 2 jö dollar för 10

timmar, då jag hållit mig med mat och husrum. Jag gifte mig med en

svensk flicka, som lämnade Sverige af alldeles samma orsaker som jag. — Jag

har nu 40 acres jord, 6 mil frän en stad på 95,000 innevånare. Jag odlar

frukt, bär och trädgårdssaker och gör en god bärgning samt. kan ge mina

barn en god skola.

Men ändå älskar jag mina fäders jord och dess folk — icke herrarue.

Jag och min husfru skulle med glädje resa hem för att tillbringa våra

återstående dagar i Sverige, nu då vi vore i stånd att. skaffa oss ett eget hem,

men det skulle vara cn stor orättvisa mot våra barn att taga dem till ett

land, med hvars språk och seder de äro jämförelsevis obekanta och hvarest

tillfällena till utkomst, äro vida färre än här. Därför stanna vi där vi äro.

N:r 194.

I.. il. II., Minnesota. Emigrerade 1S82. Från Södermanlands län.

Undertecknad föddes af lattiga föräldrar i Södermanlands län. Arbetade

som lassmed i staden E. i 5 år. Undergick vapenöfniug 1864—1865. Ar-betade som bonddräng 1806—1874. Gifte mig våren 1875. Blcf änkeman

1870 och hade då en några dagar gammal dottor. Gift igen 1879. Reste

till Amerika 1882. Har ej haft rad att besöka fosterjorden sedan, ehuru

min moderlösa dotter och hela min släkt (5 syskon) äro kvar i Sverige. Har

här i Amerika haft anställning dels som församlingstjänare och dels som

resemissionär samt arbetat på en laudbit i mer än 10 år. Min hustrus

sjuklighet har varit ett stort hinder i livad ekonomien angår. Vår Amerikaresa

förorsakades förnämligast af trenne orsaker:

1) Omöjligheten af att på tillnärmelsevis rimliga villkor komma i

besittning af en liten plats för ett eget, om än aldrig så anspråkslöst hem. Vi

ha itu ett eget litet hem här i Milaca, Minn., värdt omkring 500 dollar.

2) Orättvisa skatter. Jag var senast i en socken i Västmanland, där

kommunalnämnden uppskattade mig för en inkomst som jag ej hade. På

tillfrågan, huru de kunde göra så, svarades: Vi antogo, att du förtjänade

sft mycket. Enligt lag hade man ju tillfälle att protestera, men dels visste

man ej något, förrän skatten skulle betalas, och dels kunde ej arbetaren

försaka 1 till kanske 3 dagars arbetslön för sådant och måhända misslyckas

ändå. Så arbetaren måste förlora för godtyckliga tjänstemäns skull.

3) Prästernas förföljelselusta mot s. k. dissenters. Så länge jag kunde

svärja, dansa, supa litet och lilsa bra på husförhöret — hvilket jag alltid

gjorde — berömdes jag i stort af de högvördiga fäderna. Men när jag

lämnat syndalifvet och tagit kristendomen på allvar, med bibeln som ledning för

mitt lif och vandel, hotades jag med fängelse vid vatten och bröd. Tusenden

ltafva, sedan sjömannen F. O. Nelson 1850 landsförvisades för sin tro, gått

> frivillig landsflykt på grund af prästernas okristliga förföljelsenit.

N:r 195.

A. (i. H., Minnesota. Emigrerade 1884. Från Södermanlands län.

Jag är född och uppfödd i Södermanlands län. Vi voro sju barn. Ett

af dessa äldre än jag själf. Mitt födelseår är 1854.

Min fader var torpare under min uppväxttid. Mina första erfarenheter

af lifvet gränsade till armodets. Far gjorde tre dagsverken i veckan för

torpet och, när sä påfordrades, öfriga tre dagsverken i veckan för 75 öre om

•lagen. Af denna omständighet måste förnämsta arbetet vid torpet göras

nattetid, särskildt under sånings- och skördetid. Torpet låg så till, att frost

ofta inträffade om höstarne, då det mesta frös bort. För öfrigt var

jordmånen mycket dålig. Af allt detta följde att vi tingo både frysa och svälta.

Skolgången blef ytterst inskränkt, ty ofta fattades de nödvändigaste

kläderna, och tidigt måste jag och mina öfriga syskon börja arbeta. Vid 11 års

ålder fick jag börja »gå i herrgården», som man sade, och göra

»löshjons-•lagsverken». Tidigt måste jag begifva mig ut från hemmet att »tjäna». Hos

bönder arbetades liårdt året om, men särdeles i audtiden». Ingen viss [-arbetstid-] {+ar-

betstid+} följdes — om sommaren oftast från 2 å 4 om morgonen till S à 10

°m kvällarna. Det var slafveri. Ingen bestämd lön, men man fick äta sig

""ätt samt mottaga gamla kläder att vända och lappa upp. Någon bättre

eller söndagskostyin kunde jag icke under perioden 14—18 år få, trots allt

ansträngande arbete hos bönder.

Kom så i smedslära och arbetade, sedan jag var utlärd, några år i

Stockholm. Tillvaron blef ju nu mera dräglig. Visserligen gjorde mästaren hur

!>»n behagade med oss. Inga fackföreningar funnos. Betalningen var lågArbetstiden om våren, då skeppssmide utfördes, ofta till 18 timmar.

Brännvin och svagdricka i ersättning för öfvertiden. Bäst hade jag, dä jag sista