Den röde guden

DEN RÖDE GUDEN

AV

JACK LONDON

——

ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST

———

================ STOCKHOLM A.-B. BOHLIN & Co.

DEN RÖDE GUDEN.

Så där, ja! Bassett såg på klockan och jämförde

den plötsliga skrällen rned en ärkeängels basunstöt.

Stadsmurar, tänkte han, borde kunna rasa för en sådan

väldig och. omotståndlig maning. För tusende

gången sökte han förgäves analysera arten av detta

ofantliga dån som hördes över hela trakten och trängde»

långt in i de kringboende stammarnas byar.

Bergspasset, varifrån det kom, genljöd av dess växande

böljegång tilis det svämmade över och fyllde jord

och himmel och luft med dån. Med en sjuks

tygellösa fantasi jämförde han det med ett väldigt skrik

från någon av urtidens titaner som var utom sig av

förtvivlan eller vrede. Högre och högre steg det,

utmanande och befallande med så våldsam tonstyrka

att det tycktes avsett för öron utanför vårt solsystems

trånga gränser. Och det innebar också en dundrande

protest över att där ej fanns några öron som kunde

höra och förstå vad det ville ge uttryck åt.

Så tedde sig saken i den sjuke mannens fantasi.

Han bemödade sig ännu att analysera ljudet. Det

var dånande som en åskskräll, mjukt som en gyllne

klocka, tunt och ljuvt som en spänd silversträngs

knäpp — nej, det var ingenting av allt detta, ej

heller någon blandning av allt detta. I hans ordbok

och hans erfarenhet funnos inga uttryck eller bilder

för att uttömmande beskriva detta ljud.

Tiden gick. Minuterna blevo kvarter, kvarterna

halvtimmar, och ännu fortfor ljudet, ändrade alltjämt

sin ursprungliga tonstyrka men fick aldrig ny styrka

— det bleknade, förtonade, dog bort lika

imponerande som det hade börjat. Det blev ett kaos av

förvirrat mummel och sladder och kolossala viskningar.

Det drog långsamt bort, suck för suck, in i den

jättebarm som hade alstrat det; det snyftade fram

hotfulla viskningar av raseri och förföriska viskningar

av lycka, sökte ännu göra sig hört, anförtro någon

kosmisk hemlighet, någon upplysning av oändlig vikt

och dyrbarhet. Det krympte ihop till vålnaden av

ett ljud som hade förlorat sitt hot och sina löften och

förvandlats till något som fortfor att pulsera i den

sjuke mannens medvetande flera minuter sedan det

upphört. Då Bassett ej längre kunde höra det, såg

han på sitt ur. En timme hade gått innan ärkeängelns

basunstöt helt och hållet förtonat.

Var det här dödens mörker skulle sluka honom?

tänkte Bassett i det han påminde sig sin

brownings-revolver och betraktade sina feberhärjade

benrangels-händer. Och fantasien narrade honom att dra på

munnen — åt en Childe Roland som förde en

stridslur till sina läppar med en arm så svag som hans.

Var det månader eller år, frågade han sig själv,

sedan han först på Ringmanus strand hörde denna

hemlighetsfulla kallelse? Det skulle han ej ha kunnat

säga om det gällt hans liv. Den långa sjukdomen

hade varit förfärligt lång. Han hade medvetet kunnat

räkna många månader, men han kunde ej beräkna

de långa mellantiderna av yrsel och dvala. Och hur

stod det till med kapten Bateman på negerfångaren

»Nari»? undrade han; och hade kapten Batemans

försupne styrman dött i delirium tremens än?

Från dessa tomma spekulationer övergick Bassett

till att i tankarna genomgå allt som händt sedan den

där dagen på Ringmanus sandstrand, då han först

hörde ljudet och dök in i djungeln efter det. Sagawa

hade protesterat. Han tyckte sig ännu se honom med

sitt underliga lilla apansikte vältaligt av rädsla, ryggen

lastad med naturalier i lådor och i handen Bassetts

fjärilsnät och hagelbössa, i det han kved på sin

söderhavsengelska: »Mig för micke rädd i skog. Elak man

för micke hålla till i skog.»

Bassett smålog sorgset vid detta minne. Den lille

gossen från New Hanover hade varit rädd, men visat

sig trogen, han hade utan tvekan följt honom in i

buskskogen under spaning efter källan till det

underbara ljudet. Det var ingen med eld urholkad

trädstam, som sändt trumsignaler till krig in genom

djunglernas innandömen, hade Bassett sagt till sig själv.

Oriktig hade hans nästa reflexion varit, nämligen att

källan eller upphovet ej kunde vara avlägsnare än

en timmes väg och att han lätt kunde hinna tillbaka

midt på eftermiddagen och tas upp av Naris livbåt.

»Stor buller icke god, bara djävul-djävul», hade

Sagawa förklarat. Och Sagawa hade haft rätt. Han

fick ju sitt huvud kapat innan dagen nått sitt slut.

Bassett ryste. Utan tvivel hade Sagawa också blivit

uppäten av de för micke elak man som hålla till i

skog. Han såg honom så som han såg honom sist,

berövad husbondens hagelbössa och hela

naturvetenskapliga attiralj, liggande på den smala

gångstigen där han blivit halshuggen bara för ett

ögonblick sedan. Ja, alltsammans hade gått på en minut.

Bassett hade sett honom tåligt knoga framåt med sina

bördor. Sedan hade Bassetts egna olyckor kommit

över honom. Han såg på de illa läkta stumparna

av vänstra handens pek- och långfingrar och gned

dem sedan varsamt mot det djupa ärret bak i nacken.

Hur blixtsnabbt än den långskaftade tomahawken

svängts, hade han varit nog snabb i sina rörelser att

dyka undan med huvudet och delvis avvärja stöten

med sin uppsträckta hand. Två fingrar och ett otäckt

skalpsår hade varit det pris han betalat för sitt liv.

Med ena pipan av sin bössa hade han dödat den

vilde som så när hade gjort slut på honom; med

den andra pipan hade han pepprat buskmännen som

stått lutade över Sagawa och fått den glädjen att se

att större delen av laddningen träffat den som sprang

bort med Sagawas huvud. Alltsammans hade

tilldragit sig i en blink. Endast han själv, den dödade

vilden och vad som fanns kvar av Sagawa låg på

den smala av vildsvin upptrampade stigen. Från den

mörka djungeln å ömse sidor hördes icke ett ljud,

icke en prasslande rörelse. Och han mindes tydligt

hur förfärad han blivit. För första gången i sitt liv

hade han dödat en mänsklig varelse, och han blev

nästan sjuk av vämjelse då han betraktade vad han

ställt till.

Sedan hade jakten börjat. Han hade dragit sig

uppför vildsvinsstigen, undan sina förföljare, som voro

mellan honom och stranden. Hur många de voro

kunde han ej gissa sig till. Det kunde vara en enda,

men också hundra, så väl höllo de sig dolda. Att några

av dem svingat sig upp i träden och förflyttade sig

framåt där uppe i djungeltaket, det var han säker på,

men det enda han någonsin såg var en skymtande

skugga då och då. Inga bågsträngar spändes, så vidt

han kunde höra, men litet emellan veno små pilar

förbi honom — varifrån de avskötos visste han inte

— eller träffade trädstammar och föllo till marken

bredvid honom. De hade benspetsar och fjäderskaft,

och fjädrarna, som ryckts ur kolibribröst, skimrade

som juveler.

En gång — nu, så långt efteråt, smålog han vid

tanken därpå — hade han ovanför sig upptäckt en

skugga, som ögonblickligen stannade då han riktade

sin blick uppåt. Han kunde ej urskilja någonting,

men han beslöt att våga risken och hade fyrat av en

väldig laddning av grova hagel. Skrikande som en

ursinnig katt hade skuggan ramlat ner genom de

trädhöga ormbunkarna och orkidéerna och dunsat i

marken vid hans fötter och alltjämt tjutande av raseri

och smärta, huggit tänderna i vristen på hans

bastanta stövlar. Han å sin sida var ej sysslolös, och

med sin lediga fot hade han gjort slut på tjutet.

Sedan dess hade Bassett blivit så van vid

vildmanslivet att han småskrattade av förtjusning, då detta

minne dök upp för honom.

En sådan natt det sedan blev! Det var icke

underligt att han ådragit sig så våldsamma och mångfaldigt

varierande feberanfall, tänkte han, då han påminde

sig den sömnlösa, kvalfulla natten, då hans sårs

smärtor voro ett intet i jämförelse med de tusentals

moskit-styngen. Det hade ej varit möjligt att undgå dem, ty

han hade ej vågat tända någon eld. De hade

bokstavligen sprutat hans kropp full av gift, så att han

vid dagens inbrott hade stapplat blindt framåt med

nästan igensvullna ögon, nästan utan att fråga efter

om hans huvud skulle bli avhugget och hans kropp

gå samma väg som Sagawas och hamna i

kokgrytan. På tjugufyra timmar hade han blivit ödelagd

till kropp och själ. Han hade knappt något

medvetande kvar, så galen var han efter den fruktansvärda

dosis gift han fått i sig. Flera gånger avfyrade han

med framgång sin hagelbössa mot de skuggor som

följde honom hack i häl. Stickande dagsinsekter och

knott ökade hans kval, och hans blodiga sår drogo

till sig svärmar av efterhängsna flugor som girigt

hakade sig fast på honom och måste strykas bort

eller klämmas sönder.

En gång under dagens lopp hörde han åter det

sällsamma ljudet, som föreföll mera avlägset, men

ändå våldsamt överröstade de närmare krigstrummorna

i skogen. Och här var det han begick sitt misstag.

Troende att han hade gått förbi det och att det alltså

var mellan honom och Ringmanus strand, hade han

trott sig vända om mot ljudet, fastän han i själva

verket trängde djupare och djupare in i det

hemlighetsfulla hjärtat av den okända ön. Den natten kröp

han in mellan ett banyanträds vridna rötter och sov

av utmattning, medan moskiterna gjorde med honom

vad de ville.

Sedan följde dagar och nätter, oklara som

drömmar i hans minne. Någonting som han tydligt kom

ihåg var att han plötsligt befann sig midt i en

negerby och såg åldringar och barn ta till flykten in i

djungeln. Alla hade flytt utom en. Helt nära och

ovanför sig hade han hört jämmer som av ett

skrämt eller sjukt djur. Och då han tittade upp,

varseblev han henne -— en flicka eller ung kvinna,

som hängde vid ena armen i det brännande

solskenet. Så hade hon kanske hängt i flera dagar. Det

syntes på hennes svullna uthängande tunga. Ännu

vid liv betraktade hon honom med förfärade ögon.

Hon var ohjälpligt förlorad, tänkte han, då han såg

hur svullna hennes ben voro, vilket bevisade att

hennes leder voro krossade och benbyggnaden bräckt.

Han beslöt att skjuta henne, och där upphörde synen.

Han kunde ej komma ihåg om han hade gjort det

eller icke, lika litet som han kunde minnas hur han

råkat komma in i byn eller lyckats smyga sig

därifrån.

Många osammanhängande tavlor kommo och gingo

i Bassetts minne medan han i tankarna genomgick

detta skede av sina ohyggliga irrfärder. Han mindes

att han kommit in i en annan by på ett dussin hus

och drivit alla på flykten med sin bössa utom en

gammal man, för orkeslös att fly, som spottade åt

honom och tjöt och fräste, då han grävde upp en

ugn i marken och ur dess glödgade stenar drog fram

en stekt gris, som utsände en retande doft genom

de löv vari den var insvept. Det var här som han

första gången råkat ut för ett anfall av meningslös

grymhet. Sedan han ätit och var färdig att gå med

en skinka av grisen i sin hand, tände han med flit

på grästaket av ett hus med sitt förstoringsglas.

Men djupast hade bilden av den fuktiga och

tålamodsprövande djungeln inpräglat sig i Bassetts hjärna.

Den stank rent ohyggligt, och där rådde alltid

skymning. Sällan trängde ett solens spjut genom dess

täta tak hundra fot över hans huvud. Och under

detta tak böljade en luftig flod av vegetation, en

vidunderlig parasitkaskad av urartade livsformer, som

hade sin rot i död och levde av död. Och i allt detta

irrade han omkring, alltid förföljd av

människoätarnas glidande skuggor, onda andar som ej vågade

möta honom i strid, men som visste att de förr eller

senare skulle få äta upp honom. Bassett mindes att

han under sina ljusare mellanstunder hade jämfört

sig med en sårad tjur som förföljes av prärihundar,

för fega att slåss med honom om hans kött, men

säkra på att han oundvikligen skulle stupa till sist så

att de kunde få sitt lystmäte. Liksom tjurens horn

och stampande hovar höllo prärihundarna på avstånd,

satte hans bössa skräck i dessa vildar från

Salomons-öarna, dessa skymningsvålnader av buskmän på ön

Guadalcanal.

Så kommo de frodiga slätterna. Tvärt slutade

djungeln, liksom avskuren av svärdet i Guds hand. Dess

bryn, lodrätt och lika svart som de nesliga

hemligheterna inne i dess djup, reste sig till en höjd av

hundra fot. Och genast vid djungelbrynet började

gräset — mjukt, spädt betesgräs som skulle ha varit

en härlighet för vilken landtman som helst och hans

djur och som bredde ut sin sammetslena grönska över

milsvida sträckor, upp till den stora öns ryggrad, den

höga bergås som slungats upp av någon jordbävning

i urtiden, tandad och fårad men ännu ej

söndersmulad av de frätande tropiska regnen. Men gräset!

Han hade vadat in tio tolv meter i det begravt sitt

ansikte i det, inandats dess doft och ofrivilligt brustit

i gråt.

Och medan han grät, hade det underbara ljudet

börjat dåna igen — om ordet d å n a, hade han ofta

tänkt, var det rätta för något på en gång så väldigt

och så smältande ljuvt. Det var ljuvare än något

han hört. Och väldigt var det, med en sådan djup

klang att det kunde ha kommit rrån ett vidunders

kopparsvalg. Och ändå lockade det honom tvärsöver

denna milsvida savannah, och det var som en

välsignelse för hans länge pinade och av smärtor

sargade själ.

Han kom ihåg hur han låg där i gräset med våta

kinder men ej längre snyftande, lyssnande till ljudet

och undrande över att han kunnat höra det på

Ringmanus strand. Några nyckfulla luftströmmar tänkte

han, hade gjort det möjligt för ljudet att tränga så

långt. Sådana omständigheter skulle kanske ej

inträffa igen på tusen dagar eller tio tusen dagar;

men den enda dagen de förekommit hade just varit

den dagen då han satts i land från »Nari» för att

gå och samla naturalier i några timmar. Han hade

särskilt sökt den beryktade djungelfjäriln, som var

en fot mellan vingspetsarna, lika sammetsmörk av

brist på färg som djungeltaket och så fallen för att

leva högt uppe i träden att man endast kunde få ner

den med ett hagelskott. Det var för det ändamålet

som Sagawa hade burit hans dubbelbössa.

Två dagar och nätter hade han tillbragt med att

kravla sig över detta bälte av gräsbeväxt jord. Han

hade utstått svåra lidanden, men förföljelsen hade

upphört vid djungelbrynet. Och han skulle ha dött

av törst om ej ett spridt åskregn satt liv i honom den

andra dagen.

Och sedan hade Balatta kommit. I den första

skuggan, där savannah"n övergick i tät bergsdjungel, hade

han sjunkit samman för att dö. Först hade hon

tjutit av förtjusning, då hon såg hur hjälplös han var,

och velat slå in hans hjässa rned en tjock trädgren.

Det var kanske hans fullständiga hjälplöshet som hade

bevekt henne, det var måhända hennes kvinnliga

nyfikenhet som hejdade henne. I alla händelser hade

hon hejdat sig, ty han slog upp ögonen under det

hotande slaget och såg att hon betraktade honom

uppmärksamt. Vad som i synnerhet förvånade

henne var hans blå ögon och vita skinn. Hon hade helt

kallblodigt hukat sig ner bredvid honom, spottat på

hans arm och med fingerspetsarna gnidit bort dagars

och nätters smuts och djungeldy, som fläckade hans

ursprungligen så vita hud.

Och allt hos henne hade förvånat honom, ty det

fanns alis ingenting hos henne som påminde om

vanliga kvinnor. Han smålog matt då han tänkte på

henne, ty hon hade varit lika oskuldsfull i sin

klädsel som Eva före fikonlövshistorien. På en gång

undersätsig och mager, med olika långa armar och ben,

med muskler som rep, betäckt med ett smutslager

sedan barndomen, trots en och annan regnskur, var

hon den oskönaste prototyp för en kvinna som han

med sina vetenskapsmansögon någonsin träffat på.

Hennes bröst vittnade på samma gång om mognad

och ungdom, och om ej på annat sätt förrådde hon

sitt kön genom den enda prydnadsartikel hon bestod

sig med, en grissvans instucken genom ett hål i

hennes vänstra örsnibb. Svansen hade så nyss blivit

avhuggen, att det ännu rann blod från dess ända ner

på hennes axel och stelnade där som droppar från

ett vaxljus. Och hennes ansikte! Ett förvridet och

skrumpet komplex av aplika drag med uppåtvända

mongoliska näsborrar, en mun som kneps in nedanför

en lång överläpp och oförmedlat övergick i en

inåtriktad haka och ett par plirande jämmerliga ögon

som blinkade alldeles som en markatta blinkar

mellan burens järnstänger.

Ej ens vattnet som hon bar till honom i ett löv eller

den gamla halvskämda bit grisstek hon bjöd honom

på kunde på minsta sätt försona honom med hennes

groteska fulhet. Då han ätit slappt en stund blundade

han för att slippa se henne, fastän hon oupphörligt

petade hans ögon öppna för att titta på deras blå

färg. Sedan kom ljudet. Han visste att det var

närmare, mycket närmare, och fastän han gått så långa

tröttsamma vägar efter det, visste han att det ännu var

många timmars väg till det. Det gjorde en

överraskande verkan på henne. Hon vred sig med

bortvändt ansikte, stönade och hackade tänderna av rädsla.

Men sedan det levat med fullt liv i en timme,

tillslöt han ögonen och föll i sömn, medan Balatta

sopade flugorna av honom.

Då han vaknade var det natt, och hon var borta.

Men han kände ny styrka, och numera för grundligt

inympad med moskitgift för att vidare lida av

inflammation slöt han sina ögon och sov oavbrutet till

soluppgången. Om en stund kom Balatta tillbaka och

hade med sig ett halvt dussin kvinnor som, ehuru

fula, tydligen ej voro så vanskapliga som hon. Hon

visade genom sitt beteende att hon betraktade honom

som sitt hittegods, sin tillhörighet, och den stolthet

varmed hon förevisade honom skulle ha varit löjlig,

om ej hans belägenhet varit så förtvivlad.

Sedan, efter vad som för honom varit en

fruktansvärd milslång vandring och då han dignade ner

framför djävulshuset i skuggan av brödfruktträdet, hade

hon visat sig mycket uppfinningsrik i fråga om att

få behålla honom. Ngurn — Bassett fick sedan veta

att han var byns djävulsdoktor, präst eller medicinman

— hade velat ha hans huvud. Andra av de

grimaserande och sladdrande apmänniskorna, alla lika renons på

kläder och djuriska till sin apparition som Balatta,

hade velat ha hans kropp till stekugnen. Han hade

då ännu ej förstått deras språk, om man kan använda

uttrycket språk om de simpla ljud de åstadkommo

för att uttrycka tankar. Men Bassett hade mycket väl

förstått vad de grälat om, i synnerhet då vildarna

klämde och nöpo och trevade på honom alldeles som

om han varit ett slaktkreatur.

Balatta höll på att nödgas ge tappt, då händelsen

inträffade. En av männen, som nyfiket undersökte

Bassetts bössa, lyckades spänna hanen och trycka av.

Kolvens stöt i mannens maggrop var icke det värsta

resultatet, ty hagelskottet, som lossats på en meters

avstånd, hade alldeles krossat huvudet på en av

gräl-makarna.

Även Balatta hade flytt med de andra, och

innan de kommo tillbaka hade Bassett återtagit sin

bössa, fastän hans sinnen redan började omtöcknas

av ett feberanfall. Ehuru han hackade tänderna av

frossa och hans dimmiga ögon knappt kunde se nå-

"4got, höll han kvar sitt sviktande medvetande tills han

satt sig i respekt hos vildarna med sina enkla

trollmedel, kompassen, fickuret, förstoringsglaset och

tändstickorna. Till sist hade han med vederbörlig

skräckinjagande högtidlighet skjutit ihjäl en gris med sin

bössa, och sedan förlorade han sansen.

Bassett provade sina armmuskler för att se efter

hur pass mycket styrka han kunde ha kvar, och reste

sig långsamt och vacklande. Han var förfärligt

utmärglad, men under de olika konvalecensperioderna

de många månader han varit sjuk hade han aldrig

återfått fullt samma styrka som han nu hade. Vad

han befarade var ett nytt återfall, ty han hade ju

redan haft så många sådana. Utan medikamenten utan

kinin till och med, hade han hittills hållit sig vid liv

under en kombination av de farligaste och mest

elakartade klimat- och malariafebrar. Men kunde han

fortfarande stå ut? Det var hans ständiga fråga. Ty

han var ju vetenskapsman, och han ville icke dö förr

än han löst det där ljudets hemlighet.

Stödd på en käpp vacklade han de få stegen till

djävulshuset, där döden och Ngurn regerade i mörkret.

Djävulshuset var i Bassets tycke nästan lika vidrigt

mörkt och illaluktande som djungeln. Men där inne

kunde han alltid träffa sin käre stallbroder och

pratkamrat Ngurn, som alltid var villig att berätta en

historia eller föra en diskussion, medan han satt där

i dödens aska och i den dämpade röken skickligt vred

och vände människoskallarna som hängde ner från

takbjälkarna. Ty mellanperioderna av medvetande

under den långa sjukdomen hade han användt till att

lära sig de psykologiska elementen och uttalssvårig-

•5heterna i det språk Ngurns och Balattas och Gngngns

stam talade — Gngngn var den tomhuvade unge

hövdingen som fördes i ledband avNgurn och som,

enligt vad som viskades, var Ngurns son.

»Kommer den röde att tala i dag?» frågade Bassett,

som nu så vant sig vid den gamla mannens vidriga

sysselsättning att han till och med intresserade sig för

hur långt rökningsprocessen framskridit.

Med fackmanblick undersökte Ngurn den skalle han

för tillfället hade under arbete.

»Det dröjer tio dagar innan jag kan säga "färdigt",»

sade han. »Aldrig har någon haft sådana huvuden att

bereda.»

Bassett smålog invärtes åt gubbens motvilja att tala

med honom om den röde. Så hade det alltid varit.

Aldrig, under inga omständigheter, hade Ngurn eller

någon annan av den underliga stammen givit den

minsta antydan om hur den röde egentligen kunde

vara beskaffad. Kroppslig måste den röde vara för

att kunna ge ifrån sig det underbara ljudet, och

fastän han kallades den röde kunde Bassett ej vara säker

på att rödt verkligen var hans färg. Hans

handlingar och hans makt voro minsann tillräckligt röda, att

döma av de svävande antydningar han samlat. Den

röde, hade Ngurn sagt, var inte allenast mera djuriskt

stark än grannstammarnas gudar, alltid törstig efter

de levande människooffrens röda blod, utan själva

granngudarna offrades och torterades inför honom.

Han var gud för ett dussin förbundna byar sådana

som denna, som var förbundets medelpunkt och

styrande by. Tack vare den röde guden hade många

främmande byar blivit härjade och till och med ut-

16plånade och fångarna offrade åt den röde. Så var

det i våra dagar, och så hade det varit alltsedan

gamla tider enligt alla släktleds muntliga traditioner.

Då han, Ngurn, var en ung man, hade stammarna

bortom gräsfälten gjort ett fientligt infall. Under

härnadståget hade Ngurn och hans stridsmän tagit många

fångar. Över fem tjog barn hade man tappat allt

blodet av inför den röde, och många många flera

män och kvinnor.

Dundraren var ett annat av Ngurns namn på den

hemlighetsfulle guden. Ibland kallades han också Den

starke roparen, Gudsrösten, Fågelstrupen, Han med

en strupe ljuvlig som honungsfågelns, Solsångaren och

Stjärnornas son.

Varför Stjärnornas son? frågade Bassett Ngurn

förgäves. Enligt denne gamle djävulsdoktor hade den

röde alltid varit just där han var nu, alltid sjungit och

åskat ut sin vilja över människorna. Men Ngurns far,

som insvept i vittrande gräsmattor ännu hängde över

deras huvud uppe mellan djävulshusets nedrökta

takbjälkar, hade varit av annan åsikt. Denne

hädangångne vise man hade trott att den röde härstammade

från stjärnhimlen, ty varför — så resonerade han —

hade de gamla och glömda stamfränderna annars kallat

honom Stjärnornas son? Bassett kunde ej annat än

erkänna att det låg något övertygande i detta argument.

Ngurn försäkrade att under hela sitt långa livs alla

år hade han sett många stjärnnätter, men aldrig hade

han hittat någon stjärna på gräsfälten eller djupt inne i

djungeln — och ändå hade han letat. Han hade

visserligen sett stjärnor falla (så lydde hans svar på Bassetts

invändning), men han hade också sett självlysande

mossor och skämda köttstycken och eldflugor under

mörka nätter och brasors lågor och de klart brinnande

»ljusnätterna», men vad voro lågor och brand och glöd

då de hade lågat, brunnit och glödt ut? Svar: minnen,

bara minnen av ting som upphört att vara till, liksom

minnen av fullbordade parningsakter och glömda

festmåltider, begär som voro vålnader av begär,

glimmande, flammande, brinnande, men omöjliga att

tillfredsställa. Var var gårdagens hunger? Det rostade

köttet av vildsvinet som jägarens pil ej lyckats fälla?

Flickan som dog ogift innan den unge mannen lärde

känna henne?

Ett minne var ingen stjärna, påstod Ngurn. Hur

kunde ett minne vara en stjärna? Och efter hela sitt

långa liv såg han ännu den stjärnströdda himlen

oförändrad. Aldrig hade han märkt att en enda stjärna

lämnat sin vanliga plats. Dessutom voro stjärnor eld,

och den röde var ingen eld — men denna sista

ofrivilliga upplysning sade Bassett ingenting.

»Kommer den röde att tala i morgon?» frågade han.

Ngurn ryckte på axeln som om han velat säga:

vem vet?

»Och dagen därpå — och dagen därpå?» envisades

Bassett.

»Jag skulle gärna vilja röka ditt huvud», sade Ngurn

för att byta om samtalsämne. »Det är olikt alla andra

huvuden. Ingen medicinman har ett sådant huvud.

För resten skulle jag vilja behandla det omsorgsfullt.

Jag skulle ta flera månader på mig. Månar skulle

komma och gå, och röken skulle vara mycket svag,

och jag skulle själv samla bränsle till rökningen. Skin-

18net skulle inte rynka sig. Det skulle bli lika slätt

som ditt skinn är nu.»

Han steg upp och från de mörka takbjälkarna

svärtade av otaliga skallars inrökning, och där dagsljuset

endast var skymning, tog han ner ett i en halmmatta

insvept bylte och började öppna det.

»Det här är ett sådant huvud som ditt», sade han,

»men det är illa rökt.»

Bassett spetsade öronen vid antydningen att det

var en vit mans huvud, ty han hade för länge sedan

kommit till den övertygelsen att dessa

djungelinvånare midt på den stora ön aldrig haft något att

göra med vita människor. Han hade iakttagit att

de alis icke kände till den beche-de-mer-engelska, som

är allmänt spridd i den västra delen av Söderhavet.

Ej heller kände de till tobak eller krut. Sina få

dyrbara knivar, gjorda av bandjärnsbitar, och sina få

och ännu dyrbarare tomahawker, gjorda av sådana

godtköpsyxor som förekomma i byteshandeln, hade

han antagit att de kommit över i krig med

djungelstammarna bortom gräsfälten och att dessa i sin tur

hade bytt sig till dem av kustborna som bodde på

strändernas korallrev och då och då kommo i beröring

med vita män.

»Folk ute i värden förstår sig inte på att röka in

huvuden», förklarade gamle Ngurn, i det han ur den

smutsiga mattan tog fram och lade i Bassets händer

något som otvivelaktigt var en vit mans skalle.

Den var alldeles säkert gammal, och att den

tillhört en vit man intygades av det blonda håret. Han

kunde ha svurit på att den en gång suttit på en

engelsmans hals och det en engelsman från äldre tider

19att döma av de tjocka guldringar som ännu sutto

instuckna i de förtorkade örsnibbarna.

»Ja, ditt huvud . ..» började djävulsdoktom åter med

sitt favoritämne.

»Jag skall säga dig en sak», avbröt Bassett som nu

kom på en idé. »Då jag dör, skall jag låta dig få

mitt huvud att röka, om du först låter mig få se

den röde.»

»Jag får ditt huvud i alla fall, då du är död»,

svarade Ngurn avvisande. Han tillade med vildens

brutala uppriktighet: »För resten kommer du inte att

leva länge. Du är nästan en död man nu. Du

kommer att bli allt svagare. Om några få månader skall

jag ha dig här och vända dig av och an i röken.

Det är roligt att under de långa eftermiddagarna vända

huvudet av en som jag har känt så bra som dig. Och

jag skall tala med dig och berätta dig de många

hemligheter du vill veta. Det gör ingenting, ty då är

du död.»

»Ngurn», hotade Bassett, plötsligt förargad. »Du

känner till den lille Dundraren i mitt järn.» Han

syftade på sin allsmäktiga och allmänt fruktade bössa.)

»Jag kan döda dig när som helst, och då får du

inte mitt huvud.»

»Då får Gngngn det, eller någon annan av mitt

folk», försäkrade Ngurn fogligt. »Och då kommer

det ändå att vändas och svängas i röken här i

djävulshuset. Ju förr du dödar mig med din lille Dundrare,

desto förr kommer ditt huvud att vändas i röken.»

Bassett visste att han var slagen i diskussionen.

Vad var den röde? undrade Bassett tusen gånger

under den följande veckan, medan han tyckte sig

20samia krafter. Vad var upphovet till det underbara

ljudet? Vad var denne Solsångare, denne

Stjärnornas son, denna hemlighetsfulla gudomlighet, lika

djuriskt formad som de svartulliga och aplika

människodjur som dyrkade honom, och vars silverklara och

tjurlikt dånande sånger och befallningar han så länge

hört på ett avstånd som var tabu för honom?

Han hade ej lyckats muta Ngurn med den

självklara utsikten att få röka in hans huvud då han

var död. Gngngn, fastän idiot och hövding, var för

idiotisk, för mycket under Ngurns kommando, för

att tas med i räkningen. Återstod Balatta, som

fortfarande tillbad honom alltsedan den stund då hon

träffade på honom och petade upp hans blå ögon

till att skåda hennes groteska kvinnliga fulhet. Hon

var en kvinna, och han hade länge vetat att det

enda sättet att förmå henne att förråda sin stam

var att vädja till hennes kvinnohjärta.

Bassett var kinkig. Han hade aldrig övervunnit

sin första fasa över Balattas ohyggliga fulhet.

Hemma i England hade kvinnligt behag, även i bästa

fall, endast haft en svag effekt på honom. Men med

en beslutsamhet, som endast hos en man i stånd att

bli martyr för vetenskapens skull, grep han sig nu an

med att kränka hela sin naturs finess och känslighet

genom att göra sin kur för denna obeskrivligt

motbjudande negress.

Han ryste, men med bortvändt ansikte dolde han

sina grimaser och sväljde sitt äckel, då han lade

armen om axlarnas smutsskorpa och kände hennes

ulliga, av härsken olja luktande hår snudda vid sin

hals och haka. Men han nästan skrek då hon så

21genast i kurtisens början dukade under för denna

smekning och gav ifrån sig små underliga kuttrande läten

av förtjusning och grymtade som ett svin. Det var

för mycket. Och den nästa akten i denna underliga

kärlekskomedi bestod i att han tog henne med sig

ner till ån och skurade henne någorlunda ren.

Sedan ägnade han sig åt henne som en trogen

riddare och så länge i taget som hans vilja kunde

få bukt med hans motvilja. Men han ryggade

tillbaka för ett giftermål, som hon ivrigt föreslog, med

vederbörligt iakttagande av stammens sedvänjor.

Lyckligtvis iakttogos tabulagarna strängt. Så t. ex. kunde

Ngurn aldrig röra vid benen, köttet eller huden av

en krokodil. Det hade stadgats vid hans födelse.

Gngngn var till och med förbjuden att röra vid en

kvinna. Om en sådan befläckelse inträffade, kunde

den endast försonas genom den brottsliga kvinnans

död. Det hade händt en gång sedan Bassett kom

dit, att en nio års flicka, som sprang och lekte,

snavade och ramlade på den helige hövdingen.

Flickan försvann. Balatta berättade Bassett viskande att

hon legat i tre dagar och nätter döende inför den

röde. Vad Balatta beträffade, var brödfrukt hennes

tabu. Och det var Bassett tacksam för. Vatten kunde

ju ha varit hennes tabu.

P^ör sin egen räkning skaffade han sig ett särskilt

tabu. Han kunde endast gifta sig, förklarade han,

då Södra korset stod högst på himlen. Som han

kunde sin astronomi, fick han därigenom en respit på nära

nio månader, och han litade på att han inom denna

tid antingen skulle vara död eller ha flytt till kusten

med full kännedom om den röde guden och källan

22till hans underbara röst. Först hade lian inbillat sig

att den röde var någon kolossal staty, som

Memnon-stoden, som gav ifrån sig ljud under vissa av

solskenet framkallade temperaturförhållanden. Men då

efter ett krigståg en flock fångar tagits och deras

offring försiggått om natten, midt under regnet, då

solen ej kunde spela någon roll, och den röde

därvid varit högljuddare än vanligt, förkastade Bassett

denna hypotes.

I sällskap med Balatta och ibland med män eller

kvinnoflockar fick han fritt ströva omkring över tre

kvadrater av kompassen. Men den fjärde, där den

röde höll till, var tabu. Han gjorde Ballatta sin kur

grundligare — såg också till att hon tvättade sig oftare.

Det evigt kvinnliga hos henne gjorde henne i stånd

till vilket förräderi som helst för kärleks skull. Och

ehuru blotta åsynen av henne vållade honom

kväljningar och han blev utom sig av förtvivlan om han

rörde vid henne och fastän hennes fruktansvärda

fulhet stod för honom som en skräckbild varje gång

han tänkte på henne, kunde han ej undgå att se

hur könslagen verkade på henne och gjorde hennes

eget liv mindre dyrbart än hennes blivande makes

lycka. Julia eller Balatta? Var låg skillnaden? Den

mjuka och ömma produkten av den högsta

civilisation eller hennes djuriska typ för urtidens

människohona? Det fanns ingen skillnad.

Bassett var först och främst naturvetenskapsman,

i andra rummet människa. Han anställde experiment

inne i Guadalcanals djungel, liksom han skulle ha

gjort ett kemiskt experiment i ett laboratorium. Han

stegrade sin hycklade glöd för vildinnan, på samma

23gång som han stegrade sitt våldsamt befallande krav

på att hon skulle visa honom den röda guden ansikte

mot ansikte. Det var den gamla historien, resonerade

han, kvinnan måste betala, och det inträffade en dag,

då de båda två höllo på att fånga den namnlösa

och hittills oklassificerade lilla svarta fisken, en halv

tum lång, halvt ål, halvt fjällbeklädd, rundJagd med

laxröd rom, som levde i sötvatten och ansågs som

en fullkomlig delikatess, antingen man åt den rå och

hel, färsk eller rutten. Balatta kastade sig framstupa

i djungelmarkens jäsande dy, tog om hans vrister

med händerna, kysste hans fötter och gav ifrån sig

sörplande ljud som kom honom att känna iskalla

kårar utefter ryggraden. Hon bad att han skulle döda

henne hellre än att fordra detta sista kärleksbevis

av henne. Hon berättade honom om straffet för den

som bröt mot den rödes tabu — en veckas tortyr,

vars detaljer hon gnällande beskrev med ansiktet i

smutsen, tills han förstod att han ännu bara var en

okunnig pojke i fråga om att tänka sig vilka

ohyggligheter människor voro i stånd att begå mot

varandra.

Men Bassett envisades att få sin vilja fram på

hennes bekostnad, han ville lösa den med den rödes

sång förknippade gåtan, om hon också skulle dö

en långsam och förfärlig död tjutande av smärta.

Och Balatta, som bara var en kvinna, gav efter.

Hon förde in honom på det förbjudna området. Ett

brant berg, som sköt in norrifrån och mötte en dylik

inklämning från söder, klämde ihop ån, där de fiskat,

till en djup och mörk klyfta. Sedan de gått ett stycke

genom klyftan, höjde vägen sig brant tills de gingo

24över ett kalkstensbälte som drog till sig hans

geologöga. Alltjämt klättrande, ehuru han ofta måste

stanna, så matt och svag var han, gåvo de sig uppför

skogklädda höjder tills de kommo ut på en kal platå.

Bassett såg att den utgjordes av svart vulkanisk sand

och visste att han med en liten magnet skulle ha

kunnat dra till sig en hel mansbörda av de

skarpkantade sandkorn han trampade på.

Hållande Balattas hand och ledande henne framåt

kom han sedan till målet — en tydligen konstgjord

ofantlig avgrund midt på platån. Gamla historier,

fragmentariska minnen ur handboken för

sjöfarande på Söderhavet, flögo genom hans huvud. Det

var Men dana som hade upptäckt öarna och givit

dem namnet Salomonsöarna i den tron att han funnit

denne härskares fabelaktiga gruvor. Han hade

skrattat åt den gamle sjöfararens barnsliga lättrogenhet,

och ändå stod nu han själv, Bassett, vid brädden

av en sänka i marken som avgjort liknade

diamantgruvorna i Södra Afrika.

Men det var inga diamanter han såg där nere.

Det var snarare en pärla med en pärlas djupa

skiftande färgspel, men så stor att alla världens pärlor

sammansmälta till en enda ej skulle ha räckt till för

att bilda den, och av en färg som ingen pärla, och

ingenting annat för resten, någonsin kunde förete,

ty det var den röde gudens färg. Och Bassett

förstod genast att detta var den röde guden. En

fullkomligt cirkelrund kittel, drygt två hundra fot i

diameter och med ett djup av hundra fot. Han

jämförde dess färg med japansk lackfernissa. Han

antog verkligen att det var ett slags lackering anbragt

25av människor, men alldeles tör konstrikt

åstadkommen för att kunna härstamma från vildarna. Klarare

än klart körsbärsrödt var färgen så yppig som om

den även vilat på ett underlag av rödt. Den glödde

och strålade i solskenet som om den hämtat sin

lyskraft från flera lager av rödt.

Förgäves sökte Balatta övertala honom att icke gå

ner. Hon kastade sig framstupa på marken, men då

han fortfor att gå utför spiralvägen i gruvkittelns vägg,

följde hon efter med krökt rygg och jämrande av

förskräckelse. Att den röda cirkelformiga avgrundens

urgrävande kostat stora ansträngningar, var tydligt.

Med tanke på det ringa invånarantalet i de förbundna

tolv byarna och deras primitiva verktyg och metoder

förstod Bassett att tusentals släktleds arbete

knappast kunde ha åstadkommit denna ofantliga

urholkning.

Bottnen var beströdd med människoben, och

däribland lågo vanställda och illa tilltygade bygudar av

trä och sten. Några, betäckta med oanständiga

totem-figurer och teckningar, voro urholkade ur fyrtio à

femtio fot långa trädstammar. Han lade märke till

att där ej funnos några haj- och sköldpaddgudar,

som äro så vanliga i kustbyarna, och häpnade över

att hjälmmotivet återkom så ofta. Vad visste dessa

djungelvildar i Guadalcanals mörkaste inre om

hjälmar? Hade Mendanas soldater burit hjälmar och

trängt fram ända hit för flera hundra å.r sedan?

Varifrån hade buskmännen annars fått motivet?

Bassett gick över denna matta av gudabeläten och

ben, med den kvidande Balatta hack i häl, steg in i

den rödes skugga och gick så nära intill den höga,

26lodräta väggen att han kunde vidröra den med sina

fingerspetsar. Nej, detta var ingen lackfernissa. Ej

heller var ytan slät, som den i så fall skulle ha varit.

Tvärtom, den var rynkig och hålig, och här och

där syntes fläckar som antydde hetta och smältning.

Ämnet var metall, ehuru olik ali annan metall eller

metall-legering han hittills känt till. Vad färgen

beträffar, kom han till den slutsatsen att den ej var

pålagd. Det var metallens egen färg.

Han rörde på fingerspetsarna, som han hittills hållit

alldeles stilla, strök dem mot ytan och kände hur hela

den gigantiska rundeln fick liv och gav svar. Det

var otroligt! En så lätt beröring på en så stor massa!

Men den skälvde under fingertopparnas smekning i

rytmiska vibrationer som blevo viskningar, sus och

mummel — men ljudet var så alldeles nytt, så

gäckande svagt att det endast blev en skimrande väsning,

så mycket att det var häpnadsväckande ljuvligt, det

var som om en liten älva blåst i sitt horn, och

Bassett gjorde den reflexionen att just så skulle det låta

om en gud ringde i sin klocka och sände dess

ljudböljor till jorden tvärs igenom världsrymden.

Han kastade en frågande blick på Balatta, men

den rödes röst som han framkallat hade slungat henne

framstupa på marken, och där låg hon och stönade

bland benen. Han fortfor att betrakta undret. Det

var ihåligt och bestod ej av någon på jorden känd

metall, lydde hans slutsats. Forntidens folk hade med

rätta givit det namnet Stjärnornas son. Endast från

stjärnorna kunde det ha kommit, och det var ej något

alster av slumpen. Det var en skapelse av konst och

intelligens. En så fulländad form och en sådan ihålig-

27het som här utan tvivel förefanns kunde ej vara

resultatet av en tillfällighet. Det var helt säkert ett barn

av klokskap, avlägsen och ofattbar, som arbetade rent

materiellt, i metaller. Han stirrade häpen på

underverket, och i hans hjärna brusade en vild hetsjakt

av-gissningar angående denne fjärran ifrån komna gäst,

som hade vågat sig ut i rymdens natt, ilat förbi

stjärnorna och nu reste sig framför honom och över

honom, uppgrävdt av tåliga människoätare, urgröpt och

lackeradt genom eldbad i två olika luftlager.

Men var färgen framkallad av hettans inverkan på

en känd metall? Eller var den en inneboende

egenskap hos själva metallen? Han stack in udden av

sin pennkniv för att undersöka materiens konsistens.

Ögonblickligen brast hela kitteln ut i väldiga

viskningar, skarpt protesterande; de hade nästan en

guldklang, om man kan säga att en viskning klingar,

deras ton steg och sjönk, registrets bägge yttersta

punkter hotade att sluta cirkulera och smälta samman

till det dån snarlikt en tjurs vrålande, som han så

många gånger hade hört på tabuavstånd.

Glömmande ali försiktighet och att det kanske kunde

gälla livet, förhäxad av detta otänkbara och

ofattliga, höjde han armen till ett kraftigt hugg med

kniven, men hindrades av Balatta. Hon reste sig på sina

knän i förtvivlad skräck, slog armarna om honom och

besvor honom att avstå. I sitt vilda begär att göra

intryck på honom bet hon sig själv i armen så att

tänderna trängde ända in till benpipan.

Han märkte knappt vad hon gjorde, men han gav

mekaniskt vika för sina mildare instinkter och

hejdade sin kniv. För honom hade människolivet krympt

28tillsammans till ett intet inför denna väldiga

påminnelse om ett högre liv uppe i stjärnornas värld. Som

om hon varit en hund tvingade han den lilla fula

vildinnan att stiga upp och följa honom på hans

vandring rundtom cirkeln. Då han hunnit ett stycke,

träffade han på något förfärligt. Bland allt annat

kände han igen de genom solhettan skrumpnade

kvarlevorna av den nioåriga flickan som råkat förgripa

sig på hövdingen Gngngns personliga tabu. Och bland

vad som var kvar av dem som dött påträffade han

också vad som var kvar av en som ännu icke hade

dött. Det var ej utan skäl som denna negerstam

uppkallat sig själv efter den röde och i honom såg

sin egen avbild, som de bemödade sig att" blidka

och behaga genom sådana röda offer.

Längre bort, alltjämt trampande på ben och bilder

av människor och gudar, som utgjorde golvet i detta

gamla offerhus, träffade han på det maskineri som

satte den röde i stånd att låta sin röst dåna ut över

djungelbältet och gräsfälten ända ner till den

avlägsna Ringmanustranden. Det var enkelt och primitivt

liksom hela denna den rödes fulländade skapelse. Ett

slags hängande murbräcka, en femtio fot lång stock,

med snidade dynastier av gudar, den ena ovanför den

andre, var och en klädd i hjälm, var och en sittande

i en krokodils öppna gap, sattes i rörelse medels rep,

snodda av slingerväxter, från spetsen av en pyramid

bestående av tre stora trädstammar, vilka också voro

täckta med snidade, grinande och groteska uttryck för

de nu levande människornas föreställningar om konst

och om gudar. Från murbräckan nedhängde rep av

lianer varigenom stocken kunde inriktas och sättas

29i rörelse och drivas med kraft mot den väldiga,

röd-skimrande väggen.

Det var här som Ngurn tjänstgjorde och förrättade

gudstjänst för egen räkning och för de tolv stammarna

under honom. Bassett skrattade högt, nästan som en

vansinnig, vid tanken på att denne underbare

budbärare, som bevingad sänts ut i rymden av visa

varelser, fallit ner bland australnegrer och dyrkats av

ap-lika, människoätande vildar och huvudjägare. Det var

som om Guds ord hade fallit ner i smutsen och dyn

under helvetets botten, som om Jehovas budord

överräckts på stentavlor till aporna i en zoologisk trädgårds

bur, som om bergspredikan hållits i en tjutande

samling av dårar.

*

*

Veckorna gingo långsamt. Nätterna tillbragte

Bassett av eget fritt val på djävulshusets askgolv under

de alltid svängande, småningom inrökta huvudena.

Anledningen var att detta var tabu för det

föraktade kvinnokönet och därför en tillflykt för honom

undan Balatta, som blev allt mera efterhängsen och

farligt älskogsfull ju högre Södra korset steg på

himlen och markerade bröllopets annalkande. Sina

dagar tillbragte Bassett i en hängmatta i skuggan av

det stora brödfruktträdet utanför djävulshuset. Det

blev avbrott i detta program, då han under sina

härjande feberanfalls medvetslösa perioder låg dagar och

nätter i huvudskallehuset. Han ansträngde sig

alltjämt att bekämpa febern, att få leva, fortsätta att leva,

3obli stark och allt starkare ända till den dag då han

skulle bli stark nog att våga sig ut över gräsfältet

och djungelbältet där bortom, komma ner till stranden

och träffa på någon kits eller skonare, som var ute

för att värva negerarbetare, och återvända till

civilisationen och civiliserade människor, för vilka han

kunde berätta om budbäraren från andra världar, som

vidskepligt dyrkad av djurmänniskor låg där allra

innerst i hjärtat av Guadalcanal.

Andra nätter, då han låg länge kvar under

brödfruktträdet, såg han i timtal stjärnorna långsamt gå

ner i väster bakom den svarta djungelväggen som

man skjutit tillbaka för att åstadkomma en öppen plats

för byn. Han hade icke så ytliga kunskaper i

astronomi, och det roade den sjuke mannen att spekulera

över invånarna på dessa otroligt avlägsna solars

osedda världar, där livet som en skygg gäst smög sig

fram ur materiens nattsvarta kryptor för att sola sig

i deras ljus. Han kunde lika litet tänka sig några

gränser för tiden som för rummet. Inga frätande

radiumspekulationer hade rubbat hans fasta

vetenskapliga tro på kraftens bevarande och materiens

oförstörbarhet. Det måste ha funnits himlakroppar i alla tiders

tider. Och i denna världsaltets jäsning måste helt

säkert allt vara jämförelsevis lika, jämförelsevis av

samma substans eller substanser, frånsett jäsningens

nycker. Allt måste lyda eller utgöra samma lagar som

utan avvikelser gingo igen i allt vad människorna ha

upplevat. Därför, påstod och erkände han, måste

världar och liv vara något som följde med alla solar,

liksom de hörde till den särskilda solen i hans eget

solsystem.

3»Just som han låg här under brödfruktträdet, en

intelligens som blickade ut över stjärnhavet, måste hela

universum vara utsatt för ständigt beskådande av

otaliga ögon liknande hans, ehuru säkerligen

annorlunda, tillhörande intelligenser som frågade och spanade

efter det helas mening och sammansättning. Medan

han resonerade så, kände han att hans själ i

frändskap slöt sig samman med dessa upphöjda kamrater,

detta myller av varelser vilkas blick evigt var inriktad

på oändlighetens förhänge.

Vilka voro de, vad voro de, dessa långt avlägsna

och överlägsna varelser som hade slagit en bro över

himlen med sin gigantiska, rödskimrande, himmelskt

sjungande budbärare? Säkerligen hade de också för

längesedan vandrat de vägar, där människan så

nyligen, enligt kosmos" hävder, satt sin fot. Och för

att kunna sända ett sådant budskap över rymdens

svalg hade de säkerligen nått de höjder, mot vilka

människan i tårar och arbete och blodig svett, i

många rådslags mörker och förvirring, så långsamt

kämpade sig upp. Och hurudana voro de där uppe på

sin höjd? Hade de kämpat sig till Broderskap? Eller

hade de lärt sig att kärlekens lag å dömer svaghet

och förfall som straff? Var livet en strid? Var hela

universums lag det naturliga urvalets skoningslösa lag?

Och den angelägnaste och mest spännande frågan,

fanns deras fjärran sanningar, deras för längesedan

erövrade visdom ännu inristad i den rödes stora

metallhjärta, väntande på att bli tolkad av den första

jordmänniskan? En sak var han säker på: den klingande

sfären var icke en droppe röd dagg som en marterad

sol rist från sin lejonman. Den var ett alster av med-

32veten avsikt, icke av slumpen, och den bar inom sig

stjärnornas tal och visdom.

Vilka maskiner och element och betvingade krafter,

vilka kunskaper och mysterier och ödesbetvingande

insikter gömde den icke inom sig I Då så mycket

kunde stoppas in i en så liten sak som grundstenen

till en offentlig byggnad, skulle denna ofantliga rund

helt säkert innehålla väldiga historier, avgrunder

av-forskningar långt utöver en människas vildaste

föreställningar, lagar och formler som, lätt tagna i

besittning, skulle komma människans liv på jorden,

individens och släktets, att svinga sig upp från sin

nuvarande smuts till ofattliga höjder av renhet och makt.

Det var Tidens största gåva till den blinda, omättliga

och himmelsträvande människan. Och honom,

Bassett, hade förlänats den stolta gåvan att vara den

förste som tog emot detta budskap från människans

bröder ovan stjärnorna!

Ingen vit man och ännu mindre någon man av

de andra djungelstammarna hade fått se den röde

guden och ändå behålla livet. Det var den lag som

Ngurn predikat för Bassett. Det fanns något som

kallades allmänt broderskap, hade Bassett ofta svarat

honom. Men det hade Ngurn högtidligt förnekat. Till

och med till det allmänna broderskapet tog den röde

ingem hänsyn. Endast en man född inom stammen

kunde få se den röde och behålla sitt liv. Men nu, då

hans brottsliga hemlighet endast var känd för Balatta,

vars skräck för att bli offrad åt uen röde förseglade

hennes mun, var hans belägenhet helt annorlunda.

Vad han hade att göra var att övervinna de

avskyvärda febrar som försvagade honom och återvända

till civilisationen. Sedan skulle han komma tillbaka

dit med en expedition och, om också Guadalcanals

hela befolkning skulle nedgöras, ur den rödes hjärta

tvinga fram budskapet till vår värld från andra världar.

Men Basetts återfall blevo allt tätare, hans korta

konvalescenser allt kraftlösare, hans perioder av

medvetslöshet allt längre, och trots allt vad hans ofantligt

starka konstitution förespeglade honom kom han

slutligen till det resultatet, att han ej skulle leva så länge

att han kunde vandra över gräsfälten och genom de

farliga stranddjunglerna och komma ner till havet.

Han tacklade av medan Södra korset steg allt högre

på himlen, och nu visste till och rned Balatta att han

skulle dö före den av hans tabu bestämda

bröllopsdagen. Ngurn gjorde själv utflykter och samlade

bränsle till inrökningen av Bassetts huvud och skröt för

honom hur skickligt han skulle gå till väga, då

Bassett var död. Själv tog Bassett det lugnt. Livet hade

sjunkit för länge och för djupt inom honom för att

han skulle vara rädd för det förestående utslocknandet.

Han fortfor att envisas under omväxlande perioder av

fullständig och halv medvetslöshet, varunder han

liksom drömmande och frånvarande undrade om han

verkligen en gång sett den röde guden eller om

alltsammans endast varit feberfantasier.

Så kom den dag då allt töcken och alla

spindelvävar skingrades, då han kände sin hjärna klar som

en klockas klang och tydligt bedömde sin kroppsliga

svaghet. Han kunde varken lyfta hand eller fot. Han

hade så föga makt över sin kropp att han knappast

visste av att han hade någon. Kroppen hade endast

ett svagt fäste vid själen, och under sina korta klar-

34hetsstunder visste hans själ, just genom sin klarhet,

att förintelsens mörker var nära. Han visste att slutet

förestod, visste att han verkligen med sina egna ögon

hade sett den röde budbäraren mellan världarna, visste

att han ej skulle få leva och föra fram budskapet till

mänskligheten, detta budskap som, så vidt han kunde

förstå, kanske redan i tio tusen år väntat i

Guadal-canals innandömen på att bli hört av en människa.

Och Bassett fattade modigt sitt beslut, ropade ut

Ngurn i skuggan av brödfruktträdet och överlade med

den gamle djävulsdoktorn om anordningarna vid hans

sista livsansträngning, hans sista äventyr i levande livet.

»Jag känner till lagen, Ngurn», sade han till sist.

»Den som ej hör till ditt folk får ej skåda den röde

och behålla sitt liv. Jag skall i alla fall dö. Edra

unga män skola bära bort mig inför den rödes åsyn

och jag skall se honom och höra hans röst och sedan

dö för din hand, Ngurn. Därigenom skola tre ting

tillfredsställas: lagen, min önskan och din längtan att

så mycket förr komma i besittning av mitt huvud,

på vilket alla dina tillredelser vänta.»

Ngurn samtyckte till detta och sade:

»Det är bäst så. En sjuk man som inte kan bli

frisk är dåraktig om han vill leva ännu en liten tid.

Det är alltså bäst för den som lever att gå bort.

Du har varit mycket besvärlig på den sista tiden.

Nog för att det har varit bra för mig att få tala med

en så vis man. Men vi ha inte talat mycket på flera

månars dagar. I stället har du tagit upp rum i

huvudskallarnas hus, väsnats som ett döende svin eller talat

mycket och högt på ditt eget språk, som jag inte

förstår. Det har varit störande för mig, ty jag tycker

35om att tänka på ljusets och mörkrets stora ting

medan jag vänder huvudena som jag röker in. Ditt

myckna oväsen har sålunda varit ett hinder för mig

att inhämta den djupa visdom som måste bli min

innan jag dör. Vad dig beträffar, som mörkret redan

ruvar över, är det bäst att du dör nu. Och jag lovar

dig att under de långa kommande dagarna, då jag

vänder ditt huvud i röken, skall ingen av stammens

män komma in och störa oss. Och jag skall berätta

dig många hemligheter, ty jag är en gammal man

och mycket vis, och jag skall lägga visdom till

visdom medan jag vänder ditt huvud i röken.»

Man förfärdigade alltså en bår, och buren på ett

halvt dussin mäns axlar begav Bassett sig ut på det

sista lilla äventyret som för honom skulle avsluta livets

stora äventyr. Med en kropp som han knappt kände,

ty även smärtan hade övergivit den, och med en

klar hjärna som satte honom i stånd att i lugn extas

njuta av sin återvunna tankeskärpa, låg han på den

gungande båren och såg den bleknande världen dra

förbi, betraktade för sista gången brödfruktträdet

utanför djävulshuset, den skumma dagern under det tätt

hopflätade djungeltaket, den mörka hålvägen mellan

bergen som trängt sig tillsammans, sadeln av skrovlig

kalksten och platån av svart vulkanisk sand.

De buro honom utför kittelns spiralvägg, som

omkretsade den lysande, glödande röde guden vars

strålande glans och ljus alltid tycktes redo att övergå i

ljuv sång och imponerande dån. Och över ben och

trästockar av offrade människor och gudar buro de

honom, förbi andra offer som ännu levde, till den

trebenta galgen med sin väldiga murbräcka.

36Här satte Bassett sig mödosamt upp, med Ngurns

och Balattas tillhjälp, skälvande i hela nedre delen

av kroppen, och betraktade den röde med klara,

stadiga, allseende ögon.

»En gång, Ngurn», sade han utan att ta sina ögon

ifrån den skinande, vibrerande ytan, varpå alla

nyan-anser av körsbärsrödt oavbrutet spelade, ständigt i

spänning att förvandla sig till ljud, bli silkeslent fras,

silverklara viskningar, gyllne surr av strängar, älvors

sammetsmjuka flöjttoner eller ett åskdunders fylliga

ackord.

»Jag väntar», sade Ngurn efter en lång paus och

höll oförmärkt den långskaftade tomahawken redo till

hugg.

»En gång, Ngurn», upprepade Bassett, »skall du

låta den röde tala så att jag både kan se och höra

honom. Hugg sedan till, då jag lyfter upp min hand

så här; ty då jag lyfter upp handen böjer jag

huvudet så att hugget kan komma åt att träffa mig bak

på halsen. Men jag, Ngurn, som står i begrepp att

för alltid säga farväl till dagens ljus, skulle gärna vilja

dö med den rödes underbara röst sjungande

majestätiskt i mitt öra.»

»Och jag lovar att aldrig skall ett huvud ha blivit

så väl inrökt som ditt», försäkrade Ngurn honom, i

det han gav sina män en vink att ställa upp sig vid

repen som satte svängstocken i rörelse. »Ditt huvud

skall bli det största mästerstycket i min samling.»

Bassett smålog matt åt den gamles fåfänga. Då

drogo männen tillbaka den snidade trädstammen ett

långt stycke och släppte den sedan. I nästa

ögonblick föll han i hänryckning över den plötsliga skräl-

37len. Men vilken skräll! Den var mjuk som en

samfälld sång av alla dyrbara metaller. Ärkeänglar talade

i den; den var mera storartat skön än alla andra ljud,

den var mättad med visdomen hos övermänniskorna

på andra solars planeter, den var Guds röst, förförisk

och befallande. Och hur underbar var inte denna

metall från världsrymden! Bassett såg med egna ögon

färgerna förvandla sig till ljud, tills hela den synliga

ytan av den väldiga kitteln myllrade och skälvde och

ångade av ljud eller färg, han visste inte vilketdera.

I detta ögonblick voro alla luckor i materiens enhet

fyllda för honom, kraftens och materiens

sammansmältning och övergång i varandra hade ej längre

några hemligheter för honom.

Tiden gick. Bassett väcktes slutligen ur sin extas

genom en otålig åtbörd av Ngurn. Han hade

alldeles glömt den gamle medicinmannen. En

blixtsnabb idé kom Bassett att skratta till hest. Hans

bössa låg bredvid honom på båren. Allt vad han

hade att göra var att rikta mynningen mot sin

tinning och trycka av så att hans huvud flög i spillror.

Men varför bedra honom? lydde Bassetts nästa tanke.

Gamle Ngurn var en huvudjägare, en människoätare,

lika mycket apa som människa, men han hade i alla

fall, så godt han förstod, spelat ett ärligt spel. Ngurn

var ett slags primitiv representant för etik,

löftestrohet, hänsyn och humanitet. Nej, avgjorde Bassett,

det skulle vara stor synd och en vanhederlig handling

att lura den gamle i sista stunden. Hans huvud var

Ngurns, och Ngurn skulle få röka in det.

Bassett lyfte upp handen till signal, böjde sig

framåt, som överenskommet var, så att han blottade den

38första ryggradskotan, och glömde Balatta, som

endast var en kvinna, och därtill en kvinna som ingen

älskade. Utan att se det visste han när den

skarpslipade yxan höjdes i luften bakom honom. Och i

detta ögonblick, före det sista, föll det Okändas

skugga över Bassett, en känsla av förestående häpnad då

förlåten skulle rämna. Då han visste att hugget var i

gång, just som stålet skar i köttet och nerverna, var

det som om han sett framför sig Medusas, Sanningens

lugna ansikte, och samtidigt med att yxan träffade

det framstormande mörkret såg han sitt huvud

långsamt och oavlåtligt vändas och vändas i djävulshuset

vid brödfruktträdet.

Waikiki, Honolulu, 22 maj 1916.

DEN SLINKAN . . .

Det är somliga historier som måste vara sanna —

de kunna ej tillverkas av en aldrig så finurlig

diktkonstruktör. Och av samma skäl finns det

historieberättare som man aldrig kan tvivla på. En sådan

man var Julian Jones, fastän jag tvivlar på att de

flesta som läsa detta skola tro på den historia Julian

Jones berättade för mig. Men jag tror på den. Jag

är så grundligt övertygad om dess sanning att jag är

villig, ja angelägen, att sätta in kapital i företaget

och själv ge mig i väg på vinst och förlust till ett

fjärran land.

Det var i Australiens hus på

Panama-Pacific-utställ-ningen som jag träffade honom. Jag stod framför

en exposé av imitationer av de rekordklimpar som

upptäckts på guldfälten på andra sidan jorden. De voro

knöliga, vanskapade och klumpiga, och det var lika

svårt att tro att de ej voro riktigt guld som det var

att tro på de medföljande statistiska uppgifterna om

deras vikt och värde.

»Det här är vad de där kängurujägarna kalla en

klimp», sade en väldig basröst över min axel midt

framför det största guldprovet.

Jag vände mig om och såg upp i Julian Jones dimblå

ögon. Jag såg upp, ty han var ungefär sex fot och

fyra tum lång. Hans rufsiga sandgula hår föreföll

lika färglöst och urblekt som hans ögon. Det var

kanske solen som blekt ur hans färger; åtminstone hade

hans ansikte spår av en gammal våldsam solbränna,

som för länge sedan hade tunnats ut till gult. Medan

hans ögon flyttades från de utställda föremålen och

riktades mot mina, lade jag märke till ett egendomligt

uttryck i dem, som om han förgäves sökte påminna

sig någon ytterst viktig omständighet.

»Vad är det att anmärka på den där guldklimpen?»

frågade jag.

Det frånvarande, inåtvända uttrycket försvann ur

hans ögon, då han brummade:

»Storleken, vet jag.»

»Ja, den förefaller stor», medgav jag. »Men deri

är alldeles säkert autentisk. Den australiska

regeringen skulle knappast våga .. .»

»Stor!» avbröt han med en fnysning och en

försmädlig min.

»Den största som man någonsin träffat på»,

började jag.

»Någonsin träffat på!» Hans dimmiga ögon glödde

hett då lian fortfor: »Tror ni att varenda guldklimp

som påträffats stå omtalade i tidningar och

uppslagsböcker?»

»Nåja», svarade jag betänksamt, »om det finns en

som inte står omtalad där, vet jag inte hur vi ska

få höra talas om den. Om en verkligt stor klimp eller

klimpfinnare hellre vill rodna osedd . . .»

»Så var det inte», inföll han hastigt. »Jag såg den

med mina egna ögon, och för resten är jag alldeles

för barkad för att rodna. Jag är järnvägsman, och

4ijag har varit ganska mycket i tropikerna. Förr var

jag brun som mahogny — äkta gammal mahogny,

och jag har mer än en gång blivit tagen för en

blåögd spanior...»

Det var nu min tur att avbryta, och det gjorde

jag-

»Var den klimpen större än de här, mr —?»

»Jones, Julian Jones är mitt namn.»

Han grävde i sin bröstficka och tog fram ett

kuvert adresserat till en sådan person, pöste restante

San Francisco; och jag i min tur lämnade honom

mitt kort.

»Roligt att bli bekant med er, sir», sade han och

räckte mig handen, och hans basröst var så stark

som om han varit van vid mycket buller eller stora

vidder. »Jag har naturligtvis hört talas om er, sett

ert porträtt i tidningarna o. s. v., och jag borde

kanske inte säga det, men det vill jag i alla fall ni

skall veta att jag inte sätter ett dugg värde på de

där artiklarna ni skrev om Mexiko. Ni har alldeles

om bakfoten. Ni begår samma misstag som alla

andra g r i n g o s, då ni tror att en mexikanare är en

vit man. Det är han visst inte. Det är ingen av dem

— varken de mexikanska smörjburkarna eller de

andra latin-amerikanarna eller hela fänaden. Ser ni, sir,

de varken tänka eller resonera eller handla som vi.

Till och med deras multiplikationstabell är olika. Ni

tror att sju gånger sju är fyrtionio, men det tro inte

de. De räkna ut det på annat sätt. Och inte heller är

vitt vitt för dem. Låt mig ge er ett exempel. Om

man köper kaffe till husbehov, ett skålpund eller tio

skålpund i taget...»

42»Hur stor var guldklimpen som ni talade om?»

frågade jag i bestämd ton. »Lika stor som den största

av de här?»

»Större», sade han lugnt. »Större än hela klabbet

som är utställt här, större än hela klabbet tillsammans,

och ändå lite till». Han tystnade och såg på mig

med oförskräckt min. »Jag inser inte varför jag inte

skulle kunna tala litet utförligare med er om det där.

Ni har ett renommé så att man nog kan lita på

er, och jag har läst om att ni har haft ganska

halsbrytande upptåg för er på riktigt avlägsna ställen.

Jag har länge varit ute på spaning efter någon som

kunde slå sig ihop med mig om det där jobbet.»

»Ni kan lita på mig», sade jag.

Och här kommer jag nu dragande med hela

historien, svart på vitt, alldeles som han berättade den för

mig medan vi sutto på en bänk vid sjön utanför

Konstpalatset med fiskmåsarnas skrik i våra öron. Ja, han

borde ha hållit sin överenskommelse med mig. Men

jag går händelserna i förväg.

Då vi voro på väg ut för att söka oss en sittplats,

kom en liten kvinnsperson, kanske trettio år, med

urlakad hy, mest lik en bondgumma, framrusande

till honom, pilsnabbt flaxande som måsarna där uppe

och hakade sig fast vid hans arm med en fart och

en obeveklig precision, som nästan kunde kallas

mekanisk.

»Jaså, är du här nu!» skrek hon. »Du bara travar

i väg och tänker inte ett dugg på mig.»

Jag blev formligen presenterad för henne. Det var

tydligt att hon aldrig hört talas om mig, och hon

fixerade mig buttert med sina listiga svarta ögon,

43som sutto nära ihop och voro runda och oroliga som

en fågels.

»Du ämnar väl inta tala om för honom om den

där slinkan?» jämrade hon.

»Seså, Sarah, här är det fråga om affärer», sade

han i klagande ton. »Jag har så länge sett mig om

efter en lämplig person, och då jag nu har träffat på

honom, måtte jag väl ha rättighet att ge honom

lite hum om vad som har händt.»

Det lilla kvinnset svarade icke, hon knep ihop sina

tunna läppar som om hon haft munnen full av

knappnålar. Hon tittade rätt framför sig på Juveltornet

med så barsk min att ingen solglimt kunde mildra

den. Vi gingo långsamt till sjön, lyckades träffa på

en ledig soffa och slogo oss ner suckande av lättnad,

då vi befriade våra marterade, utställningströtta fötter

från att bära upp vår kroppstyngd.

»Man blir så gräsligt schackmatt», förklarade den

lilla kvinnan nästan som på trots.

Två svanor kommo framseglande över det blanka

vattnet och inspekterade oss. Då deras misstankar

beträffande vår knusslighet eller brist på jordnötter

bekräftats, vände Jones halvt ryggen till sin

följeslagerska genom livet och berättade mig sin historia.

»Har ni någonsin varit i Ecuador? Lyd då mitt

råd och far aldrig dit. Fast det tar jag tillbaka, för

ni och jag kanske ska ge oss i väg dit tillsammans

om ni kan få förtroende för mig och har kurage att

våga resan. Ja, det är inte så många år sedan jag

kom kravlande in dit på en rostig, halvrutten gammal

lastdragare från Australien, som haft göra i fyrtio

dagar att komma fram. Sju knop var den skutans

44fart i bästa fall, och vi hade haft fjorton dars storm

norr om Nya Zeeland, och vi fick maskinskada två

dagars väg från Pitcairn Island.

»Jag hörde inte till besättningen. Jag är

lokomotivförare. Men jag hade blivit bekant med skepparen

i Newcastle och var bjuden att följa med som hans

gäst till Guayaquil. Ser ni, jag har hört att lönerna

va" i stigande på den amerikanska järnvägen som

går därifrån över Anderna till Quito. Men

Graya-quil...»

»Är en feberhåla», inföll jag.

Julian Jones nickade.

»Thomas Nast dog i feber knappt en månad se"n

lian stigit i land. Han var vår store amerikanske

tecknare», tillade jag.

»Känner honom inte», sade Julian Jones lakoniskt.

»Men vad jag vet det är att han inte på långt när

var den förste som strök med. Ni skall få höra hur

jag kom under fund med det. Lotsstationen ligger

sextio miles nedåt floden. »Hur är det med febern?»

sa" jag till lotsen som kom ombord tidigt på

morgonen. »Ser ni det där barkskeppet från Hamburg»,

sa" han och pekade på ett stort fartyg som låg för

ankar. »Kaptenen och fjorton man ä" redan döda,

och kocken och två matroser hålla på att dö nu,

och de ä" de sista som ä" kvar.»

»Och sannerligen hade han inte rätt. Och

samtidigt dogo fyrtio personer om dagen i Guayaquil av

gula febern. Men det var en småsak, skulle jag

komma under fund med. Böldpesten och kopporna

rasade, rödsot och lunginflammation kom befolkningen

att smälta ihop, och järnvägen rasade allra värst. Jo,

45det är mitt allvar. För dem som envisades att fara

med den var den farligare än alla de andra

sjukdomarna tillsammans.

»Då vi fällde ankar utanför Guayaquil kom ett halvt

dussin skeppare från andra ångbåtar ombord och

varnade vår skeppare att inte låta någon av befälet

gå i land annat än dem han ville bli av med. En

roddbåt kom och hämtade mig från Duran, som

ligger på andra sidan floden och är järnvägens slutpunkt.

Och den hade med sig en man som flög uppför

landgången tre skutt i taget, så ivrig var han att

komma ombord. Då han kom upp på däck hade

han inte tid att tala till någon av oss. Han lutade

sig ut över relingen, knöt näven åt Duran och ropade:

»Nu blev du bet ändå! Nu blev du bet!»

»Vem är det som har blivit bet?» frågade jag.

»Järnvägen», sade han, i det han spände upp

remmen och tog av sig sin stora Coltrevolver, som han

hade på ett lätt åtkomligt ställe på vänstra sidan

under rocken. »Jag stannade kvar så länge jag hade

gjort upp om — tre månader —, men jag slapp ändå

undan. Jag var konduktör.»

»Och det var den järnväg jag skulle tjänstgöra

vid. Men det var ett intet mot vad han sedan talade

om för mig. Järnvägen gick från Duran, som ligger

i jämnhöjd med havet, ända upp till tolv tusen fot

på Chimborazzo och ner till tio tusen fot i Quito på

andra sidan om bergskedjan. Och det var så farligt

att tågen inte gingo om nätterna. Passagerare med

biljett ända fram måste stiga av och sova i byarna

medan tåget väntade på att det skulle bli dager. Och

varje tåg hade med sig en avdelning Ecuadorsoldater,

46som va" de farligaste av alla. De skulle beskydda

passagerarna, men så snart det blev bråk bröstade

de av gevären och slöt sig till banditerna. Ser ni, så

snart en tågolycka inträffade, var det första

ecuadorindianerna ropade: »Döda alla gringos!» Så var det

alltid, och de sköto ihjäl tågpersonalen och alla

gringo-passagerare som sluppit med livet ifrån tågolyckan.

Ja, det är deras aritmetik som är alldeles olik vår,

efter vad jag sa" er för en stund sedan.

»Och ser man på tusan, innan dagen var slut skulle

jag själv komma under fund med att den där f. d.

konduktören inte ljög. Det var i Duran. Jag skulle

göra. min första resa till Quito, dit skulle jag ge mig

i väg följande morgon — det gick bara ett

genomgående tåg i dygnet. Det var på eftermiddagen den

första dagen jag var där, ungefär vid fyratiden, då

exploderade ångpannan på »Guvernör Hancock» och

lion sjönk på sextio fots djup alldeles utmed bryggan.

Det var den stora färjan som förde

järnvägspassagerare tvärsöver floden till Guayaquil. Det var en

svår olyckshändelse, men den gav anledning till ännu

värre. Vid halv femtiden började det komma stora

fullastade tåg. Det var festdag, och de hade gjort en

utflykt inåt landet från Guayaquil, och nu kom

folkmassan tillbaka.

»Och folket — det var fem tusen — ville bli

färjade över, och färjan låg på flodbottnen, och det

var inte vårt fel. Men det var det enligt den

mexikanska aritmetiken. »Slå ihjäl gringos!» ropade en

av dem. Och det var ingenting att besinna sig på.

De flesta av oss kommo undan med knapp nöd. Jag

sprang hack i häl efter förste maskinisten och bar

47en av hans ungar åt honom, för lokomotiven skulle

just ge sig i väg. Ser ni, där nere långt bort från

ali ära och redlighet måste de alltid rädda sina

lokomotiv, då det blir krakel, för utan dem kan man inte

upprätthålla någon trafik. Ett halvt dussin

amerikanska hustrur och lika många barn sutto hopkrupna

på vagnsgolvet jämte oss andra, då vi gav oss i väg;

och Ecuadorsoldaterna, som skulle ha skyddat våra

liv och vår egendom, fyrade av sina gevär och öste

över oss en störtskur av kulor innan vi kommo ur

skotthåll.

»Vi övernattade ett stycke uppåt landet, och inte

förr än dagen därpå kommo vi tillbaka för att ta

reda på hur det stod till. Jo, det stod just vackert

till. Varenda godsvagn och passagerarvagn, vartenda

växelställ och till och med varenda tralla hade det

mexikanska packet vräkt ner från bryggan i sextio

fots vatten ovanpå »Governor Hancock.» De hade

bränt ner lokomotivstallet, satt eld på kolförråden och

tygat till reparationsverkstäderna alldeles skandalöst.

Ja, och tre av våra kamrater hade de knäppt, och

dem måste vi begrava i största hast. Det är hett

där nere hela året om.»

Julian Jones gjorde en lång paus och över axeln

studerade han sin hustrus ansikte, där hon satt med

butter min och koxade rätt framför sig.

»Jag har inte glömt guldklimpen», försäkrade han

mig.

»Inte den där slinkan heller», fräste det lilla

kvinn-set, skenbarligen till sothönorna som paddlade på sjöns

yta.

»Jag har hela tiden bara haft guldklimpen i sikte . ..»

48»Du hade aldrig behövt stanna i det där farliga

landet», for hans hustru ut.

»Seså, Sarah», sade han i bedjande ton, »jag

arbetade ju för dig.» Och till mig sade han som

förklaring: »Risken var stor, men det var avlöningen

också. I några månader förtjänade jag ända till fem

hundra i guld. Och Sarah satt i Nebraska och väntade

på mig .. .»

»Och vi hade varit förlovade i två år», beklagade

hon sig för Juveltornet.

»— tack vare strejken och att jag kommit på svarta

listan och fått tyfus nere i Australien, o. s. v.»,

fortfor han. »Och jag hade tur på den där järnvägen.

Jag såg kamrater, nyss komna från Staterna, köla

av, några inte en vecka efter sin ankomst. Om inte

sjukdomarna och järnvägen gjorde kål på dem, så

gjorde mexikanarna det. Men mitt öde ville det inte

så, inte ens då jag körde mitt lok ner på bottnen

av ett fyrtio fots hål som uppkommit genom

översvämning. Jag förlorade min eldare, och konduktören

och inspektören över rullande materialet (som råkade

vara på väg ner till Duran för att möta sin fästmö)

fingo sina huvuden avskurna av smörjburkarna och

uppsatta på stakar. Men jag låg tyst som en liten

råtta under ett par fot tenderkol, och de trodde att

jag givit mig av till de sälla jaktmarkerna — jag låg

där en dag och en natt, tills det blev lite lugnare.

Ja, jag hade tur. Det värsta som hände mig var

att jag förkylde mig en gång, och en annan gång

fick jag en karbunkel. Men de andra grabbarna!

De dog som flugor, antingen av gula febern,

lunginflammation eller genom smörjburkarna och järnvägen.

Det tråkiga var att jag just inte hade något sällskap

av dem. Knappt hade jag blivit lite närmare bekant

med en av dem, förr än han flux la" sig att dö —

utom en eldare som hette Andrews, och han blev

rubbad på fullt allvar.

»Jag förtjänade bra på mitt jobb alltifrån början

och bodde i Quito och bodde i ett stenhus med tak

av väldiga spanska tegelpannor, som jag hade hyrt.

Och jag hade aldrig mycket bråk med smörjburkarna,

för jag lät dem åka gratis i tendern eller på

kofånga-ren. Skulle jag köra av dem? Kommer aldrig i fråga.

Jag såg nog när Jack Harris körde bort några stycken,

och se"n fick jag vara med på hans begravning muy

p r o n t o . ..»

»Tala engelska», väste det lilla kvinnset bredvid

honom.

»Sarah tål inte att jag talar spanska», sade han

urskuldande. »Det gör henne så nervös, att jag har

lovat henne att låta bli. Ja, som sagt, jag mådde godt

och allt gick utmärkt och jag lade av på mina löner

för att få komma tillbaka till Nebraska och gifta mig

med Sarah, då jag träffade på Vahna —»

>/Den slinkan!» väste Sarah.

»Seså, Sarah», bönföll hennes jätte till man, »jag

bara nämner henne, annars kan jag ju inte tala om

guldklimpen. Det var en kväll som jag körde loket

— utan tågsätt — ner till Amato, ungefär trettio miles

från Quito. Seth ]Männers var min eldare. Jag höll

på att lära honom sköta maskinen själv, och jag lät

honom ta hand om loket medan jag satt på hang

plats och tänkte på Sarah här. Jag hade just fått

ett brev från henne, där hon som vanligt bad mig

50komma hem och som vanligt talade om hur farligt

det var för en ogift karl som jag att flacka omkring

lös och ledig i ett land fullt med senoritor och

fan-dangor. Herre Gud, hon skulle ha sett dem! Riktiga

skråpukar, det är just vad de ä", med ansikten målade

vita som lik och läppar röda som — som någon av

de blodiga järnvägsoffer jag har hjälpt till att gräva

ner.

»Det var en härlig aprilkväll, inte en fläkr, och en

kolossal måne stod och lyste rakt över toppen på

Chimborazo. — Det är något till berg det. Järnvägen

klättrade upp på det till tolv tusen fot över havet,

och ändå var toppen tio tusen fot högre.

»Jag kanske lurade till litet, medan Seth skötte

maskinen, men han bromsade så tvärt att jag så när

hade flugit ut genom fönstret.

»Vad tusan —» ämnade jag säga, och »Du nådige

satan», sa" Seth, medan vi båda två tittade på vad

som stod på spåret. Och jag instämde villigt med

Seth. Det var en indianflicka — och ni kan tro mig,

indianer ä" inte lika mexikanpacket i något avseende.

Seth hade lyckats stanna tjugu fot ifrån henne, och

ändå va" vi i en utförsbacke! Men flickan, hon ...»

Jag såg mrs Julian Jones bli styv som ett bräde,

fastän hon höll sin blick hotfullt riktad på två

sothönor, som rodde fram över det grunda vattnet

nedanför oss. »Den slinkan!» väste hon obevekligt. Jones

hade hejdat sig då han hörde väsandet, men

fortfor genast:

»Det var en lång flicka, smal och spenslig, ni känner

till den sorten, med ovanligt långt svart hår som

hängde utslaget ner bak på ryggen, där hon stod

51inte ett dugg rädd med utbredda armar för att hejda

maskinen. Hon var insvept i något tunt, som inte

var tyg utan panterskinn, mjukt och spräckligt och

silkeslent. Det var allt vad hon hade på sig ...»

»Den slinkan!» flåsade mrs Jones.

Men mr Jones fortsatte och låtsade ej att han hört

avbrottet.

»Satans terräng att bromsa loket på», sade jag till

Seth, medan jag klättrade ner, rätta vägen. Jag gick

förbi vår maskin och fram till flickan, och kan ni

tänka er, hon blundade. Hon darrade så häftigt att

man kunde se det i månskenet. Och barfotad var

hon också.

»Vad står på?» sade jag, just inte så vänligt. Hon

fyckte till, tycktes vakna ur sin dvala och slog upp

ögonen. A, de va" stora och svarta och vackra. Tro

mig, hon var en riktig skönhet. . .»

»Den slinkan!» Den väsningen skrämde bort de

båda sothönorna ett långt stycke. Men Jones hade

blivit säker och blinkade inte ens.

»Varför hejdar du lokomotivet?» frågade jag på

spanska. Intet svar. Hon stirrade först på mig och

sedan på den frustande maskinen och så brast hon i

gråt, vilket är något ovanligt för en indianska, det

måste ni medge.

»Om du försöker tjuvåka», slängde jag till henne

på mexikospanska (som lär vara lite olik vanlig

spanska), »så smörjer du bara ner dig på kofångaren och

lanternan, och för resten måste min eldare köra bort

dig.»

»Min mexikospanska var inte mycket att skryta med,

men jag såg att hon begrep, fastän hon bara skakade

52på huvudet och inte ville säga något. Men herre

du store, vad hon var vacker. . .»

Jag tittade rädd på mrs Jones, som måste ha märkt

det, ty hon mumlade: »Om hon inte hade varit det,

tror ni då att han hade tagit henne till sig och bott

tillsammans med henne ?»

»Var tyst nu, Sarah», protesterade han. »Det där

är inte rätt. För resten skall jag själv tala om det. —

Se"n ropade Seth till mig: "Ska vi stanna här hela

natten ?"»

»Kom an», sa" jag till flickan, »klättra upp bara.

Men nästa gång du vill åka ska du inte hejda ett lok

mellan stationerna.» Hon följde med, men då jag

kom till fotsteget och vände mig om för att lyfta

upp henne var hon borta. Jag gick framåt banan

igen. Inte en skymt av henne. Överallt var det

bara berg, ;och spåret jag såg framför mig, väl en

hundra meter, var öde och tomt. Men så fick jag se

henne där hon satt och hakade sig fast vid kofångaren,

och det var nära gjort att jag hade stött till henne

med foten. Om vi hade satt loket i gång skulle vi ha

kört över henne om en sekund. Alltihop var så

fånigt, jag kunde aldrig begripa vad meningen var.

Kanske det var ett självmordsförsök. Jag grep henne

om handleden och ryckte upp henne, allt utom

lätthändt. Och då blev hon spak. Kvinnorna

förståt-när en karl menar allvar.»

Min blick gled från denne Goliath till hans lilla

hustru med fågelögonen, och jag undrade om han

någonsin försökt mena allvar med henne.

»Först bråkade Seth, men jag lyfte upp henne i

kuren och lät henne sitta bredvid mig. . .»

53

»Och Seth var väl fullt upptagen med att sköta

maskinen», anmärkte mrs Jones.

»Jag höll ju på att lära upp honom, har jag sagt»,

protesterade mr Jones. »Ja, så kom vi fram till Amato.

Hon hade inte öppnat munnen en enda gång, och

knappt hade maskinen stannat förr än hon hoppade

ner och försvann. Helt sonika. Utan att säga tack.

Inte ett ord.

»Men följande morgon, då vi kom för att ge oss

av till Quito med ett dussin öppna godsvagnar lastade

med räls, satt hon uppe i kuren och väntade på oss,

och vid dagsljus kunde jag se hur mycket vackrare

hon var än förut på kvällen.

»Jasså, hon har adopterat er», flinade Seth. Och

det såg verkligen så ut. Hon stod där bara och tittade

på mig — på oss — som en trogen hund som man

har fått tillgiven genom god mat och som vet att

man inte kan lyfta sin hand mot honom. »Packa dig

av!» sa" jag till henne pronto. (Mrs Jones gjorde

sig påmind genom att jämra sig över det spanska

ordet.) Ser du, Sarah, jag ville inte veta av henne,

inte ens i början.»

Mrs Jones styvnade till. Hennes läppar rörde sig

ljudlöst, jag vet nog till vilka stavelser.

»Och det förargligaste var att Seth skojade med

mig. »Ni kan inte skaka henne av er», sa" han.

»Ni har räddat hennes liv...» »Det var inte jag»,

sa" jag skarpt, »det var du.» »Men hon tror att ni

har gjort det, och det kommer på ett ut», svarade

han. »Och nu tillhör hon er. Det är så landets

bruk, det vet ni nog.»

»Hedniskt», sade mrs Jones, och fastän hennes stela

blick var riktad på Juveltornet, visste jag nog att det

inte var dess arkitektur hon menade.

»Hon har kommit för att bli huspiga åt er», flinade

Seth. Jag lät honom jollra, men sedan höll jag

honom till att skyffla kol både länge och väl, så att

han skulle hålla käften. Ja, då vi kom till det stället

där jag tagit upp henne, föll hon på sina knän,

slog armarna om mina ben och grät mina skor våta.

Vad skulle jag ta mig till ?

Utan att, så vidt jag kunde se, röra en muskel

gav mrs Jones till känna, att hon nog skulle ha vetat

vad hon skulle ta sig till.

»Och då vi kom till Quito, gjorde hon precis som

förut — hon försvann. Sarah tror mig aldrig då jag

talar om vilken lättnad det var för mig att bli av med

henne. Men det skulle inte få vara så. Jag kom

hem till mitt stenhus och åt en väldigt fin middag

som min hushållerska hade lagat åt mig. Hon var

mest mexikanska och halvt indian och hette Paloma.

— Säg, Sarah, har jag inte talat om för dig att hon

var äldre än en farmor och såg mera ut som en

orm-vråk än en duva? Jag kunde inte stå ut med att äta

tillsammans med henne. Men hon gjorde sin sak bra,

och hon var väldigt ekonomisk då det gällde att

pruta.

»På eftermiddagen, efter en lång siesta, vad var det

jag träffade på i köket, så hemmastadd som om hon

hörde dit, om inte den förbaskade indianflickan ? Och

gamla Paloma satt nedhukad vid flickans fötter och

gned hennes knän och ben liksom för reumatism, och

det visste jag då att hon inte hade, för jag hade

ju sett henne gå, och hela tiden medan hon gned

55ackompanjerade hon det med ett slags underlig

sluddrande sång. Då släppte jag riktigt Barrabas lös.

Sarah vet att jag aldrig har kunnat tåla kvinnor i

huset — unga, ogifta kvinnor menar jag. Men det

hjälpte inte. Gamla Paloma tog flickans parti och

sa" att om flickan gick, så gick hon också. Och hon

kallade mig dumskalle på flera olika fasoner, flera än

engelska språket kan uttrycka. Du skulle ha tyckt om

den spanska rotvälskan, Sarah, då du ville säga så"nt

där, och du skulle ha tyckt om Paloma också. Hon

var en snäll gumma, fast hon inte hade några tänder

och hennes ansikte kunde strypa en stor stark karls

aptit i vaggan.

»Jag gav tappt. Jag måste. Utom att hon skyllde

på att hon behövde Vahnas hjälp med hushållet (som

hon inte alis gjorde) talade gamla Paloma aldrig om

varför hon höll så styvt på flickan. Vahna var i alla

fall en stillsam varelse och aldrig i vägen. Och hon

rände aldrig omkring. Hon satt bara inne och tjattrade

med Paloma och hjälpte till med småsysslor. Men

det dröjde inte länge förr än jag kom under fund

med att det var något hon var rädd för. Hon spratt

upp så där ängsligt, när det kom någon, som t. ex.

om det kom en kamrat som ville ha sig en pratstund

eller ett parti kort. Jag försökte locka ur Paloma

vad som gick åt flickan, men då såg gumman bara

högtidlig ut och skakade på huvudet, som om alla djävlar

i helvetet när som helst kunde komma och göra

påhälsning hos oss.

»Men så en dag fick Vahna ett besök. Jag hade

just kommit hem från en resa och satt och

sällska-pade en stund med henne — jag måste väl vara artig,

56om hon också hade trängt sig på mig och slagit sig

ner i mitt hus på allvar —, då jag fick se ett underligt

uttryck i hennes ögon. I dörren stod en indiangosse.

Han var lik henne, men han var yngre och spensligare.

Hon tog honom med sig ut i köket, och de måste ha

haft en lång överläggning, för han gick inte förr än

det blev mörkt. Innan veckan var slut kom han tillbaka,

men jag träffade honom inte. Då jag kom hem,

stack Paloma till mig en stor guldklimp, som Vahna

hade skickat honom efter. Den välsignade klimpen

vägde drygt två skålpund och var värd över fem hundra

dollars. Hon förklarade att Vahna ville jag skulle ta

den som betalning för hennes vivre. Och jag måste ta

emot den för husfredens skull.

»Lång tid därefter kom en annan besökande. Vi

satt framför brasan . . .»

»Han och slinkan», inföll mrs Jone.

»Och Paloma», tillade han hastigt.

»Han och hans koksa och hans huspiga satt framför

brasan», rättade hon honom.

»Ja, jag medger att Vahna tyckte ganska mycket

om mig», förklarade han trotsigt, men tillade sedan

försiktigtvis: »Mer än som var bra för henne, efter

jag inte hade något tycke för henne.

»Ja, som sagt, hon fick en annan påhälsning. Han

var en lång, mager, vithårig gammal indian med näsa

som en örnnäbb. Han kom direkt in utan att knacka.

Vahna uppgav ett litet rop som var halvt ett kvidande,

halvt en flämtning, och föll på sina knän framför mig

och såg på mig med bedjande ögon som ett rådjurs

och såg på honom som ett rådjur som skall dödas

57men inte vill dö. Sedan tittade hon och gubben på

varandra i en minut som föreföll lång som ett helt

liv. Paloma var den första som sade något, på hans

språk, för han svarade henne. Men herre min

skapare, nog måtte han ha varit en hög och mäktig

person! Palomas gamla knän skakade, och hon hakade

sig fast vid honom som en hund. Och allt detta i mitt

eget hus! Jag skulle ha tagit honom om nacken och

kastat ut honom, om han inte hade varit så gammal.

»Jag undrar, om vad han sa" till Vahna var lika

förskräckligt som hans min! Han rent av spottade ut

orden på henne. Men Paloma fortfor att gnälla och

ställa sig in, och så sa" hon något som slog an på

honom, för hans ansikte sken upp. Han nedlät sig att se

på mig en gång till och så slungade han en fråga

till Vahna. Hon hängde med huvudet och såg dum

ut och rodnade och se"n svarade hon med ett enda

ord och en skakning på huvudet. Och därmed gjorde

han helt enkelt helt om och gav sig av. Jag gissar

att hon sa" »nej».

»Sedan rodnade Vahna alltid då hon såg mig. Så

höll hon sig ute i köket en tid. Men till sist började

hon hålla till inne i det stora rummet igen. Hon

var ännu väldigt blyg, men hon följde mig alltjämt med

sina stora ögon . ..»

»Den slinkan!» hörde jag tydligt. Men Julian Jones

och jag voro nu tämligen vana vid det.

»Jag nekar inte för att jag själv höll på att bli

lite intresserad — men inte på clet viset som Sarah

ideligen låter höra att hon tar det. Det var den där

tvåskålpundsklimpen som lekte mig i hågen. Om

Vahna talade om för mig var den kom ifrån, kunde

58jag säga adjö till järnvägen och ge mig i väg upp

till Nebraska och Sarah.

»Och så blev det slag i saken ... av en händelse.

Det kom ett brev från Wisconsin. Min faster Eliza

hade dött och testamenterat mig sin farm. Jag skrek

till då jag läste det, men jag kunde ha lagt band på

min glädje, för efteråt blev jag plockad på alltsammans

av domstolarna och advokaterna — inte en cent fick

jag behålla, och jag får ännu i dag dras med

amorteringar.

»Men det visste jag inte då, och jag rustade mig till

att fara hem till människor igen. Paloma blev stött,

och Vahna grät. »Res inte! Res inte!» Det var

hennes vanliga visa. Men jag sade upp min plats och

skrev ett brev till Sarah här — gjorde jag inte det,

Sarah ?

»Den kvällen, då vi satt vid brasan i riktig

begravningsstämning, tinade Vahna verkligen upp för

första gången.

»Res inte», sa" hon till mig, och gamla Paloma stämde

in med en nick. »Jag skall visa er var min bror hämtade

guldklimpen, om ni inte reser!» — "För sent", sa" jag.

Och sa" henne varför.»

»Och talade om för henne att jag väntade på dig

uppe i Nebraska», inföll mrs Jones i iskall ton.

»Nej, Sarah, varför skulle jag såra en stackars

indianflickas känslor? Det gjorde jag naturligtvis inte.

Nå, hon och Paloma pratade litet på indianska, och se"n

sade Vahna: "Om ni stannar, skall jag visa er den

största guldklimp, som är far till alla andra guldklimpar!

— "Hur stor?" frågade jag. "Lika stor som jag?"

Hon skrattade. "Större än ni", sade hon, "mycket mycket

59större.» — "De bildas inte på det sättet", sade jag.

Men hon sade att hon hade sett den, och Paloma höll

med henne. Att döma av deras beskrivning skulle man

ha kunnat tro att den där enda klimpen var värd

miljoner. Paloma hade aldrig sett den själv, men hon

hade hört talas om den. Det var en stamhemlighet

som hon inte kunde bli invigd i, efter som hon bara

var halvblod.

Julian Jones gjorde en paus och suckade.

»Och de envisades, tills jag lät locka mig av. ..»

»Slinkan», inföll mrs Jones, kvick som en fågel,

just i rätta ögonblicket.

»Nej, av guldklimpen. Tack vare faster Elizas farm

var jag tillräckligt rik att kunna sluta vid järnvägen,

men inte tillräckligt för att försmå stora pengar —

och jag kunde inte annat än tro på de där båda

kvinnorna. Tänk, jag kunde ju bli en ny Vanderbilt eller

J. P. Morgan. Så resonerade jag, och så försökte jag

pumpa Vahna. Men hon gav sig inte. "Kom med mig",

sa" hon. "Om ett par veckor kunna vi vara här igen

med så mycket guld som vi båda kan bära." — "Vi

kan ta med oss en packåsna eller en hel hop

packåsnor», föreslog jag. Men det gick hon inte in på.

Och Paloma gav henne rätt. Det var för farligt.

Indianerna skulle ta fast oss.

»Vi gåvo oss av, vi två, då det blev månljust om

nätterna. Vi färdades bara om natten och höllo oss

stilla om dagen. Vahna ville inte låta mig tända upp

eld, och jag saknade mitt kaffe alldeles förskräckligt.

Vi kommo högt upp i Anderna, där snön i ett pass

vållade oss svårigheter, men flickan hittade vägen, och

fastän vi inte förspillde någon tid, dröjde det en

60hel vecka innan vi va" framme. Jag vet någorlunda

hur vi gick, för jag hade en fickkompass, och bara

jag kommer att gå i den rätta riktningen, i

allmänhet taget, så reder jag mig, tack vare den där

bergstoppen, den kan man inte ta miste på, det finns

inte en så"n bergstopp till i hela världen. Jag talar

inte om hur den är formad, men då ni och jag ge oss

ut från Quito skall jag föra er direkt på den.

»Det är ingen lätt sak att klättra i berg, och den

är inte född än som kan göra det om nätterna. Vi

måste anlita dagsljuset, och vi kom inte upp till toppen

förr än efter solnedgången. Jag kunde hålla på i

timtal och berätta om den sista klättringen, men det

skall jag inte göra. Toppen var platt som en biljard,

ungefär en kvarts acre, och nästan fri från snö. Vahna

talade om att den vanligen starka blåsten där uppe

hindrade snön från att samla sig.

»Vi voro andfådda, och jag fick bergssjukan så

svårt att jag måste lägga mig ett tag. Då månen gick

upp, började jag mina undersökningar. Det tog inte

lång tid, men jag fick varken syn eller lukt av något

som såg ut som guld. Och då jag frågade Vahna,

skrattade hon bara och klappade händerna.

Emellertid kom svindeln över mig igen riktigt på skärpen,

och jag satte mig ner på en stor sten och väntade på

att den skulle gå över.

"Kom an nu", sade jag, då jag kände mig bättre.

"Låt bli att skratta och säg mig nu var guldklimpen är."

— "Den är er mera nära nu än jag någonsin kan

komma", sade hon, och hennes stora ögon fingo

ett uttryck av längtan. "Ni gringos ä" allesammans

61lika. Guld är vad ert hjärta älskar, och kvinnor

räknas inte stort.»

»Jag sa" ingenting. Nu passade det inte att tala

med henne om Sarah. Men Vahna tycktes skaka av sig

sin nedslagenhet och började åter skratta och retas.

"Vad tycker ni om den?" frågade hon. "Om vad?"

— "Guldklimpen som ni sitter på.»

»Jag sprang upp, som om den varit en glödhet kamin.

Men det var bara ett klippblock. Jag kände mig

modfälld. Antingen hade hon blivit vriden, eller också

var det hennes sätt att skämta. Galet, vilketdera det

nu var. Hon räckte mig yxan och bad mig ge stenen

ett hugg. Det gjorde jag om och omigen, och för

var gång sprang det fram gula fläckar. Herre min

skapare, det var guld! Hela välsignade stenblocket I»

Jones reste sig plötsligt i hela sin längd och slog ut

med sina långa armar, med ansiktet vändt mot himlen

i söder. Hans rörelse hade satt skräck i en svan,

som hade kommit uppklivande i vänskapligt

egennyttiga avsikter. Då den rusade tillbaka stötte den

ihop med en gammal tjock dam, som skrek till och

tappade sin strut med jordnötter. Jones satte sig

igen och fortfor:

»Guld, kan ni tänka er, rena rama guldet, och

så mycket att jag högg flisor ur det. Det hade ett

överdrag av någon sorts vattentät färg eller fernissa

gjord av asfalt eller något dylikt. Inte underligt att

jag hade tagit det för en sten. Den var tio fot lång,

minst fem fot i genomskärning och avsmalnande åt

båda ändarna som ett ägg. Se här, titta.»

Han tog upp en skinnpåse ur fickan, och ur den

tog han ett föremål insvept i oljat silkespapper, som

62han vecklade av och sedan lade han i min hand en

flisa rent mjukt guld så stor som ett tiodollarsmynt.

På ena sidan syntes den gråa färg varmed den varit

målad.

»Den här högg jag av från ena ändan», fortfor

Jones, i det han svepte in flisan i sitt papper och

lade ner den i skinnpungen. »Och det var tur att

jag stoppade den i fickan. För tätt bakom mig hörde

jag ett ord uttalas med hög röst — mera som ett

kraxande än ett ord, efter mina begrepp. Och där

stod den där magra gubben med örnnäsan som hade

varit hos oss en kväll. Och han hade med sig

omkring trettio indianer — allesammans smidiga unga

karlar.

»Vahna kastade sig ner och började jämra sig,

men jag sa" till henne: "Stig upp och gör dig god vän

med dem för min skull". — "Nej, nej", ropade hon,

det här är döden. Farväl, a m i g o ...»

Mrs Jones hoppade till, och hennes man hejdade

sig plötsligt i sin iver att berätta.

"Stig då upp och hjälp till att slåss med dem", sa"

jag till henne. Och det gjorde hon. Hon var som en

avgrundsande där uppe på toppen av världen, bet och

klöste med tänder och naglar som en riktig vildkatt.

Och jag var inte sysslolös jag heller, fast allt vad jag

hade var yxan och mina långa armar. Men de voro

för många för mig, och där fanns ingenting för mig

att få ryggstöd emot. Då jag vaknade till sans om

några minuter, hade de klyvt skallen på mig — se

här, känn.»

Julian Jones tog av sig hatten och förde mina

63fingerspetsar genom sitt tjocka, sandgula hår, tills

de träffade på en fördjupning. Den var minst tre

tum lång och skar in sig i själva huvudskålen.

»Då jag kom till sans, låg Vakna utsträckt uppe

på stenblocket, och gubben stod där och tjattrade

någonting i högtidlig ton som om det varit en religiös

ritual. I handen hade han en flintkniv — ni vet,

en tunn, vass flisa av något slags obsidian, så"nt där

som de göra pilspetsar av. Jag kunde inte röra en

hand, för de höllo mig fast, och för resten var jag för

matt. Och — ja, den där flintkniven blev hennes bane,

och mig gjorde de inte ens den äran att döda där uppe

på toppen av deras heliga berg. De vräkte ner mig

därifrån som ett kadaver.

»Och gamarna fingo inte heller tag i mig. Jag tycker

mig ännu se månen skina på alla de där snötopparna,

då jag ramlade. Det var fem hundra fot jag hade

att färdas genom luften, men jag slapp ifrån med

mindre. Jag hamnade i en stor snödriva i en klyfta.

Och då jag vaknade (flera timmar därefter, för det var

stora ljusa dagen då jag nästa gång såg solen) låg

jag i en riktig snökällare eller tunnel förorsakad av

vattnet från den smältande snön, som rann genom

klyftan. Ett klipputsprång sköt nämligen ut precis

över stället där jag hade hamnat. Om jag kommit

flygande ett aldrig så litet stycke längre åt någondera

sidan, skulle jag visst ha hållit på att rulla än i denna

stund. Det var rent av ett underverk, det var just

vad det var.

»Men jag fick plikta för det. Det gick mer än

två år innan jag förstod vad som hade händt. Allt

vad jag visste var att jag var Julian Jones och hade

64kommit på svarta listan under den stora strejken,

och att jag var gift med Sarah här. Ja, det är mitt

allvar. Jag visste ingenting alis om mellantiden, och

då Sarah försökte tala om det, fick jag ondt i

huvudet. Jag menar, jag var konstig i huvudet, och det

visste jag.

»Och så en kväll då jag satt på verandan utanför

hennes fars gård uppe i Nebraska, kom Sarah ut

och lade den här guldflisan i min hand. Hon hade

nyss hittat den innanför det trasiga fodret i nattsäcken

jag haft med mig från Ecuador — fastän jag inte på två

år hade vetat att jag hade varit i Ecuador eller i

Australien eller någonting! Ja, jag satt där bara och

tittade på guldflisan i månskenet och vände på den

och undrade vad det var och var den hade kommit

ifrån, men så smällde det till plötsligt i mitt huvud,

som om något hade gått sönder, och då såg jag Vahna

ligga utsträckt på det stora guldblocket och gubben

med örnnäbben stå och svänga med flintkniven och

. . . och allt det där. Det vill säga, allt vad som hade

händt från det jag först lämnade Nebraska och tills

jag kravlade mig fram ur snön, sedan de vräkt ner

mig från bergstoppen. Men allt vad som händt

sedan hade jag alldeles glömt. Då Sarah sa" att jag

var hennes man, ville jag inte höra på henne. Hela

hennes familj och prästen som hade vigt oss måste fram

och intyga, innan jag trodde på henne.

»Sedan skrev jag till Seth Männers. Järnvägen hade

inte tagit livet av honom än, och han klarade upp

saken för mig. Jag skall visa er hans brev. Jag har

dem på hotellet. En dag, skrev han, då han var ute

på sin vanliga tur, kravlade jag mig ut på spåret.

Jag stod inte upprätt, jag bara kröp. Först tog han

mig för en kalv eller en stor hund. Jag såg inte ut

som en människa sa" han, och jag kände inte igen

honom. Så vidt jag kan förstå var det tio dagar efter

min luftresa uppifrån bergstoppen och den dagen då

Seth träffade på mig. Jag vet inte vad jag hade

ätit. Jag hade kanske inte ätit något alis. Se"n kom

jag under doktorerna i Quito och Paloma skötte mig

(hon måste ha stoppat ner den där guldflisan i min

nattsäck), men så kom de under fund med att jag var

obotligt tokig, och järnvägen skickade mig tillbaka till

Nebraska. Så skriver åtminstone Seth till mig. Själv

vet jag ingenting. Men Sarah här, hon vet. Hon

brev-växlade med järnvägsbolaget, innan de skickade i väg

mig.»

Mrs Jones bekräftade hans ord med en nick, suckade

och visade sig tydligen ivrig att få bryta upp.

»Jag har inte kunnat arbeta sedan dess», fortfor

hennes man. »Och jag har inte kunnat fundera ut

hur jag skall kunna ge mig ut och ta rätt på den där

stora guldklimpen. Sarah har egna pengar, men hon

vill inte släppa till en penny . . .»

»Aldrig mer skall han komma till det där landet!»

utbrast hon.

»Men Sarah, Vahna är död — det vet du ju»,

protesterade Julian Jones.

»Jag vet ingenting om någonting», svarade hon i

bestämd ton, »utom att det där landet inte är rätta

stället för en gift man».

Hon knep ihop läpparna och stirrade stelt dit bort

där eftermiddagssolen lutade till sin nedgång. Jag

fixerade ett ögonblick hennes bleka, simpla, tunna

66och obevekliga ansikte, och jag uppgav allt hopp om

henne.

»Hur vill ni förklara att där fanns en sådan massa

guld?» frågade jag Julian Jones. »Hade en solid

guldmeteor ramlat ner från himlen ?»

»Kommer aldrig i fråga.» Han skakade på huvudet.

»Det hade förts dit av indianerna.»

»Upp på ett så högt berg — och ett så stort och

tungt block!» invände jag.

»Det var en lätt sak», smålog han. »Jag stakade mig

på de där betänkligheterna själv, sedan jag hade fått

tillbaka minnet. "Men hur i helvete" — brukade jag

börja, och sedan hålla på i timtal och räkna och

räkna. Och när jag kom till ett resultat, kände jag

mig som en riktig idiot, så lätt var det.» Han gjorde

en paus och sade sedan: »De förde inte upp det.»

»Men det sade ni ju nyss att de gjorde!»

»De gjorde det, och de gjorde det inte», lydde hans

gåtfulla svar. »Naturligtvis förde de aldrig den där

jättestora klumpen dit upp. Vad de förde dit upp var

— det som var i den.»

Han väntade tills han såg att mitt ansikte började

klarna.

»Och sedan smälte eller svetsade de naturligtvis

ihop allt guldet till ett enda stycke. Ni vet ju att

de första spanjorerna där nere voro ett band av

rövare och mördare under en anförare som hette Pizarro.

De drogo genom landet som mul- och klövsjukan

och slaktade indianer som boskap. Ser ni,

indianerna hade massor av guld. Nå, vad spanjorerna inte

togo, det gömde de överlevande indianerna i det där

stora blocket uppe på bergstoppen, och det har sedan

dess legat där hela tidén och väntat på mig — och på

er, om ni vill vara med om det.»

Och här, vid sjön utanför Konstpalatset, slutade

min bekantskap med Julian Jones. Då jag gått in

på att finansiera företaget, lovade han att söka upp mig

på mitt hotell följande förmiddag och visa mig breven

från Seth Manners och järnvägsbolaget och träffa

närmare överenskommelser. Men han kom inte. På

kvällen telefonerade jag till hans hotell och fick veta

av portieren att mr Julian Jones och hans hustru

hade givit sig av med sitt gepäck tidigt på

eftermiddagen.

Kan mrs Jones ha farit i väg med honom och gömt

honom i Nebraska? Jag kommer ihåg att då vi sade

farväl hade hon något i sitt småleende som påminde

om den kloka Mona Lisas rävaktiga undfallenhet.

Kohala, Hawaji, 5 maj 1916.

»SOM ARGO PÅ ANTIKENS TID . . .»

Det var på sommaren 1897, och det rådde oro i

familjen Tarwater. Farfar Tarwater, som varit

vederbörligen stukad och kuvad i tio års tid, hade kommit

i farten igen. Denna gång var det Klondykefebern.

Hans första och ofelbaraste symtom vid sådana

anfall var att han sjöng. Men han sjöng bara en visa,

och av den kom han endast ihåg en vers, ja till och

med bara tre rader av den. Och familjen visste att det

kliade i hans fötter och att hans hjärna sjöd av den

gamla galenskapen, då han höjde sin hesa och spräckta

röst, som nu bara var ett pip uppe i falsetten:

"Som Argo på antikens tid

Vi lägga ut från hemmets kust

— ta ta, ta ta, ta ta, ta-ta —

Det Gyllne skinnet gäller nu vår strid."

För tio år sedan hade han sjungit denna vers på en

psalmmelodi, då han ansattes av den febern att fara

och vaska guld i Patagonien. Den talrika familjen

hade hindrat honom, men hade haft ett svårt göra.

Då de inte på något annat sätt lyckats rubba hans

beslut hade de skickat advokater på honom med

hotelse att ställa honom under förmyndare och spärra

in honom på ett dårhus — och det föreföll helt natur-

ligt då det gällde en man, som för ett fjärdedels

århundrade sedan hade spekulerat bort allting så när

som på tio magra tunnland f. d. statsjord och som

ej visat sig som en styvare affärsman sedan dess.

Att skicka advokaten på John Tarvvater var som att

lägga på honom ett senapsplåster. Ty enligt hans

åsikt var det just det följet som, mer än någon

annan, hade plockat ifrån honom de många

Tarwater-tunnlanden. Så att under den patagoniska feberns

period var blotta tanken på en sådan hästkur

tillräcklig för att böta honom. Han bevisade i en hast

att han inte var tokig genom att skaka av sig febern

och lova att inte fara till Patagonien.

Sedan visade han hur tokig han verkligen var genom

att oombedd överlåta på sin familj Tarwater-Flats tio

tunnland, huset, ladan, uthusen och vattenrätten. Han

överlät också de åtta hundra dollars på banken som

voro den länge sparade kvarlevan av hans bortslarvade

förmögenhet. Men däri såg familjen ingen anledning

att få honom intagen på hospital, ty då skulle hans

handling ha förlorat sin lagliga giltighet.

»Farfar är bestämt vid dåligt lynne», sade Mary,

hans äldsta dotter, som själv var farmor, da hennes

far slutade upp att röka.

Allt vad han hade behållit för sig själv var ett spann

gamla hästar, en fyrhjulig kärra, sådan som begagnas

i bergstrakterna, och sitt enda rum i det folkrika huset.

Och sedan han förklarat att han inte ville vara

beroende av någon av dem gjorde han upp kontrakt om

att två gånger i veckan skjutsa Förenta staternas post

från Kelterville upp över Tarwaterberget till Old

Al-maden — som var en tidvis bearbetad kvicksilver-

7 ogruva i ett högland som drev boskapsskötsel. Med

hans gamla hästar tog det hela hans tid att göra två

turer fram och tillbaka i veckan. Och under tio år

hade han, under regn eller solsken, aldrig försummat

en resa. Ej heller hade han en enda gång underlåtit

att betala sin veckoinackordering till Mary. Medan

han var konvalescent efter sin patagoniska feber hade

han envisats att göra upp om denna inackordering,

och han hade betalat den punktligt, fastän han lagt

bort tobaken för att kunna göra det.

»Hm», sade han till det förfallna

vattenuppfordrings-verket vid den gamla Tarwaterkvarnen, som han hade

byggt av osågat timmer och som gjort det möjligt

för de första nybyggarna att odla vete. »Hm, de ska

aldrig kunna sätta mig på fattighuset så länge jag

försörjer mig själv. Och när det inte finns en penny

som jag lagligen kan kalla min, är det inte troligt

att juristpatrasket skall kunna komma åt mig.»

Men just på grund av dessa högst förnuftiga

handlingar ansågs det att John Tarwater var litet tokig!

Den första gången han stämt upp visan »Som Argo

på antikens tid,» hade varit år 1849, då han,

tjugutvå år gammal, illa angripen av Californiafeber, hade

sålt två hundra fyrtio tunnland jord i Michigan,

därav fyrtio odlade, för fyra oxspann och en lastvagn och

hade givit sig av över slätterna.

»Vi veko av vid Fort Hall, där Oregonemigranterna

styrde kurs norrut, och svängde av söderut till

Californien», brukade han avsluta sin skildring av denna

besvärliga resa. »Och Bill Ping och jag fångade

gråbjörnar med lasso i Cache Sloughs småskog i

Sacra-mentodalen.»

71Sedan hade han varit forman och guldvaskare i

flera år, och för vad han förtjänat på en inmutning

i Merceddistriktet hade han tillfredsställt rasens och

tidens jordhunger genom att slå sig ned som nybyggare

i Sonoma County.

Under de tio år han fört posten genom

Tarwater-byn uppåt Tarwaterdalen och över Tarwaterberget,

— det mesta av dessa landområden hade varit hans

—, hade han hela tiden drömt om att vinna tillbaka

detta land innan han dog. Och nu gick han där,

mera rak i sin långa knotiga rygg än på åratal, med

en glimt av blå eld i sina små tätt sittande ögon, och

stämde åter upp sin gamla visa.

***

»Så han går på — hör på honom», sade William

Tarwater.

»Tomt i hjärnkontoret», skrattade Harris Topping,

dagsverkaren, Annie Tarwaters man och far till

hennes nio barn.

Köksdörren öppnades, och den gamle mannen kom

in efter att ha utfodrat sina hästar. Han sjöng ej

längre, men Mary var retlig för att hon bränt sin

hand och för att ett av barnbarnen inte kunde smälta

vederbörligen utspädd komjölk.

»Vad tjänar det till att föra så"nt väsen, far?»

grälade hon. »Den tiden är förbi då du kunde flaxa

i väg till ett så"nt ställe som Klondyke, och inte

kommer du långt med att sjunga.»

»Månntro det», svarade han lugnt. »Jag slår vad om

att jag skulle kunna fara till Klondyke och plocka

på mig tillräckligt med guld att köpa tillbaka alla

Tarwaterägorna för.»

»Gamle tok», bidrog Annie.

»Du kunde inte köpa igen dem för mindre än tre

hundra tusen och lite till», lydde Williams försök att

stuka honom.

»Då skulle jag stoppa på mig tre hundra tusen och

lite till, om jag bara vore där», svarade gubben fredligt.

»Du kan då, gudskelov, inte gå dit, annars skulle

du nog ge dig av», utbrast Mary. »Ångbåtsresor kosta

pengar.»

»Jag har haft pengar», sade hennes far undergivet.

»Ja, men nu har du inga, så att — slå du det

där ur hågen», rådde William. »Den tiden är

förbi .. . liksom att fånga björnar med lasso tillsammans

med Bill Ping. Det finns inga björnar mer.»

»Ja, men ändå .. .»

Men Mary avbröt honom. Hon tog dagens tidning

från köksbordet och viftade ilsket med den framför

sin gamle fars näsa.

»Vad säga Klondykarna? Här står det tryckt. Bara

de unga och starka kunna stå ut i Klondyke. Det är

värre än nordpolen. Och de ha själva lämnat många

döda efter sig där. Se på deras porträtt. Du är

fyrtio år äldre än den äldste av dem.»

John Tarwater tittade, men hans ögon förirrade

sig till andra illustrationer på den högst sensationella

första sidan.

»Och se på fotografierna av guldklimparna de ha

haft med sig därifrån», sade han. »Guld förstår jag

mig på. Hyvade jag inte upp tjugu tusen i Merced?

73Och skulle det inte ha blivit hundra tusen om inte

det där skyfallet hade förstört mina fördämningar? Å,

om jag bara vore i Klondyke . ..»

»Spritt galen», fräste William i en högt uttalad

av-sidesreplik till de övriga.

»Vackert sätt att tala till sin far», sade gamle

Tar-water i mildt förebrående ton. »Min far skulle ha

pryglat hund ur mig med en vagnsvängel, om jag

hade talat till honom på det sättet.

»Men du är vriden, far», började William.

»Du har kanske rätt. Men min far var inte tokig,

han. Och han skulle ha gjort det.»

»Gubben har läst några av de där följetongerna

om män som ha gjort lycka med fyrtio år på nacken»,

sade Annie hånfullt.

»Varför inte, min flicka?» frågade han. »Och

varför kan inte en man göra lycka se"n han fyllt sjuttio?

Jag har inte fyllt sjuttio förr än i år. Och jag skulle

nog skära guld med täljknivar, om jag bara kunde

komma till Klondyke .. .»

»Men det kan du inte», avbröt Mary.

»Nåja», suckade han, »efter jag inte kan det, så

är det väl bäst jag går och lägger mig.»

Han reste sig, lång, mager, knotig och senig, en

präktig ruin av en man. Hans raggiga hår och

skägg-var inte grått utan snövitl, liksom hårtofsarna på

ryggen av hans stora, knotiga fingrar. Han gick mot

dörren, öppnade den, suckade och stannade, i det han

kastade en blick tillbaka in i rummet.

»Ja, men i alla fall...» mumlade han i klagande

ton... »kliar det i fotsulorna alldeles förskräckligt.»

*

74Långt innan familjen kom i rörelse följande

morgon hade gubben Tarwater fodrat och selat sina hästar

vid lyktsken, lagat sin frukost och ätit den vid

lampsken och givit sig i väg nedåt Tarwaterdalen på väg

till Kelterville. Det var två ovanliga omständigheter

med denna vanliga tur som han gjort ett tusen fyrtio

gånger sedan han undertecknade kontraktet. Han

körde ej till Kelterville, utan vek av ut på landsvägen

söderut till Santa Rosa. Ännu märkvärdigare var det

i papper insvepta paketet mellan hans fötter. Det

innehöll hans enda snygga svarta kostym, som Mary

länge ogärna sett att han använde, inte för att den

var nött, utan emedan den — han hade gissat sig

till hennes hemliga tanke — ännu var så pass snygg

att man kunde begrava honom i den.

Och i Santa Rosa sålde han kostymen i en butik

för avlagda kläder och fick två och en halv dollars

för den. Av samme tillmötesgående klädmånglare fick

han fyra dollars för sin längesedan avlidna hustrus

vigselring. Hästarna och vagnen sålde han för

sjuttiofem dollars, fastän han bara fick tjugufem kontant.

Då han råkade möta Alton Oranger på gatan, till

vilken han aldrig förr hade nämnt de tio dollars han

lånat honom anno 74, påminde han honom om den

lilla affären och fick genast betalt. Den man allra

minst kunde tro om att vara stadd vid kassa, befanns

märkvärdigt nog vara det — stadens värsta fyllhund,

som han bjudit på mången grogg i forna lyckligare

dagar. Och av honom lånade John Tarwater en

dollar. Till sist for han med eftermiddagståget till San

Francisco.

Tio tolv dagar därefter landsteg han, bärande en

75halvtom säck med filtar och gamla kläder, på

sandstranden vid Dyea midt i den värsta

Klondykerusnin-gen. Stranden var som ett larmande dårhus. Tio tusen

ton utrustning lågo där upptravade eller kringströdda,

och två gånger tio tusen människor knogade med dem

och skreko sig hesa för deras skull. Fraktgods på

indianrygg över Chilcoot till Lindermansjön hade

stigit från sexton till trettio cents skålpundet, d. v. s.

sex hundra dollars per ton. Och den subarktiska

vintern var i annalkande. Alla visste det, och alla visste

att av dessa tjugu tusen människor skulle mycket få

komma över bergspassen, medan de andra fingo

övervintra och vänta på det sena vårtöet.

Så såg det ut där John Tarwater steg i land, och

han styrde kurs från stranden direkt upp till

Chilcoot-vägen, gnolande på sin gamla visa, och själv såg

han ganska »antik» ut, och inte behövde han ha några

bekymmer om sin packning, ty det hade han ingen.

Den natten sov han på bara marken fem miles

ovanför Dyea, slutpunkten för kanottrafiken. Här blev

Dyeafloden en forsande bergström, som dök ut ur

en mörk klyfta från glaciärerna som matade den där

uppe långt i fjärran.

Och här varseblev han tidigt följande morgon en

liten karl, som knappt vägde mer än fyrtiofem kilo,

komma stapplande över en spång med minst hundra

skålpund mjöl på ryggen. Han såg ocks.å den lille

mannen ramla framstupa från spången ner i en

stillastående vik, där vattnet var två fot djupt, och helt

trankilt ge sig i färd med att drunkna. Han hade

alis ingen lust att så lätt underkasta sig döden, men

7

och drog ner honom.

»Tack, min gubbe lilla», sade han till Tarwater,

då denne hade dragit upp honom på land.

Medan han snörde av sig skorna och hällde ur

vattnet, pratade de. Sedan fiskade han upp en tiodollar

i guld och räckte den till sin räddare.

Gamle Tarwater skakade på huvudet och ryste, ty

i isvattnet hade han blivit våt ända upp till knäna.

»Men jag skulle inte säga nej, om ni ville bjuda

mig på en bit mat.»

»Har ni inte ätit frukost?» frågade med oförställd

nyfikenhet den lille mannen, som var över fyrtio år

och sagt sig heta Anson.

»Inte en bit», svarade John Tarwater.

»Var är er packning? Skickad före?»

»Inte ett dugg packning.»

»Tror ni att ni kan få köpa proviant här?»

»Inte en dollar att köpa den för. Men det är inte så

viktigt som att få sig en varm bit mat nu.»

***

I Ansons läger, ett stycke därifrån, träffade

Tarwater på en spenslig, rödskäggig ung man på trettio

år, som stod och svor över en brasa av fuktiga

pilgrenar. Han presenterades som Charles och

överflyttade sin ilskna min på Tarwater, vilken godmodigt

låtsades om ingenting och tog hand om brasan,

begagnade sig av den kalla morgonbrisen till att

åstadkomma ett drag, som den andre dumt nog täppt till

77

med stenar, och snart blev det mindre rök och mera

eld. Den tredje i sällskapet, Bill Wilson eller Långa

Bill som de kallade honom, kom in med sin

packning på hundrafyrtio skålpund, och så serverade

Charles en frukost som Tarwater tyckte var högst usel.

Gröten var halvkokt och vidbränd, det stekta fläsket

var förkolnat, och kaffet var under ali kritik.

Genast då de kastat i sig maten togo de tre

kompanjonerna sina tomma packremmar och styrde kosan

nedåt vägen till det ställe där deras återstående

packning låg, vid nästa lägerplats på en miles avstånd.

Och gamle Tarwater fick bråttom. Han diskade,

skaffade torrt bränsle, lagade en trasig packrem, slipade

förskärarkniven och handyxan och packade spett och

spadar så att de blevo lättare att bära.

Vad som förvånat honom under den korta frukosten

var den stora respekt Anson och Långa Bill tycktes

hysa för Charles. En gång under förmiddagens lopp,

medan Anson pustade ut litet efter att ha burit upp

en ny börda på hundra skålpund, gjorde Tarwater

en försiktig antydning om vad han iakttagit.

»Ser ni, det förhåller sig så här», sade Anson. »Vi

ha delat ledarskapet. Var och en har sin specialitet.

Jag är snickare. Då vi komma till Lindermansjön

och träden äro fällda och sågade till plank, skall jag

bygga vår båt. Långa Bill är timmerhuggare och

gruvarbetare. Så att han skall skaffa props och alla

gruvattiraljerna. Det mesta av vår utrustning är före

oss. Vi voro pank sedan vi betalat indianerna, som

buro större delen av packningen upp till Chilcoot.

Vår fjärde kompanjon är där uppe, och han skall

själv bära ner sakerna på andra sidan. Han heter

78Liverpool och är sjöman. Så att då båten är färdig,

blir det han som skall navigera oss och vår packning

fram över sjöarna och fallen till Klondyke.»

»Och Charles —; den där mr dayton — vad kan

han ha för specialitet ?» frågade Tarwater.

»Han är affärsman. Då det gäller att organisera

och göra affärer, är det han som är chefen.»:

»Hm», sade Tarwater fundersamt. »Det är minsann

tur att ha så många specialister samlade i ett och

samma företag.»

»Mer än tur», medgav Anson. »Och det var bara

en tillfällighet. Var och en av oss startade ensam.

Vi träffades på ångbåten från San Francisco och

slöto oss tillsammans. — Nej, nu måste jag gå.

Charles kan bli arg för att jag inte bär så mycket jag

skall. Nå, ingen kan då begära att en karl som väger

fyrtiofem kilo skall orka bära lika mycket som en

som väger sjuttiotvå.»

»Stanna kvar och laga något till middagen åt oss»,

sade Charles till Tarwater, då han kom med sin nästa

börda och märkte vad gubben åstadkommit rned sin

händighet.

Och Tarwater lagade en middag som verkligen

var en middag, diskade, hade ordentligt stekt fläsk

och bönor till kvällen och bröd bakat i en stekpanna,

som var så smakligt att de tre kompanjonerna nästan

kastade sig över det. Sedan han fått kvällsdiskarna

ifrån sig, späntade han spånor och stickor till en lätt

och säker frukosteld, lärde Anson ett knep att hålla

skorna mjuka, som var ovärderligt för varje fotgängare,

sjöng »Som Argo på antikens tid» och berättade dem

79om den stora folkutvandringen över slätterna anno

fyrtionio.

»Sannerligen det första trevliga och kamratlika

lägret sedan vi kommo i land», anmärkte Långa Bill i

det han knackade ur sin pipa och började ta av sig

skorna för att gå till kojs.

»Ja, har jag inte gjort det lite lättare för er, gossar?»

frågade Tarvvater muntert.

Alla nickade. »Nå, då ska jag göra er ett förslag.

Ni kan svara ja eller nej, men var nu så snälla och

hör på. Ni ha bråttom att hinna fram innan det

fryser på. En av er kastar bort halva sin tid på att

laga mat, fast han kunde använda den bättre till

att bära bördor. Om jag sköter matlagningen åt er,

går allting så mycket fortare för er. Och maten blir

bättre, därför kan ni också bära bättre. Och jag kan

bära litet jag också på lediga stunder, ja för ali

del, inte så litet ändå.»

Långa Bill och Anson hade just börjat nicka

gillande, då Charles hejdade dem.

»Vad begär ni i ersättning för det där?» frågade

lian den gamle mannen.

»A, det får ni själva bestämma.»

»Det är inte affärsmässigt», svarade Charles i skarpt

ogillande ton. »Ni har framställt förslaget. Tala till

punkt nu.»

»Nåja, jag har tänkt mig. ..»

»Ni fordrar att vi ska föda er hela vintern?

avbröt Charles.

»Nej, sir, det gör jag visst inte. Men jag tycker,

att om jag finge följa med i er båt till Klondyke,

vore det inte för mycket begärt.»

80»Ni har inte ett hekto proviant, min gubbe lilla.

Ni kommer att svälta ihjäl, då ni väl är framme.»

»Jag har försörjt mig ganska bra en lång tid»,

svarade gamle Tarwater med ett skälmaktigt glitter i

ögonen. »Jag är sjuttio år, och än har jag inte svält

ihjäl.»

»Vill ni skriva under en förbindelse att ni sköter

er själv så snart ni kommer till Dawson?» frågade

affärsmannen.

»Ja visst», lydde svaret.

Charles hindrade åter sina båda kompanjoner från

att ge uttryck åt sin belåtenhet med uppgörelsen.

»En sak till, min gubbe. Vi ä" fyra i sällskapet,

och vi ha alla var sin röst i så"na här frågor. Unge

Liverpool är före med större delen av utrustningen.

Han har också rättighet att ha ett ord med i laget,

och han är inte här.»

»Vad är det för slags karl?» frågade Tarwater.

»Han är en simpel sjöman och har ett häftigt,

svårt lynne.»

»Litet bråkig», instämde Anson.

»Och han svär alldeles ohyggligt», intygade Långa

Bill.

»Men rättvis är han», tillade Långa Bill.

Anson bekräftade detta omdöme med en

eftertrycklig nick.

»Nåja, pojkar», sammanfattade Tarwater det hela,

»jag har givit mig ut till Californien, och jag kom

dit. Och nu ämnar jag mig till Klondyke. Det finns

ingenting som kan hejda mig, ingenting. Och jag

ämnar ta upp tre hundra tusen ur marken. Det finns

ingenting som kan hejda mig, ingenting, för jag be-

höver pengarna helt enkelt. Jag frågar inte efter ett

svårt lynne, så länge pojken är rättvis. Jag följer med

er på vinst och förlust och arbetar åt er, tills vi hinna

upp honom. Om han då säger nej till förslaget, blir

det väl min förlust. Men jag kan inte tänka mig att

han kan säga nej, för då kommer isläggningen över er

och för mig är det för sent att komma över en så"n

här möjlighet. Och som jag absolut ska till

Klondyke, är det stört omöjligt för honom att säga nej.»

Gamle John Tarwater blev en uppseendeväckande

figur på en färdväg som vanligen vimlade av

uppseendeväckande figurer. Bland alla dessa tusentals

män, av vilka var och en på sin rygg fortskaffade

en halv ton packning och gick varje mil tjugu gånger,

blev han känd och fick namnet »julgubben». Och

under arbetet sjöng han alltjämt sin visa med sin

gubbfalsett. Ingen av de tre män han slutit sig till

kunde klaga över hans arbete. Han v£r visserligen

styv i lederna — han erkände att han hade litet

reumatism. Han rörde sig långsamt och det lät som

om det knakat i honom då han rörde sig, men han

latade sig aldrig. Den sista i bädden om kvällarna

var han den förste som steg upp om rnornarna, så

att de andra tre fingo varmt kaffe innan de gåvo sig

ut på sin första tur. Och mellan frukosten och

middagen och mellan middagen och kvällsvarden lagade

han alltid så att han själv hämtade några

mansbördor. Men sextio skålpund var det mesta han orkade

bära. Han kunde rå med sjuttiofem, men endast

undantagsvis. En gång försökte han med nittio, men

stupade på vägen och var sedan riktigt dålig i ett

par dagar.

82Arbete! Under en sådan vandring, där till och

med de flitigaste för första gången fingo lära sig vad

arbete var, arbetade ingen hårdare i förhållande till

sin styrka än gubben Tarwater. Förtvivlat pådrivna

av vinterns annalkande och omotståndligt lockade

framåt av sin dröm om guld, arbetade de tills deras sista

kraft var utprässad, så att de stupade på vägen.

Andra sköto sig för pannan, då de övertygat sig om

att de misslyckats. Några blevo tokiga, och andra

bröto, under de ödeläggande ansträngningarnas

nötning, sitt kompanjonskap och upplöste livslång

vänskap med kamrater som voro lika goda som de och

precis lika överansträngda och bragta till det yttersta.

Arbete! Gubben Tarwater kunde skämma ut dem

allesammans, fastän det knakade i hans leder och

han lagt sig till med en otäck hackhosta på den sista

tiden. Bittida och sent, på vägen eller i lägret

bredvid vägen, alltid var han i farten, alltid sysslade han

med något, och alltid fick han heta julgubben. Trötta

bärare vilade sig på en kullfallen trädstam eller en

sten bredvid stället där han rastade, och sade: »Sjung

för oss, far, den där visan om anno fyrtionio.» Och

då han väst fram sin visa reste de sig med sina

bördor, förklarade att det var riktigt hjärtstyrkande

och gåvo sig av igen.

»Om någonsin en människa har gjort skäl för sig»,

sade Långa Bill till sina båda kompanjoner, »så är

det vår gamle gosse.»

»Tror jag, det», instämde Anson. »Han är en

värdefull tillökning i bolaget, och jag för min del har

inte alis något emot att göra honom till vår

kompanjon på allvar .. .»

83»Kommer aldrig i fråga!» avbröt Charles Crayton.

»Då vi komma till Dawson, ä" vi kvitt med honom,

det är överenskommet. Vi skulle bara få begrava

honom, om vi behöll honom kvar. För resten

kommer det att bli hungersnöd, och då måste man hålla

på vartenda gram proviant. Kom ihåg att vi ha födt

honom hela tiden av våra förråd. Och om vi få det

knalt under matbristen nästa år, så vet ni orsaken.

Det kommer inga ångbåtar med proviant till Dawson

förr än i midten av juni, och det är nio månader

dit.»

»Nåja, du har satt in lika mycket pengar och grejor

som vi andra», medgav Långa Bill, »så att du har rätt

att ha ett ord med i laget.»

»Och det ordet ämnar jag också säga», förklarade

Charles med stigande retlighet. »Och det är tur för

er med er dumma känslosamhet, att ni ha någon som

tänker för er, annars skulle ni svälta ihjäl allesammans.

Det blir hungersnöd, säger jag. Jag har studerat

situationen. Mjöl kommer att kosta två dollars

skålpundet, eller tio, och inga säljare. Kom ihåg mina

ord.»

Iiela vägen över de steniga slätterna, uppför den

mörka hålvägen till Sheep Camp, förbi de

överhängande och alltid hotande glaciärerna utmed

»Trapporna» och från »Trapporna» uppför de branta, av isen

blankskurade klippsluttningarna, där bärarna

klättrade med händer och fötter, lagade gubben Tarwater

mat och bar bördor och sjöng. Höstens första

snöstorm knuffade honom över Cliilcootpasset, ovanför

trädgränsen. De som voro nedanför, utan bränsle till

brasa, vid brädden av den ogästvänliga Kratersjön,

84hörde från det yrande mörkret där uppe en

underlig-röst som sjöng:

"Som Argo på antikens tid

Vi lägga ut från hemmets kust

— ta ta, ta ta, ta ta, ta-ta —

Det Gyllne skinnet gäller nu vår strid."

Och ur snöyran sågo de en lång knotig skepnad

dyka fram, med fladdrande vitt skägg som blandade

sig med snön, böjd under en sextio skålpunds börda

av lägergrejor.

»Julgubben!» ropade de. Och sedan: »Ett trefallt

dånande hurra för Julgubben!»

***

Två miles bortom Kratersjön låg Happy Camp

så kallat emedan man här träffade på de första

träden, så att man kunde få värma upp sig vid en eid

igen. Det kunde knappast kallas träd, ty det var

dvärggran som knappt lvfte sina översta grenar högre

än en fot över mossan och som snodde sig och bökade

under mossan som ett svin. Här, på vägen som ledde

till Happy Camp, i det första solskenet efter ett halvt

dussin dagars skymning, vilade gamle Tarwater sin

packning mot ett stort stenblock och hämtade andan.

Vägen gick rundt detta stenblock, män med packning

knogade långsamt framåt och män med tomma

packremmar kilade raskt tillbaka efter nya bördor. Två

gånger försökte gubben Tarwater resa sig och gå

vidare, och varje gång lutade han sig tillbaka igen,

85

varnad av sina skälvande lemmar, för att hämta mera

krafter. Bakom stenen hörde han hälsande röster,

kände igen Charles Craytons röst och förstod att

de äntligen hade träffat unga Liverpool. Charles gick

rakt på saken, och Tarwater hörde alldeles tydligt

varje ord i Charles" föga smickrande beskrivning av

honom och förslaget att låta honom följa med till

Da w son.

»Ett förbannat dumt förslag», lydde Liverpools

utlåtande då Charles tystnade. »En gammal sjuttio års

gubbstut! Om han går på sina sista ben, varför i

helvete gav ni er då i slang med honom? Om det

blir hungersnöd, och så ser det ut, behöva vi vartenda

dugg proviant för egen räkning. Vi ha bara proviant

för fyra, inte för fem.»

»Det är mycket sant», hörde Tarwater Charles säga.

»Bli inte arg. Det gamla kräket gick in på att lämna

avgörandet åt dig, då vi träffade dig. Du behöver

bara stampa med foten och säga nej.»

»Du menar att jag skall köra bort gubben, sedan

vi ha uppmuntrat honom och dragit fördel av hans

arbete från Dyea och ända hit ?»

»Det är en ansträngande resa, Liverpool, och bara

de hårdföra stå ut med den», försökte Charles medla.

»Och jag skall göra de obehagliga sysslorna?»

beklagade sig Liverpool, och Tarwater började fälla

modet.

»Ja, det ser så ut», sade Charles. »Du skall avgöra.»

Men så fick gubben tillbaka modet igen, ty det

kom en hel cyklon av svordomar, vari han urskilde

ett och annat uttryck som: »Djävla fähundar! — Nej,

86förr ska fan ta er! — Jag vet nog vad jag vill. —

Död och pina och helvete! Det gamla kräket följer

med oss utför Yukon, så mycket ni vet det, edra

djävlar! — Ansträngande? Ni vet inte vad

ansträngande är, om jag inte lär er det. Jag låter hela

utrustningen springa i luften och dra åt helvete, om

någon av er försöker att göra honom något för när.

Ja, försök bara, så få ni se . . . då ska ni tro att yttersta

dagen är kommen och att Vår herres blixt har slagit ner

midt i lägret!»

Livetpools ordflöde var så stärkande att den gamle

reste sig helt lätt under sin börda, utan den ringaste

känsla av ansträngning, och knogade i väg mot Happy

Camp.

Från Happy Camp till Långsjön, från Långsjön till

Djupsjön och från Djupsjön upp över den ofantliga

bergåsen och ner till Linderman gick den utslitande

kapplöpningen med vintern. Män bröto ryggen av

sig eller fingo hjärtslag, de sutto utmed vägen och gräto

av trötthet. Men vintern gav ingen nåd.

Höststormarna rasade, och i isande regnskurar och tilltagande

snöyra knogade Tarwater och det sällskap han tillhörde

ner till stranden med det sista av sin utrustning.

Där blev ingen vila. På andra sidan sjön, ett stycke

ovanför en dånande ström valde de ut åt sig en

grandunge och byggde sitt sågverk. För hand, med en

olämplig långsåg, sågade de här sina stockar till plank.

De arbetade natt och dag. Tre gånger under

nattskiftet svimmade gubben Tarwater där nere i

såg-gropen. Om dagarna lagade han mat som förut, och

på mellanstunderna hjälpte han Anson att bygga båten

87nedanför strömmen, allt efter som de färska plankorna

kommo neddansande.

Dagarna blevo kortare. Vinden kastade om till

nordlig och stormen tycktes aldrig vilja sluta. Om

rnornarna kröpo de trötta männen ur sina bäddar och

sutto i bara strumporna och tinade upp sina frusna

skodon vid elden som Tarwater alltid tändt åt dem.

Det talades allt mer och mer om den kommande

hungersnöden. De sista livsmedelsbåtarna från Berings

hav hejdades av lågvatten vid början av Yukons

slättland hundratals miles norr om Dawson. De lågo

i själva verket vid det gamla Hudsonbay-kompaniets

station vid Fort Yukon innanför polcirkeln. Mjölet

hade stigit till två dollars skålpundet i Dawson, men

ingen ville sälja. Bonanza- och Eldoradopampar med

pengar som gräs foro hem, emedan de ej kunde få

köpa någon proviant. Miners Committee

konfiskerade alla livsmedel och satte befolkningen på sträng

ransonering. En man som undanhöll aldrig så litet

proviant blev skjuten som en hund. Ett tjog hade

redan blivit avrättade på det viset.

Och under ansträngningarna som redan knäckt så

många yngre män började gamle Tarwater nu digna.

Hans hosta hade blivit alldeles förskräcklig, och om inte

hans uttröttade kamrater sovit som stockar, skulle han

ha hållit dem vakna hela nätterna. Han började

också bli frusen, så att han klädde på sig dubbelt innan

han kröp till kojs. Då han slutat klä sig, fanns inte

en klädtrasa kvar i hans säck. Allt vad han ägde

hade han på sig, alltsammans hade han svept om

sina gamla knotiga lemmar.

88

»Tänk», sade Långa Bill, »om han tar på sig allt

vad han äger nu, då det inte är mer än tjugu grader

över noll, vad skall han då göra när det blir femtio

och sextio under?»

De halade den grovt tillyxade båten utför

strömmen, voro nära att förlora den tio tolv gånger och

rodde tvärsöver södra ändan av Lindermansjön midt

under en rasande höststorm. Följande morgon ämnade

de lasta och ge sig av rätt norr ut på sin farliga

färd fem hundra miles över sjöar och utför

vattenfall och trånga floddalar. Men innan unge Liverpool

gick till sängs den kvällen, var han ute ett slag. Då

han kom tillbaka, låg hela sällskapet och sov. Han

väckte Tarwater och talade med honom.

»Hör på, far», sade han. »Ni har fått lov att följa

med i vår båt, och om någon har gjort skäl för

resbiljetten så är det ni. Men ni vet själv att ni är till

åren och er hälsa just nu är ingenting att skryta med.

Om ni följer med oss stryker ni med, det är säkert som

tusan. — Vänta, tills jag har talat ut, min gubbe

lilla. Priset för överfarten har sprungit upp till fem

hundra dollars. Jag har varit ute och snott och fått

tag i en passagerare- Han är tjänsteman vid Alaskas

handelsdomstol och måste fram. Han har bjudit ända

till sex hundra för att få följa med i vår båt. Det

blir er affär. Ni säljer er rätt till överfart åt honom,

stoppar de sex hundra i er ficka och ger er i väg

söderut till Californien, medan det ännu går för sig,

kan vara i Dyea om två dagar och i Californien efter

ytterligare en vecka. Vad säger ni om det?»

Tarwater hostade och skalv en stund innan han fick

så mycket andedräkt att han kunde tala.

»Min gosse», sade han, »jag skall tala om något för

dig. Jag körde mina fyra par oxar över slätterna

anno fyrtionio och förlorade inte en enda. Jag körde

dem direkt till Californien och körde sedan lass med

dem från Sutters till American Bar. Nu ämnar jag mig

till Klondyke. Det finns ingenting som kan hejda mig,

ingenting alls. Jag ämnar fara i den där båten, med

dig vid rodret, ända till Klondyke, och jag skall

gräva upp tre hundra tusen ur marken. Under

sådana omständigheter är det tvärsemot allt sundt förnuft

att sälja min biljett. Men tack skall du ha, min

gosse, tack skall du ha.»

Den unge sjömannen räckte impulsivt fram handen

och fattade den gamle mannens.

»Vid Gud, far», utbrast han, »då skall ni också

resa. Ni är just rätte mannen». Han kastade en blick

av oförställt förakt bort till de sovande, där Charles

Crayton snarkade i sitt röda skägg. »Vår herre tycks

ha slutat upp med att göra så"na som ni, far.»

De kämpade sig fram åt norr, fastän gamla erfarna

Klondykefarare, som voro på återtåg, skakade på

huvudet och profeterade att de skulle frysa fast på

sjöarna. Att isen skulle lägga sig vilken dag som helst

var tydligt, och ingen respittid togs nu med i

beräkningen. Av det skälet beslöt Liverpool att med

fullastad båt ge sig ut på den starka ström som förenade

Linderman med Bennettsjön. Det var brukligt att

låta båtarna gå utför strömmen och bära lasten

landvägen. Ändå hade många tomma båtar blivit

sönderslagna. Men nu hade man ej tid till sådana

försiktighetsmått.

»Stig ur, far», uppmanade Liverpool, då han beredde

sig att lägga ut från stranden och ge sig ut i forsen.

Gamle Tarwater skakade på sitt vita huvud.

»Jag följer med lasten», förklarade han. »Det är det

enda sättet att komma fram. Ser du, min gosse,

jag skall till Klondyke. Om jag håller mig kvar i

båten, då kommer ju båten också till Klondyke. Om

jag stiger ur, förlora ni sannolikt båten.»

»Det duger inte att den är för tungt lastad»,

förklarade Charles och hoppade helt oförmodat i land

just som båten lade ut.

»Nästa gång skall du vänta tills jag ger dig lov!»

ropade Liverpool just som strömmen högg tag i

båten. »Och här blir inga flera promenader förbi fallen

och tidspillan medan vi vänta på att ta dig ombord.»

Det tog tio minuter utför floden, men en halvtimme

landvägen för Charles, och medan de väntade på honom

vid ändan av Bennettsjön pratade de med flera ruskiga

figurer, gamla Klondykar på hemväg. Hungersnöden

var värre än någonsin. Nordvästra Ridande polisen,

som var förlagd till ändan av Marshsjön, där

guldsökarna kommo in på Canadas område, vägrade att

släppa fram en man som ej hade med sig sju hundra

skålpund proviant. I Dawson väntade tusen personer

med hundspann på att det skulle frysa på så att de

kunde komma ut på isen. Handelsbolagen kunde ej

fullgöra sina proviantkontrakt, och kompanjoner »lyfte»

om vem som skulle ge sig av hem och vem som skulle

stanna kvar och bearbeta inmutningarna.

»Det förändrar saken», förklarade Charles, då han

fick höra talas om den ridande polisens åtgöranden vid

gränsen. »Då är det bäst att du vänder om nu tvärt,

min gubbe lilla.»

»Stig ombord», befallde Liverpool. »Vi ämna oss till

Klondyke, och gubben följer med.»

En sydlig storm gav dem god vind på Bennettsjön,

och de flögo fram tack vare ett stort segel som Liverpool

förfärdigat. Den tunga utrustningen gav en sådan

ballast att han lät båten få högsta möjliga fart, som

det anstår en dristig sjöman då minuterna äro

räknade. Då vinden vred sig fyra streck åt sydväst just

som de kommo till Caribou-sundet, hjälpte det dem

utför denna förbindelseled till sjöarna Tagish och Marsh.

Under en stormig solnedgång och skymning stucko

de av tvärsöver den farliga Great Windy Arm, där de

sågo två andra båtlaster av guldsökare kapsejsa och

drunkna.

Charles yrkade på att de skulle gå i land för natten,

men Liverpool fortsatte, styrde kurs nedåt Tagish

medan brottsjöarna dånade över avgrunden och man här

och där på stränderna såg eldar, som tändts av

skeppsbrutna eller räddhågade seglare. Klockan fyra på

morgonen väckte han Charles. Gamle Tarwater, som låg

vaken och frös, hörde Liverpool kommendera Crayton

till sig i aktern och slå sig ned bredvid honom på

rorbänken, och han hörde också det monologartade

samtalet.

»Hör på, min vän Charles, och håll käften», började

Liverpool. »Jag vill att du skall få in en sak i

din skalle och behålla den kvar där: gubben skall

släppas fram av polisen. Begriper du? Han

skall släppas fram. Då de undersöka våra

förråd, har gubben en femtedel av dem, förstår du? På

92det viset få vi allesammans lite mindre än vi

egentligen skulle ha, men vi kan bluffa oss fram. Hör nu

på och lägg det på minnet: det kommer inte att bli

några förstulna miner eller viskningar vid det där

tillfället.»

»Du tror kanske jag ämnar förråda den gamla

kraken», började Charles med ovilja.

»Det var just din mening», avbröt Liverpool honom,

»fast jag inte sa" det direkt nyss. Hör nu på och

glöm inte vad jag säger: jag frågar inte efter vad

du nu tänker. Huvudsaken är vad du kommer att

tänka. Vi komma fram till polisstationen någon gång

i eftermiddag, och då ska vi komma överens om att

hålla tungan rätt i mun, så att det inte hakar fast

nånstans. Jag behöver inte säga mer.»

»Om du tror att jag ämnade — —» började Charles

omigen.

»Seså», tystade Liverpool ner honom, »jag vet inte

vad du ämnar. Jag vill inte veta det. Jag vill att

du skall veta vad jag ämnar göra. Om det görs några

rackarknep, om gubben blir avvisad av polisen,

ämnar jag välja ut den första fredliga fläck vi komma

till och sätta dig i land där. Se"n skall jag klå dig

så det står härliga till. Hör på vad jag säger och

glöm det inte. Det kommer inte att bli någon halvdan

rummelbuljong, utan ett riktigt ordentligt karlaktigt

kok stryk, så mycket ett par duktiga knytnävar kan

åstadkomma. Jag tänker inte slå ihjäl dig, bara slå

dig halvdöd.»

»Men vad kan jag göra?» jämrade Charles sig.

»Bara en sak», var Liverpools sista ord. »Och det är

att läsa böner. Bed det värsta du kan att gubben

93kommer förbi polisen, att han slinker igenom. Det

är allltsammans. Gå nu till kojs igen.»

***

Innan de kommo till Le Barge-sjön var landet täckt

med snö som ej skulle smälta på ett halvt år. De

kunde ej lägga sin båt där de ville vid stranden,

ty där höll redan på att bilda sig kantis. Innanför

flodens mynning, strax innan den föll ut i sjön, träffade

de på hundra stormdrivna guldsökarbåtar. Från norr,

över sjöns hela längd, blåste en aldrig slutande

snöstorm. Tre mornar lade de ut och kämpade emot den

och de väldiga vågor den drev upp och som

förvandlades till is då de slogo in i båten. Medan de andra

arbetade ut sig vid årorna, högg Tarwater is och

kastade den överbord och lyckades sålunda skaffa sig

tillräcklig kroppsvärme för att rädda livet.

Varje gång, i tre dagars tid, vände de hjälplöst

ryggen åt kampen och rodde in i den skyddande

floden. Den fjärde dagen hade de hundra båtarna

ökats till tre hundra, och de två tusen argonauterna

ombord visste att den stora stormen var ett förebud

till att Le Barge skulle frysa till. Där bortom skulle

de med stark fart forsande floderna fortfarande gå

öppna i många dagar men om de icke kommo dit

och det genast, voro de dömda att ligga infrusna

under de närmaste sex månaderna.

»I dag slå vi oss fram», förklarade Liverpool. »Vi

vända inte om på några villkor. Och om någon av oss

dör vid sin åra, får han leva upp igen och ta nya tag.»

Och de slogo sig fram; vid skymningens inbrott hade

de sjöns halva längd bakom sig, och de fortsatte

hela kvällen, då blåsten lade sig, somnade vid årorna

och väcktes av att Liverpool knackade i båtkanten.

De knogade och trälade som i en evighetslång hemsk

dröm, medan stjärnorna trädde fram och sjöns yta

blev som ett skrynkligt papper och belades med en

ishinna som klingade som krossat glas då den bräcktes

av årbladen.

Då dagen bröt in, klar och kall, veko de av in i

en flod, med en isbelagd sjö bakom sig. Liverpool

undersökte sin gamle passagerare och såg att han

var hjälplös och halvdöd. Då han styrde in mot

kantisen för att göra upp eld och värma upp

Tarwater ut- och invändigt, protesterade Charles mot denna

tidspillan.

»Det här är ingen affär, så att du ska inte lägga

dig i det här», upplyste Liverpool honom. »Jag sköter

båten. Stig därför ur och hugg bränsle och det

inte litet ändå. Jag skall ta hand om gubben. Du,

Anson, gör upp eld på stranden. Och du, Bill, sätter

upp Yukonkaminen i båten. Gammelfar är inte så

ung som vi andra, och under den återstående delen

av resan skall han ha en eld ombord att värma sig vid.»

Allt detta blev gjort. Och sedan styrde båten ånyo

ut i den starka strömmen som en flodångare med

rökpelare som höjde sig från kaminröret; den skrapade

mot grund, hängde upp sig på vattenberget där två

motsatta strömmar möttes och gick till anfall mot trånga

klyftor, allt efter som den drev längre in i

Nordlandsvintern. Stora och lilla Salmon-river slungade

ut issörja i huvudfloden då de passerade deras myn-

95ningar, och under virvlarna steg bottenis upp och

täckte vattenytan med ett kristallager. Natt och dag

växte kantisen, tills den på lugna ställen sträckte sig

hundra meter ut från stranden. Och gamle Tarwater

satt, med alla sina kläder på sig, vid kaminen och

höll den brinnande. Natt och dag fortsatte de sin

färd, ty de vågade ej stanna av fruktan för den

hotande nedisningen, och överallt följdes de av

tilltagande issörja.

»Hur kan det mås, du gamla kärngubbe ?» ropade

Liverpool ibland.

»Galant, förstås», rimmade gamle Tarwater.

»Vad kan jag göra för dig, gosse lilla, till belöning ?»

frågade Tarwater Liverpool ibland, medan han lagade

0111 elden och den unge sjömannen tog sig en

åkar-brasa för att behålla kroppsvärmen, medan han satt där

på den isbelagda aktertoften och styrde.

»Jo, du kan ju stämma upp din gamla vanliga visa

om anno fyrtionio», lydde alltid svaret.

Och Tarwater höjde sin kacklande lilla röst, och

det gjorde han också till sist då båten svängde in mellan

de drivande iskakorna och lade till vid Dawsons strand,

och hela Dawsons hamnbefolkning spetsade öronen

för att lyssna till triumfsången:

"Som Argo på antikens tid

Vi lägga ut från hemmets kust

— ta ta, ta ta, ta ta, ta-ta —

Det Gyllne skinnet gäller nu vår strid."

Charles drev sin vilja igenom, men han gjorde det

så i tysthet att ingen av sällskapet, allra minst

sjömannen, någonsin fick veta det. Han såg två stora öppna

pråmar fullastade med människor, och då han frågade

96sig för fick han veta att det var folk utan proviant

som samlats ihop och skickades utför Yukon av

Säker-hetsnämden. Pråmarna skulle tas på släp av den

sista lilla Dawsonångaren, och man hoppades komma

fram till Fort Yukon, där de upplagda ångbåtarna

lågo, innan floden frös till. Hur det än gick skulle

Dawson bli befriad från dessa proviantslukare.

Charles gick alltså till Säkerhetsnämden för att i ali

tysthet ge den en vink om att Tarwater var uråldrig

och utan proviant och pengar. Tarwater var en av

de sista som togs ombord, och då unge Liverpool kom

tillbaka ner till sin båt, såg han från strandbanken

pråmarna försvinna i issörjan vid flodkröken nedanför

Moosehide-berget.

Pråmarna gingo i isstycken hela vägen och lyckades

flera gånger styra på sidan om isstuvningar i Yukon;

efter en färd på hundratals miles norrut frösö de in

sida vid sida med proviantångarna. Här, innanför

polcirkeln, slog gamle Tarwater sig ner för att tillbringa

den långa vintern. Genom flera timmars arbete om

dagen — vedhuggning åt ångbåtsbolagen — skaffade

han sig sitt uppehälle. Den återstående tiden hade

han ingenting annat att göra än att sitta och kura i

blockhuset där han bodde.

Värme, vila och tillräckligt att äta botade hans

hackhosta och gjorde honom så kry och duktig han

kunde vara vid sina år. Men strax före jul bröt

skörbjugg ut tack vare bristen på färska grönsaker,

och den ene besvikne guldsökaren efter den andre

lade sig till sängs och underkastade sig hopplöst denna

råga på olyckan. Men så gjorde inte Tarwater.

Redan innan de första symptomen visade sig hos honom

hade han börjat med den enda kur han kände till,

nämligen kroppsrörelser. Ur det forna

handelskompaniets skräphög letade han fram några rostiga

rävsaxar, och av en av ångbåtskaptenerna lånade han

sig en bössa.

Sålunda utrustad upphörde han med

vedhuggningen och började förtjäna mer än han behövde till sitt

uppehälle. Ej heller fällde han modet då skörbjuggen

bröt ut även hos honom. Han skötte alltjämt sina

rävsaxar och sjöng sin visa. Och ingen pessimist

kunde rubba hans övertygelse att han skulle plocka

upp för hundra tusen Alaskaguld ur jorden.

»Men det här är ingen guldtrakt», sade man honom.

»Guld kan man träffa på nästan var som helst,

det måtte väl jag veta som har vaskat guld innan

ni blev födda, så där omkring fyrtionio», svarade han.

»Vad var Bonanza-Creek annat än ett älgbete? Ingen

guldsökare hittade ditåt, och ändå vaskade de

fem-hundradollars-pannor och togo ut femtio miljoner

dollars. Eldorado var inte sämre. Vem vet, under den

här stugan eller strax bakom närmaste kulle ligger

det kanske miljoner och väntar på att en sådan lyckans

guldgosse som jag skall komma och hämta upp dem.»

Men i slutet av januari inträffade hans olycka. Ett

större djur, han antog att det var en lokatt, fastnade

i en av hans mindre rävsaxar och släpade bort den.

En väldig snöyra avbröt hans efterforskningar och

kom honom att tappa bort både vägen och sig själv.

Det var bara några timmars dagsljus varje dag mellan

de tjugu timmarnas mörker, och ju mera han ansträngde

sig i skymningen och den ständigt fallande snön, desto

värre råkade han vilse. Lyckligtvis stiger termome-

98tern alltid då det snöar om vintern i Nordlandet, så

att i stället för de vanliga fyrtio, femtio och till och

med sextio gradenia under noll höll temperaturen sig

vid femton. Och han var varmt klädd och hade en

full tändstickslåda. Till ytterligare lättnad i hans

belägenhet dödade han på den femte dagen en sårad

älg, som vägde över en halv ton. Han byggde sin

riskoja bredvid den på ett underlag av granris och

beredde sig att stanna där över vintern, så vida inte

en räddningsexpedition träffade på honom eller hans

skörbjugg blev värre.

Men efter ett par veckors förlopp hade ingen

expedition synts till, medan däremot hans skörbjugg

onekligen hade förvärrats. Skyddad mot kölden där

utanför av -en skyddsmur av granrisruskor låg han i

timtal och sov vid sin eld, men många timmar låg han

också vaken. Vaktimmarna blevo färre, de blevo

halvvaka eller halv dröm, medan vintern fick bukt med

honom. Den gnista av personligt medvetande som

var John Tarwater sjönk långsamt allt djupare och

djupare ner i hans innersta väsen, som kommit till

innan människan ännu blivit människa eller då hon,

först av alla djur, blickade in i sig själv och lade en

börjande grund till en moral, då lion drömde hemska

drömmar om odjur, som ej voro något annat än hennes

av etiken kuvade begär.

Liksom en febersjuk vaknar upp till medvetande

då och då, vaknade också gamle Tarwater, rostade

sitt älgkött och lagade om elden; men allt längre och

längre låg han i dvala och kunde ej i vad som rörde

sig i hans medvetande skilja på vad som var vakna

drömmar eller drömmar under sömnen. Och här,

99i de oförglömliga mörka schakten av människans

oskrivna historia, mötte han dem — oåtkomliga för

tanken och sinnena, liksom svävande drömbilder eller

en dåres omöjliga fantasier — de odjur som skapats

av människans första moralinstinkt och som sedan

alltid ha förföljt henne och kommit henne att yra om

hur hon skall kunna undgå dem eller kämpa mot dem.

Tyngd av sina sjuttio år återfick gamle Tarwater

här i nordlandets ändlösa, tysta ödemark, liksom i

ett morfinrus, urtidsmänniskans barnslighet. I skuggan

av Dödens viftande vingar kröp Tarwater ihop och

började, liksom hans urtidsstamfar, barn-människan,

skapa myter och dyrka solen som sin hjälte, själv en

hjälteskapare och en hjälte på jakt efter den omätliga

skatt som var så svår att finna.

Antingen måste han finna skatten — så lydde den

obevekliga logiken i den medvetslöse mannens

skugg-rike — eller också sjunka i det alltuppslukande havet,

den svarte ljusslukaren, som varje kväll sväljde solen

så att den slocknade. .. solen som alltid föddes på

nytt i öster nästa morgon och som hade blivit

människans första symbol för odödlighet genom

pånyttfödelse. I djupet av hans medvetslöshet (det

avtagande ljusets skumma väster) var allt detta den

annalkande dödsskuggan, vari han långsamt sjönk ner.

Men hur skulle han undgå detta mörkrets odjur

som inne i honom själv långsamt slukade honom ?

Han hade sjunkit ner för djupt för att drömma om att

komma undan eller känna det sporrande begäret att

komma undan. Verkligheten hade upphört för honom.

Och från hans inres mörknande kammare kunde ej

verkligheten bryta sig ut igen. Hans ålderdom låg

iooför tung över honom, svagheten under sjukdomen

och tystnadens och köldens letargiska dvala var för

djup. Endast utifrån kunde verkligheten tränga sig

på honom och åter inom honom väcka ett medvetande

av något verkligt. Eljes skulle han glida genom det

omedvetnas skuggrike ner i förintelsens allmörker.

Men den kom, denna yttre stöt från verkligheten

och träffade hans örhinnor som en högljudd, frustande

fnysning. I en temperatur, som på tjugu dagar aldrig

höjt sig över femtio grader under noll, hade inte

en vindfläkt rört sig, och icke det ringaste ljud hade

brutit tystnaden. Liksom opierökaren på sin bädd

riktar sina ögon från drömmens vidder på det usla

lilla kyffets trånga väggar, så stirrade gamle Tarwater

med dimmiga ögon framför sig, tvärsöver den döende

elden, på en stor älg som tittade häpen på honom.

Han släpade sitt sårade ben efter sig, och tycktes

vara alldeles utmattad; även han hade strövat blindt

omkring i skugglandet och vaknat till verkligheten

just som han var nära att trampa i Tarwaters eld.

Han drog slappt den stora tjockt yllefodrade

pälshandsken av sin högra hand. Då han försökte fann

han att pekfingret var för dvalet för att kunna trycka

av. Försiktigt och långsamt — det tog flera

minuter — förde han in sin bara hand under filtarna,

in under skinnparkan, genom bröstöppningen på

skjortan och in i den tämligen varma armhålan. Det gick

många minuter innan fingret kunde röra sig; sedan

lyfte han lika långsamt upp bössan till axeln och

sköt på det stora djuret tvärsöver elden.

Eftet skottet dignade den ena av de båda

skuggvärldsvandrarna ner i mörkret, och den andra reste

101sig vacklande upp mot ljuset, raglade som en drucken

på sina av skörbjugg försvagade ben, skälvande av

nervositet och köld, gned sig med darrande fingrar

i sina dimmiga ögon och stirrade på den omgivande

verkligheten, som så svindlande plötsligt hade

kommit tillbaka till honom. Han ruskade upp sig och

förstod att han länge, han visste ej hur länge, hade

legat i Dödens armar. Han spottade i bestämd avsikt,

hörde spotten fräsa i luften och drog den slutsatsen

att det måste vara många grader kallt, mycket mer än

sextio grader under noll. Den dagen visade verkligen

sprittermometern i Fort Yukon sjuttiofem grader

under noll, vilket, eftersom fryspunkten är trettio grader

över noll, var det samma som hundrasju grader kallt.

Tarwaters hjärna började klarna småningom och

började arbeta. Här i den stora ödsligheten bodde

döden. Hit hade två sårade älgar släpat sig. Då

den starka kölden gjort himlen klar, hade han orienterat

sig, och han visste att båda de sårade älgarna kommit

österifrån. Alltså fanns det människor österut — vita

eller indianer, det visste han icke, men i alla

händelser människor som kanske skulle kunna bistå honom

i hans nöd och hjälpa till att bogsera honom fram till

verkligheten över mörkrets hav.

Han rörde sig långsamt, men han rörde sig i alla

fall, rustade ut sig med bössa, ammunition,

tändstickor och tjugu skålpund älgkött. Sedan vände han,

som en föryngrad argonaut, fastän styv och vacklande

på båda benen, den farliga västern ryggen och linkade

mot den livgivande soluppgången . . .

Många dagar därefter — hur många dagar fick han

aldrig veta — kom han, drömmande och skådande

102syner, kvittrande sin gamla guldgrävarvisa från anno

fyrtionio, lik en drunknande och svimmande som

kämpar matt för att hålla sitt medvetande uppe över det

slukande mörkret — kom han ut på den snöbetäckta

sluttningen av en floddal och såg rök stiga upp där nere

och människor som upphörde med sitt arbete för att

titta på honom. Han vacklade utför backen ner till

dem, alltjämt sjungande, och då han tystnade av

brist på andedräkt kallade de honom omväxlande:

julbocken, fader jul, Gråskägg, siste mohikanen och

julgubben. Och då han stod midt ibland dem stod

han alldeles stilla, utan att säga ett ord, medan stora

tårar sprängde fram ur hans ögon. Han grät tyst

en lång stund, men som om han plötsligt kommit på

andra tankar, satte han sig i snön med ett knakande

i alla sina leder, och från denna försiktiga låga

ståndpunkt dignade han åt sidan och svimmade helt lugnt

och stilla.

***

Inom mindre än en vecka var gamle Tarwater uppe

och linkade omkring i blockhuset och skötte hushållet,

lagade mat och diskade åt de fem guldgrävarna. De

voro riktiga »surdegar» (banbrytare), sega och härdade,

och de hade grävt ner sig så långt innanför polcirkeln

att de ej visste av någon Klondykerusning. De

nyheter han förde med sig till dem voro det första

de hörde därom. De levde nästan uteslutande på kött,

älg, ren och rökt lax, med en tillsats av skogsbär och

litet saftiga vilda rötter som de hade samlat in under

sommaren. De kade glömt hur kaffe smakade, de

103

gjorde upp eld med ett solglas, förde med sig tyrstickor

vart de togo vägen och rökte i sina pipor torra löv

som svedo på tungan och stucko i näsborrarna.

För tre år sedan hade de givit sig ut på

forskningsfärd norrut från Kyokuks källtrakter tvärsöver

Mac-kenzies mynning vid Ishavet. Här hade de på

valfångarefartyg sett de sista vita männen och rustat

ut sig med den sista vitmansprovianten. som

huvudsakligast bestod av salt och röktobak. Medan de drogo

sig söder och västerut under sin långa vandring till

Yukons och Porcupines sammanflöde vid Fort Yukon,

hade de träffat på guld i denna å och stannat där

för att gräva.

De hälsade Tarwaters ankomst med glädje, tröttnade

aldrig på att höra hans berättelser från fyrtionio och

döpte om honom till Gamle hjälten. Med te kokt på

granbarr, dekokter bryggda på sälgbarkens innersta

hinnor och med sura och beska rötter och lökar, som

de grävde upp ur marken, kurerade de honom för hans

skörbjugg, så att han slutade halta och började få kött

på sitt skelett. Och de kunde alis inte inse något

skäl varför han inte skulle göra ett rikt guldfynd.

»Vi vet inte hur det går med de där tre hundra

tusen», sade de till honom en morgon vid frukosten,

innan de gingo till sitt arbete, »men vad säger ni om

hundra tusen, Gamle hjälte? Det är vad vi inbilla oss

att en inmutning är värd, ty marken ser väldigt

gul-fläckig ut, och vi ha redan stakat in ett område för er

räkning.»

»Bravo, gossar», svarade gamle Tarwater, »och tack

ska ni ha; allt vad jag kan säga är att hundra tusen

är alldeles tillräckligt, riktigt vackert till en början.

104Naturligtvis ämnar jag inte sluta förrän jag fåp tre

hundra tusen fullt. Det är därför jag har kommit

hit.»

De skrattade och klappade händerna åt hans

ärelystnad och ansågo att de måste ta rätt på en mera

givande å för hans räkning. Och Gamle hjälten

resonerade som så att då våren kom och han blev kryare,

skulle han ge sig ut själv och se sig om litet.

»Vem vet», sade han och pekade på en

bergssluttning på andra sidan om dalbottnen, »mossan under

snön där borta kanske rentav slingrar rötterna om

idel guldklimpar.»

Han sade ej mera, men då solen steg högre och

dagarna blevo längre och varmare, tittade han ofta

tvärsöver ån på den tydliga platåformationen

halvvägs uppåt berget. Och en dag då det töade starkt

på, gick han över ån och klättrade upp till platån.

På soliga fläckar hade marken redan tinat upp till

en tums djup. På ett sådant ställe lutade han sig

ner, grep tag i en mossrugge med sina stora knotiga

händer och ryckte upp den med rötterna. Solen

blänkte på någonting som skimrade gult. Han riste

sin handfull mossa, och grova guldklimpar föllo som

hagel på marken. Där var Gyllene skinnet redo att

dras av.

Alaskas annaler ha icke alldeles hoppat över

som-marrusningen 1898 från Fort Yukon till platån på

Tarwaterberget. Och då Tarwater sålt sina

inmutningar till Bowdiebolaget för en halv miljon jämnt

och begav sig ner till Californien, red han en

mulåsna på en nyanlagd väg med bekväma turisthyddor

här och där vid vägen, ända till hamnen i Fort Yukon.

105Under den första måltiden på oceanångaren från

St. Michaels serverades han av en gråhårig uppassare

med härjat ansikte och av skörbjugg förvriden kropp.

Gamle Tarwater måste se på honom två gånger för

att övertyga sig om att det var Charles Craytort.

»Har det gått illa för dig, min gosse ?» frågade

Tarwater.

»Min vanliga otur», klagade den andre, sedan han

känt igen honom och hälsat. »Det var bara en i

sällskapet som fick skörbjugg. Det var ett riktigt

helvete. De tre andra ä" i arbete allesammans och

friska, de hålla på att skaffa sig proviant för att göra

undersökningar uppe vid White River i vinter.

An-son förtjänar tjugufem om dagen på snickarsysslor,

Liverpool får tjugu för att han hugger timmer till

sågen, och Långa Bill har fyrtio om dagen som förste

sågare. Jag knogade så godt jag kunde, och om jag

inte hade fått skörbjugg . . .»

»Ja, visst, gosse, du gjorde ditt bästa, vilket inte vill

säga så mycket, för du var argsint av naturen och

obenägen för tungt arbete. Nu skall jag säga dig en sak.

Du duger inte till det här jobbet, krympling som du är.

Jag skall betala kaptenen för din biljett, som vänligt

minne av turen vi gjorde tillsammans, och då kan du

lägga dig på latsidan och ta det med ro under den

återstående delen av resan. Och hurudana ä" dina

omständigheter då du stiger i land i San Francisco?»

Charles Crayton ryckte på axlarna.

»Vet du vad», fortfor Tarwater, »du kan få arbete

på ranchen tills du kan börja med något annat.»

»Jag kunde bli er förvaltare», började Charles ivrigt.

106»Nej tack», förklarade Tarwater med eftertryck.

»Det finns alltid stolpar att gräva grop åt och ved att

hugga, och klimatet är härligt. . .»

Tarwater kom hem som en riktig förlorad farfar,

för vars skull man slaktade den gödda kalven. Men

först, innan han satte sig till bords, måste han gå ut

och se sig omkring. Och söner och döttrar och

svärsöner och svärdöttrar måste nödvändigt gå med

honom och med överdriven ödmjukhet äta ur den

knotiga gamla hand som hade en halv miljon att dela ut.

Han gick i teten, och ingen åsikt han illparigt uttalade,

om än aldrig så barock eller omöjlig, kunde någonsin

framkalla några motsägelser från hans följe. Då han

stannade vid det förfallna vattenuppfodringsverket som

han byggt av osågat timmer, lyste hans ansikte upp

och han såg ut över Tarwaterdalen och uppåt

Tar-waterbergets avlägsna höjder — allt detta var nu hans

igen.

Han kom på en tanke som föranledde honom att

vända bort ansiktet och snyta sig för att dölja glittret

i sina ögon. Ännu uppvaktad av hela familjen gick

han vidare till den förfallna ladan. Han tog upp

en gammal murken vagnssvängel från marken.

»William», sade han, »kommer du ihåg det lilla

samtalet vi hade strax innan jag gav mig av till

Klondyke? Ja, visst kommer du ihåg det, William. Du

sa" till mig att jag var tokig. Och jag sa" att min

fat-skulle ha pryglat hund ur mig med en vagnssvängel,

om jag hade talat till honom på det sättet.»

»Å, det var bara skämt», lirkade William.

William var en gråsprängd inan på fyrtiofem år,

och hans hustru och hans fullväxta son stodo med i

107gruppen och sågo nyfiket på då farfar Tarwater tog

av sig rocken och lämnade den till Mary att hålla.

»Kom hit, William», sade han befallande.

William kom, om också motvilligt.

»Bara ett smakprov, William, på vad min far gav

mig ganska ofta», kuttrade gamle Tarwater i det han

gav sin son ett slag över ryggen och axlarna med

vagnsvängeln. »Lägg märke till att jag inte slår dig

i huvudet. Min far hade ett fly förbannat lvnne och

j j

såg inte så noga efter var han slog, då han ville ta

hund ur en. — Stick inte ut armbågarna så där! Du

kunde få ett rapp på dem i misshugg. Och säg mig

nu en sak, William, min gosse: har du någon tanke

på att jag är tokig?»

»Nej!» skrek William och hoppade och dansade,

så ondt gjorde det. »Du är inte tokig, far! Naturligtvis

är du inte tokig!»

»Du sa" ju så», anmärkte gamle Tarwater

lakoniskt, i det han kastade bort vagnsvängeln och började

streta med rocken som han skulle ta på sig. »Och nu

ska vi väl gå in och äta.»

Glen Ellen, Californien, 14 september 1916.

*

PRINSESSAN.

Det brann en munter lägereld i djungeln, och

bredvid den latade sig en karl som såg livad ut, fastän

ruskig till sin apparition. Det var en djungel som

just var ett passande bandittillhåll, inkilad i ett smalt

skogsbälte som låg mellan en järnvägsbank och en

flodstrand. Men karlen var ingen bandit. Han var

så djupt nedsjunken i den sociala avgrunden att en

vanlig stråtrövare inte skulle ha velat sitta vid samma

eld som han. En ligapojke, som är en okunnig

nybörjare på luffarebanan, kunde kanske slå sig ner

hos honom, men det dröjde inte länge förr än han

åtrade sig. Till och med kängsnoddförsäljare och

lumpsamlare av lägsta rang skulle ha gått förbi den

karlen, sedan de väl kommit under fund med vad

han var för sört. En tjuv, ett par prostituerade eller

en flock minderåriga busfrön kunde kanske ha

snokat igenom hans trasor för att se om någon penny

eller nickelslant dröjt sig kvar där och sedan givit

honom en spark. Till och med en försupen slusk

skulle ha ansett sig omätligt överlägsen.

Ty karlen var den sort av luffare som från att

endast ha varit en vanlig fyllpuppa har urartat till

att leva av avskräde, med så litet självaktning att

han aldrig kan ta humör och med så föga stolthet

att han håller till godo med att äta ur skultunnan.

Han såg verkligen hemsk ut. Han kunde väl vara

sextio år gammal, men han kunde också vara nittio.

En lumpsamlare skulle ha försmått hans kläder. Ett

upplöst bylte bredvid honom visade sig bestå av en

trasig överrock och innehålla en tom och röksvärtad

tomatburk, en tom och bucklig bleckburk som det

varit kondenserad mjölk i, några hundbröd, somliga

insvepta i omslagspapper och tydligen tiggda i någon

butik, en morot som blivit överkörd av ett vagnshjul

på landsvägen, tre gröngula och halvruttna potatisar

och ett wienerbröd som någon bitit en bit ur och

som plockats upp ur rännstenen, det syntes tydligt

av den smutsskorpa varmed det var betäckt.

I hans ansikte frodades vildt ett yvigt sammetsgrått

skägg som inte klippts på åratal. Det skulle ha varit

vitt, men det var sommar nu, och det hade ej varit

ute i regnet på någon tid. Vad som var synligt av

ansiktet såg ut som om det någon gång varit i delo

med en handgranat. Näsan var i sitt sönderslagna

men nu läkta tillstånd vanställd på så många sätt

att den saknade rygg, hade en näsborre, liten som

en ärta, som öppnade sig nedåt, medan den andra,

stor som ett sparvägg, strävade mot skyn. Det ena

normalt stora, men töckniga och glanslösa ögat var

utsprängt så att det tycktes vilja ramla ur huvudet

och grät alltjämt kopiöst liksom av

ålderdomssvaghet. Det andra ögat, knappt större än en ekorres och

lika skrämmande klart, satt på snedden inpassat i

det hårbevuxna ärret efter ett ögonbryn som kluvits

intill benet. Och han hade bara en arm.

Men livad var han. Hans ansikte uttryckte en still-

I 10sam sinnlig njutning, då han slött kliade sina

revben med den ena handen. Han grabbade i sina

matbitar, tvekade, drog sedan upp en halvliterbutelj ur

rockens inficka. Buteljen var full av en färglös vätska,

vars åsyn kom hans lilla öga att lysa ännu klarare

och satte fart i hans rörelser. Han tog tomatburken,

reste sig, gick den korta vägen ner till floden och

kom tillbaka med burken fylld med grumligt

åvat-ten. I mjölkburken blandade han en del vatten med

två delar vätska ur buteljen. Detta färglösa fluidium

var sprit som köpes i färghandeln och går bland

luffarna under namnet »alki».

Långsamma steg, som kommo utför

järnvägsbanken, störde honom just som han skulle till att dricka.

Han ställde försiktigt bleckburken på marken mellan

sina ben, lade hatten över den och väntade oroligt

på vad som förestod.

Ur mörkret dök en karl fram, lika smutsig och

trasig som han. Den nykomne, som kunde vara femtio

år eller också sextio, var löjligt tjock. Han pöste

ut överallt. Han bestod av idel svulster. Hans

klumpiga näsa hade storlek och form som en rova. Hans

ögonlock voro kupiga, hans ögon likaså. På många

ställen hade fettmassorna sprängt sömmarna på hans

kläder. Hans vådor räckte ner till fötterna, ty de

brustna resårerna på hans kängor pöste av hans

fetma. Han hade bara en arm, och från dess axel

hängde ett litet trasigt bylte betäckt med intorkad

smuts från det sista ställe där han hade haft sitt

nattläger. Han närmade sig försiktigt, övertygade sig om

att karlen där borta vid elden var ofarlig och kom

sedan fram.

111»Tjänis, farfar», hälsade den nykomne och försjönk

sedan i betraktande av den andres utspärrade,

uppåtvända näsborre. »Hörru, Skäggis, hur bär du dig

åt för att inte få nattdaggen i näsan?»

Skäggis mumlade något osammanhängande långt

nere i svalget och spottade i elden till tecken att han

inte tyckte om frågan.

»För röde fan», fnittrade den tjocke, »om du råkar

ut för ett slagregn utan paraply, drunknar du, eller

hur?»

»Det där kan jag, Tjockis», brummade Skäggis

utpinad. »Det där är ingen ny kvickhet. Den böla

till och med oxarna efter mig.»

»Men än kan du dricka, hoppas jag», sade Tjockis

på en gång blidkande och inbjudande, i det han med

sin enda hand skickligt löste upp snörena som höllo

fast hans bylte.

Ur byltet tog han fram en halvliterbutelj alki. Steg,

som kommo utför järnvägsbanken störde honom, och

han gömde buteljen under sin hatt på marken mellan

sina ben.

Men den som nu kom visade sig icke allenast vara

en av deras egen sort, utan han var också enarmad.

Han såg så vederstygglig ut att hälsningarna endast

bestodo i grymtande läten. Lång och knotig,

utmärglad som ett skelett och med ett ansikte som en

smutsig dödskalle påminde han om en av Dorés

vidrigaste och spöklikaste personifikationer av Ålderdomen.

Hans tandlösa, tunnläppade mun var en bitter och

ondskefull skåra under en stor krökt näsa som nästan

gick ihop med hakan och liknade en höknäbb. Hans

enda hand, mager och krökt, var som rovfågelklor.

112De små grå ögonen, som aldrig blinkade eller rörde

sig, voro vassa och skoningslösa som döden och ändå

absolut uttryckslösa. Han förde med sig som en

iskyla, och Skäggis och Tjockis drogo sig

instinkt-likt tillsammans för att söka skydd hos varandra mot

en fara som de ej kunde säga vari den bestod.

Skäggis passade på och smög handen nära en stor tung

sten för den händelse den skulle behövas. Tjockis

följde hans exempel.

Sedan sutto de där båda och slickade sig om

munnen, förlägna och skamsna, medan den förskräckliges

stela ögon borrade sig in i dem, än i den ene än i

den andre, och sedan riktades på stenarna de lagt

i ordning åt sig.

»Hm», fnös den förskräcklige i så hemskt hotande

ton att Skäggis och Tjockis ofrivilligt lade handen på

sina vapen à la grottinvånarne.

»Hm», upprepade den andre och dök ner med sin

enda rovdjurstass i rockens sidoficka. »Ni tro väl att

ni två prissar skulle lätt göra kål på mig?»

Tassen dök upp och höll en tung jämten i

beredskap.

»Vi ha ingen lust att bruckla med dig,

Hummel-stör», sade Tjockis darrande på målet.

»Vem i helvete är du, som kallar mig för Hummel

-stör?» lydde det snäsiga svaret.

»Jag? Jag är bara Tjockis, och som jag aldrig

har sett dig förr .. .»

»Och det där är väl Skäggis, han med den

livade lilla lyktan som dansar tango i ögonbrynet och

den nyfikna näsan som sneglar åt alla väderstreck

på en gång?»

»Jaha, tack så mycket», mumlade Skäggis vresigt.

»Den enes nasus är så god som den andres, tycker

jag. Men alla ska då hacka på mig. Jag behöver

paraply då det regnar, för att inte drunkna, o. s. v.»

»Jag är inte van vid sällskap och tycker inte om

det», brummade Hummelstören. »Så att om ni vill

skubba, så för ali del stanna inte kvar för min skull.»

Han fiskade ur fickan upp en cigarrstump, tydligen

hittad i rännstenen, och ämnade stoppa den i

munnen som tuggbuss. Sedan åtrade han sig, blängde

ilsket på de andra och rullade upp sitt bylte. Och där

stod han med en halvliter alki i handen.

»Nåja», sade han vresigt», jag får väl lov att bjuda

er på en nubbe, edra ynkryggar, fast jag inte har

mer än som behövs för att petrificera mig själv

invärtes .. .»

Det gled som en solglimt över hans vittrade

ansikte då han såg de andra stolt lyfta på hattarna

och blotta sina egna förråd.

»Här ä" lite bondvatten att blanda upp med», sade

Skäggis och räckte fram sin tomatburk med åvatten.

»Det går en kreaturshjord strax ovanför», fortfor han

i urskuldande ton, »men det lär inte vara så . . .»

»Hm», avbröt Hummelstören och blandade till, »jag

har druckit värre saker än oxchampagne i mina dar . ..»

Då allt var färdigt och de tre enarmade höllo var

sin bleckburk med alki i handen, blevo dessa tre

trasbylten, som förr hade varit människor, litet generade,

som om de blygts över att blotta sina simpla vanor.

Skäggis var den förste som morskade sig.

»Jag har varit med om gentilare kalas än det här»,

skröt han.

I 10»Jag förstår, bägare av nysilver», hånade

Hummel-stören.

»Av riktigt silver», rättade Skäggis.

Hummelstören kastade en försmädligt frågande blick

på Tjockis.

Tjockis nickade.

»Nedre ändan av matbordet?» sade Hummelstören.

»Övre», svarade Tjockis. »Jag är född till en

hedersplats, och jag har aldrig åkt andra klass. Första eller

fjärde, aldrig midt emellan.»

»Du själv då?» frågade Skäggis vänd till

Hummelstören.

»Drottningens skål, länge leve hon», svarade

Hummelstören högtidligt och utan ironi.

»Brukade ni dricka hennes skål... i köket?»

insinuerade Tjockis.

Hummelstören tog efter sin jämten på samma gång

som de andra efter sina stenar.

»Seså, vi ska inte bli nervösa», sade Tjockis och

sänkte sitt eget vapen. »Vi ä" inte drägg. Vi ä"

gentlemän. Låt oss dricka som gentlemän.»

»Ja, vi ska ha oss en ärlig florshuva», instämde

Skäggis.

»Vi ska petrificera oss», sade Hummelstören. »Det

har blåst många väder över brännvinspannan se"n vi

va" gentlemän, men vi ska glömma de många mil

vi ha luffat se"n dess och ta oss en sängfösare

hyggligt och anständigt som varenda gentleman gjorde

då vi va" unga.»

»Ja, nog gjorde far min det», instämde Tjockis och

lät gamla minnen spränga de länge tillbommade hjärn-

115celler där han gömt undan sina begrepp om ett

korrekt sätt att vara.

De båda andra nickade som för att ge till känna,

att de också härstammade från anständigt folk, och

höjde sina bleckburkar med alkohol. —

Då var och en hade slutat sin egen butelj och ur

sina trasor fiskat upp en till, voro deras hjärnor

ganska upphettade och i flytande tillstånd, ehuru de ännu

ej kommit sig för med att uppge sina verkliga namn.

Men deras engelska hade blivit bättre. De talade

den korrekt och lade bort luffareslangen.

»Det är min konstitution som hjälper mig»,

förklarade Skäggis. »Högst få människor skulle kunna gå

igenom det jag har gått igenom och ändå bibehålla

livhanken kvar. Och jag har aldrig varit rädd om mig.

Om det vore sant som moralpredikanter och läkare

säga, skulle jag ha varit död för längese"n. Och

likadant är det med er båda. Se på oss vid vår

framskridna ålder, vi pokulera som inte de unga våga

göra, sova ute under bar himmel, aldrig skyddade

för köld eller regn eller storm, aldrig rädda för

lunginflammation eller reumatism, som nästan alla de unga

skulle komma på lasarettet för.»

Han tystnade för att blanda till ännu en drink

åt sig, och Tjockis tog ordet.

»Och livat ha vi haft», skröt han. »Och vad jäntor

anbelangar, så .. . så ha vi strövat vida kring»,

cite-terade han Kipling.

»Och ej oss nekat någonting», fyllde

Hummelstö-ren i.

»Nej, det vill jag lova», sade Tjockis. »Och varit

älskade av prinsessor — åtminstone har jag det.»

116»Kom an och tala om det där för oss», bad Skäggis.

»Klockan är bara barnet, och varför skulle vi inte liva

upp våra minnen från den tiden då vi va" kungar?»

Tjockis var icke ohågad, han klarade strupen till

berättelsen och funderade litet hur han skulle börja.

»Det är nog en känd sak att jag är av god familj.

Percival Delaney, låt oss säga, ja, låt oss säga Percival

Delaney, var inte okänd i Oxford på sin tid — inte

för sin lärdom, det medger jag, men de glada laxarna

från den tiden skulle nog komma ihåg honom, om

de levde än .. .»

»Min familj kom över med Vilhelm Erövraren»,

avbröt Skäggis och räckte Tjockis handen som ett

insegel på presentationen.

»Hur var namnet?» frågade Tjockis. »Det

uppfattade jag inte riktigt.»

»Delarouse, Chauncey Delarouse. Det namnet

duger lika bra som något annat.»

Bägge kompletterade handtryckningen och tittade

på Hummelstören.

»Medan vi ä" i farten.. .» antydde Tjockis.

»Bruce Cadogan Cavendish», brummade

Hummelstören vresigt. »Gå på du, Percival, med dina

prinsessor och kungar.»

»Ja, jag var en stilig pojke», sade Percival, »se"n

jag slutade kasta smörgås hemma och gav mig ut i

världen. Och jag såg ganska bra ut, innan jag

förlorade min fason — polo, steeplechase, boxning,

brottning, simning. Jag tog medaljer för höjdhopp i

Australien, och jag hade en hel hop simrekord från en

kvarts mile till längre distanser. Kvinnorna vände sig

117om och tittade då jag gick förbi. Ja, kvinnorna! Gud

signe dem.»

Och Tjockis, alias Percival Delaney, en karikatyr

på en man, lyfte sin pussiga hand upp till sina

läppsvulster och kastade en smackande slängkyss upp till

det stjärnströdda himlavalvet.

»Och prinsessan!» fortfor han med ännu en

slängkyss. »Hon var lika vacker som kvinna som jag var

som karl, lika stolt och modig, lika hänsynslös och

oförvägen. Herre Gud, i vattnet var hon en sjönymf,

en havsgudomlighet. Och vad blodet beträffar var

jag en parveny bredvid henne. Hennes kungliga

stamträd sträckte sig ända upp i antikens dimvärld.

»Hon var inte dotter av ett vithyat folk. Hon var

guldbrun, med guldbruna ögon, och hennes hår, som

räckte ner till knät, var blåsvart, och rakt bara med

den lilla svaga krusning som gör kvinnohår så

vackert. Å, det fanns inga fnurror i det, lika litet som

det fanns några fnurror i hela hans genealogi. För

hon var polynesiska, glödande, gyllene, förtjusande

älsklig, kungligt polynesisk.»

Han tystnade åter för att ägna hennes minne en

slängkyss, och Hummelstören, alias Bruce Cadogan

Cavendish, passade på och inföll:

»Hm, du kanske inte lyste genom lärdom, men

nog lärde du dig en hop fina ord i Oxford.»

»Och på Söderhavsöarna lärde jag mig ännu

vackrare ord ur Kärlekens ordbok», replikerade Percival

hastigt.

»Det var ön Taloba», fortfor han, »som betyder

kärlek, Kärleksön, och det var hennes ö. Hennes

far, kungen, en gammal man, satt på sina halmmattor

med förlamade knän och drack finkel hela dagen

och halva natten, av sorg, bara av sorg. Hon, min

prinsessa, var hans enda barn, för hennes bröder hade

förlist med sin dubbelkanot under en orkan, medan

de voro på väg hem från Samoa. Och hos

polynesierna ha kvinnorna samma rätt till tronföljden som

männen. Ja, deras genealogier begagna sig faktiskt

alltid av kvinnolinjen.»

Både Chauncey Delarouse och Bruce Cadogan

Cavendish nickade genast instämmande.

»Jaså», sade Percival, »jag ser att ni bägge två

känna till Söderhavet, därför är jag övertygad att ni,

utan att jag behöver spilla onödiga ord, kan förstå

hur vacker hon var, min prinsessa, prinsessan Tui-nui

av Talofa, Kärleksöns prinsessa.»

Han gav henne en slängkyss, tog sig en väldig

klunk alki ur sin mjölkburk och kysste åter på

fingrarna åt henne.

»Men hon var blyg, och hon smög sig alltid nära

mig, men aldrig tillräckligt nära. Då jag sträckte

ut armen för att slå den om hennes liv, vips var hon

borta. Jag erfor, så som aldrig varken förr eller

senare, kärlekens tusen ljuva kval, gäckande men

ständigt återkommande och väckta till liv av

kärleksgudinnan själv.»

»Så"na ord han har», mumlade Bruce Cadogan

Cavendish i en avsidesreplik till Chauncey Delarouse.

Men Percival Delauney lät sig ingenting bekomma.

Han lyfte sin handklump högt i luften, kysste den

och fortfor med värme:

»Det finns inga kärlekens marter som inte min

119dyra prinsessa lät mig undergå, och själv var hon

alltid ett lockande, tjusande löfte som gled undan för

mig. För hennes skull fick jag göra bekantskap med

allt det älskogens inferno som Dante aldrig hade en

aning om. Å, sådana tropiska nätter! Dessa

svindlande tropiska nätter under palmträden, då havet

dånade i fjärran med ett smäktande sus som från någon

underbar snäcka, då hon, min prinsessa, var nära att

smälta för glöden av min trånad och hennes skratt,

som lät som då man stryker med blommor och

rosenknoppar över silversträngar, nästan drev upp mitt

kärleksraseri till vansinne.

»Det var genom mina brottningar med Talofas

kämpar som jag först intresserade henne. Det var

genom mina simmarbragder jag väckte henne. Och det

var genom en särskild simmarbragd jag tilltvingade

mig av henne något mer än behagsjuka leenden och

den låtsade tillbakadragenhetens skygga rodnad.

»Vi fångade bläckfiskar den dagen ute på

korallrevet — ni vet nog hur det går till, man dyker ner

utmed revets vägg, fem tio famnar, hur djupt som

helst och sticker in sin bläckfiskkäpp i alla de hål

och fördjupningar i korellen där man kan tänka sig

att bläckfiskar hålla till. Käppen är kanske bara en

fot lång, tillspetsad i bägge ändarna, man håller den

tvärs framför sig i handen, och nu gäller det att reta

en halvsovande bläckfisk tills han slår sina fångarmar

om både hand, käpp och arm. Då har man honom

och kommer upp till ytan med honom och biter

honom i huvudet, som sitter i midten, och slänger

honom i den väntande kanoten. — Och tänk att jag

vågade göra detta!»

120Percival Delauney teg ett ögonblick, och hans

klotrunda ansikte fick ett uttryck av djup respekt, då han

betraktade denna imponerande tavla från sin

ungdom.

»Ja, jag har dragit ut en bläckfisk med åtta fots

fångarmar, och jag har gjort det på femtio fots djup.

|ag kunde vara under vattnet i fyra minuter. Med

en korallsten som sänke har jag gått ner på

hundratio fots djup för att klara ett ankare som hakat sig

fast. Och jag kunde slå voit baklänges i luften och

köra i på fötterna från åttio fots höjd över vattnet . . .»

»Bry dig inte om det clar, låt det vara», förmanade

Chauncey Delarouse ivrigt. »Berätta om prinsessan.

Det sätter fart i det gamla blodet igen. Jag tycker

nästan att jag ser henne. Var hon mycket vacker?»

Percival Delaney kysste på fingrarna, som om det

svaret var det enda som var nog uttrycksfullt.

»Hon var en sjöjungfru, har jag sagt. Ja, det var

hon. Jag vet att hon samm i trettiosex timmar innan

hon blev räddad, sedan hennes skonare hade

kapsej-sat under en orkan. Jag har sett henne göra ett hopp

på nittio fot och komma upp med en pärlmussla i

vardera handen. Hon var härlig. Som kvinna var

hon hänförande, sublim. Jag sa" att hon var en

havsgudomlighet. Och det var hon. Å, om en Phidias

eller en Praxiteles hade fått skapa ett konstens

underverk efter hennes odödliga skönhet 1

»Och den dagen, då vi voro ute och fångade

bläckfiskar på revet, var jag nästan sjuk av kärlek till

henne. Galen — jag vet att jag var galen efter

henne. Vi stego ur den stora kanoten och summo

121ner, sida vid sida, ner i det härliga djupet av svalka

och färg, och hon såg på mig medan vi summo, och

hennes ögon stegrade mitt vansinne ännu mera. Till

sistj långt nere på djupet, förlorade jag besinningen

och ville slå armarna om henne. Hon gled ifrån mig

som en riktig sjöjungfru, och jag såg skrattet i

hennes ansikte då hon flydde. Hon sänkte sig djupare,

och jag visste att jag hade henne i mitt våld, ty jag

var mellan henne och ytan; men i korallsanden på

bottnen rörde hon om med sin käpp så att vattnet

grumlades. Det är det gamla knepet för att undgå

en haj. Och det använde hon mot mig, hon rörde

upp dyn så att jag inte kunde se henne. Och då

jag kom upp, var hon där före mig; hon höll på

att klättra upp i kanoten,, och hon skrattade.

»Jag var nära att inte ge mig. Men hon var inte

prinsessa för intet. Hon lade sin hand på min arm

och tvingade mig att höra på. Vi skulle leka en lek,

sade hon, tävla om vem som kunde fånga de flesta

bläckfiskarna, de största och de minsta. Eftersom det

var kyssar vi satte upp som pris, kan ni väl tänka

er att jag genast dök ner med hjärtat i eld och lågor.

»Jag fick inga bläckfiskar. Aldrig i mitt liv har

jag sedan dykt efter bläckfiskar. Vi voro kanske

nere på fem famnars djup och undersökte

korallrevets vägg för att upptäcka deras gömställen. Då

hände det. Jag hade träffat på en bläckfiskhåla, som

jag trodde, och funnit den tom; då fick jag en aning

eller en känsla av att något fientligt var i närheten.

Jag vände mig om. Där var det bredvid mig, och

det var ingen vanlig fiskhaj. Den var drygt tolv fot

lång, med de där karaktäristiska glimmande kattögo-

122nen som drunknande stjärnor, och nu visste jag att

det var en tigerhaj.

»Inte tio fot till höger om mig höll prinsessan på

att undersöka en korallklyfta med sin käpp, och

tigerhajen styrde kurs rätt på henne. I en enda blixt

koncentrerade sig alla mina tankar till en enda.

Mandråparen måste hindras från att nå henne, och vad

var jag annat än en vansinnig älskare som gladeligen

skulle kämpa och dö eller rättare sagt kämpa och

leva för sin älskade? Kom ihåg att hon var den

underbaraste av alla kvinnor, och att jag stod i eld och

lågor.

»Fullt medveten om det farliga i mitt tilltag drev

jag till hajens sida med den spetsigaste ändan av

min käpp, ungefär som man hejdar en förbigående

bekant genom att knuffa honom i sidan. Och då

vände mandråparen sig mot mig. Ni känner till

Söderhavet och vet att tigerhajen liksom slagbjörnen i Alaska

aldrig tar till flykten. Striden började nu på flera

famnars djup — om det kan kallas en strid, där

utsikterna voro så ojämnt fördelade.

»Prinsessan,, som inte märkt någonting, fångade sin

bläckfisk och dök upp till ytan. Odjuret angrep mig,

Jag höll honom ifrån mig med bägge mina händer

på hans nos, ovanför hans tusentandade gapande mun,

och han trängde mig in mot den vassa korallen. Jag

har ärr än i dag. Så snart jag försökte dyka upp

anföll han mig, och jag kunde ju inte stanna där

nere i evighet utan luft. Då han anföll mig sköt jag

honom ifrån mig med händerna mot hans nos. Och

jag skulle ha kommit undan oskadd, om jag inte blivit

av med min högra hand. Armen var inkörd i hans

123mun ända till halva sin längd, och han fällde ihop

käkarna strax nedanför armbågen. Ni vet hurudana

tänder en haj har. Då de väl borrat sig in kunna

de inte släppa taget. De måste fullfölja bettet, men

de kunna ju inte gå igenom tjocka ben. Så att han

skalade av allt köttet från armbågen ner till handleden,

där möttes hans tänder och så slukade han min

präktiga högra hand som smakbit.

»Men medan han gjorde detta körde jag in min

vänstra tumme i hans ögonhåla, så långt den gick,

och klämde ut hans öga. Det hejdade honom inte.

Smakbiten hade gjort honom glupsk. Han ville åt

min handled som blodet forsade ur. Tio tolv gånger

parerade jag med min oskadade arm. Sedan fick

han tag i den stackars misshandlade armen igen och

skrapade av köttet från axeln ner till armbågen, där

möttes hans tänder, och så hade han fått sin andra

tugga. Men samtidigt klämde jag ut hans andra öga

med min vänstra hand.»

Percival Delaney ryckte på axlarna, innan han

fortsatte:

»De som voro i kanoten där uppe hade åsett hela

tilldragelsen och prisade högt min bragd. Ännu i

våra dagar sjunga de mitt lov och berätta min historia.

Och prinsessan!» Hans paus var kort och betydelsefull.

»Prinsessan gifte sig med mig. Ack och o! Så tiderna

och omständigheterna växla! Så lyckans hjul snurrar

rundt! Allting gungar upp och ner, upp och ner.

En fransk kanonbåt... och ett örike i Oceanien är

erövrat, som nu regeras av en bondfödd, obildad

kolonialgendarm och...»

Han avslutade meningen och berättelsen genom att

begrava sitt ansikte i den upplyftade

mjölkkonservburken och låta den frätande drycken gurglande rinna

ner i strupen i törstiga klunkar.

Efter en lämplig paus tog Chauncey Delarouse,

alias Skäggis, till ordet.

»Vare det långt ifrån mig att skryta med varifrån

jag härstammar, då jag nu sitter här vid elden

tillsammans med .. . tillfälliga bekanta. Men det vill jag

säga, att jag också var ganska bemärkt på min tid.

Jag tillägger att det var kapplöpningshästar pius

alltför klemiga föräldrar som gjorde att jag blev utkastad

i världen. Än kan jag sitta och upprepa för mig själv

skaldens fråga: »Äro Dovers klippor ännu vita?»

»Hm», brummade Bruce Cadogan Cavendish

försmädligt, snart frågar ni väl också: »hur mår min

gamle vän lörd X. Y. Z.?»

»Och jag stormade förgäves på min hälsa som var

av järn», fortfor Skäggis hastigt. »Här sitter jag nu

med sjuttio år på nacken, och bakom mig på den långa

vägen har jag begravt mången ung spoling som var

en likadan våghals som jag men som inte stod ut

med den raska takten. Jag var för ung då jag började

slita ondt. Och nu, då jag också far illa, är jag för

gammal. Men det fanns en tid, ack tyvärr alltför

kort, då jag även fick göra bekantskap med livets

härligaste njutningar.

»Jag kysser också på fingrarna åt mitt hjärtas

prinsessa. Hon var verkligen en prinsessa, polynesisk, mer

än tusen miles från Delanevs Kärleksö. Alla

infödingarna rundt omkring i den delen av Söderhavet

kallade den för Glädjeön. Dess eget namn, på det

där boende folkets språk, kan fint och träffande över-

125sättas med »Det lugna skrattets ö.» På kartorna står

det oriktiga namn som de gamla upptäcktsresandena

hittade på, nämligen Manatomana. Turister från alla

världens länder ha kallat ön för »Edén utan Adam»,

och missionärerna kallade den en tid för Guds vittne

så framgångsrikt hade deras omvändelsearbete bland

invånarna varit. Jag för min del har alltid kallat

den för Paradiset.

»Den var mitt paradis, för det var där min

prinsessa bodde. John Asibeli Tungi var kung. Han var

fullblodsinföding, härstammade från den äldsta och

anseddaste hövdingsläkten, som ledde sitt ursprung

från Manua, ättens urtidshem. Han kallades också

John Avfällingen. Han levde ett långt liv och gjorde

många avfall. Först omvänd av katolikerna vräkte han

ner avgudabilderna, upphävde tabus, förvisade de

infödda prästerna, avrättade några av de motsträviga

och tvingade alla sina undersåtar att gå i kyrkan.

»Sedan föll han i händerna på byteshandlarna, som

väckte hans champagnetörst, och då skickade han

i väg de katolska prästerna till Nya Zeeland. Den

stora massan av hans undersåtar togo alltid exempel

av honom, och som de nu inte alis hade någon

religion, började det Stora Självsvåldets period, då hans

ö av alla Söderhavets missionärer kallades för Babylon.

»Men byteshandlarna fördärvade hans matsmältning

med för mycket champagne, och efter några år blev

han fast för metodistläran, skickade folket i kyrkan

och höll en så sträng ordning bland strandborna och

dem som idkade köpenskap, att han ej tillät dem att

röka en pipa i fria luften om söndagarna och ådömde

en av de förnämsta handlandena en plikt på hundra

126guldsovereigns för att han skrubbat däcket på sin

skonare på söndagsmorgonen.

»Det var de stränga lagarnas tid, men den var

kanske för sträng för kung John. Han körde av

metodisterna en vacker dag, förvisade flera hundra av

sitt folk till Samoa för att de antagit metodismen

och hittade på en egen religion, där han själv var

gudomligheten som dyrkades. Häri understöddes han

av en Fiji-avfälling. Det räckte i fem år. Han

tröttnade kanske på att vara gud, eller kanske det var

för att Fijimannen schappade med den kungliga

skattkammarens sex tusen pund, men i alla händelser togo

de Reformerade wesleyanerna hand om honom, och

hela hans kungarike blev wesleyanskt. Den

banbrytande wesleyanske missionären gjorde han nu till

premiärminister, och mot byteshandlarna uppträdde han

hotande. Följden blev att kung Johns rike blev satt

på svarta listan och bojkottat av handelsfartygen,

statsinkomsterna gingo ner till nollpunkten, folket blev

konkursmässigt, och kung John kunde inte få låna

en shilling av sin mäktigaste hövding.

»Han höll nu på att bli gammal, filosofisk, tolerant

och i andligt avseende atavistisk. Han körde bort de

Reformerade wesleyanerna, återkallade de

landsför-vista från Samoa, uppmuntrade handeln, höll en

allmän kärleksmåltid, slog på stort, proklamerade religiös

frihet och höga tullar, och för sin egen del återgick

han till sina fäders religion, grävde upp

avgudabilderna, gav några åttioåriga präster tillbaka deras

ämbeten och iakttog alla tabulagar. Allt detta var

välkommet för de främmande köpmännen, och det rådde

goda tider. De flesta av hans undersåtar följde natur-

127ligtvis hans exempel och återgingo till sin hedniska

gudsdyrkan. Men en grupp av katoliker, metodister

och wesleyaner stodo fast vid sin tro och lyckades

få behålla några små ynkliga och ruskiga kyrkor.

Men det brydde kung John sig inte om, lika litet som

han frågade efter hur handelsfolket huserade nere

vid hamnarna. Allting gick bra, bara de betalade

umgälderna. Till och med då hans gemål, drottning

Mamare tog sig till att bli baptist och inkallade en

liten skrumpen sötsliskig och klumpfotad

baptistmissionär, gjorde kung John inga invändningar. Allt vad

han gjorde till villkor var att dessa ambulerande

religioner skulle underhålla sig själva och inte få så

mycket som en penny ur de kungliga kassakistorna.

»Och nu samla sig min berättelses trådar omkring

idealet av kvinnligt behag — min prinsessa.»

Skäggis tystnade, ställde försiktigt ifrån sig sin

halv-fulla konservburk, som han tankspridt fingrat på, och

kysste på fingrarna så att det sade smack.

»Hon var dotter till drottning Mamare. Hon var

typen för en härlig kvinna. I motsats till

polynesiskornas Dianatyp var hon nästan eterisk. Hon var eterisk,

förandligad genom sin oskuld, blyg och anspråkslös

som en viol, bräcklig och spenslig som en lilja, och

hennes strålande och blygt ömma ögon voro som

afodiller på Paradisets gräsmatta. Hon var idel

blomdoft, eld och dagg. Hon var älsklig som en vildros,

blid som en duva. Och hon var lika fullkomligt god

som fullkomligt skön och fromt hängiven sin mors

religion, — den som baptistmissionären Ebenezer

Naismith hade infört. Men märk väl, hon var inte

bara ett andeväsen moget för Abrahams sköte. Hon

128hade allt som är tjusande och förföriskt hos en kvinna.

Hon var kvinna, alltigenom kvinna, ända in i varenda

fiber...

»Och jag? Jag var köpman och en riktig

galenpanna. Den vildaste var inte så vild som jag, den

fräckaste inte så fräck, i hela detta vilda och fräcka

hamnkotteri. Jag ansågs vara den styvaste av alla

pokerspelare. Jag var den enda levande människa,

vit, brun eller svart, som vågade ro genom

Kuni-kuni-sundet i mörkret. Det gjorde jag en kolsvart natt,

då stormen piskade korallgrunden. Ja, jag hade ett

dåligt rykte nere vid hamnen, där det inte fanns

någon med godt rykte. Jag var hänsynslös, farlig

ryggade inte tillbaka för någonting i fråga om

slagsmål eller vilda upptåg, och sjökaptenerna hade med

sig silverhalsade buteljer från södra Pacifickustens

hemskaste krognästen för att försöka få mig under

bordet. Jag kommer ihåg en, en gammal förhärdad

supare, en skotte från Nya Hebriderna. Det var en

väldig hippa. Den blev hans död, och vi förde

honom ombord på hans fartyg, nedstoppad i ett fat

rom, och skickade hem honom till sig. Det är ett

målande prov på de upptåg vi hade för oss i

Mana-tomanas hamnar.

»Man kan tänka sig vad jag tog mig till en dag...

jag kastade mina ögon på prinsessan, såg hur vacker

hon var och blev pin kär i henne. Det var allvar,

må ni tro. Jag var kär som en klockarkatt, och

jag blev allt kärare och kärare. Jag omvände och

bättrade mig. Tänk bara! Tänk på vad en så"n där

liten kvinna kan göra med en vild krabat! Det är,

Gud förbanna mig, dagens sanning. Jag omvände

mig. Jag gick i kyrkan. Tänk bara, jag blev

andligt sinnad. Jag rentvådde min själ inför Vår herre

och tog mina händer — jag hade två på den tiden

— ifrån det galna följet nere vid hamnen, då de

skrattade åt detta mitt sista upptåg och ville veta

vad jag hade för mening med det.

»Jag omvände mig, säger jag, och hängav mig

uppriktigt och lidelsefullt åt en religiös extas, som

sedan dess har gjort mig tolerant gentemot allt vad

religion heter. Jag avskedade min bäste kapten för

dålig moral. Det samma gjorde jag med kocken,

och en styvare har det aldrig funnits på Manatomana.

Av samma skäl avskedade jag min kassör. Och för

första gången i köpmanskårens historia fanns det

biblar i lastrummet på mina fartyg. Jag byggde en liten

eremitvilla vid en mangoalié uppe i staden alldeles

bredvid det lilla huset där Ebenezer Naismith bodde.

Och jag gjorde honom till min goda vän och kamrat

och kom under fund med att han var söt och rar

som en riktig honingsburk. Och ändå var han en

karlakarl, en karl alltigenom. Och han dog långt därefter

som en karl, och det skulle jag gärna tala om för

er, om det inte vore så förbannat långt.

»Det var mera prinsessans än missionärens förtjänst

att jag visade min tro i handling och särskilt satte

kronan på verket genom att bygga Nya kyrkan, Vår

kyrka, Drottningens kyrka.

»Vår stackars kyrka», sade hon till mig en kväll

efter bönemötet. Jag hade inte varit omvänd mer

än i fjorton dar. »Den är så liten, församlingen kan

aldrig växa. Och taket läcker. Och kung John, min

hårdhjärtade far, vill inte bidra med en penny. Och

130ändå har han stort överskott i statskassan. Och

Mana-tomana är inte fattigt. Här förtjänas och bortslösas

mycket pengar. Det vet jag. Jag har hört talas om

det vilda livet nere vid hamnen. För knappt en månad

sedan förlorade du på en enda natt mera på kortspel

än som går åt till vår stackars kyrkas årliga

underhåll.»

»Och jag svarade henne att detta var sant, men

att det var innan ljuset gått upp för mig. (Jag hade

haft en förbannad of lax.) Jag sa" henne att jag inte

hade smakat sprit eller rört vid ett kort sedan dess.

Jag sa" henne att taket genast skulle bli reparerat

av kristna timmermän som hon själv fick välja ut

inom församlingen. Men hon tänkte bara på en stor

pånyttfödelse som Ebenezer Naismith kunde predika

hon var ett riktigt helgon, och hon talade om en

stor kyrka ungefär i den här stilen:

»Du är rik. Du har många fartyg och

handelsagenter på avlägsna öar, och jag har hört talas om

ett stort kontrakt som du gjort upp om att skaffa

arbetare till de tyska plantagen på Upolu. Det

påstås att du är den rikaste köpmannen här näst Sweitzer.

Det skulle glädja mig att se en del av alla dessa

pengar användas till Guds ära. Det skulle vara en

ädel handling, och jag skulle vara stolt över att känna

den man som gjorde detta.»

»Jag sa" henne att Ebenezer Naismith skulle predika

den stora pånyttfödelsen och att jag skulle bygga en

kyrka tillräckligt stor för det ändamålet.

»Lika stor som den katolska kyrkan?» frågade hon.

»Det var den förfallna katedralen byggd på den

tiden då hela befolkningen var omvänd, och det var

131inte litet hon begärde, men jag var i eld och lågor

och sa" henne att min kyrka skulle bli ännu större.

»Men det kommer att kosta pengar», sade jag, »och

det tar tid att förtjäna pengar.»

»Du har mycket», sade hon. »Somliga säga att

du har mera pengar än kungen, min far.»

»Jag har större kredit», svarade jag. »Men du

förstår dig inte på pengar. Man måste ha pengar för

att ha kredit. Med de pengar jag har och den

kredit jag har skall jag arbeta för att få mera pengar

och kredit, och kyrkan skall bli byggd.»

»Arbeta! Jag förvånade mig över mig själv. Det

är häpnadsväckande så mycket tid man får övrig

då man slutar att leva rövare och spela och delta

i hamnarnas tidsödande nöjen. Och jag förspillde

inte en minut av ali min nyvunna tid. I stället

gjorde jag övertidsarbete. Jag arbetade för sex. Jag blev

en sträng herre som kunde sätta fart i sina

underlydande. Mina kaptener gjorde snabbare resor än

någonsin och hade större förtjänster, och mina

super-karger sågo till att mina skonare inte sölade på vägen.

Och själv såg jag till att mina superkarger sågo till

detta.

»Och sannerligen var jag inte nu en så"n god

människa så det var rent skandalöst. Mitt samvete blev

så pockande och besvärligt så det blev en riktigt tung

börda att släpa det med sig överallt. Jag gick till och

med igenom mina gamla räkenskaper och betalte

Switzer igen femtio lock som jag hade skojat honom

på i en Fijiaffär för tre år sedan. Och jag betalte

räntorna också.

»Arbeta! Jag planterade sockerrör — den förstahandelsväxten på Manatomana. Jag skaffade

skeppslaster med ullhuvuden från Malaita, som är en av

Salomonsöarna, tills jag hade tolv hundra så"na där

svarta fåglar att sätta i bur. Och jag skickade en

skonare direkt till Havvaji för att hämta en

sönder-tagen sockerkvarn och en tysk som påstod sig vara

hemma i behandlingen av sockerrör. Det var han

verkligen, och han pungslog mig på tre hundra dollars

i månaden, men se"n tog jag hand om sockerkvarnen

själv med tillhjälp av några ingenjörer som jag

skickade efter från Queensland.

»Naturligtvis fanns det en rival. Han hette Motomoe.

Han tillhörde den högsta hövdingsläkten näst kung

Johns. Han var en äkta inföding, en reslig och

vacker karl med ett våldsamt sätt att visa sina antipatier.

Nog blängde han ilsket på mig då jag började stryka

omkring palatset. Han gjorde forskningar i mina

ante-cedentia och spred ut de svartaste historier om mig.

Det värsta var att de flesta voro sanna. Han gjorde

till och med en resa till Apia för att ta reda på saker

och ting — som om han inte kunde ha nosat upp

tillräckligt på Manatomana! Och han hånade mig för att

jag slagit mig på religion och gick på bönemöten och

allra mest för att jag planterade sockerrör. Han

utmanade mig till envig, och jag höll mig undan för

honom. Han hotade mig, och snart kom jag under

fund med hans plan att sticka ut mig. Ser ni, han

ville ha prinsessan lika gärna som jag, men jag

behövde henne bättre.

»Hon spelade piano. Det hade jag också gjort förr

i världen. Men det aktade jag mig för att tala om för

henne, sedan jag en gång hade hört henne spela.

133Och hon trodde att hon spelade alldeles utmärkt,

den lilla sötungen! Ni känner till det där mekaniska

ett två tre-klinket à la skolflicka. Och nu ska ni få

höra något ännu lustigare, jag tyckte verkligen

att hon spelade utmärkt. Himlens portar öppnade

sig för mig då hon spelade. Jag tycker mig ännu

se mig själv, utsliten och trött som en hund efter den

långa dagen, ligga på stråmattorna på palatsets

veranda och titta på henne där hon satt vid pianot, och

själv var jag i sjunde himlen. Den där inbillningen

att hon spelade bra var den enda bristen i hennes

fullkomlighet, och den ökade min kärlek ännu mera.

Den gjorde att hon kom mig mänskligt närmare. Ja,

när hon spelade sitt ett två tre, dunk dunk dunk, var

jag alldeles ifrån mig av förtjusning. Jag kände inte

längre min trötthet, jag älskade henne, och min

kärlek till henne var ren som en eldslåga, ren som min

kärlek till Gud. Och vet ni, i min förälskelse tyckte

jag att Gud måste vara i det allra närmaste lik henne.,

»Ja, det gör du rätt i, Bruce Cadogan Cavendish,

fnittra så mycket du har lust. Men ser du, vad jag

nu har beskrivit för er, det är kärlek helt enkelt.

Kärlek. Det sannaste, renaste, vackraste en karl kan

råka ut för. Och jag vet vad jag talar om. jag har

själv erfarit det.»

Skäggis" små ekorrögon glimmade inne i det

vanställda ögonbrynet som ett glödande kol i djungeln,

och han gjorde en paus för att ta sig en lugnande

klunk ur konservburken och blanda till en ny grogg åt

sig.

»Sockerröret», fortfor han och torkade vildsnåret

i sitt ansikte med aviga handen, »mognar på sexton

134månader i det där klimatet, och jag hann nätt och

jämnt få kvarnen i ordning till målningen.

Naturligtvis mognade inte alltsammans på en gång, men

jag hade planterat med sådan beräkning att jag

kunde mala i nio månader i sträck, medan mera rör

planterades och rotskotten växte ut.

»jag hade mina svårigheter de första dagarna. Var

det inte ett fel med kvarnen, så var det ett annat.

Den fjärde dagen måste Ferguson, min maskinist,

knoga i flera timmar för att avhjälpa sitt eget trassel.

Jag hade mycket bråk med reservoaren. Sedan jag

låtit negrerna (som matat maskinen med sockerrör)

smeta kalklösning på valsarna för att allt skulle gå

smort, skickade jag ut dem till arbetarna som mejade

sockerrör. Så att jag var alldeles ensam då Ferguson

satte kvarnen i gång och jag upptäckte vad det var

för fel med valsarna ... och i det samma kom Motomoe.

»Där stod lian klädd i Norfolkjacka,

svinskinnda-masker och alla andra finesser som han kunnat leta

upp, och gjorde hånfulla grimaser åt mig, som var

smutsig och flottig ända upp till ögonbrynen och såg

ut som en rallare. Och nu då valsarna voro vita

av kalklösningen hade jag nyss upptäckt vad det var

för fel. Valsarna va" inte i ordning. Den ena sidan

krossade sockerrören mycket bra, men den andra sidan

var för glapp. Jag stack in mina fingrar där. De stora

vassa kuggarna på valsarna rörde inte vid mina

fingrar. Men plötsligt gjorde de det ändå. Det var som

om tio tusen djävlar ryckt in mina fingertoppar och

malt dem till mos — jaha, till mos. Och jag flög i

väg som ett sockerrör. Ingen möjlighet att hejda mig.

Tio tusen hästar kunde inte ha hållit mig fast. Det

135fanns ingen återvändo. Hand, arm, axel, huvud, bröst,

ja ända ner till tårna. . . jag var dömd till att mata

maskinen.

»Det gjorde ondt. Det gjorde så ondt att det inte

kändes alis. Alldeles likgiltigt, kan jag nästan säga,

såg jag på hur mina fingrar maldes sönder knoge

för knoge, led för led, handloven, armleden,

underarmen, alltsammans långsamt och omotståndligt. En

maskinist som slukas av sin egen maskin! En

sockerfabrikör som krossas av sin egen sockerkvarn!

»Motomoe sprang ofrivilligt fram, och den

försmädliga grimasen efterträddes av en orolig min. Sedan

förstod han den för honom gynnsamma situationen,

och han fnittrade och grinade. Nej, jag väntade ingen

hjälp av honom. Han hade ju försökt göra mig

oskadlig. Vad kunde han för resten göra? Han förstod

sig inte alis på maskiner.

»Jag skrek så mycket jag orkade till Ferguson att

han skulle stoppa maskinen, men dess dån överröstade

mig. Och där stod jag fast upp till armbågen och

matade kvarnen. Ja, det gjorde ondt. Det stack till

alldeles ohyggligt då särskilda nerver sargades och

sletos av. Men jag minns att jag var förvånad över

att det inte gjorde värre ondt.

»Motomoe gjorde en rörelse som tilldrog sig min

uppmärksamhet. På samma gång mumlade han högt

i en ton, som om han hatade sig själv: »Jag är galen.»

Han hade tagit upp en sockerrörsskära från marken

— ni vet, den är lika stor som en faskinkniv och lika

tung. Och jag var på förhand tacksam mot honom

för att han ville göra slut på mitt elände. Det var

136ju fånigt att mata kvarnen med mig själv tills mitt

huvud var krossat, och min arm var redan

söndermald halvvägs upp till axeln och malandet pågick

oavbrutet. Jag var därför tacksam och böjde ner

huvudet för att ta emot hugget.

»Undan med huvudet, din idiot!» röt han.

»Då förstod jag och lydde. Jag var en stor karl,

och han måste hugga till två gånger, men han högg

av min arm precis nedanför axeln och drog bort mig

och lade mig på sockerrören.

»Ja, sockret var kolossalt inbringande, och jag

byggde åt prinsessan den kyrka hon sett i sina

fromma drömmar och.. . hon gifte sig med mig.»

Han stillade sin törst litet och avslutade sin

berättelse.

»Ack och ve, jag ödets kastklabb! Det här blev

slutet på alltsammans ... en strupe beslagen med

pansarplåt, som inte ens alkoholen kan fräta på och som

inte är känslig för någonting annat än rena spriten!

Men jag har levat, och jag kysser på fingrarna åt min

prinsessas dyra aska, där hon länge har legat och

sovit i kung Johns stora mausolé, som blickar ut över

Manonas dal och ser den främmande flaggan vaja

över den brittiska guvernörens bungalow .. .»

Tjockis skålade deltagande med honom och tömde

deltagande sin lilla konservburk. Bruce Cadogan

Cavendish stirrade in i elden med obevekligt butter min.

Han var en man som tyckte bäst om att dricka solo.

På de tunna läppar, som utgjorde lians elakt

hopknipna mun, spelade ett hånfullt leende som ej

undgick Tjockis. Och efter att först ha förvissat sig

137om att han hade sin sten inom räckhåll sade Tjockis

utmanande:

»Nå, hur har du haft det, Bruce Cadogan

Cavendish? Nu är det din tur.»

Den andre borrade sina dystra ögon i Tjockis, tills

denne kände ett rent fysiskt obehag.

»Jag har haft det drygt», gnisslade Hummelstören

vresigt. »Vad vet jag om kärlekshistorier?»

»Dem kan ingen undgå, då man har din växt och

ditt utseende», lismade Tjockis.

»An sedan?» fräste Hummelstören. »Det är inget

skäl för en gentleman att skryta med sina

kärlekstriumfer.»

»Å, seså, var beskedlig nu», ivrade Tjockis. »Det

är inte långt lidet på kvällen än. Än ha vi litet

våtvaror kvar. Delarouse och jag ha givit våra bidrag.

Det är inte ofta som tre så"na världsmän som vi

kommer tillsammans och kan berätta. Nog har du

väl åtminstone haft ett kärleksäventyr som du inte

skäms att tala om .. .»

Bruce Cadogan Cavendish tog fram sin jämten och

tycktes fundera om han skulle slå den andre i skallen

eller inte. Han suckade och stoppade in vapnet igen.

»Nåja, om ni nödvändigt så vill», sade han med

tydlig motvilja. »Liksom ni två har jag haft en

präktig fysik. Och än i dag, på tal om pansarplåt, skulle

jag kunna supa omkull er bägge två, om ni också

vore i bästa form. Liksom ni två härstammar jag

från en helt annan och förnämare samhällsklass än

man skulle kunna tro. Att jag bär det äkta

adel-skapets prägel är utom ali fråga ... så vida inte någon

138av er skulle vilja uttala någqa tvivelsmål om den

saken ?»

Hans ena hand dök ner i fickan där jämtenen låg.

Ingendera av hans åhörare sade något eller tycktes

lägga märke till hotelsen.

»Det hände tusen mil väster om Manatomana på

ön Tagalag», fortfor han med en min av dyster

besvikelse över att det inte blivit något meningsutbyte.

»Men först måste jag tala om hur jag kom till Tagalag.

Av skäl som jag inte vill nämna och på utförsvägar

som jag inte vill antyda, var jag i blomman av min

ålder och infernaliska våghalsighet, som inte

överträffades av någon Oxforddesertör eller yngre som

råkat på sned — — ja, var jag ägare och kapten på

en skonare så allmänt känd att jag låter den vara

historiskt taget anonym. Jag fraktade negerarbetare

från västra Stilla havet och Korallhavet till Hawajis

plantage och Chiles nitratgruvor . . .»

»Var det du som plockade bort hela befolkningen

på — —?» exploderade Tjockis innan han hunnit

besinna sig.

Bruce Cadogan Cavendishs enda hand dök

blixtsnabbt ner i fickan, drog upp järntenen och

balanserade med den, beredd till aktion.

»Fortsätt», flämtade Tjockis. »Jag... jag har

alldeles glömt bort vad jag skulle säga.»

»Förbannat konstigt land där borta», snörvlade

berättaren i fullständigt liknöjd ton. »Ni har läst den

där historien om Varg-Larsen .. .»

»Men du är inte Varg-Larsen», inföll Skäggis i

ofrivilligt bestämd ton.

139»Nej», lydde det snäsiga svaret. »Varg-Larsen är

ju död, och jag lever än, inte sant?»

»Naturligtvis, naturligtvis», medgav Skäggis. »Han

stod på huv"et i gyttjan utanför en brygga i Victoria

för ett par år se"n.»

»Som jag sa" — och jag tycker inte om att bli

avbruten —» fortfor Bruce Cadogan Cavendish, »är

det ett förbannat konstigt land där borta. Jag var

på Taki-Tiki, en låg ö som politiskt hör till

Salo-monsöarna, men geografiskt inte alis, för

Salomons-öarna ä" bergöar. Etnografiskt hör den till Polynesien,

Melanesien och Micronesien, för alla Södra Stilla-havets

raser ha drivit dit med kanoter som inte kunnat stå

emot strömmarna, och de ha blandat sig på ett

intrasslat och häpnadsväckande sätt. Avskrapet,

bottensatsen i mänsklighetens djupaste schakt, biologiskt

talat, bor på Taki-Tiki. Och jag känner till den där

bottensatsen och vet vad jag talar om.

»Det var ett förbannat konstigt liv jag förde där,

jag dök efter snäckor, fiskade holoturier, bytte

bandjärn och handyxor mot copra och taguanötter,

fraktade negrer o. s. v. Även på Fijiöarna hade de vita

det svårt, och hövdingarna åto ännu människoskinka.

Västerut var det rent ohyggligt — komiska små svarta

ullhuvuden, människoätare varande kotte, och

insatserna i pullan dugga så tätt att den rinner över

bräddarna ...»

»Pullan?» frågade Tjockis. Då den andre gjorde

en otålig rörelse fortfor han: »Ser du, jag har aldrig

varit västerut som du och Delarouse.»

»De ä" huvudjägare, allesammans. Huvuden ä" högt

värderade, i synnerhet en vit mans huvud. De dekorera

140kanothusen och djävulshusen med dem. Varje by

har sin pulla, och varenda en är med i spelet. Den

som avlevererar en vit mans huvud vinner hela

klabbet. Blir det ingen vinst på länge, växer pullan till

fruktansvärda proportioner. Förbannat skojigt, inte

sant?

»Jag känner till det där, jag. En holländsk

styrman dog ju för mig i rödsot, och jag vann själv

en pott. Det gick till så här. Vi låg i Lengo-lui på

den tiden. Jag gick aldrig i land, jag gjorde upp

affären genom Johnny, min rorgängare. Han var själv

ett ullhuvud från Port Moresby. Han skar av den

döde styrmannens huvud och smög sig i land om

natten, medan jag blaffade på med min bössa, som

om jag försökte knäppa honom. Tack vare

styrmannens huvud fick han dem till att öppna pullan, och

han fick hela kovan. Naturligtvis skickade jag da"n

därpå en båt i land med två andra till betäckning

octi hämtade tillbaka honom och hans byte.»

»Hur stor var vinsten?» frågade Skäggis. »Jag har

hört talas om en pulla i Orla som var värd åttio

pund.»

»Att börja med», svarade Hummelstören, »var det

fyrtio feta svin, vart och ett värdt en famn prima

snäck-mynt, och snäckmyntet gäller ett pund famnen. Bara

det var två hundra dollars. Så var det nittioåtta

famnar snäckmynt, det gör nära fem hundra. Och så

var det tjugutvå sovereigns i guld. Jag delade vinsten

i fyra delar: en fjärdedel till Johnny, en fjärdedel

till fartyget, en fjärdedel till mig som ägare och en

fjärdedel till mig som skeppare. Johnny klagade

aldrig. Han hade aldrig varit så rik i hela sitt liv.

141För resten gav jag honom ett par av styrmannens

gamla skjortor. Och jag antar att styrmannens huvud

sitter där än som dekoration på kanothuset.»

»Just inte någon kristlig begravning för en kristen»,

anmärkte Skäggis.

»Men en inbringande begravning», svarade

Hum-melstören. »Resten av styrmannen måste jag låta gå

gratis överbord åt hajarna. Tänk om jag skulle ha

bjudit dem på ett åttahundradollarshuvud också! Det

skulle ju ha varit ett brottsligt slöseri och blanka

vanvettet.

»Ja, det var i alla fall förbannat skojigt där västerut.

Och jag vill inte tala om den knipa jag råkade ut

för på Taki-Taki, nog av, jag seglade därifrån med

två hundra ullhuvuden som skulle bli arbetare i

Queensland, och tack vare mitt sätt att rafsa ihop

dem fick jag två engelska krigsskepp efter mig på

Stilla havet, och då ändrade jag kurs och gick västerut

i tanke att bli av med mina niggrar vid de spanska

plantagen på Bangar.

Det var tyfonstormarnas tid. Vi råkade ut för dem.

»Merry Mist» hette min skuta, och jag hade trott att

hon var bastant byggd ända tills hon råkade ut för

den där stormen. Aldrig har jag sett sådana vågor.

De slogo det solida fartyget i spillror, bokstavligen

talat. Spanten sletos ur henne, ruffarna splittrades

till stickor, skarndäcket började ge sig av. Vi

lyckades nätt och jämt reparera vad som fanns kvar av en

livbåt och hålla skonaren flytande tills sjön la" sig

så pass att vi kunde ge oss i väg. Vi rustade ut den

där båten i en hast. Timmermannen och jag voro de

142sista, och vi måste hoppa i den med det samma som

den firades ner. Vi va" bara fyra. ..»

»Hade alla niggrerna gått åt?» frågade Skäggis.

»Några av dem summo en stund», svarade

Hum-melstören. »Men jag kan aldrig tro att de kom i

land. Vi höllo på i tio dagar. Och vi hade stark

medvind nästan hela vägen. Och vad tror ni vi hade

med oss i båten? Några kuttingar simpelt

enbärsbrännvin och några lådor dynamit. Skojigt, inte sant?

Men det blev ändå skojigare sedan. Ja, vi hade

förstås en liten ankare med vatten, litet salt hästkött och

några skeppsskorpor genomdränkta med saltvatten —

så pass mycket att vi kunde hålla oss vid liv till

Tagalag.

»Jag har aldrig sett någon ö som kan lura en

så som Tagalag. Den sticker upp ur havet så att man

kan tro det bara är några mil till den. Det är en

vulkan som reser sig ur havsens djup, och en bit av

kraterväggen är bortfallen. Alltså kan man från

sjösidan löpa in i själva kratern, som bildar en präktigt

skyddad hamn. Men det är alltsammans. Där finns

inte en levande varelse. Kraterns yttre och inre sidor

ä" för branta. På ett ställe, på insidan, växer en

dunge på ungefär tusen kokospalmer. Och det är,

som sagt, alltsammans, utom några insekter. Inte

ett fyrbent djur, inte ens en råtta kan leva där. Och

det är väldigt skojigt, väldigt skojigt, att fast där

är så godt om kokosnötter, ser man inte en enda

kokoskrabba. Den enda köttföda som fanns där var

hela stim av rödfiskar i hamnen — de största, vackraste

och fetaste rödfiskar jag någonsin har sett.

»Vi fyra stego i land på den lilla sandstranden och

" 143installerade oss mellan kokospalmerna med ett skafferi

som bestod av dynamit och brännvin. Varför skrattar

ni inte? Det är skojigt, vill jag mena. Försök det

någon gång — att leva på holländskt brännvin och

bara kokosnötter. Jag har aldrig kunnat stanna

utanför ett fruktbodfönster alltsedan dess. Och jag är

inte så styv i religion som Chauncey Delarouse, men

jag har ändå litet hum om tocke där, och jag

föreställer mig helvetet som ett verkligt kokosplantage

möblerat med brännvinskuttingar och befolkat av

skeppsbrutna sjömän. Skojigt? Fan borde väl skratta

ihjäl sig.

»Bara kokosnötter är vad agronomerna kalla för

osystematiskt cirkulationsbruk. Ja, nog gjorde de vår

matsmältning osystematisk. Följden blev att när vi

blev mer än vanligt hungriga, tog vi oss en extra klunk

brännvin. Efter ett par veckor fick kocken Olaf en

idé — han var en norsk sjöman. Den kom då han

var fullpumpad med brännvin, och vi, som va" i

samma predikament, såg honom sticka in en kort

stubintråd i en dynamitstång och ge sig i väg ner

till båten.

»Jag hade en dunkel föreställning om att han ämnade

skjuta fisk, om det fanns någon i närheten, men det

var så förbannat hett i solen, och jag la" mig ner

och hoppades att han skulle lyckas bra.

»Ungefär en halvtimme efter se"n han försvann hörde

vi skrällen. Men han kom inte tillbaka. Vi väntade

tills det blev svalare i solnedgången och nere på

sandstranden försökte vi ta reda på hur det hade gått

för honom. Båten låg där mycket riktigt på grund,

för vinden hade inte vändt sig, men någon Olaf fanns

144där inte. Han skulle aldrig mera äta kokosnötter.

Vi vände om, skralare än nå"nsin, och slog upp ett

nytt brännvinsfat.

»Da"n därpå förklarade kocken att han hellre ville

försöka med dynamiten än fortfarande leva på

kokosnötter, och fast han inte hade någon erfarenhet

av dynamit, kände han alldeles för bra till

kokosnötter. Så att vi hjälpte honom med dynamiten och

skaffade honom en bra fyrsticka att tända med,

medan han styrkte sig med ett par stora supar.

»Det gick till på samma sätt som dagen förut. Om

en stund hörde vi skrällen och i skymningen gick

vi ner till båten, och där hittade vi så pass mycket av

kocken att vi kunde ställa till begravning.

»Timmermannen och jag stodo ut ett par dar till,

se"n drog vi stack, och det blev hans tur. Vi skildes

osams, för han ville ta med sig en brännvinskutting

att läska sig med under vägen, men jag ville partu

inte att brännvinet skulle ödslas bort till ingen nytta.

För resten hade han redan fått i sig mer än han

orkade bära, och han sturade och raglade där han gick.

»Det blev som förut, utom att det fanns en hel hop

kvar av honom för mig att begrava, för han hade

varit alldeles för snål på dynamiten. Jag lyckades

stå ut till da"n därpå, men då tog jag mig ett par

duktiga jamare för att få mod att ordna med

dynamiten. Jag tog bara en tredjedels stång och kort

stubintråd kluven i ändan, så att jag kunde sticka

in en säkerhetständsticka. Det var en förbättring i

mina föregångares metod. De använde ingen

säkerhetständsticka, och därför hade de så mycket längre

stubintrådar. Då de fick sikte på ett stim rödfisk

och tände på stubintråden måste de hålla i

dynamiten tills tråden nästan brunnit ut innan de kastade den.

Om de kastade den för snart, brann den inte av i det

samma den plumsade i vattnet, och då skrämde

plum-set bort rödfisken. Det är konstigt med den där

dynamiten. Men jag håller i alla fall på att min

metod var den säkraste.

»Jag fick syn på ett stim rödfisk innan jag hade

rott i fem minuter. De va" stora och tjocka, och jag

tyckte precis jag kände hur de luktade då de stektes.

När jag reste mig upp med den brinnande torrved-

stickan i den ena handen och dvnamiten i den andra.

j

slog mina knän ihop. Det var kanske brännvinet eller

oron eller svaghet och hunger, och det var kanske

alltihop det där tillsammans, men nog av, jag darrade

i hela kroppen. Två gånger misslyckades jag med

att föra torrvedstickan till dynamiten. Då det gick,

hörde jag tändstickan pluttra till och kastade . ..

»Jag vet inte hur de andra hade burit sig åt, men

nog vet jag hur jag gjorde. Jag bar mig bakvändt åt.

Har ni någonsin plockat ett smultron och kastat bort

smultronet och stoppat stjälken i munnen? Det var

vad jag gjorde. Jag slängde torrvedstickan i

vattnet efter rödfisken och höll kvar dynamiten. Och

då den exploderade slet den armen av mig...»

Hummelstören tittade i tomatburken för att se om

där fanns vatten till en ny grogg, men fann den tom.

Han reste sig.

»Hå—å—», gäspade han och gick utför

gångstigen ner till floden.

Om några minuter kom nan tillbaka. Han

blandade upp spriten med lagom mycket åvatten, tog

146sig en lång klunk och stirrade djupt melankoliskt

in i elden.

»Ja, men...», sade Tjockis, »hur gick det sedan?»

»Å», sade Hummelstören, »sedan gifte prinsessan

sig naturligtvis med mig.»

»Men du var ju den ende som levde kvar, och det

fanns ingen prinsessa», utbrast Skäggis och lät sedan

rösten dö bort i förlägen tystnad.

Hummelstören stirrade oavvändt in i elden.

Percival Delaney och Chauncey Delarouse tittade

på varandra. Helt stilla, under högtidlig tystnad,

hjälpte den ene enarmade den andre med att rulla

ihop och binda fast byltet. Och med byltet slängt

över axeln drogo de sig under tystnad ut ur ljuskretsen

omkring brasan. De sade ingenting förr än de hade

klättrat uppför järnvägsbanken.

»Så där skulle ingen gentleman ha smäckt», sade

Skäggis.

»Nej, så där skulle ingen gentleman ha smäckt»,

instämde Tjockis.

Glen Ellen, Californien 26 sept. 1916.

*