Egypten i dess minnesmärken och i dess förhållande till Palestina och Grekland
I. Templet i Karnak.
Se sid. 53.
UR VÅR TIDS FORSKNING | POPULÄRA SKILDRINGAR | Prof. AXEL KEY och Prof. GUST. RETZIUS. | ——— | 19. | EGYPTEN | I DESS MINNESMÄRKEN OCH I DESS FÖRHÅLLANDE TILL | PALESTINA OCH GREKLAND. | Prof. J. LIEBLEIN. | STOCKHOLM | KLEMMINGS ANTIQVARIAT OCH SORTIMENT | 1877. |
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1877.
De egyptiska minnesmärkena.
Jag tillåter mig att inbjuda mina läsare på en tur
till Egypten för att skåda de åldriga minnesmärken, som
där finnas, och som genom sin egendomliga hemlighetsfullhet
och väldiga storlek alltid öfvat en stark
dragningskraft på europeiska resande. Den kan företagas utan
synnerlig ansträngning; jag föreslår nämligen att göra den
på ungefär samma sätt, hvarpå Sören Kirkegaard i sin
barndom i sällskap med fadern företog sina utflykter till
Köbenhavns omgifningar, genom att spatsera fram och
tillbaka i den gamles kramhandelsbod. Reseomkostnaderna
blifva ej stora, på sin höjd några kronor, och tiden, som
resan fordrar, blir ej häller betydlig, blott några få timmar.
Utbytet blir väl också därefter; men då utgiften icke är
stor, böra anspråken ej häller vara altför höga.
Färden, den verkliga, kan bekvämast företagas öfver
Frankrike från Marseille med de franska postångarna, eller
öfver Italien från Brindisi med det österrikiska Lloyds. De
först nämnda, som äro fint och bekvämt inredda och föras
med den franska marinens sjömansduglighet, tillryggalägga
vägen öfver Medelhafvet till Alexandria på omkring sex dygn.
Färden går mellan Corsika och Sardinien, tätt förbi
Caprera, hvarifrån Garibaldis hus i fjärran skymtar fram,
och flera delvis egendomligt formade öar, bland hvilka en
må nämnas, som heter björnen, l"ours, emedan dess bärg
högst upp har formen af en björn; så genom Messinasundet
och därpå snedt öfver Medelhafvet till Alexandria, den
en gång så firade verldsstaden. Med det österrikiska
Lloyds något mindre ångfartyg gör man resan från Brindisi
till Alexandria på tre dygn, hvarvid man på en lång
sträcka passerar det höga Kretas kuster.
Egyptens jämna lågland dyker ej upp ur hafvet förr
än man har kommit det samma tämligen nära, och ett af
de första föremål, det späjande ögat ser afteckna sig mot
horisonten, är den så kallade Pompejusstoden, detta
icke-egyptiska minnesmärke från den romerska kejsartiden
upprest, ej af Pompejus, men sannolikt under kejsar Diokletian.
En gång inne i hamnen, ser man en mängd skrikande,
trätande och gestikulerande båtförare, som slåss om äran
att föra ens egen dyrbara person i land; och innan man
ännu satt foten på fast botten, ryckes och slites man åt
alla sidor af en böljande svärm åsnedrifvare, som med än
våldsammare åtbörder öfverösa hvarandra med otidigheter
och kifvas om att få den hufvudyre europé, som icke förr
har lärt sig nyttja käppen, upplyftad på en lurfvig åsna;
och nu bär det hurtigt af genom gatorna på det raska
djuret, som i Egypten är af en lifligare natur än dess
långörade och skriande broder i Europa, och därjämte alltid
hålles i full fart af den eftertrafvande åsnedrifvarens
oupphörliga skrik och spetsiga käpp.
Alexandria var, som bekant, ej blott hufvudsätet för
verldshandeln flere århundraden igenom, det blef också
den brännpunkt, i hvilken strålarna från den egyptiska,
grekiska och asiatiska, i synnerhet judiska visdomen
samlade sig och smälte samman. Här grundlade Ptolemæus
Philadelphus det alexandrinska museet, verldens första
universitet, som tog arf både efter den egyptiska prestskolan
i Heliopolis och efter de grekiska skolorna; här fans det
första verldsbiblioteket på 700,000 band, här öfversattes
den hebräiska bibeln på grekiska, och här skref
efter egyptiska källor det faraonska rikets historia på
grekiska.
Men vi hafva icke nu tid till att närmare studera den
egyptiska civilisationens utstrålning och öfvergång i den
asiatiskt-europeiska, utan må på järnbanan begifva oss af
till det moderna Egyptens hufvudstad Kairo. Utom den
del, där européerna merendels bo, det så kallade Esbekiyeh,
är Kairo en äkta orientalisk stad. Gatorna äro ofta
upptill öfvertäkta, då de öfre våningarna skjuta fram öfver
de underliggande, så att de midt emot hvarandra på den
smala gatan belägna husen högst uppe närma sig
hvarandra; däröfver täckes med bräder eller mattor för att
hindra den brännande solen att tränga ned till gatorna. I
husens jordvåningar finnas basarerna, där österns och västerns
produkter och rikedomar äro hopade, och där köpmännen
sitta med benen under sig korslagda och med den
oumbärliga pipan i munnen; vill man köpslå med dem, kan
man utan skam bjuda hälften af hvad som begäres och i
allmänhet vara säker på, att köpmannen efter att hafva
bjudit på en pipa och förgäfves anlitat all sin slughet och
öfvertalningskonst slutligen mottager anbudet. På gatorna
är ett brokigt virrvarr af gående och ridande, af åsnor
med ryttare på ryggen och den skrikande drifvaren efter,
af kameler med allsköns gods på sin rygg, järnstänger och
palmstammar; de skumpa i väg utan att se till höger eller
vänster, obekymrade om de trampa en under fötterna eller
stöta en med de långt framstickande ändarna af sin börda;
här kommer en bey eller en annan storman framsprängande
på sin arab, fullt ut så likgiltig och hänsynslös som nyss
kamelen; där en europeisk praktvagn med spann, förut
springer en i hög grad snabbfotad löpare med ett
vidunderligt lätt bröst, han skall bana väg och ropar ideligen
»se opp», under det att brokigt färgade band och spräckliga
kläder fladdra kring honom; här kommer ett liktåg, där
ett bröllopståg med skrällande musik; arabiska
stadsinvånare, öknens beduiner, perser, hinduer och alla slags
folkstammar i sina nationaldrägter tränga sig fram om hvart
annat i brokig förvirring.
Kairo är huvudsätet för den arabiska
vetenskapligheten; hit samlas man från hela den mohamedanska
verlden; en af de största moskeerna, El-Azhâr, användes som
högskola, hit kan ingen europe sätta sin fot utan särskildt
tillstånd af undervisningsministern. Här inne i de stora
salarna sitta de olika afdelningarna eller klasserna i
ringar rundt omkring läraren, alla sitta med korslagda ben
på mattor; här studeras koranen, verslära, grammatik,
borgerlig, kyrklig och kriminel rätt. Moskeer med sina smala
minareter, den arabiska byggnadskonsten öfver hufvud med
sitt fint och nätt utskurna listverk väcka främlingens
förvåning och förtjäna att ses och beundras.
Men vi hafva ej häller tid att uppehålla oss i Kairo,
den moderna hufvudstaden, det är det gamla Egyptens
märkvärdigheter vi skola studera; vi må altså laga, att vi
komma vidare. Ändamålsenligast är att hyra en dahabieh,
en af dessa vackra med europeisk eller rättare sagdt
engelsk komfort inredda nilbåtar, med hvilka man kan resa
hvart och när man vill, och stanna på hvarje ställe så länge
man önskar, om man blott på förhand har afslutat ett alldeles
tydligt och noga bestämdt kontrakt med de arabiska
sjömännen, hvilka gärna söka hvarje tänkbar anledning till
krångel och bedrägeri. Vi besöka först Nedre Egypten,
det egentliga deltalandet, som genomströmmas af Nil och
dess armar.
De i forntiden bekanta sju nilarmarna äro svåra att
återfinna, då norra delen af deltalandet har sänkt sig, så
att hafvet har trängt in öfver det jämna, lågt belägna
landet och danat sjöar, där som de särskilda nilarmarna förr
flöto fram i sina flodbäddar. Det är ganska märkligt, men
icke dess mindre alldeles trovärdigt, att den södra hälften af
landtungan vid Suez har höjt sig, så att t. ex. de så
kallade »Bittersjöarna» blifvit torra, medan den norra hälften
har sjunkit, hvarvid den i omfång mycket stora
Menzaleh-sjön uppstått genom hafvets inträngande. Huruvida södra
delens höjning varit samtidig med den norras sänkning,
kan ej med bestämdhet sägas; men så mycket är i hvarje
fall säkert, att det i de sista två—tre årtusen har
inträffat så väl höjning som sänkning i dessa näjder, så
att deltalandets utseende och naturliga beskaffenhet nu
äro helt annorlunda, än de voro då det faraonska riket
bestod. Emellertid är det ej så särdeles svårt att
återfinna de vigtigaste städer och orter från dessa tider.
Vi hafva redan besökt Alexandria, som var
hufvudstaden och landets vigtigaste ort under Ptolemæerna. Före
denna tid, särskildt under Psametikerna, var Sais, som låg
vid en af Nils västliga armar, den förnämsta staden; här
låg templet, som var helgadt åt Neith, hvars slöja ingen
dödlig vågade lyfta, och här uppförde flere af Psametiks
ättlingar härliga byggnader.
nedre Egyptens vigtigaste städer. I bibeln kallas det Zoan
och angifves som det ställe, där Moses utförde sina
underverk för Farao: »han gjorde underliga ting för deras fäder
i Egypti land, på Zoans mark» (Psal. 78, 12. 43). I fjärde
Mosebok 13 kap. 22 v. få vi den märkliga upplysningen,
att Hebron i Palestina bygdes sju år före Zoan i Egypten.
Dessa ord angifva tvifvelsutan, att städerna Hebron och
Tanis fordomtima hafva stått i förbindelse med hvarandra.
Detta framgår också af en annan faktisk omständighet.
Jag antager nämligen, att staden Tanis ej är någon annan
än Avaris, som var hufvudsätet för de arabiska Hyksos,
hvilka under 511 år (2108—1598 f. Kr.) beherskade en stor
del af Egypten. Nu är det hieroglyfiskt skrifna namnet
Hauar eller Habar, hvarmed Avaris betecknas, fullständigt
likt det hebräiska stadsnamnet Hebron, i hvilket on blott
är en ändelse. Saken förhåller sig förmodligen på följande
sätt: Hyksos, som säkerligen voro ett semitiskt herdefolk,
hafva infallit i Egypten från öster. Kort tid före infallet
hafva de grundlagt staden Hebron i Palestina, och den
första stad, som de efter inbrottet bygde i Egypten och
gjorde till medelpunkt för sitt egyptiska välde, hafva de
gifvit samma namn Habar, Hauar, Avaris. Har Avaris,
såsom jag antager, blifvit bygdt af Hyksos strax efter deras
inbrott i Egypten, så är det anlagdt omkring 2100 f. Kr.,
och Hebron följaktligen något före 2100 f. Kr. Den
omständighet, att samma Hyksosfolk har bygt dessa två
städer på samma tid och med samma namn, den ena i
Palestina, den andra i Egypten, kastar ett egendomligt
ljus på förhållandet mellan det semitiska herdefolket och
de med det samma stambeslägtade judarna, då vi nämligen
veta, att judarna något öfver tre hundra år senare
likaledes drogo bort från trakterna kring Hebron och kommo till
sina i Avaris herskande fränder, af hvilka de gästvänligt
mottagna erhöllo bostäder i det fruktbara Gosen. Det kan
därför ej sägas, att misstaget är så stort, som man har
menat — det nämligen, hvartill den judiska
historieskrifvaren gör sig skyldig, då han förväxlar Hyksos med judar
och gör bägge till ett och samma folk.
Tanis hade sålunda två namn, Avaris och Zoan (Tanis
och Zoan är samma namn), hvilket dock ej behöfver väcka
några betänkligheter, då det är en mycket allmän företeelse,
att de egyptiska städerna haft många namn; så hade Tanis
utom de anförda namnen icke mindre än sju andra, bland
hvilka jag dock blott skall nämna Ramses-namnet.
Under de gräfningar, som
i det gamla Tanis, hafva många intressanta minnesmärken
blifvit bragta i dagens ljus. De äldsta bland dessa äro
bildstoder, som framställa faraoner från den 12:te och 13:de
dynastien, hvaraf man trott sig kunna sluta, att Tanis fans
redan på dessa tider, samt att Hyksos först efter den 13:de
dynastiens slut gjort sitt infall i Egypten. Men det är
högst besynnerligt, att man ej har tänkt sig möjligheten
af, att dessa bildstoder från den 12:te och 13:de dynastiens
tid kunna blifvit förda till Tanis som segertrofeer af
Hyksos under deras strid med den samtidigt i Theben
regerande 13:de dynastien. Detta är efter min uppfattning ej
blott en möjlighet, utan en historisk verklighet, om Hyksos,
såsom vi hafva sett, först anlagt Tanis.
Utom de nämnda bildstoderna har man i Tanis
uppgräft flere sfinxer med människohufvuden, hvilkas
ansigtstyper äro alldeles skilda från den egyptiska, som finnes
framstäld å andra minnesmärken, men däremot har en i
ögonen fallande likhet med den, man än i dag återfinner
hos den semitiska befolkningen i det nordöstra deltalandet,
i synnerhet kring Menzaleh-sjön. I dessa näjder hafva
nämligen kvarstannat semiter från den tid, Hyksos herskade
i Egypten, då visserligen Hyksosfurstarne med sina krigare
af egypternas konung Amosis fördrefvos, men den semitiska
landbefolkningen kvarstannade utan annan förändring än
den, att hon i stället för de stambeslägtade Hyksos fick
infödda egypterkonungar till herskare. Det är klart, att
Tanissfinxernas människoansigten äro porträtt af de
Hyksoskonungar, som låtit utföra dem, hvilket också framgår af
de å sfinxerna anbragta hieroglyfiska inskrifterna, af hvilka
ännu spår finnas, och hvilka tydligt nog innehålla namn
på Hyksoskonungar.
De tälja en hel historia, dessa visserligen ej vackra,
men högst märkvärdiga sfinxer, utförda som de äro i en
egendomlig, egyptiskt-semitisk stil. Den egyptiska
historieskrifvaren
Egypten härjade landet med eld och svärd; detta är också
för visso riktigt, då de fornegyptiska inskrifterna ofta nog
häntyda på Hyksos" våldsamma eröfring. Men de barbariska
eröfrarne blefvo småningom egyptiserade, de lärde känna
och värdera den egyptiska konsten och civilisationen öfver
hufvud taget, och sökte att tillegna sig den, först på ett
yttre sätt genom t. ex. att röfva och uppställa i sin
residensstad Avaris egyptiska mästerverk, den 12:te och 13:de
dynastiens konungastatyer, men senare genom att låta för
sig själfva utföra, i en af en viss själfständighet präglad
egyptiskt-semitisk stil, porträttstatyer, försedda med
hieroglyfiska inskrifter, i hvilka Hyksoskonungarne gåfvo sig de
skrytsamma titlarna och tillnamnen: »Solens son», »den
välgörande guden», o. s. v., hvilka de infödda faraonerna
plägade använda såsom sina. Då de sedermera förjagades ur
landet, kvarlemnade de sina minnesmärken, som genom
den karakteristiska ansigtstypen ådagalade deras slägtskap
med de i det nordöstliga deltalandet kvarboende semiterna.
Den bekante egyptologen Ebers beskrifver
nuvarande Tanis sålunda: »Ingen ruinplats i Egypten är så
pittoresk som denna. Den yta, som det stora templet i
denna stad en gång intog, var oerhörd. Till dess område
hörde säkert elfva, eller, då dessa minnesmärken alltid
förekommo parvis, rättare sagdt tolf obelisker, som nu äro
kullstörtade och sönderkrossade, men likväl ännu afgifva
vittnesbörd om templets forna storlek och om dess
grundläggare Ramses" namn. Denne fogade till den redan tidigt
anlagda helgedomen så mycket nytt, att, när man
öfverskådade de obelisker, stöder, pelare och statyer, som bära
hans namn, det vid första ögonkastet torde synas, som om
det hela var bygdt af honom. Ingenstädes såg jag
smärtare palmkapitäl än dem som finnas på några af honom
resta pelare, hvilka en gång stodo på mer än tre fot höga
baser. Tillika förtjänar en koloss af samma konung att
märkas på grund af den väl bibehållna färg, som täcker
den, och är särdeles lärorik för studiet af det »polychroma
maneret» i den egyptiska plastiken. Staden själf var
mycket stor och tör fordom hafva uppbygts på höjden rundt
omkring templet. Den kallades ännu af grekerna för det
»stora Tanis» och den »stora staden Tanis». Grusmassorna
äro grå och genomsprängda och besådda med tegelstycken
och skärfvor af lerkärl. Boningshusens ruiner visa, att de
uppförts af niltegel. På afstånd se de ut som
grottmynningar. Vid närmare undersökning fann jag, att de särskilda
husen och rummen varit små, men utomordentligt talrika;
ty grushögar sträkte sig vidt och bredt. Ja, det är icke
omöjligt, att ruinhögen Tell Menegieh, som ligger ett godt
vägstycke från Tanis, en gång har varit en förstad till
Zoan, då det mellan denna och den stora ruinplatsen finnes
flere mindre samlingar af grus och sönderslagna kärl.»
Stadens namn Tanis, San eller Zoan skrefs hieroglyfiskt Zan.
Något söder om Tanis i närheten af det nuvarande
Zagazig, just där hvarest de tanitiska och pelusiska
nilarmarna åtskiljas, låg det gamla
residenset för den främmande och följaktligen från egyptisk
ståndpunkt illegitima 22:dra dynastien, som efter sin
hufvudstad kallas den bubastidiska. Likasom den gamla
nilkanalen började vid Bubastis, hvilket sannolikt fått sitt
namn af, att hufvudtemplet för gudinnan Bast var
anlagdt där, så utgår äfven den nuvarande af Lesseps
anlagda sötvattenskanalen från Nil vid Zagazig, en dotterstad
af Bubastis. Under de slöa mohamedanernas, all flit och
verksamhet tillintetgörande välde, har den gamla kanalen
legat täkt af ökensanden i öfver tusen år, och öfveralt i
Egypten, där nilvattnet träder tillbaka, tränger öknen in i
stället, hvarför också det fruktbara
omkring denna från Bubastis till Bittersjöarna gående kanal,
snart förvandlades till en ödemark. Men samma orsak har
en och samma verkan: den nya sötvattenskanalen framkallar
åter det gamla lifvet. Det är glädjande att se det
välgörande inflytande, den utöfvar på växtligheten. Största
delen af det land, hvarigenom kanalen går, var en
fullständig öken: öfveralt sand och åter sand, blott här och
där några solbrända dvärglika buskar och mellan
sandhögarna fördjupningar, som merendels äro betäkta med
en saltskorpa, hvilken vittnar om, att saltvattnet fordom
har öfversvämmat dessa näjder. Ännu råder här öknen,
om än icke i sin gamla utsträckning. Det var, då vi 1869
på järnbanan reste här, i hög grad tröstlöst att se detta
landskap, där nästan alt var ofruktbart och öde; den
liflösa naturen verkade tryckande på sinnet och de
ofruktbara sandböljande slätterna tröttade ögat; när vi åter
nalkades de fruktbara näjderna, späjade vi med längtan efter
de första palmerna och hälsade åter med glädje den
grönskande marken. Kanalen har dock redan börjat bryta
öknens herradöme. På flera ställen, där järnbanan förde
oss tätt intill kanalen, sågo vi lif och fruktbarhet spira
fram, i det att nilvattnet här och där blifvit inledt på
angränsande, därtill lägligt liggande slätter. Här sågo vi
vackra, nyligen uppförda hus, kraftigt framskjutande trän
och saftiga, gröna ängar. Dessa leende oaser midt i öknen
hafva naturligtvis sötvattenskanalen ensam att tacka för
sin tillvaro; men detta är blott början, och man får väl
hoppas, att oaserna skola blifva alt talrikare, och att de
till sist skola växa samman till ett enda fruktbart
landskap, till ett nytt Gosen på kanalens båda sidor.
Man bör hafva sett, hvilken makt nilvattnets feta dy
har att midt i öknen framtrolla lif och fruktbarhet, för
att kunna förstå, att det fruktbara landskapet Gosen
fordom sträkte sig ut öfver dessa näjder, där nu, sedan den
gamla nilkanalen upphört att flyta och den nya kanalen
ännu icke har kunnat verka, en fullständig öken
uppenbarar sig. Men tvifvel finnes dock ej om, att det är här,
det gamla Gosen låg, i hvilket judarna bodde, och som
sålunda var rikt nog att föda dem.
Gosens gränser kunna bäst bestämmas genom de tre
utpunkterna Bubastis i väster, Tanis i norr och det röda
hafvets nordligaste vikar i söder och öster. Af den kanal,
som i Egyptens välmaktsdagar gick genom dessa trakter,
finnas än i dag spår, och man kände den för öfrigt redan
för länge sedan genom berättelsen hos
klassiska författare. De gamla faraonerna sörjde
omsorgsfullt för att medelst kanalen utbreda det fruktbara
nilvattnet så vida öfver landet som möjligt. Amenemha III,
som lefde omkring 2150 f. Kr., har i detta hänseende i
synnerhet gjort sig berömd. Han lät bland annat gräfva
den stora Mörissjön, som fyldes med vatten från Nil vid
öfversvämningstiden och tjänte som reservoir den öfriga
delen af året; genom detta verk förseddes hela
Fayumdalen med vatten från Nil och förvandlades till fruktbart
åkerland. Att äfven Gosen blef fruktbargjordt genom
kanalarbeten, låg sålunda i systemet, och var så mycket mer
naturligt, som detta landskap hade ett lyckligt läge för
ett sådant mottagande af vatten från Nilen. Det är därför
ej osannolikt, att det är samme Amenemha III, som också
har anlagt kanalen i Gosen.
den, och Sesostris antages vanligen att vara Ramses II,
en konung af 19:de dynastien. Men den bör hafva
existerat långt före denna konungs regering och det af flera
skäl. Ty för det första regerade Ramses II lång tid efter
judarnas invandring i Egypten och följaktligen efter
kanalens anläggning, då judarna vid sin bosättning i Gosen
nödvändigtvis böra hafva anträffat kanalen där, efter som
landet den förutan skulle hafva varit en obeboelig öken.
Vidare, och detta är ett moment af ännu större
bevisningskraft, finnes kanalen nämnd på minnesmärken från Seti
den förstes tid (han var fader till Ramses II); och
slutligen fans redan under Thotmes III en, om icke flera städer
i kanaldistriktet, hvilka omöjligen kunnat ega bestånd utan
kanal från Nilen. Visserligen böra
och
lät gräfva kanalen, närmast hänleda vår tanke till Ramses
II, då man allmänt är enig om, att de bedrifter de
grekisk-romerska författarne tillskrifva Sesostris bäst passa in på
Ramses II:s historia, såsom de egyptiska inskrifterna
förtälja henne, och då denne konung därjämte efterlemnat
många spår af sin verksamhet längs med kanalen. Men
å andra sidan är det icke dess mindre säkert, att de
klassiska författarnes Sesostris starkt närmar sig till begreppet
en egyptisk fabelhjälte, i hvars enda person man samlat
snart sagdt alt hvad af stort och berömligt blifvit utfördt
i det gamla Egypten. För så vidt namnlikheten skulle
hafva något att betyda, synes därjämte namnet Sesostris
närmast böra hänföras till konunganamnet Usertesen,
hvilket i den 12:te dynastiens historia omstrålas af så mycken
glans och ära. Kanalbyggaren Sesostris hos
och de två andra nämnda författarne kan därför mycket
väl vara den Amenemha III, som utmärkte sig så mycket
genom sina kanalarbeten, i det hans person i traditionen
smält samman med den samtidigt regerande och krigiskt
berömde konung Usertesen. Utan att lägga synnerlig vigt
på denna sammanställning, fasthåller jag emellertid, att
kanalen, åtminstone såsom vattningskanal, fans till på den
tid, då judarna invandrade i Egypten, sålunda före
Ramses II:s tid, och att vi af de äldre faraonerna icke känna
någon, som så verkade för kanalisering af Egypten som
Amenemha III,
Möris-sjön, och som dess utom i sina höjdmärken vid den andra
katarakten, hvilka angifva Nilens vattenstånd i många af
hans regeringsår, har lemnat efter sig ännu talande
vittnesbörd om den omsorg, hvarmed han iakttog Nilens årliga
öfversvämningar.
Neko äran af att hafva anlagt kanalen. Detta är ett
misstag, som dock är lätt att förklara. Det är nämligen
otvifvelaktigt, att Neko verkligen på nytt uppgräft kanalen,
sedan den gamla kanalen dess förinnan blifvit igensandad,
och då låg det ju nära, att Neko också verkligen tillade
sig äran af att hafva utfört det stora företaget, utan att,
såsom han bort, erkänna föregångarnes förtjänster däraf.
Af samma skäl se vi, att de senare herskare, som åter läto
upprensa kanalen (den fyldes nämligen lätt af flygsanden),
kallade den med sitt namn. Så kallade honom, enligt
Trajanus eller kanske snarare Hadrianus kallade honom,
såsom vi se hos geografen och astronomen
för den trajanska.
Bland städerna i kanaldistriktet, det gamla Gosen,
kunna, utom Bubastis, nämnas Ramses och Pithom, livilka
äro bekanta från bibeln, där det förtäljes, att de äro bygda
af judarne. Staden
skrifves i bibeln, låg ungefär midt i distriktet vid kanalen
och är uppkallad efter konung Ramses II, som sannolikt
åter uppbygt eller förskönat staden, hvilken förut
naturligtvis haft ett annat namn. Ramses II blef härefter
stadens skyddsgud; ty på dess gamla grund har man funnit
en bild af honom, hvilken var uppstäld till dyrkan vid
sidan af gudarne Ra och Tum. På samma ställe har man
funnit väldiga niltegel, som utgjort den gamla stadens
omfattningsmur och i tegelstenen ses ännu halmstrån
blandade i leran, öfverensstämmande med berättelsen i Exodus
V, 7, 12. Jag kommer sedan, när tal blir om judarnes
uppehåll i Egypten, att litet utförligare behandla staden
Ramses. Här skall jag blott påpeka, att Ramses II utan
tvifvel har företagit flere gagneliga anordningar till hela
distriktets fromma, och att han förevigat sin landsfaderliga
verksamhet genom att gifva hela landskapet och dess
hufvudort sitt eget namn Ramses, ett namn, som vann sådant
fotfäste, att senare författare genom en anakronism
öfverförde det på händelser, som inträffat långt förr än Ramses
II lefde, hvarpå stället i Genesis XLVII, 11 samt i
Exodus I, 11 kan tjäna som exempel.
En annan vigtig stad i Gosen var
egyptiska monumenten återfinnes skrifvet pa-tum. Man
har framstält många sins emellan afvikande meningar om
denna stads läge; enligt min mening — för att säga den
strax och utan omsvep — voro Pithom och Heroopolis
samma stad, och den låg vid det nuvarande Mukfar, det
vill säga något nordvest om Bittersjöarnas nordända. Då
jag genom denna bestämning än på ett än på ett annat
sätt kommer i strid med flere ansedde lärde, såsom
Ebers (Durch Gosen zum Sinai, s. 497),
(Geographie der Griechen und Römer 1825, Theil X Abtheil. 1,
s. 516),
flj),
du Sinaï et l"Egypte moyenne, s. 61) och andra, är det
nödvändigt att stödja min mening med argument.
Med hänsyn till att Pithom och Heroopolis voro samma
plats, kan för det första anföras följande ställe, Genesis
XLVI, 28 och 29, som i den hebräiska texten lyder: »Och
han sände Juda för sig till Josef, att visa Gosen för sig,
och de kommo till Gosen land. Så lät Josef spänna för
sin vagn och for ut att möta Israel, sin fader, till Gosen.»
Septuaginta öfversätter: » .... för att möta honom vid
Heroopolis i landet Ramesse», medan den koptiska
öfversättningen återgifver stället sålunda: » .... vid staden
Pithom i landet Ramses». Namnen Heroopolis och Pithom
angifva här uppenbart samma stad.
Schleiden och flere hafva gjort invändningar häremot och påstå,
att de 70 uttolkare genom en missuppfattning af den
hebräiska texten på detta ställe hafva fått in stadsnamnet
Heroopolis, hvarom i urtexten alls icke talas, och att den
koptiska öfversättaren förledd häraf på höft har insatt
namnet Pithom i stället för Heroopolis. Ehuru det alltid
har sina betänkligheter, att man för att vederlägga en
mening nödgas taga sin tillflykt till att antaga fel i
källskriften, skall jag dock icke inlåta mig på, huru vida de
70 uttolkare, hvilka dock för visso betraktades som sin
tids utmärktaste hebräister, likasom deras öfversättning
II. Obelisk (se sid. 22) och pyloner (sid. 61) vid Luksor.
stod i högt anseende, verkligen voro så okunniga i hebräiska
att de kunna hafva begått nämnda fel; men om man än
antager, att de missförstått sin urtext, återstår dock en
sak, som man icke synes hafva tillräckligt iakttagit och
som därför bör framhållas, och det är, att Heroopolis bör
hafva haft ett till den omtalda händelsen passande läge.
Ty det är säkert, att Heroopolis existerade på den tid, då
Septuaginta öfversattes, liksom denna stad nämnes långt
senare t. ex. i Itinerarium Antonini, och det går då
knappast an att tillskrifva de 70 uttolkare den tanklöshet, att
de skulle hafva nämnt Heroopolis, hvars läge de dock
borde känna, i ett sammanhang, där det på grund af sitt
läge ej kunde bringas. Sak samma kan sägas om Pithom
i den koptiska öfversättningen, för så vidt man icke skulle
mena, att den koptiska öfversättaren utan mening och utan
kritik — au hasard, som
nedskrifvit första bästa namn, som föll honom in. När vi,
hvad jag antager man kan, hålla oss till källan sådan som
den är, hafva vi här ett bevis för, att Pithom och
Heroopolis voro samma stad, och förhållandet må helt enkelt
fattas sålunda, att Pithom var det egyptiska och
Heroopolis det grekiska namnet. Därjämte må man ihågkomma,
att Pithom-Heroopolis enligt här omhandlade källa måste
hafva legat i det östliga Gosen vid den asiatiska gränsen,
där som vägen från Palestina går in i Egypten.
Låt oss vidare betrakta några ställen, som särskildt
angifva Pithoms läge. I en hieratisk papyrus (Anastasi,
n:r 6, pl. 4) heter det, att Pithom låg i det östra Egypten.
Det samma framgår af en hieroglyfisk text (
Geogr. Inschriften I. taf. 98, lin. 12), där det säges, att
Pithom låg vid österns mynning, det vill säga, vid ingången
till Egypten i öster. Att Pithom härefter låg i det
östliga Gosen, är klart nog, då Egyptens gränser tillika voro
Gosens, så länge kanalen förde Nilens vatten därigenom.
»vattnet är afledt från Nilen, som kanalen lemnar litet
ofvanför Bubastis; vid den arabiska staden Patumos går den
ut i Röda hafvet.» Genom en besynnerlig missuppfattning,
som haft sin grund i en oförklarlig, men icke så sällspord
lust till att göra det enkla och naturliga konstigt och
för-vändt, har man interpunkterat och öfversatt: »vattnet är
afledt från Nilen, som kanalen lemnar litet ofvanför
Bubastis vid den arabiska staden Pathmos; den löper ut i
Röda hafvet.» Det vore högst osymmetriskt, om kanalens
begynnelsepunkt vore bestämd genom två ortuppgifter, men
ingen vore bifogad om utloppet i röda hafvet.
anger sålunda här, enligt den efter min mening enda riktiga
uppfattning af stället, att Patumos eller Pithom låg vid
kanalens utlopp i Röda hafvet, eller i Bittersjöarna, då
dessa hörde till Röda hafvet, det vill säga i närheten af
Bittersjöarnas nordända.
Angående läget af Heroopolis finnas hos de gamle
flere uppgifter.
innersta bukten af Röda hafvet;
bukten af Röda hafvet den heroopolitiska, och
berättar, att den västligaste bukten af Röda hafvet går in
till Heroopolis. Men nu var, som ofvanför sagdt,
Bittersjöarna just denna Röda hafvets innersta vik, den så
kallade heroopolitiska, följaktligen måste enligt detta,
Heroopolis hafva legat i närheten af Bittersjöarnas nordända.
Detta framgår äfven af andra uppgifter.
afståndet mellan Nilen och Röda hafvet till 62 tusen passus;
detta är blott riktigt, om Röda hafvet gick upp till
Bittersjöarnas nordända, men däremot icke, om det ej gick längre
mot norr än till det nuvarande Suez, ty afståndet skulle
då hafva varit öfver 100 tusen passus. Ett ännu
kraftigare bevis lemnar Itinerarium Antonini, som angifver
afstånden mellan stationerna från Heliopolis till Heroopolis
och från sist nämnda stad till Clysma. Vi hafva där
följande afstånd: Babylonia 12 tusen passus, Heliu 12 tusen,
Scenas veteranorum 18 tusen, Vico Judæorum 12 tusen,
Thou 12 tusen, Hero 24 tusen, Serapio 18 tusen, Clysma
50 tusen passus. Af dessa lokaliteter äro fyra förut
bekanta, nämligen Babylon (gammal-Kairo) och Heliu
(Heliopolis) i väster, Serapio och Clysma i öster. Clysma låg
vid det nuvarande Suez sannolikt på vikens östsida och
Serapio i närheten af kanalstationen Serapæum tätt vid
Bittersjöarna. Från Babylon gick vägen mot norr till
Heliopolis och från Clysma mot norr till Serapæum, hade altså
både i den västliga och den östliga ändan en riktning, som
var parallel med kanalen och vattenvägen. Men i hvilken
riktning gick nu vägen från de två nordliga punkterna
Serapæum och Heliopolis? Naturligtvis icke i rak linie från öster
mot vester tvärt genom öknen, där inga stationer funnos och
hvarest åtminstone ingen stad Heroopolis kunde ligga, men
vidare längs med kanalen. Om vi förutsätta, att Heroopolis
låg vid det nuvarande Mukfar, såsom förut nämdt, komma vi
att fullkomligt stämma öfverens med Itinerariets uppgifter.
Från Clysma till Serapæum angifves 50 tusen passus, som är
lika med 74 kilometer (tusen passus = 1479,5 meter). De
af kanalkompaniet verkstälda mätningarna gifva en längd
af 70 kilom. från nordändan af Bittersjöarna till den
nuvarande kanalens utlopp i röda hafvet; men detta är
längden af kanalen, som går i tämligen rak linie från norr till
söder, och vägen från Clysma till Serapæum måste därför
med nödvändighet hafva varit några kilometer längre. Detta
visar altså en noggran öfverensstämmelse. Från Serapæum
till Heroopolis angifves 18 tusen passus eller 26 3/5
kilometer, som också är ungefärliga afståndet mellan Serapæum
och Mukfar, i hvars närhet vi mena Heroopolis låg. De
i Itinerariet mellan Heroopolis ock Heliopolis angifna
ställena kunna vi icke med säkerhet bestämma i anseende till
läge, och vi kunna sålunda icke mäta efter de mellan hvart
af dem anförda afstånden; men deras summa är 66 tusen
passus eller nära 98 kilometer, hvilket noga stämmer med
afståndet mellan Makfar och Heliopolis, om vi tänka oss
vägen fortsatt på ökenranden längs med det fruktbara
landet.
Itinerariets uppgifter, fastän på alldeles godtyckligt sätt, då
de efter behof hafva förändrat talen; men man måste på
det bestämdaste protestera mot ett sådant begagnande af
källorna; ty på detta sätt kan man bevisa hvad man vill,
men bevisar man alt, bevisar man i grunden intet;
öfverhufvud taget har man icke rätt till att åberopa sig på en
källa, hvilken man på så sätt misshandlat. Läsaren ser af
det föregående, att när vi taga talen oförändrade, sådana
som Itinerarium Antonini gifver dem, lemna de ett dubbelt
bevis för att Heroopolis låg vid Mukfar något i nordväst
om Bittersjöarnas nordända, på samma gång som detta
läge stämmer med afståndet både från Heliopolis och
Serapæum. Jag skall slutligen anföra ännu ett bevis, som
gifver samma resultat.
Heroopolis till 30° nordlig bredd, men Arsinoë till 29° 20". Nu
veta vi, och därom äro, så vidt mig bekant, alla eniga,
att Arsinoë låg vid det nu varande Suez. I följd häraf
bör Heroopolis hafva legat 40" norr om Suez, hvilket på
det närmaste stämmer med det af mig angifna läget. Det
är förmodligen öfverflödigt att anmärka, att det här icke
kommer an på, om
riktiga eller icke; hvad som för närvarande spörsmål är
af vigt, är det relativa förhållandet mellan de två nämnda
städerna. De lärde som antaga, att Heroopolis låg i
närheten af Suez, måste naturligtvis här åter företaga rättelser.
Åtskilliga af hvarandra oberoende källor angifva altså
samma läge för Pithom och Heroopolis, och jag antager,
det får anses bevisadt, att de två namnen beteckna en och
samma stad, Pithom-Heroopolis, som låg nära nordändan
af Bittersjöarna.
När jag nu öfverskådar föregående vidlyftiga
undersökning, känner jag starka skrupler, emedan jag missbrukat
mina läsares tålamod, och jag fruktar mycket för, att de
skola finna mig »rysligt tråkig»; men det har talats och
skrifvits så mycket om detta ämne, att jag kände
nödvändigheten af att stödja min afvikande mening med bevis.
Väl hafva Suez-kanal-kompaniets arbeten fört franska lärde
till det riktiga antagandet, att Bittersjöarna fordom utgjorde
Röda hafvets innersta bukt och att följaktligen Heroopolis
låg norr om dessa; men man har ej kommit till någon
hela spörsmålet omfattande argumentation, hvarför ej
häller tyskarne hafva tagit hänsyn till denna mening; och
med vanlig grundlighet förlora de sig här som alltid till
den grad i undersökningar af enskildheterna, att de ej se
skogen för trädens skull; medan fransmännens sunda sans
och riktiga takt förhjälpa dem till en omedelbar insigt af
saken i dess helhet. Det är dock ej min mening med
denna anmärkning att vilja rekommendera fransk ytlighet;
ty det »sunda förnuftet» är förvisso en härlig ting; men
det beror dock på slumpen, om det kan fatta det rätta,
när det ej har stöd af motsvarande grundlighet, och det
sker i hvarje fall på ofullständigt sätt, i det att det riktiga
drunknar i ett haf af oriktigheter.
Men från utflykten till Gosen vända vi på järnbanan
åter till Kairo. Gizehs pyramider äro de första föremål,
som vi se där borta solbelysta i det aflägsna töckniga
fjärran, likasom de också äro de första människoandens och
människohandens arbeten, som med historisk visshet dyka
upp ur sagotidens töckenverld. De vinka oss till sig, men
vi skola ännu icke besöka dem: först göra vi en tur till
Kairo. Namnet Heliopolis är en grekisk öfversättning af
det fornegyptiska Per-ra, »solens hus», hvilket var stadens
heliga namn, medan det profana namnet var On, som möter
oss i bibeln. Här fans ett tempel för solens dyrkan. Det
enda häraf ännu kvarstående, är en obelisk, som
förskrifver sig från Usertesen I:s tid och är den äldsta, man
hittills funnit.
Jag begagnar tillfället till att tala litet om
lika stora. Obelisken afsmalnar uppåt och slutar högst
upp i en spets. Höjden växlar. Den obelisk, som står
på Place de la Concorde i Paris, är vid pass 70 fot hög;
dess broder, som står kvar i Theben i Öfre Egypten, är
några fot högre; den som finnes på Lateran-platsen i Rom,
är 100 fot hög. Enligt de egyptiska inskrifternas
vittnesbörd funnos ännu högre obelisker; sålunda angifvas några
hafva haft en höjd af 150, ja till och med 180 fot. Hit
höra de, om hvilka en inskrift i Theben säger: »Två
stora obelisker, 150 fot höga, öfver alt beklädda med guld
och upplysande verlden med sina strålar». Obeliskerna
äro af granit och formade, äfven de största bland dem,
af blott en enda sten. I granitklippan invid Assuan ser
man ännu en obelisk, som med en sida hänger samman
med berget, i hvilket man börjat uthugga den.
De uppstäldes parvis framför ingången till templen,
en på hvar sida. Så har den på Place de la Concorde i
Paris stått vid ingången till templet i Luksor, den sydliga
delen af det gamla Theben på Nilens östra strand; den
andra har stannat på sin plats i Luksor. Man får således
alltid tänka sig två och två sammanhörande obelisker, om
de än i tidernas lopp blifvit skilda från hvarandra. I
själfva verket hafva ock många af dem haft ödet att blifva
åtskilda. De romerska kejsarne satte nämligen en ära i
att pryda verldsstaden med dessa storartade kvarlefvor af
en bortdöende civilisations glans. Kejsar Augustus
öfverförde den första obelisk från Egypten till Rom; skeppet,
som bragte den öfver hafvet, hade 1200 roddare och 200
matroser. Den går nu under namnet den flamininska och
var ursprungligen rest af Sethos I omkring 1200 f. Kr. i
Heliopolis. Den största obelisken i Rom ditfördes under
Konstantins regering 335 e. Kr. Af beskrifningen hos
ansträngningar att få den rest, liksom man också däraf
lärer att resningen af det egyptiska monumentet
betraktades som en händelse af stor vigt. Den kallas nu den
lateranska obelisken, men förskrifver sig ursprungligen från
Thotmes III. Utom dessa två funnos i Rom många andra
obelisker, som vid olika tillfällen blifvit öfverförda från
Egypten; men flere äro sedan kullstörtade och förstörda.
Den fornegyptiska konsten måste likaledes gifva bidrag
till Konstantinopels försköning; här finnes nämligen en
stor obelisk från Thotmes III. Slutligen har den nya
verldsstaden vid Seinens stränder, hvilken fransmannen med
stolthet kallar verldens vackraste stad, icke häller försmått
att smycka sig med ett af dessa Egyptens storartade
minnesmärken från forntiden. Ludvig Filip lät med stor
kostnad från Luksor öfverföra och i Paris på Place de la
Concorde resa den redan omnämnda obelisken, som förskrifver
sig från Ramses II. Äfven London skall nu få sin obelisk.
Som man ser hafva obeliskerna länge varit kända och
beundrade i Europa; de hafva därför tilldragit sig
europeernas uppmärksamhet tidigare och i högre grad än
Egyptens öfriga minnesmärken, dock möjligen med undantag af
pyramiderna. Den egyptiska visdomen egde från urminnes
tid stort rykte, och då man anade, att de hemlighetsfulla
hieroglyfer, med hvilka obeliskerna voro betäkta och för
hvilka man just på grund af deras hemlighetsfullhet hyste
en skygg, nästan religiös beundran, i sina dunkla tecken
inneslöto den högt prisade visdomen, var det naturligt, att
man med spändt intresse motsåg deras tydning, och att
många ansträngde sig för att lösa gåtan. Bland flere
misslyckade försök skall jag nämna endast ett. Den lärde pater
fornegyptiskan och försökte sig också på att öfversätta hieroglyfiska
inskrifter, hvartill obeliskerna i Rom gåfvo material. Men
det var äfventyrliga tolkningar han bjöd på. Som
exempel skall jag meddela hans öfversättning af en grupp
hieroglyfer, som blott innehöll bokstäfverna i titeln autokrator
(kejsare), men som efter
»Fruktbarhetens och all växtlighets upphof är Osiris, hvars
alstrande kraft uppenbarade sig på himmelen under hans
regering genom den heliga Moftha.» Hvarje nybörjare i
egyptologien tör nu med en medlidsam axelryckning le åt
den lärde paterns tydningar.
Det är nu icke längre förenadt med synnerliga
svårigheter att läsa inskrifterna å obeliskerna. Emellertid blir
man illa narrad, om man tror sig i dem skola finna någon
högvis lära. Icke häller får man vänta att däri få
uttömmande upplysningar om historiska händelser. Tala de om
en konungs eröfringar, så tillägga de honom segrar öfver
hela verlden, eller framställa alla jordens folkslag krökta
under bördan af de tributer, som de frambära till »Solens
son»; det ser ut, som om man kände, att angifvandet af
ett enda stordåd eller af en bestämd regeringshandling
skulle hafva förminskat uttryckets kraft eller förringat det
öfverdrifna lofprisande, som man trodde sig vara dessa
förgudade konungar skyldig. Man får hänvända sig till andra
monument, om man söker inskrifter af intresse. Obeliskerna
lära oss blott, att faraonerna genom sina minnesmärkens
mängd och prakt hafva spridt »stjärnehimmelns glans öfver
sina städer».
Den omtalta obelisken i Heliopolis, som är öfver 4000
år gammal, har på alla fyra sidor samma inskrift, hvilken
har följande lydelse:
»Horos, den af lifvet födde, de två verldarnas herskare,
Ra-cheperka (kungens tronnamn), diademernas herre, den
af lifvet födde, solens son, Usertesen (kungens familjenamn),
älskad af gudarne i On, den evigt lefvande, af lifvet födde
Horos på guld, den gode guden, Ra-cheper-ka, som firar
trettioårsfester, har rest (denna obelisk), han, som skänker
lif i all evighet.»
Hela inskriften innehåller, som man ser, blott att
konung Usertesen I har rest obelisken. Alt det öfriga är
faraos vanliga titel- och namn-formulär. Han kallas Horos,
som är solguden, men han kallas också solens son; altså
är farao så väl solgudens son som solguden själf. Att
kungen kallas de två verldarnas herre vill säga, att han
herskade öfver Öfre och Nedre Egypten, hvilka i
egypternas ögon omfattade, eller åtminstone borde omfatta, hela
verlden. Att kungen nämnes såsom den som firar
trettioårsfester, betyder, att han har regerat eller väntar att
regera i 30 år, två gånger 30 år o. s. v. Stundom finner
man i dylika inskrifter kungen vara nog djärf att som
belöning för en eller annan from handling mot gudarna vänta
sig hundraden, tusenden, ja millioner trettioårsfester af
dem i stället.
Obelisken på Place de la Concorde har en långt
vidlyftigare inskrift. På hvar och en af de fyra sidorna löpa
tre kolonner, som allesamman på enformigt sätt och med
äkta orientalisk svulst återgifva konungens högtrafvande
titlar och prålande berömma hans öfvermänskliga bedrifter.
Jag skall här blott meddela öfversättning af en sidas
midtkolonn:
»Solguden Horos, solens mäktiga tjur, barbarernas
öfvervinnare, diademens herre, som kämpar mot millioner,
det höghjärtade lejonet, Horos på guld, den starkaste på
hela jorden, Öfre och Nedre Egyptens konung, Ra-user-ma
(konungens tronnamn), en tjur på sitt lands gränser, som
tvingar hela jorden till att komma i sin åsyn på
befallning af den höge fadern Ammon, solens son
Mi-amon-Rameses, den evigt lefvande — har rest (denna obelisk).»
Hela denna inskrift utsäger blott, att Ramses den store,
den 19:de dynastiens tredje konung, har låtit resa obelisken;
alt det öfriga är konungens namn och titlar.
Liksom obeliskerna med sina djärfva spetsar pekade
upp mot himmelen, så voro de också helgade åt gudarna,
i synnerhet åt solguden. Då Ramses den store en gång
var omringad af sina fiender, åkallade han Amon-Ra, i det
han erinrar om de monument, han till dennes ära låtit resa:
»För att uppresa eviga träd för dig, har jag fört fram till
dig obelisker från Elefantine; det är jag, som uppstält
eviga stenar åt dig.» Utom Theben, hvarest Amon-Ra
hade sitt hufvudtempel, synes i synnerhet Heliopolis, den
egentliga solgudens stad, hafva haft många obelisker. På
den flamininska obelisken t. ex. berömmer Sethos I sig af
att hafva fylt hela Heliopolis med obelisker för att
upplysa denna stad med deras strålar. Då obeliskerna voro
helt och hållet eller delvis förgylda, måste de verkligen
äfven spridt stark glans omkring sig, när Egyptens
glödande sol kastade sitt återsken från dem.
Det var till solens tempel i Heliopolis, som fogeln
Fönix vid hvarje Fönixperiods slut förde sin döde fader
från den aflägsna östern för att låta liket förbrinna i
altarets heliga eld. Det var presterskapet här i Heliopolis,
som var så vidt berömd för sin visdom, att Greklands
ypperste män kommo hit för att lära; för
hus, i hvilket
Heliopolis hade bott. Det var i Heliopolis, som
sin lärda bildning och invigdes i den egyptiska visdomen.
Och här i Heliopolis visas ännu den sykomor, i hvars
skugga jungfru Maria med Jesusbarnet hvilade på sin flykt
till Egypten; så lyder åtminstone traditionen.
Heliopolis var en af Egyptens äldsta orter, liksom det
också var hufvudsätet för den urgamla soldyrkan. Solen
var utan tvifvel egypternas äldsta gud och ursprungligen
tillika väl deras enda. De började med en naturreligion,
och för denna ligger det nära att betrakta solen, som är
det mäktigaste af alla naturting, såsom gud. I en
fornegyptisk hymn till solen heter det bland annat:
»O solgud, du strålarnas herre, skin på mitt anlete!
Jag prisar dig om morgonen och går ned med dig om
aftonen. Min själ far med dig på himmelen i Mat-båten
och landar i Sekti-båten, i det jag framtränger till
stjärnorna på firmamentet. Jag åkallar dig, evighetens herre!
Hell dig, sol, du skapare, som skapat dig själf! Skön är
din glans i horisonten, när du upplyser jorden med dina
strålar. Alla gudar jubla, då de se hela himmelens konung.
Kronan sitter på ditt hufvud, öfver- och under-verldens
diadem hvila på din hjässa, fästa framtill i pannan.
Härliga hymner ljuda från förstammen af din båt för att
från stjärnehemmet fördrifva dina fiender, hvilka komma
emot dig, när de skåda din skönhet. Jag har kommit till
dig, jag är hos dig, för att skåda din solskifva hvar dag;
intet hämmar mig, intet stöter mig tillbaka, mina lemmar
föryngras vid att se din skönhet i sällskap med dina
lofsjungare, såsom jag är en af de utvalde på jorden. Jag
har nått fram till evighetens land och bor i det
oförgängligas rike med din vilja.»
»Hell dig, du som strålar i horisonten om morgonen och
far öfver himmelen i frid lycksaliggörande alla, som jubla
vid att se dig dyka upp ur natten hän till dem. Du visar
dig om morgonen hvar dag, som skjuter upp och rullar
fram under ditt majestät. Ditt ljus skiner på deras
anleten; ofattlig är din guldglans, obeskriflig din strålprakt;
gudarnas verld skådar alla Arabiens färger. Det dolda
uppenbaras för dem. Du är den ende som bevarar din
gestalt oförändrad på himmelens ocean. O låt mig vandra
på samma sätt, låt mig vandra oupphörligt liksom ditt
majestät, du store furste, som far tusen mil i ett
ögonblick. Du skiljer mellan dagens och nattens timmar. Du
upplyser jorden, o sol, då du strålar i horisonten.
»Du vare prisad om morgonen, när du går lysande upp;
jag lofsjunger din glans, jublande högt öfver din gestalt,
den höge och store i all sin skönhet. Du har själf danat
dina lemmar, själf skapare är du icke skapad. Du skiner
på himmelen, förunna mig att stiga in i evighetens
himmel, i dina lofsångers sal, att sluta mig till de förklarade,
de visa i gudahemmet, att vandra tillsammans med dem
för att skåda din härlighet, när du strålar i aftonglansen.»
Men vi få ej längre dröja i Heliopolis, om vår
egyptiska resa ej skal blifva alt för långvarig. Vi vilja därför
begifva oss till
Kairo på Nilens västra strand. Memfis och Theben voro
Egyptens äldsta hufvudorter, men af dessa två var åter
Memfis den äldre. Det anlades af det enade Egyptens
första konung Menes, nära fyra årtusen före vår tidräkning,
och var sätet för de första dynastierna intill omkring 2300
f. Kr. Då Theben under den tolfte dynastien blef
hufvudorten, mistade Memfis sin rang som rikets förnämsta ort,
och ehuru det alltid åtnjöt stort anseende, vårdades det
dock icke med samma omsorg som förr. Redan i
dagar hade Memfis i flere århundraden måst stå tillbaka
i rang för Theben, om hvars hundrade portar, om hvars
makt och rikedom den gudomlige diktaren sjunger. Det
gamla Memfis finnes icke mer, det har redan för länge
sedan försvunnit, och blott några här och där liggande
stenhopar angifva för oss stället, där den mänskliga
civilisationen haft ett af sina äldsta hufvudsäten; men de
vidsträkta grafplatserna med sina pyramider, som vi se i den
västra bärgkedjan utöfver en sträcka af tre mil från Abu
Roasch i norr förbi Gizeh och Saqqarah till Dakschur i
söder, bära ännu vittnesbörd om, huru stor den urgamla
hufvudstaden en gång har varit.
Lokalgudarna i Memfis voro fadern Ptah, modern Pacht
och sonen Imhotep; som bekant, tänkte sig egypterna alltid
sina gudomar som en trehet, bestående af fader, moder och
son. Här fans altså hufvudtemplet för Ptahs dyrkan; det
anlades, som
konung Menes, men det utvidgades och restaurerades, såsom
naturligt var, af flera bland de följande konungarne. En
af de faraoner, som hade omsorg för Ptahs tempel och
skänkte det rika gåfvor, var Ramses III. Härom berättar
den store Papyrus Harris, den största af alla hittills funna
papyrusrullar, hvilken nyligen blifvit publicerad af
styrelsen för British Museum, där den nu förvaras. I denna läses
bland annat: »Tal af konung Ra-user-ma Meri-amon
(Ramses III:s tronnamn), den store guden (farao är själf gud)
till sin fader, den vördnadsvärde guden Ptah, den mäktige i
sin sydmur (Memfis), den lefvande herren öfver de två
verldarna, Totunen (ett af Ptahs namn), gudarnas fader, med
de höga vingar, de lyfta horn och det sköna anlete på den
stora tronen: Hell dig, du store, du gamle, Totunen,
gudarnas fader, du guddomlige furste från (verldens) första
tid, som har format människorna och skapat gudarna, du
var till förr än gudakretsen, du existerade först, och alla
andra följde efter dig. Du skapade himmelen, då du
danade ditt hjärta, stödjande den högt på din lyftade vinge;
du grundlade jorden, på samma gång som du formade dig
själf, omgifvande henne med den stora himlaoceanen, du
frambragte den underjordiska stjärnverlden, där gifvande
de döda kroppar hvila; för att frälsa dem lät du solen
skrida framåt, denne eviga herskare, lifvets och evighetens
herre. Du inblåste lifvets anda i alla näsor, du lät en hvar
lefva af din spis; tillvaro, öfverflöd och rikedom följa dig;
lefvande väsen gå ut af din mun, alla gudar hvila i dig,
du evighetens herre. Du insätter farao på hans höga tron
i egenskap af konung öfver de två verldarna. Jag är din
son; du insätter mig såsom konung på min faders tron i
frid. Jag uppfyller dina planer med mig; du mångfaldigar
för mig min lycka, medan jag är på jorden; du bringar
mig till hvila i din boning i den västra himmeln, liksom
gudarna alla, de hemlighetsfulla i underverlden.»
Längre ner förtäljer Ramses III: »Jag har bygt åt dig
(guden Ptah) ett tempel alldeles nytt vid din peristyl, ett
fredligt säte efter ditt hjärta, bestämdt för alla dina
processioner, templet Ramses-hiq-an i Ptahs tempel vid den
stora hemliga trappan till hans sydmur. Den är grundlagd
med sandsten, den är uppmurad med stenblock, stora
tvärbjälkar under muren af sten från Elefantine (granit). Dess
portar äro af brons, dess pelare af guld, af meh och af sten;
dess slåar af svart metall, dess tvärbjälkar af guld med
beslag af katem-metall, af guld, af meh; dess statyer äro
såsom lefvande och ypperligt utförda; dess stenmurar resa
sig mot himmelen; den höga tronen är gjord så stor som
ett stort hus med tak af guld, liksom himmelens portar;
din i kapellet uppstälda bild är arbetad af guld, silfver
och äkta stenar. Jag har försett templet med tjänare, med
gods utan tal, med ängar, med boskap från nord och söder;
dess förrådshus äro fylda med talrikt gods; bågskyttar,
transportskepp, arbetare, rökelsebärare, silfverbärare,
fjäderbärare utan tal; väldiga kornhögar, många källare fulla af
spiritus och vin; stall med ungboskap, burar med foglar;
produkter från Egypten, »det heliga landet», Syrien och
Ethiopien skänker jag talrikare än sand till de stora
magasinen; förrådskammare med offersaker och med
födoämnen äro anordnade. Intet fattas i något afseende. Alt är
till din tjänst, du ende herre, som frambragt alt som är,
Ptah i din sydport, evighetens herskare.»
»Jag skänker dig 20000 mått korn att föras till ditt
hus hvart år till underhåll af ditt tempel med offergåfvor
utom det gods, som förut fans. Jag låter Ptahs tempel
växa, ditt stora säte, jag gör det likt horisonten, där solen
skiner, jag fyller dess magasin med gods utan tal; jag
belastar kornkamrarna med hvete och bjugg. Som
beskyddare af den nya skattkammaren i ditt tempel har jag låtit
förfärdiga en stor bild af dig, arbetad i godt guld, inhemskt
silfver, äkta lapis lazuli, smaragd och alla slags härliga
ädelstenar; jag har därtill gjort en härlig tron lik
himmelens horisont, när din båt (solbåten) är in i den, och när
den går ned i den (d. ä. tronen skiner som horisontens glöd
vid solens uppgång och nedgång) .... Ditt hjärta gläder
sig i Krokodilmurens stad (förmodligen ett af Memfis" namn)
i din gestalt, den stora och hemlighetsfulla i din sydmur
(Memfis). Du fyller din stad, din fästning med dina
lemmars strålar; de dödliga jubla vid åsynen af din skönhet.
Jag har renat Hakaptah (Memfis), ditt heliga säte; jag har
återuppbygt dess tempel, som voro förstörda; jag har låtit
göra bildstoder af deras gudar i deras ärevördiga gestalt
af guld, silfver och alla slags ädelstenar och upstält dem i
skattkammaren».
Därpå följa åtskilliga listor öfver gåfvor till Ptahs
tempel. En af dessa lyder: »Register öfver gods, boskap,
källare, fält, godsfartyg, förrådsrum och städer, som konung
Ramses III, den store guden, skänkte sin vördnadsvärde
fader Ptah, den store i sin sydmur, den lefvande herren
öfver de två verldarna till egendom i evig tid». Denna
lista uppräknar tjänare, arbetare, boskap, silfver- och
guldsaker o. s. v., alt i tal och vigt. Ett annat register börjar
på följande sätt: »Produkter från Egypten, produkter från
det heliga landet, produkter från Syrien, produkter från
Ethiopien och landet Ut såsom offergåfvor, af mångfaldiga
slag: guld, silfver, äkta lapis lazuli, äkta smaragd, alla
slags härliga ädelstenar, brons och svart metall, kungliga
kläder, olika slags tyger, färgämnen, rökelse, dragare, gäss
och allahanda ting, hvilka hans majestät Ramses III, den
store guden skänkte som kungliga tributer till templet för
Ptah, den store i sin sydmur, den lefvande herren öfver de
två verldarna; och till de andra templen från det första till
det trettioförsta året, gör till sammans 31 år.» Härefter
följer uppräkning af en otalig mängd föremål, alt noga
angifvet i vigt, mått och tal.
Det får vara nog härmed. Jag har trott mig böra
meddela läsaren ett litet prof af den härliga papyrus, som
just nu kommit mig tillhanda i den vackra upplaga, hvilken
besörjts af British Museum. Den är öfver 120 fot lång och
väl 16 tum hög, har synnerligen vacker skrift och är
fullständigt bevarad. I det här meddelade kapitlet berättas om,
hvad Ramses III hade gjort för templen i Memfis; andra
kapitel berätta lika så utförligt, om hvad han gjort för
templen i Theben, i On och öfver alt annorstädes i
Egypten. Sista kapitlet är det vigtigaste, det gifver en
fullständig, om än kortfattad, framställning om de historiska
händelser, som inträffat i Egypten kort före och under
Ramses III:s regering.
Till Memfis nekropol höra
grafvar, som någonsin blifvit bygda. Här finnas pyramiderna
i
grafvar för Cheops, Chefren och Mykerinos, konungar af
fjärde dynastien. Cheopspyramiden är förmodligen den
största af alla byggnader, som människan uppfört, och den
står ännu som ett af verldens underverk. Man måste förvånas
öfver den ofantliga koncentrering af krafter, man måste
beundra den mänskliga konst och skicklighet, hvarom den bär
vittne, från en tid, som man har plägat räkna till
människoslägtets barndomsålder. Det var om denna pyramid, den
skottske astronomen
år sedan framträdde, med det djärfva påståendet, att en
herdepatriark från Palestina år 2170 f. Kr. invandrat till
Egypten och där på grund af guddomlig tillskyndelse
uppbygt Cheopspyramiden alldeles i midtpunkten af vårt
jordklots fastland. Den vise byggmästaren, hvilken skulle varit i
besittning af fysiska och astronomiska kunskaper, som delvis
stodo öfver vår tids naturkunnighet, skall i anordningen
af pyramidens rum- och vigt-förhållanden hafva
öfverlemnat åt efterverlden enheter för mått och vigt, som på
förhand voro beräknade på att antagas af hela mänskligheten
i en af dess kommande åldrar. Den ena orimligheten är
här större än den andra; påståendet strider mot sundt
förnuft, det strider mot hvad inskrifterna lära oss om tid och
III. Sfinx och pyramider
i nattbelysning.
byggmästare, och stödjer sig endast på ett mått, som vid
reduktion af en liten bråkdel af en linea, kan motsvara
hvilken storlek som hälst, om man får multiplicera det med
ett ofantligt stort, godtyckligt valdt tal, så som
När en pyramid skulle anläggas, hvarmed konungen
gärna började, så snart han tillträdt regeringen, gräfde man
först ned i klippan en brunn ända till 100 fot djup, och
i bottnen utgräfdes därpå en kammare, i hvilken
kungaliket med sin sarkofag i sin tid skulle nedsättas. Ofvanpå
bärget bygdes därefter pyramiden som ett ofantligt tak till
det kungliga likets skydd på så sätt, att man först i en
fyrkant lade en stenkärna till täckning öfver brunnen, sedan
bygdes ofvan på och utomkring denna på alla fyra sidor ett
nytt lag, och så vidare: för hvart yttre lag alt jämt en
ny afsats uppåt, så att pyramiden växte i samma
förhållande i höjd som i omfång. Härmed fortsatte man
under hela den faraos regeringstid, för hvilken pyramiden
bygdes. När konungen var död, tillspetsades den öfversta
afsatsen, och rummen mellan de öfriga utfyldes, så att
pyramidens utsidor blefvo jämna. I Cheopspyramiden nedsattes
liket icke i den underjordiska grafkammaren; ty då man
såg att pyramiden blef så ofantligt stor, bygde man in i
pyramiden först en grafkammare, som nu kallas
drottningens kammare, och sedan, då pyramiden växte mer än
påräknadt var, ytterligare en, den så kallade kungens kammare,
hvari sarkofagen slutligen insattes och ännu finnes.
Pyramiderna bygdes af kalk- eller tegelsten och bekläddes så
väl in- som utvändigt med slipade granitblock.
I
man har menat, att den är bygd af kung Uenefes af den
första dynastien; är detta riktigt, så är den utan tvifvel
det äldsta monument, historien känner, nämligen öfver 5500
år gammalt. På samma ställe ses äfven det märkvärdiga
Serapæum, som består af väldiga, i klippan uthuggna hvalf
och begagnades till grafvar för de heliga Apistjurarna.
Jag anser det öfverflödigt att här längre dröja vid detta
för öfrigt högst interessanta minnesmärke, i det jag
nämligen kan hänvisa till
synnerligen vackert utstyrda bok Två månader i Egypten,
där man (sid. 96—98) kan finna en detaljerad beskrifning
af Serapæum, som är fullt korrekt, på samma gång den är
en ordagran öfversättning af (sid. 49—54) i
bok Itinéraire des Invités, som Khediven lät utdela bland
de gäster, han inbjudit att närvara vid Suezkanalens
invigning.
egyptiska minnesmärken, icke blott som nyss nämts i Saqqarah, men
i Gizeh, (sidd. 85—88), i Beni Hassan (sidd. 109—112), i Denderah
(s. 121—124), i Luksor (s. 126—128), i Karnak (s. 130—133), i det
vestliga Theben (s. 136—142) o. s. v. har han troget öfversatt
Itinéraire, hvarigenom hans bok fått ett högt värde, då
mer än någon annan har topografisk kännedom om de egyptiska
minnesmärkena. Däremot må vi på det bestämdaste protestera mot
89—90 — Itinéraire s. 43—47).
åtminstone förr, egendomliga obekantskapen med andra nationers literära
och vetenskapliga arbeten, varit alldeles främmande för tyskarnes kritiska
och lärda granskningar af den egyptiska kronologien; på tämligen ytligt
sätt uppfattar han alla de af
successiva, medan flera af dem i själfva verket voro samtidiga, hvarigenom
han kommer till det resultat, att Menes, det enade Egyptens förste konung,
tillträdde regeringen år 5004 f. Kr., en tidsbestämmelse, hvari han står
alldeles ensam bland egyptologerna till och med i sitt eget fosterland.
Pyramiderna härstamma, som bekant, från de första
dynastiernas tid, då ju begrafningssättet senare
förändrades; det samma är äfven fallet med de flesta grafvar, som
rundt om pyramiderna äro urhålkade i klippan och delvis
tillbygda öfver jorden, så att de höja sig några fot öfver
ytan och se ut som stympade pyramider. Likasom faraonerna
hvilade i pyramiderna, så lågo deras förnämsta hof- och
embetsmän i grafvarna rundt omkring. Flera af dessa grafvar,
särdeles de i Saqqarah, äro synnerligen interessanta; de
äro öfver alt betäkta med lifliga, mycket talande och i
färg som teckning vackert utförda framställningar af det
verkliga lifvet. Det är nämligen det egendomliga för
grafvarna från den äldsta tiden, att de innehålla mycket litet
af texter och bilder, som hafva afseende på religionen och
döden, men så mycket utförligare framställa den
hänsofnes lif här på jorden, visa oss honom i hans hem, fullt
upptagen af det dagliga lifvets sysslor och förrättningar.
En af grafvarna i Saqqarah tillhörde en hög funktionär vid
namn Ptah-hotep, som lefde under den femte dynastien
(omkr. 2600 f. Kr.)
planschverk återgifvit en del af de bilder, som funnos i den. På
en af taflorna ses Ptah-hotep i mångdubbelt större skala
än de öfriga figurerna med spiran i den ena och en staf
i den andra handen. En inskrift på fyra vertikala
kolonner, anbragta vid hans hufvud, angifver hans många titlar,
hvaraf framgår, att han var prest vid de tre pyramiderna
och innehade andra höga värdigheter. Vid hans fot står
hans äldste son i vanlig storlek, hvarigenom denne blott når
fadren halfvägs upp till knät; äfven dennes titel och namn
äro vidfogade i hieroglyfer. Midt emot honom äro bilder
ur hans dagliga lif framstälda i åtskilliga rader. Öfversta
raden är egnad landtbruket; det gäller skördandet af en
vattenväxt: några äro sysselsatta med att upprycka den,
andra med att binda den samman i knippor och åter andra
med att bära knipporna hem. I den ena ändan ses några
dragare simma i ett med vattenliljor och krokodiler fyldt
vatten; de ledas af ett par herdar i en båt. Andra raden
är egnad nöjen; åtskilliga gymnastiska och akrobatiska
konster äro framstälda (bild 1—4): några kämpa med
knifvar i den ena handen, medan de med den andra hålla två
knifvar i kors och två andra knifvar stå i kors mellan deras
ben; ofvanpå en krypande person ligga två små gossar en
på hvar sida och hålla sig fast i hvarandras ben; två
personer med helt och hållet bakåt vridna hufvuden omslingra
hvarandra med armarna; en akrobat springer ofvan på tre
stående personer; sex akrobater som hålla hvarandra i
armarna, vrida sig, som det står i inskriften, fyra gånger
Bild 1. Med knifvar lekande ynglingar. Ptah-hoteps graf.
rundt om som en snurra (bild 4), fem andra intaga olika
akrobatiska ställningar o. s. v. Alla äro fullkomligt nakna,
blott hufvudet är betäkt, förmodligen till skydd mot
Bild 2. Gossar göra konststycken på ryggen af en liggande man. Ptah-hoteps graf.
solstygn; det var altså samma skick hos egypterna som hos
grekerna, hvilka också voro nakna, då de anstälde
kamplekar. I tredje raden är vinodlingen framstäld: en bild
visar, huru fullvuxna och barn plocka drufvor af en
vinstock, hvilket äfven den vidfogade hieroglyfiska inskriften
utsäger: uha aarert, »drufplockning», (bild 5); en annan
bild visar fem på en vinpräss trampande personer, en tredje,
Bild 3. En man går på tre andras axlar. Ptah-hoteps graf.
Bild 4. Roterande människokroppar kring lefvande axel. Ptah-hoteps graf.
huruledes fem andra prässa vin genom att vrida drufvor
i ett kläde. I fjärde raden ses bilder från djurlifvet:
hundar, som leka; en antilop anfallen af en hund; en
antilopunge, som diar sin moder; leoparder och schakaler, som
paras; ett lejon anfaller en oxe, hvars smärta och
förskräckelse däröfver är uttrykt på ett mycket drastiskt sätt, en
herde söker bringa hjälp genom att hetsa sina hundar på
lejonet, (bild 6); en antilopjagt, hvarunder villebrådet dels
angripes af hundar, dels fångas af jägaren med ett slags
lasso. De tre följande raderna framställa repslageriarbete,
båtbyggeri, fågelfångst, båtfärd på Nilen, kamp mellan båtar
äfvensom liknande scener.
Bild 5. Drufplockning. Ptah-hoteps graf.
På ett annat ställe af grafven ses, huru ett lejon släpas
i en bur och en leopard i en annan, huru en ko
kalfvar, huru nötboskap, gäss och andra slags foglar framföras
för Ptah-hotep såsom tributer från olika orter, alt i tal
noga angifvet; antalet af foglar i synnerhet var tämligen
betydande: af en sort 121,200, af en annan 121,022, af en
tredje 111,200, af en fjärde 11,110, af en femte 1,225 o. s. v.
Af grafvarnas framställningar framgår, att egypterna
voro lystna efter nöjen, att de ofta roade sig med hvad som
i vår tid kallas fantasia. Utom
de redan omtalda gymnastiska
och akrobatiska öfningarna,
finnas i samma graf på andra
ställen dylika lekar afbildade.
Musikaliska prestationer bjödos
likaledes till förströelse: en spelar på
harpa, en annan klappar i
händerna, en tredje blåser flöjt o.
s. v., åhörda af Ptah-hotep, som
ledsagas af en apa och ett
koppel hundar, hvilket synes
häntyda på, att de egyptiska
hundarna voro mer musikaliska än
våra, för så vidt man ej vill
antaga, att Ptah-hotep var så föga
musikalisk, att han var förtjust,
när hundarna stämde in med sitt
disharmoniska tjut.
Bild 6. En herde retar sitt koppel mot ett lejon, som slår en oxe. Ptah-hoteps graf.
Då vi nu lemna Saqqarah och
därmed äfven Memfis, till hvars
nekropol det hörde, vill jag
påpeka, att Memfis hade det
heliga namnet Ha-ka-ptah, »guden
Ptahs höga hus eller boning»,
ett namn som var mycket
passande, då Memfis, hvars
lokalgud Ptah var, tillika var
hufvudsätet för Ptahs dyrkan. Af
Hakaptah har tvifvelsutan det
grekiska namnet Aigyptos
uppstått, som senare öfvergått till
att beteckna icke blott
hufvudstaden Memfis, men tillika och
till sist uteslutande hela landet.
Nu börjas den egentliga Nilresan. Vid Beni-Suef, som
ligger några mil söder om Saqqarah, går den breda och
stora Fayumdalen mot väster djupt in i öknen. Vi kunna
väl ej besöka den, men böra dock göra oss något bekanta
därmed. Namnet
artikeln pa eller fa och det semitiska ordet iom »haf, sjö»,
och betyder altså sjön eller rättare sjölandskapet, ett namn,
som väl ingenting annat är än öfversättning af det
fornegyptiska meru eller meri »öfversvämningsvatten, sjö»,
hvilket återfinnes i grekernas Möris,
den här gräfda sjön betecknades.
Amenemha III af den tolfte dynastien gjorde sig, som
bekant, mycket förtjänt om Egyptens kanalväsen, och alt
häntyder på att det var han, som lät gräfva Mörissjön för
att vid öfversvämningstiderna däri uppsamla Nilens
öfverflödiga vatten och i den torra tiden åter låta det
befruktande strömma ut öfver Fayumdalens fält. Amenemha
III:s officiela, vid tronbestigningen antagna namn var
Ra-n-ma eller i öfverensstämmelse med kunganamnens
skrifsätt, Mara, ett namn som återfinnes i
grundläggare hos dessa författare benämnes. Att det hos
har den obetydligt afvikande formen Möris, kommer väl
af, att antingen han eller hans afskrifvare har valt den,
ledd af sjöns lika lydande namn. Men vi se, att sjöns
och konungens lika lydande namn hafva skiljaktigt
ursprung, då sjöns namn Möris har kommit af det
hieroglyfiska meri »sjö», medan kunganamnet Möris är en
fördärfvad form för Amenemha III:s tronnamn Mara.
berättar, att midt i sjön lågo två pyramider, hvilka altså
måst vara bygda före sjöns anläggning och utan tvifvel
härstamma från en tidigare dynasti, då pyramidbyggeriets
tid väsentligen upphörde med den sjätte dynastien.
Det var vid Mörissjön
den förste, som fann dess ruiner, och han har uppvisat,
att den bestod af tre väldiga byggningsmassor, en
hufvudbyggning och två flyglar, hvilka 300 fot breda eller djupa
omsluta en fyrkant, som är 600 fot lång och 500 fot bred.
Den fjärde sidan, en af de smala, begränsas af en pyramid,
som är 300 fot i fyrkant och därför icke alldeles når fram
till dessa byggningsmassors flyglar. Från toppen af
pyramiden ligger det helas anläggningsplan som en karta för
ögat. Där finnas öfver- och underjordiska rum, hundraden
af kamrar öfver och vid sidan af hvarandra.
genom ett ungefärligt öfverslag af ännu existerande
lemningar funnit, att det af
ursprungligen 3000 rum alls icke är orimligt. Enligt de i
ruinerna funna inskrifterna är det Amenemha III, som
äfven uppfört labyrinten. När
bygdes under Dodekarkien, har han därför väl orätt; men
möjligt är dock, att den i dessa sena tider blifvit
restaurerad eller utvidgad.
labyrint kan härledas af den hieroglyfiska gruppen
rope-ro-rint eller lope-ro-hunt, »tempel vid sjöns mynning», då
han nämligen funnit, att hunt var ett af Mörissjöns namn.
Vi resa vidare till
Nilens östra strand. Här finnas märkvärdiga grafvar från
den tolfte dynastiens tid. De tillhöra de mest bekanta
och besökta, liksom de äro de tidigast upptäckta och
öppnade grafvar. Också här äro åkerbruk, byggeri, handtverk,
religiösa ceremonier, offer, nöjen framstälda på grafvarnas
väggar i brokigt växlande scener. Äfven här ser man
hufvudsakligen blott framställningar af den aflidnes
jordelif, af hans dagliga sysselsättningar och förströelser i
hemmet; medan man blott här och där finner korta
häntydningar till religiösa och funerära föreställningar, hvilka i
senare tiders grafvar äro så godt som allena herskande.
Men i ett afseende äro Beni-Hassans grafvar skilda från
föregående tiders; i det nämligen grafvarna i Saqqarah
t. ex. blott hafva korta hieroglyfiska texter, en och annan
sats till förklaring af de bildliga framställningarna, medan
de här varande grafvarna hafva långa texter, som utförligt
förtälja den dödes lefnadslopp. Jag skall för öfrigt
hänvisa till
109—112) på några misstag när, läser en korrekt
öfversättning af Itinéraire (s. 63—68).
Ett skall jag dock omtala. I Numhoteps graf ses på
väggen en märkvärdig scen, som ända från Champollions
dagar har varit föremål för olikartade tolkningar af de
besökande egyptologerna. Det är en 8 fot lång och 1 1/2
fot hög bild, hvilken framställer en icke-egyptisk familj, som
i bönfallande ställning står framför ståthållaren Numhotep.
fångar, åter andra, att det var Jakobs familj, som här höll
sitt intåg i Egypten. Det är nu säkert, att det var en
semitisk familj; ty semiterna blifva på de egyptiska
monumenten alltid karakteriserade med sin gula hudfärg, de
stora hakskäggen och de starkt markerade anletsdragen;
men det är ingen sannolikhet för, att det är Jakobs familj
vi här se, då den icke kan hafva kommit till Egypten så
tidigt som under de första konungarna af den tolfte
dynastien. I inskriften heter det, att 37 personer af folket
Aamu komma med sina gåfvor, sannolikt för att i
ersättning få bostäder i Egypten; på bilden ser man familjens
öfverhufvud, som har titeln konung eller stamfurste och
heter Abach, gå i spetsen ledande en bock, som väl
tillika med den följande geten skall skänkas ståthållaren.
Vi hafva sålunda här ett intressant sidostycke till
israeliternas invandring; de afbildade personerna äro uppenbart
nomader liksom hebräerna — de äro semiter som dessa —
och komma sannolikt liksom de med sina kvinnor och barn
för att söka ett nytt hem i Egypten.
Ännu en anmärkning vill jag göra, innan vi lemna
Beni-Hassan. Den angår en vigtig punkt i arkitekturens
historia. I här varande grafvar kunna vi nämligen
studera pelarens uppkomst och utveckling. Jag skall korteligen
skissera dess historia, i det jag följer
har uppmärksammat detta. När en klippgraf skulle
anläggas, blef det yttersta rummet uthugget i klippan, så
att den första kammaren var öppen framtill, men
begränsades innerst af den lodräta bärgväggen. Det andra
rummet utgräfdes därigenom, att man i den omtalda lodräta
bärgväggen högg ut ett hål och därpå urhålkade inne i
klippan en kammare, som, när den var färdig, skildes från
den yttre öppna kammaren genom den kvarstående
klippväggen. För att skaffa ljus åt den inre mörka
grafkammaren blef bärgväggen genombruten med regelmässiga
mellanrum; härigenom uppkom den fyrkantiga pelaren, då ju de
mellan de uthuggna öppningarna kvarstående delarna af
klippväggen fingo form af fyrkantiga pelare. Utvecklingen
fortgick vidare på följande sätt. Genom afhuggning af
den fyrkantiga pelarens hörn bildades den åttkantiga
pelaren, och af denna åter genom en liknande afhuggning
den sextonkantiga, som därpå kannelerades för att kanterna
skulle springa mer fram, hvarigenom den så kallade
förekomma, är det sannolikt, att utvecklingen har försiggått
så, som
Beni-Hassans grafvar från omkr. 2200 f. Kr. se förebilderna för
den senare doriska pelaren. Under den följande tiden
utvecklades pelarna efter motif af växtformer. Under de mäktiga
thebanska dynastierna bildades de, som vi skola få se, när
vi komma till Theben, efter lotosväxten, hvarvid skaftet
framstälde stängeln och kapitälet än den fullt utspruckna,
än den outspruckna lotosblomman; senare togos äfven motif
från andra blommor, och under Ptolemäerna danades
kapitäl till och med i form af människohufvuden, de så kallade
i sina illustrationer till bibeln smyckar pelarne i det
tempel, där Josef uttyder sina drömmar för farao, med
Hathorkapitäl, som först kommo i bruk flere århundraden senare,
och målar väggarna med namnsköldar af Kleopatra och
Ptolemäos, hvilka lefde vid pass 1000 år efter Josef.
Något söder om Beni-Hassan, tätt vid byn El-Amarna,
ligga ruinerna af en gammal egyptisk stad, vid hvilken en
vigtig epok i den egyptiska religionens historia anknyter
sig. Den anlades af Amenofis IV, som lefde omkr. år 1300
f. Kr., altså kort tid efter israeliternas utvandring ur
Egypten. Han afföll från sina fäders tro, eller rättare
sagdt företog en reformation i den vid hans tid herskande
religionen, som han sökte rensa från alla främmande
tillsatser och så återföra till dess ursprungliga renhet. Som
redan nämdt, började egypterna med en soldyrkan. Men
den ursprungligen identiska solguden blef efter hand olika
uppfattad i olika bygder, så att vid rikets förening många
lokalgudar funnos, hvilka alla upptogos i den officiela
gudakretsen. Nu sökte Amenofis IV afskaffa de nästan otaliga
gudomligheterna och återinföra dyrkan af den ende
solguden, dock med den inskränkning, att den materiela solen,
den synliga himlakroppen icke såsom förr skulle fattas som
gud själf, men som »guds glans», guds uppenbarelseform.
Den då varande hufvudstaden Theben, där Amonkulten
hade sitt hufvudsäte, kunde knappast inrymma den nya
religionen inom sina murar. Han bygde därför en ny stad
vid El-Amarna, dit han flyttade. Den nya hufvud- och
residensstaden blef emellertid snart åter öfvergifven, då
den nya religionen afskaffades och den gamla åter infördes
kort efter reformatorns död.
På Nilens västra strand ligger staden
här tämligen bred och under högsta vattenståndet är den
till större delen öfversvämmad. Staden ligger på en höjd
i närheten af hufvudloppet; under öfversvämningens tid
är den omringad af vatten och skjuter upp som en ö ur
hafvet. Vägen går då på höga dammar bort till bärgen
i väster. Öfver alt i Nildalen finnas sådana dammar, som
uppkastas så högt, att de ej kunna öfversvämmas, och
tjäna som de enda farbara vägarna, då dalen står under
vatten. Stundom blifva de dock vid högt vattenstånd och
starka vindar genombrutna af böljorna, och då blir färden
naturligtvis besvärlig. I den västra så kallade libyska
bärgkedjan, som här är tämligen hög, ligga flere grafvar
i synnerhet från 13:de dynastiens tider, sålunda från de
18:de och 19:de århundradena f. Kr. Här uppe på bärget
har man en härlig utsigt öfver dalen. Nilen ligger vid
öfversvämningstiden framför oss såsom ett haf, hvarur Siut
med sina femton minareter, grupper af palmträd och
busksamlingar sticka fram som leende holmar, de långa
dammarna slingra sig som band genom vattenytan, och där
borta i den aflägsna östern strålar den hvita kalkklippan
i Egyptens bländande ljushaf. Här uppe ligga det gamla
Siuts stormän begrafna. Vi vilja stiga in i en af grafvarna;
den tillhör en för detta ståthållare i Siut, som synes hafva
valt sig denna höga, hela landskapet dominerande punkt
till hvilorum, för att han som en skyddande genius äfven
efter döden skulle kunna öfverskåda och vårda det område,
hvars styresman och beskyddare han i lifstiden varit. Han
lefde under en konung af 13:de dynastien och kallar sig
»ståthållare i Siut», hvaraf märkvärdigt nog framgår, att
staden för nära 4000 år sedan hade samma namn som
nu. Grekerna kallade staden Lykopolis, men detta namn
är ju ungt i jämförelse med det som araberna ännu i dag
bruka. Vi hafva här ett nytt exempel på, huru som
Egypten i grunden förblifvit oförändradt trots yttre
omgestaltningar och tidens skiftningar. Grafvarna här ha emellertid
ej så stort intresse, som många andra. Inskriften är till
största delen afnött och oläslig, och grafkamrarna mindre
ansenliga till omfång och inredning. Grafven består gärna
af ett högt, rymligt hvalf, som är urhålkadt i klippan, och
innanför är en mindre kammare, hvarest den för likkistan
bestämda djupa brunnen finnes.
Några mil längre söderut likaledes på Nilens västra
sida ligger
synnerhet vid öfversvämningstiden, då man måste taga en
längre omväg: fem timmars ridt fram och lika många
timmars tillbaka; att sitta tio timmar af en dag på en
åsnerygg är tröttande nog, i synnerhet emedan åsnan snublar,
när den blir utmattad, och då är så trög, att ryttaren
ideligen får bulta med armar och ben för att få djuret att
gå framåt. Men vedermödorna få rik ersättning, när man
hinner fram till Abydos och står på ruinerna af verldens
äldsta stad. Vi se med djup rörelse dessa första och
tidigaste spår af människans civilisatoriska verksamhet. Redan
hafva vid pass 6000 år förflutit, sedan Abydos stod i sin
blomma; då var det hufvudstaden i det största af de
småriken, i hvilka Egypten i äldsta tider var deladt. Här
residerade Menes, innan han upphäfde sig till ensam konung
öfver hela landet och flyttade sitt residens till Memfis.
Bland de kvarlefvor, som först draga till sig besökarens
öga, är en stor hög, som man kunde frestas tro vara
naturlig, men som vid närmare granskning snart nog visar sig
hafva konst att tacka för sin tillvaro. Den har
uppkommit därigenom, att den ena generationen efter den andra
i långliga tider bygt sina grafvar, den ena öfver den andra.
Här antogo nämligen de gamla egypterna, att Osiris" graf
fans; det var deras heliga graf, och redan
berättar, att de rika egypterna från alla kanter af landet
läto föra sina lik till Abydos för att begrafvas i närheten
af guden Osiris. Khediven låter här anställa gräfningar,
och en hel mängd steninskrifter äro redan funna. Men ju
längre ned man kommer, dess äldre visa sig i själfva verket
monumenten vara, och
när han kommer ned till foten af högen, finna grafvar från
den första dynastiens dagar, ja kanske äldre, och slutligen
stöta på den graf, i hvilken Osiris troddes vara begrafven.
Så var åtminstone
Ett stycke söder om denna hög ligger det bäst bevarade
minnesmärket i Abydos. Det är ett tempel, som Seti
I börjat bygga och som följaktligen icke är så gammalt, att
det kan härstamma från den tid, då This eller Abydos var
hufvudstaden. Men det är likväl högst märkvärdigt och
förtjänar att ses, emedan det har en från andra egyptiska
tempels afvikande form. Medan de öfriga templen blott
hafva ett enda allraheligaste, då hvart och ett är invigdt
åt en särskild gudom, har detta tempel innanför
hypostylen sju portaler, som föra till sju sanktuarier, invigda
åt sju olika gudomar, nämligen: Amon-Ra med Thot och
andra, Ptah, Hormachu, Amon-Ra, Osiris, Isis och Horos.
De sist nämnda gudomligheterna, Osiris med makan Isis och
sonen Horos, voro de ursprungliga lokalgudomligheterna i
This-Abydos; men vid den tid, då Seti bygde sitt tempel,
hade gudarna Amon-Ra och Ptah, såsom lokalgudar i de
två hufvudorterna Theben och Memfis, samt solguden
Hormachu, lokalgud i Heliopolis, nått en alla andra gudars
öfverträffande rang, åtminstone i den officiela hela landet
omfattande religionen. Då nu därjämte Osiris, Isis och
Horos utom att vara lokalgudar i Abydos, tillika, dels
emedan This-Abydos var den förnämsta orten i det
förhistoriska Egypten, dels af andra skäl, som här ej närmare
kunna vidröras, tillbådos och dyrkades öfver hela landet,
så måste man antaga, att templet i Abydos var rest för
dyrkande af de gudomligheter, som gemensamt af alla
egypter erkändes.
Äfven i ett annat afseende är detta tempel märkvärdigt.
På en af dess väggar finnes nämligen den fullständigaste
och bäst bibehållna af alla de konungataflor, som
till dato blifvit uppdagade. Man läser här namnen på icke
mindre än 76 faraoner alldeles noggrant anförda i
kronologisk ordning. Raden börjar med Menes, som enligt många
samstämmiga vittnesbörd var det förenade Egyptens förste
konung, och de sju öfriga konungarna af den första
dynastien; så följa fem konungar af den andra, sex af den tredje
och sex af den fjärde dynastien, bland hvilka sista ganska
riktigt de tre pyramidbyggarne Cheops, Chefren och
Mykerinos nämnas; därpå angifvas åtta konungar af femte
dynastien, åtta af sjätte och femton af åttonde (den sjunde
dynastien regerade nämligen blott i 70 dagar och är därför
här, som man kunde vänta, förbigången). De nionde och
tionde dynastierna voro samtidiga med de förut nämnda
memfitiska dynastierna; de betraktades därför som illegitima
och utelemnades följaktligen med rätta från konungataflan.
Elfte dynastien herskade i Theben samtidigt med den
åttonde i Memfis, och blef därför ansedd som illegitim från
memfitisk, men såsom legitim från thebansk ståndpunkt. Nu
hörde Abydos på grund af läget sannolikt till det thebanska
riket, hvarför vi lätt kunna förstå, att Abydos-taflan bland
de legitima konungarna uppfört de sista regenterna af den
elfte dynastien, men utelemnat de samtidiga af den åttonde
memfitiska. Det är följaktligen intet annat än hvad vi måste
vänta, när Abydos-taflan efter femton faraoner af den
åttonde dynastien upptagit två af den elfte. Därefter komma
åtta regenter af den tolfte dynastien, som herskade öfver
hela Egypten och residerade i Theben. De fem följande
dynastierna (13:de—17:de inklusive) öfverhoppas helt och
hållet, emedan de omfatta den för Egypten olyckliga Hyksos-tiden,
då det vilda herdefolket härjande bröt in i landet
och regerade först med hjälp af memfitiska vasallkonungar,
och sedan med konungar tagna ur sin egen midt, medan
thebanska faraoner, ättlingar af den tolfte dynastien under
ständiga krig med Hyksos nästan hela tiden förmådde hålla
stånd i den yttersta södern. I dessa omständigheter söke
man grunden till, att Abydos-taflan omedelbart efter den
tolfte dynastien anförer åtta faraoner af den adertonde.
Till slut följa två konungar af nittonde dynastien, nämligen
dess stiftare Ramses I och hans son Seti I, som bygde
templet och sålunda själf har uppstält sig som den siste i
IV. De tvänne kolosserna af hvilka den ena kallas Memnonstoden.
De utgöra bildstoder af Amenofis III, se sid. 53.
raden af de egyptiska konungarna. Man tör af detta
utdrag se, att Seti I:s konungatafla i Abydos är af
utomordentlig vigt för den egyptiska kronologien, i synnerhet
emedan den är lätt att använda, om man blott på passande
sätt sammanhåller den med de öfriga kronologiska
hjälpmedlen.
På vår resa, som vi nu fortsätta söderut, stanna vi vid
egnadt gudinnan Hathors dyrkan. Det är ett bland de yngsta
templen, då det är bygdt under de sista Ptolemäerna och
de första romerska kejsarna. Emellertid har på samma
grund stått ett mycket äldre tempel, som flere gånger
blifvit restaureradt och hvars första byggande egde rum i
de allra äldsta tider. Åtminstone uttalar en inskrift, som
upptäkts i en af de hemliga gångarna, att redan konung
Thotmes III har företagit en restauration af templet i
öfverensstämmelse med en under konung Cheops (fjärde
dynastien) på en djurhud aftecknad byggnadsplan, hvilken fans
under konung Phiops (sjätte dynastien) i en ihålig mur af
det kungliga palatset. Man ser af detta tempel och ännu
mer af templet i Edfu, jämförda med öfriga tempelruiner,
som nu för tiden betäcka Egyptens yta, att
egypterna bygde sina gudahus efter en och samma plan.
Proportionerna må vara större eller mindre, dekorationerna
mer eller mindre omsorgsfullt utförda, tidens tand kan
hafva verkat mer eller mindre gnagande, den uppmärksamme
iakttagaren ser dock öfver alt samma plan; den
afsöndrar sig från grushögarna med en enhet i karakter, som
länge har varit för arkeologerna anmärkningsvärd. När man
omsorgsfullt studerat ett af templen, så känner man i
arkitektoniskt hänseende dem snart sagdt alla. En sfinxallé
leder fram till ingången, som bildas af två så kallade
pyloner, väldiga, ända till 100 fot höga, brant uppstigande
portbyggningar; innanför denna port är en stor obetäkt sal,
i form af en aflång fyrkant; den kallas peristyl, emedan
den är omgifven af pelarrader. Från detta rum kommer
man in i den första täkta salen, den så kallade hypostylen,
hvars tak bäres af väldiga pelare, och därifrån till den
innersta, likaledes täkta, delen af templet; taket ligger
här lägre och öppningar för ljusets inträngande finnas
icke, så att det herskar ett fullständigt mörker i detta
tempelparti, som var deladt i flere rum, bland hvilka det
innersta var det allraheligaste, där gudens bild eller
symbol var uppstäld. Utomkring tempelbyggnaden i dess helhet
går en yttermur af betydlig höjd, sannolikt bestämd att
för allmänhetens blickar dölja de heliga ceremoniernas
mysterier. Framför pylonen uppstäldes obelisker, en på
hvar sida om ingången, och längs med pylonens yttervägg
ses stundom kolossala bildstoder af den faraonske
tempelbyggaren.
Sådan var templens allmänna plan åtminstone från
den adertonde dynastiens dagar, men huru det dess förinnan
var, under de första dynastierna, kan ej med bestämdhet
sägas. Hittills är blott en enda sådan byggnad bekant; den
förskrifver sig från fjärde dynastien och blef för några år
sedan upptäkt af
i Gizeh. Om detta verkligen var ett tempel, hvilket kan
betviflas, synes det varit bygdt efter en annan plan, än de
senare, nyss omnämnda templen; men man torde dock icke
af ett enda ofullständigt bevaradt monument med säkerhet
kunna bestämma arkitekturen och hufvudplanen i de
tempel, som uppfördes under de första dynastierna.
Det egyptiska templet, sådant som vi se det i Edfu,
liknar judiska tabernaklet med dess tre delar: det innersta
partiet med cellan och den gudomliga symbolen motsvarar
»det allraheligaste», hypostylen »det heliga» och den
obetäkta peristylen »förgården», som likaledes var utan tak.
I det egyptiska templet kunde dock tilläggas flere
hypostyler och peristyler med tillhörande pyloner och obelisker,
såsom vi se i Karnaktemplet, sannolikt för att göra
vandringen till gudahuset — hvars väsentligaste del utan tvifvel
bildades af gudacellan, det allraheligaste — imposantare
och högtidligare, och därigenom stämma sinnet till större
vördnad och fromhet.
Från Denderah är det ej långt till det kungliga
blomstrande period, då de mäktiga dynastierna, den 12:te, 18:de,
19:de och 20:de, regerade. Ruinerna här äro bättre
bevarade än i Memfis, och resanden får här riktigare
föreställningar om denna den senare hufvudstadens prakt och de
i den samma herskande faraonernes makt och rikedom.
Det hundraportade Theben sträkte sig på bägge sidorna
af Nilen i flere mils omkrets, hvarvid de lefvandes stad låg
på den östra, de dödes på den västra sidan. Det är fyra
arab-byar, som ligga på och vid det gamla Thebens ruiner,
och efter hvilka de särskilda delarna af den forna
hufvudstaden nu benämnas: Luksor i söder och Karnak i norr på
den östra sidan, samt Kurna i norr och Medinet-Habu
i söder på den västra. I Karnak finnes ett ofantligt
tempelkomplex, det så kallade Amon-templet, i Luksor ett
mindre tempel, hvars uppbyggande börjades af Amenofis
III. På västra sidan fans fordom en hel rad tempel, af
hvilka man ännu ser det i Kurna, bygdt af Seti I,
Ramesseum, bygdt af sonen och efterföljaren Ramses den store,
och templet i Medinet-Habu, upfördt af Ramses III. Alla
dessa byggningar så väl på öst- som västsidan voro utan
tvifvel förbundna genom sfinxalléer, så att det hela bildade
en ofantlig fyrkant, en helig tempelstad, som i midten
genomströmmades af Nilen. Utanför denna fyrkant bodde på
östsidan den väldiga hufvudstadens innevånare, och på
västsidan voro i den libyska bärgskedjan grafvarna uthuggna.
Parallelt med floden högt upp i bärget ser man en mängd
grafvar vid sidan af hvarandra; de taga sig ut på afstånd som
kanonportar i ett batteri, och man skulle kunna tro, att
nian hade framför sig ofantliga fästningsverk i stället för
fredliga grafvar för de äldsta thebanska konungarna, för
faraoner af den 11:te och 12:te dynastien. I några uppåt
från Nilen löpande dalgångar finnas de största kunga- och
drottninggrafvarna från den 19:de och 20:de dynastiens
tider. I den norra dalklyftan äro kungagrafvarna, bland
hvilka Seti I:s graf är den betydligaste. Denna går flere
hundra fot in i bärget och leder genom flere nedåt gående
trappor och sluttningar vid pass hundra fot djupt. Väggar
och tak äro öfver alt betäkta med inskrifter af religiöst
innehåll. De färger, med hvilka skulpturerna voro målade,
äro ännu flerstädes bevarade i all sin friskhet. I den södra
dalklyftan, som mynnar ut i närheten af Medinet-Habu,
ligga drottningarnas grafvar, hvilka naturligtvis icke äro
så stora och vackra som konungarnas. Den resande kan
icke annat än blifva öfverraskad öfver den skilnad, som
råder mellan framställningarna i dessa grafvar och de äldre
tidernas. Jag har redan förut påpekat detta. Medan de
äldre grafvarna visa oss den döde i hans jordiska lifs fulla
verksamhet, röra sig framställningarna i dessa, den 19:de
och 20:de dynastiens grafvar, så godt som uteslutande
omkring döden och lifvet efter döden; i synerhet förekomma
mycket ofta bilder med tillhörande text af de olika näjder,
portar och stationer, som den döde hade att passera i
andeverlden, samt af många underliga väsen och gestalter, som
antingen sökte hjälpa eller hindra den döde. Någon enda
gång finnes här och där antydning till en myt, i samma
mon som myternas bildning, om än långsamt och
sporadiskt, trängde in i den egyptiska naturreligionen, hvars
gudomar öfver hufvud blott voro personifikationer af naturliga
och, senare tillika, af moraliska krafter. Af sådana myter,
som i allmänhet äro mycket dunkla, finnas i Setis graf
tvänne, hvilka, om man förstått dem rätt, handla, den ena
om människans, eller rättare de fyra människorasernas
skapelse, den andra om människoslägtets tillintetgörelse såsom
straff för brott mot gudarna. Här på västsidan finnes också
den bekanta, klingande
grekerna berättade den sägen, att den förestälde den sköne
Memnon, som hvar morgon före solens uppgång hälsade sin
moder Aurora, medan hon af sorg öfver hans tidiga bortgång
vattnade honom med sina tårar. Men Memnonstoden är
ingen ting annat än en af de två stoder, som framställa
konung Amenofis III, och som voro uppstälda framför
ingången till denne faraos nu förstörda tempel; och musiken
förorsakades af att uti ett brott, som uppkommit i stenen,
morgonvinden spelade in och alstrade toner liknande en
harpas.
På östsidan skola vi litet närmare betrakta det stora
och ett halft årtusen hafva bygt på det, från tolfte
dynastiens första konungar ända ned till de romerska kejsarna.
Det blef grundadt af Usertesen I, såsom ännu några
kvarlefvor i midten, försedda med hans namn, visa. Mellan
tolfte och adertonde dynastien var Egypten ett rof för de
vilda och barbariska Hyksos, som i 511 år herskade öfver
större delen af landet; under denna tid stod Karnaktemplet
vanvårdadt utan att undergå någon omändring eller
utvidgning. Men då den mäktiga 18:de dynastien efter
Hyksos" fördrifvande tillträdt sin glansfulla regering, började
templet efter hand att växa. Amenofis I och Thotmes I
uppförde omkring den äldsta helgedomen ett stort tempel
med kamrar och framför liggande gård jämte tillhörande
pylon, framför hvilken Thotmes I uppreste två obelisker.
Thotmes III och hans karlavulna syster förstorade templet
genom att tillbygga en på 56 pelare hvilande sal jämte
flera kamrar, som omgåfvo den på tre sidor och omslötos
af en gemensam yttermur. Här ses den största hittills
kända obelisk, uppförd af nämnda kvinna, som var
regerande drottning innan Thotmes III besteg tronen. Sin
mest storartade utvidgning fick dock templet under Seti
I och hans son Ramses den store i det 13:de århundradet
f. Kr. Den förre uppbygde nämligen i anslutning till de
föregående tillbyggningarna en väldig pelarsal, hvars make
väl intet land i verlden har skådat. Stentaket, som
öfvertäcker ett rum på 164 fots djup och 320 fots bredd, hvilar
på 134 pelare; hvar och en af de tolf midtpelarna har ett
omfång af 36 fot och är 66 fot hög; de öfriga pelarna äro
40 fot höga och 27 fot i omkrets. »Det är omöjligt»,
säger
hvar mottager, då han för första gången träder in i denna
skog af pelare och vandrar från en rad in i en annan,
mellan de från alla håll, än helt och hållet, än delvis
framträdande höga guda- och konungagestalter, som äro
afbildade på pelarna». Alla ytor äro betäkta dels med
upphöjda dels med fördjupade skulpturer, som dock först af
Setis efterföljare blefvo utförda, förnämligast af hans son
Ramses den store. Framför denna pelarsal anlades senare
en 270 fot lång och 320 fot bred gård, omgifven af
pelargångar på sidorna, med en kolossal pylonbyggning framför.
Det stora Amontemplet i Karnak är sålunda icke
allenast ett rikstempel, men det återgifver också i stora drag
den egyptiska rikshistorien med afseende å de sista två
årtusendena. Det knyter sig nämligen på dubbelt sätt till
historien, dels därigenom att en rad på hvarandra följande
konungar och dynastier hafva deltagit i dess byggande,
hvilket de ej försummat att i vidfogade inskrifter bringa
till verldens kännedom, dels därigenom, att både de kungar,
som hafva bygt, och de som icke hafva bygt, i vidlyftiga
inskriptioner och bilder förtälja sina stordåd. Sådana
berättelser finnas vanligen på väggarnas utsidor, då åter deras
insidor innehålla helt och hållet religiösa framställningar.
Dock sattes äfven de förra i förbindelse med gudarnas
dyrkan, i det nämligen faraonerna, då de hemkommo från sina
segertåg, i triumf förde sina fångar och sitt byte till
Amontemplet, för att på detta sätt tacka gudarna för den
förlänade segern och likasom tillkännagifva, att det eröfrade
bytet egentligen tillhörde dem. Af sådana framställningar,
som på grund af sin halft religiösa karakter fingo plats å
ytterväggarna, gifves det i Karnaktemplet många.
Thotmes III förtäljer här vidlyftigt och i annalistisk ordning
om sina krigståg till Asien. Öfverskriften lyder: »Hans
majestät har befalt uppteckna de segrar, som hans fader
Amon-Ra skänkt honom, bakpå väggen af det stentempel,
han låtit bygga». Härpå följer en noggran berättelse om
de fälttåg, han under en rad af på hvarandra följande år
företog. I kronologisk ordning uppräknas de olika segrar,
han vinner, de fästningar, han belägrar och eröfrar, samt
dagsmarschernas antal mellan de särskilda ställena, så att
man efter dessa berättelser kan författa noggranna
resekartor öfver området från Egypten till långt in i Asien,
(bild 8). På andra af templets väggar hafva Seti I och
Ramses den store lemnat omständliga berättelser om sina
glänsande segrar. Än ses kungen framför en belägrad
fästning, än midt i slagtningens tummel, framstäld i tre till fyra
gånger större skala än de öfriga krigarne, nedslående
fiender till höger och vänster, än drager han till Amontemplet
i Theben, stående på sin triumfvagn och förande efter sig
fångna fiender i bojor; slutligen uppräknas en mängd
öfvervunna folkslag. Likasom i Luksor, Ramesseum och
Ibsambul finnas äfven på Karnaktemplets väggar episoder ur
Pentaurs berömda hjältedigt, som besjunger Ramses den
stores bedrifter i hans kamp mot Kheta-folket.
Ramses III, som lefde något öfver 100 år senare än
Ramses den store, bygde sitt hufvudtempel i
Medinet-Habu, men har också i Karnak efterlemnat inskrifter. Han
är framstäld jämte en rad af öfvervunna folkslag. I ett
par vidfogade bilder ses Ramses hålla en hel hop fientliga
furstar i hufvudhåren med den vänstra handen, medan den
väpnade högra är lyftad för att med ett dråpslag göra af
med dem alla på en gång. Detta är för öfrigt en omtykt
framställning, som upprepas på flera ställen.
Bild 7. Thotmes" offer till till »Amon-Ra, himmelens herre, gudarnes konung».
Efter teckning af
Bild. 8. Landskapet Gosen. ~~~~ De gamla faraonernas kanal. ....... Itinerarium
Antonini och, från byn Raamses räknadt, israeliternas utvandringsväg
Nästa egyptiska konung, som på Karnaktemplets
väggar förevigat sina segrar, är Scheschonk I, bibelns
Schischak, som under Rehabeams regering eröfrade
Jerusalem. Han för fram för Amon 130 öfvervunna orter och
landskap i den symboliska gestalten af mänskliga fångar.
Bland namnen på dessa finnes äfven ett som lyder
Jutehamalek, hvilket redan
namnet Juda konung. Men det är knappast så, då vi här
uppenbart hafva ett stadsnamn, icke något personnamn.
Dess utom blef Rehabeam, som bekant, icke bortförd som
fånge. I 1 Kon. boken, kap. 14 vers. 25 och 26 heter det
nämligen: »Och det skedde i kung Rhoboams femte år, att
Sisak, kungen af Egypten, drog upp emot Jerusalem. Och
han tog håfvorna ur Herrans hus och håfvorna ur kungens
hus, och tog alla de ting bort, och tog alla de sköldar af
guld, som Salomo låtit göra». Men det är icke dess
mindre säkert, att det är denna bibliska händelse, vi återfinna
i Scheschonks berättelse på Karnaktemplets vägg, då flere
af de nämnda eröfrade städerna med säkerhet låta sig
sammanställas med palestinensiska orter. Egypternas gud Amon
gladde sig naturligtvis öfver sitt folks seger. I den
vidfogade inskriften säger han till kung Scheschonk: »Mitt
hjärta är fullt af glädje, när jag skådar dina segrar, du
min älskade son Scheschonk; därför har jag skapat dig,
för att du skall ära mig».
Professor
teckningar af genomskärningen och prospekt så väl af
enskilda delar som af hela Amontemplet, så att en hvar, som
har tid och tillfälle att studera detta, har så goda källor
han kan önska; men det är icke så alldeles lätt, till och
med om man är på själfva platsen, att komma till rätta
med den ofantliga ruinsamlingen. Emellertid märker man
snart samma grundplan, enligt hvilken de flesta efter
Hyksostiden i Egypten uppförda tempel äro bygda, sådan som jag
här ofvan angifvit den och som den klarast visar sig i
Denderah och Edfu: ett allraheligaste med framför bygda
hypostyler, peristyler och pyloner; blott att man i Karnak
utanför det första pylonparet har tillfogat nya hypostyler,
peristyler och pyloner. Man ser, att det ej herskade den
organiska enhet och det sammanhang i den egyptiska
arkitekturens verk, som i den europeiska. Nya partier kunde
alltid uppföras jämte de redan bygda. Detta var, såsom vi
redan ofvanför hafva sett, händelsen med pyramiderna,
och det var händelsen äfven med templen. Genom dylika
tillbyggnader, fortsatta flere hundrade år igenom, måste
Karnaktemplet till sist få ett oerhördt omfång. Från den
lilla helgedomen som kärna uppväxte templet under loppet
af två och ett halft årtusen till en hel tempelstad, som
sträkte sig öfver en yta af 6000 fots längd och 2000 fots
bredd. Hvad som i synnerhet gör det svårt att i den
ofantliga ruinmassan urskilja den ursprungliga
byggningsplanen är den omständigheten, att man under alt jämt
fortsatta tillbyggningar till Amontemplet, hvilka städse
tilltogo i omfång, ju flera de blefvo, stötte på förut uppförda
mindre tempel, hvilkas byggnadsaxlar korsades af
Amontemplet; häraf blef följden, att de till en större eller mindre
del genomskuros af detta och kommo att såsom lemmar
ingå däri.
Man kan föreställa sig, huru ofantlig den stad måste
hafva varit, där ensamt helgedomarna hade ett sådant
omfång, då de omöjligen i längden kunde bestå utan att bäras
upp af en motsvarande talrik befolkning. Theben var sin
tids verldsstad. Kanske skall man ett par tusen år efter en
fullständig undergång icke finna så stora och beundransvärda
ruiner af Paris och London, som ännu efter Theben trots
de många förstörande härjningarna af inträngande
barbarer och den rof- och förstöringslystna befolkningen. Här
ha millioner lefvat, lidit, njutit och arbetat i den
mänskliga civilisationens tjänst; här hördes sång och musik under
sällskaplig munterhet, högtidliga hymner till gudarnes ära
under festliga processioner. Här sågos praktfulla triumftåg,
då konungen i spetsen för en segerrik här hemförde och
öfverlemnade åt Amon skaror af fångne furstar och rikt
byte från det inre af Asien och Afrika. Här lärdes
fromhet mot gudarna, vördnad mot föräldrar och förmän och
lydnad för de sedliga och borgerliga lagarna. Här
studerades naturens lagar för att användas i människans
tjänst, här utvecklades arkitekturen till den storartade
höjd, som den sedan icke har nått. Kort sagdt, här fans
en af civilisationens vigtigaste verkstäder; hit strömmade
den historiskt äldsta verldens rikedomar samman, medan
Europa ännu låg i råhet, laglöshet och barbari.
Då vi nu lemna Theben, skall jag slutligen gifva en
antydan om stadens namn. Grekerna kallade den Thebai,
hvilket namn man antog måste härstamma från det
egyptiska ape, som med framför vidfogad femininartikel t
betyder »den första», ett namn, som ju var särdeles passande
för Egyptens senare hufvudstad och i själfva verket äfven
användes såsom sådant i de egyptiska inskrifterna, hvartill
kommer, att det så väl i dessa som på grekiska har pluralis
form. Man har dock framstält tvifvel om riktigheten af
denna, och sökt andra förklaringar, men de äro näppeligen
så tilltalande som den först nämnda.
Då vi lemna Theben komma vi först till
linnes ett tempel, som är så öfverbygdt af araberna, att
blott en enda sal är synlig. Vi stanna därför icke här,
men begifva oss till
i hela Egypten finnes. Det är invigdt åt guden Horos och
bygdes under Ptolemäerna. På omfattningsmuren läses
fullständigt templets byggnadshistoria.
offentliggjort den hieroglyfiska texten och ledsagat den med
öfversättning och förklaring. Häraf framgår, att grundstenen
lades år 10 den 7 epifi under Ptolemäos III eller den 23
augusti 237 f. Kr., att den inre delen var färdig samma
år och dag under Ptolemäos IV, eller den 17 augusti 212,
efter 25 års förlopp, såsom inskriften ganska riktigt
angifver; att templet då bestående af det allraheligaste och
den första hypostylen (rummen A—D, se bild 1) invigdes
år 28 den 18 mesori under Ptolemäos IX eller den 10
september 142, sedan, såsom inskriften korrekt tillägger, 95 år
förflutit från det första hammarslaget till invigningen.
Inskriften meddelar vidare, huru den andra hypostylen,
peristylen och pylonerna bygdes, och slutar med uppgiften, att
hela tempelanläggningen, såsom vi se den i våra dagar,
var färdig år 25 den 1 choiak under Ptolemäos XIII eller
den 5 december 57 f. Kr. Man hade följaktligen bygt på
templet i en tidrymd af 180 år 3 månader och 14 dagar.
Intill för få år sedan voro murarna till hälften, ja på
somliga ställen nästan alldeles betäkta med sand; men 1869
hade under
bortskaffad, och det härliga gudahuset visade sig för de
förvånade främlingarna ungefär i samma skick, i hvilket det af
byggmästaren lemnats, det vill säga, hvad murarna angår;
ty flaggstängerna, dörrarna med sina dyrbara beslag, de
heliga kärlen och det öfriga tempelinventariet af guld,
silfver och kostbart material finnas naturligtvis icke mera.
Bild 9 visar plan af templet i Edfu, och den visar
tillika, såsom förut nämdt, den grundplan, efter hvilken
de flesta egyptiska templen äro uppförda. Genom de
väldiga pylonerna kommer man in i peristylen (F), så i den
första hypostylen (E), hvars tak bäres af tolf kolossala
pelare; de små kamrarna till höger och vänster om ingången
till denna hypostyla sal, tjänte som bibliotek, »böckernas
hus», som inskriften kallar den ena, och till förvaringsrum
för de heliga kärlen; därpå kommer man till den andra
hypostylen, hvarest likaledes tolf pelare finnas (D), och
slutligen efter att hafva passerat två små rum (C och B)
till det allraheligaste (A). Längst in i det allraheligaste
står ett naos, som utan tvifvel tjänte till förvar för den
heliga höken, guden Horos" symbol. Detta naos, som är
Bild. 9. Plan af templet i Edfu (efter
uthugget ur ett enda granitblock, bär kung Nechthorhebs namn,
och är altså äldre än själfva tempelbyggnaden; det finnes
äfven andra antydningar till att på samma ställe stått ett
äldre tempel, som blott blifvit återuppbygdt af Ptolemäerna.
Rundt omkring det allraheligaste löper en korridor,
hvarifrån leda ingångar till små kapeller, invigda åt åtskilliga
gudomligheter.
Hathor-templet i Denderah och Horos-templet i Edfu
hafva båda ungefär samtidigt blifvit åter uppförda; de
stodo äfven i religiöst afseende i förbindelse med
hvarandra, i det gudinnan Hathor och guden Horos, enligt de
hieroglyfiska inskrifterna, årligen hos hvarandra aflagt
ömsesidiga besök under högtidliga processioner å Nilen. I
en text heter det sålunda: »Hathor, herskarinna i
Denderah, besöker Edfu på en bestämd tid af året, vid den
tredje nymånefesten på sommarårstiden; hon skådar sin
fader i det inre af hans stora boning, såsom en bevingad
solskifva, honom, den härlige, den förste af gudarne.» En
annan text lyder: »Hvad som genom lag är bestämdt
utföra i Edfu i månaden epifi vid nymånefesten. När den
åttonde timmen på dagen är kommen, då nalkas Hathor,
Denderahs herskarinna, från sin stad och hon landar i
Edfu». Enligt en text i Denderah hade redan Thotmes III
bestämt reglerna för gudinnan Hathors besök i Edfu. Man
kan så väl häraf som af flere andra omständigheter sluta,
att templen i Edfu och Denderah hafva funnits långt förr
än de nu varande bygdes. Bild 10 framställer templet i
Denderah.
Från Edfu begifva vi oss till
Nildalens smalaste punkt inom Egyptens gränser. Här finnas på
västsidan flere grafvar och kamrar inhuggna i klippan och
på den östra betydliga stenbrott. Bärget består här af hård
sandsten, som är synnerligen egnad till byggnadsmaterial,
och det har för den skull varit särdeles starkt anlitadt, så
mycket mer som i de norr ut belägna bärgen endast kalksten
förekommer. Sandstenen fortsätter söderut till Assuan,
hvarest graniten uppträder.
I
östra strand, finnes ett tempel, hvilket framter den
egendomligheten, att det är helgadt åt två skilda gudomligheter,
Horos och Sebek, och därför har två ingångar och pelarsalar
och lika många i det inre liggande sanktuarier. Två
tempel äro altså bygda i ett.
Slutligen komma vi till
i Egypten. Midt emot Assuan eller Syene ligger Nil-ön
Elefantine, där man har en Nilometer och några få
återstående tempelruiner. Däremot är den ofvanför katarakten
liggande ön Filæ bokstafligen betäkt med minnesmärken. Den
ansågs länge som helig och bildade en medelpunkt för den
egyptiska hedendomen, hvarför äfven den gamla religionen
här längre än annanstädes i Egypten bibehöll sig gent emot
kristendomen. För att komma dit, reser man, då katarakten
svårligen kan passeras, hälst genom öknen till ett af den
österrikiska missionen anlagdt, nu öfvergifvet kloster. Bärget
består öfveralt af granit; det är genom någon naturkraft
söndersprängdt i block, som ligga upptornade på hvarandra.
Öfveralt i blocken på båda sidor af den dal, genom hvilken
vägen går, finnas hieroglyfiska texter inhuggna. Dessa
förskrifva sig dels från faraoner, som återvändt från
segertåg i Ethiopien, dels från privatpersoner, som på detta sätt
förevigade minnet af sin närvaro på gränsen af Egypten
och det gamla Ethiopien. Från klostret sätta vi öfver till
den heliga ön. Hufvudtemplet är invigdt åt gudinnan Isis,
men där finnas äfven flera mindre tempel. De härliga
ruinerna taga sig i synnerhet förträffligt ut från den midt
emot liggande ön Biggeh. Den spetsiga obelisken, de
väldiga pylonerna, de smärta kolonnaderna, pelargångarna,
alt strålar oss till möte i solens bländande glans. Det är
något egendomligt gripande i denna syn. Vanligen är det
massan, det storartade i de egyptiska monumenten, som
imponerar, men här är det, sedt på afstånd, tillika det
sköna och täcka, som ler mot oss.
Här på gränsen stöta åtskilliga folkslag samman:
araber, turkar, nubier och negrer. Araberna med sina aflånga
ansigten och skarpa drag, turkarna med sina tjocka, breda
månskensansigten och den svarta negern äro lätta att skilja
från nubierna. Dessa sistnämnda utgöra här massan af
befolkningen. De hafva stora läppar, tjocka näsor och
ögonbrynen på ett högst egendomligt sätt hopdragna. Det täcka
könet, som emellertid här med orätt har detta predikat,
färgar sina läppar med blått, pryder sitt ansigte med
brokiga teckningar och fäster stora ringar i näsborrar och
öron; det enda vackra de ha äro de hvita tänderna, som
dock icke allenast utmärka kvinnan utan äfven mannen.
Jag får här säga farväl åt dem, som haft tålamod nog
till att följa mig så långt. Visserligen borde resan
utsträckas till den andra katarakten, i synnerhet för att bese
det storartade klipptemplet i Abusimbel, men då jag själf
icke personligen har varit längre än i Filæ, kan jag ej
häller tjäna som vägvisare längre.
Bild. 10. Templet i Denderah.
Egypten i dess förhållande till Palestina.
visa, att den mosaiska religionen har utgått ur den
egyptiska visdomsläran, sådan som denna föredrogs i
mysterierna. Likasom hebreerna i Egypten hafva vuxit upp från
en familj till ett folk, så skall också den judiska staten
med sin religion och sina institutioner blifvit grundlagd af
Moses efter egyptiskt mönster; i synnerhet framhålles starkt,
att det var de egyptiska mysteriernas gud, som han lärde
judarna känna, men måste göra det på »eine fabelhafte
Art» för att skaffa den nya läran tillträde bland de föga
upplysta judarna. Visserligen har den utmärkte skalden här
gjort sig skyldig till en stor öfverdrift; den judiska staten
och religionen kunna icke helt enkelt härledas från den
egyptiska; därtill äro skiljaktigheterna i många enskilda
fall för stora och väsentliga. Men å andra sidan är det
lika säkert, att många och vigtiga öfverensstämmelser kunna
påvisas, hvaraf vi böra vara berättigade till att sluta till
en förbindelse mellan judiska och egyptiska föreställningar.
Förbindelsen var af tredubbelt slag. För det första voro
vissa ursprungligen gemensamma föreställningar utbredda
i Egypten och Väst-Asien redan före judarnas invandring
i Gosen; för det andra antogo hyksos och judarna, hvilka
under sitt flere århundraden långa uppehåll i Nil-dalen
blefvo egyptiserade, flera egyptiska föreställningar, som de
gjorde till sina egna, och för det tredje utöfvade egypterna
genom sin civilisation och politiska makt mycket inflytande
på tillgränsande asiatiska land äfven under tiden efter
Exodus.
Jag har på ett annat ställe visat, att redan språket
pekar på en ursprunglig slägtskap mellan egypterna och
asiatiska folkslag. Det samma antyder äfven folktaflan i
Genesis, där nämligen Misraïm (Egypten) och Kanaan
angifvas som bröder. På samma sätt lärer oss den egyptiska
historien, att egypterna långt före hyksos" invandring stodo
i förbindelse med asiaterna. Faraonerna herskade sedan
urminnes tider öfver halfön Sinai, där de hade bärgverk,
af hvilka ännu ses spår. Under den sjätte dynastien
(således omkr. 2500 f. Kr.) förde egypterna krig med Heruscha
och andra asiatiska folkslag. Under den elfte dynastien
(omkr. 2300 f. Kr.) företogo egyptiska sjömän expeditioner
öfver Röda hafvet till landet Pun i södra Arabien för att
därifrån hämta rökelse och andra dyrbara saker. Strax
efter, i början af 12:te dynastien, företog en egypter vid
namn Sineha en resa i de asiatiska gränslandskapen, där
han träffar egypter och asiater boende till sammans, och
där han äktar en furstedotter. Några år senare, likaledes
under den tolfte dynastien, kom en semitisk familj eller
stam till Egypten för att där söka bostäder och ett nytt
hem. I Josefs barndom drogo arabiska köpmän i
karavaner genom Väst-Asien till Egypten och samma väg tillbaka
för att drifva handel, och då Josef senare kommit till ära
och anseende, drogo hans bröder upprepade gånger från
Palestina till Egypten för att köpa korn.
Häraf framgår, att Egypten ej var slutet inom sig
själf och afstängdt från den yttre verlden, som man
vanligen varit böjd för att tro, och såsom det i allmänhet är
framstäldt i våra läroböcker. I synnerhet kan man märka,
att åtminstone Väst-Asien var i liflig förbindelse med
Egypten redan långt före hyksos och judarnas invandring till
Nillandet. Man må altså på förhand vara berättigad till
den slutsatsen, att egypterna och västasiaterna, judarna
inberäknade, från äldsta tider egde flere åskådningar
gemensamma. Häraf finnas äfven vid närmare
undersökning tydliga spår.
Den för tidigt aflidne
martyr för sin vetenskap, har i en förträfflig bok, The
Chaldean account of Genesis, som utkom 1876, meddelat
högst intressanta öfversättningar af assyriskt-babyloniska
inskrifter, som berätta om skapelsen, syndafallet,
syndafloden, tornbyggnaden i Babel, om Nimrod och
patriarkernas tid; och häraf framgår, att stor överensstämmelse
förefinnes mellan de babyloniska sägnerna och de mosaiska
berättelserna i Genesis. Visserligen hafva de lertaflor,
på hvilka dessa kilinskrifter läsas, under den vanvård, för
hvilken de varit utsatta, sönderbrutits i många stycken,
och det har kostat otrolig möda att bland de många tusen
fragment, som upptäkts i palatsruinerna, finna
sammanhörande delar; man har väl ännu icke funnit dem alla och
varit i stånd att sätta dem samman till ett fullständigt
helt, men det har dock lyckats
ordna så mycket, att man får en öfversigt öfver de
framstälda händelserna och delvis en tämligen tydlig bild af
enskildheterna.
Ett med kilinskrift tecknadt fragment börjar på
följande sätt:
»Då upptill himlen ännu ej var upplyftad, då nertill
på jorden icke ännu någon växt skjutit upp, och afgrunden
icke häller hade utstakat gränserna: var kaos (eller vattnet)
Tiamat(sjön) alltings frambringande moder» o. s. v.
ser häri likhet med bibelns: »I begynnelsen skapade gud
himmel och jord. Och jorden var öde och tom, mörker
var på djupet, och Guds ande sväfvade öfver vattnen.»
De tre följande lertaflorna äro fragment, som förmodas
hafva innehållit berättelsen om de tre första
skapelsedagarna. Den femte taflan lyder:
»Det var härligt alt hvad den store guden gjorde.
Stjärnorna, deras framträdande i gestalten af djur,
ordnade han, för att fastställa året genom iakttagelse af deras
konstellationer. Tolf månader eller (tecken af) stjärnor
ordnade han i tre rader, från den dag, då året börjar, till
dess ända. Han bestämde de vandrande stjärnors
(planeternas) ställning till att lysa under deras lopp ... Guden
Uru (månen) lät han gå upp, och natten fördunklade han,
för att sätta denne som ett ljus om natten, till dess dagen
inbröt, så att månaden ej blifver afbruten, och så att dess
tiderymd blir regelbunden. Vid månadens början, när
natten inbryter, sträcker dess (månens) horn sig fram för att
lysa på himmelen. På sjunde dagen börjar dess krets att
svälla, och vidgar sig ytterligare mot morgonen. När
guden Shamas (solen) i himlens horisont, i öster ... bildat
vackert och ... solens ring var fullkomlig» ... o. s. v.
Detta motsvarar tydligen den berättelse, som Genesis
gifver om skapelsen på fjärde dagen: »Och Gud sade: det
blifve ljus på himmelens fäste till att skilja mellan dagen
och natten, och de skola vara till tecken och till bestämda
tider och till dagar och år. Och vare för ljus uti himmelens
fäste och lyse på jorden. Och det skedde så. Och Gud gjorde
två stora ljus, ett stort ljus till att herska öfver dagen och
ett litet ljus till att herska öfver natten, och stjärnorna.»
I kilinskriften skrider skapelsen framåt från det
ofullkomliga till det fullkomligare, i öfverensstämmelse med
den af den gamle författaren uppstälda rangordningen: först
skapas fixstjärnorna, så planeterna, så månen och till sist
solen. I Genesis är ordningen omvänd och raden icke så
fullständig: först solen, så månen och slutligen stjärnorna.
Af den sjätte lertaflan är blott en linie kvar och af
den sjunde några ofullständiga linier; men det är dock
tillräckligt för att visa, att de två taflorna innehöllo en
berättelse om den femte och sjätte skapelsedagen i
öfverensstämmelse med Genesis.
Därefter följa lertaflor, hvilkas inskrift berättar om
syndafallet och gudomens därpå följande straffdom öfver
människorna. Visserligen är inskriften mycket
fragmentarisk, men man ser dock, att den ungefär motsvarar den
i Genesis lemnade berättelsen om dessa händelser. Samma
förhållande gäller med afseende på berättelsen om
tornbyggnaden i Babel, hvarför jag ej närmare inlåter mig därpå,
men direkt öfvergår till sägnen om syndafloden. Om denna
meddela de assyriska lertaflorna en mycket utförlig
berättelse. Dr
och Babylons kilskrifter
öfversättning af hit hörande kilskrifttext och försett den med
anmärkningar, hvaraf klart framgår, att den judiska och
de assyriskt-babyloniska sägnerna om syndafloden
öfverensstämma icke blott i hufvuddragen, utan äfven i detaljerna.
Här är ej stället att gifva öfversättningar af
assyriskt-babyloniska kilinskrifter. Jag har blott velat antyda, att
stor öfverensstämmelse förefinnes mellan deras och bibelns
berättelse om verldens och människoslägtets upphof och
äldsta tillstånd. Denna öfverensstämmelse vittnar om
enhet i föreställningar, om att judar, assyrier och babylonier
och sannolikt äfven andra västasiatiska folk tillhörde en
och samma kulturkrets. Man har uppvisat åtminstone en
väsentlig olikhet, i det nämligen judarnas religion var
monoteistisk, medan de öfriga folkens var polyteistisk. Det
är ganska riktigt, att judarna, om än icke monoteismen
var ursprunglig hos dem, dock utvecklade den med sådan
bestämdhet, konsekvens och ihärdighet, att de synas hafva
haft den verldshistoriska uppgiften att häfda läran om en
enda gud. Men likasom föreställningen om flere gudar
(Elohim) icke har varit judarna främmande, så ser det ut
som om de polyteistiska assyrierna och babylonierna icke
häller hafva varit främmande för föreställningen om en
enda gud;
(sid. 80): »Denna lertafla är fragment af ett tal, som
gudomen ställer till den nyss skapade människan om dess
pligter mot gud, och det är rätt anmärkningsvärdt, att,
medan olika gudar äro nämnda vid namn i andra delar af
berättelsen, här blott en enda gud nämnes, och det helt
enkelt som »Gud». Men huru härmed må vara, så mycket
får man väl anse som gifvet, att en likartad civilisation
var utbredd öfver Väst-Asiens land, att från Eufrat och
Tigris in till Medelhafvet samma religiösa och moraliska
föreställningar voro gällande, dock naturligen med åtskilliga
afvikelser i enskildheterna.
I hvilket förhållande stod nu Egypten till det
västasiatiska kulturområdet? Jag har redan visat, att det i
allra äldsta tider förefans en förbindelse mellan Asien och
Egypten; här skola vi finna, att därjämte vissa
grundåskådningar synas hafva varit gemensamma för Nildalens och
Väst-Asiens bebyggare.
Bibelns första ord lyda sålunda: 1. I begynnelsen
skapade Gud himmel och jord. 2. Och jorden var öde och
tom, mörker var på djupet, och Guds ande sväfvade öfver
vattnen» ... 6. »Och Gud sade: Varde ett fäste mellan
vattnen och åtskilje vatten från vatten. 7. Och Gud gjorde
fästet och åtskilde det vatten, som var under fästet, från
det vatten, som var ofvan fästet. Och det skedde så. 8.
Och Gud kallade fästet himmel.»
Den föreställning, som här ligger till grund, är tydligt
nog uttalad i de anförda orden. Innan himmel och jord
blefvo till, var hela universum betäkt med en enda
vattenmassa, en ofantlig verlds- och himla-ocean; intet annat var
att se än vatten, blott vatten. Guds ande sväfvade öfver
denna ocean, och mörker hvilade öfver de brusande
vattnen. När det i vår bibelöfversättning i vers 2 heter: »och
mörker var på djupet», så är detta icke alldeles riktigt;
ty det hebreiska ord, som är öfversatt »djup», betyder
»vattenfall, flod, brusande elf», och i den koptiska
öfversättningen läsa vi i stället för det grekiska abyssos, som
har samma betydelse, också ganska riktigt här ordet nun,
som just betyder »vatten, öfversvämning, himlaocean.»
Härom mera längre fram. Sedan Gud skapat ljuset, se vi
enligt vers 6—8 honom dela den ofantliga vattenmassan
genom att uppföra himlahvalfvet till skiljemur mellan
vattnet ofvanom himlahvalfvet, den egentliga himlaoceanen,
som sålunda på detta sätt uppstod, och vattnet under
himlahvalfvet, det vill säga jordens haf och vatten, som
likaledes samtidigt bildades.
Ifrågavarande föreställning återfinna vi i Egypten. De
gamla egypterna hafva efterlemnat otaliga exemplar af en
skrift, den så kallade dödsboken, som handlar om lifvet
efter döden, och innehåller en hel mängd formler, bestämda
att framsägas af den döde för att besegra de fruktansvärda
väsen, som söka hindra honom på hans vandring genom
underverldens regioner. Den är sålunda framför alt
religiös, och en af de vigtigaste källorna för vår kunskap om
den egyptiska religionen. Mer eller mindre fullständiga
afskrifter af texten medgåfvos den aflidne i grafven för att
tjäna honom som pass på den underjordiska resan. Vid
graföppningar har man återfunnit de nedlagda afskrifterna,
och därför ega nu de europeiska museerna så många af de
samma. De äro skrifna på papyrus, än i hieroglyfisk, än
i hieratisk skrift. Därjämte finnes ett stort antal dylika
texter inhuggna på stensarkofagerna eller målade på
trälikkistorna. Dessa religiöst-funerära texter, af hvilka man
har exemplar från de äldsta dynastierna, hafva i tidernas
lopp blifvit utvidgade och fått tillägg dels af enstaka ord,
dels af hela kapitel. Genom en jämförelse af de olika
redaktionerna från olika tider har man sökt bestämma de
särskilda delarnas affattningstid. Dessa undersökningar
hafva visat, att den del, som vid
Dödsboken blifvit sammanfattad under kapitel 17, utgör ett af
de äldsta partierna i hela samlingen.
Detta kapitel börjar på följande sätt: »Jag är Atum
(eller Tum), som har skapat himmelen och frambragt all
ting, och som har uppenbarat sig på himlaoceanen». Eller
enligt en annan redaktion: »Jag är Tum, som (i
begynnelsen) existerade allena i himlaoceanen». Det fornegyptiska
ord, som jag öfversätter med »himlaoceanen», lyder nun
och betyder »stort och djupt vatten», »ocean» och i
synnerhet »himlaocean»; i det yngre filosofiska språket har det
betydelse af urmateria, då man tänkte sig vattnet som
det ämne, hvaraf alt var frambragt. Det är samma ord,
som det koptiska nun, »abyssus, djupet», som i den
koptiska bibelöversättningen just användes för att återgifva
det hebreiska ord, som betyder »den brusande flod» i
Genesis I, 2: »och där var mörker öfver den brusande floden».
Vi se att den judiska och egyptiska föreställningen
fullkomligt motsvara hvarandra. I Dödsbokens 17:de kap. säges
det med tydliga ord, för hvilka öfversättningens korrekthet
icke är underkastad tvifvel, att Tum, den egyptiske
skapareguden, existerade allena, altså förr än något annat
skapades, i »urvattnet», detta kaos af himmel och haf,
hvilket man tänkte sig som flytande, »die grundlose dunkle
Tiefe nach unten und oben», som
öfverensstämmer alldeles med Genesis I. 2.
Kapitel 17 i Dödsboken fortsätter derpå: »Jag är Ra
(solen) i dess uppgång, när han tillträder det herradöme,
som han har utöfvat. Det vill säga: Ra (solen) i dess
uppgång, när han tillträder det herradöme, som han har
utöfvat, det är: i begynnelsen tillträdde Ra (solen) sin
konungamakt». Huruvida detta kan sammanställas med den första
skapelsedagens verk i Genesis (I. 3), därom vågar jag ej
uttala någon bestämd mening, men det förefaller ej
osannolikt, när man lägger märke till, hvad som följer
omedelbart härpå i Dödsboken. Efter de anförda orden heter det
nämligen: »Han, som icke har blifvit skapad (den evige)
upplyftade luften». Eller enligt en annan redaktion: »Han,
som icke blifvit skapad, lyfte upp himmelen och
himlaoceanen». Detta synes motsvara Genesis I, 6—8, där det
berättas, att Gud gjorde det fäste, som kallades himmel,
för att skilja mellan vattnet ofvan för himmelen och
vattnet på jorden. Därigenom att luften eller himmelen
upplyftades, såsom Dödsboken uttrycker sig, eller fästet,
himmelen danades, såsom Genesis uttrycker det, blef urvattnet,
som förr hade betäkt det hela, åtskildt i den egentliga
himlaoceanen, som enligt egyptiska föreställningar var ofvan
om himmelen, och vattnet under himmelen, hvilket Gud
enligt Genesis I. 9 lät samla sig på ett ställe, eller till
haf, sjöar, elfvar och bäckar här på jorden. Vi veta med
bestämdhet, att det var en på alla tider hos egypterna
gängse uppfattning, att det ofvan på himlahvalfvet hvilade
en himlaocean, och vi veta det bland annat däraf, att det
otaliga gånger i deras inskrifter heter, att solen om
dagen far fram i båt öfver himmelen.
I bägge källorna kunna vi sålunda spåra samma
utveckling af skapelsehistorien. I början var det hela,
himmel och jord, ett enda ofantligt haf, ett urvatten såsom
urämne, och Guds ande sväfvade öfver vattnen (Genesis), eller
Tum (den egyptiska skaparen) existerade ensam i vattnen
(Dödsboken). Därpå skapade Gud ljuset (Genesis), eller
Ra (solen) uppenbarade sig och tillträdde sitt herradöme
(Dödsboken). Slutligen gjorde Gud fästet, himmelen, och
i det han upplyfte himmelen, åtkilde han vattnen, så att det
blef vatten öfver himmelen och vatten under himmelen
(Genesis), eller Gud (den evige) upplyfte himlahvalfvet och
gaf därigenom stöd åt den ofvanför liggande himlaoceanen
(Dödsboken).
Såvidt jag vet, har man ännu icke funnit någon
fornegyptisk text, som omedelbart och naturligt kan
sammanställas med Genesis" berättelse om de öfriga
skapelsedagarna. Jag antager tillika, att man ej kan vänta några
detaljerade genomgående öfverensstämmelser, då det gäller
en gemensam föreställning från de åldriga tider, om hvilka
här talas. Men det blifver därför icke mindre märkvärdigt,
och det framgår tydligt af det föregående, att
föreställningarna om verldens upphof i grunden voro de samma i
Egypten och Väst-Asien, och äro ungefär på samma sätt
framstälda i Genesis och den egyptiska Dödsboken.
Vi komma nu till
förvarades icke blott hos judarna och de
assyriskt-babyloniska folken, utan äfven hos inderna, grekerna och andra
nationer; hos egypterna var den däremot icke känd. Det är
sannolikt, och därom äro äfven de flesta, som sysselsätta sig
med egyptisk arkeologi, eniga, att syndafloden icke sträkt
sig till Egypten. I hvarje fall är det säkert, att det vid den
tid, hvartill den enligt den bibliska kronologien vanligen
hänföres, icke inträffat någon syndaflod i Egypten. Ty
efter Menes, Egyptens förste gemensamme konung, som
lefde omkring 3900 år f. Kr., hafva regerat konungar efter
konungar, och dynastier efter dynastier i oafbruten följd
utan att gifva plats för någon syndaflod, hvarför
utan tvifvel är riktigt underrättad, då han (II, 142) säger:
»Under denna tid har ända ifrån Menes ingen omhvälfning
i egyptiska förhållanden försiggått, hvarken med hänsyn
till landet eller floden eller med afseende på sjukdomar och
dödsfall». Den egyptiska historien har på så bestämdt sätt
stöd af samtidiga minnesmärken, att det är omöjligt att
till försvar för någon älsklingsföreställning inrymma
tillvaron af en alt tillintetgörande syndaflod på dess
kronologiska plats i Egyptens annaler.
Men om det än sålunda ej kan vara tal om någon
jämförelse mellan den mosaiska och någon egyptisk sägen om
syndafloden, så finnas dock några drag som vid första
påseendet tyckas vittna om inflytande från Egypten. I
Genesis läsas som bekant två berättelser om syndafloden, den
ena är den elohistiska, den andra den jahvistiska. Dessa
två berättelser skilja sig i enskilda omständigheter, men i
synnerhet med hänsyn till uppgiften om flodens varaktighet.
Hos elohisten heter det, att floden steg under 150 dagar och
varade från den sjuttonde dagen i den andra månaden af
det ena året till den tjugosjunde dagen i den andra
månaden af det följande året; jehovisten däremot säger
upprepade gånger, att syndafloden varade i fyratio dagar.
Bägge dessa bestämmelser skilja sig från en tredje, som
finnes i den assyriskt-babyloniska syndaflodsagan, där det
förtäljes, att floden blott varade i sju dagar. Det är
besynnerligt nog, att de tre berättelserna, som uppenbarligen
omtala samma händelse och ursprungligen förskrifva sig
från en gemensam urkälla, angifva syndaflodens
varaktighet så olika, nämligen till 365, 40 och 7 dagar.
Jehovistens fyrtio och den assyriskt-babyloniska sägnens sju
dagar komma hvarandra närmast, i synnerhet då fyrtio är
ett obestämdt ord och blott betyder »många» och icke
nödvändigt angifver ett bestämdt tal. Men elohistens mest
afvikande tidsbestämning, hvarifrån förskrifver sig den?
Jag förmodar från Egypten. För att närmare påvisa detta
skall jag anföra elohistens hit hörande framställning. I
Genesis läses:
VII. 11. »I det år då Noah var sex hundra år
gammal, i den andra månaden, på den sjuttonde dagen i
månaden, på denna dag brusto alla den stora afgrundens
källor, och himlens slussar öppnades».
VII. 18. »Och vattnet fick öfverhand och växte mycket
högt öfver jorden, och arken flöt fram öfver vattnets yta.»
VII. 19. »Och vattnet förökades högeligen på jorden,
och alla de höga bärg, som voro under hela himmelen,
doldes».
VII. 24. »Och vattnet tog öfverhand öfver jorden i
hundrade och femtio dagar».
VIII. 1. »Och Gud kom Noah ihåg ... och Gud lät
en vind fara öfver jorden, och vattnet föll».
VIII. 2. »Och afgrundens källor och himmelens slussar
stängdes».
VIII. 3. .... »Och vattnet förminskades efter
hundrade och femtio dagars förlopp».
VIII. 4. »Och arken blef i den sjunde månaden, på
den sjuttonde dagen i månaden, stående på Ararats bärg».
VIII. 14. »Och i den andra månaden (af följande år)
på den tiugosjunde dagen af månaden var jorden alldeles
torr».
Vi se här för det första, att syndafloden började
sjuttonde dagen i andra månaden det ena året och slutade den
tjugosjunde dagen i den andra månaden följande år; den
varade altså öfver hufvud ett år och tio dagar, det vill
säga 365 dagar, då det judiska året var ett månår på 355
dagar. Bibeltolkarne äro eniga i, att härför ligger ett
solår på 365 dagar till grund. Men på den tid, då den
elohistiska berättelsen, som är den äldre af de två, blef
redigerad, sannolikt i 12:te århundradet, var, så vidt man vet,
ett sådant år icke i bruk på något annat ställe än i
Egypten. Det ligger därför nära till hands att här tänka på det
egyptiska borgerliga året, då judarna under sitt långa
uppehåll i Gosen nödvändigt måst hafva lärt känna det.
Därefter heter det: »Vattnet förminskades efter
hundrade och femtio dagars förlopp, och arken blef i den sjunde
månaden, på den sjuttonde dagen i månaden, stående på
Ararats bärg». Syndafloden började den sjuttonde dagen
i andra månaden, och arken blef stående på Ararats bärg
den sjuttonde dagen i sjunde månaden, sålunda efter jämt
fem månaders förlopp, eller som det (VII. 24 och VIII. 3)
heter, efter ett hundrade och femtio dagars förlopp.
Hundra och femtio dagar räknades sålunda för fem månader.
Detta förutsätter månader på trettio dagar, hvilket icke
häller, så vidt bekant är, stämmer med några andra år än
de egyptiska. Ty judarna, och efter all sannolikhet alla
kringboende folkslag, hafva haft månmånader på
omväxlande tjugonio och trettio dagar. Det egyptiska året
däremot bestod af tolf månader, hvar och en på trettio dagar
och fem skottdagar tillfogade i slutet, eller i det hela af 365
dagar. Äfven i denna punkt ligger det följaktligen nära att
tänka på det egyptiska året med dess månadsindelning.
Men här kan ytterligare en sak påpekas, som på ett ganska
betecknande sätt synes hänvisa till Egypten.
Nilens stigande börjar omkring sommarsolståndet. Med
denna tidpunkt började äfven egypterna sitt år, och det af
tredubbel anledning, emedan nämligen sommarsolståndet,
Nilens börjande stigning och Sothisstjärnans heliakiska
uppgång ursprungligen inträffade på samma tid. Detta
sammanträffande egde rum — astronomerna kunna med lätthet
uträkna det — för 5000 år sedan, och det egyptiska året
med här ofvan angifna indelning härstammar förmodligen
från denna tid. Nilens börjande stigning, som är en för
Egypten så vigtig händelse, var sålunda en medverkande
grund till att med denna tidpunkt börja året. Men senare,
man vet icke när, dock sannolikt redan mycket tidigt,
uppstod den tro, att fem dagar före sommarsolståndet föll en
vattendroppe från himmelen, hvarigenom Nilens stigande
framkallades. Denna tro har, liksom så många andra
föreställningar och bruk i Egypten, bibehållit sig ända till våra
dagar. I engelsmannen
moderna egypternas seder och bruk heter det (II. 283) härom
följande: »Natten till den 17:de juni, som svarar mot den
11:te i den koptiska månaden Baûneh, kallas Leglet
en-Nuktuh (eller droppens natt); emedan man tror, att en
underbar droppe då faller ned i Nilen och framkallar dess
stigande ... Många af innevånarne i Kairo och dess
omgifningar och andra näjder af Egypten tillbringa denna
natt på Nilens stränder».
till den egyptiska kalendern» (s. 5) om samma
besynnerliga tro; han förlägger likaledes »la nuit de la goutte» till
den 11:te Baûneh = den 5:te juni enligt den julianska
kalendern, det vill säga fyra dagar före sommarsolståndet;
men han fäster uttryckligen uppmärksamhet på, att
härmed menas natten som föregår den 5:te juni i
öfverensstämmelse med österländingarnes sätt att börja dygnet med
den föregående natten; häraf följer, att det egentligen är
riktigare att tänka sig »la nuit de la goutte» hafva inträdt
fem dagar före sommarsolståndet eller som den 16:de juni
Greg. Pater
1672—73, berättar, att den himmelska vattendroppe, som bebådade
Nilens stigande, föll ned den 12:te Baûneh = den 6:te
juni Julian., sålunda fem dagar före sommarsolståndet, som
i sjuttonde århundradet inträffade den 11:te juni Julian.
Den 17:de juni Gregor., eller efter vårt sätt att räkna
dygnets början, den 16:de juni Gregor., det vill säga fem dagar
före sommarsolståndet firades sedan urminnes tider en fest
i Egypten, emedan man antog att den händelse, som var
första orsaken till Nilens stigande inträffade på denna dag.
Den årliga Nilfesten den 17:de (16:de) juni Gregor. torde
sålunda läggas på minnet.
han omtalat den bekanta Osiris-myten, följande: »Osiris" så
kallade inneslutning i likkistan skall väl ingenting annat
betyda än vattnets borttorkande och försvinnande; därför
säga de, att Osiris i månaden athyr är försvunnen. När
vid etesiernas upphörande Nilen helt och hållet träder
tillbaka, och landet blir fritt, då förrätta presterna många
hemlighetsfulla ceremonier; bland annat utställes från den
17:de athyr en förgyld ko i fyra dagar. Det är nämligen
öfver fyra ting, man då sörjer;» bland dessa nämnes som
det första och vigtigaste »den försvinnande och
tillbakaträdande Nilen». Denna fest, särskildt firad i anledning
af Osiris begrafning, finnes äfven på de egyptiska
monumenten nämnd under den 30:de choiak.
sina »Material» (s. 40) har anfört den hieroglyfiska
inskriften, antager för gifvet, att Osiris" begrafning är en
symbolisk beteckning för att öfversvämningen upphört, och
att Nilen börjat falla. Hvilken dag i den gregorianska
eller julianska kalendern, som motsvarar den 30:de choiak
på detta ställe, är tvifvelaktigt (
efter all sannolikhet oriktig); men det är också mindre
vigtigt att veta. De hieroglyfiska inskrifterna lära oss,
att den här omhandlade festen var känd under de gamla
faraonerna; de bekräfta
ett nytt bevis för, att han under författandet af sin bok
om Isis och Osiris öste ur äkta egyptiska källor. Vi hafva
därför grund till att antaga, att hans uppgift om tiden, då
festen firades, är riktig.
från 17:de till 20:de athyr, d. ä. från 13:de till 16
november Julian, hvilka på denna tid, då sommarsolståndet
inträffade på 25:te juni Julian, motsvara 10:de till 13:de
november i den gregorianska kalendern. — Här ofvan sågo
vi, att festen med anledning af Nilens börjande stigning
firades 16:de juni Gregor.; här se vi, att den fest, som
firades vid Nilens fallande, då det öfversvämmade landet
trädde fram och började torka, afslutades med den 13:de
november Gregor. Från 16:de juni till 13 november är
det, då juli, augusti och oktober äro månader på 31 dagar,
jämt fem månader på hvardera 30 dagar, eller 150 dagar.
Ingen vill neka, att det är mycket frestande att af
det föregående draga den slutsats, att den elohistiska
berättelsen om syndaflodens varaktighet har uppkommit efter
egyptisk förebild. Likasom det förflöt fem månader eller
150 dagar från syndaflodens början och till dess arken blef
stående på Ararats berg, så antogo också egypterna, att
det förflöt fem trettiodagars månader mellan Nilens
börjande stigning och öfversvämningens tillbakaträdande inom
flodens bräddar, då landet åter höjde sig.
Överensstämmelsen är, synes det, fullkomlig. Kan det vara en
tillfällighet?
Det är ännu en punkt i syndaflodsägnens
tidsbestämmelse, som tämligen tydligt hänvisar till Egypten. I den
elohistiska redaktionen berättas, som vi hafva sett, att
syndafloden började den sjuttonde dagen i den andra månaden.
Hvilket år är härmed åsyftadt? Och till hvilken årstid
skall händelsen enligt månadsuppgiften förläggas?
Bibeltolkarna utgå i allmänhet från den förutsättning, att
syndaflodens början rättast och naturligast bör förläggas till
den årstid, då den årliga öfversvämningen plägar inträffa
i de västasiatiska landen. Judarna hade sedan urminnes
tid ett år, som började med nymåne efter vårdagjämning,
sålunda ungefär i början af vår april månad. I senare tider,
sannolikt efter exilet, började de sitt år om hösten, i de första
dagarna af oktober. Nu mena några tolkare, att det är
sist nämnda år, som här är menadt, och se just häri ett
bevis för en sen affattning af den elohistiska
syndaflodsägnen. Enligt denna tolkning skulle syndafloden altså
hafva börjat i medlet af november. Men om än detta kan
synas stämma aldrig så väl med höstfloden i en och annan
trakt af jorden, så står det dock i strid med de
meteorologiska förhållandena i Palestina och kringliggande land.
Från och med oktober kan det nog emellanåt falla regn i
dessa näjder, men det uppsuges snart af den törstiga
jorden och framkallar ingen öfversvämning. Det är först
senare, i slutet af december och de följande två till tre
månaderna, som den egentliga öfversvämningen eger rum.
Detta stämmer äfven med de egyptiska och assyriska
annalerna. Den egyptiska konung Amonhotep II, som
regerade i det 14:de århundradet f. Kr., företog ett omfattande
fälttåg genom Syrien och Mesopotamien till Ninive. Den
26:te tybi befann han sig vid floden Arasat, som han
öfverskred samma dag efter en rekognoscering företagen på
landet Anats område; det kom därpå till en afgörande
strid, i hvilken egypterna blefvo segerherrar. Amonhotep
öfvervintrade därefter i Mesopotamien och återupptog först
i månaden epifi krigsoperationerna. I sammanhang
härmed kunna vi antaga, att Amonhotep lade sig i
vinterkvarter i början af månaden mechir. Den första mechir
år 1385 f. Kr., hvilket år enligt min kronologi detta tåg
företogs, korresponderar med 20:de december i vår
gregorianska kalender. Ett liknande faktum är kändt från
Assyriens historia. Den redan omtalade assyriologen
säger på ett ställe i sin berättelse om Sennacheribs tåg
till Elam år 694: »Men det var nu i månaden tebitu
(december) regn och snöstormar gjorde vägarna ofarbara
för hären, så att den assyriske konungen tvangs att
återvända hem.» Det passar altså ej att förlägga syndaflodens
början till midten af november, då öfversvämningarna i
dessa näjder först inträda i slutet af december. Då det
vidare är tämligen säkert, att judarna, på den tid den
elohistiska berättelsen affattades, icke kände något med
hösten börjande år, må anförda tolkning uppgifvas som
ohållbar.
Men den andra tolkningen, enligt hvilken elohistens
år började med de första dagarna af april, passar ej häller
i hop med de naturliga förhållandena. Ty den sjuttonde
dagen i detta års andra månad skulle falla i midten af
vår maj, och då är redan öfversvämningstiden förbi. I
Palestina är vintern företrädesvis en regntid. Den bekante
resanden
börjar i senare hälften af oktober; i november och
december kommer det mest som störtregn; i januari och
februari kan det falla ända till en fot djup snö, som dock
svårligen ligger länge; i mars månad faller ännu mer eller
mindre regn, men sällan efter denna tid. I Palestina äro
under hela vintern vägarna, som man icke kan kalla annat
än stigar, smutsiga, gropiga och slippriga, så att den
resande vid denna tid är utsatt för de största besvärligheter
och obehag. När regnet upphör, försvinner smutsen strax,
och vägarna blifva fasta. Den som vill hafva gagn af
sin resa, bör akta sig att komma till Jerusalem före senare
delen af mars. I april och maj är himlen klar, luften
mild och naturen skön.» Redan i början af april äro altså
regn och öfversvämning förbi. Att samma var
förhållandet i gamla dagar, visar den egyptiska krigshistorien ända
sedan 15:de århundradet. På väggen af det stora
Karnaktemplet i Theben finnas utförliga berättelser om Thotmes
III:s fälttåg till Syrien. Man har kallat dessa Thotmes
III:s annaler, emedan hvart års bedrifter äro uppförda
efter hvarandra i kronologisk ordning. Berättelserna börja
med konungens 22:dra regeringsår, då det uttryckligen
heter, att han företog sitt första tåg till Syrien. Den
fjärde pachon kom farao till Gaza; vi kunna sålunda
antaga, att han drog bort från Egypten omkring den första
pachon. Fälttåget i det 31:sta regeringsåret börjades enligt
vidfogadt datum den 3:dje pachon. För de öfriga tågens
vidkommande är ingen dag angifven; men de två daterade
inskrifterna angifva de första dagarna af pachon, som den
tidpunkt, då Thotmes III:s tåg till Syrien börjat. Den
första pachon år 1433 f. Kr., å hvilket år efter min mening
Thotmes III:s 23:dje regeringsår infaller, korresponderar
med den 1:sta april i den gregorianska kalendern. Det
var följaktligen i början af april Thotmes företog sina
syriska fälttåg.
Det samma var händelsen med Ramses II, som lefde
nära 300 år senare. Hans fälttåg mot Cheta-folket i det
nordliga Syrien gjorde honom till en af egypternas mest
firade krigshjältar, och skrytsamma berättelser om hans
utomordentliga hjältebedrifter i detta krig finnas på
tempelväggarna i Ibsambul, Luksor och Ramesseum samt i ett
epos, som är förvaradt i en hieratisk papyros och
författadt af
Ibsambul börjar sålunda: »År 5 den 9:de epifi under Ramses
II:s regering var hans majestät i landet Tahi på sitt andra
segertåg.» Tahi var ett syriskt landskap, och då
egypternas herradöme på denna tid sträkte sig hit, så att faraos
marsch kunde ske så långt utan hinder, äro vi
tämligen säkra på att icke afvika från sanningen, då vi låta
Ramses anträda sin utmarsch från Egypten i de första
dagarna af epifi. Ramses II:s 5:te år infaller, menar jag,
år 1175 f. Kr. och för detta år korresponderar den 4:de
epifi med den 1:sta april Gregor. Följaktligen började
Ramses II likasom Thotmes III sitt syriska fälttåg
omkring 1:sta april. — Till samma resultat komma vi genom
att beräkna datum för en krigsberättelse, som Ramses III
har efterlemnat från 1012 f. Kr. Denna beräkning visar,
att äfven han företog sin expedition till Syrien i början af
den gregorianska kalenderns april.
Att man i själfva verket under vanliga förhållanden
regelbundet iakttog att inställa fientligheterna i dessa
näjder om vintern och ånyo börja dem om våren, kan man
se af flere ställen i
egyptiskt-syriska krigen. Det är nog fallet, att man stundom under
ovanliga förhållanden äfven kämpade om vintern; men
regeln var, som vi hafva sett, att fälttågen i dessa näjder
åtminstone i äldsta tider började om våren efter regntidens
slut, det vill säga i början af april. Detta framgår äfven,
för så vidt ytterligare vittnesbörd skulle anses vara af
nöden, med bestämdhet af II Samuel kap. 11 v. 1, där det
heter: »Och det skedde, då året var förbi, på den tid
konungarna plägade draga ut i krig» o. s. v. Denna
tidsbestämning omskrifver
kommen», och alla tolkare äro ense om att häri se den tid, då
regnet upphört och den lättare årstiden inträdt, på hvilken
»die Könige den Feldzug zu eröffnen pflegten» (
Thenius, Die Bücher Samuels, s. 173), det vill säga, då nyåret
med vårdagjämningen börjat.
Vi se, att studiet af så väl naturen som historien på
det bestämdaste visar, att regn- och öfversvämningstiden
upphörde i slutet af mars i de västasiatiska trakter, om
hvilka här talas. Det stämmer följaktligen icke med
naturförhållandena att fatta elohistens år såsom börjande med
vårdagjämningen, emedan den sjuttonde dagen af ett sådant
års andra månad skulle falla i midten af vår maj, och
sålunda syndaflodens början vara förlagd till en tidpunkt,
då den årliga öfversvämningen för länge sedan är förbi.
Denna tolkning måste därför också vara oriktig.
Men då det här är hvarken det om hösten, eller det
om våren börjande året, hvilket år är det då elohisten har
menat, och på hvad sätt skola då hans tidsbestämmelser
rättast förstås? Vi hänvisas åter, menar jag, direkt till
Egypten och egyptiska förhållanden. Det synes mig
nämligen klart, att det är egypternas borgerliga år, som här
ligger till grund, och att det är Nilens stigning, som har
tjänat som mönster för elohistens bestämmelse af
syndaflodens begynnelsetid. Syndafloden börjar hvarken om hösten
eller våren eller öfver hufvud på en tid, som passar med
naturförhållandena i Palestina, utan tvärt om på sommaren,
hvilket endast stämmer med Egyptens förhållanden,
emedan ju Nilen börjar stiga vid sommarsolståndet. Likasom
vi ofvan hafva sett, att de öfriga tidsbestämmelserna i
elohistens redaktion af syndaflodsagan på det nogaste
sammanfalla med epokerna i Nilens stigande, så se vi här,
att det samma gäller med hänsyn till bestämmandet af
syndaflodens början. Och hvad året vidkommer, kan det,
som ofvanför är visadt, icke vara det judiska året, hvarken
det, som började med hösten, eller det, som började med
våren, utan det är Egyptens borgerliga år på 365 dagar,
det samma, som vi här ofvan mött på ett annat ställe i
sagan om syndafloden.
I fall att min uppfattning är riktig, vinna vi i och
med det samma äfven ett i annat afseende synnerligen
vigtigt resultat. Det gäller spörsmålet om den
redaktionens affattningstid. Det har skrifvits
ofantligt mycket om denna intressanta fråga, och den har blifvit
besvarad på många olika sätt. Det allmännaste antagandet
går väl ut på, att Genesis består af en äldre elohistisk
och en yngre jehovistisk del, och att den förra sannolikt
förskrifver sig från Samuels och den senare från Salomos
tid. Om emellertid, såsom jag förmodar, det år, hvarefter
elohisten bestämmer syndaflodens början, verkligen är det
egyptiska borgerliga året, så bör man med bestämda tal
kunna angifva det år, då elohisten redigerade sin
syndaflodssaga. Under förutsättning af att den 17:de dagen i
andra månaden, på hvilken syndafloden började, är
angifven efter egypternas borgerliga år, och att denna dag
korresponderar med den första dagen af det fasta år, på
hvilket Nilens begynnande stigning, sommarsolståndet och
Sothis-stjärnans heliakiska uppgång ursprungligen
samtidigt inträdde, är året lätt att uträkna. År 1322 f. Kr.
föll första dagen af det fasta året samman med första
dagen af det borgerliga; men då det senare var 1/4 dag
kortare än det förra, lopp det hvart fjärde år en dag
fortare än detta. Det år, då man hunnit 46 dagar förut (den
17:de dagen i andra månaden, d. ä. den 47:de dagen af det
borgerliga året var lika med första dagen af det fasta)
inträffade 46 × 4 = 184 år efter 1322 f. Kr. eller år 1138
f. Kr. Enligt denna beräkning skref elohisten sin
syndaflodsaga år 1138 f. K., hvilket på det närmaste stämmer med
antagandet, att elohistens Genesis är affattad på Samuels tid.
Då jag framställer detta, icke såsom något påstående,
utan som en förmodan till närmare pröfning, vågar jag
däremot som resultat af det föregående med större
bestämdhet uppställa följande punkter:
1) Elohistens berättelse om syndafloden förutsätter ett
år på 365 dagar, hvilket, så vidt bekant, i dessa tider blott
kändes i Egypten, hvarest man hade ett borgerligt år på
tolf månader å trettio dagar, och fem skottdagar, som
vidfogades i slutet.
2) Då elohisten säger, att floden aftog efter 150 dagars
förlopp, och sätter dessa 150 dagar jämt lika med fem
månader, så hänvisar detta åter på Egypten, då man
annanstädes knappast kände annat än mån-månader, men icke
flere på hvarandra följande trettiodags månader.
3) Dessa 150 dagar stämma äfven i andra afseenden
med egyptiska förhållanden,, då egypterna fem dagar före
sommarsolståndet firade en fest på grund af Nilens
börjande stigning, och jämt 150 dagar senare en annan fest
med anledning af Nilens sjunkande och det öfversvämmade
landets framträdande.
4) Elohistens uppgift, att syndafloden började den
sjuttonde dagen i andra månaden, stämmer icke med judarnas
år eller de klimatiska förhållandena i Palestina, utan blott
med det egyptiska borgerliga året och Nilens vid
sommarsolståndet börjande stigning.
Dessa öfverensstämmelser afgifva ett tämligen
otvetydigt vittnesbörd om, att den elohistiska syndaflodsagans
tidsbestämmelser, som stå i strid med den tidsram, hvari
så väl den jehovistiska som den assyriskt-babyloniska
redaktionen äro infattade, efter all sannolikhet äro afpassade
efter det egyptiska året, och i öfverensstämmelse med
epokerna för Nilens årliga stigande och fallande. Det ligger
därför icke häller så fjärran att tänka, att datumuppgiften
för syndaflodens början är lånad från egypternas
borgerliga kalender, och kan hjälpa oss till att bestämma den
elohistiska redaktionens affattningstid till år 1138 f. Kr.
En sådan infattning af en fornsemitisk saga i egyptisk
tidsram lär icke vara stötande eller öfverraskande för någon,
som känner den lilla geniala skriften af
Urpatriarkernas slägttafla i Genesis. Det visas här på ett
skarpsinnigt och öfvertygande sätt, att, om man tager talen
oförändrade, sådana de finnas i bibeln, och utesluter de två
leden Set och Enos, som tydligen i senare tider blifvit
interpolerade, följande märkliga öfverensstämmelser framträda:
1. Adam föddes 3893 f. Kr., hvilket år Menes enligt
den egyptiska kronologien tillträdde regeringen.
2. Midtpunkten af Henochs lif faller på året
3282—3283 f. Kr., i hvilket sommarsolståndet, Nilens börjande
stigning och Sothisstjärnans heliakiska uppgång samtidigt
inträffade, och i hvilket egypternas år på 365 dagar må
antagas hafva blifvit infördt. Det var förmodligen till
erinring om införandet af detta 365 dagars år, som Henochs
lifstid blef angifven till 365 år.
3. Från Adams tid till syndafloden räknar bibeln 1461
år, hvilket jämt upp utgör en egyptisk Sothisperiods längd.
Jag måste vara ense med författaren i, att
»öfverensstämmelsen är så noggran, att hon berättigar till
antagandet, att uppställaren af den ursprungliga patriarktaflan
härvid fäst afseende vid det rikes tidelängder, hvars
innevånare berömde sig af att vara jordens äldsta folk.»
Jag skall härtill ännu blott foga den anmärkning, att
det åter är Elohim-urkunden, som lemnar oss dessa med
den egyptiska kronologien stämmande tal, sålunda den
samma, som vi ofvanför sågo hade infattat syndaflodsagan
i en egyptisk tidsram.
Det visar sig af de här nämnda tidsbestämmelserna,
att de judiska lärde togo sin tillflykt till Egypten för att
ordna sina nationela traditioner och bringa dem i ett
kronologiskt system. —
Äfven en stor del
gemensamma för judar och egypter. Detta ämne låter sig icke
här uttöma, och jag måste inskränka mig till att anföra
endast några exempel.
I Genesis II. 7 läses: »Och Herren Gud bildade
människan af jordens stoft och inblåste en lefvande anda i
hennes näsa; och människan blef till en lefvande själ.»
Häremot svarar en framställning, som mycket ofta ses
på de egyptiska minnesmärkena och som visar oss, huru
Gud håller lifvets tecken framför människans näsa (se
Illustrerad verldshistoria I. s. 48).
Genesis III. 15: »Och jag vill sätta fiendskap mellan
dig och kvinnan, och mellan din säd och hennes säd; denne
skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga honom
i hans häl.»
Så godt som alla oss kända folk tänkte sig ormen
som det ondas princip. Det samma var också händelsen
med egypterna. I den egyptiska Dödsboken ses ormen
Apopis som gudarnas och människornas fiende; men
människan går honom i underverlden dristigt till mötes och
genomborrar hans hufvud med en lans (se Illustr.
verldshistoria I. 54).
Genesis III. 24: »Och han dref människan ut; och
satte cheruberna öster om Edens lustgård med ett bart
huggande svärd, för att försvara vägen till lifsens träd.»
Dylika bevingade varelser återfinnas äfven på de
egyptiska monumenten. De stå skyddande bakom farao för att
afvärja alt ondt från honom. De hvila, liksom keruberna på
nådastolen, parvis utbredande sina skyddande vingar öfver
en kista, som innehöll heliga saker och som, likasom
nådastolen, var stäld på en båt eller ark, som kringbars i
religiösa processioner (bild. 11). De egyptiska och judiska
keruberna synas hafva varit identiska både med afseende på
gestalt och förrättning, åtminstone ursprungligen; ty senare
tänktes de judiska keruberna under en annan gestalt än
i den äldsta tiden. Namnet kan möjligen härledas af det
koptiska korb, som betyder »bortdrifva, afvärja», och
sannolikt äfven återfinnes i det grekiska Kerberos.
Bild 11. Egyptisk processionsbåt med guden Chepera-Jehova hvilande
på locket mellan två keruber.
Vi se sålunda, att det finnes flera öfverensstämmelser
i egypternas och judarnas åskådningssätt. Några af dem
förskrifva sig väl från ursprungligen gemensamma
föreställningar, andra däremot utan tvifvel från lånade. Här
ofvan hafva vi påvisat otvetydiga vittnesbörd om, att
judarna hafva gjort lån hos egypterna, och då civilisationen
var tidigare utvecklad hos egypterna än hos grannarna,
är det ju äfven redan på förhand rimligare att antaga,
att dessa i allmänhet hafva lånat af de förra än omvändt,
åtminstone vid tiden före hyksos. Efter denna tid fortfor
visserligen i det hela samma förhållande, men det finnes
dock några spår af, att semiterna hafva reagerat mot
egypterna, då ju semitiska gudomar och semitiska ord synas
hafva vunnit fotfäste i Egypten, i synnerhet sedan 19:de
dynastien kommit på tronen. Genom denna tidsbestämning
föras vi dock till tiden efter Exodus, som vi här ej vidröra,
emedan vi först vilja dröja vid judarnas uppehåll i Egypten.
Det antages allmänt, att judarna utvandrade från
Egypten omkring 1322 f. Kr.; de hafva sålunda, de må
nu hafva vistats där i 430 eller 215 år, inkommit medan
ännu hyksos herskade; ty i förra fallet hafva de intågat
omkr. 1750 f. Kr., och vid den tiden stod hyksos" makt
på sin höjd, i senare omkr. 1540 f. Kr., då hyksos, om
än under ständiga strider med de infödda öfre-egyptiska
faraonerna, dock ännu regerade i Nedre Egypten. Jag
håller mig här till den förra möjligheten, som har bästa
stöd i källorna.
Mot antagandet att judarna inkommit i Egypten under
hyksos har man gjort den invändning, att bibelns skildring
af det faraonska hofvet och de egyptiska förhållandena
öfver hufvud på den tid, då Jakob med sin familj
invandrade, är så fullkomligt egyptisk, stämmer så väl med
hvad monumenten lära oss om de samma, att det är
sannolikt, att Josef kommit icke till en hyksoskonungs, utan en
infödd faraos hof. Denna invändning hvilar emellertid på
en missuppfattning af de faktiska förhållandena. Då hyksos
omkr. 2100 f. Kr. trängde in i Egypten, voro de råa och
vilda barbarer, men år 1750 f. Kr. hade de blifvit
egyptiserade, hade tillegnat sig egyptisk skrift, egyptisk konst,
egyptiska seder och bruk, ja till och med, såsom deras
efterlemnade skrifter vittna om, egyptiskt språk, om de än
därjämte voro medvetna om sitt semitiska ursprung och
under de ständiga krigen med Öfre Egyptens konungar så
godt som ständigt fingo känna sin nationela motsats mot
egypterna. Vid sin ankomst till Gosen blefvo judarna med
välvilja mottagna af sina stamslägtingar hyksos; men då
dessa slutligen år 1490 f. Kr. blefvo förjagade från
Egypten, och den infödda mäktiga 18:de dynastien bestigit
tronen eller, som det heter i bibeln (II Mos. I. 8): »och där
kom en ny konung öfver Egypten, som icke visste om
Josef», var det ju naturligt nog, att judarna förföljdes och
prässades med hårdt trälarbete. I denna stamslägtskap
får man väl också söka grunden till, att
dock själf var jude och borde vara invigd i förhållandena,
kunde förväxla judarna med hyksos och göra dem identiska,
fastän de otvifvelaktigt voro skilda folk.
Jag sade nyss, att bibelns skildring af egyptiska
förhållanden är korrekt. Elere lärda hafva påvisat detta än
i ett, än i annat hänseende: »Farao» är peraa, »det stora
dubbelhuset», en ofta förekommande titel för egypternas
konung, analog med titeln »den höga porten» för den
turkiska regeringen. »Potifar» är ett äkta egyptiskt namn:
Petifra, »guden Ra"s gåfva». De i bibeln anförda ämbeten
och funktioner äro likaså i själfva verket egyptiska, i
enlighet med hvad de utgifvas vara. Den ynnest, farao visar
Josef, är ingalunda ovanlig: de egyptiska inskrifterna ha
ofta att berätta om gunstlingar, som rosa sig af den stora
nåd farao på grund af deras förtjänst visat dem. Kryddor,
rökelse och alla slags välluktande saker, sådana som de
israelitiska köpmännen, åt hvilka Josef såldes, förde med
sig till Egypten, äro ofta nämnda på monumenten som
asiatiska produkter. Berättelsen om Josef och Potifars
hustru bär likaledes äkta egyptisk prägel, då en hieratisk
papyrus meddelar en i flere punkter lika lydande historia.
Flere exempel kunde ytterligare anföras, men det kan vara
nog med det anförda. Blott några fakta böra ännu
nämnas, emedan
historisch-kritisch erläutert» (Einleit. s. LV o. följ.) har anfört dem som
bevis för, att Mose böckers författare icke varit förtrogen
med egyptiska förhållanden, och ser häri en bekräftelse af
sitt påstående om Pentateuchens sena affattningstid.
Invändningen gäller bland annat följande punkter: För det
första låter andra Mose bok egypterna bygga tegel af ler,
men detta är ett byggnadsmaterial, menar
snarare visar hän till Babylonien än till Egypten, och blott
på grund af bristande kännedom om de verkliga
förhållandena öfverförts från Eufrat till Nildalen. För det andra
omtalas Egyptens vinodling i Genesis, ehuru den, efter
Bohlens påstående, först efter Psametiks tid var bekant i
Egypten. Det är emellertid
som har orätt.
Uti II Mos. I. 11 läses: »Så satte de (egypterna)
arbetsfogdar öfver det (Israels folk), för att plåga det med sina
bördor; och det bygde förrådsplatser för Farao: Pithom
och Ramses» ... »Och de tvungo med hårdhet Israels barn
till träldom. Och de förbittrade deras lif med tungt
trälarbete i ler och tegel och med alt slags släpande på
marken, med allahanda arbete, som de kunde pålägga dem
med obarmhertighet.»
Att denna skildring är äkta egyptisk, visar en bild,
som finnes i Theben. Arbetare ses syssla med att bära
vatten i krukor från en brunn, med att tillhugga och bära
sten, göra murtegel, bära detta fram o. s. v. De tillhöra
uppenbart ett semitiskt folk, då deras anletsdrag och
kindskäggen bestämt antyda det. En vidfogad inskrift uttalar:
»Fångar tagna af H:s Maj. för att bygga tempel åt dess
fader». (Se Illustr. verldshist. s. 17.) Ingenting hindrar,
att det just är israeliterna som vi här se träla, då bilden
är från Thotmes III:s tid, under hvilken sannolikt det af
bibeln omtalda trälarbetet egde rum. En tydligare
illustration till den bibliska berättelsen kan icke tänkas, och
den visar på det bestämdaste, att
beskyller författaren för obekantskap med egyptiska
förhållanden. Till ytterligare bevis kan anföras, att man i
egyptiska ruiner har funnit en mängd solbränd tegelsten, hvari
man till och med ser halmstycken alldeles i
öfverensstämmelse med II Mos. V. 7 o. följ., där det heter, att israeliterna
själfva måste samla den halm, som de behöfde för sitt
tegelarbete. Man kan i museerna, t. ex. i Berlin, se dylika
soltorkade tegelstenar med inblandade halmstrån, funna i
Egypten; man kan taga dem i hand och på så sätt få ett
handgripligt bevis för, att Pentateuchens skildring af
israeliternas trälarbeten är fullt öfverensstämmande med
egyptiska förhållanden.
Lika orimligt visar sig
det andra afseendet. Han säger i ofvan nämnda bok (Die
Genesis erläutert, s. 373): »Ett vigtigt datum för
berättelsens senhet (
Pentateuchen icke är affattad före exilet) ligger här i munskänkens
dröm, som förutsätter vinodling i Egypten; ty först efter
Psametik, således just på Josias tid, gjordes ett obetydligt
försök med den i Nildalen, och i ett slättland, som på den
tid, då drufvorna mogna, står under vatten, kunde den
blott på få ställen lyckas.» Men detta är helt enkelt
oriktigt. Vinodling har varit känd och använd i Egypten
från äldsta tider. Vi sågo här ofvan, att i Ptah-hoteps graf
finnes en bild, som framställer vinodlingen på dess olika
stadier: mogna drufvor hänga på vinstocken, de plockas,
samlas tillhopa i korgar och prässas. Denna bild
förskrifver sig från omkr. 2600 f. Kr. I Benihassans den tolfte
dynastien tillhörande grafvar och i Thebens under det nya
riket anlagda nekropol, sålunda ända från det 15:de
århundradet, finnas liknande framställningar, som tydligt nog
vittna om, att vinodling och vinproduktion under alla tider
varit sed i Egypten. Därjämte finnes vin nämndt, så väl
hvitt som rödt, bland de vanligaste oflersakerna, och detta
på monument från alla perioder af Egyptens historia. Det
behöfves ej flere vittnesbörd för, att Pentateuchens
författare har rätt och
Då de egyptiska källorna, såsom vi hafva sett, icke blott
i hufvudsaken, men till och med i de flesta enskilda fall,
gifva stöd åt bibelns framställning af egyptiska
förhållanden, hafva vi skäl till att förmoda, att bibelns skildring
af Moses" historia och af israeliternas utvandring från
Egypten med undantag af ett och annat underverk, också
är riktig. De egyptiska minnesmärkena tala intet härom;
men den egyptiska presten
som efter all sannolikhet har afseende härpå, och lyder
sålunda: Konung Amenofis lät församla de spetälske från
hela Egypten, 80,000 till antal, i stenbrotten öster om
Nilen, för att de där skulle arbeta, afsöndrade från
egypterna. Sedan de länge plågats med hårdt arbete i
stenbrotten, fingo de efter upprepade böner tillstånd af farao
att nedsätta sig i det af hyksos öfvergifna Avaris. Då
de funno denna fästning lämplig till affall, insatte de till
sin anförare en heliopolitansk prest Osarsif och svuro
honom lydnad. Denne gaf dem som första lag att icke dyrka
de egyptiska gudarna eller egypternas heliga djur, och
förbjöd dem hafva umgänge med andra än de
sammansvurna. Sedan han gifvit dem denna och andra heliga
lagar, som äro alldeles skiljaktiga från egypternas, bjöd
han dem samtligen lägga hand vid murarnas
återuppförande och rusta sig till krig mot konung Amenofis. Därpå
sände han bud till de förut fördrifna hyksos och
uppfordrade dem att deltaga i kriget mot egypterna. Dessa
kommo ock beredvilligt, 200,000 man starka till Avaris.
Kung Amenofis blef bestört vid denna underrättelse, men
samlade dock en här på 300,000 man, med hvilken han
först framrykte; då emellertid fienderna rustade sig till
slag, återvände han skyndsamt till Memfis, tog Apis och
öfriga heliga djur med sig och begaf sig med hela sin här
till Ethiopien. Som nu farao var borta, rasade solymiterna
och de spetälske förskräckligt mot egypterna; de nedbrände
städer och byar, plundrade templen, omstörtade
gudabilderna, nedslagtade och åto de heliga djuren. Det heter,
att den heliopolitanska prest, som gaf dem författning och
lagar och efter guden Osiris fått namnet Osarsif (utan
tvifvel sammansatt af gudanamnet Osiris och det fornegyptiska
Sif, »son, barn», betyder sålunda »Osiris" son»), efter att
hafva slutit sig till dessa människor, förändrade sitt namn
och kallade sig Moses. Efter 13 års landsflykt återvände
kung Amenofis med en stor här, levererade hyksos och de
spetälske ett stort slag, öfvervann dem, dräpte många och
förföljde de öfriga till Syriens gränser.
Denna berättelse, som bär
blifvit något vanstäld af senare afskrifvare, men tör nog i
det hela stamma från en äkta egyptisk källa.
talar också om samma händelse. Sedan han omnämnt
utvandringen från Egypten, fortsätter han: »Den stora massan
vände sig till det nuvarande Judæa, liggande icke långt
från Egypten. Ledaren af denna koloni var Moses, en i
mod och själsstyrka ovanlig man. Denne intog landet och
bygde utom andra orter äfven det nu berömda Jerusalem.
Han grundlade tillika det hos dem synnerligen heliga
templet, lärde dem att dyrka och tillbedja gudomen, gaf
dem lagar och ordnade deras författning. Han delade
folket i tolf stammar, emedan detta tal är det
fullkomligaste och öfverensstämmer med månadernas antal i året.
Men han uppstälde ingen bild af gudomen, emedan han ej
ansåg Gud ega mänsklig gestalt, utan såsom en ende
Gud, som omfattar himmel och jord, och är herre öfver
all ting.»
Då bibeln icke anger namnet på utvandringens farao,
och då de egyptiska minnesmärkena intet meddela om
tilldragelsen i dess helhet, har det herskat skiljaktiga åsigter
om, till hvilken konungs regeringstid den skall förläggas.
son af Ramses II, men denna konung regerade
otvifvelaktigt mycket senare, och med stöd af grunder, som jag
här ej i deras helhet kan anföra, tror jag, att judarnas
utvandring ur Egypten skedde under Amenofis III, en
konung af den 18:de dynastien och hvilken regerade
1355—1318 f. Kr. Häri är jag i öfverensstämmelse med
På hvilken väg vandrade nu judarna ut ur Egypten?
Detta är ett spörsmål, som ofta behandlats, men nu åter
bör upptagas, då så väl topografiska undersökningar under
kanalarbetet, som nyare på de egyptiska inskrifternas
vittnesbörd hvilande geografiska forskningar hafva vidgat vår
kännedom om lokaliteterna i dessa näjder. De mest
olikartade uppfattningssätt hafva gjort sig gällande. Man har
låtit judarna utvandra från Egypten på alla möjliga och
omöjliga vägar, hvarvid forskare, hvilka på sin
vetenskapliga pilgrimsfärd hafva genomströfvat dessa trakter, oftast
hafva tillagt judarna samma kosa, som de själfva
tillfälligtvis hafva tagit. Hvad främst utgångspunkten vidkommer,
hafva några menat, att denna var Pithom, och att Pithom
var Fayum, som emellertid ligger i ett helt annat hörn af
landet, nämligen uppe vid Nilen på dennas västra sida åt
den libyska öknen till. Andra ha påstått, att
hufvudstaden Memfis var utgångspunkten, oaktadt bibeln ej nämner
ett ord om denna stad. Några, som trodde sig känna
historien bättre, hafva häremot invändt, att Memfis och
pyramiderna ännu icke existerade på Moses" tid, ett påstående
som dock röjer synnerligen ringa kännedom om Egyptens
historia, då Memfis existerade mer än 2000 år före den
tiden. Andra åter hafva sagt, att staden Raamses,
hvarifrån judarna i själfva verket började sin vandring, låg i
närheten af Memfis. Hvad vidare vägens riktning angår,
så blifver den naturligtvis lika växlande, än tvärs
igenom öknen i rät linie från Memfis till Suez, än i en
ofantlig båge mot norr ända till Pelusium och därpå mot söder
till Suezviken, och så vidare.
En åsigt vill jag dock särskildt omtala. Den
framstäldes af prof.
1874 och går ut på, att judarnas utvandring från
Egypten icke har försiggått öfver Röda hafvet, utan mellan
Medelhafvet och Serbonissjön till bärget Kasios och därpå
söder ut längs med Bittersjöarnas östsida. Staden Ramses,
hvarifrån vandringen började, var enligt
som Tanis; därifrån drogo de till Sukkoth, hvars läge han
tror sig hafva återfunnit, och därpå till Etham, ett namn
som han återfinner i det fornegyptiska Chetham, som är
ett appellativ med betydelsen »fästning» och nyttjas om
hvarje befästad stad; en sådan fästning låg, säger
tätt vid det nu varande Kantara. Från Etham skulle
judarna hafva gått mot nordost först till Migdol, så till
Pi-Hachiroth och slutligen till Baal-Zephon, som han förlägger
till bärget Kasios. Nu ligga de tre sist nämnda orterna
på
så att judarna, då de kommo till Baal-Zephon, från
Ramses måste hafva gjort fem dagsresor. Detta är uppenbart
i strid med bibelns berättelse, som för denna sträcka blott
känner tre dagsresor, och som lägger Pi-Hachiroth, Migdol
och Baal-Zephon tätt vid hvarandra. Från Baal-Zephon
vid bärget Kasios gingo judarna, menar
som han för visso med rätta lägger på ostsidan af
Bittersjöarna; men detta är en sträcka af minst 15 geografiska
mil, som det är föga sannolikt, att ett helt folk med
kvinnor och barn kunde tillryggalägga i loppet af tre dagar,
på hvilken tid judarna enligt bibeln tillryggalade vägen
mellan Baal-Zephon och Marah.
föredrag med att påpeka, att han var i full öfverensstämmelse
med den bibliska berättelsen, och att han däri ej förändrade
ett iota; men vi hafva sett, att påståendet är oriktigt, och
det är knappast många, som torde vara eniga med
i att tillägga judarna en så äfventyrlig vandring. Man
kunde äfven göra andra invändningar mot
utvandringsteori, men vi vilja hällre lyssna till bibelns
berättelse, den enda, som kan läggas till grund för
besvarandet af föreliggande spörsmål. Se kartan sid. 57.
I Exodus XII, 37 läses: »Så bröto Israels barn upp
från Raamses till Sukkoth, ungefär sex hundra tusen män
till fots, utom små barn.» Denna stad Raamses låg, som
vi ofvan hafva sett vid den gamla kanalen ungefär midt
på vägen mellan Nilen och Bittersjöarna. Det heter, att
Pithom och Raamses voro de två förrådsstationer, som
judarna måste bygga eller väl snarare återuppbygga åt
farao. Härvid kan dock anmärkas, att den ena af dessa
städer visserligen hade namnet Raamses på den tid denna
del af Pentateuchen skrefs, i det tolfte århundradet f. Kr.,
men icke vid den tid, då judarna bygde på den; ty staden
finnes omnämnd på de egyptiska monumenten långt förr
än Ramses den store, efter hvilken den sedan uppkallades,
kom till regeringen; åtminstone äro alla eniga i, att det
är en anakronism, när det i Genesis XLVII, 11 säges, att
Jakobs familj fick bostad i landet Raamses. Belägen
ungefär midt i landskapet Gosen var staden Ramses en högst
passande samlings- och utgångspunkt för de i Gosen
boende judarna. Från Ramses kommo judarna till Sukkoth.
Sist nämnda orts läge låter sig ej med någon säkerhet
bestämma; men den bör hafva legat på den allmänna
karavanvägen från Egypten till Syrien, hvilken sannolikt
då som nu gick norr om Bittersjöarna.
Exodus XIII, 20 lyder: »Och de bröto upp från
Sukkoth och lägrade sig i Etham vid gränsen af öknen.»
Etham är förmodligen det samma som Pithom, då ju bägge
namnen kunna betyda »guden Tums boning» eller »stad».
Vi hafva ofvanför sett, att Pithom och Heroopolis voro
samma stad, och att det var här Josef mottog sin fader
på hans resa från Palestina till Egypten. Pithom låg
på Egyptens östra gräns vid hufvudvägen, som förde från
Palestina till Egypten, och var sålunda en passande
mötesplats för Jakob och Josef. Och Etham låg likaledes
vid gränsen af öknen vid allmänna landsvägen, hvarpå
judarna drogo under sin vandring från Egypten till
Palestina.
Nu var det vid Etham, som judarna i stället för att
fortsätta vandringen på allfarvägen lemnade filisteernas
landsväg och vände om mot söder för att gå till
Bittersjöarna. Ty i Exodus XIV, 2 heter det: »Tala till Israels
barn, att de skola vända sig och slå läger framför
Pi-Hachiroth mellan Migdol och hafvet; framför Baal-Zephon,
midt emot det skolen i lägra eder vid hafvet.» Och i IV
Mos. B. XXXIII, 5 följ., där det gifves en öfversigt af
vandringens gång, som jag för tydlighets skull skall
meddela i sammanhang, berättas följande: »Så drogo då
Israels barn från Raamses och lägrade sig i Sukkoth. Och
de drogo från Sukkoth och lägrade sig i Etham, som är
vid gränsen af öknen. Och de drogo från Etham och vände
sig till Pi-Hachiroth, som ligger midt emot Baal-Zephon,
och de lägrade sig framför Migdol. Och de drogo från
Pi-Hachiroth och gingo midt genom hafvet öfver till
öknen, och de färdades tre dagars led i Ethams öken och
lägrade sig i Mara.»
Sedan judarna på detta sätt vändt om, kan man tänka
sig, att de fortsatt sin vandring söderut, antingen på
västsidan af Bittersjöarna, eller, hvilket jag är böjd att tro,
på ostsidan af de samma. Först nämnda kosa, på
Bittersjöarnas västsida, är märkt på kanalkompaniets karta och
anses således af det sammas lokalkunniga män som den
sannolikaste. Vill man göra sig reda för de närmare
omständigheter, som denna uppfattning förutsätter, blir
tankegången följande:
Har judarnas vandring från Raamses till Sukkoth, från
Sukkoth till Etham varit angifven i dagsmarscher, hvilket
på grund af afståndet är rimligt, så måste äfven afståndet
vara uppgifvet för återstoden af vägen till Röda hafvet;
ty om Etham, såsom vi antagit, låg på Gosens östra gräns,
så hade judarna ungefär 9 geografiska mil att vandra,
innan de kommo till det ställe vid hafvet, där man antager
öfvergången egde rum, och det är knapt troligt, att ett
helt folk, som är på vandring, kan tillryggalägga en så
lång sträcka på en dag. De två första dagsresorna voro
hvardera icke fullt 3 mil långa, och antager man samma
hastighet för vandringen mellan Etham och Röda hafvet,
bör vägen hafva tagit tre till fyra dagar. Hvar judarna
öfvergingo Röda hafvet, kan icke med bestämdhet sägas,
då man ej känner läget af Pi-Hachiroth eller Baal-Zephon;
men man förlägger vanligtvis öfvergången till ett ställe i
närheten af Suez, och till ett annat ställe kan den icke
gärna förläggas, om man antager, att judarna vandrade
söderut på Bittersjöarnas västsida. På hvad sätt öfvergången
verkstälts kan ej häller sägas. Man har i detta afseende
blott att hålla sig till bibelns berättelse. Man har velat
gifva en naturlig förklaring af miraklet genom att
uppvisa att det finnes ett vadställe, där öfvergången skall
hafva skett; men tre tusen år äro förflutna sedan dess,
och man måste dock komma i håg, att nivåförhållandena
hafva, eller åtminstone kunna hafva förändrats betydligt
under den mellanliggande tiden. Som vi redan hafva sett
(s. 18) stod Röda hafvet på denna tid i naturlig
förbindelse med Bittersjöarna; djupförhållandena i de inre
vikarna af detta haf måste då varit mycket olika mot
hvad de nu äro, och vi hafva därför all grund till att
antaga, att samma grund och vadställen icke funnos
fordom som nu, men att det då torde hafva varit tämligen
djupt på det ställe, hvarest öfvergången enligt det
vanliga antagandet skall hafva skett.
Jag är däremot, såsom redan antydt, böjd för att
förlägga öfvergången till ett annat ställe, hvarjämte jag tror,
att judarna togo vägen på ostsidan af Bittersjöarna. Det
synes mig betänkligt att antaga, att judarna voro flere
dagar på väg från Etham till Röda hafvet, då likväl bibelns
uttryck låta förmoda, att det blott var en dagsresa mellan
dessa orter, likasom mellan de två första dagarnas.
Isynnerhet häntyder härpå den berättelse, som finnes i IV Moseb. 33
kap.: »Israels barn drogo från Raamses och lägrade sig
i Sukkoth; de drogo från Sukkoth och lägrade sig i Etham;
de drogo från Etham och lägrade sig framför Migdol.»
Här äro uttrycken de samma och gifva ingen anledning
till att tolka de två första om en dagsresa i sender, och
det sista om en vandring på flere dagar. Tvärt om ligger
det närmare att tolka dem alla på samma sätt, sålunda
blott som en dagsresa för hvart af de tre vägstyckena, så
mycket mer som det strax efter på samma ställe heter:
»De drogo från Pi-Hachiroth, och de drogo tre dagars väg
i Ethams öken och lägrade sig i Mara.» Att här är
angifvet tre dagsresor antyder, att författaren af Numeri
uttryckligen har velat uppräkna de särskilda dagsresorna.
Men var det blott en dagsresa från Etham till
Pi-Hachiroth, kunna vi svårligen antaga, att sist nämnda ställe låg
nio mil därifrån, nere vid Suez. Vidare kunna vi äfven
knapt tro, att Ethams öken, dit judarna kommo efter
öfvergången öfver Röda hafvet, låg midt emot Suez, då staden
Etham låg norr eller nordväst om Bittersjöarna, och till ett
annat ställe kan Etham omöjligt förläggas.
Jag har förut påpekat en omständighet, som är af
superlativ betydelse för närvarande spörsmål. Ända till
Bittersjöarna. De gamla faraonernas kanal, som afleddes
från Nilen tätt invid det nuvarande Zagazig, och fördes i
ostlig riktning mot Bittersjöarna, sattes från början icke i
omedelbar förbindelse med dessa, emedan man fruktade att
antingen skulle hafvet öfversvämma det som man förmodade
lägre liggande landet, eller dess salta vatten skulle tränga
upp i kanalen och göra dennas söta vatten odrickbart och
odugligt till landets fruktbargörande. På
Filadelfos" tid var emellertid förbindelsen mellan Bittersjöarna
och Röda hafvet afbruten, något som man kan sluta däraf,
att vattenmassan i nämnda sjöar aftagit så betydligt, att
deras salta vatten vid Ptolemäos II:s inledning af
Nilkanalen undergick en stor förändring och blef, om icke
alldeles sött, åtminstone sötblandadt. Orsaken till, att
förbindelsen mellan Suezviken och Bittersjöarna afbröts, var utan
tvifvel en intill Ptolemäos" tid fortsatt successiv höjning af
näsets södra hälft. Den internationela kommission, som
skulle pröfva och bedöma
Suezkanalen, fann sålunda längs med stränderna af
Bittersjöarnas då torra bassin spår af tre olika vattenlinier, den
ena öfver den andra, hvaraf framgår, att vattenståndet har
varit olika vid tre skilda perioder.
Emedan Röda hafvet nådde upp till Bittersjöarnas
nordända, fans i dessa tider ingen landtunga mellan dem
och det nu varande hafvet och följaktligen icke häller
någon passage strax norr om Suezviken, såsom i våra
dagar. Detta stämmer äfven med hvad vi veta från andra
håll; ty berättelserna hos klassiska författare, såsom
sannolikhet sluta, att det i den äldsta tiden icke gick någon
landväg mellan Egypten och Arabien söder om
Bittersjöarna
vägen till Clysma uppgifves gå på ostsidan af Bittersjöarna,
icke från Arsinoë öfver Sueznäset, som ju då icke fans. I
Tabula Peutingeriana angifves ett öfverfartsställe öfver hafvet
från Arsinoë till Clysma; medan landvägen äfven där synes
gå norr om Bittersjöarna. Däremot går muhamedanernas
nuvarande pilgrimsväg från Kairo till Mekka, till Suez"
granskap och öfver näset vid Suez; men detta är en kosa
som först efter muhamedanernas eröfring af Egypten
blifvit bruklig; och man kan däraf intet sluta med afseende
på äldre tider, då landet som sagdt emellertid höjt sig,
hvilket icke nog kan betonas.
Men då nu Röda hafvet vid den tid, då judarnas
utvandring från Egypten försiggick, räkte ända upp till
Bittersjöarna, och således — hvilket vi dessutom genom andra
källor veta — det icke gick någon väg öfver
Sueznäset, som då ej fans till, så kan det tyckas underligt,
att Moses skulle välja vägen väster om Bittersjöarna ned
till Suez, hvarest han visste, att det öppna hafvet låg honom
i vägen. Han hade i 40 år vistats hos sin svåger Jethro
på Sinaï och måste sålunda hafva noggran kännedom om
lokaliteterna i dessa trakter och vägarna dit från Egypten.
Han ville föra sitt folk öfver Sinai, i stället för att tåga
raka vägen till Palestina, och han hade då ingen annan
väg att gå än på ostsidan af Bittersjöarna, då man icke
kan antaga, att han hade skepp för att sätta folket öfver
Suezviken. Något vadställe, såsom nu vid ebbtiden, fans
för visso icke på denna tid, och han kunde således
omöjligt gå väster om Bittersjöarna, om han icke på
förhand visste, att Gud genom ett underverk skulle föra honom
och hans folk öfver den breda och djupa hafsviken. Vägen
norr och öster om Bittersjöarna, som voro nordligaste viken
af Röda hafvet, låg däremot rakt framför honom, och den
förde säkert till Sinai. Mellan den gamla kanalen och
norra ändan af Bittersjöarna var en liten landtunga, som
icke var genomskuren, för att saltvattnet ej skulle stiga
upp i sötvattenskanalen.
Låt oss nu betrakta vandringen, med kartan för ögat.
Från Raamses gingo judarna i två dagsresor österut på
filisteernas allmänna landsväg till Etham eller Pithom, som
låg vid kanalen, hvarest denna böjer sig mot söder hän
till Bittersjöarna, och där följaktligen filisteernas landsväg,
som går mot öster eller nordost, lemnade kanaldistriktet
och gick in i öknen, så att Etham för dem, som drogo
denna väg, med rätta måtte sägas ligga vid gränsen af
öknen. Här vände judarna om, d. v. s. de fortsatte icke
vägen åt öster, men gingo mot söder och kommo till
Pi-Hachiroth, som låg en dagsresa från Etham, efter all
sannolikhet på den smala landtungan mellan kanalen och
den nordliga ändan af Bittersjöarna, således i närheten af
det gamla Serapeum. Man har härledt namnet
Pi-Hachiroth från egyptiskan, och det må i sådant fall betyda: »stället
med de många växterna» (pi den maskulina artikeln, achu,
»många», roth, »växt»); denna etymologi hämtar ock stöd
af den koptiska öfversättningen af stället i Numeri. Nu
är det tänkbart nog, att det låg ett sådant fruktbart ställe
här i närheten af sötvattenskanalen, medan det är högst
osannolikt, att något sådant fans nere vid Suez, där
landet helt säkert var en fullständig öken. Här vid
Pi-Hachiroth kunna judarna hafva gått genom vattnet i
Bittersjöarna, Röda hafvets innersta vik, »midt i Röda hafvet
på det torra», som det heter i bibeln, eller, om man vill
hafva en naturlig förklaring af underverket, antingen öfver
den innersta viken vid lågt vatten, då ebben och
nordostvinden hade drifvit vattnet ned, hvilket återvände strax
efter vid inträdande flod, eller också öfver på den smala
landtungan mellan hanalen och Bittersjöarna, hvilken
landtunga sedan kunde vara genomskuren af Moses just i rätt
tid för att låta Röda hafvets och kanalens förenade vatten
störta öfver de förföljande egypterna. Judarna hade
sannolikt större lokalkännedom i dessa trakter än egypterna
själfva, då de förra länge hade bott i Gosen, på hvars östra
gräns öfvergången här antages hafva egt rum, och det är
därför i och för sig icke så otroligt, att egypterna läto
narra sig af dem. Efter öfvergången vandrade judarna
tre dagar omkring i Ethams öken. Detta kan icke
öfverraska oss, då Etham låg högst ett par mil aflägset, på
gränsen af öknen, och var den största och vigtigaste ort i
granskapet.
Jag afviker från den allmänna föreställningen i min
här framstälda uppfattning af den väg, judarna togo på
sin utvandring ur egypten; det är, så vidt jag kan se, den
enda som stämmer med bibelns berättelse och de egyptiska
förhållandena, sådana de voro på dessa tider, ej som de
nu äro.
antydt, att han i början varit hågad att till
Bittersjöarnas nordända förlägga öfvergången öfver Röda hafvet; men
uttrycket, att judarna »vände om» från Etham, och
benämningen »säfhafvet» för Röda hafvet hade förmått honom
öfvergifva denna mening. Vi hafva emellertid sett, att
detta uttryck, »vände om», just var korrekt om den väg,
vi här hafva antagit; och hvad »säfhafvet» vidkommer, så
är det naturligtvis intet som hindrar, att det kunde gälla
de stora Bittersjöarna, då de voro en del af Röda hafvet
och icke torra såsom i senare tider; i detta afseende kan
därjämte anmärkas, att säfven trifves mycket väl i dessa
trakter, ända upp till Timsahsjön, således äfven norr om
Bittersjöarna.
Med afseende på den bibliska berättelsen om
utvandringen, skall jag anföra hvad
verk: »Likasom den natt, då utvandringen från Egypten
tog sin början, alltid i senare tider måste stå för folket
såsom den heliga natten, då dess högre lif började och det
förlossades genom gudomlig hjälp, och likasom alt, som
gick omedelbart förut, måste synas som ett upphöjdt
förspel för den invigda början af egentligen följdrika
händelser, så fråssade de senares tankar, ju längre ned i tiden
man kom, och ju hårdare folket tryktes, dess mer svärmiskt
i föreställningen om underverket i den andra heliga natten
vid egypternas undergång i hafvet.» Stödjande sig på
denna uppfattning af den bibliska berättelsens ursprung,
antager judafolkets moderna historieskrifvare, att
öfvergången öfver hafvet försiggick på naturligt sätt, och
annorlunda kan den från vetenskaplig ståndpunkt väl icke häller
uppfattas (se kartan öfver Gosen).
Det är bekant, att judarna benämnde sin Gud på
dubbelt sätt, än
plural och nyttjas i själfva verket också i bibeln stundom
för att beteckna flere gudar, t. ex. »de främmande Elohim,
Egyptens Elohim», det är: de främmande gudar, Egyptens
gudar. Detta tyckes förutsätta, att äfven judarna
ursprungligen haft föreställning om flere gudar, och att de först
senare kommit till den rena monoteismen, antingen genom
en luttrande utveckling af polyteismen eller också
förvärfvad genom lån från grannarna. Man kallar måhända
denna tankegång en filologisk lek; men den måste vara
något mera, då vi komma till samma resultat genom en
historisk betraktelse.
Genesis historisch-kritisch erläutert (Einleit. XCVII): »Att
israeliternas likasom öfver hufvud de beslägtade
kanaanitiska folkens stamreligion var en polyteism, erkännes af
dem själfva och det till och med i skrifter, som äro
affattade med en fullkomligt mogen insigt och säkerligen
hafva utgått från den stränga Jehovakulten, om ej historien
så bestämt hade talat däremot. I Abrahams familj
förutsättas särskilda gudar, och Josua bok påstår, att folket
förut, i Mesopotamien och Egypten, var försjunket i
afguderi.» Stället hos Josua (XXIV. 14) är alldeles afgörande:
»Så frukter nu Herren och tjäner honom i fullkomlighet
och sanning, och borttager de gudar, som edra fäder
tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjäner Herren.»
sålunda: »den varande», den evigt och själfständigt
»existerande», är den ende sanne, allsmäktige Guden, israeliternas
monoteistiska Gud. Föreställningen om denna Gud
uppträder först med Moses. Exodus VI, 3 säger detta med
tydliga ord: »Och jag är uppenbarad Abraham, Isak och
Jakob som en allsmäktig gud; men med mitt namn: Jehova,
är jag icke känd af dem.» Dock, jag skall icke intränga
på bibeltolkningens för mig främmande område, men blott
anföra några exegeters ord.
Exodus und Leviticus, s. 47): »Den tredje perioden är
tiden från Moses. Denne var den förste, som genom
gudomlig uppenbarelse kom till insigt af, att Gud, hvilken
patriarkerna före Abraham erkände som gudomen i allmänhet,
och patriarkerna efter Abraham som den mäktige
isynnerhet, var den ende sanne guden. För Moses gaf Gud sig
tillkänna såsom Jehova, »den varande», sålunda som den
verkligen existerande guden, vid sidan af hvilken ingen annan
gud är, verkligen existerar.»
über die Genesis, s. LXI): Vid tiden före Moses »existerar
blott Elohim, om än »Grundskriften» framställer det
förhållande, hvari Gud framträder till verlden, på ett ädelt
och upphöjdt sätt och från Jehovismens ståndpunkt aldrig
glömmer, hvad den förgångna tiden skall förbereda. Men
en
bestämmas genom den senare uppenbarade lagen, existerade icke
före Moses.» Och
verk sålunda: »Hur tidigt eller sent hebräerna hafva
kommit till sin teokratiska Jehova eller nationens diktare
och författare till en renare spiritualism, låter sig vid deras
literaturs oordnade beskaffenhet icke strängt bestämma ...
Men det mest afgörande momentet ligger däri, att
Pentateuchen låter Jehova först med Moses uppträda, att
patriarkerna blott känna Gud som den mäktiga kraften, och att
namnet Jehova var dem fördolt» (s. XCIX och CI).
För den opartiska historiska betraktelsen måste det
stå klart, förekommer det mig, att polyteistiska
föreställningar vidlådde det israelitiska gudsbegreppet, ända till
dess Moses i Jehova lärde dem känna den sanne Guden
och därigenom hos dem införde monoteismen, hvilken det
blef detta folks stora historiska uppgift att häfda och
öfverföra till andra folk. Att jag här icke bland
allmänheten utsprider en ny vrånglära, framgår af följande ställe i
förmodligen hos allmänheten gängse uppfattningen uttalar
sig sålunda (VIII. 458): »För öfrigt blir på anfördt ställe
(Exodus VI. 3) namnet Jehova infördt såsom ett nytt
gudanamn i sammanhang med en ny uppenbarelse af Guds väsen,
hvilket i förening med många andra spår häntyder på, att
det samma först från den mosaiska tiden kommit i bruk
hos hebräerna, nämligen i sammanhang med en ny
utvecklingsgrad i deras gudsmedvetande öfver hufvud.»
Men om detta förhåller sig så, blir nästa spörsmål:
Hvar och huru har Moses lärt känna Jehova? Nu veta
vi af bibeln, att faraos dotter uppfostrade Moses såsom sin
egen son, och att han, såsom det heter i
Apostlagerningarna VII. 22, blef undervisad i all Egyptens visdom.
Äfven
heliopolitansk prest, och i Heliopolis fans ett berömdt
prestkollegium, ett af hufvudsätena för den egyptiska lärdomen,
dit i senare tider till och med greker, såsom en
lärdom, Moses här hade tillegnat sig, skulle den vara förspild?
Månne han ej just genom denna i sällsynt grad blifvit rustad
till sitt stora värf att uppträda som sitt folks befriare,
lagstiftare och lärare både i religiöst, politiskt och socialt
afseende? Dessa betraktelser föra oss helt naturligt, ja,
vi kunna gärna säga med tvingande nödvändighet, till att
i Egypten söka den Jehova, som Moses lärde sitt folk
dyrka. Och när vi i det egyptiska panteon se oss om efter
Jehova, upptäcka vi utan synnerlig svårighet en gud, som
har alldeles samma namn som Jehova, visserligen ej till
ljud, ty Jehova är ju ett hebreiskt namn, men till betydelse,
och som för öfrigt i flere afseenden kan jämföras med
israeliternas Jehova. Den egyptiska gud, jag här syftar
på — jag skall nämna honom med detsamma — är Chepera,
hvilket namn betyder: »den som är, den varande,
existerande». Såsom bekant var egypternas religion ursprungligen
en naturreligion. Solen var deras första och sannolikt enda
gud. Den lokala solkulten utvecklade sig emellertid olika
i olika egyptiska landskap, och då alla landskap förenades
till ett egyptiskt rike, blefvo lokalgudarna under
skiljaktiga namn och förrättningar, upptagna som lemmar i den
gemensamma gudacykeln efter bestämd rangordning med
hufvudstadens lokalgud i spetsen. Men medan lokalgudarna
i den officiela gudakretsen intogo en underordnad ställning,
dyrkades de hvar och en i sitt område såsom den högste
och mäktigaste guden, såsom den gud, hvilken skapat sig
själf, och väl egentligen taladt såsom den ende guden.
Amonhotep IV, som regerade omedelbart efter judarnas
utvandring ur Egypten, sökte bringa reda i förvirringen genom
att afskaffa alla dessa gudar och införa tron på en enda
gud, den ursprungliga solguden, dock med den
modifikation, att solen dyrkades såsom uppenbarelseform af den nu
såsom osynlig uppfattade guden, hvarvid den nye guden
kallades Aten-chu-ra, »Solskifvan, solgudens glans». Den
sålunda reformerade religionen blef snart åter öfvergifven,
och det gamla mångguderiet infördes på nytt. Men om
reformationen emellertid icke fick någon varaktig praktisk
följd, så vittnar den dock om ett behof hos den tänkande
delen af nationen att sätta en monoteism i stället för
polyteismen. Ehuruväl det officiela försöket misslyckades, kan
det ej vara något tvifvel om, att en eller annan religiös sekt,
en eller annan filosofisk skola, dels längre tid förut måste
ha varit verksam i att utbreda härmed beslägtade ideer —
efter som en landet i dess helhet omfattande reformation
kunde genomföras — dels äfven senare, efter det första
misslyckade försökets uppgifvande, hägnade om och fortplantade
den rena monoteistiska läran.
En dylik spekulationens gud, hvars begrepp må hafva
uppstått och fixerats i en filosofisk skola, är just den nyss
nämnda Chepera, guden »som är, som existerar». Han är
icke någon lokal solgud; åtminstone kan man icke påvisa
någon stad, något område i Egypten, hvarest han
ursprungligen blef särskildt dyrkad som lokalgud; icke häller
uppträder han någonstädes såsom tillhörande en triad, såsom
händelsen var med lokalgudarna, hvilka alltid tänktes under
form af en familj, bestående af fader, moder och son.
Tvärtom är han tydligen på spekulativt sätt härledd ur
verbalbegreppet cheper, som i egyptiska texter
utomordentligt ofta nyttjas, dels såsom hjälpverb »vara», dels såsom
fullständigt predikatsverb i betydelse af »vara, existera». Att
verbet cheper och gudens namn Chepera äro beslägtade eller,
rättare sagdt, egentligen ett och samma ord, blott
differencieradt i verb och substantiv, framgår alldeles bestämdt
af skrifsättet. De skrifvas nämligen bägge med skarabeen,
som ljuder cheper, och betyder »vara, existera»
som tillägges skarabeen. har icke sin grund i någon symbolism eller
myt, utan blott i den omständighet, att dess egyptiska namn cheper
ljuder alldeles så som det ord, som betyder »vara, existera», och nyttjas
vanligen för att skrifva detta ord. Af denna anledning betecknar
skarabeen på egyptiska »tillvaro, lif», medelst ett slags ordlek, som icke skulle
vara möjligt i något annat språk. och för
öfrigt spelar en synnerligen vigtig rol i religiöst-funerärt
afseende. En skarabé (en skalbagge) t. ex. lades på den dödes
bröst som symbol af uppståndelsen och det eviga lifvet.
Den betyder ej blott »existera», utan »evigt existera», icke
blott det skapade, som existerar: verlden, materien, utan
tillika den som skänker existens, nämligen skaparen, det
vill säga den gud, som både själf existerar i all evighet
och skapar de existerande tingen. Det är nu, tror jag,
klart, att Chepera icke är någon naturgud, utan
uteslutande en spekulationens gud, hvars begrepp blott kan vara
tänkt och utveckladt i en filosofisk skola.
Nu är denne gud Chepera mångfaldiga gånger
omnämnd i de fornegyptiska texterna. Jag skall anföra några
ställen. Dödsboken XVII. 60, hvarest den döde talar:
»Jag tjänar den högste guden, i skrifterna (kallad)
Chepera.» I Dödsb. XXIV. 1 säger guden själf: »Jag är
Chepera, som har skapat sig själf.» Enligt en text, som
är anförd af
solguden Ra identisk med »Chepera, som sänker sina
vingar och hvilar i den underjordiska verlden.» I
La litanie du Soleil (II. 2), där denna text är publicerad,
lyder den: »Du vare lofvad, Ra, du högsta makt, du
Chepera, som sänker dina vingar, och hvilar i underverlden,
du födes såsom din egen son.» En annan vers af samma
text lyder (IV. 32): »Du vare prisad, Ra, du högsta makt,
med de många uppenbarelseformerna i den heliga boningen,
du bild af Cheperas lekamen.» På samma sätt heter det
på ett annat ställe (Ibid. II. 12): »Du vare lofvad, Ra,
du högsta makt, som stiger ned i Anubis hemliga boning,
du bild af Cheperas gestalt.» I en variant af samma vers
(XXXIV. 12) läses: »Du vare lofvad, Ra, du högsta makt
som nedstiger i Anubis hemliga boning, du bild af Tums
(eller Atums) gestalt.» Här äro sålunda Chepera och Tum
ombytta med hvarandra, hvaraf framgår att de betraktades
såsom sammanhörande eller beslägtade. Det heter också:
»Solguden Tum-Chepera, som upplyser de två verldarna»
(Ib. s. 32). I Dödsboken LXIV. 29 säges uttryckligen:
»Guden Tum, det är, Chepera»; och på samma ställe
CXXXIX. 1: »Tal af den döde: Hell dig, Tum, hell
dig Chepera!» och CXLI. 6 nämnas åter gudarna Tum och
Chepera till samman. Följande ställen visa, att Chepera
tillika var beslägtad med solguden Hormachu: »Hell dig,
du solgud, Hormachu, du Chepera, som har skapat dig
själf! skön är din glans i horisonten, när du upplyser
jorden med dina strålar; alla gudar glädja sig, när de
skåda dig, du himmelens konung.» (Dödsboken XV. 3.)
»O Chepera i din båt (solbåten), du hvars väsen existerar
genom dig själf, det vill säga, evinnerligen, befria den
aflidne.» (XVII. 74) och på samma ställe (XVII. 79), där
detta närmare förklaras, säges: »Chepera i sin båt, det är
solguden Hormachu själf.» — »Jag sitter i Cheperas stora
båt», det är solbåten (Dödsb. CXXX. 21). »Chepera i sin
båt fäller ormen Apopis (gudarnes fiende) hvar dag» (Ibid.
CXXXIV. 2). Här står åter Chepera i stället för
solguden. Och slutligen säger den aflidne i Dödsboken (XCI.
2): »Jag är salig, jag drager till det ställe, där Ra, Tum,
Chepera, Hathor äro.»
Vi se här, att Chepera än uppträder ensam såsom den
högste guden, som skapat sig själf och är gudarnas fader,
än i stället för eller tillsamman med Ra, Tum eller
Hormachu. Dessa tre gudar äro emellertid blott olika former
af solguden, då Ra är solen i allmänhet, Tum solen i dess
nedgång om aftonen, och Hormachu solen i dess uppgång
om morgonen. Men Chepera är naturligtvis icke därför
identisk med de olika solgudarna; han har åtminstone ett
eget namn och får redan därigenom ett eget innehåll. Här
eger utan tvifvel ett liknande förhållande rum som mellan
den ursprungliga solguden och Amonhotep IV:s Atenchura.
Under utvecklingens fortgång hade gudsbegreppet fått ett
andligare innehåll. Likasom egypterna från början hade
dyrkat solen som gud, fortforo de äfven därmed till de
senaste tider; men de kunde naturligtvis icke i längden
tillfredsställas af den krassa föreställningen, att den
materiela solen, den synliga solskifvan var Gud själf, hvaraf
följde, att Gud liksom drog sig mer och mer tillbaka, så
att han för deras uppfattning till sist blef stående bakom
sinneverlden såsom en osynlig ande. Vi finna flerestädes
spår af en sådan utveckling. I Theben hade den
ursprungliga solguden förvandlats till Amon-Ra, den »dolde» solguden,
i Memfis till Ptah, såsom den som »öppnar, uppenbarar sig»,
i Abydos till Osiris, såsom den etiske gud, som i ett
annat lif håller dom öfver människans handlingar. I
Heliopolis, solstaden, där solgudens hufvudtempel fans, hade den
ursprungliga solkulten synnerligen väl bibehållit sig. Här
tillbads Ra, den egentliga solen, här dyrkades Atum,
aftonsolen, och Hormachu, morgonsolen, såsom speciela
lokalgudar. Det upplysta presterskapet i Heliopolis kunde
visserligen lika litet som de andra städernas presterskap på
längden finna tröst i föreställningen om en materiel
solgud. Och i själfva verket nödgas vi till att antaga, att
det just var här, som det gudsbegrepp, hvilket knyter sig
till Chepera, måste hafva uppstått, då de ofvan anförda
citaten tydligen visa, att Chepera är förbunden med och
träder i stället för de heliopolitanska lokalgudarna Ra, Tum
och Hormachu, blott dessa, inga andra städers lokalgudar.
Gudsbegreppet Chepera måste följaktligen tänkas hafva
utgått från solguden, men han är icke den synliga,
materiela solen; han uppenbarar sig blott i solen, hvilken, såsom
vi hafva sett i ett af citaten, Ȋr en bild af Cheperas
lekamen». Chepera är den gud som är, som existerar
oförändrad i all evighet, liksom solen alltid och oföränderligt
uppstår hvar morgon i öster och hvar afton går ned i
väster.
Läran om den egyptiska guden Chepera, hvilken såväl
till namn som innehåll sammanfaller med den judiska
Jehova, hade sålunda sitt hem i Heliopolis; men nu var
det just här, som Moses såsom heliopolitansk prest
invigdes i »all egypternas visdom», och hvarest han grundligt
måste hafva fått lära, att Chepera var en sannare och
fullkomligare gud än alla Egyptens öfriga gudar, och
särskildt än Ra, Tum och Hormachu, hvilka presterna å
ämbetets vägnar och för folkets skull måste fortfarande dyrka.
Utom de inre i saken själf liggande grunder, som tala
för sammanställningen af Chepera och Jehova, få vi i det
sist nämnda förhållandet äfven ett yttre historiskt
vittnesbörd. Men icke nog härmed. Äfven en annan rätt
märklig omständighet kan här påpekas, emedan den nämligen
bestämdt syftar åt samma håll. I Exodus XXV. 20—22
läses: »Och Cherubim skola utbreda vingar ofvanfrån, så
att de öfverskygga nådastolen med sina vingar, och den
enes ansigte skall vara vändt mot den andres; mot
nådastolen skola Cherubims ansigten vara. Och du skall sätta
nådastolen ofvan på arken och lägga det vittnesbörd i
arken, som jag vill gifva dig. Och där vill jag komma till
dig och tala med dig från nådastolen mellan de två
Cherubim, som äro på vittnesbördets ark, alt det som jag vill
befalla dig till Israels barn.» Den här ofvan omtalade
egyptiska framställningen (bild. 11) kan märkvärdigt nog
tjäna som en fullkomligt korrekt illustration till detta
bibelställe. I midten af processionsbåten är nedsatt den kista,
hvari de heliga symbolerna äro nedlagda; ofvanpå hvila
två väsen, som fullt ut motsvara de judiska keruberna,
med ansigten vända mot hvarandra, och breda sina
skyddande vingar öfver locket, och midt emellan de två egyptiska
keruberna hvilar guden Chepera, alldeles på samma sätt
som det säges, att Jehova skall komma och tala med Moses
från nådastolen mellan de två cherubim. En fullkomligare
öfverensstämmelse kan icke tänkas: hvar enskildhet i
bibelstället återfinnes i den egyptiska afbildningen. Då detta
knappast kan vara tillfälligt, bör det vara tillåtet att häri
se ett nytt vittnesbörd för riktigheten af vår
sammanställning af den egyptiska guden Chepera och israeliternas
Jehova.
Jag skall sammanfatta resultatet af det ofvan
utvecklade i följande punkter:
1) Den judiska religionen har ursprungligen utgått
från en polyteism.
2) Den mellan polyteism och en utvald familje- eller
stamgud vacklande religionen aflöstes först under Moses
af den rena monoteismen, då han i Jehova lärde
israeliterna känna den sanne Guden.
3) Moses fick sin lärda uppfostran i Heliopolis och
blef just därigenom satt i stånd att utföra sitt stora värf.
4) I Heliopolis dyrkades solgudarna Ra, Tum och
Hormachu särskildt som lokalgudar.
5) Af dessa lokalgudar utvecklade det upplysta
presterskapet i Heliopolis en andlig spekulationens gud, Chepera.
6) Namnet Chepera härledes af verbalbegreppet cheper,
»vara, existera», och betecknar den gud som är och existerar
allena och oföränderligt i all evighet, den ende sanne guden
i motsats till Egyptens öfriga gudar, som presterna väl
måste dyrka, men icke i sitt hjärta kunde erkänna.
7) Denne gud Chepera, som Moses måste hafva lärt
känna i Heliopolis, synes vara identisk med Jehova, som
Moses förkunnade sitt folk. Namnet Jehova härledes af
verbalbegreppet hava, »att vara, existera», och betyder den
gud som är, existerar i all evighet; det har altså noga
taget samma härledning och betydelse som det egyptiska
namnet Chepera.
8) Filologiska och historiska grunder tala för
identiteten af Chepera och Jehova; härtill kommer vidare den
märkliga omständighet, att likasom Jehova uppenbarade
sig från nådastolen mellan de två Cherubim, på samma
sätt ses äfven Chepera på ett egyptiskt monument hvila
på locket af en helig kista mellan två keruber.
Innan jag afslutar detta kapitel skall jag något beröra
öfverensstämmelsen mellan den egyptiska och mosaiska
moralen. I den förut nämnda Dödsboken finnes den
bekanta domsscenen, i hvilken Osiris presiderar och med sina
42 guddomliga meddomare håller dom öfver den döde.
Denne nalkas ledd af rättfärdighetens gudinna och renar
sig från de 42 synder, hvilka de 42 domarne hafva att
bestraffa. Bland dessa uppräknar han: »Jag har icke dräpt,
jag har icke gjort hor, jag har icke stulit, jag har icke
talat falskt,» o. s. v., uttryck, som delvis ordagrant stämma
med buden i Mose lag. Det kan ej med bestämdhet sägas,
att Moses här åter lånat af egypterna; men det synes
antagligt nog, om man betraktar saken historiskt. Hos
egypterna hade en mer än två tusen år gammal civilisation
utvecklat och befästat samfundsordningen och de moraliska
begreppen, och judarna, hvilka just nu skulle bildas till
ett själfständigt samfund, kunde på ganska naturligt sätt
hos dem låna, hvad de i sådant fall behöfde. Ett sådant
lån kan icke här öfverraska oss, sedan vi sett flere exempel
på lån, som icke lågo så nära.
I tiden efter judarnas utvandring herskade egyptiska
faraoner t. ex. Ramses II, hans son Menefthes och andra
öfver flera af de asiatiska gränslandskapen, och intet
hindrade därför en liflig samfärdsel mellan Egypten och
Väst-Asien under största delen af 19:de och 20:de dynastiernas
regeringstid. Det finnes äfven mångfaldiga vittnesbörd om,
att en sådan förbindelse verkligen egde rum. Att i
enskildheter påvisa detta skulle vara det samma som att skrifva
Egyptens historia under hela denna tiderymd, och därom kan
naturligtvis här ej vara tal; jag skall således inskränka mig
till att anföra hvad
publikation af några bref, som i Menefthes" regeringstid
växlades mellan i Syrien bosatta egypter och deras
hemmavarande slägtingar: »I det tidskifte, då dessa bref skrefvos
(i slutet af tolfte århundradet, sålunda ungefär mot slutet
af Domarnes tidsålder i den israelitiska historien), egde
en omfattande samfärdsel rum mellan Egypten och
Syrien; farao företog resor till det senare landet, och
egyptiska ämbetsmän af olika klasser voro där anstälda på fasta
platser; detta framgår af bref 10 från prestinnan
Sherau-Ra, och af bref 12, som berättar om återkomsten af en
ringare ombudsman, hvilken i fem år varit bosatt i Syrien i
en varuhandlares tjänst» (
III. tome 2, s. 163). Under den fredliga samfärdsel, hvarom
dessa bref, resebeskrifningar o. s. v. gifva högst värdefulla
upplysningar, måste naturligtvis Egypten såväl på grund
af sin politiska öfvermakt som genom sin öfverlägsna
civilisation utöfva ett alldeles dominerande inflytande på sina
politiskt svagare och mindre bildade grannar. Då vi här
väsentligen inskränka oss till att beröra egypternas
förhållande till israeliterna, skall jag till sluts blott bifoga
den anmärkning, att det sannolikt var på denna den
egyptiska suprematiens och blomstringens tid, den äldsta delen
af Pentateuchen författades.
Guden Cheperas namn.
Egyptens förhållande till Grekland.
förträffliga arbete: History of Greece (III. 414): »För grekerna
var Egypten före Psametiks regering en tillsluten verld»,
och på flere ställen i det Egypten behandlande kapitlet
som innehåller många oriktigheter och öfver hufvud
skämmer bort det förträffliga arbetet, upprepar författaren
påståendet om, att grekerna först efter Psametiks
tronbestigning lärde känna Egypten. Detta är nu uppenbart ett fel,
hvilket är af så mycket större betydelse, som det gifver
en alldeles missledande föreställning om den egyptiska
civilisationens inflytande på den grekiska. Ty det är tydligt,
att om grekerna först i 7:de århundradet kommo i beröring
med egypterna, då väl i det närmaste alla kulturelement
redan förefunnos i Grekland, kunna de åtminstone ej
omedelbart hafva lånat något af väsentlig betydelse hos
kulturfolket i Nillandet. Men påståendet är som sagdt oriktigt;
man kan nu på det bestämdaste visa, att redan många
århundraden tidigare en förbindelse mellan de två folken
kommit till stånd.
Om man undantager folknamnet Hanebu, som nämnes
på de egyptiska monumenten mer än två och ett halft
årtusen före vår tideräkning och som under Ptolemäerna
helt säkert betecknar grekerna, men i äldre tider möjligen
ett annat folk, nämnas de af greker bebodda landen, så
vidt man för närvarande vet, för första gången under
Thotmes III, sålunda i det femtonde århundradet. Ibland
de folkgrupper, som äro upptagna på en stele från denna
konungs tid, förekomma tre grupper, hvilka antagligen
omfatta alla ösamlingar i Medelhafvet från den minsta bukten
i öster intill Spaniens kuster, samt alla land rundt om
Medelhafvet, icke blott de södra, utan äfven de norra
kusttrakterna. Under Ramses II (under tolfte århundradet)
nämnas Schartana, hvilka forskarne äro eniga i att
identifiera med sardinierna, först såsom krigsfångar och
sedan såsom hjälptrupper i denna konungs tjänst. Under
sonen och efterträdaren Menefthes möter oss en hel skara
af grekiskt-italiska folk. På en af väggarna i det stora
Karnaktemplet läses nämligen en hieroglyfisk inskrift, som
berättar om ett infall i Egypten, företaget af förenade
libyska, grekiska och italiska folk i slutet af tolfte
århundradet. Då denna berättelse har stor betydelse för
belysningen af här omnämnda förhållanden, skall jag i korthet
meddela innehållet däraf. Framställningen börjar med, att
Akavascha (achäer), Tuirscha (etrusker), Leku (Lykier),
Schartana (sardinier), Schikelscha (sikuler) och andra folk,
hvilkas namn försvunnit genom textens skadande, hade
förenat sig med libyerna och infallit i Egypten under kung
Menefthes regering. I linjerna 2—6 sjunges denna konungs
lof. Linie 7 berättar, att fienderna uppslagit sina tält vid
en ort, som heter Pabaris, och den olycka, de framkallade
öfver Egypten, jämföres med de betryckets tider, då hyksos
plågade landet (lin. 8—9). Så angifvas de anstalter
Menefthes träffat för att fördrifva fienden (lin. 10—13), som
under ledning af libyerfursten Maurmuiu hade inträngt
öfver Egyptens västra gränser (lin. 14—15). Farao
tilltalar sina män och tröstar dem med, att gudarna skola
vara med dem och tillintetgöra den usle fienden, som fräkt
härjade landet, plundrade templen och öfversvämmade
fälten (lin. 16—26). Lin. 27 berättar om en expedition, som
egyptiska trupper företogo till Libyen, förmodligen för att
därigenom tvinga fienden lemna landet. Inskriften vänder
åter till farao, för hvilken guden Ptah uppenbarar sig i
drömmen ingjutande hos honom mod och tröst (lin.
28—29). Uppmuntrad häraf rustar sig farao till striden. Det
kommer till slagtning, hvari egypterna fullständigt besegra
fienden (lin. 30—34). Fiendens anförare flydde, lemnande
efter sig vapen och dyrbarheter (lin. 35—37). Det egyptiska
rytteriet förföljer de flyende (lin. 38). I följande linier
kastas åter en jämförande blick på den olyckliga
hyksostiden; gudarna räddade då liksom nu landet (lin. 39—40).
Förföljarne återvända och berätta om segern. Farao jublar
öfver, att fienden är slagen, och att dess öfvermodiga hot
återfallit på dess eget hufvud, och hela landet instämmer
i jublet (lin. 41—47). Fångar, afhuggna lemmar af dräpta
fiender samt bytet föres fram för farao, som vistas i en
efter honom uppkallad stad (lin. 48—49). Därpå angifves
noga antal af fångar, dräpta fiender och olika slag af byte
för hvart af de fientliga folkslagen särskildt (lin. 50—61).
Slutligen tackar farao gudarna för den härliga seger, de
förlänat honom; han berömmer sig af att ha krossat
fienden, och att han med gudomlig hjälp frälsat sitt land från
den hotande faran (lin. 62—67).
Språkliga, geografiska och historiska grunder
öfverensstämma däri, att det verkligen var nämnda grekiskt-italiska
folk, som omkr. 1100 f. Kr., således ungefär vid trojanska
krigets tid, i förening med libyerna gjort detta infall i
Egypten. Jag skall här ej anföra grunderna, men blott
anmärka, att de äro mycket starka, då egyptologernas eljest
ofta stridiga skara i motsatt fall icke skulle hafva varit
enig i att erkänna dem som giltiga. På sista tiden har
en icke-egyptolog, fransmannen
invändningar, då han nämligen bland berberska folknamn
tror sig hafva återfunnit de nyss omtalade namnen. Men
denna omständighet bevisar intet med afseende på
nationaliteten, och det är dess utom ganska antagligt — något
som man redan på förhand kunde vänta — att nämnda
grekiskt-italiska folk, som öfver Libyen gjort infall i
Egypten, dock må hafva lemnat efter sig så tydliga spår i dessa
näjder, att deras namn kunde blifva bevarade i minnet.
En annan invändning, som
på kronologien, bortfaller, om man, såsom jag tror är
nödvändigt, förlägger Menefthes" regering och infallet i
Egypten till omkr. år 1100. För öfrigt har man alldeles
slående bevis för, att åtminstone sardinierna i forntiden stodo
i förbindelse med Egypten, i den omständigheten, att man
på Sardinien funnit en mängd egyptiska fornsaker,
nämligen skarabeer, delvis med hieroglyfiska inskrifter; i
synnerhet är en antik brons-statyett, som framställer en
sardinisk krigare, i detta afseende af stort intresse, då den
framter samma karakteristiska egendomligheter t. ex. vid
hjälm och svärd, som återfinnas på de egyptiska
framställningarna af just samma Schartana-krigare, hvilka här
blifvit identifierade med sardinierna. Äfven hvad etruskerna
beträffar, äro dylika fornsaker funna; de äro visserligen
icke så talrika och till sin bevisningskraft så bindande, men
de äro dock alltid tillräckliga att ådagalägga sannolikheten
för att äfven etruskerna lång tid före Roms anläggning
stått i förbindelse med Egypten.