Den starkare

Den starkare

Itiikael Cybeck

Den

starkare

^rrrfäTf* Första tusendetMIKAEL LYBECK

DEN STARKARE

HELSINGFORS

WASENIUSKA BOKHANDELNAll rätt till öfversättning förbehållen..

HELSINGFORS 1900

AKTIEB. F. TILEMANNS BOK- OCH STENTRYCKERI SAMT KEMIGRAFIDEN STARKAREEn afton i slutet af årets första månad.

Öfver hamnisarna drifver hvass yrsnö

genom mörkret in långs hufvudstadens

gator, öfver torgen i hvirflande moln, in

på gårdarna, in öfver trappor och trösklar.

All spårvägstrafik har upphört. Af

husraderna ser man föga annat än de upplysta

fönstren, alls inga konturer, och vid hvar

vindstöt huka sig lyktornas små, blinkande

lågor ned i rören, tils faran är öfver.Esplanadernas trän svikta och vrida sig,

och fotgängare, som måste öfver

strandgatorna, stanna ofta och vända sig om,

med fladdrande öfverplagg och ryggen mot

blåsten. Ropar då någon kusk, rycka de

till och springa förskräkta åt sidan.

I societetshusets vestibul står portiern

och talar med en pälsklädd resande. En

af dörrarna mot torget är på glänt, och

likasom med luftdraget slinker en

telegrambärare utifrån in i ljusskenet. Portiern tar

emot telegrammet, utan att låta störa sig.

Han gestikulerar ifrigt, vädjar med en vid

armrörelse till tabellerna inne på kontoret,

blir häftig, ser sig tillfälligtvis omkring,

upptäcker mannen, som väntar på kvittot,

upptäcker garderob vaktmästaren och en

städerska, samt ett par hotellkarlar med en

koffert, och läser då högt adressatens namn,

efter en sidoblick mot nummertaflan:»Robert Viding — javisst . . . riktigt»

En hvitblond kypare ur de enskilda

rummen, som samtidigt passerar, hållande

en stor assiettbricka högt på vänstra

handens utspärrade fingrar, banar sig

brådskande väg förbi gruppen, men hinner

ändå göra sin röst hörd på utpräglad

Stockholms-svenska:

»Han sitter inne i matsalen. Det är

herrn med den mörka, gulbruna hyn och

svart, spetsigt helskägg» — han för den

lediga handen i betecknande vinkel kring

hakan och försvinner genom glasdörren.

Ur konsertsalen, i våningen ofvanför,

tränga enstaka, lösrykta takter af

orkestermusiken, därefter svaga applåder, och så

höras röster och steg i trappnedgången.

Några rökande militärer stanna och luta

sig mot väggen, i ifrigt samspråk, med

cigarretterna vippande upp och ned i mungipan.I kaféet ha tils vidare endast få gäster

tagit plats. Klockan visar half tio. Vid

ena långväggen igenkännas stamkunderna,

medelålders och äldre herrar, som

regelbundet sammanträffa, enhvar på sitt bestämda

klockslag. Stödd mot en pelare sitter en

resande främling med sitt te och sin Times,

och vid ett bord midt på golfvet en klick

ungdomar, heta och högljudda efter en sen

middag. Längst borta i den halfmörka

matsalen, under en tänd gaskrona, superar

ett ensamt par. Damen, klädd i ljus

sällskapsdräkt, har ansiktet vändt inåt rummet.

Robert Viding sträcker leende sitt glas

emot henne, och hon klingar med honom

gladt och ifrigt — några droppar af vinet

skumma öfver på handleden.

Han säger:

»Du är en klok kvinna, Edit . , . blir

du därtill en god hustru?»Hon håller servietten trykt mot läpparna

och jakar med en skälmsk, blinkande glimt

i ögonen.

»Jag vet nämligen» — tillägger han —

»att jag i vissa afseeriden dömer mycket

gammalmodigt»

»Du! . . du, som är så modem. Du

har ju en fläkt af två världsdelar öfver dig

— det vackraste af Asien i ansiktet och

halfva Europa i kläderna.»

»Tack, min vän» — Viding småler

ofrivilligt — »men det är ändå som jag säger.

Du får se själf.»

»Ja, det hoppas jag.»

»Och så är jag ingen fantasimänniska;

saknar entusiasm. Men jag beklagar mig

på intet vis, så länge värkligheten har din

gestalt — och dina ögon lofva så mycket.»

»Undrar du inte, om jag är i stånd att

infria deras löften?»»Nej. Jag tror dig.»

»Du blir en god äkta man, Robert.

Och mins, att du får inga andra afgudar

göra dig, än mig allena!»

Han fullföljer sin förra tankegång:

»Men det är därför inte alltid tillräckligt

för mig att vara en välgörande motsats,

förstår du. Jag önskade ibland att kunna

följa dig ett stycke, när du ger dig af på

dina drömmarefärder . . . följa dig, utan

att altför mycket trötta oss båda.»

»Oh, hvad du kan!»

»Jag har kommit ur vanan. Hvad jag i

den vägen presterade som barn, och det

var ingalunda små smulor, skämdes jag

senare för så grundligt, att det egentligen är

endast skammen jag erinrar mig nu, när alt

det där andra och vackra vore af nöden.»

»Och det tror du? Jag vänder mig ju

beständigt om och ser efter, att jag hardig riktigt säkert i närheten. Inte sant?

Men du vill åt annat håll. Och då är det

jag, som följer — det har du mycket väl

reda på.»

»Vill åt annat håll? Det tror jag

knapt» — han betraktar henne frågande

— »men kanske andra vägar någon gång.

Man får inte drömma, när man räknar.

Betänk, att jag är affärsman . . . och har

konsulstitel!»

»Åja, det förvånar mig ofta.»

»Mig också — fast inte fullt så ofta.

Jag tvekade länge, ser du, hade för många

andra intressen, och rötterna finnas kvar

inom mig. Men de multna förträffligt —

i den jord, där jag arbetar. Du känner inte

onkel Nils . . . javisst, gamla Nils Waack,

min vän i fars ställe och förmyndare i tiden

— han höll alltid på, att jag ren som gosse

skulle på kontor. Jag borde bli min farsefterträdare, när jag var min fars son.

Och till sist har han fått sin vilja igenom,

gubevars, men inte helt och hållet, fast

han inom affären är en mycket despotisk

herre, en herre med traditioner.

Följaktligen vill jag ganska ofta inte som han,

vill inte häller motsätta mig, och då bruka

vi vanligen erinra oss, att ett eller annat

viktigt aftal bör personligen träffas med

våra vänner i utlandet. Så skaka vi hand

i godt samförstånd, och jag blir borta —

tils jag återvänder. Öfvertar jag en gång

ledningen allena ...»

Hofmästaren närmar sig diskret och

räcker Viding telegrammet. Denne lägger

hastigt gaffeln ifrån sig, tar fram en

guld-bågad pincenez, läser och viker sedan

långsamt ihop papperet. Då han ingenting

yttrar, bugar sig hofmästaren och går.

»Från hvem var det, Robert?»»Från min mor.» Och med en knapt

märkbar darming i rösten tillägger han

sakta: »Låt oss gå, Edit! Det blir ett långt

samtal, och här är inte rätta stället. Inte

för att mitt hotellrum är mycket att föredra.»

»Du kan ju komma till mig ... ja,

gör det» — hennes ansikte lyser upp af

varm glädje.

»Kan jag?»

»Hvarför frågar du? Du har ju ännu

inte sett hur jag bor.»

»Jag vet det.»

»Ja, det är ditt eget fel. Det heter ju hvar

gång, att du är här bara på genomresa, och

då har du så brådt, att vi knapt träffas.»

»Det blir snart annorlunda, Edit.»

»Ja> ja> min van • • • jag bär olyckan

manligt, riktigt manligt, som du ser» —

hon nickar åt honom med ett retsamt litet

leende. Så utbrister hon:»Jäg bor helt storartadt, vet du, sen jag

kom hit i höstas — två rum med egen ingång

från trappan, så du behöfver inte vara rädd

för att genera någon annan än dig själf.»

»Tack, det är bra för mina trettiåtta år.

Jag kommer.»

Han betalar, och de aflägsna sig genom

kaféet. Genast reser sig från stambordet

en liten, puckelryggig herre för att få

tillfälle att skaka hand med Viding.

Tonfallet uttrycker glad, nyfiken förvåning:

»Hur är du här! När har du kommit?»

»I går.»

»Öfver Stockholm?»

»Ja, öfver Stockholm.»

»Affärer, hva? Och nu ämnar du gifta

dig? Det är ju hon, som ...»

» — som väntar i tamburen, ja» —

Viding gör omärkligt sin hand fri, i det

han vänligt ursäktar sig.»Javisst, naturligtvis . . . och när blir

bröllopet, om man törs fråga?»

Viding småler. »Altså — till härnäst.»

»Ja-ja, javisst...»

Vid stambordet är härmed ett nytt

upp-slag gifvet, och det tröga, tynande samtalet

har fått en smula fart. Jaså . . . så-å — det

där var Robert Viding! Är han värkligen så

gammal? Eller så ung? Ett par af dem

kommer ju godt ihåg honom från studenttiden.

»Hur var det riktigt, tog han sin examen?»

»Jag vill minnas det; men jag känner

honom inte, han är yngre och var mest

utomlands. Rik mans son.»

Puckelryggen har intagit sin förra plats

och tömmer toddyglaset med

halftillfreds-stäldt eftersinnande min. Han har hört de

sista orden och sträcker sig framåt i länstolen.

»Ja, Waack & Viding, ni vet, en af

landets älsta affärer.»»Det är sant. . . där uppe . . . Waack &

Viding.»

»Han är seg som spanskrör — Waack

menar jag, gamla kommerserådet. Lefver alt

ännu. Gamla Viding är död för länge

sen, sonen gör de årliga resorna. De ha

stora intressen att bevaka, främst i England,

har jag hört.»

»Och han är förlofvad?»

»Du såg ju henne.»

»Heter hon inte Hernmark? Fadern

var visst jordbrukare nånstans här nere?»

»Alldeles riktigt... jordbrukare.»

Puckelryggen krymper ihop sig i den rymliga

länstolen — »Herre Gud, det var för

bedröfligt med föräldrarna! Brändes inne ...

båda två.»

»Jaså, den Hernmark; det stod ju

vidlyftigt om det i tidningarna.»

»Nu mins jag — för några år sen.»»Spelar hon inte violin?»

»Hvem . . . dottern?»

»Åja, det gör hon.»

Nu resa de sig allesamman, några

mycket långsamt och knaggligt, och vandra

i klunga in i matsalen. En kypare glider

på mjuka sulor fram från sin tröskel och

reserverar platserna.

De unga vid grannbordet slitas om

resterna af samtalsämnet. Visst är hon

mycket yngre än han, elfva år yngre . . .

ja, just Edit Hemmark . . . det vet man

ju nog. Och det är rätta proportionen,

just så ska det vara, det vet man ju nog.

Vacker är hon med sin raka profil och

sitt hår, sitt präktiga hår!

»Har hon pängar?»

»Knappast . . . eller hvem vet? Ett

par år i utlandet, det kostar.»

En af dem vräker sig bakåt i stolenoch plirar med ögonen: »Det är väl inte

hon, som betalar» — de öfriga skratta.

»Har hon uppträdt offentligt?»

»Nej; men det var säkert meningen . . .

framdeles . . . eftersom hon for till Paris.

Där gjorde de bekantskap, tror jag.»

»Aha — Paris!»

En altför liflig gest stöter omkull

någonting på likörbrickan, en tesked klingar

ursinnigt mot ett glas .. .

Om hon har syskon? Bara en äldre

syster, och hon är diakonissa. Diakonissa!

Äh, för fanden . . . det är altför allvarligt,

altför svartklädt, egentligen ingenting roligt

— någon erinrar sig i detsamma en ljuslett

en, hon är på cigarrhandel —

Med ens blir det buller och brådt vid

buffeten, och full belysning öfveralt. Men

endast ett litet fåtal af konsertpublikeninfinner sig, damer och några herrar i

spridda grupper, trippande skygt och

försiktigt genom kaféet till matsalen. Tre,

fyra militärer klirra öfver golfvet till ett

särskildt bestäldt smörgåsbord. Genast

rätar hofmästaren på sig, med skospetsarna

bredt utåt och minen förbindligt förnäm.

Så tar han några afmätta steg framåt,

glättar vecken på en duk, flyttar ett saltkar,

vrider sig helt om på klackarna och lägger

ena handen i sidan. Nu kan gärna hvad

som hälst inträffa — han är beredd.Samma afton. — Ute fortfar snön att

hopa sig i alt högre drifvor. Den

hvassa, bitande vinden är som hemma i

de breda gatorna, den har tagit god fart

på alla öppna platser, huru små de än

gjort sig i mörkret, och rusar nu blindt

med hufvudet i vägg, tumlar öfver ända,

snurrar rundt ett hvarf och kilar sedan

förargad om hörnet. Och de få gående,

den möter, vada mödosamt framåt,

stampande och krokiga.Ett hastigt ljussken faller ut öfver

trottoaren genom en öppnad dörr, som brådt

slås igen. Utanför, på torget, skymta

hyr-kuskradema glesa i snöyran, hästarna stå

hopsjunkna under böljande täcken; så

ljuder en gäll hvissling, och med ett

pisk-rapp och ett rop ryckes den främsta upp

ur sin dvala.

Edit Hemmark stöder sig mot Vidings

arm, medan de åka — han sitter till hälften

vänd emot henne, med pälskragen

uppslagen mot blåsten. Framför porten hjälper

han henne ur släden.

När de tigande hunnit till andra

våningen, stannar hon och drar djupt efter andan.

»Ja, här bor din tjänarinna» — säger

hon sakta, nästan vekt, med en lekfullt

antagen högtidlighet — »var välkommen

till riket, mitt hjärtas utkorade herskare!»Och när de inträdt i den lilla tamburen,

där en mattlysande, gammaldags hornlykta

brinner i taket, och han lyft kappan af

hennes axlar, lutar hon sig hastigt emot

honom med slutna ögon:

»Än en gång välkommen!»

Inne i det yttre och större af rummen

tänder hon brådskande den höga

golflampan, samt två ljus på skrifbordet, dem

hon dock genast släcker. Hon stänger

det gamla klaveret, sticker ett fång noter

i deras fack på hyllan bredvid, och blir

stående nära dörren i glad väntan.

Men Viding, som långsamt följt efter,

ser sig flyktigt omkring, utan att säga

något, och sätter sig därpå i en af

korgstolarna vid det breda, utbygda fönstret.

»Du är säkert trött efter resan, Robert»

— hon känner sig en smula besviken af

hans tystnad . . . icke ett enda litet ordför den hemtrefna omgifningen, som anger

så mycken och medveten smak. Han

märker det, märker det genast, och sträcker

handen vänligt emot henne.

>Ja> ja> förlåt mig, min vän — men

mina tankar ha i kväll intet val.»

»Hvad innehöll telegrammet?»

»Det kallar mig till min mor.»

»Är hon sjuk?»

»Ja, hon är sjuk.»

»Farligt?»

»Ja.>

Edit Hemmark går tyst fram vid sidan

af honom och tar plats helt nära,

framåtlutad, med armbågarna mot knäna och

hufvudet hvilande i ena handen.

Hon utbrister dämpadt, instinktivt:

»Robert — förläng inte skuggorna ... in

öfver solstrimman i framtiden!» Men då han

ingenting svarar, nästan urskuldar hon sig:»Jag följer gärna med dig, om du vill.»

»Tack — det trodde jag. Det ville jag.»

»Hur viste hon, hvar du fans?»

»Mycket enkelt. Jag skref för en vecka

sen om min hitkomst.»

»Och hvem är hos henne?»

Vidings ansikte mörknar, uttrycket blir

oroligt. Han svarar undvikande:

»Doktorn, naturligtvis, och kanske onkel

Nils. Hvem annan, när jag är borta? . .

vi ha inga närskylda. Tyvärr går det tåg

först på eftermiddagen — i morgon.»

»Och stället där uppe . . . Vidingfors . . .

det är ju där hon insjuknat?»

»Ja> Ja> Vidingfors, nära två mil från

stan. Det är mors enkesäte, där har jag

växt upp, dit har jag återvändt både vinter

och sommar, från skolan och senare. Dit

återvänder jag alltid. Midt öfver, på andra

sidan ån, ligger prästgården.»»Hvarför nämner du det?»

»Det har sin betydelse. Jag har tänkt

det länge.»

Hon märker igen samma oro inom

honom. Då låter hon sin hand helt sakta

och skygt glida öfver hans — »Så får

jag då följa med dig, Robert!»

Och efter en stund säger hon:

»En kväll, när du talade om din mor, var

det första gången jag kände, hur kär du

skulle bli mig. Du blef så varm, som aldrig

eljes, och du var så vacker, och dina tankar

och tonfall liksom togo henne i famn. Jag

mins enskilda uttryck du använde, jag mins

dina ord: hon är min tro i lifvet.»

Viding sänker hufvudet. »Hon har så

önskat se dig, Edit — gör det än.»

»Hur menar du?»

»Att jag ren mist henne» — rösten

sjunker ned till en hviskning. »Och attdärvid någonting brustit inom mig, som

gör mig rädd för mig själf. — Telegrammet

lydde: Gud kallar mig.»

»Jag förstår dig inte.»

Han reser sig häftigt, går ett kort slag

öfver golfvet och stannar.

»Nej, du kan omöjligt fatta, hvad de

tre orden ge till känna ... af henne. Jag

vet ju, att min egen, egen mor ligger för

döden — hon är gammal, dö måste vi alla,

och hon och jag ha helt lugnt talat därom,

talat om hur slutet kommer och kan komma.

Men detta» — orden prässas fram mellan

tänderna — »detta: Gud kallar . . . den

möjligheten fans för ingendera af oss två.»

Och med ett uttryck af nästan

lidelsefull harm i sina ögon, sätter han sig på

den låga bänken framför eldstaden. Han

gör sig bittra själf förebråelser — hvarför

har han icke återvändt tidigare! Säkerthade alt då ännu kunnat afvändas. Nu

har hon, modem, varit ensam i sitt

motstånd, ensam mot denna påflugna

förkun-nare, som han ju känner och dock icke

känner, denna »hysteriska person», som till

och med Waack omnämde i sitt sista

affärs-bref. Att hon redan före jul legat sjuk

en tid, kroppsligt sjuk, icke ens det har

han vetat! . . läpparna darra af sinnesrörelse.

»Ser dur Edit» — han för handen tungt

öfver pannan — »hon har varit mig mer

än mor och hvad man för en mor känner.

Inte blott förr, i uppväxtåren, jag erfor

detsamma oförändradt, lika djupt, när jag

reste för tre månader sen — ja, hon är

så lång, att jag aldrig behöft böja mig,

när hon kysser mig på kinden vid afskedet.

Hon har synts mig så ovanlig, så stark

och modig och klarseende, att ingen, ingen

i mitt tycke kunnat jämföras. Har jaggentemot henne aldrig haft kritik . . . det

är möjligt, jag vet det inte ... så har jag

dess tydligare haft förnimmelsen af, hvad

denna min beundran, detta undantag, varit

för mig. Mors sinne, intrycken af hennes

personlighet, försonade mig med mitt eget

missmod, som en gång höll på att helt och

hållet ta makten af mig — ja, det lär jag

väl inte ha talat om för dig, kanhända.

Jag var utan vilja och utan värde. Då

gaf känslan för mor åt tillvaran hjärta, hon

kom så enkelt och hjälpande emot mig,

medan det ännu var tid, och hennes lifssyn

såg utväg för mig också. Vi följdes åt

— jag är ju hennes enda son, enda, enda

barn.»

Edit sitter orörlig, med händerna trykta

mot ögonen.

»Och far mins jag knapt. Det är väl

förlåtligt, eftersom han dog så tidigt. Mansäger, att han var en redbar människa, en

en god affärsman och annat mer. Det

tror jag gärna, och jag är honom tack

skyldig för mitt oberoende — hvars nytta

för mig jag emellertid betviflar. Men

jag känner honom inte. Mor däremot! . .

jag litade på henne och hennes stolta

föredöme i det sista . . . mångdubbelt mer än

på mig själf, som ändå har afgörandets

stund på afstånd tils vidare. Hon brukade

säga: ett är af nöden, min gosse, förlora

aldrig modet, om du tänker lefva! — Har

det modet svikit inför lifvets motsats?»

»Så får du inte minnas henne, Robert!»

»Hur undgå det? . . däri ligger brodden.

Aldrig glömmer jag hennes ord en afton,

jag hör dem: — Alt hvad jag vet, Rob,

är ju ringa eller intet att räkna, alt hvad

jag kan likaså, men ändå vill jag inte ge

tapt, det är naturligast och bäst som detär, eftersom mina medel till kunskap varit

ur stånd till mer. Hvarför låta sig dåras

af tro och gissningar, som inte göra en

klokare eller bättre, hvarför hoppas, när

tron är mer ovärklig än lögnen, och hoppet

bedrar som den? Och hvad ska jag

hoppas? Att lefva, sen jag är död? Nåja,

låt oss hoppas det, ifall ett följande lif har

rikare gåfvor att ge mig. Men det få vi

ju veta . . . först efteråt.»

Edit frågar tvekande: »Och nu?»

Han dröjer med svaret.

»Hon är inte densamma. Tre månader,

det tycks vara en kort tid. Men

omvändelsen sker ju på några minuter, om det

gäller . . . anser man. För vår stora,

odödliga räddhågas skull.»

»Hvad har hon då skrifvit till dig?»

»Ett bref, ett enda.»

»När?»»Jultiden. Och det helt kort, som om

hon känt sig trött och utpinad. Hon sade

mig däri bland annat, att vi säkerligen farit

mycket vilse, vi två, men att Gud ändå varit

nådig mot henne. — Hela tonen var så ny

och främmande, gjorde mig så öfverraskad,

så bittert ondt, att jag drog mig för att

genast resa hem, i synnerhet som åtskilligt

återstod att uträtta. Men just det hade jag

bort göra. Nu är det för sent.»

»Så besynnerligt! Och hvad är orsaken?

Hur har alt gått till?»

»Orsaken?» Ett hånfullt drag visar sig

i Vidings ansikte. »Den torde visst heta

Kurt Hedelius.»

»Hvem är det?»

»En gammal kamrat. En hel historia.»

»Den har du aldrig talat om.»

»Jag känner den så ofullständigt. Jag

har inte sett mannen på elfva år. Nu borhan på Vidingfors, skref mor, och hon har

till och med tagit en af hans ungar till

sig . . . vid namn Abel.»

»Är han gift?»

»Gift! Ånej — det behöfs inte.»

»Och det är alt hvad du vet om

honom? . . ja, jag bör ju komma in i för-

hållandena.»

»Han är son till gamla prosten, Kurt

Hedelius den äldre — modem dog, när

han föddes. Och så bara det, att vi på

sätt och vis växt upp tillsammans. Men

bäst trifdes han med prästgårdsdrängarna

och traktens bondungdom ... af båda

könen . . . något som jag godt kan

förstå, jag afundades honom ofta. Han

var den tiden en blek och liten och

ljus-hårig pojke. Han gick barfota, han kunde

gå på händerna, han tordes tugga glas,

ingen spottade som han, ingen sprangfortare. Och hufvudet var lika kvikt som

benen. >

»Det där tycker jag om.»

»Jaså — nåja, jag med. Bland de

andra pojkarna var han höfding, det föll

af sig själf, mot mig däremot ytterst

underdånig, nästan krypande. En gång

misstänkte jag något slags agg, men det

förnekade han. Vi följdes åt i stadsskolan,

sen skildes han därifrån — det var

någonting mycket opassande, naturligtvis, som

han låtit komma sig till last I synnerhet

för en prästson ... att vara så tidigt

utvecklad! . . lärama grufvade sig och

saken hölls hemlig. Student blef han

emellertid, samma år som jag.»

»Och sen?»

»Sen bodde vi tillsammans de två första

terminerna. Mor var mycket emot det, hon.»

»Ni skildes väl inte som ovänner?»»Nej. — Jag läste på min rättsexamen,

han skulle bli medicinare. Och jag var

honom till stor nytta, framdeles också; då

sökte han alltid vänligt upp mig, när han

behöfde pängar. Så försvann han, kom

på slarf, for till sjöss, jag kan inte ge

närmare besked — ingen skref något om

honom, och själf var jag utomlands. Det

gick år efter år, många år, och slutligen

hörde jag nämnas, alldeles tillfälligt, att

han blifvit en af de plötsligt utvalda ... de

heligas samfund, syndernas förlåtelse . . .

hur det kallas? Och just innan jag reste

i höstas, lär han ha kommit tillbaka till

sin faders hus. Jag såg honom inte.»

I detsamma af bry ter han sig tvärt: »Vet

din syster af, att jag anländt?» Han tar

fram sin pincenez och synar glasen mot

lampskenet.Edit spritter till och lyfter oroligt blicken

— »Du frågar efter Agneta? ..» hon erinrar

sig sitt senaste, pinsamma samtal med

system, och blodet stiger henne till kinderna.

»Ja . . . inte sant» — han gör ett otåligt

kast med hufvudet — »en annan af

samfundet? Ha ni inte träffats?»

Hon ser oafvändt på honom.

»Ånej . . . nej, det är mycket länge sen

vi träffats.»

»Det är ju underligt» — han ämnar

fortsätta, men tiger, och stirrar likgiltigt

framför sig på mattan.

Edit söker förgäfves värja sig mot en

alt tydligare känsla af fruktan och ångest.

Hon reser sig ur sin nedböjda ställning,

stryker håret ur pannan med båda händerna

— de darra, så att hon maktlöst låter dem

falla. Ja, hon är ytterligt upprörd, bröstethöjer och sänker sig starkt vid hvart

andetag, och då hon slutligen icke längre förmår

beherska sig, kastar hon sig ned på knä vid

Vidings sida, skyler ansiktet med armarna.

»Nej, nej, Edit lilla . . . hvad är nu på

färde?» — han böjer sig deltagande öfver

henne, lägger handen på hennes skuldra,

och känner då huru hon skakar af

återhållen gråt.

»Edit!»

»Ja, ja, Robert, du får inte bli ledsen.»

»Ledsen! På dig? Det har jag ingen

anledning till.»

»Nej — men på henne. Och ändå . . .

hon är ond och hjärtlös, Agneta!»

»Ska vi inte hällre erinra oss, min vän,

att man aldrig är för ro skull hvad man

är? Kom ihåg — efter hennes mening

har du förälskat dig mot bättre vetande

och tio Guds bud.»»Ja, det säger du, Robert, du tar i

försvar ... för min skull» — hon gör ett skygt

försök att möta hans vänliga blick — »men

du anar inte hvad hon är i stånd till! Hon

är ond, ond . . . jag kan inte tro annat,

sen jag sist var hos henne.»

»Hvad talade ni om?»

»Hon ville — nej, nej, döm ändå inte

för strängt, hon har aldrig varit sådan

förr . . . aldrig så obarmhertig! Men jag

känner, att vi blifvit märkta för lifstiden,

vi systrar — efter den förfärliga natten,

du vet. Jag är långt ifrån så rask, som

det ser ut, ibland kan det • allra minsta

skrämma mig, och då blir jag genast som

förvandlad, känner annorlunda, tänker

annorlunda. Och hon är visst mer sjuk

än jag.»

»Du får lof att sköta om dig förnuftigt,

Edit, och det så snart som möjligt»>Ja> ja> naturligtvis, det borde jag —

men låt mig berätta till slut, eftersom du . . .

jag har inte numera styrka att bära

förbannelsen ensam. Ja, just förbannelsen!

Hon ville, Agneta» — rösten ljuder

entonig, och han fäster sig vid huru ansträngdt

hon söker att riktigt återge ordalagen —

»hon undrade, Agneta, om jag var alldeles

okunnig om, hvem det är, som lockat mig

bort från de minas tro, hvem det är, som

förledt mig till flärd och gjort mig mer

ondt, än alt annat i världen? Eller tänkte

jag måhända, att Guds afsikter kunde

bringas på skam . . . Guds afsikter, dem

vi systrar så påtagligt fått erfara? Hon

förbannade hvar stund af min lycka —

den syndiga, jordiska kärlek, som är

de förtappades arfvedel. Med den

förbannelsen ville hon ingå i det eviga

lifvet.»En lång, mycket lång tystnad uppstår.

Så upprepar Viding helt sakta, nästan

för sig själf, i en ton af undrande vemod:

»Jaså — mer ondt, än alt annat i världen?»

Edit ger icke akt därpå, utbryter med

stegrad lidelse:

»Och till sist frågade hon mig, om jag

viste hvad man berättade om oss? Om

jag viste hvad du gjort mig till . . .

åtminstone i dina tankar och begär . . . fört mig

bort med dig, långt bort, för att undgå —»

Hon rätar på sig med en stolt, spänstig

rörelse och kramar näsduken hårdt mellan

sina hvita fingrar; tår efter tår rinner

omärkligt utför kinderna.

»Så ville jag hällre ... att det vore

sant! . . Robert.»

Äfven Viding har rest sig. Han är

blekare än förut, så blek, som det för hans

mörka, sydländska hy är möjligt. Menkring munnen, som slutit sig i en stel,

oböjlig linje, segrar långsamt ett alt

vackrare leende, blicken ljusnar, och med ens

sprider sig ett skimmer af ung, blodfull

glädje öfver de eljes så allvarsamma dragen,

hon hör sitt namn nämnas med tonfall,

hvilkas innerlighet är djupt rörande, och

han trycker henne häftigt intill sig, kysser

hennes tinning, hennes hals, hennes

skälf-vande läppar.

Men lika hastigt betvingar han sig.

»Nej, nej . . . förlåt mig! — Du bad

mig nyss om att inte förlänga skuggorna»

— hans röst darrar — »in öfver

solstrimman i framtiden . . . tack för den och tack

för i dag! I morgon af hämtar jag dig

till resan.»

Hon ser på honom, med ögonen fylda

af tårar, utan att vilja låta honom gå; och

först då tillägger han motsträfvigt:»Din syster vet inte hvad hon gör. De

flesta människor lefva och dö utan att veta

hvad de göra.»

Strax därpå lämnar han henne allena.Korta hvisslingar, hvassa som

knifs-uddar, långa, ihållande signaler —

ljussken blixtra förbi fönstren i

kvällsmörk-ret, det knäpper i skenfogama, vaggonema

darra och rycka vid bromsningen, och

lokomotivet stannar för att frusta ut hvit

ånga åt båda sidor. Dörrarna slås upp för

folk i snövåta pälsar, armbågar bana väg

i trängseln, smått och stort resgods

myllrar för fotterna. Ur postvagnen kastas

säckar i flygande fläng, en barhufvad karllöper omkring på perrongen med en lykta.

Inne i restaurationen har diskfrun andnöd

öfver att ej hinna växla* en tiomarkssedel.

Men inspektom är trygg och trankil. Han

axlar sin uniformerade kappa, håller ihop

den öfver magen med ena handen, och

ger en vink åt konduktören med den andra.

Då sätter sig tåget långsamt i gång.

Igenkänningsscener växla med dumt

stirrande, tidningar vecklas ut och vikas

samman, cigarrer tändas, tuggas, slockna och

tändas på nytt. Någon frågar efter

spelkort. Hva-fan . . . det är ju alldeles för

trångt! Ventilerna i taket undersökas och

skrufvas, kinderna bli heta och röda, luften

blir rök. Men färden fortgår som förut —

nya hvisslingar ljuda, nya ljusglimtar jaga

hvarandra, ny station!

Ändtligen tystare. De flesta resande

ha stigit ur, häst och släde ha väntatvid vägbommen bakom stationsbyggnaden,

drängen har burit nattsäcken. Vagnar

kopplas af. Klockan har blifvit elfva, klockan

blir tolf. Trögt och motsträfvigt lösgör sig

hvar stund ur tiden, närmar sig, faller

undan i samma nu.

Och norrut går färden, alt längre norrut.

Några enstaka ljus blinka sömnigt efter det

förbirasslande tåget, så släckas äfven de.

Afstånden förlängas, farten minskas. Snön

ligger djup och i jämna vallar utmed banan,

här och där sticka gärdesgårdama upp sina

störar, en omtöcknad måne trefvar sig fram

bakom drifvande moln. Skogen är dunkel,

än tyckes den träda närmare med sin

taggiga rand, än viker den tillbaka och flyter

samman med de aflägsna slätterna.

Vinternatten hvilar stor och tung öfver

ödemarkernas ro.Robert Viding sätter sig otåligt upp ur

sin liggande ställning och kastar pläden åt

sidan, det är omöjligt för honom att få

sömn. Han är alldeles ensam. Edit har

gått in till sig i den afskilda damkupén,

sofvagnar finnas icke. Vaggonens sakta

skakning märkes ej längre, den har

uppgått i tystnaden, i känslan af en ängslande

stillhet, en enda, enda tanke —

Till sin mors dödsbädd!

Den tanken har intet förbarmande. Den

tanken är en sorg med för djupa och

starka rötter; därför har den intet

förbarmande.

Han sluter ögonen, han vill icke gråta,

kan det icke. Ett lif mindre — det är ju

en gåta mindre. Hvilken tröst! Och bort

från det oundvikliga i hvad som förestår

blickar han sökande tillbaka på det

förflutna.Ja, det är redan en lång väg han har

bakom sig. Men alt plågsamt, och alt det

han upplefvat ute i världen, alt är i natt

likasom bortskymdt och glömdt. Ljus och

jämn slingrar sig vägen, sådan han ser den

i en räcka af år, fram mellan hembygdens

gårdar och fält till hemmets hvita byggnad

vid åstranden. Och där är modem —

modern och han. Det är som om han aldrig

varit borta, aldrig så länge och ofta «om

han varit det på sina färder; det är som

om han alltid stannat hos henne, alltid

sett henne.

Mor, mor, mor!

Men sådan som förr skall han icke

mera finna henne.

Rak och reslig och utan stöd har hon

gått den kända vägen mellan gårdarna och

fälten, gått den med sin stolta och stilla

gång. Pröfvande mötte hennes ögon demötandes, rösten var vänlig • och lugn,

handslaget alltid så fast. Och vida

omkring, långt utom de hvita grindarna, stod

lydnaden själfmant redo vid hvart hennes

steg. Då lyste till tack den soligaste blicken

ur de goda, vackra ögonen — du har så

vackra ögon, mor!

Och tanken på henne, modem,

innesluter hemmet i en ram af sommarminnen,

idel sommarminnen! — Ute är vintem den

dystra värkligheten lik.

Han sitter igen — som för länge, länge

sedan — uppklättrad på en af

grindstolparna och spanar sig ifrigt omkring.

Bönder köra förbi på landsvägen, det dammar

kring hjulen, ett föl springer bredvid en

af kärrorna och kommer fram till honom

på sina långa ben. Ja, du är en rolig en,

du! Innanför stenmuren, i beteshagen, gåtvå kalfvar och glo på de saftiga, mjuka

bladen framför sig, och grodungar sprattla

i vattendiket. Det surrar af humlor, det

surrar af mygg. Men det bryr han sig

inte om, nej. Ty bortom och öfver alt

detta," som blicken närmast omfattar, höja

sig stora äfventyrscentra, stora och gamla

uthus med farlighetsfulla vindar — stall

och vedlider, bryggstuga och

drängkammare. Där rusa halfvuxna pojkar in och

ut, han och en annan, bittida och sent;

de snafva i trappstegen, gömma sig

bakom tunnor och kar . . . hvilka upptåg,

hvilka märkliga rön! I vedlidret

uppgjordes planerna, man tänkte så djärft

och så listigt, medan man skar i en

trästicka eller täljde pilar till sprättbågen.

Kurt var en mästare i tusende småkonster,

det måste medges, och hans påhitt emellanåt

oöfverträffliga.Han hasar sig ned Irån grindstolpen

och skyndar öfver lindan i höga språng.

Ängsblommor i gult och rödt vaja bland

gräsen och nicka sitt villigaste bifall,

blåklockorna ringa, tisteln är retad och ond.

Men det bryr han sig inte om, nej; må

den tuktas en annan gång! Nu gäller det

att hinna öfver bäcken. Lömskt och

försåtligt gräfver den sig undan i en bred

bukt, därpå bakom bodarna och badstugan

alt snabbare nedför branten, tils den

utmynnar. Förr fick man gäddor i den

tidigt om vårarna, och alla så

genom-dumma och bortkomna, att de kunde

fångas nästan med händerna. Eller man stod

på klappbryggan och metade löjor, eller

var satans i vägen, när drängen tjärade

båtarna.

Kurt ropar: »Hvart ska du?» Och han

svarar andtrutet, utan att häjda farten:»Ingenstans. Det är bara en af kaninerna,

som rymmer ...»

Så löpa de tillsammans.

Helt nära ån stå mäjeriet och fähuset.

Men med dem är det ingenting bevändt,

de bygdes och ombygdes så nyligen,

gjordes så fina och tråkiga, att med dem

är det ingenting bevändt. De ha

ingenting att förtälja. Annat är det med

trägården, mot hvilken karaktärsbyggnaden

vänder sin tvåvåningsfasad. Där- gå

gångarna om hvarandra med bud om alt slags

krig och örlig, ända inifrån hummelsalen

och bort till potatislandet, rundt

kejsarkronorna, rundt drifbänken, ibland åt

vänster, ibland åt höger, och så rakt fram.

Var då faran öfverhängande, så flydde

man uppför brandstegen, med busktaggar

i skinnet och byxorna fläckiga, upp på det

branta, brutna tegeltaket. Man såg sålångt därifrån, så förfärligt långt — byn

på motsatta stranden, kyrkbyn, som i än

spridda, än hopgyttrade gårdar, med

lum-migt grönt emellan och rior och lador,

breder ut sig i en halfkrets kring

prästgården. Och så åkrar och ängar och

skogen, riktiga skogen.

Där kommer mor, hon har vattnat de

nysatta plantorna och ställer sprutkannan

ifrån sig. Han springer emot henne, och

hon stryker honom öfver det svettiga håret

och frågar leende, hvar han har sin mössa?

Mössan? Det är sant... ja, han vet inte

alls, hvar han har sin mössa.

»Än hufvudet då? Har du tappat

huf-vudet också?»

»Nej, visst inte, mamma — här! . .» han

pekar sig på pannan, med ögonbrynen

betänksamt hopdragna och blicken nyfiket

förvånad.Solen står lågt mellan alama på andra

sidan ån. Sommardagen varar länge där

hemma, arbetet går säkert och trygt i

bestämda gängor, och hvilan har med

sig en trygg och säker fred. Aftonen

närmar sig stilla och utan starka ljud,

sysslorna afstanna dröjande och likasom

af sig själfva. När grötskeden är lagd till

sidan och kvällsmålet slut, går förvaltaren

säfligt ur köket. Han ser sig af vana

mönstrande omkring, medan tändstickan

flammar i piphufvudet — någon rör sig

borta i allén, en af ladugårdspigorna bär

det sista ämbaret till fähuset Alt folket

är så vänligt och förnöj dt, med

skämtsamma ord i beredskap för enhvar i

närheten, eller de ropa dem öfver till

hvarandra från drängkammartrappan till

badstugan, och därifrån samma väg tillbaka.

Vallgossen sköljer händerna i en bleckskopavid brunnen. Solen står lågt mellan alama

på andra sidan ån.

Det är tid att stänga dörrarna till

farstukvisten; och några pelargonier, som nyss

flyttades ut i regnet, ställas försiktigt in

på sina hyllor och bord. Ett svagt drag,

mättadt af blomsterångor, fläktar genom

hela huset, där nästan alla fönster stå öppna

och hvart golf bär spår af hans pojkklackar,

från och till tamburen. Därifrån leda de

två nötta, gulmålade trapporna, en vid hvar

sin vägg, upp till öfre våningen, och mellan

dem är ingången till salen. Den är styf och

stel, med tunga mahognymöbler och

rödrandiga gångmattor i kors — likasom bara

till att gå igenom. Och då kommer man

till vänster in i det ljusa förmaket och till

mors sängkammare. Matsalen är till höger,

och där regerar Gamla-Johanna med

flug-håfven under de hetaste timmarna. Det ärpå kökssidan. Gästrummen finnas i den

motsatta flygeln, med dörr till tamburen

och en skild liten förstuga.

Huru väl förstår han ej sin kärvordna

vana att bli öfver natten på Vidingfors, så

ofta tid och tillfälle medge det. Aldrig har

han i sina fem nyinredda rum inne i staden,

i kontorsgården, känt sig så lugn och glad

till sinnes som i detta gammaldags hem på

landet. Och hans egen, välbekanta

takkammare, uppe i södra gafveln, har

fortfarande alla lockelser kvar. Främst utsikten

— ån, med båtarna ofvanför forsen, och

de grönskande stränderna — och sedan,

när midnattsskymningen faller på, den breda,

låga, snidade träsängen, som alls icke passar

till det öfriga bohaget. Men den sofver

så sundt och stärkande, utan drömmar, och

de hemväfda, gröna gardinerna skydda så

varligt och vant mot den inbrytande dagern.Framför fönstret står ett klaffbord, med

skåror af pennknif öfveralt i masurskifvan,

och på den ett blomglas med hvita syrener.

Ofvanför pinnsoffan hänger Napoleon till

häst, och på väggen midt emot, mellan

bokreolen och hörnskåpet, en vy af Livomo

i färglagdt stålstick.

Så följer det ena minnet det andra i

obruten rad, alla förstorade af år och

af-stånd, af stillheten, af tanken på det hem,

där döden väntar.

Mor har varit så ensam, tyvärr, mor

umgås med nästan ingen. Endast onkel

Nils kommer hvar söndag ut till middagen,

körande själf i sin ensitsiga schäs eller i

smalsläden, och då drickes det alltid ett

glas godt, gammalt vin efter steken. När

sedan bordet är afdukadt, sitta de båda

kusinerna och småprata om gångna tider

med en viss sirlig munterhet och mångaroliga skratt — hon i gungstolen, han i

den hala tagelsoffan under vägguret. Eller

de tala i allvarliga ämnen, enhvar på sitt

särskilda vis.

»Sa du sorgen, bästa kusin? . .» Waack

fnyser i sin korta, hvita mustasch. »Ja,

du får ursäkta — mig generar den. Jag

medger, att man får olika nummer af den,

men man väljer inte. Sorgen hör afgjordt

till debetsidan af lifvet, fast det fins

praktiskt folk, som slår mynt af den, och andra

lika praktiska, sqm skölja upp den i en

skvätt tårar och bära den ånyo, hvar gång

de gå i kyrkan. Men som sagdt — mig

generar den.»

Och modem svarar:

»Hvarför göra ett nummer af den? . .

då är den motbjudande. För mig är

sorgen lik aftonhimmeln; man kan af den lära

känna morgondagen som af intet annat»Morgondagen! Ack, mor, mor!

Robert Viding sträcker på sig och

lyssnar. Jaså, det är konduktören, som

passerar vaggonema — han kommer närmare,

synar flyktigt gaslågan i kupan under

taket, utan att efteråt tillsluta skärmarna,

samt aflägsnar sig.

I detsamma skjutes en dörr sakta åt

sidan, och Edit träder ut. Viding har just

vändt sig mot fönstret. Hon står bredvid

honom, när han varseblir henne.

»Jag får ju stanna här en stund?»

Det vackra, mörka håret är vårdslöst

viradt samman i en tung knut; det tyckes

plåga henne, och sedan hon tagit plats,

söker hon med en otålig rörelse jämka det

bättre till rätta för nacken.

» Gärna. Är det dåligt med sömnen igen ?»

En jakande, nästan omärklig nick. »Men

det tar väl någon gång slut, detta!»»Half fem, enligt tabellerna. Du hinner

godt hvila dig än, om du bjuder till. Sen

ha vi ungefär en timmes åktur från

stationen.»

Han rullar långsamt en cigarrett, tänder

den och fortfar med små afbrott:

»Jag telegraferade i morse till

stads-läkam där hemma . . . Vesterberg . . . fick

genast svar. De ha skaffat sjuksköterska.

Och ingenting kan göras . . . bara vänta.

Men den väntan kan räcka länge.»

Tåget skakar och bullrar mera än förut

Båda sitta tysta. En hes hvissling från

lokomotivet tänjer ut sig i ett alt tunnare

ljud, som upphör med en skärande stegring.

Edit flyttar sig närmare, det lugnar

henne att ha någon bredvid sig. Hon

stirrar mot den mörka, isiga rutan — tankar

från föregående natt, då hon låg vaken,

efter det att Viding lämnat henne på kvällen,ha envist stannat kvar sedan dess, och

obestämda farhågor växa sig starka i

inbillningen, uppjagade ur sina gömslen, där

de aldrig helt varit dolda. Ja, ja, ja . . .

någonting afgörande förestår henne — men

hvad?

»Han måtte äga en stor, hemlighetsfull

makt, Robert!»

»Hvem?»

»Mannen du talade om i går.»

»Kurt! Åh, tänk på någonting annat,

min vän, ifall du inte kan undvara tankar.»

»Jag tykte mig se honom så tydligt

nyss, när jag låg där inne. Han gaf mig

ingen ro att sofva.»

Viding böjer sig framåt och säger

bevekande:

»Seså — inte mer om honom. Gör

mig nu snält till viljes, Edit!»

»Plågar det dig, om jag talar?»»H varför en så ovänlig fråga!»

»Eller ska jag gå?»

»Nej ... gör alldeles som du själf vill» —

han fogar sig stilla efter hennes önskningar.

Hon betraktar honom länge med en

orörlig, frånvarande min.

»Jag får inte mer hans ansiktsuttryck

klart för mig» — hon skakar hufvudet

eftersinnande. »Och ändå . . . hans blick

var omöjlig att undfly.»

Mellan Vidings ögon bildar sig ett

skarpt veck, men rösten är saktmodig:

»Han talade väl till dig — förmodligen?»

»Ja . . . det är visst ett bibelspråk: frukta

dig icke för något. . . något som du lida

skall, ty din hjälp, din salighet är nära.»

Viding släcker cigarretten.

»Du är ibland ett stort, envist barn,

Edit. Försök nu att somna! Det är en

tröttande och pinsam resa.»Hon svarar ingenting, och han lutar

sig tillbaka i soffhörnet

Men efter en stund, när han redan tror

att hon slumrat in, återkommer hon till

samma ämne i en ängslig, klagande ton:

»Jag är rädd, Robert! Det kan inte

hjälpas, du har skrämt mig med dina ord,

och jag har ingenting att hålla mig till.

Jag har aldrig sett någon dö.»Det är fortfarande mörkt, när

bjällrorna höras i lindallén, som för upp

till gården. Förvaltaren, Salomon Hägg

eller Häggen, som själf varit emot dem i

den tidiga vintermorgonen, vrider ovigt

sig tunga kropp från kusksätet och slår

snön af knäna med tömmarna. Han står

krokig och plirar, med ögonen som

springor, men vana vid mörkret — den andra

släden har blifvit efter, lasset slingrar just

i kröken borta på landsvägen. Vid närmasteuthusväggen hänger en lykta med sotigt

glas; han ropar åt någon, som rör sig inne

i stallet, att raska på, och då kommer en

af drängarna halkande öfver den isiga

backen kring vattenkaret.

Gamla-Johanna öppnar tamburdörren.

Hon är en liten gumma med ett aflångt,

fylligt ansikte, klädd i en förunderligt

till-klipt, mörkblå tröja, svart duk på hufvudet,

samt svart förkläde. Att konsuln klappar

henne på axeln . . . klappar henne alldeles

som förr — det är så svårt att bära, så

tungt denna gång; ja, hon kan icke stå

ut med det, tårama börja rinna. Och

gråten tar bara till, då hon riktigt skall

säga välkommen.

»Fröken ska inte se sig omkring, här

är ingalunda som det brukar vara. Men

allting blir en så onödigt och omöjligt,

man liksom tappar hela farten, bäst mangår och bjuder till. Nog pekar ju doktorn

och för sånt ljud med sig, konsuln vet»

— rösten går af på midten, hon nästan

snyftar fram: »det fins kaffe med färskbröd

. . . i matsalen . . . om herrskapet behagar.»

Gumman är så uppskakad, att det gång

på gång misslyckas för henne att hänga

upp Edits pälskappa, som hon hela tiden

hållit framför sig på armarna.

I kakelugnen flammar en nyss tänd

björkvedsbrasa, och samma sprakande höres

genom den halföppna dörren till vänster.

Det är rummet, där fröken Edit ska bo,

förklarar Gamla-Johanna omständligt, i hopp

om godkännande; sköterskan har det med

bruna tapeterna, det som är innanför,

bredvid fruns sängkammare.

Förvaltaren och en dräng bära in

koffertarna och en kappsäck, dem de ställa ned

vid köksväggen. Viding blir genast hvi-skande åtspord och rådfrågad — Häggen

anstränger sig med att komma ihåg

altsammans, det är så mycket att bestämma

för de följande dagarna. Drängen bullrar

i kvisttrappan vid bortgåendet —

»Sakramentskade karl... att han inte

kan se sig för!»

Edit har stigit in i salen och låter sin

blick långsamt glida från det ena föremålet

till det andra, utan att något förmår

kvar-hålla hennes uppmärksamhet. Hon känner

sig kall och mera främmande, än hon vågar

tillstå för sig själf, trots det att känslan af

det sorgliga, som föranledt och påskyndat

resan, är djup och oförändrad. Men det

är väl trötthet, endast trötthet efter en

sömnlös natt. Hon vänder sig om ett par

gånger, oroligt och väntande — nej . . .

nej, ännu ingen Kurt Hedelius!

Synbarligen plågar det henne, att medvetandetom dennes närhet, samt fruktan därför,

fortfarande ger stoff åt tankarna mot

hennes vilja.

Alla rullgardiner för fönstren mot ån

äro uppdragna, och en svag, begynnande

dager ljusnar mellan de nakna stammarna

i trägården. Gamla-Johanna stultar

omkring i bortkommen ifver, mestadels med

brandstaken från brasa till brasa — skenet

ur kakelugnarna darrar i röda reflexer

öfver golfven. På divansbordet brinner

ett drypande ljus i staken, och där duken

är undanskjuten och skifvan bar, står ett

stort silfverskriftyg, med pennskaft och

färdigrifna receptlappar här och där bland

postpappersarken. I ankomstens hast och

förvirring har någon stält ifrån sig en hög

nymangladt duktyg på en af stolarna och

glömt att lägga mattan till rätta. En

tjänsteflicka rör sig inne i förmaket; hon harbrådt med att slutföra städningen, men

stannar ändå och niger, tils hon blir

uppmärksammad.

Gamla-Johanna torkar oupphörligt sina

ögon med tröjärmen — »ja, ja . . . fröken

ska inte se sig omkring, här är ingalunda

som det brukar vara.» Samtidigt slås en

dörr häftigt igen där ute, och förvaltarens

röst ropar någonting på gården. Ur köket

tränger ett kort, skrällande ljud af ett

bleckkärl, som faller.

Herre, Du min skapare, hvilken

pröf-ningens tid att lefva i och ta lärdom af!. .

den gamla trotjänarinnan står alldeles

hopsjunken under den tanken, medan hon ur

matsalsskänken radar fram några tallrikar

och glas på klaffen. Hon är allena. Men

då Robert Viding kommer ned från sin

gafvelkammare, bjuder hon till att hämta

sig, lämnar följaktligen halfgjordt hvadhon håller på med och samlar ihop sin

stickning och sitt ullgarnsnystan, som blifvit

liggande på bordet.

Han serverar sig själf — stående

framåtlutad, så att skenet från taklampan

belyser en del af ansiktet.

»Är fröken i sitt rum, Johanna?»

»Ja, det är hon; jag var nyss inne med

brickan. Bedröfvelsen går henne så till

hjärtat . . . fast hon väl trodde, att jag inte

märkte det.»

Hon lägger armarna i kors under bröstet

och betraktar konsuln med en mycket

bekymrad min. Åldrats har han, det tycker

hon, under de månader han varit borta;

vecken kring ögonen ha blifvit så skarpa.

»Herr Hedelius bor ju här . . . inte

sant? . .» han drar en af stolama till sig.

»Jo, här ofvanför ... i norra gafveln —

alt sen fadern dog före julen.»Viding vänder sig hastigt emot henne

med ett förvånadt spörsmål i blicken:

» — dog före julen? . .» men häjdar sig.

Han vill ogärna förråda, huru få och

knapphändiga underrättelser han denna

gång haft att hålla sig till. Men det går

ett sting igenom honom — gamla prosten

död! . . och icke en rad därom, fastän

dödsfallet kunnat utgöra ett slags förklaring

— han tänker på Kurts flyttning till

Vidingfors, som modern skref om. Notisen i

tidningarna har han icke sett.

Han erinrar sig den gamle med värklig

saknad — prosten Hedelius var förr en

sådan skämtsam och lefnadsglad gubbe,

präst en dag i veckan, jägare de öfriga.

»Det är förkylningarna, som knäkt mig»,

brukade han säga; och under de sista åren

syntes han aldrig ute. Nästan orörlig satt

han i sin länstol från morgon till kväll,med sina minnen och sin pipa — och

adjunkten. Att det såg tarfligt och tomt

ut omkring honom, det kunde han ju icke

dölja; men händerna stack han skyndsamt

bakom ryggen, om någon ibland sökte

upp honom och trädde in oförmodadt —

de stackars händerna, med krokiga,

förvridna fingrar, som voro honom en sådan

styggelse; han hade alltid haft mycket

sinne för hvad som vackert var. Sin son

— ja, många anmärkte, att sonen tog han

icke på det rätta sättet.

Gamla-Johanna suckar.

»Gud ske lof, att han fick sluta, det

var inte för bitti. Lite och ingenting lämnar

han efter sig; men det var en så vacker

begrafning. Sonen talade, det är enda

gången jag hört honom, och nog har han

gåfvor.»

»Har han varit här nere än?»»Han gick ut för en stund sen — till

nämdemans, där han brukar ha

söndags-församling; det räcker ibland ända till

kvälln. Han sa till om det, ifall konsuln

skulle fråga efter honom.»

»Jaså — fråga efter honom!»

»Det gör di så ofta, några här; han

får ett värkligt frisamfund, det får han» —

hon nickar bekräftande. »Men minsann

jag snart har reda på hvart han hör, fast

jag mins honom från det han inte var

större än alnstickan. Han lär färdas med

något slags egen kristendom, där Heliga

Anden har mesta besväret; di gillar inte

gammalt folks tro och fundament, di vill

liksom jämföttes in i himmelriket ... nu

för tiden.»

»Jag kan tänka mig det, Johanna.»

»Men underligast var det med frun. Hon

blef så annorlunda och för sig själf, hon.»Viding ser åt sidan; huru frestande att

göra frågor! Men nej . . . modern har icke

förtrott sig åt någon i hans frånvara, och

hvad tjänstfolket tykt sig förmärka, bör

vara honom likgiltigt. Han svarar därför,

endast:

»Ensam var hon ju alltid.»

»Och nu talar hon inte mer.

Säkerligen kände hon af det på något vis

... i förgår . . . eftersom hon tog afsked

af mig . . .»

Här blir hon afbruten. — Midt under

tårarna, som nästan förblinda de gamla

ögonen, stötes köksdörren upp med

bullrande fart, och en mager, storhufvad pojke

tar språng öfver tröskeln. De snäfva, illa

medfarna byxorna äro instuckna i

stöfvel-skaften och sulorna lämna snöspår efter

sig på golfvet. Han stannar tvärt, stirrande

på den mörka, främmande herrn.Gamla-Johanna går nedtystande emot

honom — »hyss, hyss . . . hvad tänker

du på!» — hon sväljer gråten och snyter

sig.

Viding frågar:

»Är det den där, han har med sig?»

»Ja, det är Abel . . . han brukar ibland

få äta här inne . . .»

Pojken vrider sig undan — det hjälper

icke, att hon söker hålla honom i armen,

han öfverröstar hennes påbörjade ursäkter

med gäll stämma:

»Hvem är han, som har min plats?»

»Ja, säg det...» Viding tar utan

brådska fram sin pincenez — »men du låter

kanske bli att föra oljud ... så mycket du vet.»

»Hvad har du att befalla öfver mig?» —

Förgäfves gör Gamla-Johanna tecken och

miner, hon hinner icke komma till ordet.

Viding blir otålig —»För ut honom . . . och se till, att han

är försiktigare en annan gång. Jag vill

inte ha honom inpå mig.»

»Det ska jag tala om för pappa!»

»Ja, gör det. Seså — låt det gå

fortare!»

»Konsuln ska förlåta honom» — den

gamla tjänarinnan är mycket olycklig och

förskräkt, men tillika förnärmad, medan

hon föser pojken framför sig med båda

händerna — »konsuln ska förlåta honom ...

det är inte hans fel.»

I detsamma höras Edits steg i salen.

Viding stiger upp och går emot henne.

Hon bemödar sig af all makt att synas

lugn. Men det lyckas icke; hon skakar

emellanåt som af kyla.

»Förlåt, att du fått vänta, Robert!»

I stället för svar lägger han sakta sin

arm omkring henne; småler vemodigt, tilluppmuntran — »vi ha ju blifvit starkare

nu, inte sant?»

»Åjo . . . kanske; jag skulle så önska

det, åtminstone för din skull.»

»Edit —»

»Ja, jag hör.»

»Mor sofver. Men låt oss gå in ändå!»

»Sofver?»

»Ja.»

Hon ser honom i ögonen, rösten är

osäker: »Säg mig . . . vaknar hon nånsin

mer . . . tror du?»

Viding tiger.

»Hvem vet, om inte . . . ja, jag har böijat

tänka, att det varit lyckligare för dig, Robert,

kanske för oss båda, om du rest allena . . .

utan mig, som . . . missförstå mig nu inte!»

»Du har rätt» — han drar ofrivilligt

armen till sig — »det är en sorglig

hemkomst . . . för oss båda.»Då tar hon darrande och hastigt hans

hand, lyfter den till sin kind — »stackars

min vän!»

Sjukrummet är stort och rymligt. En

torr, varm luft slår emot dem vid inträdet.

Viding fäster sig genast vid förändringarna,

i en enda, sökande blick — det låga,

mörklackerade skrifbordet, med de många

lådorna, ha de flyttat till en annan vägg,

och soffan är borttagen, mors lilla, bekväma

soffa för två. För resten är nästan allting

orördt och sig likt. Bredvid några flaskor

på byrån brinner en lampa med dämpadt

sken, och snedt framför gafvelfönstret står

en hög afdelningsskärm, så att sängen

äfven vid dager är i skymning.

Sköterskan reser sig, tyst och

allvarlig. Viding frågar någonting hviskande,

och hon svarar: »nej — doktorn tyktesi går mena, att inte kommer hon till

medvetande.»

»Altså . . . för sent» — endast med en

ytterlig viljeansträngning beherskar han

sin rörelse. — »Tack ... jag ska kalla på

er om en stund.»

Så sätter han sig helt stilla vid sängen;

böjer sig ned öfver modems ena hand och

kysser den. Länge och uppmärksamt

betraktar han hennes tärda, förändrade drag,

och fastän han vet, att hon icke kan

uppfatta orden, säger han halfhögt:

»Ja, här är hon — mor!»

Edit står stum och orörlig på litet

af-stånd. Hon har icke mod att närma sig,

icke styrka att öfvervinna det plötsliga,

plågande, besvikna intryck hon erfar. —

Är denna tunna, hopfallna gestalt, sådan

den otydligt aftecknar sig under täcket,detta stela, hårdtskuma hufvud, med dess

öppna mun och gulbleka, öfver pannan

stramt spända hud — är det värkligen

Robert Vidings mor? Hon, om hvilken han

berättat henne så ofta och så beundrande?

Den sjuka hvilar på rygg, för

andhämtningens skull i nästan sittande ställning,

understödd af dynor, med armarna slapt

utefter sidorna. Ansiktet är till hälften

bortvändt, de se henne i profil: en skarpt

markerad, kantig linje, som alls icke ger

någon föreställning om, huru mjukt formad

och fin den en gång varit. Kinden är

insjunken, med heta feberfläckar, halsen

onaturligt mager, och det glesnade, grå

håret klibbar vid tinningen. Emellanåt

rycker det i ögonlocken.

Edit känner en hemsk kyla smyga sig

kring hjärtat. Aldrig tillförene har hon

stått vid någon dödsbädd, men hon hartänkt sig gamla fru Viding . . . Roberts

mor — ja, hon har tänkt sig alt så

annorlunda, så fantastiskt. . . det är som om

någonting stort och högtidligt vackert

toges ifrån henne med brutalt våld — nu

är ju döden vid sitt annalkande allenast

ful! Eller är hon i sin oerfarenhet

grymmare mot värkligheten än andra?

Det är möjligt, att Viding anar hennes

tankar. Åtminstone afbryter han dem med

ett tonlöst:

»Du ska inte plåga dig längre, Edit.»

Hon tvekar; hvad ville hon icke gifva,

för att enkelt och lugnt kunna förklara . . .

förklara sig så, att intet kunde

misstydas, intet såra! Men hon kan det icke;

hvar skulle hon finna de riktiga orden?

Och dock vet hon med sig själf, att

hon icke är okänsligare än andra . . .

nej, nej! — Blek, utan att gråta, menmed starkt glänsande blick, prässar hon

läpparna samman; hon vågar icke ens kasta

sig på knä vid hans sida, icke ånyo lägga

hans hand mot sin kind — den handen,

som alltid tykts henne så tryggande, så

riktigt hennes egen.

»Förlåt mig ...»

Med ett underligt frånvarande uttryck i

sina ögon har Viding lutat hufvudet i

händerna; när han lyfter det, har hon ljudlöst

lämnat rummet. Dagern lyser matt in

genom en springa under en af gardinerna.

Då vänder han sig åter mot bädden.

Och den tröstlösa stund han sitter ensam

kvar hos modern, den stunden är han

helt och odeladt hennes som förr . . . med

tysta, tysta och skälfvande ord till farväl:

— Ja, här är jag ändtligen ... du ser

mig icke, mor, men jag är här ändå. Tack

för din ständiga godhet emot mig! Jaghar varit upprörd i djupet af min själ —

du vet hvarför — men jag behöfver endast

se dig igen, och jag dömer icke. Vi

trodde ju en gång, för länge, länge sedan,

att vi skulle kunna följas åt till det sista,

du och jag . . . icke sant? Det var en

sällsam tro! Icke ens det, som ékilt oss,

vet jag eller vill jag numera veta. Nej

— jag vill det icke! Den, som skall lefva,

förstår icke den, som skall dö. Du böjde

af vid det sista steget — gjorde du icke

det?. . men du skall ha tack, mor, du

skall alltid ha tack för att du varit god

emot mig —>^om sagdt, med den vändning

sjuk-domen tagit... tja, ja, det är tråkiga

historier ... du vet hvad det leder till»

— doktorn har ena armen i pälsen, Viding

hjälper honom. Edit och kommerserådet

Waack — »onkel Nils» — stå innanför

salsdörren; det är samma dag, en stund

efter frukosten.

Doktor Vesterberg är en lång karl, icke

fet, men med framskjutande mage. Han

rör sig med stort besvär, drar ena benetefter sig och pratar hela tiden, bullrande,

men en smula otydligt, ined saliven flytande

i mungiporna.

Han fortsätter:

»Me-e-n . . . hvad det beträffar, att du

måste till stan,* så ser jag ingenting som

hindrar, bara du är tillbaka på kvälln. Jag

väntar inte slutet förrän kanske i morgon

— tidigast. Det fins motståndskraft kvar,

mer än man skulle tro.»

Nu kommer kusken för att leda ut

honom. Doktorn gör en ovig bugning,

afsedd för dem i salen, skakar sedan hand

med Viding och tillägger:

»Nåja, i hvarje händelse behöfver du inte

skicka efter mig; jag kan ingenting göra.

Dessutom är sköterskan van och vet besked.»

Viding återvänder till de andra.

Edit här satt sig i en af fåtöljerna. Ett

stycke ifrån henne, med ryggen vänd motdet mellersta fönstret, står gamle Nils Waack

— en liten, något korpulent herre, med

ett par små, hvassa ögon under hvita,

buskiga bryn. Mustascherna och de

grå-sprängda hårtestarna ofvan öronen äro

omsorgsfullt borstade, och den utsökt

prudentliga kostymen af engelskt stoff

upp-bäres med rak och värdig hållning. Ena

handen håller han bakom ryggen, den andra

innanför det breda västuppslaget af tjock

sammet.

Efter att en lång stund ha varit

försjunken i sig själf, rycker han plötsligt på

axlarna, som ville han genom ett raskt

beslut söka öfvervinna sin obenägenhet för

att yttra sig. Han tar några precisa,

af-mätta steg utåt golfvet — ett fast, resolut

grepp om närmaste stolkarm, hostar, samt

vrider otåligt halsen i den trånga kragen

för att få mera andrum.»Ja, det är nu så . . . hur ska jag

uttrycka mig? . . jag kan ju inte låta bli att

göra henne till viljes, naturligtvis, men det

vore lättare, mycket lättare ... har du

ingenting att fråga, Robert?»

»Nej. Du kan ändå inte svara mig —

i en annans ställe.»

Waack drar stolen närmare, slår med

sin blåröda näsduk ett lätt slag öfver

sitsens storblommiga damast, alldeles som

han brukar det, innan han tar plats vid

kontorspulpeten.

»Du har visst rätt, Robert» — han

sätter sig.

»Förmodligen. Annars skulle du inte

medge det, onkel.» Viding går af och an

långs en af gångmattoma.

»Ja, ja, du har visst rätt, Robert; men

det var någonting annat jag ville komma

till, därför ska du inte afbryta mig. Jagtalade nämligen med Edit, min unga,

värderade . . . din blifvande . . . hon, som» —

en liten bugning och en diskret handrörelse

— »ja, jag nämde nyss om ett samtal, som

jag i förgår hade med din mor.»j

»Om mig?»

»Inte direkte. Men det berörde dig på

sätt och vis.»

»Jag hoppas, onkel, att jag inte ska

afbryta dig.»

»Tack, jag hoppas detsamma. Ja, det

är nu så . . . hur ska jag uttrycka mig? . .

så svårt för mig att återge — det vill säga,

jag kan helt enkelt inte återge det.

Åtminstone inte fullständigt. Emellertid tror

jag mig ha förstått henne riktigt, främst

tack vare ögonen, du vet, hennes

underbara ögon, rösten däremot var mycket svag

— men hvad jag inte har att upprepa ord

för ord, det. . . det måste få vara, tänkerjag. Ser du, Robert, när jag sist var hos

henne — talet föll på en viss hysterisk

person . . .»

»Jag har inte träffat honom.»

»Godt. Så här ungefär lydde hennes

ord: bed Robert från mig, att han får stanna,

tils jag är i jorden. — Som kusin torde

påminna sig, tilläde hon senare och i

delvis annat sammanhang, är han son till

bådas vår gamla vän Hedelius, och det är

mer än antagligt att han nu behöfver hjälp,

hälst penninghjälp, i synnerhet för gossens

skull — vill inte kusin, när jag är borta,

ha besvär med det för min räkning?»

»Är det alt?»

»Om honom?* Jag vill minnas det.»

Viding stannar.

»Låt öss då öfvergå till annat, onkel;

att vi två lyda henne blindt och obetingadt,

det vet hon.»»Åja, det viste hon.» Kommerserådet

Waack känner sig synbarligen innerligt väl

till freds med den tanken; han tar sig om

hakan med ett par smala, hvita fingrar och

upprepar: »åja, det viste hon . . . åja. Men

det är sant — till begrafningen skulle inga

andra inbjudas, än bärarna, och det hela

försiggå så obemärkt som möjligt.»

Viding endast nickar, till tecken att han

uppmärksammat yttrandet.

»Du undrar kanske, Robert. . . ja, jag

är alldeles bragt ur min vanliga fattning,

afskedet upprörde mig till den grad, att

jag knapt tänker på någonting annat Och

oförändrad var hon ju inte. Stundtals blef

hon liksom så aflägsen . . . väntande,

lyssnande, om jag så får säga. Jag föreställer

mig, att hon hvart ögonblick hoppades på

en afgörande förnimmelse, en snar förkänsla

af, på hvilken sida om gränsen bedrägerietär förborgadt; därom ägde jag ingen

upplysning att lämna henne. Just förut hade

vi två gamla, vi barndomsvänner, gjort upp

vårt mellanhafvande, och det tog inte lång

tid, fastän det varat en människoålder.

Hon har ju förmågan att uttrycka alt i en

enda blick, hon — ja, Herre Gud, hvad

är jag inte skyldig henne!»

Det är så mycken, länge och mödosamt

undertrykt rörelse att söka dölja, därför

dröjer fortsättningen —

»Naturligtvis . . . jag är ingen väft af

sorgen, däri liknar jag de flesta; dock

nöd-gas jag medge, att den någon gång har

nästan gudom öfver sig. Jag inser till fullo,

och jag har alltid insett det, Robert, att

din far ... att han i alla afseenden var

långt värdigare den stora, stora lyckan . . .

och det sökte jag visa honom — altnog,

hvad hon därjämte varit för en ensamman som jag . . . men det tillhör mig

allena. Gud välsigne henne . . . och hennes

minne . . . när hon inte längre är till!»

Härmed är samtalet afslutadt.

Kommerserådet Waack låtsar envist betrakta

utsikten öfver trägården mot ån och andra

stranden.

Sedan begär han att ännu en gång

få gå in till den sjuka. — Sköterskan

reser sig, tyst och allvarlig; ingen lampa

är tänd, eljes alt som förut. Gamle Nils

Waack närmar sig försiktigt sängen,

lutar sig framåt, för att bättre kunna

urskilja anletsdragen, skakar sitt hufvud och

suckar hörbart. Men han dröjer icke

länge där inne. Viding blir kVar efter de

öfriga.

Middagen serveras tidigt. Strax därpå

afresa de båda herrarna, och Edit drar sig

tillbaka till sitt rum.Hon stannar midt på golfvet, sluter

ögonen, böjer sig bakåt med utbredda

armar; så trycker hon händerna knutna mot

pannan, och hela hennes smärta, resliga

kropp skälfver.

Ja, ja, ja, någonting afgörande förestår

— men när?

Hon lägger sig på soffan. Utan att

somna, blickar hon stelt och drömmande

mot fönstret — ser huru hastigt skymningen

växer där ute. En takås, med skorsten och

vindflöjel, aftecknar sig skarpt mot

efter-middagshimmeln, och grenarna af de första

träna i allén sticka fram ur ramen till höger

som ett fint nätvärk.

Snart skall mörkret bli fullständigt. Men

medan skuggorna utanför smälta samman

alt tätare, förlänga sig andra skuggor inom

henne, oemotståndligt, hinna långt framom

hennes tankar, närma sig solstrimman . . .solstrimman i framtiden. Hon igenkänner

dem; det är skuggorna ur hennes barnaår

och tidigaste ungdom.

Och hon låter sig omhvärfvas; må de

taga henne i sitt våld ånyo.

Hvilken dyster tid! Synd var alt hvad

hon tänkte, synd var alt hvad hon gjorde.

Och gjorde hon om det och annorlunda —

det var synd också. »Bären fram Herranom

ära och starkhet!»

Hvar skymt af glädje blef till stöld, och

som en ständig ransakningsfånge gick hon

omkring i hemmet bland de sina. Far,

mor, syster — det var en förfärande

gudsfruktan öfver och i dem. Och när hon om

morgonen drog upp gardinen, såg hon

kyrkan och grafgården på något afstånd.

Där skulle tankarna för dagen begynna;

där skulle de lägga sig till ro om kvällen.

Men om de vägrade! Om de i smyglistade sig ut ur fängelset, ut till all den

härlighet, som hon måste tänka sig, ty själf hade

hon ju intet däraf fått erfara. Och lifvet

var väl icke öfveralt så uselt, att det ej

någon-städes fans en lyckofyld dal? Dit ville hon.

Föräldrarna kunde ju icke med visshet

läsa hennes tankar; icke häller Agneta

kunde det. Men leendet måste bort . . .

synden är kommen i världen — »bären

fram Herranom ära och starkhet!»

Så nödgades hon då lefva i sin fantasi,

så godt hon det förmådde. Den uppjagades

till öfverspändhet. Än under tysta

saknadens tårar, än under gränslös själf

anklagelse och bön.

Af modern lärde hon sig spela på det

gamla, ledbrutna klaveret; men endast

psalmer, alt annat var förbjudet. Sångröst

saknade hon. Och de värkliga anlag för

musik, som gömdes inom henne, för-summades; lusten tolkades som världsligt

sinne.

Men det finnes en punkt, som är

mörkare, sjukare, än hvarje annan.

När befrielsen kom — när de första,

ohyggliga veckorna förflutit efter den

förskräckelsens natt, då hemmets väggar

instörtade i askregn och eld, och endast

Agneta och hon själf blefvo räddade —

när hon ändtligen hämtat mod, så att hon

vågade förstå hvad som skett och blicka

framåt — då erfor hon en känsla, för hvars

skull hon för visso en gång måste straffas

till lifvet. Där hjälper ingen ånger.

Först tordes hon icke tänka på det, icke

alls. Det gafs så mycket att taga igen,

hon greps af ett rastlöst begär efter

värk-samhet, annan värksamhet än där hemma

på landet. Och då man tillika

underrättade henne om, att hon snart, rätt snart,ägde att förfoga öfver ett litet kapital, som

kunde sätta henne i tillfälle att studera —

studera musik, framför alt violinspel . . .

tänk, violinspel! . . då egnade hon sig däråt

med all den ungdomliga energi, som fans

sparad inom henne. Och sålunda lärde

hon sig att glömma — för en tid.

Härvid hade hon god hjälp i en krets

af nya bekantskaper; några visserligen

ganska flyktiga, bland dem Robert Viding.

Hon minnes ännu den kväll, då hon första

gången träffade honom. Det var på en

tillställning för välgörande ändamål, där

hon stått som drottning i en af tablåerna.

Hon hade då redan fylt tjugo år; men

huru naiv och oerfaren!

Han gjorde strax ett djupt intryck på

henne, lång och mörk och afmätt säker

som han var, med en sådan utländsk prägel

öfver sig. Hvad han måtte ha rest mycket,tänkte hon; och hvad han måtte ha lärt

mycket! Hon frågade ifrigt af en väninna,

som kände honom, men fick just

ingenting veta.

Då han sedermera, nästan af en

händelse, blef henne förestäld — »jaså, af en

händelse» brukar han upprepa, när hon

efteråt påmint honom därom — nåja, hon

beslöt med mycken tvärsäkerhet, att inte

låta sig förintas af hans höga nåd. Därför

underrättade hon honom tämligen hastigt

om, *att hon snart ämnade bli en stor

konstnärinna.

Javisst, han log; men det var icke ett

elakt eller öfvermodigt leende. Tvärtom,

det gladde henne. Och han svarade:

»Jag kan tro fröken om hvad som

hälst.»

Det där kunde ju tydas på mera än ett

sätt. Men hon märkte genast af hans min,att han menade det väl, menade det som

ett tack för godt och vänligt förtroende.

Hon bar länge detta i minnet som en

uppmuntran på vägen. Och när denna

längre fram förde henne till utlandet, äfven

Paris — så fann hon honom där. Att han

icke helt och hållet glömt den naiva

tjugo-åringen från landet, framgick af, att han

nästan strax sökte upp henne.

Senaste vår, när de återvände på spma

ångbåt — hon erinrar sig särskildt en

afton ombord och ett yttrande, han då

fälde. En ovanlig stillhet rådde omkring

dem, en stillhet, fyld af stort vemod, och

samtalet afstannade ofta, för att plötsligt

fortsättas i få och lågmälda ord. Det hade

varit fråga om hans mor, och han tilläde,

efter en lång tystnad:

»Jag har aldrig riktigt förstått att vara

glad öfver min rikedom . . . och dess mångamöjligheter; men nu är jag det. Du ska

inte behöfva sakna någonting, Edit, det

hoppas jag. Lär dig därför i tid att önska!»

Hon lära sig önska! Oh, den konsten

kunde hon redan i sina tidigaste år.

Emellertid såg hon ut öfver hafvet, som låg

spegelblankt framför dem — solen gick

just ned i rödt och guld — och önskade,

att hon aldrig, aldrig, icke ens omedvetet,

måtte förorsaka honom någon sorg i lifvet.

Och nu? Hvad tänker han väl nu om

henne?

Ack, alt sedan det sista samtalet med

systern, har hon oftare än förut varit rof

för de mest växlande, motsatta

föreställningar, och i ensamheten ha alltid de

mörkaste instält sig. Men ingen har upprört

henne så gränslöst, som det outplånliga,

förlamande intrycket af att redan från födel-sen vara bestämd till dyster försakelse.

Ingenting sedan barndomen har kunnat

förtaga medvetandet härom, tvärtom har

det fördjupats och vuxit med åren,

finnande bekräftelse i sig själf och i alt

omkring sig, oaktadt det tidtals förmätet skjutits

åt sidan. Javisst — i ungdomligt

öfver-mod har hon ju stundom inbillat sig vara

befriad, vunnen för lifvets glädje, och rusig

i sin starka känsla af kommande lycka

sträkt armarna mot framtiden och ljuset

— men se, tviflet har alltid återvändt, och

var dess röst ibland icke säker nog, så ha

andra funnits, hvilkas sjukliga ruelseton

sökt ingifva visshet. Hemmets och det

inlärdas lifsbehof af martyrskapets salighet

ligger henne i blodet; och hvad de

senaste dygnen medfört, är tydligen en

förberedelse och en varsel. Hon vet, att hon

smugit sig in på förbjuden mark, för attplocka förbjudna frukter, som icke äro till

för henne, huru nära hon än kommit dem.

Och det behöfves blott, att den

skrämmande tanken förkroppsligas — och hon

skall underkasta sig, utan att se, utan att

tänka, utan att känna något annat än sitt

väntade, oundvikliga öde.Det lider redan mot kvällen. Edit

kommer från isen uppför

strandsluttningen, går förbi köksgafveln, där ett ljus

lyser bakom halfgardinerna i ett af

fönstren, och stannar på kvisttrappan. Hon

ser sig om och lyssnar — inga bjällror!

Nej, det är visst för tidigt att vänta.

Luften är kall och hon fryser.

Öfver-alt snö, massor af snö i långa, vågiga

drifvor, som fylla vägarna; därtill en

stillhet, som vet af ingen vind. Men nere påisen leder en buktande linje af djupa fotspår

öfver ån, det såg hon nyss; de förlora sig

i mörkret på andra sidan. Himmeln är

hög och klar, med gnistrande stjärnor.

Äfven inne är det stilla och ljudlöst

tyst; hela det hvita huset tiger. Vid

afdel-ningsskärmen i fruns rum sitter sköterskan,

böjd öfver en uppslagen andaktsbok, medan

ögonen alt emellanåt höja sig till den

sof-vandes ansikte, som är vändt emot henne

ur skuggan. Eller hon går sakta fram till

sängen och lyssnar.

Edit tänder lampan på förmaksbordet

och tar plats i den mjuka, högkarmade

hvilstolen nära kakelugnen. Klockan slår

i matsalen. Allting är egnadt att skrämma

henne i afton — hon känner sig fortfarande

omhvärfd af luften i sjukrummet, där hon

nyss var inne. Och som vanligt ger

ensamheten fart åt inbillningen.Tänk, om det förfärande just nu skulle

inträffa. Om döden, döden själf, stege

öfver tröskeln och ginge förbi henne . . .

dit in! Hvad skulle hon taga sig till? —

Med en rysning sveper hon sjalen tätare

kring axlama och blundar, för att

ingenting bli varse.

Går icke någon nu i tamburdörren?

Men det är säkert Gamla-Johanna. —

Hvad alt är hemlighetsfullt i den

omgif-vande tystnaden!

Hon andas lugnt och långsamt. Oron

lägger sig småningom själfmant till ro, och

hon har en dunkel föreställning om att

medvetandet likasom vacklar . . . vacklar

högt uppe på en kal bärgspets, med

farliga bråddjup, hvart hon än ser. Nedanför

vidga sig hvita, ödsliga snöfält, utan synliga

gränser; de närma sig, lyftas alt mera i

samma plan — hvita, ödsliga snöfält, öfverhvilka en buktande linje af djupa fotspår

leder. Mödosamt har någon gått den

vägen, alt längre och längre, och hon

tvekar att följa. Det mörknar. — Då

öfver-raskar henne sömnen och allting utplånas.

Men hon vaknar nästan genast, så

förefaller det henne, och sätter sig upp,

påvär-kad af en blick, som hon icke förmår

uthärda. En man af medellängd står borta

vid väggen — Kurt Hedelius — hon inser

strax, att det är han.

Ja, det är han. Och sådan har hon

visst tänkt sig honom.

Sakta vaggande åt sidorna, som om

han vore fastvuxen vid golfvet och sviktade

under en tung börda, har han stannat ett

stycke ifrån henne. Dräkten hänger i lösa

veck kring hans tunna gestalt; en nött,

svart långrock, väst och benkläder af ett

brunaktigt, simpelt tyg. Skjortan är ostärkt,kragen nedviken, sammanhållen om

halsen af en smal, hvit duk. Det är

dräkten.

Ja, sådan har hon visst tänkt sig honom:

ansiktet magert, nästan infallet, och otroligt

blekt. Den breda pannan, med ett ärr

vid tinningen, går öfver i ett ljust hår, som

från en hvirfvel öfverst på hjässan faller

slätt ned, slutande sig i en lockig krans

intill öronen och nacken. Hakan bär ett

kort, tudeladt skägg, öfverläppen några glesa

fjun, som endast vid mungiporna skymma

munnens svängda, rörliga linjer. Ögonen

blinka sällan, nästan aldrig, i stället tyckas

pupillerna darra; hvitan är blodsprängd.

Med en känsla af värklig rädsla väntar

hon, att han skall säga till henne de ord,

som hon senaste natt trodde sig höra.

Dock yttrar han intet, allenast ser på

henne oafvändt.Intrycket häraf blir henne öfvermäktigt.

Hon känner att hon måste bryta tystnaden,

för att återvinna makten öfver sig själf.

Men hon endast reser sig, utan att få

fram ett ord.

Då tilltalar han henne med stor

vänlighet, formande stafvelsema långsamt och

uttrycksfullt noggrant:

»Ja — jag är Kurt, din broder,

delaktig i bedröfvelsen och i riket.»

Hans stämma har fasthet och klang,

men framför alt en bevekande innerlighet;

och ett förvirrande, oförlikneligt leende

visar sig plötsligt och försvinner.

»Det är ledsamt, att du skall gå. . .

hvart går du? — Nej, nej, stanna!

Utanför oss äro alla de, som älska och göra

lögnen.»

Hon stannar. — Att han uttrycker

sig så ovanligt och med sådan frimodig,själftagen rätt till förtrolighet, väcker

hvar-ken hennes undran eller ovilja. Hon

finner det helt naturligt — just sådan måste

han vara, just sådan är han människors

lydnad värd. Hvarför då fästa sig vid

andra, rent yttre intryck, som först göra

sig gällande?

Han drar djupt och besväradt efter

andan.

»Härintill. . .ja, ja, icke längre! Här

går gränsen för hvad egen kraft förmår.

Icke sant? — Så låt mig hjälpa dig!

Dödens närhet är bättre än födelsens stund,

och ännu är intet för sent, intet; till och

med djuren söka sig till vattnet i

solnedgången.»

»Jag förstår er inte.»

»Du skall göra det. Haf tålamod . . .

tålamod såsom den, hvilken lefver evigt.

Helig, helig Ande, allsmäktig Gud, somförlossat och sändt mig — ack, Han skall

låta den nya dagen uppgå äfven för dig.

Naken och arm skall du träda inför Honom,

men ingen vara så skön som du. Så vill

jag hjälpa dig.»

Hon gör en afvärjande åtbörd — »nej,

nej . . . ser ni då inte, att jag är rädd

för er?»

Åter samma förvirrande leende, som

försvinner lika plötsligt som det visar sig.

»Rimfrosten täcker marken — hvem

rädes för den? Endast de fåvitska. Ty

de, som rädas för rimfrosten, öfver dem

varder fallande snö. Si, jag är den starkare.

Jag har druckit ur den källan, efter hvilken

du törstar, och det är till den jag vill föra

dig; därför är makten min, och ingifvelsen

min till att vittna. Då skall hastig

förskräckelse icke skrämma dig, ej häller de

ogudaktigas storm, när han kommer. Ack,han varder kommande rätt snart och med

stor myndighet såsom alltid. Syster, kära

syster, ljusna altså till mitt tal! En man

stod inför sin undergång, utan att blifva

den varse, ändock han icke viste, hvart

han skulle vända sig. Då slog honom

Herren, att han vardt seende. Och han

såg.»

»Hvad såg han?»

»Vägen för sig och andra; så stälde

han sina steg därefter. Och igen gick

ett år — men mot målet.»

De stå båda orörliga, tysta, utan att

någondera väjer med blicken.

»Si, Herrans ord kom till Elias: statt

upp och gack till Zarpat, som vid Zidon

ligger, och blif där; ty jag hafver befalt

en enka, att hon skall gifva dig skygd. —

Herre, Herre, jag förstod Dig icke. Det

finnes ett trä i skogarna, som är störreoch skönare än andra trän. Du har

låtit mig se det. Men bär det icke frukt

efter Ditt sinne, så skall det förtäras af

eld. Och finner jag en sällsynt växt

framför mig, där torfvan har ringa näring

och Din goda grönska är död ännu . . .

en sällsynt härlig växt, hvars blomningstid

just är inne — visserligen sträcker jag ut

min hand för att taga den, på det att

fullkomningen må varda Din viljas

uppfyllelse. »

Edit har tvekat — det är henne omöjligt

att frigöra sig från hans heta, skälfvande

iakttagelse; nu söker hon med handen

armstödet bakom sig och sjunker helt stilla

tillbaka i stolen.

»Ni betraktar mig så underligt, jag är

ovan vid att man . . . men jag har inte

hjärta att bli ledsen, ni menar kanhända

väl på ert vis.»Han skjuter fram halsen, läpparna darra,

mellan hvar mening höres ett afbrutet, kort

andetag.

Ȁr du ovan vid att man betraktar

dig? . . du, som med gyckelspel och slik

färdighet vill draga alla sinnen till dig.

Käraste syster, akta dig för det

förgängligaste af alt förgängligt — dess frestelser

rymmas i små rum, och dess röst sjunger

förledande under din stråke. Jag vet det.

Men kasta dess redskap ifrån dig, att det

må krossas!»

»Violinen! Menar ni den?»

»Du förgiftar din varelses kärna. Det

ljuder eviga röster inom dig, som däraf

varda tystade. De stiga mot himmeln som

lågorna. Lyssna till dem!»

Hennes ängslan växer med hvar stund;

hon upprepar mekaniskt — »lågorna!»

»Hör du icke än deras väckelserop?Och dock ha de glödande tungor i sina

munnar. Det susar omkring dig — och

du hör det icke.»

»Ni... ni också!»

»Jag stod upp om morgonen och bad:

Herre, varkunna Dig öfver mig! Nu

knäpper jag mina händer samman till tack och

till välsignelse.»

»Hvad vill ni af mig?»

»Jag har vetat, att du skulle komma.

Nu ser jag dig. Jag har sett på dig länge,

och du bär tecknet.»

»Jag vet af intet, intet tecken.»

»Den rösten är icke din.»

»Hvem tillhör den?»

»Om jag toge din själs innersta själ

till vittne — hon skulle vittna emot dig.

Men om jag nämde hädelsens namn —

du viste det, mig förutan. Och det

namnet vill du göra till ditt!»Hon försöker att svara lugnt, fastän

upphetsningen sjuder inom henne:

»Ni hatar honom! Robert Viding har varit

er en pålitlig vän. Och honom hatar ni.»

För första gången blinka hans ögon

så att hon märker det. »Jag hatar ingen.

Ändock han timligen varit den mycket

gynnade, den öfvermodige, hvaremot jag...

Hvad har han sagt om mig?»

»Att han känt er, men att era vägar

skilts åt.»

»Det är sant. Men det är icke alt.»

»I förgår var det första gången jag

hörde ert namn nämnas.»

»Så har det visserligen icke skett för

intet. Lifvet är en kedja med länk vid

länk. Jag förstår, att han har gjort dig

mera ondt, än alt annat i världen.»

Hon rycker till, nästan utom sig:

»Hvem har sagt er det?»»Jag känner honom; och må han

komma.»

*Ja> ja> måtte han komma!»

Kurt lyfter högra handen öfver sitt

hufvud.

»Si, jag såg en stjärna falla af himmelen

på jorden, och för henne vardt öppnad

af-grundens port. Den leder till lifvets glädje.

Vid och hvälfd är den, och nedanför

trappstegen ser du guldet i hög på hög. Men

hvilket guld! Tager du det i din hand, så

smulas det till grus mellan dina fingrar, och

äfven handen skall falla sönder och varda

till mull. Ty de heliga äro förminskade

och få de trogna bland människors barn.

Och dock vill Han, Herren, som besöker

det onda, göra mörkret ljust.»

»Jag ber er . . . tala tydligare!»

»Ack, du måste förstå mig, sådan jag

är. Och du måste än större ting» — hanstryker håret ur pannan med en hastig

rörelse. »Lägg märke till mina ord! Jag

for öfver hafvet och kom till ett främmande

land, en främmande stad. Sent på aftonen

tog jag in i ett härbärge, där jag drack

mycket i skänkstugan. Och ond lusta

kom öfver mig. Där fans en ung flicka,

hon gick gästerna tillhanda, och då jag

senare fann henne inne i mitt rum, begärde

jag henne. Men hon vred sig ur mina

händer och flydde, och jag kunde icke

följa, ty jag var drucken. Så föll jag i

dörren och slog mig, så att tinningen

blödde starkt; och jag blef liggande

medvetslös. På natten vaknade jag i stor

ångest, men hade dock kraft att släpa mig

till min bädd. Och vinångorna hade

öfver-gifvit mig, så att jag tänkte klart. Somna

kunde jag icke. Ändtligen började dagern

gry, och ju mera det ljusnade, desto tyd-ligare urskilde mina ögon hvad som stod

skrifvet på den gråhvita väggen framför

mig. Jag läste: Frukta dig icke för något,

som du lida skall, ty din hjälp, din

salighet är nära.»

»De orden, just de orden?»

»Ja. Men de sade mig intet. Mitt

hufvud värkte, jag kände feber i blodet

och betogs af stor rädsla. Därför stod

jag bittida upp, betalade för mig med

mina sista penningar, och gick långs

flodstranden tillbaka ombord på fartyget, som

skulle återvända, så snart morgondimman

lättat. Kort efter afresan insjuknade jag

och vardt som från mina sinnen; när jag

igen kom till sans, befann jag mig i en

stor, hvit sal, med många sängar.»

»Ett sjukhus?»

»Och en hälgedom. Ty hon, som

vakade vid mitt läger och lindrade minnöd, hon skall blifva en af de yppersta

vid tidernas ände. Sanna och rätta äro

Dina domar, Herre Gud allsvåldig; Dina

afsikter komma icke på skam. Min tunga

bad om en styrkande dryck; hon gaf mig

den. Min själ var lik ett blödande sår;

hon läkte det. Min skuld var stor inför

Gud och inför människor; hon lät mig

icke gå ohulpen ifrån sig. Och hon bär

dina drag, ändock du är större och

skönare än hon.»

Edit blir icke förskräkt; men med en

känsla af ohygglig visshet gömmer hon

ansiktet i händerna — »Agneta!»

»Jag sträkte ut min hand och sade:

hjälp mig alt framgent, att jag icke må

falla! Hon skakade sitt hufvud: icke jag

— en annan.»

Edit frågar andlöst: »Hvem?»

»Du vet det.»»Nej . . . nej, nej!»

»Jag behöfver din hjälp, såsom du mitt.*

»Det tror jag inte. Det kan jag inte.»

»Du kan det.»

»Ser ni då vägen — hvart den leder?»

»Jag ser den. Till lidandet, hvars

tecken du bär.»

»Alltid lidandet! Ack, hvarför alltid

lidandet?»

»Och det spörjer du!»

»Ja — hvarför, hvarför?»

»Jag vill gifva dig dödsglädjen, lifsens

krona.»

Robert Viding inträder genom salen

med lätta, skyndsamma steg; ingendera

af dem har hört tamburdörren öppnas.

Han stannar innanför tröskeln och

rätar på sig. Ansiktsuttrycket undergår

hastiga förändringar — så låter han huf-vudet sjunka, ler ett höfligt, mångtydigt

leende och vänder sig till Edit. Men

innan han yttrar något, lyfter han än en

gång blicken mot Kurt; och den blicken

kan icke misstydas.

»God-afton, Edit! . .» han ser forskande

på henne, anslår samtidigt en

bekymmers-lös ton. »Nå — är du plågad eller

upp-bygd af hvad som passerat?»

Hennes läppar röra sig till en hälsning,

men hon svarar icke. Däremot reser hon

sig genast, nästan utan att veta af det,

lämnar sin plats och ställer sig vid det

bortersta fönstret; hon stirrar ut i mörkret,

urskiljer ingenting, endast lyssnar.

Kurt bryter tystnaden.

»Herren utrote alt skrymteri och de

tungor, som stora ord tala! Men om du

kommer med frid, Robert Viding, så hafver

Han varit mäktig genom mig.»»Vänta, vänta» — Viding går förbi

honom och in i sjukrummet, utan att göra

sig någon brådska. Efter en stund

återvänder han, stänger dörren omsorgsfullt,

men ljudlöst, sätter sig till rätta i den

högkarmade hvilstolen och kastar det ena

benet öfver det andra.

»Du sa någonting om hvad Herren gjort

med dig, Kurt Hedelius?»

»Ja.»

»Eller kanske hvad du själf uträttat. . .

den sista tiden?»

»Ack, det ligger många år mellan nu

och fordom.»

»Obestridligen. Och vore det endast

år, men det är mer än så.»

»Ja, det är mera än så. Ty de offer,

som Gudi behaga, äro en bedröfvad ande.»

»Och de offer, som behaga dig — det

är kvinnorna. Inte sant?»»Jag ser, att du är dig lik, Robert

Viding.»

»Det räknar jag mig till förtjänst. Du

är däremot magrare, mycket magrare; och

ändå heter det, att den, som förlitar sig

uppå Herren, han varder fet»

Kurts vaggande rörelse af öfverkroppen

blir starkare. Han frågar hastigt, i en låg

hviskning:

»Ger du mig icke handen?»

»Nej.»

»Och hvarför icke?»

»Hvad skulle def tjäna till? . . det

motsvarar ju inte alls hvad jag känner. Jag

säger dig intet välkommen.»

»Robert Viding —jag mins två gossar,

som lekte tillsammans ... i detta hus.»

»Tänk, jag mins dem också. Men

kommer du ihåg, hur den ena var falsk! Det

fans inte den lek, där han var att lita på.»»Och det menar du värkligen?»

»Javisst. Och det hjälpte inte, att han

ofta fick stryk på bar gärning; det hörde

till hans natur att ljuga.»

Med ens sträcker Kurt fram sina hvita,

afmagrade händer: »Hvarför är du ond

på mig?»

»Ond!»

»Ja.»

»Det är väl inte det riktiga ordet,

föreställer jag mig. Ett gränslöst obehag

— i alla afseenden — ett obehag, som

jag inte kan befria mig ifrån ...»

Edit af bryter:

»Jag känner inte igen dig, Robert! Med

hvad rätt är du så hånfull och öfvermodig?»

Viding tar emot anmärkningen med

en erkännsam böjning af hufvudet; det är

som låtsade han djupsinnigt öfverlägga

med sig själf om svaret.»Så vidt jag förstår» — säger han

slutligen — »är det inte jag, som

uppsökt herr Hedelius för att göra mina

tankar och tycken gällande. Dem behåller

jag i allmänhet hälst för mig själf. Men

så påträngande som förhållandena gestaltat

sig just nu, kan du väl inte förtänka, om

jag söker att rätta mig efter dem så . . .

tillämpligt som möjligt.»

Ett ögonblicks tystnad, hvarunder Kurt

Hedelius betraktar Edit med en ihärdighet,

full af oro. Hon märker det icke. Han

vrider sina fingrar om hvarandra och

trycker emellanåt spetsarna mot panna

och tinningar.

»Viding, Robert Viding» — rösten ljuder

klagande — »om Herren tuktar, så var icke

otålig, utan ödmjuka dig, då han straffar!»

»Seså, låt det vara nog med

skenhelighet!»Den andres ögonlock sluta sig, han

prässar läpparna samman, hela hans

gängliga kropp får stadga, nästan växer. Dock

sjunker den genast ihop ånyo, armarna

hänga slappa, och det förvirrande, plötsliga

leendet visar sig.

»Ack, som alltid ... du behandlar mig

som alltid. Lik visst är jag glad öfver, att du

böjer dina öron till mitt tal. Ett hörande öra

och ett seende öga, Herren gör dem båda.»

»Gör han?»

»Din moder . . . hon vet det nu.»

Viding griper hårdt om armstöden —

»Jag varnar dig, Kurt — om henne

vill jag af din mun ingenting höra,

ingenting veta . . . ingenting! Förstår du?»

»Hon har varit god emot mig.»

»Det var hon mot alla.»

»Icke alltid. Men nu har hon vunnit

lifsens krona.»»Genom . . . genom dig?»

»Ja. Af Guds nåd är jag den jag är.

Men Han, Herren, är den förste och den

siste.»

Viding svarar icke strax; tigande stiger

han upp, skjuter undan stolen och lutar

sig mot kakelugnen, med armarna

korslagda öfver bröstet. Så säger han

långsamt:

»Ett ogement närgånget släkte ... du

och dina likar, prästerna!»

»Jag är icke präst.»

»Själflärd i saligmak eri eller inte, det

är för mig detsamma.»

»Du vet icke hvad du talar; du vill

% icke veta det. Herre, Herre Zebaot, Din

är ingifvelsen jag undfått till att vittna.

Anden, Din Ande, är Gud och Gud är

Anden. Och Andens barn skola vara

människornas ledare, efter Din vilja, salig-hetens eller fördömelsens förkunnare, efter

Din vilja. Tänken på Honom, som

korsfästes! Heter det icke i ett af evangelierna:

när Maria var trolofvad Josef, förrän de

kommo samman, fans hon vara hafvande

af den Heliga Ande.»

»Du formligen kippar efter Anden,

Kurt.»

Edit utbrister bönfallande: »Robert, du

får inte! . .» nästan en snyftning är

förnimbar i tonfallet.

»Åh, var lugn, min vän, du vet ju att

det står dig fritt att lämna oss, när hälst

du själf vill» — förklaringen af ges utan

hetta, men med stegrad otålighet. »Jag

och han där borta ha kanske ett eller

annat ord att tillägga, innan vi skiljas.

Människorna födas ju till jordelifvet, för

att bli blanka och rena genom slitningen

mot hvarandra. Så har man lärt mig.»Kurt andas häftigt.

»En rik man tycker, att han är vis,

men en fattig förståndig märker honom.

Du hör till dem, Robert Viding, som hafva

hufvuden, med hvilka de skada göra,

ändock du varit ämnad till en stor kraft i

Andens tjänst. I stället skall du dricka

af Guds vredes vin, ty du hafver icke

behållit din krona, ditt hufvud bär

hädelsens namn.»

»Tror du? Ånej, hvad skulle hädelse

gagna till! Men du, Kurt. . . hvar är nu

de heligas tålamod? Du, som syndat med

händer och tänder och mer till.»

»Si, jag förgäter det till rygga är, och

sträcker mig till det, som frammantill är.»

Viding skrattar — ett kort, föraktfullt

skratt.

»Ja, ja, just så, särdeles bekvämt och

användbart. . . riktigt de vanliga talesättenoch gesterna! I en handvändning

utplånas lefvernets vittnesbörd, när man glidit

så långt utför, att endast ansvaret återstår,

ansvaret — och en vrå, stor nog för ett

knäfall. Är det sistnämda undangjordt och

nåden kvitterad, så kan man resa sig igen

och börja om på nytt. Ja, man kan än

mer . . . kan fördöma dem, som ingen

allmosa begära, dem, som inte skjuta sin

skuld ifrån sig, dem, som blygas för att

hyckla. — Du är oärlig, Kurt Hedelius,

jag känner dig tillräckligt, mig lyckas du

aldrig dupera. Din ekstas är ihålig, man

ser igenom den; men det stärker

förmodligen att ta ett segerrus på förhand. Som

sagdt, mig för du aldrig bakom ljuset —

allra minst med att påstå, att du undfått

himmelsk ingifvelse till att vittna. Ty det

heter, som du väl vet: jag hafver försökt

dem, som säga sig vara apostlar, ochhafver befunnit dem ljugare! I mina ögon

är du ett sjukt djur, intet annat; ett

falskt, ett farligt djur — det är det hela.

Annars . . .»

Undergifvet och stilla, som det tyckes,

men med den sällsamma darmingen synlig

i pupillerna, riktar Kurt blicken mot Edit;

samtidigt förråder stämmans klang, att han

väntat och omärkligt velat framkalla den

andres häftighet.

»Icke vredgas, syster! Hafver jag ej

sagt dig, att han varder kommande med

allsköns myndighet, såsom fiendens sed är.

Och dock knäpper jag nu mina händer

tillhopa i bön och i tacksägelse.»

»Hvad är det där för en opåkallad

förtrolighet, Edit? . .» Vidings ansikte

mörknar och rynkorna i pannan bli djupare.

Hon svarar med ansträngning, knappast

hörbart:»Låt honom vara, Robert . . . jag har

inte nekat. . . och nu får han göra det.»

I detsamma kommer Gamla-Johanna ur

matsalen, stannande nära förmaksdörren,

och säger tveksamt till om att kvällsvarden

är serverad.

Kurt Hedelius tar sig om hufvudet,

som vaknade han ur ett slags bedöfning.

Med ett otydligt: »jag har redan ätit»

smyger han sig ur rummet. De höra

honom skynda uppför tamburtrappan i ett

par språng och snafvande leta sig fram

öfver vinden; några af golfplankorna knarra.

En skarp, torr hosta — så slås en dörr

igen.På natten vaknar Edit af ett lätt buller,

en knackning på dörren, sätter sig

yrvaken upp i sängen och trefvar med

handen efter tändstickorna, utan att finna dem.

Rullgardinen är nedfäld, mörkret

ogenomträngligt. Hvar är hon? Jaså, ja-ja . .. hon

påminner sig. Men hvems var rösten —

rösten, som kallade — Kurts eller Robert

Vidings? Det vet hon icke. Tre gånger

hördes emellertid hennes namn alldeles tydligt:

»Edit, Edit, Edit!»Hvad har händt? Har något händt?

Hvad skall hon tro? — Ur stånd att hålla

tankarna samlade, ger hon viljelöst vika

för tröttheten. Fantastiska drömbilder jaga

hvarandra genom hennes hjärna, förändra

sig, försvinna och komma blixtlikt åter,

oberoende af värkligheten, som inga

konturer äger. Hon igenkänner fotspåren

öfver vida fält af snö, de utplånas, en

främmande stad skjuter upp ur jorden,

hon träder in i en låg skänkstuga, möter

en drucken man. Strax omhvärfvas de af

eldslågor, som bära dem, hon lyftes alt

högre mot himmeln, sväfvande ofvan en

stor afgrund, i hvars djup oräkneliga

människor röra sig i meningslöst virrvarr.

Medvetandet klarnar. Intrycken från gårdagens

afton bli lefvande ånyo, men redigare, hon

minnes hvart ord och hvart tonfall, hon

minnes kvällsvarden, som intogs underpinsam tystnad — har hon alls sofvit sedan

dess? I detsamma spritter hon till och

vaknar för andra gången.

Ansträngande sin hörsel till det yttersta,

tycker hon sig uppfånga svaga,

obestämbara ljud från gården; då tänder hon ljus,

sticker föttema i ett par tofflor och skyndar

till fönstret, därvid darrande mera af

ängslan än af kyla. När ögonen något vant

sig vid mörkret, ser hon att en släde är

framdragen. Det blåser starkt, träna i alléfi

skaka oroligt sina grenar, och en lykta,

som någon stält ifrån sig på

drängkammartrappan, är vid hvar vindstöt i fara att

slockna. En hund börjar tjuta, utdraget

och klagande, men tystas ned. Två mörka,

framåtböjda gestalter, en karl och en kvinna,

vika om hörnet af stallbyggnaden, vadande

i snö, och gå sedan utför backsluttningen

ned mot köket.Edit vänder sig hastigt om, lyssnande

med förnyad uppmärksamhet — steg halta

genom tamburen, korta, ojämna steg,

hvarpå en späd stämma ropar ur förstugan:

»Är Häggen där? . . Häggen! . . nej, nej,

ni behöfver inte fara efter doktorn!»

Har den förfärande stunden kommit?

— Hon klär sig med feberaktig brådska,

efter att otåligt ha ordnat håret framför

spegeln; fingrarna lyda nästan motsträfvigt,

så uppskakad är hon. Men blott för ett

ögonblick, ett enda, sjunka armarna

maktlösa ned i skötet, en rysning genomilar

henne, och hon ser som i en spöksyn

hvad som förestår . . . nu, just nu, har

döden stigit in öfver husets tröskel!

När hon är färdig, sveper hon en sjal

kring axlarna, släcker ljuset och smyger

sig på tå ur rummet.

Dörren står på vid gafvel till köket,som är aflångt och mycket stort.

Tydligen är nästan alt gårdens folk församladt

där inne, kanske äfven några ur

grannstugorna. Eld sprakar i spiselhällen. De

flesta sitta högtidligt utmed ena

långväggen, och fåordiga hviskningar utbytas stilla

och försynt mellan de älsta ibland dem,

vägledda af det matta skenet från en lampa

under taket. Ett ålderstiget, gråhårigt par

har skilt sig från de öfriga och tagit plats

7 i tamburen. Vid deras sida snyftar en

half-vuxen flicka öfverljudt, och Abel-pojken,

gråblek af sömntyngd förskräckelse, gör

sig så liten som möjligt mellan henne och

de gamla.

Edit går vidare till salen, ljudlöst och

med återhållen andedräkt. På

kakelugnsfrisen brinner ett ljus i hög mässingsstake,

och på mattan leker en kattunge med ett

ullgarnsnystan, dragande stickningen somett långt, långt släp efter sig under soffan.

Förmaket är mörkt, matsalen däremot svagt

upplyst af en slocknande brasa; framför

denna, öfver en stolkarm, sängkläder och

ett täcke för att värmas.

Ingen är synlig, ingen af dem hon

söker. Hon känner ångesten växa, känner

en brännande hetta i kinderna, kastar af

sig sin sjal. Plötsligt tränger genom

tystnaden ett hemskt, afbrutet skrik; det

upprepas två gånger, som i yttersta andnöd.

Ur köket strömma alla till tamburen,

skocka sig vid ingången mellan

vindstrapporna och lyssna; kvinnorna under sakta

jämmer, somliga med psalmboken i

händerna. — »Ack Gud, min Gud, min Gud!»

Gamla-Johanna kommer krokig och

alldeles förkrossad ur sjukrummet. Just

förut har Edit vågat sig dit in — fasanför att bli vittne till dödskampens kval

har nödgats ge vika. Hon segnar ned på

en stol i den tätaste skuggan; att hon nyss

gripit tag i en dörrpost, för att icke falla,

är alt hvad hon vet om de sista minuterna.

Och motståndslöst låter hon ruelsen

leda sina intryck. Hvad tjänar det till att

spjärna mot udden? Endast ett är af

nöden — det gäller att icke förhärda sig,

icke förhärda sig, botgöringens väg är

hennes och portama till straffets förgård

stå öppna. Ja, så är det — hon måste

straffas! Inför all dödens grymhet måste

hon ställas, på det att hvarje dess vånda

må bli hennes egen och själfviskhetens

rottrådar uppryckas med ens. Hvem är

väl hon, att hon skulle befrias från domen?

Om människor finnas — och de finnas

många — hvilka aldrig, aldrig sett annat

än lyckans sol på sin himmel, hvar de ängått och hvad de än förbrutit, icke tillhör

det henne att klaga eller strida emot sin

bestämmelse. Se, huru allting böjer sig!

Se, huru Guds finger, den gode Gudens

finger, ristat lidandets eviga tecken på den

döendes panna! Den blöder. . Eller är det

hennes eget hjärta, som blöder? — Herre,

förbarma Dig!

Tätt intill sängen, mellan denna och

väggen, sitter Robert Viding, stödjande

modem med sin vänstra arm. Hennes

hufvud hvilar tungt mot hans skuldra, och

hans högra hand håller hennes omsluten

— en ställning, som anstränger honom,

men han ändrar den icke. Äfven modem

förblir orörlig. Dragen kring den infallna

munnen ha förmildrats; andhämtningen är

mödosam, stundom tyckes den helt och

hållet ha afstannat.Som i en glödande brännpunkt samla

sig Vidings tankar kring detta enda: är

medvetandet fullständigt utslocknadt? Erfar

hon alls intet? . . icke ens nu, när det

slutliga afgörandet så tydligt närmar sig.

Draga ej flammande syner genom hennes

själ, syner af en värklig eller inbillad

tillvara, förfluten eller kommande? Väntar

förvandling eller förintelse? — Nej . . .

icke en skymt af återsken, icke det minsta

svar; gåtan är olösligt densamma, lika

mörk och lika förrädisk. Att döden är

viss och gemensam för alla, hvad hälst

som skilt lif och åsikter åt — därmed

måste han nöja sig.

Sköterskan stiger upp, tar en liten

spritlampa från byrån och återvänder till sin

plats vid ett lågt bord, belamradt med

allehanda föremål — flaskor, ett fat med is,

ett spetsglas champagne, en stor svamp ien skål. Hon kastar en flyktig blick åt

sidan. Nära afdelningsskärmen ligger Kurt

Hedelius framstupa på golfvet, med pannan

nästan berörande tiljorna.

Natten fortskrider långsamt, som vore

den utmattad af sin egen tyngd.

Söndagen är förbi, det nya dygnet har för länge

sedan börjat. Ute hviner blåsten i häjdlös

fart genom trägården, hvirflande snö och

lösslitna kvistar mot rutorna.

Dörren till förmaket är halföppen, och

Häggen närmar sig tröskeln, tvekande vid

hvarje steg; han prässar skinnmössan hårdt

mot munnen, för att kunna beherska sig.

Gamla-Johannas snyftningar höras ur

mörkret bakom honom.

Hviskande och utan att lyfta blicken,

riktar Viding en fråga till sköterskan; hon

svarar lika sakta. Han tillägger något,

men läpparna äro så torra, rösten så låg,att hon icke förmår uppfatta hvad han

säger. Då upprepar han orden tydligare:

»Jag vill . . . vill att han lämnar oss . . .

allena!»

»Hvem?»

»Han, som . . .»

Kurt Hedelius har rest sig, strykande

håret bakåt vid tinningarna. — I ett enda,

smidigt språng står han midt framför

sang-gafveln, med de utbredda fingrarna trykta

mot bröstet. Ansiktet är uppåtvändt i vild

ekstas, krampaktiga ryckningar skaka

axlama.

»Ve, ve dem, som bo på jorden! . .»

flämtande stöter han fram hvar stafvelse.

»Si, jag ser döden nalkas. Herre,

alls-våldige Herre, slå oss blodiga med Ditt

gissel till vår sista stund, på det att

befrielsen må varda ljuf och full af salighet!

Din åsyn är den stormodige till skräck; allaogämingsmän hatar Du. Och hvem af

oss fogar en enda dag till sitt lif? Ingen.

Din är makten, Herre — se därför i nåd

till den kvinna, som i natt skall bedja vid

foten af Din tron! Skänk henne en

evighet i himlarnas himmel, ty hon hafver

undfått dödsglädjen efter Ditt sinne.

Välsignad vare hon! Men ve, ve den, som

förblindat sin egen moder!»

Han vaggar af och an, utmattad som

efter en våldsam kraftansträngning. I nästa

ögonblick är han borta.

Robert Viding har icke ändrat en min.

Ej ens den minsta skiftning, som om han

väjde för ett lömskt slag, förråder hvad

som rört sig i hans inre. Hvar tanke i

hans själ, hvar känsla, är hos modern.

Vaknar hon? Hennes ögon öppna sig till

hälften, en kort, häftig darming fortlöper

från nacken nedåt ryggraden, hufvudethar glidit mot kudden, det är som gjorde

hon ett orkeslöst försök att hålla plågorna

tillbaka, bröstet höjer sig rosslande i en

djup, utdragen suck; sedan blir kroppen

tyngre i hans arm, underkäkens muskler

slappas. Sköterskan låter med ett stilla

tecken de öfriga förstå, att slutet kommit.

Ingen har mod att närma sig, icke ett

ljud fömimmes, hela det hvita huset tiger.

Viding lägger varligt den döda till rätta i

bädden, kysser hennes panna och sjunker

på knä — »ack, mor, mor, mor!»

Just då slår klockan i matsalen tre;

från vinden höres en skarp, ihållande hosta.

En timme senare aflägsna sig de flesta

af gårdsfolket, jämte grannarna. Två gamla,

erfarna by gummor ha själf mant erbjudit

sin hjälp vid de gröfsta sysslorna inne i

likrummet — nu dricka de kaffe ute iköket, under tårar, snytningar och

gud-fruktigt tal. Kort därpå släckas ljusen

öfver-alt i våningen, utom det i salen, som

fortfarande brinner i sin höga mässingsstake.

Viding går vänligt fram till Edit, ingen

af tjänarna är i närheten. Han frågar sakta:

»Jag stör väl inte?»

Hon sträcker sin ena hand emot honom,

utan att svara.

»Du förstår, min vän» — han bemödar

sig synbart om att tala lugnt och långsamt

— »ja, hon har varit mig mer än mor och

hvad man för en mor känner. — Har du

intet att säga mig?»

»Hvad vill du att jag ska säga? Du

vet ändå alt, Robert . . . du, som förlorat

alt. Och kan jag vara till någon tröst,

jag? Mig behöfver du inte.»

»Du är visst alldeles uppgifven af

trötthet, Edit?»»Nej, nej — låt oss glömma det! Men

mins du din mors ord: vi ha säkerligen

farit mycket vilse, vi två?»

Han betraktar henne under tystnad.

De skiljas.Natten är förbi; klar himmel ute.

Klockan är tio på förmiddagen.

Redan för tre timmar sedan har Kurt

Hedelius lämnat gården och gått till byn,

för att hålla morgongudstjänst. Det var

hans egna ord till Gamla-Johanna, som

mötte honom i dörren. Hon står just och

räknar efter, för att inte glömma något. . .

det är sant, han sa till om lite

middagsmat på en bricka, oppe i kammarn; hanviste inte säkert, när han skulle hinna

tillbaka. Så gick han.

Gamla-Johannas uppsyn är tröstlöst

be-dröfvad.

Någon berättade nyss i köket —

erinrar hon sig — att han i går varit inrest

till stan med kyrkfolk från grannsocknen.

Nåja, ville hon säga hvad hon tänker . . .

men nej, hon säger ingenting. Han är ju

en svag, mänsklig varelse, han som andra,

sorgen är för somliga inte till att stå ut

med, det vet hon, återfall i synden har

man ofta sett förr; visst är emellertid —

brännvin hade han druckit i morse, det

kände hon på lukten. Herre, Du min

skapare, hvilken stygg värld att lefva i

och ta varning af! Hvar förvarar han det

åt sig? Och hvad blir slutet?

Hon sätter sig igen att gråta.

Obekymrad härom, strör vintersolen sittgladaste glitter in öfver mattan framför

henne, skimrar i salskronans kristaller, så

att regnbågsgranna reflexer dansa på

väggarna, flyttar sig nyfiket och snabt från

ställe till ställe. Ack, det är länge sedan

den sist visat sig! I trägården lyser snön

bländande hvit mellan stammarnas långa,

blåvioletta skuggor. Två skator ha slagit

sig ned på fähustaket — lapphunden

skäller ursinnigt. Än hit, än dit jagas af

blåsten några nedfallna hötappar bort utmed

stranden och skingras.

Robert Viding kommer frysande in från

likrummet, som är alldeles utkyldt, med

fönstren öppna. Han stannar för att värma

händerna mot kakelugnen i förmaket.

»Ropade konsuln? ..» trotjänarinnan går

just genom salen, med den svarta duken

knuten hårdt under hakan.Viding vänder sig om.

»Jaså, är det du, Johanna» — vanan

gör, att han omedvetet dämpar rösten —

»var snäll och låt fröken Hemmark veta,

att jag väntar här inne.»

När han är allena, andas han djupt

några gånger, sträcker på sig och tar fram

en liten fickspegel, i hvilken han

uppmärksamt granskar sitt ansikte, särskildt

ögonen. Nej, ingen kan se på honom,

att han vakat hela natten, hela morgonen,

alt sedan dödsfallet. — I dagningen gjorde

han en lång vandring utåt landsvägen;

för resten har han skrifvit några bref och

gått af och an, af och an i sin trånga

vindskammare.

Huru ofta under de senaste timmarna

har ej sorgen öfver moderns bortgång

varit nära att göra honom förtviflad, göra

honom likgiltig för alt annat! Nu måsteden skjutas åt sidan. Ensamheten är farlig,

tyckes det, hvarje yttring af svaghet farlig

— det gäller ju lycka och framtid för

tvänne.

Och än en gång andas, han djupt,

med bröstet vidgadt och hållningen fast

beslutsam.

Edit infinner sig — till det yttre

fullkomligt lugn. Viding iakttar henne

stillatigande. Vänligt, men tillika för att helt

tillvinna sig uppmärksamhet, kvarhåller han

hennes framräkta hand i sin, beredd att

gifva den fri, när hälst hon önskar det.

De taga plats, med det lilla sybordet

emellan sig.

Han säger:

»Min vän — hvad jag har att föreslå

kommer säkert att bli dig en lättnad. Du

mins, att du i går morse ansåg det havarit bättre för oss båda, om jag rest allena?

Jag menar hit. . . till Vidingfors.»

Och hon svarar entonigt:

»Ja, jag mins.»

»Nu har jag bestämt mig. Strax efter

frukosten far jag till stan, och återvänder

om torsdag, inte förr. Då blir

begrafnin-gen.»

Hon upprepar:

*Ja> JaS mins ... du har väl själf sagt

det, förmodligen. Eller det är jag, som

misstar mig. Far du? Hvarför det? Ja,

ja, naturligtvis, du har mycket att

ombesörja.»

»Jag hoppas du följer med.»

»Jag! . .» hon tystnar tvärt och drar

handen till sig. Så tillägger hon hastigt,

som undskyllning: »jag känner ju ingen

där. borta och vill inte träffa främmande

människor.»»Det behöfver du inte.»

»Hvar skulle jag då bo?»

»Där jag gör det — i ditt eget,

blif-vande hem . . . hos mig. Om någon

behagar finna anordningen värd förtal, så

lugnar mig medvetandet om, att slikt inte

hittils bragt dig ur fattningen. Och det

är jag mycket tacksam för. Men vill du,

så flyttar jag — ingenting är enklare.»

»Det är onödigt.»

»Du följer således?»

»Nej, Robert.»

En kort paus. Viding lutar sig bakåt

i stolen.

»Var nu inte omedgörlig, Edit! Det

är ju bara för tre dar framåt. Bara tre

dar!»

»Nej, Robert. . . jag kan inte.»

»Hvad är det, som hindrar?»

»Jag kan inte.»»Nå — om jag ber onkel Nils ge dig

tak öfver hufvudet . . . tils vidare ... ett

riktigt farfaderligt gammalt tak? Då torde

väl ingen ha något att anmärka? Eller hur?»

»Du missförstår mig.»

»Så nedlåt dig till en förklaring!»

Edit tiger. Hon stöder armbågarna

mot bordet och betraktar med trött min

det vackra landskapet utanför. — Snön i

trägården har skiftat färgton. Snedt öfver

ån flyga de två skatorna med dröjande

vingslag i riktning mot byn, därifrån

ljusröda pelare af rök stiga rätt upp i den

klara luften.

Viding böjer sig framåt:

»Ännu en gång, Edit — hvad är det,

som hindrar? Gör mig inte orolig!»

»Jag bör stanna här.»

»Ensam? Det menar du inte. Eller

rättare — ja, din egen känsla har visstsagt dig, att det för mig är omöjligt att

bli kvar under nuvarande förhållanden . . .

efter uppträdet i natt vid dödsbädden. Han

går inte frivilligt ur vägen, naturligtvis,

och jag är bun4en af mitt löfte,

följaktligen . . .»

»Jag måste stanna, Robert.»

»Måste! För hans skull? Är det hans

befallning?» Vecket mellan ögonen blir

skarpare.

»Nej.»

»Tack — det åtminstone gläder mig.

Men du har i stället gjort den iakttagelsen,

inte sant, att jag för närvarande är så

oberörd af hvad som händt, att jag förtjänar

allvarsamt motsägas? Och ändå lider jag

under slaget så djupt, att någonting brustit

inom mig, som gör mig rädd för mig själf.

Det vet du och det borde du kanske ta

hänsyn till, när jag ber dig. Jag tål inteden tanken, att du och han träffas. Den

är mig outhärdlig; så gammalmodigt dömer

jag i vissa afseenden. Han är som

husflugan . . . han fläckar alt hvad han vidrör.

Om inte i handling, så i ord.»

»Jag måste få tala med honom. En

enda, afgörande gång. Men innan det

sker, vill jag vara allena och i stillhet, för

att söka komma till klarhet öfver mig själf.»

»Anser du inte, min vän, att det funnits

anledning därtill för länge sen?»

»Du har rätt; men du känner inte

för-utbestämmelsen af mitt lif, dess allmakt

och dess hjärtlöshet, du fattar inte de

senaste dagarnas innebörd. Vid hvar ny

påminnelse har motståndet i min vilja

blif-vit svagare. Jag måste. Och ännu är det

ju inte för sent, Robert . . . om det är

oundvikligt? Vill du förstå mig? Och törs jag

inte anföra till mitt försvar, att jag alltidvarit ärlig, när jag trott mig äga en

lef-vande, en glad visshet om lycka . . . äfven

för mig . . . den visshet, som varit en

annans?»

»Hvems?»

»Det behöfver du inte fråga.»

»Altså» — skymten af ett tviflande,

nästan spefullt löje leker kring munnen —

»tre dars ensamhet, plus ett samtal, ska

ge dig en egen?»

»Hur näns du! Jag har länge, länge

haft en egen, fast jag inte velat lyssna

till den.»

»Så mycket mer skäl att ta min i

öfver-vägande, medan det är tid. Af

ensamheten har du intet annat att vänta, än

själf-bedrägeri; och för vissa af dina drömmar

borde du akta dig. Utsätt dig inte för

sjukliga inflytelser! Att jag saknar

fantasimänniskans lätta flykt ofvan värkligheten,det är ju onekligen en mycket ledsam

brist, men den bristen har det goda med

sig, att jag inte genast låter mig förvirras.

Och det, som för ögonblicket syns dig så

mystiskt nödvändigt — anar du alls, hvart

det kan leda?»

»Ja.»

»Det tror jag inte, Edit. Till lidande

— lifslångt lidande.»

»Du har igen rätt: lifslångt lidande.»

»Och det längtar du efter?»

»Nej. Men jag kan inte undgå det.»

Viding springer häftigt upp från sin

stol: »Du kan! Se på mig ... du kan!»

Äfven Edit reser sig — långsamt,

tungt stödd på armarna, som om hon icke

hade styrka att annorlunda hålla sig

upprätt. En djup, inre rörelse afspeglar sig

i ögonens fuktiga glans, ehuru blicken

tillika är skrämd och orolig. Slutligenmöter den Vidings med ett bedjande

uttryck:

»Var god emot mig! . . hvad du än må

tänka.»

»Du önskar då själf, att jag lämnar

dig?»

»Ja.»

»Som du vill» — han vänder sig bort

Hon fortfar, i början ansträngdt och

med många uppehåll:

»Gör mig inte upprörd, Robert! . . jag

får inte bli upprörd. Och inga hårda ord,

inga onda ord . . . var barmhertig! . .jag

har så länge sökt värja mig ... så långt

utöfver mina krafter. Ingen, ingen kan

hjälpa den människa, som själf känner sig

dömd från begynnelsen. Men du ska

alltid minnas, Robert, att känslan för dig,

min känsla för dig, är oföränderlig, och att

medvetandet om, att den blifvit besvarad,innebär all jordisk lycka jag ägt och vågar

äga. Just därför fordrar jag att bli tagen på

allvar, när jag säger dig, att hur jag än

handlar, så sker det af inre nödvändighet,

oryggligt — det gäller att finna ro för min

själ. Så olösligt är jag bunden vid de

föreställningar, som höra min tidigaste

ungdom till. Ty nu har jag sett döden.»

Därefter tillägger hon lugnare:

»Robert — att jag är trött, gränslöst

trött, får inte förringa betydelsen af mina

ord. Jag väntar ju inte, att du nu ger

mig rätt. . . nej, ånej . . . men jag vet i

stället, att du utan agg ger mig fri, när

hvarje tvifvel försvunnit inom mig.»

En isande stelhet har lagt sig öfver

Robert Vidings drag. Rösten är dock den

vanliga, endast en smula lägre, när han

frågar:»Tror du, min vän, att den är värd att

ha ägt en kvinnas kärlek, som alltid

förstått, att han kan förlora den?»

Hon tiger.

»Jag har förstått det, jag, Edit. Men

aldrig har jag tänkt mig en uppgörelse,

sådan som denna . . . mellan oss två.»

»Hvad jag sagt ska inte häller

upprepas, Robert, det lofvar jag dig. Om och

när jag vunnit den klarhet, som öfvergår

alt förstånd — du kommer att se svaret,

utan att ord behöfvas.»

»Som du vill; jag ämnar inte plåga dig

längre. Här är jag öfverflödig. Och ändå»

— det är som talade han halfhögt till sig

själf — »ja, han är ändå inte den starkare!»

Vid tanken på Kurt stiger plötsligt en

stickande hetta till Vidings kinder, och

högra handen hvitnar i sitt grepp om

stolkarmen framför honom. Men han beherskarsig; ansiktet återfår sin prägel af inåtvänd

bitterhet.

I dörren stannar han ännu en gång.

»Edit?»

Hon skakar sorgset sitt hufvud.Två dagar ha gått — två vackra, soliga

vinterdagar. Och snart blir det afton

igen, afton för tredje gången.

I morgon är begrafningen. Svept i

hvit, veckad skrud, ligger den döda rak

och stel i sin kista, med händerna

korslagda öfver bröstet. Höga bladväxter stå

i halfkrets kring hufvudgärden, locket är

lagdt mellan två stolar vid en vägg. Lakan

hänga för fönstren.

En ifrig värksamhet — en värksamhetpå_tå, afbruten af låga hviskningar — har

varit rådande öfveralt i huset. Redan när

sköterskan reste, och det skedde morgonen

efter dödsfallet, anlände från staden en

mager, liten fru i svart bindmössa, tre eller

fyra hjälpkvinnor med henne. Låt vara,

att endast bärarna inbjudas . . . herrejess,

det fans ju ändå så mycket att städa och

ställa i ordning, så mycket att efterse, att

hvad som måste göras, måste göras strax;

det viste hon, herrejess, hon har varit där

förr. — Alla mattor äro uttagna,

golfven lysa rena och nyskurade. Lukten af

hackadt granris fyller rummen.

Bjällror! . . barhufvad springer Abel ut

på trappan. Men det är bara en ny

sändning från konsuln, någonting, som

blef glömdt i morse — Häggen bär en

aflång trälåda till köket. Den frånspända

hästen vältrar sig i en af snödrifvorna,stalldrängen står otålig bredvid med

grim-skaftet.

Gamla-Johanna och den magra, lilla

frun i svart bindmössa söka och finna

hvarandra än här, än där. Hvar gång börja

öfverläggningama om från början. Och

hvar gång sluta de djupt inne i

matsals-skänken. Det är för utomstående svårt att

få reda på, hvad som passerar, frågorna

löpa beständigt i kapp, utan att invänta

svaren, och * meningsutbytet sprider sig

öfver ett så ansenligt fält, med många

gropar, där invändningarna ligga på lur,

att sammanhanget oförmärkt tar till flykten.

Erinrar sig härvid någon af dem

utgångspunkten, så återvända båda förvånade till

den. Stillestånd. Gamla-Johanna önskar

uppskjuta afgörandet, önskar hämta sig, det

är ju för närvarande en sådan

bedröfvel-sens tid inne, att hennes uppmärksamheticke tål vid att splittras, och nu har den

redan råkat fästa sig vid några

stråom-spunna flaskor i en aflång trälåda. Ett

papper eller en förteckning rådfrågas

ängs-ligt genom två par glasögon — ett papper

med konsul Vidings lättlästa, rediga stil.

Under alt detta förhåller sig Abel

mycket tyst och tillbakadraget. Han är

iförd nya, mörka och hela kläder, en

omständighet, som jämte alt det andra

märkvärdiga bidrar till att inge honom värklig

respekt. Han tillåter sig ingen bullrande

förströelse vid sidan af stundens allvar och

högtidlighet, oaktadt tillfällen därtill

erbjuda sig själfva — nu, när de stora och

maktägande ha hvarken tid eller håg att

bevaka hans rörelser. Ett enda och fattigt, litet

påhitt är honom nog och skänker den

nödiga jämvikten. Med orubbligt sorgsen min

och med väl afvägda mellantider klapparhan Gamla-Johanna helt sakta med

alnstickan i ryggen, ser på henne, utan att

blinka — ja, hon brister i gråt,

naturligtvis .. . villiga, strida och villiga tårar. Det

kallar han i sitt stilla sinne att leka »Moses

och hällebärget.»

Men hvar dröjer Kurt Hedelius? Ännu

har han icke återvändt. Och i förgår stod

brickan med middagsmat orörd i hans

kammare ända till kvällen. Nu talar

Gamla-Johanna icke mera om honom, ingen i

gården talar om honom, så att Edit hör det

Skymning och stillhet breda ut sig

öfveralt; en enformig, tigande, hälgdagslik

stillhet, den nästan intet af bryter — ibland

några dämpade steg genom rummen, ibland

röster ur köket, där tjänstfolket trängt ihop

sig i ett hörn.

Edit Hemmark har hälst och oftast

suttit ensam, utan att inlåta sig i någrauppbyggligä samtal eller värksamt deltaga

i förberedelserna för morgondagen. De

första timmarnas känsla af undergifvet lugn

har altför hastigt förbytts i otålig väntan,

i undran och oro. Hvar dröjer Kurt? . .

han, det utvalda sändebudet, förkunnaren,

på hvilkens maning hon redan brutit med

så mycket. Hvarför har han så plötsligt

och så länge blifvit borta? Vill han gifva

henne tid till besinning? Hyser han ett

så stort förtroende till hennes vilja, hennes

goda vilja, och till sin egen makt? Tänk,

huru nära hon varit att svikta redan nu!

Senast i morse, när förvaltaren steg i

släden, kunde hon endast med möda afhålla

sig från att följa. Och dock motstod hon

frestelsen, motstod den i en barndomens

bön om hjälp — orden kommo likasom af

sig själfva, vällande fram ur själens

innersta brunnar, dem egenrättfärdighetens slamfylt igen. Smakade vattnet i förstone

bittert och bäskt, så var det visserligen

därför, att det så länge stått grumladt i

ofruktbar jord. Men så får det icke förblifva!

Hon blickar stelt ut framför sig. —

Huru ofta under dessa dagar har hon icke

ransakat sig själf och sitt öde, för att

ändt-ligen komma till klarhet! Ärligt och

innerligt har hon sökt sanningen. Och att gifva

sig själf, helt sig själf, är ju det enda

värdiga uttrycket för en människas förhållande

till hvad högre är. Så har man sagt henne,

och så har hon förstått det. Men är då

sanningen alltid densamma, växlar den icke

för olika tider och olika människor? Ack,

för henne är den numera en stor, helig,

rouppfyld känsla, som öfvergår alt förstånd.

Den måste finnas, om lifvet är evigheten

värdt. Men hvar? I blind underkastelse

och tro? Nåväl, så skall hon tro! Ochom jordisk kärlek är ett hinder, en de

förtappades arfvedel, så skall hon skjuta

den ifrån sig, huru oföränderligt hjärtat än

talar däremot. Skall hon icke?

Barmher-tige Gud! . . vissheten, hvar finnes visshet?

Tystnaden inomhus kännes tryckande,

hon kastar pälskappan kring axlama och

smyger sig ut.

Beslutsamt går hon ned till stranden,

därifrån långs den upptrampade stigen

öfver ån, samt skyndar sedan uppför

branten på motsatta sidan. En smal

fördjupning mellan sneda, tättstående trästammar

utgör vägen, och ofvan den sträcka sig

grenarna ut i båge, flätade samman till ett

genombrutet hvalf, i hvars bortersta

ljusöppning hon urskiljer konturen af en fallfärdig

ria. Två småflickor möta henne, stanna

och niga. Edit frågar efter

nämdemans-gården — jaså, tack, den tredje till höger.När hon är framme, tvekar hon ett

ögonblick, med handen redan vid låset,

men stiger därpå raskt in i den mörka

farstun. I detsamma öppnas en dörr, och

förskräkt viker hon undan mot väggen.

Stegen gå långsamt förbi henne, tunga,

släpande gubbsteg, som med ens dö bort

i den mjuka snön; ena klackjämet slår

klingande mot stenbron framför tröskeln.

Inne i stugan sitter en krokryggig karl

vid ett af fönstren. Han röker ihärdigt

och bolmande, det knastrar i den lilla

trä-snuggan, och glöden ur den lyser upp

skäggstubben kring munnen.

Edit hälsar vänligt vid inträdet. Karlen

spottar, lägger benen i kors och stirrar

på henne.

»Kan ni säga mig .. . har Kurt Hedelius,

jag menar herr Kurt . . . har han varit här

i afton? Jag menar i dag?»»Nä.»

»Är det nämdeman jag talar med?»

»Nä — han är borta.»

»Hvar?»

»Di gick ut tillsammans» — igen en

stråle tobakssaft i riktning mot spiseln —

»di gick ut tillsammans, och inte kom han

hem i natt, inte.»

»Åkte de till stan?»

Ett bredt grin mellan två rökskyar: »jag

tänker väl det.»

Edit stänger dörren efter sig; där är

ingenting mera att få veta, ingenting, som

för henne vore nöjaktig förklaring.

I stället inväntas hon redan i tamburen

af Gamla-Johanna, som synbarligen har

något viktigt att meddela. Gumman tar

med mycken ifver emot öfverplagget,

sväljer gång på gång och kan omöjligt

hålla sig stilla. Så hviskar hon:»Nu har han kommit! Men det är

bäst, att låta honom sköta sig själf i kväll,

fröken.»

»Är han sjuk?»

»Ingalunda . . . hvad vet jag! Han

packar in sina saker.»

»Då har Johanna träffat honom?»

Hon nickar — »Och hvad konsuln

ville, det framförde jag riktigt.»

»Hvad då?»

»Konsuln sa: efter begrafningen ska

den mannen ur gården, säg honom det!»

Edit gör en ofrivillig rörelse af

förbittring, tårarna stiga henne i ögonen och

hon går hastigt in i sitt rum.

Nästan snyftande kastar hon sig ned

på en stol, gömmer ansiktet i händerna —

nej, nej, nej, hon måste beherska sig! Agg

får icke slå giftig rot i hennes hjärta.

Ödmjukt och tacksamt upprepar hon saktaför sig själf, att nu har han kommit, nu

har han ändtligen kommit! Snart skall

hvar rest af tvifvel försvinna, äfven den

sista, och tanken på försakelsens börda

bli mindre skrämmande; men sättet och

stunden väljer Herren Gud allena. Hon

tycker sig höra en ropandes röst, den

kallar på henne ängsligt och bedjande,

hon tycker sig se de tärda, lidande dragen.

Och han, just han, som är starkare än de

andra, fastän fattig och kroppsligt bruten,

med ett barn, ett oskyldigt barn, att skydda

— honom vilja de jaga ifrån sig som ett

falskt, ett farligt djur!

Hennes beslut är fattadt.

Men då Kurt Hedelius icke infinner

sig vid kvällsvarden, utan låter svara,

såsom ofta förut, att han redan ätit, då sviker

modet ånyo. Hållningen är icke längre

densamma, icke så säker som nyss, kin-derna färgas af djup rodnad. Och dock

— hon måste få tala med honom! Här

gälla inga vanliga hänsyn, här är

botgöringens väg tydligf utstakad, och

själf-förödmjukelse det första steget på den.

Huru annorlunda har hon icke tänkt

sig framtiden! Men det var öfvermod;

sådant är icke lifvet, sådant vill Du icke

hafva det, Herre Gud allsmäktig! Sanna

och rätta äro Dina domar; Dina afsikter

komma icke på skam.

Klockan visar en kvart öfver tio. Bordet

i matsalen är afdukadt, lampan släkt, och

tjänarna ha tidigt dragit sig tillbaka, för

morgondagens skull. Edit är ensam, åter

ensam. Plötsligt lämnar hon sin soffa,

stannar på tröskeln till tamburen och

lyssnar, med hvar nerv i spänning — så ilar

hon tyst uppför vindstrappan.

En ljusspringa leder hennes steg öfverde ojämna golfplankorna, och hon flyttar

föttema med rädd varsamhet, för att icke

snafva. Hjärtklappningen har tilltagit, hon

håller in andan, blott med värkligt våld

på sin natur kan hon förmå sig att knacka

på dörren.

Intet svar.

En ny knackning. — Gungstolen

tystnar där inne, någonting tungt skjutes undan

mot en vägg, hon hör en spröd klang af

ett glas, som faller och går sönder, därpå

ett retligt: »är någon där? Hvem söker

mig?»

Edit tiger.

Än en gång och starkare: »Hvem söker

mig?» — Då frågan icke häller nu

besvaras, trefvar Kurt efter regelnyckeln och

öppnar.

Han böjer sig framåt, för att bättre

kunna urskilja konturerna i mörkret, mengör det förunderligt styft och långsamt,

nästan som om han fruktade att förlora

balansen. Ah! . . skall han väl tro sina

egna sinnen ? Javisst, naturligtvis . . . han

ser ju henne . . . tankarna trängas i hans

hjärna, innan de få tid att ordna sig, det

förvirrande leendet bryter fram och skyler

öfverraskningen, han kastar hufvudet bakåt,

ovan vid att icke strax finna ord.

Slutligen har han namnet på tungan, känner

det som en söt, ljuflig smak —

»Edit! . . Edit, hvilket är uttydt: den

beskärda, den förlänade!» Och hastigt

drar han henne in i sin kammare.

Där blir hon stående, i början lutad

mot dörrposten, med ena handen

krampaktigt sluten om en stolkarm; skrällen af

låset ljuder som ett doft hot bakom henne.

Ljuset är stäldt på byrån, hvars alla

lådor hänga ut, den öfversta halffyld medtidningar. Det råder stor oreda i rummet,

på golfvet ligga en väska och en sliten

sälskinnskappsäck, i den några böcker och

klädesplagg, mattorna hopgyttrade nära

kakelugnen. Och i ett höm af sängen

sofver Abel, med knäna högt under hakan

och täcket öfver öronen.

Kurts första ingifvelse är att få flaskorna

bort från bordet, en hel rad af ölflaskor

— hans ögon spana lönligen efter ett

gömställe. Men så ändrar han sig, finner

det vara för sent och barnsligt, slår ut

med armen i en stor, hopplös gest, som

skall förklara altsammans, och låter sig

tungt falla ned på en låg bänk vid sin

sida. Tår efter tår rinner stilla utför

kinderna, men det är icke gråt, och han gitter

icke hålla dem tillbaka.

Ännu en plågsam minut af slö

liknöjdhet — omedelbart därpå blir ansiktsut-

rtrycket iakttagande som vanligt. Se, se ...

hvad hon är vacker, Edit, hvad hon är

vacker och sinligt retande, där hon står!

Tänk, han har icke alls kommit ihåg henne

i afton . . . icke alls ... att hon är så vacker

och förledande! Tafatt för han fingrarna

genom sitt svettiga hår, i det han

troskyldigt försäkrar:

»Nej, nej . . . ingalunda ... jag har

ingenting att fördölja.»

Edit blickar sig omkring, utan att fatta

hans sinnesrörelse eller hans tårar, hon

förstår dem helt enkelt icke, förstår icke

sammanhanget, därtill är hon altför litet

misstänksam, altför upptagen af striden i

sitt eget inre. Men känslan af varmt

deltagande stegras ofrivilligt inom henne, hon

erfar ett rörande intryck af mannens armod

och stora öfvergifvenhet, sällsamt blandadt

med minnet af hans hemlighetsfulla makt.Därför frågar hon, utan den minsta

förebråelse i tonen, endast djupt allvarligt:

»Har ni värkligen tänkt lämna mig?»

Kurt Hedelius reser sig; från och med

nu är han stämningen instinktlikt vuxen,

tyckes det. I skenet af den fladdrande

ljuslågan förråder honom intet i hans

utseende, rösten blir alt klarare, medan han

talar, allenast inbillningskraften är vild och

oberäknelig.

»Allsmäktige, evige Gud och helig

Ande! . . Du, som lyft mig ur ett svart

mörker för Ditt namns äras skull, hvarför

stöter Du mig åter ifrån Dig, när

frestelserna tränga mig hårdast uppå? Si, så

hafver det varit i dag och i går och många

dagar — hjälp mig! Sorgen är en blomma

på hög stängel, dess kalk är fyld med ett

farligt vin. Och dricker jag af det vinet till

fördömelse, så sker det för min stora sjuk-lighets skull, och för min synds skull och

allas våra synders från far till son. Edit,

Edit, Edit... jag kallar på dig, du är mig

en täckelig Herrans gåfva, hvarför skulle jag

då öfvergifva dig? Heter det icke

profetiskt: han sökte den säden, som af Gud

tillsagd var? Och om jag sträcker mig

fram emot dig, så är det för att kvarhålla

tiden med mina händer, tvinga den att

stanna. Ty mitt lifs flod är snarligen

utrunnen, jag kan ibland känna Guds Andes

närhet lägga dess starkaste vågor till ro.

Men dem, som härintils stått mig emot, dem

vill jag på sistone drifva därhän, att de

skola komma och tillbedja för dina fötter

och skola veta, att jag hafver älskat dig!»

Och han utbryter våldsamt:

»Si, min upprinnelse var såsom ett

mörkt vatten, vildmarkens skuggor täkte

mig, och skuggorna äro min förtids förvil-lelser. Där växte fördärfliga blomster

omkring mig, hatört och tvistefrö växte där.

Mina lustar voro onda och roflystna djur,

som nu äro utdöda, deras kroppar

oformliga som bärg, deras svalg oformliga. Och

släkte jag icke deras törst om natten, så

grofvo de upp dyn ur djupet och gjorde

hvar droppe oren inom mig. Tils Guds

Ande sväfvade öfver vattnet och rymden

vardt ljus. Då svälde mina ådror af

nyvunnen kraft, jag steg öfver bräddarna och

famnade jorden för himmelen. Och rann

där en källa i närheten, en klar, lefvande

källa, som ingen väg viste, så drog jag

henne till min bädd; och min makt ökades,

ty Herren gick framför mig mot hafvet.

Si, jag är när dig, kvinna — de flöden,

som kunna fylla ditt lif till välsignelse, de

finnas i mig . . . och i mig allena!»

Edit har plötsligt rykt till — det nästanskymmer för hennes blick och hon trycker

sig tätt intill väggen. En svindlande rädsla

förlamar henne. Det är som om allting i

rummet med ens förändrades, krympte ihop,

lefde, vidgade sig och förvandlades till

ohyggliga djurhamnar med flämtande gap

— foster af en upphetsad inbillning. Är

hon, sig själf ovetande, i en annans våld,

underkastad en främmande hjärnas

inflytande, rof för en främmande mans lystnad,

utan möjlighet till motstånd eller befrielse?

— Ansträngande sin vilja till det yttersta,

jagar hon hvar tanke ifrån sig, af fruktan

för att den är henne ingifven, ingifven

och fläckad af hans, hör icke sin egen

stämma, icke sitt utrop af förfäran:

»Hvem är du? . . hvad vill du?»

Kurt andas häftigt; tilltalsordets

omedvetna förtrolighet berusar honom. Han

hviskar:»Säger icke Salomo: kom, låt oss gå

ut på marken och vistas i landsbyama!

Och sätt mig såsom "ett insegel på ditt

hjärta och såsom ett insegel på din arm;

ty kärleken är stark som döden. Edit, min

syster, kära brud, låt mig taga dig på mitt

knä och var icke altför mycket rättfärdig,

ej häller altför vis, att du icke fördärfvar

dig! Kan väl någon behålla eld i barmen,

att hans sinnen icke brinna ...»

Med ett minspel af obeherskad åtrå

hukar han sig ned — i nästa sekund

bränner hans mun mot hennes hals i en het

sugning, och händerna trefva vid hennes

bröst, men skälfva, så att han icke lyckas

slita upp dräkten. Ur den oordnade sängen

stirrar Abel på dem med vakna, vidöppna

ögon.

Edit kastar sig åt sidan, stöter upp

dörren —Kurt ropar efter henne:

»Nej, nej . . . mig tyktes du bar en

knif vid barmen ... jag ville dig intet

ondt!»

Hon flyr — flyr öfver vinden och

nedför trapporna, flyr i ångest, halkar,

griper tag i ledstången och glider på knä.

Steg? Är hon förföljd? Nej ... alt är

stilla och tyst omkring henne. Hon

försöker att resa sig — då öfverväldigar

henne vissheten, vissheten: ja, domen är

fäld från begynnelsen, ödet sin fullbordan

nära. Ohörd, utan att våga försvara sig,

skall hon straffas till lif vet. Fläckad! . .

fläckad i ord och handling, fläckad alt

intill vämjelse i ett barns åsyn Jesus

Kristus, Guds son, varkunna Dig öfver

mig!

I detsamma tycker hon sig se en hvit,

framåtböjd gestalt träda emot sig ur mörkret.Hon kväfver ett skri — är det.den döda?. f

hon, som i natt ligger lik i huset? Eller är

det —

»Agneta! . .jag kommer, Agneta!»

Så förlorar hon medvetandet.Det är så olika stäldt här i världen,

så fasligt olika . . . somliga hjärtan

mjukna i pröfningen, andra inte» — den

magra, lilla frun i svart bindmössa lutar

sig bakåt i soffan och suckar; hon är trött

efter den långvariga åkningen på

förmiddagen. Begrafningskringlan och litet

kon-«

fekt, som sparas för de hemmavarande, har

hon på en stor, hopviken sjal bredvid sig.

Dagern är tröstlöst mörk och dyster.

Ute blidväder, plötsligt och oförberedt blid-väder, med jämnmulen himmel och

takdropp. Nere på isen bilda sig ljusbruna

fläckar af flödvatten långs stränderna,

upp-försbacken därifrån och till gården är

rinnande hal, gården en gråhvit snösörja,

sönderskuren af medspår i alla riktningar,

så att granriset skingrats eller sjunkit in.

Kommerserådets smalsläde står ensam kvar

framför trappan. Hästen hänger hufvudet

och småsofver, medan den väntar, och

mellan köket och vedlidret går lapphunden

af och an, våt och olustig, utan att kunna

besluta sig för någon liggplats. Genom

träkronorna ett svagt drag af en tynande

vind.

Den magra, lilla frun i svart bindmössa

makar pallen säkrare under fotterna. I

morgon ska fattigfolket bespisas — folk,

som frun kände i trakten . . . herrejess, ja.

Men fy, sånt väder! Och i all den vätantraskade prostens Kurt till byn, skral och

eländig, med pojken vid handen;

näm-demans-Jutt var nyss efter sakerna.

Gamla-Johannas ögon söka beständigt

konsuln, som emellanåt blir synlig i

för-maksdörren. Hon är rädd, riktigt rädd,

det är hon; så underligt hård och

skrämmande har hon aldrig sett honom förr.

Men då hon i morse hade några frågor

att göra honom, svarade han helt vänligt,

fastän bara ett par ord. Det kan inte vara

sorgen öfver modems bortgång allenast,

ånej — det är någonting annat tillika.

Och ändå vet han inte, hvad som hände

i natt . . . hur fröken Edit var sjuk och

ifrån sig, nästan omöjlig att lugna.

Besynnerligt, att ingen annan i huset vaknade!

Stackars fröken Edit! Hon bad så

innerligt, innerligt, att konsuln inte skulle oroas.

— Herre, Du min skapare, hvilken bedröf-velsens tid att lefva i! . . trotjänarinnan

samlar ihop glas och koppar från det

hvit-dukade bordet i matsalen.

De få inbjudna gästerna ha rest, endast

gamle Nils Waack sitter kvar i förmaket

tillsammans med Edit och Robert Viding.

Ur den mjuka, högkarmade hvilstolen

betraktar han än den ena, än den andra af

de två, likasom för att finna en ledtråd.

Han undrar inom sig ... de må väl aldrig

tro, att han är så lätt narrad — Edits

utseende och hållning ge ju anledning till

värkligt bekymmer. Har något allvarsamt

passerat dem emellan? — Hela hans varelse

är genomträngd af en välvilja, hans sätt

af en grannlagenhet, som han själf

benämner ålderdomstecken och nästan generar

sig för att visa. Men det vore honom

obeskrifligt kärt, det måste han erkänna,

om han kunde förmå de sorgsna ansiktenaatt klarna en smula, tankarna att rikta sig

framåt, i stället för tillbaka. Och med

märkliga, mycket märkliga försök att synas

oberörd af den trykta stämningen, bjuder

han på alt vis till att vara underhållande,

letar och väljer bland sina många minnen,

innan han berättar något, och anslår därvid

en dämpad ton af enkel, okonstlad

gläd-tighet.

Nej, ingendera hör på honom med

någon riktig uppmärksamhet.

»Jag kommer ihåg en annan gång,

Robert — vi hade för sed, far din och

jag . . . ja, han var inte gift då än, men

på god väg att bli det, alldeles som ...»

Nej, ingendera hör på honom med

någon riktig uppmärksamhet. Då lämnar

han fortsättningen och ser otåligt på

klockan.

»Just hvad jag gissade» — nickar han— »det är tid för en gammal man att

bege sig hem. Nej tack, jag stannar inte

öfver natten. Men vi träffas snart. Och

jag hoppas af hjärtat — ja, du vet hvad

jag önskar och hoppas för er båda, Robert!»

Denne vänder sig tigande om mot Edit.

Det är tyst en lång, lång stund. Hon

ändrar icke ställning, lyfter icke blicken.

Viding rätar på sig och drar djupt efter

andan; uttrycket i ögonen är kallt, nästan

hånfullt.

»Låt oss således» — säger han

afgörande — »låt oss således inte mer vidröra

det ämnet, onkel. Du förstår: aldrig!»

Waack hostar och vrider halsen i

den trånga kragen; två heta, rödflammiga

fläckar brinna på kinderna.

»Vi få kanske . . . hm . . . tala

närmare på kontoret om måndag, Robert?»

»Du menar i affärer?»»Ja, ja, det är sant. . , naturligtvis . . .

i affärer.»

»Tack!»

Ett besväradt afsked i största hast;

Viding följer till tamburen.

När han ånyo inträder i förmaket, frågar

han med egendomligt torr, främmande

stämma:

»Nå — hvad har du beslutit för den

närmaste framtiden, Edit?»

Hon endast sänker hufvudet, läpparna

äro hårdt slutna.

»Det är inte af vanlig nyfikenhet jag

frågar. Du tror väl mina ord?»

»Ja.» Efter ett kort uppehåll: »Min

syster har väntat mig länge, länge . . .

väntat förgäfves.»

»Och violinen? Ar den glömd? Eller

återvänder du till . . . hit till . . . ja, hvad

vill du jag ska kalla honom?»Hon svarar icke.

»Jag antar nämligen, att du numera

äger den fasta, lefvande visshet, som jag

inte haft att ge dig — och då är du

sannerligen mycket afundsvärd. Det gäller

ju framför alt att tro någonting, likgiltigt

hvad ... en lögn eller annat. Däri ligger

styrkan. Men segrat har han inte, förstår

du; det är bara jag, som förlorat. Och

han är i stånd till alt! . . jag vet det sen

förr, du belföfver ingenting säga. I ditt

sinne tar jag aldrig arf efter den mannen.»

Icke häller nu svarar hon. Då för han

handen öfver pannan och yttrar hastigt:

»Förlåt hvad jag sagt! . . om det gör

dig ondt?»

Och efter en stund:

»På hvad tänker du, Edit?»

Hon blickar skygt upp från sidan.

»Jag tänker på dig, Robert.»»På mig!»

»Ja.»

»Hvarför det? Bry dig inte om mig!»

Han tvekar. »Men om jag någon gång

i mitt . . . mitt hvardagslif kan vara dig till

hjälp, så mins, att du öfvar barmhertighet

genom att låta mig veta det.»

Och han tillägger sakta:

»Så är då den sagan slut, Edit.»

Hon reser sig långsamt från sin

undanskymda plats — hviskar, med händerna

hopknäpta:

»Ja> Ja> Ja — det är domen. Herren

välsigne dig och bevare dig! Herren

upp-lyse sitt ansikte öfver dig och vare dig

nådig! Herren vände sitt ansikte till dig

och gifve dig en evig frid!»fttk. 4.71 — K*-