Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr, samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö

Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr, samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö

Robinson Crusoe.

DEN VERKLIGE

ROBINSON CRUSOE’S

LEFVERNE OCH ÄFVENTYR.

SAMT

TJUGUÅTTAÅRIGA VISTANDE PÅ EN OBEBODD Ö,

AF

DANIEL DE FOË.

———

MED ÅTTA PLANCHER OCH TVENNE I TEXTEN

INTRYCKTA ILLUSTRATIONER.

———

Det gifves en bok, som efter min åsigt innehåller

den bästa afhandling om en naturenlig uppfostran; —

denna bok är Robinson Crosoe.

Rousseau.

STOCKHOLM.

PÅ F. C. ASKERBERGS FÖRLAG.

Bland den rikhaltiga litteratur, som är afsedd för

ungdomen, intager den engelska författaren Daniel de

Foë’s Robinson Crusoe — den klassiske, äkta

Robinson — onekligen främsta rummet.

Det är nu omkring 150 år sedan de Foë skref sin

Robinson, nemligen år 1719, och det finnes få böcker,

som väckt så mycket uppseende, skördat så mycket

bifall och vunnit sådan spridning; ty icke allenast i

England utkom boken i flera tätt på hvarandra följande

upplagor, utan äfven andra länder skyndade att tillegna

sig densamma i öfversättning, och man kan tryggt säga

att boken är känd och värderad nästan hos jordens alla

folk. Och det var icke endast ungdomen, som med

begärlighet omfattade denna förträffliga sedemålning,

hvilken eger en så sällspord förmåga att fängsla, utan

äfven den mognare åldern läste den med samma lifliga

intresse, i det denna dikt för de äldres inbillning

framtrollade en längesedan hänsvunnen, lycklig barndoms

intryck och njutningar.

Man har trott att de Foë hemtat stoff till sin

Robinson, med blott ändring af tid, ort och namn ur den

skottska matrosen Alexander Selkirks dagbok, hvilken

till följe af uppstudsighet mot sin kapten, af denna i

sept. 1704, såsom ett något hårdt straff, blef landsatt å

den då obebodda ön Juan Fernandez, der han lefde

ensam till år 1709 i februari, då kapten Wood

Rogers vid sin förbisegling af ön, upptog honom och år

1711 återförde honom till England. Men senare

undersökningar ha ej bekräftat detta.

I utlandet uppstod flera bearbetningar af “Robinson“

hvaribland Campes och Wyss’ äro mycket förtjenstfulla,

men ännu har ingen erkännts kunna taga försteget af

de Foë’s ursprungliga Robinson Crusoe.

Den första svenska upplagan af de Foë’s Robinson

utkom år 1842 och mottogs här med samma begärlighet

som öfverallt annorstädes, ehuru densamma hvad det

yttre beträffade, icke fullt motsvarade, hvad man af ett

sådant arbete väntar. Denna upplaga är nu utgången

ur bokhandeln, och förläggaren har trott sig bereda

allmänheten ett nöje med att utgifva en ny vårdad

upplaga, i så prydligt skick, som priset å ett arbete,

hvilket är ämnadt för den större allmänheten, kan

medgifva.

*

Innehållsförteckning.

——

Kap. 1. Robinsons härkomst. — 2. Stormen. — 3. Anfall af

sjöröfvare. — 4. Robinson i fångenskap. — 5. Sökande efter sött

vatten, och jagt på lejon. — 6. Robinson möter ett europeiskt

fartyg. — 7. De trenne kolonisternas förslag. — 8. Skeppsbrott. —

9. De enda lemningarne af skeppsbesättningen. — 10. Flottbron.

— 11. Kaptenens kajuta. — 12. Geten och hennes unge. — 13.

Dagboken. — 14. Den lyckliga såningen. — 15. Orkanen. — 16.

Drömmen. — 17. Bibeln. — 18. Vinskörden. — 19. Ungdomsminnen.

— 20. Mitt hushåll ökas med en papegoja och en killing. —

21. Sädtjufvarne. — 22. Krukmakararbete och Bakning. — 23.

Pirogen. — 24. Redaktionen af min dagbok. — 26. Äfventyrlig

kringsegling af ön. — 26. Robinson och hans bordskamrater. —

27. Spåret. — 28. Fruktans dagar. — 29. Menniskobenen. — 30.

Hålan. — 31. Vildarnes fest. — 32. Ett nytt skeppsbrott. — 33.

Färden till det förolyckade fartyget. — 34. Slut på eremitlifvet.

— 35. Fredag. — 36. Fredags uppfostran. — 37. Skäggiga män i

Fredags fädernesland. — 38. Vildar ankomma återigen till ön. —

39. Striden. — 40. Fredag och hans far. — 41. Myteri å ett

engelskt fartyg och kaptenens förande till ön. — 42. Kapitulationen.

— 43. Återeröfrandet af fartyget. — 44. Afresa från ön.

————

1.

Jag föddes år 1632 i York och härstammar

från en aktad familj, som likväl icke

tillhör detta land. Min far född

Bremare, etablerade sig först i Hull, men

sedan han samlat en vacker förmögenhet

och dragit sig tillbaka från handelsgöromålen,

nedsatte han sig i York, der han genom min

mor kom i slägtskap med familjen Robinson, en af de

anseddaste i hela provinsen. Det är denna förbindelse

jag har att tacka för mitt dubbla namn, Robinson-

Kreutznaer; men till följe af de i England alltför

vanliga namnförvridningarna kallar man oss nu, ja, vi sjelfve

kalla och skrifva oss Crusoe, och mina kamrater ha

aldrig gifvit mig något annat namn.

Jag hade tvänne bröder, af hvilka den äldste, som

rar öfverstelöjtnant yid ett i Flandern förlagdt engelskt

infanteriregemente, detsamma, hvilket förut

kommenderades af den namnkunnige öfterste Lookhart, förlorade

lifyet i slaget yid Dünkirchen. Hvad som blifyit af den

andra, har jag ingen reda på; hans öde blef lika

obekant för mig, som mitt för mina föräldrar.

Jag var således tredje sonen i ordningen, och som

jag icke hade lärt mig något yrke, umgicks jag redan

tidigt med allahanda tankar. Min far, en godsint man,

lät undervisa mig i alla de kunskapsgrenar, som kunna

inhemtas genom uppfostran hemma och i en friskola. Han

bestämde mig för domareståndet; men min enda önskan

var, att få fara till sjös, och denna håg grundade hos

mig, oaktadt min mors och mina slägtingars alla böner

och förmaningar, sådan motspänstighet mot hans vi^ja

och befallningar, att jag icke kan annat än finna ett

oundgängligt öde i denna inre trånad efter en

olycksdiger framtid.

Såsom en upplyst och erfaren man, sökte

emellertid min far att på det kraftigaste afråda mig från mina

påtänkta förehafvanden. En morgon lät han kalla mig

till sin kammare, der gikten höll honom fängslad, och

gjorde mig de allvarligaste föreställningar mot min

böjelse: “Hvad annat“, sade han till mig, “än en olyck-

salig håg till det äfventyrliga kan väf förmå dig, att

öfvergifva ditt hem och fädernesland, der du skulle kunna

vinna befordran, och der du är säker, att genom flit och

gagnelig verksamhet grundlägga din lycka, och på

sådant sätt försäkra dig om ett beqvämligt och förnöjsamt

lif. Det är endast ärelystna eller af olyckan förföljdamenniskor, som draga ut på äfrentyr i främmande

länder, för att syinga sig upp genom 4jerlva förelag, eller

genom ovanliga händelser förvärlva sig ett namn. Detta

sträfvande öfverstiger & ena sidan lika myoket dina

krafter, som det å den andra understiger dem. Ditt

stånd hänvisar dig till en plats, som hvarken är för hög

eller för låg, eller med andra ord: till en sådan, som

man skulle kunna kalla högsta trappsteget inom de lägre

klasserna. Jag har en lång erfarenhet att tacka för den

öfvertygelsen, att denna ställning i samhället är den bästa

i verlden, och att menniskan i den finner sig lyckligast.

Tillhör hon denna klass, så är hon hvarken utsatt för

handtverkarens nöd, ansträngningar, arbeten och

lidanden, eller plågad af den stolthet, praktlystnad, afund och

äregirighet, som äro oskiljaktiga från de förnämas lott.

Du kan sjelf döma öfver den lycka, detta stånd

erbjuder, när jag säger dig, att det alltid af de andra

klasserna blifvit betraktadt med afhndsjuka ögon. Huru

ofta hafva icke konungame suekat öfver de besvärliga

följderna af «en hög börd, huru ofta ha de ioke önskat,

att försynen ställt dem mellan de båda motsatserna, de

höga och de låga? Korteligen: den vise förklarar det

för den sanna lycksalighetens rätta ståndpunkt och ber

himlen bevara honom från armod så väl som rikedom.*

*Gif noga akt på hvad jag nu har att säga dig, ty

du skall finna att mina ord bekräftas: Lifvets

veder-^ värdigheter äro både den högsta och den lägsta

men-niskoklassens gemensamma arMott; medelklassen åter

är minst utsatt för missöden, och på långt när ioke så

blottställd för lyckaas vindkast som den förnämaste och

den ringaste; ja den är till och med mindre underkastadbåde andligt och kroppsligt lidande, än de båda andra,

hvilka genom utsväfhingar, laster och ytterligheter af

alla slag, eller genom alltför strängt arbete, försakelser

af det nödvändigaste, otillräcklig föda och hunger blifva

ett rof för elände, såsom en naturlig följd af deras

lef-nadssätt. Återhållsamhet, måttlighet, helsa, trefligt

säll-skapslif, angenäma förströelser, hvaije önskyärdt nöje,

frid och öfverflöd äro de välsignelser, som fallit på

medelklassens lott. Få denna väg lemnar menniskan i

största lugn denna verlden och vandrar stilla och fridsamt

genom dess irrgångar, utan att nedtryckas af alltför

mödosamma kroppsansträngningar eller mattande

själs-verksamhet; utan att hon för sitt dagliga bröd ser sig

fördömd till en slafvisk tjenstskyldighet, eller

oupphörligt plågas af ,en orolig förlägenhet, som beröfvar själen

dess frid och kroppen dess helsa; och utan att förtäras

af afundsjukans qval, eller ärelystnadens hemligt

tärande begär. “ Under inflytelsen af beständigt lyckliga

omständigheter, finner hon lugn midt under menskliga

samhällets oroliga sträfvanden och njuter oaflåtligt af lifvets

behag, utan att smaka dess bitterhet, emedan hon eger

medvetande af sin lycka, och med hvaije dags

erfarenhet lär att värdera den högre.*

Han bad mig derefter enträget och på det

kärleksfullaste sätt, att icke mera handla så oeftertänksamt:

* Störta dig icke*, sade han, "lättsinnigt i en

beklagansvärd belägenhet, för hvilken såväl naturen som din börd

tyckas vilja skydda dig« Du är ingalunda tvungen, att

på annat håll söka ditt dagliga bröd; jag menar af

hjer-tat väl med dig och skall uppbjuda alla mina krafter

att ställa dig på den ståndpunkt i lifvet, hvars fördelarjag i detta ögonblick med s& mycken värma skildrat för

dig. Skulle du icke bli belåten och lycklig i verlden,

sä anse detta som en ödets skickelse, eller fast mer som

en oundviklig följd af en förvillelse, som du måste

af-säga dig. Jag är nu mer fnkallad från allt ansvar, ty

jag har uppfyllt min pligt, då jag upplyste dig i ditt

förehafvande, som enligt min öfvertygelse, måste blifva

ditt förderf. Med ett ord, jag skall redligt uppfylla mitt

Välmenta löfte, i fall du ger efter för min önskan och

stannar qvar här; men jag är icke sinnad att medverka

till din olyeka, genom att gynna ditt aflägsnande. Låt

exemplet af din äldsta bror tjena dig till varning, ty

äfven honom gjorde jag en gång samma enträgna fö-*

restäUningar, på det han skulle afstå från sin föresats,

att deltaga i kriget uti Nederländerna; hans ungdomliga

åtrå" segrade öfver mina förmaningar och dref honom i

slagtningens tummel, der han fann döden. Jag skall

visserligen inte upphöra, att bedja för din välgång, men

så mycket tror jag mig kunna förutsäga dig, att, såvida

ditt egensinniga hufvud utför en sådan plan, dtall

himmelen neka dig sin välsignelse, och du i en lyelplös

framtid få tid nog, att eftersinna, huruvida du handlade

klokt, då du försmådde mina faderliga råd!*

Emot slutet af hans förmaningar, hviika i sjelfva

verket voro profetiska, ehuru jag icke tror, att min far

då hade någon aning om min framtid, märkte jag stora

tårar tillra utför hans kinder, isynnerhet då han talade

om min brors död; och då han yttrade, att jag i ett

l\jelplö6t tillstånd skulle fö tid nog att ångra mig, afbröt

han tvärt, och tilläde derefter: *Mitt bjerta är för

myo-ket fullt; jag kan inte siga dig någonting mara!*Dessa förmaningar rörde mig djupt, och huru kunde

de annat? Jag beslöt derföre, "att icke mera tänka på

någon utflygt, utan att, enligt min fars önskan

nedsätta mig i min födelsestad. Men ack! under några

fä dagar glömdes åter dessa föresatser och, med ett ord,

för att undgå alla nya invändningar, beslöt jag några

veckor sednare, att fly hemifrån. Men jag öfverilade

mig derföre icke, utan afvaktade en dag, då min mor

tycktes vara gladare än vanligt, tog henne afeides och

sade: Den oemotståndligaste åtrå, att se verlden härtill

den grad bemäktigat sig mitt hela väsende, att det är

mig omöjligt företaga något med den fasta vilja, utan

hvilken ingenting kan lyckas. Min far gjorde derföre

långt bättre, att gifva mig sitt samtycke, än att sätta

mig i nödvändighet, att ej fråga dereffcer. Nu då jag

är aderton dr gammal, är det för sent, att sätta mig i

lära hos någon köpman, ellet göra mig till skrifvare hos

en advokat; ville jag också beqvftma mig dertill, vet jag

likväl säkert, att jag ingalunda skulle härda ut min

lärotid, utan oförtöfvadt lemna min plats och bege mig

till sjös. Yar derföre god och öfvertala min far, att han

ger mig sitt samtycke till en längre resa, och då jag sedan

återkommer och min åtrå blifvit tillfredsställd, skall jag

visserligen intet mera vika ur fläcken, utan lofvar er,

att genom fördubblad flit taga igen den förlorade tiden.*

Detta meddelande skakade min mor på det högsta.

“Det kan jag omöjligt föreslå“, svarade hon mig,

tvärtom skall jag noga akta mig, att tala med din far der om;

han vet för väl hvad som är dig nyttigast, för att lemna

sitt biföll till ett förehafvande, som endast kan störta

dig i förderfvet; jag är högeligen förvånad, att duännu kan tänka pä någonting sådant efter ditt samtal

med honom, under hvilket han visade sig så vänlig och

kärleksfull mot dig. Korteligen, vill du med all makt

göra dig olycklig, så vet jag intet mera råd, att afhålla

dig derifrån; men var öfvertygad, att du aldrig skall

glädja dig åt vårt samtycke. Hvad mig beträffar, skall

jag visserligen aldrig bjuda handen åt den olycka, du

förbereder dig; och aldrig skall man kunna säga, att din

mor medverkat till något, som din far ogillade.*

Oaktadt denna vägran, framförde hon likväl, som

jag sedan fick veta, alltsammans till min far, som, c^jupt

bedröfvad, suckande sade till henne: “Gossen kunde bli

så lycklig, om han ville stanna hemma; går han allena

ut i verlden, gör han mig derigenom till den

olyckligaste varelse, jorden någonsin burit; jag skall åldrig

samtycka dertill!*

Först ungefär ett år efter denna tilldragelse, aivek

jag i hemlighet. Under denna tid hade jag likväl

enträget nekat, att vä^ja något yrke, och ofta förebrått

mina föräldrar deras oöfvervinneliga motstånd, då de

alltför väl visste, att min åtrå icke stod att bekämpa.

Då jag en dag var i Hull, dit jag begifvit mig af en

händelse, och utan någon bestämd afsigt, träffade j ag en

af mina skolkamrater, som var på väg att fara till

London på ett hans för tillhörigt fartyg. Denne sökte

öf-vertala mig att fö\ja med honom dit och lockade mig

med sjömännens vanliga lockmat, nämligen med den

försäkran, att resan icke skulle kosta mig det allraminsta.

Nu blef det icke mer fråga om, att inhemta mina

föräldrars råd; jag skickade icke en gång ett bud till dem,

utan öfverlemnade åt händelsen, att underrätta dem ommin afresa, begärde hyarken himmelens eller min fara

välsignelse, frågade lika så litet efter omständigheterna

som följderna, utan inskeppade mig, Gud skall veta det,

till min största olycka! den 1 September 1651, på det

till London afseglande fartyget. Jag tror icke, att det

någonsin funnits en ung äfventyrare, hvars missöde

började så tidigt och slutade så sent, som mitt.

Knappt hade skeppet lemnat hamnen, innan vinden

blåste upp, och sjön började gå oerhördt högt. Det var

första gången jag var på hafvet; jag kände mig snart

obeskrifligt sjuk, och min själ var uppfylld af ångest

och förskräckelse. Nu först böljade jag allvarsamt

besinna det steg, jag tagit, och tänka på den gudomliga

rättvisan, som i mig straffade en brottslig son. Mina

föräldrars välmenta råd, min fars tårar, min mors

förmaningar, sväfvade lifligt för min själ; och mitt

samvete, hvilket ännu icke blifvit så förhärdadt, gjorde mig

bittra förebråelser, för det jag föraktat förnuftets råd

och så svårt brutit mina pligter mot Gud ooh min far.

Under tiden tilltog stormen i häftighet, ooh vågorna

tornade sig på hvarandra; men det var ännu ingenting

i jemförelse med hvad jag efteråt, ja, knappt några

dagar sednare, fick erfara, ehuru nog för att i hög grad

förfära en nybegynnare som jag. Med hvarje ny våg

trodde jag mig gå till botten, och så ofta fartyget sjönk

ner mellan tvenne vågor, tänkte jag att sjön skulle

uppsluka det. Under detta själsqval fattade jag flera

gånger den föresatsen och gjorde det högtidliga löfte, att,

ifall Gud uppehölle mitt lif under denna resa och läte

mig åter sätta min fot på fasta landet, skulle jag aldrig

mera gå om bord på ett fartyg, utan genast återvändatill min för, låta leda mig af hans råd och aldrig mer

utsätta mig för sådana faror. Jag insåg, huru grundade

hans anmärkningar voro öfver allmänna lifvet; huru

lugnt och angenämt han tillbragt sina dagar, utan att

någonsin ha varit utsatt för oceanens stormar eller

landresors obehag, och ångerfull, lik den förlorade sonen,

beslöt jag återvända till fädernehuset.

*

2.

Stormen.

Dessa förnuftiga och allvarliga öfverläggningar räckte

så länge som stormen påstod, kanske något längre; men

då blåsten följande dagen aftog i häftighet, och sjön

blef lugnare, böljade jag någorlunda vänja mig vid mitt

nya lif. Emellertid ansatte sjösjukan mig ännu, och

jag var hela dagen modfälld och nedslagen. Yid

nattens annalkande klarnade himmelen; blåsten lade sig

alldeles, aftonen var herrlig, och solen gick praktfullt

ned, för att påföljande morgon gå upp lika skönt. En

lindrig vind började nu blåsa, och nattens stjerna

nedstrålade i den herrligaste glans på den spegelklara

vattenytan; det var det skönaste skådespel, jag i min

lefnad sett.

Under den förflutna natten hade jag sofvit ganska

godt; jag kände icke mer till några qväljningar, var i

den gladaste sinnesstämning och betraktade med

förundran oceanen, som ännu aftonen förut varit så

fruktansvärdt upprörd och nu redan igen var lugn och skön.

Af fruktan, att mina goda föresatser skulle segra, kom

nu min kamrat, som likväl egentligen var den, som hade

förledt mig och sade, i det han slog mig pä axeln: “Nåväl

Bob, hur står det till? Jag slår vad, att du var bra

rädd i går under blåsten; och likväl var det ändå bara

några lätta pustar!“ “Hvad för slag, kallar du det några

lätta pustar? Det var ju en förfärlig storm!“ Ah! bah!

Storm! Du är en narr med din storm; jag säger dig,

det var ingenting. Grif du oss bara ett dugtigt fartyg

och en frisk kultje, så skratta vi åt alla sådana der

smällar. Du är bara en sötvattens-sjöman, Bob; kom, skola

vi göra oss litet punsch och slå alltihop ur hågen! Se

bara, hur herrligt väder vi nu ha!“ — Kortligen, för

att icke uttänja denna sorgliga del af min historia, vi

gjorde som de gamla sjömännen; man bryggde punsch,

jag blef drucken, och fördränkte under följande natten all

min ånger, tillika med alla de betraktelser, jag gjort öfver

mitt uppförande intill denna stund, liksom alla de goda

beslut, jag fattat för framtiden. Med det lugn, som nu

åter inträdde efter stormen, återvaknade äfven hos mig,

sedan bestörtning, fruktan och bekymmer gifvit vika,

min gamla åtrå, och jag hade helt och hållet förglömt

mina föresatser, jemte allt hvad jag i min själsångest

lofvat. Yäl infunno sig ännu, såsom under dylika

förhållanden gemenligen plägar ske, ögonblick, då några

allvarsamma betraktelser och lofrärda känslor uppstodo

i min själ; men då tog jag ånyo min tillflykt till

remmaren och ett förtroligt umgänge med besättningen, för

att drifva bort mina griller och bota mig derför, liksom

för en elak sjukdom. Snart hade jag befriat mig från

alla vidare reeidiver, ty så kallade jag dem, och inom

fem till sex dagar hade jag så fullkomligt besegrat mitt

samvete, som en ung, lättsinnig menniska, hvilken

beslutat qväfva hvaije inre förebråelse, kan önska sig.

Dock var mig ännu en pröfhing förbehållen; försynen

hade beslutit, att beröfva mig hvaxje förevändning till

undskyllan. Som jag icke ville erkänna den sista

händelsen för någon befrielse ur en dödsfara, skulle den

nästföljande blifva så förfärlig, att äfven den mest

förhärdade ibland oss måste tillstå farans storlek och

anropa himmelen om förbarmande.

Sjette dagen efter vår afresa inlupo vi på Yarmouths

redd. Som vädret varit lugnt och vinden emot, hade

vi efter stormen endast hunnit tillryggalägga en

obetydlig sträcka. Här funno vi oss nödsakade att kasta

ankar; och som vinden ännu var vidrig, d. v. s. sydvestiig

tillbragte vi der sju till åtta dagar, under hvilka flera

fartyg anlände från NewcastJe, för att gå till ankars på

samma redd, hvilken tjenar till en gemensam

tillflyktsort för alla de fartyg, som afvakta gynnande vind, för

att uppnå Themsen.

Emellertid skulle vi detta oaktadt icke ha legat der

så länge, utan, gynnade af floden, farit uppför strömmen,

såvida icke vinden varit för stark, och om den icke på

fjerde eller femte dagen blåst med den yttersta

häftighet vid vår station. Då likväl redden ansågs för lika

så god som en hamn, ankarplatsen icke lemnade

någonting öfrigt att ömka, oeh vårt kabeltåg var ytterst starkt,

så slog vårt manskap ifrån sig alla bekymmer och

tillbringade, utan minsta fruktan för fara, sin tid i

sorglös ro och glädtighet, såsom det öfverallt är brukligttill sjös. Men på åttonde dagen stegrade sig vindens

häftighet till en förfärlig grad, oeh vi lade alla hand

vid arbetet, drogo in alla segel och förkortade mastema,

för att lätta fartygets rörelser så myeket som möjligt.

Mot middagstiden gick sjön utomordentligt högt, backen

sänkte sig, flera vågor instörtade i fartyget och emellanåt

tyckte vi ankaret lqssna från botten. Då befallde

kaptenen, att kasta nödankaret, och vi läto kabeln löpa.

Bedan tjöt stormen på det gräsligaste, och jag såg

till och med ångest och förskräckelse i matrosernas

an-sigten. Ehuru kaptenen oupphörligt sörjde för fartygets

bevarande, hörde jag likväl, då han under sitt

springande fram och åter en gång kom mig nära, att han

sagta utropade: Herre Gud, förbarma dig öfver oss! Vi

äro allesammans förlorade! Under den första

förvirringen låg jag försänkt i en dof vanmakt, utsträckt på

golfVet i matrosernas hytt, och jag förmår icke skildra

mitt själstillstånd. Jag kunde icke mer öfverlemna mig

åt den ånger, jag så uppenbart trampat under föttema,

och mot hvilken jag förhärdat mig. Jag trodde mig ha

öfverstått dödens fasor, och att det sednare ovädret icke

en gång skulle kunna jemföras med det förra. Men då

kaptenen sjelf, som jag nyss anförde, tätt bredvid mig

utropade: “vi äro allesammans förlorade!“ då greps jag

af en dödlig ångest; jag skyndade ut och såg mig

omkring. Dittills hade jag aldrig skådat någonting så

fasansfullt; sjön vräkte himmelshögt, och i hvaije

ögonblick tycktes de upproriska vågorna vilja sluka oss. I

besättningens blickar, låg endast jemmer och oro.

Tvenne svårt lastade fartyg, som lågo icke långt ifrån

oss, hade kapat masterna, och vårt folk skrek, att ettannat icke långt irån oss befintligt nyss sjunkit för ankaret.

Tyenne andra skepp, som blifvit lösryckta från sina

ankaren, drefyo utan master och segel vind för våg

utanför redden. De lättare fartygen bergade sig bättre.

Två eller tre af dem, som drefvo af för vinden, gingo

tätt förbi oss, och seglade endast med bogsprötseglet

för vinden.

Mot aftonen bad en skeppsofficer och

högbåtsmannen kaptenen på det enträgnaste, att låta kapa

fock-masten. Denne ville icke i böijan höra talas derom;

men då högbåtsmannen på det bestämdaste försäkrade,

att skeppet skulle förlisa, ifall detta icke verkställdes*

gaf han slutligen sitt bifall. Sedan förmasten blifvit

afhuggen, fick skeppet så häftiga stötar genom

stormarstens vacklande, att man såg sig nödsakad kapa äfven

denna.

Man kan lätteligen bedöma, i hvilket tillstånd jag,

såsom ung sjöman, måste vara, isynnerhet efter den

förskräckelse, hvari den första stormen redan hade försatt

mig; så mycket jag likväl kan påminna mig, var

tanken derpå, att jag förkastat den första, uppriktiga ångern,

och återkommit till mitt ursprungliga, dåraktiga beslut,

tio gånger pinsammare än döden. Denna känsla, i

förening med stormens fasor, bragte mig så utom mig sjelf,

att jag icke finner ord, för att beskrifva min

sinnesstämning. Det värsta återstod dock ännu; stormen

fortfor med ett sådant raseri, att sjelfva matroserna tillstodo

sig icke ha upplefvat dess make. Vårt fartyg var

visserligen i godt skick, men svårt lastadt, och sjönk

der-före så djuj)t ned i vattnet, att skeppsfolket hvart

ögonblick skrek att vi skulle gå under. I visst hänseendeyar det en lycka för mig, att jag i början icke förstod

rätta betydelsen af dessa ord. Ovädret var sä

fruktans-värdt, att jag nu (ett sällsynt fall) säg kaptenen,

båtsmannen och några andra, som hade större insigt än de

öfriga, ifrigt bedja, emedan de hvarje ögonblick väntade,

att skeppet skulle sjunka. Till råga på olyckan skrek

midt i natten en af besättningen, som bliivit skickad

ner i skeppsrummet, för att göra undersökningar, att

skeppet fått en läcka; och en annan rapporterade, att

vattnet stod fyra fot högt i rummet. Nu beordrades

alla man till pumparna. Yid denna tillsägelse förlorade

jag min besinning, och jag föll baklänges mot bädden,

på hvilken jag hade sutit. Matroserna ruskade mig

emellertid till sans och sade, “att om jag hitintills inte

hade dugt till något, kunde jag nu åtminstone pumpa

så väl som hvar och en annan.“ Jag steg opp, gick till

en af pumpame och arbetade af alla krafter. Kaptenen

hade under tiden upptäckt några kolskutor, hvilka,

all-denstund de icke kunnat trotsa stormen, hade måst söka

öppna sjön, men hvilka icke kommo oss nära; han

befallde nu, att ett nödskott skulle skjutas. Jag förstod

icke, hvad detta hade att betyda, och blef derigenom

så öfverraskad, att jag trodde skeppet hade spruckit,

eller att någon annan lika förfärlig olycka inträffat; med

ett ord, jag förskräcktes till den grad, att jag svimmade.

Emedan detta hände i ett ögonbHok, då hvar och en

endast tänkt på sitt eget lif, brydde sig ingen om mig.

En annan intog mitt ställe vid pumpen, och sköt mig

endast med foten åt sidan, i tanka att jag var död. Först

långt efteråt återkom jag till mig sjelf.Man fortfor ännu att arbeta af alla krafter; men d&

vattnet oupphörligt steg i skeppsrummet, var det högst

sannolikt, att fartyget skulle g& till botten; och ehuru

stormen gifrit efter något, syntes det likväl ogörligt, att

hälla det öfver vattnet, till dess vi uppnått en hamn.

Kaptenen lät derföre skjuta nödskott på nödskott. Ett

mindre fartyg, som seglade tätt förbi oss, satte ut en

båt, för att bistå oss. Endast med största fara kunde

den nalkas; men det var omöjligt för oss, att göra en enda

rörelse mot dem, eller för dem, att komma ombord.

Roddame gjorde slutligen en förtviflad ansträngning,

vågande sitt lif för vår räddning, och våra matroser

kastade till dem från bogen en lina, som yar fästad

vid en boj. Med myoken möda och fara fattade de den;

vi balade dem derefter till aktern af vårt förtyg och

stego ned i deras båt. Det hade nu varit fåfängt för

roddame, att återkomma till deras förtyg, och man var

allmänt af den tanken att låta båten drifva för vinden

och med strömmen, men demnder så mycket som

möjligt ro mot kusten. Kaptenen utfäste sig härvid, att

betala båten, i händelse den blefve krossad mot

stranden. På detta vis anlände vi slutligen, dels af vinden

dels af strömmen drifria nordvarts, i sned riktning

nästan ända till Winterton-Ness.

En knapp fjerdedels timma, efter det ifi lemnat vårt

skepp, sågo vi det qjunka.

Vårt folk rodde emellertid af alla krafter, för att

komma närmare kusten. Så ofta båten slungades upp

på en våg, kunde vi se den, och varseblefvo tillika längs

efter stranden en stor menmskofpassa, som var der, för

att bistå oss, när vi kommit nog nära.

Vi nalkades helt långsamt och landstego först sedan

vi passerat Wintertons fyr; kusten sänkte sig vestligt

ned mot Cromer, hvarigenom vindens häftighet bröts mot

stranden. Här landade vi och satte alla friska och väl

behållna foten på strand. Härefter begåfvo vi oss

landvägen till Yarmouth, der vi, såsom förolyckade, blefvo

behandlade med mycken välvilja, såväl af magistraten

som af redarne och köpmännen, ty den förra anvisade

oss ett godt herberge, och de sednare försågo oss med

så mycket penningar, att vi, efter behag, antingen kunde

fortsätta resan till London eller återvända till Hull.

*

3.

Anfall af sjöröfvare.

Nu hade jag bordt vara förnuftig nog, att vända om

till Hull och derifrån till mina föräldrars hus; jag skulle

ha blifvit lycklig, och min far hade säkerligen, efter

Skriftens ord, slagtat den gödda kalfven för mig; ty

sedan han fått veta, att det fartyg, med hvilket jag farit,

lidit skeppsbrott på Yarmouths redd, var han länge i

ovisshet, om jag ännu lefde.

Mitt onda öde ryckte mig emellertid skoningslöst

och oemotståndligt med sig; och ehuru mitt förnuft och

mitt naturliga förstånd ofta och högt nog manade mig,

att återvända hem, felades det mig likväl styrka, att

lyda denna inre röst.

Min kamrat, som ursprungligen medverkat till min

hårdnackade fåvitskhet, var i detta ögonblick i ett vida

" modlösare tillstånd ån jag. Första gången han talade

mig till i Yarmouth, hvilket inträffade först andra eller

tredje dagen af vår dervaro, ty vi bodde i spridda

qvar-ter af staden, tyckte jag hans röst vara mycket rörd.

Han frågade mig med en «knlming på hnfmdet och med

nedslagen min, huru jag mådde och underrättade pft

samma gång sin far, skeppskaptenen, hvem jag var,

och att jag företagit denna resa, endast som ett försök,

men med afeigt, att längre fram företaga andra större

resor. Då vände denne man sig till mig, och sade i en

allvarsam och bekymrad ton: “Unge man, ni borde

aldrig mer bege er till qjös, utan anse det förefallna som

ett, tydligt, osvikligt teoken, att ni icke är ämnad till

sjöman.“ — “Men hvarför det, Herre? tänker ni då ieke

mer företaga några resor? — “Det är en stor skilnad“,

svarade han, “jag sköter mitt kall och gör min pligt,

hvaremot ni, som medföljt endast på försök, nu af

himmelen undfått en försmak af hvad som väntar er, i fall

ni framhärdar i er föresats. Hvem vet, om ioke allt

detta inträffat just för er skull, i likhet med hvad som

hände Jona på skeppet från Tarsis. Säg mig uppriktigt,

hvarföre ni egentligen gått ombord?“ Jag berättade

härpå för honom en del af min historia; men mot

slutet af min berättelse afbröt han mig, och blef utomoiv

dentligt ond. Hvarmed har jag förtjent, utropade han

hastigt, att en sådan olycksfågel skulle komma på mitt

skepp Jag ville hädanefter ioke för tusen pund Sterling

sätta min fot på ett fartyg, som har er ombord! Hans

sinne var väl ännu mycket upprördt af tanken på den

Robinton. 2förlust, han lidit, och jag fann det begripligt, att han

öfverskred gränsen af sin myndighet. Härefter

tilltalade han mig också i en lugnare ton, bad mig enträget

återvända till min far och icke mer fresta Försynen. Han

yttrade, att jag af hvad som redan inträffat tydligen

borde märka, att Guds hand icke undena tödde mitt

före-hafvande. — Unge man, sade han slutligen, i fall ni icke

återvänder hem, så var förvissad, att ni öfverallt,

hvart-helst ni än må bege er, endast skall möta olyckor och

vedervärdigheter, intilldess er fars ord gått i fullbordan!

Jag svarade honom helt kort, och vi åtskiljdes snart

derefter, utan att jag vidare såg honom och utan att

veta, hvart han sedan for. Jag deremot, som ännu hade

något pengar i fickan, begaf mig landvägen till London.

Der, liksom under vägen, måste jag utstå flere strider

med mig sjelf öfver det leftiadssätt, jag hädanefter skulle

föra, emedan jag ännu vacklade emellan hemfärden och

en ny sjöresa. Hvad den ena beträffar, qväfde blygseln

alla mina bättre känslor och föreställde mig på det

Migaste, huru mycket man skulle göra narr af mig i hela

grannskapet, och huru utskämd jag skulle stå inför

mina föräldrar, liksom inför hvar ock en annan. Jag

har sedermera ofta haft tillfälle att finna, huru

dåraktigt och motsägande menniskomas, men i synnerhet

ungdomens, beteende är med hänseende till sunda förnuftet,

som i dylika fall borde leda dem; de blygas, ingalunda

öfver en geming, som med fullt skäl stämplar dem till

verkliga dårar, men blygas för den ånger, som skulle

lända dem till mesta heder.

Jag var en tid bortåt i denna sinnesstämning, oense

med mig gjelf öfver det beslut, jag skulle fatta, öfverden bana, jag skulle vä^ja, ock öfver mitt bHfvande

lef-nadssätt. En oöfvervinnelig motvilja för födernehuset

beherrskade mig likväl ständigt, ooh som jag länge

vaek-läde i mitt beslut, utslocknade äfven småningom min*

net af de faror jag utstått, och med det äfven min svaga

önskan att återvända, till dess jag slutligen slog den

alldeles ur bågen och endast längtade att företaga en

ny resa.

Åter stod jag således under det onda inflytande,

som aldraförst drifvit mig hemifrån, som ingifvit mig

den äfventyrliga planlösa tanken, att vilja göra lycka,

och som slutligen så ctyipt inpräglade denna irrbild i

min qjfil, att den gjorde mig döf för alla förnuftiga

föreställningar, ja, till och med för min fars uttryckliga

befallningar. Samma inflytande, det må nu vara af b vad

natur som helst, förmådde mig äfven till det olycksaliga

beslutet, att gå ombord på ett skepp, som skulle segla

till Afrikanska kusten, eller, som sjömännen uttrycka

sig, gå på Guinea.

Utom allt detta var det äfven en stor olycka för

mig, att jag icke åtminstone tog matrosijenst på

fartyget; jag hade då visserligen fått styft arbete men jag

skulle på samma gång blifvit förtrogen med en sjömans

pligter och göromål, hvarigenom jag en gång kunnat

svinga mig upp till styrman, eller till skeppslöjtnant,

kanske till kapten. Men det var en ödets skickelse, att

jag alltid skulle välja det sämsta. Som jag hade

pengar i fickan och en hel rock på kroppen, så ville jag

endast gå ombord som en gendemcm; derföre hade jag

också aldrig bestämd sysselsättning på något fartyg och

skulle dessutom icke heller varit någon sådan vuxen.I .London var jag nog lycklig, att genast efter min

dit-komst råka i temligen godt sällskap. Min första

bekantskap var en skeppskapten, som hade för afsigt att

återvända till Omneanknsten, der han förut gjort ypperliga

affärer. Han tyckte om mitt sällskap, som den tiden

yar ingenting mindre än oangenämt; och då han af mig

fick veta, att jag hyste den lifligaste önskan att bese

verlden, sade han till mig: I fall ni har lust, att föjja

med mig, så skall det inte kosta er något och ni skall

bli min messkamral Yill ni dessutom ta några varor

med er, så kan ni derigenom bereda er åtskilliga han*

delsfördelar och kanske förvärfva en vacker vinst

Jag emottog anbudet och slöt ett nära

vänskapsförbund med kaptenen, som var en öppen, rättskaffens man.

Jag gjorde denna resa med honom, och vågade en liten

summa, hvilken jag, med tillhjelp af hans oegennyttiga

redlighet, ansenligt förökade; ty jag medtog endast på

hans inrådan för omkring fyratio pund sterling

glasvaror och småsaker. Dessa fyratio pund sammanskrapade

jag genom några slägtingars välvilja, hvilka jag

skriftligen bad derom och hvilka sannolikt hade öfvertalat

min för eller åtminstone min mor, att derxned

understödja mitt första företag.

Denna resa är den enda, om hvilken jag kan säga,

att jag var lycklig i alla mina spekulationer; men

der-för har jag också endast min väns, kaptenens, redlighet

och välvilja att tacka. Yid detta tillfålle förvärfvade

jag mig utomdess äfven nödtorftiga kunskaper i

matematiken och sjövetenskapen; jag lärde mig värdera och

mäta ett förtyg, och inheantade således en del af hvad

som för en sjöman är angeläget att veta. Min kaptenundervisade mig med lika mycket nöje, som jag fann i

att lära; korteligen, under denna resa blef jag på samma

gäng sjöman och köpman. Jag återförde, på min andel,

fem marker och aderton lod guldstoft, hvilka jag, efter

min återkomst till London, vexlade mot trehundra pund

sterling, hvilka penningar fullproppade min hjema med

så många äregiriga tankar, att de sedan medförde mitt

förderf.

Emellertid aflopp resan ieke utan vedervärdigheter;

i synnerhet var jag beständigt illamående och

insjuknade slutligen i en stark, hetsig feber, hvilken jag hade

klimatets olidliga hetta att tacka för, alldenstund vår

handelsgemenskap med kusten egde rum mellan

femtonde nordliga breddgraden och »qvatorn.

Tid denna tid hade jag för afeigt, att bli köpman

i Guinea; oeh då min vän, olyokligtvis för mig, dog kort

efter sin hemkomst, beslöt jag, att ännn en gång

företaga denna resa, hvarföre jag inskeppade mig på samma

förtyg med den person, som under förra resan varit

högbåtsman på detsamma och nn erhållit befölet. Af min

nyförvärfvade förmögenhet medtog jag fullt hundra pund,

och anförtrodde de öfriga tvåhundra åt enkan efter min

vän, hvilken troget förvarade dem åt mig. Men jemväl

denna sjöresa skulle aflöpa ytterst olyckligt för mig och

medföra nya missöden. Då nemligen vårt förtyg styrde

mot Oanariska Öame, eller seglade mellan dem ooh

Afrikanska kusten, blef det en morgon angripet af en

Turkisk korsar, som satte efter oss med fulla segel. För

att undkomma honom, satte äfven vi till hvaqe klut

och gjorde allt, som stod i vår förmåga; men då vi funno,

att sjöröfvaren tog lofven af oss oeh ofelbart skulle hinnaobs inom några timmar, rustade vi obs till strid. Yårt

skepp förde tolf kanoner, hv&remot sjöröivaren hade

aderton.

Omkring klockan tre på eftermiddagen kom han

oss nära ooh angrep af misstag vårt fartyg tvärskepps

i stället för akterifrån, som han ämnat. Yi riktade nu

åtta kanoner på denna sidan och gåfro honom ett lag,

efter hvilket han vek tillbaka, sedan han besvarat det

ooh låtit de tvåhundra man, som han hade omhord,

af-fyra sina handgevär på oss. Som likväl vårt folk var

väl skyddadt, träffades ingen enda dervid. Piraten

rustade sig nu till ett nytt anfall, ooh vi oss till tappert

försvar. Denna gång lyckades det likväl honom, att

äntra oss på andra sidan oeh kasta in sextio man på

vårt däck, der de genast afhöggo vårt tågvirke. Yi

ansatte dem emellertid så häftigt med pikar, bössor och

granater, att vi tvenne gånger drefvo dem från vårt

däck. Men sedan vårt skepp slutligen blifvit redlöst,

tre man af vårt folk dödade och åtta sårade, måste vi

nödtvungna ge oss ooh blefvo alla samtligen förda som

fångar till Salé. På sådant sätt råkade vi i

Mohrer-nas händer.

Jag behandlades emellertid här mindre grymt, än

jag i böljan fruktade. Sjöröfvarkaptenen behöll mig på

sin andel af prisen; oeh som han tyekte om mig, i

anseende till min ungdom ooh vighet, gjorde han mig till

sin slaf.

Denna hastiga förändring i mitt öde, hvarigenom

jag från köpman nedsjönk till en eländig slaf, uppfyllde

mig med den djupaste bedröfvelse. Nu tänkte jag på

min fars profetiska yttrande: att jag skulle råka i detbittraste elände och sakna allt bistånd. Jag trodde denna

förutsägelse nu ha gått i fullbordan, fy någon svårare

olycka ansåg jag icke vara möjlig. Herrans hand

tycktes hvila tungt på mig, ock hvaije hopp om räddning

vara ute. Men ack! detta var endast en försmak af det

grufliga elände, som ännu förestod mig, såsom man

under förloppet af denna berättelse om mina öden skall

finna.

*

4.

Robinson i fångenskap.

Min nya patron eller herre hade tagit mig med sig

hem; jag hoppades nu, att han också skulle taga mig

med, då han ånyo gick till segels, hvarpå han, förr eller

sednare skulle blifva uppfångad af ett Spanskt eller

Portugisiskt krigsskepp, och jag på sådant sätt återfå min

frihet. Men detta hopp förgick snart, fy då han ånyo

drog ut på sjöröfveri, lemnade han mig qvar i land, för

att sköta om hans lilla trägård, eller förrätta de

vanliga elafarbetena, och sedan han återkommit från sitt

ströftåg, blef jag befalld ligga ombord på fartyget, för att

bevaka det.

Jag tänkte nu icke på någonting annat än flykt

och funderade på något medel att verkställa min plan;

men jag fann icke ett enda, som hade minsta

sannolikhet för sig att lyckas; ty det fanns ingen menniska

omkring mig, till hvilken jag kunde förtro mig, hvarken

någon kamrat i mitt slafveri, eller någon Engelsman,

Irländare eller Skotte. Ehuru jag under tvenne år närde

denna sköna dröm, visade sig Hkvöl ingen utsigt att

kunna förverkliga den«

Emot slutet af denna tidpunkt inträffade en

besynnerlig omständighet, som ånyo uppfriskade min gamla

plan, att göra något försök till min befrielse. Min

husbonde hade ioke på lång tid utrustat sitt förtyg, oeh

det, som jag fick veta, af brist på pengar. Af gammal

vana brukade han två till tre gånger i veckan, ibland

också oftare, när vädret var vackert, sätta sig i den till

fartyget hörande pinassen, för att fiska på redden. Jag

oeh en mycket ung Morisco åtföljde honom då för att ro*

Yi sökte alltid roa honom på bästa sätt och jag

visade flera prof på min skicklighet att meta, hvilket också

hade till följd, att han ofta utsände mig i sällskap

med en Mohr, som var hans slägting, samt nyssnämnde

Morisco, för att skaffö honom en god fiskrätt.

En morgon, då vi under en fullkomlig vindstilla

åter voro ute på fiske, uppstod på en gång en så tjock

dimma, att vi förlorade stranden ur sigte, ehuru vi

knappt voro en halftimmas väg ifrån den.

Boende på måfå," arbetade vi hela dagen, ja, till oeh

med hela föjjande natten. I gryningen märkte vi, att

i stället att närma oss kusten, vi hade aflägsnat oss från

densamma, och att vi behöfde minst två timmar för att

komma tillbaka. Slutligen uppnådde vi stranden, men

ieke utan stor möda oeh vi voro alldeles maktlösa af

hunger.

Denna händelse väckte min busbondes

uppmärksamhet, oeh han beslöt vara försigtigare i framtiden.Som slupen till vårt af honom tagna Engelska fartyg

stod till hans disposition, föresatte han sig, att icke mera

fara ut på fiske, utan att begagna den, samt taga med

sig en kompass och något munförråd.

Han befallde derföre timmermannen på sitt fartyg,

att i midten af den omnämnda slupen uppföra en salong

och lemna så stor plats i aktern, att man der kunde

sköta rodret och skoten, samt i föm för två man att

passa på seglen. Slupen innehöll för öfngt endast

sof-rum för" patronen och ett par slafvar, ett matbord och

några kistor, till förvarande af likörflaskor, men

synnerligast bröd, ris och kaffe.

I denna båt foro vi nu ofta ut på fiske, och som

jag, efter hvad jag förut nämnt, var mycket hemma

deri, tog han mig alltid med sig.

Nu hade han en dag beslutat, att tillika med två

till tre utmärktare Mohrer företaga en lustfärd på

slupen. I denna afsigt lät han göm stora förberedelser och

skickade hland annat aftonen förut en stor myckenhet

li&medel om bord. Dessutom befallde han mig, att hålla

i beredskap tre bössor tillika med krut och kulor,

hvil-ket allt fauns om bord på hans skepp, emedan han utom

fisket äfven ämnade roa sig med jagt

Jag utförde på det punktligaste alla hans

befallningar och väntade följande morgon på honom i slupen,

som var väl fejad och utstyrd med svsyande vimplar, till

ett festligt emottagande af hans gäster. Slutligen kom

min husbonde alldeles ensam om bord och sade mig

att hans gäster, i anseende till flera oförutsedda hinder,

uppskjutit lustfärden till dagen derpå.Härpå befallde han mig, att som vanligt i sällskap

med en mohr och den unga gossen fara ut på fiske,

emedan hans vänner skulle äta qvällsvard hos honom.

Deijemte hlef jag tillsagd, att genast återvända, så snart

jag gjort en god fångst.

Jag gjorde mig i ordning, att åtlyda hans

befallningar, men på en gång vaknade alla mina tankar på flykt,

ty jag stod nu på punkten, att kunna förfoga öfver ett

litet fartyg. Knappt hade derföre min husbonde

afläga-nat sig förr än jag böljade förse mig med förråder till

en resa, i stället till för en fiskfångst, ehuru jag hvarkan

visste eller ens öfverlade, hvilken väg jag skulle taga,

då hvar och en syntes mig god nog, för att komma

från detta ställe.

Framför allt sökte jag en förevändning, att förmå

mohren skaffa några li&medel om bord. Jag sade

derföre till honom, att vi icke vågade äta af vår husbondes

bröd. Han fann detta icke vara mer än billigt, och

hemtade en korg full med skeppsskorpor samt trenne

småfat med friskt vatten.

Jag visste hvar min husbonde hade ställt sina

likörlådor, hvilka, att dömma efter arbetet, troligen blifvit

tagna från engelsmännen. Under det mohren var på

stranden, tog jag fram flaskorna, och bar dem om hord

på slupen, liksom de förut blifvit ditställda för vår

husbondes räkning. Utomdess ditförde jag äfven en stor kaka

vax af vid pass tre punds vigt, tillika med en bundt

merling, en bila, en såg och en hammare, hvilket allt

sedermera kom väl till pass, i synnerhet vaxet, för att

deraf förfärdiga ljus; derefter försökte jag lura mohren

på ännu ett annat sätt, hvilket lyckades mig. Han

hette Ismael, hvaraf mohrerna sedan hade gjort Muly

eller Moley och så kallade jag honom äfven. *Hör på,

Moley*, sade jag till honom, *vår husbondes bössor

äro om bord på slupen; kunde du inte också skaffa hit

något bly och jagtkrut, så att vi fingo skjuta oss några

Alcamies (en fogel, som har mycken likhet med yåra

yindspolar); ty jag vet, att han har allt krut förvaradt

om bord på skeppet* — *Å ja, hvarför inte*, svarade

han, *jag skall hemta hit det*.

Han medförde alltså en stor skinnpung, som

innehöll mer än halftannat skålpund krut, ooh en annan

full med hagel och kulor, som vägde ungefär sex

skålpund. Båda två bar han ner i slupen. Under tiden

hade jag upptäckt något krut, som fanns i min

husbondes kajuta, med hvilket jag fyllde en stor flaska.

På sådant sätt försedda med det nödvändigaste,

lem-nade vi hamnen, för att böija vårt fiske. Garnisonen i

fästet, som låg vid inloppet kände oss och lät oss

den-före obehindradt passera. Sedan vi tillryggalagt en mil,

togo vi in seglen och satte oss ned för att fiska.

Yi hade nord-nordost vind, hvilket icke var efter

min önskan, ty hade det blåst från söder, skulle jag var

rit säker att landa vid Spanska kosten, eller åtminstone

uppnå bugten vid Cadix; men jag hade fast beslntit,

att fly med hvad vind som helst och kanna det öfriga

i ödets hand.

Länge fiskade vi förgäfves, ooh om det äfven

nappade för mig, brydde jag mig likväl inte om att dra upp

fisken. Yi ha ingen lycka i dag, sade jag till mohren,

och bli säkert inte välkomna hos vår husbonde; vi måste

derföre ge oss längre utSom han icke hyste minsta misstanke, gick han

gema in derpå och hissade seglen, emedan han stod i

föm. Jag stod deremot vid rodret och styrde ännu en

mil längre ut; derefter yände jag åt sidan, liksom jag

åter velat böija fisket, och under det den unge gossen

satt vid rodret, gick jag fram i föm till mohren,

låtsade som jag ville taga upp någonting bakom honom,

fattade honom plötsligt om benen och störtade honom

huf-vudstupa i hafvet. Men han var hastigt uppe igen, ty

han sam som ett stycke kork, ropade mig, bad mig

innerligt att jag åter skulle taga honom om bord, oeh

svor, att han vore ftrdig att följa med mig till verldens

ända.

Som han med en oerhörd styrka sam efter slupen,

och vinden var svag, skulle han snart ha uppnått mig.

Jag gick derföre in i kajutan, tog en af bössorna, lade

an på honom, och ropade: Jag har inte gjort er något

ondt, och tänker inte heller göra det, såvida ni afstår

från ert uppsåt Ni är nog stark simmare, för att uppnå

stranden: hafvet år lugnt, skynda, att bege er i land

och jag skall låta er obehindradt simma i land; men

nalkas ni slupen, jagar jag en kula genom ert hufvud,

ty jag har fast beslutit, att återvinna min frihet Nu

vände han om, och sam mot kusten. Jag tviflar icke

på, att han, utan synnerlig möda uppnådde den; ty han

var en utmärkt simmare.

Sedan han aflägsnat sig, vände jag mig till gossen,

som hette Xury, oeh sade till honom: “i fall du lofvar

att vara mig trogen, vill jag göra dig till en dugtig

karl; lägger du deremot inte genast handen öfver ditt

ansigte, till tecken, att du menar redligt med mig (dettabetyder nemligen att svälja yid profeten Muhamed och

sin faders skägg), så tvingas jag, att kasta äfVen dig i

hafvet.* Han svor härpå, att vara mig trogen och fö^ja

mig öfverallt

Så länge jag ännu hade mohren i sigte, styrde jag

rätt fram, i det jag föredrog att segla bidevind, på det

man skulle tro oss taga vår kosa åt Gibraltars sund,

som äfven i sjelfva verket var troligast. Huru skulle

man kunnat förmoda oss styra sydvarts mot en i

sanning barbarisk kust, der vi heller icke kunde landstiga,

utan att bli uppätna af vilda djur eller ännu

obarmher-tigare vilda menniskor.

Så snart det blifvit mörkt,, ändrade jag kosa och

styrde åt sydost, hällande mig något mer i ost, för att

icke aflägsna mig från kusten; och som jag hade god

vind och hafvet var lugnt, seglade jag så raskt, att jag

vid pass kl. tre eftermiddagen derpå, då jag först

upptäckte land, måste befinna mig åtminstone 150Engelska, hvaraf ungefär 6 på en svensk räknas öfverallt i

denna bok. mil

söder om Salé, långt utom kejsarens af Marocco stater,

ja, till och med utom hvaije annan furstes på denna

landsträcka, ty vi sågo icke till någon menniska.

Min fruktan för mohrema var emellertid så stor,

och ångesten, att falla i deras händer, så förskräcklig,

att jag hvarken kunde besluta mig till att segla

långsammare, eller gå i land, eller kasta ankar. Yinden

fortfor att vara god, och jag fortsatte derföre min

segling under hela fem dagar; då vinden likväl kastade

om åt söder, besinnade jag, att om man också skickat

ut ett fartyg att förfö\ja oss, det nu likvisst vore

tvunget att vända om. Jag vågade derföre landa och lade

mig för ankar vid mynningen af en liten flod. Huru

den hette, under hvilken bredd, i hvilken trakt, hos

hvilken nation jag befann mig, kan jag icke säga. Jag

såg ingen mensklig varelse och önskade icke heller se

någon.

*

5.

Sökande efter sött vatten, och jagt på Lejon.

Friskt vatten var det enda, jag önskade, och hvad

jag icke längre kunde umbära. Yi inlöpte derföre i denna

undangömda hamn, med beslut att simma i land och

undersöka trakten så snart det blifvit mörkt. Vid

nattens annalkande fömummo vi likväl ett så hemskt

rytande af vilda djur, att den arma gossen så när hade

dött af förskräckelse och innerligt bad mig att icke gå

i land förr än morgonen derpå.

“Välan, Xury“, sade jag, “jag vill göra dig till

viljes; men hvem vet, om vi icke då råka ut för

menniskor, som törhända äro långt farligare än lejonen.“

“Då skjuta vi på dem“, svarade han, “för att jaga

dem på flykten.“ Han talade nemligen något engelska,

hvilket språk han lärt af mig och andra slafvar.

Jag gladde mig åt denna beslutsamhet hos gossen,

och gaf honom till vederqvickelse litet likör ur en

butelj i den förr omnämnda kistan. För öfngt hade Xury

rätt, och jag biföll hans förslag.

Yi läbo värt Ulla ankare Mia, och voro lugna

under hela natten, ehuru vi icke sofVo, ty under två till

tre timmar varseblefro vi flera lefvande djur af en

förfärlig storlek och olika skapnad (för hyilka yi icke hade

något namn), som sprungo utföre stranden till floden,

i hvilken de badade och hoppade om hvarandra.

Härunder ljöto och röto de så hiskligt, att jag aldrig hört

någonting dylikt.

Xury darrade af förskräckelse, och jag tillstår, att

jag sjelf icke var synnerligen väl till mods; men yi

bäf-yade långt mer, då yi märkte ett af dessa odjur komma

simmande mot slupen. Xury bad mig lyfta ankaret och

ro derifrån af alla krafter.

Yiöst inte Xury, svarade jag honom, yi göra

mycket bättre i att sticka ut ankartaget, vid hvilket yi

fösta en boj, och sedan styra ut till sjös, ty alltför långt

skall odjuret icke kunna följa oss.

Jag hade icke väl sagt dessa ord, då jag till min

stora häpnad varseblef odjuret tvenne famnar ifrån oss.

I ögonblicket sprang jag ned i kajutan, tog min bössa

och sköt på det. Odjuret vände sig härpå några gånger

rondt omkring och sam åtar mot stranden.

Obeskrifligt var det tumult, det förfärliga rytande

och tjut, som följde på knallen af mitt gevär, såväl längs

efter stranden som inåt landet; och jag slöt häraf, att

dessa djur säkert aldrig förr hört någonting sådant. Jag

besinnade deijemte, att vi icke gjort klokt att nattetid

gå i land, samt att det äfven kunde vara farligt att våga

sig dit på ljusa dagen; ty att falla i vildames händer,

var icke mindre förskräckligt för oss, än att räka i lejo-nens och tigramas klor; åtminstone fruktade vi båda

delame lika mycket

Emellertid sågo vi oss i alla händelser tvungna, att

skaffa oss sött vatten, ty det återstod knappt några

qvar-ter af vårt förråd; men när och hvar? deri låg knuten.

Då sade Xury, att om han finge gå i land med ett

af vattenkärlen, så ville han spana efter vatten. Jag

frågade honom, hvarföre han ville gå dit och icke hellre

stanna qvar i slupen, medan jag sjelf gick i land.

Med en tillgifvenhet, för hvilken jag alltifrån denna

stund böljade hålla af honom, svarade mig gossen:

“Ifall de vilda menniskoma komma, skola de uppäta

mig, och ni kan fly härifrån.

“Bra Xury!“ utropade jag, “vi skola följas åt båda

två och döda de vilda menniskoma; de skola icke äta

upp någondera af oss.“

Jag gaf honom derpå en klunk likör och en

skepps-skorpa, hvarefter vi med gemensamma krafter drogo

slupen i land. Beväpnade med våra bössor, togo vi hvar

sitt vattenkärl och begåfvo oss på vår upptäektsresa.

Jag aktade mig noga, att förlora slupen ur sigte, ty

jag fruktade, att vildame kunde komma roende utför

floden; men gossen hade nu på något afstånd inåt

landet upptäckt en sank däld; han gick fram dit och kom

snart springande tillbaka.

I den tron, att han förföljdes af en vilde eller

blif-vit förskräckt af något rofdjur, ilade jag fram. Men då

jag kom honom närmare, såg jag honom bära någonting

på sina axlar. Det var ett djur, hvilket han skjutit,

och som hade stor likhet med en hare, endast med olika

färg och längre ben.Denna fångst gladde oss högeligen, ty den gaf oss

en kostelig stek; hyad som likväl mest gladde den

stao-kars Xury, var den underrättelse han på samma gång

meddelade mig, att han funnit ett mycket godt vatten

och icke sett till någon vilde.

Sedan vi fyllt våra krukor, gjorde vi oss en herrlig

måltid af vår jagtfängst och beredde oss till återtåg, utan

att ha upptäckt minsta spår till någon mensklig varelse.

Som jag redan hade gjort en resa utmed denna kust,

visste jag ganska väl, att vi icke kunde vara långt ifrån

Canariska Öarne; men det felades mig nödiga

instrumenter, att mäta höjden och utröna den breddgrad, h

varunder vi befimno oss. Dessutom vissté jag ej, eller kom

jag icke ihåg, under hvilken latitud nämde öar ligga,

och kunde följaktligen icke uppsöka dem, hvilket i

motsatt fall varit någonting ganska lätt. Jag ämnade

der-före hålla mig utmed kusten, till dess jag anländt till

den del af densamma, der Engelsmännen drifva handel,

i hopp att träffa något af deras handelsfartyg, som

kunnat taga oss ombord.

En eller två gånger trodde jag mig se § tillspetsen

(Piken) på Teneriffa (högsta toppen af bergön Teneriffa

bland Canari-öame), och jag kände en särdeles lust, att

våga mig ut på djupet, i hopp att kunna komma dit;

men båda gångerna jag försökte det, återkastades jag

af vidriga vindar, och då sjön utomdess gick för högt

för mitt lilla fartyg, beslöt jag följa min första plan och

hålla mig längs kusten.

Sedan jag lemnat min första ankarplats, hade jag

tvenne gånger varit tvungen att hemta nytt

vattenförråd. Till föje häraf lade vi oss äfven en morgon helt

Robijwon. 3tidigt för ankar vid en liten, temligen hög landttnnga,

för att afVakta flodens ankomst och derigenom komma

landet närmare.

Xury, som tycktes ha ett vaksammare öga än jag,

ropade mig sagta och sade: “det är rådligast, att vi

af-lägsna oss från stranden. Se bara det odjuret der borta,

som ligger utsträckt vid foten af kullen och tyckes sotva.“

Jag kastade blicken till det utpekade stället ooh

såg äfven i sanning ett odjur, ty det var ett stort lejon

som lägrat sig på sluttningen #f stranden, i skuggan af

en stor klippa, hvilken liksom hängde ötver dess hufvud.

Xury, sade jag, gå i land och döda odjuret!

Förskräckt svarade han: Jag döda det? det skulle ju sluka

mig i ett enda tag!

Jag bad honom icke mera derom, utan befallde

honom endast hålla sig stilla, tog vårt gröfeta gevär,

laddade det med en dugtig portion krut och två stora

kulor, hvarefter jag lade det på marken; härpå laddade

jag en annan bössa med tvenne rännkulor, och slutligen

det tredje, ty vi hade så många, med några mindre

kulor eller såkallade snärpor.

Jag sigtade nu med det första på lejonets hufvud;

men det hade lagt sig med ena tassen öfver nosen, till

föjje hvaraf kulorna endast träffade benet, hvilket de

krossade.

Djuret for i förstone opp under ett doft brummande;

men då det kände benet vara krossadt, störtade det till

marken, reste sig derefter på tre ben och upphof det

mest fasliga rytande

Jag blef något öfverraskad, att icke ha träffat det

i hufvudet, men fattade genast den andra bössan ochsköt & nyo, ehuru lejonet redan höll på att aflägsna

sig. Denna gång träffade jag det i hufvudet och hade

den glädjen att se det falla omkull oeh sträcka ut sig

i dödskampen. Nu fick äfven Xury mod och bad mig

fä gå i land, hvilket jag biföll.

G-ossen hoppade genast i yattnet med bössan i ena

handen och sam med den andra till stranden.

Der-efter gick han fram till lejonet, satte geyärsmynningen

i örat på det och sköt det sålunda genom hufyudet,

hyareffcer djuret gaf upp andan.

Detta yar visserligen en slags jagt, ehuru den icke

gaf oss någon stek, och det förargade mig, att ha

sbju-tit hort tre ladningar krut och kulor på ett djur, som

icke kunde vara oss till någon nytta. Xury ville

likväl gema tillegna sig något af djuret; han sam

der-före till slupen efter en yxa.

Hvad ämnar du göra med den, Xury? — Jag vill

hugga hufvudet af lejonet. Detta lyckades honom

likväl inte, utan han åtnöjde sig med en af tassarna; den

var af utomordentlig storlek.

Yid närmare eftersinnande fann jag likväl, att

huden på ett eller annat sätt kunde vara oss till nytta,

hvarföre jag beslöt att, om möjligt, taga af den. Xury

och jag grepo genast till verket, hvarvid han visade

långt större färdighet än jag, som alls icke visste, huru

jag skulle bära mig åt.

Detta arbete medtog hela dagen för oss, och då vi

ändtligen slutat det, spände vi ut skinnet öfyer

kajut-taket. Två dagar derefter hade solen torkat det helt

och hållet. Längre fram begagnade jag det till bädcL

Efter denna rast fortsatte vi vår seglats under tio

till tolf dygn oupphörligt i sydlig riktning, hvarunder

vi måste hushålla med vårt munförråd, som betydligt

minskades.

Det var härunder min plan, att uppnå antingen

Gambia eller Senegal och således komma i närheten af

Cap Verde, der jag kunde hoppas träffa något

europeiskt fartyg. I annan händelse visste jag sannerligen

icke hvart jag skulle taga vägen, såvida jag icke velat

uppsöka någon af öarne, eller finna döden bland

Negrerna.

*

6.

Robinson möter ett Europeiskt fartyg.

Jag visste, att alla fartyg, som segla på Guinea,

Brasilien eller Ostindien, måste förbi Cap Verd eller

lägga till vid dessa öar, och jag lät derföre mitt öde

bero af de båda alternativerna, att antingen träffa ett

fartyg eller finna min undergång.

Sedan jag, efter hvad jag förut nämnt, fortsatt min

segling under ytterligare tio dagar, började jag finna

kusten bebodd, och vi varseblefvo äfven på två eller

tre ställen menniskor, hvilka stannade för att betrakta

oss; dessa vore svarta och alldeles nakna.

En gång föll det mig in, att gå i land till dem; men

Xury gaf mig det goda rådet, att icke göra det i det

han oupphörligt ropade: inte gå, inte gå!

Emellertid nalkades jag kusten allt mer och mer,

för att kunna tala med dem, och de följde mig äfven

ett stycke. Jag märkte dä, att de yoro obeväpnade, med

undantag af on enda bland dem, som bar en lång, smal

käpp. Xury försäkrade det vara en lans, hvilken de

med stor skieklighet förstå kasta på långt håll. Jag

höll mig derföre på afstånd och sökte, så godt jag kunde,

göra mig begriplig genom tecken, i synnerhet för att

få några matvaror af dem.

De läto mig förstå, att jag borde hälla stilla med

slupen, medan de hemtade lifsfömödonheter. Jag drog

derföre in mitt segel och drejade bi utanför kusten,

hvar-på två af dem sprungo inåt landet

Inom mindre än en halftimma voro de tillbaka,

ooh medförde tvenne stycken torkadt kött och säd. Xury

och jag visste emellertid icke, huru vi skulle göra, ty

alltför, gerna hade vi hållit till godo med lifsmedlen,

men vi sågo ingen möjlighet, att få dem om bord till

oss. Sjelf vågade jag icke gå i land till Negrerna, och

dessa tycktes vara lika rädda för mig

Slutligen hittade de på en sinrik Utväg, som å ömse

sidor afhjelpte förlägenheten, i det de lade ned matva*

roma på stranden och derefter drogo sig undan på

betydligt afstånd, ända till dess vi hade fått alltsammans

om bord, då de åter närmade sig till oss.

Som vi icke hade någonting att ge dem i utbyte,

betygade vi dem genom tecken vår tacksamhet, då vi

plötsligen funno ett ypperligt tillfälle, att tjena dem

tillbaka. Under det vi nemligen ännu lågo qvar vid

kusten, nedrusade från bergen tvenne förförliga åjur

hvilka förföljde hvarandra i högsta raseri*Jag kunde omöjligt urskilja, om det var en hanne

som förföljde sin hona, och om denna företeelse hörde

till de vanliga eller utomordentliga. Jag var likväl förr

benägen att tro det sednare, emedan dessa glupska djur

nästan alltid visa sig endast nattetiden, och emedan vi

märkte, att folkhopen på stranden, synnerligast

qvin-norna, högeligen förskräcktes dera£ Mannen med lansen

tog emellertid icke flykten, som alla de öfriga, då han

fick se eluren komma. Dessa sprungo rätt ner till haivet

utan att visa någon lust att anfalla Negrerna, och

störtade sig i vattnet, der de summo härs och tvärs, liksom

de endast velat roa sig.

Slutligen kom det ena af dem i granskapet af slupen,

jag var emellertid på min vakt, ty jag hade laddat min

bössa så hastigt som möjligt och tillsagt Xury, att

ä£-venledes ladda de båda andra gevären.

Så snart djuret kommit inom skotthåll, sköt jag,

och träffade det midt i hufvudet. Det dök genast ner

under vattnet, men kom straxt upp igen, och fortfor så

oupphörligt, liksom det kämpat med döden. Detta var

älven händelsen, ty det gaf upp andan i samma

ögonblick det hunnit stranden.

Obeskriflig var de goda menniskomas förvåning,

då de sågo elden ur mitt gevär och hörde knallen.

Somliga hade så när dött af förskräekélse och föllo van-»

mäktiga till jorden. Mm då de sågo, att jag dödligt

sårat djuret, och hur det arbetade i vattnet, och då jag

genom tecken lät dem förstå, att de skulle komma ned

till stranden, fattade de mod och böljade leta efter djuret»

Blodet, som färgade vattnet, förrådde för dem dess

plats, och förmedelst en lina, som jag föste kring djuretoch kastade till dem, drogo de det i land. Här visade

det sig, att det var en präktig, skönt fläckad leopard,

som hörde till de utmärktaste af sitt slägte.

Intagen af beundran och förvåning öfver det sätt,

pä hvilket jag dödat djuret, slogo Negrerna den ena

gängen efter den andra ihop händerna öfver hufvudet

Förskräckt af knallen, hade det andra eluret

simmande uppnätt stranden, och flydde nu med största

snabbhet till bergen, hvarifrän det hade kommit, så att jag

icke kunde urskilja till hvilket cjjurslägte det hörde.

Jag märkte snart, att negrerna visade stor lust att

uppäta leopardens kött; derföre ville jag bjuda dem det,

till bevis pä min välvilja; och då jag lät dem förstå,

att eluret tillhörde dem, blefvo de utom sig åf glädje.

De gingo genast till verket, och med tillhjelp af

ett hvasst trästycke, drogo de med sådan hastighet af

skinnet, att man icke kunnat göra det fortare med en

knif.

Mig erbjöds ett stycke af köttet, men jag afslog

det, i det jag låtsade vilja lemna dem alltsammans, men

begärde i stället att fä huden, hvilken de äfven med

största beredvillighet lemnade mig. Härförutan skänkte

de mig en ansenlig mängd af deras lifemedel, hvilka

jag emottog, ehuru jag icke visste hvaraf de bestodo.

Nu gaf jag dem tillkänna, att jag önskade mig vatr

ten, och visade dem det ena af mina vattenkärl, i det

jag vände upp och ner på det, till tecken, att det var

tomt och ånyo borde fyllas.

I ögonblicket framkommo tvänne qvinnor, hvilka

medförde ett stort lerkärl, som, efter hvad jag

förmodade, var torkadt i solen. De nedsatte det på strandensom de förut gjort med lifsmedlen. Jag afsände Xury

med kärlen, och han fylde dem alla tre.

Jag yar nu försedd med vatten, rötter, kött och säd,

hvarföre jag tog afeked af de vänliga Negrerna oeh

fortsatte min segling, utan att komma kusten för nära.

Efter elfva dygns förlopp, varseblef jag slutligen en

landt-tunga, som sträckte sig ungefärligen en fyra till fem mil

ut i Oceanen. Som hafvet var lugnt, gaf jag mig ut

till sjös, för att uppnå näset

Då jag var vid pass två mil ifrån landttungan,

märkte jag tydligt land på motsatta sidan. Jag slöt

der-af, och det var också utom allt tvifvel, att jag hade Cap

Yerd på ena sidan om mig och på den andra de öar,

udden gifvit sitt namn. D.e lågo likväl ännu för långt

ifrån mig, och jag var utomdess icke rätt ense med mig

sjelf, om hvad jag skulle göra; ty hade ett vindkast

kommit, skulle det varit mig omöjligt att uppnå

något-dera af dessa mål.

Obeslutsam ooh försänkt i tankar, inträdde jag i

kajutan, och nedsatte mig, sedan j ag lemnat rodret åt Xury,

då gossen på en gång ropade till mig: *Herre ett

fartyg med ett" segell

Den stackars gossen var utom sig af förskräckelse,

ty han trodde fullt oeh föst, att skeppet tillhörde hans

husbonde och blifvit utsändt, för att fösttaga oss;

hvar-emot jag ganska väl visste, att han icke mer kunde

hinna oss.

Jag störtade ut ur kajutan och såg på ögonblicket

icke allenast fartyget, utan urskiljde äfven, att det var

en Portugisare. I första ögonblicket trodde jag det vara

ett på Guinea farande slafskepp; men då jag gaf akt påden riktning det tog, insåg jag mitt misstag, ooh att det

icke hade för a&igt, att segla nära utmed kusten. Nu

gaf jag mig derföre ut till sjös, ooh tillsatte alla segel,

emedan jag beslutat, att om möjligt tala med manskapet

I trots af alla mina ansträngningar, insåg jag

likväl, hur ogörligt det skulle bli mig, att upphinna

fartyget, och att det skulle försvinna ur min åsyn, innan

jag kunnat ge dem någon signal.

Men just som mina krafter voro nära nog uttömda

och hoppet böljade lemna mig, varseblef man mig på

fartyget och detta troligtvis genom någon på måfå

riktad kikare. Sedan de funnit min slup vara af

europeiskt byggnadssätt slöto de deraf, att den tillhört ett

förlist fartyg och minskade derföre seglen, på det jag skulle

kunna hinna dem.

Seende detta, fick jag nytt mod, och som jag

medförde min förra husbondes flagga, hissade jag upp den

på masttoppen till nödsignal och afsköt derefter mitt

största gevär.

Båda delame märktes, ty jag fick sedermera veta,

att man sett röken från mitt gevär, men ioke hört

smällen. Nu drejade fartyget bi, och efter tre timmar hade

jag uppnått det %

Man frågade mig nu på portugisiska, spanska och

älven fransyska, hvem jag vore; men jag förstod

intetdera af dessa språk. Slutligen tilltalade mig en ombord

varande skottsk matros och jag svarade honom, att jag

var en engelsman, som nyligen undflytt slafrreriet hos

Mohreme i Salé. Man bjöd mig härpå stiga ombord

ooh emottog mig, jemte alla mina effekter, på det mest

vänliga sätt.Min glädje att se mig befriad nr en belägenhet, den

jag ansett som ytterst förtviflad, yar, som man lätt kan

finna, utomordentligt stor och jag skyndade mig, att

erbjuda skeppskaptenen allt hvad jag medförde, till lön

för hans godhet Den ädelsinnade mannen svarade mig

likväl, att han ioke ämnade taga emot det minsta, utan

återlemna mig alltsammans i godt skick vid min

ankomst till Brasilien. “Ty“, sade han, jag har räddat ert

lif, emedan jag i ert ställe skulle vara lika glad, om

man visade mig en dylik tjenst. Hvem kan dessutom

veta, om icke Försynen beslutit, att förr eller sednare

försätta mig i samma belägenhet Då jag i öfrigt för

er till det från ert fädernesland så aflägsna Brasilien,

skulle ni der dö af hunger, ifall jag tillegnade mig edra

tillhörigheter, hvarigenom jag således åter beröfvade er

det lif, jag nu räddat Nej, nej Sermor Inglez (Herr

Engländare), jag vill föra er dit af ren mensklighet, och

era sakar skola der bli er till nytta, för att bekosta ert

underhåll och er hemresa.

Det sätt, på hvilket han uppfyllde sitt löfte, var

lika så samvetsgrannt, som hans förslag vittnade om

kristlig menniskokärlek, ty han förbjöd på det

allvarsammaste matroserna att tillegna sig något af min

egendom, tog den under sin vård och gaf mig en

förteckning på alltsammans; mina vattenkärl icke ens

för-glömmandes.

Hvad min slup beträtjar, så var den i särdeles godt

stånd, och sedan Kaptenen öfvertygat sig derom, erbjöd

han sig köpa den, samt frågade mig, hvad jag ville

hafva för den.

Jag svarade, att han i hvarje hänseende visat sig

sä ädelmodig mot mig, att jag skämdes begära något,

utan öfverlemnade åt honom att bestämma priset. Han

sade sig nu vilja ge mig en förskrifning på åttatio

piaster, att betalas i Brasilien, men tilläde, att om någon

der ville ge mig mera för den, han då skulle tillställa

mig öfverskottet. Dessutom bjöd han mig sextio piaster

för Xury.

Jag drog i betänkande, att ingå på sistnämnda

förslag; icke, som hade det varit mig svårt, att aflåta

gossen åt Kaptenen, utan emedan det smärtade mig, att

bortsälja den stackars gossens frihet, då han så redligt

varit mig behjelplig, att återfå min.

Då jag anförtrodde denna bevekelsegrund åt

Kaptenen, insåg han billigheten deri, och föreslog mig, till

sakens iordningställande, att han skriftligen ville

förbinda sig, att efter tio år skänka gossen friheten, i fall

denne beslutade sig bli kristen. Då Xury härpå

förklarade sig villig, att inträda i Kaptenens tjenst,

öfverlemnade jag honom gossen.

*

7.

De trenne kolonisternas förslag.

Vår färd till Brasilien var ganska lycklig, och efter

tjugutvå dygns segling anlände vi till

“Allhellgona-Viken.“ Sålunda hade jag då förandra gången blifvit

frälst ur den svåraste belägenhet, och det återstod mig

endast att tänka på den närmaste framtiden.

Jag kan ieke nog berömma Kaptenens ädelsinnade

förfarande mot mig. Han ville alls icke emottaga

någon betalning för öfverfarten, utan gaf mig tvertom tjugu

piaster för leopardens skinnn och fyratio för lejonhuden.

Dessutom lät han punktligen återställa mig allt af mina

tillhörigheter på fartyget och köpte af mig hvad jag

ville aflåta, som t ex. flaskfodret, tvenne af mina bössor

och återstoden af vaxet, hvaraf jag hade gjort \jus.

Med ett ord, jag erhöll inalles 220 piaster för min

laddning, och med denna summa satte jag nu foten på

brasiliansk botten.

Någon tid derefrer rekommenderade mig Kaptenen

till en hederlig man, hvilken hade en såkallad Engenho

(d. v. s. en sockerplantage i förening med sockerbruk).

Jag tillbringade någon tid hos honom, hvarigenom jag

lärde känna odlingen af sockerröret och sockrets beredning.

Då jag såg, hvilket angenämt lif plantageägame

förde, och hur hastigt" de blefvo rika, beslöt jag att

nedsätta mig bland dem, ifall jag dertill erhölle regeringens

tillstånd. Deijemte funderade jag på utvägar, att

utbekomma de penningar, jag hade innestående i London.

Sedan jag derföre förskaffat mig ett naturalisationsbref,

uppköpte jag så mycken ouppodlad mark, som min lilla

egendom medgaf, och uppgjorde en plan till

plantage-anläggningar, som stod i förhållande till det kapital,

jag hade att vänta från London.

Jag hade till granne en i Lissabon född Portugisare,

hvilkens föräldrar likväl varit Engelsmän. Han hette

Wdls och var i ungefärligen samma belägenhet somjag. Jag kallade honom granne, emedan hans plantage

gränsade intill mitt jordstycke, och emedan yi stodo

på vänskaplig fot med hvarandra. Min förmögenhet

var lika så obetydlig som hans, och under tvenne år

förvärfvade vi icke mer* än som nätt och jemnt var

nödvändigt till vårt lifeuppehälle. Yi böljade

emellertid taga oss allt bättre ut, och vår jord blef äfven mer

gifvande, hvarföre vi under trecjje året planterade tobak,

och dessutom för följande året hade i beredskap ett

ansenligt stycke land till sockerplantering. Men båda två

hade vi behof af legda händer; och derunder, mer än

någonsin, fann jag kur orätt jag gjort uti, att ski\ja mig

från Xury.v

(Men ack! sådant var icke att förundra sig öfver

hos mig, som aldrig gjort hvad jag borde göra. Men

här var ingen lyelp, ty vända om kunde jag icke mer.

Jag hade valt en sysselsättning, som icke öfverensstämde

med mitt naturliga lynne utan stod i uppenbar motsägelse

till det lefhadssätt, jag tyckte om; ett lefnadssätt, för

hvars skull jag icke allenast öfvergifvit min fars hus,

utan äfven föraktat hans välmenta råd till mig. Och

just nu inträdde jag i denna medelklass, hvilken han

så mycket lofordade, och i hvilken jag, i fall jag lydt

hans råd, kunnat inträda långt före detta, utan att ha

varit tvungen kringirra i verlden på ett så ömkligt sätt!

Huru ofta sade jag ieke nu till mig sjelf: hvad jag

här gör, kunde jag lika lätt ha gjort i England,

omgif-ven af de mina och mina vänner. Var det väl

nödvändigt, för att uppnå ett sådant mål, att tillryggalägga

tvåtusen timmars väg, för att, omgifven af främlingar,

ja till och med af vildax, begrafva mig i en ödemark,som är. så långt aflägsen, att jag icke kan erhålla

underrättelser frän något enda af de ställen, der man "

känner mig?**

På detta sätt grubblade jag ofta i djup bedröfVelse

öfVer min ställning. Jag hade ingen annan än min

granne, med hvilken jag kunde inlåta mig i ett

förtroligt samtal, och detta inträffade högst sällan; min enda

sysselsättning bestod i mina händers verk, och ofta sade

jag till mig sjelf, att jag här lefde som en skeppsbruten,

hvilken blifvit uppkastad på en obebodd ö, och ser sig

öfvergifven af hela verlden. Det är endast alltför sannt,

och menniskan borde noga besinna detta, att, då hon

jemför sin närvarande belägenhet med en annan sämre,

kunde himmelen lätteligen försätta henne i denna

sed-nare, endast för att derigenom tvinga henne, att erkänna

sin förra lycka.

Så gick det äfven mig; ty detta ödsliga lif på en .

verkeligen obebodd ö, hvarvid jag nu liknade mitt,

blef äfven längre fram min lott.

Jag var ännu sysselsatt med de mått ooh steg, som

erfordrades för bebyggandet och uppodlandet af min

plantage, oeh min tjenstfördiga vän, skeppskaptenen, som

så vänligt emottog mig på öppna gjön, hade ännu icke

anträdt sin hemfärd; ty det dröjjde ungefär tre månader,

innan han fött intaga full last och träffat alla

förberedelser till sm resa. Då jag talade med honom om det

lilla kapital, jag hade innestäende i London, gaf han

mig följande uppriktigt menta och vänskapliga råd:

*Sennor Ingles? sade han, ty han kallade mig alltid

så, om ni vill lemna mig en behörig fullmakt och

skriftligen uppdraga åt den person, till hvilken ni i Lon-don anförtrott ©dra penningar, att förvandla dem i varor,

som finna afsättning i detta land, ooh skicka dessa till

Lissabon, och der till en, hvars namn jag skall uppge

för er, så vill jag med Guds bjelp medhafva dem åt er

vid min återkomst. Som likväl alla menskliga ting äro

underkastade vedervärdigheter ooh ödets skickelser,

gjorde ni bäst, att icke ge mig anvisning på mer än hundra

pund, hvarigenom ni, att böija med, icke vågade mer

än hälften af den summa, som, efter er uppgiffc, utgör

ert kapital. Anländer denna lyckligt, kan ni på lika

sätt förfoga öfver återstoden; går den åter förlorad,

finner ni alltid en nödstyfver i andra hälften.“

Detta råd var klokt, och vittnade om vänskapliga

tänkesätt; jag insåg sjelf, att jag icke kunde göra något

bättre, och uppsatte derföre en skrifvelse till det

fruntimmer, som hade mina pengar om hand, samt den af

Kaptenen äskade fullmakten.

Uti mitt bref till Enkan efter den engelska

sjökaptenen, meddelade jag henne alla mina äfventyr, mitt

slafveri, min rymning, mitt sammanträffande med den

Portugisiska Kaptenen på öppna hafvet, hans

mennisko-vänliga uppförande, jemte min dåvarande belägenhet.

Tillika gaf jag henne alla erforderliga instruktioner för

utbetalandet af mina penningar;

Sedan den rättrådige kaptenen anländt till

Lissabon, fann han tillfälle, att genom en der bosatt engelsk

köpmans försorg icke allenast uträtta mitt uppdrag,

utan äfven att afsända en fullständig berättelse om mina

äfventyr till en köpman i London, som öfverlemnade

båda delame åt enkan.Den Londonske köpmannen upphandlade, till fö\je

af det uppdrag, han erhållit, engelska varor för mina

hundra pund och afsände dem direkte till sjökaptenen,

hvilken sedermera lemnade dem i bästa skick till mig

i Brasilien.

Han hade dessutom haft omtankan, att, utan min

begäran, uppköpa en stor mängd verktyg och åtskilliga

andra, för mina anläggningar nödvändiga redskaper,

hvarpå jag som nyböijare i affärer alls icke hade tänkt

Ankomsten af denna laddning öfverraskade mig på

ett mycket angenämt sätt, och jag trodde nu min lycka

vara gjord. Min ädelmodige gynnare, sjökaptenen, hade

afelutat ett sexårigt kontrakt med en tjenare, som han

nu medhade åt mig; han ville dock icke på något vilkor

emottaga det minsta af mig för sitt besvär, utom litet tobak,

hvilken jag påtrugade honom som ett alster från min jord.

Min lycka steg ännu högre. Som mina varor

utgjordes af endast engelska manufakturalster, såsom t.

ex-kläden, bomullstyger, flanell och andra i detta land

begärliga och högt värderade fabrikationer, så afeatte jag

dem med så stor vinst, att jag fick min laddning

fyr-dubbelt betald. Mina plantager kommo snart derigenom

i långt större flor än min fattiga grannes och utom den

tjenare, kaptenen medfört, köpte jag mig en negerslaf,

samt tog sedan älven en Europé i min tjenst.

Men det dåliga bruk, menniskan gör af sin lycka,

blir ofta källan till den största olycka för henne; och

så gick det älven mig. Följande året gjorde jag en rik

skörd; jag fick öfver femtio stora balar tobak, utan att

räkna, hvad jag erhöll genom utbyten af andra

produkter med mina grannar; hvar och en af dessa balar vägdeen centner, och förvarades till dess flottiljen skulle

återvända till Lissabon.

Då mina affärer på sådant vis utgrenades, och min

förmögenhet blef allt större, ingick jag i en mängd af

spekulationer, som vida öfverstego mina krafter, och

liknade dem, hvilka ofta störtat de skickligaste affärsmän.

Hade jag vetat rätt uppfatta min ställning, skulle

jag vågat hoppas på njutningen af den lycka, för hvars

skull min far så mycket anbefallde mig ett lugnt och

indraget lefnadssätt, och om hvilken han med så stor

sanning yttrade, att den finnes endast hos medelklassen.

Men, detta var icke mig förbehållet; jag sjelf skulle på

nytt bli upphofvet till min oförd; jag skulle förvärra mitt

fel och öka antalet af de förebråelser, jag under

framtida missöden skulle få god tid att göra mig.

Rätta orsaken till min olycka låg i min outsläckliga,

envisa och dåraktiga längtan att fara omkring i verlden,

och i den lidelsefulla ifver, hvarmed jag öfverlemnade

mig åt denna böjelse, i motsägelse med den bestämda

utsigten, att komma i lyckliga omständigheter, ifall jag

redligt fullföljt den bana och antagit den lefnadsplan,

hvilken såväl naturen som försynen anvisat mig till

uppfyllande af mina pligter.

För att nu komma till närmare beskrifning af

händelserna i denna del af min historia, må läsaren veta,

att, sedan jag tillbragt nära fyra år i Brasilien och

börjat samla förmögenhet af mina plantager, jag icke

allenast hade lärt tala portugisiska, utan äfven kommit i

vänskapliga förhållanden till mina likar, plantage-egame,

liksom till köpmännen i vår hamn San Salvador.

Under mina samtal med dessa hade jag ofta berättat för

Robinton. 4dem om mina båda resor till Guinea-kusten, om det sätt,

pä hvilket handeln der bedrifves med negrerna, och om

den ringa svårighet, hvyarmed man der för småsaker,

som t. ex. glasperlor till halsband, berlocker, knifvar,

yxor, saxar, spegelbitar m. m. kan köpa icke allenast

guldsand, elefanttänder o. s. v., utan äfven negrer i

stor myckenhet för Brasiliens behof.

När jag började tala dm dessa ämnen, hörde de

alltid med största uppmärksamhet på mig, men isynnerhet,

då jag omnämnde negerhandeln, hvilken då å ena sidan

icke var så utsträckt, och å den andra endast bedrefs

med de s. k. Assientos, d. v. s. med konungarnes af

Spanien och Portugal tillstånd, emedan dessa monopoliserat

handeln, tillfölje hvaraf man endast köpte ett ringa

antal negrer, hvilka betaltes utomordentligt dyrt.

*

8.

Skeppsbrottet.

Sedan jag sålunda en afton varit i sällskap med

åtskilliga af dessa handlande och plantageägare, och med

mycken liflighet talat om alla dessa ämnen, infunno sig

följande morgonen hos mig trenne af dem, hvilka sade,

att de mycket grubblat öfver mina yttranden föregående

afton, och nu hade kommit, i afsigt att göra mig ett

hemligt förslag.

Sedan de anbefallt mig den djupaste tystlåtenhet,

läto de mig veta, att de ämnade utrusta ett fartyg på

Guinea.

Ill. F. Röding

*Yi äro aUesammaD plantageägare liksom ni, och

hafya framför allt behof af" slafvar; men som vi icke

kunna egna oss åt denna handelsgren, emedan man icke

offentligen vågar försälja negrerna, sedan de blifvit

utskeppade, så önska vi blott att företaga en enda resa,

för att i hemlighet hemta så många slafvar, som vi

sjelfva behöfva.*

Med ,ett ord, det var bär fråga om, huruvida jag

ville gå ombord med som deras superkarg, för att leda

negerhandeln på Guinea-kusten, och skulle jag derföre

såsom min andel erhålla ett visst antal negrer, utan

att behöfra göra något penningetillskott i och för resan.

Ett dylikt förslag hade varit ganska antagligt för

den, som icke, likt mig, haft att sköta en egen plantage,

hvilken var på bästa väg, att bli utvidgad och lemna

en rik afkastning.

Jag var så till sägande bunden och bosatt; jag

be-höfde endast fortfara ännu en tre eller fyra år som jag

böljat, och inhändiga mina återstående hundra Pund

Sterling, för att med detta lilla tillskott bli ägare till

omkring tre å fyra tusen pund. Det var således en ren

galenskap att under dylika förhållanden ens tänka på

en sådan resa.

Som jag likväl tycktes vara född till det ödet, att

alltid med egna händer förstöra min lycka, så var det

mig nu lika litet möjligt, att afslå deras anbud, som jag

förr ägt styrka att motstå min åtrå efter ett

äfventyr-ligt lif. Jag svarade dem således, att jag med största

nöje företog denna resa, ifall de ville sköta mina

plantager under min bortovaro, och handla efter mina

anordningar, i händelse jag lede skeppsbrottDe lofvade mig det och förbundo sig dertill

genom ett skriftligt kontrakt Jag sjelf uppsatte ett

formligt testamente, hyari jag, i händelse af min död,

på sådant sätt förfogade öfver mina plantager och all

öfiig egendom, att jag insatt sjökaptenen, som räddat

mitt lif, till min universal-arfvinge, men under det

förbehåll, att han uppfyllde mina föreskrifter i afseende på

jordegendomens förvaltning. Enligt dessa föreskrifter

skulle nemligen han sjelf behålla ena hälften af

afkast-ningen, men deremot skicka den andra till England.

Jag träffade med ett ord, alla möjliga

försigtighets-mått till bevarande af min egendom och mina plantagers

bibehållande i godt skick. Hade jag endast med hälften

af samma klokhet afsett mitt personliga intresse och

för-nuftigtvis öfverlagt, hvad jag bordt göra och icke göra,

skulle jag säkerligen aldrig aflägsnat mig från en så

blomstrande anläggning och vågat den högst osannolika

utsigten att bli en rik man, på en sjöresa, under

hvil-ken jag utsatte mig för alla vanliga omskiften, att icke

tala om de anledningar, jag utomdess hade att vänta

mig en personlig olycka.

Sedan fartyget blifvit behörigen utrustadt, lasten

intagen, och allting ordnadt mellan mig och mina

in-teressenter, inskeppade jag mig den första September

under inflytelsen af min olyckliga stjeraa; ty nu var

det jemt åtta år sedan jag flydde från mina föräldrar

till Hull, för att trotsa deras myndighet och som en

verklig dåre handla mot min egen fördel.

Yårt fartyg, som höll ungefärligen hundratjugu

läster, hade sex kanoner och sjutton man, kaptenen, hans

betjent och mig inberäknade. Utom de artiklar, somvoro ämnade att säljas ät negrerna, säsom glasperior och

glasbitar, snäckor, lumpna leksaker, i synnerhet smft

speglar, knifVar, saxar, yxor och dylikt, medförde yi

nästan inga andra varor. Samma dag jag gick om bord,

gingo vi älven till segels och höllo nordligt längs efter

kusten, med afeigt att styra på Afrika, sedan vi uppnått

den tionde eller elfte graden nordlig bredd. Då för

tiden gjorde man dessa långa omvägar.

Yädret var vackert, men hettan tryckande, och detta

längs hela vår kust, ända till Cap S:t Augustin, der vi

sökte öppna sjön och styrde vår kosa, som hade ön

Fer-nando-Noronha varit vår bestämmelse-ort; men vi höllo

oss, nordost till nord och lemnade denna ö till venster ,

om oss.

Efter en tio dygns segling beftinno vi oss, enligt

vår uträkning, under sjunde graden, tjugotvå minuter

n. br., då en häftig orkan på en gång alldeles

förbryllade oss i vår kosa. Den kom aldraförst från sydost,

öfvergick derefter till nordvest och slutligen till nordost,

i hvilken rigtning han fortfor att blåsa med en så

ytterlig häftighet, att vi under tolf dygn oupphörligt

sackade ur kosan och läto drifva oss såsom det fiendtliga

ödet oeh vindens våldsamhet ville.

Jag behöfver väl knappast anmärka, att jag under

dessa tolf dygn oupphörligt trodde mig skola uppslukas

af vågorna; oekså hade ingen enda ombord mera det

minsta hopp, att komma undan med lifvet.

Icke nog med stormens fasor, hade vi under denna

nöd äfven den olyckan, att förlora en af vårt folk i den

hetsiga sjöfebem (den såkallade Calentura) hvarförutanen matros och kaptenens be^jent rycktes öfrer bord af

en våg, som slog öfrer skeppet.

Dä vinden pä tolfte dygnet böljade ge något efter,

tog kaptenen höjden, sä godt det lät sig göra, och

beräknade att han nu var vid ungefärligen elfte nordliga

breddgraden, men att han med Cap S:t Augustin hade

en differens af tjugotvå grader vestlig längd, tillfölje

hvaraf han uppnått kusten af Ghyana eller nordliga

delen af Brasilien, på andra sidan Amazonfloden, åt Oronoco

till, vanligen kallad den stora floden.

Han rådgjorde nu med mig, hvilken kurs han skulle

styr$, ty fartyget hade redan tagit flera läckor och var

alldeles redlöst Han röstade för att återvända direkte

till Brasilianska kusten. Jag var af motsatt tanke.

Sedan vi tillsammans granskat kartorna öfver

Amerikanska kusterna, delade vi båda den åsigt, att vi icke

skulle finna något bebodt land att inlöpa till, förr än

vi uppnått Caraibiska Öame. Yi beslöto derföre styra

på Barbados, dit vi, såvida vi kunde hälla öppna sjön,

för att undvika Mexikanska Viken, lätteligen trodde oss

hinna på femton dagar; och gjorde vi detta så mycket

heldre, som vi, utan lyelp för oss sjelfva och vårt

fartyg, omöjligt kunde verkställa vår resa till Afrikanska

kusten. I denna afsigt ändrade vi kurs och styrde

nord-vest till vest, för att uppnå en af våra Engelska öar,

der jag med säkerhet räknade på bistånd.

Försynen hade likväl beslutat helt annorlunda; ty

vi hade knappast passerat elfte breddgraden, då vi

öfver-föllos af en ny storm, som med lika stor häftighet

slungade oss mot vester och så långt utom hvaxje befaren

väg, att älven om himmelen frälst oss från vattendöden,vi förr kunde vänta oss bli uppätna af vildar, än

återkomma till vårt hem. I denna fruktansvärda belägenhet

fortfor vinden att blåsa med lika häftighet, då i

gryningen en af vårt folk ropade land. Yi hade knappt

störtat ur kqjutan, för att se, i hvilken vrå af jorden vi

befunno oss, då fartyget stötte på en sandbank.

Det hämmades härigenom hastigt i sin fart, och

vågorna bröto sig med sådan häftighet mot detsamma, att

vi hvarje ögonblick väntade vårt slut och flydde till

akterskansen, för att skydda oss mot de öfverslående

vågorna.

Den, som icke varit i en dylik belägenhet, kan

knappast fatta den bestörtning, som i sådana ögonblick intar

besättningen. Yi visste hvarken hvar vi voro eller till

hvilket land stormen kastat oss, eller om detta var en

ö eller fast land, om det hade innevånare eller

varobe-bodt; och som stormen fortfor att blåsa, ehuru med

af-tagande styrka, vågade vi icke en gång hoppas, att

fartyget ens några minuter till skulle kunna förblilva i

detta läge, utan att brista sönder, såvida icke vinden,

liksom genom ett underverk, hastigt kastat om.

Ångest-fullå betraktade vi hvarandra, med hvaije minut

väntande döden, och beredde oss på affärden till en annan

verld, emedan vi i denna hade ingenting eller föga mer

att göra.

Yår sista tröst, det enda som uppehöll »sta gnistan

af vårt slocknande mod, bestod nu derutinnan, att

fartyget, mot all förväntan, ännu höll ihop, och kaptenen

förkunnade oss, att vinden började lägga sig. Ehuru vi

sjelftra märkte, att den gaf något efter, så satt likväl det

strandade fartyget alldeles för fast på sandbanken, föratt lemna oss något hopp att åter få det flott; vi

be-fnnno oss s&Iedes verkligen i den för&rligaste

belägenhet, och hade blott att tänka på försöket, att på ett eller x

annat sätt rädda vårt lif.

Vi hade visserligen haft en båt i aktern af fartyget,

men den blef sönderslagen genom de ständiga våldsamma

stötame mot rodret, och sedan tågen slitits af, slungad

utåt hafvQt; på detta räddningsmedel kunde vi således

icke mera göra någon räkning.

Utomdess fanns äfven en slup ombord, men det var

ingen lätt sak, att få den i sjön; och likväl var detta den

sista resursen, ty med hvaije minut trodde vi fartyget

skulle krossas, ja några ibland oss påstodo till och med,

att det redan fått stora sprickor.

Högbåtsmannen grep verket an med slupen, som

slutligen med alla händers tillhjelp nedhalades i hafvet.

Vi stego alla samtlige i den, och öfverlemnade oss, ännu

elfva man starka, åt Guds vilja och stormens raseri; ty

ehuru denna betydligt aftagit, vräkte likväl vågorna

förfärligt högt mot stranden, och man kunde följaktligen

med allt skäl, lika med holländarn, kalla dem den mild

Zee (det vilda hatvet).

Vår belägenhet var nu i sanning beklagansvärd, ty

vi insågo tydligt, att sjön gick alltför högt, för att vår

lilla farkost skulle kunnat motstå den, och att

följaktligen vår undergång var oundviklig. Huru skulle vi ens

komma vidare, då alla segel fattades oss? Och om vi

äfven haft några, skulle vi icke kunnat uträtta

någonting med* dem.

Vi böljade emellertid ro emot landet, men voro

der-under till mods som menniskor, hvilka föras till afrätts-platsen; ty en hvar ibland oss visste, att slupen genom

bränningens våldsamhet ovilkorligt skulle krossas i tusen

spillror mot stranden. Vi anbefallde derföre vår själ i

Guds hand och påskyndade med egna händer vårt slut,

i det vi af alla krafter rodde åt landet, mot hvilket

vinden utomdess dref oss. Om stranden var klippig eller

sandig, om den var flack eller brant, det visste vi icke.

En enda svag tröst uppehöll oss ännu, nemligen

hoppet att kunna uppnå en vik eller myningen af

någon flod, i hvilken vi kunnat inlöpa med vår farkost,

skydda den mot stormen och törhända äfven komma i

lä. Men ingenting af allt detta slog in, och allt efter

som vi nalkades stranden, syntes oss landet långt

förfärligare än sjelfva hafvet.

Sedan vi enligt vår beräkning, rott ungefär

halfannan timma, eller fastmera sackat af från strecket, reste

sig hastigt en skyhög våg bakom oss och bebådade oss

vår sista minut. Den fattade oss med sådant raseri, att

slupen redan i nästa ögonblick kantrade. Vi slungades

långt från hvarandra och hade knappt tid åkalla Guds

nåd, ty i nästa sekund hade hafvet uppslukat oss alla!

*

9.

De enda lemningarne af skeppsbesättningen.

Det var förgäfves, att vilja skildra mitt sinnestillstånd

i det ögonblick jag sjönk. Änskönt jag var en

god simmare, kunde jag likväl icke arbeta mig upp ur

vattnet, för att hemta andan. Den våg, som bar eller

rättare slungade mig en lång sträcka mot stranden, hade

åter aflägsnat sig och derigenom blef jag på visst sätt

fri, men jag kände mig det oaktadt nära att qväfvas,

genom det vatten jag inslukat.

Då jag nu märkte mig vara fasta landet närmare

än jag vågat hoppas, hade jag nog styrka och

sinnesnärvaro, att resa mig upp och sträfvade af alla krafter

att uppnå stranden, innan en ny våg skulle komma och

kasta mig tillbaka. Jag fann dock snart omöjligheten

häri, ty jag såg de brusande vågorna tornhögt framvälta

bakom mig, för att återfordra sitt undsluppna byte.

Saknande både medel och kraft, att bekämpa dessa

fiender, återstod mig ingenting annat, än att hålla andan

och höja mig öfver vattnet, för att sålunda möjligtvis

låta vräka mig närmare kusten. Aldramest fruktade jag,

att en våg, som i sitt anlopp mot stranden bragte mig

den närmare, vid sitt tillbakaflödande åter skulle slunga

mig ut i hafvet.

Nu framvältade en förfärlig vag, insvepte mig

hastigt tjugo till trettio fot djupt i sin vattenmassa, och

ryckte mig med oerhörd våldsamhet med sig betydligt

närmare mot stranden. Jag höll andan och samm af alla

krafter, men var nära att qväfvas af brist på luft, då

jag på en gång kände mig upplyftad, och till min stora

lättnad fick hufvudet och händerna öfver vattnet.

Längre än några sekunder kunde jag omöjligt

bibehålla mig i denna ställning, men det gjorde mig

emellertid oändligt godt, att åter få hemta luft och hopp.

Återigen drogs jag ner i djupet; men jag höll stånd, och då jag

märkte vågen uttänja sig och återflyta, vadade jag fram

genom vattnet och kunde slutligen fatta fotfäste på stranden.

Under några ögonblick förhöll jag mig alldeles stilla,

för att hemta andan, och för att vänta, till dess vågen

hade återvändt, men sedan sprang jag af alla krafter

modigt mot kusten. Denna ansträngning förmådde likväl

icke befria mig från hafvets raseri, som på nytt stormade

löst på mig.

Tvenne gånger fattade mig vågorna och återförde

mig, liksom förut, till hafvet, emedan botten här var

alldeles slät. Sista gången var döden mig nära, ty

svallet, som dragit mig ut i sjön, förde mig åter i land, eller

fastmer slungade mig med en sådan styrka mot en klippa,

att jag förlorade sansningen och förmågan att vidare

göra något för min räddning.

Den häftiga stöten verkade hufvudsakligast på sida

ooh bröst, så att den nästan beröfvade mig andedrägten;

och hade jag icke ögonblicket derefter varit nog lycklig,

att kunna hemta frisk luft, skulle jag ha qväfts i

vattnet. Nu återfick jag andan innan vågornas återkomst,

och detta blef min frälsning.

Som jag nu mera var landet helt nära, reste sig

vågorna icke mera så högt och jag släppte icke löst mitt

tag i klippblocket, förr än de brutit sig. Då ilade jag

hastigt vidare och kom landet så nära, att en ny våg,

ehuru den störtade öfver mig, likväl icke egde makt

återföra mig.

Ännu en ansträngning — och jag uppnådde fasta

landet, der jag till min stora hugnad klättrade uppför

klipporna, och sedan nedsatte mig, på gräset, fri för

hvarje fara och skyddad för den vredgade oceanens alla

anfall.

Så befann jag mig då ändtligen på torra landet och

i säkerhet Jag blickade upp mot himmelen, och tackade

Gud, att Han räddat mitt lif, i ett ögonblick, då jag sjelf

hade förlorat allt hopp. Jag anser det ogörligt, att

fullständigt skildra de utomordentliga och glädjande

känslorna hos en menniska, som så oförmodadt ser sig, så

till sägandes, ryckt ur grafvens famn. Likaledes förundrar

det mig icke, att man låter öppna ådern på brottslingen,

i samma ögonblick han, med snaran kring halsen

och döden för ögonen, får underrättelse om sin benådning;

ty förintande är i sanning första intrycket af en

oförmodad glädje, liksom af en oförmodad sorg.

Försänkt i betraktelser öfver min räddning, gick jag

af och an på stranden, höjde händerna mot himmelen,

och gjorde tusen rörelser och åtbörder, som jag icke

förmår beskrifva.

Jag tänkte på mina olyckskamrater, hvilka alla hade

drunknat, och ryste vid tanken, att ingen enda mer än

jag hade blifvit räddad; jag skulle icke en gång få återse

dem och, så när som på tvenne hattar, en mössa och

tvenne omaka skor, fann jag nu heller icke ett enda spår

efter dem.

Nu blickade jag efter det förolyckade fartyget; men

det var så långt borta, och hränningen så stark, att jag

knappast kunde se det “Store Gud!“ utropade jag nu,

“hur var det mig möjligt att uppnå stranden!“

Sedan jag lättat mitt sinne genom tanken på allt

det, som i min belägenhet kunde vara mig till tröst,

började jag se mig omkring för att öfverlägga hvad jag

skulle ta mig till.

Nu kände jag min inre belåtenhet hastigt aftaga,

och att min räddning i sjelfva verket yore en förfärlig

nåd, ty jag var genomvåt, kunde icke byta om kläder,

och hade ingenting att äta eller dricka. Hvilken annan

utsigt återstod mig väl, än att antingen dö af hunger

eller sönderslitas af vilda djur.

Allramest hedröfvades jag öfver saknaden af ett

vapen, hvarmed jag kunnat antingen döda något djur till

stillande af min hunger, eller försvara mig mot ett

sådant, som törhända hungern tvang att anfalla mig.

Korteligen, jag hade ingenting annat än en knif,

en tobakspipa och något litet tobak i en dosa. Deraf

bestod nu hela min egendom, och jag förföll derigenom

i en så dyster sinnesstämning, att jag länge sprang härs

och tvärs som en galning.

Då dagen led mot slutet, anställde jag med djupt

bedröfvadt hjerta betraktelser öfver mitt öde, i händelse

jag vore omgifven af vilda djur; ty jag visste alltför väl,

att dessa nattetiden lemna sina gömställen, för att gå

ut på rof.

Den enda utväg, jag trodde mig finna, var ätt klättra

upp i ett högt och lummigt träd, som var i mitt grannskap,

och nära liknade en tall, men var fullsatt af långa

törnen. Här beslöt jag tillbringa natten, och till

morgondagen uppskjuta alla tankar på mitt dödssätt; ty

ännu förutsåg jag intet medel att förlänga min tillvaro.

Jag aflägsnade mig ungefärligen en fjerdedels timmas

väg från kusten, för att, om möjligt, finna något vatten,

hvarmed jag kunnat släcka min törst, och häri lyckades

jag äfven till min stora tillfredsställelse.

Sedan jag druckit och tagit litet tobak i munnen,

för att möta hungerns första anfall, klef jag upp i

trä-det, och intog der en sådan ställning, att jag icke kunde

falla ned under sömnen. Dessförinnan hade jag skurit

mig en stor påk till mitt försvar och så utrustad

inqvar-terade jag mig i min nya bostad.

Utomordentligt uttröttad föll jag snart i djup sömn

och tillbragte i detta tillstånd en så ljuf natt, som få

säkerligen i min belägenhet erfarit; också kände jag mig

vid uppvaknandet mera stärkt deraf, än som varit

händelsen under lyckligare förhållanden.

Då jag vaknade, var det redan ljusa dagen; vädret

var herrligt, stormen hade lagt sig, och hafvet brusade

icke mera så förfärligt, som aftonen förut. Men hur stor

blef icke min förvåning, då jag märkte, att floden under

natten lossat fartyget från sandbanken, och att det

blif-vit drifvet nästan ända intill det förr omnämnda

klippstycket, mot hvilket vågorna slungade mig. Det låg

ungefär en mil från kusten, och som det tycktes hvila på

kölen, vaknade * lusten hos mig, att gå ombord, för att

åtminstone rädda några för mig behöfliga föremål.

Sedan jag krupit ner från min sängkammare, såg

jag mig på nytt omkring, och det första föremål jag

upptäckte, var slupen. Den låg till höger om mig på land,

dit vinden och vågorna kastat den, hela två milen långt.

Jag vandrade nu så långt jag kunde, längs efter

kusten åt det hållet, der den låg, men då jag under vägen

mötte en hafevik, som var nära en half mil bred, och

låg emellan mig och farkosten, vände jag åter om; ty

närmare om hjertat låg mig åtrån, att komma till

fartyget, dit hungern för öfrigt dref mig.Omkring middagstiden var hafret nära nog lugnt,

och ebben sä långt framskriden, att jag kunde nalkas

skeppet på en flerdedels mil. Men nu intogs jag af en

ny smärta, ty jag fann tydligt, att ingen skulle gått

förlorad, i fall vi stannat qvar på fartyget; alla skulle vi

då oskadade ha blifvit förda i land, och jag hade icke

nödgats upplefva olyckan, att finna mig beröfvad hvajje

menskligt sällskap och hvaije tröst.

Mina tårar började åter flyta; men bäri fann jag

föga lättnad. Jag beslöt nu, att om möjligt, komma om

bord på fartyget, och, som hettan var odräglig, klädde

jag af mig och kastade mig i vattnet, för att simmande

uppnå skeppet.

Då jag framkommit, låg största svårigheten i att

komma ombord. Som fartyget hvilade mot botten ocb

följaktligen sköt högt upp öfver vattenytan, måste jag

nödvändigt söka reda på en tågända, för att med dess

tilll\jelp hala mig upp.

Tvänne gånger samm jag kring fartyget, och vid

andra hvarfvet upptäckte jag en från fockrösten nedfallande

ända, som lyckligtvis hängde så lågt, att jag kunde fatta

tag i den. Nu var jag snart uppe på skansen.

Här märkte jag, att fartyget tagit läck, och att en

stor mängd vatten var i rummet; men som det stött på

sluttningen af en sandbank eller, rättare, stod på fast

grund, låg aktern särdeles högt, men fören deremot så

lågt, att den nästan var i lika höjd med vattenytan. Till

följe häraf var äfven akterdelen alldeles fri från vatten,

och alla der befintliga saker fullkomligt torra.

Man kan lätt finna, att jag framför allt annat såg

efter hvad som blifvit oskadadt, och hvad som tagitskada af vattnet. Sålunda fann jag, att fartygets hela

munförråd ännu var i godt skick; och som jag hade en

särdeles matlust, gick jag för att fylla mina fickor med

skeppsskorpor, hvilka jag till tidens vinnande förtärde,

under det jag fortsatte mina efterforskningar.

Uti stora rummet fann jag äfven rom, hvaraf jag,

för att hemta bättre mod till mitt arbete, tog mig en

dugtig klunk, som verkligen väl behöfdes. Nu felades

mig ingenting mer än en båt till transporterandet af de

många saker, som synbarligen skulle bli mig till största

nytta.

Det skulle ha varit dåraktigt att förgäfves längta

och trängta efter hvad jag icke kunde få, men nöden

äggade min omtanka. Sålunda föllo mina ögon på en

mängd rundhult, märsstänger och två till tre dubbla

flaggstänger. Med dessa beslöt jag börja mitt arbete,

och nedhalade nu allt som icke var för tungt, öfver bord

i hafvet, samt fastband hvarje träbit, på det den icke

skulle sköljas bort af vågorna.

Sedan detta var gjordt, nedhalade jag mig sjelf från

fartyget och började derefter, så godt det lät sig göra,

fastsurra två och två af stängerna i båda ändarna, för

att på sådant sätt bilda en flottbro.

*

10.

Flottbron.

Sedan jag derefter tvert öfver rundhulten lagt tre

till fyra plankor, kunde jag ganska väl gä omkring på

Ill. F. Röding

min flottbro, ehuru den icke var i stånd, att bära en

större last. Jag grep mig således an på nytt, och

afså-gade med timmermanssågen en märsstång i trenne delar,

hvilken jag slutligen efter mycket bråk fäste vid flotten.

Hoppet att åtkomma allt, som var mig af nöden,

uppsporrade mig till den grad, att jag uträttade långt mer,

än jag under andra omständigheter skulle förmått. Min

flottbro var nu tillräckligt stark, för att bära en tyngre

last, och det blef nu endast fråga om, hvad jag först

skulle taga, och huru jag skulle skydda min laddning,

mot bränningarna vid kusten.

Mitt beslut var snart fattadt. Först och främst

nedhalade jag alla lösa plankor, jag kunde komma öfver,

och sedan jag derefter moget öfvervägt, hvad som vore

mig nödvändigast, tog jag trenne matroskistor, hvilka

jag tömde och firade ned på flottbron. Den första fyllde

jag med munförråd, nemligen med bröd, ris, tre

holländska ostar, fem stycken torrt kött, hvilket utgjorde ett

af besättningens hufvudsakliga födoämnen, och en liten

qvarlefva af* europeiskt kom, hvilket blifvit medtaget

för några höns, som vi medfört och slagtat under vägen.

Yi hade äfven inlastat något med hvete blandadt kom,

men till min stora ledsnad märkte jag detta var dels

skämdt, dels uppätet af råttor.

Härförutan påträffade jag flera flaskor med

åtskilliga magstärkande spirituösa drycker, som tillhört

kaptenen, samt åtta till nio galloner arrak, hvilka sednare

jag särskildt instufvade, emedan de icke flngo rum i

kistan.

Under det jag var sysselsatt härmed, märkte jag,

att hafvet började stiga, ehuru det ännu var lugnt; och

MoHnson. 5till min stora sorg såg jag straxt derefter min på

stranden qvarlemnade tröja, skjorta och väst flyta omkring

på vattnet. Mina byxor, som yoro af linne och öppna

vid knäen, hade jag behållit på mig, tillika med

strumporna, då jag sam till fartyget.

Denna tillfällighet kom mig emellertid att eftersöka

några klädespersedlar. Jag hittade en tillräcklig mängd,

men medtog endast hyad jag för ögonblicket behöfde;

ty ännu fanns många saker om bord, till hvilka jag hade

ett särdeles godt öga, såsom t. ex. verktyg af flera slag.

Först efter långvarigt sökande hittade jag på

timmermannens koffert, en för mig långt nyttigare och

dyrbarare fångst, än ett helt skepp fullt med guld. Jag

halade ner den som den var, utan att ge mig tid att

se efter dess innehåll, hvilket jag utomdess mycket väl

kände till. *

Nu kom ordningen till vapen och ammunition, och

uti stora kajutan fann jag tvenne mycket goda jagtbössor

-och ett par pistoler; dessa lade jag framförallt åsido,

tillika med några kruthorn, en liten påse med hagel och

tvenne rostiga väijor.

Jag erinrade mig, att vi haft tre flerdingar krut om

bord, men jag visste icke, hvar man förvarat dem och

fann dem först efter långvarigt sökande. En af dem

hade blifvit våt, men de andra voro torra och i godt

skick, hvarföre jag äfven firade ned dem, tillika med

vapnen, på min flotte.

Som jag nu ansåg denna vara tillräckligt lastad,

funderade jag endast på, huru jag skulle få alltsammans

lyckligt i land, ty jag hade hvarken segel, styre eller

åror, och den minsta vindstöt kunde således gäcka allamina beräkningar. Trenne ting upprätthöllo likväl ännu

mitt mod: först och främst det lugna hafvet, för det

andra den mot landet stigande floden, och för det tredje

vinden, som, så svag den än var, likväl blåste mot land.

Sedan jag slutligen funnit två åror, hvilka hörde

till slupen, och, utom de i kofferten inneslutna

verktygen, tvänne sågar, en yxa oeh en hammare, begaf jag

mig å väg med min dyrbara laddning. Ungefär en mil

bortåt gick allt bra, så när som på att jag drefs något

nedanför det ställe, der jag först kom i land. Jag slöt

deraf, att bär gick ström, hvarpå jag genast byggde

hoppet, att finna någon hamn eller flod, der jag kunde

urlasta mina effekter.

Min förmodan var grundad, ty jag varseblef snart

en liten hafsvik, till hvilken floden letade sig väg. Jag

försökte derför, så godt det lät sig göra, att hålla min

flotte midt i strömmen; men så när som på ett hår hade

jag åter lidit skeppsbrott; och hade sådant inträffat,

skulle mitt hjerta säkerligen brustit.

Som jag nemligen var alldeles obekant med kusten

stötte jag med ena ändan af min flottbro mot en

sandbank, och då härigenom den andra ändan kom under

vattnet, voro mina saker nära att bli vågornas rof.

Jag ansträngde emellertid alla mina krafter, för att

hålla qvar kistorna, i det jag satte ryggen emot dem;

ty hvaqe bemödande att fä flotten från banken skulle

ha varit fruktlöst, och jag vågade utomdess ieke lemna

min ställning. På detta vis satt jag nu öfver en half

timma, oupphörligt stödjande kistorna, hvarunder floden

småningom bragte min flotte i jemnvigt.Emedan hafvet fortfor att stiga, blef jag efter en

stund äter flott, hyarpå jag, med tilltyelp af en ära,

sökte hinna fram till den tränga kanalen. Slutligen

anlände jag till mynningen af en liten bäck, hvars vatten

af hafsfloden drefe raskt uppät mellan stränderna.

Nu böljade jag se mig om efter en Renlig

landningsplats; ty som jag med tiden hoppades upptäcka

något förbiseglande fartyg, ville jag icke aflägsna mig

för långt inåt landet, utan slå ner mina bopålar så nära

kusten som möjligt.

Slutligen varseblef jag på högra stranden en

undangömd vik, till hvilkenjag, under stora svårigheter, styrde

min flotte. Jag kom den så nära, att jag kände botten

med åran och omedelbart derefter kunnat löpa in; men

dérvid råkade jag på nytt i fara att sätta min laddning

under vatten, ty kusten var brant, nästan lodrät, och

det fanns ingen landningsplats, der icke min flotte med

framändan tömade mot botten, hvarigenom den andra

genast sänkte sig.

Det enda jag kunde göra, var att invänta största

flodhöjden. Jag nyttjade derföre en liten åra i stället

för ankare, för att qvarhålla flotten ooh stötta den mot

stranden, i närheten af en liten flack udde, som jag

snart hoppades se under vatten, hvilket äfven i sjelfva

verket inträffade.

Så snart jag fått"en fots vatten, halade jag upp

flottbron på udden, der jäg fastsurrade den vid mina

båda afbrutna åror, hvilka jag stötte ner i botten, å ömse

sidor om flotten. Sedan detta var gjordt, nedsatte jag

mig for att iqvänta ebben, då jag var säker, att kunna

berga min laddning.Jag sysselsatte mig nu framförallt med att

undersöka landet ock uppsöka ett passande ställe, der jag

kunde uppslå min bostad, förvara min lilla egendom och

skydda den mot alla möjliga händelser. Ännu visste

jag alls icke, hvar jäg befann mig. Var jag på fasta

landet eller på en ö; funnes der menniskor; var jag

omgiften af vilda djur eller icke? Högst en mil ifrån mig

låg ett mycket högt och brant berg, som sköt upp öfver

flere andra, hvilkas kecjja sträckte sig i nordlig riktning.

Jag tog ett af mina gevär, en pistol och ett kruthorn

samt vandrade, sålunda beväpnad åt berget till, för att

göra mina upptäckter.

Sedan jag med ringa möda"uppkommit på spetsen,

böljade jag, till min stora bedröfrelse, inse mitt öde,

eller att jag blifvit kastad på en obebodd midt i oceanen

belägen ö, hvarifrån jag icke kunde se något annat land

än långt aflägsna bergskedjor och tvenne andra öar,

ännu mindre än den, på hvilken jag var, och hvilka

✓ lågo ungefär tre mil vesterut.

Jag öfrertygade mig på samma gång, att ön var

obefolkad, och troligen hyste endast vilda c^ur, ehuru

jag ännu icke sett till något; deremot varseblef jag en

stor myckenhet af oKka slag för mig obekanta foglar.

På hemvägen sköt jag en stor fogel, som hade satt

sig på ett träd i skogsbrynet; minsann tror jag icke, att

detta skott var det första på denna Ö allt sedan

skarpeisen.

Jag hade knappt tryckt af, förrän en oräknelig skara

foglar flög npp från alla kanter i skogen, under ett föiv

virradt flaxande och skrän. Jag kände ické till en enda

art af dem. Den, jag hade dödat, ansåg jag tillhörafalkslägtet, ty derom vittnade hans färg och näbb, ehuru

klor och sporrar voro annorlunda; hans kött var

illaluktande och alldeles odugligt.

För närvarande ansåg jag bäst att inskränka mig

till dessa upptäckter och återvände till min flotte, hvilken

jag nu böljade aftaata. Härunder förgick den öfriga

dolen af dagen.

Men hvad skulle väl bli af mig under natten, som

alltmer nalkades? Hvar skulle jag luta mitt hufvud?

Jag visste det i sanning icke, och det felades mig mod

att bädda mig på marken, emedan jag var rädd att bli

söndersliten af rof<\jur. Efteråt fick jag först tillfälle

att öfvertyga mig, det min fruktan varit ogrundad.

Icke desto mindre barrikaderade jag mig så godt

jag kunde med de kistor och bräder, jag fört i land, och

gjorde mig ett slags hytt för följande natten. Hvaraf

jag dädanefter skulle lefva, visste jag icke, men då jag

sköt fogeln, hade jag emellertid tillfälle att se några

djur, som liknade harar, ila inåt skogen.

Nu besinnade jag, att det ännu fattades mig flera

nyttiga saker, hvilka jag borde hemta från fartyget,

isynnerhet segel, tågvirke och andra flyttbara föremäL Jag

beslöt derföre, att, om möjligt, företaga en ny färd dit,

och som jag lätt beräknade, att första inträffande storm

skulle slå fartyget i stycken, ville jag heldre åsidosätta

hvarje annat arbete, till dess jag hemtat allt hvad som

kunde flyttas.

Härpå gick jag till råds med mig sjelf, huruvida

jag borde begagna min första flottbro eller bygga en ny;

det förra syntes mig ogörligt, men jag beslöt i alla fall

att, liksom förra gången, invänta ebben; detta gjordejag äfven, med den skilnad likväl, att jag klädde af

mig inram jag lemnade min barrikad, och behöll endast

skjortan, byxorna och skornma.

Jag begaf mig derefter om bord och hopsatte en ny

flotte. Undervisad af erfarenheten med den första, gjorde

jag den nya lättare och lastade den mindre, men tog

det oaktadt en hel mängd nyttiga saker med mig.

Framförallt utsökte jag i timmermannens

förrådsrum tre lådor med spik och nubb, en stor borr, några

dussin yxor och en slipsten, hvilken var mig ytterst

nödvändig.

Allt detta lade jag afsides och bifogade åtskilliga

andra nyttiga föremål, i synnerhet två till tre jernstörar,

två lådor med bösskulor, sju stycken musköter, en tredje

jagtbössa, en liten qvantitet krut, en stor påse med hagel

ech en grof rulle uthamradt bly; den sistnämnda var

likväl så tung, att jag icke förmådde upplyfta och hala

ned den.

Utom allt detta medtog jag äfven ett märs-segel, en

hängmatta, en fullständig bädd, och alla de kläder, jag

kunde öfverkomma. Sålunda försedd med det

nödvändigaste, begaf jag mig af och anlände lyckligt till min

hamn.

*

11.

Kaptenens kajuta.

Jag hade icke varit lite ängslig, att finna mina

matförråd er uppätna under min bortovaro; men jag

upptäckte intet spår till någon objuden gäst; utan ett djur,

som liknade en vildkatt, fann jag deremot sittande på

en af mina kistor.

Då jag kom närmare, sprang det undan, men

stannade snart ooh satte sig samt betraktade mig helt

tran-kilt ooh ogeneradt, liksom det velat formera bekantskap.

-Jag lade an med geväret, mm som djuret icke

förstod hvad ondt detta kunde göra, lät det sig ioke störas

ooh gjorde icke en gång mine af, att gå sin väg.

Jag tog fram en bit skorpa, ehuru jag ieke hade

råd till någon särdeles frikostighet dermed, ty mitt

förråd var helt obetydligt. Emellertid gjorde jag det nu,

ooh djuret steg fram, nosade på skorpan, förtärde den

och såg därefter vänligt på mig, liksom det velat ha

mer; men då jag icke ville bjuda på ytterligare

undfägnad, körde jag bort det, och nu sprang det sin kos.

Min andra laddning var lyckligt framkommen; jag

var likväl tvungen att öppna krutQerdingama och

fördela krutet i smärre partier, emedan de voro stora och

tunga. Derefter sysselsatte jag mig med att för&rdiga

ett litet tält, af den segelduk och de många stänger, jag

i och för detta ändamål medtagit.

Allt, som kunde taga någon skada af regn eller

solsken,, infördes nu i tältet och rundtomkring detsamma

uppställde jag de tomma kistorna och ^erdingama, för

att åtminstone någorlunda vara skyddad för hvaije

oför-modadt anfall af c^jur eller menniskor.

Sedan detta var gjordt, tillbommade jag ingången

innanför med bräder, men utanför med en

upprättstå-ende tom kista. Härpå tillredde jag min bädd p&

marken, lade mina pistoler under hufvudgftrden, en bössa

bredvid mig, sträckte för företa gången åter ut mig på

en säng och njöt hela natten den bästa sömn, emedan

jag var alldeles uttröttad.

Natten förut hade jag ioke hvilat mycket och

arbetat hela dagen, dels med att hemta alla mina effekter

från bord, dels att föra dem i land.

Nu hade jag ett ansenligt magasin af alla slags

artiklar, som sällan egas af en enskild person; men jag

var det oaktadt icke nöjd, ty jag ansåg det för min pligt

att, så länge fartyget ännn stod qvar, hemta allt, som

kunde transporteras.

Dagen derefter begaf jag mig derföre åter vid

ebb-tiden och under ftillkomlig stiltje om bord och återförde

både ett och annat med mig. Denna min tredje utflygt

a&åg egentligen så mycket tågvirke som möjligt; jag

tog alla smalare ändar tillika med segelgarn, derpå ett

helt stycke segelduk, som blifvit medtaget för seglens

reparation, och fj er dingen med det våta krutet.

Slutligen medtog jag hvartenda segel, ifrån det

största till det minsta, men var härvid tvungen att skära

sönder dem, emedan de annars varit omöjliga att

medföra, och dessutom voro ämnade att endast göra mig

gagn som duk, icke som segel.

Efter fem eller sex dylika förder, och då jag trodde

mig icke haj någonting mera att fö, upptäckte jag till

min outsägliga glädje ett stort föt med skeppsskorpor,

tre stora föt med rom och andra spirituösa drycker, en

kista med socker och en tunna med det allra finaste

iqjöL

Jag förvånades ioke Ktet häröfrer, ty jag hade icke

väntat mig finna andra, än af vatten skadade munför-råder. I största hast tömde jag nu skorpfetet, gjorde

flera packor af dess innehåll, och invecklade dem i några

till detta ändamål sönderskurna segel. Och allt detta

förde jag nu lyckligt i land!

Följande dagens förd hade ett annat syftemål.

Sedan jag nemligen från förtyget bortfört allt, som

lätte-ligen kunde transporteras, gaf jag mig ihop med

ankartågen. Jag skar sönder det första ankartåget i flere

efter mina krafter lämpade stycken, och medtog dertill

tvenne andra, liksom en tross och aljt jem jag var i

stånd att få löst Härefter afsågade jag bogspröt*» och

mesanråma ock dertill allt, som kunde duga till

förfärdigande af en större flotte, för att medföra alla dessa

tunga saker. Sedan detta var gjordt, for jag a£

Men min goda lycka böljade lida till slut; flotten

var så tungt lastad, att den vältade om, sedan jag väl

hunnit den lilla viken, der jag plägade landa, och kastade

mig med hela mip laddning i sjön.

Jag gjelf skadade mig väl ieke, men större delen

af7lasten gick förlorad, i synnerhet jemet, afhvilketjag

väntat mig så stor nytta.

Sedan likväl ebben ånyo infallit, hopsamlade jag

det mesta af de sönderskurna ankartågen, äfvensom

något jem, hvarvid jag likväl utstod myeket besvär,

emedan jag för hvajje gång måste dyka ned under vattnet.

Jag lät emellertid ingen dag gå förbi, utan att bege mig

om bord och der hemta allt, som var mig möjligt

Jag hade nu redan varit tretton dagar på ön, och

elfva gånger om bord på fartyget. Under denna tid

hade jag bortfört allt, som stod i en ensam menniskas

makt; och hade vädret fort&rit att vara lugnt, tror jagsannerligen, att jag slutat med att bit för bit föra bort

hela fartyget.

Då jag för tolfte gången ämnade fara om bord,

märkte jag, att det böljade blåsa, men gaf mig det

oak-tadt af vid infallande ebb, ooh ehuru jag trodde mig

redan ha genomsökt kaptenens ksguta på det mest

sorg-fälliga vis, upptäckte jag dock nu ett med lådor försedt

väggskåp samt fann i detsamma flere rakknifvar, en stor

sax och omkring ett dussin knifvar och gafflar; i ett

annat fann jäg omkring trettiosex Pund Sterling, dels

europeiskt, dels brasilianskt mynt, hyaribland äfven voro

några piastrar.

Yid åsynen af dessa penningar utropade jag leende:

“Lumpna vara! hvartill duger du nu? För mig har du

icke så stort yärde, att jag ens yill bocka mig, för att

taga upp dig! En enda af dessa knifvar är mig långt

dyrbarare, än allt detta skräp. Blif qvar, der du är,

jag behöfver dig icke, och göm dig på ha&bottnen, likt

all annan strunt, som ej är värdt att rädda.“

Jag besinnade mig likväl, rafsade ihop penningarna

och invecklade dem med de öMga sakerna, i ett stycke

segelduk, hvareffcer jag böljade arbeta på en ny flotte.

Undertiden märkte jag, att himmelen öfverdrogs

med moln och vinden tilltog. Efter en jgerdedels timma

blåste det ganska friskt från land.

Då jag insåg det dåraktiga i att vUja flotta sig fram

under en landvind och att ingenting annat återstod mig,

än att återvända före floden, emedan jag annars löpte

fara, att icke återse mitt hem, kastade jag mig i vattnet

och sam öfver den mellan fartyget och sandbanken

befintliga kanalen. Detta mötte likväl stora svårigheter,i anseende till de tunga föremål, med hvilka jag

belastat mig, och i anseende till svallningen; ty blåsten

tilltog och stormen bröt lös, innan floden inträdi

Jag kom dock hem i mitt lilla tält, säker för

stormen, och sittande midt ibland mina rikedomar.

Stormen fortfor hela natten; och då jag följande morgon

såg utåt hafvet, var fartyget försvunnet!

Detta gjorde mig visserligen något bestört; men jag

lugnade mig snart med den tröstande tanken, att jag

icke förlorat någon tid eller skytt någon ansträngning,

för att bortföra allt, som kunde vara mig gagneligt;

återstoden var för öfrigt af så ringa nytta för mig, att jag

icke saknade den.

Ifrån detta ögonblick aflägsnade jag hvaije minne

af fartyget och allt hvad som blifvit öfrigt i det, utan

att likvid derföre vilja afstå från de spillror, som kunde

föras mot stranden. De kommo äfven sedan, men voro

mig till ringa nytta.

Nu funderade jag endast öfver på hvad sätt jag

skulle skydda mig* mot de vildar, som törhända kunde

göra påhelsning, och mot de vilddjur, jag trodde finnas

på ön.

Häröfver uppgjorde jag många förslager, liksom

öfver den boning, jag ämnade bygga åt mig, antingen den

nu skulle utgöras af en undeijordisk grotta, eller af ett

tält öfver jorden. Slutligen bestämde jag mig för båda

delame; och här torde vfil vara rätta stället, att närmare

beekrifva det hela.

Framförallt öfvertygade jag mig, att min nuvarande

boningsplats icke var ändamålsenlig; isynnerhet emedan

den var l&gländt, sumpig och hafvet för nära; menhuf-vudsakligast, emedan jag icke hade sött vatten i

grannskapet Jag beslöt derför, att se mig om efter en mer

passande plats.

Yid utväljande af denna, måste jag vara betänkt på

flere saker såsom: 1) på ställets sunda belägenhet, och,

som jag förut nämnt på den nära tillgången af sött

vatten; 2) på ett tillräckligt skydd mot solhettan; 3) på

värn mot alla rofgiriga varelser, vare sig menniskor eller

djur; 4) på utsigten åt hafvet, på det jag, ifall

himmelen en gång skickade ett fartyg till denna trakt, då

skulle kunna begagna mig af denna lyckliga

omständighet; hoppet härom hvarken ville eller kunde jag

bannlysa ur mitt hjerta.

Under det jag sålunda såg mig om efter ett ställe,

som i sig förenade alla dessa fördelar, upptäckte jag en

liten ängsslätt; den låg vid foten af en klippa, hvars

ena, mot slätten vända sida, nära nog lik en vägg

lodrätt uppsteg, så att ingen ofvanifrån kunde komma till mig.

På framsidan af denna klippa var en fördjupning,

som liknade ingången eller dörren till en källare; men

någon håla eller underjordisk gång fann* icke. På

denna slätt, just framför den omnämnda fördjupningen,

beslöt jag nu slå ner mina bopålar.

Slätten höll icke stort mer än tre hundra famnar i

bredd och sex hundra i längd; den bildade framför min

dörr en gräsplan, som småningom förlorade sig mot

stranden.

Detta ställe låg nord-nordvest om kullen,

hvarige-nom jag skyddades för solstrålarna, till dess solen kom

i vest till syd; men i dessa himmelsstreck är hon då

nära nedgången. Innan jag slog upp mitt tält, utetack jagframför fördjupningen i klippan en halfcirkel, hvars

diameter från klippan räknadt, utgjorde omkring tio famnar.

Uti denna halfcirkel nedslog jag tvenne rader starka

pålar i marken tills de stodo orubbligt fast och stadigt;

deras öfre tillspetsade ända räckte nio fot öfver jorden,

och mellan raderna lemnade jag icke mer än sex tums

mellanrum. Härpå tog jag de stycken af ankartåg, jag

medfört från fartyget, och inflätade dem mellan mina

dubbla palissader, ända nerifrån uppåt. Inom halfcirkeln

nedslog jag andra, tre och en half fot höga pålar, för

att ge stadga åt de förstnämnda.

Detta bålverk var så fast och starkt, att hvarken

menniskor eller djur kunde genombryta eller öfverstiga

det. Men otroligt arbete kostade det mig, så att hugga

pålarna, som att framskaffa och nerslå dem i jorden.

*

12.

Geten och hennes unge.

Jag gjorde ingen dörr på mitt bålverk, utan

förfärdigade en liten stege, hvilken jag begagnade, för att

stiga öfver vallen. Bedan jag kommit inom, tog jag bort

och drog in densamma. Härigenom ansåg jag mig

fullkomligt skyddad mot hela verlden och öfverlemnade mig

nattetiden med största trygghet åt sömnen, hvilket jag

förut icke kunnat göra.

Inom denna förhuggning, eller fastmer detta fäste,

införde jag nu med mycket bråk mina samtliga

rikedomar, mina lifsmedel och min ammunition, kortligen

allt, hvad läsaren känner af det redan berättade.

Härefter uppreste jag ett stort, dubbelt tält, för att

skydda mig mot regnskurarna, byilka under vissa

perioder äro utomordentligt häftiga i denna trakt. Jag

förfärdigade nämligen först ett tält af medelmåttig storlek

och omgaf sedermera detsamma med ett rymligare,

hvil-ket jag dessutom förstärkte med en stor pressenning.

Ifrån denna tid sof jag icke mer i den från fartyget

bemtade sängen, utan föredrog en hängmatta, som

tillhört kaptenen.

Nu böljade jag hugga mig in i klippan och bar genom

mitt tält ¿le lossnade stenarne, af hvilka jag uppförde

ett slags terrass, som höjde marken innanför paUisademe

med omkring en och en half fot. Jag fick härigenom på

samma gång en liten grotta, som tjenade mig till

matkällare.

Det kostade mig mycken möda och tid, att fullkomna

alla dessa inrättningar; och detta föranleder mig, att

återkomma till några händelser, som under denna tid

delvis bemäktigade sig min uppmärksamhet.

En dag nämligen, då mitt tält och min grotta ännu

voro blotta projekter, inträffade det, att ett svart, tungt

åskmoln upplöste sig i ett slagregn oeh derunder

plötsligt framljungade en blixt, som åtföljdes af ett häftigt

åskslag.

Blixten förskräckte mig långt mindre än tanken på

mitt krut Jag bäfvade vid den föreställningen, att hela

mitt krutförråd, det enda medel, hvarigenom jag sattes

i stånd att försvara mig och förskaffa mig föda, i ett

Ögonblick kunde sprängas i luften. Jag var ojemförligt

mindre bekymrad för min egen säkerhet, ehuru jag om

mitt krut tagit eld, ej ens skulle fött tid att se efter,

hvarifrån olycksslaget kommit.

Denna tanke gjorde ett sft

jag efter ovädrets slut genast inställde alla mina arbeten

på byggnader och fästningsverk, för att uteslutande

sysselsätta mig, med förfärdigandet af små påsar och lådor,

i hvilka jag inlade krutet, för att åtminstone vara säker,

att icke alltsammans på en enda gång skulle gå förloradt.

Sedan detta var gjordt, fördelade jag mina paketer

på flere olika håll, så att elden icke kunde fortplantas

från det ena till det andra.

Jag använde florton dagar på detta arbete och tror,

att mitt krut, som i det hela vägde trehundrasextio

skålpund, var fördeladt i minst etthundrade paketér. Det

våta krutet gjorde mig ännu inga bekymmer; jag ställde

det derföre i min grotta, hvilken jag behagade kalla för

mitt kök; men det öfriga gömde jag i bergsskrefvor och

hålor, der det var skyddadt för regnet.

Under denna tid företog jag mig hvaije dag,

beväpnad med min bössa, små utflygter, dels för att förströ

mig, dels för att komma i tillfälle att få skjuta något

djur, dels slutligen, för att lära känna öns produkter.

Genast i böxjan upptäckte jag, att det fanns getter på

densamma, och detta gjorde mig ett utomordentligt nöje;

men denna glädje minskades likväl betydligt genom ett

oväntadt hinder, ty dessa djur voro nemligen så

misstrogna, sluga och snabbfotade, att det icke var någon

lätt sak, att fö dem i skotthåll.

Men jag förtviflade derföre icke, ty jag hoppades att

sluteligen kunna såra någon utaf dem; hvilket äfven iqjellva yerket inträffade. Sedan jag gifvit akt p& deras

vanor, begagnade jag en list mot dem.

Jag hade nemligen märkt, att de förskräckta sprungo

sin väg, när de uppifrån klipporna fingo se mig komma

i dalen. Betade de deremot på ängen, och jag var på

en höjd, så frågacfe de alls ioke efter mig. Jag slöt

deraf, att deras ögon voro så byggda, att blicken var

rigtad nedåt, och de således icke rätt väl kunde

varse-blifva föremålen ofvan sig.

Jag företog mig derföre, att alltid böija min jagt

med att klättra uppför en klippa, och då lyckades det

mig ganska lätt att skjuta dem. Genast vid första

skottet dödade jag en get, som hade en liten bockkilling

hos sig. l)et gjorde mig ondt om det stackars djuret.

Sedan modem fallit, stannade ungen ioke allenast

qvar, till dess jag upplyftat henne från marken, utan

följde äfven med mig, då jag bar hem hennerpå axlame

till min boning. Här nedlade jag henne på marken, tog

killingen under armen och lyfte den öfver skranket, i

hopp om, att kunna tän\ja den. Den ville likväl icke

förtära något, hvarföre jag såg mig nödsakad att döda

och sjelf uppäta den.

Dessa båda c^ur lemnade mig ett långvarigt förråd

på kött, ty jag lefde ganska måttligt, och var ytterst

sparsam med mitt munförråd, i synnerhet med brödet.

Så snart jag fått mitt boställe i ordning, insåg jag

nödvändigheten af ett ställe, der jag kunde göra npp

eld och gömma brännmatenalier. Jag skall längre fram„

vid ett lägligare tillfälle berätta hvad jag i detta

afee-ende gjorde, huru jag utvidgade min grotta, och med

hvilka beqvämligheter jag ytterligare försedde henne.

Robinton. 6Föret m&ste jag dock tala om det tumult som henv

skade i min qjäl, i hänseende till mitt dåvarande lif.

Min belägenhet syntes mig förfärlig. Då jag bUfvit

uppkastad på denna ö, först sedan en häftig storm

bortfört oss från målet för vår resa och aflägsnat oss öfver

hundrade mil ur den vanliga segelleden, måste jag med

mycket skäl tro, att ett försynens rådslag bestämdt, att

jag skulle sluta mitt lif på denna sorgliga vistelseort.

Under dessa betraktelser tillrade heta tårar öfver

mina kinder, och jag knotade emellanåt med stor

bitterhet deröfver, att försynen så fullkomligt skulle krossa

en af sina skapade varelser och hemsöka honom med

ett så outsägligt elände.

Jag återgiok likväl ständigt till mig sjelf, förviste

dessa tankar och tadlade mig sjelf på det strängaste.

En dag ibland andra, då jag med bössan under armen

gått att spatsera vid stranden, och derunder var mycket

bedröfvad, råkade jag, så till sägande, i strid med mitt

eget förnuft, som talade till mig så här:

“Du är visserligen öfvergifven af hela verlden; men

besinna blott, hvad som blifvit af den öfriga

besättningen. Stego icke eliva man i slupen? Hvar äro då

de tio andra? Hvarföre räddade himmelen icke dem och

lät dig i stället drunkna? Hvarför har du allena blifvit

förskonad? Hvilket är väl bättre, att vara här eller der?“

Yid desista orden blickade jag utåt hafvet. I

lidandets stunder bör man alltid besinna det goda, som

uppväger det förra, och icke glömma, att det kunnat gå

en mycket sämre.

Jag insåg nu på nytt, huru rikligen jag var försedd

med alla lefhadsbehof. Huru förfärligt skulle ieke mittöde varit, om icke genom en lycklig tillfällighet, som

icke inträffar en gäng bland hundra, skeppet lossnat

frän den sandbank, der det först fastnat, och blifvit

ka-stadt så nära kusten, att jag fått tillfälle att rädda det

mesta? Ja, huru förfärligt hade ioke dä mitt öde varit,

om jag nödgats lefva i det hjelplösa tillstånd, i hvilket

jag befann mig, dä jag uppkastades på stranden,

beröf-vad lifvets oumbäriigaste behof, och utan alla utvägar,

att kunna förskaffa mig dem!

*Hvad skulle jag ha tagit mig till*, utropade jag

nu, “utan bössa, utan ammunition och utan verktyg till

mitt arbete, för att förskada mig en mängd nyttiga

saker; utan kläder, utan säng, utan tält, utan ett tak

öfver hufvudet!*

Detta allt hade jag i öfverflöd ooh var deijemte på

god väg att sjeif kunna förse mig med ytterligare

munförråd, ja, att till ooh med kunna undvara min bössa,

när min ammunition en gång tog slut.

Jag var således temmeligen säker, att under min

hela återstående lifstid vara fredad från bekymmpr för*

mitt lifsuppehälle, ooh derförutaa hade jag redan från

böljan varit betänkt på, att på förhand möta alla till-"

fälliga händelser, som kunde ^nträfEa, icke allenast efter

förbrukningen af mina första förråd, utan äfven under

ett möjligen inträffande sjuklighetstillstånd.

Jag tillstår för öfrigt, att jag icke hade tänkt pä,

att min ammunition kunde taga slut i ett ögonblick, jag1

menar nämligen, i fall blixten hade antändt den; men

derföre förskräckte mig äfven denna tanke så mycket

mera under första åskvädret.Nu, då jag är på yftg, att göra utkasten till den

melankoliska skildringen af ett eremitlif, som törhända

är utan like i verldshistorien, yill jag återgå med min

berättelse ända till början, för att derefter planmessigt

fortsätta den.

Enligt min beräkning, yar det den 30 September

jag för första gången satte min fot på denna ö, då solen

för detta himmelsstreck var i höstdagj emningen och stod

nära lodrätt öfver mitt hufyud. Till fö^je af denna

iakttagelse beräknade jag mig vara vid nio graders,

Ijugo-två minuters nordlig bredd från eqvatom.

Efter en tio till tolf dagars vistande på ön, föll det

mig in, att jag af brist på böcker, bläck och penna,

hvilka förnödenheter jag först derefter fann på

vraket, glömt tidräkningen, och törhända icke en gång mera

skulle kunna skilja söndagen från hvardagama.

För att undvika denna oreda, uppsatte jag vid det

ställe på stranden, der jag för första gången satte foten

i land, en hög påle i form af ett kors, och ingräfde i

den med min knif följande inskription;

Här landade jag den 30 September 1659.

På sidorna af denna fyrkantiga påle gjorde jag för

hvarje dag en inskärning; hvar sjunde var dubbelt så

lång som de öfriga, och första dagen i hvarje månad

utmärkte jag med ett ännu längre streck. Härigenom

fick jag en kalender, eller åtminstone en beräkning af

min tid, afdelad i veckor, månader och år.

På detta ställe anser jag mig äfven böra omnämna,

att ibland de många saker, jag hemtade från fortyget,

voro flere af mindre värde, men likväl allesammans af

största nytta för mig, såsom t. ex. pennor, bläck, papperoch några andra saker, hvilka jag hittade i kaptenens,

högbåtsmannens och timmermannens kajutor, såsom tre

eller fyra cirklar, matematiska instrumenter, kikare,

kartor och böcker i skeppsbyggeriet, m. m., hvilka alla jag

utan undantag medtog, utan att egentligen veta, om jag

skulle komma i behof af dem eller icke.

Jag fann äfven trenne välbehållna biblar, som

blifvit mig tillskickade från England och inlagde bland mina

kläder, samt några böcker på portugisiska språket, två

tall tre katolska religiösa verk, jemte åtskilliga andra,

hvilka jag sorgfälligt gömde.

*

13.

Dagboken.

Jag får icke förglömma, att vi hade en hund och

tvenne kattor om bord på fartyget, och skall jag vid

lägligare tillfälle berätta något om dem.

De båda kattorna tog jag med mig; hunden åter

hoppade sjelfmant i sjön och samm i land efter mig, då

jag ditförde min första laddning. Han var under många

år min trogna följeslagare och en välkommen

sällskapskamrat, hvilken jag endast önskat förmågan att tala.

Jag har redan sagt, att jag fann pennor, papper och

bläck, med hvilket allt jag hushållade på det mest

sparsamma sätt; och man skall få se, att jag, så länge

bläcket räckte, punktligt upptecknade allt hvad jag gjorde

och allt, som hände mig; men då bläcket tog slut, måste

jag försaka detta stora nöje, ty alla mina försök att

tillverka mig nytt misslyckades i grund.

Härvid kommer jag ihåg, att det likväl felades mig

en stor mängd saker, oaktadt allt hvad jag

sammanskra-pat åt mig. Dertill hörde först oeh främst bliek, ty det

lilla förrådet jag fick på skeppet var alltför otillräckligt,

derefter en spade, en hacka ogh en skyffel, för att uppröja

jorden och flytta den från det ena stället till det andra,

slutligen samt synålar, stoppnålar oeh tråd. Linne

lärde jag mig deremot snart umbära.

Af brist på dessa verktyg gingo alla mina arbeten

helt långsamt, och nära ett helt år förflöt, innan jag

fullbordat mina pallisader och fullständigt inredt min

boning.

Pålarae voro så tunga, att jag hade all möjlig möda,

att lyfta dem endast från marken. Jag behöfdé lång

tid, för att fölla och tillyxa dem, men det drog ut ännu

längre, innan jag fick fram dem på ort och ställe. Ofta

använde jag tvänne hela dagar på tillyxandet och

hemförandet af en enda sådan påle, samt derefter åter en

dag att slå ner den i jorden.

Yid sistnämnde arbete begagnade jag i början ett

tungt träblock, inen sedan blef jag så klok, att jag

utbytte det mot en jemstång. Emellertid var och förblef

detta arbete det svåraste och mest tidsödande af alla

mina företag.

Hvad behöfde jag likväl vara orolig öfver tiden för

mitt arbete! Jag visste hvilken tid som förestod mig,

och att jag, sedan jag en gång slutat detta verk,

troligen icke skulle få någonting annat att göra, såvida jag

icke velat genomströfva ön, för att uppsöka min näring,på hvilken sysselsättning jag utomdess dagligen använde

mer eller mindre tid.

Jag böljade nu anställa betraktelser öfver mina

förhållanden och den belägenhet, i hyilken jag

nödtvun-gen befann mig. Härunder uppsatte jag en förteckning

på mina ägodelar, icke så mycket med tanken på mina

arfVingar, ty det var alls ingen utsigt för mig att iå

några, som icke mer, för att aflägsna de svårmodiga

föreställningar, hvilka dagligen bestormade och nedslogo

min själ.

Som mitt förnuft nu började segra öfver min

klen-modighet, försökte jag trösta mig, så godt jag kunde,

derigenom att jag noga afvägde det goda och onda, som

träffat mig, för att deraf hemta öfvertygelsen, att mitt

öde icke vore det värsta. Jag förde derföre, som

for-dnngsegare och gäldenär, en ganska noggrann räkning,

så öfver det goda som onda, som vederfarits mig, och

uppsatte den på födande vis.

Ondt.

Ödet har kastat mig på

en förfärlig, obebodd ö,

utan hopp, att någonsin

komma derifrån.

Jag är skild från och

liksom utstött från

samhället, för att föra ett uselt

lif.

Godt.

Men jag lefver; jag har

icke blifvit vågornas rof,

såsom alla mina

reskamrater.

Men jag har blifvit skild

från den öfriga

besättningen, för att undgå döden;

och Den, som så

underbar-ligen räddat mig, kan

äf-ven befria mig ur denna

belägenhet.Ond t

Jag tillhör således ieke

mer menniskoma; jag är

en eremit, en landsflykting.

Jag är värnlös och ur

stånd att möta menniskors

eller djurs anfall.

Jag har inga kläder att

skyla mig med.

Jag har ingen enda

varelse omkring mig, med

hvilken jag kan tala, eller

som kunna trösta mig.

Godt

Men jag dör icke af

hunger; jag försmäktar icke

på en ofruktbar mark.

Men jag har strandat på

en ö, der jag icke

varseblir något vilddjur, såsom

i Afrika, som kunnat skada

mig, och om jag nu blifvit

kastad dit?

Men jag lefver under

ett varmt himmelsstreck,

der jag icke skulle kunna

nytija några kläder, äfven

om jag hade dem.

Men Gud har

underbar-ligen fört fartyget nära

kusten, på det jag skulle

kunna hemta derifrån allt, som

var nödvändigt för mina

behof, eller satte mig i

stånd, att sjelf sörja för

dem, så länge jag lefver.

Häraf visar sig tydligt, att det icke ges några, om

också aldrig så olyckliga förhållanden här i verlden, i

hvilka icke förefinnes någonting positivt eller negativt

godt, hvarför man blir skyldig himmelen tacksamhet.

Och af denna min belägenhet, kanske den förfärligaste,

i hvilken en menniska kan råka, — måste man äfven

hemta den lärdom, att det alltid står i vår makt, attäfven rid de svåraste lidanden hemta någon tröst yid

uppgörandet af balansen emellan det goda och det onda.

Sedan jag sålunda vant mig, att finna mig i mitt

öde, och icke mer kastade mina blickar utåt hafyet, i

hopp att upptäcka något fartyg, böljade jag tänka på

förbättrandet af mitt lefnadssätt, och att inrätta allting

så beqvämt och angenämt som möjligt.

Jag har redan beskrifvit, att min boning eller mitt

tält låg vid foten af en klippa, och att den omgafs af

pallisader, ehuru dessa sednare med nästan större skäl

kunnat fä benämningen af mur, ty på yttersidan voro

de till två fots tjocklek beklädda med grästorfvor.

Efter halftannat år lade jag taksparrar öfver denna

vägg, och stödde deras andra ända mot klippan,

hvar-effcer jag öfvertäckte dem med grenar och andra saker,

för att vara skyddad mot regn.

Yidare har jag omtalat, på bvad sätt jag

transporterade alla mina förnödenheter inom afetängningen,

liksom in i grottan, hvilken låg bakom; men jag måste

härvid tillägga, att dessa effekter i första böljan lågo i

sådan oordning, att de borttogo all plats, och jag

knappast kunde röra mig. Jag utvidgade derföre min grotta

och högg mig djupare in i klippan, hvilken bestod af

sandsten och derföre icke var så svår att urhålka.

Då jag nu såg mig tillräckligt värnad mot rofdjur,

gräfde jag ytterligare ur klippan snedt inåt höger och

fortfor dermed så länge rätt åt höger, till dess jag

genombrutit den och sålunda förskaffat mig en port till

yttersidan af min inhägnad.

Derigenom fick jag icke allenast en in- och utgång,

eller på sätt och vis en hemlig väg till mitt tält ochmina magasiner, utan äfven tillräckligt utrymme för

ordnandet af alla mina saker.

Jag ämnade endast förfärdiga sådana persedlar, som

bäst behöfdes, i synnerhet en stol och ett bord. Så länge

dessa felades mig, kunde jag icke njuta af den lilla

tref-nad, som i detta lifvet var mig förunnad; fy utan bord

kunde jag t. ex. hvarken äta eller skrifva med nöjsam

beqvämlighet eller förrätta en mängd andra göromål.

Jag grep mig derföre an och måste vid detta

tillfälle bifoga en anmärkning, som jag funnit tillämplig

på mig sjelf. Som nemligen förnuftet är grundvalen

och ursprunget till de matematiska kunskaperna, så kan ,

menniskan, då hon baserar alla sina företag på

förnuftet och bedömmer allting så klokt som möjligt, med

tiden lätt fullkomna sig i alla mekanikens grenar.

Jag hade dittills sällan tagit ett verktyg i min hand;

och det oaktadt kom jag slutligen genom öfhing,

uppmärksamhet och flit ända derhän, att jag sjelf utan

svårighet kunnat förfärdiga alla de saker, som fattades mig,

i synnerhet om jag haft de dertill erforderliga

materia-liema.

Men äfven utan vanliga Verktyg förfärdigade jag en

hel hop saker, och endast med tillhjelp af en yxa och

en bila, som var rundad i eggen, >gjorde jag flere

persedlar, som säkerligen dittills aldrig tillkommit på

sådant sätt, ehuru de, det är sannt, kostade mig ett

oändligt besvär.

När jag t. ex. behöfde ett bräde, fanns ingen annan

utväg, än att fälla ett träd, lägga det framför mig ooh

derefter tälja det så länge, tills det blifvit nog tunnt,

då jag slutligen jemnade det med bilan.Ill. F. Röding

Med denna method fick jag visserligen endast ett

enda bräde af ett helt träd; men härvid hjelpte

ingenting annat än tålamod. Min tid och mitt arbete hade

utom dess föga värde, och det betydde icke särdeles,

hvarpå jag använde båda.

Som jag redan sagt, gjorde jag framförallt en stol

och ett bord, och begagnade der vid de plankor, jag

löstagit från fartyget.

Sedan mina bräder blifvit färdiga, uppsatte jag mot

ena sidan i grottan ett stort skåp, med halfannan fots

breda hyllor, för att deri förvara mina verktyg, min

spik m. m. Dessutom slog jag in några pinnar i

klippväggen, på hvilka jag hängde mina gevär, kläder och

annat smått

I fall någon hade kunnat helsa på mig i min grotta,

skulle man ha funnit den utgöra ett allmänt nederlag

för nyttiga persedlar. Jag hade allting i sådan ordning

och så beqvämt till hands, att det gjorde mig ett

verkligt nöje, så att betrakta mina saker, som att veta mig

vara ägare till så betydliga förråd.

Nu först böljade jag föra en dagbok öfver mina

sysselsättningar; ty i böljan hade jag varit så upptagen

af arbete och deijemte så nedslagen, att jag icke

kommit att tänka derpå, utom det att innehållet skulle ha

blifvit högst sorgset

Sålunda hade jag t ex. måst säga: *Sedan jag den

30 September uppnått stranden och lyckligen undsluppit

döden, uppkräkts en stor myckenhet saltvatten, och

der-efter åter började befinna mig bättre, sprang jag, i

stället att tacka himmelen för min räddning, härs och tvärs

på kusten, vred händerna, slog mig för pannan och iansigtet, förbannande mitt elände, under utrop: Jag är

förlorad! till dess jag, utmattad af ansträngning,

nödgades lägga mig på marken, der jag likväl ieke vågade

öofva, af fruktan för rofdjur.“

“Några dagar sednare, efter mina färder till

fartyget, och sedan jag hemtat allting från detsamma, kunde

jag icke hålla mig från att stiga upp på spetsen af ett

litet berg och derifrån se ut öfver hafvet, i hopp att

upptäcka ett fartyg.“

“Då tyckte jag mig på långt afetånd se ett segel.

Detta hopp var en Ijuf dröm för mig; men sedan jag

länge fästat mina blickar på denna punkt, och den

försvunnit, nedsatte jag mig och gret som ett barn. På

sådant sätt ökadqjag min olycka genom min dårskap.“

Sedan jag blifvit herre öfver dessa svagheter, inredt

min boning så godt jag kunde och försedt mig med

åtskilliga husgerådspersedlar, böljade jag min dagbok, af

hvilken jag här meddelar en afskrift, så långt

jagnem-ligen kunde fortsätta den; 1y så snart mitt bläck tagit

slut, var jag naturligtvis tvungen att afbryta all

skrif-ning.

DAGBOK.

Den 3(J September 1659.

Sedan jag, den arma, olyckliga Robinson Crusoey

under en förfärlig storm på öppna sjön lidit skeppsbrott,

hela besättningen drunknat, och jag sjelf var nära

haif-död, blef jag uppkastad på stranden af denna

olycksaliga ö, hvilken jag derföre kallade Föriviflan8 Ö.Hela den öfriga delen af dagen tillbragte jag i de

djupaste bekymmer öfver den förfärliga belägenhet, i

hvilken jag blifvit försatt.

Jag yar utan föda, utan tak ölver hufradet, utan

kläder, utan vapen, utan tillflyktsort, utan nägon slags

lyelp, och såg derföre döden oupphörligt för ögonen,

antingen genom att blifva uppslukad af odjur, eller

mördad af vildar, eller slutligen nödgas försmäkta af hunger.

Yid nattens inbrytande klättrade jag upp i ett träd,

af fruktan för vilda djur, och försjönk der i djup sömn

ehuru det regnade hela natten.

Oktober.

Den 1. Morgonen derefter varseblef jag, till min

stora förvåning, att floden gjort fartyget åter flott och

fört det mycket närmare stranden.

Å ena sidan var detta en stor tröst för mig; ty då

jag såg det ännu stå upprätt på kölen, hoppades jag,

att när vinden hade lagt sig, kunna bege mig ombord,

och hemta lifemedel samt flera för mig nödvändiga

persedlar. Å en annan sida deremot förnyade denna

anblick min smärta öfver förlusten af mina reskamrater;

jag insåg, att vi kunnat rädda fartyget, ifall vi stannat

qvar om hord, eller att mina följeslagare åtminstone icke

hade drunknat; törhända hade vi äfven i annat fall

kunnat bygga oss ett nytt fartyg utaf spillrorna efter det

förra, och på sådant sätt frakta oss till en annan trakt.

Jag tillbragte en stor del af dagen med att plåga

mitt sinne genom dessa sorgliga betraktelser; men då

jag slutligen såg fartyget stå nästan på torra landet, gick

jag fram så långt jag kunde utåt stranden och samderefter till detsamma, för att komma om bord. Det

regnade hela dagen under en fullkomlig stiltje.

Frän den 1 till den 24. Alla dessa dagar använde

jag på färder till fartyget, för att hemta allt hvad jag

ansåg blifva mig nyttigt, och återvände jag hvarje gång

med floden.

Under denna tid regnade det mycket; men

emellanåt var vädret klart. Regntiden tycktes nu ha infallit

här.

Den 20. Min flotte vräkte om, med hela dess

laddning; men som detta inträffade på ett ställe, der

vattnet var grundt, och mina varor till större delen

utgjordes af tunga persedlar, så var jag nog lycklig att sedan

kunna rädda dem under ebben.

Den 25. Ett stridt fegn, åtföljt af vindkast, föll

hela dagen och följande natten; under denna tid

krossades fartyget, och då vinden tilltog i häftighet försvann

det alldeles, och först vid lugnad sjö kunde jag

upptäcka spillrorna efter detsamma. Jag tillbragte denna

dag med att bringa mina saker under skygd, på det de

icke skulle taga någon skada af regnvatten.

Den 26. Nästan hela dagen genomströfvade jag

stranden, för att söka mig en lämplig« plats för min

boning, och bekymrade det mig mycket, huru jag rätt

skulle kunna skydda mig för menniskors och (jyurs

anfall.

Mot aftonen utvalde jag ett passande ställe vid

foten af en klippa och stack ut en halfkrets, hvilken jag

beslöt omgärda med ett bålverk, som skulle bestå af en

dubbel pålrad, genomflätad med ankartåg och utomkring

beklädd med grästorfvor.Från den 26 till den 30. Jag arbetade ifrigt" med

transporterandet af mina mobiUer till den nya bostaden,

ehuru det tidt och ofta föll ett stridt regn.

Den 31. Tidigt på morgonen gick jag ut med min

bössa, i afirigt att förskaffa mig någon föda och för att

undersöka ön.

Härunder sköt jag en get, hyars unge sprang efter

mig ända hem. Följande dagen nödgades jag likväl

slagta det arma djuret, emedan det icke ville mottaga

någon föda.

November.

Den 1. Jag slog upp mitt tält vid foten af

klippan, och sof första gången deri. Jag hade gjort det så

stort som möjligt ooh mellan dess stänger upphängde

jag min hängmatta.

Den 2. Genast pä morgonen böljade jag flytta alla

mina kistor och allt virke på hvartannat, för att

deri-genom bilda en vall innanför den linie, som blifvit

utstakad för mitt bålverk.

Den 3» Jag gick ut på jagt och dödade tvenne,

troligen till andslägtet hörande foglar, hvilka gåfvo mig

en ypperlig stek. Få eftermiddagen grep jag mig an

med mitt bord.

Den 4u Nu böljade jag ordna tiden för mina

vandringar, liksom för mitt arbete och min hvila. Enligt

den föresats jag fattat, och från hvilken jag sedan icke

afvek, gick jag ut på morgonen, ifall det icke regnade,

oeh var borta mellan två till tre timmar; sedermera

arbetade jag till klockan elftra, hvarefber jag gjorde min

middag af det lilla, som fanns. ,Ifrån tolf till tre hvilade jag mig, i anseende till

den tryckande värmen, och fortsatte sedan åter mitt

arbete.

Hela denna dag använde jag pä mitt bord, ty ännu

var jag en ganska klen arbetare. Tiden och

nödvändigheten gjorde mig likväl sedermera till en skicklig

handt-yerkare, hvilket troligen äfven yarit händelsen med

en-hyar i mitt ställe.

Den 5. Jag gjorde en utflykt med min bössa och

min hund samt dödade en vildkatt; skinnet var

mjukt; men köttet dugde icke till något. Hvaije d^jur,

som jag dödade, afdrog jag huden och förvarade den.

Yid hemkomsten säg jag flera slags sjöfoglar, hvilka

voro mig obekanta, och utomdess tvänne skjälungar, som

icke litet öfverraskade mig. Under det jag betraktade

dem, oviss till hvilket djurslägte de hörde, störtade de

sig i vattnet och undgingo mig således för den gången.

Den 6. Efter min morgonpromenad fortsatte jag

åter mitt arbete med bordet, hvilket jag äfven fick

färdigt, ehuru icke alldeles så som jag önskat det Det blef

mig emellertid icke svårt, att sedan förbättra felen å

detsamma.

Den 7. Yädret böljade nu bli bättre. Den 7, 8, 9,

10 och en del af den 12 (den elfte var en söndag)

använde jag på förfärdigandet af en stol, hvilken slutligen,

efter mycken möda, fick en temmeligen hygglig form,

ehuru den ändå icke var mig rätt i lag.

Den 13. Det föll ett stridt regn, som genomblötte

jorden och välgörande afkylde den; men det åtföljdes af

ett åskväder, som gjorde mig särdeles orolig för mitt

krut.w

Sedan ovädret var förbi, beslöt jag fördek mitt krut

i så många paketar jag kunde, för att derigenom undvika

föran af att se hela mitt förråd förstöras på en gång*

Den 14, 15, 16. Jag använde alla dessa dagar på

förfärdigandet af små lådor, hvilka innehöllo omkring

tvenne skålpund krut* Sedan de blifvit fyllda, gömde

jag dem på olika håll, och så långt från hvarandra som

möjligt.

Under en af dessa dagar sköt jag on stor* temligen

välsmakande fogel, men visste icke, hvad namn jag skulle

ge den.

Den 17. Denna dag böljade jag urhålkningen af

klippgrottan, för att derigenom fö bättre utrymme.

Anmärkning. Under detta arbete felades mig trenne

ytterst nödvändiga verktyg, nemligen en hacka, en

skyffel och en skottkärra eller korg. Jag höll derföre upp

och funderade på utvägar att aflqelpa dessa bebof och

skaffa mig några verktyg. Hackan ersatte jag genom

unna jemstörar, som temmeMgen väl egnade sig dertill,

ehuru de voro något tunga; skyffeln deremot var mig

så oumbärlig, att jag egentligen icke kunde uträtta

någonting utan den. Men jag visste icke på hvad sätt

jag skulle fö den ersatt

Den 18. Under mina ströfbåg genom skogen, fann

jag ett träd, som hade mycken likhet med det

amerikanska jemträdet, hufvudsakligast i anseende till dess

hårdhet.

Efter mycket besvär hade jag ändteligen afhuggit

ett sfycke af trädet, änskönt min yxa dervid for särdeles

illa, och lika mycket besvär gjorde det mig, att fö hem

det, emedan det var utomordentligt tungt.

Robinson 7

Detta träslags ovanliga hårdhet och bristen på

enliga verktyg, försinkade mycket tillverkandet af den

oumbärliga skyffeln; men jag öfvervann likväl

ändteli-gen ftfven dessa svårigheter.

Skaftet blef alldeles likt dem, hvilka man

begagnar i England, men nedre delen eller bladet kunde

naturligtvis icke stå bi så länge som ett af jem. Den

var mig emellertid vid många tillfällen till stor nytta.

Jag tror icke man någonsin gjort en skyffel på

sådant sätt eller behöft sä lång tid för att fä en sådan

färdig.

Härmed var dock icke allt afgjordt; ty jag saknade

ju utomdess en skottkärra eller en korg. Den sednare

kunde jag alls icke göra, ty dertill fattades mig böjliga

qvistar, som egnade sig till flätning; åtminstone hade jag ^

hittills icke funnit några. En skottkärra deremot tro4de

jag mig väl kunna göra, med undantag likväl af hjulet,

hvarmed jag ej visste, huru jag skulle ställa tilL I

öf-rigt fattades mig alla utvägar att smida den jem ten, som

skulle gå genom axeln.

Jag slog derför saken ur hågen; men för att £å

bort gruset, tillverkade jag ett redskap, som hade mycken

likhet med ett murtråg. Formen på detsamma gjorde

mycket mindre besvär, än som varit händelsen med

skyffeln, men detta oaktadt, åtgingo till dess förfärdigande

fyra dagar, oberäknad likväl den tid, som jag använde till

mina vanliga morgonpromenader med bössan på axeln.

*

14.

Den lyckliga såningen.

Den 23. Som mina öfriga sysselsättningar blifvit

afbrutna genom tillyerkningen af dessa verktyg, återtog

jag dem straxt efteråt och använde nära aderton hela

dagar på urhålkningen af klippan.

Under mellantiderna uppehöll jag mig vanligtvis i

tältet, med undantag af några regniga dagar, då jag der

ieke fann mig vara nog skyddad. Härutaf föranleddes

jag sedermera, att täcka hela min bostad med sparrar,

hvilka stödde sig mot klippan, och på hvilka jag lade

svärdsliljor och stora blad af träd, i stället för ett

vanligt halmtak.

December.

Den 10. Jag ansåg nu min grotta vara i ordning,

då hastigt en stor myckenhet jord nedrasade uppifrån,

förmodligen emedan jag hade utvidgat den för mycket.

Jag blef häftigt förskräckt häröfver, ty om jag då

befunnit mig på stället, skulle jag troligen aldrig kommit

i behof af någon dödgräfvare.

Det kostade mig mycken möda, att reparera denna

skada, hvarförutan jorden måste bortföras; men af vida

större vigt var det, att stödja hvalfvet, till

förekommande af framtida olyckor i denna väg.

Den 11. Jag böljade nu arbeta derpå och inpassade

två pålar mellan tvänne brädstycken, för att sålunda

uppehålla hvalfvet. Sedermera ditsatte jag ännu flera

pålar, och inom en vecka var min grotta åter i

fullkomlig ordning. Som påiame deijemte stodo i en rad,

Renade de mig på samma gång till skiljevägg.

Den 17. Ifrån denna dag ända till den 20 satte

jag upp hyllor mot väggen, och slog jag dessutom in

spikar i pålarna, för att derpå kunna upphänga ett och

annat. Nu böljade det inre af min boning fö ett

ord-nadt utseende.

Den 20. Jag bar in alla mina skräpsaker i grottan,

möblerade min boning och hopfogade några bräder till

ett köksbord, för att på detta kunna tillreda mina

matvaror. Bräderna böljade nu på att bli sällsynta, hvarför

jag icke gjorde något mera bord.

Den 24. Det regnade hela dygnet om, hvarför jag

stannade hemma.

Den 25. Regnet fortfor.

Den 26. Det regnade icke; jorden var friskare och

herrligare än förut.

Den 27. Jag sköt en ung get, och sårade en annan

i foten, så att jag kunde fånga den och föra den hem

till mig. Så snart jag hemkommit, spjälade jag benet.

Anmärkning. Jag fortfor att vårda djuret med

sårdan omsorg, att det snart alldeles tillfrisknade.

Småningom blef det tamt och betade på gräsmattan, utanför

min boning, utan att vilja fly från mig. Nu först böljade

jag tänka på att uppföda tama djur, för att icke komma

i saknad af lifemedel, när mitt krutförråd en gång tan

git slut.

Den 28, 28 och 30. Stark hetta, utan blåst,

hvar-före jag icke kunde gå ut förr än på qvällama. Jag

begagnade denna tid, att ordna alla mina effekter hemma.Januari 1660.

Den 1. Hettan fortfor ännu att vara tryckande.

Jag använde derföre morgnar och qvällar till min jagt,

och hvilade mig under den öfriga delen af dagen.

Se-dan jag på aftonen inkommit i en dal, upptäckte jag

en ansenlig mängd bockar, hvilka likyäl voro särdeles

vilda, och icke läto mig komma dem nära. Jag beslöt

nu att, om mögligt, inöfva min hund till jagt efter dem.

Den 2. 1 denna afeigt tog jag honóm följande

morgon med mig, och hetsade honom på boekame; men till

min förvåning samlade de sig allesammans mot honom,

hvarför han icke vågade sig på dem.

Den 3, Jag befästade ytterligare min förskansning,

eller mur, emedan jag ännu ständigt fruktade för ett

öfverfall.

Anmärkning. Emedan denna stängsel förut blifvit

beskrifven, utesluter jag här allt ordande derom, men

ber endast läsaren besinna, alt jag ieke behöfde mindre

tid, än från den 3 Januari till den 14 April, för att

fullborda och fullkomna den, ehuru den endast hade en

utsträckning af 24 famnar.

Sedan den kommit i ordning, och yttersidan blifvit

beklädd med torf, för att dölja den, tror jag fullt och

fast, att, om någon händelsevis landat vid ön, han icke

skulle gissat till en boning derinnanför. Det var också

min stora lycka, att jag så gjorde, efter hvad man i det

följande skall få se. Hvar dag gick jag på jagt, och

gjorde min rund i skogen, såvida icke väderleken tvang

mig att vara hemma; och vid dessa utflygter upptäckte

jag nästan ständigt någonting nyttigt. Sålunda fannjag isynnerhet ett slags dufvor, hvilka ieke, lika

skogs-dufvome, byggde sina bon i träden, utan i bergsskrefvor.

Jag tog några af deras ungar, och det lyckades mig att

uppföda och tämja dem. Men sedan de fött förstånd

på nacken, flögo de sin kos, troligen af brist på passande

föda. Emellertid hittade jag ofta på dylika bon och tog

bort ungarna, ty deras kött rar förträffligt.

Under mina hushållsgöromål märkte jag1 att flera

saker fattades mig, till hvilkas förfärdigande jag i

början ansåg mig oskicklig, såsom äfVen vair förbållandet

med många. Så t. ex. kunde jag aldrig fö ett föt för*

digt ända till bandningen.

Efter hvad jag förr nämnt, hade jag tvenne ankare,

men äfven med dessa mönster, kom jag icke ett steg

längre, ehuru mina försök fortsattes under flere veckor.

Det ville aldrig lyckas mig att sammanfoga laggame

kring bottnen, så att de höllo tätt.

Yidare var jag illa deran med \jus och måste för

det mesta bege mig till sängs, så snart det bKfvit natt,

hvilket vanligen inträffade omkring klockan sju. Jag

ihogkom härunder ofta den vaxkaka, af hvilken jag fö*

bricerade ljus under mina äfventyr i Afrika; men

hvari-från skulle jag nu taga vax?

Min enda utväg bestod således deri, att jag gömde

fettet efter de dödade gettema och derefter gjorde mig

en lerskål, hvilken jag torkade i solen och försåg med

en veke af dref, bvarigenom jag fick ett slags lampa,

som likväl lyste mycket dunklare än ett vax- eller

talgljus.

Under iordningställandet af mina effekter, hittade

jag på den Ulla, förut omnämnda säcken med kom, somblifvit medtaget för hönsen om bord på det förolyckade

fartyget. Den lilla Återstoden af säden var emellertid

så uppblandad med sådor oeb dam, att jag endast be»

höll påsen ooh slog ut innehållet yid foten af klippan,

p& ena sidan af bålverket.

Detta hände kort före det starka regnet, och jag

gaf så litet akt derpå, att jag icke en gång mindes hyar

jag slagit ut komet

Efter yid pass en månad varseblef jag några gröna

strån skjuta upp ur jorden, ooh menade det vara någon

för mig obekant växt; men hur mycket förvånades jag

icke, då jag en tid derefter såg tio till tolf koraax, så

gröna och fullkomliga, man i Europa, ja till och med

i England, kan finna dem.

Det är mig omöjligt, att skildra min förvåning

och glädje vid detta tillfälle. Ända till detta

ögonblick hade ioke någon religiös princip legat till grund

för mitt görande och låtande, ooh utomdess bekymrade

jag mig föga om religiösa ämnen, emedan jag^ansåg, allt

som händt mig endast för ett händelsernas verk, eller

som man lättsinnigt plägar uttrycka sig, en ödets nyck

utan att göra mig mödan eftersinna försynens ändamål

och den visa ordning, som råder i alla jordiska ting.

Men då jag såg kora växa under ett himmelsstreck,

som, efter hvad jag trodde mig veta, icke egnade sig

till detta sädesslag, och dessutom icke i första böljan

kunde förklara, hur det kommit dit, greps jag af en

sällsam förundran, och böljade inbilla mig, att Gud på

ett underbart sätt, utan medverkan af något trö, låtit

dessa korastånd uppskjuta ur jorden, endast och allenast

till mitt lifsunderhåll i denna ödemark.

Detta rörde mitt bjerta, jag utgjöt tftrar och bör*

jade önska mig lycka till ett sådant, för min skull

tillkommet underverk; men allramest förvånadas jag likväl

vid åsynen af några andra, längs efter klippan växande,

strån, hvilka syntes mig vara ris, det de äfven i sjelfva

verket voro, emedan jag haft tillfälle se denna växt

under mitt vistande på Afrikanska kustm.

Nu tackade jag försynen, icke allenast för dessa

gåfvor, utan var äfven fullt och fast öfvertygad, att dess

välgörande frikostighet skulle sträcka sig än längre. Jag

genomströfvade derför på nytt de redan af mig kända

delame af Ön, snokade i alla vrår och vinklar samt

undersökte foten af hvaije klippa, i hopp att upptäcka

ännu flere dylika plantor; men naturligtvis fann jag inga.

Slutligen kom jag ihåg, att jag just på detta ställe

tömde ur påsen med komafskrädet, ooh tron på ett

underverk böljade ansenligt ge med sig; jag måste till och

med bekänna, att min religiösa tacksamket för

Skaparens omvårdnad nära nog upphörde i samma ögonblick,

jag upptäckte det naturliga sammanhanget med denna

tilldragelse. Och likväl var den så öfverraskande, att

den till icke mindre grad påkallade min tacksamhet, än

om den varit följden af ett underverk.

Yar det då icke i sjelfva verket lika så mycket en

Försynms skickelse, att dessa tio dier tolf kom blifvit

oskadade, under det att råttorna ätit upp alla de öfriga,

som att jag tömde den på ett ställe, hvilket skuggades

af en hög klippa, der de snart kunde slå rot, under det

de denna årstid på hvaije annat ställe skulle ha

förtorkats af solen och derigenom blifvit obrukbara?

*

15.

Orkanen.

Man kan lätt föreställa sig, med hvilken omsorg

jag på behörig tid (som inföll mot slutet af Juni)

insamlade skörden efter denna säd. Jag gömde det minsta kom,

i afsigt att utså allt, för att med tiden, som jag

hoppades, skörda så mycket, att jag deraf kunde göra mig

bröd. Fyra år åtgingo likväl, innan jag tillät mig

använda den till sådant bruk, och till och med då

hushållade jag ganska sparsamt med min säd. Jag var på

sätt och vis tvungen dertill, emedan jag hade valt orätt

tid för mitt första utsäde, i det jag sådde straxt före

den torra årstiden, hvarigenom det till det mesta gick

förloradt. Längrp fram skall jag återkomma härtill.

Utom detta kom, skördade jag tjugu till trettio risax,

hvilka jag lika omsorgsfullt gömde i och för samma

ändamål, nemligen för att baka bröd och tillaga åtskillig

annan spis deraf. Jag hade hittat på ett sätt att baka

bröd utan ugn, änskönt jag sedermera byggde mig en

sådan. Emellertid återvänder jag nu till min dagbok.

Under dessa fyra månader arbetade jag oupphörligt

på afstängningen kring min boning. Den 14 April

tillbommade jag den dittills lemnade öppningen på

densamma, emedan jag, för att komma in, icke ämnade

begagna en dörr, utan en stege, på det att intet yttre

tecken skulle förråda min boning.

April.

Den 16. Jag fulländade min stege, hvilken jag

begagnade på följande sätt: jag steg först upp till öfre

kanten af muren, drog sedan stegen efter mig, och satte

den på inre sidan.

Dagen efter sedan jag slutat detta göromåi, voro

alla mina arbeten att nära förstöras, och sjelf undgick

jag med möda döden.

Dermed hängde det sålunda tillsammans: Jag var

just sysselsatt bakom tältet, vid ingången till grottan,

då jag på en gång intogs af den grufligaste ångest,

genom en i sanning fasansfull tilldragelse. Ifrån taket till

min grotta och ifrån sidorna af det bakom min boning

belägna berget, nedrasade nemligen en ansenlig mängd

jord, och tvänne af de starka pålame inuti grottan

brakade förfärligt

Jag blef utomordentligt förskräckt, men som jag

icke anade rätta orsaken "till detta buller, trodde jag,

att taket i grottan störtat in, liksom det händt en gång

förut.

Af fruktan att bli lefvande begrafven, sprang jag

till stegen och klef öfver muren, emedan jag redan i

andanom såg klippan falla öfver mig.

Jag hade knappast kommit ner på andra sidan, då

jag fann en jordbäfning vara orsaken till denna händelse.

Marken, på hvilken jag stod, darrade trenne gånger efter

hvarandra, med en mellantid af vid pass åtta minuter,

och dessa jordstötar voro så häftiga, att de skulle skakat

det största hus.Ett utomordentligt stort klippstycke nedstörtade från

ett, ungefär en half mil från mig nära yid hafvet

beläget, berg, och föll med så förfärligt dån i vattnet, att

jag aldrig förr hörts något dylikt. Äfven oceanen syntes

upprörd och, efter hvad jag tror, måste stötarna hfrfva

varit mycket starkare der än på ön.

Jag hade hvarken upplefvat eller ens hört talas om

s&dana naturhändelser, och blef derföre så utom mig,

att jag stod qvar på samma punkt, liksom jag varit död

eller förstenad.

Jordskakningame retade mig till kräkning, liksom

gungningame af ett fartyg. Men bullret af den

nedstörtande klippmassan väckte mig ur denna domning

och uppfyllde min själ med fasa.

Då den tredje jordstöten var förbi, och någon tid

förflöt, utan att jag vidare oroades, böljade jag åter fotta

mod, ehuru jag ännu icke vågade gå tillbaka öfrer muren.

Jag nedsatte mig på marken, otröstlig och djupt

bedröfvad, emedan jag alls icke visste, hvad jag skulle

besluta eller ta mig till.

Under dessa ögonblick bade jag ingen enda

allvarlig religiös tanke, så när som på den vanliga, utnötta

formeln: Herre, förbarma dig öfver mig! Men äfven denna

begagnade jag icke mera, sedan foran väl var förbi.

Medan jag befann mig i detta läge, blef jag varse,

att himlen mörknade och öfverdrogs med moln, och den

efterhand tilltagande blåsten öfrergick inom en half

timma till en förfärlig orkan.

Plötsligt betäcktes hafvet med skum, vågorna

öfver-sköljde stranden och stora träd upprycktes med rötterna,

korteligen, naturen var i uppror. Ovädret räckte näratre timmar, hyarefter det småningom aftog. Efter ännu

trenne timmar rar allt åter lugnt och ett stridt regn föll.

Jag låg ännu utsträckt på marken, tillintetgjord af

förskräckelse och oro, men kom slutligen på den tanken, att

orkanen jemte regnet yoro fö\jder af jordbäfningen; denna

måste således vara förbi, hvarföre jag alltförväl kunde

återvända till grottan. Denna tanke liftade på nytt

mina slocknade lifsandar, och dertill påskyndad af

regnet, dröjde det icke länge, förr än jag satt under mitt

tält. Stormen skakade likväl tältet till den grad, att

jag fruktade det skulle omstörta, hyarföre jag såg mig

tvungen gå in i grottan, ehuru jag ännu darrade af

ångest vid tanken, att den Ttunde rasa in öfrer mig.

Det häftiga regnet gaf anledning till ett nytt arbete

för mig, eller anläggningen af en ränna midt igenom

min fästningsvall, emedan jag annars skulle ha blifnt

öfversvämmad af vattnet.

Sedan jag dröjt någon tid i grottan, utan att

för-spöija nya stötar, blef jag något lättare om hjertat, och

för att stärka min kropp, som var i stort behof deraf,

tog jag mig en klunk rom; till mer ansåg jag mig

icke ha råd, ty jag hushållade högst sparsamt dermed,

väl vetande, att när den en gång var utdrucken, skulle

jag ej vara i stånd att förskaffa mig något nytt förråd.

Regnet fortfor hela natten och den derpå födande

dagen, hvarigenom jag hindrades från att gå ut. Sedan

mitt sinne blifvit lugnare, böljade jag öfrerlägga, hvad

parti jag för framtiden skulle taga.

Emedan ön var utsatt för jordbäfrdngar, trodde jag

mig icke längre böra bo i en håla, utan tänka på

uppbyggandet af en hydda på en öppen plats, hvilken jag,m

till min Säkerhet, äfven ville omge med en mur. Ty

stannade jag qvar, var jag siker, att förr eller sednare

bli lefvande begrafven.

Dessa betraktelser föranledde mig, att genast flytta

tältet från dem närvarande ställe, alldeles midt under

ett hotande berg, som troligen skulle krossa det vid

nästa jordskalf.

Under de påföljande tvenne dagame funderade jag

ieke på någonting annat, ån hvart jag skalle förflytta

min boning.

Fruktan att lefvande uppslukas af jorden, lät mig

icke sofva i fred, och ångesten, att nödgas tillbringa

natten på fria fältet, var icke mindre stor. När

jagilik-väl såg mig omkring och fann den sköna ordning, som

rådde öfverallt hos mig och deijemte besinnade, hur

tryggad jag nu vore för allt yttre våld, kände jag den

största obenägenhet för hvarje flyttning.

Få samma gång insåg jag, att utförandet af en

sådan plan skulle medtaga mycken tid för mig, och att

jag, i trots af hvaije fara, måste stanna qvar, intilldess

jag fött min nya hostad i ordning och gjort den säker

för hvaije öfverrumpling.

Detta beslut lugnade mig för någon tid, och jag

bo-slöt gå till verket med den största flit, samt allraförst

uppföra en vall, alldeles lika med min närvarande, innan

jag flyttade mitt tält. Yi hade då den 21 April.

Den 22. Genast från denna dag var jag betänkt

på utförandet af min plan, men det felades mig verktyg.

Jag hade väl trenne stora bilor och flera små yxor

(hvilka vi medtagit för handeln med negrerna); men

som jag redan användt dessa under en längre tid, vorode allesammans slöa oeh fulla med hugg. Visserligen

hade jag en slipsten, men saknade doremot en

inrättning för dess kringvridande under slipningen.

Sättet att aflvjelpa denna sista svårighet, kostade

mig icke mindre bryderi, än en statsman erfar vid lös*

ningen af ett inveckladt politiskt problem, eller en

domare yid afgörandet af en rättsfråga, hyarpå ett

men-niskolif beror.

Slutligen hittade jag pä ett slags hjul, som

förxne-delst ett snöre kunde kringvridas genom trampning,

hyarunder jag fick båda händerna fria.

Anmärkning. Jag hade i England aldrig sett, eller

ätminstone icke gifvit akt pä, denna mekaniska

inrättning, ehuru jag sedan fann, att den der yar i allmänt

bruk. Utomdess yat min slipsten mycket stor och tung,

och det gick ät en hel yeoka, innan jag fick den riktigt

i ordning.

Den 28 och 29. Under dessa båda dagar slipade

jag alla mina verktyg, hvarvid jag hade anledning att

finna mig belåten med min idé*

Den 30. Som jag redan länge hade märkt, att mitt

brödförråd mycket minskades, anställde jag en noggrann

beräkning öfver återstoden, hvaraf jag, ehuru med tungt

hjerta, fann mig föranlåten, att inskränka min dagliga

portion till en enda skorpa.

Maj.

Den 1. Då jag tidigt på morgonen såg utåt hafvet,

upptäckte jag ett ovanligt föremål, som låg på stranden»

och liknade ett fat. Sedan jag gått närmare, såg jagmin gissning besannad, och varseblef utomdess flere

spillror efter vårt fartyg, som af den sista orkanen blifvit

kastade i land. Jag vände mina blikar på skelettet

efter det fordna fartyget och tyckte det höja sig mer

ttn vanligt öfver vattnet.

Nu undersökte jag fatet ooh fann, att det innehöll

krut, som likvid blifvit till den grad skadadt af vattnet,

att det utgjorde endast en stenhård massa. Icke desto

mindre rullade jag det tills vidare uppåt stranden och

begaf mig derefter så nära som möjligt intill vraket,

för att taga det i närmare skärskådande.

Det hade betydligt förändrat sin ställning, ty fören,

som förut legat nersjunken i sanden, hade höjt sig

åtminstone sex fot öfver vattnet, hvaremot aktern, som

ännu höll ihop sista gången jag var om bord, nu blifvit

krossad och bortförd af vågome.

Bakom vraket hade hopat sig en så oerhörd mängd

af sand, att, då jag förr måste simma till fartyget, kunde

jag nu gå torrskodd ända fram till detsamma.

*

16.

Drömmen.

Jag öfverraskades i början häraf, men gissade snart,

att jordbäfningen vore orsaken härtill; och som fartyget

härigenom splittrats än mera, anlände dagligen flera

föremål, som blifvit vågornas rof, men af vinden efterhand

fördes i land. Detta gaf mig emellertid anledning, att

ieke m«m tänka på flyttningen af min bostad, utan

grubblade jag i stället på utvägar att komma in i

ferty-get, hvilket utan tyifvel skulle möta stora svårigheter,

emedan det blifvit nära nog öfverhöyt af sand.

Som erfarenheten likväl lärt mig, att aldrig

misströsta, beslöt jag, att lossa så många stycken som

möjligt af vraket, i öfvertygelse, att allt hvad jag sålunda

fick, skulle komina mig mycket vål till pass.

Den 3. Jag började med att såga af en tvttrbalk,

som understödde däcket nära vid skansen; och då jag

slutat dermed, undanskottade jag så my cket som möjligt

af sanden, , som hopat sig på högsta delen. Möden

inföll bärunder och tvang mig att åter bege mig i land.

Den 4. Jag gick ut att fiska, men fiok icke någon

fisk, som jag tilltrodde mig kunna åta. Ledsnande vid

detta tidsfördrif, ämnade jag just upphöra, då jag drog

npp en liten delphin. Jag hade af kabelgam förfärdigat

mig en lång metref, samt gjort mig krokar så godt jag

kunnat. Nu fick jag mycket fisk, åtminstone alldeles

tillräckligt för mig. Jag lade dem i solen och åt dem

torkade.

Den 5. Nästan - hela dagen var jag sysselsatt vid

fartyget, på hvilket jag afsågade tvänne tvärbalkar och

lösgjorde trenne furubräder, hvilka jag sammanband för

att låta dem föras i land af-floden.

Den 6. Jag fortsatte mitt arbete på vraket och

lossade i synnerhet en stor mängd bultar och annat jem.

Detta var ett svårt arbete, och då jag kom hem, kände

jag mig så trött, att jag så när förlorat lus tern, att

återvända till fartyget.1X8

l)en 7. Jag gick icke dess mindre till vraket, men

icke för att arbeta. Nu fann jag, att det sänkt sig

genom sin egen tyngd, sedan tvärbalkame blifvit

ituså-gade, och att flere delar tycktes vilja lossna. Nedre

rummet hade en sä stor spricka, att jag kunde se in i

det, och var det nästan fullt med sand och vatten.

Den 8. Denna dag medtog jag en hoft&ng, i afsigt

att fä loss däcket, som nu var alldeles fritt frän sand.

Tvänne bräder fördes i land af floden, och tången lät jag

vara qvar till dagen derpå.

Den 9. Jag begaf mig åter om hord och gjorde,

med tillhjelp af min jemstör, en öppning i skrofvet

Dervid upptäckte jag flere fat och en tacka med engelskt

bly, som jag sköt hit och dit, utan att kunna medtaga,

emedan den var alldeles för tung.

Den 10—14. Alla dessa dagar begaf jag mig till

vraket och hemtade flere plankor, tillika med två till tre

centner jemgods.

Den 15. Jag tog med mig tvenne yxor, för att

försöka, om jag icke kunde hugga af ett stycke af

blytackan, men detta lyckades mig icke, emedan vattnet stod

halfannan fot öfver densamma

Den 16. Under hela den föregående natten hade

det blåst skarpt, och vraket tycktes ha lidit mycket af

vågorna. Jag fick emellertid icke tillfälle att gå om

hord, ty jag hade uppehållit mig för länge i skogen med

att fånga dufvor.

Den 17. Jag varseblef några spillror, som blifvit

uppkastade på stranden ungefär två mil från mig. Då jag

närmare undersökte dem, fann jag dem vara delar af

gal-lionen, men mycket för tunga, för att kunna medtagas,

Robimon 8Den 24. Denna dag lyckades jag åtkomma några

tunnor och tvänne matroskistor, hvilka jag lät föras i

land af floden.

Yinden rar likväl emot, och tillfölje deraf bergade

jag endast några plankor och en tunna med fläsk, som

blifrit alldeles förderfvadfr af vattnet

Nu hade jag samlat tillräckligt med timmer, plankor

och jemgods, för att kunna .bygga en bastant farkost,

endast jag vetat, huru jag skulle burit mig åt dermed.

Det hade också lyckats mig, att än här, än der rafsa ihop

enskilda stycken af blyplåtar, inemot hundra sk&lpund.

Juni.

Den 16. Då jag gick ned till stranden, såg jag för

första gången en sköldpadda. Det hörde likväl till min

otur, att jag nu först gjorde denna upptäckt, ty de voro

ingenting mindre än sällsynta vid ön. Jag hade

nem-ligen endast behöft gå till andra sidan af densamma, för

att fä se hundratals af dessa djur, att döma efter hvad

som sedan hände mig.

Den 17. Jag använde denna dag på tillredningen

af min sköldpadda, i hvilken jag fann sextio ägg. Hennes

kött fann jag smakligare och angenämare än något

köttslag, som jag förut ätit, isynnerhet sedan jag kommit

till ön, der jag måst inskränka mig till de af mig fällda

getter och foglar.

Den 18. Det regnade hela dagen, hvårföre jag

stannade hemma. Regnet föreföll mig kallt, otfhjag frös,

hvil-ket var något utomordentligt under detta himmelsstreck.

Den 19. Jag mådde särdeles illa, och hackade

tänderna af köld.

\Den 20. Under hela natten fiek jag ieke en enda

blund i mina ögon, utan hade feberrysningar och

huf-vudvärk.

Den 21. Jag kände mig allt sämre och förskräcktes

vid tanken, att bli riktigt sjuk och nödgas umbära ail hjelp.

För första gången, alltsedan stormen under resan

från Hull, bad jag till Gud; men jag visste knappt hvad

jag sade, ty mina tankar voro förvirrade.

Den 22. Jag mådde något bättre, men oroades ännu

af tanken på min sjuklighet.

Den 23. Mitt tillstånd blef åter sämre och jag kände

rysningar samt plågades af en häftig hulvudvärk.

Den 24. Denna dag mådde jag något bättre.

Den 25. Häftig feber; under anfallet, som räckte

sju timmar, kände jag skiftevis hetta oeh köld, men föll

slutligen i en mattande svettning.

Den 26. Jag kände mig betydligt bättre, och som

jag icke hade några lifsmedel, tog jag min bössa, men

märkte att jag blifvit mycket svag. Jag sköt emellertid

en get, hvilken jag med stor svårighet släpade hem;

hvar-efter jag genast stekte mig några bitar, ehuru jag långt

heldre kokt dem, för att erhålla en god soppa. Men

der-till fattades mig kokkärl.

Den 27. Febern återkom med sådan häftighet, att

jag låg hela dagen till sängs, utan att äta eller dricka.

Vatten önskade jag mig mycket, men var för svag, för

att hemta det

Jag anropade ånyo Gud, men i ett oredigt

själstillstånd, och då jag sedan, återkom till förnuft, visste jag

ioke en gång, på hvad sätt jag skulle ställa mina ord

till lifvets herre.Jag låg utsträckt på sången, och ropade blott den

ena gången efter den andra: “Herre i himmelen se ned

till mig! Herre förbarma dig öfrrer mig!“ Troligen hade

jag fortfarit dermed under flere timmar, till dess jag,

alldeles utmattad, föll i en djup sömn, som räckte långt

inpå natten.

Nu erfor jag en stor lättnad; men jag yar mycket

matt, och kände en brännande törst. Bom det likväl

icke fanns något vatten i hela min boning, nödgades jag

ligga qvar i sängen till påföljande morgon. Jag

insomnade på nytt, men hade derunder följande förfarliga dröm:

Det föreföll mig, som låg jag på marken, utanför

muren, och precist på samma ställe, der jag befann mig

under jordbäfningen. Hastigt varseblef jag en man, som

steg ned på jorden ur ett svart moln, under det eld och

lågor hvirflade omkring honom.

Ifrån hufvud till fot omgafs han af ett så bländande

ljussken, att jag icke förmådde fasta blicken på honom.

Hans hållning var fasaväckande, och jag finner inga ord,

för att beskrifva den. Då han satt foten på jorden,

tycktes hon mig darra, liksom under jordbäfningen, och

på samma gång genomkorsades luften af hvitgula blixtar.

Han gick fram till mig, liksom han velat döda mig

med ett långt spjut, som han höll i handen; men sedan

han stannat på en upphöjning bredvid mig, tilltalade han

mig med en så fruktansvärd röst, att hela min kropp

skakades af fasa.

Jag kommer icke ihåg mer, än dessa förfarliga ord:

“emedan alla dessa händelser icke kunnat beveka dig

till ånger, så skall du dö.“ Dervid tyckte jag honom

höja spjutet, för att mörda mig.fr

Den, som läser denna berättelse, må ioke vänta en

beskrifoing på min c^jupa förskräckelse under denna syn;

jag försporde till och med kroppsliga smärtor och förmår

lika litet skildra intrycket på min själ, sedan jag vaknat

och Hunnit det endast hafva varit en dröm.

Jag hade förlorat Ghid i mitt hjerta, och alla min

förs goda lärdomar hade utplånats under de åtta år, jag

tillbragt på sjön ibland menniskor, hvilkas vrånghet och

sedeslöshet uppnått en lika hög grad som min.

Också kan jag ieke påminna mig, att jag en énda

gång under hela denna tid haft en enda tanke på Ghid,

eller ens velat blicka i mitt inre, för att eftersinna min

vandeL

Utan att vilja det goda, utan medvetande af det

onda jag gjorde, var jag försänkt i en slags andlig

för-soffring, och hade jag lika litet moraliskt värde, som

den mest förhärdade, lättfördige och gudsförgätne af våra

ejömän, den der hvarken anar eller fruktar verldames

Herre under föran, eller egnar honom ett tacksamt lyerta

sedan den blifvit öfverstånden.

Ifall läsaren ville erinra sig den redan berättade delen

af min historia, skall han förr tro mig, när jag

härför-utan tillägger, att jag icke en enda gång under det myckna

elände jag dittills varit underkastad, föll på den tanken,

att det kunde vara Herrans hand, som så tungt hvilade

på mig, till rättvist straff för mina förbrytelser, mitt

motspänstiga uppförande mot min för, mina många

närvarande synder eller, egentligen, för hela min straffbara

vandeL

Under min olyckssaliga förd till Afrikanska kusten

tänkte jag hvarken på hvad som skulle bli af mig, ellerönskade jag mig ens Guds beskydd under de farligheter,

hvilka tvifvelsutan skulle möta mig i ett land, uppfylldt

af vilda mennisker och djur.

*

17.

Bibeln.

Då den portugisiska sjökaptenen så menniskovänligt

och välviljande upptog mig i öppna sjön, rörde sig icke

inom mig den minsta känsla af tacksamhet.

Vid mitt andra skeppsbrott, sedan jag lupit fara att

omkomma under mina ansträngningar att nå land, kände

jag lika så litet till samvetsqval, som jag betraktade

denna händelse för ett himmelens straff, utan tyckte jag

mig endast vara en usel, till olyckor och elände född

varelse.

Det är visserligen sannt, att, då jag kom i land och

fann mig vara den enda räddade af hela

skeppsbesättningen, föll jag i en slags andlig förtjusning, hvilken,

helgad af Guds nåd, kunnat leda mig till en uppriktig

tacksamhet; men denna hastiga rörelse försvann med

blixtens hastighet, och upplöste sig i den allt omfattande

glädjekänslan öfver min räddning, utan att jag dervid

tänkte på Försynens utomordentliga godhet, som lät mig

ensam behålla lifvet, på samma gång den fråntog det

alla de andra. Jag gjorde mig således icke en gång

frågan, hvarföre himmelen förbarmat sig öfver mig.

Min glädje var af samma natur som sjömännens,

hvilka, sedan de efter ett skepssbrott lyckligen kommit

i land, "genast dränka minnet deraf i en bål punsch och

sålunda glömma faran i samma ögonblick den blifvit

öfverstånden. Hela mitt lefuadslopp var en trogen kopia

af denna bild!

Till och med sednare, när nödtvungna betraktelser

lärde mig inse min belägenhet och yisade mig, på

hvil-ken förfärlig, från hvaije menskligt umgänge afskild

uppehållsort jag blifvit slungad, samt i hyilket lyelplöst

tillstånd jag der befann mig, utan allt hopp om

framtida räddning, försy ann genast h varje smärtsam känsla,

så snart jag endast förutsåg möjligheten att frälsa mig

ifrån hungersdöden.

Derföre kände jag mig äfven småningom allt mer

försonad med mitt öde, och började ifrigt sörja för mitt

lifeuppehälle, långt ifrån, att vara bekymrad öfver min

belägenhet, såsom öfver ett himmelens beslut, och att i

den finna ett rättvist straff. Dylika tankar funno aldrig

insteg hos mig.

När jag såg mitt kom böija gro, inverkade detta

på sätt och vis på mina bättre känslor, och rörde mig

äfven utomordentligt, så länge jag nemligen ansåg det

för ett himmelens under; men med upphörandet af denna

föreställning, försvann äfven intrycket deraf.

Få samma sätt förhöll det sig med jordbäfoingen,

ehuruväl ingenting i sig sjelf kunnat vara förfärligare

och mera egnadt att leda "menniskans tankar på en

högre osynlig makt, från hvilken dylika stora

tilldragelser allena kunde utgå.

Den första förskräckelsen var likväl knappt förbi,

då äfven dess intryck på mig upphörde; jag tänkte hvar-ken på Gud eller Hans domar, utan såg i ftllt endast en

ödets skickelse.

Men, när jag insjuknade och dödens fasor småningom

framställde sig, när mitt sinne krossades af sjukdomens

lidanden, och min kropp yar utmattad af febem, då vak-*

nade äfven slutligen mitt länge slumrande samvete; jag

återblickade på mitt förflutna lif, hyars yrånghet

föran-ledt den gudomliga rättvisan att pålägga mig en sådan

tuktan, och behandla mig på ett, som det syntes, så

grymt sätt.

Af dylika betraktelser plågades jag redan under

andra eller tredje dagen af mitt illamående, och under

feberns och samvetsqvalens häftighet, aflockade de mig

några ord, som liknade en bön till Gud. Jag kan

likväl icke säga, att jag bad med värma och förtroende,

utan yar det fastmera endast nödens och

förskräckelsens utrop.

Förvirringen i min själ, mina inre förebråelser, den

fasansfulla tanken, att nödgas dö i en så usel

belägenhet, tillika med den utomordentligaste fruktan, förryckte

min hjema. Under detta själens uppror visste jag icke

hvad jag sade, ehuru jag troligen yttrat mig på

föl-jände sätt:

“Herre Gud! hvilken usel varelse jag är! Ifall jag

nu insjuknar, måste jag dö utån all bjelp! O Gud! hvad

skall det väl blifva af mig?“ Nu gret jag bittra tårar,

och det dröjde länge, innan min häftiga sinnesrörelse

åter lade sig. . x

Hur lifligt ihågkom jag icke nu min förs goda

lärdomar och hans profetia, att Gud, i föll jag utförde mitt

dåraktiga förehafvande, skulle neka mig sin välsignelse,och jag en ftjelplös framtid finna tillfälle nog, att

efter-mnna mitt föraktande af hans faderliga råd.

*Nu, min goda far*, utropade jag med hög röst,

*nu hafva dina ord gått i fullbordan; Guds straffande

hand har nått mig, ingen hör mig, ingen bistår mig.

Jag har misskändt försynens stämma, som så

godhets-fullt lät mig födas i en samhällsklass, der jag kunnat

lefva nöjd och lycklig; men jag ville icke förstå det,

jag trodde icke mina föräldrar, när de skildrade

fördelame af denna min belägenhet*

*Då jag lättsinnigt öfvergaf dem, greto de öfver

min dårskap, och nu gråter jag, öfvergifven af hela

verl-den, öfver följderna af denna dårskap!*

*Jag försmådde deras hjelp oeh understöd, då de

ville förskaffa mig en lycklig ståndpunkt i verlden; nu

deremot måste jag strida mot svårigheter, öfver hvilka

naturen sjelf knappast skulle segra; och derunder felas

mig hjelp, råd och bistånd!*

Slutligen utropade jag ännu en gång: *Herre bistå

HÚg* ty jag är i stor nöd!*

JDetta var, om jag så för säga, den första bön, som

gått öfver mina läppar under många år. Jag

återvänder nu till min dagbok.

Den 28. Sömnen hade vederqvickt mig, och som

febern deijemte var förbi, steg jag upp. Yäl hade min

förskräckelse öfver drömmen gifvit sig något, men då

jag besinnade, att febern kunde återkomma följande

dagen, ansåg jag mig böra begagna det närvarande

ögon-blieket, till beredning af någonting vederqvickande

Under den väntade sjukdomens timmar.Först och främst fyllde jag en stor fyrkantig flaska

med vatten, och ställde den på bordet, nära intill

sän-gen, hvarvid jag slog några jumfrur rom i vattnet, för

att göra det mer stärkande.

Jag tog derefter fram ett stycke getkött och rostade

det öfver elden, men kunde icke förtära mera än helt

litet Sedan gick jag ut, för att förströ mig något; men

jag var mycket svag och nedslagen; mitt l\jerta blödde

vid tankep på min olyckliga belägenhet och deijemte

fruktade jag för mina förestående lidanden.

På aftonen tillredde jag min qvällsvard, som bestod

af trenne sköldpaddsägg, hvilka jag gräddade i askan«

Så mycket jag kan påminna mig, var detta den enda

måltid, hvartiU jag dittills utbedt mig himmelens

välsignelse.

Sedan jag ätit, försökte jag ännu en gång gå ut;

men jag var så utmattad, att jag knappast förmådde

bära bössan, utan hvilken jag aldrig lemnade min

bokstad. Jag kom också icke långt, utan nedsatte mig på

marken och såg utåt hafvet, som var alldeles lugnt.

Under det jag satt der så, genomkorsades mitt hufvnd

af besynnerliga tankar.

Hvad är då, tänkte jag, jorden och hafvet, hvilka

jag redan sett under så många himmelsstreck? Hvaraf

är då allt detta skapadt? Hvilka äro alla de tama eller

vilda, menskliga eller cjjunska varelserna? Hvanfrån

leda vi väl vårt ursprung? Troligen äro vi allesammans

kallade i lifvet af någon obekant makt, som dertill

skapat jorden och hafvet, luften och himmelen. Men

hvilken är denna makt?*Härpå svarade jag mig sjelf, att Gud skapat allt

detta, hvarefter jag fortfor:

"Nåväl! men har nu Gud skapat alla dessa ting,

så leder och styr han väl äfven så väl dem, liksom allt

som kan hänföras till dem; ty det väsende, som kunde

skapa tingen, måste otvivelaktigt äga förmågan ooh

makten att regera dem efter sin vilja/"

Förhåller det sig likväl sålunda, så kan äfven

ingenting inträffa, utan att han förutsett och beslutat det.

Och kan ingenting inträffa, utan att han vet det, så vet

han äfven, i hvilken förskräcklig belägenhet jag är. Då

nu ingenting händer mot hans anordningar, har han

således befallt, att allt detta skulle vederfaras mig.

Det föll mig ingenting in, som kunnat afväpna en

enda af dessa slutföljder, och jag fick derigenom

öfver-tygelsen, att Gud anordnat alla mina missöden, och att

det var till följe af hans vilja, som jag blifvit försatt i

min närvarande fasansfulla belägenhet.

Häraf upprann omedelbart denna betraktelse:

"Hvar-före har Gud handlat så mot mig? Hvad har jag gjort,

för att förtjena allt detta?

Yid denna efterforskning böajade mitt samvete en

så allvarlig straffpredikan mot mig, liksom jag hädat

Gud; och jag tyckte mig höra en röst som sade:

"Olycklige 1 du frågar, hvad du gjort? Återblicka

en enda gång på ditt framfarna, straffvärda, utsväfvande

lif, och fråga så åter, ifall du har mod dertill, hvad du

gjort! Fråga fastmer, hvarför du icke längesedan blifvit

utstruken från jorden? Hvarför du ieke drunknade på

Yarmouths redd? Hvarför du icke"omkommit i striden,

när korsåren kapade ert fartyg? Hvarföre du på Afrikaskust icke blef uppäten af vilda djur, eller hår slukades

af vågorna, då hela den öfriga besättningen i dem funno

sin graf? Fråga dig allt detta, och våga dereffcer än en

gång utropa: *Hvad har jag gjort?*

Jag förkrossades af dessa betraktelser, ty jag hade

icke ett enda ord att invända. Sorgsen och nedslagen

reste jag mig upp, gick långsamt hem, och inträdde i

min boning, för att lägga mig; men min själ hade

blif-vit alldeles för mycket upprörd och lemnade mig ingen

ro att sofva.

Yårdslöst nedsatte jag mig på en stol och tände på

min lampa, ty natten var under tiden kommen.

Jag kunde icke väija mig från tanken på ett nytt

anfall af min sjukdom, men härunder föll det mig in,

att brasilianarn© icke nyttja annat än bara tobak för

alla sina sjukdomar, och att jag i en af mina koffertar

hade ett stycke tuggtobak, samt dessutom några gröna

blad af denna planta.

Jag gick nn till kofferten, eller fastmera himmelen

förde mig dit; fy jag fann på samma gång ett

botemedel för både själ och kropp.

Tobaken låg nämligen ibland de böcker, jag räddat,

oeb händelsevis framtog jag nn en af de förr omnämnda

biblame, hvilka jag ännu icke hade vidrört, dels af

likgiltighet, dels emedan min tid varit jemnt upptagen af

andra sysselsättningar. Så väl tobaken som bibeln lade

jag nu på bordet bredvid sängen.

Jag visste icke, huru jag skulle använda tobaken,

och om den skulle bota eller försämra min sjukdom;

men jag gjorde emellertid flere försök, liksom jag

beslutat, att den på ett eller annat sätt skulle hjelpa mig.Allraförst tog jag ett grönt blad i munnen, och

tuggade det; men härigenom blef jag snart yr i hufvudet,

emedan tobaken var stark, och jag ieke mycket van vid

den;, dereffcer gjorde jag en infusion på den med litet

rom, som jag lät stå några timmar, för att dricka ur

den, då jag gick till sängs; slutligen antände jag några

blad och höll ansigtet öfver röken, till dess den nästan

qväfde mig.

Under denna operation slog jag upp bibeln och

böljade läsa i den; men det ville icke gå, ty jag var,

som sagdt, alldeles yr i hufvudet.

I>e första ord jag läste voro följande: “Anropa mig

i nödens tid, så vill jag lyelpa dig, och du skall prisa

migl“

Dessa ord passade fullkomligt på min belägenhet

och gjorde äfven i första ögonblicket något intryck på

mig ehuru vida mindre, än som sedan blef fallet, ty

orden befrielse eller räddning, hade, om jag så vågar

säga, ingen klang för mig.

Detta var något, som läg så aflägset, och syntes

mig så omöjligt, att jag böljade tala liksom Israels barn,

när man lofvade dem, att de skulle fö äta kött. De

sade nemligen: “Förmår Gud duka ett bord midt i

ödemarken?“ Och jag sade: “Kan Gud sjelf befria mig ur

denna vistelseort?“

Och då hoppets stråle först många år derefter

började lysa mig, fingo dessa tvifvelsmål ännu ofta

öfver-hand. Icke dess mindre gjorde dessa ord i det följande

ett säardeles djupt intryck på mig, och jag öfvertänkte

dem ofta.Under tiden hade det blifvit sent, oeh tobaken gjort

mig sft tung i hufvudet, att jag blef sömnig; jag lftt der*

före min lampa brinna, i händelse jag skulle behöfra

något under natten, och begaf mig sedan till sängs.

Innan jag likväl lade mig, gjorde jag något, som

jag dittills ännu aldrig hade gjort, i thy att jag föll pä

knä bredvid sängen, oeh bad Gud om uppfyllandet af

Hans löfte att rädda mig, när jag i nödens stund anro*

pade Honom derom.

Efter denna ofullständiga oeh något kategoriska bön,

drack jag ur min infusion; men den smakade sft starkt

tobak, att jag hade största möda fft ner den.

Härpå lade jag mig, och kände i ögonblicket, hur

drycken steg mig ät hufvudet; men jag föll deijemte i

en så djup sömn, att jag icke vaknade förr, än nära kl.

tre föjjande eftermiddag, så myoket jag nemligen kunde

sluta af solens ställning; ja, jag tror nästan, att jag sof

hela den dagen, den derpå föy ande natten och en god

del af den andra dagen; ty annars begriper jag icke>

hur jag kunnat glömma en hel dag, hvilket jag några

år derefter fann vara händelsen.

Härledde sig denna irring derifrftn, att jag flere

gånger farit öfver samma streck, så borde jag ha glömt

mer än en dag. Så mycket är emellertid säkert, att jag

begick detta fel i räkningen, och att jag aldrig kunde

förklara, huru det uppkommit

Yare dermed huru som helst, när jag vaknade var.

jag fullkomligt stärkt, och äfven lynnet var bättre. Se*

dan jag stigit. upp, märkte jag, att jag mådde mycket

raskare, än qvällen förut; min mage var i godt stånd,och jag hade aptit; med ett ord, mitt sjukdomstillstånd

rar förbi.

Den 30. Detta yar min goda dag, på hvilken jag

icke kände till n&gon feber. Jag gick ut med min bössa,

men yandrade icke långt bort.

Härunder skjöt jag några sjöfoglar, som hade mycken

likhet med yildgäss, och bar hem dem, men kände ingen

lust att smaka på dem, utan åtnöjde mig med några

sköldpaddteägg, hvaraf jag befann mig särdeles väl.

På qyällen tillredde jag åter mina medikamenter,

emedan jag trodde dem ha yarit mig till nytta; men jag

tog emellertid mindre af infusionen än första gången, och

tuggade ingen tobak, samt undergick icke heller någon

rökning.

Dagen derefter, den 1 Juli, mådde jag icke alldeles

så bra, som jag hoppats; jag kände små feberrysningar,

hyilka likväl icke hade någonting att betyda.

Juli

Den 2. Åter begagnade jag mitt vedervärdiga

medikament, på de trenne första sätten, hvarförutan jag

fördubblade dosen af infusionen.

Den 3. Febern lemnade mig nu på fullt allvar. Jag

behöfde emellertid flera veckor för att återfå mina fordna

krafter. Under denna tillfriskningsperiod öfvertänkte jag

ofta de profetiska orden: “Jag skall hjelpa dig!“ Och "

omöjligheten af min befrielse inpräglade sig så djupt i

mitt hjerta, att den icke lemnade rum för något hopp.

Men under det jag sålunda förlorade modet, föll det mig

in, att jag så uteslutande sysselsatt mig med tankarna

på min räddning, att jag derföre misskände den nåd,som blifvit mig visad; hvarpå jag föreläde mig qjelf

följande frågor:

*Har jag icke underbarligen blifvit frälst från en

sjukdom, den mest beklagansvärda belägenhet i lifvet,

och som var så pinsam för mig? Har jag också

besinnat detta? och huruledes har jag sedermera uppfyllt mina

pligter? Gud har räddat mig, och jag har icke prisat

Honom; d. v. s. jag har icke varit tacksam; jag bar icke

vidkänt min befrielse; huru skulle jag således kunna

hoppas en ännu större?*

Dessa betraktelser inträngde djupt i mitt lyerta; jag

föll på knä, och tackade Gud med hög röst, för Hans

stora barmhertighet med mig.

Den 4. Straxt efter det jag stigit upp, öppnade jag

bibeln och böljade med läsning af Nya Testamentet,

hvarmed jag sedermera ifrigt fortsatte. Jag gjorde mig

der-jemte till en lag, att hvaije morgon och afton läsa i den,

utan att derföre binda mig vid ett visst antal kapitel.

Sedan jag en tid bortåt fortsatt härmed, kände mitt

hjerta den djupaste, uppriktigaste ånger öfver mitt

förflutna lif.

Intrycket af min dröm upplefde på nytt, och orden:

*emedan alla dessa händelser icke kunnat beveka dig titt

ånger“, grepo mig i det innersta. Det var denna

ångerfulla känsla, hvarom jag med innerlighet bad himmelen,

då jag en dag, läsande i den Heliga Skrift, af Försynen

leddes till föjjande ställe: MHonom har Gud genom sin

högra hand upphöjt titt en furste och frälsare, Israd titt

bättring och syndernas förlåtelse.M

Boken föll ur mina händer, hvilka jag höjde mot

himmelen, med en slags hänförelse, bedjande: Jesus, Da-vids son, Jesus, du mäktige furste oek frälsare, uppfyll

mitt hjerta med ånger.

Detta var min första, verkliga bön; fy nu bad jag

i känslan af min uselhet och i det rent bibliska, på

frälsarens trösteord grundade hoppet, att Gud skulle höra mig.

Orden: MAkatta mig, och jag skaU hjelpa digw

tycktes mig nu innehålla en helt annan mening, än den jag

dittills uppfattat; jag hade icke fäst annat begrepp vid

ordet befrielse, än räddning ur den fångenskap, hvari

jag försmäktade; fy ehuru jag var på en ö, utgjorde

likväl denna ett verkligt fängelse för mig, och det i ordets

värsta betydelse.

Nu deremot böljade jag se sakerna ur en annan

synpunkt; jag öfverskådade mitt förflutna lif med sådan

afsky, och mina synder syntes mig så stora, att min qjäl

icke bad till Gud om annat, än befrielse från syndens

tryckande börda.

Mitt eremitlif tänkte jag icke mera på; jag bad icke

en gång, att Gud ville rädda mig derifrån. Alla mina

lidanden syntes mig ringa i jemförelse med sorgen öfver

mig sjeli

Jag har uppskrifvit detta, på det en hvar, som läser

min berättelse, må finna, att det i ordets egentliga

bemärkelse är en vida större Guds nåd, att blifva befriad

från syndens börda, än från hvarje annat menskligt

elände. — Jag öfvergår likväl nu från dessa ämnen till

min dagbok.

Ehuruväl mitt materiela lif ännu var lika olyckligt,

böljade dock mitt moraliska tillstånd att allt mera

förbättras.

RoJrimcn. 9Genom en fortsatt läsning i den Heliga Skrift och

genom bönen fingo mina tankar en riktning till högre

ting, och jag hemtade derifrån tusende tröstegrunder,

som hittills yarit mig okända.

Då nu deijemte min helsa och mina krafter

åter-kommo, böljade jag tänka på, att förse mig med allt

nödvändigt, för att så mycket som möjligt vänja mig

vid ett regelbundet lefhadssätt.

Ifrån den 4 till den 14. Min egentliga

sysselsättning under dessa dagar har utgjorts af små

spatserfär-der, hvarunder jag haft bössan med mig. I anseende

till min mattighet har jag likväl icke kunnat gå långt

omkring.

Mitt ovanliga medikament hade emellertid kurerat

mig för febern, men detta oaktadt vill jag likväl icke

tillråda någon, att experimentera med detsamma.

Jag blef nemligen mycket mattare efter dess

begagnande och kände någon tid efteråt spasmodiska

ryckningar i alla leder.

Härförutan lärde mig erfarenheten det skadliga för

helsan, att gå ut under regntiden, isynnerhet när regnet

är åtföljdt af stormar.

Som nu de under den torra årstiden infallande

regn-skurame ständigt voro förenade med storm, ansåg jag

dessa mycket farligare än dem, som inträffa under

September och Oktober.

Jag hade nu varit nära tio månader på denna olycksö,

och förtviflade om möjligheten, att någonsin komma

der-ifrån, ja, jag hyste till och med den öfvertygelsen, att

ingen mensklig varelse förut satt sin fot på densamma.

Då emellertid ipin boning nu var fullkomligt öfvertäcktoch skyddad, fiok jag stor lust att se mig bättre omkring

pä ön, för att törhända upptäckanågra nya växtprodukter.

Den 15 började jag mina rekognosceringar, och

be-gaf mig allraförst till den redan omnämnda lilla viken,

der jag landade med min flotte.

Sedan jag följt efter den ungefär tvä mil, fann jag,

att floden icke gick högre upp, utan att den slutade i en

liten häck, med synnerligt godt vatten.

1 anseende till den torra ärstiden säg jag på mänga

ställen icke något vatten, åtminstone intet märkbart

framflytande.

Yid stränderna af denna bäck utbredde sig flere sköna,

jemna, med en yppig grönska betäckta ängar.

På de högre, intill bergstrakten gränsande delame

af ön, hvilka enligt all sannolikhet icke vant utsatte för

någon öfversvftmning, upptäckte jag en mängd gröna

tobaksplantor, med stora och starka stänglar. Jag fann

äfven många andra af mig okända växter, hvilka

törhända egde hemliga krafter, hvarom jag icke hade någon

aning.

Härefter såg jag mig om efter maniok- eller

cassava-plantan, af hvars rot Indianerna pläga tillverka bröd,

men var ieke nog lyoklig att upptäcka någon.

Deremot varseblef jag ofantligt stora aloör, hvilkas

egenskaper jag då ännu icke kände. Äfven vilda

sockerrör växte här och der, men voro ofullkomliga af brist

på kultur.

För denna gång åtnöjde jag mig med de här nämnda

upptäckterna och återvände, grubblande på sättet att

utreda egenskaperna och nyttan af de växter, jag skulle

finna.

Jag kom likvisst icke till något resultat, ty under

mitt vistande i Brasilien hade jag så föga brytt mig om

dylika ämnen, att jag knappast kände till namnen på

de allmännaste växterna.

*

18.

Vinskörden.

Följande dagen, don 16, återvände jag samma väg,

och sedan jag kommit något längre bort, såg jag, att

bäcken och ängarne slutade, der jag föregående afton

stannat, ooh att ön började bli mer skogbeväxt. Jag

fann här åtskilliga frukter, i synnerhet en mängd

meloner; och kring träden slingrade sig vinstockar med

herrliga, just nu fullmogna drufvor.

Denna upptäckt öfverraskade och gladde mig i lika

hög grad. Af erfarenheten visste jag likväl, att man

icke vågade äta mycket af denna frukt och ihågkom

från den tid, jag var i Barbariet, huruledes flere af våra

der fångna engelsmän hade aflidit till följe af ett

omåttligt njutande af densamma. Jag hittade emellertid på

den goda utvägen, att torka drufvorna i solen ooh sedan

gömma dem som russin, hvarigenom jag hoppades

erhålla en helsosam och närande föda under den årstid, då

inga friska drufvor stodo att få; och häri bedrog jag

mig icke.

Jag tillbragte här hela eftermiddagen, till och med

natten. Detta var säledes första gången jag, så till

sägandes, sof utom mitt hem. Då det blef natt, tog jag

min tillflykt till mitt gamla sätt, i det jag klef upp i

ett träd, der jag sedan njöt den bästa sömn.

Följande morgon fortsatte jag mina forskningar,

hvar-under jag tillryggalade nära fyra mil, Åtminstone så myckét

jag kunde sluta till, efter dalens sträckning, och giok

oupphörligt mot norden, under det bergskedjor drogo

x sig i norr oeh söder om mig.

Mot slutet af denna vandring kom jag till en öppen

landsträcka, som sluttade åt Teater; en liten, frisk

källåder uppsprang från en närgränsande kulle och framflöt

sedan i östlig riktning.

1 hela denna trakt herrskade en så mild luft:

marken yar så grön, så blomsterrik, och allt stod i en så

herrlig vårfögring, att man kunnat tro sig vara i en af

konsten anlagd och vårdad trädgård.

Jag gick fram ett stycke utefter dalsluttningen,

betraktade den uppmärksamt, och tänkte derunder med en

hemlig, men af många sorgsna tankar störd glädje, att

allt detta vore mm egendom, att jag vore en oinskränkt

konung öfver denna ö och med full egande rätt till

densamma; ja, att jag kunde öfverfiSra den på en annan,

liksom den tillfallit mig genom arf; precist på samma

sätt, som en engelsk lord hushållar med sina stamgods.

Nu fiok jag sigte på en stor mängd kakao-, orange-,

lemon- och citronträd, hvilka likväl alla voro vilda, och

, icke särdeles rika på frukt.

Men till och med de gröna frukter, jag plockade,

voro icke allenast ganska välsmakande, utan äfven

helso-samma. Sedermera uppblandade jag deras saft med vat-

ten, hvarigenom det sednare blef så väl kyligare som

sundare.

Nu fick jag fullt upp att göra med nedtagandet och

hembärandet af dessa frukter; ty jag yille samla ett

förråd af citroner, drufvor och lemoner, för regntiden, som,

efter hyad jag yisste, icke var långt borta.

I denna afeigt lade jag först en ansenlig hop med

drufvor i trenne högar; derefter sammanhopade jag

citroner och lemoner om hvarandra, tog med mig litet af

alla sorterna och begaf mig på hemvägen, fast besluten,

att nästa gång medtaga en säok, eller någonting, annat

lämpligt, för att fö hem det öfnga.

Efter att ha tillbragt trenne dagar på denna förd,

återkom jag hem, men dessförinnan voro redan mina

drufvo^ förderfvade, emedan deras tyngd och rikliga saft

så sammantryckt dem, att de alls icke eller föga mer

dugde till något. De öfriga frukterna voro ingen föra

med; men jag hade icke tagit med mig mycket af dem.

Bedan jag följande dagen, den 19, gjort mig tvenne

påsar, återvände jag till ny skörd; men hur mycket

förvånades jag icke, då jag fann mina vid plockningen så

sköna drufvor skingrade, nedtrampade och till en del

uppätna.

Jag slöt häraf, att det måste uppehålla sig några

vilda djur i grannskapet, som kunnat åstadkomma ett

sådant ofog; men hvad för slags djur det varit, kunde

jag icke utröna.

Bom jag nu hvarken kunde lemna qvar några

drufvor på marken eller medföra dem i en påse, emedan de

i förra fallet blifvit uppätna och i det sednare skadade

genom deras egen tyngd, hittade jag hastigt på en an-nan utväg. Jag samlade nemligen som förut en mängd

drufklasar, men hängde upp dem pä ändarne af iiägra

grenar, för att låta dem torka i solen; af de öfijga

frukterna medtog jag åter en dryg börda.

Under hemvägen beundrade jag med verklig glä4je

fruktbarheten i denna dal, dess behagliga> för

hafsvin-darne skyddade läge, och den småskog, som skuggade den.

Häraf fann jag mig ha valt det allra otrefligaste ställe

på hela ön till min bostad. Jag böljade derföre med

allvar tänka på en flyttning och ämnade utse mig en om

möjligt lika så tryggad plats i dalen, som den jag redan

innehade.

Denna plan låg ofta för mig och blef min älsklings-*

tanke, emedan den herrliga nejden förtjuste mig; men

då jag närmare tänkte på saken, fann jag mig böra

stanna qvar, först och främst emedan jag nu bodde

närmare hafvet, hvarigenom jag åtminstone kunde antaga

möjligheten af en för mig lycklig händelse, ifall några

andra olyckliga, genom ett med mitt liknande öde, skulle

blifva uppkastade på denna ö; och sedan, ehuru en

sådan händelse knappast stod att förvänta, alldenstund jag

aldrig kunde beräkna någon fördel för mig ifall jag gräfde

ner mig i medelpunkten af ön, midt ibland dess skogar,

hvarigenom jag sannolikt endast förlängde, om icke

evig-gjorde min fångenskap.

Icke dessmindre fick jag en så passionerad förkärlek

för denna plats, att jag der tillbringade hela den öfriga

delen af juli; och ehuru jag efter nyssnämnda

öfverlägg-ning beslöt, att icke flytta, uppbyggde jag likväl der ett

slags löfsal, hvilken jag på ett visst afstånd omgaf meden dubbel afstängning, som var så hög jag kunde göra

den, Yäl försedd med pallisader och fylld med q vis tar.

Här sof jag ofta tyå till tre nätter efter hyarandra

och tyckte mig nu ha blifvit en mäkta rik man, då jag

ioke allenast egde ett hus vid hafvet, utan äfven en

sommarboning.

Augusti.

Sedan min förskansning blifvit färdig, och jag böljat

ryuta af mitt arbete, inträffade ett regnväder, som tvingade

mig att stanna hemma. Jag hade väl öfvertäckt min nya

bostad med ett stycke väl utspänd segelduk; men jag var

ieke här skyddad af någon klippa mot blåsten och

saknade dessutom en grotta att krypa in i vid häftigt

regnväder.

Den 3. Mina upphängda drufvor voro nu

fullkomligt torkade, och hade blifvit alldeles förträffliga russin;

jag tog derföre ner dem, hvari jag gjorde ganska klokt,

emedan de annars blifvit förderfvade af regnet, då jag

gått miste om mitt bästa vinterförråd.

De voro också knappast nedtagna och ^till större

delen flyttade till min grotta, då det böljade regna.

Ifrån den 14 i denna månad, ända till medlet af

Oktober, regnade det dagligen mer eller mindre, och

emellanåt så häftigt, att jag icke på flere dagar kunde lemna

min grotta.

Till min stora förvåning ökades vid denna tid min

fami\j. Jag var nemligen orolig öfver förlusten af en

af mina kattor, som olofvandes gifvit sig af eller, efter

hvad jag i förstone trodde, lagt sig att dö, då hon en

vacker dag återkom i sällskap med trenne hyggliga ungar.Ill. F. Röding

Häraf förvånades jag så mycket mer, som den af

mig skjutna, men sedan tillfrisknade, kattan tycktes

till-köra en helt annan race än våra europeiska kattor; icke

dessmindre voro de små ungame lika tama som min

gamla katt. Nu hade jag således en ganska vacker

katt-familj, som dertill efterhand så punktligt efterlefde

naturens bud, att jag fann mig föranlåten anställa ett

blodbad bland större delen af dess jamande medlemmar.

Som mina lifsmedel började tryta mot slutet af

regntiden, fann jag mig tvänne gånger föranlåten att gå ut

för att lyelpa upp mitt förråd. Första gången sköt jag

en bock, och andra gången, det var den 26, träffade jag

på en sköldpadda, som förskaffade mig en läcker stek.

Mina måltider voro ordnade på följande vis: till

frukost åt jag en drufklase; min middagsanrättning

bestod af ett stycke get- eller sköldpaddskött, som jag

rostade, emedan jag, till min stora förargelse, icke hade

något kärl att koka det i; och till qväilen hade jag två

eller tre sköldpaddsägg.

Under det regnet höll mig fängslad inom jyra

väggar, sysselsatte jag mig två till tre timmar hvaqe dag

med utvidgandet af min grotta, och kom slutligen i sned

riktning ända till ena sidan af klippan, der jag insatte

ett slags dörr, som ledde utanför mina pallisader.

Härmed var jag dock icke i allo belåten, emedan jag nu

ansåg mig mindre tryggad än förut, ehuru jag

hitintills icke upptäckt någon lefvande varelse, som kunnat

skrämma mig. Det största djur jag funnit på ön var

en bock.

September.

Den 30. Så hade jag nu upplefvat den sorgliga

årsdagen af mitt skeppsbrott Jag sammanräknade

inskär-ningame i stören, och fann mig redan ha upplefvat

tre-himdradesextiofem dagar på denna ö.

Jag invigde denna dag till en högtidlig fastedag och

tillbragte den under andaktsöfhingar, i det jag föll på

knä, aflade en ångerfull bekännelse af mina synder,

erkände alla de vedervärdigheter jag genomgått för ett

Guds rättvisa straff, och anropade Honom, för Hans

gudomliga Sons skull, att förbarma sig öfver mig.

Under tolf hela timmar afhöll jag mig från all föda;

men derefter förtärde jag en skorpa och några russin

och begaf mig, sedan jag slutat dagen på samma sätt

som jag böljat den, stilla till sängs.

Ända hittills hade jag icke firat någon Söndag, först

emedan i böljan ingen religiös känsla förefanns inom

mig, och sedan emedan jag efter någon tid glömde hort,

att utmärka dessa dagar med en längre inskärning, till

följe hvaraf jag snart icke mera kunde skilja dem från

de öfriga dagame i veckan.

Sedan jag likväl sammanräknat alla samtliga

dagame, och frmnit mig hafva varit ett helt år på ön,

indelade jag detsamma i månader och veckor samt antog

hvar sjunde dag för en Söndag.

*

19.

Ungdomsminnen.

Mitt bläck böljade nu lida till slut, hvarföre jag

beslöt inskränka mitt skrifveri sä mycket som möjligt, och

endast uppteckna de märkvärdigaste händelserna, utan

att som hittills dag frän dag sknfva upp allt hvad som

händt mig

Den torra och regniga årstiden tycktes mig nu

regelbundet vexla hvar med annan; jag förstod att indela

dem, och tog derföre alltid sedan på förhand mina mått

och steg.

Denna erfarenhet blef mig likväl dyr; och det jag

nn har att berätta, tillhör den svåraste skola, jag

någonsin genomgått.

Jag har förut omnämnt, att jag noga gömde den

lilla qvantitet säd, hvars groende jag ansåg för ett

underverk, och utgjordes hon af vid pass tjugo strån ris

och trettio strån kom.

Sedan regnet upphört, och solen, aflägsnande sig från

mig, nalkades sin sydliga ståndpunkt, trodde jag tiden

vara inne att så. Jag uppgräfde derföre, så godt jag

kunde, med min skyffel ett stycke land, delade det i två

halivor och utsådde min säd.

Medan jag var sysselsatt härmed, föll det mig

händelsevis in, att jag gjorde klokare, om jag icke sådde

alltsammans på en gång, då jag icke med säkerhet visste,

om väderleken vore gynnande. Jag använde derföre en-

/

dast tvåtredjedelar af mina korn, och behöll ungefår en

hand full af hvardera sorten.

Hur glad blef jag ieke efteråt, att ha fallit på denna

tanke. Icke ett enda af mina kom gick upp; ty som

de följande månaderna voro myeket torra, kunde säden

icke slå rot af brist på fuktighet Jag såg derföre alls

ieke till dem, förrän vid nästa regntid, då de böljade

sticka upp små strån ur jorden, liksom de nyss förut

blif?it sådda.

Bom jag nu fann» att min första säd iGke velat växa

i anseende till torkan, sökte jag ut en fuktigare jordlapp,

för att verkställa ett nytt försök.

Jag omgräfdo derföre i grannskapet af min

sommarboning ett stycke land, och sådde der resten af mina

korn i Februari, kort före vårdagjemningen. Bom de

nu Jingo tillräcklig fuktighet under de regniga

måna-derne Mars och April, gingo de äfven vackert upp, och

gåfvo mig en ganska god skörd.

Men emedan jag icke vägat använda mer än en del

af den gömda säden, blef skörden naturligtvis helt

obetydlig, så att jag i det hela fick ett knappt åttondels

skålpund af hvardera sorten.

Detta nya försök var emellertid till stor nytta för

mig; ty nu visste jag bestämdt, hvilken årstid man skulle

så, och att jag kunde så och skörda tvenne gånger om året.

Under det säden växte, gjorde jag en liten upptäckt,

hvaraf jag sedan drog fördel. Så snart regntiden gått

•förbi, och väderleken blef jemnare, hvilket inträffade mot

slutet af November, företog jag en vandring till min

sommarboning, der jag, oaktadt flere månaders

bortovaro, fann allt i samma skick som jag lemnat detDen dubbla omhägnaden rar icke allenast oskadad,

utan- störame, hvilka jag afhuggit frän några närstående

träd, hade slagit ut en mängd gröna qvistar, hyilket

van-ligtvis första året inträffar med pilträd. Jag känner

emellertid ioke till namnet på de träd, från hyilka jag

tog mina störar.

Öfverraskad och förtjust, att se dem så gröna,

pub-sade och qvistade jag dem, så att de skulle växa så

mycket jemnare. Efter trenne år företedde de en

otroligt vacker syn.

Omhägnaden utgjorde en halfcirkel med ungefär

femtioåtta famnars diameter; de förr omnämnda träden,

ty så kunde jag väl nu kalla dem, öfvertäekte den

alldeles och bildade en så tät löfsal, att jag hela den torra

årstiden kunde bo under den.

Detta bestämde mig, att äfvenledes ömge min

boning med en likadan omhägnad. Jag utförde denna plan

och planterade en dubbel rad af dylika träd, på ett

af-stånd af tretton famnar från den gamla pallisaderingen.

Dessa slogo äfven ut ooh förskaffade mig inom kort

en vacker löfsal kring min boning. Längre fram

tje-nade de mig äfven till förskansning, efter hvad jag vid

lägligare tillfälle skall omtala.

Jag hade vid denna tid kommit underfund med, att

årstiden nu på ön icke, lik den i Europa, kunde

indelas i vinter och sommar, utan i de regniga och torra

årstiderna, hvilka på följande vis aflöste hvarandra:

Regn, kort före och under

vårdag-jemningen.Torka, emedan solen då står norr

om eqyatom.

Regn före och under

höstdagjem-ningen.

Torka, emedan solen står söder om

eqyatom.

Förloppet af regntiden var olika, och berodde af

vin-dame; men i allmänhet voro dessa mina iakttagelser

riktiga.

Som jag på bekostnad af min helsa lärt mig inse

det farliga att vistas ute under regntiden, samlade jag

numera på förhand alla mina behof för densamma och

stannade sedan hemma så mycket som möjligt.

Under denna tid saknade jag likväl ingalunda

sysselsättning, ty jag behöfde en mängd saker, som endast

det trägnaste arbete kunde förskaffa mig.

Så t. ex. försökte jag på flerfaldiga sätt att fläta

mig en korg; men misslyckades deri, emedan q vistame

brusto af under arbetet.

Under min barndom hade jag ofta roat mig med att

gå in till en korgmakare, som bodde nära intill min fars

boning, för att se på honom, under det han arbetade.

Tjänstvillig, som de fleste gossar, oeh aktgifvande

på hans arbete, räckte jag honom ibland en lyelpsam

Halfva April

Mq

Juni

Juli

Halfva Augusti

Halfva Augusti

September

Halfva October

Halfva October

November

December

Januari

Halfva Februarihand och lärde mig pä sådant sätt, hur man skulle bära sig

ät; till följe hvaraf det nu felades mig endast materialier.

Slutligen funderade jag på, om icke qvistame af de

träd, hvilka jag begagnat till min omhägnad, skulle

kunna vara likaså böjliga, som de engelska pilslagen, och

jag beslöt öfvertyga mig derom.

Jag gick således följande dagen till mitt landsställe,

som jag kallade det, och sedan jag skurit af några fina

qyistar, fann jag dem så dugliga, jag kunde önska det.

Försedd med en yxa, återvände jag dit de födande

dagame, hyarunder jag ihopsaxnlade en ansenlig hop

materialier till mitt korgmakeri.

Jag lade dem inom omhägnaden och bar dem,

sedan de fått torka, till min grotta, der jag under den

derpåföljande regntiden tillverkade ett stort antal korgar,

hvilka jag sedan begagnade mig af vid åtskilliga behof.

Ehuru de icke voro så prydligt arbetade, gjorde de

mig likväl ganska stor nytta; och jag drog derföre

försorg om att ständigt ersätta de utijenta med nya;

isynnerhet gjorde jag mig några serdeles c^jupa och starka,

för att i dem förvara min säd, nästa gång jag gjorde en

god skörd.

Härefter böljade jag tänka på aflijelpandet af mina

andra behof. Alla mina våtkärl bestodo i tvänne ännu

nästan fulla romfat, en mängd buteljer och några

fyrkantiga flaskor, som innehöllo vatten och spirituösa drycker.

Jag egde icke en gång en panna, att den koka

något, med undantag af en kittel, hvilken jag räddat från

fartyget, men som var alldeles för stor för mina behof.

Det andra jag önskade mig, var en tobakspipa; det

var mig likväl nästan omöjligt, att göra en sådan: slut-ligen gjorde jag dock, ftfven i detta hänseende, ett

lyckligt påhitt

Jag hade anyändt hela den torra årstiden på

nedslående af den andra pålraden, då ett annat arbete kom

emellan, som kostade mig mera tid, än jag bestämdt för

mina lediga timmar.

Jag har förut omtalat den önskan jag hade, att

ge-nomströfva hela ön, och att jag hade sträckt mina

utflyg-ter något bortom bäcken, eller till det ställe, der jag

byggde mitt landställe, hvarifrån jag hade den

herrli-gaste utsigt öfver hafyet, på andra sidan om ön.

Jag beslöt derföre, att gå fram ända till denna strand,

och begaf mig å yäg, i det jag icke allenast medtog min

bössa, yxan, hunden och ett större krutförråd än vanligt,

utan äfven tyänne skeppsskorpor och en stor drufklase.

Sedan jag genomvandrat dalen, der mitt landtställe

låg, upptäckte jag hafyet vester om mig; och som

luften var fullkomligt klar, kunde jag till och med på

a£-stånd skörga land, ehuru jag icke var i stånd att utröna,

om det var fast land eller en ö. Det låg högt öfver

hafvet, sträckte sig från vest till vest-sydvest och tycktes

ligga omkring tjugo timmars väg från mig.

Hvilken trakt af jorden var väl denna? Så mycket

trodde jag mig likväl veta, att den nödvändigt måste

höra till Amerika, och jag slöt deraf, att den gränsade

intill Spanska besittningame, samt att den tviivelsutan

vore bebodd af vildar, hvarföre jag troligen rönt ett vida

sämre öde; ifall jag landstigit der.

Jag fogade mig derföre efter Försynens beslut, som,

efter hvad jag nu började inse och tro, anordnat allt till

det bästa för mig. Sålunda lugnade jag mitt sinne, istället att plåga mig med önskan, att kunna komma till

detta land.

Sedan jag än en gång moget eftersinnat min

upptäckt, fann jag, att ifall denna landsträcka tillhörde

spanska området, jag ofelbart förr eller sednare skulle

varseblifva något ditåt seglande fartyg; hvarom icke, vore

sådant ett bevis, att denna kust hörde till den, som

ligger emellan spanska besittningarnme och Brasilien och

bebos af den vildaste menniskorace, emedan de äro

kannibaler eller menniskoätare, hvilka mörda ocb uppäta en

hvar, som faller i deras händer.

*

20.

Mitt hushåll ökas med en Papegoja och en Killing.

Under dessa mina betraktelser fortsatte jag helt

makligt min väg. Denna sida af ön föreföll mig vida

behagligare än den, jag valt till min bostad; ängarne

voro förtjusande, prålade i den yppigaste grönska och

voro öfversådda med de täckaste blommor.

Här varseblef jag en mängd papegojor, hvilket gaf

mig lust att fånga en, för att tämja den och, om

möjligt, lära den tala.

Efter mycket besvär öfverraskade jag en unge, slog

ner den med en käpp ur ett träd ocb bar den derefter

varsamt hem med mig.

Många år förflöto, innan jag lärde den tala, men

slutligen kunde den likväl utsäga mitt namn. Detta

besvär hade jag att taoka för ett löjligt äfventyr, som väl i det

hela var en småsak, men likafullt längre fram torde roa

mina läsare.

Denna upptäektsresa skänkte mig ett särdeles nöje;

-jag varseblef i de lägre trakterna

vara harar och räfvar, ehuru de voro mycket olika de

cljurslag, jag ditintills sett Jag sköt flere af dem, men

försporde det oaktadt ingen lust att smaka på deras kött.

Hvårföre skulle jag också utsätta mig för en fara,

dä jag icke led någon brist pä sunda näringsmedel, i

synnerhet på getter, dufvor och sköldpaddor? Utomdess

hade jag drufvor och, i förhållande till gästerna, hade

således qjelfva Leadenhall icke kunnat erbjuda något

läckrare bord.

Oaktadt min, i det hela bekymmersamma ställning,

hade jag likväl stor orsak att vara tacksam mot

Försynen; ty långt ifrån, att i och för mitt li&uppehälle

nödgas skrida till någon förtviflad utväg, gladde jag mig

tvertom åt ett öfverflöd, som till och med var nära nog

utsökt.

Under denna förd tillryggalade jag aldrig mer än

-två mil om dagen; men jag gick så ofta än hit och dit

och gjorde sä många krokvägar, i afsigt att upptäcka

något, att jag vanligtvis helt uttröttad anlände till det

ställe, der jag föresatt mig att tillbringa natten.

Anländ till mitt nattqvarter, kröp jag antingen upp

i ett träd eller omgaf jag mig med störar, hvilka jag

stötte ner i marken ifrån ett träd,till ett annat, för att

rätt vara tryggad för alla vilda djur.

Då jag uppnådde hafskusten, stadföstade jag ån

ytterligare min tanke, att hafva valt den sämsta delen af

ön till min bostad, ty denna Var nästan öfversådd med

ett oräkneligt antal sköldpaddor, dä jag deremot på min

sida icke funnit mer än tre stycken under loppet af

halfb-annat år.

Jag fann dessutom hela svärmar af åtskilliga slags

foglar, af hvilka jag redan kände till några, som hade

ett mycket ätbart kött. Bland de sistnämnda kände jag

likväl ingen mer till namnet, än dem man kallar

Pin-fftdner eller fetgäss. Det hade nu varit lätt för mig, att

skjuta så många jag velat, men jag hushållade noga med

mitt krut, och skulle långt hellre ha dödat en get,

emedan det var mera kött på en sådan.

Ehuru dessa sednare djur äfven voro talrikare på

denna sidan af ön, så var det likväl bra mycket svårare,

att nalkas dem; ty här var landet jemnare, och desågo

mig således redan på långt håll.

Jag fann denna trakt i alla hänseenden vida

behagligare än min, men det oaktadt intogs jag likväl icke

af någon lust, att flytta. Jag hade en gång fått allt i

ordning och kände mig hemmastadd der, hvarföre jag nu

oupphörligt tyckte mig vara stadd på en resa långt från

mitt fädernesland.

Sedan jag gått ungefär tolf mil i östlig riktning

längs efter kusten, nedsatte jag en hög stör i marken till

riktpunkt, och beslöt att vända om hem igen.

Yid min nästa utflygt, böljade jag genast min kosa

i östlig riktning, för att komma till motsatta sidan af

ön, och anländ dit, vred och vände jag mig så länge, till

dess jag fött sigte på min stör. Längre fram skall jag

vidare tala härom.Nu gick jag en annan väg hem, i öfvertygelsen, att

jag lätteligen skulle ta mig fram hyar som helst pft ön,

oeh omöjligt kunde gå vilse till min boning.

Men jag bedrog mig; ty, sedan jag tillryggalagt två

eller tre mil, kom jag ner i en vidsträckt dal, som

om-gafs af så höga, skogheväxta kullar, att jag ioke hade

någonting annat att rätta mig efter än solen, hvars

egentliga ståndpunkt jag då Åtminstone borde känna.

Under det jag var nere i dalen, blef luften derjemte

till min olycka mycket dimmig och höll i dermed under

tre till fyra dagar.

Då jag således icke mera kunde se selen, irrade jag

planlöst omkring, ooh blef slutligen nödsakad, att återgå

till kusten samt till min stör, från hvilken jag sedan

återvände samma väg jag kommit.

Under hemvägen jagade min hund en killing, som

han slutligen lyckades fä fatt i. Jag sprang emellertid

genast fram och räddade honom nr dödens käftar,

hvar-efter jag kom på det infallet, att föra honom hem med mig.

Många gånger hade jag tänkt på, att fånga och

uppföda några killingar, för att sedan af dem erhålla afvel,

när min ammunition en gång tagit Blut.

Jag flätade nu af kabelgam, som jag alltid bar på

mig, ett halshand åt det arma djuret, och ledde det

sedan med mig till mitt landställe, der jag qvarlemnade

och inspärrade det; ty efter en fyra veckors frånvaro,

var jag särdeles angelägen att komma hem.

Det är mig nästan omöjligt, att beskrifva hur glad

jag blef, då jag åter satte foten inom mitt gamla bo och

fick sofva i min hängmatta. Denna Ma äfventyrliga

vandring, utan en säker tillflyktsort, hade ofta förekom-mit mig så otreflig, att jag nu^fönn min boning

jemfö-relsevis vara ett riktigt palats.

Jag fick häraf ett sådant tyeke för allt hvad som

omgaf mig, att jag en gång för alla slog alla tankar på

flyttning ur hågen.

Under hela den derpå följande veckan hvilade jag

mig efter mina res-strapatser. Största delen af denna

tid använde jag på förfärdigandet af en bur åt min

papegoja, som redan böljade att ioke mera bli en

obetydlig varelse i min husliga krets.

Slutligen kom jag också att tänka på den stackars

instängda killingen, hvarföre jag beslöt att hemta den.

Vid framkomsten fann jag den på samma ställe,

der jag lemnat honom, och i qjelfva verket kunde han

icke heller slippa ut; men han nästan försmäktade af

hunger. Sedan han fått stilla sin värsta aptit med

bladm på några grenar, som jag lade fram åt honom, band

jag åter ett möre kring halsen på honom, men han var

så matt, att jag alldeles icke behöft något snöre, ty han

sprang bakefter mig som en hund.

Sedan han väl fött hull på sig, blef han så tam och

förtrogen med sin oragifhing, att han icke mera ville

lemna mig.

Regntiden var nu inne. Den 30 September firade

jag åter årsdagen af min ankomst till ön med samma

högtidlighet som första gången. Jag hade nu varit två

år på ön, och emotsåg ännu min befrielse med lika

litet hopp som under första dagen af min

landstigning. Men jag tillhragte likväl hela dagen med

andakts-öfningar och tackade af hela mitt iyerta Försynen för

de underbara ynnestbevis, med hvilka den öfverhopatmitt eremithf, hvarföratan det skulle varit långt

olyck-ligare.

Jag prisade äfrenledes den himmelske Fadren, för

det Han nådeligen beskärt mig öfvertygelsen, att jag

kunde vara lyckligare på denna ö, än i skötet af

mensk-liga samhället och i njutningen af verldens alla fröjder.

Nu först böljade jag rätt inse, huru mycket lyckb*

gare mitt nuvarande lif, älven med dess dystra

skuggsida, var, i jemförelse med det föraktliga, lättsinniga

lef-nadssätt, jag som yngling fört Min sorg och glädje var

icke mera densamma; mina önskningar hade fött ett helt

annat mål, mina böjelser en ny riktning, och mina

njutningar voro himmelsvidt skiljda från dem, jag sökte

under första tiden af min landsflykt, eller egentligen

nnder de båda sista åren.

När jag förr gick ut, att jaga eller endast för att

se mig omkring, återuppvaknade hastigt qvalen ölver

min belägenhet, och hjertat upphörde att slå vid blotta

tanken, att jag, midt ibland dessa skogar, berg och

ödemarker, icke vore annat än en för evigt af verldshafret

inspärrad fönge.

När denna tanke, ofta hastigt som ett oväder,

öfver-föll mig, vred jag händerna af förtviflan och gret som

ett barn. Understundom öfverraskade den mig midt

under arbetet, och då nedsatte jag mig genast, suckade

djupt samt förblef orörlig i samma ställning under flera

timmar, med blicken föstad på marken. Hade jag

endast funnit ord eller tårar i min smärta, skulle den varit

långt mindre häftig och upphört, sedan den utmattat

mig./

Nu deremot intogs mitt hjeorta af helt andra tankar*

Hvaije dag läste jag Guds ord och använde jag dess

tröstegrunder på min närvarande belägenhet.

En morgon, då jag var särdeles bedröfvad, öppnade

jag bibeln och min blick föll just på följande ställe;

“Aldrig, aldrig skatt jag tifvergifva dig!“ Dessa tröstande

ord trodde jag dervid sagda åt mig; ty hvarföre hade

jag annars funnit dem just i det ögonblick, då jag var

som mest otröstlig och ansåg mig för en af Gud och

menniskor öfvergifven varelse?

“Nåväl då“, sade jag till mig sjelf, “ifall Gud icke

öfverger mig, hvad frågar jag då efter, om verlden gör

det! Egde jag också hela verlden, men saknade Guds

nåd och välsignelse, hvad kunde väl då ersätta mig en

sådan förlust!“

Ifrån detta ögonblick ansåg jag mig fullkomligt

öf-vertygad att kunna vara vida lyckligare under mitt

ere-mitlif, än jag någonsin skulle blifvit det i verlden.

Fattad af denna tanke, ville jag redan tacka Skaparen, att

han förvist mig till denna ö. Men då rörde sig något

inom mig, som gjorde mig tvehågsen och afhöll mig

derifrån.

“Hur kan du hyckla till en sådan grad, att du vill

visa dig tacksam för en belägenhet, hvarunder du endast

med största möda ernår inre belåtenhet, då du fast mera

i djupet af ditt hjerta vore färdig anropa himmelen, att

befria dig ur densamma.“

Dervid stannade jag äfven. Ehuru jag således icke

förmådde tacka Gud för min förvisning, prisade jag

likväl honom af innersta hjerta, för det han öppnat mina

/ögon och låtit mig inse det förkastliga i mitt förflutna

lif, begråta mina felsteg och uppriktigt ångra desamma.

Jag öppnade och tillslöt aldrig bibeln, utan att i

mitt hjerta tacka den allsmäktige, för det han ingaf

mina vänner i England den tanken, att utan min

vetskap och vilja medsända denna heliga bok, och för det

han lät mig rädda den från fartyget.

*

21.

Sädtjufvarne.

I en sådan sinnesstämning börade jag det tredje

året. Jag vill väl icke trötta läsaren med en lika så

omständlig beskrifning på dess arbeten, som på de båda

föregående årens, men jag måste likväl i allmänhet

anmärka, att jag sällan var sysslolös, utan oaflåtet

fullgjorde mina för hvarje dag regelmessigt indelta arbeten.

Framför allt annat sökte jag iakttaga mina pligter

mot Gud och förglömde jag aldrig läsandet i den Heliga

Skrift; derefter kommo mina små jagtpartier, för att

förskaffa mig näringsmedel, oeh använde jag merendels

härtill trenne timmar af morgonen; slutligen

tillredningm af de djur, jag skjutit. På sådant sätt förgick

en stor del af dagen.

I öfrigt måste man besinna, att hettan midt på

dagen, då solen stod i zenith, var alldeles för tryckande

för att kunna uthärda med någon slags sysselsättning,

hvarföre min arbetstid på eftermiddagen vanligtvis var

inskränkt till endast fyra timmar. Emellanåt bytte jag

om tiden för min yerksambet, d. y. s. jag arbetade på

morgonen och gick om aftonen ut på jagt.

Hyad min korta arbetstid i öfrigt beträffar, bör

läsaren erinra sig, med hyilken utomordentlig svårighet

alla mina arbeten voro förenade, och att många timmar

gingo förlorade för mig, dels i saknad af Renliga

verktyg, dels äfven af bristande färdighet. Sålunda behöfde

jag t. ex. icke mindre än fyratiotvå dagar, för att göra

en hylla till ett skåp i min grotta, då deremot tvänne

skickliga sågare, under en half dag kunnat tillverka sex

stycken sådana af ett enda träd.

Min method var födande: Jag fällde först ett träd

af samma diameter som det bräde, jag behöfde. För att

hugga omkull det behöfde jag trenne dagar, och derefter

tvenne till afqvistningen.

Det fordrades i sanning mycket besvär, innan jag

fick bort så stor del af stammen, att den ändtligen blef

lätt nog, för att kunna transporteras.

Härefter kanthögg jag den utåt hela ena sidan, vände

så om den och förför på samma sätt med andra sidan,

till dess jag fått en ungefär tre tums ijoek planka.

Man kan lätteligen föreställa sig, hvilket mödosamt

arbete detta var för mina händer; men genom flit och

ihärdighet lyckades jag hän, liksom i mycket annat.

Jag har anfört denna i sig sjelf obetydliga sak

endast för att visa, huru mycken tid det behöfdes för att

komma till ett så ringa resultat. Icke destomindre

förfärdigade jag en mängd nyttiga saker, ja, i det hela allt,

som var mig nödvändigt, hvilket äfven längre fram skall

visa sig.December månad var nu kommen, och jag emotsåg

således skörden af mitt kom och ris. Min åkerteg var

icke stor, ty utsädet giok icke, efter hvad jag förut

berättat, till mer än fyra lod, emedan så stor del af det»

samma gick förlorad vid första utsädet.

Nn deremot väntade jag mig en rik skörd; men p4

en gång märkte jag, att denna på förhand hotades af

åtskilliga slags fiender, för hvilka det syntes nära nog"

omöjligt att akta den. Till dessa hörde framförallt

boc-kame, och derefter de små djur, jag kallat för harar.

De sednare tyckte så mycket om den utsökta smaken i

komstånden, att de uppehöllo sig dag och natt bland

dem och gnagde af dem vid roten, innan de ännu fått

gå upp i ax.

För att göra ett slut på detta ofog, såg jag ingen

annan utväg öfrig, än att omge mitt lilla åkerfält med

en gärdesgård, hvilken kostade mig så mycket större

besvär, som största skyndsämhet var af nöden, om jag

icke ville förlora alltsammans. Efter tre veckors

förlopp var likväl hägnaden färdig.

Under dagen skjöt jag tidt och ofta efter dessa

rof-djur och nattetiden höllos de i respekt af min

oupphörligt skällande hund, som jag hand föst vid en påle.

Fienden blef sålunda slutligen tvungen att rymma föltet,

och min säd sköt opp med en förvånande hastighet.

Sedan jag på ofvannämnde sätt blifvit qvitt mina

fyrbenta ijufvar, aflöstes dessa ett, tu, tre af en ofantlig

svärm foglar, som begärligt kringflaxade mitt åkerfält

och tycktes endast vänta på, att jag skulle gå min väg.

Jag skickade dem emellertid en välkomsthelsning

ur min bössa, och fick dervid se en lika stor svärm afdessa flygande tjufvar höja sig upp ur åkera, der jag

icke trodde dem vara.

Häraf oroades jag på det högsta, ty på sådant sätt

skulle alla mina beräkningar gå under. Det sämsta var,

att jag icke visste något botemedel härför. Emellertid

beslöt jag, att på ett eller annat sätt rädda min gröda,

äfven om jag sjelf dag och natt skulle stå på post vid

dra.

Bedan jag gått fram på åkern fann jag, att skadan

visserligen var betydlig, men att foglame funnit axen

ännu för omogna, hvarföre alltsammans berodde på, att

förekomma allt framtida ohägn.

Jag stannade ett ögonblick för att ladda min bössa,

och kunde derunder tydligt se, hur skälmame flugit upp

i de närmaste träden, der de endast tycktes lura på min

, bortgång. Häri bedrog jag mig ej heller, ty sedan jag

gått några få steg åt sidan, slogo de åter skocktals ner

ibland säden.

Häröfver förargades jag så mycket, att jag icke kunde

vänta till dess allesamman bade flugit fram, ty för hvart

korn de förtärde, tyckte jag dem äta npp ett stycke af

mitt bröd.

Jag nalkades derföre åter gärdesgården och skjöt

på nytt, hvarvid trenne af tjuframe fingo bita i gräset.

Detta var just bvad jag tyckte om; jag tog upp dem

från marken och förfor med dem, på samma sätt, som

man i England behandlar dylika, d. v. s. jag hängde

upp dem i en galge, till ett varnande exempel för deras

likasinnade kamrater.

Jag behöfver knappast omtala verkan häraf; foglame

läto icke allenast min gröda vara i fred, utan öfvergåfvodertill hela denna del af ön, dit de ieke mera rågade sig

tillbaka, så länge min fogebkrämma stod qvar.

Nu var ingen gladare än jag, och mot slutet af

December inbergade jag ändtligen all min gröda.

Utan både be och skära, visste jag ieke i böijan

huru jag skulle bära mig ät, men slutligen föll jag pA

den idéen, att bvässa en väija, som jag hittat på

fartyget, och med denna aftnejade jag nu säden så godt jag

kunde.

Min skörd blef obetydligare än jag väntat, ty jag

fick ej mer än tvenne spann ris och något mindre än

tre och en half spann kom, åtminstone hvad jag efter

mitt ögonmått kunde dömma, ty jag hade icke något

målkärl.

Jag fick emellertid häraf nytt mod, ty jag anade,

att Gud hädanefter icke skulle låta mig sakna bröd. 1

öfrigt var jag ännu icke ur all förlägenhet, ty jag visste

ju icke huru jag skulle fä säden söndermalad, vannad

och siktad, och om jag också lyckades förvandla den till

nyöl, återstod likväl ännu alltid deu kinkiga bakningen.

Alla dessa svårigheter, i förening med min önskan,

att ihopsamla betydliga förråder, förde mig till beslutet,

att icke vidröra denna skörd, utan gömma alltsammans

till nytt utsäde, då jag undertiden ville fundera på

utvägar att förvandla min säd i bröd. .

Då för tiden kunde jag med största skäl säga, att

jag arbetade för bröd. Hur mången besinnar väl, hvilken

ofantlig mängd af förberedelser, som behöfvas, för att

förskaffa sig en enda bit bröd.

Jag, som af ödet blifvit återförsatt i naturtillståndet,

jag kände likväl härigenom mitt mod dagligen minskas,och med hvaije timma lärde jag aDt bättre inse de

svårigheter, jag hade att bekämpa, till och med då, när jag

skördade den handfall korn, som på ett så underbart

sätt uppvuxit

Allramest saknade jag en plog och derefter en spade.

Den sednare hade jag väl, som läsaren vet, redan sökt

förskaffa mig, men arbetet med densamma gick icke fort;

och ehuru den kostat mig mycken tid, blef den likväl

snart uttjent, till följe hvaraf mitt arbete blef både

ofullkomligare och mera mödosamt

Fogande mig i allt detta, sträivade jag med ett

outtröttligt tålamod, och till och med den ledsamma

utgången afskräckte mig icke. Sedan jag sått, felades mig

en harf, hvarföre jag såg mig nödsakad^ att först hugga

mig en lång stock och sedan släpa den bakom mig,

hvarigenom jag, så till sägandes, förr uppristade jorden

än jag harfvade deh.

När sedan min säd kommit upp eller fött ax, huru

många omsorger och huru mycket besvär förestod mig

ieke då, för att kringgärda, skära, hemföra, tröska, vanna

och förvara den?

Derefter behöfde jag en qvam, för att få den mald,

en hårsikt, för att fö den sikföd, jäst ooh salt till degen

och slutligen en ugn till bakningen. Allt detta måste

jag vara betänkt på, utan att ega ett enda af dertill

erforderliga verktyg; men ieke dessmindre utgjorde min

spanmål en källa till tröst och välstånd för mig.

Jag upprepar, att denna brist på verktyg ooh

hus-gerådspersedlar var orsakm till långvarigheten i alla

mina företag, men häremot fanns ingen bot För öfngt „

hade jag indelt min tid och den kunde således icke gå/

alldeles förlorad. Hvaije dag hade sina visea arbeten,

och dä jag föresatt mig, aitt icke tänka på någon

brödberedning förrän jag skaffat mig ett stort förråd af säd,

kunde jag under de följande sex månaderna använda

.hela min verksamhet på förfärdigandet af de redskaper,

som i och för sädens användande voro mig behöfliga.

Allraförst måste jag uppbroka ett större stycke jord,

ty jag hade nu tillräckligt med säd, för att beså en hel

åker; men innan jag kom så långt, använde jag

åtminstone en vecka på tillverkandet af en spade, som

egentligen blef ett hastverk och dertill så tung, att den

försvårade mitt arbete.

22.

Krukmakare-arbete och Bakning.

Jag fortfor emellertid oförtrutet med mitt arbete

och besådde tvenne flacka jordlappar, som lågo nära

intill min boning, hvarefter jag omgaf den med en stark

gärdesgård, hyars störar utgjordes af samma träslag,

jag anyändt" till min förskansning. Min beräkning

härmed yar, att inom ett år få en lefrande omhägnad, byars

underhåll icke skulle tarfva stort besvär. Jag använde

härtill trenne månader, emedan regnet ofta lade hinder

i vägen för min verksamhet.

För att likväl icke vara sysslolös, arbetade jag

hemma på det redskap, jag längre ned skall omnämna, och

konverserade jag derunder rätt flitigt med min papegoja.Hon hade nu lärt sig att uttala mitt namn, ty hon

sade ganska riktigt Mob, det första ord jag på denna ö

härt utgå från en annan mun ån min.

Hedan en Ung tid hade jag funderat på utvägar, "

att förskaffa mig ett lerkärl, som jag ganska väl

be-höfde, men visste icke, huru jag skulle bära mig åt

der-med.

När jag emellertid besinnade klimatets hetta,

betvif-lade jag ingalunda, att, om jag endast hittade på

ändamålsenlig lera, jag skulle kunna tillverka ett kärl, som,

brändt i solen, skulle bli starkt nog till förvarande af

torra varor; och då jag utomdess sedermera skulle

be-höfva kärl i och för brödbakningen, beslöt jag, att göra

mig några så tillräckligt stora, att jag i dem skulle kunna

förvara allt hvad jag ville.

Mina läsare skola beklaga, eller fastmer le åt mig,

när jag nu omtalar, huru oskickligt jag bar mig åt med

formandet af mitt lerkärl; huru många vidunderliga och

löjliga kärl jag gjorde; huru många af desamma som

föllo ihop, emedan leran icke var rätt fast, för att bära

sin egen tyngd; huru många som sprucko, emedan jag

för tidigt utsatte dem för solhettan, och slutligen, huru

många som gingo sönder vid minsta vidrörande, antingen

före eller efter torkningen.

Med ett ord: mitt besvär var utomordentligt, ty

sedan jag först länge fått eftersöka Ijenlig lera, och

der-efter uppgräft, hemfört och förarbetat den, behöfde jag

nära tvenne månader för att få ihop tvenne sällsamt

formade, otympliga maehiner, hvilka nu fingo namn,

heder och värdighet af krukor.De hade emellertid blifrit väl turända i solen och

äfven temligen starka, och sedan jag med stor försigtig*

het inburit dem, nedsatte jag dem uti tvänne stora

videkorgar, hvilka jag tillverkat i och för detta ändamäl,

samt fyllde det tomma rummet med rishalm. Min be*

räkning var, att i dem förvara spanmålen, och törhända

äfven mjölet, ifall de nemligen fortforo att vara torra.

Ehuru jag storligen missräknat mig med mina stora

krukor, tillverkade jag likväl med lycklig påföljd flere

smärre föremål, såsom t ex. tallrickar, små krukor och

skålar, hvilka alla blefvo tillräckligt brända i solen.

Allt detta oaktadt hade jag dock icke ännu vunnit

mitt ändamål, att nemligen erhålla ett kärl, hvari jag

kunde förvara våtvaror, och som på samma gång kunde

utsättas för eldens åverkan.

Någon tid derefter, då jag en dag tog af elden ett

stycke kött, som jag rostat, medföljde en bit af mina

lerfabrikationer, som kommit i elden och nu blifrit

alldeles stenhård samt röd som ett taktegel.

Detta fynd öfverraskade mig på det angenämaste,

ty jag hade nu funnit en utväg, att förbättra alla mina

lertillverkningar.

Det återstod mig nu endast, att utfundera, huru jag

skulle inrätta min eldstad i och för bränningen. Något

begrepp om en krukmakar-ugn hade jag alls icke och

lika litet om sättet att glaoera, ehuru det ieke fattades

mig bly.

Jag ställde emellertid trenne stora krukor och två

till tre andra kärl öfver hvarandra på en stor hög af

het aska, och gjorde upp en förfärlig eld kring mitt

ba-belstom samt underhöll den på alla sidor, till dess minakftrl blifvit genomglödgade, utan att dervid ha sprungit

sOnder.

Hettan underhöll jag omkring fem till sex timmar,

då jag märkte att en af krukorna, utan att ha spruckit,

började smälta tillsamman. Den med leran förenade

sanden hade råkat i flytning, och skulle ha förglasat

dem allesammans, om jag så fortfarit Jag minskade

derföre småningom elden, till dess rödhettan försvunnit

Efter att ha genomvakat hela natten, för att elden

ieke skulle slockna, såg jag mig vid dagens ankomst i

besittning af tre förträffliga krukor, ooh tvenne andra

kärl, hvilka voro Bå väl brända, jag kunde önska det

Ett af dem hade genom sandens smältning blifvit

öfver-dragen med en ftrllkomlig glasnr.

Jag behöfver väl icke anmärka, att jag hädanefter

icke saknade kärl för mina hushåUsbehof, men

anmärker endast, att formen på dem var något ovanlig. Min

glädje var emellertid ieke liten, att så på en gång se

mig egare till så många käri, hvilka kunde motstå

eldens åverkan, och jag kunde knappt drOja tills ett af

dem blifvit kallt för att fylla det med vatten och

der-efter koka mig ett stycke kött, som äfven lyckades

alldeles förträffligt.

Utaf ett stycke getkött erhöll jag en särdeles god

bu(jong, till hvilken det endast felades mig gryn och

några andra ingredienser, för att göra den rätt smaklig.

Behofvet af en stonmortel, i och för krossningen af

min säd, satte mig i ny förlägenhet, ty på en qvam

lönade det icke mödan tänka.

Min förlägenhet för afhjelpandet af detta behof var

icke liten, ty utaf alla handtverk i världen var väl

sten-RoJrinton. 11huggeriet det, hvartill jag hade de minsta anlag, och

jut-omdess saknade jag alla erforderliga verktyg.

Under flera dagar sftg jag mig om efter en sten,

som vore nog stor och fast, för att omskapa den till en

mortel, men fann endast klippstenar, som jag dels icke

kunde stycka, dels icke förarbeta. Stenartema på öa

voro utomdess icke nog hårda, utan af sandig

beskaffenhet, som gjorde dem oförmögna att emotstå verkan

af en tung stöt, hvarförutan sandpartiklar alltid skulle

ha kommit med ibland säden.

Jag öfvergaf derföre detta projekt ooh uppsökte i

stället en Renlig brädkloss, som var mycket lättare att

finna, och i hvilken jag efter mycket besvär brände ett

hål, i likhet med de amerikanska vildames sätt vid

förfärdigandet af deras piroger.

Af det förr omnämnda jemträdet gjorde jag

sedermera en stöt, hvarefter jag undangömde mina redskaper

till nästa skörd.

Den nästföljande svårighet, jag hade att öfrervinna,

bestod i förfärdigandet af en hårsikt» ty utan en sådan

kunde jag icke gema använda mitt nyöl till bakning.

Under flera månader grubblade jag härpå, ty jag

saknade allt dertill erforderligt, och mitt linne var

alldeles söndertrasad! Jag hade väl gethår, men förstod

mig hvarken på att spinna eller väfva dem, och äfven

om jag det kunnat, felades mig de nödvändiga redskapen.

Jag var alldeles rådlös, men på en gång erinrade

jag mig några halsdukar af kallikå eller musslin, som

jag hittat på fartyget bland matrosernas kläder. Dessa

klippte jag sönder och fick sålunda flera smärre siktar,

som temligen väl egnade sig till det afsedda behofvet.Nu var jag försedd för flera Ar. Längre fram idciH

jag omtala, hvad jag sedermera tog mig till.

Atmu Återstod mig likväl att tänka pA b&kningen.

Bet första jag behöfde var jäst» men dA denna icke

pA något vis stod att få, grubblade jag icke länge

der-öfrer. Bakugnen gjorde mig i stället så mycket mera

bryderi, till dess jag ändtiigen hittade på födande

utväg. Jag gjorde mig nemligen några särdeles breda, icke

djupa lerkärl, med omkring tvenne fots omkrets och nio

tums böjd, hvilka jag brände liksom de förra, bvarefter

jag satte dem å sido.

När jag nu skulle baka, gjorde jag först ock främst

upp en dugtig eld p& min spisel, som var belagd med

fyrkantiga tegelstenar af min egen fabrik; ehuru jag icke

precist vill svära på, att de voro alldeles vinkelräta.

Sedan veden nedbrunnit till kol, utbredde jag de

sednare jemt öfver spiseln, der de fingo ligga qvar till

dess denna blifVit tillräckligt varm.

Dereffcer sopade jag undan askan, satte fram mina

brödkakor och öfvertäckte dessa med ett lerfat, kring

hvilket jag sedan lade den beta askan, för att

underhålla och öka bettan.

PA sAdant sätt blef mitt kornbröd sA godt man

kunnat göra det med tillhjelp af den bästa bakugn; ja,

jag blef inom kort en riktig pastejbagare, ty jag gjorde

riskakor och puddingar. Till sjelfVa pastejerna kom det

icke; fyr jag hade ju ingenting annat att fylla dem med,

än fogel- och getkött

Man skall icke förundra sig, när jag försäkrar, ätt

jag höll pA härmed nästan under hela det trecjje Aret afmin vistelse på ön, ty man bör häijemte besinna, att

mitt åkerbruk upptog en icke så obetydlig tid.

På behörig tid verkställde jag min skörd, förde

säden till min boning och gömde de hilla axen så länge

i en stor korg, till dess jag fick tid att sprita dem,

emedan jag saknade både slaga och loge. Mina större

skördar tvingade mig likväl att tänka på ett magasin till

deras förvarande, ty jag fick denna gång åtminstone

ljugo spann kom och lika så mycket ris, hvarföro jag

nu när som helst kunde tänka på att ersätta mina långt

före detta uppätna skeppsskorpor.

Jag beslöt nu äfven, att noga beräkna mitt årliga

behof af säd, för att utröna, om det icke vore nog med

en skörd om året.

23.

Pirogen.

Sedan allt blifvit noga öfvervägdt, fann jag mig

icke kunna använda fyratio halfspann säd under året,

och till fö^je deraf beslöt jag att årligen utså precist lika

mycket som sista gAngen, i hopp att sålunda icke komma

att sakna bröd.

Under tiden hade mina tankar ofta, som man

lätte-ligen kan föreställa sig, vandrat till det land, jag på

motsatta sidan af ön hade upptäckt.

Jag kunde icke förqväfva en hemlig önskan, att bege

mig dit, emedan jag inbillade mig, att det var bebodtoch fast land, från hvilket jag p& ett eller annat sätt

kunde återkomma till den ve rid, jag måste minnas och

sakna.

Under dessa betraktelser hade jag likväl alls icke

beräknat farorna vid ett sådant företag, i fall jag råkade

i händerna på vildar, hvilka, efter hvad jag hade skäl

att förmoda, skulle vara långt blodtörstigare, än de

afrikanska lejonen och tigrame. Hade jag en gång kommit

i deras våld, så kunde man våga tusen mot ett, att de

skulle mörda och dertill på köpet törhända äfven

uppäta mig.

Jag hade hört kustinnevåname på de Caraibiska

öame beskrifvas såsom kannibaler eller menniskoätare,

och slöt af den geografiska latituden, att jag icke kunde

vara långt ifrån denna kust. Men till och med,

förutsatt det dessa folkslag icke voro några menniskoätare,

voro de, sådant oaktadt, lätteligen i stånd att mörda mig,

liksom de redan gjort med andra i deras händer fallna

europeer, ehuru dessa ofta varit tio till tjugo man starka.

Med mig, som var ensam, hade de icke behöft göra

några omvägar, och mitt motstånd kunde i hvilken

händelse som helst icke bli långvarigt

Allt detta sammanräknadt, och hvarpå jag närmare

bordt tänka, ingaf mig likväl icke i böijan någon

fruk-tan, ty jag funderade icke på annat än en

upptäckts-resa.

Na önskade jag mig ha egt den unge Xury och min

långa båt med dess enda segel, på hvilken jag seglade

öfrer niohundra mil längs efter afrikanska kusten. Men

hvartill lönade det mödan att grnbbla härpå.Jag tänkte emellertid på vår skeppsslup, som, efter

hvad mina läsare redan veta, vid skeppsbrottet blef

uppkastad p& ön.

Den låg ännu q var i nästan samma ställning;

omstörtad af vågorna, hvilade den nemligen upp- och

nedvänd på en hög sandås, men var icke mer omgifven af

vatten.

Hade jag endast egt en medlyelpare, för att

istånd-sätta den och fä den af stapeln, skulle denna båt varit

mig nog, för att återkomma till Brasilien; men jag kade

bordt besinna, att det var lika omöjligt för mig ensam,

att vända om båten på kölen, som att flytta ön från

dess ståndpunkt

Icke dess mindre gick jag till skogs och högg mig

der spakar och rullar, hvilka jag sedan bar fram till

slnpen, i afsigt att utröna, huru långt jag skulle komma,

och öfvertygad, att, endast jag kunde vända om båten,

det icke skulle bli mig svårt att bättra dess skador och

omskapa den till ett präktigt fartyg, på hvilket jag utan

fruktan kunde anförtro mig åt hafvet

IJnder detta fruktlösa företag skydde jag ingen möda,

och använde derpå mellan tre och fyra veckor. ,

Då jag slutligen fann mina krafter otillräckliga, att

lyfta upp slupen, böljade jag i stället att undergräfra

sandåsen, på hvilken den hvilade, för att på sådant sätt

vinna mitt ändamål. I denna afsigt satte jag flera stöttor

mot ena rådan af slupen, så väl för att hålla den, som

att styra den vid fallet

Men äfven härigenom blef jag icke i stånd att röra

den från stället och mycket mindre således, att få ner

den i sjön. Det återstod mig derföre ingenting annat,8n att öfverge mitt företag; men om jag också

förtvif-lade att kunna begagna slupen, minskades likväl icke

derföre min hfliga önskan, att åter komma ut till sjös,

så stora svårigheterna Bn syntes.

Denna ifver kom mig slutligen att öfverlägga,

huruvida icke jag ensam och utan några verktyg skulle kunna

förfärdiga en pirog af stammen till ett stort tråd,

liksom infödingame i denna verldsdel.

Jag fann detta icke allenast verkställbart, utan äfven

ganska lätt, och piroger^. blef nu min favorittanke, i

synnerhet när jag besinnade, att jag egde långt flera

hjelpmedel till buds, än någon indian. Jag glömde

likväl dervid de egna fördelar, hvaröfver dessa kunna skryta,

ty de sakna t. ex. icke bjelpsamma händer att fä

piro-gen i sjön, sedan den en gång blifvit färdig, en

svårighet, långt kinkigare för mig att besegra, än dem mot

hvilka indianerna ha att kämpa i brist på verktyg.

Hvartill tjenade det väl också, att välja ut ett stort

träd i skogen, Mia det efter ett oerhördt besvär, gifva

det yttre formen af en båt och derefter urhålka eller

bränna ur det, för att sedan finna omöjligheten att kunna

begagna sitt arbete?

Hade jag endast ytligt betraktat mina förhållanden,

nnder det jag sysselsatte mig med byggandet af

piro-gen, skulle jag tvifvelsutan på samma gång öfvervägt

svårigheten att fö den af stapeln; men jag hade

hufvu-det så fullt af restankar, att jag alldeles icke kom att

tänka härpå. Det var emellertid mycket lättare att

tili-ryggalägga en sträcka af fyratiofem mil sjöledes i denna

båt, än att flytta den fyratiofem famnar från det ställe,

der den byggdes, ner till hafvet.Ingen, med sina fem sinnen i behåll, skulle ha

påtagit sig ett så dåraktigt arbete, som det jag gjorde.

Men hela detta företag intresserade mig så oändligen

mycket, att jag alldeles förglömde utförandet.

Efter någon tid böljade jag väl inse, att jag tagit

n% vatten öfver hufvudet; men jag afbröt tvärt hvarje

inkast med det vanvettiga svar, jag sjelf gaf mig: “Ah

bah! gör du bara båtox i ordning, nog hittar du sedan

på utvägar, att fä den i sjön!“

Härpå grep jag mig an och fällde ett cederträd. Jag

tviflar storligen på, att Salomo vid byggandet af

Jerusalems tempel hade maken till detta. Diametern vid foten

var 5 fot 10 tum, och vid 22 fots höjd 4 fot 11 tum,

hvarefter det smalnade något ooh delade sig i flera grenar.

Det kostade mig ingen ringa möda, att endast fö

ner detta träd på marken; jag behöfde också ensamt

tjugu dagar att hugga af det vid roten, och dereffcer

ytterligare fjorton dagar, att skilja toppen från stammen.

Derefter åtgick en månad, innan det fött sin

tillbörliga yttre form, ooh slutligen nära trenne månader

till urhålkningen.

Häri lyckades jag likväl, utan att nödgas använda

eld, ty jag begagnade endast ett huggjem och en klubba,

och arbetade med rastlös iiver, till dess jag fött i

ordning min vackra pirog, som kunnat rymma tjugusex

man, följaktligen mig och alla mina effekter.

Efter fullgjord t arbete erfor jag en utomordentlig

glädje, och min pirog var äfyen i sanning den största,

jag någonsin sett tillverkad af ett enda träd. Men nu

vet du också, käre läsare, hvilket besvär den kostade

mig!Jag behöfde således icke tänka på annat, ån att få

den i qjön, ock hade detta lyckats mig, ftr det intet

tvif-yel underkastadt, att jag företagit en af de vanvettigaste

och äfventyrligaste reeor sedan verldens skapelse.

Men alla mina försök i denna väg slogo felt, ehuru

jag derpå använde en otrolig möda, och pirogen icke

låg mer än högst femtio famnar från hafvet. Första

hindret bestod deri, att den låg på en höjd, som var

nära nog tvärbrant åt strandsidan. För att undanrödja

detta, beslöt jag gräfva undan jorden, till dess jag fätt

en lagom sluttning.

Jag grep mig äfven an och utgjöt derunder millioner

svettdroppar! Men tänker man någonsin på besväret,

när friheten är det mål, hvartill man sträfvar?

Sedan denna svårighet väl blifvit öfverstånden, mötte

jag en ännu större, ty jag förmådde lika litet fä

pirogen ur stället, som jag var i stånd att flytta slupen.

Nu mätte jag afetåndet till stranden och beslöt gräfva

en kanal, för att låta hafvet fä afhemta min befriare ur

fångenskapen.

Med friskt mod böljade jag äfven denna

ansträngning, men sedan jag beräknat de erforderliga

dimensionerna för min kanal, liksom svårigheten att undanskaffa

den uppgräfda jorden, fann jag tyvärr, att jag icke hade

att räkna på någonting annat än mina båda armar, och

att jag skulle beböfva minst tio år för att blifva färdig;

ty kusten var så hög, att öfre ändan af min kanal

åtminstone bordt vara tjugotvå fot <^jup. Och härigenom

såg jag mig tvungen, att öfvergifva äfven detta projekt.

Mitt lyerta var färdigt att brista vid öfvertygelsen

härom, och uu först, men för sent, besinnade jag, burdåraktigt det vore, att börja ett företag, innan man noga

öfvervägt allt ooh väl beräknat, huruvida de egna

kraf-terne äro tillräokliga att med framgång utföra det.

Midt under denna sysselsättning giek det Qerde året

af min fångenskap till slut, och jag förglömde icke att

fira denna årsdag med samma gudaktighetsöfrdngar och

till lika stor inre tillfredsställelse emu de föregående.

Genom en fortsatt läsning i den Heliga Skrift, och ett

noga begrundande af dess herrliga lärdomar samt dertill

genom Guds nåd hade jag förvärfVat mig helt andra

insigter och åsigter än dem jag förr egde. Jag

betraktade numera verlden som ett långt aflägset land, der

jag icke hade någonting att söka, vänta eller efterlängta,

och med hvilket jag icke hade eller någonsin mer skulle

få något att beställa.

Jag tror till och med, att jag då betraktade

verlden p& samma sätt som vi efter detta lifvet törhända

skola göra det, nemligen som ett ställe, der vi en gång

lefvat, men det vi för alltid lemnai

Här var jag tryggad för verldens frestelser; hvaije

köttslig lusta var förkolnad hos mig, och jag plågades

icke af någon åtrå efter lifvets tomma njutningar. Jag

hade allt hvad jag förmådde njuta; jag var oinskränkt

herrskare öfver mina samtliga besittningar; jag kunde,

om det så föll mig in, kalla mig Konung eller Kejsare

öfver denna ö, som stod under min lydnad; jag hade

hvarken rivaler eller någon, som kunde göra mig

herraväldet stridigi Det berodde ensamt på mig, att skörda

så mycken spanmål, att jag dermed kunnat befrakta

flera fortyg; men som detta var ändamålslöst, sådde jag

icke mer än till eget behof. Sköldpaddor finmos i öfver-flöd; men jag behöfde icke mer än en då ock då; Hka litet

felades mig timmer, för att deraf bygga mig en kel flotta,

och min vinskörd skulle ka varit tillwiflklig att lasta

denna flotta med vin ook russin — i fall jag nemligen

haft den.

24.

Redaktionen af min dagbok.

Men endast det jag kunde begagna, hade något

värde för mig. Jag hade tillräckligt med liftmedel för

tillfredsställandet af alla mina behof; hvad behöfde jag

dft fråga efter det öfrigat Hade jag skjutit mera vildt,

än jag kunnat äta, skulle jag ha varit tvungen att ge det

åt min hund eller åt maskarna; och hade jag utsått mer

spanmål, än som behöfts för min enskildta del, skulle

den blifvit förderfvad. De träd, jag fällt, lågo qvar på

marken ooh multnade: jag kunde icke begagna dem till

annat än till bränsle, och mer eld än till beredningen

af min mat kom icke i fråga.

Med ett ord, naturen och erfarenheten undervisade

mig efter mogen öfverläggning, att allt önskvftrdt under

solen eger endast ett i anseende till våra behof relativt

värde, ock att det endast sä till vida blir oss nyttigt,

som vi göra ett klokt bruk deraf, antingen för egen

eller andras nytta. Den snålaste girigbuk pä hela

jorden skulle troligen blifvit botad för sina o måttliga

önskningar, i händelse han varit i mitt ställe; ty jag egdeoändligt mor, än jag någonsin kunde förbruka. Jag hade

ingenting annat att önska, än några småsaker, som lik-=

väl skolat vara mig till stor nytta. Som mina läsare

redan veta, var jag egare till en förmögenhet af

trettiosex pund Sterling, dels i guld, dels i silfvermynt; men

min Gud! hvartill gagnade mig denna lumpna metall,

då jag icke visste, hur jag skulle använda den och gema

velat ge hort en hand full af densamma för några

tobakspipor eller en handqvam, att derpå mala min

span-mål! Lika gema hade jag gifvit bort alltsammans, om

jag i stället Ätt för sex penee engelska roffrön, eller en

hand full ärter och bönor tillika med en butelj bläck.

Penningame voro mig till ingen nytta och blefvo äfven

orörda qvarliggande i en låda, der de under regntiden

ölverdrogos med mögel. Men om också denna låda varit

full med diamanter, skulle de icke egt en smula större

värde för mig.

Jag hade nu kommit derhän, att jag erfor en långt

större inre tillfredsställelse öiver mitt lefnadsstttt, än som

var händelsen i böijan, och kände mig deijemte

ojem-förligt lyckligare, så till själ som kropp. Ofta nedsatte

jag mig till min måltid med ett tacksamt sinne,

beundrande Försynens hand, som dukat mig ett bord midt

i ödemarken. Jag sträfvade efter att vända mina

blickar mera på ljus- än skuggsidan af min belägenhet, och

förr glädja mig åt de njutningar, som voro mig

förunnade, än eftersträfva hvad som fattades mig. Härigenom

vann jag småningom en allt större frid med mig sjelf.

Jag anför specåelt denna omständighet, för att derigenom

djupt inpregla den hos de menniskor, hvilka aldrig finna

sig nöjda, och icke rätt veta njuta af de håfvor, him-melen dem beskärt, emedan de ständigt fästa sina lystna

blickar på hvad som felas dem. Och häri ligger den

svartaste otacksamhet.

Ännu en annan betraktelse blef mig till väsendtlig

nytta, liksom den tvifvelsutan skulle blifvit det för en

hvar, hvilken råkat i en lika stor olycka som min. Jag

jemförde nemligen min nuvarande belägenhet med den,

jag i förstone väntade mig, ja till och med med den, i

hvilken jag ofelbart skulle råkat, i fall icke Guds stora

godhet underbarligen låtit vårt fartyg stranda mot

kusten, till följe hvaraf jag icke allenast kunde nalkas det,

utan äfven föra derifrån allt, som kunde vara mig till

någon slags nytta. Hade icke detta inträffat, skulle jag

saknat såväl verktyg till mina arbeten och vapen till

mitt försvar, som krut och bly, att dermed förskaffa

mig födan.

Ofta använde jag hela timmar, ja, jag kunde säga,

dagar, att på det lifligaste eftersinna, huru jag skulle

burit mig åt, ifall jag icke kunnat rädda någonting frän

fartyget. Jag föreställde mig lifligt, att jag, så när som

på några fiskar och sköldpaddor, icke skulle kunnat

förskaffa mig någon föda, hvarförutan jag troligtvis redan

i första tiden måst dö af hunger, emedan det var långt

efter min ankomst till ön, som jag fångade det första af

dessa sistnämnda åjur, såvida jag icke kunnat lefva

som en äkta vilde. Slutligen besinnade jag, att om jag

äfven genom list lyckats fånga eller döda en get eller

en fågel, jag likväl icke kunnat sönderdela, öppna, mv

taga och tillreda den, utan att jag varit tvungen att,

lik ett osjäligt <\jur, med tänder och naglar slita sönder

den bit för bit.När jag öfvertänkte allt detta, kände jag min

tack-samhet ökas för Guds stora godhet; ja, jag tackade

Honom till och med för min närvarande belägenhet, i trots

af de med densamma förenade vedervärdigheter och

besvär. Jag måste ftfvenledes be dem lägga denna

omständighet på zninnet, som vid hvarje motgång genast

äro färdiga att utropa: *Finnes väl någon olyckligare

varelse än jag t* Må dessa besinna, huru mycket sämre

mången annans belägenhet är, och dertill huru mycket sämre

deras egen kunnat blifva, ifall Försynen i sin eviga

vishet så hade beslutat

Jag anställde ännu en annan betraktelse, som

likaledes uppfyllde mitt hjerta med ett tröstrikt hopp. Jag

jemförde nemligen min närvarande belägenhet med den

jag hade förment och bordt vänta, såsom följd af den

gudomliga rättvisan. Jag hade fört en usel lefhad, utan

att hvarken erkänna eller frukta Gud. Mina föräldrar

hade gifvit mig en vårdad uppfostran, och icke

underlåtit att tidigt bibringa mig en religiös vördnad för

"Skaparen, samt att i mitt minne inprägla allt, hvad naturen

och ändamålet med min tillvaro erfordrade. Men ack!

då lockades jag till det vilda matroslifvet, der man minst

känner till gudsfruktan, ehuru man der så ofta på nära

håll skådar den allsmäktiges fruktansvärda makt.

Återstoden af min religiösa kända förqväfdes helt och

hållet genom det förtidiga umgänget med förhärdade

varelser, genom föraktet för faran, med hvilken jag

blif-vit förtrogen, genom vanan att se döden i ansigtet, genom

bristen på allt tillfälle att umgås med andra, bättre

men-niskor, eller att någonsin fä höra ett yttrande, som

kunnat vara mig lärorikt och haft ett godt syftemål.Känslan för allt godi var då sä utsllekt hos mig, och

jag visste sä litet hvad jag var eller borde vara, att jag

till och med i de ögonblick, dä himmelen sä underbart

förlänade mig sitt beskydd, icke en enda gäng hvarken

tänkte eller yttrade: *0 min Gud, jag tackar dig!

Äf-veea i det största betryck, föll det mig icke in, att åkalla

den allsmäktiges bistånd, eller utropa: “Herre, förbarma

dig öfver mig!“ Guds heliga namn gick icke oftare öfver

mina läppar än vid hädelser och svordomar.

Förförliga betraktelser öfver mitt förflutna lifs

vrånghet och gudlöshet föröduyukade, som jag redan omtalat,

under flere månader min själ När jag tänkte på mig

qjelf och besinnade den högre, faderliga omvårdnad, som

blifvit mig beskärd alltsedan min ankomst till denna ö,

samt huru öfverseende den gode Guden förfarit mot mig,

i det han icke allenast straffade mig långt mindre, än

mina gerningar det förbenat, utan äfven så rikeligen

söijde för mitt li&uppehälle, då uppvaknade ånyo mitt

hopp, att genom en uppriktig ånger återvinna Guds

nåd och förtröstade jag åter på hans outtömliga

bann-hertighet

Jag tillvande mig å ena sidan vid en ovilkorlig

un-dergifvenhet för Guds vilja, men å andra sidan vid en

uppriktig tacksamhet för hvad som vederfors mig, oeh

detta såsom fö\jd af min öfvertygelse, att jag icke vågade

beklaga mig, då jag fött behålla lifvet, oaktadt jag så

rättvisligen gjort mig vfyrd detsammas förlust; att jag

blifvit öfverhopad med förmåner, dem jag på detta ställe

ioke fömufdgtvis vågat hoppas; att jag, långt ifrån att

knota öfver min belägenhet, borde glädja mig åt

densamma, och utan återvändo tacka himmelen för mittdagliga bröd, som endast genom en kec|ja af underverk

kunde blifva mig beskärdt

Om mitt lif således i visst a&eende var sorgligt,

v var det likväl i ett annat utmärkt af en särdeles Guds

nåd, och det felades mig endast en rätt inre öfvertygelse

om denna Guds godhet och nåd, för att jag skulle kännt

mig lycklig. Yid besinnandet häraf kände jag mitt mod

vakna och min svårmodighet upphöra.

Jag hade nu varit så länge på ön, att flere af die

saker jag ditfört till min beqvämlighet, dels blifvit

utnötta, dels tagit alldeles slut. Det återstod nu endast

några droppar af mitt bläck och dessa voro så utspädda

med vatten, att jag knappast mer var i stånd att läsa

hvad jag skrifvit. Så länge det räckte, upptecknade jag

för hvajje dag allt anmärkningsvärdt som händt mig.

Denna dagbok öfver en förgången tid påminner mig,

att det råder en viss öfverensstämmelse emellan epokerna

för de särskilta händelser jag uppleft; och att, ifall jag

varit vidskeplig nog att fästa mig vid lyckliga eller

olyckliga dagar, jag i detta hänseende skulle funnit många

tillfällen att anställa betraktelser öfver min dagbok.

Sålunda anmärkte jag framför allt, att den dag, då jag,

föraktande mina föräldrars råd, afvek från Hull, var

densamma, på hvilken jag sedan tillfångatogs af

korsåren och gjordes till slaf. Yidare var den dag, då jag

lyckligen undkom skeppsbrottet på redden utanför

Yar-mouth, densamma med den, då jag längre fram flydde från

Salé. Slutligen var äfven den dag, på hvilken jag för

första gången såg verldens Jjus, eller den 30 September,

densamma, under hvilken jag tjugusex år sednare

räddades från döden vid strandningen på denna ö.Det första, som tog sltit efter bläcket, var mitt bröd,

jag menar nemligen de från fartyget räddade skorporna.

Jag hade alltid på det sparsammaste hushållat med dem,

och under ett helt år inskränkt mig till en skorpa om

dagen. Det oaktadt måste jag sakna bröd under mer

än tolf månader, ända till dess jag på egen mark fått

skörda spanmål, hvaröfver jag hade alla anledningar att

rara tacksam, då den, som läsaren redan vet, på ett så

underbart sätt kom mig tillhanda.

Mina kläder böljade äfVen bli utslitna. Mitt linne

var längesedan slut, med undantag af några randiga

skjortor, hvilka jag tillika med några kavajer hittade

bland matrosernas kläder. Jag hade varit mycket rädd

om dem, emedan jag ofta icke kunde begagna något

annat plagg. Hettan var nemligen så plågsam, att jag

helst icke tagit några kläder på mig, men jag kunde icke

förmå mig att gå naken, ehuru jag visste mig vara

alldeles ensam på ön.

25.

Äfventyrlig kringsegling af ön.

Solhettan var dessutom långt odrägligare då jag

gick naken, än då jag nyttjade kläder. I förra

händelsen fick jag ofta valkar på skinnet, mén bar jag

dere-mot en skjorta, spelade vinden under den, och afkylde

mig derigenom på ett behagligt sätt. Lika så litet kunde

jag vänja mig, att gå ut i solskenet utan hufvudbonad.

Solstrålame bränna så häftigt under detta himmelsstreck,

Robimon. 12att jag genast fick hufvudvärk, när de lodrätt träflade

l\j essan.

Till följe häraf tänkte jag på ordnandet af de få .

lumpor, jag ännu kallade kläder. Alla mina tröjor yoro

utslitna; jag måste derföre försöka, att göra mig andra

af de stora matroskavajema. Sålunda grep jag nu till

synålen och blef min egen skräddare, änskönt mitt

arbete ioke var att skryta med. Jag förfärdigade

emellertid trenne tröjor, af hyilka jag yäntade mig en god och

långyarig Ijenst. De benkläder jag fabricerade, yoro

jemmerliga att åse. Jag har redan berättat, att jag

gömde skinnen af alla de (^jur, jag dödade. Yanligtyis

spände jag ut dem i solen, men somliga blefyo

derige-nom/ så torra och ohandterliga, att de ioke dugde till

något, hyaremot andra kommo mig särdeles väl till pass.

Det första jag använde dem till, var en stor mössa, med

hårsidan utåt, för att afhålla regnet. Det lyckades mig

så bra, att jag omedelbart derefter grep mig an med

en hel klädning, nemligen en tröja och ett par

benkläder, som yoro öppna öfver knäet Jag gjorde allting

mycket vidt, emedan jag mer afsåg värn mot hettan än

mot kölden. I öfrigt upprepar jag än en gång, att alltt

mina kläder hade en högst ömklig snitt, ty jag var en

dålig timmerman, men en ännu sämre skräddare.

Härefter började jag tänka på en solskärm $t mig,

emedan den mer än väl behöfdes. Jag hade sett dem

göra sådana i Brasilien, der de ioke gema kunna

undvaras, i anseende till den starka värmen; och värmen

på min ö var åtminstone lika stor om icke större,

emedan den låg ännu närmare eqvatom. Som jag dessutom

ofta företog långa vandringar, skulle jag komma atthämta stor fördel af dén, såväl under hetta som regn.

Jag gjorde mig derföre ett utomordentligt besvär med

mm solskärm, men det drog långt ut, innan jag fick

någorlunda fason på den. Efter att ha misslyckats

under trenne särskildta försök, fick jag likväl slutligen ihop

en, som såg temmeligen hygglig ut Största svårigheten

bestod deri, att göra den så, att den kunde vikas

tillsammans, emedan jag i annat fall oupphörligt måst bära

den öfver mig. Sedan jag väl fått den till lags,

öfver-klädde jag den med ett skinn, hvars hårsida jag vände

utåt, till följe hvaraf den icke allenast skyddade mig

för regn, utan äfven afhöll solstrålame så präktigt, att

jag icke hade minsta olägenhet af värmen. Då den var

tffverflödig, vek jag ihop den och bar den under armen.

Sålunda lefde jag ett ganska förnöjsamt lif; mitt

sinne hade blifvit fullkomligt lugnt, emedan jag fogade

mig efter Guds vilja, och öfveriemnade allt åt hans visa

försyn. Jag fann mig på sätt och vis bättre, än om jag

lefvat bland menniskoma och, ehuru jag ibland längtade

efter, att fö tala med någon af mina likar, sade jag

der-vid till mig sjelf: “Är då icke samspråket med egna

tankar och det genom bönen med Gud långt herrligare,

än den njutning, du kan finna i umgänget med

menniskoma?“

Under de följande fem åren mötte mig ingen

utomordentlig händelse, som det kunde löna mödan, att här

omtala. Mitt lif framflöt stfila, utan någon slags

förändring i min belägenhet eller i mina lokalförhållanden.

Jag inbergade årligen min säd och höll min vinskörd,

samt gömde icke mer af båda delame, än som behöfdes

för ett år. Men utom detta årliga arbete, och mina dag-liga promenader ined bössan på axeln, egnade jag min

tid till byggandet af en ny pirog, hvilken jag

slutligen icke allenast fick färdig, utan äfven förde genom

en kanal, som jag grftfde sex fot bred och fyra fot cföup,

till den ungefär en half mil derifr&n liggande hafsvikem

Då jag hade böljat den förra, oformligt stora pirogen,

utan att, som jag bordt, besinna, hur jag också skulle

få den flott, och det ännu var lika så ogörligt, att flytta

honom till hafvet, som hafvet till honom, så lät jag den

ligga qvar der den låg, till ett minne af min tanklöshet,

som skulle göra mig klokare till en annan gång och

på denna andra gång upphörde jag icke att grubbla,

ty jag ansåg saken ingalunda för omöjlig, ehuru jag ej

på länge kunde finna något passande träd. Det jag

slutligen utvalde, stod likväl på en half mils afetånd

från hafvet, hvarföre det blef oundvikligt, att leda en

kanal från detsamma till pirogen. . Jag använde tvenne

hela år på, byggandet af pirogen, men beklagade mig

aldrig deröfver, emedan jag nu i hoppet förutsåg mig

komma i besittning af en farkost, med hvilken jag

slutligen skulle kunna lemna ön.

Sedan likväl pirogen blifvit färdig, motsvarade dess

omfång ingalunda den afsigt, i hvilken jag byggde den

förra/eller att segla öfver till det omkring fyratio mil

deri-från belägna fasta landet. Min farkost var alldeles för liten

för en sådan plan, hvarföre jag öfvergaf hvaije tanke

ditåt, men beslöt i st&llet att omsegla min ö. Hitintills

hade jag icke sett mer än en enda punkt af motsatta

sidan till densamma, men deraf gjordes jag ganska

nyfiken, att äfven få beskåda de öfriga delame af kusten,och * som det nu mera icke låg något hinder i vägen,

höijade jag ifrigt tänka på denna upptäcktsresa.

I denna afsigt, och synnerligast för att kunna

förfara så mycket säkrare och regelmässigare, satte jag upp

en liten mast midt i pirogen, och sammanflickade ett

segel af några stycken sådana bland dem, jag räddat

från fartyget, och hvarai jag hade ett stort förråd.

Sedan detta var gjordt, företog jag genast en profsegling,

hvarunder jag hade allt skäl till belåtenhet med mitt

arbete. Uti båda ändame af båten satte jag kistor och

koffertar, såväl för att i dem förvara mitt mun- och

skjut-förråd, som till värn mot de påträngande vågorna.

Dessutom gjorde jag en urhålkning i sjelfva farkosten, som

var lagom stor åt min bössa, och betäckte den med ett

Htet lock, för att skydda den mot väta.

Min solskärm planterade jag i aktern, der den,

fristad i kölsvinet, skyddade mig mot både solhetta och

regn. Sålunda utrustad, företog jag tid efter annan små

utfärder, men for icke långt hort, och förlorade aldrig

min lilla hamn ur sigte. Men slutligen, otålig afct lära

känna hela omfånget af mitt lilla rike, utrustade jag en

vacker dag min pirog med allt erforderligt för denna

vågsamma upptäcktsresa. Jag inpackade två dussin

kom-brödskakor, en lerkruka med torkadt ris, hvilket jag

tyckte mycket om, en liten flaska med rom, en half get,

krut ooh hagel, och tFänne af de kavajer, jag funnit

bland matrosernas kläder. Den ena medtog jag till mar

drass och den andra till täcke.

Den 6 November, i ^jette året af min regering eller

fångenskap, hvilket läsaren behagar, anträdde jag

slutligen min resa, som emellertid räckte mycket längre, änjag beräknat; ty ehuru ön icke yar särdeles bred,

anträffade jag likväl vid östra kusten ett långt ref, som

dels öfyer, dels under vattnet sträckte sig omkring åtta

mil ut i hafvet, och på andra sidan begränsades af en

torr, vid pass fyra mil lång sandbank, till följe hvaraf

jag nödgades göra en stor omväg.

Yid upptäckten af detta ref, ville jag i förstone uppge

hela min plan och åter vända om, emedan jag icke viste^

huru långt refvet var, men isynnerhet, huru jag skulle

kunna komma tillbaka. Jag föllde derföre mitt lilla

ankare, hvilket bestod af en gammal, från fartyget

hem-tad ankarklo.

Sedan jag fört min pirog i säkerhet, tog jag bössan

och gick i land upp på en kulle, som tycktes beherska

denna hafsudde. Härifrån kunde jag öfverse hela dess

sträckning, till följe hvaraf jag beslöt kringsegla udden.

Under det jag härifrån blickade utåt hafvet, upptäckte

jag en häftig, jag skulle nästan kunna säga ursinnig

strömfåra, som drog sig åt öster ett stycke utom

sandåsen. Jag tog den ännu närmare i ögnasigte, ty stället

syntes farligt, och ifall jag råkade i fåran, fruktade jag

att bli bortförd, utan att sedan törhända kunna

återkomma till ön. Jag tror äfven, att så hade händt, ifall

jag icke varit nog försigtig att gå upp på kullen, ty

samma ström gick äfvenledes på andra sidan om ön,

ehuru på längre afstånd från ¿densamma. Härförutan

varseblef jag äfven en underhafshvirfvel. Det fanns

således tvenne altemativer, antingen att bortföras af

strömmen, eller råka i vattenhvirfveln.

Under tvänne hela dagar qvarblef jag på denna

kulle, emedan vinden, som blåste från ost-syd-ost, lågemot strömmen, och derigenom åstadkom en häftig

bränning mot udden. I anseende till motsjön var jag

der-före icke rätt säker, om jag skulle kunna fara längs utåt

kusten, och i anseende till strömmen trodde jag det bli

mig omöjligt, att komma ut till hafs.

Tredje dagen på morgonen fann jag emellertid, att

vinden lagt sig under natten, och som hafvet var alldeles

lugnt, vågade jag fortsätta min färd. Må detta tjena

till varning för alla okunniga och förvägna sjömän! Jag

hade knappt uppnått udden och var icke på mer än en

båtlängds afstånd från stranden, då jag på en gång fann

mig ha råkat i djupt vatten och i en våldsam ström,

som liknade en qvarnsjuss. Den bortförde pirogen med

en sådan häftighet, att jag, i trots af alla

ansträngningar, icke mer kunde hålla mig i närheten af stranden,

utan allt mer och mer aflägsnades från hvirfveln, som

låg till venster om mig. Då jag nu dertill icke hade

den minsta vind till lyelp, tjenade alla mina

bemödanden till jemt ingenting. Nu böljade jag tro mig vara

förlorad, ty som det gick ström på ömse sidor om ön,

beräknade jag lätt, att den efter några mil skulle

sammanträffa, då jag tvifvelsutan skulle få sitta emellan.

Utan allt hopp om räddning, förutsåg jag således endast

döden, och kunde icke en gång beräkna, att genom

båtens omsijelpande bli begrafven i vågorna, ty sjön var

temmeligen lugn, hvarföre ensamt hungersdöden

förestod mig! Jag hade visst på strenden funnit en så stor

sköldpadda, att jag endast med största möda kunde bära

den i båten, och hade dessutom en stor kruka med

dricksvatten, men hvad ville allt detta säga, när jag blef

drif-ven utåt oceanen, och med säkerhet kunde beräkna, attieke under tusen mil finna hyarken fast land eller

en ö

Härunder kände jag djupt, huru lätt det är för den

eviga Försynen, att försämra den uslaste belägenhet, i

hvilken en dödlig tror sig ha råkat. Nu föreföll mig

min ensliga, tröstlösa ö som det herrligaste ställe på

jorden, och att återkomma till den, var den enda lyoka,

mitt hjerta önskade sig. Fattad af den häftigaste

längtan, sträckte jag armame mot ön, och utropade högt:

“Så skall jag då aldrig återse dig, du lyckliga ö! Arme,

usle varelse, hvart tar du vägen t“

Nu förebrådde jag mig min otacksamhet. Huru ofta

hade jag icke knotat öfver mitt ensliga lif; och hvad

skulle jag icke nu ha gifvit ut, för att åter få sätta foten

på min ö? På detta vis inse vi, icke rätta

beskaffenheten af vår belägenhet, förr än vi genom missöden

rätt lärt känna den, och veta först då uppskatta våra

njutningar, när de blifvit oss beröfvade!

Man torde knappt göra sig ett begrepp om min

bestörtning, under det jag bortfördes från min älskade

ö och drefs utåt oceanen. Den låg redan öfver två

timmars väg från mig, *och jag förtviflade att någonsin

återse den.

Emellertid arbetade jag af alla krafter, att styra

min pirog mot norden, d. v. s. norr om strömfåran, der

hvirfveln låg.

Omkring middagstiden, då solen inträdde i

meridianen, tyckte jag mig känna en lätt vindflägt från

syd-sydost. Häraf fick jag åter mod, isynnerhet när den en

halftimma derefter började blåsa temligen friskt.Jag yar redan på ett oerhördt afetånd från min ö,

och hade den minsta dimma kommit emellan, skulle

jag ha förirrat mig under min färd; ty utan någon

kompass, hade jag icke mer vetat, hvartåt jag skulle styra,

för att uppnå ön. Men som vädret fortfor att vara

vackert, reste jag åter upp masten och spände ut seglet,

samt tog min riktning ytterst nordligt, för att komma

ur strömmen.

Detta var knappt verkstäldt och min pirog hade

icke väl böljat segla bidevind, då vattnets klarhet gjorde

mig uppmärksam på en förändring i strömmen; ty på

de ställen, der den gick häftigast, var vattnet dunklare.

Snart kände jag äfven att strömmen saktade sin

fart, och såg tillika mot öster, på en half mils afetånd,

några klippor skjuta upp midt i hafvet. Dessa klippor

delade floden i tvenne armar, af hvilka den större

fortgick i sydlig riktning, med klipporna nordost om sig,

då deremot den andra, återförd af klipporna, bildade en

häftig hvirfvel, som med stor kraft drog sig åt nordvest.

Den, som vet hvad det vill säga, att med snaran

om halsen få nåd, eller som sett sig räddad ur

mör-därehänder, i det ögonblick knifven vidrörde strupen,

eller som slutligen varit i lika stor nöd som min, endast

den kan fatta den glada öfverraskning, som nu intog

mig, och med hvilken skyndsamhet jag styrde min pirog

till hvirfveln, huru ifrigt jag deijemte skotade an mitt

segel för den allt friskare förliga vinden och med

hvilken förtjusning jag seglade undan, framdrifven af den

våldsammaste motström.

Bedan jag med dessa båda mäktiga lyelpares

medverkan tillryggalagt en timmas väg, kände jag ström-men aftaga och att den ieke skjutsade mig längre. Som

jag emellertid var emellan tvenne strömfåror, nemligen

den sydliga, som fortskaffat mig, och den nordliga, som

gick ungeför sex mil derifrån, fann jag vattnet vester

om ön alldeles lugnt och orörligt. Då vinden fortfor

att vara gynnande, styrde jag rätt på ön, ehuru det

icke gick så fort, som dittills.

Sedan jag omkring klockan fyra på eftermiddagen

hunnit så nära ön, att det endast återstod några mil,

fann jag, att förr omnämnda ref, den egentliga orsaken

till min olycka, utsträckte sig mot söder, och att det,

återkastande strömmen, hade bildat en annan hvirfvel

mot norr. Den sednare syntes mig vara särdeles häftig

och omedelbart ledande till målet för min fart, som låg

vestligt eller fastmera nordligt.

Gynnad af en frisk vind, seglade jag i sned

riktning nordvestligt genom denna hvirfvel och var efter

en timma endast en mil från kusten. Vattnet var lugnt

och jag hade snart uppnått stranden.

Som min fot vidrörde marken föll jag på knä och

tackade Gud för min räddning, i fast beslut, att ieke

mer tänka på någon flykt i min pirog. Sedan jag

der-efter vederqvickt mig med återstoden af mitt

munförråd, drog jag upp båten på stranden af en liten bugt,

lade mig att hvila under några träd och inslumrade

snart, vaggad till sömns af mina långvariga

ansträngningar.

Vid uppvaknandet råkade jag uti ingen ringa

förlägenhet, huru jag skulle komma hem igen. Den fara

jag öfverstått var alldeles för stor, och jag visste nu hvad

jag vågade, vid en hemförd samma väg jag kommit.Huru det såg ut på den andra eller vesdiga sidan,

visste jag icke, men ville ioke heller utsätta mig för

nya faror. Jag beslöt derföre, ehuru först under

påföljande morgon, att på aftonqvisten fara längs efter kusten,

för att uppsöka någon liten hamn, der jag kunde

förlägga min lilla fregatt och återfinna den, när behofvet

så fordrade.

Sedan jag tillryggalagt omkring tre mil, upptäckte

jag en i alla afseenden förmånlig bugt, som sträckte sig»

nära en mil inåt landet och blef allt smalare ända till

mynningen af en liten flod. Här hade jag således funnit

hvad jag önskade, och sedan jag gjort fast pirogen, steg

jag i land, för att se hvart jag egentligen hade kommit

Jag varseblef snart, att jag var ett godt stycke ifrån

det ställe, dit jag anlände vid min första fotresa, och

sedan jag tagit med mig min bössa och solskärmen,"

emedan hettan var odräglig, begaf jag mig å väg.

Efter den qjöresa jag gjort, föreföll mig denna

vandring i högsta måtto angenäm, och mot aftonen

uppnådde jag mitt landtstäUe, der allt var på sin gamla

plats.

Jag klef öfver pallisadema och lade mig i skuggan

att sofva. Som jag var mycket uttröttad, insomnade

jag snart. Föreställ dig nu, käre läsare, min förvåning,

då jag icke långt derefter uppväcktes af en röst, som

ropade till mig: “Robinson, Robinson Orusoc; stackars

Hobinson Grusoel Hvar är du, Robinson f Hvar är dut

Hvar har du varitt

Efter att ha i^>tt halfva dagen och gått under den

andra hälften, sof jag så tungt, att jag härvid icke fullt

vaknade, och vacklande mellan ett vaknande och sof-vande tillstånd, trodde jag mig drömma, att någon

talade till mig. Rösten fortfor emellertid att ropa mig i

namn, och slutligen uppvaknade jag, men i den största

förskräckelse och bestörtning.

Jag hade likväl knappt fått upp ögonen, då jag såg

min PM sitta på stängslet och fann honom ha varit den

talande, ty just dessa beklagande ord hade han lärt af

mig och fattat dem så väl, att han ofta satte sig på min

hand och ropade, under det han vidrörde mitt ansigte

med näbben: “Stackars Mobinson Orusoe, hvar är duf

Sur har du kommit hit?“ oeh några andra talesätt, som

jag lärt honom?

Ehuru jag nu således blef öfvertygad, att ingen

annan än papegojan kunde ha talat, behöfde jag likväl en

god stund, innan jag kunde hemta mig. Jag

förvånades att djuret kommit dit, ooh grubblade öfver när det

skett och hvarföre det flugit just till detta ställe.

Sedan jag räckt ut handen och ropat honom i namn,

satte sig det snälla djuret som vanligt på min tumme

och sade på nytt: uStackars Mobinson Orusoe, hur har

du kommit hit, hvar har du varit?“ Alldeles som han

varit förtjust öfver att återse mig.

Nu hade jag för någon tid Ätt afsmak för alla

sjöfärder och höll mig derföre under några dagar i stillhet,

för att tänka på de Äror, jag utstått Jag skulle

visserligen tyckt om, att ha min pirog på denna sida af

ön, men jag såg ingen möjlighet att föra dit den.

Hvad beträffar östra kusten, hvilken jag lärt känna,

så hade jag dyrt nog Ätt betala mina notiser, för att

våga mig dit på nytt; och bara jag tänkte derpå, blef

jag helt kall om hjertat.Den andra sidan af ön kände jag visserligen ioke;

men älven under förutsättning, att strömmen der med

samma häftighet tog sin riktning åt kusten, kunde jag

lika lätt riskera, att än en gång bli bortförd från ön.

Alla dessa grunder förmådde mig, att hellre

undvara min pirog, ehuru den kostat mig så många

månader att bygga och åter lika så många månader att få

i ejön.

I denna förnuftiga sinnesstämning tillbragte jag nära

ett år under ett stilla, tillbakadraget lefhadssätt, som

man lätteligen kan föreställa sig. Min tankeflygt

harmonierade fullkomligt med mina förhållanden; ty jag

hade slutligen funnit tröst genom mina angelägenheters

öfverlemnande åt Försynens vilja, och med undantag af

min djupa saknad af allt menskligt umgänge, ansåg jag

mig föra ett i alla afseenden lyckligt li£

Under denna tid fullkomnade jag mig i alla de

mekaniska arbeten, hvartill mina behot tvingade mig, och

tror i sanning, att jag efterhand skulle ha blifvit en rätt

skicklig timmerman, isynnerhet när jag besinnar, huru

£å verktyg jag hade.

Mina lerfabrikationer undergingo äfvenledes flera

förbättringar, ty jag hade fallit på den goda idéen, att

tillverka dem medelst ett hjul, hvarigenom de fingo en

i alla afseenden rundare och vackrare form.

Aldrig var jag likväl så stolt öfver mitt fuskeri,

och så förtjust öfver någon uppfinning, som då jag

lyckades göra mig en tobakspipa. Den var väl icke

särdeles elegant till formen, utan tvärtom något

obegriplig, samt deijemte tillverkad af rödlera; men denvar stark och hade godt drag, hvilket mycket fägnade

mig, emedan jag var en mäkta stor rökare.

Det hade väl funnits pipor ombord på fartyget, när

jag hemtade min första laddning; men jag frågade då

icke stort efter dem, utan lät dem bli qvar, isynnerhet

som jag då icke visste, att det växte tobak på ön. Då

jag sedermera såg efter i fartyget, fick jag icke rätt på

en enda.

Äfven i korgmakeriet gjorde jag betydliga

framsteg; jag flätade, så långt min uppfinningsgåftra ville

förslå, en mängd af stora och små korgar, hvilka alla

åtminstone hade den fördelen att vara starka och

be-qväma.

När jag hade skjutit en get, hängde jag vanligtvis

upp den i ett träd, drog så af skinnet och sönderskar

derefter djuret, som jag har hem uti någon af mina

korgar. På samma sätt förfor jag med sköldpaddorna;

jag öppnade dem, tog deras ägg, liksom några bitar af

köttet, bar detta hemåt i en korg och lät resten ligga

qvar. TJti de stora korgarna förvarade jag min

span-mål, den jag spritade och vannade så snart den blifvit

torr, hvareffcer jag åter förvarade densamma i andra

korgar.26.

Robinson och hans bordskamrater.

Jag märkte nu, att mitt krutförråd böljade

ansenligt minskas; en förlust, den jag ieke p& något vis kunde

ersätta. Detta gaf mig anledning till många funderingar,

bura jag skulle bära mig åt, när det en gång tagit

alldeles slnt, d. y. s. bura jag skulle fä några getter.

Jag hade visserligen under tredje året af min

vistelse på ön fångat oeb tämt en killing, i bopp om, att

äfven en gång komma öfver en bock; men detta ville

ieke lyckas mig, och under min väntan derpå behagade

killingen bli get Jag hade icke hjerta att slagta den,

oeb så dog den slutligen af ålderdomssvaghet

När detta inträffade hade jag redan tillbringat öfver

tio år på ön, oeb, som sagdt, min ammunition var på

sista upphällningen. Jag böljade derföre fundera på

något konstgrepp att fånga getterna, och på sådant sätt

£å en och annan af dem lefvande i mitt våld. Jag

be-böfde i synnerhet en get med ungar.

I denna afsigt gjorde jag fällor, hvari de visserligen

mer än en gång läto fånga sig; men som det felades

mig tillräckligt starkt gam, så sleto getterna sönder

fållorna, sedan de likvisst förut hållit tillgodo med betet.

Nu försökte jag med fallgropar. I detta ändamål gräfde

jag åtskilliga gropar på de ställen, der cyuren plägade

beta, och täckte dem med risqvistar. Mera gånger

utströdde jag kom och ris invid groparna, utan att an-Tända fall-luckan, och säg derefter tydligt spår efter

getterna.

Slutligen iordningsatte jag en afton trenne

fallgropar, hyilka jag likväl morgonen derpå fann tomma, ehuru

lockmaten äfven nu var uppäten. Man behöfde i

sanning godt tålamod, för att icke härvid förlora det.

Icke dessmindre inrättade jag nu mina fällor efter

en annan method; men för att icke trötta mina läsare

genom en omständlig beskrifning på dylika specialiteter,

omnämner jag här endast i korthet, att jag en morgon

vid undersökningen af mina gropar, fann uti den ena

af dem en gammal, ofantligt stor bock, ooh i den andra

trenne unga getter, hvaraf en hane och två honor.

Jag visste icke, huru jag skulle bära mig åt med

den gamla bocken, ty han var så bångstyrig, att jag

ieke vågade mig ner i gropen till honom, ehuru jag

gema velat hemföra honom lefvande. Efter mycket

bråk drog jag likväl slutligen upp honom ur gropen,

men då slet han sig lös och flydde till skogs, liksom

vansinnig af förskräckelse.

Jag visste då ännu icke, att man kunde tämja till

och med ett lejon genom hunger. Hade jag qvarlemnat

bocken i gropen under tre till fyra dagar, och derefter

gifvit honom litet kom och vatten, skulle han ha blifvit

spak och tam som en killing, ty dessa djur äro särdeles

förståndiga och läraktiga, när man rätt behandlar dem.

Emellertid lät jag honom springa sin kos, ty då visste

jag ej bättre.

Derefter tog jag upp en i sender af de tre ungame

och band dem tillsammans vid ett snöre, hvarefter jag

utan särdeles svårighet ledde dem hem till mig. I böljanville de icke äta, men förfördes slutligen af det goda

kom, hyarpå jag inviterade dem, och blefvo småningom

mer och mer spaka.

Jag insåg nu nödvändigheten för mig, att uppföda

tama getter, för att jag icke skulle komma att sakna

denna af mig omtyckta spis, sedan mitt krut en gång

tagit slut Derunder föll det mig likväl in, att jag

måste akta mina unga getter för de vilda bockarna, på

det de sjelfva icke åter skulle bli vilda. För att vinna

detta ändamål måste jag kringgärda ett stycke land och

göra stängslet så tätt och högt, att man hvarken inifrån

eller utifrån skulle kunna hoppa öfver det.

För en ensam person var detta företag särdeles

svårt, men nödvändigheten bjöd mig att utföra det

Min första omsorg bestod nu deri, att uppsöka en

ijen-lig plats, der djuren icke saknade bete och der det

äfven var tillgång på vatten och skugga.

Den, som förstår sig på dylika inhägnader, skall

finna, att det var särdeles oklokt, att på en äng eller en

mvanny som man säger i våra vestliga kolonier, utvälja

såsom en passande plats ett flackt, öppet ställe, hvars

ena ända var skuggad, och genom hvilket några

rännilar här och der framslingrade sig.

En kännare skall deijemte le åt min omtanka, då

jag säger honom, att jag anlade gärdesgården på sådant

sätt, att den skulle fätt nära två mila omkrets,

öfver-driften låg emellertid icke så mycket i det för stort

tilltagna omfånget, ty om det äfven utgjort tio mil, skulle

jag egt tillräcklig tid för utförandet, utan fast mer deri,

att jag icke besinnade, hurusom mina getter på en så

vidsträckt plats skulle bli likaså vilda, som om de

JRobituon. 13sprungo lösa omkring på ön, och att jag således

omöjligt skulle fö fött i dem.

Min stängsel var redan påböljad, och vid pass fyratio

famnar af den fördig, då jag kom att tänka härpå. Jag

höll genast upp och beslöt inskränka min hage till 250

famnars längd och 160 famnars bredd, hyilket jag med

skäl ansåg tillräckligt för de getter, jag kunde behöfva;

i synnerhet, som jag när som helst, kunde utvidga har

gen, ifall min hjord förökade sig.

Detta förförande var förnuftigt, och jag grep till

verket med friskt mod, men behöfde ändå nära tre

månader, innan jag fick gärdesgården fördig. Emellertid

hade jag bundit fast tyngder kring benen på mina getter,

och gifvit dem en betesplats helt nära mig, för att

minska deras skygghet Ganska ofta gick jag äfven till

dem, och gaf dem litet kom eller en hand full ris,

hvil-ket de begärligt åto ur handen.

Sedan jag väl inhägnat min hage, löste jag dem, och

de voro så tama, att de följde efter mig hamn i häl och

bräkte, för att få litet kom.

Härigenom uppnådde jag mitt ändamål, och efter

ett års förlopp hade jag redan en hjord af tolf stycken,

dels bockar, dels getter, dels killingar; och två år

sed-nare voro de fyratiotre stycken, ehuru jag slagtat flera

till mitt behof.

Längre fram omgärdade jag ännu fem andra

betesmarker, och byggde här och der små fållor, i hvilka jag

föste gettema, när jag ville fånga någon utaf dem, samt

slutligen äfven små grindar, som ledde från den ena

hagen till den andra.Jag hämtade häraf ännu en annan, större fördel; ty

jag fick icke allenast så mycket getkött, jag nu kunde

önska, utan äfven nyölk, hvarpå jag i böljan alls icke

hade tänkt, men som gjorde mig en utomordentlig nytta.

Snart hade jag också en nyölkkammare i ordning, ty

somliga dagar fick jag ända till tre och en half kanna

mjölk. Naturen, som förskaffar varelserna de för dem

erforderliga näringsmedel, undervisar dem äfven om

sättet att använda dem. Detta fann jag bekräftadt på mig;

ty aldrig förr hade jag nyölkat en ko, långt mindre en

get; aldrig hade jag sett någon göra smör eller ost, och

likväl lyckades det mig, ehuru efter många frutlösa

försök, att ganska hastigt bereda båda delame, hvarefter

jag icke mera behöfde sakna dem.

Huru förbarmande förfar ej Skaparen med de

varelser, han kallat i lifvet, till och med då, när de tycka

sig vara försatta i den tröstlösaste belägenhet! Huru

godhetsfullt lindrar Han icke vår sorg, för att vi deraf

skola hemta anledning att prisa Honom, till och med

ur vårt fängelses djup. Hvilket hord hade Han icke

uppdukat åt mig i ödemarken, der jag i förstone

varse-blef endast hunger och död! Jag skulle narrat till och

med en stoiker att la, ifall han fått se mig spisa middag

midt ibland min lilla familj. Der herrskade jag

majestätiskt, som en oinskränkt furste och herre öfver hela ön.

Mina undersåtares lif och död låg i min hand; jag kunde

hänga och fyrdela dem, ge eller fråntaga dem friheten.

Och bland dessa mina undersåtare funnos hvarken

rebeller eller rabulister!!

Likt en konung spisade jag för mig qelf, omgifven

af en svärm hungriga hofmän! Endast PoU, min gunst-ling, hade nAden att tala mig till; min trogna hund,

som nu blifyit gammal och krasslig, och tyvärr! icke

funnit någon trogen följeslagerska genom lifvet, till

fortplantande af hans ädla stam, satt ständigt till höger om

mig; mina tvä kattor paraderade vid hvardera ändan af

bordet, snålt väntande på de bitar, min konungsliga hand

litet emellan af gunst och nåd räckte dem.

Dessa båda kattor voro icke desamma, jag medtog

från fartyget; ty de sednare hade längesedan

afsom-nat och jag hade med egen hand begraivit dem nära

intill min boning. En af dem hade likväl fått ungar,

jag vet icke rätt med hvad för slags djur, af hvilka jag

uppfostrade tvenne, under det de andra sprungo vilda

omkring i skogen, hvaraf jag sedan hade förargelse, ty

de smögo sig ofta in hos mig, och bestulo mig så

oför-skämdt, att jag såg mig tvungen utrota största delen af

denna Ijuffamilj.

De öfriga undveko slutligen mig och mitt hof, der

jag lefde på en så lysande fot och icke längtade efter

något annat än menskligt umgänge. Kort tid efteråt

var jag likväl nära deran att få mera sällskap än jag

önskat.

Jag har redan omnämnt, att jag gema velat ha

pirogen i närheten af min vinterboning. Jag hade

lik-väl ringa lust att derföre utsätta mig för nya faror, till

följe hvaraf jag ofta bråkade min hjema med förslager

att föra den till mig; och en annan gång beslöt jag att

alldeles umbära den.

Deremot hade jag mer än gema återvandrat till den

hafsudde, der jag, under min sista fård, besteg kullen,

för att utforska kusten och strömmens riktning. Dennaönskan blef med hvarje dag: allt lifiigare hos mig, och

slutligen bestämde jag mig för en fotvandring dit, längs

efter kusten.

I händelse någon uti England hade mött en

men-niska med mitt utseende, och min utstyrsel, skulle den

antingen blifvit förskräckt eller slagit upp ett gapskratt.

Jag sjelf stannade ofta, för att betrakta mig, och kunde

icke afhålla mig från ett leende, när jag föreställde mig

vandra i en sådan drägt genom grefskapet Yorkshire.

Läsaren kan af följande utkast göra sig ett ungefärligt

begrepp om det helal

På hufvudet bar jag en vidunderligt stor oeh hög

getskinnsmössa, bakifrån hvilken nedföll ett slags skärm,

dels för att skydda mig mot solen, dels för att hindra

regnet drypa ner på halsen. Under detta himmelsstreck

är det särdeles ohelsosamt att bli våt om kroppen.

Yidare bar jag en kort, likaledes af getskinn

förfärdigad tröja, hvars skört hängde ner på höfterna och

ett par korta benkläder, som voro öppna öfver knäet.

De sistnämnde voro tagne af en gammal getabock, och

de långa gråspräckliga håren föllo så tätt ner öfver

va-dome, att de nära nog liknade ett par byxor.

Skor och strumpor egde jag icke, men jag hade

likväl tillverkat mig ett par kuriösa persedlar, för hvilka

jag icke har någon benämning; de hade en viss likhet

med halfstöflor, slöto sig tätt efter vadoma och voro

tillsnörda på sidorna liksom damasker; i öfrigt

harmonierade de alldeles förträffligt med min förut nämnda

barbariska drägt.

Omkring lifvet satt en bred gördel af torkadt

getskinn, som fasthölls med ett par läderremmar. I ställetför svärd och dolk, bar jag på ena sidan en liten såg

och på den andra en yxa.

Härförutan låg öfVer ena axeln ett gehäng, som

likaledes var hopbundet med läderremmar och uppbar

tvenne väskor af getskinn, i hvilka jag förvarade min

ammunition.

På ryggen hängde en korg, öfver axeln en bössa

och öfver hufvudet uppbar jag sjelf slutligen en

tronhimmel, eller om läsaren så väl, en bockskinnsparaply,

som likväl, med undantag af min bössa, var den

nödvändigaste persedeln af hela min utstyrsel.

27.

Spåret.

Min ansigtsfärg var i det hela icke så solbränd, som

man skolat förmoda om en menniska, hvilken icke

använde minsta omsorg på denna del af sin kropp, och

hvilken vistades endast nio eller tio grader från eqvatom.

I böljan lät jag skägget växa till en half alns längd;

men som jag hade bftde sax och rakknif, klippte jag

slutligen af det ett godt stycke, men lät i stället mina

mustacher frodas efter behag, tills de liknade dem jag

sett bäras af turkame i Salé.

Jag nämner detta endast i förbigående, ty som ingen

fick nöjet se mig, förtjenar det ringa afseende, och jag

skall ej heller mera orda härom.

I denna utstyrsel företog jag således min nya resa,

på hvilken jag använde fem eller sex dagar. Jag gicki början längs efter kusten, rakt fram till det ställe, der

jag första gängen ankrade med pirogen; men dä jag nu

icke behöfde tänka på min farkost, begaf jag mig

ginaste vägen till den förr omnämnda kullen. Anländ dit,

föste jag mina blickar pä hafeudden, hyilken jag ämnat

kringsegla, och förvånades icke litet, då jag fann hafvet

alldeles lugnt, utan att hvarken vid udden eller på

något annat ställe upptäcka minsta tecken till hvirfvel eller

ström.

Jag visste icke, hur jag skulle förklara denna

förändring, och fortfor derföre med mina observationer, för

att utröna, om ieke törhända ebb och flod voro orsaken

dertilL

Det dröjde icke länge, förr än jag visste hvad jag

skulle tänka. Jag öfvertygade mig nemligen, att ebben,

utgående från vester, och förenande sig med loppet af

någon "större flod, måste vara orsaken till strömmen,

hvilken, allt efter häftigheten hos vindarna, som blåste

antingen från norr eller vester, än nalkades, än

aflägs-nade sig från stranden.

Jag satt qvar på kullen ända tills mot aftonen, och

då ebben inträffade, märkte jag åter en likadan ström

som förra gången, endast med den skilnad, att den gick

en timmas väg från stranden, hvaremot den under min

olyckliga flfrd gick kusten så nära, att den bortförde mig

med sig, hvilket i närvarande ögonblick icke skulle ha

inträffat.

Af denna iakttagelse slöt jag, att det ieke blifvit

svårt för mig att komma tillbaka, endast jag iakttagit

förändringarna i tidvattnet.När jag likväl tänkte på utförandet af ett sådant

förehafvande, grep mig en sådan förskräckelse, vid

minnet af den fara jag utstått, att jag omöjligt kunde

besluta mig dertilL Jag föresatte mig i stället, hvad som

tvifvelsutan var vida säkrare, men äfven mödosammare,

att bygga en ny pirog, för att ega en på hvardera sidan

om ön.

Mina läsare veta, att jag då hade tvenne

bonings-ställen, i fall jag så vågar uttrycka mig; det ena var

min lilla fästning eller mitt tält vid foten af klippan,

omgifvet af en mur och försedt med en grotta, hvilken

jag vid denna tid hade ökat med flera små, inom

hvarandra belägna rum.

Uti ett af dessa rum, det rymligaste och torraste,

ifrån hvilket en dörr ledde utom förskansningen, stodo

de stora lerkärl, om hvilka jag redan talat, och florton

eller femton stora korgar, som hvardera innehöllo

omkring fem till sex skeppor, och i hvilka jag förvarade

mina förråder, men synnerligast min spanmål, antingen

i kom, eller i ax, men skilj da från halmen.

Hvad min förskansning vidkommer, så hade de

pålar, af hvilka den fordom utgjordes, uppväxt till stora

träd, som blifvit så tätlöfvade, att man utifrån omöjligt

kunde varseblifva den boning, de skyddade.

Icke långt från densamma, men ännu längre inåt

ön, hade jag uppodlat tvenne sädesfält, hvilka punktligt

under den gynnande årstiden inbringade mig en riklig

skörd. Skulle jag behöft en större qvantitet spanmål,

så funnos nära derintill flera redan uppodlade åkertegar.

Utomdess egde jag ett landsställe, som nu blifvit

en rätt vacker plats. Der hade jag min somxnarlöfsal,hvilken jag alltid på bästa sätt vårdade, d. v. s. jag

klippte och ansade alltid träden tUl lik»1 höjd med

hvarandra.

Under denna löfeal hade jag alltid ett tält uppslaget.

Det bestod af flere stycken segelduk, hvilka jag

hopsytt oeh späut öfver dertill gjorda stänger, som icke

be-höfde någon förbättring.

Inuti tältet stod min hvilosäng, bestående af skinnen

till de c(jur jag dödat, liksom utaf flera andra nyuka

ämnen, hvaröfver jag hade bredt ett täcke, som jag

sam-manflickat af en stor, på förtyget funnen kapprock. Till

detta mitt landsstäUe begaf jag mig så ofta jag hade tid

att aflägsna mig från min egentliga boningsplats.

Nära intill det sednare låg mitt getstall. Som jag

hade gjort mig ett särdeles besvär med dess inhägnande

och ifidgt önskade se det fullkomligt skyddadt, gaf jag

mig ingen ro, förr än jag omgifvit det med så tätt

nedslagna pålar, att dessa mer liknade en pallisadering än

en gärdesgård, och att man knappt nog kunde fä

handen emellan. Under den påförande regntiden slogo

på-lame ut qvistar, ooh omhägnaden blef derigenom

starkare än den bästa mur.

Dessa arbeten bevittna, att jag icke ladé armame i

kors och icke skydde någon möda, att utföra allt hvad

som kunde fjena till min nytta eller trefilad, ty jag

betänkte, att afveln efter de tama djuren skulle försäkra

mig om ett lefvande visthus med kött, nyölk och smör

under hela tiden af mitt vistande på ön, äfven om det

skulle räcka ännu en fyratio år, samt öfverlade deijemte,

att bibehållandet af dessa djur helt och hållet berodde

på den vård, jag egnade dem.Inom detta distrikt växte ftfren de vindrufvor, från

hyilka jag hemtade en hufvudsaklig dd af mitt

vinterförråd, ooh förvarade jag dem alltid med den största

sorgföllighet, som det dyrbaraste och lftokraste af alla

mina näringsmedel. De torkade drufvoma yoro

nemli-gen icke allenast en behaglig, utan äfren en i högsta

grad sund, närande och uppfriskande föda.

Som denna plats i öfrigt ldg ungefär halfvägs

emellan min andra boning och det ställe, der jag lemnat

pirogen, sä dröjde jag vanligtvis der och tog mig der ibland

älven en middagslur, dä jag, hvad som icke sällan

inträffade, gätt ut att se efter min pirog.

Ofta gjorde jag äfven smä utförder med den sednare;

men vågade icke mer företaga nägon större resa, utan

aflägsnade mig högst några stenkast frän stranden. Till

sådan grad fruktade jag, att än en gäng bortföras af

strömmen eller vindame. Men jag kommer nu till en

ny afdelning af mitt lif.

En dag, dä jag vid middagstiden åter ämnade se

efter min pirog, förvånades jag i högsta grad, dä jag i

sanden upptäckte spären efter en har menniskofot.

Liksom träffad af blixten, stannade jag orörlig, och tyckte

mig skåda en hemsk spökgestalt

Jag lyddes uppmärksamt och säg mig omkring åt

alla sidor, men upptäckte icke någonting oroande.

Der-efter giok jag upp på en liten kulle, för att kunna se

längre omkring, återvände så till stranden ooh fortsatte

min väg ända ner till hafvet.

Åter vände jag tillbaka till mitt första ställe, för

att öfvertyga mig, om jag var alldeles allena, ooh omjag törhända sett galet; men nej, det var icke minsta

tvifvel öfrigt; jag såg obestridligt aftryeket af en

mensk-lig fot. Huru hade denna fot kommit dit? Jag kunde

ieke på något vis förklara det.

Sedan tusentals förvirrade tankar genomkorsat mitt

hufvud, flydde jag, nästan utom mig, tillbaka till min

fasta borg, knappast kännande jorden under mina fötter.

I den förförligaste ångest såg jag mig vid hvart annat

steg omkring åt alla håll, förskräcktes för hvaije träd,

för hvaije buske, och förvandlade en trädstubbe till en

mensklig varelse.

Verkan af en uppskrämd inbillningskraft, i

förhållande till de omgifvande föremålen, låter sig knappast

beskrifvas. Huru många vanvettiga idéer bestormade

icke min själ; huru många sällsamma bilder och gestalter

sväfvade icke för mina ögon, under det jag så undflydde

en fara, som ännu icke innebar någonting oroandel

Sedan jag framkommit till min borg, (fy så plägade

jag sedermera benämna min boning) rusade jag in,

liksom jag varit förföljd. Om jag i ett tag klef uppför

stegen, eller sprang in genom klippdörren, kan jag

sannerligen icke mera erinra mig, ty ingen förskrämd hare

kan ängsligare dölja sig, ingen jagad räf hastigare krypa

ner i sin håla, än jag nu störtade in i min tillflyktsort.

Under hela den derpå följande natten fick jag icke

en blund i mina ögon. Ju mer jag aflägsnade mig från

föremålet till min fraktan, desto större blef min ångest,

ett förhållande, som står i rak motsats till de allmänna

lagarna för fruktan och i synnerhet till de vanliga

gra-dationema af djurisk förskräckelse. Min inbillning gyck-lade för mig de gräsligaste taflor och gjorde mig s&

förvirrad, att jag icke förutsåg annat än olyckor.

28.

Fruktans dagar.

Jag visste icke hvad jag skulle tro om det spär jag

sett, och hvilket hos mig injagade en sådan

förskräckelse; jag inbillade mig till och med stundom, att det

härledde sig frän den onde anden sjelf, och denna

förmodan stödde jag på följande grunder:

Huru kan väl ett annat väsende med menskliga

former hafva kommit till denna ö? Hvar skulle väl den

farkost blifvit af, hvarpå det kommit? Hvarföre finnes

blott detta enda fotspår? Och huru är det möjligt, att

en menniska kunnat beträda denna ö?

Å andra sidan råkade jag likväl i samma

förlägenhet, när jag frågade mig, hvarföre den onde på ett sådant

ställe skulle hafva antagit mensklig form, utan något

annat ändamål än att lemna ett fotspår efter sig, hvilket

icke en gång kunde v^ra något ändamål, efter han icke

kunnat vara säker, att jag skulle få se detta spår.

Jag öfvergaf slutligen all tanke derpå, och spåret

tillskref jag nu vida farligare varelser, nämligen

vil-dama från det gent emot liggande fasta landet

Jag förmodade, att deras piroger blifvit drifha af

vidriga vindar och strömdrag samt kastade mot min ö;

men att, sedan de satt foten i land här, de åter vändtom, emedan de tvifvelsutan hade lika liten lust att stanna

qyar på denna öde ö, som jag att se dem hos mig.

Under det jag grubblade häröfrer, tackade jag på

samma gång himmelen, att jag icke yarit i granskapet,

då yildame gjorde sin pähelsning, och att de icke sett

min farkost; ty i sådant fall skulle de naturligtvis slutit,

att ön vore bebodd och deraf törhända föranledts att

sträcka sina efterforskningar ända till min boning. Far

sansfulla föreställningar bestormade nu min själ; jag

inbillade mig, att de upptäckt pirogen, deraf slutit till

att det funnos innevånare på ön, och att de snart skulle

återkomma ännu manstarkare, för att uppäta mig; undgick

jag dem äfven,. skulle de likväl hitta rätt på mina

anläggningar, förstöra mina åkerfält och bortföra min gethjord,

hvarigenom jag lemnades ett rof åt hungersdöden.

På sådant sätt slocknade i mitt hjerta hvajje

religiös känsla och all min fordna förtröstan till Gud, som

grundlagts genom de många och underbara bevisen på

Hans godhet för mig. Liksom skulle den, hvilken intill

detta ögonblick födt mig på ett så obegripligt sätt, ej

älven ega makten att vårda det goda, hans frikostighet

mig beskärt.

Plågad af dessa oroliga bekymmer, förebrådde jag

mig, att icke ha sått mer spannmål, än som behöfdes

för ett enda år; liksom intet olycksöde kunnat komma

emellan och förstöra mitt utsäde, innan det mognat till

skörd. Jag fann denna förebråelse så grundad, att jag

för framtiden beslöt förse mig med trenne års behof,

på det jag icke af en tillfällig händelse skulle utsättas

för faran af brödbristHvilket förunderligt Försynens yerk är ioke

mensk-liga lifvet! Fä huru mänga hemliga och stridiga vägar

omintetgöra ej de intrasslade förhållandena allt, hvad

som är oss kärt och dyrbart, eller låta de oss

varse-blifva det i en helt annan dager! Föremålen för dagens

kärlek blifra oss förhatliga redan i morgon; vi

efter-sträfva ena dagen hvad vi förkasta den andra, och

önska oss i dag hvad vi i morgon skola afsky, ja, hvarpå

vi endast med bäfvan skola tänka!

Jag utgjorde då ett lefvande och obestridligt bevis

på denna sanning; ty jag, som icke söijde öfver annat,

än min saknad af allt menskligt umgänge, mitt

eremit-lif på en ö, der jag, omgifven af den vida oceanen, var

liksom utstruken ur de lefvandes antal; jag, af

himme-len förklarad ovärdig att räknas till de lefvande, dömd

att ensam vandra skild från de öfriga varelserna i dess

skapelse; jag, för hvilken åsynen af en like skulle så

till sägandes ha varit en uppståndelse från döden till

lifvet, och den största välgerning, den allsmäktige näst

efter den eviga saligheten kunnat bevisa mig; jag

darrade vid blotta tanken på att möta en menniska och

ville dölja mig under jorden, då jag varseblef denna

tysta hänsyftning, detta stumma tecken till en förnuftig

varelses ankomst på min ö!

Det var dessa bedröfliga omskiften i mitt lif, som

gåfvo så mycken näring åt mina tankar, sedan jag

något hemtat mig från min första förskräckelse.

Jag besinnade, att Gud, på samma gång rättvis och

allsmäktig, lika väl kunde befria mig, i fall Han så fann

för godt, som Han straffat och hemsökt mig med olyckor;

ansåg Han det åter icke för godt, vore det min ovil-korliga pligt, att foga mig efter Hans vilja. Jag vore

i s&dant fall ioke mindre förpligtad, att sätta hela mitt

hopp p& Honom och med förtroende öfyerlemna mig ät

mgifvelseraa och verkningame af Hans eviga försyn.

Dessa tankar sysselsatte mig icke allenast timmar och

dagar, utan hela veckor och månader. Närmaste följden af

desamma var denna: En morgon, det var ännu helt

tidigt, låg jag i min säng, oroligt grubblande öfver

vildames ankomst till min ö och högst nedslagen öfver

denna händelse^ då jag på en gång ihågkom den Heliga

Skrifts ord: “Akatta mig i nödens tid, och jag skall hjelpa

dig, och du skall prisa mig.*

Jag steg oförtöfvadt upp, icke allenast med ett gladt

och förtröstansfullt hjerta, utan äfven med föresats att

af hela min själ bedja Gud om min befrielse. Sedan

jag slutat min bön, slog jag upp bibeln, och läste

der-vid följande ställen: Tjena Herran och var vid ett godt

mod, och Han skall stärka ditt hjerta; jag säger dig,

tjena Herran!* Det är mig omöjligt att beskrifva, huru

mycket dessa ord höjde mitt mod. Uppfylld af

tacksamhet lade jag ihop boken, och var, ätminstone i ett

hänseende, icke mera nedslagen.

Midt under dessa tankar, grubblerier och

betraktelser föll det mig in, att det kanske var endast ett

lyemspöke, som oroade mig, och att det fotspår jag sett,

till slut törhäuda vore mitt eget.

Äfven denna föreställning bidrog mycket till mitt

lugnande, och jag försökte nu öfvertaia mig sjelf, att

saken vore en förvillelse, till hvilken mina egna fotspår

gifvit anledning» Kunde jag icke ha tagit denna väg,

då jag gick till eller ifrån min pirog?Jag kunde omöjligt draga mig till minne«, om jag

gått denna våg, eller ej; och ifall aftrycket i sanden

verkligen härrörde från min fot, eå hade jag minsann

spelt samma rol, som de dårar, hvilka föresätta sig att

berätta någonting rätt rysligt, men sedan förskräckas

för sina egna historier långt mer, än deras åhörare. Jag

fattade derföre åter mod och vågade sticka nt hufvudet

utom mitt gömställe. I öfrigt var jag något matt, emedan

jag, under de trenne dygn jag hållit mig instängd i min

borg, icke förtärt mer än några kombrödskakor.

Jag besinnade deijemte, att mina getter nödvändigt

borde mjölkas, och att de arma 4juren säkerligen

plågats till följe af denna glömska. I sjelfva verket

bekom den några af dem ganska illa, och de sinade äfven af.

Slutligen vågade jag bege mig åstad, men hade

någon sett, hur försigtigt jag smög mig fram och i hvaije

ögonblick såg mig omkring, färdig att släppa min korg

och springa hem igen, skulle man säkerligen trott mig

vara förfö\jd af antingen ett ondt samvete eller en

gränslös förskräckelse, hvilket sistnämnde också var händelsen.

Sedan jag emellertid upprepat dessa utflykter under

två till tre dagar, blef jag djerfvare och styrkte mig i

tanken, att inbillningskraften spelt mig detta fula spratt.

För att likväl fullkomligt öfvertyga mig, beslöt jag

återvända till stranden, der jag ännu en gång ville se

och jemföra detta spår med min egen fot.

Men då jag kommit fram, insåg jag tydligt, att jag

ingalunda varit på eller i grannskapet af detta ställe»

då jag förde pirogen i land; och till yttermera visso var

fotspåret mycket bredare, än min fotDetta i dubbelt hänseende oangenäma resultat satte

på, nytt min iabillningskraft i gäsning och alstrade den

djupaste nedslagenhet hos mig. En iskall feberrysning

skakade min kropp, och då, jag åter gick hon, kunde

jag icke bli qvitt den tanken, att en eller flere varelser

landat vid ön och funnit den vara bebodd, hvarföre jag

ipom kort borde vänta mig en öfverrumpling. Hur jag

skulle bete mig dervid, det visste jag alls icke.

Till hvilka dåraktiga företag förledes ej menniskan

af sin rädsla! Den kommer bonne att förbise de

räddningsmedel, hvilka anvisas henne af förnuftet. y

Min första plan var, att rifva ned alla mina

gär-desgårdar och låta mina tama djur fä springa till skogs,

på det ej fienden, när han upptäckt dem, skulle

förledas att oftare göra sina påhelsuingar af hopp om ett

rikt byte hos mig.

Den närmaste och naturliga följden af en sådan plan

skulle då ha blifvit ej allenast förstöringen af mina båda

åkerfält, för att icke heller genom denna lookmat

framkalla fienden, utan öfven, att jag bordt rifva ner min

sommarlöföal och mitt tält, på det icke något spår efter

min boning skulle uppsporra honom till vidare

efterforskningar, i hopp att finna innevånare på ön.

Med sådana tankar umgicks jag hela den natt, som

följde på min återkomst från stranden; fy oron i min

qjäl var ännu lika stor, och mina fantasier ännu lika

öfverspäuda. Fruktan för faran är tusende gånger

förfärligare än föran sjelf, och ängslans börda är dubbelt

tyngre än olyckans. Det sämsta var, att min

sinnesförvirring icke mer tillät mig hemta minsta tröst af

religionen.

Mobinson. 14Föret emot morgonen inslumrade jag.

Förslappnin-gem i min qjäl medförde en c^up sömn, efter hvilkeu

jag kände mig betydligt lugnare.

Nu böljade jag öfverlägga med större redighet, och

kom, efter en läng strid med mig qjelf. till den slutats,

att min så angenäma, sä fruktbara ö, icke vore s&

öfver-gifven, som jag i förstone trott; att väl inga ständiga

innevånare funnos på den, men att en eller annan

farkost någon gång kom öfver till den, antingen med

af-aigt, eller ditförd af vidriga vindar.

Under de femton år, jag tillbragt på ön, hade jag

ännu icke en enda gång sett ens skuggan af en

mensk-lig varelse; det var således sannolikt, att ifall vildame

någon gång landade vid den, de åter genast inskeppade

sig, emedan de ännu icke funnit för godt, att bosätta

sig på densamma.

Den största fara, för hvilken jag således kunde

vara utsatt, bestod följaktligen i en tillfällig

landstigning af fasta landets innevånare, hvilka, enligt all

sannolikhet, anlände tvert emot deras afsigt och högst sällan

skulle tillbringa natten på ön, för att afvakta dagen och

den återinträdande floden. Jag bohöfde således icke

tänka på annat, än att förskaffa mig en säker

tillflyktsort, i fall jag skulle fö se vildame landstiga.

Jag böljade nu ångra, att jag gifvit min grotta en

utgång, som ledde utom förskananingen, hvarföre jag

efter mogen öfverläggning beslöt anlägga ännu en

för-akansning på något a&tånd från det första, och just på

samma ställe, der jag för tolf år sedau planterat den

redan omnämnda alléen. Träden stodo der hvarandram

så nära, att jag endast behöfde då ner några pålar

emellan dem, för att snart erhålla en tillräokligt tätoeh

stark mur.

29.

Mennisko-benen.

Sålunda yar jag nu kringgärdad af en dubbel vall.

Den yttre förstärktes med åtskilligt trävirke, gamla

ankartåg och flera dylika ämnen, samt hade deijemte

sjn stycken skottgluggar, hvilka voro jemt så stora, att

man kunde få ut armen genom dem. Få yttersidan

betäckte jag den utomdess med jord, hvañgenom den blef

tio fot tjockare.

Uti de tgu skottgluggarna riktade jag de qju gevär,

jag hemtat från fartyget, i det jag lade dem på ett slags

lavetter, hvarigenom jag nnder loppet af två minnter

kunde affyra hela mitt artilleri. Flere månader åtgingo

visserligen, innan jag slutat min befästning, men så var

den också i det allrabästa skick.

För att emellertid dö|ja denna vall, nedslog jag

öf-verallt i grannskapet en mängd af de pålar, hvilka så

lätt växte till. Jag tror mitmnii, att antalet af dem

uppgick till flera tusen, men jag hade iakttagit den

för-sigtigheten att lemna ett stort rum mellan dem och

för-skansningen, såväl för att i tid knnna upptäcka fienden

som att hindra denna från att smyga sig inpå mig.

Efter tvenne års förlopp hade jag en tät gärdesgård,,

och efter fem till sex år utbredde sig framför min bo-ning en skogsdunge, som till den grad sammanväxt, att

den i sjebva yerket blifvit ogenomtränglig. Säkerligen

skulle ingen ha tänkt pä att bakom densamma söka

någonting, allraminst en mensklig boning.

Som den icke hade någon öppning, begagnade jag

nu tyenne stegar för att komma ut och in. Med

till-hjelp af den första klef jag upp på ett icke särdeles högt

ställe af klippan, der det fanns rum att fösta den andra;

och sedan jag derefter borttagit dem båda, var ingen

menniska i stånd att nå mig, utan att bli sårad. Hade

fienden älven kommit så långt, skulle han i alla fall

befunnit sig utom min yttre förskansning.

På sådant sätt träffade jag alla de förberedelser till

mitt försvar, som menskliga klokheten var i stånd att

inge mig; och af det följande skall läsaren finna, att de

icke voro utan nytta för mig.

Under dessa arbeten försummade jag likväl icke

mina öfriga angelägenheter. Jag sysslade isynnerhet

med min lilla gethjord, hvilken icke allenast

tillfredsställde ögonblickets bebof, utan var mig i allo

tillräcklig, hvarföre jag såväl sparade min ammunition, som

befriades från jagtens mödor.

För att icke gå miste om dossa fördelar, fonderade

jag länge både bärs och tvärs, till dess jag slutligen

beslöt välja mellan följande altemativer. Det första

bestod deri, att utsöka en annan passande plats, och der

gräfva en undeijordisk håla, i hvilken jag nattetiden

ville instänga mina getter; det andra deremot afsåg, att

kringgärda två eller tre, på olika håll belägna, och i

möjligaste måtto undangömda ställen, och på hvartdera

af dem instänga ungefär ett halft dussin getter, på detjag, ifeU någon olycka vederfors min stamjord, innan

kort ooh med ringa möda skulle kunna ersätta skadam

Verkställandet af den sednare planen erfordrade

visserligen långt större tid ooh arbete, men den yar ändat

mälsenligare.

Till följe häraf använde jag flera dagar att

genom-ströfva de mest undangömda ställena pä ön. Jag valde

sluteligen ett, som motsvarade min önskan, emedan det

lftg i en ljus, kärrartad trakt midt uti de täta skogar, i

bvilka jag en gäng förut sä när förirrat mig.

Stället hade nära tre tunnlands vidd ooh rar sä

om-kransadt af skogen, att denna nästan utgjorde en

naturlig gärdesgärd, h varigenom mitt arbete betydligt

minskades. Efter en månad hade jag äfven inneslutit

platsen sä väl, att mina getter, som numera icke voro vilda,

der åtnjöto fullkomlig säkerhet.

Sedan jag ditfört tio getter och två bockar, använde

jag ännu någon tid att fullkomna gärdesgården, tills den

slutligen blifvit lika sä säker som de förra.

Till allt detta var ett fotspär orsaken! Jag hade

ännu icke sett till någon menskbg varelse på ön, ooh

det oaktadt hade jag under de tvenne sista åren lefvat

i en oro, som mycket minskade trefnaden i mitt dittills

förda lif och hvarom endast den kan göra sig ett

begrepp, som vet bvad det vill säga, att ständigt vara

fången i fruktans qval.

Med verklig ledsnad måste jag här anmärka, att

denna ^jälsoro utöfvade ett ganska ofördelaktigt

inflytande på mina andaktsöfningar; ty fruktan att falla i

vildames händer plågade mig så mycket, att jag sällan

var i den sinnesstämning, att jag kunde nalkas Ska-,*paren, åtminstone icke med den higna nndergifrenhet,

hvarvid jag förr varit vaa. Och nitr jag bad tfil Ond,

skedde det endast i den atOnsta nedslagenhet och

sinnesförvirring, ty jag tänkte ieke på aanat, än de föror

aom hotade mig, och väntade hvaije afton, att påföjjande

morgon bli mördad och uppäten.

Sedan jag undangömt en del af mitt ldla lefvande

munförråd, genomsökte jag på nytt ön, för att upptäcka

en lika lämplig plata, åt hvilken jag kunde anförtro cm

ny del af detsamma.

En dag, då jag mer än aom hittills varit fallet,

nalkades veetra kusten af ön och lät mina blickar

kring-sväfva på hafvet, trodde jag mig på långt håU

varse-bHfra ett föriyg.

Efter hvad jag förut nämnt, hade jag funnit några

kikare om bord på förtyget, men de lågo nu Hemma hos

mig, och det föremål jag såg, var så aflägset, att jag

icke kom till någon visshet, ehuru jag oafbrntet fortfor

att fixera det.

Om det således var en båt eller ej, kunde jag icke

utröna; och då jag gick ned från kullen, på hvilken jag

stått, försvann det ur min åayn. Jag tänkte icke heller

mera derpå, men beslöt, att dädanefter icke gå hemifrån

utan att medhafva kikare.

Sedan jag kommit ner till foten af kullen, d. v. s.

till yttersta ändan af ön, der jag förnt ioke varit,

öfver-tygade jag mig, att menskliga fotspår på ön icke vore

någonting så märkvärdigt, som jag i böxjan inbillat mig.

Hade jag icke genom en besynnerlig Försynens

skiekelse lidit skeppsbrott på den sidan af ön, dit

vil-dame aldrig kommo, så skulle jag lfttteligen funnit detnaturliga och vanlig» dervid, att vildame på fasta

landet, så efta de gingo något för långt nt till sjös,

bo-gagnade min 5 till hviloplats, liksom att de ofta

levererade bataljer med hvarandra på yön, hvarvid segranae

förde sina fångar i land på denna 0, der de, tillfölje af

deras barbariska plägseder, slagtade ooh uppåto dem.

Jag hade således knappast hunnit till sydvestra

udden af ön, då jag på en gång fattades af en dödlig

förskräckelse. Det är mig omöjligt med ord skildra den

afsky, som intog min qjäl, då jag nu såg stranden

öfver-sådd med hnfvudskålar, arm- och benpiper samt andra

mennisko-ben.

Härvid anmärkte jag isynnerhet ett ställe, der man

gjort upp eld och gräft en grop i sanden, som mycket

liknade stridsbanan för en tuppfäktning, och der

tvifvels-utaa de förfärliga vildame sutit under sina kannibaliska

måltider.

Åsynen af dessa föremål gjorde ett så förförande

intryck på mig, att jag för några ögonbliok till och med

glömde min egen fara. Ofta hade jag väl hört talas om

en sådan mer än ^jefrulsk råhet, ett sådant

mennisko-naturens vanslfigtande, men ända dittills icke så nära

åskådat bevisen derpå.

Rysande vände jag mig bort; det svartnade för mina

ögon och jag hade troligen a&vimmat, om icke min natur

hjelpt sig qjelf genom en ymnig kräkning. Men drijja

der kunde jag icke, utan begaf mig skyndsamt hem till

mtn boning.

Kommen ett stycke bortom kullen, blef jag stående

liksom förstenad; men då jag återkommit till besinning,

lyfte jag mina tårfulla ögon mot himmelen, tackandeGud, att han låtit mig födas långt ifrån så afskyvtoda

varelser, och för den tröst han förlänat mig i en af mig

& ofta otacksamt kallad olycklig, belägenhet Huru

mycket borde jag likväl ej tacka honom derför, i stället att

beklaga mig, synnerligast för det han uppehållit mig i

min olycka genom erkännandet af hans allmakt och

hoppet på hans hjelp; en lycka, vida öfvervägande

alla de lidanden, jag utstått och törhända äfren finge

att utstå.

Uppfylld af sådana känslor, återkom jag till mitt

^slott*, der jag mycket lugnare än hittills böljade

öfver-väga min ställning. Jag insåg nemligen, att vildame

aldrig kommo till ön, i afeigt att der göra något byte,

då de tvifvelsutan hvarken saknade eller behöfde öns

alster och lika så litet hoppades finna någonting, sedan

de troligtvis förut undersökt den, utan att upptäcka

några föremål för deras lystnad. Hade jag icke

utom-dess lefvat här aderton år, utan att se till en enda

af dem?

Det enda jag hade att iakttaga, var, att ständigt

hålla mig så undangömd som möjligt, såvida jag icke skulle

varseblifva andra menskliga varelser än dessa kannibaler.

Min afsky för dem och deras onaturliga plägseder

-gjorde mig för en längre tid dyster och grubblande, och

under de följande tvenne åren gick jag icke en enda

gång utom mitt distrikt. Med mitt distrikt menar jag

här mina tre anläggningar, eller mitt slott, mitt

landställe och de båda gethagama, till hvilka sednare jag

begaf mig endast för djurens skull, emedan jag till en

sådan grad afskydde vildame, att jag fraktade deras

åsyn lika mycket som sjelfva den ondes.Under kela denna tid gick jag ingen enda gftng till

A min pirog, men funderade på, att bygga mig en annan;

ty jag vågade icke omsegla ön i denna båt, för att föra

den till mitt grannskap, af fruktan att på hafvet möta

några af vildame. Jag viaste ju endast för väl hvad

öde som väntade mig, ifall jag hade olyckan att räka i

deras händer.

Tiden, i förening med öfvertygelsen, att jag ioke

behöfde frukta att bli upptäckt, skingrade efterhand min

ångest, och jag böljade åtar mitt fördna lugna lif, med

den skilnaden likväl, att jag nu gick försigtigare till

väga, hade ett vaksamt öga pä allt och icke lossade nftgot

skott, på det icko mina fiender skulle höra det, i

händelse de just derunder varit på ön.

Det var min stora lyoka, att jag försett mig med

tama getter, och derigenom befriades frän

nödvändigheten att jaga dem i skogarna. De jag sedermera fångade,

togos i fällor; ty under hela två åren lossade jag icke

ett enda skott, ehuru jag derföre aldrig gick ut utan min

bössa. Af de tre pistoler, jag fann på fartyget, har jag

nästan alltid tvä i min gördel. En af mina stora,

likaledes från förtyget hemtade väqor, hade jag polerat och

lät den nu paradera pä mig i ett getskinnsgehäng.

När jag någon gång begaf mig hemifrån, såg jag

verkligen förförlig ut, i synnerhet när man till min

förra beskrifhing på min person tänker sig de bäda

pistolerna oeh den länga pampen, som hängde till venster

- utan ba^ja.

En tid bortåt gick allt sin vanliga jemna gång, och

med undantag af mina försigtighetsmått, förde jag ett,

som fordom, stilla och fredligt lif Allt mer och merinsåg jag, huru litet min belägenhet förtgent kalks

olycklig, i jemförelse med andra, ja, till och med många, i

hvilka jag kunnat komma, såvida det varit Guds vi\ja.

Menniskoma skulle ftfven i allmänhet mindre knota,

öfrer sin belägenhet, hvilken den än måtte vara, i fall

de jemförde den med deras, som blifvit ännu mindre

gynnade af Odet, i stället att oupphörligt fästa den

afund-sjuka blicken på lyckligare förhållanden.

Jag kan med skäl säga mig då icke ha saknat

mycket af hvad jag kunnat kalla oumbärligt; derföre tror

jag äfven, att förskräckelsen öfver vildame ock

omsorgerna för mitt försvar, så till vida förslöade min

uppfinningsförmåga, som jag näatan icke mer tänkte på

anskaffandet af nya heqvämligheter.

Jag förglömde till ock med mitt goda project, att

förvandla en del af min säd till malt, för att deraf hrygga

mig dricka, ehuru detta i det hela var ett underligt

infall, hvilket jag ofta ansåg enfaldigt, då jag i ock för

dess realiserande saknade så mänga oundgängliga

förnödenheter. För det första hade jag inga fat, på hvilkas

förfärdigande jag, efter hvad redan blifvit berättat,

för-gäfves användt så många dagar, veckor, ja, månader.

Vidare fattades mig humla och jäst, samt slutligen en

kittel att deri koka mitt dricka. Hade imellertid

vildame • icke varit, skulle jag det oaktadt vågat försöket;

ty jag gaf mig sällan, förr än jag, hvilka svårigheterna

än voro, drifvit igenom mina en gång påbegynta företag.

Nu hade likväl min inbillningskraft fått en helt

annan riktning; ty natt och dag tänkte jag endast på

möjligheten, att kunna döda något af dessa o^jur, midtm

under deras blodiga högtider och att rädda de offer, som

blifvit utsedda att slagtas.

Jag skulle kunna fylla en innu större bok endast

med de Instiga projecter och konstgrepp jag utfunderade,

i afsigt att kunna utrota dessa varelser, eller Åtminstone

förskräcka dem och betaga dem lusten att Återkomma.

Alla dessa projecter gingo likväl i rök, ty utan

främmande bistånd var jag icke i stånd, att utföra något

Hvad förmådde väl äfven en ensam person mot 20—80

med Bagqjer, bågar och pilar beväpnade vildar, hvilka

tvifvelsutan begagnade dessa vapen med samma

säkerhet som jag min bössa? ,

Understundom funderade jag på att gräfva en grop

under det ställe, der de hade sin eldstad, och lägga dit

5—6 skålpund krut, som skulle spränga dem

allesammans i luften. Men först och främst förargade det mig,

att göra ända på så mycket krut, då jag icke hade mer

ån en enda kagge qvar, och sedan kunde jag icke vara

säker om explosionen hade den verkan jag beräknat;

fy fingo de endast en eller annan skråma, skulle detta

icke vara nog att förskräcka oob aflägsna dem för alltid.

Jag öfvergaf derföre denna plan och föresatte mig

i stället, att lägga mig i bakhåll på något fjenligt ställe

och dervid medhafva mina tre bössor, hvardera laddad

med trenne kulor. När de sedan voro midt uppe i deras

blodiga fest, ville jag ge eld, och med hvaije skott döda

eller åtminstone såra två dier tre af dem.

Derefter ville jag, beväpnad med min sabel och mina

trenne pistoler rusa ner ibland dem och trodde mig fullt

och föst kunna utrota dem allesammans, äfven om de

voro ljugo hufvuden starka.Häröfver grubblade jag en lång tid, ty hela planen

intresserade mig till den grad, att jag till och med i

sömnen sysselsatte mig med den och drömde att jag

slogs med vildama.

Mitt hat till dem gick så långt, att jag verkligen

under- flera dagar såg mig om efter ett ställe, som kunde

duga till bakhåll, ja, jag besökte ofta till och med deras

offerplatser, för att göra mig rätt hemmastadd med

lokalen. Under sådana ögonblick glödde jag af

hftmdlyst-nad och tänkte icke på annat, ån att låta trettio eller

fyratio af dem springa öfver klingan.

Slutligen upptäckte jag en i alla a&eenden

lämplig plats vid foten af den förr omnämnda kullen, der

jag med största trygghet kunde invänta deras piioger,

och, innan de ännu hunnit fram till stranden, obemärkt

smyga mig bakom träden, af hvilka ett var så ihåligt,

att det kunde rymma mig.

Derifrån kunde jag åskåda deras ohyggligheter och

sigta åt deras hufvuden, när de väl hunnit rota sig

tillsammans, då jag äfven för hvart skott med säkerhet

skulle kunna råka tre eller fyra af dem.

I fast beslut, att här utföra mitt förehafvande,

iord-ningssatte jag de båda musköterna och min vanliga

jagfc-bössa samt laddade de förstnämnda med tvenne

stång-och fyra pistolkulor. I jagtbössan lade jag en handfull

grofva hagel och i hvar och en af pistolerne fyra

stycken kulor. Härförutan försåg jag mig med ammunition

för en andra och tredje laddning samt beredde mig att,

sålunda rustad, gå i fält.

Sedan jag sålunda ordnat och utfört min plan för

fälttåget, begaf jag mig regelmässigt hvarenda morgonm

till toppen af kullen, som låg ungefär tre mil från mitt

slott; för att spqja, om ieke några piroger ställde tån

kosa till ön.

Efter trenne månaders fåfäng räntan blef jag

emellertid trött p& dessa enformiga vandringar. Och under

hela denna tid hade jag ej heller varaeblifvit det minsta,

hvarken på stranden eller på oceanen, så långt jag kunde

se med min kikare.

Mitt beslut stod likväl föst, och jag ty ekte mig ännu

vara lika hågad, att ondskefullt mörda trettio dier fyratio

värnlösa vildar, för ett brott, hvarpå det. hittills ioke

fallit mig in att tvifla, emedan min vrede genast i

början uppflammade vid afekyn för . de barbariska

plågse-dema hos ett folkslag, det Gud i sin vishet tycktes ha

tillåtit, att styras endast af föraktliga och van ärande

passioner, till följe hvaraf de sålunda törhända under

århundraden hyllat ett bruk, som genom tradition

öfver-gått till dem, och h vartill endast en af himmelen

alldeles öfvergifven, af satanisk förhärdelse styrd onatur,

kunde förleda dem. Men då jag, som sagdt, böijade

tröttna på dessa dagliga och ändamålslösa utfärder,

ändrade sig småningom mina åsigter, och jag öfverlade med

större lugn och kallare hlod, i hvilket ursinnigt företag

jag ämnade störta mig.

Hvilken rätt hade då jag, att upphäfva mig till

domare, till hämnare af förbrytelser, dem Gud i sin

oändliga vishet ieke under århundraden bestraffat, på det att

dessa varelser på sätt och vis skulle bli verkställame

af hans eviga domar? De hade ju icke på minsta vis

förolämpat mig; anstod det mig således, att blanda mig

i deras förehafvanden?Af denna tankegång upprann den följande: Huru kan

jag veta, hvad som i detta egna föll bör tiUskrifvas den

Eviges beslut? Det synes tydligen, att dessa varelser

ioke anse sig brottsliga; deras samvete fördömer

ingalunda dessa" plågseder och gör dem inga förebråelser

derför.

De veta idke, att de handla orätt, obh hafva visst ioke

för afsigt, att trotsa den gudomliga rättvisan, hvilket

likväl är händelsen vid våra flesta Synder. I deras ögon är

det lika litet ett brott, att döda en krigsfånge, som det i

våra är att slagta en oxe; och de anse det lika litet för

orätt att äta menniskokött, som vi göra oss samvete af

att äta fårkött

Slutsatsen af detta risonnement var, att jag hade

orätt, och att detta folkslag ioke, såsom jag nttalat

för-kastelsedomen öfver dem, med större skäl förmente att

kallas mördare, än de kristna varelser, hvilka ioke sällan

döda sina krigsfångar, eller utan nåd och förbarmande

låta hela härar springa öfver klingan, oaktadt dessa

nedlagt vapen och gifvit sig fångna.

Oansedt det omenskliga i plägseden, att uppäta

hvarandra, föll det mig nu in, att detta egentellgen ioke

rörde mig. Yildame hade ioke förolämpat mig. Syftade

de åt mitt lif, eller såg jag mig tvungen att draga

svärdet till mitt qjeliförsvar, blefve detta en helt annan sak;

men då de ioke kunde se mig, och ioke ens engång

visste, att jag fanns till, s& kunde de ej heller hysa

några fiendtliga afsigter mot min person. Följaktligen var

det orätt af mig, att vi(ja mörda dem.

Det skulle hafva varit endast ett rättfärdigande af

de grymheter, spanioreme tilläto sig i Amerika, då deutrotade millioner af derna olyckliga, hvilka, äuskönt

barbarer och afgudadyrkaare samt kända för blodiga

pläg-seder, såsom t ex. mennisko-ofiEringar, icke desemindre,

i hänseende till spaniorerae, voro de oekyldigaste va*

releer i veriden.

Dessa betraktelser afhöllo mig från alla vidare mått

ock steg. Jag gjorde liksom halt; återkom småningom

ifrån mina omenskliga idéer ock gjorde dra slutsatsen, att

min a&igt att anfalla vildarne vore en orättvisa, då de

ieke på minsta vis ofredat mig. I öfrigt visste jag, hvad

jag hade att göra, i händelse de upptäckte och öfver*

föllo mig.

Härförutan fann jag, att utförandet af denna plan

skulle, i stallet att bidraga till min säkerhet, ha blifvit

den säkraste anledning till mitt förderf; såvida jag icke

kunnat döda icke allenast en hvar af de landstigna

vil-dame, utan dertill alla dem, som sedermera infunnit, sig.

Ty om endast en enda undkom och berättade den olyoka,

som drabbat hans bröder, skulle tusende ha kommit att

hämnas de fallne, då jag måst bereda mig på dra

undergång, hvarmed jag nu ingalunda var hotad.

30.

Hålan.

Det hade således hvarken i moraliskt eller politiskt

hänseende varit rätt gjort af mig, att blanda mig i denna

sak. Allt hvad jag borde göra, var att hålla mig såundangömd som möjligt, och att utplåna hvaije spår,

som kunde ge anledning att förmoda en mensklig

va-relses vistande p& ön.

Religionen förenade sig här med klokheten, för att

öfvertyga mig, att jag öfverskridit gränsen för mina

pligter, då jag utkastade planen till utrotandet af

varelser, hvilka i hänseende till mig voro alldeles oskyldiga.

Hvad deras brottslighet beträffade, borde den betraktas

som dem rörande, och mig anginge den alldeles icke.

För folkslags förbrytelser mot folkslag funnos

national-straff; och det vore himmelens ensak, att tukta dem,

som offentligt förolämpade honom.

Allt detta syntes mig så klart, att jag kände den

renaste tillfredsställelse öfver mitt undgående af en

handling, som, efter hvad jag rätteligen insåg, varit icke

mindre brottslig, än ett uppsåtiigt dråp.