Den smala vägen. Skådespel i tre akter

Den smala vägen. Skådespel i tre akter

100174 7748HAROLD GOTE

==========

DEN SMALA VÄGEN

SKÅDESPEL I TRE AKTER

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

Lw.ji.sfinDEN SMALA VÄGENDEN SMALA VÅGEN

SKÅDESPEL 1 TRE AKTER

av

HAROLD GOTE

STOCKHOLM

WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

PERSONER:

SVEN FÅGEL.

Fru AINA ROSDAL, hans faster.

Byråchefen HENRY ROSDAL, hennes man.

HERBERT ROSDAL, deras son.

INGA ROSDAL, hans hustru.

Adjunkten GARDELLI.

Fröken LINA TULLBERG, hushållerska hos Sven Fågels

avlidne far.

AGDA, hushållerska hos Gardelli.

HILMA, jungfru hos byråchefens.

HÅKAN PERSSON, Svens morfar.

En stadsfiskal.

Två notarier.

Första akten spelas i Svens hem. Andra och tredje

akterna hos byråchefen Rosdal i Stockholm.FÖRSTA AKTEN.

Scenen är en gårdsplan i en liten stad i södra

Sverige. Mitt p& gården står en gammal, överbyggd

brunn med vackert konstsmide. Till vänster i förgrunden

leda några trappsteg till en gammaldags skulpterad dörr.

Två fönster på vardera sidan om dörren, de bortre med

invändigt förspikade lakan.

Till vänster i fonden begynner en fruktträdgård.

Man ser några päronträd, som digna av frukt.

Till höger i fonden ligger ett mindre envåningshus

med ingångsdörr på hörnet mot brunnen.

Främre delen av gården begränsas till höger av

ett plank mot gatan. Inkörsporten i förgrunden till

höger står öppen.

Marken är strödd med hackat granris.

FÖRSTA SCENEN.

FRÖKEN LINA TULLBERG, sedan AGDA.

(De hava båda helt alldagliga utseenden. Fröken

Tullberg är dock något förmer i sitt sätt samt har en

hårdare typ.)

FRÖKEN TULLBERG (i främsta fönstret till någon

inne i rummet)

Ännu hörs dom inte.

(Agda kommer från huset i fonden. Hon bär en hink,

går till brunnen och börjar väva upp vatten.)AGDA (sedan hon nickat till hälsning)

Det börjar bli slut med vattnet.

FRÖKEN TULLBERG

Undra på det. Här springer folk från alla

håll ocli hämtar vatten i vår brunn. Man

borde låsa den.

AGDA

Låsa den? Jo, då skulle det bli ett liv.

FRÖKEN TULLBERG

Dom får väl se på andra ordningar

hädanefter. Den nye ägaren, vem det nu blir, är

kanske inte så beskedlig som grosshandlaren.

AGDA

Ja, nu blir väl allting förändrat. Så ledsamt

att grosshandlare Fågel skulle dö. Vad får

man nu för grannar? Vi blir kanske rent av

uppsagda till flyttning. Det skulle adjunkten

ta mycket hårt. Han trivs så bra med sin

lilla bostad här i trädgården.

FRÖKEN TULLBERG

För mig var det ett riktigt aber det kär

dödsfallet. Jag har aldrig haft en plats, som

passat mig bättre. Men jag har då alltid otur.

AGDA

Må tro vem som skall ärva gården?FRÖKEN TULLBERG

Det är det man snart får veta. När dom

kommer igen från begravningen, skall dom

öppna skrivbordet och se, om det finns något

testamente.

AGDA

Det gör det väl antagligen?

FRÖKEN TULLBERG

Vad vet jag. Det är det man får se.

AGDA

Lille Sven skall väl också ha något?

Adjunkten tror, att han får alltsammans.

FRÖKEN TULLBERG (retligt och litet hånande)

Jaså, adjunkten tror det?

AGDA

Ja alldeles säkert.

FRÖKEN TULLBERG (som förut)

Adjunkten borde inte tala om det som han

inte liar reda på. (Hon stänger fönstret).

(Sven Fågel kommer frun vänster genom trädgården.

Han är en lång och smärt tretton års gosse, klådd i

svart blus, svarta knäbyxor, helvit sjömanskrage och

sorgflor kring armen.

lian gör ett litet skutt och tar ett päron, smakar på

det och finner det gott.)

AGDA, SVEN.

SVEN (ropar till Agda)

Nu är dom mogna. (Tar eit päron till, som

han bjuder Agda) Var sa god.

AGDA

Tack. (Äter) Det är utmärkt. Päronen

mognade just lagom för att Sven skulle kunna

bjuda sina nya släktingar att smaka.

SVEN

Tycker dom om päron?

AGDA

Det gör dom antagligen. — Tycker Sven

om släktingarna?

SVEN

Jag vet inte. Jag har inte sett dom ännu.

AGDA (förvånad)

Vad nu då? Har Sven inte hälsat på ert

stockholmsfrämmande?

SVEN

Nä-ä.

AGDA

Men hur i all världen kommer det sig?SVEN

Dom kom så sent i går kväll. Då hade

jag redan gått och lagt mig. Och i dag, när

jag kom ned och åt frukost, var dom ännu

inte uppstigna.

AGDA

Och dom har inte frågat efter Sven?

SVEN

Nej. — Det vet jag för resten inte. Jag

har varit borta hela dagen. Jag har varit

ute med Kalle Aström i hans nya segelbåt.

AGDA (förebrående)

På sin pappas begravningsdag? Det var

mycket, mycket illa. Varför gick inte Sven

med till graven?

SVEN (litet dröjande)

Del tyckte Lina, att jag inte skulle göra.

AGDA

Men Sven minns, att adjunkten sa’ till Sven

att göra det?

SVEN (urskuldande)

Ja, men Lina avrådde mig. (Upprörd) Hon

sa’, att pappa tyckte mera om, att jag inte

gjorde det.AGDA

Det är verkligen rysligt. Det skall jag tala

om för adjunkten.

SVEN (blygt)

Behöver jag verkligen hälsa på mina

släktingar?

AGDA

Fattas bara. Sven vill väl inte vara oartig?

Och för övrigt är det i Svens eget intresse

att göra sig riktigt god vän med dom.

SVEN

Varför det?

AGDA

Det är dom som skall ta hand om Sven i

framtiden. Det kan vara gott att få en familj

att hålla sig till, där Sven finner huld och

skydd.

SVEN (litet ängslig)

Men om dom inte vill veta av mig?

AGDA

Naturligtvis vill dom veta av Sven. Det

faller av sig självt.

SVEN

Skall jag då följa med till Stockholm?FORSTÅ AKTEN

AGDA

Förmodligen.

SVEN (nedslagen)

AGDA

Sven kan väl inte stanna här ensam hos

Lina heller?

SVEN

Hos Lina? Nej, tack om jag slipper.

AGDA

Men hur vill Sven ha det då?

SVEN

Jag vill att Lina skall resa sin väg. Och

att adjunkten och Agda flyttar in och bor

med mig i det här huset.

AGDA (ler)

Det är bäst att Sven talar om för adjunkten,

hur Sven vill ha det ordnat för framtiden. —

Det vore väl inte så omöjligt, att det kunde

bli på det viset.

Och bo i ett stort hus vid en stor gata?

Där man inte kan vara ute och leka, och

inte segla och inte ha någon trädgård. Nej,

det vill jag inte.SVEN

Jag vill absolut inte följa med några

främmande släktingar till Stockholm.

AGDA (skrattande)

Viljan sitter i riset. Kom ihåg att be vackert,

annars går det på tok.

(Hon tar sin vattenhink och går in i huset i fonden.)

(Fröken Tullberg kommer ut från huset till vänster.)

TREDJE SCENEN.

FRÖKEN TULLBERG (häftigt)

Var har Sven hållit hus hela dagen? Nu

begravningen. Skynda sig in och tvätta sig

och borsta sig. (Tar honom i armen) Han har

minsann redan rivit sönder krusfloret?

SVEN (ser på armen)

Det är så lite så.

FRÖKEN TULLBERG

Herre gud så’na labbar! Inte skall man

sörja med naglarna inte.

(Sven drar hastigt undan sin hand och går in i huset

till vänster.)

(Fröken Tullberg går spanande ut i porten till gatan.)FORSTÅ AKTEN

FJÄRDE SCENEN.

FRÖKEN TULLBERG. HÅKAN PERSON.

(Person tir en lång, mager, härjad man med ovårdat

liår oeli skägg och slitna kläder. Han kommer hastigt

från galan ocn ämnar sig in i huset till vänster.

Innanför porten möter han fröken Tullberg och stannar.)

PERSON (småler inställsamt)

Har jag kanske den äran att tala med en

som hör till den avlidne grosshandlare Fågels

hushåll?

FRÖKEN TULLBERG (som ryggat tillbaka med tydlig

fasa)

Ja. Vad vill ni?

PERSON

Mitt namn är Person. Håkan Person.

FRÖKEN TULLBERG (biter hårdt ihop munnen för att

ej förråda någon sinnesrörelse)

Jaså. Var det något vidare?

PERSON

Om det tillåts mig att göra några frågor? —

Se, jag är liksom intresserad i grosshandlare

Fågels frånfälle.

FRÖKEN TULLBERG (avvisande)

Jag är nog inte rätta person att besvara

era frågor. Vänd er till släktingarne.PERSON

Jag bor på landet och först i dag har jag

sport om grosshandlarens död. Jag satte mig

genast på tåget och for som jag gick och stod.

Därför är jag liksom lite arbets- och

vardags-klädd. Det får jag be om ursäkt för.

FRÖKEN TULLBERG

Det rör 111ig verkligen inte alls. (Ämnar gå)

PERSON (ogenerat.)

Vänta lite, fröken lilla. Var inte så förfärligt

kort. Låt mig bara göra en enda fråga?

FRÖKEN TULLBERG

Rakt på sak då. Jag har bråttom.

PERSON

Rakt på sak var det ja. — Det gäller

arvsintressen. — Ut med språket således. Hur

mycket har Fågel givit sin oäkta son, som

bott här hos honom sedan han föddes?

FRÖKEN TULLBERG

Vad har ni med det att göra?

PERSON

Gossen i fråga är min dotterson.

FRÖKEN TULLBERG (i hatfull ton)

Er dotterson, ja. — Jag visste det, genast

jag såg er.PERSON

Hur kunde ni veta det?

FRÖKEN TULLBERG

Jag känner er allt, herr Håkan Person. Fast

jag aldrig sett er. (Synar honom) Jaså, ni ser

så ut? Ja, det kunde jag just tro.

PERSON

Vad kunde ni tro?

FRÖKEN TULLBERG

Att ni såg ut som — — som ett avskum.

PERSON (rycker till)

Ni var ett extra fruntimmer till att vara

artig.

FRÖKEN TULLBERG

Skulle jag vara artig mot er? Första och

sista gången jag ser er i livet skall jag

åtminstone säga er, vad jag tänker.

PERSON

Men jag begriper min själ inte, att ni alls

kan ha någon tanke om mig?

FRÖKEN TULLBERG

Skulle jag inte ha anledning till det? (Våldsamt)

Jag håller er för en mördare, nu vet ni det.

2PERSON (försöker med överlägset, hån, men förråder sin

inre ilska)

Det torde vara så gott att jag avlägsnar mig.

Ert älskvärda humör kan annars locka er att

säga ännu vackrare saker. Om det är möjligt.

— När damerna inte är städade i käften, går

jag liälst min väg.

(Ämnar avlägsna sig)

FRÖKEN TULLBERG

Nej stanna. Ni har ju inte fått svar på

er fråga ännu. Jag skall moderera mig, om

ni inte tål höra ett sanningens ord. — När

ni får höra, vem jag är, förstår ni nog,

varför jag avskyr er.

PERSON

Vem är ni då?

FRÖKEN TULLBERG

Jag var god vän med er son Nils. (Väser fram)

Och jag tror, att det var ni, som sköt honom.

PERSON (iskallt)

Ni är galen.

FRÖKEN TULLBERG

Det stod i tidningarne: »efter en häftig tvist

med sin far, tog den unge mannen fram en

revolver och sköt sig, förmodligen i ett anfall

av sinnesförvirring». — Det är lögn allt detdär. Det har ni hittat på. Nils hade

minsann inga anfall av sinnesförvirring. Han var

en lika god och lugn man som ni är brutal

och elak. Ni hade ett av era anfall av

otyglad vrede och ni sköt honom — för att han

ville gifta sig med mig.

PERSON (ser på henne)

Ni är således den människan? Då begriper

jag, varför ni är rasande på mig.

FRÖKEN TULLBERG

Ni ville att han skulle gifta sig med en rik

flicka, som blivit kär i lionom. Men han

vägrade. Därför förföljde ni honom med ert

hat. Många gånger förut hade ni överfallit

honom med hårda ord, hugg och slag för att

han inte fogade sig efter er vilja. Den sista

gången ------

PERSON

Tig med era historier. Det är inte sant

ett ord.

FRÖKEN TULLBERG

Jo lika sant som att Nils aldrig hade någon

revolver, men att ni alltid brukade gå med

ett sådant vapen på er.

PERSON

Ni är en vådlig käring att sätta ihop lögner.FRÖKEN TULLBERG

Er törst efter pengar tycks ännu vara lika

stor? Eller har lusten efter brännvin tagit

överhand? Ni dricker väl dubbelt nu för att

glömma?

PERSON (vänder henne ryggen)

Har ni något mer att skälla ut mig för, får

ni göra det skriftligen.

FRÖKEN TULLBERG

Skall ni verkligen gå innan ni får besked

om gossens arv?

PERSON (vänder sig om)

Ni kan ju inte hålla er till saken.

FRÖKEN TULLBERG (triumferande)

Jo, nu kommer huvudsaken.

Grosshandlare Fågel tänkte ge sitt enda barn allt vad

han ägde.

PERSON (med ögon som börjar lysa)

Nå?

FRÖKEN TULLBERG

Del är inte småsmulor det. Två gårdar

här i sta’n, en stor lantegendom och många

hundra tusen kronor i banker och bolag. Allt

skulle gossen ha, det var bestämt sedan länge.

— Men genom min försorg, mitt inflytande(hon slår sig för bröstet och ögonen gnistra) hör ni,

mitt inskridande för er dotterson inte ett öre.

PERSON

Förbannelse. — Jag tror er inte. Hur

kunde ni ha ett sådant inflytande på Fågel,

ni, en gammal led megära?

FRÖKEN TULLBERG

•Jag talade om att ni fanns och det var nog.

PERSON

Fågel kan inte ha varit en sådan fähund.

Han kan inte ha lämnat sitt barn på bar

backe. - Jag får höra mig för på annat

hall. Lra uppgifter litar jag inte på. Ni vill

inte säga mig sanningen.

fröken tullberg

Inför den utsikten alt ni skulle komma och

haka er fast vid pojken för att dela med

honom, eller rättare sagt, roffa åt er så mycket

som mojhgt, vågade inte grosshandlaren göra

sonen till arvinge. Jag målade ut för honom

hur m skulle driva Sven till undergångens

nant, genom att aldrig släppa honom så länge

ian agde nagot. Vore han däremot fattig,

skulle m aldrig bry er om honom. Jag känner

! : “ J"01" att gossen skulle få vara i fred skall

2"mga™a rfrån Stockholm ta hand om både

honom och förmögenheten.PERSON

Och det där har ni ställt till av månhet

om Sven?

FRÖKEN TULLBERG

Av månhet om min egen hämnd. För att

träffa er i den enda punkt där ni är känslig. —

Erkänn att jag givit er ganska bra betalt.

En »utfattig jänta» kan också duga till något.

(Hon går ifrån honom. Han knyter sin hand efter

henne, mumlar en svordom och går ut genom porten.)

FEMTE SCENEN.

FRÖKEN TULLBERG (adjunkten Gardelli, sedan Agda,

sedan Sven).

(Adjunkten Gardelli är en gammal, något böjd man

med skägglöst ansikte. Hans nästan vita hår är

halvlångt och burrigt. Han talar med lågmäld, men bestämd

röst. Han är svartklädd med hög hatt.)

ADJUNKTEN (kommer från gatan)

Jag såg Svens morfar? Vad ville han?

FRÖKEN TULLBERG (undvikande)

Känner adjunkten honom? Han har aldrig

varit här förut, vad jag vet.

ADJUNKTEN

Jo, en gång för många år sedan, innan ni

kom hit. — Ville han ha reda på arvskiftet?FRÖKEN TULLBERG (lite nervöst)

Jag visste inte alls att han var morfar till

Sven, förrän han sa’ det själv. Det var en

obehaglig karl. Han luktade sprit lång väg. —

Naturligtvis ville lian dela rovet med sin käre

dotterson. (Hätskt) Men det kan han allt

komma alt bedra sig på.

ADJUNKTEN

En ohjälpligt förfallen individ.

FRÖKEN TULLBERG

Jag ville inte inlåta mig vidare med honom,

men han föreföll mig, efter vårt korta samtal,

som en mycket suspekt person.

ADJUNKTEN

Han måste hållas på vederbörligt avstånd.

FRÖKEN TULLBERG

Jag tror inte del är någon risk att han

återkommer.

ADJUNKTEN

Det håller jag tvärtom för mycket troligt.

Var då god och visa honom till mig. Jag

skall göra klart för honom, att han alls inte

kan få ha något med Sven att göra. Det är

ordnat så för gossen, att han helt blir skild

Irån sina släktingar på mödernet.24 DEN SMALA VÄGEN

FRÖKEN TULLBERG (ser ironiskt på adjunkten)

Jaså det är ordnat på det sättet?

ADJUNKTEN (kritiskt)

Vad menar ni?

FRÖKEN TULLBERG

Adjunkten tycks ha reda på grosshandlarens

avsikter?

ADJUNKTEN

Ja, ganska väl och ingående. — En annan

sak. Agda säger mig, att släktingarne inte

har hälsat på Sven. Har ni inte presenterat

honom för hans faster och hennes man?

FRÖKEN TULLBERG

Jag tänkte aldrig på att det skulle behövas

någon presentation. En liten brorson säger

man väl goddag till utan alla ceremonier?

ADJUNKTEN

Tänk om di rent av inte vet, att Sven finns

till?

FRÖKEN TULLBERG (häpen)

Visst vet dom väl det? Men när jag nu

tänker på saken, förefaller det mig underligt,

att dom alls inte frågat efter honom. — Sven

har också hållit sig undan hela dagen i dag.ADJUNKTEN

Just därför skulle di väl ha frågat efter

honom? — Och varför gick han inte med

till graven? Till min ledsnad saknade jag

honom där.

FRÖKEN TULLBERG

Det tyckte jag han skulle låta bli — av

giannlagenhet mot den döde. Adjunkten vet

■lu> hur generad grosshandlaren var för honom

officiellt, last han höll så mycket av honom

privat.

ADJUNKTEN

Nu vid jordfästningen var just ögonblicket

kommet, da det skulle bli ett slut på barnets

skeva ställning. Efter döden skulle Sven vara

I agels son helt enkelt, utan alla tillägg.

(Agda kommer från adjunktens bostad med en kore

pa armen.) °

AGDA

Äter adjunkten middag hemma eller med

de andra begravningsgästerna?

ADJUNKTEN

Jag äter hemma.

AGDA

Jag skall gå till torget. — Skall jag köpa

ISi 0,11 det finns? Det är onsdag idag ochdå brukar det finnas både gädda, torsk och

flundror.

ADJUNKTEN

Nej, låt det vara. Barn tycker det är tråkigt

att bena fisk. (Till fröken Tullberg) Om ni andra,

— som ni förmodligen gör — går på

stadshuset på begravningsmiddagen, kan ju Sven

äta hos oss? Dår, på stadshuset, tycker jag

inte han behöver närvara.

(Agda går ut genom porten.)

FRÖKEN TULLBERG

Hans faster får väl bestämma den saken.

ADJUNKTEN

Naturligtvis. Men hon tycks mig förvånande

likgiltig, därför tog jag mig friheten att lägga

mig i det som inte egentligen tillhör mig.

FRÖKEN TULLBERG

Jag har ännu endast bytt några flyktiga

ord med henne så jag vet inte alls, hurdan

hon är. Men adjunkten såg henne väl vid

graven?

ADJUNKTEN

Knappast. Jag stod en bit åt sidan och

det var så ofantligt mycket folk.

FRÖKEN TULLBERG

Hennes man byråchefen tycks mig vara en

ordentlig och säker herre. Där får nog SvenFÖRSTA AKTEN 27

en fosterfax-, som åtminstone lär lxononi passa

på tiden.

ADJUNKTEN

Jag tror inte, att Sven kommer att

uppfostras av byråchefen Rosdal.

FRÖKEN TULLBERG

Byråchefen skall väl bli hans förmyndare?

ADJUNKTEN

Nej.

FRÖKEN TULLBERG (med samma ironi som vid ett

föregående tillfälle)

Adjunkten skall kanske bli det själv?

ADJUNKTEN

Fågel bad mig så enträget därom, att jag

kunde inte neka. — I och med detta åi-s

utgång blir jag pensionsmässig och sedan

skall jag uteslutande ägna mig åt Svens

uppfostran och utbildning.

i -i?V

tvattaa, kammad oeh borstad.)

ADJUNKTEN (klappar honom vänligt på axeln)

Vill du äta middag hos oss idag?

SVEN (lyser upp)

Ja tack, gärna.ADJUNKTEN

Om din faster tillåter, förstås.

SVEN

Vad bryr lion sig om det?

(En dam och fyra herrar, alla svartklädda, komma

genom porten frän gatan. Herrarne stanna, livligt

samtalande, vid porten. Damen går fram till de andra.)

SJÄTTE SCENEN.

FRÖKEN TULLBERG, ADJUNKTEN, SVEN, FRU

rosdal, sedan de andra herrarna.

(Fru Rosdal är en liten, fin kvinna med mjukt väsen

och vänlig röst.)

FRÖKEN TULLBBRG

Tillåt mig presentera adjunkten Gardelli,

en vän till grosshandlare Fågel, och hans

mångårige hyresgäst.

(Under det adjunkten hälsar på fru Rosdal, har han

Sven omsluten med sin vänstra arm. Sedan skjuter

han gossen framför sig.)

ADJUNKTEN

Här är en liten pojke, som kan ha anspråk

på ert intresse och er välvilja. Han heter

Sven. Tillnamnet behöver jag inte säga. Det

syns på honom, vem han är.FRU ROSDAL (med oförställd förvåning)

Är det - — Är han------------(Omfamnar Sven

hjärtligt). En liten brorson! Så roligt! (Håller

honom ett stycke ifrån sig) Vad han är lik

porti ättet därinne i salen! Det är samma panna

och samma svarta hår, som ligger ned på

samma sätt mot högra ögonbrynet. (Till fröken

ridlberg) Jag har aldrig sett en mer slående

likhet mellan far och son.

fröken tullberg

Ja, den kan man inte förneka.

FRU ROSDAL (till Sven)

Hur gammal är du?

SVEN

Tretton år.

FRU ROSDAL (klappar honom)

Och så lång och duktig! - Du måste

försöka halla av faster Aina, vill du det? Och

oss alla? Din kusin Herbert och hans fru

/v3111!11161 1 Då får du se dem också.

(Vänder sig hastigt mot porten och ropar) Henry

Henry, kom! Du skall få se något. En hel

roman. En tretton års pojke. En son i huset.

(Byråchefen kommer. Fullständigt behärskad, räcker

nan Sven spetsen av sina fingrar.)

BYRÅCHEFEN

Och Anton skulle aldrig på dessa år

om-’1.am(n.t, for ,oss att han hade en son? Det

loi ef aller mig högst besynnerligt.FRU ROSDAL (med en suck)

Vi har ju inte korresponderat på femton

år. Varför skulle han underrätta oss alt han

hade en son, när han inte underrättade oss

om någonting annat?

BYRÅCHEFEN (.torrt)

En egendomlig överraskning. (Till lierrarne

vid porten) Är det en nyhet för er också, mina

herrar, att min avlidna svåger grosshandlare

Fågel hade en son?

STADSFISKALEN (närmar sig, leende)

Lille Sven Fågel är oss välbekant. Man

kan på honom tillämpa uttrycket »offentlig

hemlighet».

FRU ROSDAL

Vem skulle kunna tvivla på släktskapen,

när man har Sven framför ögonen?

BYRÅCHEFEN (till adjunkten)

Som ämbetsman måste man vara skeptisk.

Aldrig varken tvivla eller tro i första taget,

men suspendera sitt omdöme tills man lar

säkra bevis.

adjunkten

Det blir nog snart tydligl, när ni fått gå

igenom papperen därinne, vad den har lille

gynnaren är för en person.BYRÅCHEFEN

Naturligtvis. Är han min svågers son finns

han naturligtvis omnämnd därinne - i ett

testamente eller på annat sätt.

adjunkten

Däi finns ett testamente till Svens förmån.

byråchefen

Jaså, ni vet det?

adjunkten

Jag har bevittnat underskriften.

byråchefen

Nyligen?

ADJUNKTEN

Omkring tre år sedan.

FRÖKEN TULLBERG (med en viss nervositet)

Det är en lång tid. Mycket kan ha hänt

sedan dess. Jag menar att senare bestämmelser

kan ha sett dagen på tre år.

byråchefen

Utan tvivel.

ADJUNKTEN

näera SS l?*®, att grosshandlare Fågel fick

nagia foiandrade synpunkter eller avsikter.Han talade nyligen med mig på ett sätt, som

kom mig att förstå, att han icke ändrat sig.

FRÖKEN TULLBERG (ännu nervösare)

Då måtte han ha talat annorlunda med er

än med mig.

STADSFISKALEN

Jag känner också till det där testamentet.

Jag såg del för omkring ett år sedan.

BYRÅCHEFEN (drar adjunkten åt sidan)

Det är kanske inte lämpligt att tala om

detta inför gossen? Han kan få förhoppningar

som möjligen gäckas?

ADJUNKTEN

Han kan svårligen gäckas. Han vet, att

hans far kände som en verklig far för honom.

BYRÅCHEFEN

Husföreståndarinnan tycks ej dela er

säkerhet härvidlag. Och en missräkning för gossen

vore ju beklaglig.

ADJUNKTEN (ser forskande på byråchefen)

Den skulle man ju i så fall lätt kunna

bespara honom — genom att ingen rivaliserar

med honom?

BYRÅCHEFEN (avklipper samtalet utan att svara.

Vänder sig tai de andra herrarna)

Det är väl så gott vi nu går in till vått

viktiga och ansvarsfulla värv. (Går mot huset tillvänster. Stadsfiskalen och de två notarierna följa honom >

Gar du inte med, Aina? "

Min närvaro därinne är ju alldeles

övermodig. Jag stannar här. (Till adjunkten) Det

ar nastan pinsamt för mig att röra vid min

»rors kvarlåtenskap.

1"KÖKEN TULLBERG (vill häjda de ingående)

iåJa4g.ufr lHlåtit mi§ att k°ka kaffe? Det är

langt till middagen.

byråchefen

1 ack, inte för mig,

STADSFISKALEN

Inte för mig heller.

(Byi åchefen, stadsfiskalen ocli notarierna gå in i huset.)

SJUNDE SCENEN.

adjunkten, fröken tullberg, fru rosdal,

SVEN.

SVEN (lyfter på mössan för fru Rosdal)

Adjö.

FRU ROSDAL

Går du? Vi träffas väl snart igen?

adjunkten

Vart går du, Sven?SVEN

den smala vågen

Jag tänkte gå

till Kalle ell slag.

ADJUNKTEN

Nej vet du Sven, i dag kan du gärna hälla

dig hemma i stillhet.

SVEN (generad)

Ja, det är sant — Jag glömde alldeles —

Jag går väl upp då på mitt rum och läser

en stund.

ADJUNKTEN

Det kan du göra.

(Sven går in i huset till vänster.)

(En jungfru kommer ut på stentrappan odi gör ett

frågande tecken till fröken Tullberg.)

ÅTTONDE SCENEN.

ADJUNKTEN, FRÖKEN TULLBERG, FRU ROSDAL,

en JUNGFRU.

FRÖKEN TULLBERG (till fru Rosdal)

Säger ni också nej till lite kaffe? Det väntar

i salen. Eller skall vi dricka det här ute?

FRU ROSDAL

Jag tycker här är mycket skönt. Men det

blir kanske för besvärligt alt ta hit det? Här

är ingenting att sätta det på.FRÖKEN TULLBERG

Vi har ett litel bord där under päronträden.

V! flyttar hit det i solen. Och stolar också

bÄvsic lastes "i“p" k“~,H ”ji“

MiSrpt"bo&r8*™ m” k,,“rid‘".»»»

I RÖKEN IULLBERG (sedan hon slutat arrangemang,

erna)

vefklilt1’ h nu h®r vi det hra. Man bör

od, ?! varf.. Pa de vackra lwstdagarne

octi vaia ute sa lange som möjligt.

FRU ROSDAL

|.1®.eli ar sanL Vi stackars nordbor får ändå

tillräckligt vara mom fyra väggar. (I det hon

serveras av fröken Tullberg) Sven får väl också

FRÖKEN TULLBERG (till jungfrun)

. Säf dl ,Sven> att han kommer ned om en

stund får han kaffe.

(Jungfrun gar in i huset till vänster.)

FRU ROSDAL

Låt honom komma nu.

skap. Barn brukar vara

Och göra oss

säll-sällskapliga.

FRÖKEN TULLBERG

Men jag tänkte vi skulle först tala litet om

hur del skall ordnas för gossen. Ämnar herr-skåpet ta honom med sig eller skall han

inackorderas på annat håll? (Liksom trevande)

Jag har tänkt mig att — att byråchefens nog

försörjer honom, ifall han skulle bli arvlös?

FRU ROSDAL

Det är givet han, som är arvingen och

inte vi.

ADJUNKTEN (gillande)

Det uttalandet gör er heder, fru Rosdal.

FRU ROSDAL

O nej, det är ingen heder. Så tänker väl

alla i vårt ställe — som inte är brottslingar.

ADJUNKTEN

Då är jag rädd det finns många brottslingar.

FRU ROSDAL

När jag reste hit, kände jag obehag vid

tanken att taga arv efter en bror, som jag

inte frågat efter på femton år. Jag kände

mig som en ovärdig, obehörig person.

Gossen kom som en befrielse. Mot honom

skall jag söka gottgöra min långa

kärlekslöshet mot hans far.

FRÖKEN TULLBERG (hemlighetsfullt)

Hur som helst — det är bäst för Sven och

(med en blick på adjunkten) hans parti att vara

beredda på det värsta.FÖRSTA AKTEN

(pm Rosdal ser först på fröken Tullberg och sedan

på adjunkten Uppfattar att det är något fientligt dem

emellan. Söker ett annat ämne.) S

fru rosdal

Sörjer Sven sin far?

ADJUNKTEN

vå?ä?en "ägger S"g Sä fort hos harn- Som

FRÖKEN TULLBERG

Han skulle vara mera gripen, om det varit

adjunkten som dött.

ADJUNKTEN

Barn sörjer inte enligt blodsbandet, utan

enligt det band som bildas genom att man

sysselsätter sig med dem.

Fnu ROSDAL (till adjunkten)

Ni har sysselsatt er med honom?

ADJUNKTEN

Aja, rätt mycket. Först av medlidande och

sedan av nöje. Sven är en trevlig och snäll

gosse. ö

FRU ROSDAL

Han ser riktigt rar ut. (Med saknad, Just en

sadan gosse var Herbert, när han var liten. —DEN SMALA VAGEN

Jag vet inte hur det är — — När di växer

upp, blir di så förändrade. Man förlorar dem.

Jag älskar ju alltjämt oerhört min son. Men

det är inte detsamma, som när han var liten.

Ibland överraskar jag mig med att känna som

om han vore död och borta. (Livligare) Men

berätta mig litet om min bror? Var han öm

och snäll mot sin son?

adjunkten

Det skulle jag kunna svara både ja och nej

på. Han ville honom väl, han var svag för

honom, men han talade nästan aldrig med

honom.

FRU ROSDAL

Men varför inte det?

fröken tullberg

Han var generad för honom. Det var som om

han alltid skulle varit rädd, att Sven kunde börja

förebrå honom något. Han hade ont samvete.

FRU ROSDAL

Att han då inte sökte gottgöra? Att han

inte legitimerade honom och gav honom full

social rang?

adjunkten

Det var nog så, att han blygdes utåt också.

Han var inte bara generad inför Sven, han

var även generad inför världen. Det var dendubbla positionen, som gjorde hans och sonens

förhållande så konstlat.

FRÖKEN TULLBERG

När han hade sina spelpartier här hemma,

fick Sven aldrig visa sig. Det var om

lördags-kvällarne. Då skulle Sven hålla sig instängd

i sitt rum för alt inte möta någon av gästerna

varken i förstugan eller utanför. Om Sven

händelsevis mötte sin far på gatan, fick han

hälsa men inte gå fram och göra sällskap.

ADJUNKTEN

Hur många gånger har jag inte sett Fågel

slå där i fönstret och med beundrande blickar

följa Svens lekar här på gården. Han var

stolt över honom i hemlighet, fast han skämdes

över honom officiellt.

FRU ROSDAL (nedstämd)

Men det låter ju ynkligt.

ADJUNKTEN

Det är ganska förklarligt. I en så här liten

småstad blir Irycket så starkt, att det skulle

fordras jättekrafter att inte ta intryck därav.

— Faderskärleken brann dock varm på djupet.

Mer än en gång hörde jag, när fröken Tullberg

kom att nämna att något fattades Sven, hur

Fågel brusade upp. »Men så skaffa honom

då för tusan, vad han behöver. Begriper ni

inte, att ni skall ta hand om barnet. Att det

är därför ni är här.»FRÖKEN TULLBERG (med en liten grimas)

Ja, han kunde vara ganska hetsig emellanåt.

FRU ROSDAL

Det vet jag bäst. För någon småsak blev

det en gång en häftig scen mellan honom och

Henry. Därav kom brytningen oss emellan.

Jag log förstås min mans parti — fast jag ej

är på det klara med, vem som hade rätt.

Men en hustru, förstår ni------Strängt tagel

tog jag ingens parti, ulan höll mig utanför.

Men min bror kunde inte glömma och önskade

ingen försoning. Han var, vad man kallar

långsint, det måste jag säga, fast han är död,

ocli fast jag alltid höll av honom.

ADJUNKTEN

Han hörde åtminstone inte till dem, som

hade lätt att. ändra sig. — Hans förhållande till

Sven måste även belysas av att han levde i

en gammaldags föreställningskrets. Er bror

var okunnig om att en ny tid brutit in med

delvis ändrade begrepp om föräldraskapets

väsen.

FRU ROSDAL

Jag kan så väl föreställa mig att bror Anton

förblev främmande för nyare riktningar även

i del fallet. Han var genomgående

konservativ i hela sin läggning.ADJUNKTEN

Ja, han hörde till den, som jag hoppas, för

alltid gångna liden, då en man ej behövde

anse sig släkt med sina »naturliga» barn, om

han ej ville. Och alltid bara i djupaste

hemlighet. »Naturliga barn»? Är det inle ett

typiskt uttryck för en abnorm och naturvidrig

åskådning?

FRU ROSDAL

Det har ni bra rätt i. (Efter en paus) Hurudan

var Svens mor?

ADJUNKTEN

En behaglig flicka. För övrigt kokerska.

Hon fortsatte att laga mat därinne i köket,

tills hon dog en vinter i lunginflammation.

Fågel sörjde henne mycket. Han gick ofta

till hennes grav med blommor. Men i mörkret.

Och i en sorts förklädnad. — Det skulle nog

gått för Svens mor att tvinga sig till äktenskap,

om hon velat. Men hon var för försynt och

anspråkslös. Hon var rädd att Fågel skulle

känna det som en mesallians.

FRU ROSDAL

Däri kände hon rätt. Det hade han nog

gjort. Jag förstår hennes stolthet, men jag

måste ändå beklaga den. (Reser sig) Tack så

mycket för välfägnaden, fröken Tullberg. Nu

vill jag röra på mig en smula, Det är litekyligt i alla fall, åtminstone för mig, som inte

är van att sitta ute. (Ser sig om) Man bör

verkligen kasta en blick på den här lilla näpna

trädgården. Här är ju som en idyll, vart man ser.

(Hon går åt vänster.)

NIONDE SCENEN.

FRÖKEN TULLBERG, ADJUNKTEN, Sedan FRU

ROSDAL, BYRÅCHEFEN, STADSFISKALEN, TVÅ

NOTARIER.

ADJUNKTEN (strängt)

Fram med sanningen, fröken Tullberg!

FRÖKEN TULLBERG

Vilken ton? Vad menar ni?

ADJUNKTEN

Har ni haft något intrigspel för er? Eller

har ni rent av undanskaffat det viktiga

dokumentet? — Vad menar ni med alla dessa

antydningar? Vad har ni gjort?

FRÖKEN TULLBERG

Jag stämmer er för ärekränkning, om ni

säger ett ord till.

ADJUNKTEN

Jag kommer att säga många ord till, det

kan ni vara lugn för. Blir Sven lottlös, har

här varit bedrägeri i spelet och då får ni

bereda er på att jag anklagar er som den skyldige.FRÖKEN TULLBERG

Ni slungar mig i ansiktet att jag är en tjuv?

Men betänk då, vad det kan kosta er?

ADJUNKTEN

Jag inser, alt jag kan förlora inför en

domstol, om jag blir stämd, och jag förlorar

anseende och sympatier överallt, om jag ej får

)"ätt. Men min övertygelse är bergfast. Ett

testamente måste finnas. —• Jag vädjar till ert

samvete och er självbevarelsedrift: tag fram

det, om ni gömt undan det. Erkänn brottet

i tid, om ni förstört det dyrbara dokumentet.

FRÖKEN TULLBERG (hånfullt)

Det vore just en utmärkt självbevarelse, att

ange sig själv för ett brott?

ADJUNKTEN

Misstanken skall komma att vila så tung

och svart över er, att ni aldrig mer kan räta

ryggen. Min talan är ej alldeles utan värde,

och jag kan dra fram indicier av övertygande

beviskraft.

FRÖKEN TULLBERG

Allt det grosshandlaren anförtrodde er var

bai-a muntliga ord. Dom kan ni inte lämna

fram som bevis. — Och varför skulle han

inte kunnat tala annorlunda med mig mot

slutet? Ni vet själv, att han var en feg man.ADJUNKTEN

Nej det var lian inte. Han var blyg, men

han var inle feg.

FRÖKEN TULLBERG

Det kan komma på elt ut. Han lordes inle

testamentera Sven sin förmögenhet. Han ville

inte ha den fläcken på sitt minne.

ADJUNKTEN

Han hade förstånd nog att inse, att när nu

barnet finns, vore det större fläck att inte

erkänna det.

FRÖKEN TULLBERG

Så tänker inte folk. De flesta rike män,

som dör, har ju sådana barn. Men aldrig

läser man i tidningarne om att di skyltar med

dem i sitt testamente. Människorna vill gärna

ha ett anständigt eftermäle på sin döda mull.

ADJUNKTEN

Fågel hade trots allt en bättre syn på tingen.

FRÖKEN TULLBERG

Han hade det kanske förut. Men han drog

sig i det sista för all ställa sig vid skampålen.

ADJUNKTEN

Jag kan ej värja mig för den starka

förnimmelsen, att ni beljuger honom. Han varej en så svag stackare, alt han ej kunde hålla

låst vid en föresats, som så länge mognat

inom honom.

FRÖKEN TULLBERG

Det är bäst att vänta med berömmet så

länge.

ADJUNKTEN

Han hade sina egenheter, men även vilja

och karaktär.

FRÖKEN TULLBERG

Han var full av nycker och inkonsekvenser,

det vet jag bäst, som skötte honom.

ADJUNKTEN

Ni vågar ändå inte påstå att han var

hjärtlös? I synnerhet inte mot sin son. Han kunde

helt enkelt inte glömma honom på del sättet

ni söker göra troligt.

FRÖKEN TULLBERG

Det är det vi nu få besked om.

(Byråchefen, stadstiskalen och de två notarierna

komma från huset till vänster. Strax därpå kommer

fru Rosdal från trädgården.)

(Byråchefen förefaller livligare, liksom elektriserad,

men anstränger sig att ej förråda någon glädje.)BYRÅCHEFEN (till sin hustru)

Nu har jag i närvaro av stadsfiskalen och

dessa herrar notarier gått igenom alla

papperen i skrivbordet och kassavalvet.

FRU ROSDAL (förvånad)

Är det redan gjort?

STADSFISKALEN

Det var ej mycket att se igenom. Alt en

person med så vidlyftiga affärer som gross

handlare Fågel kunnat reda sig med sd litet

papper och handlingar? Men han var ett

mönster av ordning. Och ordning förenklar

allting i livet,

BYRÅCHEFEN (stelt, konstlat)

Det fanns inget testamente.

STADSFISKALEN

Nej inte ett spår av något teslamenLe,

besynnerligt nog. — Så där ja, nu är vårt

uppdrag slut. (Bockar till avsked. Notarierna likaså.)

BYRÅCHEFEN (trycker deras händer)

Tack mina herrar. Jag skall be att sedan

få ersätta ert besvär.

(Stadsfiskalen och notarierna gå ut genom porten.)

ADJUNKTEN (upprörd)

Fanns det inget testamentet? Det är

omöjligt? Det måste finnas.FRÖKEN TULLBERG (även upprörd, men försöker ta

en triumferande ton)

Vad var det jag trodde? Hade jag inte rätt?

BYRÅCHEFEN

Fröken Tullberg tycks verkligen varit bäst

inne i situationen.

ADJUNKTEN

Det återstår att söka på annat håll.

BYRÅCHEFEN (till fröken Tullberg)

Hur är det? Finns det ännu några andra

platser, där män kan tänka att ett testamente

är gömt?

FRÖKEN TULLBERG

Var skulle det vara? I salongen står ett

par små prydnadsskåp. Dom är olåsta. Där

kan grosshandlaren inte gärna lagt in något

så viktigt som ett testamente. Inte gärna

heller i linneskåpet i salen. Där städade jag

för övrigt igåi\ Där fanns ingenting. Men

herrskapet kan ju se själva överallt.

BYRÅCHEFEN

Vid bouppteckningen kommer ju allting att

tömmas. Då kommer även testamentet i

dagen, om det existerar. Men det syns mig

nu föga troligt.ADJUNKTEN

Det syns mig — som om det blivit

förstört.

BYRÅCHEFEN

Vilken obehaglig misstanke? Vilken skulle

ha intresse av alt förstöra det? Det vore jag

och min hustru? Men vi kom igår och då

var skrivbordet och kassavalvet redan

förseglade med rättens sigill.

ADJUNKTEN (till byråchefen)

Det är inte er jag avser, när jag påstår att

testamentet blivit stulet.

FRÖKEN TULLBERG (häftigt)

Med vad rätt kastar ni skugga pä mig?

Det tål jag inte. Jag har betyg på, att jag

är en ärlig människa.

(Hon tar hastigt kaffebrickan och bär in den i huset

till vänster.)

BYRÅCHEFEN (gillande)

Det är farliga saker, herr adjunkt, alt

van-frejda en oförvitlig person.

ADJUNKTEN

Jag vore en usling, om jag passiv och

stillatigande åsåg, hur man barskrapade min väns

son, som han älskade och som han

anförtrodde till min vård och omsorg. I principär jag ingen vän av arv. Jag hoppas, att

utvecklingen skall gå i den riktningen, att allt

ärvande skall upphöra. Men den sociala

omdaningen skall ske rationellt och rättvist för

alla. Varför skall just Sven Fågel, ett

hjälplöst barn, utplockas till fattighjon, andra

till vinst och båtnad? Jag blir så mycket mer

upprörd som jag livligt erinrar mig hans fars

glädje vid tanken på att pengarne skulle på

många sätt jämna vägen för sonen och i

någon mån ersätta honom den lycka, andra

barn finner i föräldrakärlek och hemliv. —

Men jag behöver kanske inte oroa mig? Kanske

ingen gör honom arvet stridigt? Så mycket

bättre. — I annat fall kan jag emellertid ej

finna ett ögonblicks ro, förr än jag

uppbjudit alla krafter i striden för Svens rätt.

(Han hälsar till avsked och går in i sin bostad.)

TIONDE SCENEN

FRU ROSDAL, BYRÅCHEFEN

FRU ROSDAL (med tillförsikt, doek ej alldeles utan oro)

Henry?

BYRÅCHEFEN

Ja, Vad är det?

FRU ROSDAL

Det spelar ju ingen roll, om det finns

testamente eller ej? Det förändrar ju ingenting?BYRÅCHEFEN

Vad menar du? Det förändrar ju allt.

FRU ROSDAL (med växande oro)

Sven äger naturligtvis sin fars kvarlåtenskap

precis lika säkert som om det funnes

skriftligt intyg på hans lagliga rätt?

BYRÅCHEFEN

Nej, det gör han visst inte. Lagen

tillerkänner honom ingen rätt alls.

FRU ROSDAL (otåligt)

Lagen? — Jag tänker på vad vi gör? Det

är ju på oss det hänger? Vi tillerkänner

honom naturligtvis det som är hans?

BYRÅCHEFEN

Ingenting är hans.

FRU ROSDAL (som träffad av ett slag, stammar)

Henry — — Du kan inte mena vad du

säger — — —

BYRÅCHEFEN (litet undvikande)

Tror du det är så enkelt, att avgöra en

arvs-och rättsfråga?

FRU ROSDAL (med darrande stämma)

Varför skulle vi krångla till det som är

solklart? Att en son får ärva sin far?Det där är bara fräser, Henry. När det

finns fullt av levande människor, som intygar

släktskapen, kan du inte gärna låtsas, som

om du inte trodde på den?

BYRÅCHEFEN

För det andra bör jag rätta mig efter min

avlidna svågers vilja. Den tolkar jag så, att

han ej velat erkänna gossen Sven som sin

son och därför ej heller lämnat honom sin

förmögenhet.

FRU ROSDAL (häftigt)

Som om Anton ett ögonblick velat, att du

skulle ha hans pengar? Dig, som han inte

kunde tåla. — Det är så orimligt allt det

du säger, så jag står knappt ut att höra

det.

BYRÅCHEFEN

Vi måste resonera lugnt och förståndigt.

Om Anton velat gynna sin illegitime son,

hade han naturligtvis ordnat så, att detta

kommit till de efterlevandes kännedom.

FBU ROSDAL

Det är ju det han gjort, fast vi ej lyckats

finna testamentet.

BYRÅCHEFEN

Den teorien måste vi tills vidare lämna ur

räkningen. Vi måste hålla oss till fakta. Vi

får inte låta känslorna flyga iväg med oss

utan rim och reson. — Vi är förövrigt inte

i den belägenheten, att vi kan tillåta oss lyxen

med någon sorts överspänd idealism. Om

jag vore rik, skulle jag ha råd att avstå en

förmögenhet för en generös princip, men jag

har ekonomiska svårigheter. Även med bästa

vilja i världen, har jag inte råd till

överflöds-gärningar.

FRU ROSDAL (med rörande förtvivlan)

Aldrig trodde jag, att du, min käre, aktade

man, skulle vilja ta del som tillhör en annan?

Och ett värnlöst barn till på köpet. (Hon

brister i gråt.)

BYRÅCHEFEN (uppretad)

Men det är ju inte frågan om att ta utan

om att behålla det, som lagligen tillhör mig.

Du måste vara resonlig, Aina.

FRU ROSDAL (bevekande)

Känner du inte, att samvetet säger dig, att

arvet icke tillhör dig?BYRÅCHEFEN.

Det känner jag visst inte. Alla människor

ha inte lika beskaffade samveten. — Därför

har man lagen att hålla sig till.

FRU ROSDAL (förebrående)

Låt bli att krypa bakom lagen så där.

Det låter både fegt och uselt. — Kan du se

mig i ansiktet och säga, att du anser lagen

mera tillförlitlig än samvetet?

BYRÅCHEFEN

Naturligtvis.

FRU ROSDAL

Om du kan underordna ditt samvete under

lagen, jag gör det aldrig. Aldrig.

BYRÅCHEFEN (med bitande skärpa)

För tusan, Aina, var inLe fnåskig. —

Jag kan verkligen inte inse min plikt att

kasta ifrån mig en förmögenhet, som jag

har rätt att behålla. Jag är en klok och

nykter man. Jag gör vad jag bör, men ej

mer än jag bör, om det skulle vara min och

de minas ruin. Du är en smula naiv, som

kvinnornas flertal. Ni vet för litet om

samhällets struktur och historiska utveckling.

Arvsrätten är inte en så enkel och given sak

som du inbillar dig. Jag kan ge dig ett

exempel till förklaring. Min mor var som du vet

en född grevinna. Hon växte upp i ett slott,

på en storartad egendom. Men plötsligt doghennes ende bror och kort därpå hennes far.

Hennes mor var förut avliden. Då blev det

för de unga flickorna att slita alla band från

barndomshem och barndomsminnen och

vandra ut i världen Slottet var fideikommiss

och togs i besittning av en avlägsen manlig

släkting. Min mor och hennes systrar fick

leva på nåd hos andra, tills de lyckades bli

gifta. Utan tvivel var det synd om dem, men

aldrig ett ögonblick skulle jag vilja påbörda

fideikominissarien som en förbrytelse, att han

tog sin rättmätiga egendom i besittning.

FRU ROSDAL

Jag har förut hört om din mors öde. Till

och med flera gånger. — Den som log brödet

ur deras mun gjorde i mina ögon en hjärtlös

och vidrig handling, lagen må säga vad den

vill.

BYRÅCHEFEN

Men jag tänker inte ta brödet ur munnen

på lille Sven. Om inte hans släktingar på

mödernet vill uppfostra honom, skall han få

av oss vad han behöver, tills han kan

försörja sig själv. Jag vill visst inte vara hård

och obillig.

FRU ROSDAL (bittert)

Skulle vi kasta åt honom några smulor av

den rikedom, som rättvisligen är hans? Att

du inte blygs, Henry?FÖRSTA AKTEN 55

BYRÅCHEFEN

Rättvisligen? — Men hör du inte?

Ärvandet är ingen medfödd mänsklig rättighet.

Arvslagarna är överenskommelser människorna

emellan. Utöver eller bortom dem finns ingen

rätt och rättvisa att åberopa.

FRU ROSDAL

Jo, det finns något bortom och över lagarna.

Annars hade de aldrig kommit till. — Med

mig går det inte att advocera bort samvetets

övertygelse.

BYRÅCHEFEN (torrt)

Samvete — samvete--------Tycker du inte,

alt man och hustru borde ha elt gemensamt

samvete? Så bleve det inga tvister om rätt

och orätt, som är synnerligen malplacerat i

ett lyckligt äktenskap.

FRU ROSDAL

Och det sker så, att hustrun utplånar sitt,

när mannen inte vill ta hennes? — Nej, Henry,

det här är en livsfråga för mig, inte en

juridisk eller historisk förståndsfråga. — Det är

helt enkelt vår oavvisliga plikt alt avslå min

brors förmögenhet åt hans enda barn. Vår

rättfärdighetskänsla måste hindra oss att —

stjäla.

BYRÅCHEFEN (ursinnig)

Prata inte så’n förbannad smörja. Som om

jag skulle vilja stjäla? Det är oförsynt att

utslunga ett sådant ord. Därför att jag har

både klarare och förnuftigare rättsbegrepp

än du, borde du foga dig efter mitt omdöme.

1 stället förolämpar du mig i min egenskap

av hederlig man.

FRU ROSDAL (utom sig)

Jag uthärdar inte tanken, att vi skulle

tillfoga Sven en så himmelsskriande oförrätt.

Det får inte ske.

BYRÅCHEFEN (hotande)

Ställ inte till några uppträden här, det råder

jag dig till.

FRU ROSDAL (i förtvivlan)

Du är avskyvärd.

BYRÅCHEFEN (iskallt)

Tala litet mera städat. Du kommer väl

inte från en pigkammare.

FRU ROSDAL

Henry — av nåd och förbarmande — säg

mig, att du ångrar dig? Att du inser, alt du

talat ovärdigt diu bättre människa? Säg det

och allt får vara bra igen? (Lägger bedjande

sin hand på hans arm.) För min skull, Henry?

För de många lyckliga åren vi levat? För

allt det vi har gemensamt? — Du vill väl

inte, att mitt hjärta skall förblöda genom dig?BYRÅCHEFEN (skakar av sig handen)

Vilket nonsens! Jag vill påminna dig

om, Aina, att de ekonomiska frågorna kör

till livets allvarligaste realiteter, som man inte

får jollra bort eller förfuska med sentimentala

utgjutelser.

FRU ROSDAL (i ångest)

Men förstår du då inte, vad du river sönder

för oss? Vårt äktenskap! Vårt hela

framtida liv! — Jag kan ju inte längre högakta dig.

BYRÅCHEFEN

Se så, Aina. Nu kan det vara nog. (I det

han går in i huset.) Du kommer snart till

förnuft igen. Då skall du inse din oerhörda

barnslighet.

ELFTE SCENEN.

FRU ROSDAL, sedan SVEN.

(Hon går några steg, stannar, ser efter sin man som

om hon inte fattade vad som hänt. Viskar i det mest

upprörda själstillstånd) Henry — — Min make

sedan tjugofem år! Som jag trott mig älska?

Vilken blindhet — —

(Hon för händerna till sina ögon i djup förtviflan.

(Sven kommer ut ur huset till vänster.)

(Hon sträcker armarna mot honom.) Kom Sven

Jag håller med dig!

(Han låter sig omslutas av hennes armar.)ANDRA AKTEN.

(Salongen hos byråchefen Rosdals. Det är vid

middagstiden en mulen höstdag, några veckor senare. Eld

brinner i kakelugnen. Rummet är elegant möblerat,

men skiljer sig på intet sätt från tusentals andra

salonger.

fonden är en dörr till tamburen. Till höger ligger

fru Rosdals rum, till vänster matsalen och byråchefens

rum.)

FÖRSTA SCENEN.

FRU INGA ROSDAL, AMANUENSEN HERBERT ROSDAL.

(Hon sitter i en soffa till höger och syr på en liten

skjorta. Hennes välklädda, smärta figur förråder på

intet sätt, att hon inträtt i ett begynnande moderskap.

Hon har ett behagligt huvud, men koafiyren, rörelsen

och minen verkar något för schablonmässigt världsdam.

Dessutom har blicken något alltför beräknande och de

tunna, tätt slutna läpparna något kyligt klokt.

Han är en vanlig typ av ung ämbetsman, snarare

prydlig fin ful, med blonda mustascher, glesnande hår

och börjande fetma i nacken och midjan.)

(HERBERT kommer från fonden, omfamnar sin hustru

genom att luta sig öfver soffan, varvid han tar

henne ömt om barmen och kysser henne

på båda sidor om halsen.)INGA

Goddag min älskling.

HERBERT (sätter sig bredvid henne)

Hur länge skall det här fortsätta? Att vi

skall äta middag här varenda dag för^ att

inte pappa och mamma tål att vara på tu

man hand med varandra.

INGA

Jag tycker det är ganska bekvämt. — Om

det inte vore en så sorglig anledning . . .

HERBERT

Att mamma skulle bli så konstig? Jag

tänker på den gamla goda tiden, då hon var

som en vanlig människa. Nu är hon minst

sagt ett krångligt fruntimmer. Jag undrar

inte på, alt pappa har förlorat lusten alt tala

med henne. Själv undviker jag henne så

mycket jag någonsin kan. Det skall katten

höra på hennes eviga tjat om vad som är

rätt. När man har en så exemplarisk make som

pappa är, är det sannerligen förmätet alt

upphäva sig till domare över hans handlingar.

Liksom han inte förstod, hur han bör uppföra

sig? Han som är så korrekt i allting?

INGA (försiktigt)

Tant Aina är så — hur skall jag säga —

oegennyttig.HERBERT

Ja, in absurdum. Det är just olyckan det.

Dess bättre har ingen skada skett. Pappa

har visat, att han är karl för sin hatt och

vet var skåpet skall stå. Annars satt vi här

nu med långa näsor. — Jo den skadan är

skedd, att vi milt i smekmånaden får uppoffra

oss för andra.

INGA (ler)

Du får allt ange den i pluralis. Vår fjärde

smekmånad.

HERBERT

Två genomlyckliga nygifta som vi, som har

ett smakfullt hem och i ett sant kärleksrus

väntar på sitt första barn, borde ostört få

ägna sig åt varandra. — Det är märkvärdigt

vad man känner sig litet själv. Jag upptäcker

plötsligt, att jag är den barnkäraste man, som

någonsin väntat på att bli far.

INGA (lutar sig med synbar trevnad mot honom)

Ja, du är rörande. (I annan ton) Tycker du

verkligen, att din far har rätt emot din mor,

Herbert?

HERBERT (lito häftigt)

Ja, naturligtvis. Fattas bara — — Tycker

inte du det?INGA (hastigt)

Jag tycker som du. — Men din mamma

menar nog mycket — idealiskt?

HERBERT (åter lugn)

Just därför har hon orätt. Att ha mera

idealism än praktiska livet fordrar, är dårskap.

Att ha mera rättskänsla än man enligt lag är

skyldig att ha, är bara dumt och visar en

viss svaghet i hjärnan. Så kallade idealister

är vanligen defekta på någon punkt av

intelligensen. Mamma till exempel tycks inle fatta,

att det är av klokhet, med avsikt, staten håller

de oäkta barnen arvlösa efter fader.

Motsatsen vore äktenskapets, hemmets, samhällets

undergång. Så’na där illegitima barn bör

naturligtvis få en viss uppfostran, så att di så

litet som möjligt faller samhället till last i

fängelser och fattighus. Men di bör givet

hållas på en låg nivå och höra till den klassen,

som skaffar oss billig arbetskraft. Jag

medger, att det är inte absolut rättvist. Men det

finnes någonting som för staten är mycket

viktigare är rättvisan, det är visheten, som

skall reglera hela samfundsmaskineriet så att

det inte går sönder i fogarna.

(INGA tiger)

HERBERT

Du säger ingenting?INGA

Nej. Du förstår nog det där bättre än jag.

— Men jag förstår, att det skär din mamma

som en kniv i hjärtat, att du och farbror har

så litet känsla för hennes brors efterlämnade,

stackars ensamma barn.

HERBERT

Du har ett så gott hjärta. Men vad det är

väl på samma gång, att du är så resonabel.

Vad jag har fått för en skatt! (Kysser henne)

Pappa och jag skulle visat mera känsla för

den där pojken, om mamma inte gjort honom

till ett så’nt förbannat tvistefrö här i huset.

Hon väger oss var dag och stund på hans

vågskål och finner oss alltid för lätta. Det

kan ju ingen stå ut med. — Nu kommer den

bär processen också och häller olja på elden.

Kan man tänka sig en större idiot än den

där gamle adjunkten Gardelli? Börja process!

Det är huvudlöst att föreställa sig, att domarne

skulle döma stick i stäv mot lagens bokstav

och ande. Anej, våra domare har äntligen

fått upp ögonen för samhällsomstörtandets

faror, hur det än visar sig. Di håller kraftigt

igen, som väl är. Att komma stickandes med

ett högre rättfärdighetskrav än lagens, det är

egentligen att göra uppror. Det är lagstridigt

och bör kraftigt bekämpas. — Gardelli skall

heller inte få behålla pojken vidare. Jo, om

han vill göra det på egen bekostnad.INGA

Men gossen har det ju bra hos honom?

HERBERT

Tror du pappa vill ha honom kvar på ett

ställe, där man är i sådan sinnesstämning,

att man begynner en rättegång? Tänk, vad

gossen ipratas mycket ont om oss! Och det

skall pappa betala för? Det är sannerligen

onödigt.

INGA

Hur ämnar farbror ordna det hela?

HERBERT

Antingen skall pojken i handel eller också

skall han bli jordbrukare. Pappa har skrivit

åt två håll för att höra sig för.

INGA

Jag tycker det skulle vara bättre med handel.

Då kan han åtminstone få bo i en stad och

ha det som en människa.

HERBERT

Säg det? Landtlivet är mycket sundare och

bättre än stadslivet.

INGA

Du skulle inte vilja bo på landet?Jag, nej. Jag är ju van vid bättre. Men

för den, som inte vet av något annat, är landet

ett paradis. Och så finns det en annan

mycket talande synpunkt. Jorden behöver armar.

Ju fler fattiga barn vi kan skicka ut att arbeta

i jorden, dess bättre. Det är en fosterlandets

livsfråga att få så många dugliga småbrukare

som möjligt.

INGA

Men Sven — han heter ju så — får väl

avgöra själv?

HERBERT

Vad begriper en pojkslarv på tretton år om

sitt sanna bästa? Jag tycker det är storartat

av pappa att göra sig besvär med att tänka

och styra för ett barn, som han inte är släkt

med.

INGA (förvånad)

Tant Ainas brorson? Det är väl släkt i alla

fall?

HERBERT

Pappa erkänner ingen släktskap, som han

inte liar laglig skyldighet att erkänna. Han

anser sig heller inte som Svens försörjare eller »

förmyndare, fast han godhetsfullt förbundit

sig alt, tills Sven fyllt 15 år, betala för honom

i en hygglig familj.

INGA

Och sedan?

HERBERT

Sedan kan han ta sig fram på egen hand.

INGA

Det är ganska svårt vid femton år.

HERBERT

Hur ofta läser man inte om framstående

män som rett sig själva ända från barndomen.

Det blir de bästa karlarne.

INGA

Har Sven inga släktingar på mödernet?

HERBERT

Det är just till dem pappa skrivit.

INGA

Di är således hyggligt folk?

HERBERT

Inte morfadern. Han är försupen. Men han

är aldrig hemma på gården. Annat än

undantagsvis.isn

HERBERT

Han flackar omkring. Man vet egentligen

inte, vad han har för sig. Men hans barn

är hyggliga och arbetsamma.

INGA

Tar di ingen nolis om Sven? Jag menar

av sig själva.

HERBERT

Nej, di aktar sig nog i del längsta.

Morfadern lär ha infunnit sig på begravningsdagen

för alt höra, om det fanns något testamente

lill Svens förmån. När det inte var fallet,

avdunstade han ulan att ens hälsa på pojken.

INGA

Jag önskar att farbror lät gossen stanna

hos adjunkten Gardelli.

HERBERT (lliiftigt)

Men han är ju vår utpräglade tiende?

INGA (genast medgörlig)

Det är sant. Det tänkte jag inte så noga på.

HERBERT (reser sig, ser på klockan)

Vad pappa dröjer i dag! Jag är hungrig.ANDRA AKTEN

INGA

Hed Hilma om en smörgås.

HERBERT (går till tamburdörren ocli trycker på

ringledningen)

Jag skall be henne om något annat. (Rör

om i brasan, medan lian väntar) Det läl" vara nyttigt

att äta äpplen före maten. För hårda magar.

INGA

Nu är här ju gott om äpplen.

HERBERT (till den inträdande Hilma)

Tag in några äpplen.

(Hilma går.)

HERBERT (efter en paus, med agg)

Tänk att mamma inte sa’ ett enda ord av

lyckönskan, när jag anförtrodde henne, alt

hon skulle bli farmor.

INGA

Det har du visst svårt att förlåta henne?

HERBERT

Det är hjärtlöst. — Hennes eget barnbarn.

INGA (med sårad självkänsla)

Det är att göra för lite affär av saken.HERBERT

När jag sedan förebrådde henne hennes

tystnad, vet du vad hon svarade?

INGA

Det kan jag verkligen inte gissa.

HERBERT

»För alt lyckönska måste man först veta,

om den blivande människan blir till gott eller

ont.» Är det inte idiotiskt? Hjärtlöst och

urfånigt.

INGA

Man skall väl hoppas det bästa?

HERBERT

Till oss, som gläder oss så mycket åt barnet,

är det grymt att säga sådana ord. — Man får

börja glömma, att man har en mor.

INGA

Det blir nog bra igen. Allt skall ha sin tid.

HERBERT (hårt)

Här i familjen blir del aldrig mer som det

varit. — Väl att man fått sitt eget. (I annan ton)

Jag går in i pappas rum efter några tidningar.

(Han går ut till vänster.)ANDRA SCENEN.

INGA, HILMA, sedan HERBERT.

(Hilma kominer in frän fonden bärande

bricka med äpplen, assietter och knivar,

på bordet hos Inga.)

en liten

silvor-Hon sätter den

HILMA (allvarligt)

Får jag säga några ord med anledning av

något annat?

INGA (ser upp, förvånad)

Ja visst. Vad är det?

HILMA

Jag har verkligen tvekat, om jag skulle tala

om det eller ej. Frun kanske inte tycker oin,

att jag säger det. Men jag tycker det ar sa

synd om henne. Skulle ingenting kunna goras

för henne?

INGA (lite stram och ömtålig)

Synd om henne? Hur menar Hilma?

HILMA

Hon går uppe hela nätterna och gråter. —

Det gör mig så förfärligt ont om henne. Jag

har alltid tyckt om frun. Mycket mer än om

byråchefen.

INGA (tillrättavisande)

Det har jag inte bett alt få veta. — (I annan ton)

Hur vet Hilma det där om frun?70

DEN SMALA VÄGEN

HILMA

Del händer ibland, att jag kommer sent

liem - vid tre, fyratiden. När jag då smyger

mig igenom serveringsrummet, ser jag en

springa ljus ifrån fruns rum. Det har hänt

flera gånger. Och jag hör, hur hon går

därinne och suckar och snyftar. Det är rysligt

så där mitt i nattens tystnad att höra en

olycklig människa. I synnerhet när man

kommer från dans och skämt. — Om

morgnarna har hon så röda, förgråtna ögon. — Kan

ingen trösta henne på något sätt? Hon kan

ju sörja sig tokig!

INGA (bedjande)

Säg inte det här till någon, är Hilma snäll.

Det är så sorgligt. — jag skall göra allt vad

jag kan för alt få henne att resa bort på en

tid. Lite ombyte och förströelse vore

verkligen pa sin plats. — Hon är i högsta grad

melankolisk, ser Hilma, för en oenighet med

de andra om en principfråga, en rättsfråga----

Men det är för långt att förklara.

HILMA

Alltsedan hon kom igen från begravningen

har hon varit som en annan människa.

(Herbert kommer från vänster med tidningar i hand

Hilma går ut genom fonden.)

HERBERT (börjar skala ett äpple)

Det är härligt att äta sina egna, grannaäpplen fråil sin egen, präktiga lantegendom.

Vad dom smakar bra. Vilken saft. Vilken

arom. Till nästa år skall vi skaffa oss pris

vid pomologiska utställningen.

INGA (tar också ett. äpple)

ja, det tycker jag visst är skäl. - Om

det inte slår fel med skörden. Ni kan inte

ha medgång alllid.

HERBERT

När den nu har börjat, kommer den nog

att fortsätta. VeL du, jag gläder mig som ett

barn var dag på nytt åt att vara rik. Jag

kan vakna mitt i natten och känna våldsam

lust att springa upp och dansa för mig själv.

Om jag väcker dig en natt och säger: opp

och hoppa, Inga, så skall du inte tio att jag

blivit tokig. Det är bara glädjen, som flodar

över.

INGA (med frånvarande blick. Jämför i tankarne)

Del får du inte göra. Då skulle jag bli

hemsk till mods.

HERBERT

Att äntligen kunna se framtiden an som

något ljust och vackert. Att veta vägen vara

jämn och banad. Att inte vidare. _ snubbla

över papper och växlar. Du förstår inte fullt,

hur det känns för en karl att vara oberoende.

Att stiga upp var morgon med tillräckligt iplanboken. Det avstår man minsann inte

från, när man väl fått smak på del. — Och

så att kunna skaffa sin förtjusande hustru

allt vad hon bara pekar på. Det är inte den

minsta sällhelen. (Omfamnar och kysser henne.)

DEN SMALA VÄGEN

INGA

Men ännu har ju du egentligen ingenting?

HERBERT

Så mycket jag vill. Jag har ju kredit.

(Fru Rosdal kommer från höger, klädd för att gå ut.

Herbert samlar med en vresig min ihop sina tidningar,

tar ännu ett äpple och går ut till vänster.

Fru Rosdal ser med saknad och smärta efter honom.)

TREDJE SCENEN.

INGA, FRU ROSDAL, sedan HILMA

INGA

Skall du gå ut nu? Skall vi inte äta middag?

FRU ROSDAL

Henry har telefonerat, att han är lite

fördröjd. Då hinner jag hämta en smula frisk

luft. Kanske jag då får mera aptit. Jag

har så svårt att få ner maten. Alldeles

förlorat matlusten.

INGA (deltagande)

Har du förlorat sömnen också?FRU ROSDAL

Hur vet du det?

INGA

Jag bara frågar. — Jag tror att du är

mycket klen, tant Aina? Jag är orolig för

dig. Det är vi alla.

FRU ROSDAL (bittert)

Ni ville nog helst jag skulle dö!

INGA

Hur kan du tala så?

FRU ROSDAL

Jag skulle hälsa döden som en välsignad

räddare.

INGA

Det vore mycket bättre, att du tänkte pä

att sköta din hälsa. Äu att fördjupa dig i

sorgliga tankar. Del är bestämt inte nyttigt.

FRU ROSDAL

Hur skall man göra, när allting har blivit

till sorg, bara sorg?

INGA (vänligt)

Är det inte lite kärlek kvar på djupet?

DEN SMALA VÄGEN

FRU ROSDAL (tunglj

Just därför känns sorgen så mycket värre.

INGA

På det här sättet blir du allvarligt sjuk.

Om du skulle resa bort en tid? Hur skulle

det vara? Det. finns sådana förtjusande

vilohem nu för tiden, med all upptänklig

komfort i den vackraste natur. Försök något

sådant, tant Aina!

FRU ROSDAL (bittert)

Så att ni biir av med mig?

INGA (smeksamt)

Tala inte så. — Allt biir kanske bra igen,

bara du biir frisk,

FRU ROSDAL

Försök inte att förgylla över eländet med

några vänliga fraser. — Det hemskaste av

alltsammans är, att ni känner mig så

förfärligt lite. Ni talar om min kroppsliga hälsa,

när det är min själ som är sårad till döds.

— Hur tror du det känns, när banden slits

efter så många års lyckligt äktenskap? Hur

tror du det är att bli som luft för man och

son? Se dem röra sig som vanligt i hemmet,

men vara förvisad ur deras hjärtan? Vad

har det varit för tillgivenhet hos dem, som

så med ens är slut? Borde inte åtminstoneANDRA AKTEN 75

min son vara min verkliga vän? Vad menas

annars med blodsbandet? Så som jag slösat

kärlek på den gossen. O, det är bittert att

glömmas av sitt eget barn.

(Innan Inga hinner svara kommer Hilma från fonden.)

HILMA

Adjunkt Gardelli önskar trältä frun.

FRU ROSDAL (med tillfredsställelse)

Gardelli? Se här, tag det här. (Hon räcker

Hilma hatt och kappa) Och bed adjunkten sliga

in.

INGA

Då går jag in i ditt rum så länge. Jag

skall ändå sy lite på maskinen.

FRU ROSDAL (kraftigi)

Men jag måste ju ogilla dem? — Förstår

du inte det?

INGA

Han har visst inte glömt dig. Men både

farbror och Herbert känner så djupt, att du

ogillar dem. Det kan di inte bära. Det är

därför di drar sig undan.

(Inga går ut till höger.)

tFJÄRDE SGENEN.

FRU ROSDAL, ADJUNKTEN GARDELLI.

FRU ROSDAL fgår emot honom, trycker hans hand)

Tack för era brev. Och förlåt att jag inte

besvarat dem. Men jag har varit sa lilet i

stämning att skriva. (Hon bjuder honom sitta ned.)

ADJUNKTEN

Jag hade inte anspråk på några svar. Hade

någon lycklig förändring inträtt, hade jag nog

fått veta det. - Således intet nytt?

FRU ROSDAL

Min man är obeveklig. Det går inte att

tala med honom. — Säg mig, finns det någon

utsikt alt vi vinner processen? Jag talar om

den som om den vore min.

ADJUNKTEN

Någon liten utsikt är där väl. Annars hade

man nog avrått mig, så kunniga jurister som

jag rådfrågat. Själve häradshövding Axvall.

FRU ROSDAL

Riksdagsmannen?

ADJUNKTEN

Ja, riksdagsmannen. Och nu skall ni få

höra. Jag är här i dag för att berätta er omstora planer. Vi har storverk i görningen.

Det är fråga om en motion till nästa riksdag

om oäkta barns arvsrätt även efter fäder.

Det är Axvalls idé. Han är helt enkelt

entusiastisk för saken. Han känner frågan i grund.

Han vet att den är brännande och har goda

utsikter att segra i våra grannländer. Med

rätta frågar han: varför skall Sverige komina

på efterkälken? Varför kan inte Sverige gå i

täten för human lagstiftning? — Axvall har

stort anseende i kammaren. Vem vet? Kanske

driver han saken igenom? Värre blir det i

Första kammaren. Men även där skulle kanske

motionen lyckas vinna gehör om

medlem-marne blev ordentligt bearbetade. Nu är det

vår plan att få till stånd, genom möten,

föredrag och resolutioner landet runt, men i

synnerhet i huvudstaden, en opinion för

lagförslaget i fråga. Och ni skall hjälpa oss!

FRU ROSDAL

Jag? Vad förmår jag?

ADJUNKTEN

Ni skall hjälpa till att bearbeta allmänna

opinionen.

FRU ROSDAL

Hur går det till?

ADJUNKTEN

Har ni aldrig talat på möten?

ANDRA AKTENFRU ROSDAL

Aldrig.

ADJUNKTEN

Det trodde jag så golt som alla damer

gjorde här i Stockholm.

FRU ROSDAL

Det är bara en liten klick som sysslar med

sådant. Jag har aldrig haft en tanke ditåt.

ADJUNKTEN

Det lår ni er nog snart. Med god vilja. —

Och så måste ni besöka alla personer i ert

umgänge, som brukar, när det behövs, slå

ett slag för sanning och rätt.

FRU ROSDAL

Jag känner inte en enda sådan person.

ADJUNKTEN

Men vad har ni haft för umgänge, min

bästa fru?

FRU ROSDAL (ler bittert)

Säg det? — Jag är ensam, herr Gardelli.

Ensam. Alla är emot mig.

ADJUNKTEN

Då får ni gå till obekanta människor.

Pedagoger, riksdagsmän, tidningsmän, jurister, •skriftställare, folkledare, alla som har hjärta

i bröstet och mål i munnen.

FRU ROSDAL

Jag skall gå vart ni vill. Visa mig baia

vägen. — Men inverkar detta något direkt för

Sven? Ar inte hans sak redan förlorad, när

detta kommer före?

ADJUNKTEN

Mitt hopp är, alt processen skall dra ut på

tiden. Blir den ej avgjord före omröstningen

om motionen, kan man ju tänka sig — ifall

denna segrar — att domstolen influeras av

den nya rättsuppfattningen. Varom inte — ?

Ja, då har vi ändå vunnit något, och inte sa

litet. Vi har arbetat på en rättfärdig sak.

Vår strid för Svens, ett enskilt barns rättskrav,

har vuxit ut att omfatta alla de illegitima

svenska barnens väl och ve. Den mindre

frågan kan falla, den större ej.

FRU ROSDAL

Är ni inte för sangvinisk? Den större frågan

kan nog falla den också.

ADJUNKTEN

Då faller den i alla fall så långt framåt att

själva fallet blir en triumf, inte för oss, utan

för rättfärdighetens sak.FRU ROSDAL

Det är härligt att höra er tala. Det är som

om ni tände lyktor längs den långa mörka

vägen man skall gå. De flesta människor

bara söker släcka lyktorna. — Hur har ni

blivit sådan? Har ni haft några säregna

lit-vecklingsöden? Jag vet ju ingenting om er?

ADJUNKTEN

Det är nästan ingenting att säga om mig.

FRU ROSDAL

Berätta ändå något! Har ni haft sorger

och svårigheter? Eller har ni haft en lugn

och fridfull levnad?

ADJUNKTEN

Min mor var en fattig änka med sex barn.

FRU ROSDAL

Redan det säger åtskilligt om nöd och

försakelse.

ADJUNKTEN

Jag ville nödvändigt studera. Men till milt

tjugonde år måste jag stå bakom en disk för

att skaffa bröd åt mina syskon. Det hade

varit gott och väl, om inte min håg varit så

brinnande att läsa. Jag lyckades få bli

informator i ett hem på landet och där fick

jag så småningom lid alt bereda mig förstudentexamen. Sedan kravlade jag mig fram

till nästa examen, under det jag ofta frös ocli

svalt. Mitt liv som skollärare i vår lilla

småstad har varit föga utvecklande, men ganska

trist och enformigt. Långa tider har jag varit

sjuk av melankoli. Glädje och nöjen vet jag

egentligen inte vad det är. När jag nu ser

tillbaka på mitt liv är där icke en dag jag

skulle vilja leva om igen. (Entusiastiskt) Men

jag erkänner, att jag bra gärna skulle vilja

leva den dag motionen går igenom om lika

arvsrätt för alla barn, antingen de är födda

inom eller utom äktenskapet. Den glädjen

skulle hålla mig skadeslös för allt vad jag

saknat. (Hurtigt) Men nu måste vi handla och

ej förlora tiden.

FRU ROSDAL

Ni finner er högsta glädje i att

lättfärdigheten går framåt på jorden. Ni är en

underbar människa.

ADJUNKTEN (avvärjande)

Jag ber — gör mig inte generad genom

beröm. Det är jag inte van vid. Och det

torde jag inte kunna vänja mig vid.

FRU ROSDAL

Förlåt mig. Det var inte min mening alt

på något sätt plåga er. (I annan ton) Hur mår

Sven?ADJUNKTEN

Han mår utmärkt. Är glad och pigg. Han

tackar er för småsakerna ni sände honom.

FRU ROSDAL (med djup grämelse)

Tänk att jag inte har medel att ge honom

allt det jag ville. — Jag har aldrig varit så

utan pengar som nu för tiden.

ADJUNKTEN

I februari flyttar vi hit, Sven och jag. Och

Agda förstås, min hushållerska. Gårdarne är

sålda som ni väl vet?

FRU ROSDAL

Jag vet ingenting. Henry talar aldrig med

mig om något som sammanhänger med arvet.

ADJUNKTEN

Sven är ledsen att flytta hemifrån, men det

kan ju inte hjälpas.

FRU ROSDAL (oroligt)

Ni måtte väl aldrig släppa honom ifrån er?

ADJUNKTEN (milt förebrående)

Jag har ju lovat att ta hand om honom.

(Vemodigt leende) Han har förövrigt blivit —

min familj, som jag aldrig fick.

FRU ROSDAL

Måtte ni bara leva tills han kan reda sig själv.ADJUNKTEN

Jag är glad att flytta hit. Här har jag

större möjligheter att arbeta för det som ligger

mig om hjärtat. Jag hoppas kunna intressera

någon tidning för motionen så att den öppnar

sina spalter för artiklar i frågan. (Reser sig)

Men nu skall jag inte uppehålla er längre

den här gången. Ni skall snart få höra av

mig igen.

FRU ROSDAL

Ja, låt mig äntligen det. Jag behöver se

och höra en människa som ni. Jag är så

förfärligt nedstämd. (Med darrande röst) Jag

uthärdar knappast att leva.

ADJUNKTEN (uppmuntrande)

Vänta bara tills striden börjar på allvar-.

Då blir det något helt annat. Då blir ni

modig och stark som en hjälte.

FRU ROSDAL (ler svagt)

Men till dess? — Att gå här dag efter dag

och ingenting kunna göra? Det är outhärdligt.

Jag kan inte hålla mig uppe.

ADJUNKTEN

Vi har ju idéen, som håller oss uppe? Det

måtte väl vara nog?

(Han trycker hennes hand och går. Hon följer honom

till dörren i fonden.)

(Inga kommer från höger.)FEMTE SCENEN.

FRU ROSDAL, INGA sedan HERBERT.

INGA

Jag hörde att han gick, därför vågade jag

mig fram.

FRU ROSDAL

Var du rädd för honom?

INGA (halvt på skämt)

Ja visst. Han är ju vår värsta fiende.

Han vill beröva oss allt vad vi har. — Tänk

om han lyckas? (Vänligt) Nej, tant Aina, se

inte så ledsen nt för att jag skämtar litet.

Här är så dystert så man vet till slut inte,

vad man säger för att skaka förstämningen

av sig. Du känner mig ju? Du vet att jag

nästan håller med dig och honom. Nästan.

Jag vet, att du inte är fullt så förhärdad

som de andra. Men varför tar du inte klart

och tydligt parti för det rätta? Man skall

inte hangla mitt emellan, eller tiga när orätten

triumferar.

INGA

Det är flertalets öde. Det är min lott.FRU ROSDAL

Insöv dig inte i den tron. — Du måste

välja. Du står vid skiljovägen.

INGA

Då väljer jag den breda vägen. — Men jag

trodde jag skulle slippa välja. Jag är mera

skapad för att vara neutral.

FRU ROSDAL

Nej, det är du inte. Du för dig själv bakom

ljuset. — Här kan ingen i längden vara neutral.

— Och jag vill inte tro, att du väljer den

breda vägen?

INGA (halvt nedstämd, halvt skämtande)

Jo. Med berått mod. Mot bättre vetande.

— Skall jag ta parti, blir det för den sämre

delen. För egoismen. För orättfärdigheten.

För mammon.

FRU ROSDAL (förebrående, erkännande)

Inga, du är ingen egoist, ingen

mammons-träl.

INGA

Men jag väljer ändå det onda framför det

goda. Jag beundrar dig, men jag sällar mig

till dina motståndare — om jag skall tvingas

uttala mig!(0 .

•&BÄ2S?______•"■ V-

DEN SMALA VÄGEN

FRU ROSDAL (djupt sorgsen)

Säg då hellre ingenting. — Jag hade ett

svagt hopp, att du tänkte annorlunda. —

Det var skada, att du ej hörde herr Gardellis

ord om rättfärdighetens sak. Hans starka

fordran på rättvisa åt barnen skulle kanske

lyckats väcka genklang hos dig, som väntar

ett barn.

INGA (allvarligt)

Det är just för barnets skull, som jag går

den breda vägen.

FRU ROSDAL j

Tror du alt ditt barn behöver bli rikt

på orättfånget gods?

INGA

Nej, det är inte för rikedomens skull. Det

är det verkligen inte. Jag har en högre,

bättre anledning att handla orätt.

FRU ROSDAL

Sanningen kan döljas av vackra svepskäl.

INGA (forskande)

Skall en mor riva upp hemmet, just som

FRU ROSDAL (en smula mattare)

Därhän behövde det väl inte gå?INGA

Hår syns det ju, varthän det går! — Om jag

toge parti mot Herbert, skulle en ohjälplig

disharmoni komma in även i vårt hem. Men

hemmet är ju till för barnets skull? Har man

rätt att förgifta atmosfären, just som den nya

människan väntas?

FRU ROSDAL

Luften skall vara moraliskt ren, där den

nya människan växer upp, det är huvudsaken.

INGA

Jag tror att hemmet är huvudsaken. Ett

någorlunda varmt och fridfullt hem. Om

sedan modern har några utpräglade

rättsbegrepp eller ej, är en bisak.

FRU ROSDAL (förskröctt)

Men Inga då, det menar du inte?

INGA

Jag menar, att en hustru måste trubba av

sin rättskänsla — just för att vara en god

mor. — Annars skulle det inte bli några hem kvar.

FRU ROSDAL

Där är det sluttande planet, försoffelsen,

förnedringen.INGA

Hur många män kan bygga hemmet på den

absoluta rättrådighetens grundval?

FRU ROSDAL

Det är väl också kvinnornas fel? Om

hustrurna talade i stället för att tiga!

INGA

Om denna konflikt kommit, när Herbert

var liten, skulle du stå, där jag står.

FRU ROSDAL

Det tror jag inte. Den var alltför kraftigt

väckande. Men du har rätt till en del. Jag

teg och sov, sov och teg i många, långa år.

(Med truten röst) Och Herbert är den han är.

Akta dig, Inga! Tag varning och lärdom!

Tro inte att du blir en bättre mor, om du

blir en sämre människa. Hellre må hemmet

plånas ut, än att där skall växa upp slöa

samveten. Det är tusen gånger lyckligare för

barnet, att modern höjer sig än att hon

sänker sig. Ty lyckan ligger i det goda och

det rätta.

INGA

Så där kan man tala, när barnet är vuxet,

inte när det skall till att födas.

FRU ROSDAL

Förr än man anar, är tiden förliden.

Barna-hjärtat kallnar så fort. Det varma kan bliigen.

INGA (obeveklig)

Nej, tant Aina. Jag sätter inte allt på spel,

äktenskap, hem och fridsamma levnadsdagar.

Dina ord äro så vackra. Det låter som när

man får råd i goda böcker. Men jag är för

svag, för obetydlig att följa dem. Framför

allt: jag kan ej vara både mor och far för

ett barn. Följaktligen måste jag hålla ihop

med Herbert, vore han också ändå ljummare

— enligt din rättsuppfattning — än han är.

Jag handlar som mängden, jag flyter med,

där den stora strömmen flyter på gott och

ont. Jag skulle aldrig ett ögonblick tilltro

mig att handla det minsta ovanligt eller olikt

flertalet.Skall vi inte räkna som vår högsta och

dyrbaraste förmån, att vårt släkte höjt sig

över vilddjurens nivå? Skall vi inte vara

rädda om den smula mänsklighet vi har, om

det också är litet? Eller ska vi avundas

björnar och vargar deras natur?

INGA

Varför inte? Det har kanske sina stora

behag att vara ett vilddjur? Man vet ju inte,

när man inte har varit det. — Di har

åtminstone inga rättskonflikter.

(Herbert kommer från vänster. När han hör Inga i

samtal med sin mor, blir han orolig.)

HERBERT

Du bråkar väl inte med Inga, mamma?

FRU ROSDAL

Vårt samtal kan inte kallas bråk.

HERBERT

Det vore bra snällt av dig, om du ville

låta bli att kasta in några tvistefrön mellan

Inga och mig. Vi är så lyckliga och det

kan vi väl få förbli? (Drar henne med sig åt vänster)

Kom, Inga.

FRU ROSDAL (klagande)

Gå inte alltid, Herbert. Du skyr mig, som

om jagu/vore en pestsmittad! Jag är ju din

mor! Och jag har ingenting förbrutit!HERBERT (hårt)

Du förstör ju vår tillvaro! Kallar du det

ingenting? (Han och Inga gå ut till vänster.)

FRU ROSDAL (ensam, förtvivlad)

Han hatar mig. Om jag kunde låta bli

att älska honom — så gjorde det inte så

gränslöst ont.

(Man hör en grov stämma i tamburen och jungfrun,

som vill anmäla, knuffas åt sidan.)

SJÄTTE SCENEN.

FRU ROSDAL, HÅKAN PERSON.

(Han Ur ännu mera förfallen än sist och tydligen

berusad. Dock ej oredig.)

PERSON

Är byråchefen Rosdal hemma?

FRU ROSDAL (lite bestört)

Nej, det är han inte.

PERSON

Han har skrivit till mig.

FRU ROSDAL

Har han det? Det har jag inte reda på.

— Vem är ni?DEN SMALA VAGEN

PERSON (går närmare)

Person. Håkan Person. Från Gällinge.

FRU ROSDAL

Jag känner inte till något om er. Det är

bäst ni kommer igen, när min man är hemma.

PERSON (ännu närmare, hotande)

Ånej, så lätt skall ni inte slippa ifrån mig.

Har jag gjort mig besvär att resa hit så skall

jag också ha något för det. Jag skall säga

er, vad ni går för, ni förbannade blodsugare.

FRU ROSDAL

Har min man bett er resa hit? Ni får

förklara ----Jag förstår ingenting av det här?

— Men det vore bättre ni kom igen en annan

gång.

PERSON

När jag är nykter, menar ni? Man behöver

minsann inte vara nykter för alt ha och göra

med sådana som ni. Man behöver ha några

droppar i sig för att stå ut med en sådan

fräckhet och skurkaktighet som er — För

jag förmodar, det är fru Rosdal jag talar med?

FRU ROSDAL

Ja, del är jag. Ni har inte rätt alt tränga

er in här och utan anledning förolämpa mig.

Jag ber er — gå.PERSON

Jag går, när jag behagar. Och reta mig

inte, för det kan komma att stå er dyrt. Ni

skall för resten inte låtsas, all ni är okunnig

om er mans brev.

FRU ROSDAL

Det är jag verkligen. Kan ni inte upplysa

mig om, vad det handlar om?

PERSON

Han vill kasta pojken på mig.

FRU ROSDAL (börjar förstå, ivrigt)

Är det möjligt — ? Är ni en släkting till

min brorson? Nu erinrar jag mig namnet.

Jag tänkte inte åt det hållet. — Ni har

missförstått brevet, det är otänkbart annat. Min

man kan inte ha menat att ni skulle överta

kostnaderna för Sven. Det har han inte

skrivit.

PERSON

Han har skrivit och frågat, om inte pojken

kan få sitt hem på min gård. (Tar fram brevet.)

Här är det förbannade brevet, läs själv 1

FRU ROSDAL (kastar en blick på brevet)

Då menade han förstås att betala för gossen

hos er.PERSON

Han säger inte ett ord om det. Han säger

bara att han vill ha pojken på landet,

uppfostrad till jordbrukare. — Mina barn, som

sköter garden, blev ursinniga. Och jag säger

inte om det. Jorden föder knappast dem

och vi har skuld på slugan. Jag svor i min

själ att jag skulle hit och slunga er i ansiktet

er satans girighet. Hur mycket gav ni

hushållerskan för att hon skulle inverka på det

döende kräket? Tror ni inte, alt jag begriper

att ni mutade henne? Hon intrigerade pojken

arvlös på er begäran, mot hederlig provision.

Förbannade häxa. Tvi så’na människor, som

kan göra så’nt fanstyg mot en fattig

barnunge! Djävla avgrundsandar! I ert gap

skulle pengarna hamna och sonen kastas på

sophögen. Men jag ger mig inte i första

taget. Ni skall allt fa dela med er, eländiga

girigbukar. (Tar fram en revolver, som han i vilt

raseri svänger i luften) Jag har kommit hit för

att skipa rättvisa.

FRU ROSDAL (alldeles lugn)

Skipa rättvisa? Det är därför ni kommit

hit? (Ser en stund på honom.) Nå, skjut mig då!

(Pekar på sin tinning.) Men här, så att jag säkert

dör. Ni gör mig en tjänst med det.

PERSON (en smula bragt ur fattningen uv hennes lugn)

Ber ni att jag skall skjuta er? — Jag ämnar

inte göra er någon tjänst, — Varför vill ni dö?FRU ROSDAL (bittert)

Jag är trött att leva i en värld, där sådana som

ni skall sköta om rättvisan. Jag har fått nog.

Jag ber er än en gång skjut mig. Jag vill dö.

PERSON (i en annan sinnesstämning)

Det där får ni sköta om själv.

FRU ROSDAL

Men ni är ju här för att skipa rättvisa?

Då kan det ju gå för detsamma?

PERSON (hånfullt)

För alt jag sedan skulle bli tagen som

mördare ?

FRU ROSDAL

Jag kan ge er ett skriftligt intyg, att jag

bett er om en kula i huvudet. Då går ni

nog fri.

PERSON (slår om till drastiskt skämt.)

Betala först. Jag ger inga kulor gratis.

FRU ROSDAL

Jag har inga pengar. Om jag haft några,

hade jag för länge sedan givit dem åt Sven.

Vart enda öre.

PERSON (förbryllad)

Men det är ju ni, som har tagit arvet ? Ni

driver med mig?FRU ROSDAL

Ja det var jag som ärvde min bror — mot

min vilja. Jag var tvungen att bli arvinge.

Förstår ni det.

PERSON

Nej.

FRU ROSDAL

Jag är rik. Och jag är ett fattighjon.

Förstår ni det?

PERSON

Nej.

FRU ROSDAL (otåligt)

Ni förstår ju ingenting? Och ni kommer

för att skipa rättvisa? — Nu kan ni gärna

gå!

PERSON (åter häftigt)

Jag har ju sagt, att jag går, när jag behagar.

Och det behagar mig att invänta er man.

FRU ROSDAL

Kom igen när ni är nykter. Då har ni

kanske några utsikter att få igenom, vad ni

önskar.

PERSON (skriker)

Nej, jag går inte. Ni vill bara lura mighärifrån. — Jo, om ni ger mig några större

sedlar tills vidare, som avbetalning? Då skall

jag gå. (Svänger åter hotande revolvern) Men jag

kommer igen. Jag kommer igen.

(Byråchefen kommer från fonden.)

SJUNDE SCENEN.

FRU ROSDAL, PERSON, BYRÅCHEFEN

BYRÅCHEFEN

Vad är ni för en? (Han kastar sig över Person

för att avväpna honom. Då brinner revolvern av och

träffar fru Rosdal i axeln. Ilon uppger ett svagt skri.

Byråchefen förlorar taget över Person, som flyr.)

FRU ROSDAE (trycker handen mot axeln och sjunker

ned i en stol)

Del var inte hans fel. Det var av våda.

— Han ville inte skjuta mig, fast jag bad

honom. — Men »rättvisan» vakar.

BYRÅCHEFEN (bestört)

Bad du honom skjuta dig?

FRU ROSDAL

Så att jag dog. — Inte ett sådant här

skrubbsår. (Ser ned) Det har visst bara svett

ärmen. Nej, jag ville ha ett riktigt skott.BYRÅCHEFEN

Tala inte så.

FRU ROSDAL

Som lämpligt slut på livet. — Är det

försynen, som går omkring som alkoholist och

skjuter den som inte vill stjäla? — Det är

briljant. (Svimmar.)TREDJE AKTEN.

Samma rum aom i föregående akt. — Tre månader

senare.

BYRÅCHEFEN, HERBERT, INGA.

(De komma från tamburen. Byråchefen bår en liten

resväska. De andra uro i ytterkläder.)

BYRÅCHEFEN

Tack för att ni kom och mötte mig vid

stationen. —Hur är här annars? Ärmamma

fortfarande lika nervös och nedstämd?

INGA

Nej, tant Aina är helt annorlunda.

HERBERT

Hon är bättre till lynnet. Hon är lugn.

BYRÅCHEFEN (med lättnad)

Nå, det var då väl.HERBERT

Men jag är rädd, att hon inte är förnuftigare

för det.

BYRÅCHEFEN

Lugnet är en god början till återställelse,

får vi hoppas.

HERBERT

Nej, hoppas ingenting, pappa. Hon är stilla

och harmonisk som förr, men hon ger nog

inte med sig i alla fall. Den där lixa idén,

att vi inte har rätt till arvet, sitter kvar i

hennes huvud. Att den kunde komma så

hux flux? Och till den grad bila sig fast?

BYRÅCHEFEN

Allt har sin psykologiska förklaring.

Hals-slarrighet ligger i släkten. Din morbror var

likadan. Ja, han var oförsonlig sedan lian

en gång fått för sig, att han måste ogilla ett

uttalande jag gjort om en kompromiss i en

affärstvist. Jag hade ändå lagens tydliga ord

att åberopa.

HERBERT

Så kan det gå, när juridiskt obildat folk

vill upphäva sig till domare över det dom

inte förstår. Och så är högmodiga dessutom.

— Mamma är förmätet högmodig.BYRÅCHEFEN (matt ogillande)

Du skall ändå inle tala så om din mor.

HERBERT

Det låter verkligen ibland som om hon vore

vriden. — Den där galne adjunkten gör också

vad han kan för att förvärra hennes tillstånd.

Han skrifver esomoftast och styrker henne i

trona.

INGA

Tant Aina uppträdde härom dagen på ett

möte.

BYRÅCHEFEN (häftigt)

Är det sant?

HERBERT

Hon och Gardelli. Han som Don Quixote

och hon som Sancho Panza.

BYRÅCHEFEN

Det går för långt.

INGA

Vi var naturligtvis inte där. — Men Hilma

gick dit.

BYRÅCHEFENINGA

Jag har inle velat fråga henne, hur det var.

Och hon har ingenting sagt av sig själv.

HERBERT

Mamma gör sig naturligtvis bara till åtlöje.

Och oss på köpet.

BYRÅCHEFEN

Det kan jag inte finna mig i. Jag måste

försöka en uppgörelse med henne.

HERBERT

Det tror jag inte lyckas dig.

BYRÅCHEFEN

Kanske. — Om jag på någoL såLl går henne

till mötes, vill hon kanske förbinda sig till

lystnad. Jag måste försöka det sättet.

HERBERT (oroligt)

Du tänker väl inte ge efter för mycket?

BYRÅCHEFEN

Vad menar du med för mycket?

HERBERT

Att t. ex. dela förmögenheten? Eller

adoptera gossen? Det går jag inte in på. — Då

är det bättre hon får göra oss till åtlöje.BYRÅCHEFEN

Vi får väl se till, att uppgörelsen blir på

rimliga villkor.

INGA (efter en liten paus)

Hur var det på egendomen?

BYRÅCHEFEN

Vackert. Mörksjö är ståtligare än jag anade.

HERBERT (belåten)

Där slår vi oss ned i sommar.

BYRÅCHEFEN

Jag har nu gjort upp om vårarbetet,

inspekterat torpen, iyftat arrenden och uträttat en

hel del viktiga saker på den vecka jag varit

borta.

HERBERT

Du har väl sett, att processen är slutförd?

BYRÅCHEFEN

Ja, jag såg det i tidningen.

Underrättelserna till mig ligger väl därinne och väntar.

HERBERT

Det ligger en hel del brev och handlingar

på ditt bord.BYRÅCHEFEN

Kan just tänka mig det. Det samlar sig,

när man är borta några dar. Därför vill jag

inte be er ta av er och stanna. Jag blir

upplagen några timmar, tänker jag, för att gå

igenom posten.

INGA

Vi hade inte tänkt stanna nu.

BYRÅCHEFEN

Men ni kommer ju igen till middagen?

INGA

Om farbror vill.

BYRÅCHEFEN

Hur är del med dig, Inga lilla? Du håller

dig väl riktigt frisk?

INGA

Utmärkt.

BYRÅCHEFEN

Ja, adjö med er då så länge. Tack skall

ni ha för sällskapet.

(Herbert och Inga ta avsked och gå ut genom

fonden."

(Fru Rosdal kommer från höger.)ANDRA SCENEN.

BYRÅCHEFEN, FRU ROSDAL.

BYRÅCHEFEN

Goddag Aina. — Vill du inle räcka mig

handen?

FRU ROSDAL

Varför skulle jag göra del — av mig själv? —

Men om du Önskar det? (Hon räcker honom

handen, som han trycker.)

BYRÅCHEFEN

Vill du inte sluta fred?

FRU ROSDAL (drar tillhaka sin hund)

Jag förmodar alt du i allt är densamme

som när du reste?

BYRÅCHEFEN

Jag vill försoning. — Tror du det här går

i längden ? Kan vi uthärda detta tillstånd av

fientlighet? Hur stark och spänstig jag än är,

kommer det alt undergräva min hälsa och

arbetsförmåga att leva i ofrid. Och dig tycker

jag det är synd om. Du har blivit i hög grad

nervsvag.

FRU ROSDAL

Det har varit en smärtsam och svår lid.

Men det värsta är över.BYRÅCHEFEN

Det hoppas jag också.

FRU ROSDAL

Jag har varit djupt nere i själsnöd och

förtvivlan. Jag ville inte leva. (Med mild förebråelse)

Vad man blir ensam, när nöden kommer.

BYRÅCHEFEN

Vi kunde inte vara något för dig, Herbert

och jag, i den sorgen.

FRU ROSDAL

Ni ville iule. — Det är det som jag lidit

mest utav. Att er kärlek så med ens kunde

upphöra, det blev mig som en ohygglig gåta,

som jag grubblat och undrat över, tills jag

kunde bli tokig.

BYRÅCHEFEN

Vi trodde inte du ville veta av oss.

FRU ROSDAL

Er kärlek var som bortblåst. Varför?

Därför att jag lick min egen uppfattning om rätt

och orätt. När jag blev medveten om mitt

eget samvete, då fick ni antipati för mig.

BYRÅCHEFEN (skuldmedveten)

Hur kan du tro, att vi har antipati för dig?FRU ROSDAL

Mer än så, ni hatar mig. Och jag skall

säga dig, vad det är ni avskyr: min vaknande

själ.

BYRÅCHEFEN (lite ironiskt)

Varför så högtidliga ord? Har du inle haft

en vaken själ förut också?

FRU ROSDAL

Jag känner det inte så nu. Det är som

om jag vaknat ur en lång sömn. — Förut

älskade ni mig, när jag levde ett omedvetet

liv. Men er kärlek var så liten, att den tog

slut, när jag ej längre tänkte era iankar och

litade på ert omdöme.

BYRÅCHEFEN

Du förstår väl, att det är ett hårt slag för

en make att bli kastad åt sidan som auktoritet.

FRU ROSDAL

Alt inte ditt hjärta ändå var större, Henry,

än din självkänsla?

BYRÅCHEFEN

Det får inte en hustru begära.

FRU ROSDAL

Jag begär ingenting längre. När jag

upphörde att tro på ditt hjärta, var det även slutmed mitt förtroende till ditt förstånd. Både

du och Herbert förefaller mig nu som något

jag är förbi. Det är förfärliga ord. Man skall

också ha gått igenom någonting förfärligt för

att uttala sådana ord.

BYRÅCHEFEN

Jag tror det är du som hatar oss?

FRU ROSDAL

Nej, jag håller alltjämt av er och önskar

er allt gott. Men ni är inte längre det centrala

för mig. Ni är någonting förflutet. Det är

som om ni inte tillhörde framtiden, knappast

nutiden. Som om era egenskaper, er intelligens,

ert förnuft inte längre kunde vara någon Lill

ledning eller nytta, varken mig eller andra.

Som om ni inte tillhörde den mänsklighet, som

går framåt, sökande efter sanningen.

BYRÅCHEFEN

Du har talat offentligt, Aina? Det tycks

mig som om du redan fått någonting av

kolpor tör?

FRU ROSDAL

Det är möjligt. Jag måste ju ta de ord jag

kan nå och som någorlunda uttrycker, vad

jag menar. Även om de är slitna av

begagnande.BYRÅCHEFEN

Är det din mening att fortsätta och tala

offentligt?

FRU ROSDAL

Ja.

BYRÅCHEFEN

Men det vill jag inte gärna finna mig i?

FRU ROSDAL

Du tycks ta för givet alt min plats alltjämt

är hos dig?

BYRÅCHEFEN

Herbert och jag är dina närmaste anhöriga.

Din plats bör alltjämt vara hos oss. — Varför

skulle vi driva schismen till total brytning?

Låt oss i stället ingå förlikning, sådan den

med god vilja å ömse håll kan bli.

FRU ROSDAL

Jag är ingenting för er. Och ni sårar mig

var stund i mitt rättsmedvetande. Varför då

stanna hos er?

BYRÅCHEFEN

Det är ledsamt, att vi sårat ditt

rättsmedvetande som du säger. Men det är en sak

för sig. Man måste väl tolerera olika

rättsuppfattningar? Och jag vill än en gång på-minna dig om, att jag har lagen på min sida.

Oni jag varit ensam i min syn på den

principstrid vi råkat in i, skulle jag undra mindre

på din oförståelse. Men jag har ju flertalet

tänkande, aktningsvärda människor på min

sida, förutom lagen. Det duger lieller inte

att säga, att lagen är föråldrad. När den

motion, som du och Gardelli hoppas på, snart

kommer före, skall det tydligt visa sig, alt

lagen icke är föråldrad. Den kommer att

stadfästas i samma ande som förut, utan några

som helst ändringar, det är jag alldeles

övertygad om.

FRU ROSDAL

Du misstar dig. Jag hoppas ingenting av

motionen. Jag känner människorna tillräckligt

nu för att hoppas något.

BYRÅCHEFEN

Du häntyder på ditt offentliga uppträdande?

Vad skulle nu det tjäna till, Aina? Inte passar

du för alt bearbeta allmänna opinionen? En

fin och kvinnlig dam med god ställning i

samhället. Det är ju enbart löjligt. — Hur

skulle du kunna få gehör hos publiken?

Massan fordrar grova ord och en tränad tunga.

Men du på en estrad? Du som agitator för

nya idéer? Det passar inte.

FRU ROSDAL

Du tilltror mig inte att kunna börja en

alldeles ny tillvaro? Du tilltror mig intealt kunna leva och arbeta för en idé? Du

tror mig inte duga till annat än vara en fin

dam? Vad dina ord gör oss små.

BYRÅCHEFEN

Nu tolkar du åter felaktigt mina ord. Jag

tilltror dig mycket, men i din rätta sfär. I

det offentliga tror jag inte, att du har någon

säregen förmåga att göra dig gällande. Och

det är vår räddning.

FRU ROSDAL

Om jag talade för att ha framgång, då skulle

jag ge dig rätt. Men jag talar inte för att

göra"mig gällande, jag talar för att rädda min

själ. Det är en omätlig skillnad. Om det

blir någon framgång eller ej för mig

personligen, är absolut likgiltigt. Förstår du inte

skillnaden? — Antingen lämnar jag detta liv,

som blivit mig förhatligt, eller också ägnar

jag mina återstående dagar åt att förkunna

det jag anser vara rätt. Du skulle kanske

föredraga, alt jag berövade mig livet? Men

jag ämnar inte uppdraga åt dig alt välja.

BYRÅCHEFEN

Du är alltjämt orättvis. Jag ser dig

verkligen ofantligt mycket hällre som Don Quixote

i strid med väderkvarnar än som självmördare.

Fast jag tillåter mig att föredra en tredje väg.FRU ROSDAL

Det är inte mot väderkvarnar jag ämnar

strida ulan mot orättvisa samfundsordningar.

Mot den lag du vördar, därför att den tillåter

dig att vara enbart man, d. v. s. social egoist,

och befriar dig från alt vara människa. —

Kanske att mängden till slut skall lyssna på

mig med förtroende, trots min svaga stämma

och mina enkla ord, när jag tillräckligt länge

lagt mitt hjärta för dess fotter att trampa på.

BYRÅCHEFEN

Men det där är ju fanatism, Aina?

FRU ROSDAL

Har du glömt världhistorien? Martyrerna

och sanningsvittnena? Har du glömt att

fanatismen är enda medlet mot ett förhärdat släkte.

BYRÅCHEFEN

Men jag går inte in på någon skilsmässa.

FRU ROSDAL

Det förstår jag så väl. Du är en smula

generad. Del ser illa ut, alt du lever på ditt

håll som en rik man, och jag på mitt håll

som en fattig kvinna. När pengarne kommer

från min bror.

BYRÅCHEFEN

Nej, hör på, Aina. Jag resonerar som så,

att man skall dra största möjliga vinst av

tillvaron. Man skall inte onödigtvis förstöranågonting för sig. Du kan in te stryka ut det

som varit. Du är i allmänna medvetandet

min hustru sedan tjugofem år tillbaka. Sådant

kan ej göras om intet. Det samma är

förhållandet för mig. Jag tar också skada av

att bryta med dig. Det skall förefalla

människorna som om man i dårskap gjorde sitt

hem, sin levnads aktningsvärda byggnad till

en ruin. Och varför? I ett anfall av dåligt

lynne. Så ser det ut. — Jag ogillar dina

invändningar. Du tror att någonting så

skärande disharmoniskt kommit emellan oss att

vi inte längre kan bo under samma tak. Du

skall få se, att det kan gå bra. En klok

människa kan leva resignerad i ganska svåra

förhållanden, blott hon har medvetande, att

hon av två ting valt det minst onda. Du är

inte bara en känslomänniska, du har också

förstånd. Därför vädjar jag till ditt omdöme.

Stanna, Aina. Vi skall behandla dig med

stor hänsyn. Varför åldras i ensamhet? När

de dystra åren kommer, skall man inte vara

allena. Man skall inte på ålderdomen skaffa

sig ett nytt hem.

FRU ROSDAL

Din omtanke om mig är endast en

omskrivning för din egen egoism. Du är rik

genom mig, och du vill inte skämmas genom

mig, det är de verkliga motiven för din

omsorg om min ålderdom. Ack, jag känner dig

så väl nu, Henry!BYRÅCHEFEN

Du tror alt jag är svart alltigenom. Nåja,

jag kan inte tvinga dig att urskilja några

vita nyanser. Jag får övergå till att muta

dig. Stannar du här och håller dig till

privatlivet, är jag villig till stora eftergifter

vis-å-vis Sven. Tänk på den saken. Du kan

skaffa din skyddsling stora förmåner, soin

han annars går miste om, om du går in på

mina medlingsförslag. I detalj har jag dem

inte formulerade. Vi kan underhandla vidare

sedan. Jag vill bara nämna till en början,

att jag är beredd att betala

rältegångsom-kostnaderna, som Gardelli annars får på sin

lott för den dumdristiga och oförsynta

processen. Och vad säger du om en rimlig

livränta för gossen?

FRU ROSDAL

Jag är i en så underlig belägenhet. Jag

skall mutas med min brors penningar för

att skaffa hans son en smula ersättning för

dessa penningar, som vi stulit ifrån honom.

Det är orimligt. Det tillfredsställer min

rättskänsla lika litet som ditt övriga görande och

låtande. Men jag vill inte i hastigt mod

förkasta något, som kan bli Sven till nytta. Jag

skall ta betänketid, innan jag lämnar bestämt

svar.

BYRÅCHEFEN

Del är bra. Då tar vi upp frågan om någradagar och går in på en granskning av

villkoren å ömse håll.

(Han går ut liil vänster.)

TREDJE SCENEN.

FRU ROSDAL, HILMA.

HILMA (från fonden)

Det var ell fruntimmer hår tidigt i morse,

men hon ville inte störa frun, utan bad mig

framföra ärendet.

FRU ROSDAL

Vad ville hon?

HILMA

All frun skulle hålla om sill föredrag i

nästa vecka.

FRU ROSDAL (med en skymt av glädje)

Milt misslyckade föredrag, som väckte så

lite anklang?

HILMA

Det skulle bli en helt annan publik den

här gången. Folk, som förstår frun.

FRU ROSDAL

Tror Hilma det finns sådant folk?

HILMA

Jag hörde många som var riktigt nöjda.

FRU ROSDAL (förvånad)

Var Hilma där?

HILMA

Visst var jag där. — Jag tyckte del var

synd om frun. Men hur i all världen kan

lina damer bära sig åt som di gjorde sedan

under diskussionen? Dom riktigt fräste av

ondska ! Vad i herrens namn blev man’skorna

onda över ? Att frun ville ha mer rättvisa

och barmhärtighet åt oäkta barn. Det är väl

ingenting att bli ond över?

FRU ROSDAL

Var di verkligen så onda?

HILMA

Somliga var alldeles vilda. Om jag inte

själv sett det, skulle jag inte tro del. Några

såg ut som svällande giftspindlar, som

sprutade etter. En liten dam längst till höger —

minns frun henne?

FRU ROSDAL

Nej, jag minns ingen särskilt. Jag hade

som en dimma för ögonen och var alldeles

yr av all den antipati jag kände i luften.HILMA

Den lilla damen skrek av alla krafter, att

oäkta barn skulle brännmärkas. Det var

guds straff över mödrarna. Och ingendera

skulle någonsin bli saliga.

FRU ROSDAL

Di är så rädda för alla förändringar, ser

Hilma. Di tror inte, att en förändring någonsin

kan bli till det bättre.

HILMA

Dom talade så mycket om guds vilja. Men

dom tror nog ingenting. Dom är bara elaka.

(Det ringer från tamburen.)

HILMA

Det är kanske fruntimret, som kommer för

att få svar.

FRU ROSDAL

Säg henne, alt jag kan inLe bestämma det

idag. Jag kommer kanske inte vidare att

hålla några föredrag.

(Hilma går och öppnar. Kommer strax igen.)

HILMA

Nu är det ett annat fruntimmer, som vill

tala med frun. Hon säger inte sitt namn.FRU ROSDAL (med en smula humor)

Kanske det är en av Hilmas »spindlar».

HILMA

Det tror jag inte. Jag såg henne

åtminstone inte på mötet.

FRU ROSDAL

Be henne stiga in.

(Fröken Tullberg kommer från fonden.)

FJÄRDE SCENEN.

FRU ROSDAL, FRÖKEN TULLBERG.

FRU ROSDAL (förvånad)

Fröken Tullberg? Det var oväntat?

FRÖKEN TULLBERG

Jag har enkom rest hit för att få tala med

byråchefen.

FRU ROSDAL

Han är ganska upptagen just nu. Men om

det är brådskande — naturligtvis —

FRÖKEN TULLBERG

Det gäller någonting mycket viktigt.Då skall jag säga till honom. — Han har

varit bortrest en vecka och kom alldeles nyss

hem. (Ämnar gå ut till vänster.)

FRÖKEN TULLBERG (med synbar lättnad)

Har han varit bortrest? Det förklarar saken.

— Då är det ingen brådska. Då kommer

jag hellre igen en annan gång.

FRU ROSDAL

Det vore vänligt av er. Han har så stor

post och många protokoll att gå igenom nu.

FRÖKEN TULLBERG

Han vet således ingenting ännu? Och inle

ni heller?

FRU ROSDAL (hastigt, intuitivt)

Vad är det vi inle vet? Är del någonting

som rör testamentet?

FRÖKEN TULLBERG

Testamentet är återfunnet.

FRU ROSDAL (överväldigad)

Vad säger ni?

FRÖKEN TULLBERG

Jag liar själv lritlat del.FRU ROSDAL (med en gest)

Sill ned. Och berätta, är ni snäll.

FRÖKEN TULLBERG (undvikande, osiiker)

I elt gammalt schatull på vinden — i en

lönnlåda — fann jag testamentet gömt.

FRU ROSDAL (ser forskande pä lienne)

Så märkvärdigt alltsammans! Vem kan

ha lagt det på en så undangömd plats? Ett

besynnerligt öde, del papperet fick. Men nu

har det således verkligen kommit i dagen?

Jag undrar inte på, alt ni själv reste hit för

att lala om det sällsamma fyndet. — Har ni

det med er?

FRÖKEN TULLBERG

Jag sände det för liere dagar sedan till

byråchefen.

FRU ROSDAL

Det har kommit, medan han var borta. —

Testamentet har således legat här, några steg

lrån mig och jag har inte haft en aning därom.

FRÖKEN TULLBERG

Jag blev orolig, att del kommit bort. När

jag ingenting fick höra.

FRU ROSDAI.

Men det var väl assurerat?FRÖKEN TULLBERG

Nej, tyvärr, jag begick den tanklösheten att

sända det som vanligt brev, för tjugu öre.

Därav min oro, ja, jag kan säga ångest.

FRU ROSDAL (bestört:)

Det var allt bra oförsiktigt. — Och varför

sände ni det just till min man? Hade inte

någon annan varit närmare att få det? T.

ex. adjunkten Gardelli, som tagit Sven om

hand? Jag förstår inte riktigt ert

handlingssätt?

FRÖKEN TULLBERG (urskuldande)

Det skedde så hastigt och oreflekterat och

i sådan sinnesrörelse. Det är förklaringen.

(Misstiinksumt) För övrigt — var det inte säkrast

alt sända det till byråchefen? En jurist, en

hög ämbetsman? Det kunde ju inte vara

någon risk med det?

FRU ROSDAL (lugnt)

Nej, ingen risk, för hans del. Det har ni

rätt i. — Men på vägen hit.

FRÖKEN TULLBERG

Det var det jag inte kom att länka på.

FRU ROSDAL

Allt är således i ett nu förändrat för oss

alla.KRÖKEN TULLBERG

Ja, nu går alltsammans ifrån er igen.

Adjunkten hade rätt. Sven är ensam arvinge.

FRU ROSDAL

Jag är så glad, mindre för Svens del,

underligt nog, än för min döde brors. Jag

slipper tänka på hans döda mull, att lian

varit en grym och ansvarslös fader.

FRÖKEN TULLBERG

Herrens vägar äro underbara. — Jag har

blivit »väckt» sedan vi träffades sist. Jag är

en annan människa.

FRU ROSDAL (stilla)

Då borde vi förstå varandra, fröken

Tullberg.

FRÖKEN TULLBERG

Ilar ni också funnit Herren? Det är i

sanning viktigare än att ett testamente

kommer igen,

FRU ROSDAL

Jag talade nyss med min man om mig

själv. Men jag använde inte ordet väckt.

Jag uttryckte det så, alt min själ hade

vaknat. Är det inte det samma?

FRÖKEN TULLBERG (tvivlande)

Ger ni Herren äran ? Erkänner ni era synder

och tror på förlåtelse av idel nåd?FRU ROSDAL

Så skulle kanske mina ord fallit, om

jag-levat för femtio år sedan. — Men det ligger

inte så stor vikt på orden, eller hur?

FRÖKEN TULLBERG

Vikten ligger därpå, alt man inte står emot,

när man blir kallad. — Om också våra synder

äro blodröda skola de bli snövita. — De

yttersta skola bli de främsta.

FRU ROSDAL (i annan ton)

Berätta mera! Vilken händelse förde er

att söka i en lönnlåda?

FRÖKEN TULLBERG (reser sig)

Nästa gång skall jag redogöra närmare för

allting.-Får jag komma igen om ett par timmar?

FRU ROSDAL

Sitt ännu en stund. Vilken minut som

helst kommer Henry hit. Så fort han öppnat

ert brev.

FRÖKEN TULLBERG (sätter sig åter)

Nå ja, det har ni nog rätt i.

FRU ROSDAL (tankfullt)

Och för allt detta har vislumpen att tacka?

Den mäktigaste av alla makter.FRÖKEN TULLBERG

Nej, i»ej, det är Herren. Han räcker ut sin

hand till oss stackars syndare, där vi trevar

i mörkret, och drar oss till sig.

(Hilma kommer från fonden och anmäler aditinkl.cn

Gardelli.) J

(Adjunkten och Sven komma från fonden.)

FEMTE SCENEN.

FRU ROSDAL, FRÖKEN TULLBERG, ADJUNKTEN,

SVEN.

FRU ROSDAL (hastigt till fröken Tullberg)

Säg ingenting till gossen ännu, innan allt

är utageral. (Till de inträdande.) Goddag.

Välkomna. (Hon klappar Sven på axeln.)

FRÖKEN TULLBERG (till Sven, inslttllsamt)

Goddag lille käre Sven.

ADJUNKTEN (till fru Rosdal)

Vi kom i går kväll. Och vi tyckte båda,

att vi skulle använda första dagen all hälsa

på er, Svens andliga moder. (Till fröken Tullberg)

Er trodde jag inte jag skulle träffa så snart

igen ?FRU ROSDAL (lågt till adjunkten)

All t är förändrat. Testamentet har kommit

fram. (Han gitr en rörelse av häpnad och tillfredsställelse)

Men tyst ännu ett ögonblick.

FRÖKEN TULLBERG (ser på gossen)

Nu blir det nya tider. Det gamla är

förgånget.

fru rosdal (till Sven)

Du ser så glad ut. Det gör riktigt goit alt

se på dig.

SVEN (hurtig ocli frisk)

Det är väldigt roligt i Stockholm. Jag har

åkt på spårvagn. Jag stod framtill hos

konduktören. — Och jag har varit på Skansen. Där

var stiligt.

FRU ROSDAL

Det gläder mig, att du haft roligt. Jag

hoppas du skall få myckel trevligt här, så

att du inte saknar ditt lilla idylliska hem

för mycket.

ADJUNKTEN

Sven fick fara till Skansen med Agda, medan

jag gick upp i riksdagen.

FRU ROSDAL

Jaså, ni har varit där i dag?ADJUNKTEN

Jag hade beräknat vår resa så att jag skulle

få vara närvarande vid motionens debatterande.

Den var före i dag i båda kamrarne.

FRU ROSDAL

I dag? Jag trodde inte den skulle komina

förr än i slutet av veckan. Nå? Jag ser på

ert uttryck, hur det gick.

ADJUNKTEN

Den avslogs på båda hållen. Frågan ansågs

för litet utredd. (Lugn, obruten) Det är bara att

ta nya tag. Aldrig förtröttas. Nästa gång

kanske del går. — Vi har haft alla emot oss:

allmänhet, press, lagstiftare. Vad förmår en

handfull entusiaster — till att börja med? Men

i längden allt. Om de har rätten på sin sida.

Då är framtiden deras. (Visav på Sven) Del

kommer ett nytt släkte, bättre än vi.

FRU ROSDAL (kärleksfullt)

Hör du, Sven, du måste bli bättre än vi. —

Men nu skall du ha någonting alt roa dig

med, medan vi gamla pratar lite ined varann.

Jag har några småsaker i salen, som jag

ämnat skicka dig. Och en bok som

intresserar gossar vid din ålder. Det är alla sorters

flygmaskiner från äldsta typer till de nyaste.

Kom skall du få se. (Hon för honom ut med sig

till höger.)SJÄTTE SCENEN.

FRÖKEN TULLBERG, ADJUNKTEN.

(Adjunkten ser på henne länge.)

FRÖKEN TULLBERG (nervös)

Varför ser ni på mig så?

ADJUNKTEN

Det är förmodligen ni, som är den lycklige

upphittarétt?

FRÖKEN TULLBERG

Del är ell underverk, del hela. Eli Herrens

under.

ADJUNKTEN

Undret är inle större — än alt ni fann

testamentet, där ni hade lagt det.

FRÖKEN TULLBERG (med skälvande röst)

Ni fortsätter med era insinuationer? Nu

kunde jag väl slippa dem?

ADJUNKTEN

Säg sanningen! Lätta ert samvete! Jag

skall inte förråda er, om ni i förtroende

bekänner allt?

FRÖKEN TULLBERG (i högsta grad upprörd)

Kan jag lita på det?ADJUNKTEN

Om ingen skadas i sina rättmätiga intressen

därav, lovar jag er heligt, att jag skall förtiga,

vad ni bekänner för mig.

FRÖKEN tullberg (brister i gråt)

Å, vad jag har gått igenom. Vad jag har

lidit. Det vore en välsignad lisa att få berätta

det för någon. Jag är en eländig människa.

(Torkar sina ögon) Men nu har jag guds

förlåtelse. Då behöver man inte människornas.

Jag har frid. Jag är frälst, Herren vare lovad.

— Men det var en tid, jag höll på att förgås

i ångest. »Syndarens lön på domens dag»,

den meningen ljöd i mina öron dygnet om.

Jag fick ingen ro. Jag var i kyrkan

nyårsnatten och predikanten frågade, om vi var

beredda att dö. Då gick jag hem och började

tänka på att gottgöra. Men det dröjde om

länge, innan jag kunde förmå mig därtill.

Gud måste hålla efter mig dag och natt. Han

släppte mig inte. Han kvalde mitt hjärta,

tills min gamla människa gav upp anden och

jag föddes på nytt.

ADJUNKTEN

Vad var det verkliga skälet till ert

handlingssätt? Ni har ju inte själv haft vinst av

er gärning?

FRÖKEN TULLBERG

Jo, jag fick tillfredsställa mitt hat.ADJUNKTEN

Kunde ni hata Sven, ett barn? Han har

väl aldrig gjort er något?

FRÖKEN TULLBERG

Jag hatade Svens morfar. Han har förstört

min levnadslycka, av girighet. Därför unnade

jag honom inte tillfredsställelsen, att

dottersonen skulle bli rik. Jag visste, att det skulle

göra honom en omätlig glädje. Han skulle

triumferande förhäva sig över barnbarnets

rikedom. Det kunde jag inte smälta.

ADJUNKTEN

Ni trodde att morfadern skulle lägga beslag

på Svens förmögenhet?

FRÖKEN TULLBERG

Jag visste att alla bestämmelser, som avsåg

alt skydda gossen för den snikne morfaderns

efterhängsenhet, skulle vara förgäves. Han är

en igel, som det inte går att skaka av sig. —

Nu är han lyckligtvis fast till slut för sin

långa meritlista. Del var just ett passande

yrke han haft att med en falskspelareliga

plocka resande på järnvägarne. Måtte det nu

dröja länge, innan han kommer lös igen. Han

sprider fördärv för alla, som kommer i hans

väg. Ni skall veta, att han dödade den jag

älskade, och det var hans egen son.ADJUNKTEN

Och när då tillfället kom att ge luft åt er

hämnd, förmådde ni inte låta det gå er ur

händerna?

FRÖKEN TULLBERG

Nej, jag kunde det faktiskt inte. — En natt

hjälpte jag sköterskan med vakandet.

Grosshandlaren hade slumrat in. Då log jag

nyckelknippan, som låg på nattduksbordel, öppnade

skrivbordslådan och bemäktigade mig

testamentet, som jag väl kände igen. Jag hade

sett det flera gånger. — Men det var inte

min mening att förstöra det. Jag bedyrar,

att det ej var min mening att förstöra det.

Jag bara kände, att jag kunde inte låta del

komma fram just då. Hur länge jag skulle

hålla det dolt, hade jag inte gjort klart för

mig. Inte heller var jag skulle göra av det.

Hela tiden man sökte det i alla vinklar och

vrår, bar jag det i fickan. Jag tänkte mig

någon obestämd framtid, när Person inte

längre fanns i livet, då jag skulle låta det

komma i dagen. Men gud hade annorlunda

bestämt. Hans hand vilade tung över mig.

Han tog mitt brott som medel för sina

ändamål. Synden är till för att man skall förslå

frälsningens betydelse. DärlÖr är jag nu glad

över min förbrytelse. Utan den hade jag

aldrig krupit till korset. Så vänder Herren

ont i gott.ADJUNKTEN

Var är nu emellertid det dyrbara dokumentet?

FRÖKEN TULLBERG

Jag förmodar att det är därinne hos

byråchefen Rosdal. Men jag vet inte säkert.

ADJUNKTEN (häftigt)

Vet ni inte var det är?

FRÖKEN TULLBERG (tillintetgjord)

Nu kommer det värsta. — Den onde anden

hade inte helt lämnat mitt hjärta. Mitt i

min ånger och gollgörelse frestades jag till

ett nytt brott. Jag tänkte i min uselhet, alt

det inte jag vågade göra, skulle kanske en

annan våga. Och så bleve det i alla fall gjort.

ADJUNKTEN (i spänning)

Människa — vad menar ni?

FRÖKEN TULLBERG (långsamt, lågt)

Jag skickade testamentet utan kvitto. För

alt mottagaren skulle kunna säga — om han

ville — att han aldrig fått det.

ADJUNKTEN

Ni hoppades att frestelsen skulle bli honom

för stark? — Infernaliskt. (Han går några slag

i tankar.) Om den nu blivit det? Om

testamentet nu för andra gången, och för alltid,

törkommit? Vad gör ni då?FRÖKEN TULLBERG

Jag har ångrat mig. Gud har förlåtit mig.

ADJUNKTEN (vred)

Ni får allt se till, att ni får min förlåtelse

också. Den sitter kanske hårdare åt.

FRÖKEN TULLBERG (skrämd)

Kom ihåg, jag har ert hedersord?

ADJUNKTEN

Om ingen skadas, ja. — Det får vi snart

nog märka.

FRÖKEN TULLBERG (i självbevarelsedrift)

Vad jag sagt till er nu, därför att det

liksom sprängde sönder mig, det upprepar jag

aldrig mera. Hör ni, aldrig. Jag kommer

att förneka vari ord. Det är mellan mig och

gud. Det angår inte världen.

(Hon går ut genom fonden.)

(Fru Rosdal kommer från höger.)

SJUNDE SCENEN.

ADJUNKTEN, FRU ROSDAL.

ADJUNKTEN (upprörd)

Hur skall detta sluta?FRU ROSDAL

Nu vet ni allt? — Jag går som på glödande

kol. Inte av oro, ulan av spänning. Det är

betydelsefulla minuter.

ADJUNKTEN (förstår henne ej)

Minuter? Har brevet nyss kommit?

FRU ROSDAL

Min man har nyss kommit. Han har varit

bortrest. Men jag väntar honom här var

sekund.

ADJUNKTEN (beslutsamt)

Ni måste gå in till honom. Det gäller

kanske ingenting mindre än att förekomma

ett brott.

FRU ROSDAL (ryggar tillbaka)

Han är ingen förbrytare — i den meningen.

Hur kan ni sätta det i fråga?

ADJUNKTEN

Gå in till honom. Av försiktighet. Av

barmhärtighet. Det är allvarliga ting som

står på spel. Ni kan rädda honom? Vem

vet, vad ett ögonblicks svaghet kan betyda?

Frestelsen är lömsk, ohygglig. Ett papper

kan vara rivet eller bränt i en handvändning.

Skynda er.FRU ROSDAL (orörlig)

Dd är ingen frestelse för Henry. — Ni

misskänner honom.

ADJUNKTEN

Det är möjligt. Det her jag er om tillgift

för. Han är mig ju en främling. — Men

skadan är ringa och det gäller så mycket.

Jag ber er, gå in!

FRU ROSDAL

Var lugn. — Av allt det jag lärt denna

svåra tid, har det lättaste varit att lära förstå

min man. Han gjorde mig olycklig, för han

hade inga känslor till övers för en ensam,

värnlös liten gosse. Han frågade sig aldrig:

vem skall bana vägen för det stackars barnet?

Vem skall hjälpa del fram genom den hårda

och likgiltiga hopen? Han tyckte aldrig synd

om Sven. Han klippte av hans möjligheter

i livet och dömde hans barndomsdagar till

torftighet och armod. — Han hade inga

känslor till övers för mig, när jag led nästan

till döds av brytningen oss emellan och av

min förödmjukande vanmakt. — Men han

har känsla för ett bindande ord, ett

undertecknat papper. Aldrig skulle han förgripa

sig på ett lagligt dokument. Det är inte

alt ringakta. Ja, relativt till den allmänna

opålitligheten nu för tiden är det storartat.ADJUNKTEN (med innerlig medkänsla)

Måtte ödet av nåd förskona er från även

det slaget.

FRU ROSDAL

Ni tror att det är rester av gammal kärlek,

som gör mig partisk? Nej, det är klarseende

rättvisa. För att ni skall förstå hur

opersonligt jag numera dömer de mina, vill jag

erkänna för er, att jag ej skulle tala med

samma tillförsikt om min son Herbert. Han

tillhör en slappare generation.

ADJUNKTEN (i annan ton)

Ni har gjort mig lugn. Glöm mina ord.

(Byråchefen kommer från vänster med ett konvolut i

handen.)

(Strax därpå komma Herbert och Inga från fonden.)

ÅTTONDE SCENEN.

ADJUNKTEN, FRU ROSDAL, BYRÅCHEFEN,

HERBERT, INGA, sedan SVEN.

BYRÅCHEFEN (hälsar på adjunkten)

Ni här? Så mycket bättre. Då slipper

jag skriva till er.

(Fru Rosdal går till vänster och ropar på Sven, som

genast kommer.)HERBERT

Pappa har telefonerat efter oss? Vad står

på?

BYRÅCHEFEN

Jag har något nytt och betydelsefullt alt

meddela alla i arvsmålet intresserade

parterna. En ovänlad ändring har inträffat i

situationen. (Till adjunkten) Ni hade rätt. Det

fanns ett testamente. Det var förkommet.

Nu är det återfunnet.

(Rörelse hos alla, men av olika slag. Herbert mumlar

häftigt någonting till Inga. Adjunkten och fru Rosdal

växla en blick.)

HERBERT

Hur har det kommit igen?

BYRÅCHEFEN

Jag fann det bland andra brev på

skrivbordet. Upphittaren är fröken Tullberg. Hon

påstår sig ha funnit det i ett gammalt

schatull. Hur som helst. Alt vidare forska i

denna något mysteriösa historia tjänar nu till

ingenting. — Men det är oförsvarligt a Lt

sända ett så dyrbart papper oassurerat. Hon

måtte vara mindre vetande. Men det är en

sak för sig. (Räcker testamentet till Sven) Här

har du min gosse, din fars sista vilja. Den

är helt till ditt bästa.SVEN, (tar emot brevet, barnsligt)

Tack.

BYRÅCHEFEN

Tacka inte mig. Det är inte jag, som ger

dig något. — Men jag skulle heller inte för

något pris vilja beröva dig det som verkligen

är ditt.

HERBERT (i stridiga känslor, beundrande)

Du är storartad, pappa. Du är typen

fölen hederlig man.

BYRÅCHEFEN (något förvånad)

Har du så små anspråk på en hederlig

man?

HERBERT

Så enkelt och lugnt--------(Häftigt till sin mor)

Nu måtte du väl erkänna pappas

utomordentliga rättrådighet?

FRU ROSDAL (tar Svens hand)

Efter lagens bokstav, ja. Där är han

fullkomlig. — Men det är inte nog för oss

kvinnor och barn, som lagen glömmer.

WAHLSTRÖM & WIDSTRANDS FÖRLAG:

HAROLD GOTE

LEJONETS UNGE. Nutidsskildringar i 4 akter, 3:e uppl. 2. —

SIN NÄSTAS HUSTRU. Kärlekstradegi i 3 akter 2. —

ÄRKEFIENDEN. En studie i 3 akter 2. —

FEMINISMENS MORAL —. 50

DET HELIGA ARFVET. Berättelse 2. —

ÖKNEN. Berättelse 2. 50

DEN VITA DUVANS SAMFUND. Skådespel i 3 akter 2. —

DEN SMALA VÄGEM. Skådespel i 3 akter 2. —