Denna flugiga värld

BONMERS

LUDVIG NORDSTRÖM

DENNA FLUGIGA VÄRLD

EN LOGGBOKTeckningar av författarenCalle Möller

DENNA
FLUGIGA VÄRLD

EN LOGGBOK

LUDVIG NORDSTRÖM

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright Albert Bonniers förlag 1941

STOCKHOLM

Alb. Bonniers boktryckeri 1941

When the sermon is good we need not much

concern ourselves ahout the form of the pulpit.

Ruskin: The Stones of Venice.TILL LÄSAREN

Efterföljande loggbok kom till våren 1939 under min färd längs

Norrlandskusten med Calle Möller i hans "Nuka Hiva".

Resultaten av de därunder gjorda sociala undersökningarna ha

tidigare publicerats i de båda volymerna "Sveriges Guldkust" och

"Petter Svensk".

Men under en sjöfärd som denna har man gott om tid, medan

man kuskar från plats till plats, och som jag aldrig förut haft

en chans att föra någon dagbok under dessa mina

undersökningsfärder, tänkte jag, att jag skulle passa på göra det, då ett tillfälle

nu erbjöd sig, för att dels själv ha ett minne, dels kunna ge

allmänheten en föreställning om, hur en dylik färd gestaltar sig —

och så slutligen kunde det ju vara skojigt med en sjödagbok,

som, såvitt jag vet, inte tidigare finns i svensk litteratur. Från

hemvatten.

Att bara sitta och notera väder och vind skulle ju ha blivit

lite enformigt, men jag behövde, märkte jag snart, inte sakna

ämnen att skriva om, ty en hel värld av minnen strömmade över

mig från dessa min barndoms och ungdoms kuster och förmälde

sig med minnen från snart sagt hela jordklotet genom olika

associationer, och så, utan att jag märkte det, hade till sist en bok

blivit till.

Jag kände det hela tiden, som om jag varit på en avskedsvisit,

ty föga troligt är det, att jag än en gång får återse dessa kuster.

Så jag kände nog rätt. Men därmed blev det också som ett

avsked till hela mitt föregående liv, och på det viset råkade dessa

anteckningar bli ett stycke person- och tidshistoria.

Jag tänkte aldrig på någon komposition, jag skrev ner bara

det, som föll mig in. Saker, som jag inte kunde verifiera ombord,10.

LUDVIG NORDSTRÖM

där jag saknade tillgång till dagböcker och facklitteratur,

kompletterade jag vid hemkomsten, men annars skrevs allting ner

på platsen, medan båten slängde och gungade. Calle och Jansson

skötte navigeringen framme i styrhytten, mellan dem och mig

hade jag pentryt, jag satt för mig själv akter ut i salongen.

Det var en härlig färd, maken får jag aldrig mer uppleva här

på jorden. Calle var den idealiske färdkamraten, Jansson den

idealiske medhjälparen, icke ett hårt ord sades under hela färden,

och det är ganska ovanligt på sjön, sägs det, men vi va hyggliga

karlar och trivdes fint ihop.

Jag har bifogat en del teckningar för att underlätta för läsaren

att se, vad jag berättar om. De flesta rena minnesbilder.

Och så hoppas jag, att han skall få en känsla av frisk sjöluft

och en stunds avspänning från den visserligen stora men samtidigt

rätt slitsamma tid vi leva i, så att han — kanske till och med

hon — med syrsatt blod efter läsningen kan återgå till sin dagliga

gärning.

Stockholm febr. 41.

L. N.I

STARTENFÖRSTA KAPITLET

Stockholm—Öregrund.

14 maj. Söndag.

§ 1. Kl. 12.15 e. m.

Avfärd från Stockholm.

Jag säger med gamle Goethe:

— Wie froh bin ich, dass ich weg bin! (Gudskelov, att jag är

ifrån hela eländet!)

Men det var upptakten till världslitteraturens antagligen tristaste

historia. Här ligger det lite annorlunda till. Jag hoppas, att det

här skall bli en i allo angenäm och lyckad färd. Hittills har ju

allt gått väl i lås, och bättre färdkamrat än Calle Möller, som jag

sen många år lärt värdera som en hedersman, kunde jag ju

inte få.

Men i alla fall var det ljuvligt att komma i väg från Slussen.

Där var packat med folk, tidningsmän, som intervjuade, och vad

i Herrans namn ska man säga, då en resa börjar, de kunde väl

ha väntat till återkomsten, men dina vägar äro icke mina vägar,

säger Herren.

Det var filmfotografer och vanliga fotografer, det var att vända

alla både upptänkliga och icke upptänkliga sidor till, och det

var oljegubbar och bensingubbar och radioapparatgubbar, det

langades och ropades och stuvades, och folket glodde som på ett

resande cirkussällskap, men så kom till sist ett förlösande ord.

Sjöexpressen skulle just avgå från andra sidan pontonbryggan

på en av sina turer "under Stockholms broar", den var full av14. LUDVIG NORDSTRÖM

"Nuka Hiva", Calle Möllers motorbåt.

folk, och där satt också en liten parvel i sin mammas knä, han

fick syn på mig i hela min voluminösa sjömundering, som har

många utmärkta egenskaper men inte precis den att vara

hov-fähig, den framhäver mest intrycket av ett ulligt klot.

Grabben upptäckte detta med det oförvillade barnasinnets

skarpsyn, gjorde stora ögon, reste sig på mammans knä, pekade och

ropade med ljudlig röst:

— Mamma! Titta en så tjock och lattjo farbror!

Mamman, förtvivlad, tystade ner honom, men Sjöexpressen och

pontonbryggan fingo liksom jag en högtidsstund, jag tackade

pysen med en viftning från djupet av min själ, han försvann

mot Skeppsholmen, blommor överräcktes från Fib till lilla fru

Birgitta Möller och till Gunsan, Calle satte i gång motorn, vi

backade ut, den ganska ampra blåsten började sticka i de vid

sjöluft ännu ovana kinderna, och resan var startad!STOCK HOLM—Ö REGRUN D

Sjö-Stookholm, Galärvarvet.

§ 2.

Vädret

är strålande, med klart solsken och hög luft, så pass torr som

den kan vara denna tid på året. Vind NO.

§ 3.

Stockholm

är i alla fall en underbar stad, det ser man bäst, om man är så

här nere på vattnet. Redan på en skärgårdsångares däck är man

för högt uppe för att kunna känna, hur det avgörande med

Stockholm är något helt annat än det, som brukar anföras till dess

karakteriserande.16.

LUDVIG NORDSTRÖM

Det avgörande med Stockholm är helt enkelt, att det är en

stad, som flyter på vattnet mellan höga bergsstränder, alldeles

som en vit blomma djupt ner i en glasskål.

Om man tar en tur med just precis Sjöexpressen, som Gunsan

och jag gjorde en söndag förra sommarn, då skall man upptäcka

detta. Man skall bli häpen över, hur mycket vatten denna stad

verkligen rymmer, alldeles som man blir häpen, då man gör en

världsomsegling, över att firma, hur det mesta av jordklotet

verkligen är hav. Stockholm är en vattenstad som ingen annan i

Sverige. Och få i världen.

Och vad den har vuxit och förändrats bara under den tid jag

kan minnas tillbaka. Jag kom till Stockholm första gången en

regnig och ruskig julidag 1895. Som jag minns staden då, var

den mest av allt grå, med mulen uppsyn, låga nerrökta hus och

gator, och verkade småstad. Det är den nya högbebyggelsen i vitt

och ljusgult, som numera ger staden dess karaktär.

Men bäst i Stockholm är och förblir mitt kära Söder. Jag har

varit stockholmare i olika repriser, men alla gånger utom den

sista har jag bott norr om Strömmen och — följaktligen — alltid

vantrivts, varför jag så småningom kom till den tron, att jag icke

alls skulle kunna trivas i denna stad.

Och nu! Nu trivs jag, därför att jag bor på Söder, som jag

aldrig trivts någonstans utom i barndomens Härnösand.

Orsaken förefaller mig utan vidare klar: jag kan inte med

att bo och leva lågt, som man gör på Norr. Där ser folk visserligen

rasande höga ut, men det gör bara låghetsintrycket så mycket

mer framträdande! Nej, på Söder har man fri horisont och

överblick, för att inte tala om bättre och högre luft än någon

annanstans i stån, man är dock cirka 60 meter över havet uppe på

Söderknallarna, och det är onekligen skojigare och hälsosammare

att nosa på himlen än på den högst poetiska men ovedersägligen

illaluktande Strömmen med dess massor av symboler för aktuell

skönlitteratur i form av flytande gummivaror.STOCK HOLM—Ö REGRUN D

Sjö-Stockholm, utloppet, från Fjällgatan.

Jag undrar, om salig Johan Carl Kempe skulle under sådana

poetiska förhållanden gett sig på ett sådant äventyr som det, vilket

gjorde, att Sverige höll på att för alltid förlora denne sällsynt

duktige man. Jag menar, när han som ung bokhållare här i

Stockholm gav sig till att simma från Kastellholmen över till

Söder, en sportshandling, så upprörande för ärans och hjältarnas

folk från Gustav IV Adolfs tid, trots att denne konung ifört sig

Karl XII: s stövlar och hela uniform för att höja den nationella

moralen — men det var naturligtvis alldeles för mycket Bellman

1 den då som nu — att hans chef skrupensade upp honom, så att

han sa adjö och återvände till Tyskland, och hade han inte fått

det famösa brevet från gubben Wikner uppe i Ångermanälven,

just då han gått ombord på postjakten i Ystad, och beslutat sig

för att bli norrlänning, så skulle den norrländska trävaruindustrien

kommit att sakna sitt praktiskt taget enda kulturella inslag.

2 Nordström, Flugiga värld18.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 4. Kl. 2.15 e. m.

Vaxholm.

Rolf Beskow kom ombord vid avfärden för att få en liten

gratistripp till Vaxholm, och det fick han, så kunde han

kon-vojera Gunsan tillbaka till Stockholm, och nu ha de viftat av

oss. Färden fortsätter.

Svenska litteraturen består inte av vidare mycket sjömän, men

det finns dock några, bland dem, av oss äldre, främst Sigge Siwertz

och bland de yngre Sven Bartliel. Däremot ger jag inte mycket

för Albert, jag har seglat med honom i Grisslehamn en gång i

tiden. Men det gör ju mindre, hur han seglar, då han skrivit

så pass bra om sjön i alla fall. Men Sigge kan segla. Jag

kommer att tänka på en färd, som Tor Bonnier, han och jag gjorde

i Tors "Saltkråkan" tidigt i juni år 1912, från Vaxholm ut till

Sandhamn och sedan därifrån till Dalarö. Det var kallt och surt och

regnigt och bitvis ganska frisk vind. Den gången såg jag, att

Sigge hade rätta tagen inne. 1912! Det är 27 år sen dess.

Herregud, vad tiden går!

Och Sigge har gjort en av de bästa skildringar, som finnas från

Stockholms skärgård, en historia om en gammal vinddriven

skådespelare. En sån sak gör man inte, om man inte sugit in sjön i

blodet. Och speciellt Skärgården. Men det är också bara den han

gjort så bra.

§ 5.

På Trälhavet.

Ja, nu börja vi stuva. Vi ha med oss en fotograf från

"Telegrafbild", av någon mig obekant anledning, jag vet inte, vem

som arrangerat saken. Han heter emellertid Bergvall och är en

rasande hygglig ung man, sömnig av den starka sjö- och vårluften

och allting, så nu ligger han på akterdäck bland kappsäckarna medSTOCK HOLM—Ö REGRUN D

ansiktet mot himlen och

solar sig, halvsovande. Det

känns, hur det syremättade

blodet dunkar i

tinningarna, så att man av ovana får

lite huvudvärk och knappt

vet, var man är. Men båten

går som en klocka.

Rockar hängas upp, fru

Birgitta Möller, som skall

följa med till Öregrund och

tjänstgöra som gast den

biten, ordinarie gasten få

vi i Öregrund —

bogser-båtsskepparen Erland,

Jansson — stuvar provianten,

jag har städat här i

salongen, skriver detta i min

Walker"s Loose Leaves, med häftet stött mot min än så länge

— men det varar nog inte så länge — tomma dokumentväska.

På Saxarfjärden ska vi möta en god vän till Calle Möller,

ingenjör Olof Hirsch, som väntar där ute med sin stora yott och

skall bjuda på middag.

§ 6. Kl. 2.45 e. m.

Sotarrännan.

Namn på Lindalssundet, som vi nu passera. Emedan så mycket

sotarmästare bott och bo här.

§ 7. Kl. 6.05 e. m.

Fortsättning.

Från Valöarna, där vi ätit middag på "Dejan" (vad kan det

namnet betyda? Jag glömde fråga), ingenjör O. Hirsch. De två,

Möllers, fotografen och undertecknad.

Utsikt från salongen mot akterdäck.20.

LUDVIG NORDSTRÖM

Menun :

Smör och bröd.

Ansjovisfileter, oliver.

Sillgratin.

Chateaubriand med korv, stekt potatis, ättiksgurka.

Ananas och päronkompott.

Brännvin, öl. Mouton, Sherry.

Kaffe och ett glas god Cognac.

Utomordentligt snälla människor och en charmant båt med

salonger och alla slags agremanger. Används av ägaren i stor

utsträckning som sommarnöje. De kunna bo ombord som i en

liten sommarvåning. Badrum, w. c., sovrum, matsal, allt vad man

vill. Och gast, en prima man, Fälldin, till allt annat även skicklig

kock. Och Härnösandsbo!! Jo, jo!

För en färd som den vi nu börjat skulle ""Dejan" inte passa,

inte heller är det den typ, man skulle vilja ha för riktiga

sjöfärder, då vill man nog ha grövre doningar och på något sätt

känna sig närmare vattnet, så att säga, men som "house boat",

att ligga ute och arbeta i skulle den vara underbar.

Ejdergubbar passerade tätt över den stilla vattenytan på något

avstånd hela tiden och gåvo en försmak av det som väntar

oss ute i havsfriheten. Men det passerade också eleganta

motorbåtar (mahogny!) ägda av specerihandlare och andra

Stockholmslivets tongivare.

Det vi, väl komna ut på stora havsjön, skola slippa förtära!

§ 8. Kl. 9.55 e. m.

På väg ur Stockholms skärgård.

Vid rodret fr. kl. 6.50 e. m. Passerat först in i stora farleden från

Saxaren, sedan upp genom den förbi Furusund mot Kapellskär.

Här mellan Furusund och Sandhamn ligga underbara skärgårdar,

som jag inte sett sen 1919, då jag härjade där med Skerfe påSTOCK HOLM—Ö REGRUN D

vår väg upp till Öregrund. Särskilt minns jag Gälnan,

Ljusterö-leden och komplexet Hemmö—Bockö—Storö.

Emellertid, när vi nu stucko ut mot Kapellskär, kom första

svårigheten. En fyr om babord stämde ej med kortet, som var gammalt.

Ett rött ljus över den låga skärförtoningen. Vi visste ej, om det

var Kapellskär, trodde knappt, men Calle räknade ut, att så måste

det vara, och det var så.

En Shellbåt kom efter oss, passerade tätt om styrbord, vi gingo

— efter gungning —• in i hans kurs, följde akterlanternan och

styra nu mot Arholma. Där kommer havet — äntligen!

Här börjar nu förkänslan av hav, fjärdarna vidga sig som

ljusa väldiga flak, och de låga stränderna flyta ihop med sina

egna svarta skuggor, så att alltsammans blir som en av himlens

moln- och ljusvärldar, man börjar lyftas ur det vanliga livet upp

i rymden in i det eviga, och det är just det, som är hemligheten

i havets ständiga sugning. Ingenting annat är likt detta, därför

kan ingenting ersätta havet, inte skogen, inte slätten, ty den är

stelnad, inte fjällen, ingenting. Havet är urlivet och livets eviga

urbild, där och endast där föds man ständigt på nytt. Av vad?

Av den stora likgiltigheten, som kommer en att glömma sig själv

och därmed att bli fri.

Fotografen och Calle sköta nu navigationen, jag skriver detta

i salongen, där elektriska ljuset är tänt, på motsatt koj — Calles —

ligger lilla fru Birgitta ("Gittan") under filt med röd toppluva

på huvudet och läser "Nordvästpassagen", den moderna formen

av vår ungdoms indianböcker. Nu går Cooper igen och har, via

dessa epigoner, mottagits med artiga bugningar i den höglitterära

societeten. Det är ett stycke från gamle Anatole France till

"Nordvästpassagen"! Snart är man väl framme vid "Urskogens döttrar"

om 3,000 sidor mord, som vi läste i min ungdom och som

åstadkom, att den tidens Härnösand fick en egen privatmördare. Nu

behövs ingen dylik uppfostran, vår tids värld är ju bara mord,

för att inte fortsätta gamla Katekesens uppräkning: "mord, hor

och skörlevnad". Och när man blivit less på det, kommer väl just22.

LUDVIG NORDSTRÖM

Katekesen till heders och på modet igen. Det torde inte dröja så

länge, av många tecken att döma! Och så gott kan det vara,

för fy tusan, sån värld vi nu leva i! Gudilov, att man får ge sig

till havs. Åtminstone.

Mina fötter värka, men humöret går uppåt, jag vidgar

näsborrarna som en kalv om våren.

Upp på däck igen, jag har ingen ro här nere, för jag ser,

att det är blodröd västerhimmel, stilla speglande svarthav, vanliga

mjölkgrå havshimlen mot natt.

Och havets isrena nattkyla smyger redan in hit i salongen

och kallar ut, ut, ut!!

§ 9. Kl. 11.55 e. m.

Thalatta!

Vi ha just passerat Skomakaren, och nu äro vi ute på

natthavet. Bakom oss suga och brusa de stjärnströdda svarta

dyningarna kring de våta, skrovliga klipporna, ett geologiskt Kaos, som

väcker minnen från tusen flydda existenser i själen. Här ute

försvinner ens vanliga lilla liv i den s. k. civilisationen på samma

sätt, som kontinenterna försvinna som små betydelselösa, overkliga

prickar, då man kommer ut på de till synes ändlösa oceanerna.

Vi ha lagt ut kursen i kortet, vi ha ätit en smörgås, Calle har

koj at, han har stått i som en slav sen tidigt i morse för att inte

tala om hela den sista tiden, då han med forcerad fart klargjort

båten, fått den i sjön från varvet, trimmat en ny motor, ordnat

hela utrustningen, proviant, allting. Folk, som aldrig varit på

sjön, vet inte, vad det vill säga att göra en båt sjöklar. Han sover

nu här inne i salongen som ett snällt barn under sin filt, fotografen,

som visat sig vara en duktig pojke och sjövan, står till rors.

Nu går jag ut och avlöser honom, jag har vakten upp till

Svartklubbens fyr, där leden öppnar sig in till Öregrund och där Calle

skall purras.STOCK HOLM—Ö REGRUN D

§ 1. Kl. 3.40 f. m.

15 maj. Måndag.

Vädret.

Solen har just gått upp. Stilla som i ett tempel, man nästan

väntar, att änglars körer skola tona ner ur det överjordiska

morgonljuset.

§ 2. Kl. 10.45 f. m.

Natten

övervann aldrig dagen fullt, ty ljuset stannade kvar längst uppe

i norr, bidande, envist, segervisst och egendomligt hårt på något

vis. Det stod där som en den sydligaste utposten för den

norrländska sommarnattens ljus, den svepte med ett bistert leende

kring de flämtande fyrljusen, liksom viskande till dem:

— Stackars mörkerslavar i den sydsvenska nattens dunkel, jag

ser, hur trötta ni är efter den långa vintertjänstgöringen! Men

nu kommer jag, och snart få ni semester och få vila era slitna,

rödflammiga ögon.

Och det steg långsamt, majestätiskt över havet, så att de små

människoskapta fyrflammorna försvunno i dess eld, drunknade i

den, och då började de första morgonmåsarna komma svävande,

som vanligt, liksom ur tomma intet, och innan man visste, hur

det egentligen gått till, var det dag, och solen stod på horisonten,

klarvaken, likgiltig, grym och högdragen.

Man säljer inne i städerna bärnstensstycken, som innehålla små

förstelnade insekter. Så verkade hela kusten: infrusen i gul

bärnsten.

Men inne sovo Calle och lilla frun på var sin soffa, medan

fotografen och jag skötte navigeringen. Men så gled dörren till

salongen ljudlöst upp, och där stod Gittan, det lilla livet, med sina

vattenklara bruna fågelögon, log och nickade:

— Calle sover!24.

LUDVIG NORDSTRÖM

Svartklubbens fyr från havet.

Det var, som om hon varit en av de morgontidiga måsarna,

väckt av solen. Och när vi passerat Svartklubbens vårsyrenvita

fyr, som tycktes stå på ett ben och sova i morgonljuset, purrade

vi Calle. Han tornade ut på sitt ivriga, alltid lite

artistfrånvarande sätt.

— Jaha! Svartklubben! sa han och tog ratten.

Och så ilade bålen, med motorn tickande som ett precisionsur,

mellan skären: Gåsstens redd, Getryggen, Singö strand, Råstens

udde; Roten och Skogsskär tonade om styrbord, längre bort

Väs-sarö Garpen.

Tolvörsgrunds fyr, vars stålkonstruktion tidigare tjänstgjort som

lotsutkik i Öregrund, steg upp om babord över Singöskogen,

Dyngraden i inre farleden stack fram, Sladdarö brygga kom ut

om styrbord, långt bort i förtoningen dök Kärringsundet fram,

och där bakom skymtade Öregrunds udde och öppna havet mol

Grepen och Gävlebukten — vi nalkades färdens första station,

prologens slutpunkt, den verkliga färdens utgångspunkt: Öregrund,

och i en glasstilla skärgård, till synes utan liv men badande i ett

skimmer som av rosensnår och viol-äng gledo vi, tysta, utan attSTOCK HOLM—Ö REGRUN D

Öregrund, inre .skärgårdstyp.

liksom våga tala, så högtidlig och ojordisk föreföll morgonen,

in i Kullbådaviken, ankrade upp vid "De döda skeppens strand"

och sjönko som förintade ner på våra kojer i medvetslös sömn.

Då var klockan 4.30 f. m.

§ 3.

En svan

låg och flöt här i viken, då jag tornade ut kl. 9.30 f. m. Calle

tittade också ut och betraktade den, till synes häpen, undrande

och dessutom högst ogillande.

— Fanns aldrig under min ungdom här i Öregrund! sa han.

Och tillade, varmed hans ogillande blick fick sin förklaring:

— Underligt, vad djuren börjar bli närgångna!!26.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 4.

Ankarsättning

på ny kula kl. 10.30 f. m. Vi höllo på att driva i land, då

förmiddagsbrisen vaknade upp. Ankaret var för lätt och hade draggat.

Det blev en hel historia att klara saken, för ankarkättingen snärjde

sig med förtjusning i alla gamla halvruttna bord och bjälkar av

de uttjänta fartyg, som här blivit sänkta i den eviga sömnen.

Till sist kommo vi dock klara, gingo över till motsatta eller

norrsidan av viken och ligga nu här efter att ha angjort en brygga,

där man håller på att lasta pappved i ett par slupar. Det är väl

från Forsmarks rekognitionsskog här på Gräsön och skall väl ner

till Hallstavik.

§ 5. Kl. 11.20 f. m.

Första kalla avrivningen!

Det smakade, vill jag lova. I den blå och soliga men isblåsiga

havsluften. Huden knottrade sig av ovana — fast jag varje morgon

hemma tar min iskalla dusch efter den heta, men där är det

badrummets förvekligande varma luft, här komma nu himlens vindar

och frottera gamkroppen. Så ska det vara, det är hälsan!

§ 6.

Förfäderna

möta mig här i Kullbådaviken. Det låter kanske lite underligt, då

jag är norrlänning och inte alls Öregrundsbo. Calle, som är

Öre-grundsbo borde däremot snarare möta sina, men det tror jag

inte alls, att han gör.

Med mina förfäder förhåller det sig på det här sättet.

År 1636 avklippte den mäktige herr Axel Oxenstierna, som

inte bara var en stor statsman utan också en stor privatekonomSTOCK HOLM—Ö REGRUN D

Pråmar i Kullbådaviken vid Öregrund.

och som gynnade i främsta hand sina egna intressen och

intressesfärer, de små hamnstäderna på ömse sidor Bottenhavet från all

sjöförbindelse med yttervärlden, vilket medförde och innebar, att

Norrlandsstäderna måste hämta alla sina importvaror från

Stockholm. Detta tillstånd fortfor till 1765, då tvånget lättades, men

full seglationsfrihet blev det inte förrän, om jag inte minns fel,

år 1812. Från det ögonblick man åter började få segla på

utlandet, alltså från 1765, blev Öregrund tullstation för

Norrlandsskutorna, då de återvände utifrån. Och tullvågen var belägen just

här på Kullbådan, man kan än i dag se spår efter husgrunder,

och jag har då och då brukat gå där och småfantisera. Mina

förfäder voro nämligen i generationer skeppare i Sundsvall och

fraktade upp äldre tiders viktigaste nödvändighetsartikel: salt

nerifrån Holländska, Spanska och Medelhavshamnar. De

tullvisi-terades alltså här på Kullbådan, och det finns en gammal historia28.

LUDVIG NORDSTRÖM

i Öregrund, att, när en av dessa gubbar om vårarna ankrat upp

här på "banken", som man sade då och bland de äldre alltjämt

säger, lät han ro sig i land och åt en ordentlig middag med

borgmästarn, och då sade den tidens öregrundare:

— Gubben Nordström har kommit. Nu är det vår!

Han måtte av vissa skäl att döma ha varit min farfars far,

och jag har, efter undersökning, återfunnit honom i stadens

hamn-böcker, på 1790-talet.

Jag kom hit på en motorbåtsfärd första gången den 1 september

1919, och som jag satte min fot i land, kände jag, att här hade

jag i en tidigare tillvaro ofta varit, här var jag hemma, och under

15 år kom jag hit varje vår som förste sommargäst, med följd,

att öregrundsborna sade:

— Nordström ha kommit. Nu är det vår!

Öregrund är för övrigt inte den minsta bland Juda städer.

En gång fick jag ett brev från England, på kuvertet stod mitt

namn och sedan som adress bara Öregrund, men inget angivande

av land.

Hur kunde det vara?

Såsom nästan öregrundare svarade jag:

■—- Jo, det i hela världen berömda svenska järnet kallades i

England aldrig annat än "Öregrund Iron". Därför visste man att

Öregrund, det var Sverge!!

Inseglingsfyren till den nära tre mil långa Öregrundsgrepen,

d. v. s. det öppna vattnet mellan fastlandet och den långa Gräsön,

vilken fyr är placerad på norra spetsen av Örskäret, en holme,

som bildar Gräsölandets norra ända, uppfördes år 1738 för medel

från de norrländska hamnstäderna, och det är en av svenska

kustens allra största och ståtligaste fyrar, som än i dag kastar sitt

ljus långt ut över Gävlebuktens farliga vattenöken. För mig står

denna höga, vita pelare i havet som det stolta och traditionsrika

spänne, som förenar Norrland med Svealand och hela övriga

Sverge.Så här är onekligen rätta

platsen att börja min

undersökning av det moderna

Norrland, här är den

verkliga Norrlandsporten, och

här stå förfäderna på vakt

och hälsa mig välkommen

med barska men vänliga och

gillande ögon och strävt

för vinden viftande

skep-parkransar.

§ 7. Kl. 12 m.

Första lunch ombord.

Matjesill och potatis,

eggs and bacon, snaps (Fy!

Får ej förekomma annat

än ordinarie snaps till

middan!), pilsner (D:o!),

kaffe.

Avåts på akterdäcket i strålande sol och blåfrisk vårbris, medan

de små koketta vågorna kvittrade som talgoxar om båtsidorna

och glittrade, så att man nästan blev bländad.

§ 8. Kl. 5 e. m.

Öregrund.

Strax före kl. 2 var allting klart ombord, och vi gingo tvärs

över sundet in till Öregrund och lade oss vid Brobänken. Calle

med lilla fru Birgitta marscherade till fadershemmet, och jag

hit upp till hotellet och fick mitt gamla rum, N: o 17, som fru

Johansson lovat. Per telefon.

Wallerstedt kom ropande efter mig, då jag stegade med mina

STOCK HOLM—Ö REGRUN D 35

Örskärs monumentala fyr på nordspetsen

av Gräsön.30. LUDVIG NORDSTRÖM

pinaler inom dörren till

hotellet, han såg mig från

matsalen, dörrarna stodo

våröppna.

— Har du skinn?

Fårskinn?

— Nej!

— Galen, gosse! Det är

det enda som stoppar. Vi

ska tala med Johansson.

Johansson

(källarmästarn) småskrattade:

— Joo! Det kan jag

ordna.

Och nu får jag en fäll i

morgon till låns för resan.

Det är nog nödvändigt. Det

var svinkallt i natt, och vi

ha inte kommit upp till

isen ännu.

Jag gick sen ner till båten och träffade vår blivande gast, kapten

Jansson, som just skulle embarkera.

— Har kapten Jansson fårskinn? frågade jag honom.

— Ja, en stor päls.

— Annars går det inte.

— Nej, det gör det inte, sa han.

I detsamma kom Calle.

— Hör du, Nordström, sa han, jag har haft telefon . . .

— Jaså, sa jag, men huvudsaken är, att du skaffar dig en

får-skinnspäls, du kan inte klara dig utan . ..

— Säger du det? Tänk, alla säger detsamma. Jaså. Jaha. Ja,

jag får väl lov att skaffa då, förstås!

Men så fortsatte han:

— Jo, hör du, det var Bonniers, som ringde. Vecko-Revyn.

Kapten Erland Jansson, Öregrund, gast i

"Nuka Hiva" under vårfärden längs

Norrlandskusten 1939.STOCK HOLM—Ö REGRUN D

Dom ville, att jag skulle skriva korta reserapporter. Roliga!

Hä hä! Va tror du Fib säger?

— Dom får väl ta det som reklam för sig. De är ju lika goda

kålsupare, hela högen, vad namn dom har. Så skriv i Herrans

namn, så tjänar du i alla fall en hacka . ..

— Ja visst! Visst! Alldeles vad jag tycker.

§ 9.

Kompassjustering

pågår nu. Akten utföres av överlotsen Boman, pensionerad från

Härnösand, nu bosatt här. Han är född Öregrundsbo.

Så nu går "Nuka Hiva" och dillar fram och tillbaka ute på

sundet, som om hon vore på snusen och inte visste, var hon hade

vare sig fram eller bak eller kurs eller nånting. Ja, det är som

i livet, man får irra mycket, innan man får kompassen klar —

om man nånsin kommer så långt, vilket för de flesta aldrig

inträffar.

§ 10.

Hur tidningsbilder komma till

Middag hos Calles föräldrar, gamle pensionerade fyrmästarn

på "Västra Banken", kl. 7 e. m.

Fotografen återvände till Stockholm med eftermiddagsbussen,

sen han tagit oss i alla möjliga positioner. Bl. a. skulle han ha

mig sovande, så jag fick lura mig i en filt på en dyscha i ett av

rummen här på hotellet, så ställde han sig över mig på en stol

med kameran nedåtriktad, kommenderade:

— Sov!

Och jag slöt ögonen.

— Öppna mun lite!

Jag öppnade munnen lite.

— Briljant! Stilla!

s32.

LUDVIG NORDSTRÖM

Så knäppte det.

— Det blir alla tajders! Tack!!

Ja, det blev det! Jag fick se mästerverket sen i Vecko-Revyn,

uppe i Umeå, och kunde konstatera, att jag låg där som en stucken

gält, och bilden lär ha väckt jubel. Tror katten, det!

Man kan fråga, hur det kommer sig, att jag går med på dylikt

gyckel. Svaret är enkelt. De flesta reagera, att säga det minsta,

mot varje antydan till en löjlig bild av lilla jaget. Men jag har

i många år varit tidningsman och vet, vilket strävsamt jobb detta

fotograferande innebär, jag lånar mig gärna till en löjlig bild,

helt enkelt av solidaritetskänsla, för att göra de slitna gossarna

en tjänst, och det är för den, som varit med, ganska naturligt.

Och man bör ju inte vara egenkär och tro, att man ser ut som

Brummel!

§ 11. Kl. 10 e. m.

Arktisk vår

råder här i Öregrund. Här i rummet är temperaturen: -(-14.5° C.

Ute: blek, disig, lite mjölkaktig luft.

Men vilken luft! Livselixir!!

Ja, nu gäller det se, om jag är för gammal för en isexpedition

som denna.

§ 12.

Öregrundssomrarna.

Beskow, inte den, som var med till Vaxholm, utan en släkting

till honom, det finns visst 100,000 Beskowiter, denne är bosatt

här, tittade ut genom ett av fönstren i den gamla familjegården

vid Sjötullsgatan och sade skrattande:

— Jag leker riktigt Öregrund! Jag städar övre botten att hyra

ut till sommargäster.

-— Det var då förnuftigt! sa jag.STOCK HOLM—Ö REGRUN D

— Och vi ha börjat bada

för en vecka sen. Men i går

for Rudolf in till Stockholm

på några dar.

— Gubben, då?

— Han har slutat gå ut.

De sista orden läto i mina

öron som avskedsklockorna

över en hel epok i mitt liv.

Sen 1919, då jag första

gången kom hit till

Öregrund, har jag tillbragt en

god del av året och i regel

hela somrarna här, och vi

ha varit ett tremannagäng.

som därvid alltid hållit

ihop:

1. Numera f. d.

byråchefen i Kgl.

Generaltullstyrelsen G uslaj

Bergen-stjerna, f. 1859.

2. Numera f. d. direktören i Livförsäkringsaktiebolaget "Thule"

Rudolf Munter, f. 1879.

3. Numera f. d. allt möjligt Ludvig Nordström, f. 1882.

Gubben "B: stjerna", som jag brukar kalla honom, fyllde nu

på våren 80 år och är alltså, som han själv brukar säga, en

gammal örn. Han trivs egentligen bara här, han är gotlänning,

uppvuxen vid havet och älskar att sitta och se ut över de blå

ytorna mot fri horisont. Detta har gett honom ett fritt och kärvt

havslynne, och jag vet mig knappt ha råkat någon med mer

utpräglad andlig gallionsbild. Gud vet, hur många gånger vi under

de gångna 20 somrarnas lopp ha tagit Harald Söderman och

låtit denne skjutsa oss ut i sin motorbåt "Vega" till havs, med

en liten matsäck från hotellet. Så ha vi ankrat någonstans på

utsidan, i mynningen av något sund och helst, om vind och väder

3 Nordström, Flugiga värld

En gammal örn. F. byråchefen Gustaf

Bergenstjerna.34.

LUDVIG NORDSTRÖM

tillåtit, så att vi haft fri

sikt mot Understens vita

fyrpelare ett par mil ute

till havs i horisontdiset.

Söderman har packat

upp matsäcken och ordnat

den med duk och servetter

och glas och porslin på en

planka, lagd tvärsöver

båten från reling till reling,

längst akter ut, jag har

klätt av mig och fått en

simtur, medan gubben

orolig och i högsta grad

ogillande bevakat mig, beredd

på, att jag i vilket

ögonblick soin helst skall få

kramp och slag och

försvinna i djupet, men jag har lika oföränderligt kommit upp, pigg

som en mört.

— Tokfan!! skrattar gubben och tillägger:

— Ja, var så god då och stig in i firman!

Höjer smörkniven, och agapen går av stapeln.

Måsar och trutar och tärnor hålla oss sällskap, solen flammar,

sjön kluckar i klipporna, änder, skrak, svärtor, grisslor, lom ila

som på expressbud över vattenytan, snedda upp över den taggiga,

horisontala, låga skärgårdsskogen, solen driver väster ut, och

himlen rodnar där borta, men i öster över havet mörknar den

och blir motsolsblå, och vi lätta, ta stora farleden (den, som vi

kommo i morse), fjärdarna sträcka ut sig mot natten, större,

dubbelt större, förefaller det, än om dagen, och efter båten orma

sig svallvågorna i blodrött och guld och akvamarinblått och

bensvart, och vi sitta högtidliga och stilla med groggarna framför

oss, gubben berättar från sitt liv i Stockholm, ämbetsverkens,

Münter. I sjövilt tillstånd.STOCK HOLM—Ö REGRUN D

Öregrunds yttre skärgårdstyp.

Gubben B:stjerna och jag på havsutflykt i Öregrunds skärgård.36.

LUDVIG NORDSTRÖM

Stora farleden in till Öregrund från Svartklubben.

ordenslivets, hela det förgångna 1800-talets underliga

småstads-Stockholm med dess intriger och kabaler, med figurer, från gamle

kung Oscar i Frimurarna, prins Cail i den sociala

barmhärtig-hetsverksamheten, gamle Carl Carlson Bonde i Arla Coldinu

Orden, Lindman, Swartz, Vennersten (som gubben hyllar med

binamnet "Kattuns-tryckaren"), Wallenbergarna, William Olsson,

ja, ett ändlöst galleri av generaler, amiraler, generaldirektörer,

bankdirektörer, byråchefer, av Serafimerriddare, Karl XII

I-riddare, kommendörer med stora eller lilla korset, ty gubbens högsta

liv, det är ordnar, och sen tullverkets personal: vaktmästare,

gräns-ridare, bevakningsmanskap o. s. v., o. s. v., och i den allt rödare

sommarkvällen åka vi hem till det stilla, sandljumma Öregrund,

där det ligger på sina klippor, med sin vita 1400-talskyrka

inbäddad bland yviga askar, det härdiga kustträdet, och

utblommad syren, och sen sluta vi kvällen på "Fatburen" eller gubbens

dalahäbbre, därifrån vi se Djurstens fyr tändas, varefter vi skiljas

vid gubbens grind.

Men de senaste åren har gubben varit lite krasslig, fast han

kämpat emot som ett lejon, och för närvarande ligger han till

sängs. Jag vill inte gå och störa honom, och känner jag rätt denne

krutgubbe, så kommer han, bara sommarvärmen sätter in, att resa

sig igen, så att på hemvägen skall jag hälsa på honom.STOCK HOLM—Ö REGRUN D

Ja, det där är ju för resten bara vägen, som vi alla ska vandra,

om vi inte dö i förtid, vilket på sätt och vis är det lyckligaste,

men vad är det egentligen för världsordning, som ordnat det så,

att tacken för ett långt, strävsamt liv är plågor och ensamhet

och kval?

Jag talte nyss i telefon med Gunsan. Hemfärden från Vaxholm

gick all right, för övrigt ingenting. Och nu sitter jag här med

en solitär grogg, i mörkret och tystnaden, har tagit ett halvt Diemal

och väntar på sömnen. Jag borde ju vara sömnig efter mer än

10 timmar till rors, men den starka havsluften har, som vanligt,

till en början mera exciterat än kalmerat.

Jag sitter och tänker på gubben. Ja, man blir alltmera ensam,

helt enkelt enligt naturens ordning, jag känner det själv, utan

bitterhet, med ett ordinärt vemod.

Det är bara att gå vidare, tills man stupar.II

FÄRDENANDRA KAPITLET

Öregrund—Umeå.

16 maj. Tisdag.

§ 1. Kl. 8 f. ni.

Vädret.

Som förut. Samma sol. Samma vind, kanske något friskare.

Samma temperatur.

§ 2.

Nattsömnen

blev trots allt dålig. Ständiga uppvaknanden, förvirrade

drömmar, hetta i kroppen. Nu tungt huvud, svidande ögon.

Men har man tagit fan i båten, får man ro honom i land, har

man tagit ett steg, får man ta konsekvenserna.

§ 3.

Utrustningen

skall nu kompletteras: film, tändstickor, apelsiner, bröstkarameller,

dricksvatten etc. Ävenledes en fårskinnsfäll, som Calle fått låna

av Beskow.

§ 4. Kl. 12.35 e. m.

Från Öregrund!!

Vi äro loss från Brobänken och under gång.

Färden har börjat.

Nere på Brobänken voro: fyrmästar Möller, hamnkapten

Ekström i uniform (dock icke till vår ära), en fiskarpojke i blå-42.

LUDVIG NORDSTRÖM

Utfarten mot Öregrundsgrepen, Gävlebukten och Bottenhavet, från Öregrund.

ställ, en grabb från stån, och lilla fru Birgitta. Hon sprang sen

längs Strandpromenaden och viftade åt oss med sin röda luva.

De blå byxorna och den vita blusen lyste i solen.

Så försvann Öregrund.

§ 5.

Väder och vind.

Bar.: 761. Temp.: +7.5° C. Vind: NN V., 3 sekundmeter.

Klart, solsken.

§ 6.

Komplettering.

Pågick från kl. 9 f. m. Olja skiftades, förråd av vatten och

proviant påfylldes. Pälsar togos ombord, pinaler stuvades.

Intresset för den vackra båten från stadsbornas sida var rätt ringa,

alla hade sitt att syssla med. Båtar tjärades för sommaren. Spräng-ÖREGRUND—UMEÅ

skott knallade, tulljagaren kom in, lastbåten till Gräsön klargjordes

med last och bogserades över. Harald Söderman med passbåten

gick fram och åter i trafik.

§ 7.

Djursten.

Passeras kl. 12.50 e. m. Två fiskarbåtar före oss, med skum om

bogen, stäva norr ut, mot Söderboda, Norrboda eller Örskär.

Lunch ordnas.

§ 8.

Gasten

är i full verksamhet.

§• 9.

Det känns redan

skönare, när vi nu kommit i gång, som vi ska vara, när skämtet

är överstökat och arbetsuppgiften börjar. Vi kunna kanske

beräkna att hinna upp mot Agon utanför Hudiksvall i morgon

bitti, fortsätta vidare upp till Ulvön, där vi möjligen stanna. Sen

är det ett dygn till Umeå. Ett dygn från Agö till Ulvön.

Jansson, som varit bogserbåtsskeppare och gått på

Norrlandskusten, var senast i Ulvöhamn år 1918, jag år 1935. Calle har

aldrig varit norr om Öregrund. På kusten.

§ 10. Kl. 2.20 e. m.

Grepen

tvärs styrbord kl. 1.48, Örskär kl. 2.12. Dessemellan mötte vi en

Svealastbåt, av de nya. På avstånd.

§ 11.

Kursen

nu: Björn, Eggegrund, Kusö kalv eller Stor jungfrun.44.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 12.

De blåa slätterna.

Nu äro vi ute på dem — som vita buskar här och där: vågfräs.

Det har börjat rulla för NNO dyning. Vita molnband. Temp. gått

ner till: +6° C.

Kl. 2.30 e. m.

Skärbådapricken eller officiellt: Gubbgrund, på babords

kran-balk. Björn skymtar i horisonten. Också om babord.

§ 13.

Första lunchen:

Smör och bröd, böckling och ägg, skinka. Snaps (för att inleda

verkliga färden!!), pilsner, kaffe och bagare Lundeborgs

saffransfläta från Öregrund. Dyningen ökar.

§ 14.

Kursen

ändrad till NNV, rättvisande men på vår kompass: N\ri/4V mot

Västra Banken. För dyningens skull.

Därmed blir det yllre kurs, utanför Kusö kalv, och vi beräkna

Agö i morgon bitti.

§ 15.

Första haveri.

Den blombukett, som fru Birgitta fick, liksom Gunsan, vid

avfärden från Stockholm, gick i durken, liksom brännvinsflaskan

(som stod på durken), då vi ändrade kurs.

— Nubben gick också, men han höll! sa Jansson skinande, då

överhalningen passerat.

/ÖREGRUND—UMEÅ

-— Låt blommorna gå över bord! sa jag.

— Nja, ännu håller dorn!

Nu slänger hon rätt kraftigt.

— Jag ska bara lägga ut kurs, säger J. Sen dukar jag av.

Han har just lunchat, efter oss. Calle har nu rodret. Jag skriver

och vaktar bordet för olycka. Men det är nästan stilla på sjön.

Bara gamla NO-dyningen.

§ 16.

Dött hav.

Inte en båt, inte en rök, inte en sjöfågel. Sett bara en grissla,

som lyft.

Men det är ljust, tunt i luften som en dag strax före studenten,

då det drar om ansiktet och man är trött och väntar på något

kommande, medan världsalltet är komplett likgiltigt och suveränt

obekymrat.

Tror man åtminstone!

Men Calle gav hela känslan, då vi började lunchen:

— Tänk, att det här är bara första dan! sa han. Och så här

ska vi få sitta och äia i 30 dagar, i denna luft!!!

Frigivna fångar!

§ 17.

Otroligt!

Jag har sovit en törn, närmare bestämt en timme. När jag

motvilligt slog upp ögonen, upptäckte jag Calle på motsatta britsen

med armarna för ansiktet, sovande som en rödmosig nyföding

(undrar, hur jag såg ut!).

Jag gick upp hit på akterdäck, och jag trodde inte mina ögon.

En oändlig, stilla, böljande ljusblånad, längst bort en mörk, tunn

rand, jag gick till bryggan och frågade Jansson:

— Vad är det?

— Där borta Björn och så slutet av Hållnäslandet mot

Lövsla-buhten.46.

LUDVIG NORDSTRÖM

När jag passerade genom salongen tillbaka hit, blinkade Calle

och småmumlade långt bort ur John Blunds land:

— Har du sovit?

— Ja, svarade jag. Men sov du!

— Ja, ser du, det är viktigt, mumlade han, att vi får sova, .så

vi jur gott humör!

Och så lade han ut, för humörets skull, direkt in i John Blunds

land igen.

Men här ute, där jag skriver detta med aftonsolen på bladen,

är det, som det var på Söderhavet, då jag for med "Yngaren"

mellan San Francisco och Australien. Hållnäslandet ser ut som

Fidji-arkipelagen, men Söderhavsljugaren sover som ett gott barn,

medan Söderhavet gungar honom till ro efter all möda han haft

att roa Sverige. Sov, Calle, det är skönt inte blott för

Wenner-bom att få sova utan även för ingenjörer och pianofabrikanter

i facket.

Ja, det är otroligt! Sitta på havet, i fria luften, och skriva

så här, den 16 maj. Medan det är isigt i land!

Jag sitter i sämskskinnsväst men ingen päls eller dylikt.

§ 18. Kl. 5.05 e. m.

"Västra Banken."

Vi siktade den kl. 4.45. Nu ser jag fyrskeppets röda färg.

Vinden har skrotat över till S. Det är varmt!!!

Fabriksrök syns i väster. Den typiska gräddfärgen. Antagligen

Skutskär. Men av Petres rabbar har jag ej sett spår.

Det var här, jag var ute för haveri för en del år sen och fick

assistans just av "Västra Banken", en blåsig förhöstmorgon, sen

spritsmugglare på natten gett sjutton i anropssignalerna. Snygga

pojkar!

Här måtte gå strömming. Det är klarnor på vattnet, och grisslor

ha börjat dyka upp bredvid båten.ÖREGRUND—UMEÅ

§ 19.

Spritsmugglarna.

Ja, det där äventyret med spritsmugglarna är verkligen en

historia och ett dokument om svensk kultur på 1930-talet.

Vi voro två man på väg i motorbåt upp till Sundsvall. Ägaren

och föraren hade inköpt en ny strålkastare, ett s. k. sökarljus.

På höjden ungefär av Örskärssund passerade vi en tremastad

slättoppare söderifrån, på norrgående liksom vi. Det var i slutet

av augusti, så att det skymde redan vid åttatiden, och det här var

ungefär i det draget.

— Vi ska ta och pröva sökarljuset! sa förarn och kopplade

in apparaten och riktade ljuset mot slättopparn, just då vi med

god fart närmade oss, belyste bordläggning, rigg, däckslast, som

föreföll bestå av bensin- eller fotogenfat, allting, kort sagt, och

ljuset visade sig fungera till full belåtenhet, varför det kopplades

av, och vi fortsatte, lämnande slättopparn att sjunka i horisonten

bakom oss, ty vi gjorde väsentligt högre fart än han.

Vi hade egentligen tänkt krypa efter strand, men som havet låg

absolut blickstilla och himlen var fin, fattade vi det rätt vågsamma

beslutet (ty det var en ganska liten båt) att sticka kurs på

Sundsvall yttre vägen och styrde alltså rätt till havs.

Allting gick perfekt, råoljemotorn dunkade så förnöjt som

aldrig det, och när vi mellan kl. J/2 12 och 12 nått upp till grunden

innanför "Västra Bankens" fyrskepp, dukade vi fram en

natt-vickning. Just då passerade "Västernorrland" på sydgående, han

hägrade som en jättelik atlantångare i nattdiset med de gloende

lanternorna, den spöklikt vita färgen och svallvågen om bogen. Så

var han borta och försvann i en rökfläck akter ut.

Då hände det.

Det sa kling i motorn, och den började sakta av och fräsa.

— Det är snart kirrat! sa förarn, fick upp verktygslådan och

grejor, men det var meningen, att vi skulle ha oss en läxa, den

gången. Kortast sagt: förarn kunde inte få fason på motorn, den48.

LUDVIG NORDSTRÖM

Omgivna av hotfulla grund och klabbar, Gävlebukten.

var och förblev död. Det hela visade sig till sist röra tändstiftet,

som måste ur, för att man skulle kunna skifta in ett nytt, men

då upptäcktes det, att det utnötta blivit ingängat fel på ett varv

och att ingen tillräckligt kraftig skiftnyckel fanns i verktygslådan.

Vi lågo och drevo, och med ens upptäckte jag, att liksom

väldiga, mörka valryggar hade börjat dyka upp runtom i nattmörkret

— vi hade av strömmen, som var, av allt att döma, nordlig, och

av en nattvind, som börjat uppkomma, förts utåt, och jag

förmodar, att vi kommit in bland Lövgrunds rabbar eller möjligen

Petres d: o, jag minns inte nu. Allt nog, det var bara en sak att

göra: stötta båten med en reservfock, som fanns tillgänglig, och

signalera åt ett fartyg, vars lanternor glodde envist och till synes

orörligt och på något vis på en gång osäkert och fräckt i södra

horisonten. Till sist kom det fartyg, som bar ljuset, inom håll

för signalering från oss, vi kopplade in det nya sökarljuset och

svängde lampan över huvudet, så som lotsarna göra, då de "blossa".ÖREGRUND—UMEÅ

Vi slava mot "Västra Banken" i gryningen.

Men fartyget fortsatte, och vad hände? Jo, när det kom tvärs,

släcktes med ens allt ljus ombord. Samtidigt dök ett annat fartyg

upp i norr, vi sågo även dess ljus slockna och vidare, hur båda

två girade utåt havs, och samtidigt -dök i mörkret upp en

motordriven slup eller kutter med satta segel, likaledes utan ett ljus.

Den gjorde en lov, fullkomligt ljudlöst, runt oss, och satte

därefter kurs utåt efter de två andra, och så var havet tomt men

strömmen i vår motor också, och där lågo vi mittibland de svagt

blänkande valryggarna, som bara tycktes vänta på oss. Men då

såg jag ingen annan utväg än att söka med hjälp av den något

ökande nattvinden nå inom synhåll i dagbräckningen för "Västra

Bankens" fyrskepp, som låg och flämtade ute i horisonten. Ja,

det var att söka hålla så högt som möjligt med focken och rodret

för att inte strömmen och vinden, som gick runt kompassen men

dock var övervägande frånlands, skulle driva oss söder ut förbi

fyrskeppets sikt. Vi hade tur. När det ljusnade, friskade det i, vi

fingo lite styrfart, jag höll upp allt vad focken förmådde, och vi

\ Nordström, Flugiga viirld50.

LUDVIG NORDSTRÖM

Ett fyrbiträde från "Västra Banken" kommer till vår hjälp.

passerade cirka 30 meter akter om fyrskeppet, vakten fick syn

på oss, gick i ekan, kom ombord, lät vårt ankare gå, ty här var

inte mer än, vill jag minnas, en 25 meters djup, och sen vi

konstaterat, att vi lågo för gott, rodde han så kvickt han orkade

ombord till fyrskeppet, ty sjön ökade var minut, och länge skulle

vi inte kunna ligga i den växande sjöhävningen, men han hann,

vi fingo en ordentlig skiftnyckel, på ett par minuter var tändstiftet

skiftat, opp med kroken, handslag med fyrbiträdet, motorn i gång,

klockan var nu fem på morgonen och i frisk nordostlig kultje,

med båten stöttad av focken satte vi kurs inåt kusten, närmast

Trödjehällan, gingo in väster om Kusö och Kusö kalv, väster om

Storjungfrun och Lilljungfrun, upp förbi Prästgrundet utanför

Söderhamn, vidare upp till Hudiksvalls skärgård och in till

Kugg-örarna, dit vi anlände på aftonen. Vädret höll sig klart medÖREGRUND—UMEÅ

jämn men svag vind hela dagen, och vi arbetade vakt om vakt,

med följd att någon trölthet inte besvärade oss, och vi hunno

upp till Sundsvall på fastställd tid, vilket var av vikt, då det

gällde punktlig inställelse i arbete efter semesLer.

Men under resan hade vi god tid att diskutera de gåtfulla

nattliga fartygens karaktär, och vi kunde inte finna någon annan

förklaring än att det var spritsmugglare. Vi ansågo oss båda två

vara säkra på, att det fartyg som kommit söderifrån, varit samma

som vi prövat sökarljuset på nere vid Örskär. Han hade

antagligen trott, att det låg något rackartyg bakom, och, när han så

fick samma ljus mot sig ute på havet, höll han sig beredd genom

att släcka, sen fick medhjälparna i kuttern lova omkring oss,

och när de upptäckt, att vi voro manöverodugliga, återförenades

kumpanerna och fortsatte genomförandet av sitt program utan alt

vidare ta notis om oss. Vi voro ur spelet. Tur alt de inte sköto!

§ 20.

Kommendörkapten Ankarcrona.

Jag har också ett annat minne ungefär från dessa vatten men

av helt annan art.

Sommaren 1906, jag vill minnas i augusti, följde jag flottan

från Härnösand upp till Salmis, alltså Haparanda uthamn, och

därifrån ner till Saltsjöbaden, som korrespondent för Dagens

Nyheter. Jag var stationerad på pansarskeppet "Niord". Fartygschef

var dåvarande kommendörkaptenen, sedermera amiralen Sten

Ankarcrona, sekond var kapten Eneström, navigationsofficer var

kapten Bernström, kadettofficer kapten Peyron, vidare minns jag

en kapten Blom och en kapten af Klercker och fartygsläkaren

doktor Gemmel, allesammans utmärkt behagliga människor.

Det hände för övrigt ett par lustiga episoder under färden.

När vi kommo till Piteå, sa Ankarcrona:

— Här skall jag passa på att köpa lite gråverk.

Vi gingo i land. Jag upptäckte till min häpnad gatskyltar av

ett slag, som jag aldrig sett vare sig förr eller senare. Det var52.

LUDVIG NORDSTRÖM

inte bara namnet på gatan de upptogo utan dessutom en predikan

i förkortning, t. ex. så här:

Strandgatan. Förtär icke spritdrycker.

Eller:

Kyrkogatan. Missbruka icke Guds namn.

På något vis verkade allting främmande på mig där uppe, det

var första gången i mitt liv, som jag var norr om Ångermanland.

För sörlänningar är ju "Norrland" en liten ort, där alla känna

varandra, så lite vet man ännu söder ut om sitt eget land, för

norrlänningen är Norrland en hel samling av inbördes ytterst

olika länder, folk och riken. Jag kände vid den tiden icke mycket

mer om södra, västra och norra Norrland än en stockholmare,

så detta verkade på något vis lapska på mig.

Emellertid, vi kommo till en körsnärsbutik och Ankarcrona bad

mannen bakom disken att få se på gråskinn.

— Tyvärr går det inte, blev svaret. Vi ha inte fått in från

Stockholm ännu.

Vi fingo oss ett gott skratt och sade:

— Ja, där syns det hur lite vi veta om Norrland.

I Haparanda hände följande. Kapten Bernström var en kraftig

sportsman. Chefen åkte i trilla in till Haparanda och bjöd

mariningenjören och mig att följa med i åkdonet, men kapten B.

sprang hela den en mil långa sträckan vid vagnens sida, med

följd att när han kom fram till Haparanda, så var han dyvåt

och tog först ett bad, kastade sig sen i en säng, efter att ha gett

order, att hans underkläder skulle hängas till torkning. När vi

så skulle återvända till fartyget och han skulle klä sig, bars

kläderna in, men drypande av vatten. Man hade lytt order och hängt

ut kläderna på gården men utan att ett ögonblick tänka på, att

det hela tiden regnade, väl icke stritt men dugg.

Ja, B. fick sig en skopa faderligt ovett av Ankarcrona och

kördes, väl återkommen ombord, i säng med order att sätta i

sig en ordentlig het toddy. Han klarade sig dock undan sviter,

fast han fick sitta dyvåt i trillan hela vägen till Salmis, blå omÖREGRUND—UMEÅ

näsan och skakande av köld, för det var till på köpet svinkallt

den dagen.

Men den dagen just fick jag för min del för första gången i mitt

liv se en ryss. Jag tog mig nämligen en promenad över den

berömda "Handolinska bron" till Torneå och såg med en blandning

av tjusning och rysning de ryska lökkupolerna över hustaken

och erfor liksom doften av Asien, vilken doft ytterligare

förstärktes, då jag såg en säkerligen högst fredlig kosack, som dock

föreföll mig på alla sätt motbjudande. Hela barndomen hade jag,

som alla Norrlandsbarn, skrämts med ropet:

— Akta dig! Ryssen kommer! Ryssen tar dig!

Den här skäggige gossen svarade precis mot min inre bild,

och jag bevarade sen den dagen en obehaglig känsla av att ha

dessa typer så nära oss. Och som jag senare vid olika tillfällen

skrivit och sagt:

— Det är nere i Skåne och uppe i Haparanda och längs

Torneälven, som känslan att vara svensk reser sig mest oemotståndligt

stark inom en.

Och jag gladde mig, att det var till ett svenskt pansarskepp,

jag fick återvända från denna för en svensk ruskiga syn.

Från Salmis gingo vi till Luleå, och därifrån följde jag en

del av officerarna till Bodens fästning, d. v. s. undertecknad

som civil och följaktligen riksvådlig person fick icke äran att

inträda i templet utan fick sitta på en sten utanför. I Luleå kom

order från Stockholm, alt vi skulle gå omedelbart till Saltsjöbaden

och därifrån vidare ner till Göteborg för att möta en engelsk

eskader, som skulle komma på visit.

Det var just under nerresan från Luleå, som det hände något,

ungefär här utanför. Vi voro, om jag ej missminner mig, två

pansarskepp i sällskap: "Niord" och "Manligheten", och vi hade

sträckgått ner genom Bottenhavet, så pass långt ute, att vi icke

sett kusten. Vi kommo på höjden av Gävlebukten mot kvällen,

och jag kojade ungefär vid 1 l-tiden men släckte inte utan låg

och läste. Ungefär kl. 12 knackade en av officerarna på dörren54.

LUDVIG NORDSTRÖM

och hälsade från chefen att jag skulle komma upp på bryggan.

Jag som en blixt i kläderna, förstås, och upp, nyfiken på, vad det

kunde vara.

Det var en månljus augustinatt, och vi närmade oss den trånga

passagen mellan Understen på svenska sidan och Märkets fyr på

den finska. Det hade stått nordlig vind i veckor, men just vid

midnatt hade vinden kantrat över på sydlig, och nu pekade

Ankarcrona från bryggan ut mot en enastående tavla.

Segelfartygen voro ännu vid den tiden i farten, och en hel del

av träet från Bottenhamnarna fraktades ännu med dem. Nu hade

en hel eskader av barkar, briggar, skonare, galeaser och koffar

legat och kryssat söder om det trånga Understensgattet utan att

kunna mot vind och ström pressa sig igenom, men just denna

välsignade månljusa midnatt hade de satt alla klutar och kommo

som en ny Spansk Armada för god vind emot oss. Det var säkert

ett hundratal, havet föreföll som fullt av spöken, vinden var svag,

så att de bara gledo fram, långsamt och majestätiskt, månskenet

glänste i riggarnas metallbeslag, i kajutfönster och på

kappluckor, lanternornas röcla, gröna och vita ljusprickar skymtade

blekt och fantastiskt, och under nära en timme passerade vi för

minskad fart genom denna mörka och dödstysta klädtvätt på tork

ute mitt i havet, en bland de egendomligaste syner, jag varit

med om.

Sen bjöd mig den alltid lika vänlige Ankarcrona på en liten

nattsupé i chefsmatsalongen, som var rikligt dekorerad med

dyrbara konstsaker från Japan. Han hade varit, jag tror, i fransk

örlogstjänst och därunder besökt Japan, från vilken tid han —

för övrigt genom hela livet -— bevarat en stark fluga för allt

japanskt.

Ja, det var en ståtlig natt, en av de mest minnesvärda i mitt liv.

Denna resa med "Niord" höll för övrigt på att orsaka min

första utflykt i världen.

Från hösten 1906 till julen 1907 låg jag i Grisslehamn och

skrev på en bok, som till sist blev över 1,000 sidor manuskript,ÖREGRUND—UMEÅ

Armadan vid Understen, Uppland.-

vilka jag sommaren 1908 brände uppe hos Einar Ekman på Tjälls

gård i Multrå, bredvid Pelle Molins barndomshem. Nå, det är en

historia för sig! Men från Grisslehamn for jag några gånger

in till Stockholm tillsammans med Albert för att få lite

omsättning i blodet.

Vid ett sådant besök träffade jag kapten Eneström på gamla

"Kronprinsen".

— Nej, förträfflig t, sa han. Nu ska herr Nordström följa med

mig på "Fylgia", vi ska gå till Västindien. Sök upp mig i Långa

Raden på Skeppsholmen, jag bor där, så ska vi ordna saken.

Men jag tänkte — idiot som vanligt på mitt manuskript,

for tillbaka till Grisslehamn och skrev till honom och förklarade

mig förhindrad. Tänk, om jag sagt ja. Då skulle mitt liv

antagligen — ja, säg? . ..

Kanske hade jag då kommit att skriva om sjön, det var ju

ursprungligen min mening att bli sjöofficer, men min närsynthet,56.

LUDVIG NORDSTRÖM

som satte in, då jag var tolv år, omintetgjorde den planen, då

tyckte jag, att jag kunde bli vad smörja som helst, och så blev

jag mycket riktigt "författare".

§ 21. Kl. 5.25 e. m.

Enstöring.

Så här trivs jag. Så här vill jag ha livet. Sitta för sig själv,

långt från människorna, i läder och skinn, på ett däck ute på

havet, där ej kusten syns. Och fundera, som man vill, utan att

någon stör en.

Nu syns "Västra Banken" tydligt. Det påminner mig om, då

jag stävade ut mot "Almagrundet", till dess station utanför

Sandhamn, där "Reserven" låg — just med Calles svåger, fyrmästare

Ström, numera avliden, som befälhavare ombord, en ovanligt käck

karl. Jag är för resten just nu iförd den kostym, jag lät göra till

den expeditionen, av dubbelt grått ulstertyg. Det var hösten 1921,

och kostymen håller ännu. Den har ändå följt mig jorden runt!

Man skall ha respekt för och högakta sina kläder. Den lilla

uppmärksamheten sätta de värde på och belöna.

Calle håller på att installera radion här på akterdäck. Den

blir bra för väderleksunderrättelserna, för övrigt hoppas jag, vi

få slippa den.

Kl. 5.45 e. m.

Passerat och hälsat fyrskeppet, gubbarna viftade av alla krafter.

Kl. 6.10 e. m.

Fyrskeppet tonar bort, ett par svävande rökar breda sig i södra

horisonten, vinden är upp och ner, dyningen nästan borta, under

solnedgången i väster börjar den mjölkvita linje, som alltid följer

stillhet på havet, att sträckas, som en svag silverdimma.

Calle håller på att montera bordet i salongen, som skall stå

fast. Jag har tecknat fyrskeppet. Land syns ingenstans.

Kursen är nu omigen Agö.

Kvällsbris från land, från NV.ÖREGRUND—UMEÅ

Båten rullar fram, halvsovande, alldeles som "\ngaren" gjorde

på Söderhavet. Men där gick jag naken, här i skinn.

Det börjar bli kyligt och dra om axlar och stjärt. Bra för min

gamla reumatism och ischias!!!

Kl. 6.35 e. m.

Nej, kursen är: Oran, och håller det fina vädret, sticka vi direkt,

sedan, på Härnö klubb.

Sälar ha börjat lyfta sina blanka skallar ur vattnet runt om

oss. Här är strömming — framtida fiskeplatser! Som motorerna

och de däckade båtarna ska möjliggöra.

Calle borrar hål i salongsgolvet, med borrsväng, stämjärn och

hammare, Jansson sitter till rors och suger på en cigarrcigarrett,

Calle suger på en cigarr, jag på en Caporal. Det börjar svida i

ögonen av allt gloendet över det solblanka vattnet, och för kylans

skull har jag dragit på tjocka bilrocken, men i styrhytten, där

solen gassar, är det -f- 14° C.

Det tycks bli en stilla natt. Få se, om det blir dimma mot

morgonen.

Kl. 7 e. m.

Hela stim av tumlare ha börjat uppträda. Precis som utanför

Panama, den gången. Verkar alltmer Stilla hav!

I morse såg jag en havsörn, majestätisk och fräck, segla över

Öregrund. Synd, att jag inte har den moderna djurväns- och

naturreservatshobbyn! Men det är roligt ändå. Det borde bara

komma en val, dylika förirra sig ju hit upp ibland.

I södra horisonten ha plötsligt uppträtt svarta rökar, vilka dras

längs horisonten så snabbt, att det verkar, som om flottan vore

ute och övade dimbildning.

Den typiskt riktiga havskänslan har satt in: att här kan allting

hända.

Kl. 7.25 e. m.

En mås, en alldeles ensam mås i NO.

Och nu bryter som skuggor fram i diset i NV, mot solned-58

LUDVIG .NORDSTRÖM

Tumlarna i Guldhavet.

gången, ett svagt rosafärgat pråmsläp: bogserare och tre pråmar

på södergående. Enastående bogseringsväder.

Jansson sade inne i Öregrund:

— Vi få nog buckligt utanpå, så det är bäst stuva!

Men det blev kalasväder. Tills vidare.

Stäven på bogserarn, vänd mot solnedgången, glimmar som

ett guldkorn.

Nu har Calle rodret. Kurs alltså (ty han har så mycket att

samtidigt syssla med) som en slingrande orm, och då se vågorna

i överkant ut som tumlare. Man får akta sig att ta miste!

Jansson kokar middag.

Det är helt olika känslor på olika båtar. I en liten enkelruffad

båt, där man vistas bara i sittrummet, navigerar där, äter där —

där har man föga känsla av "fartyg". Därtill fordras utrymme,

däck att röra sig på, salong att sova i eller ta skydd i mot kylaÖREGRUND—UMEÅ

Pråmsläp i nattfallet, Norrlandskusten.

och regn, styrhytt, maskinrum, manskapsrum o. s. v. Det finns

här, och därför har man känsla av fartyg, därför påminnes jag

om "Yngaren", fastän den var 9,0()0 ton och "Nuka Hiva" kanske

är 10. Den är 13 meter lång, med ett djupgående av 1.40 meter,

en maximifart av 10 knop. Dess ekonomiska är 8.

Nu börjar läskpapperet bli fuktigt. Skissboken bulnar upp!

Sjön! Snart är allting vått och buktigt!

Nu ha vi snart Storjungfrun tvärs, skymtar grått i väster.

Om 10 timmar öka vi farten. Det är ny motor, så att

varvantalet till att börja med måste hållas nere.

Två lommar passera utåt havs, förbi stäven.

Kl. 8 e. m.

Solen står lågt vid horisonten. Bogseraren, som passerat, eldar

för natten, så att en milslång kolsvart rökslöja, ja: röklinjal, snett60

LUDVIG .NORDSTRÖM

uppåt, flyter efter honom. Djuren ha försvunnit. De ha gjort natt.

Snart komma stjärnorna. Daggen faller, allt är dävet och vått.

Havet är tegelfärgat, stilla, blankt, likgiltigt, högtidligt. På

teckningen syns rökmolnet, som nu vrider utåt havs för kvällens bris

från kusten. Jag ser en rök i land. Förmodligen Ljusne.

KL 8.10 e. m.

Nu ha vi Storjungfrun. Det jag trodde vara Ljusne var

Norrsundet, men nu se vi Wallvik och Ljusne.

Kl. 9.50 e. m.

Agö siktad kl. 9.40 e. m.

Middag.

Kl. 10.30 e. m.

Kall nordlig vind. Någon gungning. Agö snart tvärs. Nu blåser

en 4: a. Svart vatten, grönblå himmel. Förmodligen bara

nattbrisen. Bar. 756.

Jag törnar in om någon stund. Vi ligga i kläderna tills vidare.

Sedan, då vi ta ordinarie natthamn, blir det att klä av sig.

Kl. 11.15 e. m.

Nu dansar hon riktigt galant. Jag ritar.

17 maj. Onsdag.

§ 1. KL 8.30 f. m.

Vädret.

Vind NV byig. Skvalpsjö. Temp. +7° C. Klart.

§ 2.

Natten.

Calle och jag tornade in vid l-tiden. Han hade sedan vakten

kl. 4—6. Jag sov och vaknade om vartannat. Kl. 6 gick jag ut

och avlöste honom. Då hade vi just passerat Bremön, och jag

såg rökarna sväva upp ur Sundsvallsbuktens berg.ÖREGRUND—UMEÅ

Det var gropigt, sidasjö. Åvikebuklen än värre, som alltid,

Härnön reste sig blå.

När jag såg den kända konturen, fick jag, som alltid, en känsla

av evighet, av att vara del av denna evighet.

Hemsöhatten dök upp, Lungö fyr, Nora- och Nordingråbergen.

Jag var hemma än en gång. Jag tänkte på gumman mor, som

—-i form av aska i en urna — väntar mig i Härnösand, där jag på

nedresan, ensam, skall bisätta den kära i familjegraven och lägga

en blomma till henne och gubben far från Hilding, Mary och

mig själv.

§ 3.

Calle

ligger här mittemot mig på sin brits, i svart bask, med ett

blommigt, skärt täcke upp till näsan.

Nu kryper jag ner under bilrocken på hundskinnsfällen

(fårskinnet från Öregrund blev nämligen till sist en hundskinnsfäll)

och söker sova en stund.

§ 4. Kl. 2.30 e. m.

Motorstopp.

Kl. 9.20 f. m. väcktes vi av Jansson:

— Motorn har stoppat!

Vi upp. Det var tanken, som var tom. En annan kopplades på,

och vi fortsatte.

Vi lågo då strax norr om Lungö fyr och hade den majestätiska

Hemsöhatten ungefär på babords kranbalk.

Här började nu snö att synas på bergens nordsidor. Blå

molnskuggor, min ungdoms drakskepp, gledo över höjderna.

Så seglade hela Nordingråkusten upp, och Högbonden reste

sig allt tvärare ur havet, för över, i horisonten.62

LUDVIG .NORDSTRÖM

Klippformationer, Ångermanlandskusten. Bröstsocker, sa Calle Möller.

— Titta, så underliga, sönderskurna berg! sa Calle. Såna block!

Det ser alldeles ut som bröstsocker!

Och det stämmer. Calle kan se.

Vi sågo Gaviksfjärden, Barslaviken, Edsäterfjärden, så kom

Ytternäsan, Ullånger fjärdens mörka bergvärld och så den

röd-skodda Ulvön. Tordinular, grisslor, skrak och, jag tror, ejder samt

lom surrade över vattnet.

Och Ulvöhamn öppnade sig. Vi gingo in Finnhålet.

§ 5.

Död hamn.

Calle och jag promenerade från Nätterlunds brygga, där vi

angjort, norr ut genom hamnen och hälsade på Olga, min gamla

tjänstekamrat från 1905.

— Finns inga karlar i hamna nu! sa hon. Dorn arbeta i gruva

på Sörön. Och Nordström vet, dom ha täje opp en ny gruva vid

Murresund.ÖREGRUND—UMEÅ

Ulvöhamn från Lotsutkiken.

Murresund eller egentligen: Myresudden har många ehuru inte

särskilt ljuva minnen för oss båda. Sommaren 1905 tjänade jag

fiskardräng här i hamn hos en 70-årig fiskare, Erik Bergner, och

hans likaledes 70-åriga gumma, kallad på gammaldags maner i

Ångermanland: "moster" Bergner. Namnet uttalades av

hamnborna: Bärner. Samtidigt med mig tjänade Olga sommarpiga,

varförutom i gården fanns, som ordinarie "piga", deras fosterdotter

Hanna, sedermera död i lungsot. Olga var förlovad med en duktig

hamnpojke: Jacke Wigren, med vilken hon sedermera gifte sig.

Efter gubben och gumman Bergners frånfälle övertogo Olga och

Jacke gården, Jacke avled sedan i magsår.

Gubben Bergfter var född på fastlandet, i Sidensjö socken, var

son till en fattig båtsman, hade tidigt måst ut i livet och tjäna

sitt uppehälle och hade, ett egendomligt sammanträffande, tjänat

timmerman under min farfar, som på 1850-talet var hamnkapten64

LUDVIG .NORDSTRÖM

i Sundsvall. Men hans håg stod, i synnerhet på gamla dar, till

jordbruk. Han hade därför av en bonde uppe i byn arrenderat

Myresudden, röjt den och med otrolig möda lagt den under

kultur. Nu var det ont om hästar på ön, med följd att, när marken

skulle plöjas om våren, så måste gubben hyra fiskarpojkar att

dra plogen. Så kom det sig, att mina minnen från Murresund

inneburo minnet av, att min rygg värkte och sved. Och för Olga

voro minnena av ungefär samma slag.

Nå, emellertid, för att återgå till nuet! Hamnen såg tom och

död ut. Inga båtar vid bryggorna, bara några få nät i gistvallarna.

Men uppe i skogen, högre än Flögstångsberget, låg en ny liten

byggnad, och väg ledde ner från den genom skogen.

— Vad är det? frågade jag Olga.

— Nya reningsverket. Nordström vet, vi ha ju fått

vattenledning och avlopp nu i hamna. Det kom till först för fisket, och

då satts det in i alla bodar, för du vet, vattnet utanför bodarna

gick int å använde länger, för all bensin å olja å smörje från

motorbåtarna och från allt folke. Så först skulle vatten in i

bodarna för läkningen (sköljningen av strömmingen). Så var det

bestämt.

Ja, så pratade vi en stund på bron och återvände sedan hit

till båten. Nu fylla vi på bensin och fortsätta sen till Umeå. Vi

äro ganska trötta, det går runt i skallen, ögonlocken vilja falla

ihop, och det känns svettigt och klibbigt. Nyss duggade det.

— Första sommardan! I år! sa Olga. Förr ha vi hatt kallt,

värre!

Kl. 5 e. m.

Vi ligga här alltjämt. Calle har snickrat, vi ha fyllt bensin,

och vi ha köpt strömming, det sista inte minst besvärligt, ty på

34 bodar fiska nu knappt 8, och för att fä tillräcklig råvara för

surströmmingen måste man ibland köpa färskslrömming ända

från Sundsvall.

Detta berättade Nordqvist för mig, ordföranden i

fiskförsäljningsorganisationen här, just nyss återkommen från fiskarmöten

i Örnsköldsvik och Härnösand.ÖREGRUND—UMEÅ

Bergners gård, Ulvöhamn, där jag tjänade fiskardräng 1905. Nuvarande ägare

Olga Wigren.

Här arbeta nu fiskrarna, som redan Olga berättat, i

vanadin-gruvorna vid Marviksgrunna och Myresudden. Som N. och jag

stodo på kajen och pratade, kom en båt med två man. Den, som

rodde bakårorna, kände jag strax igen. Det var min gamle kumpan

från Ulvötiden, Olgas svåger, Nicke Wigren.

— Nordström komma för sent i år till skäljakten! sa han.

Men kom och hälsa på mig vid Murresund.

— Hur djupt ha ni gått ner? frågade jag.

— En 16 meter.

— Och hur bred är ådern?

— Ja, själva malmskiva är 1.20 meter och slutta neråt in mot

ön, söat.

Senare kom en annan båt, fullastad med fiskare-gruvarbetare

i mössa eller slokhatt, täckta liksom Nicke av grått mahndamm

i ansiktet. De viftade glatt åt mig, hela högen, och jag åt dem.

Nordqvist, tel. 20, och jag kommo överens att råkas i

Try-sunda, som nu tagit loven av Ulvöhamn som storfiskare, och där-

5 Nordström, Flugiga värld66

LUDVIG .NORDSTRÖM

ifrån skulle vi gå hit, där jag skulle intervjua gamle Axel

Söderberg, salterimannen, förste strömmingssalterimannen i Sverige. Jag

skulle ringa från Umeå, Husum eller Örnsköldsvik.

Nu ska vi äta färsk stekt strömming, sen ta mer bensin och

så ge oss i väg norr ut.

MITT gamla Ulvön är för länge sen förbi. Nu är här

sommarbadort, industriplats, med hotell, pensionat, rum till uthyrning.

Jag kan förstå sådana känsliga själar, som sörja, då deras värld

försvinner. Jag är en främling här! Men — folket har fått det

bättre och är vida vaknare än förr. Snygga hem med hygieniska

anordningar, välskötta trädgårdstäppor, blommor, fruktträd: päron,

äpplen etc. Tyvärr härja vattensorkar och äta bort rötterna, så

att träden dö.

§ 6. Kl. 7.45 e. m.

Från Ulvön

kl. 7.20 e. m.

Togo bensin hos bröderna Dahlin. Georg Dahlbeck, också en

gammal kumpan, var nere.

— Nej, se Georg!

— Känn Nordström igen mej ?

— Det kan du skriva opp! Kan du känna igen mig, som blivit

så mager?

Jätteskratt av hela bryggan.

Ja, så skämtar man hemma!

18 maj. Torsdag.

§ 1. Kl. 0.10 f. m.

Vädret.

Mulnad himmel. 1 Ulvön sa man, att det skulle bli snö, enligt

väderleksunderrättelserna. Men vi ha inte känt någon kyla.ÖREGRUND—UMEÅ

§ 2.

Från Ulvön

kl. 7.20 i går e. m. Sedan vi först ätit middag — den färska

strömmingen. Det delikataste jag smakat på länge. Vad stockholmare

och stadsbor överhuvudtaget veta lite om, hur strömming

verkligen smakar! För att få veta det måste man äta den direkt ur

sjön som s. k. blodlakaströmming. Då finns ingen fisk, som i fin,

mjäll smak överträffar den. Men den skall därtill vara väl

till-lagad, och Jansson visade sig vara mästare.

Ja, jag hade gjort en första riklig blyertsteckning — av en

sjöbod, modern typ — medan vi fyllde på bensin hos Dahlinarna,

och när jag viftat farväl och vi stuckit ut genom Barkarhålet norr

ut, ordnade jag mig med ritgrejor på akterdäck och tog ett par

skisser.

Sen blev det navigation, som pågått till nu, då Jansson tornat

ut. Calle håller på med avgasningsröret, som blivit rödglödgat.

När han är klar, koja vi.

Här är det inte de klara vattnen mellan Sundsvall och

Örnsköldsvik, här börja stenrösen igen, alldeles som i

Söderhamnstrakten, och vi ha tillsammans hållit utkik efter alla fyrar från

Skag över Husum, Storbådan, ]ärnäs och Sydostbrotten till

Bonden, som vi nu styra på. Vita, gröna och röda ljus, klipp och

fast sken! Och vi ha räknat loggen och sjökort och kompass

och klocka, kortet har legat på disken i pentryt med passaren

på, med utspretade skänklar . . .

Nu törnar Calle in.

— Nu, tamej ... ska vi ha en smörgås! sa jag.

— Ja, tam ... en vickning! Det har du rätt i! Det är vi värda.

Nu står skinkan på bordet — sen sova i kläderna, orakade,

obadade, otvättade, eldröda av sol och luft och vind.

I morgon stor vask och rakning och allt möjligt civiliserat. I

Umeå.68

LUDVIG .NORDSTRÖM

Uppresan är då klar. Och vi ...

— Ska vi ta en nubbe till maten . . . eller kanske utan . . .?

Jag bara ler.

God natt!

§ 3. Kl. 9.25 f. m.

Umeå.

Det smakade gott, vi blevo sömniga och stöpo i säng.

Kl. 4.10 f. m. voro vi framme här, vi ligga nu nedanför Shells

upplag och Bobergs maskinfabrik.

Jag vaknade till vid angöringen, hörde Calle och Jansson prata

och diskutera nånting, vände mig och somnade om.TREDJE KAPITLET

Umeå—Örnsköldsvik

18 maj. Torsdag.

§ 1. Kl. 9.25 f. m.

Norrlands hämnd.

Det har kommit en skarp hagelskur, som piskar vattnet och

smattrar mot salongskappen.

Jag tittar ut genom ventilen. Två pojkar stå på kajen, den ene

i ny, fin, skäraktig sportdräkt (de kunna vara i 8—9-årsåldern)

med korta strumpor och nakna knän. De hålla ut händerna och

samla upp snökorn, som de slicka i sig.

Subarktiska nöjen!

Calle snarkar som en best under sitt rosentäcke.

Jag skriver, med boken på det hopfällda, smala bordet, det är

som att skriva mot den vassa ryggen på en get.

Här ser grått ut, gråa snöfläckar ligga kvar på nipsluttningarna,

träden ha knappt knoppats, men ett maskrosstånd lyser gult vid

foten av ett plank.

Jag satt uppe en stund vid sextiden på akterdäck och tänkte

bl. a. på Döbeln under 1808—09 års krig, när han kommenderade

här och, barsk som vanligt, beordrade en handlande att få i väg

proviantskutor inom viss tid, med hot att annars låta hänga honom.

Karln blev så rädd, att han gnodde som en blixt och hängde

sig själv.

Här uppe ha vi nu Sävar och Ratan, sorgliga i åminnelse. Det

var det enda, som nämndes om Norrland i min ungdoms svensk-70

LUDVIG .NORDSTRÖM

historia. Därför blev jag så arg, att jag struntade i svenskhistorien

och kastade mig ut i världshistorien i stället, och så blev jag

totalist.

Norrlands hämnd!

Bör noteras i Umeå.

§ 2. Kl. 5.20 e. m.

Heligt.

Det är ju "heligt" i dag, för att använda fyrskeppsjournalens

vackra formulering för "helg". Det är Kristi himmelsfärdsdag.

Men himlen är jämngrå med cyklon- eller trombhotande

moln-slamsor. Det blåser isigt, temp.: -|-4.9° C. ute. Inne här: -†-13° C.

Bar. visar 758.

Vi ha städat och gjort snyggt, så det verkar riktigt helg, och

allt är tyst. Jag har tvätLat av mig det värsta, men jag har inte

varit ur kläderna sen tisdag morse, och nu ha vi torsdag morgon.

Smutsen värmer, sa man förr i världen. Det var väl därför man

frös om helgerna.

Vi ha haft besök ombord. Direktör Unander-Scharin var här

tidigt i morse och bjöd, vänligt, på middag, som vi emellertid

tacksamt avböjde. Invitationerna äro på dessa resor det värsta.

De komma av vänlighet, men man har ej tid till umgänge och

nöjen, varje stund måste utnyttjas till arbete eller vila —

dessutom avskyr jag ju sällskapsliv, bör kanske tilläggas.

Så var det tidningarna. Det gick smärtfritt. Så var det

hamnkapten, en hjärtans man, ångermanlänning eller medelpading,

skulle jag tro. Han förde en gång i tiden en passagerarbåt mellan

Härnösand och Sundsvall, och jag for ibland med den. Kände

väl igen honom.

— Jag tycker om själva stån, Umeå, sa han, men när man är

van vid ångermanländska naturen, tycker man det är fult med

den flacka bygden här omkring.

Jag frågade om älven. Vattnets fart.UMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Utsikt från vår hamnplats, Umeå,

— Ja, nu är den väl knappt 1/, knop. När det är vårflod, kan

den vara 4 1j2. Då går vattnet ända upp till 2 meter över kajerna.

— Hur är det med hamnen och sjöfarten, då? Framåt eller

stilla?

— Framåt. Hela tiden jag varit här. Men vi ha också våra

problem. Vi ska ha en bro över älven. Det blev beslutat att

lägga den ovanför ångbåtskajen, utanför den är det djupmuddrat

på 160 meters längd. Men nu ha myndigheterna bestämt, att den

ska läggas nedanför kajen. Det betyder, att ångbåtskajen måste

flyttas antingen längre ner i älven eller ner till kusten vid Obbola

eller Holmsund.

— Borde inte hela stån egentligen ligga där?

— Jo, naturligtvis. Det är obegripligt, att den lagts här.

Så fiskade jag upp en första liten problemställning — och

inte så liten heller!72

LUDVIG .NORDSTRÖM

Calle har varit uppe i stån och telefonerat hem för oss båda.

Kom tillbaka nyss. Det är så pass kallt, att han gick upp i stora

skinntröjan men med S. S. S.-mössa på huvut.

En gubbe i skinnpäls med uppdragen krage men filthatt for

nyss förbi i motorbåt. Han såg frusen ut. Kanske hade han rakat

och tvättat sig och var helig!

§ 3.

Skrattmås

finns här gott om, ser jag. Det överraskar mig. Jag trodde inte.

den fanns norr om Öregrund. Dit kom den bara för en 6—7 år

sen. Först, en sommar, ett ensamt par, sommarn därpå några

flera hushåll, och nu representerar skrattmåsen säkert 50 procent

av sjöfågelsbeståndet på platsen. Om hösten försvinner han. Det

uppges, att han är emigrant från Mälaren, där det skall vara

överbefolkat av sorten. Men varifrån kommer han här?

I min barndom fanns det inte tärnor i Härnösand. Jag såg de

första i mitt liv i Grisslehamn år 1906. Sen i Öregrund. Men

häromåret, på en motorbåtsfärd, konstaterade jag tärnor kring

Härnöns sydspets, Storholmen.

Kajor funnos inte i min barndom i Härnösand. Nu äro de där.

Vad beror dessa migrationer på?

§ 4. Kl. 9.35 e. m.

Gubbarna dyka upp.

Som jag sitter här och ritar, dyker första intervjuoffret upp,

ordföranden i fiskarföreningen här, folkskollärare G. Skoglund.

en livlig, hygglig man.

Vi överenskomma, att han, hushållningssällskapets sekreterare,

Granström, som jag känner från jordbruksresan 1930,

riksdagsman Lindberg, R. L. F.-veteranen, lantbrukaren Viktor Johansson

j Västerhiske, och jag ska råkas i morgon kl. 10.30 f. m. påUMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Hushållningssällskapet. Det var verkligen utomordentligt hyggligt

av Skoglund. Han är för övrigt son till fiskeriinstruktören i

Gävleborgs län, Hj. Skoglund.

Man får respekt för svenska folket på dessa resor, för dess

demokratiska och på personligt initiativ, personlig insats baserade

varjedags-insats. Och det är det bästa i mitt liv att ha fått möta

män som dessa och titta in i deras verksamhet.

Ja, nu börjar det alltså! Jag är nog ganska trött och duven

ännu av vinterns arbete, men bara saken kommit i gång, ska det

nog gå lättare.

§ 5.

Värme.

Calle har hängt upp en fotogenkamin här i salongen, den pendlar

i en koppartråd från en krok i taket och värmer fint. Men i natt

får den stå i pentryt, vi låta dörren dit vara öppen och lämna

en luftspringa i dörren till akterdäck, så få vi både värine och

ventilation.

Ordnandet av diverse grejor pågår alltjämt, Calle och Jansson

äro i full fart, medan jag ritar. Under tiden vanka åskådare

fram och tillbaka på flottbryggan, vid vilken vi ligga förtöjda,

och då och då smyga ungdomar ombord och tigga autografer,

motsvarighet nu till min skoltids frimärkssamlande.

Jag är sömnig. Vi ska höra väderleken i radion kl. 10. Sen sova!

§ 6. Kl. 10.30 e. m.

Tur!

Vi ha haft tur! Del blåser NO frisk kultje, efter hela

Norrlandskusten. NO 8 vid Agö och utanför här vid Holmön.

Få se, om vi kan gå till Norrby skär i morgon, jag menar för

jobbet, och vad det då är för vindstyrka. Norrbyskär är stenigt

och besvärligt i infarten, säger Jansson.74

LUDVIG .NORDSTRÖM

19 maj. Fredag.

§ 1. Kl. 7.30 f. m.

Vädret.

-|- 3° C. i styrhytten. REGN!! Vad harometern och

salongstermometern visa, kan jag ej säga. Calle sover, och de hänga

över hans huvud, under hans skinntröja. Jag vill inte väcka honom.

§ 2.

Dyster morgon.

Det var en dyster morgon! Det värsta jag vet är regn. Detta

betyder dessutom antagligen regntjocka i sjön, och i så fall blir

det tji med att gå till Norrbyskären i kväll. Vi få väl kvarligga

i Holmsund. Besvärligt blir det också att rita.

Natten har varit ganska si och så. Sängkläderna ha glidit i

golvet, men jag hade lagt hundskinnsfällen från Öregrund över

underlakanet och låg på den med en part uppvikt mot

ryggstödet på soffan och hade det skönt i alla fall. Fällen räcker från

skulderbladet till vristen ungefär. Calle ligger på en bilfilt av

schaggtypen, som också värmer bra.

Han slog just nu upp ögonen och log:

— Si på ... Arbetar?

— Har du sovit bra?

— Utmärkt! Vaknat nångång då och då. Bara fint, så känner

man, hur bra man har det.

— Ute regn och tre grader.

— Tre grader! Det var inte mycket.

— Det blir nog tji med att gå till Norrbyskären i afton. Men

det är bra väder för bönderna.

— Ja, man får trösta sig med det.

Och somnade om. Nu snusar och småsnarkar han.

Man håller på att resa ett magasin här ovanför kajen. Jag hör

röster, yxhugg, sågande och hammarslag. Och skrattmåsarna föra

oväsen. Jansson berättade i går, att i Danmark och även i SkåneUMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

gör man propaganda för att äta mås. De ha börjat bli en

landsplåga som kaninerna i Australien.

Få djurskyddare och naturreservatister hållas, så få våra

barnbarn gå omkring, beväpnade med gevär mot vilda djur och

yxor att hugga sig fram genom manshög vass på Stockholms gator.

Nu ska jag raka mig. Det är också en kamp mot avguden

Naturen.

§ 3. KL 2 e. m.

Första intervjuerna.

Kl. J/2 11—1/2 1 med sekr. Granström, folkskollärare G.

Skoglund och lantbrukaren Viktor Johansson uppe på

Hushållningssällskapets lokal, i sekreterarens rum.

Det var en gentil, fullt modern lokal, full av fruntimmer och

glasrutor, som det ska vara på ett modernt kontor.

Bra gubbar. Granström lika trygg och med samma glimt i ögat,

som då jag samarbetade med honom sommaren 1930. Skoglund

påminde mig, lustigt nog, om Raoul Nordling, vår generalkonsul

i Paris, son till gamle generalkonsuln, som var studentkamrat till

gubben far och född medelpading, medan Raoul var min

lärjunge 1902 i Härnösand (jag lärde honom svenska, han kunde

bara franska), men Skoglund var livligare. Johansson påminde i

sin tur om Janne Molin i Tjäll, Multrå, Pelle Molins bror.

Det är underligt med dessa intervjuexpeditioner. När man

skriver ner de första intervjuerna, har man känslan, att man står

i svarta natten .. .

Nu kommer tunnpannkakor!!!

KL 3.30 e. m.

Temp. ute: -|- 7° C. Inne: i salongen: -|- 13° C. Bar.: 757 mm.

Nu äro pannkakorna ätna! Pius ärter och fläsk. Och kaffe

efter. Jag återgår till intervjuerna.

I början, alltså, känner man sig precis i svarta natten, så ger

ett ord ifrån sig en blixt, ett annat likaså, det är som fyrsken

över horisonten, vita, röda, gröna blixtar, och man börjar se76

LUDVIG .NORDSTRÖM

kursen, lägga in den i kortet och går vidare. Till sist har man

en kartbild, i regel en helt annan än den man tänkt sig —

därför att verkligheten alltid är något belt annat än det man tänkt.

Det är därför sådana här resor äro så nyttiga, att icke säga

nödvändiga och åtminstone för mig ha en sådan tjusning, att de

t. o. m. besegra en mångårig, växande arbetströtthet.

Ja, så var det fråga om att jag skulle träffa landshövding

Rosén, som ju är en enligt uppgift duktig karl. Men jag vill inte

ha ämbetsmannasynpunkter, jag vill ha folket själv, deras

begränsade synpunkter. Det är dem det gäller. Allt det andra kan

jag få ändå. Men människorna bakom ämbetsberättelserna är,

vad jag har att söka rätt på.

Jag fick glimtar i dag och adresser.

§ 4.

Till Holmsund.

Calle har låtit en skräddare el. dyl. göra gardiner för öppna

sidoutrymmena på kommandobryggan. De hålla på att monteras.

Jansson diskar. På bryggan, jag menar flottbryggan, vid vilken

vi äro förtöjda, nyfikna och autografhungriga skolpojkar som

vanligt.

Jag är klar att gå. Har avtalat möte i Holmsund med kamrern

— disponent Enström är i Stockholm på bolagsstämma. Så är

det alltid — och en arbetare.

Jag lutar mig under väntan på avgång. ""Ställer mig på kant"",

som bryggar Bjurholm sa.

§ 5. Kl. 6.05 e. m.

Från Umeå.

Kl. 5.58 e. m. i grådis. Men icke kallt. Här inne i salongen:

-j- 13° C. med fotogenkamin på och kappluckan öppen.

Här ser ruskigt ut kring stränderna. Högar av sågmåra ochUMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

svartnade träkajer efter döda sågverk. Buskar ha vuxit upp, där

brädgårdar en gång lyste gult över älven.

Vattnet i älven är brunt, myrvatten uppifrån Lappland.

Scharin-verken inge mig vemod: de ägas icke längre av svenskar utan

av engelsmän. De gamla ägarna äro tjänstemän. Det är något av

döende kraft och brist på fosterlandskänsla i detta.

Man får koloni-intryck av dylikt, och koloni-draget känns vida

starkare här än t. ex. i Ängermanälven. Därtill bidra de skräpiga

stränderna.

— Men! sade sekreterare Granström, gudilov. Vi neka absolut

till att kallas koloni åt Syd- och Mellansverige. Vi äro i full gång

att bli självförsörjande. Man får räkna med, att Norrland haft

kortare tid att utveckla sig än de båda andra.

Och Viktor Johansson log bistert och talade om

"koncentrationsläger" i Lycksele för dem, som tjänat förmögenheter i

landsändan men sedan rymma den! Så ser man här på herrarna av

Guldkusten.

Det är i alla fall en pampig älv och en rik bygd, ett starkt

och sunt och klokt folk, och den dagen kommer, då här skall

växa gyllene skördar och då man ej skall kunna fatta talet en

gång om: "Kolonien Norrland".

Den tiden får jag aldrig se, och det är den enda sorgen i

mitt liv.

§ 6. Kl. 6.30 e. m.

En upplevelse

att få se denna älvs nedre lopp, genom flackland, med vidsträckta

sandrevlar. Det verkar infarten i Panamakanalen från Karibiska

havet, med de täta lövskogarna ända ner i vattnet eller, om man

ser utåt sandrevlarna, uppfarten till Brisbane eller från Spencer

Gulf till Port Pirrie i Australien. Här sväva just nu moln av

tranor över sandrevlarna, de påminna i gråluften om "The Shags"

i Spencer Gulfen. Det hela är olikt, vad man i regel tänker sig78

LUDVIG .NORDSTRÖM

Tranorna söka nattkvarter, vid Holmsund, Västerbotten. Strandad ångare.

som Norrland. Den vedertagna bilden är skapad av den höga

och stolta Ångermanlandskusten med dess vulkanliknande pikberg.

Men här har man ett annat, än större Norrland, det flacka,

sandiga Övre Norrland, vars bild också måste inpräntas i nationens

medvetande.

§ 7. Kl. 8.50 e. m.

Holmsund.

Hit kl. 7. Härifrån kl. 8.40 e. m.

Holmsund bildar med Sandvik, till vilket det gränsar, och

Obbola, som ligger mittöver den breda älvmynningen, ett

municipalsamhälle om, enligt uppgift, cirka 5,000 invånare. Platsens

läge är bland de vackraste, fabrikerna, med deras väldiga kranar,

brädgårdar och skorstenar, imponera.UMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Det var fullt med arbetare på kajen, då vi kommo, liksom då

vi gingo. De viftade av oss men voro annars tysta.

En ung man blev min vägvisare till kamrer Revera, som bodde

rätt långt borta. Denne yngling och jag kommo genast in på

Sandviksproblemet.

— Här går alla slags rykten i luften, sa han. Ena dagen sägs

det, att Bala ska bygga skofabrik här, andra dagen är det tal

oin flygmaskinsfabrik.

— Vad vill folket själv? Vill dom, att Cellulosabolaget ska

ta Sandvik? Eller staten?

— Dom tycker inte särskilt om, att staten skulle ta verket,

men dom är rädda för Cellulosabolaget också, för det uppges,

att, medan arbetarna få 500 i pension på Sandvik, skulle

Holmsund ge bara 300. Men annars är nog allmännaste meningen, att,

om Holmsund kan garantera fortsatt drift med tryggat arbete,

så borde det få överta. Annars borde staten få göra"t för Sandvik

är ju alldeles modernt, och man tycker det vore orätt att lägga

ner ett så fint verk.

§ 8. Kl. 9.10 e. m.

Bredskärs lotsplats.

Hit kl. 9.05 e. m. Hålla nu på att förtöja. Denna plats ligger

just i havskanten, ett sund mellan två låga granbevuxna skär,

med fri sikt mot det grå havet. Den första riktiga

havsankarplatsen hittills på färden.

En pigg lots (kanske lärling) hjälpte oss med fastgöringen.

Här är man fri den enerverande folkskockningen i LTmeå och

Holmsund. Inga autografjägare!!

— Han står tjock ute, säger Jansson.

Vi ligga här över natten — nu stoppades motorn. Skönt!

Fridfullt! — och starta tidigt i morgon bitti, oin vädret tillåter, till

Norrbyskären. Dit beräknas cirka 3 timmar.80

LUDVIG .NORDSTRÖM

§ 9.

Ett möte.

Som jag stigit i land på kajen i Holmsund, trängde sig fram

till mig en man, kortväxt, slätrakad, godmodig, rund i ansiktet,

i blå regnrock och filthatt.

— Känner herr Nordström igen mig? Forsman från

Alma-grundet.

— Ja, visst! Är herr Forsman här numera?

— Ja, jag är på Sydostbrotten. Nu är jag här på semester.

Den glade maskinisten på Almagrundets fyrskepp, julen 1921.

Nu var han gift här.

Det var roligt. Vi klappade varann på axlarna.

§ 10.

Tranorna.

Kamrer Revera, som jag frågade om tranorna jag sett vid

nedfarten för Umeälven, sade:

— Dom var i Olojsjors i går och hade slagit ner på en äng

i fullkomligt klar svinfylking, och dorn brydde sig inte ens om,

att folk gick och tittade på dom. Antagligen uttröttade. Nu sökte

dom tydligen nattplats.

20 maj. Lördag.

§ 1. Kl. 8.50 f. m.

Vädret.

Hällregn!! 7° C. I salongen, med fotogenkamin: -(-19° C.

Föga vind.

§ 2.

Natten

varit stilla. Jag klädde icke av mig utan låg påklädd med

sofföverdraget som täcke och lyckades på efternatten och mot mor-UMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

gonen få rätt hygglig sömn, i all synnerhet sedan jag stoppat

in en "antifon" mot Calles underbara snarkningar. Jag snarkar,

enligt honom, jämnare. Han exploderar som leksaksballonger.

Man trodde, då vi foro, jag menar i pressen, att han skulle

berätta roliga historier och jag köra med allvarliga resonemang.

Det är alldeles tvärtom, i verkligheten. Men som mina historier

äro tråkiga och hans allvarliga resonemang synnerligen roliga,

så trodde man rätt i alla fall.

§ 3.

Stämningen

förefaller i dag alt vara lite syrlig och något irritabel. Man har

skäl undra, hur det gestaltade sig i Noaks ark, då det regnade

så förtvivlat. Tänk, om vi till råga på regnet haft lite doftande

getter och kacklande höns ombord, för att inte tala om kalla

snokar, loppor och löss!!!

§ 4. Kl. 11 f. m.

Vi lämna

Bredskär och sätta kurs på Norrbyskär. Duggregn. Jag målar.

Kl. 11.06 f. m.

Vi ligga och rulla i sjön. Motorn krånglar. Nu är det stopp.

Kl. 11.10 f. m.

Åter i gång. Men motorn verkar lite hektisk.

Kl. 11.20 f. m.

Nu sätter och slänger hon ordentligt. Allting stuvas. Vi ha

sjön på låringen, babord, men det är tydligen korssjö, hon rullar.

§ 5. Kl. 1.30 e. m.

Norrbyskären.

Angjorde kajen här kl. 1.25 e. m. efter en ganska besvärlig

passage i sjö och växande regntjocka.

fi Nordström, Flugig/1 viirld82

LUDVIG .NORDSTRÖM

Det var lögn att hitta en dubbelballong, vi togo fel pà ett skär.

måste sakta ner farten och vända ut mot Bonden för att få pejling,

fingo så rättvisande kurs och styrde rakt hitin.

Men det hade varit en del labrage ute i sjön, och det brakade

och slamrade en hel del. Så slänger hon rent fördömt.

Skäret vi togo fel på var Vaplan. Vi togo det för Snöan.

— Att komma här i snötjocka och mista kursen, det är att

bli stannande! sa Jansson.

Han och Calle hade en ganska het dag i dag och skötte sig

som karlar. Jag fick nöja mig med den anspråkslösa rollen av

gäspande åskådare. Inte kunde jag skriva, inte rita, ingenting.

§ 6.

. Söderhavsarkipelag.

Fantastisk plats, detta! I dimman verkade det hela rena

Söderhavsskärgården, vid Tonga, trakten kring Nukualofa. Samma låga

öar, knappt höjande sig över vattnet, med risig skog och så

kolonialbebyggelse. Sverige verkar det inte.

Underlig idé att lägga en industri så här mitt ute i havet. Det

vill säga, så långt ute är det ju inte, fastlandet ligger intill,

Hörnejors-iabrikens skorstenar reste sig styrbord ön: oss i

dimman, vid infarten.

Jag förstår Calle Kempe bättre, sen jag sett det här, hans

frilufts- och självständighetsväsen. Att ha vuxit upp på denna

och på andra ensliga, stora industriplatser, på skär och på kust,

med rikt djurliv, långt från städernas vanor, det måste ge något

av trapper- och mohikansjäl.

Att folkel här skall ha svårt att flytta till andra orter, varom

kamrer Revera berättade mig en del i går, på tal om Holmsund,

det förstår jag mer än väl. Jag behöver bara tänka på, hur

omöjligt det är för mig att acklimatiseras i Stockholm. Efter mer än

30 års frånvaro från Norrland är jag lika rotbunden där, ochUMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Utanför Bretlskär, TJmeälvens mynning, Västerbotten.

Öregrund är (eller har snarare, kanske, varit I för mig en

kompromiss.

Nu ska vi skaffa. Vi fingo i oss en kopp te och en smörgås

kl. 9 i morse, och det var rått och kallt ute på sjön. Det kommer

att smaka med en sup.

§ 7. Kl. 2.30 e. m.

Tre flottabåtar

ha gått in här på sundet och ligga för ankar med sitt väldiga

timmerlass. De kunde icke gå för sjöhävningen. Det säger ju

något.

Nu steker Jansson sill, det doftar himmelskt. Ute regnar det.

Fotogenkaminen hänger här bredvid bordet i sin koppartråd,

pendlar och värmer med sin blå låga, ute står dimman vit, här84

LUDVIG .NORDSTRÖM

inne är det -(- 14° C. Calle jobbar i maskin, jag med mina

teckningar.

På bryggan äro nyfikna ungar samlade, regnet till trots.

Förvaltare Lindström har varit nere och inviterat oss till

middag kl. 6.30 e. m. Här kunna vi acceptera, ty vi måste ligga kvar

för tjocka.

§ 8. Kl. 11.45 e. m.

Svenska folket.

Njutning över alla njutningar! Jag ligger i en bäddad säng

i ett rum jör mig själv!!! Jag kan inte sova i samma rum

som någon annan. Därför kan jag inte sova ombord — fast

naturligtvis sover jag i verkligheten i alla fall, ehuru mera fläckvis!

För att övervinna denna svårighet klär jag inte av mig utan tar

"frivakter", i stället för "nätter", sover en stund, arbetar för övrigt,

men det är lite svårt, jag vill inte väcka Calle, som behöver all

sömn, han kan få.

Nu får jag vara för mig själv, och då hoppas jag kunna sova.

Jag ligger alltså för mig själv. På Norrbyskären, i ett av

för-valtarbostadens gästrum. Det är som en relikt av min ungdoms

Norrland, Sågverks-Norrland, vars död jag nu är ute alt studera.

Samma känsla av gästfrihet — obegränsad — av ljusa rum,

enslighet, natur.

Och så svenska folket!

Rop, skrän, skrik i lördagsnatten. Ur dimman. Genom öppna

fönstret. Vart man kommer i Sverige, alltid detsamma! (Man

sade mig sedan, att det måtte ha varit sjömän från ett fartyg av

utländsk nationalitet, som skränat, då platsen var allmänt känd

för stillsamhet. Jag hoppas, det var så.) Varför kan inte svensken

vara glad utan oljud? Och här? Under den kanske mest

civili-cerade och kultiverade bolagsledning, Sverige haft. Det är ett

hårduppfostrat folk!

Men tack, käre Carolus, för denna säng, denna vila, som du

här berett mig! Hedersman!UMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Bogserbåtar i dimma, Norrbyskären, Västerbotten.

21 maj. Söndag.

§ 1. Kl. 8.15 f. m.

Vädret.

Blåaste, glittrande havssolsken! Men frisk SV. Timmerbätarna

ligga alltjämt kvar, kan jag se genom parkens trädgaller. Tänk,

här äro träden knappast knoppade och gräsmattorna vintergrå.

Undrar, om vi ska kunna fortsätta härifrån i dag. Jag är rädd,

att sjön ökat.

Om en stund ska jag få ett had! Det är på dagen en vecka

sen sist. Gud, vad det ska smaka!!

Sängen gungar. Det är varmt här inne, morgonsolen skiner

in genom det stora fönstret med fyra lufter, in i det stora ljusa

rummet med dess vita möbler. Det är ett sådant där ljust rum,

i vitt, där man känner sig ung eller minns sin ungdom, dess

drömmar och spontana glädje att leva.

Tänk, världen före världskriget! Då det militära var

vaktparader och dans på krigsfartygens akterdäck!

Och nu!86

LUDVIG .NORDSTRÖM

Och då Sågverks-Norrland var så gyllene som det grova timmer,

som nu börjar tryta!

Nog har min generation fått se åtskilligt!

Jag tycker fortfarande, det är förbaskat roligt att leva. Fast

ibland känner man ju, att det skall bli skönt att få lägga sig

och göra paus ett tag till nästa liv. Det är väl det, att jag är

och alltid varit övertygad om ett evigt liv, som gör, att jag tycker

så mycket om livet i alla dess former. Tron på ett evigt liv är

kanske bara ett annat uttryck för kärleken till livet och optimismen

bara ett annat uttryck för tron på och glädjen över Gud.

Det här blev ju en riktig liten betraktelse på söndagsmorgonen,

och den skriver jag, sittande i sängen i hoppets ljusblårandiga

pyjamas, med de nakna fötterna dinglande mot golvet.

§ 2. Kl. 3.50 e. m.

Från Norrbyskären.

Kl. 3.35 e. m. Bar.: 756 mm. Vind: SSV frisk. Temp.: +9° C.

§ 3. Kl. 4 e. m.

Vikingar!

Det är skönt att komma i land, men det är ändå skönare att

komma ut på sjön igen. Nu sitter jag åter här i Nuka Hiva vid

det rangliga salongsbordet, iförd stora skinnvästen och med mössa

på, med skinnet nervikt, och skriver detta, medan hon slänger

och hoppar och dansar. Det är lite svårt att skriva, då allt darrar

och vickar, men man vänjer sig.

Jag hade intervjuer med förvaltar Lindström, med en arbetare.

Lindberg, med en 79-årig f. d. folkskollärare, Sjödin, i Oran,

Sörbyn, Hörnefors socken, en bit inåt landet, samt med

bogser-båtsskeppare Pettersson på bogserångaren "Mo", alla hjärtans

karlar.

Det roar mig alltid att ta reda på, varifrån människor komma.

Förvaltar Lindström är Sundsvallsbo. närmare bestämt frän Skön,UMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Lindberg är

Norrbyskärs-bo, skollärare Sjödin är

född i Kramfors och var

först skollärare på Hemsön

(norr om Härnösand), där

han, som jag förstår, kom

i kontakt med Frans

Kempe, vilken hade sitt

sommarresidens på Sanna, en

gång ägt av den förste

landshövdingen i

Härnösand, baron Cail Bunge,

som, då han år 1797 blev

pensionsmässig, inköpte

stället, emedan han trivdes

så gott i Norrland. Men,

säga skrifterna, hans

friherrinna "trivdes ej i

ensligheten, och för hennes

skull flyttade han söder

ut". Farligt med

fruntimmer, då man skall bygga land och rike! Det skulle kunna

skrivas en för svenska kvinnokönet skäligen otrevlig bok om,

vad könet i fråga har på sitt samvete med hänsyn till bl. a.

Norrlands fördröjda utveckling — och del överflödar därvid av

material från vår egen tid. Vad den förträffliga kvinnorörelsen

här i landet nerlagt arbete på, inte har det varit på att utbygga

Sverige. Nånting mer pliklförgätet än könets uppträdande på den

punkten får man nog leta efter. Men — domen kommer väl förr

eller senare.

För att återgå till hedersmannen Sjödin, så kom han från

Hemsö till Vicksjö socken, ett par mil väster om Härnösand (där

för övrigt Helmer Stén, Sv. Handelsbankens chef, är född, hans

far var förvaltare på Västanå bruk där uppe), och där stannade

Bogserbåtsskeppare, Ångermanland.88

LUDVIG .NORDSTRÖM

han i 9 år. Så en dag mötte han Frans Kempe på en gata i

Härnösand, och denne, på sitt vanliga impulsiva sätt, sade:

— Nu har jag en bra plats för herr Sjödin. På Norrbyskär!

Då hade Kempe just börjat bygga sågen och tog nu dit Sjödin

som lärare, och Sjödin blev inte bara hans medhjälpare utan också

en högst myndig man på skäret.

Kapten Pettersson är född i Husum, fiskarpojke.

— Ja, sa jag, 1894 var jag första gången i Husum. Och

brukade vara hos Ohlssons, disponenten . . .

-—• Jaha, August! Som blev vinhandlare sen i Stockholm . . .

ä 4. Kl. 4.20 e. m.

Timmerbåtarna,

som jag såg lätta i morse vid J/2 9-liden från Norrbyskären,

ligga här vid fastlandet. De ha ankrat upp, ha ej vågat sig längre,

för gropigt. Distansen hit är kanske 8 minuter, d. v. s. cirka 1 1/2

mil. Det ger en föreställning om bogseringens karaktär och

svårigheter. Dagen är fin, luften hög och klar, havet blått med små

koketta vita mustascher — men de få ligga! Våga ej riskera

lasset, som ej tål den påkänning, sjön redan nu erbjuder.

Kl. 4.35 e. m.

Vi ha just passerat Tjäruskärssund och släva nu mot ]arnäs

klubb, sjön har blivit grov och krabb, hon, d. v. s. "Nuka Hiva",

sätter i korta språng. Hoppas vi ej behöva få sjön från sidan,

för då blir det både dans och skrammelmusik. Nu går det inte

att skriva längre.

§ 5. Kl. 5.40 e. m

Jarnäs klubb.

Angjorde lotsbryggan här kl. 5.35 e. m.

Det var den gropigaste biten hittills, från Tjäruskärssund och hit.

Det blåste en 7—8 sekundmeter, och vi måste minska ner farten,

för hon satte så våldsamt, att hon tycktes stupa rätt ner och taUMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Timmerbogserare, Norrlandskusten.

hela havet över sig. Ett tag var jag faktiskt rädd. När man stod

framme i styrhytten och sjöarna slogo över, hade man vatten

runtom och över sig. Men hon arbetade väl, och när jag gick

till akterdäck, fann jag det torrt. Men fotogenkaminen, som ställts

ut där, slog ideligen omkull vid rullningen och fotogen

strömmade över däcket. Bordet dansade över styr liksom en av

karm-stolarna, men sen jag stuvat dem, höllo de sig lugna.

Vi sökte en remmare ute i sjön. Först när vi kommo alldeles

inpå, upptäckte vi att han sjunkit, så att bara huvut stod över

vattnet och därför ideligen försvann i vågdalarna. Först trodde

jag det var en säl, som stod upp ur sjön — en ovanligt kraftig

best visserligen! Svart och ondskefull, liksom väntande rov.

Här inne i Järnäs hamn är stilla och fint. Jag hör någon

såga ved i land och ett barn, som sjunger. En slup ligger här

också vid lotsbryggan: "Iris Sund", var den nu kan höra hemma

( visade sig vara "Iris, Sundsvall". Syntes på motsatta sidas

namnbricka ).

Här skall jag ha tag i fiskaren Emil Sjöström och mästerlotsen

Lydig.90

LUDVIG .NORDSTRÖM

Nu kan jag inte skriva mer. handen måste vila, den är halvt

förlamad av att jag måste hålla mig fast under rullningen, som

dansade oss runt, då vi vänt ur sydkursen och länsade in hit,

västvart, för fräsande låringssjö.

22 maj. Lördag.

§ 1. Kl. 10 f. m.

Vädret.

Fint solsken. Vind västlig, rätt svag. Temp.: 13.5° C. Bar.:

765. "Iris" spårlöst försvunnen.

§ 2.

Lotsar.

Hade lotsförman och lotsen Åström här på en — misslyckad —

romtoddy. Vattnet var nämligen från Norrbyskär, där det är

starkt salthaltigt. Den misslyckade toddyn, som kom ansiktena att

se litet långdragna ut, utbyttes mot ett par massiva whiskygroggar,

varmed ett fullt naturligt ansiktsuttryck återinträdde. Detta var

i går kväll. De sutto till halv ett, och vi gingo igenom en hel

massa ämnen.

De uppgåvo bland annat, att fiskläget här skulle vara grundat

av en f. d. Härnösandsrådman, Häggström, för cirka 150 år sedan.

De berättade också, att Norrbyskären förr i världen skulle varit

ett veritabelt lusbo, men Kemparna hade rensat upp.

— Om det finns någon enda lus kvar i någon enda

arbetarbostad nu, så ska det vara allt. Nej, där är fint hållet!

§ 3.

Detta är

utan jämförelse det bråkigaste arbetsrum, jag haft. Nu håller

Calle på att spika band i sin säng, att hålla fast madrassen med.

Det smäller i öronen. Så pågår arbete av skilda slag, snickeri etc.

ständigt. Det är sjöliv.UMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

Den sjunkna remmaren utanför Järnäs klubb, Västerbotten.

§ 4.

Fiskrarna

här hoppar jag över. Jag koncentrerar mig på Ulvö- och

Hudiksvallsområdena för fiskets del.

§ 5.

Fortsättning på gårdagens § 3.

Jag återtar min avbrutna berättelse om kapten Pettersson på

"Mo".

—- Nej, sa jag. Inte August. Utan gamle Ohlsson, hans far.

— Jaså, gamlen! Ja, det var fyra pojkar, tror jag...

— Ja, det var Adolf, August, Hans och Ernst, som jag minns.

Och så två döttrar, Amanda och en yngre. Om jag inte misstar mig.

— Ja, det var många barn,92

LUDVIG .NORDSTRÖM

— jag bodde hos en kvinnlig släkting, som förestod

telegrafstationen . . .

— Oppe i Husbyn . . .

— Just det. Och jag hade en skolkamrat där, Segerström . . .

— Ja, herregud, son till länsman, ja!

— Och min släkting red, och jag fick också rida. Jag minns,

att vi red till Gommersta gästgivargård . . .

— Jaha, Gommersta, ja!

— Och Dombäcksmark . . .

— Ja, visst, visst! Dombäcksmark!

Vi tittade på varann med lysande ögon. Det var, som om vi

med ens upptäckt, att vi voro släkt!

Vad förvaltar Lindström beträffar, så visade det sig, att även

vi hade gamla kontaktpunkter. På ett bord upptäckte jag porträtt

av en officer i utländsk uniform, översållad med ordnar, ett

markerat, fyrkantigt ansikte, liten näsa och hopknipt mun.

— Är det inte Göring? sa Calle.

— Nej, det är inin svåger, sa förvaltarn.

— Men, herregud, det är ju Gösta Boithon! sa jag. Min gode

vän från Härnösands-gymnasisternas besök i Sundsvall hos

gymnasisterna där på 90-talet.

— Ja, det är min svåger, det.

— Då är det Belgiska Kongouniformen, han bär?

— Visst!

— Var är han nu?

— 1 Bryssel eller i Kongo.

Boithon hade varit en av Sundsvalls-gymnasisternas ledare på

den tiden, en vildbasare och ett briljant huvud (med alldeles

speciell begåvning för matematik, konstigt för övrigt, att mina

bästa vänner i regel varit utpräglade matematiska begåvningar,

medan jag alltid varit omöjlig i matematik!), och han blev efter

en fin studentexamen militär, närmare bestämt artilleriofficer, samt

övergick, då han fann militärlivet i Sverige föga givande, i

Belgiska Kongoarméns tjänst, utmärkte sig (som svenskar i regel,

bara de komma ut och få tillfälle att visa, vad de duga till. ochUMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

få verkliga uppgifter att brottas med och inte hållas tillbaka av

all ynkedomen här hemma med dess bug- och bocksystem) och

hade, enligt vad jag hört, avancerat till höga poster.

Och här mötte jag honom nu belt oförhappandes ute på detta

skär. Ja, livet är verkligen konstigt!

Så blev detta Norrbyskär ett litet norrländskt minnesgalleri

för mig.

Men även kontakter med sydligare Sverige funnos där. Jag

upptäckte modernistiska tavlor på väggarna.

— Vem har gjort dem? frågade jag.

— Notarien Kyhlberg.

— Ja, det påminner om målaren Carl Kyhlberg, med den

väsentliga skillnaden och det väsentliga pluset, att man kan se,

vad det föreställer. Men samma färger i alla skiftningar av

rått-grått, som nu kallas för ljus- och färgfanfar.

— Det är hans bror. Han bor här och sköter tullen. Han har

just haft utställning i Umeå och sålde 22 dukar.

Ja, det var en liten kulturbild från ett skär vid

Västerbotlens-kusten!

§ 6. Kl. 10.48 f. m.

Vi lämna

jarnäs klubb. Fullt med sängkläder på akterdäck till vädring

och solning.

Kl. 11 f. m.

— Härligt väder! Stilig sikt! säger Jansson.

Det är den praktiska människans syn på världen. Hon säger

inte:

-— Härligt väder! Blå himmel!!

Där förvärvsarbetet och förvärvskampen slutar, där slutar den

levande människan. Sedan framträder den döda människan, den

estetiska, den speglande i stället för skapande.94

LUDVIG .NORDSTRÖM

5 7. Kl. 12.15 e. m.

Timmerbåtarna.

1 morse vid 1/2 9-tiden såg jag dem från Järnäs klubb, söder ut.

i horisonten. Nu ha vi just passerat dem. Vi ha dem mellan oss

och kusten, som här åter börjar stiga, med blånande fjärrberg

bakom.

Vi återkomma till klippkusten Örnsköldsvik—Sundsvall och

lämna sandkusten och de långsluttande strandmoränerna bakom

oss.

Sjön har börjat öka, endast med svårighet kan jag skriva detta.

Det är kryssjö, så att hon vaggar som en anka. Havet är

svart-blått. I horisonten en hundraelva på norrgående, stöttad med sina

gaffelsegel. I morse gick en annan hundraelva söder ut förbi

Järnäs klubb, på lätten.

I dag fryser jag. Det känns kallare söder ut.

§ 8. Kl. 7.20 e. m.

Husum.

Hit kl. 1.56 e. m.

Härifrån kl. 7.10 e. m.

§ 9. Kl. 10.11 e. m.

Örnsköldsvik.

Kl. 10.04 e. m.

Efter en fin färd. Vildgäss, uttröttade, på en klippa strax

utanför Husum. Fiskarbåtar, 2 st., på havet utanför Skags fyr, de

gingo sedan in till Skeppsmalens fiskläge.

Berg- och högkusten börjar i alla fall söder om Skags udde,

och i kväll såg jag för första gång på många år de ametistfärgade,

glasaktigt genomlysande kustbergen, som för mig är Ångerman-UMEÅ—ÖRNSKÖLDSV IK

land, d. v. s. dess ena sida; den andra är de glidande

molnskuggorna över berglandskapet, vilka göra detta likt ett fläckigt

urtidsdjur.

Örnsköldsvik är säkerligen Norrlands mest utpräglat

norrländska hamn, en kil in i en hög ost. Men osten är svart, dess sidor

spegla sig i blodrött nattvatten, rökar stiga från fabriker — och

jag förstår att Torparen från Bräms, Bramstorparen alltså, skånska

godsägarplöjaren i platta myllan, svart som levrat blod och dåligt

samvete, aldrig kan förstå, att här gör Gud skördar tio gånger

så kvickt och så bra, som Fan på hundra år i svinmvlla.FJÄRDE KAPITLET

Örnsköldsvik—Härnösand

22 maj. Tisdag.

§ 1. Kl. 10.20 f. m.

Vädret.

Örnsköldsvik är en het stad. Den ligger omgiven av höga berg

och klättrar upp mot dem i branta stigningar, och är det stilla

i luften, står hettan och kokar i denna trånga bergkittel. Det är

just en dylik stilla dag i dag, hamnens vatten ligger orörligt

som tjock olja, det bubblar ut en likaledes tjock gråbrun välling

ur kloaken nedanför Stadshotellet och sprider sig utåt hamnen,

luktande den mest äkta moderna civilisation och kultur, så man

knappt kan .andas, det är, som om hela den aktuella

världspolitiken här hade sitt utlopp.

Himlen är komplett molnfri. Barometern visar 774 mm.,

termometern -)- 14° C.

§ 2.

Filmning.

Innan vi lämnade Stockholm, hade det ordnats, att Svensk

Film. skulle möta oss här uppe i krokarna någonstans. Gunnar

Skoglund skulle ringa mig den 22, då jag beräknade, att han

skulle kunna nå oss i Husum. Han ringde också mycket riktigt

i går och sa, att han skulle inträffa i Örnsköldsvik som i dag

kl. 7.38 f. m., och — hast Du mir gesehen! — han kom! Annars

trodde jag av viss erfarenhet, att filmare aldrig kommo. Såsom

den yngsta konsten har filmen blivit den mest bortskämda ochÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

Infarten till Trysunda, Ångermanland.

därmed den mest på en gång jäktade och bortfjäskade med följd,

att den upptagit alla de äldre konsternas olater och höga fasoner.

Så mycket angenämare att kunna konstatera, att Skoglund inte

var av den ullen utan en klart businesslike chap.

Han har med sin fotograf Rudling, såvitt jag kan fatta av Calles

tilltal, kallad "gossen Ruda", namnet lånat från "Grönköpings

Veckoblad", också en lugn och bra typ.

De ha med sig en hcl uppsättning underliga grejor, tunga och

åbäkiga, som de fått knoga ner från järnvägsstationen i den

bedövande morgonhettan. Det förefaller att inte precis vara något

latmansgöra, det här med filmning! Bara resan hit är ju rätt

besvärlig, och man vet, vad det vill säga att hastigt byta luft under

arbete. Nu förefalla de också att vara lite duvna. Tacka för det!

I går Stockholmsluften, full vår, så det kvava nattåget, så i dag

på morgonen den friska Norrlandsluften, ganska bitande, och så

den stickande hettan här i stån, oförmedlad och brutal, och så

7 Nordstrom, Flugiga värld98

LUDVIG .NORDSTRÖM

nu slutligen sjöluften, ty vi lämnade Örnsköldsvik kl. 9.40 f. m.,

sen vi fått in proviantförstärkning: bensin, vattenledningsvatten,

kolsyrat vatten, pilsner, kött och bröd — fisk, d. v. s. strömming

få vi ju ute i hamnarna. Potatis ha vi, så det räcker ännu en

stund, liksom smör o. d.

Calle, som är steward, har en hel del att tänka på, vi bli fem

man nu i stället för tre, alla med frisk aptit. Det är ju faktiskt

ett helt backlag.

Vi ha nu närmast kurs på Trysunda fiskläge, 2 mil norr om

Ulvön ute i havet. Där ska vi filma i dag, sen fortsätta vi ner

till Ulvön och filma där i morgon, varefter de båda gubbarna

kasta sig på tåget och återvända till den mer eller mindre

kungliga huvudstaden. Det är inga långa kärlekshistorier, inte!

Gossen Ruda har fått ta hand om rodret, som han tycks sätta

värde på, han har på sin tid varit i flottan. Skoglund sitter på

akterdäck i mörkblå bask och presenterar sitt ursvenska, blonda

ansikte blundande för vårsolen. Han är uppenbarligen så nära

sömn en filmregissör eller människa överhuvudtaget kan vara.

§ 3.

Husum.

Jag skall passa på att under tiden notera ett par saker, som jag

vill fästa i minnet.

Det gäller Husums sulfatfabrik, som jag alltså gjorde i går

men inte haft tid att notera något om ännu.

Alltså!

Verket är ju Kemparnas, och Carl Kempe har utvidgat

fabriken till 90,000 tons kapacitet men samtidigt tillsett, att den större

fabriksbyggnaden blivit snygg, rent arkitektoniskt. Problemet är

bra löst, med den moderat funktionalistiska formen. Jag vet knappt

någon fabrik, soin ligger så vackert och så egendomligt

inkomponerad i naturen som denna.

Själva fabrikskomplexet är spritt över en bergudde, mellan

Husåns och Gidälvens utlopp å ena sidan, en havsvik på den andra.ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

Bakom detta komplex kommer sedan samhället med bostäder,

butiker, samlingslokaler etc. och så på en djärv bergskägla bakom

detta i sin tur chefsbostaden, seende ned från denna höjd inte

bara över bela samhället utan över hela anläggningen och långt

utåt den tomma horisonten och i sin tur vida synlig från havet.

Lindström på Norrbyskär hade sagt:

— Lägg märke till nya chefsbostaden i Husum! Det är något

att se. Den kommer herrarna att upptäcka på långt håll ute i sjön.

Och mycket riktigt, långt ute sågo vi den som ett vitt fäste uppe

bland molnen med flaggan som en rem för vinden till vår ära,

ty Olsson, chefen, och jag äro gamla vänner och bekanta, och

han ville på detta sätt skaka hand med mig ända ute till havs,

där jag kröp fram, medan han residerade som en gud uppe i

de Homeriska molnen.

Han väntade oss nere på kajen och förde oss i bil upp till sin

Olymp längs en elegant rundad, bred väg.

Det är det roliga med Kemparna, att de alltid gjort, vad de

gjort, gediget och så vackert som omständigheterna tillåtit. Så

det här var bara lydnad för familjetraditionens bud.

Och där uppe hade nu Olsson och jag ett långt och allvarligt

samtal, sen han först visat mig en del nyheter i fabriken och

detacherat en ingenjör att demonstrera det hela för Calle.

Han visade mig speciellt sodahuset, de gamla sulfatfabrikernas

helvete, bolmande gulgrön, stinkande, förgiftande rök ur ugnar,

vilka fladdrade av små lågor som av dödande ormtungor i ett

Dantes helvete.

— I alla andra svenska och de flesta utländska fabriker står

man, som han uttryckte sig, på en, tekniskt sett, medeltida

utvecklingsgrad. Arbetarna röra sig i illaluktande och hälsovådliga,

giftigt gulgröna ångor. Här finns inte en rökpust, ingen lukt.

Inom väggarna av ett väldigt aggregat sker hela processen, som

några man reglera med ett par enkla grepp, alldeles som

maskinister. Vad som händer i ugnarna avläses på elektriskt drivna

apparater: manometrar, som på rutigt papper skriva in färgade

kurvor etc.100

LUDVIG .NORDSTRÖM

Det hela visade "rationaliseringen" ur socialhygienisk

synpunkt och pekade mot en tid. då nuets fabriker komma att ha

dött bort som fantastiskt lågtstående tekniska organismer.

Olsson var ganska pessimistisk för massaindustriens framtid.

Därom är han sannerligen inte ensam. En av de stora

industriledarna i landet sa mig en dag, strax innan jag for ut på den

här expeditionen:

—- Vi går mot svåra tider, men svenskarna äro nu en gång

så skapta, att dom vill inte se sanningen i ansiktet. Så mycket

obehagligare kommer uppvaknandet att bli. Vad vi, som "leda"

industrien, som det så vackert heter, men som i verkligheten

ha fasligt lite att säga till om, inom oss själva tänka om Sveriges

framtid, det är bäst att inte säga.

Jag drog mig dessa ord till minnes, när jag nu hörde Olle

med barskt rynkad panna säga:

— Jag ser mörkt på framtiden! Det är inte folk med

tillräckligt stora vyer här i landet. De, som kontrollera industrien,

finansen alltså. Och så anslås för lite medel av statsmakterna till

teknisk forskning. Om man tänker på, att U. S. A. anslår 20 gånger

mer per individ åt dylik forskning än Sverige, så förstår man.

Nej, här har det varit korta affärer med snabba vinster. Det är

det enda man brytt sig om i Sverige. Men framtiden —!! Och

vad det gäller i den nu förtvivlade konkurrensen, det är inte

att hålla takten utan att vara jore! Annars är man såld! Det har

man inte sinne för i Sverige, och därför ser jag mörkt på

framtiden.

§ 5.

Arbetaresteticismen

är också ett i mina ögon högst allvarligt kapitel. En arbetare,

som var platsombud i Husum, till Nya Norrland, sade:

— Det värsta är, att man inte är säker om, att man kan

formulera riktigt. ..

—- Å, sa jag, det går nog ...ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

101

— Ja, se, när man arbetar i grottekvarnen ...

Han menade inget särskilt eller ont med de orden. Men när

arbetet betraktas som en grottekvarn, då är det röta i folkroten,

och här föreligger just en röta, som faktiskt håller på att sprida

sig inom nationen. Semestern är en utmärkt sak, men

semester-själen är en fara. Skall nationen gå framåt, måste arbelssjälen

bli det avgörande. Men dit ha vi inte hunnit. Det måste påpekas

och med allvar. Även om det värker som salt i surt öga på många.

§ 6. Kl. 11.45 f. m.

Trysunda.

Angjort vid kajen kl. 11.40 f. m.

Kl. 2.35 e. m.

Bilddag. Filmarna ha fotograferat, jag ritat.

Trysunda är en ovanligt tjusig hamn, mer homogen och

bibehållen numera än Ulvöhamn och ledande inom fisket i detta

distrikt. Förr hade hamnen, har jag hört, tre inlopp, men nu

äro två igengrundade.

Nu står fotografen i solskenet och halsar en "Grappo", om en

stund ska vi gå.

Folket här är öppet, vänligt, lättpratat, alldeles som det var i

Ulvöhamn för 34 år sedan. Trysunda är mer likt den tidens

Ulvöhamn, än Ulvöhamn nu är. Ändå bo även här sommargäster, och

här har man till på köpet D. D. K. K. Högheter Prins Wilhelm

och mina gamla vänner Hedbergs på Köpmanholmen.

Men inte ens det har bitit. Man har förblivit sig själv, fostrad

av havet, ensamheten och fisket.

§ 7. Kl. 2.50 e. m.

Avgång

härifrån till Ulvöhamn,102

LUDVIG .NORDSTRÖM

Ångermanländsk skärgårdstyp.

§ 8. Kl. 3.50 e. m.

Filmning.

Vi ha gått från Trysunda, där vi först gjorde en runda kring

hamnen, som filmades, till Skrubbans fågelberg, som sedan togs,

varefter vi nyss togo Sandvikens förfallna fiskläge på norra Ulvön,

med husen nersjunkna i sanden, och nu äro vi på väg norr om

Ronön till Mjältön, där vi planera att ta Fäbodviken, som alltid

var högkvarter för "Dynäs", då Jolin Ekman jagade och jag

följde, i tiden.

Dagen är utan moln, havet slätt, en lätt sydostlig bris.

— Är det bra filmväder? frågar jag fotografen.

— Å ja!

— Inte mer?

— Cumulus är alltid bäst, Det blir inte så svarta skuggor, och

man får så vacker himmel.ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

103

Baggviken, Mjältön, Ångermanland, i bakgrunden Norra Ulvön.

§ 9. Kl. 6.30 e. m.

Till Ulvöhamn

kl. 5.50 e. m., sedan vi filmat Mjältöpiggen från Fäbodviken.

Därifrån direkt hit, där Skoglund och fotografen fått rum

hos Olga.

24 maj. Onsdag.

§ 1. Kl. 9.35 f. m.

Vädret.

Som i går. Bar. 782. Temp.: +12° C. inne, +15° C. ute.

Vind SV.

§ 2.

Filmningen.

Nu har jag blivit filmskådespelare också till allt annat här på

jorden.

Väcktes av Nordqvist kl. 1/2 5. Både Calle och jag hade legat

i kläderna. Det blev sent i går kväll. Nordqvist kom efter middan,104

LUDVIG .NORDSTRÖM

så att vi voro 6 personer. Calle sjöng och berättade, vi andra

tjöto av skratt, och det dracks grogg och pratades, i synnerhet

det senare. Krigsoperationerna för i dag bestämdes.

Så drogo sig Skoglund och fotograf Rudling till Olgas stuga,

där de fått hyra ett rum. Dessutom har hon en gruvarbetare att

väcka, som också bor där, han skall väckas och ha kaffe kl. */2 4.

Filmarna purrades kl. 1/2 5.

Då var solen uppe, och sundet låg glasblankt. Vi skulle ut

och ta upp Olgas och Gottfrids (hennes brors) skötlang i

Pinnhålet, alltså just i södra utloppet, ett par, trehundra meter

härifrån bryggan. Olga och jag skulle dra upp. Jag fick på mig

Calles gummistövlar och fick låna Axelinas vaxduksförkläde,

genom Nordqvist, och för övrigt är jag så orakad, som jag

förmodligen aldrig varit förut i mitt liv.

Först fick Olgas båt, med henne, mig, Gottfrid och vid rodret

Gottfrids pojke, gå för full maskin längs bodraden ut ur hamn,

sen drogo Olga och jag de två skötarna, och på dem var det

cirka 25 strömmingar, så togos närbilder, så bar det i väg in till

Gottfrids brygga, där Olga spelade att hon skakade ur

strömmingen, och jag halade upp näten på bryggan. Och så slutligen

fotograferades vi, drickande kaffe inne i Olgas kök.

Sen bar det i väg för filmarna upp till Lotsutkiken — men jag

tornade in, fick av mig stövlarna och kröp under täcket. När jag

vaknade klockan en kvart över nio, såg jag Calles blåa

skjort-rygg på andra britsen. Han hade jobbat i maskin och också

blivit trött och tornat in.

Nu kommo filmarna ner från Lotsberget för en stund sen och

hålla för närvarande på med att filma tillverkning av

surströmmingskaggar (trä-, för hand), Jansson steker strömming, och det

lider mot frukost.

Sen bär det i väg direkt till Örnsköldsvik, och filmarna ta

natttåget till Stockholm. Vi få telefon inmonterad i båten från

"Mo-älvens träsliperi" nere i hamnen och ska ringa våra respektive

hem. Jag skall dessutom ordna med sammanträffanden. Calle

skall upp i stån och i sin tur ordna med sin pianoagent. Sen blirÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND 105

Detalj av Ulvöhamns fiskläge, Ångermanland.

det på nytt ut till Trysunda, där Nordqvist möter, och hit, där

vi ha middag för honom, Axelina, Olga, Gottfrid och Georg

Dahl-beck, d. v. s. mina kvarlevande kamrater från drängtiden.

Och så vidare söder ut.

§ 3. Kl. 12.30 e. m.

Filmningen

fortsätter efter lunch på delikat färsk strömming. 90 st. på 5 man.

Inte illa gjort!! Nu börjar motorn surra. Båten skall filmas.

Sedan interiörer från den.

§ 4.

Från Ulvön

kl. 1.05 e. m.

§ 5. Kl. 3.45 e. m.

Till Örnsköldsvik

kl. 3.40 e. m. efter en sista avskedsviftning i Finnhålet och en

färd över stilla vatten genom en redan lite vemodigt sommardisig

och skär skärgård.106

LUDVIG .NORDSTRÖM

Calle och filmarna ha suttit på akterdäck och pratat, jag har

sovit och ritat. Sällskapsliv tröttar mig som alltid, jag har bara

en sak att göra: dra mig tillbaka.

Det ser inte ut att bli något av med telefonen, vi kunna inte

ligga vid den kajen för sjöns skull.

§ 6. Kl. 8.25 e. m.

Filmarna resa

tillbaka till Stockholm kl. 9 i kväll, d. v. s. om en halvtimme. De

ha redan gett sig i väg — just nu återkom Skoglund för att hämta

en skinntröja, han glömt.

— Konstig stad det här, sa han. Järnvägsstationen är stängd,

jag träffade en funktionär och sa, att jag ville hämta min

sovvagnsbiljett, som jag beställt från Ulvön. Den finns på busstation,

sa han. Ja, men, sa jag, där vet dom ingenting. Jo, det är en

järnvägstjänsteman, som följer med bussen, sa han. Ja, nu får

man se ...

— Ja, dom är tokiga här i Norrland! sa då Calle. Det finns

varken organisation eller precision på nånting. Allting tycks gå

på en slump. Hinner man inte med ett tåg, får man ta nästa.

Jag noterar detta, därför att det stämmer. Åtminstone mer än

önskligt. Och just nu, då det gäller att rycka upp de goda

norrlänningarna, får den saken inte glömmas bort.

Friden och arbetsroll börja återkomma, nu, då filmarna resl.

Snällare, hyggligare, finare människor kan inte tänkas, och det

hela var ett nöje — men jag är obotlig! Jag kan inte vara

tillsammans med människor. En blytyngd faller över ögonen, magen

börjar värka, jag får faktiskt självmordsfantasier (som jag

visserligen fullt känner värdet eller ovärdet av), och jag kan inte arbeta.

Det är som att ha inte bara för trånga kläder utan kläder, som

varv efter varv skruvas till. Nej, mitt vanliga hemliv: tidigt i

säng, tidigt upp, aldrig en människa mer än vi två, det är min

form av liv.ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

107

§ 7. Kl. 8.45 e. m.

Norrlandskväll.

Fullt dagsljus! I Stockholm äro gatlyktorna tända vid denna

lid. Vi ligga bakom Moälvens Träsliperis magasinsbyggnad, dolda

för alla promenerande. Genom salongsdörren ser jag dess stora

transportör, den forslar massabuntar, och det gnisslar, absolut

som en modernistisk symfoni, vidare hör jag en cirkelsåg skära,

lugnt och regelbundet, horisonten över västra bergen är

rosafärgad, och jag vet, att fjärden är alldeles blank. Vid Alfredshem

mittöver vattnet ligger en stor engelsk tankbåt, som lossar bensin.

Allt är som en spegling i en diamant. Svalt men inte kallt, stillhet

men fylld av arbete, natur men som livgivare till arbetsliv.

En riktig Norrlandskväll. — Vid kusten! Sveriges Guldkust —

trots allt!

Jag finner för övrigt ingen pessimism här uppe. Man tar det

hela med ro. Man är van sedan sekler att ha det knappt, man

är van att ha konjunkturkriser, man kommer alltid igenom.

Det är Norrlands, det primitivas, styrka. Men om Sverige i

längden är betjänt med detta, det är en annan sak, och det är

just det, som är det nya och aktuella Norrlandsproblemet, som

Sverige inte förstår. Jämför överingenjör Olssons ord i

gårdagens § 3.

§ 8. Kl. 9.15 e. m.

Örnsköldsvik

är en livskraftig och pigg stad, kanske mer än någon annan i

Norrland just nu. Östersund, Umeå och Skellefteå äro också

framåtgående, medan de sydnorrländska städerna stå och stampa

eller sacka bakåt.

Emellertid! Örnsköldsvik som stad har inemot 6,000 invånare,

men själva stadsområdet är litet, och enligt uppgift av en

tidningsman, som intervjuade mig i dag, skulle det inte finnas

byggnadstomter för alla, som vilja bygga i stån, varför de måste söka108

LUDVIG .NORDSTRÖM

sig utom stadsgränsen. Men räknar man ihop alla dessa, skulle

Örnsköldsvik ha gått om Härnösand, som har mellan 12,000 och

13,000 invånare. Detta berättade han jublande! Inför mig som

gammal Ilärnösandsbo. Tyskland och England i smått!

Konkurrens och konkurrens! Vart man sig i världen vänder, har man

svansen bak! Men det är i alla fall så, världen går framåt.

25 maj. Torsdag.

§ 1. Kl. 2.05 e. m.

Vädret.

Temp. -j- 18° C. Bar. 774. SV 2 sek.-meter. Klart. Men vissa

vita slöjor i östra horisonten se lite hotfulla ut. Vi ha pingsten

i faggorna och ha väl att vänta den i dessa trakter klassiska

r"pingstanolan"" (pingstnordan).

§ 2.

Avgång

från Örnsköldsvik. Vi hålla nu på, efter just intagen korvlunch,

att åka ut ur båthamnen invid "Moälvens träsliperiaktb.".

Kl. 2.10 e. m.

Från Örnsköldsvik.

§ 3.

No rdför skjutningen.

Hela Norrlands historia skulle kunna sammanfattas under

ovanstående rubrik. Allt som här finns har varit och är en

förskjutning allt längre mot norr av föremål, nyttigheter, färdigheter etc.

söderifrån. Och inte minst har jag kunnat konstatera detta

fenomen under den här resan på ett alldeles speciellt område:

bogser-båtarnas.ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

109

Jag mötte fenomenet först i Holmsund. Där lågo två gamla stolta

bogserare från Kubikenborg vid Sundsvall under Enhörnings tider.

Och nu här!!

Som vi lämnade, pekade Jansson:

— Ja, där har vi gamla "Hövding"!

- Den med gula skorstenen? "Hövding"" från Kubikenborg!

— Precis!

— Som man en gång i sin barndom betraktade som ett

underverk av storhet och kraft. Och nu verkar den ingenting!

— Nä-e, då! In-gen-ting!

Tidernas förvandling. En gång gingo utrangerade hjulbåtar

från Tyskland och Danmark till södra Sverige, därifrån till

mellersta Sverige, därifrån till södra och mellersta Norrland,

därifrån till övre Norrland och så äntligen till Finland.

Ja, nu är det bogserbåtarnas tur. I deras vandring och

förflyttning kan det aktuella Norrlands historia avläsas.

§ 4.

Telefon.

Vi fingo i alla fall telefon, som utlovats, ombord i kväll, tack

vare den verkligt vänlige kapten Timell. Jag tycker om såna

karlar. Folk, som lovar allt mellan himmel och jord, har jag

haft nog av i Stockholm, där det ingår i s. k. "fint sätt" att vara

förekommande, "affabel", att omfamna, klappa på axlarna, lägga

bort titlarna, lova alla slags tjänster, d. v. s. om man råkar mötas

i ett "fint" hus, där man under inverkan av en delikat middag

och prima årgångar känner sig tillhöra samma "privilegierade"

gäng, så länge årgångarna verka, men där allting är bortglömt

i nästa minut, helt enkelt därför att alltsammans bara är apspel

utan mening. Därför tror varje människa i Stockholm också, att

allting är bluff och humbug, vilket det mycket riktigt är. I

Stockholm, speciellt på Östermalm. Ännu har inte "kulturen" hunnit

genomsyra svenska landsorten, i alla händelser tydligen inte Örn-110

LUDVIG .NORDSTRÖM

sköldsvik, och så fingo vi telefonen — ty kapten Timell hade

lovat. Och här håller man än så länge, vad man lovar.

Jag var inne och tackade honom för hans stora vänlighet, i

dag före avgången, och tittade på, hur han ordnat för sina

arbetare, med tvätt-, avklädnings-, dusch- och matrum.

Verkligen bra.

— Och, sade han, arbetarnas hustrur äro belåtna att få hem

gubbarna rena och fina. Det är ju inte alltid, man har varmt

vatten till hands hemma, och så slipper man åtgång på handdukar

och lakan.

Det är glädjande att se dylika steg framåt!

Intressant för övrigt med en karriär som kapten Timells och

ingen oäven bild av vår tid.

Jag frågade honom:

— Hur kom kapten egentligen in på detta industriella?

— Ja, svarade han, jag är ju egentligen artilleriofficer. Så

gick jag igenom artillerihögskolan för att utbilda mig till

krutofficer vid Åkers styckebruk. Så fick jag se en annons om

om-budsmannaskap i pappersmasseföreningen, sökte och fick, tack

vare Christian Storjohann i Sä/jle, alltså med verksamhet i

Stockholm. Men så fick jag se, att skogsägarna, d. v. s. bönderna, här

uppe i norra Ångermanland skulle bilda en organisation, och

jag kom hit och genomförde den.

Ja, nu ha vi cirka 80 arbetare, ha en produktionskapacitet på

65,000 tons slipmassa, arbetarna ha allesammans aktier i

företaget, från 10 till 20 stycken. Jag är själv son till en fattig arbetare,

och mitt livs största ögonblick var, när jag kunde utbetala första

utdelningen till mina arbetare på deras aktier.

Det är, som sagt, mycket av det moderna Sverige i den historien.

Temperaturen har redan gått ner till -j- 15° C., rapporterar Calle

från styrhytten, medan Jansson slamrar med disken, som han

plockar in i husgerådsskåpet här i salongen, bringande bordet i

sådan gungning, att jag måste sluta skriva.

Nu är arbetet i gång igen. Vi stäva mot Trysunda.ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

111

§ 5. Kl. 4 e. m.

Trysunda.

Kl. 3.55 e. m.

Från: kl. 6.12 e. in.

§ 6. Kl. 6.20 e. m.

En hamnfogde.

Här har jag nu äntligen känslan att komma till verkliga fiskare,

och som en prima representant för dem stod hamnfogden här,

Lilius Lundström, en 63 års man. Han sade skrattande:

— Jag har fem flickor i Stockholm. Ja, tre är gift, två har

plats. En på Pub, eller van"e het, det ä nån slags servering, och

en på Konstnärshuse. Ja, hon ska slute nu och gifte sej. Men når

dom komma hem, hit, så säj dom: ja, Herregud, så fint! För, si,

dom trivs int i Stockholm.

Där har man en av de hundratusentals trådarna från landets

olika provinser till det människoslukande Stockholm. Jag undrar

alllid, då jag ser kypare och servitriser på Stockholms

restauranger, expediter i butikerna, ungdomar på kontor, chaufförer,

poliser, arbetare i olika branscher, hembiträden o. s. v.

Varifrån komma de? Var ha de vuxit upp? Vad ha de för

slags landskap innerst i hjärnan? Vad ha de för slags första

urtyp av människor i hjärtat?

Och när tillfälle erbjuder sig, brukar jag alltid och

undantagslöst fråga alla om deras härstamning. Jag kan inte låta bli. Det

är, som om jag inte finge ro annars.

Här såg jag nu Pub och Konstnärshuset från denna fiskehamn

långt uppe i Norrland. Och genom Linus Lundströms ord kunde

jag se en liten flik av de själsrörelser, som virvlade omkring i

dessa två etablissemangs damm- eller rökuppfyllda atmosfär.

Ja, du gamla svenska folk, vad du har för ett grepp om min

egen själ! Hur jag ständigt levt med dig i tankarna! Ju äldre

jag blivit, desto mer har jag själv försvunnit, desto mer har jag112

LUDVIG .NORDSTRÖM

blivit du. Det har blivit min form av andlig frälsning och

befrielse. Den gamla äckliga "Lubbe", som jag för länge sen är

ur-led på, har förintats, jag har i stället upptagit hela Svenska

Folket i mig, jag har verkligen blivit Petter Svensk. Det har varit

en lång väg. Först upptäckte jag Svenska Nationen och sökte

skildra den, men så räckte inte det. Jag gav mig på huvut in i

denna "nation", denna enorma gåta, och till sist tvang den mig

att bryta med hela mitt föregående liv, som det står i Bibeln: ge

sitt liv för att vinna det. Man förstod det inte, det gjorde inte

jag heller, det, som verkligen händer, förstår man aldrig, medan

det pågår, det är för stora makter med i spelet.

Men jag vann mitt liv, jag vann det jag, osalig, sen ungdomen

sett hägra och aldrig förstått, och så kom äntligen friden även

i min oroliga själ.

Ja, nu sutto vi ett par timmar på akterdäck i den sjunkande

solen, Linus och jag, och han lade upp problemen här, medan

jag skrev. Det är 22 fiskare i hamn, och de producera per år

cirka 100,000 kg. strömming, färsk, och 20,000 burkar sur. Under

en 2,000 kr. i årsförtjänst, brutto, klara de sig inte, kunna inte

klara sig. • -i

Nu börjar man även här gå ut på havsfiske, 1 timmes och 10

minuters gång till en bank. Och bygga större båtar med "egna

hem", ruffade, vill säga.

— Ta ni dem från Hälsingland? frågade jag.

Linus skrattade.

—- Näe! Vi bygg dom själv!

Då kände jag igen mitt folk.

§ 7. Kl. 7.32 e. m.

Ulvöhamn.

Hit kl. 7.17 e. m. Dyning i sjön, sydlig. Skall bli oväder, hotas

det med. Temp. nedgått till + 10° C. Stilla.

Stekt strömming från Trysunda till middagen, som serveras nu.ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

113

§ 1. Kl. 11.10 f. m.

Vädret.

Stilla. Hett. Något överdragen himmel. Bar. 767. Temp.:

+ 16.5° C.

§ 2.

Ulvöprästen.

I dag är prostvisitation här, och efter förhör i kyrkan ger

prästen middag i prästgården uppe i byn för ett femtiotal personer

från ön. Bland andra skall Nordqvist med härifrån hanmen.

Efter middan i går var prästen, pastor Manbert Persson,

ombord här ett par timmar. Ehuru han hade mycket att ordna med

hemma, hade han cyklat ner hit till hamnen, bara för att söka

gagna sina kära öbor. Det är en man i fyrtioårsåldern, smärt

och med en ynglings utseende, med djupblå, levande ögon, glad,

öppen, saklig, vad man ibland brukar kalla en praktisk idealist,

i samma stil som pastor Madison på Gräsön utanför Öregrund.

Kort och gott: den ideale prästen.

Han hade en stor skinnportfölj med sig, och den var full av

annotationsblock, fullskrivna.

— Vad inte pastorn vet om Ulvön, det är inte värt att veta!

sa ingenjör Kempe på Alfredshem.

Och jag fick hela ö-problemet klart och överskådligt upplagt,

pius en del siffror om de ekonomiska förhållandena här i

skärgården, som tack vare treårigt felslaget fiske varit och äro svåra.

Vad som kommit som en tillfällig räddning är gruvdriften här

på södra Ulvön.

Vi skildes med ett hjärtligt handslag i den dagsljusa vårkvällen.

— Jag har funnit, sade han, att, om jag skulle grävt ner mig

i böcker här ute, skulle jag blivit tokig, och för att nå in till

folkets andliga liv måste jag känna dess materiella.

8 Nordström, Flugiga värld114

LUDVIG .NORDSTRÖM

§ 3.

Från TJlvöliamn

kl. 11.18 f. m. Nu stäva vi ut ur hamnen på väg; till

Marviks-grunna och gruvan.

§ 4.

Nordqvist

och jag hade så ett samtal nu på morgonen, under vilket högst

intressanta upplysningar också framkommo. Han är en klar skalle

och en energisk man.

Vad som mer och mer stadfäster sig hos mig är den bestämda

uppfattningen, dels att det överallt, där jag far fram och hör

mig för, är en klar brytningstid, dels att den innebär

yrkesspecialisering, därmed differentiering av det förut odifferentierade

folkmaterialet, och att målet för alla: industri, jordbruk, fiske,

stads-mannanäringar, är: kvalitetsjörhöjning.

Norrland är på marsch!

§ 5. Kl. 2.55 e. m.

Norrfällsviken.

Hit kl. 12.50 e. m.

Härifrån kl. 2.50 e. m.

Det har mulnat ner och ser hotfullt ut för regn. Från Ulvöhamn

gingo vi alltså till Marviksgrunna, angjorde bryggan, men

vinden hade skrotat över till nordlig och låg på, så att vi fruktade

att komma upp på stenarna. Vi vågade ej stanna. Mycket riktigt!

Då vi kastade loss, sutto vi fast, men jag gick från akterdäck till

styrhytten, och då lossnade hon. Det kan vara bra ibland att ha

full vikt!

Jag kunde i kikarn se malmslagget, som kärrats ut ur schaktet

och låg i hög på stranden.ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND 115

Från Marviksgrunna fiskläge, Ulvün, Ångermanland.

Rätt mycket sjöfågel surrade över vattnet, mest grisslor och

svärtor som vanligt, så skrak, lom och något lite ej der. I

Norr-fällsviken fällde svärtor i rader.

Det var en illa förfallen hamn, men jag fick en intervju med

ett par duktiga pojkar, Törnsten och Melinder, och vi gingo

igenom programmet. Problemet börjar ljusna för min inre blick.

Nu stäva vi mot Edsäterfjärden, som jag inte sett sen

sommaren 1903. då jag med Abba Särenholm gjorde en färd

Härnösand—Ulvöhamn—Ullånger och tillbaka i Figge Ramslröms

"Yrhättan".

Då lågo vi där en eldröd julikväll.

Norrfällsviken har jag aldrig förr besökt.

Denna färd 1903 såg jag för första gången Ulvöhamn och

"Moster Bergner".116

LUDVIG .NORDSTRÖM

§ 6.

Fruarna

bila upp i morgon kl. 12 m. från Stockholm för att hälsa på

oss i Härnösand. Jag fruktar regn och fulväder. Synd, vi tänkte

ta ut dem på en liten sjöfärd.

§ 7.

Kylan,

som vi väntade oss och som man skrämde oss med. ha vi haft

så gott som ingen känning av. De tjocka kläderna och skorna ha

vi föga behövt använda, och nu är det sommarväder i dag, nästan

åskkvavt!

§ 8. Kl. 4.25 e. m.

Rävsöviken.

Hit, efter att ha gjort en titt in i Edsäterfjärden kl. 4.03 e. m.

Härifrån kl. 4.27 e. m.

Det var, ser jag nu, här i Rävsöviken jag var 1903, inte i

Edsäterfjärden. Den är vacker, norsk. Den här viken är mer

bohuslänsk och roligare.

Nu gå vi till Högbonden.

§ 9. Kl. 6 e. m.

Ringkallen.

Vi passera just Gaviksfjärden. Vi försökte komma i land på

Högbonden, både på insidan och på utsidan, men sjöhävningen

var för stark. Dessutom är tiden knapp.

Nu har jag suttit på akterdäck och tittat på det berömda

Ringkalleberget här på Gaviksfjärdens norra sida — genom kikare.

Herregud, det är ju en fullständigt söndervittrande ruin, verkar

som en fallfärdig sjöbod i jätteformat. Högar av sten, som ut-ÖRNSKÖLDSVIK -HÄRNÖSAND

117

Högbonden, Ångermanland.

kastade ur ett gruvschakt, ligga nerrasade mot vattnet, och

bergssidan består av en samling till synes fristående pyloner, som man

tror skola dråsa omkull. Det var underligt.

Denna del av Ångermanlandskusten är ju den mest berömda,

och här är vackert, speciellt i detaljutformningen, men jag kan

icke finna, att Gaviksfjärden går upp mot Ullångerfjärden med

Mjältöpiggen, Värns- och S/f«/e-bergen på norra sidan,

Mjällom-massivet på södra, och någon förtoning, svarande mot den från

Ullångerfjärdens mynning bortåt Ålgön och Balus finns inte här.

Vad som finns här, det är en känsla av urtid.

Jag är för sömnig att orka känna eller tänka mer just nu.

Ullångerfjärden har alltid stimulerat mig, Gaviksfjärden aldrig.

Varför vet jag ej.

Nu köra vi in till turistparadiset Häggviken. Jag måste upp på

däck.

Kl. 6.15 e. m.

Jag kan lämna ångermanländska kusten ined bibehållen

självaktning, vi ha gjort turen in i Häggviken och Calle liar sagt;

■— Här är vackert!118

LUDVIG .NORDSTRÖM

— Ja, den här utsikten är mycket uppskattad.

— Det förstår jag. Men vi har bara 2 meter vatten i sundet.

Det står 2 1/2 i kortet, men nu är det ju lågvatten.

Vi ha satt full fart.

Vad som intresserat mig här är sjöbodarna högt uppe på

stranden i gröngräset, om babord, då man närmar sig inloppet

till Häggviken, platsen förefaller heta Ryd, att döma av kortet.

Varför stå de så där? Äro de så gamla, att det är landhöjningen,

som här illustreras?

Nu gå vi att ta nattkvarter på en vida bättre och vackrare

plats än här: Prästhushamn på Hemsön, mittunder Hemsöhatten

på öns ostsida, mot havet.

§ 10. Kl. 8.23 e. m.

Sundhamn. Lungön.

Nyss ankrat i den spegelblanka viken. Vi togo denna hamn

i stället för Prästhushamn för att eventuellt få telefonförbindelse

med Stockholm. Calle vill ringa hem. Och höra om affärerna.

Storjjärden, d. v. s. Ångermanälvens utlopp mellan Noralandet

i norr och Hemsön i söder, säger mig mer än den instängda

Gaviksfjärden, inte minst tack vare de monumentala, egendomliga

Hemsöhöjderna. Norasidan i norr med dess bistra berg är ju

scenen för "Stora Vredens" inledande händelser, och det

förefaller en, som om Rike-Mates och lians hustru, med all deras

hårdhet, ännu där framlevde sina dagar.

Ja, apropå det! Under den glänsande fest, som Jolin Ekman

gav på IVäija vid sin femtioårsdag i juli 1929, berättade mig

gamle förvaltare Petter Sjödin i Sollejteå, som bor om somrarna

i detta Nora, att där säger sig folket än i dag, vid oväder, höra

den snåle Rike-Mates" och hans lika snåla hustrus jämmer i

vindens och trädens brus. Det är ändå lätt egendomligt: Olle

Högberg kom av en gammal Hemsösläkt, som sedermera, om jag ej

missminner mig, flyttade över till Högsjö socken på motsatta,ö RN SKÖLDSVI K—HÄ KNÖS A N D

119

Från norra sidan av S[örfjärden, där "Stora Vreden" börjar. Ångermanälvens

nordligare utlopp.

alltså södra, sidan av älven. Därifrån flyttade så Olles föräldrar

till Säbrå, en mil sydväst om Härnösand, och där växte Olle upp.

Hans föräldrar tillhörde, enligt vad han själv meddelat, en

gammal berömd berättare- eller, som man sade här uppe,

"ljugare-släkt". När jag nu hörde Petter Sjödin tala om, att man ännu

i våra dagar i Norabygden har traditionen om Rike-Mates så

levande, fick med ens "Stora Vreden" ett djupare perspektiv för

min inre blick än förut, den reste sig för mig som alltjämt levande

folksägner om en förgången verklighet, ångermanländska

motsvarigheter till de isländska sagorna.

Norrlänningarna äro då också ena veritabla syltfötter! Det

finns norrlänningar, som i Uppsala studera litteraturhistoria. Men

har någon av dem brytt sig om att söka frilägga den historiska

grunden till detta Ångermanlands och hela Norrlands klassiska

epos? Nej, de ha trampat på i de gamla litteraturspåren, de ha120

LUDVIG .NORDSTRÖM

rotat i de mellansvenska slotts- och salongs- och krogpoeternas

rimmerier, de ha pillat i Dalins hovkabaler, i Kellgrens spring

efter Stockholms dåtida hembiträden . . . men det egna folkets, den

egna hembygdens sägenskatter, dem ha de föraktat. Jag tänker

på, hur ensam en man som Johan Nordlander fick arbeta, vilka

skatter av upplysning om Norrlands och det äldre Sveriges

historia, denne fattige, lame, av ingen understödde forskare grävt fram

ur arkivens gömmor. Han fick sina små uppsatser tryckta i de

mest olikartade, ofta obskyra publikationer, och när vi, några

stycken, med professor H. Geijer och lektor Wilhelm Carlgren

som drivande krafter, skulle samla pengar till och och

subskri-henter på en stor enhetlig upplaga av hans "Samlingar", ja, då

fanns det varken pengar eller subskribenter att driva upp, i alla

händelser inte i den omfattning, som verket krävde. Ibland är jag

så urless på detta slöa folk, att jag retar mig över alla de år jag

offrat på att söka väcka det — med skämt, med allvar, med

gyckel, med utskällning. Det är som att killa en gråsten.

Nej, det är, som jag alltid sagt, till deras utomordentliga ilska:

skicka upp 50,000 skåningar, 50,000 smålänningar och 50,000

västgötar att ta hand om Norrland, så blir det äntligen nånting

gjort, men förbaska mig, inte förr heller! För det, som verkligen

blivit gjort i Norrland, det har i regel blivit gjort av inflyttade.

Men få norrlänningarna ledning, så kunna även de en dag bli

nånting — kanhända!

Emellertid! Jag drar mig till minnes en annan liten episod

från den berörda Wäijafesten. Där var bland andra också

kyrkoherden, fil. doktor Erik Modin i Multrå, en forskare i Johan

Nordlanders stil och författare till klassiska verk om Tåsjöbygden

i nordligaste Ångermanland samt om Härjedalen.

Vi hade ett längre samtal just om "Stora Vreden" och Olle

Högberg. Det finns i "Vreden" speciellt en sak, som jag undrat

mycket över, bokens kanske mest intrikata problem:

"Mäster-Sara", alltså bokens hjältinna, prästdottern, som är hjältens

ständige medhjälpare, stundom medbrottsling, och som slutligen blir

hans. alltså den sagoonispunne "Svarte Mickels", maka. sedanÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

121

han väl knäckt landets urgamla t) ränner, prästerna, vilka förföljt

dem båda och till och med sökt bringa dem om livet.

Nu berättade Modin, som visst varit någorlunda samtidig med

Olle i Härnösands gymnasium, att denne skulle ha som ung varit

djupt förälskad just i en prästdotter men ha blivit skymfligt

avvisad och behandlad av hennes far. Olle kunde aldrig glömma

en oförrätt, och. enligt Modin, dock att märka själv präst och

illa berörd av, hur Olle framställt prästerna i "Vreden", skulle

denna upplevelse i ungdomen vara det frö, ur vilket fabeln

slutligen skulle ha spirat upp och vuxit till det gigantiska träd, som

är "Stora Vreden".

Jag frågade Olle många gånger, vem han egentligen i

Norrlands eller Ångermanlands gångna historia åsyftat med

"Mäster-Sara"". Jag kände inte någon historisk figur, som passade in, och

ville ha upp åtminstone ett spår. Men det var lögn. Olle betedde

sig som alltid, då han inte ville ut med en sak: han knep ihop

läpparna hårt, till dess att han började skratta inom dessa slutna

läppar, så att han hoppade. Det betydde, att han njöt av den

olösliga gåta, han gett en.

Men det fanns en händelse, som gav Modins tes åtminstone

ett visst stöd. Nyårsnatten mellan 1904 och 1905 tillbragte Olle

och jag tillsammans. I Sundsvall. Det var antagligen hans svåraste

tid. Han hade fått sparken ur Sundsvalls-Posten, där ban dittills

uppburit en blygsam lön, närmast som korrekturläsare, han bodde

i ett, enligt vad det uppgavs, oeldat rum, och det antyddes, att

han t. o. m. svalt. Vad som höll honom uppe var förmodligen,

att han äntligen förmått sig att sända manuskriptet till "Vreden"

till sin gamle vän, Emil Svensén, historikern. Denne inlämnade

det, utan Olles vetskap, till Iduns då pågående litterära

pristävlan, men Olle, som alltså icke visste något om detta, levde

antagligen på hoppet, att Svensén bara, i alldaglig ordning, skulle

skaffa honom förläggare, så att han inte skulle behöva svälta

ihjäl — ty alla möjligheter voro, av skilda anledningar, just då

stängda för honom,122

LUDVIG .NORDSTRÖM

Jag hyrde ett litet iskallt rum långt uppe på det s. k.

Södermalm, och där sutto vi för oss själva hela kvällen. Jag hade det

också uselt ställt, ekonomiskt, d. v. s. jag hade att utföra

konststycket att existera på 50 kr. i månaden.

Vi hade köpt en flaska billig glögg, lite billig tobak och, av

någon anledning, kritpipor. Vi blåeldade i kakelugnen, jag vill

minnas, att det var upp mot — 30° C. ute, och vi sutto där

pratande till långt inpå natten.

Den nyårsnatten berättade Olle hela sitt ungdomsliv för mig.

Antagligen kände han sig så övergiven, att det, som tyngde mest

på hans hjärta, tvingade sig fram, utan att han orkade hindra det.

Det var en på samma gång fullständigt fantastisk och hemsk

historia, men där förekom ingen prästdotter. Väl däremot en

vuxen, gift kvinna, som drog in skolpojken i förvecklingar, vilka

mycket riktigt stodo i samband med prästerskapet och resulterade

i sådan nesa för Olle, alt han till och med fördrevs från hemmet,

sen han lidit kroppslig aga.

I Modins historia fanns alltså tydligen något, som hade med

en viss faktisk händelse i Olles ungdomsliv att göra, men

sambandet mellan denna händelse och "Mäster-Sara" kunde varken

han eller jag klara upp, "Mäster-Sara" har förblivit en olöst gåta.

Dock är jag böjd för att tro, att mellan Modins historia om Olles

försmådda ungdomskärlek och Olles egen ruskiga historia om sin

ungdoms nesa, den nyårsnatten, går någon icke yppad

förbindelseled, som, ifall den bleve känd, skulle ge oss gåtans lösning.

Summan av kardemumman är i alla händelser, att det, som

knyter ihop "Stora Vredens" sagovärld, tydligen är någon djupt

ingripande händelse i Olles ungdom.

Denna bok är alltså icke bara sägner, den är, som all stor konst,

personlig bikt och dikt.

Kunde inte det vara ett problem att söka lösa —• lika mycket

värt en norrländsk litteraturhistorikers mödor som de mer eller

mindre uttröskade problem, vilka i Uppsala fortsätta att leva sitt

sorgsna spökliv?

Ja, det var Olle, det,ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

123

Men om jag nu skulle återgå till färden från Gaviksfjärden

och hit.

Solnedgången sken borta i väster över Ångermanälvens berg

och speglades i Storfjärden. Det såg öppet och ljust ut, och

Hemsö-massivets gråblå massor flöto majestätiskt i aftonrymden.

Vi passerade Stor ön, som ligger likt en hög, raggig vågbrytare

mittför den stolta fjärdens mynning. Olle liknar den i "Vreden"

på ett storslaget sätt och fullt riktigt vid en "jätteödla, ett

oerhört havsvidunder, simmande mot norr med vilt uppspärrrade

halstaggar och en kantig stjärtfena, vars trappformiga avsatser

på långt håll förråda den vågrätt lagrade bergmassan".

Ja, Storön är det verkliga taffelberget. I miniatyr.

— Det påminner om Färöarna! sa Jansson.

— Stämmer!

Just precis samma stämning av bottenlös, urtida havs- och

rymdenslighet. Mycket just av det, som svävar kring "Vredens"

scener och gestalter.

Calle låg inne på sin brits och sov. Jag hade sovit tidigare,

en stund.

Det har varit en duven dag. Hård arbetsdag i går, med två

intervjuer i Örnsköldsvik, en i Trysunda och en i Ulvöhamn. På

det en dålig natt, jag somnade inte förrän vid femtiden, var uppe

sen och ritade kl. 8, hade så intervju med Nordqvist, sen i väg,

så intervju i Norrfällsviken, ritning och gång in i fjärdar och

sund.

Vi frösö och måste dra på skinnvästarna.

Nu ordnar Jansson middag, strömming och stekt potatis, Calle

har satt i gång radion, och en karl jämrar nånting, som verkar

operasångare vid en generaldirektörsbegravning.

Nu lyser det till genom malvafärgade strimmor av

kvällsmoln ...

Jag har flyttat ut på däck för att se på solnedgången (och

slippa begravningssångaren). Det ser hotfullt ut. Mässingsgul

sol-nedgång som emot storm med tung molnrymd över,124

LUDVIG .NORDSTRÖM

Mitt framför mig har jag en rad urgamla, grå, förfallna

sjöbodar på en vit mjuk sandstrand, över deras tak Lungö vita kapell

med rött tegeltak, av allt att döma nytt, och lilla torn. Där bakom

skogen. Till höger utloppet mot havet, rök svävar ljusbrun över

Bönskär i norr från en vit Sveaångare, passagerarbåt, som

passerat på väg norr ut.

Havet är stilla. Det sjåsar och kluckar i stranden, några röster

höras i land. Det är en underbar kväll. Ännu underbarare vore

det, om vi finge äta här ute på däck, men Calle är frusen i dag.

Ja, nu är jag alltså i ungdomens farvatten. På Bönskär

grundlade jag min reumatism i augusti 1<>92, skulle jag tro, då jag

seglade dit med Ernst Cederlund och Per Otto Sylwan, i den

förres "Elma", en halvdäckad blekingseka.

(Nu kom Calle.

— Om vi skulle sitta på däck?

Han tittade en stund på mig.

— Det vore kanske tjusigt?

— Om...!!

— Ja, det vore det. Det gör vi.

Nu sitter lian här med filt om benen.)

§ 11. Kl. 11.35 e. m.

"Elma."

Jag fortsätter. Just som jag skrivit klamret, i föregående

kom Jansson och dukade på däcket, och jag måste sluta.

"Elma" var alltså en halvdäckad blekingseka, och den hade

någon sorts kojplatser på sidorna under däck. I en sådan koj

fick jag ligga, medan farbröderna drucko punsch och sedan gingo

i land på äventyr, icke närmare specificerade. Till min

bekvämlighet hade man där placerat hö. Det var duggregn, ganska kallt

och jag kojade fullt påklädd. När jag vaknade, låg jag till hakan

i vatten och hö, farbröderna kommo just ombord, rödögda och

ganska sömniga, och man undrade, om jag kunde navigera

båten hem,ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

125

Från Sundhamn, Lungön, norr om Härnösand.

Kunde!!! Jag var 10 år! Och sjön var mitt allt!

Så fick jag sitta till rors i fyra timmar, medan blekingsekan

skallrade tänder av farbrödernas snarkningar och min frossa, det

gick som en lus på en tjärasticka, som det heter i Ångermanland

(kanske på andra håll också), och jag minns, att, när vi angjorde

sommarställets brygga, så låg dimma över hamrar och lägdor,

kornhässjorna voro svartgarnerade av morgonkråkor, världen var

som en självmördarkyrkogård, jag hade is i märgen och grunden

lagd till hela mitt livs reumatism, som nu sätter knölar på alla

fingrar, brosk i lederna men för övrigt är mig likgiltig (sa jag

den kvällen, ja, sen har jag fått pröva på annat!).

§ 12.

"Källan."

Vi ha skiftat ankarplats från Sundhamn till en annan vik,

västligare, på samma ö, kallad Källan, uppenbarligen en

sommargästvik. Här är säkrare, ty skulle NO blåsa upp, hade vi varit sålda

i förra viken. Vilket Calle rapporterade från land, sedan han

varit där i jöllen och telefonerat.

Sverige stockholmiseras snabbt. Här verkar nu Saltsjöbaden.

Jag förmodar, det är sommargäster från Härnösand.

"Ack, mitt beskedliga Härnösand!" utropade, "med smärtsam

känsla", som det står i gamla papper, den förste landshövdingen126

LUDVIG .NORDSTRÖM

i stån. Bunge, som jag visst omnämnt tidigare. Orden fälldes av

honom, sen han flyttat söder ut och vid något tillfälle fått höra

talas om, som det heter i papperen "den fåfänga och den flärd,

som spritt sig i hans forna residensstad under den s. k.

officerstiden 1808—09, "då svenska trupper lågo där — på väg till de

storslagna daterna vid Sävar och Ratan, för vilka man värdigt

och väl förberedde sig genom ett glatt liv i Härnösand. Det heter

i pappiren: "Såväl generaler som officerare förde ett ganska

muntert liv med festligheter, spel, dans och kärleksäventyr."

Krönikören tillägger kort och distinkt:

"Se kyrkböckerna!"

Vad skulle den gode Bunge säga nu, om han finge se, att

stadsborna gripits av sådan flärd, att de byggt sommarvillor nästan

mittemot K. Bfhdes eget fina ställe på Hemsön tvärsöver det

underbara Lungösundet?

God natt! Nu pumpar Calle båten läns, sen han först, om

babord, utfört samma nyttiga procedur med sig själv.

Människopumpen sitter nämligen om babord, båtpumpen om styrbord.

27 maj. Lördag.

§ 1. Kl. 11.30 f. m.

Vädret.

Svag bris SO. Temp.: -)-16° C. Bar. 761.

§ 2.

Minnen.

Skutan putsas. Jag sitter på akterdäck, tittar ut över land och

vatten och minns. Allting här är bilder ur min ungdom.

Bara ett exempel. När jag tittar ut mot den del av

Ångermanälven, som skymtar i synfältet, minns jag en alldeles speciell

upplevelse men utan någon sådan vikt, som tycks kunna

förklara, att den genom hela livet förblivit ständigt närvarande i

mitt medvetande och vid de mest oförmodade tillfällen har dykt

upp.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

127

Sandö glasbruk i Ängernianälven på 1890-talet. Bakom skymta till vänster

Lunde tullplats, till höger Strömnäs sågverk bakom Svanö.

Lnder några av sina senare år skötte gubben far, jämte gamle

snälle disponent Lewerenlz, Sandö anrika glasbruk, och jag brukade

rätt ofta vara där uppe, en sommar vikarierade jag t. o. m. som

bokhållare och skötte avlöningarna, det var nu också en sommar,

så trist har jag sällan haft, och inte var det någon affär att tala

om heller. Lönen för hela sommarens jobb blev summa 50

riksdaleros. Att icke förglömma allt det ovett, jag fick av gubben,

då jag glömde fukta kopieplånen — det fanns inte skrivmaskin

och genomslagskopior på den tiden — utan man hade tjocka

böcker med tunt silkespapper. Dessa papper lades slätt över breven,

och över papperet lades så ett vått plån, som i sin tur isolerades

från nästa brev genom ett tjockt, torrt plån. Sen klämdes det hela

ihop i en stadig s. k. kopiepress av gjutjärn. Kopieplånen lågo

i en särskild plåtlåda, där de höllos fuktiga genom att man på

kvällen strök över dem med en våt, platt pensel. Det ålåg mig

att sköta om detta jobb, men jag hade ju mycket annat att tänka

på, jag skulle ut på sjön o. s. v. och svek ofta min plikt. När

så gubben far tog fram kopieboken och det inte syntes mer av

brevkopian än några otydliga krumelurer, ungefär som på en

tusenårig palimpsest, då kunde han inte inne på kontoret uttrycka

sina känslor rörande den avkomma, han bragt till världen, utan

måste ta mig ut i farstun, men där lämnade han inga som helst128

LUDVIG .NORDSTRÖM

illusioner kvar i min ungdomliga själ. Det var en sabla gubbe

att vara het, och svenska kunde han dessutom tala, så att man

till punkt och pricka förstod, vad han menade. Ja, det var

faktiskt en prima gubbe.

Så en sommarmorgon reste jag från Sandö ner till slan med

ordinarie passbåten, vilken av dem det nu kan ha varit. Det var

då, det hände. Vi hade lämnat Rö brygga bakom oss — den

ligger just här mittöver älven — jag satt morgonsömnig på övre

däck, klockan var väl ungefär 9 på morgonen, det var, skulle jag

tro, i augusti, mot månadens slut, och luften var solig men

samtidigt fylld av dis från havet, som ju här ligger alldeles utanför

uddarna.

När jag nu sitter där och stirrar sömnigt rätt ut i solfåran,

som nästan bländade mig, får jag plötsligt se en underlig syn,

det föreföll mig som om det regnade — men inte vatten — utan

eld- eller, kanske snarast, smälta blydroppar. Jag såg, hur de

studsade mot vattenytan, precis som vattendroppar, d. v. s. när

de träffade vattenytan, studsade de upp igen, så att hela solfåran

såg raggig ut. Det var just det, som var det besynnerliga. Jag

fick en ögonblicklig känsla av, att världen var helt annorlunda

konstruerad, än man lärde oss i skolan, jag fick en känsla av,

att solskenet i själva verket var ett bombardemang mot jorden

alldeles som störtregnet.

Redan på den tiden ritade jag, fast jag lika lite då som senare

tog några lektioner — jag har aldrig kunnat uthärda med

lektioner, jag har velat finna ut saker och ting för mig själv, det

är det, jag funnit vara livets mening, endast så kan man få sin

egen värld, den enda, man verkligen kan någorlunda trivas i —

alltså, redan då ritade jag, och nu hade jag gjort en upptäckt,

som anslöt sig till två, som jag tidigare gjort.

N: o 1.

En förhöstdag 1897, det var för övrigt den dag, då hela Sverige

firade konung Oscar II :s tjugufemårsjubileum som regent och

skolan hade lov, var hela familjen ute, men jag var av någonÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND 129

Ängermanülven vid Rö.

anledning hemma. Det var en underbar, solig, hög, lätt

förhöstdag, och jag kommer in i ett av rummen, där en djupröd tulpan

stod ensam för sig själv i en kruka, omvirad med grönt gauffrerat

papper. Som jag såg denna tulpan, blev jag som träffad av blixten.

Det var som 0111 hela världsalltet varit samlat i denna röda tulpan,

jag fick så häftig svindel, att jag höll på att falla omkull, men

sen fylldes jag av en glädje — märk, icke lycka, nej, glädje,

upptäckarglädje — som för mig lyfte hela dagen högt över det

vanliga livet, och den dröjde länge kvar. Det var därför jag ännu,

efter 42 ar, minns denna dag fullkomligt tydligt.

N: o 2.

Jag kom en sommardag, då jag var i samma ålder, Norra

Kyrkogatan i Härnösand gående i riktning mot norr och hade

hunnit just förbi nuvarande biskopshuset. Där uppe på höger

hand lågo, åtminstone vid den tiden, några gamla rödmålade

längor, innehållande varumagasin för affärer nere i stån, en

gammal trampmangel m. m. Det var en glödhet dag med molnfri

himmel. Jag minns inte, att jag tänkte på någonting särskilt. Men

på en gång slår denna röda väggyta till som ett skott för min

blick, det är, som om det röda fått liv och kastat sig genom

9 Nordström, Flugiga värld130

LUDVIG .NORDSTRÖM

ögonen in i mig och helt och hållet uppfyllt mig — och jag ser

inte längre detta röda, jag uppfattar det som en dallring i hela

min kropp, genom hela min kropp, som en elektrisk ström genom

hela mitt nervsystem: färgen är inte längre färg, den är rörelse,

den är liv, den är ett slags eld, som genomdallrar mig.

Det var dessa två tidigare erfarenheter, som nu på ångbåtsdäcket

utanför Rö brygga sammansmälte med solbombardemanget över

vattnet.

På detta sätt var det, jag här i min hembygd drevs att börja

rita och måla, alldeles för mig själv. Därvidlag gick det inte att

ta lektioner, det jag sökte var allt detta, som gång efter annan

på samma mystiska sätt genomströmmade mig, och det var detta

mystiska något, jag ville ha fram. Hur det skulle gå till kunde

ingen teckningslärare tala om för mig, och så var det för mig

bara att söka lista ut saken själv.

Ja! Allt detta och mycket mer är det nu, jag sitter och jag kan

knappast säga tänker på utan snarare ser framför mig, här på

"Nuka Hivas" akterdäck denna blåsiga junimorgon. Efter så

många år.

§ 3.

Fruarna.

Vägarna äro omöjliga, så aft någon bilfärd blir det inte av

för fruarna upp till Härnösand. Det är för ansträngande för dessa

ungdomar. I stället kommer Gunsan i kväll till Härnösand med

tåg, visserligen också en ganska besvärlig resa, men så kan hon

få lite sjöluft i morgon.

ßåtputsningen pågår. I Örnsköldsvik var det värre, smutsigare

vatten än t. o. m. i Stockholm, då där är som värst, med följd,

att en bred grå rand, fet och äcklig, fastnade i vattenlinjen. Nu

har Jansson med trassel gnuggat bort detta elände. Vidare putsas

all metall och skuras ruffkappen etc., så, när vi komma till

Härnösand, kommer hon att lysa som en liljekonvalje.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

131

§ 4.

Primitivitet.

Det ligger några hus här på stranden och ett par bryggor.

Stranden är en låg sand och grön äng med skog runt. I

skogskanten ligger en röd villa, det är telefonstationen. Jag gick dit,

knackade på och kom in i ett kök, där en flicka om en 17 år

höll på att baka kaffebröd, mjukt. På ena väggen hängde

telefoncentralen, nedanför låg en gul spets (hund), på en träsoffa intill

jamade en nyfödd svart kattunge. Jag visades in i rummet intill:

glasbetsad gröngrå snickarmöbel, ottoman — den demokratiska

nutidens "imperialsäng", alla ungdomars dröm och

Myrdalsreligionens högaltare — rökbord, lite tavlor, tidningar, det hela

folkhems-"herrskapsmässigt", kort sagt: typiskt för inredningen i

hundratusentals svenska hem, levererade per 3 månaders

omsättning fram till ålderdomshemmet eller graven, av landets mellan

1,000—2,000 möbelfabriker. Det är något på samma gång rörande

och hjälplöst i dessa tafatta moderna inredningar, där ingen fast

tradition hunnit framstabilisera en stil och det hela därför ännu

verkar snubblande experiment, med bara en linje fullt klart

skönjbar: att ge intryck av "överklass". Del är det verkligt stora

moderna monumentet över den klassiska svenska

"ståndscirkulationen". Men huvudsaken är, att i denna nya ståndskänsla ingår

som grundval: hygien. Det hela är propert, annars räknas det

inte för fint, och den grunden håller.

Utanför stugan: stenrös med trädgårdsväxter inplanterade. Gud

vet, vem det var, som bodde där. Men trädgårdskulturen är också

en av det nya Sveriges utmärkta grundstenar.

Emellertid, jag frågade flickan, sen jag betalt samtalet:

— Vad heter deri här platsen?

— Stället här?

— Nej, by eller vad det är?

Döm om min häpnad, då hon svarade:

— Ja, det vet jag inte. Jag har så nyss kommit hit.

Det var bland det starkaste jag varit med om.132

LUDVIG .NORDSTRÖM

§ 5.

Då jag rymde.

Här ute på utsidan av ön, på sydspetsen, ligger Lungö fyr.

Nyåret 190(3, efter min vistelse som fiskardräng på Ulvön och

då jag slutat min ordinarie journalisttjänstgöring, åtminstone tills

vidare, och, gubevars, skulle bli "författare", gav jag mig ut till

denna fyr för att ligga där i fullkomlig avskildhet och skriva på

en bok. Jag hade hela havet framför mig, det sjasade och

böljade i den disiga solen, med krossis i spektrums alla färger,

och när fyren tändes, bländades sjöfågeln, flög med dunsar mot

lanterninens rutor och föll bedövad ner på de snöiga klipporna.

Jag hade ett litet, kallt rum. Det skulle jag kanske kunnat

klara, men snart upptäckte jag en annan sak, som visade sig

omöjlig, och det var fyrmästarns kolossala fru. Jag fick inte vara

i fred fem minuter i sträck, hon stod som limmad i dörren och

skulle prata. Folk ute på ensamma stationer bli ju ofta konstiga,

och när jag så upptäckte den grånade fyrmästarn på vakt med

bössa i hand, då började det hela verka mystiskt.

Så kom jag, uppe i fyren, i samtal med fyrlärlingen, och ban

började viska. Och ruska på huvut.

— Näe, sa han till sist, jag har vari på sjön, och det tyckte

jag va besvärligt, därför börja jag här, men nu är det jag, som

sticker i väg härifrån, för nu ha jag fått igen inskrivningsboken,

först ville gubben inte ge tillbaka den, men nu sticker jag i natt.

— Då följer jag med! sa jag. För här kan jag inte stanna.

— Det kan ingen! sa han. Här vet man inte, hur det slutar.

Så skyllde jag på, att jag måste in till stån över en dag för

att hämta lite grejor, och klockan tre på natten stucko lärlingen

och jag i väg med sparkstötting i blekt, disigt månsken, passerade

just över den här platsen, skulle jag tro, gingo över

Ångermanälvens snötäckta is, klättrade uppför Juviks-backarna här

mittemot på Vägnö-landet, gingo över Vägnö-skogen, kommo ner på

Norra Sundets is ungefär vid Önskans källa och hade då bara det

isflaket, om en knapp halvmil, skulle jag tro, att passera. SolenÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

133

hade så småningom kommit upp, röd och rimfrostig, det var

havsdyning, och isen rörde sig i långa, vita böljningar, det suckade

och knakade i den, och vi skyndade på, för här var det alltid

stark strömsättning, och det kunde på ett par minuter bryta upp

och bli vak under fötterna på oss, men vi kommo undan.

Den natten var bland de ödsligaste stunderna i mitt liv.

Ja, gud, vad man har varit med om mycket olika saker i sitt

liv, när man börjar tänka efter. Fast egentligen bara småkrafs!

§ 6.

Kors!

Vad upptäcker jag, då jag tittar rätt över älven mot Juviken

och Lus- eller Lustholmarna (de äro tre stycken: Lusen, Loppan

och Gneten, som de av folkhumorn döpts till) utanför Fäg//ö-landet

eller den s. k. Strinningen. Jo, en ny, stor, flott sommarvilla av

sten med signalmast och allting — på Lus (t) holmen. Där gubben

far lät spränga i berget för koppar under förra hälften av

1890-talet.

Det är "historiska" platser, det här! För mig! De äro bl. a.

oupplösligt förenade med minnet av Axel Ringvall, den store

operettskådespelaren. Gubben far var ju tokig i musik, som ung

hade han ju egen orkester, och ännu inom den tid, jag kan

minnas, samlade han musikmänniskor hemma, och där spelades

för fulla muggar. Men inte högtidlig musik, Beethoven och den

odräglige Chopin o. d. utan lätt, glad musik: valser, operetter

och så: studentsång. Gubben hade till allt annat också varit

sångare. Familjen var musikalisk, det hörde nästan till

grundfordringarna på den s. k. över- eller herrskapsklassen under

1800-talet. Det var lika nödvändigt för en kavaljer på den tiden att

kunna sjunga eller spela piano, liksom för en dam, som i våra

dar att kunna spela bridge, dansa inagdans och dricka cock-tail.

Då drucko herrarna toddy, damerna smuttade på ett glas punsch,

om vintern med nötter och ibland russin i. Naturligtvis drucko134

LUDVIG .NORDSTRÖM

herrarna också punsch — men i så fall dracks det också, jag

menar ordentligt, smuttades inte. Fem "halvor" punsch på en

kväll per man var ingenting att finna konstbesynnerligt! Men

de mer stabila gubbarna tyckte, att punschen var till för mindre

vederhäftigt folk — som en sågverksgubbe sade en gång:

— Punsch, det är en drängadryck!

Vad min ärade fader beträffar, var han på den punkten mycket

försiktig, närmast nykterist.

Nej, musik, det var hans likör! Och så kom det sig, att en

sommar bjöd han Axel Ringvall och hans undersköna maka, fru

Bertha och deras vilddjur till son, Nisse, sedermera, tror jag,

sjökapten, att tillbringa sommarferierna hos oss på Vägnön. Av

henne fick jag för övrigt mitt livs första kyss. "Farbror Ringvall"

hade den vanan eller i mina unga ögon snarare ovanan att efter

middan pussa sin söta fru. Strängt engelskt uppfostrad av min

victorianska moder fann jag detta allt annat än på sin plats

och gav vid något tillfälle, genom en gest eller min eller något

ord, uttryck för denna moraliska uppfattning. Men det skulle

jag aldrig ha gjort! "Farbror Ringvall" upptäckte det och skrek

jublande:

— Lubbe ska kyssa Bertha!

Jag i väg som ett skott. Men vad halp det? Naturen har skapat

mig som en tax med en helsikes lång rygg och ben så korta som

på en likkista. Så att i den vilda jakt, som ögonblickligen sattes

i gång, infångades jag hastigt, bars fram till den sköna "tant

Bertha", som försökte pressa sina rosenläppar mot min

hopknipta mun. Jag sparkade och fäktade, men till sist lyckades

attentatet. Jag har en känsla av, att från denna händelse daterar

min outrotliga skepsis mot det kvinnliga könet. Jag betraktade

nämligen kyssen i fråga som ett uttryck av bristande "fair play"

mot inte mindre än två manliga individer: Axel Ringvall och mig.

Men för att återgå till Lustholmarna. Man tyckte mycket om

fiske på den tiden. Nu arrenderade min fader hela Vägnö hemman

av Härnösands stad, som var dess ägare. Och han var absolutÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

135

biten av fiskflugan. Han drog sålunda gäddrag varje

sommarafton, efter hemkomsten från stån, och hela Vägnö strandområde

var indelat i olika fisken. På västsidan, i hemvattnen, hade han

stångkrok utplanterade i vassarna, och där roddes gäddrag längs

stränderna. På sydsidan hade han laxfiske i form av s. k.

staka-gård, alltså stängnät, uppgillrade på i botten förankrade stänger,

och där drevs dessutom fiske på harr med s. k. utterbräde. På

ostsidan slutligen, d. v. s. just kring Lustholmarna (jag säger

Lustholmarna, ty så kallade vi dem, rätta namnet känner jag icke)

drevs fiske med långrev, och där var "farbror Ringvalls"

huvudslagfält. Bland annat därför, att där var ett underbart badvatten.

Han var storbadare, simmagister och allting. Han lärde mig

simma, d. v. s. han kastade ut mig på djupt vatten, och därmed

var den saken klar.

Men vad jag särskilt nu minns och tänker på, det var de låga,

hala, slemmiga strandklipporna vid Strinningen. Jag kan se honom,

lik en skär Buddha, med det klotrunda huvut, flintis, hårsnaggad

intill svålen, den likaledes klotformiga bålen, en kopia i större

format av huvut, och alltsammans ett enda jätteleende. Vad han

älskade över allt annat var att på svansen åka rutschbana nerför

de slemmiga långsluttande klipporna långt ut i sjön, så att vattnet

yrde om honom, till dess att han uppslöks av djupet och sen

dök frustande och skinande upp igen som en säl.

Det är för resten honom, jag har att tacka för, att det äckliga

"Lubbe" kommit ut i svängen. Han var nämligen god vän med

"Bon Soir", den på sin tid berömde kåsören i N. D. A., och när

denne skulle, under den stormiga "Landsorts-Boheme"-\\àen,

avhyvla mig, började han köra med detta min ungdoms öknamn,

och sen var det färdigt.

Ja, här passera minnena revy! Jag ser framför mig mitt sista

möte med "farbror Ringvall". Då var jag redan över 40 år och

han en figur bland de klassiska i Sveriges teaterhistoria. Men

borta ur repertoaren. Han hade stupat, d. v. s. han hade haft

hjärnblödning och måst lägga upp efter en popularitet som få.

Nå, jag kommer en dag lill Sabbatsberg för att hälsa på Erik136

LUDVIG .NORDSTRÖM

Hedén, som också låg där, väntande på döden, och stiger in i

fel rum. Vad får jag till min obeskrivliga häpnad se? Jo,

"farbror Ringvall" — sittande upprätt i sängen, denna gång precis

lik en Buddha, med en släckt, upp- och nedvänd cigarr i handen.

Alldeles borta från denna världen.

Vägnön och de lyckliga dagarna hade för länge sen gått min

fader ur händerna, själv låg han sen länge uppe i familjegraven

i Härnösand efter att ha dött utfattig, och här satt den ljusaste

figuren från de lyckliga dagarna, berövad minne och allt, som

är liv.

Jag tyckte, jag såg hela det döda 1800-talet i denna syn!

Och nu? Nu väntar gumman mor i en kopparurna en bit

härifrån, inne i samma gamla Härnösand på, att jag skall sänka även

henne i familjegraven ner till gubben far, efter ett oroligt, föga

lyckligt men i sin enkelhet heroiskt liv.

Ja, så går det till på den här konstiga och obegripliga

planeten!

§ 7.

Från Källan

kl. 3.30 e. m. till Härnösand.

§ 8.

äro vi tvärs Strömskalens fyr (där Härnölotsarna förliste en höst.

Också ett ungdomsminne!) och ha bela inloppet om babord. Om

styrbord inom ett ögonblick Margit, Vägnöns sydudde, som man

enligt gammal tradition alltid skall lyfta på mössan för, då man

passerar, och rätt för ut mitt gamla Härnösand.

Kl. 4 e. m.

Framme i Härnösand,ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

137

§ 9. Kl. 9.50 e. m.

Fuit!

Aftonen åtgick till diverse kompletteringsarbeten ombord, en

elektriker kom och hjälpte Calle montera upp sirenen på masten.

Det tog rätt lång tid.

Proviantering skulle ske här, men butikerna stängde redan

kl. 4, så vi kammade noll. Jansson lyckades få fatt i tre

kalvkotletter och lite potatis, det var allt.

Jag för min del gick till barberaren. Jag såg ut som Lady

Macbeth eller någon annan tragisk Shakespeare-kärring med de

smutsiga hårtestarna fladdrande om den rödbrända flinten. Jag

blev klippt och — "o, ljuvliglieters ljuvlighet och krona", för att

ge Karlfeldt en chans i verkliga livet — champonerad. Vattnet

blev som förut berörda vatten i Örnsköldsviks hamn, och jag

reste mig ur handfatet som ett fartyg med slagsida, befriat från

däckslasten. Det var bensin, olja, damm, vilka alla tillsammans

bilda den s. k. motorkulturen.

Kl. 7.30 e. m. var allt klart: jag klippt och champonerad,

sirenen uppmonterad, maten instuvad, och för att slippa den

nyfikna folkmassan på kajen stucko vi över Norra Sundets blanka

solnedgångsvatten bort till Vägnöviken, alltså min barndoms

stränder.

Mittför bryggan ute på djupt vatten ankrade vi upp och åto

middag av smörgås, underbar antagligen Norapotatis och

burk-kallops.

Badhuset, som gubben far byggt, där Friedel läger, min tyske

svåger, genom fullständig cirkusakrobatik, visade oss pojkar, hur

man utbildades i tyska armén, han var "fältväbel", det

imponerade ohyggligt på oss, ja, det var nu borta alltsammans. En av

sjöbodarna var borta. Landstället, där det låg högst uppe på

toppen av backen med den underbara utsikten, var förvandlat

till en vanlig bondgård, trädgården, som gubben far lagt ner så138

LUDVIG .NORDSTRÖM

mycket pengar på, var borta. Tänk, de underbara gurkbänkarna,

de stora jordgubbslanden, grönsakssängarna, rabarberraderna,

fruktträden, blommorna! Borta! Nu var det bondland upp till

knutarna. Ja, bönder, bönder, bönder!

Jag tänkte på min ungdoms älsklingspoet, Heine:

"Was vergangen kehrt nicht wieder.

aber ging es leuchtend nieder,

leuchtet länge es zuriick . .."

Jag såg Aunt Samways, gumman mors gamla stela engelska

faster, som gästade oss sommarn 1893 samtidigt med Ringvalls

och som jag sen inte skulle återse förrän under brinnande

världskrig, i Birmingham, nyåret 1918, jag såg Uncle Louis, min mors

ende kvarlevande bror — ja, det var också en typ! Han var

liksom fadern ingenjör och uppfinnare och hade bl. a. som

mariningenjör i engelska flottan kuskat runt större delen av den här

smutskulan. Så gästade han oss en sommar. När han på hemvägen

passerade Stockholm, fann han bara en plats, som han riktigt

gillade: ångslupen mellan Gustav III: s staty och Nationalmuseum.

Varje tur kostade ett öre. Han gav en krona och åkte fram och

tillbaka, så länge kronan räckte. Sen återvände han nöjd och

belåten till England.

När gumman mor sände honom min första bok, tackade han

och tillade de kloka och tänkvärda orden:

"The chief aim of man is to make money." (här = tjäna sitt

bröd I.

Honom ser jag; vidare harpspelare, fiolspelare, Holst, som

blåste esskornett i gubben fars orkester, systrarna i blommiga

sommarklänningar, den elegante Richard Hägglöj, som sen blev

bankir i Stockholm, de snälla gummorna von Rosen, grevinnan

Rudenschöld med sina cigarrettgula fingrar och hennes odåga till

son, som gifte sig till ostronbankar i Amerika — ja, hela det

brokiga galleriet från min barndom, nu bara minnen och skuggor,

som jag snart själv skall vara.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

139

Vårt sommarställe på Vägnön, förra |]alf|en av 1890-talet.

Blev jag rörd av dessa minnen? Nej, det kan jag inte säga.

Jag blev förbaskad på bondtjyven, som fördärvat ett fint ställe,

och ägnade gubben far en förståelsens och sympatiens tanke, då

Calle sagt sitt rituella:

— Ja, välkomna då!

Och jag förde den immande och pärlande supen till mina

sjö-svidande läppar.

Och det var kallt i kväll om stjärten som bara den.

Nu sitter jag på Stadt och väntar på Gunsan, och innan jag

kryper i säng, skall jag ha ett hett bad, som skall komplettera

champoneringen.

30 maj. Tisdag.

S 1. KL 9.45 f. m.

Vädret.

Klart, soligt. Frisk NV.140

LUDVIG .NORDSTRÖM

§ 2.

Pingsten

passerad i frid. Till stor del under sömn, som var synnerligen

välbehövlig. Inte minst var det skönt med en riktig säng, och

här på "Stadt" rum N: o 1 är min säng förstklassig. Bad var också

skönt liksom att få röra lite på benen. Men hela tiden gungar

världen, som alltid då man vistats någon tid på sjön och kommer

i land.

Nu håller jag på med telefonerande till höger och vänster,

fisk-försäljningsföreståndaren, hamnstyrelsens ordförande,

arbetslöshetskonsulenten, ordföranden i hjälpkommittén och så till sist:

pastorsexpeditionen för att få rätt att gräva ner mammas aska i

familjegraven. Allt är för övrigt klart med den saken, dödgrävaren

väntar uppe på kyrkogården, jag skall bara köpa blommor.

Så börjar det för fullt igen, efter helgens gäspande. Det är

katten, vad jag är för storartad gäspare, det måtte vara ett arv

från England, engelsmannen, när han sitter i sin "lounge" är ju

ouppnåelig på området — men jag tror inte, jag kommer långt

efter!

I natt ska vi antagligen ligga i Prästhushamn.

§ 3. Kl. 5.40 e. m.

Från

Kanaludden, Södra Sundet, och kl. 5.47 från Kronholmsbron.

§ 4.

Prästhushamn

kl. 6.46 e. m.

§ 5. Kl. 9.50 e. m.

Gumman mor.

I morse kl. 10 ringde jag alltså pastorsexpeditionen i

Härnösand och bad att få anmäla, att jag önskade bisätta min fram-ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

141

lidna moder, änkefru Marie Sarah Nordström, f. Parjitt, tidigare

jordfäst och bränd i Stockholm, enligt från vederbörande

begravningsbyrå i samma stad på sin tid översända handlingar.

Jo, allt var i laga ordning, svarade man mycket vänligt, och

jag gick till närmaste blomsterhandel, i gamla s. k. Versteeghska

huset just ovanför nuvarande Bilstationen, förr i världen

Sundsvallskajen.

Det var på denna plats, som en gång i världen det s. k.

Holmbergska huset låg, ägt, om jag ej misstar mig, av gamle Sven

Holmberg, som jag minns från min barndom, då han, om jag

fortfarande inte misstar mig, ägde och bebodde Stenhammars

egendom utanför stån, uppbyggd av biskop Nordin, Gustav III:s

Göring, för att ta en jämförelse från vår tid, och längre fram

ägd av professor Norberg, orientalisten, som Tegnér tillägnade

sin "Axel" med den ståtliga dedikationen.

På detta Stenhammar bodde även min familj en kort tid,

1902—03, men då ägdes det av en bonde.

Sven Holmberg kallades emellertid "Sven i Helvete", alldeles

som gamle general Sven Lagerberg i Stockholm, men av vilket

skäl vet jag icke. Möjligen skulle man kunna finna en förklaring

i följande.

Någon gång i februari år 1877 nedbrunno 7 boningshus och

en del magasin i Härnösand, och branden började just i det

Holmbergska huset. Hur? Ja, eftervärlden har påstått, att branden

anlagts — av hämnd. En arbetskarl skulle samma dags morgon

ha fått en åthutning av husägaren -—- Sven i Helvete — för att

han sölat så med vedhuggning, varvid han skulle ha mumlat

något, som senare tytts som hot om hämnd, och hämnden skulle

bestått i, att han tuttat eld på gården.

1906 på julen eller 1907 på nyåret träffade jag på fru Kitzings

pensionat: "Borgen" i Grisslehamn en gammal handelsresande,

som i hela sitt liv rest på Norrland. Han berättade, att han just

den natten bott på det s. k. Lilla Hotellet, som varit inrymt i

Holmbergska huset, och att han måst rädda sig över hustaken.

Och att det varit något mystiskt med denna brand, det hade också142

LUDVIG .NORDSTRÖM

han klart för sig, men att det skulle varit mordbrand och pä

ovan angivna grunder, det fick jag veta först många år senare

av min gamle vän Torsten Hèrnod, som var släkt på mödernet

med Sven i Helvete.

Min gamle ritlärare, Mankell. som på den tiden brukade göra

illustrationer i Ny Illustrerad Tidning, avbildade branden i nämnda

blad. Det fick jag veta först många år efteråt, vi pojkar anade

inte, att gubben var artist, vi tyckte bara, han var en snäll,

tråkig och löjlig figur, med långa vita lockar som Mommsen, och

vi visste, att det enda, han egentligen brydde sig om, så var det

musik, speciellt fiol. Hans son, Henning, en av de finaste

människor jag träffat, musikanmälare i Stockholms-Tidningen, blev

ju också en av förelöparna för den modernistiska musiken här

i Sverige, den, som låter, som om man tappat bort nånting och

jämrar sig över att inte kunna hitta igen, vad det var.

I samband med denna eldsvåda, som bland annat medförde,

att stån skaffade sig, vad som sedan blev alla stadspojkars stolthet,

nämligen: ångspruta, inträffade emellertid en händelse, i och för

sig berömvärd men ännu mer genom dess minnesruna berömd

och i allo värd åminnelse.

Dokumentet återfinnes i det nummer av Härnösands-Posten för

är 1877 som utkom omedelbart efter branden och lyder i Guds

namn på följande sätt:

"Rådighet av en sjöman.

Innan vi lämna denna del av stridsskådeplatsen, kunna vi ej

underlåta att omnämna ett prov på rådighet, som ådagalades av

en sjöman. En av adjutanterna beordrades att skaffa folk med

vatten och brandsprutor upp i herr Mathiesens vind för att i

födseln kväva den eld, som kunde yppas genom gnistor från det

brinnande uthuset. Det dröjde emellertid några minuter, innan

det med räddning av lösegendom sysselsatta husfolket kom sig

för att anskaffa handsprutor och vatten. Under tiden befunno

sig adjutanten och den nämnde sjömannen ensamma i en del avÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

143

vinden, som vette åt uthuset, samt märkte med oro en glimmande

eld i väggen med synbar tendens att vidga sig. Ögonblicken voro

dyra. Sjömannen fann emellertid på den utvägen att fukta en

trasa med sådant vatten, vartill hans egen kropp beredde tillgång,

och att därmed badda det glödande stället, tills handsprutor hunno

upp, varefter man med lätthet blev herre över faran."

Detta är det finbildade, klassiskt formulerande "Norrlands

Athen" i all dess glans.

Ära vare en sådan stad och en sådan formuleringskonst.

Ära vare också en sådan sjöman!

Han fick sedan i hela sitt liv bära det stolta hedersnamnet:

"Piss-Karlsson".

§ 6.

Fortsättning.

Detta var alltså, vad man skulle kunna kalla blomsterbutikens

och kanske i någon mån även gumman mors historiska bakgrund,

ty sådant var det Härnösand, till vilket hon soin tjuguåring

anlände utifrån Europa år 1880, föga anande, vilka öden som

väntade henne i denna lilla halvarktiska stad.

Mitt eget första minne av denna blomsterbutik var, att där

öppnade en charkuterihandlare vid namn Mann eller Manus,

antagligen av tysk extraktion, en speceri- och charkuterihandel,

vartill man aldrig förut i denna stad hade sett maken och utanför

vars delikata skyltfönster stadsborna trängdes med rinnande

mungipor.

Nu var där bröllops-, kalas- och begravningsblommor att köpa,

och jag köpte ett fång röda tulpaner, steg i en bil vid

drosk-stationen och åkte upp till den plats, där vi till sist alla ska

församlas.

Där mötte kyrkogårdsvaktmästaren. En grop var grävd, klädd

med granris.

— Jag ska hämta urnan, sa vaktmästarn, en ung, ljus man i

blåställ.

Förr hade dessa dödens funktionärer svart långrock, vit hals-144

LUDVIG .NORDSTRÖM

duk och hög hatt, men även döden har numera blivit funkis. Så

kom han med ett litet fyrkantigt wellpapp-paket. Från gravkapellet,

som jag var så rädd för i min barndom. Den rädslan har

försvunnit med åren, den gör det, döden blir så småningom en

gammal vänligt och lite raljant småleende farbror.

Ja, detta lilla fyrkantiga wellpapp-paket, det var alltså mamma!

En handfull aska — knappt en handfull, föreföll det mig.

Medan vaktmästarn var borta, tittade jag mig omkring, det

var nu rätt längesen jag varit här uppe på denna sällsynt vackra,

välvårdade och högt belägna kyrkogård, där jag själv en dag

hoppas få vila ut, bredvid gubben och gumman och alla de övriga.

Vi ha fått fint sällskap där uppe, såg jag, vi kan spöka i gott

kompani, det är två gentila grosshandlar-gravar i samma gång,

fast på motsatt sida, Hussarna och Kemparna. Där var en plakett

av Pelle Huss, dispaschören, studentkamrat till gubben, och en

metallhistoria över Frans Kempe.

Det är, som sagt, en vacker kyrkogård. Jag vet bara en i Sverige,

som jag tycker är vackrare, och det är sjömanskyrkogården i

Viken nere i Skåne. Det är den vackraste jag sett.

Ja, så skar jag upp snöret på postpaketet med min pennkniv,

och vaktmästarn halade upp en liten kopparbunke, precis likadan

som de man fordom hade kärnmjölk i här uppe.

— Ska jag sätta ner den? frågade han.

— Visst! sa jag, och han steg ner i graven med den och

placerade den på bottnen.

Där nere lågo nu pappa, farfar, farmor, gubbens första hustru

och en rad barn samt benrester av förfäder, en hel lår full.

Blommorna hade jag lagt på kanten av Kemparnas grav jämte

gummisnodden och en knappnål, som hållit ihop papperet och

som jag artigt skänkte vaktmästarn.

Medan han placerade urnan, tänkte jag:

Undrar, vad gumman tänker, om hon nu sitter och tittar på

det här? Känner jag henne rätt, så skrattar hon hjärtligt.

Ja, så lyfte jag på sportmössan för henne, gick tillbaka till

bilen och susade i väg ner till Domkapitlets hus, där gubben togÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

145

Prästhushamns fiskläge, Hemsön, Ångermanland.

studenten år 1868, tillsammans med Pelle Huss — och nu ligga

de där uppe, vilket allt jag tänkte på, då jag gick in genom dörren

och började dagens jobb på Företagareföreningens kontor.

§ 6.

Dagens arbete.

Sedan blev det en kopp te på hotellrummet, så

fiskförsäljnings-föreståndaren, hamnstyrelsens ordförande,

arbetslöshetsundersökningens sekreterare, assessor Svedberg, och så ombord, dit jag

stämt R. L. F:s representant, jordbrukaren G. Nordstrand från

Hemsön, som följde oss hit och åt middag med oss. Under

middagen resonemang.

Sedan har jag ritat denna förfallna hamn, och nu ta vi

väderleksrapporten.

10 Nordström, Flugiga viirld146

LUDVIG .NORDSTRÖM

— Väst och sydväst! säger Jansson. Och fortsätter:

-—- Alltid klarar vi oss till Härnösand, och sen kryper vi genom

kanalen.

Fotogenkaminen pendlar.

— Hur har du det här? tittar Calle in och frågar. Fryser du?

— "Gran" hade syd 8! säger Jansson. Det brukar vi anse som

maximum för pråmar.

-- Det är inte dåligt, hör jag Calle.

•—- Timmer, då räcker det med 4! säger Jansson.

Vi äro beredda på hård vind här uppe, den här tiden på året:

pinsta-nolan.

Ja, få se, vad morgondagen ger!

31 maj. Onsdag.

§ 1. Kl. 8.20 f. m.

Vädret.

+ 18° C. i salongen, +13° C. ute. Bar. 760. Vind NV, frisk

kuling, brytande sjö. Solsken.

§ 2.

Ankarskiftning.

Det har blåst upp under natten, och det ser ut, som om vi

skulle ha draggat, åtminstone något. Aktern har kommit i riskabel

närhet av sjöbodraden och båtstängerna och grunt vatten, varför

vi nu ska hala upp och skifta över till motsatta stranden för att

komma mer i lä.

§ 3.

Sommarn

är nu här, den första, skira. Löven på björkarna låta de vita

grenarna lysa igenom ännu och äro honungsgula i det gröna.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

147

.§ 4. Kl. 8.55 f. m.

Ankarskif tningen

klar! Vi ligga nu mitt under Hemsöhatten, i sydvästra bukten

av hamnen, cirka ett par km. från bodarna, och här är lä.

§ 5. Kl. 10.30 f. m.

Sjöklara.

Ja, nu är vi sjöklara igen! Jag bar skiftat kläder. Ifört mig

tjocka underkläder, gulspräcklig sjömansskjorta från Grolls, hela

stassen. Men nu börjar den riggen kännas rätt varm, det är ju

sommarväder.

Dock blåser det i dag en rykande NV, och när den drar genom

båten, i dess längdriktning, känns det svalt nog om ben och

underliv, så bäst vara försiktig.

Vi lätta, motorn i gång.

§ 6.

Från Prästhushamn

kl. 10.31 f. m.

Kl. 10.50 f. m.

Grov sydlig dyning, den grövsta vi haft, mötte oss, då vi rundat

uddarna och kommit ut i rum sjö. Det är dyning, så att stora

fartyg skulle känt den. En ångare syntes i den solbrinnande

horisonten i söder, våldsamt rullande. När den kom närmare,

urskilde vi, att det var "Gävle", lotsångaren, på väg norr ut. Jag

har varit ute i den några gånger, första gången våren 1905 uppe

på Ulvön, då jag följde lotslöjtnant Liljekvist och satte prickar

pä utsidan. Redan då var den för liten och otillräcklig för sitt

tunga och livsfarliga jobb. Sen var jag ute med Jacobsson, då

ban var lotskapten i Nedre Norra, d. v. s. i Gävledistriktet. Vi

satte en prick den gången borta åt Märkets fyr på finska sidan,

det var efter världskriget, och det var en höst.148

LUDVIG .NORDSTRÖM

Jag minns egyptiska statens loisångare, som jag såg nere i

Röda havet, i september 1931. Det var fartyg, det!

— Och tänka sig, sa Oscarsson, skepparn på "Yngaren", vilka

vatten och kuster vi har i Sverige. Det är bland de värsta i världen.

Men att vi skulle få riktiga, sjödugliga fartyg åt lotsarna i

Sverige, nej, si, det! Det kan aldrig komma i frågan, det, inte!

Utan där får dom riskera sina liv i våra usla stackare till båtar,

som varje resa håller på alt gå runt för de tunga bojar och

annan materiel, dom ska frakta i snart sagt vad väder som helst.

Kl. 10.45 f. m. blåste "storluckan" av, d. v. s. främre skylightet

på motorruffen, styrbordssidan, träet bräcktes, det tjocka glaset

spräcktes, luckan blåste ner i babord, och det var på ett hår, att

den skulle gått i sjön.

Nu kryper vi i lä av Bönskär in mol Lungösund. Svärmar

av-sjöfågel.

Calle kliver ur pyjamasen och klär sig.

— Vi måste köpa kall-lim och skruvar! säger han och är nu

naken. Vi måste laga luckan med en gång i Härnösand. Det går

inte annat, får vi sjö, dansar det in i motorn.

Nu står han i blå skjorta och drar på sig Grolls kalsonger.

§ 7.

Lustholmen.

Jag hörde av Nordstrand i går, att huset på Lustholmen helt

enkelt är Härnösands Segelsällskaps klubbhus.

Det ha ni gjort bra, Härnösandsbor!

Tänk, när fi jalmar Kempe och Christian Thiis lågo här ute

en sommarnatt med "Ettan" och hade en vacker flicka från

Ju-viken som gast — klädd i byxor!

Då höll stån på att få dåndimpen! Nu skulle man få

dån-dimpen, om dylikt inte hände.

Men hur är man då klädd nuförtiden i Klubbhuset?

Ja, kanske man har något gammalt torrt, skrynkligt fikonalöv,

som man fått köpa för en billig penning hos Carl I. Isaksson

inne i stån. Jag vill minnas, att han importerade kolonialvarorÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

149

Härnösand från Gådeåbacken. Innan nya bron över till Kronholmen hade

kommit. I fonden till vänster Margits udde på Vägnön. I mitten Hemsöhatten.

— och dit får man väl räkna den österländska fikonaiövsmoralen.

Men nu har ju det lilla lövet vissnat, nu går man direkt på fikona!

Ack, gamle landshövding Bunge!

§ 8.

Härnösand.

Överhuvudtaget framstod mitt gamla "beskedliga Härnösand"

i ovanligt fördelaktig dager denna gång. Det har kommit nytt

och ungt folk till stån med mera ruter i sig än de gamla

snus-mumrikarna, som förr i världen gick och såsade på kajen eller

satt på Bäckmans, Logen och, om somrarna, på Rosenbäck och

trumfade vira.

Man har börjat rensa upp och planera i stån, som länge verkat

vanvårdad och förfallen. Särskilt har man tagit itu med att söka150

LUDVIG .NORDSTRÖM

skapa ett City i centrum, genom att riva bort en hel del urgamla

träkåkar och ersätta dem med moderna stenhus i modifierad

funkis.

Vad som i allra högsta grad ryckt upp stån är nya bron över

till Kronholmen. Den har för Härnösand haft samma betydelse

som nya Slussen för Stockholm. Men man har naturligtvis —

Härnösand är väl Härnösand i Herrans namn! — målat det snygga

räcket grönt, som om det vore ett trädgårdsstaket!!! Det skulle

naturligtvis vara knallblått och därmed binda och samla

uppmärksamheten.

Jag sa det åt en intervjuare i fjol vår, då jag passerade här,

mitt nöt! Jag skulle naturligtvis ha föreslagit: GULT, så skulle

man ha målat det blått, bara för att visa sin självständighet!!!!

Så vacker luft som Härnösand vet jag icke, att någon annan

svensk stad äger. Stån är så öppen, som om den låg uppe i himlen,

det är som ett skimmer av evighet över den.

Ja, det är en märkvärdig stad! Jag går här som en främling.

Som en död, första dagen på andra sidan, häpnande, gripen,

lycklig — än kortare sagt: salig.

Det är därför jag inte får stanna där. Jag måste ner i dyn

först ett tag.

§ 9.

Tjugu sekundmeter

rapporterar Calle. Det blåser nånting otroligt. Jag vet sen

gammalt. Nordvästen här på fjärdarna, det är vildkattor i luften!

Ja, här kan blåsa. Jag minns när, jag skulle tro, i augusti 1897,

Gustaf Tynelius, då redan gammal student, samt Pippi

Särenholm och jag lågo ute här i Gunnar Lénströms "Mignou", en

liten oruffad stackare om 0.9 i mätningstal, präktig båt för resten,

ritad av Nygren, och skulle stagvända vid Murbergsudden. Hon

vände ju som blixten i vanliga fall och på en ettöring. Men den

dagen blåste det orkan med grov, brytande sjö, och först tredje

gången lyckades det oss alt komma runt. Vi måste, för revade

segel, som vi förde, gå undan för halv vind uppåt älven, just därÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

151

vi nu ska passera, och stucko i väg ända upp till Rö, där gubben

far då tillfälligtvis vistades, vi kommo fram dyvåta, gubben höll

naturligtvis på att få slag.

Det fanns en älvbåt i stån på den tiden, som hette "Victoria",

förd av gamle gubben Palmqvist, en hedersman. Den hade den

grova sjön drivit upp på Vägnölandet vid Margit, där den stod

på och högg, då vi susade förbi. Man lyckades emellertid få den

loss, men jag minns, att det såg rasande fult ut, just då vi

passerade.

§ 10.

Till Härnösand

kl. 11.43 f. m. Ilsken sjö. Klar NV-luft. Kajen alldeles tom.

§ 11.

Calle

är arg och svär.

— Det här är ju en fullkomligt medeltida stad.

— Hur så?

— Det finns inte så mycket som en bensinkärra. Varken här

eller i Örnsköldsvik. I Öregrund, som är en så liten stad, där har

dom. Anmärk det, Nordström! Anmärk på, att din förbannade

hemstad är 500 år efter sin tid! Glöm inte det! Lova, att du

inte glömmer det!

Och vad är det för sand, som yr omkring här i stån? Titta,

det finns inte ett hål eller en springa, där det inte har blåst in!

Det finns sand i Öregrund också och blåser väl så skarpt som

här, men inte fan biter sig sanden i Öregrund fast! Vad fan är

det för stad du är född i? Va? Kan du säga det? Skriv opp,

att det är en förbannad medeltids- och ökenstad, va! Glöm inte

det! Lova, att du inte glömmer det!

Det är förskräckligt med lokalpatriotism!

Inte skryter jag på detta sätt med Norrland eller Öbacka, har

aldrig gjort det, eller hur??? Fast Calle och Jansson påstå, att

norrlänningar skryta med sitt mer än andra. Ja, dessa sörlänningar!152

LUDVIG .NORDSTRÖM

Nu fordra de att få skryta mer än vi, också! Dom vill då ta

ifrån oss allting ända till vårt sista falliga lilla lamm.

Men vi, norrlänningar, äro nu en gång rättvisa! Så för att

få frid ■— skaffa bensinkärra, Härnösand! Vad är det för resten

för djäkla sätt att inte ha bensinkärra, va? Ge hugg på sig på

detta sätt? Ser och hör du nu, gamla envisa, högfärdiga, urusla

morrhoppa till stad, att jag har rätt, när jag på mitt smeksamma

och vänliga sätt viskar en liten påminnelse om din dödlighet i

dina gamla fördömda åsneöron, va??? Här hör du nu, hur

det låter, när en onoslig sörlänning sjunger ut! Passar

galoscherna, va???

Så jag säger bara: var så full i fan och skaffa bensinkärra,

och det ögonkrök ändå! Begripet? Då lovar jag å min sida att

utverka av Calle, alt han inte gör en nidvisa eller berättar

nedsättande skojhistorier om dig, gamla sötnos! Det vore han i sin

fulla rätt att göra, ty du skall veta: han är från den stora staden

Öregrund!!

Och låt vattentunnan gå över gatorna och alldeles särskilt över

Kronholmen och i synnerhet Kr onholmst orgel!

Ja, det blåser verkligen ökenstorm i dag, och sanden sveper

i långa moln ut över det fräsande, svartblå, vittoppiga Norra

Sundet.

Stån heter inte Härnösand för inte. Det är nästan som i Röda

havel, där vattnet för övrigt är lika blått som här.

Kl. 1 e. m.

Calle har varit i land.

— Jag måste sätta ny remskiva på generatorn, säger han. Den

gamla blir alldeles glödhet, och det kan hända något. Det är

bättre skifta här, innan vi kommer ut i vädret. Jansson kan göra

i ordning mat, så äter vi här.

Det blåser ocli stormar. Hon hugger i kajen. Det är

pingsta-nolan, vi nu ha över oss. Men inte med regn som i min barndom,

regn och snö, som det då brukade vara, utan med sand och

glöd-hetta. Klimatet har förändrats, snart är här tydligen som i

Söderhavet och Calle kan bosätta sig här.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

153

Då blir det bensinkärra men knappast förr, om jag känner

stån rätt. Ty sån är Calle.

Han kommer att sätta i gång med ett helt dussin och tjäna

en förmögenhet på det.

Och då kommer Härnösand att gapa. Ty sån är inte den stån.

Tyvärr.

Tjänis!

§ 12. Kl. 1.45 e. m.

Ei blot til Lyst!

Som torde framgå av dessa anteckningar, är en sån här resa

inte bara att åka rullskridsko på bonat golv. Man är beroende

av vind, sjö, luftens kvalitet, motor, folks upptagenhet, humör,

sömn, hälsotillstånd och tusen andra saker. Man kan aldrig

riktigt glömma maskineriet: ankaret kan dragga, så man driver på

land, sjö kan växa upp på ett par timmar, så man endast med

möda kan pressa sig fram, man får alltid vara beredd på små

haverier, en sjö kan svepa över båten och fördärva ritblock (som

just har hänt på denna resa), den starka luften gör en sömnig

o. s. v.

Härtill kommer det vanliga vid dessa undersökningar:

intervjuföremålen äro inte alltid de lämpligaste. De kanske kunna sina

saker och även tänka, men de kunna ha svårt att finna de rätta

orden eller överhuvudtaget ord. Somliga måste dras upp, och tid

förspilles. Andra äro bortresta, åter andra upptagna o. s. v.

Varje sån här resa är i själva verket en enda fortlöpande

improvisation, man måste i varje stund vara beredd på allting och

kunna på ett ögonblick totalt omkasta alla planer. Man måste

kunna hastigt avgöra, vad slags människa man har framför sig,

var man skall sätta in den förlösande frågan, var den springande

punkten ligger. Man måste vakta sig för godtrogenhet, alltid vara

kritisk och — last but not least: alltid vara på gott humör.

Pennan och anteckningsboken äro goda instrument. Det är

märkvärdigt, hur de vidlyftigaste och bergsäkraste nyktra till.154

LUDVIG .NORDSTRÖM

då de instrumenten komma fram och vederbörande förstå, att de

måste svara för vad de säga, som jag ordagrant skriver ner under

fortlöpande kontroll — genom frågor eller uppläsning av det

antecknade, där dylikt kan vara lämpligt. — Så blir

anteckningsboken som ett domstols- och förhörsprotokoll, de intervjuades

namn och adress finnas inskrivna där, och man vet, att man måste

stå för vad man sagt.

Nu ligga vi här och dunsa mot stenkajen, alldeles nedanför

Stadshotellet, Jansson steker biff, det luktar himmelskt, Calle håller

på med generatorn, jag har ritat, fröken från Boström &

Bergqvist har varit nere med Calles film. Åtta rullar, men bara två

bilder ha lyckats, det tycks vara något fel med kameran — där

ha vi en ny handicap: den har antagligen blivit våt på något sätt.

Sen, när den arbetsfyllda och ansträngande färden är slut,

kommer omedelbart skrivbordet. Min dokumentväska har fyllts

av maskinskrivna rapporter, andra ha sänts hem och vänta där,

mina blyertsteckningar ska fullbordas hemma, fotografierna

ordnas, brev växlas med de intervjuade för närmare upplysning i

dunkla punkter, telefon måste i stor utsträckning användas,

tidningsartiklar ska klippas o. s. v.

Sen kommer boken, recensionerna (jag ser aldrig andra än i

mina egna tidningar), missnöjet, bråket — och så rullar det

vidare. Någon nytta har dock till sist blivit gjord, lite ljus har

kastats över förhållanden, som allmänheten tidigare icke haft

kännedom om, bingarna med brev dansa ner, böner, att man

skall komma och titta, råda, hjälpa, hålla föredrag.

Till sist värker både kropp och själ, och man flyr någonstans,

äter Diemal och söker sova, tills nästa färd törnar upp och

förberedelserna börja på nytt. Ja, så har det rullat på nu, i år

efter år.

Folk tror, att man nyser dessa böcker ur näsan!

Jo, jag tackar!

Är det tråkigt med allt detta? Nej. Roligt? Ja, annars gjorde

man det väl inte. Det är samma drift som hos upptäcktsresande.

Man kan inte låta bli. Det är väl summan av kardemumman.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

155

I dag, på 16: e dagen av färden, har jag 26 teckningar, 80

sidor intervjuer och 201 sidor loggbok. Det är cirka 17 sidor

om dagen, inte fullt, och inte fullt 2 teckningar. Det ger en

föreställning om arbetstakten.

D. v. s. en dag gick bort i Öregrund, en i Umeå och två nu

här i pingst, så effektiva arbetsdagar ha varit 12, arbetstakten

alltså lite mer intensiv, än föregående genomsnittssiffror antyda.

§ 13. Kl. 3 e. m.

Efter lunch.

Så fick vi lunch: limpa, Snoilsky-kavring (tänk, när vi få

Wirsén-whisky, Heidenstam-Bjälbo, Per Hallström-Brus och

Österling-spettekaka!), enrisrökt böckling från Prästhushamn, biff från

Härnösand, potatis från Bollsta uppe i älven, den bästa, mjöligaste,

någon av oss smakat på länge — det är, min själ, inte lätt att

få bra potatis nuförtiden — ja, och så snapsen förstås, kron,

pilsner, Hernö, den är bra, och sen kaffe och "Rio", den enda

rökbara svenska cigarrcigarretten, den är ju en "Brasil"" i miniatyr,

och "Flor de Brasil" är verkligen en bra arbetscigarr.

Solen sken in genom kappluckan och stekte mitt reumatiskt

värkande vänstra ben, båten dansade och dunsade, och till kaffet

berättade Calle och Jansson frälsningsarme-historier från forna

dagars Öregrund —- här ombord i denna roslagsskuta skall man

inte komma med Norrlands-historier, och dessutom har jag inga

längre.

Så smälte vi då maten med hjälp av kaffe, brännvin och

religion i lämpliga proportioner ungefär som en kaffekask.

Det var ju avsikten från början, att det skulle bli nyktert, värre,

här ombord, men — sjön!! Det går inte. Visserligen riskerar jag

att få de nykteristiska vattengudarna som ur en duschkanna över

flinten, om jag säger, att till sjön hör brännvin, men det kan

inte hjälpas, jag säger det ändå. Jag säger inte, att det behöver

vara så för alla, jag säger bara, alt så vill jag ha det.

Jag tog med förtjusning en sup till middan vid högtidligare156

LUDVIG .NORDSTRÖM

tillfällen i yngre dar, men jag var 40 år, innan jag började ta

den regelbundet till middan, och då gjorde jag det på ordination

av läkare och till på köpet en framstående dylik, och det har jag

funnit mig väl utav.

Men sprit före middagsmålet, t. ex. till lunch, det har jag

aldrig förstått mig på. Lunchdrycken för mig har alltid varit en

kopp te liksom lunchrätten: två löskokta ägg.

Får man en kopp te med ett par skorpor på morgonen, två ägg

och te till lunch, en slät kopp te kl. 1/2 4, hårt bröd, smör, lite

kall strömming, lite Ålbergaost och under hösten en skiva rättika

och till det en sup, och fullvuxen ska han vara, så vanlig enkel

men vällagad husmanskost och som dryck lite Vin blanc

ordi-naire med kolsyrat vatten, på det en kopp kaffe och en cigarr,

ja, då har man fått ungefär, vad man behöver för dagen — vill

säga i land och under ordinarie förhållanden.

Jag har alltid förvånat mig, då jag någon enstaka gång i

Stockholm måst luncha ute, över alla dessa ämbets- och tjänstemän,

som kommit inramlande, slagit sig ner och svept sin snaps och

pilsner. Hur, har jag frågat mig, kan dom egentligen arbeta sen,

efter lunchen? Men kanske... nej, det kan för resten vara

detsamma, vad jag i det sammanhanget har tänkt. Bara en sak:

snapsen skall vara belöningen efter en lång sammanhängande

arbetsdag. Då får den sin mening och sitt skimmer. Men till lunch

— det verkar så upp och nervänt på mig som att gå på händerna

och sätta höga hatten på fötterna!

Men på sjön ställer det sig annorlunda.

Vi ha sålunda hela tiden här ombord tagit snapsen både till

lunch och middag, och det har känts som ett behov och, när vi

fått den, som en kraftpåfyllnad. Måltiderna ha varit oregelbundna,

ibland har middan kommit kl. 4, ibland kl. 6, ibland kl. 8, ibland

kl. 10 — 11 — 12, ja, det har hänt, kl. 1 på natten. Det har så

gott som hela tiden varit sjö, vind, rullning, ibland dimma,

stundom regn och hagel, ibland svinkalit (fast mycket mindre av

det slaget, än vi väntat I och alltid intensivt arbete. Och så friska

luften!ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

157

Nej, tack, gode Gud, för snapsen! Jag säger med Chesterlon:

Man skall visa sin religion genom att dricka en god Bourgogne

men i synnerhet genom att inte dricka för mycket av den.

Ja, nu beror det bara på, vad som menas med för mycket.

Jag åt middag en gång i London under kriget med honom och

några till, Arnold Bennett, vill jag minnas, bland andra, men

kanske var han inte med den gången. Nå, i alla fall, jag är inte

säker på, att man kunde säga, att Chesterton egentligen tog lite

Bourgogne, men mot bakgrunden av hans jättekropp verkade det

inte mer än normalt, vilket inte hindrar, att, om t. ex. Per

Hallström eller någon annan mindre — jag menar naturligtvis till

volymen — mindre författare skulle tagit samma kvantitet, så skulle

han blivit så eterisk som en osynlig ånga, hoppoms från

Kasta-lias källa.

Här ombord ha vi hållit oss till ett svenskt lagom.

Ja, detta om detta.

Planen var, att vi skulle gå till Solum på sydsidan av Härnön,

men västliga vinden gör det omöjligt att ankra där, så vi gå i

stället direkt på Svenskär, en mil cirka, söder om Härnön, och

därifrån till Barsviken, nere i Åvikebukten, sydligaste fiskläget

inom Härnösands-räjongen.

Ja, här ser man nu det oberäkneliga med allting på färder

som dessa.

Vid den här tiden skulle vi ha varit i Barsviken, om inte rentav

vid Tynderö — Åstholmen, första station i Sundsvalls-räjongen.

Men motorn bestämde annat.

§ 14.

Från Härnösand

kl. 4.45 e. m.

]onke Nyberg var nere och skakade tass. Han pekade på en

lastångare ute på redden.

— Han måste vända för sjö! sa han.

— Hur stor?

— Tja! 2,000 ton.158

LUDVIG .NORDSTRÖM

Hm! Så nu få vi se.

Nu passera vi ut från Kanalen och Södra Sundet mot södra

utloppet.

Ja, gamla Södra Sundet, aj, aj, aj! Min barndom ser jag mot

fond av Norra Sundets fräsande vågor, vinterns vita snötäcke,

svart höstis eller rosenröda solnedgångar om våren, men min

ungdom ser jag mot fond av det glittrande Södra Sundet, med

Vårdkasen, resande sig 175 meter över vattnen, bortom de sandiga

Stenhammar-backama och den evigt gröna granskogen mot en lätt

och spelande havshimmel.

Norra Sundets Härnösand, det är för mig bruset i barndomens

poppel- och hägg- och björkkronor på hemmets gård högst på

Norra Kyrkogatsbacken med den dåtida fria utsikten över vatten

och fjärran blåa bergåsar, det är hela Norrstan med gamla

sjömän, lotsar, fiskare, hantverkare, inackorderingsfruar, buspojkar,

med springlekar, hoppande vindsnurror längs de tillfrusna

höstgatorna med rödkindade småpojkar efter dem i fullt sken, med

snöfästningar, med slagsmål — hela det vaknande pojklivets

underbara värld, oförglömligt, evigt saknat, en aldrig stillad längtan

tillbaka djupast ner i själen, den tid, då man levde så självklart,

som då man drack en skopa friskt vatten ur pumpen, när man

var varm av spring och ras. Ja, finns poesien någonstans i mitt

liv, så är det där uppe på Norrstan, den riktiga poesien, som

värker i själen som en platonsk hemlängtan till uridén.

Södra Sundets Härnösand däremot, det är för mig pubertetens

vårbrytning i min själs rymder, första förälskelsen i röda

snösmältningsaftnar, uppblandad med religionsgrubbel, ångest för

framtiden, första kontakt med penningbekymmer, utdrivandet ur

barndomshimlen, hela den kaotiska ungdomen. Men också första

introduktionen i de äldres mystiska, imponerande och farliga liv.

Ja, jag har många gånger senare i livet tänkt på det i mina

ögon nästan obegripliga, att jag lyckades komma någorlunda

helskinnad ur den första kontakten, och kanske är det först numera,

då jag börjar nå upp till de sextio, som jag riktigt klart kan se,

vilka farliga rev jag på den tiden ständigt kryssade ibland.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

159

Södra Sundet var "farbrödernas" sälla jaktmarker. Här hade

de sina segelbåtar och "kuttrar" förtöjda under veckans dagar,

här hissade de segel på lördagseftermiddagarna eller

söndags-mornarna, då det ringde samman i domkyrkotornet, som reste

sig över stans vajande trädkronor, här hoppade de på huvut i

söndagarnas vilda äventyr!

Allt detta har jag gett en snabb och, må det sägas, förskönad

och poetiserad liten konturteckning av i "De tolv söndagarna"".

Det var en period i mitt ungdomsliv, som täckte åren 1896—

1903, en period alltså, som betecknade slutet på trävaruindustrins

och Norrlands-hamnstädernas glansdagar, redan lite hotfulla genom

förkänningar av, vad som komma skulle i form av strejker,

driftsomläggningar, kapitalkoncentrationer o. d., men allt dylikt brydde

sig inte de glada farbröderna om, de levde sitt Bellmansliv, tills

de sjönko bort i mörkret.

Jag tänker på dem nu, då jag passerar dessa inin ungdoms

farligaste vatten, liksom jag ofta, när jag är långt härifrån, tänker

på dem och på hur underligt livet ändå kan gestalta sig.

Nu äro de alla döda. En hängde sig. En dog i dille. En dog

utomlands, sedan han först bestulit sin chef, en sällsynt fin man,

som gett honom hela sitt förtroende. Han fick gå, utan att denne

chef lät straffa honom, han fortsatte i Stockholm ett liv av laster

och bedrägerier, polisen satte efter honom, han rymde landet,

omgiven av depraverade, perversa ynglingar och dog långt från detta

" beskedliga" sund, för att än en gång citera gamle baron Bunge.

Denne "farbror" var det första effektiva exemplet i mitt liv

på skillnaden mellan "sken" och "verklighet". Han var den mest

elegante, putsade, artige och älskvärde lille gentleman, som kunde

tänkas, han var närmast den typ, som fransmännen åtminstone

förr i världen brukade karakterisera med orden "Tiré à quatre

épingles". På svenska, kanske närmast: "en kammarduksnål". Och

tänka sig, att en sådan farbror skulle kunna vara tjuv,

försking-rare, homosexuell, att han skulle bli eftersatt av polisen och dö

i landsflykt och vanära. Nej, det var för tokigt!

Det dröjde långt fram i livet, innan hela sammanhanget gick160

LUDVIG .NORDSTRÖM

upp för mig. Jag minns, att ännu så sent som 1910—12 hände

det, att vi stötte samman på Stockholms gator, och jag minns

särskilt en gång, då jag mötte honom på Hamngatan vid Berzelii

park. Jag promenerade med Arvid Ödman, som då var gammal

och, om jag ej missminner mig, hade slutat vid Operan.

Jag kände Ödman lite grann. Hösten 1895 hade jag gått i

Östermalms läroverk och varit klasskamrat och god vän med en

hans son, som sedermera blev officer och tog livet av sig under

tragiska omständigheter.

Vi voro några, som höllo lite grann samman: Daniel Poppius,

som hade en mycket vacker syster, sedermera gift med Calle

Cederström, och en bror, som var sjökadett" och av mig oerhört

beundrad, därför att han ritade så underbara kustförtoningar,

vidare Carl Filip Strauss, klassens stora ljus, sedermera lärare

och guvernör för kronprinsens söner, om jag ej misstar mig, han

fick också ett tragiskt slut. Vi höllo tillsammans en del under

min korta Uppsalatid. Vidare var det Nils Evert Taube,

dotterson till Gunnar Wennerberg, som var läroverkets inspektor och

då och då kom upp och följde undervisningen i vår klass,

förmodligen för dottersonens skull.

Ja, här strömma minnena över mig. Jag minns en dag, vi skulle

få tillbaka våra svenska skripta. De lågo i en hög i ett av fönstren,

och just dit gick Wennerberg, då ban kom in i klassen, jättelång,

med bistra drag, svallande grå man och de långa hängmustascherna.

Han började titta i böckerna, och jag ser från min plats, att han

får upp min. Jag minns den än i dag, den var grön och flammig

som zinkplåt. De övriga böckerna hade han bara lätt ögnat i,

men mitt skriptum tycktes han studera. Jag blev is av skräck.

V ad kan jag nu ha skrivit för galenskaper, tänkte jag. Så såg

han upp men inte ovänligt, tyckte jag, och sa med sin djupa,

allvarliga röst:

-—- Finns det någon gosse här i klassen, som heter Ludvig

Nordström?

Jag reste mig och svarade:

— Ja!ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

161

•— Kom fram! sa lian då, och jag marscherade fram, och jag

var inte längre rädd, d. v. s. jag tillät mig inte att vara rädd.

Saken var nämligen, att i denna skola hade jag första gången

upptäckt, att jag inte var svensk utan bara — norrlänning. Det

var i denna skola jag blev norrländsk nationalist. Pojkarna hade

samlats omkring mig ute på skolgården om rasterna och sökt

ge mig nybakarstut, under sjungande av den något omotiverade

smädesången: "Du, skåning, du, skåning, i morron får du mjölk

och gröt, och doppa den i honung, så blir du tjock och fet . . ."

Redan detta, att dessa stackars stockholmare inte kunde skilja

på Skåne och Norrland fyllde mig med förakt för dem. Jag ställde

mig mot skolväggen, fast besluten att förr ge mitt blod, om det

behövdes, än ta smörj, och den förste, som närmade sig, smällde

jag till. Då höllo de sig på avstånd, gjorde några ytterligare

attacker, men då även dessa ögonblickligen slogos tillbaka på

samma sätt, tappade de småningom lusten, övergingo till

smädelser, som jag dock var klok nog att icke besvara, varefter det

hela ebbade bort.

Men jag hade för första gången känt mig försvara någonting,

och denna erfarenhet på skolgården i Stockholm blev avgörande

för mitt liv. Tidigare hade jag aldrig brytt mig om

skolundervisningen, nu satte jag i med att läsa, och jag minns, att Nils

Evert Taube, som var en förtjusande pojke och som blev min

gode vän, och jag tävlade om högsta betyget i historia. Det säger

sig själv, att ban avgick med segern. Men jag hade fått innehåll

i mitt liv genom denna kamp för Norrland, som nu börjat för

att aldrig mer sluta.

Alltså! När jag nu stegade fram till den väldige Gunnar

Wennerberg, var det inte som den likgiltige Ludvig Nordström utan

som norrlänning och förkämpe för mitt hemland, och det gällde

att genom ett värdigt uppträdande hedra detta hemland. Dessutom

var det på något vis, som om den väldige gubben efter den första

chocken inte längre skulle ha skrämt mig. Jag tyckte mig ha

upptäckt en vänlig glimt under de nerhängande ögonbrynen, och jag

II Nordström, Flugiga värld162

LUDVIG .NORDSTRÖM

har alltid tyckt om och haft tumme med gubbar, har tyckt om

att lyssna på dem och resonera med dem. Sånt känns i luften.

Och nu sa han:

— Är det du, som har skrivit den här uppsatsen?

— Ja, svarade jag.

— Kan du då förklara för mig, fortsatte han, varför du har

använt bakåtlutande vänsterstil på första sidan, rätt uppstående

på den andra och framåtlutande högerstil på den tredje?

Detta var en fullkomligt oförutsedd situation, och jag hade

bara att säga som det var, så jag svarade:

— Nej!

Då lade gubben handen faderligt på min hjässa och sa:

— Då ska jag ge dig ett gott råd. Använd hädanefter bara en

stilsort genom hela uppsatsen!

Varefter han klappade mig vänligt och jag fick återvända till

min bänk.

Jag visste inte riktigt, vad jag skulle tro, om jag skulle få

anmärkning eller hur det skulle komma att gestalta sig, men när

terminen var slut och min mor anmälde till rektor, den stränge

gamle Elmqvist, far till sedermera överståthållaren, att jag skulle

sluta i läroverket, därför att familjen skulle återflytta till

Härnösand, sade denne:

— Jag beklagar det. Gossen har varit en heder för skolan.

Den dagen lyste gumman mors ansikte.

Och jag var nöjd: jag hade klarat mitt första Norrlandsproblem!

Men nu ha vi kommit en bra bit från Arvid Ödman och min

"farbror" härifrån Södra Sundet. Jag måste ha med allt det här,

det liksom förklarar, varför jag kände och tyckte om Ödman.

Han tyckte också om mig, och orsaken var mycket enkel: han

fick tala med mig om den bortgångne sonen, han ville höra mig

berätta om honom, och då runnö tårar nerför kinderna på honom,

och det var inga operatårar utan absolut tvättäkta.

Jag minns sista gången jag var tillsammans med honom. Det

var vintern 1914, alltså strax före världskriget, då allting var

som en kokande gryta inte bara ute i världen utan lika mycketÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

163

i Sverige: Staaff, bondetåget, Herrans signade F-båt och allt

det där.

Då kom jag en dyster söndagsafton på Drottninggatan. Det var

lite snöfall, och vem kommer vandrande, ensam och frånvarande,

bland snöflingorna om inte Ödman.

— God dag, Arvid, sa jag, vart ska du gå?

— Jag? sa han med sin oförlikneligt melodiska röst. Ingenstans.

— Kom med mig på "Kronprinsen" och ät en bit mat! sa jag.

— Inte! Inte! sa han.

— Det ska du! sa jag. Det kommer att pigga upp dig, en sån

här dyster afton.

— Ja, visst är den dyster, kära du! Visst är den dyster! sa han.

— Ja, kom nu bara! sa jag. Jag såg, att han ville så gärna

som han levde, men ban var en fin och försynt gammal herre.

— Ja, men .. .! sa han och drog upp ärmen på vinteröverrocken

lite grann. Jag har så skitiga manschetter!

— Ä, prat! sa jag. Kom nu bara. Vi går opp i stora matsalen,

där får vi vara i fred för oss själva.

Vi stodo just utanför "Kronprinsen", som ju på den tiden låg

nere vid Drottninggatan. Och han följde mig upp.

Vi fingo oss en liten god middag, i en av avbalkningarna, vi

talade om gamla tider, om sonen, och till sist började han sjunga.

Han sjöng länge och under tårar.

Det var sista gången vi träffades. Fjorton dagar senare var

ban död.

Nå, emellertid!

Den gången jag sammanträffade med "farbrodern" härifrån

Södra Sundet på Hamngatan i Stockholm, promenerade jag alltså

med Ödman, då "farbrodern" kom gående. Han stannade och

skakade hand med oss bägge — det var första och för övrigt även

sista gången, jag såg honom på detta sätt i kontakt med någon

mer "känd" person. Jag mindes mycket väl, att ban under sina

glansdagar här uppe på Södra Sundet ofta talade om Operan,

men då gällde det alltid dansöserna, inte operasångarna — jag

bör kanske tillägga, att han hela vintrarna hade sitt arbete för-164

LUDVIG .NORDSTRÖM

lagt till Stockholm. Denna gång kunde jag i alla fall konstatera,

att han icke farit med lögn, då han fordom talat om sitt

Stockholmsliv -—- man är ju annars så van vid dessa, som känna den

och den och äro tjänis med alla möjliga berömdheter. När det

kommer till kritan, ha de kanske på sin höjd råkat stå på samma

spårvagn som vederbörande.

Men denna gång lade jag också märke till något annat, och det

var kanske det, som första gången kom mig att undra lite, hur del

egentligen stod till: den fordom alltid så elegante "farbrodern""

såg betänkligt luggsliten ut, och detta på ett alldeles särskilt sätt.

Allting i hans klädsel var perfekt snyggt och propert, men det

hade något över sig, något odefinierbart, som kom mig att minnas

en av mitt livs ruskigaste figurer, också härifrån Härnösand, en

hovkapellist i en orkester, som gubben far anställt på

Stadskällaren, då han ägde den. Den typen var lika petig, doftade

eau de cologne och ännu mer dålig parfym. Han var onanist

och ville förleda till denna snygga konst. Det var nu något i

klädseln hos farbrodern, som sjunkit ner till denna nivå. Det var

det, som väckte mig.

Ett par år efteråt fick jag hela "farbroderns" historia framlagd

för mig, och därmed förstod jag alltsammans från detta möte

på Hamngatan. Det var för övrigt sista gången jag såg honom

Ja, det är de minnen, som här stiga upp inom mig, och de

äro så ruskiga, att Södra Sundet blivit som en motsvarighet i mitt

liv till Strindbergs Skamsund, medan Norra Sundet med dess

ljusa, rena barndomsminnen är mitt Fagervik.

Det är ruskigt att bara tänka på, hur gamla människor på detta

sätt kunna söla ner landskap och förgifta minnen för

aningslösa barn.

Det var alltså minnena, det!

Nu till vad som sedan kommit. När jag sitter här och tittar

runt stränderna, kan jag konstatera, genom jämförelse med hur

här såg ut i min ungdom, i vilken utsträckning friluftslivet sen

dess har erövrat svenskarna.ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND

165

I min ungdom funnos här längs det cirka en mil långa sundet

summa summarum 2 sommarvillor, utanför den s. k. Kattans

udde. Nu! Är det sommarstuga vid sommarstuga. Vi ha nu

Solum tvärs. Det var på min tid ett ensligt fiskläge, nu äro

stränderna även här prickade av sommarstugor.

Dylika stugor, campingplatser, bilar, motorbåtar, segeljotter,

kanoter, det är det aktuella Sverige! Sport, friluftsliv, bio, dans.

Vad livet har förändrats, och vad explosionsmotorn har gjort

för underverk!

Här var det vi lågo och kaj kade för 35—40 år sen i våra

segelbåtar och kuttrar av Cowes-typ. "Stella", som jag seglade gast i,

var ritad, vill jag minnas, av en kommendörkapten Smith och

byggd på Neglingevarvet, förde storsegel, utom bom, topp vid

lagom vind och ett försegel, klyvarn, uthalad på klyvarbom, som

stack ut för om den raka stäven. Akterstäven var inåtfallande.

Båten var däckad, med sittrum och en liten ruff utan kojplatser,

bara rum för reservsegel och matsäck.

1896 eller 1897 kom första moderna kuttern hit, "Mignon",

ritad av Nygren, som var det stora namnet på den tiden. Den

följdes av "Bylgia" och sedan "Aphrodite", den sistnämnda ritad,

tror jag, av Schubert, ett annat stort namn. Motorbåtar funnos ej

men däremot inom sjöfarten några gamla hjulångare alltjämt i

trafik, jag minns bl. a. "Ådalen", ja, jag tror, att t. o. m. gamla

"El/kungen" ännu var i gång, en tung träkloss, som, sitt stolta

namn till trots, inte kunde gå mer än en liten bit i taget, sen gick

"kungen" sönder.

Men här ute i Solum, vid Storholmen, lågo vi om söndagarna

med båtstävarna uppdragna på den kritvita sandstranden, det var

precis som i en indian- eller annan äventyrsbok, och inte ens

"infödingar", som spejade ur bakhåll saknades, ty i snårskogen

av martall, smågran och en, krypande i blåbärs- och lingonriset

bevakade fattiga, gråklädda fiskarungar från läget intill de i

skogskanten ovanför sandstranden på filtar utspridda båtlagen, där de

hade kaffepannan på elden, medan de mumsade kyckling,

kotletter, biffar, smultron och grädde, jordgubbar och melon, och166

LUDVIG .NORDSTRÖM

drucko brännvin, pilsner, rödvin, champagne, portvin, sherry,

madeira, sedan kaffe och konjak och punsch och whisky och

sodavatten — all världens häpnadsväckande läckerheter, som dessa

gråmansungar annars aldrig fingo skåda och vilkas namn de inte

ens anade. Knappt hade vi stuckit ut från land, förrän de

försiktigt ålade sig fram ur buskarna och ner på sanden, där man

kunde se dem, som Söderhavets vildar på Captain C o oks första

färder, girigt undersöka varje fläck för att om möjligt hitta en

glömd eller bortkastad mjukbrödsskiva, ett icke fullt avgnagt

kycklingben, kanske några spillda jordgubbar eller en skiva

melon.

Ja, om det livet nu visades på film, skulle våra rika och

motori-serade dagars Härnösandsbor icke tro sina ögon, de skulle tro,

att det var en film från snart sagt Gustav Vasas dagar — så

oerhört har livet i Sverige förvandlats, tack vare tekniken, på

ett halvsekel.FEMTE KAPITLET

Härnösand—Sundsvall

§ 1. Kl. 5.15 e. m.

Svenskär.

Nu är jag äntligen ute ur Härnösands-rayonen med dess otal

av minnen för mig. Hade jag tid, skulle jag kunna sitta så här

och berätta för mig själv, jag tror i åratal, så klart och tydligt

och levande står allting för mig. Det är, som om det höll på

just nu och i evighet skulle hålla på att hända.

Och kanske sätter jag mig helt sonika och berättar bela

faderullan, sen jag blivit klar med det här jobbet. Reumatismen plågar

mig så kraftigt, att jag antagligast aldrig mer kan ge mig ut

på såna här expeditioner, och jag börjar bli gammal och allt

mer likgiltig för nuet och dess bråk och vansinnigheter, jag har

ju i alla fall min uppfattning om utvecklingens framtida

obönhörliga gång fullt klar i totalismen, och vem vet, hur länge jag

lever, så pass likgiltig som jag alltmer blivit för denna tillvaro,

sen jag löst min ekvation. Jag har faktiskt lust att sätta mig ner

och berätta, det är en bel del, som skulle kunna vara av intresse

för eftervärlden.

Nå, man får se. Jag har aldrig fått bestämma själv. Men kanske

händer det nånting, som jag inte nu vet nånting om.

Nu stäva vi mot Svenskärs fiskläge, en mil söder om Härnön.

Det är fint väder, vinden har mojnat ur, det skiner på ångares

vita sidor ute i horisonten, och ett bogserlass är på väg där ute

ner till Sundsvall.168

LUDVIG .NORDSTRÖM

§ 2. Kl. 7.55 e. m.

Gubben Björk.

Till Svenskär kl. 5.35 e. m. Därifrån kl. 7.55 e. ni.

Det är första gången jag varit i denna hamn. Jag har farit

här förbi otaliga gånger, genom det smala, korta sundet, vid

vars västra sida fiskläget ligger uppkrupet bland stenblocken med

en rad sjöbodar längs stranden, men jag har aldrig tidigare varit

i land. Det var på den tiden, då man for med båt mellan

Härnösand och Sundsvall och det var full servering och restauration

på alla båtar. Då åt man middag nere i matsalongen och drack

sedan kaffe och punsch på däck, nere på mellandäck drack "folket"

pilsner, men vare sig det var punsch eller pilsner, på mellandäck

eller på övre däck, i gungan blevo alla. Det verkar ofattbart

längesen.

På den tiden sände fiskrarna in sin strömming till städerna

med dessa båtar. I stora kålfat. Dessa återsändes sedan tomma

av fiskhandlarn i stån, och när båten passerade lägena, kastades

kålfaten helt enkelt överbord, och man rodde ut från bodarna

och drog upp dem ur sjön.

Det här är en liten utomordentligt vacker, prydlig och solig

fiskarhamn. Man har mot norr en helt enkelt enastående utsikt

upp mot Härnön. som hägrar violblå över havet, fullkomligt

italienskt, hela Ångermanlandskusten är ju, på ett nästan mystiskt

sätt, Medelhavsbetonad, och Gud vet, om jag nånsin sett det så

klart och tydligt som just i dag.

Emellertid, här bo nu 7 strömmingsfiskare med familjer i de

vanliga låga, grå stugorna. Här har man ännu inte hunnit få in

de förbannade brutna taken, som förpesta snart sagt hela svenska

landsbygden och dessutom städernas utkanter och göra vårt gamla

Sverige till ett av världens fulast bebyggda länder — och det vill

inte säga lite. Här har man ännu kvar den klassiska svenska

parstugutypen från 1700-talet, med dess vackra proportionering

av byggnadsytorna och inte minst dess fina avvägning av tak-II ÄRi\ ÖSA N D—SU N DS VALL

169

Ångermanlandskusten från havet.

vinklar och takhöjd. Allt detta gör, att även den mest

anspråkslösa byggnad gör ett intryck av kultur, d. v. s. ändamålsenlighet

och trevnad. Det är detta, som orsakar, att man strax trivs i

dessa lägen. Här finns ingenting, som inte fyller en bestämd

funktion, därmed blir det hela som en enda levande organism,

vartill kommer det underbara samspelet mellan terräng och

bebyggelse. Den senare smyger sig efter den förra som en passande

klädnad, man bokstavligen känner, hur de inbördes trivas med

varandra, och det är denna harmoni, som återspeglas i ens eget

inre och förklarar, att man känner sig så egendomligt lugn och

lätt och lycklig i dessa fisklägen — alldeles som i de gamla

katedralerna, palatsen och historiskt, organiskt uppvuxna städerna

nere i Medelhavsländerna. Dessa norrländska fisklägen äro eller

voro fordom i all sin yttre anspråkslöshet av samma ädla

karaktär, de voro kulturskapelser, vilket besökare aldrig tänkt på och,170

LUDVIG .NORDSTRÖM

vad värre är, inte ens kunna förstå, därför att ordet kultur

kommit att beteckna konstgjorda antikviteter, som man köper för att

visa, att man gjort lyckade affärer, är rik och kan ha det lika

"fint" som en gammal greve på sitt slott, fyllt av gamla "fina"

saker. Men vad det är i det gamla slottets samlingar, som

konstituerar det "fina", det har man aldrig vare sig tänkt på eller

kommit underfund om. Stackars "fina" människor!

Här råkade jag nu den tjusigaste fiskartypen hittills under

färden: O. A. Björk, född i Härnösand 1866, alltså 73 år gammal.

Han var på pricken en av de typer, jag mindes från gamla Packar

-laven nedanför Stora Torget och gamla landsstatshuset inne i stån,

där fiskrarna lågo med sina båtar. Så här sågo de ut med sina

"bussaroner", sina yviga mustascher, sina trohjärtade blå ögon

och sin höga bestämda röst.

Ända hit ut sträckte sig min barndoms Härnösand, och när

gubben frågat, vem jag var och jag redogjort för det, då blev

det som ett möte mellan två fränder, som i decennier varit skilda

åt och i början inte känt igen varann, men när själarna väl fått

titta på och känna igen varandra, då . ..

— Jaså! Han ä son till Gam-kamrer Nordström! Ja,

herregud! Han, som bodde på Norra Kyrkogatan. Ja, nog minns jag

han. Ja ja män, då! För det var en snäll och trevlig karl, och

kvick och rolig var ban med! Ja, herregud, Gam-Nordströmmen

norr på stån. Tänk, han gick aldrig, han hadde"nt tin, näe då,

han sprang han, för jämnan! Ja, ja! Tin gå. Så det ä son då,

det här, ska vara.

Vi sutto i gubbens stuga, där var så lågt i tak, att jag, som

dock är kort, utan svårighet skulle kunnat ta i taket. Jag skrev

upp i min anteckningsbok, vad han berättade, och gubben tittade

på mig.

Utanför dörren växte ett par rönnar, och där var en liten

"kryddgård", som man sade förr i världen.

—• Ja, sa gubben, det ha jag plantere och ordna till, det val

jussom mer hemvant och trivsamt då.

Vad dessa människor ute i fisklägena rörde och grepo mig.HÄRNÖSAND—SUNDSVALL

171

)

Exempel på ödslig plats i havet: Björns fyr, norra Uppland. Observera:

klipporna alldeles kala. Se vidare nästa bild, som visar kuhursträvandena

på dylika platser.

Det talas så mycket just 0111 "kultur" i våra dagar, det dräller

som ohyra av konstdoktorer, de sitta i "salongerna" och tala

visdom, så man får ont i magen att höra på allt dravlet, om

Delacroix och El Greco och Cézanne och Van Gogh och Matisse

och van Dongen och Utrillo och allt vad de heta, även om de

patenterade svenska gudarna av olika årgångar — den kultur,

som med hårda, valkiga händer långsamt spränger bort urberg,

mockar ihop lite mager jord och planterar en rönn, en handfull

reseda, astrar, penséer, lövkojor, ringblommor, ute i havet på ett

vindpinat skär:

— För att det val jussom mer hemvant och trivsamt då!

Den har man aldrig sett, aldrig tänkt på, de rönnarnas, de

enkla blommornas kulturpredikan, deras vittnesbörd om

människoandens gåtfulla längtan, allt detta, som dock är den urmylla,172

LUDVIG .NORDSTRÖM

Kryddgård. Björns fyr. Jorden förd i kålfat från land. Odlingen, som synes,

skyddat! med plank mot blåsten.

utan vilken ingen nationell kultur skulle få något att rota sig i,

det — del finns inte till för "kulturkretsarna".

Gud, vilken kultur! Nej, det är ingen levande kultur. Det är

snobberi. Det är kall karriär. Det är barbari.

Jag har också en gång levi mitt i allt delta. Det fastnade mig

till sist i halsen, jag stod inte ut, jag vände alltsammans ryggen,

jag bröt sönder hela mitt föregående liv, jag blev fri, jag kunde

åter andas som levande människa, jag kom hit ut till dem, som

skapa kultur, från dem, som nöja sig med att bara njuta den.

Min hand och mitt hjärta, gamle Björk på Svenskär! Tack!

Det var du och dina likar, sotn vaknade i min själ, drogo mig

till er och räddade mig.

§ 16. Kl. 8.36 e. m.

Barsviken.

Hit kl. 8.34 e. m.

Temperaturen har gått ner till -f- 10° C. Bar. har stigit till 767.

Det har varit hård vind, storm, delvis orkan på NorrlandskustenHÄRNÖSAND—SUNDSVALL

173

Utanför Barsviken, Ångermanland.

i dag, 35 sekundmeler vid Luleå, och eldsvådor och skogseldar

från Tynderö, Sundsvall, i söder, över Örnsköldsvik—Husum till

Luleå i norr, orsakade av den långa torkan och den hårda blåsten,

enligt vad som meddelades i aftonens radio.

Färden hit gick runt nakna, ödsliga, ogästvänliga, att icke säga

rent ut ovänliga klippuddar, i en råkall, gredelinröd solnedgång,

som kom en att huttra och känna sig ensam på jorden, slängande

och gungande i kvällsdyningen, som hävde sig likt långa suckar

upp mot de kopparbruna klipporna. Det hela påminte mig om

den dystraste delen av min världsomsegling: färden från Sydney,

i storm utan uppehåll, ner till Sydaustralien, speciellt biten kring

Cape Howe och Wilson Promontory, där ödsligheten nådde

maximum. Det är underligt med sån där dysterhet på sjön. Man

tycker, att både vatten och land äro liksom gråtfärdiga, att de

för ett ögonblick kommit underfund om, att deras ständiga

inbördes strid är komplett lönlös och i grund och botten idiotisk,

de förefalla önska fred, att få komma ifrån alltsammans, men174

LUDVIG .NORDSTRÖM

som om de samtidigt insåge, att denna önskan är hopplös. Jag

förmodar, att oändliga generationer av sjömän upplevt denna

underliga känsla på haven, i all synnerhet längs de stora

kontinenternas kuster, där bränningarna ständigt bryta och sucka som

osaliga andar — kanske är det dessa upplevelser av oceanernas

innersta själ av kval, meningslöshet och hopplöshet, som

långsamt förtätats till Flygande Holländarens hastigt skymtande

ödesfigur i havsdimmorna.

Typiskt nog: man känner aldrig denna havsdysterhet, då man

ser kusterna lysa vitt av bebyggelse, om dagen, eller tindra av

glittrande ljusramper, om natten. Något ödsligare än Norges

atlantkust finns väl knappt i Europa — där syns inte ett hus,

det är bara gråa, skyhöga urfjället, som står spöklikt upp ur det

lika grå atlantvattnet. Även Medelhavet i regn och dimma, då

man är nog långt ute att inte se land, är dystert, men då finns

det knappt en ljuvare känsla än att komma i skymningen in i

Messinasundet och se ljusramperna på ömse sidor. Men det kanske

hemskaste jag ändå upplevat, tror jag, är Pitt Strait, någonstans

i Moluckerna, där jag passerade på hemvägen från Nya Guinea

till Europa. Inga fyrar, men brinnande vulkaner direkt ur havet,

några djonker på avstånd, som liknade försiktigt kringstrykande

rovdjur, plötsliga regnbyar, på något vis asiatiskt

självhärskar-suveränt, och så kinesiskt snedögt, plötsligt solsken mitt i detta.

Så kommo vi in i ett smalt sund, på ena sidan skyhöga berg,

veritabla fjäll med en skog, vars make jag aldrig skådat, en skog,

som gav en aning om all Asiens omätliga rikedom: jätteträn,

liknande cypresser, med svindlande, smärta, solröda stammar ända

upp mot himlen — och så på andra sidan sundet en lägre skog,

som slutade i en platt, kritvit sandstrand och, skymtande fram

mellan röda trädstammar, små byar, rader av strå- eller

bladhyddor, på stranden uppdragna kanoter och så infödingar rusande

ner till stranden, svängande nånting, som åtminstone liknade

spjut. Det var människodjuret, naturens egen bottenlösa vildhet

och grymhet, och detta över det hela: det fyrlösa havet, de brin-HÄRNÖSAND—SUNDSVALL

175

nande, rykande vulkanerna, alltings jätteproportioner, skogarnas

högmodiga stolthet, de blixtsnabba väderleksförändringarna,

uttryck, föreföll det en, för samma asiatiska tyranndespotism och

bestialiskt grymma och av grymheten njutande brist på

behärskning och måtta.

Här lärde jag mig skatta Europa med alla dess fel, kulturen

nied alla dess brister. I den fanns dock en god vilja. Här

utstrålade allting ondska, och man hade känslan, att det bela låg

på lur som dessa infödingar i jätteträdens skugga för att, bara

de i luften nosade närheten av en människa, rusa upp med lyfta

spjut och vilda käftar för att slita sönder, tjuta, döda, riva åt

sig, äta upp och sedan berusade av blod dansa kring som spöken:

markens, skogens, bergens motsvarighet till den — i jämförelse

med dem — oändligt milde Flygande Holländaren.

Ja!

Hur kom jag att tänka på allt detta så här i en hast?

Kvällshavets övergivenhet kring dessa nakna, rödbruna klippuddar,

förmodar jag.

Det slår mig med ens, att jag har ju rest ganska mycket i

min dar, jag har sett ganska mycket av denna jorden, och kanske

är det detta, som gör, att jag överallt ser så mycket likheter.

Jag lever på det viset egentligen alltid överallt på jordklotet, del

var kanske det, jag anade skulle komma, då jag som barn kiev

upp på taket hemma i Härnösand, tittade ut mot rymden, bort över

de blå bergen och längtade, jag visste inte efter vad, bara ut,

bort, och som gjorde, att jag senare, då jag stod utan ett öre,

beredde mig att till fots vandra ut i världen — då en hjälpande

hand som ur själva himlen räckte mig respengar, och jag

började mitt livs långa odyssé. Nu ligger alltsammans bakom mig,

och nu lever jag alllid överallt. Ja, det var nog meningen sen

tidernas begynnelse, alt detta skulle bli mitt öde, jag var av

evighet dömd att bli totalist. Det är, som om jag skulle känt del

i afton just här, där mina sjömansfäder för länge sen farit kring

stränderna — kanske är det dem, jag alltid har sökt på denna176

LUDVIG .NORDSTRÖM

kust? Kanske är det de, som just nu svävat ett ögonblick kring

mitt huvud! Det är så underligt, alltsammans, så man kan tro,

vad man vill — och det gör man också, när man väl börjar bli

gammal och har sett tillräckligt mycket av denna konstiga värld.

Igen med minnesgluggen! Nu gäller det allt det påtagliga

omkring mig.

Vi kommo alltså in genom ett ganska marigt inlopp, med

grynnor och sten, gingo ytterst försiktigt in på en rätt vid

hamnfjärd och höllo ner babord hän, d. v. s. väster ut, eftersom vinden

stod på västlig, och kunde äntligen få en ända i land vid en

sjöbod längst in, där det var lä, och där ligga vi nu.

I den här hamnen har jag aldrig varit, har aldrig sett den

på avstånd eller från sjön, som fallet varit med Svenskär. Den

här ligger så väl gömd inne bland klipporna, att man inte kan

se den från havet, inte ens från Åvikebukten här utanför. Jag

hörde i yngre dar ofta talas om den, men jag kunde aldrig få

en riktig uppgift om dess exakta läge. Så det är en upplevelse för

mig att äntligen ha fått komma hit liksom till Norrfällsviken uppe

på norra Nordingrålandet. Intressanta bekantskaper båda två.

Här är bebyggelsen mera spridd än på andra håll, i tre

grupper, 7 bodar på en strand, en på motsatta stranden i samma vik

och så en 4—5 i en vik längre väster ut, där vi nu ligga. Större

kapell än på andra håll och rödmålat.

Det känns inte riktigt som fiskläge här, det är för splittrat,

på andra håll ligga stugorna tillsammans i samhällsform, här ligga

de utkastade planlöst, det hela verkar därför mera bondby. Man

skulle faktiskt tro, att det vore en by, om man kom in här på

viken och inte på förhand visste, vad det var.

Kvällen är kall och blåsig och självständig, ger oss sjutton,

bryr sig inte om att tjusa, en blek, nästan osynlig fullmåne är

klistrad på österhimlen, molnen äro rosafärgade och laddade med

vind och kyla. Vi ha att vänta en blåsdag i morgon också, enligt

radion.H Ä R N ÖS AN D—SU N DSVALL

177

§ 17.

Minnen av Soliuii.

Gubben Björk i Svenskär påminte till storlek och bredd om

framlidne Olle Bylund i Solum.

— Vi fiska i lag i Solum, då jag va pojke! sa Björk. Far min

och Bylundarnas far fiska ihop.

Vad dessa fisklägen här i hembygden betytt för mig kan jag

helt enkelt knappast mäta, och alltsammans utgår just från

Solums hamn på södra spetsen av Härnön. Det är egentligen

två hamnar: Inner-Solum, som är både sommar- och vinterhamn,

och Ytter-Solum, som bara är sommarhamn. Så var det åtminstone

på min tid. Nu har det kanske, med den ökade bebyggelsen, blivit

annorlunda, men det skulle jag knappast tro.

Bylundarna voro tre bröder: Olle, en jätte, Jonas tror jag den

andre hette, och så slutligen Erke. Äldersförhållandet mellan de

tre har jag glömt. De bodde emellertid i Ytter-Solum, d. v. s. de

voro där ute endast för sommarn. Om vintern hade de sitt hem

längre inåt stån, på den s. k. Kattan, en låg, albeväxt udde på

Härnön strax utanför stadsgränsen. Den stugan hyrde de ut, medan

de bodde på Solum, åt sommargäster.

Sommaren 1896, då jag började "på sjön", d. v. s. som gast

på "Stella", upptäckte jag för första gången Solum, eftersom ju

alla "farbröderna" så gott som undantagslöst åto sin

matsäcksmiddag på Storholmen, som inte var en holme men väl en gång

i tiden hade varit det. Nu bildade den en halvö, förbunden med

det strax intill belägna Ytter-Solum. När man låg på Storholmens

sandstrand, såg man över till Ytter-Solums lilla bergknalle med

dess små röda och grå stugor och delvis hopbyggda sjöbodar,

båtbryggor, gistvallar och — stenblock. Detta var mitt livs första

fiskläge, och från första stund jag såg det, var jag fast för alltid.

Och jag har sedan aldrig funnit något, som kunnat detronisera

dessa ångermanländska lägen, än i dag stå de för mig som det

trivsammaste på jorden. En gång under min tid på Ulvön som

12 Xordstriim, Flugiga värld178

LUDVIG .NORDSTRÖM

fiskardräng tänkte jag på allvar slunga livet i "kulturen" och

själv bli fiskare, men jag har aldrig nånsin här i livet fått följa

min egen vilja, i regel har nödvändigheten tvingat mig att göra

just precis motsatsen till det, jag velat.

Emellertid, jag började ju ganska tidigt att rita och kludda

med färg, och hela vintrarna drömde jag om att få vara en tid

i fred för mig själv i Solum och bara måla. Slutligen kom den

efterlängtade stunden, det var min andra studentsommar. Då låg

jag där ute ett par veckor med några vänner. Min vän sen

tidigaste barndomen, Ejnar Ekman, sedermera stor pamp inom

jordbruket, min Uppsalakamrat "Fröbba" alias A. Einar Fröberg,

romanist, sedermera slavofil, urradikal och slutligen bolsjevik,

innan han avled våren 1908 i lungsot efter att ha varit lärare

vid Hola folkhögskola, där han biträtt vår gemensamme vän från

gymnasiitiden, Sandler. Så var det till sist gamle "Kisj"

naturligtvis, min vän genom alla år, alias Ernst Fahlrnan, studerande

vid Tekniska Högskolan i Stockholm och vid Uppsala universitet,

där han blev fil. kand., varefter han på grund av tbc måste

avbryta studierna och lägga sig i Schweiz, där han blev relativt

botad, men studievägen var stängd. Han blev Stockholmssystemets

matematiker och fick sedan på egen begäran platsen som chef

för Spritbolaget i Härnösand.

Vid den här berörda tiden eller sensommaren 1902 voro vi

bara unga ettårsstudenter, d. v. s. Ekman eller "Ek", som vi kort

och gott kallade honom, var nybakad.

Vi lågo där ute en gudomlig vecka, jag vill minnas, det var

den sista i augusti, soliga höga dagar med blått oändligt

glitterhav, långa dagar ute på en udde i lä med böcker och

målar-grejor. Tänk, vad man läste för saker på den tiden! Vi hade

fluga på latinsk poesi och hade med oss Lucrelius: "De rerum

natura", Propertius, Marlialis. Horatius. Vad Lucretius beträffar,

så var det Levertin, som låg bakom, hans artiklar i Sv.

Dagbladet, som ju på den tiden inte bara var ett börsjobbarnas organ

utan, åtminstone så länge Levertin levde, även det mest utprägladeHÄRNÖSAND—SUNDSVALL

179

uttryck för andligt liv, som svenska pressen antagligen någonsin

har haft. Han hade skrivit oni lektor Felirs Lucreliustolkningar,

som väckt vår entusiasm, och stans bokhandel fick ända från

Tyskland beställa specialupplagor av den dystre epikureiske

filosofpoeten. Vi höllo på att göra den hederlige gubben Lundqvist,

bokhandlarn, snurrig pä bela denna speciallitteratur av och om

Lucretius.

Men det var mer än det, det var Shakespeare och Goethe (lika

evigt och oföränderligt tråkig, "le triomphe de la banalité" för

att tala med fransmännen, och alla skolfuxars självklara avgud

och oupphinneliga ideal!), det var Heine, om vilken vi hos

Nietzsche läst, att han var den ende tysk, som kunde skriva, vilket

man inte minst numera har skäl att besinna, det var till och med

de komplett odrägliga engelska poeterna, en Shelley, en Keats,

oj, oj, oj, bara att kunna deklamera:

A thing of beauty is a joy for ever,

its loveliness increases, it will never

pass into nothingness, but still vvill keep

a bower quiet for us, and a sleep . ..

Jo, det vill jag lova! Vi somnade som lyckliga barn där ute

på klipporna över alla dessa skalder, medan havet skimrade så

blått som i den antik, vilken bara finns i drömmen, allra helst

om den drömmen dröms långt uppe i Norden. Och så vaknade

vi och tittade med sömndruckna pojkögon ut över havet. Det

lockade oemotståndligt, av med kläderna och ut längs de hala

klipporna i det friska vattnet, men se upp för dyningens sug

utåt — bolsjeviken Fröbba var närsynt och sögs bort, höll på

att slås till blodpudding bland de på en gång hala och vassa

stenarna, och endast med förenade ansträngningar och efter många

farliga manövrer lyckades vi dra den ymnigt blödande, som alla

revolutionärer komplett världsfrämmande, bolsjeviken tillbaka upp

på gamla terra kotta. Ja, dessa bolsjeviker, de passa inte för180

LUDVIG .NORDSTRÖM

denna världen, de må söka damma ner sig med l. o. m. en Goethe

så mycket som helst.

Skriandet av måsar, trutar och annan sjöfågel, svalkan mot

natten, de onaturligt stora stjärnorna, bröderna Bylunds historier

om kvällen kring öppna spisen, sömnen uppe i bryggstugans lilla

kammare, där hela stjärnhimlen trängdes i fönstren, mornarnas

uppvaknande, getternas bräkande, slamret av fiskredskap nere i

bodarna, friheten för några dagar från att behöva grubbla på

vad man skulle bli i livet för att lyckas krångla sig förbi

fattighuset, ja, bara detta att få andas i fred, DET VAR

HIMMELRIKET!!!

I detta Solum utformades jag, såvitt jag nu själv efteråt kan

döma, till den frihetsperson, som jag sedan i hela mitt liv

förblivit — hopplöst omöjlig för vanligt samliv i städerna och

därför i anda och sanning levande, bara då jag är ute på såna här

expeditioner.

Och nu, då jag börjar bli gammal och reumatismen av allt att

döma snart kommer att sätta stopp för det livet, njuter jag inte

minst av att för mig själv, medan det kluckar och småpratar

utanför båtsidan, få sitta och pilla ner såna här minnen, inte minst

just nu, då Calle ligger på motsatta britsen och sover så tyst

och så gott som ett litet oskyldigt barn, alldeles som vi en gång

för evigheter sen i Solums hamn.

Skall jag nånsin få se dig mer, gamla Solum? Om ej, tack

ska du ha, du, som trofast följt mig genom hela livet. Eller skall

jag säga, att jag troget har följt dig?

God natt!

1 juni. Torsdag.

§ 1. Kl. 9.55 f. m.

Vädret.

Temp. -j- 9° C. Bar. 772. Vind NV, byig. Sol, men stora, mörka

moln.HÄRNÖSAND -SUNDSVALL

181

§ 2.

Denna hamn

förefaller att vara den modernaste hittills. Stora, rymliga,

ordentliga bodar, stora, sj osäkra båtar med stävrulle (men utan hus)

och i allmänhet ett intryck, utifrån sett, av modernitet. Ju längre

söder ut mot Hälsingland man kommer, desto bättre blir

utseendet på lägena.

§ 3. Kl. 2.50 e. m.

Verkligheten

ställer sig, som alltid, helt annorlunda än intrycket utifrån. Jag

har varit uppe och talat med ett par familjer, och jag har fått

de hittills bästa och mest realistiska upplysningarna här.

Hustrun i ena hushållet var östgötska, från Tjällmo, där jag

hade åtskilligt att hämta i fjol under bostadsresan. Här stötte

jag nu också på bostadsfrågan. Det är upprörande, hur hela

denna fiskarbefolkning bor och måste bo.

Om det är någonting, som definitivt öppnat mina ögon för

"folket", så är det fjolårets bostadsresa. Ända sen tidiga

barndomen har jag visserligen haft ett på sätt och vis oförklarligt

intresse för denna fråga, men det har dock aldrig fallit mig in

att på allvar ge mig i kast med den, helt enkelt därför att jag

inte haft ekonomiska möjligheter att företa en sådan

riksinventering, som var nödvändig och som nu av en slump blev möjlig.

Jag måste ju säga: av en slump, eftersom det ursprungligen inte

alls var meningen, att jag skulle göra undersökningen i fråga,

utan Gustaf Näsström. Så fick han då det Bonnierska uppdraget

att beresa landet för att göra en modernt upplagd kulturhistorisk

skildring av Sverige, vilket både roade och passade honom mycket

bättre, och så ringde han mig och fick mig, i början mycket mot

min vilja, att överta jobbet från honom. Jag erkänner gärna, att

det därvidlag var lite högfärd med i spelet. Jag fann det inte

riktigt välsmakande att rycka in som hastigt tillkallad reserv så22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

ilär i ett nödläge, jag ansåg mig dock ha gjort Radiotjänst så

pass stora tjänster under årens lopp, att man kunde ha vänt sig

direkt till mig. Nu kände jag det snarast, som om den hederlige

Näsström förhyrt mig som en annan stackars underhuggare, då

ett "finare" uppdrag tillfallit honom. Men, herregud! Här var en

chans att för en gångs skull på allvar få titta in hos svenska

folket och se, hur man verkligen hade det ställt. Det kunde jag

inte motstå. En sådan chans, det förstod jag, skulle aldrig

återkomma, och så förbaskat dum är jag ändå inte, att jag låter

den idiotiska högfärden bestämma mina handlingar, så jag

accepterade.

Det enda, som in i det sista höll mig lite tillbaka, var min

gamla reumatism och minnena för att icke tala om sviterna av

jordbruksresan 1930 och för övrigt av fyrskeppsvistelsen hösten

1921—nyåret 1922.

På fyrskeppet halkade jag nämligen en stormnatt och slog

sönder nånting i bäckenet, som så småningom resulterade i, att jag

blev lam i högra benet och hade ett helsikes snickeri att bli bra

igen, sen jag förgäves av olika specialister röntgats, betittats med

grubblande, stirrande ögon som på trogna, lessna och circiter

passus medelintelligenta hundar. Så se ofta läkare ut, har jag

under ett rätt långt livs praktik kommit underfund om. Jag fick

ligga i gips, men när jag kom ur dödsmasken, var enda skillnaden

mot förr den, att foten blivit sned och vind, därför att man surrat

in den snett. Ja, så fick jag gå på kryckor, så jag åkte kana och

dråsade ner i hörnen på alla rum. Till sist blev jag arg och sökte

en kvackare, till sitt egentliga yrke trädgårdsmästare. Där låg

halva Stockholms grevinnor och friherrinnor bakom ridåer.

Gubben var in och killade på gummorna, så det hickade runtom,

men inte botade det mig. Så till sist blev jag allvarligt arg, och

då var det vår, jag hade flyttat ut för sommarn till Öregrund.

Jag steg utan vidare ner i det iskalla vattnet. Då kände jag som

en blixt från den gamla knäcken i ryggen ner till högra foten,

där det onda lokaliserat sig, och:

Huit! Djädrar! tänkte jag. Där har vi ägget!HÄRNÖSAND -SUNDSVALL

183

Så nästa dag sa jag åt massörn:

—- Sätt den där fördömda elektricitetsmaskinen på svansen i

stället för på foten! Och ta sen och sätt in knytnävarna för fullt

i korsryggen!

Han var Härnösandspojke, så han förstod mig fullständigt, jag

hade för övrigt känt hans pappa. Denne var full av de dödas

ben, han sålde gamla ryggbrutna, utklassade skonare och briggar

till Finland och lurade finnjockarna, vilket väckte detta verkliga

sportfolks vilda förljusning i en sådan grad, att när de kommo

med sina skutor över till Härnösand och fingo se honom på kajen,

ropade de jublande:

— Fertinant! Fertinant!

Så den massörn kunde jag fullt lila på.

Han gjorde, som jag sa, lade halva Norrland i sina väldiga

nävar, det svartnade för ögonen på mig, och så kände jag, hur

det small till.

Följande dag kunde jag lyfta mig på tårna. Efter tre dar kunde

jag gå som en snobb, i den mån det är möjligt med mina taxben.

Vad var det med mig egentligen? Ja, sen fick jag höra, att

mina älskliga vänner spritt ut, att det var syfilis. Jag blev både

rörd och smickrad över en sån artighet, jag har allt sen ungdomen

haft den uppfattningen, att bara verkligt förmögna och de högsta

samhällsposter beklädande personer ha nog råd och bildning att

veta sig fullt berättigade till denna kungliga sjukdom. En läkare

i Italien anvisade mig emellertid en rang, mer överensstämmande

med min mer anspråkslösa status. Han förklarade, att jag vrickat

svansen. Vi, stackars människor, ha ju, utom vårt själsliv förstås,

det gemensamt med hundar, rävar, vargar, möss etc., att vi ha

svans, fast instoppad i kroppen som i ett par mollskinnsbyxor,

och nu hade jag, när jag dråsade omkull på fyrskeppet, vrickat

mitt exemplar och därvid — nu kommer själva fina q — gillrat

upp en nerv. När så vännen i Öregrund satte in sina

Norrlands-nävar med full fart, hoppade nerven av, och jag steg upp som

Lazarus, tog min nerv och gack!22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Så enkelt är det här i världen, bara man träffar dem, som

veta, och att den italienska eskulapen visste, därom kunde inte

råda minsta tvekan, han var nämligen fascist, t. o. m. chef i

distriktet, och fascisternas lilla specialitet är ju att vricka hela

världens svans till rätta, och den här gubben var så in i helsike

fascistisk, att han inte ens accepterade något annat språk än

italienskan, som jag inte har mycket aning om, men så där under

hand lade han in ett och annat franskt ord, fast med stor och

tydlig motvilja, och på det viset var det, som jag äntligen kom

till klarhet och mina vänners syfilitiska storhetsdröm för mitt

vidkommande sjönk ihop till en liten svansvrickning. Men när allt

kommer omkring, är det om inte så fint dock mera sällsynt, till

och med i de allra finaste kretsar.

Men böta spåren av en svansvrickning, på det går

uppenbarligen även fascismen bet, för dem har jag haft gott av alltsen

händelsen ägde rum, ryggen låser sig på mig, och det var det,

som nu gjorde mig lite betänksam att göra de par tusen mil,

som en undersökningsfärd runt Sverige innebar.

Härtill kommo så slutligen följderna av jordbruksresan 1930.

Saken var den, att, när jag den gången klarat södra Sverige

och skulle sticka upp i mellersta, passade jag på att gästa min

vän från Konstantinopel, Gunnar Andersson, som gjort upp

affären med turkarna om det stora svensk-danska järnvägsbygget i

Mindre Asien. Vi hade kamperat i Konstantinopel eller Istanbul,

som det då började kallas, våren 1928, och han var en karl helt

och hållet i min smak, med stora men praktiska vyer, fantasi och

samtidigt klart räknande förstånd, dessutom en okuvlig energi,

djärvhet och uthållighet. Den mannen har gjort Sverige och det

svenska namnet ovärderliga tjänster. Gamle Wallenberg, ministern

där nere, sade, när han sammanförde oss vid en första lunch på

legationen, pekande på den alltid lika trygge Gunnar:

— Det där är Sveriges störste handelsresande!

Och det var en stor och berättigad komplimang.

Nu satt Gunnar på sitt slott Skagersholm vid sjön Skagern uppe

i kilén mellan Värmland, Västergötland och Närke, och vi hadeHÄRNÖSAND -SUNDSVALL

185

åtskilligt att prata om. När jag så kom in i det bekväma gästrum,

som jag fått mig anvisat — det var en hel del andra gäster där

också, mest utlänningar — och krupit i säng, tog jag Svenska

Dagbladet för att se, vad som hänt i världen, jag hade under

dagen inte haft tid att läsa några tidningar, men nu var det snart

gjort, den nämnda tidningen brukar ju inte speciellt pigga upp

livsandarna, och jag sträckte på mig, dels för att skaka av mig

Sv. D.-dammet, dels för att värdigt och väl bereda mig till

sömnen, då . ..

— Kors i jössu namen ...!!!!

Som en blixt hade något slagit ner i högra vadmuskeln, och,

när jag efter en god stund lyckats genom den ytterligaste

försiktighet och utriggandet av fingertopparna så långt från övriga

kroppkakan som möjligt, nå fram till det i kramp fastlåsta benet,

upptäckte jag till min outsägliga häpnad, att jag på en sekund

delvis förändrat form och strandkontur. En ny förtoning hade

gjort sitt inträde i min geografi, en knöl, så stor ungefär som

en tomat av det större formatet, hade skjutit upp som en vulkan

på vaden. Tja, där låg jag! Det var naturligtvis det fördömda

Svenska Dagbladet! Men vem kunde ana, att detta blad hade

någon makt! Det hade jag aldrig räknat med, och det här var

första och sista gången jag märkte den, den var i stil med allt

det övriga!

Nå, efter ett par timmars behandling av olika slag hade jag

fått ner svullnaden så pass, att jag hann få mig en liten snark

före nästa arbetsdag, men sen fick jag linka genom hela resten

av Sverige, och sen blev det massage i månader i sträck och

efterbehandling varje år. Och när jag kom hem, kunde jag inte med

vänstra ögat se mer än lite grums. Ja, det var att stega upp till

en ögonspecialist och sitta med strumpstickor instoppade i

ögonvrårna, i ett mörkt rum, ta blodprov för herr Syphilis igen,

Wassermann:

— Skadar aldrig! sa specialisten, jag fick ett intryck, att hela

världen till sist bara var syffe. Men jag var i alla händelser fri

— men från min gamla syn på vänstra ögat också! Synnerven22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

var spräckt, sa specialisten. Av allt det bländande solskenet på

resan, som jag i 9 veckor suttit och glott i. Och sen den dagen har

jag som ett spindelnät för vänstra ögat, fast jag fick "tvätta"

blodet genom att i några veckor dricka jod. Gud, vilken törst!

Jag trodde jag skulle dricka upp all svart vinbärssaft i Sverige.

Så jag hade alltså mina skäl att tänka mig för, innan jag sa

ja till Näsström, men till sist tog min obotliga nyfikenhet

överhanden, jag kunde inte hålla mig, det fick gå med pastoratet som

det ville! Och jag for, kom hem, och nu är jag lam i vänstra

armen, kan inte röra vänstra tummen utan att gny eller svära

och kan inte stöda på vänster knä. Det fick jag för att jag

sparkade grisen! Och hur alla de här äventyren komma att sluta till

sist, det får jag nog i tidens fullbordan se, men om den synen

blir så särskilt skojig, det blir en annan femma.

Emellertid! Jag ångrar mig inte ett ögonblick.

Bostadsresan gjorde mig definitivt till en annan människa. Jag

hade länge befunnit mig på glid från mina gamla positioner, jag

hade sett tillräckligt mycket bakom kulisserna för att inte vara

nöjd med ställningar ocb förhållanden i landet, men jag hade

inte ännu fått en klar överblick. Det var den, jag fick genom vad

bostadsresan visade mig. Sverige levde i en dröm. Alla drömde —

utom det verkliga s. k. folket. Det, d. v. s. folket hade jag, trots

min drängtid och allt det där pjollret, aldrig kommit riktigt in

på livet. Man hade spelat teater för mig. Nu spelade man inte

längre. Jag fick svenska folkets hjärta i min näve, dallrande som

ett litet halvt förfruset, förskrämt, hopplöst fågelhjärta.

Den känslan går aldrig mer ur mina nerver, ur min själ.

Folkhemmet? Pah!

Nu lurar mig ingen längre.

Nu ser jag därför också förhållandena här på kusten i helt

annat ljus än förr, det är inte längre idyller, det är ett liv på

gränsen till nöd, och när jag då tänker på överflödet i

Stockholm, ja, för resten i stort sett överallt inne i städerna, när jag

vidare tänker på de välmående bondgårdarna i t. ex. Skåne eller

Östergötland, som jag ser dem framför min inre blick från jord-HÄRNÖSAND -SUNDSVALL

187

bruksresan 1930, och när jag slutligen tänker på, hur dessa

förmögna och välsituerade yrkesutövare i riksdagen genom sina

ombud inte bara skydda utan stadigt befästa sin trygghet, och

detta i stor utsträckning just genom att hälla de fattiga och svaga

nere och kvar i deras elände, då blir det rött för ögonen på mig.

Hela min världsbild har kalvat. Jag har på gränsen till

ålderdomen fått se verkligheten i all dess vederstygglighet —- men

även något annat, det man kallat: de ringes rikedomar. Jag har

kommit det primitivt mänskliga inpå livet, den där känslan av

förskrämt fågelhjärta släpper mig icke mer. Jag minns på den

tiden jag läste Michelets "Franska Revolutionen", som ju numera

anses föråldrad, men som kom mitt hjärta att brinna, då undrade

jag i alla fall, hur ban kunde på detta sätt framställa "folket"

som något "gudomligt", det föreföll mig lite starkt och som en

konstruktion i samband med hans poetiska livsåskådning, men

sen jag sett in i svenska "folkets" intimaste liv, förstår jag honom.

Det ligger i "folkets" själ en tysthetens och tålamodets och den

naturliga inbördes hjälpsamhetens heroism, som totalt blåser bort

uppe på samhällets "höjder", den klyfta, som går mellan detta

"folk" och dem, som erövrat köttgrytorna, är icke bara av

ekonomisk natur, den klyftan är, skulle jag nästan vilja säga, klyftan

mellan ande och materia. Ju högre upp man kommer i samhället,

desto mer är den mänskliga anden försvunnen och ersatt med

intellektuell och social teknik, som vi låta lura oss av utider namn

av humanitet, men som mest är en skyddande förklädnad för

bestialitet. Det heter: rör vid ryssen, och asiaten kommer fram.

På samma sätt kan man säga: rör vid den humane rikmannens

intressen, och vilddjuret kommer fram.

Man förstår och uppfylls av Kristus i våra dar, endast oin

man får nåden att lyckas tränga ner till folket, men det är som

att göra en verklig djupdykning och en långvarig — man måste

vara tränad, och man måste kunna hålla andan och se i vattnens

och djupens fantastiska värld utan att förfasas eller förvirras.

Efter vad jag hört här i dag, efter alla de senaste årens

erfarenheter. . ., ja, ibland frågar jag mig: är hela detta liv bara22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

en prövning, är det i sig själv komplett meningslöst, får det,

endast sett i ljuset av en fortsättning, sin verkliga mening? Det

har nu alltid varit min syn på saken, och därför har jag inte kunnat

ta det på allvar, men nu har jag lärt att göra det, jag har känt

nånting, som jag inte kan uttrycka i ord, jag kan bara säga, att

jag har blivit gripen. Och det får räcka.

§ 4. Kl. 3.07 e. m.

Från Barsviken

kl. 3.05 e. m.

Det förefaller ha mojnat, och vinden har gått mera över på

västlig, stora vita moln sväva sommarslott, på denna sommarens

första officiella dag, i rymden, som näckrosor i en vitblå

glasskål, och den försenade pingsta-nolan tycks ha blåst halsen av sig.

Nu ha vi kvar Skeppshamn på Ästholmens norra sida, invid

fyren. * >

Alla barn i hamnen voro nere, när vi gåvo oss av. De hade fått

karameller och diverse och kommo nu med en knippa färskt,

doftande björklöv till farväl. När jag såg dessa fattiga ungars friska,

rödblommiga kinder och glittrande blå ögon, ja, då... Även

föräldrarna voro nere och viftade av oss, mössorna svängde,

händerna fladdrade.

En fiskarhustru sade, med tårar i ögonen och blicken på de

små, klädda i föräldrarnas sönderklippta och omsydda kläder:

— Vi ville så gärna tacka, men vi ha bara lite löv ...

Kunde man se vackrare och mer rörande — särskilt mot

bakgrund av vad jag tidigare i dag hört och sett av alla deras

bekymmer och svårigheter?

Sen, om jag berättar, vad jag sett och hört, i radio eller i bok,

så regnar det brev över mig:

— Djävla lögn från början till slut! Försök inte inbilla oss!

Du är mutad, din djävul! Packet gör aldrig annat än ljuger!

Dom har det briljant! Skäll ut dom djävlarna, det är det enda,

som biter på dom!

Jag tänker då på kvarnstenen i bibeln.HÄRNÖSAN D—SUN DS V A LL

189

Nu börjar sjön. hon rullar så pass. alt jag inte kan skriva mer.

Jag måste stuva.

Kl. 3.25 e. m.

Hård rullning. Vacker dag. Ett timmersläp på väg söder ut är

i alla fall ute. Lastångare i horisonten, norrgående, på lätten,

södergående, gula av trä och djuplastade. Det märks, att det är

skeppningssäsong, som börjat. När vi gingo upp, var havet tomt,

nu se vi båtar ständigt.

Hela tiden över Åvikebukten ha vi passerat skötlang,

markerade av flagga och korkboj: bandgarnsfiske, flottafiske.

Här en bild ur dessa fattiga människors liv:

Det var stum dysterhet över hamnen i morse. En fiskare i

Barsviken hade förlorat sitt garn på natten och gav sig ut att

söka det. Ännu, när vi lämnade hamnen, hade han inte kommit

tillbaka. 1 fjol hade samme fiskare varit ute för samma olycka.

Men när han återvände från sitt sökande ute på havet, fann han

näten i hamnen. De hade drivits in dit av sjön.

§ 5.

Skeppshamn.

Kl. 3.58 e. m. .

§ 6. Kl. 5.10 e. m.

Dessa fisklägen

verka över lag järnåldersminnen, i regel övervägande grå, med

fallfärdiga, lutande, delvis hoprasade bodar, där de utnötta,

stundom ett par tum tjocka golvplankorna ligga lösa och spela

som tangenter under fötterna. Kokhusen äro likaledes i regel

förfallna, en del ha reparerats och salts i stånd, en del nybyggnader

ha tillkommit, och, där så skett, försvinner fisklägeskaraktären

och landssamhälles-karaktären kommer i stället.

I de flesta hamnar har man kapell sen 1700-talet -— i regel

stängda och icke mer använda, stundom restaurerade och

bibehållna som kuriositeter för turister och trävaruöverklass. 1 som-22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

liga hamnar har man alltjämt kokhusen hopbyggda med

sjöbodarna och den gamla gatan eller hamnvägen bibehållen, i andra

ligga kokhusen isolerade. Rester av syrenbersåer kunna synas

liksom av gamla kryddgårdar. Man kan se en rostig lie med

ljusblått skaft på en vägg, men tittar man genom ett fönster in i en

förstuga, kan man få se en gammal motorbåtspropeller, ett

oljefat eller dylikt, det hela är en planlös sammanblandning av

gammalt och nytt, och det är huvudintrycket av alltsammans.

Här skulle jag råka en gammal fiskare, Kalle Rost, men han

fanns inte längre här, alla ha flyttat härifrån, hamnen är obebodd.

Vi fortsätta in till Sundsvall.

Jag satt och ritade gamla kapellet här nyss, och jag undrade

för mig själv, om möjligen någon av mina förfäder fiskat här.

De voro ju ursprungligen fiskare och borgare i Sundsvall, senare,

på 1700-talet skeppare, vid 1800-talets inbrott bl. a. under

Vivsta-varv. Kanske har jag i en tidigare tillvaro burits av dem kring

dessa bergknallar.

Jag har just pratat med en fiskare, som står i sin båt här intill

och stenar sina skotar. Han är den ende, som nu fiskar här,

men han bor en halv mil härifrån, vid "Färjan" och åker ner —

det är typiskt för nya tider — på cykel morgon och kväll.

Han säger detsamma som alla andra jag talat med tidigare:

— Del är bra med fiskeförsäljningsföreningen. Man får

åtminstone betalt för det lilla man får.

§ 7.

Från Skeppshamn

kl. 6.18 e. m.

Det har börjat mulna.

Kl. 6.30 e. m.

Ästholmsuddens fyr tvärs om styrbord. Skötlangens fanor speta

upp ur havet runtom som topparna av en sänkt lansiärarmé.

Härnö klubb tonar bort i norr, sjunker i havet, Bremön reser sig

i söder ur sin blånad, och Medelpads höga, långsträckta bergvallHÄK N ÖSA N1)—SU N DSV ALL

191

har nu definitivt avlöst Ångermanlands majestätiska kupolberg.

Snart är hela denna höga kust borta vid horisonten och än en

gång blott ett minne.

De vitblå rökarna från Sundsvallsbuktens industrier sväva i

väster mot solnedgången, och en liten bogserare drar ett långt

timmerlass rakt in i ett bländande guldfält, som solnedgången

lagt tvärs över Klingerfjärdens inlopp.

Det låga Sverige börjar snart. Jag känner mig trist och

hemlös igen — hemlös som alltid! På denna ruskiga planet.

Kl. 7.10 e. m.

Utanför Rödön kom tulljagaren upp emot oss, vände genom

vinden och har nu hållit sig en stund i vårt kölvatten men vände

nyss och gick norr ut. Vi hoppades, han skulle övervinna sin

betänksamhet och häkta oss som spritsmugglare.

—- Han tittade naturligtvis på namnet, Nuka Hiva, och trodde,

det var finska! sa Calle.

Men vi ha svenska flaggan uppe.

Kanske gjorde det saken än tner misstänkt.

Emellertid stäva vi nu, och guppa lite, utan konvoj, in mot

Sundsvall.

Ja. här var det alltså jag startade i livet! Jag kan se mig

själv gå ensam till fots en grönblek marsafton över den frusna

Klinger fjärdens is, åtföljd bara av en svart lurvig pudel, Jimblom

Pudelkvist Esq., som jag fått i present av det dåtida glada

Sundsvalls rolighetsminister, Sven Nilsson, till yrket fotograf. På den

tiden voro fotograferna mer eller mindre tokiga och uppehöllo

de forna glada och lättsinniga artistbohemernas ärorika

traditioner. Artisterna hade redan börjat stadga sig och bli

grosshandlare, och nu äro både artister och fotografer allvarliga som

döden, liksom hela livet.

Jag hade haft det fattigt och ohyggligt trist i Sundsvall och

lämnade stån med lättnad. Det skedde för övrigt på ett ganska

dramatiskt sätt, och därmed inleddes ett liv, som med tiden skulle

fä ganska mycket av både yttre och inre just drama över sig,

fast det har jag föredragit att hålla för mig själv.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Här kan jag ju gärna dra början, medan vi dallra in mot

stån. Hösten 1904 utspelades här inne i Klingerfjärden den s. k.

Sörvikskonjlikten. Det var under strejkernas, under Äkarpslagens

och under socialdemokratiens kamp- och genombrottstider — det

var just ingen affär eller någon rekommendation att vara "sosse"

på den tiden, så det syntes inte några professorer,

generaldirektörer, borgmästare, rådmän eller överhuvudtaget något

"herrskapsfolk" på den socialdemokratiska horisonten i de dagarna, inte, de

stucko försiktigt upp masttopparna, sen de röda fanorna i spetsen

för de svarta arbetartågen nått fram till samhällsportarna och

mässingsfanfarerna med "Internationalen" fått Jerikos murar att

falla. Då kommo de smygande i riksdagsnätten, sen det inte längre

var nödvändigt att visa sig öppet på första maj med "busarna".

Jo, man har hunnit se en del i alla fall av den här snygga

världen, när man börjar gå på de 60.

Emellertid! Vid Sörviks sågverk hade varit lång konflikt, och

ledningen hade till sist anskaffat strejkbrytare från Finland. Det

jäste i de ordinarie arbetarna, och så en vacker afton väntade

de ut strejkbrytarna och gav dem smörj.

Jag skall väl aldrig glömma den dag och stund, då

underrättelsen om det skedda nådde in till Sundsvall. Jag var i den

liberala Sundsvalls Tidning, vars politik på den tiden leddes av en

gammal Verdandist eller kanske snarare av två, dels tidningens

redaktionssekreterare Gustaf Petrus Österdahl, en sällsynt

karaktär, som för alltid inristat sitt namn i det norrländska frisinnets

historia, dels hans intime vän från Uppsalatiden, Karl Petter

Leffler, av den kända släkten, en musikbegåvning av Guds nåde,

den tidens ende sakkunnige teater- och musikkritiker i Norrland,

sedermera utgivare jämte den kände Nils Andersson i Lund av

svenska folk- och spelmanslåtar, upptecknade från folkets mun.

K. P., som hans signatur tecknades, var fruktad och älskad

av alla kringresande musik- och teatersällskap i landet. Han var

samtidigt tidningens ledarskribent. För ledarnas material och

innehåll svarade Österdahl, för deras syftning svarade ett förberedande,

ofta ganska stormigt resonemang mellan honom och K. P., ochHÄRNÖSAND -SUNDSVALL

193

Min start i livet. Tillsammans med min svarta pudel på marsch över Klinger-

fjiirdens is.

för själva utformningen svarade K. P., som hade en s. k.

finskuren penna. Och den här dagen var S. T:s redaktion en

sjudande och dånande vulkan — jag gav mig ut på reportage.

Då råkade jag på gatan min ständige kamrat på notis- och

reportagejakterna, "Nicke" i Sundsvalls Posten. Han var

hallänning och hade börjat sin bana hos den på den tiden vittberömde

Victor Larsson i Hallands Posten men var inte speciellt politiskt

intresserad och hade hamnat i den stockkonservativa S. P. Men

han hade i alla fall konkurrentavisans skadeglädje, dä det gick

medtävlaren illa, och nu nickade han dystert och menande:

— Jo, nu få ni det allt trevligt på Tidningen! Va säjer

Österdahl ? Han svär väl, så redaktionen rämnar.

Det blev ett herrans liv, de månaderna skall jag aldrig glömma.

Vi hade alla tiders rättegångsreferat, gamle trygge "Häger" alias

Oscar Hägerstrand — alla dessa äro nu döda, och nu är S. T,

en vanlig tidningsaffär under ledning av en skicklig

landsortstidningskung.

13 Nordström, Flugiga värld22 I. LUDVIG NORDSTRÖM

Den gången var det annat, då gällde del idéer, livsåskådningars

kamp på liv och död, och striden fördes vid detta tillfälle inför

rätta, uppe på Cellfängelset, därifrån "Hägers", endast för en

sättare läsbara, hieroglyfer runnö ner till officinen i en oavbruten

ström. Men så en sen kväll var han sjuk. och jag fick i uppdrag

att i hans ställe sköta rättegången.

Försvarsadvokat för arbetarna var en man, som ett tiotal år

senare vann en kort berömmelse som förfatlare till den bitvis

dokumentariskt förträffliga boken "Firman Åbergsson", under

signaturen Erik Fahlman. Hans vanliga borgerliga namn var

Sigurd Dahlbäck. Den kvällen skulle han i ett stort slutdiktamen

till protokollet sammanfatta hela sitt försvar för arbetarna. Jag

har ofta i minnet framför mig sett den lille grådaskige, till synes

obetydlige mannen, där han stod vid domarbordet inför den

fete, myndige domaren, skåning av den bredspåriga typen, som

jag minns honom, och egentligen specialist i vattenrättsfrågor,

om jag inte missminner mig. Dahlbäck hade gjort till sin uppgift

att riva sönder allmänna åklagarens påstående, att det rörde sig

orn ett planlagt överfall, han ville visa, alt det var fråga om ett

vanligt slagsmål, som uppståtl av överilning under ett gräl. Till

den ändan gällde det för honom att få klarlagt, att arbetarna icke

kunde ha stått på lur bakom en pråm, som låg fastfrusen i isen.

Han hade noga undersökt platsen, och vad de noggranna

tidsbestämmelser, som han framlade, kunde betyda, det har i ett

annat fall, det s. k. Östervålamordet, Eliel Löfgren visat, som

kan studeras i hans lysande bok: "Klockorna i Östervåla".

Men domaren hade tydligen inget sinne för denna exakta

försvarsteknik, han blev nervös och avbröt Dahlbäck med en brysk

uppmaning att hålla sig till saken. Det blev om möjligt än tystare

än förut i den skumma fängelsesalen, allas blickar riklades mot

den lille oansenlige advokaten, som, lugnt och stillsamt och utan

att låta rubba sig, med sin låga röst svarade:

Tillåter rättens ordförande, att jag gör mitt diktamen eller

icke?HÄRNÖSAND -SUNDSVALL

195

Ingen vågade andas. Då sade domaren efter en sekunds

tydligen häpen tystnad:

— Var så god!

När jag gick från fängelset tillbaka till redaktionen den kvällen,

hade jag fullständigt klart för mig, vad som menades med

politiska domar, advokaten hade totalt rivit sönder den förebragta

bevisföringen, men del var ingen, som ett ögonblick tvivlade på,

att detta var betydelselöst. Här gällde inte annat än att få fast

maktlösa varelser för att skrämma från efterföljd och dymedels

skydda en liten social grupp på andra gruppers bekostnad. Det

var det kanske ohyggligaste skådespel jag bevittnat. Det var icke

mord på kroppar, det var värre: det var kallt mord på själar.

I den snöiga, mörka kvällen grät jag för mig själv på vägen

tillbaka till stån, då ingen kunde se mig, men på natten skrev

jag en artikel, som skulle komma att avgöra mitt öde.

Föregående sommar hade det varit stor hembygds- och

sommarfest ute på Alnön, som vi just nu stäva in mot, och jag hade varit

referent. Högtidstalare var Ruben G:son Berg, som jag myckel

väl mindes från Uppsala. Bävande närmade jag mig honom, och

del var särskilt en viss sak det gällde, jag ville ha fram en del

frågor om Pelle Molin, som man från några håll belt mig

ombesörja. Berg sade:

— Skicka bara till mig, så skall jag ordna, att det kommer

in i Dagens Nyheter.

Jag hade skrivit, sänt honom, och det hade kommit in i 1). N.

och väckt hallå runt landet. Jag blev, som vanligt, redan denna

första gång jag framträdde, ordentligt nerskälld.

Nu skickade jag den nya artikeln också till Berg, men den här

gången vågade inte D. N. — nu gällde det allvar, inte, som

D. N. tyckte så mycket om, lite personligt tjafs! Men i stället

ringde ingen mindre än Branting en kväll, och artikeln inflöt

med stor rubrik i Soc.-Dem. Jag var inte alls sosse, och det kändes

lite konstigt för en figur, som i grund och botten aldrig haft -—

och sedan för övrigt heller aldrig kunnat få — något verkligt

intresse för politikens rävspel, men detsamma var det, jag måste22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

ut med det ruskiga jag sett och varna för följderna av dylik

ohederlighet. Att det blev ny skandal, att S. P. förespådde mig,

att jag skulle sluta i galgen, om jag fortsatte på denna väg, rörde

mig inte i ryggen.

Jag hade vaknat.

Strax efter denna artikel kom Ragnar Fehr upp hit till

Sundsvall för Frisinnade Klubbens räkning. Han skulle undersöka bela

Sörviksaffären. Bara hans namn fyllde mig med en otrolig

respekt. Han ansågs som ett första klassens geni. Han hade tagit

studenten ett par år före 111ig och i skrivningarna avlevererat en

bitande kritik på vers av alla de uppsatta ämnena. Det gällde

två utvägar för kollegiet, antingen: relegation ur skolan eller —

laudatur. Det blev laudatur! Och hans namn flög ut över landet.

Nu skulle jag få se detta snille.

Och vad hände?

Han, just denne avundsvärde och avgudade, hade min befrielse

ur Sundsvallstidens förnedring i sin hand. Han kom med

hälsningar från Zweigbergk, Branting och Hedlund i

"Handelstidningen", att deras spalter stodo öppna för mig, och när Fehr,

med vilken jag under ett par veckor tillbragt kvällarna, då jag

var fri från arbetet, i ett rus av intellektuell lycka, jag fick alla

kretsar i Stockholm avtecknade för mig, jag fick skildringar från

hans resor ute i Europa, han tände en eld i min själ, han

frigjorde mig från den förlamande känslan att vara dömd till

långsam död i detta fasornas Sundsvall, där jag icke hade en

människa att tala med, när han for, följde jag honom till tåget,

och just som det satte i gång, ropade han ut över perrongen och

dess folkhopar:

— Gör en bra skandal nu, Nordström!!

Tokfan! Jag visste inte, var jag skulle göra av mig, där jag

stod kvarlämnad ensam. Men sedan har jag kanske uppfyllt hans

önskan i överkant, fast lika lite avsiktligt i fortsättningen som

vid dessa första tillfällen. Det har råkat bli så, det är allt, och

det har inte alltid varit så angenämt, jag är dock människa, jagHÄRNÖSAND -SUNDSVALL

197

också, och tycker om lite frid och sympati — men det faller ju,

enligt tingens ordning, helt naturligt, inte en "bråkmakare" till del.

Jag tog emellertid min chans till ett större och andligt

värdefullare liv, sade upp min plats i tidningen, och, som jag icke

hade råd att kosta på mig skjuts till hemmet i Härnösand, gick

jag till fots de sex milen.

Det var mig själv på denna min promenad ur fångenskapen

ut i livet över Klingerfjärdens frusna och vita isfält, som jag nyss

såg för min inre blick, när jag tittade bort över dess solbelysta

vatten.

Kl. 7.25 e. m.

Bar. oförändrad. Termom. -j- 11° C., alltså 2 gr. mer än i morse,

men under dagen stod den högre än -)- 11, hur mycket kan jag

inte säga. Det är i alla händelser järngrått vatten och brungrå

sjuklig himmel med mörka moln.

§ 3.

Sundsvalls skärgård

och inlopp äro prickade av små sommarstugor, som fallet var i

Örnsköldsvik och Härnösand. Det är naturligtvis likadant i hela

Sverige.

Vi ha suttit pä akterdäck, i skinnvästarna och med yllehalsduk

om halsen. Så pass friskt är del, och så pass ha vi inte varit

inpackade sen rusket vid Norrbyskären.

Calle ville också ta farväl av den höga kusten och känner det

också lite trist att lämna de storartade scenerierna.

Inloppet öppnar sig.

Jag kan aldrig nalkas här utan all tänka pä stora branden

midsommaren 1888, dä många förlorade men vissa grundlade sin

förmögenhet. Ja, här finns historier i luften mellan dessa två

höga stadsberg.

Bara den om kungatelegrammet, dä stån brann, t. ex.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Den, som då var borgmästare i stån, hette, uppges del. Björk

och skall ha varit en mycket fin och hygglig man men inte precis

någon örn.

Stån börjar brinna, han telegraferar upp Lill landshövdingen

i Härnösand, som då var Ryding, en rasande duktig karl, den

siste riktige landshövding vi haft i länet.1 Men han var inte

speciellt gynnad av naturen, vad utseende beträffar, och så hade

han ett utvecklat sinne för Bacchus, ett drag, vilket, som bekant,

inte var främmande för den tidens högre ämbetsmän, som sågo

Jerusalems tempel närmast i Hasselbacken, där de också firade

täta gudstjänster, med följd bl. a., att de i regel fingo, med tiden,

samma färg i ansiktet som de röda fårskinn, som de

tempelbärare satte på sig, vilka buro den heliga arken, för att skydda

sig mot innanmätets förgörande kraft — man liar ju i våra

tekniska dagar trott, att arkens innehåll var radium, men de svenska

1800-talsämbetsmännens innehåll torde bättre karakteriseras med

ordet: Konfonium, som var mycket omtyckt på den tiden, både

ordet och saken.

I samband med denna lilla karakteristik av bemälde

ämbetsmän bör inle heller förgätas, att en stark motsättning av gammalt

datum existerade mellan de statliga och de kommunala

ämbetsmännen, och den var på Rydings tid särskilt påfallande just i

Härnösand, som regerades för att inte säga ägdes av sin

myndige borgmästare, mångmillionären C. A. Fröberg, ett första

klassens original. Han ansåg sig först och främst utan synd,

vilket gjorde, att han aldrig kom i domkyrkans

högmässogudstjänst förrän syndabekännelsen var läst, och fann han då, alt

man satt sig på den plats, som under den stränga

"bänkläggningens" förgångna tider varit förbehållen stadens borgmäslare,

ställde han sig demonstrativt i gången just utanför den bänken.

Och blev stående där till högmässans slut.

Han kunde icke vistas i samma rum som länets hövding och

att bjuda dessa två matadorer till samma fest var olänkbart. Så

1 Skrivet 1939! Nu ha vi äntligen fått en bra hövding igen, i Arthur

Engberg.HÄRNÖSAND -SUNDSVALL

199

en vacker dag avled landshövdingen, och nian underrättade

borgmästarn. Då sade denne på sin utpräglade Ängermanlandsdialekl

och på sitt ryckiga sätt:

— Ja, si. . . tänk! Jag . . . Jag . . . hadde en dräng, jag, som . . .

som söp ihjäl sig!

Punkt och slut. Det blev hela kommentaren.

Nå, Sundsvall brinner alltså. Ryding skyndar dit, å dragande

kall och ämbetets vägnar, och Björk, som alldeles tappat huvut,

telegraferar till kungen:

"Staden i lågor, landshövdingen ankommen, en förfärlig

anblick."

Just nu passerade en racer för fullt och vräkte upp sjö alldeles

inpå oss. Det är inget fint sätt, men det är typiskt Sundsvall —

det är. som om han vetat, att jag var ombord, jag eller någon

annan Härnösandsbo, det är ju en gammal, det förefaller

outslitlig fiendskap mellan de två städerna. Härnösand ser ner på

Sundsvall från sin klassiska bildnings svindlande höjder,

Sundsvall på Härnösand från sina staplar av pengar, men det är nog

ganska knalt nuförtiden både med det klassiska i Härnösand och

med penningstaplarna i Sundsvall, så jag tycker de båda

kumpanerna borde kunna räcka varandra handen.

Kubiken borgs-området, som vi just nu passera, ser ruskigt ut,

en ruin, och lika ruskigt är det att se de nakna skorstenarna i

rad inåt Alnösundet efter nerlagda sågverk. Men låt oss hoppas,

att det bara innebär, att ormen byter skinn och att nya, än större

arbetsuppgifter förberedas och stunda, vad tiden lider.

Vi ha just passerat Tjuvholmen. Jag pekade på den och sa

till Calle:

Den där holmen ägde min farfar på sin tid.

— Jaså, sa den oförbrännelige rospiggen. Har du tjyvar i

släkten också!

Det var precis en replik för infarten hit.

Fy tusan, vad det är kallt, fingrarna äro stelfrusna.

Kl. 8.15 e. m.

Sundsvalls hamn, Selångersån.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

2 juni. Fredag.

§ 1. Kl. 12.35 natten.

Sundsvall.

När den siste tidningsmannen gått, strax fore 12, började en

gitarr klinga från kajen. En skåning ville hylla Calle, kamrat

i en sångare-sammanslutning, och — kanhända även ha en

nattgrogg ombord, men vi äro allvarliga herrar, och Calle avstyrde

med roslagisk tysthelsdialektik det, som kunde fått katastrofala

följder för morgondagens arbete, och nu lägga vi oss lugnt, trötta

av dagens många spännande inre och yttre upplevelser och med

samvetet så rent som på små oskyldiga barn.

§ 2. Kl. 10.45 f. m.

Vädret.

+ 13° C. Bar. 765. Grått. Svag NV.

§ 3.

Helvetet.

Vi ligga i Selångersån, vid Tivolibron, och här har varit full

trafik från före sex i morse.

I går kväll hade vi först Nya Samhällets och sedan Sundsvalls

Tidnings representanter här, den senare vid 12-tideii, sä det blev

sent.

Nu på morgonen har Giovanni Lindeberg tittat hit men

återvänt till sitt skolarbete. Sen kom Axel Eriksson, hamnarbetare och

ledamot av stadsfullmäktige, en präktig, stabil man. Han tillhörde

de på förhand från Folket i Bild underrättade. Han har just

återgått till sitt arbete men återkommer kl. 1 till lunch, då vi få

resonera om arbetslöshetsproblemet här i stån och orten. Nu

ska jag upp till fiskeförsäljningsföreningen.

Kl. 4.10 e. in.

Det blev en lång dag. Här få vi bara ligga och vänta. Vänta!

Det mest avskyvärda jag vet. Om jag skall föreställa mig helvetet,HÄRNÖSAN D—SUN DS V A LL 201

så inte tänker jag mig några så idylliska och poetiska plågor, som

dem den gode gossen Dante lyckades väcka sin samtids strålande

förtjusning med. Nej, helvetet för mig, det är att sitta i evigheters

evighet och förgäves vänta samtal i en telejonhytt.

Det, som i våra dagar betecknar det verkliga skiljestrecket

mellan de rika och de fattiga och som gör de förra till verkliga

jämlikar med Medeltidens "milsoudier" eller millionär, det är en

enda sak: clen, som är rik, behöver inte vänta. Han behärskar det

reala, det enda reala kapitalel i våra dar: sin tid eller kort och

gott tiden. Den fattige måste stå i kö vid biljettluckan, på

spår-vägsrefugen, vid busshållplatsen, han får vänta i lotteri- och

systembolagskön, i konsumkön, i kön på postkontoret, vid

skärgårdsbåtens landgång, på dansbanan, kort sagt varhelst han rör

sig. Ingenstans får han röra sig fritt efter stundens och

ögonblickets ingivelse, han är inte själv herre över sin tid, och därför

är han i verkligheten inte heller det, han i sitt demokratiska

högmod eller, säg kanske snarare, i sin naiva inbillning, att all

demokrati är = frihet, tror, att han är eller just: fri. Oj, oj, oj! Han

är en slav, ty han är inte herre över sin egen tid, d. v. s. över

sina egna rörelser en gång.

Det är däremot den verkligt rike. Hans lyxbil, hans chaufför,

hans snabbgående motorbåt och dess mekaniker, hans flygmaskin

och dess pilot, hans enskilda rum på restaurangen med speciell

betjäning, hans checkbok, hans tjänarstab, hela denna apparatur

har bara en uppgift: att ur samhällets massa av bunden tid

frigöra tillräckligt mycket frihet från detta slavok åt honom, för

att han skall känna sig och även vara, inom gränserna av

teknikens nuvarande utveckling, egen herre över sin tid, eller som

det heter, fast man aldrig tänker på vad det innebär, sin egen

eller oberoende.

Det är hemligheten på bottnen av vår tid, här är förklaringen

till vad man kallar fartens tjusning, det är i sista hand

ingenting annat än tjusningen av att kunna på ett ögonblick befria sig

från känslan att, som de andra, vara slav, alt vara sin egen herre

eller kort och gott: herre.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Här sitter jag nu och är allt annat än herre, jag känner mig

i allra högsta grad som en typisk slav, i samma fördömelse som

massan av mina stackars samtida.

Jag har varit upp och hälsat på Oscar Knausl i hans lilla

kontorslya mellan matsalen och kassan. Lika glad, lika vänlig som

vanligt och lika nervös, lika upptagen:

— Stor middag, förstår du, kära Lubbe! I festvåningen.

Hundrafemti personer. Dans och baluns. Hela programmet

fulltecknat. Kan jag hjälpa dig med nånting? Allting, vad du vill

ha, säg bara till: bensin, bilar, motorbåt, segelbåt, chaufför,

allting kan ordnas utom sprit, det serveras numera bara i hemmen,

av eleganta damer i smoking, sminkade både där det syns och

inte syns, för du förstår, man vet aldrig i dessa opp- och nervända

lider, vad det blir som syns eller inte syns till sist. Men på

krogen! Sprit!!?? Aldrig, min gosse! Där serveras te och små

sockerpullor! Fantastiskt, min bror, men sant. Det är den s. k.

tidsandan, förstår du . . . Nej, för höge fan, här står jag och

pratar bort en dyrbar tid... Amalia! Hon, du! Amalia! Hon

varken hör, ser eller fattar och har lika förbannat i sin ungdoms

och krafts dagar haft lika många kärlekshistorier, som det är

gäster på bela Knausl numera under loppet av ett halvt år. Det

var tider, det, ack, vi, arma stackare! Amalia! Hon hör inte...

Tjing, gamle gosse, plikten kallar sin slav!

Och borta är han soin vinden . . . men i fjärran hör jag som

ett eko över en stilla skogstjärn eller som ekot från det fjärran

1800-talet:

— Amalia! Amalia! Flickor, var fan är Amalia? Var är

silvret, linnet, porslin . . .

Och en kör:

— Här, källarmästarn! Här! Hon är här!

Ja, maken lill Oscar finns inte söder om polcirkeln, nej,

knappast norr om ekvatorn. Och så Helga, då, hans hustru! Henne

beundrar jag. Den trygga, evigt orubbliga tallen ytterst på den

evigt lika stormompiskade klippudde, som är Oscars liv! Jag

var en gång kär i Helgas syster, del var samma kärnvirke, ochHÄRNÖSAND -SUNDSVALL

203

hon är del enda vackra minne, jag har från Sundsvall, och hade

inte den förbaskade Sörvikskonflikten kommit emellan och Ragnar

Fehr och Zweigbergk, Branting och Henrik Hedlund, så vete

gudarna, hur det gått, kanske hade jag nu varit chefredaktör för

"Tidningen" och kommunalpamp och riksdagsman och allt sånt,

som man ska vara, då man inte snurrar omkring i livet, som

jag har gjort. Men jag passar varken till chefredaktör eller till

riksdagsman, det är inte den skärvan jag har i ögat.

Men detta svenska folk, detta svenska folk!

Jag var inne i busstationens väntsal här i hamnen, det här

uppges ju vara Sveriges största busstad. Efter det besöket skulle

jag vara frestad att sätta bindestreck mellan de två s-en i ordet,

alltså: bus-stad.

Det var förskräckliga typer. Vilka fysionomier, vilka röster,

vilka skrämmande kötteder mellan vartenda ord. Jag svär

understundom, fast jag faktiskt inte får svära hemma, det halkar med

ibland i hastigheten, men det är dock inte mer än på sin höjd

en och annan korint i kakan. Här var det bara korinter, och

vilka!

Detta kapitel med svordomarna är faktiskt värt mer

uppmärksamhet, än man ägnar det.

Det är ett par saker, som därvidlag först och främst chockerar

mig, och det är den utsträckning, i vilken damer svära och vidare

högt bildade mäns kötteder. Det är självklart hopplöst att söka

fä en ändring till det bättre inom "folkets" kretsar, så länge

man inte kan peka på, att det bland bildade och tongivande

personer aldrig förekommer exempel på denna fula och smaklösa

ovana, som är en kvarleva från råare förhållanden.

Det är naturligtvis med svärandet som med sexualkulten i våra

dar. Den är ett typiskt tecken på, att vi befinna oss i en stor

världsåskådningskris utan fasta normer för liv och uppförande.

Det har i historien alltid varit sä, att, da ett intellektuellt system

nötts ut, så har själen som en sten sjunkit ner till livets

botten-funktioner för alt börja om från början och steg för steg

mödosamt arbeta sig upp till andens högre regioner. Det senaste seklet22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

har varit en dylik upplösningsprocess, under vilken det sexuella

därför också ständigt vuxit i styrka för att slutligen framstå som

tillvarons enda fullt säkra värde. Men därmed har hela den forna

överbyggnaden av lagar och normer vissnat bort, och allt elände

i nutidens värld är ingenting annat än ett logiskt uttryck för

sexualitetens numera ohämmade makt över mänskligheten,

sexualitet då fattad i sin vidaste bemärkelse som förvärvsbegär, förvärv

av njutning i alla former, ty sexualiteten är icke, som folk tror,

en, så att säga, lokal kroppsfunktion, den är en företeelse, som,

då den släpps lös, omfattar och behärskar hela själslivet och

inriktar och bestämmer alla handlingar.

Jag har i mitt minnesgalleri en bild på detla område, som

jag aldrig kunnat frigöra mig från. Den går jämnt 30 är tillbaka.

Det var, då jag först gjorde mitt inträde i den kulturella

Stock-holmssocieteten. Det var en lunch på Rosenbad, två gifta par, två

skilda damer och undertecknad. De båda paren och de skilda

voro alla mer eller mindre tongivande personer och ytterst

representativa för det dåtida Stockholm, en av herrarna kom med

tiden att spela en mycket framträdande roll i landets liv.

Samtalet gled nästan ögonblickligen in på erotik, och där

förblev det fastlåst som förhäxat. Huvudintresset kom att ägnas en,

som jag förstod, kardinal social fråga, nämligen kvinnans

absoluta rätt all vid samlag erfara njutning. Eller, som de sade: spasm.

Jag deltog icke i diskussionen, det föreföll mig dels, att cletta

var en fråga, sotn respektive parter lämpligast borde göra upp

i enrum, dels, att det var osmakligt att inför en person, som för

första gången befann sig i kretsen, diskutera dylika i mina ögon

ytterst sekundära frågor. Det fyllde mig kortast sagt med ett

bottenlöst äckel, som jag sedan aldrig mer kunde övervinna. Del

förstärktes än mer, då jag så småningom märkte och förstod, att

hela diskussionen i grund och botten var ett förtäckt rätt "hångel",

ett slags sexualitetens "satisfactio vicaria".

Jag miste fullkomligt aptiten och sökte finna någon

förevändning att lämna sällskapet men kunde inte ulan måste stanna.

Den lunchen grundlade ett förakt för dessa kretsar, som jag aldrigHÄRNÖSAN D—SUN DS V A LL

205

sedan kunde frigöra mig från och som, i lidens fullbordan, då

det fått mogna, bulnade ut i, att jag bröt med hela detta liv.

Skall jag döma efter litteraturen och efter domstolsprotokoll

och muntliga berättelser, har utvecklingen sen de dagarna

fortsatt i den redan då klart angivna riktningen, och nu är

sexualiteten allenarådande.

Nu har det emellertid alllid varit så, att det, som konstituerat

den ledande eller s. k. "överklassen", har varit det sexuellas

behärskande genom viljan och dess påbud, vilka sedan blivit

normer och mer eller mindre absoluta bud för de ledda skikten av

samhället eller den s. k. "underklassen". Överklassen har med

andra ord innehaft sin ställning på grund av disciplinering av

just precis sexualiteten, endast genom denna förmåga av disciplin,

syftande till ett andligt liv, d. v. s. ett liv av högre organisation

med fullare tillfredsställelse, har denna överklass möjliggjort sin

dominerande ställning i samhället. 1 samma stund den fallit offer

för sexualitetens lockelser, har dess ledarställning börjat förlora

sin bärande inre kraft och därmed sitt berättigande, upplösningen

har börjat sitt verk, och därmed har samhällets inre

konstruktionsstomme rasat, det intellektuella och andliga livet har

upplösts, och sexualiteten ensam har stått kvar.

Men därmed har följt ett annat fenomen. Man skulle kunna

måla vad som händer, allra bäst genom all säga, att samhället

har kalvat som ett underifrån uppfrätt isberg, så att bottensatsen

kommit överst. Det vill säga: underklassen, som förr letts av

överklassen enligt strängt viljebetonade normer, tar nu i sin tur

ledningen över den maktlösa f. d. överklassen och gör sexualiteten

till enda norm.

Det är på den punkten vi stå just nu!

Den viljefrämmande och genom sin sexualbestämda

livsinriktning i sista hand till sitt väsen destruktiva underklassen ger det

aktuella samhället dess upplösningskaraktär, livsvanor och alla

andra vanor få sin karaktär nerifrån, överklassen svär som busar

och busarna vråla som djur, deras enda form av artikulerade

ljud är kötteder.22 I. LUDVIG NORDSTRÖM

Jag har suttit uppe på däcket, medan jag gäspat och väntat,

att våra passagerare skulle komma, och fördrivit tiden ined att

tänka på dessa elementära sociologiska fakta.

Och nu kommer gubbarna, gudilov, så vi få ge oss i väg och

jag befrias från dessa dystra tidsbetraktelser. Jag säger närmast

som karln till flickan:

— Gråt inte! Det är djäkligl nog ändå!

En sån liten piruett får man kanske tillåta sig.

Fast det borde man ju egentligen inte!SJÄTTE KAPITLET

Sundsvall—Hudiksvall

§ 1. Kl. 6.24 e. 111.

Sundsvall klart.

Ja, det var alltså gamla skojaren Sundsvall, det!

Nu är det klart, vi äro loss, motorn sätts i gång. Obeskrivligt

skönt.

§ 2. Kl. 8.12 e. m.

Lörudden.

Och nu ha vi Lörudden, mittemot Rremön. Just anlända hit

efter en blåsig färd, bland vittoppiga, fräsande vågor.

Kl. 8.42 e. m.

Som passagerare hit hade vi fiskeriinstruktör Olsson,

ordföranden i Sundsvalls fiskeförsäljningsförening, T. Sällstedt, och

ingenjör Jonsson i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, som sysslar

med byggandet av fiskehamnar här.

Det blåste frisk NV kuling, och vi fingo rulla lite för

lårings-sjö. Stormvarning var utfärdad för kuststräckan Hudiksvall—

Haparanda. Himlen var mörk och lömsk i horisonten, om babord

över Tynderölandet klar men fräknig av små ilskna moln, och

när vi rundade udden in till hamnen, lyste molnbankar över

varandra ovan Sundsvallsbergen, som sträckte sig genomskinliga och

ambrafärgade med gul solrök, i vida fjärran. Det var vackert

men kallt och ovänligt.

Dagen hade gått med intervjuer, först med instruktör Olsson,

som gav mig värdefulla upplysningar om allmänna förhållanden

i fisket, sedan med Eriksson, vid lunchen, som gav mig dito om22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

arbetslösheten, och slutligen med ordföranden i Alnö

arbetslöshetskommitté, Gunnar Krigsman, en trygg, blåögd, allvarlig man,

som kunde allt om Alnön.

Så ringde jag hem uppifrån Knaust, ordnade med pengar, satt

sen och filosoferade ombord, till dess gubbarna kommo, och så

startade vi i rykande blåst hitut.

Här ha vi nu en modern fiskarhamn i Norrland, en

modell-hamn, som jag i morgon skall studera, och upplysningar skall jag

ta från en fiskare Johan Simonsson.

Men nu kokar Jansson potatis och steker strömming. Calle är

uppe och telefonerar, och jag är ganska trött efter en kort natt

och en lång dag.

3 juni. Lördag.

§ 1. Kl. 4.35 e. m.

Vädret.

Varm dag, mojnande vind. Sol, något disig. -|- 12.5° C.

Bar. 763.

§ 2.

Min själs landskap.

Här skulle jag kunna säga, att min själ har sin sydgräns. Dess

norra gräns går vid Husum i norra Ångermanland. Det beror på,

att så pass omfattande är omkretsen av min barndoms och

ungdoms minnen.

Vad Lörudden angår, så förhåller det sig helt enkelt så, att

gubben far brukade berätta om en sin studentkamrat, sedermera

amiralitetsrådet, eller något i den stilen, Dahlin, en fattig pojke,

som efter att ha tagit studenten i Härnösand, tillbragte sommaren

här ute i detta fiskläge som något slags sominarpräst. För det

uppbar han en viss kvantitet strömming, som han sålde i

Sundsvall, och på de pengar, den inbragte, klarade han sedan en termin

eller ett läsår, jag minns inte vilketdera, i Uppsala. På något vis

påminner mig den berättelsen om Louis de Geer, då han som

ung exiraordinarie måste springa ut på gatan och titla på ettSUNDSVALL- HUDIKSVALL

209

kyrktorn i närheten för att få veta liden — han hade ingen

klocka själv.

Det var det gamla fattiga Sverige. Mot den bakgrunden

tecknade sig ett samtal mellan två unga män här på kajen bredvid

oss som en rätt bra avståndsmätare mellan våra dagars Sverige

och samma land för hundra år sen.

Den ene av de två håller på. att fattigdomen är lika stor nu

som i hans ungdom, men den andre svarar:

— När jag var barn, då va dom så fattiga, så dom fick,

förbanna mig (observera svordomarna i ett kör, en svensk utan

svordomar är lika hjälplös som en krympling utan kryckor, det

är tydligt!) så dom fick inte så mycket som kaffe och brö, men

nu får dom fattiga också kaffe och brö, och det ä samma folk.

Så inte fan ska man klaga nu!

Havet börjar kavla ut sig, luften har stillnat, och, så snart Calle

slutat laga bordet från akterdäck, som ban lyft i land och nu

sandpapprar, medan han girigt avlyssnar samtalet mellan de båda

karlarna, sticka vi i väg vidare söder ut, få se, om det blir till

Grans fyrplats eller till Mellanfjärdens fiskläge i Jättendal, första

station på Hälsingekusten.

§ 3.

Från Löran

kl. 4.55 e. m.

Detta fiskläge — som nedbrann helt och hållet med undantag

för några bodar, år 1910 — gör icke intryck av fiskarhamn på

samma sätt som hamnarna i Ångermanland. Hus med brutna tak

och klädda med spontade bräder, strukna med engelskt rött, i

sommarville- och kåktyp ge det hela karaktär av Hagalund, medan

den moderniserade hamnen ger inlryck av Västkust. Brytningen

mellan gammalt och nytt och avsaknaden av färdig ny form ha

därför här varit mer påtagliga än på något håll tidigare.

Jag tänker på, vilka verkligt vackra samhällen, som skulle

kunna pryda denna kust, om de under den här resan omdebatterade

centrala fiskehamnarna en dag skulle bli realitet. I så fall syns

14 Nordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

det mig vara det största, viktigaste och samtidigt svåraste

problemet att förena fiskarbefolkningens krav på praktiska

anordningar, svarande mot vad generationers erfarenheter lärt, med

de icke mindre viktiga kraven på tillfredsställande stil.

"Stil" är nu ett utnött ord, under vilket snart sagt vad som

helst kan stoppas in, och jag tar det endast motvilligt i pennan,

men för ögonblicket hittar jag inte något annat eller bättre. Jag

har emellertid under denna färd hunnit se, hur den moderna tidens

inmarsch i fisklägena ackompanjerats av ett sorgligt

byggnadsförfall. Tänk t. ex. på det nya Ulvöhamn, ja, även i Järnäs uppe

i Västerbotten såg jag samma fenomen, och jag väntar mig

ytterligare exempel, allteftersom resan fortskrider. Det är särskilt två

saker jag i detta sammanhang tänker på, dels de brutna taken

och dels den spontade väggbeklädnaden.

De brutna taken äro en allvarlig historia inte bara för

fisklägena utan för hela landet. Bakom den "stilen" ligger en

felkalkyl. Man tror, att man genom att bygga på det sättet vinner

mera utrymme. Professor Sundahl, vilken, som K. F:s

arkitekt-chef i många år, haft tillfälle skaffa sig en säker och omfattande

erfarenhet, har klart visat, att denna uppfattning vilar på ett

fullständigt missförstånd och i sista hand bottnar i okunnighet i

byggnadskonst. Man uppnår, enligt honom, precis lika bra och

dessutom mycket mer ekonomiska utrymmen — tänk t. ex. bara

på svårigheten att uppvärma den stora luftkubiken under de

brutna taken, vilket därför i regel medför, att dessa utrymmen i

form av "vindar" bli kallrum, som om vintern bli ett extra kors

för dem, som bo i huset, och som för större delen av året göra

dessa utrymmen komplett oanvändbara — alltså, inan uppnår

bättre effekt med vanliga tak. Vad det gäller är alls inte något

trolleri med taken utan helt enkelt en klok planlösning, ordnandet

av rummen på sådant sätt, att de ur både ekonomisk och

trevnadssynpunkt ge största möjliga valuta. Det är på den punkten

det alltid brister, då "folket" bygger själv. Det har vuxit upp i

det s. k. "finrumssystemet", d. v. s. med endast köket som

varm-rum om vintern, allt annat avstängt, oeldal och iskallt.SUNDSVALL- HUDIKSVALL 211

Jag minns från ungdomen, då man levde på skidor och använde

varje chans, som fanns, att komma lit i skogen och bland bergen.

Då var det en tjusning utan like att komma till de små

torp-eller bondstugorna och se rimfrosten på alla fönster, hela

rut-kvadraterna falla, och så där intill de immande köksfönstren. Det

var en bild på en och samma gång av den bitande kyla man

lämnade och den sköna värme, man län-gtade till och nu skulle

få stiga in i.

"Folket" har fram till våra dar funnit detta system inte bara

riktigt utan så att säga av själva naturen anvisat. Det har gjort,

att man aldrig egentligen räknat med värmeproblemet, man har

bara tänkt på utrymmena. Barnen ha vuxit upp, och den nya

tiden har fordrat större individuell frihet och svängrum för dem,

ja, då har det enklaste varit att lyfta lite på taket genom att

bryta det och smälla in ett eller ett par vindsrum, och så har

den saken varit kirrad, på enklaste sätt. I värsta fall har man

satt in en kamin, och då har man tyckt sig ha det riktigt

"herr-skapsmässigl".

Och vad exteriören beträffar, så har man antingen inte alls

tänkt på den, eller så har man följt en modell från "stån", eller

kanske från något "samhälle" och i samma stund varit rasande

stolt över att ha fått det lika "fint", som man har där.

Det är med andra ord nödvändigt både ur praktiska och

"estetiska" synpunkter, att denna bebyggelse ställs under en

sakkunnig kontroll i helt annan utsträckning, än nu är fallet. Man

får vänja sig att utgå från den engelska synpunkten, att bostadens

inre bestämmes av ägaren, men att dess exteriör i viss mån är

samhällets angelägenhet.

Jag minns en "villa" i Ångermanlands kustbygd för några år

sen, den hade alla en s. k. "snickarglädjes" olika agremanger:

brutet tak, spontade väggar, plåttorn som det kära upp och

nervända brännvinsglaset, veranda, alltsammans — men i sin yrande

byggnadsglädje hade man glömt trappan upp till övre botten!

Men vad gjorde det? Rummen skulle ju ändå vara kallrum: man22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

smällde upp en trappa utanpå huset, mitt i spenaten, d. v. s. mitt

på väggen. Den "villan" borde ha sparats på ett

hembygds-museum till eftervärlden som ett monument över vår tids

byggnadskultur på Sveriges landsbygd.

Man får emellertid inte släppa arkitekterna fritt och utrustade

med absolut maktfullkomlighet på detta lockande grönbete. Då

kan det gå lika illa åt andra hållet! Jag tänker på, vad

Simonsson nyss inne i Lörudden berättade om, hur Väg och Vatten

byggt den nya hamnen där — så att bryggorna blivit för höga,

varigenom onödigt besvär och vantrivsel i arbetet blivit följden.

Och detta trots protest från fiskrarna, medan arbetet pågick. Få

arkitekterna för stor makt, så är det fara värt, att de söka

realisera vissa stela standardidéer utan alt ta hänsyn till varje hamns

individuella egenheter.

Utgångspunkten måste vara folkets och arbetels behov,

hamnarnas traditioner och fiskrarnas samlade individuella

erfarenheter. Man får inte rusa, och man bör se till atl behålla så mycket

som möjligt av det, som redan under gångna perioder

experimenterats fram, ty vad som nu i form av allmän stilförskämning

håller på att ske, det är ett oorganiskt avbrott just i traditionen,

vad en klok övervakning främst har att göra är atl rädda

traditionen, d. v. s. dyrbara erfarenheter, från att, till fiskrarnas egen

ofärd, gå förlorad.

Planen att bygga nya, centrala fiskehamnar är med ändlut ord

en krävande uppgift, det är, vad jag redan nu ganska klart och

tydligt ser framför mig.

Ja, det var det, det! Det är elt av de resultat, jag uppnått här

i mina egna områden. Nu överskrider jag deras sydgräns, och

redan här börjar jag känna det sydligare, mer formalistiska

Sveriges första utstrålning. Jag är inte längre:

— Noschström!

Eller:

— Noschströmmen!

Jag är — fy tusan:

— "Doktor" Nordström!SUNDSVALL- HUDIKSVALL

213

Nu stäva vi mol Jättendal i jämn, sövande akterlig dyning.

Jag skall ställa mig på kant en stund, det har varit en rätt

arbetsam vecka.

Kl. 6 e. m.

Det var skönt!

Nu dansar hon igen. Och! Nu känner jag mig tillhaka i

Egentliga Sverige, Sydsverige.

Bremön, just, är för mig gränsen. Söder om den falla bergen

ihop i sina fack som fällknivar, människorna också, och mitt

Norrland är slut.

Det har grånat också i luften och känns kyligt. Bra, att vi

startade, himlen ser lite osäker ut, och barometern sjunker.

Kl. 6.07 e. in.

Vi ha Gran för om tvärs, babord, och Norrfjärden dito,

styrbord. Vitörarna och Jättholmarna tona fram ur horisonten.

Det har vuxit upp sydlig sjö och vind, vindrutan på

kommandobryggan är besprutad, och frågan är nu, hur det ställer sig med

hamnförhållandena i Jättendal. Jag har aldrig varit där, Jansson

för länge sen. Kortet visar grunt stenigt vatten och inget skydd

för sydlig. I värsta fall få vi gå på Kuggörarna, där är prima

hamn, men jag vill inte gärna försaka Jättendal, eftersom en

viss dragkamp i laxfisket uppstått mellan norra Hälsingland och

Medelpad. Jag vill höra lite om den.

Calle fernissar borden på akterdäck. Jag känner mig lealös.

Cigarren hänger i munnen på honom. Hela dagen. Liksom

cigarrcigarretten i mun på Jansson och cigarretten, cigarrcigarretten

eller cigarren i mun på mig. Det är sjöliv.

S 4. Kl. 6.55 e. m.

Hälsingekust.

Tvärs Vitörarna. En rödmålad stuga och en samling grå på

norra nakna sandspetsen av ön. Det syns, hur sydliga sjön slänger

runt om udden och bryter över stenar i vattnet.

Det är femte — om inte sjätte — gången jag passerar här i22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

motorbåt. Varje gäng liar jag velat gå i land och rita detta

ödsliga, övergivna fiskläge, varje gång har det varit för sjöigt.

Det är en otäck kust bela vägen ner från norra

Hälsingegränsen och till Öregrund. Liksom från Skags fyr, strax norr 0111

Örnsköldsvik, upp genom bela Kvarken.

Här är det väldiga, långsluttande, blygrå strandmoräner, som

sträcka sig långt upp i skogarna, och i strandkanten ligga enorma

isolerade flyttblock och inte bara där, de ligga också ute i sjön,

delvis uppe i dagen, delvis under vattenytan. Man är aldrig säker

på denna kust, och till på köpet bar den dåliga hamnar. Del

ligger ett dylikt block väst om Prästgrundet i gattet mellan det

och Söderhamnslandet, och hela vattnet innanför Storjungfrun,

mellan Kusön och Kusö kalv å ena sidan och fastlandet å den

andra är bara sandbankar, med farleden som en kanal i ett

deltaland.

Det är bara Medelpad, särskilt norr oin Sundsvall, och

Ångermanland upp till Skag, som ha rent vatten, på hela

Norrlandskusten, men så är väl också denna kuststräcka om cirka 1 7—18 mil

den finaste i hela Sverige, ur navigationssynpunkt — liksom ur

alla andra, naturligtvis!!

Underligt, att inte lustbåtar av olika slag: motorbåtar,

segelkuttrar, upptäckt detta paradisiska hav, denna paradisiska kust.

Lika bra kan det ju ur många synpunkter vara, för resten. Men

annars förvånar man sig, speciellt då man tänker pä, att klimatet

under sommarn icke är sämre utan snarare bättre än i t. ex.

Stockholms skärgård. Det är något av småborgerlig bekvämlighet

och bristande företagsamhet, avsaknad av äventyrssinne, i detta.

§ 5. Kl. 7.40 e. m.

Ändrad kurs.

Temp. har gått ner till -f- 9° C. Bar. oförändrad. Korssjö. Grå

himmel, regndiger med blekskär, oviss klarna i östra horisonten.

Vi ha hafl skeppsråd och därefter lagt ut kursen till

Kugg-örarna i stället för till Jättendal. Rodin| lades om kl. 7.20 e. m.SUNDSVALL- HUDIKSVALL

215

Moränkust vid Jättendal, Hälsingland.

Del ser sä pass osäkert ut, att man inte är försvarad med all

la risken att bli fast för den otäcka sträckan på denna kust, den

otäckaste av dem alla: Hornslandet. Därför gå vi upp och lägga

oss vid Kuggörarna, för att, om något händer, kunna sticka runt

Hornslandet och gå in i Kråkö. Dessutom har jag en hel del att

explorera i Hudiksvallsområdet, varför jag offrar Jättendal, så

mycket mer som Sällstedt i Sundsvall redan gett mig det

väsentligaste av det, jag i Jättendal skulle inhämta.

Vi ha nu bara 1 "/2 vecka på oss, så det är ej försvarligt att

ta några risker.

§ 6.

Olika skärbenämningar.

I Ångermanland kallar man ett litet skär utanför ett större för

en "flase", till exempel Äskärsflasen utanför Ulvöhamn.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

I Hälsingland och södra Medelpad säger man "kalv" t. ex.

Bremökalven utanför Sundsvall, Kusö kalv mellan Söderhamn och

Gävle.

I Uppland säger man "båda" t. ex. Svartbådan utanför Gräsön

vid Öregrund.

Värst vad hon slänger nu igen!

Calle var inte riktigt livad för kursändringen.

— Man är så förbaskat hungrig! sa han.

— Ta en smörgås! sa jag.

— Ja, visst. Det har du rätt i! sa han.

Han gjorde sig en hård smörgås med ättikströmming på och

med en sup till, och drog på stora skinnvästen, för det har blivit

rått och grått och kallt, och nu har ban avlöst Jansson, som just

står i pentryt och käkar på en smörgås i sin tur. Jag är inte

hungrig än, jag spar till Kuggörarna.

Kl. 8 e. m.

Ha passerat Stocka och ha Ströms Bruks svartrykande

jätteskorsten över skogskanten akter 0111 tvärs.

Det ser ut, som om det skulle regna inåt landet. Vore en

välsignelse, bela Sverige ryker av torka.

— Fan, va det ä kallt! säger Jansson. Det är bäst att lägga

in, annars kan "han" dingla i durken.

Han menar brännvinsbuteljen, som han lägger in i isskåpet.

Egendomligt är, att ju längre vi komma söder ut, desto ruffigare

och kallare blir det. Luften tjock och tung, himlen låg, vädret

olustigt.

§ 7. Kl. 9.25 e. m.

Kuggörarna.

Hit kl. 9.20 e. m.

Vi frysa. Alla blå i synen. +8° C. Grått, dött.

Jag sade lite om Hälsingekusten. Vad händer? Vi komma för

nästan ingen fart in mot bryggan, där vi nu ligga förtöjda, vattnet

svart, djupt, ingen botten synlig. Så ser jag med ens om babord,

två fot från båtsidan, ett jätteblock med överkant cirka en fotSUNDSVALL- HUDIKSVALL

217

under vattenytan. Himlens nåd hade räddat oss. Det skulle blivit

en stöt, om vi kommit tre fot mera babord. Close om styrbord

hade vi en timmerläns att akta oss för.

Nu ha vi lokaliserat stenen och veta, tills vi gå ut.

Men det var välkomst på Hälsingekusten!

Det har aldrig känts så kallt ombord som i kväll.

§ 8.

Säl

eller tumlare vid inloppet hit. Grå kullrig rygg. Föreföll för stor

vta att vara säl och tycktes spinna runt på tumlarmaner. Försvann.

§ 9. Kl. 10.10 e. in.

Denna hamn

består av stenblock och dass emellan dem. Det förefaller, som om

alla konstipationer i Sverige samlats här för att botas.

Med blicken ut mot havshorisonten stå dessa små hus och titta

melankoliskt och vänligt. Blocken resa sig över deras öppna gap

som av häpnad förstenade jättedjur.

Det är en ödslig plats, fordom fiskläge, nu sommargästort. Och

i kväll är här fullständigt utdött, medan regn börjar falla, kallt,

kallt, trist.

Väderleksrapporten meddelar just temperaturen. Det är varmare

i Härnösand än i Stockholm. Ja, det känns. Vi stäva ner mot

kylan.

4 juni. Söndag.

§ 1. Kl. 10.30 f. m.

Vädret.

-f- 6.5° C. Bar. 700. Grått, jämnmulet, efter regn i går kväll

och någon blåst i natt.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 2.

Kains land.

Denna hamn verkar på en gång fanlaslisk och hemsk. Det har

den alltid verkat på mig. Allt är prydligt och fint, och platsen

består av dockskåpssmå, pyntade hus, röda, nymålade, med vita

knutar, prydliga gardiner i fönstren, öskar ordentligt uppspetat

på brunnen, sump vid bryggan — men inte en människa! Inte

ens en katt!! Ingen kafferök. Bara seglande måsar och ilsket

skrikande tärnor.

Och så det rastlöst rullande metallgrå havet utanför, tom

evighet, så långt blicken når. Och sjåset av vågbrotten, dà de falla

ihop i bullerstensstranden, man tycker, man hör, hur stenblocken

rulla omkring och mullra nere på havsbottnen. Aldrig en sekunds

ro. Det är som alt malas i själva evighetens långsamma,

obönhörliga Purgatorie-kvarn mellan kvarnstenar, som äro fjärran

världar innerst inne i en själv.

Här mumlar forntid!

Namnet Kuggörarna har jag sett uppges vara av holländskt

ursprung. Ordstammen skulle vara densamma som i ordet "kogg"\

alltså namnet på en typ av holländsk segelskuta. Och man har

förklarat den holländska stammen i Kuggörarna med, att pä denna

kust skulle friser eller befolkningen i det nuvarande Holland —

ungefär — en gång i världen, före del svenska rikets tillkomst,

ha haft kolonier, handelsstationer, alldeles som de stora

kolonialmakterna i våra dar ha motsvarigheter t. ex. nere i Söderhavet.

Jag brukar för mig själv fantisera om de tiderna och om dem,

som ligga ännu längre tillbaka, då man kan tänka sig hela Sverige

som jungfrulig mark: bara skog och skog och skog och väldiga

älvar, kolsvarta, speglande, i mil efter mil, men så med ens

liksom vilda, stegrande sig och med brak och dån störtande i skum

över hällar och block och till sist mynnande ut i fjärdar, vilkas

majestät vi inte ens kunna föreställa oss.

Och sjöar av samma proportioner! Stilla, väldiga, likgiltiga,

oberörda. Och bäckar i oändlighet. Skogarna fulla av björnar,SUNDSVALL- HUDIKSVALL

219

Yttersl i havet. Krän Kuggörarnas idylliska fiskläge, Hudiksvalls skärgård.

Hälsingland.

vargar, bävrar, uttrar, älgar, lodjur, rävar; harar sà tätt som

loppor; ekorrar så tätt som mygg; lax i ändlösa stim som en

skur av vassa pilar mot de skummande forsarna; laxöring,

jättegädda, forell, harr, abborre, sik, mört, löja, ål och bland

granarna och tallarna tjäder, orre, järpe, ripa i oändlighet,

skogsduva, trast och stare — och högt i rymden över skogarnas

brandrök örnar, glador, falkar, hökar, vråkar.

Ja, jungfruligt land.

Och så mitt i detta: skinnklädda män, spejande ut över sjöarna,

nordiska bröder till Chingachgook, Uncas, Falköga, Winnetou,

herrar över allt detta, och så nere vid kusten: små klumpiga

skepp med nyfikna och giriga typer nerifrån Europa, från

Medelhavet, där män som bronsgestalter samtidigt skrida värdigt

omkring i marmorstäder, som lysa mot en blåklintsblå himmel, och22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

dit de dyrbara pälsverken från detta jungfruliga land skola föras,

dit Jungfrulandets skatter av vilt, fisk och annan härlighet skola

fraktas för att bli tilltugg till vinet och de söta frukterna.

Ja, sannerligen, i hela min tidigare ungdom svävade ofta den

synen för min inre blick, jag hörde de tidernas skogssus och

havsdån i själen, och de människor, som kommo hit och byggde

landet, blevo för min tanke utbölingar, alldeles som äventyrarna

i vår tids jungfruländer, jag såg dem som Kain, de voro för

mig av Kains stam, Kainiler, det var det, som låg bakom rubriken

på min första och enda, nu alldeles bortglömda versbok: "Kains

land".

Vad jag har längtat tillbaka till den världen! Jag antar, att

denna längtan väcktes hos mig i den tidiga barndomen, då man

här uppe i Norrland ännu levde isolerad om vintrarna från

yttervärlden, och det var nästan årets bästa tid. Då kände man sig

på något vis i fred, hemma, suverän, havsisarnas dån och

kanonskott under bländvita månskensnätter fyllde blodet med en

blandning av fasa och andakt, underliga urtidsminnen svepte som

norrsken genom själen. Höststormarna, då alla träd i staden jämrade

och man långt upp på gårdarna kunde höra vågorna dundra

och slå och plaska nere mot stockarna i kajen i hamnen, vårarna,

då hela rymden spelade och porlade av bruset från bäckarna runt

staden, plötsligt stigande till likhet i ljud med ett väldigt

snöskred, då vinden låg på. Och så sensommarns tidiga

morgondimmor, som dolde husen, gårdarna, byarna och bara lät skogar,

klippor, sandstränder framträda, speglande sig i vattnens orörliga

svarta djup —- då upplevde barnasjälen landets urtid. Och vad

är för mig i sista hand Norrland om inte min längtan tillbaka

till den världen i min själ!

Något av allt detta känner jag den här gången just här i

Kuggörarna, i deras övergivenhet — det är, som om övergivenheten

i min egen själ funne gensvar.

Egentligen skulle jag alltså vara "romantiker", enligt den gängse

nomenklaturen. Ja, äro vi inte det, alla, då man skrapar på oss

lite grann och kommer in till kärnan, den platonske romantikern:SUNDSVALL- HUDIKSVALL

221

Höstkvällar i min barndom, Norrstan, Härnösand.

mannen i grottan, som inte ser annat än skuggbilden men som

vill se ljuskällan, som längtar tillbaka till alla minnens urhem.

Jag skall inte skriva mer om den saken, jag blir bara

sentimental och gråtfärdig, men på något besynnerligt sätt är hela

denna färd som en avskedsfärd för mig, jag tar farväl av allting.

Punkt.

Det är underligt med landskap för resten. Sverige ska vi inte

tala om, det har ju sin plats för sig, men andra länder. Hur

kommer det sig till exempel, att jag aldrig kunnat med Tyskland?

Jag liksom känner mig hemma, så fort jag kommer förbi

Tyskland, vare sig det är åt norr, söder, öster eller väster: Danmark.

Holland, Belgien, England. Frankrike, Italien, Östeuropa. Men

inte Tyskland!

Förr, då jag reste ganska mycket, läste, blundade eller sov

jag genom Tyskland. Jag uthärdade inte anblicken av vare sig

222

LUDY k; nordstköm

landet eller folkel. Landet föreföll mig "banalt", utan karaktär,

arkitekturen motbjudande — jag avskyr gotiken — människorna

förfärliga. Varför? Ja, varför har jag inte kunnat med den tyska

litteraturen, varför har jag funnit den tyska filosofien vara en

form av vanvett, av den mest motbjudande narcissism? Säg det!

Jag tror, Tyskland är det enda, jag kan säga, att jag aldrig kunnat

i någon form förlika mig med, ja, för att citera dess egen

vokabulär skulle jag vilja säga, att det på mig verkat som: das radikale

Bose. Men det är naturligtvis fel!

Och vad jag tyckt bäst om har varit Medelhavskusten. Det är

ju lika underligt. Ä ena sidan Sverige, å den andra Medelhavet.

Det är som totalisten och individualisten, vilka tillsammans bilda

mitt väsen och med sin inbördes ständiga strid gett mitt liv dess

ständiga spänning.

Det egendomliga är också, att jag aldrig kunnat få någon känsla

för protestantismen men väl däremot för katolicismen.

Protestantiska uppbyggelseböcker har jag sökt läsa men förgäves, de ha

alltid på mig verkat bond- och brännvinsadvokatyr inför Vår

Herre, och vad som naturligtvis från början grundlade en

outrotlig motvilja mot hela det protestantiska prat- och tjatsystemet,

var den obligatoriska kyrkogången under skoltiden, detta andliga

martyrium, då man tvangs gå i kyrkan och höra på en bondpräst,

som skrek om helvetet och om Guds vrede och ilska, som om

Gud vore en girig bondgubbe, som blivit lurad på en revers och

nu hade öppnat rättegång och stämt till tinget. Man hade under

dessa vintersöndagar varit tidigt ute på skidor, i skogen, uppåt

bergen, hjärtat hade svällt i bröstet på en, där man susat fram

i morgonsolen mellan de brinnande tall- och granstammarna, och

hela ens väsen hade varit ett Guds lov i naturen — men mitt i

all ljuvligheten hade man måst kasta om skidorna och skynda

hein till kyrkan, för där satt en lärare, härsken och halvsovande

efter punschen på S:l Petri-logeii föregående kväll, och räknade,

alt alla pojkarna voro där, och var man inte där, blev det

anmärkning, och tre anmärkningar betydde nedsatt sedebetyg.

Vad skedde? Jo, pojkarna hade läxböcker med sig och passadeSI \ DS v all HUDIKSVALL

223

|>å att avverka måndagsläxorna under gudstjänsten — vilken

uppfostran till religion! Vilken kärlek till det berömda "templet",

som detta grundlade!

Det var en precis motsvarighet till ens introducerande i svenska

poesiens värld, som började ined att man fick ta ut satsdelarna

i Runebergs "Älgskyttarna" och "Kung Fjalar".

Det blev, för mig åtminstone, protestantism. Och vad det för

övrigt må ha varit eller icke varit, en sak var det med absolut

säkerhet: ett monument över svenskt psykologiskt förstånd.

När så religionen blev ens stora problem, ja, då var det varken

Luther eller Cornelii "Kyrkohistoria" med striderna om Homousion

och Homoiusion eller Ullmans "Dogmatik", som hade något alt

ge den oroliga själen —- det blev Thomas a Kempis med "Kristi

efterföljelse", den milda mänskliga rösten, inte den skriande

svavelpredikanten i kyrkan eller den trätorre kyrkohistorikern eller den

geometriske dogmatikern, vilka båda två gjorde religion till samma

hj ärteangelägenhet som regula de tri!

Därför blev också mitt första möte med katolicismen så pass

överväldigande som det blev.

I London med gamle skämtaren Ingram och hans två döttrar,

nyårsmorgonen 1918 i Westminster Cathedral. Ingram var läkare

och irländare, gammal god vän till min vän Oscar Lundberg,

järnmannen liksom Ernst B. Westman, den store hedersmannen

och patrioten, bror till arkitekten, som ritat Stockholms rådhus.

Jag tillbragte nyårsaftonen hos Lundberg tillsammans med

Ingram.

— Och nu, min gubbe lille, sa Ingram, så går du med mig och

mina flickor i morgonmässan i morgon i katedralen. Du kan

behöva en liten uppborslning på årets första morgon, det behöver

vi lite var, my dear Oscar.

— Cerlainly, my dear Ingram, log Lundberg på sitt milda sätt.

but you know . ..

— Yes, I know, old humbug! Those dam* feet of yours...!

skrattade den alltid lika glade irländaren. Lundberg hade fått

nånting i fötterna och kunde inte gå.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Men jag lovade komma, fast jag nästan tyckte, det kändes lite

kusligt — så djupt satt ändå gamle Luther i mig.

Det blev en morgon. Hela den mörka katedralen full av folk,

det enorma korset, som hängde ner ur korets dunkel, korgossarna,

den avlägset tonande sången, rökelsekaren, rökelsedoften,

prästerna i olikfärgade mässhakar, och så:

— Fall på knä nu! viskade Ingram, och mellan honom och

hans ena dotter, efter en sekunds inre protestantisk

högfärdsstrid, som ville hålla mig rak och knak som en annan Guds like

all icke säga teologiske överman, föll jag på knä, så vällde sången

över mig, Ingram stack en liten bok i handen på mig, där jag

kunde följa de latinska ord, som fyllde luften, till dess att jag

inte längre såg för tårar.

Jag flöt ihop med församlingen, och när jag skildes från Ingram

och hans barn efter att med dem ha gått runt i Westminster

Ab-bey"s "Quadrarils", tror jag det hette, och kom hem till mitt

hotellrum, kändes det, som om en assyrisk stridsvagn hade gått

över mig och jag för första gången fått mitt högmodiga

protestantiska hjärta grundligt söndermalt. Jag kastade mig på sängen

och somnade ögonblickligen, med tårar ännu sipprande ner mellan

ögonfransarna.

Sen kom Italien hösten 1922, jag tror en av de betydelsefullaste

höstarna i mitt liv. Jag har ibland den dystra misstanken, all

den bidrog till Erik Hedéns död. Vi voro de intimaste vänner,

aldrig har jag mött den mannens like här på jorden. Hans liv

var ju Antiken, hela Medelhavskulturen, och han had mig skriva

långa, utförliga, detaljerade skildringar till honom: Rom med

hela dess ruin- och minnesvärld, Pompeji med dess aska och

stelnade liv, det italienska landskapet, Campagnan, Apenninerna,

kusterna, havet, de klassiska öarna, Capri, Ischia, ja, hela repertoaren,

kort sagt.

Och jag skrev! Ja, jag skrev! Till vem kunde jag mer

oförbehållsamt skriva allt, vad jag kände, vem kunde bättre förstå

den himmel, jag såg öppen framför mig?

Då kunde Hedén inte längre behärska sitt livs längtan. Ett årSUNDSVALL- HUDIKSVALL 225

Draghällans fyr utanför Sundsvall. 1 cn fyrblixt.

senare reste han ner först till Rom, sen till sitt älskade Hellas,

den resan tog hans sista krafter, dödsmärkt kom han hem, en

kulen höstdag 1924 togo vi avsked av varandra uppe i hans lilla

rum på Villagatan, jag följde hans kista till katafalken i

Engel-brektskyrkans krypta, hans begravningsdag kämpade jag mig i

vinande snöstorm på en övergiven lastbåt uppför denna

evinner-liga Norrlandskust, vi höllo på att få ligga och hålla i stormen

och tjockan här uppe strax norr om Lörudden innanför Rremö

fyr, men så sprack snörymden ett ögonblick, vi fingo pejling på

Draghällans fyr, hade därmed kursen in till Sundsvall klar, och

när vi kommo in på redden, lyste den enorma fullmånen från en

himmel, så klar och ovärldslig som diktad av Viktor Rydberg.

Men Italien?

Ja, det finns saker, man tycker om med hjärnan, andra, man

15 Nordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

tycker om med hjärtat, och så slutligen dem, man tycker om med

blodet, det vill säga, med själva kärnan i sitt väsen, på något

obegripligt och fullkomligt oförklarligt sätt. det är väl det, man

vill åt, då man talar om: kärlek vid första ögonkastet.

Så var det med mig och Italien, och jag är ju därvidlag bara

en bland millioner.

Men det är just det, som är det besynnerliga. Vad beror detta

fenomen på? Ett exempel. Jag kände, när jag såg det lilla

oansenliga Pantheon, hur det bara motståndslöst gled in i mig, som

luften själv, det var själen, som andades in det, det var, som

om jag hade känt delta tempel i evighet. Men så Peterskyrkan?

Nej. Kupolen är ju bra, berömd och allting, och den svävar

elegant över stadskonturen, men, men, men! Den är dock icke

självklar som ett träd eller ett himlens moln eller en strandkontur,

så som Pantheon däremot är.

På det sättet är hela Italien som landskap självklart för själen,

ett med människoanden, och där ande finns, där svarar den med

kärlek vid första ögonkastet.

Kanske är det något likartat med katolicismen. Jag tillhör ju

en mycket gammal protestantisk släkt på min mors sida. Så långt

jag kan följa min fars släkt. d. v. s. i största allmänhet och utan

individuell visshet är det likadant. Den skall, enligt uppgift, ha

varit bosatt i Sundsvall åtminstone från slutet av 1600-talet, och

under hela denna tid har ju Sverige varit lutherskt. Alltså: där

finns bara protestantism på den sidan.

Vad så min mors släkt beträffar, uppges den vara av franskt

ursprung och, så långt man kan följa den, ävenledes icke-katolsk.

Gumman var ju född Parfitt, men släkten härstammade från

Frankrike, och dess franska namn var Parfait, det låter ungefär,

som om vederbörande haft att göra med kokkonst eller varit

likörbryggare, men de voro i själva verket helt prosaiskt klädesvävare

och hugenotter, som efter Bartolomeinatten emigrerade, som så

många andra reformerta fransmän, över till England.

Det finns med andra ord icke en droppe katolskt blod i mina

ådror, jag är uppfostrad som protestant, och vad sker?SUNDSVALL- HUDIKSVALL

227

Jag kommer i kontakt med katolicismen så smått genom Thomas

a Kempis, och han, ensam bland alla uppbyggelseförfattare,

förmår ge min oroliga själ lite om också bara tillfällig ro. Jag

kominer med Ingram i nyårsmässan, mitt lutherska andliga högmod

får en grundknäck — någon gång skulle jag vilja belysa, vad

dessa erfarenheter liksom senare studiet av kardinal Newman

betytt för totalismen — jag kommer till Italien, jag går i

romersk-katolska kyrkor, dock utan att aktivt deltaga i gudstjänsten, och

Luther och hela protestantismen faller av mig, så enkelt och

självklart och smärtfritt som efter ett kallbad vattendropparna

försvinna från huden för det enkla naturliga solskenet.

Pantheon, Isola Tiberina, mina favoritnummer i Rom, Monte

Cassino, som reser sig över järnvägen på resan mellan Rom och

Neapel, Katakomberna och till sist som krönet, det svindlande

krönet på alltsammans, det mystiska Assisi, den segrande

Golgala-kullen mot himlen höljd av doftande oliv.

Jag ser ännu framför mig en fattig pilgrimsniunk från fjärran

i sina slitna sandaler och sin trasiga kåpa med knäppta händer

som i extas skåda högt över denna världen upp mot katedralen

med Franciscus" grav, mumlande på bruten italienska:

— Fratello! Piccolo fratello!

Denna gråa, kalla, regniga söndagsmorgon vid det brunklippiga

bottniska ödehavet stiger plötsligt allt detta för min inre blick —

varför?

Och jag ryser. Ryser över de ännu av anden icke erövrade och

ny- och omskapade länderna, där Luthers skogshjärta ur

björnarnas och vargarnas rike har sitt hemvist.

Det här: jätteblocken, de ilsket skriande tärnorna, det

färglösa, mullrande havet, urtidsminnena, det är protestantismen, det

är vår lilla stackars själ eller vår fruktansvärda brisl på själ och

vår ännu ordlösa längtan till själen och till befrielsen.

Men som det nu en gång är, älska vi det.

Det blev vårt.

Och det innebär en uppgift att ge vårt liv.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 3. Kl. 12.05 e. m.

Från Kuggörarna

kl. 12 m.

Hon börjar rulla för nordlig dyning. Ingen vind, vi ha ett

pråmsläp framför oss. Ett par människor syntes i hamnen, innan vi

lättade, de tittade fram bakom ett par husknutar, liksom skyggt

och misstänksamt, det förstärkte ytterligare det dolska och mystiska

över denna hamn.

Nu resa sig de höga, gråskära, bruna, grönsvarta eller vita

blocken mot utsidan, underliga former: kvadratiska, som uthuggna

av skickliga stenarbetare, veckade som ryggtaggar på urtidsödlor,

flata som offerhällar, ja, kvarglömd offerplats från en hisnande

avlägsen urtid är nog, vad platsen allra mest liknar, och man

tycker sig se skymten av små skinnklädda, dvärglika varelser, som

smugit hit efter den stora nedisningens slut för att fiska i de

forsande vattendragen och jaga längs stränderna, försiktigt och

djur-likt vigt krypande fram mellan blocken.

Havet håller sig lugnt, det är närmast ostrongrönt, och det är,

som bekant, en ganska död färg, nånting av att titta ner i en

såp-kagge, grönsåpa naturligtvis. Stranden övergår alltmer i

långsluttande, av vågorna sen långa tider i mjuka böljningar modellerade

grus- och klapperstensfält, skiftande i grågrönt, ljungbrunt och

rostrött, det är de för denna kust typiska strandmoränerna, och

ovan dem den låga, lavsirade, täta granskogen, en evinnerlig rand

av taggar, vassa som på en sticksåg.

Och så havet!

Ett par kvastar och en slät. En klock- och ljudboj. Den rullar

i dyningen, morrar och rosslar till lite grann då och då, för sig

själv, det förefaller med en ondskefull blick ur ett litet ilsket

havsdjupsöga, liksom arg att ha blivit störd i ett hemlighetsfullt

samtal med dyningen, som suckar och också morrar lågt och hotfullt

kring stranden och uddarna — allt i en tung, gnejsgrå luft, som

när som helst kan utlösa regn. Vi ha rundat Hornslandet och stävaSUNDSVALL- HUDIKSVALL 229

De underliga stenformationerna, Kuggörarnas fiskläge utanför Hudiksvall.

nu in mot Höllik, kombinerad lots- och fiskarhamn vid infarten till

Hudiksvall och dess industriområde, d. v. s. egentligen Iggesund.

Här öppna sig väldiga fjärdar, veritabla små innanhav. Det finns

något i stämningen här, som påminner mig om den kaliforniska

kusten på höjden av San Francisco. Där är det också ett stort

timmerdistrikt, med "redwood" som specialitet, och man möter på den

kusten ideligen tegelröda plankor, som skvalpa omkring i sjön. Det

ger samma känsla av primitivitet som denna gran- och furukust,

även här ligger virke och skvalpar i vattnet, men skillnaden är, att,

medan det är plankor på California-kusten, så är det osågat timmer

på den här kusten. Dock är det stor skillnad på nu och förr. I gamla

dagar kunde man möta hela strimmor av timmer i rad, det såg ut

som en rad tumlare eller som väldiga storsjöodjur med pucklar

och hela apparaturen, nu — är det en och annan ensam stock,22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

som ser dyster och övergiven ut, liksom snyftande och pipande i

dyningen, då han sticker upp den våta nosen, gul som mungiporna

på en fågelunge:

— Var är dorn andra? Vart har dorn tagit vägen? Var är

pappa? Och mamma? Och syskonen? Och alla kusinerna? Och

farbror Malmtall? Och tant Tre tum nio?

Och så suckar den stackarn vidare för att en stormdag sköljas

ensam opp på en grå bullerstensstrand och till sist befrias ur sin

ensamhet av en fiskare, som bilar honom till en stock i

sjöbodväggen, och där får han för det nva umgänget, gamla gråskäggiga

knuttimmer, som veta kustens historia i forna tider, berätta om

allt, som hänt, sen de kommo ur skogen, och tillsammans få de

sucka och mumla i vår- och sommarnätterna, dåna i

höststormarna och spraka och smälla i vinternätternas gröna

norrskensköld.

Ja, tänkte vi, svenskar, på saker och ting, sådana de verkligen

äro, så skulle vi inse, i vilket Jungfruland vi leva, och vilket

jungfruligt och primitivt folk vi alltjämt äro, och då skulle vi inte

söka skyla våra enkla, i grund och botten barnsliga och rörande

själar med lapptäcken av de mest disparata kulturtrasor, det gör

oss bara löjliga och, vad värre är, klenmodiga, och detta mitt i

ett jätteland som vårt, där vi borde kunna växa upp till just glada,

friska jättar.

Jag tänker, då jag säger detta, på fisketurerna i min barndom.

Hemma på Vägnön.

Gubben far hade en s. k. kolibribåt, motsvarighet till vår tids

motorbåtar. Gamla "Vesta"! Min ungdoms allt överskuggande

kärlek. Det fanns en farbror, som hette "farbror Flagge", han hade en

annan, men något mindre kolibri: "Argo". Namnen måla tiden.

Knappast torde någon av de speceri- eller grosshandlare eller

generalkonsuler, som nu susa fram i sina racer- eller som man

säger på kusten: "racker"-båtar. komma på den idén att kalla en

dylik farkost med ett namn från den klassiska antiken. Vad

"farbror Flagge" fått för skolunderbyggnad vet jag inte, men gubbenSUNDSVALL- HUDIKSVALL 231

Ensam i havel.

far hade lärt latin för ingen mindre än ff immercrantz, hade

dessutom läst grekiska och t. o. m. hebreiska, ly Härnösands

gymnasium var ju en prästutkläckningsanstalt, så att där tog man de

klassiska studierna på blodigaste allvar. På gamla dagar satt

gubben och läste Cicero och Seneca som motgift mot livets pest, och

det gick som att tugga småbröd. När jag visade honom mitt

latinska översättningsprov i studenten, läste han det som en notis

i "Härnösands Posten". Och kunde påvisa, att jag gjort en

ordentlig groda, vilket inte speciellt tjusade mig men ingav mig

vederbörlig respekt för gymnasiets klassiska traditioner.

Jag minns vårarna, då "Vesta" kommit i sjön och gubben skulle

ut till landet och inspektera jordbruket, lagårn, stall, hönshus,

svingård, fårkättar, trädgård, drivbänkar etc. och då rättarn skulle

svara för sitt fögderi.

Be gubben att då få följa med lönade inte. Det var att bruka list,

d. v. s. vara i hans omedelbara närhet, bevaka honom, söka,

ehuru utan ett ord, att dra hans uppmärksamhet till sig och

dessutom att inte genom sin klädsel väcka hans misstänksamhet. Såg22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

han, att man klätt sig för utflykt, var det hela kylt, han var

självständig till det yttersta, initiativet skulle vara hans och ingen

annans. Jag kan minnas solröda våraftnar, då jag kvart efter kvart

kunde balansera efter vissa linjer på stora salsmattan med andan

i halsen — kunde jag följa dem så och så många gånger utan att

missa, betydde det, att jag den aftonen skulle få följa med honom

i "Vesta" ut till Vägnön.

Och fick man följa! Ja. då var himlen öppen!

"]ärker"\ husets dövstumme trotjänare och gubbens allt i allo,

skötte maskinen, gubben rodret. På träkajen nere i hamnen,

doftande av vårreparationens färska tjära, stodo pojkar i hög, alla med

brinnande ögon, jag smög in i den lilla salongen, dels därför att

jag hade dåligt samvete över att ha det så bra, och dels för att inte

någon försigkommen kamrat skulle ropa och be att få följa med,

vilket jag visste, att jag aldrig skulle lyckas utverka eller ens

ifrågasätta. Det fanns respekt i det här landet på clen tiden.

Men hela hamnen doftade av de vårspacklade eller nymålade

älvbåtarna, vilkas sidor blänkte vitt i aftonsolen och speglades

som vita och röda ormar i hamnens oljiga vatten, luften stack av

röken från Beckhuset på Kronholmen, där beck kokades till de

kölhalade barkskeppen, briggarna och skonarna vid Varvet intill,

hela stån var nere på kajen och promenerade, och utåt vattnet

på Norra Sundet svävade den fina, lätt blånande röken från alla

eldarna på motsatta stränder, där bönderna brände ris efter

vintern.

Vi gjorde loss, maskinen, som förmådde driva "Vesta" med 6

knops fart, satte i gång, och så bar det i väg, stån låg och lyste och

skimrade i rosenluft bakom oss, framför oss var det vårgröna

stränder och bondgårdar och sjöbodar, och så, när vi rundat

Udden och passerat Djupsand och sista udden, dök sommarstället

upp, hjärtat stannade i bröstet — var allting sig likt?

Ja, ja, ja!

Där var bryggan, under vilken abborrarna och mörtarna och

stundom en smal gäddsnipa stodo, där var sjöbodarna, där

sädes-ärlorna bodde och svalorna hade sina lerbon, där var liljekonvalje-SUNDSVALL- HUDIKSVALL

233

hammarn, och där slingrade sig vägen upp, där låg Anderssons

hemman, det rök ur vinterstugans skorsten, där bodde Strömans

och farbror August Cederlund på sommarnöje, där ovan var

Anderssons häbbre, och så... så kom grinden till vårt: den höga

rönnen till höger, jättekornhässjan, och, bakom den, stora logen

till vänster och mitt emellan dem de två skärvita boningshusen, med

clen jättehöga flaggstången vid mangårdsbyggnadens knut, och så

bakom skymtade häbbret, bryggstun, smedjan, fårhuset, lagårn och

som bakgrund skogen, där jag en gång gått på jakt efter björn med

blusen full av stora stenar alt döda honom med och en

tunnbröds-kaka som proviant.

Som ett skott i land och i väg på inspektion. Allt var kvar, allt

var på sin plats, jag klättrade upp högst på kornhässjan, ställde

mig rak lång där uppe och skådade ut över mitt rike, mitt och

ingen annans, och där låg det: hela Älandsfjärden i vårkvällen,

röd och stilla med de djupa, kolsvarta strandskuggorna, och så

den skira, ljusblå rök, som alltid om kvällen svävade över skogen

vid Ulvvik, man sade, att den kom från sjöar och tjärnar där bakom

skogen.

Ja, så var det, då jag var barn och min Beatrice hette "Vesta".

Men "Vesta" var mer än så, hon var somrarnas centralfigur

genom fisketurerna.

Dessa fisketurer voro på den tiden en helig tradition i

Härnösand. Är 1839 hade stadens berömda sällskapsorden stiftats: "S:t

Petri-orden", som ett litet intimt sällskap för fiske och utflykter.

Några av stans herrar hade köpt eller arrenderat en holme uppe

i "älven" d. v. s. Ångermanälven, bara ett par mil från stån,

och den holmen hade man döpt till Otaheiti, om det kunde ha

varit till ära för illitterate rådmannen, sjökaptenen, skeppsredaren

och butiks- samt grosshandlanden Jonas Peter Sjödin, gammal

sjöinan och stans rikaste karl, en av sällskapets stöttepinnar. Det

valen odödlig typ, som jag naggat lite i kanten under namn av

rådman Sammel Edin.

Där uppe på Otaheiti, som låg i det s. k. Snettsundet, där, enligt

Johan Nordlander, de ångermanländska vikingaflottorna samlades,22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

då de skulle ut på härjartåg neråt Europa, där hade nu de glada

Härnösands-herrarna sina primitiva fester på den fisk de själva

dragit upp, på potatis från Nora, vida berömd, på smör och

tunnbröd och brännvin, och det var gubbar, som stodo i mantal.

Från den tiden levde fiskets traditioner kvar.

För gubben fars del gällde färderna den s. k. Norafjärden, just

under de höga berg innanför Storfjärden, där "Stora Vreden"

börjar. Där hade jag min barndoms paradis, lyckligt okunnig om,

att jag befann mig i Rike-Mates och hans lika snåla hustrus

bygder och sålunda trampade mark, som en dag genom Olle skulle bli

klassisk.

Gubben far arrenderade fiskevattnet av en bonde, som jag bara

minns under namnet "Nils Petter i Hållängeoch om honom

visste jag bara, att ban var ogift och hade glasögon samt att han

brukade leverera linnelärft till hemmet.

Men så mycket tydligare minns jag matsäcksskrinet ombord i

"Vesta". Det var så stort ungefär som ett kålfat, av gulmålad

bleckplåt och i två våningar samt indelat i en massa fyrkantiga

rum kring en stor cirkel i mitten, som innehöll tunnpannkakor

med åkerbärssylt. Sen var det kall stekt strömming, stekt

ättik-strömming, köttbullar, biffar, hårdkokta ägg, uppskuret av olika

slag. Men tunnpannkakorna och strömmingen voro huvudsak, vill

säga laxen, laxen! Sen var det mjölk, som Nils Petter levererade,

och Härnö pilsner och lilla pärlan och punsch och konjak.

Men så var det framför allt hela uppsättningen av fiskedon:

spön av alla storlekar och modeller, långrevslådor en masse, lådor

med mask, gäddrag. stångkrok, utterbräde. Nils Petter hade ryssjor

och stakagård, där laxen togs.

Sällskapet, som brukade bestå, utom gubben far, av farbröderna

Ströman, världens ivrigaste fiskare, egentligen prästpojke från

Uppland, om jag inte missminner mig, och som efter några utan

märkbart resultat i Uppsala tillbragta år hade hamnat som

föreståndare för det s. k. Lysoljebolaget i Härnösand, alltid lite i

upplysningslinjen i alla fall, en hjärtans man, sångare och allting, vidareSUNDSVALL- HUDIKSVALL

235

Vikingaflotta lämnar Ångermanland.

Cederlund, från Pite, bror till sin bror, den s. k. Stor-Johan, stans

störste grosshandlare, leverantör till krigsmakten, vilket betydde

pengar som gräs, själv kallades den här brodern för Lill-Agust

och av Pelle Huss, som var ljushuvudet i stån, för "Styrman",

därför att han icke lyckats ta styrmansexamen. Han var ett hjärta

av guld och hade skrivit på åt alla stans ungherrar och åt alla

andra på köpet samt ägde till sist den s. k. "Beckmans källare

som jag kallat "Gubben Pastellbergers krog". Ja, så var det

farbror Johan Lindeberg i banken, sällskapets muntrationsråd,

"direktör" Strokirk, chef för länets "Kemiska station", arkitekt Thurdin,

styv att blåsa flöjt och dessutom sångare, och sen var det tillfälligt

attacherade.

Vi, pojkar, hade under veckan fått vända alla korusor, som

funnos på Vägnön, mot den i sanning ringa lönen av 25 öre per22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

hundra mask, som till på köpet endast farbror Agust i sin godhet

kom ihåg att betala, och vidare hade vi måst hjälpa Järker med

att maska på långrevslådorna, Gud vet, hur många hundra krok,

så det fanns, som alltid här i livet, också en dyster sida på saken.

Lördag eftermiddag vid 4-tiden kastade "Vesta" loss från Vägnö

brygga, gick runt hela Vägnön och upp i älven, förbi Lungö och

Lungö sund, längs Hemsön med dess anspråkslösa sommarstugor

— där på stranden sutto andra farbröder och metade: lektorn i

historia, "farbror" Carlgren, "Norris", adjunkt och lärare i latin,

vilket passade utmärkt, ty hög, rak, ståtlig med slätrakat ansikte,

brun som en gammal romare och med stora, soligt bistra,

mörkbruna ögon liknade han en figur ur Cornelius Nepos.

Så bar det ut genom Snettsundet, förbi det klassiska Otaheiti,

ut på och tvärs över Storfjärden, in i den s. k. Noraström, där

inne hade man den underbara Norabygden: gröna holmar och

smala sund, låga, gröna stränder, bevuxna med älskog, vajande

gäddvassar, och det hela kringgärdat av höga, rödaktiga, nakna

bergtoppar, det var Grönviks- eller, som det av folket uttalades,

Grönschvikberget, även kallat Rödberget eller Rödåsen, vidare

Lövviksberget m. fi., och det var rediga knölar om en 250—260 meters

höjd. Från dem sluttade terrängen brant ner, och i sluttningarna

lågo röda bondgårdar, alltsammans speglat i den närmast om en

stor insjö påminnande Norafjärden. Här börjar den bergiga

kustbygden mellan Storfjärden i söder och Ullångerfjärden i norr,

vilken anses utgöra Ångermanlands vackraste kustparti.

Det var min ungdoms paradis, som skulle stängas för mig genom

gubben fars ekonomiska fall 1895. Sen blev det att suga på

ramarna och — längta! Och det var inte precis detsamma, fast jag

måste säga, att det var en nog så nyttig skola — man skall inte

ha det för bra här i världen, då får man inte visa, vad man duger

till, så jag gillar ödet.

I Hållänge var man framme så där vid 6-tiden, och det blev

omedelbart att ro ut långrevarna, sen att sätta stångkrogj sen satte

sig några med metspö vid abborrgrunden, farbror Ströman gav

sig i väg med utterbrädan, gubben far rodde gäddrag, och i strån-SUNDSVALL- HUDIKSVALL 237

Från Norafjarden, Ångermanland.

den, nere vid vattnet, där det porlade och smackade bland

småstenarna och i sandbottnen, refflad som en gom, gjorde Järker

upp den heliga lägerelden under alarnas gröna valv, en bländvit

duk breddes ut på det korta, tata gräset, matsäcksskrinet ställdes

fram och öppnades, det dukades med silver, glas och porslin,

kaffepannan puttrade och doftade, farbröderna kommo från sina olika

revir, långsamt roende i den dagsljusa sommarkvällen, som redan

började övergå i lika dagsljus sommarnatt, och i doften, så

förtrollande som i en av Coopers bästa urskogsskildringar, från den

pyrande eldens lätta rök sjöngo farbröderna, stående, med högt

lyftade, immiga glas till helan och halvan, och det åts och dracks

och sjöngs, mest de klassiska studentsångerna, och sen blev det

historier och skämt, och så i säng, vi barn fingo sova uppe hos

Nils Petter i en kammare, som var vit och högtidlig av

sommarnattsljus, på grova, styva, svala linnelakan, det stod enris i den

vitkritade öppna spisen och doftade skog och sommarnattsmystik,

och man gled in och bort i sömnen som en liten gädda i en skym-22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

mande vass och blev orörlig stannande där, tills solen var uppe

och fåglarna väckte en med sitt gälla morgonkvitter.

Och när man då skyndade ut, var allting glittrande dagg och

dofter av varm jord och blommor och hö och skog och vatten, av

kafferök och hettande timmerväggar, och om uddarna, längs

vassarna såg man farbröderna glida fram i båtarna och vittja

långrevarna. Det blev frukostmiddag och ut på sjön igen, gubbarna

sutto som frimärken på abborrgrunden. Och så, när det blev afton,

drogos långrevarna upp, stångkrokarna vindades hem, fångsten

räknades och fördelades rättvist, och så bar det tillbaka hem till

Vägnön, där gästerna stannade över natten för att på

måndagsmorgonen följa passbåten in till stån och arbetet.

Och vilka oförgätliga minnen kunde inte dessa fisketurer

efterlämna! T. ex. när farbror Thurdin, vilken som arkitekt och

skicklig tecknare naturligtvis måste vara artist med ""ädla och

harmoniska rörelser", för att citera ett av Albert Engströms

älsklingsuttryck, en gång skulle slunga ut metreven i en elegant båge och

gjorde det med en sådan omvispning i världsalltet, att kroken

stannade i näsan på Järker.

Men det hade man inte tid att låta hejda sig av, Järker slog ifrån

sig med båda händer och bölade sitt dövstumma:

— Bäh-bäh-bäh!

Tog sin slidkniv, skar av tafsen, fäste en ny tafs på artistens rev

och fortsatte sitt arbete hela söndan, med kroken i näsan, eldade

mot aftonen upp "Vesta", körde den hem till Vägnön, ordnade

med långrevslådor, maskburkar, metspön, matsäcksskrin, med allt,

kort sagt, och sov sedan gott, med kroken i näsan, för att äntligen

på måndagsmorgonen följa "herrarna" till stån, där gubben far

tog honom upp till doktorn, som fick befria honom från kroken,

varefter ban åkte tillbaka till Vägnön och sitt ordinarie arbete,

som om ingenting hänt. Undra på, att Järker var hela stans favorit

och kelgris.

Det där tycker jag är liv, som passar in precis till den

jungfruliga naturen här uppe, det var enkel och naturlig livsglädje, fram-SUNDSVALL- HUDIKSVALL

239

kallad av samlivet med denna natur, det var ett sunt liv i urgamla

traditioners raka linje, och så tycker jag, att man skall leva i vårt

land, som är skapat för friskhet, frihet och glädje.

§ 4.

Till Höllik

kl. 1.10 e. m.

Från Höllik kl. 4.17 e. m., från kajen.

Kl. 4.20 e. m. under fart.

En statsägd hamn, men själva hamnen är för liten och ligger

knappt bra till. Som målerisk sak utomordentlig, med den låga

sandhalsen mellan udden och fastlandet mot havet. Verkar

Danmark eller tyska Nordsjökusten — fast här komma ju granitberg

in som ram i stället för sand.

§ 5. Kl. 7 e. m.

Till Kråkün

kl. 5.20 e. m.

§ 6. Kl. 8,35 e. m.

Intressantaste hamnen

hittills. Jag var senast här 1933 eller något sånt, och sen dess ha

stora förändringar skett. Båthus ha tillbyggts, bostadsförbättringar

ha utförts, husen ha målats och putsats upp, och nu är hamnen

prydligare än någon annan vi besökt. Närmast kommer väl

Try-sunda uppe i Ångermanland.

Här har jag nu haft ett ingående samtal med fiskeriinstruktör

Skoglund, far till Skoglund uppe i Umeå, och fått översikter och

synpunkter. Jag har varit inne i en liten fin stuga, där man fått

400 kr. i förbättringsbidrag. Modern där, en klarögd, klarhyad,

grann kvinna, berättade, att hennes föräldrar varit statare under

ett gods här neråt kusten. Bostaden var ett stockhus, utan tapeter,

vitrappat på insidan, med öppen spis och "sandbänkar" d. v. s.

sand, som skjutits upp mot ytterväggarna för att hindra drag.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

— Men nu! Nu skulle Lubbe Nordström se. sade Skoglund, nu

är det små fina, vita hus. Det är annat!

Här verkar folket ljust, öppet, vaket, och i strömmingsfiske är

ju Hälsingland föregångsland.

Vilka båtar! Vilka båthus! Båtarna, byggda på galvaniserade

stålspant, äro stora som små kostrar, med bastant stäv och täta,

massiva bord, väl utlagda sidor och ordentlig ruff med britsar för

tre man. Elektriskt ljus. Stävrulle.

Men i alla fall! Att ligga ute i dessa båtar i höststormarna!

— Och dom går gladeligen ut, sade Skoglund, då det blåser

15—20 sekundmeter.

Båthusen äro som små kyrkor, säkert större till kubik än kapellet

här uppe i backen, och från dem leder dörr in till en farstu,

matt-belagd, som i sin tur leder in i kokhuset. Man bor här ute, om

man har barn, till dess skolan börjar, annars in i november. Så

det är en mellanform mellan sommar- och vinterhamn.

Kusten här vid Hudiksvall är lika monumental som i

Ångermanland men icke så majestätisk. Det är inte samma höga och

dominerande bergkäglor ända ut i havet utan höga blånande massiv i

horisonten inåt landet. Men vattnen äro vida och perspektiven

hisnande.

§ 7. Kl. 11.50 e. m.

Till det norrländska måleriets historia.

Stått i med intervjuer och speciellt ritning. Gjort, jag tror, 8

skisser i dag, 2 från Kuggörarna, 3 från havet och Höllik och 3

härifrån.

Här är verkligen måleriskt. Hudiksvallsmålaren Gösla Bohm har

byggt sig en trevlig stuga här — fanns ej, såvitt jag minns, då jag

var här sist — och han lär säga, att han aldrig behöver gå

utanför denna plats för att få motiv. Jag förstår honom och avundas

honom. Jag får bara rita, så det brinner i fingertopparna för

att hinna med bilder, som ska ge läsaren en föreställning om deSUNDSVALL- HUDIKSVALL

241

platser, jag skriver om. Utarbetning kan det aldrig bli tal om, och

just när jag glott mig in i en plats genom att rita, så att jag skulle

kunna göra något riktigt, börjar motorn surra, och det bär vidare.

Har för övrigt också sin tjusning.

Men jag kan aldrig upphöra förvåna mig över, att vi ha så få

norrländska målare. Om man ser tillbaka i tiden, är det väl först

Höckert med sina Lapplandstavlor, sen kommer Johan Tirén, och

sen ha vi Anton Genberg för Jämtland och Carl Johansson för

Ångermanland, båda utmärkta, var och en i sin art. Ja, så har man

ju tidigare sådan turistkonst som t. ex. den Palm på sin tid

presterade, och det var ofta vackra saker, men inte gav det den

norrländska landskapssjälen. Hittills är det väl egentligen bara Helmer

Osslund och Leander Engström, som på allvar brottats med och

delvis lyckats lösa det kniviga problemet. Deras begränsning är,

att de fastnat för det arktiskt ödsliga och människotomt

monumentala i Lapplandsnaturen och överflyttat denna syn alltför ensidigt

på de bebyggda kustlandskapen, då de målat dem. Det har i

praktiken inneburit ett kringgående av problemets svårigheter och en

för deras efterföljare farlig stereotypering av synen på Norrland,

liksom det innebär vådan av, att uppfattningen av Norrland som

ödeland grävs allt djupare in i övriga Sveriges medvetande och

därmed i icke oväsentlig grad bidrar till den både felaktiga och

farliga synen på Norrland som en kulturlös koloni, vilken man kan

behandla hur som helst, en uppfattning, som ju vi norrlänningar

av den nya tiden satt in så mycket arbete på att söka utrota till

såväl Norrlands som, i samma stund, hela Sveriges bästa.

Leander Engström var under sina sista år på väg att övervinna

denna begränsning, han hade redan gjort en del saker från

Medelpad, som pekade mot en mjukare och mer trogen framställning

av motiv, vilka visade förut icke på samma sätt berörda sidor av

det norrländska kulturlivet. Men annars är det nog bara Carl

Johansson, som rört vid kulturvärdena i Norrland. Han har i ofta

strålande men försynta bilder visat glimtar från gamla nerlagda,

minnesrika bruk, han har gett den urgamla bondebebyggelsens

poesi, han har fått fram stämningen över de snart försvinnande,

16 Nordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

för Norrlandskusten så ytterligt typiska fisklägena, och även

städerna äro med i hans galleri.

Numera har en del norrländska målare börjat framträda, som

slagit in på den linjen, och till dem hör just Bohm för Hudiksvalls

räkning, jag har sett flera bra saker av honom.

Men när jag tänker en trettio—trettiofem år tillbaka i tiden!

Aj, aj! Jag behöver bara tänka på t. ex. Oscar Lycke och Carl

Brandt.

Den förre var född i Sundsvall, fadern var skräddare och

flyttade senare över till Härnösand, där han arbetade hos Runeborg,

stans storskräddare vid sekelskiftet. Gubben Lycke var en god

yrkesman, jag minns, att han sydde mig en kostym år 1903, som jag var

mycket förtjust i. För resten var han ett original, en liten gubbe,

som snusade kraftigt och var lika kraftigt frispråkig, som

hantverkarna voro på den tiden.

Sonen var en suptupp och "konstnär" utå helsike, d. v. s. hög

och en speciellt Guds utvalde, följaktligen odräglig men icke desto

mindre i allt detta en duktig karl. Det var minsann ingen

sine-kur att klara existensen i Norrland på den tiden som "artist". Det

var ungefär samma förståelse för konst som i vilda västern! Jag

minns den första konstutställning jag såg i mitt liv. Det var Knut

Ekvall, som utställde i Konsistoriesalen i Härnösand: enorma

tavlor med fornnordiska motiv, tavlor från golv till tak, hela

härligheten i omålade ramar av grova stockar — det betydde en symbol

för urnordisk kraft, träet var billigt på den tiden, oljefärgen så

mycket dyrare! Så var det salongsinteriörer i Makarts stil, damer

stående i en dörröppning med tunga draperier, i sidenklänningar

med släp över halva rummet och svalkande sig i denna mundering

med solfjädrar, medan pompejanska vaser med påfågelsfjädrar

prydde atenienner, konsoler och pelare. Jag blev rädd. Solen sken

ute, det var en klar förhöstdag, jag gnodde ut och andades djupt.

Men sen grubblade jag länge på dessa tavlor, om de voro bra eller

inte, på den frågan fanns det ingen i skolan eller i stån, som kunde

ge svar. Man lutade åt den åsikten, att det måtte vara nånting ändå,

eftersom de voro så in i helsike stora. Och där stannade det!SUNDSVALL- HUDIKSVALL

243

Alltnog! Lycke lyckades sia igenom med sina bloddrypande

solnedgångar och sina Ankarcrona-blå snöskuggor, till sist var han

representerad i alla "fina" hem bredvid tidens annars skickligaste

tavelfabrikör, som just var Brandt. Och han tjänade faktiskt ett

fullt tillräckligt levebröd och försökte, sen han kommit på grön

kvist, att fördjupa sig, så jag respekterar den mannen.

Detsamma kan jag säga om Brandt. Han började med de

förfärligaste s. k. sotmålningar, av vilka det alltjämt finns tusentals

i svängen runt om i Sverige. Det fanns faktiskt en tid, då man

inte kunde komma in på ett hotell eller i ett hem, och det högt

upp i bourgeoisien ändå, utan att stöta på en Brandt. Sen lade

ban sig på pastell och uppnådde en helt enkelt fabulös skicklighet

att göra hundratals tavlor så lika varandra, att man inte kunde

skilja den ena från den andra. Antagligen låg det en klok

beräkning bakom, alla ville ha just den tavlan, som någon bekant ägde

eller hade berömt, som man kanske sett hos någon överordnad

o. s. v. Slutligen tog han upp oljan och hann även på det området

producera otroliga kvantiteter: jättedukar med fjäll- eller

kustmotiv, exakta som fotografier och utan en gnutta liv. Det hänger

prov både på Lyckes och Brandts industri i Stadshotellets matsal

i Härnösand.

Jag kände för resten Brandt och var ganska mycket

tillsammans med honom i just Härnösand, sommarn 1908. Han åt liksom

jag på S:t Petri Logen. Han var en mycket hygglig, stilla och

försynt karl, kring medellängd, kanarieblond med små prydliga

mustascher, blå, inte oskarpa ögon och ett lätt och

förtroendeingivande sätt. Han var stockholmare, och det viskades, att han

tjänade 10,000 riksdaler om året på sina tavlor, vi, fattiga murvlar,

betraktade honom med beundran och nästan fasa — men han

bjöd aldrig, även om han själv blivit bjuden, man fick intrycket,

att han var absolut en i varje ögonblick kallt beräknande

affärsman, som han säkerligen också var, och därför hade han klarat sig.

En gång såg jag honom i arbete. Jag följde honom ut till Solum,

min ungdoms idyll, Gud vet, om det inte var jag, som lockat honom

dit genom att upplysa honom om, att där hade stans seglare sin22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

söndagshamn, varför det borde vara lätt för honom att få sälja

motiv just från den platsen.

Vi foro alltså dit, det var en glödhet, stilla högsommardag, med

molnfri himmel och inte en krusning på vattnet.

Han såg sig omkring.

— Var fan är havet? sa han.

Jag förde honom dit, och där låg det, utan horisont, bara ett

diffust blåskärt skimmer.

— Det var ett djävla bondhav! sa han. Det får vi sätta lite

sprätt på!

Han smällde upp en duk, efter någon halvtimme var den klar:

en brant klippa, stormande hav och i vildaste sjönöd ett fartyg av

en modell, som icke brukats på hundra år på denna kust, om den

brukats någonsin!

— Så ska det se ut! sa Brandt och tillade: Nu tar vi

fiskläget.

Vi marscherade dit, och han klatschade på några minuter upp en

av stugorna, inte korrekt men i alla fall, och så på sandkullen intill

satte han frodigt gräs och på gräset en fet och frodig, betande ko.

— Men här har aldrig nånsin funnits en ko, sa jag. Det finns

inte bete för mer än på sin höjd tre, fyra getter på hela området.

— Det ger jag faen! sa han. Dorn vill ha kor!!

Det visade sig, att han visste, vad han talade om. Ett par är

senare råkade jag komma på en natt-"vickning" till en av

"farbröderna".

-—- Lubbe! Kom, ska du få se en stilig sak! sa han, förde mig

in i ett annat rum, pekade med lysande ögon på väggen.

— Va! ? sa han.

Där hängde tavlorna.

— Det är, som man vore där! sa han.

Ja, i sanning: it"s a long, long way to Tipperary, it"s a long way

to go.

Men så hade man också en uppfattning om konst, som Leander

Engström, då ban började, fick pröva i fulla drag.SUNDSVALL- HUDIKSVALL

245

Vi voro samtida på "Sundsvalls Tidning" nov. 1903—mars 1905,

han som bokhållare på kontoret, jag som medarbetare på

redaktionen. Han betalade ofta ut min lön till mig, men jag anade aldrig

under första tiden, att han sysslade på minsta sätt med konst, jag

tyckte han var en rapp bokhållare och normal och riktig

människa. Men så en dag ordnade Konstföreningen eller

Konstnärsförbundet eller vem det nu var, en stor utställning av modern

svensk konst i Stadshussalongen, och jag skrev en hel

artikelserie om vad som där fanns.

Några dar senare blev jag uppvaktad på redaktionen av

Leander, men han var inte ensam utan i sällskap med sin kamrat under

studieåren, Hadar Jönsén, de frågade, med anledning av dessa

artiklar, om jag ville titta pä och avge omdöme om en del

teckningar och målningar, som de gjort. Naturligtvis. Och jag minns,

att det var en rulle kolteckningar men ännu ingenting, som talade

om, vad som en dag skulle bli, vilket icke hindrade, alt jag

uppmanade dem på det livligaste att fortsätta, som de också gjorde.

Ett par år senare eller 1907 var jag på tillfälligt besök i

Stockholm och bodde på gamla Rydberg, och vilka dyka upp där en

morgon om inte Leander och Jönsén. Välbeställda elever vid

Konstnärsförbundets elevskola. Och nu fick jag höra.

De hade fortsatt, men tidningens ekonomichef, som hade ett

utpräglat färgsinne men tyvärr bara för färg på kortlapparna, hade

kommit underfund med, att Leander målade, och förbjudit honom.

Leander hade fortsatt, hade stigit upp vid 4-tiden om

vårmorgnarna och gett sig av utom stån. Det upptäcktes, och den älsklige

kortoxen förklarade då för honom, att, om det kom en dylik

anmälan till, så skulle han omedelbart förlora sin plats.

— Nå, sa jag, och sen då?

Jo, Leander hade tagit mod till sig och lyckats på något vis

komma i förbindelse med Richard Bergh, som blev förtjust i det

han visade, och lyckades få prins Eugen intresserad, ja, sen var det

inte svårt att få en bankdirektör med på noterna som mecenat.

Sen lyckades jag, sommaren 1908, ordna en utställning åt de två

gossarna i Härnösand och få den alltid hygglige Jolin Ekman på22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Wäija, min gamle vän, att köpa, och så blev det Paris, och resten

tillhör historien.

Det säger något om den norrländska konstens bistra början. Nu

börjar den få fast mark under fötterna, men nu får man hoppas,

att den inte stannar i fjällen, för det är bara Lappland, utan ger

sig ut och på allvar tar itu med den både stora och tacksamma

uppgiften att visa sörlänningarna, vad Norrland verkligen har för

mångsidig karaktär. Det är, var jag nu närmast väntar på.

Tänk bara på vad jag lägger märke till här i denna hamn.

Folket här älskar den. De bo en del av året inne i Hudiksvall,

men här lever deras själ, och just denna frånvaro under en del av

året ger dem kärleken och blicken för hamnens skönhet.

Här har också varit livligare än i någon föregående hamn.

Ungdom har varit ombord och hälsat på, friska, klarögda, rödkindade,

helnyktra pojkar, framtidstyper, och ett rörande drag: när

Skoglund kom hit, hade han med sig två förgätmigej kvistar och satte

i Calles och mitt knapphål.

Björklövet i Barsviken, flaggan på kapellet i Norrfällsviken och

på andra platser!

Det är det mänskliga. Men vad jag allra mest fäst mig vid just

här, det är hembygdskärleken. Den har jag ej märkt längre norr

ut. Väl att den finns där, men kärvare, ordlösare, här är man

närmare det centrala Sverige.

Arthur Engberg besöker regelbundet sitt Hälsingland, och då

skall han prompt hit. Då frågar han Skoglund:

— Har du surströmming?

Han steker abborre själv i glöd och gläds av hjärtat.

Nej, god natt! Det har blivit sent, Calle snarkar redan som

en gris.

Jag vill bara tillägga en enda sak för att ge hela tankegången:

— Varför ska det på norrländska genretavlor bara förekomma

renar, lappar, timmerhuggare och skogsflottare? Det finns mycket

annat folk också i Norrland. Det finns grandiosa bondetyper alldeles

som i övriga delar av Sverige, det finns fiskare, men dem får man

inte se på tavlorna, det finns industrityper, det finns — tänk! —SUNDSVALL- HUDIKSVALL

247

överklass: präster, ämbetsmän, affärsmän, det finns sjöfolk av de

mest skiftande kategorier, det finns allt det mångskiftande arbete,

som dessa olika typer representera.

Tänk, om Norrlandsmålarna skulle göra något, som de aldrig

tänkt på!

Tänk, om de skulle göra sig besväret att upptäcka Norrland!

Och inte minst — norrlänningarna!

God natt! Nu är det bäst jag drar filten över huvut!

5 juni. Måndag.

§ 1. Kl. 11.30 f. m.

Vädret.

-|- 17° C. Bar. 764. Ingen eller svag vind. S. Efter regn i natt.

§ 2.

K rå kö klart!

Calle har gjort fint. Ny duk på bordet. Själv har han snobbat

opp sig i snygg, blå segelrock. Båda äro vi rakade.

— Man måste vara snygg nån gång då och då för att inte

alldeles glömma bort, hur det känns! säger han, och det är en högst

typisk sjökänsla.

§ 3.

Porträtt.

Gjort ett snabbporträtt i akvarell av gamle fiskaren Johan

Benett, 77 år. En gammal hedersman, som jag hade framme i en

radiointervju, då jag gjorde "Norrland i stöpsleven" hösten 1937.

Det är en gammal, ursprungligen vallonsk släkt, jag förmodar

frän något av de gamla bruken här i Hälsingland, som smälldes

upp av bruksgubbar nere i mellansvenska bergslagen, då det

började tryta träkol, så att kronan fruktade för skogsbeståndet och

helt flott offrade Norrlandsböndernas eller -socknarnas skogar åt

mellansvenska järnsmidet. Tack vare den manövern ha vi ganska22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

gott om gamla vallonsläkter i Norrland. Jag minns från

Härnösandstrakten namn som: Gauffin, Pierrot, Godäng, Bodäng, de

Bésche, de Ron m. fi. (Franskbetonade namn äro ofta flugiga för

våra öron, jag har alltid hjärtligen glatt mig åt "le Duc d"0", hos

S:t Simon!)

Det var för resten underbart att komma in i det utomordentligt

prydliga och trivsamma Benettska hemmet i Hudiksvall, dit jag

fördes av min ciceron, Hudiksvalls kulturkung, apotekare Sven Brun.

Apropå det, ja! Det är underligt ibland här i världen. För

många år sen skrev jag på en fjorton dar ihop en liten följetong åt

"Svenska Dagbladet" för att få respengar till Paris: "De tolv

söndagarna." Nån gång, sen den kommit ut i bokhandeln, reste jag

med tåg upp till Härnösand och Ädalen, och på tåget kom en

herre av ovanligt distingerat och sympatiskt utseende och icke

mindre sympatiskt sätt fram till mig, presenterade sig och började

tala om boken i fråga, påpekande, att han var Hudiksvallsbo och

att skildringen fullständigt täckte förhållandena även i Hudiksvall,

vilket gladde mig då det visade, att den var riktig och sålunda

hade historiskt värde.

Det var apotekare Brun.

Under kriget, sedan jag tidigare under en fem, sex år bedrivit

ganska omfattande forskningar i gamla Norrlandspapper i olika

offentliga och privata bibliotek och arkiv och då världskriget i

själva verket gjort slut på förkrigslitteraturens berättigande, fick

jag idén att starta en organiserad utforskning av speciellt den

norrländska kustens historia och tillskrev då den kulturintresserade

apotekaren, och vi började så smått diskutera per brev att bilda

en "Norrlandskustens historiska förening".

Så blev jag bjuden som krigskorrespondent till England och

drogs in i helt andra uppgifter, och planen förföll.

När så Radiotjänst på sensommarn 1937 vände sig till mig med

begäran, att jag skulle göra ett radioreportage om det moderna

Norrlands problem, ja, då vände jag mig helt naturligt i min tur

till apotekare Brun, med vilken jag på alla de mellanliggande åren

icke haft någon kontakt, och så kom det sig, att en åskhet dag iSUNDSVALL- HUDIKSVALL

249

slutet av augusti eller början av september 1937 befann jag mig

med honom hos familjen Benett i Hudiksvalls fiskarstad, d. v. s.

den del av staden, där de fiskare, som tillbringa somrarna ute i

skären, alltså här på Kråkö, på Höllik och i andra hamnar, ha sin

vinterbostad, och där forskade vi nu tillsammans i levande historia.

Ja, det är märkvärdigt, man skall aldrig förtvivla, det själen

verkligen vill, det kommer förr eller senare, himlens vägar äro sådana,

det har jag gång på gång kunnat konstatera, och det gör en på ett

alldeles särskilt sätt lugn.

Den dagen i det gamla fina Hudiksvall förnam jag som aldrig

förr enheten i de norrländska kuststädernas karaktär. Tidigare

hade jag genom gamle kapten Myra i Öregrund fått värdefulla

skildringar av, hur deri norrländska segelflottan, då den ännu levde

i glans och härlighet, i stor utsträckning bemannades av sjöfolk

från Roslagen. Så hade gubben Myra själv seglat i många år för

Scharinarna i Umeå, andra hade seglat för konsul Schönning i

Hudiksvall, åter andra för redare i Härnösand, Söderhamn och

först och sist naturligtvis i den stora redarstaden Gävle. Mina

studier i snusfirman Ljunglöfs kopieböcker, som ju sträckte sig

från år 1820 och ända fram till 1915, då firman uppgick i

Tobaksmonopolet, hade gett mig en levande bild av de norrländska

handelshus, som drevo denna rederirörelse, där hade jag t. ex. Rettig

i Gävle, Govenius i Luleå, sorgligt utmynnande i

Härnösandsbanks-kraschen 1908, då hela det gamla Härnösand i ett enda drag

sopades bort och stockholmarna övertogo stael och bank och hela

rulljangsen, vidare konsul Edström i Sundsvall, som bildade

Sundsvalls Enskilda tillsammans med gamle örnen A. O. Wallenberg,

Sidenvall i Öregrund, i vars affärsböcker jag funnit, tack vare

hedersmannen Karl Storm, värdefulla uppgifter om förbindelserna

mellan Öregrunds borgare och de på en och samma gång

smör-och planklevererande stor-bondhandlandena uppe i Ängermanälvens

ådal, t. ex. gamle Johan Fahlén på Tjäll, Multrå, en mil söder om

Sollefteå, min gamle vän John Ekmans på Wäija morfar, vilken

grundade Dynäs-Wäija bolag (vars första aktietecknare bland sig

räknade även gubben far), Frisk & Co. här i Hudiksvall m. fi.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Fahlén var gift med en dotter till gamle talmannen i

bondeståndet Strindlund och hans son, Hugo Fahlén, som blev ledamot av

första kammaren, hjälpte på sin tid en son i granngården: Pelle

Molin. Han var vidare den, som berättade mig huvudparten av de

Ådalshistorier, på vilka jag sedan byggde upp "Herrar".

Gamle konsul Edström i Sundsvall levde ännu under min tid

som murvel i den staden, ja, bidrog till, att jag fick lite friare

händer på tidningen. Jag var nämligen en svart och dyster

novemberafton på hemväg från ett mormonmöte ute vid

Sköns-mon, som jag sänts att referera och noga studera, då jag upptäckte,

att flammor slogo upp från en stor villa i en park en bra bit ovan

vägen. Jag i väg dit som ett skott, brandkårn hade just kommit,

vill jag minnas, men jag gav mig in i huset, kom in i något, som

närmast föreföll att vara ett vardagsrum, en lampa stod helt

fridfullt och lyste på bordet vid en bekväm fåtölj, en uppslagen tidning

låg intill, det såg på samma gång hemtrevligt ooh spöklikt ut som

i en dröm, jag hörde brandsoldaterna på avstånd, ja, så vandrade

jag för mig själv i lugn och ro igenom det brinnande huset,

skyndade sen tillbaka till tidningen och skrev inte ett referat utan en

"stämnings"-bit om hela härligheten, nånting om ett gammalt

borgarhems försvinnande — vem ägaren var hade jag mycket

dunkla föreställningar om, jag gick efter möblerna och byggde på

dem och på den dystra höstkvällen, på den spöklika övergivenheten

i huset, och vad hände?

Jo, ett par kvällar senare satt jag i stora Stadshussalongen som

referent vid ett möte av något slag, salen var full av folk, och dä

reser sig en gammal man, vithårig och allting, kommer fram till

mig, jag reser mig naturligtvis i min ordning, undrande, vad som

nu stod på, det hände nämligen under dessa socialt och politiskt

upprörda tider här uppe i Norrland (längre söder ut var det först

senare, genom storstrejken, som man kom underfund om, att det

var revolution i landet, vi, norrlänningar hade då levt i den

atmosfären sen tio år!), det hände, att man såsom tillhörande en

radikal tidning fick vara med om ganska kraftiga opinionsuttryck från

motståndarlägret, inte minst vid möten.SUNDSVALL- HUDIKSVALL

251

Här var det emellertid något helt annat, det var fråga om. Den

gamle mannen var nämligen helt enkelt ägaren till den

brand-härjade villan och ingen mindre än konsul Edström i egen person.

Vad han sade minns jag inte, men han tog min hand och tryckte

den och tackade mig för skildringen, så talade han visst något om

min familj och dess rötter i denna stad, men jag var på en gång

så överraskad och generad, att jag inte kunde mer än buga mig

lite grann och med värme återgälda hans vänliga handtryckning.

Ja, sen var jag riktigt persona grata hos gamle "Klippan", min

glade chef, ban beställde parhästar, ja, Gud, den tiden, den tiden,

och så fick jag åka med honom genom stån upp till den

förkolnade villan och skriva en artikel till, och sen utgick order till

redaktionssekreteraren, att vad jag ville skriva om, det skulle jag

också få skriva om.

Denne konsul Edström hade en bror, som var jägmästare, och

honom träffade jag många år senare på Hågesta vid Sollefteå hos

hans släkting, numera major Einar Edström, och då berättade den

gamle mannen många dråpliga historier från forna tiders Sundsvall.

Särskilt minns jag denna om Knut Wallenberg.

Gamle A. O. var ju ett antal år bosatt i Sundsvall, var borgare

i staden och dess ombud vid riksdagen, alltså en högst

framträdande person i samhället.

Så en dag hade fru Wallenberg kafferep för några av stans

fruar, och då skulle lille Knut fram och hälsa på dem, men nix,

han ville inte.

— Se så, Knut, sa mamman, hälsa nu snällt på tanterna!

Men då svarade den unge gentlemannen:

— Jag tycker inte, det är några tanter, jag tycker, det är några

lortlollor!

Jo, jo, arten röjs hos de unga!

Allt det där och mycket mer svävade kring i min hjärna den

dagen i Hudiksvall, då jag med apotekare Brun besökte det

Benett-ska hemmet på fiskarstan.

Det var precis som fiskarstan hemma i Härnösand i min

barndom. Ett par hopbyggda hus med träbro framför som en kom-22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

mandobrygga, och inomhus spår av mycket gammal bebyggelse,

gammaldags kök med stor, hemtrevlig spismur, sjötavlor på

väggarna, den där alldeles obeskrivliga stämningen i fiskare- och

sjömanshem, propert i minsta detalj, ombonat och samtidigt, på

något oförklarligt och obegripligt sätt, liksom fjärran, liksom med blå

horisont över varje minsta sak, alldeles som horisontglans i blicken.

I högsätet tronade den då 75-årige gubben med barnen omkring

sig, gumman ordnade i köket med kaffebrickan, det var som en

scen ur Dickens, nånting av "Barkis" och "Pegotty".

Och nu har jag sett dessa samma människor här ute i deras

sommarmiljö, jag satt inne i köket, medan de åto frukost, vi

pratade om allt möjligt, och sen ritade jag gubben, som hade bråttom

att komma från det overkliga, som var att måla och målas, till det

verkliga, härliga livet, som var att snickra en lekstuga åt den

lilla muntra sondottern..

Sannerligen, det var som en klassisk idyll. Jag tänker då

närmast på de i sin enkelhet monumentala skildringarna i "Chez nous"

av bondebefolkningens liv i södra Frankrike. Vad författaren heter

kommer jag inte på, så här i en hast, det var en gammal

högadlig typ i alla händelser, och han fick något gentilare pris för

15—16 år sen. Jag kommer för resten ihåg en sak i samband

därmed.

Det var våren 1924, Einar och John Ekman och jag hade åkt

ner till italienska rivieran och legat och solat oss i Santa

Marghe-rita a mare, därifrån fortsatt till franska rivieran och legat i Nizza

och Monte Carlo och voro en vacker morgon på väg därifrån till

Marseille för att hinna förbi några trävarukonkurrenter till vissa

franska köpare för viktiga affärsavslut, vilket också lyckades, när

vi kommo hem, hade John hela årsproduktionen placerad.

På tåget mellan Monte Carlo och Marseille kom jag i samtal

med en äldre distingerad fransk herre, som satt bredvid en

staty-liknande engelsk biskop. Vi kommo in på frågan litteratur, och

jag kom att nämna min beundran för — nu har jag namnet —

för Joseph de Pesquidoux och hans serie skildringar från området

mellan Bordeaux och Pyrenéerna.SUNDSVALL- HUDIKSVALL

253

— Ah! utropade min interlokutör förtjust. Pesquidoux! det är

min granne. Och det liv han skildrar, det är Frankrike, det

verkliga Frankrike. Inte Paris. Paris! Paris! Oh là là! Et les

pou-poules de Paris!! Oh, là là!!! Det är inte Frankrike. I Paris bo

inga fransmän, där bo bara utlänningar, allt skrap, som världen

kan bjuda. Nej, kom till oss, där ska ni få träffa det verkliga

Frankrike. Jag skall berätta för min vän Pesquidoux, att ni läser

"Chez nous" i Sverige, det skall göra honom glad, ty då vet han,

att man i Sverige får lära något om det verkliga Frankrike.

På samma sätt skulle jag vilja säga, att det verkliga Sverige,

det fick jag en glimt av i Kråkö och i Hudiksvalls fiskarstad.

Vilket Sverige får man se i Stockholm?

En motsvarighet till Paris?

Det finns nog.

Nu äro vi klara till gång. Skoglund gick redan tidigt i morse

ner till Våtnäs, han skulle varsko om vår ankomst senare i dag.

§ 4. Kl. 12 m.

Haveri.

Vi glömde lätta ankaret, då vi satte i gång, och fingo

ankarlinan i propellern. Calle, Jansson och två fiskare i eka med

båtshakar, hålla på med det besvärliga jobbet att få klart.

Nu ska vi in till Hudiksvall för post, proviant och film, sen

går färden vidare till Våtnäs, där jag skall ha lite upplysningar

om båtbyggeriet här på kusten samt vad jag i övrigt kan

uppsnappa.

Få se, om vi sedan — tack vare lugnt hav — kunna angöra

Storjungfruns fyrplats. Sen skulle det bli — jag är oviss rörande

Prästgrundet, som kommer före Storjungfrun — Ljusne, Gåsholrna

och därefter Utvalnäs eller Bönan och så Gävle. Jag hade

ursprungligen också tänkt Skutskär och Fågelsundet på norra

Upplandskusten, men det ser jag är omöjligt. Gävle får bli slutpunkten med

en visit hos Lübeck, landshövdingen.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Sjötyper!!

Vi äro ganska sjömansmässiga nu. Brunbrända med grovt skinn

på händerna, sårskorpor efter tjyvnyp, brutna, smutsiga naglar.

Så som man alltid blir av grovarbete. Mjukare i kroppen och

böjligare dessutom.

Men så har jag min reumatism. Den sitter nu i vänstra knäet,

som är maktlöst och gör svinaktigt ont vid minsta rörelse. Jag

kan knappt gå och är nästan invalid. Jag måste söka en specialist

vid hemkomsten, det här går inte längre, jag kan inte fortsätta

år efter år på detta sätt, till sist kan det ju bli katastrof, så jag

sitter där i klistret på allvar.

Epicondyliten är för ögonblicket bättre, så att vänstra armen

är någorlunda brukbar, men vänstra tummen är så pass ur spelet,

att jag t. ex. inte kan dra upp en flaska pilsner, tummen orkar

inte gripa, och skulle detta gå över i högra handen, ja, då kan

jag hälsa hem och inte vidare tänka på att hålla i penna eller

pensel, och det vore ju ljusblått.

Dessa undersökningsresor ha så småningom tagit rätt

ordentligt på gamla kroppkakan. Vänstra ögat skadat av solreflexer

under 1930 års jordbruksresa liksom båda vadmusklerna genom

bristning, vänstra örat stendövt, och hela vänstra sidan illa

åtgången av reumatism: epicondylit, ischias, ledvärk.

Ålderdomen sticker upp masttopparna i horisonten. Men ännu

ger jag mig inte.

För resten är det en flugig värld. Ju mer man arbetar och söker

göra rätt för sig, desto mer straffas man! Hederligt folk tjänar

aldrig pengar, snillena bli utskrattade, dumskallarna hyllas, de,

som arbeta hårt, få till tack såna små trevliga ålderdomspensioner

som kräfta, reumatism och njurlidande, socker och sirap och Fan

och Hans mormor!

Läsarna tro, att Gud sitter med den här trevliga lilla världen i

knäet och vyssar den som ett lindebarn, allsmäktig och fin somSUNDSVALL- HUDIKSVALL

255

smör — fast i sanningens namn måste sägas, att hela sällskapet

inte alls handlar, som dom lär, för dom är rasande noga med all

slags observans mot inte bara Mörksens Förste utan mot alla

fördömda förstår, som finns, svinaktigt noga med att inte klä minsta

skott för svagare makter, väl införsatta i, att käre Gud inte har

mycket att säga till om i denna världen.

Nej, min totalism är det enda raka. Den vet, att det inte alls är

Gud, som uppehåller den här världen, utan Djävulen, och att Gud

är Djävulens dödsfiende, som trängt och tränger vidare in, bit

för bit, i denna Djävulens mörka grotta och slåss på liv och död

med Knölen i fråga, och därför stämmer denna världens formel,

enligt dess syn, precis med den föreliggande verkligheten:

X % Gud -f- y % Djävul = 100, och än så länge ställer sig

procentsatsen ungefär så här: 1/2 % G. + 99^-2 % D.

Prosit, Neujahr!

§ 6.

Måsarna.

Det ligger ett böcklingrökeri här på udden. Runtom på

klipporna sitta massor av måsar som vita blomtuvor. Det är vackert.

Nu äro vi klara.

Jag undrar, hur många gånger jag måste skifta glasögon under

dagarnas lopp. Från de vanliga för närsynthet till skrivglasögonen

och så till ritglasögonen.

Nu gå vi.

§ 7.

Från Kråkö.

KL 12.20 e. m.

Jo, pyttsan! Vi måste vända igen, Kråkö vill tydligen inte släppa

oss, vi ha glömt fendern.

KL 12.24 e. m.

Vi vända.

KL 12.32 e. m.

Nu äro vi i väg igen.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 3.

Kråkön

var utan gensägelse det snyggaste, bäst hållna fiskläget hittills.

Alla gårdar, utom ett par, avsides liggande, som behövde

förbättringsbidrag, voro nymålade i en varm röd färg med vita

knut-bräden och vindbräden. Dessutom har man målat vissa

fönsterramar på sjöbodskullarna liksom stolparna, som uppbära dessa

skullar från bodsvalens brygga, i svart. Det ger allvar och

värdighet, anknyter till urgamla traditioner och framhäver, understryker

och höjer alla de andra ljusa och glada färgerna i bebyggelsen:

stugornas röda och vita, det solglittrande vattnet, den ljusa

skogsgrönskan, de vita måsarna — det är en artists syn i detta

arrangemang, vem det nu kan vara, som ordnat det. Bra är det, det är

huvudsaken, och det borde upptas i andra hamnar.

Det, som vidare är glädjande här, är, att man icke tillåtit någon

kåkbebyggelse, inga brutna tak, inga spontade fantasikåkar. Den

gamla rena stilen har bibehållits, och därmed har hamnen fått

just den ädla och därmed trivsamma karaktär, som man på så

många andra håll är i färd med att fördärva utan att förstå den

skada man därmed åsamkar sig själv genom att ta bort just det,

som orsakar trivseln.

Här är kapellet gulmålat, på alla andra ställen, som jag sett,

är det rött, d. v. s. jag undrar, om inte kapellet i Marviksgrunnan

på södra Ulvön är grått liksom bodar och kokhus.

§ 9. Kl. 1.20 e. m.

Mot Hudiksvall.

Vi stäva, dallrande av motorn, in mot gamla Hudik. Det fräser

av vågtopparna, men vi ha vinden nästan platt akterlig. Jag sitter

och går igenom teckningarna. På andra sidan bordet ligger Calle

och tar igen sig. Han läser Bengt Dahlmans "En sjöman ser på

världen", som är en stabil yrkesbok av en yrkesman och därför så

värdefull.SUNDSVALL- HUDIKSVALL

257

Ja, det är verkligen också en typ, den gode Dahlman. Jag

känner honom ju sen många Herrans år, han var på sin tid gift med

Ruth Särenholm, syster till Abba och Pippi. Abba var det jag

seglade med i Figge Ramströms "Yrhättan" till Ulvön sommarn

1903, han ansågs på den tiden som Härnösands bäste seglare och

var en prima hedersman. Han dog som direktör i

Tobaksmonopolet. Pippi och jag höllo ihop under min tidigare ungdom, han

var en god kamrat men en komplett tokskalle, nu är han visst

postmästare i Östersund och ägnar sig åt mat. Ruth tillhörde

åtminstone delvis mitt flickgäng under gymnasiitiden, hon var

egentligen en årsklass under, det var rasande noga med sånt i de åren.

Men Dahlman var son till en förmögen sågverksägare uppe i

Sollefteå och ärvde sågen och drev den på sitt sätt, d. v. s. så

att han blev av med hela härligheten. Han hade bl. a. anlagt

en liten järnväg från huset ner till trädgården med lokomotiv och

vagnar och alltsammans, och det tåget åkte ner med punschbrickan

till gästernas utomordentliga glädje.

Och när han gjort slut på sitt paradis, var han inte den, som

gav upp för det. Han var en första klassens jägare och sportsman,

han hade fått trävarumannens vanliga utbildning på agentkontor

i England, så han kände världen och fruktade den inte i minsta

mån. Att bli bokhållare, sen han suttit som chef, roade honom inte,

någon framtid på affärbanan såg han inte heller, för någon annan

bana på landbacken hade han varken utbildning eller håg eller

minsta anlag, nå . . . han var, som sagt, inte den, som ryggade

för realiteten, han tog hyra och gick till sjöss, gjorde sina

reglementerade år för om masten, tog sedan styrman i Härnösand, det

var på den tiden jag lärde känna honom, tog sen, skulle jag

åtminstone tro, skepparn, och sen han tyckte sig ha seglat nog,

stannade ban i land och skrev denna bok, och — nu kommer det: reste

sedan i egen person systematiskt genom Sverige och utbjöd sin

bok och har på detta sätt faktiskt klarat sig. Då och då ringer

han från någon avkrok, och, när jag minst anar det, dyker han

plötsligt upp, alltid lika lugn och trygg.

Det tycker jag är bra gjort! Och boken är faktiskt en av de

17 A"ordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

bästa sjöböcker jag läst, absolut inte litteratur, redan det en

ovärderlig förtjänst, och framför allt en skildring av arbetet till väders,

som jag icke sett maken till.

— Eller vad säger du, Calle?

-— Den är faktiskt vådligt intressant, säger Calle.

Och Jansson, som redan läst den och som själv gjort oceanerna,

sade, då han lämnade den tillbaka:

— Ja, jag har inte kunnat upptäcka något fel i den!

Det är mycket sagt av en fackman, det, i synnerhet om han är

en rospigg. Ty de äro inga slösare, allra minst på erkännande,

kunna de få in en anmärkning, så inte bruka de missa chansen!

Kl. 1.27 e. m.

Jag går upp på däck för att orientera mig lite grann. Det

första jag får se — om babord -— är, naturligtvis, ett nerlagt

sågverk. Den gamla vita, fyrkantiga skorstenen ser till den grad

dyster ut liksom den tomma brädgården, nu lik en sopbacke, där

buskar börjat skjuta upp, och de lutande, sjunkande kajerna,

alltsammans grått som ett övergivet tattarläger under en lika

tattar-grå himmel vid ett dito tattargrått hav.

Här ha millioner sågats in åt herrar, som flyttat söder ut, vilkas

barn gift sig in i fattig högadel och nu åka Rolls Royce, Lincoln,

Mercedes och andra dyra märken, umgås med skådespelerskor och

artister, spela i Monte Carlo, dansa i Nizza och aldrig ha sett

Norrland, som har gett dem alltsammans.

Själv har Norrland fått behålla lumpen, trasorna, fattigdomen

och tattarlägren. Men i sanning, dessa, som lämnat, de voro och

äro tattare, de verkliga tattarna, vilket inga frackar och storkors

kunna skyla.SJÄTTE KAPITLET

Hudiksvall—Öregrund

5 juni. Måndag.

§ 10. Kl. 2.05 e. m.

Smör och poesi.

Hit efter en stilla färd. Ligga förtöjda i den trånga båthamnen

vid kallbadhuset. Nyfikna åskådare som vanligt, men vi ska inte

bli gamla här.

Det är en typisk bild av det verkliga Norrland, om jag säger, att

här känner jag ingen. Jo, apotekar Brun, som jag visst tidigare

omnämnt. Men annars ingen.

Under skoltiden hade vi, Härnösandsgymnasister, lite direkt

förbindelse med Sundsvalliterna och även något med Östersundarna,

men längre sträckte sig inte räjongen. Så fjärran lever man faktiskt

från varandra i Norrland. Kanske ha kommunikationerna ändrat

något numera. Men det ska inte vara mycket.

Kl. 4 e. m.

Jag har varit uppe i stån ett tag.

Hudik har en fin bokhandel, det har man verkligen börjat få

lite varstans i Norrland numera. Det finns två andra fina saker i

den här staden också: en fågelsjö, stadens stolthet, och det med

rätta, samt ett smör från kringliggande landsbygd, som söker sin

like i landet.

Det är en av Sveriges finaste jordbruksbygder just här, vida

dalgångar med de största och ståtligaste träbondgårdarna i Sverige

och bönder som gammaldags odalkungar.

Smöret upptäckte jag på Radioresan i september 1937.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Det var efter en tung, het dag. Jag satt ensam i Stadshotellets

lilla musikpark, och det svalkade skönt, runtom under träden hade

man anordnat liksom träbås, inte vidare vackert, det blev lite för

mycket av kreatursmarknad över det hela, men det var nog rätt

praktiskt, för hotellträdgården vetter mot öjspna hamnen, och

sveper vinden in därifrån, så torde det kännas ganska svalt. Det var

eklärerat i buskarna, det var ganska mycket folk, och det åts

kräftor överallt, d. v. s. på ena sidan gången, för det var, som

det ska: fint folk på ena sidan, de åto kräftor, busarna på den

andra, de drucko pilsner och raglade mot träden, det hela en

utomhusupplaga i större format av Arosenius" tavla:

"Handelsresande ätande kräftor på gästgivargården."

Essvik, min inspelningstekniker den gången, kom och Jansson,

chaufförn, och vi åto också kräftor. Det var då vi upptäckte det

underbara smöret.

Men det hela påminde mig, inte minst genom musiken, om

"Fridas visor", och det är, vad jag just nu närmast tänker på. Ty

just nu, efter vad jag sett av kust och folk här i Hälsingland,

tänker jag på en sak, som ofta kommit mig att undra.

Jag har visst tidigare sagt några ord om, att det är så lite

målarkonst i Norrland — jag kommer inte så noga ihåg allt, vad jag så

här i en brådhast slungar ner på dessa sidor — men sannerligen,

om det inte är ändå besynnerligare med det norrländska litterära

problemet.

Vad emellertid nu först och främst "Fridas visor" beträffar, så

måste jag säga, inte bara, att jag aldrig kunnat dela den allmänna

entusiasmen för dem, utan att jag finner dem motbjudande i deras

komplett odrägliga pigsentimentalitet, de ha alltid på mig verkat

som Allers Familje-journal satt i Goodtemplarmusik. Författaren

var uppenbarligen en fin människa, och han har gjort en bra sak:

"Kriser och kransar", där han, ensam i vår litteratur, lyckats ge

uttryck åt det äckel ända ner till själens botten, som en

tidningsman slutligen känner efter många års av yrket möjliggjort

glut-tande bakom det officiella samhällets kulisser. Det ger dödsångest,

och det är det, han har skänkt ord.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

261

Jag är dock måhända inte riktigt omdömesgill, då det gäller

poesi, jag har inte så vidare mycket intresse för den konstarten, i

synnerhet inte i den sliskiga och effeminerade form, den

numera utövas. Överhuvud är nog skönlitteratur som självändamål

rätt främmande för mig. Jag läste naturligtvis som ung en massa

både vers och prosa och trodde, att jag satte alltsammans högt,

men det var ett självbedrägeri. Jag läste pliktskyldigast Strindberg

och Heidenstam och Levertin och Fröding och Karlfeldt och allt

vad de heta, men jag måste, om jag vill vara fullt ärlig, säga, att

de aldrig betytt något verkligt för mig, och därför föllo de också

snart nog av mig, då jag började komma på allvar ut i livets

sjögång.

Det finns egentligen bara två svenska skalder, som på allvar

betytt något för mig, och det är Runeberg och Rydberg. De ha

gett mig känslornas värld och tankens och drömmens värld i den

högsta renhet och klarhet, mer behöver jag inte. Särskilt har

kanske Viktor Rydberg varit den inre rösten i mig, alltsen jag som

skolpojke lärde känna honom.

Saken är väl den, att jag stannat kvar i den svenska filosofien

från förra seklets början och mitt, jag har nog i stort sett min

förankring hos salig Boström och Geijer. Den förres

"Religionsfilosofi" och den senares "Föreläsningar över människans historia"

ha en gång under svåra inre tider för mig hjälpt mig på benen,

och jag brukar inte släppa en vän, som hjälpt mig.

Ja, gamle Boström, ja! Jag minns salig Hans Edfeldt i Uppsala,

"den siste boströmianen", när jag talar om Boström. Det var

under min korta Uppsalatid, jag skulle tro vid recentiorsfesten på

nationen. Där voro ståtliga gubbar som Hjärne, som kikade snett

och vint, och den alltid glade Axel Lundström, den kämpalike

Högbom m. fi. ooh så bland dem då Edfeldt, som närmast liknade en

gammal hedervärd hantverkare, kanske allra mest en skräddare

eller en barberare. För att inte säga hattmakare.

Så kommer han fram till mig med punschglaset i hand, det var

antagligen den förfärliga "Gefle"-punschen, som hade bara en god

egenskap: att den för alltid botade min smak för denna dryck,22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

alltså, han kom fram, ställde sig framför mig och sade med sin

gravlika stämma:

— Jag kan hälsa kandidaten från kandidatens farfar!

Där stod jag. Jag trodde, gubben var rubbad. Min farfar dog

1862, och det här var hösten 1901, alltså 39 år senare, och så

stora tidrymder är man inte van att räkna med för vanliga

privatpersoner, då man är nybakad student. Ja, han hade tydligen varit

bjuden på middag i farföräldrahemmet någon gång i sin ungdom,

eller nånting i den stilen. Hur som helst så är jag närmast

Boströ-mian, och det är mycket av den varan i totalismen, vilket inte torde

göra den lättbegripligare för vår tids människor eller omänniskor.

Men för att återgå till Norrlands litterära problem, så skulle jag

först och främst vilja ha en exakt statistik över, hur många

författare varje svenskt landskap bidragit till katalogen med genom

tiderna. Jag misstänker då, att man skulle finna, att de norrländska

landskapen skulle ligga ganska långt framme med hänsyn till

teologi, därnäst i naturvetenskap, men vad "poesi" beträffar, bleve

det klent. På det området är det väl egentligen bara

Ångermanland, som har några nummer att uppvisa: Grafström, Sehlstedt,

Pelle Molin och Olle Högberg. Vidare Iledenvind-Eriksson, Eyvind

Johnson m. fi. Franzén kan man ju inte medräkna, och av moderna

knappast Bertil Malmberg, han är visserligen född i Härnösand

men flyttade till Stockholm redan i unga år. Så är det ju Birger

Sjödin, ja, herregud! En Per Hallström kan ju vara lustigt. Men

2, det är nästan l3/4 för mycket.

Bertil, vars mamma i tidernas morgon satt på gubben fars

kontor, gjorde faktiskt en rolig sak i sin ungdom, mer värd än alla

hans tillkrånglade verser. Det var i femman i Härnösands

allmänna läroverk. Klassen hade fått till uppgift alt skriva om Eli

Rhem, den amerikanske pojken, som räddade ett järnvägståg från

att störta i djupet från en raserad bro, genom att rusa ut på

banlinjen och vifta med en röd flagga.

Bertil skrev:

— Vem hade gett honom lov alt hindra ett så magnifikt

skådespel ?HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

263

Det höll på att bli relegation, det! Men blev med tiden bara

Schillers estetik.

Vad jag emellertid, skämt å sido, fäster mig vid i det här

sammanhanget, det är den egendomliga fördelningen av litterärt

framträdande i Norrland. Varför är den norrländska litteraturen på

detta sätt centraliserad huvudsakligen till Ångermanland? Beror

det på den gamla bildningsmetropolen Härnösand? Men i dess

gamla gymnasium funnos lärjungar från hela övre Norrland.

Ligger förklaringen i landskapets skönhet och ädla struktur? Beror

det på brukens och i allmänhet industriens anor i Ångermanälvens

ådal? Kan man dra paralleller mellan Ångermanälven i

Ångermanland, Klarälven i Värmland och Dalälven i Dalarna?

Det skulle vara intressant att få saken i alla händelser

undersökt. Här kunde ju norrländska litteraturstuderande få ett

tacksamt arbetsfält — men kanske det inte skulle roa profeterna och

följaktligen inte ge betyg av vidare värde i konkurrensen om

framtidsplatser, profeter äro ju lite bekväma av sig.

I alla händelser är det uppenbart, att Apollo, då han rest på

Norrlandsrouten, av det gamla namnet "Norrlands Aten",

förmodligen, dragits till Härnösand och därför tagit Härnösandsbåten,

som inte anlöper vare sig Gävle, Söderhamn eller Hudiksvall, och

vad Sundsvall beträffar, så behövde han bara se det för att fatta,

att där hade han ingen framtid.

På det viset har hela nedre Norrland blivit litterärt lottlöst. För

Hälsinglands del har man väl bara att notera Edvard Fredin, som

är totalt bortglömd, i Gästrikland, ja, vem har man där? Fjalar

Östergren, "signaturen", lite längre tillbaka token Lénström och

sen...? Man kan ju förstås räkna Daniel Fallström till

Gästrikland, han var ju född Gävlebo, men han blev ju den mest

stockholmske stockholmare, som kan tänkas.

Ja, gamle Daniel! Det var verkligen en hederspumpa! Och

Norrlandskynnet hade han. Han sjöng ut rakt på sak, precis som ban

tänkte, jag minns en festlig historia i det sammanhanget från ett

sammanträde i den famösa Pen/dubben. För många år sen. Vi

sutto där — det var på den tid, då jag ännu trodde, att det var22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

någon allvarlig mening med hela härligheten, d. v. s. innan jag

kommit underfund om, att det bara var ett Kindergarten till

Svenska Akademien — vi sutto där alltså hela högen, som

vanligt misstänksamt lurande på varandra, och den kvällen var Daniel

med, jag skulle nästan tro för första gången. Han satt mellan

Hjalmar Bergman och mig.

Så plötsligt börjar han berätta, att ban just läst

"Landsorts-Bohëme", som redan var gammal då, och utgjuter sig i

superlativer. Ställningen började bli något pinsam — det1 passade sig inte

att säga sådana saker, framför allt inte att fälla några som helst

omdömen om medlemmars arbete mer än möjligen i fjärilslätt

nedsättande form. Det var spiritualitet, och tillhörde en klass för

sig. Men Daniel bara vispade oförskräckt med sina mustascher och

så, o, fasornas fasa, slår han Hjalmar Bergman på axeln och

säger:

— Där, min kära Bergman, blir du liten!

Hjalmar Bergman och jag började naturligtvis dunka varann i

ryggen för att camouflera detta oerhörda brott mot allt vad snille

och smak hette, och Daniel lyste aldrig mer på det firmamentet.

Men jag hade ett vida intimare förhållande med hans

förtjusande hustru, fru Anna Fallström.

En gång i världen fyllde Johan Nordling 50 år, och

tilldragelsen firades med en subskriberad middag i Royals festvåning.

"Idun" hade varit min första förläggare, genom Frithiof Hellberg,

och jag hade i många år skrivit i bladet, var alltså gammal god

vän med Johan.

Jaha, jag kommer till bordet och finner, att jag blivit placerad

med fru Anna Fallström som dam. En behagligare bordsdam fick

man leta efter.

Så säger hon och småler på sitt rara sätt, jag har faktiskt inget

annat ord i det sammanhanget än rar, och säger:

— Jag kan berätta en sak för herr Nordström. Gissa vad!

— Det kan jag verkligen inte, sa jag.

— Jo, sa hon alltjämt småleende, jag har burit herr Nordström

till dopet.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

265

Det var verkligen ett återseende efter många år, men det måste

sägas, att det gått oss bägge alldeles som en större föregångare:

vi hade med åren blivit tämligen feta!

Jag frågade sedan gumman mor, som då ännu var i livet, hur

det förhöll sig med saken.

■—- Jo, sa hon, det var en flicka från Uppsala, och hon hette

Larsson. Hon var husföreståndarinna hos oss. Hon var mycket söt

på den tiden. Men jag tror inte, det var dig hon bar till dopet,

jag tror, det var din tvillingbror Gustaf, som dog. Du bars nog

till dopet av gamla tant Sliernström. Men jag vet inte riktigt säkert.

Och inte vet jag, ty nog har jag gott minne, men den

tilldragelsen har tyvärr undgått mig.

Hur som helst, så är det besynnerligt, att det inte skall finnas

någon litteratur på den här kusten, och jag kan bara hoppas, att

man tar och undersöker orsakerna. Inte för att jag bryr mig så

mycket om verser, men det kunde i alla fall vara roligt, och så

behövs det för att få i övriga Sverige, att Norrland är fint, det

går ju alltid lättast med verser, de ramla in i blodet i ungdomen,

och sen sitta de i som beck för hela livet.

Nu ha vi Calle här. Han har varit uppe i stån.

§ 11.

Varför är det så feta människor i Hudiksvall?

— Det är fan, va dom är tjocka här i stån! säger han. I

Härnösand var det den långnästa och smala tanttypen. Men här är dom

tjocka.

Och kan du tänka dig, skyltdockorna här är avlagda gamla

enar från Stockholm, fullkomliga monster! Men ölutkörarn höll

på att stjälpa båten, medan du var i land, så tjock var han, och

oppe i stån såg jag en mamma med dotter och dotterdotter —

också monster! Dom fyllde hela gatan, ensamma, förstår du!

Ensamma! Nej, man skulle vara här ett år och rycka opp dom

djävlarna, för dorn har ingen bensinkärra här heller .. .22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Calle är arg. Det där med bensinvagnen kan han inte komma

över, så Hudikarna få väl stillatigande acceptera, att han såg snett

på dem. Vad korpulensen beträffar, så står den kanske på något

sätt i samband med det goda smöret. Om man tänker på t. ex.

den förträfflige Arthur Engberg, så är det ju något välmående

över honom, inte främmande för den ecklesiastika välmågan, med

flotta citat och runda psalmer. Det är kanske det utmärkta

Hälsingesmöret!

Tänk, vad det är nyttigt att resa, vilka nya synpunkter man får.

Ja, till och med Nathan Söderbloms livbejakande religion och

ekumeniska rundfamn ha kanske, när allt kommer omkring, med

det utmärkta Hälsingesmöret att göra, mer än man tror.

Och den förtjusande Delsbostintan, hennes glada humör och

historier och solskensväsen — smör, smör!

Men hur är det då beställt med smöret i Delsbo?

Jag minns julen 1895 och nyåret 1896, dem tillbragte jag med

min familj uppe i Ramsjö åt Delsbo till. Det var en svinkall tid.

Om rnornarna sågo vi vargspår utanför förstutrappan, och jag

beundrade hos länsmannen, som hette Pihlman, en enastående

samling av daggar, boxhandskar, knivar, revolvrar och andra

umgänges- och förnöjelseinstrument i Delsbomodell, som han

dekorerat väggarna med i sitt arbetsrum. De sakerna minns jag mycket

väl, men smöret minns jag däremot inte ett dugg av, så det kan

inte ha varit så vidare.

Där ser man. Säg mig, vad du äter, och jag skall säga dig, vem

du är.

Skaffom oss smör från Hudiksvall i hela Sverige!

§ 12.

Från Hudiksvall

kl. 6.04 e. m.

Hällregn!

Kl. 6.25 e. m.

Det var en åskskur! Horisonten var vit men har nu klarnat,

och luften känns lättare och svalare, men tunga åskmoln med blåHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

267

bottnar ligga som flottor av himlens Dreadnoughtar runtom och

hota.

Hudiksvall har en lång och djupt in i landet gående stadsfjärd,

alldeles som Örnsköldsvik och Sundsvall, men här äro stränderna

platta och sandiga i stor utsträckning samt här och där med stenar

ute i vattnet. Hälsingenatur.

Jansson köpte en av Stockholmstidningarna, då han var i land.

Jag tittade i den, vi ha inte sett tidningar på hela färden, och

mindes xylografen Kalle Andersson i Grisslehamn, vad ban sade 1907,

Albert brukar citera det så där ett par gånger om året — som

allting annat, hans konst ligger ju i att kunna tugga om som ingen

annan, på det viset kommer folk ihåg och beundrar, det blir

"oförglömligt", ingen dålig metod, och spar en hel del på

uppfinnings-tarmen.

Kalle Andersson alltså hade efter tretti år varit in till

Stockholm och besökt kaféerna.

— Dom talade om precis samma saker som för tretti år sen!

sa han.

Och återvände till Grisslehamn.

Man märker på resor som dessa, då man lever bland folket i

veckor, hur föga det, som sysselsätter det lilla tunna kulturskiktet

inom nationen, berör folkets liv i stort, och hur föga detta liv

färgas av "världs"-händelserna. Det är väder och vind, strömmingens

och laxens förekomst eller icke, sådd, regn och sol och dylikt, som

bildar livet för dem. Visst påverkas det av teknik och uppfinningar,

delvis, ehuru mycket litet, av konst och litteratur, ännu mycket

mindre, stommen förblir densamma — så länge brödkampen måste

kämpas. Sjöbodarna äro tusenåriga till sin historia, det dagliga

livet landet runt har samma nedåtpekande rotdjup och

bakåtrik-tade horisontperspektiv. Därför verkar en dagstidning som en

mygga mot oändlighetens tunna klarhetsrymd.

Alltmer har denna rymd, icke minst genom mina studieresor

och för övrigt genom mitt ensliga liv, blivit min egen livsrymd,

den enda, i vilken jag trivs och känner mig leva verkligt.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 13. Kl. 7.30 e. m.

Väldiga fjärdar

ligga här mellan Hudiksvallslandet och havsbandet. Och steniga!!

Det är bara ruskor, stänger och bojar överallt, man går som genom

ett "tå", vilket betyder fägata, på landet.

Just nu runda vi släten tvärs inloppet till Kråkö, och då

kommer jag ihåg, att jag resonerade i går afton med en fiskare om

tumlarnas förekomst i dessa vatten. Jag sade, att jag trott mig se

en under Bålsön just vid infarten till Kuggörarna.

— Ja, vi ha sett dom här! sa han. Det är fullt med tumlare i

dom här vattnen.

Och han berättade, att en — eller om det var tre — varit inne

i Kråkö hamn ända fram till bodarna, jag tror i fjol somras. Man

hade försökt stänga dem i hamninloppet men kommit för sent.

Den här kusten med sina blåa berg påminner mig om

Australia-kusten kring Sydney, ungefär vid Mount Itnlay.

Nu ha vi smult vatten. Det ha vi inte haft mycket av under

resan. Mest har det varit sjö och slänggunga. Motsjö, grov som

vid Järnäs klubb, eller låringssjö. Porslin har gått i kras, då

Sjöberg riktigt varit i farten, och man har måst stuva ordentligt. Men

skutan är bra.

Kl. 7.50 e. m.

Iggesunds höga skorsten står upp så vasst mot den gula

kvällsrymden över de blå inlandsbergen, och röken ligger i ett milslångt

gulbrunt streck söder ut.

Nu grönska strändernas alskogar i vattenkanten bland de \ita

stenblocken, björkarna äro honungsgula, men granarna på

klippskären stå tunna och genomskinliga som mystiska bröstkorgar med

nakna, smala revben mot aftonrymden.

Här är inte mycket sjöfågel, bara lite grisslepar, som ligga och

fiska under stenstränderna.

Ödsligt, stort, rofyllt. blankt, stilla för övrigt.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

269

§ 14,

Till Våtnäs

kl. 8.01 e. m.

§ 15. Kl. 11.25 e. m.

Denna hamn

är en s. k. statshamn och påminner mest om Prästgrundet vid

Söderhamn, Fågelsundet i Hållnäs innanför Björns fyr, på norra

Upplandskusten, i synnerhet den senare.

Något så stenigt som detta fiskläge kan man knappt tänka sig.

Kokhusen ligga inne bland stenblock, lika höga och stora som de

själva, och i infartskanalen, på vars båda sidor en stor del av

hamnen och de flesta sjöbodarna ligga, och som muddrats upp

och bildar, vad man kan kalla den egentliga hamnen, just där

ligger, i själva mynningen, på västra sidan, alldeles invid en

sjöbod, ett jätteblock.

Sannerligen, min känsla av, att vårt kära Sverige alltjämt är

jungfruligt land, den har jag kanske aldrig haft så levande som på

den här kusten. Men den liksom kastar ljus långt ut över hela

resten av kusten, så som jag känner och vid olika tillfällen befarit

den, fast kanske aldrig under så intim kontakt med fiskrarna

som denna gång — inte ens under Ulvötiden, då spelade de rätt

mycket — ty den här gången ha de haft fullt förtroende för mig,

och öppet och oförbehållsamt lagt sina bekymmer i mina knän,

så att säga.

Hamnmästaren här, Bergqvist, har berättat mig, att det uppges

vara Gävlefiskare, som först ska ha byggt hamnen, för

århundraden sen, det finns en sten här utanför, som ännu kallas

Gävlebo-sten, och man visar ett väldigt block på land, som bildar med

marken under liksom ett slags grotta. Där skulle de första fiskrarna

ha bott, ungefär som de första fiskrarna i Trysunda bodde i

jordkulor, grävda in i kullen mot söder över nuvarande kokhusraden,

som Linus Lundström visade mig, och även här kan man, enligt

Bergqvist, se spår av "visten".22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Jag vet inte någon, som fullt haft känsla för och lyckats

förmedla åtminstone något av denna vår svenska arkaiska värld mitt

i den vanliga omkring oss mer än Albert, men han har faktiskt

gjort det. Jag medger, att jag ofta betraktat, vad han skrivit om

detta, som en litterär pose, han är ju mitt upp i alltsammans en

sån fördömd poseur, men här känner jag, att det är äkta, han har

vridit sig under den uppenbarligen stundom nästan till ångest

stegrade svårigheten, att icke säga omöjligheten, att med våra lätta

vardagsord får fram just den förgångenhetens på en och samma

gång försvunna och ändå absolut levande själ, som likt en dallring

omger både natur och människor i dessa havsödemarker,

fullständiga landskap och typer för en Cooper i vår tid, som hade

den näsan. Den ende av de yngre, som skulle kunna tänkas nå dit,

därför att han har något av indianskt i sitt hela hud- och

nervsystem, är Sven Barlhel. Man förstår det, då man läser hans

fullständigt ensamstående skildringar från skärgården utanför

Stockholm.

Vacl som i det här sammanhanget inte är det minst

anmärkningsvärda är den absoluta skillnaden mellan Ostkusten,

åtminstone norr om Landsort, å ena sidan och Syd- och Västkusten å

den andra. Det, som därvid först faller i ögonen, är naturligtvis

bebyggelseformernas olikhet. På Syd- och Västkusten har man

tydlig och klar samhällsbebyggelse, på Ostkusten förekommer den

endast sporadiskt och i liten skala, vartill kommer, att

Ostkusthamnarna i så stor utsträckning endast äro sommarhamnar. Det

blir därmed något tillfälligt över Ostkusthamnarna, som ytterligare

bidrar att förstärka intrycket av tidlöshet, av obefintlig historia.

Där ligger nog den avgörande skillnaden mellan de båda

grupperna: Syd- och Västkusten verka gammal historia, Ostkusten

saknar historia, men därmed har följt det egendomliga, att just av

den anledningen verkar Ostkusten kvarlevande orörd forntid, ja,

urtid, på ett sätt, som gör denna alltjämt direkt påtaglig.

När man kommer ut i dessa fisklägen, förflyttar man sig inte bara

horisontalt utåt periferien i rummet, man förflyttar sig samtidigtHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

271

århundraden, ja, årtusenden radikalt tillbaka ner i tiden, men når

ner till Sveriges och svenska folkets förhistoriska tid.

Det är helt enkelt det, jag från första mötet med dessa fisklägen,

i Solums gestalt, under min ungdom har känt, men först i kväll,

denna röda, blickstilla, myggsurrande, skira junikväll, medan

måsar sväva ljudlöst med spejande ögon här över de stumma, grå

bodarna, har jag kunnat fånga hemligheten i min hand och titta

på den som på . .. ja, vad? Det har inget namn, som våra dagars

svenska språk känner till.

Det är och förblir ordlöst — och kanske just därför starkare än

något, som skulle acceptera att låta fånga sig i ett ord, där det

skulle förtorka och dö.

6 juni. Tisdag.

§ 1. Kl. 12 m.

Vädret.

Sydlig vind, varmt, nästan kvavt.

§ 2.

Hälsingar.

Jag var uppe kl. 7 i morse och fortsatte på en teckning, jag

börjat i går kväll, och ritade till kl. 10, varefter jag haft IV2

timmes intervju med Bergqvist. Det var en karl, det! Dessa hälsingar

äro rappa, exakta, jag förstår, att de gå i täten för

strömmingsfisket. Det ligger över dem samma storvulenhet som över deras

bondgårdar, vilka på sina håll ha motsvarighet på kusten i väldiga

sjöbodar, dock icke på den här kanten, och numera i de nya,

väldiga båtarna.

Generösa äro de också. Vilja inte ha betalt för telefon eller för

fisk.

•—- Det är så roligt, att ni kommer och hälsar på oss, så!

De förefalla vara Norrlands adelsfolk och påminna en hel del

om dalkarlarna, inte minst i målet, som redan här börjar styra ut

ur den vanliga Norrlandsdialektens kurs och gira åt bortom-norr-22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

ländsk tunga, bland annat då det gäller intonationer. Det finns ju

också likhet, då det gäller hemslöjd o. dyl.

Det är ett gammalt stolt bonderike, det känner man i allting,

forna storhetstiders "Helsingia Major". Jag har flera gånger här

bland dessa Hälsingefiskare för min inre syn sett Gustav Vasa

skymta till i minnesdiset på Delsbo vall. Jag har också tänkt på

Salvéns utredning om Delsbovävnaden. Här finnas gamla och

djupa rötter.

Emellertid, jag har fått så detaljerade upplysningar av

Bergqvist, om själva arbetet, att jag icke behöver besöka Prästgrundet,

som annars var meningen. Därtill kommer, att man inte flyter in

i hamnen där med denna båt, det är för grunt, vi ligga för djupt.

Här hade man stått på utkik hela gårdagen från kl. 12 efter oss.

Skoglund gick nämligen hit på morgonen från Kråkö och sa, att

vi skulle komma vid l-tiden, men vi måste ju in till Hudiksvall.

När vi kommo hit i 8-draget, hade man redan gått till sängs, men

ett par, som ännu voro uppe, hade siktat en vit båt ute på fjärden,

och Bergqvist som ett skott i kläderna, kom ut i eka och lotsade

oss in i kanalen. Här är svåra passager, men sen man väl lärt sig

leden, ligger den så klar som 2X2 = 4.

§ 3.

Svenska flaggans dag

i dag.

I morse, när jag satt och litade, hörde jag Bergqvist, som har

sin stuga just här mitt över den kanske 15 meter breda kanalen,

säga till sina småttingar i ljusgröna och ljusblå overalls:

— Det är Gustav i dag. Svenska flaggans dag.

Under sådana förhållanden och vid dessa enkla ord i ett

fiskläge av omålade, gråa, låga hus bland väldiga, likaledes gråa

stenblock, medan vattnet blänkte i den stilla kanalen, måsar skreko i

luften och hela världen luktade rå fisk, kände jag, kanske för första

gången, den verkliga, levande, betydelsefulla själen i svenska

flaggans dag.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

273

Jag har annars tre skarpt markerade minnen av svenska flaggan.

Det första från segerdagen i London den 11 november 1918.

Det var en av de förskräckligaste dagarna i mitt liv. Dels av

privata orsaker, dels av dagens allmänna stämning. Det var

ingalunda som en jublande segerdag, nej, Gud skall veta, tvärtom.

I dagar hade man väntat på kanonskotten, som för Londonborna

skulle tillkännage, att segern var vunnen efter de fyra helvetesåren,

men framför allt att kriget var slut. Jag bodde på "Carlton" i

hörnet av Haymarket och Pall Mall, mittemellan Trafalgar Square på

ena sidan, Piccadilly Cirkus på den andra. Mitt i centrum av det

myllrande London, med andra ord, jag hade bott där nära ett år,

var gammal bekant med hotellpersonalen och med en hel del av

gästerna. När jag var vid fronten, plockade jag suvenirer åt "the

Hall Porter", en schweizare, åt Liftmannen, en riklig urtyp av

gammal konservativ engelsman, åt Signor Ventura, som skötte

Grillrummet, där jag i regel intog min sena middag och dagligen

pratade med honom, han var italienare. Efter slaget vid Caporetto

hade han på kvällen gråtande omfamnat mig, och snyftat:

— Oh, monsieur Nordström! Oh, monsieur Nordström! Mon

fils, oü est-il, oü est-il? Est-ce quil est mört oü non?

Han pekade mot ett osynligt fjärran:

— Il est là-bas! C"est tout ce que je sais! Oh, monsieur

Nordström! Je suis père, il est mon fils, et maintenant. .. je ne sais

rien, rien, rien! Et mon pays, mon pauvre pays, notre chère Italie.

Comment cette guerre va-t-elle finir? Oh, oh, je ne veux pas

travailler . .. A quoi bon? A quoi bon???

Jag hade plockat upp några tyska bajonetter från slagfälten vid

Somme, några murbruksbitar från det sönderskjutna Ypres. Vi,

hotellets gäster, hadé gått om varandra i stora hallen som osaliga

djur i väntan på den slutliga signalen, men aldrig kom den. En

kväll rev någon bort mörkläggningspapperet från stora

glasdörrarna in till den magnifika, guldglittrande matsalen, ingen brydde

sig om det, inga tyska plan kunde längre komma, det viskades,

att freden var klar. Just då kom admiral Sims, amerikanska

flottans högste chef, lång, smärt, mager, vithårig, trippande nerför

18 Nordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

trappan som en pojke, hotellets direktör, monsieur Dreyfus, gick

fram till honom, vi samlades alla omkring dem, och jag hörde

Sims säga:

— No. It lias been given out in Paris, and it"s wrong. But it"s

only a matter of hours.

Det var kvällen den 10.

Den 11 kl. strax före 11 på förmiddan satt jag i skrivrummet

och skrev brev, alldeles ensam, då från Haymarket, som dånade

utan uppehåll likt en öronbedövande fors utanför fönstren, ett

larm, ett vrål lyfte sig över bruset, och i detsamma börjar ett

dovt kanondunder att höras, jag kastade papper och penna och

skyndade ut på trottoaren, barhuvad, där stod före mig

Hall-portern, Liftmannen, Dreyfus, herrarna på kontoret och i

Receptionen, förutom gäster — den rinnande raden av bussar, den

efterföljande med nosen i ryggen på den omedelbart föregående, voro

svarta av människor, på taken viftande med miniatyr-Union-Jacks.

Det var tydligt, att de alla haft dem i beredskap i fickorna. Och

från alla väderstreck steg inom några minuter som en växande våg

ända mot himlen av vrål, tjut, rop, sång, sirénvisslingar, dova

kanonskott, och så fortsatte det i ett par dygn. "The Mall", alltså

stora paradvägen upp till "Buckingham Palace", var svart av folk,

en liten grabb hade lyckats praktisera sig upp på drottning

Victorias jättestaty utanför grindarna till slottet och intagit en bekväm

pose i hennes knä — under folkmassans jubel — vägen var

garnerad från "The Admiralty" upp till slottet med tyska kanoner,

flygmaskiner, tanks, kulsprutor, gevär etc., och över alltsammans

föll ett grått, trist, likgiltigt, surmulet regn.

Jag tog en taxi, jag ville resa London runt och studera

folkstämningen och även komma bort från mig själv. Bilen kunde avancera

bara tum för tum, till synes vilda och galna flicksJynor med det

upplösta håret flygande för blåsten och stripande i regnet, sprungo

över busstaken, hoppade in i bilen, så att chauffören måste

tillgripa engelska språkets grövsta ord för att få dem galltjutande på

flykten.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

275

Så kom jag slutligen till Hyde Park Corner, och hela den öppna

platsen skimrade av nationalflaggor: Englands, de olika engelska

besittningarnas, Frankrikes, de franska besittningarnas, alla de

allierades, ja, praktiskt taget alla nationalflaggor i världen utom

Centralmakternas. Även de neutralas voro alltså med. Jag såg den

danska, norska, nya, lysande dukar — men den svenska, var

välden? Saknades den?

Nej, där var den!

Jag såg bort, jag ville inte se den. Där hängde en våt trasa,

grå och smutsig, färgen var borta, endast en svensk kunde, med

bitterhet i själen, känna igen vår symbol.

Då svor jag i mitt hjärta, att, vad på mig ankom, skulle Sveriges

flagga aldrig mer så framträda inför världen.

Det var den största skam jag känt i mitt liv.

Det var alltså första gången.

Så andra gången.

Det var nere i Lejonbukten på väg till Genua med en av Svenska

Lloyds lastbåtar.

Vi hade haft det ökenhett under spanska sydkusten, men när vi

girade nordvart, och i synnerhet då vi kommo under de isiga

luftströmmarna uppifrån Alperna blev det slut på Medelhavets

"vin-blå" färg för att tala med Homeros ■— jag tittade för övrigt efter

och konstaterade just under spanska sydkusten i värmen, att där

var Medelhavets vatten klart Bourgognefärgat, så det var väl

Rourgogne, som gubben Homeros drack, fast han aldrig funnits,

liksom inte heller Kristus eller ens Napoleon, det är fr. o. m.

1800-talet bara professorer som finns, och det märks inte, det är bara

de obefintliga, som märkas — där uppe i de kalla vindarna blev

Medelhavet blågrönt som Östersjön.

Och just där hände det.

Det var ingenting märkvärdigt. Jag stod uppe på bryggan hos

skepparn, en alldeles osedvanligt sympatisk ung man, som

övertagit båten i Kiel, kapten Andersson. Han fick för övrigt ett

tragiskt slut. Det här var på hösten 1922, och han var stationerad på

Medelhavsrouten, där han allt framgent fortsatte, tills en vacker22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

dag hans båt försvann med man och allt utan att lämna det minsta

spår efter sig, i det förrädiska Adriatiska havet.

Alltnog, där stod jag nu på bryggan, det var vid 10-tiden på

morgonen, som jag vill minnas det, och frisk blå nordlig. Havet

låg tomt, bara en enda båt stack upp i horisonten. Andersson, som

var en tystlåten man, undersökte den noga i kikaren och gav sedan

order att hissa flagg. Jag tog min kikare och följde också den

mötandes rörelser, vi närmade oss varandra mer och mer, och med

ens ser jag på allting, att den mötande också är en svensk Lloydare,

och när han kommit alldeles inpå, ser jag den blågula med rena

klara smattrande färger som en rem på flaggspelet akter ut!

Det sa klang som i stål inom mig, och jag kunde inte hålla mig,

jag vände mig till Andersson och sa, medan de två fartygen

hälsade varann:

—- Den är vacker i alla fall!!

— Det är den, sa han, men den är opraktisk på sjön, den är

svår att se. På sjön finns det inte maken till den danska.

Men jag drack den med ögonen, som om jag varit törstig, och

något vackrare tyckte jag mig i det ögonblicket aldrig ha sett.

Londonskammen var avtvådd!

Så slutligen tredje och sista gången. I Stockholm.

Det var den 6 juni 1928. Jag hade legat utomlands sen

föregående höst och var just hemkommen från Konstantinopel på väg

till Öregrund.

Jag hade varit på Sturebadet och steg ut på den soliga

Sturegatan, då jag ser alla människor stanna och blotta sina huvun,

och vem kommer åkande och hälsande i sin tur om inte kungen.

Jag fick också av mig hatten, och med ens var det, som om alla

de smällande svenska flaggorna flutit samman i honom, Sverige

var en enda person, det kom så hastigt, som flickan sa, att jag

kippade efter andan.

Men det tyckte jag var en hemkomst!

Och nu! Här ute i detta steniga Våtnäs, då jag hörde Bergqvist

lära sina pysar, att i dag var det Gustaf, och då är det svenskaHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

277

flaggans dag — mötte mig den svenska flaggan ute i folkets hjärta

som vapenmärket, under vilket det levde.

Ja, det vapenmärket tror jag man inte så lätt vrider ur våra

händer, och mycket hade nu hänt sen London — Gudilov!!!

§ 4. Kl. 12.17 e. m.

Från Våtnäs

kl. 12.12 e. m.

Fiskrarna i blåa overalls viftade från alla bryggor.

— Hoppas, jag får tillfälle komma tillbaka! ropade jag till den

viftande Bergqvist.

— Ja, hjärtligt välkommen! lyfte han handen, och så stucko

vi ut ur hamngattet — och nu är slänggungan i full gång.

§ 5. Kl. 2.05 e. m.

Sjölunch

den första efter uppfärden. Hela tiden för övrigt ha vi ätit, då vi

legat i hamn. Men hur mycket bättre det smakar så här, då den

friska, lite kyliga sjöluften spolar in och man sitter och gungar

och småhoppar. Motorn spinner jämnt (fast det hör man knappt),

propellern surrar, sjön sjåsar, vågorna plaska, och så alla dessa

obeskrivliga ljud, som höras i en båt under gång: suckanden,

dall-randen, gnisslanden, visslanden, pratanden (som i en

ödemarksskog).

Själen åker upp till ytan och ligger där och blänker som en

sälskalle. Man tittar ut och ser -— som i dag, då det är disig luft

—-kusten hägra och ständigt förändras.

Det känns faktiskt i dag, som då jag for i stiltje från San

Francisco till Brisbane, bara med den skillnaden, att då sutto

skepparn och jag nakna, bara i shorts, nu sitta Calle och jag, han i

skinnväst, jag i sämskskinnsdito.

Lunchen i dag bestod av stångkorv och stekt potatis, nånting

underbart. Till det hårt bröd av grovt slag, det ska det vara,22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Hudiksvalls oöverträffade smör (hemma får man nöja sig med

smörblandning, på sjön frågar steward inte efter, vad man kostar

på sig!), snaps och Hudiksvalls pilsner. Sen en kopp kaffe.

Tänk! Jag, som sällan eller aldrig dricker pilsner hemma, här

på sjön dricker jag det två gånger om dagen, och det smakar bra.

Alldeles som under undersökningsresorna till lands. Men det är

en väsentlig skillnad. I land åt jag kl. 8 på morgonen två ägg,

smör och bröd, grape eller apelsin och drack till det en kopp te.

Sen ingenting förrän kl. 7—9 på kvällen. Då blev det smörgåsbord,

snaps, en rätt och pilsner. På det en whisky och soda efter kaffet.

Här, på morgonen: te och smörgås.

Lunch: som i dag, mest korv, ibland biff; snaps och pilsner;

sen kaffe.

Middag kl. 9—10 e. m.: oftast färsk strömming; sik; en gång

laxunge; en gång (Lörudden) harr. Snaps ooh pilsner. Kaffe. En

whisky and soda.

Inte skulle den dieten gå, i land. Men knappt skulle det gå med

annan matordning ombord. Sjön, rörelsen, det ständigt forcerade

arbetet fordra det underlaget.

I Härnösand var jag i land en hel dag och var jagad av

intervjuer. En kopp te och två ägg till lunch, jag skulle ej fått ner

mera. Det var dessutom en varm dag.

Don efter person och mat efter miljö.

Kan vara av intresse en dag att veta den exakta matordningen

ombord. Matfrågan är som i krig segerns A och O.

§ 6.

Planerna.

Vi stäva nu mot Ljusne, där jag skall söka få tag i ett par

vidtalade arbetare. Sen hoppas vi kunna nå Gåsholrna i kväll.

Därefter göra, om möjligt, Eggegrunds fyr, Utvalnäs och Gävle. Där

vill jag ha tag i småindustrikonsulenten och dels en arbetare vid

Bomhus, dels direktör Wilhelm Ekman vid Korsnäsverken. Jag

skall höra, hur det står till med Lubeck, han har varit dålig. JagHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

279

skulle gärna vilja resonera med honom, hedersmannen bland

hedersmän.

Om allt ginge i lås, skulle vi kunna vara i Öregrund söndag

eller helst lördag eftermiddag, kunna få andas ut efter ganska

intensivt arbete och träffa våra fruar och höra, hur allting är

hemma.

Vädret är grått och åskhotande.

§ 7. Kl. 2.40 e. m.

Regndropp

och stark hägring både längs kusten och utåt horisonten. Det ser

ut, som om vi skulle gå fram över en stor fjärd med blånande, låg

kust runt om. Och sten, sten, sten!

Vi ha just lämnat Prästgrundets karakteristiska skär bakom oss,

med dess långa, låga, stennaggade västudde, prydd av några

enstaka gran- och tallklumpar.

Om styrbord Marmaverkens höga rykande skorsten, och längre

ner Wallvik.

Här ha vi nu inseglingsrännan till Söderhamn, och det är den enda

av kuststäderna här i mellersta Norrland, vars hamn jag icke sett.

D. v. s. jag har ju sett den skymta från tåget men inte mera heller.

Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik bilda trots inre

motsättningar en samhörande grupp, men hur det är ställt med städerna

här nere vet jag faktiskt ingenting om med bestämdhet. Jag har

bara det allmänna intrycket, att Gävle tack vare sin storlek

dominerar, mer eller mindre, hela denna kustremsa. Söderhamn är ju

på sätt och vis den hårdast träffade av de norländska kuststäderna.

Här har sågverksdöden gått illa fram, och staden har visst haft

mycket bekymmersamt. För övrigt vet jag praktiskt taget

ingenting om Söderhamn, jag vet inte, att jag känner någon enda

människa härifrån mer än en, och han är eller var kanallots i

Panama-kanalen och lotsade "Yngaren" på min världsomsegling 1931.

Ja, det var också en löjlig historia. Han hette Lindström och22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

hade inte varit i Sverige sen 1888, talade bara engelska. Han

frågade mig till råds om han skulle köpa Kreugerdebentures, jag

svarade som sanningen var, att det begrep jag inte mer än en av

kanalnegrerna, då jag aldrig befunnit mig i det läget att nödgas

köpa aktier och på det viset ådra mig gråa hår i förtid.

— Alla papper på börsen sjunker, svarade han, utom Kreuger.

Så jag funderar på att köpa.

Det var, vad man funderade på i Panamakanalen.

Hur han gjorde till sist, vet jag inte, men jag har ofta undrat,

och jag tänkte på honom, då kraschen kom ett år senare, men

kanske han skrev till Morgan eller till dennes ombud i Stockholm!!

Den gången, jag menar, då Kreuger stöp, blev jag för resten

föremål för en lika sällsynt som gåtfull uppmärksamhet. Jag satt

hemma en kväll i lugn och ro, då det ringer på telefonen. Jag

svarar och får höra en gravlik röst, som säger:

— Det är från "Dagens Nyheter". Vi ska be att få meddela en

nyhet, som kommer att beröra herr Nordström mycket djupt.

Gumman mor var krasslig och därför ständigt i mina tankar,

så det flög genom mitt huvud:

— Djäklar! Nu ska man se, att gumman har trillat av pinn!

Fast samtidigt gjorde jag den snabba reflexionen, att det var

besynnerligt, att D. N. skulle vara den, som meddelade mig, men,

tänkte jag lika snabbt:

— D. N. är då alltid så besynnerlig, så av den kan man vänta

sig precis vad som helst. Utom förstås, tillade min tanke, en

vänlighet. Men kanske vet och räknar dom med, att det kommer att

göra mig ont.

— Nå, sa jag, vad är det?

-—- Vi tänkte, att herr Nordström, som spelat en så framträdande

roll i det här sammanhanget, skulle vara intresserad ...

-— Nej, hör nu, sa jag, var vänlig och ut med språket. Vad är

det egentligen frågan om? Är det verkligen Dagens Nyheter, eller

är det någon mystifikation?

Då sade rösten:

— Ivar Kreuger har i dag på middan skjutit sig i Paris.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

281

Då blev jag faktiskt arg, så jag sa rakt på sak:

— Va tusan angår det mig? Jag känner inte karln, har aldrig

sett honom eller stått i förbindelse med honom och har aldrig i

mitt liv ägt en aktie, vare sig hos honom eller någon annan.

— Jaså ... ja . . . Ja, vi tänkte, det skulle intressera herr

Nordström!

— Ja, det gör jag, sa jag, det blir en trevlig historia, det här!

— Ja, det blir det! svarade rösten med stor och äkta

tillfredsställelse.

Och det blev det.

Min framträdande roll grubblade jag en del på. Jag var och är

alltjämt en stor beundrare av Ivar Kreuger, men jag hade som

sagt aldrig haft det minsta med honom att göra. En enda gång

såg det ut, som om vi skulle komma i kontakt. Det var nere i

Konstantinopel, där han hade en hel del affärer, som sköttes dels

av en schweizamerikanare, Hoffman, och dels av en svensk, Carl

Gustaf Lewenhaupt, en ovanligt duktig och sällsynt sympatisk man.

En dag blevo han och jag kallade till gamle Gustaf Wallenberg,

ministern, och just då var det rykten ute, att Kreuger skulle vara i

faggorna, men det blev ingenting mer än middag och allmänt

samtal. När vi på kvällen skilts från den — för övrigt alltid lika

förtjusande och fantastiske — Wallenberg, tittade Lewenhaupt och jag

på varann och begrepo inte ett dugg.

Några dagar senare blev jag emellertid åter uppkallad till

gubben Wallenberg, och då sade han:

— Kreuger kommer!

Med stark tonvikt på "kommer".

— Och, tillade han, jag har här en promemoria åt honom, för

att sätta honom in i mentaliteten här.

Om han lät mig läsa den eller inte, kommer jag inte längre ihåg,

men han höll mig kvar länge, och det var uppenbart, att han hade

stora planer. Men Kreuger kom aldrig.

Närmare än så hade jag aldrig varit den store finansmannen.

Men min roll i hans öde?

Den hade jag nog den gode litteräre uppfinnaren Sven Stolpe22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

att tacka för. Han är ju säkerligen den främste, vi haft på det

området här i landet. Och med den här saken förhöll det sig på

följande sätt.

Medan jag var ute på min världsomsegling, utspelades den näst

sista akten i det stora Kreugerdramat, d. v. s. kampen för livet före

fallet. Ungefär år 1925 hade man i svenska affärs- och

bankkretsar börjat tro på det alltmer strålande världsnamnet, och 1928

var förtroendet fast. Jag minns, att jag just den våren hade ett

samtal med ordföranden i Handelsbankens styrelse om saken, och jag

minns, hur han sade:

— Fram till 1925 var ställningen osäker, men det året svängde

det, och nu är den absolut säker.

1925 hade Kreuger, åtminstone enligt vad det efter kraschen

uppgavs, börjat glida utför.

När jag fyllde 50 år 1932 och det skrevs en del om mig i

tidningarna, var vännen Stolpe redaktör för den litterära tidskriften

"Fronten", och där, skulle jag tro, det var, som han utnämnde mig

till skapare av den s. k. "Kreuger-romantiken".

Jag blev ju lite häpen och tänkte:

— Potz tausend haben wir das allés gethan!

Nu fick jag genom D. N. klart för mig, att det hade jag alltså,

och jag fick vara glad över, att man inte tvang en revolver även

i min hand.

Ja, så går det till i denna flugiga värld.

Men för att återvända till kanallotsen Lindström från

Söderhamn, så råkade han, genom mitt förvållande, måhända ut för

obehag, vilket jag däremot inte gärna kan sägas ha orsakat

Kreuger. Jag höll nämligen efter hemkomsten från

världsomseglingen en serie föredrag i radio om resan och kom då bl. a. att

omnämna den gode lotsen samt att nämna hans namn,

härstamning och nuvarande verksamhet. Och vad händer? Jo, jag får ett

brev från en person, som säger sig ha seglat skeppskamrat med

L. och därvid i, jag tror, Genua ha lånat honom pengar, men

därifrån hade L. rymt utan att sedan låta sig avhöra, och nu tackade

fordringsägaren för adressen, han skulle klämma den försumligeHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

283

gäldenären — tack vare mig! Jag tänkte ined vemod på den

stackars kanallotsen. Hade han nu först köpt Kreugerpapper, och

jag tror, han tänkte realisera alla sina andra i det syftet, och

förlorat allt han hade på dem, och så sen som påbröd fått ett

gammalt krav från Sverige, då måtte Den Gröne vara i närheten, när

han i fortsättningen talade om "The Old Country"!

Ja, det där är väl på ett ungefär, vad jag har mig bekant om

Söderhamn, och det handlar ju mest om helt andra platser, att

icke säga världsdelar, men det visar ju bara, att Söderhamn är en

fin stad, eftersom det tydligen är en på detta sätt i själva

Världsstadens liv aktivt deltagande del. Sela.

§ 8. Kl. 3.35 e. m.

På ingående.

Men nu till business!

Om babord Wallvik, rätt för ut Ljusne, om styrbord Ala.

Vattnet brunt igen som vid Örnsköldsvik och Husum, denna

gång från Ljusnan.

I horisonten ha vi "Jungfrun" (Storjungfrun), längre söder ut

Kusö och Kusö kalv.

Det har regnat lite. Horisonthägringen står kvar. Kusten sjunker

definitivt ner som i kappsäck. Plattheten börjar.

§ 9.

Till Ljusne

kl. 4.08 e. m.

Från Ljusne:

Kl. 5.48 e. m.

Efter en tids förfall under olämplig administration har industrien

här nu kommit på fötter, men bostads- och hygieniska

förhållanden äro ännu efterblivna som följd av det forna förfallet.

Snällt folk här. Verkar öppet och intelligent. Vad jag under

denna resa sett av Hälsingefolket har gjort ett mycket gott intryck

på mig. Det verkar vaknast i Norrland.

Nu gunga vi igen. På väg till Gåsholma.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 10. Kl. 6.10 e. m.

Mentalitetsf örä n d ring.

Arbetarna visa sig överallt respektera och beundra den driftige

affärsmannen och duglige industriledaren. De ha lärt sig förstå.

Det kunde de inte för ett kvarts sekel sedan — men då var det

också mera gründertyper än industriledare i vår tids mening, som

hade hand om industrien.

Arbetarna följa nu industriens skötsel med samma vaksamhet

som aktieägarna och äro minst lika intresserade. Vidare ha de,

genom senare decenniers erfarenheter, fått blicken öppnad för

exportmarknadens faror och risker och hemmamarknadens

betydelse. Överhuvudtaget har jag intryck av en långt mer djupgående

förvandling av deras mentalitet, än politici, press, banker och

bolag ana, mer djupgående än de ana själva, en förvandling, som

pekar mot alldeles nya tider och förhållanden, ty

1800-talssocia-lismen har nu spelat ut sin roll, emedan den fyllt sin mission.

Vad skall komma?

Det får jag möjligen ingå på i boken — om tiden är mogen?

Nu för ögonblicket kan jag inte skriva mer. Sjön har vuxit

upp, och vi ha hård sättning, vinden tycks ha skrotat över till SO.

§ 11. Kl. 7.05 e. m.

Kusö kalv.

Vi passera den nu i aftonsol och styra förbi mot Gåshällan och

Gåsholma. Det är ändå stenigare än vid Våtnäs, och få se, om vi

våga oss in.

Jag har fått det väsentliga av upplysningar om fisket men måste

komplettera med upplysningar om Gästrikekusten för att ha hela

Norrlandskusten klar. Jag kan ju få vid Utvalnäs eller Bönan men

vill gärna ha Gåsholma.

— Vi försöker väl, får vi se! kommer Calle just in med

cigarren i mun och säger på sitt alltid lika trygga och oberörda sätt.

Annars är det en tjusig hamn här.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

285

Han pekar på en liten rundad grön alskogsvik här på västra

sidan av "Kalven", en av de mest idylliska små hål på hela den

här kusten, en direkt motsvarighet till Baggviken på östsidan av

Mjältön uppe i Ångermanland, som också är alldeles rund, men

där är det mest gran, här mera lövskog.

—- Ja, då försöker vi väl att krångla oss in till Gåsholma! säger

Calle.

Kl. 7.17 e. m.

Haveri!! Motorn har stannat, vi ligga i dyningen och rulla. En

fiskarbåt passerar just, ett pojkhuvud sticker upp ur ruffen och

tycks sova, han ser ingenting, fast han inte är mer än 100 meter

ifrån oss ... nu vaknade han och hoppade till, han trodde väl, vi

voro en undervattensbåt, som stuckit upp ur djupet. Gud, vad vi

rulla!

Kl. 7.27 e. m.

Klart. Full fart.

Kl. 7.50 e. m.

Ligga och hålla utanför Gåsholma.

Kl. 8.03 e. m.

Ankrat upp inne i fjärden mittemot hamnen, fint nattkvarter,

blankt vatten med ryssjor och skötkrok, gubbar i små ekor.

Hamnen ligger inbäddad i vårgrön älskog. Svenska flaggan uppe

på svenska flaggans dag. I morgon få vi lots in i och genom

hamnen ut. Då skall jag träffa Emil Vilund, som Skoglund

rekommenderade i Kråkö.

Vi blevo inlotsade hit av två fiskare i en eka.

— Känner ni en fiskare, som heter Emil Vilund? frågade jag.

— Emil Vilund. Joo, det gör jag. Det är bror min. Han kan

komma ut, om så önskas.

Samma tillmötesgående överallt. Enda plats, där man föreföll

lite butter, var Höllik, särskilt en mager gubbe, lik Ludde Gentzel,

som då flaggan skulle upp på lotsutkiken att hedra oss, sade surt:

— Flaggen? Ha det hänt nå särskilt i dag, då?

Men sen gav han dock upplysningar.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

7 juni. Onsdag.

§ 1. Kl. 9.45 f. m.

Vädret.

Bar. 749. SO storm! 20—22 sek.-meter. I salongen +20 C.

Sol.

§ 2.

Ankaret,

det lilla, uppfällbara draggade i går kväll, och vi måste sätta det

stora, och tur var det. Månen i går kväll gick upp röd ur skogen

i öster och blev sedan ullig, och vi undrade därför, om det skulle

bli regn eller vind eller bådadera. Det blåste upp framåt morgonen.

Klockan Vä 8, då jag var på däck. såg det dock inte så farligt ut.

vädret var grått, men när jag purrades kl. 9, var det färdigt. Nu

är bela denna lilla hamnfjärd fräsande vit och brun, och

vågtopparna ryka som frömjöl för ilarna.

Vi torde icke kunna lätta utan få nog bli liggande här ett tag

— det är just såna här naturens överrumplingar, jag hela tiden

sökt undvika. Dock gör det inte så mycket, då jag nu närmar mig

slutet och sålunda har det viktigaste inbärgat, annat skulle det ha

varit på de tidigare stadierna.

Ja, här ligga vi inkorkade, och frågan är, om vi kan hålla oss

kvar här med den väderrot, som nu är rådande, eller om vi kan

komma att hotas av att bli uppkastade på land.

Ska vi lätta, kanske? I detta fördömda stenskravel, som vi äro

fullkomligt obekanta med.

— Tullkuttern har gått igenom här på morgonen, rapporterar

Jansson. Han stack ut genom det smala och stentaggiga sundet

där borta, men han känner ju varje sten och är dessutom

manöver-stark på ett helt annat sätt än vi.

Det är hett mitt i alltsammans, kvävande hett, på ett otäckt

elakt och liksom hånskrattande sätt, vindilarna piska till med

ömsom isdusch, ömsom glödhetta, luften står som ett ilsket blåttHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

287

öga utan att blinka en sekund, glor bara på oss som på

intränglingar, som ska bort till vad pris som helst. Jag känner till den

där blicken, jag minns den bl. a. från orkanen mellan Sydney och

Melbourne, då vi gingo med bara 500 tons i rummet, d. v. s. på

lätten, och vi reste oss på sjöarna rätt upp och sen slogo ner med

ett dån som av ett expresståg, som rusar in i en tunnel. Att pigga

upp oss med hade vi en stor ångare, som stod långt inne i land

bland sandbankarna, till synes fullkomligt orörd, den hade sjön

sugit in mot stranden och sedan kavlat upp, längre och längre in

i sanden. Det var, som om luften med sin orörliga, iskalla

ormblick ville hypnotisera oss ett ögonblick, bara ett enda ögonblick,

ur kursen för att få oss samma väg. Ibland på sjön får man på

detta sätt en bestämd känsla av, att naturen är ett personligt väsen,

som lurar på en och klart och medvetet vill en ont. Den känslan

har jag många gånger haft ute på de stora vattnen men även i

Bottenhavet och på Ålands hav, och nu har jag den, här.

Det är landvind. Vad bönderna ska förbanna! Hela denna vår

har varit regnlös, och nu, då det borde ösa ner, blåser det torrvind

i stället, jorden ryker väl till skogs eller till havs. Inte bättre är det

för fiskrarna, strömmingen drivs från land utåt. I går morse

hade man bara fått 20—30 kg. per båt i Våtnäs, berättade

Bergqvist.

§ 3. Kl. 11.07 f. m.

Haveri.

— Nordström! Kom, får du se! Måsar, som slåss med en hök!

ropar Calle från däck.

Jag upp.

— Det är ingen hök, det är en gjuse!

— Ja, han är för stor för en hök! säger Jansson.

Ett tiotal måsar singlade och veno runt den stora fågeln, som

virvlade i den starka blåsten, vinglade, dök och steg, medan de

ilskna måsarna höggo efter hans vingar.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Han hade haft en kamrat i sällskap, som virvlat bort neråt

havsytan, nu kom även han upp, och med ens bredde båda ut vingarna

och togo en vid, snabb, majestätisk stigning och försvunno

suveränt och likgiltigt upp i de bländvita molnen.

När jag såg detta skådespel, mindes jag en isig men solig

höstdag i Grisslehamn år 1907.

Albert och jag kommo ungefär vid l-tiden gående vägen från

samhället bort mot ångbåtsbryggan, vi skulle antagligen ta en

liten rundpromenad, fast det inte precis var Alberts förtjusning,

och så ge oss upp till "yxlografen". Det var söndag och riktigt

högmässotrist i luften. För det sitter ju faktiskt i en sen skoltiden,

att det är något galet att vara ute under gudstjänsten, så man

känner sig lumpig, vartill på den tiden stundom bidrog, att

lördagen omärkligt blivit söndag med allt vad det innebar. Jag

förmodar, att det var så den söndan. Vi sa inte mycket.

Jag tittar upp mot den isblå rymden, som verkade oändligt hög

den dagen, något måtte ha oroat mig, fast jag ej kunnat medvetet

notera, vad det var, och vad får jag se? Himlen full av väldiga

fåglar, väl ett 30-tal och på låg höjd dessutom, så att man såg

dem fullkomligt tydligt. Vi stannade alldeles slagna, vi förstodo

till en början inte, vad det var. Men till sist enades vi om, att det

var fiskgjusar.

De voro fullkomligt likgiltiga för allting under sig, svävade med

långsamma vingslag i oordnad grupp med kurs närmast, som jag

nu minns den, nord till ost, alltså utåt hav och skärgård. De hade

ingen brådska, de lyste i det vassa höstsolskenet, ja, de föreföllo

i sin vildgula färgskiftning nästan genomskinliga som ambra eller

bärnsten, det kändes, som om man överrumplats av en

fiende-spanartrupp och varit ovaksam, det var en blandning i känslan av

skräck, skamsenhet och vild förtjusning och — avund. Så suveränt

gledo de fram!

Samma suveränitet hade jag nu sett.

Och jag hade en annan gång sett en av dessa gossar i aktion.

Det var på utsidan av Gräsön, inne i en vassvik, en solig sensorn-HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

289

mardag. Vi kommo i motorbåt, jag står och tittar intensivt på

det vildidylliska landskapet, där varje detalj är kärv men det hela

på ett mystiskt sätt milt — då med ens något som en blixt noteras

högt upp i höger synfält, och jag ser som en tunn vit strimma, som

den trådsmala aningen efter en torped fast i vertikal- i stället för

i horisontalplanet, och så ett nedslag i den blanka vattenytan, en

skumkaskad, en paus, och så stiger ur vattnet ett par vingar, slår

några slag, och en jättefågel lyfter och skruvar sig upp i solluften,

jag ser gjusen, jag ser gäddan i dess klor, och den glider på samma

högdraget likgiltiga sätt, som jag sett här i dag, bort över skären.

Jag förstår mer än väl naturreservatisterna, som vilja ha kvar

all denna härlighet, den ger skärgård och hav dess själ, alldeles

som nationalflaggan ger landet dess, men . .. ja, vi ska inte

diskutera, och för resten måste jag nu berätta, vad som hänt oss här.

Vilund kom ut till oss mitt i stormen, och jag fick en bra

intervju med honom på akterdäck. Men jag tyckte, han satt och

tittade lite konstigt akter över, så pekade han och sa:

— Ni ha draggat! Vi kommer in på sten där!

Den lyste gul i vattnet bara ett par meter akter om oss. Jag

ropade på Calle, som just var nere efter glas till en grogg, som

Vilund skulle bjudas på.

Men nu blev det andra bullar av! Maskin i gång. Jansson hivade

ankaret, det blåste knivar och gafflar och porslin i den heta

luften, sjön stod vittoppig, vindstyrkan var väl uppe i 30 sekundmeter

—då!!!

Då tittar jag akter ut och upptäcker . . .

— Jöllen har slitit sig!

— Djävlar!!!!!!!!!!!!!!

Den drev ner mot stenblocken i stranden, vi kunde ingenting

göra, förrän ankarsättningen var klar. Då rodde Vilund och

Jansson i V:s eka efter jöllen, fånglinan hade sprungit.

Glastrallen på akterdäck hade blåst ur hakarna och slungats

längst akter ut på däcket bland ankarkätting och trossar.

Så var äntligen allting klart, och nu resonerar Calle

fiskarekonomi framme på bryggan med Vilund.

19 Nordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 4. Kl. 12 m.

Ankarskifte.

Nu går jöllen upp i sin dävert, starkare fånglina skall sättas i

Vilunds eka, som vi ska ha på släp. och vi ska gå runt uddarna

och in i fiskläget för att, då det mojnar eller bedarrar, sticka ut

och fortsätta söder ut. Här är för osäkert, särskilt som vinden

visar tendens att vrida på NV, som frestar mest, där vi ligga.

Vattnet är brungrönt, och topparna fräsa, den vitblå himlen är

randad av skärvita och blåvita rader blåsmoln.

Kl. 12.05 e. m.

Motorn på frigång.

Kl. 12.12 e. m.

Jansson ropar och viftar från förpiken:

— Ankaret lätt!

Propellern i gång.

Vilund har skött spelspaken. Jansson halat hein, Calle har skött

motorn. Jag — iakttagit från akterdäck, onyttig passagerare.

Reumatismen, den fördömda reumatismen, som gjort mig till

invalid.

Kl. 12.15 e. m.

I gång.

Kl. 12.35 e. m.

I hamn.

§ 5.

Stenrös ! ! !

Nog ha vi prövat sten på den här resan, men denna hamn är,

åtminstone hittills, det värsta vi sett.

Vi ha nu gått runt Gåsholmarna innanför Gåsstens fyr och sedan

mellan Synskäret och Gåsholmarna in hit i egentliga fiskläget.

Vilken passage! Vi hade stenar runtom oss, stundom på en meter

från båtsidan, överallt runtom oss stucko de upp och glänste i

solen som sälskallar. Att gå in hit utan lots är otänkbart, men

med Vilund vid rodret gingo vi för full fräs, fast det kokade

runtom båten.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

291

Själva hamnutloppet vetter söder ut mot Norrsundsfjärden eller,

som fiskrarna säga, Iggödraget eller helt enkelt Draget.

Inne i land syns Norrsundets sulfatfabrik med den höga, mastiga

skorstenen, Gud vet, om den inte är den kraftigaste längs hela

Norrlandskusten.

Den väckte mig för övrigt i natt. D. v. s., då det blåste upp

mot morgonen, västlig, drevs röken hit, och jag har aldrig känt

maken. Den luktade vätesvavla eller kattskit, som är den mest

obönhörliga, genomträngande stank, som finns, kväljande, fet,

luden på något sätt, den blandade sig i drömmen och

hindrade mig till sist att sova. Jag kunde inte begripa, vad det var,

för samtidigt luktade det ruttet. Jag steg upp och slog ut

salongsdörrarna och drog ifrån kappluckan. Då kom den tio gånger

starkare, och när jag med ens upptäckte den gräddfärgade röken

över skogen, då äntligen begrep jag!

Emellertid, hela Draget kokar för orkanen, vitt och brunt. Vi

ska inte gå utan måste ligga här. Få se, om det mojnar i afton.

Rundningen medförde ännu ett haveri. Som vi kommo om första

udden och fingo sjön på sidan, gjorde hon en överhalning, så att

jag ett ögonblick trodde, hon skulle gå runt, bordet på akterdäck

hoppade upp och dansade runt och omkull, slog rätt i glastrallen,

som stod nersatt på däcket, knäckte och spräckte mahognyn och

krossade ett glas, som flög ut i ett regn av småskärvor över däcket,

ena stolen dansade efter, här nere i salongen regnade kikare,

glasögon, böcker, papper ner från hyllorna, dock utan att skadas.

Skönt, att vi kommit hit. Här ligga vi förtöjda vid lastkajen i

fullt lä, hon rör sig knappt, hamnen omger oss med idylliska,

junigröna, brusande björkar kring ljusmålade gårdar i gult och grönt,

gräset är friskt, blommor lysa, det verkar här inte fiskläge utan

snarare välmående bondby, med frontespishus, stenmurar etc.

Vinden har mycket riktigt vridit på NV, och vi skulle fått ett

helsike på andra sidan. Hade ankaret draggat och motorn inte

ögonblickligen kommit i gång, hade vi helt enkelt blivit vrak. Så

nånting att leka med var det sannerligen inte.

Ja, det var verkligen en rörlig morgon.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Nu susar potatisgrytan till ackompanjemang av sjasandet från

havet, bruset i träna och vindilarnas dån, de slå genom

salongsdörrarna till pentryt, så papperen vifta här i loggboken, och friska

upp den kvava och heta luften.

Vi få sill och potatis, Calle har varit upp till handelsboden, ty

här finns sådan, och shoppat.

Tänk, sån tur, att Vilund kom ombord! Det var han, som

klarade oss ur råttfällan. Vilken njutning att bevittna den verkliga

yrkeskunskapen och yrkesskickligheten! Som ögonblickligen visar

sig i ett bestämt tecken: rörelse-ekonomi. Den, som kan sin sak,

använder aldrig en enda onödig rörelse, förbrukar aldrig ett uns

mera kraft, än utförandet av den avsedda handlingen fordrar, och

det skapar en bild av harmoni och skön rytm, som gör ett starkare

intryck på själen än närapå något annat i livet.

Det var, vad Vilund visade oss i dag. Att se, hur han bara med

en omärklig rörelse av ratten fick denna i alla fall ganska stora

båt att ögonblickligen som ett levande väsen vinda sig fram

mellan de silverblänkande och i kokande skum hotande grundstenarna

runtom oss, det var ett skådespel, som kom själen att tyst prisa det

mänskliga, här såg man det i dess rätta majestät.

Tänk, när stadsbor se dessa stilla, fåordiga, blyga, lite valhänta

fiskare på gatorna eller i affärerna — då se de ner på dem och

känna hela den enorma vidden av sin överlägsenhet! Då ha

stadsborna fördel av sin yrkeskunskap. Men när de komma ut på sjön,

då sitta de där som rädda höns, och då växa fiskrarna dem över

huvut, då äro de i sin tur herrar. Om människor dömde varandra

efter vars och ens sätt att framträda i sitt arbete, i sin yrkesmiljö,

vilken ökning i den inbördes respekten skulle inte det medföra!

Nu ska jag rita.

§ 6. Kl. 7.24 e. m.

Inkorkade!

Här ligga vi!

Vi kunna inte komma ut, för stormen. Radion meddelade nyss,

att det blåser och skall blåsa hård NV med fallande temperaturHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

293

över hela södra Norrlands kustland. Vi ha varit ute och tittat på

Draget, om det kan vara möjligt att sticka ut senare, kanske i

natt. Få se. Föga troligt.

Så ha vi varit hemma hos Vilund på kaffe, sen vi först sett

den stora utsikten mot hela havet från hans strand.

Han hade kommit ombord och berättat, att det brann i Hille,

det var skogseld mellan Hillebyn och Oppala. Ingenting hade dock

gått åt i byn, men situationen för Gävle stad var så pass hotfull,

att dess brandkår icke vågade sig ut från stån.

Jag såg den gräddfärgade röken över södra skogskanten här

ifrån båten, och när vi med Vilund kommo ner till hans strand,

välvde rökmassorna likt vita väldiga bubblor upp ur det fjärran

tunna horisontband, som kusten där bildar, och vältrade skärbruna

utåt havet.

Vilund bjöd på kaffe i sin stuga, och radion sattes på.

— Ja, radion, sade han, det är det bästa man kunnat hitta på

för oss här ute på uddarna.

Vilket expressivt uttryck!

— Om långa höstkvällar, tänk, vad man kan sitta och ha det

skönt. Och så mycket roligt man får höra. Man måste ju rakt

skratta många gånger.

Men jag tänker på skogseldar, och då ser jag långt tillbaka.

Jag minns ganska väl min första skogseld, då var jag inte mer

än 6 år, det var den berömda brandsommaren 1888, då det brann

över hela Sverige. Då Sundsvall brann och Umeå, Essingen och

Gud vet allt. På den tiden bodde vi ännu inte om somrarna på

Vägnön utan i Finsvik, en bit därifrån.

Det var en gammal vitmålad, stor bondgård, den verkar i mitt

minne närmast som en mindre herrgård, och Gud vet, om det

inte på sin tid varit nånting i den stilen. Utomordentligt vackert

låg den emellertid, på en grön kulle ovanför en liten svart sjö

under ett högt, naket, rakt uppstående s. k. uvberg, med sjön

rinnande ut i fjärden genom en liten porlande bäck, som slingrade

sig genom grönt plattland, där förvridna alar bildade en romantisk22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Uvberget. Finsvik vid Härnösand.

skog och där fiskarlappar brukade tälta om sommarn, jag kan än

i dag i minnet känna den stickiga röken från kåtorna.

Den sommarn minns jag, att vi vid midsommartiden gästades

av en släkting, en systerson till gubben far, Gustaf Hallgren, just

den sommarn nybliven löjtnant och dessutom nyförlovad med den

underbart vackra Jenny Ståhl, jag minns ännu hennes stora, blåa,

stjärnskimrande ögon. Jag hade aldrig sett sådana ögon förut och

knappast heller senare för resten. Ja, nu äro de båda för länge sen

döda.

Gustaf Hallgren var alltså min kusin men så mycket äldre, att

jag i honom såg en regelrätt "farbror", och en farbror, som fyllde

mig med bottenlös beundran: han sköt med revolver!! Varje

morgon sköt han till måls på ringad tavla, och inte bara han utan även

Jenny Ståhl, och då beundrade jag henne allra mest.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

295

Minne av brandsommaren 1888,

Men så började skogseldarna, det var mot midsommar.

Hela rymden var skärbrun av brandrök, som stack i näsan, och

soleil sken blek som en oblat i kopparvärlden. Hettan var liksom

tyngre, och, egendomligt nog, det var liksom lägre under himlen.

Nu ser jag framför mig en vidsträckt skogssvedja med

förtorkade tall- och granstammar, stora, vita, lavbevuxna stenblock och

det hela rött av Epilobium. En smal slingrande stig rinner över

denna öppna värld, och där ser jag gubben far i röd flanellfrack

med stora glänsande mässingsknappar och en näsduk bunden om

huvut, jag ser vidare Gustaf Hallgren men inte i uniform, och sen

ser jag inte mer.

Nu efteråt vet jag åtminstone på ett ungefär, var det var. Skogen

brann den sommarn på Strinningeii längs Ångermanälvens nedersta

lopp, och det var alldeles intill Finsvik och Vägnön med för resten.

Bort åt Strinningen-branden hade vi alltså varit. Eller så kan det22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

tänkas, att skogen antänts genom flygande gnistor närmare

Finsvik.

Egendomligt nog har denna min första skogseld förmält sig med

minnet av en annan händelse, som ägde rum fem eller sex år

senare och som väckte allmän fasa och förstämning i och kring

Härnösand, då den blev bekant. Det var, när en av stadens främste,

rådman Westman, av gammal stadssläkt, omkom genom

olyckshändelse.

Det var sommar den gången också, och vi bodde på Vägnön.

Då kommer det ett ilbud från stån:

— Rådman Westman har blivit klämd till döds av en fallande

stock, i dag på förmiddan. då han kom ut från rannsakning på

Cellfängelset.

Fängelset höll på att repareras eller hade just reparerats, och

man höll på att ta ner byggnadsställningarna. W. kom ut genom

porten, då en stock dinglade ner, om den nu firades eller hur det

var, alltnog, den träffade honom över bröstet, klämde honom mot

stenväggen, han lyckades inte göra sig fri utan klämdes till döds.

Budet berättade, att rådmanskan Westman, en ståtlig dam, född

Sparre, om jag ej misstar mig, var på kafferep hos fru Henriette

Kempe på Fridhem, ett av Kemparnas sommarställen just vid

inloppet till Härnösand med fri utsikt uppåt älven och utåt havet.

Stans synnerligen omtyckte präst, "pastor Lundström", ombads

att bege sig dit ut och förbereda på det inträffade, och man visste

redan, att när han kom och rådmanskan Westman fick se honom,

så reste hon sig och sade:

— Det har hänt någonting!

— Ja, svarade pastor Lundström.

— Han är död, sade hon då.

Och enligt vad som berättades, skall pastor Lundström då ha

tigit, för att sedan trösta henne.

Denna händelse ser jag nu i mitt minne mot bakgrund av

brand-sommarn 1888, vilket är ett ganska intressant exempel på, hur

minnet kombinerar efter sina egna lagar, om vilka vi föga veta.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

297

En annan skogseld, som på mig gjorde ett starkt intryck,

härjade sommarn 1906 några mil från Härnösand. Jag låg och

seglade ute till havs, då jag över de avlägsna inlandsbergen såg

liksom en vit i skärt och gult skiftande fjälltopp, vilken, såvitt jag

visste, icke alls tillhörde den ordinarie kustförtoningen. Jag begrep

så småningom, att det var skogseld och av ganska kraftiga

dimensioner. Lade om rodret och satte, så fort jag kommit i land, i

gång med telefonen från Västernorrlands Allehanda, där jag den

sommarn medarbetade, och på eftermiddan åkte jag upp till

brandplatsen på Stigsjö skogar, ett par mil från stån. Ja, det var också

en färd. Jag hade lyckats få med förvaltarn från det sågverk, som

ägde skogen. Han kom nerresande, och vi delade, nej, vi delade

inte skjuts, vi hade var vår, men bara han visste, hur vi skulle åka.

Han var full som ett ägg och skvatt tokig. Så arg har jag sällan

varit. Han skrek och sjöng i ett, och om han begränsat sig till det,

men den hundra suggan hade hittat på ett extra nöje, han slog

hatten av skjutsbonden, så att denne måste stanna hästen var

tionde meter för att stiga av och plocka upp den. Karln var

komplett galen, och det tog oss hela natten att komma fram.

Uppe på brandplatsen var det inte muntrare. Det var en

kvadratmil skog, som brann, så det var inte precis småfisk, jag strövade

över området och konstaterade, hur man högg upp väldiga

brandgator men hur elden gnodde som blixtsnabba ekorrar från träd

till träd, det behövdes mer folk. jag ner till byn, där gick man och

glodde under lugg med händerna i byxfickorna, och när jag

uppmanade dem att ge sig upp i skogen och hjälpa till, svarades:

— Näe! Det angå int oss, d"ä boläge, som åg om skogen, int

vi. Låt skiten brinne. Va gör de oss?

Gubbarna uppe i skogen hade sagt:

— Det ä byborna, som ha tutta på, dom ä arg på bolåge.

Hur det var med den saken vet jag inte, men det var i alla

händelser första gången, jag kom i personlig kontakt med det

hemliga dramat i Norrlandsskogarna.

Ja, det var skogseldarna, det!22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Lotsar och fiskare.

Jansson rapporterar, att han pratat med en fiskare, som berättat,

att för en del år sen hade fiskrarna satt sina skötkrokar utanför

stranden här ute, där lotsarna ha sitt laxfiske. Då tog

lotsförman-nen lotsbåten, gick ut och bogserade ett par krokar, med linor,

vakare, draggar och hela härligheten till sjöss, hotade sen att göra

likadant med alla krokar, som lades där, men då svarade

fiskrarna, att de skulle komma med länsman.

Det gick så långt till sist, att landshövdingen måste ut och medla.

Jag känner igen kriget från Ulvön. Fast här hade man gått mer

hårdhänt till väga.

Men! Pressen, det fria folkets röst! Pressen, från högerns

gråaste Gråkappa över de "frisinnades" skäraste Herr- och

Dam-kåserikalsong till sossarnas Strutspress med huvut i busken och

den av naturliga skäl något närsynta gumpen triumfatoriskt i

luften???

Vad meddelar den om verkligheten?

Jag svarar som Tolstoy, då han tillfrågades, vad han tänkte

om "kvinnan". Han svarade:

— Det skall jag svara på, då jag ligger i min kista, och då jag

svarat, skall jag hastigt dra ner locket över mig.

§ 8.

Havssommar.

Vilund berättade, att man ringt från Kalvhararnas hamn strax

söder om Storjungfrun och frågat, om det var Gåsholma, som

brann. De hade sett röken och undrat.

Kl. 8.15 e. m.

Gåsholma heter egentligen Gåsholmarna och bildar en liten

arkipelag av holmar, med små insjöar och kanaler, holmarna

förbundna av spänger och primitiva broar. Landhöjningen har gjort,

att en hel del sjöbodar, som fordom användes, nu ligga uppe påHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

299

land vid uppgrundade vatten och kommit ur bruk. Men det gör

det hela pittoreskt, ett litet rustikt, grönskande Venedig. Holmarna

äro översållade med sten, som delvis byggts vid röjning till låga

murar, och äro tätt bevuxna med lövskog: björk, al och massor av

hägg och syren. Av blommor har jag i dag sett: Geranium

silva-ticum, sommarens trognaste blomma, Alehemilla, Potentilla, Carum,

Viola (palustris, däremot icke tricolor, som i stället prydde

Lör-udden), Fragaria, Prunus padus. Det finns säkert en del andra,

men dessa kantade den steniga stigen under lövvalven. Det var

himmelskt att pressa en överrik häggkvist mot ansiktet och inandas

doften. Det var svensk sommar i havsupplaga i dag.

Nu ser det stilla ut, två båtar ha stenat och stuckit ut om

uddarna, och, när vi ätit, tänka vi pröva vår lycka. Dansa blir det,

men vi hoppas klara saken. Värst blir det vid Trödjehällan,

tjyv-hålet på den här kusten.

Till Bönan eller Utvalnäs räkna vi drygt 2 timmar.

Hela himmelskupan är molnren och som av glas, det är

blåshimmel, men kanske håller det sig till mot morgonsidan.

§ 9. Kl. 10.02 e. m.

Klara till avfärd.

Middagen avslutad (ärtsoppa), luften stilla, lotsarna ha sagt,

att sjön icke är NO utan NV eller N. Vi kunna alltså beräkna att

icke få den på låringen utan platt, och i så fall kunna vi komma

fram.

Calle har satt i gång motorn för att värma den, Jansson diskar,

jag har stuvat i salongen, bordet på däck är hopfällt, elektriska

ljuset tänt, och om ett ögonblick äro vi startklara.

Himlen fortfarande tunn och molnlös. Havet svartblått.

Nu få vi se!

Kl. 10.15 e. m. Loss från kajen.

Kl. 10.16 e. m. I gång, sakta maskin. Vi vända stäven i en

halvcirkel utåt.

Kl. 10.17 e. m. Kursen inne. Sakta maskin.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Kl. 10.20 e. m. Maskin ökar. Bakom oss ligger hamnen svart

under rödgul kvällshimmel. Dyningen börjar förnimmas.

Kl. 10.22 e. m. Maskin ökar . .. full fart. Tvärs hålet ut till

lots-stugan på Synskär. Norrsundet gnistrar fram som en varietéramp

om styrbord.

Kl. 10.24 e. m. Synskärs södra udde tvärs babord, Calle blåser

ur de två cylindrar, som krånglat. Någon dyning, men ännu ha

vi ej havsjön på oss.

Kl. 10.27 e. m. Hamnen har smält in i den svarta

kustkonturen. Båken på Gåssten och de två granarna på skäret utanför

Synskär stå klart mot havsrymden, vattnet ligger slätt, men nu

börjar dyningen sätta in på babords låring, Calle har hämtat

klockan för att kunna kontrollera tiden, dyningen ökar.

Kl. 10.32 e. m. Ute på fritt vatten. Hittills svag dyning men

tycks nu öka något. På babords låring. Det blir nog. Sikten god.

§ 10. Kl. 11.59 e. m.

Trödjehällan

tvärs. Efter en idealisk färd. Stundtals rätt grov men lång och

framför allt så gott som platt akterlig dyning. Norra halvan av

himlen är klar, södra betäckt, mjölkblå. Månen kom upp för

cirka en halvtimme sen, vi trodde, då den först slickade sig genom

horisontdiset, att det var en båt, som tagit eld. Det såg

besynnerligt ut. Vi hade sett ljus där förut. Sedan blev hon som ett

stycke trekantig melonskiva.

Nu pressar sjön in mellan kobbarna här, kommer på låringen,

och vi rulla så pass, att det är lite svårt att skriva.

Kvällen har varit frisk, skulle ha varit det än mer, om vi haft

motvind. Jag har måst dra på skinntröjan, för första gången på

rätt länge. Vi ha suttit på akterdäck, Calle och jag, och pratat

om diverse, inte minst om det egendomliga i, att lotsstyrelsen

släcker småfyrarna på sommarn.

Jag minns en sommarnatt för några år sen, jag kom i motor

söder ifrån och skulle till Sundsvall. Vi hade passerat Lörudden,HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

301

Den underliga synen vid Trödjehällan, Gästrikland.

men som ledfyrarna voro släckta, vågade vi inte snedda den

kortare kursen direkt från Löran in till stån, då leden var full av

grund och stenar. Vi hade alltså bara en sak att göra: fortsätta

vidare, tills vi kommo in i skenet från Bremö havsfyr och hålla

oss stött i, om det nu var, vit eller någon annan sektor. Den skulle

följa oss ända in till inloppet, men det gjorde den inte utan

skymdes ideligen bort. Natten var kulen och himlen molnig, vinden

frisk och sikten dålig, därför att man inte kunde se ett dugg av

kustens konfiguration, alltsammans var en enda svart vägg. Hade

bara Draghällans ledfyr varit tänd, hade saken varit enkel, men

nu kände man sig oviss, då Bremön, som ligger 3 mil till havs,

sjönk undan. Gott och väl, kan svaras, men i samma ögonblick vi

voro inne i rättvisande sektorn, hade vi ju klar kompasskurs fram,

och det stämmer. Och det gick också all right, den gången. Men

det finns också nånting, som heter dimma, och, som var och en,

det minsta van viel sjön, vet, så behöver det inte alls vara dimma

ens, det behöver bara vara lite ojämn luft, så är sikten kyld, och

man står där. Man har vidare ström, avdrift etc., och då är det22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

inte så månljust att bara ha fått in sektorn eller kompasskurs, det

är bara alltför stora risker att trots största vaksamhet åka ur kursen.

Så har man prickarna, speciellt de svarta slätarna. De äro ett

fullständigt helvete, kort och gott. Det finns t. ex. en stång utanför

Måsboda på Gräsön vid Öregrund. Om man kommer där på natten,

som jag gjort många gånger, och skall ha fatt i den stången mot

det svarta hemlandet, så är det praktiskt taget omöjligt! Och nu,

på den här färden, hade vi ett litet helsike att få fatt i en slät norr

om Bålsön vid inseglingen till Kuggörarna, och där är det mest

elaka vatten man kan ha, med vidsträckta bränningar och

sten-skrammel. Ja, vi höllo på att göra av med ögonen på denna

fördömda stång, Calle hängde i kikarn från kommandobryggan, jag

från akterdäck, Jansson hängde ut halvvägs från båten, luften var

mistig med regnstänk, sikten mjölig -— ja, till sist fick vi fast i

uslingen, sen vi hade såsat fram för kvarts fart, Gud vet, hur

länge, men hålla fart, då kursen är oklar, gör man egentligen inte,

eller — så får man skylla sig själv! Den här gången gick det i

alla fall bra.

Klart är, att för lotsarna räcker det med havsfyrarna, men för

alla de smånavigatörer, som, speciellt under sommarn naturligtvis,

svärma kring Sveriges kuster, och det är ju tusentals båtar, är

det en stundom ganska allvarlig sak, att ledfyrarna skola vara

släckta. Man räknar uppenbarligen inte med dem som sjöfarande,

man har inte reflekterat över, hur oerhört sjösporten, tack vare

motorn, utvecklats på senare år, och man föraktar tydligen på

högre ort denna kategori. Men det är fel. Dessa sportsmän betyda

en hel del inte bara för folkhälsan utan också som reserv och andra

linje i händelse av krig, bortsett från, att de redan som en stor

grupp svenska medborgare och i regel ganska stora skattebetalare

ha rätt att fordra hänsyn för sina berättigade krav lika väl som

andra kategorier.

Det skulle faktiskt vara intressant att höra Kungl. Lotsstyrelsens

syn på den här frågan, och det inte minst intressanta skulle vara

att få höra, vad ordinarie sjöfolket menar om det svenska

ut-prickningssystemet.HUDIKSVALL -ÖREGRUND

.303

8 juni. Torsdag.

§ 1. Kl. 0.23 f. m.

Vädret.

Bar. 762. Temp. -j- 12 C. (approx.). Svag N vind. Klart i övre

luftlagren, någon mist på vattnet, mjöligt.

§ 2.

Skärgård.

Här en annan historia!

Från Trödjehällan äro vi inomskärs. Dyningen nu praktiskt taget

slut.

Men — och nu kommer det — massor av prickar, som inte stå

i kortet!!

Varför??

Jo, säger Jansson, och han som gammal bogserbåtsskeppare på

dessa vatten säger sig ha fullt tillräcklig kännedom i saken, jo,

säger han alltså, därför att Gävle stad satt ut dem för att hjälpa

sjöfarten men lotsverket har icke ritat in dem i kortet.

Vad är följden?

Jo, att en båt, som kommer här och icke vet detta och möter

hela denna gärdsgård, som vi nu ha runt om oss, och inte finner

den i kortet, han blir alldeles tokig och tror, att han kommit fel!

— Lotsplikt finns ju inte för oss, säger Jansson förgrymmad,

men vi ska väl för tusan ha rätt att fordra i kortet, vad som finns

i verkligheten.

§ 3.

Bönan.

Kl. 0.40 f. m.

Vi ligga nu innanför lotsarnas vågbrytare under fyren. Jansson

har gått upp och frågat, om vi få ligga där, eller om det kanske

är ordinarie plats för någon lotsbåt, som är ute och som kanske

vid återkomsten driver bort oss, så att vi måste rusa ur sömnen.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Detta är ju likt Stockholms skärgård, här verkar rena äckliga

Dalarö, inte alls det fria jungfruliga Norrland.

Nu är det slut med den fröjden!

Skönt att snart få komma härifrån. Det känns som ohyra.

Kl. 0.55 f. m.

Vi ge katten i lotsarna! De sova. Vi ta en vickning, det är

+ 8° C. på bryggan, -}- 12° C. här i salongen, antagligen + 6° C.

ute, och rått och disigt.

§ 4. Kl. 10.35 f. m.

Vädret.

-f- 11° C. Bar. 758. Vinden förefaller NO, svag. En grå, kylig

höstdag efter den kvava sommardagen i går.

§ 5.

Bönan.

Vi ligga vid lotsbryggan. Lotskuttern, den stora av järn med

två master, heldäckad, kom in i natt och gick för en stund sen ut

mot en ångare. Den är verkligen pampig, men så behövs det

ordentliga doningar i Gävlebukten, som tillhör de besvärligaste och

stormigaste områdena av svenska kusten.

Jag förstår för övrigt icke Gävlebornas kommunikationspolitik.

Det stod förr i världen en strid mellan Göteborg, Stockholm och

Gävle om införseln till Norrland, och Gävle var länge Norrlands

stora importhamn, varom dess gamla ståtliga magasinsstad nere

vid ån bär ett tydligt vittnesbörd. Men nu förfaller den, används

till andra ändamål, och Göteborg har av Gävle fått överta

landtrafiken, Stockholm har av staden fått överta sjötrafiken till

Norrland.

Vad gör Gävle?

Jo, lägger ner millioner på att muddra upp Gavleåns utlopp, i

stadens hamn, som ständigt på nytt slammar igen, och ävlas alt

hålla vintersjöfart på staden, trots att en för vintersjöfart merHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

305

olämplig hamn är svår att finna, på grund av att den blockeras

av Gävlebuktens isar och skruvningar, som ingen vare sig

is-skodd lastbåt eller ens isbrytare förmår övervinna.

Det enda i längden förnuftiga vore att lägga ett stickspår ner

till Öregrund och göra det till stadens uthamn, där kan sjöfart

hållas i gång året om, även under köld- och isförhållanden, som

obönhörligt stänga sjöfarten på Gävle själv. Men en verklig hamn

i Öregrund skulle innebära, att man kunde furnera hela norra

Uppland, Bergslagen och Norrland på ett vida mer effektivt och

ur fraktsynpunkt billigt sätt än vare sig från Göteborg, Stockholm

eller Gävle, och att ge Öregrund den ställningen vill därför ingen

av de tre städerna, och följden blir, typiskt för avundsjukans

stamort på jorden: Sverige, att man fortsätter att sänka millioner

i Gavleåns siam, och till yttermera visso kallar man detta en ny

ekonomisk Gävleanda på lång sikt! Ja, ja, sikten är lång — över

den tillfrusna Gävlebuktens isfält!!! Men må de döda begrava sina

döda.

Nu jobbar Calle — i pyjamas — med ventilerna i motorn, jag

har gjort mig startklar för stån, rakat mig, satt stärkkrage och

slips och kavaj. Jag känner mig infångad.

Härifrån bär det till Gävle, och därifrån till —? Eggegrund?

Björn? Fågelsundet? Örskär? Vi få se.

Kl. 1.20 e. m.

Gjort en teckning av platsen. Ringt Lubeck. Han var kryare nu.

— I arbete. Åtminstone för halv maskin, sa han.

Vi kommo överens om, att jag skulle vara på hans ämbetsrum

kl. 3 e. m., och då skulle konsulenten också vara tillstädes.

Nu lunch. Sjön har ökat.

§ 6. Kl. 2 e. m.

Mot Gävle.

Motorn i gång, förtöjningen lossas.

Från Bönan kl. 2.03 e. m.

Stark rullning, då vi rundade udden. Nu inne i leden. Frisk SO.

Akterlig vind. Rullningen slut.

20 Nordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Kl. 2.36 e. m.

Det utan jämförelse ståtligaste inloppet i Norrland och ett av

de ståtligaste i Sverige. I fonden den platta staden med skog av

kranar — förr i världen var det segelfartygens master, tackel och

tåg, men nu är allt det borta, de väldiga lastkranarna ha kommit

i stället och ge de moderna hamnarna deras säregna karaktär —

om babord Karskärs jättekomplex, om styrbord villor som i

Göteborgs skärgård, mötande Atlantångare och starka bogserare.

Vattnet är något brunt, från Dalälven och Gavleän, förmodar

jag, men i dag, på grund av frisk bris och överdragen himmel,

mest gråsvart, toppat av fräs och med långa vita skumränder hela

vägen parallellt med båten — det är i själva verket nästan storm.

Kl. 2.45 e. m.

Inne i Gävle hamn, inom vågbrytaren.

Kl. 2.57 e. m.

Förtöjda akter om "Gerda", d. v. s. den gamla brigg, som man

lagt i ån och förvandlat till något slags museum, ett slags "Freden",

allting ska ju bli museum numera här i Sverige, det är som om

man ansåg, att hela nationen bara består av fossiler! Har man

rätt i det? Framtiden får visa.

§ 7. Kl. 6.45 e. m.

Gävle

är en pampig stad, och residenset är vackert. Vi voro båda uppe

hos Lübeck, som gav en utmärkt exposé av undersökningarna

angående utrationaliseringens följder. Sen visade han

sessionssalen med raderna av landshövdingeporträtt i olja. För närvarande

bygges nytt hus för länsstyrelsen mittöver ån. De praktfulla

träden stodo som skyltvakter i residensparken, blomrabatterna lyste,

och det hela verkade storslaget på oss, som kommo, rödbrända av

sol och luft och i våra sjökläder, utifrån de fattiga fisklägena.

Ja, så ringde jag hem från Grand, och så gick jag ner hit, därHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

307

Från hamnen, Gävle, med briggen "Gerda".

jag har ritat. Det är svinkallt, -f- 9° C., ungar stimma på kajen,

Jansson rensar gädda till middag, Calle ordnar med motorn, och

min reumatism värker som besatt.

Av tidningarna, som jag ögnade i, medan jag väntade på

telefonsamtalet, såg jag, att det varit orkan på Norrlandskusten, en tromb22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

i Sundsvallstrakten, som ryckt med sig stora flagor av naturen.

Tur, att vi undkommo den! Hoppas, den inte ligger på lur och

väntar oss ute i Gävlebukten.

§ 8. KL 6.53 e. m.

Från Gävle.

Vi äro loss och backa från kajen.

Kl. 6.55 e. m.

Full fart ut.

Ungarna springa efter kajen, vifta och ropa:

-—- Ajö! Ajö! Ajö, farbror Ludvig!

Det är "Lort-Sverige". Jag har blivit något slags hela Sveriges

apa efter den bokeli. Så här är det numera jämt och ständigt

överallt.

— Ajö! viftar jag tillbaka.

§ 9.

Till Bönan

kl. 7.50 e. m.

Inte lotsbryggan den här gången utan inne i viken vid

Restaurangen.

En vacker indianvik, ett sommargästsamhälle, uppvuxet ur ett

gammalt fiskläge, som ännu har spår kvar i form av sjöbodar, till

sommarvillor ombyggda fiskarstugor, fiskare och fiskarbåtar. Ty

här bo alltjämt yrkesfiskare. Jag vet inte, vad det är, men det

är något obeskrivligt olustigt över det hela. Kanske beror det på,

att man hört berättas en hel del om platsen, som inte varit vidare

sympatiskt.

Gävle tillhör nämligen från salig P. P. Waldenströms dagar de

svenska "läsarstäderna", av typen Örebro, och det är lite

konsti-fika städer, förmögna, med en rad smärre eller större industrier,

massor av fabriksflickor och ett utomordentligt väl utvecklat

horeri-system under läsarytan.

Mitt första intryck av Gävle fick jag i tidernas morgon av

gubben far. Bland alla hans ungdomskrumbukter var också, att hanHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

309

blivit less på skolan i Härnösand och kommit på den flugiga idén

att ta plats som bokhandelsbiträde i Gävle. Men där var så

fördubblat tråkigt, att det enda han kunde hitta på var att simma över

ån — nånting i stil med gubben J. C. Kempes berömda simtur

över Strömmen i Stockholm — varefter han kurerad återvände till

Härnösand och snällt avlade sin studentexamen. På den tiden hade

P. P. W. imte omvänt staden, så den hade väl ännu inte fått sin

rätta karaktär.

Om den waldenströmska karaktären fick jag däremot besked,

då jag exercerade beväring uppe på Trängen i Sollefteå som

sjukvårdssoldat. Då hade jag två beväringskamrater från Gävle, en

pojke ur industrikretsarna, en av de grannaste ynglingar jag sett

i mitt liv, och en barberare, icke vacker men desto mera finnig

och tokig. Han var precis så sprallig, som om han varit från

Norrköping, och ban visste allting om Gävle.

Hans historier gåvo mig bilden av ett glatt Sodom och Gomorra,

som levde under stans officiella yta av bibel, kapotthatt,

läsar-kapell, gudsnådliga miner, nedslagna ögon och knäppta händer.

Precis som det skall vara i en rik läsarstad. Gud vare all världens

läsare nådig på yttersta dagen! Finns det en vidrigare folkefärd?

Men han var en hedersprick.

Nånting av denna dubbelhet låg på ett mystiskt sätt i luften över

Bönan, tyckte jag, då vi angjorde där.

§ 10. Kl. 8.10 e. m.

Arbetsprogrammet.

I och med besöket hos Liibeck är arbetsprogrammet i

verkligheten genomfört, ty den präktige konsulenten skall besöka mig i

Stockholm och då medföra alla uppgifter.

Det känns med ens, som när en maskin stannar och det blir

tyst. Man ser upp och vet inte riktigt, var man är. Man är med ens

i en ny värld. Man hör sin egen puls, får lite huvudvärk, känner,

att man är sömnig, trött och vill sova från alltsammans.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Jag har inte hemsökt alla, som noterats för intervjuer. Dels har

en del blivit onödiga, genom att jag fått tillräckliga upplysningar

på annat håll, dels har en del varit bortresta eller upptagna, dels

ha vi måst ta hänsyn till väder och vind och sjö och ej vågat

risken att bli fastlåsta.

Jag har i alla fall tillräckligt material att realisera den

förelagda planen. Jag har 136 tätskrivna sidor intervju -|-

randanmärkningar till dem, som representera en 4—5 sidor. Så har jag denna

dagbok, som nu är på sid. 383. Så har jag uppåt 60 teckningar

och likaledes ett 60-tal fotografier, slutligen en hel del rapporter,

som sänts mig från de olika platserna och vänta hemma. Detta

har jag fått in på 18 arbetsdagar (d. v. s. denna dagbok går över

alla de 26 dagar, färden nu varat). Jag kan icke vara direkt

missnöjd. Kanske kunde jag ha legat i lite mera, men jag har varit

ganska trött efter föregående arbete. Jag hoppas under alla

omständigheter kunna ge en bild av vad det gäller.

§ 11.

Kallt.

Det är knappt -|- 8 C. Jag har kastat av den tunna

stadsskjortan och sommarlågskorna, dragit på en av Grolls tjocka sjöskjortor

och dito sjöskor, och nu fryser jag inte längre. Men reumatismen

plågar förstås.

Calle klär om tältstolarna, vilkas tyg spruckit. Jansson ordnar

med middan. Vi fundera på att möjligen kunna fortsätta senare i

kväll, kanske till Fågelsundet, kanske till Karlholm. Jag vill vara

så nära Öregrund som möjligt för att inte riskera bli fast för väder.

Jag vill nämligen ha tid på mig att rita både Calle och Jansson

och båten. Så skulle jag ha en intervju med den senare om

bogsering. och så skulle jag vilja ha lite jämförelseupplysningar från

Upplandskusten, kanske i Fågelsundet, kanske av den

utomordentligt duktige fiskeriinstruktör ZeUergren i Öregrund.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

311

§ 12.

Prickarna.

Jag frågade en mästerlots om prickarna på inseglingen hit. som

vi inte kunnat hitta i kortet.

— Jo, sa han, dom finns nog i kortet, men dom syns inte i

1:100 000-delsskalan mer än i förstoringsglas. För 1:200

000-dels-skalan räknar man bara med havsfart, inte kustfart, och där

behöver dom inte synas.

Sundsvall har i år fått lotskutter, liknande den här i Gävle,

också byggd i Skåne eller på Västkusten men ännu något större.

Norrland instrumenteras steg för steg.

§ 13. Kl. 9.59 e. m.

Bönan hävdar sitt rykte!

Det besvärligaste vi haft under hela resan är här. En flock, såvitt

vi kan förstå, skolflickor har kommit ner på bryggan, lagt sig

på magen för att kunna titta in genom ventilerna, ha skrikit, tjutit

och slutligen hoppat ombord för att få "tala" med oss, och nu

bevakas vi av dessa fräcka honkycklingar, som om vi vore

han-kycklingar.

Calle har gett sig i väg för att telefonera hem, och nu ha

flickorna försvunnit. Han tycks ha dragit dem härifrän.

Radion är på, och jag väntar väderleksrapporten. Vi hoppas

kunna ge oss i väg härifrån i kväll. Det har mojnat, och det är

under sådana förhållanden tillrådligt att försöka komma fram i

kväll, alldeles som vi gjorde i går kväll.

§ 14. Kl. 10.20 e. m.

Åska och snöbyar

ha i dag förekommit i Svealand, enligt radion nyss. Det är det,

man känt i luften och alltjämt känner. Nu äro utsikterna för denna22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

Ankrade fiskebåtar, Lüvstabukten, norra Uppland. Vi passerade dem sista

natten.

del av kusten: NV kultje, frisk. Stormvarning från Arkösund till

Hudiksvall.

Det är följaktligen säkrast att ge sig i väg ut ur detta så fort

som möjligt och medan sjön är dräglig. Jansson och jag ha

diskuterat saken och kommit till det resultatet, att det är bäst sätta

kurs på Öregrund direkt för att ej bli fast vid Björn. Calle är

uppe och telefonerar. Så fort han återkommer, ta vi skeppsråd.

Luften börjar bli tjock. Det kan bli snö.

Kl. 10.43 e. ni.

Från Bönan.

Kl. 10.52 e. ta.

Luften är grå och tjock, allt dryper av fukt, i horisonten står

en låg dimbank, det är segt. Allt tyder på annalkande oväder.

— Det kommer! Det kommer! säger Jansson.HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

313

Björns fyrplats, då vi passerade den 9 juni 1939, kl. 1.35 f. m.

Dagens toppiga sjö är borta, det är lång N dyning som i går

kväll.

Vi stäva mot Öregrund.

9 juni. Fredag.

§ 1. Kl. 3.25 f. m.

Vädret.

+ 7JC. ute, +8,5° C. inne i salongen. Bar. 756. NV frisk.

Soligt men spridda moln.

§ 2.

I Grepen.

Vi passerade Björn kl. 1.35 f. m. och Grepens fyrskepp kl.

3.22 f. m.

Fastlandet ligger insvept i mist, luften är rå och fuktig, och det

är genomisande kyligt. Besynnerligt, att, ju längre söder ut vi

kommit, desto mer ha vi frusit. Nu äro vi klädda i skinntröjor med

ylleamier om halsen och Calle i tjocka handskar. Jansson har

vinterrock.

Det gick bra över Gävlebukten, alldeles som i går natt från

Gås-holma till Bönan. Sjön växte upp vid Eggegrund, men sen

mojnade den ur, och rundningen av Björn gick galant. Man lär sig

på såna här resor, att man ska inte bry sig för mycket om vare

sig radio eller allmänna varningar, spådomar, "gamla tecken" etc.,22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

man skall ge sig ut och titta efter, själv. Är det för omöjligt, är

det inte värre, än att man får vända. De flesta människor äro ju

fega, och det må vara, men de vilja à tout prix få alla omkring

sig fega också, då först tycka de livet är värt att leva, för då

behöva ynkryggarna inte skämmas, åtminstone inte ensamma, det

är så skönt att skämmas ihop. då kan man rentav känna på sig,

att man är inte alls feg, man är tvärtom nånting rasande fint, man

är: FÖRNUFTIG!!!!

Jag kommer att tänka på en episod nere i Öregrund för en

femton år sen. Det var en underbart vacker afton i slutet av juli. Det

var så vackert, att gubben Bergenstjerna, Munter och jag beslöto

ge oss ut på sjön i Munters båt, bara en liten tripp utåt uddarna

för att få se riktigt fri horisont och komma från de odrägliga

badgästerna, som gingo och skräpade i stån, med en oläst bok under

armen och en tax efter sig.

Vi togo med oss lite groggvirke, ett par smörgåsar etc. och

ankrade upp vid Valudden ungefär tvärs Djurstens fyr. Det var

fullkomligt stilla, solen gick ner röd som en spelmark i de svaga

dyningarna. Vi, d. v. s. Munter och jag, gingo i sjön och togo en

liten simtur i det ljumma vattnet, sen åto vi alla tre i frid vår

smörgås och sutto sen och pratade och berättade historier till

groggen, medan solen sjönk ner mot horisonten. Gubben B:stjerna

var en enastående berättare, och hans minnen från en nästan

halv-sekellång tjänstgöring i tullverket, därav 8 år som tjänstförrättande

generaldirektör, voro stor kulturhistoria. Inte sämre voro hans

minnen från livet i Stockholms middagsätarkretsar, i Frimurarna.

Stora Sällskapet, Arla Coldinu Orden och allt vad de hette, dessa

ordnar, där intrigerna spinnas och det hemliga spelet bakom de

s. k. stora händelserna i samhället machineras.

Ja, vilken berättare! Han besatt den berättarkonst, som

utformades på de stora skådespelarnas tid, en Frippe, en Hillberg etc.

och på de stora operasångarnas, d. v. s. på den tid, då diktion,

då språkets vårdade och konstnärliga uttal var en ära, som alla

eftersträvade, och då teatern var den skola, där man lärde den

konsten. Då kunde stockholmarna tala, så det var en njutning attHUDI KS VALL—ÖREGRUN D

315

lyssna till dem. Ocli det var inte bara diktionen, det var dessutom

konsten att forma sina ord, speciellt repliken på ett koncist

tillspetsat och kvickt sätt utan elakhet — nu sätter man likhetstecken

mellan en råmande spydighet och "spiritualitet". De två förnämsta

representanterna för detta nu alldeles försvunna Stockholm, som

jag kan minnas, voro Hjulle Söderberg och Atina Branting.

Försynta, klara, distinkta, kloka, maliciösa men måttfulla. I den skolan

hade B:stjerna tränats, och han hade i sin art uppnått ett klart

mästerskap.

Nå!

Utan att vi till en början lagt märke därtill, hade moln börjat

dra upp i horisonten, och det hade svalnat till, efter en stund

mörknade det, började dra i luften, och jag, som varit med om ett

par cykloner, anade, att nånting var i görningen, och varnade,

men gubben, som var en fullkomligt oförvägen figur, gottlänning

och allting, log med krökta läppar och sade:

-— När det susar i päronträdet, skall du gå ut och vara vid

gott mod, ty Herren skall slå de midianiters här.

Men susningen i päronträdet gällde tydligen oss den här gången,

ty på ett ögonblick hade vi cyklonen över oss. Hela rymden var

svart liksom vattnet, och höga fräsande vågor reste sig över stäven.

Münter till motorn, jag fram på backen och hivade hem, båten

reste sig rätt upp som en tokig häst, jag fick ankarflyet upp till

båtkanten och skrek genom tjutet och dånet till Münter:

— Klart!!

Men han, som tyckte, att jag skrek:

— Fast!!

Slog från motorn, och när han fick klart för sig, vad som hänt,

och skulle sätta i gång motorn igen, slog den bakut, så att

vevstaken klämde till honom mitt i ansiktet, med följd att han åkte

ner i ett hörn, och bara att han kunde reda upp det slaget var ett

storverk, men han sa inte ett knyst, jag skulle ha svimmat av, och

den väldiga sjön drev oss med fart inåt de nakna svarta klipporna,

som sprutade av sjöar och bränningar. Jag fick ut en åra för att

söka klara oss från ett grund intill och lyckades få båten i någor-22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

lunda styrkurs, men vattnet hade bara på några minuter stigit så

oerhört, att vi gledo över grundstenarna utan att tascha dem, och

sen bar det vidare in mot klipporna, det såg ruffigt ut, men vad

hände? Jo om en kluppudde visade sig en lugn vattenspegel, sjön

log oss dit, det var bara att styra in med några årtag, och snart

lågo vi förtöjda i lä av udden, som vi en stund tidigare trott skola

bli vår undergång, och hade spakvatten omkring oss, medan

cyklonen tjöt över våra huvun och bränningarna sprutade vita

skumkaskader runt udden.

Under hela detta förlopp hade gubben stått absolut lugn och

oberörd framme vid ruffen, bakom vindrutan, med höger hand

hållande sitt nästan tömda grogglas stadigt på rufftaket strax

bakom rutan.

Han hade varit iförd sin s. k. "amiralsmössa", en skärmmössa

ungefär av den modell, som skeppare bruka ha.

Den tog stormen.

Då satte Miinter på honom sin vita linnehatt.

Den tog stormen.

Och sen stod den nära 70-årige gubben med det förnämt vågiga

vita håret fladdrande för himlens väder. Orörligt hållande fast

groggen, som om den varit förbundsarken.

När vi slutligen fått en ända i land och kroken i sjön akter ut,

och allt var i ordning, lyfte gubben grogglaset, förde det ut i

luften, sade med oföränderlig ämbetsmannavärdighet:

— Gud är god — enligt uppgift!!

Och tömde glaset.

Vad blev följden av detta lilla äventyr?

Jo, gubben, som varit nere och dyster hela sommarn, blev som

förvandlad! Han hade visat, att han kunnat klara hyskan än en

gång i livet och stramade upp sig.

— Än lever den gamle örnen! sa ban och promenerade från

den dagen på Öregrunds gator med rak rygg och glänsande ögon.

Så det är bara att ge sig ut i stormarna, "ty susar det i

päronträdet, skall du vara vid gott mod"!HUDI KS VALL—ÖREGRUN D

317

Men för att återgå till hur vi hade det den här sista biten

avfärden, så är att säga, att jag har suttit på däck hela tiden och icke

utan vemod sugit i mig resans sista havsmorgon och underbara

soluppgång.

Det finns en liten stump av Heine, som följt mig genom hela

livet och som jag alltjämt finner lika underbar. Det är

inledningsdikten till andra cykeln av "Die Nordsee", de första raderna ur

"Meergruss":

Thalatta! Thalatta!

Sei mir gegrüsst, du ewiges Meer!

Sei mir gegrüsst zehntausendmal!

Aus jauchzendem Herzen!

Wie einst dich begrüssten

Zehntausend Griechenherzen,

Unglückbekäinpfende, heimatverlangende,

Weltberühmte Griechenherzen!

Den strofen har följt mig ända sen gymnasiståren, och den

syns mig alltjämt lika ung, den bär evighet inom sig, jag vet ingen

vers, som når högre, det är Homeros och hela Antikens havsmystik

och samtidigt de nordiska havens dimmor och kyla, och aldrig har

en blå havshorisont dukit upp för mitt öga, utan att jag tyst för

mig själv skanderat dessa vågrytmer. Jag har mumlat dem ute på

Atlanten, på Stilla havet, under Stevensons ljusblånande Samoa,

på Medelhavet, på Nordsjön, på Skånes kust, på Bottenhavet och

på Ålands hav, och nu kommo de så trofast som Odens korpar

denna sista morgon och satte sig smeksamt och förtroendefullt,

liksom för att i avskedets stund trösta mig, på mina axlar med

sina varma fjädrar smekande min kind, och jag mumlade med

läpparna, medan jag inte kunde hjälpa, att ögonen fylldes av tårar.

Ja, sen strök jag undan den daggen, som föll stilla över mig från

det eviga i livet, och så kallade jag samman till en smörgås och en

sup!

Det var livlig trafik bela natten. Lastbåtar och pråmsläp, urgamla

""Norrland" på norrgående, "Ragne" eller "Regin" på södergående22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

passerade oss tvärs Örskär, ja, nog ha vi sett ett 20-tal båtar av

olika slag.

Om en timme cirka kunna vi beräkna vara i Öregrund, och det

skall bli skönt att stupa i säng, fast det är iskallt. Vi äro sömniga,

så det förslår, och frusna.

Sista biten var värst!

§ 3.

Öregrund.

Kl. 4.30 f. m.

Gyllene sol genom isande storm, som nu äntligen kommer men

för sent att nå och hindra oss. Vi ligga förtöjda vid brobänken,

som vi lämnade för 25 dagar sedan. Världen liknar ett blått,

glittrande isblock, ögonen svida, båten är kall som snö, Jansson

har tagit sin sjösäck och gått hem, Calle och jag koja i den

solupp-fyllda isande salongen.

Färden är slut!III

AVSLUTNINGENÖregrund.

9 juni (forts.). Fredag.

8 1. Kl. 11.53 f. m.

Idyll.

Här ligger nu Öregrund som en enda blommande vit syren i

det sominarblå havet, de sandiga gatorna tindrande i solen, husen

putsade, nätta och skinande och livstakten lika stilla och fridfull,

som om varken politiska, ekonomiska eller meteorologiska stormar

existerade.

Men vi voro kloka, som togo risken i går kväll att gå hit. I

dag hade vi aldrig kunnat gå över Gävlebukten. Det fräser vitt utåt

Djursten och hela horisonten är taggig, där bortom är det grov,

brytande sjö, det förstår var och en, som vet lite om de sakerna.

Det var en lång och svinkall färd i natt, men när vi äntligen

gjort fast, var det svårt att somna. Mellan 5 och 6 domnade jag

i alla fall av och drömde, att jag balanserade på alla spänger i

Gåsholma.

Halv 10 rejsade jag, packade min necessär, tog mina pyjamas

och gick i land för att ta ett rum på hotellet, få ett bad och sova.

Som jag, nästan raglande av trötthet, kom från brobänken, såg

jag en dam vinka uppe vid Leujstadius", det var Vissen Munter,

som kom emot mig:

— Nej, se, Ludvig!! Välkommen! Hur har du haft det? Gå

och hälsa på Rudolf. Han är i "kajutan"!

Vi skakade hand, och jag fortsatte till hotellet. Där kommo

Wallerstedt och fru Johansson och önskade välkommen.

—■ Men författarn kommer en dag för tidigt!

Jag hade från Gävle bett Gunsan ringa och beställa N:r 17 till

i morgon eftermiddag.

— Ja, sa jag, vi måste ge oss tidigare av från Gävle än

beräknat.

21 Nordström, Flugiga värld22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

— Ja. jag ska försöka ordna! sa hon. Om en stund är N:r 18

klart. N:r 17 blir i morgon.

Så gick jag till Munter, som stod i skinnväst och glasögon och

målade regntunnan. Jacobowsky, skotten, låg i solen och stekte sig,

kom och hälsade.

Vi gingo in i kajutan, jag fick redogöra för färden, han

berättade, att gubben B:stjerna varit dålig. Så kom August Svanström,

skepparn, med abonnemangslista på den åländska segelsjöfartens

historia, och så gingo han och jag, Munter återtog målningen,

Svanström högg Lars Jansson nere i hamnen, och jag gick ombord.

Nu steker vår Jansson bacon, Calle klär sig, ban har ont i ett

öga och knip i magen, och om ett ögonblick få vi frukost. Sen

går jag i land.

§ 2. Kl. 8.50 e. m.

Avskedsiniddan ombord.

Efter lunoh ombord gick jag hit upp till hotellet och fick först

och främst en grundlig dusch, snygghetsdusch med hett vatten,

mycket tvål och hård borste. Vattnet blev grått: Lort-Lubbe i sin

prydno! Sen i säng och sov, ehuru feberaktigt, en timme. Sedan

telefoner, och så ner till båten, middag kl. 6 e. m.

Avskedsmiddag och festmiddag: till smörgåsbord en liten burk

konsumsill, så biff och så bananer och sunmade russin. Till denna

dessert bjöd Calle på ett glas sherry, "El Caballero". Han hade

tittat på flaskan under resan flera gånger utan att säga ett ord,

jag hade undrat, vad han menade. Nu sade han:

—- Fan, Nordström! Ska du inte bjuda på ett glas sherry?

— Bjuda!?

— Ja, bjuda, ja! Det är ju din flaska?

— Min???

— Din, ja!!! Jag kunde inte begripa, hur du fått reda på mitt

märke?

—- Jag har ingen sherry med mig.

— Ingen!! Då är det ju min!!!!!!!!!!!!!

Slog sig för pannan.ÖREGRUND

323

Vår i Öregrund.

— Visst tusan!! Då har den legat i båten. Och jag har tänkt

hela resan: det var en snål en! Ska han aldrig bjuda nån gång?

Opp med glasen!!

Så blev det ett glas sherry, och så till kaffet ett glas

Rivière-Gardrat, vid vilket Calle avtackade Jansson —

— Som varit en så prima gast, fast han egentligen var kapten

och sålunda visat betydelsen, som Kant påpekat, av den metafysiska

aperceptionens syntetiska enhet... Skål!!

Före middan hade jag packat in mina pinaler, och nu är allting

här uppe i hotellrummet.

Det är stilla och svalt, fönstret är öppet mot den ljusa

juni-kvällsluften, stån vilar i ett hav av vit och skär fruktblom — det

är mer av det slaget än av syrener — gamla kyrkogården kring

1400-talskyrkan är som skulpterad i grönt glas, det är

havsoändlighet och havsevighet över det hela, och i denna salighet skall jag

nu somna, sen jag först ringt hem.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 1. Kl. 3.17 e. m. 11 juni" SÖndag"

Vädret.

4- 18° C. cirka NV svag. Mulet. Några regndroppar ha fallit.

Kvavt och tryckande.

§ 2.

Fruarna

kommo i går afton vid Va 7-tiden. Gunsan körde. Dagen hade gått

åt på målning och ritning. Jag gjorde först Janssons, sen Calles

porträtt, och när jag kommer hem, skall jag göra mitt eget, så att

trion är komplett.

Sen åto vi middag, varje par för sig, varefter Calle med fru

voro inne här och tittade på hans porträtt, som lilla frun gillade.

Het och feberaktig natt, som alltid, då man kommer från sjön.

I dag är Gunsan i Norrskedilca, jag har strosat lite med Münter,

och meningen är, att Calles och vi ska äta middag ombord.

Sedan skjutsar 111ig Gunsan hem.

På onsdag skulle jag möta "Nuka Hiva" i Vaxholm, Calle med

fru kör den till Stockholm. I Vaxholm går jag ombord. Calle

har ordnat med pressen, jag är inte livad för spektaklet, men

uppdragsgivarna vilja ha det så, de tro på sånt där gyckel, och då

får man bära sitt kors.

Men sen kommer skrivbordet, och då är jag fri.

§ 3.

Här i Öregrund

är ljuvligt. Om jag hade ett hus här och vi finge stanna!

Stockholm.

tf 1 1-1 r ™ 12 juni. Måndag.

§ 1. Kl. 5.30 e. m. J e

Vädret.

Varit cirka -f- 20° C. i dag. Bar. 746. Vinden upp och ner.

Kvavt, hett, tryckande. En regnskvätt. Allting fuktigt och luften

grå ånga. Blek sol.ÖREGRUND

325

§ 2.

Stockholm

känns jolmigt. Det är som att ta på sig en svettig kostym, det

klibbar. Men det är skönt att bo högst i huset och högst i stån.

Det är lite rymdkänsla.

Nu ringde Calle från Öregrund. Jag åker ut med 10-båten på

onsdag till Vaxholm, möter "Nuka Hiva" där kl. 11, och så

avslutas färden officiellt med biten in till stån.

13 juni. Tisdag.

§ 1. Kl. 4.30 e. m.

Vädret.

Samma grå och jolmiga Stockholmsväder.

§ 2.

Ack,

denna reklamhumbug! Vilket liv måtte inte operasångare, aktörer

och andra, beroende av reklam, ändå leva! Arma människor!

Nu skulle jag resa ut med Vaxholmsbåten i morgon kl. 10 f. m.

Men nu ringa tidningarna, speciellt två, de ska vara i Vaxholm

i morgon bitti kl. 9 senast för att förekomma varandra. De ha

ringt till Öregrund och tagit reda på, att "Nuka Hiva" lämnat. De

kunna inte få förbindelse med henne ute på sjön. De ha ringt

Gunsan, först här hemma och sen på kontoret — ingen vet, att jag

är i Stockholm!

— Och här får jag sitta och vrålljuga! klagar hon. Det är inte

roligt.

— Hela det moderna livet är tyvärr baserat på lögn, kära barn!

tröstar jag henne. Det är den flugiga värld, vi leva i.

Klen tröst!

Och nu går det inte för sig, att jag kommer ut till Vaxholm,22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

då journalisterna äro där. Jag måste ju, i Herrans namn, vara

ombord i "Nuka Hiva". Vad skall ske?

Jo, Fib skall ut och möta och håller på att anskaffa en

motorbåt, så att vi kan starta härifrån i morgon bitti och nå utåt

Träl-havet. Där kan jag gå ombord, så bildar Fibbåten eskort! Så

embarkera journalisterna i Vaxholm, och så intervjuas det och

fotograferas.

Och jag? Jo, jag ska dra på mig sjökläder och på detta sätt

humbuga.

Vad skall det tjäna till? Blir boken bättre av allt detta tjavs?

Har någon människa minsta nytta eller glädje av det? Inte ett

spår!

Det enda blir, att mina fiender säga:

— Titta på den där Lubbe! Han vet inte, hur ban skall ordna

för att få reklam.

Jag har i hela mitt liv aldrig bett en tidning om ett enda ords

reklam, och inte har jag gjort det denna gång heller.

Men så här kan det bli!

§ 3.

I natt

äntligen fick jag sova gott. Och den vanliga uppsvälldheten, som

alltid kommer efter sjö- och luftliv, börjar lägga sig. Kragen känns

inte trång.

Jag har lagt upp bokens 20 kapitel med rubriker och sysslar

nu med att fullborda mina skisser.

§ 4. Kl. 5.15 e. m.

Nytt arrangemang.

Öman i Fib ringde. Nu ska det ändras igen. De vilja främst ha

morgontidningarna, speciellt Stockholms-Tidningen, och den är på

jakt efter mig.ÖREGRUND

327

Fib skickar ut sin fotograf i morgon till Vaxholm, och denne

får "viska" till Calle Möller, att han skall "skämta", att jag

"försvunnit"!!! Vidare skall han ordna så, att "Nuka Hiva" kommer

till Slussen så sent, att aftontidningarna inte hinna intervjua mig.

Jag skall stå på lut för St. T.

Ja, ja, vanitas vanitatum!

Och jag lyder som ett snällt barn. Ja, jag struntar i alltsammans.

De anse, att det är nödvändigt, och då gör jag dem den tjänsten,

men det hela är ju barnkammarmässigt!

Nu regnar det också. Jag slipper i alla fall åka, om det blir regn.

14 juni. Onsdag.

§ 1. Kl. 1.45 e. m.

Vädret.

-f 20° C. Bar. 753. Gråvått. Kvavt.

§ 2.

Hur det blev till sist!

Fotografen var försvunnen och kunde alltså ej skickas till

Vaxholm. Calle ringde Öman och sen mig. Aftonbladet hade,

påpass-ligt som vanligt, mött redan på Trälhavet och följde med in till

stån.

Jag var glad som en spelorre, för att jag slapp spela med i

komedien, och gav mig helt lugnt ner till Slussen för att möta

"Nuka Hiva" och hämta hem mina återstående pinaler.

Kl. 12.20 kom hon med fräs om bogen och lade till vid den

gungande pontonbryggan, och det blev det vanliga: fotograferna

fotograferade (Gud, vad pressen slösar med film!), journalisterna

intervjuade, jag plockade med mig kikare, förstoringsglas och

parallellinjal, viftade farväl åt Calle och Gittan, tog spårvagnen

och åkte hein.22 I.

LUDVIG NORDSTRÖM

§ 3. Kl. 6.40 c. m.

Summa.

Vad är nu summan av hela denna färd?

Densamma, till att börja med, som av alla övriga, jag gjort

under årens lopp. Tacksamhet. Jag är alltid lika tacksam varje

gång, att det gått så bra. Att inte bilarna kullrat runt, att jag ej

kolliderat, att jag orkat med, att människor varit hyggliga, att jag

lyckats få in värdefullt material, och denna gång: att inte båten

gått i kvav.

En sak, jag inte minst lagt märke till, är, att jag alltid haft tur

med vädret. Jag minns jordbruksresan 1930. På hela färden knappt

en enda regndag. Sen regnade det i mina spår, men var jag for

fram, där lyste solen.

Så även denna gång. Endast i Umeå och en stund på vägen till

Norrbyskären regnade det. Lite pjutt i Kuggörarna. Så kom en

välgörande, kort regnskur, då vi lämnade Hudiksvall i kvalm. För

övrigt solsken.

Det har också varit en stor sak att få se Norrlandskusten intimt

som denna gång. Jag kände förut inte till några fisklägen mellan

Fågelsundet i söder och Kråkö i norr. Norr om Kråkö var det förr

bara Kuggörarna och Lörudden och därefter Prästhushamn, före

Ulvön.

Nu har jag fyllt i bilden med Bönan och Gåsholma i

Gästrikland, Våtnäs i Hälsingland, Skeppshamn i Medelpad, Barsviken

och Svenskär i Ångermanland, söder om Härnön, Norrfällsviken

norr därom, Järnäs i Västerbotten.

Bekantskapen med Hälsingefiskrarna räknar jag som det

viktigaste från denna färd, det var verkligen karlar. Därmed intet ont

sagt om de andra landskapen.

Det var något särskilt med hälsingarna i alla fall. Och en man

som Skoglund i Kråkö, ja, ja, det var väl inte för inte, som

Lubeck sa:

— Jag tyckte, han skulle ha Vasaorden, fast han egentligen inte

tillhör den kategorien. Men en sån karl ska ha den och inte en medalj.ÖREGRUND

329

Tänk, om man skulle snurra lite på ordens- och medaljkaggen

och ge lite ordnar till arbetare och fiskare, lite medaljer till

majorer, byråchefer och disponenter! Hur skulle det verka!

Revolution förmodligen. Enda orsak till revolution, jag kan

tänka mig i detta land.

Ja, kanske är det summan.

Vi ha ätit en idealmiddag på balkongen under markisen,

omgivna av våra blommande pelargonier: fisk och grönsaker.

Den trygga hamnen är nådd, ankaret i botten, rårna brassade i

fyrkant, inga sladdar ute, ankarlanterna satt.

Skepparn går in till sig, tar fram journalerna och sätter sig att

skriva rapport till reddarn, den ende:

VÅR HERRE.

INNEHÅLL.

I. STARTEN.

Stockholm—Öregrund

II. FÄRDEN.

Öregrund—Umeå

Umeå—Örnsköldsvik

Örnsköldsvik—Härnösand

Härnösand—Sundsvall

167

Sundsvall—Hudiksvall

207

Hudiksvall—Öregrund

259

III. Avslutningen.

Öregrund—Stockholm

321

LUDVIG NORDSTRÖM

Skildringar ur Svenska Nationens liv:

De tolv söndagarna . . 3: 75

Landsorts-Bohème 8: 50

Ankarsparre..........4: 50

Jobbarfamiljen Gobs-

man................5: 50

Döda världar i sam-

hällsrymden .... 9: 75

Fyrskeppet............9: 50

Landsortens problem . 6: 50

Stor-Norrland..........6: 75

En gammal Stockholms-

firmas historia . . . 15: —

A.-B. Nord-Europas

Förenade Bönder . . 6: —

Världs-Sverge..........7:50

Jag reste ut som

svensk................9:50

... och blev hell enkelt

människa............9: 50

Vi. Festspel..........4: 75

William Kopsen ... 7:50

Pyramiden Sverge 6: 75

Sjörövare-final .... 4: 25

Planeten Markattan . . 6:50

Norrland i stöpsleven 4: 25

Sveriges guldkust ... 4: 25

Petter Svensk (Sveriges

guldkust II) .... 4:25

Petter Svensks historia:

1. Världsstaden .... 9: 75

2. Bröderna Persson i

Sverge....... 7: 50

3. Bonjour-striden . . 7: 50

4. Firman

Nordhammare gifter sig 7: 50

Roman:

Resan till Cythere.................. 9: —

Noveller:

Fiskare................1: 50

Bottenhavsfiskare ... 3: 75

Borgare..............3:75

Herrar................3: 75

Idvller från Kungariket

Öbacka..............5:50

Tomas Lack..... 2:25

Öbacka-bor...... 8:75

Valda noveller. 6 delar 26: —

Historier....... 6: 75

Svenskar....... 7:50

På hemväg litt Öbacka 1:50

Essayer:

Lloyd George .... 1: 50

Nya himlar och en ny

jord................4: 25

Dödsfabriken..........4: 75

Sverge och världen 7: 50

Det okända Sverge . . 6: 75

Bolsjeviken Stockholm 2: 25

Vi, trä-folk..........0:25

På stället marsch —

uppbrott! ..........7:50

Svenska folkets framtid 1: 75

Finns det norrlänn:ar? 1: —

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Pris 12: 50.