Den nya världen

Den nya världen

åNGEREDSTRANDBERG

DEI Hf T A

TiRLDElV

Aktiebolaget Ljus Förlag:HILMA A NGERED-S TRÅ NDBERG

DEN NYA VÄRLDENDEN NYA VÄRLDEN

AV

HILMA ANGERED-STRÅNDBERG

TREDJE UPPLAGAN

STOCKHOLM

lf!l!liilllllilllllllllltlflltlllifllll|ftl|||lllllll||llll||f||ltl(l|tllll|||tllllllf)lltllllllllll||||||||||il!l||tlltl|ll|||ll|||l|[llllll|«lll!(;tl

AKTIEBOLAGET LJUS" FÖRLAGPAPPER FRÅN LESSEBO

STOCKHOLM 1917

KUNGL. HOFBOKTR. IDUNS TRYCKERI-A .-B.

171248INLEDNING.

Majestätiskt stilla som en svart svan vilade

jätteångaren på långa, svallande sjöar. Han hade

vridit sig runt ett halvt varv och vände i förnämt

förakt ena långsidan västvart åt Nordamerikas flacka

stränder, medan österut Oceanen, skumpiskad, hävde

och sänkte sig i rytmiskt dån svindlande oändligt.

Masterna vaggade nästan omärkligt Över dem

högt fjärran skymtade då och då, i starkt ljus från

en osynlig måne, den svartblå eterkupan genom lågt

drivande moln, som kretsade likt mullgrå, fantastiskt

skapade fåglar med utbredda vingar över skeppet.

Att maskinen krånglade så här ända in i det sista,

väckte icke längre förskräckelse, endast surmulen

otålighet, hos de sextonhundra själar, som kolossen slöt

inom sina relingar. Provturen till nya världen hade

gäckat alla tidsberäkningar, man var fullständigt kuvad,

och värmen, som gradvis tilltagit alltsedan

Newfound-ländska vattnen passerats, kväste varje återstod av

ilsket motstånd.

Just nu kommo första klassens passagerare från

middagen, de trädde makligt ur det lysande jätte-

I—171248. Änger ed-Strandberg, Den nya världen.2

INLEDNING. 2

gapet av elektriska lågor, glänsande mässingsstänger

och purpurbonader ut i det rymliga, aftonsvala

halvdunklet: beniga, skarpögda amerikaner, värld

sberyk-tade aktörer, finfint putsade japaner, en leende,

dämpat sorlande rad, som med lättjefulla åtbörder sprider

sig över mellandäck. Damerna utgöras mestadels av

hemvändande amerikanskor, trots den nära förestående

framkomsten sorglöst klädda i aftondräkt. Som oftast

äro de smala, långa gestalter med underbart fina

ansikten och behagfullt formade huvud, de röra sig en

smula vårdslöst, dock aldrig oavsiktligt, och deras

dräkt bär denna prägel av till hälften ultra parisiskt

dagsmode, till hälften personligt kynne, som väl

ingen i världen djärves sammansmälta så som den

världsliga yankeekvinnan. Där de luta sig tillbaka i

vil-stolarna, med de något långa, smala fötterna i

tunn-sulade skor rakt utsträckta, medvetna och en smula

ringaktande, seende med klara, fasta ögon bortåt land,

likna de härskarinnor. Över vad? Kanske över den

unga världen därborta, över det närvarande

ögonblicket, över sig själva, avgjort över något, möjligen

över alltsammans.

De ha uppenbarligen ingen brådska hem. Det

leker ett visst drömmeri på bottnen av deras

avvisande ansiktsuttryck.

Alltjämt vältra nya, långa böljor tungt avmätt

fram under kölen, och skyarna jaga under fastet,

skocka sig samman, mörkna, slita sig lösa, ljusna,

förtunnas till den finaste vita slöja som av fjun över

månskivan. Då bleknar det lysande elektriska sval-3 INLEDNING.

get, och ut träda i spöklikt blått sken män, som

stanna i beräknade ställningar eller driva omkring

med sina runda, mjuka mössor och rockarnas eleganta

uppslag vårdslöst skjutna åt sidan, blottande vita

skjortbröst och en och annan glimmande diamant,

och sorlet av deras lätta ord och säkra, sorglösa skratt

blandas med vågornas dova brus, lägger sig upp på

kammarnas breda rygg och förtonar långsamt i fjärran.

Så visst som något äro dessa två

svensk-amerikaner! Här, tätt intill, se hur de pusta i

middagstoalett och snegla åt akterdäck, där deras själar

naturligtvis höra hemma, kraftiga och underklassiga som

de se ut.

Glammet därifrån tycks tränga rakt ned i deras

hjärtan. Varför icke småländska vallgossehjärtan?

Icke osannolikt.

Men nu draga sig molnen samman över

mastkorgen på allvar, det strömmande vattnet går över från

silver till blanksvart, och människorna upplösas i

betydelselösa skuggor.

Själva den förnäma fru abbedissan här vid

relingen, hon som hittills trotsat himlens alla nycker, nu

lägger hon bort bandet av... åja Walter Scott, det

är lätt att se, och blickar kallt och stillatigande

framför sig utan att röra sitt stolta dokhöljda huvud.

Bredvid stirrar den uppvaktande nunnans slutna

anlete utåt vattnet, hennes händer vila i skötet, också

hon tyst, orörlig, betraktande.

Således stora världen härute, detta mellandäck,

en mättad, solid, oåtkomlig och handfast värld, Bah,4

INLEDNING.

på det hela en portmonnäfråga, helt obetydlig till på

köpet

Detta är ju tröstande.

Louise Niefelt släppte med ett litet överlägset

leende stängselrepet, som skilde överklassen från

akterpassagerarna, vilka hon tillhörde, men leendet fick i

detsamma en självironisk anstrykning. Hon hade

förströdd och obestämt iakttagande stått och stirrat

in i det förbjudna, strålande gapet och såg ned på

sina fingrar, där den grova linan skurit röda ränder.

Om hennes rätta plats nu också vore på den andra

sidan, så befann hon sig emellertid i verkligheten på

underklassavdelningen. Men medvetandet att det

endast var av sparsamhetshänsyn hjälpte dock upp

saken.

Belägenheten var egentligen komisk.

Med en världsvan knyck drog hon handskarna på

de små händerna, slätade smeksamt ned skinnet,

svepte det korta, vita floret tätt om ansiktet under

en mössa av siden och började att nynnande

promenera fram och tillbaka. Det var så tillfredsställande

att ha dessa fruktansvärda resdagar bakom sig.

Hon rörde sig spänstigt med en egendomlig svikt,

och det guldfärgade sidenfodret i reskappan svängde

kraftigt ut för kvällsbrisen. Däckssällskapet var något

blandat. Den världsberyktade skådespelarens betjänt

gick och kände sig hemmastadd och var oförskämd

nog att med sina kvicka gascogneögon tillkasta henne

ett och annat leende. Därinne i däckssalongen sjöng

en negeradonis Faustarian, att icke tala om alla ir-11 INLEDNING.

ländskor, som sågo ut som pigor, och alla

svenskamerikanska pigfruar, vilka man icke kunde misstaga

sig på.

Plötsligen slets skiljelinan loss, en övermodig skara

av det unga Amerika stormade in och tog med ett

vårdslöst: »Beg" pardon» akterdäck i besittning för en

dans i skumrasket. De promenerande gingo

beskedligt och satte sig, första klassen tog sig denna

företrädesrätt, ehuru deras eget område naturligtvis var

fredat. Det tjänade ingenting till att nöta bort sitt

goda lynne på ett sakförhållande. Och de smidiga

unga kropparna i vita dräkter och låga, klacklösa

skor rörde sig stolt och säkert i fullt medvetande av

sitt företräde.

Men det föll Louise Niefelt in att känna sig kränkt

i dag, och blodröd i ansiktet fortsatte hon att gå

fram och åter, för var gång avbrytande dansen.

Slutligen måste den uppgivas, Louise kände genom

halvmörkret de föraktfulla blickar, som bestodos henne,

och hon hörde en flicka säga i spotskt förnäm ton:

— Fred, jag sa dig ju det, vad hade vi här att

göra bland ouppfostrade emigranter.

Ha ha ha! men inte finge man räkna på

millionärerna, som foro till Europa för att hämta intryck.

Det var icke det Amerika hon längtade efter.

En dämpad salva handklappningar och skratt ljöd

från en vrå i lä under rökhytten, där skandinaverna

slagit sig ned och nu i avskedskvällens vemod tömde

den sista, dyrbara halvbuteljen punsch, som lyckligt

smugglats över. Ett sorglöst sällskap, mestadels6

INLEDNING.

statt på lusttur till nya världen: ingenjörer med

understöd, disponenter för mekaniska affärer och

ett fatal återvändande burget folk från stora

Västern.

Då de ropade fröken Niefelts namn, gick hon dit

och sade litet gråtmilt tyckmycket, icke fritt från

koketteri:

— Jaa, gjorde jag inte rätt kanske.

Handklappningarna förnyades. — Naturligtvis, det

var utmärkt, men sitt ner, fröken, ni är ju alldeles

osynlig i dag, hur har ni det egentligen?

Hon kände en plötslig stark olust att giva sig in

med dem, vände och gick uppåt däck, där hon

stannade och såg ut över vattnet.

I den svenska gruppen dog emellertid glammet

bort. Skuggornas fördjupande och stillaståendet

mellan två världar lockade och drog tanken, man stod

på gränsen till något nytt och kuvades av det okändas

allvar, vilket vidrört en dag ut och dag in på dessa

däcksplankor. Som aldrig förr samlades också

intresset i kväll kring henne, för vilken den mörka

landmassan därborta betydde så mycket mer än för

någon annan i kretsen.

— Känner herrarna fröken Niefelts förhållanden

närmare? sade en försynt och lutade sig fram.

De andra lutade sig också fram för att höra, de

hade till hälften kännedom om den unga damens öde,

hon gjorde icke den minsta hemlighet av sin resas

mål, och hennes livfulla person hade givit färg åt

den långa färden. Hon ägde en förmåga att skifta7 INLEDNING.

väsen, en uppsluppen övergivenhet, som — och

ögonen, när hon ville, hur gammal kunde hon vara!?

— Ah, hon är ingen duvunge, men vet ni vem

fästmannen egentligen är och vem hon är?

Familjen gammal småadel, en av de där som

släktled efter släktled aldrig rört sig utom några fa

uppsvenska landskap, aldrig tycks ha haft försänkningar

eller intressen eller vad jag skall kalla det, utom

sträckan Västerås—Stockholm. Det är känt hur, ja

herrarna vet: Sverige åt svenskarna och Stockholm

världens medelpunkt! Pappa Niefelt var en rätt

despotisk småstadskollega, evigt jagad av oro för sin

ekonomi, skrev högstämda avhandlingar om folkets rät

tigheter men stänkte omkring sig eau de cologne,

sedan låssmeden varit inne. När föräldrarna dogo,

kom flickan i någon afifar och drogs helt in i

»folkvänliga» kretsar, »unga Sverige», ni vet, kom med på

arbetarföreningar och slikt, och summan är, att hon

blev kär i en gruvarbetare.

— Gruvarbetare?!

— Jag skall kanske slå av litet: en gruvarbetares

son. Karlen ansågs ha stora anlag för bildhuggeri

eller målning och fick visst åtskillig utbildning, men

har icke förty tillbringat en stor del av sitt liv uppe

i Bergslagsgruvorna och slutade med att avvika till

Amerika.

— Och nu reser hon efter?!

— Nu reser hon efter. Det hela är vansinne,

men familjen hjälper väl hem henne, då hon tröttnat

på leken.8

INLEDNING.

Under dessa lågmälda ord hade det ljusnat

sällsamt över havet. Som på ett givet tecken skildes

de rastlösa skyarna åt likt teaterväggar, sjönko mot

synranden och avtäckte den gula fullmånen i rund

glans högt, högt på en djupblå sammetsbotten. Hela

sjön glimmade med ens silvervit, det blev ljus över

synranden, ljus över däcken, och ur det sus och stön

och brak och surr, ur alla de obeskrivbara ljud och

allt det sorl, som utgick från detta vidunder i vila,

sköt upp någonstädes ifrån likt en raket ropet:

— Frihetsgudinnan! Hon syns.

Inom en minut hängde relingarna fulla av

skåde-lystna. På fördäck knuffades smutsiga armar om

plats, folk där framme gapade stort och dumt, men

bakom lyste blickar, skarpa av tankar, och sorgsna

ögon sögo sig drömmande fast vid det skummande

månvattnet, och över deras huvud skyndade fina, lätta

fötter, diamantringar blixtrade till mot den tjärade

båtkanten, även amerikanskorna glömde östervärlden.

Louise Niefelt stod akterut, litet avskild från andra,

hon stod tyst, skådande, hennes ögon glänste, hennes

ansikte glödde. Hon såg den blåaktiga bronsstoden,

en dimfigur med svaga utlinjer, armens fria sving,

den tända, mattröda facklans stolta resning.

Ah Amerika, frihetslandet!

Hur ofta hade hon icke föreställt sig detta

ögonblick, och nu var det där, ofattligt! Hur allting med

ens intog sin rätta plats: stort blev stort, smått blev

smått.

Louise Niefelt hade förmåga att leva ett dyliktINLEDNING.

9

känslofullt ögonblick. De stora eldsrunorna i hennes

själ lågade upp, hon liksom urskilde sitt särmärke

bland millionsjälarna och förstod att njuta sig själv.

Den gränslösa nattliga rymden, skälvande av

hemlighetsfull silverblå trånad, böljornas eviga

strömmande, tungt av brus, gnistrande av ett ljus, som

aldrig lät sig fångas, allt smälte samman med de

tusendes öden, vilka som hon gingo att söka ett nytt

liv. Det förborgade vinkade därute i den fradgande

glansen, bubblade upp som vita, tysta skepnader ur

havsblått skum, bröt mot skrovet som darrande suckar.

Stort var att tänka på dessa landsflyktiga hjärtan,

som slogo fortare, dessa ögon som tårades av

obestämt hopp inför den vinkande trolska symbolen.

Vad gjorde väl att den var grov, allt för påtaglig,

det låg ju röda förhäxande slöjor av löften över

jät-tinnans lemmar.

Men störst var dock att veta att hon, Louise

Nie-felt, icke var som någon annan utan en själ för sig

bland alla, som veta och mena och vilja och tro

på jorden. Förskräcklig var den röran! Men hon

kunde se på alltsammans och le, ty som hon visste

och ville dock ingen i grund och botten. Nog

famlade och syftade de flesta åt ungefar detsamma, men

ingen förstod det så nära, så egendomligt som hon.

Förstod vad det var att leva.

Hon vore en ideell natur, kanske föga rustad för

det praktiska landet där framför, men hon kände en

hemlighet och måste ofta le åt människorna, där de

irrade omkring med sina anleten mot jorden. Hon

2—171248. Angered-Strandberg, Den nya världen.10

INLEDNING.

visste, att tron uträttar märkliga ting. Det är något

verkligt detta, om hon kunde tala om de tusen små

upplevelser, då hemlighetsfulla inflytanden avgjort.

Hon vet det^ och är icke det minsta rädd att kasta

sig handlöst ut, blott och bar, giva sig som offer till

det hennes själ omfattar. Ty något, någon, vem det

nu är, skall löna henne med seger. Bevars

prövningar, ja gärna tusen, vad hade hon icke gjort sig

beredd på allt?! Löjligheter t. o. m., som aldrig komme

att inträffa. Men när hon minst anade det, när hon

vore som djupast nere, då komme hennes timma

att slå.

En vacker dag, en kväll som denna skulle hon

återvända, på första klass, elegant klädd, där vid

hennes vilstol skulle Töre stå med vårdade mustascher,

litet fårad men ädel och värdig i hållningen, klädd

gediget enkelt men dyrbart, och de skulle le mot

varandra lugnt, litet överlägset, ty vad ägde icke de

av erfarenhet mot de andra, men allt vore nu förbi,

nu voro de lyckliga, nu kunde de njuta, njuta sitt

hela långa liv. Och så vore sagan slut.

Hon stod saligt ensam på det bullrande däcket

och småskrattade åt sig själv och åt dessa fantasier.

Men de försvunno ingalunda för detta skratt, de växte

till dödligt allvar.

Icke det minsta tvivel om att de skulle lyckas,

Töre och hon. Vem i all världen har hört talas om

något så vidunderligt som att kämpa en årslång,

trofast kamp och ändock misslyckas? Det finns ett inre

sammanhang i tingen.17 INLEDNING.

Åh Amerika, du min längtans land, dig som jag

hemligt trått efter hela mitt liv, var hälsat!

— Fröken Niefelt, sade plötsligt en röst.

Tätt bredvid henne i måndagern stod en ung

finne, bosatt i Västern, och som visat henne mycken

uppmärksamhet under resan. Mellan dem hade

uppstått en viss förtrolighet på gränsen till känslosamhet,

fostrad av tankeutbyten och små tjänster under långa,

skumma kvällar på ett ändlöst hav.

Hon såg nu på honom, och han såg på henne

forskande, såg på det luftiga hårburret under

mössans lätta blå och på det ännu ungdomsrunda

ansiktet, som dock ägde en gammal släkts utmejslade

drag. Det uttryckte spänning och något av ett stort

ögonblicks feberaktiga, litet svävande glädje.

— Fröken Niefelt, upprepade han lågt, är ni

säker på att er fastman möter er här i Newyork?

Han ingrep icke störande i hennes tankegång,

även om han varit en annan än den han var, hade

det ej anfäktat henne. Hon var i denna stund en

ensam själ, enig med sig själv, fri, överskådande

och dock utom allt. Intet och ingen var henne

främmande.

— Inte alls, sade hon öppet, jag har inte hört ett

dugg från honom på flera månader, jag skrev, jag

telegraferade, intet svar; på något sätt har han hindrats.

— Men min kära fröken —

— Det gör ingenting alls, avbröt hon litet häftigt

och lutade sin varma kind mot tältstången, om han

fatt telegrammet, så kommer han; det har han för-12

INLEDNING.

resten, för jag har ingen underrättelse fatt från

telegrafkontoret, och om han inte kan komma, så

söker jag upp honom, och om han är död, så vill

jag dö.

Den unge mannen log icke, som man kunnat vänta,

åt detta flickutbrott. Han stod och såg rakt framför

sig, till en liten del besvärad, men otvivelaktigt

gripen av något äkta, kanske av det besynnerliga i hela

belägenheten.

Louise slöt ögonen, hennes sista ord voro starkare

än den känsla, de skulle tolka. Men hon hade

erfarit en obestämd retlighet.

— Det finns en annan tydning av gåtan, fröken

— kom det sakta.

C* o o o o y

— Saa, naa?

— Ahnej, slog han om, det fa vi inte tro.

— Ni menar förstås, att han rymt sin väg för att

slippa mig, sade hon med sin vanliga överdådiga

oförbehållsamhet. Ja, ser ni, det tjänar inte alls till att

tala om det med någon, som inte känner Töre, han

är trofast som en stor, stor brunögd

newfoundlandshund, det är just vad han är.

Hon var så van vid att människor alltid förstodo

henne så, som hon ville förstås, eller hon trodde

åtminstone beständigt att så var, därför överlät hon sig

på nåd och onåd.

Mannen tänkte förresten icke stort på detta, han

ville in i något annat och ansåg att överdriven

finkänslighet icke var till hennes bästa just nu.

— Hör, fröken Niefelt, sade han en smula kallt13 INLEDNING.

brutalt för att döda varje aning om förlägenhet, har

inte er fastman varit arbetare?

— Jo visst, det är ju det jag är förtjust över,

tänk på hur sunt det är att olika raser gifter sig med

varandra.

Han undrade över denna fullkomliga öppenhet.

— Ja men, hur tror ni att det . . .

Hon avbröt kraftigt:

— Man skall aldrig handla då, aldrig ge sig själv,

bara tala och braska om sina frisinnade åsikter! Hu,

jag är så led på alla ord och fraser därhemma, och

ingen som skulle våga sätta in tiondelen av sitt

lillfinger på sina meningar.

Finnen svarade icke. Slutligen litet gäckande:

— Ja, man är förskräckligt ifolklig» i Skandinavien

nu för tiden.

— Det blåser en härlig vind, ja, men vem gör

något mer än pratar och skriver? Och finns det

något så verksamt för dét stora målet som* att vi

kulturmänniskor sedan århundraden tillbaka alstra —

alstra ett nytt släkte tillsammans med, med annat blod.

Hon trasslade in sig, röd.

Den unge mannen var taktfullt döv och blind.

— Tja, det stora målet, inte så gott att veta vad

det är.

— Jaså, Louise hade nu fullt rep^t sig, är ni av

den ullen, ja vet ni, då lönar det inte att vi tala.

— Fröken är stark i trona.

— Nej, men snälla ni, inte kan någon i grunden

tycka annat, allt är ju så solklart.14

INLEDNING.

Finnen stod retsamt lugn.

Louise rätade sig högdraget.

— Man bärs av en idé, när man vet att den

är äkta.

Reskamraten stod stödd med ryggen mot

relingen och slog sakta tankspritt över handen med en

tågstump.

Hela hållningen uttryckte förbehållsamhet.

Plötsligt sade han i låg ton:

— Ni vet inte alls vad ni kan komma att gå

igenom, fröken, er fastman förstår sådant bättre.

Det stack henne, när andra betonade rasskillnaden

mellan henne och den man, hon valt

— Jag är beredd på arbete, svält, är det något

mer? Förödmjukelse slipper jag då, det är Gud ske

lov bara han och jag.

— Sånt där är ju bara ord för er, inte vet ni hur

svält känns, kära fröken, förresten inte sagt ni just

behöver svälta, men ser ni det förskräckliga härute är,

att allting kan hända.

Det låg något torrt, faktiskt i hans ton.

För en enda sekund såg hon ned i ett

skrämmande, nattsvart djup. Hennes segervissa jag kröp

åter in i sitt skal, hon kände sin ensamhet, emedan

hennes själ ej längre var ensam och fri. Kände sig

som en stackars människa, som gått vill från vad

andra människor veta och vilja och tycka och tänka.

Men hon svarade tappert:

— Ah, skulle man alltid tänka så, vad vågade

man då i världen?15 INLEDNING.

Och hon kände i befrielse, att orden voro

sanna.

*

Följande förmiddag befann sig fröken Niefelt

sittande på en koffert i Newyorks förfärliga tullbarack,

där mångtusen människor upplösta av värme

trängdes under förvirrade rörelser och brådskande rop.

En dröm det hela, satt hon verkligen i en annan

världsdel? Och inte en aning om var hon skulle

hamna i natt.

Hettan var olidlig. Genom de stora fönstren

under taket brände septembersolen smälthet in och

luften var varmfuktig. Herrarna hade försvunnit för att

uppleta en tulltjänsteman. Hon var glad att vara av

med dem.

På båten i dag hade det legat något främmande,

något hemlighetsfullt över dem alla. En hade till

och med lyckönskat henne till att äga pengar, så att

hon kunde taga sig tillbaka hem, om så vore.

Oförskämt, hon skulle akta sig för att vara så öppen en

annan gån g.

Men tiden skred och hjärnan slappnade, liksom

tömdes. Hennes ansikte sved som uppbränt, och

dammet yrde omkring och förstörde kappa, hatt och

handskar. Hon fortfor att blicka drömlikt ut över

den larmande massan. Koffertar som vräktes,

slängdes, öppnades och smälldes igen, folk som ropade

och sprang, rädda och befallande om varandra,

och lemonadförsäljarna med sina härliga ishinkar, så16

INLEDNING.

gällt de skreko. Gud, så törstig hon var, om hon

tordes, men hon blev sittande med vidöppna ögon

och en dvallik tyngd i hjärnan, som spikad på det

kullriga koffertlocket.

En oro böljade fladdra: vad gjorde hon här, vem

sökte hon? I hennes tomma hjärna ljöd ett namn

med den ojordiska, dödskalla fjärranklang man hör i

drömmen. Töre Hultman, Töre Hultman ringde det,

o fasa, hur okänt, otryggt.

Med händerna i rockfickan och hatten på sned

kom en man gående uppför gången långt borta. Han

såg sig spanande omkring och fortsatte sin vaggande

gång. Louise Niefelt vaknade plötsligt, blodet kom

strömmande friskt genom hennes domnade kropp,

vad han påminde —

— Töre, gav hon sig till att ropa besinningslöst.

Mannen studsade, svepte in henne och

omgivningen i en tankspridd blick ur insjunkna ögon och

fortsatte därpå att skrida framåt.

Ett misstag. Hon följde honom med ögonen långt

ned, där han vände om, kom tillbaka, alltjämt sökande.

Då grep henne en visshet, som spred iskyla över

kroppen.

— Töre, Töre.

Han tvärstannade, öppnade ögonen stort, och så

hoppade han över koffertar och knyten och småbarn,

slog omkull askar och korgar.

Ett evighetslångt ögonblick, sedan kände hon i

förvirring hans andedräkt, lukten av hans kläder, hans

skägg och hörde hans stämma, som svävade på målet:INLEDNING. 23

— Åh, var det du, välkommen, är du frisk?

En djup frid, en fullkomlig glädje, ett stort mod

sänkte sig ned i hennes själ.

Hennes öde länkade sig ju påtagligt som i ett

äventyr!

Gud var med henne, Gud fanns, tack, o Gud!

Och hon grät våldsamt.

— Gråt inte, åh, gråt inte.

— Det är bara glädje, jag är så glad, jag kände

inte igen dig.

— Kände du inte igen mig?

— Nej, jag kände inte igen dig. Hon såg upp

blygt.

Han stod lutad över henne med en innerlig,

svårmodig blick och darrande ansiktsmuskler. Hans

leende var en smula besvärat.

Store Gud — detta Töre Hultman! Ögonen djupt

in i hålorna, ansiktet utmärglat, det askblonda

stubbskägget strävt.

Av förlägenhet bröto båda ut i brutna meningar,

som ingen fäste vikt vid.

— Hur kom du hit? Fick du telegrammet?

— Ja nyligen, på långa omvägar, jag har varit sjuk.

— Har du varit sjuk, åh så sjuk du ser ut, är du

bra nu?

— Ja vars. Jag kröp under repet in hit. Hela

sta"n trodde att ni gått till botten.

— Töre, du är inte glad, att jag kommit!

— Jo, det är bara konstigt alltsammans, jag

känner mig så underlig.

3—171248. Ang er ed-Sir andberg, Den nya världen.8

INLEDNING.

— Jag har pengar, Töre, du!

Han visste icke riktigt, hur han skulle taga det.

— Har du pengar? sade han besvärad, det var bra,

för jag har rakt inga.

Det visste hon ju, men det var ändå obehagligt.

Hon tvingade sig att säga raskt, kamratlikt:

— Usch, jag har mycket pengar, gissa.

Han såg misstrogen ut. Hundra kronor kanske?

— Ah, mycket mer.

— Säg då.

— Tvåhundra dollars!

Med ens kom det något så ljust över honom, att

Louise drog på munnen. Ett sådant barn!

Men det var ändå underligt beklämt, och varför

var han så hemskt illa klädd?

— Nu måste vi härifrån, ropade Töre

handlings-lysten. Hans hållning hade blivit manligare och

bestämdare.

Som han avlägsnat sig för att fa fatt i en

tull-snok, stod plötsligt finnen där andfådd och upphettad.

— Stackars lilla fröken!

— Min fastman är här, sade hon och blev

alldeles röd, ty hon var i dödlig ångest för att

ingenjören skulle fa se Tores grova yllekavaj och tarvliga

filthatt och därtill en högst tvivelaktig krage.

Hennes reskamrat förvånades.

— Är han?! Jag gratulerar. Ja, kanske få vi säga

farväl då, fröken, tillade han tveksamt, men bör inte

fröken ta in på vårt hotell i alla fall?

— Min fastman hjälper mig naturligtvis till rätta,INLEDNING.

*9

sade Louise brådskande, tack för gott sällskap och

hälsa de andra. För att göra det mer avrundat lade

hon till: Vi träffas härute någon gån g.

Han hade tårar av rörelse i ögonen.

— Det är inte sagt, fröken, Amerika är så stort,

måtte det gå er väl, håll bara modet uppe!

Han tryckte betydelsefullt hennes hand och gick.

Så var det slut. Hon var fri.

— O, vilken blandlera vi äro gjorda av,

ironiserade hon, sedan hon icke längre behövde frukta

dessa välbeställda herremän. Och nu bort från allt

gammalt, så långt bort, att det aldrig mer kan nå mig.

*

— Töre, nu trampar jag Nya världens mark, just

nu, är det icke underbart! sade hon en timme

därefter och satte högtidligt foten utom tullhuset i

skälvande solljus.

Han hade blivit sig mer lik, hennes Töre, såg

redan friskare ut. Var det icke det hon visste? Utan

henne var han varken det ena eller det andra.

De gingo en hamngata fram, just lik vanliga,

bråkiga hamngator. Töre hade av en herre med

galonerad mössa, och som >av en händelse» haft kortet

på sig, fatt adressen på ett »familjehotell».

Rekommendation fordrades ju för det stället, men han vore

nu en människa, som såg vad folk gick för o. s. v.

Ett litet smalt hus på en tvärgata befanns svara

mot adressen. Dörren till trappan stod öppen, de

gingo genom ett stycke mattlagd gång till en annan20

INLEDNING.

öppen dörr, som ledde in i ett trångt, skumt rum,

möblerat med sjaskig elegans.

En herre i frack och vit halsduk och ett spätt

fruntimmer, iklätt en frasande massa skär linong med

vita spetsar reste sig långsamt från sina spelat

likgiltiga ställningar i länstolar och sågo frågande ut.

Louise, som ansett sig lika hemmastadd i språket

som en inföding, överlämnade när det gällde saken

till Tores stammande tunga. Under tiden iakttogos

de skarpt, som om de utstått ett polisförhör.

— Tja, sade herrn slutligen högdraget och stödde

armbågen skådespelaraktigt mot kaminhyllan, vi ha

händelsevis två rum lediga, det ha vi, me-en damen

och herrn äro således icke gifta. Jag skall säga er, min

herre, att det här är ett synnerligen aktningsvärt ställe.

Louise kände sig skrattlysten, men Töre blev arg.

— Jaså, jaha, men det är inte tillräckligt

aktningsvärt för europeiskt folk, utfor han blint och retade

sig över, att han icke kunde finna något dräpande,

adjö min herre.

Detta stötte på intet sätt den frackklädde. Han

vidrörde Tores arm och sade, när han såg att det

var allvar, med den öppenhjärtigaste min, godmodig,

nästan skämtande:

— Min bäste herre, tror ni inte jag ser, vad folk

går för, jag såg genast, att ni var en gentleman, och

min hustru är förtjust i damen, vi ska komma

förträffligt överens. Missis Smith — en storartad

åtbörd — var god och visa våra unga vänner de rum,

vi kunna undvara.INLEDNING.

21

Töre surade visserligen fortfarande, men Louise

följde beundrande lilla fru Smiths frasande

volanger, där de svävade uppför trappan till ett rum,

som var så pass stort, att jämte den ofantliga

dubbelsängen damernas båda personer fingo nätt och jämt plats.

En viss tvekan, så visade det sig mycket fort, att

alla rummen stodo till förfogande. De voro

emellertid av samma beskaffenhet, och slutligen sattes

plädremmen och handväskan undergivet på den väldiga

resårmadrassen. Töre valde åt sig ett liknande bås,

och medan han sprang tillbaka efter kofferten, tog

Louise ett bad i badrummet, som tjänade samtliga

sovgemak till tvättanstalt. Sedan gick hon ned i

förmaket. Tomt, öde. Hon sjönk yr i huvudet

samman i en av de trådslitna emmorna, hon var ur stånd

att känna någonting utom en egendomlig avsmak för

att vara ensam. Rummets enda fönster vette åt en

| asfaltlagd gård av en rymlig lårs storlek och svart

; och tom. Genom dörrförhänget såg hon in i ett

tarv-| ligare rum, där fru Smith i full rosenröd stass genast

slagit sig ned vid symaskinen. Louise hade, då hon

gick ned, sett herr Smith sitta helt vardaglig i

skjortärmarna på trappan och röka pipa. Töre och hon

voro synbarligen enda fångsten för dagen i detta

familjehotell med »hemkomfort».

Hem, ja det väckte ingen vidare genklang. Så

mycket tråkigt, bråk och småkäx. Hemma hade

tillvaron, bara hon sökt gripa om den litet kraftigt, som

blodfullt ungt folk, smulats sönder, blivit till något

smått och fnaskigt. Och borta var lusten.22

INLEDNING.

Så kom det stora beslutet, och fast man skrek i

högan sky, fick man på samma gång en ton av

aktning, hon tillhörde genast det ovanliga och okända.

Och allt guldet sedan, som hon skulle komma åt

härute!

Jaha.

Louise slöt ögonen. Den där tröttheten hon kunde

fa ibland i hjärnan, det hade varit för mycket kultur

i släkten. Och ändå. . .

Som hon nu skådade tillbaka, formade den en stor

svart slagskugga över hennes liv, tog skepnad av

magra, krökta jättehänder, darrande av lystnad:

Atrån efter pengar.

Ingen uppkomlingsfamilj kunde så vrida och vända

på slantarna, så förstå att göra livet surt av fruktan

för att skatten icke skulle räcka till, som denna gamla

kultursläkt med sitt inbitna förakt för handel och

näringar.

Hon såg bort mot gardinen och missis Smiths

lilla svarvade rygg och sträckte i hemlig fröjd upp

båda sina armar.

— Nu vill jag bli ung, ung. Hon tryckte hastigt

på bröstet jo skinnpungen hängde ordentligt kvar om

halsen. Så gott om mynt hade hon aldrig hafi, det

gav något sorglöst fritt åt tankarna. Hon fick en

oemotståndlig lust att räkna sedlarna och knäppte

upp klänningen men erinrade sig i tid faran, om

någon komme, och lät det vara. Greps så med ens av

levnadsglädje, kände lycka, längtade efter Töre, efterINLEDNING.

23

att gå ut och festa, njuta. Men i nästa minut smög

åter tröttheten in, förvirring, en dov ångest.

Symaskinen därinne upphörde tvärt. Den lilla

värdinnan såg sig om och nickade, klippte beslutsamt

av tråden, svävade in och slog sig sällskapligt ned.

Hon var egentligen högeligen nyfiken på detta par,

vars ena hälft hon så väl förstod, men vars andra

varken hon eller hennes man sett något motstycke

till under sitt mångåriga äventyrliga mellanhavande

med invandrare. De hade ögonblickligen begripit,

att den unga damen var en äkta dame, det gällde att

komma åt hemligheten bakom, fläcken, det stora

rai-son d"ëtre. Något galet var det.

Men fru Smiths lilla sluga huvud förbryllades, då

hon möttes av en fors av öppenhjärtighet, uttryckt

på skolinlärd engelska. Louise hade ingen tanke på

att dölja den enkla sanningen. Hon längtade efter

en människa och utgöt sig som man ibland far lust

att göra det inför ett hederligt tjänstehjon.

Fru Smith satt och stirrade på henne. Det fanns

ju en möjlighet för att detta var sant, fast det lät så

otroligt. Vara klädd som en fin dame och äga sätt

som en fin dame och ändock själv vara fattig och

gifta sig med en fattig man, detta förhållande var

ytterligt konstigt och fick heller aldrig full verklighet

för henne.

— Fröken är alldeles lik en amerikanska,

smickrade hon, och kommer att göra lycka, men gift er

i morgon, folk äro så elaka.

— I morgon!? ropade Louise med en underlig24

INLEDNING.

förnimmelse av att ha hört dessa ord för länge sedan

i samma belägenhet och av att veta vad som skulle

yttras och hända härnäst. I Amerika kan man ju

leva alldeles som man vill, tillade hon frånvarande.

— Ah, milde Gud! slog fru Smith hop händerna

och himlade sig.

Louise förlorade sin opersonliga känning först då

Töre kom och förde henne upp på det lilla rummet

och stängde dörren. De måste sätta sig på

sängkanten för att fa plats. Töre slog armen om henne.

Det var åratal sedan han känt en kvinnas kropp

i sin famn, mjukt doftande hår, lent hull, fasta fylliga

former. Och hon var hans. Han blev hetare, hans

pulsar slogo, hans kinder brände, han höljde henne

med våldsamma kyssar.

Hon försökte befria sig. Vad hon kände nu var

ren innerlighet, hon hade varit borta i en kall, tom

rymd och hon törstade efter verklighet, men en

verklighet för sin själ.

— Töre, kom det halvkvävt, släpp mig, jag

vill tala.

— Nej, inte tala, stammade han som drucken.

Jag älskar dig, jag är tokig i dig.

Då slet hon sig lös. Han kastade sig med

händerna för ansiktet tillbaka mot sänggaveln, han grät.

Hennes händer hade fallit i skötet, och hon

stirrade framför sig. Det var som en matt saknad att

icke kunna, att stå utanför.

— Kom, hon drog milt bort de stora, illa medfarna

händerna, bevuxna med hår och breda i fingertop-INLEDNING.

25

parna, vi måste tala, upprepade hon övertygande.

Hon kände ett ångestfullt behov av fast botten,

något säkert och förnuftigt

Hans häijade ansikte skalv.

— Det vill du jämt. Rösten lät slocknad, han

såg icke på henne.

— Nej men, Töre, så oresonlig du är, sade hon

lekfullt, ja, om att vi fa gifta oss nu.

Den nästan sjukliga glöden i hans ögon mattades.

Han steg upp, rättade på halsduken och tvinnade

mustascherna. Satte sig så igen, knäppte ihop

händerna och lutade armbågarna mot sina knän.

— Tja-a, det blir att vänta lite, Louise, sade han

i sin vanliga sansade ton, jag far se till att få mig

någon plats först.

— Har du ingen plats?

Han såg på hennes oroliga ansikte, det kalla

uttrycket i hans vek för ett vänligt, ömt, och han strök

hennes händer.

— Vi ska inte tala om ledsamheter, jag far nog

en snart.

— Ja men, det få vi skaffa genast, ivrade hon.

Han log.

— Det är inte så lätt, det.

— Ja men, envisades hon sjudande av

företagsamhetslust, du far förstås genast gå ut.

Hans min blev ironisk.

— Jag har inte varit här mer än två dagar, jag

kom ju hit söderifrån.

Det slog henne, att hon egentligen ingenting visste

4—171248. Ang er ed-Strandberg, Den nya världen.26

INLEDNING.

om hans sista år. Men hon ville icke fråga, icke

höra just nu. Sedan kanske, sedan, då allting var bra.

Hon kastade sig ned på knä, stödde armarna mot

honom och såg på honom, som ville hon tilltvinga

sig hela hans själ.

— Töre, varför har du icke befallt mig att komma

ut, varför har du inte sagt: Kom, här är din plats,

jag är din herre, åh, vad jag skulle älskat dig, om

du sagt det!

— Jag vågar inte, jag törs inte, viskade han och

vände bort huvudet — jag är så rädd, så rädd.

Hans uppspärrade ögon sågo stint: Jag är så

rädd, Louise, viskade han — det låg kraft i tonen.

— Du är sjuk, sade hon beklämt.

— Kanske.

Men så slog han om, lyfte upp henne och sade

raskt:

— Var inte rädd, min flicka, det går nog bra.

Hon fick en aning om att hennes erfarenhet

hittills varit lätt gods.

— Jag kom ändå, ser du, log hon smeksamt,

ehuru sinnet icke var lätt.

Därpå drog hon med en snabb rörelse upp

skinnpåsen och kastade den på sängen.

— Nu räkna vi pengarna, vi måste vara riktigt

förnuftiga, Töre.

Någonting i detta jagade undan skräcken.

Då de om en stund gingo ut, bar Töre pungen,

det hade kostat Louise en hop obehagliga förnimmel-INLEDNING.

33

ser, när hon förstod, att han verkligen icke hade en

dollar, och att de sålunda till en början nödvändigt

måste taga av hennes pengar, om de önskade ligga

inom fyra väggar och äta ett mål mat. Töre ville det

förresten lika ogärna som hon, men han sade, att det

kunde hon snart fa igen, bara han finge arbete. Och

det var ju sant.

De åto en god middag i feststämning, glada åt

att leva, men återvände strax därpå, då Louise var

dödstrött, och snart sov hon tungt och drömlös i den

stora sängen sin första natt i nya världen.

Hon vaknade vid en knackning.

Bländande solljus strömmade in genom en ljus

trasig gardin. Rummet var osunt men hon själv stark

och fullsövd. I Amerika vaknade hon, hos Töre, alla

möjligheter voro deras och pengar hade de. Allt

detta härliga slog genast emot henne.

— Louise, sade Tores stämma lågt.

— Kommer strax.

Men klänningen, skorna, hon måste ha hjälp.

I dörrspringan:

— Töre, bed någon komma och borsta åt mig.

Ett muntert skratt utanför.

— Det aktar jag mig för, du, ge hit, ska jag

göra det, någon annan »någon» lär du inte fa i det

här »countrytx

Hon räckte kläderna genom dörren, flög insvept

i kamkofta förbi honom in i badrummet, han

försökte fånga henne, grep efter hennes arm för att

kyssa den men lyckades icke. Och så skrattade28

INLEDNING.

de båda, skrattade tills hon trädde ut leende och

lycklig.

— Vad du är fm, sade hennes fastman sakta och

kysste de doftande, kyligt friska händerna.

— Jag har kofferten full av kläder, kära du, kom

det likgiltigt, men fasligt att inte fa uppassning.

Efter frukosten måste de åter gå till det lilla

rummet.

— Vänta ett ögonblick, sade Töre plötsligt

tankfull och sprang ned för trappan. Louise satte sig

väntande på sängen. Det här blev litet tråkigt i

längden. Töre kom dock strax tillbaka och låste

dörren. Han såg upprörd ut, grep hennes händer

och sade med högtidlig stämma:

— Louise, jag har grubblat hela natten, men vad

tjänar det till att grubbla, om vi för en gång skulle

våga? Kanske vore det icke till större lycka för dig,

om du reste hem igen.

— Reste hem?! hon slet sig ifrån honom och såg

med öppen mun, bleknande, in i hans ansikte, vad i

all världen menar du?

— Nej, nej, nej, fångade han henne hastigt intill

sig, må det bli så. Vill du bli min hustru då, i dag?

Och när han sade detta med sänkt röst, var han

mycket blek, och hans ögon skimrade.

Hon förstod ej detta stora allvar, naturligtvis skulle

hon bli hans hustru, vad hade hon annars kommit

hit ut för? Endast i dag, det var för galet. Hon

skrattade litet förläget.

— Töre, det är ju vansinnigt att gifta sig i dag.INLEDNING.

29

— Nej, sade han, och hans ögonbryn

samman-drogos på ett sätt, hon kände så väl, hoptryckande

ansiktet till något mörkt, förstenat såsom av

inbunden, tungsint smärta. Det låg i hans lynne då och

då. — Nej, skall det ske, så varför inte i dag? På

det här sättet är ju omöjligt att leva, och vi ha

ingenting att ordna. Det är bara att gå till en präst, och

Smiths lovade nyss att bli vittnen.

— Men, han höll henne ett stycke ifrån sig, du

skall ju aldrig förebrå mig det här, Louise? Du vet

hur saken står, jag är hemlös och arbetslös, men jag

skall försöka mitt bästa, det skall bli mitt enda mål

att skaffa dig, oss utkomst.

Hon vart förvirrad och skrämd av de sista ordens

opåkallade, nästan kyliga tonvikt. Om hon icke sett

och vetat hur kär han var i henne, så, men han var

så samvetsgrann.

— Skulle jag förebrå dig? — hon log litet

spasmodiskt — jag kom ju hit och trängde mig på dig. Så

genomlustig hela den här tillställningen är, säg, Töre!

Och med armarna om hans hals tiggde hon stumt

om samförstånd, levande helt i ruset, trängtande efter

att det äntligen »skulle bli någonting» i denna

underligt grå, evigt bidande tillvaro, som hon utstått i

långa, många år.

Dagen försvann fort med uppackning av

brudklänningen, som Louise, trots Tores betänkligheter,

envisades att kläda på sig.

— Ja, men se hur jag ser ut.

Hon granskade. Hennes stämning föll.36

INLEDNING.

— Har du verkligen ingenting annat med dig, att

du inte tänkte på det!

Han teg mörkt, hon skulle vetat att han bar allt

vad han ägde i världen på sig. Louise utkämpade

en strid, om hon skulle erbjuda honom att köpa en

ny dräkt eller ej. Men det vore oklokt att skiljas

vid den stora summan.

— Ahja, det är ju bara en liten stund och ingen

känner oss, sade hon vardagligt, och Töre lade märke

till den ojämna hyn och de skarpa vecken vid

ögonvrårna, vilket allt i det bjärta ljus, som föll in över

kofferten på kontoret, framträdde starkt nu då hennes

ansikte förlorat sitt spända, livliga uttryck. Hon såg i

alla fall väl så gammal ut som hon var, nära trettiotalet.

Klockan sex stod fru Smith iklädd ljus sidendräkt

med »diamanter» och ropade upp till Louise att skynda

sig, annars bleve det för sent för denna dag.

Blossande och nervös, ovan att kläda sig festligt utan

hjälp, slängde Louise regnkappan över sin vita

klänning, uppgav försöket att fästa några nyss köpta

rosor vid sin barm och skyndade ned. Fru Smith

svas-sade ut på gatan, där de båda männen väntade i

samspråk om skeppsfart och dåliga tider. Vädret

var småregnigt och ytterligt kvavt, de gingo framåt

brådskande i skenet av illaiysande gaslyktor och stötte

oupphörligt mot dåligt klädda personer med

stirrande, konstiga fysionomier. Promenaden blev dock

kort, i ett hus ungefar likt Smithska familjehotellet,

endast med blankare fönster och renare trappor, ringde

de på och trädde in i en upplyst gång. Som dörrenINLEDNING.

31

till den larmande gatan slog igen, försattes de

ögonblickligen i en tystnad, som var nästan plågsam.

Icke ett ljud hördes, man kunde blott ana sig till

lätta smygande steg över och bredvid, steg som över

allt kommo från tunna sulor och dämpades av

ogenomträngliga mattor. En domnande känsla föll över

Louise, när hon stod i den djupa, gravlika friden

inne i prästens rum, där tunt rassel av papper, mjuka,

låga röster, hela denna avsiktliga ro som innebär

skrikande ve för oroliga hjärtan, blev en värld för

sig, en hög, stilla anklagelse mot det grova,

feberaktiga livet därute, blev ett stycke av det gamla,

som hon sagt farväl.

Det var en flott studiekammare och prästen ett av

dessa ansikten, som man glömt nästa timme, och en

av dessa uppenbarelser, vilka man i sin helhet

minnes till sin levnads afton som något vithårigt,

blidleende, mjukt och tyst skridande, plockande med

vita fingrar, rörande sig avmätt och omsorgsfullt

Han var en man ur den förnäma världen, och under

de fa ord, som växlades dem emellan, förstodo han

och Louise varandra. Med en förändrad, något kall

min blickade han på Töre och fordrade kort hans

svar. Han tycktes förundrad, när han vände sig till

vittnena, hans församlingsbor. Hur har detta omaka

par kommit samman, uttryckte hållningen, vågen I

taga på ert samvete denna skriande bakvändhet?

Men herr och fru Smith voro idel leenden och

bugningar, smickrade av Louises eleganta företeelse, som

kastade glans över deras aflar.32

INLEDNING.

En gammal man, en finne som fullständigt hunnit

glömma sitt barndomsspråk, inkallades till tolk vid

vigseln. Prästen antog att mister Hultman i

sexdol-larskostymen måste behandlas likt alla andra

utvandrare han förhjälpt i det äkta ståndet. Gubben

förestavade ur en bok någonting, som skulle

föreställa svenska vigselritualen, men då det lät

skrattretande och vanvördigt, blev Töre ursinnig, tystade

på honom och böljade läsa på svenska, ur minnet,

de gamla fraserna. Louise hade tårar av blygsel i

ögonen, hon tecknade åt prästen, att hon önskade

läsa sin andel på engelska — och så voro de man

och hustru.

Herrskapet Smith kom fram och kysste dem båda

på munnen i rörande okunnighet om det lustspel,

som uppförts. Töre slöt sin brud häftigt i sina

armar, och därpå fick Louise papperet med en liten

skämtsam antydan om kvinnan såsom den, vilken

vore bäst i behov av ett dylikt. Prelaten talade och

skämtade nervöst, tills han bekom sitt guldmynt, och

så stängdes porten om dem och de stodo åter på

den dimmiga, rullande gatan. Alltsammans hade icke

tagit en timme.

Herr Smith bjöd genast den nygifta frun sin arm,

vilket hon var tacksam för, hon kunde icke ha sagt

ett ord till sin man. Han var godmodig, mister

Smith, och tog det hela som ett lyckat skämt

Oupphörligt puffade han henne i sidan och frågade, hur

hon tyckte om att vara gift. Hon gick i en

fullkomlig dröm; även när de kommit hem och följt medINLEDNING.

33

ned i jordvåningen för att äta kväll, föreföll henne

allt lika naturligt eller onaturligt som en inbillad till

värö.

Kring bordet i den låga matsalen sutto några

karlar i skjortärmarna. »De ha varit och gift sig, de

här människorna», upplyste värden. »Såå», sade

karlarna och fnittrade. Brudparet gjorde icke stor skada

på fatet med skinka och det bittra, kinesiska teet;

därpå gick man upp i Smiths enskilda våning med

gravyrer, böcker och palmträd, en oas i denna öken

av tröstlös oskönhet. Louise talade med frun om

hennes barn, två förtjusande änglahuvud, som stodo

inramade på eldstadens hylla.

— Döda båda, sade den lilla kvinnan med klara,

torra ögon — här är ingen plats för barn, min fru,

barn dö överallt som flugor.

Herrarna drucko vin, som Hultman bestod, och

tände cigarrer, fru Smith flög omkring, hon

begagnade tillfallet att syssla med sina enskilda

tillhörigheter, något hon sällan hade tid till. Luften blev

underligt tyngande, känslan av overklighet tvingande,

Louise smög bort.

Hon gick tyst, på tå in i brudkammaren, ett

»dubbelrum» med fyra oerhörda, oaptitliga bäddar och

förresten ingenting. Hon var dödligt rädd för att

någon skulle följa henne, men allt var lugnt. Sedan

hon tagit av brosch och klocka och lossat på

klänningen, blev hon sittande med ena skon i sin hand.

Det fanns ingenting kvar av henne mer än ett

hjälplöst, vilsegånget barn.

3—171248. Ang er ed-Sir andberg, Den nya världen.34

INLEDNING.

— Gud, hjälp mig, stönade hon, och ögonen

fylldes av brännande tårar, Gud, hjälp mig, syster,

broder, alla hemma, åh, varför är jag så ensam i kväll,

hjälp mig!

Det var alltsammans förnimmelser, som blevo ord

utan medveten betydelse. De inneburo ingen ånger,

intet tillbakaskådande med längtan att göra gjort

ogjort. Hon kände det med en hemsk klarhet:

hemifrån hade hon intet att vänta. Det var som om

denna gamla släkts sega handlingskraft, tränad genom

många leds tukt och behärskning, blott kunde brukas

till egen fordel, i medlemmarnas känslovärld fanns

något visset, de förmådde ej älska intill offer, ej bära

varandras bördor. Nej, hennes tårar föllo, emedan

de måste, falla, emedan hjärtat bar på outsägligt ve.

Det var en lisa att gråta, att stamma ord, som

andades värme.

Och nu kände hon samma orkeslöshet att älska,

nästan som vanmakt. Hon fick en fanatisk åtrå att

vara ensam, att stänga sin dörr och kasta sig på

bädden och sova, sova, sova.

Då kom Töre ljudlöst och reglade dörren. Han

skyndade fram, men hon sträckte händerna emot

honom och kved:

— Gå — ack gå!

— Min älskade hustru!

Hade han icke ögon och öron?

— Jag vill hem, jag vill hem, skrek hon vilt,

drucken av matthet, den trettioåriga kvinnan, men

utan att förstå kvävde han hennes rop i sina armar.INLEDNING.

35

Åh, gudomliga dagar i Central Park med

kastanjer och valnötsträd i begynnande höstskrud, med

varm sol, med en stor liksom gungande tystnad på

de golvsläta promenaderna, i dungarna, bland

lövverket.

De åkte med spårvagn ut tidigt om

vardagsmorgnarna och vandrade kring i de tätaste delarna, runt

om den lilla sjön med svanarna. Alla bänkar stodo

övergivna, de frossade av att slå sig ned på dem alla,

av att äga denna Newyorks jättetillflykt helt för sig

själva. Endast här och där stötte de på lekande barn,

sköterskor med barnvagnar eller läsande fruntimmer,

det gjorde blott nöjet mer utsökt. När de sedan

flydde långt därifrån, djupare in bland buskarna,

darrade de av lyckan att vara ensamma. Timtals sutto

de lutade mot varandra, och när läpparna talade, var

det om gamla dagar, om skilsmässans bitterhet, om

minnen från förr, ljuvt eller hjärtebittert måste det

vara, deras kärlek måste det röra, för allt annat, alla

»affärer», som Töre kallade det, kände de avsmak.

Eller ock betraktade de naturen. De sökte icke

ut motiv, ty Töre kallade även detta »affär», men han

gladdes åt fina belysningar på all denna glödande

grönska, åt det glada ljuset, den underfulla blå

dimman över ängsmattorna, åt allt som låg färdigt att

upptäckas och skapas på nytt, blott icke just nu.

— Hur ledigt och behagligt allt fogar sig, icke är

det svårt att leva i Amerika, allt går ju som på

trissor, anmärkte Louise leende och kände sig famnad

av sin egen förälskelse som av unga lenhulliga armar.36

INLEDNING.

— Ja, det är ljuvligt, svarade hennes man, och

hans kyssar kommo själva de skymmande, åldriga

locustträden att glöda dunkelt.

— Töre, vi måste flytta.

Töre höll på att borsta sin omöjliga filthatt, de

ämnade just fara ut.

— Ja, det måste vi nog, här blir satans dyrt.

Han sade detta med sin obekymrade ton från

gamla dagar, då han levde för sitt konstnärliga hopp

och icke frågade efter pengar mer än aldrig det.

Det var den tiden, den var rik i alla fall, men nog

hade det varit bättre för dem båda, om han litet mer

— fladdrade den unga fruns tankar.

— Hör, Töre, hur mycket tror du vi egentligen

ha kvar, sedan vi betalt räkningen här?

— Har inte en aning, hustru min.

— Nej men, käre.

— Ja, ska vi boija då? sade han tvärt, hängde

upp hatten och satte sig undergivet på en av de

många sängkanterna.

— Börja? Vad menar du, ja arbeta ja, nog borde

du höra efter kanske, kom det försiktigt.

— Då blir det allvar, Louise, då är det slut med

glädjen, man är bara nygift en gång i sitt liv,

åtminstone tänker inte jag —

— Kan du inte vara ordentlig, vi måste väl

arbeta, jag tycker nästan du borde längta litet.

— Tycker du?

Tystnad. Något vardagsgrått gled över det

härliga, som varit. När hon såg deras yrsel i ögonen,INLEDNING.

37

krävde hon fikonalövet. Och Edens portar slogos

upp, tyckte hon.

— Tja, vi få försöka då, sade Töre sakta.

Flyttningen var neutralt område, som de genast

gingo in på. Ett möblerat rum måste hyras, där

Louise kunde koka maten själv, stort och präktigt

skulle det vara, med avdelningsskärm, något utmärkt

i sitt slag.

Samma morgon började de jakten, ledda av

annonser i »World», tågade arm i arm livade och

sorglösa uppåt Broadway. Det var första gången Louise

beträdde Newyorks affärsgator, och hon kom i gråt?

när de togo vägen nedåt tredje avenyn och Bowary.

Spänningen i huvudet var något helt annat än hon

trott. Detta brak och larm, detta skrik och gny

blev helvetiskt. Över dem korsade varandra

framrusande bantåg, dånande som åskan på sviktande

järnpålar, och under, med skenorna till tak, tågade i

ändlös följd rad vid rad av bredvid varandra löpande

pinglande kabelvagnar, hindrade, okvädade, vidrörda

på varje meter av hela den körande affärsvärlden, av

kärror, vagnar, åkdon av alla slag och för alla

ändamål, från de smäckra, höghjulade doktorsdroskorna

till de likt sniglar framkrypande lysande

annonsskjulen, stoppade vid hörnen av polisens höjda battonger

för att framsläppa en skock otåliga damer. Och

genom dessa grova ljud skar tidningspojkarnas,

utbju-darnas av allt mellan himmel och jord, de i stora

rygg- och magplakat klädda levande annonsskyltarnas

gälla rop, ballongmännens skarpa vin, de många smått-38 INLEDNING.

rande och väsande lätena från förevisade

patentföremål. Trottoarerna voro besatta med stånd, tillhöriga

samtliga bodlokaler, som här bredde ut sina varor,

det härskade en blandning av dunster från rå fisk,

nykluven hummer, persikor, meloner, skämd lök,

härsket smör, i avskyvärt flott gräddade vofflor och

från de tarvliga matställenas stekta ostron och

halstrade oxkött.

Ingen gick, alla sprungo eller flögo gator och

banlinjetrappor upp och ned. Trängseln var oerhörd,

tvetydiga och otvetydiga skepnader, vilkas ursprung

ingen del av jordklotet var utan ansvar för, klängde

sig upp mot husväggarna, smögo lurande omkring

klädesbodarnas hemska, tarvliga skyltdockor, utställda

på gatan, eller armbågade sig fram bland strömmen,

skarpt iakttagande folk, spanande, utan mål, utan

rast, färdiga för vaije möjlighet, till vaije kupp.

— Tag mig bort, för Guds skull, snyftade Louise

och gav sig nerverna i våld. Hon fick skrika för att

höras. Töre, som på yankeesätt höll sin arm stadigt

under hennes, slank in på första snyggare matställe

med glasväggar till fönster. Klockan var över tolv

och frukosttiden just börjad. Han insåg, att han

begått ett misstag, men här vore dock bättre än på

gatan, och i trots av brådskan upptäcktes de genast

av överkyparens falkögon och bogserades fram till

ett bord. Den oerhört långa salen var packad till

sista plats av nästan uteslutande män, det rådde ett

liv, ett jäkt, ett flygande och farande utan minsta like.

Gästerna sutto på höga skruvstolar längs en disk,INLEDNING.

39

som bildade en nolla, och inuti den reste sig en

skänk med hyllor och rörde sig serveringsflickor

sagolikt snabbt. Utomkring kilade kypare och

uppas-serskor, vaggande, med ryggarna bakåtsträckta, lastade

med babelstorn av tallrikar, halvspringande med

armarna stelt utsträckta för att utgöra porslinshyllor.

Skrattet, pratet, de gälla skriken vid beställningar ut

till köket, det skärande vinet från maskinen, som

igångsatte fläktar i taket, smället i dörrarna, där de

ideligen in- och utsläppte folkströmmen — allt var

dövande.

Louise vågade icke röra sig.

Men inom tre kvarts timme stod rummet

fullständigt utrymt, kyparna sträckte gäspande upp armarna

och försjönko i sysslolöshet, hängande över bord och

diskar.

Nu var fru Hultman färdig att skämta över hela

tillställningen. Ehuru personalens närgångna undran

nästan motade ut dem, gåvo de sig ro och läste

tidningen under långsamt nedsväljande av en

vedervärdig dryck med den anspråksfulla benämningen kaffe.

Naturligtvis kunde man icke tänka på bostad här.

Olyckan ville blott att i detta grannskap voro rum

billiga, men i de lugna, snygga kvarteren längre

uppåt staden voro de dyra. Och kunde det kallas

klokt att låta pengarna springa sä fort?

— För Guds skull, nej, avgjorde Louise ängsligt,

men vi ha ju ändå ovanligt mycket pengar, säg?

vädjade hon. Naturligtvis får du plats, innan de äro på

långt när slut?40 INLEDNING.

— Vi ska hoppas det.

— Ja men, sade hon hetsigt, hoppas?! Du är ju

alldeles tvungen att ha en.

— Tvungen, fa-an, avbröt han, förargad över alla

kyparnas blickar, dem Louise bemötte med en

främlings hela vårdslöshet. Folk tittar på oss.

Hon blev naturligtvis sårad över tonen, och de

gingo ut mulna och tysta. Larmet på gatan föreföll

nu som en vardaglig sak, Louise tyckte att

ingenting rörde henne mer, och denna stämning verkade

lugnande på nerverna. Hon böljade smått fundera

på, om det vore så omöjligt att vänja sig vid denna

billiga trakt. De växlade endast affärsmässiga ord,

under det nu den stora jakten begynte i husen

vid tvärgatorna uppåt tredje avenyn. Som i ett

kaleidoskop besågo de en röra av möblerade rum,

alla varandra lika beträffande dålig luft, sängarnas

halvrena utseende, mattornas solkiga slitenhet och

prisens oskälighet. Den inneslöt en hel

livserfarenhet denna inblick i Newyorks nederstads innandömen,

men de nygifta hade plötsligt blivit intresselösa för

livet. Morgonens friska känslighet och nyfikenhet

hade bytts i undergivenhet inför en nödvändig

uppgift Dessa ängsliga, feberögda, smilande eller skyggt

frånstötande värdinnor, dessa innandömen, som talade

om en storstads smygande hemligheter, och där röda

gardintrasor täckte fönstren och fräcka, stundom

målade och halvrusiga kvinnor utbredde sin svada,

medan undanskyndande karlsteg bortdogo inåt skumma

vråar — dessa grymma, halvklädda äkta män, somINLEDNING.

41

vräkte sig med fötterna på spiselgallren, under det

hustrurna skyggt och lågmält tiggde Louise om en

enda vecka, bara på prov, allt detta ägde ingenting

av det bjärta intresse, som endast de ting, vilka ej

angå oss, äga.

När de kommo hem på kvällen var Louise en

annan, än när hon gick ut. I denna dags många

stämningar hade legat något befruktande, och

jordmånen var beredd. Hon kände klart och levande

vem hon var: den arbetslöse Töre Hultmans hustru,

och snabbt sögo sig hennes innersta rötter fast vid

storstadens kvalmiga träskbotten och hämtade

därifrån sina livsvillkor, icke från drömmar. Ännu

bleknade ingalunda de gamla ljusen, det var endast en

svag gryning av den egendomliga erfarenheten, att vi

till sist äro ensamma människor, som måste lita på

oss själva, och att något finnes som av brist på namn

kallas öde, och som kan komma att undandraga oss

alla de otaliga stöd, som våra lata och rädda hjärtan

hängt vid. Självbevarelsedriften lärde henne att vänja

sig vid torftigheten, därför att den var billig, hon

synade skarpt, vann sakkännedom, prutade. Och när

de äntligen funnit ett antagligt rum i ett antagligt hus

på en antaglig gata, allt så olika morgonens ideal

som möjligt, visste hon, att de haft tur och icke otur.

*

I andra våningen av missis Mac Closkys

inrättning levde och vistades en brokig samling folk,

skådespelerskor vid tiocentsmuseer, franska sömmerskor,

6—171248. An g er ed-Strandbergs Den nya världen.42 INLEDNING.

på whisky begivna irländskor, utvandrade engelska

damer, ursprungligen av högre samhällsställning och

som för närvarande av outredda orsaker nödgades sy

herrhalsdukar för bodar. . . allt folk ur storstadens

många dunkla djup. De kunde den ena veckan dyka

upp vid Mac Closkyska synranden och den andra vara

försvunna, somliga burna av lyckan några trappsteg

högre, andra uppslukade av Bowarys ännu djupare

skuggor. Det var en jämn omsättning, en evig oro,

ett feberaktigt fullgörande av dagens tillfälliga

husliga plikter. Man hade känsla av att allt var

rese-brådska, icke bofast liv, i det smala huset vid

femtonde gatan. En osynlig piska pådrev invånarna,

icke den omedelbara nödens, icke det fordrande

affärslivets, ty många stodo blott allt för långt utom dess

trollkrets, utan endast den namnlösa orons, den

hotande ovisshetens, den smittosamma ängslans grymma

gissel. Om varandra skockade sig dessa unga och

gamla kvinnor kring kranarna i badrummet, flögo

halvklädda och papiljotterade genom gången och

upp-och nedför trapporna, och värdinnans tunna, spejande

ansikte stack beständigt fram, där man minst anade

det Alltid fanns något intresse att bevaka, i

synnerhet var tillgången stor på gäldenärer, vilkas lätta

utrustning kunde fresta dem att ljudlöst slinka utom

porten.

Missis Hultman släpade förnämt sin nya blå

morgonklänning uppför de illaluktande trappmattorna,

sedan hon i arla morgonstunden följt sin man ned.

Hon var omorgnad och rufsig, med hängande fläta.INLEDNING. 43

Stekos och kaffedoft trängde ut ur alla dörrar, och i

köket satt husets herre, född och gödd utan all egen

förskyllan eller värdighet, och läste tidningen. Hans

styvstärkta skjortbröst och nyblankade stövlar,

utsträckta över spiselgallret, skeno i kapp. Som han

var uppfostrad att skilja mellan agnarna och vetet,

såg han nu upp och böjde på huvudet, då

»frontrum-meb passerade. Louise halvlog ironiskt, och det

övergick till hån uppe i första våningen. Här bodde

den högsta rangens folk: en tysk musikanförare med

familj, som av ömhet för sitt anseende aldrig

bevärdigade folket två trappor upp med en hälsning. När

hon nått översta räcket, såg hon en gammal man

stå lutad över. Hon igenkände den enslige spanjoren

i gårdsrummet, han hade kommit stilla en afton

senare än de själva med en gitarr, en grå överrock,

tre band spansk språklära och ett rutigt

bomullsknyte, och hans liv bestod i ömsom vemodiga

knäppningar på strängaspelet, ömsom ännu mer vemodiga

vandringar ute i gången, där han blickade utöver

räckverket och lyssnade spänt var gång ringklockan ljöd.

Arme lycksökare, du väntar den lärjunge, som

aldrig infinner sig!

Alla dessa luggslitna varelser angå henne ju icke,

hon, som tillfälligtvis lever bland dem, men för denne

man känner hon deltagande, han ser så ädel, så

lidande ut, och hon dröjer och hälsar med ett litet

leende. Spanjoren lägger ögonblickligen handen på

bröstet och gör en bugning, vars ödmjuka hövlighet

är pinsam. Hennes leende strålar honom därför i44

INLEDNING.

möte vänligare än förut, en smula förtroligt

uppmuntrande.

Vad det var svårt att få den långa morgonen att

gå! Sedan hon makligt undangjort den lätta

städningen och därvid känt sig viktig och arbetsam,

sedan hon varit ute och druckit kaffe på matstället om

hörnet och plockat litet i sina lådor, var klockan ändå

knappt nio. Som natten känts kylig, hade

värdinnan lagt några kol bakom spiselgallret, de glödde

och värmde, då hon dåsigt obeslutsam hukade sig ned

framför på den trådslitna mattan.

Utanför ljödo fruntimmernas mjuka steg,

retsamma i sin tunnsulade blixtsnabbhet fram och åter,

fram och åter, kranarna plaskade och plaskade, än

droppvis, än i vresiga, strida forsar, och ideligen

slogos dörrar igen. Hultmans rum var det bästa i

våningen, icke så oävet, ägde en soffa med fordom röd

lugg och en bädd, vilken om dagarna förvandlades

till en något omfångsrik skänk, vette dessutom åt

gatan, d. v. s. åt tre gröna luckor på ett högt rött hus.

Tills vidare var det ju beboeligt. Louise hade

hemligen blivit glad, då värdinnan förbjöd dem att

indraga hushållsbestyr i all denna prakt, hon älskade

att leva bohéme, och om aftnarna när Töre kom

hem, intogo de middag än här, än där.

Lusten att läsa var borta, icke ens de färskaste

noveller hemifrån fängslade henne. Hon tyckte icke

om att vara stilla, gick och väntade, stod och undrade,

ville helst vara i rörelse. Det låg i luften.

Var afton kunde det stora ha skett — att TöreINLEDNING.

45

fatt något. Det var spännande detta, kanske komme

hon rent av att sakna oron, när deras ställning bleve

säker och bärgad, sagan så gott som slutad.

Tores studier väckte uppmärksamhet i affärerna,

ioo dollars i veckan kanske, hurra!

Plötsligt fick hon åter lust att räkna pengar, steg

hastigt upp, tömde börsen och räknade ihop ända till

sista kopparslanten. De långa pappersdollrarna

rasslade och prasslade trevligt under fingrarna, ännu ägde

de över ioo. Hon fann ut, hur många veckor det

kunde räcka, blev glad och uppsluppen, när dagarna

skötos långt fram i tiden, innan dess vore Töre

naturligtvis säker på anställning. Och så vore denna

tids ängslan förbi.

Nästan skrämmande att saken såg så föga

invecklad ut.

Där hon låg på rygg på den stenhårda soffan

med stark lukt av fukt och höll om skinnpungen,

fattades hon småningom av pösande levnadslust

Tidtals kunde hon gå och bära pä en hemlig glädje,

något ljust, som väntade. I sin barndom, då hon på

gatan mötte alla människorna, brukade hon fråga sig

själv: vill du vara den eller den? som såg rik, skön,

förnäm ut. Nej, nej, nej brusade det i hjärnan, det

stockade sig i halsen av jubel, och hon gav sig till

att utstöta illskrik, som slukades av vagnsbullret:

Jag vill vara jag, ingen annan, ingen annan har det

så härligt. Hon som ändå haft det gnidigt och

futtigt. Om denna känsla skulle dö, om hon på fullt

allvar skulle vilja byta med någon, då ... .46

INLEDNING.

Nej. Med ett hopp stod hon i garderoben, tog

beslutsamt smågnolande fram sin finaste

promenaddräkt, ett par nya handskar, en läcker liten fruhatt

och ett tunt, splittersprångande vitt flor. Alla dessa

plagg hade hon inköpt för att vara rustad, när »deras

tid kom». Stod Töre för brödet, så stod hon för

livets finare sidor.

I porten stötte hon på musikdirektörskan, som

häpen överfor hennes gestalt, därpå tveksamt gjorde

min av att hälsa, något som Louise besvarade

älskvärt förnämt, hon hade så väl råd att vara ädelmodig.

Det hela var ju tillfälligt.

Långsamt, med världsvana låter svajade hon uppåt

Madison square, och solen sken varmt. Nedanför

femte avenyn böljade middagslivet fram i prakt och

färger, ekipagens hästar stegrade sig i trängseln,

seldonen blänkte, sköna damer logo, juvelbutikerna

gnistrade likt fastet en högvinterkväll. Luften stod

mättad av konstgjorda dofter, det var en enda klar

och betagande glans, och hon gick med hjärtat

jublande högt i bröstet, rusig av brådskan, rikedomen,

den glada himmelen.

Ännu grönskade träden i inhägnaden och

indiansommarens gulldisiga ljus lekte mellan bladverken

över gångarna. Härliga, solfyllda Amerika! Hon

tyckte sig vara ett med alltsammans, blickade

begärligt in i bodfönstren, gick till och med in och besåg

ett och annat och besvarade högdraget de artigt

bugande herrarnas frågor.INLEDNING.

47

Invärtes lekte väl ett skratt över meningslösheten

i detta, men behaget var lika verkligt.

Hon strövade uppåt femte avenyn och fick

plötsligt ett infall. Töre och hon brukade om kvällarna

försöka kika in i de många spetsprydda fönstren, där

röda golvlampor lyste, och föreställa sig, hur det såg

ut därinne.

Nu ville hon gå och ringa på i de högtonade

pensionaten och utgiva sig för kund. Hon hänfördes av

tanken, kände ett starkt behov att vara sig själv bland

bildat folk, att komma i nära beröring med det

färgstarka livet omkring, att icke evigt stå utom, vara

betydelselös.

Inne på ett dyrt frukostställe studerade hon ivrigt

hyresannonserna.

Från dörr till dörr, nya ansikten, leenden, i början

förbehållsamma, men allt mer tinande för den äkthet,

som utstrålade från hennes person. Till slut glömde

hon nästan verkligheten. Hon böljade själv tro på

den inlärda läxa, hon upprepade, tro att hon och

hennes man, den europeiske målaren, hade kommit till

Amerika för sitt nöje och nu sökte efter en bekväm

bostad i ett passande kvarter bland likställt folk. Det

var ju halvt sanning, hon vore en främling stadd på

resa och skulle när som helst nå det område, där

hon var hemma.

Hemma — här var hon hemma. Allt naturligare

föreföll det att överlägga om dessa kungligt inredda

sängkamrar med badrum, glänsande av marmor, om

dessa högvälvda bibliotek med läderfåtöljer och gamla48

INLEDNING.

holländska dukar. Allt stod långt över vad hon

varit van vid i hemlandet, men det liknade idealet, hon

burit inom sig, och hennes själ fann sig hemmastadd.

Hur togo henne icke dessa förtroendefulla värdinnor

just för den hon var, om hon skulle säga dem

sanningen, hon kände ett så oemotståndligt begär?

I en sval, halvskum salong, ett typiskt amerikanskt

bottenvåningsrum, litet tomt i sin höga rymlighet,

liksom av rädsla för borgerlig överlastning, med

oklanderliga möbler, en enda tavla på staffli, böhmiska

glas på kaminfrisen och tunga rika gardiner, allt be

räknat gediget, i denna förledande omgivning

överföll henne frestelsen som häftigast. Man talade

dämpat, intill förkonstling, fötterna sjönko ned i mattans

mossa och luften var full av renhet och svag

blom-lukt. Mitt emot henne log den intagande värdinnan,

talade om Paris, om legationen, om »salongen», om

Newyorks konstnärsklubb, som hon antog att den

svenske målaren etc. etc. Det farliga behovet av

ärlighet växte hos Louise till ett skri efter förstående,

efter deltagande för hennes själ sådan den var. Hon

ville ropa till den artiga kvinnan där, att hon vore

gruvarbetaresonen Töre Hultmans hustru, hon ville

öppna sin själ med dess rika syner, ville tvinga dem

på detta hjärta, denna hjärna, varför kunde icke hela

världen se, som hon såg?

Varför? O Gud, kylande aftonskuggor föllo över

hennes soliga stämning, varför var världen ett och

hon ett annat? Varför kunde hon icke med våld

erövra samförstånd med det, som var glatt och sorg-INLEDNING.

49

löst, och ändock behålla sitt innersta, sitt

allra-bästa?

Ack, all denna mjuka trygghet, alla dessa leenden

gällde endast Louise Niefelt, de gällde endast det,

hon kastat ifrån sig.

Och hon drevs bort från denna komedi, bort

från dessa medelklassens gedigna, skyddande borgar,

befolkade av människor, som ingalunda voro henne

överlägsna, ensam tillbaka ut i bruset och vimlet, där

tankarna kunde spinna glimmande trådar i solens

röda ljus.

Men tråden var avsliten. Hon var icke längre fri,

hon var Töre Hultmans hustru, hon måste dölja sig,

försvinna i en liten begränsad värld.

Var det så svårt att hoppas, att tro?

Hon gick med nedböjt huvud, undvikande de stora

pulsådrorna, hem över mörka, tarvliga gator, hem

till dålig luft och flottiga papiljotter och grova

vardagssysslor.

När hon nådde översta trappsteget, stod spanjoren

på post. Hon var icke i lynne att hugna honom med

någon särdeles vänlig hälsning men ämnade försöka

sitt bästa, då hon i det skumma ljuset från ett

takfönster mötte hans ögon, brinnande och leende med

en gubbes begärliga, fula leende.

Slagen av skräck skyndade hon fram till sittrum.

Han var där bakom henne, famlade på hennes

klänning, läspade förtroligt:

— Madame — chérie.

När hon smällde igen dörren och sköt regeln

3—171248. Ang er ed-Sir andberg, Den nya världen.56

INLEDNING.

för, nästan skrek hon, icke så mycket av vrede

som av äckel, av skam, av hat mot tillvaron. All

grannlåten slets av i en fart och hon kastade sig på

soffan.

Det steg upp en stickande känsla av blygsel över

själva hennes äktenskap, därför att det levdes i denna

oskönhet, i något som icke var hon. En förnimmelse

av råhet, av okyskhet. Hon reste sig upp emot Töre.

Stackars oskyldiga Töre.

Tänk att hon icke förstod bättre än att le så där

kärvänligt i morse mot den usle spanjoren. Kunde

hon taga så fel om människorna, om livet?

Så låg hon stilla länge, tills en flod av ljus bröt

fram.

Töre kunde hon svika för så litet, honom som

hon skulle draga uppåt.

Och då hennes mans steg äntligen ljödo, flög

hon emot honom eldigt, med en understruken

undfallenhet, som både hon honom om det finaste,

innerligaste samförstånd, om hela hans själ och kropp.

*

Den kvällen avhandlades glada nyheter. Töre

hade på försök fatt plats som tecknare hos den stora

litograffirman. Någon lön komme väl ej i fråga, förrän

han mästrade det yrkesmässiga maneret, men så fort

han bleve förstklassig, kunde han så gott som ställa

sina egna villkor.

Louise var yr av glädje.

— Det ger väl kanske 50 dollars i veckan?INLEDNING.

57

Hon hoppades ioo men vågade icke så där

utmana lyckan.

— Säkert, om icke mer.

Hon hade redan summan i hand, skälvde till av

iver att vara riktigt förnuftig.

— Vi ska lägga av Töre, hälften minst, lova det.

— Ja, men ännu är jag inte förstklassig, ser du.

Denna nyktra anspråkslöshet retade henne.

— Bevars, det blir väl en smal sak för dig, sådant

skräp.

Töre svarade icke, han satt och tänkte. Hon

kände ofta lust att ruska honom för att fa fram

tankarna.

Under de följande dagarna gick hon och undrade

på Töre. Spanjoren hade försvunnit tyst som han

kommit, och hon gjorde obehindrat långa

promenader uppåt de milslånga, ängsligt räta gatorna. Ett

egendomligt öde att Töre med sina stora anlag till

sist inte skulle bli målare. När de förlovat sig hade

den framtidsplanen naturligtvis fått vika, han var

fattig, hon var fattig. Tanken att resa ut till Amerika

hade alltid grott hos honom. Men hon kom ihåg

nu ett ord, han sagt strax innan avresan:

-Åh. därute kan jag bli målare också, mycket

bättre, för där gör jag som jag vill.

Inga dylika funderingar hade dock hörts av i hans

fa, korta brev, Töre var ju aldrig någon skrivkarl.

Gud skall veta, att när hon reste efter, var det

hennes brinnande föresats att bliva till stöd och

ingivelse för honom. Hon ägde naturligtvis många före-52

INLEDNING.

träden, inte bara bildning, utan också rörligare

tankeliv, kanske mer kraft. Han behövde henne, hon kände

det genom var nerv. Lyftning och stigning måste

bliva följden av hennes personliga inflytande.

Och nu stod han däruppe i affären och arbetade

på deras framtid, ärligt och ihärdigt, det var

arbetarsonens tåliga, lydiga blod. Säkert hade han slagit

målaren ur hågen, han hade icke nämnt ett ord om

saken. Nåja, bröd var nödvändigt att ha, och när de

fatt en säker inkomst kunde han alltid måla på

mellantider, söndagarna och så där. Och vad ära och

ryktbarhet beträffade, vore det ftdlkomligt löjligt i

våra dagar att tänka, att konsten stode framför t. ex.

konstindustrin. Vad Töre än ville bli, ämnade hon

understödja det, endast han förtjänade bra. Hon

skulle minsann visa de fördomsfulla, att gatsopare

kunde leva lika nobelt som kammarråd.

Hon livades av detta beslut. Tänk om Töre gick

här och kände sig för hennes skull tryckt av sin

tarvliga börd och menade att det kunde glömmas endast

genom glansen av ett konstnärsnamn. Hon erinrade

sig hans besynnerligt frånvarande sätt under dessa

korta, feberaktiga veckor. Pah, vad betydde ett

namn, själva livet var det hon älskade, livets glans,

det skulle han få skaffa henne, något annat brydde

hon sig icke om.

Eller kanske gick han och längtade att fa taga

itu med något duktigt, simpelt arbete, som betalade

sig fort och bra, kanske sjöd arbetareblodet i honom.

Det förstod hon så väl. Hennes instinkter bröto oftaINLEDNING.

53

fram, nedärvda kulturella instinkter, då var det ju

lika naturligt att hans sunda natur... ja då. Det

var stil på detta.

En lördagsafton frågade Töre strax efter sin

tidiga hemkomst:

— Hur mycket pengar ha vi kvar, Louise?

— Räcker fem veckor, kära du.

Dagen hade varit synnerligen otrevlig med

sop-borstar och skyar av sotigt, klibbigt damm vart man

gått fram. Nu var allt frid och helgaftonstystnad

med klara mattor och rena räcken. Louise, som

legat sysslolös på soffan och drömt igenom sin

förmiddag, känt ömheten från förälskelsens första tid

sakta bubbla upp, gick och njöt efter sitt bad.

Håret torrt, skinnet lent. Ut i den tomma gången och

in igen genom den öppna dörren, endast för nöjet

att draga släpet över de grova, dammfria

brysseltrådarna. Hon höll händerna hopknäppta hängande

framför sig, så att ärmspetsarna föllo mjukt över

hudens skära fagerhet, gav sig så god tid, visste att

hon såg bra ut i allt detta himmelsblå och

gräddgula, smög sig skälvande av välbefinnande, trånande

ungt in till Töre. Tänk älskling, hemma hela

morgondagen!

Då mörkret föll på, drevos de som vanligt av ett

rastlöst begär ut dit, där livets röda vin fradgade och

skummade.

Bodarna äro redan stängda. Nedanom Madison

square ligger Broadway dunkel och död. Här och

där draga genom de långa, mörka gatorna musik-54

INLEDNING.

band med trummor och pipor och lysta av facklor,

efter dem släpa sig grändernas invånare som en tjock,

svart slang. Ett och annat klubbhus strålar i rik

belysning och upp och nedför breda marmortrappor

skynda festklädda herrar.

Men vid jättehotellen på femte avenyn är det

ljuset och livet samlat sig som i en brännpunkt.

Genom förrummets breda glasvägg visar sig en rad

fotsulor och en halv meter längre bort lika många höga

hattar och en och annan nästipp, allt i ett hav av

ljus. Utanför stampa i dubbla led fullblodsston i

förgyllda seldon framför lätta vagnar, värdig en nabob,

och på kuskbocken trona med stolt slutna munnar

och stela blickar Newyorks berömda blåblodskuskar,

vilkas drag och hållning skvallra om namn, som deras

ägare sorgfälligt dölja. Man kan se djupt in i

hotellens stora, långa förstugor, gnistrande av praktfulla

lågor, av vita rododendron och röda rosor, hur det

vimlar av människor, som prata under livliga

åtbörder. Ett symposium av tuggande käkar, ironiska

leenden och bullrande skrattsalvor. I vårdslösa

ställningar stå och sitta folk nästan färdiga att falla i

sömn, åtbörderna äro uttröttade, då och då falla de

in med ett ord i det skrikande, larmande talet, det

är något av docka hos dessa slappa män, de behöva

nästan ledas för att hållas i jämvikt, men energin,

som uppdrivits till vansinne under dagen, hänger vid,

outslitlig. Inne från guldkrogens disk hörs glam och

klang av glas, folk kommer rusande från gatans

mörker in i det bländande skenet för att kastaJ. sig enINLEDNING.

61

dryck och genast åter försvinna. . . Ett i ett gnissla

och gnälla hissarna, stanna, och ut böljar frasande

siden, sköna, sällsamt främmande ansikten. Damerna

ila hastigt över indiska mattor mellan diplomater och

lorder, svinköpare och såpfabrikanter, ut genom ett

kaos av frackar, kavajer, mårdbrämade rockar.

Och de två stå i hopen utanför, stå stumma,

med spända blickar. De veta att riket kan besittas,

alltid behöva de icke stå utanför, intet är omöjligt.

Så gå de, fulla av jäsande oro, tillbaka till sitt

lilla barslitna rum.

— Du Louise, tror du inte kanske att vi gjorde

klokt i att ta den där spanjorens rum och i x/2 dollar

billigare i veckan.

Louise stod ännu påklädd mitt på golvet och

insvepte omgivningen i en förnämt ömkande blick.

Alltjämt fyllda av drömmar vidgades ögonen häpet

oförstående:

— Är du galen Töre?

— Bara för säkerhets skull, tänkte jag.

Nu var hon vaken.

— Inte går det väl dåligt för dig, du som är

studerad målare!

— Var inte så djävla barnslig, for han ut häftigt.

Tror du att en konstmålare duger till vilket

praktiskt tecknaryrke som helst? Det är den vanliga

överklassidiotismen. Jag kan uppriktigt sagt inte med

litografpetet. Neej, målare tror jag, jag kunnat bli,

förresten vete gudarna.

Hon hade redan arbetat sig fram ur mörkret.56

INLEDNING.

— Vet du vad, bliv arbetare, lär dig ett yrke!

Hon lade sina händer kraftigt på hans axlar, hon

strålade:

— Tro inte att jag tycker det är för simpelt, ne-ej

vet du, en duktig hantverkare, som förtjänar pengar

och fÖrkovrar sig och är en skicklig, burgen karl,

vet du den är jag kär i — kom det med kläm.

Töre hade hört på med en sarkastisk min, vari

spelade in något elakt.

— Tacka rackarn för det, sade han nästan rått.

Han tittade på henne, rädd att ha gått för långt.

Men hon hade ingenting förstått. Han återsjönk i

sitt lugna svårmod.

— Du förstår inte. En hantverkare behöver unga

krafter, ungdomstiden alldeles som en målare, tror

du man lär sig bli hantverkare när man vill? Men

hör Louise, har du aldrig tänkt på att själv göra

något, franska lektioner, spellektioner, va?

Hennes stämning föll genast.

— Hu så gräsligt, skulle jag börja på det där

gamla släpet igen.

I ansiktet kom ett återsken av grått, dammfyllt

kontorsljus, något färglöst tomt likt ändlösa timmar

med samma slitna innehåll, hon såg gammaljungfrulig

ut. Tänkte han på vad hon utstått? och som just

var det bästa av allt att ha sluppit ifrån, innan man

åtminstone gick på fyrtiotalet.

Nej hellre då sopa och koka om så skulle vara.

Töre hade gått av och an och betraktat henne.

Nu stannade han, gled med blicken rakt in i denINLEDNING.

57

lilla spetsiga gaslågan, tills ögonen blevo vida och

vattniga, slet sig slutligen loss och sade förstrött:

— Det sparar inte många dollars.

De flyttade in i gårdsrummet, värdinnan tog

naturligtvis på sig en förnärmad min, men i allmänhet

väckte saken föga uppmärksamhet. Man var van vid

upp och ned i denna inrättning.

Genom fönstret i det skumma, ruskigt möblerade

rummet skymtade en kvadratfot himmel och en liten

svart gård med en stor glaskupa i mitten, där

hammarslag evigt ljödo. Dörr i dörr låg en läderfabrik

som trots tjocka förhängen spred en frän lukt.

Nå, det var ju tillfälligt, det fick man aldrig

glömma. Louise tog uti våldsamt, hennes starka

självbevarelsedrift kunde tidtals fa henne att spara

gni-digare än någon. Med korgen på de ömma armarna

gick hon för att få varorna billigt ända ned till andra

avenyn, trängdes med de andra kring

badrumskranarna och förekom okammad om förmiddagarna. Då

hon sträckte ut sig på den lätta resårmadrass, som i

det nya landet ej nekas den uslaste, for en ilning av

välbehag genom den trötta kroppen, och hon fick

tårar i ögonen av ömkan med sig själv. Nu måste

befrielsen vara mycket nära. Den som så ödmjukade

sig, den —!

En afton då fru Hultman på en servett dukat

fram de grova tallrikarna och femcentsgafflaraa

knackade det, och den franska sömmerskan steg in, snörd,

högklackad, högbarmad. Hon bar några flaskor och

askar i famnen. Blicken överfor medlidsamt

anord-8—171248. Anger ed-Strandbergs Den nya världen.58 INLEDNING.

ningarna och kvinnan, som såg så nätt ut och ändå

råkat på förfall.

— Jag flyttar, jag skäms för kundernas betjänter,

knyckte hon på nacken. — Se här min fru

(beskyddande): om ni vill hålla till godo med litet smått

jag lämnar kvar, det är olivolja och en vintår i

buteljen, ett par sardinlådor och annat ni antagligen

inte skaffar er.

Louise tackade nervöst.

Sedan fransyskan svajat ut, satte hon sig på första

stol och lät tårarna droppa och falla, hur de bäst

ville — se så, nu vore måttet väl dock rågat.

Och när Töre strax därpå kom hem och

hänsynslöst som för att göra pinan kort bröt ut:

— Det är slut alltihop, jag är avskedad, gick

det så fullkomligt ihop med hennes egen tankegång,

att hon lugnt gav till svar:

— Bry dig inte om det, vi fara någon

annanstans, det här är ju alls ingenting att hålla på, nu

fa vi börja vårt liv ordentligt.

Han såg på henne, allt mer tomt frånvarande i

blicken, kastade sig så ned på sängen och knöt handen:

— De åsnorna, de begripa ingenting, allt är

förlorat för mig.

Förlorat?! Hon drog upp sina ögonbryn nästan

förvånad och satte sig på sängkanten.

— Töre, du har egentligen aldrig sagt mig hur

du hade det förra året, var du var när du låg sjuk

och inte kunde arbeta, jag var liksom rädd för att

höra, var det på något rysligt lasarett?INLEDNING.

59

— Jag var därnere söderut, mumlade han.

— Ta, men var?

o

— Var? Ah litet varstans — i skogarna.

— I skogarna?

— Ja i skogarna, på sommaren. Jag låg där, det

var inte något så förskräckligt, det var varmt, men

så fick jag väl febern, den vanliga, malarian.

— Men vad levde du på, vad levde du på?

Ett ögonblicks isande tystnad.

— Jag fångade råttor.

— Råttor?! Jesus, Töre!

— Skrik inte så, kära barn, sade han, men hans

egna ögon blevo onaturligt stora och blanka. Han

hade icke just tänkt på förut, att det var så

eländigt, men när han nu hörde hennes och sina ord

rulla fram, kom en stel undran över honom.

Louises blodlösa ansikte blickade omkring sig,

inte skrek hon, nej, nej, här gällde bara att tänka,

genomtränga, finna utväg. Men det var som om

något vilt nytt skymt för och hämmat.

— Du ska inte vara rädd, yttrade Töre ånyo,

sådana där råttor ätas av negrerna med begärlighet,

jag brukade sälja ibland och fa annan mat, där fanns

en svensk baron till och med, han hade ....

— Ja ja, säg det inte, jag förstår.

— Ja i många år.

Hans röst lät säkrare, detta sakförhållande

innebar en viss upprättelse.

— Men Töre, Töre, varför gjorde du så? Du

hade ju arbete då, innan du blev sjuk, du skrev att66

INLEDNING.

du målade en sorts träfigurer, tänk att gå och göra

dig sjuk, säg?!

Åter blev det tyst.

— Jag ville ut i naturen, jag ville måla.

— Måla?!

— Ja, jag hade färgskrinet med mig, det hade

gått, tror jag, småningom, det fanns intet annat sätt.

Hon kände en egendomlig lamhet, öppnade

läpparna som för att tala men slöt dem igen.

— Hade du — hade du ämnat bli målare då,

kom det slutligen tonlöst.

— Visst hade jag ämnat bli målare, sade han

skoningslöst.

— Nå men varför kan du det inte nu då?

Men de sista orden dogo bort i sin svaga klang.

Deras tankar smiddes ett ögonblick fast vid

varandra, och omkring henne bredde sig en hemsk

ödslighet.

Men åter sprängde tankens böljor sin egen väg

fram, sökande mot stora, sollysta hav.

— Töre, sade hon starkt, nu ska vi inte släppa

taget utan först se till att fa pengar, mycket pengar,

se"n blir du målare ändå bättre.

Han lade huvudet tillbaka trött och slöt ögonen.

— Det var ju just det, som gick sin kos i dag.

Med en otålig axelryckning steg Louise upp och

tände gasen.

— Du far väl ta nya tag, låt oss tala förståndigt

om vad vi bör ta oss till, Töre.

Han reste sig lydigt och gick fram i skenet.INLEDNING.

67

— Att stanna längre i Newyork är inte värt,

talade han sansat tungt. — Då fara alla dina slantar.

Det konstindustriella skulle kanske gå med tiden,

men det går för långsamt, vi ha inte råd, nu får jag

bli arbetare, vanlig, simpel arbetare.

Det kom eftertryckligt, litet retligt.

Hon förskräcktes aldrig över ord, behöll hela sitt

upphöjda lugn och sade avgörande:

— Du kan komma upp den vägen alldeles lika

bra, kära du.

— Upp?! Hör Louise, känner du ingen

människa, bättre folk här i Amerika?

Hon funderade motvilligt.

— Adas syster är här, hon bor i en stad som

heter Blue Point.

— Du menar fröken Lennartson? Töre blev röd

men övergick genast till annat.

— I Blue Point finns ett stort järnbruk och

mycket svenskar, jag har en faster där. Faster Ulla om

du minns — det kom tvekande med en hastig blick

på hans hustru — hon har varit mig så gott som i

mors ställe.

— Jaså.

Det kändes alltid egendomligt att höra Töre tala

om sin släkt, hon glömde vanligen bort att han hade

familj.

— Men inte söker vi väl upp svenskar, det är

väl inte vårt mål.

— Mål?! Tja, vad menas med det, vi fa väl ta

sakerna som de äro.62

INLEDNING.

Tystnad. Åter drogos deras tankar

oemotståndligt mot varandra.

— Louise, om vi skulle gå söder ut och

försöka jobbet att måla gröna och svarta gipsbeläten,

det är inte sagt jag har samma tur nu, men vi

försöka väl ännu litet. Bättre är det kanske än att

slava i en verkstad.

Hans ögon buro undergiven trötthet i sina blå djup.

Men för henne behövdes inte mer, för att hon

skulle höra de tusen löftenas klocka klinga. Hon

slog armarna om hans hals och sade i lycklig

profetisk visshet:

— Det här var vår stora prövotid, och nu bär det

uppåt, du kan väl förstå, att vi lyckas till slut, Töre!FÖRSTA KAPITLET.

Så fort nattdimmorna skingrats på

Delawareflo-den, står augustisolen genast bländande och

brännande över de låga stränderna, ängarnas

vattendrag glänsa heta av morgonvärme och en aning

av mandeldoft från vilda källor vid åbräddarna

dallrar lätt i den vitblå rymden. Men litet högre vid

jättelundarnas bryn slukas markens svaga soliga

ångor av cypressernas och valnötsträdens fräna, gröna

fuktighet.

Det är något rikt och gränslöst över landskapet.

Dalen nedom Wilmingtons kulle öppnar sig rymlig

som en slätt, jättehöga, utgrenade stå de blommande

träden, och lufttonernas spröda, skära klang bäres i

oändlig utsträckning bort under den genomskinliga

molnfriheten. Färgstämningen har ingenting av den

välluktsmättade nordens styrka och sommartunga

vemod, där underlaget av svart och brunt går över i

grönt och gult, den är ett dallrande ljusspel med

luft i den livskraftiga grönskan, med lätta blå ljus-64

FÖRSTA KAPITLET.

flöden slingrande sig in mellan böjliga strån,

omgjutande trädstammar, silande sig igenom rika, luftiga

kronor, omsvepande hela jorden med glatt, eteriskt,

sprakande blått i alla skiftningar. Det är hissnande

fritt, det är svindlande högt till den lågande solen.

Arla, innan daggen torkat in, råder ystert liv på

vägar och stigar. Halvvilda »tramps», som sovit

utmed järnvägsskenorna, boija vandra mot kullen,

under hojt och skrik galoppera negerpojkar vall på

osadlade hästar, knallskott eka över markerna och

järnbrukets enskilda tåg kommer rusande och

rasslande nedifrån staden och stannar vid den stora svarta

porten nära strandpilarna. På plattformen stå

männen packade, hänga, skrattande små hårda skratt, ut

över grindarna och svänga skojfriskt med sina

mat-tinor. I de breda slagskuggor, som ännu vila över

ängsmarken, skynda flera arbetare till, de komma från

förstaden, vägen tar endast tio minuter och löjligt

att anlita tåget, yankeedjävlarna äro minsann lata

fan. Breda över bröstet, breda över käkarna,

rödletta och blekögda trampa de lugna sönerna av

dimmig nord sumpiga, nötta stigar. De gå tungt och

vaggande, sätta starkt över stenstängslen, kliva

klumpigt över stättor och betrakta den blå floden, de

yviga träden, den flammande skybranden österut som

vore det någonting alldeles i sin ordning, och som

hade de sett allt detta hela sitt liv.

En man från bruket möter dem, han är ljus som

de men icke klädd i arbetskläder, karlarna se

misstänksamt på främlingen, de ha mött varandra förr,FÖRSTA KAPITLET.

65

mannen hälsar och säger »goddag» på svenska, men

aldrig ett ord svara de, vända sig om när de gått

förbi och titta buttert efter honom.

Töre Hultman är lika glad för det, han förstår

dem så väl, men han har sett andra sidor av livet,

fatt en fin hustru, tja.

Hatten på nacken, i ögat morgonljus och de finaste

förtoningar. Han har varit ute och hämtat sin

avlöning, en vecka har han måst slava därute, blev utan

arbete och det gjorde hans hustru naturligtvis rädd.

Han lämnade henne i en annan stad och reste ensam

hit ned. Det har varit en vecka av underlig frihet,

han dröjer vid minnet, han njuter sin vaknande

må-larlust makligt. Nå, i går fick han äntligen ett annat

jobb, det gamla, att färgstryka irländska helgonbilder,

jo jag tackar jag, hurra! Vilken morgon, vilken

morgon, han målar i tankarna bättre än någon annan,

bättre än någon på jorden målat. Tid efter annan

ha konstverk, som visat just vad han gått och

funderat på, utställts av andra. Vad är egentligen

framgång, originalitet? Bara att kvickt tänka färdigt och

ha mod att komma fram med det som är i

görningen hos andra. Litet tidsskillnad, det är allt.

Här ute är så rörligt och tätt bebyggt, att man

knappast vet, vad som är stad eller land. Böndernas

många vita hus med platta, svarta tak ligga bäddade

mellan träd, utanför står nu den färdiglastade långa

vagnen, täckt på tre sidor av tältduk, gårdens fru

fattar tömmen och kör ut på den gropiga vägen upp

mot staden. Hon är oftast , klädd i vitt och fruhatt

9—171248. Angered-Strandbergi Den ma världen66

FÖRSTA KAPITLET.

med band och blommor. Från alla håll komma

liknande fordon, än i sporrsträck, än i sakta mak. Där

skumpar den tjocke tyske slaktaren, hans vita dräkt,

hans köttstycken i islådan och den stora vågen inne

i vagnsdunklet, allt svänger för den hoppande farten.

Bondfar, bara ben och senor och ett isgrått

yankee-bockskägg, följer efter, sitter tryggt inne i skyddet

av tältduken och tuggar med slugt hopknipna läppar

sin tobak, han ser ut, som kunde han livet ut och

in och visste på pricken vad det är värt.

Innan ännu morgonsolen hunnit över takkanten

ut på trottoaren, är »Persikostadens» torggata ett enda

virrvarr av glam och starka färger och fina, ömtåliga

dofter, som breda ut sig över djupt skuggade

avenyer och villor med platta tak, skärpas därinne i

svalkan, men mattas, upplösas i kvalmig faddhet

härute i solen. Böndernas vagnar bilda två ändlösa

linjer den sluttande gatan uppåt från utkanten, där ruttna

vattenmeloner simma i rännstenen och negerfar sitter

godmodig och tjock i blårandiga bomullsbyxor och

röker pipa i dörröppningen på sin träkåk. Ända

intill de vita husen, vilkas balkonger digna av

blommande växter, nå dessa fordon. De nedköras tätt

vid trottoaren, så att de köpande kunna gå asfalten

framåt och ledigt sticka in sina händer efter

härligheterna under tälten, medan hästarna på var sin sida

av gatan gnägga och frusta mot varandra i allt det

daggvåta, som ännu dunstar upp från stenarna.

Bar-huvade kvinnor komma ur husen, vad det lyser, vad

det kittlar näsborrarna, men deras ögon äro mätta,67 FÖRSTA KAPITLET.

de gå från vagn till vagn, rata, vana vid det lätt

köpta överflödet

Prisen på håvorna i detta rika land äro avpassade

för de många och icke för de fa.

Uppstaplade i pyramider ligga små gula

kande-lops, bjärtgrönt och vitrandiga vattenmeloner, stora

som pumpor, inuti sockersöta, mörkt skära och

fra-siga, blodröda tomater, små runda aprikoser,

skärduniga persikor, smältande saftiga, stora som

jätteapelsiner, sockertoppsformig, gulgrön ananas med

taggar som dolkspetsar, knippen av gula

bananas-pungar, korgar från Niagara med svällande

concord-druvor, svartblå som styvmorsblommor, sötsmakande

som russin, och lådor med små, små syrliga och

violettröda Delawaredruvor. Bären förekomma ej i lika

stor mängd, där finnas väl svarta björnbär och röda

hallon som smälta av sötma, men de prunkande

jättejordgubbarna äga ingen smak, ingen doft från tysta

skogar, de glänsa kalla som sura rönnbär. Även

praktrosorna lysa väl härligt men dofta svagt All

den skarpa lukten från det gröna tar överhand, från

yvigt krusig selleri och gulvita majskolvar, från

timjan och grön lökrot

Främlingen tror sig vara på en undantagsort, och

dock är det helt vanligt i nya världens öster, detta

välsignelsens regn av mat, mat, mat. Fiskar av

laxsläktet, stora rödglänsande, vitglittrande,

blåglim-mande, det fetaste nötkött från Västerns prärier,

skinkor från Chicago, extra gödkalv och feta höns, höns

i flockar, höns i knippen, levande höns, döda höns,68

FÖRSTA KAPITLET.

höns i oändlighet. Men kvinnorna vända på dem,

rynka på näsan och säga: blir det då aldrig

kalkonernas tid, fru Någonting? Vad skall man hitta på

att äta denna svåra tid?

Högljuddast föra de svarta ordet, de gå den långa

Torggatan uppåt, skratta med händerna i sidan, dingla

med blänkande örhängen, skryta och titta in i alla

vagnar. Varenda ärlig yankeekvinna vet att detta

är skrävel, ty finns på denna syndiga jord något som

de färgade sätta över en ny visa av Sankey, så är

det den gudsgåvan höns. De frestas att sälja sin

själ, om de nu ha någon, för en fet höna, levande

eller död. Nedåt floden ligger en liten gömd stad,

där finns ett litet, litet torg, och på rådhustrappan

sitter stadens magistratsperson och bevakar rättvisans

skipande i form av negrer, som offentligen pryglas

för stöld av fjäderfä inom staten Delaware.

Svenskarna införde straffet för ett par århundraden sedan,

då de kommo seglande uppför floden och böljade

släpa sten till den ryktbara svenska kyrkan där på

kullen, och det finns intet skäl i världen, varför en

så nyttig åtgärd skulle upphävas, då den egentligen

bara gäller det svarta packet.

Föraktet, som bestås var fargad person av

Wil-mingtons vita upplysta medborgare, är storartat. Och

dock frodas och förökas svartingarna i solbranden,

det vimlar av ullhuvade grinollar, från skoputsaren

och dyngåkaren till kyparen i hög ståndkrage och

ostronmiljonären, vars fru åker i gul korgvagn efter

eldiga rashästar. Det kan ligga som en svart, skäl-69 FÖRSTA KAPITLET.

vande glöd över livet. Ibland vid blossen under

stjärn-lösa kvällar insvepes den motvilliga staden i

dun-mjuka, svällande vågor av sång, härlig sång, sång ur

strupar, som aldrig veta av ohälsa, med något i sig

av urskogsrymlighet, urskogssafter och av den sol,

mot vilken solen över Delaware är blek måne. Då

kommer medveten tjusarmakt i nattsvarta ögon, en

viss gäckande fasthet, musikkårer i paraduniformer

tåga i tätt slutna led nedför gatorna, deras hållning är

överlägsen, deras instrument brusa och klinga med

en renhet i tonen, en säkerhet i rytmen, som är

fullständigt okänd i yankeelandet. Men kolen brännas

förgäves, iskalla sitta de gängliga amerikanerna på

sina trappor och tugga tobak, de kasta en knivskarp

blick upp från aftonbladen och göra en ful grimas,

lidelsen är dem vidrig. Förövrigt kunna de innerligt

gott undvara musik, och de vädra hatfullt i luften

något som icke är att taga på med ord, något

jäsande, oregelbundet, vitt famnande och lättfärdigt.

Men i dag är svårt för den vite att rädda sig.

Det är den stora årsdagen, då negrer från alla stater

mötas i Persikostaden till glad fest. Därför köpes

och säljes med en feberaktig brådska under ett prat,

ett skratt, en röra utan like. Bönderna hålla god

min och vitsa kamratlikt, men de ha brått att packa

in, och innan solen står mitt över gatan äro de

redan sin väg.

Det är efter middagen, och glammet tilltar

däruppe på sydkanten omkring de förnämaste

negerkvarteren. Töre Hultman och hans hustru komma gående70 FÖRSTA KAPITLET.

ann i arm, båda spända som på ett äventyr, druckna

av sol och nytänd levnadslust. Han bär hatten på

sned, hon är klädd i sin brudklänning med här och

där en bortglömd kvist av äppelblom, som hon

rycker bort, när hon märker den. Det är den lättaste

dräkt hon har, och allt är lätt, alla äro ljusa, ja till

sist flyter alltid det ljusa ovanpå, i dag är det rakt

som om de fatt livet till skänks.

Alla husens dörrar stå på vid gavel, och man ser

folk därinne kyssas och omfamnas av hjärtans grund.

Damernas dräkter glänsa präktigt i solen, över

bläcksvarta ansikten trona överdådiga hattar, sållade av

rosor, himmelsblå och apelsinröda sidenklänningar

sitta stramt tillsnörda under svällande barmar som

på trädockor, det knakar och knastrar i fogningarna,

vita glacéhandskar täcka det grova hullet upp till

armbågarna, den ulliga luggen vidrör ögonbrynen,

och diamanter äro anbringade varhelst möjlighet yppat

sig. Stolt tillbakaböjda, skrattande med bländvita

tänder lyfta de storfotade sköna, där de gå fram,

frikostigt på kjolen för att visa spetsiga gullskinnsskor,

och solfjädrarna smälla och vifta och fläkta oavbrutet.

Framför, vid sidan och bakom fjäska svarta och bruna

kavaljerer i ljusa promenadtoaletter, röda handskar,

skor som sylar och monoklar på silverkedjor. Alla

le de förföriskt, slå ut med händerna, lägga sina

huvud på sned, och skönheterna vagga på de yppiga

höfterna, göra plötsligt en vågad rörelse full av

övergivenhet och vidröra beundrarnas skuldror, slå dem

obesvärat ett slag med den hopfällda solfjädern,FÖRSTA KAPITLET.

71

vilket alltsammans mottages med stormande

skrattsalvor.

Här och där avsides sitter en fattigt klädd

kva-dronflicka, skön som en gudinna, hon blickar med

drottninglikt trånande ögon avundsjukt på de

civiliserade aphonorna och lidelsefullt bort mot honom

där, kusinen, en ljushyad sprätt med ett ansikte, vars

utsökta skönhet allenast trollat honom, fattiglappen,

in i den högtonade kretsen.

Från djupet av de långsträckta trädgårdarna vid

gatan brusar hela tiden musik. Töre Hultman

stannar och ser dit ned, färgspelet stiger honom åt

huvudet, hans blå djupa ögon stirra av längtan. Vad

han ser är värdigt den styvaste färgkonstnär. Mot

allt det skrikande och sammetskuggade gröna stå

de bjärta dräkterna, de pittoreskt hopkomna, kritvita

tälten, där sönderskurna vattenmeloner lysa som

purpurtrasor ur dunklet. Mellan träden spraka

spisel-flammor underligt blekrött mot solens gull, långa

räckor av bord, täckta av solkiga dukar, stå mot

vitmålade plank, skuggade av träd, och ned genom lövet

hoppar solskenet lekande med rubinröda frukter.

Kurtisen vaggar i vällustig middagsmättnad fram på

klumpiga fötter, svarta fauner vältra och vräka sig,

stoja, äta och dricka och göra sig lustiga,

överrösta prästen, som klädd i lång kaftan står på en

pall inne i det gröna och sjunger Sankey. Gud så han

skriker! Och vid omkvädet klappa åhörarna i svettiga

händer, dåna med fötterna, ropa, rulla med ögonen,

kasta sig ned och rulla även sina frodiga kroppar i72

FÖRSTA KAPITLET.

sand och dagg. Och intill på soffor halvligga med

benen i kors de bläcksvarta sköna, omflutna av

himmelsblått och rosenskärt och solgult, fläkta sig

ursinnigt, falla in i omkvädet och gapskratta lystet.

Men på gatans krön med flacka landet och den

bleknande rymden omkring spännas kärrorna ifrån

och de gamla falla varandra om halsen, kyssas och

snyfta lidelsefullt, kasta sig tillbaka som i kramp,

och tungorna löpa och hästarna gnägga och frusta.

Vid Sem, Kam och Jafet, släktkärleken är otrolig!

Låt ungdomen rasa, men åh kära, giv gamle niggern

en pipa cubanskt och oldmor ett rågat fat glace,

starkt blandad med svinfett och majsgröt.

— Gud i himlen, Töre, jag vågar inte gå närmare,

Darwin har ju rätt, måste ha rätt.

Säkerligen fanns icke en enda vit på sydsidan,

och Hultmans, som tanklöst följt med strömmen,

stannade betagna av skräck. Vart de sågo hän

endast grinande apansikten. Tätt inpå, runt omkring

sutto eller stodo, förvildade i sin uppsyn,

sydstaternas äldsta.

Häxor klädda i snibbsjal och kväkarmössa stirrade

hemskt på Louise. Det mänskliga i deras gråsvarta,

breda fjäs kunde knappt räknas med. Som ett öppet

tiyne stod munpartiet fram, överläppen såg ut att ej

kunna sluta sig över tumslånga, hiskliga betar, det

var nästan en enda framskjutande del från ögon till

tandgård. Och männen i vidbrämade kväkarhattar

och rockar, som gåvo en broderskyss åt hälen, med

slavmärket glödande i den låga hårade pannan, medFÖRSTA KAPITLET.

73

det blanka gamla skinnet som smetat vid

kindkotorna, med utstående gula betar, evigt fånigt leende

— de voro så avgjort orangutangansikten, att

övergången föreföll att t. o. m. ligga nära nog.

Rött lyste tandköttet, blekgul händernas insida.

Louise stod som fastnaglad, tills negrernas

blickar blevo hotande och Töre hastigt förde henne

därifrån.

— Du blev väl inte rädd? sade han bekymrad.

— Ahnej. Men Töre, tror du, att människorna

ändå verkligen kommit från aporna?

— Vad angår det oss, grubbla inte på det, se

bara på... herre Gud, ett så"nt slöseri med färg.

De lämna dröjande festkvarteren, där trädgårdarnas

bacchantiska liv växer, och präster ropande ut

Livsens ord springa upp på bord och stolar, och facklor

blossa i det tidigt påfallande augustimörkret, och

ögon gnistra av lidelse, fötter trampa, negerblod

svallar vilt. Och där musik sveper om allt, lever i allt,

klagar yrvaket, drömmer sällsamt, sväller ut i

brännhet fullhet, underligt behärskad, står skön och fri på

tinnarna, en gudom, oberörd av stoftet.

Nere i staden är allt lugn och vit medborgerlig

nykterhet. Man ser knappt ett svart ansikte. Stark

persikodoft ligger som en slöja över Torggatan,

fruktståndens alla bloss tindra mot stjärnhimmelen, på

trottoaren under tälttaken spatsera unga och gamla

fattiga och rika kvinnor, alla barhuvade, alla klädda

i vitt tunt tyg, de väja för husens invånare, som

flyttat ut stolar och sitta och njuta av svalkan, trap-

IO—171248. Anger ed-Strandbergs Den nya världen.74

FÖRSTA KAPITLET.

porna äro redan fullsatta av män i skjortärmar och

ljusklädda kvinnor.

Framfor Hultmans bostad, ett stort, vitt hörnhus

med slingerväxter nedhängande frän balkongen, sitta

inackorderingarna samlade, ingen rör sig eller

erbjuder dem en plats, var och en ser upp för sig själv.

Damerna luta sig i luftig välkammad prakt mot

väggen och sträcka sina smala fötter långt ut.

— Vi ha varit och sett på dem, det är makalöst

måleriskt, säger Louise strålande, där hon står framför.

— Ah, tycker ni det? svarade de och se kallt på

henne. Det förskräckliga, smutsiga folket.

Det är intet tvivel om att de själva se

obeskrivligt rena ut.

Louise rodnar, tar av hatten, och Töre och hon

ströva arm i arm ett stycke nedåt gatan. Hon är så

besynnerligt känslig denna tid, kan kvickt som en

tanke lyftas i himlens höjd och sänkas i

avgrundsdjup, känner, känner, känner, vädrar upp stämningar,

glädje och sorg, dofter, färger, gläds av allt, som

lyser och glöder, men stötes bort i nästa minut,

alltsammans väcker hennes avsky, och hon glider över

i en stilla, sorgsen trånad, som drager själen upp

mot idel luftblått, ljustomt.

Ibland undrar hon, var hon är. Hela denna

sydliga främmande värld, mättnaden, rikedomen, är då

något fantastiskt och oregelbundet, som hon icke far

fäste i. Människornas hela tankegång är så olik

hennes, allt vad de vilja, se, tala, älska och ringakta rör

sig utom hennes område, det är som stode hon medFÖRSTA KAPITLET.

75

händerna fulla av värden, som ingen marknad hade,

vad hon äger är liksom för tungt, och hon strävar

som i en dröm att nå in till den nya världen,

känner en gruvlig ångest, drömmens ångest. Hon

svindlar, och svett bryter ut på hennes panna.

Töre har svårt att följa med allt detta. Han är

faderlig och förståndig och rädd.

— Det var bestämt tokigt att du såg på det där.

— Nej nej, säger hon hetsigt, låt oss gå in, det

har bara varit en så tröttsam dag.

På trappan sitter en allt för fet äldre dam, vars

gula hals lyser under det tunna muslinet Hon

rycker Louise i kjolen, drar ned henne bredvid sig och

viskar övertygande hemlighetsfullt i den stora,

flammande stjärnkvällen:

— Ni ska inte gå och se på negrerna, det är

otäckt, riktigt syndigt. Jag är en sann metodist,

Herren vare lov, och förr än jag åte i samma rum

som en färgad, förr skulle Gud få rycka torra brödet

ur min mun. Vet ni inte att dår Kain vek från Gud

vår Herres åsyn, så gick han bort, då gick han till

Afrika, och honom föddes söner och döttrar, vem

med? Med en gorilla förstås, för några kvinnor

fanns ju inte. Därför är negern inte vår like,

Herren ger oss honom till tjänare och slav, och

Nordstaterna gjorde en stor, stor synd, som Herren skall

straffa på domens dag.

Töre ligger vaken länge denna natt, och gamla

dåraktiga tankar driva sitt spel med honom. Om

han skulle fatta ett djärvt beslut och börja måla på76

FÖRSTA KAPITLET. 76

allvar. Nu är tiden dock illa väld, tänk barnet!

Han ligger och ler ironiskt. Folk tro icke på ödet,

nej nej, men de som icke ha det efter sig hack i

häl, det är lätt att prata då. När man har ögon,

som se, då blir man rädd. Har hans tid någonsin

varit?

Fram mot våren, kanske.ANDRA KAPITLET.

• •

Odet ja.

Då Töre Hultman gick från arbetet heta

våraftnar i någon av de städer, där han

under ett års tid strävat att uppehålla sin hustru och

sig genom att färglägga fotografier av rasavelsdjur,

grubblade han över varjehanda. Som en enda

sammanhängande jättemakt av livslevande storkaxar

brusade förbi honom folkströmmen med myndig, viktig

uppsyn. Det föreföll, som kunde ingen av dessa

människor känna ens till namnet ordet misslyckas.

Och mitt ibland dem gick han så obeskrivligt

underlägsen med sin enda lilla förmåga.

Bakom låg hans liv som ett brottstycke av en

mening med ett frågetecken efter. Det hade varit

ett ständigt hopfogande och lösryckande, en lyftning

och en sänkning, ett virrvarr av om och men. Icke

väl trodde han sig vara nära att förstå meningen

med sitt liv, att nu skulle han som andra bara ha

att tryggt och käckt vandra framåt en given stig,

nästan sak samma om slät eller knagglig, endast den78

ANDRA KAPITLET.

nu i Guds namn vore hans — förrän allt, som stod

i samband med honom på ett underligt sätt skiftade

hamn och karaktär, fick många anleten, många röster,

och där stod han, oförmögen att finna sig tillrätta.

En gång då alla pengar tagit slut, hade han, fast

besluten att evigt stanna där, rest upp till sitt

barndomshem vid gruvorna. Och icke blott gjorde han

av nödvändigheten en dygd, han erfor verkligen en

glad, befriande känsla, när han en blå morgon iklädde

sig arbetsblusen. Med målartankarna avkastade han

en tung börda, penningtrassel, fordringar o. s. v.

Hela livet framstod vid denna tidpunkt i en

välgörande grå ton, de stora drömmarna, de purpurglada

synerna voro väl dömda att dö, men han slapp också

ansvar och kamp. Han arbetade tåligt, under inre

ro, fick något barnsligt över sig, låg hela söndagen

i skogarna och tittade upp i himmelen och var fri

från naggande baktankar om dyrbara studieminuter,

som försummades. Han fyllde sin plikt, fick stanna

som ängsblomman anspråkslöst i den jordmån, där

han vuxit fram, slapp omplanteras och förädlas; blott

hans kropp arbetade, tarvades ej mer. Av en eller

annan orsak låg något djupt tillfredsställande i detta.

Vad han behövde till själen, fann han denna

sommar i läseriet. Hans hjärta blev underligt vekt och

lyckligt, när] den okonstlade sången om Jesus ljöd

darrande osäkert mellan hagarnas träd. Han såg in

i alla blida, vänliga anleten med känslor av fröjd och

tacksamhet. På allvar begärde han icke mer för att

leva.79 ANDRA KAPITLET.

Varför fick det icke fortfara? Varför sände

kamraterna brev och sammanskjutna medel för att kalla

honom tillbaka till det gamla livet? Att så skedde

var naturligtvis ett bevis på en Guds mening. Det

kunde vara en frestelse, men var låg frestelsen: i att

stanna eller i att gå? Se där hur svårt att veta!

Nå redan vid första trumpetstöten hade konstnären i

honom vaknat, endast helt kort vacklade han över

bråddjupet, alltmer veko de tama idealen för heta

drömmar, och inom kort stod han där förvandlad,

med hjältemodigt beslut att offra allt för inneboende

ideala drifter.

Hemligt var han segervissare än någonsin, den

tilländalupna overksamheten hade nog haft sin

mening, och i djupet av sin själ var han övertygad att

just han med det kraftiga arbetarblodet vore den,

som komma skulle i svenska konstens rike.

Men hur det stormade inom honom, gick han

där medveten om att hans yttre endast visade ett

par oroliga djupblå ögon, och att något mörkt och

skyggt följde honom från underjorden. Han var född

av en tyst, grubblande far, av en mor, vars namn

han aldrig nämnde, och som han älskat glödande,

fast hon skrattat rått och lett åt allt för många.

Som liten pys kunde han, rädd och aktsam, smyga

bakvägar om stugorna för att slippa möta henne i

sällskap med svarta sällar, hans lilla hjärta kändes så

tungt, och han grät ut i hagen, när pojkarna hånade

honom. Ibland när han var ensam hela långa

dagarna i kojan, gick han, alltid smått rädd för något,86

ANDRA KAPITLET.

på tå och ordnade i trasiga muggar vårblommor,

som han smugit sig till att plocka, sopade fint, strödde

granris, lade en servett i snibb på bordet under de

små dammiga rutorna och ställde på den en myrten,

en lackviol och muggarna, och emellan det gröna

inpassade han ordentligt den flottiga skinnbibeln och

psalmboken med smutsiga spännen. Sedan satte han

sig tyst på en stol; där kunde han sitta med

händerna hopknäppta och fötterna en halv aln från

golvet och se på härligheten och känna sig glad, fast

han aldrig vågade titta åt pannan med kaffesump,

som var hans lidelse. Syskon hade han inga. En

gång fick han en liten bror, den skötte han mest

själv, satt inne ensam hela dagarna och vaggade den

arma, kvidande ungen, matade och ställde med

honom, så gott han kunde. Den dog naturligtvis.

Håhå-ja, vad fan skulle han gå ute i Amerika och

tänka på allt elände. Det här är vad det blivit av

honom på alla sätt. Gubben hade väl stått nere i

det svarta helvetet och drömt så mycket om grönt

och blått och solgult, att han givit son sin i arv det,

som bara blivit hans olycka.

Eller kanske var fadern inte ens hans far, när allt

kom omkring. Anamma livet.

Ja olycka, det måtte man väl säga. Inte väl hade

han släppt allt annat och modig och rustad böljat

trampa den branta stigen, förrän livet åter trasslade

in sig, förlamade hans kraft, gjorde hans sinne

tve-hågset

Hur han kom att förlova sig?ANDRA KAPITLET.

8l

Fråga sol, måne och stjärnor, febern att förlova

sig kan ingen ge besked om.

Fast man var en lovande akademist, skall ingen

tro att man hade lätt att med sin person komma det

nära, som var fint och upphöjt och vackert, fina ord,

fina maner, säkerhet, allt det där som fina kvinnor

förstå att hålla sig unga och vackra med.

Och om man kom i beröring med sådana damer,

brydde de sig icke om en — bry sig om en linhårig

bonde! Det förtänkte han dem inte, snarare tvärtom.

Men det fanns två.

Galning, gå inte och dröm där. Den ena fick du,

den andra var större och vältaligare och så fin som

en gyllene solstråle, den fick du bara se på. Liksom

du icke fatt fint och gott och stort nog, mer än gott,

fräcka Bergslagsbo.

Högfärdig har du alltid varit, antingen en

prinsessa eller ingen. Tja.

När han nu slutade måleriet, så var det väl

meningen att... Meningen! han börjar släppa det där

gudliga pladdret. Öde är det. Folk som lyckas,

vill naturligtvis aldrig höra talas om öde, de vill

så gärna tro, att det är deras egen kraft. De andra,

de misslyckade, de skrika på öde. Men på det viset

blir man ju aldrig klok på saken. Dragas människor

med i ens otur, ropa de genast på oduglighet, stå

de utom hela affären, kunna de vara förstående. Vad

skall man tro?

Nåja rent ut, han har gått till det praktiska livet,

och där väcker han intet uppseende med sina konst-

II—171248. Anger e d~S tr andberg, Den nya världen.82

ANDRA KAPITLET.

kunskaper. Det kryper fram långsamt som för de flesta.

Men han vill lyckas bättre än de flesta! Bara

högfärd, eller kan det vara hederskänsla, vilket?

Ett sakförhållande är, att han icke förmår tävla

med de pomaderade mönsterskoleleverna, som hänga

över disken med sina provportföljer fulla av den

uslaste uselhet, som framkläckts av färg och papper

och med en till den grad hög visshet om

överlägsenhet, att den helt och hållet kuvar förmannen. De fa

i sina alster en avrundad piff, ett beställsamt,

gladlynt »på god tro», ett visst lagom, som är

oefterhärmligt. Det kommer av att se målet så nära inpå

näsan, att man utan att besvära sig sätter in sin bästa

kraft. De där adertonåriga herrarna förvirras

minsann inte av några glimtar från konstdrömmen, nej

bevars, de spänna ut sina klåparsjälar riktigt duktigt

och belåtet. De stå där med violer i knapphålet och

sidenfodrade rockar och hålla hans, Töre Hultmans,

studier inpå näsan och syna dem välvilligt nedlåtet.

— Inte illa, rätt nätt, kommer nog att gå när

han fatt hålla på några år i Amerika, vad som fattas

är det artistiska, det är inte rent, fint, vi skulle vilja

säga snyggt, herr förman, allmänheten känner sådant

tvärt på sig, den har otroligt skarpt öga för det

konstnärliga, herr arbetsgivare.

Vad skall man göra? Man kan inte slå ihjäl dem.

Man får till och med taga emot deras alster som

mönster jämte följande milda varning:

— Se på detta, mister Hultman, så snyggt och

smakfullt, med ett ord artistiskt, lika verkningsfullt83 ANDRA KAPITLET.

på en halv tums avstånd. Vi vilja ju gärna ge herrn

ett tillfälle att komma sig upp i den sanna konsten,

men vi kan inte ge herrn för lång tid.

Och här står han, Töre, och stirrar på det

slätstrukna, döda eländet.

Nåja. Detta är nu icke hans fel. Han snör in

sin vilda själ och försöker, tills blodet kan spricka

ut genom fingrarna. Men aldrig går det riktigt upp

mot den utpetade sockervaran.

Allvarsamt sagt, målarsynen skulle nog kunna

bortarbetas, om man bara finge tid. Men säg nu

om icke detta är öde: Så fort han är nära att bli

färdig, så nära att han säger till Louise:

— Om två veckor ska du fa se, att jag är inne i

maneret, jag känner att jag gör jätteframsteg, saker

som far mitt bättre jag att vändas i sin grav, ja, så

kommer en stöt och välter om hela lasset. Ena

gången t. ex. upphör firman att finnas till, på ett annat

ställe omgestaltas inom en vecka hela affären,

personalen inskränkes, arbetet tages från Newyork och

Töre fockas.

Och han kommer hem blek och stirrande. Louise

vill aldrig tro det, säger att det är omöjligt,

vanvettigt. Hon är så »idealistisk». Vad han hatar

ordet.

Inte ser han att andra just så där i olämpligaste

ögonblicket fa sina översköljningar.

Nåja. Men svårast är, när han står vid en

skiljoväg och måste avgöra själv. Det olyckliga ligger

uti, att ingen tror på hur fullkomligt omständighe-84

ANDRA KAPITLET.

tema kunna behärska en människas liv. Det kan

nämligen sällan fullt bevisas, hänger på ett så

underligt sätt ihop med viljan. Ibland t. ex. tvingas Töre

att av sig själv sluta på en plats. Om han nu vid

dylika tillfallen hållit ut en månad till, så hade han

kanske hunnit bü färdig, vem kunde bevisa att han

icke hunnit det? Men han vågar icke hålla ut,

emedan det också kan hända, att han, när månaden

utlupit, står på ungefar samma ståndpunkt och att

förmannens tålamod då tar slut. Och i så fall har han

förspillt ännu en dyrbar tid, som kurmat användas på

försök i någon annan gren där han möjligen lyckats

bättre. Tja.

Ibland uppstår en undran om han icke till sist

ser på världen genom förstoringsglas, iakttar allt för

sylfint, hur det splittras för honom och alla

omständigheter framför, bakom, här, där, på alla sidor. Han

ser dem som deliranten ser flugor, de sitta vid hans

bädd om kvällen, då han slår upp sina ögon stå de

genast fullrustade för hans syn. När han inser, att

han fordrar för mycket av sig själv, blir han lätt om

hjärtat, far något av den lyckliga stämningen från

sommaren i Bergslagen. Varför skola Louise och

han kräva så mycket, varför kunna de inte leva som

annat tarvligt folk, låta livet slänga av som det vill,

går det inte, så går det inte, någon vrå hamna de

väl i. Han är en arbetare, ingenting annat, och hon

en arbetares hustru. Var står det skrivet att just de

skola »komma sig upp»? Stundtals hatar han också

4enna fras,85 ANDRA KAPITLET.

Men en finns, som minsann inte hatar den.

Det är som måste de för den sakens skull ut i

stormar, som hota att rycka upp deras livs alla

rötter. Nå, han hade tur till slut, just som det

upptäcktes att Louise var i grossess.

Och när han nu sitter säker för en tid, så pass

säker man kan sitta i Amerika, börjar han åter glänta

så smått på porten till de stora drömmarna.

Bara glänta. Tro på möjligheten att ännu bli

målare vågar han ju ej. Eller han vet icke, vad han

skall tro. Händelserna, framtiden få visa det.

Tillsvidare är det ju bra som det är.TREDJE KAPITLET.

Louise vaknade med en känsla av ödmjuk

tacksamhet över att icke behöva rusa upp och kasta

några plagg på sig och boija slava. Töre hade

redan gått. Hon såg helt muntert in i det tidiga

solljuset, sköt undan tanken på det gångna året som ett

besvärligt, skymmande föremål och sträckte ut sig

lat på den gungande madrassen. Så här efteråt låg

över alltsammans en doft av äventyr. Egentligen

spelade hon rollen av förklädd prinsessa, och det var

lustigt nog att avkasta hamnen. Deras liv har något

av provförsök vid sig, och där hon nu ligger vilad,

glatt beredd på nya förvecklingar, intresserar det

henne som en tavla, en välskriven bok, där hon

känner igen sig själv. Hon förnimmer hemligt glad att

hennes intelligens icke tagit den minsta skada.

Snarare har årets avstängda tillvaro bevarat hennes ideala

syn frisk. Hon är så morgonkry, så opersonligt

vetgirig på vad detta nya skede skall bringa. Äntligen

far man se en skymt av det verkliga Amerika.

Efter omsorgsfullt avslutad klädsel skred hon

ljudlöst över gångar och utför trappor. Hela huset gav87 TREDJE KAPITLET.

ett allmänt intryck av röda mattor och glatta

ledstänger ända ned i undeijordsvåningen, där

matsalen låg.

Klockan var ännu ej sju, och några av männen

dröjde i samspråk vid bordet. Det kändes svalt

härnere, fönstren sutto i jämnhöjd med trottoaren, och

när fötter passerade eller kjolar ströko förbi, föll en

skugga in genom rutan. På bordet stodo skålar med

daggfriska frukter, och en mängd små tallrikar

framför Louises kuvert fylldes av vetekakor, ägg, bräckt

skinka, kött och tomater.

Ingen lade märke till henne. Av männens

kulörta skjortor, åtspända med hängslen under vita

linnejackor, kunde hon sluta till att de ämnade sig på

arbete, men ingenting angav av vad slag detta var.

Ytterligt magerlagda, med skarpa, ofta fina ansikten,

böjda näsor, genomborrande svarta ögon och något

hårt om munnarnas smala linje under korta, svarta

mustascher, sådana voro de flesta. Deras sätt ledigt

utan minsta trevande eller tafatthet, litet kort och

avhugget men oberoende. Åtbörder och låter, där

de lätt stödde armbågen mot bordskanten och livligt

rörde de utspärrade fingrarna, hade i sitt självsvåld

något friboret, icke ett spår av detta konstlade,

halv-lyckade, som utmärker den, vilken måst tungt sträva

sig fram till allmänmänsklig frihet. Louise satt tyst

och vaken och lyssnade till deras samtal. De

tankar, som uttrycktes, hade en egendomlig doft av

frihet, och uppfattningen var sydländskt snabb. Vad

det nu gällde, så dömde man djärvt och fritt med88

TREDJE KAPITLET.

ett visst behärskande av ämnet, en måtta och en

beslutsam, genomträngande hastighet, som överraskade.

Tydligen visste dessa människor, att de voro

medborgare i ett land, som berodde av och på dem,

något av äganderätt låg i deras ton. Deras åsikter

hade ingenting vid sig av halvlärdom, alldenstund

allmänna ärenden vilade på en grundval bred nog

för allas uppfattning.

Louise fylldes av en egendomlig lycka. Det här

var en glimt av det Amerika hon drömt om, gamla

ideal funno plötsligt fast mark. Skulle Tores och

hennes saga nu fa sitt stora innehåll?

Några av männen voro helt unga med släta

gossansikten, och det förvånade Louise då hon hörde en av

dem vidtala värdinnan angående »sin hustru». Han

önskade, att hon skulle fa uppsänt till sig frukost,

då hennes natt varit mindre god.

Så fort någon slutat att äta, steg han upp. Från

trappan, som ledde till gatan, kommo några

fruntimmer ned i matsalen och begärde frukost. De voro

promenadklädda och begagnade små fruhattar, knutna

under hakan med rosiga sidenband. Av deras tal

framgick att de voro bondhustrur, som rest in för

att sälja frukt.

Louise gav sig god tid, hon kände en viss

blyghet för att röra på sig, och den rikliga frukosten

smakade utmärkt. Hon kunde icke förstå, att priset

kunde vara så billigt, och undrade vad gästerna voro

för slags folk. De sågo ut som ingenjörer eller

tjänstemän.89 TREDJE KAPITLET.

Nu infunno sig damerna med huden glänsande av

frisk ungdomlighet och renlighet. De voro klädda i

tunna morgonrockar, rikt besatta med spetsar, håret

höljdes av något lätt stoff, varunder papiljotter tittade

fram, och på deras vita händer glimmade många

ringar. Louise lade särskilt märke till en lång blondin,

vek som en vidja, något framåtböjd och svept i

fladdrande vitt från huvud till fot. Ingen tycktes ha den

minsta brådska, i lugn lättjefullhet slogo de sig ned

vid det långa smala bordet och serverade sig med

värdig hållning, på ett petigt förfinat sätt. Louise

kände sig klumpig och försagd, där hon satt i sin

tunga yllerock och utan att väcka den minsta

uppmärksamhet.

Man talade smågäspande om hur dagen skulle

tillbringas, med visiter, målning, uppköp m. m.

Litet senare var det rymliga huset indraget i en

virveldans av svindlande brådska, dämpat tramp av

klacklösa, ilande skor, fras och brus av lätta kjolar.

Från ovan till nedan, var man kom eller gick eller

stod, slogo emot en de korta ropen: skynda på,

skynda på. Folk gled utför trappor snabbt som

kammarjunkare på kunglig befallning, alla dörrar smällde,

rullborstar överforo mattorna med dovt ljud,

vattenkranar plaskade, allting fläktade och flämtade för

draget från rummens öppna fönster. De eleganta

damerna städade själva sinä rum, det gick med ett

behag, en fart, ett tillgodogörande av varje ögonblick

och en uträkning, som var oefterhärmlig. När Louise

äntligen slutat sitt värv och med en bok gick in i

12—171248. Anger(d-Strandberg, Dm nya världen.90

TREDJE KAPITLET.

salongen, sutto de andra där redan, några läste,

uppkrupna i djupa emmor, ett par målade blommor efter

modeller i röda vaser, och somliga, omklädda, voro

på väg ut.

Rummet liknade ett stort samlingsrum i ett mindre

hotell.

— Vad läser ni, far jag se?

Blondinen stod leende bakom Louise.

— Ah, jag förstår ju inte det där, ni är från det

gamla landet, hör jag. Vill ni inte komma in och

se hur jag har det?

Louise rodnade till, hon kände sig övergiven och

satt och tänkte på om någon av en slump kunde ha

sett Töre med sin mattina, den vecka han arbetade

ute på Delawarebruket.

Amerikanskan gick före och öppnade dörren till

ett stort sovrum, inrett med synnerlig bekvämlighet7

dessutom överlastat av böcker, tidskrifter och

maskin-gjorda handarbeten.

— Har jag inte trevligt? Det är naturligtvis för

mycket saker för ett sovrum, men vi ha inte råd till

mer än ett rum, och då så. Jag är galen i läsning,

vilken författare tycker ni bäst om? Jag tycker bäst

om Dickens och Mill, Stuart Mill ni vet, känner ni till

honom? Han är så bra. Ja, jag har läst alla dehär

banden, se, och nu ska jag boija på den här hyllan,

se så tjocka böcker. Läser man mycket i ert land?

Min man läser helst Arnold, han är förtjust i teosofi

och sa nt där ni vet, sitt för all del.91 TREDJE KAPITLET.

Hon tvingade ned Louise i en bekväm stol och förde

undan bladväxterna, så att fönstret blottades.

— Nej se pappa, han har flyttat ståndet! ropade

hon och böljade nicka åt gatan och vifta.

Med en smidig rörelse lade hon sig ut över den

solgassiga fönsterkarmen och tecknade ivrigt åt en

gammmal månglare, som sålde persikor i gathörnet

tvärt över. Gubben skakade på huvudet.

— Dum du är gamling, skrattade hon, jag ville

han skulle gå ned i matsalen före lunch och få sig

en kopp te på min räkning.

Louise teg naturligtvis, men hon hade känslan av

en kall översköljning invärtes.

Amerikanskan sträckte sig lat och behagfull med

solstrimmor i alla de guldglänsande papiljottbucklorna

på en mjuk divan.

— Är det trevligt i ert land? Vad tillhör ni för

kyrka? Ah jaså lutherska, det är ungefar som

katolska det. Jo jag bedyrar, jag har en vän som varit

inne i en luthersk kyrka i gamla landet, där går till

nära på som hos katolikerna. Nå och vad tycker ni

om Amerika? Utlänningar är bara så snuskiga, de

badar inte, men det är ju rysligt kallt hos er. Det

går ju björnar omkring på gatorna? Ja jag vet inte,

men de säger så.

Ett kulregn av frågor. Om en stund vågade

Louise sin stora motfråga:

— Vad är det egentligen för folk, som bor i det

här huset?92

TREDJE KAPITLET.

— Hyggligt folk, inte annat jag vet, hur så,

tycker inte ni det?

— Jo visst, jag menar bara, vad är det för slags

folk, för klass?

— Klass, om de är rika, menar ni? Naturligtvis

inte, inte bor rikt folk så här.

— Ah, är inte här bra? stammade Louise

beklämd.

Amerikanskan mätte henne med blicken.

— Nåja, för priset är det ett av de bästa i

Wil-mington, men då min man far påökning nästa år,

flytta vi allt till något bättre.

— Vågar jag fråga, vad är er mans

sysselsättning?

— Han arbetar vid elektriska fabriken, mycket

bra förtjänster där, ska jag säga er. Mitt namn är

missis Bryan.

— Ah. Louise förstod icke varför hon behövde

rodna, men hon gjorde det ofrivilligt Så fick hon

plötsligt ett levande intryck av att allt detta var en

stor verklighet, det jublade till inom henne, nu var

hon viss om att förstås. Hon såg strålande öppet

på den vita kvinnan, som mer liknade en sagofé än

en arbetarhustru.

— Säg mig, är det möjligt, ni vet icke hur stort

jag tycker det är, att arbetare kan leva så här?

Missis Bryans ögon vilade på henne tomt

oförstående.

— Man bor naturligtvis, som man har förtjänst

till, sade hon likgiltigt. Det här är ju rätt billigt,93 TREDJE KAPITLET.

så inte behövs så värst för det. Fru Smith, såg ni

henne? Hon som målade de söta små blommorna?

Det är min syster, hennes man förtjänar oss emellan

rätt skralt, han kör ut kol för Dodley & C:o, men

de ha inga barn och syster förstår att ställa ihop det,

de ha ett mindre rum än detta, mycket nätt, så ger

hon lektioner i ritning åt några damer, det går bra.

— Säg mig, äro ni alla arbetare?

— Arbetare? Visst är våra män arbetare, bland

oss finns ingen rik. En är grönsakshandlare, en

maskinist, en åkare, en läkare, en journalist —

— Fru Bryan, förlåt mig, men jag måste fråga

er, det är så intressant, gör ni verkligen ingen

skillnad mellan en läkare, en journalist — och en som

arbetar med sina händer, grova yrken förstår ni?

Missis Bryans madonnaansikte uttryckte ingen

rörelse.

— Det är ju trevligare att slippa solka ned

kläder och händer förstås, men — hon gjorde en rörelse,

fullt af vatten och tvål. — För det mesta hänger man

ju rockarna kvar i verkstan, begagnar överdrag, det

finns tusen sätt. Negrerna uträtta för resten det

värsta. Kära ni, han är ingen stor läkare, har ingen

stor kundkrets, den som bor här, naturligtvis

förtjänar en läkare i allmänhet mycket mer än en

yrkesman, och då har han ett stort fint hus, det är

klart-Den här har nyss tagit examen, skicklig karl för

resten, jag rekommenderar honom. Men reporters!

— hon gjorde en rörelse av stort förakt, — det är då

väl bara ynkedom, gör de 12 eller 15 dollars i veckan,94

TREDJE KAPITLET.

är det bra. Vi hade en redaktör, »Tuppen», ni vet,

ingenting med honom heller.

— Men bildning och så där.

Missis Bryan slog snabbt en knyck på nacken.

— Ah jag vet nog folk numera, som vill låta

påskina, att en arbetare inte har lika mycket bildning

som andra, men det är prat, man inte låtsar om.

Här äro vi alla väluppfostrade, tillade hon kort.

Louise var röd av spänning. Det här var stort.

Endast ett passade icke ihop med den helbild, hon

redan gjort upp.

— Ni amerikanskor är ju kända för att arbeta

hårdare än andra, hur kan ni då föra ett sådant

här liv?

Nu kom det färg i fru Bryans ögon, hon reste

sig skrattande och sade:

— Amerikanska kvinnor vet vad de vilja och göra,

kära ni, jag fick minsann arbeta som flicka, och nu

vill jag ha det trevligt. Vi satte bo först, men det

var alldeles för bundet, och så ville jag läsa, nu ha

vi hyrt in vårt bohag på ett magasin, och när vi

tröttna på att leva så här, hyra vi ett hus igen.

Det är det enklaste i världen, bara man inte har mer

än ett eller två barn förstås, då går det inte. Men

hu! Vem skaffar sig fler än så, ett är lagom, det

ämnar jag ha någon gång.

Hon stod skrattande framme vid hyllorna och

flyttade om sina böcker. Talade hela tiden med

sorglös godmodighet:

— Allesammans ha vi snälla män, som gärna vill95 TREDJE KAPITLET.

ge oss tillfälle att vila och njuta livet. Missis Leigh,

ni vet? Nej det är sant, hon har sin migrän i dag,

jo hon skaffar sig en ny klänning för var månad, hon

rent av flyger av elegans, hon har varit sömmerska,

men tror ni hon syr en klänningssöm åt sig? Ne-ej

då, herr Leigh betalar hennes sömmerskeräkningar

utan att blinka, han vill så gärna, att hon skall känna

sig nöjd. Herre Gud, kära ni, vad är det för glädje

att sträva och ha det besvärligt, då man kan slippa?

— Men hur kan det räcka till, ni måste väl spara

något?

Fru Bryans veka smidiga gestalt rätades, hon kom

fram med ljuset spelande in i ögonen.

— Ser ni ännu finns det amerikanska löner kvar,

och Amerika står där det stått, vi ha inte mycket

utlänningar här omkring, och varför ska vi söija den

dag vi inte sett? Det är främlingarna som knoga

och spara, tycker ni inte det är något simpelt i det?

Spara gör man, när man börjar slå sig på att bli rik,

blir man sjuk, har man ju alla kassorna, men fy, fy

att leva som plebs, som negrer!

*

e

Louise gick upphetsad omkring däruppe, medan

Töre klädde om sig.

— Töre, Amerika är ljust och härligt, vi måste

skynda oss att bli rika, så vi riktigt liksom känna,

att vi ha del i det, bli amerikaner på allvar.

Töre stod otålig och försökte knäppa kragen på

sitt styvstärkta skjortbröst.96

TREDJE KAPITLET.

— Här är väl ingen rik.

— Det är skillnad, vem törs vara bekymmerslös

som de? För dem reder det sig alltid på något sätt,

vi äro liksom resande, måste skynda oss att få

pengar, hör du Töre, förr törs vi aldrig njuta av livet

som de, ta det lugnt som om det hörde oss till.

— Rik — Töre bråkade med knappen — Duncan

talar i stället om att sätta ned för mig.

Louise stannade. Hennes bruddräkt föreföll henne

i en sekund löjlig och besvärade henne, medan

blodet långsamt sjönk till hjärtat. Så kom något vilt

över henne, en röd sky flammade till för hennes syn,

hon gick fram och slet av Tores krage, tyckte den

loss med knapp och allt och rev och rev i det stärkta

tyget.

— Jag vill inte, vill inte nedåt, hör du.

Töre stod mållös. Han vände sig mot spegeln

och såg på sitt ansikte, satte sig därpå ned på

en stol.

Plötsligen släppte hon tygbiten, hon darrade.

— Tag på dig en annan.

— Jag går ingenstans.

Hon ställde sig framför honom med händerna

hjälplöst nedhängande, hon var rädd att han menade

allvar.

— Töre, du vet ju.

Han suckade och satte på sig en ny krage, och

de gingo stilla ned i matsalen.

Här brunno gaslågor över blommor och frukter,

männen sutto badade och omklädda, och deras ungatredje kapitlet.

97

hustrur strålade leende, med håret lockat och

krusat och något glittrande men kallt i sitt väsen. Vid

bordet rådde glammande sorl och mycket kurtis; det

var ett stänk av fest över måltiden med sin saftiga

rostbiff, sitt överflöd av grönsaker, pajen och det

gröna teet, och värdinnan gick omkring förnöjt

dinglande med sina långa örhängen.

Så begav man sig en och en, som man gick och

stod, ut på gatan. Kvinnorna vandrade arm i arm,

i skenet av dunkelröda facklor och blått elektriskt

ljus, långsamt utmed trottoarens frestande butiker

eller gingo in och köpte pappaskar med ananasglace,

medan männen på stolar vid husmuren sträckte ut

benen, smällde av knallhattar, höllo fotbollsvad och

skrattade små hårda skratt, ropade »hallå kamrat», då

något grant borgargarde tågade förbi under

trum-ning och hornlåt.

Töre hade gått men Louise stod en stund på

trappan och såg upp på den praktfulla, mörka himmelen.

Hon försökte förläget tala med kvinnorna nedanför,

men det blev så hackigt och betydelselöst. I allt

hade de samma vanor som hon, dessa hustrur till

månglare och maskinister, deras bäddar voro ideal,

deras kroppar ångade av ljumt vatten och

klädskåpens fina kryddor, de sutto till bords som grevinnor,

och deras tunna veckade kjolar anstodo

professorsfruar. Men deras själar voro henne främmande, hon

nådde aldrig in till den innersta orsaken för all denna

yttre verkan. Hon fylldes av glädje över deras värld,

och denna glädje fann intet återljud. När de skrat-

13—171248. Anger ed-Strandberg, Den nya världen.98

TREDJE KAPITLET.

tade, förstod hon ej varför, när de gladdes, fann hon

det tomt, vad de levat sig till var för henne

ointressant barnverk. Även fru Bryan, som läste Stuart

Mill, gjorde det ungefär som kammade hon sitt

gyllene, böljande hår: med ett undrande välbehag över

att hon var denna kvinna, som läste denna Stuart

Mill. Och när hon på måfå drog fram en tanke ur

böckerna, utvisade denna tanke blott vad boken men

icke vad hennes egen själ innehöll.

Och dock skrattade de, voro sig själva nog, ingen

behövde henne. Louise försöker som en skolflicka

att säga något om staden, kvällen, det stora landet,

hon kan aldrig låta bli att jäkta efter tanken bakom

tingen, de bry sig endast om själva tingen, hennes

syn svävar likt ett dimmigt något ut i rymden och

fördunstar bredvid deras ord, som man kan taga på,

se slut och gräns på.

De betraktade henne uppenbarligen som en liten

emigrantenfald, varav det går tretton på ett dussin.

Hon kände sig ock så underlägsen, hennes starka

syn försvagades, det var som sjönk hon i ett djup

och sökte gripa om tomma luften för att hålla sig kvar.

Hennes kinder voro heta, när hon smög upp på

rummet. Där brann gasen, och då hon öppnade

dörren lade Töre hastigt bort ett föremål han haft i

handen.

Något pockande for igenom Louise och fyllde

henne med på en gång vilja och oro. På något sätt

måste de ju göra sig gällande, hur utslitande

långsamt det går.99 TREDJE KAPITLET.

— Får jag se på det du gjorde i söndags, Töre.

— Ut bli.

Hon hade redan tagit och höll skissen under ljuset.

— Det i förgrunden är styvt, himlen med,

framkastade hon bestämt.

Han stod besvärad bakom och kisade på den

genom handen.

— Det är i alla fall det duktigaste jag har gjort.

— Det riktigt lever, spädde hon på.

Då skrattade han och tog henne om livet.

— Äh det där förstår du inte ett dugg!

Hon skrattade med helt glatt, nej det gjorde hon

ej anspråk på. Och så mätte de arm i arm med

trippande steg rummet.

— Bara jag kunde fa ställt det så, mer ledighet^

jämnare inkomst, då skulle jag verkligen försöka.

— Ja, men just för att fa det, måste du måla.

— Du ser väl, hur vi ha det, vi fa vänta.

— Så låter det alltid!

— Alltid, har jag inte bjudit till, så att

blodet kunnat spricka ur naglarna. Han släppte henne,

mörk.

Nej, hela hennes natur reste sig, det var något

vingbrutet det hela, hon finge inte giva sig.

— Andra komma fram som inte ha din

begåvning, då måste väl du göra det, men det är inte

tillräckligt arbete.

Nu var hon varm.

— Du skall arbeta var liten ledig stund, försakaIOO

TREDJE KAPITLET.

allt för din konst, målare blir man inte med att

drömma.

Han stod stilla och förde spetsen av sitt skägg

till munnen och bet i det. Så gick han och lade sig,

låg orörlig och såg upp på den kalkvita takytan.

Och då Louise åter ville tala, avbröt han med ett

kallt hövligt:

— Var snäll och var tyst litet, mitt huvud värker.

Naturligtvis tystnade hon, kränkt.

*

Men följande dag stannade Töre hemma och lade

ivrigt upp sin hustrus porträtt. All hans instängda

målarlust slog ut i en säkerhet, som kom honom att

darra. Herr Duncan sände bud, Louise, som aldrig

var långsint och lätt försonats, blev rädd men Töre

sade flott:

— Låt honom skicka bud.

— Töre lilla, då far du vara mycket säker.

— Säker, det är väl ingen.

— Jag menar, du måste tro fast på dig själv.

— Tror inte du längre, sade han långsamt.

— Jo bevars, men vi stå då, som du förstår,

brödlösa.

Det var oemotsägligt.

Nu eller icke. Varför blev han påmind ©m detta,

just när det stod så nära, att han kunde våga taga

sitt verk under armen och gå ut i världen? I var

minut såg han som tecknat i eld: det gäller för dig

nu, inte i morgon förstår du, utan just nu. Ett för-101 TREDJE KAPITLET.

farligt, oöverstigligt ord, vem kan stå kallblodig mitt

framför mynningen av en laddad kanon? Då skall

man vara skapt som en fisk, inte vara ett knippe

moderna nerver.

Av begynnande ängslan svartnade hans ögon. Då

kom det försiktigt bortifrån länstolen:

— Kunde du inte måla alla söndagar?

— Söndagar?! Hör Louise, jag far ha ett par

färger igen.

— Du köpte ju för 2 dollars i går, ropade Louise

förfärad.

Töre såg på henne och log, strök så av penseln

så hårt, att den brast mot paletten. Och med en

blandning av lättnad och svidande sorg vandrade han

åter till helgonmålaren.

När han återvände hem satt Louise där

märkvärdigt stilla.

— Töre du, barnet, sade hon utan inledning,

nästan viskande, du skall fa se, det blir allt vad du

inte kunnat bli.

Nej det var makalöst. Hon fick på det viset bra

ändå, hon.

— Hade man icke barnet att tänka på, kanske

man vågade mer själv, måttade han oresonligt bitter.

Hon rodnade starkt, men av försiktighet om sig

undvek hon alla häftiga ord. Hennes själ gick

liksom inåt.FJÄRDE KAPITLET.

Töre fortfor att behålla sin plats och hemförde

var vecka en god bestämd lön. Det blev

småningom som om tidens ur knäppt ljudlöst stilla.

De brydde sig knappt om att tänka. Louise böljade

älska god mat och att prata i timtals om småsaker.

Sysslolös strövade hon i kvinnornas sällskap nedåt

gatan och lärde sig att skatta männens hemkomst och

en kyss av sin man som dagens stora händelse. Hon

fick jämnt och gott lynne, och en söndag måste de

skratta, då Tores röck icke gick ihop på grund av

tilltagande fetma. Hon var icke det minsta rädd för

vad som väntade, hon trodde endast ibland att hon

skulle dö, och detta förlänade dagarna en

egendomlig skärhet.

Men utan att de visste hur, omärkligt som

timmarna glida över i varandra, förvandlades själva

tillfredsställelsen till obestämd oro. Lojheten begynte

gnaga. När Töre en dag kom hem och berättade,

att han hädanefter skulle arbeta på styck, var det

som om friskt blod strömmat in i tillvaron.

Drömmarna väcktes på nytt. Hur mycket kunde han för-FJÄRDE KAPITLET.

IO3

tjäna i dag, i denna vecka? Ånyo gick Louise som

i feber och planerade, ånyo gjorde livet intryck av

tillfällighet. Hon såg i andan hur högen i byrålådan

växte och med den möjligheterna. Nuet var en bur,

hinsides nuet låg lyckan, den stora njutningen.

Men när lördagen kom och silverdollrarna blänkte

på bordet, och sedan den första glädjen att räkna

och räkna dem om igen var över, ja då satt man

där mätt och dock åter besynnerügt otillfredsställd.

Lyckan låg verkligen icke i de grå, glänsande

slantarna utan i hoppet om att fa dem, i utsikten av fler

och fler. Glädjen låg i den spännande väntan på

njutningen, i själva njutningen dolde sig redan

förgängelsen. Vissheten dödade.

Hon började tänka.

— I Amerika arbetar man, arbetar, strävar

oupphörligt, guldet växer. Man njuter sällan, man endast

arbetar för att fa njuta. Men är icke just detta

hemligheten, den stora konsten att leva?

Det var den lyckligaste tiden i Louise Hultmans

liv, alltsammans en lugn himmelsblå dröm, något som

icke kunde upphöra och som hon alltid ägt. Och

ändock blev det aldrig fullt verkligt. Hon längtade

icke hem till sitt land, men det nya var därför icke

hennes i fullt medvetande. Hon liksom väntade på

att få medborgarrätt, och det var som kunde denna

först vinnas genom det som nalkades, den stora

segern, den jublande fullbordan — barnet. Barnet

skulle rycka bort den egendomliga rädsla, som

darrade innerst i hennes bröst, och göra det nya fast,

klart, naturligt.FEMTE KAPITLET.

Det var en kvalmig, våt decembernatt. Suset

av en fjärran löpande elektrisk spårvagn, ett

och annat hundskall från bakgården, rullandet

av någon brådskande läkardroska Torggatan nedåt äro

de enda ljud, som äga namn bland allt som spritter,

kvider eller viner genom natten. Och när ljuden

tystna, skälver tystnaden liksom av återljudet.

Louise orkar icke öppna ögonen men ser genom

ögonlocken, hur luften i rummet dansar fantastiskt

med våglika, långsamma rörelser i ett skärt töcken.

Hon vet, att framför gasen hänger ett rött papper,

och hon tänker, att hon är nattens hjältinna, och

att ljuset från hennes rum lyser ensamt och stilla

ut i gatans mörker. Hon ser även andra ljus, många

dimmiga, dåliga ljus, som hon vet brinna bakom de

tegelröda verkstädernas fula rutor. Dylika små svaga

tankar är det enda hon förmår, men stora ohämmade

tårar droppa oupphörligt ned och väta mungiporna.

Hur länge har hon legat så här? just som doktorn

lagt henne tvärt över sängen med en röd filt ändaFEMTE KAPITLET.

upp till hakan. Det sticker i huden, men hon gitter

icke röra sig. Över tillvaron vilar en drömton, hon

frossar av milda martyrkänslor. Här skall hon i en

stund som denna ligga ensam, så ensam och allena

vakande, som levde och andades ingen människa på

jorden mer än hon. Det är så genomhårt.

Plötsligt far ett ryck genom kroppen, tänk om

hon ligger och dör! Fruktan öppnar genast hennes

ögon, rummets stumma föremål ingiva ångest,

svidande smärta, outsäglig längtan efter själar. Som

ett öppet sår står hennes längtan efter en innerlig

själ. Var hade de lagt honom? Hon kände honom

icke längre, se honom unnade de henne ej!

Hon är för matt att sörja lidelsefullt. Varför

kommer ingen?

Där är kvinnan igen.

En stämma ljuder bortifrån gatan, närmar sig, blir

gällare, kommer nära inpå, tätt under fönstret och

skriker släpande:

— Varm soppa, ett mått, e-en ce-ent.

Blir så svagare och dör bort, men lever kvar i

rymden. Det har verkat som tjutet av en schakal i

ökennatten. Ångest kryper över den sjuka. Så har

kvinnan ropat natt efter natt, Louise har brukat ligga

och undra och tänka helt opersonligt på de otaliga

slavar, till vilka hon bär rykande soppa med rötter för en

cent. Hon vet icke, varför denna jämmerliga, skarpa

ton ur det tröstlösa arbetets läger nu tvingar sig in

i hennes innersta, borrar sig fast som ett lidande utan

storhet. Hon vill icke! Vardagen är slut, det stora,

14—171248. Anger ed-Strandbergs Den nya världen.io6

FEMTE KAPITLET.

det högtidliga är kommet, skall vara kommet, måste

vara kommet.

I verkligheten är allt så tomt, så själlöst, hennes

matta instinkter boija treva efter att skapa nya

känslovärden, hon kan icke leva på vad som finns.

o 1

— Ah, var är du min son, som föddes i natt men

var död och stum. Ett ögonblick lade de dig över

min fot, jag kände värmen av din kropp, det var

min värme, icke din, ty du var död, du allrakäraste.

Var är din kropp, var är din själ? Din lilla, lilla

själ. Ett litet barn, en gosse med ögon, mun, med

händer och huvud, något alldeles nytt i världen,

och mitt.

När den sista tanken som ett svärd far genom

henne, följes den av ett vilt beslut att dö, att resa

sig upp och ropa och skrika, tills det värsta månde

ske. Att dö av hämnd mot det, som är så grymt,

tyckes idel vällust. Men i samma sekund födes små,

små myllrande tankar, splittra sig i något som är

mindre än tankar, frön från hennes jags starka liv,

och som bli till ny tillvaro. Något väntar, lockar,

om det så icke är annat än medvetandet att vara

nattens hjältinna, och att det ensamma ljuset lyser

som en stjärna i mörka natten. Hon lever, skall

kanske till och med bli stark, ung, vackrare än förr.

Gräsligt, smått, vad luften svänger i röda taktfasta

rörelser.

O min son, min älskade, min evigt förlorade.

Hon måtte sjunkit i dvala, ty ett knäppande

väcker henne. Man går i porten och kommer försiktigtFEMTE KAPITLET.

107

uppför trappan. Ögonblickligen genomströmmar henne

likt eldande vin en ljuv trygghet, hon nästan ler av

darrande glädje, ett svall av bred själviskhet sveper

om henne, nu ska de komma och smeka och kela

med henne, vara goda, ömma. Hon sätter barnsligt

ut munnen av låtsad förnärmelse och låter tårarna

strömma fritt, allt i vällustigt övermått av värme och

säkerhet.

Hon hör hur dörren öppnas och hur folk tassar

och viskar, något frasar omkring snabbt, och det

fläktar från kalla kläder. Gasen skruvas ned,

persiennerna slås tillbaka med en dämpad smäll, och grått

morgonljus lyser in på hennes slutna ögonlock.

Hon blir full av skratt, så kittlande tryggt och

mjukt är allt. Nu böjer Töre sig ned och kysser

henne. Hon känner med välbehag beröringen av

varma läppar och strävt skägg.

— Sover du? viskar han.

En underlig värme vågar sig om henne, hon

öppnar ögonen och ser en kvinna med full moderlig

barm stå lutad över sig, slår plötsligt armarna om

den främmande sköterskans hals och gråter ljuvt vid

det breda, fylliga bröstet.

— Lugna sig, sötnosen, pjollrar en röst, invand

och smidig, upp i diskanten som lockade den på

höns. Glatta händer smeka henne, hon lyftes, vändes

och skötes av långa, snabba, händiga fingrar med en

stark glans i grått. Louise ligger och iakttar dessa

fingrar i matt förtrollning. Kvinnan ger ett brett

intryck av skydd och vård, förstår att giva sig helt,io6

FEMTE KAPITLET.

och en tanke skjuter upp i Louise Hultmans hjärta

och vållar smärta: lika helt skall denna främling i

morgon ge sig åt en annan.

Litet senare ligger den unga modern fin och

luftig med ett uttryck av intresse i sina förgråtna ögon.

Den fetlagda irländskan tassar på mattan som en

husvarm katt, smygande, renlig och smidig. Hennes

ögon äro små och gröna med ett svårtydbart glitter,

läppen skuggas av mustaschbildning, och munnen är

insjunken av brist på tänder. När hon äntligen fatt

bukt på allt, som i sjukrummet tyder på fantasi,

slätar hon sig nedåt höfterna, vecklar ut sitt vita, stärkta

förkläde och försvinner leende som ett solsken. Töre

kommer in och stänger dörren.

Han störtar fram och kastar sig handlöst och

gråtande över sängen. Med sina svaga händer makar

Louise undan den tunga bördan, som gör henne

obehag, ligger sedan och far förstrött med fingrarna

genom Tores hår.

— Vad hon är söt, viskar hon drömmande.

— Vad? frågar Töre i snyftande ton. Han tror att

hon yrar om barnet.

— Jag säger att missis Donnovan är så söt.

Töre lyfter sitt tårsköljda ansikte — att hon kan

skämta nu.

— Sköter hon dig bra, är hon god nog, säger

han litet avkyld men ansträngt milt.

— Hon är så söt, söt, Louise rodnar till, kommer

hon inte snart?

— Du har ju mig. Hennes man reser sig.FEMTE KAPITLET.

109

— Ja visst. Så vaknar en ängslig tanke.

— Töre, vi måste genast föra bort honom, gå

till Smitts, entreprenörn här på hörnet är för fin

och dyr.

— Ja ja, sök att vara lugn.

Han tar ur lådan fram en ren näsduk och torkar

bort tårarna, vänder sig mot fönstret och ser tigande ut.

När det lilla liket strax därpå hastigt bäres genom

rummet ligger Louise och ser efter det med en lugn,

drömmande blick.

Fru Donnovan var gammal och uttröttad på yrket,

och denna lättskötta plats hade satt henne i lysande

humör. Hon släpade sina nötta filtskor omkring och

pladdrade som en papegoja, och när de besvärliga

sysslorna undanstökats slog hon sig ned, skinande av

styvstärkt renlighet, i rummets bekvämaste stol och

började i enformig sjukrumston historien om sina

lidanden. Hon kände sig för med hastiga, förstulna

blickar och målade sedan djärvt och drastiskt,

spärrande ut sina långa, blankpolerade fingrar, som

förtrollade Louise. Hon kände det som om hon själv

tillfogats alla dessa orättvisor. Men gummans små

grå ögon lyste torra.

Ibland kunde gamla Mary komma nedifrån köket,

laddad med hämndlystna beklaganden, som forsade

ut i en jämn, klanglös ton av ingrott missnöje; den

hade något djävulskt vid sig denna spetsiga

hänsynslöshet, blodet steg Louise åt huvudet, och hon såg

på sin bödel med ångest i ögonen. Tillvaron var

ännu en hög, skär melodi med ett och annat ackordio6 FEMTE KAPITLET.

av smärta, men detta krassa missljud skar vasst in i

stämningen. Emellertid var det som hade gumman

för var gång haft svårare att sluta och att upprepa

sitt stereotypa, allt vårdslösare:

— Lugna sig, sockret, bara lugn och stilla.

Men för Louise lät denna fras alltid som ängla-

musik. Hon fick tårar i ögonen av tacksamhet,

lutade sig försonande instäJlsamt mot den gamla och

mumlade:

— Smek mig litet, åh, var inte ond.

Säkerligen stod missis Donnovans grumliga själ

ett ögonblick stilla av undran.

När Louise bättrades, var hon dock ofta lat och

fordrande, och då kom i sköterskans väsen något

uppmärksamt, nästan krypande. Hon hjälpte henne

ljudlöst och snabbt på med skor och strumpor, till

och med matade henne under lena åtbörder. Men

så fort Louise sjönk samman till ett hjälplöst barn,

föll i gråt och kastade sig om Tores hals, blottande

svaga punkter i deras samliv, glittrade missis

Donnovans nyfikna ögon till på ett farligt, kallt sätt.

Louise böljade få visit av husets fruar, som

behandlade irländskan ringaktigt kyligt. Genast skälvde

Louise av harm, blev skygg och nyckfull. Detta

stötte amerikanskorna, och de gjorde besöket kort.

Fru Hultman skyndade då till sin koffert i ett häftigt

begär att återköpa den förfördelade kvinnans gunst

genom att överösa henne med gåvor. Missis Donnovan

stod där lysten och stirrade av förvåning och

möjligen någon dunkel rörelse, mottagande i sin famnFEMTE KAPITLET.

117

likt och olikt, över vad hon någonsin vågat

drömma.

Eftermiddagen fore sköterskans avresa satt Louise

vid fönstret och såg ut i dimman, där arbetarna gingo

förbi, svingande sina tenntinor. Luften stod full av

smått, smått regn, som föll från en grå låg himmel

ned på en smutsgrå jord. Hon kände en häftig

motvilja mot att friskna till, hon hatade det som var

starkt och sjudande, var sjuk av tanken på att strida,

allt vekt och slappt passade henne. Bara ligga

härinne och bliva smekt av vana händer och av ord,

som använts för hundra andra.

På kvällen, sedan hon lagt sig, kom Töre hastigt

upp. Han var askblek och hård i ögonen.

— Kommer Mary? undslapp det Louise genast.

— Jag ska säga dig, sade Töre med något mörkt

och våldsamt, som verkade underklassigt, den där

Donnovan är en falsk, usel satan, och hon ska ut ur

huset på fläcken, far ta vägen vart hon vill.

Louise satt upprätt i sängen. Hennes ögon stodo

vidöppna, hon hörde ett sus av ofattliga ord.

Töre hade ingen miskund.

— Jag kommer ned i matsalen, tyst, i tofflorna,

tänker på ingenting, då jag ser käringen stå därute

i köket och härma dig, du kan tro det var likt, hade

fatt tag i en karl, som hon höll om halsen, och

smackade, fy fan, du kunde vara litet försiktigare i

allmänhet med dina utbrott, min kära Louise.

Det fanns icke många bloddroppar i det magraio6

FEMTE KAPITLET.

ansikte, som nästan fånigt stirrade på honom. Helt

rädd tog han om henne.

— Louise lilla, inte menade jag...

Hon slängde kraftigt undan honom.

— Vad bryr jag mig om dig, sade hon lika

hänsynslöst som han, det sticker, det borrar, det

bränner här.

Hon tog vilt åt hjärtat.

Så sjönk hon ihop och sade förvirrat viskande:

— Töre, jag har kärlek till henne, samma kärlek

som jag hade till barnet.

Han satt kvar orörlig på sängkanten och såg

granskande på henne.

— Tag ditt förnuft till fånga, du som skall vara

så stolt av dig.

I detsamma gläntade irländskan på dörren. Då

hennes ögon mötte Tores, lyste de till styggt.

Louise låg vit med slutna ögon, hennes sårade

hjärta kunde endast lida.

Missis Donnovan gick på morgonen, efter ett hastigt,

kallt avsked. Framemot aftonen blev Louise orolig,

den sugande känslan i hjärtat var olidlig.

På natten steg hon upp och vandrade omkring och

kved och ropade svagt i smekande ton: Mary, Mary,

kom till ditt lilla barn, din docka, jag längtar.

Töre rusade yrvaken upp, stod på golvet med

håret på ända och blicken stel av förskräckelse.

Louise såg lika stort tillbaka på honom.

— Jag dör av längtan, sade hon, jag älskar ingen

annan, jag kan icke leva utan henne.FEMTE KAPITLET.

113

Dagen efter var blåsig och slaskig. Louise klädde

sig hastigt och smög ut, för första gången ensam

Hon måste se sin avgud, huset liknade ett tomt

gravvalv.

Bullret och den blåkalla dagern ängslade henne,

hon gick yr och darrande som en sjuk åldring. Alla

människor skrattade, tyckte hon, rusade likgiltigt på,

sågo så praktiska ut, det brusade omkring henne av

kyliga nyktra ord, vad i all världen var det

egentligen hon ville? Hon satt i spårvagnen, fangen,

halvkvävd, olik alla andra.

Som hon arbetat sig upp för den svarta trappan

i ett rangligt trähus, ropade en grov, stark röst:

— Vem är det? I Herrans namn är hon sjuk

igen? kom det sedan brådskande i oljad ton.

Louise föll gumman om halsen och grät

konvulsiviskt.

— Ah Mary, jag längtade så, jag älskar er, håll

av mig litet.

I samma ögonblick förnam hon en besynnerlig

matthet och slapphet i känslan. Hon såg upp med

något av lam blygsel, irländskans ögon uttryckte stel

förvåning, blandad med välbehag och en smula förakt.

— Ah för all del lugna sig, jag ska laga en

kopp te.

Men Louise hade för första gången fatt syn på

detta slappfeta, kattlika, runda ansikte, sådant det

var. Så med ens släppte henne denna underliga

kärlek, att alla tankar sammanträngdes i den: hur skall

jag komma härifrån?

15—171248. Angered-Str andberg, Den nya världen.io6

FEMTE KAPITLET.

Hon stoppade näsduken i munnen för att kväva

ett utbrott av skratt. För skams skull måste hon

stanna och intaga den obehagligaste kopp te, hon i

sitt liv druckit Vad irländskan beträffar, ledde

slugheten henne snart på rätt spår. Här satt icke längre

en förälskad baby utan en säker, kall fru, sådana

gamla Donnovan mött så många, många i sitt liv.

Vid avskedet sade hon, utan att röra vid Louise,

in-ställsamt och affärsmässigt:

— Frun är väl snäll och kommer ihåg mig nästa

gång.SJÄTTE KAPITLET.

Louise gick hemåt fylld av något obändigt, en

lust, en längtan, som icke tålde skrankor. Den

steg och sjönk i svallande rytmer, förnams som

musik eller gav vad musik ger: ett sugande begär

att njuta men njuta på ett nytt sätt. Gamla former

räckte icke längre till, hon måste skapa nya

njutningsvärden, fa kropp och själ att sammansmälta på

ett sällsamt strålande sätt. Hon kände livet som en

enda hisnande hög ton, och samtidigt öppnade sig

hennes fysiska sinnen likt en vid blomkalk och sögo

till sig alla livsluftens retelser. Det blev en

krampaktig föreställning att tillägna sig glädjen finare och

dock mer utsökt än någon annan förstod, och hon

gick och såg in på allt fargglimmande siden, alla

lysande juveler och tog om det med sin förnimmelse i

ett slags andlig hysteri. Hon tyckte, att hon

för-smäktade efter kännarskap i alla praktfulla

enskildheter, och på samma gång^ville hon fa dessa tings

farg och själ in i sin själ, så att denna lyftes,

vidgades, brann av det sinnligas alla rosenröda, violblå,ii 6

sjätte kapitlet.

koppargröna, purpurgula lågor. Hon ville skaffa sig

nya örhinnor för den blodfulla sången, som vällde ut

ur negrernas dammiga fönster. Hon ville förstå, känna

män och kvinnor, idéer och företeelser på ett nytt,

brett och likväl djupt sätt, hon ville stå över och

dock mitt uti livet, hon darrade av trånad efter den

högsta kulturs doftlösa orkidéer, och hon törstade

efter det ursprungliga förnimmandets saftiga frukter.

Äga alltsammans ville hon, i ny frihet, så som ingen

ägt det. Hon ville icke längre tala om att leva, hon

ville komma åt livet, komma tätt, tätt inpå.

Hemkommen gick hon för första gången efter sin

sjukdom ned i matsalen för att äta lunch. Allt

föreföll förändrat, damernas klänningar voro desamma

men sågo nu helt vanliga ut, dagsljuset föll in grått,

och skålen med bruna, skrumpna och svartfläckiga

bananasknippen var ju mycket tarvlig. När

kvinnorna öppnade munnen och talade om och om igen

samma vardagligheter från en liten värld, den hon

för några månader sedan funnit innehållsrik, kunde

hon icke stå ut utan skyndade upp till sig. Hon

kände icke ett ögonblicks saknad efter den

himmelsblå tid, som gått, den hade varit en tjänare blott till

en stor, spännande väntan och hade lånat av den sin

glans. Hon hade hängivit sig åt, försvarat denna

värld, därför att den skulle bli barnets.

Hon kastade sig i en stol och stirrade på de

alldagliga möblerna, de vitmenade väggarna, en glimt

av hur verkligt det var, det som band henne, göt

ängest som tunga, fulla droppar i hennes själ. HonSJÄTTE KAPITLET.

II7

hade icke varit sig själv dessa månader, därför hade

allt gått bra. Hur omöjlig och galen en själens lek,

lik den som behärskat henne i dag, tog sig ut på

nya världens jord, denna jord som varit hennes dröm!

Den intellektuella leken, skönhetslängtan var en

vild-fagel, en främmande hemlös företeelse, som bara hade

att dö, ju fortare dess bättre.

Och Töre, vad hade han med allt detta att göra?!

Intet!

Hon flög upp nästan med ett skri och knöt

händerna om pannan.

Se hur hon stod här med händerna fulla av

krafter att leva, och när ett stycke verkligt liv kom i

hennes väg var den kraften till ingen nytta, ty hennes

själ måste stiga ned för att komma i jämnhöjd med

livet. Men vad var detta för gyckelspel? Hon hade

ju följt sin bästa ingivelse, när hon reste hit ut, och

borde då icke det yttre livet, en sådan småsak

egentligen, borde icke det liksom magnetiskt dragas mot

grundämnet i hennes innersta.

Borde —

Ah ja, deras liv skulle naturligtvis förändras, ljusna,

lättna, vidgas, så att hon icke längre behövde stiga

ned utan kunde fa rum med sitt bästa tankeliv, sina

finaste drömmar i verkligheten. Ännu var ju

egentligen ingen tid förliden.

Hon lade sig trött ned på soffan och slöt ögonen.

Eftermiddagens timmar gledo hän. Hon trevade efter

att reda upp sitt liv, sedan hon kom hit ut, hade

hon felat på något sätt? Skulle hon ha arbetat ochn8

SJÄTTE KAPITLET.

förtjänat? Herre Gud, med vad? Stark var hon

icke, och sjukdom förde dem ju bakåt.

Hon låg mycket stilla. Det var som om denna

pockande hetsjakt efter »att leva» varit bubblor på

ytan och som om under dem blickat ett stort

allvarligt vatten — vad? Ur djupet ville stiga en helt

förlösande smärta men liksom orkade icke. Det kom

för henne som om det största i världen vore att

kunna säga: Nu vill jag dö.

Varför kunde hon icke gå upp i Töre som

vanliga enkla kvinnor göra? Låta honom vara

just den han var, ej mer, och blint giva sig hän?

Ah hur hopplöst, lönlöst. Ingen vilja i världen kan

förändra det innersta jagets vilja.

Och som hade hela denna tankegång skakat

hennes väsen, brast hon ut i förfärlig gråt, som

småningom saktade av. Då var det som om hela

världen i ett nu sjunkit likt en sol nedom hennes

synrand, som om alla ljus slocknat utom det ena vilket

brann med allt större, allt högre låga — barnet.

Nästan skyggt länkade sig den underligt avbrutna

kärleken till detta åter samman. Barnet skulle kanske

kunnat förvandla henne till en enkel, hel kvinna, men

nu var allt slut, hon var jagad utom himlens port,

nu hade hon att irra kring bäst hon kunde.

Varför i all världen kom detta barn till?

När det ringde till middagen, släpade hon sig

fram till spegeln och såg in i sitt ansikte. Det var

magert men med något nytt förfinat i linjer och farg.

Hon fördjupade sig allt mer uppmärksamt i anblic-SJÄTTE KAPTILET.

119

ken, ännu vore icke allt slut. Om hon bleve stark,

finge det bra, så, av denna föryngring vore något

att göra.

Hon kved under skammen av dessa tankar, men

de höllo henne fast och göto långsamt balsam i

hennes sår.

*

Som hon frisknar till nu, känner hon var morgon

hon vaknar en livsglädje, en fart i fantasien om detta

liv, som måste komma, en hisnande stor

förhoppning, likt i kärlekstidens gryning. Hennes aning

ropar efter förändring, lyftning, lycka, som den

vilsegångna ropar efter rået i skogen. Och vaije kväll

följs det av ångest över att en dag gått och intet

skett.

*

En afton satt Louise redan vid middagsbordet,

då Töre kom ned upprörd men ljus i blicken. Hon

såg genast att något hänt, något icke ledsamt, och

hjärtat började våldsamt klappa.

Sedan däruppe gick Töre och talade vidlyftigt

och långsamt som alltid, när han var ivrig och

uppryckt av angenäm anledning.

— Jo, ett högst oväntat erbjudande. Det var på

det viset, att en helgonmålarfirma i Chicago

annonserade efter artister, jag svarade när du var sjuk,

bara för ro skull, och i dag fick jag brev, resan120

åTTondE KAPITLET.

bestå de inte, men jag far genast arbete och högre

betalt.

— Är det allt, sade Louise bedragen. Det blir

ju ungefar likadant som nu.

— Allt? Vad skulle det vara?

Hon satt på soffan och sträckte ut båda sina nätta

tåspetsar och synade dem. Plötsligt såg hon på

honom med en barnsligt stor blick.

— Ja men, sade hon som förvirrad av en gåta,

du förstår ju Töre, alltid kan det inte vara så här.

— Så här?

— Ja, jag står inte ut, det passar mig inte i

längden, jag måste ju till slut komma bland bildat folk.

— Måste?!

Tores ögon fingo ett kallt förvånat uttryck.

— Hör Louise, du far akta dig för illusioner! Så

bra som vi nu ha det kan vi visst inte beräkna att

alltid fa, de flesta svensk-amerikaner ha mindre

inkomster.

Louise sprang nervöst upp, hon visste detta lika

väl som han, men det kom så underligt skrämmande

nära, att hon icke kunde höra det.

— Då leva de ju inte!

Töre förstod gott hennes stämning, men den

retade honom.

— Tja, de leva som arbetare göra, simpelt

förstås, de ha lika bra föda som vi och bo lika bra

också, men hustrurna göra allting själva, tvätta både

åt sig och andra.

— Men vi hör inte till dem. Hon talade medåTTondE KAPITLET.

121

ens fort, lågt och skarpt. Kom ihåg det Töre, vi

hör inte till dessa människor, vi ha ett annat mål,

vi kom ut för att nå högt, nå mer än vi kunnat

därhemma, vad hade vi annars här att göra? Vi måste

slå ett stort slag, måste, du vet nog, att du är mer

än en simpel arbetare.

— Jag är alls ingenting annat än en medelmåttig

arbetare, Louise, nu. Det sades med eftertryck. — Jag

kom hit för att känna mig som en människa och

kanske...

Han tystnade.

— Åh Töre. Hon ställde sig upprört framför

honom och knäppte händerna. — Ha energi, ryck upp

ditt väsen, sätt in hela din själ, tro, ansträng dig

blint, säg att du måste lyckas, och du skall lyckas.

— Lugna dig Louise. Han stod blek och kall.

Jag hade kunnat bli något, men ödet ville det inte,

och nu är det för sent.

— Nämn ej ordet, det gör mig galen, skrek hon

till, kastade sig på knä vid sängen och borrade

huvudet i täcket.

Töre gick fram och tillbaka. Något styvt

oförsonligt åt sig in i honom.

— Varför offrade du dig för mig, du hade det

ju bra?

— Varför?! Dyningar av stilla gråt därborta ur

kläderna.

Efter några minuter satte sig Töre på kanten av

sängen men utan att röra henne.

— Ska jag svara ja eller nej?

21 —171248. Anger ed-S t rand berg, Den nya världen.122

åTTondE KAPITLET.

Hon såg trött upp.

— Varför talar du sa nt där, som du inte menar,

Töre, sade hon bönfallande, det känns som om allt

på jorden vore slut.

Han strök med sin stora hand hennes kind.

— Stackars flicka!

Hon såg beklämt och hastigt på honom.

— Ja, men nu är ju allt bra, det här är ju bara

skrämskott?

Töre gick åter med händerna i fickan av och an

på mattan.

— Jag tänker ofta på dig och är ängslig, och om

du vill, Louise, kom ihåg, jag tvingar dig inte, om

du vill, resa hem, där du passar.

En stor vrede sköt upp i henne.

— Ah, nu är allt stängt för mig där, tänk inte

att jag kan komma tillbaka.

— Varför det? han låtsades ej förstå — nu när den

lille gick bort och du är fri.

— Ja, den önskade du ju aldrig hade funnits, du

fick din vilja fram, låt se nu att du blir något så

utmärkt.

— Så-å. Ett farligt lugn i stämman. — Men du

har inte heller sett vidare...

— Tig, avbröt hon förskräckt. Icke var det

allvar, det visste hon väl, men dock bra likt. Hon

gick bort och kysste honom på pannan. Och utan

vidare satte de sig ned och började tala om affarer.

— Livet västerut är ju något helt annat än här,

affärerna livligare, jag tänkte —ÅTTondE KAPITLET.

123

— Vad du nu har är ändå säkert. Det var en

spak och mjuk tvekan.

Töre kom genast in i alla sina egna tvivel.

Sant, d. v. s. på sätt och vis, det är ju en

risk att fara, så jag ville du skulle bestämma, men

mister jag så ett tu tre platsen här, så kan man kalla

det för en risk att inte ha farit. Ja, kanske vi låta

det vara.

— Nej, varför det. Du kan väl riktigt lita på

dem?

— Se själv. Han reste sig och tog ur

bröstfickan och bredde ut det breda pappersarket med

ma-skinskriven stil och tumshöga stämpelbokstäver. Du

kan ju se: vi vänta med otålighet. Vad skulle de ha

för ett nöje i slik komedi?

Nej, Louise tyckte så ock.

— Det är för resten icke ofattligt. Jag skall säga

folk från Östern gör solidare arbeten, därute är en

fasligt brokig samling.

Töre gick fram till klädskåpet och böljade

tankspritt taga fram sina studier.

— Finge man litet mer rutsch, bättre betalt, så

kunde man ta en tid ledigt, det vore ju inte så

omöjligt än att...

— Naturligtvis, jublade Louise till, men skyggt,

hon vågade knappt återgå till hoppet.SJUNDE KAPITLET.

Slöjan av sot och rök hänger tät över jättestadens

ändlösa förstäder, över svarta fabrikskvarter,

osålda tomtlotter, kolossala brädgårdar,

gräsängar och maskinbyggnader. De klibbiga partiklarna

lagra sig på den orediga massan av myriader

järnvägsskenor och tränga in genom alla springor på

waggonernas fönster, som alltid omsorgsfullt tillslutas,

när präriens sista fula svinstia passerats.

Mitt i detta häpnadsväckande virrvarr av tåg, som

blixtra förbi till höger och vänster, lokomotiv som

vissla, folk som hojtar och vagnar som dånande rassla

på välvda broar lockar Michigans blå band allt ljusare

och fagrare, medan fuktig rök sluter främlingen i allt

fastare famntag. Vad man än vidrör är mängt med

sot, från bangårdens dystra gallerportar mellan dubbla

led av trashankar ut på den smala, mörka Dearborn

med sin trängsel av åkarkärror, sina schåarekrogar

och sin förfarliga lukt av våfflor, stekta i tredje

klassens svinfett, är det beständigt som om något osyn-ÅtToNDE KAPITLET.

125

ligt regnade ned och svärtade hela universum:

himlavalvet, gatstenarna golven, sofforna och människornas

hud. Det blåser råkallt från Michigans vårblå vatten,

folk kommer från Östern, där överplaggen brände

dem i skuggan, och vinden far isig genom deras

rysande lemmar, men sotet har vid sig något ljumt,

det liksom värmer.

Chicago! Du motsatsernas halvvilda, brusande,

vitt-famnande, livslevande stad av lera och guld. Som

ditt sot är svart och din sjö glittrande blå, så är din

uppsyn hemsk och strålande klar, du bär ett helvete

och en himmel i ditt sköte. I ett svindlande säkert

grepp samlar du, som vore det en handfull juveler,

vad människorna tänkt och sagt och lidit och strävat

och drömt sig till sedan skapelsens dag, och du

håller de slipade ädelstenarna mot solen av din egen

gränslösa tanke, och de återkasta sitt sken

mångdubbelt. Och lika visst rinner bort som sand mellan

dina fingrar, strös för alla vindar andligt förvärv.

Endast dumheten och den klena iakttagelsen ser i dig

blott krämarbarbari och synd. Din hjärna är skarpare

än andra hjärnor, din fattning och skattning av

tingen och din handling snabbare än någon annans, och

du är lika klok som du är hänsynslös. Du slipar

dina vapen vassare än någon i världen, som gärna

ville vad ensamt du kan, och av allt som äger

krafter, förstår du att smida dessa vapen. Din publik är

på en gång den mest mättade, den modernaste och

den primitivaste i världen. Och du vet det. Du

vet att fasthålla den genom att gripa jord och him-126

åttoNDE KAPITLET.

mel i ögonblicket. Se bara på dina präster! Icke

ens de ha tid till onödiga ord, till prålande fraser,

till drömmen om änglar, de sammantränga all

tänkbar vältalighet i tjugo minuter av knapphändiga

sanningar, tändande tankar, grova bondhistorier och

stickande bjärt belysning av sista valkampanjens smuts.

De vakta på var mening, på det icke vid någon

fras ditt folk må halka dem ur händerna. Så rikt

är stoffet, så knapp tiden, så låg sedligheten och så

kort amerikanens tålamod, att det gäller skövla med

stora, fasta tag.

Du lever med en fot r nuet och den andra i

framtiden, och då minuten är förliden, dväljs den redan

som en skugga i fornvärlden.

Du handlar, vad andra tänka. Så hög var aldrig

en gammal idé, att du ej mäktade gjuta den in i en

ny, ljus och luftig tanke, född i Washingtons land.

Hör hur de ljuda de friska uppropen vid dina skolor,

dina inrättningar, se hur de blänka dma uppslag,

avlade i hjärnor, fria från alla slentrianens slagg. Det

är en klang, det är en glans, som fa hjärtan att

klappa fortare. Men världen har dig aldrig där den

tror. Den står upp en morgon och gnuggar sig i

ögonen och klappar händerna eller ondgöres över din

sista bragd och vet ej, att denna redan är en myt.

Trotsigt leende blickar du omkring dig med evigt

nya anleten, och det nya år städse ett framsteg.

Amerika är du dock icke. Du är så långt från

den store amerikanens tanke, där det äkta Amerika

är hemma, som Kina är från månen. Du är detÅtToNDE KAPITLET.

127

gamla, som lystet slagit din klo i det ungas gyllene

örn för att underkuva, icke för att samverka. Du

har inkräktat utan att betala skattepenning. Dina

grova händer ha släckt lågan på altarhärden och

rånat helgedomen. Det stora idealet, den gudomligaste

av mänskliga ingivelser, Amerikas underbara

konstitution, den har du vänt i en fräpk vrångbild. Men

själva jorden under dig är full av frihetsflammor, och

den stora tanken om utvecklingens gränslöshet och

alla människors rätt till allt, den har du insupit med

luften du andats, tills den blivit din. Det är dina

främmande barns ära. Men frihetsflamman har icke

tänt din ande. Säg, var äro de hundratusen egna

hemmen, var äro kvinnorna med den värdiga

hållningen och de klaröppna ögonen och den stilla,

praktiska blicken, var äro de dödstysta sabbaterna, de

tusen små kapellen med sin naiva frid och sitt

familjeliv, var är den stora höga tron på människorna

och på ett givet ord som på en ed, var äro dina barns

ivriga intresse att se alla komma sig upp, alla kläda

sig väl, äta gott, bo som människor, var är det ljust

och lyckligt, var dallrar ekot av den enfaldige

kväkarens djupa siareord?

Ah, du vet det. I Östern är det, det Öster du

ser ned på med främlingens övermodiga likgiltighet.

Ty en främlingsstad är du Chicago. Främmande äro

dina män och kvinnor, främmande deras lumpor och

laster, främmande din sabbats buller och färdsel,

dryckjom och handel, dina spelhelveten, dina

skamlösa krognästen, dina svältlöner, dina baracker, dina128

åttoNDE KAPITLET.

våningshus och dina fa, pompösa och överfyllda

kyrkor. Främmande är din brist på gedigenhet, din

förslagenhet, din misstänksamhet, ditt rasande

förvärvsbegär, som inga medel skyr, och din jagande oro.

Detta är icke Amerika, det är det lägsta Europa på

Amerikas frihetsmark, i dess lätta drivande luft, det

är på sin höjd ett halvt Amerika. Kanske är det

framtiden. Kanske är utvecklingens och

ofullkomlighetens lag den, att ljuset skall brytas genom din

prisma, Chicago. Men du är icke den heliga nya värld,

som fadren lade grunden till. Då din hjärna hyllar

människorätt, medan ditt väsen trampar den avundsamt

ned, har du icke vetat bevara den nya världens ande,

icke byggt på gammalt gott underlag — därpå

kännes bastarden.

*

Louise Hultman sitter i den mörka

affärsbyggnadens förstuga, hon har krupit in i ett hörn av

järnspiralen, som vindar sig upp ett gott stycke mot

skyn, och hon far sitta i fred, ty de stora hissarna

där borta besöija transporten. Från gatan ser hon

männen komma halvspringande, utan överrockar, de

ha ännu knappt sväljt sista biten lunchpaj, filthatten

sitter på tre kvart och en diamant glittrar nedanför

den tvivelaktigt rena kragen. Med ett språng stå de

bakom gallren, en knyck, och som en häftig vindstöt

far den svängande buren till väders.

Hon har sett Töre försvinna någonstädes i

sjuttonde våningen, och det är så underligt sövande attåttoNDE KAPITLET.

129

vänta, en mängd hugskott fara genom henne, de

beledsagas av det ideliga vinet och gnället frän

driv-maskinen. Folk slår i dörrar högt uppe och långt

nere, och hon sätter ofrivilligt samman vad hon läst

och tänkt och hört med det lilla hon sett av den

underliga staden, det blir till ett fantastiskt helt och

gnager likt en envis fil på hennes trötta hjärna. Som

det hemlighetsfulla strängaspelet ur forsen, utgör det

själen i det nyktra, levande sorlet runt om.

— Chicago, du motsatsernas halvvilda stad av lera

och guld.

Men han dröjer så förfärligt, folk från cigarrboden

i kolossens nedervåning böljar lägga märke till henne.

Hon går ut på den mörka Dearborn, blåsten viner

mellan skyskraparnas väggar, det tränges och skrikes

på alla sidor, gatsmutsen når över galoscherna. Pä

ömse sidor om porten stå tobaksskylten, en träindian,

som under vilt grin svänger sin tomahawk, samt en

skyltdocka med rostgula, slankiga kläder. Några karlar

utanför boden se under lugg på henne, där hon går

av och an. En polis med battongtofsen slängande

kommer tvärt över gatan och ställer sig tätt vid väggen."

Han betraktar henne skarpt. Hon blir rädd, gommen

torkar, hon går framåt trottoaren men vänder om och

styr som dragen rakt på polisen, stammande:

— Jag väntar på min man däruppe.

Polisen ler beskt.

— All right, säger han men står kvar.

Är Töre vansinnig, som låter henne gå här? Han

skall ju endast anmäla sin hitkomst för firman, sedan

21 —171248. Anger ed-S t rand berg, Den nya världen.i30

SJUNDE KAPITLET.

ämna de fira en glad dag. I går var söndag, de

strövade i glättig turistspänning omkring, utsågo till

och med en liten våning åt sig i ett snyggt kvarter,

ja, hunno besöka en av de största kyrkorna på

västsidan. Louise måste skratta vid minnet, det var lika

underhållande som på en teater. Prästen stod nedom

altarringen och höll kvicka tal för att förmå

församlingen att på stället och frikostigt betala nödiga

utskylder. Överallt sprungo »bröder» omkring för att

samla in mynt, och på det saken måtte gå fort,

knäppte prästen med fingrarna och klippte med

ögonen åt läktarpubliken till tecken, att den skulle släppa

ned i tjänstförrättandes fång sedlarna, inlindade i

papper! Men hon hade känt sig mer och mer

fängslad av detta oerhört rörliga Sodom.

Så fula alla äro och så frånstötande, det är i de

flesta fall omöjligt att avgöra vad de egentligen äro

för slags folk. Hur olika mot i Östern! Hon är

gråtfärdig av trötthet, känner sig hemsjuk efter

Dela-wares varma sol och välklädda människor. Hon

ångrar, att hon ej stannat inne i deras bostad, ehuru det

just icke är något ställe att längta efter.

Hastigt sticker någon sin arm under hennes, det

är Töre, han ser förstörd ut.

— Kom, säger han.

Hon känner en plötslig sökning i bröstet,

förnimmelserna från de första oroliga åren bli levande. Med

en blandning av ångest och trots och sjuk trötthet

ropar hon vasst genom hjulbullret:

— Säg genast.i68 åttoNDE KAPITLET.

— Ah det är ingenting annat, än att nu är allting

slut för oss, vi ha gjort en kapital dumhet.

Hon tycker att alla människor se så underliga ut

och att allt, vad de företaga sig, kommer henne så

ytterligt litet vid.

— Det är ett skojarpack, jag har varit en dåre,

en idiot, nej, man duger inte här ute. Hela annonsen

var en list. Det hade brutit ut en tillfällig strejk,

och för att kunna sätta hårt mot hårt narrade de hit

folk från Östern, vi var tolv stycken olycksfåglar

däruppe. Men i lördags gick hela bunten strejkande

in igen. Bossen skrattade mig i synen, tysk djävul

förstås! Jag bad honom, det var med det värsta jag

gjort i mitt liv, men det var för din skull, min kära

Louise.

— Ah du ville väl inte svälta ihjäl själv.

Deras ord kommo stötvis, hårda, under det de

trängde sig fram på de larmande gatorna.

Tores hår klibbade vid hans upphetsade ansikte.

— Jag hade nöjt mig med vad som var, jag är

född arbetare, och det var mer än gott för mig,

vansinne det här att kravla sig upp dit man inte hör.

Ne-ej, så mycket är säkert, nu är det slut med mina

målarfanerier!

— Jag tycker vi ha annat att göra än att ge

snärtar.

Tonens veka lugn drog Tores stora, uppjagade

blick till henne.

— Louise, hur mycket ha vi?

— Omkring elva dollars.132

åttoNDE KAPITLET.

— Ta det kallt, vad fan, ska man förgås, så ska

man.

De köpte genast en Chicago Herald och gingo in

i ett tomt frukostrum.

— Slå inte tvärt upp »Help wanted», viskade Töre

nervöst, de se så väl, att man är en arbetslös stackare.

Med ryggarna åt rummet yttrade de då och då

högt några meningslösa ord, medan de varligt och

slugt vände de många bladen för att fa upp rätt sida.

Hur fa som behövde hjälp. På långt när allt kunde

ju heller icke komma i fråga. Det mesta krävde

yrkeskunskap, och konkurrensen var gränslös. Vad

man därhemma berättade om folk, som i Amerika

helt djärvt åtagit sig saker, varom de icke haft minsta

idé, och på något sätt alltid fått det att gå och

kommit sig upp och blivit rika, det var en saga, hade

kanske hänt en bland femtio tusen och hände icke nu.

Men folk kände aldrig till annat än det Amerika, som

varit till för tio år sedan.

Till sent på kvällen satt Louise på deras tomma,

illaluktande rum och väntade. Så fort dörren därnere

smällde, blev hon kall om händer och fötter.

Slutligen kom Töre trött och tvär. Hon såg genast, hur

det gått.

I teckningsväg visste han ju, att det var omöjligt.

Tid krävdes för de olika maneren, och för resten hade

varenda man, som satt upp en aßar, sin olika mening

om vad som var skönt och riktigt. Töre hade gjort

den iakttagelsen, att vaije nation såg med egna ögon,

man kunde aldrig beräkna om en arbetsgivare älskadeÅtToNDE KAPITLET.

133

svart eller om han svärmade för vitt. Även i andra

sysselsättningar fordrades uppövat handlag. Bland

annat hade han anmält sig som ostronöppnare å ett

matställe. Det frågades hur länge han hållit på med

yrket. Han ljög och sade: ett år. Men då kniven

kom i hans hand, sågo de genast att han var

nybörjare, skrattade åt hans lilla försök men avskedade

honom på fläcken.

Dagen därpå samma förhållande. På ett bryggeri

antogs Hultman som buteljsköljare men gjorde saken

ej tillräckligt fort eller efter senaste metod och måste

gå. Förmannen erbjöd honom att arbeta 14 dagar

för ingenting, så kanske sedan. Hur mycket

betalades? 3 dollars i veckan.

— Vi betala 10 endast för vår inackordering,

Louise.

Överallt träffade han svenskar. I ett sjukhuskök

stod en student och skar sönder fisk och kött, hans

händer voro illa stuckna, fulla av halvläkta sår. Herre

Gud, legodrängarna i min faders gård, skojade han.

På buteljsköljningsstället arbetade en skåning och

hans hustru. Det var en fin karl, bankrutterad

grosshandlare från Malmö. Hittills hade han förtjänat 3 dollars

i veckan som betjänt hos en doktor, då bodde hustru

och bara i ett källarrum och levde på 1:75 i veckan.

Två barn dogo, naturligtvis. Nu voro de rika, menade

mannen, förtjänade 6 dollars och hade fatt sin Ulla

flicka in som passupp hos Hubs.

— Men hon dör väl snart hon också, där är en sådan

stank, hade modern sagt och sett ångestfullt på Töre.134

åttoNDE KAPITLET.

— Louise, hon var en fin dam, och han såg ut

som en greve med sina whiskers och sin förgyllda

pince-nez, vi ha haft det för bra, vi fa nog vårt straff.

— Skriv för all del inte hem och tala om oss,

hade de ropat efter Töre, vi säga alltid, att vi ha det

utmärkt.

Louise satt med hopknäppta händer och blekt

ansikte och hörde på allt detta. Hon hade fallit av sista

veckorna, kläderna hemifrån hängde löst om henne,

voro nötta och omoderna. Men det märkte hon icke,

hon ansåg ännu sina gedigna plagg och snitten från

Europa betydligt överlägsna amerikanernas luftiga tyger

och många snirklar.

Icke ett ord yttrade hon nu, det var alltför kuvande

stort och hårt att tala.

I böljan följde hon Töre ut, hon kunde icke sitta

inne och vara oviss. Fylld av sjuk ångest, ofta

frysande och genomvåt, gick hon därutanför och väntade,

trött så att hon dignade, och när han kom var det

alltid detsamma — ingenting, ingenting. Då kunde

hon gripas av trots mot ödet, skilde sig tvärt från

honom och vandrade bort ensam, stampade på

känslorna, sökte glömma alltsammans. Ofta, synnerligen

klara dagar, lyckades det. Som en elak dröm sjönk

det nedom hennes synrand, hon gick käckt och

spänstigt framåt i den kalla marssolen, och hennes nordiska

natur njöt av att känna vinden svepa utefter Lake

Shore, vars alla konstfulla villor tycktes reflektera

insjöhavets stålglitter. Härute var jämförelsevis tyst.

I sakta skritt, solande sig i den tidiga, skarpa vår-ÅtToNDE KAPITLET. 135

glansen, körde, red eller bicyklade längs oändliga,

släta avenyer Chicagos stora värld, sportpubliken,

vetenskapernas och fläsknoteringarnas bemärkta män,

de tusen modiga kvinnorna. Louise tyckte hon kände

dem alla genom tidningarnas närgångna meddelanden.

Det bar mot Michigan Avenue"s praktfulla esplanader

och palatsrika husrader, marken darrade under dovt,

dämpat rullande.

Detta Chicago vid Michigans strand var böljan

till en världsstad av första rang, men ännu såg allt

för splitternytt ut. Boulevarderna föreföllo tomma i

sin vidunderliga bredd, människorna tedde sig som

prickar mellan de fyrdubbla leden av "raka träd,

hästarna hade för rymligt fält för sina krumsprång

och marmorpalatsen verkade för stilla öde. Chicago

ville vara ett Paris men hade ännu icke lärt sig rollen.

Länge kunde hon aldrig se på detta. En underlig

ängslan drev henne inåt staden, där från nord- och

västsidan alla de ändlösa, smutsiga gatorna nedåt City

komma susande hela härar av spårvagnar, pinglande

och ringande som galningar, korsande varandra under

ett gnisslande, ett skrapande, ett vinande likt tjutet

av förlorade själar. Här passeras ett skyhögt hus, en

dyrbar offentlig byggnad, där bredvid ett ruckel, och

på tio stegs avstånd från ett fint kvarter gungar mitt

i rama staden ett illaluktande träsk eller står

obesvärat på fyra fötter en butter koja intill något brutet

plank, varvid dessutom stöder sig en ramlande

handelslokal full av påklistrade plakat: »Till salu, affären

går lysande.» Allt är lika kärt, bara det går fort,136 åttoNDE KAPITLET.

fort, fort. Hela staden är som stadd på resa, den

har icke tid att fasta sig vid småsaker, den är så

påtagligt ofullbordad, överdådigt kamratlik, sjudande

energisk. Och Louise tycker, att allt detta hör henne

mera till.

Det vimlar av folk, som rusar på, skriker,

halvspringer, skrattar och visslar, och lumpuppköpande

negrer ropa enformigt från bakgårdarna. Någon ny

kommunalman skall väljas, ty framfor illa beryktade

krogar bortåt lika illa beryktade broar, varunder

slamrande tåg i full fart dundra fram och

ångviss-lornas skärande ljud återstudsa mot valven, stanna

ofantliga reklamvagnar under trumpet- och hornlåt

och med jätteskynken fullristade av pöbelkandidatens

namn, ordstäv, av okvädinsord om motkandidaten

o. s. v. Tvetydiga figurer stiga på, och under hojt

och dån och irländska kvickheter piskas hästarna 1

galopp gatorna nedåt. Utbjudare av sista timmens

extrablad löpa omkring, ropande i skrikton, det blandas

med bullret av alla hjul, med skarpt kricketoväsen

och med kabelvagnarnas djävulska pingel. På

plattformen stå konduktörerna, ofta i trasiga rockar och

med otvättat ansikte, ej sällan en slusktyp, någon gång

en avskräckande rå fysionomi.

Larmet tilltar och trängseln ökas närmare

State-street. Husen växa upp i skyn, rad vid rad ligga

ruskiga utstyrsellokaler, kringsvärmade av folk ur

halvvärlden och än lägre, slusktypen i stor skala och

av alla grader. Slusken och halvslusken ha förmått

sätta sin prägel på en millionstad. För dem blom-åttoNDE KAPITLET.

137

strar gator utefter en hel brokig industri av dålig

tobak, billiga kläder, härskna pajer och

uppbyggelse-traktater.

Härnere är det folk kör med så vild

övergivenhet, det är ett virrvarr av klatschande piskor,

svärande kuskar, mot stenläggningen smällande hovar,

då någon dignande häst söker resa sig, av

örondö-vande rammel från med järnstänger tungt lastade

vagnar. Och åter och genom allt ljuder det aldrig

en sekund upphörande pinglet, men folk hör

ingenting, de trängas i dödsförakt mellan galopperande

hästar, dundrande kärror, kabelvagnar, politiska

standar-bärare, annonspelare, velocipedister, tyska

musikparader.

Finns något som liknar Chicagos milslånga

State-street? Nu i uppköpstiden myllrar där som i en

myrstack, det piper, viner, gnäller, tjuter, rullar, smattrar

som i Inferno. Mitt i den breda myndiga gatan stå

poliserna med höjda battonger och lyfta armar för

att stävja, det ges icke en obesatt bit asfalt under

detta hav av klackar och hovar, som vältrar dånande

fram i oemotståndlig kraft. Trottoarerna upp och

ned drives den stora fruntimmersströmmen på den

mest folkliga köpmansgata i civiliserade världen.

Bredvid dessa bodmassor, strålande av speglar och

lyx, har schackraren sitt kramlager, och vägg i vägg

med den tongivande modistens läckra, skrytsamma

salar skyltar ryssen utanför källarboden med sina

lerkärl och sitt simpla porslin. Intill blomsterhandlarens

praktfulla utställning steker italienaren på ett bord

21 —171248. Anger ed-S t rand berg, Den nya världen.138

åttoNDE KAPITLET.

sina kastanjer, värmer sina »peanuts» och sjunger

klagande genom allt oljud ut sin vara. Mannen med

konstgjorda fåglar av fjäder surrar på tätt vid Siegel

och Coopers hypereleganta magasin, och några steg

därifrån lutar, packat av damer, »Hubs» fallfärdiga

ruckel, en inrättning omöjlig på annan mark än

Chicagos, en gyckelbild av Bon Marché, en byggning

avgjort livsfarlig att beträda, med skrala hissar de

fem knakande och gungande våningarna uppåt, med

andra klassens varor, med fabelaktiga gottköpspris

och luft som i en lumpbod.

Mellan butikerna resa sig smala, ramlande lokaler

utan fönster och dörrar, och förbi dem glider

ideligen strömmen, hopsatt av all världens folk,

välklädda och icke välklädda. Där tassar kinesen i sina

tofflor, sin hårpiska undanstoppad i filthatten och

händerna stuckna i de vida ärmarna, japanesen struttar

i blanklädersskor, skorstenshatt och röck av finaste

tyg, »cowboyen» med sitt fladdrande polkahår, sitt

breda bälte och sitt huvud rest som en världshärskare

tågar stolt förbi tjänsteflickor och fina fruar, det är

en röra, en ilande oro, ett tramp av tvehågsna,

sökande fötter, och av dessa massor är största flertalet

folk, som har allt annat att göra än att fråga efter

sin klädsel eller hållning. Arm i arm tåga skrattande

tjänsteflickor in i modistens förgyllda salonger, slå

sig ned och prova de dyra hattarna, medan deras

matmor lika obesvärat tränges hos Hubs för sin

bandrulle. Från första dagen har det slagit Louise, vilket

allmänt intryck av fulhet dessa män och kvinnor göra.ÅtToNDE KAPITLET.

139

När hon blundar och tänker tillbaka, visar sig ett

virrvarr av blackt hår, breda käkar och grova drag.

Det ligger ofta något av tillfällighet i deras framfärd,

av missbelåten brutalitet eller ängslan i deras spända

ansikten. På matställen, kuskbockar, i bodöppningar —

överallt kan förekomma dessa ovårdade figurer, på

gränsen till slusk. Endast mer sällan ser man en

amerikansk arbetares fina, skarpa ansikte, lediga,

godmodiga hållning och ordentliga toalett. Förhärskande

är den germanska och irländska typen.

Ibland beger hon sig àv åt nordsidan. Hon går

långsamt framåt de likformiga, tråkiga gatorna, där

vid vartannat steg ljuda västgötska, skånska och

småländska toner. En egendomligt skygg känsla driver

henne dit, hon har dessa år så väl levat dem förutan,

men nu är det som hade livet bragt dem närmare.

Töre och hon ha för handlöst kastats in i den vilda

främmande staden, hon vet icke, vad hon hoppas

häruppe, eller snarare, hon vet, att hon föga har att

hoppas av alla dessa ansikten, som otillgängliga och

med något avvisande i sin oberördhet stirra på henne.

Hon förstår, att om de hade reda på vem hon vore,

skulle det icke ändra saken, här ser var och en upp

för sig själv. Men hon går stilla förbi deras trappor

och letar ut enskilda och undrar, vad livet haft att

bjuda dem, och känner den sjuka känslan av något

som är över henne, över dem alla, och som icke kan

motas bort.I40

SJUNDE KAPITLET.

— Vi måste säga till fru Hensel, sade Töre, då

en vecka gått.

Louise satt med armbågarna på ett bord, som hon

icke ens gittat torka dammet av. Hon gav till ett

rop och kastade huvudet i händerna.

— Töre, jag kan inte.

Han satt och såg framför sig, mörk som natten.

Samma dag i ottan hade han, klädd i arbetskläder,

stått i kö utanför en verkstad, men när hans tur kom,

voro de fa lediga platserna upptagna. Hemligen kände

han en lättnad, samlingen väntande utgjordes

uteslutande av snuskiga italienare och råa polacker, och

bruket låg ute på sydsidan insvept i dunster från träsk

och odränerad mark.

— Louise, ska vi ta livet av oss?

Han yttrade detta i entonig, drömmande ton utan

att röra sig.

Hon lyfte sitt avfallna ansikte.

— Töre, om jag ber fru Hensel vänta den här

veckan, så nog far du innan nästa? Hur bära andra

sig åt? Du vet väl, att inte folk svälter ihjäl.

— Inte det!

— Jag menar bokstavligen, svälter ihjäl gör väl

ingen.

Töre teg.

— Jag var inne hos en bokagent i dag, han lovade

guld och gröna skogar. Men jag kan ju inte tala, så

att en människa hör på mig.

— Men försök, kom det ivrigt.ÅtToNDE KAPITLET.

141

— Det är försök som kostar pengar och tid, de

betala ingen lön, må du tro, han frågade, om jag var gift.

— Vad hör det hit.

— Det är mest fruntimmer som bli agenter.

— Ah. Louise tryckte ansiktet hårt i sina

fingrar. Plikten låg där klar som en vattendroppe. Men

håglös lojhet kröp över hela hennes varelse. Så

förfärligt att gå från dörr till dörr och bli utsparkad, och

inte blott det, men att hundra gånger om dagen spänna

varenda nerv.

— Jag ville hellre skölja buteljer.

— Men det står du inte ut med i åtta, nio

timmar.

Samma kväll måste Louise, då Töre dröjde, gå

ensam ned till middagen. Matsalen var osnygg, utan

mattor, kransen över eldstaden grå av inbitet damm

och tallrikarnas, yta betänkligt skinande. Luften ångade

av lök- och flottmättad wienerkokning. Genom den

öppna dörren till förstugan kom kvävande värme från

en stor kamin, framför vilken hängde veckans tvätt,

hopplöst grå i koldammet.

Vid bordet sutto en mängd glada unga människor

och skreko om varandra på fem, sex olika språk. I

fru Hensels omtyckta pensionat kom och gick folk

natten igenom, spelade kort sedan luckorna tillstängts

och skämtade fritt över nya världens

anständighetsbegrepp och eviga grönsaker, kokta i vatten. Maten

var flottsåsig och mjöldäst. Stimmet stod i taket,

endast värdinnan, en liten ungerska med mjukt väsen

pch små smutsiga händer, hade väderkorn på sina142

åttoNDE KAPITLET.

senast anlända gästers smak och lutade sig förtroligt

mot sin gunstlings stolkarm, lade huvudet på sned

och lyfte fingret leende och bannande.

— Fy, fy, inte tala illa om Amerika, vi kommer

ändå alla hit, och vi reser inte härifrån.

En ung flicka med milda österländska ögon och

fina sorgsna drag passade upp. Hon var vit av brist

på luft, rörde sig automatiskt med de kupiga

ögonlocken sänkta och log ett ytterligt trött leende.

— Ezra tigger mig så förfärligt efter blommor till

balen, men jag säger henne att det minsann inte är

tider för blommor, hördes fru Hensels blyga stämma.

Ezra smålog lika trött, det var svårt att tänka,

att hon kunde »tigga så förfärligt» om någonting. En

av herrarna rusade fram på golvet och bugade djupt.

— Tillåt mig ha den äran, fröken Ezra.

Värdinnan gav till ett litet skrik och slog med

händerna, och från jungfru Ezras sköna läppar ljöd

ett svagt återljud.

Louise hade fatt sin plats mitt emot den unge

mannen, nästan en gosse, i elegant aftonkostym,

starkt parfymerad och med en violbukett i

knapphålet. Hans fingrar foro oroligt omkring överallt och

blixtrade av ringar, i hans friska judiska ansikte

öppnade sig de svarta ögonen barnsligt, slötos strax

därpå till hälften och kunde så plötsligt utskjuta en stråle

av genomträngande skärpa.

Han talade alla möjliga språk, hans lyx och

oklanderliga skjortbröst bländade synbarligen hela

kretsen, och han kastade i stolt medvetenhet upp sittÅtToNDE KAPITLET.

143

huvud. En rödblommig flicka bredvid sökte fånga

honom genom sin kärlek för Ryssland, »det stiligaste

land på jorden».

— Gud, den som kunde komma dit!

Louise fick plötsligt intiyck av något känt vid

flickans ansikte, och hon var glad att få ett ord att

säga.

— Förlåt, är inte ni svenska?

Flickan rodnade till och mätte henne sturskt med

blicken.

— Varför det? Varför skulle jag vara från Old

Sviden? Det gör väl detsamma var man kommer

ifrån.

Hon skrattade högt.

Men den unge mannens beslöjade ögon foro gillande

över den tysta nykomnas fina gestalt.

— Madame, en artig bugning, jag har en bit

g-o-t-1-a-n-d-s m-a-r-m-o-r, han liksom smekte sig genom

det svåra ordet, det är från Sverige, tillåt mig att

göra er en present därav.

— Pschaw, sade flickan fräckt och knäppte till

sin tallrik, så att den for utåt bordet.

Det var förfärligt

Louise steg hastigt upp och gick helt röd fram

till värdinnan, som genast med skrämd, blyg uppsyn

följde henne uppför trappan.

I detta hus skulle hon nödgas tigga om en veckas

uppehåll på kredit.

Då värdinnan fick höra vad det var, lättnade

hennes uppsyn, Gud vet vad hon väntat sig. Det här

var en alltför vanlig historia.144

åttoNDE KAPITLET.

— Madame, hon viskade nu modigt och mycket

förtroligt däruppe i den smutsiga gången, var inte

orolig. Jag kan våga vad som helst på att herr

Holstein betalar för er, om ni bara ber honom. Han

är nyss kommen och rik, han är alldeles galen att

strö ut pengar, springer varenda dag till Siegel och

Cooper och drar hem skräp, det är han, som betalar

för miss Anderzohn därnere, ja ni såg? Alldeles

hederligt för all del, hon vek blygsamt undan för Louises

blickar, jag är till den grad noga med mina

inackorderingars uppförande, bara, ni vet, hon lade huvudet

på sned och log, ungt folk, ute för första gången,

jag gör honom en väntjänst med att se till, att hans

pengar komma till nytta, och er är jag säker på att

han bjuder. Ni slog an på honom.

Hon såg sig hastigt om och sänkte rösten

ytterligare:

— Bara säg att han inte ser ut som en jude, han

kommer från en döpt familj, ser ni.

Louise stod som tjusad och såg på den lilla

smilande munnen och det gamla draget nedom

näsvinklarna.

Tankegången var så orimlig och främmande, att

det gick runt i hennes huvud.

Hon mumlade några ord och gav det hela en

skämtsam vändning, varpå hon sprang in i rummet,

trevade efter stickor och tände gasen. Tankarna flögo

som bollar mellan det högsta och lägsta i hennes

själ, begreppen upplöste sig, och med större och större

lugn mätte hon svindlande djup, de skrämde henneÅtToNDE KAPITLET.

145

icke så mycket, som hon trott. Egentligen var Tores

och hennes förhållande ett undantagsfall. Något så

oerhört som att verkligen stå utan tak över huvudet,

utan mat, det måste ju väcka allas bestörtning.

Hon hörde någon med lätta steg ila uppför

trapporna och flög till dörren, öppnade den helt litet,

hennes panna fuktades av kallsvett. Dörren till herr

Holsteins rum stod på vid gavel, han gick och gnolade,

drog fram lådor, släpade på möbler, hon kunde se

hans vackra ansikte glöda av ungdom i gasskenet.

Hastigt gick hon ut i gången och blev genast

upptäckt.

— Ah pardon madame, entrez, please.

Louise dröjde på tröskeln.

— Ni nämnde den där lilla marmorbiten, skulle

vara så roligt.

— Sitt ned madame, genast.

Rummet var belamrat med halvuppackade

föremål, statyetter, skärmar, gamla tallrikar. Den unge

mannen for ivrigt omkring och letade och pratade

hastigt, skiftade som dagrarna om våren, allt under

livliga åtbörder.

— För slarvigt i huset madame, måste ha litet

vackert, ni vet. Tycker ni om det här mönstret? Ni

känner Dostojevskij ? Ah, Ryssland är för tåligt,

madame, vet ni vad det kostade att komma över

gränsen? Värnpliktig, intet pass, 100 rubler åt

gendarmen! Gick galant, irrade omkring i Ungern, Paris —

Paris behagade mig inte vidare, redan erbjuden plats

som kompanjon till mister Aaron, känner ni honom?

19—171248. Anger ed-Strandbergs Den nya världen.146

åttoNDE KAPITLET.

Smart karl, 50 dollars i veckan, nåja rätt honnett,

man lever, oui tolerabelt.

Han vände sig plötsligt om och halwiskade med

slug min:

— Men det gäller att se upp, madame, judar, judar

alla här i huset! Jag håller mig annars vanligen undan.

Hela den brådmogna barnsligheten förbigick Louise,

hon hörde knappt orden, satt där med begäret att tala ut

växande till dödligt allvar, hon kände, att hon

försökte göra sig behaglig, småle, vad som helst blott

det slog an på honom.

Hon hade redan fatt den lilla stenbiten inlindad i

papper. Herr Holstein hade kastat sig ned i en

länstol och blev allt fåordigare. Han betraktade henne

med sina skarpa gossögon, och rummet svartnade för

Louise. Hon såg orden sväva tillreds i luften.

Halvt ofrivilligt, halvt av instinktlik beräkning brast

hon i gråt.

Den unge mannen sprang upp.

— Är ni sjuk, madame?

Hon bet i läpparna, bet i näsduken, knöt händerna

järnhårt, log krampaktigt.

— -Ah nej, ursäkta.

Ryssen sade ingenting, han gick sökande omkring

rummet och tog slutligen upp ett föremål, som han

gav henne med en artig bugning.

— Håll till godo, madame.

Det var ett fodral med grant skrivpapper.

Det löjliga i belägenheten slog henne, men på

samma gång trevade hon blint, blygsellöst efter till-ÅtToNDE KAPITLET.

147

falle att blotta sin nöd för denne främling. Hon

drevs viljelöst fram mot något, som lockade.

— Å, det är så förfärligt att leva, snyftade hon

utan att veta vad hon sade.

Då intet svar kom, såg hon upp, avkyld och

fruktande. Orden hängde ännu i luften.

Herr Holstein satt åter i stolen och händerna

vilade på armstödet. Han såg på henne utan att

röra sig. Louise tyckte sig se förakt och misstro i den

smala blicken.

Hon reste sig yr och tom i huvudet.

— Est-ce que monsieur votre mari est revenu?

Det kom behärskat artigt, som om alls ingenting

skett. Kanske en smula för påtagligt lugnt.

— Jag vet inte, god afton, tack så mycket.

— För all del, adieu madame, måtte madame få

en ^od natt.

Ah, hur upplöst och förtvivlad hon gick därinne,

bet samman tänderna, slungade presenterna utåt golvet.

Att hon icke ens haft sinnesnärvaro att tillbakavisa

dem! Tänk, tänk om hon alldeles prisgivit sig.

Och mitt i detta grinade en sviken förhoppnings

faunansikte fram kallt.

Hon hatade ljusskenet och släckte gasen, kastade

sig på knä vid fönstret och såg ut på den dunkla

gatan. En trånande rädsla sög sig in i hennes bröst,

varför dröjde Töre så? Hon längtade.

Skulle det verkligen vara så svårt att dö, verkligen?

Tanken dröjde som ett återljud i hennes sjuka själ.

Om hon haft en revolver här framför sig och helt148

åttoNDE KAPITLET.

enkelt satt den mot tinningen och skjutit, eller en ask

gift, eller ett rep som hon lagt om halsen och dragit

och dragit, tills hon icke kunnat mer?

Hon var i tanken så nära däran, att hon blev vit

och ögonen stodo stint ut. Hon genomlever hur hon

reser sig, går till lådan och tar fram en flaska

arsenikdroppar, som doktorn gav henne efter hennes

sjukdom, men vilka hon aldrig brytt sig om att begagna.

Så sätter hon den lilla flaskan för munnen och —.

Här svalde hon, tungan smackade mot den torra

gommen. Hon slöt i dödsångest ögonen, ett

ögonblick var det som om tanken måste draga handlingen

efter sig.

Hon reste sig verkligen och gick framåt, slet sig

så med ansträngning ur den underliga domningen och

skrattade till. Ahnej, sådant ämnar man, men man

gör det icke.

Åter tände hon ljus och gungade fram och åter i

korgstolen. Det var underligt med dessa själens lekar,

en så ryslig lek som nyss, skräcken försvagades, så

fort man gick det allra värsta inpå livet, viljan bands

eller drogs efter, tills den rent av förlamades och man

måste handla. Man borde aldrig leka med tankarna,

och just som man tänkte detta: att man icke borde,

icke finge, så kommo de som galna skrattande troll

och grepo om en dubbelt, fyrdubbelt starkt.

Gud, så orolig hon var, Töre!

Hon smälte av kärlek, av längtan, blev av ångest

blek under ögonen.

När hon hunnit slöa till, kom han. Han knackadeÅtToNDE KAPITLET.

149

och steg in så stilla och ljus, lade ordentligt bort

röck och prover och gick bort och kysste henne på

håret och klappade lugnt och förnöjt hennes kind,

satte sig därpå och drog ordentligt upp byxorna vid

knät.

Louise stod orörlig under gasen och såg på honom.

— Ja, min flicka, nu är vi räddade. Det gick så

underligt till, så enkelt. Amerika är sådant, du. Det

är ett styvt land, det måste man säga. Jag gick

framåt Dearborn, då jag kom att se upp på huset, alldeles

mitt emot den där helgonmålaren, skojaren. Där

skyltade en alldeles likadan affär, aldrig hade jag sett

den, fast jag gått gatan hundra gånger. Jag gick

upp på måfå, Mac Loughlin heter han, du kan inte

tro en så hygglig karl. Han bara ögnade igenom

mina skisser, så antog ban mig med ens, ska boija i

morgon. Jag vet inte, det var alldeles som om han

fattat tycke för mig, bjöd mig ut med sig på middag,

därför kommer jag så sent, talade alldeles som med

en kamrat.

Tores ansikte sken av fridfull lycka. Det tunga,

surmulna, som hängt sista tiden över honom, hade

släppt, medgången förfinade honom.

— Det är så underligt, talade han stilla, det där

att man ändå inte är ämnad att förgås utan kanske

att bli något i världen, ännu är jag ju på det hela

ung, vem vet? Och så det där att man är beskyddad,

att man törs lita på någon.

Ögonen tårades och läpparna begynte darra. Louise,i5o

SJUNDE KAPITLET.

som legat vid hans knän, såg upp och kände en stark

rörelse och dock något motvilligt.

— Låt oss tacka Gud, viskade Töre ödmjukt.

Han blundade, och tårarna runnö ut för kinderna.

Louise lutade mekaniskt huvudet mot hans

sammanknäppta händer, och med bruten röst bad han några

självvalda ord, som återföddes på hans tunga från

den fridfulla sommaren i Bergslagens lövhagar.ÅTTONDE KAPITLET.

Den ofantliga salen, där mister Mac Loughlin

bedrev sin vällovliga affär, företedde ett oroligt

utseende. Männen, som annars sutto rökande

och målande av alla krafter i rader vid långa bord

med gipsbilderna stödda mot kanten, gingo

brådskande om varandra på golvet. Ovanom de långa

blå blusarna, slutna vid handleden, sken kragen, så

glänsande som endast kinesisk strykningskonst kan

åstadkomma, och nedanom framtittade spetsiga,

spegelblanka skor och en bit av en fin byx. Den som

skötte undermålningen hade brått att få jungfru Maria

eller S:t Sebastian över i hans hand, som påsmetade

den artistiska utsmyckningen, och denne å sin sida

behandlade de heliga männen och kvinnorna skäligen

lätt, välvde deras ögonbryn under en sorglös vissling

och utpetade vårdslöst naglarna på fromt hopknäppta

händer. Chicago firade åminnelsen av något stort

helgon, och framemot kl. 12 avkastade alla goda

irländare sina överdrag, gjorde toalett vid väggfasta

handfat, där varmt och kallt vatten spolade dagen i152

ÅTTONDE KAPITLET.

ända, och framträdde sedan förvandlade till

fullfjädrade sprättar.

Det låg en fridags oro i luften, och utan att hysa

minsta intresse för namnsdagshelgonet följde den ena

efter den andra småningom exemplet.

I herr Mac Loughlins affär växlade artisterna

dagligen, nya ansikten lyste för att försvinna, innan man

hunnit vänja sig vid dem. Det var en omsättning

av föga likartade element: konstmålare med mer

eller mindre kända namn, som genom ödets orättvisa

befunno sig utan pengar, kypare, upptröttade vid

affären, och till en omväxling livade för

penselhantering, yrkesmålare, studenter och bondpojkar, i vilkas

hjärnor spökade någon dunkel hågkomst av den

tjusning, rödstrykningen av ett plank brukat framkalla.

Och mister Mac Loughlin förstod att draga nytta av

alla och visste på centen vad deras tjänster voro

värda.

Nu gick han själv, en spenslig högt uppskjuten

gestalt med snabba, nervösa rörelser och något böjd

näsa under sylskarpa ögon, i skjortärmarna fram och

åter, tuggade ihärdigt, spottade överlägset träffsäkert

åt kaminen till och såg utan att säga ett ord på var

och en, som avlägsnade sig.

— Well, mister Hultman, ska inte ni också

försvinna?

Töre, som slutat att i ett hörn förtära sin

med-havda frukost och gjorde sig i ordning att fortsätta

arbetet, svarade godmodigt leende:

— För dåliga tider, herr Mac Loughlin.ÅTTONDE KAPITLET.

153

I detsamma nöp honom någon i rocken. Det var

hans granne, en tjock tjugoårs pojke med röd hals

och röda händer och ett hår så tättklippt, att färgen

gick ihop med huvudsvålens.

— Han sulle la gå me" ut, så bjuder ja"n på ett

glas öl.

Förbluffad stirrade Töre på sin landsman, som

var en alldeles ny upptäckt. I flera veckor hade de

suttit bredvid varandra, och Töre, som tyckte sig

kunna svära på landsmanskapet, tilltalade honom litet

emellanåt på svenska men utan att fa ett ord till

svar. Slutligen började han med landets språk, och

si: nu slog den fosterländska ynglingen raskt upp sin

språklåda, talande med god slangaccent.

— Vad fan, ni är ju svensk ändå, for Töre ut

retad.

— Hysch — varnade pojken sävligt — det sa"

en inte låss om, förstår han, inte så di hör"et, för då

skojar di me"n.

Salen hade småningom utrymts så när som på ett

litet allvarsamt fatal, och förmannen, som kunde

arbeta och tiga för tre när det gällde men i dag var

vid sitt pratsamma lynne, sjönk så gott sig göra lät

ned i en stol bredvid Töre och lade upp fötterna på

bordet.

— Well, S:t Patrick far reda sig utan mig också, det

där är dumheter, som passar för gamla landet... he

old man, att inte du ska ut och lufta på ditt

irländska vadmal?

Han hade sträckt sig bakåt och nickade åt en

20—171248. Angered-Strandberg, Den nya världen•154

ÅTTONDE KAPITLET.

gubbe, som, klädd i tarvliga europeiska arbetskläder,

långsamt strök på färg och till svar gav ifrån sig ett

ilsket murrande.

— Jag ska säga dig, far, fortsatte Mac Loughlin

och vred på sina bekvämt anbragta sulor, jag är trött

på att se dig stryka omkring gatorna i de där

klumpiga donen från gamla Irland. Det är huvud på skaft

på dig, gamling, men se på mig, ser jag ut som du,

jag? Det är som jag vore från en annan planet.

Här kom du ut, när du var ung i världen, och när

det hängde gull ner från träden, så ställde du dig

att rota och böka i jorden, det förlåter jag dig inte,

far, och så går du omkring och hackar på Amerika

sen, var tacksam att det fanns ett så"nt här land att

komma till; du kunde äta och klä dig som en

människa och inte som ett arbetsok, men du sitter för

fast i det gamla. Det materiella, det är just det

avgörande. Folk däröver har så rasande galna idéer om

pengar, pengar är medel, pengar ger själ. Tror inte

du, att när jag far på mig en fin röck och ligger i

en bra säng, att jag far fler tankar och finare känslor

än en smutsig, klumpig irländare, som snörvlar i en

fallbänk näst till kor och grisar? Nonsens, lutter

nonsens.

Helgonmålaren spottade tvärs över rummet och

rakt i spottlådan, strök långsamt med pekfingrets

bredsida upp mustascherna och tittade i taket.

— Nej, min herre — det var ämnat åt Töre —

jag har rest härs och tvärs igenom Europa, och jag

har inte upptäckt en sak, som de inte stulit idén tillÅTTONDE KAPITLET.

155

från Amerika. Se på deras järnvägar, deras

åkerbruksredskap, deras handelsväsen, deras system och

ställ på vartenda område, i allting tåga de långsamt

efter oss. Finns inte huvud, ingen

uppfinningsförmåga i Europa.

Töre satt upprörd och egendomligt missmodig.

Han hade själv ansett sig och även gjort sig känd

bland landsmän som svenskhatare. Hade han blivit

konstnär, är det troligt att hans folkliga instinkter

minskats med åren, hans brist på börd och boklig

underbyggnad hade då överskylts, och han hade

kommit att slå rot på de höjder, dit hans konst fört

honom. Men nu växte och frodades hans

underklassinstinkter. Därhemma kunde han icke som blott och

bart hygglig och förståndig människa göra sig

jämlik den klass Louise tillhörde, icke ens då den

klassens människor varken voro hyggliga eller

förståndiga. Och dock hade han fatt så mycken smak för

livets förfining, att han icke längre trivdes i den krets,

där han fötts. Han var en ensam man bland sitt

folk, och i det uteslutande fosterländska såg han intet

rum för den del av folket han tillhörde, utan vädrade

endast frön till översitteri mot sin person. Därför

hade han med hela sin slutna, brinnande själ kastat

sig på Amerikaförgudningen. Vad betydde ett stycke

jord, några språkljud, några säregna bruk och ett

visst luftstreck mot hans själs rättigheter? Där dessa

kränktes, fanns intet att älska. Han njöt av

yankee-tidningarnas fosterländska bravader, och då han i

svenska och svensk-amerikanska organ fick fatt i nå-i68

ÅTTONDE KAPITLET.

got, som riktigt skadeglatt dräpte gamla ideal, svällde

hans håg av segerfröjd. Det skulle de ha, det var

förbaskat rätt!

Hans konst hade sällan förmått lyfta honom över

sitt tunga, självmedvetna jag, men livet härute ryckte

honom med sig, det verkade befriande, nästan som

ett konstverk. Han fann skönhet i den stora

ändamålsenligheten, i att människoviljan beständigt

åstadkom så underbara ting. Här tvekade man ej om,

vad man ville, folk tog saker lätt och läto smått vara

smått. Det var som om hans blotta medborgarskap

som amerikan gjort honom delaktig i all denna

utveckling, givit honom rätt till stora ord, till pösande

självkänsla. Storheten omkring honom återspeglade

så mycket av vad han velat, och han solade sig i

detta återsken och tyckte sig stark, därför att han

förstod det starka. Här fanns ett jättemål, varom

alla kunde enas, det låg inom hans räckvidd och var

minsann värt att leva för.

Denna stämning stördes dock av verkligheten.

Under det han gick här och växte härligt till i sitt

inre, tyckte han, kom Louise beständigt med sina

fordringar på »upp>, »upp». Det verkade osympatiskt.

När han jämförde sig med en hel mängd folk, var

han ju lika långt hunnen som de och för resten —

bara detta att från en svensk ha blivit en amerikan

utgjorde ett framsteg. Men han kände sig underligt

besviken, då han kom i personlig beröring med

yan-keernas nationalstolthet och främlingsförakt. En viss

förnäm överlägsenhet, lik den en gammal man kän-ÅTTONDE KAPITLET.

157

ner bland ynglingar, smög in i hans tankar, och

samtidigt gnagde honom ett bittert medvetande att vara

förbigången, utesluten som det gamla evigt är från

det unga. När han tyckte, att han offrat allt på sin

beundrans altar, var det icke hälften av vad som

fordrades. Och vid sådana tillfallen kunde han i

trotsig smärta famla efter de gamla idealen, ja känna en

obestämd svartsjuk längtan att göra dem till sina.

I längden tärde denna själens hemlöshet på

honom. Töre Hultman hade blivit ytterst nervös, hans

blick jagade orolig och skygg, och det ljusa håret

vid tinningarna böljade gå i askvitt.

Mac Loughlins stora ord och den sorglösa

säkerhet, varmed de uttalades, gjorde i dag som alltid ett

otrevligt intryck, och Tores sätt och ton blevo

alltmer kyligt avmätta.

— Ah, sade han nu, mörknande kring

ögonbrynen, européen säger just om er, att ni ingenting eget

ha, varifrån ha ni fatt allting om inte från oss? Er

teoretiska underbyggnad är skral, mister Mac

Lough-lin, ni skulle veta vad som fordras av en svensk för

att —

Ett skarpt, skallande skratt avbröt honom och

ekade genom den tomma salen.

Mister Mac Loughlin låg tillbakalutad lika lugnt

med huvudet nedsjunket mellan axlarna och borrade

in sin blick i taket.

— Ni är en mycket hygglig man, mister

Hultman, och jag tycker om er, jag håller alltid på

svenskarna, de lever som människor, fast de supa ihjäli68

ÅTTONDE KAPITLET.

sin intelligens, det är ett sakförhållande, ser herrn,

men de omsätta sina pengar i landet, de göra inte

som kineserna, dem Gud utrote från jorden: leva på

25 cents om dagen och dra vårt guld hem till Kina.

Och så lyder ert folk lagen, slå rot lätt och äro bra

arbetsmänniskor, men längre hinna de just inte.

Svensken når mera sällan över det aktningsvärda, ser

herrn. Minns ni vad Bayard sa" på hundraårsfesten

i Delaware: »Svenskarna ha gjort en god insats i

Amerika, men jag har aldrig träffat dem på de högre

stadierna av vårt lands utveckling», sa" han. Svensken,

mister Hultman, har bidragit till Amerikas kultur

som lantbrukare och maskinarbetare, huvudsakligen,

där har han sin betydelse. Men i högre lägen saknas

han, nota bene om ni jämför med andra nationer,

som stå på mycket lägre kunskapsståndpunkt. Inte

ofta min herre, ser man en svensk i de stora

medelpunkterna för utvecklingen, som politiker, som ledare

av större företag. Irländare, judar, ja italienare till

och med göra sig mer bemärkta.

Hela tiden satt västgötapojken vänd i profil,

blodröd och rak som en pinne, med fötterna hopslagna

likt en beväring och målade sävligt brett utan att

yttra ett ljud.

— Svensken är inte framfusig, han har för mycket

vett, mumlade Töre och skälvde på handen.

Hur många gånger hade han icke i bitterhet sagt

Louise detsamma: vi svenskar duger icke till

någonting.

Ånyo hoppade skrattet i små bubblor nedåt stols-ÅTTONDE KAPITLET.

159

raderna och de stela madonnornas brokiga ryggar.

Det låg mycket av godmodigt gäckeri i detta skratt

men också av järnhårt jubel, det sade så visst som

ord säga: vi gå vår egen Våg, vi handla, vi utvecklas,

så luften darrar och sjunger, vad gör det vad ni

begripa, vad ni säga därom?! Vårt land är jordens

mäktigaste, ty vi bekymra oss icke om något annat,

av andra hoppas vi ingenting, frukta ingenting, vilja

ni följa oss, så var så goda, varom ej så — vad gör

det oss?

— Min käre vän, jag har ännu inte sett någon,

som inte velat komma fram, om han kunnat. Svensken

är trög och saknar i allmänhet blick, ser ni, den stora

blicken för vad som är att göra, just då det skall

göras. Se på irländaren, hans klara, skarpa huvud

tränger igenom allt, han är framstående som politiker,

lagkarl, köpman, på militära områden, och tysken sedan,

kanske sätta vi honom högst, han har gedigna

kunskaper, han förmår också göra dem gällande, isynnerhet

inom finare yrken, inom handeln, som vetenskapsman.

Ser ni —

Mister Mac Loughlin satte sig plötsligt upp och

slog Töre på axeln, sänkte rösten och talade kort

och skarpt:

— Jag värderar huvud, och jag vill att allting

ska gälla för vad det är, men jag värderar karaktär

mer. Säg, mister Hultman, har ni inte lagt märke

till en sak, har ni någonsin sett en judenäsa i min

affär? Aldrig, kom det ihåg!

Hans ögon gnistrade, han sprang upp och spot-i68

åttonde kapitlet.

tade hastigt, kastade sig åter i stolen och körde ivrigt

upp mustascherna.

— Åh judarna, det är Amerikas fördärv, det är

en röta, vi hatar dem, och ändå kan vi inte bli av

med dem, de slingra och suga sig fast om allt, en

jude, herre, dödar allt liv i sin närhet, han slår ned

som en avskyvärd spindel i någon smutsvrå nära de

stora affärshusen, och där börjar han draga och

arbeta, hans håla förstoras, och innan man vet ordet

av har han växt ut och förkvävt allt omkring sig,

tills man är tvungen lämna honom faltet öppet med

nöd och elände. Juden aktar sig för att slösa, han

lever inte särskilt lastbart, han dricker sig inte

drucken, ställer aldrig till skandal, men var han går fram,

droppar lyx och ruin ur hans händer. Varken ont

eller gott biter på en jude, herre, aldrig slår han

riktigt rot, han är bara sitt eget själv, strykrädd. Sätt

foten riktigt stadigt på hans nacke, så kysser han er

på handen. Ah, jag känner dem.

Mr Mac Loughlin hängde med sidan av sin

överkropp över stolskarmen:

— Mister Hultman, ni har varit i Filadelfia?

Nå, det är eller var åtminstone en ärlig

amerikansk stad med ärliga präktiga aflarshus. Minns ni

Grossbridge kappafiar, he? Biträdena betalades med

hederliga löner, flickorna levde i goda anständiga

familjer och hade dessutom ett par dollars i veckan

till att klä sig hyggligt och till en åktur i Fairmount.

Boden blomstrade. Well, några steg därifrån börjar en

liten oansenlig affar, två judar, Isaak Brothers, per-åttonde kapitlet.

161

sonalen underbetald, varorna tillverkade i hälsofarliga

baracker av utsvultet folk någonstädes däröver i

Europa eller här i Chicago, sak samma höll jag på att

säga, följaktligen prisen billiga. Herre —

helgonmålaren satte fötterna på golvet och slog ut handen

— om två år var Grossbridge en ruin, ni minns det?

Ja! Ville inte frångå sina principer, måste stänga.

Och vet ni, hur Isaak Brothers kommo åt det stora

välkända hörnhuset där vid Märket? Vågade inte

bjuda själva men spelade under täcket med en herre

i Connecticut, som reste ned och köpte hela

subber-ten och sedan om en vecka sålde den till Isaak.

Och vet ni hur det nu ser ut där?

Mac Loughlins näsborrar spändes ut och färgades

svagt, han sprang upp och pekade på sin far.

— Fråga den här gamle mannen, han kan ge er

besked. Han har en dotter, herre, och jag en

syster, som nödvändigt ville ut i världen, och för ett

år sedan går hon till Isaak och säger: Har ni en

plats ledig? Jag gick med ända till dörren, men då

jag såg dem samlade i sin kontorshåla, sju, åtta

stycken kroknäsor med smilande munnar och hattarna

på nacken, trodde jag mig inte om mer utan

stannade utanför. Det var inte tio minuter, så kommer

Annie rusande ut, hon var vit som min krage här,

herre, och hon ropar: Ge mig en revolver, jag vill

skjuta honom. Ah well, never mind, jag gick in.

Sköt dem gjorde jag inte, men jag fick deras eviga

flin att för en gångs skull upphöra, det fick jag. Ser

ni syster min hade frågat honom, Isaak, huvudman-

21 —171248. Anger ed-S t rand berg, Den nya världen.162

åttonde kapitlet.

nen: Vad betalar ni i veckan? 3 dollars. Tre

dollars: gode Gud, det räcker ju inte till anständig

inackordering och allt annat sedan! Då skrattar den

uslingen, har ni sett judar skratta, herr Hultman?

Det är bara ett enda långt leende grin från panna till

haka, och så säger han listigt: Miss, ingen enda av

våra flickor därute har mer än 3 eller 4 dollars i

veckan, och tycker ni inte att de är nätta och fina?

Jag ger er mitt ord på, att förtjänst inte ska fattas

er, ni är en tillräckligt vacker flicka.

Detta vågade han till en amerikansk flicka, herre,

forstår ni det!

Det blev plötsligt så tyst i det stora rummet högt

uppe mot skyn, att man kunde höra larmet från

gatan djupt under, dovt som hade hovar och klackar

tryckts mot halmtäckt sten.

Helgonmålaren gick fram och åter, från den gamle

kom det väsande hotfullt:

-- Bränn dem, stick dem, åh vänta bara.

Det brusade och kokade i Töre, nytt och

gammalt om vartannat

— Ah ja, kan så tyckas, men det far väl vara

frihet, när det ska kallas frihetslandet det här, yttrade

han till slut högdraget.

Som en blixt slog förmannens knutna, seniga hand

ned på stolskarmen.

— Frihet, frihet, blå dunster, vi vill inte ha

européernas teoretiska frihet, herre, utan amerikansk

frihet, inte frihet för gammal ruttenhet på ny mark,

det är löslighet, herre, amerikanerna är det konserva-i68 åttonde kapitlet.

tivaste folk i världen, för de ha något värt att

konservera. Är det frihet, att en far supa som en tratt

för att tio andra ska bli olyckliga? Att en far stjäla

och skoja fritt för att hundra andra ska gå miste

om allt, som hör fria människor till? Det är tyranni

det, min herre, inte frihet.

Och gunås, tyranniet införes i det här landet mer

för var dag.

Men ni germanska folk, vet ni vad felet är? Ni

är en avundsam ras, därför unnar ni inte varandra

friheten. Ser ni, amerikanen har många sidor, men

det är en sak han rakt inte är: han är inte

avundsjuk! Det är hans kungliga rasmärke, herre.

Avunden däröver hos er, den kallas så ofta för

samvets-grannhet den, ah, jag har känt mycket folk i mina

dagar, och själv har jag färskt europeiskt blod i

ådrorna, men vet ni, mister Hultman, aldrig såg jag

så ofta avunden fa namn av moral som hos

nordeuropeiskt folk.

I herr Mac Loughlins skelettmagra ansikte, som

förefallit åldrat under allt upphetsat allvar, kom åter

ett sorglöst sken. Han lade sin hand kamratlikt på

Tores skuldra.

— Well, mina herrar, det vill inte bli arbete av

i dag, ligger något av fest i luften, ta" så gott av er

överdraget, Hultman, så gå vi ut och fa oss en

kotlett och ett glas golden sherry, helgonet till ära.

Litet senare, då solen redan kastade sneda strålar

över State Streets hundra spegelfönster, sutto

arbetsgivaren och arbetstagaren i ett ensamt hörn på en164

åttonde kapitlet."

restaurang vid den vårdade Wabashavenyn. Det

var en av Chicagos fa platser, som erinrade om

Östern. I den ljumma förstugan grönskade palmer

och blommade kamelior, och inne på de

sammetsmjuka mattorna tassade negrer i frack, tyst som i

ett likrum. Gästerna talade ytterligt dämpat eller

serverade sig fullständigt tysta från fat med

silverlock.

— Mister Hultman, sade amerikanen sakta och

höll tankfullt sitt guldgula glas mot

eftermiddagsljuset, som i en smal bländande stråle sköt fram ur den

ofargade rutan på ett målat fönster, gör er inte brått

i kväll. Ser ni, jag vill säga er någonting, jag har

fattat förtroende för er, och ni vet, när vi

amerikaner ha det. finns ingen gräns, vi tro, tills vi bli

bedragna, men se"n tro vi aldrig mera. Jag vet inte,

om inte detta är ett fel. Well, mister Hultman, det

finns någonting som kallas otur, och vi amerikaner

ha aktning för det. En karl må vara aldrig så

företagsam — har han det, då är han knäckt, det är allt

vad som är att säga om den saken.

Han höll upp litet och studerade noga vätskans

många skiftande färgtoner. Orden kommo

långsammare:

— Ni — vet holländaren däruppe i affären? Ja, han

är en styv målare, erkänd i sitt eget land, mister

Hultman, men hemma kan han inte vara på grund

av släktförhållanden. Nå, han spelar inte, han

dricker inte, har inga dyra vanor, arbetar fort och

skickligt, men han kommer ingen vart. Jag säger till ho-åttonde kapitlet.

i65

nom: Stanna på er plats några år, mister van Beer,

tills ni fatt ihop nog pengar att öppna en ateljé,

sedan gå på i Guds namn, säger jag. Men det är

omöjligt. När han suttit och målat madonnan ett

halvt år, griper honom oron, han står inte ut med

yrket, han reser till landet och målar konst, tills han

inte har en styver och får boija om igen. En

sommar hade han legat nere vid Atlantic City, och på

hösten kom han till mig med hundra stycken

fruntimmershuvud, små miniatyrer, elegant inramade, de

var förtjusande herre, ädelt, utsökt utförda. — Nu ska

jag göra affär, sa han. De här huvudena begär jag

100 dollars stycket för, det är det minsta de är värda.

Well, en månad därefter satt han åter hos mig och

målade gipser. Konsthandlarna hade bjudit honom

50 dollars stycket, men han låste in sina porträtt och

talade aldrig mer om dem. De är värda 100, sa han.

En sådan karl förtjänar aktning. Vi amerikaner skaka

hand med honom och säger: hade vi fler sådana,

vore vi räddade. Men han har otur, hans lynne,

hans natur går inte ihop med omständigheterna, det

är otur.

Töre satt drömmande och litet dåsig av den för

honom ovana druvan. Han visste icke vad det var,

som gjorde honom så underligt beklämd. När man

hörde om andra, var det dock något som icke

överensstämde med ens eget fall, och så var allt osäkert

som förut.

— Ja, man har olika natur, och man når ändå

inte högre än man är skapt till, mumlade han.166

åttonde kapitlet.

— Det är just det, tog amerikanen uti livligare

än förut och sträckte sig fram med armarna på den

vita duken. Hans ögon fingo gnistrande skärpa,

och han log ett vasst, smalt leende. — Ser

ni, för min del är jag aldrig rädd, jag skaffar mig

alltid pengar, jag slår vad med er, att om jag ginge

ut nu alldeles renskrapad, skulle jag om en timme

komma tillbaka med ioo dollars i fickan. Konsten

är bara att ta människor, man utforskar deras svaga

sidor, och saken är klar. Nej herre, han skrattade

till ett litet bullrande skratt, som kom negrerna

att sträcka stelt på sig, och lyfte sin hand med

utspärrade fingrar —jag har haft lika många upp och

ned i mitt liv som jag har naglar på mina händer.

En morgon skulle jag sända av beställningar för

5,000 dollars, då jag far telegram, att varenda kund

hade inställt sina betalningar, stora bankkrisen i

Filadelfia, fingo reda sig utan helgon, nå, det störtade

mig. Jag gick ut och köpte biljett till Chicago och

drack ett glas citronlemonad på is, never mind, tänkte

jag, sådant är livet

Han höjde glaset mot Töre, lutade sig tätt intill

och talade kort och lågt, medan ansiktet plötsligt

blev spänt och tärt:

— Jag talar med er i dag, för att ni skall kunna

se er om i tid, en vecka härefter finns inte affären

vid Dearborn till. Svårt att fa in pengar, mister

Hultman, för att säga sanningen, när allt är klart har

jag inte 50 dollars över. Antagligen går jag västerut

och försöker ett annat jobb, Chicago börjar bli trögti68 åttonde kapitlet.

och långsamt, ute där är det mera rutsch, nya

samhällen, käckt folk, här är man för betänksam.

Ni har haft otur, sir. För min del, så — vad

kan jag mer vänta, affären har varat i hela ^ år.

Lycka till, herr Hultman, ni förtjänar det, ni är en

ärlig man men ni är för ängslig, ni ska inte bry er

så mycket om livet, visa er likgiltig, det är då livet

kommer till er. Mät aldrig era krafter, bara gå rakt

på, goodness, misslyckas eller lyckas, vad är

skillnaden? Lyckan ligger i ett gott humör. Lat oss skaka

hand, jag har åtskilligt att göra innan klubbtiden.

God afton, mister Hultman.

#

?

Bedövad av all inre och yttre rörlighet gick Töre

ut i den starka eftermiddagssolen. Han fruktade för

att svimma. Det enda, som på ett dött sätt åter och

åter ljöd i hans öra, var: 50 dollars. Herre Gud,

vad vore det för nöd om man hade det. Han

längtade icke att träffa Louise, han visste förut att det

svenska huset, där de bodde, luktade öl, och att

människorna voro omöjliga och att hon var en olyck

lig kvinna.

I alla fall, hos svensken fanns icke det där

fordrande, hänsynslösa, han var nöjd bara han hade mat

och dryck och behandlades aktningsfullt. Mer

begärde han icke. Den här överlägsenheten som evigt

eggade till att skynda vidare gjorde en till sist trött

och led. Tänk hur lyckligt de kunde leva, Louise

och han, lugnt och tarvligt, om de båda. . .i68

åttonde kapitlet.

Han fick tårar i ögonen, den underliga slappheten,

som behärskat honom i dag, löstes i varm vekhet.

*

— Ock Louise, säg nu, vore det icke mycket

lyckligare, om jag t. ex. ginge ut till Blue Point och

försökte fa arbete på järnbruket, vi kunde få ett

litet hus...

— I rad med alla de andra, skar fru Hultmans

kalla, nyktra röst in i hans bevekande tonfall. Hon

satt i den nötta morgonrocken och lagade handskar.

Utan att säga ett ord hade hon mottagit nyheten.

— Ett litet hem, Töre skälvde och torkade med

avigsidan av handen bort det våta i ögon^ säg,

vore det inte tusen gånger mer tillfredsställande än

den här jakten, efter vad? Du ser nu, vart hinna vi?

— Jag skall säga dig, Töre, sade hans hustru och

lade sin knutna, magra hand rakt utsträckt på bordet.

Orden kommo kraftfullt, och i hennes ögon stod

något helt och samlat. Jag skulle kunna ge upp mitt

liv, jag har böljat att bli rädd, skuggrädd för ödet,

inte mitt öde utan ditt. Men det är detta, att du

har en sådan förmåga att ta det som inte finns och

göra till ditt, och det är hemskt. Du vet, att du

själv tyckte det var förfärligt den där veckan, när du

stod bland allt slöddret på bruket, du tror att du

trivs med det låga, men du gör det inte i grunden,

inte i längden, därför känner jag, som om jag måste

hålla ut.

Tores ögon stirrade halsstarrigt på mattan.åttonde kapitlet.

169

— Jag är född till det, rent ut sagt, Louise, du

ska inte bråka med att »dra mig upp», tjänar till

ingenting.

Det blev så obehagligt tyst, att han späkt tillade:

— Vi kunde nog fa bo hos faster Ulla, så slapp

du hushåll.

Hon stod plötsligt framför honom med smala,

hopknäppta fingrar och ögon skarpa av ångest.

— Låt oss försöka ännu litet, litet, först. Jag ska

gå ut som bokagent, och så reser vi till någon mindre

stad.

Töre rörde sig icke, men en viss tvekan låg i

den ton, varmed han svarade:

— Det orkar du kanske icke.

— Jag får väl inte spara mig, sade hon snävt,

men mungiporna drogos nedåt som på ett barn.

Töre säg på henne från sidan, hans besvärade

uttryck vek för ett ömt, blicken ljusnade, och plötsligt

grep han henne i sina armar och sökte hennes

läppar halvt i gråt.

— Stackars min lilla fågel, min egen flicka.

Men hon låg styv och kall i hans famn. Denna

ömhet gällde icke henne utan hennes uppoffring, den

var uttryck för den lättnad han erfor över att

bördan till viss grad lyftes från hans axlar. Äntligen

hade hon blivit slav.

Dagen därpå gick hon ut ensam och gjorde sina

efterforskningar.

21 —171248. Anger ed-S t rand berg, Den nya världen.NIONDE KAPITLET.

På en kulle i ett gräshav anlades Blue Point.

Staden var ursprungligen, intill åttiotalet, en

stilla storby. På höjdplatån sträckte sig

vårdade avenyer, där bakom räckan av kastanjer och

lönnar villor med allehanda oväntade utsprång

skymtade fram och kyrkor av alla bekännelser vinkade,

och så i nästa tomt kunde gräs och tistlar växa i

ohejdad vildhet upp under äppelträdets grenar, och

smutsiga ungar stodo till midjan i den gröna

yppigheten och grälade på detta dyrbara språk, som är

europé-amerikanens hemlighet. Dörr i dörr lågo

ruskiga källarkrogar och metersmala, fula hus, på

vilkas port stod att läsa namnet på någon kristlig

förening, och strumpstickande kvinnor utan

prydlighet eller omvårdnad i sin klädnad hängde över

vildhagarnas staket vid fina promenader och blicka

föraktfullt ned på de krokiga gränder, som slingrade sig

stuprätt ned mot gräsöknen.

Västerut stötte dessa leriga smågator mot

järnvägsstationen med sin ofantliga spåryta. Här

sammankopplades och avkopplades vagnar, en aldrig

sinande rad av tåg dånade förbi likt en rasande

stormvind eller stannade kvar eller utrustades och avsän-ÅtTonde kapitlet.

171

des från platsen. Långväga öster- och västerifrån

kommo dessa frustande, otåliga eldhästar och blevo

här satta på rätt spår för sitt intåg i det böljande

Chicago, vars dyningar förnummos ända ut till denna

avlägsna köping.

Det är här »trampen», Amerikas plåga, smyger

ängsligt omkring i vimlet mellan tomma eller

proppfulla järnvagnar från stinkande svinlastburar till

eleganta Pullmanwaggoner. Trött på storstadssurret,

dödssjuk av att åse hur miljoner arbetsträlar slava,

söker han efter ett obemärkt tillfälle att fritt förflytta

sig på gentlemannavis till en mildare zon, till ett

land av honung och manna. Säkert och vant lotsar

han sig fram inför alla dessa ögon, som flyktigt

ströva ut över spårsträckan.

För amerikanskans kyligt klara och miljonärens

blixtsnabbt iakttagande blickar går han ur vägen,

turistens nyfiket ovissa min besvärar honom icke, och

han blir fräck, när han möter emigrantens tunga eller

skyggt spejande ögon. Då den tyste okände, han

som är utan namn, han om vilken ingen vet vadan

eller varthän, stirrar på sitt outgrundliga sätt in i

trampens av rus och orolig nattsömn svällda anlete,

vänder denne tvärt om, gör en liten lov, kommer

åter fram på försiktigt avstånd och betraktar under

lugg den underlige främlingen, drages till honom,

söm smådjävlarna dragas mot Belsebub, deras överste.

Men ned i jordens mörkaste hål kröpe han

gladeligt, när vissa svarta, runda pupiller begabbande

överfara hans slitna dräkt. Kvicka till att urskilja det

172

åttonde kapitlet.

som är från det som vill vara, vräka sig kockar och

negeruppassare i snövita tröjor ut genom fönster och

över stängsel och göra luffaren livet surt. Och

ändock tillhöra de det enda slag av dödliga, som

trampen har amerikansk medborgarrätt att förakta! Han

känner djupt det grymma skämtet i ödets lek.

Denna växelstation i amerikanska Västern liknade

för övrigt hamnen vid ett svenskt fiskläge. Uppför

de gropiga backarna stretade magra kampar,

husgavlarna vette åt gatan och utgjordes av lantliga

handelsbodar med makrilltunnor, högst uppe lyste en röd

krogskylt, som i ofantliga bokstäver bar namnet

Anders Peterzohn, och mellan denna och perrongen

slank oförtrutet en underlig flock personligheter av

obestämt ursprung, obestämt yrke och obestämt

förehavande, en av Västerns djupaste gåtor, evigt

svingande mellan dessa båda poler: krogen och

järnvägsstationen.

Den bar en konstig prägel, hela denna köping,

en ton av stillastående, av öldrickning, av äppelträds

sus, av Sankeysjungning och av välmåga, som icke

längre önskar.

Utomkring vaggar prärien, havet, det vida,

sollysta. Här försjunka allas blickar av vana och av

naturtvång. Prärien är luftningen i denna kvava

instängdhet. Bortom finnes allt det, som vaije hjärna

drömt om någon gång i sitt liv, dessa hundratals

glimmande järnvägsskenor verka som ett löfte:

möjligheterna, framtiden förefalla så lätt åtkomliga, och

det gör att folk lägger på hullet.i68 åttonde kapitlet.

Därute samla sig ock de fruktansvärda

snöstormarna från Västern, draga häijande över höjden och

så ned igen på slätten, där de spärra samfärdseln och

begrava folk och gårdar och kreatur. Då är svårt

att klara udden och gott att bo på höjden, dricka

öl och hålla väckelsemöten och se på, hur den starka

vintervårsolen inom kort förvandlar prärien till en

skamflat vattenflod, där bantågen försiktigt söka sig

fram.

*

Men i stjärnbanerets skugga vill förnöjsamheten ej

slå fast rot. En vår sågo Blue Points förvånade

medborgare människor samlas därnere vid deras fötter,

människor med storstadens glupande arbetshunger,

och året därpå kretsade rökpelare i luften, maskiner

dunkade, hammare slogo, och arbetare stormade i

tusental uppför höjden och begärde deras kolgårdar,

deras äppelhagar och frodiga grästomter. Och se,

även Blue Points borgare grepos lätt av nya världens

obotliga feber, de sålde och vunno, de flyttade in i

små hus utan äppelträd, deras barn lekte på

stenlagda gator, och deras pengar omsattes svindlande

raskt. De stego ned för de branta bakgatorna, där

bodarna växte upp som svampar, och foro med de

talrika tågen in till jättestaden, drogo dess handel

och människor ditut, det blev ett rivande och

byggande utan slut, husen klättrade ned för sluttningarna,

långt ut på prärien. Allt tätare skockade de sig

samman, allt vidare sträckte de sig.TIONDE KAPITLET.

Middagen stod färdig och fru Silfversvan sprang

upp i trappan från källarköket för att se om

icke fler av hennes inackorderingar syntes till.

Klockan var tolv, solen brann mitt över Blue Points

högsta kyrkspira, och svetten pärlade ut av fruns

alla porer, trots att hon var klädd i så gott som

ingenting: en lätt blus och en vid kattunskjol.

— Amanda, vad fan, ljöd en karlstämma

nedifrån. Ett slappt orakat ansikte stack fram mot

käl-larhalsens fuktiga rappning.

— Strax, lille Albert, och frun vände långsamt.

I det låga köket stod bordet dukat vid

långväggen, och spiseln mitt emot ångade röd och het.

Från ett öppet fönster i jämnhöjd med gården

dunstade in och blandades med matoset ljumma,

väm-jeliga ångor från brunnens avloppsrör. Några män

i skjortärmar vräkte sig på en flottig schäslong

framför bordet och på stolar. Man halvsov eller drack

öl ur en tennflaska, som nyss hämtats från krogen

i hörnet.tionde kapitlet.

175

— Det är fa-an för folk, som har brått, att här i

huset inte kan få ätas i tid, väsnades herr Albert

Silfversvan, stående med händerna i byxfickorna och

stirrande onyktert på sin fru.

— Sätt dig, lille Albert, sade hon förläget

halvleende, med de vackra ögonbrynen välvda som i

ängslig förvåning över ett par svårmodiga, mörkblå

glober. Jag tyckte vi skulle se om Hultmans...

— Jag ger tusan i herrskapet Hult...

Då just nu ljuset från trappan fördunklades av en

tunn, lätt nedhukad figur, tystnade han och sprang

artigt och hämtade en stol samt hälsade så stadigt

småleende han förmådde.

Louise satte genast ned en tung börda, hon burit

i en rem. Det låg något matt, uttryckslöst över

henne.

— Ack, ack, var är nu herr Andersson, kom det

envist från frun.

— Herr Andersson får passa på, sade hennes äkta

man bekämpat artigt men med ett inbitet vasst

ögonkast mot spiseln. Nu ä" vi i ett nytt och praktiskt

land, och min bestämda vilja är att mattimmen skall

vara på klockslaget, mina herrar.

Inackorderingarna uppmärksammade icke det

ringaste hans ord, liksom de icke heller gjort någon

afiar av fru Hultman. En och annan mumlade god

middag, och schäslongens innehavare satte sig buttert

upp, medan alla sittande drogo sina stolar till bordet

och öltinan gick laget runt.

— Sista droppen går, skämtade konstförvant Berg,

i176

åttonde kapitlet.

norrmannen, och vände upp och ned på kärlet, ska

vi »sala», som svensken säger?

— Behövs inte, sade en lång, blek yngling med

myndigt svällande underläpp. Han var sprättigt

klädd i allt för pösande vitt skjortbröst och höll

armbågarna i ständig sirlig svängning, för att

manschetternas diamantknappar skalle hålla sig nedanför

rockärmen. Det var rike skräddar Molins brorson, som

för ett år sedan kommit direkt från östgötabygden

och nu svor på, att han i farbroderns affär förtjänade

50 dollars i veckan.

— Jag bjuder, om Bovik vill hämta.

— Ja, det ska jag visst göra, svarade sadelmakar

Bovik ögonblickligen förbindligt gråtmilt. Han

försökte se ointresserad ut, ehuru händerna skakade och

näsan glänste lik en klar rubin, dä han mottog

flaskan åtföljd av en större sedel, som den bleke med

tillgjord vårdslöshet tog upp ur plånboken. I

misshugg följde några fler, vilka han knölade ihop som

tidningspapper och likgiltigt stoppade i bröstfickan.

Herr sadelmakar Bovik såg vördnadsfull ut och

kilade uppför källarhalsen i sitt vana ärende. Under

ett års tid hade detta varit hans egentliga

dagsarbete, och ofta hade det sträckt sig inpå natten.

Trots sitt något sluskiga yttre ägde han därför ett

visst härskarvälde på krogen, fordrade att genast bli

uppassad och var i besittning av en ytterligt skarp

blick för sättet, varpå kyparen hällde i det

skummande lagerölet. Han visste på sekunden, när första

stoppningen borde ske, på det fradgan måtte hinnationde kapitlet.

lägga sig, innan påspädningen vidtog. Bovik såg

synnerligen viktig ut, när han sedan gick omkring

och hällde i glasen med en elegans och en

tjänstaktighet, som var rörande.

Sedan satte han sig i sitt vanliga hörn och strök

sitt långa, bruna skägg.

— Nå Bovik, ska de inte vara ett glas.

— Tackar så mycket, svarade sadelmakaren

oföränderligt genast och fyllde uti. Erfarenheten hade

lärt honom att icke vara nödbuden, emedan det då

kunde hända, att han fick sitta där med sin

blygsamhet.

— Jag har lagt bort att dricka öl, avvisade herr

Silfversvan med iskall värdighet. Min hälsa lider av

alkohol, förklarade han för damerna i lätt

självmed-lidsam ton.

— Hu hu-hum, småsjöng herr Berg menande, du

dricker väl ändå ett litet glas, vaba?

— Inte ett enda. Herr Silfversvans sätt och min

voro förkrossande, då han på det artigaste överräckte

fatet med köttbullar till fru Hultman.

Louise satt tyst och åt fort, med god aptit.

Hon såg smal och spenslig ut, bröstet hade plattnat

och luggen instoppats under knuten på hjässan. I

hennes gång och rörelser låg feberaktig raskhet,

kläderna voro hårt begagnade och sågo ut att ha

blivit påsatta i största hast. Men i det allvarsamma,

snipiga ansiktet glimmade ögonen vidvakna. Hon

ansträngde sig tydligen att stå på omgivningens

ståndpunkt, sökte ängsligt göra sig så anspråkslös och

23—171248. Ang er e d-Strandberg, Den nya världen.i78

tionde kapitlet.

kamratlik som möjligt, men karlarna svarade

ensta-vigt och vände sig därpå till varandra och uttalade

förtäckt sina meningar om det hon yttrat. Med den

bleke bredvid gjorde hon ett litet ansträngt försök

att skämta om de dåliga tiderna.

— Ack minsann, herr Molin, de äro icke till för

vissa somliga, inte, det duger det att vara

skräddare, vore man bara så lycklig.

Den bleke stirrade på henne utan att säga ett ord.

Han bredde ut armbågarna och sträckte ideligen på

rockärmen för att ordna manschettförhållandet, åt

glupskt, stoppade halva knivbladet i munnen men

förstod sig synbarligen icke på skämt.

I allmänhet låg något tillspetsat i fru Hultmans

åskådningssätt, som tryckte. Männen märkte i sina

ömtåliga själar bemödandet, och det gjorde dem

surmulna och på sin vakt. Endast Berg med sina bruna

mustascher och svärmiska, litet slappa ögon

överskådade läget från en vördnadsbjudande höjd, där

han nu låg framlutad på skjortärmarna och gäckande

iakttog Louise.

— Frun har mycket vackra idéer, men frun har

inte trängt till roten.

Denne Berg var egentligen en egendomligt

erfaren man. Han hade varit sättare och ägde en hjärna,

uttröttad av tankar, utan att han i hela sitt liv

behövt möda sig med en egen sådan. En börda av

estetiska och filosofiska meningar var lagd på hans

hjässa. Det blev till en tomhet av bara fullhet,

påstod han själv, han var en litteraturens kammartjä-ÅtTonde kapitlet.

179

nare, inför vilkens ögon ingenting var stort. Ord,

vad är egentligen ord för den, som genomskådat

dem? Nej, mina herrar, ge mig hellre en smörgås

med schweizerost och en halv pilsner klockan tolv.

Det är något, ser ni. För en sättare ligger den

mänskliga ihåligheten blottad. När man i botten,

märk ordet, känner dessa åsikter, som alla trängas

om att fa folk att höra och se, måste man le, de

äro så barnsliga. Det är bara halvkunskapen som

bedrages.

Ute i Amerika hade han nämligen slagit sig på

träskäraryrket, och hans egendomliga förhållande till

vetenskaperna och konsten tvang honom att taga

livet filosofiskt, kanske med ett litet stänk av

nedlåtenhet. Framför allt behandlade han alla

tankeutbyten skämtsamt och lätt likt en kännare, den där

godmodigt finner sig i hopens utgjutelser.

— Ser frun det går en djup mening genom

tillvaron, och allt vårt bråk är bara barnsligt

Orättvisa, klasskillnad, det är en djup tanke, som inte ni

kan genomtränga. Viktor Rydberg? Viktor

Rydberg?! Vem är väl denne omskrikne Viktor Rydberg?

Herr Berg slog ut handen och höjde på axlarna.

Därpå intog han sin förra ställning och böjde sig

fram med fint överlägset löje.

— Vaba? Vår Herre är väl ändå litet djupare,

han, än Viktor Rydberg?!

— Herr Berg, herr Berg, kom fru Silfversvans

ängsliga röst från skafferiet, klockan är ett strax,

sitter inte herr Berg och försummar sig?i68

åttonde kapitlet.

— Tack ska frun ha. Berg strök leende sina

mustascher, jag håller »frimåndag» i dag, som

svensken säger, det gick hårt till på föreningen i natt.

Den som ätit steg genast upp, tog rocken på

armen och ställde sig en stund bredbent däruppe i

solen för att låta ölet dunsta av. Andra lutade sig

självsvåldigt tillbaka, vickade på stolen och petade

obesvärat tänderna, men herr Bovik kröp tätare in i

sin krok och strök sitt böljande skägg med fingrar,

vilkas toppar voro bruna som doppade i lackfärg.

Benen nådde ej fullt golvet, och ögonen följde

uppmärksamt blinkande varje talares ansikte.

Ett ögonblick stannade Louise Hultman på den

dammiga trappan, som ledde upp i huset, och lät,

med en menande blick på de starka karlarna,

böckerna vila mot ledstången. Sedan gick hon trött och

släpigt till sitt tarvliga rum.

— Albert lille, hör mig, så är du snäll — fru

Silfversvans gastbleka ansikte, med håret stramt

uppkammat, bar ett uttryck av förstenad ängslan. Hon

stod mitt i den smala källarhalsen och höll i sin

stretande mans rockskört. — Stanna inne, jag lagar till

en liten toddy sedan.

Han knuffade undan henne.

— Jag ska ut och skaffa mig arbete, förstår du,

ge mig 4 dollars, i den här hatten kan ingen

människa fa något jobb.

— Herre Gud, 4 dollars, så svårt som jag har

att få ut vad jag ska ha, Bergström och Svensson

som inte haft arbete på sex veckor, och Bovik se"n.åttonde kapitlet.

181

— Kör av fyllsvinet har jag ju sagt.

— Ahja, Albert, den smula matbiten han äter.

— Se så, tre åtminstone, du kunde lytt mig och

tagit klubben i New York, så hade vi suttit i smöret nu.

— Herre Gud, Albert, så du hade druckit ihjäl

dig, och så bära tunga ölkorgar och kolspänner i

trapporna, det hade ändå blivit jag som... att du

ska vara så långsint och inte kunna glömma.

— Neej du, det far du äta upp, så länge jag

lever, väste herr Silfversvan med sitt omtöcknade

ansikte tätt inpå de penslade ögonbrynen.

— Aianamej, åianamej, kom det utpinat,

sönderbrutet, medan den stackars kvinnan handfallen gick

omkring i köket. Det var liksom en tröst att

beständigt ha fyllbulten Bovik sittande stilla som en

råtta där i vrån. Aianamej, sadelmakar"n, det är

inte långt ifrån att en skulle ha lust att dö.

Herr Hultman kom andfådd ned för källartrappan

och ursäktade sig. Fru Silfversvan strålade upp och

smålog, det gjorde inte det allra minsta grand, herr

Hultman fäktade sig ju rent av fördärvad om

dagarna.

Hon gick ut och in i skafferiet och satte fram

på bordet små godbitar, dem ingen annan fått, samt

slog sig sedan ned bredvid.

Fru Silfversvan bar icke sin egenskap av

förbisedd hustru till torgs, nu satt hon och pratade en

smula lojt inställsamt och med en viss skärpa, när

det gällde Louise. Bovik hade genast kilat efter öl

och bjöd själv för sina fa slantar.i68 åttonde kapitlet.

— Vassågo, vassågo, Hultman lille, förse sig,

nödgade han med storartad gästfrihet

Herr Hultman var allas gunstling, hans herrelika

väsen och betydelsefulla blick ingåvo dem aktning,

på samma gång ett visst något sade dem, att han

var deras. Hela pensionatet krusade för honom,

och denna understrukna hövlighet stod i bjärt

motsats till den besvärade kyla, varmed Louise

bemöttes.

— Jag säger då, att herr Hultman kunde visst

aldrig förlora tålamodet, beundrade värdinnan och

lade för honom en hel hög kalla plättar.

— Jo jag tackar jag, fråga min hustru, motsade

Töre blygsamt leende och gav sig god ro. Han

trivdes väl här nere, det smekte honom att finna sig

uppskattad, och med lugn godmodighet lutade han

överkroppen tillbaka och tände en cigarr.

— Ja, det far jag säga, utlät sig Bovik, en sådan

äkta man som Hultman det finns inte i hela Amerikat.

— Om bara icke tiderna voro så dåliga, lättade

Töre sitt hjärta, men det tycks bli värre och värre

att fa tag i en fast plats, det är som att söka efter

guld, litet styckearbete här, litet där, man far ta det

hårt, fru Silfversvan.

— Nå jag må säga, framstötte denna och fnös

föraktligt, medan hon samlade ihop disken. Det måtte

väl duga, tänk så roligt för frun, att hon kan hjälpa

till. Jag säger den som hade så lugnt och bra som

herrskapet, en ann" har minsann också varit van vid

goddagar hemma hos far. Där i prästgår"n skämdestionde kapitlet.

I»3

man nog inte för sig, fast en nu nästan glömt bort,

att en kommer från bättre folk. Men en far vara

glad en lever och slipper lasarettet, herr Hultman.

*

Med obestämd förkänning av något tråkigt

öppnade Töre dörren till sitt rum. Hans min hade

något förläget, hans hållning något av våt hund.

— God afton, Louise lilla, sade han vänligt skyggt.

— God afton. Hon satt och skrev och räknade

och såg icke upp.

— Fick du vad du skulle ha?

Hon svarade icke, gjorde färdig sin beräkning

och tog upp bokremmen med en åtbörd av

ansträngning, som hon just icke bemödade sig om att dölja,

samt släpade den åt klädskåpet till.

Töre skyndade fram.

— Jag skall... men min kära vän?! Varför tar du

med dig ut så många på en gång, du kan ju ändå

inte avlämna dem?

Hon förde undan honom och kastade in packen.

Orden trängdes på tungan.

— Många?! Hur många tror du jag fatt nej av,

fast de en gång beställt.

Han gick av och an, hans ansikte liksom sjönk

in, ögon, kinder, panna.

— Vi passa icke för Amerika, sade han mörkt.

Då brast det löst. Hon stod stödd mot väggen

med båda armarna sträckta framför sig, blek oqh

tunn.2 66 SJUtTonde kapitlet.

— Passa, passa, jo, jag kunde nog passat, men

inte du, jag sliter, tills jag inte har en köttslamsa på

benen, och folk säger att jag är märkvärdig, det är

vad de säga, joo en amerikanska skulle allt göra vad

jag gör, hon! Den karl, som lät henne hålla på så

här, skulle hon sp —

Hon hejdade sig och slöt ögonen.

Töre hade stannat mitt på golvet. Han höll

händerna i byxfickorna, djävulen for i honom.

— A fan, inte något att föra ett så hiskligt väsen

för att du hjälper till en smula, förut har du levat

som en svensk lat överklassfru, fan, du är ju en

arbetarhustru.

Hennes ögon stodo vidöppna och hennes huvud

förvirrades. Hon vaggade på det, ett fjolligt leende

ljus likt små barns smärtoleende i drömmen for över

ansiktet. Handen höll hon ut och deklamerade

hjärt-skakande som en komediant.

— Och när jag står där i främmande städer... på

torget... vilt allena, vilt allena, så hemlös som ingen,

ingen, med en börda alldeles för tung för min svaga

kropp, det var att gå på, bara gå på, och när jag

kommer intill husen, så ser jag hur de skynda sig

att rigla sina dörrar, de sky mig som ett skadedjur,

de är rädda för mig, men jag måste in och krypa

och slingra och smila och inte låtsas om något, jag,

slaktare och skomakare, svenskar är de allesamman,

de ha det fint de, och de äter vid fina bord, och de

fa sitta hemma de i sina fina villor, och ibland klappa

de mig på axeln och säga: Kära frun, att hon ska hatRETtonde kapitlet.

185

fått det så släpigt! Men jag måste ut i regn och

blåst jag, i hetta och kvalm, vågar inte sitta, om de

bjuda mig, för då kunde det komma för litet pengar

hem till min herre och man. Och att tänka på vad

det är för slags böcker, om de ändå vore värda att

man led så rysligt — men den äckligaste smöija, och

så måste jag ljuga och säga hur utmärkt, hur ... Gud

är detta jag, jag?!

Hon skrek snyftande till och slog händerna för

pannan.

Töre hade icke rört sig. I hans askbleka ansikte

var allt slocknat. Plötsligt for hans knutna hand i

luften, och han ropade klart och ljudligt:

— Förbannad vare den landsmans-usling, som

nekade låna mig 4 dollars den dagen, då jag ämnade

telegrafera till dig: stanna.

Louise såg upp och frös till.

— Är detta sanning, gjorde du det, Töre? sade

hon genomträngande, i vanlig ton.

Han nickade.

— Ja, det gjorde jag.

Det blev dödstyst.

Om hon åtminstone kunnat taga stort på detta,

som egentligen gjorde hennes liv till en enda

karikatyr! Men för sent, hon förmådde icke resa sig

enkel och värdig. Hon kom med utslitet tal om

hur förfärligt det var detta, att hela hennes

livsgärning kastades tillbaka. Och orden smattrade som

hagelskurar omkring Töre. De gjorde intet intryck,

24—171248. Ang er ed-Strandbergs Den nya världen.2 66

SJUtTonde kapitlet.

endast stegrade hans retlighet intill det yttersta, hans

sega uthållighet att skona henne var slut.

— Nej, du hade gjort bättre om du stannat, du

har inte gjort mig bättre, du har gjort mig sämre,

jag var på väg att resa mig, att bli en god

människa. Jag levde för ett stort mål, jag ämnade bli

målare, du har dragit ner mig, för att vara

uppriktig, min kära Louise — han ville stinga, han ville vara

hård, han ville vara cynisk — du var litet för

gammal för mig.

Hon höll händerna krampaktigt knutna på bröstet,

munnen förvreds.

— Stöt mer, jag börjar vänja mig.

— Fy fan, sade Töre och stirrade mot golvet.

Han upprepade det flera gånger med en ton av

växande avsmak, tog hatten och gick mot dörren.

Louise gick lika lugnt och klädde på sig. Töre,

som stod med låset i hand, frågade osäkert:

— Vart går du?

— Jag går, när du går, men var viss om att jag

går så att det tar.

Med ett uttryck av förtvivlan lade han bort

hatten. Greps därpå av raseri, knöt händerna, grinade

så att tänderna lyste i all sin vita bredd och rusade

blint omkring, sökande.

Tänk om han fann något och i ett hastigt

mod. . .

Hon visste, att hon icke kunde mista honom.

Hon sprang fram och kastade sig om hans hals och

hatade honom, för att hon måste göra det.tRETtonde kapitlet.

187

När han slappnade och vacklande föll ned i en

stol, släppte hon sitt tag.

Han satt och såg i golvet.

Det dröjde länge. Hon hade nästan väntat, att

han skulle skratta.

— Töre, vi är galna, visst älskar du mig?!

Hon hatade sig själv för den smeksamma tonen.

— Jag vet inte, sade han utan att se upp, jag

kan ingenting säga.

Det hade hon icke väntat, och hon gick bort mot

fönstret

— Jag går ut ett tag, hörde hon honom säga

lugnt och olycksbådande nyktert, för all del var inte

orolig, jag kommer tillbaka innan kvällsvarden.

Hon stod kvar med en blytyngd i hjärtat. Om

hon kunnat sörja, en hel kämpasorg. Men hon visste,

att till det var hon för liten och deras liv för hårt

och verkligt. Två galärslavar måste ju försonas.

Och hon skrattade överspänt, det hela hade ju bara

varit ett nervöst uppträde.ELFTE KAPITLET.

Fru Silfversvans pensionat var delat i två

avdelningar. En trappa upp fanns en sal för endast

matgäster, folk som värderade svensk kokkonst

men trots alla världens jämlikhetsgrundsatser icke

älskade herrar Bovik et Molins sällskap. En del av

skandinaverna i Blue Point brukade dricka öl

däruppe och inöva kvartetter efter supén, och utan att

någon egentlig förening bildats, hade lokalen

karaktär av en klubb. Landsmän från Chicago kommo

ut för att hälsa på, medförande då och då kända

resande, och Blue Point-borna, som voro angelägna

att giva det hela en viss anstrykning av elegans,

inköpte småningom nya förmaksmöbler, varför fru

Silf-versvan fann sig alltmer främmande i sina egna rum

och slutligen drog sig undan till källarvåningen.

Varje dag därnere i köket väsnades herr

Silfver-svan över de högfärdiga lymlarnas framförd i hans,

välborne herr Albert, Osvald, Sebastian Silfversvans,

f. d. kadett vid Kongl. Majestäts höga krigshögskola,

hus och förklarade, att han egentligen borde nekaelfte kapitlet.

att äta i någons sällskap, på grund av den stora

skillnaden i kvalifikationer och relationer. Men i

verkligheten tog han saken späkt nog. Han kunde

slinka dit upp då och då men förhöll sig vanligen

alldeles tyst och kom fort ned igen, där han

mottogs av Berg med ett ironiskt:

— Nå-å, har din själ vederkvickts av den högre

intelligensens gudadryck nu, Silfversvan? De små

herrarna däruppe anse sig visst äga de vises sten,

de, människan är ett underligt djur.

Ehuru intet förbud utfärdats och maten var

densamma, föll det dock aldrig någon av fru

Silfver-svans inackorderingar in att slå sig ned i

övervåningen. Endast värdinnan gled omkring överallt med

ett uttryck av förstenad förvåning i sitt vita ansikte.

Gaskronan var tänd och särskild feststämning

rådde i dag i den vackra dubletten på grund av

att ingenjör von Muhr medfört ett par gäster, nyss

anlända från Sverige. Klubbens ordinarie

ledamöter hade kommit en stund före supén för att se till,

att bordet dukats ordentligt och att fru Silfversvan

hållit sitt löfte om sillsalaten. Man ville gärna

överraska med svenska anrättningar men också genom

en mängd småsaker framhäva amerikanskt skick och

bruk, vare det långt ifrån att man skulle låta sig

blända av hemlandets högdjur.

Blue Points skandinaviska sällskap bestod av både

svenskhatare, amerikagnatare och likgiltiga, och någon

gång tvistades i himlens sky, men för det mesta

upptogos tankar och tal av praktiska svårigheter, och190

TRettONDe kapitlet.

här var man enig som skeppsbrutna. Vad det ideella

angick, inskränkte sig behovet allt avgjordare till den

egendomliga visdom, som stod att hämta i

världspressen. Mer eller mindre hade de alla erfarit, att i

Amerika ingen rätt trivs, som icke blir ärelysten å det

allmännas vägnar, ja rent av njuter av det offentliga

livets företeelser. Hemma gick det utmärkt att leva

som Anders Pettersson och ge politiken och

fosterlandskärleken katten. Nästan alla hade de börjat

med att finna amerikanska tidningar ytliga och tomma,

men så småningom, när de svenska grovstilade, tunna

bladen anlände, föreföllo dessa tunga, allvarsamma,

småskurna, och man fann att man begärligt längtade

efter de stora amerikanska morgonbladen med sina

halvgalna, tumshöga rubriker, sina eggande fraserom

medborgerliga rättigheter och skyldigheter, sina

kittlande skandalhistorier, sina spännande

rättegångs-skildringar och sin ofantliga notissnabbhet.

Yankee-pressens underkunnighet om allt mellan nord- och

sydpol överträffades endast av dess förmåga att

vidröra smått och stort, konst- och fotbollspel, filosofi

och puffar för varor, storpojitik ocB^sista

flirtskandalen med så lekande, utjämnande hand, att icke

något framhävde sig på det andras bekostnad. Genom

den flödande snarfyndigheten och de skickliga

sammanställningarna blev ens eget grepp på livet

förunderligt säkert, man kände sig vara uppe vid en

ultramodern ståndpunkt, och ens idéer fingo ett fast

underlag av aktuell praktiskhet. Var man än hörde

hemma: i konsulatet eller i lärarstaten, affärsman ochTRettONDe kapitlet.

191

politiker var man alltid på köpet. Dessa bålstora

siffror och kända namn gåvo samtalen vidd, buro en

högt, i jämnhöjd med allt mäktigt i världen. Därför,

när man stötte samman med en främling från gamla

landet, föreföll denne att börja med enkel, som hade

han anlänt från Grönland eller något annat stackars

på världshändelser och breda synpunkter blottat land.

Men vid närmare umgänge kunde färgtonen över det

nya landets vidder förefalla underligt flack och

urblekt. I det främlingen ofta med fin ironi, alltid

städat, framförde sin känsligare åskådning, vaknade

gamla minnen från en tid, då man teoretiserade för

teoriernas egen skull, och man kände sig på en gång

förläget främmande och ångestfull tveksam, om man

i själva verket bytt sin rikedom mot en fattigdom.

Stämningen i dag var också rätt spänd, ehuru

självkänsla och mycken älskvärdhet uttrycktes på alla

håll. Det låg mer i vad man förutsatte än i något,

som verkligen fanns till. Man misstänkte dessa

främlingar av instinkt, ända från deras vårdade elegans,

oberörd av chicagosot och affärsbrådska, till deras

förnäma åsikter. Efter supén samlades några i det

granna men litet tomma förmaket, det dracks öl och

whisky eller alldeles ingenting, fönster och dörrar

stodo öppna ut i den redan mörka, varma kvällen,

och massor av svarta, vämjeliga skalbaggar föllo ned

härs och tvärs med ett obehagligt och retfullt

smällande. Ett par ungdomar vräkte sig käckt i soffor

och schaggstolar, svenska sånger uppstämdes och

klingade slående friskt, men stämningen ville icke192

TRettONDe kapitlet.

taga fart i förhållande till de påfyllda glasen.

Oupphörligt skålades med gästerna, varav den ene var en

känd målare, men något oroligt, splittrat låg över

det hela, man rörde sig ur det ena rummet i det

andra, hade synbarligen icke för vana att slå sig till

ro. Det talades överallt tämligen högljutt och med

utmanande säkerhet, som ville man visa sin rättighet

till ett fritt ord. Von Muhr var den ende, som

syntes fullt i sitt esse. Festliga lag med svenskar voro

hans liv, han var den gladaste värd,och det nordiska

ansiktet strålade, då han höjde sitt glas och

klingade:

— Skål bror, hederspaschor, skål på dig, gamle

prisse, nu ska vi ha oss en äkta svensk afton, gossar!

De kända småstadshotellsuptermerna ägde ingen

medryckande klang, skarpt drickande hade icke på

lång tid förekommit i klubben, och några önskade

att de aldrig kommit. Men gästerna skulle ju vara

kvickt folk, och man väntade.

— Ha herrarna hört Pryhls sista äventyr? sade

plötsligt en lärare från Mortons prästseminarieskola,

det är till den grad karakteristiskt. Som bekant är

Pryhl stor beundrare av Republiken. Nå, för en tid

sedan, när de där artiklarna av doktor Torson i

Mor-gonväkten hemma i Sverige, alldeles oriktigt

iakttaget för resten, där funnos verkligen åtskilliga

misstag, när Pryhl fick tag i dem, så. . .

— Håhå-ja-tja, ropade en yngling med tättklippt

hår och små pepparbruna, brännande, glastäckta ögon,

den där lille Torson ja, polkahår utåt axlarna, trortolfte kapitlet.

193

min själ det lockade sig. I Chicago trippade han

närsynt omkring och var dödligt rädd för att huset,

han bodde i, skulle ramla! En gång kommer

mannen in i en Pullmannare och ser sig ängsligt

omkring, och som det är ont om plats, är han tvungen

att slå sig ned bredvid en kolsvart karl, för resten

fin som tusan. Doktorn gör sig så liten han kan

och luktar på eau de cologne. Negersprätten böljar

titta på honom, och alla andra titta också och ha

roligt. Men doktorn bara ser stelt in i stolsryggen

framför och vågar inte röra sig, beredd på allt, ser

ni. Då, just som man är framme, sticker den svarte

ett kort i hans hattkulle och säger: Sir, det gör mig

ont om er, med den här chevelyrn får ni inte fem

cents av folk, jag rekommenderar frisersalongen, har

gynnat den själv i tio år.

Doktorn for med nästa båt över havet och njöt

sitt första lugna ögonblick på tre månader, då han

satt hemma i en första klassens waggonbur i det

ljuva medvetandet, att de som han stötte knäskålarna

emot åtminstone tagit studentexamen. Så kom en

följd av överlägsna och barnsliga artiklar om

Amerika i Morgonväkten och bland dem en om: »Hur

amerikanska industriidkare begagna sig av tillfallet.»

Men se herrarna, det roliga i den här historien

är, att negern inte alls var perukmakare utan en

välvillig och hjälpsam ostronmiljonär, som tog svenska

filosofie doktorn för någon slags europeisk trubadur,

med eller utan apa.

Han avbröts av utmanande skratt från ungdomen,

27—171248. Änger ed-Strandberg, Den nya världen.194

TRettONDe kapitlet.

men von Muhr satt röd som blod. Han höjde sitt

glas med ett bullrande:

— Drick, hedersgäster, kärnvänner, skål för gamla

Sverige, det bästa land på jorden!

— Kunde det icke antagas, yttrade nu småleende

den ene av de svenska gästerna, att doktor Torson

just ägde den justa blicken på de amerikanska

förhållandena? I Sverige, ett äldre kulturland, ha vi

antagligen större fordringar, djupare syn än —

— Herrn, skrek den oförbätterlige

svensk-amerikanen (främlingen såg ned och smålog: hans namn

var Alcrantz och hans titel häradshövding), herrn tror

väl inte att svensk intelligens går över amerikansk?

Jag begriper inte, hur man kan vara så stockblind.

Ett land, där man sover, äter och för resten

estetise-rar, bara inte lever, ett halvdött land, det kan inte

frambringa något eget, och det gör det inte heller,

vad ni har däröver, som duger, är tyskt, franskt,

amerikanskt, sir, inte svenskt.

Herr Alcrantz rodnade av ovilja men behöll sin

hövliga ton:

— Jag beklagar att herr konsulatskrivaren har så

osympatisk uppfattning av vårt lilla land, vi fa

försöka trösta oss med att Europa har sina ögon fasta

vid det obetydliga Sverige, nordisk diktning t. ex.

— Diktning ja, därhemma dikta de sitt liv, de

lever det inte, tacka för att det då blir något av.

— Ja, det ber jag fa instämma i, inföll en äldre

herre. Svenskarna teoretisera, och ingenting kan

rubba åsikter, som de tänkt och läst sig till. NärTRettONDe kapitlet.

195

jag var hemma i fjol, första gången på 30 år, kände

varenda människa Amerika bättre än jag. Amerika

var så och det var så. Amerika var alls ingen

nation, hade alls ingen annan karaktär än möjligen

guldkalvsfysionomi, sade mig en herre, som setat i

Dalarna största delen av sitt liv. Jag var alldeles

yr i huvudet av alla nyheter jag hörde om Förenta

Staterna.

— Jag skall säga dig, Vallin, avbröt

konsulatskrivaren i livfull spänning, svensken har egentligen

mindre instinkt än eftertanke. Han kan rent av leva

på sina idéer, och det gör att han så lätt slår rot,

att han minst av alla nationer längtar hem.

— Djäkla lögn, avbröt von Muhr dundrande och

blossande och hackade med naglarna mot bordet.

Varenda svensk längtar tillbaka till sin torva, gjorde

han inte det, skulle jag. . .

— Ahja, inföll Alcrantz ironiskt, herrarna tycks

sätta värde på sakförhållanden, så kanske jag far

hänvisa till våra hemvändande skaror, i hundra, ja

tusentals. De se verkligen mycket lyckliga ut att få

vistas i det stackars Sverige.

— Men miljonerna stanna här, sir.

Konsulatskrivarens lilla figur tycktes växa, där

han stod med blicken het och vass.

— Jag har gått från stad till stad, jag har talat,

personligen talat, ser herrn, med tusen och tusen och

tusen. Inte tidningsuppgifter det, sir, och jag vet

en sak: svensken är som helt sett mer passiv i sin

fosterlandskärlek, han önskar sitt land allt gott, är196 TRettONDe kapitlet.

vänligt stämd, offrar gärna sin dollar per man om

det behövs för det gamla landet, talar om Sverige,

sjunger svenska sånger och skulle nog, en hel hop,

rusa hem och kläda sig i kronans kläder, om det

gällde. För sådant lockar svensken. Men varför

stannar han inte på sin ofta goda torva? Jo, han

resonerar, och det går över hans omedelbara känsla.

Se på kinesen, japanen, polacken, ja italienaren. Giv

dem allt Amerikas guld, de ta emot det, gömma

det, leva som hundar på den främmande jorden för

att tråna med en enda tankes trånad tillbaka till

gamla uselheten och resa en dag tillbaka. Svensken,

underklassaren förstås, han vet, att han är mer

människa här, därför slår han upp sitt tjäll, frodas och

säger: det är all right. Och för det blir han aktad.

— Herre, ropade von Muhr, kränk inte svenska

söners ära.

— Jag talar av erfarenhet. Ni kan fråga

hundratals svenskar, och de ska svara er, att

solidaritetskänslan bland oss är ofantligt mycket mindre än

bland andra; kunde vi rycka upp oss, kunde vi slänga

bort vår avundsjuka, som följt oss ända hit, ja då

skulle svenskarna kunna uträtta mycket här i landet.

Vill ni ha hjälp, så för min del råder jag er: gå i

vanliga fall inte till en svensk. De flesta

överklasssvenskar vi ha härute dölja noga sin nationalitet.

Gå till New York, där finns en hel hop landsmän i

societén, fast det är rätt besvärligt att uppdaga den

saken. För de äro amerikaner, ingenting annat än

amerikaner. Möt några sådana och ge er tillkännaTRettONDe kapitlet.

197

som landsmän^ Joo! jag försäkrar er, det blir något

helt annat av än rörda tårar och ljuva hågkomster,

återtåget göres hastigt och lustigt.

Han nickade med ett kort, skarpt skratt.

Modig bleven av den uppriktiga vändning tvisten

tagit, ropade en ung man, vars händer antydde, att

han var maskinarbetare:

— Var god och säg, hur vi skulle kunna stanna

i Sverige? Kommer vi dit på besök, bli vi mottagna

med förnäma miner. Våra kläder, vårt tal, våra

åsikter förlöjligas, vi behandlas med samma översitteri

som när vi for, folk erkänner inte, att vi höjt oss,

att vi blivit bättre medborgare, att vi lärt oss tänka,

arbeta, nej bevars, vi ha bara inte tagit

studentexamen, vi ha inga frackar, vi supa inte, sudda inte

bort vår tid, älska våra affarer, allt det där är nog

för att bli utskrattad i Sverige. När vi som fria

människor inte tåla att bli »avskrankade», varken här

eller där, kallas vi oförskämda uppkomlingar.

Ämnet var ömtåligt. Så fort en fläkt från

hemlandet blåste, var det som om jämlikhetskänslan

klubbens medlemmar emellan försvagats.

Den svenske målarens trötta mandelögon hade ett

gäckande uttryck. Samtalet var alltför elementärt

för att locka honom till något inlägg, men nu yttrade

han ett par ord, som förde in på konst

Hela tiden hade Töre Hultman hållit sig bakom

de andra. Han satt där missmodig och tung

framför sitt toddyglas och rotade mer och mer in sig i

inbillningar om, att målaren såg ned på honom. Gud198

TRettONDe kapitlet.

vet vad som lockat honom till den dumheten att gå

hit upp, vad han trott, hoppats, tänkt. Barnsligheter,

hans väg var given och kunde ej ändras. De olika

meningar, som dryftats, hade också varit ett jäsämne.

Han brann av begär att säga något, men var han

berättigad därtill? Vem var han, vad var han? Rätt

och slätt en avsigkommen stackare. Och inte en

gång hans åsikter, hans tycken ägde bestämd färg.

Hans hjärta klappade fort, när hemmet på den nya

jorden togs i försvar, han ville ropa och instämma:

vi äro större och starkare nu än vi varit, något

mäktigt har fattat våra själar. Men var fanns detta nya

hos honom? I vad hade det omsatts? Och

dessutom: märkte han icke, när talet nu föll på konsten,

hur gamla, finare tankar döko upp, hur det grät och

klagade inom honom, hur han längtade efter

gammal grund, emedan denna gömde hans dyraste

drömmar? Så starkt hade han aldrig känt sin dubbla

natur som konstnär och som underklassmänniska.

Det ideal den ena måste sträcka sig efter, trampade

den andra under fötterna.

Och som han satt där, utvärtes lik en bild av

förstenad trumpenhet, kändes det som hade han

blivit oförmögnare än förut till att vilja, våga, hoppas.

— Vad tror ni det blir av Sverige, om det inte

reser sig och går tillbaka till sig självt? hördes nu

von Muhr hetsigt fråga.

— Hur långt ska vi gå? inföll någon gäckande.

Till Odin? Inte ens han torde vara fullt äkta.

— Jag får verkligen säga, började en annan, attTRettONDe kapitlet.

199

allmänt broderskap, framåtskridande, utveckling är

mig kärare än. . .

— Tankegången är inte svensk, herre, skrek von

Muhr.

— Fan ta mig är jag" inte svensk, återkastades

godmodigt, barnfödd i Tuna socken i Kopparbergs län.

Målarens skrattsjuka blick träffade just nu Töre.

Han reste sig, gick fram och sade förbindligt:

— Herr Hultman — Töre ville minnas, att de en

gång varit bröder! — Jag har en hälsning att

framföra till er fru, skulle vara angenämt att fa göra det

personligen, passar i morgon förmiddag?

Töre, som ofrivilligt stigit upp, bockade och

tackade. Han försökte förtvivlat att se obesvärad ut,

men lyckades i verkligheten endast fördystra sitt

ansikte.

Mitt i natten vaknade han. Louise sov hårt som

en sten, det gjorde hon numera alltid. Öl- och

spritångor trängde in i rummet, hela huset var inpyrt

därav. Fru Silfversvans tunga, långsamma steg

kommo uppför trappan, hennes dagsarbete var

äntligen slut, och Töre kunde höra hennes tröstlösa: håhå

jaja. Nere i korridoren sorlade karlstämmor, och en

röst skrek, svävande på målet: Herrarna, som ä* från

Stockholm, kan inte herrarna se, att det inga

författare finns mer i Norden, de ä" alla målare bara.

Tårarna runnö utför Töre Hultmans kinder. Han

låg och bet i underläppen och lät dem rulla bäst de

gitte. Vad hade han gjort för ont, att just han skulle

vara utesluten från allt? Livets fulhet var om honom200

TRettONDe kapitlet.

som en gråsvart sky. Han var så ensam, så

missförstådd, så misslyckad, att ord ej tolkade det. Fanns

på jorden någon, som visste med sig så väl som han,

vad han velat bliva och göra i världen? Men en

högre makt hade pålagt honom bördan av hans jag,

och han hade att bära den.TOLFTE KAPITLET.

Målarens visit hade varat till långt över

middagstid, och Louise kom blossande ivrig ut

i gången. Nedifrån hördes slammer av

knivar mot tallrikar och avbrutna fraser, utsagda

tvärsäkert och talfört.

— Karl XV ser du, han stupade i Malmö,

stupade, kan vi säga, och se"n drogs han på järnväg

in till Stockholm, drogs, det kan vi också säga,

djäkla styvt folk, svenskarna, inget huumbuug och

schelataneri det inte. Vann inte Vegesack hela sista

kriget?! Vart fan tror du amerikanerna kommit utan

honom?

Louise log, nu kunde de vara obesvärade.

Hon ryckte upp dörren till sitt rum, där Töre

stod i skjortärmarna och låtsades rita men i själva

verket endast väntade spänt på vad som komma

skulle.

— Kan du tänka, jag är bjuden på middag om

lördag till Halidéns, den där fläskpatronen ute vid

Lake Shore. Vad ska jag ha på mig? Jag vill inte

26—171248. An ger ed-Strandberg, Den nya världen.202

tRETtoNDe kapitlet.

alls, men vet du en god middag vore härligt, säg?!

Kanske, vem vet, det kan ha sin nytta med sig.

Hon kände behov att stå på god fot med Töre

igen, det var så förskräckligt att aldrig få erfara

något annat än det tunga, högtidliga. Brådskande slog

hon upp kofferten, lyfte upp facket och belamrade

i hast säng och stolar med gamla band och skor

och kjolar.

— Den vita är den enda, se Töre, den är

förtjusande, så litet begagnad egentligen.

Hon höll livet mot bröstet, och ehuru plagget

var skrynkligt och ärmarna omoderna, stack det dock

elegant av mot den slitna klänning, hon hade på sig.

— Men brukas sådant här nu, invände Töre och

synade intresserad ståten.

— Kära du, det syns genast att det är en fin

klänning från Europa, föll hon in i sin gamla sorglösa

ton, alla svenskarna vet för resten, att jag är fattig.

I grunden berörde denna tanke henne icke

obehagligt. Därinne i förmaket hade hon suttit och

upprullat deras livsdrama på sitt öppenhjärtiga sätt

från fordom, och ju längre hon talat, ju mer

gripande, verkligt dramatiskt hade det tett sig för henne

själv. Hon hade icke erfarit den minsta blygsel vid

att blotta deras ställning. Kanske överdrev hon till

och med en smula, av beräkning. Landsmän kunde

ju icke lämna henne alldeles vind för våg. Gråten

satt rakt av i halsen, när hon tänkte på att möta

alla middagsgästerna som en martyr, den där offrat

sig för en idé och genomlevat underbara öden.tRETtoNDe kapitlet.

203

— Hans syster, som är god vän med brors, du

vet, hon finns också i Chicago, jag träffar henne på

middagen, hon har hälsningar med sig, det är

förstås de, som ställt om att jag blivit bjuden.

Töre svarade ej.

Det blev tyst.

— Ahnej. Jag går inte alls, sade Louise

plötsligt, utan övergång, kastade allt ifrån sig och

stirrade mörkt ut på gården. Jag hatar dem, allt är

förstört för mig.

— Du skall visst gå, sade Töre genast kallt, han

hade anat hennes tankar. Du hör till dem, jag var

naturligtvis alltför ovärdig att bjudas med.

— Jag tillhör dig, sade hon hårt, och ditt är mitt,

går det skam över dig, så träffar det mig.

Hela tillställningen föreföll vedervärdig.

Men Töre var i grunden förtvivlad över att hon

ämnade stanna hemma, och slutet blev att hon, iklädd

sin gammalmodiga stass, på utsatt tid satt i

Chicagospårvagnen. För att intala henne mod åkte Töre

med ända till Lake Shore.

— Stå på dig, äh strunt i alltsammans, du är fin

som en prinsessa, morska de sig, så kom hem till

mig, du.

Det var det bästa han kunde sagt.

Hon tryckte som ett litet barn hans hand. I

detta ögonblick hade hon givit timmar av sitt liv,

om hon fått resa tillbaka till det usla rummet i fru

Silfversvans pensionat.

Töre stannade i hörnet och såg hur hon trippade204

tRETtoNDe kapitlet.

på utåt den golvsläta avenyn. En gång vände hon

sig om, gråtfärdig i ögonen, och då kysste han på

fingret. En öm solljus innerlighet fyllde för en stund

hans själ. Hon hade sett så späd och liten och mjuk

och hjälplös ut, ja, något av vad han drömt.

Runt kring granitvillan, belägen mer än ett

stenkast upp från strandvägen, lopp den rymliga

terrassen med pilastrar av porfyr, och här stod det

ståtliga, av silver blixtrande, bordet dukat. På den stela,

jämnklippta gräsmattan tronade i syskonlik sämja en

Venus Milo i marmor, en newfoundlandshund i

terra-kotta och ett vildsvin i brons. Vinden från Michigan

lyfte då och då på duktyget och damernas

silkes-burr till hår. Det föll solstänk ned på marken

genom de åldriga almarnas lövverk, och vita strimmor

smögo in mellan terrassens sidengardiner och lekte

över bordet. Därnere på Lake Shore såg man röra

sig avmätt och utan buller en fil av lätta vagnar och

pilsnabba velocipeder, men bortom detta bredde sig

ut ett solblått gnistrande vatten, öppet som havet.

Vid övre kortsidan satt värden, slätrakad, i

bonjour, och nedefter bordet skeno välfödda, glada

ansikten, lätt röda i färgen, här och där en god del

punschfeta, blå blickar lyste en smula lättsinnigt

godmodigt, och starka, tunga gestalter, alla i frackar och

urringade västar, sköto upp raka och spänstiga.

Livsglad nyfikenhet framtittade ur dessa muntra nordiska

ögon, de tycktes se på det hela som på ett lyckattRETtoNDe kapitlet.

205

skämt, och i ögonen, när de artigt v ändes mot

amerikanska grannen, kom i uttrycket en viss

putslustighet. De goda yankeerna kunde ju egentligen inte

fordra att bli tagna på rama allvaret.

Infödingarnas skarpa ansikten, där över de lågt

sittande ögonbrynen kunde ligga ett drag av

våldsam kraft, bröto ofta bjärt av mot all denna svenska

belåtenhet och tunga kroppsvikt. För det mesta

iförda långa, svarta rockar, knäppta högt i halsen och

med en dyrbar solitär glänsande i halsduksknuten,

sutto dessa amerikaner tysta och allvarliga, föllo in

då och då helt kort i samtalet eller skrattade till

hårt och förde med stor måttlighet sina halvtömda

glas till munnen. Några amerikanskor i utsökta,

luftiga toaletter läppjade på isvatten och blickade i

leende undran över till främlingarna.

De svenska damerna voro helt fa. Louise satt

mellan målaren och en skallig svensk herre, vilken,

allteftersom champanjen gjorde verkan, blev mer

högröstad och bra nog slipprig i sitt tal.

Lands-maninnan vid hans andra sida sänkte sina ögon och

lät det väluppfostrat halka öronen förbi. Herrarna

böljade se pä varandra menande och skrattsjukt, det

överdådiga vinflödet fördunklade ögon och förstånd,

man pratade brett om all världens nonsens, ville

gärna göra damerna en smula förlägna, hade allt

svårare att hålla inne med sin skämtsamma

uppfattning av hela tillställningen. Brutna engelska ord

flögo omkring, de voro till för att fa yankeen att

höja sitt glas, men då meningen icke alltid förstods,206

tRETtoNDe kapitlet.

blev det hela tokigt och skulle verkat förstämmande,

om något dylikt numera varit möjligt. Så började

talen, knaggliga halvengelska tal med många ord och

långa satser. Detta begrep amerikanen. Han reste

sig och lät sin vältalighet brusa fram som en ung

vårflod över det plötsligt tyst vordna bordet. En

smula slö satt man och sökte fånga de fyndiga

fraserna, men var än huvudet litet för tungt för denna

slags sport, så visade man i stället sin styrka i

hurrarop, och följda av amerikanskornas förvånade skratt

rullade applåderna över gräsmattan ut på Lake Shore,

där folk lyfte sina huvud från vagnsdynorna och

undrande blickade dit upp.

Nu talade, på oklanderlig engelska, myndigt och

med stolt glans över sitt ansikte, värden på stället,

den store slaktaren av svin och nötboskap. Som

liten parvel kom han från Smålands arma moar, sade

han salvelsefullt, och härute hade han arbetat sig upp

av egen kraft, det kunde man kalla något det.

Dåliga tider var bara prat. Det funnes inga sådana till

för dem, som förstodo att spara och passa på

tillfallet. Dåliga tider voro alltid till för den låte och

försumlige, arbete finns överallt för den som bara

vill arbeta. För sin del hyste han icke det minsta

medlidande med folk, som kom hitut och skrek,

att den gyllene tiden var förbi och att de gingo

under.

Bullrande handklappningar och bravorop. Endast

några amerikaner sutto orörliga och sågo tyst ned

på bordduken.tRETtoNDe kapitlet.

207

— Karlen köper så mycket tavlor, att han får

prata vad goja han vill, viskade målaren under det

allmänna sorlet till Louise, som nervös och förvirrad

knappt visste var hon var hemma.

— Det är inte sant, vad han säger, brast hon ut

skälvande.

— Mycket antagligt, skrattade målaren artigt och

strök sitt spetsiga skägg. Hans ögon glimmade

vackra av vinet. Han var innerligt trött på sin

bordsgranne, som hade skäligen fa strängar på sin lyra.

Så fort man stigit upp, belägrades likör- och

konjaksbordet i parken. Sällskapet spridde sig i

grupper över det sammetsgröna gräset, svenskornas

högresta, vackra figurer i enkla ljusa ylleklänningar togo

sig en smula stela och tunga ut mot amerikanskornas

långsmala, vidjemjuka, behagfulla gestalter i

fladdrande tunt siden eller genomskinliga tyger, allt

färgglatt, originellt i snitt, överraskande.

Här spatserade en svensk filosofie doktor omkring

med pincenez och håret nedanför kragen. Han

vädrade försiktigt efter folk, som åtminstone sutto inne

med tillfredsställande humaniora, om de också icke

tagit studenten, vilket tyvärr måste betraktas som ett

mer sällan förekommande fall i denna halvvilda värld.

Där kurtiserade en blond jätte i pösande skjortbröst

och något för korta onämnbara en av landets döttrar

med lockar ned till ögonbrynen. Damen pratade

ytterst livligt, nu skulle hon lära den älskvärde

nordbon en nationaldans, lyfte kokett med ett djärvt,

behagfullt grepp à la dansös på sina frasande kjolar,2o8

tolfte kapitlet.

stack fram en smal, utsökt skodd fot och gjorde

obesvärat sina pas.

Louise kände sig övergiven. Av värdinnan hade

hon föga att vänta, då denna var nästan lika

bortkommen som hon själv bland alla främlingar.

Tafatt, rädd att någon skulle se och gissa sig till

hennes ensamma belägenhet, satte hon sig under ett träd.

Allt sorglöst prat och skratt verkade som kallt hån.

Och så omöjlig hennes toalett var. Det hela så vilt

främmande. Vid middagen hade hon ansträngt sig

för att komma in i gamla stämningar, kanske om

hon varit väl klädd, nej, en ström av energiska

tankar bragte fram tårar, aldrig mer kunde hon taga

del i dylikt marknadsgyckel, livet var icke sådant,

nej, nej. Hennes tårar droppade heta.

En fru i svart siden och stor guldmedaljong

nalkades och slog sig ned bredvid. Hon hade ett brett,

beskedligt ansikte och grov figur. Louise vände bort

huvudet för att torka ögonen.

— Man bor härute, förstår jag, sade frun forskande

på lantlig svenska, ja, jag gör så med, Halidéns har

fatt"et gentilt, jag kände Anna Greta som flicka, hon

och jag är barnfödda nära vid Arboga.

Louise blev lätt, nästan varm om hjärtat och

började tala öppet som till en gammal bekant.

— Är det inte förfärligt, när man kommit ifrån

det, att se alla onyktra, sade hon ivrigt.

— Ahja, amerikanerna ha nu sitt isvatten, det är

just detsamma, något far man ha, svarade frun

liknöjt och betraktade nyfiket ungdomen i gröngräset.tolfte kapitlet.

209

Där hade svenskarna under högljutt glam börjat

springa änkleken. Herrarna kastade sig med ett slags

bärsärkaraseri in i företaget, stormade fram

överdådigt uppsluppna, ramlade omkull med sina damer,

fattade dem om livet och tryckte till om deras

barmar, en liten återupptagning av värdshuslivet

därhemma och som man så här på främmande mark

icke behövde taga det så noga med. Damerna sökte

skickligt och så obemärkt som möjligt draga sig

undan.

En flicka kom springande med gråten i halsen

och viskade några ord i den sidenklädda fruns öra.

— Hysch, sade denna förskräckt, for goodness

sake, det förstår du inte, herrarna är ju bara en smula

livade.

Louise satt där sjuk i själen. Hon längtade

häftigt bort från alla blossande ansikten och förlägna

miner, hon fattades av yrsel, hela tavlan framför

verkade med ens som lukten av en viss parfym, vid

vilken minnen äro fasta. Ångest grep henne: hem

till Töre! till det fattiga livet, fullt av sanning, fullt

av verklighet! Det var hennes. Och hit hade icke

Töre ansetts värdig nog att komma. Ah liksom

icke han vore tusen, tusen gånger bättre.

— Var håller ni hus, fru Hultman, ljöd målarens

upprymda röst. Här har ni nu min syster, hon har

sökt efter tillfälle att framföra hälsningen från era

anhöriga.

En elegant dam kom gående fram till Louise, tryckte

artigt hennes hand och beklagade, att hon rakt icke

27—171248. Änger ed-Strandberg, Den nya världen.2io

tolfte kapitlet.

kunnat känna igen henne. Men det var ju också

ofantligt många år sedan.

— Kom, vi sätter oss inne i salongen, där är

alldeles tomt.

De gingo över det solglödande gräset fram mot

huset Damen pratade världsvant, hälsade och log

åt alla, de gingo förbi. Sorlet och skrattet runt om

steg mot den blå lysande himmelen, och terrassens

guldfärgade gardiner frasade behagligt för den svala

brisen. Överallt framvällde en stark doft av rosor

och obestämda vällukter, Louise var så yr i sitt huvud.

På tröskeln till salongen, skum av pärlförhängen, stod,

halvt i skugga, halvt i solljus, en smärt flicka klädd

i enbart vitt. Då Louise gick förbi och såg upp

mötte henne ett par tankfulla ögon, fulla av ett

egendomligt ljus. Det liksom följde henne dit in i

skumrasket.

— Bästa fru Hultman — stockholmskan passade nu

på och mönstrade lätt och försynt den urmodiga

klänningen och det magra, ängsligt spända ansiktet — ni

måste förlåta, att jag så här med ens lägger mig i

edra affärer. Saken är den, att er bror och

svägerska, ack vilka människor fru Hultman! Ja, de ha

givit mig i uppdrag att tala med er, då de visste

att jag härute på något sätt skulle skaffa mig

tillfälle till det. Jag är som ni vet oskiljaktig från

familjerådet.

Hon böjde sig artigt leende fram mot Louise.

— Fru Hultman, jag är viss om att meddela er

ett välkommet budskap: Ni far komma hem! GamlatRETtoNDe kapitlet.

211

fröken Niefelt, er faster, har beslutit att ta er som

sällskap på livstid. Och när helst ni vill, kan ni

resa. Vad medlen härtill angå så, er bror är ju den

bästa av bröder!

Hon log taktfullt.

Louise förstod icke.

— Jag är ju gift, ropade hon med uppspärrade

ögon, min man lever, han är här, vet ni inte det?

— Det gör ingenting, vidtog nu målaren i hastig

ton. Han flyttade stolen närmare Louise och talade

affärsmässigt:

— Herr Hultman har, som ni själv levande

skildrade för mig, inte varit i stånd att skapa sig den

minsta framtid, ni har måst föra ett eländigt liv, och

utsikten till att få saken annorlunda ställd tycks inte

vara stor. Ni har därför full moralisk rättighet att

ordna för er själv, även om laglig skilsmässa inte kan...

— Skilsmässa, jag . . . Gud! Det kom i tunn,

hysterisk ton. Louise började tugga sin näsduk i

ångest. Hon såg dessa båda regelrätta

världsmänniskor otydligt som genom ett flor. Halvdunklet,

rummets tunga lyx, festen, rosorna, den blå

himmelen, nej, nej! Hennes själ reste sig i så stor vrede,

att det blev henne likgiltigt, vad hon sade. Hon

hade glömt hur man uppför sig bland fint folk, brydde

sig icke heller om det, allt var förbi. Hon måste

sjunga ut, frågade icke efter, att det kom med en

grov patos, som ingalunda berättigades av läget, och

som skar mot de båda främlingarnas artiga och

dämpade ton.212

tRETtoNDe kapitlet.

Hon sprang upp och sträckte ut armen som en

simpel revolutionskvinna. Rösten ljöd skrikig.

— Min man en stackare.

— Hysch, hysch, dämpade de andra förskräckta,

för Guds skull behärska er, fru Hultman, folk hör.

Men det endast göt olja på elden.

— Vad vet ni därhemma om det?! Ni som inte

egentligen behöver duga till någonting för att komma

fram i livet, bli feta och gödda ändå, stoppas in i

skolan, i verkena, mister inte era platser, ni, om ni

inte rent av gå och stjäla! Jo, jag undrar om ni

stode här på bara marken, utan ett öre, utan stöd,

hur många av er som skulle ha »energi». Jag ville se

det! Med hälften av vad kan har av den varan

skulle ni må som prinsar i ert land. Han är ingen

drickeskämpe, han är gudfruktig, han är tålig, han

kan försaka, han är flitig och anständig, han, ni, ni

— Hem? Aldrig!

Hennes huvud skakade, hon grät icke, hon var

obekymrad om allt utom ett stort inre kval. När

hon slungade ut det sista ordet, susade det för hennes

öron, hon föll ned i stolen med huvudet i knät. Hon

tyckte att luften dallrade av klockor,

begravningsklockor, på allt annat blev rymden tom. Hon visste

vad hon sagt, hon visste, att hon menade det, men

nu stod hon ock så ensam, så obeskyddad som

trädet på havsklippan.

Dödstystnad.

— Äh, det är gräsligt, kom slutligen upprört fråntRETtoNDe kapitlet. 213

stockholmskan, hon har ju blivit en vilde. Jag vet

verkligen inte, vad jag skall säga eller göra.

På detta intet svar. Målaren talade dämpat kallt

till det nedböjda huvudet.

— Jag antar, att vi gör fru Hultman en tjänst

med att icke framföra det här svaret till rådman

Niefelt. Emellertid får fru Hultman ursäkta, om vi

inte känner oss hågade för vidare ordande i saken.

Efter vad jag häromdagen hörde av fru Hultman

själv, så.

Louise lyfte sitt tärda ansikte.

— Låt mig få fara hem, bad hon hjälplöst.

En stund efter höll en vagn utanför järngrindarna.

Louise jämte ett par svenska herrar stego upp, och i

samma ögonblick kom en dam, insvept i kappa,

framskyndande.

— Finns det plats? sade en mjuk, låg röst på

engelska. Får jag följa med?

Louise igenkände den vitklädda varelsen från

terrassen.

Bräcklig luftig kvinnlighet, burrigt brunt hår, ögon

med egendomligt ljus, vitt glänsande tyg, doft som

av nybadad barnakropp, allt detta likasom fyllde med

ens vagnen och steg Louise åt huvudet som glädje.

— Mitt namn är miss Hyne, amerikanskan

smålog. Jag bor i Blue Point, och sista tåget går ju

så sent.

Mörkret hade böljat falla på, och den elektriska

belysningen lämnade här och där parkerna de

genom-foro i djup skugga, medan dessemellan breda ljus-214

tRETtoNDe kapitlet.

floder framhävde föremålen skarpt som på klara

dagen. En av herrarna satt med blossande kinder och

ett saligt leende på läpparna. Han pratade en smula

sluddrigt och meningslöst och stirrade på

amerikanskan med vänliga, ljusblå blickar. Plötsligt i ett