Den olycklige Henry Percy
—— DEN OLYCKLIGE HENRY PERCY STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG | Pris 1:50. |
DEN OLYCKLIGE HENRY PERCY
| MATHILDA MALLING: | DEN OLYCKLIGE HENRY PERCY |
| Copyright. Albert Bonnier 1913. | ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1913 |
Jarl Henry den präktiges äldste
pojke växte upp bland sina syskon på
Leckonfield — eller Wressill — eller
Alnwick — eller på hvilket af släktens
fasta slott det för ögonblicket bäst
passade hans far att bo. Han hette Henry,
han också, Harry Percy, och såg, när
han var liten, säkert icke stort
annorlunda ut än hans farfars farfars far,
Harry Hetsporr, gjort, när han var vid
den åldern. Hvar månadsdag eller så
blef hans hår klippt efter en träskål, så
att det nätt och jämnt rörde vid
skuldrorna och föll i en tvärskuren tjock
frans ner i pannan; han hade en kort
vid blus, öppen i halsen, öfver
linneskjortan, och jag tänker mig, att han
bra tidigt gick med knif i bältet. Men
hans skor voro ej så onaturligt långa
och spetsiga som Hetsporrs varit, de
följde noga fotens form och voro
trubbiga och utbrutna öfver tårna.
På Henrik VII:s tid var hemlifvet
i adelsborgarna på det hela taget
ungefär ännu detsamma som det varit
hundra à tvåhundra år förut, och de män,
som kämpade på Bosworth Field, voro
till vanor och åskådningssätt föga olika
dem, som föllo vid Shrewsbury. Hela
det 15:de århundradet var ju helt och
hållet upptaget af krig — krig hemma,
krig med Frankrike, krig med Skottland
— och få voro de engelsmän, som under
sådana förhållanden kunde ha tid för
eller tanke på social och andlig
utveckling. I Percyarnas hem gick ännu
omkring år 1500 det dagliga lifvet sin gång
såsom det gått på Hetsporrs tid.
Klockan fyra eller fem om morgonen fick
unge Sir Harry stiga upp och höra
mässan — Jarlen, hans far, hade en
prost och tio präster i hushållet — och
därefter åt han sin frukost, bestående
af bröd och öl och fårkött eller salt sill.
Detsamma fingo hans små bröder och
hans syster, lilla Lady Margaret, som
skrek och hamrade med sin träsked i
barnkammarbordet, när hon ej fick så
mycket öl hon ville ha. Men Lady
Northumberland, hennes moder, hade
strängt befallt, att de minsta blott fingo
ett kvarts stop hvar. Stora och starka
blefvo de emellertid allesammans på
den kosten.
Mycket tidigt började Harry Percy
läsa latin och blef af sin lärare säkert
dagligen — ty tiden var, isynnerhet
efter Erasmi besök i England, ytterligt
pedagogisk — nitiskt undervisad i
teologi och humaniora samt öfvad i
Pietas Puerilis, skönskrifning,
lutspelning och sång. På ridturer efteråt blef
han genom allehanda muntliga
berättelser invigd i grekernas och romarnas
historia samt i de engelska kungarnas
krönikor. Han lärde också att jaga
med falk och skjuta med båge samt att
behändigt föra sin lans vid
ringränningarna i jarlens egen ”tilt-yard”.
Middagen åts klockan tolf och
efterföljdes alltid af en lofstund. Då ha
nog han och bröderna passat på att
smyga sig ned i de stora
gödselluktande stallarna, där de med stora ögon
sutto och hörde knektarna berätta
mystiskt skvaller om Perkin Warbeck
och Lord Suffolk eller andäktigt
lyssnade till gamla historier från
hundraårskriget och slaget vid Bosworth, där
Henry Tudor, ”Hans kungliga nåde”,
slog den puckelryggige Richard samt
ändtligen gjorde slut på ofreden
hemma.
Ehuru tillvaron innanför en
befästad borg nödvändigtvis, när det
gäller vuxna människor, nu måste
förekomma oss ytterligt enformig, må
ingen tänka sig, att en pojkes lif i
början af det 16:de århundradet ej
varit precis lika rikt på spänning och
omväxling som det är nu. Många
vandrare kommo söderifrån till
Leckonfield (eller Wressill eller Alnwick)
och enligt god gammal sed blef hvar
och en erbjuden natthärbärge och
undfägnad med mat och dryck. Bänkade
i hallen framför sin köttskifva och sitt
ölstop, visste de att berätta husfolket
mycket märkligt nytt från
hufvudstaden och hofvet, kunde ge
snusförnuftiga vinkar om de franska kanaljernas
planer på Calais, om kungens frieri till
regentinnan Margaretha i Flandern,
om stundande krig med kejsar
Maximilian eller med kungen af Aragonien
angående prinsessan Katharinas
hemgift. De flesta voro naturligtvis blott
vanliga borgerliga resande, mest
köpmän och ullhandlare, men då och då
kunde det äfven hända, att en kärra
med kringvandrande komedianter på
väg till eller från närmaste
marknadsplats kom till gården. I folkstugan
eller i salen uppe hos herrskapet gåfvo
de då till tack för visad gästfrihet en
föreställning till bästa: uppförde scener
från Kristi födelse med både herdarna
och änglarna och stjärnan och de tre
vise männen, eller — ännu bättre —
förräderiet i Gethsemane och själfva
korsfästelsen med de romerska
krigsknektarna och de tre Mariorna i
förgrunden. Sådana ”mysterier” stod
unge Henry Percy många, många
gånger och tittade betagen på mellan sin
fars knän och med fingrarna i munnen,
innan han vid kung Henriks hof gjorde
bekantskap med den mera moderna
”masque’n” — sådana skådespel, mer
eller mindre primitiva, voro ju redan
från århundradets tidigaste år det unga
och yngsta Englands mest lidelsefullt
eftertraktade och varmast värderade
nöje. Liksom de kringströfvande
skådespelarna så högst à propos kommo till
kung Claudius’ hof och läto sig
instruera af prins Hamlet, har nog ofta
folk af deras stånd och ställning vid
de stora årsfesterna funnit det lägligt
att uppsöka den ”präktige” jarlens af
Northumberland hem, och den unge
Henry Percy har kanske själf mer än
en gång fått vara med om att sätta en
allegori i scen eller till och med inför
sin faders gäster fått spela en roll däri.
Från det han var mycket liten
kunde nog Henry Percy dunkelt
minnas sin mor i ”hennin” och med
medeltidens långa, mjukt fallande dräkt.
Men då han blef äldre, klädde hon
sig redan — såsom alla andra damer
af sitt stånd — i en liten tätt åtsittande
sammetsmössa, började snöra in sin
midja och bära vida kjolar med
linning. Ty de många märkliga moder,
som Karl VIII fört med sig från
Italien till Paris, började nu också
sprida sig på andra sidan om
Kanalen — förebud för en ny tid och
för detta egendomliga något, som
engelsmännen i allmänhet kalla ”the
new learning”. Den sociala,
intellektuella och religiösa revolutionen var
under Henry Percys första
barndomsår från Sydeuropa på väg till England,
och när den försiktige och i alla
kyrkliga saker så strängt konservative
Henrik VII ändtligen slöt sina vaksamma
ögon, då stod den redan, dådrik och
öfvermodig, innanför hans rikes
gränser.
Med det 15:de århundradet hade
de källor, ur hvilka medeltidens
andliga lifsvärden flödat, definitivt sinat
och torkat bort. Den en gång så
frodigt blomstrande katolska kyrkan är
numera blott ett liflöst monument af
torra och förvittrade former,
hopkittadt sinsemellan medelst slentrian
och vidskepelse. Och med tron på
kyrkan är entusiasmen för riddartidens
öfriga idealer: för kungen som ”the
liege Lord”, för kvinnan som den
tillbedda ”damen”, bragdens och segerns
lön, död och borta. Religionen har i
England liksom annorstädes krympt
ihop till en massa fadda och ihåliga
präst-hokus-pokus; kungen har i den
redan åldrade Henrik VII:s person
förvandlats till ett slags öfverste
polismästare och förvaltare af rikets medel,
ett slags romersk konsul, som blott
äger att tillse, ”ne quid detrimenti”
o. s. v. Och kvinnan — den en gång
så besjungna och afgudade kvinnan —
har nu nedsjunkit till (eller rättare
återgått till att vara) en blott och bar
handelsvara, hvilken af föräldrar och
bejlare värderas efter penningvärde och
af statsskäl ofta redan i vaggan blir
bortgift eller bortbytt. För att få någon
idé om den ställning hon i slutet af det
15:de och början af det 16:de
århundradet intar, behöfva vi blott
tänka på de rent af skamlösa
förhandlingar, som föregingo den
eftersträfvade Annas af Bretagne giftermål,
eller påminna oss den kallblodiga
förslagenhet, hvarmed Ferdinand och
Isabella schackrade med sina döttrar. Den
tid, som omedelbart går före
renaissancen, är i det hela så groft och
torrt materialistisk, att om än man
söker följa rötterna och känner
jordmånen, ur hvilken de spirade, man
dock nästan har svårt att fatta, hur en
så fin och härlig blomma kunnat växa
fram ur sådan mull.
Samma år prinsen af Wales blef
kung Henrik VIII fyllde Sir Henry
Percy sju år. Säkert har det varit
högtidlig gudstjänst i slottskapellet på
Wressill, och de sjutton spelmännen,
som voro jarlens ”tjänare”, ha utfört
ett vackert Te Deum. Och förmodligen
har denna händelse — allt talet om
tronskiftet — för första gången fört
Harry af England innanför unge Harry
Percys föreställningskrets.
När vi nu tänka på det England,
som år 1509 sörjde den store
lagstiftaren och återuppbyggaren af riket,
den gamle ränksmidaren och
blodsugaren Henrik VII, samt tände
glädjeeldar och drack oxhufvud på oxhufvud
med öl till ära för kung Henrik VIII,
måste vi först och främst alldeles
bannlysa ur våra tankar det imposanta
begrepp, hvilket
namnet England. Vi måste söka
föreställa oss ett litet rike — knappt mera
betydande än Danmark nu — ett litet
rike, hvars ungefär fyra miljoner
innebyggare mestadels knogade sig igenom
med fårafvel och landtbruk, och som i
politiskt afseende knappt hade så
mycket att säga i Europa som t. ex.
Hansestäderna. När drottning Elisabeth
föddes (och det var ändå nästan ett
kvartssekel senare), var London knappt mera
än hälften så stort som det dåvarande
Milano — lika folkrikt ungefär som
den tidens Sevilla. Towern var stadens
östligaste ändpunkt och Old Bailey den
västligaste. Husen voro som oftast
byggda inuti trädgårdar, äpple- och
päronträd grönskade fredligt och
yppigt på den plats, hvarest nu Bank of
England ligger. Adelns palatser lågo
vid Strand, hvarifrån stora trädgårdar
sträckte sig upp emot Charing Cross.
När man öfver London Bridge gick till
Southwark, fann man en liten by på ett
par hundra hus. Stadens handel,
hvilken naturligtvis ej kunde mäta sig med
Antwerpens, Venedigs eller Lübecks,
var ännu, ehuru redan nu engelska
köpmän började förstå att göra sig
gällande, till största delen i händerna på
utländingar: i Steelyard bodde tyska
krämare och italienska i Lombard
Street. Här i hufvudstaden, hvilken
tack vare freden och kung Henriks
stränga lagar, nu så smått började
komma sig upp som europeisk handelsplats,
kan man genom gillesstatuter,
föreskrifter om offentlig renlighet o. s. v.,
o. s. v. tydligen följa, hur denna
”self-helping race of Englishmen” uppfostrar
sig själfva och hvarandra för en
modernare och mera civiliserad tid:
”hating three things with all their hearts:
idleness, want and cowardice, and for
the rest carrying their heads high and
having their hands full.”
Mot norr och öster var staden
omgifven af murar, utanför hvilka betade
boskapshjordar och får. Låga hus,
byggda af timmer och lera (”pinnar och
smörja”, sade spanjorerna) lågo inne
mellan ängar och betesmarker. Här
bodde bönder, som — ehuru de ännu
lika skickligt som deras fäder vid
Azincourt kunde sköta sina tunga engelska
bågar och hvar söndag vid de påbjudna
målskjutningarna fingo anledning att
visa det — dock närmast ägnade sig,
och det med lif och lust, åt sin jord
och sin boskap. ”Min fader var en
bonde” (berättar senare den
protestantiske predikanten Hugh Latimer) ”och
arrenderade en farm. Han höll ett halft
dussin drängar och min moder mjölkade
trettio kor. Men när kungen behöfde
honom, visste han alltid att skaffa sig ett
harnesk och en häst. Jag minns att jag
hjälpte honom att spänna på brynjan,
när han red till Blackheath Field...”
När de höga herrarna redo från
London till Oxford, gick en stor del af
vägen mellan fuktiga stilla ängar, fyllda
af den grå dimman från Themsen, i
hvilka gräset växte knähögt. Flickor
vallade och sjöngo visor och man kan
tänka sig, hur de med sina
mjölkstäfvor bredvid sig sitta och sladdra och
galnas längs kanten af stora
landsvägen, medan de höga herrarna —
ståtligt klädda i juvelsmyckade baretter,
pälskappor och skinande bröstplåtar —
rida förbi med sitt följe och gäckande
nicka och ropa till dem i förbifarten.
Stora skogar i Surrey och Kent, vargar
om vinternätterna, räfvar och harar
om hösten, få byar, ännu färre städer.
Här och där, midt inne i skogen, så
att tornen blott skymta öfver
trätopparna, eller på en sluttning vid floden
— en herregård, ett riddarslott, hvars
rutor i aftonsolen skimra och blänka
de resande i ögonen . . .
Ett af dessa — det ligger där ännu
den dag i dag — hette Hever Castle,
och där bodde Sir Thomas Boleyn och
hans dotter, Mistress Anne, som år
1509 också var ett litet barn på sju
år.
Anne Boleyn född 1503 eller 1502 — samma år
som Harry Percy. Froude angiver dock, utan
att vilja garantera något, 1507 som hennes
födelseår. Vi få snart höra en hel del om
henne.
Vid tretton eller fjorton års ålder har
unge Sir Henry Percy sannolikt — ty
så brukades det på den tiden — gjort
bekantskap med sin brud, Lady Mary
Talbot. Med sin lilla kappa öfver
skuldrorna, sina korta yfviga byxor och
sitt nya fina svärd har han kanske vid
sidan af sin mor stått vid foten af det
nu grusade Wressillslottet — det
ståtligaste Northumberland ägde — och
tagit emot Jarlen af Shrewsbury, medan
lilla Lady Mary, uppkrupen på hästen
bakom faderns mest betrodde sven,
nyfiket satt och kikade fram på sin
blifvande herre och gemål.
Och så ha de bägge barnen stått
och sett främmande fientligt på
hvarandra inne i hallen, medan det
komplimenterades och krusades för den
smilande Shrewsbury. Och Lady
Northumberland har förståndigt och
moderligt och sockersött suttit och pratat
med lilla Mary Talbot, som hon —
redan besviken för sin gosses räkning
— fann ful och illa klädd, stackars liten.
Och när Harrys broder, Sir Thomas,
försökte retas med brodern om
förlofningen, gaf den unge arftagaren honom
nog en sådan ”vinge”, att han säkert
aktade sig för att oftare komma igen.
Det är nämligen ett faktum, att
denna förlofning under en tid var helt
och hållet upphäfd på grund af
”oöfvervinnelig motvilja” från den unge
brudgummens sida. Om denna
motvilja föddes precis vid första
ögonkastet, är ju emellertid icke godt att nu
konstatera. Det är möjligt — gissar
en historiker — att Harry Percy
under en tid ”tjänade” i Shrewsburys
gård (så som det då var sed för en ung
fästman) eller att lilla Lady Mary
inackorderades på Wressill för att
kontrahenterna under moderns uppsikt
skulle lära känna hvarandra och
uppfostras tillsammans. Därmed vare
emellertid hur som helst: efter en kort
tid visade det sig, att unge Percy närde
fullkomlig afsky för sin påtvungna
barnbrud. Och denna afsky måtte ha
gifvit sig ganska starka utslag, då den
var i stånd att förmå två så
egenmäktiga och säkra herrar som
Northumberland och Shrewsbury att
omintetgöra en en gång fattad
öfverenskommelse. Det säges, att Mary Talbot å
sin sida med en så hysterisk energi
återgäldade Percys ovilja, att det gjorde
hela hennes lif surt och bittert. Hans
också för resten.
Och dock — hvem vet? — Kanske
har hon i djupet af sitt lilla dumma
flickhjärta älskat honom och varit stolt
öfver honom, när hon några år efteråt
såg honom igen vid Henrik VIII:s hof
som kavaljer hos kardinal Wolsey.
Men han — en fashionabel ung man
på den tiden, med halsen blottad öfver
tröjans ringning à la kung Frans af
Frankrike, med sina väldiga puffärmar
under den broderade Valoiskappan,
sina hvita silkestrumpor och sin
plymbesatta barett — han har aldrig ett
ögonblick velat se till stackars Lady
Mary. Och
talas en hel del om Mistress Anne
Boleyn från Hever Castle.
Hon hade varit i Frankrike med
kungens syster, prinsessan Mary
Tudor, den gamle Ludvig XII:s unga
brud, och stannat kvar där efter att
hennes beskyddarinna såsom änka
återvändt till England. Drottning
Claude behöll henne vid hofvet och
behandlade henne med stor vänlighet.
Först som en fullt utvecklad tjugoårig
flicka återkom hon hem.
Percy såg henne och blef kär i henne,
var hon redan tjugufyra år — ingen
årsunge och heller inte, det kan man
vara säker på, någon liten enfaldig
och hjärtnupen landtfröken.
Långtifrån.
Harry Percy var såsom helt ung
(därpå tyder allt hvad jag vet om hans
historia) het och sentimental — ”after
the manner of his race”, våldsam i
alla sina känslor.
karaktäristik kallar honom Friedmann (hvilken
enl. en annan engelsk historiker alltid är "unfair"
gentemot Percy) för foolish, violent and
wayward. ”Våldsam” och ”nyckfull” kunde han
kanske vara, men ”dum” var han sannerligen
aldrig. Denna pikanta
halffranska fröken Anne Boleyn — that
brown girl with an extra finger
Andra af hennes samtida berätta mera
barmhärtigt, att hon blott hade en extra
tendens till en extra nagel på ena fingret. —
satte just då, som hvar man vet,
många hjärtan i brand vid hofvet.
Och hon har nog alldeles icke haft
något emot att äfven unge Sir Henry
Percy blef kär i henne. Han var
dessutom ett godt parti — eller ansågs
åtminstone på
det — och det har säkert funnits en
period, då den äregiriga riddardottern
från Kent ansett det mycket lockande
att bli grefvinna af Northumberland.
”There grewe such love between
them” — säger Cavendish, som på den
tiden också tjänade i den stora
kardinalens gård — ”that at length they
were ensured together, intending to
marry”. Då är det, som kardinalen
(möjligen efter kungens önskan, ty
Hans Majestät hade redan då sina
egna planer med Mistress Anne!)
söker tala förstånd med unge Percy och
inför hela sin uppvaktning förebrår
honom hans dårskap: hur han — en
Percy — kunde bry sig om ”that
foolish gyrle yonder in the Court, Ann
Bullen” ...
Percy försvarar sin Anne: hon
var af god och hederlig börd om än
naturligtvis ej så hög som hans —
hvarför skulle kungen eller hans släkt sätta
sig emot ett äktenskap dem
emellan? ...
Men Wolsey talar blott ännu mer
bestämdt, med ännu starkare betoning
af kungens ”will and pleasure” ...
”Herre” (säger då unge Percy) —
”i denna sak har jag redan inför så
många värdiga vittnen gått så långt,
att jag inte vet, huru jag nu med godt
samvete skulle kunna draga mig
tillbaka.”
Hvad har Henry Percy menat med
dessa ödesdigra ord, hvilka voro
bestämda att så ofta med års mellanrum
gräfvas upp, exponeras och förtolkas?
Har han menat, att han inför vittnen
kurtiserat henne så starkt, att han nu
icke längre kan draga sig tillbaka utan
känner sig af sin ära förpliktad att
erbjuda henne sin hand? Eller har han
rent af velat antyda, att ett intimare
förhållande redan existerade emellan
dem? Henrik VIII:s jurister bråkade
senare ofta sina hjärnor med denna
fråga. Att intet hemligt äktenskap eller
någon inför lagen giltig trolofning
förefanns emellan dem, därför ha vi
emellertid Annes egen uttryckliga,
högtidliga förklaring och Percys icke mindre
högtidliga ed. Och han upprepade ännu
en gång denna edliga försäkran vid en
tidpunkt, då han genom att rätta sig
efter kungen och yttra det motsatta hade
kunnat uppnå nästan allt hvad han
ville af denne. Men om hon varit hans
älskarinna, är däremot nästan omöjligt
att afgöra, då helt naturligt ingen af
dem uppriktigt velat yttra sig därom.
Sannolikt är det emellertid ej.
(hvilken emellertid förekommer mig en smula
Victorianskt pedantisk i sin dom öfver Anne Boleyn)
talar om henne som "a person with whom young
men took liberties".
Det hade inte varit fördelaktigt för
Anne att låta det gå så långt, och hon
förstod alltid att beräkna. Han talar
om ”Precontract”, men någon verkligt
bindande trolofning har säkert inte
förekommit. Troligen har det legat i
unge Percys intresse just då att göra
saken så allvarlig som möjligt.
Möjligen lade kung Henrik under
processen så stor vikt på utredandet af Annes
förhållande till Percy, emedan han
menade att han där hade mest utsikt att
öfverbevisa och moraliskt fälla henne.
Flera andra af de anklagelser (t. ex.
angående Rochford) som då riktades
emot henne visste kungen säkert själf
vara fullkomligt grundlösa.
Men vid själfva tillfället, då Henry
Percy lät sina ominösa ord om att han
”gått för långt” undfalla sig, var den,
till hvilken han yttrade dem, rakt icke
vidare nyfiken på hvad de egentligen
inneburo. Kardinal Wolsey hade helt
naturligt icke synnerlig lust att mera än
högst nödvändigt sysselsätta sig med
denna episod i sin unge kavaljers lif.
I jämförelse med de viktiga
angelägenheter inom stat och kyrka, hvilka
beständigt upptogo och sysselsatte
honom, ansåg han säkert en ung
adelsmans kärleksintrig med en hoffröken
(
om jarlens af Northumberland äldste
son och den redan ganska bemärkta
Anne Boleyn) för ett rätt underordnadt
spörsmål. Wolsey svarade därför kort
och godt unge Percy, att han för sin
del tvådde sina händer, men så fort
som möjligt ville skicka efter hans
fader, jarlen ”out of the North” ...
”Och under tiden förbjuder jag dig
hennes sällskap, såvida du ej på det
högsta vill fresta kungens misshag.”
”And so he rose up and went into his
chamber.” Man kan se hans dryga
breda rygg och George Cavendish,
som med en förebrående blick på den
uppstudsige unge mannen låser dörren.
Ehuru denna händelse tydts på
många sätt, anser jag det för min del
vara ganska troligt, att Wolsey — vid
detta tillfälle liksom ofta senare — på
sitt härsklystna sätt verkligen önskade
handla till Percys bästa. Och jag tror
säkert icke, att Henry ”den
olycklige” hade känt sig lyckligare med
Anne Boleyn — fattig som han var —
uppe på sitt trista Alnwick än han blef
med den för honom så förhatliga och
bittert osympatiska Mary Talbot. Ty
med all respekt för Mistress Anne: hon
var hela sitt lif igenom blott en
hårdhändt och intrigant kokett,
njutningslysten, fåfäng, grälsjuk, en starkt
utåtvänd och på det hela groft anlagd
natur. Troligen hade hon, efter att det
första ruset lagt sig, tröttat Percy
liksom hon inom kort tröttade och
irriterade kung Henrik. Nu, då han icke
fick henne, blef hon för honom hela
hans lif igenom den kvinna han hade
älskat högst — det oupphinneliga
idealet, hans ”greate sorrow”, som han i
ett bref säger. Wolsey med sitt klara
hufvud och sin stora erfarenhet om
människor genomskådade henne nog
ganska tidigt och var säkert uppriktig,
när han så vårdslöst hänsyftade på
henne som ”that foolish gyrle”.
Också förlät Anne Boleyn honom aldrig
— det låg icke för henne att förlåta,
lika litet som det låg för hennes dotter,
Elisabeth, hvilken hon starkt tyckes
mig likna — och när hon omsider kom
till makten, gaf hon sig som bekant
ingen ro, förrän hon störtat
kardinalen.
För att fortsätta historien: Wolsey
var så god som sitt ord — Jarlen af
Northumberland blef efterskickad.
Nu ligger det naturligtvis helt
utanför denna min korta framställning af
den sjätte jarlens lif att också
sysselsätta mig med hans far. Dock måste
man för sammanhangets och den
vidare utvecklingens skull veta, att
Henry ”the Magnificent”, hvilken som
en drottnings
Skottland, hvilken han 1503 eskorterade från
England öfver gränsen. beskyddare och
följeslagare hade ridit in i det 16:de
århundradet ”väl beriden på en härlig
gångare” (”well horst upon a fayre
courser”), med guldsporrar på
klackarna, klädd i scharlakan och gyllene
kedjor; hvilken, när han följde den
unge Henrik VIII till mötet med Frans
den förste på ”le Camp du Drap d’Or”,
täflade med kungarna i prakt; hvilken
höll en hofstat, hvartill ingen furste i
England utom kungen själf ägde maken,
och öppet bord för landets skalder och
lärda och berömda män — han var nu
så godt som insolvent, bruten,
förbittrad och utpinad af sina dåliga affärer.
Utan fördragsamhet med sonens
dårskap kom han på kardinalens kallelse
till London, koleriskt besluten att vara
så hård som möjligt, att sannerligen
inte lägga fingrarna emellan — ja, man
skymtar till och med en viss bitter
skadeglädje i hans lust att med ens och
för alltid sönderrifva den unge
mannens illusioner.
Det s. k. Twisdenmanuskriptet
a M. S. of Sir Roger Twisden, Bart. endosseradt
med Sir Rogers egen handskrift: I received this
from my uncle Wyatt (en broder till Annes
bekante vän Thomas Wyatt och liksom Percy en
af kardinalens ”gentlemen”).
innehåller den utförliga berättelsen om
hur jarlen efter ankomsten till London
strax uppsöker kardinalen och först
talar med honom — ”hvarefter och
efter att ha druckit ett glas vin jarlen
gick och satte sig ned på en
sittplats i ändan af galleriet, hvilken fanns
där för de uppvaktandes bekvämlighets
skull.” ”Son” (börjar han, och man
kan höra, hur inbitet bitter och gnatig
hans röst är) — ”fastän du alltid har
varit och alltid blir en högmodig,
lättsinnig och oklok ärkeslösare (eller
som det heter med manuskriptets egna
starka ord: ”a proud, licentious and
unthriftie waster”) så har du
riktigt till gagns uppenbarat, hvilken
odåga du är.” Därefter går han i alla
herrarnas närvaro rakt på saken och
förebrår i hårda ord Percy, att han
förälskat sig i Anne Boleyn — ja,
kanske rent af friat till henne och
sålunda lättsinnigt och tanklöst (”without
discretion”) missbrukat sin frihet och
ställning vid hofvet. Men framför allt
förebrår han honom, att han misshagat
kungen, hvilken Lord Northumberland
— som säkert hatade Henrik VIII och,
efter de enorma böter han och hans
far under de mest intetsägande
förevändningar upprepade gånger aftvungit
honom, hade all anledning därtill —
här diplomatiskt kallar ”my singular
good Lord and favorable Prince”. Han
fortsätter därpå sin straffpredikan med
att ironiskt fråga Harry, hvilken glädje
eller tröst han tror en far kan ha af
en sådan son, och hoppas bittert, att
denna affär skall bli honom en skarp
läxa ”to use thyselfe more wisely
hereafter”, och försäkrar honom högt och
dyrt, att om han inte gör det och tar
sitt förnuft till fånga, kommer han
ofelbart att bli ”den siste jarlen af
vårt hus”. Ty genom sin ytterliga och
oförlåtliga oklokhet kommer han
naturligtvis att förslösa allt hvad hans
värdiga förfäder omsorgsfullt och
arbetsamt ha samlat ihop och med ära
behållit. (Historien förmäler intet om,
hvad den unge ranke herrn framför
honom med de trotsigt nedslagna
ögonen här tänkte om sin far, på sin tid
kallad ”the Magnificent” eller rättare
”den slösaktige”.) Vidare hotar jarlen
sin vanartade son med arflöshet, ty
”Gud ske lof och tack, så hade han
ju andra pojkar, och efter detta
tviflade han ej på, att kungen med glädje
skulle ge sitt samtycke till en ändrad
succession” — o. s. v., o. s. v.
Han vänder sig till de kringstående
herrarna af kardinalens hof och
profeterar med bitter själfkänsla, att dessa
värdiga ”masters and gentlemen”, när
han är död, troligen skola få
tillfredsställelsen att se, hur riktigt han har
spått sin sons framtid. ”Yet in the
meane season” (här vaknar omsider
fadershjärtat) ”I desire you all to be
his frendes and to tell him his faulte,
when he does amisse.”
Som man ser: Lord
Northumberland spelar skickligt på alla de
strängar, som en far vid ett sådant tillfälle
bör (och brukar) vidröra. Under detta
långa tal, som jag här blott delvis
kunnat återgifva, är han omväxlande
världsmannalikt öfverlägsen,
sarkastiskt förebrående, oskyldigt förorättad,
djupt sårad i sin faderliga omsorg och
värdighet, kyligt bitter, hotande utan
omsvep. Till slut ber han kort och
godt sonen gå in till Wolsey och i allt
rätta sig efter denne — ”my Lord your
master”, som han kallar honom. ”Och
därpå gick han ut genom hallen och
ner i sin båt,” slutar helt abrupt
berättelsen om detta för Henry Percy så
viktiga samtal.
Därefter tar Hans Majestät själf
saken om hand, och Henrik VIII visste
just då precis vad det var han ville.
Mistress Anne skickas hem till Hever
Castle — Sir Henry Percy tillåtes
att tro, att hon är i Frankrike. Och
det är icke troligt, att Dame
Simonette, som sattes att hålla uppsyn öfver
den unga fröken, hade order att låta
henne vara fullständigt okunnig om, att
hon redan ägde en ny och ännu mera
betydande beundrare än arfvingen till
Northumberland. Som vi veta,
tröstade hon sig i alla fall snart nog.
Henry Percy däremot, hvilken
aldrig — född och uppfödd som han
var i Cheviotbergen — riktigt kunnat
tåla Londons luft, och hvars
konstitution genom vistelsen i hufvudstaden
under de sista åren därigenom
försvagats, blef genom den ungdomliga
våldsamma förtviflan, som den brådstörtade
skilsmässan från den älskade nu
förorsakade honom, allvarligt sjuk. Han
kunde alltså intet företaga sig i
afseende på Anne, men för att ännu
ytterligare göra honom oskadlig för
framtiden, skyndade sig Wolsey, som nu
tydligen är fullt medveten om kungens
planer och servilt söker befrämja dem,
att föreslå Hans Majestät en utväg att
för beständigt förvisa rivalen från
London. Lord Surrey, som då var
”gränsbevakare” (befälhafvare öfver
gränsdistriktet) vid skotska gränsen, förmås
att omedelbart inlägga om afsked och
unge Percy utnämnes genast i hans
ställe till Lord Warden of the Marches.
Att den unge mannen, hvilken
tillbragt de sista åtta eller tio åren
uteslutande i London, alldeles icke ägde
någon militärisk erfarenhet —
isynnerhet icke angående den viktiga
gränstjänstgöringen — och till på köpet för
ögonblicket låg i stark feber, tog statens
styresmän ingen hänsyn till. Kungen
ville, att han så fort som möjligt, till
hvad pris som helst, skulle skaffas ur
vägen, och alltså
vägen. Man väntade icke ens, tills han
blifvit någorlunda återställd från sitt
onda — sjuk som han var sattes han
genast upp på hästryggen och befalldes
att omedelbart lämna London. Efter
att med möda ridande ha tillryggalagt
en del af vägen, måste han omsider
uppgifva att färdas till häst och i stället
låta sig bäras på bår. Man kan lätt
tänka sig, hvilken respekt en sådan
öfverbefälhafvare, presenterad under
dylika omständigheter, skulle uppväcka
hos de engelska och skotska
krigsknektarna längs gränsen.
Följderna af denna febersjukdom
och af den råa behandling, för hvilken
han från kungens sida blifvit utsatt —
Hans Majestät lät ju så att säga sparka
honom ur sängen ut på landsvägen —
öfvervann Percy aldrig. Under hela
sitt lif led han beständigt af
omväxlande frossa och feberanfall samt
återhämtade sig aldrig helt och hållet.
Sålunda — sjuk, ännu med feber i
blodet, förtärd af en våldsam
otillfredställd lidelses kraf, bedragen på
världen, bitter, misstrogen och
desillusionerad, återkommer Henry Percy vid
tjugufem års ålder efter en lång
frånvaro till sitt Northumberland. Det är
ej svårt att föreställa sig emottagandet
hemma på Wressill: jarlens bittra gnat,
moderns tårar, brödernas
egenrättfärdiga köld: de hade icke fått någon
hofuppfostran, det hade där icke varit
råd till, de hade ej någon erfarenhet
af Londonslynor och deras konster, de
hade i alla sina dagar fört gränsbons
härdande lif, och — såsom det anstod
Percy’ar — beständigt, så länge de
kunde minnas tillbaka, varit med om
skärmytslingar, krigståg och jakter.
Sir Henry Percy var icke uppfostrad
för lifvet i fältet: kungen, den
själfrådige kungen, ”that big man, and
likely to become too big, with long slits
of eyes that gaze freely on all”, hade
gjort honom till Lord Warden — nu
finge han se, hur han kunde reda sig.
I början kunde han det rakt inte.
Harry Percy tyckes under en kort tid
— sjuk till kropp och själ såsom han
fortfarande var — fullständigt bruten
och kraftlös, nästan bedöfvad. Strax
efter den olyckliga affären med Anne
Boleyn hade Wolsey föreslagit jarlarna
af Northumberland och Shrewsbury
att återupptaga planen angående
förlofningen mellan Sir Henry Percy och
Lady Mary Talbot. Och då ett förslag
af den vid denna tid nästan
allsmäktige ministern måste anses lika med
ett maktbud, gingo de båda herrarna
naturligtvis genast in därpå.
Brudgummen har man troligen ej frågat —
han var just nu fullständigt beroende
af sin far och efter sjukdomen så
likgiltig för allting, att han nog ej har
varit svår att böja. Om Lady Marys
känslor veta vi ingenting, men någon
invändning tyckes hon ej ha gjort; —
kanske var hon, i hvars lif Henry
Percy, trots all skenbar ovilja, dock
alltid tyckes ha spelat hufvudrollen, icke
särdeles ovillig att återtaga sin forna
plats som hans fästmö. Efter allt hvad
jag kan fundera mig till af deras
historia (det lilla vi veta därom) var hon
nämligen långt ifrån likgiltig för sin
make. Hon tyckes beständigt vara
upptagen af honom, hennes fantasi
sysslar alltid med honom, tanken på
hans verkliga och inbillade oförrätter
mot henne lämnar henne ingen ro.
Hon tänker blott på denne ende man,
och bakom hennes senare lidelsefulla
hat till honom tycker man sig
ovillkorligt skymta en en gång försmådd
kärlek.
Kort tid
öfverensstämmande data kan förstå. efter den unge
arftagarens hemkomst dog Jarl Henry den
präktige — komplett insolvent, med
ofantliga passiva och med ett belopp af
fjorton pund sterling i den efterlämnade
kassan. Kardinal Wolsey — på eget
eller kungens initiativ — bemäktigade
sig genast helt och hållet ledningen af
stärbhusets affärer, och alla släktens
gods sattes utan vidare under kronans
förvaltning. Grefvinnan af
Northumberland blir erbjuden ett hem hos sin
svärson Lord Cumberland ”as chief
Lady and Mistress of his house”
(alltså ett slags hushållerska), och det
försäkras kardinalen ifrigt af hans agent,
att hon är ”willing to live poorly and
will be at pains to please His Grace”
(Henrik VIII). Under allt detta såväl
som under själfva begrafningen (för
att kunna bestrida kostnaderna för
denna måste det återstående silfret på
Wressill pantsättas) ligger den nye
jarlen sjuk i ”sitt hus på Topclyffe”.
För den, som nu är satt att
uppbära de en gång så mäktiga och
fruktansvärda northumberländska jarlarnas
namn, är ställningen onekligen mer än
svår — den är nästan förtviflad. Alla
de vidsträckta Percy’ska domänerna
äro under administration — kardinalen
och kronan ansågos ej bli fattigare
genom denna åtgärd — och de snikna
administratorerna unna knappt ägaren
det nödvändigaste. En summa af tolf
shillings i veckan anslogs sålunda
såsom tillräcklig till bestridandet af
utgifterna för Jarl Henrys och hans
gemåls bord. Lady Marys garderob var
så tarflig, att den i dess helhet —
”including jewellry” — värderades till
fyrtio pund. En engelsk historiker, som
särskildt sysselsatt sig med huset
Percys historia, undrar ej utan fog, hur
Anne Boleyn, nu mycket mäktig vid
hofvet ”very hault and stout, having
all manners of jewels and rich
apparels”, skulle funnit sig i dessa villkor!
Och vi kunna visst med tämlig
säkerhet antaga, att inte heller stackars
Lady Mary under dessa
omständigheter var synnerligen angenäm att
umgås med. Hon har inte varit något
trefligt sällskap för sin man under de
magra middagarna de på tu man hand
intogo tillsammans. Säkert har hon ofta
kommit fram med ganska hvassa pikar,
så att den dystre och tungsinte jarlen
mer än en gång miste tålamodet och
svarade igen. Jag tror, att de grälade
förfärligt. Och en och annan gång
under dessa dagliga fäktningar kunde
han också vara ogalant nog att komma
med några häntydningar om Annes
dygder och förträffligheter, hvilket
naturligtvis mer än allt annat irriterade
hustrun och bragte henne utom sig.
Möjligen var det efter en af dessa
scener, som Lady Mary — efter ett par
års äktenskap ändtligen i grossess —
blef så hysterisk, att hon hals öfver
hufvud flyktade till sin far, i hvars hus
hon nedkom med ett dödfödt barn —
parets enda. Northumberland, som då
för länge sedan hade ryckt upp sig ur
sin letargi, bekräftar helt kort saken i
ett bref till sin ende förtrolige vän, en
ung hofman i London. ”So yt ys”
(skrifver han), ”my wyff is brod to
bed of a chyld ded”, och han tillägger
kallt, att ”ifall hon undslipper
läkarna”, väntar man i alla fall, att hon
skall dö. Hvilket Lady Mary
emellertid
Nu ursäktar jag alldeles icke
Northumberlands förhållande till sin
hustru: hon var honom mer än
likgiltig, ytterligt antipatisk, och han har,
efter allt att döma, aldrig dragit i
betänkande att visa henne det. Dock har
till att samlifvet fick ett så bedröfligt
utfall som det fick. Att hon ända från
början var honom fysiskt emot, kunde
hon ju ej hjälpa, men hon tyckes alltid
ha varit af ett misstänksamt och
häftigt lynne — envis och hämndgirig, ur
stånd att taga reson. För hvart år,
som gick, blef hon mer och mer
hysterisk och larmoyant, inbillade sig,
att mannen stod henne efter lifvet och
retade upp alla sina släktingar emot
honom, gick i ledtåg med hans
fiender och var den förnämsta af de
hofvets spioner, som alltid omgåfvo
honom i hans eget hus. Hon hörde gärna
på gammalt skvaller om hans kärlek
till Mistress Anne och förtalade honom
hänsynslöst inför hvem som gat höra
på. Northumberland, förrådd och
småaktigt förföljd af sin hustru,
opopulär bland sina grannar och
underhafvande, hvilka förakta hans
fattigdom och göra narr åt hans trista
stolta slutenhet, illa sedd af sina
bröder, hvilka äro beroende af hans magra
pung, kufvad af kardinalen, hvars
hårda grabbnäfve han trots alla
ansträngningar ej kan undslippa,
misstrodd och fruktad af kungen, som icke
kan glömma hans förhållande till Anne
Boleyn — är icke någon afundsvärd
man. Heller icke har han någonsin
haft hvad hans landsmän kalla ”a
fair chance”. Och
honom att under dessa olyckans och
förnedringens år utveckla sig till en
inom sin värld verkligen framstående
och betydande man.
Tillståndet vid gränsen då Lord
Surrey tog sitt afsked och Percy blef
utnämnd till Lord Warden beskrifves
såsom mer än vanligt kritiskt, enär,
såsom det i en rapport målande heter,
”the thifes of boothe sydes never did
steale so faste”. Och när därför kung
Henrik såsom en annan David gaf sin
rival denna Uriaspost, har det
näppeligen varit med någon synnerligen
stark tilltro till, att den obepröfvade
unge mannen vore i stånd att fylla den.
Han
sedan århundraden var vanligt, att en
Percy förde öfverbefälet vid gränsen,
utnämnde man honom till denna
viktiga post, som innehafvaren, troligen
utledsen på den besvärliga värdigheten,
genast på första anmodan villigt
uppgaf, och fann sålunda en plausibel
grund för hans aflägsnande.
Trots alla hinder, trots sjukdom,
ungdom och oerfarenhet, tyckes det
emellertid ej ha tagit för Percy alltför
lång tid att sätta sig in i de rätt
invecklade förhållandena däruppe vid
gränsen, och på grund af sin lugna
tapperhet och kloka rådighet erkändes han
snart från flere håll såsom en af de
dugligaste och mest samvetsgranna
anförare, hvilka någonsin fejdat längs
”the Border”. Redan på vintern
1527—28 lyckas det honom öfverraska och
tillfångataga flera af de inhemska
fågelfria banditer (liknande de calabresiska
nu för tiden), som för sina landsmän
gjorde värfvet att bekämpa skottarna
dubbelt svårt och detta distrikt till ett
af de farligaste och oroligaste i Europa.
På sitt slott Alnwick håller han
därefter själf dom öfver fångarna
(Warden Court) och dömer dem enligt lagen
till döden. Denna Warden Court
afhölls den 18 januari och redan den
24 finna vi honom ånyo i kamp med
en annan afdelning stråtröfvare och
orostiftare. Man ser sålunda, att det
långt ifrån var någon sinekur,
hvarmed kungen beklädt sin rival, och att
denne ej heller själf uppfattade sin
befattning som en sådan. Tvärtom.
Ända från början tog han i allra högsta
grad sin chefsställning på allvar, och
hans själfuppoffrande uthållighet och
myndiga fasthet skaffade honom efter
hand stor respekt på bägge sidor om
gränsen. Han är icke så segersäll, så
omedelbart öfverlägsen och manligt
målmedveten som sin namne och
förfader Henry Hetsporr, icke heller så
högt kultiverad och stolt oböjlig som
en annan sin frände af samma namn
— den nionde jarlen — men denna
öfvergångstidens sällan omtalade,
nästan bortglömde Henry Percy har dock
i all sin tillbakadragna
anspråkslöshet ej så litet, som påminner om dessa
sin släkts båda koryféer, dessa tvenne
strålande typer för engelsk mandom
och adel. Han visade ofta prof på
Hetsporrs enkla ädelmod och ”fair
dealing”, samt tyckes mig i hög grad
äga den samma principfasthet, som
utmärkte Elisabethstidens Henry Percy
(den nionde jarlen), drottningens och
Cecils aldrig kufvade fiende.
Naturligtvis var han ej i besittning af den fina
bildning, som kännetecknar Elisabeths
samtida (denna furstinna var, när
hennes mors en gång så gynnade
tillbedjare dog, ej mer än fyra år), men han
hade ärft släktens intelligens och öfver
hela hans person och alla hans
handlingar hvilar alltid denna nobla prägel
af ”high breeding”, som så påfallande
genom flera generationer kännetecknar
den ”andra dynastien” Percy’ar.
Wolsey talar om hans ”mistrust”,
”disdayne” och ”sullenness” — och
det är mycket troligt, att hans
uppträdande ofta berättigade till dessa epitet,
isynnerhet från Wolsey, hvilken
beständigt, ända från hans tidigaste
ungdom, vid alla tillfällen sökte göra sig
till hans mentor och förmyndare. Han
hade icke varit en Percy, om han ej
varit själfrådig och egensinnig och haft
svårt att böja sig för andras vilja. Men
trots den egendomliga svårighet han
tyckes ha haft att intimt sluta sig till
sina likar, trots det eviga fältlif han
var dömd att lefva, och den
demoralisation en karl under ett sådant lif alltid
måste vara utsatt för, bevarade
Northumberland under alla förhållanden
alltid en viss mildhet i sin dom, visade
böjelse för medlidande, ovilja mot att
utöfva grymhet. Sin ställning som
Lord Warden, hvilken gjorde honom
till den häftige, nyckfulle och hårde
kungens ställföreträdare i Norden, till
tvungen domare öfver så många
människors lif och död, missbrukade han
sällan. Kunde han frälsa en fattig sate
från galgen, hjälpa ett barn eller en
oskyldig, gjorde han det. Man har
sålunda bevis för, att han vid ett visst
gifvet tillfälle ej sparade någon möda
att rädda från dödsstraff en ung gosse,
son till en af de fågelfria, hvilken enligt
lagen förverkat sitt lif, och att
kardinalen af denna anledning i all
vänskaplighet varnade den unge Lord Warden
för att göra
mänskliga känslor, då Hans Majestät
tydligen ej gillade en dylik onödig
sentimentalitet i förhållande till sina
undersåtar. Emellertid lyckades det
verkligen vid detta tillfälle jarlen att
frälsa gossen, medan de öfriga, som
voro invecklade i samma sak, efter
slutad dom och rannsakning alla blefvo
hängda på Alnwick ”in the presence of
the gentlemen of Northumberland” —
alltså ej i
kanske kan ha lof att sluta sig till,
att han — i motsats till sin samtid —
ej hade synnerlig smak för dylika
upprörande skådespel. Blott
man med säkerhet denna Henry Percy
ha visat hämndlystnad och obarmhärtig
hårdhet. Detta var gentemot en
mångårig tjänare, på hvilken han länge
obetingadt litat och som förrådde honom.
Men då var han också oförsonlig i sin
hämndtörst och sitt raseri. Med de
fattiga medel administratörerna ställde till
hans förfogande mutade han
kardinalen med trehundra pund för att få
rättighet att handla med den skyldige (en
af Wolseys egna betalda spioner) så
som han för godt funne. Han fick den
åstundade tillåtelsen, och karlen, som
bedragit sin herre, blef utan nåd och
miskund så att säga lefvande begrafven
i ett af tornen på Alnwick, ”tills han
kunde göra rätt för sig inför My
Lord”.
Det kom en dag, då Wolsey,
hvilken nyss så faderligt öfverlägset
förebrått Northumberland hans skrupler
att icke i allt utan vidare rätta sig
efter lagens bokstaf och majestätets
befallning, själf kom att stå som
anklagad inför kungens unge
gränsbevakare. Då Mistress Anne Boleyn och
hennes släkt med Norfolk i spetsen
omsider verkligen lyckats uttränga den
hittills oumbärlige Wolsey ur Henrik
VIII:s ynnest och denne lämnade
London för att söka tillflykt i de nordliga
provinserna, var det Percy’arna —
hvilka alltid tyckas ha haft mycket
ringa förmåga att vända kappan efter
vinden — som mottogo den fallne
stormannen och visade honom all den
honnör, som tillkom en kyrkans höge
tjänare. På vägen genom Yorkshire mötte
nämligen jarlens farbroder Sir William
Percy — troligen enligt sin brorsons
order — kardinalen och inbjöd honom
till Northumberlands eget hus Cawood
Castle. Men kungen, som kanske
lika väl som jarlen själf mindes
Wolseys oförrätter mot sin förre discipel
och kavaljer: hur han beröfvat honom
den kvinna han älskade; hur han ifrat
för och med hela sin makt framtvungit
det olyckliga giftermålet med Lady
Mary Talbot; hur han efter Henry
den präktiges död begagnat sig af
arftagarens förtviflade finansiella ställning
och bundit honom till händer och
fötter, medan han plundrades af kronan;
hur han tillfogat honom otaliga
förödmjukelser, ja, rent af satt hans lif
på spel, då han under sjukdomen hux
flux sände honom från London till
skotska gränsen — kungen uppdrog
nu åt sin Lord Warden att fängsla
kardinalen. Huru Northumberland
utförde detta svåra och ömtåliga uppdrag
— därom äga vi ett fullt tillförlitligt
vittnesbörd i den framställning en af
Wolseys mest trofasta vänner själf ger
af denna händelse.
Cavendish, som följt Wolsey till
Cawood och alltså var ögonvittne till
händelsen, berättar den på följande
sätt:
”Då kardinalen just reste sig från
bordet, anmäldes det, att jarlen af
Northumberland stod i hallen med ett stort
följe (”with a great traine”). Wolsey
gick emot sin gamle lärjunge, tog af
sig mössan och bjöd honom
välkommen, hvarefter de omfamnade
hvarandra. Därefter ber Wolsey jarlen
låta bära upp sin kappsäck och talar
om att låta elda en kammare åt honom;
komplimenterar honom (nervositeten
skymtar genom hans myckna ordande)
för att han så samvetsgrannt följt ”my
old precepts and instructions which I
gave you when you were abiding with
me in your youth” ... Då de blifvit
allena i kardinalens sängkammare
(”save only I, that kept the door”,
förklarar anspråkslöst Cavendish)
stodo de bägge herrarna allena ”vid
fönstret vid kakelugnen”, där jarlen
”darrande, i det han lade sin hand
på hans (kardinalens) arm sade med
sakta och låg röst (very faint and soft
voice): ”Herre, jag fängslar Eder för
högförräderi.” Hvaröfver kardinalen
blef ytterst förvånad och stod stilla en
god stund utan att säga ett ord.”
Och när kardinalen efteråt gör
svårigheter — till slut i sin häftighet och
förtviflan förolämpar honom, förlorar
Northumberland icke sin
själfbehärskning. Han påminner höfligt och
saktmodigt Wolsey om de instruktioner
han själf gifvit honom, då han som
nyutnämnd Lord Warden svor kungen
trohetsed och erhöll sin ämbetsstaf.
Och ehuru Henry Percy troligen ansåg
sig själf ha föga anledning att spara
kardinalens känslor, fortfor han
beständigt under den tid han ännu hade
honom såsom statsfånge under sin
uppsikt att på det mest hänsynsfulla och
ridderliga sätt behandla sin forne herre
(”Lord and Master”, som Henry den
präktige kallat sin sons stränge
mentor) — tillät honom bland annat — i
strid med all gängse sedvänja — att
behålla sina egna medförda tjänare och
följeslagare i sin omedelbara närhet.
Naturligtvis har han lika väl som de
flesta andra unnat den en gång så
allsmäktige konungagunstlingen hans öde,
men det är ej otroligt, att det varit
Northumberland obehagligt och påkostande
att i sitt eget hus (Cawood) utföra den
befallning Henrik VIII gifvit honom
att fängsla Wolsey. Han gör det med
den yttersta hofsamhet, nästan
blyghet och med så stor courtoisie, att det
till och med förvånar kardinalens
vänner. I kungens namn utför han
kungens befallning — intet vidare;
visar ingen skadeglädje, ingen lust att
spela öfversittare mot sin mångårige
tyrann, önskar icke lägga sten på börda.
Och det är tvifvelaktigt, om Anne
Boleyn, hvilken (såsom en något senare
historiker rätt skarpsinnigt gissar)
”hade önskat skymfa Wolsey genom att
låta sin gamle tillbedjare fängsla honom
och sålunda hämnas dem bägge”,
gillade Henry Percys behärskade och
ädelmodigt måttfulla uppträdande vid
detta tillfälle.
aldrig något emot att sparka till en
fallen fiende.
Året efter kardinalens död finna vi
Northumberland i London, där han af
kungen i anledning af sina tjänster som
Lord Warden mottager
Strumpebandsorden. Ett par år förut hade han, på
grund af några viktiga förhandlingar
med de skotska rebellerna, äfven gjort
ett kort besök vid hofvet, samtidigt med
Anne Boleyns sjukdom. (Hon hade
”the sweating sickness” och ansågs
någon tid lifsfarligt angripen.) Troligen
är det under denna samma vistelse i
hufvudstaden han tillika med många
andra rikets herrar är medlem af den
högtidliga deputationen till Drottning
Katharina, hvilken under
skilsmässosvårigheterna söker beveka henne att
godvilligt till fördel för Anne Boleyn
(eller Lady Anne Rochford, som hon
nu, då fadern blifvit upphöjd till Lord
Rochford och Jarl af Wiltshire — högst
oegentligt efter engelska begrepp —
låter kalla sig) uppgifva sin ställning.
I fall han ej af rent formella skäl
— såsom hufvudman för en af landets
förnämsta ätter — eller af
själfbevarelsedrift — för att ej komma i öppen
opposition till kungen (hvilket hans
ställning rakt inte tålde) sett sig
nödsakad att låna sitt namn åt dem som
försökte på fredlig väg aflägsna den
förrådda drottningen, tyder onekligen
detta hans handlingssätt antingen på ett
mycket oegennyttigt intresse för sin
forna flammas upphöjelse eller också
på, att han ännu fortfarande hyser en
viss svaghet för henne och måste böja
sig för hennes önskningar. Möjligen
har han också genom att öppet sälla
sig till det parti, hvilket önskade se
Anne på tronen, velat ge dödsstöten åt
de alltjämt uppdykande ryktena om
deras tidigare förhållande till hvarandra
och sålunda definitivt insöfva kungens
i detta hänseende alltid vakna
misstankar.
Kort tid efteråt (1532), då Anne
omsider verkligen tyckes stå vid sitt
mål och det mer än någonsin öfverallt
i landet talas om henne, kallas ånyo
Northumberland till hofvet. Denna
gång gäller det att afgifva vittnesmål
i en högst ömtålig sak, anstiftad af hans
egen intriganta, försummade och
svartsjuka gemål. Denna, beständigt
sysselsatt med mannen och rufvande öfver
sin egen husliga olycka, har i sina
eviga jeremiader inför sin far och
syster slutligen framkastat den
insinuationen, att Northumberland, innan Wolsey
skilde honom från Anne, varit hemligt
gift med henne, eller i detta hänseende
gifvit sin älskarinna ett så bindande
löfte, att hans giftermål med henne
själf (Lady Mary) måste betraktas som
bigami. I hennes sjukliga och
hysteriska tillstånd antar denna fantasi allt
fastare och fastare form, tills den
försiktige Shrewsbury, sliten mellan sin
misstro till dotterns trovärdighet och
sitt eget agg till svärsonen, omsider i
denna sak i bref hänvänder sig till
hertigen af Norfolk. Hertigen visar
genast brefvet för Anne Boleyn, som
var en systerdotter till honom — hennes
mor var en Howard. Hon ställer
ögonblickligen till stort alarm om saken,
anropar kungen, hvilken hon just då
kunde linda omkring ett finger, fordrar
undersökning, dom, rättvisa. Och på
hennes begäran skickar man då genast
efter Northumberland. Han åtlydde
kallelsen, kom — och svor, att hans
hustru hade talat den svartaste
osanning: mellan honom och Anne Boleyn
funnes intet och hade aldrig funnits
något, som kunde hindra hennes
giftermål med kung Henrik.
I slutet af januari 1533 blef Mistress
Anne, som några månader
dessförinnan gjorts till markisinna af
Pembroke — ändtligen vigd vid sin
kunglige älskare. Hon gick då med
Elisabeth, som föddes i början af
September. I April visade hon sig för första
gången offentligt i egenskap af
drottning.
Det är föga troligt, att
Northumberland, som nu var en mogen man på
öfver de trettio efter att i flera år icke
ha varit tillsammans med Anne och med
hela sin energi riktad på andra
föremål, har varit i stånd att ännu ägna
henne den romantiska kärlek han en
gång hyst för henne. Men att han
någonsin under den tid, som följde på
hennes giftermål — såsom Friedmann
(alltid, när det gäller Percy benägen
för postulater och motsägelser) påstått
— ”hatade” henne, tyder rakt
ingenting på. Sannolikt är, att hon för
honom, så tidigt förvisad från hofvets
glans och muntra nöjen till ett lif af
ekonomiskt betryck, husliga
ledsamheter och beständiga yttre och inre
svårigheter, alltid har stått såsom hans
sorglösa ungdoms rikaste upplefvelse;
att hennes namn — under dessa år
kanske oftare nämndt än något annat
namn i England — alltid för honom
har ägt en särskildt ljuf klang, en aldrig
glömd tjusning, har gömt otaliga
minnen af ett rikare, mera förfinadt och
kompliceradt lif än det han nu var
tvungen att föra; minnen af många
glada, stämningsfulla och sentimentala
timmar ”yonder in the court”,
stunder, hvilka, trots allt, dock varit de
bästa i hans lif, och till hvilka den
tungsinte, öfveransträngde, af
mångahanda bekymmer förföljde och plågade
gränsbevakarens tankar säkert ofta
med saknad återvändt. Men lika litet
som de öfriga medlemmarna af
Englands högadel har han naturligtvis i
längden varit i stånd att finna sig i
hennes och hennes släktingars,
Wiltshires och brodern Rochfords,
öfvergrepp, skrytsamhet och högmod. Och
emot slutet af 1534, då Annes stjärna
redan stod tämligen lågt, kunde också
kejsar Karls representant, drottning
Katharinas oblidkelige och outtröttlige
hämnare, Chapuis, glädja sig öfver den
underrättelsen, en af hans besoldade
spioner gaf honom, att ”den ende pär
norr om Trent”, hvars välvilja Anne
hittills kunnat påräkna, nu ändtligen
tycktes ha tröttnat på att taga hennes
parti, och liksom de flesta öfriga
herrar af sitt stånd (klasskänslan har
kanske här för Percy varit den
bestämmande) sällat sig till Boleynar’nas
fiender.
När den beryktade och ohyggliga
processen mot drottning Anne begynte,
var äfven Jarlen af Northumberland i
London. Tillika med tjugufem andra af
rikets högsta pärer var han af Lord
Norfolk, som var High Steward, kallad
till medlem af den jury, som nu i
midten af maj 1536 sammanträdde i
Towern för att döma kung Henriks
andra hustru.
Om han tillfälligtvis varit i London
eller af denna anledning blifvit
ditkallad vet jag ej, men han har i alla fall
vistats i staden någon tid innan
rättegången började. Denna hade nämligen
ett litet förspel, hvari Hans Majestät
äfven tilldelade Percy en roll. Henrik
VIII, som nu med ett rent af djuriskt
hat tyckes förfölja den en gång så
eftersträfvade Anne, var — för den
kronprins’ skull han alltid så häftigt önskat,
och hvilken han nu hoppades, att Jane
Seymour skulle föda åt honom —
ytterst angelägen om, att hans andra
giftermål skulle förklaras ogiltigt och
hans dotter Elisabeth sålunda bli
förklarad för bastard. För den skull lät
han nu några dagar innan domen öfver
Anne skulle afkunnas genom
Cromwell sända en budbärare till Jarlen af
Northumberland med begäran —
uttrycklig begäran — att han skulle taga
tillbaka sin egen förklaring afgifven
några år i förväg (1532) angående ett
tidigare giftermål eller bindande
trolofning mellan sig och Mistress Anne
Boleyn: alltså förklara sitt eget
högtidliga vittnesmål för falskt.
Northumberland svarade i ett bref kort och godt
Cromwell
öfversättning af brefvet satt inom parentes de ord,
som enligt min mening äro utelämnade. För
resten har jag här, som öfverallt annars där jag
citerar originalaktstycken, öfversatt så ordagrant
som möjligt.:
”Herr Sekreterare: Detta skall visa
Eder, att jag genom Sir Reginald
Carnaby har kunnat förstå, att man
förmodar ett föregående giftermål mellan
drottningen och mig (vara ingått).
Hvarför (Ang. hvilken sak) jag (en
gång) icke blott blifvit förhörd på min
ed inför ärkebiskoparna af Canterbury
och York, men äfven (därpå)
mottagit det Heliga Sakramentet inför
Hertigen af Norfolk och andra af
Konungens Höga Råd, förfarna i kyrkans
lagar (the spirituel Law).
Försäkrande Eder, herr Sekreterare, på denna
min aflagda ed och på den välsignade
hostian, hvilken jag då mottog och åter
ämnar taga, att detta, om där funnes
något kontrakt eller löfte mellan henne
och mig, må lända till min eviga
fördömelse.
I Newington Greene, den 12: te
dagen i Maj, i det 28: de året af vår
suveräne Herres, Kung Henrik
VIII: s regering.
Eder förvisso
Northumberland.*
* Letters and Papers of Henrik VIII.
Samtidigt försökte Cranmer — med
sväfvande löften om frikännande som
lockbete — förmå drottning Anne i
Towern att afgifva en motsvarande
bekännelse om, att hon varit
Northumberlands hustru eller åtminstone
trolofvade brud. Hvilket hon med döden
för ögonen förnekade — lika afgörande
och bestämdt som han gjort. Kungen
lyckades då finna en annan
omständighet: hans eget föregående könsliga
förhållande till Mary Boleyn, Annes
syster, hans svägerska, på grund af
hvilket prinsessan Elisabeth ”enligt
lagen” kunde förklaras oäkta.
Juryn, sammansatt af tjugusex
pärer, sammanträdde den 15:de Maj. Af
medlemmarnas namn tyckes det
framgå, att Norfolk — hvilken väl dock
svårligen trott sig kunna eller ens
för detta ändamål låtit kalla de mot
den anklagade mest fientliga herrarna.
Detta beror emellertid kanske blott på
en tillfällighet. Huru som helst har
juryn säkert själf snart märkt, att dess
makt att döma eller frikänna kungens
förskjutna gemål i verkligheten blott
vore skenbar. Kungen — och
Englands dåvarande kung var, tack vare
de politiska förhållandenas utveckling
efter hans faders tronbestigning, trots
författningen, i dylika saker faktiskt
allsmäktig — kungen hade på förhand
oåterkalleligen beslutat hennes död.
Hvad har drottning Anne känt,
när hon denna ljusa majdag från sin
plats framför de högadliga domarna i
den stora Towerhallen mötte Henry
Percys skygga och förpinta blick?
Möjligen har hon i sin ytterliga
förtviflan och dödsångest knappt ägnat honom
en tanke, möjligen har hon en kort
minut undrat och harmats öfver, att
finna
forne tillbedjarens närvaro hos henne
väckt ett ögonblicks vansinnigt hopp
om att ännu kunna frälsas. Troligast
är emellertid, att hon under dessa
timmars gräsliga spänning och ångest —
så djupt förnedrad och så djupt
medveten om sin förnedring som hon var
— ej tänkt stort mera på honom än
hon tänkte på de andra jurymännen,
på sin morbroder Norfolk eller sin
släkting Arundel.
Northumberland däremot har icke
tagit sina ögon ifrån den anklagade.
På andra sidan af domarebordet, klädd
i sin pärsmantel och omgjordad med
jarlbältet, blek af sinnesrörelse och
sjukdom, skakad af frossa, har han
suttit och följt henne med sin
feberheta, ångestfulla blick. Och i denna
ödesdigra timme, då han säkert visste,
att han såg henne för sista gången, har
han väl ännu en gång kommit ihåg
henne som den skälmska ”dåraktiga
flicka”, hvilken en gång så sorglöst
öfvermodigt koketterade för honom i
drottningens gård, och åt hvilken han
ägnade hela sitt unga hjärtas första
lidelsefulla ömhet och tillbedjan. Har
han någonsin i ett bittert ögonblick
förbannat henne för det onda hon gjort
honom eller för de svårigheter, i hvilka
hans kärlek till henne bragt honom,
och önskat henne straffad för hennes
trolöshet, så har hon sannerligen nu
blifvit det. Under sina få föregående
besök i London har han väl också sett
henne som kungens frilla — i alla fall
den gången, då hon, redan bärande
tronarfvingen under sitt hjärta, med
handen redan utsträckt efter kronan,
själf lät tillkalla honom, för att han
med sin ed och sitt hedersord skulle
frälsa henne från fiendernas anslag.
Hur många gånger bland
Northumbrias berg och hedar, på ensliga, vilda
”raids and forays” in öfver gränsen,
om aftnarna allena på sitt trista Wressill
eller ännu tristare Alnwick har han ej
sett detta strålande och mörka ansikte
framför sig! Hur ofta har han ej vid
sidan af sin egen Lady Mary åter sökt
framkalla minnet af hennes röst och
skratt, hennes sluga, skälmska blick,
hennes mjuka, starka armar och denna
lätt missbildade hand, som hon alltid
skämdes för, rodnade, när någon fick
fatt i den... Och under allt detta har
Henry Percy uppe från sin plats bland
hennes bödlar, vid sidan af Norfolk
själf, uppbjudande all sin kraft för att
kunna behärska sig, stel och tyst
suttit och hört de gröfsta och
vidrigaste beskyllningar, någon kan yttra
mot en kvinna, utslungas mot denna
drottning, på hvars skuld han kanske
själf i detta ögonblick tror, tills han,
plötsligt oförmögen att längre uthärda
denna moraliska tortyr, utan ord rest
sig upp från sin plats — hon har ett
ögonblick kommit af sig under den
lidelsefulla ström af ord, hvarmed hon,
drifven till den yttersta vrede och fasa,
ännu söker försvara sig — och deras
ögon ha mött hvarandra. ”Hvarpå
Northumberland vände sig om och
utan att säga något lämnade Tower
Hall.” Således sparade han sig själf
från att höra Norfolk yttra dödsdomen
och blifva vittne till, hur Anne emottog
den.
Huruvida Jarlen af
Northumberland lämnat London redan innan Annes
halshuggning den 19 Maj, kan jag ej
genom de upplysningar, som stått mig till
buds, komma underfund med, men
anser det troligt. Strax efter ligger han
nämligen åter svårt sjuk på sitt slott
Wressill — förmodligen i samma
sjukdom, hvaraf han lidit redan i
London och som nu förvärrats af de
sinnesrörelser han där genomgått. Här
— på Wressill — mottager han senare
på sommaren besök af sin broder
Thomas Percy, en vild och styfsint ung
man, som ofta visat sig afvog mot den
äldre brodern, samt Robert Aske af
Aske Hall. De båda herrarnas
ändamål med besöket är att söka förmå
Jarlen, hvilken väl antogs icke ha
någon anledning att älska Henrik VIII,
att taga del i det uppror, som
katolikerna norr om Trent, missnöjda med
kungens kyrkopolitik, nu förberedde.
Men Northumberland (som dock själf
alltid var trofast mot den gamla läran)
ville ej låna sitt namn till deras planer,
och nekade halsstarrigt, hur hårdt
ansatt han än blef af de sammansvurna,
att af lägga ”pilgrimseden”. Ty för att
vinna Northumberland, hvilken, trots
sjukdom och fattigdom, i sin egenskap
af Lord Warden of the Marches och
huset Percys chef, ännu alltid var den
i politiskt hänseende mest betydande
mannen norr om Trent, sparade de
missnöjda ej på öfvertalanden och
hotelser. ”Racked with pains” (som det
heter) ”and sick unto death”, höll han
emellertid orubbligt ståndaktigt fast
vid den trohetsed han en gång svurit
den konung, som under hela hans lif
varit hans värste fiende. Att hans
broder och Aske försökte allt för att vinna
honom och till och med hotade att
”hugga hufvudet af jarlen och göra Sir
Thomas Percy till jarl” (”strike off
the head of the Earle and make Sir
Thomas Earl”), vet man genom
ögonvittnens senare uttalanden inför
domstolen.
Då den sjuke emellertid alltjämt
lika ståndaktigt nekade att ha något
med de upproriska (”Nådens
Pilgrimer”, som de själfva kallade sig) att
göra, förklarade Aske, som tyckes ha
varit rörelsens förnämste ledare,
Jarlen af Northumberland för fånge på
hans eget slott Wressill. Därifrån bars
han senare — äfven på Askes
befallning — på en bår till sitt hus i York.
Huru Henrik VIII, med den alltid
villige Norfolks hjälp, först narrade
rebellerna, hvilkas armé ursprungligen
var större än hans, och därefter på det
hårdaste straffade dem, hör icke hit.
Men den sjätte Jarlen af
Northumberland fick på sin dödsbädd upplefva sin
ene broders rysliga afrättning på
Tyburn och den andres fängslande. När
han fram på vårsidan 1537 från York
lät bära sig på bår till sitt hus i
Hackney, återsåg han sitt land härjadt och
sköfladt, uppfylldt af grafvar och
galgar. För att i någon mån sona
brödernas högförräderi och rädda namnet
Percy från att helt och hållet utrotas
från jorden, hvarför det gällde att så
vidt som möjligt blidka kungen, tvang
han sig (”sannolikt efter lagkunniga
vänners råd”, säger biskop Percy,
men att fatta detta beslut har troligen
för den döende mannen känts såsom
hans lifs största förödmjukelse) att,
medan han ännu lefde, gifva alla sina
gods åt kronan. Endast genom denna
åtgärd kunde det nämligen vara något
hopp om, att egendomarna, då
förhållandena — en gång efter kung Henriks
död — åter förändrades, bevarades
åt hans brorsöner eller deras
efterkommande. Kung Henrik tog med
vanlig frisk aptit genast emot gåfvan,
men ville alldeles icke höra talas om
att uppfylla de få anspråkslösa villkor
jarlen gjort i sitt gåfvobref: att hans
ännu ej gäldade skulder skulle betalas
och en liten summa afsättas för hans
eget och hans tjänares underhåll den
korta tid han ännu enligt all mänsklig
beräkning hade kvar att lefva.
Halft blind, nästan utan förmåga
att meddela sig med sin omgifning ”his
face, brest and stomake, all his bodye
yellowe as saffrone, his memory as
yet good and onderstending whatever
is said to hym” (berättar en Richard
Layton, hans präst), arm som en
tiggare på allfarväg, utan andra
existensmedel än dem hans tjänare lånade åt
honom hos barmhärtiga människor,
framlefde den sjätte Jarlen af
Northumberland sina sista dagar. Ända tills han
natten till den 29 Juni 1537 (berättar
familjetraditionen) plötsligt reste sig
upp i bädden på samma gång som de
band, som under den sista tiden
fängslat hans tunga, brusto, och han
dog ”högt prisande sin skapare”.
Af fruktan för en riksskandal
förmådde Cromwell kungen att gifva ifrån
sig så mycket af det Percyska arfvet,
att åtminstone medel till begrafningen
förefunnes. Den firades emellertid så
sparsamt som möjligt. Och ingen af
den dödes ätt, öfver hvilken nu lagens
tunga hand och kungens oförsonliga
vrede hvilade, följde honom till hans
graf.
Så lefde och dog Henry Percy,
sjätte Jarl af Northumberland, ej utan
fog ”den Olycklige” kallad.
Förut utkomna arbeten af
MATHILDA MALLING:
En roman om Förste Konsuln. 1894. 3:e uppl. 4: 50.
Fru Guvernören af Paris. 1895. 2:a uppl. 4: 50.
Eremitage-idyllen. 1896. 3: 50.
Skyttes på Munkeboda. 1897. 3:e uppl. 3: 75.
Fru Leonora. Komedi i 4 akter. 1897. 2: 75.
Doña Ysabel. 1898. 5 kr.
Malin Skytte. 1900. 4 kr.
Damerna på Markby. 1901. 4 kr.
Daggryning. 1902. 4 kr.
Nina. 1903. 2 kr.; inb. 3 kr.
Lilla Marica och hennes man. 1904. 2: 50.
Lady Elizabeth Percy. 1905. 2:a uppl. 3: 75.
Hennes hjälte. 1906. 2:a uppl. 3: 75.
Maria Stuart. 1907. 4 kr.
Ninas bröllopsresa. 1908. 2: 50; inb. 4 kr.
Karl Skyttes hustru. 1909. 2:a uppl. 3: 75.
Systrarna på Ribershus. 1910. 2 delar à 3 kr.
Det hvita huset och den röda stugan. Sagor och historier. 1911. Kart. 3 kr.
Mannen, hustrun och lord Byron. 1912. 4 kr.