Elefantjägaren Hans Stark

PÅ ELEFANTJAGTEN.

ELEFANTJÄGAREN

HANS STARK.

JAGTÄFVENTYR

I

BOERNES OCH ZULUKAFFRERNES LAND.

AF

ADOLF BORN.

MED FEM PLANCHER I FÄRGTRYCK.

ÖFVERSÄTTNING.

STOCKHOLM,

F. C. ASKERBERGS FÖRLAG.

STOCKHOLM

ASSOCIATIONS-BOKTRYCKERIET

1881.

Innehåll.

Sid.

FÖRSTA KAPITLET.

Läsaren gör bekantskap med jägarne. -- Lejonets död. --

Hans Stark upptäcker elefanterna ... 1.

ANDRA KAPITLET.

Uppbrott. -- Bytets hemförande. -- Elefanthjorden. --

Jagten ... 9.

TREDJE KAPITLET.

Jägarnes plan. -- Elefanternas framstormande. -- Jagtbytet ... 14.

FJERDE KAPITLET.

Uppbrott till skådeplatsen för den föregående dagens jagt. --

Ett matabiliskt bakhåll. -- Kamp med matabilikrigarne. --

Seidenbergs mördande ... 20.

FEMTE KAPITLET.

Krigståget mot matabilierne och deras höfding Moslekaze ... 31.

SJETTE KAPITLET.

Hans besluter att uppsöka Katrine. -- Hans nattliga ridt. --

Han iakttager fienden ... 35.

SJUNDE KAPITLET.

Matabiliernes expedition. -- Hans kommer öfverens med

Katrine ... 39.

ÅTTONDE KAPITLET.

Räddningsförsöket. -- Hans öfverlistas af matabilierne ... 43.

NIONDE KAPITLET.

Fången! -- Oväntad hjelp. -- Plan till flykt ... 47.

TIONDE KAPITLET.

Rast. -- Ny fara. -- Flykten fortsättes ... 58.

ELFTE KAPITLET.

I afrikanska urskogen. -- Ett lejon spelar räddare. -- Hästarnas

förlust. -- Bernhards sändning ... 64.

TOLFTE KAPITLET.

En säker lägerplats. -- Förmodade faror. -- Babianerna ... 73.

TRETTONDE KAPITLET.

Försvaret af klippan. -- En hård kamp ... 80.

FJORTONDE KAPITLET.

Klippan såsom fästning. -- Fiendernes angrepp. --

Bundsförvandterne. -- Segern ... 87.

FEMTONDE KAPITLET.

Bernhards ridt till holländarne. -- Expeditionen till de

efterblifne vännernes befrielse ... 97.

SEXTONDE KAPITLET.

Förnyadt angrepp och storm mot klippan. -- Fästningen är

ointaglig. -- Den annalkande hjelpen. -- Matabiliernes

nederlag ... 100.

SJUTTONDE KAPITLET.

Boerne draga till nya betesplatser. -- Retiefs misson. --

Förrädaren Dingaan. -- Zuluernes angrepp och deras

nederlag. -- Krigståget mot Dingaan ... 104.

ADERTONDE KAPITLET.

Boerne närma sig Zululandet. -- Kamp med zuluerne. -- Hans

i fara. -- Förlorad. -- En kappränning om lifvet ... 114.

NITTONDE KAPITLET.

Ett oväntadt möte. -- Hans berättar sin historia. -- Bakhållet ... 124.

TJUGONDE KAPITLET.

Utvandrarne samla sina krafter. -- Kamp med zuluhöfdingen

Dingaan. -- Kolonien Natals stiftare. -- Zuluhöfdingens

förräderi. -- Broder mot broder ... 131.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

En jagtutflygt. -- Vid lägerelden. -- Jägarens berättelse. --

Bortförd af ett lejon ... 135.

TJUGUANDRA KAPITLET.

Man finner elefanterna. -- Jagten ... 145.

TJUGOTREDJE KAPITLET.

Fången. -- På slafskeppet. -- En förhoppning. -- Den

engelska briggen. -- Befriad! ... 164.

TJUGUFJERDE KAPITLET.

Färden. -- Myteri. -- Kamp med de upproriske. -- Desse

sätta skeppet i brand. -- Räddning ... 181.

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Båtfärd på hafvet. -- Stormig sjö och vidriga vindar. --

Öarna ... 190.

TJUGUSJETTE KAPITLET.

Vildt på öarna. -- Vattubrist. -- Vatten upptäckt. -- Fisk

och ägg. -- Ett fartyg. -- Förlossningen ... 195.

TJUGUSJUNDE KAPITLET.

Hans drager åter ut i vildmarken. -- Äfventyr med vilda

djur. -- Återseendet ... 214.

När engelsmännen år 1796 besatte den

holländska Kapkolonien, utgjordes dess invånare af

flitige jordbrukare och boskapsskötare, hvilka i

många afseenden understöddes och gynnades af

moderlandets regering. Så mycket hårdare och mera

tryckande kände derföre desse »boer» det nya

engelska regementets åtgärder. Ihållande

undersökningar af regeringskommissioner medförde slutligen

år 1815 ett uppror, på hvilket talrika afrättningar

följde. Stället för dessa exekutioner kallas ännu i

dag »Schlachter"s Nek». Osäkerhet till egendom

och godtycklig styrelse stegrade i så hög grad de

ömsesidiga rifningarna, att regeringen i hemlighet

inlät sig i underhandlingar med de infödde för att

vid förnyade stridigheter kunna räkna på desses

understöd. Från 1817 till 1824 uppeggades

kaffrerne vid gränsen att ödelägga gränsböndernes

gårdar, plundra fälten och uppbränna husen. Men

först år 1834 kom det till ett verkligt kafferkrig.

Trots infödingarnes fullständiga fördrifvande och

öfriga framgångar, som boerne tillkämpade sig,

afslöt regeringen genom lord Glenelg den 26 december

1834 med kaffrerne ett fördrag, genom hvilket

bönderne kommo till insigt af, att deras lif och

egendom afsigtligt skulle blifva utsatta för en ständig

fara. Derföre beslöto de att lemna sina fäders hem

och vandra norrut i vildmarken. De togo med sig

hvad de kunde få rum med i sina stora oxvagnar

och gingo i januari 1836 öfver Oranjefloden. Under

en duglig mans ledning drogo de till ett antal af

8,000 åt norden. Vid Vaalfloden blefvo de

öfverfallne af Moslekaze, de vilde matabiliernes höfding.

I första kampen dödades omkring 30 män och

röfvades några barn. Ett nytt öfverfall i oktober 1836

fann bönderne förberedde. De bragte qvinnor och

barn i säkerhet i sin vagnborg och försvarade denna

medelst sina långa elefantbössor med uthållighet och

skicklighet. Likväl hade de att beklaga förlusten

af sin boskap. Dessa ständiga strider hafva ännu

i dag icke nått sitt slut, och om äfven i de mera

sydligare områdena invånarne, kunna berömma sig af

skyddet af ordnade förhållanden och i fred, om än

i sitt anletes svett, odla sin jord, så måste likväl

de nordligare boende landsmännen ständigt vara

förberedde på strid, då hvarje dag kan tvinga dem

att gripa till vapen till sitt försvar. I efterföljande

blad må den ungdomlige läsaren med mig

genomvandra dessa välsignade landsträckor för att deltaga

i de svåra striderna, om icke i verkligheten, så dock

i inbillningen, och jag hoppas, unge vän, att

efterhärmningens drift måtte vakna hos dig och du tidigt

lära att uppskatta mod, uthållighet och

handlingskraft såsom lofvärda och vigtiga egenskaper hos

mannen.

FÖRSTA KAPITLET.

Läsaren gör bekantskap med jägarne. -- Lejonets död. --

Hans Stark upptäcker elefanterna.

Vid randen af en vidsträckt afrikansk skog varseblef

man en dag kort efter solnedgången ett sällskap af

omkring tio män lägradt vid stränderna af några små djupa,

skuggrika dammar, de enda qvarlefvorna af en fordom

snabbt flytande flod. Det var styfva, härdade karlar,

på hvilkas drägt och utrustning man genast kunde se,

att de voro jägare. Det lilla sällskapet låg rökande i

gräset, och dess medlemmar kastade en sista pröfvande

blick på sina bössor, med hvilkas rengöring de just

varit sysselsatta. Tvenne svarte befunno sig ibland dem,

infödingar från Kaffraria, hvilkas stilla väsende och lugna

glänsande ögon talade om kraft och beslutsamhet.

Vidare märkte man en liten gul man, en

hottentott om knappt fem fots höjd. Man hade gjort upp eld,

och på densamma stekte och fräste muntert innehållet

af några ångande tennkärl. De hvite män, af hvilka

sällskapet för öfrigt utgjordes, voro holländske,

sydafrikanske boers, hvilka voro stadde på ett ströftåg till

elefanternes mest omtyckta betesmarker för att förse sig

med elfenben, som utgjorde en för dem vigtig del af

deras inkomster.

-- Det blir snart mörkt, -- sade Bernhard, en af

boerne, -- och det blir då svårt för vår Hans att hitta

rätt på vårt läger; jag skall gå till sluttningen och der

affyra några signalskott.

-- Låt bara Stark sköta sig sjelf, -- sade Henrik,

en annan boer, -- ingen löper mindre fara att råka vilse

än han.

-- Ja, men jag skjuter ändå; det kan ju icke skada,

och ehuru Hans är lika snabb och djerf som vaksam

och försigtig, så kan han dock öfverraskas af mörkret,

i synnerhet som han icke känner den här trakten så noga.

I det han sålunda ursäktade sitt förehafvande,

fattade den man, som de andre kallade Bernhard, sin till

elefantjagt bestämda tunga dubbelbössa, klättrade upp

för en liten höjd i närheten af lägret och affyrade, när

han hunnit upp, hastigt båda piporna efter hvartannat.

Detta är en mycket bruklig signal bland de afrikanske

jägarne och betyder, att man uppslagit sitt läger för

natten på det ställe, hvarifrån skotten höras.

Då intet svar erhölls på skotten, återvände

Bernhard till sina följeslagare, och hela sällskapet började

intaga sin aftonmåltid.

-- Din älskling har alltså icke svarat dig, Bernhard,

-- sade en af boerne, -- ehuru du ropade honom så högt.

-- Hans Stark är en pålitlig och trogen vän, --

svarade Bernhard, -- och ingen får i min närvaro tala

lättfärdigt om honom.

-- Rätt så, Bernhard, var trofast emot dina

vänner, och de skola i sin ordning vara trofasta mot dig!

Han är allas vår gode vän, och det finnes väl knappt

någon ibland oss, som han icke redan gjort den ena eller

andra goda tjensten; men hvad gör då Tempili, kaffern?

Vid dessa ord vände sig allas blickar till den ene

af kaffrerne, hvilken rest sig och fattat bössan, i det han

ifrigt blickade in åt skogen, medan hans mörkare

kamrat icke mindre uppmärksamt stirrade åt samma håll.

Det var en vacker anblick att iakttaga denne

vildmarkens svarte son, hvilken, på detta sätt liggande på lur,

just tycktes passa till hela scenen.

Sedan han uppmärksamt lyssnat några ögonblick,

höjde han handen och hviskade »leuew, toa» (det

holländska och matabiliska uttrycket för lejon).

-- Leuew! -- utropade boerne, i det de grepo sina

vapen, som i fall af behof lågo nära till hands.

-- Rör om elden, Piet, -- sade Henrik, -- så att

vi kunna lysa gästen hem.

En knippa torrt gräs och qvistar kastades på elden

och åstadkommo en klart flammande låga, som upplyste

den urgamla skogens grenar och klängväxter.

I detsamma lågan slog upp och bränslet sprakade,

hördes från skogen ett sakta rytande, som genast

upplyste jägarne om, att kafferns skarpsinne icke bedragit

honom, och att verkligen ett lejon lurade bland buskarna.

-- Skjut af ett skott, Karl, -- sade en af

holländarne, -- så att förskräckelsen drifver bort odjuret, ty i

vår närhet får det icke stanna.

Karl sigtade inåt buskarna och gaf eld. Vid

smällen och genljudet af boerns skott hördes ett högt

ursinnigt rytande, och lejonet, som såg sig svikit i sina

förväntningar på en god måltid, smög vresigt sin väg.

När jägarne märkte detta dess återtåg, slogo de sig åter

sorglöst ned vid sin aftonmåltid, och endast kaffrerne höllo

då och då upp att äta för att lyssna och iakttaga det

närbelägna busksnåret.

Solen hade gått ned för ungefär tre timmar sedan,

när fullmånen uppsteg på himlen och boerne efter slutad

måltid insvepte sig i sina fårpelsar samt inslumrade på

marken så lugnt, som om de legat i mjuka sängar. Men

kaffrerne åto alltjemt och pratade med hvarandra i

hviskande ton.

-- Lejonet skall icke lemna oss under natten, --

sade Tempili. -- Jag sofver icke, om du icke vakar,

Nquane.

-- Ja, jag skall vaka, -- svarade den med Nquane

tilltalade kaffern. -- Jag tror, att vi i morgon skola

skjuta elefanter, och då den unge höfdingen icke

kommit tillbaka, förmodar jag, att han är dem på spåren.

-- Nej, om detta vore fallet, så skulle han komma

tillbaka för att underrätta oss derom; jag fruktar, att

han råkat vilse, -- svarade Tempili.

-- Starken gå vilse, -- utropade Nquane, -- nej,

förr skulle gamen råka vilse i luften, springbocken på

slätten eller elefanten i skogen än han! Han ser utan

ögon och hör utan öron! St! Är det lejonet?

Båda kaffrerne lyssnade några minuter med spänd

uppmärksamhet, hvarpå Nquane sade: -- Lejonet

smyger uppför sluttningen, det vädrar eller hör något, det

måste väl ha smakat menniskokött, eftersom det

uppehåller sig så länge i vår närhet.

-- Hvad kan det väl höra? Aha, det är något

uppe bland buskarna, kanske en råbock; så mycket bättre

för oss, ty har det buken full, så skall det anfalla

hvarken dig eller mig.

Så uppmärksamt kaffrerne än lyssnade och gåfvo akt

på hvarje ljud, som kunde förråda lejonets läge, så

förmådde de dock icke iakttaga något. Plötsligen lyste en

blixt mellan buskarna, åtföljd af ett smällande skott och

lejonets ursinniga rytande.

När detta larm hördes, sprungo jägarne upp och

beredde sig att emottaga faran. Ett ögonblick var allt

tyst, men derpå utropade Bernhard:

-- Det kan icke vara någon annan än Hans; han

måste ha mött lejonet i mörkret; holla, Hans! Hans!

-- Här! -- svarade en röst uppifrån toppen af

kullen, -- är det Bernhard?

-- Ja, Hans! -- Är du sårad?

-- Icke jag, men lejonet; det ligger i dödskampen

bland buskarna här; jag vill icke röra mig från stället,

då jag icke kan se det. Kunnen I icke skaffa hit ett

par brinnande grenar?

Nquane, kaffern, och Bernhard togo hvar sin

brinnande gren, fattade bössorna och började stiga upp för

kullen.

-- Hitåt, -- sade Hans, -- lejonet ligger till höger

om eder, och jag tror, att det redan är dödt, men vi

vilja hellre undvika det, tills vi äro säkra.

Med dessa ord närmade sig Hans några buskar

och kastade en hand full brinnande gräs framför sig. --

Det är dödt, se bara en så präktig krabat; kom, skola

vi draga huden af den.

-- Det kunna vi göra sedan, Hans, -- menade

Bernhard, -- kom nu först ned till lägret och ät och

berätta oss, hvar du har varit.

-- Nej, affärer framför allt, -- ropade Hans. -- Om

några minuter kunna schakalerna redan ha förderfvat

huden, alltså vilja vi först draga rocken af karlen, och

sedan äter jag qväll.

Det dröjde icke länge, förrän Hans med de båda

andres tillhjelp dragit huden af lejonet; derpå återvände

de till lägret, der den nykomne hjertligt välkomnades.

Hans Stark, sådan han nu satt der och åt och

förtärde sin enkla måltid med en aptit, som häntydde på

ett föregående längre fastande, gjorde alldeles icke

intrycket af någon ovanlig man. Han var ännu helt ung

-- att döma efter utseendet icke öfver tjugutvå år --

och icke synnerligt storväxt; han var emellertid starkt

byggd, ehuru detta oaktadt hans kropp tycktes vara mera

vig och smidig än egentligen kraftig. Hans små djupt

liggande ögon hade ett allvarligt, eldigt uttryck och en

liflig blick, som lätt utvisade, att han kunde iakttaga

mycket mera än annat folk. Kamraterne tycktes noga

känna hans egendomligheter, ty under det han åt,

rigtade ingen ett ord till honom, då de visste, att de icke

skulle erhålla något svar. Men när han ändtligen stillat

sin hunger, blef samtalet snart lifligt.

-- Hvad har du då sett och gjort, Hans, och

hvarföre kom du så sent? Vi fruktade, att du i mörkret

tappat vägen till vårt läger och icke skulle uppnå det

i afton.

-- Tappa vägen, -- svarade Hans, -- det var ingen

lätt sak, när man betänker, att I gjort halt vid den enda

flod, som finnes på tio mils omkrets; men jag var nära

att blifva borta hela natten, då jag kom att tänka på

eder vackra, feta antilopstek, som I haden till

qvällsvard, och så vände jag om hit igen.

-- Och hvad hade kunnat föranlåta dig att blifva

borta?

-- Man plägar just icke gerna gå och spatsera två

timmar efter solnedgången, när lejonen börja runden.

-- Nå, hvad uppehöll dig då? -- frågade

Bernhard. -- Du lemnade oss helt plötsligt.

-- Detta, -- sade Hans, i det han ur sin

rockficka framdrog den trofé, som den lycklige jägaren

genast tillegnar sig. Den består af elefantens svansända.

-- Hvad, du har träffat på elefanter! -- ropade

någre af boerne. -- Det var tur! De första som vi sett!

-- Jag träffade på färska elefantspår kort efter det

jag lemnat eder, -- sade Hans. -- Jag vågade mig icke

tillbaka för att ropa eder, då jag fruktade att skrämma

djuren. Jag gaf mig i väg ensam och upptäckte

spåren af fyra stora tassar. Jag följde dem omkring en

timme och fann, att djuren gått in i skogen. Men

trakten var gynnsam, stora träd och få buskar, så att jag

kunde se långt omkring mig och gå beqvämt. Snart

träffade jag på elefanterne, hvilka stodo tätt tillsammans

och icke märkte mig, förrän jag sköt och en af dem föll!

-- Hvar träffade du honom då, Hans?

-- Mellan ögat och örat, och han föll genast.

-- Och då sprungo väl de andre och undkommo?

-- Icke förrän jag träffat en till, som hade vackra

betar, i bogen.

-- Men den undkom dock?

-- Nej, den sprang två mil, skilde sig derpå från

de andre och stannade i ett tätt busksnår; jag följde

efter och gaf honom resten med en ny kula.

-- Och hvar har du svansändan? - sade en af

boerne.

Hans drog fram en andra borstig klump ur fickan

och lade den bredvid den första.

-- Hvad tror du tänderna kunna väga, Hans? --

frågade Bernhard.

-- Åh, en sextio till åttio skålpund stycket. Båda

äro djur med friska tänder.

-- Och elfenben betingar nu fem shillings

skålpundet. Det är alltså en god början. Du är en lycklig

karl, Hans. Tror du, att ännu flera finnas i närheten.

Har du märkt ytterligare spår?

-- I morgon skola vi möjligtvis stöta på en hel

elefanthjord, -- svarade Hans, -- ty kort före

solnedgången träffade jag på nya, friska spår. De visade åt

söder, följaktligen ha vi icke långt att gå.

-- Men berätta oss, -- sade Victor, -- om lejonet

der uppe. Hur har du kunnat se det, det var ju

redan mörkt!

-- Det var icke mycket mörkt; dessutom sken

månen. För öfrigt hade jag ögonen uppe, då stället

tycktes mig vara en passande smygvrå för ett lejon; också

är det icke bra att om natten gå ouppmärksam i skogen,

man kan då lätt blifva oangenämt öfverraskad. Jag

träffade lejonet midt emellan ögonen. Ett annat djur hade

ögonblickligen sjunkit ned dödt; men ett lejons lifskraft

är för stor för att komma ut genom ett så litet hål, som

det en kula gör, och derföre dröjde det i nära tio

minuter, innan det dog.

-- Hvar finnas de andra båda elefanterne, Hans?

-- frågade Victor, -- tror du, att de kommit långt undan?

-- Den ena finnes vid Bavians Kloof och den

andra bland törnbuskarna en mil vester ut.

-- Hvar tror du, att de skola vara i morgon?

-- Precist der de nu äro, svarade Hans, i det han

lugnt drog två nya elefantsvansar ur fickan och lade dem

på marken bredvid de båda andra.

-- Du har väl dock icke dödat alla fyra

elefanterne, Hans? -- frågade Bernhard, i det han såg på

honom med förvåning.

-- Tror du då, att en elefant låter skära af

svansändan på sig, medan han är vid lif, Bernhard?

Visserligen har jag lärt elefantjagten af dig, men icke detta;

följaktligen har jag förut dödat mina elefanter och sedan

skurit af svansändan på dem. De fyra elefanterne kostade

mig tillsammans icke mera än tretton kulor. Tänderna

väga några hundra skålpund, och jag tror, att jag nu

tillräckligt ursäktat mig för, att jag försinkat mig en smula.

-- Men, gossar, det är nu hög tid att tänka på att sofva,

ty i morgon måste vi bryta tidigt upp, och sömnen är

nödvändig, om vi vilja hafva en säker hand.

Dermed tystnade samtalet, och snart lågo de djerfve

jägarne i en välgörande och vederqvickande sömn.

ANDRA KAPITLET.

Uppbrott. -- Bytets hemförande. -- Elefanthjorden. --

Jagten.

Knappt hade solstrålarna spridt sin rodnad öfver

den östra horisonten, förrän jägarne reste sig och vidtogo

förberedelser till uppbrott. Det låg i deras vanor, och

var till en del äfven grundadt på en bepröfvad

erfarenhet, att de icke drogo ut hvar för sig eller aflägsnade

sig långt från oxarne och vagnarne, utan hela

karavanen satte sig alltid på en gång i rörelse, och så snart

man hittat på någon passande plats, lemnade man dem

qvar der under nödig tillsyn och genomletade derpå

trakten till häst eller fot för att finna spår. Hade man fått

upp sådana -- alltså här de sökta elefantspåren -- så

uppgjordes en jagtplan och jagten företogs.

Elefanten är ett mycket farligt djur, och ehuru han

aldrig af sig sjelf angriper menniskan, utan drager sig

undan vid hennes annalkande, ja till och med flyr, så

är han dubbelt fruktansvärd, så snart han blifvit sårad

eller retad. Ingen emotstår då de kraftyttringar,

hvarigenom denna jettevarelse gifver luft åt sitt raseri. De

starkaste träd, hundraåriga stammar, nedbryter han utan

ansträngning, och den afrikanske jägaren måste då vara

dubbelt på sin vakt. Den bepröfvade och erfarne

elefantjägaren vågar också aldrig utan säker betäckning följa

honom till hans skogiga gömställen. Vanligen söker man

genom buller eller andra skrämskott framdrifva hjorden

till någon trädlös slätt, och detta tager ofta flera dagar

i anspråk. Ofta måste jägaren till och med taga sin

tillflykt till eldbränder för att uppnå sitt mål, och

framgången af en jagt beror till större delen på, huru

drifningen utfaller.

Antalet af de européer, som uteslutande för

elefantjagtens skull begifvit sig till södra Afrika, är icke

ringa. De förtjena hela sitt uppehälle endast och

allenast genom försäljningen af sitt jagtbyte, elfenbenet,

undvika boskapsskötsel och åkerbruk och genomströfva

det tropiska landets vildmarker, i det de långt borta från

nybyggenas gränser så väl upptaga kampen mot de vilda

folkstammarna och hålla dessa på afstånd från sina

stamförvandter, som ock rensa trakten från de oangenämaste

grannarne, de vilda rofdjuren.

Hans Stark hade från ungdomen egnat sig åt

jagten. Hans fader var en för många år sedan utvandrad

holländare, som just hade beträdt den antydda banan för

att såsom pionier bryta väg i vildmarken åt sina

medmenniskor. Vid ett angrepp, som kaffrerne företogo mot

kolonisterne, blefvo hans föräldrar grymt mördade, och

sålunda befann sig Hans tidigt vara egare till en vagn,

flera oxspann och några hästar. Härmed hade han medel

i handen att efter bästa förmåga tillfredsställa sin jagtlust,

och snart förvärfvade han sig rykte såsom en aldrig

felande skytt, en öfvad spårfinnare och en beslutsam

elefantjägare. Äfven utmärkte han sig mera än en gång

på ett lysande sätt i striderna mot kafferstammarna, och

vid tjugu års ålder hade Hans Stark, »elefantjägaren»,

såsom man kallade honom, genom tapperhet och klok

beslutsamhet förvärfvat ett betydande rykte. Huru mycket

han verkligen gjorde sig förtjent af sitt namn, bevisar det

nyss berättade resultatet af den föregående dagens jagt.

Morgonen efter hans återkomst till lägret egnade

sig synnerligen väl till spårsökning och skjutning. En

tung dagg hade fallit under natten, vinden blåste endast

lätt, och det fanns ingenting, som hade kunnat störa

elefanterne. Hans hade skickat en kaffer till vagnarna för

att underrätta folket om den föregående dagens framgång

och hemta nödig hjelp. Derpå bröt han upp med sina

följeslagare till skogen, der elefanterne fallit. Utrustad

med bila och knif, började han med Nquanes och sin

vän Bernhards tillhjelp utskära den första elefantens

betar. Då djuret hade fallit på sidan, intog det just ett

för arbetet passande läge; Hans fattade bilan och gjorde

en djup inskärning på hvardera sidan om snabeln, så att

man kunde helt och hållet böja den tillbaka öfver

elefantens hufvud, hvarigenom tandrötterna blottades. De

senare blefvo nu bearbetade med bilan, och de i käken

fastsittande delarna lossades medelst en bräckstång, som

man förfärdigat af en stark trädgren, till dess tänderna

hängde temligen lösa i käken och småningom kunde

utdragas. Ungefär tredjedelen af huggtanden sitter fast i

käken; denna del är ihålig, och senor och muskler måste

först bortskaffas ur densamma, innan man lassar tanden

på vagnen. Tänderna äro i friskt tillstånd ungefär tio

procent tyngre, än sedan de blifvit torra. Medelvigten

af ett par goda huggtänder uppgår till hundra à

hundrafemtio skålpund, men någon gång kan man påträffa en

tand, som ensam väger öfver hundra skålpund.

Elefanterne uppehålla sig merendels i mindre

befolkade trakter, i hvilka de infödde ännu icke ega några

eldvapen, och stanna med förkärlek i sådana skogar, ur

hvilka det skyggare villebrådet redan blifvit fördrifvet.

Nu förekommer det ofta, att de engelske och holländske

jägarne dödligt såra långt flera elefanter, än de

verkligen nedlägga; dessa sårade djur uppspåras derpå af

kaffrerne, som äfven drifva en ganska indrägtig handel med

tänder. Icke sällan vänder ett jagtsällskap efter tre eller

fyra månader tillbaka från en utflygt med två till tre

tusen skålpund elfenben. Emellertid finnes det föga

lockande till och med i ett sådant resultat! Det kan

förekomma, att jägarne anlända till en trakt, som af någon

orsak blifvit öfvergifven af elefanterne. Hästarne och

oxarne kunna hemsökas af de icke sällan förekommande

häftiga kreaturspesterna, så att till och med, när

vagnarna äro fullastade, jägaren ser sig tvungen att

qvarlemna dem för att begifva sig till fyra eller fem hundra

engelska mil aflägsna bebodda trakter och der köpa nya

dragare för att till sist vid sin återkomst möjligen

upptäcka, att hans vagnar blifvit plundrade och uppbrända

af främlingar och det qvarlemnade folket mördadt. Af

allt detta ser man, att jägarlifvet i Afrika är mödosamt

och fullt af faror, och om också vinsten tidtals är

betydlig och man har att glädja sig åt många angenäma

och lyckliga dagar, så är det dock icke en hvars sak

och endast få kunna egna sig deråt. Äfven finnes det

ett temligen betydligt antal höfdingar, hvilkas vänskap

man måste vinna genom skänker, om man vill erhålla

tillstånd att genomfara deras land; ofta bekriga desse

potentater hvarandra, och då tror sig en hvar af dem

berättigad att plundra alla resande, som stå på

vänskaplig fot med motståndaren. Till alla dessa faror och

hinder, af hvilka den afrikanske jägaren ser sig omgifven,

komma ytterligare de, med hvilka blodtörstiga rofdjur,

såsom lejon och leoparder, och äfven giftiga ormar hota

honom.

Sedan man befriat de fyra af Hans Stark dödade

elefanterne från deras betar och dessa af kaffrerne blifvit

lassade på vagnarna, förde Hans sina följeslagare till en

rad låga kullar, vid hvilkas fot en flod slingrade sig fram.

-- Dessa kullar erbjuda oss en friare utsigt, och

jag tror att trakten är en god elefantbetesmark. Vi vilja

genomspeja slätten; kanske upptäcka vi några spår, som

lofva oss nya framgångar.

Med dessa ord förmådde Hans sina följeslagare att

komma med honom. Knappt hade de hunnit upp på den

skogbeklädda toppen af en af kullarna, förrän Bernhard

pekade på en lätt krökning af floden.

-- Der tror jag mig varseblifva en liten hjord, och,

om jag icke misstager mig, finnes i densamma äfven gamla

kraftiga djur med vackra betar.

-- Du har rätt, Bernhard, lyckan är oss huld. Låt

oss vända tillbaka till lägret för att der öfverlägga om

planen för vårt angrepp!

TREDJE KAPITLET.

Jägarnes plan. -- Elefanternes framstormande. --

Jagtens byte.

Hvilken jägare i vår kultiverade och tätt befolkade

verldsdel kan väl göra sig en rigtig föreställning om de

sinnesskakningar och faror, som i Afrikas urskogar äro

förenade med jagten på en hjord väldiga vilda elefanter?

Hvad är väl en räfjagt på gamla Englands gräsmarker

eller en vildsvinsjagt i någon inhägnad djurgård i norra

Tyskland i jemförelse med den kraft och skicklighet, som

erfordras för att betvinga listen och jettestyrkan hos en

ofantlig hundraårig elefant, som trotsar sin motståndares

alla kulor och vapen!

Blodet flyter hastigare genom ådrorna vid tanken

på att stå ensam i ett tätt busksnår i en afrikansk

urskog på endast få stegs afstånd från en af dessa

vaksamma jettar, hvilkens fot lika lätt kan söndertrampa en

menniska, som denna en liten råtta, och hvars

framstormande krossar hvarje hinder! Att i närheten af en flock

dylika vidunder kunna säkert gömma sig för att noga

iakttaga deras rörelser och passa på ett gynsamt tillfälle

till det dödande skottet, hvarpå då följa de vildaste,

mest ursinniga toner från det sårade djuret, detta bildar

de i högsta grad spännande momenten af en sådan jagt.

Tänker man sig det tropiska, glödande landskapet,

betäckt med de präktigaste blommor och lifvadt af en

mångfald brokiga foglar, medan behagfulla gazeller fly i alla

rigtningar för det ovanliga, af jägarne förorsakade bullret,

så blir hemligheten af den feberaktiga jagtlust lätt

förklarlig, hvilken fortfarande vidhänger alla dem, som en

gång ha smakat denna »sport», och gör denna till ett

verkligt lefnadsbehof för sådana personer. -- De män,

hvilka stodo samlade kring Hans, voro allesammans

bepröfvade jägare, och anblicken af de lugnt betande

elefanterne fyllde dem med ny stridslust.

-- Vi få icke visa oss, -- sade Hans, --

strutsarne dernere ha redan vädrat oss och kunna meddela

sin oro åt elefanterne. Vi vilja draga oss tillbaka och

rådgöra om planen för vårt angrepp.

Hela sällskapet lemnade sin upphöjda ståndpunkt

på kullen och slog sig derpå ned i gräset, så att det

var doldt äfven för de skarpaste blickar med undantag

af gamarnas, hvilka drogo sina kretsar högt uppe i luften.

En hvar af jägarne profvade beskaffenheten af den mark,

som skilde sällskapet från floden, i hvars närhet

elefanterne betade. Efter en paus af några minuter frågade

en af de äldste männen de öfriga, hvilken plan de hade

fattat.

-- Tala du först, Piet, -- svarade Hans, -- sedan

vilja vi yttra våra åsigter.

-- Jag tror, -- sade Piet, -- att vi vända oss åt

höger, inträda i busksnåret der och smyga oss fram

utmed floden, till dess vi komma i närheten af elefanterne.

Nästan alla gillade denna plan så när som på Hans,

hvilken uttalade sig derhän, att han af tvenne

anledningar ville föreslå en annan plan.

-- Först och främst är vinden ogynnsam för denna

marsch, emedan den vid vårt inträngande i busksnåret

genast skulle föra dunsten af oss till elefanterne. För

det andra ligger den stora, täta skogen der ungefär en

mil bakom elefanterne. Så snart vi beträdt den, få vi

icke mera syn på dem. På dessa grunder är jag af den

åsigt, att vi böra vända oss åt venster, uppställa oss

emellan hjorden och skogen och vänta, tills den under

betandet närmar sig oss. För den händelse att djuren

försöka draga sig ur spelet, måste de springa i rigtningen

åt våra vagnar, och om vi i dag icke nedlägga alla, så

kunna vi i morgon till häst förfölja flyktingarne.

Efter någon tvekan instämde jägarne i denna plan

och beslöto att skrida till angrepp. En hvar undersökte

låset på sin bössa, försedde den med ny knallhatt,

profvade innehållet af patrontaskan och skred derpå jemte

de öfrige i gåsmarsch framåt i den aftalade rigtningen.

När jägare förmoda elefanter vara i närheten, så

förstås det af sig sjelf, att intet skott får affyras mot

något obetydligare djur. Har alltså jagtsällskapet spridt

sig, så erfordras det endast knallen af ett skott för att

genast åter samla det, ty en hvar vet, att det icke

kunnat gälla något annat än en elefant. En fet elg, hvars

blotta åsyn kom munnen att vattnas på kaffrerne, lät

man derföre stå oantastad under ett träd och med

förundran blicka på det för densamma nya skådespelet

af en hjord tvåbenta varelser, som drogo igenom hans

betesområde. Ett skott skulle icke allenast ha oroat hela

trakten utan äfven utan ringaste nytta dödat djuret,

något som hvarje äkta jägare afskyr. Begagnande hvarje

upphöjning i marken och hvarje buske till betäckning,

kringgingo Hans och hans sällskap elefanternes ställning

och gjorde, när de hunnit om dem ungefär åttahundra

steg, slutligen halt, utan att dessa vaksamma,

skarpsinniga djur hade en aning om deras närvaro. Hvarje

jägare intog nu ställning bakom ett träd och afvaktade ett

tecken af anföraren, innan angreppet började. Det blef

snart uppenbart, att elefanterne under betandet närmade

sig dem, och om jägarne förhöllo sig lugna, så måste

villebrådet komma inom håll för deras kulor. Hjorden

bestod af tolf väldiga, med stora betar beväpnade djur,

så att vid deras annalkande jägarnes hjertan började att

klappa hastigare i förväntan af den kommande kampen.

Lugnt betande kommo urskogens jettar allt närmare det

förderfbringande ställe, der jägarne lågo i bakhåll, dock

tycktes de redan fått väder deraf, ty tid efter annan

blefvo de stående och frustade, som om de derigenom

velat förskaffa sig visshet om hvad för ovanliga gäster

funnos före dem i skogen.

I spetsen för hjorden gick en väldig hane, hvilken

tycktes förträffligt egnad till anförare. Han skred framåt

med upphöjd snabel och vidt utbredda öron; plötsligt

stannade han åter och sög med stor ifver in luft

genom sin snabel, medan han vände sig från ena sidan

till den andra med en rörlighet, som var högst

förvånande hos ett så väldigt djur. Hans rastlösa öga

iakttog hvarje träd och buske, och hans hotande hållning

häntydde på, att han var beredd att mäta sig med hvarje

fiende. Plötsligt måste han fått anledning till misstanke,

ty han höjde snabeln och utstötte ett skarpt, gällt,

trumpetlikt ljud, som sannolikt hördes på två mil. De öfriga

medlemmarna af hjorden svarade på detta varningsrop

med en djup, grymtande ton och stannade genast orörliga

såsom gjutna i jern, hvarvid endast rörelsen af deras

väldiga öron antydde deras oro. Denna vaksamma

hållning varade i fulla två minuter, derpå lät anföraren å

nyo höra en djup ton, och hela truppen skred åter

framåt. Men de gingo endast sin säkra död till mötes,

ty redan var den förste kommen inom skotthåll, och de

skjutfärdiga bössorna rigtades på det kolossala djuret.

Under ett ögonblick herskade djup tystnad, som afbröts

endast af elefanternes tunga steg, derpå ljöd nästan

samtidigt den brakande knallen af flera tunga bössor. I ett

nu hade scenen förändrats. Den i spetsen gående

elefanten vacklade under en verklig hagelskur af bly; dock

hade han ännu nog lifskraft i behåll för att med ett

gällt skri storma fram mot det träd, bakom hvilket två

af jägarne dolt sig. Trädet var stort och starkt, och

jägarne trodde, att det skulle emotstå till och med en

framrusande elefant, men det mägtiga djurets genom

raseriet fördubblade styrka var så väldig, att det bröts af

som en stickling, och endast med möda lyckades det

jägarne att kasta sig undan, utan att nås af det

fallande trädet eller söndertrampas af det rasande odjuret.

Medan elefanten, blind af raseri, stormade vidare, erhöll

han en ny salva ur den andra pipan af boernes bössor.

Blödande ur många sår, fortsatte han en kort sträcka

sitt ursinniga lopp, stannade derpå plötsligt, kastade

snabeln i höjden, som om han derigenom velat förkunna

sitt nederlag, och föll till marken, så att den dånade

af fallet.

De öfriga elefanterne följde sin ledare, tills de

genom blodlukten blefvo uppmärksamma på faran; då

delade de sig åt båda sidor och bildade två grupper, men

deras lopp var obeslutsamt, ty det felades dem anförare.

Sedan jägarne på nytt laddat sina bössor, ilade de framåt

för att afskära elefanterne från det täta snår, till hvilket

de flydde. En af elefanterne, som af Hans och två af

hans kamrater sårats i bogen, vände sig med ett gällt

skri mot sina angripare. Buskarne och de små träden

förmådde icke uppehålla det mägtiga djuret, och för

oerfarne män hade det varit ett farligt och oangenämt

läge. Men för Hans och hans följeslagare var det

ingenting nytt att blifva angripen af en rasande sårad elefant,

och i det de höllo sig tätt tillsammans, sprungo de till

ett glesare ställe i skogen, der flera jettelika träd stodo

på ett glad. De ilade fram åt detta ställe skuldra vid

skuldra, tills de kommit det ungefär sextio steg nära;

men elefanten med sina jettesteg vann på dem och tycktes

snart skola uppnå sina obetydliga fiender, hvilkas öde då

varit afgjordt. Men en jägares hjelpkällor utsina aldrig,

och medan nu elefanten stormade fram i rak linie, gaf

Hans ett tecken, på hvilket sällskapet genast skilde sig

åt, i det Hans böjde skarpt af åt höger, medan hans

båda följeslagare vände sig åt venster och försvunno

bakom några träd ur sin förföljares ögon. Elefanten,

obeslutsam hvilken af sina fiender han skulle förfölja,

eller icke märkande deras krigslist, fortsatte sitt raka

lopp. Men han hade endast gjort några få steg, när

skogen genljöd af bössornas knallande, och det af trenne

kulor bakom ena örat träffade djuret störtade framstupa,

i fallet afbrytande båda de stora huggtänderna. Tre andra

svårt sårade elefanter hade undkommit, men då deras

dödsstund slagit och de icke kunde undkomma jägarne,

samlade sig nu jagtsällskapet för att stärka sig med en

klunk bränvin och prata om jagtens tilldragelser. Derpå

beslöt man att skaffa fram vagnarna och jaga resten af

hjorden till häst, då trakten möjligtvis kunde vara

ogynsam och det i sådant fall hade varit fruktlöst att till

fots förfölja elefanterne.

Jagtgebitet var nu en gång alarmeradt genom

skotten; jägarne hade alltså ingen orsak att längre dölja

sig och spridde sig derföre för att sörja för en liten

förfriskning i form af antilop- eller elgstek. Snart hade

man nedlagt en fet elg, och en timme derefter var dess

rygg förvandlad i en kostlig stek, som jägarne läto sig

väl smaka. Kort före solnedgången uppnådde man

vagnarna, der genast anordningar träffades att kunna spänna

för i dagbräckningen och bryta upp till den klara lilla

floden och yppiga skogen, der man jagat elefanterne.

-- Så, -- sade Hans, -- nu ha vi godt vatten,

bränsle och vildt i öfverflöd, så att vi icke behöfva göra

oss några bekymmer med undantag af äta, dricka, sofva

och skjuta. Jägaren lefver dock ett lyckligt lif, och

hvem skulle icke vilja vara jägare! Tänken eder bara,

Karl Zeitsmann har begifvit sig till Kapstaden och

skrifver i någon sorts affär för att förtjena sina pengar. Vårt

obundna lif kan likväl icke betalas med guld, och mig

tyckes, att en enda dag på fria fältet uppväger ett helt

år i en rökig, smutsig och ful stad. Ingenting går upp

emot ett fritt lif, icke sannt, Bernhard? Och

elefantjagten är det bästa af allt! God natt, Bernhard, sof

väl, -- sade Hans, i det han kröp in i sin vagn, och

obekymrad om sina kamraters snarkningar sof han godt

och lugnt ända till kort före dagbräckningen.

FJERDE KAPITLET.

Uppbrott till skådeplatsen för den föregående dagens jagt. -- Ett

matabiliskt bakhåll. -- Kamp med matabili-krigarne. --

Siedenbergs mördande.

-- Bäst vore det att låta kaffrerne köra vagnarna

till stället, der de döda elefanterne ligga, medan vi rida

förut, -- sade Hans.

-- Anser du, att vi böra följa spåret, Victor, eller

skola vi försöka att afskära vägen för djuren?

-- Jag tror, att vi göra bäst i att följa spåret, --

svarade Victor, -- hvad tycker du, Henrik?

-- Jag tycker, att vi böra upptaga spåret, der vi

för sista gången sågo elefanterne; det är i alla händelser

det säkraste.

Efter denna korta rådplägning steg sällskapet till

häst för att fortsätta sin jagt. -- På vägen till den

föregående dagens skådeplats visade sig endast mycket litet

vildt, dock tillskrefvo jägarne denna omständighet den

förskräckelse, som gårdagens gevärseld måst förorsaka i

den stilla skogen. -- Solen hade emellertid gått upp

och torkade den tunga daggen, som under natten betäckt

marken. För dess brännande strålar delade sig dimman,

och landskapet antog åter sin vanliga tropiska karakter.

Hans, som dragit fram sin kikare för att mönstra

trakten, ropade plötsligt: -- Der står en af våra kaffrer

vid elefanterne, huru har han hunnit dit före oss?

-- Det är kanske Nquane; han är mycket flink

och har väl ridit förbi oss i dimman.

-- Nej, -- svarade Hans, -- Nquane liksom alla

kaffrer, tycker icke om att gifva sig ut, förrän solen

torkat och uppvärmt luften. Det är kanske en

matabili.

-- Gör ingenting, -- sade en af boerne, -- låt

oss rida vidare, vi få ju snart se, hvem det är.

När de närmade sig skogen, voro inga kaffrer att

se, så att alla med undantag af Hans började blifva

villrådige om, huruvida det, som de hållit för en

menniska, icke möjligen varit endast en trädstump. Nu

lemnade sällskapet öppna landet och red in i skogen, dock

hade de knappt framträngt ett par hundra steg, förrän

plötsligen en gäll hvissling hördes och de på alla sidor

sågo sig omringade af beväpnade matabilikrigare. Det

var ungefär två hundra man, som med högljudt skrik

trängde in på de hvite, under det de till larmets

förökande slogo på sköldarna med sina långa spjut.

I ett nu hade jägarne insett den enda vägen till

räddning ur den dem hotande faran. De svängde hastigt

om sina hästar, affyrade en tillintetgörande salva på de

matabilier, som spärrade återvägen för dem, och sprängde

in i den öppning, som deras kulor banat för dem.

Deras angrepp kom så plötsligt och deras återtåg så hastigt,

att jägarne inom fem minuter åter voro ute ur snåret

utan att ha att beklaga några andra förluster än två af

deras angripares spjut sårade hästar.

-- Folket hör till den gamle skurken Moslekazes

band -- sade Hans, -- vi måste försöka locka ut dem

ur skogen och icke skona en ende af dem, eljest taga

de vagnarna och oxarne ifrån oss. Hafven i alle laddadt,

karlar? -- frågade han derpå, ty ehuru en af de yngste

i sällskapet, var han alltid sjelfskrifven till anförare.

-- Vi äro färdige, -- lydde kamraternes svar.

-- Här komma också matabilierne redan, lagen

bara, att intet skott förfelar sitt mål.

Ett dussin skott smällde, och de fallande kropparna

vittnade om kampens allvar.

Då matabilierne afsände två afdelningar för att

kringgå jägarne, blef ett skyndsamt återtåg nödvändigt.

Emellertid var hvarje jägare i stånd att under det

häftigaste galopp ladda sin bössa, och sedan de dragit sig

tillräckligt långt tillbaka för att undgå faran att blifva

kringrände, gjorde boerne halt och affyrade på nytt sina

dödsbringande vapen mot fienden.

När matabiliernes anförare märkte, att detta sätt att

föra kampen lofvade föga utsigt till framgång, samlade

han sitt folk och anträdde återtåget. Emellertid voro

jägarne icke sinnade att skona fienden, utan följde

honom i hälarna och nedsköto med dödlig säkerhet

matabilierne, tills desse uppnått den tätare delen af skogen,

der hästarne blefvo obrukbare och jägarne icke vågade

att framtränga till fots mot en tiodubbelt starkare fiende.

Efter ett kort krigsråd beslöto de derföre, att en

afdelning skulle stanna qvar för att bevaka matabilierne,

medan de andre så hastigt som möjligt skulle uppsöka

vagnarna för att försvara dessa i händelse af ett angrepp.

Denna senare uppgift var långt svårare att utföra än de

lätta ryttaremanövrer, hvilka visat sig så framgångsrika

vid de svarte krigarnes angrepp.

I de engelska koloniernas historia finnes det väl

knappt en tilldragelse af större intresse, än utvandringen

från Goda-hopps-uddens östra område af fem tusen

själar, hvilka, missnöjda med den regering, under hvilken

de lydde, drogo ut i vildmarken med hustrur och barn,

egodelar och boskap, för att der, fjerran från det engelska

herraväldet, grunda ett nytt hem. Denna egendomliga

tilldragelse egde rum år 1836, omedelbart före tidpunkten

för vår berättelses början.

Öfver en stor del af landet, som ligger ungefär

under tjugusjette breddgraden, herskade då en höfding,

vid namn Moslekaze, hvilkens stam kallades matabili.

Till börden zulu hade Moslekaze förstått att grunda en

ny stam af krigare, hvilken sedan någon tid lefde i fejd

med griquastammen vid Oranjefloden, emedan denna

försökt att bortföra de på boskap utomordentligt rike

matabiliernes hjordar. Griquaerne, en afart af

hottentotterne, äro nästan hvite, derföre betraktade en matabili

hvarje hvit såsom sin svurne fiende.

Då Hans och hans sällskap trott, att den trakt,

dit de gingo att jaga, vore allt för aflägsen från

matabiliernes område för att blifva farlig, så hade de

underlåtit att sända gesandter för att underrätta om den

tillämnade jagten. Sannolikt hade de äfven förblifvit

obemärkte af Moslekazes krigare, om icke en afdelning

matabilier erhållit uppdrag att företaga en rekognoscering

i trakten af Natal mot zuluerne, hvilka, efter hvad man

berättade, voro i begrepp att träffa förberedelser till ett

infall på matabiliernes område. På sitt återtåg hade

nu desse krigare hört de hvite jägarnes skott och genast

kommit på den tanken att tillegna sig deras eldvapen

och medföra dem till höfdingen. I det de sorgfälligt

dolde sig för boernes ögon, hade matabilierne upptäckt

de dödade elefanterne och genast gissat, att jägarne

dagen derpå skulle återkomma för att sätta sig i besittning

af elfenbenet. Detta tillfälle ville de begagna till att

lägga sig i bakhåll för de hvite och plötsligen omringa

dem. Allt detta var sorgfälligt förberedt, men i följd

af jägarnes djerfhet och beslutsamhet gick anslaget om

intet. Emellertid voro matabilierne mycket farliga

fiender, hvilka moget öfverlade, innan de handlade, och hade

jägarne haft ett begrepp om deras förslagenhet, så skulle

de varit mindre belåtne med kampens utgång än fallet

var, sedan de tvungit sina angripare att draga sig undan

i det skyddande snåret.

Af jägarne stannade fem man i närheten af snåret

för att iakttaga fienden, medan Hans Stark, Victor och

tre andre holländare återvände till vagnarna. Sedan de

i traf tillryggalagt en sträcka af några mil, läto de sina

hästar gå i skridt för att gifva djuren tid att pusta ut.

-- Detta kan blifva en dålig dag för Moslekaze,

-- sade Victor, -- ty vid Oranjefloden äro vi honom

betydligt öfverlägsne, och om vi skulle kunna rafsa ihop

en skara män för att angripa honom, så besegra vi

honom helt säkert. Dessutom har han för ögonblicket

fullt upp att skaffa med zuluerne, som förr eller senare

bestämdt komma att angripa honom.

-- Jag tror, -- sade en annan boer, -- att det

icke skulle blifva svårt att få ihop en afdelning till att

angripa matabilierne, ty då de ega så mycket boskap,

kunde man gifva deltagarne utsigt till en god pris.

-- I dag voro de dock icke långt ifrån att göra

kål på oss, -- sade Hans. -- Det var en lycka, att

de icke angrepo oss i går natt vid vagnarna, vi hade då

blifvit fullständigt öfverrumplade; men der kommer ju

Nquane, som för resten tyckes ha fasligt brådtom.

Kaffern hade knappt igenkänt jägarne, förrän han

med stor hast sprang emot dem, under det han gjorde

allehanda tecken. När han hunnit fram till dem,

ropade han:

-- Höfdingar, matabilierne ha öfverfallit vagnarna,

dödat Cooper och Jack och bortfört alla oxar och hästar.

O, det är mycket illa!

Utrop af vrede och öfverraskning följde på denna

underrättelse, ty jägarne visste; att utan dragare var

hela innehållet af deras vagnar värdelöst, då de hvarje

ögonblick kunde blifva bortsläpade af Moslekazes krigare.

-- Huru många matabilier var det då? --

frågade Hans.

Kaffern öppnade och slöt händerna fem gånger för

att på detta sätt antyda, att det varit ungefär

femtio man.

-- Bara femtio! -- utropade Hans. -- Vi vilja

genast efter dem; det måtte väl icke vara svårt att

tillbakaslå femtio matabilier, det gör ju bara tio man

på oss hvardera. Gå tillbaka till vagnarna, Nquane,

vi skola snart återföra oxarne till dig.

Jägarne gåfvo sina hästar sporrarne och redo snabbt

åt det håll, hvaråt röfrarne begifvit sig. Det dröjde

icke länge, förrän Hans med tillhjelp af sin kikare

upptäckt oxarne och deras bortförare, hvilka hade

ungefär två mils försprång.

-- Ett präktigt öppet land, -- utropade Hans, --

liksom skapadt för en skärmytsling till häst! Nu skola

vi snart visa de svarte, hvad vi äro i stånd till.

Matabilierne hade knappt märkt ryttarne, som

närmade sig dem i lugnt, regelbundet tempo, förrän de

lemnade två ibland sig qvar hos oxarne och under högt

skrik skredo fram mot ryttarne i en lång upplöst linie.

Emellertid voro boernes hästar så väl dresserade, att de

svartes larm icke förmådde förskräcka dem, likaså kunde

jägarne skjuta från ryggen af sina gångare, utan att

desse rörde en lem. Derföre voro de fem väl

beväpnade hvite vida farligare fiender, än matabilierne tycktes

tro, ty hittills hade de endast haft tillfälle mäta sig med

griquaer och hottentotter.

När holländarne höllo in sina hästar och lade

geväret till ögat, stormade matabilierne fram under

utstötande af hånande rop. Plötsligen smälde fem skott och

fem svarte störtade dödligt träffade till marken. I ett

nu hade jägarne svängt om sina hästar och undveko i

sträckt galopp de framstormande fienderne och deras

talrika spjut. Följande samma plan som på morgonen,

laddade jägarne sina bössor och vände sig på nytt mot

fienden, hvilken emellertid uppgifvit förföljelsen och

återvändt till de stulne oxarne. De hade synbarligen ingen

aning om boernes stridssätt, då de helt långsamt drogo

sig tillbaka, utan inbillade sig sannolikt, att deras

fiender nu endast tänkte på att fortsätta sin flykt. Men

de skulle snart inse sitt misstag. Boerne närmade sig

å nyo på hundra femtio stegs afstånd och affyrade midt

i den hoppackade massan en salva, för hvilken nära ett

dussin af antalet föll offer.

Nu först insågo matabilierne sina motståndares

öfverlägsenhet, lemnade oxarne i sticket och flydde åt alla

håll. Boerne förföljde dem en lång sträcka, tills

ammunitionen började blifva knapp, då de återvände till

oxarne, hvilka, obekymrade om den kamp, som

försiggått om deras egande, under hela tiden lugnt fortfarit

att beta. Djuren blefvo nu drifna tillbaka till vagnarna

och snart derpå förspända, hvarpå de fem holländarne

och kaffern körde spannen i motsatt rigtning mot

matabililandet. Man hade funnit de båda hottentottske

oxdrifvarne döda, men endast få saker voro borttagna

från vagnarna, då bortsläpandet af ett större byte skulle

hindrat röfrarne vid deras snabba flykt. De båda

matabiliska afdelningarna hade handlat i öfverensstämmelse

med hvarandra. Den ena skulle bevaka vagnarna för

att släpa bort dem, så snart jägarne brutit upp till

jagten, medan den andra afdelningen lagt sig i

bakhåll i närheten af de döde elefanterne för att

öfverrumpla jägarne vid deras inträdande i skogen. Båda

planerna hade fullständigt misslyckats, och den enda

fara, som jägarne ännu fruktade, var möjligheten att de

besegrade matabilierne, antagande att vagnarna endast

långsamt rörde sig framåt och dagligen kunde

tillryggalägga högst tjugufem mil, skulle återkomma med en

större stridskraft för att hämnas det dem tillfogade

nederlaget.

Innan Hans lemnade lägerplatsen skref han några

rader på en bit papper och häftade det vid en i marken

nedstucken käpp, hvars fria ända pekade åt solen. På

lappen hade Hans skrifvit en kort berättelse om dagens

tilldragelser och rigtat käppen mot solen, på det

kamraterne, hvilka, såsom han visste, snart skulle återkomma

till lägret och följa vagnarna i spåren, derigenom måtte

kunna beräkna timmen, då han brutit upp.

-- Det vore illa för oss, om floderna svällt upp,

-- sade Hans till Victor, medan de redo bredvid

hvarandra bakom den sista vagnen; -- en dags dröjsmål

kan kosta oss hela vår egendom.

-- Och lifvet på köpet, -- menade Victor.

-- Åh, icke lifvet, så länge vi äro vaksamme,

våra hästar förblifva vid lif och ammunitionen räcker.

Vi kunna inlåta oss med huru många matabilier som

helst, så länge de icke hafva eldvapen. Men från den

dag de få bössor och krut kommer det att gå illa för

oss jägare, ty de skulle då genom sitt stora antal blifva

mycket farliga.

-- De engelske krämarne förse dem med gevär så

fort de hinna, -- svarade Victor, -- och med dessa

gevär kunna vi och våra barn en gång blifva dödade.

Sedan oxarne dragit i fulla två timmar, började

de visa tecken till trötthet, och då ett omedelbart

angrepp icke var sannolikt, gjorde man derföre halt och

tillagade middagsmåltiden; men knappt hade elden lågat

upp och kokningen börjat, förrän jägarne fingo fröjda

sig åt den välkomna anblicken af sina kamrater. Två

af desse redo på en häst, emedan ett af djuren dött i

följd af det erhållna spjutsåret; då man emellertid hade

fem öfvertaliga hästar vid vagnarna, var förlusten icke

oersättlig.

De nykomne berättade, att matabilierne dragit sig

undan längre in i snåret och icke tycktes vara sinnade

att på nytt mäta sig med sina hvita fiender. Hela

sällskapet beklagade sig högt öfver matabiliernes trolöshet

att anfalla dem, då man likväl lefde i fred med

Moslekaze.

Jagtsällskapet kom öfverens om att utkräfva

skyndsam hämd härför, så snart man till detta ändamål

samlat tillräckliga stridskrafter.

Jägarne voro enstämmigt af den åsigten, att man

icke finge förlora någon tid att så fort som möjligt

komma från trakten, hvarföre oxarne åter förspändes

och resan ofördröjligen fortsattes. Under de följande

båda dagarna syntes ingen fiende till, och ehuru vildt

träffades i öfverflöd, sköto jägarne endast, när de måste

förse sig med föda, för att spara ammunitionen till ett

nytt angrepp af vildarne.

Det var på morgonen den tredje dagen, när

jägarne på afstånd märkte ett föremål, som såg ut som

en sönderbruten vagn, dock syntes hvarken menniskor

eller dragare i närheten. En sådan anblick midt i

vildmarken väckte genast deras nyfikenhet, och i det den

ena hälften stannade vid vagnarna, redo de öfrige fram

till det nämda föremålet för att närmare undersöka det.

När de nalkades, framträdde en man ur ett närbeläget

busksnår och kom linkande emot dem, medan han gjorde

allehanda tecken med händerna. Det var en hottentott,

som blödde ur flera sår och tycktes vara halft

förhungrad.

Sedan de försett honom med föda, meddelade han

dem, att han körde den ena af en holländares tre

vagnar, och att denne med sitt folk genomströfvat trakten

för att jaga antiloper. I dagbräckningen hade de blifvit

öfverfallne af en afdelning matabilier, hvilka bortfört

några lefvande fångar, deribland holländarens barn,

dödat denne sjelf och en hottentott samt äfven nedstuckit

honom, om han icke redan legat som död.

Hans Stark, hvilken, medan han lyssnade till

hottentottens berättelse, uppmärksamt betraktat vagnen och

de kringliggande spillrorna, frågade plötsligt efter

holländarens namn.

-- Seidenberg! -- svarade hottentotten.

-- Seidenberg! -- utropade Hans, i det han

hårdare fattade om sin bössa; -- och barnen voro med

honom?

-- Ja, -- svarade hottentotten, -- barnen ha

blifvit bortsläpade af matabilierne!

-- Kamrater, -- sade Hans, i det han vände sig

till sina följeslagare, -- om två månader skulle

Katrine Seidenberg blifvit min hustru. Jag svär, att jag

skall befria henne ur matabiliernes händer eller sätta

lifvet till. Hvilken af eder vill dela faran med mig.

-- Jag, -- svarade Victor.

-- Jag också, -- sade Henrik.

-- Och jag med, -- inföll en hvar af de öfrige.

Det beslöts genast, att man skulle fortsätta resan,

till dess vagnarna bragts i säkerhet, då jägarne med

sina halft uthungrade hästar icke nu kunde tänka på

att förfölja matabilierne, hvilka dessutom hade två

dagars försprång. Mera folk och mer ammunition voro

nödvändiga för att företaga en framgångsrik expedition

mot Moslekaze och hans krigare. Den sårade

hottentotten lades i en vagn och resan påskyndades, så att

jägarne tre dagar derefter öfverskredo Nama-Hari-floden

och der upphunno ett betydligt antal antal utvandrade

boer, hvilka uppslagit sitt läger söder om floden.

Underrättelsen om angreppet på jägarne, om

Seidenbergs mördande och hans döttrars bortförande väckte

holländarnas vrede och hämdbegär i så hög grad, att de

alle förklarade sig beredde att gripa till vapen mot den

svarte höfdingen. Äfven glömdes icke den

omständigheten, att matabilierne egde oerhörda boskapshjordar,

hvilka naturligtvis måste blifva segrarnes egendom. Men

hvem som skulle blifva segrare, syntes knappt

tvifvelaktigt, när man föreställde sig de öfvade och stridsvane

boerne med sina refflade dubbelpipiga gevär mot de vilde

och illa beväpnade zuluerne!

FEMTE KAPITLET.

Krigståget mot matabilierne och deras höfding Moslekaze.

Hos kolonisterne i Sydafrika, hvilka oupphörligt

äro hotade af vilda djur och ständigt måste vara på sin

vakt mot sina fiender, den gamla koloniens kaffrer och

de norr derom boende stammarna, gå förberedelserna till

ett fälttåg hastigt för sig, så att redan morgonen efter

Hans Starks ankomst öfver åttio holländare, åtföljde af

lika många tjenare, alla väl beväpnade och beridne,

stodo färdige att anträda sitt krigståg mot matabilierne.

Då man kände motståndarens list och djerfhet,

höll man för rådligt, för den händelse att fienden skulle

begagna tillfället af större delen af de hvites frånvaro

till ett angrepp på lägret, att försätta detta i

försvarstillstånd. Vagnarna ställdes derföre i en krets

rundtomkring lägret, mellanrummen fylldes med qvistar och

grenar och ordentliga vakter utställdes för att förebygga

faran af en öfverrumpling; med sådana förberedelser

måste ett angrepp sluta med de anfallandes fullständiga

nederlag. Så snart dessa försvarsåtgärder till allmän

belåtenhet voro ordnade, bröto kämparne upp, under det

de qvarblifvande affyrade sina gevär, hvilket senare är

brukligt bland kolonisterne i Afrika, när man vill önska

sina kamrater lycka på vägen.

En af boerne valdes till anförare och på första

dagen tillryggalade skaran en sträcka af nära fyrtio

engelska mil. All möjlig försigtighet användes så väl

för att skydda sig för ett öfverfall som för att dölja

sitt förehafvande för matabilierne. I de trakter, genom

hvilka truppen tågade fram, fanns det vildt i mängd,

och då det vid denna tid äfven var godt om vatten,

så kunde man rikligen förse sig med lefnadsbehofven

mat och dryck. För desse vid ett äfventyrligt lif vane

män var expeditionen nästan en förströelse, och hade

en främling besökt det nattliga lägret och lyssnat till

de glade, sorglöse boernes äfventyrliga berättelser, så

skulle han knappt ha anat, att dessa menniskor voro

inbegripna i ett farligt krigståg mot en tapper och

mägtig fiende, hvilken, om ock dåligt beväpnad, var dem

tjugu gånger öfverlägsen i antal. Af hela sällskapet

var endast Hans Stark tyst och eftertänksam, men hans

beslutsamma blick utvisade, att hans tankar voro af

ingenting mindre än fredlig natur, och om aftonen, när

man gjorde halt och afvaktade månens uppgång för att

kunna fortsätta resan, var ingen verksammare och mera

vaksam än Hans Stark, elefantjägaren.

Efter en resa af fem dagar och nätter hade boerne

närmat sig matabiliernes hufvudqvarter ända till på ett

afstånd af fem timmars väg, och man beslöt nu att

göra halt, på det folk och hästar måtte få hvila ut, medan

några man skulle söka utspeja fiendens ställning och

styrka. Medan boerne rådplägade, slöto sig ett dussin

af deras landsmän till dem, hvilka, när de några

månader förut återkommit från en jagtutflygt, funnit sina

hustrur och barn mördade. De hade nu erhållit

kunskap om expeditionen mot vildarne och skyndsamt ilat

efter för att deltaga deri. Under vägen hade de stött

på en afdelning matabilier, hvilka de nedgjort så när

som på en man, hvilken de förde med sig som fånge

i förhoppning, att han kunde blifva dem till nytta.

Moslekaze hade gjort till lag, att hvarje krigare,

som lät taga sig till fånga eller i striden förlorat sina

vapen, icke mera finge visa sig biand sin stam.

Derföre höll den fångne matabilen för bäst att spela

förrädare och försöka göra sig så nyttig som möjligt för

boerne. Han meddelade dem, att om de kringgingo

lägret och angrepo det från nordvest, så skulle de med

lätthet kunna intränga i detsamma, då man från denna

sida icke fruktade något anfall och följaktligen icke

utställt några vakter.

Följande detta råd, bröto boerne upp till den

anvisade trakten och kastade sig i den första

morgongryningen med häftighet öfver fienden. Angreppet kom

fullkomligt oförmodadt, ty de matabilier, som mördat

kolonisterne och anfallit jägarne, hade just återkommit

till lägret och firade nu sin seger. Knappt en

halftimme efter soluppgången betäckte redan liken af fyra

hundra matabilikrigare fälten kring deras hyddor.

Hans Stark hade icke, såsom de fleste af hans

kamrater, varit uteslutande sysselsatt med att nedgöra

fienden, utan äfven sett sig omkring åt alla håll efter

spåren af de fångar, som blifvit bortförda af

matabilierne; det hade emellertid icke lyckats honom att

upptäcka något, tills han slutligen träffade en sårad fiende,

som han lofvade att skänka lifvet, om han kunde säga

honom, hvar de hvita flickorna voro dolda. Det föll

sig svårt för båda att göra sig begripliga för hvarandra,

då Hans var föga förtrolig med matabilins kafferartade

dialekt och denne talade endast ett par ord holländska.

Icke dess mindre erfor Hans, att Katrine och hennes

syster voro fångar i byn Kapain, Moslekazes

vistelseort, ungefär en dagsresa från Mosega, skådeplatsen för

den just pågående kampen. Hans Stark var ifrigt

betänkt på att befria Katrine ur vildarnes händer för att

hemföra henne som sin maka. Men hans kamraters

tankar voro endast rigtade på att bortföra

boskapshjordarna, som betade i omgifningen. Hänförd af sin

hastiga framgång lät anföraren icke inverka på sig af en

så ung mans afrådande ord, som Hans Stark, utan

befallde, att hela truppen skulle anträda återtåget med ett

byte af ungefär sju tusen stycken fäkreatur. Denna

plan gillades af flertalet, och inom några få dagar fingo

de vid vagnarna qvarlemnade hustrurna och barnen den

glädjen att se hela skaran återkomma tillika med det

utomordentliga bytet. Underrättelsen om denna

framgång spridde sig med stor hastighet bland kolonisterne

och åstadkom, att många, som ursprungligen tvekat att

följa Utvandrarne, nu skyndade att sluta sig till dem,

så att kämparnes leder ökades med några hundra

personer. Endast en omständighet grumlade deras glädje,

nemligen den att Hans Stark, Victor och Bernhard

lemnat de öfrige för att våga det öfverdådiga försöket att

ensamma befria tvenne fångar ur Moslekazes klor. Detta

försök höll man för hopplöst i betraktande af fiendens

styrka och vaksamhet. Vi vilja nu återvända till Hans

och hans båda följeslagare.

SJETTE KAPITLET.

Hans besluter att uppsöka Katrine. -- Hans nattliga ridt. --

Han iakttager fienden.

Knappt hade Hans erfarit, att matabilierne fört de

båda holländska flickorna till en aflägsen kraal, förrän

han beslöt att trotsa hvarje fara för att befria dem.

Han meddelade denna sin afsigt åt Victor och

Bernhard, sägande dem, att han hade en plan, som lofvade

någon utsigt till framgång

-- Jag vet icke, hurudana dina planer äro, Hans,

-- sade Victor, -- men jag tänker icke låta dig gå

ensam; jag följer dig.

-- Jag också, -- inföll Bernhard, -- låt oss

derföre höra, huru du ämnar bära dig åt.

De tre vännerne skilde sig från de öfrige och slogo

sig ned under ett träd, hvars täta löf skyddade dem för

den fallande daggen. En hvar tände sin pipa, och

efter ett ögonblicks tystnad började Hans:

-- Min plan är denna: vi vända oss mot norr och

hålla oss dolda bland den kedja af kullar, vid hvars

fot Kapain ligger. Med tillhjelp af min kikare kan jag

iakttaga allt, som försiggår i byn, utan att vi löpa fara

att blifva sedda. Då så inånga hästar på senare tiden

genomströfvat denna trakt, skall man knappast fästa sig

vid våra spår, dessutom skall matabiliernes hela

uppmärksamhet vara rigtad på att iakttaga holländska

hufvudstyrkan. I intet fall skola de komma på den tanken,

att två eller tre af oss kunnat qvarstanna i deras land,

alltså skola vi genom vår djerfhet undgå deras

uppmärksamhet. I yttersta nödfall återstår oss alltid

möjligheten att undkomma genom våra hästars snabbhet, så

att företaget alldeles icke är så farligt, som det i första

ögonblicket ser ut.

-- Men, -- frågade Victor, -- huru vill du föra

med dig Katrine och hennes syster?

-- Vi taga med oss två extrahästar för deras

räkning.

-- Men huru skall Katrine få veta, att vi äro

der, äfven om hon verkligen befinner sig i Kapain, --

sade Victor.

-- Victor, svarade Hans, -- vill du lita på mig?

Var försäkrad om, att jag noga vet, hvad jag gör, och

ingenting skall företagas utan att noga öfverväga

följderna; om en halftimme bryta vi upp.

Med några ord meddelade Hans anföraren för boerne

sin afsigt att lemna truppen, och ehuru denne ogillade

oförvägenheten af hans företag, lyckades det honom

likväl icke att öfvertyga Hans och hans båda vänner.

Det var midnatt, när Hans och hans följeslagare

lemnade boernes läger för att anträda sin farliga resa.

Sedan de en lång sträcka ridit i det gamla spåret, vände

de sig mot norr och följde loppet af några floder, hvilka

kommo från höjdkedjan i nordost. Deras resa gick

hastigt, ty månen sken klart, så att de tydligt kunde se

det kringliggande landskapet. Många sällsynta djur mötte

de på sin väg och ofta hördes lejonets djupa rytande

eller leopardernas skri i deras omedelbara närhet.

Hastigheten af deras ridt, ryttarnes tystnad och den

ihärdighet, hvarmed de redo framåt i snörrät rigtning, till och

med när ett lejons rytande ljöd omedelbart framför dem,

förlänade deras resa en spöklik karakter och erinrade

dem om de faror, som väntade dem. Hans och hans

följeslagare visste, att lif och död berodde af framgången

af deras företag, men det var icke första gången som

de lugnt skådade döden i ansigtet; äfven satte de stort

förtroende till sin egen kraft, ty det fanns ingenting,

som skulle förmått skrämma dem.

I den första daggryningen märkte de tre jägarne

en tätt skogbevuxen klyfta, och sedan de framträngt en

sträcka deri, upptäckte de, att den hade fyra utgångar

i olika rigtningar, hvilket mycket måste underlätta

återtåget i händelse af ett angrepp. Derpå stego de af

hästarne, undersökte gevären, och sedan Hans

underkastat det kringliggande landet en sorgfällig besigtning

medelst sin kikare, togo de en liten förfriskning i form

af ett stycke i solen torkadt kött, hvaraf jägarne

medförde ett litet förråd. Härpå beslöt man, att två af dem

skulle sofva, medan den tredje höll vakt, och då första

vakten föll på Hans, uppmanade han sina kamrater att

genast lägga sig, en anmaning, som hvarje äkta jägare

icke är sen att efterkomma, ty han måste sofva så ofta

han kan, på det han måtte vara i stånd att umbära

hvilan, när omständigheterna tvinga honom att vara

vaksam.

Inom några minuter snarkade Victor och Bernhard

lika högljudt, som om de hvilat i en dunbädd och icke

på den hårda marken i fiendeland; emellertid

begagnade hästarne ledigheten till att beta af det saftiga

gräset i klyftan.

Hans hade knappt hållit vakt en timme, förrän

han med tillhjelp af sin kikare på ett afstånd af

ungefär tre engelska mil upptäckte en skara matabilier, hvilka

tycktes följa spåren efter hans hästar. Anblicken af

dem oroade honom utomordentligt, mindre för deras

antals skull, än emedan han förutsåg att en kamp med

dem skulle tillintetgöra hans plan till Katrines

befriande. De närmade sig jägarne ända till på två mils

afstånd, och Hans var just i begrepp att väcka sina

följeslagare, när han märkte, att matabilierne gjorde halt,

och att deras höfdingar tycktes samtala angående spåret,

enär de flera gånger pekade på marken och derefter på

åtskilliga punkter i omnejden. Marken var så hård och

under natten hade en så tung dagg fallit, att Hans hyste

förhoppning, det matabiliernes tvekan förorsakats af

någon meningsskilnad rörande hästspårens ålder, och att

man möjligen antoge, det de härrörde från några

efterblifvande af den expedition, som öfverfallit matabilierna

i Mosega. Denna förmodan blef nästan visshet, när

han såg, att den fiendtliga skaran efter en lång

rådplägning lemnade spåret och hastigt vek af åt venster,

i det den inslog den rigtning, i hvilken boernes

hufvudstyrka dragit sig tillbaka.

Ännu några andra små afdelningar matabilier sågos

under loppet af dagen, men ingen närmade sig klyftan,

i hvilken Hans låg dold; så förgick dagen och natten

inträdde utan vidare äfventyr.

SJUNDE KAPITLET.

Matabiliernes expedition. -- Hans kommer öfverens med Katrine.

Så snart det var ljust nog att se den kringliggande

trakten, rigtade Hans sin kikare på matabiliernes

kraaler, och hans uppmärksamhet leddes snart på

omständigheter, som läto frukta för hans och hans följeslagares

säkerhet. Flera beväpnade skaror infödingar höllo just

på att lemna byn och sprida sig i olika rigtningar.

Denna hastiga afmarsch ingaf Hans, som noga kände

sina fienders slughet, stora farhågor, ty han visste mycket

väl, att om matabilierne tillfälligtvis upptäckt hans

gömställe, så skulle de angripa honom med stor öfvermagt

och äfven då först, sedan de försäkrat sig om, att han

verkligen befunne sig i klyftan. Detta skulle de

utröna derigenom, att de noga undersökte marken i alla

rigtningar och upptäckte spåren, som ledde in i klyftan,

men icke ut igen; härefter skulle de utsända några små

afdelningar med befallning att förena sig på vissa ställen

och bilda ett bakhåll för att afskära jägarne återtåget.

Likt de flesta sydafrikanska stammar voro äfven

matabilierne vana vid Jagten på de vildaste djur och

hade af dem lärt sig mången list; så plägar till exempel

ofta den sårade buffeln genom en skyndsam flykt

undandraga sig jägarnes ögon och derpå vända tillbaka

och gömma sig i något snår helt nära det ställe,

hvarifrån han utgått; är nu jägaren icke bekant med djurets

slughet, så ilar han så hastigt som möjligt efter det,

tills han slutligen ser det rusa emot sig från en sida,

som han alldeles icke väntat. Ehuru Hans märkte, att

de matabiliska afdelningar, som lemnade sina kraaler,

alla valde mot klyftan motsatta rigtningar, så fruktade

han dock, att de sedan skulle vända om och angripa

honom, så snart han med sina följeslagare vågade sig ut

ur sitt gömställe.

-- Matabilierne äro tidigt på benen, -- sade Victor,

som slutit sig till Hans; -- kanske tillämna de ett

angrepp på boerne.

-- Det är möjligt, att några af dem äro utsända

för att iakttaga oss; ty de uppgifva sällan ett spår,

som är så tydligt som vårt. Icke dess mindre har jag

en plan för att öfverlista dem, om de skulle försöka

att lägga en snara för oss. Men se, Victor, är icke

detta hvita föremål der i närheten af den stora kraalen

en fruntimmersdrägt? Är det icke Katrine? Men jag

glömmer, att du icke kan igenkänna henne på detta

afstånd, ehuru jag kan det; men säg bara, om icke

gestalten är en hvitklädd qvinna?

Victor tog kikaren, och efter en kort pröfning af

föremålet sade han:

-- Det är utan tvifvel en hvitklädd qvinna, Hans,

och bakom henne går en kortare qvinna, som äfven

tyckes vara hvitklädd.

Hans, som uteslutande varit försjunken i betraktande

af den första qvinliga figuren, tog nu åter till

kikaren.

-- Det kan endast vara Katrine och hennes syster.

Jag skall låta dem veta, att jag är här.

-- Huru vill du då bära dig åt, Hans? -- frågade

Victor förvånad, -- hon är ju en hel mil borta.

-- Det vill jag visa dig, Victor; på detta sätt

plägar jag alltid gifva henne min närhet till känna>

och hon känner det noga. Gif akt!

Hans tog upp en liten med ett tennfodral försedd

spegel ur fickan, och i det han profvade solens

rigtning, höll han spegeln så, att strålarna kastades åt

slätten. Detta gjorde han mycket försigtigt och sade

derpå:

-- Tag nu kikaren, Victor, och säg mig, hvad

Katrine tager sig till.

Medan Victor stödde kikaren mot en gren för att

med större beqvämlighet kunna göra sina iakttagelser,

rörde Hans litet på spegeln, så att den lysande

strålen föll i Katrines rigtning. I första ögonblicket

tycktes manövern förblifva utan resultat, ty Katrine skred

framåt öfver ängen med sänkt hufvud utan att se

sig om. Hennes syster följde henne på ett afstånd

af ungefär hundra steg, men plötsligt ilade hon fram

till Katrine och fattade henne i handen. Detta allt

kunde Victor se genom kikaren och meddelade det

åt Hans, som alltjemt kastade återskenet åt samma

håll.

-- Nu se de det, -- utropade Victor. -- Den

kortare har märkt det och fäster systerns

uppmärksamhet derpå; nu pekar hon på oss och nu blicka båda

hitåt! Se, Hans, den längre svänger en näsduk.

Himmel, om någon matabili ser henne, äro vi förlorade!

Nu slutar hon dermed och kysser sin syster.

-- Gif vidare akt, Victor, och säg mig allt hvad

du ser.

Victor blickade ifrigt genom kikaren och fortfor:

-- Hon ser sig omkring åt alla håll, Hans, och

tyckes vara oviss hvart hon skall gå; nu kommer hon

hastigt hitåt och systern följer henne; nu stannar hon igen.

-- Gif akt, Victor, om hon bockar sig ned och tager

upp något, och säg mig, hnru ofta hon bockar sig.

-- Hon bockar sig, -- sade Victor, -- tager upp

något och betraktar det; hon bockar sig åter och tager

å nyo upp något; nu svänger hon näsduken liksom för

att bortjaga en fluga; nu går hon långsamt tillbaka till

kraalen. Hans, jag fruktar, att hon icke märkt ditt

tecken.

-- Hon har icke allenast märkt det, Victor, utan

redan svarat derpå, -- sade Hans -- och hennes svar

lyder, att hon skall komma hit till klyftan om två

timmar.

Victor såg förvånad på honom.

-- Du förstår, som jag ser, ännu icke saken, Victor,

men jag vill förklara den för dig. Efter min förlofning

med Katrine hade jag uppslagit mitt läger på en höjd

af två engelska mils afstånd från hennes fars hus. Der

begagnade jag nu min spegel för att sätta henne i kännedom

om min närvaro, och vi hade aftalat med hvarandra, att om

hon svarade på mitt tecken genom att svänga sin näsduk, så

betydde detta, att jag genast skulle gå henne till mötes. Men

bockade hon sig derpå en gång, så skulle vi träffas först om

en timme, bockade hon sig två gånger, först om två timmar,

och så vidare. Som du säger, bockade hon sig två gånger,

följaktligen skola vi mötas om två timmar.

-- Men hvaraf vet du, att hon skall komma hit?

-- Vi hade kommit öfverens, att om jag skulle

komma hem till henne, så skulle hon gå i rigtning åt

huset; då hon nu gått åt vårt håll, så antager jag, att

hon ämnar komma hit. Under de sista månaderna har

Katrine nästan dagligen iakttagit skenet af min spegel,

och det är derföre icke underligt, att hon genast

besvarade tecknet. Se, Victor, nu försvinner hon i kraalen. --

Gif nu akt på hästarne, medan jag håller vakt här,

snart skall äfven Bernhard vara här och meddela oss,

hvad han upptäckt i klyftan; om allt går bra, så sitta

vi snart till häst och återvända till våra vänner. Se

der är ju Bernhard; nå, hvad nytt?

-- Det vill alldeles icke behaga mig, att så många

små afdelningar intränga i skogen bakom oss; jag har

räknat åtminstone hundra man, och då skogen drager sig

ända till vår klyfta, så kunna de smyga i vår omedelbara

närhet, utan att vi ha någon aning derom. Vi måste

vara mycket vaksamma, ty äfven hästarne äro oroliga,

alldeles som om de vädrade slöddret, och min har all

anledning att frukta matabilierne, sedan han på vår

sista expedition fick ett styng i sidan. Huru länge

skola vi stanna här, Hans?

-- Ännu i två timmar, hoppas jag, Bernhard.

*

ÅTTONDE KAPITLET.

Räddningsförsöket. -- Hans öfverlistas af matabilierne.

De två timmarne till Katrines förmodade ankomst

gingo mycket långsamt, Minuterna föreföllo Hans som

timmar, så att han, när halfva tiden förflutit, redan blef

orolig och började att frukta, att Victor misstagit sig

rörande tecknen. Slutligen sågo de Katrine och hennes

syster lemna kraalen och långsamt taga vägen åt klyftan.

De visade icke ringaste brådska, utan stannade då och

då liksom ovissa om, hvart de skulle styra sina steg.

Hans och hans kamrater följde med högsta

spänning så väl de båda flickornas som ock de enskilde

matibilikrigarnes rörelser, hvilka då och då visade sig

vid ingångarna till kraalerna. De märkte, att några

beväpnade män i stor brådska gingo från den ena hyddan

till den andra, medan någre andre samlade sig i

närheten af hufvudkraalen liksom för att hålla krigsråd.

Emellertid tycktes de icke taga minsta notis om Katrine

och hennes syster, utan läto dem gå, hvart de ville.

Först efter någon tid följde de samma väg, som Katrine

tagit, dock såg det ut, som om detta skett fullkomligt

afsigtslöst.

Att börja med hade Hans knappt gifvit akt på

desse krigare, men då han var van att iakttaga de

skenbart obetydligaste tilldragelser, så började han egna

dem något större uppmärksamhet. Katrine hade

emellertid närmat sig ända till på en half engelsk mils

afstånd, men äfven krigarne hade ständigt följt henne,

ehuru de skenbart sysselsatte sig med andra saker.

-- Desse män der, -- sade slutligen Hans till

sina följeslagare, -- följa Katrine antingen för att

bevaka henne, eller ock veta de, att vi äro i närheten,

och ha för afsigt att angripa oss. Emellertid äro de

endast tio man, med hvilka vi lätt kunna reda oss,

dock vilja vi endast i yttersta nödfall göra bruk af

våra bössor, då ett skott skulle alarmera hela trakten

och mycket försvåra vår flykt. Se, nu påskynda

karlarne sina steg och ropa åt Katrine, att hon icke skall

gå längre. Våga de lägga hand på henne, så måste

jag likväl försöka med en kula.

Emellertid läto de båda holländska flickorna icke

befalla sig som barn. De hade visserligen förstått

matabiliernes tillrop, men det låg icke i deras afsigt

att lyda, ty plötsligen fattade Kristine sin systers hand,

och båda sprungo så fort de förmådde åt klyftan till.

Krigarne ilade genast efter för att återföra flickorna.

Likt de flesta sydafrikanska stammar beflitade sig

äfven matabilierne om en viss artighet mot de hvita

qvinnorna, ehuru de behandlade sina egna icke bättre

än slafvinnor, och då flickornas springande icke tycktes

dem hafva karakteren af flykt, gåfvo de sig icke all

för stor möda att hinna upp dem.

Katrine var nu på endast fyra hundra stegs

afstånd från jägarne, och Hans beslöt att ila emot henne

för att spärra vägen för hennes förföljare. Äfven visste

han, att en plötslig salva, hvilken nu blifvit oundviklig,

skulle injaga en sådan förskräckelse hos matabilierne,

som icke kände sina fienders antal, att de skulle söka

sin räddning i en hastig flykt och lemna honom i

besittning af Katrine och hennes syster.

Utan att först närmare förklara sina skäl för sina

följeslagare, ropade Hans: Följen mig! -- och de tre

männen lemnade sitt gömställe och skyndade till klyftans

utgång, der Hans slöt sin älskade Katrine i sina armar.

-- Matabilierne komma, -- ropade Katrine, --

det är tio man, ären j starka nog att upptaga kampen

med dem?

-- Ja, med dubbla antalet, då du är hos mig,

Katie.

-- Men, Hans, ännu flera lura i omnejden. Jag

fruktar för edra lif. Huru skola vi undkomma deras

mördarehänder. O, det är rysligt! Jag haf sett min

arme fader mördas inför mina ögon. -- Men hvart ha

de tagit vägen? De voro ju nyss tätt efter oss.

Äfven Hans var förundrad öfver matabiliernes

försvinnande, hvilka han hvart ögonblick väntade få se

dyka upp bakom Katrine och hennes syster. När detta

icke skedde, vände sig Hans till sina kamrater och

sade: »Till hästarne, vänner! Icke ett ögonblick är att

förlora.»

Det lilla sällskapet ilade nu till det ställe, der

man qvarlemnat hästarne, och snart hade det uppnått

den öppna plats, der de hållit på att beta. Men till

allas stora förskräckelse stod icke ett spår att upptäcka

af de fem djuren.

-- Bernhard, -- utropade Hans, -- hvar äro

hästarne?

-- Jag lemnade dem här, Hans, -- svarade

Bernhard, -- de kunna icke vara långt borta. Låt flickorna

vänta här, medan vi leta efter hästarna.

Med motsträfvighet skilde sig Hans från Katrine

och följde en stig åt venster, medan hans båda kamrater

valde två andra rigtningar. Knappt hade Hans aflägsnat

sig några steg, ifrigt seende sig omkring efter hästspår,

förrän ett lätt buller kom honom att vända på

hufvudet. I samma ögonblick kastades han häftigt till

marken, och i ett nu hade fyra till fem kraftige

matabilier ryckt bössan ifrån honom och fängslat hans händer.

Samtidigt förkunnade ett utrop af Bernhard och en ed

af Victor tillika med bullret af en häftig brottning bland

buskarne hans kamraters tillfångatagande, hvaraf

framgick, att hela sällskapet fallit i ett väl anlagdt bakhåll.

Det förvånade honom endast, att man icke genast

nedgjorde honom, då desse krigare icke synnerligt vårdade

sig om att göra fångar. Det var ett hårdt slag för

Hans att åter se sig och Katrine i fiendernes händer,

sedan hans bemödanden redan tycktes ha krönts med

framgång.

Under skratt och triumferande skrik fördes Hans

till den öppna platsen i skogen, der han åter träffade

Bernhard och Victor likaledes bundne och omgifne

af öfver femtio beväpnade matabilier, medan Katrine,

som högt snyftande slagit sina armar om systern, tycktes

öfverväldigad af sorg och missräkning. I närheten höllos

hästarna af några gossar, medan en matabilisk höfding,

som tycktes vara skarans anförare, iakttog fångarne.

Plötsligt vände han sig till Hans och sade:

-- Hvarföre hafven j beväpnade och utan

föregående tillkännagifvande inträngt i Moslekazes land?

Denna fråga besvarade Hans endast med en blick

af det djupaste förakt på höfdingen, hvilken gaf sina

krigare ett tecken att följa sig och anträdde återtåget

till kraalerna.

*

NIONDE KAPITLET.

Fången! -- Oväntad hjelp. -- Plan till flykt.

För en man gifves det väl intet oangenämare läge

än att se sig beröfvad sin frihet. Men alldeles odrägligt

måste det vara för en person, som från barndomen varit

van vid ett verksamt och företagsamt lif och plötsligen

ser sig hållen som fånge af folk, som icke äro

bundne genom någon civilisationens lag och hvart ögonblick

kunna nedhugga honom endast på en despots nyck.

Så snart Hans Stark såg sig rigtigt i fällan såsom

matabiliernes fånge, öfverhopade han sig sjelf med

förebråelser för sin brist på vaksamhet och försigtighet;

om han varit en enfaldig stadsbo hade man knappt

lättare kunnat öfverlista honom. Han märkte, att

vildarne sågo på honom med förakt och tycktes hålla

honom för en nyläring i vildmarkens krigskonst; då de

utan förbehållsamhet pratade i hans närvaro, erfor han

äfven snart, huru slugt de spunnit sin plan.

De matabilier, som upptäckt hästspåren, hade genast

märkt, att de ledde till den klyfta, i hvilken jägarne

lågo dolde; då de emellertid icke genast vågade sig in,

afsände de en ung skarpsinnig gosse för att utforska,

om spåren äfven ledde ut ur klyftan; var detta icke

fallet, så visste de, att jägarne måste vara gömda der.

Af gossens berättelse slöto höfdingarne, att de

hvite männen antingen måste vara spioner eller ock

kommit för att befria de båda flickorna. Detta senare

antagande syntes de erfarne krigarne sannolikast, och

på samma gång man sorgfälligt omringade klyftan medelst

ett stort antal matabilier, som för att icke väcka

misstanke lemnade kraalerna i små grupper på tre till fyra

man, underkastades de båda flickorna ett försigtigt

spioneri, med hvars tillhjelp det äfven lyckades, att genast

upptäcka Hans" plan och vidtaga anordningar till

jägarnes tillfångatagande.

Med en känsla af den yttersta modlöshet

öfvertänkte Hans felslåendet af sin räddningsplan och sitt

närvarande beklagansvärda läge. Liksom en besegrad

schackspelare grubblar på det drag, genom hvars

utförande han hade kunnat rädda sitt spel, likaså

grubblade Hans på hvarje den ringaste omständighet för att

utfundera, huru det lidna nederlaget hade kunnat

undvikas; men det sakförhållandet, att hans motståndare

varit för listiga och han sjelf för sangvinisk, stod

orubbligt fast.

Den hydda, hvari fångarne befunno sig, var likt

kaffrernes alla hyddor gjord af flätade videqvistar och

täckt med säf och långt gräs. Äfven dörren bestod af

flätverk och tillslöt icke öppningen så tätt, att icke de

utanföre stående kunde blicka in genom fogningarna.

Väggarna voro så tunna, att ord, talade med ungefär

vanligt hög röst, kunde höras från en hydda till en

annan.

Sedan de tre fångarne tigit en stund, sade Hans:

-- Vänner, det gör mig hjertligt ondt att ha

försatt eder i detta läge. Vi ha handlat efter bästa

förstånd och mera kan man icke göra.

-- Vi ha haft otur -- sade Bernhard -- och

möjligtvis skola vi icke upplefva nästa soluppgång, ty

de stora förlusterne ha väl gjort den gamle höfdingen

så rasande, att han vill öfva hämd på oss.

-- Låt oss icke se framtiden så mörk, -- sade

Victor; -- vi måste tänka på flykt, då det icke är

någon reson i att låta föra oss till slagtbänken som

får. Äfven jag tror, att vi måste dö i morgon, dock

vilja vi åtminstone göra ett försök att undkomma.

-- Det torde dock blifva något svårt, då vi äro

fängslade och omgifna af fiender -- anmärkte Bernhard.

-- För män af förstånd är ingenting omöjligt, --

svarade Hans. -- Jag tackar dig, Victor, att du genom

din anmärkning förlänat mig ny kraft. Vi vilja våga

ett flyktförsök, och se här min plan: Så snart det

blifvit alldeles mörkt, lösa vi ömsesidigt hvarandras bojor

på så sätt, att vi afbita de vidjor, hvarmed en af oss

är bunden, hvarpå denne befriar de båda andra. Se,

der hänger ett spjut i taket, hvarmed vi kunna afskära

banden, så snart den ene fått sina händer fria. Derpå

går en af oss till dörren och söker draga den

vakthafvande gossens uppmärksamhet på sig, medan de båda

andra på motsatta sidan af hyddan bana sig en väg

genom flätverket och ila till hästarne.

-- Planen skall aldrig lyckas, Hans, -- svarade

Victor, -- väggens genombrytande skulle göra för mycket

larm; vi vilja tänka öfver en stund, kanske faller oss

något bättre in.

De tre männen hade sutit tigande ungefär en

fjerdedels timme, när de hörde, huru gossen utanför

dörren tilltalades af en ung kafferqvinna. Så vidt

jägarne kunde förstå, tycktes hon roa sig åt deras

tillfångatagande och yttrade en önskan att få se fångarne,

hvilket den vakthafvande gossen äfven tillät. Hon

öppnade dörren och kastade under hånande skratt

hopkramade lerklimpar på fångarne. Sedan hon vexlat

ännu några ord med gossen, försvann hon, hvarpå djup

tystnad åter inträdde.

Endast från Bernhards läppar hördes ett skymford,

när han träffades af lerbollarna.

Hans, som en stund häftigt rört sina armar af

och an, drog plötsligt den ena handen ur bojorna, i det

han utropade:

-- Så binda matabilierne sina fångar! Om j spännen

ut knutarna, kunnen j vara fria på fem minuter.

Försöken bara.

Då emellertid de båda andras ansträngningar icke

kröntes med samma framgång som Hans Starks, tog denne

spjutet från hyddans tak och löste med några

inskärningar sina kamraters band, i det han hviskade åt dem:

-- Kort efter solnedgången äro vi frie, bereden

eder alltså på en kamp om frihet och lif.

-- Huru vill du verkställa detta, Hans? -- sade Victor.

-- Det är en underrättelse från Katrine. En af

lerbollarna, som flickan inkastade, innehöll en bit papper,

hvarpå följande står skrifvet:

-- En timme efter solnedgången skola alla

matabilierne ha lemnat byn så när som på sex gossar och

två gamla qvinnor, som skola bevaka oss. Lösen edra

band och flyn, Edra gevär stå i höfdingens hydda,

som j stolen igenkänna på de stora oxhorn, som hänga

öfver dörren; hästarne befinna sig i kraalen bredvid

kornas. Vi skola hålla oss beredda. Öfverbringarinnan

af detta ha vi vunnit för oss genom skänker. Allt

öfrigt öfverlemnar jag åt dig, Hans. På sanningen af

mina meddelanden, som jag erhållit genom flickan, kan

du förlita dig.

-- Detta låg således i lerbollen, -- utropade Vistor.

-- Ack, Bernhard, vi äro ännu bra oerfarne; Hans allena

är som skapad till anförare. Hvad har då bragt dig

på den tanken, att det fanns något i bollen, Hans?

-- Flickan såg ingenting mindre ut än ovänligt

sinnad emot oss, -- svarade Hans, -- och för öfrigt

låg det något tvunget i hela hennes väsende.

-- Vi vilja nu uppgöra en bestämd plan; hvad

har du att föreslå, Hans? frågade Victor.

-- Vi vilja först följa min ursprungliga plan, skulle

den slå fel, så storma vi ut, drifva bort gossarne och

fortsätta flykten. Först måste jag ha reda på, hvart

krigarne begifva sig, då rigtningen af vår ridt är

beroende af denna omständighet. Möjligen äro våra hästar

icke mycket dugliga för resan, och då man i alla

händelser skall förfölja oss, så måste vi använda den yttersta

försigtighet; ty om man åter får tag i oss, äro vi utan

räddning förlorade. Ah, här kommer flickan igen.

Matabiliflickan öppnade dörren och inkastade ånyo

under högljudt skratt en hand full jord, ur hvilken

Hans tog upp en ny lerboll, i hvilken låg en

pappersremsa med följande rader: »De enda vapen, jag kan

förskaffa eder, äro tre spjut, hvilka man kort efter

solnedgången skall sticka in genom väggen; dragen dem

hastigt åt eder, så att man icke må märka något. Vi

måste först rida åt norr. Gud skydde oss!»

Ett leende af lycka gled öfver Hans" ansigte.

-- Hufvudsaken är, att vi återfå våra bössor, --

sade han. -- Det förefaller mig obegripligt, att de icke

strängare bevaka oss.

-- Sannolikt tro de, emedan vi sa lätt läto fånga

oss, att de kunna anförtro vår bevakning åt gossar, --

menade Victor.

-- Ah -- svarade Hans, -- de veta icke, att den

sanne mannen ofta då först uppträder energiskt, när hans

läge synes förtvifladt.

Med största otålighet afvaktade fångarne det

inträdande mörkret. Emellertid bekräftades snart Katrines

budskap, i det Hans genom dörrspringorna såg flera

fullt beväpnade matabilikrigare, hvilka sakta rörde sig

öfver ängen utanför byn. Som det tycktes, skulle en

allmän samling af höfdingens stridskrafter ega rum, och

då man visste fångarne vara säkert bundne, så trodde

man sig kunna anförtro dem åt gossar, hvilka vid

ringaste misstanke alltid kunde kalla männen till sin hjelp.

Knappt hade en timme förflutit, förrän kafferflickan gick

förbi hyddan, sjungande en vild sång, i hvilken de tre

holländarne, som ifrigt lyssnade, hörde ordet »loop» flera

gånger utstötas.

-- Det är sannolikt ett tecken, att vi skola gifva

oss i väg, sade Hans. (Loop är den holländska

benämningen för löpa eller fly.) -- Bernhard, öppna sakta

dörren, gossarne tyckas alla prata med flickan bakom

hyddan.

Dörren uppsköts långsamt, och då ingen af vakten

var att se, hviskade Hans:

-- Nu framåt. Först hastigt, men sakta, till

hyddan, der gevären stå; sedan till hästarne och derpå

till Katrine.

Bernhard gick först, efter honom följde Victor och

slutligen Hans, hvilken stannade för att åter stänga

vidjedörren. Derpå skredo de tre männen till hyddan,

der de trodde sig finna sina gevär. Hans öppnade

dörren och trädde först in. Det inre af hyddan var

så mörkt, att man knappt kunde urskilja ett enda

föremål, och knappt hade Hans sträckt ut armen, förrän

hans hand kom i beröring med en menniskoarm. I

ett nu hade han fattat denna arm med ett tag, som

gaf tillkänna, huru mycket han var medveten af, att i

detta ögonblick lif och död var beroende af den

ringaste omständighet, men innan han hunnit fatta den

okände vid strupen, hviskade en röst: »Hans, det är

jag, här äro edra bössor», och Hans igenkände genast

den älskades röst. Så snart Katrine gjort sig lös ifrån

honom, ty han släppte henne lika ogerna som en fiende,

sade hon:

-- Vi måste krypa genom en öppning i

palissaderna och derpå ila till den kraal, der hästarna stå.

Det blir icke lätt att taga dem, då man qvarlemnat

två kaffrer till deras bevakning, men min syster passar

på der i närheten och skall meddela oss, hvad vi ha

att göra. J måsten slå ett ylletäcke omkring eder och

dölja edra hattar, så skall man i mörkret knappt kunna

skilja eder från kaffrer. Derpå måste vi leda hästarne

ett stycke, innan vi sitta upp, och vända oss åt norr,

ty krigarae ha tågat åt söder. Har du allt klart för

dig, Hans?

-- Ja, -- hviskade Hans -- låt oss nu gifva oss

af. Mitt kruthorn och kulorna äro orörda, tag dem,

Bernhard, och äfven mitt gevär, medan jag hjelper

Katrine.

De tre männen insvepte sig i täcken och smögo

sig ut ur hyddan utan att blifva bemärkta, då de

kringliggande hyddornas qvarvarande invånare voro sysselsatte

i deras inre med tillredningen af aftonmåltiden. Inom

några minuter hade man uppnått en grupp träd, som

redan stod utom inhägnaden.

-- Nu kommer det allra svåraste, -- sade Hans, --

nemligen att återtaga hästarne. Äro de, som bevaka

djuren, gamle eller unge, Katrine?

-- Unge, -- svarade Katrine, -- och oerfarne.

-- Då vill jag försöka ett djerft streck. Ropar

jag på hjelp, så skyndar du, Victor, till mig, medan

du, Bernhard, beskyddar Katrine; men kommer jag

hvisslande ut ur boskapskraalen, så gå genast ned till

floden. Hvar är din syster, Katie?

-- Hon måste vara alldeles i närheten och komma

till oss, så snart hon hör en hvissling.

-- Ropa. henne då till dig och nu till mitt försök, --

sade Hans.

Den plan, som Hans förenade, var i sjelfva verket

mycket djerf. Han visste, att man vid det rådande

mörkret endast vid en noggrannare pröfning skulle kunna

igenkänna honom. Äfven var det honom bekant, att

när äldre matabilikrigare meddelade yngre män

befallningar, så tåldes inga motsägelser af de senare. Af

gossarnes samtal utanför hyddan hade han erfarit namnet

på kraalens höfding, och på detta sätt utrustad skred

han dristigt fram till kraalen, i det han på

matabilispråket ropade: -- Hvar ären j?

-- Här, -- svarade de båda männen.

-- Höfdingen vill visa hästarne, -- sade Hans på

sin bästa kafferdialekt; -- leden ut dem, jag skall föra

bort dem.

Ett utrop af förvåning undföll de båda männen,

när de hörde denna befallning; dock vågade de icke

säga emot, utan lösgjorde hästarne och förde dem till

hyddans ingång. Hans insvepte sig nästan fullständigt

i sitt täcke, och när karlarne trädde ut, sade han:

-- Följen mig och medfören hästarne.

Då det bland Moslekazes krigare fanns ett stort

antal öfver löpare från andra stammar, väckte det

främmande i Hans" uttal ingen förundran. Då han talade

i befallande ton, höllo de båda männen honom för en

af Moslekaze sjelf af sänd höfding.

Når man på ett par steg närmat sig trädgruppen,

hvilken dolde flyktingarne, sade Hans:

-- Lemnen nu hästarne här, jag vill sjelf föra

dem. Vänden om igen hem, ty höfdingen vill, att j

gifven noga akt på boskapen i kraalen.

Det magiska ordet »höfding» var tillräckligt för

att förmå de båda männen att genast öfverlemna

hästarne åt Hans. De hade icke ringaste aning om, att

någon fiende var i närheten, och tanken, att samme

holländare, som så lätt låtit fånga sig, kunnat försöka

utföra en så djerf plan, förekom dem som en omöjlighet.

En sakta hvissling af Hans kallade ögonblickligen

hans kamrater, Katrine och hennes syster till hans sida.

-- Nu till häst, -- sade Hans, -- och sedan bort,

-- Nej, -- inföll Katrine, -- ännu icke. Vi få.

icke sitta upp, förrän vi ha byn en god sträcka bakom

oss. Skall du hitta vägen i mörkret, Hans?

-- Af dessa tre stjernor vet jag, att vi nu

färdas mot norr, -- svarade Hans.

-- Det är nog bra, men ungefär en half mil

härifrån ha vi ännu en kraal att passera. Hvad vilja vi

göra, om folket kommer ut?

-- Då säga vi, att vi föra hästania till

höfdingen, -- svarade Hans; -- det skall kanske ställa

dem till freds.

-- Kanske; men denna väg förer icke till

höfdingens kraal, -- invände Katrine.

Sällskapet rörde sig hastigt och tyst fram öfver

den mjuka marken. Hästarne, som tycktes känna igen

sina herrar, följde utan tvekan. När de närmade sig

kraalen, hörde de ett högljudt pratande och sjungande,

hvilket kom dem att hoppas, det hästtrafvet icke skulle

märkas.

En matabili är ständigt vaksam, i synnerhet i

krigstid. I det ögonblick, då främlingarne uppnådde kraalen,

upphörde på en gång pratandet och sjungandet, och ett

halft dussin karlar trädde ut ur sina hyddor, ropande:

-- Hvem är der?

-- Vi föra bort hästarna på höfdingens

befallning, -- svarade Hans på matabiliernes språk.

I det han lade handen på Katrines arm, hviskade

han derpå:

-- Stilla, Katrine, vår djerfhet måste hjelpa oss,

Om vi nu visa ringaste brådska, kunna vi vara förlorade.

Katrine hade uppvuxit midt ibland vilda, oroliga

scener, och närheten af en fara förskräckte henne

derföre icke så lätt. Likväl kom i detta ögonblick den

tanken för henne, att ett liknande blodigt skådespel

skulle kunna utveckla sig, som hon redan upplefvat

vid sitt tillfångatagande och faderns mördande.

Darrningen af hennes arm förrådde hennes fruktan för Hans,

men hans uppmuntrande ord återgåfvo henne snart kraft

och hopp.

Det var emellertid ett mycket farligt läge, och om

Hans" svar icke varit så käcka och bestämda, så hade

en kamp på lif och död varit oundviklig. Till all lycka var

folket icke så nyfiket, och då dessutom kaffrerne hyste

motvilja för att i mörkret lemna sina hyddor, emedan deras

nakna fötter äro utsatta for huggormars och skorpioners

bett, så lät man flyktingarne utan vidare passera.

-- Gud vare lof, så äro vi då räddade, -- hviskade

Hans; -- vet du, Katrine, hvart denna väg leder?

-- På denna väg drifves boskapen till vattning;

den leder ned till floden och slutar på den på andra sidan

liggande slätten.

-- Så snart vi alltså ha floden bakom oss, äro vi

trygge, -- sade Hans, -- ty vi kunna då sitta upp och

rida hela natten igenom. I mörkret kunna de icke följa

vårt spår, och med tolf timmars försprång skall det väl

lyckas oss att uppnå våra landsmän, innan vildarne

hinna upp oss.

-- Men hundratals matabilier ströfva omkring, --

sade Katrine, -- med hvilka vi möjligen kunna

sammanträffa.

-- Till all olycka har jag förlorat min kikare, --

sade Hans. -- För öfrigt är det bättre, att vi nu gifva

akt och tänka efter i stället att tala, så att man icke

måtte öfverraska oss.

Sällskapet hade emellertid uppnått floden, och sedan

de lyckligt öfvergått densamma, sträckte en stor slätt ut

sig framför dem. En halftimme senare syntes månen på

himmelen, och i det Hans begagnade stjernorna till

vägledare, följde han en rigtning, som måste föra till

grannskapet af hans landsmäns nybyggen; då dessa

emellertid voro tre dagsresor aflägsna och flyktingarne icke

hade några lifsmedel, så syntes ännu betydande

svårigheter erbjuda sig, innan de uppnådde en tillflyktsort.

*

TIONDE KAPITLET.

Rast. -- Ny fara. -- Flykten fortsattes.

Den följande morgonen grydde i en afrikansk dags

hela skönhet. De första solstrålarna föllo på den tunga

daggen, som fallit om natten, och åstadkom en

afdunstning, som hängde såsom dimma öfver dalarna; men när

töcknet försvunnit, syntes luften så underbart klar och

geromskinlig, att man med blotta ögat tydligt kunde

öfverskåda landskapet ända bort i det aflägsnaste fjerran.

Redan vid den första daggryningen var Hans på

benen och gjorde upp eld med tillhjelp af stål och flinta

för att tillreda en liten förfriskning. Flyktingarne hade

lagt sig att hvila under några buskar utan att förut ha

smakat en bit. När nu Victor och Bernhard plötsligen

vaknade af bullret och märkte Hans" förberedelser, sade

de med förvåning:

-- Nog har du gjort upp eld, Hans, men hvar

har du något att steka?

-- Då jag icke vågade skjuta, har jag skaffat oss

frukost med matabilispjutet.

-- Hvad har du då fått tag i? frågade de hungrige

jägarne.

-- Ett ungt vildsvin! -- svarade Hans. -- Vi äro

alltså icke dömde att hungra ihjel, Victor!

Det var en sällsam frukost, som flyktingarne beredt

åt sig! I vildmarken lärer man sig emellertid snart att

afstå från ett dukadt bords behagligheter. Författaren

af denna berättelse kan icke påminna sig att ha

deltagit i njutningsrikare måltider, icke en gång sådana,

som kryddats af de bästa viner och det mest

underhållande sällskap och omgifvits af prakt och rikedom,

än ett mål i något tätt snår af en afrikansk skog i

sällskap med en svart tjenare, hvarvid hela kokkonsten

bestod deri, att ett på spettet uppträdt stycke af det

nedlagda villebrådet rostades öfver lägerelden. Hungern

förlänade steken en särskild krydda, medan en kraftig

helsa och den renaste luft gjorde alla de tillbehör

öfverflödiga, som anses för oumbärliga i civiliserade matsalar.

Sålunda förtärdes nu äfven vildsvinssteken, ehuru

hvarken bröd eller salt, hvarken te eller socker, utan

endast en klunk vatten kom till, med utomordentligt

välbehag af flyktingarne.

Det lilla sällskapets lägerplats låg vid foten af en

liten bergskedja, och efter slutad måltid steg Hans upp

på en höjd för att se, om den förföljande fienden ännu

var synlig. Detta var emellertid icke fallet, och

flyktingarne fortsatte nu sin resa, i det de togo en mera

vestlig rigtning för att komma till den trakt, der de

hoppades träffa sina landsmän.

Solen hade nästan nått sin middagshöjd, när en

kort rast gjordes. De hade just uppnått en skogbevuxen,

af en klar bäck genomforsad klyfta, medan i bakgrunden

väldiga klippmassor upptornade sig, som tycktes ditsatta

af jettehänder. Framför dem utsträckte sig en

vågformig slätt, som afbröts af enstaka trädgrupper. Små

bäckar slingrade sig mellan träden, örterna och

ormbunkarna för att längre bort förena sig till en större

flod. Antilophjordar betade ostördt och strutsar

stoltserade af och an, medan den bistre gamen drog sina

kretsar högt uppe i luften.

-- Denna trakt är utomordentligt vacker! --

utbrast Hans, i det han betraktade de särskilda

landskapstaflorna, -- egentligen alldeles för vacker för att

tillhöra en svart vilde. Vatten i öfverflöd, rikligt bete

för hästar och nötkreatur, fruktbar jordmån och ett

klimat, hvars like icke finnes i hela Afrika. Man har

berättat mig, att det i England finnes män, starke män,

som tillbringa hela sitt lif i öfverfyllda städer och samla

mera penningar, än som behöfvas för lefnadsbehöfven,

för att derpå kunna pråla med sina rikedomar. Tror

du väl, Victor, att sådane män öfverhufvud veta, hvad

det egentligen vill säga att lefva?

-- För oss, som lefva endast af jagt och

boskapsskötsel, tyckes det verkligen besynnerligt; men vi

menniskor äro icke alla lika, Hans, och hvem vet, om icke

vårt lefnadssätt förefaller desse män eländigt.

-- Om vi lyckligt komma tillbaka till våra vänner,

Victor, så gifter jag mig med Katrine och slår mig med

henne ned i någon ny station. Men se på

springbockarna der borta i närheten af den höga akasian; de

tyckas vädra någon fiende. Hvad kan det vara? Ack,

hade jag bara min kikare! Den ha nu de skurkaktige

matabilierne, som icke en gång veta huru den skall

begagnas.

-- Vi behöfva ingen kikare, Hans, -- sade

Bernhard, som slutit sig till de båda andra, -- der kan du

se orsaken, hvarföre springbockarna löpa sin väg. Det

kommer matabilier öfver ängen och vi göra bäst i att

skyndsammast gifva oss af.

-- Jag tror icke, att de skola öppet angripa oss, --

svarade Hans, -- ty det är icke mera än fyrtio man,

och de torde derföre icke känna sig nog starka att

mäta sig i öppen kamp med tre hvite. De skola

i alla händelser följa efter oss och försöka att

öfverrumpla oss. Derföre vilja vi genast bryta upp. Katrine,

är du färdig att fortsätta resan! Det visar sig fiender der

nere på slätten.

-- Jag är färdig, Hans! -- sade Katrine, -- men

hästarne tyckas vara mycket uttröttade.

Hans gick fram till hästarne och iakttog dem noga

under ett par minuter, i synnerhet en vacker, kraftig

brun, hvilken Katrine hittills hade ridit. Denna häst

hängde hufvudet utan att beta, ehuru gräset stod yppigt

rundt omkring honom.

-- Victor, -- sade Hans slutligen, -- kom hit ett tag.

Victor granskade sorgfälligt djuret, derpå utropade han:

-- Det är farsoten. Vi äro förlorade, om äfven

de andra djuren angripas af sjukdomen.

-- Det kommer helt säkert att ske, -- sade Hans, --

derföre gäller det nu att rida, så länge det går. Den

brune är död inom en timme, vi kunna derföre lugnt

lemna honom qvar här.

Den farsot, hvarom här var fråga, är den

fruktansvärda pesten, som kommer hvarje resande i Sydafrika

att hafva och liknar den boskapssjuka, som för icke

länge sedan i England bortryckte hela hjordar. En

häst kan på morgonen synas alldeles frisk; mot

middagen blir han kanske litet matt och sömnig och på

aftonen är han död. Hittills har man icke funnit något

verksamt medel mot denna sjukdom, derföre gör sig

hvarje resande vid besök på främmande områden beredd

på en stark förlust af hästar och oxar, så mycket mera,

som i synnerhet sådana falla offer för farsoten, hvilka

lemnat det område, der de vuxit upp. I vildmarken

är förlusten af boskapskreatur och hästar oersättlig, en

omständighet, som ofta störtar jägaren i förderfvet.

Då det täta snåret i klyftan fullständigt dolde

dem, så trodde flyktingarne, att de äfven undgått de

ständigt vaksamme matabiliernes blickar. Den vilde, i

urskogen uppvuxne krigaren plägar emellertid tillägga

äfven de skenbart ovigtigaste omständigheter en viss

betydelse. Medan matabilierne ännu alltjemt rörde sig

i samma rigtning, hejdade sig plötsligen några gamar,

sannolikt lockade af anblicken af hästen, i sin

regelmessiga flygt och började draga sina kretsar i luften.

Hans hade genast märkt dem och äfven insett faran

af denna omständighet.

-- Matabilierne skola draga misstankar, -- utropade

Hans, -- de förbise aldrig gamarnas tecken.

Knappt hade han talat ut, förrän matabilierne gjorde

halt och ifrigt blickade åt det busksnår, i hvilket

sällskapet dolt sig. En kort pröfning tycktes vara nog för

dem, ty i det de delade sig i tvenne grupper, slogo de

på sina sköldar och lupo fram mot klyftan under

frammumlande af en sakta sång.

-- Sitt genast upp på din skimmel, Katie, --

sade Hans, -- och bort härifrån i galopp.

Ehuru hästarne icke fullständigt hemtat sig efter

de föregående strapatserna, satte de likväl af med en

hastighet, som snart måste gifva ryttarne godt försprång

för sina förföljare. Hans kände emellertid allt för väl

farsotens smittsamhet för att öfverlemna sig åt allt för

stora förhoppningar, äfven visste han, att matabilierne

dagligen kunde tillryggalägga fulla femtio engelska mil,

hvilket de till hälften uthungrade hästarne svårligen

kunde åstadkomma.

När matabilierne uppnådde flyktingarnes gömställe,

hade desse redan tillryggalagt en sträcka af två mil,

och endast hästspåren och det qvarlemnade döende djuret

visade vildarne, huru nära de varit sina fiender.

Då matabilierne icke visste, att två af flyktingarne

voro qvinnor, vågade de lyckligtvis ingen allmän

förföljelse, utan afsände endast två af sina snabbaste löpare

för att iakttaga fienden, medan de öfrige fortsatte

marschen till sin höfdings hufvudqvarter.

Flyktingarne hade ridit oafbrutet i fulla två timmar,

när Hans höll för rådligt att unna hästarne tid att beta,

medan han sjelf ville försöka att Anskaffa någon föda.

Man valde till lägerplats ett af en bäck genomflutet

glad, hvilket tillika erbjöd skydd mot en öfverraskning,

och i det Hans bad sina följeslagare göra upp eld, gaf

han sig af för att sörja för något matnyttigt. Snart

hade det lyckats honom att nedlägga en antilopbock,

hvarigenom de förskaffat sig fullt upp med föda för de

närmaste dagarna.

En fortsatt ridt på två timmar slutade resan för

dagen, och sedan en passande lägerplats utvalts, begaf

man sig till hvila. Victor öfvertog den första vakten,

från hvilken Hans skulle aflösa honom vid midnatt.

ELFTE KAPITLET.

I afrikanska urskogen. -- Ett lejon spelar räddare. --

Hästarnes förlust. -- Bernhards sändning.

För den civiliserade menniskan kan det väl knappast

gifvas någon minnesvärdare tilldragelse än att en gång

kampera i ödemarken, och nu mera finnes det endast

få länder i verlden, der detta öfverhufvud är möjligt.

Menniskorna ha så utbredt sig öfver vår planet, att

endast få områden bevarat sitt ursprungliga tillstånd.

Det aflägsna skallet af en hund, ljudet af en klocka,

ett fårs bräkande eller knallen af ett signalskott kunna

höras milsvidt i en stilla natt. För att fullt njuta af

en natt i vildmarken, måste man befinna sig på ett

afstånd af åtminstone fyrtio till femtio mil från någon

mensklig boning och i ett distrikt, der det finnes riklig

tillgång på vilda djur; Indien är i allmänhet för starkt

befolkadt; Amerika har endast ett jemförelsevis ringa

antal vilda djur att uppvisa; Europa är menniskornas

och städernas land, och således återstår endast Afrika,

jägarens sanna eldorado.

Knappt har solen försvunnit från den afrikanska

horisonten, förrän det egendomliga i hans läge midt i

vildmarken påtränger sig jägaren. Under en halftimme

vibrerar luften af tusentals insekters surr. Derpå

framskrider ur någon klyfta bland klipporna, hvilken om

dagen tyckes vara alldeles öfvergifven af alla lefvande

varelser, så när som på några ödlor och giftiga ormar,

en vild mager gestalt och bestiger något ensamt

ÖFVERLISTAD.

klippblock för att öfverskåda det område, hvilket natten åter

lagt under hans herravälde. Om dagen kan väl

menniskan kallas bergens och slättens beherskare, men om

natten är det ostridigt lejonet. Från den otydligt sedda

stenlika gestalten på klippan skallar ett djupt, obelåtet

rytande, som, studsande tillbaka från de skrofliga bergen,

återljuder som ett oredigt mummel och talar om styrkan

hos det väldiga djur, som tydligen så utan ansträngning

kan förskaffa sig gehör på en omkrets af några mil.

Derpå afbryter ett djefvulskt tjut, åtföljdt af ett långt

utdraget skrik, nattens djupa tystnad och antyder, att

vargen drager ut på rof. Brådskande tysta gestalter

glida förbi jägaren för att försvinna i skogens snår, i

det en instinktiv fruktan tyckes afhålla dem från ett

angrepp på menniskan.

Små krälande djur röra sig raskt öfver de torra

bladen, medan sakta vingslag leda jägarens

uppmärksamhet på en spöklik fogel, som flaxar omkring honom

likt ett väsende från en annan verld.

Plötsligen spritter jägaren till vid bullret af en

kamp, åtföljd af ett dödsskri, medan de uppskrämda

djuren en stund springa af och an för att derpå åter

sjunka tillbaka i sin ursprungliga likgiltighet. Kanske

har ett lejon hemtat sitt aftonbyte midt ibland en

betande hjord, eller en leopard rifvit antilopen, för hvars

öfverrumplande han redan en halftimme legat på lur.

Derpå följer efter larmet en så djup ostörd tystnad, att

den ensamme vandraren tror sig höra de lätta, flyende

molnen öfver sig eller en lidelsefullt älskad stämma

från sitt fädernesland. Dock midt i faran och scenens

nyhet kräfver naturen ut sin rätt: den resande inslumrar,

obekymrad om hyänans skratt eller leopardens skrik, för

att kanske drömma om det fjerran fridfulla hemmet.

Det var redan öfver midnatt, när Hans började

sin vakt, medan hans följeslagare lågo i djup sömn.

Systrarna skyddades för daggen genom ett öfver tre

käppar upphängdt ylletäcke, som bildade ett slags tält.

De båda holländarne lågo under ett par buskar och

hade höljt öfver sig med hästtäcken.

Ehuru Hans höll ett fiendtligt angrepp för

osannolikt, ställde han sig dock på endast några stegs afstånd

från de båda flickorna och lyssnade med största spänning

till hvarje ljud, som afbröt nattens tystnad, för att

förebygga hvarje möjlig fara.

Så snart mörkret höljt sin mantel öfver jorden,

återstår för jägaren endast ljudet till att upptäcka en

annalkande fiende, ty synkraften är nu onyttig, och en

man, som flitigt öfvat sin hörsel, är i stånd att urskilja

ljud, som för nybörjaren äro fullkomligt ohörbara. Det

är underbart i huru hög grad synens, hörselns och till

och med luktens kraft är utbildad hos män, hvilka äro

vana att se sitt lif beroende af sina sinnens skärpa.

Vi alla förstå mycket väl att urskilja en förtrogen väns

steg från en främlings, utan att vi kunna göra oss reda

för denna företeelse; likaså vet den skolade jägaren

genast, om en hyäna eller en antilop går förbi honom,

om en menniska eller ett djur rör sig i hans närhet.

Med en blandning af öfverraskning och tvifvel

trodde sig Hans strax vid början af sin nattliga vakt

höra en mans steg. Under några minuters tid afbröts

nattens djupa tystnad endast af de sofvandes tunga

andedrägt, hvilken omständighet icke var utan sin fara,

då de djupa andedragen lätt kunde tränga till en kaffers

eller ett lejons skarpa öron. Hans ville likväl icke

väcka slumrarena, förrän han var öfvertygad om, att

han ensam icke var fienden vuxen. Han hade klart

för sig, att, hvem eller hvad den annalkande fienden

än månde vara. denne gick till väga med den största

försigtighet och endast tog två eller tre steg i sender

för att derpå åter stå stilla. Denna omständighet

öfvertygade honom om, att den annalkande varelsen endast

kunde vara en menniska, ty ingen annan skulle handlat

med så mycken försigtighet. Äfven var enskilda

medlemmars af kafferstammen utomordentliga djerfhet honom

noga bekant. Kaffern är en vän af vågstycken och

skyr dervid ingen fara. Derföre höll Hans för möjligt,

att någon kaffer följt efter dem i afsigt att öfverfalla

dem under sömnen för att vid återkomsten till sin kraal

kunna skryta med sina hjeltedater.

Hans fattade sin jagtknif hårdt i högra handen,

böjde sig nästan ända ned till jorden och väntade med

spänning på sin fiendes annalkande. De sofvandes

snarkningar vägledde tydligen mannens sakta, smygande

steg, ty i mörkret var det omöjligt att urskilja något.

Under några minuter hörde Hans icke ett ljud

och började redan tro, att hans motståndare icke vågade

sig fram, då han slutligen nästan med förskräckelse på

knappt femton stegs afstånd såg en man, hvilken med

höjdt spjut just måttade till kastning. Gestalten tycktes

ha uppstigit ur jorden, så ljudlöst hade den smugit sig

ända inpå dem, och hade en mindre beslutsam och

skarpsinnig man än Hans haft vakten, så hade en

fullständig öfverrumpling varit oundviklig.

Med en lika så tyst som försigtig rörelse samlade

Hans hela sin kraft och störtade plötsligt framåt, i det

han med sin långa knif utförde ett par hugg i sin

fiendes rigtning. Men antingen hade han beräknat

afståndet origtigt, eller hade fienden hastigt undvikit

honom, ty han fann intet motstånd, snafvade öfver några

rötter och föll, så lång han var, till marken. I ett

nu var han åter på benen, men icke ett spår stod att

upptäcka af hans motståndare, och allt hvad han kunde

iakttaga, var ett sakta prasslande bland bladen. Detta

var emellertid tillräckligt för att öfvertyga honom om

hans fiendes närvaro; när derföre Victor och Bernhard

vaknade vid bullret af hans fall och frågade hvad som

förefallit, hviskade Hans: En ensam matabili har

försökt öfverfalla oss under sömnen.

-- Hvar är han? -- sade Victor, -- har han

undkommit?

Innan Hans kunde svara, afbröt ett nytt buller,

hvilket kom de tre männen att hårdare omfatta sina

gevär, den djupa tystnaden, medan de båda flickorna

vaknade med ett anskri af förskräckelse. Det var ett

lejons ursinniga rytande, åtföljdt af ett menskligt

dödsskri, knastrandet af något skört, och derpå det belåtna

grymtandet af ett vidunder, som fångat sitt byte.

-- Matabilen har fallit offer för ett lejon, --

hviskade Hans, -- och har följaktligen kanske räddat

en af oss. Katie, var utan fruktan. Faran är förbi,

lägg dig åter och försök att sofva. Vi behöfva först

bryta upp om två timmar.

-- Hvad var det för ett förfärligt buller, Hans?

Jag drömde, att du vardt dödad.

-- Nej, Katie, jag är frisk och sund, gud vare

lof, det var endast ett vildt djur, som förorsakade

larmet. Lägg dig att sofva igen och var öfvertygad,

att vi tre skola hålla god vakt.

-- Vi måste nu alla hålla oss vakna, -- hviskade

Hans till sina följeslagare, -- ty detta lejon kan locka

hit andra. Vi vilja sätta oss rygg mot rygg och icke

yttra ett ord, förrän det är oundgängligen nödvändigt;

vårt och de stackars flickornas lif beror nu af skenbart

obetydliga småsaker.

De tre männen satte sig, så att en hvar af dem

kunde öfverblicka en tredjedel af horisonten, och ingen

fiende närma sig från hvad rigtning som helst utan att

blifva sedd. Natten var så stilla och klar, att man

kunde höra hvarje ljud på betydligt afstånd. När

lejonet knipit sitt byte, hade det släpat bort det endast

några steg och derpå börjat sin måltid. Sedan djuret

stillat sin hunger och dragit sig tillbaka en kort sträcka

för att sofva, kastade sig andra smärre djur öfver

qvarlefvorna af måltiden.

De stackars halft uthungrade hästarne hade man

sorgfälligt bundit för att hindra dem att springa bort.

Deras frustande och deras oro utvisade, att de voro

medvetna af sin fruktansvärda fiendes närhet, men deras

svaga tillstånd tycktes nästan ha gjort dem likgiltiga för

faror, som under andra omständigheter skulle ha gjort

dem utom sig.

Sedan en lång tystnad och den spändaste

uppmärksamhet öfvertygat jägarne, att ingen ögonblicklig

fara hotade, hviskade Hans:

-- Lejonet hade utan allt tvifvel våra hästar i

kikaren, när matabilen kom i vägen för det. Jag förvånar

mig öfver, att icke ännu en krigare var med honom.

-- Det är eget, att han råkade i klorna på ett

lejon i samma ögonblick, som han tänkte öfverfalla oss, --

hviskade Victor; -- det är första gången, som ett lejon

visat mig en tjenst; det har besparat oss krut och bly.

-- Morgonen är nära, -- sade Hans, -- det blir

ljusare i öster. Om bara hästarne ville hålla ut, ty

af dem beror hufvudsakligast vår säkerhet! Huru långt

torde vi ännu ha qvar till våra landsmän?

-- Vi behöfva ännu en ridt på minst tre dagar,

innan vi hinna fram, tänker jag, -- sade Bernhard.

-- Minst, -- sade Victor, -- och träffa vi på

fiender under vägen, så dröjer det ännu längre, ty vi

måste då göra en omväg.

-- Det är nu ljust nog att se efter hästarna, --

anmärkte Hans; -- äfven måste vi låta dem beta, innan

vi kunna tänka på uppbrott.

De tre männen reste sig och gingo fram till

hästarna, hvilka erbjödo jägarnes öfvade öga en

beklagansvärd anblick. Af de fem djuren tycktes nu endast ett

ännu vara brukbart. De återstående hängde hufvud

och öron och tycktes vara likgiltiga för allt. Jägarne

vexlade en blick af modlöshet.

-- Om några timmar ha vi endast en häst qvar, --

utropade Hans; -- om också Katie är stark, så är hennes

syster klen, och de kunna omöjligen tillryggalägga hela

resan till fots. Om matabilierne förfölja oss, så äro vi

förlorade.

-- Åtminstone vilja vi då dyrt sälja våra lif, --

sade Bernhard, -- min ammunition räcker till trettio

skott, följaktligen kunna vi tillbakaslå ett stort antal

fiender.

-- Så lätt låta matabilierne icke slå sig tillbaka, --

anmärkte Hans; -- de storma fram i massa, och om

äfven några falla, så ha dock de andra kommit oss in

på lifvet, innan vi fått tid att ladda om.

Medan ännu jägarne pratade i den första gryningen,

hade Systrarne slutit sig till dem, och då Katrine hörde

den sista anmärkningen, gissade hon genast, att hästarne

voro oduglige att fortsätta resan.

-- Vi kunna gå till fots, Hans, -- sade hon, i det

hon lade sin hand på hans axel, -- vi orka nog att gå.

Hans hade på nytt vändt sig till hästarna och

sade nu:

-- Det finnes ännu en möjlighet, att rappen är

frisk. Du, Victor, eller du Bernhard, sitter genast

upp och rider till vårt läger. Der meddelar du våra

vänner, att vi blifvit efter i vildmarken. Jag har ännu

hästar stående der och tviflar icke på, att man skall

hjelpa oss. Vänd derpå tillbaka med hjelp och hästar,

och vi äro räddade.

-- Och hvar ämnar du hålla till så länge, Hans? --

frågade Victor.

-- Vi begifva oss till den der höjdkedjan; der

finnas hålor och klyftor nog, hvarest vi kunna finna

en smygvrå för Katie och hennes syster; förlita dig i

öfrigt på en gammal van jägare. Så länge jag lefver,

skola de hvarken svälta ihjel eller tillfångatagas. Hvem

af eder vill således begifva sig af? Det är lika farligt

det, som att stanna. Du, Bernhard, är den lättaste

och bör följaktligen kunna rida fortast. Om sex dagar är

du tillbaka, och till dess ha vi vant oss vid lefnadssättet.

-- Om Victor icke har något deremot, så vill jag

gifva mig af och detta ju förr dess hellre; men vore

det icke skäl att först skjuta ned lejonet, som dödat

matabilin? det torde eljest bli en obehaglig granne, då

det nu fått smak på menniskokött.

-- Vi vilja hellre låta det vara, -- sade Hans; --

ett skott på en så stilla dag som i dag kan höras på

en omkrets af tio mil. Äfven kan lejonet kanske blifva

oss nyttigt.

-- Huru! Menar du, att det kanske skall döda

ännu en matabili?

-- Icke det, -- sade Hans, -- men ju hastigare

våra hästar blifva uppätna, dess bättre. Snart skola

gamarna infinna sig och så länge svärma kring detta

ställe, som det ännu finnes en köttbit på benen. Denna

omständighet skulle lätt kunna locka hit en matabili

och leda till upptäckten af våra spår. Så snart vi

uppnått bergen der, fruktar jag icke för något lejon;

det är derföre bättre, att vi spara krut och bly för

farligare fiender.

-- Det är sannt, -- utropade de båda andra; --

men låt oss för ro skull taga stället, der lejonet dödade

vilden, i skärskådande.

De tre jägarne skredo försigtigt framåt åt det håll,

der lejonet ännu kunde ligga gömdt, och iakttogo hvarje

buske rundt omkring. Snart hade de uppnått det ställe,

der matabilin blifvit söndersliten. Lejonet hade släpat

kroppen med sig ungefär femtio steg och derpå börjat

sin måltid, hvilken afslutats af hyänor och schakaler,

så att endast ett par knotor antydde, att ett menskligt

väsende här fallit offer för vilddjuren.

-- Detta hade äfven kunnat blifva vårt öde, --

sade Hans, i det han pekade på qvarlefvorna. -- Det

var guds vilja, att vi skulle blifva förskonade och vår

fiende duka under. Låt oss nu vända tillbaka och

träffa våra förberedelser. Vi vilja taga sadlar och betsel

med oss, då vi kunna komma att behöfva dem för de

nya hästarna. Således nu till arbetet, och du,

Bernhard, laga dig genast af. Du hittar väl vägen, icke

sannt?

-- Jag hoppas det; mitt enda bekymmer är, att

hästen icke skall stå ut. Antingen bringar jag eder

snar hjelp, eller sätter jag lifvet till -- lita på mig,

Hans.

Och med ett hjertligt farväl red Bernhard sin väg.

Hans företag var förenadt med icke ringa fara,

ty han hade att färdas öfver stora slätter, att

öfverskrida floder och bergskedjor, utan att räkna

möjligheten att råka i fiendens händer.

TOLFTE KAPITLET.

En säker lägerplats. -- Förmodade faror. -- Babianerne.

Så snart Bernhard lemnat det lilla sällskapet;

började Hans sina förberedelser till en flera dagars vistelse

i vildmarken. Han ropade Victor till sig och förklarade

för honom de skäl, som bestämt honom att uppslå

lägret nära invid höjdkedjan. Dessa höjder voro

klippiga och branta, så att en fiende endast från en sida

kunde närma sig dem. Äfven måste de stora täta

buskarne bidraga till minskandet af faran att blifva

upptäckt. Den förnämsta svårigheten bestod i att uppnå

höjderna utan att lemna något synligt spår efter sig;

dock kunde ingen af de båda jägarne utfundera något

medel härtill. De voro just i begrepp att utan vidare

bryta upp, när Hans, vändande sig åt vester, plötsligen

utropade:

-- Himmeln är oss bevågen. Se, Victor, ett

oväder är i antågande.

-- Än sedan, Hans? frågade Victor.

-- Blåst och regn skola utplåna våra spår, Victor.

Fort! om vi ännu före regnet hinna fram till höjderna,

så är ingen matabili i stånd att upptäcka, hvar vi gått

fram; alltså framåt! Om vi icke just i detta ögonblick

iakttagas, så kunna vi stanna här oantastade en vecka.

Flyktingarne gåfvo sig af i rigtning åt bergen,

följande bädden af en uttorkad flod. Klippblock lågo

spridda rundt omkring, mellan hvilka vattnet banat sig

väg. Några af dessa block lågo upptornade på

hvarandra, så att de bildade en rymlig håla, hvilken

lofvade att skänka förträffligt skydd mot regn och storm.

Här gjordes halt, och Hans bad Victor stanna hos

flickorna, medan han underkastade omnejden en

noggrannare pröfning.

-- Du känner ju den grå apans lockrop, Victor, --

sade Hans; -- ett trefaldigt upprepande af detta

lockrop må betyda, att den ene begär den andres hjelp.

Hans steg uppför sluttningen och påträffade en

stig, som han att börja med höll för upptrampad af

villebråd; emellertid öfvertygade honom en noggrannare

undersökning, att den härrörde af menniskor, ehuru

den länge varit obegagnad. Denna väg ledde till en

liten platå, som kunde uppnås endast på en smal

klippstig och bestod af ett enda väldigt klippblock. Åt tre

sidor sänkte sig platån lodrätt nära sextio fot, medan

den fjerde sidan begränsades af en två hundra fot hög

klippvägg. I Hans" ögon var detta ställe en ointaglig

fästning, och han kände, att han med tjugu handfasta

män skulle vara i stånd att försvara platsen mot en

hel armé af vildar. I klippväggen voro två hålor

uppenbart med mycken möda uthuggna, af hvilka hvar och

en var sex fot hög och åtta fot djup. Hans gissade,

att dessa hålor måste förskrifva sig från buschmän,

hvilka af någon anledning öfvergifvit detta ställe. Då

äfven en källa fanns i närheten, beslöt Hans att här

inrätta lägret för de närmaste dagarna.

Pä hålornas väggar funnos dåligt tecknade

afbildningar af hvarjehanda djur, och vid ingången låg en

qvarglömd vattenflaska af läder. Denna bar Hans in

och började derpå skära torrt gräs på sluttningarna,

hvaraf han tillredde ett mjukt läger i den ena hålan.

Derpå vände han tillbaka till de öfrige för att föra

dem till tillflyktsorten.

Victor och de båda flickorna blefvo mycket glada

vid anblicken af denna säkra plats och Katrine utropade:

-- Här kan ingen menniska få rätt på oss, och

skulle de också göra det så kunna de dock icke komma

till oss. Huru har du kunnat upptäcka stället, Hans?

-- Helt tillfälligtvis, -- svarade Hans; -- men

nu, Katie, måste du helt och hållet betäcka din

klädning med detta gräs, ty i hvarje buske kunna ögon

vara dolda, och vi måste framför allt försöka att icke

blifva upptäckta.

-- Regnet begynner, -- ropade Victor, när de

första tunga dropparna af ett åskregn började falla. --

Men hvad ha vi att äta, Hans?

-- Det finnes ännu litet vildsvinsstek; så snart

regnet är öfver, skaffar jag mera. J, Katie och Lucie,

kunna nu gifva akt på de angränsande höjderna och

slätterna, om något misstänkt synes till. Victor, hemta

litet torrt bränsle och gräs ur den andra hålan, så att

vi kunna göra upp eld. Kafferns spjut skall snart

förhjelpa oss till en ny stek, utan att jag för den skull

behöfver lossa ett skott.

Så snart regnet gifvit med sig, bröt Hans upp

och spejade ät alla håll efter vildt. På höjden växte

oräkneliga praktfulla blommor, medan höga blommande

akasier fyllde luften med sin doft. På en låg gren

af en akasia märkte Hans en mängd bin, ifrigt

sysselsatta med att samla honing; ett af dessa djur jagade

han bort från trädet och följde den rigtning, som biet tog.

När han gått ungefär tre hundra steg, uppjagade

Hans ett annat bi, som äfven flög sin väg i samma

rigtning. Han visste mycket väl, att ett med honing

belastadt bi skyndsamt flyger tillbaka till bistocken, så

snart det störes, och Hans hoppades att på detta sätt

upptäcka binästet, hvilket äfven verkligen lyckades

honom. De afrikanska bina låta vida lättare skatta sig än

den europeiska arten. Befinner sig honingen i ett

ihåligt träd eller i en klippspringa, så sticker man

långsamt in handen i nästet och drager ut honingsskifvan,

utan att man söker att bortjaga bina eller öfverhufvud

bekymrar sig om dem. Endast mycket sällan kasta sig

de små djuren öfver menniskan och sker det, så är

deras styng föga smärtsamt.

Sedan Hans betryggat sitt byte af honing,

återvände han till hålorna. På vägen dit kom han på

den tanken att försöka nedlägga ett par klippkaniner.

Dessa små djur äro icke mycket större än vår vanliga

kanin, uppehålla sig i klippiga trakter och gifva en

smaklig stek; emellertid äro de utomordentligt vaksamma,

och det fordras en förträfflig skytt för att träffa dem,

då de sällan låta jägaren komma närmare än

hundrafemtio steg.

Hans fann klipporna fulla af vildt. Guineahöns

och fasaner funnos i öfverflöd och öfverallt syntes spår

af högdjur. Med tillhjelp af spjutet lyckades det honom

att efter någon möda utgräfva fyra kaniner. Belastad

med detta byte återvände han derpå genast till hålorna;

när man emellertid ville göra upp eld, visade det sig,

att det insamlade bränslet var mer eller mindre fuktigt,

och man beslöt derföre att uppskjuta kokningen, tills

det blifvit mörkt.

-- Om vi nu göra upp eld, Victor, -- sade Hans,

-- så kan man se röken milsvidt, och den skulle lätt

kunna förråda oss. Om natten kunna vi med lätthet

hindra eldskenet att synas, och om röken behöfva vi

då icke bekymra oss. Vi måste steka vår föda för

hela veckan på en gång; då ha vi åtminstone denna

fara bakom oss. För öfrigt skulle jag gerna vilja knipa

ännu ett far guineahöns och fasaner.

Hans skar sig några starka käppar, med hvilkas

tillhjelp det lyckades honom att slå ihjel några höns.

Gruineahönsen försökte dölja sig i det höga gräset och

läto nästan trampa på sig, innan de flögo bort. Utom

hönsen samlade Hans ett stort antal ägg, så att

flyktingarne snart voro försedda med riktig föda för hela

veckan utan att ha behöft lossa ett skott.

Hans började nu skära en mängd långa raka käppar,

hvilka han med en fots mellanrum lodrätt nedstack i

marken framför ingångarne till hålorna och sedan

genomflätade med vågrätt lagda qvistar. Det hela

täcktes med långt gräs, och före solnedgången hade hålorna

antagit gestalten af för blåst och regn fullkomligt

skyddade kammare. Sedan anbragte han skickligt några

grönskande trädgrenar framför alltsammans.

Sedan Hans slutat sitt arbete, ropade han på

Katrine och sade:

-- Icke sannt, Katie, på något afstånd ser man

ingenting annat än ett par buskar?

-- Det är mycket bra gjordt, Hans; men jag

fruktar, att om fienden skulle lyckas uppnå denna klippa,

så äro vi ohjelpligen förlorade.

-- Visserligen, Katie, derföre vilja vi hoppas, att

det icke skall lyckas dem; i alla händelser skulle några,

af dem få bita i gräset vid försöket. Men nu får jag

lof att tänka på maten; vi behöfva alla en varm bit.

Så snart det blifvit mörkt, gjorde Hans upp eld i

en fördjupning af klippan och var just sysselsatt med

villebrådets stekning, när han varseblef konturerna af

några gestalter högst uppe på de angränsande klipporna.

När han reste sig upp, försvunno dessa gestalter, innan

det var honom möjligt att tydligt urskilja dem.

Emellertid hade han sett nog för att vinna den öfvertygelsen,

att det endast kunde vara buschmän eller kaffrer. Hans

förlorade icke ett ögonblick, utan skyndade genast

tillbaka till hålorna för att underrätta Victor, hvarpå de

båda männen fattade sina gevär och begåfvo sig till en

punkt, hvarifrån de kunde öfverse den klippkedja, på

hvilken Hans märkt gestalterne.

De behöfde icke vänta länge, ty snart aftecknade

sig åter de mörka figurerna tydligt mot himmelen. De

räknade ungefär tjugu man, och Hans lade handen på

Victors axel, hviskande: »Det måste vara buschmän.»

Omöjligen kunde de förmente buschmännen ha hört

Hans" sakta ord eller sett hans rörelse på detta

betydliga afstånd; likväl försvann i ett nu liksom genom

trolleri hela skaran, utan att minsta ljud framträngt till

jägarnes öron.

-- Victor, -- utropade Hans, -- detta kan icke

vara några jordiska fiender. Jag har dödat mer än

tjugu kaffrer i mitt lif, detta är kanske deras andar,

som komma för att plåga mig? Alla har jag dödat i

ärlig kamp om mitt eget lif eller om min boskap; nyss

kunde intet lefvande väsen ha hört eller sett mig, och

just som jag höjde armen, sjönko alla ned i klippan.

-- Se, se, Hans, der äro de åter. Tydligen

hopsamla de föremål, hvarmed de ämna kasta på oss. Om

jag icke visste, att man icke kan komma åt andar med

en kula, så skulle jag skjuta.

-- Jag önskar, att jag frågat missionären om

sådant der, -- sade Hans; -- det finnes många, som

skratta åt kaffrerne, derföre att desse tro, att de döde

återvända till jorden, men, desse gestalter må nu vara

hvilka de vilja, mig skulle det aldrig kunna falla in

att skratta åt ett folks tro, när jag icke begriper det

ringaste af hela saken. Men vet du hvad, Victor? det

faller mig just nu in, att de der gestalterna der uppe

icke äro något annat än babianer, hvilkas honor bära

sina ungar, och dessa senare äro de föremål, som vi

trodde att de buro i hop för att bombardera oss med.

Närvaron af babianer är för öfrigt ett tecken, att inga

menniskor uppehållit sig här på den senare tiden, och

följaktligen få vi möjligen bli oantastade. Vi måste

emellertid hålla sorgfällig vakt. Om två dagar förgå,

utan att matabilierne upptäcka oss, så äro vi räddade,

förutsatt att Bernhard kan skaffa oss hästar. På honom

beror nu allt. Vill du öfvertaga första vakten, Victor?

Ställ dig här invid klippväggen, du kan då höra hvarje

ljud nere på slätten. Ropa på mig, så snart du

känner dig trött.

Hans lyssnade vid dörren till Katrines håla, och

af de lätta andedrag, som hördes derifrån, slöt han,

att de båda systrarna redan sofvo; derpå drog han sig

tillbaka till sin egen håla och var inom fem minuter

hårdt insomnad.

-- Halfva natten är förbi, Hans, -- sade Victor,

i det han inträdde i hålan och sakta vidrörde Hans.

-- Jag är färdig, -- svarade Hans, -- är allt lugnt!

-- Nej, icke alldeles: det finnes flera lejon i denna

trakt, än jag någonsin förr sett; de slåss sins emellan

om våra hästar och deras rytande är förfärligt. Jag

skulle icke vilja råda någon att stiga ned på slätten,

han kunde då inom några ögonblick blifva ett lejons byte.

Medan Victor sof, satte sig Hans med ryggen mot

klippväggen och höll vakt med bössan i handen. Han

lyssnade med spänd uppmärksamhet på hvarje ljud

nedifrån slätten och föreställde sig i tankarna den scen,

som spelades vid de arma hästarna. Lejonens rytande

oroade honom utomordentligt. »Om Bernhards häst blir

dödad, -- tänkte han, -- så kunna vi kanske aldrig lemna

detta ställe; och stackars Katie! hvad skall det då blifva

af dig!

TRETTONDE KAPITLET.

Försvaret af klippan. -- En hård kamp.

Dagen grydde i all sin skönhet. Den föregående

dagens regn hade uppfriskat marken och på åtskilliga

ställen efterlemnat pussar, i hvilka slättens befjädrade

invånare nu badade. Talrika gröna papegojor skreko i

bergsklyftorna, medan vaktelns angenäma rop ljöd ur

hvarje gräsrugge. Högt uppe i luften, öfver det ställe,

der de döda hästarne lågo, drog gamen sina kretsar,

medan den svartfjädrade örnen uppifrån ett förtorkadt

träd skådade omkring sig efter en frukostbit.

Babianerne hade stigit ned på slätten för att

uppgräfva de trädrötter, som tjenade dem till föda. Denna

FÖRSVARET AF KLIPPAN.

anblick gladde mycket Hans, ty då det icke finnes

något vaksammare djur än babianen, så visste han, att

de genom en skyndsam flykt till klippspetsarna skulle

tillkännagifva en fiendes annalkande. I en springa i

närheten af hålorna hade Hans redan upptäckt friskt

vatten och då han således för den skull icke behöfde

lemna platån, så satte han sig och iakttog ljusreflexerna

af den uppgående solen, medan de öfriga, uttröttade af

den föregående dagens ansträngningar, ännu sofvo.

Det panorama, som utbredde sig för Hans" blickar,

var väl egnadt att väcka en jägares eller en målares

beundran; de ljusa, glödande färgerna i förgrunden

försmälte i midten till mjukare toner, medan längst bort

i bakgrunden bergen antagit en djupblå färgskiftning

och i den torra, klara luften skarpt aftecknade sig mot

himmelen. I akasielundarna och i närheten af de små

bäckarna betade antiloper, medan hjordar af bufflar och

quaggor voro spridda öfver slätten.

Medan Hans iakttog de olika djuren, märkte han,

att en svärm quaggor hastigt galopperade sin väg öfver

ängen; denna omständighet tycktes väcka oro hos några

andra djur, som hittills lugnt betat, och det dröjde icke

länge, förrän en allmän rörelse visade sig bland

samtlige fyrfotingarne; äfven babianerne lemnade sitt arbete

och drogo sig tillbaka uppåt klipporna.

För att bättre kunna öfverskåda trakten steg han

upp på klippan öfver hålorna, och från denna höjd såg

han på långt afstånd en hop mörka män, sannolikt

beväpnade matabilier. Det var öfver hundra man, och

af den hastighet, hvarmed de trängde framåt, och af

den omständigheten, att de noga följde samma väg, som

han fyrtioåtta timmar förut beträdt, slöt Hans, att de

gingo i spåret efter hans hästar.

Tre eller fyra man, som marscherade före

hufvudtruppen, tycktes tjenstgöra som vägvisare. Ehuru

regnet till en del måste ha utplånat spåren, tycktes denna

omständighet knappast utgöra något hinder för

matabiliernes snabba framträngande; emellertid hyste Hans den

förhoppningen, att spåret skulle alldeles upphöra på det

ställe, der de döda hästarne lågo. Emellertid hade han

sett nog för att finna sig föranlåten att väcka sina

följeslagare och att uppsöka ett gömställe, hvarifrån han

kunde iakttaga sina förföljares alla rörelser.

Så snart förberedelserna voro träffade, iakttogo

Victor och Hans med spänning fiendernas annalkande.

Med en uthållighet, som skulle ländt spårhundar

till heder, följde matabilierne flyktingarnes spår, och när

de iakttogo några gamar på träden i närheten af

hästkropparna, påskyndade de sin marsch.

Snart hade de upptäckt de döda hästarne och

omedelbart derpå äfven skallen af den af lejonet dödade

matabilin. Sedan de noga undersökt marken rundt

omkring, kommo de till det resultat, att ehuru alla hästarne

så när som på en voro döda, holländarne likväl på det

ena eller andra sättet måste ha fortsatt sin flykt. Första

frågan var nu, i hvilken rigtning de skulle fortsätta

förföljelsen. Att afgöra detta var en svår sak, då det

sista strida regnet utplånat hvarje spår från den hårda

marken, men de öfvade vildarne spridde sig i olika

rigtningar, och slutligen lyckades det någre af dem att

upptäcka märkena efter hofvarna af Bernhards häst.

Matabiliernes glädje vid denna upptäckt var stor;

de trodde, att de tre männen brutit upp till fots och

satt de båda qvinnorna på hästen; derföre antogo de,

att resan endast kunde ske helt långsamt, så att all

utsigt var för handen för dem att upptäcka flyktingarne

och återföra dem till deras fängelse. Alla bröto nu

skyndsamt upp för att följa det påträffade spåret. När

man emellertid passerat en mycket mjuk mark utan att

finna spår efter menniskofötter, lät anföraren göra halt

och samlade sitt folk till en rådplägning.

-- Det var tre män och två qvinnor; en af desse

har blifvit dödad af ett lejon, -- sade höfdingen, ty

han visste icke, att skallen hade tillhört en af hans

krigare. -- Vi se endast spåren efter en enda häst, på

hvilken sannolikt qvinnorna ridit, -- men hvar äro

männens fotspår. Dessa måste vi ha reda på. Denna mjuka

mark ha de öfverskridit, undersök derföre ännu en gång

den hårda marken längre upp.

På en sträcka af flera hundra steg undersöktes nu

åter marken noggrannt i alla rigtningar, men utan

resultat.

-- Regnet måste ha utplånat spåren, -- påstodo

de fleste af matabilierne, och hela truppen skulle

ögonblickligen ha följt hästspåren, om icke en gammal

krigare instämt med höfdingen, att det icke vore rådligt

att gå vidare, förrän man upptäckt nya spår.

Höfdingen, som härigenom såg sig stärkt i sin

misstanke, beslöt nu att qvarlemna tio man för att

undersöka bergsklyftorna, medan hufvudtruppen

marscherade vidare i det funna spåret.

Hans och Victor hade från sin smygvrå iakttagit

alla dessa omständigheter och äfven gissat orsaken till

matabiliernes dröjsmål. Af det ringa antalet

qvarlemnade krigare, slöto de, att vildarne icke höllo

flyktingarnes vistelse bland de närbelägna bergen för sannolik.

-- Vi skola bli tvungne att kämpa, Victor, --

sade Hans, -- och vi måste laga att ingen enda af

desse qvarlemnade undkommer, eljest blifva vi

öfverströmmade af en hel här af vildar innan Bernhard

hinner komma åter med hjelp. De veta ännu icke, hvar

vi finnas, vi skola alltså möjligen kunna öfverraska dem

och måste försöka att fälla två man med ett skott.

-- Se, nu vända de om till vår senaste

lägerplats, för att derifrån åter upptaga spåret; men det

torde bli svårt till och med för en matabili att

upptäcka ett enda fotspår, som icke blifvit bortsköljdt af

gårdagens regnflöde. Det är bäst, -- fortfor Hans, --

att göra några patroner för att kunna ladda fort; äfven

vilja vi endast i yttersta nödfall skjuta samtidigt, så

att vi alltid ha två skott i beredskap. Om vi förut

sönderskära kulorna i fyra stycken, så torde det lyckas

att med ett skott sätta flera fiender på en gång ur

stånd att fortsätta striden. Till all lycka kommer

vinden från ett håll, som skall göra det omöjligt för

hufvudstyrkan att höra knallen af våra bössor, äfven ligger

en del af berget emellan.

-- Katrine, -- tillade derpå Hans, -- visen eder

på inga vilkor utanför hålan. Vi skola snart nödgas

skjuta ett par skott, blifven således icke rädda.

De qvarlemnade matabilierne letade sorgfälligt efter

spåret, ehuru utan framgång; derpå begåfvo de sig till

de närmaste bergsklyftorna för att genomsöka dem, den

ena efter den andra.

-- Jag tror icke, att de skola se mina spår der i

klyftan, dock skola de kanske upptäcka dem längre upp.

Det dröjde en full halftimme, innan fienderne

kommit så högt upp bland bergen, att Hans och Victor

tydligen kunde iakttaga dem. När de hunnit så långt,

gjorde de halt och undersökte marken i alla rigtningar.

-- De tyckas icke förmoda en fiende här, Victor, --

sade Hans, -- eljest skulle de bättre taga sig i akt.

De stå der helt obekymrade, ehuru vi lätteligen kunna

begagna dem till skottaflor för våra bössor. Emellertid

få vi icke skjuta, så länge vi ha minsta utsigt att

förblifva oupptäckta.

-- Vi skjuta först då, när någon af dem beträder

den smala stigen, som leder till vår platå. Se, Hans,

nu ha de märkt dina fotspår och komma hastigt

närmare; nu återstår oss ingenting annat än att kämpa.

-- Då är det deras egen skuld, -- sade Hans, i

det han kastade en pröfvande blick på sitt gevär; --

skjut du först, Victor, och tag om möjligt två man på

en gång.

Matabilierne hade utan tvifvel upptäckt Hans"

fotspår, emedan de noga följde samma väg, som denne

dagen förut tillryggalagt; dock tycktes de helt och hållet

underskatta fienden, ty de gjorde intet försök att dölja

sig. När de närmade sig hålorna, ville en hvar af

dem vara den förste, och de svängde dervid sina spjut,

som om de redan voro i begrepp att genomborra sina

hvita fiender. Mycket snart hade de uppnått den smala

stigen, som leder upp till platån, och när de märkte

Hans" inrättningar vid ingången till hålorna, stormade

de fram med ett vildt utrop af triumf.

-- Nu, -- hviskade Hans, och knallen af Victors

tunga bössa slukade för ett ögonblick hvarje annat ljud.

Hans och Victor lutade sig ned för att blicka under

röken och sågo två af sina fiender ligga döda, medan

en tredje sårad linkade sin väg. De öfrige matabilierne

tvekade endast ett ögonblick, derpå slogo de mot sina

sköldar och stormade framåt; emellertid kunde endast

en i sender passera den smala stigen, och den

omständigheten, att den ene försökte tränga sig före den andre,

förorsakade ett litet uppehåll.

-- Nu skjuter jag, Victor, -- sade Hans, och

återigen föllo två matabilier för ett och samma skott.

-- Skjut på anföraren, Victor, -- sade Hans --

innan de draga sig tillbaka. Jag skall sigta på den

der långe bredvid honom.

De båda skotten smälde och åter sjönko två krigare

till marken.

-- Ladda fort, Victor, -- hviskade Hans. -- Sex

af de tio äro döde och en eller två man sårade. Stanna

du här, medan jag afskär återtåget för de öfrige, eljest

skaffa de oss hela hufvudstyrkan på halsen. Jag är

snart åter här.

Med tillhjelp af några klängväxter steg Hans ned

på den sidan af platån, som var motsatt den, från

hvilken matabilierne gjorde sitt angrepp, och sprang

derpå så fort han förmådde till en punkt, hvarifrån han

fullständigt beherskade den äng, hvilken de tre krigarne

på sin flykt till hufvudstyrkan måste passera. Så snart

de närmat sig honom på sextio stegs afstånd, höjde

Hans geväret, och vid knallen af hans skott störtade

den främste äfver ända. De båda andra sprungo med

beundransvärd skicklighet oupphörligt i zigzag, så att

Hans icke kunde få något säkert sigte. När han

slutligen tryckte af, hörde han sin kula slå i marken, utan

att någon fiende vardt träffad. När Hans märkte, att

han skjutit bom med andra skottet, kom han för ett

ögonblick på den tanken att ila efter matabilierne, men

den snabbhet, hvarmed vildarne sprungo, kom honom

snart att inse det fruktlösa i en förföljelse, och således

beslöt han att återvända till Victor och med denne

rådgöra om medlen att säkrast möta hela matabiliskarans

angrepp, som med all säkerhet skulle komma att ega

rum inom tolf timmar.

FJORTONDE KAPITLET.

Klippön såsom fästning. -- Fiendernes angrepp. --

Bundsförvandterne. -- Segern.

-- Det är rätt illa, Hans, att matabilierne

undkommit, men det kan nu icke hjelpas, -- sade Victor,

när Hans meddelade honom resultatet af sitt försök att

afskära återtåget för vildarne. -- Hvad skola vi göra,

Hans? Yi kunna dock omöjligen tillbakaslå ett anfall

af hundra man?

-- På flykt är icke att tänka, ty matabilierne

skulle upptäcka vårt spår och göra jagt på oss. Det

återstår oss således ingenting annat än att hålla ut, så

länge det går.

-- Nå, så få vi väl lof att stanna här, -- sade

Victor. -- För öfrigt tror jag, att denna plats kan

göras fastare. Om vi skulle genomgräfva den smala

stigen, som leder hit, och framför uppkasta en vall,

som skyddade oss mot fiendtliga kastspjut? Vi skulle

af grofva trädgrenar kunna förfärdiga en fast hägnad,

som skulle uppehålla fienden och gifva oss tid att ladda.

För öfrigt har jag gjort ett byte af ett rätt nyttigt

vapen, i händelse ammunitionen blir knapp, nemligen

en båge och ett koger med förgiftade pilar. Vi vilja

genast börja befästningsarbetet, ty om vi kunna hålla

ut i tre dagar, så äro vi räddade, förutsatt att Bernhard

haft lycka med sig.

Sedan de båda männen undanskaffat matabiliernes

lik, begagnade de sina vapen till att genomgräfva den

helt smala stigen. Tillika förfärdigade de af en mängd

stora stenar en vall, hvarigenom det var omöjligt att

uppnå platån annat än genom att klättra öfver den,

och på två timmar hade de redan i betydlig mån

försvårat intagandet af klippan.

-- Victor, -- sade Hans, -- jag har kommit på

den tanken att förfärdiga ett godt försvarsvapen, som

skall spara ammunition. Jag skall afskära några af de

der långa bamburören nere vid floden; om vi på ett

sådant fästa den hvassa spetsen af ett kastspjut, så ha

vi en tolf fot lång lans, med hvilken vi kunna

nedsticka matabilierne, när de försöka klättra öfver vallen.

-- Det är en god idé, -- svarade Victor, -- vi

vilja för säkerhets skull förse oss med fyra sådana

lansar, för den händelse att de skulle afbrytas under

kampen. Ack! om vi bara hade hundra kulor hvar

och krut i proportion, så skulle vi nog kunna reda oss

med hundra af desse skurkar.

Efter någon möda lyckades det Hans att stiga ned

från platån och skära några långa raka bamburör, som

växte nere i klyftan. Med desse vände han tillbaka

och hade nu tillfälle märka, huru svårt uppstigandet

var; det vardt klart för honom att en beslutsam man,

beväpnad med en lång lans, borde vara i stånd att

från den uppförda vallen tillbakaslå ett dussin fiender.

Denna öfvertygelse ingaf honom hopp, att han antingen

skulle kunna tillintetgöra fienden eller åtminstone hålla

sig, till dess hjelp kom. -- Af Bernhard beror nu

allt, -- sade Hans.

Dagen gick endast långsamt, ehuru alla fyra

flyktingarne voro ifrigt sysselsatta med försvarsverken. Katrine

hjelpte Hans att göra patroner och fästa spjutspetsarna

på ändarna af bamburören, medan Victor bemödade sig

att göra förskansningen så fast som möjligt.

Hans visste redan, att klippan kunde nås endast

på ett enda ställe; var det derföre möjligt att försvara

den smala stigen, så kunde fienden icke komma åt dem

från något annat håll.

-- Två man mot hundra är visserligen ett vågadt

företag, Victor, -- sade Hans, -- men när allt kommer

ikring, kunna vi ju icke mera än dö, och vår sista kamp

skall åtminstone bli ärorik. För ögonblicket kan

ingenting vidare göras, och jag föreslår derföre, att vi lägga

oss och sofva ett par timmar; till solnedgången äro vi

säkra, och jag tror icke, att man skall angripa oss förr

än i morgon bittida. Katrine och hennes syster kunna

tills vidare öfvertaga vakten.

Solen hade redan gått ned, när Victor väcktes af

Katrine.

-- Om dagen kan jag förlita mig på mina ögon,

Victor, -- sade flickan, -- men till nattvakt tror jag

icke jag duger. En fiende skulle kanske vara för slug

eller för snabb för mig.

-- Det är sannt, Katie, -- svarade Victor; -- lägg

du dig bara att sofva, jag skall öfvertaga vakten. Har

du märkt något ovanligt efter solnedgången?

-- Ingenting annat än några lejons rytande, --

sade Katrine; -- äfven tyckas hyänorna redan ha

vädrat liken. Menniskor tyckas emellertid icke finnas

i närheten.

-- I morgon blir det kanske stor strid, Katie, --

sade Victor, -- i hvilken fienden skall vara oss femtio

gånger öfverlägsen i antal.

-- Tappre män som Hans och du frukta icke för

någon öfvermagt, Victor, det vet jag. I nödfall är

äfven jag i stånd att sköta en lans eller affyra ett

skott; men vi kunna förlita oss på eder båda. Äfven

är klippan nu så stark, att ett barn skulle kunna hålla

den mot en hel armé.

-- Du är en behjertad flicka, Katie, och vi skola

gladt och förtroendefullt gå i striden. Tack för dina

ord, god natt.

Natten var till hälften gången, när Hans utträdde

ur hålan för att aflösa Victor.

-- Vid ringaste misstänkta ljud skall jag ropa

dig, -- sade Hans; -- sof sa länge du kan; ty vi

behöfva alla våra krafter.

På den föregående dagens vindstilla hade följt

en frisk bris, som blåste från vester; denna

omständighet gjorde det vida svårare att höra fiendens

annalkande, och när nattens mörker vikit för morgonens

gråa skymning, hade Hans ännu icke märkt något,

som var egnadt att väcka misstanke. När dagsljuset

tilltog, ansträngde han sin syn till det yttersta för att

upptäcka en fiende, men dimman, som hängde kring

bäckar och klyftor, hindrade honom att tydligt urskilja

föremålen nere på slätten.

Medan hans blickar sväfvade öfver berg och ängar,

fängslades de af ett föremål, som för ett ögonblick

tycktes röra sig omedelbart vid klippranden. Anblicken

var sa hastigt öfvergående, att han nästan var böjd

att taga den för en af blåsten i rörelse satt trädgren.

Dock vai1 han en för öfvad jägare för att lemna denna

skenbart obetydliga omständighet utan uppmärksamhet,

och hans blick förblef derföre orörligt fästad på

klippväggen. Ett ögonblick derefter märkte han, huru en

matabilis hufvud höjde sig ur djupet, i det vilden

bemödade sig att klättra upp för klippan. Hans iakttog

tillfället, fattade en lans och trängde så raskt in på

matabilin, att denne hvarken kunde komma upp på

klippan eller släppa sig ned fort nog för att undgå den

dödande stöten. Den genom bröstet stuckna vilden föll

baklänges på en annan matabili, som följde efter honom,

och båda störtade hufvudstupa fulla trettio fot ned i

djupet under ett skri af raseri från hundra strupar.

Detta larm framkallade genast Victor och de båda

flickorna ur hålorna.

-- Vi vilja spara vår ammunition och hellre

nedsticka skurkarne med lansarne, -- ropade Hans; -- så

länge vi stå på oss, kan det icke lyckas en enda att

komma upp på platån.

De båda spionernes nederlag förorsakade ett kort

dröjsmål på matabiliernes sida; men förlitande sig på

sin öfvermagt gaf befälhafvaren slutligen tecken till

angrepp. Han delade sina stridskrafter i tre

afdelningar, af hvilka den ena erhöll befallning att klättra

upp för klippan på det ställe, der spionen nedstörtat,

den andra skulle försöka forcera den smala stigen, medan

den tredje afdelningen fick till uppgift att söka finna

någon ny passande anfallspunkt, men på samma gång

att efter förmåga oroa holländarne och afleda deras

uppmärksamhet från de båda andra skarornas framträngande.

När förberedelserna voro afslutade, skredo matabilierne

under vildt skri till angrepp.

Medan den ena afdelningen sökte klättra upp för

klippväggen, fann den andra plötsligen vägen spärrad

af den branta vallen.

Att holländarne icke sköto, kunde fienden icke

tyda på annat sätt, än att krutet tagit slut;

uppmuntrade af denna tanke stego någre upp på sine

kamraters axlar och uppnådde på detta sätt randen af

klippan. Knappt hade emellertid en matabilis kropp

höjt sig öfver kanten af platån, förrän ett dödande

lansstyng kom honom att sjunka ned till sina

kamraters fötter. Tre gånger lyckades det den outtröttlige

fienden att upplyfta en af de sine till klippranden,

dock endast för att se honom sjunka tillbaka för ett

af sina egna spjut. Likväl uppmuntrade ropet: »De

ha icke något krut», ännu någre andre att våga det

farliga försöket, och först sedan tio man blifvit offrade,

gaf höfdingen befallning till återtåg för att utgrunda

en annan anfallsplan.

-- Hittills ha vi segrat, -- sade Hans, -- och

utan att lossa ett skott. Vi få icke låta märka, att

vi ha krut, så uppgöra de kanske planer, som vi lätt

kunna göra om intet.

Det dröjde öfver en timme, innan matabilierne

åter upptogo anfallet. Hans och Victor hade posterat

sig bakom vallen för att nedsticka sina angripare, så

snart de visade sig. Medan deras uppmärksamhet var

rigtad nedåt, föranledde dem ett lätt buller att blicka

uppåt, hvarvid deras listiga motståndares plan genast blef

klar för dem. Det hade lyckats matabilierne att på en

omväg klättra upp på spetsen af den klippvägg, som sköt

upp öfver platån; när de kommit dit upp, hade de

lösgjort några stora stenar och voro just i begrepp att

kasta ned dem på holländarne, när desse märkte faran.

Klippväggen steg icke rigtigt lodrätt i höjden från

platån, utan sköt fram upptill, så att den, som ville

kasta en sten, måste luta sig långt fram för att träffa

den önskade punkten. Hade han helt enkelt släppt

stenen, så skulle den ha fallit framföre platån och ned

i klyftan utan att göra någon skada. Den yta, som

klippspetsen erbjöd, var så obetydlig, att minsta felsteg

måste slunga vilden ned i djupet. Icke dess mindre

hade någre matabilier vågat detta farliga företag, då

de från detta ställe kunde fullständigt beherrska

holländarnes försvarsverk.

Så snart Hans såg, huru matabilierne gjorde sig

beredde att nedkasta de tunga stenarna på honom,

ropade han åt Victor att hålla sig tätt invid klippan.

-- Här kunna de icke träffa oss, -- sade Hans, --

men vi måste dock skicka upp ett par kulor, eljest

skulle de kasta stenar i hufvudet på oss, medan vi

gjorde dem der nere motstånd. Nu, Victor, gäller det

att passa på; vi måste gå fram ända till klippranden,

då de der uppe skola kasta ned sina stenar på oss. Vi

måste emellertid söka undvika de fallande stenarna och

nedskjuta karlarne. Är du färdig?

-- Ja, -- svarade Hans, hvarpå de båda männen

på ett ögonblick sprungo framåt för att genast åter

vända om i skyddet af klippan. På detta sätt lyckades

det dem att undvika de stenmassor, som nedslungades

på dem. När nu holländarne rigtade sina bössor mot

klippspetsen, ljöd från alla sidor ropet: »Deras krut

är slut», åtföljdt af hånande skratt; men redan i nästa

ögonblick smällde de båda skotten.

En af matabilierne sjönk genast till marken och

låg lika orörlig som klipporna rundt omkring; en annan,

som just var i begrepp att vältra ned en ny sten, reste

sig och sprang med en väldig sats från klippan ned i

djupet; med uppsträckta armar och ryckande kropp

genomskar han luften, slog derpå mot en framskjutande

klippa och föll slutligen som ett stympadt lik ned midt

ibland sina kamrater.

Skottets verkan på de öfrige matabilierne blef

genast märkbar. De, hvilka just voro i begrepp att

klättra uppför klippan, sökte skyndsamt någon

betäckning, men af de båda ännu uppe på klippspetsen

qvarvarande vildarne förlorade den ene jemnvigten och

störtade hufvudstupa ned. Den andre lyckades undkomma.

-- Dit upp skall ingen mera våga sig, -- sade

Hans, -- och jag är verkligen nyfiken att se, hvad de

nu ämna taga sig till.

I fulla två timmar höllo sig matabilierne så stilla,

att icke ett ljud för jägaren tillkännagaf fiendens närhet.

-- Månne de beslutat vända om hem igen och

lemna oss i ro? -- frågade Victor.

-- Nej, det göra de i alla händelser icke, hellre

skola de försöka att hungra ut oss; men à propos det,

så faller det mig just in, att vi kunna äta några bitar.

Sedan få vi kanske icke tid.

Knappt hade de båda jägarne slutat sin måltid,

förrän Victor utropade:

-- Der komma de redan åter och föra två fångne

buschmän med sig. Vet du, Hans, nu torde saken

bli farlig.

-- De skurkarne -- de ha låtit buschmännen

förstå, att om de icke skjuta ned oss med sina

förgiftade pilar, så skola de döda dem. Ned, Victor,

fort ned på marken! -- ropade Hans, och de båda

jägarne bockade ned sig bakom sin barrikad hastigt

nog för att undvika två förgiftade pilar, som flögo fram

öfver dem och studsade tillbaka mot klippväggen.

-- De bofvarne dölja sig bakom träden, Victor.

Det blir svårt att skjuta ned dem. Vi måste vänta,

till dess passande tillfälle erbjuder sig. Så snart vi

dödat dem, ha vi undsluppit den värsta faran.

Af alla afrikanske infödingar är den äkte

buschmännen i besittning af de farligaste vapnen.

Amakosarne eller kafferstammarna vid Kapkoloniens östra gräns

äro beväpnade med ett lätt kastspjut, som består af

ett fyra till fem fot långt trähandtag med en halfannan

fot lång jernspets i ändan. Med detta spjut kan en

öfvad kaffer dödligt träffa sin motståndare på ett

afstånd af hundra steg.

Zulukafferne och matabilierne begagna sig af ett

tungt spjut, som mindre egnar sig till kastning än till

handgemäng. Dock är så väl detta vapen som

amakosarnes kastspjut vida mindre farligt än buschmannens

lilla pil. Denna pil har en längd af ungefär två fot

och består af ett ihåligt vassrör, i hvars ända sitter en

förgiftad spets af ben eller hårdt trä.

Griftet skall bestå af en blandning af animaliska,

vegetabiliska och mineraliska ämnen, som de taga af

de talrika giftiga ormarna, några kaktusarter och något

slags kopparpreparat. Detta gifts verkan är så

fruktansvärd, att den ringaste rispa af en buschmanspil har

en oundviklig död till följd inom en till två timmar.

Buschmannen är en förträfflig skytt och förstår att

afskjuta sina pilar med en sådan snabbhet, att ofta redan

en tredje pil sväfvar i luften, innan den första vidrört

marken.

Hans och Victor voro fullkomligt medvetna af den

fara, som hotade dem genom uppträdandet af denne

nye fiende. Lyckligtvis litade matabilierne icke

tillräckligt på sina båda fångar för att tillåta dem att

klättra upp för klippväggen; de fruktade, att

buschmännen skulle begagna detta tillfälle till att fly eller

rent af till att göra gemensam sak med holländarne.

-- Jag vill se ett tag, hvad jag kan uträtta med

en buschmans pil och båge, -- sade Hans, -- och

skall sigta på stammen af detta stora träd, bakom

hvilken en af dem håller sig dold.

Hans spände bågen och hans pil föll till marken

strax bredvid trädet. Buschmannen såg pilen falla utan

att likväl ha märkt skytten; i sin ifver att sätta sig i

besittning af den främmande pilen glömde han den

nödiga försigtigheten och sprang fram bakom trädet.

Men redan i nästa ögonblick hade Victors kula träffat

honom i axeln och gjort honom oduglig att sköta sin

båge, hvarpå matabilierne genast nedstucko honom med

sina spjut.

I detta ögonblick gjordes jägarne af Katrine

uppmärksamme på en ny stor skara matabilier, som,

kommande från öster, ilade till stridsplatsen.

-- Saken gestaltar sig kritiskt för oss, Victor, --

sade Hans, -- en sådan öfvermagt skola vi icke länge

kunna emotstå.

-- Bocka dig, Hans, bocka dig! -- ropade Victor, --

se hvad som sitter i din hatt!

Hans lutade sig hastigt ned bakom vallen, tog af

sig hatten och upptäckte deri en buschmans pil.

-- Nu är det hög tid att göra slut på den här

saken, -- sade Hans; -- karlen sitter på den der

gaffelformiga grenen, jag ser honom helt tydligt.

Ett skott small, och den andre buschmannen föll

död ned från trädet, medan matabilierne utbrusto i ett

ursinnigt hämdlystet tjut.

FEMTONDE KAPITLET.

Bernhards ridt till holländarne. -- Expeditionen till de efterblifne

vännernes befrielse.

När Bernhard lemnade lägerplatsen för att med

uppbjudande af alla sina krafter skaffa hjelp åt sina

följeslagare, dref honom utom hans vänskap för Hans

och Victor äfven den böjelse han fattat till Katrines

syster. Under loppet af sitt jägarlif hade han föga eller

alldeles icke kommit i beröring med fruntimmer; den

unga flickans milda, älskvärda väsende förfelade derföre

icke att göra ett djupt intryck på honom. Sålunda

red han sin väg, i det han den ena gången efter den

andra mumlade för sig sjelf: »Ja, jag måste rädda

henne! Jag måste rädda henne!»

Bernhard stormade framåt. Lemnande berg, floder,

slätter bakom sig, fortsatte han sin resa nästan utan

afbrott hela dagen, tills det inbrytande mörkret påminte

honom om, att det var tid att tänka på att rasta för

natten.

I det han lät sin häst beta efter behag, omgaf

han ett kretsformigt rum, i hvilket han ämnade

tillbringa natten med sin häst, med torrt ris och qvistar

för att vara skyddad mot anfall af vilda djur. Dessa

senare bruka endast sällan genombryta en dylik hägnad,

enär de deri förmoda något slags fälla. Emellertid var

under de omständigheter, hvari Bernbard måste tillbringa

natten, icke att tänka pä någon lugn sömn. Knappt

hade tröttheten öfverrnannat honom, förrän han redan

i nästa ögonblick uppskrämdes ur sin slummer af tjutet

af något vildt odjur, och han visste nogsamt, att

förlusten af hans häst måste sätta hans eget lif i den

största fara.

Sålunda släpade sig natten långsamt fram, och

vid den första morgongryningen var Bernhard åter på

benen. Sedan han unnat sin häst tid att beta, sadlade

han den och fortsatte resan.

Han torde ha ridit ungefär två timmar, när plötsligen

knallen af ett bösskott trängde till hans öron; i detta

ögonblick var detta ljud honom kärare än en väns röst,

och när han hörde ett andra och tredje skott, jublade han

högt af glädje. Han fattade genast sin bössa, höll

mynningen, åt det håll, hvarifrån skotten hörts, och affyrade

hastigt båda piporna efter hvartannat. Bernhard visste, att

om hans landsmän voro i närheten, så skulle denna signal

ovilkorligen besvaras. Han hade icke misstagit sig,

ty inom ett par minuter hördes två nya skott tätt på

hvarandra, och snart såg han trafva emot sig från de

nära bergen en skara af ungefär trettio beridne män,

hvilkas yttre gjorde intrycket af holländare.

Hans ovisshet räckte icke länge, ty vid deras

annalkande igenkände Bernhard sina vänner och

galopperade glädtigt emot dem, under det han svängde sin

hatt till helsning. Bland sällskapet befunno sig

åtskillige anförvandter till Hans och Katrine, och när

nu Bernhard berättade de omständigheter, under hvilka

han lemnat flyktingarne, ljöd från alla sidor ropet:

»Framåt! framåt! vi måste befria dem!» Bernhard

hejdade deras ifver genom att fråga dem om deras förråd

af ammunition och om antalet af deras hästar.

-- Vi måste medtaga några extra hästar och så

mycken ammunition, som vi kunna bära, -- sade han, --

ty sannolikt måste vi uthärda en strid, och i alla

händelser måste vi ha tillräckligt hästar att kunna

fortskaffa alla.

Detta insåg boerne och beslöto derföre att skicka

fem eller sex man tillbaka till vagnarna, hvilka stodo

ungefär på fem mils afstånd, för att hemta extrahästar

och hela ammunitionen, medan hufvudtruppen genast

anträdde resan.

Hans var allas älskling, och det var derföre icke

att undra på, att hela skaran lade i dagen den största

ifver att befria honom ur hans farliga läge. Under

loppet af dagen tillryggalade ryttarne under Bernhards

ledning en betydlig sträcka, till dess slutligen mörkret

tvang dem att göra halt för natten. Bernhard kände

sig helt lycklig öfver att på detta sätt se sina djerfvaste

förhoppningar gå i fullbordan, ty en skara af omkring

trettio beridne boer var i stånd att hålla en hel liten

armé af vildar i schack.

Snart inträffade äfven de ryttare, som man skickat

tillbaka efter extrahästar, i lägret, så att truppen nu

räknade trettiotvå holländare och fyra hottentotter, hvilka

medförde tillsammans fyrtiotvå hästar. Enligt Bernhards

beräkning måste de uppnå Hans" gömställe till den

följande dagens middag; och i stället för en vecka

skulle hjelpens anskaffande således endast ha kräft

hälften af denna tid. Försänkt i dessa tankar föll

Bernhard i en djup sömn, som intet vildmarkens oljud

denna gång förmådde störa.

*

SEXTONDE KAPITLET.

Förnyadt angrepp och storm mot klippan. -- Fästningen är ointaglig.

-- Den annalkande hjelpen. -- Matabiliernes nederlag.

-- Låt dem bara skrika, Victor, -- ropade Hans, --

ännu ha de oss icke fångne, och innan detta sker, skola

åtminstone ännu femtio af dem bita i gräset. Framför

allt måste vi umgås så sparsamt som möjligt med vår

ammunition, och vid deras nästa stormning vilja vi, så

länge det går, begagna oss af våra lansar.

Efter en halftimme var matabiliernes förstärkning

anländ till ort och ställe och att döma af de lifliga

samtal, som trängde upp ur klyftan, tycktes en

rådplägning ega rum dernere. Snart derpå hörde Hans och

Victor ett buller, som när träd fällas, och slutade deraf,

att något nytt anslag förbereddes emot dem. Man

lemnade dem icke länge i tvifvel härom, ty plötsligt

stormade med högljudt skrik fem afdelningar matabilier,

hvardera på ungefär tjugu man, löst på klippan. En

hvar af dessa skaror medförde en smal trädstam af

ungefär fyrtio fots längd, på hvilken de låtit några

smärre grenar hänga qvar. Dessa träd ville de resa

upp emot klippan och på detta sätt åstadkomma ett

slags stormstegar.

-- Nu till gevären, Victor, -- sade Hans, -- vi

vilja först och främst gallra deras led genom några skott,

och, så snart de kommit nära nog, göra bruk af våra

lansar.

För de båda holländarne, som kämpade för lifvet,

var hvarje särskildt skott af den högsta vigt; de sigtade

derföre med sådan noggrannhet, att redan efter

fyr-faldigt affyrande af deras bössor tvenne af afdelningarna

lidit sådana förluster, att de skyndsamt drogo sig undan

i skydd af skogssnåret. De andre lyckades det

emellertid att resa sina trädstammar mot klippan, och endast

den omständigheten, att matabilierne blott en och en

kunde stiga upp för stormstegen, hade holländarne att

tacka för sin räddning, ty nu lyckades det dem att

efter hvartannat nedsticka fem af sina fiender, utan att

en ende vilde förmått fatta fast fot på klippan. Den

hastiga massakern förorsakade bland de öfrige en sådan

förskräckelse, att de afstodo från stormförsöket och

skyndsamt sökte skydd bland buskar och träd.

- Nu, Hans, vilja vi kasta omkull deras träd, -

sade Victor, - det skall alltid kosta dem någon tid

att åter resa upp dem.

Sedan de båda jägarne med tillhjelp af sina långa

bambustänger kullkastat de båda improviserade

stormstegarne, vände de sin uppmärksamhet till sina talrika

fiender, hvilka på något afstånd tycktes förbereda sig till

en ny allmän storm på deras lilla fästning. Vildarne

hade förenat sig till en enda stor skara och tycktes

endast vänta på höfdingens befallning för att skrida till

angrepp. I detta ögonblick ljöd Katrines stämma:

- Hjelp är nära, Hans; jag har sett tre ryttare

i skogen i närheten af den der kullen.

- Är du säker derpå, Katie? Tre män kunna

icke förmå det ringaste emot massan der nere.

- Det kan också ha varit flere, Hans, jag har

kanske icke sett alla; om några minuter måste de

vara här.

- Se bara, Victor, se! Hvad ha de väl nu för

sig, - sade Hans, när matabilierne plötsligen lemnade

klyftan och skyndsamt drogo sig tillbaka in i snåret.

De båda jägarne förblefvo icke länge i ovisshet

rörande orsaken till deras fienders förändrade hållning,

ty ur snåret ljöd plötsligen den starka knallen af en

bössa, åtföljd af en andra och tredje och slutligen af

en hel salva. Matabiliernes hotande tjut förvandlade

sig i skrik af smärta och dödsrosslingar, när de sågo

sig utsatta för den förkrossande elden af några och

trettio dubbelbössor. För ett ögonblick höllo de svarta

krigarne stånd mot de mördande salvorna, ja de

försökte till och med ett allmänt angrepp; men deras

sköldar af oxhud förmådde icke skydda dem för de

hvites kulor, deras djerfvaste krigare voro snart

nedskjutna, och de öfrige sökte i vild flykt att uppnå öppna

fältet.

Så lätt skulle det emellertid icke lyckas dem att

undkomma, ty de hvite jägarne svängde sig upp i

sadeln, jagade efter de flyende fienderne och nedsköto

dem utan förbarmande. Af hela den stora tjutande,

jubilerande skaran, som ännu en timme förut hotat

Hans och hans följeslagare med en snar död, blefvo

knappt sex man vid lif, hvilka om natten smögo öfver

slätten för att bringa sin höfding budskap om nederlaget.

Bernhard allena hade afhållit sig från deltagandet

i fiendens förföljelse för att genast skaffa sig visshet om

sina vänners öde. När han kom upp till klippan, såg

han der uppe Hans och Victor jemte Katrine och hennes

syster stå och betrakta den pågående förföljelsen.

Så snart Hans igenkände Bernhard, kastade han

sin hatt i luften och jublade högt af glädje.

- Kom upp, Bernhard, - ropade han. - Kom

upp och se på vår borg, som icke två hundra

matabilier förmått rycka ifrån oss. Kom upp, så att vi

kunna välkomna dig.

Efter några svårigheter lyckades det Bernhard, dock

icke utan att ha tagit sina vänners bistånd i anspråk,

att komma upp på platån. Man helsade honom på det

hjertligaste välkommen; ja Katrine slog till och med

båda armarne om hans hals och tackade honom under

kyssar och tårar för sin fästmans och systers räddning.

Lika upprigtigt var välkomnandet å de båda männens

sida, och under de närmaste ögonblicken tänkte de icke

på annat än att visa räddaren sin tacksamhet för sin

befrielse.

Sedan Bernhard berättat, genom hvilken lycklig

skickelse det blifvit honom möjligt att skaffa så snar

hjelp, förde Hans honom omkring på den lilla klippan

och förklarade sättet, hvarigenom de gjort sin

tillflyktsort nästan ointaglig. Alla hans åtgärder gillades på

det högsta af Bernhard, och med största intresse följde

han berättelsen om buschmännens död, om matabiliernes

försök att nedslunga klippblocken och om deras sista

ansträngning att med tillhjelp af trädstammar bestiga

klippan.

- Klippan är i och för sig mycket svår att komma

upp på, oberäknadt faran att blifva genomborrad af en

lans; det är derföre intet under, att det icke lyckats

matabilierne. Men på de sista tre dagarna hafven j

naturligtvis hvarken kunnat sofva eller äta ordentligt;

så snart derföre jägarne återkommit från förföljelsen,

vilja vi tillreda en dugtig måltid, och j skolen då

berätta edra äfventyr för landsmännen. De stackars

flickorna se mycket medtagna ut, men i natt skola de

kunna sofva i rö, ty tillräcklig vakt kommer icke att felas.

Småningom återkommo jägarne från förföljandet och

104

alla uttryckte sin beundran öfver de förträffliga åtgärder,

som Hans och Victor vidtagit till klippans försvar.

Deijpå uppgjordes nere i klyftan en eld, vid hvilken

kokades kaffe i tennkärl och rostades skifvor af

antilop-kött, och så snart alla voro församlade, stärkte sig de

segerrike jägarne i sällskap med de befriade flyktingarne

med en hjertlig gemensam måltid.

Då man kände fiendens styrka och list, beslöt

man att utan tidsutdrägt söka uppnå en trakt, der man

kunde anse sig säker för en förföljelse. Så snart alltså

menniskor och djur hvilat ut, bröt man åter upp, och

efter fyra dagars resa uppnådde sällskapet utan vidare

äfventyr sina landsmäns hufvudläger.

SJUTTONDE KAPITLET.

Boerne draga till nya "betesplatser. - Retiefs mission. - Förrädaren

Dingaan. - Zuluernes angrepp och deras nederlag. -

Krigståget mot Dingaan.

När Hans och hans följeslagare återkommo till

hufvudqvarteret vid Vetfloden, funno de Utvandrarne i

ett tillstånd af oenighet. Ett antal boer hade, i

förutsättning att de efter matabiliernes svåra nederlag

ingenting mera hade att frukta af desse, förklarat sig för

att stanna qvar i det distrikt, i hvilket de för tillfället

befunno sig. Emellertid påstod en stor majoritet af

Utvandrarne, att man måste företaga ett nytt krigståg

mot matabilierne, innan man kunde tänka på att slå

sig ned i landet, och på grund häraf började man träffa

förberedelser till ett nytt infall på Moslekazes område,105

Ett tredje parti, och med detta Retief, utvandrarnes

valde anförare, föreslog, att man skulle draga till de

fruktbara trakterna söder om Quathlambabergen och der

slå sig ner i närheten af Natals hafsvik.

Vid sin ankomst öfverlemnade Hans Katrine i en

tants vård, då det under de för ögonblicket rådande

oordnade förhållandena icke var att tänka på giftermål.

- Så snart allt är ordnadt, Katie, - sade han, -

och vi först veta, hvar vi skola slå oss ned, bygger jag

ett hus, och derpå gifta vi oss.

Vintern gick och i början af våren erforo boerne,

att matabilierne med alla sina kreatur dragit sig tillbaka

djupt in i det inre af landet för att undvika de h vites

tillämnade angrepp. Då man icke höll det för rådligt

att förfölja dem, rigtade man nu sitt ögonmärke på

den föreslagna resan till Natal.

Lägret blef genast uppbrutet, och Hans, Victor

och Bernhard, som slutit sig till Katrines och hennes

anhöriges vagnar, följde anförarne på deras långa och

äfventyrliga resa åt sydost.

Efter en färd af många veckor hade Utvandrarne

öfverskridit Quathlambaberget och uppnått stranden af

Buschmanfloden, vid hvilken man beslöt att grunda

kolonien. Trakten var vattenrik och fruktbar, klimatet

så godt man kunde önska sig det, och då dessutom

betesmarker för boskapen funnos i öfverflöd, så egde

orten i hög grad alla de egenskaper, hvilka ansågos

nödvändiga till grundandet af en koloni.

- Här kunna vi lefva i fred, - sade Hans till

sina båda vänner. - Om engelsmännen behöfva vi icke

mera bekymra oss, vi hafva de härligaste betesmarker

och äro så talrike, att vi icke behöfva frukta ett fiendt-106

ligt angrepp. Så snart jag derföre fått mitt hus färdigt,

gifter jag mig med Katrine och slår mig här i rö.

Några månader hade emellertid gått och Utvandrarne

redan börjat insamla de första frukterna af deras

åkerbruksarbeten. Det var vid denna tid som Retief,

anföraren för de utvandrare, som trängt ännu djupare in

i landet, aflade ett besök hos Zuluernes höfding.

En vacker stilla afton i början af februari satt

Hans på sin vagn, sysselsatt med rengöring af sin bössa

och pratande med Katrine om "tilldragelserna under sin

senaste jagtutflygt. Rundt omkring dem stodo

utvandrarnes vagnar, medan stora boskapshjordar betade på de

angränsande bergen. Hela landskapet bar karakteren af

frid och frihet, och en hvar af Utvandrarne gladde sig

vid tanken på den glada framtid, som tycktes öppna

sig för honom.

- Vi skola få förstärkning, - sade en utvandrare

vid namn Uys, i det han trädde fram till Hans, - ty

denna nejds skönhet skall icke förfela att locka hit

ännu flere kolonister. Och Retief skall nog träffa sådana

öfverenskommelser med Dingaan, att vi kunna lefva här

i fred.

- Ja, - svarade Hans, - det är också tid på,

att det blir slut på de eviga slagsmålen, ty i vinter

vill jag gifta mig, och till dess har jag ännu mycket

att bestyra.

- Hvar är Victor? - frågade Uys.

- Han har rest till kusten för att besöka sin fader

och köpa en ny häst. För öfrigt skall trakten der vara

mycket vacker och mycket rik på elefanter.

- Det är verkligen fallet, vildt finnes det i mängd.

Men se då! hvem är det som kommer der jagande öfver

berget?107

- Det är Victor, - sade Hans. - Det måste

ha händt något, eljest skulle han icke drifva på sin häst

så förfärligt.

När Victor närmade sig lägret, svängde han hatten

öfver hufvudet och ropade:

- Till vapen, kamrater, till vapen! det gäller

edra lif l

Knappt hade han hunnit fram till Hans" vagn,

förrän han redan såg sig omringad af ett hundratal af

sina landsmän, som ifrigt frågade honom, hvad som

stode på.

- Zuluernes hela här är i antågande, - ropade

Victor. - Retief och hans följeslagare äro mördade.

Här emellan och Zululandet finnes icke en ende

holländare mera; män, qvinnor och barn, alla äro nedgjorda.

Denna underrättelse väckte allmän fasa. Männen

utstötte hämderop, medan de skyndade att sätta lägret i

försvarstillstånd. Till detta ändamål ställde man vagnarna

bredvid hvarandra i form af en qvadrat och fyllde

luckorna mellan de särskilda fordonen med grenar och qvistar.

Derpå posterades en trepundig kanon på en vagn och

mynningen rigtades åt det håll, hvarifrån man väntade

fiendens ankomst. Slutligen utdelades gevär och

ammunition, och sedan man skickat ut några ryttare såsom

-spejare, afvaktade man med ängslan angreppet.

Victor fann nu ledighet att afgifva en utförligare

berättelse om de förskräckliga tilldragelser, som han

erfarit under sin resa.

Kort efter det han lemnat distriktet Natal, beslöt

Retief att göra zuluhöfdingen sin uppvaktning för att

underhandla med honom om afträdandet af några

landsträckor. Herr Owen, en engelsk missionär, som

uppehöll sig i Dingaans by och förmenade sig utöfva ett108

utomordentligt inflytande på höfdingen, meddelade

holländarne, att han kunde lofva dem ett vänligt

emottagande af vildarne. Likväl hade missionären ännu

ingen aning om en vild despots djefvulska sinne. Så

snart han välkomnat Retiefs sällskap, förklarade sig

Dingaan beredd att afträda en del af sitt område åt

holländarne, dock måste de först hjelpa honom att

återtaga en stor boskapshjord, som en mantateehöfding vid

namn Sikonyella frånröfvat zuluerne.

Detta lofvade Retief att göra, och i det han sände

några budbärare till Sikonyella med uppmaning att

återställa den röfvade boskapen, började han tillika träffa

förberedelser till ett krigståg i händelse af ett afslående

svar från höfdingens sida.

Sikonyella utlemnade emellertid frivilligt ungefär

sju hundra kreatur, och med dessa återvände Retief

till zuluerne, åtföljd af omkring sjuttio af sina bäst

beridne och beväpnade följeslagare.

Återigen emottogos holländarne på det vänligaste

af Dingaan; ja, denne undertecknade till och med ett

aktstycke, hvari en stor del af Natalområdet afträddes

åt Utvandrarne.

Under hela denna tid mognade emellertid en

djefvulsk plan i den listige vildens hufvud. Han hade

erfarit, huru desse hvite besegrat hans mägtige vän

Moslekaze och tvungit honom att lemna sina byar för

att söka en tillflykt i det inre af sitt land, och han

drog deraf den slutsatsen, att holländarne voro högst

farlige grannar. Han fattade således det beslutet att

tillintetgöra alla hvita i närheten af sitt område,

antagande att ett sådant dåd i framtiden skulle afskräcka

hvarje utvandrare att våga sig till hans område.

Sedan han nu innästlat sig i sina gästers fulla109

förtroende, inbjöd Dingaan dera att bevista en stor

krigsdans, hvilken han anbefallt såsom ett värdigt

afslutande af deras besök. Då likväl seden kräfde att

endast obeväpnad visa sig i konungens närvaro,

anmodades gästerne att ställa från sig sina gevär utanför

kraalen. Dingaan hade sammankallat ungefär tre tusen

krigare, hvilka alla voro beväpnade med det korta,

breda spjutet och med karrien eller knölpåken. Man

inbjöd boerne att taga plats midt i en krets af desse

krigare och dricka itchuala, ett slags öl, medan vildarne

slogo på sina sköldar och till takten af en krigssång

utförde en vild dans. Jorden sjelf tycktes dåna under

stampningarna af de sex tusen fötterna, och boerne

började redan ångra, att de satt ifrån sig sina trogna

bössor. Emellertid drogo zuluerne en allt trängre och

trängre krets om de hvite, och deras åtbörder och

skakandet af spjuten blef med hvart ögonblick mera hotande.

Plötsligen trädde höfdingen Dingaan ut ur kretsen och

ropade: »Bulala», hvarpå krigarne trängde in på sina

offer, och efter en kort kamp, hvarvid boerne med

för-tviflans mod värjde sig med sina jagtknifvar, blefvo

slutligen alla nedgjorda *).

Så snart mördandet var slut, afsände Dingaan tio

tusen man till området Natal med uppdrag att utrota

alla hvita, som slagit sig ned der. Som en

gräshopps-svärm öfversvämmade zuluerne landet och skonade icke

*) Vi ha hört en berättelse om Retiefs och hans följeslagares

mördande ur tvenne ögonvittnens mun, af hvilka den ene, en kaffer,

vid tiden för mordet stod såsom krigare i Dingaans tjenst. Denne

man berättade, att två af boerne i hemlighet medtagit sina gevär

och äfven gjorde bruk deraf, hvaraf framgår, att någre af

sällskapet anade oråd. Den andra berättelsen erhöllo vi af en kaffer

vid namn Copen, hvilken talade flytande engelska och då för tiden

yar en gosse i Dingaans kraal. Båda berättelserna stämma öfverens

i hufvudpunkterna.110

ett enda nybygge. I närheten af Blåkransfloden blefvo

samtliga utvandrare nedstuckna, och ännu i dag kallar

man orten för »Gråten». Det var i närheten af denna

ort, som Victor befann sig vid tiden för Zuluernes

angrepp, dock lyckades det honom att undkomma och i

tid varna sina vänner.

Mot all väntan förgick natten, utan att fienden

lät se sig; dock hade dagen knappt grytt, förrän

spe-jarne återkommo till lägret och anmälde, att zuluerne

voro i antågande. Allt var färdigt till deras emot

tagande, och när de närmat sig lägret på några hundra

steg, började boernes eld och åstadkom en fruktansvärd

förödelse i Zuluernes täta massor. Äfven den trepundiga

kanonen, som laddats med kulor, spridde .död och

förderf omkring sig, och snart var marken betäckt med

de fallnes lik. Till och med de mest öfvade

zulu-krigare voro icke i stånd att emotstå detta hagelskur

af bly, och det dröjde icke länge, förrän de drogo sig

tillbaka i oordning för att åter samla sig utom skotthåll

och på nytt storma fram mot fienden.

Deras senaste framgångar mot de hvite hade

tydligen kommit dem att underskatta sina motståndare;

härtill kom fruktan att återvända till höfdingen utan

att ha utfört hans befallning rörande utvandrarnes

tillintetgörande; derföre aktade de icke på det

fruktansvärda blyregnet, som nedniejade hela rader; de bakre

hoppade öfver de fallnes lik och försökte med

upp-bjndande af hela sin kraft att bana sig en väg genom

holländarnes skyddsvärn.

Vid deras andra framstormande hade några zuluer

äfven uppnått den vagn, på hvilken Hans befann sig;

denne hade just afskjutit sina båda pipoV och stod för

ögonblicket vapenlös. Han hade varit utan räddning111

förlorad, om icke Katrine i samma ögonblick stuckit en

annan bössa i handen på honom, hvarmed han nedlade

angriparn e.

Ännu många gånger förnyade zuluerne angreppet,

men alltid utan framgång, och ända till långt inpå

eftermiddagen hade holländarne emotstått den

fruktansvärda öfvermagten. Då började slutligen ammunitionen

tryta, och täta rop på krut och bly hördes, utan att

denna begäran kunde villfaras. Hade zuluerne företagit

ännu en stormning, så hade de hvites öde varit

afgjordt, ty i händelse af ett handgemäng hade de

nödvändigt måst duka under för den fyrtiodubbla

öfvermagten. I detta kritiska ögonblick slog trepundingens

skott ned midt ibland fienden och träffade någre

zulu-höfdingar, som på något afstånd höllo rådplägning.

Denna omständighet hade till följd ett skyndsamt

återtåg af hela skaran, hvilken dock först lemnade boerne

i obestridd besittning af slagfältet, sedan den drifvit

bort med sig nästan all deras boskap.

Det var en natt af den djupaste sorg, som i lägret

vid Buschmanfloden följde på denna minnesvärda dag.

Ehuru förlusten på holländarnes sida var mycket ringa

och deras seger fullständig, så lydde dock de

underrättelser, som från alla håll kommo dem till hända,

högst förkrossande. Utom Retiefs skara hade åtminstone

sex hundra män, qvinnor och barn blifvit mördade, och

deras vanställda lik erbjödo på de särskilda nybyggena

en gräslig anblick. Det var derföre icke underligt, att

bland dem, som undgått massakern, ropet på hämd

och vedergällning blef allt högljuddare. - Vi äro starke

nog att lära barbaren, att han icke ostraffadt får slagta

oss. Upp! till vapen! - Detta var det allmänna ropet,

och sålunda bildade sig en skara på fyra hundra man.112

till hvilken äfven Hans med sina båda vänner hörde,

hvilka under den bepröfvade ledningen af två utmärkte

män, Piet Uys och Potgieter, oförtöfvadt träffade

förberedelser till ett krigståg mot vildarne.

Det var i april år 1838, som denna skara lemnade

Klippflodens stränder och ryckte fram mot Zuluernes

område. Männen voro samtligen beridne och utrustade

med goda vapen och riklig ammunition, och ehuru de

drogo ut mot en listig och talrik fiende, fanns dock

ingen ende ibland dem, som ett enda ögonblick tviflade

på framgången af expeditionen.

Aftonen den första dagen gjordes halt på ett

passande ställe, der lägret för natten skulle uppslås.

Talrika vakter utställdes, och den största försigtighet

användes för att förebygga en möjlig öfverrumpling. Desse

fyra hundra bepröfvade Jägarnes läger erbjöd en

egendomlig, vild anblick. Bland dem funnos män, som från

ungdomen egnat sig åt lejon- och elefantjagt, andre åter,

som under åratal lefvat i kamp med amakosakaifrerne,

och hvilkas hela tillvarelse bildade en oafbruten följd

af äfventyr och nervskakande hjeltedåd.

- Den stulna boskapen måste vi taga igen, -

sade den gamle Uys, i det han trädde fram till Hans,

som just var sysselsatt med att rengöra sitt gevär.

- Ja visst, och äfven utkräfva hämd för mordet

på Retief; det var oklokt af honom att lemna från sig

gevären, ty vildar äro alltid förrädiske.

- Eetief trodde sig ha helt och hållet vunnit

Dingaan och tog så mycket folk med sig för att gifva

zuluerne ett begrepp om sin magt. Man hade förut

rådt honom att medtaga endast fyra till fem följeslagare,

och det rådet hade han bort följa.113

- Tror ni, Piet, att vi äro starke nog till att

taga i tu med zuluerne i denna kuperade mark?

- Det skulle jag tro; men vi vilja likväl försöka

att locka ut dem på öppna fältet. Dingaan har ännu

aldrig kämpat mot beridne och med eldvapen beväpnade

män; jag tror derföre, att han icke skall vara så öfver

måttan försigtig, när han far höra, att hans angripare

räkna endast fyra hundra man.

- Det finnes zuluspioner i trakten, - sade Victor,

som just blifvit aflöst från sin post i de nära bergen. -

Jag såg tre män springa snabbt öfver öppna fältet; de

skyndade uppenbart till Dingaan för att förkunna vart

annalkande.

- Vi äro beredde att taga emot honom, så snart

han visar sig, - ropade Uys; det gäller att hämna

våra vänner och anförvandter, dervid vilja vi hålla fast.

- Jag kan icke hjelpa det, - hviskade Hans till

Victor, - men jag tycker, att det vore bättre bestäldt

med vår sak, om vi vore talrikare. Som jag hört, har

äfven ett antal engelsmän vid kusten för afsigt att

företaga ett angrepp på Dingaan; kunde vi förena oss

med dem, så vore framgången betryggad.

- Vi måste lita på våra anförare, Hans, -

svarade Victor, - och egna alla våra krafter åt saken.114

ADERTONDE KAPITLET.

Boerne närma sig Zululandet. - Kamp med zuluerne. -

Hans i f ära. - Förlorad. - En kappränning om lifvet.

Boerne genomtågade det afträdda Natalområdet,

öfverskredo Tugelafloden och närmade sig nu Dingaans

kraal. Under sin marsch hade de påträffat endast några

få zuluspioner, och redan började man att frukta, det

konungen dragit sig tillbaka till det inre af landet.

Först när jägarne beträdde en klyfta, i hvars

omedelbara närhet residenset låg, skådade de för första

gången zuluhären, hvilken emellertid hastigt drog sig

tillbaka i rigtning åt kraalen, som om den velat

undvika ett angrepp.

- Efter dem! - ropade Uys.

Jägarne följde; men plötsligen gjorde vildarne front

och störtade sig med rasande tjut på sina fiender.

Tillika visade sig en annan afdelning zuluer, sgni

hittills hållit sig dold, i ryttarnes rygg och af skuro således

återtåget för dem. Äfven från bergen nedstormade

fien-derne, så att skaran inom loppet af några minuter var

fullständigt omringad.

Det blef på en gång klart for hela truppen, att

den råkat i en fälla; ty för en strid till häst var stället,

der ryttarne .befunno sig, det mest ogynsamma. Följande

en i hast uppgjord plan koncentrerade de sin eld på en

enda del af sina motståndare och banade sig på detta

sätt en väg genom massan af fiender.

Hans hade med sina båda vänner ända från

kampens början hållit sig. i närheten af anföraren, och desse115

tre förträfflige skyttars bössor gjorde en fruktansvärd

verkan på zuluerne. När ryttarn e voro fullkomligt

omringade, hade Hans utropat:

, - Gifven eld på zuluerne bakom eder och slån

eder igenom åt detta håll!

Hade hela truppen följt detta råd, så hade den

sannolikt undkommit med ringa förlust, men till all

olycka vände sig anföraren Uys åt motsatt håll, och,

åtföljd af Hans och ett tjugutal andra, försökte han

spränga igenom ett svagt -ställe i kretsen.

Men zuluerne togo ända till sista andedraget

verksam del i kampen. Någre af dem reste sig upp trots

sina sår vid ryttarn*es annalkande, och till och med

när de nedtrampades under hästhofvarna, stucko de

efter djuren, och i flera fall lyckades det dem äfven

att såra ryttarne. Likväl tycktes genombrytningen

betryggad, när boerne plötsligen befunno sig vid foten af

en kulle, som hejdade deras vidare framträngande. I

detta ögonblick blef äfven anföraren Uys dödligt sårad,

dock hade han ännu kraft att ropa åt sina följeslagare,

att de skulle tänka på sin egen säkerhet och öfverlemna

honom åt sitt öde. Samtidigt störtade Häris" häst

dödligt träffad till marken; och endast med yttersta

möda lyckades det ryttaren att undkomma till ett tätt

snår i den angränsande skogen, och medan zuluerne

voro sysselsatte med att gifva Uys och hans likaledes

sårade son nådestöten, smög sig Hans fram mellan

buskarne och fann slutligen en smygvrå, der hvarken

vän eller fiende kunde upptäcka honom.

Emellertid hade holländarnes hufvudstyrka lyckats

sia sig igenom och vinna öppna fältet, dit zuluerne icke

vågade förfölja dem. Dock hade stridens olyckliga ut-116

gång så nedslagit deras mod, att de utan vidare försök

anträdde återtåget till hufvudqvarter et.

Någre af jägarne hade sett Hans" häst störta, och

då de icke ansågo någon flykt undan de talrike

fien-derne för möjlig, så tvekade de icke att utsprida

underrättelsen om hans död.

Budskapet om den olyckliga utgången af

krigståget förorsakade den djupaste sorg i lägret. Hans var

allas älskling, och man hade hoppats att i honom en

gång få en duglig krigsanförare. Katrine bar sin sorg

med lugn; man kunde icke förmå henne att lemna

vagnen, der hon satt timtals alldeles tyst och liksom "

försjunken i dvala. Hon afvisade hvarje försök till

tröst, men stundom for hon upp ur sin bedöfning och

ropade, att Hans icke var död.

När Utvandrarne erforo, att äfven engelsmännens

angrepp vid Natals hafsvik tillbakaslagits af Dingaan,

uppgåfvo de för ögonblicket hvarje tanke på någon

vidare expedition mot amazuluernes mägtige höfding.

När Hans lyckligen undkommit de kampandes led,

befann han sig ännu alltjemt i ett högst farligt läge.

Från sitt gömställe var han i stånd att iakttaga

särskilda skaror af zuluer, hvilka tycktes följa den

aftagande fiendens rörelser. Han ansåg det derföre för

klokast att stanna qvar, der han var, till nattens

inbrytande, då han i skydd af mörkret ville söka uppnå

Natalviken eller sina vänners läger. Äfven hyste han

någon förhoppning, att hans landsmän skulle göra halt

^på slätten för att dagen derpå förnya kampen.

När aftonen inbröt vågade Hans sig ut ur de täta

buskarna, som dolde honom, för att underkasta omgif

ningen en noggrann pröfning. Då märkte han på något

afstånd ett hvitt föremål, som han snart igenkände för117

att vara en zulus sköld. Denna sköld iakttog han

fortfarande, så länge skymningen tillät det, och då den

förblef orörlig, slöt han deraf, att egaren måste vara

död. När fullkomligt mörker inträdt, smög han sig

försigtigt fram till stället och fann der en död

zulu-krigare, hvilken fått ett skott genom bröstet och

sannolikt uppsökt denna plats för att kunna dö i rö.

I det Hans betraktade liket, kom han på den

tanken, att de djurhudar, som zulun var iklädd, kunde

komma honom sjelf till god nytta. Han anlade

derföre vildens obetydliga klädespersedlar och fann, att de

betäckte honom från halsen till knäet. Då han var

fullkomligt medveten af den fara, som hotade honom i

händelse af upptäckt, så föll han på ett djerft beslut.

Först drog han af sig rocken, vek i hop den och

fäst-gjorde den i det inre af kafferskölden. Derpå afskar

han nedre delen af sina benkläder, så att de räckte

honom endast till knäet. Äfven sin filthatt tog han af

sig och öfversmetade slutligen de .nedre obetäckta delarna

af sin kropp med gytja från en närbelägen pöl. På

detta sätt förklädd, skulle han af en hvar, till och med

på dagen, ha tagits för en zulu. Sitt gevär och sitt

kruthorn dolde han så godt sig göra lät, och efter en

kort bön anträdde han modigt sin resa.

Han had© beslutat att om dagen uppehålla sig så

mycket som möjligt i snåren och endast om natten

genomvandra öppna landet. Till all lycka var natten

ljus och stjernklar, så att det icke var svårt att följa

rätta rigtningen. Således ilade han framåt, i det han

sorgfälligt undvek alla kafferhyddor på sin väg, och

tillryggalade på detta sätt öfver tre mil utan att stöta

på något hinde^. Men just som han gick förbi en tät

buske, hörde han plötsligen flera röster i närheten, och118

innan han fått tid att vända om, ropade någon på

kafferspråket:

- Hvart går du?

Hans var förtrolig med de flesta af de sydafrikanska

stammarnas dialekter, hvilka alla hafva stor likhet sins

emellan, och svarade utan tvekan:

- Jag går i höfdingens uppdrag.

Svaret var tillräckligt, och man lät Hans utan

vidare passera.

Under natten fortsatte han sin resa, och först när

morgonen grydde, gjorde han halt i ett tätt skogssnår.

Ehuru hans förklädnad i mörkret var tillräcklig, fruktade

han dock att vid full dager blifva igenkänd, så mycket

mera som det icke lyckats honom att fullständigt dölja

sitt gevär bakom skölden. Han ansåg det derföre för

rådligt att hela dagen qvarstanna i sitt gömställe och

först i det inbrytande mörkret åter fortsätta resan.

Under hela dagen låg Hans nästan orörlig. Från

sitt gömställe kunde .han öfverskåda nästan hela den

kringliggande trakten, och solen började redan kasta

längre skuggor, utan att någon fiende visat sig. När

slutligen aftonen nalkades, var han genast på benen

och märkte på något afstånd en skara på ungefär tjugu

zuluer, som ögonskenligen följde hans spår. När han

anlade kafferförklädnad, hade han dock icke kunnat

besluta sig till att aflägga sina skor och gå barfota; det

vardt derföre klart for honom, att zuluerne upptäckt

hans fotspår och nu skulle följa dem ända till hans

gömställe. Då fick han plötsligen ett djerft infall.

Zuluerne voro ännu en fjerdedels mil aflägsna, och da

buskarna, om han reste sig upp, dolde nedre delen af

hans kropp, skulle zuluerne svårligen kunna skilja honom

från en af sina landsmän. Han reste sig derföre, och119

i det han svängde skölden för att ådraga sig vildarnes

uppmärksamhet, ropade han: »Mena bo (ungefär: hej,

holla!)» Zuluerne hade genast märkt honom, och då de

icke kunde tro annat, än att deras förmente landsman

ville gifva dem någon upplysning rörande fotspåren, så

stannade de för att höra, hvad han hade att förkunna.

Hans pekade nu med skölden i motsatt rigtning mot

den, hvari han ämnade fortsätta sin färd, och ropade

på äkta kafferdialekt: »Un lungo Jiambili Jcona (den

hvite mannen har gått ditåt»).

- Har du sett honom? - var den fråga, som

härpå helt naturligt följde.

- Ja, han gick, när solen ännu stod högt, -

svarade Hans.

Då han fruktade, att man kunde bedja honom

komma ned, så ropade han: »Höfdingen skickar mig.

Hwnpa guthle (lycklig resa)», och utan något vidare

försök att dölja sig skyndade Hans sin väg i motsatt

rigtning mot den utpekade.

I början trodde Hans, att hans plan fullständigt

lyckats, ty zuluerne följde utan vidare den af honom

angifna rigtningen, i det de ifrigt blickade omkring sig

efter den hvite mannens fotspår. Han hade redan

till-ryggalagt en mil, när zuluerne, som icke kunde

upptäcka några fotspår, anade oråd och återvände till det

gamla spåret.

Emellertid ilade Hans med uppbjudande af alla

sina krafter framåt för att uppnå Tugelaflodeii, vid hvars

skogrika, af klyftor uppfyllda stränder han hoppades

finna ett säkert gömställe. En kort tid hade han

förlorat zuluerne ur sigte, men snart såg han dem

nedstiga från det berg, som han nyss öfverskridit, och

tjutande storma efter honom med höjda spjut. När120

kaffrerne vände om från sitt fåfänga letande, märkte de

snart, att fotspåren ledde till det ställe, der de sett sin

förmente landsman, och derifrån vidare i den rigtning,

som han tagit. De insågo nu genast Hans" list, och de

lurade kaffrernes raseri kände inga gränser. Emellertid

voro de säkra på att hinna upp honom, då de icke voro

okunnige om sin egen utomordentliga snabbhet och

uthållighet i jemförelse med en hvits. Dock återstodo

ännu endast två timmar till solnedgången, och skulle

flyktingen icke undkomma dem, så måste de till dess

ha fångat honom. De ilade derföre med hela sin

snabbhet efter fienden, hvilken, så snart han märkte,

att all förställning hädanefter var utan gagn, bortkastade

skölden och zuludrägten, fattade sitt igevär och i snörrät

rigtning fortsatte sitt lopp till floden.

Hans fann snart, att han i kapplöpning icke var

zuluerne vuxen. Desse vunno hvart ögonblick på honom,

och derföre grubblade han på någon list, hvarigenom

han skulle kunna undkomma de förföljande.

Den mark, öfver hvilken Hans hittills sprungit,

var mjuk och bevuxen med gräs, så att, äfven om hans

förföljare icke varit i stånd att se honom, de likväl

med lätthet skulle kunnat följa hans fotspår. När han

följaktligen uppnått den klyfta, som omedelbart ledde

ned till Tugelafloden, föll honom en plan in, som möjligen

skulle kunna leda zuluerne på falskt spår. Sedan han

uppnått en stenbunden mark, i hvilken aftrycket af en

fot svårligen skulle kunna märkas, qvarlemnade han i

det ögonblick, då han förlorade sina förföljare ur sigte,

några djupa fotspår, gick derpå lätt och försigtigt ungefär

femtio steg tillbaka, utan att lemna några spår efter

sig, och vek derpå af i rät vinkel mot den

hittills-följda rigtningen. Efter en stund stannade han litet121

för att hemta andan och iakttaga fiendens vidare

fore-hafvanden.

Zuluerne hade emellertid lugnt följt spåret i den

fasta öfvertygelsen, att flyktingen omöjligen skulle kunna

undkomma dem, och hade redan ilat ett par hundra steg

förbi det ställe, der Hans vikit af, när de förste gjorde

halt, enär det afbrutna spåret icke åter ville bli märkbart.

De spridde sig nu i åtskilliga rigtningar för att finna

spåret, och denna omständighet förskaffade Hans ett nytt

betydligt försprång. Han beslöt nu att försigtigt gå

vidare, under det han sorgfälligt undvek att visa sig

för sina förföljare, och på detta sätt uppnådde han

lyckligen en skogbevuxen dal, medan zuluerne ännu

bemödade sig att återfinna spåret. Dalen förde till en

öppen äng, hvilken på ett afstånd af en half mil

begränsades af en rad pilartade träd, bakom hvilka Hans

förmodade Tugelafloden ligga. Han besinnade sig icke

länge, utan ilade tvärs öfver ängen fram mot träden;

dock hade han knappt tillryggalagt två hundra steg,

förrän han märkte, att zuluerne upptäckt honom. Desse

hade nemligen skickat tre af sin skara upp på de

kringliggande höjderna för att få sigte på flyktingen. Desse

tre hade märkt Hans, så snart han beträdde den öppna

ängen, och ropade åt sina kamrater, hvarpå hela skaran

åter skyndsamt upptog förföljelsen. Hans hade

emellertid ett försprång på minst åtta hundra steg och visste,

att han måste uppnå floden, innan fienden hunnit upp

honom; dock hade han icke klart för sig, huru och

hvarest han skulle öfverskrida floden. Tugela är på

några ställen djup och bred, på andra åter grund,

stränderna sumpiga och bevuxna med säf. På andra ställen

åter tränger sig floden fram mellan branta sluttningar,

på hvilka knappt babianen förmår stiga upp och ned.122

Hans antog, att floden borde vara djup på det ställe,

der pilarne vuxo; han valde derföre en annan punkt,

der växtligheten utgjordes af låga buskar.

Zuluerne voro ännu öfver en fjerdedels mil efter,

när Hans uppnådde stranden, som på detta ställe var

brant och klippig. Äfven flodens bädd var stenig och

icke allt för djup, en omständighet, som kom Hans väl

till pass, ty hans tunga bössa skulle varit mycket hin

derlig vid simning, äfven skulle det svårligen ha lyckats

honom att hålla sitt krutförråd torrt. I det han nu

tog kruthornet i ena handen och höll bössan i den

andra, genomvadade han floden, hvilken på det djupaste

stället gick honom endast upp till midjan, ehuru den

häftiga strömmen gjorde det svårt för honom att

bibehålla jemn vigten. Emellertid uppnådde han lyckligt den

andra stranden och beslöt att här göra halt, då han

antog, att det skulle finnas hvita i trakten, hvilka ett

skott skulle kalla till hans hjelp. Då han för öfrigt

icke var böjd att afstå från det skydd, som floden

erbjöd honom, så dolde han sig bakom några buskar

och afvaktade fiendens ankomst.

Hans behöfde icke vänta länge. Knappt hade

zuluerne uppnått stranden, förrän fyra af dem hoppade

i floden, hvilken på detta ställe var ungefär nittio steg

bred. I följd af Stenarnes glatthet och strömmens

häftighet kunde de endast långsamt skrida framåt, men

tycktes vara så öfvertygade om sin fiendes svaghet, att

de icke tänkte på någon allvarlig fara.

Hans lät vildarnes anförare obehindradt framtränga

till midten af floden, då stödde han sin bössa mot

grenen af en liten akasia, sigtade omsorgsfullt, och i

nästa ögonblick återljöd stranden af knallen af hans123

skott. Han hade icke förfelat sitt mål, och när röken

skingrades, såg han anförarens lik drifva utför strömmen.

Zuluerne hade de holländska bössornas dödande

verkan i allt for friskt minne för att tänka på något

vidare framträngande. De, som redan befunno sig i

floden, gjorde genast helt om och försökte att så

skyndsamt som möjligt uppnå stranden.

Hans tänkte till en början endast på att stanna

på sin nuvarande plats, ty följderna af den omåttliga

ansträngningen började nu göra sig märkbara och

hungern plågade honom grymt, men fiendernes rörelser på

den motsatta stranden kom honom att öfvergifva denna

tanke. Knappt hade skaran åter samlat sig, förrän den

nye anföraren afsände åtta man, af hvilka fyra skulle

. gå uppåt strömmen och fyra nedåt för att på passande

ställe vada öfver floden och afskära återtåget för

flyktingen. Hans såg karlarne bryta upp och gissade till

deras plan. Han rörde sig några steg framåt, så att

kaffrerne måste se honom, och lutade sig derpå ned

bakom en buske, som om han ämnat skjuta. I stället

att göra detta aftog han sin hatt och hängde den på

en gren, så att den blef synlig för fienden, och i det

han derpå lade sig framstupa, arbetade han sig fram

på händer och fötter, utan att zuluerne på andra

stranden kunde varseblifva honom. Sålunda rörde han sig

en sträcka framåt, och så snart han kommit utom

synhåll för kaffrernes blickar, reste han sig upp och sprang,

så fort han förmådde, inåt landet.124

NITTONDE KAPITLET.

Ett oväntadt möte. - Hans berättar sin historia. - Bakhållet.

I förväntan att zuluerne snart åter skulle vara

honom i spåren, sprang Hans så hastigt han förmådde

och undvek hvarje buske, bakom hvilken en fiende kunde

lura. När det slutligen blifvit så mörkt, att han fruktade

att komma ur rätta kosan, gjorde han halt på en öppen

plats i skogen och började fundera på, huru han skulle

kunna stilla sin hunger, Det hade varit farligt att göra

upp eld, och då han icke kunde förmå sig till att äta

rått kött, måste han för ögonblicket afstå från hoppet

om aftonvard. Äfven hade han icke sofvit på två

nätter, och ehuru den fortfarande sinnesskakningen

hittills hållit honom uppe, kände han dock, huru sömnen

nu började öfverväldiga honom.

- En liten stund skall jag väl utan fara kunna

sofva, - tänkte Hans, - sedan är jag åter kry, och

till daggryningen skall jag väl finna tillfälle att skaffa

mig någon föda.

Härmed lade han sig, och inom några ögonblick

hade han försjunkit i en tung drömlös sömn.

Solen hade länge sedan höjt sig öfver

horisonten, när Hans åter vaknade. Genast sträckte han ut

handen efter sin bössa, men kunde icke finna den. Han

sprang upp på sina fötter och såg sig omringad af en

stor skara beväpnade kaffrer. Utan ett enda vapen till

sitt försvar visste han, att motstånd skulle varit

förgäfves, och förblef derföre lugnt stående, modigt

väntande på sitt öde. Emellertid hade han knappt rest125

sig upp, förrän han märkte, att någre af kaffrerne

pekade på en punkt, der på något afstånd en eld brann,

och hans modiga hjerta bäfvade vid tanken på, att man

kanske ville bränna honom lefvande. Men huru stor

blef icke hans förvåning, när han såg fyra hvite män

komma emot sig, af hvilka den ene efter utseendet

otvifvelaktigt måste vara en holländare. - Skulle detta

kanske äfven vara fångar? - tänkte Hans - och vill

man kanske bränna oss alla tillsammans? - Saken blef

allt gåtfullare, när han märkte, att desse personer buro

bössor. Han väntade tills de kommit närmare, och

sade då: - J hafven omringat mig, medan jag sof. -

Männen sågo på hvarandra, derpå sade den ene på

holländska: - Ni tyckes vara en landsman till mig, men

huru har ni kommit hit, och hvarföre är ni så svart i

ansigtet?

Hans hade glömt, att gytjan, hvarmed han insmort

sig och som till en del afsköljts af flodvattnet, förlänade

honom ett mycket kafferlikt utseende.

- Mitt ansigte må vara svart, - sade han, -

icke dess mindre är jag Hans Stark.

- Är ni Hans Stark! .- sade den andre. - Man

har berättat oss, att han jemte de båda Uys fallit i

striden mot zuluerne. Är ni Hans Stark! - upprepade

han i det han trädde tätt intill Hans och underkastade

honom en noggrann granskning, - huru har ni då

undkommit? Att döma af ert tal måste ni vara

holländare, ehuru vi i morgonskymningen togo er för en

kafferspion, som iklädt sig någon mördad hvits drägt.

Kom med fram till elden och låt oss höra er historia.

- Gifven mig först att äta och dricka, - sade

Hans. - Jag har sedan två dagar icke smakat en bit

och gjort en promenad, som en struts skulle ha heder126

af. "Så snart jag sedan fått tvätta mig, skolen j få

höra historien om min flykt. Men hvad nytt? Huru

kommen j hit, och ha mina följeslagare alla lyckligen

undkommit?

- Vi komma från Natalvikeii för att taga med

oss dem af kamraterna, ,som möjligen blifvit efter, ty

äfven vi ha liksom j lidit ett nederlag. De edre ha

återvändt till Buschmanfloden, men det står illa till med

dem. Man har drifvit bort deras boskap och nedtrampat

deras åkrar, och tills vidare äro, de för svaga för att

våga ett nytt angrepp på zuluerne.

När Hans slutat sin måltid, som bestod af rostadt

buffelkött, gick han ned till en närbelägen bäck och

tvättade af sig de sista spåren af sin förklädnad.

- Då äro väl alla de här kaffrer från

Natal-viken? -. frågade Hans.

- Ja, detta är våra bundsförvandter, - svarade

holländaren. - Många kaffrer föllo i striden, och de

här vilja nu uppsöka dem af sine landsmän, som kunna

hålla sig dolda här i trakten. Vårt nederlag var ännu

hårdare än edert, ty vi förlorade tio tilJ tolf hvite och

flera hundra kaffrer.

- Det förundrar mig endast, att j icke frukten

något anfall af zuluerne, - sade Hans; - mig ha de

förföljt till ända på tre mils afstånd härifrån.

- Vi ha ställt ut poster rundt omkring, af hvilken

den ene sitter i trädet der uppe på toppen af kullen;

vid ringaste fara gifver han oss ett tecken. I går

eftermiddags påstod sig en af våra kunskapare ha hört

ett skott i närheten af Tugela. Derföre togo vi denna

rigtning. I dagbräckningen anmälde en spion, att en

karl, skenbarligen en zulu, sof under ett träd i

närheten. Ni kan skatta er lycklig, att man icke genast127

stack ned er. - Men der är signalen. - Matuan, kom

hit ett tag. Hvad vill Kangela meddela oss.

Den tilltalade kaffern trädde fram och blickade en

stund oafvändt uppåt kullens topp. Derpå svarade, han:

- Zuluerne komma; det är icke många; vi kunna

hålla dem stången.

- Utvälj tre man, - sade holländaren, hvars namn

var Berg, - och försök att locka zuluerne i ett bakhåll.

De öfrige måste gömma sig här i närheten.

Medan de tre kaffrerne bröto upp åt det håll,

hvarifrån zuluerne närmade sig, dolde sig de öfrige

bland de kringstående buskarne.

- Våra bundsförvandter äro något modlöse i följd

af sina landsmäns nederlag, - sade Berg, - och en

lycklig utgång af den förestående kampen skall derföre

ingifva dem nytt förtroende; jag röstar för, att vi endast

i yttersta nedfall göra bruk af våra bössor och i öfrigt

låta kaffrerne handla.

Under tiden hade kaffern uppe på kullen försvunnit,

och hela landskapet andades ett så fullkomligt lugn, att

om någon resande händelsevis passerat förbi, skulle han

icke haft någon aning om närvaron af en ansenlig skara

män, som lågo gömda bland buskarna.

- Jag förmodar, att de framryckande zuluerne äro

desamme, som i går förföljde mig, - sade Hans.

- Huru många äro de då? - frågade Berg.

- Öfver tjugu man.

- Der äro de redan! - ropade holländaren.

- De närma sig utan aning om någon fara, och

dock skall ingen enda af dem undgå sitt öde.

De tre utsände kaffrerne hade snart upptäckt

zuluerne, dock gåfvo de sig sken af att icke förmoda

någon fiende i närheten. Zuluerne hade emellertid128

begagnat sig af skyddet af snåren till att på ungefär

hundra steg närma sig de enligt deras förmenande intet

ondt anande kaffrerne. Plötsligen utstötte kaffrerne ett

häftigt anskri af öfverraskning och lupo undan åt det

håll, der deras följeslagare lågo gömde. Zuluerne följde

efter, tills de plötsligen sågo sig stå midt emot en

fem-dubbel öfvermagt, som tycktes dem ha uppvuxit ur

jorden. Zuluerne voro emellertid allt för väl öfvade

krigare för att låta slagta sig som en hjord boskap.

I det de hårdare omfattade sina spjut, ryckte de i en

sluten trupp långsamt fram mot fienden. När Berg

märkte detta, ropade han åt folket, som skilde honom

från zuluerne, att lägga sig ned på marken, och när

detta skett, smattrade de hvites dödsbringande salva.

I nästa ögonblick voro kaffrerne åter på benen, kastade

sig häftigt öfver sina fiender, och i ett nu upplågade

en kamp, hvars like en hvit väl sällan skådat. De båda

fiendtliga skarorna stötte emot hvarandra och vexlade

ömsesidiga stötar med sina spjut, hvilka de med

beundransvärd skicklighet förstodo att parera. Emellanåt

slungades spjutet med fruktansvärd kraft och snabbhet mot

en fiende, och denne antingen undvek kastet eller lät

vapnet glida af åt sidan mot sin sköld. Dock måste

öfvermagten slutligen vinna segern, och redan efter några

minuter såg man ännu endast två eller tre zuluer, hvilka

skyndsamt flydde öfver slätten, förföljde af en hel svärm

obeveklige fiender, hvilka snart vände tillbaka med

mot-ståndarnes eröfrade vapen.

Af hela skaran hade icke en ende undkommit,

och sålunda upplefde Hans alla deras tillintetgörelse,

hvilka få timmar förut traktat efter hans eget lif.

- Många af Dingaans spioner uppehålla sig ännu

här i trakten, - sade Berg till Hans, - jag skulle129

derföre vilja råda er att icke färdas till fots härifrån

och till Buschmanfloden. Kom hellre med oss till

hafsviken; vi vilja då spraka om någon gemensam plan,

som ni sedan kan meddela de edre.

Hans gick in på detta förslag, och när man uppnått

Natalviken, hänryckte honom så väl traktens skönhet

som jordmånens fruktbarhet. Ehuru nybyggarne hittills

endast gjort föga för landets uppodling, tycktes det dock

utomordentligt egnadt för jordbruk och lofvade att en gång

blifva en ort af ovanlig vigt. Den enda olägenheten

var granskapet till den förrädiske Dingaan, men

Utvandrarne hoppades att med tillhjelp af nya

stridskrafter kunna göra denne despot oskadlig.

Hans stannade en vecka vid Natalviken och bröt

derpå upp till häst till sina landsmäns hufvudqvarter,

hvilket han efter fyra dagars resa lyckligen uppnådde.

Vid sin återkomst helsades han såsom uppstånden från

de döde, ty till och med Katrine hade redan uppgifvit

hoppet om ett återseende. Lägret fann han i ett sorgligt

tillstånd, då bland, all annan ofärd äfven bristen på

lifsmedel gjorde sig känbar. Sedan han meddelat

anfö-rarne nybyggarnes vid Natalviken planer och framhållit

nödvändigheten af ett spionerisystem mot zuluerne,

träffade Hans förberedelser till ett jagttåg till slätten"nedanför

Drakberget för att förse sina landsmän med antilopkött.

Lefva farmerne i en på villebråd rik trakt, så pläga

de använda en del af sin tid till jagt för att förse sig

med behöfligt förråd af kött. Detta antingen insalta

de, eller bereda de deraf så kallad beltong, i det de

skära det i skifvor, ingnida dessa med salt och peppar

och derpå lägga dem att torka i solen, hvarpå detta

kött kan ätas utan vidare tillagning. Har farmern på

detta sätt försett sig med kött, så är han befriad från

9130

nödvändigheten att slagta sin egen boskap, som da.

hastigt förökar sig och icke endast rikligen förser honom

med mjölk, utan äfven med dragare till hans vagnar.

På ett afstånd af från hundra till tre hundra engelska

mil från kusten sträcker sig i nordlig rigtning en

bergskedja, som är känd under namnet Quathlamba eller

Drakberget. Från detta berg upprinna alla de floder,

som genomflyta distriktet Natal och utgjuta sig i indiska

oceanen. De betydligaste häraf äro Umzimkula,

Um-komarie, Umgani, Tugela med sina bifloder, Mori,

Busch-mans- och Klippfloden, hvarförutom äfven kunna nämnas

Umzimyati och Buffalofloden. Quathlambaberget sänker

sig på många ställen i terrassartade platåer ned åt slätten,

på hvilken funnos vidsträckta betesmarker, som på denna

tid ännu voro lifvade af talrika villebrådshjordår. Hela

skaror antiloper, vildsvin, quaggor och oräkneliga andra

djur uppehöllo sig på terrasserna. Denna trakt var då

den afrikanske jägarens eldorado, och när Hans med

sina kamrater en klar morgon anlände till dessa j

ägt-marker, fyllde dem anblicken af de många små

antilop-hjordarna, som betade på slätterna, med glädje, och de

började genast vidtaga sina förberedelser till Jagten.

När en hjord afrikanska antiloper blir skrämd, fly

djuren utan undantag i rigtning mot vinden, hvarigenom

det blir dem möjligt att under sin flykt redan på långt

afstånd vädra en möjligen förborgad fiende. Endast då

göra de ett undantag från denna regel, när i någon

annan rigtning finnes en mark, på hvilken jägaren

svårligen kan följa dem. En sådan trakt pläga de då

uppsöka som en helig skyddsort, ty medan antiloperne i

snabbaste lopp med lätthet förmå stiga upp för ett brant

berg, måste ryttaren sitta af och långsamt leda sin häst

efter sig vid tygeln. Jägaren gör derföre alltid till sin131

uppgift att afskära återtåget för en antilophjord till ett

dylikt ogynsamt jagtområde.

Efter fjorton dagars vistelse på slätterna återvände

Hans, rikligen , försedd med beltong, till sine vänners

hufvudqvarter och träffade derpå på förhand

tillrustningar till ett nytt krigståg, hvilket han visste icke

länge skulle låta vänta på sig.

TJUGONDE KAPITLET.

Utvandrarne samla sina krafter. - Kamp med zuluhöfdingen

Dingaan. - Kolonien Natals stiftare. - Zuluhöfdingens

förräderi. - Broder emot broder.

Sedan Utvandrarne något hemtat sig från det sista

nederlaget, bemödade de sig om de landsmäns bistånd,

hvilka hittills icke deltagit i utvandringen, för att i

förening med dessa nya krafter återtaga den röfvade

boskapen. Man erhöll icke allenast löfte om den

begärda hjelpen, utan fick sig äfven tillskickade ansenliga

förråd af näringsmedel och ammunition från Kaplandet,

med hvilkas tillhjelp Utvandrarne förmådde uthärda de

umbäranden, 1838 års vinter pålade dem i deras nya hem.

Knappt hade emellertid våren kommit, förrän

Dingaan, som under tiden väl inöfva t sina skaror, på nytt

ryckte fram mot nybyggena.

Denna gång voro dock farmerne förberedde på ett

angrepp, då de genom sina kunskapare tidigt blifvit132

satte i kännedom om Zuluernes antag. Vägnarna blefvo

förvandlade till fästningsverk och alla förberedelser

träffade för att göra försvaret så verksamt som möjligt.

Följden vardt, att zuluerne icke lyckades intränga i ett

enda läger, och att deras angrepp med svåra förluster

tillbakaslogos. Resultatet af denna seger å utvandrarnes

sida var, att många af deras landsmän, som hållit sig

på afstånd från företaget, nu slöto sig till dem, så att

till början af december en skara af fyrahundrafemtio väl

beridne och beväpnade män samlat sig.

Såsom anförare för dessa stridskrafter fungerade en

för detta officer, som erhållit en grundlig militärisk

utbildning. Man framträngde endast med yttersta

försigtighet, och hvarje natt omgafs lägret med

skansverk och säkerhetsposter. Först när man uppnått

TJm-slataosfloden, fick Hans, som ridit förut såsom spejare,

sigte på första afdelningen af zuluhären, hvarpå han

genast vände om och bragte underrättelse härom till lägret.

I motsats till Uys, som inryckt i det fiendtliga landet

och gifvit motståndaren fördelen af en noggrann

kännedom om terrainen, följde den nye befälhafvaren planen

att tvinga fienden till angrepp. Under hela natten

träffades förberedelser till ett verksamt försvar af lägret

och vakt hölls med den spändaste uppmärksamhet; men

först i daggryningen blef fienden synlig.

Denna söndag, den 16 december 1838, bildar en

högst vigtig dag i den nya koloniens historia. Denna

dag egde en kamp rum mellan Dingaans hela stridsmagt,

tio till tolf tusen man, och de fyrahundrafemtio

utvandrade farmerne. Trots holländarnes förträffliga vapen var

utgången i följd af den tjugudubbla öfvermagten mycket

tvifvelaktig, och skulle det lyckas zuluerne att bana sig

väg in i lägret, så var försvararnes fullständiga tillintet-133

görelse oundviklig, äfven om innan dess tusentals

motståndare måst bita i gräset.

Slutande sig samman till en tät massa, störtade

zuluerne med vild häftighet fram mot boernes

förskansningar, men emottagna med ett verkligt regn af kulor,

ledo de sådana förluster, att deras första angrepp

misslyckades. Men de förnyade stormningen och gjorde

oafbrutet anfall på anfall i hela tre timmars tid.

Slutligen förenade de hela sin kraft mot en enda punkt;

men i detta ögonblick blefvo de tagna i båda flankerna

af två hundra beridne boer, som på motsatta sidan gjort

ett utfall ur lägret, och verkan af de nu från båda

sidorna smattrande gevärssalvorna förmådde de icke

emotstå. En panisk förskräckelse grep dem och de anträdde

skyndsamt återtåget, qvarlemnande icke mindre än tre

tusen döde på valplatsen.

Utvandrarnes förluster voro deremot utomordentligt

ringa; de fingo endast tre man dödade och omkring sex

sårade.

Efter denna seger trängde Utvandrarne fram ända

till Dingaans kraal, hvilken höfdingen på sitt återtåg

satt i brand. Här, på en kulle utanför staden,

påträffade de äfven qvarlefvorna af sina olyckliga

landsmän, Retief och hans följeslagare. Deras mord var nu

fruktansvärdt hämnadt och den store Zuluhöfdingens magt

bruten genom endast en hand full modige, väl öfvade

och beväpnade män.

Da deras ammunition började blifva knapp och

hästarnes krafter medtagna, höllo boerne icke för rådligt

att vidare förfölja zuluerne; de återvände derföre i sakta

mak till sitt läger, medförande fem tusen eröfrade kreatur.

Efter denna afgörande seger förbättrades

utvandrarnes läge betydligt, och framför allt funno de nu134

nödvändig ledighet till att i rö sköta sitt landtbruk.

En stad grundades, som erhöll namnet Pietermaritzburg,

äfvensom en andra stad vid Natalviken, hvilken nu

kallas D"Urban. På andra orter inrättades ståthållareskap

och grundades ett regelmessigt regeringssystem; med ett

ord, Utvandrarne voro af den öfvertygelsen, att de nu

ändtligen i rö skulle kunna njuta fördelarna af sin hårdt

förvärfvade besittning; men detta skulle icke blifva fallet.

När underrättelsen om de blodiga striderna mellan

Utvandrarne, som man ännu betraktade såsom engelske

undersåter, och zuluerne hann fram till den engelska

regeringen i Kapstaden, gjorde denna anspråk på

territoriet Natal såsom hörande till den engelska kronans

besittningar i Sydafrika. I enlighet härmed afsändes

en afdelning trupper till att ockupera det ifrågavarande

distriktet, och endast befälhafvarens klokhet hade man

att tacka för, att utvandrarnes förhållanden till

trupperna förblefvo af vänskaplig natur ända till vintern år

1839, då de brittiska soldaterna blefvo återkallade och

Utvandrarne för någon tid lemnade i oqvald besittning

af Natal.

Emellertid började zuluhöfdingen Dingaan att

långsamt repa sig efter sitt nederlag och att åter tänka på

kolonisternes utrotande. Under allahanda förevändningar

afsände han oupphörligt sändebud till nybyggena, hvilka

hade det hemliga uppdraget att utspeja boernes styrka

och hjelpkällor. Redan beräknade Dingaan den

tidpunkt, då han kunde våga ett nytt anfall, när en

tilldragelse inträffade, som med ens gjorde slut på hans

förrädiska planer.

Dingaan hade två bröder, af hvilka den ene, vid

namn Umpanda, just hade uppnått sin mannaålder.

Många zuluer, som voro trötte vid de många striderna,135

slöto sig till Umpanda, och när Dingaan erfor detta,

beslöt han att rödja sin broder ur vägen. Denne blef

emellertid i rätt tid varnad, flydde med ett antal

krigare till andra sidan Tugelafloden och sände bud till

Utvandrarne för att taga deras hjelp i anspråk mot sin

broder. Det önskade understödet beviljades honom, och

nu följde en stor slagtning mellan zuluerne under

Dingaan å den ena sidan och Umpandas skaror och boerne

.å den andra. Under slagtningen gingo två stora

afdelningar af Dingaans trupper öfver till fienden; följden

häraf blef ett fullständigt nederlag för zuluhöfdingen,

som måste lemna sitt land och kort derpå blef dödad.

Boernes bundsförvandt vardt nu Zuluernes höfding, och

det blef nu ändtligen Utvandrarne förunnadt att

uteslutande egna sig åt fredliga värf, och tycktes således

deras varmaste önskningar gå i fullbordan.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

En jagtutflygt. - Vid lägerelden. - Jägarens berättelse. -

Bortförd af ett lejon.

I de i sista kapitlet omnämda tilldragelserna hade

äfven Hans tagit verksam del, men när angelägenheterna

gestaltade sig fredligare, tänkte han på sitt giftermål.

Katrine ville emellertid vänta med bröllopet ännu i sex

månader, enär hon bar sorg efter några anförvandter,

som blifvit mördade tillsammans med Retief, och trots

alla föreställningar lyckades det icke Hans att rubba136

hennes beslut. För att nu på bästa sätt fördrifva tiden

till bröllopet, träffade han förberedelser till en

jagtutflygt på elefanter, i hvilken hans gamla kamrater

Victor och Bernhard äfvensom tre andre af hans vänner

bland boerne skulle deltaga. Hvarje medlem af

jagtsällskapet var utrustad med en vagn, som drogs af

fjorton oxar och hade en besättning af en

hottentott-kusk och tre kaffrer; dessutom medförde hvarje jägare

fyra till fem hästar. De hade till jagtområde valt en

för dem fullkomligt obekant trakt, en omständighet,

som förlänade utflygten ett särskildt behag. De voro

väl försedde med ammunition och vapen och hoppades

på rikligt byte.

- Nå, Victor, - sade Hans, när de båda sutto

i det tält, som de medfört, - sedan våra strider med

zuluerne ha vi ännu icke haft något rätt tillfälle till

ett längre samtal. Berätta mig nu for rö skull dina

äfventyr.

- Sådana har jag haft en hel hop, - svarade

Victor; - i synnerhet är det en tilldragelse, som icke

så lätt skall försvinna ur mitt minne. Det var på tåget

med Uys, då vi höllo dig för död. Bernhard, Cobus,.

någre andre och jag ville vända om för att se, om vi

icke möjligen skulle kunna få reda på dig, när vi i

ett tag sågo oss omringade på alla sidor af zuluerne,

En stor stark kaffer kastade sin klubba efter mig, och

ehuru jag försökte undvika kastet, träffade det mig rakt

på hufvudet och bedöfvade mig for en stund totalt.

Zuluerne höjde ett triumferande tjut, när de sågo mig

falla, hvarpå kamraterne svarade med ett dussin kulor.

Jag tror, det var gubben Piet, som lyfte upp mig på

hästen och höll tygeln, tills jag hemtat mig så mycket,

att jag sjelf kunde sköta den. Kort derpå kunde jag137

betala hnnom för tjensten, ty när vi redo genom ett

busksnår, sprang en zulu upp tätt bredvid honom, och

det hade allt varit ute med gubben, om icke jag i

sista ögonblicket sträckt vilden till marken med en kula.

- Zuluerne ha emellertid slagits som karlar, -

utropade Hans. - Skulle de en gång få sig gevär, så

kan det bära rakt åt fanders för oss.

- I sista sammandrabbningen voro någre af dem

beväpnade med gevär, fastän de icke rätt förstodo att

sköta dem.

- J språken väl om striderna med zuluerne, -

sade Hoffman, en gammal jägare, som just inträdde i

tältet. - Vi skola hoppas, att de oroliga tiderna nu

äro förbi, så att vi ändtligen få egna oss åt fredliga

värf. För öfrigt underskattade vi vår fiende i de första

striderna, och det var anledningen till vårt nederlag.

Jag har kämpat mot amakosastammarna, när de gjorde

angreppet på Grahams Town, och jag vet att uppskatta

desse afrikaners tapperhet. Äfven ni, Hans, har bestått

mången dust med vildarne.

- Jo säkert, Hoffman, - svarade Hans;

emellertid kan jag med godt samvete påstå, att jag aldrig

dödat en kaffer, när det icke gällt att försvara mitt

eget lif eller mina egodelar.

- För ögonblicket ha vi att mäta oss med varelser,

som äro icke mindre farliga motståndare än vildarne, -

sade Hoffman. - Jag för min del har i ingen strid

upplefvat ett så nervskakande ögonblick, som när jag

för första gången nedlade ett lejon; jag hade då knappt

lemnat pojkåren bakom mig.

- Berätta historien för oss, Hoffman, - sade en

annan af jagtsällskapet, som nu fulltaligt infunnit sig i

tältet och var ifrigt sysselsatt med att röka tobak.138

- Det är egentligen icke mycket att berätta, -

svarade jägaren, - och Hans der har nog undkommit

större faror än så. Jag bodde då vid Vinterberget och

gjorde en dag på en gammal kamp, som knappt mera

kunde användas till något arbete, ett besök hos några

grannar, som bodde ungefär tjugufem mil längre bort.

Jag blef uppehållen der litet längre, än jag tänkt, och

solen höll redan på att gå ned, när jag bröt upp för

att anträda min tre timmars återfärd. Jag brydde mig

just icke stort om mörkret, ehuru jag måste passera

ett ställe, som man kallade lejonbrunnen, emedan

talrika lejon uppehöllo sig i trakten. Som sagdt, jag red

på, och när det blef mörkt, dref jag på kampstackarn

litet skarpare, men han blef snart så trött, att han

knappt kunde krypa fram., Nå! det återstod mig

ingenting annat än att sitta af och leda kräket vid tygeln;

men snart började djuret att frusta liksom af rädsla och

blifva helt lifligt, utan att jag att börja med begrep

något af saken. Men ^när jag märkte, att det ständigt

vände på hufvudet, ansträngde jag mina ögon för att

se, hvad det egentligen kunde vara för något så der

bakom oss. Som sagdt, jag var den tiden ännu helt

ung, och j skolen derföre icke blifva förvånade, när jag

säger eder, att mitt hjerta började slå häftigare, då jag

på ett afstånd af ungefär sjuttio steg får se icke mindre

iln fyra lejon helt makligt trafva efter oss. Till en

början ville jag knappt tro mina ögon, men natten var

stjernklar och ett misstag en rak omöjlighet. Det egnaste

i saken var, att det ena lejonet tycktes frukta, att de

andre skulle taga bytet ifrån det, ty det vände sig

litet emellan med ett argt, till hälften undertryckt

morrande mot kamraterne, som då smögo sig bort som

rädda hundar, medan lejonet lugnt trafvade vidare.139

Detta upprepades några gånger, tills jag nästan började

inbilla mig, att lejonet spelade beskyddare åt oss och

alldeles icke ville äta upp oss. Mitt gevär hade bara

en pipa, och då jag alldeles icke höll mig vuxen fyra

lejon, sökte jag påminna mig några böner, som kunde

vara passande för ett dylikt fall. Men jag kunde icke

få tag i något lämpligt och tänkte redan på att

öfverlemna den gamla hästen åt sitt öde och söka min

räddning i flykten, när det stora lejonet, som återigen drifvit

bort de andra och skyndat förbi mig, på ett afstånd af

trettio steg ställde sig midt i vägen för mig. Jag

.öfverlade hastigt, hvad som var att göra, och hade jag

varit erfarnare, så hade jag kanske handlat annorlunda

än jag gj-orde, ty ett såradt lejon är ett fruktansvärdt

farligt djur. Icke dess mindre beslöt jag att våga ett

skott och sigtade på pannan. Skottet small och jag

förblef ett ögonblick stående i väntan på att få höra

odjuret ryta, men intet annat ljud afbröt nattens tystnad,

än det aflägsna bullret af de flyende lejonen; det stora

lejonet låg dödt; min lilla kula hade träffat det mellan

ögonen och dödat det på fläcken. Aldrig i mitt lif

liar jag blifvit så förskräckt som den natten.

- Er bar ju ett lejon bort en gång, Hans, icke

sannt? - frågade en af jägarne.

- Ja, det bar mig ungefär hundra steg, utan att

kröka ett hår på mig. Deri har lejonet stor likhet

med katten, hvilken mången gång bär en lefvande råtta

i munnen, och när han släpper den, springer det lilla

.djuret sin väg.

- Huru tilldrog sig då er historia, Hans?

- Jag befann mig en gång på jagt efter

pigg-svin och låg en natt bredvid ett piggsvinsbo för att

lura på djuret. Bössa hade jag icke med mig, utan140

endast min jagtknif och en tung klubba för att dermed

slå piggsvinet på trynet, hvilket, såsom j veten, genast

dödar djuret. Plötsligen hörde jag en lätt rörelse i

gräset bakom mig, och i samma ögonblick höll mig ett

lejon fast med tassen, fattade mig med tänderna i

ryggen och lyfte upp mig. Till all lycka hade det

fattat tag endast i min| lädergördel och min rock och

bar mig så bort mellan tänderna. Jag kände lejonets

natur för väl för att icke veta, att det genast skulle

göra slut på mig, om jag stretade emot, derföre höll

jag mig helt stilla, drog långsamt min knif och

öfverlade hvad som var att göra. Först tänkte jag på att

gifva det ett styng i hjertat, men jag räckte icke

tillräckligt långt med armen. Det gällde lif eller död;

jag beslöt mig derföre hastigt, vände litet på mig och

skar det djupt midt öfver nosen. Lejonet släppte mig,

som jag skulle släppa en giftig orm, och sprang sin

väg rytande af smärta. Derpå stannade det ett

ögonblick; men jag rörde mig icke, och det tycktes ha

tappat lusten att ännu en gång fatta tag i mig.

Slutligen trafvade det sin väg. Jag visste, att bufflar och

oxar äro mycket känsliga i nosen, och att äfven katten

icke fördrager det minsta slag på denna del, och derföre

föll det mig in, att detta äfven kunde vara fallet med

lejonet. För öfrigt förmodar jag, att vi skola träffa

talrika lejon på vårt tåg.

- Jag afviker icke ett steg från min väg för att

nedlägga ett lejon, - svarade Hoffman. - Faran är

större än med elefanten, och när man skjutit ett lejon,

så får man en tre, fyra pund för huden. En elefant

deremot är värd minst tjugu till trettio pund sterling.

Lejonen afstår jag alltså gerna åt er, Hans, jag håller141

mig till elefanterne. Men skola vi icke nu tala litet

om våra jagtregler?

- Det är framför allt nödvändigt, - svarade Hans.

- Nå, jag har alltid haft det så uppgjordt, att

vid elefantjagt den, som skjuter första träffen, erhåller

hälften af elfenbenet, och att en hvar, som efter honom

lossar ett skott, får andel i den andra hälften. Hvad

sägen j om det?

- Jag kan för min del icke gilla det, - sade

Hans, - ty det kan då förekomma, att än den ene

än den andre oöfverlagdt skjuter ett skott bara för att

få vara med, hvarigenom hela resultatet af Jagten kan

sättas på spel. Jag föreslår, att bytet delas lika mellan

alla skyttarne, alldeles oberoende af hvem som skjutit

första träffen. Befinner sig deremot en af oss alldeles

ensam och nedlägger han då en elefant, så tillhör

naturligtvis bytet honom allena. Yi äro ju idel gode vänner

och bepröfvade män och fullt öfvertygade om, att ingen

ende af oss skall sky faran eller skjuta sämre, derföre att

han vet, att en andel af bytet skall tillfalla hans kamrat.

- Hans" förslag är i alla händelser det bästa, -

ropade någre.

- Framför allt skola derigenom tvister undvikas, -

sade Victor. - Skulle det första förslaget antagas, så

skulle det kunna hända, att två sköte på samma gång,

och en hvar af de båda skulle då tro, att han träffat

först. Bäst är, att vi dela bytet lika på alla.

- Min kaffer har sagt mig, att vi längre in åt

landet skola finna talrika elefanter. Om vi för öfrigt

skulle kunna lyckas att fånga en ung elefant och skaffa

honom lefvande till Natal, så skulle vi göra en präktig

affär, ty i England betalas stora summor för lefvande

afrikanska elefanter.142

- Om vi ha lycka med oss, så träffa vi kanske

på något värderikare än elfenben, - sade Hoffman. -

Hvad skullen j väl säga, om vi återvände hem med

rena guldet?

- Guld! - ropade jägarne liksom med en mun.

- Hvaraf slutar ni, att det skulle finnas guld här?

- För ungefär två år sedan träffade jag vid

Algoa-bay en landsman, som just kommit från trakten af

Delagoa-bay; denne berättade, att i detta distrikt guld funnes i

floderna, och visade mig äfven något guldstoft, som han

köpt af infödingarne. Emellertid är klimatet der så

osundt, att européer icke kunna begifva sig dit. Vidare

sade han, att det land, som man kallar Sofala, i

verkligheten är Ophir, hvarifrån patriarkerne hemtat sitt guld.

- Jag för min del nöjer mig med elfenben, -

sade Hans. - Det är i alla händelser säkert, guld

deremot mycket tvifvelaktigt.

- Jag delar helt och hållet er åsigt, Hans, -

sade Hoffman. - men skulle vi befinna oss i närheten

af en flod någon gång, då vi icke äro någon elefant på

spåren, så skulle vi väl dock kunna se oss om efter guld.

- Kanske, - svarade Hans, - men hör bara,

huru hyenorna tjuta! Det måste vara ett lejon i trakten.

- Eller en leopard, - sade Victor. - Det är

för öfrigt egendomligt, huru de svagare djuren sluta sig

samman, när det gäller att försvara sig mot ett starkare.

Jag såg en gång en oxhjord tillbakavisa en hyenas

angrepp. Djuren bildade en krets och stormade med

sänkta horn in på hyenan, så snart denne närmade sig.

- I detta hänseende öfverträffar väl intet djur

babianen, - sade Hoffman, - denne är nästan lika

slug som menniskan. Jag har ofta sett, huru de

utställa en skyltvakt för att tillkännagifva en fiendes143

annalkande, och när han försummar detta, blir han

mörbultad af de öfrige. En gång lyckades det mig att

smyga mig i en skara babianers omedelbara närhet utan

att blifva bemärkt af skyltvakten. Knappt hade

emellertid djuren märkt mig, förrän de störtade sig icke på

mig, utan på sin skyltvakt och grundligt bearbetade

honom med händer och tänder. Han tog tåligt emot

allt utan att göra ett försök att värja sig, som om han

varit medveten af sin skuld. En annan gång

hemsöktes vår trakt af en leopard, som också dödade och

uppåt en babian. De öfriga babianerne vågade nu icke

angripa leoparden, dock hämnade de sig på honom på

ett märkvärdigt sätt. De följde efter honom steg för

steg på säkert afstånd, och så snart leoparden ville

dricka, såg han sig på alla sidor omgifven af hotande

fiender. På detta sätt förföljde honom babianerne i

tre dagars tid utan att gifva honom rö att äta eller

dricka, så att leoparden slutligen af brist på föda blef

helt matt och svag. Sofva läto de honom icke heller,

och när han af svaghet knappt kunde hålla sig på

benen, kastade sig alla babianerne öfver honom och

sleto honom i stycken.

- Babianerne kunna stundom visa sig rätt

nyttiga, - sade Hans, - ty allt hvad en tabian äter,

kan äfven en menniska utan farhåga förtära. Ingen

menniska behöfver derföre förhungra, så länge apor

finnas i trakten; hon behöfver endast lägga märke till

de frukter och örter, som desse djur lifnära sig af. Ni

har väl uppehållit er längre tid vid bay en, Hoffman, -

fortfor Hans, - så att ni kanske kan meddela oss något

om de stora ormar, som der skola uppehålla sig?

- Det kan jag nog. Det finnes der utomordentligt

stora ormar, som emellertid icke äro giftiga. De uppe-144

hålla sig i det höga gräset i närheten af klippor och

gamla träd och nära sig af foglar, späda rådjursungar

och dylikt. Jag tror icke, att de angripa en menniska,

ehuru de icke sakna tillräcklig styrka härtill, ty jag

dödade en gång en sådan orm, hvilken nyss förut slukat

en hel kalf. Den var ungefär tjugutre fot lång och så

tung, att två man icke kunde lyfta den. Utom dessa

ormar finnes det äfven huggormar, glasögonsormar och

många andra. Det är derföre farligt att gå i högt gräs.

I de tätaste snåren uppehålla sig elefanter, hvilka dock i

följd af sin utomordentliga vildhet äro svåra att nedlägga.

- Jag tror, att vi kunna skatta oss lyckliga att

ha utbytt den gamla kolonien mot vårt nya hem, -

sade Hans. - Det fanns icke mera något vildt, ty

trakten var redan för befolkad. Min far sköt ännu

elefanter i närheten af Algoa-bay, der nu icke en enda

mera står att finna. Det torde icke dröja länge, förrän

villebrådet blir fördrifvet äfven från dessa trakter, men

till dess vilja vi idka jagt efter bästa förmåga. Men

nu, vänner, tror jag det kan vara på tiden att gå och

lägga sig, ty vi behöfva alla våra krafter till det

kommande arbetet.

Alla instämde häri, och sedan man utställt två

hottentotter såsom vakter, uppsökte jägarne sina vagnar,

insvepo sig i sina yllefiltar och försjönko snart i djup

sömn. Lägrets djupa tystnad afbröts endast af

hotten-totternes och kaffrernes sakta röster, när de sprakade

om någon af de sista månadernas tilldragelser och

beundrade den hvite mannens magt, som på så kort

tid fullständigt tillintetgjort den mägtige zuluhöfdingen.

Då och då blandade sig vargens aflägsna tjut och

scha-kalens hesa skri i deras samtal och påminde de vakande

om vildmarkens faror.145

TJUGUANDRA KAPITLET.

Man finner elefanterne. - Jagten.

Under de första dagarne af sin resa påträffade

jägarne endast bufflar och åtskilliga antilophj ordar, af

hvilka man nedlade ett och annat djur för att förse

lägret med föda; äfven samlades ett förråd beltong, då

det icke sällan förekommer, att villebrådet utan synbar

orsak plötsligen försvinner från något distrikt, och det

faller sig då svårt för jägaren att sörja för det dagliga

behofvet af föda. Mer än en gång stego Jägarnes

förhoppningar, när man upptäckte elefantspår, men de

visade sig ständigt vara endast gamla spår. Först när

sällskapet uppnått Pongolaflodens källor, påträffade man

talrika färska elefantspår.

- Vi måste ha gått förbi flera elefanthjordar i

skogarna, - sade Victor, som red bredvid Hans. De

hade upptäckt spår, och båda hade sedan soluppgången

varit sysselsatte med att följa dem. - Vi hade hellre

bort göra halt der.

- Det kunna vi alltid göra på återvägen, i

händelse vi icke finna tillräckligt elfenben i denna trakt;

men jag tror, att denna terrain egnar sig vida bättre

för jagt än de täta skogar, hvilka vi passerat, och der

vi icke heller kunnat göra bruk af våra hästar. Ty st I

Hör du ingenting? Det måste finnas elefanter i

närheten, hvilka vi ännu i dag skola upphinna. Hvar

äro då de andre?

- De ha alla följt det andra spåret längs flod-

10146

stranden, hvilket dock icke synes mig vara så färskt

som detta. Jag tror icke, att vi behöfva vänta på dem.

- Låt oss rida framåt, - sade Hans. -

Beifran de der träden hördes bullret, och se bara, der står

ju en elefant. Halt, vi vilja iakttaga honom en stund;

det är en präktig kamrat, och jag tror, att han måste

ha ett halft dussin till i sällskap. Vi måste ha dem

alla, Victor, det blir således arbete nog för i dag. Ha!

hörde du skottet? Vare vänner ha följaktligen äfven stött

på elefanter. Se bara, djuret har hört skottet och blir

oroligt.

Den aflägsna knallen hade verkligen förorsakat en

rörelse bland elefanterne, hvilka hastigt samlade sig

kring anföraren och skyndsamt skredo framåt.

- Skada, att vi icke först kommo inom

skotthåll, - sade Hans. - Vi. måste söka hinna om dem,,

och då elefanter hafva dålig syn, kunna vi kanske

förblifva obemärkte.

Hans och Victor redo framåt i den af elefanterne

tagna rigtningen och efter kort tid fingo de sigte på

hela hjorden, som med högt upplyftade snablar stod

under några akasior för att vädra den annalkande fienden,

- Nu, - sade Hans, - måste vi nedlägga en

elefant, innan de blifva alarmerade. Ännu känna de

icke den fara, i hvilken de sväfva, det är endast skottet,

som de icke kunna förklara för sig. Sannolikt ha de

ännu aldrig blifvit jagade, eljest hade de efter den

första förskräckelsen icke åter sa hastigt gjort halt. Vi

vilja binda hästarne vid dessa träd och smyga oss fram

till fots; sedan kunna vi åter följa efter till häst.

- Så snart anföraren fallit, skola de andre icke

veta, hvad de skola taga sig till, - sade Victor.

- Ja, om anföraren måste vi framför allt för-147

säkra oss, Victor. Skjut du i benet, jag skall sigta

mellan ögat och örat. Träffar jag rigtigt, så störtar

han genast till marken. *

De två jägarne bundo sina hästar på ett afstånd

af tre till fyrahundra steg från elefanterne och smögo

långsamt fram mot villebrådet. Elefanterne tycktes

emellertid ha hemtat sig från sin förskräckelse, och med

iakttagandet af den största försigtighet lyckades det jägarne

att obemärkta närma sig anföraren på nittio stegs

afstånd. Icke ett ord vexlades, ty det ringaste ljud

hade kunnat blifva hinderligt för en lycklig utgång af

Jagten.

Trots all försigtighet tycktes elefanterne likväl ana

oråd, ty när jägarne slutligen gjorde halt vid ett träd,

började djuren utstöta korta hesa ljud, som tycktes

betyda, att fara vore på färde. Den väldige anföraren,

hvars snöhvita huggtänder sköto långt ut ur munnen,

hade vändt sidan åt jägarne, och de begagnade detta

gynsamma Ögonblick till att samtidigt affyra sina skott.

Hans hade rigtat bössan på stället mellan elefantens

öga och öra, och hans sigte var så säkert, att kulan

trängde genom benen omedelbart in i hjernan och hade

det väldiga djurets ögonblickliga död till följd.

Knappt hade de öfriga elefanterne hört knallen,

förrän de genast gjorde helt om och i ursinnig fart

stormade fram öfver den buskbevuxna marken. Det

gifves väl knappt något bättre exempel på väldig djurisk

kraft än en elefanthjords vilda framstormande genom en

skogig trakt. Ehuru elefanten vanligen nästan ljudlöst

genomskrider skogarna, stormar han, när han blir

förskräckt, blindt fram i snörrät linie, på sin flykt

nedbrytande till och med träd af medelstorlek. Vi ha

åtskilliga gånger haft tillfälle att mäta tvärlinien af dylika148

af elefanter nedbrutna träd och funnit många deribland,

som hållit sju till åtta tum.

När Hanf såg elefanten falla, ropade han:

- Hemta hit hästarne, Victor, medan jag tager

vara på svansen, i händelse någon annan jägare skulle

komma hit.

Bössorna laddades på nytt, och jägarne fortsatte

till häst förföljelsen af villebrådet, som under tiden

vunnit ett stort försprång, Emellertid blifva elefanter,

som en längre tid lemnas oantastade af jägare, snart

så feta, att de icke i längden kunna springa i kapp

med en häst, och således hade äfven vare jägare snart

upphunnit sitt byte. De redo nu en kort sträcka förbi

elefanterne, hoppade derpå af hästarna och afsköto sina

fyra kulor på den störste af elefanterne, som stormade

förbi dem. När det kände sig träffadt, vände sig det

väldiga djuret med upplyftad snabel och korta hesa

skrik mot sina angripare. Desse svängde sig i ett nu

upp på sina hästar, laddade på nytt gevären och sträckte

med e& andra salva det rasande djuret till marken.

- Ingen ende kan undkomma oss, - sade Hans, -

i det han afskar svansen på det nedlagda djuret. -

Vare vänner skola döda mera än en elefant per man,

och vi få icke gifva dem efter. Djuren der borta äro

redan så utmattade, att de icke kunna springa längre.

Jägarna gåfvo sina hästar sporrarna och fortsatte

förföljelsen, hvilken slutade med äfven de återstående

fyra elefanternes nedläggande.

- Det var en lycklig dag, - sade Hans. - Som

jag hoppas, skola äfven kamraterne haft samma framgång.

När de återkommit till lägret, sade Hoffman:

- Kommen alle in i mitt tält, gossar, så få vi149

spraka om hvad vi upplefvat i dag. Huru har det

gått er, Hans?

Hans skildrade i korta ord dagens tilldragelser och

omnämnde de förvärfvade betarnes utomordentliga längd.

- J hafven haft mera lycka än vi, - sade

Hoffman, - ty vi ha tillsammans blott nedlagt sju elefanter,

af hvilka två icke ens voro fullvuxne.

Som man lätt kan tänka sig, utgjorde elefanterne

och elefantjagten ämnet för aftonens samtal, och då deri

förekom mycket lärorikt om det väldiga djurets

egendomligheter och det sätt, hvarpå afrikanerne pläga jaga

detsamma, kunna vi icke underlåta att meddela några

anförda anekdoter.

- J viljen alltså gerna veta, vid hvilket tillfälle

jag nedlade min första elefant, - sade Hoffman. - Nå

väl, det skedde i den gamla kolonien, i skogen vid

Fiskfloden, en ort, der nu mera inga elefanter jagas af

den enkla orsaken, att det finnes ganska få qvar och

att skogen dessutom är ett mycket farligt jagtrevier.

När jag ännu var gosse, fanns det endast få män, som

kunde berömma sig af att ha inträngt tio mil i de

täta, törniga snåren vid Fiskfloden. Min far plägade

två gånger oni året resa till Grahams Town för att

göra inköp, och han tog då vanligen mig med sig. På

en af dessa resor, jag var då knappt femton år gammal,

tilldrog sig följande händelse.

»På vår väg till Grahams Town måste vi förbi

vid Fiskflodssnåret, och under färden blef jag

uppmärksam på ett afbrutet träd tätt vid randen af snåret.

Jag vek af dit och upptäckte spåret af en elefant.

Denna upptäckt höll jag hemlig, ty jag hade plötsligen

kommit på den tanken att gifva far min ett prof på

mitt mod, som med ens skulle påtrycka mig stämpeln150

af en mogen man. Jag visste, att vi skulle spänna

ifrån en half mil längre bort, och då det var en mycket

het dag, så frågade jag min far, om han efter en kort

rast tänkte fortsätta resan, eller om han hade* för afsigt

att göra ett längre uppehåll.

»Jag ämnar rasta till kort före solnedgången,

svarade han, ty i dag ha vi fullmåne och det blir

lättare att färdas än under dagens hetta; vi kunna nu

hellre sofva en stund.

»Jag skulle hellre vilja gå på jagt, sade jag, om

du ville låna mig din tunga bössa.

»Hvad vill du med den tunga bössan? frågade

min far. Den är ju bara för elefanter, och du lär väl

icke påträffa större vildt än på sin höjd en råbock.

»Jag skjuter alltid bäst med den tunga bössan,

svarade jag. Nå, gerna för mig, sade far min. Gå

bara icke vilse i snåret, fastän det vid fullt dagsljus

väl icke gerna är möjligt.

»Jag skulle gerna vilja ha Blueboy med mig, far,

han kan bära råbocken.

»Blueboy var en ung buschmän, hvilken

tjenstgjorde hos oss som kusk och gifvit mig mången nyttig

lärdom i jagtangelägenheter; jag ville nu äfven fråga

honom till råds rörande elefanten.

»Ja, tag honom med du bara, sade min far. Här

är geväret, det är laddadt med två kulor. Dessutom

vill jag gifva dig ännu två kulor med dertill behöfligt

krut, ty du måste umgås sparsamt med ammunitionen.

Grlöm icke att vara tillbaka en timme fore solnedgången.

»Sedan vi fått detta råd med oss på vägen, gåfvo

vi oss af, Blueboy och jag.

»Vi hade en stund gått tysta bredvid hvarandra,151

när jag plötsligen sade: Blueboy, jag är en elefant

på spåret.

»Jaså, sade den kloke lille karlen, det tänkte jag

just, när jag såg er gå in i snåret, der det afbrutna

trädet stod.

»Spåren voro ännu helt färska, Blueboy; trädet

kan ha afbrutits först kort fore vår ankomst.

»Vi skyndade framåt och inträdde i snåret, Blueboy

först. Han profvade marken noga och kastade sig plötsligt

öfver en liten afbruten gren, som om han upptäckt en

klenod. Sedan han några ögonblick vändt grenen i

handen, sade han: elefanten har varit här i morgse.

Han kan nu vara långt borta, men också strax i

närheten; vi få se. Följ mig bara.

»Jag följde, dock endast med möda, medan han

gled fram genom snåret som en orm och nästan lika

så ljudlöst. Vi hade gått nära en mil, när vi kommo

till en brant sluttning. Här gjorde Blueboy halt och

hviskade till mig: Här skola vi träffa på honom; vatten

finnes i närheten, och elefanterne tycka om vatten. Nu

långsamt vidare.

»Vi stego ned för sluttningen och kommo till en

stor dam, hvars vatten på ett ställe var grumladt, hvaraf

jag slöt, att elefanten nyss måste ha druckit. .

Plötsligen pekade Blueboy på några buskar inunder oss, och

der sågo vi elefanten, till hälften dold af lofven. Nu

blef jag mycket ifrig. Ehuru jag kände faran, hoppades

jag dock på framgång. Allt berodde på att kunna

öfverrumpla elefanten. Man hade berättat mig så mycket

om elefanter, och i tankarna hade jag så ofta

syssel-.satt mig med dem, att jag kände de sårbaraste ställena

på deras kropp, ehuru jag ännu aldrig sett någon elefant.

Sluttningen låg högre än elefanten och omkring trettio152

steg från vidundret. Blueboy förde mig till den

gynsammaste punkten och hviskade till mig: Tryck af båda

skotten på en gång, det första sigtet är alltid det säkraste.

Jag kröp fram ända till randen af sluttningen, sigtade

på elefanten tätt bakom örat och tryckte samtidigt af

båda piporna. Aterstudsningen af geväret var så häftig,

att jag störtade baklänges till marken, medan elefanten

temligen hastigt sprang sin väg, så att jag redan trodde,

att jag förfelat honom. Jag visste då ännu icke, huru

seglifvad §lefanten är och huru många skott han kan

uthärda.

»Sedan han sprungit ungefär hundra steg, stannade

elefanten och började rycka upp gräs och, åtminstone

efter hvad jag tyckte, stoppa det i såren; derpå vände

han om, klättrade upp för sluttningen och sprang genom

snåret i rigtning åt den väg, som vi tagit med vår vagn.

»Han upptager det gamla spåret, hviskade Blueboy,

vi skola åter träffa honom vid trädet, som han bröt af

i dag morgse. Vi måste skynda oss för att hinna dit

före honom. Det tjenar till intet att följa efter honom,

då ni ändock endast skulle kunna träffa honom bakifrån.

»Ehuru jag icke delade min följeslagares åsigt, så

följde jag den likväl, och med uppbjudande af alla våra

krafter framkommo vi tidigt nog till trädet.

»Har ni laddadt? frågade Blueboy, pekande på

min bössa.

»Jag hade icke haft tid att ladda, men nu stoppade

jag in mina båda sista kulor i piporna. Knappt hade

detta skett, förrän Blueboy plötsligt pekade på snåret

framför oss och utropade: Han kommer, han kommer.

Jag hörde ett obetydligt buller, som när ett djur rör

sig bland buskarna, och i det jag spände båda hanarna,

höll jag mig beredd.153

»Först dök elefantens hufvud upp, men man hade

sagt mig att man aldrig bör sigta på hufvudet när

djuret kommer rakt emot en. Jag väntade derföre,

och snart såg jag det väldiga djurets bröst. Jag sigtade

lugnt på detta och affyrade båda skotten på en gång.

Knappt var detta gjordt, förrän Blueboy våldsamt ryckte

mig åt sidan och jag såg buskarna nedtryckas, medan

en trädgren kastade mig till marken. Med Blueboy s

hjelp kröp jag åter oskadd fram, och när jag såg mig

om, ropade min följeslagare: Han är död, död, och

pekade på en stor svart klump, som låg mellan buskarna.

Det var den döda elefanten.

»Djurets storlek satte mig i förvåning; ty som det

låg, var det ännu ett godt stycke högre än jag. Framför

allt fröjdade jag mig öfver måttan åt de väldiga betarna,

och sedan jag en stund betraktat min besegrade

motståndare, ilade jag så skyndsamt som möjligt tillbaka,

till vagnen. Min far höll just på att resa sig efter sin

lar, och när han fick se mig, sade han:

»Hvar är då råbocken? Jag hörde ett skott; har

du skjutit bom?

»Jag har skjutit bort alla fyra kulorna, far, sade jag.

»Och bommat fyra gånger. Det duger icke, pojke,

du måste skjuta med en mindre bössa, eljest öder du

bort krut och bly.

»Ingen enda kula bommade, far, alla träffade de

sitt mål.

»Således har du likväl nedlagt en råbock, hvar är

den då?

»Det var ingen råbock, far, sade jag.

»Ingen råbock! Hvad var det då? En buffel kanske?

Pojke, du vill väl icke söka inbilla mig, att du skjutit

en buffel?154

»Den var allt litet större än en buffel, far, sade jag.

»Min far såg en stund förundrad på mig, men jag

kunde icke längre hålla mig, utan ropade;

»Jag har skjutit en stor elefant!

»Far min var med en sats nere från vagnen.

»En elefant! utropade han, du har skjutit en elefant!

Hvar är han då?

»Ja visst, en stor elefant! ropade Blueboy.

Jag-var med!

»Tagen med en bila - tagen edra knifvar! ropade

min far åt hottentotterne; pojken här har skjutit en

elefant!

»Och af bar det, jag främst, till det ställe der

djuret låg. Min far var utom sig af glädje. Vi skuro

ut betarna, togo en god del af köttet och förde

alltsammans till Grahams Town. Tänderna voro mycket

tunga och betalades bra.

»Behåll pengarna, sade far min, och bössan, med

hvilken du nedlagt din första elefant, ger jag dig till

present. Se här, Hans, det här tecknet på kolfven

betyder den första elefant, som jag någonsin nedlagt.

- Sedan dess måste en hel hop ha kommit till, -

svarade Hans, - ty hela kolfven är ju full med skåror.

- Ja, den gamla bössan har gjort mig goda tjenster.

Den har pröfvats äfven i kamp mot amakoser och zuluer,

och mot hvad mera tror ni, Hans?

- Mot lejon, förmodar jag.

- Jo, det också; men det här enda tecknet

betyder en hvit mans död. Med denna bössa sköt jag ned

honom, och han hade väl förtjent sin död.

- Huru gick det till? - var den allmänna frågan.

»Jag vill berätta eder tilldragelsen, ty vi äro ju

alla goda vänner; dock ber jag eder att icke vidare155

utsprida saken, ty det är endast få som veta något

derom, och jag skulle möjligen kunna ådraga mig

fiendskap, ehuru jag är af hjertat öfvertygad om, att

jag handlat rätt. Äfven efter krigets lagar hade jag

rätten på min sida, men jag vill likväl icke, att det

skall komma ikring. Lofven j att tiga?

- Vi skola tiga, - ropade alla.

»Nå väl: när amakosernes angrepp på Grahams

Town tillbakaslogs, befann jag mig i staden och märkte

bland kaffrerne en menniska, som tycktes intaga en

anförares ställning. Ju mera jag iakttog honom, dess

fastare blef hos mig öfvertygelsen, att mannen icke var

någon kaifer, utan en hvit, som färgat skinnet på sig

och anlagt vildarnes drägt. Jag lade så noga märke

till- karlens ansigte, gång och hållning, att jag var säker

på att åter känna igen honom. Innan jag återvände

till Algoa-bay, stannade jag ännu några dagar i Grahams

Town, och när jag en dag skulle gå in i en bod, såg

jag före mig en man, som jag ögonblickligen igenkände

vara kaffrernes hvite anförare. .

»Han gick in före mig i boden och köpte der krut

och bly. Jag väntade tills han gått igen, och frågade

derpå bodens egare, hvem han var.

»Han är betjent hos en officer, blef svaret.

»Har ni sett honom förut? frågade jag.

»Nej aldrig, svarade han, men han sade mig, att

han var betjent hos en officer.

»Jag ombesörjde mina inköp, lemnade boden, och

då jag fick se främlingen på något afstånd, skyndade

jag hastigt hem efter min bössa och gick efter honom,

ända till dess jag såg honom inträda i en

hottentotts-hydda. Det föll mig in, att han sannolikt skulle

afvakta mörkret för att åter gifva sig af; jag höll derföre156

vakt i hyddans närhet, och knappt hade det blifvit

mörkt, förrän han lemnade denna och staden och styrde

kosan åt bergen.

»Jag följde "efter med all försigtighet, -»nedan han

flera gånger stannade* för att lyssna; emellertid kastade

jag mig hvarje gång hastigt ned på marken, så att han

icke kunde se mig, och så bar det åter af. När det

blef mörkare, höll jag mig något närmare och följde

ljudet af hans steg, hvilket emellertid alltid var farligt,

då han kunde gömma sig bakom någon buske och

förrädiskt skjuta ned mig, när jag kom förbi; jag gick

derföre endast med de Q yttersta försigtighet framåt och

var öfvertygad om att vara honom fullkomligt vuxen,

så länge han höll sig på öppna fältet. Efter en stund

vek han emellertid af in på en smal skogsstig, och då

det icke längre var möjligt att följa efter honom utan

att blifva upptäckt, så afstod jag från förföljelsen; dock

hade jag alltid sett nog för att icke finna min

misstanke ogrundad.

»Jag tänkte nu på att vända om, men då jag

hade gått så långt, beslöt jag att vänta en stund för

att se, om ingenting vidare skulle inträffa. Jag hade

icke väntat länge, när jag märkte ett eldsken i snåret.

Det är alltså din lägerplats, gosse, tänkte jag, nu lyster

det mig också att se, i hvad sällskap du befinner dig.

Jag hade en god sträcka att gå, innan jag kom i

närheten af elden, derpå kröp jag fram på alla fyra och

fick slutligen syn på omkring femtio kaffrer, deribland

några sårade, alla beväpnade med spjut och gevär.

Midt ibland dem stod främlingen, hvilken just höll på

att förse kafferhofdingen med krut. Helst hade jag

skjutit ned karlen på fläcken, och endast fruktan att

genast blifva nedstucken af vildarne afhöll mig derifrån.157

Jag inpreglade emellertid hela scenen noga i mitt minne

och återvände derpå till Grahams Town.

»Nästa dag uppsökte jag bodens egare och berättade

honom, hrad jag sett.

»Om "den skurken ännu en gång visar sig i min

bod, låter jag genast gripa honom. Det är ju vid

dödsstraff förbjudet att sälja ammunition åt kaffrerne.

»Han har också kämpat emot oss, sade jag, det

kan jag svära på.

»Han måste vara en desertör, sade krämaren, ty

han hade en militärisk hållning.

»Någon tid senare gick jag en gång ut för att

skjuta trappar, när plötsligen desertören och spionen

mötte mig på en skogsväg. Han var beväpnad med

en enkelbössa och tycktes se sig om efter vildt. I min

ifver glömde jag helt och hållet, att han kunde hafva

en skara kaffrer bakom sig och ropade till honom: Ni

är en desertör och spion åt kaffrerne, ni måste följa

mig till Grahams Town.

»Jaså, jag är en spion, sade karlen, och hvem för

djefvulen i våld är då ni?

»I det han sade detta, märkte jag, huru han spände

hanen på sin bössa och vände pipan emot mig.

»Sank bössan eller jag skjuter, sade jag.

»Nå så skjut! ropade skurken, i det han höjde

bössan och sigtade på mig.

»I nästa ögonblick small hans skott, men jag hade

i sista stunden hoppat åt sidan, och kulan hven förbi

mig. Karlen sprang sin väg som en hjort, men han

hade en öfvad jägare bakom sig, och efter några steg

hade min kula sträckt ned, honom. Jag lät honom

ligga och bragte underrättelsen till Grahams Town. En

skara drog ut, men liket var redan plundradt på vapen158

och kläder, och ingen kunde identifiera den döde, annat

än krambodens egare och en hottentottska, hvilken

upp-gaf, att han varit soldat, men redan för längre tid sedan

hade måst lemna kolonien.. I den hydda, der jag sett

honom gå in, påstodo hottentotterne, att han kommit in.

för att tända sin pipa, och att han derpå stannat qvar

hos dem, tills det blifvit mörkt. I alla händelser har

han aldrig åter kämpat mot sina landsmän och aldrig

åter sålt ammunition åt kaffrerne. Jag tror mig ha

visat mina medmenniskor en tjenst, när jag sköt ned

den, som förde de skurkaktige kaffrerne emot oss.»

- Jag har redan ofta hört talas om, att engelske

desertörer öfvergått till kaffrerne, - sade Hans, .- och

denne karl tyckes ha varit en sådan desertör.

- Ja visst; hos kaffrerne funnos flere desertörer,

hvilka emellertid behandlades ganska illa af sina nyo

vänner, då desse nogsamt visste, att de icke åter kunde

lemna sina nya bundsförvandter och åter öfvergå till

holländarne.

- Slogos amakoserne vid angreppet på Grahams

Town lika käckt som på senaste tiden zuluerne? -

frågade Hans.

- Det tror jag det! Vildarne slåss bra allihop och

mod felas dem icke. Emellertid hysa amakoserne en

viss fruktan för zuluerne, hvilka de hålla för ovanligt

starke och tappre. Denna omständighet härrör deraf,

att zuluerne fördref fetcanierne ur de östra distrikten,

då fetcanierne återigen kastade sig på amakoserne, och

desse lyckades det endast med engelsmännens tillhjelp

att tillbakaslå fetcaniernes infall.

- Som det tyckes, hafva de flesta stammar ryckt

det land, som de för ögonblicket innehafva, från svagare159

grannar. Jag hoppas, att vi icke skola på samma sätt

förlora Natal.

- Natal ligger för aflägset för att locka folk, -

svarade Hoffman, - men skulle det väl bli bekant, huru

härligt vårt distrikt är, så skulle de strömma hit från

verldens alla kanter. Det förundrar mig, att icke

portu-giserne tagit det i besittning, helst det ligger så nära

deras Delagoa-bay.

- De ha ännu fullt upp med land der och behöfva

icke något mera, - sade Victor. - För öfrigt har jag

hört, att de pläga komma hit öfver för att jaga elefanter.

- I morgon måste vi insamla vårt elfenben och

uppsöka ett nytt spår, - sade Hoffman, - jag är

derföre af den åsigten, att vi nu böra lägga oss att sofva,

då styft arbete väntar på oss i morgon.

Härmed tog Hoffman god natt af sina kamrater

och träffade sina förberedelser att gå till hvila, ett

exempel, som de öfrige jägarne snart följde. Hästarne

bundos vid vagnshjulen och oxarne vid de pålar, som

man nedslagit i jorden, och snart försjönk hela

jagtsällskapet i djup sömn.

Morgonen derpå utskuros med kaffrernes och

hotten-totternes bistånd huggtänderna och lassades på vagnarna,

sedan man först inskurit egarens särskilda märke i hvarje

tand. Efter en kort måltid beslöto jägarne att under

eftermiddagen fortsätta Jagten och före solnedgången

infinna sig på ett nytt, förut bestämdt frånspänningsställe.

Området, som låg öster om deras lägerplats, var

fullkomligt obekant för dem, och de föresatte sig att grundligt

genomleta det. De skilde sig i två afdelningar, den ena

bestående af Hans och hans båda vänner, Victor och

Bernhard, hvilka begåfvo sig af i östlig rigtning.

- Jag tror bestämdt, att vi skola stöta på ele-160

fanter i den der mörka skogen, - sade Victor, i det

han pekade åt en skogbevuxen höjdsträckning på afstånd.

- Det tyckes verkligen vara den gynsammaste

jagtmarken i hela trakten, - sade Hans, - och vi

vilja försöka vår lycka der.

- Skada, att du förlorat din kikare, Hans, den

skulle ha kunnat göra oss god tjenst.

- Visserligen; men jag kan med blotta ögat se

en elefant på mycket långt afstånd, om jag skarpt

iakttager trakten. Vi vilja nu sitta af och låta våra hästar

beta, medan vi i rö se oss om efter vildt.

Man steg af, och sedan Hans en stund mönstrat

trakten, utropade han:

- Jag ser en elefant! Titta, Victor, äfven du har

goda ögon, der borta i fortsättningen af de der träden

står en elefant. Gif noga akt och du skall snart se

honom röra sig.

- Jag ser visserligen en svart punkt, men jag

kunde lika väl taga den för en buffel.

- Nej, det kan icke vara annat än en elefant,

jag ser det på det sätt, hvarpå den rör sig. Det är

en lång ridt, tills vi uppnå djuren, äfven måste vi

komma förbi dem för att drifva dem åt detta håll. Vi

ha minst sex mils väg framför oss och vilja derföre

först låta hästarne beta grundligt.

- Den här trakten tyckes förträffligt egna sig till

jagt - anmärkte Bernhard, - ty på dessa lösa skarpa

stenar skulle elefanterne icke komma fort framåt, och

vi skulle kunna nedskjuta dem från sadeln.

Hästarne sadlades på nytt, och jägarne gåfvo sig

af i rigtning åt den skog, i hvars närhet Hans märkt

elefanterne. När de närmade sig djuren, iakttogo de,161

att hjorden bestod af fyra elefanter, hvilka alla voro

beväpnade med stora huggtänder.

- Jag skall taga djuret till höger, - sade Hans, -

tagen j två af de andra. Vi vilja rida emot dem och

skjuta från sadeln.

De tre jägarne skilde sig litet, i det en hvar red

fram mot den elefant, som han utvalt åt sig, och tillika

inrättade de det så, att de möjligast samtidigt skulle

uppnå djuren. Emellertid hann Hans sist fram, då han

hade längst af de tre att rida, och ville just trycka af,

när elefanten skrämdes upp af Victors och Bernhards

dubbelskott. Hans kula träffade endast djurets hufvud

och försatte det i ett sådant raseri, att det med ett

högt, hest skrik stormade in på Hans.

Hans undvek med lätthet angreppet, och elefanten

fortsatte sitt rasande lopp, i det han tog en motsatt

rigtning mot den, som de af Victor och Bernhard sårade*

djuren hade valt. Hans följde efter, och ehuru hans

andra kula inträngde i elefantens bog, fortsatte det

väldiga djuret sitt lopp med oförsvagade krafter. Ständigt

på nytt utsände Hans sina kulor, dock skenbart nästan

utan verkan, och först sedan Hans såg sig långt skild

från sina kamrater, störtade vidundret till marken och

afbröt i fallet sina båda väldiga tänder.

Hans befriade genast sin trötta häst från sadeln

och lät honom beta, medan han slog sig ned bredvid

sitt byte. Enligt sin uppskattning hade han ridit ungefär

åtta mil från det ställe, der han sköt första skottet.

Han beslöt att först rasta en timme och derpå vända

om. Medan han satt sålunda och blåste tjocka rökmoln

framför sig ur sin pipa, öfverraskades han af ljudet af

menskliga röster i sin omedelbara närhet, och när han

vände sig om, såg han ett dussin till hälften beklädde

11162

och med gevär beväpnade män ila emot sig. Hans

första tanke var att kasta sig upp på sin häst och rida

sin väg, men främlingarne voro honom redan så nära,

att en flykt icke mera var möjlig. Äfven trodde Hans

sig af den omständigheten, att männen voro beväpnade

med bössor, kunna antaga, att de icke voro alldeles

ociviliserade, och att han således icke behöfde hysa

fruktan för dem.

Ögonskenligen hade desse män hört knallen af

bössorna och skyndat till för att utgrunda orsaken till

en i denna trakt så ovanlig företeelse. Hans reste sig,

och när de kommo närmare, märkte han, att tre af

männen till en del måste vara af hvit härkomst. Först

tilltalade han dem på holländska, derpå på engelska och

slutligen ställde han ett par ord till dem på zuluspråket,

men allt detta tycktes vara obegripligt för dem.

Främlingarne talade mycket fort med hvarandra; dock kunde

Hans, som gaf sig den största möda att utfinna,

hvarifrån desse jägare - ty sådana syntes de vara - kunde

härleda sig, icke förstå ett enda ord. Efter några

misslyckade försök att inleda ett samtal pekade anföraren

först på Hans och sedan åt vester och tycktes dermed

vilja fråga, om Hans hade kommit från detta håll. Hans

nickade genast j åkande med hufvudet, och i det han först

pekade på de kringstående och sedan åt öster, frågade

han på samma sätt, om desse jägare kommo från öster.

Anföraren nickade, och Hans drog häraf den slutsatsen,

att främlingarne måste härstamma från trakten af

Delagoa-bay och kanske vara bastarder af portugiser och någon

der bosatt stam.

Under det Hans medelst tecken samtalade med

anföraren, hade någre af männen bemägtigat sig de båda

elefantbetarna och voro just i begrepp att släpa bort dem.163

ISTär Hans märkte detta, bad han genom tecken anföraren

att tillhålla sitt folk att åter lägga tänderna, der de tagit

dem, hvilket äfven genast skedde. Anföraren trädde nu

tätt intill Hans och började göra några tecken, hvilka

för denne voro fullkomligt obegripliga. Medan han

gjorde sig den största möda att tyda tecknen, blefvo

hans armar plötsligen fattade bakifrån och hans bössa

ryckt ifrån honom. Under den nu följande brottningen

blef han häftigt slagen till marken och fasthållen af

tre af sällskapet. Ehuru han lätt kunnat blifva färdig

med hvarje motståndare för sig, var han dock icke

vuxen tre på en gång, och när han nu,såg sig vapenlös

omringad af hela skaran, höll han allt vidare motvärn

för ändamålslöst. Nu blefvo hans händer med starka

läderremmar bundna på ryggen och hans fötter

hopknutna med ett rep, så att han endast kunde taga helt

korta steg; på att komma undan var således icke att

tänka.

.Detta plötsliga öfverfall hade i högsta grad

uppskakat Hans, men då det icke tycktes ligga i hans

fienders afsigt att mörda honom, började han hysa

förhoppningen, att man gjort honom till fånge endast för

att afpressa honom en lösepenning.

Kanske, tänkte han, vilja de också endast stjäla

min häst, min bössa och mitt elfenben och derpå lemna

mig qvar ensam här. I så fall får jag göra en lång

fotresa för att återkomma till mina landsmän. Emellertid

uppgaf Hans snart åter denna tanke, när han märkte,

att anföraren satte sig upp på hans häst och tog hans

bössa, medan några af sällskapet buro bort

elefanttänderna, och när trenne karlar, som tycktes skola

utgöra hans bevakning, uppmanade honom att gå framför

dem. Derpå drogo de långa knifvar ur gördeln ochgåfvo honom genom tecken att förstå, att de skulle

göra bruk af dem, i fall han motsatte sig deras

anordningar.

Hans märkte, att sällskapet vände sig åt öster,

följaktligen aflägsnade han sig allt mer från sina

landsmän. Den enda utsigten till räddning tycktes honom

ligga i möjligheten, att Victor och Bernhard skulle leta

efter honom och följa hans spår; men hans båda vänner

skulle ju dock icke ensamma kunna upptaga kampen

ined tolf med bössor beväpnade män.

TJUGUTREDJE KAPITLET.

Fången. -- På slafskeppet. -- En förhoppning. --

Den engelska briggen. -- Befriad.

Utan ringaste tvekan rörande vägen fortsatte skaran,

i hvars midt Hans befann sig såsom fånge, sin marsch

ända till kort före solnedgången. Karlarne samtalade

lifligt med hvarandra, och Hans utgjorde, efter hvad

han kunde tycka, ofta föremålet för deras prat, dock

kunde han icke förstå ett ord af deras språk, som han

förmodade vara portugisiska.

Hvad som förblef fullkomligt obegripligt för Hans,

var orsaken till hans tillfångatagande. Någon förbrytelse

hade han ju icke begått, utan endast jagat på ett fritt,

herrelöst område.

När solen så mycket närmat sig horisonten, att

trädens skuggor förmörkade skogen, gjorde sällskapet halt.

PÅ SLAFSKEPPET.

Torrt bränsle hopsamlades nu, eld uppgjordes och

ett stycke elefantkött stektes, af hvilket äfven Hans

erhöll sin andel. Derpå band man sorgfälligt fast honom

vid en af männen, som skulle bevaka honom,

hvarigenom all möjlighet till flykt omintetgjordes. En man

utställdes dessutom som vaktpost, och de öfrige lägrade

sig i en krets omkring Hans för att sofva. Det dröjde

länge, innan Hans kunde insomna, men slutligen

öfvermannade tröttheten äfven honom, och han försjönk i en

lika djup sömn som de öfrige.

Knappt hade solen följande morgon utsändt sina

första strålar, förrän Hans och hans följeslagare intogo

en tidig frukost och fortsatte resan. Först vid

middagstiden gjordes halt, och två signalskott affyrades, hvilka

besvarades af två andra skott. Kort derpå sällade sig

en ny skara till dem, hvilken förde med sig tre zuluer,

som voro bundne på samma sätt som Hans. Derpå

började ett lifligt samtal mellan de båda skarornas

medlemmar, i det de nykomne ögonskenligen meddelade sina

vänner något äfventyr, som Hans höll för en fäktning

med en trupp zuluer, hvarvid någre af de senare blifvit

tagne till fånga.

Hans var tillräckligt hemma i zuluspråket för att

kunna meddela sig med sina medfångar; dock höll han

det för rådligt att icke låta sina fiender märka, att han

förstod sina svarta olyckskamraters språk; dessutom

hoppades han att kunna höra tillräckligt af deras samtal

för att få veta, under hvad omständigheter de blifvit

tillfångatagne. Denna förmodan bekräftades snart, och

innan kort hade han reda på, att zuluerne under ett

jagttåg blifvit öfverrumplade af främlingarne, och att

desse nedskjutit några, som gjort motstånd, men för

öfrigt mera, tyckts lägga an på att göra fångar, än att

döda. Samme anförare, som Hans förut sett, trädde

fram till zuluerne och började känna på deras armar

och ben, såsom man plägar göra vid inköp af boskap.

I första ögonblicket trodde Hans, att han råkat i

händerna på en skara kannibaler, hvilka ämnade äta upp

dem vid någon förestående stor fest; dock kunde han

återigen icke få denna tanke att stämma öfverens med

främlingarnes halfciviliserade utseende. Endast en

förklaring återstod, och när den föll Hans in, förundrade han

sig öfver, att han icke redan förut kommit att tänka

derpå. Bland de gamle kolonisterne voro rykten i

omlopp, att på ostkusten hvite öfvertalade vildarne att

besöka deras skepp och der togo dem till fånga för att

sälja dem till fjerran länder såsom slafvar. Att man

på detta sätt kunde fånga och sälja en kaffer, derpå

tviflade Hans ingalunda, men att man skulle förfara på

samma sätt med en hvit, föreföll honom dock omöjligt,

och han hoppades derföre att vid målet för resan blifva

försatt i frihet.

Under de närmaste fyra dagarna färdades de genom

en trakt, som tycktes vara fullkomligt obebodd. Stundom

gjordes jagt på vildt, och så väl Hans som zuluerne

erhöllo riklig föda, hvarigenom Hans stärktes i sin

öfvertygelse, att man hade för afsigt att sälja dem till

slafvar, då en kraftig slaf med friskt utseende alltid

betingar högre pris, än en mager och svag. På aftonen

den fjerde dagen fick Hans se hafvet framför sig, hvilket

endast var två mil aflägset, och vid kusten stodo några

tvåvåningshyddor.

Ett antal män, qvinnor och barn utträdde ur

hyddorna för att helsa skarans återkomst. Hans betraktades

med stort intresse, utan att man dock lemnade hans

allvarliga böner om frihet ringaste gehör. Han infördes

tillika med zuluerne i en stor hydda, i hvilken funnos

några bänkar och tjocka träbommar, vid hvilka fångarne

fastgjordes. Ögonskenligen var detta arbete icke nytt

för främlingarne, ty redan efter några minuter hade de

fastgjort Hans och zuluerne så säkert, att någon flykt

icke kunde komma i fråga; derpå erhöllo de mjölk och

kokt ris, hvarefter dörren stängdes om dem och en man

höll vakt utanför hyddan.

Morgonen derpå skildes Hans från de andra

fångarna och fördes till en aflägsen hydda, i hvilken fanns

ett antal män, som Hans hittills icke hade sett. Så

snart han inträdt, började en af desse män afklippa

hans hår och skägg. Hans sökte fåfängt undandraga

sig detta förfarande; männen fäste icke ringaste afseende

vid hans ord, ja de tycktes icke en gång förstå dem,

och då hans händer voro fängslade, så befann han sig

helt och hållet i deras våld. Sedan de till sin

belåtenhet klippt hans hår, togo männen fram ett kärl, i

hvilket en tjock svart vätska befann sig. Derpå vardt

hans öfverkropp bestruken med denna mixtur, som

torkade mycket fort, och af sina händers utseende slöt

Hans, att han nu måste vara mycket lik en neger

eller en zulu.

Han tviflade icke ett ögonblick, att man företagit

denna förvandling med honom för att utgifva honom för

en neger; men om man ock färgat hans hud, så hade

man dock icke kunnat beröfva honom hans kunskap i

engelska och holländska språken, och denna måste gifva

honom medel i handen att bevisa sin verkliga nationalitet.

När han återfördes till hyddan, i hvilken zuluerne

befunno sig, kände desse icke igen honom, utan trodde,

att det var en ny fånge, som infördes.

I tio dagars tid höll man dem fångne i hyddan,

men på morgonen den elfte dagen tycktes man vilja

företaga en förändring med dem. De personer, som

haft vakten, inträdde tidigt i rummet och antydde dem

att följa med. Fjättrarna togos af dem, och sedan man

gifvit dem att förstå, att man vid ringaste försök till

flykt skulle stöta ned dem, blefvo zuluerne och Hans

förda till stranden. Icke långt derifrån och skyddadt

af en skogbevuxen landtunga låg ett långt, lågt fartyg,

för ankar, hvars utseende skulle väckt misstanke hos

hvarje sjöman. Man införde fångarne i ett skjul nära

hafvet, och kort derpå infunno sig ett halft dussin mörka

karlar af vildt utseende, hvilka tycktes vara matroser.

Hans tilltalade dem så väl på holländska som på

engelska, utan att de emellertid hörde på honom.

Efter ett längre samtal blefvo Hans och zuluerne

bundne vid hvarandra och af matroserne förda till en

båt. Här tvang man dem att lägga sig på bottnen af

båten, som genast stötte från land och rodde till det

större fartyget.

Knappt hade Hans beträdt fartyget och kastat en

första blick ned i rummet, förrän han vardt öfvertygad

om sanningen af de förfärliga skildringar, som han hört

och läst rörande slafveriet. Öfver två hundra svarte

voro sammanpackade i det trånga rummet och bundne

som vilda djur. Tanken att kanske behöfva tillbringa

månader i detta rum och i sådant sällskap, var för en

man som Hans, hvilken i hela sitt lif icke andats annat

än den friska landtluften, alldeles odräglig.

Till och med döden tycktes honom bättre än detta,

och med plötsligt uppbjudande af hela sin styrka gjorde

han sina händer fria från fjättrarna, fattade en

handspak, som låg i närheten, och hade i ett nu slagit de

båda matroser, som släpat honom om bord till marken.

Det öfriga skeppsmanskapet vek undan för detta plötsliga

anfall; då de emellertid voro beväpnade med pistoler,

hade Hans varit utan räddning förlorad, om icke

kaptenen, som varit vittne till scenen, gifvit sitt folk några

befallningar, som Hans icke förstod. Derpå fattade

kaptenen äfven en handspak och närmade sig Hans,

som om han genom en tvekamp velat afgöra frågan om

frihet eller fångenskap. I det han samlade hela sin

kraft för att besegra kaptenen, gick Hans honom

försigtigt till mötes; men plötsligen kastades en snara kring

hans axlar, och innan han hunnit besinna sig, rycktes

han häftigt om kull och fjättrades på nytt af ett halft

dussin matroser.

Medan Hans omvexlande på holländska och

engelska på det häftigaste protesterade mot denna

behandling, släpades han ned i skeppsrummet och hopbands

der med en svart, hvars språk han icke förstod. Att

börja med trodde Hans, att hans ord icke förståtts af

sjöfolket, men några timmar derefter trädde en matros

fram till honom och sade:

-- Ni talar ingleese?

-- Ja, -- sade Hans, -- jag är en holländsk

farmer; hvarföre hålles jag fången?

-- Kapten betalt silfver för er, derföre, -- svarade

matrosen. -- Om mer silfver ni honom gifva, då släppa

han er fri; eljest icke.

-- Här kan jag icke gifva honom något silfver, --

sade Hans; -- men om han vill skicka någon med mig

till Natal, så kan jag gifva honom mycket mera silfver,

än han betalt för mig.

-- Kapten icke tycka om gå till Natal; engelska

krigsskepp der många gånger; går icke dit; hellre sälja

er i Amerika.

Härmed lemnade honom mannen, och Hans förblef

ensam bland den svarta massan. Han hade nu ledighet

att betrakta den omgifning, hvari han befann sig.

Åtminstone två hundra negrer voro hoppackade i det trånga

rummet, och smutsen och den förpestade luft, som rådde

rundt omkring, måste innan kort framkalla de mest

förhärjande sjukdomar. I detta läge tänkte Hans med

längtan tillbaka på det fria lifvet i Afrikas skogar, och

likt många andra lärde han först nu, när det var för

sent, att rätt inse värdet af hvad han förlorat.

-- Hvad ville jag icke gifva, -- tänkte Hans, --

om jag vore endast en fattig kreatursdrifvare, blott för

att få se det gyllene dagsljuset och inandas den friska

skogsluften! O, Bernhard, och du, Victor, huru lycklige

ären j icke och huru föga anen j mitt sorgliga öde.

Arma Katie, du får vänta mången god dag på min

återkomst, om vi ens någonsin mera få återse hvarandra.

Följande dagen erhöll Hans några prof på den

behandling, som väntade honom från matrosernes sida.

Omständigheten, att han slagit ned två af deras

kamrater, tycktes ha fäst den allmänna uppmärksamheten

på honom, ty så snart slafvarne fingo sin föda, erhöll

Hans det allra sämsta, hvaremot man vid alla tillfällen

rikligen undfägnade honom med knuffar och sparkar.

Vid solnedgången den tredje dagen lättades ankar,

och framdrifvet af en frisk nordostvind styrde fartyget

ned utför kusten. Så länge det ännu skyddades af

landtungan, sporde man intet inflytande af vågorna, men

så snart man uppnått öppna sjön, blef det lilla fartygets

rullning utomordentligt känbar. Hans hade ännu aldrig

varit på sjön, och i den förpestade atmosferen blef han

mycket snart anfallen af sjösjukan, som beredde honom

de förskräckligaste qval. I det dagen gick och natten

åter inbröt, blef hans tillstånd allt outhärdligare. Han

påminde sig sina känslor, när han erfor, att Katrine

blifvit bortförd af matabilierne; han återkallade i minnet

hvad han erfarit, när han befann sig tillsammans med

Victor i ett nästan hopplöst läge på den ensamma

klipplatån; men dessa ögonblick hade dock varit förenade

med själsspänning och ovisshet, medan nu deremot icke

ringaste utsigt till räddning tycktes vara för handen.

Han befann sig i bojor om bord på ett fartyg och i

råa, obevekliga skurkars våld.

Efter ytterligare tre dagar hade Hans öfvervunnit

sjösjukan och började nu att grubbla öfver någon utväg till

flykt. Han var fast besluten att föredraga döden framför

slaflifvet, och det är förunderligt hvad en menniska i sin

förtviflan förmår uträtta. Hans hade kommit till den

öfvertygelsen, att det enda räddningsmediet bestod i ett

allmänt myteri af slafvarne. Om det lyckades honom

att befria de svarte från deras bojor, så voro de

skeppsmanskapet tio gånger öfverlägsna i antal, och de skulle

således möjligen kunna bemägtiga sig fartyget. Hvad

som då vore att göra, visste han visserligen icke; men

han tänkte, att om man hissade ned seglen och läte

fartyget lugnt drifva för vågorna, så skulle man

säkerligen till sist blifva bemärkt af något främmande fartyg.

Hufvudsvårigheten bestod i att komma öfverens med

fångarne om en gemensam plan, ty med undantag af

zuluerne, i hvilkas sällskap Hans kommit om bord, fanns

det ingen ende, för hvilken han kunde göra sig begriplig.

Icke dess mindre öfvertänkte Hans hvarje möjlighet och

beslöt att i nödfall endast med Zuluernes tillhjelp sätta

en plan till räddning i verket.

Fjerde dagen märkte Hans af fartygets rörelse, att

ett omslag i väderleken egt rum. Fartyget rullade icke

mera regelbundet, utan reste sig oupphörligt häftigt upp

för att derpå ett ögonblick stå stilla. Äfven bland

matroserne rådde en ovanlig rörelse, och vindens tjut i

tacklingen öfverröstade till och med de fängslade

slafvarnes stönande och vrålande. Detta tillstånd varade

hela fjerde dagen och den derpå följande natten, tunga

vågor slogo mot det lilla fartyget, och skummet banade

sig till och med väg in till de pinade menniskorna i

rummet. Det var en lång, svår natt. Luckan i däcket

var så liten, att den knappt insläppte tillräcklig luft i

rummet för att hindra fångarne att qväfvas, och mörkret

var så djupt, att man icke förmådde se de allra

närmaste föremål.

Knappt hade den första daggryningen visat sig,

förrän Hans hörde ett högljudt skrik på däcket, åtföljdt

af ljudet af hastiga steg och enstaka utrop, som läto

såsom eder. Han försökte utgrunda orsaken till denna

plötsliga rörelse och trodde, att antingen någon olycka

händt fartyget, eller att man af någon för honom

oförklarlig anledning ändrat kursen. När det blef ljusare,

kunde han genom luckan se, att alla segel voro

tillsatta, och af det susande ljudet af vattnet slöt han,

att fartyget sträfvade framåt med ovanlig hastighet.

Hans kunde icke begripa anledningen till denna

plötsliga förändring, dock tycktes mycken oro råda bland

matroserne, och manskapet var så starkt taget i anspråk,

att slafvarne ända till middagen fingo förblifva utan

föda, en omständighet, som förorsakade ett oupphörligt

tjut bland de svarte. På eftermiddagen stormade några

matroser ned i rummet, befriade ungefär ett halft dussin

slafvar, bland hvilka äfven Hans befann sig, från deras

bojor och antydde dem att följa med upp på däck.

Hans efterkom denna befallning med största

beredvillighet, ty i detta ögonblick hade han gerna offrat sitt

lif för att några ögonblick få andas frisk luft. Ehuru

uppvuxen på Afrikas oöfverskådliga slätter, kände sig

Hans likväl öfverväldigad, när han trädde upp på däck

och för första gången skådade oceanens omätliga rymd.

Omkring honom dansade vågorna, och skummande

vattenmassor förföljde fartyget, som om de velat sluka det;

derpå höjde det sig liksom för att släppa dem fram

under sig, sedan höll det inne några sekunder, innan

det på nytt stormade framåt. Hans hade knappt tid

att iakttaga allt detta, innan han släpades till bakre

delen af fartyget, der man satte ett ämbar i hans hand

och befallde honom att ösa vatten ur det bakre

skeppsrummet. I första ögonblicket ville Hans göra

invändningar, dock föll det honom in, att det vore bäst att

lyda och att afvakta ett bättre tillfälle till motstånd.

Följaktligen nedfirade han det vid tåget fästade ämbaret

och tömde innehållet öfver relingen.

Under denna sysselsättning märkte Hans, att

matroserne fortfarande ifrigt blickade ut öfver styrbord, ja

till och med klättrade upp i tacklingen för att kunna

se bättre. Hans skarpa ögon upptäckte genast ett

aflägset föremål vid horisonten, som icke kunde vara något

annat än ett skepp, af hvilket emellertid endast en massa

hvita segel var att se i det ögonblick, då slaffartyget

höjde sig på spetsen af en våg. Den korta blick, som

han kastat på det aflägsna skeppet, var tillräcklig att

föranleda kaptenen att slänga en tung träkloss efter

Hans, hvilken, då han för ingen del ville bli nedskickad

i rummet, genast åter flitigt började ösa vatten.

En hel timme fortsatte Hans sitt arbete, så godt

fartygets slingringar tilläto, och under denna tid hade

det främmande skeppet afgjordt närmat sig, då en högre

segelmassa nu var synlig än förut. Kaptenen hade

likaledes iakttagit denna omständighet, och ehuru masterna

redan tycktes böja sig under dukens tyngd, skickade

han likväl upp matroser för att hissa ett nytt segel,

hvilket utöfvade ett märkbart inflytande på fartygets

hastighet. Under den följande timmen kunde Hans icke

märka, att afståndet mellan de båda fartygen minskades,

och utsigten till räddning började åter att försvinna.

Solen närmade sig allt mera horisonten, och ännu

alltjemt hade de båda fartygens ömsesidiga läge icke

det ringaste förändrat sig, och vid det inbrytande mörkret

var all sannolikhet för handen, att slafskeppet skulle

kunna undkomma sin förföljare. Ehuru fullkomligt

okunnig i nautiska angelägenheter, förekom detta senare

äfven Hans mycket sannolikt, och hans nedslagenhet

stegrades, när han märkte, att det ömsesidiga afståndet

mellan fartygen plötsligen blef större. Hans kunde icke

rätt förklara denna omständighet för sig, men orsaken

till slafskeppets tydligen förökade hastighet låg deri, att

det var mycket lätt bygdt och förträffligt egnadt att

segla fördevind. Dess segel voro stora, och det seglade

i lätt vind hastigare, än ett större, tyngre skepp, för

hvilket en häftigare bris passade bäst. Allt efter som

vinden således aftog, förökade slaffartyget afståndet mellan

sig och sin förföljare, och all utsigt var förhanden, att

det skulle helt och hållet förlora honom ur sigte.

Efter solnedgången inträdde en fullständig

vindstilla, så att slafskeppet låg orörligt. De sista

solstrålarna förgyllde det aflägsna fartygets segel, och i det

Hans lemnade däcket, kastade han ännu en sista

afskedsblick på detsamma. Negrerne, som arbetat med på däck,

hade äfven märkt det förföljande fartyget och deraf dragit

den slutsatsen, att det var en fiende till kaptenen och

följaktligen en vän till dem. Ett lifligt samtal egde

rum bland de svarte, dock förblefvo deras ord

obegripliga för Hans.

Natten inbröt och allt var tyst på däck. Hans

hade blifvit trött af arbetet och den friska hafsluften

och sof nu i korta mellanskof, ehuru hans läge var

högst obeqvämt. När han uppvaknade ur en dylik

kort sömn, hörde han matroserne sakta tala med

hvarandra på däck, äfven förnam han skramlet af sablar

och klingandet af en laddstock; dock kunde Hans icke

förklara dessa förberedelser för sig, om icke matroserne

möjligen fruktade ett myteri af slafvarne.

Snart inträdde åter fullkomligt lugn, endast stundom

afbrutet af de olycklige slafvarnes stönande. Först efter

en längre tystnad märkte Hans åter en rörelse på däck,

förenad med ljudet af hviskande röster, som tydligen

kunde höras genom luckan.

Plötsligen ropade kaptenen med hög röst ut i

natten, och från sjön hörde Hans tydligen följande ord

ljuda tillbaka på engelska:

-- Hvilka ären j, huru heter edert fartyg?

Slafskeppets kapten tvekade några ögonblick med

svaret, och först sedan frågan upprepats, svarade han:

-- Portugisiska fartyget Pedro, hvad viljen j?

-- Jag måste om bord till eder, -- ljöd svaret

från sjön.

Hans var i den häftigaste spänning. Han anade,

att räddning var nära och ansträngde hvarje fiber att

befria sig från sina fjättrar, men förgäfves. Snart

hördes det regelbundna plaskandet af åror i vattnet;

derpå knarrandet af en båt mot fartygets vägg. I samma

ögonblick förnams det dofva ljudet af en tung fallande

kropp, knakandet af plankor och frusandet af högt

uppsprutande vatten, följdt af drunknande mäns rop på

hjelp. Utrop af raseri och vrede ljödo tillbaka från

sjön, medan tre båtar, som hittills förblifvit obemärkta,

ilade sina nödställda kamrater till hjelp.

Fartygets kapten var en oförvägen menniska, och

han visste nogsamt, att för honom gods och lif voro

beroende af framgången af hans resa. På ett möjligt

angrepp af båtar från det förföljande skeppet hade han

gjort sig beredd och upphängt några centnertunga

jernstänger vid hufvudråt; en man, utrustad med en skarp

knif, posterades i närheten med befallning att kapa

tåget, som uppbar jernstängerna, i det ögonblick då en

fiendtlig båt befann sig der under. Mannen utförde

befallningen med yttersta noggrannhet, och den tunga

jernmassan genomslog båtens botten och dödade i sitt fall

tvenne matroser. Från det engelska skeppet hade fyra

båtar blifvit utsända för att uppbringa slaffartyget, och

de öfriga tre trängde nu skyndsamt framåt för att rädda

sina kamrater från att drunkna.

Under detta uppskof med angreppet tillät hafvets

lysande slaffartygets kapten att tydligt urskilja de

fiendtliga båtarnas läge, och han begagnade detta tillfälle till

att öppna en förkrossande eld på dem.

De engelske matroserne uthärdade modigt elden,

ehuru hälften af dem dödats eller sårats. De drogo

upp sina kamrater ur vattnet, trängde fram mot fartyget

och voro just i begrepp att äntra, när slafskeppets

manskap öfversållade dem med ett nytt hagel af kulor.

Då ett vidare försök skulle varit en onyttig uppoffring

af menniskolif, anbefallde befälhafvaren ett skyndsamt

återtåg, som utfördes under motståndarens eld.

Under detta tumult kunde Hans icke blifva herre

öfver sin fruktansvärda sinnesskakning, medan slafvarnes

tjut och stönande öfverröstade till och med kampens

buller. Skeppsrummet liknade en håla full med rasande

vilddjur. Slafvarne tycktes alla begripa, att de, som

angripit fartyget, kommit för att befria dem, och att

desse hade blifvit besegrade; de fördubblade derföre sitt

tjut, när de hörde båtarna fara bort. Det ursinniga

skeppsmanskapet kom nu ned med piskor och käppar,

med hvilkas tillhjelp det lyckades dem att återställa

lugnet.

Efter kampens vilda larm följde nu en djup tystnad

på slafskeppets däck, och Hans, som höll det för

osannolikt, att ett nytt angrepp skulle företagas före

dagbräckningen, såg sig på nytt gäckad i sina förhoppningar om

befrielse. Innan dagen grydde, märkte Hans af

slafskeppets rörelse, att en lätt vind höjt sig, och han

visste, att en dylik bris gjorde det möjligt för

slafskeppet att undkomma det tunga förföljande fartyget.

Snart kom en matros ned i rummet och förde honom

och ett halft dussin andra slafvar upp på däck för att

vara behjelplige vid seglens spänning. Natten var dimmig

och endast få stjernor synliga; dock tycktes det Hans,

som om molnen drogo hastigt förbi stjernorna, liksom

om vinden i de högre regionerna blåst hastigare än

närmare hafsytan. Af denna omständighet hemtade han

förhoppningen, att en förstärkning i vinden skulle ega

rum mot morgonen och gifva det större fartyget tillfälle

att åter vinna på slafskeppet.

Hans förblef på däck ända till dess den första

strimman visade sig vid den östra horisonten; dock

hindrade honom dimman att upptäcka det engelska

skeppet. När det hastigt blef ljusare, blickade Hans

ifrigt styrbord hän i förväntan att få syn på det

efterlängtade fartyget, ty han hade icke märkt, att man

ändrat slafskeppets kurs, och att engelsmannen

följaktligen icke var att söka åt samma håll som förut. Men

snart höjde sig dimman, och då låg det fiendtliga skeppet

på läsidan på knappt två mils afstånd. Hans kunde

icke förklara detta engelsmannens läge för sig, men

anledningen var helt enkelt den, att den lätta vinden

först nått denne och så närmat honom till slaffartyget,

att han iakttagit dess förändrade kurs, innan dimman

dolde det för hans blickar.

Slafskeppet hade tillsatt alla segel, och under de

första timmarna förblef det ömsesidiga afståndet mellan

de båda fartygen oförändradt. För det engelska

krigsskeppets befälhafvare måste detta ha varit ett

tålamodsprof, ty så snart han kunde komma inom skotthåll,

var slafskeppets öde afgjordt. På denna tid voro

ångfartyg ännu ytterst sällsynta på afrikanska kusten, och

slaf- och sjöröfvarefartyg uppbringades derföre medelst

segelskepp.

Under dagens lopp blef det tydligt, att slaffartyget

vann på sin förföljare, och när solen gick ned, hade

engelsmannen åter blifvit ungefär fem mil efter. Så

snart det blifvit mörkt, ändrade slaffartyget åter kurs

och styrde mot kusten. Under de båda senaste dagarna

hade kaptenen sett sig tvungen af sin förföljare att

styra i motsatt rigtning mot hvad han ämnade sig; han

ville derföre begagna mörkret till att låta sin fiende

segla förbi sig, och derpå sätta kurs på sydamerikanska

kusten, der han snart skulle afsätta sin vara. En timme

efter det kursen förändrats lät kaptenen vända fartyget

åt sydvest i förhoppning att i mörkret obemärkt kunna

passera förbi engelsmannen. Det syntes omöjligt att

kunna upptäcka ett fartyg på en half mils afstånd, och

på slafskeppet hade man redan kort efter solnedgången

förlorat engelsmannen ur sigte. Antingen nu den

engelske befälhafvaren var försedd med någon utomordentligt

god kikare, eller på slaffartyget något ljus oförsigtigtvis

lemnats brinnande, hade man i hvad fall som helst på

krigsskeppet iakttagit motståndarens förändrade kurs, och

knappt hade den senare inslagit den nya rigtningen,

förrän han fick se engelsmannen på ett afstånd af en

half mil styra emot sig. Om bord på slafskeppet råkade

nu allt i liflig rörelse; fartyget vände på nytt och åter

gick det framåt med vinden. Emellertid för sent.

Blixten af en kanon, åtföljd af den döfva knallen och

hvinandet af en kula i luften, bevisade, att krigsskeppet

icke ville låta sitt byte undkomma. I hastig följd

hveno nu kanonkulorna öfver fartyget och mellan

masterna, dock utan att träffa någon mast eller rå. Redan

började slafskeppet åter vinna på sin förföljare, när

stormasten slutligen träffades af en svår kula och brast

under tacklingens tyngd.

Kaptenen ropade åt sitt folk att göra däcket klart,

medan han förbannade sitt hårda öde, ty på räddning

var knappast att tänka. Mot båtarna hade han kunnat

göra motstånd, men omöjligen mot sjelfva krigsskeppet.

Han ropade derföre några ord till sin förste maat, som

genast firade ned en båt, medan kaptenen skyndade ned

i kajutan och åter kom upp med en tung pung, som

otvifvelaktigt innehöll guld; och innan ännu manskapet

han gissa hans afsigt, lemnade han fartyget tillsammans

med förste maaten i hopp att uppnå kusten, som icke

var mera än femtio mil aflägsen. Genom mastens fall

hade fartyget blifvit förvandladt till vrak, och snart hade

krigsskeppet uppnått sitt byte. Från däcket ljöd frågan,

om man frivilligt ville gifva sig, och då ingen annan

svarade, ropade Hans:

-- Kaptenen har flytt i en båt. Kommen om bord

och befrien oss.

Krigsskeppets befälhafvare afsände nu två båtar

med beväpnade matroser, som sprungo upp på däck och

uppmanade slaffartygets manskap att lägga ned vapen.

Denna befallning efterkoms ögonblickligen, hvarpå

manskapet fördes om bord på krigsskeppet. Hans hade man

till en början ansett tillhöra besättningen, men jernen

kring hans fötter visade, att han var slaf, och han

skickades äfven om bord på engelsmannen för att gifva

befälhafvaren upplysningar om slaffartyget.

Hans berättade nu sitt tillfångatagande och det

sätt, hvarpå man behandlat honom på slaffartyget. Hans"

berättelse äfvensom förlusten af hans eget folk gjorde

ett så djupt intryck på kaptenen, att han beslöt att

kryssa vid kusten för att upptäcka slaffångarenas

hufvudqvarter. Han bestämde sig derföre för att skicka

slaffartyget ensamt till Simons Bay, der det skulle

landsätta slafvarne och den fångna besättningen samt derpå

så hastigt som möjligt återvända till krigsskeppet. Prisen

öfverlemnades således åt en löjtnant och ett antal

matroser och fångarne fördes om bord.

Emellertid hade en båt, som man skickat ut efter

slaffartygets kapten och maat, återkommit med

underrättelsen, att man funnit flyktingarnes båt drifvande på

hafvet med kölen i vädret, utan att man emellertid

kunnat upptäcka ett spår af passagerarne, hvilka

förmodligen drunknat eller fallit offer för hajarna.

TJUGUFJERDE KAPITLET.

Färden. -- Myteri. -- Kamp med de upproriske. --

Desse sätta skeppet i brand. -- Räddning.

När Hans erfor, att slafskeppet skulle segla till

Kap, bad han kaptenen om tillstånd att få följa med,

då han framför allt var angelägen om att återvända till

Natal eller åtminstone gifva sina vänner ett tecken, att

han lefde. Kaptenen ville icke gerna släppa Hans, då

han genom honom hoppades upptäcka slafjägarnes

hufvudqvarter, men Hans invände, att han redan meddelat

kaptenen allt, hvad han sjelf visste om denna

angelägenhet, nemligen att slaffångarenas vistelseort måste

vara vid kusten nära Delagoa-Bay. Slutligen gaf

kaptenen vika för hans böner, och Hans beträdde på nytt

slafskeppet, dock under helt andra omständigheter än

första gången. Han fick sig en hängmatta upplåten i

kaptenens kajuta, och efter någon möda lyckades det

honom äfven att med tillhjelp af tvål utplåna de yttre

spåren af sin fångenskap.

Man ansåg det icke för rådligt att sätta slafvarne

i frihet, dock lät man dem truppvis komma upp på

däck för att taga sig motion i friska luften; sedan de

åter blifvit instängde, fördes en ny afdelning upp. På

detta sätt tillbragte hvarje slaf en del af dagen i fria

luften.

Med gynsam vind seglade fartyget i sydvestlig

rigtning utmed kusten, och dagen efter den, då man lemnat

krigsskeppet, befann man sig ungefär fyratio mil sydligt

om Kap L"Agulhas. Mot aftonen mojnade vinden, och

när solen gick ned, rörde sig icke en flägt. Hans stod

stödd mot relingen och pratade med löjtnanten, som

öfvertagit befälet, när den nedgående solen fäste deras

uppmärksamhet.

-- I morgon få vi vind tillräckligt att döma efter

solens utseende, -- anmärkte officeren.

-- Det tyckes så, -- svarade Hans; -- när skola

vi komma fram till Kap?

-- Till och med i stiltje skulle vi kunna uppnå

det på två dagar, ty här utmed kusten drifver oss den

starka strömsättningen temligen raskt framåt. Hvad

ämnar ni göra, när ni kommer till Kapstaden?

-- Jag måste så fort som möjligt resa till Natal, --

svarade Hans, -- dock vet jag icke rätt hur. Pengar

har jag icke och icke heller några bekanta på platsen.

Men hör bara, huru slafvarne väsnas, i dag äro de

oroligare än någonsin.

-- Ja, -- svarade officeren; -- en afdelning skall

just släppas upp. Det är en obehaglig sak att ha

slafvar om bord; men hvad betyder detta larm, det

måste vara något på färde!

Knappt hade han talat ut, förrän fyra matroser

med blödande hufvuden störtade upp ur rummet på däck.

-- Slafvarne anstifta myteri, -- ropade de, -- de

ha gjort sig fria!

Matroserne följdes i hälarna af en hel skara slafvar,

hvilka vrålade som vansinnige, under det de svängde

de bräder och trästycken, hvarmed de beväpnat sig.

Af det tjut, som hördes nedifrån, framgick, att de

öfrige äfven funnit medel att befria sig från sina bojor,

och skeppsmanskapets läge började derföre att blifva

kritiskt. Men den öfvade sjömannen förlorar icke ett

ögonblick besinningen. I det han ropade åt matroserne

att följa sig, drog löjtnanten sabeln, störtade sig på den

närmste negern och sträckte honom med ett hugg till

marken. En andre nedsköt han med pistolen och var

just i begrepp att se sig om efter ett nytt offer, när

negrerne, genom detta plötsliga angrepp gripna af

förskräckelse, skyndsamt flyktade ned i rummet igen,

qvarlemnande sina båda döda kamrater.

-- Stängen luckan, -- ropade löjtnanten.

Befallningen åtlyddes ögonblickligt och tillträdet till

däcket var afspärradt.

-- Hvem är ännu der nere? -- frågade officeren.

-- Steel och Roberts, herr löjtnant. Men nu äro

de i alla fall slitna i stycken.

-- Huru gick det till?

-- Hin håle måste ha farit i negrerne, herr löjtnant.

Vi hade just fört ned dem, när plötsligen en hvissling

ljöd och hela skaran föll öfver oss, ryckte sabeln från

min sida, högg ned Steel och Roberts och slog oss

blodiga. Två af dem slog jag till marken med

knytnäfven, men desse negrer ha fördömdt hårda skallar,

och mot hundra man kunde våra näfvar ingenting

uträtta; jag ansåg det derföre för rådligast att rapportera

saken.

-- Äro alle man på däck? -- frågade löjtnanten.

-- Ja, herr löjtnant.

-- Hemta vapnen ur skåpet, Jones, och utdela

ammunition. Fyra man hålla vakt vid luckan och skjuta

ned hvarje slaf, som försöker öppna den. Blake, tag

två man och gif akt på den fångna besättningen.

Sedan löjtnanten utdelat dessa befallningar, laddade

han sina pistoler och sade, i det han vände sig till Hans:

-- Om det skulle lyckas negrerne att komma upp

på däck, så skulle vi i trots af våra vapen blifva

massakrerade och kastade i sjön, men så länge vi hålla

dem inneslutna i rummet, äro vi fullkomligt säkra. Om

vinden styfnar, så kunna vi på tjugufyra timmar vara i

Simons-Bay. Jag fruktar, att mina båda karlar äro

döde, och äfven om de ännu lefva, så kan jag icke

lemna dem någon hjelp. Desse vildar äro farligare än

ursinniga vilddjur, som smakat blod, och att öppna

luckan skulle vara att sätta allas våra lif i fara. Men

som jag ser, är ni utan vapen; i min kajuta finnes en

dubbelpistol, som ni kan taga. Vi skola kanske alla

nödgas göra bruk af våra vapen.

Hans fann pistolen och gick åter upp på däck,

der löjtnanten höll på att visa sitt folk, huru de bäst

skulle kunna förhindra luckans öppnande af negrerne.

Ur rummet hördes vildt tjut, som emellertid plötsligen

förstummades. Löjtnanten trodde, att något gemensamt

försök att öppna luckan nu skulle följa, men tiden gick,

utan att detta skedde.

Mörkret inbröt nu mycket hastigt, såsom fallet

alltid är under tropikerne, när solen gått ned. Då

någon ögonblicklig fara icke tycktes vara för handen,

inbjöd löjtnanten Hans att följa honom ned i kajutan

och intaga en gemensam måltid.

-- Vi engelsmän bli alltid hungrige, när vi slåss, --

sade löjtnanten. -- Jag vet icke, om det förhåller sig

på samma sätt med holländarne.

-- Min mor var engelska, -- svarade Hans, --

och detta är möjligtvis anledningen, hvarföre äfven jag

känner mig sugande.

-- Har ni redan förut sett någon menniska dödas? --

frågade löjtnanten.

-- Skryta är icke min sak, -- svarade Hans, --

dock kan jag försäkra er, att jag i ärlig kamp om gods

SKEPPSBRANDEN.

och blod kanske redan skjutit ned lika många negrer,

som här finnas om bord.

-- Verkligen? -- sade löjtnanten. -- Således har

ni ofta måst slåss i Afrika?

-- Slåss! -- utropade Hans. -- Har ni då aldrig

hört talas om våra strider med Moslekaze och Dingaan

och huru vi besegrat dem? Har ni då aldrig hört talas

om Uys, Pretorius, Retief eller Landman?

-- Aldrig i mitt lif, -- svarade löjtnanten kallt. --

Äro de allihop negrer?

Det är icke godt att veta, hvilket vredgadt svar

Hans skulle gifvit på denna anmärkning, om icke

matrosernes rop afvändt deras uppmärksamhet från

samtalet. När de kommo upp på däck, sågo de rök

uppstiga från fartygets sida.

-- Hvad står på? ropade löjtnanten till sitt folk.

-- Slafvarne ha satt eld på fartyget, herr löjtnant, --

sade en gammal matros.

-- De skurkarne skola tillintetgöra sig sjelfva och

oss dertill, -- sade officeren.

-- Vi skulle kunna rädda oss i båtarna, herr

löjtnant, -- sade matrosen, -- och öfverlemna det brinnande

fartyget åt slafvarne och slaffångarena; kanske lyckas

det dem att släcka elden.

-- Nej, Roberts, vi kunna icke rapportera för

amiralen, att vi tagit till benen för en smula rök.

-- Nej, det går väl icke an, herr löjtnant, och

dock tror jag icke, att vi kunna rädda fartyget; det

är bygdt af furu och inom en halftimme skall det stå

i ljus låga.

Denna matrosens förutsägelse hade all utsigt att

vilja gå i fullbordan. Fartyget var verkligen bygdt af

furu, och då det i många år varit utsatt för den tropiska

solens strålar, hade bjelkar och plankor blifvit

smälltorra och utomordentligt lätt antändliga. För att

åtkomma elden hade man nödvändigt måst gå ned i

rummet, och detta var fullt af två hundra ursinniga

slafvar, som nyss mördat tvenne hvite. Under dessa

omständigheter insåg löjtnanten snart, att det icke fanns

någon möjlighet att släcka elden, och träffade derföre

förberedelser till manskapets räddning.

-- Tag tre man och gör loss båtarna, -- befallde

officeren. -- Stark, vill ni stanna här ett ögonblick och

hjelpa till att bevaka luckan? Jag vill lägga några saker

i båten. Ingen tid är att förlora, ty fartyget brinner

som fnöske!

Under de få minuter löjtnanten var sysselsatt med

att nedföra det nödvändiga i båten, grep elden hastigt

omkring sig, och rummet återljöd af ett bedöfvande tjut

och vrålande.

-- Vi måste befria den fångna skeppsbesättningen

från dess bojor för att gifva den åtminstone en

möjlighet till räddning, -- sade löjtnanten och befallde,

att fångarne skulle föras upp på däck.

-- Och nu i båtarna, gossar, -- sade officeren. --

Om vi ha någon plats öfrig, så rädda vi så många vi

kunna. Nu vill jag släppa ut dem; gud hjelpe dem;

af menniskohand ha de ingen räddning att vänta.

Matroserne ilade ned i båtarna och löjtnanten fattade

en handspak, hvarmed han så mycket lösslog luckans

stängsel, att det erfordrades endast en måttlig

kraftansträngning för att nedifrån rummet lyfta upp den.

Derpå lät han nedfira båtarna och befallde sitt folk att

ro en kort sträcka och derpå stanna, så att man kunde

iakttaga hvad som vidare komme att ske.

-- Jag har gjort allt, som står i mina krafter, --

anmärkte löjtnanten till Hans. -- Jag är ansvarig för

mitt folks lif, och om vi dröjt längre, så hade vi fallit

offer för slafvarnes raseri. Jag befinner mig i ett mycket

kinkigt läge, ty om slafvarne och manskapet gå under

med fartyget, så skall man kanske sedan beskylla mig

för grymhet. Lyckas det dem deremot att släcka elden,

så måste jag åter sätta mig i besittning af fartyget, om

det äfven skulle kosta hälften af mitt folk. Men se

då på negrerne!

Så snart slafvarne öppnat luckan, störtade de

tjutande och skrikande som djeflar upp på däck. När de

fingo sigte på den forna besättningen, trängde de in

på denna, och en gräslig kamp började. Fullkomligt

obekymrade om elden, som redan upplyste hela däcket,

slogos de båda partierna på lif och död, men snart

dukade de hvite under för öfvermagten, och negrerne

blefvo nu herrar öfver skeppet. Emellertid begagnade

de sig icke häraf för att söka släcka den förhärjande

elden eller på minsta sätt tänka på sin säkerhet, utan

de trängde plundrande ned i kajutan och slogo

hvarandra blodiga om besittningen af några bränvinsflaskor,

som de der påträffade. Sedt från båtarne bildade det

hela ett verkligt fasaväckande skådespel. Midt i den

rasande elden, som redan klättrade upp för master och

tackling, tjöto, dansade och slogos de lössläppta vildarne.

De ende, som lugnt och obekymradt betraktade

den helvetiska scenen, voro de zuluer, som kommit om

bord i sällskap med Hans, och när denne såg dem så

ståndaktigt invänta döden, fattades han af begäret att

söka rädda dem,

-- Ser ni de der svarte i närheten af masten der? --

sade Hans; -- det är zuluer. Jag skulle gerna vilja

rädda dem från undergången.

-- Huru vill ni väl bära er åt? -- frågade löjtnanten.

-- Skulle ni kunna taga upp dem i båten? --

frågade Hans.

-- Ja, om de kunna simma hit; men jag kan icke

riskera att ro tillbaka till fartyget, ty då skulle de svarte

vältra om båten.

Hans ropade så högt han kunde »Mena bo», --

hvilket utrop zuluerne lyssnade till, i det de ifrigt

blickade ut i rigtning åt båtarna. När han på detta

sätt fäst deras uppmärksamhet på sig, ropade han på

zuluspråket:

-- Springen i sjön och simmen hit, eljest ären j

förlorade.

Ett ögonblick tycktes zuluerne tveka, men när de

sågo sig om och märkte, huru elden med hvart

ögonblick tilltog i häftighet, besinnade de sig icke längre,

utan kastade sig i hafvet. I nästa ögonblick syntes

deras hufvuden öfver vattnet. De summo hastigt till

båtarna och blefvo upptagne af matroserne.

Zuluernes flykt märktes icke en gång af de svarte,

som fortsatte sitt vansinniga beteende. Lågorna sköto

på två ställen upp ur skeppsskrofvet, och med korta

mellanskof ljöd ett häftigt hväsande, åtföljdt af ett tjockt

ångmoln, som om vatten blandat sig med glöden.

-- Jag tror, att lågorna på något ställe

genomfrätt bottnen, och att vattnet nu tränger in. Se, nu

börjar det sjunka!

Allas blickar voro rigtade på fartyget. Lågorna,

som redan nått half masthöjd, försvunno plötsligen, och

ett väldigt ångmoln höjde sig i deras ställe. Skrofvet

sjönk långsamt ned, och båtarna hann nätt och jemt

rädda sig ur det farliga granskapet, när det vackra

fartyget med alla de tjutande gestalterna och sina

stympade lik försvann under oceanens glatta spegel. Ett

ogenomträngligt mörker följde på den förra klara glöden,

och den fruktansvärda anblicken hade så gripit

åskådarnes sinnen, att för några ögonblick dödstystnad

herskade i de båda båtarna.

Löjtnantens röst afbröt först tystnaden, och det

förekom alla som en vederqvickelse att förnimma en

mensklig stämma.

-- Jag skall tända på en laterna, -- sade han, --

så att vi kunna hålla tillsammans; kanske lyckas det

oss att ännu rädda någon fattig sate. Håll er i vår

närhet med er båt, Jones.

-- Skall ske, herr löjtnant, -- lydde svaret.

Under den följande fjerdedels timmen uppehöll man

sig på det ställe, der slaffartyget sjunkit, derpå

rådfrågade löjtnanten kompassen, fattade rodret och gaf

befallning till uppbrott.

-- Om vi icke få motvind, -- sade han, -- så

kunna vi i morgon afton vara i Simons-Bay. Hållen

eder nu styfve, gossar, och låt oss af alla krafter draga

fördel af hafvets lugna yta.

TJUGUFEMTE KAPITLET.

Båtfärd på hafvet. -- Stormig sjö och vidriga vindar. -- Öarna.

Hafvets egendomliga fosforescerande lysande, hvarje

gång årorna doppades i vattnet, gjorde den första båtens

kurs så märkbar, att laternan var så godt som

öfverflödig. För matroserne, som voro vane att kryssa i

dessa farvatten, erbjöd denna anblick ingenting nytt,

endast Hans och zuluerne betraktade den sällsamma

glansen med beundran. De senare satte det i något

slags förbindelse med det brinnande fartyget, och trodde

att detta var orsaken till den skenbara elden i vattnet.

Emellertid fästes båtbesättningarnes uppmärksamhet snart

på en svärm marsvin, som muntert tumlade fram på

hafsytan.

-- Jag fruktar att vi snart få motvind, -- sade

löjtnanten, -- ty marsvinen simma vanligen mot vinden.

-- Kunna de då känna vinden på förhand? -- frågade Hans.

-- Hvad de känna, vet jag icke, -- gaf löjtnanten

till svar, -- men det vet jag, att när marsvin i lugnt

väder simma i en bestämd rigtning, så höjer sig

vanligen inom några timmar en vind från det hållet. Framåt,

gossar; vi vilja så mycket som möjligt närma oss kusten,

innan vinden kommer. Men der är den ju redan och

midt i ansigtet på oss. För starkt får han icke blåsa,

ty då blir det svårt att hålla kursen.

Ett sakta luftdrag började sätta det spegelblanka

hafvet i rörelse. Då vind och vågor verkade mot

hvarandra, så bröto sig vågorna mera, än eljest skulle ha

skett, och sedda från den lilla båten, började de antaga

utomordentliga dimensioner. När vinden blef starkare,

fann man det farligt att hålla båtarna mot vågorna och

lät dem derföre länsa undan. Några af besättningen

fingo tillsägelse att ösa ut det inbrytande vattnet, och

alla försigtighetsmått vidtogos för att hålla båtarna flott.

I händelse vinden icke tilltog i häftighet, kunde

båtarnas läge icke kallas farligt; då dock en ihållande

vind kommer sjön att växa med tiden, så började

matroserne blifva oroliga och höllo utkik i alla rigtningar

i hopp att upptäcka land eller något fartyg. De befunno

sig på en farled, som mycket begagnas af fartyg på resan

från Indien till Godahoppsudden, och det var derföre

lätt möjligt, att de kunde anträffas af någon seglare.

Emellertid var natten så mörk, att fartyg utan laterna

lätt kunde blifva oobserverade; derföre emotsågo de med

otålighet daggryningen.

Slutligen inbröt morgonen, en vacker, frisk morgon.

En bris, som knappt var tillräcklig att fylla ett fartygs

segel, var redan allt för farlig för de små båtarna for

att vara angenäm; dock lyckades det genom fortsatt

vattenösning att hålla dem någorlunda torra. Något

fartyg var ingenstädes att se på den vida vattenytan,

och mot middagstiden fann löjtnanten med tillhjelp af

Sextanten, att man icke var mer än trettio engelska

mil från land.

-- Min kronometer är icke mera fullt tillförlitlig,

då båtens häftiga rörelse kan ha bragt den i oordning,

dock tror jag mig kunna sluta till, att vi befinna oss

vester om Godahoppsudden; jag håller detta så mycket

mera för möjligt, som strömmen varit temligen stark.

Under dagens lopp mojnade vinden ur, och mot

solnedgången var det åter fullkomligt lugnt. Löjtnanten

befann sig nu i någon förlägenhet rörande den kurs,

som skulle sättas; om han skulle förlita sig på

kronometern eller styra efter eget godtycke. I betraktande

af den skakning, för hvilken kronometern varit utsatt,

beslöt han sätta vestlig kurs, i det han tillika höll sig

något åt nord för att uppnå Kap och Simons-bay.

Efter solnedgången höjde sig en lätt vind från

nordost, och då den var någorlunda gynsam, uppsattes

i hvardera båten ett litet segel, med hvars tillhjelp de

små farkosterna muntert dansade framåt. Redan efter

några timmar blef emellertid vinden så häftig, att seglen

åter måste intagas; dock lyckades det äfven denna gång

att hålla båtarna torra.

-- Om denna vind håller i, -- sade löjtnanten

till Hans, -- så föras vi förbi Kap, och huru vi då

skola kunna kämpa oss tillbaka mot den starka hafsströmmen,

begriper jag icke; äfven sakna vi nödigt

vatten och munförråd till någon längre resa. Vi ega

endast ett enda fat vatten, och våra skorpor lära väl

vara genomblötta af saltvatten. Dock återstår oss

ingenting annat än att drifva vind för våg och förlita oss på,

att vi skola bli upptäckta af något fartyg, ehuru vi enligt

min ungefärliga beräkning torde befinna oss på ett

afstånd af trehundra mil från Kap.

Under hela tiden bibehöllo båtarna vestlig kurs.

När morgonen inbröt, underkastades horisonten eii

noggrann mönstring, men utan framgång, och ännu vid

middagstiden hade man icke kunnat upptäcka något

fartyg. På morgonen hade löjtnanten å nyo rådfrågat

sin kronometer och kommit till den öfvertygelsen, att

man redan farit förbi Kap. Han lät då den andra

båten komma närmare och sade:

-- Nu, gossar, ha vi drifvit så långt bort från

Kap, att vi med dessa små båtar vid upprörd sjö

svårligen skola kunna uppnå det, innan provianten och

vattnet taga slut. Det återstår oss följaktligen endast

två möjligheter: antingen att kryssa omkring här, till

dess vi påträffas af något fartyg, eller ock att så

skyndsamt som möjligt styra framåt och söka uppnå några

obebodda öar, som måste ligga här i vester. Jag vet

visserligen icke, om det finnes vatten på Öarna, men

det är ju alltid en möjlighet. Jag öfverlemnar nu valet

åt eder; bestämmen hvilken väg vi skola välja.

Matroserne rådgjorde sins emellan några minuter;

derpå sade Jones, som hade den andra båten under

sitt befäl:

-- Vi, herr löjtnant, äro för att styra till öarna.

Vi förlora derigenom icke utsigten att träffa på något

fartyg, ehuru öarna ligga litet afsides från den vanliga

stråkvägen; om vi deremot stanna här,så gå vi kanske

förlorade vid första storm. Jag har hört sägas af

hval-fiskfångare, att det lär skola finnas folk på några af

öarna; i alla händelser kunna vi der få hvila ut litet

och vid gynsamt väder åter hålla utkik efter något

fartyg. Vi tro, herr löjtnant, att det blir det bästa.

-- Jag är af samma åsigt, -- sade löjtnanten. --

Har någon något att invända deremot?

-- Vi äro alla ense, -- svarade matroserne.

-- Framåt då, barn, -- sade löjtnanten. -- På

två dagar böra vi kunna uppnå öarna, Med tillhjelp

af våra bössor böra vi väl lyckas skaffa oss några foglar

eller sjelar, och om vi bara hitta på vatten, så torde

vårt läge kanske icke blifva så dåligt.

Nordostvinden, hvilken i trakten af Godahoppsudden

nästan plägar antaga karakteren af passadvind och mången

står oförändrad i flera veckor, gaf icke med sig

under de närmast följande båda dagarna. Då båtarna

under en del af denna tid kunde föra segel, så rörde

de sig raskt framåt, och på morgonen den tredje dagen

spejade alla ifrigt efter land.

Klockan var ungefär tio på morgonen, när Jones

i den andra båten fäste löjtnantens uppmärksamhet på

Sydvestra horisonten. Med kikarens tillhjelp upptäckte

man äfven der verkligen ett temligen flackt land, som

tycktes vara ungefär tio mil aflägset.

Man satte nu kurs direkt på detta land, och

löjtnanten ropade an den andra båten för att gifva

Jones-förhållningsorder.

-- Jag går främst, Jones, och anser det för bäst

att landa på läsidan om ön, så framt vi icke

annorstädes upptäcka någon bugt. Följen mig på passande

afstånd, så att j kunnen hålla igen, för den händelse

att vi skulle stöta mot någon klippa och kantra.

-- Jag har hört, att dessa öar äro omgifna af

långa slingerväxter, hvilka göra det mycket svårt för

en båt att nalkas; dock lära åtskilliga kanaler leda

genom dessa växter.

När båtarna närmade sig ön, gjorde löjtnanten bruk

af sin kikare för att se, om fartyg funnos der, då det

var en möjlighet att hvalfiskfångare uppsökte öarna,

hvilket äfven sedan verkligen visade sig vara fallet.

Mot middagen mojnade vinden ur, och när båtarna

närmade sig ön, var det nästan fullkomlig vindstilla.

I närheten af öarna fann man hafvet betäckt af

sjögräs, genom hvilket båtarna endast med möda kunde

bana sig väg. En i hafvet utskjutande landtunga kom

löjtnanten att förmoda, att der bakom måste finnas en

bugt, och denna förutsättning slog äfven verkligen in.

Båtarna styrdes försigtigt rundt om landtungan, och

man kom derpå in i en bugt, som gjorde att man

beqvämt kunde landa. Folket sprang i land, lyckligt

öfver att ändtligen se sig befriadt från sitt långa fängelse

i båtarna.

TJUGUSJETTE KAPITLET.

Vildt på öarna. -- Vattubrist. -- Vatten upptäckt. --

Fisk och ägg. -- Ett fartyg. -- Förlossningen.

-- Dragen båtarne upp på stranden, befallde

löjtnanten, -- tagen ur segel och åror och täcken dem med

segelduk; skaffen sedan hit vattenfatet och skorpsäcken.

Vi vilja för ro skull se, huru det är bestäldt med

provianten.

Matroserne, hos hvilka disciplinen icke ett

ögonblick slappats, åtlydde punktligt dessa befallningar. Man

fann med förskräckelse, att dricksvattnet skulle räcka

endast en mycket kort tid, då det icke fanns mer än

omkring två qvart per man. Sedan löjtnanten fördelat

skorporna bland folket, sade han:

-- Skorporna vilja vi gömma, tills vi möjligen åter

måste gifva oss ut på sjön; här skola vi nog påträffa

foglar, hvarmed vi kunna lifnära oss.

Emellertid hade zuluerne gått längs utmed stranden

och pekade på något på marken, som väckt deras

uppmärksamhet. I det de derpå vände tillbaka till Hans,

som var den ende, hvilken förstod deras språk, sade de:

-- Amasonda nicula kona (Der äro stora fotspår).

-- Hvaraf härröra de? -- frågade Hans.

-- Det veta vi icke, -- svarade zuluerne. -- Det

villebråd, som qvarlemnat dessa fotspår, måste lefva i

vattnet.

Hans följde zuluerne och fann ett spår, som var

honom fullkomligt främmande. Det var fotspår efter

något stort djur, i hvilkas närhet små kretsformiga

intryck syntes i sanden. Ehuru Hans noga kände spåren

af alla afrikanska djur, kunde han dock icke påminna

sig, att han någonsin sett något liknande. Med det

skarpsinne, som man mycket ofta finner hos half vilda

folk, gjorde honom emellertid zuluerne uppmärksamme på

den omständigheten, att man endast såg spår efter två

fötter, och att de runda intrycken lupo ut öfver

fotspåren. En af zuluerne lade sig derpå framstupa på

marken och släpade sig fram endast med tillhjelp af

sina händer, dermed antydande att det ifrågavarande

djuret måste röra sig på detta sätt.

Hans vände tillbaka till matroserne och frågade

löjtnanten, om han kände till något djur med endast

två stora och tunga ben, hvilket lefde i vattnet och

äfven plägade gå upp på land.

-- Ja visst, -- sade löjtnanten, -- sjelar och

sjölejon.

-- Nå väl, -- sade Hans, -- vi ha funnit spår

af dessa djur.

-- Då behöfva vi icke sakna föda, så länge vi

kunna nedlägga sjelar eller sjölejon. Så snart vi ordnat

allt här, vilja vi besigtiga ön.

Efter en halftimme hade man skaffat förråden i

säkerhet, och löjtnanten öfverlemnade båtarnas

bevakning åt tre man, medan han befallde två andra att

hopsamla så mycket torrt sjögräs och drifved, som de

kunde få tag i. Häraf skulle en eld uppgöras, då

öarna omsvärmades af skaror af foglar, hvilka sannolikt

begagnade den till att utkläcka sina ägg.

Löjtnanten bröt derpå upp med Hans, zuluerne

och det öfriga folket för att taga ön i närmare

skärskådande. Man fann den klippig, kal och utan all

vegetation. Icke heller tycktes någon nod eller bäck

finnas, och de enda lefvande varelserna voro foglar.

Midten af ön bildade en höjd på omkring tre hundra

fot, hvilken man besteg i förhoppning att kunna kasta

en fri blick på horisonten rundt omkring. När man

kommit upp, voro löjtnanten och Hans ifrigt sysselsatta

med att spana efter någon seglare, tills en af zuluerne

plötsligen med hög röst ropade:

-- Amanzi!

-- Vatten, skrek Hans; -- hvar?

-- Der, -- sade zulun, i det han pekade på en

fördjupning i marken, der ett slags klippkittel befanns

vara fylld med vatten. En formlig kapplöpning

företogs nu af hela sällskapet till denna punkt. Officer

och manskap, zuluerne och Hans visade samma

intresse. När man uppnådde kitteln, visade den sig vara

fylld med klart vatten till en höjd af sex fot,

naturligtvis regnvatten, hvilket runnit ned från de kringliggande

höjderna. Hans fyllde sin hatt, drack några klunkar

och kunde intyga, att vattnet var friskt. Ett högt

hurra ur de församlade matrosernes strupar följde på

detta tillkännagifvande, och flera af folket tillämpade

genast olika metoder för att få sig en god klunk af

den kostliga drycken. En medlem af någon

nykterhetsförening skulle varit förtjust att se, huru ifrige desse

dugtige gossar voro att komma i besittning af en smula

kallt vatten, hvilket de för intet pris skulle velat bortbyta

mot det finaste vin eller bränvin; ty de visste

alla, att ingenting är så i stånd att släcka törsten som

vatten eller åtminstone te, hvilket ju äfven består af

vatten, om det ock är försatt med en krydda.

-- Det måste komma dugtiga regnskurar här ibland,

-- sade Hans. -- I alla händelser komma vi nu icke

att lida brist på vatten.

-- Nej, vi ha haft tur, -- sade löjtnanten, -- ty

under den torra årstiden lär det väl icke alltid finnas

vatten i bäckenet. Sjögräset skaffar oss bränsle, foglar

och sjölejon föda, och på det sättet kunna vi hålla ut

här en tid. Sedan måste vi åter försöka att komma

till Kap.

-- Mig ligger det framför allt om hjertat att

återkomma till mina landsmän, hvilka väl nu tro mig vara

död, -- anmärkte Hans.

-- Det tror jag nog, -- sade löjtnanten, -- men

det ligger mig lika mycket om hjertat att åter uppnå

mitt skepp. Dessa slaffartyg skola ännu gifva oss

mycket att göra, ehuru arbetet icke betalar sig, när

fartygen brinna upp. Vi kunna i alla händelser skatta

oss lyckliga, att vi funnit den här räddningsplankan,

i synnerhet som vi nu påträffat vatten, utan hvilket vi

skulle ha jemmerligen omkommit. Nu vilja vi stiga

ännu litet högre upp på den der upphöjningen för att

bedöma öns storlek. Jag skulle vilja gå omkring hela

ön, innan jag återvänder till båtarna -- således framåt.

Man besteg nu öns högsta punkt, hvarifrån man

kunde fullständigt öfverblicka densamma. Den var helt

liten och låg alldeles enstaka på den oerhörda

vattenytan. Enligt allt utseende var den af vulkaniskt

ursprung och kanske af icke allt för gammalt datum. På

många ställen hade foglar slagit ned i så stort antal,

att de betäckt klipporna med spillning, och det

erfordrades nu endast några af foglar medförda frön, för att

en vegetation skulle börja spira upp.

Löjtnanten hade underkastat så väl horisonten som

kusten en noggrann pröfning medelst kikaren, när han

fäste Hans1 uppmärksamhet på en särskild punkt. Sedan

Hans kastat en blick ditåt genom kikaren, utropade han:

-- Det är villebråd der borta; men hvad kan det

vara för något?

-- Det är sjölejon, -- sade löjtnanten; -- vi kunna

äta dem och använda deras skinn till tält. Det tyckes

finnas hela skaror af dem, och vi måste försöka att

skjuta dem.

-- Äro de mycket skygga? -- frågade Hans.

-- Det tror jag icke, ty här blifva de väl icke

mycket oroade af menniskor. Nedläggandet af djuren

hör för öfrigt mera till ert fack än till mitt, då ni är

elefantjägare; vidtag således nödvändiga åtgärder.

-- Vi måste framför allt ned till kusten och

smyga oss till dem emot vinden. Äfven få vi icke

vara för många, på det de icke måtte märka oss. Vi

vilja derföre endast medtaga två man, de öfriga kunna

ju samla ägg.

Hans, löjtnanten och två matroser bröto genast

upp, och under vägen funno de ett stort antal ostron,

som sutto fast vid klippan. Man nalkades sjölejonen

ända till på två hundra stegs afstånd, utan att de

märkte något, och Hans gaf nu tecken att skjuta. I

detta ögonblick hviskade en af matroserne:

-- Djuren kunna endast långsamt röra sig på land.

Vore det icke bättre, att vi störtade fram emot dem

och nedsköto dem på nära håll. Min kamrat och jag

äro icke nog säkra skyttar för att träffa på så långt

afstånd.

-- Springen j båda fram, så snart jag skjutit; då.

kunnen j utföra eder plan, -- svarade Hans.

Härpå sigtade han försigtigt på ett af vidundern,

som skenbarligen låg sofvande på stranden, medan

löjtnanten tog ett annat offer på kornet. Vid knallen af

bössorna lyfte djuren på hufvudet och började med

oskickliga rörelser sträfva fram mot vattnet.

Matrosen hade haft fullkomligt rätt med afseende

på den hastighet, hvarmed sjölejonen röra sig på land,

ty de upphunnos med lätthet, långt innan de uppnått

vattnet, och man dödade dem med ett enda skott genom

att sätta bössmynningen mot deras hufvud, Det djur,

som Hans sårat, hade nästan uppnått stranden, när han,

som märkte resultatet af matrosernes jagtsätt, skyndade

efter det och afsköt sin hastigt åter laddade bössa mot

dess hufvud. På detta sätt hade tre sjölejon blifvit

dödade; löjtnanten hade antingen skjutit bom, eller

också sä lätt sårat sitt sjölejon, att det förmådde fly

undan ned i vattnet, innan han åter kunde skjuta

på det.

Alla de dödade sjölejonen voro mycket stora och

höllo nära fjorton fot i längd.

Hans, som af erfarenhet kände Zuluernes

skicklighet i att draga skinnet af djur, ropade åt dem

att komma och hjelpa honom, och de kommo genast,

åtföljde af de öfrige matroserne, för att betrakta

sjölejonen, flå dem och hjelpa till att bära köttet till

båtarna.

Med detta arbete voro de fullt hemmastadda, och

de buro på sina axlar ofantliga köttstycken, som för

hvarje annan, än en zulu, skulle ha räckt åtminstone

en vecka.

Köttet bars till stranden, der båtarna qvarlemnats,

och kokades, sedan man med tillhjelp af stål och flinta

gjort upp eld. Om det icke just utgjorde något läckert

mål, så smakade dock den kraftiga födan folket, som

på flera dagar icke förtärt annat än skeppsskorpor,

utomordentligt väl.

Sedan dinnern, som löjtnanten kallade måltiden,

var intagen, samlade han folket omkring sig och sade:

-- Vi kunna, som j sen, länge nog uppehålla lifvet

här, ty vi ha föda och vatten och drägligt skygd; men

ingen af eder skulle vara tillfreds med att vistas länge

här, derföre måste vi försöka allt for att komma

härifrån. Till detta ändamål måste vi från dagbräckningen

till mörkrets inbrytande på toppen af höjden utställa en

vakt, som måste speja vesterut efter något möjligen

förbiseglande fartyg, ty från det hållet måste vi vänta

det komma. I händelse vi få se någon seglare, måste

vi ro ut med båtarna och fästa besättningens uppmärksamhet

på oss medelst bösskott samt söka blifva tagna,

om bord. Två man skola derföre öfvertaga vakttjenstgöringen

uppe på höjden, i hvilken tjenstgöring j kommen

att i tur aflösa hvarandra, och skall jag indela eder

härtill. Två man taga vakten vid båtarna, och de öfrige

få, så länge de äro tjenstfria, ströfva omkring efter

behag på ön. Dock måsten j ständigt hålla eder

färdige, i fall något fartyg skulle signaleras. Tagen en

båtshake och binden fast en näsduk dervid. Svängandet

af densamma är signalen, att ett fartyg är i sigte.

-- Det finnes fisk här, herr löjtnant, -- sade en

af matroserne, -- och om ni icke har något deremot,

så vill jag försöka fånga litet.

-- Det finnes sköldpaddor också, herr löjtnant.

Jag såg en, när ni var borta, den sam på andra sidan

pm landtungan der.

-- Fången så mycket fisk och sköldpaddor, som j

kunnen. Vi måste hålla till godo med allt som erbjuder

sig, så länge vi äro här, och en hvar af oss

måste söka att skaffa föda åt oss alla, -- sade

löjtnanten. -- Vi kunna få ägg, fogel, fisk, sköldpaddor,

ostron och sjölejon och således ha rätt god omvexling

i vår mathållning.

Under den öfriga delen af dagen ströfvade Hans

och löjtnanten, åtföljde af två zuluer, omkring på ön.

Zuluerne hade hittat några trästycken, ögonskenligen

fartygsspillror, vid stranden, och sedan de lånat en knif

af matroserne, deraf skurit knölpåkar, liknande deras

kastklubbor. De visade äfven snart, med hvilken

skicklighet de visste att sköta dem mot de på många punkter

af ön svärmande foglarna. Dessa voro så tama, att man

kunde nalkas dem på några stegs afstånd. Grenom att

nu kasta knölpåkarna efter dem, nedlade zuluerne under

loppet af en timme öfver ett dussin foglar.

När solen närmade sig horisonten, återvände de

olika ströfpartierna till samlingsplatsen och visade sitt

byte. Det utgjordes af två måttligt stora sköldpaddor,

fyra torskar af temlig storlek, en säck nästan full med

sköldpaddsägg och ungefär två dussin sjöfogel, några så

stora som vildgäss.

Torrt sjögräs fanns i riklig mängd till bränsle, så

utt folket snart var ifrigt sysselsatt med att koka

jagtbytet, och sorglöse, som sjömän vanligen äro, voro de

så glade och lycklige, som om de varit omgifne af

öfverflöd och i stånd att tillfredsställa alla sina

önskningar. Omedelbart efter aftonmåltiden uppsökte de så

beqväma hviloställen som möjligt åt sig och voro snart

djupt insomnade.

Hans och löjtnanten sutto ännu länge och samtalade,

tills äfven de kände behof af hvila och följde

matrosernes exempel.

Dagens första skimmer väckte sällskapet, och sedan

man ätit frukost, gingo Hans och löjtnanten rundt

omkring ön och stego derpå upp på bergspetsen midt på

densamma. De hade icke varit många minuter der

uppe, förrän löjtnanten, som med sin kikare granskat

horisonten, utropade: Ett segel i vester och ett stort

skepp, om jag icke misstager mig! Se här, Jones!

Hvad tror du?

-- Ett fullriggadt skepp, tänker jag, herr löjtnant.

Skall jag hissa signalen?

-- Ja, högt i vädret med båtshaken! Vi måste

strax göra båtarna flott och ro skarpt, eljest kan skeppet

segla förbi oss på för långt afstånd.

Båtshaken med den röda näsduken svängdes högt

i luften. Den sågs af alla de kringströfvande

matroserne, hvilka hastigt samlades vid båtarna, der äfven

Hans och löjtnanten infunno sig.

Båtarna skötos till stranden, gjordes flott och

bemannades och foro inom några minuter från ön, med

kraftiga armar framdrifna af matroserna, hvilka nu sågo,

att de styrde mot ett bestämdt mål. Skeppet, hvilket

lätt urskildes från bergspetsen, kunde man icke se från

båtarna, hvilket sakförhållande något förvirrade Hans.

-- Huru kominer det till, -- frågade han, -- att

man icke kan se skeppet från båtarna, ehuru man kunde

göra det från bergspetsen? Det är ju likväl ingen höjd

emellan, hvilken man måste se öfver.

-- Det är derföre, att jorden är rund, och att vi

endast kunna se rätt ut. Jag beräknar, att skeppet,

så snart vi kunna se dess segel, skall vara nära tolf

mil aflägset. Nu är det längre borta, hvilket likväl

sätter oss i stånd att skära dess kurs.

-- Jag har aldrig märkt något dylikt på land, --

sade Hans, -- ehuru vi ha stora slätter.

-- Ingen dock så stor som oceanen, -- svarade

löjtnanten. -- Den allena visar allt i hela dess skönhet!

Jag förmodar, att ni, sedan ni sett hafvet, aldrig åter

skall finna smak i ert visserligen friare lif i det inre

af landet.

Hans såg förvånad ut vid denna anmärkning, och

det dröjde en stund, innan han svarade. Derpå sade han:

-- Huru kan ni ens jemföra detta salta, långtrådiga

vatten, på hvilket ni måste krypa omkring i en

båt under ständig fruktan att drunkna, med våra härliga,

blomsterprydda slätter och skogar, der vi fritt kunna

ströfva omkring? Ack, ni skall här aldrig kunna sitta

upp på en häst!

-- Och jag önskar det icke heller, -- svarade löjtnanten;

jag faller alltid af, när jag gör det, hvilket

icke ofta sker. Men när man kan rida på vågorna,

så begriper jag icke, hvarföre man skulle sätta sig upp

på en häst på torra landet.

-- Ack, ni känner icke slätterna, det märkes nog, --

utbrast Hans, -- eljest skulle ni minsann icke kunna

hålla ut med sjölifvet.

-- Der är skeppet, -- sade löjtnanten, -- det

kommer hastigt upp. Vi måste nu hissa en flagga;

vi få taga en röd näsduk. Ron långsamt, gossar, vi

ha tillräckligt tid.

Skeppet kom ständi#t närmare, och när det var

cirka två mil aflägset från båtarna, hissade det ned

läsegeln och gjorde anstalt att brassa upp, hvaraf

löjtnanten vann den öfvertygelsen, att båtarna blifvit

observerade. Skeppets kapten stod uppe i riggen för att

iakttaga båtarna, och när de kommit inom hörhåll,

frågade han, hvarifrån de kommo.

Löjtnanten svarade honom, lät båtarna ro längs

sidan och stod snart med sitt manskap på skeppets

däck. Båtarna hissades om bord.

Det visade sig, att skeppet var en till Madras

destinerad ostindiefarare och ett i hvarje hänseende väl

utrustadt fartyg. Löjtnanten och Hans fingo bostad sig

anvisad i skeppets akter, medan matroserne och zuluerne

inqvarterades hos manskapet.

Sedan ostindiefararens kapten hört löjtnantens

berättelse, förvånades han öfver att erfara, att den lilla

ön, som han på sina resor så ofta passerat och alltid

hållit för ett klippref, var i åtskilliga rigtningar så väl

utrustad.

Då kaptenen icke hade för afsigt att löpa in i

Tafel-Bay, frågade han löjtnanten, om denne vore i

stånd, i fall han, kaptenen, ändrade sin kurs och hölle

närmare land, att med båtarnas tillhjelp inlöpa i

False-Bay och derifrån uppnå Simons-Bay.

Då löjtnanten visste, hvilket värde desse

ostindiefarare sätta på tiden, så antog han utan vidare

kaptenens förslag. Derpå lät denne styra något mera nordligt

och höll en kurs, som måste föra dem på några mil

när till Godahoppsudden, der såsom han föreslog,

löjtnantens båtar i händelse af vackert väder skulle sättas

i sjön och anträda den korta färden till bay en.

Det afstånd, hvartill båtarna skulle behöft flera

dagar, tillryggalades af ostindiefararen på ungefär femtio

timmar. När inloppet till False-Bay kom i sigte rakt

nordligt om fartyget, nedfirades båtarna, och man sade

löjtnanten och hans folk samt Hans ett hjertligt farväl.

Sedan de för nödfalls skull blifvit försedde med

några lifsmedel, anträdde de sin roddfärd, hvilken varade

endast några timmar, och uppnådde snart Simons-Bay,

der de styrde direkt till ett för ankar liggande krigsskepp.

Sedan de lagt till vid krigsskeppets sida, begaf sig

löjtnanten på tjenstens vägnar om bord för att rapportera

sin ankomst.

Då ingen underrättelse ingått hvarken om slaf-fartygets

uppbringande eller om dettas förstöring genom

brand, så var löjtnantens ankomst en stor öfverraskning

för stationens amiral. Hans vardt snart i sin

egenskap af fånge hos slafhandlarne föremål för den

största nyfikenhet och det hjertligaste deltagande.

Den berrättelse, löjtnanten gjorde om honom för

sjoofficerarne, var så smickrande och meddelandena om

hans förhållande på ön och i båtarna så till hans fördel,

att det snart icke tröt honom vänner. På ostindiefararen

hade han erhållit åtskilliga klädespersedlar, som

han behöfde, till skänks och blef nu, då han erhållit

flera inbjudningar till middag från tjenstemän i land,

hvilka intresserade sig för hans äfventyr, af sjöofficerarne

utrustad med allt nödigt.

Invånarne i Kapstaden och dess omnejd äro kända

för sin gästfrihet, och då många af dem voro af

holländsk härkomst, så blefvo Hans" äfventyr och hans

erfarenhet rörande matabiliernes och Zuluernes

krigföring föremål för deras högsta intresse.

Det är ofta öfverraskande, huru litet invånarne på

ett visst ställe af jorden veta om lefnadssättet hos andra

trakters invånare, men vid Kap var det förr i tiden

rent af häpnadsväckande att iakttaga, i huru hög grad

okunnigt folket var om de tilldragelser, som försiggingo

i det inre af landet. Om de ock möjligen hade hört

talas en smula om de mest uppseendeväckande

sakförhållandena, så hade underrättelserna på vägen till Kap

blifvit så förvridna och vanställda, att de vid sin

ankomst dit merendels voro så långt afvikande från

sanningen som möjligt.

Det var alltså intet under, att Hans så väl i följd

af sin nationalitet som på grund af sin erfarenhet blef

en eftersökt gäst i många af de förnämste köpmännens

hus i Kapstaden.

Sedan Hans afsändt bref till några vänner vid

Östra gränsen med begäran att med första gynsamma

lägenhet befordra dem till Bernhard och Katrine, drog

han icke i betänkande att för någon tid njuta af den

gästfrihet, som kom honom till del vid Kap. Det var

något alldeles nytt för honom att deltaga i en formlig

diner och att umgås med folk på det ceremoniella sätt,,

som till hans förvåning var brukligt bland de personer,

med hvilka han kom i beröring. Snart lärde han att

till fullo uppskatta alla de goda saker, som man satte

fram för honom. Ehuru Hans saknade många af de

nödiga kännemärken på god uppfostran och förfining,

hvarpå ett bildadt och förnämt sällskap gör anspråk,

så öfversåg man dock härmed på grund af hans vilda

lif, och när han, uppvärmd af sitt ämne, i ett kort,

bildrikt språk, än på holländska, än på engelska,

berättade sina öden och skildrade sina äfventyr på

elefant-och lejonjagter, glömde hans åhörare att han brukat

knifven för att föra sina ärter till munnen, eller tycktes

icke märka, att han så länge sysselsatt sig med en

fiskrätt, och hela bordsällskapet måst vänta på honom.

Granska många af Kapstadens invånare voro

personer, hvilka invandrat antingen från England eller

Holland för att slå sig ned der, eller sådana, hvilka