Det konstitutionella styrelsesättet

KARL STAAFF

DET

KONSTITUTIONELLA

STYRELSESÄTTET

STOCKHOLM

AKTIEBOLAGET LJUS

1914

KARL STAAFF. ————————

DET KONSTITUTIONELLA STYRELSESÄTTET

LJUS

STOCKHOLM AKTIEBOLAGET LJUS 1914

Med anledning av den senaste tidens händelser har

uppmärksamheten hos oss blivit starkt fäst på

frågan om personligt styrelsesätt eller konstitutionellt.

Visserligen syntes man till en början vilja söka förklara

kungatalet den 6 februari på ett sådant sätt, att denna stora

fråga ej därav skulle beröras. Men det är blott alltför

tydligt, att en högröstad meningsriktning inom vårt land

helt och fullt vill godtaga det personliga kungadömet,

varmed visserligen icke skall påstås, att den fullt förstår vad

detta skulle innebära. Vid sådant förhållande förestår

en synnerligen betydelsefull principstrid. Och det kan

då kanske vara på sin plats att något behandla icke

blott den speciella fråga, som framkallats av

borggårdstalet, utan det konstitutionella styrelsesättet i det hela.

Var och en känner, att man med ett absolutistiskt

statsskick menar ett sådant, där monarken ensam har

all makt, med ett konstitutionellt ett sådant, där folket

genom en representation har större eller mindre makt

åtminstone i avseende å lagstiftningen och

beskattningen. Man plägar sammanfatta lagbestämmelser om de

s. k. statsmakterna, deras befogenheter och samverkan

mellan dem i ett skriftligt dokument, konstitutionen,

statsförfattningen eller, som vi kalla det, grundlagen.

Överträdas direkt sådana uttryckliga bestämmelser,

sedan de en gång blivit behörigen gällande, föreligger

naturligtvis ett inkonstitutionellt förfarande av

obestridlig beskaffenhet. Och om dessa överträdelser ske gång

efter annan, föreligger uppenbarligen ett

inkonstitutionellt styrelsesätt. I motsatt fall är styrelsesättet i mera

allmän mening konstitutionellt. Men man plägar ofta

tala om inkonstitutionellt styrelsesätt i en väsentligen

annan mening än ett sådant, som karaktäriseras av

direkta överträdelser av uttryckliga

författningsbestämmelser. Det är då man giver uttrycket inkonstitutionellt

styrelsesätt samma betydelse som personligt styrelsesätt.

Och med dess motsats konstitutionellt styrelsesätt menar

man då något annat än blott att givna

författningsföreskrifter icke direkt överträdas. Vad menas då i nu

antydda fall med dessa benämningar?

För att redan nu giva någon ledning härför erinra

vi, att det konstitutionella statsskicket nyss angavs som

ett sådant, där folket genom sin representation har större

eller mindre makt åtminstone i avseende å lagstiftningen

och beskattningen. Folkrepresentationerna nöja sig

emellertid sällan med att taga befattning blott med

lagstiftning och beskattning. De vilja ha ett ord med i laget

jämväl i avseende på själva statsstyrelsen, på

regeringsmaktens utövning. Detta sker numera icke genom

att de göra anspråk på att direkt taga del i denna

utövning och sålunda göra sig själva till regerande. Det

sker fastmera på det sätt, att de förvärva rätt till

kontroll i en eller annan form, i större eller mindre grad.

Finnes sådan kontroll icke till, då blir styrelsesättet rent

personligt, finnes den och har den kommit till någon

effektivitet, då blir styrelsesättet åtminstone i viss grad

konstitutionellt. I förra fallet kan monarken, så länge

han icke direkt överträder folkrepresentationens

uttryckligen lagstadgade rättigheter, handla efter sina tycken.

Han kan visserligen också överlåta styrelsen åt sina

ministrar. Men som han även kan välja dem efter godtycke,

blir det bela likväl en rent personlig styrelse. I senare

fallet måste monarken alltid taga en viss hänsyn till annat

än sin egen vilja. Han måste åtminstone välja sådana

ministrar, att de icke ohjälpligt fördärva kronans hela

anseende inför representationen.

Av det sagda framgår, att ett personligt styrelsesätt

och ett konstitutionellt styrelsesätt i nu sagda inskränkta

mening båda kunna förefinnas inom det konstitutionella

statsskickets gränser i detta ords vidsträcktare betydelse.

Det vore nu vår avsikt att söka uppvisa för det första

vad ett fullt utbildat konstitutionellt styrelsesätt innebär,

därefter huru ett sådant med logisk nödvändighet

framväxer ur vissa grundförutsättningar, huru därigenom

jämväl med logisk nödvändighet det forna kungaidealet

småningom giver vika för ett nytt och huru detta är

beskaffat samt slutligen huruvida ett utbildat

konstitutionellt styrelsesätt slår i överensstämmelse med svensk

grundlag.

Det fullt utbildade konstitutionella styrelsesättet.

Då vi gå att söka uppvisa vad ett fullt utbildat

konstitutionellt styrelsesätt innebär, vilja vi tillåta oss

att återgiva en framställning från ett annat land, vilken

torde verka i hög grad belysande för alla hithörande

huvudbegrepp. Det är ingen mindre än en av Englands

yppersta statsmän, Gladstone, som i en synnerligen

fängslande uppsats, skriven för 35 år sedan, uttalat sig om

det konstitutionella styrelsesättet och vad det innebär,

särskilt beträffande förhållandet mellan monarken och

ministrarna. Uppsatsen är betitlad »Fränderna på andra sidan

havet» och innehåller en jämförelse mellan Englands

styrelsesystem och Förenta staternas. I densamma gör

förf. bl. a. följande uttalanden.

Man tillägger vanligen den engelska rasen upphovet

till det representativa systemet. Klarare och

obestridligare är dock enligt Gladstone dess rätt till vad han

kallar den stora politiska upptäckten: konstitutionellt

kungadöme.

Han gör en teckning av detsamma och framhåller

därvid, att »värdigheten och den synliga yttre

auktoriteten skola ligga helt och hållet hos kronans bärare, men

arbetet till det väsentliga och ansvaret helt och hållet hos

dess tjänare» (ministrarna). »Härav följer utan tvivel»,

heter det vidare, »att om skiljaktigheter uppstå, det är

deras uppfattning, vilka uttänkt och planerat

regeringsarbetet, som ytterst måste bli gällande. Makt kan skiljas

från enbart arbete men ej från arbete förenat med

ansvarighet.Kursiveringen gjord av oss. Monarkens verksamhet skall alltid vara medelbar,

beroende på medverkan av rådgivare. Det kan i

England ej finnas en illojalitet mera betänklig till sina följder

än den vidskepelse, som ävlas att anvisa suveränen ett

särskilt, högre liggande område av politisk verksamhet.Kursiveringen gjord av oss.

Anonymt kryperi har antytt en sådan lära; men den

kan icke fås att trivas i England mera än bengaliska

djungler på Salisbury Plain.»

Sedan författaren framhållit, att monarkens rätt att välja

ministrar praktiskt taget är begränsad genom parlamentet,

skildrar han monarkens ställning i själva riksstyrelsen

sålunda: »Han är beträffande alla ärenden, som komma

för ministären, berättigad få kunskap och tillfälle till

överläggning utan annan gräns än den som sättes av den

järnhårda nödvändigheten att medhinna allt arbete.

Ehuru avgörandena ytterst måste öfverensstämma med

deras uppfattning, vilka skola ha att ansvara för dem,Kursiveringen gjord av oss.

är det likväl dessas uppgift att hålla suveränen

underkunnig och söka övertyga honom, icke att råda över

(overrule) honom. Om det vore möjligt för honom,

inom gränserna för mänsklig tid och förmåga, att aktivt

intränga i alla allmänna ärenden, skulle han vara fullt

befogad att göra det. Det, som faktiskt underställes

honom, är vad som anses vara det mest betydelsefulla,

själva gräddan av ärendena. I överläggningarna

angående dessa har monarken mera än en fördel framför

sina rådgivare. Han är permanent, deras befattningar

äro övergående — — — han tager en lugn överblick

(av ärendet) i gott mak, medan de äro utsläpade av de

förberedande stadierna och deras krafter ofta äro

nedsatta av brådskan med oräkneliga detaljer. Han kan

därför vara en viktig faktor i alla statsbeslut. Varje gång

suveränen under arbete med statsärenden upptäcker ett

förbiseende, stärker detta hans betydelse och höjer hans

auktoritet. Det är sålunda klart, att det för intelligent

verksamhet finns överflödande utrymme till arbete under

kunglighetens lysande mantel.»

»Denna makt tager av sig själv formen av inflytande.Kursiveringen gjord av oss.

Graden av detsamma beror på en mångfald av

omständigheter: på talang, erfarenhet, takt, karaktärens soliditet,

oavlåtlig, outtröttlig flit och ständig närvaro på den

plats, där regeringen har sitt säte. I samma grad som

någon av dessa egenskaper kunde brista, skulle

monarkens verkliga och behöriga inflytande över ärendenas

gång förminskas; allt eftersom de nå fullständigare

utveckling, skulle den växa. Det är ett moraliskt inflytande,

icke ett tvångsartat sådant. Det verkar genom

ministärens vilja och förstånd, icke över eller emot dessa.

Den dag skulle bli en olycklig och farlig dag för

monarkien, då någon kommande innehavare av kronan skulle

tillägna sig eller göra anspråk på slutlig eller

övervägande eller ens fristående makt å något som helst

område av statsärenden. Idéerna och förfarandet från

Georg III:s tid, vars vilja i vissa saker begränsade

ministrarnas verksamhet, kan icke återupplivas annat än

genom vad som å deras sida skulle vara intet mindre

än en ren eftergivenhet, en förödmjukande underkastelse,

farlig för det allmänna bästa och i djupaste mening illojal

mot dynastien. Detta emedan i varje fri stat någon

måste vara ansvarig för varje statshandling och frågan

är: vem skall det vara? Den brittiska författningen

svarar: ministern och uteslutande ministern. För att han

må kunna vara ansvarig måste han ha full del i varje

åtgärd. Ensam handling skulle för suveränen vara

detsamma som oförsvarad, obeskyddad handling etc.»

Författaren betonar härefter skarpt, att ingen skillnad

kan vara mera avgörande för den brittiska författningens

tillämpning eller för ett riktigt omdöme därom än skillnaden

mellan suveränens person och kronan. »Kronan har

vidsträckta prerogativ, obegränsade uppgifter. Att sätta dem

i händerna på personer, som skulle vara blotta verktyg

för en enskild kunglig vilja, skulle utsätta dessa befogenheter

för oupphörlig, hjälplös (unsupported) kollision med

nationens levande krafter och för en säker och obotlig katastrof;

de måste därför vara anförtrodda åt män, beredda att

ansvara för det bruk de göra därav. Ringen av ansvarig

ministeriell verksamhet bildar ett skydd omkring suveränens

person, vilket visat sig stå emot alla anfall. Den höga

person, vilken tid efter annan kan befinna sig därinom

— — — är ingalunda någon mållös och själlös idol; han

åtnjuter jämte verkliga och mycket omfattande medel

till politiskt inflytande den odelade vördnad, som ett

stort folk känner för sitt överhuvud, och är likaledes

den främsta och allra mest betydande av de krafter,

vilka genom exempel och behörig auktoritet i hög grad

forma sederna, ja moralen hos en mäktig aristokrati samt

en rik och högt bildad societet.» — Härefter följer en

utläggning av en suveräns sociala inflytande.

»För landets blickar äro suveränen och ministären en

absolut enhet. Den ena kan tillmötesgå den andra; men

gränsen för suveränens eftergifter inträder vid den punkt,

då han blir benägen att pröva försöket att byta om

regering, och gränsen för ministrarnas eftergifter vid den

punkt, då de bli obenägna att bära vad de under alla

omständigheter måste bära, så länge de förbli ministrar,

den odelade ansvarigheten för allt som göres i kronans

namn.» — Måhända bör det i fråga om den engelska

monarkens försök att byta regering här erinras, att

med i England rådande parlamentariska förhållanden i

de allra flesta fall intet val finnes mellan olika

regeringar.

I Gladstones nu återgivna uttalande hava vi icke

allenast en högeligen intressant teckning av ett

konstitutionellt styrelsesätt, det engelska. Vi ha därjämte en

grundritning till det konstitutionella styrelsesättet i

allmänhet, utan avseende pä något särskilt land. Att detta

varit författarens egen mening framgår i viss mån redan

av hans ovan anförda ord om Englands rätt till den

stora upptäckten konstitutionellt kungadöme. Det blir än

mera klart därav, att han med allmängiltiga grunder

söker stödja sina satser om ministrarnas

maktbefogenheter.

Det som framför allt är betydelsefullt i Gladstones

uttalande är just den starkt principiella bevisföringen

i fråga om ministärens ställning till statsbesluten. Han

betonar och inskärper, att de som hava ansvaret måste

hava det faktiska avgörandet. Och han framhåller i

upprepade kraftiga vändningar, huru orimligt ett

motsatt förhållande skulle vara.

Denna bevisföring är i själva verket omotsäglig. Och

de, vilka ådagalägga sympatier för en personlig

maktutövning av monarken, borde väl överväga, huru det

skall vara möjligt att undkomma den obevekliga logiken

i satsen, att avgörandena av statsärendena ytterst måste

överensstämma med deras uppfattning, vilka skola ha att

ansvara för dem.

Man torde också oftast finna, att de, vilka vilja

förbehålla monarken dessa avgöranden, föga tänkt sig in

i den ställning, som i sådant fall skall tillkomma

rådgivarna. Det säges vanligen, om man går frågan

närmare in på livet, att monarken naturligtvis icke

lämpligen bör »ingripa i regeringsarbetets detaljer» eller

huru man nu vill uttrycka det. Menar man då, att han

bör med avseende på de största frågornas skötsel

inverka personligen bestämmande? Detta vore orimligt.

De största frågorna äro ju vanligen de, vilka framför

allt tillhöra de politiska programmen. Och en ministär

bildas i våra dagar för att utföra sitt och sitt partis

program. Just med avseende på de största frågorna måste

det därför vara mest av nöden, att en ministär får sig

tillerkänd den härför erforderliga handlingsfriheten.

Huru man än söker vrida och vända saken, skall man

nog finna, att Gladstone uppdragit de riktiga linjerna för

förhållandet mellan monark och ministär.

En konstitutionell monarks offentliga yttranden i

politiska ämnen.

I det anförda uttalandet heter det bl. a.: »inför landets

blickar äro suveränen och ministären en absolut enhet».

Med hänsyn till de i England sedan lång tid tillbaka

rådande sedvanorna har det tydligen icke varit påkallat

för författaren att närmare utveckla konsekvenserna av

denna princip. Men av lätt insedda anledningar kan det

just i dessa dagar särskilt intressera oss att något

belysa dessa konsekvenser.

Ett upplösande av den absoluta enhet inför landets

blickar mellan suverän och ministär, varom Gladstone

talar, torde väl huvudsakligen kunna tänkas på två sätt.

Antingen kunde det äga rum därigenom, att monarken,

på samma gång han meddelar ett regeringsbeslut i full

överensstämmelse med ministärens hemställan, tillfogar

protokollet ett yttrande, däri han uttalar en personlig

åsikt, som icke helt sammanstämmer med ministärens i

dess av honom bifallna framställning. Monarken

inlägger med andra ord en mer eller mindre bestämd

reservation emot det kungliga beslutet. Eller ock kunde

monarken vid något tillfälle offentligen uttala sig i en

fråga, där hans ministärs åsikt vore bekant, men i en

riktning, som ej överensstämde med denna. Man kunde

t. ex. antaga, att en kungl. proposition i något ämne

hade avlåtits till riksdagen och att monarken därefter

vid något tillfälle offentligen uttalade sitt ogillande av

denna proposition och sina förhoppningar, att den icke

skulle bliva bifallen.

Jag fäster uppmärksamheten därpå, att intetdera av

de nu förutsatta fallen fullt liknar det som på senaste tid

så mycket diskuterats. Det för detta fall utmärkande är,

att det såväl av den avgångna regeringen som av andra

kammarens majoritet ansetts innehålla vissa utfästelser,

vilka kunde hindra en kommande obunden prövning

beträffande ett av denna regering utarbetat förslag till

förbättringar i försvarsväsendet. Att sådana utfästelser

icke kunna vara förenliga med ett konstitutionellt

styrelsesätt i den mening vi nu taga detta uttryck och att de för

övrigt måste anses mycket svårförenliga med andan i

vår regeringsform, det är nog givet. Men härom har

redan talats så mycket, att vi ej vidare skola uppehålla

oss därvid. Vi fråga nu i stället: huru te sig ur det

konstitutionella styrelsesättets synpunkt sådana uttalanden

av en monark som vi nyss talat om: en s. k. diktamen

till protokollet, som innebär en reservation emot det

fattade beslutet, eller ett sådant offentligt uttalande i

politiskt ämne, som tydligen icke står god i överensstämmelse

med den sittande ministärens uppfattning — ja som

kanske rent av står i strid med ett redan avlåtet förslag?

Tydligt och klart är det ju, att enheten inför landet

mellan monark och ministrar är bruten på varje punkt,

där monarken finner sig böra offentligen tillkännage en

uppfattning motsatt den som hans ministär veterligen

äger. Alldeles särskilt egendomligt framträder

onekligen en sådan dualism, om ett kungligt beslut åtföljes

av en personlig reservation av monarken. Det kan

t. o. m. med skäl frågas, huruvida en sådan reservation

icke rent av innebär en uppenbar självmotsägelse.

Monarken har på sina rådgivares tillstyrkan fattat ett statsrättsligt

giltigt beslut, som av vederbörande departementschef

förses med kontrasignation. Bredvid detta av monarken själv

meddelade beslut skulle han så sätta ett uttalande, som

i viss mån strede mot detsamma, som således sade om

hans egen nyss uttalade vilja, att den egentligen icke

var hans vilja. Det är detta som knappast förefaller

rimligt. Men, invänder man, det skulle väl vara ännu

orimligare att vilja förneka en monark rätten att — om

han nu också till följd av förhållandena måste gå in på

något, som han ogillar — åtminstone ge ett uttryck åt

detta ogillande? Månne man icke härvid ser något

ensidigt på saken? Vad man bör ha rätt att förutsätta

hos en monark, det är, att han fattar sina kungliga

beslut efter beaktande av alla på saken inverkande

omständigheter. Därom borde alla kunna vara ense. Låt

oss nu taga det ytterligaste fallet. Antag, att ministären

hemställer till monarken att fatta ett beslut, som han

personligen anser vara sakligt alldeles oriktigt ja skadligt för viktiga

landsintressen. Antag, att ministären förklarat att den står

och faller med sin åsikt i saken. Antag, att beslutet synes

monarken vara av den stora vikt, att han till och med icke

skulle tveka att gå till det yttersta för att förekomma

detsamma. Han överväger då, huruvida han kan tänka

sig en annan ministär, som vore i stånd att under för

handen varande förhållanden verka till rikets gagn. Låt

oss antaga, att han finner detta icke vara fallet. Som

resultat av detta övervägande lämnar han sitt kungliga

bifall till ministärens hemställan. Han har således

tvungits, säger man, att bifalla vad han ogillar, då måtte

han väl åtminstone kunna få uttala detta ogillande. Men

är icke detta resonemang något förhastat? Vad är det

II

som »tvingar» en monark att i det tänkta fallet bifalla

vad han personligen icke skulle velat främja? leke är

det hans ministrar. De förklara ju allenast, att de icke

se möjlighet för sig att stanna å sina platser annat än

om monarken bifaller deras hemställan. Nej, det är

monarkens eget omdöme, som nödgar honom att icke

motsätta sig densamma. Han inser efter noggrant

övervägande, att i händelse han vägrade sitt bifall och

sedan icke kunde erhålla någon ministär med tillbörlig

auktoritet, så vore detta vida mera skadligt för det

allmänna, än det av ministären förordade beslutet någonsin

kunde bli. Men i sådant fall, i vilket förhållande står

hans kungliga beslut till en eventuell reservation från

hans sida? Jo, detta förhållande synes helt enkelt vara

det, att reservationen uttrycker hans personliga önskan,

i fall han hade kunnat överlåta sig helt och hållet åt sina

sympatier, beslutet åter är ett uttryck för hans kungliga

plikt att i det allmännas intresse undertrycka sina

enskilda sympatier. Men synes det icke egendomligt att

giva ett särskilt uttryck åt vad man skulle ha velat, därest

man icke följde plikter, som man likväl själv anser högre?

I själva verket är det ju en oväsentlig skillnad emellan

att en monark sålunda vid ett beslut vidfogat en

reservation och att han offentligen ger tillkänna sin

avvikande mening vid något annat tillfälle, efter det ett

kungligt beslut är fattat, ehuruväl man ju i det förra

fallet rent av känner sig frestad att spörja, i vilken

egenskap en monark egetitligen skall kunna göra en sådan

reservation till ett statsrådsprotokoll. Såsom regerande

monark sker det knappast, ty i denna sin egenskap uttalar han

sig genom sitt lagligen fattade giltiga beslut. Och man

finner det tvivelsamt, huruvida de uppfattningar, monarkenII

såsom enskild person tilläventyrs kan hysa, egentligen

kunna hava sin behöriga plats i ett statsrådsprotokoll.

Men som sagt mot principen om monarkens och

ministärens absoluta enhet inför landets blickar synes det

ju strida lika mycket vare sig en reservation sker så

att säga under högofficiella former eller icke.

Varför är nu denna enhet så nödvändig? Varför kan

det icke gå för sig att betrakta monarken såsom en

fristående faktor i det offentliga livet? Visserligen,

det erkännes nog från alla håll, bör monarken i många

fall lämpligen medgiva sina rådgivare fritt utrymme att

genomföra den politik som är deras, även om han icke

gillar den. Förhållandena kunna kanske rent av vara

sådana, att — det erkännes nog också — det är bäst

om monarken helt låter dem genomföra denna politik.

Men varför skulle icke detta kunna ske under en serie

av reservationer och offentliga uttalanden av ogillande

från hans sida?

Svaret är detta: det skulle nedsätta regeringsmaktens

anseende och monarkens egen över politikens

växlingar upphöjda ställning.

Det skulle nedsätta regeringsmaktens anseende. Detta

anseende kan icke bevaras orubbat annat än genom

bibehållande av en fullständig enhetlighet. Och om denna

brytes kan det ha praktiska följder av betänklig art. Hos

vissa samhällslager är det ministärens auktoritet, som

kommer att lida därav. Detta gäller särskilt om

ämbetsmannaståndet och enkannerligen om den militära byråkratin.

Om denna måhända ändock har en viss benägenhet att

icke med fullt önskvärd iver tjäna en regering, som den

icke sympatiserar med, skall den finna sig uppmuntrad

i sina mindre lojala tendenser i sådant avseende, omi6

den ser kronans innehavare ställa sig mot sina egna

rådgivare. Han är den permanente, de äro de tillfälliga.

Föga underligt då om ett ämbetsmannastånd skulle låta

sig av en dualism inom riksstyrelsen påverkas, än

mindre om detta skulle bli fallet med den militära

byråkratin, som har en särskild böjelse att förblanda lojaliteten

mot kronan med den underordnades hängivna

lydnadsplikt gent emot den man kallar den översta krigsherren.

Men om en dualism inom regeringsmakten sålunda

i vissa kretsar skall komma att skada ministärens

auktoritet, kommer den i andra att skada monarkens egen

prestige. Detta kan bli förhållandet hos de medborgare,

vilkas förtroende för ministärens personer och vilkas

sympatier for dess åskådning utgöra själva underlaget

för dess politiska ställning. Dessa medborgare komma

nämligen att icke utan skäl fråga, varför icke deras

förtroendemän skola ha att påräkna samma villiga bistånd

från monarkens sida som deras motståndare förmodas

skola hava eller kanske rent av kort förut haft. . Och

allt starkai e och starkare skall det spörsmålet blii"a,

huruvida ett folk ej måste ha rätt att av sin suverän

jörut-sätta och påräkna en fullständig och allsidig opartiskhet.

Vi kunna icke lämna denna del av ämnet utan att

också beröra en annan sida av vad inan i dessa dagar

kallat monarkens yttrandefrihet. För oss är den

allmänna yttrandefriheten i politiska ting en av de

oundgängligaste och betydelsefullaste rättigheter, som det

modärna samhället skänker åt sina medborgare. Detta

därför att vi hava den uppfattningen, att rätten att fritt

diskutera stora och samhällsviktiga spörsmål utgör en

ovillkorlig förutsättning för, att dessa spörsmål skola

kunna finna en god lösning. Men med denna rätt till17

9

fri diskussion mena vi då rätten för var och en att fritt

framställa sina egna meningar och fritt söka vederlägga

andras samt att i sistberörda avseende vara oförhindrad

att begagna alla de vapen som stå till buds utan att

kränka de nödvändiga lagbestämmelser, som skydda

varje medborgare från smädelse o. s. v. Däremot

synes det oss nära nog strida mot den fria diskussionens

begrepp, i fall man skulle för vissa däri deltagande

förutsätta ett större och kraftigare skydd än för andra. I fall

således en person som deltager i en diskussion av ett

allmänt ämne anses böra vara skyddad icke blott mot

smädelse, vilket var och en bör vara, utan även mot

kritik, särskilt kritik av skarpare beskaffenhet, då synes

diskussionen upphöra att vara fri. Och upphör den att vara

fri, lärer dess nytta vara ganska ringa.

Under de närmast flydda dagarna har man kun-

é

nat göra vissa iakttagelser av intresse just i nu berörda

hänseende. För det första har man här och där mött

uttryck av ogillande över borggårdstalet den 6 februari,

om vilka man icke kunnat undgå att säga sig: men dessa

ogillande uttryck äro dock knappast lämpliga. Har man

närmare analyserat saken, torde man dock ofta ha

funnit, att uttrycken i och för sig icke skulle framkallat

en skugga av tvekan, i fall de rört en vanlig medborgares

tal. Och man har då förstått, att orsaken till ens eget

spontana ogillande måste vara den, att man för en

suverän förutsätter ett skydd långt starkare än det som

man medger andra. Man vill helt naturligt åt honom skapa

ett värn långt mera effektivt än lagens stadganden. leke

blott mot smädelse, nej mot alltför oförblommerad

kritik, särskilt den som använder ironiens och satirens

vapen, ville man gärna se monarken skonad.

2

II

Ja, man kan till och med gå längre.

I ett uti Uppsala hållet tal berörde en framstående

ledamot av andra kammaren den uppseendeväckande

detalj i kungatalet å borggården, att konungen talat om

»min armé» och »min flotta», vilket ju är främmande

för svenska öron och snarast förråder ett främmande

ursprung. En tidning1 skyndade att förklara, att det

kungliga uttrycket var lika naturligt som om en

klassföreståndare kallar den klass han förestår för »sin» klass eller

en arbetare kallar en maskin med vilken han arbetar

för »sin» maskin etc. Talarens angrepp, säger tidningen,

är därför obefogat. Därefter tillägges: »det är dessutom

tarvligt, då det riktas mot en person, som på grund av

fe

sin ställning icke kan försvara sig». På sätt och vis är

ju denna förklaring från den tidningens sida något

underlig. Varför skulle icke konungen kunna försvara

sig? Hans yttrandefrihet är ju, som det heter, densamma

som tillkommer varje annan fri medborgare. Men låt oss

icke fästa oss vid denna inkonsekvens. För vår del

vilja vi tvärtom uppriktigt instämma med tidningen väl

icke i dess beskyllning mot uppsalatalaren för

tarvlighet men i dess uppfattning, att det icke tillkommer er

monark att nedstiga till den vanliga polemikens nivå

medborgare emellan. Men om så är, om monarken icke

lämpligen kan försvara sig, visar icke detta bäst, att han

gör väl i att undvika sådana lägen, däri han borde

försvara sig, ehuru han är hindrad därifrån? Visar det icke

✓

bäst, att ju mera andras ansvar täcker honom, desto bättre?

Eller m. a. o. att ju mindre han gör sådant, som hans

naturliga försvarare — de konstitutionella rådgivarna —

icke kunna taga ansvaret för, desto bättre.

1 Aftonbladet d. 19/2 1914-ig

Vi yttrade i det föregående, att en naturlig känsla

fordrar, att en monark icke utsättes för kritik av det slag,

som anses fullt behörig, dä den riktas mot en vanlig

medborgare. Och vi antydde, att just denna

omständighet vållar mycken tvekan i fråga om den omfattning,

i vilken man kan godtaga läran om monarkens »fria

yttranderätt». Men det finnes en annan omständighet, som

ytterligare stärker oss i denna tvekan. Vi se i dessa dagar,

huru politiska högermöten och valmansföreningar

tillhörande högerns organisation sända konungen

lyckönskningstelegram, däri direkt eller indirekt syftas på hans

borggårdstal. Även detta stöter oss säkerligen. Vi hava

förvisso en känsla av att öppnandet av en politisk

valstrid icke bör begagnas för att genom hyllningar till

monarken så att säga göra honom till högsta ledare

eller beskyddare för någon av de meningsriktningar, som

skola utkämpa sin kamp inför folket. Om denna känsla

är riktig, visar icke även detta hän på, att ett personligt

politiskt framträdande av monarken näppeligen är så

önskvärt som vissa tidningar vilja påstå?

Och om vi således skulle kunna sammanfatta vår

mening sålunda, att en monark bör stå utom och över

både klander och beröm i politiska frågor, borde detta

nästan vara ägnat att ådagalägga, att varsamheten i fråga

om en monarks politiska yttranden gärna bör sträckas

ännu något längre än vi hittills ifrågasatt. Vi ha

hittills behandlat monarkens »yttrandefrihet» ur den

synpunkten, att den kunde bringa honom i motsättning mot

hans ministrar och röja en dualism inom

regeringsmakten. Vi skulle vilja därutöver ifrågasätta, huruvida

monarken ens i de fall, då han befinner sig i full enighet

med sina ministrar, bör utan nödvändighet yttra sig i2 O

politiska tvistefrågor. Vi tro snarast, att en suveräns

höghet bland sitt folk bäst och säkrast bevaras genom att

han begränsar sina offentliga uttalanden till så allmänna

områden, att de icke kunna bilda underlag för partistrider.

Det konstitutionella styrelsesättets utveckling. Det

nya kungaidealet.

Sammanfatta vi den nu gjorda framställningen av

det konstitutionella styrelsesättet i några framför allt

framspringande huvudpunkter, skulle dessa kunna

uttryckas sålunda. Riksstyrelsen måste ske wider ansvar.

Detta ansvar påvilar ministrarna. Hava de ansvaret,

måste de ock faktiskt hava avgörandena. Detta betyder

emellertid icke, att monarken skulle vara en automat eller

som man här i landet säger en namnstämpel. Han kan

tvärtom ova inflytande och ett betydligt inflytande på

besluten. Men detta inflytande måste verka på

övertygelsens väg, ty för maktspråk kan aldi ig en ministär, så

länge den har ansvaret, böja sig utan otillbörlig

självupp-givelse. Detta är den ena sidan av saken. Den andra

är, att just genom ett sådant system som nu angivits, och

endast genom ett sådant kan den fullstä?idiga kungahöghet

bibehållas, som möjliggör för alla medborgare att se upp till

monarken såsom den över dagens strider upphöjda symbolen

f ör rikets majestät. Gör en rämna i det ministeransvar som

å alla håll täcker suveränens handlingar och han skall icke

längre kunna bibehålla sin enastående.upphöjda ställning i

allas ögon. M. a. o.: låt honom framträda som person i

politiska frågor och han upphör att fylla sin uppgift

som suverän. Suverän och ministär böra inför landet

framstå såsom en enhet.Det konstitutionella styrelsesättet, sade vi, kommer

under vissa förutsättningar med logisk nödvändighet till

stånd. Grundorsaken till en sådan utveckling är just

den vi i början av vår framställning angåvo:

folkrepresentationens fordran på att öva inflytande även i fråga

om regeringsmakten genom kontroll över densamma.

Detta förutsätter ansvariga ministrar. Men

ministeransvarigheten kan vara mycket olika. Den börjar

vanligen såsom juridisk — ministrarna kunna för

författningsbrott ställas under åtal inför en särskild domstol,

och åklagare är då vanligen en av representationens

avdelningar. Efterhand inser man, att denna

ansvarig-righet är alldeles otillfredsställande, och man vill vid

sidan därav ha politisk ansvarighet — ansvar även för

skadliga statshandlingar, ej blott för författningsbrott. Även

den politiska ansvarigheten har olika stadier. En av

de viktigaste förutsättningarna för dess förverkligande

är att ministrarna hava tillträde till folkrepresentationen,

och att det förutsättes och fordras, att de inför

densamma försvara regeringsåtgärderna mot alla

anmärkningar — de må nu framställas under behandling av

regeringsförslag, särskildt budgeten, eller

interpellations-vis eller i ännu andra former. En anmärkning, varpå

tillfredsställande svar ej givits, kan tillräknas ministern

såsom en post på hans debetsida i den politiska

opinionen. Men gäller det ett viktigt ämne, så kan hans

politiska existens stå på spel. Har utvecklingen nått

därhän, då är därefter det personliga styrelsesättet

knappast möjligt annat än såsom något rent övergående

försök.1 Vilken minister skulle vilja uppträda inför en

folkrepresentation och försvara åtgärder, som han själv

1 Rena kampregeringar i viss män undantagna. Deras möjlighetII

icke kunnat förorda utan som framtvungits genom ett

personligt maktbud?

Därför kan man också kalla det konstitutionella

styrelsesättet jör det ansvariga i motsats mot det

personliga, som blir det oansvariga styrelsesättet.

Men jämsides med att sålunda ett konstitutionellt

eller ansvarigt styrelsesätt utvecklar sig, jämsides

därmed begynner det gamla kungaidealet att alltmera

förlora sin betydelse, och efterhand framstår ett nytt av

helt annan art. Det gamla kungaidealet var att

monarken skulle aktivt träda i spetsen, påtrycka andra

sina idéer, draga sitt folk med sig. Men det nya är icke

sådant. Man vill nu alltmer — vi ha redan antytt det

— att konungen framför allt skall undvika att söka göra

sina personliga meningar gällande, att han — själv

oansvarig — skall ge fullt utrymme för den ansvariga

styrelsen samt att han skall göra detta lika mycket och lika

opartiskt, evad de rådgivare, som de politiska

förhållanden anvisa honom att kalla till sin sida, äro av den

ena färgen eller den andra. Det politiska ledarskapets

kungaideal har lämnat rum för opartiskhetens.

Detta betyder emellertid ingalunda, såsom

motståndarna påstå, att en monark skulle bliva dömd till att

vara en nolla och vad det allt heter.

Låt oss sammanfatta vad en monark även vid en

fullt utbildad konstitutionell styrelse kommer att äga

för faktiska befogenheter och uppgifter.

En konstitutionel monark kan bilda sig en mening

samt utveckla och motivera den för sina rådgivare i

vilket ärende han vill.

åter beror i sista hand på de maktmedel författningen lägger i

folkrepresentationens händer.II

I sådana ärenden, där avgörandet har karaktär av

smaksak, kan han förvisso mycket ofta pårakna att se

• •

sin mening utan vidare accepterad. Aven i viktigare

saker bör han icke sällan kunna övertyga sina

rådgivare om riktigheten av sin mening. Särskilt spelar

här hans ofta långvarigare erfarenhet en avsevärd roll.

En monark kan ock begagna sitt personliga

inflytande för att i lojalt syfte öva en viss påtryckning på

personer vid vissa tillfällen. Sådant förekommer t. ex., då

regeringen önskar förvärva en framstående kraft till ett

betydelsefullt statsämbete men möter motsträvighet.

Därvid kan monarken genom att förena sina ansträngningar

med sina rådgivares understundom uträtta mycket till

nytta för det allmänna.

Han kan vidare i vissa undantagslägen och under

förutsättning att han på det samvetsgrannaste ådagalägger

opartiskhet i statsärendena vädja till folket även utan

tillstyrkan av sina dittillsvarande rådgivare, vilka han då

måste låta gå och ersätta med nya, som äro beredda

att åtaga sig ansvaret för åtgärden.

Det kan emellertid vara skäl att betona, vilken

allvarlig sak en riksdagsupplösning är. För att en sådan

skall företagas, böra starka objektiva skäl föreligga för

ntagandet, att den avdelning av folkrepresentationen, vars

nyväljande upplösningen avser, icke längre i sitt gamla

skick uppbäres av valmännens förtroende. Rätten till

upplösning kan icke begagnas, utan att den, som tager

initiativet därtill, riskerar ett starkt avbräck i sin

auktoritet, därest nyvalen gå honom emot. Det normala är, att

riksdagsupplösningar likasom andra statshandlingar ske

uteslutande på ministärens ansvar. I sådant fall är det

ock blott den upplösande ministärens auktoritet, somII

drabbas av ett bakslag. . En annan färg får saken

däremot, om monarken själv framkallat upplösningen. Då

kommer det att i icke ringa grad gälla även hans

auktoritet. Upplösningen är ett kraftigt vapen men ett vapen

som bör hanteras med stor försiktighet.

Monarken kan i vissa lägen — allt under förutsättning

av den oeftergivliga opartiskheten — göra stor,

synnerligen stor nytta genom att uppträda såsom medlare

mellan partierna. Detta kan näppeligen ske genorn ett

offentligt framträdande. Men väl kan det ske på det sätt,

som drottning Victoria av England någon gång

begagnade, nämligen att under hand erbjuda sina bona officia

till båda parterna och sålunda sammanföra dem till en

gemensam överläggning, vilken eljest svårligen blivit av.

Jag har hittills allenast talat om monarkens ställning

i rent politiska ting och den betydelse hans personliga

åtgöranden därvid kunna äga.

Härtill kommer den viktiga plikten att representera

vid högtidliga tillfällen både inom sitt rike och i

förhållande till främmande makter.

Att vissa möjligheter även öppna sig till en

personligt utjämnande och välsignelserik verksamhet i vår tids

sociala strider, är klart, likasom ock — på sätt Gladstone

i sin citerade uppsats anmärkte — till att påverka sederna

i samhällets förmånligt ställda klasser.

Slutligen finnas ju åtskilliga exempel på

konstitutionella monarker, som uppmuntrat vetenskap, konst, slöjd

och annan samhällsnyttig verksamhet.

Då anhängarna av den personliga kungastyrelsen säga,

att man i konstitutionellt intresse vill göra monarken till

en »automat», som saknar ali självverksamhet, är detta

tydligen en måttlös överdrift. Man kan förvisso tvärtom2 5

säga, att ett rikt och mångskiftande fält finnes öppnat

för en monarks intressen.

Med ett personligt styrelsesätt mena vi, såsom av det

sagda framgår, ett sådant, då ett kungligt maktspråk

kan — inom de gränser som folkrepresentationens

uttryckligt fastställda rättigheter medgiva — bestämma

ärendenas gång, giva riktning åt regeringspolitiken. Men

försök till genomförande av detta styrelsesätt kunna i

praktiken te sig mycket växlande.

Det kan ske genom en kampregering, d. v. s.

monarken kan välja ministärer, vilka icke åtnjuta förtroende

av en parlamentarisk majoritet utan tvärtom stå i

stridsställning gent emot denna majoritet. En sådan

regering försöker då att genom uppbjudande av alla de

medel, som djärva grundlagstolkningar kunna sätta den

i händerna, styra landet emot folkviljan.

Men det är också möjligt, att monarken tager sin

ministär ur majoriteten och att han därefter det oaktat

vill till större eller mindre utsträckning söka genomföra

en personlig politik. I vår tid med dess utvecklade

politiska liv, dess press och allmänna opinion kan

emellertid näppeligen någon politik ens försökas, som ej är

befryndad med någon redan befintlig strömning, någon

politisk medborgargrupp, det må nu vara en majoritet

eller minoritet, en grupp med parlamentariska

försänk-gat* eller utan sådana. Skall därför en nutida monark

göra anspråk på att själv taga initiativ och träda fram

och leda, torde detta mycket sällan ske, utan att några

förbindelser redan förefinnas med en eller annan politisk

strömning och dess män. Då förekomma givetvis rådslag

men rådslag av helt annan natur än de, vilka

statsförfattningarna förutsätta och anbefalla. Rådgivarna äroII

här icke offentligen kända personligheter, underkastade

laglig ansvarighet och beredda att i laga former bära

denna ansvarighet. De äro fastmera anonyma, tagna

än från det ena hållet än från det andra. De kunna

vara betrodda enskilda vänner till monarken, de kunna vara

tagna bland kretsen av förutvarande lagliga rådgivare,

de kunna utgöras av hovmän o. s. v.

Det är ganska visst, att under det s. k. personliga,

oansvariga styrelsesättet en egen personlig kungavilja mera

sällan gör sig gällande, utan vanligen blir det oansvariga

rådgivares uppfattningar, som under detsamma komma

till heders. Det konstitutionella eller ansvariga

styrelsesättet däremot utmärkes därav, att de som givit sina

råd äro beredda att för varje handling eller

underlåtenhet i statsstyrelsen stå till offentligt ansvar inför

folkrepresentation och allmän opinion.

Det konstitutionella styrelsesättet i förhållande till

svensk grundlag.

Nu säger man att en sådan ställning för en monark,

som vi här skildrat, i varje fall ingalunda

överensstämmer med svensk grundlag. Sveriges konung, säger man,

äger enl. 4 § Regeringsformen att allena styra riket.

9 § i samma Regeringsform bjuder statsrådets

ledamöter att under ansvarighet för rådslagen — —

ovillkorligen till protokollet sina meningar yttra och

förklara, »konungen dock förbehållet att allena besluta».

Och i ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter heter

det, att de »endast skola konungen råd giva, men ej

jämte honom regera».

I den strid som nu uppstått har den sålunda angivna

ståndpunkten blivit särdeles skarpt formulerad av dok-2 7

tor Carl Herslow. Han anför följande passus ur den i

andra kammaren å regeringens vägnar avgivna

redogörelsen för krisen: »En av de självfallna följdsatserna

av huvudgrundsatsen om rådgivarnas fulla ansvarighet

är, att det är deras uppfattningar i politiska ämnen som,

så länge de av konungen bibehållas som rådgivare,

måste bestämma regeringspolitiken.» Därefter fortsätter

hr Herslow: »Regeringsformens § 4: »Konungen äger att

allena styra riket, på det sätt denna regeringsform

föreskriver» skall sålunda enligt hr Staaffs uppfattning

översättas sålunda: Konungen äger egentligen ingen rätt att

lägga sig i rikets styrelse; han får ej ens yttra sig i

statssaker utan att först spörja ministären; ty

riksstyrelsen bestämmes av statsrådet allena. Och

ansvarighetslagens bud, att statsrådet »endast må konungen råd

giva men ej jämte honom regera» skall hädanefter

tolkas så: »Statsrådet skall regera ej blott jämte konungen,

nej, utan ock över konungen.»

I förbigående må erinras, hurusom ordet »allena» i

4 § Regeringsformen mera än en gång varit föremål för

allvarlig kritik, såsom kunnande giva anledning till

missförstånd. Och vid 1840—41 års riksdag föreslog

konstitutionsutskottet på eget initiativ, att detta ord skulle

borttagas ur texten. Förslaget antogs att vila till

grund-lagsenlig behandling av borgare- oeh bondestånden,

varemot ridderskapet och adeln samt prästeståndet funno den

föreslagna förändringen obehövlig. Då med an]edning

härav frågan blev föremål för omröstning i förstärkt

konstitutionsutskott, antogs förslaget i överensstämmelse

med borgare- och bondeståndens mening att vila till

vidare grundlagsenlig behandling, men vid nästföljande

riksdag blev detsamma av ridderskapet och adeln samtprästeståndet förkastat. Även i senare tid har ordets

borttagande föreslagits utan påföljd. Men någon i

praktiskt avseende betänkligare innebörd har man knappast

tillagt detsamma. 1883 års konstitutionsutskott, som

avstyrker ändring, medgiver, att ett grundlagsstadgande

angående konungens makt att styra riket i närvarande tid

antagligen kommit att i andra ordalag uttryckas, men

finner erfarenheten hava ådagalagt, att lagstiftarens mening

angående rätta betydelsen av detta stadgande icke varit

underkastat någon till våda för landet ledande misstydning.

Beträffande de anförda grundlagsbestämmelserna är

det tillräckligt att säga, att de uppenbarligen avse att

klargöra, dels att statsråden icke äga någon rätt att

såsom under frihetstiden votera i regeringsärenden (de

deltaga icke i beslutet, de råda blott), dels att statsråden

icke äga att på sidan om konungen i statsrådet fatta

självständiga beslut. Frihetstidens former, då konung

och råd voro ett slags samfält beslutande kollegium äro

uteslutna. Ministerstyrelse i modärn mening är även

utesluten.

Men vad har detta att göra med frågan om den

inverkan statsrådets mening kan öva på monarken? Om

statsrådet i den eller den frågan är fast i sin

uppfattning, om det är så fast att det hellre avgår än det vill

medverka till ett beslut som är motsatt dess råd, om

monarken inför denna fasthet eftergiver sin enskilda

mening, skulle detta vara ett grundlagsbrott av statsrådet?

Och om förhållandet skulle återkomma gång efter annan,

blir det mera grundlagsbrott för det? Om i det ena

eller andra fallet monarken skulle se sig om efter

möjligheten att förvärva nya rådgivare men icke finna sådan

möjlighet och därför eftergiver sin enskilda mening, blir detta

II

grundlagsbrott från statsrådets sida? Förvisso icke. Ingen

minister lär bryta mot grundlagen genom en så billig

och naturlig begäran som den att bli entledigad för att

slippa medverka till det som han ej vill taga

ansvaret för. Man må därför alltid komma ihåg, att den

»makt» som ministärer i konstitutionella monarkier kunna

utöva och som av det personliga styrelsesättets

anhängare förmenas vara en inkräktning på konungamakten,

den har som yttersta medel ingenting annat att stödja

sig på än ett vördsamt tillkännagivande, att rådgivarna

under den och den förutsättningen ej längre kunna stanna

vid sina platser. Det är ju ett ödmjukt »maktmedel».

Vad dr Herslow menar med sitt ampra yttrande har jag

svårt att förstå. Är det verkligen möjligt, att en så

högt bildad och erfaren politiker skulle på allvar kunnat

föreställa sig, att, då den frisinnade regeringen på

hösten 1911 av konungen kallades att taga ansvaret, den

ämnade underordna sig konungens enskilda bestämmande

över vad som skulle vara regeringspolitiken? I sådant

fall hade ju hela regeringsskiftet varit meningslöst. En

politik efter konungens personliga önskningar utfördes helt

visst bättre av den förra ministären.

Men det är ett annat förhållande, som i detta

sammanhang noga bör beaktas. En statsförfattning är

ofta nog ett ingalunda till alla sina bestämmelser

enhetligt dokument. Allraminst är detta fallet med en

sådan författning som den svenska regeringsformen,

vilken till ej oväsentlig del utgör ett konglomerat av

allehanda mot det ena eller andra missbruket under gångna

tider riktade föreskrifter under påverkan därjämte av den

härskande Montesquieuska doktrinen. Härtill kommer,

att regeringsformen av historiska skäl upptagit en hel3°

mängd detaljer, som eljes icke anses tillhöra en

statsförfattning.

Det bör vid sådant förhållande icke förvåna, om man

i denna grundlag hittar bestämmelser, vilka synas stå i

sådan strid med varandra, att de knappast låta sig

bokstavligen tillämpas båda på en gång. De kunna utgå

från mycket svårförenliga principer. Jag skall anföra ett

exempel. Som bekant kunna de svenska ämbetsmännen

i allmänhet icke skiljas från sina innehavande tjänster annat

än genom rannsakning och dom. Men härifrån gör

regeringsformen ett stort undantag nämligen för dem, vilka

hava s. k. förtroendesysslor. Ty från dem kan konungen

entlediga deras innehavare, »när han prövar rikets tjänst

det fordra.» Omedelbart efter det att denna konungens

maktbefogenhet i 35 § R. F. stadgats, heter det i samma

§: »Konungen kungöre dock sådana beslut i statsrådet,

vars ledamöter vare skyldiga att däremot göra

underdåniga föreställningar, om de finna sig därtill skäl äga.»

Denna formulering synes ju nära nog otvetydigt giva

vid handen, att konungen i sådana frågor skulle äga att av

sig själv taga initiativ genom fattande av en avsikt

(uttrycket är ju t. o. m. »beslut»), vilken han likväl äger

skyldighet att »kungöra» i statsrådet, på det att dess ledamöter

ma hava tillfälle att göra underdåniga föreställningar.

Men i vad förhållande skulle ett sådant förfarande stå

till 7 § R. F., där det heter: »alla regeringsärenden, med

undantag av sådana, som i 15 § omförmälas, skola inför

konungen i statsrådet föredragas och där avgöras.» Det

omförmälda undantaget —|det enda undantaget — rör

som bekant kommandomål. Huru skall man nu kunna

förena 35 §:s föreskrift därom, att konungen skall i

statsrådet »kungöra» sitt beslut att skilja en förtroendeämbets-II

man från hans syssla, med 7 §:s uttryckliga föreskrift,

att alla regeringsärenden skola inför konungen i

statsrådet »föredragas»?

Praxis har avgjort frågan så, att 7 § vunnit

tillämpning även på sådana fall. Vederbörande

departementschef har föredragit även ärenden av här avsedd

beskaffenhet. Endast den avvikelsen har, 35 § till ära, gjorts

från den eljes övliga ordningen, att sedan föredraganden

avgivit sin hemställan, konungen »kungjort» sin avsikt, mot

vilken därefter övriga statsråd haft tillfälle att göra sina

föreställningar. Eljes tillgår det ju så, att först efter det

såväl föredraganden gjort sin hemställan som övriga

ledamöter av statsrådet yttrat sig konungens beslut meddelas.

Resultatet har således blivit, att man upprätthållit 7 §

gentemot 35 § och låtit denna gälla endast så långt det

jämförelsevis oskyldigt kunnat ske.

Om nu i fråga om själva de grundläggande

bestämmelserna i en statsförfattning en viss motsättning

förefinnes, är det klart, att även denna måste lösas. Och

lösningen kommer då att ske så, att det bud eller den

princip, som hämtar styrka av hela den politiska

utvecklingen, kommer att nå ett rikare förverkligande än

det bud eller den princip, vars betydelse under denna

utveckling sjunkit mera tillbaka.

Sålunda finna vi, att grundlagen å ena sidan använder

uttryck, som synas möjliggöra en mera personlig

maktutövning av monarken själv men å andra sidan starkt

framskjuter och understryker de lagliga rådgivarnas ställning.

Det är då någonting helt naturligt, att under olika

historiska skeden dessa båda principer kommit till olika

betydelse i tillämpningen. Under en tidigare period tages

den möjlighet till personlig maktutövning, som grund-3*

lagen synes öppna åt monarken, i anspråk ganska långt,

så långt till och med att statsrådens inflytande

uppenbarligen stannar vida under vad grundlagsstiftarna tänkt

sig. Med den politiska utvecklingen stegras detta

inflytande så, att man begynner finna de uttryck om

konungens myndighet, som grundlagen använder, mindre

väl motsvaras av verkligheten.

Men det är så med statsförfattningar. De reglera icke

privata förhållanden genom att noggrant utstaka personliga

rättigheter, vilka kunna bibehålla sitt omfång och

innehåll sekler igenom. De utgöra fastmera ett slags ram

för maktförhållanden, vilka undergå ständiga

förskjutningar inom denna ram.

Stiftarna av 1809 års regeringsform ha icke svävat i

den föreställningen, att de genom sitt verk bundit

statslivet vid den bild av den närmaste tillämpningen, som

de tilläventyrs gjort sig. I konstitutionsutskottets berömda

memorial antydes tvärtom ganska bestämt, att man icke

tilltrodde sig att giva annat än former, men att därtill

måste komma en allmän nationalkraft, verkande i dessa

former.

Man skulle tycka, att den svenska statsrätten borde

kunna giva någon ledning i ett ämne sådant som detta.

Men den svenska statsrätten är mycket litet upplysande.

Den har i allmänhet fattat sin uppgift såsom en den

personliga kungamaktens tjänarinna och anför således

pliktskyldigast alla de åberopade bestämmelserna till stöd

för denna makts förmenta anspråk. Men någon djupare

diskussion av ämnet, någon värdefullare utredning om

förhållandet mellan ministrarnas ansvarighet och

monarkens maktställning skall man fåfängt söka. Statsrätten,

den politiska vetenskapen, vilken utgör ett så betydandekulturelement hos många andra nationer, spelar hos

oss ingen sådan roll.

Och som bekant har den härskande historiska skolan

hos oss med sin lärofader Harald Hjärne i spetsen tvärtom

hävdat en åskådning, som — för ingen del med

vetenskapens sökande lugn utan med den mest glödande

passion — förfäktar satsen om den personliga

kungamaktens eviga rätt och helgd i Sveriges statsliv.

Lyckligtvis finnes det emellertid mot hela denna skola

att sätta en man, inför vilken densamma, lärofadern icke

undantagen, möjligen skulle kunna betecknas med det

namn herr Hjärne själv nyligen i en tidningsartikelSe Nya Dagligt Allehanda ²⁰/₂ 1914. gav

åtskilliga politiska motståndare: »dagens småttingar».

Och då jag finner, att Erik Gustav Geijer fortfarande

citeras såsom auktoritet av herr Hjärne själv, kan man ju

kanske hoppas, att det skall kunna väcka någon

eftertanke att erinra om vad en sådan man haft att säga

om det svenska kungadömets ställning och betydelse

under konstitutionellt skede.

I den nyss omnämnda artikeln åberopar herr

Harald Hjärne Geijers bekanta ord: »Sveriges historia

är dess konungars». Men då sålunda den store

historikern Geijers ord om flydda tider anföras, skulle det

icke också vara skäl att anföra den store politiske

tänkaren och siaren Geijers åsikt om det konstitutionella

kungadömet? Vi behöva nämligen icke vara i okunnighet

om den. Det är i ett märkligt brev till Hans Järta

den 24 februari 1838, som Geijer framlägger sin

uppfattning av den svenska kungamaktens framtida

ställning. Han gör det efter att först ha utvecklat sin

orubbliga övertygelse, att folkrepresentationen måste med

upphörande av ståndens rätt grundas å samfälda val.

Det heter därefter: »För konungamakten — och jag

är i själ och hjärta en svensk rojalist — ser jag hos

oss ingen fara, nämligen av dessa principer, men väl

av deras motsats, den till undergång allt mera ledande

stånds-regeringen — ingen fara, om nämligen

konungamakten vill uppriktigt basera sig på sitt gamla svenska

och tillika sitt enda nya stöd, som är lagen — lagen,

som just i sin allmänna kraft måste vinna mer, ju mer

den lossat sig från korporativa och personella intressen,

och som ger, just genom den individuella utvecklingens

innersta samband med det allmänna, en oemotståndlig

makt åt den i vår tid, vars kallelse det är att göra

den gällande, och som känner denna kallelse. I

republikansk anda måste visserligen en sådan konungamakt

handla — den är och kan hädanefter ej vara annat än

en högsta, genom ärftlighet försäkrad magistratur; men

jag är övertygad, att den inom detta nya, ännu ej

exploaterade fält äger omätliga resurser.»

De hopade tankarnas som så ofta hos Geijer starkt

koncentrerade form må ju göra, att uttalandet noga

måste begrundas, innan man kan genomtränga dess

mening i alla detaljer. Men så mycket är klart, att det

hos Geijer icke finnes en tanke på att utsträcka vad

han en gång sagt om den gamla svenska

konungamakten till att gälla även om den nya. Så mycket är

också klart, att den, som uttryckligen betonar, att

konungamakten måste handla »i republikansk anda», vilket

vill säga just detsamma som vi skulle uttrycka med att

den måste lämna fritt rum för folklig självstyrelse, och

som slutligen så att säga anvisar konungamakten dess

plats i det nya samhället genom orden: »den är och

kan hädanefter ej vara annat än en högsta genom

ärftlighet försäkrad magistratur», han har därigenom

otvetydigt velat undanröja ali tanke på en personlig

konungastyrelse. Väl kunde Geijer, då han skrev dessa

rader, icke i detalj förutsäga, vilka former den svenska

demokrati, vari han så bestämt såg framtiden, skulle ikläda

sig. Men själva huvudriktningen låg för honom klar.

Och hans divinatoriska ord synas mig än en gång

bekräfta sanningen av det omdöme, en av hans hängivna

beundrare Adolf Hedin en gång i enskilt samtal vid

ett citat ur Geijer fällde. Han sade: »Geijer, som såg

allting».

***

Högern påstår, att de som motsätta sig det

personligt-monarkiska styrelsesättet i själva verket vilja republiken.

Påståendet visar tankeförvirring och brist på historisk

insikt.

Varför skulle det att sträva efter ett sådant

förhållande mellan monarken och hans råd som finnes i

England, Belgien, Italien och flera länder — varför skulle

det vara detsamma som att eftersträva republiken?

Man kan med en viss rätt säga, att historiskt sett det

utförda konstitutionella styrelsesättet just är det som

förekommit nationernas övergång till republikanska tänkesätt.

Duktiga folk vilja mestadels ha självstyrelse. I en

tidigare period hade man endast ofullständig uppfattning

av det konstitutionella kungadömet såsom möjliggörande

självstyrelsen. Då gingo demokratiska tankar vanligen

i republikansk riktning. Men numera är det annorlunda.

De nyssnämnda ländernas exempel visar, att

självstyrelse kan trivas gott under de monarkiska formerna.

De gamla traditionerna äga ock sin stora betydelse för

ett folk. Men man bör låta dem vara vad de kunna vara

och icke söka att blåsa liv i förgångna tiders ideal, ej

mera passande för vår tid. Vårt folk är med all

visshet monarkiskt. Det vill säkert icke vare sig nu eller

för långa tider framåt byta en sedan sekler nedärvd

monarki mot republik. Det enda, som skulle kunna

verka undergrävande på svenska folkets åskådningssätt

i förevarande hänseende, är strävandet från högersidan

att ingiva vårt folk den föreställningen, att kungadömet

här i landet i motsats till vad fallet är på så många

andra håll icke skulle kunna eller vilja trivas samman

med folklig självstyrelse.

Men i fall vi få, som Heidenstam säger, vara och bli

det vi vilja, då skola vi nog komma att behålla och

utveckla det konstitutionellt-parlamentariska styrelsesättet

under monarkisk form samt befästa det mot plötsliga

skakningar.