Dollarprinsessan. En gammal violin

Dollarprinsessan. En gammal violin

HELENA NYBLOM:

DOLLARPRINSESSAN,

EN GAMMAL VIOLIN.

Stockholm. Albert Bonniers förlagTRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBDLAO,\STOCKHOLM 1912.DOLLARPRINSESSAN

Det hade varit en tråkig sommar, kall, regnig

och grå, men nu hade hösten kommit och allting

blev annorlunda. Himlen hade inte ett moln, solen

värmde, och vattnet glittrade med färger och glans.

Stockholm var bländande, rent av bländande

vackert. I strömmen lågo amerikanska och

engelska lustjakter, och på trottoaren utanför Orand

Hotel hörde man olika främmande språk talas av

de eleganta herrar och damer som promenerade

där.

En eftermiddag i början av september var

det ett liv och en rörlighet i kaféet i det stora

hotellet, så att man kunde tro sig förflyttad till

en stad på kontinenten. Dörrarna till trottoaren

stodo vidöppna. Ute dansade vågorna i solskenet,

sprakande och gnistrande som lågor. Inne i

kaféet spelade den ungerska orkestern en tjusande

vals, medan luften dallrade opalfärgad av lätt

cigarrök.

Bredvid en av de ö,ppna dörrarna sutto två

unga herrar vid sin kaffe. Den ena av dem varjurist,< och hans namn var Ivar Karlson. Den

andra var målaren Nils Bagge.

Ivar Karlson hade goda inkomster och hade

bjudit Nils Bagge på middag på »Grand», något

ganska ovanligt för denna unga man, som

vanligtvis åt en portion mat på någon anspråkslös

syltkrog. Men, konstnär som han var, satte han

sig genast in i situationen. Han hade klätt sig

i sina bästa kläder, och kände sig för ögonblicket

som en man, vilken var van att äta fyra rätter

mat med champagne till middag, och därefter göra

sig livet bekvämt med att sitta tillbakalutad i en

soffa och röka en utsökt cigarr. Detta sorts liv

hade ju också sitt behdg, och varför inte njuta

av det medan det stod en till buds ?

— Ser du! sade Nils och pekade med sin

cigarr åt strömmen, medan han knep ihop ögonen.

Ser du hur solen glittrar på vågorna! Det är

vackert! Det är nästan lika bra som om Zorn

kunde ha målat det!

— Det är väl ändå en hel del bättre, svarade

Ivar skrattande.

— Säg inte det! Säg inte det! sade Nils, som

fortsatte att stirra emot vattnet. De där vågslagen

försvinna och förgå, men Zorns vatten blir evigt

detsamma. Han har avlurat naturen dess

hemlighet, gud vet hur han har burit sig åt. Dettabeständigt växlande, rörliga, föränderliga! Om jag

kunde begripa---Han avslutade inte, men

försjönk i sina tankar.

— Vad spela de? frågade han så och spratt

till. Det var en underlig, tjusande melodi.

— Jag vet verkligen inte! svarade Ivar

likgiltigt. Han lyssnade just aldrig till musik, men

ansåg den blott som ett stimulerande

ackompanjemang till samtalet.

Ungrarna spelade »vals Dolores», och tonerna

svävade om varandra, som om violinens smäktande

klang och violoncellens melankoliska suckar skulle

samtala på sitt eget mystiska språk.

— En sådan vals! utbrast Nils och kastade

sig tillbaka i soffan med slutna ögon.

— Så skall en vals vara! alltid gå i moll. Bara

illusion! Men en trolsk, bedårande illusion, något

som gives en för en minut, för att sedan försvinna

som en rök. — Gud! vad det är vackert!

Han öppnade ögonen och såg emot

musiken,-men plötsligt fick hans ansikte ett nästan förskräckt

uttryck. Han satt en stund orörlig, men lade

därefter handen på Ivars arm, och viskade: — Vem är

hon? — Har du sett något skönare?

Vid ett litet bord nära musiken satt en äldre

herre och en mycket ung dam. Hon var

utomordentligt elegant klädd i en blek ljusblå klänningoch en stor svart hatt, prydd med ett helt

trädgårdsland av ljusblåa blommor. Under denna hatt

böljade ett ramsvart hår i vågor ned över pannan.

Ansiktsfärgen var gulvit som gammalt elfenben,

däri de fint tecknade svarta ögonbrynen och de

svarta ögonen lyste. Munnen hade den första

ungdomens hela friskhet, och när hon log skeno

hennes tänder i kapp med pärlorna som hängde i

hennes öron.

Men, vad som isynnerhet frapperade Nils var

det växlande uttrycket i hennes ansikte.

Hon talade inte, och det var tydligt att hon

lyssnade till musiken. När den svängde sig upp

i gladare harmonier, fingo hennes ögon och mun

ett soligt, lyckligt uttryck, men när den återtog

sin sorgsna klagan, då mörknade hela hennes

ansikte, och hennes ögon sågo inte blott

be-drövade, men rent av förtvivlade ut. ögonbrynen

lyfte sig till en spänd båge, och mungiporna sjönko,

så man kunde tro att hon skulle börja gråta.

Nu måtte hon bestämt ha märkt att Nils satt

och stirrade på henne, ty hon såg plötsligt rakt

på honom. Han hade tydligen sett alldeles fånig

ut i sin beundran ty hon log så skälmaktigt och

glatt, att han inte kunde låta bli att le tillbaka

mot henne. Men då slog hon ned ögonen, reste

på huvudet, och såg mycket förnäm och kall ut.I detsamma lyfte hon sitt glas med islimonad

och förde det till sina läppar. — Håll mig! viskade

Nils till Ivar. Vilken arm! Vilken hand! Du

godaste! — Och det var verkligen en mycket vacker

arm som stack fram ur ärmen, vilken upphörde

ett stycke under armbågen, och en mycket vacker

hand som med de fina, spetsiga, diamantprydda

fingrarna grep om glaset. Hon lutade sig framåt,

och sade något till den äldre herre som satt mitt

emot henne. Det var en liten, bredaxlad man med

ett rött ansikte och små plirande ögon. Han bar

håret slätkammat över hjässan. Eller var det

peruk? — Det var bestämt peruk! Och så hade

han trådvantar! — Trådvantar!

Vem kunde han vara? och vem var hon?

— Vet du vilka de äro? frågade Nils. sin

kamrat.

— Ja> ja£ känner dem av en händelse. Det

vill säga honom. Hans sköna dotter har jag aldrig

sett förr," svarade Ivar. Jag har haft litet att göra

med honom; nu medan de ha varit i Stockholm.

Han är annars bosatt i Amerika, men är svensk

till födseln. Bär för resten det upphöjda namnet

Svenson!

— Och hur har hon kunnat bli så underskön?

frågade Nils som åter satt och stirrade emot den

unga damen.— Han har varit gift med en spanska, som

lär ha varit ett non plus ultra av skönhet. Men

hon dog då dottern föddes. För resten har han

också en son, ett par år äldre än dottern, och

som redan är gift. Och så har han åtskilliga

millioner.

— Millioner! återtog Nils. I pluralis?

— De säga att han har haft tjugufyra millioner,

men att han gett de åtta till sonen då han

gifte sig. Andra åtta lär dottern skola få när hon

en gång gifter sig. Och de sista åtta vill gubben

Svenson behålla själv. Han skall väl ha något

att köpa trådvantar för, slutade Ivar och tömde

sitt glas.

— Känner du honom, så att du kan tala till

honom? frågade Nils.

— Så mycket jag behagar, svarade Ivar. Men

det är just inte något nöje.

— Jag struntar i gubben! svarade Nils.

— Men jag antar att om man talar till fadern,

då kan man måhända också få växla ett par ord

med dottern. Talar hon svenska?

— Det är mera än jag kan upplysa om,

svarade Ivar. Men, gubben har sett mig, ödmjuka

tjänare! Han reste sig och bockade sig för den lille

mannen, som nickade med huvudet och slog utmed handen, som tecken på att han igenkände

sin advokat.

— Om du nu önskar det, så kunna vi gå och

buga oss för dem, sade Ivar.

— Om jag bara törs, sade Nils och kröp upp

i hörnet av soffan. Jag är rädd att jag blir tafatt,:

tänk om hon inte talar svenska! Och det enda

ord jag kan säga på engelska är »no».

— Nå, som du vill! sade Ivar och tände en

ny cigarr.

— J°i iaff VU1> jag vill! Jag måste se de

där ögonen på nära håll! utbröt Nils och reste

sig.

Strax därefter vandrade de tvärs över golvet,

oeh blevo stående framför det lilla bordet, vid

vilket herr Svenson och hans sköna dotter voro

placerade.

— Får jag presentera min vän Nils Bagge,

målarey sade Ivar Karlson.

Nils bockade sig. Herr Svenson räckte fram

handen. Hans dotter gjorde en liten förnäm

bugning på huvudet.

— Jaså, målare! sade Svenson med stark

amerikansk brytning. Oljefärgsmålare ? Oår

affären bra?

— Vill herrarna inte taga plats, fortsattehan, då Bagge inte genast visste vad han skulle

svara.

De satte sig. Karlson bredvid Svenson i en

liten soffa. Bagge på en stol bredvid dottern.

— Skall det vara kaffe? frågade Svenson och

sträckte ut sin ena hand. Jaså! Ni ha redan

druckit det. Ett glas punsch? Svenskarna dricka

ju alltid punsch.

Karlson tackade.

— Hallå, kypare! ropade Svenson och

knackade i bordet med sin käppkrycka. Två glas punsch!

och du Mary! vände han sig till dottern. Vill

du ha mera islimonad?

Miss Mary skakade på huvudet med ett

oåtkomligt uttryck.

Det dröjde inte länge förrän Svenson och

Ivar Karlson voro inbegripna i ett livligt samtal

angående affärer.

Nils Bagge kastade förstulna blickar på miss

Mary, där hon med nedslagna ögon satt med

armbågarna på bordet och lekte med sina ringar.

Nu, då han betraktade henne på nära håU,

föreföll hon honom inte på långt när så

fängslande, som då han hade sett på henne på avstånd.

Det växlande spelet i hennes ansikte hade alldeles

försvunnit. Hon såg kall och självmedveten ut.

Visst var hon vacker! Utomordentligt vacker. Mendessa fint tecknade ansiktsdrag och dessa stora,

svarta ögon hade så litet liv. Hon var lik en

vacker docka. Ja, alldeles lik en docka.

Det var nästan ett fientligt uttryck i Nils

Bagges ögon, då han plötsligt frågade henne:

Talar fröken svenska?

— Litet! svarade hon, medan hon fortfarande

betraktade de utspärrade fingrarna på sin vackra

hand.

— Min dotter talar mycket bra svenska,

mycket bra! inföll Svenson som hade hört Nils

Bagges fråga. Mycket bättre än jag själv. Men

hon har inte alltid lust. Hon är litet »capricious».

Uppassaren kom med en halv butelj punsch

och ställde på bordet.

— Jag bad om två glas! två glas! sade Svenson

med gnistrande ögon. Och ni kommer hit med

en hel halvbutelj. Det har jag aldrig begärt.

— Vi servera inte mindre, svarade uppassaren,

och såg mycket föraktfullt på den lille mannen-.

— Högst besynnerligt! Verkligen högst

besynnerligt! mumlade Svenson, vars händer

darrade av rörelse. I Amerika kan jag få ett aldrig

så litet glas, om jag önskar det.

Uppassaren hade redan försvunnit, och

Svenson slog i punschen åt sina gäster.

— Det är blott principen jag opponerar migemot, blott principen! sade han, och slog ut med

sin hand i trådvanten.

— Är det de som sälja eller de som betala,

som bestämma vad som skall åtnjutas? Ja, jag

frågar?--

Men eftersom ingen svarade honom, återtog

han samtalet med Ivar Karlson.

— Jaså! Hon talar svenska! tänkte Nils

Bagge. Då skall hon sannerligen också tala vid

mig.

— Vad tycker fröken om Stockholm?

framkastade han i en ganska djärv ton.

— Jo, sade hon och såg på honom med dessa

underliga, spanska ögon, som emot hans vilja

verkade elektriserande på honom. Det är ju en

ganska nätt och snygg liten stad!

Nej, det var dock för galet! Att kalla

Stockholm en nätt och snygg, och en liten stad.

— Kallar fröken Stockholm en liten stad? sade

han med en röst, som ljungade av lokalpatriotism.

— Ja, visst är den liten, svarade hon. Så små

hus och så litet människor.

— Små hus! Små hus! upprepade Nils. Ja,

inte ha vi skyskrapare som i Newyork. Och må

himlen bevara oss för att få dem! — Inte kan det

vara något vackert att hus ha femton, tjugu

våningar.— Måhända är det inte vackert, svarade hon.

Men det är högt! och hon log ett irriterande

trolskt leende.

— Jag skall en gång bygga mig ett hus med

trettio våningar, och själv skall jag bo i den allra

högsta^ som alltid rör sig sakta som toppen av

ett träd. När man ser ut genom fönstren där

uppifrån, så hisnar det igenom en, och man får

lust att hoppa ned på huvudet.

— Skall det vara något trevligt? frågade Nils

förbluffad.

— Inte vet jag om det är trevligt, svarade hon.

Men det är spännande! Himmel och jord gå runt

för en i en enda svindlande känsla. Man kommer

som i dödsångest.

— Till vardags måtte det väl ändå vara

tämligen ansträngande att beständigt sväva i

dödsångest, invände Nils.

— Man behöver ju inte alltjämt se ut genom

fönstren, svarade hon. Hon hade nu lagt sig

bekvämt tillbakalutad i korgstolen.

— Man kan hålla sig inne i rummen,- och ni

skulle se sådana rum vi ha i Newyork! Så stora

som — ja, som Gustav Adolfs torg.

— Inte större? frågade Nils med mycket

allvarsam uppsyn.

Hon såg på honom från sidan, med sina blixt-rande ögon. Deras blick var så hastig att det i

en sekund kunde se ut som om hon vindade.

— Ni tror mig inte, sade hon utmanande.

— Hur skulle jag kunna tveka om något ni

behagar säga, sade Nils och böjde på huvudet.

— Varför inte det? svarade hon. Ni känner

mig ju inte alls. Måhända ljuger jag alltid. Ja, det

kan ni ju inte alls veta! Och ni känner inte Amerika.

Ingen som inte varit där, känner Amerika. Men

det är det bästa landet i världen. Det enda

land, där man kan stå ut med att leva. Det vet

jag av erfarenhet

— Och en så lång livserfarenhet måste man

ju respektera, svarade Nils. Ni är ju inte ung

längre, och har rättighet att upplysa oss andra.

— Pappa! ropade hon, och satte sig upp i

stolen. Hon hade blivit röd i pannan. Pappa!

Denna herre säger att jag inte är ung. Försäkra

honom, ge honorfi ditt hedersord att jag nyss fyllt

nitton år!

— Som hon säger, svarade Svenson och log

ett brett leende, så att man såg alla hans mindre

vackra tänder. Nyss fyllt nitton år! Nyss fyllt

nitton år.

— Och jag som trodde att ni var sjuttio, sade

Nils med allvarsam uppsyn.

Miss Mary såg ett ögonblick på honom medhopdragna ögonbryn och ögon som vidgade sig

av vrede, men därefter gav hon sig plötsligt till att

skratta. Hon låg bakåtlutad i stolen och skrattade

så man såg henne långt ner i halsen. Därefter

satte hon sig rakt upp, såg på Nils med sitt mest

bedårande leende och sade sakta:

— Ni är skojig!

— Men då ni har rest så vida omkring, sade

Nils, har ni väl ändå sett mycket som förvånat och

gripit er?

— Jag vet inte, svarade Mary, och såg

tankfullt upp i taket. Man föreställer sig ju alltid

tingen mycket märkvärdigare än de i verkligheten

äro. Jag hade tänkt mig Paris som en dröm av

skönhet, men jag fann det vara en vanlig stor

stad, gruvligt enahanda, med boulevarder som alla

liknade varandra, butiker och restauranger och

restauranger och butiker i oändlighet. Också

damerna hade jag föreställt mig mycket vackrare.

De voro nästan alla så feta och plussiga så det var

ohyggligt, och klädda utan smak, åtminstone de

man mötte på gator och i hotellen. Nej, det var

en stor disillusion to me.

— Men Rom då! inföll Nils. Nog tyckte ni

väl att Rom var annorlunda än ni kunde

föreställa er?

— Ja, helt annorlunda! svarade Mary. Jaghade tänkt mig en antik stad, där alla monument

ännu hade något av sin gamla glans. Och så hade

jag trott att allt ihop låg och strålade under en

evigt blå himmel. Men då vi voro i Rom regnade

det hela tiden, och bara på ett ställe, ett gammalt

torg, stodo en del sönderfallna ruiner, annars var

Rom lik varje annan modern stad, blott litet mera

smutsig.

— Men Peterskyrkan, Colosseum! det var väl

ändå två byggnader som kunna imponera, sade

Nils ganska otålig.

— Jag hade tänkt mig dem mycket större —

å — mycket, mycket större! svarade miss Mary.

När man jämt har hört berättas om hur kolossalt

stora och höga dessa minnesmärken äro, då

föreställer man sig ju någonting oerhört. Jag tänkte

mig dem räcka upp i himlen, och i stället voro

de ganska små.

— Små! — Voro de små? — utbröt Nils med

ett ironiskt skratt. — Kallar ni Colosseum och

Peterskyrkan små?

— I jämförelse med vad jag hade föreställt

mig, voro de inte särdeles stora, svarade Mary.

Jag försäkrar er, jag kände mig ganska besviken.

— Så finns det alltså intet i hela det gamla

Europa som funnit nåd för edra ögon, sade Nils

i en kylig ton.— Jo, det finns ett ställe som jag tycker är

det vackraste jag har sett.

— Och det är? om man får fråga.

— Den castilianska högslätten, svarade miss

Mary. Där finns intet. Absolut intet. Den sträcker

sig stor och högtidlig som havet, och man blir

underlig till mods av att se ut över den. Allt vad

människor ha gjort, kan man ju tänka sig, och

tänka sig mycket vackrare och bättre gjort. —

Men där det intet är — ja, där blir man ju

överraskad, man skall liksom hitta på något själv. —

Ja, jag vet inte vad det är, men sådant griper

mig mest. — Hon började skratta, men blev plötsligt

mycket allvarsam och drog ihop ögonbrynen.

Nils såg på henne. — Hon liknade visst inte en

docka. Det var blott när hon ville hålla folk på

avstånd. Så snart hon talade, fick hennes ansikte

samma skiftande uttryck, som då hon suttit tyst

och tänkt för sig själv. Samtalet blev mera

allmänt,-och millionären, herr Svenson, förklarade att han

gärna ville se Stockholm grundligt. De föregående

dagarna hade hans tid varit upptagen av affärer.

Nu ville han roa sig, och han inbjöd de två unga

männen till middag på Hasselbacken följande dag.

Strax efter reste han sig, och hans dotter följde

honom. De hade biljetter till Operan samma kväll,

och det var snart teatertid.Följande dag vid femtiden infunno sig Nils

Bagge och Ivar Karlson på Hasselbacken. Man

visade dem upp i övra våningen, där en

vaktmästare under en helig tystnad hjälpte dem av

med överkläderna och därefter öppnade dörren

till ett par salonger. Markiserna åt Djurgården

voro till hälften nedfällda och den dalande solen

sken med ett helt fyrverkeri av strålar in genom

altandörren. Lövet på träden hade redan börjat

skifta i olika färger och Katarina kupol stod som

en syn i den disiga, blå luften.

Herr Svenson och fröken Mary kommo de

inträdande till mötes. — Han var sig alldeles lik

sedan gårdagen med undantag av trådvantarna,

men Mary var ännu vackrare utan hatt. Hon var

ytterst elegant klädd i en rosafärgad sidenklänning

med släp, hade briljanter på bröstet och i öronen

och en ros instucken i sitt svarta hår. Hon såg

mycket glad och upplivad ut och hälsade på Nils

Bagge som på en gammal bekant. — Det var roligt

att ni kom! sade hon och drog honom nära

balkongdörren. Se, ,är det inte vackert! hon lade

handen på hans arm. Alla dessa färger, allt detta

solsken! Har ni målat i dag? Vad har ni målat?

Jag kommer med pappa en dag för att se vad ni

målar. Är det landskap? Eller målar ni också

figurer? — Porträtt? Tänk om ni ville måla mig!Men det ha vi inte tid till. Vi stanna nog bara en

vecka till i Stockholm. Pappa har att göra i

Petersburg. Jag bryr mig inte ett dyft om att resa till

Ryssland, men —! — hon drog på skuldrorna och

log.

Middagen blev serverad och var särdeles

utsökt. Vid varje rätt bjöd herr Svenson på en ny

sorts vin. Fröken Mary drack inte vin, bara

isvatten, men Nils Bagge lät sig överflödet väl

smaka. Han drack mycket champagne, blev för

varje glas mera munter, skrattade och pratade

ogenerat.

— Ni skulle inte dricka så mycket vin! sade

miss Mary och såg på honom med en förnäm

blick. Det är inte nyttigt.

— Men det är gott! svarade han och tömde

sitt champagneglas.

— Måhända, svarade hon. Men människor bli

inte trevliga av att dricka så mycket. Det är också

en fördel vi ha i Amerika framför er i Europa.

De unga männen dricka inte så ohejdat — somliga,

ja många, dricka aldrig starka drycker.

— Än er far! sade Nils och såg på herr

Svenson som satt mitt emot honom.

— Far är inte amerikan, sade miss Mary med

en blick på sin far, som Nils inte riktigt kunde

förstå. Pappa är en invandrad svensk. — Ochdessutom kan man ju aldrig få sina föräldrar att

gå in på ens egna idéer. Pappa får göra, som

han vill. — Och lilla herr Svenson gjorde som han

ville. Han satt och smuttade stilla på alla de

många drickesvaroma, till dess han blev mörkröd

i ansiktet.

Hans små ögon blevo allt mindre och mindre,

och han blinkade oupphörligt med dem, och

kastade misstänksamma blickar på sällskapet, som

om han skulle observera, huruvida man hade något

att anmärka på honom. Ivar Karlson, som var en

man, som var van vid splendida middagar, åt och

drack utan att låta sig det bekomma. Småningom

vände sig miss Mary till honom och de två

uppehöll konversationen. Efter middagen då kaffe och

cigarrer bjödos omkring, satte sig miss Mary ute

på balkongen. Nils kom ut till henne, men hon

såg inte upp. Hon tycktes alldeles upptagen av

att betrakta, vad som försiggick under altanen i

trädgården. Plötsligi fäste hon sina mörka ögon

på Nils med en blick, som var lika kall som allt

isvatten hon druckit.

— Jag tycker inte om er! sade hon. Jag

tycker inte om herrar som ha druckit för mycket.

Han blev så bestört att han, utan att veta

varför, kastade sin cigarr ut över balkongräcket,

och satte sig ned på en stol mitt emot henne.— Herre Oud! sade han i en förkrossad ton.

Jag skall aldrig göra så mera!

— Nej, låt mig se det! sade hon i samma

kalla ton som förut. Ni vet inte vad det klär er

illa. Och för resten, en man som ni — ni har ju

talang, pi har er konst! att ni kan finna behag

i något så simpelt som att berusa er.

— Jag är inte full! Nej, det är jag inte!

ropade Nils så högt, att ett par människor som

sutto under altanen och drucko punsch, lyfte på

huvudet och tittade upp.

— Tyst! Ropa inte så högt! sade miss Mary

i dämpad ton. Men tro mig, ni gjorde bäst om ni i

tid avhöll er från vinet — Jag har sett — jag vet

att det bringar olycka och fördärv. Men — gör

som ni vill! — Det angår ju egentligen inte alls

mig, tillfogade hon och lade båda armarna på

balkongräcket.

Nils stod handfallen. Han visste inte alls,

vad han skulle säga eller göra. Med ens hade

han blivit spik nykter, och han önskade blott att

hon ville se på honom med samma glada, vänliga

blick som förut.

Plötsligt räckte han ut handen och rörde sakta

vid hennes skuldra.

— Söta! sade han sakta. Förlåt mig! Ni ska

bli belåten med mig!Hon vände sig och såg på honom. Plötsligi

log hon, ett av dessa strålande leenden, som

upplyste hela hennes ansikte.

— Well! sade hon och slog honom i handen.

Vi ska inte mera tala därom.

De andra två herrarna hade kommit ut på

balkongen och man placerade sig i en halvcirkel.

Det hade börjat skymma och ljusen glimtade

fram över sjön, från höjderna på Söder. Flera och

flera tändes och sprungo iram som gnistor ur

mörkret. Under balkongen brann det elektriska

ljuset och gav lövkronorna färg. På himlen seglade

nymånen fram och stjärnorna dallrade bleka i ett

oändligt fjärran. Många människor voro

församlade på Hasselbacken, och man hörde

beständigt ett osammanhängande surr som från en stor

bikupa, vilket nästan överröstade musiken, som

dock spelade med full kraft i paviljongen. Uppe

på balkongen pratade man föga. Kvällen var så

tjusande, och alla njöto den i tysthet, var på sitt

sätt. Herr Svenson satt och halvsov i en bekväm

länstol, och Ivar Karlson låg utsträckt i en

liggstol med en utsökt cigarr i munnen. Nils satt

bredvid miss Mary. Ingen av dem talade, men

tillsammans lyssnade de till alla de olika

ljud,-varav skymningen var uppfylld, och tillsammanssågo de ljusen tindra, skuggorna dallra och kände

doften från resedarabatterna.

— Hör! sade miss Mary på en gång. Nu

spela de åter den där underliga valsen!

Qenom bullret av människor trängde fram till

dem de brutna rytmerna av »vals Dolores». De

lyssnade båda.

— Ja, är den inte underbar! viskade Nils.

Den låter som om lyckan svävade förbi en, och

smålog med tårar i ögonen. Man räcker sina

armar efter den — och borta är den!

Mary svarade inte. Hon hade lagt armbågarna

på räcket, och höll huvudet stött i sina händer,

men hennes svarta ögon sågo upp i den

skymmande höstnatten med ett uttryck av en

besynnerlig ljuv smärta. Hon satt orörlig till dess de

hade spelat slut valsen.

— Ja, borta är den! sade hon därpå och reste

sig.

En stund efter åkte de hem. Två automobiler

stodo pustande i portvalvet och väntade. I den

första stego herr Svenson och miss Mary, medan

Nils och Ivar togo plats i den andra. Så bar det

av över Djurgårdsslätten, där det vimlade av

människor.

Från Djurgården såg man Stockholm under

den klara natthimlen simma på vattnet med allasina ljus och lyktor. En massa vagnar,

auto-mobiler och upplysta spårvagnar korsade varandra.

Nils höll sina ögon oawänt fästa på den automobil

i vilken miss Mary flög fram genom natten, men

det var inte så lätt att urskilja den från alla andra

som passerade. Där var den! Nej! Nu försvann

den! — Kunde det vara den som nu åter skymtade

fram? Nej! Nu kunde han inte finna dem

mera,-han slöt ögonen och öppnade dem inte förrän

hans egen automobil höll vid hans bostad på

Söder.

*

Nästa dag var det ett förskräckligt regnväder.

Var alla dessa regnmoln hade kommit ifrån, var

en gåta, ty solen hade gått ner på en himmel,

klar som glas. Emellertid var det ett faktum att

det nu öste ner, och Nils Bagge stod i halvdunkel

och målade på en duk som han förstorade efter

en skiss han hade tagit samma sommar,

föreställande ett parti av Skurusund, där hängbjörkar

gassade sig i solskenet, och en segelbåt låg

förtöjd vid en brygga och väntade på att komma

ut till havs.

Motivet intresserade inte Nils så synnerligt,

men det var ett som gick, och han var i svårt

behov av pengar.Då och då gick han baklänges, så långt han

kunde komma i sin ateljé, lade huvudet på sidan,

knep ihop ögonen och betraktade sitt verk. Därpå

suckade han djupt och bley stående framför en

av vindskuporna och stirrade på den stora

ut-. sikten mot norr. Riddarholmskyrkan låg insvept

i en slöja av regn, skeppen och båtarna sågo ut

som en mängd små våta nötskal, som lågo och

vippade i det gråa vattnet.

Plötsligt ilsknade regnet upp sig och

störtade med vilda kast emot rutorna. Det tycktes

vara ett förebud, att hösten snart skulle börja på

allvar. Nils stod försjunken i tankar med paletten

i ena och penslarna i andra handen.

Han började sakta vissla. Det var »vals

Dolo-res» och han visslade den så smäktande och med en

så känslofull darrning, att det var tydligt att han

hade sina egna vemodiga tankar därvid. Men

han tystnade tvärt, då han hörde någon komma

i trappan.

Det var många trappor upp till ateljén,- som

låg på vinden, över fjärde våningen, och det var

blott då och då en av hans kamrater fann vägen

dit. Men vem kunde komma så tidigt på dagen?

Klockan var ännu inte stort mera än tio. Nils

lyssnade. Det måtte vara flera personer, ty han

hörde tydligen det raska trampet av ett par småfötter och den tunga gången av ett par

mans-stövlar. — Nu trevade man efter hans dörr, och

nu kom en kort och energisk liten knackning. —

Stig på! sade Nils utan att röra sig från stället.

Dörren gick upp och där stod miss Mary och

herr Svenson.

— Få vi komma in? frågade den unga damen

och stannade i dörren.

Hon var klädd i en lång regnkappa, hade

kapuschongen över huvudet, och såg nästan ut som

någon sorts tiggarmunk. Men hennes svarta ögon

lyste av levnadslust, och hennes mun log

skälmaktigt.

— För all del! Naturligtvis! stammade Nils,

som höll på att falla över en stol som stod mitt

på golvet, utan annat ändamål än det att den

antagligen hade tråkigt, och hade fått lust att röra"

på sig.

— Vad förskaffar mig den oväntade äran, att

herrskapet kommer den långa vägen i detta

gräs-liga väder? yttrade Nils, ännu alldeles darrande av

glädje och överraskning, medan han hjälpte miss

Mary av med regnkappan och hennes far med

överrocken.

— Ni hade ju lovat oss att få komma hit,

sade miss Mary, medan hon slätade sitt vackra

hår. Vi hade eder adress, och nu på morgonendå vädret var så fult att man ingen utfärd kunde

göra, föreslog jag pappa att åka hit. Det går ju

på fem minuter i en automobil.

Hennes ögon flögo nyfiket omkring i rummet

och medan Svenson tog plats på en stol framför

staffliet, förblev hon stående och började göra sin

rond i ateljén.

Svenson krökte den högra handen till form av

en kikare, och han betraktade därigenom den

påbörjade tavlan, medan han drog ihop den andra

hälften av ansiktet till en grimas.

— År det denna oljefärgstavla ni håller på

med? frågade han Nils, och slog ut med handen.

— Ja, jag håller på att göra den färdig, sade Nils.

Motivet är från Skurusund.

— En mycket snygg bit! Verkligen mycket

snygg! sade Svenson och nickade bifallande. Men

ni har glömt en viktig sak, en mycket viktig sak,

och som skulle sätta piff på hela porträttet. —

Vet ni vad jag menar?

Nils bekände sin oförmåga till att gissa det.

Svenson lyfte förmanande högra handens

pekfinger. — Jo, svenska flaggan! Varför inte pryda

segelbåten med svenska flaggan? — Måhända

ni svenskar som bo här hemma inte skulle sakna

den, men när man som jag lever i en annan

världsdel, då är det högt och heligt för en att se denblågula flaggan vaja överallt där man kan ha

anledning att vänta den. — Hissa flaggan, unge

man! Visa åskådaren att ni är en god patriot! —

Svenson satte sig rak i stolen, och antog en

imponerande hållning efter detta utbrott, och Nils

skyndade sig att förklara att han skulle hörsamma

rådet.

Emellertid hade miss Mary gått runt i

ateljén och noga betraktat alla de där upphängda

skisserna. Nu stannade hon framför vindskupan

och tittade ut över Stockholm, som låg djupt nere

bland regn och dimmor, men som stundtals

upplystes ,av en svag solglimt.

— Det här är ju nästan mitt ideal,-

verklig-gjort! sade hon med ryggen vänd emot Nils. I

femtonde våningen i det hus jag tänker bygga i

Newyork, skall man inte kunna vara längre från

mänskligheten än man är här. Inte ett ljud når

en av bullret därnere, och dock ser man allt, vad

de ha för sig med skepp och vagnar och köpande

och säljande. I vackert väder måtte här vara

gudomligt.

— Ja, jag tycker om mitt fågelbo häruppe, sade

Nils, som kom fram till henne. Fastän inte är

det ett ställe där man egentligen kan ta emot så

fint främmande som det jag nu har, tillfogade han

och såg sig om med en blick, som uttryckte atthan egentligen först nu såg kritiskt på sin

omgivning. Här är visst gräsligt skräpigt! utbröt han

med en ganska bekymrad min.

— Å precis som jag alltid har tänkt mig det

skulle se ut hos en målare, svarade miss Mary,

och såg sig ikring med glada, nyfikna ögon. Ni

har väl bara detta rum?

— Och så en skrubb, där jag sover, svarade

han. Men ni förstår, att när man jämt river i

sina skisser och teckningar, och inte har någon

som dammar och ställer i ordning, så blir det —

ja, så blir det se så här, litet upp och nedvänt!

— Det förstår jag så bra! svarade miss Mary.

Och låt oss nu gå runt och se ordentligt på allt

vad ni målat. Alla väggar äro ju fulla.

Hon började åter betrakta alla de ofullbordade

målningarna i rummet, och Nils märkte att hon

särskilt fäste sig vid vad han själv mest hade

intresserat sig för, och att hon hade ett par mycket

vakna ögon, som sågo naturligt och djupt på

konsten. — Kom hit! sade hon och drog Nils i

armen. Va d är det här! Det fängslade mig genast

jag såg det. Det är något så sorgligt och ensamt

och vackert! — Hon stannade framför en skiss som

Nils hade målat på Öland.

Den var uppe ifrån »Allvaren» och framställdeen lång rad med gamla väderkvarnar som stodo

emot en grå regnvädershimmel.

— Å, det är Öland, sade Nils.

— Tycker ni verkligen om det där trista

landskapet?

— Mycket! svarade miss Mary.

— Det påminner mig om castilianska

högslätten. Det är något så stort och tragiskt över det.

Säg mig, skulle ni vilja sälja den där skissen?

— Jag säljer inte gärna mina skisser,

svarade Nils. Plötsligt kan man få lust att göra en

tavla efter en av dem, och är den då borta, ja,

då står man där! Men tycker ni om det där

bedrövliga landskapet, så vill ni måhända tillåta mig

att skänka er det?

Miss Mary reste på sig, och såg plötsligt

mycket förnäm ut. — Jag tar aldrig emot presenter

av främmande herrar, allra minst av en konstnär,

sade hon. Men om ni vill sälja det till mig, skulle

jag vara er mycket tacksam. — Som ni vill! svarade

Nils, som i detta ¡ögonblick kände sig som en

stackars fattig sate. Det gläder mig redan att

ni har fått smak för det!

— Och ert pris? frågade miss Mary.

— Jag vet verkligen inte, svarade Nils helt

förlägen. Kan tre hundra kronor vara för mycket

begärt?Miss Mary log. — Det vill säga, att ni ä n d å

skänker mig det, sade hon. Men jag vill köpa det.

Jag förstår att det är en uppoffring för en målare

att skilja sig från en sådan skiss.

— Vill ni låta mig få bilden, så betalar jag

sex hundra kronor för den, och anser det ändå

för att vara vänpris.

Nils började genast att lossa på stiften med

vilka skissen var fastspikad, och räckte den

därefter till den unga damen.

— Tack! sade hon och räckte honom handen

med ett fast slag. Jag är mycket glad, att få rå

om den! Nu kan den ligga där på bordet till

dess vi fara hem, så tar jag den med mig. — Därpå

gick hon fram till sin far som hade blivit sittande

framför Skurusundstavlan. — Den där tavlan tycker

du nog mycket om, pappa lilla! sade hon till

honom på engelska. Den skall du köpa, så att

vi kan hänga upp den i salongen i Newyork. —

Den skall påminna dig om ditt kära Stockholm.

Svenson skakade på huvudet.

— Vi ha redan så många tavlor, svarade han

också på engelska. Vi behöva inte flera. Det är

dyra saker, sådana oljefärgsstycken.

— Jag tycker nu i alla fall, du skulle köpa

den där tavlan, sade miss Mary i en mycket

bestämd ton. Det brukas inte, att så rikt folk somvi besöka en artist på hans ateljé utan att taga

något med sig hem. Jag har redan köpt en skiss,

som jag är mycket förtjust över.

— Du lilla toka! sade Svenson och nöp henne

i kinden. Låt mig få se det där mästerverket.

Miss Mary skyndade sig att hämta skissen.

Svensons små ögon tittade illistiga från tavlan

och upp i sin dotters ansikte.

— Vad skall du med de gamla rucklena till

väderkvarnar att göra? frågade han ironiskt. Om

de skulle finnas på min mark, så skulle jag genast

låta riva ned dem. Och så är det ju regnväder,

inte en stump blå himmel, inte så mycket så det

skulle räcka till en sjötnansblus. Du har då en

konstig smak! — Vad har du gett för den smörjan?

— En obetydlighet, svarade miss Mary.

— Men det är ju också blott en skiss.

— Den här tavlan är ju utförd, och kan pryda

sin plats var som helst. — Du får nödvändigt

lov att köpa den!

Svenson stoppade halva kryckan av sin käpp

in i munnen, som om han ämnade gräva upp ett

beslut bland sina oxeltänder, tog den åter ut,

harklade sig och vände sig till Nils.

— Hur mycket har ni tänkt er få för den

här biten? sade han och högg med käppkryckan

i riktning av tavlan.Nils som höll på att taga fram några

portföljer med ritningar, stannade i sitt arbete, och

såg förvånad på Svenson.

— Skulle ni ha lust — började han. Han

kände sig helt knäsvag av plötslig förhoppning.

— Jag frågar bara, vilket pris den har,

svarade Svenson kort. ,

Nils hade rest sig,- och mötte nu miss Marys

blick. — Hon blinkade ivrigt med ögonen, där

hon stod bakom faderns stol, och sträckte fingrarna

i vädret, som för att angiva honom ett tal. Men i

sin förvirring förstod han det inte. — Om jag säger

femton hundra, började Nils. — Då nämner ni

ett mycket högt pris! avbröt Svenson.

— Men pappa! Så du säger! inföll miss

Mary. — Det kan omöjligt vara herr Bagges

mening att slumpa bort ett konstverk för en

spottstyver. Jag hade väntat mig att tavlan åtminstone

skulle kosta — —

— Tyst, barn! avbröt fadern henne och höll

den ena handen varnande i vädret Det är saker

du inte begriper. — Menar ni verkligen, herr Bagge,

att ni här i Sverige skulle finna en köpare som

betalade ett sådant pris för er tavla? Den kan

inte vara mera än 1 i/g meter lång, och — lit mig

se, ja, måhända en meter hög. Inte heller är det

9. — DoUarprineeååan.en prima lustjakt som ligger förtöjd vid bryggan,

men en ganska vanlig segelbåt — och utan svensk

flagga. Villan däruppe bland träden tycks heller

inte vara något extra, utan en av de många

förhyrda villorna kring Stockholm.

— Ja, det är Stockholms omgivning bilden

skulle framställa, och inte något lyxsamhälle i

Amerika, svarade Nils. Och ni skall inte alls tänka

på att köpa tavlan.

— Men j a g tänker det! utbröt miss Mary.

Jag köper den och skänker den åt pappa, som ett

minne om vår resa i Sverige.

— Det gör du inte, mitt "barn! sade herr

Svenson, som tydligen kände sig förolämpad av

dotterns generositet. Jag kan köpa den, om det

behagar mig, och — ja, jag köper den. Men ramen

får ni bekosta själv, herr Bagge. Och jag vill. ha en

bred, fin guldram. Och så vill jag absolut ha en

svensk flagga, en stor, helt utslagen svensk flagga

på båten. — Förstår ni?

Därmed var köpet avslutat, och så snart tavlan

tillhörde herr Svenson, tycktes den ha fått ett nytt

och sällsamt värde för honom.

Han flyttade sig alldeles nära den och

fördjupade sig i dess detaljer.

— Ser du här, Mary! sade han och pekade

med fingret på duken. Här går en liten stig längsstranden. Där kan man bestämt promenera —

och så kan man sätta sig på den här stenen och

meta abborrar. Jag undrar om det nappar bra i

Skurusund? — vände han sig’till Nils.

— Utmärkt, svarade denne, som alltjämt

bläddrade i sina portföljer.

— Isynnerhet är det ett charmant fiskställe

här vid bryggan, tillfogade han, fastän han inte

hade den ringaste aning om saken. — Tänkte jag

inte det! utbröt Svenson och skrattade belåten.

Tänkte jag inte det! Och här skall jag sitta och

meta abborrar hela förmiddagen, till dess Mary

kommer och säger mig att lunchen är serverad.

— A propos lunchen, så är det snart tid att

tänka på den, sade miss Mary och såg på sin

klocka.

— Alldeles riktigt! svarade Svenson och reste

sig. Vi kan väl telefonera efter en automobil?

— Jag har ingen telefon, anmärkte Nils. Men

det finns en sådan nere hos portvakten.

— Vet du, pappa! sade miss Mary, att då

tycker jag mycket hellre vi telefonera efter en

frukost hit upp. Jag har alltid önskat att få äta

frukost i en åteljé, och det skulle väl vara så mycket

roligare, än att sitta på en restaurang, där alla

främmande människor sitta och stirra på en.

Nils, som nog tyckte idéen var mycketlockande, genomgick dock med förskräckelse sitt

förråd — eller rättare sin brist på förråd av

porslin och silver. Han blev röd i pannan och

stammade något, om ätt han inte trodde sig kunna

duka ett nog elegant bord. Men miss Mary

avbröt honom med att säga:

— Naturligtvis skickar man oss allt, som

behövs för att servera lunchen. Låt mig bara få

telefonera! Ni vet väl en restaurang,- som inte

är alltför långt avlägsen.

— Vi ha Pelikan strax vid uppgången till

Söder, och jag är säker om att man där kan få

allt vad ens hjärta begär, svarade Nils, och

knappast hade han uttalat det sista ordet, förrän miss

Mary hade slagit om sig sin regnkappa.

— Kom, ropade hon och tog Nils’ arm. Nu

springa vi ner och beställa lunchen! ropade hon till

sin pappa, och i samma ögonblick voro de ute

ur rummet.

Det var ganska mörkt däruppe: på vinden

vid den översta trappavsatsen, varför miss Mary

hängde sig fast vid Nils’ arm. Han kände sig1

rent överlycklig då hon vid hans sida mycket fort

sprang nedför de många trapporna till

portvaktar-rummet.

Portvaktsfrun såg med undrande och

misstänksamma blickar på denna unga skönhet, somkom instörtande i sällskap med »artisten» som han

vanligtvis benämndes av husets invånare.

— Där hänger luren! sade hon blott i en halvt

förnärmad ton, och reste sig inte från stolen. A

nej! tycktes hon tänka. Hederligt och ordentligt

folk behöva inte visa hövlighet emot all sorts

pat-rask som kommer i deras väg. Mamsellen får

sannerligen hjälpa sig själv. — Nils ringde upp, men

så snart de hade svarat från restaurangen grep

miss Mary tag i luren.

— Nu är det jag, som beställer, sade hon

bestämdt

— Hallå! Pelikan! — Vi vill ha en frukost för

tre personer uppskickad till artisten Nils

Bagge,-gatan — n:o — Ha ni förstått? — Nå! — Vad

ha ni att bjuda på? Finns det färsk kaviar? Rysk?

Storkornig lagd på is? — Och så ska vi ha rostat

bröd, men ordentligt rostat, inte bränt, inte segt

— Det var bra! Vidare? Ha ni filé på någon

god fisk? — Sjötunga? — Vad är sjötunga?

vände hon sig till Nils. — En mycket god

fisk,-om den är färsk! upplyste han.

— Ja, låt oss då få en filé på sjötunga med

champinjoner — eller, låt mig se. Ha ni ostron?

Alldeles färska? Tag då hellre ett par dussin

sådana. Ha ni noterat det? — gott! — Så ta vi

lammkotletter med franska ärter och salad. — Mende ska vara halstrade, och saladen skall vara

alldeles färsk med många tomater.

Till dessert taga vi — ja, tack, inga

syltome-letter! — Vi ta — låt mig se. Jo, bara färsk frukt,

men utsökt! Engelska vindruvor, franska päron

och kalviller, nötter, dadlar och någon god konfekt.

— Vill ni ha ost? frågade hon Nils. — Varför inte,

svarade han, varpå hon genast beställde

gorgonzola och käx. — Så var det inte mera, slutade

hon, men ångrade sig och grep åter luren. — Ni

herrar skulle naturligtvis bli mycket olyckliga om

ni inte få något starkt att skölja ner maten med,

sade hon med en grimas åt Nils, och ropade

därefter: En butelj av bästa sorts champagne, och så

en skål med is. — Porslin, glas, silver och duktyg

få ni taga med, ty vi äro blott på besök — och så,

blommor till bordet, helst rosor — många rosor —.

Låt det så alltsammans komma så fort som möjligt.

— Det var ansträngande, sade hon, då hon

hängde upp luren. Måtte det nu bara bli bra!

Hon gick ,ut ur rummet med en liten nådig

nick åt portvaktarfrun, som blev sittande med

händerna instuckna i klänningsärmarna och såg

efter henne med öppen mun. — Jo, det var mig en

näspärla ! sade hon halvhögt för sig själv. Stackars

karl! Skall han betala all den maten, då blir han

väl fullständigt ruinerad! Jo, de kan, de frun-*

timmerna! — Emellertid skyndade miss Mary

uppför trapporna, och genast hon kommit in i ateljén

började hon ordna för frukosten. Hon hade kastat

av sig sin regnkappa och rörde sig mycket lätt

i sin korta, mörkblåa promenadklänning.

— Det här stora bordet sätta vi mitt på

golvet, sade hon. Och alla portföljer och

teckningar som ligga på det, bära vi bort så länge.

Hon släpade själv med på de stora, tunga

portföljerna och hjälpte Nils. att flytta bordet.

Men närmare fönstret! befallde hon med lysande

ögon.

— Se, nu kommer solen fram, och utsikten är

helt enkelt praktfull! Hon dansade fram på golvet,

kysste sin far på pannan och tycktes vara vid

briljant lynne.

Det dröjde ganska länge innan frukosten

kom. Men slutligen hördes ett dunsande utanför

i trappuppgången, två röster samtalade ivrigt och

man knackade hårt på dörren; Så visade sig två

ynglingar, bärande ett par korgar. De blevo

stående i dörren och sågo sig förvånade omkring,

som om de tvivlade på, att det verkligen var hit

upp till vindsvåningen som alla härligheterna voro

beställda.

— Var så god och stig på! sade Nil* i ennonchalant ton. Var god och ordna frukosten på

det här bordet!

De två uppassama skyndade sig att packa

upp korgarna och duka frukostbordet.

Miss Mary stod bredvid och såg på med en

husmoders övervakande ögon. Då och då ändrade

hon något i anordningen, ordnade rosorna och fick

det alltsammans att se så festligt och inbjudande

ut, som man väl kunde önska. — Slutligen var allt

färdigt, och hon sade till uppassama, att de kunde

avlägsna sig, och om ett par timmar hämta

servisen.

Det blev en mycket livlig frukost. Miss

Mary fungerade som värdinna, och herr Svenson

lät sig rätterna väl smaka. Dessutom drack han

det mesta av champagnen» ty Nils ville visa miss

Mary, att. han inte alls var så svag för starka

drycker, som hon hade fått intryck av vid middagen

dagen förut

Innan frukosten var slut, hade herr Svenson

tänt en stor cigarr, och hade till hälften slumrat in

i sin länstol. Nils var i sjunde himlen över att ha

fått äta frukost och en s å d a n frukost på sin egen

ateljé! Att ha en värdinna, och en s å d a n värdinna

vid bordet. — Han hade aldrig förut tyckt att

miss Mary var så vacker som i dag, då hon sattdär i sin enkla blåa promenaddräkt lysande av

älskvärdhet och iver.

Frukosten var slut oah herr Svenson hade

vandrat allt djupare in i sömnens förlovade land.

Han hade låtit cigarren falla, och dräglade sakta,

medan huvudet föll allt djupare ned emot bröstet.

Miss Mary reste sig och gjorde ett par rörelser

som om hon knäppte på kastanjetter.

— Ni dansar bestämt utmärkt? frågade Nils.

Hon svarade med att göra ett par danssteg på

golvet och svänga kroppen som i en fandango.

— Å, dansa för mig! bad Nils.

— Men musiken? sade hon frågande.

— Vi få hjälpa oss så gott vi kan, svarade

Nils, i det han gick och tog ned en gitarr ifrån

väggen.

Han stämde den och började knäppa på

strängarna. — Han var egentligen ingen

gitarrspelare, men hade ett ovanligt musikaliskt öra och

kunde hjälpa sig med att finna ackord som passade

för en sång eller följa rytmen av en dans. Miss

Mary gnolade en cachucha, och han uppfattade

genast tonarten och taktslaget. Så började hon

dansa. Ibland" sjöng hon, ibland visslade hon,

men ständigt säkrare och livligare steg melodien.

Hon hade tagit en eldröd schal, som hon hade

burit under sin regnkappa och som hon nusvängde som en mantel medan hon dansade, och

hon dansade förtjusande. Nils såg nu först hur

smidig och smärt hon var. Hur kunde hon inte

böja sig och vrida sig, och vilka vackra fötter och

smalben hade hon inte. Som benen på en arabisk

häst, och vilken eld och glöd i hennes rörelser!

När hon vände huvudet emot Nils och log med

denna underbart tecknade mun och dessa

bedårande ögon, kunde han knappt behärska sig

längre. Nils kände sitt hjärta slå allt starkare,

han blev som berusad, alldeles vimmelkantig, och

m"ed ens räckte han armarna emot henne och

utbröt:

— Skönaste kvinna på jorden — jag — jag —

Men i samma ögonblick upphörde hon att

dansa. Hon stod där stel och kall som en staty.

Hennes ansikte hade också fått ett förstenat

uttryck.

— Nu få vi lov att gå, sade hon i en

förnäm ton. Pappa! Pappa! — Hon skakade den

sovande millionären. — Du skall väl inte sova hela

dagen. Nu är det vackert väder, nu åka vi bort!

Nils förstod ögonblickligen sin plats. Han var

miss Marys ödmjuka tjänare, intet mer och intet

mindre. Han intog en stram hållning, och hjälpte

henne på med kappan så underdånig och orörlig,

som om han verkligen hade varit hennes betjänt.Inte en blinkning i ögat, inte den minsta rörelse

röjde, vad som försiggick inom honom.

Ett par gånger såg miss Mary förstulet på

honom, som om hon väntade sig upptäcka något

av den passion, som så plötsligt hade brutit fram,

som en flamma, men han förblev orubbligt lugn,

och hon återfick sin förra trygghet. — Då hon

skulle gå ut genom dörren, vände hon sig och log,

och i det hon räckte honom handen, sade hon:

— Jag kommer snart och hämtar er! Ni får

lov att visa mig litet av Stockholms omnejd. —

Och så var hon borta.

Då hon försvunnit nedför trappan, bröt Nils

ut i en sorts raseri. Allting i hans ateljé väckte

hans ovilja. Det avdukade bordet, tavlan han hade

sålt till herr Svenson, skissen som tillhörde miss

Mary, allt vittnade blott om att han hade haft

besök av rikt folk, som öst sina pengar över

honom, men som egentligen inte frågade ett dyft

efter honom själv! — Och vad var det som låg på

bordet? — Ett kuvert, innehållande pengar för

den uppätna frukosten, och alltför mycket pengar.

Han skulle helst velat slunga sedlarna ut

genom fönstret, men han hade, förargligt nog, inte

något att betala maten med. Också denna gåva,

slängd som till en tiggare, fick han lov att taga

emot. Men han skulle ge herr Svenson tillbakapengarna — ja, sannerligen, skulle han inte göra

det! Det kokade i honom av vrede och skam.

Hela hans väsen var i uppror. Han kunde inte

sitta stilla och knappast hade man kommit och

plockat ihop spillrorna efter frukosten, förrän

han rusade ut och tog sig en promenad på många

timmar. Men ständigt såg han miss Mary framför

sig, dansande ut över strömmen, in mellan ekarna

på Djurgården. Hon vände på huvudet och log

emot honom! Aldrig hade han tänkt sig något

så bedårande. Och nu skulle hon försvinna,

försvinna för alltid. Stockholm föreföll honom så

fult, så omänskligt litet och fult, och alla människor

han mötte väckte hans starkaste misshag.

Hur kunde de våga att vilja räknas till

mänskligheten! Det fanns blott en, en enda varelse som

var värd att beskådas, att beundras, att älskas,

och denna enda — å! hon var oupphinnlig!

De följande dagarna kunde han rakt inte

arbeta. Vad skulle det tjäna till att stå och smeta

oljefärg på en duk? Hans vänner ville ha honom

ut med sig på kvällarna, och han följde med,

eftersom han inte visste hur han annars skulle

fördriva tiden, men aldrig hade han funnit deras

konversation så dum och intetsägande, deras skämt

så litet roligt, deras dispyter så onödiga.

Egentligen fann han hela tillvaron tom och intetsägande.Han hungrade och törstade blott efter ett par ögon,

efter ett leende, allt annat föreföll honom under

all kritik misslyckat.

En kväll spelade den lilla orkestern på ett

kafé »vals Dolores». Han slöt ögonen, och för*

satte sig i tankarna till den första kvällen då han

träffat henne, denna underbara företeelse som

plötsligt hade dansat förbi honom. Då han åter

öppnade ögonen, stodo de fulla av tårar.

— Nej* nu börjar du verkligen bli för

sentimental! sade en av hans vänner, och slog honom

på axeln. Att sätta sig till att lipa över en vals!

Vad som också plågade Nils, var den

omständigheten att varken miss Mary eller hennes

far tycktes fråga efter de tavlor de köpt av honom.

Skissen från Öland låg fortfarande på hans

bord, och landskapet från Skurusund stod på hans

staffli. Han hade genast målat en stor svensk

flagga på båten, så nu fattades intet i, att herr

Svenson skulle vara belåten. Men ingen hördes av.

Nils tyckte att det hade gått tre veckor sedan

han hade haft besök av amerikanarna men i

verkligheten var det endast tre dar.

Under dessa tre dar hade vädret varit kallt

och ombytligt. Den fjärde dagen gick upp med

glans. Det var en av dessa fullkomliga dagar, som %

den svenska hösten kan bjuda på. Nils kände sigännu olyckligare än de föregående dagarna. När

man själv är mörk i hågen, är det något särskilt

plågsamt vid att se naturen så lycklig och så

alldeles oberörd av ens lidanden.

Han stod med händerna på ryggen,

sammandragna ögonbryn och stirrade likgiltigt ut på den

vida utsikten från sina fönster, då han hörde det

knacka sakta på dörren. — Stig på, ropade han,

men ingen kom. Stig på! ropade han ännu högre

i förargad ton. Alla och allt som störde honom

i hans dystra tankar, väckte hans ovilja.

Dörren gick upp och där stod en liten

livréklädd betjänt.

— Är det herr Bagge? frågade han.

— Ja visst! Vad är det fråga om! svarade

Nils buttert.

— Det är en fröken som väntar herr Bagge

i automobilen utanför. — Och så skulle jag hämta

ett par tavlor till hotellet och lämna detta.

Han räckte Nils ett kuvert.

— Är — är fröken här — härnere? frågade

Nils, som vårdslöst kastat kuvertet på bordet.

— Ja, hon väntar herr Bagge, svarade

betjänten.

Nils rev ned tavlan från staffliet, packade in

den och skissen, med darrande händer, gav be-tjänten en femma i drickspengar, och sade stam*

mande:

— Säg fröken, att jag kommer strax — strax,

si fort jag fått kläda om mig.

Den lilla betjänten försvann genom dörren,

och Nils störtade omkring i ateljén för att rycka

åt sig en passande dräkt. Han hade just inte

mycket att välja på, men en ganska nött blå

kostym fick duga, och så var det halsduken. Skulle

han taga vit halsduk? — Det klädde honom, och

ännu kunde män ju kalla det sonfmar. Nej —

han föredrog dock en blå med vita prickar, men

den var trasig. Emellertid kunde hålet nog döljas,

om man band den rätt, men han var allt annat än

lugn, och han svor förfärligt över den arma

halsduken, som om den av missunnsamhet konstrade

för att inte falla rätt.

Dock nu, till slut, med en hård, ilsken knyck,

satt den där den skulle sitta, och Nils log emot

sin egen bikl i spegeln. Klädde detta leende

honom? Han försökte åter. Han satte på sig sin

halmhatt — litet på sned — å ja! Han var ju inte

så oäven, och nu störtade han nedför trapporna.

Utanför dörren, mitt i solskenet höll en

" elegant automobil. I den tronade ensam miss

^HTHon var klädd i vitt, med en stör vit hatt,prydd med vajande vita plymer,- och hon satt

inbäddad i blommor.

— Pappa har varit litet illamående,- och vill

ännu inte gå ut! sade hon och räckte honom

handen. Men i detta väder kan jag verkligen

inte sitta inne. Vill ni vara min ledsagare i dag?

— Om jag" vill? svarade han, i det han med

ett språng var uppe i automobilen. Och vart ska

vi fara?

— Utåt Skeppsholmen, svarade hon. Där har

jag en motorbåt, och så segla vi ut åt skärgården.

Ni känner den väl på era fem fingrar,- och kan

säga mig varthän vi skola styra.

— Och alla dessa blommor? frågade han

förvånad, och såg sig omkring i automobilen som

var fullpackad med högar av de härligaste

blommor. Vad är anledningen till all denna rikedom?

— Anledningen är den, att jag såg dem i ett

stort fönster, och gick in och köpte dem, svarade

hon. Inte är det något roligt att köpa en bukett

på ett halvt dussin rosor. Man skall ha många,

många! De voro så väl ordnade i fönstret, att jag

inte nändes att skilja dem — och så tog jag dem

alla! Nu kunna vi inbilla oss att vi sitta i en

trädgård.

Automobilen rusade i väg, och människor

vände sig för att se den sköna, unga, vitkläddadamen,- sittande som i en blomsterkorg. Miss

Mary skrattade.

— De tro tydligen att vi äro ett brudpar, som

resa hem från vigseln! sade hon. Ibland tycker

jag det är roligt att ha alla ögon på mig.

Nils suckade, men svarade intet. Han fruktade

intet så mycket som att se henne förändrad,

förnärmad, som den dagen hon dansade för honom,

och han var inte säker på sig själv. Han gjorde

bäst i att tiga.

Då de hade nått Skeppsholmen, där

motorbåten väntade dem, avskedade miss Mary

auto-mobilen.

— Men alla blommorna? frågade Nils. Ska vi

inte ta dem med oss?

— Nej, dem låta vi ligga kvar, svarade miss

Mary. Jag tänker mig vUka förvånade ansikten

de ska visa, som ta automobilen efter oss! — De

skola bli liggande! vände hon sig till chauffören.

De höra med till automobilen.

En stund efter styrde de ut från Skeppsholmen

på en elegant motorbåt Miss Mary låg till hälften

utsträckt på bekväma kuddar och såg upp i den

molnfria himlen.

— Det är som att flyga! sade hon. Och så

låter båten som om det var ens eget hjärta somklappade av .glädje vid att storma fram över

vågorna. Tänk om vi nu skulle fara till världens

ända ?

— Ja, varför inte? svarade Nils.

Måhända hade han uttalat orden med alltför

mycken värme, ty miss Mary sade strax därpå:

— Eller också gå vi i land på ett av de

första skären. Jag får inte vara alltför länge borta

från pappa.

Hon låg alldeles stilla, och båten kilade snabb

som en fisk ut emot havet, och snart voro de

ute på Kanholmsfjärden.

Det var en härlig höstdag. Havet var

skinande ljust, nästan ljusare än himlen, och runt

om dem flögo segelbåtar och jakter med vita

utspända vingar.

Kusterna stodo som mejslade emot den klara

luften. Lövträden hade börjat att här och där

antaga rödaktiga och bronsgyllene färger, och i

trädgårdarna brunno geranier och krasse med en

prakt som av ädelstenar. Skummet fräste om båten

och en frisk bris svävade däröver. Nils gav order

till styrmannen och en stund efter landade de vid

en vik, där båten löpte in under långt nedhängande

björkgrenar.

— Om ni nu behagar, sade Nils till miss

Mary, så skall jag visa er ett förtjusande ställe.Jag brukar ibland resa hit ut och måla. — Hon

reste sig och räckte honom handen medan hon steg

i land. De lämnade båten och gingo uppför en

klippa, in i skogen.

Man kunde tro sig vara vid världens ända,

så stilla var det här.

Fågelsången hade för länge sedan upphört,

inga blommor funnos, men mossan sken

smaragdgrön i solstrålarna som sökte sig in bland de

mörka granarna och björklövet, som hade börjat

gulna.

En bergbäck, som hade svällt upp av regnet,

störtade sig vit och häftig ner bland stenarna,

och doften av de solbelysta furorna och det

vissnande lövet uppfyllde luften.

Miss Mary kastade sig ned på marken.

— Här stanna vi! utropade hon. Ett mera

förtrollande ställe finna vi inte.

Hon hade satt sig på sluttningen, och vid

hennes fötter lade Nils sig, så att han, när han

talade till henne, måste se upp i hennes ansikte.

Hon plockade ett grässtrå, som hon satt och

bet på, men hon talade inte.

— När reser ni? frågade Nils efter en stund.

— Jaså, tänkte ni också på det? svarade hon

och kastade grässtrået. Jo, vi resa så snart pappa

blir riktigt kry.— Och först till Petersburg? sade Nils.

— Ja, pappa har affärer där, svarade hon.

Men det skall väl inte dröja länge innan vi

återvända till Amerika.

— Längtar ni hem? frågade Nils.

— Jag vet inte, svarade hon. Jag har ju

egentligen intet hem.

— Hur menar ni? frågade han förvånad.

— Jag har ingen mor, svarade hon. Hon dog,

då jag blev född. Jag kommer ju inte ihåg henne,

och Juan, min bror, gifte sig då jag blott var

fjorton år.

— Men så har ni er far, och ni håller visst

mycket av er far.

— Hemma i Amerika ser jag så litet till pappa.

Han har alltid så mycket att göra, och han har

många vänner — och min fars vänner kan jag

inte fördraga.

— Hur kommer det till? frågade Nils.

— Jag vet inte, svarade hon, och hennes svarta

ögon ljungade. Men jag tål dem inte. De se

inte ut som gentlemän.

— Så får ni väl trösta er med era egna vänner,

sade Nils. Bland dem finns väl många som ni

kan hålla av?

Miss Mary betänkte sig litet, därpå sade hon:

Ja, bland mina »ladyfriends» finns nog en ochannan, som jag kan lita på, men herrarna bryr jag

mig inte om, de ha dock blott en tanke alla.

— Och det är? frågade Nils.

— De vilja gifta sig med mig! sade miss

Mary, och såg honom stint i ansiktet. De veta

att jag är rik, mycket rik, och de vilja åt mina

pengar.

— Jag tror att om ni inte ägde ett öre,

skulle ni ha lika många tillbedjare, sade Nils

ivrigt.

— Pytt! svarade miss Mary, och rev upp en

hel hand full mossa från jorden, och kastade den

långt bort. Männen äro inte så beskaffade!

Naturligtvis föredraga de att den kvinna de välja, skall

se skaplig ut, helst vara mycket vacker — som

jag. Men det avgörande för dem är dock

pen-ningefrågan. De vilja ha medel till att spekulera,

till att komma sig upp, och till att roa sig med.

Det bekvämaste sättet är ju att få några millioner

i hemgift

Nils kände sitt hjärta bulta hårt. Hur skulle

han nu våga säga vad han tänkte på. — Ni gifter

er sålunda aldrig? flög det ut ur hans mun med

förfäran.

— Nej, svarade hon. Jag tänker aldrig gifta

mig. Jag misstänker dem alla. Och skulle jagvara svag nog att taga en man till äkta, och

jag så en dag skulle se något i hans ögon, som

sade mig, att det dock till slut inte var mig, men

mina pengar han älskade — ja, då gick jag

genast.

— Där finns ett sätt att lösa frågan, fortsatte

hon efter en stund. Och det är att finna en man,

som är mycket rikare än jag, och som inte behöver

mina pengar. Om jag då kan tycka gräsligt,

förfärligt mycket om honom då! — Ja, då tar jag

honom.

— Det finns måhända ännu ett sätt, sade

Nils, som med fruktan och bävan såg upp i hennes

sköna ansikte, som såg mycket allvarsamt, ja,

djupt sorgsen ut. Om det skulle komma en man,

som inte alls frågade efter era pengar, men blott

efter er själv — skulle ni måhända då---

— En sådan man finns inte! avbröt hon och

ryckte av sig hatten. Inbillar ni er att någon, som

inte själv ¡hade fullt upp med pengar, och som

visste, hur mycket jag skall få, skulle låta bli att

göra sina rättigheter gällande? Ni måtte inte

känna människorna.

— Måhända känner jag inte de andra, svarade

Nils, men jag känner mig själv, och jag vet att

om ni så vore den fattigaste tiggartös, så skulle

jag anse det för en lycka, för den enda lyckasom fanns, om ni ville, om -ni kunde älska mig.

Mary! — Vad frågar jag efter era pengar, det är

er själv, blott er själv som jag älskar och åtrår

av hela min varelse! Han hade gripit hennes

händer, och tryckte dem så det gjorde ont.

Men hon slet dem lös, och hennes ansikte hade

fått ett ännu mer smärtsamt uttryck.

— Också ni! också ni! sade hon. Jag tänkte

att vi skulle ha varit goda vänner och kamrater —

att vi skulle ha glatt oss över dessa få dar vi ha

att roa oss, och nu har ni förstört alltsammans!

Ni vill också taga mig fast, mig och mina pengar

— ja, tyst! Säg inte emot mig. Ni vet det kanske

inte själv, men jag vet det, det är dessa

förbannade pengar, som alltid stå mellan mig och

kärleken.

Hon satt och stack genom sin hatt med två

långa juvelprydda hattnålar. Plötsligt kastade hon

den ena högt upp i luften. Den gnistrade som

en blixt i solskenet, och föll ner i bergbäcken.

— Om jag kunde vräka alla mina millioner så

här, sade hon, och lät den andra nålen flyga. Men

pappa skulle aldrig tillåta mig att bli fattig. Han

skulle tvinga mig att taga emot. Han skulle

förfölja mig med sina pengar.

— Och när allt kommer omkring, sade Nils,

så skulle ni själv måhända inte kunna undvara detöverflöd i vilket ni här växt upp. Ni skulle aldrig

kunna välja en fattig man.

— Jo, om jag älskade honom, svarade

hon,-och såg på Nils. Det var något i hennes

ögon,-som fick hans hjärta att stå stilla. — Kunde det

vara möjligt? Men det var blott ett ögonblick.

Hon slog ned ögonen medan hon skakade

granbarr och mossa från sin klänning.

— Kom nu! sade hon och gick förut Nu fara

vi hem — och så skiljas vi.

Det hade blåst upp, och miss Mary lade sig

ned i båten, drog en schal över håret och talade

inte under hela återfärden.

Då de kommit fram till Skeppsholmen

telefonerade hon efter två automobiler.

— Nu tar ni den ena! sade hon till Nils. Och

reser vart ni behagar. Jag reser hem till pappa

— och så ses vi inte mera.

— Aldrig? frågade Nils med en så förtvivlad

röst, att hon såg medlidsamt på honom.

— Man skall aldrig säga aldrig, vet ni nog,

svarade hon och räckte honom handen.

— Och jag får inte komma och säga er farväl?

frågade han med en röst som skälvde av ångest.

—.Vad skulle det tjäna till? svarade hon. Vi

kunna dock inte mera vara naturliga med varandra.

Lev väl och lycka till med ert arbete! — Hon stegupp i automobilen, och ett ögonblick därefter var

hon försvunnen. Det blåste starkt och alla vimplar

och flaggor på båtarna klapprade hårt.

Nils blev stående länge liksom en som vaknar

efter en dröm och inte kan finna sig till rätta i

verkligheten. Så steg han upp i automobilen och

åkte hem till sig.

•

De följande dagarna kunde han inte alls

arbeta. — Hon är här ännu, tänkte han. Jag kan

möta henne pi gatan. Jag kan träffa henne pi en

restaurang. — Men han mötte henne inte.

Efter fjorton dar tänkte han: — Nu är hon

borta* och vad är det kvar här? Ingenting, rakt

ingenting.

Först nu märkte han hur djupt intryck hon

gjort på honom. Alla andra kvinnor föreföllo

honom fula, tafatta, rent av frånstötande. Och hur

tillgjorda och inställsamma föreföllo de honom inte

när de talade. Usch! — vämjeliga voro de alla!

Ju längre tiden gick dess mera olycklig och

ensam kände han sig, och småningom råkade han

in i det tillstånd, som nog är det sorgligaste av

alla, att ingenting intresserade honom. Timtals

stod han och stirrade tit genom fönstret pi sin

ateljé utan att kunna företaga sig något.Vintern hade kommit grå, ful och mörk.

Aldrig hade han tyckt Stockholm vara så litet till

sin fördel. Ute i det fria var det omöjligt att vara,

och inomhus ville han inte vara.

Han skulle måla ett par tavlor efter skisser

han hade gjort på sommaren, men han kom inte

ur fläcken med dem. Medan de flyktiga skisserna

voro fulla av liv och solsken, blevo tavlorna döda

och ledsamma. Han utförde dem mekaniskt, medan

hans tankar voro långt borta.

Till en början återstod det honom ännu ett

litet hopp. Hon skulle naturligtvis skriva någon

gång. Om också blott ett litet kort med tack för

sist.

Vid den tid posten kom, blev han förskräckligt

nervös, gick upp och ned på golvet, och lyssnade

till varje steg i trappan. Eller också kunde han

inte alls stanna hemma, utan företog en lång

promenad, drog ut på tiden, och rusade därefter

uppför trapporna i hopp om att finna ett brev —

men alltid var hans brevlåda tom.

Äntligen en dag fann han ett brev med

Amerikas poststämpel. Han rev upp det under

det hans hjärta bultade våldsamt. Det var en

inbjudning till en utställning i Chicago, i det

man inbjöd honom att skicka några av sina tavlor.Han lät det falla till golvet och överlämnade sig

åt sin bittra besvikenhet.

Fram på vintern hade han gjort slut på de

pengar han fått för tavlorna han sålt till miss

Mary och hennes far. Sedan hade han inte utfört

något och intet sålt.

Ett par av hans vänner började tala om honom

med oro. — Han var ju tydligen sjuk och borde

skickas till en nervanstalt. Man samlade ihop åt

honom en liten summa, stor nog att han kunde

uppehålla sig på ett sanatorium tills våren kom.

Ivar Karlson, juristen, av vilken Nils, under

hela denna tid, inte hade sett skymten, kom en

dag till honom i skymningen, och talade om för

honom att han kunde resa upp till det omtalade

vintersanatoriet, och utan bekymmer sköta sin

hälsa.

Nils såg på honom, och frågade därefter:

Jaså, ni tro, att jag är tokig?

— Inte alls, försäkrade Ivar. Men du är

nedstämd och klen, och uppehållet där bland

fjällen skall göra dig gott.

— Det tror jag inte alls, svarade Nils. Jag

trivs inte bland höga berg, och jag hatar snö.

— Men här kan du ju i alla fall inte arbeta,

sade Ivar vänligt.

— Nej, varken här eller någon annanstans,svarade Nils. Vad skall det tjäna till? — Ingen

saknar min konst, den är verkligen alltför

obetydlig. Och den intresserar inte längre mig själv.

Det är bäst att jag släcks ut, som ett utbrunnet

ljus.

Han hade satt armbågarna på knäna och dolde

ansiktet i sina händer.

— Nils, sade Ivar och klappade honom på

ryggen. Vad är det åt dig? Har du haft någon

sorg?

Nils tog händerna från ansiktet och öppnade

munnen. Han fick med ens en oemotståndlig lust

till att tala om allt han lidit, till att gråta och skrika

och ge sitt utpinade hjärta luft, men plötsligt

hejdade han sig och sade med ett ansträngt leende:

— Nej! — Vad skulle jag ha haft för sorg?

Jag kan bara inte arbeta. Det är en fördömelse

som kan komma över vem som helst — men då

tycker man inte heller att livet är det minsta

värt.

— Ja,- då skall du sannerligen också upp

till sanatoriet, sade Ivar med eftertryck. Det är

bara något i din fysik som är i oordning, och

om du får sköta dig där, skall du snart åter vara

bra. Låt nu dina vänner taga hand om dig, och gör

inga invändningar.

Nils gjorde inga invändningar. Han var i ettså slött och passivt tillstånd, att han lät sig som

en annan kappsäck hanteras och expedieras upp i

fjällen.

Sakta och omärkligt gjorde det honom gott

att vara där. Den friska luften stärkte hans nerver,

den stora stillheten lugnade honom. Då våren

kom, satte han sig en dag och målade en trädgrupp

utan blad, men med spirande gräs omkring på

marken, och långt, långt borta blånande höjder,

som lockade tankarna bort i fjärran.

Det var en poesi och charm över denna lilla

tavla, så att en herre, som uppehöll sig på

sanatoriet, genast köpte den. Från denna stund började

Nils åter arbeta. Men han arbetade pi ett helt

annat sätt än förut. — Innan han hade sett miss

Mary hade han målat mycket fort, och sällan

fullbordat sina studier. Mycket hade gjort intryck

på honom, och han hade gripit alla dessa många

förbigående intryck i flykten och skisserat dem

livligt och hastigt. Nu kunde han liksom inte

lösrycka sig från sitt ämne. Han tyckte aldrig han

blev färdig med det, och fick det aldrig tillräckligt

bra. Förut hade han ofta valt glada motiv,

sol-skensbelysningar över bördiga trakter. Nu var det

alltid ensamheten som tjusade honom,

gråväders-belysningar över ödsliga ställen, där intet rikt eller

blomstrande fängslade ögat, men där man i alltkände saknadens poesi. Det var inte så mycket

det man såg, som det man inte såg, vilket hade

sysselsatt hans fantasi. Saken var den att han

alltid tänkte på en som var långt i fjärran,

måhända för beständigt oupphinnlig. Varje av hans

landskap blev som en suck ut i rymden, en fråga.

Var är hon? Var har hon tagit vägen? Man

tyckte sig höra poppelbladen rassla melankoliskt.

Man väntade nästan att de gråa moln som sänkte

sig över hans landskap skulle brista ut i gråt,

och man såg undrande och längtansfullt emot de

blåa horisonterna på hans tavlor. Det tycktes som

om allt ljust och lockande fanns där borta, långt

bakom bergen.

Konstnärer och folk som förstod sig på konst

började att fästa sig vid vad Nils målade, och

småningom kom man till att älska det. Så mycket

allvar och så mycken poesi hade man knappast

väntat av honom, som förut mest målat

skärgårds-tavlor från Stockholms omnejd för brödfödan.

Nog hade han suttit inne med känslan för allt vad

han nu målade. — Miss Mary hade valt rätt, då

hon fäste sig vid hans ensamma landskåp från

Öland. Men han hade levat i för mycken oro för

förtjänsten, nu tänkte han inte längre därpå. Han

målade blott vad han själv hade lust och håg föratt måla, och underligt nog fick han nästan alltid

sina tavlor sålda.

Dessutom hade han numera inte så många

små utgifter, vilka ju gärna bli till stora, när de

räknas ihop.

Han var inte längre road av kamratlivet och

var sällan synlig på krogar och restauranger.

Hans vänner sade om honom, att han hade blivit

»så förbannat tråkig» med undantag av Ivar

Karlson, som betraktade honom som en man med

ett brutet nervsystem, vilken antagligen aldrig

skulle bli annat än rekonvalescent.

En fix idé hade han verkligen, och det var

en ständig väntan på brev. Vid den tiden posten

skulle komma, blev han alltid orolig, och om

postbudet hade något med åt honom* darrade hans

händer, och hatts ögon kunde knappast läsa utan*

skriften. Han blev först lugn, ett otäckt kvalmigt

lugn, när han hade sett att det brev han alltid

väntade på, aldrig kom.

Fem år hade förflutit sedan den dagen Nils

sett miss Mary försvinna i automobilen från

Skeppsholmen. Han var nu trettiofyra år, men

såg nog en del äldre ut. Han hade blivit mager

och lagt sig till med ett litet skägg, och redan

hade hans rödbruna hår litet grått vid tinningarna.

Det var just årsdagen då han första gångenhade sett miss Mary på kaféet i Grand Hotel. Han

brukade alltid gå dit den dagen, sätta sig på samma

plats han den dagen suttit på, och stirra bort mot

bordet, där hon och hennes pappa hade haft plats,

och med mörk och vredgad uppsyn betrakta alla

dem som tillfälligtvis nu intogo samma platser.

Det var den tredje september, och detta år

var vädret lika fullkomligt klart och vackert som

det hade varit den minnesvärda dagen för fem år

sedan.

Dörrarna till kaféet stodo öppna,- och Nils

gick in och satte sig i en av de små sofforna*

strax innanför dörren där han suttit med Ivar

Karlson. Han beställde en kopp kaffe, tände sin

cigarr och började röka. — Hans ögon sökte genast

bordet vid musikläktaren, där hon hade suttit,

hon som han aldrig kunde glömma. Nu satt där

en besynnerlig äldre dam. Hon var klädd i en

dräkt av gult råsiden, med en mycket vid kappa.

På huvudet hade hon en blå halmhatt, som gick

ned över öronen som en mössa, och var prydd

med ett par enorma gula plymer som stodo rätt

upp i luften. Hennes hår var grått och långt

ner-kammat över kinderna, ansiktsfärgen var mycket

röd, men ögonen kunde man inte se, eftersom hon

bar ett par stora blå glasögon. Platsen vid hennes

sida var tom. . .Nils kände just en obehaglig, osympatisk

känsla stiga upp inom sig. Hur kunde hon våga

att sätta sig där, där som--men i detsamma

avbröts hans vredessvall av musiken som började

spela.

Sakta, smeksamt, tjusande lyfta sig tonerna

av »vals Dolores».

Han kände blodet rusa upp i kinderna och

tårarna trängde på. — Var det rent tillfälligt att

de just nu, på denna dag, i det ögonblick han

hade kommit, skulle spela denna underbara vals?

Ovillkorligen såg han åter bort emot det lilla

bordet, där hon den dagen suttit med sin far.

— Den gamla damen som nu tronade där, hade

vänt sig emot ingången, som leder upp till

våningen. Hon log emot någon som kom nedför

trappan, men som blev stående och lyssnade till

musiken.

Det var en lång och smärt ung dam, klädd

i djup sorg. — Nils reste sig.

Hon vände nu huvudet emot salen. Nils såg

ett mycket blekt ansikte, ett par stora, svarta,

sorgsna ögon.

Han darrade från huvud till fot. Gud i

himlen! Kunde det vara möjligt. Var det — var

det hon?

3. — DoUarprinsessan.Nu vände hon ansiktet rakt emot honom, såg

forskande på honom, och rodnade lätt. Hon böjde

huvudet till hälsning och log! Å, detta leende hade

blott en i hela världen!

I nästa ögonblick stod han vid hennes sida och

grep hennes hand mellan båda sina. De talade

inte, men musiken uttryckte vad de hade att säga

varandra.

Först då den tystnat, vände sig miss Mary

till den gamla dämen. — Får jag presentera för

dig min svenska vän, rar Bagge, målare! Och

därpå sade hon till Nils. Detta är min amerikanska

väninna, mrs Hagman, som har varit så god och

tagit mig med till Europa..

— Och ni är här, utan att låta mig veta det!

sade Nils och såg mycket sorgset på henne.

— Vi kommo i går kväll! svarade hon. Jag

hade tänkt söka upp er i morgon. Bor ni ännu

kvar i ert fågelbo? tilläde hon och tittade upp på

Nils med dessa förtrollande ögon, som han aldrig

kunnat glömma.

— Ja, ni skall finna allting precis som ni läm*

nade det Jag har inte ens flyttat bordet från

fönstret, där ni placerade det, den dagen ni och

er far åto frukost hos mig. — Men var är er far?

frågade han plötsligt. Förut hade han just inteägnat denna gentlemans frånvaro någon

uppmärksamhet.

— Min far är död, svarade miss Mary sakta.

Det är efter honom jag bär sorg.

— Då är hon rikare än någonsin! tänkte Nils

med förfäran. Då kan jag aldrig ha något hopp.

— Talar ni engelska? frågade plötsligt mrs

Hagman och vände sina blåa glasögon emot

honom.

— No! — Yes, svarade Nils. Det vill säga

jag förstår det nog tämligen bra när jag läser det.

Jag har övat mig dessä sista år. — Men jag har

inte haft någon att tala med--tilläde han med

en sorgsen blick på miss Mary.

— Då skall ni passa på att öva er nu, sade

mrs Hagman och log så man såg två rader mycket

stora, och inte så särdeles vackra tänder. Och

därmed började konversationen att föras på engelska.

Mrs Hagman talade mest hela tiden, och Mary

fick vara tolk. Den amerikanska damen hade

mycket att berätta och gjorde det med mycken

vältalighet. De hade kommit över på en av de

amerikanska atlanterångare som gå på England.

— Praktfull båt! yttrade mrs Hagman. Man har

samma komfort som hemma hos sig. Och maten

utsökt. Det stormade ju två dar, och de flesta

av passagerarna infunno. sig inte till måltiderna.Så mycket bedrövligare för dem! En sådan

hummer, sådana glasser får man knappast på fasta

landet. Det sades att passagerarna ledo av

sjösjuka. Pjåsk! — Inte behöver man vara sjösjuk!

Jag är aldrig sjösjuk. Det där är bara inbillning.

Man skall räta på sig och gå upp på däck, låta

vågorna spruta över sig, och fixera horisonten.

Då får man aptit och känner sig situationen vuxen!

— Min lilla vän här! Hon klappade Marys hand

och Nils lade märke till att den inte bar ringar.

Min lilla vän här, ville ju inte äta medan stormen

pågick. Men hon uppförde sig dock ganska bra,

utan att ställa till uppträden, satt ihopkrupen som

en sjuk fågelunge till dess havet åter var lugnt.

Nils såg på Mary. Han märkte att hon blivit

mager, och var mycket blek. Dessutom hade hon

fått mörka ringar under ögonen, som gav henne

ett lidande uttryck. Vad hade hon gått igenom?

Inte kunde väl sjöresan ensam ha åstadkommit

denna förändring?

— Ja, så kom vi ju till London, och där

uppe-höllo vi oss en hel vecka, fortsatte mrs Hagman.

Det är en ganska intressant stad, fastän

förskräckligt långt tillbaka i alla moderna

uppfinningar. Och så är det ju detta tråkiga, att

engelsmännen inte kunna tala engelska.

— Kunna de inte tala engelska? upprepadeNils föfvånad. — Nej, det kunna de verkligen inte,

svarade mrs Hagman bestämt. De tala ett konstigt

tjockt språk, som man ofta inte alls kan begripa.

Nej, för att höra den rena, vackra engelskan, bör

man komma till Newyork. Vi amerikanare, vi

kunna Visa världen hur vårt språk egentligen skall

låta. — Och så de kläda sig, dessa engelska damer,

fortfor hon, utan att göra paus. De ha ju inte ett

spår till smak. Varför observera de inte de

amerikanska damernas toaletter? Se nu till exempel

på Mary och mig! Ni skulle inte i hela England

finna två damer, som liknade oss i konsten att

välja färger och snitt.

Nils kunde låta bli att le, men miss Mary

uppfångade skalken i hans ögon, och det blixtrade

till i hennes egna. I själva verket kunde man inte

föreställa sig två större kontraster än mrs Hagman

och Mary. — Den första var mycket nära

karikatyren i sin påfallande, skrikande dräkt, under det

att Mary, i sin enkla sorgdräkt såg så distingerad

ut, att man märkte henne bland alla andra damer

som kommo och gingo.

— Nu skulle vi bese Stockholm, sade mrs

Hagman. Och ni vill ju nog vara så god att visa

oss allt. Min princip är att se allt. Intet skall

undgå mig! Jag vill inte som engelsmännen, nöja

mig med att notera, att jag varit där och där, ochkunna upprepa namnen på de olika ställena. Jag

vill genomforska de platser jag besöker i minsta

detalj. — Hon slog hårt med ena handen i den

andra. — Vi kunde måhända börja i morgon?

vände hon sig till Nils.

— Har ni tid i morgon ?

— Min tid står helt och hållet till er

disposition,- svarade Nils, och såg på Mary.

— Ni stannar väl dock någon tid?

— Vi hade tänkt åtta dar, svarade Mary och

slog ned ögonen.

— Atta dar! upprepade Nils. Skall ni redan

återvända om åtta dar?

— Mrs Hagman har mycket att se, svarade

Mary. Hon vill genomresa Norge, Sverige och

Finland. Till Danmark skulle vi också.

— Och Holland, Holland! tillfogade mrs

Hagman. Jag bryr mig inté om att resa i de

länder som hela världen skriker om, Italien !

Frankrike! Bevars! Rom, Neapel, Paris! Det har man

nu hört så många år. Det kan man utantill av

beskrivningar och fotografier. Nej, jag vill se,

vad som ännu inte är så genomströvat.

Vi skulle upp till Lappmarken, till Nordkap —

om det inte blir för sent, och ännu bättre om

turistströmmen redan har upphört. Då äro vi

ensamma herrar på täppan. — Men vi skulle varai Amerika innan november månads början.

Flickungen där har sina planer för vintern.

—"Jasåt .Nils såg åter på Mary. Törs man

fråga vilka? -

— Jag skall arbeta, svarade Mary sakta. Jag

får lov att skaffa mig arbete.

Nils såg fortfarande på henne.

Han väntade ätt hon skulle säga mera, men

hon teg. Skaffa $ig arbete? Hon sade, att hon

fick lov ätt skaffa sig arbete, tänkte han. Vad

betyder detta? Har hennes far misslyckats, och

inte lämnat något efter sig? Hur skall jag förstå

detta?

Han blev tyst, och drack i tankarna én mangd

islimonad, vilken damerna hade bjudit på, medan

han såg ut emot strömmen över vilken himlen

redan hade börjat bli dunkel, medan det ena ljuset

efter det andra dröp fram som gnistor ur

skymningen.

Miss Mary reste sig.

— Nu, Anne, sade hon till mrs Hagman. Nu

skall du gå upp pch vila dig, så går jag en liten

promenad med mr Bagge.

— Vila mig! utbröt mrs Hagnjan, och lade

sina små feta armar över varandra i knäet. . Du

vet väl, att jag aldrig vilar mig. Men om du harnågot särskilt att språka om med mr Bagge, så

gå ni i Guds namn, vart ni behaga.

— Är du ledsen på oss därför, frågade miss

Mary och böjde sig över sin väninna.

— Så du pratar! svarade mrs Hagman, och

slog Mary lätt på kinden. Jag är väl ingen gås

heller. Då jag var vid dina år tyckte jag också om

att vara ensam, när jag gick skymningspromenader

med mina unga vänner. Men raska på, innan det

blir alldeles mörkt. — Och så komma ni väl upp

på rummet, så vi få dricka te på balkongen.

Nils stod redan vid dörren, och Mary. kom

bort till honom. Mrs Hagman kysste hela tiden

på fingret åt dem, till dess de försvunno på

trottoaren utanför Grand.

Fort och tyst gingo de sida vid sida över

Skeppsholmsbron, förbi de stora popplarna, och

ned på vägen som går längs vattnet.

De mötte blott en och annan ensam vandrare,

och det enda ljud som hördes var vågornas

plaskande bland stenarna. Det skymde beständigt

mer och mer, och snart låg Stockholm blänkande

av tusentals ljus under den molnfria hösthimmelh.

Mary var den första som talade.

— Vill ni ge mig er arm, sade hon, utan att

se på Nils.

Han bjöd henne armen, och kände med stor-mande hänryckning hur hon stack sin hand under

den, och hur hon kom honom alldeles nära. —

Taktfast och fort fortsatte de vandringen. Det

föreföll Nils nästan, som om de flögo fram. Han

hade inte lust att tala. Detta var ju lyckan, en

lycka så stor, att den väl var värd alla de år

av sorg och längtan och ensamhet han genomlevat.

Att gå ensam med henne vid sin sida, bort

igenom natten med stjärnorna över sina huvuden

och stjärnorna runt om vattnet. Nej! ord behövdes

inte, vad skulle de tjäna till.

Då de kommit till slutet av strandpromenaden,

satte sig Mary på en bänk, som står där vänd

åt staden. — Sitt ned! sade hon och klappade

på den tomma platsen vid sin sida.

Hennes mörka ögon blickade emot staden,

och så sade hon plötsligt:

— Jag har längtat efter Stockholm. Därför

kom jag hit.

— Och ni har aldrig längtat efter mig? vågade

Nils att fråga.

Det dröjde litet innan hon svarade.

— Jo, också efter er. Jag har längtat efter

att möta er och tala om något för er.

Hon teg åter, men så sade hon med hög röst:

Jag är fattig. Jag äger intet.

Om hon hade sagt: Jag har all världenshärligheter att ge er, kunde Nils inte ha känt

sig lyckligare.

— Ni hörde att min far är död, fortfor hon.

— Och han efterlämnade intet åt er1?

frågade Nils.

— Jo, han efterlämnade mycket pengar,

många millioner, men pengarna voro inte hans.

— Han var skuldsatt, anriiärkte ■ Nils.

— Néj! Visst inte! Det är inte det jag menar.

Men han hade fått sina pengar på — — ja på

oärligt sätt. Han hade spekulerat i andras

undergång, sade hon hårt.

Nils tordes inte yttra ett ord.

— Att tänka sig att många människor ha blivit

olyckliga genom pappas förvållande! utbröt hon.

Och jag vet det, jag vet det: Jag har funnit

och fått brev, fulla med förbannelser över min

fars handlingssätt. Och alla dessa tårar, kan man

aldrig avtorka, aldrig gottgöra allt det lidande min

far har varit orsaken till. År det inte gräsligt?

Hur skall man någonsin kunna glömma det? —

Hon böjde huvudet och slog båida händerna för

ansiktet.

— Dessa otäcka, förbatliiade penningar!

nästan ropade hon. Den gången jag hade dem,

stodo de beständigt i vägen för min lycka. Jag

förstod att alla ville ha dem, och att man villeha mig, därför att jag kunde bringa rikedom. Och

nu — nu vet jag först priset på alla dessa millioner.

De har kostat min far hans heder och ära, och

varit den onda makt, som frestat honom, och för

vars skull han inte har fruktat att trampa på de

olyckliga och sluta sitt hjärta för mänsklig nöd

och ångest. Jag h a t a r penningar.

— Och hur blev ni dem kvitt? frågade Nils

sakta.

— .Pet ar en; lätt sak att bli kvitt penningar,

sade Mary och slog med nacken. Vad är väl några

millioner i förhållande till samhället? Det är ju

blott en skedfull sand i havet. — Alla önska pen*

ningar — och jag gav fort bort alla mina. Vi ha

barnhem och ålderdomshem, och hem för obotligt

sjuka, och sjömanshem och hospital, och mycket

annat. Jag hade ingen ro förrän jag såg de sista

slantarna försvinna.. Det var som de skulle ha

fläckat mina händer. Och dessutom, återtog hon

med sakta röst. För min fars själaro. Vad skulle

jag kunna göra annat?

— Och vad lever ni av? frågade Nils. Varmed

har ni tänkt kunna livnära er?

— Jag har behållit så mycket, att jag inte

behöver svälta, svarade hon. Det är fegt! Jag

medger att det är fegt, men min mor hade också

haft pengar, vilka min far hade fått henne atttestamentera uteslutande till sig. Nu inbillar jag

mig att det är mors pengar jag lever på. För

resten är det så litet, att det knappast förslår till

det dagliga brödet, men jag tänker arbeta. Jag är

inte rädd för att arbeta.

— Och vad för slags arbete vill ni ägna er åt?

frågade Nils. Han tyckte att luften omkring honom

hade blivit så lätt och stärkande.

— Jag vill ge sånglektioner, svarade Mary.

Jag har en vacker röst, och jag1 har haft de bästa,

åtminstone de dyraste lärare som voro att få.

— Och nu vill ni hem till Amerika och börja?

frågade han i en munter ton.

— Det är nog mest utsikt att få elever i ens

eget land, svarade Mary.

— Tänk om ni skulle försöka här? inföll Nils.

%

— Tror ni, att jag skulle ha någon framgång?

sade hon och såg frågande på honom.

— Jag skall hjälpa er, om min hjälp kan tjäna

till något. — Men bäst skulle då vara — Han

teg, i förfäran för vad han ämnade säga.

— Vad skulle vara bäst? frågade hon, då han

inte fortsatte.

— Jo bäst — det enda riktiga och förståndiga

skulle vara att ni — att ni gifte er med mig.

Hon sprang upp från bänken, och frågade i

en ton, som nästan lät vredgad:— Vad menar ni?

— Precis vad jag säger, återtog Nils.

— Har jag inte lidit nog? Har jag tänkt och

drömt och längtat efter annat än efter er, sedan

ni övergay mig? Den gången var det er rikedom

som hindrade er i att göra mig lycklig. Nu finns

den ju inte längre. Nu är ni lika fattig som jag,

och nu skall ni, måste ni taga emot mig!

— Och ni tror verkligen att det är med ett

sådant mål i sikte, som jag gjort denna resa? sade

Mary, som åter börjat gå emot staden. Tror ni

verkligen att jag har blivit så usel, att jag skulle

vilja begagna mig av eder godhet mot mig, för

att nu, då jag är fattig, få er att taga mig under

edra vingars skugga.

— Jag har inga vingars skugga, ropade Nils

och stannade. Och jag hyser inte minsta känsla

av godhet för er. Jag älskar er ända till vansinne,

och har gjort det i alla dessa år. — Och nu vill jag

inte höra ett ord mera om edra ädla principer

och alla de dumheter ni kan hitta på att låta mig

höra. — Mary! Min egen tillbedda flicka! utbröt

han och tog henne i famnen. Han kysste henne

så många gånger och så häftigt, att hennes hatt

föll av, och en herre, som kom förbi, vände sig

helt bestört, och undrade om han skulle tillkalla

polis.Först gjorde hon motstånd, så började hon

gråta, men därefter att skratta, och alltjämt kysste

han henne passionerat.

— Här har du din hatt! sade han

slutligen,-och tog upp den.

— Nu är du min, så att du vet det, sade han

och klämde hennes arm så hårt mot sin, att hon

skrek till. Och nu börja vi livet på allvar.

— Men jag vill hjälpa till, sade Mary, som

hängde vid hans arm. Du har aldrig hört mig

sjunga, och vet du, att jag sjunger riktigt bra*

— Det tvivlar jag inte på, sade Nils och kysste

henne. Men först skall du sjunga för mig, och

dansa för mig. Kommer du ihåg den gången du

dansade i ateljén?

Hon svarade med att göra ett par danssteg vid

hans arm.

— Galningar! mumlade en äldre herre, som

passerade dem.

Då de återkommo till hotellet, möttes de av

mrs Hagman, som hade upplyst sin stora salong,

där hon låtit bära in ett fullt serverat tebord.

Hon själv hade gått ut på balkongen, varifrån

hon spanade efter dem.

Nils hade den tillfredsställelsen att se henné

utan blåa glasögon och utan den plymagerade

hatten. Han fann henne betydligt mera tilltalandenu, då hon tittade på honom med ett par små,

kisiga, glada ögon, under ett tätt, vågigt grått

hår.

— Så länge ni varit borta, utropade hon då

Nils och Mary kommo rusande in i salongen. Ni

kunde verkligen haft tid nog till att förlova er.

— Det är ju också det vi ha gjort, sade Mary

och kysste henne.

Mrs Hagman satte sig med en duns i en stor

länstol.

— Otäcka förräderska! utbröt hon. Vad skall

det nu bli av min tur genom Sverige, Norge,

Finland och Lappmarken?

— Naturligtvis reser jag med! sade Mary

medan hon drog av sina handskar. Det har jag ju

lovat! och jag håller mitt löfte — på ett villkor.

— Och det är? frågade mrs Hagman.

— Att du inte ger oss någon bröllopsgåva!

Jag vill inte veta av något som heter lyx, och

det nödvändiga ska vi nog själva skaffa oss.

— Och vad säger fästmannen om detta?

frågade mrs Hagman och såg på Nils.

— Skall hon nu åter resa, utbröt han i ömklig

ton. Jag tänkte Mary skulle hjälpa mig att hyra

en liten våning och skaffa litet möbler.

— -Våning? möbler? sade Mary och såg

skälmaktigt på honom. Jag tänker vi bo kvar iditt fågelbo på Söder, och där behöver du inte

flera möbler än du redan har. — Inom tre veckor

är jag åter, då hålla vi bröllop!

Det blev som Mary hade sagt. (För resten

blev det i de flesta fall som Mary önskade det.)

Nils såg ut som om hans sista stund var kommen,

den dagen han följde Mary och mrs Hagman till

ångbåten, som gick på Norrland, men dess mera

glädjestrålande hämtade han dem åter vid

stationen, då de hemvände efter en färd på tre veckor.

— Mycket intressant, sade mrs Hagman, men

det hela var för mörkt och för kallt, och inte kunde

de rosta bröd ordentligt!

Efter ett mycket tyst bröllop flyttade Mary

upp i ateljén på Söder. Inom kort hade hon

omdanat den stora ateljén till arbetsrum åt Nils

och salong. Nils’ vänner kommo dit om kvällarna

när den stora .taklampan var tänd "över kvällsbordet,

där värdinnan, klädd i förkläde och med

uppkavlade ärmar, serverade skinka med salad, och

själv blandade limonaden, och funno allt ihop

förtjusande. Mest av allt prisade de dock Marys

skönhet. — Och en sådan röst hon har! utbröt en

av dem, som älskade musik. Den låter tjo, tjo, som

en trast. Inte som en av våra vanliga svenska

lokomotiv-sopraner. — Och så hon dansar till-fogade en annan. Man kan bli alldeles

vimmel-kantig av att se på.

— Och så hon älskar sin man, slutade en

tredje. Det är dock det bästa av allt ihop! Den

som hade en så vacker kvinna som älskade en så

vansinnigt! — Han böjde huvudet ganska tröstlös,

ty han var en ovanligt ful karl.

*

Sex år senare — det är nu inte så länge sedan

— reste jag med kontinentaltåget söderut, och

då tåget stannade vid en av stationerna i Söder-;

manland, blev jag uppmärksam på en mycket

vacker ung dam, som höll två små gossar vid

handen. Den ena av dessa barn var isynnerhet

rent av förtjusande. Han var mörk som en

sydländsk gosse, med stora, svarta ögon och lockigt

svart hår. Alla tre väntade de på någon som steg

av tåget här, och jag såg snart en ung man gå ned

på perrongen, skynda emot dem och omfamna och

kyssa dem. Gossarna grepo strax tag i hans

kappsäck som de båda två voro lika ivriga att få bära.

Han tog den unga damen under armen, och de

försvunno alla genom stationshuset.

Jag vände mig till en medresande herre som

jag kände och uttryckte min nyfikenhet att få veta

vilka dessa sympatiska människor kunde vara.— Det var målaren Nils Bagge, svarade han

mig. Och hans amerikansk-spanska fru. De ha

byggt sig ett litet hus här vid skogsbrynet — och så

fick jag hela historien. — Det går honom bra,

slutade berättaren. Om han än inte är av de ytterst

moderna, som äro i ropet, så har han dock alltid

en publik, som uppskattar honom och köper hans

tavlor. Och hon är makalös. Jag kommer ihåg

vad en amerikan en gång sade till mig, att är en

amerikanska som hon skall vara, då är hon »a good

one to have». Och det är just vad man säger om

Mary Bagge. Hon är »en god en att ha».

— Det fattas blott ett i deras lycka, fortfor

han. De vilja nödvändigt ha en liten flicka. Nu ha

de blott dessa två gossar. Det är redan bestämt

vad flickan skall heta.

Hon skall heta Dolores, efter mrs Marys mor,

och så efter den där valsen, som de anse ha

förenat dem. Och eftersom de hittills ha fått allt

vad de önska så få de nog också småningom sin

Dolores.EN GAMMAL VIOLIN

TiU Franz Neruda.

Konsertsalen var full. Så gott som alla

badgäster vid den fashionabla badorten voro

närvarande. Det var en förströelse till, varmed man

fördrev tiden under säsongen, men i det nöje,

ja man kan nästan säga den plikt, envar av de

närvarande ansåg det vara att visa sig, där hela

den fina världen fanns, låg denna gång också

en smula nyfikenhet blandad. Det var icke mindre

än tre celebriteter, som skulle uppträda. En

pianist, som var berömd för sin kolossala virtuositet,

en sångerska, som var på modet för ögonblicket,

och en violinist, som ingen bestred en plats av

första rang.

Det var en ofantligt livlig konversation i den

förgyllda konsertsalen, innan musiken började.

Damerna uppträdde i sina elegantaste

sommartoaletter, och kring de mest firade skönheternas

platser var en uppvaktning av hela flockar av

herrar, som pratade och skrattade i munnen på

varandra.Orkestern spelade uvertyren till »Den

Stumma». De spelade bra, med liv och

nyansering, men ingen hörde därpå. Det var ju samma

orkester, som var dag spelade utanför

brunns-salongen, således icke något nytt — och man

visade sin förnäma likgiltighet genom att tala

dubbelt så högt som förut, skrapa med stolarna, med

ett ord göra det så omöjligt som möjligt att höra

för dem, som kanske skulle ha lust att lyssna på

musiken.

Orkesteranföraren lade ned taktpinnen, då

stycket var slut. Han såg icke vidare glad ut,

då han smällde igen partituret och sprang ned

från sin plats. Ett ögonblick därefter voro alla

musikanter försvunna, och en betjänt kom in för

att öppna den stora flygeln på estraden.

Det blev en paus i salen. Damerna satte sina

kikare för ögonen, och då den berömde artisten

kom in, hälsades han med en livlig applåd.

Det var en lång, ung man med ett mycket

rikt, blont hår, som föll ner över pannan och

nacken. Han hade ett något påtaget melankoliskt

uttryck i ansiktet, över de uppdragna ljusa

ögonbrynen och de nedhängande ljusa mustascherna.

För resten var han ytterst elegant klädd och hade

en vit nejlika i knapphålet

— »Ah, charmant! — charmant!» — »reizend!»— »very nice indeed» — ljöd det från damerna på

alla slags sprfk. Han bockade sig med ett matt

leende och satte sig vid pianot. Med några

våldsamma oktavlöpningar över hela klaviaturen gjorde

han sig underrättad om, huruvida hans fingrar och

instrumentet voro i ordning, och där fanns

ingenting att klaga på. — Därefter satt han ett

ögonblick och stirrade framför sig, och så började han.

Det var en komposition av Listz — en rapsodi,

tror jag — men" titeln är nu likgiltig, ty >själva

kompositionen berättade ingenting. Det var en av

dessa anrättningar, där allt upptänkligt material

är taget till hjälp men utan att vara fyllt av minsta

spår till andligt innehåll. Det var så briljant, så

svårt, så larmande som möjligt, och alldeles tomt.

Sådana löpningar, sådana drillar, sådana hals-1

brytande språng, sådana dånande melodier nere

i basen, medan diskanten vanvettigt for omkring

på sitt eget sätt!

Man satt och väntade: — Nu kommer det väl

något? Nej, det kom ingenting. Det fanns ingen

mänsklig själ bakom alla dessa jonglörkonster, icke

ens något av detta vilda och demoniska, som också

kan ha en underligt fängslande makt. Det var

bara tomhet! Intrycket av en rik man, som har

fickan full av pengar och icke alls vet, vad hanskall använda dem till, utan bara går omkring och

skramlar med dem. *

Men detta tomma skrammel måtte vara

tilltalande för den stora publiken. Och dessutom

var det så svårt! Man sträckte fram halsarna för

att riktigt se, vilka märkvärdiga ting han gjorde

med fingrarna, medan håret föll längre och längre

ned över hans ögonbryn, och svettdropparna bröto

fram och fastnade i hans ögonhår. Äntligen

slutade det med en knall, som om hotellets alla

tallrikar skulle ha gått sönder, på en gång.

En dånande applåd följde.

Damerna fläktade sig häftigt, herrarna nickade

och smålogo; — det var nästan som att ha sett

en man rida på en skenande häst, stående på

sin egen nässpets! Den svettige och svärmiske

unge virtuosen måste in och ut, in och ut* bocka

sig med handen på hjärtat och skaka sin ljusa

man.

Efter en paus kom sångerskan.

Det var en ung, vacker dam, till och med

mycket vacker, och klädd med allra största smak.

Hennes blekt mauvefärgade klänning var sydd efter

allra sista, allra enklaste och noblaste parissnitt.

Hon hade tre rader stora äkta pärlor om halsen,

äkta pärlor i öronen, en bukett av vita orkidéer

i handen, och den allra smidigaste lilla figur, var-omkring klänningen satt som om hon varit född

med den. Den allra finaste lilla nacke, varöver

det mörka hiret föll ned i bucklor och det allra

mest välproportionerade lilla ansikte med stora,

bruna ögon och en liten rosenröd mun, som genast

log, så att två rader små, vita tänder lyste fram.

Nu kom turen till herrarna att bli hänryckta.

— »Quelle charme!» »Allerliebst!» »Such a

darling!» »Carina!» ljöd det runt omkring. Hon gjorde

en liten nådig böjning med huvudet, ett"litet

omärkligt tecken till sin ackompanjatör, och så började

hon.

Hennes röst liknade alldeles henne själv. Den

var välformad, pärlrund och. klar och lika väl

dresserad, som hon själv var väl klädd.

Hon sjöng en aria ur en fransk, "modern opera,

och hon kunde den fulländat. Det var verkligen

en alldeles silverklar intonation som hos en

kanariefågel. Hur hon kunde drilla, så att hennes lilla

strupe darrade! .Vilka rena kromatiska skalor och

eleganta fioriturer hon serverade med en blick

till publiken, som sade: — Var det inte förtjusande

gjort? Jag tror att arian skulle tolka något slags

kärlekspassion, som man åtminstone måtte antaga

av de ord av texten, som man hörde. Men jag

måste tillstå, att dels musiken i och för sig själv

icke var synnerligen gripande, och dels tog denunga sångerskan det med lugn. Hon sjöng: >>Je

meurs pour toi!» med samma milda leende och

samma klara klang i rösten, som om. hon skulle

ha sagt: »Je me porte å merveille,» hon slog sina

glasklara drillar med den lugnaste säkerhet, oaktat

orden tolkade en vild smärta.

Då arian var slutad, utbrast hela salen i

applåder. Hon var alltför söt! Och en sådan röst!

en riktig liten näktergal! och sådana drillar! och

en sådan toalett!

Hon neg så förtjusande, log, så att man såg

alla de små vita tänderna, och kastade en

vänlig blick till alla, till höger, till vänster, upp emot

läktaren, där tjänstepersonalen satt, hon tackade

alla! — och alla började åter applådera och

inropa henne så många gånger, att man till sist

var frestad att sätta fram en stol, för att hon skulle

få sitta och stanna kvar med detsamma.

Till sist gav hon ett extranummer, en vals,

som började med en hög drill, och som hon

verkligen sjöng med uttryck. Man kunde höra, att

hon tyckte om att dansa.

När hon äntligen var försvunnen, gick det

ännu en brusning genom salen som en dyning

efter en storm. Det varade något, innan man

kunde komma till ro, och sedan lade det sig en vissmatthet över publiken, som efter en alltför stor

ansträngning.

,Så kom violinisten.

Det var en medelålders man utan något

särskilt frappant yttre. Han såg ut som »folket är

mest» — och dock var det något hos honom, som

icke liknade de flesta. Det var en enkelhet, som

var alldeles utan beräkning, och ett lugn, som man

sällan ser, allra minst hos människor, som

uppträda offentligt.

Han var tydligen icke alls rädd för publiken

och tänkte icke nedlåta sig till det minsta

konstgrepp för att vinna dess sympati. Men det var

icke heller med denna min av överlägset förakt

han betraktade åhörarna under sina fötter, varmed

vissa stora konstnärer antyda, att de stå så

oändligt högt över dem de spela för.

Det var ett stilla allvar över honom och därtill

ett knappt märkbart litet leende i hans ögon och

omkring hans mun, som om han ville säga:

— Kom nu, skola vi höra på något vackert.

Jag skall spela så bra jag kan, och ni skall höra

uppmärksamt på!

Han hade varken »polkalockar» eller en vit

nejlika, och damerna förhöllo sig tämligen kyliga

vid hans inträde. Blott en och annan kraftig app-låd av en kännare här och där hälsade hans

¡berömda namn.

Så lyfte han violinen och stråken och

började spela.

Det var ett gammalt italienskt preludium, följt

av en canzona.

I samma ögonblick, som han tog den första

tonen på violinen, var det som om hela

konsertsalen med alla de eleganta åhörarna hade seglat

långt bort. — Jag varken såg eller hörde dem.

— Denna första, djupa ton på violinen gick så

alldeles direkt in i hjärtat på mig, att jag andlös

väntade på den nästa. Breda, högtidliga bröto

de sig fram från djupet av violinen, och långsamt

lyfte sig täckelset för en försvunnen värld. Jag

såg in i den tid, då denna violin först hade ljudit

för människorna.

*

Vad han måtte ha känt sig lycklig, den

mästare, som hade danat denna violin.

Han hade fått ett dyrbart stycke trä därtill.

Ett träd, hämtat högt uppe på Apenninerna, där

det, ensamt och starkt, hade vuxit upp mot

himmeln och hade insugit bergens luft och solskenets

värme. Hans kännaröga såg genast, att detta träd

gömde på alla naturens hemligheter. " Det hadevuxit högt över jordens småaktigheter, i

ensamhetens stora lugn, vindarna hade viftat och viskat

i dess krona, stormarna hade berättat det

fasansfulla ting, solen hade överströmmat det med hela

sin värme och regnskurarna hade gråtit sina sorger

över det.

Om natten hade det sett mer av stjärnhimmeln

än alla de andra träden i skogen; — det kunde

se ända bort till havet. De första solstrålarna,

som stego upp, och de sista, som släcktes som

blod i vågorna, hälsade det med en sakta susning

i grenarna. Många århundraden hade gått fram

över städerna där nere på slätten, medan det stod

och tänkte och drömde där uppe på höjden,

beständigt sträckande sig högre och högre upp emot

den eterklara himmeln.

Så föll det, och då det blev fört till Cremona

och violinbyggaren såg det, tänkte han:

— Det är ett träd, varav jag skall kunna skapa

en riktig violin!

Och han började arbetet med all den kunskap

och visdom, varav han var i besittning. Det

berodde på en hårsmån, om välvningen skulle få den

rätta klangen, om ljudhålen skulle släppa ut den i

hela dess fyllighet, om tonen skulle kunna bliva

både varm och klingande.

Då äntligen violinen var färdig och han sattestråken till den, då log han! — Jo, det fanns där,

alltsammans! — Denna ton kunde växa, bredare

och bredare, till dess den grävde sig ända ned i

hjärtat på den, som lyssnade, den kunde bliva

mjuk och öm som den mildaste stämma, som talade

tröstens och fridens ord, och så kunde den åter

växa, klaga och ropa, som om den gömde på

alla mänskliga smärtor och sorger.

Den gamle mästaren tog den i handtaget,

vände den fram och tillbaka, log och tänkte:

— Den violinen skall kunna säga allt vad män?

niskorna ha på hjärtat och vad intet mänskligt

språk kan uttala — om den blott kommer i rätta

händer!

Och den kom snart i en stor konstnärs hand.

På den tiden fanns i Florens en violinspelare,

vars namn var Angelo Franceschi, men av de flesta

kallades han blott Angelo eller »1’Unico», ty man

tyckte, att såsom han spelade ingen.

När han lät höra sig, kommo de förnäma ut

ur sina stränga, fästningslika palats, hantverkarna

stängde sina bodar för att gå och höra honom,

och det kunde icke firas någon större fest i

staden, utan att Angelo måste förhöja glansen därav

med sitt spel.

Han var en tyst ung man, som levde ensam

och icke sysselsatte sig med annat än med sinviolin. Han hade varken föräldrar, syskon eller

käresta och visade sig aldrig på vinstugorna eller

i värdshusen, och man hälsade honom på avstånd,

som man hälsar en furste.

Då hände det sig, att en ung adelsman av

huset Strozzi firade sitt bröllop. Fadern hade varit

gonfaloniere i Florens och genom sin tapperhet i

krig inlagt så stora förtjänster, att staden Florens

nu ville visa sin beundran och tacksamhet mot

familjen genom att tillställa en stor fest i anledning

av hans äldste sons bröllop.

Bruden var en romersk furstinna av huset

d’Este och var av bägge de ungas föräldrar vald

till maka åt Strozzis son, både,av familjehänsyn

och "politiska orsaker. Man hade blott väntat på

att hon skulle fylla sitt sextonde år för att hämta

henne till Florens, där bröllopet skulle firas med

den unge brudgummen, som var fem år äldre än

hon.

Hon hade kommit för ett par dagar sedan,

ledsagad av sina föräldrar och ett talrikt och

lysande följe.

De trolovade hade aldrig sett varandra förr,

och det var i en av de stora salarna i Palazzo

Strozzi, som hon första gången hälsades av sin

brudgum.

Hon stod mellan fadern och modern, om-ringad av sina uppvaktande damer, då den unge

mannen kom in.

Alltså Var det han, vars hustru hon om ett

par dagar skulle bliva! Hon vågade knappt kasta

en flyktig blick på hans ungdomliga gestalt och

hans ljushåriga huvud, förrän hon strax åter slog

ned ögonen. Han böjde ett knä framför henne och

kysste hennes hanU, därpå reste han sig upp och

inlät sig i samtal med hennes föräldrar, som bägge

med mycken värdighet underhöllo honom med

beskrivningar om resan från Rom och dit upp samt

utfrågade honom om åtskilliga saker angående

förhållandena i Florens.

Den unge ädlingen lät därpå för sig föreställa

en del av de närvarande, och efter detta officiella

möte skildes åter de trolovade.

Bröllopsdagen kom, och hela Florens var på

benen. Vigseln skulle förrättas i Santa Maria dei

fiori. Högaltaret var klätt med en hel skog av vita

liljor, och golvet ända från ingångsdörren tätt

strött med rosor, över alla gator, där tåget skulle

draga fram, hade man spänt sidensegel mellan

husraderna, prydda med d’Estes och Strozzis vapen.

Dörrar och fönster voro smyckade med emblem,

korsade olivgrenar till tecken på fred och

förening och långa snodder med nedhängande majsax

och frukter som omen för rikedom och överflöd.Hela torget framför rådhuset var belagt med blått

kläde, och från Loggia dei Lanzi upp genom

rådhusgården skulle brudparet passera genom en tät

häck av fanor.

Kyrkvigseln var nu förbi, brudparet kom ut

och skred hand i hand över dömplatsen.

Brudgummen var iklädd en violett sammetsdräkt, tätt

broderad med pärlor, och han strålade av lycka.

Han böjde sitt ljusa, lockiga huvud fram emot

den unga prinsessan vid sin sida, men hon gick

blek och allvarlig med nedslagna ögon.

Allt detta nya och främmande hade ängslat

henne, och hon kände sig beklämd och olycklig.

Blott detta, att vakna inne vid en trång gata,

med mörka, hotande palats överallt omkring sig,

så att hon knappt kunde se himmeln, tryckte

henne. Hon hade varit uppfostrad ute vid Tivoli,

med utsikt över den vida campagnan, som

utbredde sig som havet så långt -hennes ögon kunde

se, och hon hade gått omkring i den stolta och

allvarliga parken omkring villan i en stillhet, som

blott sällan avbröts av ett besök av resande från

Rom.

Nu var hon från morgon till kväll omringad

av människor, av vilka de flesta voro för henne

nya och obekanta, som hon icke visste huru hon

skulle tilltala. Icke heller lämnade man henne ettögonblick i fred med sina egna tankar; Fadern

hade ännu så många förmaningar, modern så

många råd och bekymrade föreställningar att

meddela henne, kammarjungfrurna så många frågor om

vilka juveler öch dräkter hon ville välja för dagen,

att hon kände sig plågad och förföljd.

Hon hade knappt sett den man, med vilken

hon skulle gå till altaret, och hon lät på sin

bröl-lopsmorgon ikläda sig bröllopsdräkten utan att

fästa någon uppmärksamhet vid alla de

dyrbarheter, varmed man prydde henne.

Blek och tyst som en staty satt hon med de

långa svarta ögonhåren nedslagna över de vita

kinderna.

Man flätade och krusade hennes hår och satte

brudkransen därpå, utan att hon lyfte huvudet

för att se sig i spegeln. Som i sömnen klädde

hon sig i den silverbroderade, vita

brudklänningen och de små skorna, som voro översållade

med vita pärlor. Fadern kysste henne på den

kalla pannan, och modern omfamnade henne, utan

att det tycktes röra henne. Hon hade gråtit så

mycket om natten och visste ju nu, att efter denna

dag hennes öde var bestämt och skilsmässan från

föräldrarna oundviklig.

I kyrkan hörde hon den stora sångkören,

ackompanjerad av många stråkinstrument, flytatillsammans över sitt huvud som en ström, vari

hon drunknade. Som genom en dimma såg hon

alla ljusen på högaltaret mellan de vita liljorna,

biskopens gyllne mässkåpa och korgossarnas

svängande rökelsekar. Hon hade sagt sitt ja och

gick nu vid brudgummens hand ut på gatan, där

människor från alla sidor trängde sig fram för

att få se henne.

Men tåget var väl ordnat. Framför redo tre

härolder, som med trumpetstötar fingo alla

fotgängare att vika åt sidan. Därpå följde

vapen-dragare och pager från tjugu av Florens’ förnämsta

familjer, därpå musiken, trummor, gigor och

lutspelare. Därefter såg man representanter från alla

de olika skråen i Florens, vilka buro de

bröllopspresenter, som på rådhuset skulle överlämnas åt

brudparet. Därefter kom åter en avdelning

vapen-dragare och pager och så ett stort sällskap adliga

och furstliga personer, varvid varje dam leddes

av sin kavaljer.

Så följde en skara unga flickor och män, vilka

kastade blommor ur korgar, som de buro i

händerna, och slutligen kom brudparet under en

tronhimmel av gult siden, prydd med Florens’ vapen

och buren av fyra förnäma herrar.

4. — DoUarprinseaåan.En lika stor och brokig skara följde

brudparet, som bildade mitten av processionen.

Vänligt leende hälsade brudgummen åt alla

håll, medan bruden, den sköna Vittona, tackade

genom att stilla böja huvudet.

Fram över rådhusplatsen genom den täta

häcken av svajande fanor gick tåget upp i den

stora rådhussalen. Vid den ena änden därav var

uppsatt en dubbel tron för brudparet, omgiven av

en hedersvakt. Längs väggarna på de inlagda

träbänkarna, som voro prydda med sammetsdynor,

togo alla förnäma herrar och damer plats, och

därefter framträdde de deputerade, som skulle

hälsa brudparet och i de olika brödraskapens

namn frambära brudgåvorna.

Först upplästes till den unga bruden ett långt

välkomsttal på latin, vari man tolkade Florens’

tillfredsställelse över att se en romersk prinsessa

upptagen i dess mitt och vilket avslutades av en

blomstrande latinsk dikt, som tolkade alla hennes

yttre och inre förtjänster.

Hon satt där uppe på den sammetsklädda

tronen, blekare och blekare, och böjde huvudet till

tack.

Så kommo gåvorna. Vapensmederna Skänkte

brudgummen ett sällsynt ciselerat svärd och ett

bröstharnesk i upphöjt arbete med S:t Oöransstrid med draken som mittelbild. Guldsmederna

överlämnade till bruden ett femradigt halsband

av indiska pärlor, varvid hängde ett kors av

smaragder, som innehöll en flisa av Jungfru Marias

allraheligaste vagga. Träarbetarna hade

förfärdigat en bönpall i rosenträ, inlagd med guld,

ett under av smak och skönhet, och Florens’

trädgårdar sände en triumfvagn, sammansatt av idel

blommor, och varifrån två vita duvor flögo upp,

sammankedjade med ett gyllne band.

Därefter kom ett tåg av personer i

allegoriska dräkter, framställande kärleken, lyckan,

freden och alla andra behagliga gudomligheter, som

med olika verser och tal hälsade brudparet. Men

ingen av alla dessa härligheter tycktes göra minsta

intryck på den unga Vittoria. Hon försökte icke

ens att le.

Hur skulle alla dyrbarheter och konstverk i

världen ersätta henne den kärlek, som föräldrar

och syskon dagligen slösat på henne? Och det

praktfullaste palats vid en av Florens’ gator kunde

icke skänka henne den ro och friskhet, varav hon

njutit i de dunkla cypressalléerna i Villa d’Este

med utsikten över den oändliga slätten.

Äntligen voro alla välkomsthälsningar förbi.

Det blev tyst i salen. Man såg emot dörren, som

om man väntade något. - ■-En page bredde ut en liten matta mitt på

golvet framför den dubbla tronen, varpå

brudparet satt, och strax därpå inträdde maéstro

Angelo. Han hälsade brudparet med en djup

böjning av hela kroppen, men han knäböjde icke.

Därpå reste han sig och satte violinen under hakan.

Han var klädd i en roströd klädesdräkt med

korta byxor och en åtsittande jacka med ett bälte

om livet, sammanhållet av ett guldspänne.

På håret, som han bar kortklippt över pannan

och nedhängande till halsen i nacken, hade han

en liten rund mössa, som följde huvudformen.

Han var av medelhöjd, smärt och välväxt, med

skönt formade händer och handleder. Pannan var

låg, hakan kraftig, de svarta ögonbrynen, till vilka

håret hängde ned, lågo raka som två streck över

de mörka ögonen. Munnen hade ett allvarligt,

nästan strängt uttryck.

Nu lyfte han stråken, och i detsamma lyfte

han också ögonen, ett par stora, smältande ögon,

vari man såg det vita under iris. Det tycktes,

som om han såg genom taket in i himmeln,

munnen öppnade sig litet, så att man såg tänderna

skymta fram. Nu började han spela.

Det var en stilla, allvarlig melodi, som låg på

de låga strängarna och ljöd som en människa,

som i djupa tankar talar med sig själv.Det var ensamhetens sång, när själen "är

allena. Den unga prinsessan hade lyft ögonen.

Hon tänkte på Villa d’Este, på campagnan,

på de stora, ensamma linjerna där ute.

Ja, just så hade hon gått och tänkt och drömt

där hemma!

Men, vad var det? Nya och främmande toner

bröto sig in i denna melodi. Det var som

budskapet om något nytt och oväntat, något som på

en gång skulle komma med ett ödesdigert

inflytande! Hennes hjärta slog högre! — Ja, just

så hade budskapet nått henne, att hon måste bort!

En främmande brudgum väntade henne!

Hon satte sig till rätta på sin tron med

armarna stödda mot karmarna och ögonen fästade

på violinen. Det började storma och rasa inuti

den! Det var smärtor, som vredo sig, det var ett

hjärta, som snyftade och bad, det var ångest och

kamp, så att det skar i henne att höra det. Ja,

detta var just vad hon hade känt under hela resan

hit upp och dessa förfärliga dagar. Det var friden,

som var bruten, barndomen, som var förbi,

kärleken, som kom och fordrade henne, livet med

alla dess okända faror, som hotade henne. Hur

skulle hon finna ett stöd i allt detta? — Nästan

utan att veta det hade hon gripit sin brudgumshand och höll den fast. Han tryckte den sakta,

och hon såg upp på honom.

Vad han var vacker, och vad han såg ut att

älska henne!

Nu började violinen med en sång högt uppe

på strängarna, smältande och mjuk, som när ett

hjärta ber och bönfaller om kärlek.

Hur underligt! Just så såg hennes brudgums

ansikte ut! Det var som om tonerna där nere

sade henne, vad han tänkte. »Jag älskar dig! Och

du är min, men också du måste älska mig, helt och

frivilligt. — Se på mig! — tro på mig. Förstår

du icke, att jag vill skapa din lycka?»

Hur smekande tonerna svävade omkring

henne, hur ömt och varmt de bådo — just så, som

hennes brudgums ögon bådo! Hon log emot

honom, och han log tillbaka, men icke triumferande,

icke säker på sin sak, utan lycklig och tacksam,

som vid det första tecknet på hennes godhet.

Så sutto de stilla och sågo på varandra, medan

tonerna kretsade omkring dem, milda och

övertalande, som om det var lyckans och hoppets ljusa

andar, som kallade dem.

Men nu bröt det ut med ny kraft. Det var

en sång på två strängar, stark och klingande. Det

var två hjärtan, som hade funnit varandra, två

väsen, som förenade sjöngo kärlekens segerhymn.Det bredde ut sig, det växte! Det var som

om hela luften fylldes av toner. Mäktig och säker

svingade sig musiken över dem och tolkade för

dem kärlekens oemotståndliga makt.

Den sköna Vittoria hade blivit röd om

kinderna, hennes ögon strålade. Hon såg in i sin

brudgums lyckliga ansikte, och medan de två

sammansmälta tonerna beständigt stego och stego i

allt högre hänryckning, böjde hon sig fram emot

honom och kysste honom.

Det gick ett sakta mummel genom salen. —

Hur kunde de våga det?

Ah, det var i konsertsalen, där jag satt.

Preludiet och canzonan voro slut, och en dämpad

susning som av en blott till hälften uttalad rörelse

gick genom salen. Det hade gripit dem alla.

Det var musik, sådan som den kan vara.

Först då bravoropen och applåderna började,

vaknade jag riktigt och gick ut ur salen. Det var

mig alldeles omöjligt att efter detta sitta och höra

pianisten slå sönder porslin och den lilla

sångerskan gurgla sig.

Jag kom icke in igen förrän violisten, började

sarabandeo och gavotten.Var försiggick denna dans?

Vad var det för människor som dansade den?

Vid de första tonerna förstod man genast,

att det icke var i Italien längre. Det var icke den

patetiska glöden, det var den franska elegansen

och spetsigfa eten. Det var bugningar och

hälsningar, pudrade peruker och komplimanger,

konstiga steg och slingringar, och bakom all denna

ceremoniösa artighet något kallt och hånande, ja,

nästan hemskt hotande, som glimtade fram,

liksom när någon bakom en mask skrattar it allt

som försiggir omkring honom.

Var det samma violin, som spelade? En

annan tid, ett annat folk, en annan ande talade

genom den...

Det var länge sedan maestro Angelo hade

slutit sina ögon i döden; hans violin försvann,

sisom saker kunna försvinna i denna världens

oroliga omkastningar. Då den åter dök upp, var

det i Frankrike.

Den hade kommit i händerna på en fattig

ung man vid namn Pierre Roubot, son till en

svarvare i Paris.

Anda från det han var liten, hade han haft

två stora passioner, som växte med åren. Den

ena var kärlek till musiken. Den andra var hat

till kungahuset, till adeln, till de förnäma och alla,som ägde makten och härligheten, medan han,

hans föräldrar och kamrater måste träla för sitt

dagliga bröd.

Att på allvar ägna sig åt att vara musiker

kunde det icke vara fråga om.

Varifrån skulle man få pengar till det?

Han måste sitta i svarvstolen hos fadern, bak-,

om den tarvliga lilla boden, som blott besöktes av.

det slags kunder, vilka ha det minsta möjliga att

betala med. Men alla sina lediga stunder ända

till sent fram på natten använde han till att öva sig.

Han hade som barn haft en liten dålig violin,

men sedan hade han tillfälligtvis på en auktion

efter en ruinerad italiensk familj fått tag i den

gamla, märkliga violin, vars värde han genast

förstod, fastän den var illa medfaren av tid och

oförstånd. Så litet den än kostade, måste han dock

låna pengar för att köpa den och få den riktigt

i ordning, men han arbetade dubbelt så energiskt

i svarvarbänken och försakade många dagar sin

middag, till dess han slutligen kunde säga, att nu

var verkligen violinen hans.

Och nu började han spela på ett alldeles nytt

sätt Den violinen förstod allt vad han menade,

fogade sig efter alla hans nycker och kunde göra

allting. Han försökte med de besynnerligaste

språng, de mest vågsamma löpningar och de under-ligaste drillar — jo, den var alltid med! — Det

lät mycket bättre, än han hade kunnat tänka sig,

och hans långa fingrar och smidiga handled vågade

sig ut på beständigt nya upptäckter.

Han hade virtuositeten liksom av naturen, inga

svårigheter tycktes honom oövervinnliga; och

med alla dessa yttre medel, som han höll som

trådar i sin hand, tolkade han sin egen naturs

hemligaste tankar.

Det var en vild, lidelsefull natur, på en gång

brännande het och obevekligt kall, som bättre

kunde hata än älska, bättre hånle än gråta, och

som med en demonisk överlägsenhet såg ned på

människolivets sorger och fröjder.

Man kunde bli rädd, när man hörde hönom

spela.

Han stod, lång och mager, i den låga

svarvar-verkstaden, med det långa, svarta håret ned över

den höga pannan, de små svarta ögonen gnistrande

i det bleka ansiktet, där varken ögonbryn eller

ögonhår gåvo någon synnerlig skugga, ett hårt,

sarkastiskt leende omkring den breda munnen,

och den framskjutande, lånjga hakan vilande på

violinen.

När han då tog sina första tag över strängarna

— ritsch, ratsch! — löpte det kalla kårar utefter

ryggen på svarvargesällerna. Det lät som tvåhemska hotelser om vad som nu skulle komma.

Och så bröt det löst! Han spelade för det mesta

sina egna fantasier, och de voro just icke lustiga

att höra på! — Det kokade som i en underjordisk

gryta, och därifrån bubblade och strömmade det

glödande lava åt alla sidor.

Ibland kunde det nog då och då komma

en smekande melodi med smidiga löpningar och

lockande drillar, men man märkte, att det icke

var någonting att lita på.

Det var blott den tunna skorpan ovanpå

vulkanen därunder, som snart skulle bryta fram igen

i hela sitt raseri.

Hantverksgesällerna sutto med öppna

munnar, bleka i ansiktet, och stirrade på honom. En

av dem sade rent ut, att han trodde, att det var

djävulen själv, som bodde i den där violinen.

Pierre lät aldrig höra sig offentligt. Han

föraktade publiken, isynnerhet den betalande

publiken, och han tyckte aldrig om, att man gjorde;

häntydningar på hans mästerskap på violinen. Han

var helt enkelt svarvaren Pierre Roubot, en fattig

hantverkare, liksom hans far och farfar.

Violinen var blott hans förtrogne och bäste

vän, det medel, varmed han uttryckte allt sitt dolda

hat och sin obetvingliga självständighetskänsla,den stämma, genom vilken han gav sitt kokande

inre luft en stund.

Då hände det en dag, att en man kom in i

boden och bad att få tala med Pierre.

Pierre kände genast igen honom.

Han var far till en av hans barndomskamrater,

som var anställd som violist i hovkapellet. Efter

mycken nöd och fattigdom och kamp för tillvaron

hade denne kamrat, som blott hade sysselsatt sig

med musik, genom en lärares rekommendation fått

en plats i det kapell, som spelade vid hovbalerna.

Om ett par dagar förestod en fest i

Versailles, varvid kapellet skulle fungera, men den unge

mannen hade blivit sjuk i häftig feber och insåg

omöjligheten av att kunna komma med på den

stora aftonen. Han kunde icke stå på benen, långt

mindre hålla i och röra violinen.

Om han icke kunde infinna sig, skulle han ha

all utsikt att mista sin plats, och i sin ångest hade

han nu sänt fadern med bud till Pierre. Han

kunde spela som ingen annan, och om han blott

denna afton ville spela i hans ställe, skulle han

därmed rädda både hans egen och hans gamle

fars existens.

Han kände Pierres brinnande hat till

kungahuset, och han delade det liksom de flesta, som

tjänade det — men han måste leva! Och en aftonsförsummelse skulle vara nog för att man skulle

låta honom gå och taga en annan. Det var så

många, som slogos också om den brödbiten.

Ingen skulle lägga märke därtill, musiken satt

högt uppe på en estrad, och vad kapellmästarea

angick, skulle han genast förstå, att den felande

violisten blivit ersatt av en mycket bättre.

Dessa och många andra bevekelsegrunder

kom den gamle mannen fram med. Tårarna stodo

honom i halsen, medan han bad för sin son, och

hans gamla darrande stämma blev ännu mer

darrande än vanligt.

Pierre satt och såg på honom med sina små

svarta, tindrande ögon och brast slutligen ut i ett

skallande skratt. — Skulle han, han, Pierre

Rou-bot, spela för de kungliga! Nej det var en alltför

splittergalen idé!

Han skrattade, så att han riktigt tjöt, men då

fadern åter började bedja — och nu runno tårarna

utför hans kinder — blev Pierre ond. Han slog

i bordet, så att verktygen hoppade högt i vädret,

och så svor han de allra dyraste franska eder på,

att ingen dödlig makt skulle förmå honom att

visa sig vid hovet som en tjänare. — En annan

sak vore det, om det gällde att uppvakta de

kungliga på ett annat sätt — hm!

Han satte sig med en häftig rörelse vid svarv-m

stolen, och den gamle mannen tog sin hatt och

gick mot dörren.

Där vände han sig ännu en gång och sade:

— Om min Maurice dör, skall jag framföra

någon hälsning?

— Vad för slag? sade Pierre och lyfte på

huvudet.

— Han är mycket sjuk, sade den gamle

mannen, och nu den här underrättelsen till! — Man

kan inte veta! Ångesten, oron — mitt i en sådan

där feber!

Pierre stirrade på honom. Det hade

kommit ett visst lugn över hans nervösa ansikte.

— Skulle han verkligen kunna dö?

Den gamle mannen svarade endast med att

böja huvudet och tyst borsta sin hatt, medan han

stack fram underläppen och små tårar trillade ned

övar hans gamla, röda näsa.

— Nå ja, sade Pierre plötsligt, så spelar jag,

för honom, för att hjälpa en kamrat — och det

skall bli ganska roligt att se de höga herrskapen,

dansa efter min violin. Kanske att det, när allt

kommer omkring, kan vara ganska nyttigt att se

det där packet på litet närmare håll! — Men inte

en skilling understå de sig att bjuda mig. Det är

inte jag, det är Maurice, som spelar, kom ihåg det!Och då den stora aftonen kom, satt verkligen

Pierre i orkestern i Versailles.

Han hade provat på förmiddagen och hade

genast blivit antagen.

Kapellmästaren hade kallat honom »en tusan

till pojke» och erbjudit honom att behålla platsen

med detsamma, ett anbud som Pierre hade mycket

svårt att icke besvara med en örfil.

Nu hade han fått hovdräkten på sig, Maurices

dräkt, varav byxorna voro alltför strama och

ärmarna alltför korta för honom.

Han måste gömma sitt långa, tunna hår under

én peruk och måste taga krusade manschetter och

spetskrås på sig, men man fäste ingen vidare

uppmärksamhet vid honom. Musiken satt så högt,

och de spelandes blickar voro fästade på

danssalen.

Hur den strålade denna sal!

Taket var tungt av målningar och stuckarbete.

Feta nymfer och gudinnor vältrade sig mellan

förgyllda snirklar och fantastiska ornament.

Ljuskronorna sågo ut som stora kristaliiseringar. De

millioner glasstycken, som bildade dem, hängde

som hjärtan, frukter och blad mellan otaliga fina

vaxljus.

Tjocka, gula sidendraperier hängde ned

framför fönster och dörrar och dekorerade de högaspeglarna, som från alla väggar återgåvo och

fördubblade bilden av den lysande salen.

Golvet var bonat och blänkte glatt som is, och

på detta farliga golv rörde sig redan en festklädd

skara av hovets damer och kavaljerer, som

väntade de kungligas ankomst.

Damerna voro överlastade med spetsar och

juveler. Deras dräkter med de utstående pocherna

upptogo plats för två, och isynnerhet voro deras

huvud prydda med allt vad en trött fantasi kunde,

hitta på av orimligheter, för att riktigt göra dessa

huvud höga och bemärkta av mängden. Blommor,

girlander och fjädrar voro tornade över varandra.

Ja, det fanns till och med ett par frisyrer, vilkas

topp slutade med ett miniatyrskepp för fulla segel.

Envar av dessa leende, sminkade hovdamer,

buro på sig en förmögenhet, stor nog att skaffa

utstyrsel och hemgift åt ett halvt hundrade fattiga

flickor. Pierre tänkte på sin syster, som knappt

hade haft råd att köpa sig brudskor. Och hur de

svansade och knyckte på nacken och kråmade sig

som påfåglar och kalkoner, som icke veta, att de

skola slaktas i morgon.

Och alla dessa förnäma herrar, hur de voro

utstyrda och pyntade ut med en veklighet och ett

koketteri som de behagsjukaste kvinnor — med

ginstrande ringar på fingrarna, spetskrås över devita händerna, som aldrig hade arbetat, och

briljanter på de smala klingorna, som skulle springa

av vid första slag av ett ordentligt svärd.

Pierres ögon brunno som glödande kol. Ja,

det var bra, att han fick se dem på så där nära håll

en gång! — Nu först såg han, hur det vimlade

av sådana där odugliga, överflödiga lyxpersoner,

som frossade i överflöd, medan de fattiga svulto,

som dansade nätterna i ända, medan de fattiga

trälade för dem... De intogo en onödig plats på

jorden, och ju förr den stormvind kom, som kunde

feja bort dem allesamman, dess bättre!

Nu gavs det tecken där nere!

Ceremonimästaren ordnade hovet i skilda led,

kapellmästaren höjde taktpinnen, festmarschen

började, och flygeldörrarna öppnades för de

kungliga.

Där kommo de, företrädda av pager och

omringade av sin närmaste uppvaktning, kung Ludvig

och den stolta Marie Antoinette.

Pierre hade sett drottningen förr men endast

i förbifarten, då hon åkte i Paris. Nu kom hon

långsamt gående, klädd i en guldbroderad, gul

damastdräkt, översållad av juveler, vari alla ljusen

speglade sig. Hon hälsade på alla med en sådan

värdighet och ett sådant behag, att Pierre, utanatt veta det, sakta nickade med huvudet soim en

hälsning tillbaka. Hon log, och han måste

erkänna, att hon var skön.

Hur detta huvud satt på den smidiga halsen!

Det tycktes vara skapat att bära en krona. Den

breda pannan låg fri och slät under det högt

uppstrukna håret, de till hälften slutna, ögonen hade

ett egendomligt fängslande uttryck. Det var en

klok och genomträngande blick bakom dessa tunga

ögonlock, en blick, som klart observerade andra

men dolde sig sjäiv. Näsan med det smala

näsbenet böjde sig i den noblaste krökning, och

därunder log den fina, kloka munnen, som väl tycktes

veta, hur mycket ett av dess leenden var värt.

Som en sädesåker, när vinden går fram över

den, böjde sig alla de sidenklädda ryggarna, där

drottningen skred fram i salen.

Pierre såg icke på kungen.

Man såg icke på kungen, när drottningen var

närvarande.

Då de kungliga hade intagit sina platser,

dansades först en kadrilj, vartill de blott voro åskådare,

men därefter spelades upp till en saraband, och

drottningen lyckliggjorde ett av de utländska

sändebuden med sin hand. Salen var efter ett

ögonblick full av dansande par, och dansen

började. Var herre kretsade kring sin dam, och allapar tycktes kretsa kring drottningen som

stjärn-världen kring centralsolen. Man iakttog varenda

av hennes rörelser, man hängde vid varje växling i

hennes ansikte. När hon såg allvarlig ut, föll det

som en skugga över det lysande sällskapet. När

hon log, logo alla.

Vad de svängde sig, kröpo och bugade sig,

hela denna skara av smickrande, eländiga kreatur!

Och hon, drottningen, vem trodde hon sig

vara? — En överjordisk varelse, som fordrade

blind tillbedjan, en avgudabild, som för att pryda

sitt tempel plundrade sina undersåtar på deras

hårt förtjänta bröd! En usel, fåfäng kvinna, som

endast levde för att uppnå de flesta möjliga

njutningar av allting och som icke frågade efter vad

folket led utanför hennes dörr.

Det intryck, som hennes majestätiska

skönhet ett ögonblick hade gjort på Pierre, var

försvunnet. Han såg nu blott i henne tyrannen,

fienden, grunden och upphovet till all nöd och olycka i

Frankrike.

Han for med stråken över strängarna, så att

de skälvde under den.

Han måste följa orkestern och spela vad

noterna bjödo honom, först sarabanden och därpå

gavotten. Han måste göra samma drillar och

figurer som alla de andra instrumenten, men dril-larna ljödo under hans stråke som hotelser av

knutna händer, och bakom alla dessa smekande

melodier och eleganta fioriturer låg ett ohyggligt,

dolt hån.

Det var, som om en satanisk smickrare, klädd

i hovdräkt, med den förgiftade dolken vid

värj-gehänget, bugade sig och sade:

— Se, hur vi niga och bocka! —Vi beundra

dig, du mäktiga! Vi böja oss, med handen på

hjärtat! Vi komma nära dig, riktigt nära — och

så omringa vi dig, gripa dig, gripa tag i dig —

så där — hu! omkring dina vita händer!

Ja, ja, var inte rädd! Se, hur underdåniga

vi äro! — Du skall inte vara rädd för att dö, det

går så fort! — Med en sådan smal och smidig hals

som din, så...! ja, var inte alls rädd! Ser du

inte, hur vi niga och bocka!...

Ljusen gnistrade i kronornas kristaller.

Speglarna upprepade dem i en lång, oändlig rad.

Golvet var så blankt, och de hala stegen av de

sidenklädda skorna gledo så lätta däröver.

De viskade, logo och skrattade, alla de

sminkade ansiktena därnere.

Medan Pierre spelade, iakttog han dem alla.

Hans mörka ögon i det bleka ansiktet fingo ett

mer och mer hemskt, frånvarande uttryck. Dril-larna ljödo beständigt mera hotande, skalorna

hån-logo med en allt kallare klang.

Denna afton svor Pierre Roubot, medan han

spelade sin saraband och gavott, att de alla

därnere skulle dö — alla!

Hans stämma skulle bli en av de många tusen,

som dömde dem, och det skulle ske snart. Men

ännu denna afton skulle de få lov att dansa! Och

han slutade stycket med den sirligaste figur på

violinen, som lät som en djup bugning för

drottningen — henne, som han kort därefter såg föras

till avrättsplatsen.,. Det ryste i mig, då de

klappade i händerna och ropade omkring mig. Var

det triumfropen omkring giljotinen?... Nej —

fortfarande konsertsalen. Violinen tystnade, och

synen var försvunnen.

*

Ännu en gång denna afton berättade violinen

en historia från en svunnen tid.

Revolutionen hade sköljt sina böljor över

Europa. Violinen hade följt med som en hyvelspån

i den stora strömmen och hade blivit kastad över

den franska gränsen in i Belgien.

Först hade den kommit att tillhöra olika rika

amatörer, som icke kunde spela på den utan gömde

den som en annan antik kuriositet, och först eftermånga, långa år hade den åter kommit i

händerna på en konstnär.

Det var en stor konstnär, som på sin tid

eldade publiken med sitt spel, men han var en av

dem, som icke kunna förmå sig att offra åt någon

simpel eller dålig smak. Han ville endast spela

den bästa musik, vare sig folk ville höra därpå

eller ej.

Så tröttnade publiken på honom och vände

sig till andra och nyare stjärnor, som icke voro

så noga i valet av sin repertoar men kunde göra

sådana konststycken och krumsprång, som föllo

den stora mängden i smaken.

Från att ha varit den eftersökte, blev den

store konstnären den förbigångne, och så slutligen

den glömde. Han kunde kanske ännu mycket

längre ha hållit sig framme, men han hade inga

anlag att »puffa» för sig — denna moderna konst,

vartill fordras en särskild begåvning.

Han kunde vara både ond och bitter och

djupt bedrövad, när han såg, hur både den ene

och den andre av de yngre blevo föredragna

framför honom själv — dessa pojkar, mot vilkas konst

han kunde ha tusen rättvisa anmärkningar att göra

— men han teg och gick åt sidan.

Om människor icke förstodo, vad verkligt god

musik betydde, voro de icke heller värda att höraden. Vad honom själv angick, kunde han undvara

deras gunst. Han skulle aldrig i livet nedlåta sig

till något slags humbug för att ställa sig in hos

en nyckfull publik.

Han hade på sin tid förtjänat mycket pengar,

men han älskade dem icke nog för att behålla

dem, och så längé han hade nog, tyckte han, att

han också hade nog till att dela med åt alla andra.

Men så kom ensamheten, ålderdomen ryckte

allt närmare, och det enda som återstod av allt

det goda, som tillhört honom, var hans violin

och en dotter, som var hans hjärtas största glädje.

Hans hustru hade dött som ung, och han hade

varit både far och mor för sin lilla flicka. De två

hade levat dét innerligaste samliv, till dess hon vid

tjugu års ålder gifte sig med en skollärare i

Bryssel.

Det var en duktig och vacker ung man, och

fadern hade ingenting annat emot honom, än att

han tog dottern ifrån honom. Emellertid härskade

det bästa förhållande mellan de unga och den

gamle. De bodde nära varandra och delade både

gott och ont. Det goda de hade att dela bestod

mest i andliga ting, ty inkomsterna voro små i

den lilla familjen, och man levde från hand till

mun.

I alla fall var det en lycklig familj. Kär-leken förenade dem, och ingen fruktan för

framtiden förlamade de ungas arbetskraft. De hade ju

så mycket att leva för, de hade varandra och den

gamle fadern, och allt skulle nog en gång bli bra.

Men plötsligt krossades denna stilla lycka av

ett enda slag.

Efter en veckas tyfusfeber dog den unge

mannen, och strax därefter födde hans hustru en liten

gosse till världen.

Hon hade icke fått lov att se sin man dö.

Hon hade icke fått säga honom ett sista farväl och

icke varit med, då man begravit honom. Man hade

fört henne till hälften medvetslös av förtvivlan, till

hennes gamle fars hus. Där föddes gossen, och

först en veckas tid efter det att han hade kommit

till världen, började hon vakna upp till livet igen.

Men vilket uppvaknande!

Hon tyckte, att hon hade varit borta i hundra

år och att man under den tiden berövat henne allt,

som gjort henne livet kärt.

Hon hade ju icke fått säga sin älskade

farväl, icke följa honom på väg till det obekanta

landet; — han var liksom försvunnen. Medan hon

var bunden vid sjuksängen, hade han gått ifrån

henne för alltid! Och i stället för honom, som

hon kände och älskade, hade hon fått detta lilla

obekanta barn, som nu låg i hennes famn.Hon kunde icke känna någonting för det,

varken kärlek eller glädje. Hur skulle det kunna

ersätta henne den vän, som hon förlorat? Hon,

som nu blivit berövad sitt eget, bästa stöd, hon

skulle nu stödja en till.

Hon låg i den stora, vita sängen i den dunkla

sängkammaren och såg mot fönstret.

Solen hade gått ned, och aftonrodnaden

flammade ännu över Hötel de Villes taggiga gavlar,

som tecknade sig svarta upp emot den

genomskinliga himmeln. Djupt nere ifrån gatan hörde

hon röster av folk, som gick förbi.

Det var i april, ett härligt väder, och många

människor voro ute och promenerade i

solnedgången. En glad sång nådde henne, barnaröster,

som ropade, skratt av två, som gingo och talade

med varandra. Allting där ute började leva vårens

liv på nytt.

Hon låg blek och tyst och hörde dessa

flyktiga ljud från den yttre världen, som nu

föreföll henne som en värld, den hon icke längre

kände.

Vad hade hon med den att göra?

Hon föreföll sig själv som en, som efter ett

skeppsbrott har blivit kastad upp som en halvdöd

kropp på de nakna klipporna. Hennes själ var icke

vaken mer; — tårlös och känslolös låg hon ochsåg upp emot himmeln, där natten sakta bredde sitt

dunkla blå och de första stjärnorna tändes.

Hon kände sitt barns varma kropp på sin arm,

och hon vände huvudet litet för att se på honom.

Han sov, med ett uttryck av stilla

välbefinnande. Han kunde ju icke ha någon aning om,

hur olycklig hans mor var.

Hans lilla mössa gick ned över det mjuka,

mörka håret och den svettiga lilla pannan. Hans

andedräkt var svag öch hastig som på en liten

fågel, och han borradé in det mjuka ansiktet under

moderns skuldra, som om han kröp in i sitt bo.

Men han rörde icke hennes hjärta. Hon kände

sig blott som en tom kropp med ett hjärta av sten,

och utan att gråta, utan att tänka låg hon åter

och stirrade upp mot vårens natthimmel.

Då ljöd plötsligt violinen från sidorummet.

Det var fadern, som spelade.

Det var länge, länge sedan hon hört honom

röra violinen.

Det var en gång i den försvunna forntiden,

innan allt det förfärliga hade skett; — och hon

lyssnade.

Det var en välbekant stämma, son) talade till

henne. Denna mjuka, djupa klang hade hon hört

från det hon var liten. Det var egentligen detförsta i livet, som hon kom ihåg att hon lagt

märke till.

Stilla och allvarliga svävade nu dessa toner

emot henne. Det var på ett vördnadsfullt avstånd

de närmade sig henne och hennes sorg och talade

till henne. De talade om hennes sorg, och de talade

som inga mänskliga ord kunna tala. Hur fattiga

och kalla äro icke alla mänskliga ord gent emot

en stor sorg! Hur väl de än kunna vara menade,

ljuda de nästan som en förnärmelse. Men dessa

toner förstodo henne. De förstodo att taga hennes

hopplösa sorg i hela dess omfång och lägga den

framför henne, så att hon skakades därav, som om

det hade varit en annans olycka, som hon bevittnat.

Hennes bröst började hävas, hennes hjärta började

slå med tunga, arbetande slag.

Det var döden i hela dess storhet och fasa,

varom dessa toner berättade, det var avskedets

sönderslitande smärta.

Och nu började de gråta! Huru de snyftade

och stönade i kval, hur de suckade i ensam sorg!

De bragte hennes kropp i darrning och

pressade tårarna upp från hennes bröst — och nu grät

också hon.

Heta, tunga tårar, som de första dropparna

av ett oväder, föllo ned på hennes kinder, och nu

störtade tårarna fram. Det var, som om de revoupp nigot av själva hennes hjiita, något förfärligt

sammanpressat och dräpande, varunder hon legat

krossad.

Vad det var befriande att kunna gråta si!

— Och tonerna följde henne. De grito med henne.

De tycktes säga: — Ja, ja, du har rätt! Grät bara!

Vi gråta med dig!

Länge, länge dök hon ned i denna smärta

och lät tårarna strömma över sin hals och sitt bröst

utan att torka bort dem.

Men nu ljödo på en gång andra toner. Hon

lyssnade!

Blott en i världen har kunnat tala så i musik,

och hon visste vem det var. Hon kände detta,

men aldrig hade hon hört därpå som nu.

Det var trösten! En himmelsk tröst, som

svävade ned som från stjärnorna och tog hennes sorg

i sina armar. Endast den som förstår smärtan i

hela dess djup kan också bringa trösten — och

detta var trösten.

Det var kärlekens och godhetens eviga ord,

som falla mjukt som rosenblad över ett blödande

hjärta!

Det var icke denna kalla tröst: »Du skall en

gång kunna glömma!» Eller den ännu hjärtlösare:

»Tänk på att många andra lida mer än du!» Nej,

det var förkunnelsen om den lycka och kärlek,som är evig. Det var himmelns välsignelse över

jordens smärta.

Och medan hon låg stilla och lyssnade, var

det, som om ,en isklump smälte i hennes hjärta.

Hon böjde sitt huvud sakta över sitt barn och

tryckte det närmare intill sig.

Hon skulle lära detta barn att älska honom,

som hon hade älskat. Hon skulle lära det att se

upp till stjärnorna, som nu lyste klara genom den

dunkla natthimmeln, och öppna hans hjärta för

sådana toner, som nu svävade över dem båda.

Den lille hade öppnat ögonen, två stora,

allvarliga barnaögon.

Också han lyssnade och undrade. Hon såg

det på hans ansikte.

I stora kretsar svävade tonerna omkring dem,

som om de viftade dem med milda vingar och

kysste dem på ögonen och munnen, till dess de

sakta svävade bort och dogo hän, som de sista

solstrålarna smälta bort i ett skimrande hav.

Dörren öppnades och hennes gamle far kom

ljudlöst fram emot sängen. Han hade ännu

violinen i handen, och hans ögon sökte hans älskade

barn, där hon låg i skymningen. Det var, som

om han icke var säker på, om han skulle finna

henne levande eller död.

Men hon bredde ut armarna emot honom,och då han böjde sig över henne, drog hon hans

grå huvud ner till sitt och barnets och viskade:

— Tack, far! Du har räddat mig!

*

Det var denna sång om den eviga böljgången

av människolivets sorg och tröst, om de stora,

ordlösa striderna och de stilla segrarna, som

violinen berättade. Detta som aldrig ord riktigt

kunna uttrycka, det berättade denna gamla violin

i en verklig mästares hand.

Han får förlåta mig, att jag har försökt att

återgiva det i ord!