Efter kvällsbrisen. Efterlämnade skrifter på vers och prosa
Kan ji« uwoMMjtriM
KARL A.
TAVASTSTJERNA
EFTER
AMATÖRFOTOGRAFI
EFTER KVÄLLSBRISEN
EFTERLEMNADE SKRIFTER
PÅ
VERS OCH PROSA
AF
KARL A. TAVASTSTJERNA
STOCKHOLM
C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS-AKTIEBOLAG
STOCKHOLM
GUSTAF LINDSTRÖMS BOKTRYCKERI
1899
INNEHÅLL.
Trevano.
Uppfinnaren.
Sydländskt vinterlif.
En tågsammanstötning.
Pettersson.
En historia från gamla Högholmen.
Nixe.
Lustjakten Don Juan.
Öfvergifvet.
Dikter.
Gif mig ett språk och gif mig ett land,
Gif mig att älska älskade band,
Gif mig en krets, till livilken jag hör,
Gif mig ett mål att stupa för!
TREVANOSommaren har redan bränt grönskan brun och
svart längs hela dalsträckningen.
Capriascaflo-den ligger sinad i sin strömfåra af hvita och
rödgula stenar; näjden ångar torr värme. Som
en väldig ugn hettar det kala San
Bernardo-bärget under middagssolens strålar, luften är
olidligt torr och blandad med stoft; vinden har
domnat eller rättare stigit uppåt fjällbranterna,
lämnande den glödgade dalen att uppglödgas
än vidare af Norditaliens obarmhärtiga
midsommarsol.
Den i vårgrönskan så ljust leende och
lockande Capriascadalen är (orbytt till ett stycke
stenigt Arabien, höljdt i dam långt uppåt de
omgifvande bärgen. Vägarna sno sig som
bländande band öfver den gråhvita grunden och
inelranlan bternas bnmsvedda buskar, själfvacypress- och olivlundarna bära ett gråhvitt,
dämpande lager af dam på sin mörka grönska.
Långt framme i ugnsmynningen har
perspektivet en lätt blå färgton, såsom funnes det dock
ett grand af fukt i luften därborta, men inåt
dalen blir luften hvit, och liettan stiger
dallrande upp ur den sinade flodens brokiga
sten-bädd.
På den hvita vägen i den hvita, stillastående
luften röres upp en hvit sky af stoft under
stampande hästfötter. På lagom afstånd från
hvarandra, så att de åkande ej kväfvas af
dammet från dem framför, rullar ett antal
blänkande vagnar med kuskar i ryska hattar och
kappor och betjänter i livré på kuskbockarna.
Främst kör ett fyrspann framför en heltäckt kupé,
och bakpå den stå tvenne lakejer, styfva som
stoder, hållande sig fast med hvitbehandskade
händer och bärande sina galonerade hattar med
engelsk likgiltighet för svetten, som sipprar fram
under brättena och rinner dem ner öfver deras
välrakade ansikten.
På kupédörrarna blänker ett vapen i
förgyllning, gardinerna äro neddragna för hettan, de
svarta hästarna äro hvitskummiga af värmen
och farten, men kusken tycks ej ha order attspara dem, ty det bär af med god fart inät den
hvitglödgade dalen.
Vagnarna äro nio, och samtliga ha de
suff-letter och fönster omsorgsfullt stängda för solen
och dammet. Man ser ingenting af herrskapen,
men man anar att de äro både rika och
mäktiga, ty vanligt folk gör ej vagnsturer genom
Capriascadalens middagshetta flere mil från
närmaste stad. Det hela är en file af vagnar från
Boulognerskogen, som roar sig med att bilda
karavan i steniga Arabiens öken.
Ett par kilometer efter vagnarna kommer
trossen. Den består af väl lika många fordon
som hufvudtruppen, och körsvenner och
liejdu-kar balansera vana och högljudda på hela bärg
af koffertar.
Hvad har denna lyx att göra i Norditaliens
fattigaste bärgsbygder?
Framåt vägen, som börjar höja sig allt mer,
skönjes ej ett spår af något mål, som vore
värdigt en sådan samling lysande ekipage,
Bärg-väggama resa sig allt brantare, dalen krymper
ihop, hettan är förfärlig. Hästarna måste stupa
inom kort.
Då svänger sig vägen plötsligt omkring San
Bernardobärgets kala stup, tager af åt vänsterlängs en helt liten, brant dalgång, som bebådat
sig genom en obetydligt grönaktig skriftning i
de hvitbruna höjderna, hvilka stå vakt på ömse
sidor om Capriascaflodens sinade fåra.
Och i detsamma kommer ett friskt vinddrag
dansande ned från bärgen. Från olivskogen
of-vanom vägen faller en välgörande skugga,
växtligheten blir grön, dammet är bortblåst. Nere
i dalsänkan sorlar en bäck.
Hästame sätta mularna i vädret, en hingst
gnäggar muntert så det ger gladt eko inne i
snåren, lakejerna taga af sig hattarna och torka
sina svettdrypande pannor. På den branta
stigande vägen håller den främsta vagnens kusk
fyrspannet in, och karavanen går fot för fot
uppåt genom ett helt nytt, friskt landskap på
San Bemardobärgets norra sluttning.
En hand fäller ner en ruta inifrån vagnen,
en gråsprängd herre lutar sig ut och ropar
mycket högt och gladt på franska:
»Nu är det värsta öfverl»
Det ropet väcker lif inne i alla vagnar.
Fönster fällas ner, gardiner och näsdukar, solfjädrar
och fruntimmerstoaletter fladdra för vinddraget.
Den gråsprängda herren i främsta vagnen
hoppar vigt ur utan att låta vagnen stanna ochviftande svalka med hatten åt sin flintskalle, på
hvilken värmen springer ut i pärlor, låter han
vagn efter vagn passera sig förbi, tittande in
genom fönstret till hvarje gifvande och fångande
ett gladt ord och en vänlig blick. I den sista
vagnen sätter han sig upp igen på lakejens
plats; medan denne får slå ned suffletten och
bli efter på vägen. Inne i vagnen sitta fyra
angenämt öfverraskade personer, två damer i
ljusa sommardräkter och två herrar.
Inom tio minuter reser sig en pyramid af
ilen mest ogenomträngliga och mörka grönska
midl i dalgången. Olivsnären ha gifvit vika
för en väldig park med hundraårs stammar,
vägen ligger i djup skugga, det är svalt, och
fa-gelkvittret ljuder som en dämpad orkester ur
skogens bedårande dunkel.
Det hörs små utrop af öfverraskning ur
vagnarna. I den sista vagnen reser sig den ena af
damerna upp, korsar sina vackra armar öfver
kuskbockens ryggstöd och säger till den
grä-sprängde herrn med en röst, som icke narras
beundran:
»Men, furst Orschansky — det är ju ett
rent underverk, ert Trevano!»Fursten vänder sig småleende om på
kusk-sätet, tager upp den vackra handen, kysser den
artigt och svarar:
»Man får inte bjuda så bortskämda damer
som er på en öken färd, utan att oasen i öknen
är färden värd.»
De åka öfver en vindbrygga af gjutjärn,
djupt inunder bland kolossala ormbunkar och
kullfallna mossiga stammar sorlar bärgsbäcken.
Medan vagnarna framför fortsätta den stora
upp-körsvägen fram, tager furst Orschansky med
den sista vagnen en genväg under lärkträn, som
nästan sopa in i vagnen och kör såsom den
första in på en gårdsplan med ljus grönska,
springvatten och statyer. När de andra vagnarna äro
framme står fursten välkomnande på trappan
till sin stora, svala villa af marmor, så godt
som fullkomligt dold i parkens grönska.
Palmerna fläkta sitt svala välkommen med
ofantliga dunkelgröna blad. Fursten slår inbjudande
ut med handen:
»Tag Trevano i besittning! Det är bygdt
för er, mitt herrskap!»II.
Uppe i andra våningen af villan har
mada-me Calergi tagit in. Den berömda divan har
nöjt sig med tvenne af de vackraste rummen,
fast fursten erbjudit henne sin egen privatvåning
om fem rum — detta för de många gästernas
skull, mellan hvilka fursten nu kan dela sina
egna rum 0111 det behöfs.
Madame Calergi är icke illa installerad i de rum
hon valt; bredvid hennes sofrum är
toalettrummet med marmorbassäng och rinnande vatten
och på andra sidan är kammarjungfruns rum,
så hon alltid har henne till hands. I hennes
stora mottagningsrum är dagern utomordentligt
angenäm och temperaturen dräglig, tack vare
blekröda sidenmarkiser för fönstren och en
spelande vattenkonst midt i rummet. Det är ett
öfverflöd på kallt, kristallklart vatten på
Tre-vano — en lyx, som madame Calergi förstår
sätta värde på. Springbrunnen i hennes mot-tagningsrum tilltalar henne isynnerhet, den
sprider där härlig svalka, och den är ett konstverk.
Den föreställer Leda med svanen, något
om-komponerad. I halft upprest ställning ligger
hon och hindrar genom en afvärjande åtbörd
svanen att kelande smyga sitt hufvud uppåt
hennes bröst.
Ur näbben, som svanen vrider uppät
springer källvattnet i en bred solfjäderformig stråle,
ymnig nog för att gifva rummet svalka.
Gruppen är alldeles ny, af genomskinlig marmor,
hvilken ännu ej hunnit fläckas genom vattnets
inverkan.
Det klara vattnet, den hvita marmorn och
några sällsynta vattenliljor i fontänens ovala
bassäng kontrastera superbt mot den blekröda
varma dagern i rummet. Det verkar som glace
serverad pä glödhela kol. Än sen om det icke
är haut göut och klassiskt! Det klassiska
ligger icke för hennes temperament, hvarken i
skulptur eller i musiken, — hennes egen konst.
Hon anar hvilket nöje hon skall bereda
fursten genom att förklara sig nöjd med nimmen,
och den blick han skall tacka henne med blir
nog mycket innehållsrik för en kvinna, som icke
är blind på fantasien utan ser skarpt med den.Furst Orschansky är ett oförbätterligt
original, det vet hela världen sedan gammalt, och
madame Calergi har mer än en erfarenhet därom.
Genast hon inträdde i sina rum på Trevano
såg hon att de blifvit möblerade och
iordning-stälda enkom för henne. Det hela är endast
ett minutiöst förverkligande af hennes luftigaste
byggnadsplaner, dem hon en eftermiddag för
länge sedan på skämt framkastat för fursten
hemma i sin boudoir i Paris, medan
decemberdagens grå skymning föll öfver färglösa
avenyer. Hon hade gripits af någon slags nyck
att i fantasien framkalla all den färgprakt
decemberdagen saknade, hon frossade i Saharas heta
sol öfver en enslig oas, där allt var svalka och
grönska midt i det glödande sandhafvet rundt
omkring.
Där bygde hon sig en villa af marmor efter
pompejanskt mönster och inredde åt sig trenne
rum — händelsen gjorde att hon för tillfället
ej önskade mer än de tre rummen. Och nu
sitter hon i dessa rum, inredda i minsta detalj
efter hennes fantastiska projekt, ända från de
blekröda sidenmarkiserna för fönstren till
springbrunnen i mottagningsrummet, ända från
toalettrummets bassäng med rinnande vatten och spegel-
k.fter kväUsbriitn, 2■väggar till Leda som icke vill kela med svanen.
Hon minnes icke själf alldeles väl sina hugskott
då, men hon letar sig till dem ett efter annat
genom att granska inredningen i sina rum. Så
noggrannt har fursten lagt hvarje hennes minsta
önskan på minnet.
Slutligen brister madame Calergi ut i sitt
välklingande skratt, hvilket gjort hennes lycka
på teatern åtminstone lika mycket som hennes
sång, — hon kommer plötsligt ihåg att hon
verkligen slagit om och önskat sig villan i Norra
Italien i stället för i Sahara. Annars hade
fursten fört upp Trevano på andra sidan
Medel-hafvet, det är hon öfvertygad om.
Hon hade aldrig menat ett halft ord allvar
med sina fantastiska byggnadsplaner, hon hade
glömt dem fullkomligt såsom nian gör med
hugskott dem endast en stämning framkallat, men
på vägen till Trevano genom middagens och
landskapets ökenhetta kommo de åter för henne.
Och hon blef icke alltför mycket förvånad då
hon slutligen trädde in i sina rum och
igenkände dem från sina fantasier.
Men också en bortskämd diva är ett grand
kvinna, och när fursten låter förfråga sig hos
henne om hon är nöjd med sitt appartementoch om hon vill taga emot honom där, da
känner hon någonting sällsamt, som icke är
bara fåfängans triumf. Och hon svarar att hon
efter slutad toalett skall vara förtjust att la
tacka honom för öfverraskningen han beredt
henne ------------
Madame Calergi tager emot furst Orschansky
hvitklädd som en ung flicka, men hvitklädd så
som endast hon förstår kläda sig. Hon ser
därför alls inte ut att vilja härma ett
nattvardsbarn, själfva oskuldens färg lar så att säga en
raffinerad biton af skuld, då hon bär den. Men
skulden är inte af det fula slaget, den är
smäk-tande, den är tilltalande, den är förlåten innan
den är yppad.
Det hvita klär henne briljant. Hennes
orientaliska, mörka skönhet kommer till sin rätt som
aldrig. Det är djärft af henne att våga
exponera en trettioårig sydländsk kvinnas hy mot
en omfattning af snö. Men allt som är djärft
lyckas henne. Hennes hy är sällsam: icke hvit,
än mindre gul. Den har en varm brun teinte
som hennes arabiska halfsystrars i öknen. Det
är en beduinkvinnas hy, och hon har sett huru
bra detta mörka hull tager sig ut i fullt solsken
emot de hvita burnuserna. Hon har sett detmed en konstnärs öga och gjort efter det med
en artists talang.
En betjänt knackar på och frågar om furst
Orschanskys besök är lägligt redan.
»Bed fursten komma!» svarar madame Calergi.
Furst Orschansky träder in med hållningen
hos en värd, som vill förvissa sig om att hans
gäster ha det bra. Icke en rynka i hans ansikte
förråder att han väntar sig något erkännande
för sin omsorg om rummens utstyrsel efter
madame Calergis smak, det uttrycker endast den
älskvärda förbindlighet, som en man af värld
bör iakttaga mot sina gäster. Hans stålgrå
ögon fara mönstrande och granskande omkring
i gemaket, han bjuder till att härma typen för
en hofmästare på ett första klassens hotell. Och
han lyckas så väl, att madame Calergi ett
ögonblick tror att hon drömt om hela tillställningen
med rummen, att det är bara en tillfällighet,
och att det icke fins någon mening därunder.
Så fullkomligt innehållslös är den blick, med
hvilken fursten möter hennes, som af de korsande
tankarna blifvit något litet ansträngd och orolig.
»Kära madame Calergi», säger fursten med
en ytterligt alldaglig röst och utan hvarje
skiftning i tonfallet, såsom hon ofrivilligt väntar fdhöra, — »kära madame Calergi, hvad jag är
glad att ni ville hålla tillgodo med min
gästfrihet och deltog i vår ökenfard såsom
karavanens drottning!»
Madame Calergi finner ingenting annat än
fraser att svara med, så bedragen känner hon
sig. Icke ens den betydelsefulla blick hon
kastar på Leda med svanen väcker en glimt af
intelligens i furstens välvilliga, leende
diplomatansikte, han rycker bara på axlarna och säger
missaktande:
»Ja, den gruppen där är jag inte riktigt nöjd
med. Skulptören har förfalskat urbilden och
gjort den lite för lasciv, inte sant?»
Madame Calergi har ett impulsivt svar på
lungan, men innan det blir framsagdt, har
fursten bjudit henne sin arm och sagt att han
kommit för att hämta henne till middagen, som
väntar på sin värdinna, hvilken rol han hoppas
hon är så god och fyller utan att öfveranstänga sig.III.
På middagen i villans stora, luftiga matsal,
serverad vid taffelmusik af en osynlig orkester,
går man ut i trädgården, där kvällen redan
börjar skymma, och intager sitt kaffe på
hufvud-terassen, — det enda ställe på villan, hvarifrån
man har utsikt. Man ser mellan trädens kronor
tvärt öfver Capriascadalen och upp längs
Cassa-ratcdalen ända till Monte Camoghés .snöhjässa i
fonden bakom alla de rödbruna höjderna. I
kvällsolen antager landskapet den ena
sällsammare färgskiftningen än den andra. Den om
dagen hvitgrå och glödande varma stenöknen
lägger an en ton af rosmarin, som bytes i allt
djupare och varmare purpur, ju lägre solen
sjunker. När dalbottnen blir mörk, är mörkret icke
svart utan djuprödt som lefradt blod. Uppåt
bärgen fördrifves det djupröda i mildare
purpurtoner, och på Monte Camoghés snö är det bjärt
rosenrödt.På terrassen håller det glada
middagssällskapet siesta, och orkestern låter slaviska och
ungerska melodier eka ur en liten musikpaviljong i
det fria. Siestan är maklig, ingen har lust att
anstränga sig och knyta hela sällskapets intresse
till sin person, l små kotterier om fyra eller
fem, här och där endast par om par, äro
furstens gäster fullkomligt obundna af hvarandra.
Etikett är en sak, som furst Orschansky
af-skyr, man säger emedan han själf aldrig förstått
lägga ens så mycket band på sig, som skulle
behöfts för hans karrier vid r)7ska hofvet.
Sällskapet ser ej häller mycket mer
distin-gueradt ut än hvilket turistsällskap som hälst. I
bekväma, ljusa sommartoiletter tager det ej
särdeles mycken hänsyn till de furstliga omgifningar,
hvari det befinner sig, tvärtom vinnlägger sig
enhvar om att uppträda som hemma hos sig,
det är furst Orschansky själf som infört den
tonen. Han älskar icke andra kretsar än dem
där man kan tillåta sig alla friheter, som göra
lifvet behagligt och samvaron tvånglös.
I en liten boské sitta madame Calergi, furst
Orschansky och en ung man af artistutseende.
Han är författare till ett par omtalade
novellsamlingar, i hvilka stilen och de delikata ämnenasmälta ihop till en enda ljuf symfoni Venus och
Adonis till pris och evig ära. Dessutom är han
teater- och musikkåsör i »Le Journal» samt
madame Calergis språkrör i journalistvärlden.
Naturligtvis är han desslikes hennes beundrare.
Fursten stöder sig familjärt mot den unge
mannens skuldra och följer med blickarna riktningen
af madame Calergis hand, som pekar på villans
präktiga hufvudfasad.
»Ni tycker den är alltför modern och att
den hällre borde vara antik som själfva planen,
eller hur?»
»Ja . . .», svarar madame Calergi, »midt i
all sin rikedom och smak, . . . jag säger
uttryckligen smak, så förefaller den mig lite för
mycket, huru skall jag riktigt uttrycka mig? . . .
bourgois, ville jag säga. Förlåt min kära furste,
det är inte någon kritik jag vill utöfva, jag
tycker bara ni kunde uppfört åt er en värklig
villa Farassina eller Doria Pamphili för samma
pris.»
»Möjligen», svarar fursten litet torrt, »men
dels lefva vi inte i renässansens dagar numera,
dels vill jag inte göra gammalt nytt. Det skall
finnas någonting något så när nytt under solen,
— det är min åsikt. Och fast villa Trevanointe är förnäm efter renässansfurstarnes smak,
så är den på sitt vis förnäm efter modernt
mönster, skulle jag tro. Det fins de, och ni hör
nog till dem, madamc Calergi, som omöjligt
kunna finna smak i någonting modernt och nytt,
bara för att det härstammar från vår egen tid.
Men jag svärmar, som ni vet, just för vår egen
tid och för framtiden, — det hör till oss ryssar
af min generation.»
Fursten ler en liten smula tvunget och
sorgset; enhvar hade kunnat märka på honom att
den så flyktigt och välmotiveradt framkastade
anmärkningen mot villa Trevano träffat honom
på en öm punkt. Därför skyndar sig den tredje
i sällskapet, den unge journalisten med
artist-utseendet att utplåna intrycket:
»Min bäste furste, det fins väl bara ett
omdöme 0111 villa Trevano bland oss, att den är
det mest raffineradt modema, det bekvämaste
på samma gång som det smakfullaste och mest
koketta vi sett af modern privaraktitektur. För
att inte tala om den utmärkta kontrastvärkan
mellan de öde omgifningama och Trevanos
lummiga oas. Det har naturligtvis icke varit
byggherrens mening att föra upp ett Escurial i den
beskedliga kantonen Tessin, ej häller att tagaRomas villor från den klassiska mark där de
höra hemma. Det har varit hans mening att
skapa ett svalt Tusculum, med all den förfinade
njutning vår tid kan gifva, midt i den mest
sterila och fattiga bärgsbygd, där man aldrig
kunnat vänta sig någonting sådant. Och vi
förvåna oss på det högsta Öfver slumpen, som låtit
er komma öfver denna bijoux fullfärdig och
inredd så i stil med er egen karaktär, furst
Or-schansky.»
»Det är inte slumpen, som gjort det, min
käre Morany», svarar fursten.
»Inte det?» utropar Morany lifligt.
»Nej, Trevano är uppfördt senaste vinter.
För ett år sedan stod här endast en förvuxen
park kring en ruin, som lär varit ett aldrig
far-digbygdt kloster.»
»Är det möjligt?»
Madame Calergi har med ett visst intresse
följt furstens ansiktsuttryck. Han har icke med
en enda blick gifvit tillkänna att förklaringen om
Trevanos tillkomst egentligen är för henne, och
därför negligerar hon den fullkomligt.
»Ack, min bästa furste», säger hon i sin
likgiltigaste ton, »så mycket besvär ni gör er
för att det skall finnas någonting nytt undersolen! Men jag skulle i ert ställe föredragit en
liten vrå vid Reviéran, där ni åtminstone haft
utsikt öfver Medelhafvet i stället för dessa kala
bärg och denna ökenhetta om dagarna.»
»Det var orätt, madame, att ni inte gaf mig
detta råd för ett år sedan, — jag skulle kanske
rättat mig efter det. Ni gaf mig en gång ett
annat råd, — kommer ni ihåg det? — Ni talade
om en villa i Sahara, men det rådet följde jag inte.»
*Åh, ni med er själfständighet, furst
Orschansky, — ni rättar er visst aldrig efter kloka
människors råd!» skrattar madame Calergi
uppsluppet elakt.
Den unge Morany ger henne en forskande,
orolig blick. Han börjar ana att det ligger
någonting mer under detta korta samtal och under
Trevanos korta historia, än han på ett ögonblick
mäktar komma underfund med.
Men furst Orschansky bjuder madame
Calergi sin arm som om det alls ej haft ett grand
att betyda, alltihop. Han skyller på att det
börjar bli mörkt, och att han med den
despo-tiska ryssens hela stränghet ämnar fordra att
hon infriar sitt löfte till honom och inviger
Trevanos festsal i kväll med några af sina mest
världsberömda sånger.Madame Calergi vägrar icke häller, utan
följer honom uppåt tesrassen för att i likhet med
de andra damerna inom kort lämna herrame vid
deras cigarrer och göra toilett för aftonen.
Herrame glömma sig kvar för ännu en stund
ute i den fallande natten, där parkens skuggor
bli ogenomträngligt täta i ett nu och den varma
luften från dalen stiger uppåt bärgen likt en het
andedräkt från en älskogsträngtande. Deras
cigarrer glimma i halfdunklet, ett skämt väcker
ett litet, kort skratt, men i det hela förefaller
det som gingc allas tankar sina egna vägar, sä
snart mörkret befriat enhvar från kontrollen af
andras blickar.
Herr Morany omtalar att Trevano blifvit
bygdt och inredt på en vinter, det väcker en
del förvåning, och frågor ställas till fursten huru
det varit möjligt.
»Ingenting är omöjligt för penningen»", säger
en röst ur dunklet.
»Och för en vacker kvinnas skull», tillägger
en annan.
»För alla vackra kvinnors skull», rättar
furstens röst godmodigt.
Herr Morany känner det oaktadt ett sting i
sitt annars osårbara journalisthjärta, men furstensröst manar ånyo alla att betänka det damerna
inom kort skola vara färdiga med sina toiletter.
I det samma flamma villans många fönster
upp af den elektriska belysningen, som tändes
innanför. Långt ute öfver Capriascadalens
mörker teckna bärgen väldiga skuggor mot den
dunkelblå himmeln, och högst bland skuggorna
lyser matt med en djup färg af rubin och
bur-gundervin Monte Comoghés snötopp, som
uppfångar aftonrodnadens sista återsken.IV.
Villa Trevanos festsal är likasom matsalen
bygd i en ansenlig flygel för sig, hvarigenom
den äfven i planen kan få karaktären af en stor
trädgårdspaviljong. Madame Calergi har
förkärlek för allting som är i trädgårdsstil, det
härleder sig från Versailles och Trianon och några
romaner, där kärleken öfverskuggas af klipta
häckar och lummiga bersåer.
I den rika elektriska belysningen ter sig
salen tyvärr något litet lik ett stort
förlustelseeta-blissement, där det saknas publik. De utsökta
växter, som bilda lummiga grupper i hörn och
utsprång, göra sig icke så väl gällande som de
det borde! Men skuggorna äro djupa och
svarta, och springvattnet sorlar melodiskt i en
vacker kaskad, som upptager en väldig nisch i
salens fondvägg.
Ett antal dörrar stå på vid gafvel ut till
trädgården oc"n natten, där japanska papperslyk-tor hänga i trän och buskar och göra intrycket
af mörkret dubbelt starkt. Orkestern har tagit
plats på en dekorerad estrad och spelar upp
marschen ur »Midsommarnattsdrömmen», när de
första gästerna visa sig i ingångsdörren.
Vid de första takterna af musiken infinner
sig äfven värden själf och tager de två redan
anlända herrarne glädtigt en under hvardera
armen samt drager dem in i salen. Fursten är
klädd i den då moderna röda fracken och ser
ut att vara vid briljant lynne.
Inom kort är hela sällskapet församladt. Det
går upp till tjugufem personer, ett dussin af
hvardera könet, fursten ensam är utan dam.
Det är dock troligt att det icke är fursten som
är utan, ty bland gästerna fins en ung och
långhårig, mörklett man i en snäf sidenkaftan,
och han ser ut som en rysk pilgrim. Hans
svarta ögon hvila så underligt melankoliskt på
sällskapet, han har ett så tydligt utprägladt drag
af sjäifförnekelse, så att helt säkert ingen bland
de dekolleterade, vackra och sprittande lustiga
damerna med puder på kinder och barm velat
hålla till godo med en så besynnerlig och
nedslående kavaljer.I alla fall skyr den melankoliske alls icke
damsällskap, tycks det. Han har nyss varit i
samtal med madame Calergi, — de kommo
tillsammans in i salen — och hon såg långt ifrån
besvärad ut öfver honom. Hon hade honom
t. o. m. att le med ett sjukligt, satiriskt löje,
som blef länge kvar på hans läppar efter det
hon vändt sig från honom till fursten.
»Hvad tycker ni om min melankoliske vilde!»
frågar fursten madame Calergi, när de äro utom
hörhåll för honom.
»Jag tycker hvarken det ena eller det andra.
Han verkar mycket dekorativt på afstånd. På
närmaste håll luktar han lök — kanske lite för
mycket. Lefver han efter egen matsedel här
hos er? Eller hör lök till hans religion?»
»Hm», svarar fursten, — »de nerverna!»
»Ja, mina luktnerver äro särdeles kultiverade.
Jag har alltid lagt an på parfymer».
»Om Sokrates själf skulle luktat lök, så hade
ni funnit honom afskyvärd?»
»Det vill jag inte påstå. Han kunde ju
t. ex. ha hittat på att hålla handen för
munnen, och då skulle jag ursäktat honom mycket.
Jag behöfver bara se att man anstränger sig attvara behaglig, jag laster mig inte så mycket
vid om man lyckas.»
»Ni gör min filosof orätt. Han är den bästa
och ädlaste människa på jorden —»
»Ja, det är synd att just de bästa och
ädlaste människorna för det mesta ha sådana
besynnerliga egenheter —----------------!»
»Ni skall fa se att Sokoloffs egenheter icke
stöta er, bara ni lär känna honom närmare.
För en person med er utbildade smak för det
ovanliga och exotiska bör han vara ett mycket
intressant fenomen ...»
»Jag har ju redan sagt att han gör sig
utmärkt väl som dekoration, hvarför tvinga mig
att granska honom närmare . . .?»
»För att han i alla afseenden förtjänar att
bli bedömd efter annat än ytan ...»
Madame Calergi svänger sig litet otåligt om
på klacken och gör en min, som skulle säga
mindre finkänsliga personer än furst Orschansky
att hon mycket gärna vill tala om någonting
annat, men att hon skall hålla på och tala om
Sokoloff, ifall fursten nödvändigt önskar det.
Furst Orschansky är envis den här gången.
»Hvad kan ni ha emot min förträfflige och
hygglige Sokoloff? Jag har länge märkt att ni
Efter kvällsbrisen. 3fördrager honom jämt så mycket som
umgän-gestakten fordrar. Säg mig, hvad har ni emot
honom?»
»Åh, rakt ingenting! Han är mig så
fullkomligt likgiltig som den tatariska prästen vid
turkiska ambassaden i Paris.»
»Madame behagar inte vara vid sitt
briljantaste lynne i kväll?»
»Åjo, — men ni herr furste, ni är retsam,
så ett hälgon kunde mista tålamodet.»
»Inte det jag vet. Är det min stackars
vän . . .?»
»Ack, låt oss lämna er slottskapellan i fred!
Egentligen kunna ju inte präster intressera oss
modema fritänkare. Jag tyckte det kanske var
lite märkvärdigt af er att engagera en sådan
med på vår lustfärd ... på Dianas jakt i öknen;
. . . men ni ryssar ha edra vanor och bruk,
som vi andra måste respektera utan att förstå
dem ...»
Fursten skrattar godmodigt menande:
»Ni har inte brytt er om att stort fästa er
vid min presentation af Sokoloff. Han är inte
mer präst än jag. Han är en fattig, begåfvad
student, som råkat i konflikt med gendarmerna
hemma för sina radikala åsikters skull. Han ärlandsflyktig, och det på fullare allvar än jag,
ty jag har aldrig haft energi nog att bringa det
till konflikt med andra än mina ledsamma
förnäma släktingar.»
»Ja, han är ju en öfver måttan intressant
person, men jag förstår mig inte alls på
politiska flyktingar, — det är ett alldeles för högt
gebit för min begåfning, inser ni."*
»Sokoloff finner således inte nåd för er? *
»För all del, det behöfver han inte. Jag
har inte någon nåd att gifva ...»
Madame Calergi ser ut att bli verkligt trött
vid furstens envishet. Hon mattas af i sin
lif-lighet, blicken irrar tankspridd kring salen.
Andt-ligen fattar hon sig samman igen, när fursten
ingenting säger, riktar ett par gäckande ögon
på honom och uttalar det hon hela tiden gått
och burit på:
»Det är ju barnsligt af er, furst Orschansky,
att skicka en sådan där hedningsmissionär på
mig. Jag är ju inte någon negress. Jag är ett
kanske illa uppfostradt barn af Paris, och
sådana barn omvänder man inte med allehanda
lekmannapredikanter . . . Dessutom förstår jag
er alldeles inte. Hvarför säger ni inte själf till
mig hvad ni önskar af mig? Jag hade aldrigtrott att ni bakom världsmannen gömde en
trångbröstad, ociviliserad bonde ...»
»Hvad vill det säga?» frågar fursten hastigt.
->Hvad har min naiva vän Sokoloff sagt er på
mina vägnar?»
»Det är så stora dumheter, att jag omöjligt
kan taga dem på allvar ...»
»Nå, men säg mig då . . .!»
* Mora ny!» ropar madame Calergi, med ett
hjärtslitande bedjande tonfall af ledsnad, när hon
ser journalisten gå förbi med en dam, »kom
och befria fursten från mig, annars är jag rädd
för att det blir en nunncinvigning på Trevano
i stället för en nattlig trädgårdsfest!»
Morany är ögonblickligen till hands och för
småtriumferande den juvelblixtrande divan till
buffeten, där hon tömmer leende ett glas iskyld
champagne och ställer glaset ifrån sig med en
befrielsens suck.
»Gud ske lof för att det fins en smula glädje
i världen ännu och pariserjoumalister, som
förtjäna vara glädjens präster. Annars vore det
ute med oss stackars konstnärer!»
För furst Orschansky är kvällen förstörd.
Han behöfver icke anstränga sig öfver höfvan
för att förstå hvad som passerat mellan ma-dame Calergi och Sokoloflf. Han känner sin
väns rättframhet och fullkomligt personliga och
originela uppfattning af umgängestakt, men han
har ej kunnat förutsätta att icke äfven de
skarpaste yttranden från hans unga landsmans sida
skulle stöta slöa emot den öfverlägsna
världsvana, som är hvarje scenisk berömdhets
naturliga skydd mot allt det onda, de blifvit så vana
att höra. Åtminstone måtte Sokoloflf ha funnit
på ett oväntadt och ovanligt sätt att säga fram
sin mening, då han förmått rubba divans så
oändligt uppöfvade goda humör, utom det
naturliga glada och goda lynne hon besatt.
Han skulle senare fråga ut Sokoloflf därom.
Nu gäller det att förmildra intrycket af den
ryska uppriktighetens inverkan på fransysk
för-ställningskonst. Mannens skarpsynta elakhet är
naturligtvis endast en ful synvilla, och kvinnans
lilla fåfänga måste för husfridens skull fl
triumfera. Annars är furstens hela omsorgsfullt
uppgjorda plan med Trevano korsad, madame
Calergi dödligt sårad i stället för lifligt smickrad,
och fursten själf längre ifrån sitt energiskt
efter-sträfvade mål än någonsin.
»Mazurka!» ropar fursten till orkestern. Den
stormar lös med Polens och Rysslands mestpassionerade dansmelodier. Den eldiga rytmen
från ett äkta slaviskt musikkapell kan sätta lif
i mindre glödande naturer än ryssars och
fransmäns. Fursten har i vinter arrangerat en serie
mazurkakvällar i sitt hotell i Paris, och dansen
är ingen nyhet längre för sällskapet.
Såsom gripen af ett slags rytmisk extas, vig
och ung som en tjuguårs husarlöjtnant, med
vackra och stolta harmoniska åtbörder springer
den gråhåriga fursten fram till madame Calergi
och fattar henne befallande om handen.
Mazur-kan är ingen sirlig menuett med bugningar och
krus, mazurkan är den eldiga styrkans
befallande dans, taktfast och vild på samma gång.
Fursten dansar den med inspiration som i
sina unga år, och madame Calergi följer honom,
nästan öfverraskad öfver att hon ej vägrat
honom dansen. Efter dem följa par på par.
Salen genljuder af taktfast tramp, det är en
krigsdans af segerrusiga män och kvinnor, stolt,
segerglad som en lyckad kavallerichock, ridande
fram öfver nedtrampade fiender under musikens
hetsande, jäktande, triumferande jubelrop . . .!V,
Helt osökt kar fursten tillfälle att taga
Soko-loff afsides ut i trädgården. Det är paus i dansen,
och mer än ett par gör sitt bästa i att hämta
svalka i det fria, fast natten är full af kvalm.
Fursten och Sokoloflf gå arm i arm in i
parkens dunkel. Utan någon inledning frågar
fursten tvärt:
»Hvad är det du har sagt till madame
Calergi, min käre Sokoloflf?»
»Huru så? H varför frågar du det?»
»För att hon är helt förändrad mot mig
efter det korta samtalet du hade med henne på
vägen till balsalen.»
»Det är väl att hon så är», svarar Sokoloflf
med lugn öfvertygelse.
»Säg mig hvad är det du sagt henne! Jag
måste fa veta det.»
»Jag sade henne sanningen, och det sade
jag i ditt intresse, Andrej!»»Ja, ja — jag tror på din goda afsikt som
på guld, — men hvad var det för en sanning
du sade henne, Petr, och huru sade du den?»
»Jag sade henne rent ut att hon ödeläde
dig ...»
»Och det tog hon på allvar?»
»Nej, hon skrattade.»
»Det gjorde hon rätt i.»
»Andrej, du är en gammal syndare mot ditt
bättre vetande, det har du hundra gånger
med-gifvit. Tror du jag inte ser att hon långsamt
suger musten ur din viljekraft, att hon gjort dig
till sin slaf och att du inte längre kan befria
dig från henne . . . I»
»Du är så sträng, Petr, i din dom öfver
henne och öfver mig också. Du ser allting med
en sund och ofördärfvad människas naiva blick,
och vet inte att det fins gifter här i världen,
som äro nödvändiga och på sätt och vis
ofarliga för dem, som en gång äro hemfallna åt dem.»
»Det må jag väl veta som läkare ...»
»Men din människokännedom är så liten,
käre Petr. Kärleken är just ett sådant gift, ser
du. Du dömer ut ifrån dig själf och vet
egentligen så föga om en öfverförfinad tillvaro och
livad den för med sig. Det som skulle förstöradig gör mig bara godt. Det fins ingen
människa i världen, för hvilken jag hyser större
förtroende och uppriktigare vänskap än dig, men
på samma gång har jag lust att bedja Gud
bevara mig för mina vänner ...»
»Andrej, du vet att min vänskap är
skarpsynt och oegennyttig, fastän det är oftast
omöjligt för en person i min ställning att hysa en
sådan. Och du måste tro mig, då jag säger:
den kvinnan fördärfvar dig!»
Furst Orschansky kan icke hålla tillbaka ett
leende, hvilket mörkret dock gör osynligt, och
hans stämma vibrerar helt lustigt då han
återtager:
»Kära Petr, tillåt en gammal sjäLfobservator,
som tillbragt största delen af sitt lif med att
gifva akt på sig själf och andra, — tillåt
honom att behålla sin tanke om sig själfl Det
är för resten dig omöjligt att fråntaga honom
den. Och tillåt mig bedja dig om en enda sak:
låt ej i detta fall din goda vilja att afse mitt
bästa träda hindrande i vägen för mina små
planer med madame Calergi och villa Trevano!
Lofvar du mig det?»
»Andrej, jag är dig så mycken tack skyldig
att jag måste lyda dig, men jag gör det medblödande hjärta och ondt samvete. Jag vet
hvad den kvinnan vållar dig för lidanden, och
jag anser dig i detta enda fall för en svag och
viljebruten vekling, som ej gör slut på ett sä
förnedrande förhållande.»
»Bra, min goda Petr. Du skall kanske
ännu la tillfälle att ändra tankar om mig. Du
vet ingenting annat än det du ser, och du ser
att jag med en rik mans bekyinmerslöshet
offrar stora summor på hennes och mitt nöje, men
hör på, du mitt ofördärfvade samvete, det är
din plikt och skyldighet att tala bara till mig,
mins detl Till andra, till madame Calergi har
du ingen rätt att tala.»
»Det kan så vara, men det upprör mig att
se denna parisiska demimondedam, som lyser
med ett gammalt italienskt adelsnamn, hvilket
hon stulit helt fräckt, det upprör mig att se
henne misshandla och missförstå min bästa vän
och välgörare och kanske samtidigt bedraga
honom med ett afskum till betald
reklamskrif-vare. Och detta i dilt eget hus, Andrej! Kunde
hon älska dig, och vore du ej blind, så skulle
det aldrig gått så långt att du förnedrade dig
för hennes skull inför detta blandade sällskap,
som du kallar dina gäster ...»»Du store straffande profet och predikare»,
utropar fursten och slår armen kring Sokoloffs
skuldra, »visste du någonting om den
bottenlösa illistighet som bor i en erfaren världsmans
och världsdams själ, så skulle det svindla for
dig. Jag högaktar dig och kallar dig min vän,
just emedan du är så olik den värld, där jag
lefvat mina senaste tjugu år och emedan du för
med dig den stora, enkla och sunda goda viljan
från de djupa lagren af hederliga småborgare
hemma i mitt aldrig förgätna Ryssland. Det
är du, som skall lefva och verka för framtiden
och bygga upp den för dig och de dina.
Oskulden skall aldrig gå i kloster, den skall gå
omkring med upprätt panna och komma storverk
åstad. Det är de gamla och mogna, de som
blifvit alltför kloka i lifvets skola, för hvilka
klostret skall öppna sin fristad. Amen.»
Och fursten drager Sokoloff tillbaka till
danssalen.VI.
Man hvirflar omkring i en vals, hvilken aldrig
tycks sluta. Sällskapet är som besatt af
Dio-nysos, af den gamle, äkte Dionysos, han, som
ger glädje och spänstighet i sinnesruset,
uthållighet i dansen. Man dansar icke för sin dams
skull, icke för sällskapsnöjets, man dansar en
gång för dansens egen skull.
Det är kvalmigt och kvaft inne i salen och
ute i trädgården. Det samlar sig till ett
nattligt åskväder, blixtar blänka på afstånd, och
åskan mullrar som en dof bastrumma till valsens
toner. Men de dansande tyckas icke veta af
värmen, af tröttheten veta de ändå mindre. Par
om par hvirfla de om i långsam takt, stanna
för några ögonblick och draga andan, byta en
del nästan meningslösa, flämtande ord, krama
saften ur en orange vid bufietten och fortsätta
igen. Ingen vill bli den förste som tröttnar.Ändtligen ger fursten signal till orkestern att
sakta takten. Han stannar med sin dam midt
på golfvet, torkar sig om pannan och vänder
sig till sina gäster:
»Mina damer och herrar», säger han med
en stämma, som bekämpar mycket lyckligt hans
andfåddhet, »i stället för att nu på vanligt
banalt vis föra våra damer till bords, föreslår jag
att de, — damerna — välja hvar sin kavaljer,
med hvilken de våga företaga en liten
spatser-tur genom parken och åt hvilken de sedermera
våga anförtro sig, då Trevanos allra bästa
öfver-rnskning skall öppna sig svalkande för oss. Vi
behöfva ju svalka oss. Jag står mina damer
till tjänst — hvem vill anförtro sig åt mig f»
Innan ännu någon af damerna hunnit fram
till fursten, har han af en händelse gripit
madame Calergi undér armen. Med en låtsad
protest låter hon honom hålla sig och har bara en
beklagande vägran för Mörany, då han i det
samma stryker dem förbi.
»Och nu, mitt herrskap — en avanti*
Ute i parken ställer åskvädret till en
illumi-nation utan like. Ljungeldarna blända från en
kolsvart himmel, spöklikt upplysande massor af
bolmande skyar och trädtopparnas täta kronor.Ända in i de dunklaste snår slår återskenet från
de starkaste blixtarna, och på dem följer ett
åskdunder, som kunde komma svaga nerver att
glappa af skräck. Men dansen och musiken
har stålsatt damerna i kväll, det finnes icke en,
som gömmer ansiktet i händerna och yrkar på
att vända om. Madame Ca!ergi’s arm darrar
i furstens, men hon betvingar sig och går
modigt framåt.
> Dct är vår egen odödliga kraft, människans
hemliga lifsnerv, som rasar i åskvädret i kväll»,
säger fursten.
»Ja, jag har alltid känt mig släkt med
åskvädret, jag älskar det fast jag samtidigt fraktar
det. Det har varit min dröm att (a dö för en
blixt.»
»Ni blir nog skonad», svarar fursten, »ni är
så svår att träffa. Och Jupiter är en välvillig
gammal herre, som inte unnar er en så lätt död.»
De stanna ett ögonblick och se ut öfver
dalen, där trädgrupperna på ett ställe lämna
utsikten fri. Dalen liknar ett haf af eld,
störtregnet dånar därnere och ljungeldarna lysa upp
hela massan af strömmande vatten.
»Nu fa vi skynda oss för att ej bli
öfver-raskade af regnet!» ropar man.Hettan är så tryckande inne under parkens
löfhvalf att svetten springer fram i pärlor på
ansikten och händer. Trots denna tager man
hvarandra i hand och arrangerar språngmarsch.
"Hvart bär det af?» frågar någon.
»Vi äro strax framme», svarar fursten.
Längs lummiga halfmörka gångar, som
markeras af en rad japanska papperslyktor i
löf-hvalfven och mareschaller på sidorna, når man
fram till en liten öppen plats, och där står ett
slags kasino strålande upplyst af elektriskt ljus.
Ett par betjänter slå upp dörrarna, och man
befinner sig i en sval vestibyl med golf i
marmormosaik.
»Hvad är detta för en paviljong?/’
»Badanstalten», svarar fursten och slår upp
dörrarna till én rymlig, välupplyst sal, där en
stor marmorbasäng med klart vatten och
bladväxter rundt omkring upptager största delen af
golfytan.
»Ah!» utropar man ofrivilligt.
»Behaga damerna som vi», fortsätter fursten,
?så gå de in till höger och pröfva de
badtoi-letter, som en vänlig försyn låtit anlända från
Paris just i dag. Passa de, så mötas vi i badet.Är det öfverenskommet? Vi ska inbilla oss att
vi äro i Trouville!»
»Det är ju storartadt! Magnifikt 1
Gammalromerskt !»
»Ja — hade de romerska damerna tillträde
till termerna, — huru var det?»
»Naturligtvis hade de det.»
»Nå då så . . .»
»Skada bara att det fins ingenting något så
när nytt under solen», säger madame Calergi
och går in till höger. De andra damerna dels
tveka, dels följa efter.
»Ingen behöfver visa sig i det stora badet,
som inte vill det», säger furst Orschansky. »Och
det fins allehanda privatbad för dem, som
föredraga sådana».
Skratt och protester.
Om en kvarts timme är sällskapet tämligen
mangrant församladt nere i den stora
marmorbassängen, hvars ymnigt rinnande vatten har en
kyla, som verkar bedårande efter hettan och
den föregående varmvattenbehandlingen.
»Nu sänder er ryske vän blixten att slå ner
på oss syndiga», säger madame Calergi.
»Det är slut med åskvädret», försäkrar furst
Orschansky.Madame Calergi har funnit en baddräkt i
sin egen älsklingslarg, och när hon iklädde sig
den, frågade hon förvånad uppasserskan:
»Hvem har kunnat skaffa er måttet på min
baddräkt?»
»Furst Orschansky», svarar denne.
Det är därför förklarligt att hon infann sig
som den första af damerna i den gemensamma
bassängen, och där blef hon emottagen med
jubel. Bassängen är stor och djup nog för
dubbelt fler badande, på den ena sidan så djup,
att ingen reder sig utan simkonst.
Vattenskval-pet, den vackra belysningen och växterna rundt
kring piscinen återverka så på madame Calergi
att hon sträcker sin fylliga arm fram emot furst
Orschansky, nickar gillande till honom och säger
med mycket uttryck:
»Det fins ändå någonting nästan nytt under
solen.»
Fursten kysser henne på den framsträckta
armen och tackar henne för att hon vill erkänna
åtminstone hans bemödanden att behaga henne.
Det improviserade badet är helt i madame
Calergis smak. När musiken också spelar upp
någonstans i ett sidorum, och när en liten flicka
ror ut på bassängens vatten i en liten båt fyld
EJ ter kvällsbrisen. 4med blommor åt de badande, då vet madame
Calergis förtjusning inga gränser, hon klappar i
händerna och kastar blommor ur båten på
fursten. Slutet på badet blir ett allmänt
blomsterkrig. Med långa girlander af rosor och nejlikor,
som fastnat i hennes badtoilett, stiger madame
Calergi upp ur vattnet, hennes superba växt
döljs i ett badlakan, som betjäningen slår om
henne, och så är det nattliga nöjet förbi.
Endast tre herrar saknades, bland dem
Morany och Sokoloff. Sokoloflf har stannat uppe
i villan, Morany jämte en annan har föredragit
ett privatbad.
»Morany har för stora liktomar>", upplyser
någon.
»Dem ska vi trampa på», svaras det.
Uppfriskadt och som pånyttfödt träffas
sällskapet åter i vestibylen. Askan och regnet har
gått förbi. Det är svalare ute och parken doftar
af blom och grönska. Mareschallerna flämta
matt, men papperslyktorna har regnet gjort slut
på. Fursten tager en fackla med bengalisk eld,
tänder den och gifver den till madame Calergi;
alla följa exemplet, och strax därpå skrider ett
tåg, inhöljdt i ljus af alla regnbågens färger,
genom den mörka parken upp till villan.Man tågar rakt in i matsalen, där supén står
dukad, l stället för stolar har man en låg,
härdi stoppad soffa, som löper rundt kring
bordet och ger den trötte tillfälle att halfligga
såsom i antikens dagar. På lagom afstånd från
hvarandra ligger en kudde för hvarje gäst, och
bakom kudden står en neger och viftar svalka
med en solfjäder.
Man går till bords, men med undantag af
tre damer och två henar, som öfvat sig i
konsten, åtager sig ingen att kunna spisa liggande,
åtminstone ej med bibehållen, ostörd smak för
anrättningarna. Och så förblir man sittande
hela måltiden ut, medan sorlet af samtalande
stämnior och glada skratt slår ut i den mörka
natten genom de öppna fönstren. Senare, efter
det orkestern hvilat en smula, fyller den ut sorlet
med breda, harmoniska ackord, hvilka likasom
gifva genklang åt hvarje enskildt ljud, som höjer
sig upp ur det hela.
Icke häller stör det minsta missljud
bordssällskapets harmoni. Fursten har hämtat
Soko-loff från andra sidan bordet och tvungit honom
att taga plats mellan madame Calergi och sig.
Madame Calergi använder hela sitt finaste
kvin-liga inflytande att omstämma den unge barba-ren till sin fördel och furst Orschansky understöder
henne. Hälften yr af så mycken älskvärdhet
från en vacker kvinna, men än mer afväpnad
genom sina grannars förenade och fulländade
förmåga att icke med en tanke vidröra det, som
passerat mellan dem i dag — ty Sokoloff kunde
läsa tankar som ingen — fann han sig
småningom till rätta på sin plats och fann sig så
väl där, som om han verkligen hört dit.
Ett ögonblick, när sorlet lagt sig något litet,
lager furst Orschansky till ordet. Han ber att
å sin landsman och vän Sokoloffs och sina egna
vägnar fa dricka den civiliserade västern till.
Fordom drucko orient och occident hvarandra
till i blod, men sedan kvinnan kom med i spelet
drucko kannibalerna mildhet. Lefve kvinnan,
förmedlarinnan mellan raserna, framtidens
huldgudinna! Skålen riktade han till madame
Calergi.
Hon svarade på talet nickande öfver sitt glas
med endast trenne ord:
»För mycket blommor!»
»Nej», protesterade fursten.
»Hvad säger ni, Sokoloff?» vände madame
Calergi sig till sin granne.Sokoloff tager sitt glas, reser sig och talar
i afbrutna satser såsom mot sin vilja:
»Fursten har rätt. Kvinnan är den enda
som verkligen kan förmedla och försona om hon
hara vill och förstår det. Men ännu är hon ej
där, ännu vill hon inte mycket mer än sina egna
små triumfer och förstår inte mycket annat än
att åtcruppfylla världen, när männen slagit ihjäl
hvarandra.»
»Bravo, Sokoloff! — Det var ett sant ord!»
säger madame Calergi.VII.
När vid desserten vackra händer sträcka sig
ut efter sydfrukterna, som brädda stora
ymnig-hetshorn midt på bordet, stöter furst Orschansky
sitt glas i kras med en öfverdrifvet stor patos
och ropar med en programutropares hänförelse:
»Evoe! Bort med samtiden! Fram med
Falemer, togor och kransar, så vi barn af ett
senfödt århundrade må försöka fröjda oss som
de gamle gjorde!»
I detsamma frambära unga flickor, klädda
till skördefest, ett bärg af blommor och kransar,
virade af vinrankor, murgrön och lager. Andra
komma med gult Falemervin i antika kannor,
och ännu andra bringa ljusa mantlar och vida,
bekväma antika dräkter.
Bordssällskapet ser spörjande på fursten, —
det är icke många, som känna med sig
förmågan att bära upp ett peplum och en
vinlöfs-krans så att det klädde dem. Men madameCalergi jublar upp i förtjusning öfver den
antika kostymfesten och uppmanar damerna att
följa med i ett sidorum, hon skall nog svara
för att dräkterna passa.
Då de återkomma iförda sina långa, öfver
de bara skuldrorna löst hophäktade, luftiga och
i lätta veck fallande kostymer, brista herrame
ut i ett rop af beundran, så förträffligt bära de
dem. Håret ha de last upp i en knut i nacken,
och när fursten tager vinlöfskransen och sätter
den på madame Calergis hufvud, liknar hon
visst icke påfallande någon af de klassiska
gudinnorna, men väl en retande dryad, som kunde
förföra mer än en jägare.
De andra damerna härstamma icke häller
alldeles direkte från Olympen, profilerna äro för
litet klassiska, maneren för litet präglade af
majestät. Men som en samling af halfgudinnor
kunna de lugnt taga täflan upp med fornvärldens
dii minores.
Det blir herrarnes tur att anlägga manteln
och togan. En del vill befria sig från
skyldigheten att taga sig något litet narraktigt ut, men
damerna och fursten gå icke in därpå. Den
enda som lår dispens är Sokoloff, ty han är
redan klädd i ett slags österländsk kostym ochlämpar sig för öfrigt icke till att slå cymbal i
ett Bacchuståg.
Han bugar sig — såsom det skall föreställa
— tacksamt för befrielsedomen och anlägger
själfmant vinlöfskransen för att ändå bevisa att
han hör med till laget. Den tager sig
förträffligt ut på hans långa mörka här och unga
ansikte. Hans skarpa profil framstår ändå
fördelaktigare, och någon säger att han liknar Dantc
i dennes unga år. Liknelsen är träffande. Han
har Dantes fotsida dräkt, och vinlöfvct tager sig
ut som lager kring hans hvita panna och rena
drag. En märkvärdig asketisk Bacchuspräst med
njutningslystna, röda läppar, men en blick så
allvarlig och brännande som en fanatisk munks!
Madame Calergi har alldeles lagt bort sin
motvilja för den unge ryssen, har glömt att
han luktat lök, och tager sig an honom med
en ifver, som bestämdt icke är bara ett
beslut från hennes sida. Från att ha varit
dekorativ blir han intressant i hennes ögon, och
dessutom gör hon fursten till viljes genom att
draga den unge enstöringen in i sällskapet med
sin kvinliga tjusningskraft.
Sokoloflf kår intaga furstens plats vid
hennes sida, medan de andra herrarne äro bortaoch byta ut sina moderna dräkter mot de
antika kostymerna. Han far kredensa hennes
bägare, och hon rätar ut sin hvita arm efter den
med en trött rörelse som ville hon allra hälst
lägga den under nacken, luta sig bakåt på den
låga soffan mot kudden och slumra in. Det gör
hon också nästa sekund, men låter bli att
slumra in. Vid hennes fotter sitter Sokoloff med
vinbägaren mellan .sina händer, hans brinnande
blick far öfver divans charmanta person med
ett uttryck som han själf icke anar, annars skulle
han möjligen mildrat den af hänsyn for de
andra damerna, som öfva sig framför speglarna
att drapera sina veckrika dräkter och kritisera
hvarann med miner, åtbörder och små utrop.
»Ni liar inte förut deltagit mycket i furstens
nöjen?» framkastar madame Calergi spörjande.
»Nej, jag känner ju honom personligen bara
sedan en månad eller lite mer. Jag har af
honom blifvit införd i en värld, som jag förut hade
bara teoretisk kunskap om ...»
»Och huru finner ni den världen?^
»Åhjo», svarar Sokoloff långsamt, sökande
efter orden, — »åhjo, jag finner den just sådan
jag väntat den ...»»Det vill med andra ord säga som en
brännpunkt for allt det onda ni i er ungdom fasat
för, inte sant?» frågar madame Caiergi
småleende.
»Ja, det är inte långt ifrån att det är så»,
nickar Sokoloff mcdgifvande.
»Och ändå blir ni kvar i detta Sodom?»
När hon frågar detta, korsar hon de bara
armarna under hufvudet och gör en ormlik
kastning på kroppen for att bringa den i ett
bekvämare läge. Den lätta dräkten aftecknar
konturerna af en fyllig och välformad kropp, och
hon följer med intresserade ögon Sokoloff, som
sitter liksom fastspikad på sin plats, omfattande
henne med sina brinnande blickar.
»Och ändå sliter ni er inte lös från detta
fordärf?» återtager hon sin fråga, då han ej
blir färdig med svaret.
»Ånej», svarar han uppflammande men
likväl kyligt, »en man får inte bli skrämd för
världen och fly undan, bara för att den inte
motsvarar hans första barndomsideal. Jag har
icke uppsökt den i tron att den skulle vara
bättre än den är. Det är längesedan jag
före-stälde mig er värld som ett himmelrike och
kvinnorna i den som änglar ...»»Ni talar sä förnuftigt som hade ni själf
lyckats desillusionera er redan. Men det har
ni bestämdt inte gjort. Illusionerna förnekar
man med munnen, men fasthåller med hjärtat.
Och det vore synd om er, ifall ni ej blef
dubbelt äldre, innan ni af egen erfarenhet, kan tala
så där lefnadsklokt ...»
»Fullkomligt som ni säger, madame Calergi,
—■ jag talar idel teori. Men min teori är lika
god som erfarenhet. Jag har intagit alla visa
mäns erfarenhet, utan att behöfva slösa mina
krafter på att själf genomgå hela skalan af
desillusion, och min afsikt är att icke häller
genomgå den. Mitt mål i lifvet är ett annat än att
fråssa mig mätt på dess njutningar. Därför kan
jag ganska lugnt se på huru andra göra det,
jag fattas icke af yrseln och känner ingen
obetvinglig längtan efter den ...»
Sokoloffs intelligenta ansikte lyses upp af
ett lätt hån, läpparna skälfva och ögonen spruta
gnistor. Vinlöfskransen hänger honom ner
öf-ver kinderna, men det ligger en så energisk
själfbehärskning öfver hans person, att madame
Calergi slår om ton, utan att likväl ändra
ställning och utan att hennes intresserade blick
slutar att hvila menande och mystisk på honom.»Ni kan inte vara mer än några och tjugu
år, Sokoloff, inte sant? Vid de åren tänkte jag
och kände jag som ni, ja, jag gör det ofta
ännu. Ser ni, också jag har haft samma
barn-donisideal som ni. Också jag kom från ett
hem, där jag lärde mig se på flärden med
samma ögon som ni, ett anspråkslöst hem i
små omgifningar, hvilket gaf mig den
hemlighetsfulla förmågan att taga mig fram just i den
fördärfvade världen, som jag skulle fasa för.
Mitt hem låg visst långt ifrån ert, men jag hör
samma grundackord i er själ som i min. Våra
strängar ha blifvit stämda på samma sätt af
fattigdom och uppfostran — en god uppfostran
i ett strängt hem. Och vi ha sedermera tagit
oss fram bara med denna uppfostran. Jag har
ju kommit så långt som en kvinlig fåfänga kan
önska, och ni skall nog gå långt, också ni. Det
ser jag på er.»
Sokoloff har en del förundrad hört på
madame Calergi. Han vet icke om han skall tro
hon menar allvar eller bara lämpar sina ord för
honom. Det är annat, än det han väntat af
denna leende och raffinerade kvinna i de
romerska kurtisanemas lätta dräkt och med
dryc-kesgudens krans om pannan. Han lutar sig,betagen af ett slags änger och hemlig sympati,
närmare emol henne och hviskar:
»Skulle det vara sant hvad ni säger om er,
madame? Är det möjligt att ni . . .? Är ni
inte parisiska, ni om någon, och har inte ert
lif varit ett köpslående, som hvarje annan fransk
skådespelerskas ?»
I detsamma kommo herrarne bullersamt in
i ett brokigt tåg, som framkallar skratt och
stoj. Madame Calergi drager Sokoloff nära
intill sig och säger hastigt: »Nej, jag är inte
parisiska, — jag är född nordbo. Allt hvad
jag sagt er är sant. Jag tycker om er och er
ärlighet. Låt se att ni inte vidare låter alldeles
bedraga er af skenet. Lefnadsvisheten är också
en dygd, men den skryter aldrig och den bryr
sig inte om småsinnets förtal. Vi få tala mer
med hvarandra härnäst ...»
Madame Calergi reser sig upp i sittande
ställning och mönstrar herrarne lite elakt. Man
kan icke påstå att de ens taga sig ut som
half-gudar. Togorna hänga i slappa veck kring
deras ben och vinlöfskransarna misskläda de
allra flesta.
»Jag skulle råda sönerna af ett senfödt
århundrade att sätta eller lägga sig till bords,så synas de mindre!» utropar madame Ca-
lergi.
Alla efterkomma skrattande hennes önskan.
Fursten är uppspelt och de andra med honom,
men det blir ingen riktigt antik dryckesstäm-
ning af, fast falernern glödgar kinderna och
Morany talar i klassisk hexameter.
Tröttheten efter den ansträngande och varma
dagen infinner sig, den öfverraskar den ena
efter den andra, och på de låga sofforna intager
man allt bekvämare ställningar. Negrerna
af-skedas, sedan deras fläktar blifvit öfverflödiga i
den svala natten, och i stället för antikens
lifs-glädje smyger sömnlusten förrädiskt öfver
sällskapet.
I alla fall har det blifvit morgon innan furst
Orschansky följer madame Calergi till hennes
dörr och ber att ka hennes vinlöfskrans som
minne af Trevanos invigningsdag.
Hon räcker honom den leende, och han
kysser lätt ett par läppar till godnatt.VIII.
Det är en strålande sommarmorgon
med-regnglitter på gräs och blad och med doftande
grönska. Trevano har badat sig i de nattliga
skurarna och ångar välbehagligt af fukt i den
gassande formiddagssolen. För damernas
fönster äro rullgardinerna ännu nerfalda, men
her-rarne träffas en efter annan i badanstalten vid
morgonbadet.
Under vägen dit har fursten blifvit
upphunnen af Sokoloff. Han ser helt bekymrad och
tankfull ut, Sokoloff märker det genast och ställer
till honom en deltagande fråga om hans
välbefinnande.
»Jag blir gammal, Sokoloff, det kan inte
hjälpas mer, lifvet har segrat öfver mig. Jag
måste tänka på reträtt. Det gäller bara att
göra den så ärorik som möjligt.»Fursten höjer ett par isgrå och kalla,
främmande ögon mot den unge mannen, som blir
smått förbryllad inför deras kyliga allvar. Med
en liten, smått otålig rörelse afbryter han en
konventionel motsägelse, som Sokoloff lyckas
formulera och återtager:
»Ja, jag blir gammal, men jag blir det utan
klagan. Det fins de, som säga att jag kastat
bort mitt lif utan att ha uträttat någonting, och
du hör till deras släkte Sokoloff, fast du af
hänsyn till mig tiger med det. Kanske gör du det
också af vänskap. Det är möjligt. Jag vill
vara rättvis och icke bitter. Efter tillfallet fört
dig i min väg, — som jag hoppas dig till
nytta — och eftersom jag lärt mig tycka om
dig, skall du få del af mitt testamente,
Sokoloff. Nej, icke nu strax, det sker inte i en
handvändning, utan senare. Tids nog får du
del af det. Du kommer att förundra dig öfver
mig som alla andra, men du har kanske
därförinnan fått nyckeln till mitt handlingssätt och
skall därför finna det förklarligt ...»
Den samme mannen, som i går dansade så
eldigt mazurka, är i dag så matt, att han för
andnöd nödgas sätta sig på en bänk. Hans
drag äro slappa, liksom utbrunna, endast ögonenha cn viss feberglöd, hvilken stannar där, utan
att förmå sprida sig till den öfriga organismen.
Sokoloflf betraktar honom bekymrad och
deltagande, och när fursten ser att hans deltagande
är oskrymtadt, lägger han tungt sin arm om
hans skuldra och fortsätter:
»Tro inte att detta här är något ovanligt
tillstånd för mig! Det kommer oftare och
oftare igen så snart jag ansträngt mig. Det är
ålderdomen, ser du, och den undflyr man inte.
Och jag har rätt att bli gammal vid femtiofem
år efter det lif jag fört. Men jag vill inte visa
mig gammal för andra än mina vänner, jag
unnar inte de många schakalema att tjuta kring
det gamla lejonet och vänta tills det blir
orkeslöst, för att de skola våga störta sig öfver det.
Inte sant, — det vill inte häller du, Sokoloflf?
D11 är ung och modig och själfständig, du har
karaktär och äregirighet mer än jag haft, — du
skall kunna sätta mer i verket än jag. Och du
behöfver inte ångra dig att du slösat din
vänskap på mig ...» afslutar han bittert.
»Käre Andrej», protesterar Sokoloflf, »inför
ett lidande behöfver jag inte vara en vän, jag
deltager ändå. Det är min plikt som människa
och läkare ...»
E/Ur kvällsbrisen. 5»Läkare», mumlar fursten plötsligt, bragt ur
sin tankegång af ordet. »Hvad kan du göra
mig som läkare? Inte någonting. Lika litet
som någon annan läkare. Som vän och
förtrogen kan du däremot göra allt som göras kan.
Vill du det?»
»Det vill jag?»
»Godt», svarar fursten och reser sig trögt,
»jag litar på dig! Jag har lärt mig lita på mina
landsmän i vänskap, det fins ingen sådan som
skulle bedragit mig. Och nu gå vi i badet!
Kom!»
Sokoloff observerar hvilket utomordentligt
stimulerande inflytande det öfriga herrsällskapet
har på fursten. Hans trötta hållning blir
spänstigare, det flyter som en ström af vilje- och
motståndskraft genom hans leder vid blotta
åsynen af de andra, han kastar hurtigt kläderna af
sig i sin Cabine och är i badet före Sokoloff.
Hans ännu kraftiga, muskulösa och mörkhyade
gestalt bär föga märken af ålderdomen, men
Sokoloff ser att musklerna skälfva af
ansträngning att hålla sig spänstiga.
Badet har sitt stärkande och lugnande
inflytande, fursten skämtar som vanligt, det fins icke
någon som skulle märkt den ringaste förändringi hans väsen från i går. När han yttermera
nndergått en kraftig massage af badmästaren,
anträder man i ett litet sällskap återvägen till
villan. I det soliga och vackra förmiddagsljusct
kunde man tagit den ytterst omsorgsfullt klädde
elegante värden för en ung man, om ej det grå
häret och skägget hade varit. Men i hans
tankspridda blick och i hans likgiltigt fallande ord
läser Sokoloff en hel historia om uppöfvad
själf-behärskning och skådespelarkonst. Och han
kan icke undgå att sända en nästan beundrande
blick till den man, i hvars själslif han nyss fått
cn så klar inblick. Det är tyvärr icke en
tillfällig afslappning, — den har gifvit Sokoloff
nyckeln till denne modcrnc epikurés hela
karaktär, och i den karaktären fins drag, som
påminna om stoikern.IX.
»Ar madame bara uppstigen så bed henne
taga emot mig sådan hon är klädd!» befaller
fursten i ovanligt barsk ton kammarjungfrun
utanför madame Calergis rum.
Madame Calergis tager emot honom i
morgondräkt och ser förvånad på honom, spörjande
med hela sitt nyfikna ansikte om orsaken till
hans tidiga och brådskande besök.
I stället for att svara, kysser fursten ömt
men häftigt hennes hand, har henne att sätta
sig i en fåtölj och kastar sig själf ned på en
stol bredvid denna. Hennes hand håller han
kvar i sin.
»Har någon olycka inträffat?» frägar hon
helt uppskrämd.
»Nej, ingen ny olycka åtminstone. Jag måste
tala ut med er och jag kommer for att bedja
er om någonting, som ni inte far vägra ...»
»Och hvad är det?»»Ni har nog gissat det redan. Tag emot
Trevano som ett minne af vår vänskap! Det
är ju bygdt för er — det vet ni!»
»Hvarför som ett minner *Hvad är det?
— Trevano, som ni ägnat allt ert intresse
under hela den förflutna vinter — skulle jag
mottaga det som en gåfva af er?* simulerar
madame Calergi.
»Ja.»
»Hvad är det som gör er plötsliga
omstämning? När vi skildes åt i går var ni vid det
allra bästa lynne, men nu ser jag att . . .»
»Det lönar sig alls inte att tala om det»,
säger fursten plötsligt med en annan nästan
brutal röst. Ni vet sedan länge mina planer
för ålderdomen. Det ar inte något skämt, när
jag talat om att gå i kloster. Nu har jag
allting ordnadt, jag har talat med bröderna, och
jag blir mottagen hos dem. Det är en katolsk
orden, — jag öfvergår till katolicismen, ty mina
landsmän, de grekiskt orthodoxa, äro barbarer.
Jag är besluten.»
Madame Calergi ser långt på honom utan
att säga någonting, men fursten läser hennes
undran och deltagande i den oroliga blickenoch med ett helt annat, ömt och vackert
tonfall fortsätter han:
»Ålderdomen är inte min fiende, tvärtom jag
hälsar den som en vän. Men jag vill inte
exponera min aftagande kraft i den värld, där
jag lefvat hittills. Jag tager farväl af världen
och af — er. Det blir det svåraste. Ni är den
person, som jag älskat bäst och lyckligast, och
ni skall därför undgå att bli min ålderdoms
vårdarinna, det ha vi ju förut kommit öfverens
om. Det hvarken passar in i ert lynne eller
i den konstnärsbana ni utstakat för er och
som ger er både framgång och
tillfredsställ-lelse. Annars hade vi kanske gift oss för
länge sedan. Alltnog — Trevano blir mitt
testamente till er. Jag har lagt ner på det alla
de käraste tankar ni väckt till lifs hos mig. Ni
skall så godt som i hvarje vrå finna någonting,
soni påminner er om hvad ni varit för mig.
Det är min låfänga att ni längre fram vid hvarje
steg stöter på ett minne, som är vårt
gemensamt. Ni blir den enda, som kommer i håg
mig en tid efter det jag är borta, och Trevano
skall hålla det minnet vid lif så länge ni
återvänder hit. Det är därför jag under långa år
lagt hvarje ett hugskott på minnet och realiseratdet efter er önskan. Trevano är bygdt af min
vackraste kärlek och min ömmaste omsorg.
Trevano är uttrycket för det bästa jag känt.»
Madame Calergi sitter i tankar och hör
fursten med lugn röst och i öfverlagda ord lämna
henne en gåfva på millioner. Hon är den kloka
och praktiska kvinnan, som genom en svår
konstnärsbana kommit sig upp i världen, och
fast hon är fursten uppriktigt tillgifven, kan hon
icke hindra sig att i första öfverraskningen fasta
sig mindre vid det vackra skimmer af poesi,
som ligger öfver hans storartade gåfva, än vid
de många svårigheter, som den måste vålla
henne ifall hon tager emot den. Först och
främst kostar underhållet af den långt mer än
hon kan spendera, för det andra blir hon
genast offentligt stämplad som furstens älskarinna
om hon mottager Trevano, för det tredje kan
hon omöjligt sälja det . . . det vore att dödligt
såra fursten.
Medan madame Calergi i sin nyktra och
välordnade hjärna kalkylerar alla
omständigheter för och mot, sitter fursten och gifver akt
på hvarje hennes minsta minspel. Och så
upp-öfvadt i förställning och beherskning är detta,
att den gamle, världsetfarne skeptikern tyckersig läsa sin egen sorg däruti, han blir vek om
hjärtat och låter sin känslofullhet taga
öfver-hand, böjer sig ned öfver hennes hand, kysser
den under tårar och tackar henne för att hon
vill uppskatta en gammal enslings sista gärd af
kärlek till henne och till lifvet-----------
Det blir madame Calergi för mycket,
furstens vackra ord skria alltför missljudande mot
hennes egna nyktra tankar, hon förefaller sig
ett ögonblick som en niding och ur stånd att
beherska sig utropar hon i det hon reser sig
häftigt:
»Nej, nej — jag får inte och jag kan inte
. . . förlåt mig, jag kan inte . . .!»
Fursten faller med ens ur sin lyriska
fantasivärld, han vill inte tro att han hört rätt,
emedan han ej utan förödmjukelse kan tänka på
att han bedragit sig på hennes sinnesstämning,
och hälften ifrån sig upprepar han med ett
uttryck, skälfvande af sorg och bitterhet:
»Är det möjligt? Vill ni inte ha min sista
kärleksgärd? Vill ni inte ha Trevano . . .?»
Madame Calergi är förtviflad. Hon känner
fursten och anar dunkelt hvilken sorg hon gör
honom. Men hon har tappat si^t lugn och sin
förmåga att handla kallt, hon är själf upprördoch finner ej på annat än att med sfinxartad,
barock hemlighetsfullhet upprepa:
»Jag kan inte . . . jag kan inte ...»
Det blixtrar till i furstens grå ögon. Det
gamla barbariska bojarblodet börjar jäsa. Han
härstammar från furstar, som under
århundraden befallt öfver tusental lifegna och aldrig tålt
en motsägelse. Han befinner sig sedan flere
dagar i ett tillstånd af öfverretning, och nu blir
han förolämpad in i sina heligaste, innerligaste
känslor af sin älskarinna. Det är för mycket.
Den västerländska fernissan faller af honom
som en mask, gentlemannen och boulevardieren
kastas handlöst undan af den påträngande
passionerade, vilde tartaren, som legat på lur
bakom dem, och framför madame Calergi står en
till oigenkännlighet förvandlad rasande höfding
från steppema, som gnisslar tänderna i vrede
och knyter näfvarna krampaktigt.
Med ett skri af förfäran störtar madame
Calergi in i sitt toilettrum. En hes, vanstäld röst
ryter efter henne:
»Canaille!»
Därpå slås en dörr hårdt igen och tunga
steg famla på marmormosaiken i vestibyleft.
Hvarpå allt blir tyst.Madame Calergi är som bedöfvad. Hon
hämtar sig långsamt utan kammarjungfruns hjälp:
hon vill icke kalla på henne för att om
möjligt dölja alla spår af den upprörda scenen.
Först om en half timme ringer hon på henne
och börjar göra toilett för dejeunern.
Under toiletten samlar hon sina tankar
fullständigt. Hvad har då händtf
Hon har genom en taktlöshet och frånvaro
af esprit förfärligt förnärmat den man, som
varit mer än någon annan för henne. Hon har
i honom lärt känna en person med större
själsadel, än alla de smidige beundrare, som
hennes rykte och skönhet samlat omkring henne.
Och hon har älskat denne sällsamme och
inbundne melankoliker, kanske mest emedan hon
vetat att han trots sin rikedom och sina otaliga
vänner varit den mest olycklige man, som
någonsin behöft en kvinnas hängifvenhet och
kärlek.
Och så har hon gått miste om en furstlig
gåfva, hviskar hennes obönhörliga klokhet midt
under hennes ädlare känslorörelser.
Osäker, väntande någonting afgörande och
obehagligt, begifver hon sig med darrande
leder ned till dejeunern i matsalen. Det ofri gasällskapet är församladt där, inbegripet i liflig
diskussion, l sällskapet saknas endast tvänne
personer: värden själf, furst Orschansky och
Sokoloff.
De ha för cn lialf timme sedan lämnat
Trevano, utan att säga ett ord till någon.
Madame Calergi lår en attack af svindel och
bäres upp pä sitt rum. Dejeunern har en
prägel af begrafningsfrukost.X.
När turisterna i dag leta sig ut till Trevano
i hyrda vagnar, lockade af ryktet om den
förfallna villans prakt och af legenden om den
ryske fursten, som ännu lefver i folkets mun,
mötas de af en sorglig syn. Gamla ruiner ha
sin skönhet, ruiner som härstamma från i går ha
endast melankoli.
De vältillbommade gallergrindarna trotsa
energiskt en närboende förpaktares försök att öppna
dem. När de slutligen med otåligt våld blifvit
sprängda, kör man med hjärtat i halsgropen
öfver. en vindbrygga af järn, och djupt under
den sorlar bärgsbäcken mellan kullfallna mossiga
stammar och väldiga, sydländska ormbunkar.
Det svindlar obehagligt då man ser dit ned, och
bronsrostade räckverk ingifva alls ingen
obegränsad tillit, lin ingeniör föredrager att gå till
fots öfver bron och t. o. m. då stöter han un-dersökande med käppen i den bnina massan
lian trampar på.
Men är nian väl öfver bron, så betages man
af svalkan i den gamla, lummiga parken.
Jättelika kastanjer släppa ej en solstråle ned till den
af multna löf betäckta marken, och sibiriska
lärkträn spärra uppkörsvägen med förvuxna
grenar och silkesmjuka barr.
Det sofvandc slottet i den sofvandc skogen!
Men ingen sofvandc prinsessa, som kunde väckas
med en kyss.
När man kommer fram på planen
framför villan, bländas man af solskenet, som
återkastas af dess marmorfasad. I tre våningar reser
sig ett litet palats, så graciöst, så livitt, så
luftigt, så förtrollande vackert infattadt i ramen af
mörk grönska och biå himmel, att man
behåller ett intryck som om man sett det i drömmen.
De färgerna och de valörerna far man i vakna
lifvet söka efter, kanske emedan de sällan
förekomma så nära inpå hvarandra.
Marmorn vittrar i trappsteg, i mosaik och
barrierer. Det knastrar under föttcrna livar man
går, och man far ett dåligt medvetande af att
bidraga till förstörelsen. På den bjärtgröna
gräsplanen framför villan stå statyerna smärta ochhela på sina piedestaler, — de äro dc enda,
som icke anfrätts.
Inomhus är förstörelsen mindre stor än den
är ledsam. Det är ickc tiden, som förstört
någonting, det är vandaler, d. v. s. processande
arfvingar. Ingen har råd att öfvertaga Trevano
och ställa det i stånd, och då ha alla enats om
att plundra det.
Det stora, öppna och glada
marmortrapphuset i midtcn af det hela med sin sinade
fontän, som föreställer Venus buren af delfinerna,
låter floder af mäktigt ljus strömma ned från
taket och fylla hvarje vrå af de mosaikbelagda
korridorerna. Men mosaiken är uppbruten
öfver-allt och själfva barrieren på trappan har fått
lämna flere meter till okända ändamål.
I rummen herskar dyster tomhet, och det
ser ut som man tänker sig en villa utanför
Paris, där preussarne våldgästat under belägringen.
Parkettgolfven äro uppbrutna med spett, och
den elektriska ringlcdningerts trådar afslitna,
hängande nedåt väggarna som slingrade de sig
fåfängt efter hvarandra.
I ett praktfullt rum i andra våningen fins en
oval bassäng efter ett springvatten mielt på
golf-vet. Leda med svanen är borta, men framförett fönster är en trasig blekröd sidenmarkis
uppdragen. Toilettrummets badkar lins kvar
in-faldt i golfvet, men på spegelväggarna liar det
nakna murbruket trädt fram.
Festsalen i den ena flygeln och matsalen i
den andra äro jämförelsevis orörda. Dessutom
fins det en tredje teatersalong, som aldrig
kommit till användande. Den rekvirerade
teatertruppen fick ingen tid att uppträda under det
enda dygn Trevano togs i besittning och åter
lämnades vind ior väg — — — —
Förpaktarcn, en icke mycket meddelsam man,
lämnar hälst upplysningar om huru allt sett ut
ursprungligen. Om det enda dygn då villan var
befolkad vet han med stor bestämdhet rakt
ingenting. Han säger att han den tiden bodde
i Österrike.
Men turisterna veta desto mera.
De veta att furst Orschansky icke är död,
som man påstår, utan att han ännu i dag lefver
i ett Kartusiancrkloster i Italien. Men hans
dödsattest finnes, lagligt bevittnad af en rysk läkare,
ty det har varit hans vilja att han skulle varalagligt död för världen, så att arfvingarna finge
processa fritt.
Hans vackra dröm med Trevano gick aldrig
i fullbordan. Madame Calergi återvände icke
för att i hvarje vrå af villan och parken finna
ett minne af den sällsamme man, som med
mc-lankolikerns kärlek fort upp åt henne detta hvita
drömpalats midt i norra Italiens fattigaste
bärgs-bygd. Hon gjorde sig i stället en egen
förmögenhet i Amerika genom att sjunga
Tiggarstudenten och Rosenkind lör förtjusta yankees.
Hon var nordbo, född i en af Skandinaviens
hufvudstäder och dessutom var hon judinna.
Hon omkom vid en stor Atlanterångares
skeppsbrott och fick aldrig tillfälle att klippa
räntebärande kuponger på gamla dagar. Hon skulle
hällre tagit emot Trevano och koketterat sig till
en lagom lifränta af fursten for dess underhåll,
skulle inan tycka. Och man kan vara säker
på att hon ångrat sig, därom fins bara en
mening bland de manliga turisterna.
Det är i alla fall att ha upplefvat en verklig
roman, anse de romantiska damerna; de
einan-ciperadc gilla hennes själfständighetssträfvanden
på det högsta.
Men någonstans i de länga vackra loggiornakring den inre gården i ett kartusianerkloster
på italienska landsbygden sitter i solskenet den
gamle broder Namnlös och är vän med
ålderdomen. Hans gråa skägg har vuxit långt och
de kalla grå ögonen äro outgrundligare än
någonsin.
Hvad han tänker vet ingen, ty han har
slutat tala. Han är befriad från de
obligatoriska andaktsöfningama genom påfvens eget
dekretal, och han får gå och komma som han
behagar. Han har en tid intresserat sig för
klostrets gamla bibliotek, men en dag kastade han
föraktligt sin bok ifrån sig och har sedan dess
ej rört vid någon ny.
Men han har ett visst intresse för
klosterkällaren. Det har händt att han genom bref
och fullmakter utverkat åt sig en stor del af
klostrets äldsta och bästa årgång vin, och han har
delat med sig bland bröderna utan att knussla.
Vid vinskörden är han alltid tillstädes, och i sin
cell har han hängande en förtorkad vinlöfskrans
bredvid krucifixet.
Han betraktas icke precis som ett hälgon,
men icke häller som någon öfver höfvan stor
syndare.
6UPPFINNARENHan tog emot oss lugnt och höfligt sedan
läkaren ett par gånger knackat på hans dörr och
annonserat vårt besök. Han inbjöd oss att taga
plats, men hans tankar tycktes ännu hänga kvar
vid det stora ritbordet, som han lämnat för att
öppna dörren för oss.
Han var en medelålders, mager och
bleklagd man med ett par underliga grå ögon, som
mycket tydligt sade oss att hans tankar voro
långt borta för tillfället och att han icke gitte
göra sig besvär med att samla dem för vår
skull. Men då läkaren med en handrörelse mot
oss förklarade att vi kommit för att höra honom
beskrifva sina uppfinningar, blef han mer
intresserad, mönstrade oss litet misstroget, log sedan
helt sorgmodigt och frågade:
»Hvilken af mina uppfinningar?
»Er stora uppfinning, naturligtvis», sade
läkaren.
»Alla uppfinningar äro stora, äfven de
skenbart små», invände han.
»Er stora uppfinning af den styrbara
ballongbåten och ångbåten på hjul, menar jag», tilläde
läkaren.
»Så gärna», svarade uppfinnaren, — »men
men förstå sig herrarne på sådana saker? Det
är mekanik och aërostatik; — i allmänhet
intresserar det inte andra än mekanici och
sportsmän
»Vi äro sportsmän båda tvä», sade jag.
»Luftseglingssportsmän?» frågade han.
»Nej, den sporten ha vi inte fått öfva än,
den är för dyr tills vidare. Men segelsport och
hjulsport
»Ja, luftseglingssporten är ännu så länge ett
nöje för få, för mycket få», inföll uppfinnaren
lifligt, och vände plötsligt ryggen åt ritbordet,
till hvilket han omedvetet åter närmat sig. »Men
så är luftseglingskonsten också sporternas sport»,
fortsatte han vältaligt i samma andedrag. »Att
löpa och simma har människan haft
jämförelsevis lätt att lära sig, men flyga har hon ej lärt
ännu, därför står flygkonsten som idealet af
sport för henne, och det idealet skall hon nå
mycket snart.»
»Det är således luftseglingsproblemet ni sysslat
med?» frågade jag, måhända en liten smula
nedlåtande och låtsadt intresseradt.
Uppfinnaren hakade sig genast fast vid mitt
tonfall:
»Nej», sade han kyligt, »det är icke det
som förskaffat mig logis här i dårhuset. Jag
har flere fixa idéer, ser ni», tilläde han och log
helt förnuftigt.
Vi kände oss smått generade öfver att han
så ogeneradt förde sin galenskap på tal och
visste icke hvad vi skulle säga, men läkaren
klappade sin patient godmodigt i ryggen och
och förklarade listigt leende:
»Ingeniör Ellman är inte galen mer än jag
är det, han kan bara inte låta bli att att grubbla
öfver sina uppfinningar.»
»Alldeles rätt!» sade ingeniören tvärsäkert
och själfmedvetet. »Jag hvarken kan eller vill
låta bli att grubbla öfver naturens hemligheter,
och efter som jag får göra det i fred här, så
har jag låtit inskrifva mig som galen. Jag har
mitt arbetsrum här, som herrarne se, här är
mitt ritbord och här har jag lektyr, — den
nyaste facklitteraturen på uppfinningarnas
område!»
Jag ögnade i några häften af en teknisk
tidning och såg att de voro af färsk datum.
Den besynnerliga patienten började allt mer
intressera oss, särdeles då han oombedd
fortsatte att motivera sin härvaro på ett allt annat
än galet sätt:
»Människorna säga att jag är galen och
doktorn här tror det också, fast han säger
annorlunda, det kan ni se på honom. Ja nå, —
galen och galen! Jag undrar hvem som kan
kallas absolut klok och hvem som har bestämt
skalan efter hvilken ni mäter förnuftet? Jag
förnekar att det finnes en sådan skala, som kunde
tillämpas på alla. Vårt människoförnuft är en
alltför invecklad mekanism för att någon skulle
kunna komma med en måttstock och säga att
det förnuftet är bättre än det. Hvar har ni
den förnuftiga mönstermänniskan?
Normalmänniskan är visst inte mönstermänniska.
Mönstermänniska var t. ex. Kristus, men
normalmänniska var han alldeles inte. Då hade han aldrig
blifvit korsfäst som missdådare. Nej visa mig
först mönstermänniskan, som alla erkänna och
sträfva att likna, och som jag själf erkänner
och sträfvar att likna, då först kunna vi tänka
oss en utgångspunkt för uppskattandet af
människoförståndet. Men nu finnes det ingen ge-
mensam utgångspunkt för alla människor, ergo
kan ingen öfverbevisa mig om att ej mitt förnuft
är likaså godt som doktorns där, fast jag inom
parentes sagdt tycker att det är lite bättre.»
Ingeniören slog satiriskt leende ut med
handen och doktorn såg en smula enkel ut. För
att leda samtalet in på mindre polemiska vägar
begagnade jag pausen till att fråga:
»Men er uppfinning? Få vi inte höra
någonting om den?»
»Jo, mycket gärna», svarade ingeniören lugnt,
»om ni bara intresserar er för det och kan följa
med min tankegång.»
Han gick till sitt ritbord och vi följde
honom. Medan han sökte i sina papper, talade
han vidare, ifrigt demonstrerande och allt mer
uppgående i sina tankar, när han märkte att
de intresserade oss.
»Jag har i likhet med de flesta uppfinnare
haft otur. Våra små samhällen äro inte till
för uppfinnare, det finns hvarken kapital eller
företagsamhet i dem. I de stora samhällena
finns det ändå möjligheter för en uppfinnare,
men i nio fall af tio svälter han ihjäl också
där, eller bringar en annan lyckligare fram
samma upptäckt, som den mindre lycklige blifvit
sittande med. Det är just detta som händt mig
med min ångbåt på hjul, d. v. s. en ångbåt,
som löper på hjul i vattnet.»
Ingeniören drog fram en packe ritningar
och började breda ut dem för oss, medan doktorn,
som tio gånger förut varit med om samma sak,
gäspade och drog sig tillbaka i det han
försäkrade, att ingeniören ej var någon farlig dåre
och att hans föredrag var rätt intressant, då
man hörde det första gången. Dessutom skulle
vi bereda den stackars mannen en stund af
oblandad glädje, om vi ville höra på honom
och låtsas som om vi funne hans uppfinningar
mycket geniala.
**
*
När doktorn lämnat oss, log ingeniören litet
spefullt och sade:
»Doktorn har alltid för vana att uppmuntra
mig smått och uppmana mina åhörare att skänka
mig sitt bifall. Det gör han för öfrigt rätt uti.
Bara han inte hade den fixa idén att jag är
galen, så skulle jag tåla honom riktigt bra. Nu
retar han mig emellanåt med sitt
förnuftssnobberi, då han ändå är så dum att han inte länge-
se’n insett att jag alls inte är patient här på
stället, utan endast bor här som i ett pensionat.
Ett ganska drägligt pensionat för olyckliga
uppfinnare för öfrigt, kan jag försäkra herrarne!»
Vi två kloka sågo på hvarandra, det begynte
gå rundt i våra hjärnor, och vi började tro att
doktorn skämtat med oss då han presenterat
ingeniören som dåre. Ingeniören märkte våra
blickar, log menande och nickade.
»Ja ja», sade han, »herrarne tycka jag
uppför mig förnuftigt, inte sant? Och att jag
tänker för klart och logiskt och egentligen bär mig
alldeles för klokt åt för att vara på dårhus?
Men det ska’ herrarne inte undra öfver, jag har
verkligen ingen lust att spela galnare än jag är.
Alltså — min uppfinning! Jo, som herrarne kanske
läst i tidningarna, har man nyligen böljat med
försök att konstruera ångbåtar, som rulla på
hjul i vattnet i stället för att släpa sig fram
genom det. Idén är mycket gammal, jag hade
den redan i tekniska skolan. Man behöfver
inte vara något stort geni för att inse att
friktionen mot vattnet måste bli ofantligt mycket
mindre på det förra sättet och farten därigenom
mycket större. Men min idé förblef bara idé,
här finns den utförd på papperet, i verkligheten
blef den aldrig utförd. Och nu i år läste jag
om en engelsman eller fransman som haft bättre
tur än jag och lyckats la samma idé
bekantgjord och erkänd, och snart skall den vara
utförd. Jag önskar uppfinnaren lycka.»
Han bredde ut en ritning till det allra
besynnerligaste fartyg jag kunnat tänka mig. Det
var egentligen icke ett fartyg i gammal mening,
utan en kärra på kolossala hjul, hvilka till en
tredjedel af sin höjd sjönko ner i vattnet.
Ingeniören gaf akt på oss för att se om vi blifvit
anslagna af hans originella idé, men jag tror vi
sågo ganska tviflande ut, ty utan att förklara
ritningen närmare letade han fram en tidning
och visade oss i den ett ungefär liknande
fartygsprojekt, till hvilket hörde en beskrifning,
som han bad oss läsa. När vi gjort det,
föreföll oss onekligen idén åtskilligt mycket mera
utförbar, ja helt sannolik. Tidningen var icke
mycket gammal och där stod att ett sådant
fartyg redan var under byggnad.
»Där se ni, mina herrar», sade ingeniören,
»hvad en idé blir mycket trovärdigare, när en
stor tidning framför den, än när en olycklig
uppfinnare på ett dårhus förevisar den! Inte
sant? Mycket, mycket, trovärdigare! Och för
att öfvertyga er om att jag verkligen haft idén
tidigare, ber jag er annotera datum på min
ritning — den är gjord för åtta år sedan — och
datum på tidningen — den är några månader
gammal! Är det inte märkvärdigt hvad lyckan
och turen uträtta här i världen! En och samma
uppfinning gör en person till millionär och
världsberömd, medan den internerar en annan i en
anstalt för sinnessjuka. Lefve lyckans gudinna,
lefve hasarden!»
Ingeniören gjorde sin reflexion med det
likgiltiga lugnet och resignationen hos en lifdömd.
Det låg icke någon bitterhet i hans utrop, det
liknade ett referat, ett upprepande af tankar,
som han tänkt tusen gånger förut.
Vi började finna det smått kusligt. Skulle
vi tro honom eller icke? Jag för min del
föredrog att betvifla att hans uppfinning var
gjord förut, ty jag vill så gärna tro på en
allvis försyn och på dygdens lön. Vid mycket
skriande orättvisor råkar min matsmältning i nervös
oordning och jag rubbas i mitt välbefinnande.
När vi ingenting sade, strök sig ingeniören
med ett eftersinnande tag öfver pannan och
återtog helt lifligt:
»Herrarne sade ni voro sportsmän? Segel-
sportsmän och hjulsportsmän? Jag har också
en bra uppfinning på segelsportens område,
som ingen annan ännu gjort, men som jag
väntar att snart få läsa om. Det är ballongbåten
— ett mellanting mellan ballong och båt.
Uppfinningen är grundad på ingeniör Andrés nyaste
erfarenheter med den s. k. släplinan och på de
modernaste metoderna i yachtbyggnadskonsten.
Min ballongbåt är helt enkelt en ytterst lätt
yacht af impregneradt siden, försedd med en
centerbordsköl. Yachtens inre fylles med gas
och rymmer jämt så mycket, att båten ej går
till väders, utan blir hvilande med ett minimalt
tryck på vattnet. Om herrarna äro
yachtseglare, så förstå ni hvad det betyder för farten,
då friktionen mot vattnet så godt som
upphäfves. Nå väl — med ett litet loggertsegel af
siden lofvar jag i denna båt nå en fart, som
slår alla hittills vunna ångfartygsrekord. På
läns löper jag i kapp med vinden, sedan kölen
blifvit upphalad, och en stormvind går ända till
30 meter i sekunden. Jag tangerar knappast
vågorna, centerbordskölen med en liten blybulb
håller båten upprätt, och gasens och sidenets
elasticitet hindra alla stötar. Båten smyger sig
som en orm efter vågorna, »för tung för luften,
för lätt for böljorna» som Ibsen säger om
diktarfageln. 30 meter i sekunden, det gör 1,800
meter i minuten, 108 kilometer i timmen, d. v. s.
60 knops fart! Jag tror ej min ångbåt på
hjul kommer att göra mer. I sidavind och på
kryss får man kanske minska segel och nöja
med 10 à 20 knops fart, så mycket tål båten
nog. Men jag vill se våra bästa snabbseglare
försöka gå om ballongbåten!
»Ni invänder att gasen snart tager slut. Den
kan hålla båten fylld under veckor. Men om
den tager slut, så ersättes den medelst luft. Det
finnes en luftpump i båten, förstås. Och fast
båten blir något tyngre, så håller luften den
likväl flytande, och den förblir i alla fall så lätt,
att jag säkert skall göra dubbelt bättre fart
med den, än en seglare någonsin hittills nått.
Här är ritningen, om den intresserar er!»
Vi sågo en ritning ungefär som till en
segelkanot, det låg ingenting besynnerligt i den,
och våra sportsmannainstinkter kände sig ej
sårade af projektet, tvärtom det föreföll oss ganska
acceptabelt i teorien. Vi skulle just till att göra
våra anmärkningar, vi voro mycket intresserade,
och det hade ganska visst blifvit en allvarlig
diskussion, om ej läkaren i detsamma gläntat
på dörren och påmint oss om att vi voro på
en asyl, där all diskussion med patienterna var
ett farilgt hygieniskt brott.
Doktorn ansåg att vi uppehållit oss länge
nog hos uppfinnaren, vi voro smått flata öfver
att ha glömt situationen och skyndade att taga
afsked af ingeniören, försäkrande att hans
uppfinningar på det allra högsta intresserade oss.
Han följde oss artigt till dörren, log sitt
besynnerliga löje och sade till afsked:
»Om herrarne ville göra mig ett särdeles
stort nöje, så skulle ni sända mig första
sporttidning, där min ballongbåt är beskrifven.
Uppfinningen måste göras snart, alla tecken tendera
ditåt, och det skulle göra mig en ny glädje att
konstatera, att också denna min idé är utförbar.»
»Men hvarför sänder ni inte själf era projekt
till en facktidning?» frågade jag i dörren.
»Mina projekt komma aldrig utom
pensionen», svarade han torrt. »Fråga doktorn bara,
det är han som läser dem och beslutar om de
skola afsändas. Jag har nog försökt mer än en
gång, men — de äro ju vansinniga, förstås.»
**
*
Doktorn hade icke vår fulla sympati medan
vi följde honom vidare genom sjukhuset. Innan
vi skiljdes åt fingo vi ännu följande
upplysningar om uppfinnaren.
Han hade varit en förmögen man, men
kastat bort alla sina tillgångar på uppfinningar
och experiment. Ingen betviflade hans
kunskaper och skicklighet, men han gjorde dem aldrig
fruktbärande. En plats, som han innehaft vid
mekanisk verkstad, måste han lämna, emedan
han alls icke skötte den, utan endast grubblade
på sina teorier. När han icke längre hade
kläderna på kroppen, togo vänliga släktingar hand
om honom, och för att han skulle få det så
bra som möjligt, sändes han med sitt eget
begifvande till denna vårdanstalt för sinnessjuka.
Han trifdes bra här och yttrade aldrig en
önskan att komma bort. Det han nyss sagt oss
lät bittert, men ingen tvingade honom att stanna
kvar. Han gjorde det af fri vilja.
»Är han då galen?» frågade jag.
»Hm — ja!» svarade doktorn uttrycksfullt.
»Galen och galen! Hvar är gränsen mellan
klokskap och galenskap? Men nog är han galen
efter han stannar här, så mycket vet jag.»
SYDLÄNDSKT VINTERLIF
I.
Det hade gått långa veckor utan egentligt
solsken, med endast några små glimtar mellan
de skyddande molnen öfver Genfersjöns aflånga
fördjupning. De molnen äro Genferdalens varma
vintertäcke, under hvilket temperaturen håller
sig högre, än i omgifningarna. Och därför
vimlar den vackra strandremsan vid sjöns
skyddade östliga del af vintergäster och rymmer ett
par tre dussin stora hotell på en sträcka af
mindre än en svensk mil.
Men också hit till vårens skyddade vrå funno
de kalla nordanvindarna vägen, sedan de
blockerat hamnarna i sitt hemland. En vacker
kväll lyckades Biseh sopa molnen upp i en vägg
mot de branta Savoyer-alperna på södra sidan
sjön och slita sönder hela vintertäcket på deras
taggiga toppar. Det blef det grannaste
månsken öfver det mest storartade alplandskap, men
samtidigt sjönk termometern under 10 graders
köld, och de många hundra vintergästerna eldade
hotellernas små kakelugnar så de höllo på att
springa sönder, men fröso sig likväl halft
fördärfvade, medan vedhandlarne gjorde goda
aftärer.
Trots att solen, som midt om vintern står
ganska vinkelrätt mot alpsluttningarna, värmde
helt sommarlikt så länge den var uppe, följde
det en så sträng barvinter, att Schweiz icke
upplefvat en dylik på länge. Och ändtligen,
en dag i senare hälften af januari, började snön
falla. Den föll ohäjdadt i en dag, i två, och
först på den tredje sken solen igen öfver ett
bländande vinterlandskap. Schweiz har icke i
mannaminne sett motstycket till detta snöfall.
Det blef tåghinder öfverallt, och på själfva den
stora St. Gotthardsbanan spärrade ett par
väldiga snöskred trafiken för flere dagar. På tio
år, d. v. s. så länge detta den moderna
järnvägsbyggnadskonstens mästerverk varit färdigt,
har vintern ännu ej vållat samfärdseln afbräck,
förrän i år.
**
*
Söndagen efter det stora snöfallet, när
gudstjänsten var förbi och frukosten intagen, var
det lif och rörelse i Montreux och på de
stupande vägarna som slingra sig uppför
alpsluttningarna ofvanom den skyddade kustremsan.
Snövintern i det sydliga Schweiz är aldrig
långvarig nere i dalarna, och därför gestaltar sig
en söndag med solsken och slädföre till så godt
som en folkfest.
På gatorna nere i staden såg man uråldriga,
storbukiga, grannmålade slädar, som räknade
sin tillkomst hundra år tillbaka i tiden och mer,
förspända med två till fyra hästar i galaseldon,
prydda med brokiga flaggor, klockor och
bjällror. Men fotgängarnes stora ström drog från
strandgatorna uppåt bärgssluttningarna. Ty i
dag sträckte sig kälkbacken ända ned till den
gamla protestantiska kyrkan, och hela världen
stämde möte där i det strålande solskenet.
I vanliga fall fick man taga sig en
promenad på en half mil i uppförsbacke för att
på 1,000 meters höjd öfver hafvet finna den
präktiga, nyanlagda vägen duglig till kälkbacke,
ty där låg snön ända sedan november. Och
det var egentligen bara engelsmän i knäbyxor
och grofva strumpor, samt en och annan rask
engelska, som med sin lätta kälke på axeln
hade krafter och energi till en dylik
morgonpromenad. Mindre tränadt folk anser sedan en promenad
till Glion, 700 meter högt, vara nog för en gång.
Men i dag var hela det unga Schweiz ute
med kälkar och jämte det en god del af det
medelålders, uppblandadt med element från hela
Europa — det engelska dock förherskande
såsom alltid, när det gäller sport.
Jag hade just i dag på morgonen haft
tur, blind tur, en sådan tur, som händer en
gång eller två under ett lif. Min beställning
af snöskridskor från Finland hade lyckligt
passerat de många tullkamrarna på vägen och
framkommit just när de behöfdes, tvärtemot
min fasta öfvertygelse att de skulle bli liggande
någonstans på vägen och föranleda trakasserier
och ändlös korrespondens. Och jag skulle veta
använda dem. Jag skulle för de förvånade
sydländingama och de öfver en främmande
sportnyhet förargade engelsmännen visa huru vi i
norden stående åka ned för backar, där de draga
i betänkande att färdas ner sittande!
Efter frukosten begaf jag mig i väg uppåt
Glion med mina fina, nya snöskridskor i den
ena handen och en väldig järnskodd alpstaf i den
andra. Jag ämnade icke nöja mig med att
helt beskedligt åka bland de andra utför den
sista delen af backen, utan jag skulle gå ända
upp till Mont Caux på 1,100 meters höjd, och
därifrån sätta utför alla de åtta kilometrarna i
en fart. Till den ändan var det klokast att
förse sig med ett bastant instrument för att häjda
farten, som annars skulle bli alldeles för
svindlande och kasta mig som vante utför stalperna,
där vägen krökte sig i spetsig vinkel.
Solen hade på middagen lyckats arbeta sig
fram helt och hållet genom molnet öfver
Rhonedalen och baddade bärgssluttningen åt söder så
hett, att jag förvånade mig öfver snön, som icke
genast smälte bort i strömmar. Men det är en
egendomlig skillnad mellan vår snö och den i
södern. Vår finska snö tål icke vid hälften så
mycket sol och värme som den sydländska,
innan den är borta.
Den breda, i jämn sluttning stigande
farvägen till Glion var till sin nedre del nästan
otrafikabel på grund af de tallösa kälkåkarne. Man
mötte dem i långa karavaner, hvilka i ilande
fart styrde utför under höga varningsrop till de
mötande att icke komma dem i vägen. En
kollision under sådan fart hade blifvit ödesdiger
både för de åkande och gående. Där åkte
affärsmannen från London och Berliner-löjtnanten i
kapp med skoborstaren på hotellet och
tvätterskan. Den rika missen, som målar talanglösa
akvareller från Alperna och utställer dem af
fåfänga, kom sättande utför backen med håret
i oordning, oförmögen att häjda farten, som hon
oförsiktigt låtit växa sig öfver hufvudet. Och
efter henne, omkring henne, framför och bakom
henne skrek och myllrade det »unga Schweiz»,
som hade söndagslof och kunde styra sin kälke
både vigt och skickligt. Men då och då
höjdes starkare varningsrop, redan på långt afstånd,
folket makade sig undan, och med blixtsnabb
fart sköt en sportmässigt manövrerad långkälke
fram, med en engelska framtill och en styrande
ung engelsman bakpå. Man såg strax på
farten att de kommo ända uppifrån Glion, eller
ändå högre ifrån.
Och öfver allt detta lif en blånande, disig
vårluft, och under det en af dyningar vattrad
sjö, där Savoyeralpernas blåvioletta massor och
hvita snöfält speglade sig otydligt — — —!
Jag hade hunnit upp nära Glion, och vid
vägkröken öppnade sig höglandsperspektivet inåt
Col de Jaman, hvitt och stort och imponerande.
I barregionen stodo granarna rimfrostiga och
snöiga som hemma i norden, men ofvan dem
höjde sig Alptinnarna bländande hvita mot en
nästan violettblå himmel.
Mina snöskridskor hade hittills icke väckt
mycken uppmärksamhet, där jag bar dem
under armen, men en och annan sportsman hade
dock kastat en nyfiken blick på dem. På väg
genom byn Glion drogo de redan t. o. m. det
»unga Schweiz’s» uppmärksamhet till sig, —
man började förstå hvilka praktiska don de voro.
En engelsman, som bar på sin kälke, bad att
få granska dem närmare, och inom kort hade
jag ett litet auditorium för hvilket jag höll ett
fritt föredrag om snöskridskornas användbarhet.
Men jag hade ännu icke själf pröfvat på dem
annat än i de små finska backarna.
Efter nära två timmars promenad uppåt
genom barrskogsregionen, där lätta molntestar
hängde upp sig i granarna och skymde utsikten
då och då, befann jag mig vid hotellet i Caux,
och skulle nu anträda återfärden. Tretusen fot
under mig låg Genfersjön som en stålblå slätt
emellan alperna och svindlande djupt där nere
kunde jag mellan några rimfrostiga lärkträn
upptäcka en skymt af Montreux med hus så
små som leksaker aftecknande sig mot sjöns
stålplåt.
Jag kan inte neka till att jag hade
hjärtklappning, ty om än vägen i lindrig sluttning
och många krökar förde dit ned, var det ju
likafullt halsbrytande att åka nedför en sådan
höjd, särdeles som jag icke stått på
snöskridskor på flere år. Men jag förlitade mig på min
alpstaf, på mitt omdöme och på min förmåga
att kunna moderera farten efter behag. Under
ifrigt deltagande af en skara pojkar och ett par
engelsmän, spände jag snöskridskorna på mig,
steg pröfvande på dem, och gaf den afgörande
sparken med vänstra foten.
Så bar det af utför.
Järnen under skridskomedarna voro lindrigt
rostade och det hindrade farten att växa i
början. Jag gled utför jämt och behagligt,
balanserande med alpstafven i stället för att använda
den att spärra med. Men snart hade rosten
nötts bort under järnen, och jag fick göra bruk
af stafven. Ett par kälkåkare satte förbi mig,
— jag vågade icke gifva mig i kapp med dem,
ty ännu var jag för osäker på benen och
stalperna på sidan om vägen skrämde mig
ofrivilligt, där de stupade ned tretusen fot med ens
till den skimrande stålblå sjön, långt nere i
blånande dis.
Det var onekligen en kälkbacke, som söke
sin like! Jag åkte in i ett moln, som betog
mig utsikten för några minuter. Då såg vägen
ut som en vanlig backe igen och jag fick mod
att låta farten ökas. I krökningarna spärrade
jag med stafven och begynte småningom att
känna mig helt sadelfast, — om man kan säga
så om snöskridskor. Med hvinande fart åkte
jag ur molnet och lärkträdskogen in på en
skoglös alpäng och säg plötsligt Glion långt nere
under mina fotter. Och ännu tusen fot nedanom
Glion låg Montreux och solade sig på sin udde.
Man blir ofrivilligt försiktig vid en sådan
öfverblick. Jag häjdade farten alltmer, och när
jag nästan stannat af den, mötte jag en skara
sportande engelsmän. Det kunde förarga mig
att de icke fått se mig under farten, och jag
gaf därför på nytt lösa tyglar åt tyngdlagen.
Allt gick lyckligt ända ner till Glion, men
då ville jag passera byn med dess många
kälkåkande under god fart. Jag kände mig säker
på fötterna nu redan, lyfte upp stafven helt och
hållet och ilade genom byn förbi några kälkar
och småpysar, som förvånade gapade på den
stående kälkåkaren. Men skryt och högmod
går för fall. Solen hade smält snön på den
trafikerade vägen midt i byn, jag såg det och
häjdade farten, men hann lika fullt ej sakta af
den helt och hållet. Mina snöskridskor skuro
in i sanden, och jag gjorde hals öfver hufvud
den grannaste kullerbytta midt för näsan på ett
sällskap herrar och damer. När jag steg upp
voro alla mina leder något så när i ordning,
undantaget litet värk i högra armen.
Därför gaf jag mig af i ett kör vidare,
särdeles som jag forst nu skulle blanda mig med
den egentliga massan af kälkäkare och göra
propaganda for de finska snöskridskorna. Mitt
lilla olycksfall kunde ju inte annat än öka min
lust att reparera fauten och representera
sporten bättre.
Den två och en half kilometer långa backen
ner till Montreux gjordes på 12 minuter, under
stort deltagande af de talrika kälkåkande. Det
gjorde ondt i min arm att spärra emot, och
därför fick det gå så godt som for full fart den
senare delen af vägen, som var slät och god
efter dagens åkning. Nere under backen
räknade jag att hela färden från Caux — 8 kilo-
meter — hade gjorts på 38 minuter,
inberäknadt kullerbyttan och några minuters hvila.
Från den protestantiska kyrkan gled jag
vidare genom staden direkte till en ung engelsk
kirurg, som undersökte min arm, förband den
och rekommenderade några dagars stillhet. Men
långt mera än min arm intresserade honom
snöskridskorna.
Och har jag än under en vecka fått bita
ihop tänderna under massagen, så har jag gjort
det med det goda medvetandet att ha infört en
ny vintersport i Schweiz. Får jag tro de
fackmän, som uttalat sig oni snöskridskorna, så har
ett finskt snickeriaktiebolag att emotse en
beställning till Schweiz för nästa vinter.
Det lägger alltid litet balsam på svedan att
veta sig ha gjort en kullerbytta till förmån för
vårt lands industri och den nordiska sporten.
Och så är det ju ett mycket originelt sätt att
representera Finland i utlandet.
II.
När Genfersjön i solnedgången började rodna
i sommarfärgerna och violerna slogo ut i
klyftorna, när alpbäckarna började brusa högre och
Genfersjöns blå blef lerfargadt långt utanför
mynningen af hvarje bäck, då kom längtan
öfver oss till den verkliga våren och Italien, som
ju låg på endast femton mils afstånd på andra
sidan Valiseralpernas taggar.
Det var ju redan vår nog efter nordiska
begrepp äfven i Genfersjödalen, men Berneralpernas
snökalt lågo för nära inpå, det var bara
halfvarmt, med bedrägliga, kalla fläktar uppifrån
isregionerna, medan ryktet sade, att löfven höllo
på att slå ut på solsidan om bärgen. Och
dessutom hägrade för mig min gamla dröm, att på
uråldrigt konstnärsvis beträda Italiens klassiska
jord till fots eller i diligens. Jag vet icke
hvarför, men en tunnelresa i moderna amerikanska
järnvägsvagnar förefaller mig ännu som ett
ohelgande af traditionen, — det enda mig
veterliga fall, där jag är konservativ ända till
barockhet.
Då det gäller något som är en smula
äfventyrligt, har man lätt att väcka deltagande och
intresse bland massorna af sysslolösa utlänningar,
som gått och långledts vintern igenom i den stilla
vrån vid Chillon. Jag behöfde bara en liten
smula energi, for att bilda ett ressällskap pä
fem personer för en tur till Italien öfver
Simplon. Desto lättare, som hotellvärdarne afrådde
bestämdt frän en dylik vådlig vinterresa, emedan
de icke ville förlora sina fem kunder. Men det
fanns andra, som passerat vägen vintertid och
som höjde den till skyarna, hvilket ju naturen
själf sörjt för att det bokstafligen eger sin
riktighet.
Allt nog — en vacker dag i första början
af mars telegraferade jag till Brieg, för att höra
åt om posten passerat passet regelbundet och
om icke lavinerna höra till ordningen för dagen.
Brieg är den lilla stad i Schweiz, där Napoleon
den stores kejsarväg börjar slingra sig upp för
Valliseralperna och som trafikeras ännu i dag,
trots mekanikens senare underverk vid Brenner,
St. Gotthard och Mont-Cenis. Om sommaren
tager också turistströmmen gärna vägen öfver
alperna i stället för igenom dem, måhända af
samma skäl som mina egna, måhända också
bara för naturskönheternas skull. Men om
vintern är passet illa beryktadt för sina laviner och
snöstormar, icke minst just vid
vårbrytningstiden.
Svaret från Brieg kom optimistiskt och
lockande, som det tillkommer en äkta schweizisk
hotellvärd, när han har utsikt att få härbärgera
fem turister öfver minst en natt — kanske
många fler, om vädret blef ogynsamt och vi hade
tid och energi att invänta första görliga tur. Så
mycket var säkert, att barometern lofvade det
bästa, och att Montreux dag för dag lade an
allt mer bedårande vårtoiletter för att fangsla
oss hos sig.
Kvällen före vår afresa aflade Genfersjön ett
riktigt glänsande prof på hvad den förmår
åstadkomma i stämningsväg, när solen hunnit fram
så långt västerut att den går ner i dalen mellan
Savoyeralperna och Jura-bärgen. Det är lätt
att tala om mättad purpur, inte häller möta
några hinder, när man vill föreställa sig den,
men på alla landskapstaflor jag sett från södern,
har purpurn blott gjort ett mycket blackt försök
att efterhärma aftonrodnadens väldiga, brinnande
trånad, när den sluter i sitt famntag en hel snöig
kedja och tvingar isen pä topparna i fjärran att
brinna med en glöd, som är djupare och
varmare än någon eld.
Jag har sällan haft svårare att slita mig ur
ett famntag. Ännu sedan skymningen lägrat
sig tät öfver sjön, brann västern i blåröd glöd,
och de högsta alptopparna i öster signalerade
vårens antågande med blinkar i violett.
**
*
Följande dags eftermiddag, det var den 5
mars, skickade Genfersjöns stora spegel sina
sista afskedsreflexer efter oss, där vi rullade
uppåt Rhonedalen mot Brieg och Simplon. De
ena snöjättarne större än de andra reste sig
bredaxlade öfver höglandet, och snön nådde allt
längre ned för hvarje mil vi passerade. När vi
kommo till Brieg efter mörkrets inbrott, låg
snön i stora fläckar nere i själfva dalbottnen.
Högalpernas starka luft slog kall emot oss
med erinringar om norden, jag gick igenom en
smutsig småstad, med uråldriga gator och hus,
och vårt lilla turistsällskap, däri jag ensam re-
presenterade det manliga modet, medan alla de
andra fördelaktigt framhöllo del kvinliga, var
snart inlogeradt i ett godt hotell. Morgondagens
strapatser skulle begynna redan kl. 6 på
morgonen, och det blef därför ingen skvallerstund
efter den sena måltiden.
Nar det dagades, stufvade vi in våra saker
och tre af sällskapet i den äkta, gammalmodiga
diligensen, precis en sådan som turisterna frän
förra hälften af seklet begagnade. Två af oss
hade beslutit att gå början af vägen till fots,
så långt väglaget det medgaf, d. v. s. en eller
två timmar uppåt. Sedan skulle vi byta ut den
täckta postchäsen mot öppna slädar, och dä
kom det icke vidare i fråga att hålla jämna
steg med de åkande. Trots protesterna från
konduktöreu, som icke hade stort förtroende till
vår uthållighet, gingo vi före spännet af sex
hästar genom staden, och så började stigningen,
hvilken i dag skulle föra oss mer än två
kilometer rakt upp i luften.
Den tidiga morgonen i höga alperna
ljusnade allt mer öfver Berner-Oberlands gletscher,
steg lägre och lägre utför fjällbranterna och mötte
oss en half timme ofvanför staden, där vi fot
för fot sträfvade mot skyarna.
Början af vägen är icke stort olik alla andra
åkvägar i alperna. Men de väldiga snöfälten
på andra sidan om Rhonedalen angåfvo dock
säkrare än en barometer, att där räknades
höjder i tusentals meter, ty trädgränsens mörka
pionierer blefvo långt under dem, och
morgonsolen visade ej fram ett snår eller en buske på
de lätt rosenfärgade vidderna. Luften var
utomordentligt lätt och vår milslånga promenad vid
sidan af diligensen gick spänstigt och lustigt,
oaktadt den stupande uppförsbacken. Snart voro
vi inne i barrskogsregionen, drifvorna begynte
på sidan om vägen, och när granskogen stängde
for utsikterna, kunde man godt tänka sig
förflyttad till en skogsväg hemma i norden.
Men så snart skogen glesnade, blänkte
alperna fram i morgonbelysning och hemstämningen
blåste bort med fläktarna från dem. Och när
vi hunnit mellan tusen och tvåtusen fot öfver
Rhônedalen ombesörjde den gapande klyftan till
höger med en väldig stalp på motsatta sidan,
att vi icke glömde hvar vi befunno oss. Högst
i fonden stod Monte Leone som barrier mellan
Italien och oss, och det såg man på honom,
att han icke var den, som skulle vika ur
vägen.
Konduktören älskade icke att gifva tydliga
upplysningar, om hur vädret skulle gestalta sig,
och när solen allt fortfarande sken klar på
Berner-Oberland, bekymrade oss molnslöjorna öfver
de närmaste topparna föga. Tvärtom, de ökade
endast ljuseffekterna, när de sletos sönder och
strömolnens skuggor som svarta skred jagade
utför sluttningarna på andra sidan bråddjupet,
Ändtligen blef vägen smal mellan drifvorna,
och en kvarts timme före stationen, där vi skulle
byta ut diligensen mot släden, klefvo vi in i
den och läto det frustande spännet draga oss
vidare. Vi befunno oss utmärkt efter den goda
motionen, och den gamla postchäsens knarrande
och skakande nästan ökade vårt friska
välbefinnande. Inte häller slog en improviserad
smörgåsfrukost ner vårt humör och vår
förhoppningsfullhet.
Vid nästa station — »refuge» — stufvades
allting om på slädarna. Härifrån kunde vi se
Napoleons väg som en mörk linje ringla sig
uppför dalväggen på motsatta sidan, göra en
bukt och försvinna uppe i den stora bländande
hvita dalbottnen, som tog sin början under
Monte Leone, svindlande högt öfver oss.
Att fot för fot gifva sig uppför de ofantliga
branterna föreföll mig alldeles lönlöst i början;
vi skulle aldrig hinna fram med den fart vi gjort
hittills. Och likväl borde vi inom tre timmar
passera passhöjden och rutscha nedåt Italien,
det stod både i Bædeker och i tidtabellen.
I själfva verket tog farten till betydligt, när
slädarna med två hästar i spann åkt fatt oss,
där vi gifvit oss gående förut medan
åkdonsombyte skedde. Den branta bärgväggen vänster
om oss vette mot solen och sydväst, och
resehandboken hade diverse betänkliga upplysningar
om den. Här gingo lavinerna ner vintertid som
sommarströmmar, ofta när det allra minst
passade sig. Konduktören var allt fortfarande
mycket ovillig att diskutera vare sig vädret eller
lavinerna. Han var tydligen i likhet med
resehandboken ämnad bara för sommarresande.
Nu förde vägen genom ett par ovanligt höga
drifvor, och skjutskarlen blickade med vänstra
ögat forskande uppåt bärgväggen, där
snöströmmarna lågo frusna i breda hvita linjer mellan de
svarta upphöjningarna på ömse sidor. De togo
sin början någonstans där högt uppe och
slutade på högra sidan om oss nere i bråddjupet,
passerade midt öfver vägen, utan att jag kunde
upptäcka en tillstymmelse till bro öfver dem.
Återigen ett par väldiga drifvor, som man
gräft igenom, och så en ny väldigare än de
andra, med färska spår af mull, afbrutna
trädrötter och stenar. I den drifvan stodo ett par
karlar och skoflade vägen klar. När vi
passerat drifvorna, vände sig konduktören om och
sade:
— Den där lavinen gick i går öfver vägen!
Det var således Simplonpassets säkerhet och
beviset på värdshusvärdens sanningskärlek! Han
hade ännu i går försäkrat, att han ej hört om
några snöskred på hela vintern. Men jag hade
bort gissa att han var döf på det örat.
Jag kastade en blick uppåt bärgväggen, som
på stället för lavinen var sopad klar. Högt
uppe funnos ännu rester af snön, hängande
öfver den tomma lavinbädden och beredda att
glida ned vid första varmare solsken, eller första
töväder som nådde upp öfver trädregionen. Här
nere skar vägen af lavinernas strömfaror på
midten, och här gick posten alla dagar af och
an obekymrad om faran, emedan den hotade
ständigt. Egentligen hörde det till
sällsyntheterna att den verkligen öfverraskas och råkar
in i skreden, det händer så godt som aldrig,
men väl afspärra de vägen för den, ofta för
flere dagar.
Våra hästar sprungo i munter takt öfver en
bro och sedan vidare snedt uppför fjällväggen
på andra sidan om bäcken. Ett par hundra fot
högre upp stannade vi i den lilla byn Berisal
för några minuter och konstaterade på en
termometer att vintern inträdt redan här, ty
kvicksilfverpelaren stod under noll. Så hade vi
också nått 5,000 fots höjd öfver hafvet, luften var
hänförande lätt och frisk, och när vi satte oss
i gång igen, klingade bjällrorna klarare och ekot
kom gladare igen än jag någonsin hört det
förut. I många svängar och krökar vindade sig
vägen allt vidare uppåt, solen sken mellan
drifvande skyar, stalperna stodo bländhvita
rundtomkring och på fjälljättarnas sidor drefvo
skuggorna från skyarna sitt spel. Vi närmade oss
trädgränsen allt mer och mer, vinden blef allt
skarpare och kölden likaså, men ju mera skogen
glesnade, desto mera storartade öppnade sig
högalpernas vintriga perspektiv inåt
Berner-Oberland, medan Rhônedalen krympte ihop till ett
smalt dike, som visserligen var litet mer än en
hel kilometer djupt.
Så vände sig vägen om en bärgsvägg, och
rätt framför oss, litet uppåt, låg Simplonpasset,
bäddadt i famndjup snö, där vägen totalt
försvann i det hvita och endast Monte Leones
mörka fjällmassa och de här tätt stående fjärde,
femte och sjette »refugerna», — tillflyktsorter
under snöstormarna — bildade afbrott mot den
ofantliga snödrifvan. Trädregionens sista magra
granar klamrade sig som i förtviflan tätt till
alpbranterna, glesa, spridda, tuktade af stormarna,
men envisa som äkta nordbor. Snön låg så
djup på vägen, att stenafvisarna mot afgrunden
till höger icke längre syntes. Strömolnen slogo
sig ihop till snömoln, som i ilande fart ströko
fram lågt öfver våra hufvuden, och de strödde ut
sitt hvita innehåll i allt större massor. Så
stannade vi vid fjärde »refugen» för att låta hästarne
pusta ut litet, innan vi anträdde den besvärligaste
delen af vägen.
Napoleon lär ha byggt Simplonvägen lika
mycket för militära som för allmänna ändamål.
De vid vägen anordnade nio »refugerna» — sex
på den norra sidan passet och tre på den södra
— skulle jämte den stora, nya hospicen ungefär
midt på passhöjden, tjäna såväl trupperna som
vanliga resande till hviloställen och tillflyktsorter
undan snöstormarna, som här höra till
dagordningen. Man kan förstå att brytningen mellan
Italiens värme på ena sidan och högalpernas
snöfält och gletscherns på den andra skall
åstadkomma stora rubbningar i atmosfären. Men för
en nordbo, van vid snö och köld och yrväder,
förefalla de första, massiva gästgifvaregårdarna
af sten nästan som löjliga försiktighetsmått, där
de stå på en half mils afstånd från hvarandra
midt i en lugn skogstrakt. Och när man så i
en enda blick kan se tre stycken sådana endast
en eller ett par kilometer från hvarandra och
dessutom vet att själfva den stora hospicen
ligger strax bakom den tredje synliga
gästgifvaregården, då tycker man att Napoleon var en
ganska ömkyld och pjåkig herre och hans folk
en samling förvekligade stackare. De skulle
bara sett våra vintervägar i norden med
skjutshåll på 2 à 3 mil, för att inte tala om isvägen
öfver Kvarken!
Men ju närmare passhöjden man kommer,
desto mera torna sig drifvorna, desto skarpare
bli vindstötarna, desto hemskare Monte Leones
svarta massor, utför hvilka gröngula, stelnade
isströmmar stupa ned i dalbottnen tvärs öfver
vägen. Man börjar inse att en snöstorm bland
dessa afgrunder kan gestalta sig annorlunda än
en på hemlandsisarna, och att refugerna lika fullt
kunna vara nödvändiga.
Det klara solskenet är borta, bjällerklangen
drunknar utan eko i den väldiga, öde, snöfyllda
dalbottnen, vindstötarna bli allt mera ilskna, och
vi passera den första, i bärget utsprängda
tunneln, öfver hvilken en gletschers grönhvita
ismassa glider ner i dalen. Vägen blir allt
smalare, vårt samtal tystnar, blickarna mäta stupen till
höger om vägen, och jag taxerar bråddjupet till
2,000 fot allra minst. Om en häst skulle skygga
eller släden glida från den knappt synbara
vägen, så skulle vi genast komma att prestera
världsrekordet i backskrinning, men ingen
starter skulle upptaga tiden, — tyvärr! Den
växande stormen rifver och rycker i våra kläder,
som knappast äro tillräckliga att skydda oss
mot kölden, konduktören manar på hästarna,
yrsnön sopar genast igen våra spår, och framför
oss ser man ej häller stort till den lilla
utskärningen i kanten af den kolossala snödrifvan,
hvilken utskärning kallas Simplonvägen...
Vi åka förbi den femte refugen och äro nu
inne på den farligaste och högsta sträckan af
vägen. Vi hinna knappast se på de väldiga
omgifningarna, så upptagna äro vi af att se till
att vi själfva hållas kvar på vägen. Ofrivilligt
har jag lyft mitt högra ben ur släden för att
vara färdig att hoppa ur vid första slingring.
Vi passera genom ett nytt galleri under
»Kaltwasserglacieren» och stanna midt i galleriet för
att betrakta gletschern underifrån. Framfor en
af galleriets öppningar hänger en grön isfeston
af flera meters tjocklek och längs den störtar
alpbäcken ner och försvinner i en gröngul
isgång i djupet. När vi åka ur galleriet spärrar
en snödrifva vägen, men vi äka upp på den,
och nu är vägen jämt så smal att släden ryms
på den. Jag försöker en blick ner i dalbottnen
till höger, fattar att vi äro högt uppe på en
snödrifva af ett obestämdt antal tusen fots höjd,
och besluter så, att hällre se uppåt snödrifvan
på vänstra sidan om vägen. Den sträcker sig
där ända upp i molnen, mellan hvilka svarta
bärgmassor skymta.
Jag börjar längta till nästa refuge, som är
en kilometer längre borta. Men därunder måste
jag klargöra för mig att det bara behöfts att
en snöboll lossnar däruppe till vänster, börjar
rulla nedåt kanten och passerar vägen samtidigt
med oss, för att vi skola dränkas i den kolos-
sala hvita bottnen därnere. Att sedan kafva sig
upp ur dessa snömassor, iklädd vinterpäls — ja
det kunde just bli en ny sport for engelsmän!
Icke för de fyra damerna i pälskappor och filtar,
som jag lockat ut på vår lilla vinterfärd.
Annu ett galleri, långt, mörkt och tryggt
med yrsnö högt upp öfver alla öppningar utåt.
Jag håller just på att i tankarna formulera en
orädd fras till konduktören med uppmaning att
låta oss stanna här, då vi i detsamma åka förbi
två karlar, som äro sysselsatta att skofla vägen
klar — inne i det täckta galleriet! Hvad skulle
det ej då vara utanför! Den ene karlen tager
plats på kusksätet bredvid konduktören, den
andre ställer sig bakpå. Nu skulle alltså det
värsta komma!
Vid den andra ändan af galleriet var
farvägen alldeles afstängd af en drifva på tre famnars
höjd. Vi togo därför fart och åkte uppför en
annan mindre drifva till vänster, i kanten af
hvilken karlarne i dag skoflat ut en ny
improviserad vinterväg. När vi kommo upp på den
drifvan, slingrade släden nedåt på den mjuka
vägen, som satte sig under vår tyngd, och nu
ljöd det första och enda anskriet från damerna.
Jag bad dem sluta ögonen, gjorde det själf lika-
så, men bara till hälften, och såg därför hästarna
vada i snön öfver knäna midt i den meterhöga
snödrifvan, medan lösa snöstycken lossade rundt
omkring och rullade ljudlöst tusen fot ner i
dalbottnen till höger. Karlarna balanserade släden
både fram och bak, hästarna gjorde underverk
af styrka, och om några minuter andades vi ut
vid sjette refugen. Vi hade passerat den värsta
sträckan.
**
*
Efter en kvarts timmes rast vid den stora
Simplon-hospicen, 2 kilometer öfver hafvet, satte
vi af utför alperna till Italien. Jag hade redan
tidigare beundrat hästarnas säkerhet, men nu
stegrades min beundran till förvåning. På
sydsidan om passhöjden tog snöstormen vid med
full kraft, och det fanns icke ett spår af väg
att se, men likafullt rutschade vi utför i fullt
galopp, öfver och genom famnhöga drifvor, med
stormen tjutande omkring oss, och med den
heta solen då och då framstickande mellan
skyarna, midt bland hvilka vi färdades fram. En
underlig färd för en nordbo! Bitande kall
snöstorm och bitande het sol i förening. Om en
kvart timme hade vi passerat snögränserna och
stormområdet och bytte ut slädarna mot en
diligens, midt i ett vårlandskap med knoppande
trän och blommande alpväxter. Ännu en kvarts
timme och vi åto middag i byn Simplon, 2,500
fot nedanom passhöjden.
Här ofvan om oss drogo små hvita solskyar
med ilande fart, — jag kände till de skyarna,
»hvita som lam och små», och hvad de
innehöllo! Det var snöstormen, som fortgick där
uppe! Men vi fördjupade oss i Gondoklyftan,
mellan lodräta bärgväggar af mer än en half
kilometers höjd, och åkte om en timme in i
Italien, där naturen genom ett trollslag bytte
om dräkt och gaf våra ögon idel nya ämnen
att hvila vid. Hesperien tog emot oss med gröna
ängsmattor, halfutslagna träd, magnolia och
cypress, mandelblom och en märkvärdigt varm,
rödbrun färg öfver det hela, som tvingade mig
att taga af ytterrocken och undra om ej alla
dessa höjder på tusen meter voro idel
overkliga teaterdekorationer af välmålad papp.
Men när de fortforo att torna upp sig allt
rödare och varmare, sedan vi i Domodossola
bytt ut diligensen mot järnvägen, trodde jag
slutligen på dem och på deras tunga björnfällar
af olöfvad kastanje. Särdeles när vi i Gravel-
lona åter togo diligens till Pallanza, och jag från
kusksätet närmare kunde granska dem. Men
ombytet från snöstormen och de gigantiska
drifvorna på Simplon var så starkt, att mitt sunda
nordiska förnuft nästan vägrade att vara med
om en sådan öfvergång.
Det var först när vi närmade oss Lago
Maggiores blåhvita idyll, när vägen låg bländande
hvit i solnedgången, när luften var mild som i
juni hos oss, när träden visade graciösare
former och bärgen vackrare linjer än jag sett förut,
ja när själfva telegrafstolparna afveko från de
stela raka linjerna, som jag verkligen kände att
jag var i Italien. Och med en märkvärdig
blandad känsla af gamla barndomsföreställningar och
nya skönhetsintryck, såg jag Hesperiens kväll
skymma öfver Norditaliens vackraste landskap,
och Lago Maggiores blåhvita färg fördunsta i
hvitt bortom Isola Madra och Isola Bella — —
EN TÅGSAMMANSTÖTNINGDet var min liflige, gråklädde och meddelsamme
reskamrat på järnvägen, som med dramatisk
kraft berättade följande, hvilket han själf
upplefvat:
»Ni kan tänka er att en tågsammanstötning
är något af det hemskaste, man får vara med
om. Det är någonting, som man aldrig
glömmer, det är någonting, som bränner sig fast i
minnet och i hjärnans fibrer med sådan styrka,
att man ännu långt efteråt kan genomgå alla
skräckscener lika tydligt, som hade man
upplefvat dem i går.
Jag ska berätta er, huru det var, när jag
kom att vara med om en sådan olyckshändelse.
Eller kanske upprör det er för mycket att höra
mig omtala det just nu, när vi själfva sitta på
järnvägen och rusa blindt framåt med fyra mils
fart i timmen? Kanske kommer det er att få
obehagliga rysningar? Kanske kommer ni att
tänka på, att vi när som helst skulle kunna möta
ett annat tåg, som också rusar framåt med fyra
mils fart i timmen och att vi således stöta ihop
med summa åtta mils fart i timmen? Det är
redan en förfärlig hastighet och stöten blir, som
ni lätt kan föreställa er, utomordentligt våldsam.
»Ser ni här?» — han tog om järnet, som
uppbar nätet ofvanför våra hufvuden — »detta
järn blåses af af bara lufttrycket vid
sammanstötningen. Har ni sett nogare på de starka
järnbjälkar, som bilda underlaget till vaggonen?
Jaså inte. Nå, — en sådan järnbjälke är femtio
gånger starkare än detta här röret. — Men vid
en sammanstötning af bara sex mils fart i
timmen har det händt, att bjälkarna sett ut så
här — —!»
Han beskref cn zigzaglinie i luften och
kramade sedan ihop den osynliga bjälken mellan sina
händer och kastade bort den som ett slags nystan.
»Ni kan däraf föreställa er, huru ett ben och
en arm se ut efter katastrofen, om man råkat
få taga emot stöten med dem. Nej, jag ser,
att ni tycker det är obehagligt. Jag ska inte
tala vidare om det. — — Jag ville bara skaffa
er en jämförelsepunkt mellan hållbarheten hos
en stark järnbjälke och de starkaste partierna i
människans skelett. Jag vill alls inte leda edra
tankar på, huru de svagare och känsligare
partierna af vår organism skulle taga sig ut efter
skrällen. Förlåt mig, att jag oroat er! Jag tror
visst inte, att vi just nu ha att befara en
sammanstötning, men skulle det ske, så kunde det
bli rätt obehagligt, förstår ni?
Isynnerhet som det nästan alltid uppstår
eld i de sammangyttrade spillrorna, så att de
som icke kunna hjälpa sig ut ur högen, bli för
det mesta stekta eller skållade af ångan, som
strömmar ut från den sönderbrustna
värmledningen och från lokomotiven.» — »Ja», tilläde han
och såg tankfullt och mystiskt bekymradt på
mig — »man ska inte tro på varsel. För gör
man det, så undgår man aldrig att oroa sig.
Jag har just i natt haft en varsel, alldeles
likadan som den jag hade för ett antal år sedan,
när jag var med om tågsammanstötningen. Men
ni tror ju inte heller på varsel, det ser jag, och
därför kunna vi båda taga det alldeles lugnt,
inte sant?
Det vore ändå hemskt, om någonting
sådant skulle inträffa, eller hur? Jo, jag ser, att
ni också tycker det. Visst vore det hemskt,
förstås: — Vet ni, huru jag räddade mig senast?
Jag ska berätta er det. Det skedde så här.
Jag var så godt som daglig passagerare på
bantågen mellan — ja, det hör inte hit, men så
mycket kan jag säga, att det var ungefär en
mil framåt härifrån. Alltnog, jag var van vid
att resa den sträckan, och varnad af varseln
jag haft, gaf jag noga akt på allting. Ty fast
jag inte tror på varsel mer än ni gör det, så
föra de dock något obehagligt med sig hvarje
gång de infinna sig och skrämma oss — eller
hur? Visst göra de det, inte sant? Jo, jag ser,
ni tycker som jag.
Som sagdt, jag var visst inte farligt
uppskrämd och rädd, men jag gaf noga akt på
allting, som passerade. Kupén var fylld af folk,
alldeles som i dag, fylld af sorglösa lyckliga
människor, som alls inte anade, att de skulle
krossas till mäsk och ångkokas om några
minuter. Jag satt ungefär som nu, lika långt ifrån
utgången och betraktade de resande med ett
slags medlidande, alldeles som hade jag kunnat
förutse deras öde. Jag minns, att jag tyckte
synd om dem allihop, utan att rätt veta hvarför.
Nå, bäst jag sitter och gifver akt, så hör
jag, att lokomotivet ger ursinniga bromssignaler
och att farten saktas ganska våldsamt. Jag
gissade, att någonting förfärligt skulle inträffa,
såg på samma gång till min förvåning, att de
andra resandena hvarken hörde signalerna eller
anade oråd. De sutto lugna som förut och
tycktes anse allt i sin ordning. Då vaknade
min själfbevarelsedrift och gjorde mig så godt
som brottslig. I stället för att varna dem och
skrika ut, att vi om några ögonblick skulle stöta
samman med ett mötande tåg, tog jag en hastig
öfverblick af situationen och insåg, att jag
möjligtvis ännu kunde rädda mig själf genom att
icke göra allarm eller ställa till rusning mot
den smala kupédörren. Jag störtade därför med
återhållen andedräkt förbi mina reskamrater mot
dörren, och jag glömmer aldrig den nedriga
glädje, jag ett ögonblick kände öfver att ha
lyckats lura dem att sitta still. Jag minns flere
af passagerarnes ansiktsuttryck, då de sågo mig
taga en så brådstörtad reträtt, särskildt minns
jag den flegmatiska och missaktande blick jag
fick för mitt fjäsk af en däst och tjock
brukspatronfigur, hvars fläskhydda jag stötte till i
förbifarten.
Ögonblicket därpå stod jag ute på vagnens
lilla plattform och lutade mig fram öfver den
lilla järngrinden, ni vet, som är stängd, medan
bantåget är i rörelse. Och jag såg icke långt
framför oss det andra bantåget, inhöljdt i en
sky af stoft och ånga under ansträngningarna
det gjorde for att hejda farten. Vårt eget tåg
stod nästan stilla redan, och jag trodde ett kort
ögonblick, att hela katastrofen kunde undvikas.
Men kanske har ni observerat, att man mycket
lätt misstager sig på farten ett bantåg gör, —
alltnog, också jag misstog mig. Vi rusade allt
närmare ång- och stoftmolnet framfor, eller
också kom det rusande på oss. Jag hade ej ett
ögonblick att förlora, jag öppnade grinden
blixtsnabbt och tog ett långt språng snedt framåt
med all den samlade muskelkraft min oerhörda
nervspänning gaf mig.
I samma ögonblick jag fann mig liggande
framstupa på banvallens sluttning, törnade
bantågen ihop med ett förfärligt dön af krossade
koffertar och bristande järn, sjudande ånga och
klirrande glas, — alltsammans kom störtande
öfver mig där jag låg och våndades — — —»
Min gråklädde reskamrat afbröt sig plötsligt,
steg impulsivt och häftigt upp, kastade en
förskrämd blick ut genom kupéfönstret — och
störtade mot dörren, i det han ängsligt ropade
till mig:
»Där är det — där är det...!»
Jag vill icke säga, att jag med iskall
likgiltighet åhört hans berättelse, än mindre hade
hans besynnerligheter om varsel och hotande
olycka lämnat mig fullkomligt oberörd. När
han gjorde sin instinktiva reträtt mot
kupédörren under det hemska utropet, att det mötande
bantåget nu var där, flög också jag ofrivilligt
upp och rusade ut efter honom.
På vagnsplattformen stod han leende,
blickade försmädligt åt mig, klappade mig lugnande
och sade nu i en helt ny ton:
»Jag tror ni blef skrämd? Eller vill ni bara
höra slutet af historien? Nå, det är lätt berättadt.
Jag kom ifrån hela affären med ett skrubbsår
på knät och ett annat på armbågen samt litet
ömma leder under några dagar framåt.»
Jag såg förvånad och antagligtvis icke så
litet flat ut, jag ämnade fråga, hvad hans utrop
nyss betydde, då han sprang ur kupén, men
han förekom mig.
»Det var just här det passerade», sade han,
»och jag ville ut och se på stället, förstår ni?»
»Åhnej — jag förstår inte mycket. Så vidt
jag vet, har aldrig en större järnvägsolycka
händt på denna bana, allra minst så här nära
Stockholm — — —»
»Alldeles rätt!» gentog han. »Den har inte
händt. Jag har bara drömt om den, men så
lifligt, att jag upplefvat alltihop. Och jag
vaknade ur drömmen, då jag föll i golfvet och
skrubbade mitt knä. Jag störtade nämligen ur
sängen, i detsamma jag kastade mig från
bantåget, och jag kom till mig på kalla golfvet,
väl två eller tre alnar ifrån min bädd...»
»Åh — jaså!» sade jag höfligt förargad.
»För öfrigt», återtog min besynnerliga
reskamrat, »är jag skådespelare och föreläsare och
gör också litet i spiritism. Jag berättade för
för första gången denna historia, och det var
för er. Ni får förlåta, om jag så att säga satte
den i scen och berättade den, så lifligt som jag
möjligen kunde, — jag ville bara se, om den
verkade. Den gjorde det, och jag tackar er,
för att ni varit en älskvärd åhörare. Nu vet jag,
att den är bra. Tack ska ni ha, min bästa herre!»
Med en artig bugning räckte han mig sitt
visitkort och jag läste:
Edvin Petterson
Professor i vältalighet och spiritism vid universitetet
i Pensaiola U. S.
PETTERSON
»Ja ser nu, herrn, nu har vinden kantrat
lite mer på nordväst», sade Petterson och tog
mig i benet, där jag låg i kajutan på kuttern
och sof min bästa sömn. Det var inte mycket
jag såg, när jag stack hufvudet upp ur luckan,
men jag kände att vinden blåste frisk och dref
duggregnet i mitt morgonstyfva ansikte.
Om en half minut urskilde jag konturerna
af stranden och hade vaknat så pass, att jag
i hjärnan hade kompassen klar och kunde svara
Petterson:
»All right. Ska vi segla då?
»Ja, nog tycker jag vi sku" göra det.»
Innan vi fått morgonkaffet varmt och ett ref
intaget i de våta seglen, hade det ljusnat nog,
för att Furusund skulle framträda i grå
konturer genom den regntjocka luften. Jag frågade
Petterson flere gånger om han ej ansåg regn-
tjockan väl tät för att under den gå ut på
Ålands liaf, men Petterson var ung — bara 25
år — och modig och optimist och trodde, att
det skulle bli vackert väder än i dag.
Så lyfte vi ankaret gemensamt och läto
vågorna skölja den svenska jorden ifrån det, —
det är så man på sjömansvis skuddar stoftet af
sina fotter. Kuttern föll af i kurs mot det
fruktade »Fejan» och Petterson, som redan var van
vid hennes små öfverhalningar, bekymrade sig
icke mycket, fast hon några tag doppade
lärelingen under vattnet.
Nordanvinden kom frisk och byig, men
mindre stark än dagen förut, då den stundtals ökat
till half storm. I alla fall beredde vi oss på ärlig
sjögång utanför Söderarms fyr, där hela hafvet
låg på och var upprördt efter två dygns skarp
höstblåst.
Petterson är sumpskeppare, ålänning,
fiskuppköpare, affärsman och poet, men framför allt
är han en duktig sjöman och en lots såsom
ingen. En bra kock är han också och en
treflig kamrat, han spottar icke i glaset, men kan
låta det stå orördt så länge som hälst, när
omständigheterna så fordra. Petterson är med
några ord en mönsterperson för långfärder på
tumanhand, när det blir mörkt i åländska
skärgården gör han underverk i lotsningskonst.
Vi stucko ut på Ålands haf i god tid på
förmiddagen och hade därförinnan med nöje
konstaterat att nordanvinden verkligen dragit sig litet
på nordväst, så att vi utan all ansträngning
skulle ligga med ett slag öfver till fyrarna vid
Ledsund. Just när vi passerade de sista
grunden, som bröto hafssvallen i norr, gingo vi,
för att ekonomisera med vinden, så nära ett af
dem, att vi fingo en brottsjö öfver oss från
för till akter, och jag, som satt vid rodret, fick
en hel skopa vatten in mellan kragen och
nacken. Då vi ej genast hittade på att skylla
brottsjön på grundet i lovart, beredde vi oss på flere
likadana bad, och jag var smått flat inför
Petterson, emedan jag skrutit med kuttern specielt
såsom sjöbåt af första klass. Men det behöfde
jag ej vara länge. När vi kommit ut i den
jämna, grofva sjön, sam hon som en äjder på
vågtopparna, och Petterson, som ej seglat på
modärna kuttrar, blef ljus i synen som en sol
och sade:
»Nog klarar hon sig alltid, bara vi klara
henne.»
Det var för öfrigt icke det sämsta nöjet att
se skutskepparens och förståsigpåarens odelade
beundran för yachtbyggnadskonstens nyaste
framsteg. Petterson är inte gammal och
konservativ nog för att i dem se idel
herremannalyx, utan han fröjdas åt en snabbseglare som
savolaksaren och karelaren fröjdas åt en
springare. Och jag tror han en dag, när han gjort
riktigt goda fiskaffärer i Stockholm, sätter en
kullrig järnköl under sin egen skuta, och då få
Ålandsskepparne se på tusan! Då gör
Petterson två Stockholmsresor i höstmörkret, medan
Andersson gör en, och då styr han ut på det
skummiga Ålandshaf med sin tomma skuta,
medan alla de andra ligga för ankar i Furusund
och vänta på medvind och bättre väder.
Ty Petterson har bara tre månaders »säsong»,
då han gör sina bästa affärer, och han har brådt
om tid. Denna säsong infaller just under
höststormarnas och mörkrets allra värsta tid, den
börjar i oktober och slutar i januari, när isen
sätter p för vidare sjöresor. I fjor var
Petterson efter jul i Stockholm med sin sump,
och seglade kring ännu efter nyår i Kökars
skär på fiskuppköp, men så kom kölden och
hans sista fisklast gick med ångbåt till
Stockholm, hvarvid frakten tog halfva hans vinst
i beslag. I alla fall kan han och hans bror
under godt väder, när fisken i sumpen ej dör
massviss för stötarna i stark sjögång, förtjäna
ända till 900 kronor på en resa.
När Petterson berättade mig detta, rådde
jag honom att icke börja lefva på sin penna.
Nå, det hade han inte häller tänkt på, för
honom är poesin, gudskelof, poesi, d. v. s.
något som både är allvarligt och roligt, som man
tjusar flickor med och skryter så smått öfver,
när man fått det infördt i tidningarna eller
upptecknadt som folkvisa. Men jag tror ändå att
Petterson har en viss äregirighet med sin poesi
och det med rätta. Ty de verser jag har sett
af honom, bevisa att den praktiska ålänningen
har diktarbetingelser som de många folkdiktarne
på finska.
Ja, — jag hoppas ännu få presentera
Pettersons verser, han har själf lofvat sända mig
några, när de bli »riktigt färdiga», och jag skall
inte bli någon alltför grym Saxo Grammaticus.
Alltnog, — Petterson är mycket mångsidig,
mycket älskvärd, mycket meddelsam, mycket
tjänstvillig som tillfällig kuttergast, bildad och
beläst — han läste »Thais» af Anatole France
under öfverresan — och sist och slutligen är
han mycket urban och höflig, så att
Stockholmsfruntimren, vi hade ombord i svenska
skärgården, föllo i förvåning öfver en sådan finne. Herr
Petterson hade inte för ro skull tillbringat långa
veckor i Stockholm och härstammar inte för
ro skull från gamla Åland.
Hans många dygder kommer man ganska
lätt under fund med, ty han gör ej precis våld
på dem och döljer dem ej så alldeles sorgfälligt
som det genuint finska lynnet. Han är nog
skandinav, och svekoman är han af grundsats.
Han älskar ej de finskspråkiga prästerna och
deras klumpiga politik på Åland, och han gillar
fullkomligt den rika bonddottern, som gaf en
af dem korgen, sedan hon ändtligen insett att
han bara ville åt hennes pängar.
Men främst af Pettersons dygder står för
mig ändå hans sjömansduktighet och hans
skicklighet som lots. »Rädd är jag inte», skref han
i ett bref till mig, när jag framhöll vådorna af
att utan vana vid kutterdäck beträda ett sådant
under hög sjö och med stora stöflar på fötterna.
Dock kan jag försäkra att han i början allra hälst
kröp på händer och fötter ombord, och det håller
jag honom räkning för, jag, som under
sommarens lopp varit med om tre sämre svenska
kuttergastar, hvilka alla jag varit nödgad plocka
upp ur sjön. Men Petterson vätte icke mer än
fotsulorna den enda gång han kom öfver bord
i en smal vändning, då han skulle dirka
storsegelbommen. Han höll i sig, han, och hade
roligt åt att han skrämde fruntimren en smula.
Så modig och rask Petterson än är, inte var
han riktigt glad på Ålands haf, när regntjockan
tätnade allt mer, ju närmare vi kommo finska
kusten. Vår kompass var ojusterad, järnkölen
kunde tvinga den att missvisa, sjön gick
rytande och grof, och jag hade sagt honom att
kutterns skrof var för tunnt för att motstå den
minsta törn åtminstone i denna sjögång.
Sedermera måste jag trösta honom med att kölen
nog motstod diverse törnar, och att den
lyckligtvis var så djup, så att vi skulle manövrera
som riktiga klåpare för att taga bottenkänning
med själfva skrofvet. Ånej! — törn kom alls
inte i fråga, påstod han tvärsäkert. I alla fall
låg Petterson en god half timme framstupa öfver
kajuttaket och teg envist. Han hade känning
af att vi borde ha Långskärs fyr i sikte med
den 7 knops fart vi gjort, men han kunde ej
upptäcka den. Hvarken med blotta ögat eller
med kikaren. Och han vägrade envist att taga
en sup genever och en smörgås, innan vi fått
fyren inom synhåll.
Till råga på hans misshumör kom en
ogenomskinlig regnby blandad med hagel
öfver oss, fast det nyss lofvat klarna och
fast solen tittat fram ett tag mellan molnen.
Ändtligen blef jag otålig och bad honom gifva
mig åtminstone supen och smörgåsen. Det
beredde han sig också att göra, men just som
han fått upp korken ur den fyrkantiga, svarta
flaskan, blinkade han åt mig glädtigt och sade:
»Nu tar jag en med.»
Vi hade Långskärs fyr akter om oss i lä.
En ljusning bland regnmolnen visade en dimmig
pelare på ändå dimmigare grund. Den bäst
justerade ångbåtskompass hade ej kunnat hålla
streck bättre än vår egen. Men vi hade gått
långt förbi fyren utan att se den.
Jag tror genevern smakade Petterson. I
allmänhet förstod han uppskatta holländarne både
som sjömän och bränvinsbrännare; — jag
förundrade mig öfver att han ej kände deras
målare. Långt framom oss dykade disiga land
upp. Innan vi hade Nyhamn tvärs, klarnade
det, och vid Ledsund fingo vi släppa ut refven.
Solen kom fram och hade vänligheten bjuda
till att torka oss. Men som jag lätt en sjö in
öfver nacken, föredrog jag torra kläder framom
soltorkning. Petterson däremot ansåg det vara
nog med torra strumpor. Man ska inte skämma
bort sig, sade han.
Brottsjön, som gick öfver oss, måtte ha haft
en viss kraft, ty någonstans i svenska
skärgården sällade sig ett dimimutivum af groda till oss,
och fattade posto djupt inne i ett hörn af
sittlådan. När vi nu sökte efter den, var den
borta. Stackars groda! Bortsköljd i sitt eget
element väntades den likväl af döden där! Det
är ett platt öde äfven för det plattaste djur!
I Degerby gjorde vi honnör för
lotsåldermannen, som skaffat mig Petterson. Färden
från Furusund och dit hade vi gjort på sju
timmar — och en half, skall jag tillägga för att
ej vara pedantisk.
Det lugnade af på eftermiddagen, och
därför blef Petterson i tillfälle att visa hur en
Ålandsskeppare känner farvattnen i sina hemtrakter.
Det finns en grupp af 365 holmar och skär
sydvart från Föglö, denna ögrupp är känd för sitt
äjderskytte året om, för sitt sälskytte, för sitt
ytterst svåra farvatten, och den bär namnet
Klåfskär. Några Helsingforsdoktorer ha gjort
namnet kändt inom sport- och vänkretsar, och
då en sådan vetenskapens och jaktnöjets eremit
just för tillfället befann sig därute, och då jag
därjämte visste, att ett besök af mig nattetid
på denna ort kunde fattas och erkännas som
ett bevis på sympati och s. k. gammal vänskap,
så styrde vi ditåt. Petterson hade afsagt sig
allt ansvar för grundstötning, men då vädret
var lugnt och barometern stod högt, så tog jag
ansvaret på mig, isynnerhet som jag visste huru
lätt manövrerad vår bät var och icke häller
förblifvit alldeles obekant med sättet att taga den
ifrån ett grund. Dessutom fanns det
ankarplatser på vägen.
Alltnog — just när det blef stickmörkt kl.
8 på kvällen, kommo vi in bland Klåfskären
under sakta medvind, ströko klyfvaren och gingo
för dikt anhaladt storsegel för att ej göra stark
fart. Jag, som så ofta varit och är idel öra,
gladde mig åt att se en annan, som var idel öga.
Petterson nästan lyste fram oss med sin vilja
att visa, hvad han dugde till. Lotsåldermannen
på Degerby hade bejakat hans påstående att
ingen främmande, icke ens bönderna själfva i
mörkret gåfvo sig ut till Klåfskär, men nu gjorde
vi det. — Och det gick förträffligt.
Icke en bottenkänning, icke en sekunds
osäkerhet hos Petterson, fast kuttern gick sex fot
djupt och lite mer, och fast månen var i nedan
och himlen endast halfklar. Jag ville inte störa
honom i hans sysselsättning med onödig
beundran, jag lovade och fälde på hans kommando,
snuddade vid klippor och saktade farten till
minimum. Petterson trodde jag inte
uppskattade hans skicklighet och därför påpekade han
den gång efter annan. Han hade icke ännu
läst någon estetik med regler om dramatisk
verkan. Mellan de 365 holmarna sågo vi slutligen
ett ljus tindra i mörkret. Petterson drog in ett
djupt andetag, men endast det hade så när
kostat en grundstötning, ty strax därpå fick jag
lägga rodret i värsta lä för ett dånande »lova»!
Vi kastade ankar midt ute på en fjärd, tyckte
jag i mörkret, och rodde i land. Petterson förde
mitt visitkort upp till doktorn med förfrågan
om han kunde taga emot så sent på kvällen.
Han kunde taga emot. Men ändå frågade han mig
mycket bestämdt, hvad jag gjorde på Klåfskär.
»Jag far bort», svarade jag sanningsenligt.
Sedan togo vi en bägare i frid och sämja,
och Petterson bjöd på äkta svensk punsch.
En värdigare man har sällan fått bjuda på
svensk punsch.
Efter en natt på äjderdun, lycklig som
Topelii lilla gosse i sagan om Fjäderholmarna, fick
jag tillfälle att dagen därpå vid dager bedöma
Pettersons storverk i mörkret. Vid full dager
hade vi på återförd från Klåfskär tvänne
grundkänningar, bara för det Petterson nu ansåg sig
så säker. Den ena af grundkänningarna var
ganska skarp, kuttern satte i väg öfver stenarna
som en kapplöpningshäst vid en steeple chase.
Jag såg på Petterson styft, men sade ingenting,
då vi kommo loss af oss själfva igen. Den
grundstötningen tog så Pettersons ambition, att
han hvarken log eller pratade eller åt på flere
timmar. Men då jag senare bad honom väja
undan för en större holme af 50 fots höjd med
den anmärkningen att kuttern möjligen ej skulle
flyga öfver den log han igen helt godt.
Petterson är naturligtvis på marknaden i
Helsingfors. Jag ber den, som träffar honom på
fiskaresoaren att språka med honom och hälsa
honom från mig. Den skall fa se en ålänning,
som duger i mer än ett afseende. Det minsta
han duger till är en tidningsartikel.
EN HISTORIA FRÅN GAMLA
HÖGHOLMENDet var de tiderna då Högholmen ännu icke
tagits omhänder af utskänkningsaktiebolaget och
ombildats till den nuvarande parken. Den låg
där halfvild midt i Norra hamnen med sin
dansbana och sin lilla restauration. Inga sandade
gångstigar löpte då holmen rundt och inga
paviljonger reste sina paraplytak här och hvar,
där utsikten var lockande.
Men om söndagarne höll folklifvet till bland
Högliolmens aspar, på dess oklippta gräsmattor
och mossiga klipphällar. En ångbåt gick ut
dit från södra hamnen fyra eller fem gånger på
söndagseftermiddagen och afhämtade på kvällen
sin last igen. Större delen af besökarna kommo
dit i egna roddbåtar, öfverfulla af glada
stadsbor med kaffepannor och ölkorgar. Och de
slogo sig ner i den fria naturen, roade sig efter
bästa förmåga och dansade för fem pennis af-gift till det bekanta »Högholmskapellets» lifvade
musik.
Ett halft tiotal poliser höllo ordning och
skick, men kunde nog fås att sällskapa vid
kaffepannan om man kände dem själf eller bad
någon i sällskapet som var bekant med dem och
kunde bringa dem inbjudningen.
Janne Friman och jag hade rott öfver från
Brobergskajen med hela Frimanska familjen och
fru Josefson, sjömansenkan, som bodde hos dem.
Båten var alldeles fullpackad, ty alla Frimanska
småbarnen togos med och där hade icke
funnits nim för en enda kristen själ öfver det
antal vi voro. Hela tolf stycken blefvo vi när
det räknades; Frimans voro åtta stycken med
barn och blomma och så jag och Petter
Roslund, fru Josefson och hennes sjuårs flicka.
Janne Friman och jag sutto vid årorna och
gubben Friman styrde själf, — han tyckte
alltid om att föra kommandot i båten. Hemma
var det hustrun som styrde. Janne Frimans
syster Anna satt där tätt framför mig och var
i vägen för åran med sin rygg, men det sade
jag ingenting om, ty hon hade lof att vara mig
i vägen så mycket hon ville. Hon höll en af
sina småsystrar i famnen och såg så söt ochhygglig ut som ingen annan flicka i staden,
ända från Broholmen och ned till
Brunnsparks-vallarna.
Emellanåt hade hon lust att skrika till, när
båten vickade för mycket, jag kunde se det på
hennes rygg, men aldrig sade hon ett ord heller.
Hennes mor satt i stället och jämrade sig hela
vägen, ropade högt för h\ ar gång det stänkte
in en smula vatten och tycktes alldeles ha
tappat sin säkerhet så snart hon steg i båten.
Gubben Friman log alltid vid rodret när hon
skrek och sade till henne:
— Se så, gumman min, nu stjälper vil
Men vi stjälpte inte, utan kommo i land på
Högholmen allesamman med sex Frimanska barn
och ett Josefsonskt, utom kaffepannan och tio
flaskor öl, som Janne Friman smuglat med i
tören. Han plockade upp dem en för en
därifrån när vi stigit i land, och för hvarje flaska
sade hans mor som börjat fa sin
kommandoluft igen, så snart vi kommit i land:
— Är det inte nog nu?
— Inte ännu, svarade Janne och hifvade
upp en flaska till ur föreh, tills alla tio stodo i
rad på stranden och blänkte i solskenet.
— Herre Gud — hvad ska’ vi ha så myc-ket öl tillf skrek också fru Josefson och gaf
Janne Friman en ogillande blick. Men han
blinkade slugt med ögonen tillbaka och nickade
så hemlighetsfullt åt henne att hon ingenting
vidare frågade. Hade hon vetat hvad jag bar
i barmfickan, skulle jag väl ha lått ovett huden
full, men det visste hon inte, Petter Roslund
var den enda som sett mig stoppa dit en grann
flaska med etikett och silfver på korken och
han höll det nog för sig själf, for att få någon
del af välfagnaden.
Jag tyckte nu inte riktigt bra om fru
Josefson for min del, så att jag antydde för henne
att det inte angick henne stort huru mycket öl
vi hade med oss, men då bad Janne Friman
mig vara tyst och inte blanda mig i hans
angelägenheter. Det kunde Janne Friman ha rätt i
och jag teg för att inte ställa till gräl, ty fru
Josefson såg grufligt grällysten ut och stälde sig
skyddande framför sin lilla flicka, precis som
om jag ämnat anfalla det oskyldiga barnet.
Hennes hållning retade mig nog, nien jag lät
bli att säga någonting för fredens skull och
kanske litet för Janne Frimans skull också.
Ty Janne liade nu en svaghet och den
delades också af fru Josefson, som själf var skul-den till alltsammans. Det var mycket därför
som jag inte rätt tålde henne och jag hade
många gånger sagt Janne, som var min vän
och en präktig ung karl dessutom, att han
skulle akta sig för cnkans nät och inte låta
kånga sig i dem. Men det lär allt ha varit
mera öfverflödigt, ty hon hade hållit sin tumme
på gossen ända sedan han blifvit fullvuxen och
Janne svarade heller aldrig någonting när jag
rörde vid den saken.
Om fru Josefson helst varit en riktig enka,
skulle jag inte bråkat, men nu var det så att
hennes man för sju år sedan reste till sjös och
inte sedan dess kommit tillbaka, lika litet som
han skrifvit någonting till henne. Nå, det sista
förundrar mig inte så mycket, ty han kunde
säkert inte skrifva en bokstaf när han for
hemifrån, och föga hade han lärt sig skrifkonsten
på sjön heller. Nå emellertid hade hon
ingenting hört från honom och därför begynte hon
anse sig som enka rätt eller slätt.
Och det var väl tidigt hon gjorde det, ty
redan två år efter mannens afresa, började hon
kasta ögonen på Janne, som då var bara en
aderton års pojke, men en duktig sådan, lika
god som mången myndig karl. Det måste hon
Efter kt’stfIsbrisen. 11ha insett, ty hon tog aldrig ögonen från
honom på de fem år som gått sen dess. Janne
var naturligtvis inte karl nog att draga sig undan
ett sådant kjortel välde, ty >cnkan» var bara
några år äldre än han själf och såg så predlig
ut som en ung flicka, fastän barnet som hängde
henne i fållarna redan var stort nog både att
tala och att springa bort från mor sin, då hon
sedan fick söka henne i timtal och gråta och
tro att ungen gått och dränkt sig. För resten
gick fru Josefson alltid fint klädd, mycket finare
än jag tyckte hon borde haft råd till. Mjuk i
hullet var hon och hvithyad, och det kom väl sig
af hennes fina arbete, klädsöm eller hvad det var.
Jag vet inte hvad för slags vidare konster
hon använde, men nog blef Janne Friman kär
i henne upp öfver öronen och inte tycktes det
aftaga heller så länge han bodde i hemmet och
hade enkan till dagligt umgänge. Jag rådde
honom att flytta hemifrån eller söka arbete pä
annan ort, men fastän han tycktes haft lust att
följa mitt råd blef det aldrig af. Han skyllde
på far och på mor, på syster och bror och på
den dåliga arbetsförtjänsten annorstädes, men
på »enkan» skyllde han aldrig och därför visste
jag hvar skon klämde.Det var klart att >enkan» inte blef god på
mig kor mina råd till Janne och hon har också
aldrig på fyra år sagt ett vänligt ord till mig
eller gifvit mig en försonlig blick. Vi ha
alltid varit som hemliga fiender vi två, men jag
brydde mig inte så mycket om det, ty i
Fri-manska familjen finns det andra som behagade
mig mera än Jannes sjömansenka. Inte heller
förstod jag huru Jannes föräldrar kunde tillåta
att »enkan» gick och fördärfvade deras äldste
son, och hvarför de alls höllo kvar henne i
familjen.
Men det var inte godt att ga och resonnera
med Frimans om fru Josefson. Hon betalade
dem bra för sig och sin unge och var väl en
duktig kvinna för öfrigt, ty sade man ett ondt
ord om henne till Frimans fick man det
tiodub-belt igen både af far och mor och äldsta sonen.
Den enda som jag tyckte att en smula höll
med mig var Ida Frinian, äldsta dottern.
Nå, det kan nu ha varit huru som hälst.
Vi voro som sagdt komna i land på
Högholmen och Janne Friman plockade upp
ölfia-skorna ur gräset för att bära dem till ett bra
ställe, där vi kunde koka kaffe och roa oss i
lugn och ro. Jag hjälpte honom just med detnär jag hörde sjömanskomtnandorop utifråii norra
hamnen blandade med gnissel af block och rår
som svängdes. Jag såg upp, och där kom just
in en stor bark för öfverseglen. Hela
manskapet var uppe i riggen för att beslå seglen och
vårt sällskap stannade för att se skeppet
manövrera och gå till ankars.
På fockmasttoppen bar den en flagg, som
jag inte kände, men från gaffeln föll norska
flaggen ner i vackra veck.
»Den norrmannen kommer långt ifrån att
döma af flaggen på förtoppen, förmodade Petter
Roslund.
»Hvad är det för en flagg, dä?»
Det visste han inte och ingen annan heller
och så sägo vi barken styra inåt Tjärholmen
och oni en stund gick ankaret, så vi tydligt
hörde rassel af kettingen och sågo en röd sky
af rost förut vid klysgattarna.
»Nå, nu äro de i hamnen», sade gamla
Friman afgörande, »och hvad kan vi vidare göra
än att lyckönska dem därtill?» Så tog han
kaffepannan och gick i spetsen inåt holmen medan
vi följde efter.
Aldrig hade jag sett Janne Friman och fru
Josefson kärvänligare än denna eftermiddag. Devoroalldeles som fästefolk. Jag harmades för mig
själf öfver dem, utan att rätt veta hvarför. Jag
kunde ju låta dem (a hvarandra, fastän hennes
man kanske ännu fanns i lifvet; — det hade
ju händt andra sjömän förut att deras hustrur
voro omgifta när de kommo till hemtrakterna
igen efter en riktigt grundlig långresa.
Emellertid kunde jag inte låta bli att fråga
Ida Friman i förbigående, sedan jag tagit henne
afsides, om hon tyckte det var rätt att fru
Jo-sefson så där smektes med Janne.
Hade jag vetat hvilket svar jag skulle fä,
skulle jag frågat henne det långt tidigare. Hon
såg blygt nedåt jorden och sade med en halft
rörd stämma:
»Ar det så orätt då, 0111 de hålla af
hvarandra f
»Nej, svarade jag, — nehej — det är det
inte, men . . hm . . ja jag menar . . . Mera
kunde jag rakt inte säga, ty den söta flickan
såg mig så trohjärtadt in i ansiktet att jag blef
alldeles utan ord.
»Man skall inte döma andra så strängt, om
man själf. . .
»Om man själf . . hvad då?
»Om man själf en liten smula . . .»Älskar ? föll jag in.
Hon nickade bara småleende och upprepade:
Ȁlskar . .?
Jag hade längesedan glömt både Janne och
sjömansenkan och stod alldeles från mina
sinnen af förtjusning och såg henne nicka och
upprepa . . älskar . . .
Jag kommer inte så tydligt ihåg hvad jag
gjorde, men nog vill jag minnas vi kysstes en
tre eller fyra gånger och det som är alldeles
säkert är, att jag med Ida Friman under armen
och med hennes hand i min kom upp till
dansbanan, betalade entreén och valsade om henne
tills allt gick omkring för mig, dansbanan,
träden, och hela Högholmen. Det var fest!
Rundt-omkring och ända in i själen var det fest. Vår
förlofningsfest, som så plötsligt blef af. Jag
hade därtills aldrig trott jag skulle våga fria
till henne, och nu hade alltsammans gått af sig
själf. Utan något tillgörande från någondera
sidan.
Vi kommo ned till de öfriga och jag lät
udda vara jämt. Så det är lätt att glömma
rätt och orätt när man är lycklig? Jag brydde
mig icke ett doft om huruvida fru Josefson
gjorde rätt eller ej i att smekas med Janne l?ri-man. Jag gick t. o. m. fram till henne och
sade henne någonting vänligt, men det kunde
hon inte tro att jag menade utan vände sig
bort från mig till Janne Friman igen.
När kaffet hade druckits, tog Janne Friman
fram sina ölflaskor och korkade upp flera af
dem med en viss högtidlighet, märkvärdigt nog
hjälpte fru Josefson honom därmed, hon, som
en stund tidigare frågade hvad han skulle ha
så mycket öl till. På deras miner såg man att
någonting viktigt var i görningen, — jag hade
aldrig ännu sett Janne Friman med en så
ödesdiger min på sig. Han fyllde ölglasen så
allvarsamt som om det varit gift, höjde upp sitt
glas emot solen och såg ut att vilja säga
någonting. Fm Josefson försökte understöda
honom i att komma fram med hvad han hade
på hjärtat, genom att knuffa honom i sidan med
armbågen.
»Det är så, fick Janne slutligen framkrystadt
. . . det är så, att det i dag blir ett år sedan
hon där ... fru Josefson menar jag . . . lyste
i kyrkan efter sin försvunna man och när han
inte nu inom år och dag återkommit, ha vi
beslutat att bli ett par, såsom lagen tillåterhenne det. Och jag ber er dricka för vår
för-lofning. — Skål farl»
Janne och gubben Friman drucko mycket
stelt med hvarandra och ströko bort fradgan
med ärmen från öfverläppen. Vi öfriga
gratulerade också de förlofvade, men jag gjorde det
inte af så fullt hjärta som jag velat. Också
Ida Friman såg på mig med en skygg blick
och rodnade — hon förstod hvad jag tänkte.
Jag kunde ändå inte låta bli att om en
stund taga Janne Friman vid ärmen och nicka
menande åt Petter Roslund. Så följdes vi alla
tre åt in i strandbuskarne och där tog jag fram
min flaska ur barmfickan och bjöd på en riktig
ordentlig konjak. Jag ville inte göra det i
kä-ringsfolkets åsyn, ty då hade jag nog fatt namn
om mig att förleda Janne och Petter till att
supa. Men här i den täta skuggan af alarne
togo vi oss alla några duktiga klunkar och
gingo upprymda och glada tillbaka till
sällskapet, som hade satt en ny kaffepanna på elden
till de nyförlofvades ära.
Ingen kan tro, hvad jag var glad i hjärtat
den eftermiddagen. Ty om jag också inte
talade med Ida Friman, ja inte ens såg på henne,
kände jag ändå att hon var närvarande ochföljde mig med sin varma blick hvar jag än var.
Och när vi ännu tagit några klunkar ur min
flaska med gamla gubben Friman, blef jag så
glad till mods att jag inte längre kunde hålla
min lycka för mig själf utan sade åt gubben i
enrum att jag friat till hans dotter och lått ja.
Gubben svarade just ingenting därpå, tog
mig bara i hand och sade att han hoppades
jag skulle bli cn god man för henne. Hvad
hans välsignelse vidkom, fick jag den nog, sade
han, ty han hade alltid ansett mig för en
duk-tig pojke och kunde inte gärna önska sig en
bättre svärson.
Jag blef inte sämre till mods af gubben
Frimans vänliga sätt att se vår förlofning, men
likväl fattades mig djärfhet att med detsamma
bekänna min hemlighet för gumman Friman
också. Jag kunde ju inte mjuka upp hennes
hjärta med en klunk konjak i strandbuskarna,
så gärna jag än velat det, och för resten hade
jag alltid haft en stor respekt för henne så
länge jag mins tillbaka. Jag talade med Ida
om det och vi beslöto att hon skulle tala med
sin mor dagen därpå. Hon var glad som en
lagel öfver fadrens medgifvande och gick så
strålande omkring bland kaftekoppame och gla-sen i gräset, att jag tyckte de fingo ett återsken
af henne, men det var bara kvällsolen som
kommit fram bak bärgsbranten och lyste öfver
vårt lilla sällskap.
Litet därefter gingo vi alla upp till
dansbanan för att höra på musiken och se på dansen,
eller kanske själfva taga oss en svängom också.
Gamla Friman hade blifvit så lifvad efter ett
nytt besök i skogssnåren, att han föreslog sin
stränga och värdiga husmor, min blifvande
svärmor, att de skulle ta’ en dans som förr i
ungdomen.
Hon såg på honom med en olycksbådande
blick och rynkade på näsan som om hon luktat
på något illa.
»Hvar har du (att starkt ifrån? frågade hon
skarpt.
»Se så, kära gumman min, — det är ju
bara engång vår Jannes förlofningskalas . . .
och vår Idas förl . . .
»Hvad är det du pratar för smörja», afbröt
fru Friman honom just när han höll på att
förråda min hemlighet. »Du är ju inte nykter . . .
hvarifrån har du fatt starkt — hvad?»
Då tyckte jag det var tid att komma
emellan, och jag bjöd upp gumman Friman till envals med en så schangtil bugning, att hon
verkligen såg på mig leende.
»Ska’ ni nu skämta med mig, gamla skrället
och försöka få mig att dansa. Nej, jag är for
tung till det, golfvet håller inte...»
Men smickrad var hon af min
uppmärksamhet, det såg jag, och jag försökte igen ...
»Kom nu med i dansen, tant, vi ska roa oss
i dag allihopa ...» Jag hade kommit henne för
nära, hon rynkade näsan igen och såg på mig
genomträngande:
»Jaså, han har supit också, Kalle Johanson,
och kanske narrat gubben min när allt går
omkring — hvad?»
»Nå, se så, hvad skall tant fästa sig vid
småsaker en sådan festdag, som i dag», försökte
jag mäkla.
Det skulle säkert ha gått oss illa för de där
småsakernas skall om inte musiken i detsamma
stannat och folket skockat sig uppe på
dansbanan kring ett ensamt par som stod
där midt på golfvet. Eller rättare voro de tre
stycken, ty Janne Friman sällade sig till dem
och talade högt och knöt näfvame. Två
poliskonstaplar trängde sig fram genom mängdenför att se, hvem som hindrade dansen och for
att föra bort fridstöraren.
Naturligtvis drog nyfikenheten oss alla dit,
och fru Friman glömde snart att vi luktat starkt
för det nya hon fick se däruppe. Och det var
en syn, ensam i sitt slag.
Fru Josefson stod alldeles blek och höll
Janne Friman i armen, medan en brunhyad,
utländsk sjöman i kort blå rock och hög tygmössa
öste ur sig en obegriplig rotvälska, mycket
häftigt och mycket bestämdt. Han hade kommit
klättrande öfver dansbanans skrank midt under
valsen och tagit fatt i Janne Friman och fru
Josefson, där de hvirflade om bland de andra.
Och han hade inte släppt dem innan dansen af*
stannade och polisen kom till.
Fru Friman stod och såg på dem med stora,
stirrande och förskräckta ögon. Plötsligen trängde
hon undan de närmast stående och störtade
fram mot sin son och fru Josefson.
»Herre Gud — Josefson! Det är ju
Josefson — känner du inte igen din egen man?»
ropade hon.
»Yes», svarade sjömannen lugnt. »Det är ju
det jag säger. Jag är hennes man, — hon är
min hustru.»Folket drog sig tillbaka och polisen, som
just var i beråd att lägga vantarnc på
sjömannen, läto honom tala, blefvo stående handfallna
och hörde på.
Sjömannen drog helt lugnt fram en plånbok
nr barmen, bläddrade bland papperen och räckte
den ena polisen ett prästbetyg.
»Jag är Josefson», sade han. »Här är bevis. *
Fru Josefson stod som slagen af åskan,
stirrade turvis på sin man och Janne Friman, utan
att märka sin flickunge, som hängde henne i
kjolarne och grät. När sjömannen fick syn på
flickan, mönstrade han henne närmare, tog henne
vid armen och skulle lyftat henne upp om hon
ej begynt gallskrika.
»Är det vår flicka?» frågade han. »Du skref
till mig att vi hade en.»
Men nu hade fru Josefson samlat sig. Hon
tog Janne Friman hårdt under armen och drog
honom bort från dansbanan. Flickan följde
efter, höll modern i kjolen och grät.
Sjömannen såg litet förvånad efter dem,
stack sin plånbok tillbaka i barmen och vände
sig till oss.
»Hvem är den där karlen?» frågade han.
»Hvilken karl?»»Den, som min hustru drager med sig.»
^ Fru Friman tog ordet.
»Ser Josefson, det är så.. när man
stannar länge till sjös, utan att ge hustru och barn
någon underrättelse om sig, att hustrun kan tro
man är död och begrafven.»
»Yes! All right!»
»Och så tänker hon, som ännu är ung på,
att det inte är så roligt att lefva fram hela sitt
lif som enka, och så går hon och... och så
går hon och ... ja hon går och tänker på att
fortsätta sitt lif med en annan man, som
verkligen blir hennes man ...»
»Min hustru då?»
»Ja, hon är inte er hustru mera inför lagen,
sedan hon lyst efter er i kyrkan och ni ingen*
ting har svarat.j>
»Inte — det var fan! Hvems hustru är
hon då?j
»Hon är ingens hustru ännu, men hon har
ämnat bli min äldsta sons...»
»Aha!» sade sjömannen som om han vaknat.
— »Och jag som kommit hem just i dag (or
några timmar sedan...! När skall bröllopet
bli?» afbröt han plötsligt.
»Ja det kan väl ingenting bli af nu... först.i dag går tiden ut för er efterlysning. De ha
firat sitt förlofningskalas litet för tidigt... ni
har er rätt ännu kvar som hennes man.»
»Wery well! — jag skall inte begagna den
om hon inte vill.»
»Jo, ni skall fä rätt», sade fru Friman
be-stämdt.
Vi hade dragit oss undan folkskocken, som
följde oss med ögonen på afstånd. Sakta och
förstämda gingo vi nedåt stranden, där vi haft
vår kafledrickningsplats och där vi lämnat en
korg gömd i buskarne. Ingen talade ett ord
och Ida smög sig tyst till mig, som sökte hon
skydd och tröst där.
Dansmusiken tog upp sin. vals igen uppe på
på dansbanan, men fiolerna skuro oss i öronen
och allvaret låg tungt öfver oss alla.
Sjömannen gick vaggande med oss med händerna
instuckna i fickorna och mössan bakut i nacken.
Han såg mäkta fundersam ut och det
förvånade ingen. Själfva Frimanska småbarnen läto
bli att bullra, gingo med förundrade miner i
sina små ansikten och sågo skyggt bort till den
främmande sjömannen.
När vi kommo fram till platsen, där vi
druckit kaffe, satt fru Josefson där med liufvu-det nedlutadt i häJiderna och grät. Hennes
flicka stod snyftande bredvid henne och Janne
Friman gick med långa steg af och an framför
dem. Ida Friman smög sig ännu närmare mig
och väntade att något ovanligt skulle bryta lös1.
Jag kände hur hennes arm darrade och hon såg
spändt på Josefson, som vaggade fram mot sin
hustru.
Han tog henne lätt på axeln och hon såg
upp.
»Känner du nu igen mig Johanna?»
»Nog gör jag ju det... men Herre Gud,
huru skall nian lämna hustru sin utan en
underrättelse på åtta år, och så komma hem plötsligt
som en raket? Om du visste huru ondt du har
gjort mig, så skulle du inte...» Resten
drunknade i snyftningar. Den lilla flickan såg skrämd
på sin främmande far och gömde sig bakom
modern.
»Nå nå, — trösta dig», sade Josefson lugnt.
— »Jag vill dig ingenting illa. .. jag vill dig
ingenting alls ... Om du vill så kan du anse
mig som försvunnen, jag skall inte göra min
rätt gällande.»
Fru Josefson såg upp, som 0111 hon inte trott
livad mannen sade.»Jag menar allvar», fortsatte han, »fulla
allvaret. Du kan göra som du vill, jag är dig inte
till hinders.»
»Menar du det verkligen?»
»Så sant som jag här står.»
»Och du fordrar inte att jag skall bli din
hustru?»
»Nej», svarade han kort och vände sig bort
för att hon inte skulle se att han var rörd.
Då ropade hon på Janne Friman. Han kom
och mötte med en dyster blick sjömannens,
»Hvad är det?» frågade han.
»Det är så», skyndade fru Josefson att
förklara, »att han här inte vill lägga hinder
i vägen för att vi kunna gifta oss när oss
lyster ...»
Josefson stod fortfarande bortvänd och såg
med ett orörligt ansikte utåt sjön mellan
strand-buskarne. Ingen kunde se på honom hvad som
försiggick inom hans trygga yttre.
»Men det är inte hederligt af mig», sade
Janne Friman plötsligt i bestämd ton.
»Hvilket? — hvad är inte hederligt?»
»Det är inte hederligt af mig att taga en
annan mans hustru», sade Janne klart och tydligt
och såg fru Josefson stint in i synen.
E/Ur kvällsbrisen. 12Jag höll på att springa fram och taga
honom i hand för de orden, men Ida Friman höll
mig tillbaka. I stället gick fru Friman fram till
dem och sade till sin son gillande:
»Det har du rätt i.»
Josefson hade vändt sig om och såg på sin
hustru så vänligt som jag aldrig kunnat göra i
hans ställe.
»Jag har gjort dig orätt», sade han med mild
röst.
Det tyckte jag då alls inte han hade gjort,
och jag harmades öfver att han ödmjukade sig
inför den kvinnan. Men han hade väl ändå
rätt i att taga henne på det viset, ty hon steg
upp och kastade sig till hans bröst. Han tog
henne lugnt om lifvet och ledde henne som ett
barn nedåt sjön, där de satte sig undan för oss
bakom en stor sten.
När de kommo tillbaka igen, sågo de helt
nöjda ut. Han sade leende, med en skämtsam
rynka i ögonvrån, att när man varit åtta år
borta, hade man ingen rätt fara fram som en
vilde när man kom hem igen. Man kunde tacka
sin lycka för att de kommo ihåg en.
Jag tyckte att det var litet för beskedligt sagdt,
men Ida och de gamla Frimans voro så förtjustai Josefson for dessa hans höfliga ord att jag
också gaf med mig. Men i fru Josefsons ställe
hade jag skämts ögonen ur mig. Det gjorde
hon inte, men hon såg i alla fall mycket allvarsam
och tankfull ut och hade ej en blick längre för
Janne. Jag undrade högeligen öfver hvad
Josefson hade kunnat säga henne, som förändrat
henne så mycket på en kort stund. Det fick
jag visserligen aldrig veta, men Ida Friman påstod
att det bara var några goda ord, — med dem
kom man längst här i världen trodde hon.
Janne Friman såg dyster ut och kom inte
med oss i båten på hemvägen. Där fanns inte
rum för honom påstod han. Han gick upp till
restaurationen och tog sig väl några grundliga
tankställare, ty hela dagen efter sågo vi ej till
honom, men på tisdag kom han hem igen
alldeles lugn och sade att han skaffat sig plats
som timmerman i Åbo.
På hemvägen var det trångt i båten.
Josefson satt med sin flicka i knäet; hon hade ren
blifvit helt bekant med honom. Fru Josefson
höll sin hand på sin mans axel och såg
allvarsammare och vackrare ut än någonsin.
Men gamle gubben Friman förde ordet vid
rodret.»Nu stjälpa vi, gumman min», sade lian och
skrattade när båten vickade och fru Friman
skrek. Och hur han pratade och skämtade
kom han att nämna, att hade den ena
för-lofningen inte blifvit af, så hade det blifvit en
annan i stället. Alla sågo på Ida Friman och
mig och vi rodnade och skrattade och själfva fru
Friman vågade inte säga någonting emot vår
för-lofning så länge vi voro på sjön. Men så snart
hon satt foten i land, tog hon mig i armen och
lassade kaffepannan och hela glasbestyret och
kopparna på mig.
»Han skall väl göra någon nytta for sig nu
när han hör till familjen», sade hon.NIXEMin unge, nygifte vän hade fått sig den allra
sötaste hustru, som hela världen afundades
honom. Också jag gjorde det med fulla skäl, ty
jag visste att han var öfverlycklig. Vår
vänskap fick stryka på foten for kärleken, och det
var intet meddelande oss emellan på mer än
ett år. Då fick jag en gång ett bref, assureradt
till ett kolosalt värde och väckande hos mig de
mest fantastiska förhoppningar om ett arf eller
den högsta vinsten på statslotteriet. När jag
bröt brefvet, kände jag igen min väns stil, och
där inne låg följande själtbekännelse:
Nixe.
En fantasi som är verklighet.
Nixe har inte haft den turen att likt
Shake-speares Puck bli född för ett feeriskådespel, utan
för det karga lifvet sjä ft. Hon är inte förty
en genius, som förtrollar för mig allt hvad hon
vidrör, men en mindre god och fullkomlig,mindre luftig och mera egnad för vår
praktiska tid. Puck föddes för sekler
tillbaka af tron på de goda makterna i en
grubblande skaldehjärna, och är numera en
myt. Nixe föddes för inte längesedan en vår,
när snön smälte för solen och hon växte upp i
kapp med kattungarna pä sälg och vide. Hon
föddes af en människas obändiga längtan efter
kärlek och en annans tvekan på kärlekens rätt,
därför blef hon en bastard af naturens omutliga
förnyelsedrift och det menskliga skarpsinnets
lurande tvifvel.
Hon är modern ända ut i fingerspetsarna,
en förunderlig lefvande exponent af naturens
och civilisationens olika krafter, komplicerad,
med samtidens alla lyten och förtjenster, ett
märkvärdigt mångskiftande litet troll, lika
godlynt som elak, lika sannfärdig som slug, lika
trotsig som inställsam, varm i sin hänförelse
och kall i sina beräkningar. Jag hade sett många
kulturens praktblommor, innan Nixe höjde upp
sitt förnumstiga, lilla skogsnymfhufvud med de
hemlighetsfulla och forskande svarta ögonen
öfver min synkrets, men jag hade ännu aldrig
blifvit betagen af deras åsyn på fullt allvar.
Jag ansåg det så smått omöjligt att blifva det,skyllde på min bristande erotiska fantasi och
mina icke bristande erfarenheter om lifvet. Då
trädde Nixe raskt emot mig med sitt trollspö i
handen, och hon påminde mig ofrivilligt och
genast om en ryttarinna. Hon vidrörde mig
inte med sitt spö, hon slog. Bland alla de
andra slagne är jag en, och jag stegrade mig
under rappet som en häst. Sedan dess är jag
hemfallen åt en sällsam förtrollning, förnedrande
om man så vill, men lyckliggörande. Hälften
narr hälften sublim är jag än lycklig till
salighet än tankfull och grubblande öfver mitt
tillstånd. Slaget af hennes trollspö har väckt min
inneboende nobla hästnatur, kärlekens eviga
bärkraft — den omedvetet uppoffrande och lyckliga.
Så har jag då ändtligen, också jag, erfarit
glädjen af att bära en börda, en älsklig, liten
och lefvande, och lärt mig att älska bördan mer
än inig sjelf. Jag har aldrig förut velat tro på
en sådan lycka, emedan den förefallit mig
för-slafvande, förnuftsvidrig, emedan nian är friare,
otvungnare utan den. Och likväl har jag
frivilligt tagit henne på mina starka skuldror, ehuru
jag kunnat undfly henne, ty jag såg att jag
var den större, den starkare, den noblare, och
att lion var född för att sättas öfver alla hindermed kärlekens eviga styrka. Det är kanske
omanligt af mig att medgifva det, men jag
känner mig stolt öfver min börda, jag känner mig
bättre, starkare ty jag tynges icke ned af henne,
hon endast kompletterar mig. Min dröm är att
smälta henne ihop med mig till sagans centaur.
Nixe, min fantasi som är verklighet, är en
späd, liten, älsklig och bräcklig varelse, och
allting hos henne hänvisar på hennes naturliga
rol att bli uppburen. Likasom böljorna en gång
fodde Venus och buro henne i land som lydiga
tjenare, likaså har människohafvet, kulturen, födt
Nixe, och den skall också bära henne i land.
All fråga om kvinnoemancipation och
likställighet försvinner eller blir meningslös inför Nixe.
Tänk bara att vi skulle likställas! Sådan
galenskap! Jag är dubbelt starkare, det är mitt
nöje att öfvervinna svårigheter och krossa
motstånd, medan hon skyggar tillbaka för ett hårdt
ord eller en ovänlig blick. Att likställa oss
vore att degradera oss båda och taga vår lycka
ifrån oss, ty den lefver just af vår olikhet. Skulle
Nixe vara tvungen att stiga ner i trängseln och
själf armbåga sig fram, är jag säker på att hon
om en half minut sutte säkert uppe på ett par
andra kraftiga axlar, hvilkas nöje det vore attbanahenne väg. All sin tjuskraft och bedårande
svaghet är hon inte själf skulden till, och den kultur som
frambragt henne är skyldig att bära upp henne.
Det går ingen nöd på henne. Den gör det gärna.
Annu har inte demokratien blifvit barbari, ännu
forstå vi skönheten som makt, ännu har
rosenbusken icke begynt beklaga sig öfver att den är
tvungen framalstra färger och dofter i stället för
matnyttiga bär. Det är inte endast mitt lif att bära upp
Nixe, det är min pligt, — eljest trampade vi som
dårar blomman af vår kultur under fotterna.
Om mitt frivilliga bärarevärf inte blir mig ett
tvång? Nej, ty vi två komma öfverens som
ingen. Jag skall aldrig tillåta att en tygel lägges
på mig. Ett ord, cn blick eller en suck är
nog för att vi förstått hvarandra, ett tonfall blir
cn befallning, och en tryckning af Nixes lilla
fot betyder för mig mera än de blodigaste
sporr-hugg på en cirkusarena.
Det är inte cirkusryttarinnans despotism Nixe
utöfvar på mig, det är hennes tjusning. Hvarje
min stolta ansträngning belönas med
tillfredsställandet af min naturs innersta kraf, — och
hon åtager sig att med fara för sitt lif till
eftervärlden öfverlämna vår kärleks kulmen, frisk
och ung och lifskraftig, när vi en gång själfvaläggas i grafven. Den gamla sagan om lägel
Fenix, som springer fram ur vår egen aska, —
kärlekens eviga mysterium!
Och likvisst kan jag i eftersinnandets stunder
när jag kommer till mig själf efter våra berusande
påttimanhands-lardcr i augustinätternas dunkel, få
en känsla af beklämning öfver mig, och jag hör
alla mina forna tvifvel hviska mig sårande
sanningar i örat: Du går själfviskhetens ärenden,
renegat! Du har svikit framåtskridandets höga
tro! Och jag lar en blygsel öfver mig för min
lyckas skull. Har jag då ingen rätt till den,
eller hvarför blyges jag?
Ar det endast en falsk blygsel öfver ett
lif i kärlek, som jag bör slå bort, eller är det
verkligen den öfriga lidande mänsklighetens
kraf på mig, som tynger så? Jag har hört sägas,
att den lyckligaste mannen också är den
verksammaste. Jag kan inte bli lyckligare —
hvarför är jag inte nöjd? Och jag bryter i grubbel
sönder min hjärna öfver denna naturens och
kulturens konflikt, oförmögen att afgöra, om jag
genom min kärlek blifvit renegat emot det
framåtskridande, åt hvilket jag främst helgat mitt
lif. Säg mig då, — är jag endast en förälskad
narr, eller är jag sublim?LUSTJAKTEN DON JUANRedan i flera år har Don Juan legat aftacklad
på varfvet och fltt sin svarta målning lossad.
Hans stora skrof tager ofantligt mycket rum,
hans rigg fyller ensam en hel afdelning på
vinden, varfvets räkning stiger årligen till en bra
summa, men ägaren kan ej besluta sig för att
låta hugga hela den vackra lustjakten till
kaffeved. Ännu äro dess buktade plankor friska
och ekspanterna starka; skulle det bara falla
sig mindre dyrt att bestå honom en ny omgång
segel, så vore han än i denna stund mera
sjö-duglig än alla dessa moderna racers.
Don Juan har varit en härlig lustjakt — är
det ännu i dag, bara det funnes en köpare,
som klädde upp honom och satte honom i sjön.
Men köparne vilja ha moderna äggskal, bevars,
och betrakta Don Juan som en mastodont eller
ett kuriöst mammuthdjur. Ägaren själf — ja,
han har inte tid, inte lust längre, han harblifvit gammal, och han har sedan två år
annonserat Don Juan till salu.
Ingen vill köpa Don Juan, fast han en gång
varit segelklubbarnas stolthet och Östersjöns
snabbaste lustjakt. Ty det är en dyr affär att
rigga upp honom och sätta honom i sjön och
hålla honom där. Han behöfver fyra matroser
och en examinerad styrman, och hans gamla
rykte ställer pretentioner på den nye ägaren,
pretentioner som förslå. Men det oaktadt blir
han förbiseglad af första bästa nymodiga,
flatbottnade flotte, som ej har anständigt rum
inombords för en hund en gång.
Därför far Don Juan bli liggande på
varf-vet år efter år, fast hans plankor äro friska och
ekspanterna ej ha ett enda fel. Han murknar
långsamt i fogarna, kopparnaglama sitta ej
längre så fast som förr, och om någon tid måste
han slopas. Ingen riggar upp honom, ingen
kostar på honom en genomgripande reparation,
fast han varit Östersjöns stoltaste lustjakt och
segelklubbarnas heder under långa tider.
Don Juan har anor, och han har varit med
om några riktiga sjöromaner. Don Juan har
tagit otaliga pris, som fylla forna ägares
paradskåp, och han härstammar från en berömd bygg-mästare i England, hvilkeu just med honom
gjorde sitt namn. Don Juan har segrat i de
stora engelska kappseglingarna i Kanalen på
60-talet, Don Juan har dansat öfver
Westerpoint-refven utan att få en läcka, och Don Juan har
kryssat en solig sommar utanför Trouville och
mottagit i sina salonger och på sitt hvita däck
den utsökta franska badsocietetens vackraste
damer och elegantaste herrar.
Han bär ännu sitt ståtliga namn, som
han för trettio år sedan uudfick vid dopet, då
han som splitter ny gick af stapeln på varfvet
i Plymouth och lady Pemblingbroke, earlens af
Londonderry dotter, slungade champagneflaskan
mot hans bog. Agaren är visst inte riktigt
säker om damen hette Pemblingbroke eller
någonting annat, och han kan gärna erkänna, att hon
måhända var dotter till lord Palmerston i stället
för till earlen af Londonderry, men det kommer
ju mindre an på, hvilket namn det var, bara
det var ett af Englands bäst klingande.
En sådan båt får ej lämnas i profana händer
pä gamla dagar, den har anor som en furste
och en kapplöpningshäst. Egentligen borde han
en vacker mild sommarkväll bogseras ett stycke
till sjös med en laddning af dynamit i
kölrum-EfUr kvällsbristn. 1*1194 MJSIJAKTIN LON JVAK.
met, antändas och sprängas i luften med ett
väldigt dån, bjudande ännu i döden ett
skådespel värdigt sin store namne. Men den ståtliga
begrafningsakten har ej ägt rum och kommer väl
ej heller att blifva af. Don Juan murknar på
varfvet, gömd för allas blickar, och om han
icke slutar som pråm, så slutar han som fnöske.
Att en lustjakt med Don Juans anor
kommit till Norden är i och för sig en maritim
händelse, som ej bör glömmas. Men orsaken
hvar-för han kom och hvarför han stannade där, är
en roman, en bland de andra han varit med om.LUSTJAKTEK DON JUAN.
195
II.
Don Juan hade med sin engelske ägare en
sonimar seglat öfver Kanalen till Havre och
förtöjt i en af de stora bassinerna i skydd för
flodens växlingar. Han hade legat där endast en
dag, då någon, som hade mycket brådtom, kom
ombord, visade några papper och bref för
styrmannen och började befalla på franska. De
engelska matroserna fingo sig befallningar
öfver-satta af styrmannen och lydde dem, och då de
lydde, lydde Don Juan också.
Resultatet af befallandet blef, att Don Juan
innan natten gick till sjös med fransmannen
och hans lilla sällskap af två damer och tre
herrar ombord. Stewardcn påstod, att
fransmannen vunnit Don Juan med manskap och
allt vid baccaratborden i Trouville. Så mycket
var visst, att fransmannen nu var ägare till Don
Juan, och att den kungliga engelska
yachtklubbens flagga utbyttes mot en med tricolorensfärger. Annars förblef allting ombord såsom
det varit. Endast en mängd effekter och
proviant instufvades med stor brådska i
solnedgången.
Med ebben dref Don Juan ut förbi fyren
ytterst på hamnarmen. Det var så lugnt, att
hans segel knappast fylldes, och på akterdäck
satt det lilla franska sällskapet ocli uppgjorde
planer. De sutto där långt fram på natten,
drucko vin och voro glada, medan lustjakten
sakta gled öfver Seinens breda utlopp mot
fa-laisema på den andra sidan, där fyrarna
tindrade som gula stjärnor, lågt nere vid synkretsen.
Vinden var så svag, att det ljusnade i öster,
innan Don Juan hunnit fram till den motsatta
stranden. När solen gick upp, lät man ankaret
gå midt ute i sjön, en half kilometer från den
hvita sandstranden, där dyningarna bröto i skum
och badkabinerna stodo i långa rader på sina
stora hjul. Bakom dem låg det bländande
Trou-ville och sof sin söta morgonsömn i skydd af
nedlallda persienner och randiga, röda och hvita
markiser. Endast en och annan fiskare eller
badkarl sysslade med sina morgongöromål —
det riktiga Trouville, det som badar och roar
sig, låg ännu i präktiga bäddar och drömdeom eleganta eröfringar, om förmögenheter
kor-värfvade vid spelborden, om nöjen som gått
och om nöjen som förestodo. Det hade ännu
nära tre timmar på sig, innan det stämde möte
vid morgonbadet i det salta.
Don Juans hvita storsegel fladdrade som cn
ofantlig måsvinge då det bärgades, det svällde
ut i en vacker bukt öfver relingen, men
omfattades genast af sex par starka armar,
infångades och beslogs inom en minut. Det lilla
sällskapet, som varit vaket i natt, sof nere i
salongerna. Den nye ägaren kom ensam upp,
iklädd sin hvita sjömansuniform, lät sätta jollen
i sjön, tog två man med sig och lade ut från
lustjakten tätt under den svajande tricoloren
längst i aktern. Sedan red han öfver
bränningarna in mot stranden, jollen stötte mot botten
var nära att fyllas af flodens vågor, men de
båda matroserna hoppade vigt i vattnet, fattade
jollen på hvar sin sida och springande drogo
de den inom cn minut högt upp på torra
sanden.
Där steg ägaren ur, utan att han vätt en
tråd på sin hvita marinuniform, gaf karlarne
några order och gick sedan snedt öfver den
mjuka sanden mot en villa, som låg inbäddadi grönskan alldeles invid sidan af Casinot. Han
sprang med lätta steg upp för en sidotrappa
och försvann i en korridor.
Comtesse Valambregue — kallad »la divine»
man och man emellan — stördes i sin
morgon-livila af kammarjungfrun, som i dag kommit
ovanligt tidigt på fötter. Den sköna grefvinnan
var annars icke den, som sof bort sin tid, men
i dag skulle hon gärna blundat ännu en timme
eller två. Hon var trött efter balen i natt, trött
efter ansträngningarna och själsrörelserna
tidigare på dagen, då hennes man som vanligt ej
haft försyn för hennes nerver och hennes små
egenheter — hvarför inte egensinnigheter. Det
hade blifvit en hel scen mellan dem —
Valambregue var svartsjuk! Svartsjuk som en neger!
Utan ett ord till afsked, plötsligt, oartigt och
häftigt hade han rest från Trouville, lämnande
henne hjälplös i sina många beundrares våld.
Men det skulle han få ångra bittert! Aldrig
hade hon koketterat djärfvare än i går kväll,
aldrig gynnat mer påfallande och själfsvåldigt
den vackre Hautencourt och aldrig funnit honom
farligare. Det gick visst icke väl, om hon var
tvungen att stanna i hans närhet ännu en
vecka, beröfvad sin mans skydd.lustjakten DON JUAN. 199
Kammaijungfrun fällde någonting i golfvet
i rummet bredvid.
»Marie, du förfärliga 1 Hvarför väcker du
mig så tidigt?» ropade comtessen.
»Förlåt, fru grefvinnal . . . det är . . . det
är grefven, som önskar träftä madame . . .1»
»Grefven?! Är han här?»
Hennes utrop var helt ofrivilligt och bar
därför öfverraskningens klang, en öfverraskning,
som hade en liten biton af glädje. Valambregues
fina öra uppfångade tonfallet genom väggen,
han behöfde ej höra mera för att bli säker på
sin sak. Om ett ögonblick stod han i dörren
till grefvinnans sofrum, spänstig, varm, högrest,
en hvit silhouett mot morgonsolskenet, som bröt
in genom dörren jämte honom. Grefvinnan
korsade sina vackra armar öfver bröstet och
teg. Men hon kände en frisk doft af sälta, sjö
och tång — hafvets morgonhälsning — slå emot
sig från sin man. Mellan sängförhängena kunde
hon se att han log vackert och segervisst.
»Vet du hvar jag har varit?» sporde han
gladt och ogeneradt som om han aldrig haft
ett ord obytt med sin hustru. När hon icke
svarade, utan låg tyst och orörlig i det
rosen-röda dunklet i alko ven, fortsatte han: »Jag har200
LUSTJAKTEK DON JUAN.
varit och köpt lustjakten, den vackra engelska
lustjakten, som låg här hela sommaren i flor
och som du tyckte så mycket om ...»
»Farceurl Skulle ni verkligen ruinerat er
for min skull?» invände hon matt och ointresserad t.
»Inte ruinerat mig, bara köpt den för ert
nöje.»
»Hvar tar ni edra tillgångar då . . .? Så
mycket jag vet ...»
»Bekymra er inte för det! Kom hit och
se!» Valambregue gick hastigt genom
sofrum-met, drog upp persiennen framfor ett konster
och visade triumferande utåt hafvet, där Don
Juan tecknade sitt kina tacklage mot det
ljusblåa vida, strax utanför flodens hvita bränningar.
Ett par nakna fötter stuckos hastigt i två
små tofflor, en sky af hvitt och skärt sveptes
fort kring vackra skuldror och »la divina» kom
och lutade sig myckct kvinnligt nyfiken mot
sin mans axel, stirrande ut i det ljusa med
ännu bländade ögon.
»Ack ja, där är ju engelsmannen!» utropade
hon nästan vemodigt.
»Förlåt, fransmannen! Ser ni ej tricoloren?
Don Juan är fransman sedan i går kväll, och
Don Juan är er.»»Har ni verkligen en gång haft tur med
korten, Louis, eller narras ni bara?»
»Don Juan är er», svarade Valambregue
kort. »Och Don Juan väntar oss. Blåsten
tilltager, vi måste skynda för att hinna ombord
innan sjön börjar gå för hög.»
Valambregue togs en sekund fangen af ett
par djupa, mörka ögon, där öfverraskningens
undran stred med nattens drömsyner, där
leendet låg på lur under tunga ögonlock och
kärleken glimtade matt och förföriskt ur pupiller,
som ännu ej sågo klart och nyktert.
Beundransvärda, talande ögon, matta som sammet och
ändå fulla af eld, som tändes! Från dem gled
hans blick ofrivilligt ner på ett ljusrödt och
luftigt virrvarr af skära spetsar och fint linne.
»Kom, Aurore!» sade han och samlade sig.
»Jag måste ha en timme på mig för min
toalett.»
»Omöjligt! Vi ha ingen tid. Blåsten ökar,
som du ser.»
>En half timme då?»
»Tjugu minuter, allra högst.»
»Nå godt! Om tjugu minuter!»
»Och du förlåter mig att jag väckte dig ur
din morgonsömn?»LUSTJAKTEN DON JUAN.
»Jag förlåter och tackar dig.»
Inne i sitt rum gaf Valambregue märkvärdiga
order åt kammarjungfrun Marie. Först och
främst att tiga med dem inför fmn, sedan att
ombesörja våningens betalning och flyttningen
af alla saker till Paris, och sist att icke vänta
madame hem på några månader.
Kammarjungfrun såg klok och gillande ut, lofvade tiga
och gick in för att hjälpa sin fru med
sportdräkten.
Marie var en kammarjungfru som kunde
tiga också för sin fru, när hon fått stränga
order, utsikt till ett par månaders ledighet för
egen del och bra med drickspengar. Därför
gick comtesse Valambregue utan att ana
någonting 0111 en half timme vid sin mans arm ned
till stranden, där de tidigaste herrarne redan
togo sitt morgonbad. Valambregue kastade
oroliga blickar på dessa, sökte igenkänna någon
bland dem, men fann honom icke och drog ett
andetag af lättnad.
Den vackre Hautencourt var lyckligtvis icke
uppstigen ännu! Om hans välväxta figur och
mannekinansikte dykt upp någonstädes bland
bränningarna, då de lade ut, hade lätt hela
Valambregues sorgfälligt öfvertänkta plan kunnatkorsas högst betänkligt. Det var därför han
brådskade så med den tidiga embarkeringen.
Matroserna vid jollen hälsade comtessen
mili-täriskt, placerade henne varsamt midt i båten
bland ett stort fång de allra härligaste rosor,
som de hämtat hos trädgårdsmästaren. Comtesse
Valambregue nästan försvann i dem, sedan hon
tackat sin man med en blick för
uppmärksamheten. Valambregue tog plats vid rodret, men
matroserna släpade jollen ut långs den grunda
stranden, vadande till midjan i sjön. Med ett
vigt knyck kastade de sig samtidigt från båda
sidor in i båten, drypande af vatten, fattade
årorna blixtsnabbt och rodde ut genom den
yrande bränningen med kraftiga och smidiga
årtag.
Trouvilles tidiga morgonbadare sågo med
undran comtesse Valambregue inbäddad i rosor
gå ombord på en lustjakt vid en så föga
kon-venabel timme, beundrade hennes vackra
sportkostym och summo efter jollen långt ut till sjös.
De hade gärna varit delfiner och följt Don Juan
vidare till hafs, för att ådraga sig comtessens
upppmärksamhet.
Men så snart jollen syntes i bränningarna,
flög Don Juans storsegel upp, sträcktes ochspändes af kraftiga armar, ankarspelet begynte
spinna, och knapt hade jollen lagt till vid
lustjaktens embarkeringstrappa, förrän klyfvaren
hissades och ankaret hyfvades, hvarpå Don Juan
lutade sig öfver med en behaglig, lugn och
säker krängning, tog fart och stack rakt ut till
sjös, så skummet pärlade, när den skarpa bogen
högg ned i vågdalarna.
Comtesse Valambregue hann knappast se
sig omkring på sin nya, präktiga lustjakt,
förrän den med god fart strök undan den växande
västliga brisen och satte kurs ytterom falaisen
vid Cap de la Héve, som framstod hvit och
dimmig långt borta vid synranden i norr.
Nedanför den stucko Havres torn och hus upp ur
morgondisen, färglösa och utan bestämda
konturer.
Valambregue tog sin hustrus arm med en
artig rörelse, log åt hennes frågande undran och
stumma förvirring öfver det hela och förde
henne ned för de breda mässingsbeslagna
eben-holztrapporna till salongen.
Vid ett vackert dukadt frukostbord sutto
glada och uppsluppna fem af comtesse
Valam-bregues intimaste vänner från Paris, hvilka hon
trodde för tillfället befinna sig på hundra milsafstånd härifrån. De mottogo henne med ett
enstämmigt, stormande jubel och ropade om
hvarandra: »Lefve comtesse Valambregue och
hennes Don Juan!»
»Men, mina vänner . . . hvad vill det här
säga?» fick ändtligen comtessen ordet.
»En liten surpris af den artigaste bland alla
äkta män!» ropade en.
»Ett raffineradt sätt att tacka er för
koketteriet med Hautencourt»
»Det vill säga att du är enleverad af din
egen man!» sade en af hennes vänninor och
kysste henne skrattande på båda kinderna.
»Ja, just det, just det vill det säga!» ropade
de andra.
»Enleverad —!?» Comtesse Valambregues
vackra ansikte talade om lustig förtviflan och
hjälplöshet, men man såg att hon tog alltihop
på skämt. Då sade hennes man, i det han
kysste henne belefvadt på hand och drog henne
ner på stolen vid sin sida, helt allvarligt:
»Se så — spisa frukost först, min dyrkade,
sedan få vi tala om det lilla allvar, som ligger
under det hela!»
Men comtesse Valambregue fäste en plötslig
och besynnerlig blick på honom, en blick af20C LUSTJAKTEN DON JUAN.
tigande hat och sårad själfkänsla, maktlöshet
och hämndfullhct. Var det möjligt? Det skulle
således vara kärnan i hans artighet! En formlig
enlevering! Svartsjuka, bara svartsjuka! I ett
nu behärskade hon sig, fattade lcnif och gaffel
med stor upprymdhet, räckte fram sitt glas för
att få vinet islaget och sade oefterhärmligt
gäckande, för ett ögonblick öfvertygad om allvaret i
skämtet:
»Får gä! Da jag är internerad här ombord
som en klngc eller brottsling, så ska vi låta
kärleksmåltiden oss väl smaka! Låt se hvad
kocken har i kastrullerna!»
»Jag vet så väl hur högt ni älskar sjön»,
sade Valambregue utan att med en antydning
visa att han förstått sin hustrus vrede, — »jag
delar er smak så mycket jag kan och jag har
samlat ihop dessa våra vänner för att med oss
företaga en tur uppåt Norden, om det icke
misshagar er, min fru —.»
»Norden!» sade comtesse Valambregue och
drog på ordet — »skulle ni ämna bortföra mig
ända dit? Hade inte då Paul och Virginies ö
legat närmare till hands! Och är där inte
varmare?»»Norden är bra,» svarade Valambregue lite
torrt, — »där lefver troheten.»
»Hul» Comtessen ryste vid tanken på
polarisarna och måste ånyo anse enleveringen kor
ett lustigt skämt.
Nu föll sällskapet in med hvar sitt beröm
öfver Nordens sommar. Man var ju vid början
af färden. Alla hade reslust och
äfventyrs-stämning, inan gjorde sig icke så noga reda
för strapatserna på Nordsjön i en liten lustjakt
utan ånga, man visste bara att det var roligt,
att det var äfventyrligt, och att hela Paris skulle
i vinter tala oni deras hjältemod att i en
lustjakt segla ända upp till Norge. Det lilla
sällskapets samfallda goda lynne lyckades till slut
så inverka på comtessen att hon log åt
alltsammans. Egentligen skulle hon alls ej varit
ledsen öfver en sådan färd, äfven om den
varit allvarligt menad, det var bara sättet
livar-på hon blef lockad att företaga den som sårat
henne. Men det var naturligtvis alls ej något
allvar med hela resan! Det föreföll henne så
barnsligt och löjligt att hon kunnat tro det för
en sekund. Hon hade icke ens fått taga en
liten kappsäck med sig. Det var omöjligt att
man menade allvar. Det skulle varit allt förbarockt. Det var bara en skämtsam
sammansvärjning mot henne. Ju mera hon såg på de
andra, desto mera stadgades hon i sin
öfverty-gelse. Och vid slutet af frukosten spelade hon
med i konserten till Nordens lof, låtsades
förtjust åt alltsammans, och frågade ej längre om
någonting.
Man gick upp på däck efter frukosten, och
nu tog comtessen sin lustjakt i närmare
betraktande.
Don Juan var ståtlig. Långt i lä kastade
den skummet som en fin rök. Hvarje lina var
spänd och det gick som en dansande lefnadslust
genom det vackra fartyget. Fjärran i söder
under solen låg Trouville och normandiska
kusten som en ljus förtoning, men Cap de la Héve
och I lavre växte upp till höger ocli blefvo
tydliga. Hon gaf sig i samspråk med den engelske
kaptenen eller styrmannen, som presenterades
för henne, men det föll henne icke ens in att
fråga honom om hvart det bar, så öfvertygad
var hon om att man bara skämtat med henne.
Vid inspekteringen af lustjaktens inre,
stannade hon dock förvånad i den lilla
damsalongen, målad i hvitt med förgyllningar i rococo.
Hon såg ett par stora kappsäckar uppslagna,och i den ena af dem några af sina
tillhörigheter.
»Hvad vill det säga?» frågade hon plötsligt.
»Huru ha mina kappsäckar kommit hit frän
Paris?»
»Det har jag ombestyrt», svarade hennes
man, »ni kan ju inte gifva er ut på en så lång
färd utan reseftekter och toaletter, det är ju
själffallet.»
I stället för tack fick han bara en förvånad
blick, litet ledsen för att man dref skämtet med
henne sä långt. Men hon fattade sig genast
och låtsades nöjd med arrangemangen. Hon
skulle visst ej numera låta falla sig till last att
hon icke visade sig spelet vuxen. Det skulle
de aldrig få säga om henne.
Först då Kanalens vågor började rulla branta
och höga, och då Havre försvunnit bakom Cap
de la Héve, som själf redan visade tecken att
vilja fordunsta i fjärran, forst då kom det öfver
henne en ny misstanke att man kanske likafullt
icke skämtade med henne. Men nu var det
försent att byta om min, nu fordrade hennes
stolthet att hon höll ut som hon böijat.
Vid middagen fanns det bara en vid bordet,
som ej på fullaste allvar trodde att comtesse
tftcr kxuillsbrisen.
nValambregue med nöje fann sig i surprisen,
som beredts lienne, och mer än gärna anträdde
lustresan mot Norden. Denne ende var hennes
man. Han kände sin hustru och läste i hennes
undvikande blickar en hel lång harmfull
bekännelse om sårad själlkänsla och tyst men leende
okÖrsonlighet
I alla fall var han nöjd med sitt tilltag.
Nu hade han åtminstone dragit henne bort från
Trouville och sina rivalers anslag. Nu hade
han henne under sitt och sina vänners inflytande,
och innan resan var slut, skulle han säkert
lyckas återeröfra den plats i sin vackra hustrus
ynnest, som han tidigare haft, men som han j
sommar förlorat för denne elegante Hautencourts
skull. Damerna ha en sadan märkvärdig smak
emellanåt.
Det hade knappast varit någon böjelse i
comtessens koketteri för Hautencourt, men ju
mer hon märkte att detta misshagade hennes
man, desto mera ifrig blef hon. Det beredde
henne ett särskildt nöje att göra honom löjlig
för Hautencourts skull, just emedan denne inga
kvaliteter hade.
Hvarför? Ja, det låg förborgadt i kvinno-naturens mysterium. Men det var en raffinerad
pina Valambregue nu gjort ett slut på.
När kvällen föll på, den första ombord på
Don Juan, kunde comtessen icke längre tvifla
på att hon blifvit formligen enleverad för en
färd till Norden. Hon satt på däck och såg
Normandiets kuststräcka smälta ihop med
natten, hennes ord till sällskapet voro vänliga och
glada, men djupt inne i hennes trotsiga inre
snörde det sig ihop som en knut af hårda,
oböjliga tankar och fasta beslut. Med darrande
läppar, som hon belefvadt våldförde till löje och
skämt, tog hon afsked af 1"rankrike i det
orygg-liga beslutet att snarast möjligt återse sitt land.
Hennes man skulle fa veta mot hvilken kvinna
han brukat förlöjligande åtgärder och
nedsättande list.III.
Det var icke ett mycket gladt sällskap, som
ombord på Don Juan fem dagar efter
afseglin-gen frän Trouville såg Norges kust, grå, hård,
brant och ovänlig stiga upp ur den förfärliga
Nordsjön, som aldrig hade velat taga ett slut.
De hade haft stiltje och gassande sol, därpå en
storm med svår sjö, som ännu svallade i ett
bredt, hvitt skumbältc mot klippstränderna hvart
man än såg.
Valambregue hade missräknat sig både på
damernas och herrarnes förmåga att motstå sjön,
— att han missräknat sig på sin egen, medgaf
han icke. Parisarne äro icke några sjöbjömar,
deras nervspänstighet kan taga en ände, och
det hade den nu gjort.
Man gick mest hvar man för sig under
slutet af färden och sade just ingenting till h varandra
— om man öfver hufvud alls gick. En del fö-redrog att bli liggande efter stormen för att
undgå sjösjukan så mycket den kunde undgås.
Andra släpade sig upp på däck för att andas
frisk luft och lågo där fastbundna för att icke
rulla af och an i sjögången. Det var sorgliga
syner man mötte öfverallt på Don Juan. De
medbrakta friska rosorna hade vissnat.
Oak-tadt ifriga spolningar med parfymeradt vatten
luktade kajutorna allt annat än behagligt. På
flera dygn hade man ej samlats vid bordet.
Valambregue hade i början varit den, som
bäst motstod obehagligheterna. Hans energi
och goda humör sveko honom icke under de
långa, solheta dagarna, då Don Juan knappast
tillryggalade 20 engelska mil i dygnet, då
däcket brände under solstrålarna och lustjakten
monotont och nervretande vaggade af och an
i den döda sjön. Det var hans förtjänst att
man icke vände om, han ville icke höra talas
om det, och hans små omsorger för att göra
lifvet ombord drägligt voro så vältaliga och
nästan rörande, att knotet bland passagerarne
lade sig utan att bryta ut i öppet myteri. Men
när stormen kom från nordväst, brast
Valambregues energi, han bleknade och måste
uppsöka sin liggplats i herrsalongen.Nu inträffade det märkvärdiga att comtessen,
som hittills varit den mest apatiska och lidande,
med ens blef frisk och fungerade som
sjuksköterska och barmhärtighetssyster under stormen,
ända tills man kom inom de skyddande skären
vid Haugesund. Det var som skulle stormen,
ha kommit henne att samla all sin vilje- och
motståndskraft, för att föra en tyst triumf öfver
dem, som sammansvurit sig mot henne. Och
den triumfen fick hon njuta i fulla drag.
Under två hela dygn var hon de sjösjukas allt i
allo, jämte styrmannen och stewarden gick hon
från den ena till den andra af det slagna
sällskapet, rengjorde, tvättade, parfymerade,
lindrade och skämtade. Endast Valambregue själf
mottog icke hennes omsorger, han föredrog att
låta sig behandlas af stewarden ensam.
När ropet ljöd att land var i sikte, kraflade
sig Valambregue på däck och blef verkligen
något kryare af att fixera de höga kala
klipporna, som likt tunga, orörliga moln höjde sig
vid synranden i nordost. Ju närmare de kommo
land, desto kryare blef han, men kaptenen var
alls ej glad. Han hade satt kurs på
Skudes-näs, för att gå in till Stavanger som den
närmaste orten, men nu kände han icke igen lan-den. Don Juan hade drifvit ur kursen, det var
farligt att nalkas de brytande
undervattensgrun-den, och det drog hela timmar, innan han
under orolig seglats vidare norrut fick sikte på en
fyr, hvilken han med säkerhet kunde anteckna
som Rygvandens fyr, norr om Haugesund. Don
Juan hade drifvit tolf till femton mil ur sin kosa.
Men så snart fyren var igenkänd, sattes kurs
på den. Om en timme märkte de sjösjuka i
salongen att sjögången verkligen upphört och
att man var räddad. De hade ej tidigare i sitt
elände velat sätta tro till de ofta anländande
ljufva budskapen att man allt mera nalkades
land och snart vore inomskärs.
Det blef ett putsande, ett fejande, ett
badande och ett toalettgörande ombord.
Småningom kröp den ena efter den andra blek men
snygg upp på däck, skyggade med handen kor
ögonen mot solljuset och ville knappast tro sina
ögon, då de rundt omkring sig sågo höga bärg.
Men kaptenen sade leende att allt nu var
öfver-ståndet och att man, om vinden höll i, redan
i kväll skulle ankra inne i den vackra
Hardan-gerfjorden.
I samråd med Valambregue hade kaptenen
uppgifvit tanken att anlöpa Stavanger. Valam-bregue fruktade med rätta en stad, som hade
kommunikationer på utlandet. Han var nästan
viss på att sällskapet skulle som en man
lämnat Don Juan och gått ombord på första
ångbåt, soin afgick söderut. Nu däremot skulle
man få tid att lugna sig i det vackra
Hardan-ger, hämta sig efter sjöresan och i dubbelt mått
njuta tillvaron igen. Hvad sedan skulle ske,
på det ville han icke tänka tillsvidare.
Annu voro omgifningarna alls icke tilltalande.
Höga, kala berg, fula, branta, hemska och
hårda. Detta var då den berömda Norden!
Men kapten lofvade guld och gröna skogar,
bara man gaf sig till tåls och väntade tills Don
Juan hunnit längre in i ljorden.
På akterdäck satt sällskapet likt en samling
sjukhushjon, hvilka alla genomgått samma
hemska febersjukdom. De flydda svåra dagarna
voro samtalsämnet, man beundrade sig själf,
som stått ut med dem, och i första glädjen
öfver att åter lefva, om än bara halft frisk och
fardig, glömde man egoistiskt att tacka och
beundra comtesse Valambregue för hennes
uthållighet och vård. Ännu tycktes det alla som
om Don Juan gungade under dem, det var icke
mycket bättre än när den kryssade midt ute iNordsjön. Ännu hade icke aptiten kommit igen,
ännu befann man sig i ett tillstånd af domning
och slött obehag. Men inom hvar och en af
det lilla sällskapet lefde upp en stolt känsla af
att de hade utfört ett hjältedåd till sjös, sådant
som ingen af deras bekanta varit med om.
Det var denna stolta känsla, som skyddade
Valambregue för de värsta förebråelserna att
han lockat sina olyckskamrater ut på äfventyr.
Man hade icke några hårda ord för honom,
man nästan förlät honom, och under det vackra
intrycket däraf gaf han sig själf offentligen
skulden för de andras lidanden. Han motsades
ganska svagt.
Comtesse Valambregue däremot såg på
honom med en förkrossande min hånfull och elak
och medlidsam, sköt ut sina läppar och sade
likgiltigt öfverseende:
.Äh, en sådan sjöhjälte som Louis vet nog
hvad han bjuder på. Det var först, då han
inte längre kunde leda expeditionen till
nordpolen, som våra värsta lidanden började. Han
kan ju inte rå för att han skött sin mage lite
illa och måste använda stewardens ömma vård.
Nej, det rår han inte för.»
Valambregue sväljde pillerna utan att grina.2 I
Han hade väntat beskare. För hvarje minut
klarnade lynnena upp, och man kände sig
dubbelt närmare lierade efter det genomgångna.
Och då stewarden dukade fram en ordentlig
middag uppe på däck, började det vattnas i
gallbeska munnar, — aptiten kom härlig och
uppiggande igen och gaf lefnadslust och nya
krafter åt de slappa och sönderbråkade.
Det blef en middag utan like. Tvä dygns
tvungen fasta lär en att sätta värde- på ett godt
bord. Champagneflaskorna knallade och
korkarna flögo långa stycken öfver bord.
Fiskarebåtar med rödbruna segel, som mötte Don Juan
eller passerades af den, lofvade upp i vinden
för att komma närmare härligheten, grofva,
brun-barkade ansikten stirrade öfver relingarna på
det glammande sällskapet, och valkiga näfvar
ströko betänksamt om torra munnar, — det var
bättre gästabud än de norska fiskame sett inne
i staden.
Under middagen, när stämningen var som
högst och bäst, befallde Valambregue kaptenen
att sätta kurs rakt på land, sak samma hvart,
bara de fingo komma i land och känna den
säkra, kära marken under sina fotter igen.
Utsträckta i gräset med sina cigarrer skulle dedricka kaffe och hälsa hvarandra välkomna till
LHtima Tlnilc.
Den sjunkande sommarsolen lämnade det
franska sällskapet i besittning af en liten grön
däld mellan väldiga höjder. Där lågo de
utsträckta i ett präktigt dolce far niente
blossande på utsökt havanna och läppjande
stewar-dens bästa kaffe och finaste likör. Vidt
omkring i lugnet yrde deras calembourer, och
ombord på Don Juan, förankrad tätt under den
bråddjupa stranden, höll också den engelska
besättningen fest, lät raketer gå upp i den ljusa
aftonluften, som hindrade dem att synas, gjorde
musik på anspråkslösa instrument och dansade
»sailor boys» på lätta yachtmanssulor.
De följande tre dagame försonade
fransmännen med Norden och med sin svåra sjöresa.
Hardangerljorden var verkligen underskön. Man
låg och sam på ett grönblått vatten,
genomskinligt och kyligt i värmen, speglande de
mäktiga snötäckta fjällarna, man lossade kanonskott
för att höra eko, man fiskade, man
bärgsvan-drade, man njöt af luft och ljus och
vemodsfulla, underbart klara dagrar öfver milslånga
(jordar. Befolkningen var pittoresk i sina brokiga
dräkter, vänlig och tillmötesgående. Det varett paradis bland is och snö, detta, ett paradis,
sådant Valambregue önskat det för sin hustru
och sig, — om hon velat dela det med honom!
Men comtesse Valambregue lät sig inte
bedåras, så gärna hon kanske velat det. Hon
fann sin man löjlig i hans svartsjuka och det
hela en smula narraktigt. Det var omöjligt för
henne att glömma skymfen i sitt bortförande,
omöjligt för henne att se detta dyra lif, utan
att tänka på sin mans ruin, hvilken sedan några
år endast var en tidsfråga. Midt i den
bekym-merslösa glädjen gick hon omkring som ett ondt
samvete, trots leende uppsyn och trots
älskvärdheten hvarmed hon utöfvade värdskapet ombord
på Don Juan. Valambregue fick icke ett enda
tillfälle att tala ut med henne och försonas.
På den fjärde dagen af deras lustfärder kring
stränderna af Hardangerfjorden förankrades Don
Juan under en liten by, i bottnen af den allra
vackraste fjord, de ännu sett. Naturen var här
mera leende och vänlig än annorstädes,
fjällarnas sluttningar grönare, deras konturer
mindre skrämmande. Vattnet låg lugnt som
en spegel hela eftermiddagen, och tornande,
hvita moln jämte den besvärande värmen spåddeåska. Aldrig hade Norge synts de lustfarande
mera intagande än just i dag.
Comtesse Valambregue hade haft flera
samtal med den engelske kaptenen, frågat honom
om omgifningarna, om vägen till närmaste stad.
Och hon hade legat öfver Norges karta under
en hel timme. Sludigen hade hon vid
vandringarna på land vändt sig till byns värdshusvärd
med kaptenen som tolk och öfverenskommit
någonting med denne.
Den dagen åts middag i land på det lilla
byvärdshuset, hvars kök förstärkts med
provianten från Don Juan. Efter middagen tog
com-tessen sin man afsides och sade helt lugnt och
bestämdt till honom, att hon tänkte resa hem
till Frankrike öfver Bergen i morgon dag och
bad honom om respengar, ty hon hade ej
hunnit förse sig med sådana vid den plötsliga
en-leveringen. Det var endast några mil öfver
fjällarna till Bergen, tilläde hon, vägen var god
och hästarna redan beställda. Från Bergen gick
det båt flera gånger i veckan till England.
Valambregue bet sig i läppen och tänkte pä
att vägra henne respengar. Men så slog han
om och bönfoll henne på det bevekligaste att
stanna. Onödigt besvär! Comtessen var allt-för fast besluten för att resa. Allt detta var
narrspel, som hon ej ville vara med om längre,
sade hon. Valambregue såg, att han måste
böja sig för hvad hon ville, om ej för annat, så
för sällskapets skull. Han erbjöd sig då att
föra henne med Don Juan till Bergen, men hon
afslog det. Hon ville resa genast, genast!
Därpå gick hon tillbaka till sällskapet, bad om
ursäkt för sin bristande takt som värdinna och
omtalade sitt beslut att i morgon tidigt resa
hem till Frankrike.
Det gick som en suck genom sällskapet.
Man vaknade. Alla insågo plötsligt, att detta
ej kunde räcka i evighet, och två förklarade
genast, att de skulle bli comtessen följaktiga. Icke
för sin död ville de anträda återresan öfver
Nordsjön med Don Juan.
När återresan öfver Nordsjön blef brakt på
tal, började dc tre andra tveka. Inte heller
de ville vara med om de fem dygnens elände
ånyo. Så blef det allmänt rådslående.
Valambregue tillkallades, men han förklarade bestämdt
att han skulle återvända ined Don Juan. Man
stred mellan vänskapsplikten och faran för
sjösjukan. Endast en af herrarne uppoffrade sigoch förklarade sig villig att återvända med Don
Juan och Valambregue.
Det föll en förstämning öfver det nyss så
glada sällskapet, dubbelt tung emedan glädjen
och bekymmerslösheten rådt så oinskränkt.
Man försökte öfvertala comtessen att stanna i
Hardanger ännu några dagar. Hon var oböjlig.
Då suckade man belefvadt, ryckte beklagande
på skuldrorna, ursäktade sig hos Valambregue
— och beställde hästar och åkdon till
morgonen därpå för att fara med comtessen.
Valambregue gick till kojs i en
fruktansvärd stämning, sof ej en blund om natten och
väckte själf sällskapet till affärd tidigt
påföljande morgon.
Afskedet hade kunnat vara hjärtligare.
När de fem kärrorna ringlade sig uppför
den vindande vägen, som förde öfver fjällen,
hissade Valambregue segel pä Don Juan. När
den sista kärran försvunnit i barrskogen,
dånade ett kanonskott till afsked, och Don Juan lyfte
ankar. Men det blåste icke en fläkt. Under
mer än en hel timme blef Valambregue tvungen
att från samma plats stirra på det vackra
landskapet, hvilket förlorat hvarje spår af skönhet
för honom, med detsamma hans hustru åkte ini barrskogen ocli försvann ur landskapets ram.
Fjällarna blefvo liflösa stenmassor, det gröna
en torftig vegetation, den blanka och stilla
fjorden en mörk fängelsehåla, hvarur han ej kunde
komma. Han hade aldrig förut vetat, huru högt
han älskade sin hustru. Han hade aldrig trott,
att en kvinna förmådde taga skenet af solen,
värmen ur luften och glädjen af all världen.
Valambregue rasade och stampade i däck.
Om det ville blåsa upp storm, full storm, som
med ens slungade honom ur detta fördömda,
stillastående vatten ut på fria Nordsjön, in i
Engelska kanalen 1 Han bet i en tågstump för
att dämpa sitt raseri. Han vilie hinna fram till
Havre och Paris innan de andra, men nu låg
han cn ändlös lång timme orörlig på samma
fläck och såg vägen, där de andra försvunnit.
Han besvor alla helvetets makter om storm, full
storm.
Då kom kaptenen fram till honom och
yrkade på att stryka toppen och refva storseglet.
»Hvad i alla djäflars namn — är ni galen?»
»Nej, men vi fä en ordentlig åskby!»
»Desto bättre! Men ej en klut får bärgas,
kom ihåg det. Det är jag, som befaller
ombord på min egen lustjakt.»Den uppoffrande vännen, som stannat kvar
ombord med Valambregue, kom till honom, lade
lugnande sin hand på hans axel och bad
honom låta kaptenen råda. Han var sjöman och
visste huru en lustjakt skulle skötas.
»Det är jag, som befallerl» röt Valambregue.
Fjällarna mörknade underbart hastigt, då
åskmolnen, som redan i går stodo hotande i
öster, började skjuta utfor branterna,
söndertrasade och svarta. Manskapet på Don Juan stod
redo vid hvar sin tågända för att stryka och
bärga seglen, när åskbyn kom. Kaptenen hade
utan att lyssna till Valambregue gifvit dem sina
order, hvilka måste lydas.
Valambregue betraktade det antågande
ovädret med en hetsig lust att springa det till mötes,
slåss och bitas med det. Hans sinnesstämning
tillät honom icke att observera faran, han såg
icke att fjorden vid mynningen redan
förvandlats till ett hvitt skum, och han hörde icke huru
det dånade och suckade i fjällarna rundt
omkring. Han märkte icke, att träden på
stranden helt nära böjdes och ristes, att stormbyn
slet hela massor af friska löf från de piskade
grenarna och dref sand och grus i stora moln
uppåt vägen till byn.
Ej hr kvällsiristn. J<*»Bärga toppen! Ner med den i däck!»
kommenderade kaptenen.
»Hvad nu?» ropade Valambregue ursinnig.
Så mycket förstod han de engelska
kommandoorden, att han visste det gällde nedtagning af
seglen. Han sprang fram för att hindra
manövern, ryckte till sig en tågända och skulle utan
tvifvel med den anfallit förste matros, som
åtlydde befallningen, om han icke i detsamma
kastats till däck af bommen på storseglet, som
svängde öfver för den första skarpa vindstöten.
Slaget träffade honom i skuldran och det
kändes, som hade det krossat alla ben där.
Ur stånd att röra sig för smärtan, låg han
framstupa öfver kajuttaket och kände åskbyn
fatta Don Juan och slunga den på sida med
halfva däcket i sjön. Han hörde stänger brista
och seglen smälla som dånande skott. När han
glömt smärtan för faran att halka i sjön, vände
han på sig och såg allt manskapet i förd med
att bärga storseglet. Åskbyn var så våldsam,
att den bräckt storsegelgaffeln. Under kampen
att rädda Don Jnan hade ingen tid att märka
Valambregue, där han låg och hakade sig fast vid
kajuttakets kant med sin friska arm. Hans vän
och medpassagerare stod badande i svett jämteen matros och skiftade förseglen. Alla armar
behöfdes för att icke Don Juan skulle drifva på
land, dit den icke hade långt kvar. Det gällde
icke mer minuter, det gällde sekunder. Skulle
man bli färdig med att reparera gaffeln, innan
det var för sent, skulle man icke? Det såg
hotande ut.
Nästa sekund lämnade manskapet storseglet
i vindarnas våld, rusade förut och läto ankaret
gå. Nu gällde det bara1 att det skulle hugga
genast. Men Hardangerfjorden är bottenlöst
djup, ankaret högg icke. Don Juan dref med
god fart mot stranden, ankaret högg icke.
Andt-ligen, i sista minuten högg det, en gång . . .
två gånger, . . . det andra taget höll. Men bara
för en half minut. En ny stormil kom, värre
än den första, Don Juan lyfte sig i den hastigt
upprörda vågen, ryckte lös ankaret ånyo och
dref rakt upp på stranden under den lilla byn.
Han stötte först i bottnen med rodret, som
brakande sprang i spillror, sedan med kölen, flera
upprepade gånger, dref allt högre och högre
på grund, tills han slutligen stod stadigt still i
den sandblandade gyttjan. Där gick det alls
ingen nöd hvarken på Don Juan eller på de
ombordvarande.Manskapet stod handfallet och skamset på
däck under haveriet, kaptenen svor och
Valambregue glömde för ett ögonblick smärtan i sin
skuldra för att sitta upp och se på hur det
hela gått till. När Don Juan satt fast, insåg
också Valambregue att det icke kunde bli tal
om att hinna till Havre före sällskapet, som
lämnat lustjakten på morgonen. Stormen hade
kommit som han önskat, men den hade ej
slungat Don Juan ut i Nordsjön utan upp på
gytt-jebank innerst inne i Hardangerfjorden.
Kaptenen gick nedåt däck till Valambregue,
gjorde en stor urskuldande armrörelse inför
honom, sade att ingen sjöman i världen kunnat
rädda Don Juan för haveri, när gaffeln brast
så nära land och under en sådan stormil.
Valambregue hörde honom icke. När spänningen
öfvergifvit honom, sjönk han ihop och
svimmade af smärtan i sin skuldra, nästan nöjd att på
det viset slippa ifrån den första harmen och
smäleken af ett haveri på ett vatten, som ej
var mycket större än inre hamnen i Havre.
Don Juan låg på sned högt uppe på grund,
några famnar från en grön och vacker äng. Det
var som om han velat gå i land och beta.
Folket, som församlats på stranden midt i åskreg-net, skrattade. Hade det varit ebb, när Don
Juan stötte på, så skulle han kommit loss af
sig själf vid floden, men nu var det högvatten,
och därför skulle Don Juan bli sittande där han
satt, till dess en bärgningsångare anmodades att
draga honom ur dyn. Ett förbannadt öde för
en ståtlig lustjakt, som tagit pris vid
kappseglingarna i Kanalen! Kaptenen svor så gudlöst,
att Valambregue vaknade och bad matt om att
bli inburen under däck och att det skulle
sändas bud på läkare. Då först gaf man akt på,
att han gjort sig illa.
Det fanns ingen läkare på platsen, och den
närmsta ort, där det fanns en, låg tre mil
därifrån. Man undersökte Valambregues axel och
förband den så godt man kunde. Sedan gällde
det att få honom transporterad till Bergen så
fort och bekvämt som möjligt. Det sista lät
sig göra endast sjövägen, men den var lång,
det drog minst två eller tre dagar, ty den enda
ångbåt, som anlöpte Hardangcrfjorden, gick bara
en gång i veckan.
Då det ej fanns något val, inskeppade sig
Valambregue och hans vän först i en roddbåt
och sedan i en skuta, lämnande kaptenen, man-skapet och Don Juan där de lågo. Dc skulle
senare la order om hvad som skulle göras.
I sin modlösa nedslagenhet hoppades
Valambregue endast på att nå fram till Bergen innan
hans hustru med sällskap lämnat staden. Han
var så bruten af smärtorna, att hans stolthet
svek honom, och han skulle nu varit mer än
tacksam att fa kölja med de andra tillbaka
till Frankrike. Allting gick Valambregue emot
i detta fördömda Norge. När de efter två dygns
ansträngande sjöfärd kommo fram till Bergen,
hade fartyget till England afgått natten förut
med det lilla franska sällskapet ombord.
Valambregue blef icke gladare af att
läkaren förklarade hans skuldra vara ganska
allvarligt skadad, och yrkade på, att han skulle stanna
i sjukbädden minst en eller två veckor framåt.
De främmande omgifningarna, svårigheten att
göra sig förstådda, de dåliga bekvämligheterna,
allting bragte de två fransmännen, som aldrig
rört sig utom sitt eget lands gränser, nära förtviflan.
Och de beslöto afresa med nästa båt till
England.
Men Don Juan? Hvad skulle de göra med
Don Juan?
Valambregue var så led vid allt hvad sjöoch fartyg angick, att han lät annonsera
haveristen till salu. Det var honom en fägnad att
en dag mottaga besök af en civiliserad
norrman, som talade flytande franska. Han blef så
glad, att han sålde Don Juan till denne för
underpris. Köparen ansåg det ej ens mödan värdt
att taga den haverade lustjakten i betraktande.
Så lågt var priset. Han köpte Don Juan med
rubb och stubb i ett svagt hopp att möjligen
ännu en gång kunna göra den kända engelska
kappseglaren sjöduglig, ty han var sportsman
och visste sätta en ära i att bli ägare till en
sådan båt, äfven om den nu var nästan ett vrak.
Han anade icke då, hvilket utmärkt köp han
gjorde. Af fransmännens beskrifning och af det
låga priset slöt han sig till, att det var i det
närmaste ute med Don Juan. Och likväl stod
den präktiga, dyrbara lustjakten oskadad och
elegant, utan en rispa på sin målning varligt
inbäddad i ett mjukt dylager inne i en
skyddad kjord tätt intill en grönskande äng på ena
sidan och fyrtio famnars vatten på den andra!
Men Valambregue och hans vän gratulerade
sig till att ha katt en del af sina resekostnader
betalda, svuro ännu några dagar i norden och
i Norge och inskeppade sig sedan på ångarentill Newcastle, utan att känna minsta saknad
efter Hardanger och Don Juan, den präktiga,
oersättliga lustjakten.
Parisarna äro inga sjöbjörnar, gunås, deras
tålamod och nervspänstighet kan taga en ände,
och det hade de båda herrarnes nu gjort.
Sålunda kom Don Juan till Norden, och han
stannade där för en spottstyfver, försåld som
vrak af en svartsjuk och hetsig ägare, hvilken
icke hade en aning om hvad det var för en
skatt för en sjöman, på hvars hvita däck han
trampat med sina eleganta vaxlädersskor.
Ovärdiga landtkrabba! Måtte det gå alla dåliga
sj"ömän på samma sätt!ÖFVERGIFVETDet är höstligt öde öfver anläggningarna, där
badortens sonmmarfåglar ännu för några veckor
sedan förde sitt bekymmerslösa semesterlif. De
ha troppat af allesamman. De ha hållit små
afskedstillställningar i lusthusen och
paviljongerna, ristat in sina initialer i bröstvärn och bänkar
och tömt en sista skål i champagne vid
jättegrytan. De ha belastat hvarandra med blommor
på järnvägsperrongen och ångbåtsdäckct, och
de ha viftat med näsdukar och ropat hvarann
farväl. En del har rest bort med glädje, en
annan del med sorg, men alla ha de vändt
badorten ryggen
Det är dubbelt öde öfver orten, emedan
det var så lifligt nyss. Brunnshusverandorna
ligga där tomma och eka, när jag under min
förmiddagspromenad går ett slag genom dem
for att känna öfvergifvenheten rätt raffineradt.
Ingen kypare frågar mig längre hvad jag önskar
och af de hundratals middagsgästerna fins ej
ett spår. Det är så tyst att jag hör mitt hjärta
slå och hafvet hundra steg nedanom tala sitt
tunga språk i afmätta rytmer. Icke en gång
en melankolisk invånare från den lilla staden
hittar vägen hitut, ty där fins väl ingen sådan
onyttig en
Rundtomkring villor, stängda villor med
nerfällda gardiner och kala flaggstänger. Till den
däruppe på bärgsklacken förde en gång mina steg
ofta, men så kom det en dag, då jag i utbyte mot
en präktig bukett fick en liten handtryckning och
ett vackert tack för glad sommar ur ett par
grå ögon. Sedan dess undviker jag vägen som
leder dit upp. Hvarje dag undviker jag den
på nytt, och det är egentligen därför jag har
den i så godt minne. I parken härskar hösten
oinskränkt. Där det fins ett löfträd, lyser
marken bjärt rundtomkring. Sandgångarne skäras
sönder af rännilar, och mossan dryper af fukt.
Längre ner på klippudden svarfvar bränningen
sitt sedan årtusenden påbörjade verk. Den
smyger högt upp i urhålkningarna mellan
strandstenarna och drar sig igen tillbaka, men först
långt borta mot den skarpblå horisonten sprutar
den famnshögt öfver stengrunden och blänker
grant i solen. Här ute på udden ligger jätte-
grytan och pä botten af den ett silfverarmband,
som en kokett fruntimmershand kastat dit för
att tillmötesgå en nyck hos en annan lycklig.
Midt på sommarminnenas öfvergifna
tummelplats en brunklädd figur — det är jag. Det
kan falla någon ovanligt intresserad in att fråga,
hvad detta staffage gör där. Jag vill motivera
det med några ord. Det är där för att öfva
sig se öfvergifvenheten in i hvitögat. Afven
innan döden kommer, kan det vara så godt att
ej bli skrämd för ensamheten. Den är kanske
hemskare här i lifvet, än där bakom.
DIKTERTill
Zachris Topelius
vid fyllda 80 år, d. 14 Januari 1898.
I.
Du barnens skald och vän, hvars minsta vink
blir lydd af sagans tomtar, troll och feer,
hur har du icke byggt på hemmets brink
ett partenon åt heliga ideer!
Vid ditt Thermopylæ en världs armeer
må stumma lämna vapnen i en blink;
man stormar icke tankens propyleer,
där dikten sköter tempeltjänsten flink.
Haf tack för sextiärig vakt och vaka
vid idealens tron i mulen tid,
då allt vårt land var nödgadt att försaka!
Sin skönsta kväll i spegellugn och frid
vill Finland kunna skänka dig tillbaka
och har ju Guds välsignelse därvid.
II.
Din gärning, skald, den lefver vidt och vida
i barnens håg och i de vuxnes tro,
att, när i dygnets kamp de bittrast strida,
så värnar den, blott den, om samfäldt bo.
Din gärning, skald, skall låta brokig skrida
cn tallös skara öfver minnets mo
i tiggartrasor och i hofdamssko,
i hat och kärlek, sida invid sida.
Där dör ej ekot bort af Sylvias sång,
och björken har sin stjärna kvar för barnen,
när vilsna leden blifvit alltför lång,
där spökar smått än, såsom förr vid kvarnen,
och näcken gör i silfversjö förfång,
när fiskarn sjungande vill vitja garnen.
III.
Men öfver minnets mo det talar, talar
ur hed och skog, ur svarta svedjeland,
från fjärran sagorikens ljusa strand,
ur hemmets vik och holmens täta alar.
Det talar högt ur bärg och djupt ur dalar:
»Välsignad den, som löst vår tungas band,
som tysta sorgen med vårt språk hugsvalar
och tänder barnens hjärta upp i brand!
Vi Finlands andar långt i skog och mark,
vi Finlands andar djupt i folkets sinne,
vi tacka den, hvars tro är varm och stark.
I Finlands ädle, store svenske finne
vi hylla diktens åldrige monark
och hedra döde fäders höga minne,»
Finlands genius
till
de särskilda afdelnlngarna vid Polyt. Institutet.
I. Till Arkitekturafdelningen.
Du unge arkitekt, som flitigt kopierar
ett renässanspalats från Florens eller Rom
och som på papperet helt dristigt projekterar
åt Finlands landskommun en ståtlig helgedom
i Giottos stora stil: kupol och kampanil,
fasad af marmor djärft i vattfärg du laverar;
— du flyttar söderns konst de många hundra mil
upp till vårt kulna land i det att du studerar.
Gå på med ifver du, mät ut åt allt det sköna,
ett rum uti din håg, en plats uti ditt minne!
Får än din dröms kupol din kyrka aldrig kröna,
så har din skönhetssyn satt spår uti ditt sinne.
När du med passarn mätt palatser och ruiner,
från Tibern upp till Po i konstens gamla land
och drömt hur söderns sol i klostergården skiner
och från Pompeji graf dig tänkt Vesuvens brand,
då bär du alltid kvar en skymt af idealet.
När dagens brödförvärf dig tvingar räkna ut
förslag till en remont på själfva tiotalet
af någon halft förfallen kronobyggnadsknut,
och när du gräfver ut kloaker, mönstergilla,
och skapar uthus åt ett gammalt lasarett,
så glömmer aldrig du en Papa Giulios villa
och Peterkyrkans dôm och klostergångens stilla
och svala marmorfrid, där hvalfvets blomkasett
se"n sekler skådat ner på fromma munkars vandel
i skuggan af cypress och vinomslingrad mandel.
II. Till Ingeniörafdelningen.
Ett nät af järn är spändt kring jorden allaredan,
och Finlands ödemark ger genljud högt och klart,
åt ångkulturns signal, som blåser afstånd hädan
och bär oss jorden rundt med fågelvingens fart.
Där bonden fordom haft tre dagars väg till staden
drar ångan fram hans lass på några timmar blott
igenom bärg, som sprängts och pass, som gräfts med spaden
och öfver skummig älf, där inga färjor gått.
Far fort, herr Ingeniör, — spräng bort de sista hinder,
som spärra folk från folk och broder ifrån bror!
Ert hjältedåd är stort, om det blir Ni, som binder
nation invid nation som barn af samma mor.
Hvad många tusen år ej ha förmått tillhopa,
gör Ni, herr Ingeniör, då med er vetenskap;
Ni bandar hop till helt det splittrade Europa,
Ni gör Sibrien fritt och skall väl engång sopa
en väg för er kultur från Nilen och till Kap.
Befria först vårt land från fattigdom och hunger,
bygg upp åt Finlands folk en snönät framtidsväg,
där sanningen går trygg med lugna, fasta steg
och morgondagens släkt om ädla segrar sjunger!
III. Till Maskinbyggarafdelningen.
Kulturens arbetskvarn har gripit sina herrar
i deras egna hjul och gjort till slafvar dem,
hon fattigdomens lott for fattigman förvärrar,
hon suger blod och must, hon krossar lif och lem;
hon sörjer för att all vår samtids jättekamp
skall gå i tungsint takt till trötta trälars tramp.
Den tid är re’n förbi, då tappre härskarmakten
med glada krigstrumpeters smatter skötte takten
i världshistoriens brutala symfoni...!
Er dystra mekanik vill nu vår herre bli.
Så klagar samtiden, men om det sker med rätta,
det är en annan sak. Var krigets gud väl blid?
Och var det mera värdt att stå sin lefnadsstrid
för glada härskare, som dock ej kunde mätta
de många tusenden, som ropade på bröd?
Ger mekaniken ej arbetarn öfverflöd,
så lyckas hon likväl hans värsta bördor lätta,
men samlar hotfull kring sitt sotade banér
ett mänskohaf i storm... ett mänskohaf, som ser
en enda lösen blott, och den är: ner med alla,
som hittills styrt och rådt, som hittills lärt befalla!
Men Ni, herr Ingeniör, som kan ventilen sköta
och leda lydigt in i tuber och i slid
miljoner hästars kraft, — finn upp ett sätt i tid
att mänskohafvets kraft rätt bruka och rätt möta!
Slå ert geni ihop med mänskohjärtats snille
och bilda öfverallt i ädel mänsklighet
ett samfäldt, stort förbund: arbetarns framtidsgille,
som till välsignelse hvar bölja nyttja vet!
IV. Till Kemistafdelningen.
Du sitter icke mer och grubblar öfver kolfven
i nattligt dystra rum på guldets hemlighet,
men sitter så du än, så sker det blott för det
du vill din guldsand strö som annan sand på golfven
och ge ett bättre mått åt alla skilda värden,
än det, söm guldet gett, och som man tog med svärden.
Ur bärgens djupa schackt och etherns vibrationer
du letar lagen fram, som engång skapat allt,
och på din skumma väg bland dvärgar och dämoner
för tankens forskareld afgrunden sammansmalt.
En Lucifer, som födts i jordens innanmäten
du svingar frigjord nu mot stjärnerymder opp
och frågar icke stort om afgudabeläten,
om gudastoder du kullstörtar i ditt lopp.
Med blåsrör och retort, med fjärrglas och med spekter
från Plutos underjord till Foïbos och hans sol
du väckt en annan värld till nya morgonväkter,
— du satt en större Gud på gamla gudars stol.
V. Till Landtmäteriafdelningen.
Du stakar ut vårt land och mäter upp dess marker,
snart hvarje litet torp har du på kartan brakt;
du värnar bondens teg och skyddar kronans parker,
du skiftar barnens arf och köparn hans kontrakt.
Mät nya gränser upp åt odlingsbrytarns möda,
förändra Finlands kärr och frusna ödemark,
låt kartans alla färger lysa mera röda,
— det mörka vika skall för all den nya gröda,
som nya släktens kraft skall låta växa stark!
När Finlands sista kärr med breda diken ligger
och bär en mogen skörd, som frosten ej har rört,
när torparbarnet ej vid grinden står och tigger,
då ha vårt vackra land vi fram till målet fört.
Och svedjelandet står igen med skog, som susar,
en kvarn har hvarje fors, och vattenfallet brusar,
förbi en hel komplex af höga, hvita hus...
Landtmätare, tag då och måla dubbelt ljus
det mörka Finlands vrå! Förjaga allt det svarta
ifrån vår tunga håg och ifrån Finlands karta!
1897.
Hvad menar ni gossar om Nansen?
Säg gossar, — tycker ni inte som jag,
att like till Fridtjof Nansen
har världen ej sett i går och i dag!
Se, det kan inan kalla karlatag,
när han och Hjalmar Johansen
på tumanhand stormade skansen
kring själfvaste polen — och vunno sitt slag
Hvad menar ni gossar om Nansen?
Hvad menar ni väl om de modiga två,
som lämnade skepp och kamrater
och vågade djärft öfver isblock gå
mot poln i en köld, som vi knappt förstå?
Bland alla manliga dater
förtjänar den lagerkransen,
där klokhet och mod på farorna rå.
Hvad menar ni gossar om Nansen?
Hvad menar ni om att våga sig ut
i öknar, där solen ej lyser,
där aldrig en varelse gått förut,
där isbjörnen själf för kölden dör ut.
där allt, hvad som lif har, fryser
vid sprakande norrskensglansen,
och jorden likasom tager slut...
Hvad menar ni gossar om Nansen?
Hvad menar ni om att släpa sin båt
öfver isfält hundramils långa
mot land, som man tror finns söderåt,
att falla i kölden in och bli våt,
och det icke en gång, men många,
att sofva i säck som man kan se"n,
och åter stå upp och följa sin stråt...
Hvad menar ni gossar om Nansen?
Hvad tycktc ni om att ligga ett är
i en koja af snö och vänta
tills engång det åter blir ljus och vår,
att lefva på ister så godt ni förmår,
och när ni på dörrn vill glänta,
så viftar en isbjörn på svansen
och hotar att ta er med hull och hår
Hvad menar ni gossar om Nansen?
Visst tycker ni gossar, att sådana män,
de visa oss kraften i norden,
när modet och fosterlandskärleken
oss mana till härliga stordåd än,
som skola förvåna jorden!
Af sådana bragder blir glansen
för alltid kvar i historien.
Hurra för Fridtjof Nansen!
Vid Typografklubbens i Björneborg
första årsfest
den 13 Februari 1898.
Vid kast och stilar stå vi natten ut,
med mörka svärtan ljusets tjänst vi göra,
vårt slammer väcker världen upp att höra,
livad den kan vänta sig om en minut.
Vi bringa bud från hvarje vrå af jorden,
om stora händelser om dåd och bragd.
Vi nattens stilla väktare af orden,
igenom oss blir dagens lösen lagd.
Igenom oss går tanken ut på vingar,
som slå om allt vårt vida, vackra land,
det fins ej koja snart och icke strand,
dit ej ett blad ifrån vår tryckpress svingar.
Ur våra rader lär sig barnet stafva
sin första kunskap. I vår svarta hand
vi hålla gnistan som kan tända brand
och uti aska länderna begrafva.
Men denna gnista är af samma ljus,
som värmer och som lyser utan fara;
låt oss få kunskapsljusets vakter vara
och bygga eldfast upp vårt framtids hus.
Låt oss få bringa bud om fred och lycka,
om ädla tankar och om vänsäll håg,
— då gå med glädje vi att ordet trycka
som en välsignelse till hög och låg.
Nu har jag i vanten ett
säkert tag...
Nu har jag i vanten ett säkert tag,
kom, luta dig tätt till mig
och se huru kvällskyns vemodsdrag
i hafslugnet mildra sig.
Omätligt öde, oändligt lugnt,
blott himmel och gränslöst haf,
En bländhvit fiskmås, som fladdrar tungt
och speglas i lugnet af...
Ett hjärta, som klappar tätt vid mitt,
två blickar, som smälta i ett
och hafvet är lugnt och hundramilvidt
och kvällskyn blir mörkviolett...
Tärnvers.
(Vid en svensk väns bröllop).
Pill tärnor, som tråda i rosor och tyll
jag har cn ranunkcl från ängens idyll,
hans doft är ej mycket, hans karg är än mindre,
lians fägring är hällre en inre.
Men far han sin plats ibland rosor och tyll,
kanhända han bringar från ängens idyll
de gullgula drömmar, som vaggas af kåren
mot blånande bakgrund i våren.
Och om det blir trångt under rosor och tyll,
så öppnar han ledet till ängens idyll
och vinkar välkommen dit ut i det fria
till lador och rykande ria.
Och klappar det våldsamt bak rosor och tyll,
så bjuder han lugnande ängens idyll,
där aftonen skymmer så vänligt på dagen
och björkame blunda i hagen.Så fäst min ranunkcl bland rosor och tyll,
om än du ej längtar till ängens idyll!
I bojan af myrten ocli ros, där du snärjcs,
hans farg är som solens — och Sveriges.
Och dansa dig varm under rosor och tyll,
och glöm bäst du gitter all ängens idyll!
Men granskar i morgon du rosor och minnen,
är ännu ej vissnad ranunkeln från finnen.Farisé!
Välvilligt segerrika farisc,
så mätt på framgång, tung af skurna skördar,
du blir mig en försinnligad idé,
att stoftet tacksamt fetma återbördar.
Ty du har älskat stoftet öfverallt.
och stoftets lagar följer du så noga,
så att du måste undra lite kallt
på dem, som icke efter dem sig foga.
Men bokstafven är din och makten med,
och hela äran, hela härligheten,
— slå du för bröstet dig på fadrens sed,
och tacka Gud som förr så själfmedveten!
Vi publikaner, vi ka se oss om
att reda oss och kanske bli förlåtna,
när vi stå ödmjukt inför Herranom
med ögonen af allsköns sorg förgråtna.Diana.
Jag suger din ros som ett svärmande bi,
jag känner ju bladen lefva
och väntar att höra ett halfkväfdt skri
från läppar, som darra och bäfva.
Jag hänger med blicken vid din gestalt
den undulerande ljusa,
som kunde mig skänka bedårande allt
som ännu en lycklig lått tjusa.
Och röd såsom rosen af blossande blod
du ömsom mig bjuder och nekar
i härligt och leende öfvermod
all kärlekens hemliga lekar.
Jag ville mig dränka i formernas svall
som simmaren hufvudstupa
och stilla välsigna mitt syndafall
det oåterkalleligt djupa.Jag skulle med kyssar utan namn
dig bära till nya himlar,
där sällheten slumrar trygg i sin hamn
och hiftcn af ijärilar vimlar.Lots.
Det hviner höststorm, åhi, åhå,
kringom knuten,
och hvita sjöar mot klippan gå,
och hafvet skriar, men högst ändå
skriar truten.
Sitt du därinne vid spiselhärd!
Frys och huttra!
Jag har i natten min egen färd,
jag far ej stanna uti din värld
för att kuttra —!
Jag skall till sjös för att tjäna bröd
uti natten,
och möta seglare uti nöd
och hålla rikemans öfverflöd
öfver vatten.--------------Betlehems stjärna.
Hvar stannar du stjärna, som lyste cngång
för de heliga konungar vägen,
när stigen i öknen var villsam och lång?
Din glans, den är mer än en sägen,
som lefver i pilgrimens fromma sång,
afsjungen i takt till stegen.
Du stjärna, som stod öfver Betlehems stall,
när stannar du still för den trötta,
som följde dig troget i tidernas svall?
Se pilgrimens sulor, de nötta,
de tala om hundratusende fjät,
de äro som sönderstötta.
I sekler har han — vår mänsklighet
--följt sanningens stjärna förgäfves
på stigar, där törnet till blods honom slet.DIKTER
Väl sekler ännu det kräfves
på stigar, där isen kyler hans fot
förrn heliga nitet kväfves.
Densamme pilgrimen flydde med Lot
från Sodom och från Gomorrha,
han hörde med Moses folkets knot.
Han vandrade på det torra
med Israel genom det röda haf
och såg dem i öknen knorra.
Han gick och bar på sin pilgrimsstaf
som vis ifrån Österlanden,
när jungfrun åt Kristus lifvet gaf.
Då stannar på himlaranden
hans stjärna still öfver Betlehem
och han faller på knä i sanden.
Han löser kamelens spända rem,
framtagande håfvor och skänker;
Guds barn och Guds moder han hyllar med dem.
Men sanningens stjärna blänker
ånyo på vandring, stor och kall;
pilgrimen han följer och tänker . . .Så vandrar han än genom tidernas svall
tills engång hans stjärna sig sänker,
när tiden är slut och världen är all.Till akvarellen:
Ofver fönsterkarmen till min arbetsvrå
mellan rosenbladen skymtar hamnens blå,
på den andra stranden blända hvita väggar.
Inom dem min egen Nixe ligger sjuk,
just där nu ett strömoln breder skuggan mjuk
öfver strandens berg och trädgålns häggar.
Under långa dagar har i tanken vek
öfver vågens glitter, öfver dagens lek
jag till Nixe sändt så mången önskan.
Jag vill tro, att hvarje älsklig önskan nått
fram till hennes bädd och att med den hon fätt
hälsningar från våren ocli från grönskan.
Jag vill tro, att allt det bästa, som jag tänkt
har en stund af ro åt liten Nixe skänkt,
droppat balsam öfver hennes plågor.Jag vill tro så fast att hjärtats varma slag
lönas nog igen en vacker sommardag,
när en kyss ger svar på tusen frågor.Tacki
Tack för du älskat
ädelt som ingen,
älskat, fast hoppet,
skjutet i vingen,
aldrig blef smidt i den
fängslande ringen!
Plikten vill staka
annan din bana,
annan än kärleken
lärde mig ana
och än min styrka
den mäktade dana.
Tro mig — jag känner den
klagan, som tiger,
känner den suck, som
brännande stiger
innan åt glömskan ett
hjärta man viger.bi kr Ek.
Kan du mig icke
jublande följa
ut öfver ungdomens
sjudande bölja,
höfves oss dock ej i
sorgflor den hölja.
Här har du handen,
du, som förstått att
stränga min själ, sä
hänförd den blottat
kärlekens höjd och dess
låghet bespottat!
Tack för livad ordlöst
djupast du lidit,
tack för livar tår, som
osedd har glidit
när i ditt hjärta man
knifven har vridit!
Tack för hvar hemlig
tanke du delat!
— Hvad jag har brutit
ömt har du helat,
du, som förlåtit
allt hvad jag felat.