Den Svenska Linjen

Den

Svenska

Linjen

PER G. ANDREEN, ARVID FREDBORG, TORVALD T:SON HÖJER

TH. ÅKE LEISSNER, PER GUNNAR NORDIN, GUNNAR UNGER

Till Sveriges ungdom

Icke på mer än ett sekel har vårt land befunnit sig i ett läge så farofyllt

som det nuvarande.

Den europeiska maktbalans, som var förutsättningen för dess en gång

idylliska tillvaro, har upphävts av våldsamma omstörtningar. Kringränt

av stormakter är det hotat till livet. På nytt liksom i sin historias

avgörande ögonblick är det hänvisat till sig självt och till sin gamla östra

rikshalva, utan annat att sätta sin lit till än vad som inom dess egna gränser

kan uppbådas av livsvilja och självhävdelsekraft.

Under den långa fredens tid har vårt folk, ostört av världens stormar,

träget arbetat på sin materiella förkovran och avstått från annat mål för

sin tillvaro än att med inre välstånd förena utrikespolitisk obemärkthet.

Det har lyckats i sitt uppsåt. Välståndet har kommit det till del, och

obemärkthetens politik har drivits med sådan framgång, att dess följd blivit

obetydligheten.

Men genom makten av omständigheter, som det avstått från rätten och

möjligheten att påverka, har detta folk nu dragits in i en världshistorisk

omvälvning, där obemärkthet gagnar föga och välstånd får sättas i

efterhand.

Vårt folk kommer att sättas på prov, som bli så mycket hårdare

därigenom, att det icke i tid förberett sig att möta dem. Blott om det består

dessa prov, blott om det visar sig mäktigt att spränga fjättrarna av

hundraårig politisk obetydlighet, i mycket självförvållad, blott då har det gjort sig

förtjänt av att leva vidare. Förgäves skall det dock söka ledning i dagens

modeläror. De föra alla vilse. I sitt eget förflutna, i sina stora traditioner

skall det finna sin linje, den svenska linjen.

Vi ha en historisk uppgift. Den är att vårda och bära vidare till

kommande släkten det nationella arv, som skapats under två årtusenden av

obruten svensk historia. Den är att med de övriga nordiska folken skapa

ett fritt och enat Norden, som bildar Västerlandets bålverk mot öster. Det

är denna uppgift, som en gång varit vår storhet. Vi må ha förgätit den.

Men den finnes där. Och om vi våga och försaka, liksom våra fäder vågat

och försakat, skola vi mäkta den och den skall bära oss.

I denna ödestimma är det den svenska ungdomens oavvisliga plikt att

taga sin del av det politiska ansvaret. Det kan ske oberoende av

inrepolitiska särmeningar. Men det måste ske, innan det blir för sent, och det

måste ske efter den svenska linjen.

Detta ha vi velat säga med denna skrift till våra jämnåriga och

kamrater över hela landet, till Sveriges ungdom.

Uppsala, Stockholm och Lund den 20 augusti 1940.

Per G. Andreen Arvid Fredborg Torvald T:son Höjer

Th. Åke Leissner Per Gunnar Nordin

Gunnar Unger

Återblick på Sveriges yttre politik

Trygghetskänsla, passivitet och nedrustning

Vårt lands helt förändrade läge är endast skenbart en följd av den

explosionsartade utvecklingen under de senaste åren. De djupare orsakerna gå

tillbaka till det föregående världskrigets slut. Tack vare detta hade Sverige

vunnit avsevärda militärpolitiska fördelar och kommit i en oväntat

gynnsam situation. Av de bägge stormakterna i Östersjön hade Ryssland

pressats tillbaka från sina framskjutna positioner, tvingats uppge Finland och

randstatsbarriären och sett sitt kustområde begränsat till sandbankarna

bakom Kronstadt. Tyskland å sin sida var för avsevärd tid framåt splittrat

och försvagat och stod under segrarmakternas direkta tryck. Därmed hade

i själva verket för vårt land ett militärpolitiskt läge uppstått, som

påminde om stormaktstidens. Man måste dock räkna med att Rysslands och

Tysklands återgång till normal styrka var en tidsfråga, och att under sådana

omständigheter ett militärt starkt Sverige var en nödvändig förutsättning

för det gynnsamma lägets bevarande. Västmakternas möjligheter till

effektivt ingripande voro begränsade, och intet stöd kunde väntas för Finland

och de baltiska staterna från Tyskland, eftersom detta i början av

1920-talet sökte anknytning till Sovjetunionen. Endast Sverige återstod. Hur

det Sverige, som de riktade sina blickar på, var beskaffat, veta vi alla. Där

fanns föga tanke på att tillvarataga landets mest elementära intressen. Av

det nya läget drogo svenskarna tvärtom slutsatsen, att Sveriges

utrikespolitik mer än någonsin skulle vara att icke föra någon utrikespolitik. Vi

kröpo ihop bakom Finlands och Baltikums rygg och överläto åt dem att

försvara Sveriges intressen. Endast en man i ansvarig ställning vågade säga

ut, vad dessa krävde — utrikesminister Hederstierna. Men hans uttalande

1923 om nödvändigheten av ett svenskt-finskt försvarsförbund resulterade

endast i att han själv tvangs att avgå.

I stället för att begagna sig av de möjligheter situationen erbjöd och,

såsom Sveriges intresse krävde, sträva efter att i det längsta bevara det

uppkomna läget i Östersjön, avsade sig Svenge genom den ödesdigra

nedrustningen 1925 de militära maktmedel, som skulle ha kunnat trygga ett

avgörande inflytande åt oss i Nordeuropa.

Nedrustningen var det mest betecknande uttrycket för den passivitet och

bristande statsvilja, av den småsvenska anda, som sedan skulle komma att

prägla 1920- och 1930-talets svenska politik. Mot den främste

företrädaren för rikstanken, konungen, mot alla varnande röster från dem, som

sågo vårt läge i större perspektiv, påtogo sig 1925 års man utan betänkande

ansvaret för detta beslut.

Den verklighetsfrämmande tro på Nationernas Förbund, som varit en

av drivfjädrarna till 1925 års nedrustning, behärskade utrikespolitiskt vårt

land under det följande årtiondet. Riksförsvaret sjönk allt djupare i gitt

förfall, trots ett uppoffrande arbete av dess personal, och trots högerns

ihärdiga men otacksamma arbete för dess stärkande.

Ändrat läge - oförändrad politik

Nationalsocialismens seger i Tyskland betecknar en vändpunkt för svensk

politik, ehuru detta icke stod klart för de styrande. Därmed kunde detta

land inom kort beräknas återinträda i Östersjö-politiken, vilket i sin tur

påskyndade Rysslands återgång till sin tidigare aktiva politik. De

förutsättningar, på vilka det officiella Sverige byggt sin utrikespolitik, eller

rättare sin utrikespolitiska overksamhet, voro därmed borta. Det behövdes

ingen särskild klarsynthet för att inse, vilka följder detta måste få. Men så

skedde icke. Tvärtom utgör 1933 en bottenpunkt i samtida svensk politik,

eftersom man då t. o. m. ansåg sig berättigad att »av statsfinansiella skäl»

inställa vissa militära övningar.

Samtidigt började de direkta nackdelarna av de svenska politikernas helt

felaktiga inställning till utrikespolitiken att klart visa sig. Om ock många

yttringar av den nya regimen i Tyskland måste synas främmande och

motbjudande för svensk opinion, var därifrån ett långt steg till den kampanj,

som i socialdemokratisk och liberal press öppnades. Där överförde man

inrikespolitiska värderingar på utrikespolitiken och glömde reala svenska

intressen. Än mera anmärkningsvärt var, att i just de kretsar, som

lidelsefullt togo parti, icke en tanke uppkom, att det nya läget och även deras

eget ställningstagande borde medföra försvarspolitiska konsekvenser. Först

med NF:s alltmera uppenbara misslyckande kunde en begynnande

förändring spåras. Men ännu hösten 1935, då försvarskommissionen framlade

ett förslag, väsentligen utarbetat efter parlamentariska och icke efter

militära grunder, ansågo sig socialdemokraterna böra komma med ett underbud,

som innebar ytterligare nedrustning. Deras representanter i kommissionen

vågade t. o. m. ge skriftligt pà att de ansågo diktaturstaterna oförmögna

att föra krig.

Sedan ha förhållandena ändrats. Väl tog det ur landets synpunkt alldeles

för lång tid, innan försvarsfrågan upphörde att vara en inrikespolitisk

stridsfråga. Här skall dock med glädje konstateras, att så skedde. Men man

skulle ha önskat en klar bekännelse från dem, som stodo bakom

nedrustningen 1925, att de felat. Endast få ha haft det moraliska modet att öppet

medge detta, främst herr Fredrik Ström. Statsministern däremot har ansett

sig kunna förklara, att han för sin del icke ångrar sin medverkan 1925.

Om detta och om hans ord hösten 1939, »vår beredskap är god», skall

eftervärlden fälla sin dom.

Den tysk-ryska pakten och dess följder

för vårt land

Genom den tysk-ryska pakten i augusti 1939 bortföll tills vidare risken

för den sammanstötning i Östersjön, som vi tidigare varit tvungna att räkna

med. Men andra faror uppstodo. Efter den reglering av de tysk-ryska

intressena, som var Rysslands hårda villkor för uppgörelsen, var de baltiska

staternas öde beseglat. Än farligare för Sverige blev emellertid, att

Ryssland kunde räkna med en tysk neutralitet eller t. o. m. välvillig neutralitet

vid ett angrepp på Finland. På grund av denna omständighet jämte 1925 års

nedrustning ansåg sig Ryssland icke behöva befara ett svenskt

ingripande i öster. Den 30 november blev åter en ödesdag för Finland och för vårt

land. De tre och en halv månader, som följde, ha för Sverige betytt en

skakande inlevelse i nationella värden och i den ödesgemenskap, som sedan

ett årtusende förbinder oss med Finland.

Ett uttryck för den samling kring fosterlandet, som Rysslands angrepp

mot Finland skapade, var tillkomsten av samlingsregeringen den 13

december 1939. Jämförd med tidigare förhållanden var denna ett avgjort

framsteg, ehuru dess sammansättning främst bestämdes av parlamentariska

förhållanden och icke av sakliga behov.

Denna regerings förnämsta uppgift borde ha varit att till det yttersta

stödja Finland i dess kamp. Bindande bevis ha ej framlagts för att väpnad

hjälp på ett tidigt stadium och i större skala, vare sig med frivilliga eller

reguljära förband, skulle ha medfört Sveriges indragande i stormaktskriget.

Till dem, som belåtet hävda, att utvecklingen givit den officiella politiken

rätt, skall endast sägas — än är Finland ej säkrat, än dess frihet ej tryggad.

Vårt land har efter Moskvafreden upplevt händelser, som i nästan lika

hög grad skakat oss som individer och som folk. Danmarks besättande

betraktades väl i vida kretsar som möjligt. Men få hade räknat med att Norge

skulle indragas i kriget, och att främmande trupper skulle stå invid våra

gränser i väster från Narvik till Fredrikshald. Endast norska och svenska

försummelser på försvarets område ha gjort denna katastrof för Norden

möjlig. Det är med bitterhet, som detta måste fastslås.

Sveriges läge och dess krav på

dagens svenskar

En nationell förnyelse

Det gives få tillfällen i Sveriges historia, då vår frihet och vårt

tusenåriga rikes bestånd varit så hotade som nu. Tungt vilar ansvaret på den

nuvarande generationen. Vi få aldrig förgäta, att fosterlandet är en

genom tiderna fortlevande enhet, för vilken nuvarande släktled inför gångna

och kommande bära ansvaret. Vi måste med anspänning av alla krafter,

med offervilja och tro på vår framtid ge vårt land den yttre och inre styrka,

som är en oundgänglig förutsättning för vår fortsatta tillvaro som fri nation.

Vi få icke sky några ansträngningar, när det gäller att uppbåda rikets

andliga och materiella krafter. Vi måste genomföra den nationella förnyelse,

som vårt folk behöver — en förnyelse, som gör alla svenskar klart

medvetna om våra nationella värden och våra plikter som individer och folk

mot det fria land vi ärvt.

Väl ha vi under det sista året upplevt en samling kring fosterlandet. Men

fortfarande saknas alltför ofta pliktkänslan mot Riket och ett klart

medvetande om vad det innebär att vara svensk. Vi måste hänsynslöst pröva

oss själva. Det måste bli ett slut på det svenska vanetänkandet, på

trögheten och flatheten. Det måste bli ett slut på den blinda beundran för

makten och framgången, som alltför ofta utmärker svensk opinion. Det måste

bli ett slut på den slappa livsföringen. Endast det folk, som vill leva, har

utsikt att kunna genomgå det Ragnarök för det gamla Europa, som vi nu

bevittna.

En svensk kulturpolitik

Världshändelserna ha lärt oss att se med andra ögon på svensk kultur.

Det har blivit uppenbart för oss, vad det betyder, att svensk lag okränkt

råder i Sveriges land, och att vår andliga odling är och förbliver fri.

Denna insikt, som har sitt upphov i tillfälliga yttre omständigheter, måste

stärkas och fördjupas till en varaktig sinnesändring. Tiden kräver ett

starkare svenskt nationalmedvetande. Den nationella propaganda, som vuxit

fram kring försvarsberedskapen, måste intensifieras och taga alla

bildningsmedel i sin tjänst, särskilt press, film och radio.

De gamla kulturbärarna kyrka och skola ha emellertid fortfarande stor

betydelse för en svensk självhävdelse. På längre sikt måste denna alldeles

särskilt taga skolan i anspråk. Undervisningen vid alla läroanstalter, högre

och lägre, bör präglas av en nationell målsättning. Historie- och

litteraturundervisningen måste framför allt bli vägen till en rätt förståelse av vårt

kulturarv. Ungdomen måste göras förtrogen med den anda, som

kännetecknar den svenska stats- och samhällsbyggnaden, och som tagit sig

uttryck i vår yttre historia, vår klassiska litteratur, vetenskap och konst. Den

måste lära sig förstå, med vilken möda och med hur mycket blod det

svenska rättssamhället fogats samman och den svenska friheten grundmurats

och bevarats genom tiderna.

En aktiv kulturpolitik fordrar av oss, att vi trots beredskapens krav

hålla den kulturella standarden uppe. En viktig del av Sveriges andliga

styrka bevaras därmed.

Kamp mot upplösande krafter</h3>

Vi måste konsekvent bekämpa alla försök att undergräva det svenska

folkets livsvilja och moral och alla dem, som direkt eller indirekt gå

främmandes ärenden. Nu hämnar det sig, att man så länge låtit dem ostraffat

bedriva sin verksamhet. Redan med hänsyn till de utrikespolitiska

svårigheter, som kunna uppstå, kommer man ej ifrån kravet på en upplösning

av kommunistpartiet.

Lika givet är, att åtgärder böra vidtagas mot Sveriges nationalsocialister.

Även utanför deras led finnas element, som böra hållas under kontroll.

Dock måste varnas för att, såsom ofta sker, skära alla till höger om högern

stående över en kam. Mångas lojalitet är oantastlig, och det rör sig ofta

om personer, som hade en klart nationell åskådning under hela den tid, då

t. ex. de flesta av våra socialdemokrater förnekade de nationella värdena.

Det har genom de senaste månadernas händelser blivit klart, att man

ej behöver ha ytterligtgående politiska åsikter för att motverka svenska

intressen. Det kan räcka med en defaitistisk inställning. Mot

klenmodigheten måste en ständig kamp föras. Alla företeelser, som äro ägnade att

försvaga den svenska livsviljan, måste bekämpas. Hit höra tendenserna till

ett överdrivet hemlighetsmakeri i utrikespolitiska frågor. Hit hör i ännu

högre grad den »anpassningsvilja», som på sina håll visas, till exempel

när riksdagsman Vougt, som tidigare ville ställa oss under skyddet av

»Sovjets bajonetter», nu synes beredd att söka hägn under Tredje rikets. Ett

annat och farligare uttryck för skadliga tendenser är Aftonbladets politik,

som tycks gå ut på att undergräva vårt folks tillförsikt och motståndskraft

genom en försåtlig kritik av våra beredskapsåtgärder, förenad med

tvetydiga »realpolitiska» fingervisningar. I samma stil fast med grövre medel

och i genomskinligare syfte verkar herr Nils Flyg, som väl utnyttjat den

chans, den andliga mörkläggningen givit honom.

Effektivisering av det svenska samhället

Hand i hand med stärkandet av nationens livsvilja måste komma en

hänsynslös prövning av alla delar av det svenska statsmaskineriet. Det

gäller för oss att åstadkomma en effektivisering, som gör oss rustade för alla

påfrestningar, icke endast militärt och ekonomiskt utan även politiskt. Vi

måste företaga en personprövning från toppen och nedåt. Den svenska

demokratin har ringaktat sakkunskapen och hittills icke mäktat lösa

kvalitetsproblemet. Men läget är för farligt, för att man skall kunna ha plats

för förbrukade eller inkompetenta krafter i svenskt statsliv.

Personlighetens betydelse bör nu vara uppenbar för alla. Intet land kan i viktiga

uppdrag använda dem, som höra till undfallenhetsmännen eller på annat sätt

sakna de nödvändiga förutsättningarna för sin uppgift. Vårt lands svaghet

har varit bristen på personligheter i vårt politiska liv. Så mycket

angelägnare är det att utnyttja alla de krafter, som landet förfogar över.

Ofrånkomligt står därför kravet på en förstärkning av samlingsregeringen till en

verklig riksregering, som innesluter såväl politisk erfarenhet som djärv

beslutsamhet och förmåga till hårda tag.

Ej endast i själva riksledningen utan även i statsförvaltningen uppifrån

och nedåt måste personprövningen ha sin gång. Ovidkommande hänsyn få

ej längre göra sig gällande vid befordringar. Vi ha sett, hur liknande

förhållanden i utlandet spelat en ödesdiger roll. Vi måste bryta med de

hittillsvarande befordringsprinciperna för att få fram de verkligt dugliga. Ur

ledningen måste avlägsnas förbrukade krafter, som tolererats under

tidigare idylliska förhållanden men nu utgöra en alltför farlig belastning. Alla

tendenser till nepotism eller korruption måste bekämpas.

Nationell förnyelse och effektivisering av det svenska samhället äro

grundförutsättningar för vårt lands tillvaro som fri stat. Man har till övermått

framhållit, att vi äro ett litet folk, som icke kan sätta sig emot

händelsernas ström. Men man kan aldrig komma ifrån, att de första villkoren

för ett folks bestånd äro dess livsvilja, sammanhållning och duglighet, icke

dess storlek.

Svensk utrikespolitik

Sveriges uppgift och utrikespolitiska mål

Grunden för svensk utrikespolitik måste enligt vår mening vara

medvetandet om Sveriges plats i det europeiska statssystemet och dess

historiska mission i norra Europa. Vårt handlande måste utgå ifrån, att vårt

land vänder sitt ansikte mot öster. Sverige har i århundraden utgjort

centralmakten på Europas norra flygel. Än i dag är detta vår främsta uppgift.

Men en nordisk maktgruppering Sverige—Finland—Norge, där vårt land

skulle utgöra den naturliga centralmakten, existerar icke i dag. Norge är

besatt av främmande trupper, Finland stympat och Sverige visserligen

orubbat kvar men starkt hotat. Det kan då synas djärvt att uppställa

andra mål än att bevara vår frihet. Men det är nödvändigt. Det

nuvarande läget är icke evigt.

Det mål, som vårt land aldrig får släppa ur sikte, är ett fritt Norden,

där Sverige, Finland och Norge ingå en intim förening och handla

gemensamt utåt. Därför måste vi, hur svår situationen än må bli, sträva efter

att stärka Finland och knyta det fastare till oss och återupprätta det fria

Norge.

Näst vår egen är Finlands frihet vårt främsta utrikespolitiska mål. För

var och en är det klart, att Sveriges frihet vore ett tomt sken den dag,

då en erövringslysten stormakt kunde basera sitt flyg och sin flotta

utefter hela östra kusten av Ålands hav och Bottniska viken, på få

flygminuters avstånd från vår huvudstad och våra viktigaste exportindustrier.

Så länge icke klart framgår, att den tysk-ryska överenskommelsen är

förenlig med ett fritt Finland, så länge måste därför alla svenskar känna den

livligaste oro.

Sverige och Tyskland</h3>

Det har talats och skrivits mycket om det förändrade förhållande, som

på grund av utvecklingen måste inträda mellan vårt land och Tyskland.

Och givetvis har läget blivit annorlunda.

Det rör sig emellertid snarast om utveckling av ett sedan gammalt intimt

förhållande. Banden mellan oss och Tyskland äro varken av i dag eller av

i går. Om ock enskilda svenska kretsar alltför livligt reagerat mot

företeelser i Tyskland, som äro oss främmande, har Sverige som stat icke

motverkat tyska intressen. Från tysk sida har också oförbehållsamt erkänts,

att Sverige tagit sin neutralitet på allvar, och att just detta varit ett starkt

tyskt intresse. Med god vilja från ömse håll bör problemet därför icke vara

svårt att lösa.

Men det måste redan från början bestämt fastslås, att en svensk

samverkan förutsätter samma reservationslösa respekterande av vår

suveränitet, som den tyska regeringen hittills förklarat sig beredd till. Ingen

europeisk nyordning får antasta vår rörelsefrihet. Den svenska rättsordningen

är uppbyggd på germansk grund och försvarad under många århundraden.

Den är för oss något heligt, som icke får rubbas. Dess försvar står över

alla andra hänsyn. En frihetskamp kan synas utsiktslös på kort sikt. Men

utan den är ingen återupprättelse tänkbar. Finlands folk har visat oss vägen.

Ett hot mot dessa för oss omistliga värden borde icke kunna ligga i

Tysklands intresse. Må vara, att man skulle kunna militärt besegra oss.

Men vad skulle man vinna genom att erövra Sverige? Ett blodigt krig, ett

förött land, ett folkhat för generationer, som skulle ställa german mot

german och försvaga motståndskraften mot den slaviska folkvågen, och

det svenska folkets frånvaro i det frivilliga samarbete, som på längre sikt

ensamt kan hålla ihop vår världsdel.

I stället framstår för oss en annan utveckling såsom naturligare och

riktigare ur båda folkens synpunkt. Vi svenskar äro nära befryndade med

Tysklands folk. Från det ha vi mottagit mycket av vad som nu ingår i

svensk kultur. Det ekonomiska utbytet med Tyskland har alltid varit

av stor betydelse för vårt folkhushåll. Ett ytterligare stärkande av dessa

gamla politiska, ekonomiska och kulturella band ligger i båda makternas

intresse.

Det fria Norden har mäktat skapa en egenartad kultur, som både

mottagit av den tyska och givit denna starka impulser. Endast ett fritt Norden

kan i fortsättningen säkra vår del av denna växelverkan.

När det gäller att befästa de tysk-svenska förbindelserna reser sig på

svensk sida ännu ett centralt problem — återupprättandet av Norden

såsom en självständig politisk enhet.

Hur långt den tysk-ryska uppgörelsen om intressenas avgränsning

sträcker sig, vet ingen. Men varje svensk ställer sig frågan, hur den berör

Finland. Varje hot mot Finland är ett hot mot vår egen tillvaro som fri stat.

Vi ha rätt att vänta, att från tysk sida inga hinder läggas i vägen för ett

intimt samarbete mellan Finland och Sverige såsom stommen till ett nytt

Norden.

Svårare ställer sig det norska problemet. Norges befrielse och politiska

och militära restauration är en livssak för oss. En tysk utrymning är

emellertid svårligen tänkbar, så länge det nuvarande kriget pågår och i varje

fall icke utan betryggande garantier för den ockuperande makten. Men

kanske har Sverige särskilda möjligheter att befordra en för bägge parter

godtagbar lösning. Vi måste i varje fall sätta in alla krafter på uppgiften.

Även Danmark bildar sedan urminnes tid en del av Nordens geografiska,

historiska och kulturella enhet. Om detta även i framtiden skall bli fallet,

hänger ytterst på det danska folket självt.

För Sveriges egen säkerhet skulle Själland, Nordjylland och Bornholm

i en stormakts besittning utgöra en ständig fara. För svensk utrikespolitik

måste det därför alltid vara en väsentlig uppgift att bidraga till att

Danmarks integritet bevaras.

Man kan fråga sig, om det tjänar något till att i nuvarande läge göra

så vittgående planer gällande. Men så måste ske. Östersjön och Norden är

Sveriges »livsrum». Våra intressen där vila på så naturliga grunder, att vi

med skäl kunna räkna på att de förr eller senare måste komma till sin rätt.

Den nuvarande situationen må vara ogynnsam. Men skola vi komma

igenom den och behålla Sverige fritt — då fordras, att vi ha ett

självständigt program på längre sikt att hålla fast vid och icke endast hoppet att

få existera vidare i dag och i morgon. Då fordras, att den svenska

statsledningen sätter in hela sin kraft på detta program.

Sverige och Ryssland

Enklare skulle till synes vårt förhållande till Sovjetunionen kunna vara.

Mellan oss stå politiskt blott Finland och estlandssvenskarnas problem.

Om Ryssland har för avsikt att respektera sina åtaganden i Moskva-freden

och går med på en evakuering av de 7.500 svenskarna i Estland, detta

levande minne av svenska insatser i österled, som det för oss är en

hedersplikt att icke svika, finnas inga politiska frågor, som skulle kunna

medföra någon intressekollision. Ekonomiskt finnas tvärtom stora möjligheter

till utvidgning av förbindelserna. Med våra kvalitetsvaror och vår tekniska

expertis kunna vi göra det stora Ryssland betydande tjänster och i

gengäld därifrån erhålla råvaror av olika slag. Någon anledning att blanda in

ideologiska motsättningar i detta finnes icke.

Helt annat blir förhållandet, om Sovjetunionen icke har för avsikt att

respektera Moskva-freden. Då stöter det på vår historiska uppgift som

väktaren i norr och sätter vår egen säkerhet i fara. Ett fritt Finland är

prövostenen. Accepterar man detta, finnes ingen anledning till konflikt.

Accepterar man det icke — då finner man oss på den andra sidan.

Sverige och England

Ekonomiskt och politiskt är det av största vikt för vårt folk, att de goda

förbindelser, som sedan århundraden bestått mellan oss och England,

alltjämt bevaras. Visserligen äro de direkta kommunikationerna mellan de

båda länderna för tillfället avbrutna, men det skulle vara kortsynt att ett

ögonblick förneka betydelsen för oss av förbindelserna med anglosachsisk

kulturvärld och handelsutbytet med England och Brittiska Imperiet.

Med djup smärta se vi nu de två med oss närmast befryndade bland de

stora nationerna inbegripna i en strid på liv och död, vars verkningar för

båda måste bliva förödande. Fortsätter den, innebär det troligen slutet på

Europas hegemoni i världen. En lösning, som åt dem båda bevarar den

ledande ställning, vartill deras insatser och traditioner berättiga dem,

ligger i hela Europas men i alldeles särskilt hög grad i Sveriges intresse.

Sveriges förbindelser över haven

De ekonomiska förändringar, som måste bliva följden av det nu pågående

världskriget, kunna ännu på intet sätt överblickas. Hur utgången än må

bli, är det visst, att Sverige aldrig kan avstå från den omfattande

oceangående handel, som svensk dådkraft och organisationsförmåga under

årtiondens mödosamma arbete lyckats uppbygga. Den utgör en oundgänglig

förutsättning för att en tillfredsställande levnadsstandard skall kunna

bevaras åt vårt folk och för att en solid köpkraft skall kunna upprätthållas,

vilken även kommer de kontinentala marknaderna till godo.

Hävdandet och utvecklandet av våra förbindelser över världshaven

måste från svensk sida utgöra en absolut förutsättning för vår frivilliga

medverkan i det ekonomiska organisationsarbete, som blir nödvändigt, då

freden en gång återställes.

Försvarsfrågan

Riksförsvarets karaktär och ställning

Det är en erkänd sanning, att ett försvar måste åtnjuta folkets

förtroende. Den genomgripande förändring, som under senare år kommit till

stånd i vårt land i detta avseende, har därför varit av oerhörd betydelse.

Säkert står detta i främsta rummet klart för försvarets personal, som

upplevt de många svåra åren. Den är också medveten om sitt ansvar, när det

gäller att bevara och stärka folkets tillit.

Att det svenska försvaret höjts över partistriderna är ett glädjande

faktum. Mim detta betyder icke, att man överallt har en rätt uppfattning

av dess karaktär och betydelse. Framför allt synes det för många ännu

ej ha gått upp, att försvaret måste vara totalt. Det når allt flera hittills

helt civila verksamhetsgrenar och fordrar hela samhällets medverkan. Det

kan t. ex. ej undvara landets kvinnor. Vi borde genast taga steget fullt ut

och införa kvinnlig arbetsplikt och värnplikt i olika former (luftbevakning,

utbildning till ersättning av manlig arbetskraft o. s. v.). En kvinnlig

värnplikt skulle också kunna verka utjämnande och bidraga till att öka

förståelsen och samhörighetskänslan mellan samhällsklasserna.

Det totala försvaret kräver medverkan av alla. Det förutsätter, att alla

resurser tagas i anspråk i helt annan skala än hittills. Vi ha ännu t. ex.

endast utnyttjat en ringa del av vad vetenskapen skulle kunna ge oss.

Våra ingenjörer, teknici och kemister ha ännu endast börjat göra en insats.

Det svenska försvarets lösen måste vara god anda och effektivitet. Åt

truppernas moral och hållning måste mycken omsorg ägnas. Den är i själva

verket avgörande, såsom de internationella händelserna ha visat.

Vad lösenordet effektivitet innebär, står i de flesta fall klart för alla.

Men ännu tycks man icke inse vidden av orden »rätt man på rätt post».

I varje land finnas män, som visa sig icke hålla måttet i ett krigs

påfrestningar, även om de väl fyllt sin plats i fred. I vårt land med dess långa

fred och byråkratiska befordringssystem måste vi räkna med att ett

förhållandevis stort antal personer på högre och lägre poster i en allvarlig

situation och ännu mer i krig måste avskedas eller omplaceras. I viss

utsträckning har en första gallring redan skett. Men det är ett oavvisligt

krav, att inga personliga eller andra hänsyn få hindra en fortsatt och mera

genomgripande personprövning. Fasthåller vårt land stelt vid sina

hittillsvarande befordringsprinciper, tvingas vi till våldsamma förändringar under

brinnande krig eller kanske t. o. m. under pågående slag, med alla de

skadliga verkning, kunna uppkomma härigenom.

Det kan vidare med glädje konstateras, att reaktionen mot den

pappersslukande, stelnade militära byråkratin nu blivit så stark, att man kan

hoppas på en bättring. Men lätt blir det ingalunda, eftersom juristeriet

just inom det militära har djupa rötter.

En viktig sida av effektiviteten lämnar fortfarande åtskilligt övrigt att

önska. Den ekonomiska krigsberedskapens betydelse har ända till på senare

tid lättsinnigt underskattats. Ännu utnyttjas icke i tillräcklig grad

möjligheterna till ersättning av livsviktiga produkter. Sällan torde kortsynthet

och brist på förutseende och energi ha haft så svåra följder, som när det

gäller ved-, kol- och oljefrågorna. Förgäves skall man tro sig undkomma

ansvaret genom tystnad eller genom att söka göra alla lika skyldiga.

En sak, som ofta förbises, är nödvändigheten av att erhålla goda militära

upplysningar. Det har snålats på ett ofattbart sätt med anslag till militär

underrättelseverksamhet. Detta har nu visserligen blivit bättre, men

fortfarande återstår mycket att taga igen. Vi måste utnyttja alla möjligheter

att följa med den militära utveclingen i krig och fred och genast tillämpa

de vunna erfarenheterna på våra förhållanden.

Riksförsvarets ställning i det svenska samhället måste bygga på dess

egenskap av på en gång det synliga uttrycket för nationens livsvilja och

den främsta garantin för vårt lands bestånd såsom fri stat. Ännu har

försvaret långt ifrån kommit upp till denna hedersplats. Än dröjer för mycket

kvar av den gamla »strykpojken». Missförhållanden skola rättas till, och

slöseri med statens medel strängt beivras. Men gnatet måste upphöra.

Trots de obestridliga krafttag, som vi på sistone bevittnat, är det

uppenbart, att Sveriges militära styrka, till följd av tidigare försummelser ännu

ej på långa vägar nått den storlek, som måste krävas av en nordisk

centralmakt och ändå mer av ett isolerat Sverige. Till detta skulle behövas en

lugn och metodisk utveckling under en följd av år.

Den kommande försvarsorganisationen

Det svenska försvaret står i själva verket på krigsfot. Därav måste följa,

att dess styrka nu bestämmes av de yttersta gränserna för vår förmåga.

Men om ock freden må synas avlägsen, måste alla förberedelser vidtagas

för att göra det möjligt att skapa en ändamålsenlig fredsorganisation. Hur

denna i detalj skall se ut, blir en senare fråga. Men det står väl klart för

alla, att den nya försvarsordningen — hur än det utrikespolitiska läget

må ändras — måste innebära ett utnyttjande av det svenska folkets

hela kraft.

För alla försvarsgrenar uppställa sig vissa gemensamma problem. För

det första kräves en stark kader med tillräckligt många reservofficerare

och reservunderofficerare. För det andra kräves en övningstid, som ger

grundlig utbildning och rutin och på samma gång fyller fordringarna på

en rimlig beredskap. För det tredje kräves modern materiel i tillräcklig

omfattning.

Hur organisationen skall se ut, hur många fördelningar, hur stora fartyg

och hur många flygplan, som skola finnas, skall denna gång självfallet

avgöras i nära samarbete med den militära sakkunskapen och med

uteslutande hänsyn till landets behov och krafter. Inga hämmande

prestigesynpunkter hos 1925 års män få ha ett ord med i laget.

Vad först armén beträffar, kan man vänta, att vårt land med sina 6,3

milj. innebyggare mot Finlands 3,5 milj. ställer upp en här, som är minst

lika stor som vårt östra broderlands. En krigsstyrka på 14—15 fördelningar

borde därför ej vara en orimlighet. Givetvis är detta endast möjligt efter

en grundlig utbildning av de »kategoriklyvda» och ett utnyttjande till det

yttersta av den faktiska befolkningstillgången. Ett fördelande av de

militära bördorna på alla är dessutom ett socialt rättfärdighetskrav.

För att uppnå största möjliga överensstämmelse mellan freds- och

krigsorganisationerna vore det väl enklast att räkna med

fördubblingsprincipen. I fred skulle då med få undantag finnas hälften av de enheter och

förband, som uppsättas vid mobilisering.

Marinens organisation måste bestämmas av nödvändigheten av en

förhållandevis högre beredskap samt av det förhållandet, att åtminstone vad

beträffar flottan endast vad som finnes i fred kan påräknas i krig. Någon

möjlighet att improvisera finnes knappast. Med stor möda och stora

kostnader har den svenska statsledningen nu lyckats förvärva fartyg utifrån.

Denna utväg står dock sällan till buds i ett kritiskt läge.

När det gäller flottan är det viktigare än annorstädes, att man röjer upp

ordentligt med gamla fördomar. Artillerifartygen måste vara av en storlek,

som gör det möjligt för svensk teknik att gå i land med problemet att

förena nödvändiga krav på både skydd och fart och artilleri. De lätta

fartygen måste vara tillräckligt många för att tillsammans med de förra

göra vår flotta till en maktfaktor i Östersjön och skydda svensk sjöhandel.

Kustartilleriet och särskilt dess rörliga förband måste betydligt utvidgas.

Detta vapens ökade betydelse har ju lett till att dess knappa personal

måste hållas under fanorna i det oändliga.

Flygvapnets organisation torde det bli nödvändigt att fördubbla.

Förutsättningen är naturligtvis icke endast tillräcklig personal av samma höga

standard, som utmärker den nuvarande, utan även att ersättningsfrågan

löses.

Vårt land borde med sina tekniska resurser och sina arbetares

yrkesskicklighet kunna hävda sig väl, när det gäller tillverkningen av flygplan.

Icke desto mindre har den svenska flygindustrin haft anmärkningsvärt

svårt att komma i gång, även om man tager hänsyn till det dåliga

utgångsläget på grund av statsmakternas försummelser i det förgångna. Inga offer

få bli för stora, när det gäller att ändra detta. Ersättningen av förluster

måste säkras genom tillverkning inom landet. Detta är ett statsintresse av

första ordningen.

Den kommande försvarsorganisationen förutsätter omfattande och

konsekvent genomförda strategiska förberedelser, såsom en snabb förbättring

av vårt förbindelsenät genom anläggande av dubbelspår på huvudlinjerna.

I denna organisation måste ingå ett hemortsförsvar av permanent

karaktär och icke som nu väsentligen improviserat. Där måste också finnas fasta

organ, som verka för att vårt lands ekonomiska krigsberedskap

tillfredsställande organiseras. Den blivande försvarsordningen måste uppbyggas

med det totala kriget i sikte.

Försvarsberedskapens sociala problem

Genom ansvarslös försvarspolitik i det förgångna har endast en del av

landets värnkraft årligen uttagits till dess försvar. De värnpliktiga, som

inkallats till förstärkt försvarsberedskap, ha därför fått en orättvist tung

börda att bära. Bristen på befäl och specialutbildad personal samt inom

många truppslag bristen på vapenövat manskap överhuvud har ofta nog

uteslutit varje möjlighet till avlösning. Stora grupper av de inkallade måste

räkna med att ligga inne till krigets slut.

Det är då en enkel gärd av rättvisa att se till att de inkallade i

möjligaste mån hållas skadeslösa för sina vedermödor. Den man, som — ofta

under svåra förhållanden — fullgör sin tjänst till rikets försvar, får icke

plågas av oro för familjens uppehälle och sina egna framtidsutsikter.

Samhället har dröjt oförsvarligt länge med effektiva åtgärder till de

inkallades förmån. Mer än ett halvt år fick det gamla helt

otillfredsställande systemet fungera. Sent omsider togs ett krafttag genom de nya

familjebidragsbestämmelsernas införande. Detta har haft till följd, att

åtminstone de försörjningspliktiga industri- och lantarbetarna, vilka

utgöra majoriteten, i viss utsträckning fått ersättning för sina mistade

inkomster.

Men många av de inkallade ha fortfarande stora och olösta problem att

brottas med. I särskilt hög grad är detta naturligtvis fallet med dem, för

vilka ett längre avbrott i den civila verksamheten kan betyda ekonomisk

ruin och försämrade eller stäckta framtidsmöjligheter. Det är bland annat

de för försvaret så utomordentligt betydelsefulla B-klassarna, som på den

punkten komma ifråga. Det värnpliktiga reservbefälet har i stor

utsträckning förberett sig för eller just påbörjat självständig verksamhet inom

något av de fria yrkena eller inom affärslivet. Dit höra affärsmän,

vetenskapsmän, studenter, lärare av olika slag, vissa tjänstemän, advokater,

arkitekter och tandläkare. De ha ofta stora fasta utgifter och betydande

skuldbördor. För dem kan läget i många fall bli icke blott, att deras

ekonomi undermineras, utan också att deras av olika skäl frikallade kolleger

och deras kvinnliga yrkeskamrater på deras bekostnad erhålla avsevärt

högre inkomster och dessutom gå förbi dem ifråga om meriter. Det är ett

oeftergivligt krav, att militär tjänstgöring räknas såsom tjänstetid vid

statliga och kommunala verk icke endast för lönetur utan även för

befordran. Icke minst är den kvinnliga konkurrensen värd att

uppmärksammas. Genom den abstrakta rättvisa, som likalönsprincipen skipar, vållas

i dessa dagar konkreta orättvisor, som få verkningar för hela livet. Frågan

om kvinnlig värnplikt har redan därigenom fått en brännande aktualitet.

För att undanröja de påtalade missförhållandena borde man genomföra

ett slags clearing inom yrkesgrupperna — ansatser härtill ha redan gjorts

på vissa begränsade områden — varigenom överåriga, frikallade och

kvinnor ålades eller ännu hellre frivilligt åtogo sig att utjämna

inkomstskillnaden mellan sig och de inkallade. Vidare bör största möjliga hänsyn tagas

till ömmande fall vid prövning av ansökningar om hemförlovning och ett

mindre strängt system än hittills tillämpas. Det är ett minimikrav, att den

nyss framlagda propositionen om inrättande av räntefria lån för inkallade

antages. När det gäller de hårdast drabbade grupperna och bland dem icke

minst den studerande ungdomen, skulle sådana lån kunna spela en stor

roll, i synnerhet om nödställda sökande efter behovsprövning kunde

befrias från återbetalningsskyldigheten och lånen sålunda få formen av

stipendier. Kombinerad med ett system av genomförda skattelättnader skulle

denna låneverksamhet avsevärt bidraga till att förbättra läget för dem

bland de inkallade, som för närvarande ha de största ekonomiska bekymren.

Att något göres är absolut ofrånkomligt. Det måste förhindras, att den

ungdom, som genom sin utbildning är bestämd att intaga viktiga ledande

poster i vårt samhälle, brytes ned av svårigheter, som ha sitt upphov i att

den gjort sin plikt mot landet. Varken vår försvarsberedskap i nuet eller

vårt samhälleliga arbete i framtiden har råd därtill.

Befolkningsfrågan

Vårt grundläggande nationella problem

— befolkningsfrågan

Under intrycket av världshändelserna har diskussionen i

befolkningsfrågan nästan fullständigt avstannat. I politiskt ledande kretsar torde den

uppfattningen vara förhärskande, att statsmakterna under denna tid av

intensiv upprustning och beredskap icke kunna företaga något utöver vad

som redan gjorts på grundval av befolkningskommissionens utredningar.

En sådan inställning må vara förklarlig. Den kan emellertid icke godtagas.

Må vara att befolkningsfrågan för tillfället står i skuggan för det yttre

skyddet. Den är dock och förblir vårt grundläggande, allt överskuggande

nationella problem, vårt folks livsfråga i egentligaste mening, som aldrig

får lämnas ur sikte, hur trängande ögonblickets omsorger än må vara.

Så snart det yttre trycket lättar, rycker den automatiskt fram till att bli

vår främsta politiska fråga. Redan nu måste emellertid de

befolkningspolitiska uppgifterna angripas med långt större målmedvetenhet och

beslutsamhet än hittills varit fallet.

Statistikens skrämmande vittnesbörd

Makarna Myrdals bok »Kris i befolkningsfrågan», 1934, väckte som

man minns, stor sensation. Där framlades nämligen för första gången i

populär form de statistiska bevisen för att födelsernas antal redan i

åtskilliga år varit alldeles otillräckligt för att på lång sikt uppehålla det

svenska folkets numerär. För icke-fackmän innebar detta i allmänhet en

överraskning, och man hade på sina håll svårt att godtaga siffrornas

vittnesbörd. Ännu ha f. ö. befolkningsstatistiska fakta icke på långt när ingått

i det svenska folkets allmänna medvetande; alltjämt får man bevittna

lättvindiga försök att skjuta problemet åt sidan genom att yppa tvivel

på själva befolkningsprognosen. Men folkminskningen är icke längre något

spöke, som lurar vid framtidens horisont, den har i verkligheten redan

inträtt. Födelsetalets nedgång har länge kunnat avläsas i skolornas hastigt

sjunkande elevantal. Snart är den tid inne, då de starkt minskade

årskullarna inträda i värnpliktsåldern, i förvärvslivet, i den ålder, då man bildar

familj. Samtidigt stiger åldringarnas relativa antal mer och mer. Att vi

till följd av låga dödssiffror — de måste på grund av åldersfördelningen

f. ö. automatiskt stiga — hittills undgått direkt folkminskning, är ett

faktum utan betydelse. För att hålla folkmängden uppe, kräves en omedelbar

höjning av födelsetalet från nuvarande 15,31 (1939) till 19 promille, eller

från 96.686 (1939) till c:a 120.000 födelser per år. I stället kan man räkna

med att tendensen till ökning under senare år (1933 var födelsetalet nere

i 85.020) nu nått sin höjdpunkt och åtminstone fr. o. m. nästa år blir

förbytt i nedgång, dels genom de minskande årsklasserna, dels på grund

av krisläget.

De utomordentligt allvarliga följderna av den ändrade

åldersfördelningen, av vad man populärt skulle kunna kalla »förgubbningen», visa

befolkningskommissionens beräkningar. Enligt den sannolikaste hypotesen

skulle folkmängden stiga till c:a 6,5 milj. människor omkring år 1955, och

därefter snabbt minskas till 5,8 milj. år 1985. Genom den ändrade

åldersfördelningen skulle dödstalet vid denna tidpunkt vara uppe i 18 promille

och födelsetalet nere i 11,8, vilket alltså skulle innebära en nettoförlust

av 6,2 promille per år.

Under 50 år, från 1935 till 1985, skulle åldersfördelningen ändras på

följande sätt — fortfarande enligt samma hypotes:

Ekonomiska och politiska skadeverkningar av en

regressiv befolkningsutveckling

En tillbakagång i befolkningsutvecklingen medför alltid svåra

ekonomiska och politiska nackdelar. Ekonomiskt är den ödesdiger därigenom,

att näringslivet förstelnar och bördan av åldringarnas underhåll allt tyngre

faller på de sammankrympande arbetsföra årsklasserna. Just detta

förtjänar att framhållas, eftersom ett primitivt ekonomiskt tänkande gärna

glömmer, att de värdeskapande faktorerna heta arbete och företagsamhet,

och i stället räknar med nationalinkomsten, som vore den manna från

himmelen att dela mellan flera eller färre. Men samtidigt bör med all kraft

understrykas, att en befolkningspolitik, som åsyftar nativitetens höjande,

omöjligen kan baseras på ekonomiska argument. De med folkminskningen

förenade svårigheterna kunna nämligen enklast och billigast lösas genom

immigration. Om man föredrar att gå den långa, besvärliga omväg, som

heter aktiv befolkningspolitik, kan valet icke motiveras ur ekonomisk

synpunkt, endast ur nationell. Professor Myrdal, som insåg den ekonomiska

motiveringens otillräcklighet men år 1934 icke ville vidkännas en nationell

inställning, sökte sin tillflykt till folkspykologien. Skälet, varför man skulle

motarbeta födelsetalets nedgång, blev på så sätt i sista hand en antagen

motvilja hos den svenska arbetarklassen mot utländsk invandring!

Värre än de ekonomiska bli de politiska verkningarna av en regressiv

befolkningsutveckling. För att vår produktionsapparat icke skall stanna

och våra naturtillgångar ligga obrukade, måste immigrationens väg

beträdas. Vad det innebär, inse vi alla. Redan efter en generation kommer det

svenska folket att vara starkt uppblandat med främmande element, och

efter ytterligare tre kommer det knappast längre att existera ett svenskt

folk i våra dagars mening. Detta under förutsättning, att det svenska folket

tillåtes dö i fred — ett tämligen osannolikt antagande, eftersom ett

vidsträckt land med stora naturtillgångar, sparsamt befolkat av en åldrande

och försvagad nation, måste utgöra ett lockande byte för en erövrare.

Sedan vår självständighet gått förlorad, kan denationaliseringen komma

att gå mycket fort. Det är dessa utsikter, som verka så hotfulla och

skrämmande för varje nationellt tänkande och kännande svensk. I sextusen år

eller mer ha våra förfäder levat i detta land. Ett måttligt tillflöde av

främmande blod har långsamt uppsugits, främmande impulser ha mottagits

och omformats, men vår folkstams egenart har bevarats. Generation efter

generation har tagit landet i arv med allt vad det rymt av orörd natur

och mänsklig odling, varje släktled har plöjt sin fåra och utfört sitt verk

på åkern, i skogen, på havet, i statsstyrelsen, i forskningens och konstens

värld, varje släktled har fostrat ett nytt, som i sin tur har burit arvet

vidare. Nu är det vi, som ha det arvet i våra händer. Skulle då icke

nutidens svenskar ha en plikt mot gångna generationer och ett ansvar inför

de kommande, som vore värt att sättas högre än strävan efter ögonblickets

välstånd och bekvämlighet?

På många håll finnes alltjämt ett slags skygghet inför frågan om folkets

liv. Det framgår icke minst av befolkningskommissionens slutbetänkande

år 1939. Visserligen saknas där icke en nationell programförklaring, men

den står tyvärr tämligen isolerad. I stort sett ställer sig kommissionen på

en individualistisk ståndpunkt. Den intresserar sig för familjebildningen,

men familjen betraktas mindre som stenen i samhällsbyggnaden än som

en individernas förening till nytta och nöje. Betonandet av de med

familjeliv och barn förenade lyckomöjligheterna framstår icke blott som ett led

i nativitetspropaganden, vilket är rätt och rimligt, utan även som en

motivering eller snarare en ursäkt för den. Tanken på den genom tiderna

fortlevande nationen kommer icke till uttryck.

Mål och medel för befolkningspolitiken

Men målet för befolkningspolitiken är i sista hand icke individernas

lycka utan folkstammens bevarande. Varje generation, även vi, måste offra

egen bekvämlighet för folkets framtid. Håller man vid programmets

uppgörande icke detta i minnet, blir följden tvekan inför radikala åtgärder

och benägenhet för farliga kompromisser. Den aktiva befolkningspolitikens

enda möjliga utgångspunkt är att erkänna nationens liv som ett högre

värde än individernas lycka. Den nationella motiveringen måste också

komma till uttryck i propagandan. Endast därigenom kan man hoppas

kunna väcka en entusiasm, som utlöser sig i genomgripande

samhällsåtgärder och nyväckt livsvilja hos vårt folk.

Utan ideologiska eller konventionella hämningar, utan hänsyn till

särintressen måste vi använda alla till buds stående medel för att lösa vår

befolkningsfråga. Vi ha tvà vägar, som bägge måste beträdas, att spara liv,

och att vidtaga åtgärder för att höja nativiteten.

Det säger sig självt, att med nuvarande hygien den första utvägen är

av relativt begränsad karaktär. Dock finnes möjlighet att spara ett stort

antal liv årligen genom förbättrad spädbarnsvård, framför allt i Norrland.

Det gäller ej endast dem, som dö under första levnadsåret utan även dem,

som dö under något av de följande. Statsmakterna borde ägna mera

intresse än nu åt att förbättra undervisningen i barnavård. Det enda

rationella vore att införa obligatorisk undervisning, t. ex. i samband med

kvinnlig tjänsteplikt.

Viktigare måste de positiva strävandena vara. De ligga dels på det

moraliska planet, dels pà det materiella. Moraliskt gäller det att återge

familjen dess centrala betydelse, att öka folkets livsvilja och få det att

inse, vilka värden, som stå på spel. Man måste ständigt hålla för ögonen,

att nativitetsproUemet är en familjernas fråga. Pà grund av avgången

måste en betydande del av dem nå upp till 5 och 6 barn, och det står

klart, att samhället på något sätt — och icke uteslutande ekonomiskt —

måste visa sin uppskattning av dem, som på detta sätt bidraga till

lösningen av ett vitalt samhällsproblem.

De mest genomgripande åtgärderna ligga emellertid på det materiella

planet. Befolkningskommissionen har med rätta framhävt att en

omfördelning av inkomster mellan å ena sidan ogifta och barnfattiga, å andra

sidan barnrika, är en grundförutsättning för att befolkningspropagandan

skall bli effektiv, ja, för att den ur samhällssolidaritetens synpunkt skall

vara försvarlig. Det måste bli ett slut på det nuvarande tillståndet, som

innebär en direkt premiering av barnlösheten.

Den för tillfället höga giftermålsfrekrensen måste till varje pris

bibehållas. I detta sammanhang bör undersökas, om några åtgärder kunna

vidtagas för att sänka den t. ex. för de intellektuella nu abnormt höga

giftermålsåldern.

Men framför allt måste problemet familjelön — behovslön återupptagas

till behandling. Det duger icke att behålla en abstrakt likhetsprincip.

Denna kan naturligtvis relativt lätt upphävas i de statliga och

kommunala verken. Svårare ställer det sig i näringslivet. Där bör emellertid staten

gripa in.

Samtidigt måste skattevägen beträdas och bostadssubvention och

bosättningslån med successiv avskrivning i proportion till barnantalet stå på

programmet. Dock måste till varje pris undvikas, att dessa åtgärder få

karaktären av fattigvård. Det kan lämpligen ske genom att utsträcka

dem till alla, där så är möjligt.

Befolkningsfrågan behöver sitt eget departement. Detta skulle ha till

första uppgift att leda befolkningspolitiken och genom att samordna de

mångskiftande åtgärder, som situationen kräver, förebygga den planlöshet

och bristande följdriktighet, som annars lätt kan uppstå. Till

befolkningsdepartementet borde vidare hänföras de ärenden av medicinsk och

hygienisk natur, som nu handläggas inom socialdepartementet, samt den stora

grupp av sociala ärenden, som måste bedömas ur befolkningspolitikens

synvinkel och avgöras under hänsynstagande till dess krav.

Det problem, som det nuvarande socialdepartementets alltför tyngande

arbetsbörda utgör, skulle automatiskt lösas genom denna bördas

uppdelning på ett befolkningsdepartement och ett inrikesdepartement.

Rashygien och immigration

I nära samband med befolkningsfrågan stå frågorna om rashygien och

immigration. Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att på

grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund

raspolitik. Det gäller för oss t. ex. att komma till rätta med frågan om

mindervärdiga elements fortplantning, som framför allt gör sig påmint i

våra sinnessjukhus och på våra sinnesslöanstalter. Det övervägande

flertalet yngre svenskar — och vi utgöra intet undantag — anse vidare vårt

folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Förgök att i

större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha

vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter.

Immigrationsproblemet är helt avhängigt av befolkningsfrågan. Det

gäller för oss att se till att något behov av immigration ej finnes.

Men ett alldeles speciellt problem uppställer sig just nu för oss —

utlandssvenskarna och estlandssvenskarna. De förra äro ju spridda över

hela jorden men bilda en grupp av verklig betydelse i U. S. A. På många

håll kämpa de med stora svårigheter, och i vissa fall är deras existens

direkt hotad. Hos många, även i U. S. A., skulle säkert tanken på en

återflyttning till moderlandet vinna anklang. Givetvis måste en sträng

kontroll utövas och i första hand skulle väl jordbrukare komma ifråga. Vi

kunde börja med estlandssvenskarna, som just till stor del höra till denna

kategori. Deras tillvaro som svenskar är i fara, och det är, såsom redan

framhållits, en hedersplikt att ej svika dem. Den svenska statsledningen

bör uppbjuda alla krafter att föra dem åter. Utrikesministerns nyligen

avgivna förklaring i denna fråga var allt annat än tillfredsställande.

Vår generation den sista, som kan lösa

befolkningsfrågan

Men kan man förändra en så komplicerad process, som

befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara

ja. Allt hänger på viljan. Det folk, som vill leva, skall icke dö. Det

förefaller också, som om den nuvarande tiden erbjöde större möjligheter att

åstadkomma en avgörande förändring än materialismens och

individualismens gyllene 20- och 30-tal. När det svenska folkets livsvilja inför

det yttre hotet tagit sig uttryck i väldiga uppoffringar för försvarets

stärkande — skulle inte denna livsvilja reagera inför folkminskningens i

längden lika fruktansvärda hot? Men omsvängningen måste komma snart, om

icke skadan skall bli obotlig. Vår generation är den sista, som kan

åstadkomma en ändring.

De ekonomiska och sociala frågorna

Socialism eller kapitalism förlegad frågeställning

Befolkningsfrågan kommer att behärska hela vårt ekonomiska och sociala

liv för överskådlig framtid. Vid lösningen av alla hithörande problem

måste de direkta och indirekta befolkningspolitiska verkningarna bli

avgörande. Men den nationella enighet och framåtanda, som är första

förutsättning för vår militära, ekonomiska och befolkningspolitiska frihet, kan

endast byggas på social harmoni. Gångna generationers stora tvistefrågor,

socialism och kapitalism, statsingripandets berättigande och motiv framstå

för den yngre generationen icke som rättsfrågor utan som tekniska

problem. Ingen modern människa tror längre på äganderätten som någonting

heligt, men knappast någon vill heller förneka, att den trygghet, som den

skapar, är en nödvändig grund för ett ekonomiskt sunt samhälle. Ett

starkt, väl balanserat näringsliv måste bli ett hela folkets mål. De faktiska

förutsättningarna för näringslivets utveckling måste bli utgångspunkt för

betraktelsesätt och åtgärder.

Den ständiga omfördelningskampen i det ekonomiska samhället bör

frigöras från partipolitik. Det framåtskridande, som vi trots krig,

avspärrning och värdeförstörelse kunna hoppas på genom teknikens ständigt ökade

resurser, måste underlättas genom att intressegrupperna upphöra att

främst se till den egna tillfälliga fördelen. Tidigare har bristen på social

klarsyn både hos arbetsgivare och arbetare gjort ofantlig skada.

Misstänksamhet t. ex. inom fackföreningarna mot rationaliseringar och utnyttjande

av nya organisationsformer har ofta fördröjt utvecklingen, och på

arbetsgivarhåll har man icke velat vidtaga de sociala kraftåtgärder, som kunnat

undanröja den ofta berättigade misstron från arbetarnas sida. De stora

organisationerna, som under de sista årtiondena nått en oerhörd

maktställning, måste emellertid organiskt växa in i statslivet. Den hårda tiden

har givit oss erfarenheten, att Sverige i ekonomiskt avseende är ett

gemensamt arbetsinstrument, för vilket vi alla äro ansvariga och till vars

produktionsresultat vi alla äro berättigade i förhållande till vår insats.

Därför måste folkgemenskapen bli en levande realitet — icke blott ett

tillhygge i diskussionen. De olika samhällsgrupperna måste utan undantag

fostras till att tänka och handla i solidaritet mot hela nationen. I detta

liksom i andra hänseenden kräves en ny samhällsanda, som är mera ideell

och mindre krasst materialistisk än den nu rådande.

Aktuella svenska problem

Den nuvarande avspärrningen och vår strävan fram till Sveriges

ekonomiska frihet göra en inriktning nödvändig hän mot största möjliga

självförsörjning på livsviktiga områden. Vårt näringsliv bör såvitt ske kan

befrias från beroendet av utländska nyckelprodukter. Ett fortsatt deltagande

i världshandeln är en nödvändighet för oss, liksom för de flesta andra folk,

om standarden och köpkraften skola kunna uppehållas. Men i en osäker

värld, där staternas politik och ekonomi ingått en oupplöslig förening, måste

Sverige även ekonomiskt befästas. Ett intensivt utnyttjande av Sveriges

oerhörda skogskapital och av vår vattenkraft, som ännu blott till 15 %

utbyggts, kan ge oss en sällsynt lycklig utgångspunkt trots bristen på kol

och olja. Varor, som icke kunna ersättas, måste lagras i tillfredsställande

utsträckning. Vi skola eftersträva ett tillstånd, i vilket vi icke kunna

skakas i våra ekonomiska grundvalar genom rubbningar i förhållanden,

som vi själva ej kunna behärska eller ens påverka.

De befolkningspolitiska problemen och den nu nödvändiga omläggningen

av produktionen komma att skapa nya frågeställningar på det sociala och

ekonomiska området. Industrialiseringen och kvinnans inträde på

arbetsmarknaden ha tidigare åstadkommit rubbningar i förhållanden, som

ansågos evigt fastställda.

Dessa omvälvningar pågå fortfarande. Industrialiseringen har

revolutionerat bl. a. bosöttningsförhållandena och föranlett en koncentration till

städer och samhällen, som ännu ej är avslutad. Det måste emellertid vara

ett nationellt mål att förhindra landsbygdens fortsatta avfolkning.

Åtgärder äro nödvändiga, som ge jordbrukarbefolkningen rättvisa och i större

utsträckning än hittills göra den delaktig i det moderna Sveriges

landvinningar.

För industriarbetarna ter sig i allmänhet den hittills periodiskt

återkommande arbetslösheten som det svåraste problemet. Årtiondens

nationalekonomiskt förödande strider mellan arbetare och arbetsgivare synas nu

ha resulterat i ett naturligt samarbete, som i fortsättningen kan underlätta

lösningen av problemen. Det måste bli ett av det kommande Sveriges

huvudprinciper, att icke en arbetsdag får gå förlorad för folkhushållet

genom dålig planläggning. Kan näringslivet icke för tillfället sysselsätta

den lediga arbetskraften, måste staten ingripa, icke endast för att låta den

arbetslöse få sysselsättning, utan också för att låta hans insats komma till

nytta. Ekonomiskt framåtskridande medför fortgående förändringar. De

lyckliga följder, som för ett fåtal uppkomma genom en omorganisation,

måste hävas genom samhället — eljest komma fackförningarna att bli

säte för en utvecklingshindrande konversation. Arbetslöshet bland sådana

specialutbildade, akademiker och andra, som endast med svårighet kunna

övergå till annan sysselsättning, bör förhindras genom undervisningens

planläggning i samband med den utveckling, som med någon säkerhet kan

förutses. För närvarande utgör den ökade tillströmningen till läroverk och

universitet ett allvarligt problem.

De produktiva uppgifter, som kvinnorna tidigare, i synnerhet på

landsbygden, ombesörjde i folkhushållets tjänst, ha nu i stor utsträckning

övertagits av särskilda företag. Men kvinnans arbetskraft behövs som underlag

för den folkhushållets» anspänning, som måste ske under de närmaste

årtiondena. De dubbelinkomster, som för många äro förutsättning för

äktenskap, äro emellertid en nagel i ögat på de utestängda. Kvinnans rätt till fri

insats i samhället bör icke bestridas, men den måste regleras, så att

förvärvsarbetet icke inkräktar på hennes uppgifter som mor. En återgång till

arbetet, då barnen vuxit upp, och halvtidsanställning under deras

uppväxtår torde i många fall vara den bästa lösningen. Att åter gifta kvinnor

gora familjeförsörjare arbetslösa är en företeelse, som sammanhänger med

att tillströmningen till s. k. manschettyrken icke reglerats.

Samhällets fortskridande »förgubbning» kommer att göra kraftiga

ingripanden nödvändiga. Folkhushållet kommer icke att bära ett kraftuppbåd

i befolkningsfrågan och för försvaret, om det bibehåller en pensionering

vid 60—65 års ålder av människor, som ännu kunna göra en insats i

produktionen. På mindre krävande poster kunna de äldre betyda ett stort

tillskott av arbetskraft i stället för att nu endast utgöra en belastning.

De stora möjligheternas och stora problemens land, Norrland, måste

även för syd- och mellansvensken bli en del av Sverige. Dess säregna frågor

behöva för sin lösning ett särskilt statsorgan. Både de outnyttjade

naturtillgångarna och bristen på arbetstillfällen för den växande befolkningen

gör en ständig kraftinsats av kapital och företagsamhet nödvändig.

Intresset och förståelsen för Norrland bör stimuleras genom särskilda anstalter

för högre utbildning, inriktade på norrländska behov.

Effektivitet och samhällsanda

Det ekonomiska livets huvudprincip skall vara en av dogmer ohämmad

strävan mot ökad effektivitet. Vetenskap och teknik ge den moderna

människan ännu oöverskådliga och svårbehärskade maktresurser. Den

vetenskapliga forskningen och det tekniska fullkomnandet ha emellertid tidigare

ej samordnats på önskvärt sätt. Deras förhållande till staten och

näringslivet ha visat sig svårt att reglera. Statsmakterna ha gjort gällande, att

näringslivet, som tager de största vinsterna, också skall bära kostnaderna,

och den enskilde företagaren å sin sida har varit ovillig att åtaga sig

några risker, om icke resultaten varit inom nära räckhåll. I nuvarande

situation, då varje möjlighet måste begagnas att öka vår styrka, framstår

såsom en tvingande nödvändighet, att de tekniska vetenskaperna få till

sitt förfogande alla hjälpmedel, som vårt samhälle disponerar.

Fördelningen av kostnaderna för nödvändiga institutioner och experiment måste

vara en andrahandsfråga. Genom subvention av staten måste forskning

upptagas även på de områden, där framsynta och bärkraftiga företag icke

kunna tänkas uppträda på eget initiativ.

Det är samhällets uppgift att med stöd av medborgarnas ansvarskänsla

och pliktuppfyllelse komma till rätta med de ekonomiska och sociala

problemen. Men »samhället» kan lösa dem endast, om dess makt förvaltas av

män, som äga en klar insikt om frågornas inbördes sammanhang och

arbetets slutliga mål. Därför måste var och en, som reser krav på samhället,

också söka sig fram till en uppfattning om dess frågor och under ärligt

arbete verka för en nationellt rättvis och sund lösning.

Ungdomens ansvar

Vi, som utge denna skrift, vilja hävda, att var och en, som i dagens för

Sverige så allvarsamma läge har möjlighet att göra en aktiv politisk

insats till stärkande av vårt lands ställning, också är skyldig att göra det.

Icke minst gäller detta ungdomen. Den akademiska ungdom, som vi

tillhöra, är i motsats till de äldre generationerna i allmänhet icke inmönstrad

i partier. Den skulle vilja se mindre av partisinne och mera av personlig

kraft i vårt politiska liv. Men den är samtidigt medveten om att den, som

nu nöjer sig med åskådarens roll, i själva verket tjänar främmande

intressen. Därför ha vi, som hittills varit fria från partiband och skattat den

friheten högt, nu beslutat oss för att bryta vår politiska isolering.

Ansvaret för framtiden vilar tungt på ungdomen. Det blir till sist dock

den själv, som skall avgöra sitt eget öde. Den måste sätta in alla sina

krafter på att skapa livsvilja, motståndskraft och beslutsamhet inom vårt

folk. Detta kan under nuvarande omständigheter blott ske på en väg:

genom praktiskt politiskt arbete inom något av de lojala partierna. En

anslutning kan också ske lättare, eftersom Sveriges problem enligt vår

uppfattning nu mindre äro parti- än mentalitetsfrågor. För vår del ha vi valt

högern, det parti, vars nationella grundsyn vi dela, och som under den

nationella nedgångens period främst förde riksförsvarets talan och sökte

hävda vårt lands utrikespolitiska intressen. Det kan visserligen icke

fördöljas, att högerns belastning i sociala frågor stött oss tillbaka. Men dess

inställning till dem har börjat förändras, och vi tro, att framtiden skall

ge än påtagligare bevis härför. Det är av största betydelse i nuvarande

situation, att högerns möjligheter till politisk kraftutveckling ökas.

Vi uppmana våra kamrater och meningsfränder att taga samma steg

som vi, och inför lägets allvar övervinna den tvekan, som hållit dem

tillbaka. Till dem, som likväl anse sig förhindrade att verka inom högern,

vilja vi rikta en maning att inträda i något annat parti, som bättre

motsvarar deras åsikter.

Men vi vädja till dem att under alla förhållanden taga sin del av

ansvaret och att, där de välja att göra sin insats, stödja klart nationellt

inställda personligheter och verka för en klart nationell målsättning.

Partigränser skola icke hindra ungdomen från att uppträda gemensamt

i sina egna frågor. Den står enig bakom kravet på rösträttsålderns sänkning

till 21 år, naturlig redan med tanke på den tilltagande »förgubbningen».

Vid höstens val få de, som ha rätt att rösta, icke sitta hemma. Om

också endast en obetydlig förnyelse av riksdagen då kan ske, om också

små möjligheter finnas att rösta på personligheter, måste ungdomen med

hänsyn till vårt lands yttre och inre styrka utöva sin rösträtt. Skulle

valdeltagandet starkt sjunka, blir följden å ena sidan att de statsfientliga

grupperna få vind i seglen, å andra sidan att Sveriges yttre ställning

påtagligt försvagas. Främmande makter kunna då göra gällande, att Sveriges

regering endast företräder en minoritet av Sveriges folk, och att detta

folk i själva verket står likgiltigt för sitt öde. Att i möjligaste mån

förhindra detta måste vara ett led i ungdomens vakthållning kring Sverige.

När vi förorda denna aktiva politiska insats från ungdomens sida,

bortse vi icke från att partisystemet i dess nuvarande form befinner sig i

stöpsleven. Dess nödvändiga reformering måste likväl skjutas på

framtiden. Hur det svenska statsskicket kommer att utformas, kunna vi nu

icke veta. Ett är dock säkert: förnyelsen måste komma inifrån. Från våra

uråldriga frihetstraditioner, den självständiga kungamakten, den lagbundna

ordningen och det folkliga medansvaret i rikets styrelse, vilja vi aldrig avstå.

***

Med denna skrift ha vi, ett antal yngre akademiker från Uppsala,

Stockholm och Lund, velat framlägga vår syn på Sveriges ställning och

uppgifter vid tröskeln till en ny tid. Det kan förefalla förmätet att, så som

här skett, framträda inför offentligheten. Men vi tro oss veta, att vårt

sätt att se är gemensamt för en stor del av den svenska ungdomen i

detta nu. Vi ha mött det överallt bland våra kamrater och jämnåriga, i

militärförläggningar och på arbetsplatser. Det har icke varit avhängigt av

sociala villkor eller partipolitiska sympatier. Kanske har det heller icke

alla gånger varit fullt medvetet eller klart utsagt, och det har självfallet

icke sammanfattats till ett politiskt program. Men tendensen har varit

omisskännlig.

Sveriges ungdom vill till det yttersta försvara det svenska arv, för vilket

de många goda åren skymt dess blick, men som nu framstår för den som

dyrbarare än livet.

Åt denna inställning ha vi sökt ge ett samlat uttryck. I ett läge, som

tvingande uppfordrar till politisk handling, har den lett oss till de

slutsatser, vi ovan framlagt. Ungdomen måste välja den väg, som snabbast

för till målet — att göra hela folket delaktigt av en oböjlig tro på Sverige

och dess framtid.

I broschyrens syfte instämma:

Stockholm 1940

Ivar Hæggströms Boktr. A. B.

402892

Pris: 50 öre.

Stockholm 1940

Ivar Hæggströms Boktr. A. B.

(I distribution.)