Den glada prinsessan - Lovisa Ulrikas dotter - Historisk skildring från 1700-talet

Den glada prinsessan - Lovisa Ulrikas dotter - Historisk skildring från 1700-talet

2% Etbranj of

søøh OGELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

DEN GLADA PRINSESSANSOFIA AI.BERTINADEN GLADA

PRINSESSAN

— LOVISA ULRIKAS DOTTER —

HISTORISK SKILDRING FRÅN

1700-TALET

AV

ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

MED 5 PLANSCHER

l

I

i

1

»

I

STOCKHOLM

C. E. FR1TZES BOKFÖRLAQS AKTIEBOLAGCOPYRIGHT 1915

C. E. FR1TZES BOKFÖRLAOS AKTIEBOLAG

STOCKHOLM

TRYCKERl-AKTIEBOLAOET SKANDIA 19155 K it

C C*

Cfåiff min vän

net> a,

•i40162

"Premiers illusions de mes premiers beaux jours,

Célestes enchantements de mes tendres amours,

O, fraicheur du plaisir, 6 volupté supréme!

Je vous connus jadis et, dans ma douce erreur,

fosais croire que le bonheur

Durait autant que 1"amour méme."

Varny.ARL FREDRIK HESSENSTEIN är

mera älskande än älskad. Han gör

flitigt sin kur hos det täcka könet,

och står ingen av Adolf Fredriks

galanta kavaljerer efter i små fleuretter. Men

så romersk furste han är och dessutom en

för-bålt angenäm herre, vilar det dock en viss

géne över hans uppträdande, när han ej roar

sig ute på malmarna, där han skämtar

obesvärat och förgäter sin — kungliga börd. Kung

Fredriks och Hedvig Taubes son känner sig

ofta som en fallfrukt från det beryktade

trädet mitt i lustgården, och hans hederliga,

bottenärliga natur plågas av den tvetydiga ära,

vilken tillfaller hans person.

Nu har han stannat i slottstrappan

lyssnande till muntert hoppande små flickfötter.

De sjunga sin egen putslustiga air mot

stengolvet, och Hessenstein ler mot hovets solstråle.Där kommer hon med en fågelbur i ena

handen och en knippa förfrusna resedor i den

andra.

Sans ceremonie får han hälsa på den lilla

prinsessan, ett barn ännu, endast trettonårig,

men alltför nått med sina vackra ögon och sin

mjuka, röda mun.

»Ers höghet», säger han, och Sofia

Albertina stannar villigt, lika lycklig som han över

sammanträffandet. Hela hennes smala, bleka

ansikte värmes av inre solsken, och läpparna

— ännu för kyskt oskuldsfulla för maliciösa

hovlöjen — uttala ett: »Bonjour, mon cher

prince», som en slängkyss eller en tendert

kastad ros.

Hessenstein tar strax buren med den

kvittrande hämplingen och står lydigt väntande på

order. Varthän? Hennes höghet tyckes

behaga flytta. , i "

För ögonblicket har hon dock förgätit

detta. Hon säger skämtsamt förebrående:

»Det är en evighet, sedan jag såg er sist,

furst Hessenstein. Var har ni hållit hus?»

»I Holstein, ers höghet, på mina

egendomar. Men säg mig, är jungfruburen vorden

trång för vår allernådigste sessa?»

»Nej, men den skall ändras till vår söta

kronprinsessas jankomst. Jag får en ny våning.

Och det är en mycket agreabel förströelse att

ge penaterna en knuff i ryggen. De besväras

ofta av förstenande tråkighet, de, som allt an-nat här hos oss. På Badins upptåg ha vi

tröttnat; han är för självsvåldig, den svarte

pojken. Vi begynna åldras, mon cher, och

gäspa oss fördärvade åt vår egen tröghet.»

Hessenstein skrattar. Full av sprittande

liv och odygd står hon där med den ena

tåspetsen svävande i små graciösa cirklar, och

hön berättar om det enformiga, odrägliga

hovlivet som vore det i själva verket en

uppsluppet munter slädfärd med klingande bjällror.

Körsvennerna äro kanske valhänta och

stelfrusna. Hon ser deras sura miner, men själv

nås hon icke av kölden, ty fröjden tänder

tusen bloss inom henne.

»Har ni tröttnat på den exotiske

lekkamraten», spörjer Hessenstein, »det betvivlar jag.»

»Nej, jag här inte tröttnat, men

majestä-terna! Min stackars dyra mor förgås av

beständig tristesse. Och söta fars trankilitet är

sövande i sin orubbliga ro. — Och så hovet —

bara soffhörn och fadaiser. Är jag stygg? Å,

det vill jag inte vara. Men jag älskar livet

— livet, förstår han, Hessenstein, med allt

vad det har ljust och glatt. Kanske det blir

angenämare, när den danska prinsessan

kommer, Sofia Magdalena, menar jag. Har ni sett

hennes konterfej? — Hon är vackrare än allt

vackert jag skådat. Men är hon också lätt till

sinnes? Jag är färdig att dö av nyfikenhet,—

— och ni?»

»Jag», säger han, hänförd av flickögo-nens glans, »skall alltid och allestädes allenast

förmärka en dam.»

Sofia Albertinas skratt klingar obehärskat.

»Och denna ’dam’ är inte nog stor och

färdig än att mottaga en ädel riddares hyllning,

det dröjer — låt se! — fem år. Ack»,

tillägger hon icke utan bryderi, »jag är ju bara

barnet, men i en besvärlig ålder, Hessenstein.

Mitt hjärta begynner få växtvärk och mina

ben vilja dock helst löpa om i upptåg och

lekar. — Det värsta är» — hön lägger en

fågel-lätt liten händ på hans skuldra — »att min

herr far och bror Gustav redan avtala

giftermål för mig. Jag vet inte, hur många tyska

furstar, vilkas förtjänster bugat ur sirliga brev,

jag gråtit mig ifrån med söta mors bistånd. —

Men skall "hon hålla ut och skall ni — skall jag

ha mod att vänta? Er vill jag nog helst ha, ty

då slipper jag den tråkiga etiketten.»

Hessenstein kysser hennes händer, rörd

över den ärliga bekännelsen av de känslor,

som hos henne ägde vårens aningsskimmer,

hos honom sommarens medvetna glöd. Han

var aderton år äldre än den lilla furstinnan.

Livet hade lärt honom mera än han begärt få

veta. Född av en kunglig mätress, stod han

hovet oändligen nära och rönte många bevis

på den gode Adolf Fredriks nåd, men en

osynlig arm höll honom dock på passande avstånd.

Hedvig Taubes son Siade fått fursterang i

Tyskland och grevefullmakt i hemlandet. Likvälföreföll det honom som vore

slottstrappan hans enda hem. Icke i gemaken, icke

utanför portarna hörde han hemma, allenast

i trappan. För några år sedan hade

drottningen givit honom i uppdrag att vakta utanför

den kungliga barnkammaren. Han mindes de

unga furstarnas dråpliga lekar. Prins Gustav

styrde alltid ut sig i granna lumpor,

genomborrade sig med träsvärd och dånade av

rörelse, prins Carl spelade tyst och buttert kort

med sig själv; prins Fredrik red oavbrutet

omkring på sin käpphäst, stojande munter,

och den näpna prinsessan Albertina var

brödernas villiga passopp.

Ibland kunde hon komma ut till honom,

slå armarna om håns ben och smekande be

honom försvara henne contre les gargons.

Gustav hade t. ex. av fåtöljer ordnat en tron,

befallt systern sätta sig på densamma och

föreställa drottningen, deras-chére mére. Han

hade förklarat, att »lilla far» vore död, och

tvungit Albertina säga, att hon skulle förvalta

riket åt sonen. Så hade han med ens blivit

tout desperat, slängt henne i golvet och själv

satt sig på tronen. Det värsta var, att hön

icke fick behålla den granna papperskronan.

En annan gång hade Karl nupit henne,

eller Fredrik ridit omkull henne. Hessenstein

skulle beskydda och trösta. På hans makt

trodde hön.

Också med sin glädje kom hon till honom.Ilan skulle dela den. »Söta mor» hade skänkt

henne den allranäpnaste katt eller »lille far»

hade svarvat en trumpet åt henne.

Minnena glida skysnabbt genom

Hessen-steins tankar, medan han följer prinsessan

framåt en av de oändliga korridorer, vilka

likt mörka floder förena salarnas inhav.

Trippande lätta steg ljuda bakom dem.

Det är en lockande rytm i de stegen. Tjugu

andra hovkavaljerer skulle genast vänt sig om,

betaget blickande mot ägarinnan till dessa

pieds de musique, men Hessenstein nöjer sig

med vetskapen om att det är prins Fredriks

sköna Ulla — Ulrika Fersen. En diable å

quatre, en hjärtekrosserska och — en

porslinsdocka, som ännu endast tidtals — i

anseende till sin ungdom — vistades på slottet.

»Ers kunglig höghet, jag har hela den

stora knyppeldynan att bår a. Jag kan inte gå

så fort», klingar en stämma, som anger

rosenläppar, den övre barnsligt kort och buktad

efter Kupidos båge.

»Å, söta Ulla!» Sofia Albertina vände sig

genast medlidsamt mot den unga fröken,

»inte visste jag, att du kom efter. Kan jag

hjälpa dig? Satt det ingen page och sov i gröna

kammaren, efter la belle Ulla täcktes bära

knyppeldynan själv?»

»Jo, visst sov den lille ’Klenodius’

Eke-blad i pagestolen eller rättare drömde, men

jag gitte inte störa le petit. Det får FredrikaMörner göra. Hon passerar honom snart med

ers höghets andaktsböcker. Törhända bli de

ollonet på hans näsa, om ej Fredrika

föredrar en mera tendre väckning.»

Hessenstein avbröt den pladdrande

tungans munvighet:

»Fröken Fersen förgäter, att hennes

kunglig höghet ännu har barndomen som

skyddsängel mot hovtonen.»

»Och ni, cher comte, har till skyddspatron

emot samma épidemie dangereuse en —

nedärvd moral.»

Lovisa Ulrika plägade, när hon var vid

dåligt lynne, kalla sina hovdamer »leda

slampor». Hessenstein kände detta ord läska sin

tungspets vid åhörandet av det rappa svaret,

dock tillfredsställde dess sälta honom ej så,

som en ärlig örfil på den impertinenta frökens

persikokind skulle gjort, men hån betvang sig

och" genmälde torrt:

»Moralen är en det egna hjärtats borna

tillhörighet, om vars utvecklingslagar jag med

nöje skall undervisa er, förutsatt att ni en dag

skulle bli mogen för ett dylikt studium, ma

belle etourdie.»

Sofia Albertina, som gick emellan de två

stickande floretterna, sade med sin mjuka,

kvittrande röst:

»Nu skall ni hålla fred! Kära Ulla, låt

Hessenstein vara. Du har överflöd på

kavaljerer honom förutan. Han är min vän! —Xäslan den enda, som bryr sig om fula,

dumma Albertina. Ja, kom nu inte med

invändningar! Jag vet, hur jag ser ut: liten och

krokig, ljusbrunt hår, krum näsa, tunna läppar,

för blek hy och för stora, blå ögon. Jag

dansar abominabelt, är inte kvick och inte road

av att göra calembourer över dagens lappri.

Hessenstein har rätt — jag håller inte tonen —

hovets ton, menar jag.»

Hennes röst hade med ens blivit alldeles

för allvarlig för att slottsmurarna skulle vilja

eka orden. De dogo genast bort — endast

Hessenstein gömde dem bland andra hågkomster.

Ulla Fersen däremot log dem strax ur

världen. Hon tänkte i stället på det fynd hon

gjort i den verkligen sovande »Klenodius’»

ficka. Det skulle fram, så snart Fredrika

behagade infinna sig i prinsessans nya rum. Lilla

prinsessan hade blivit undanmakad till en

mera obscur del av slottet för att bereda plats

åt den unga kronprinsessan, vilken

drottningen i all ämabilitet önskade så långt pepparn

växte, fastän klokheten tvang henne att hålla

god min.

Sofia Albertina öppnade själv dörren till

sin nya bostad. Det yttre rummet, som

skulle bli hennes salong, var stort, ljust och till

och med denna senhöstdag soligt. Möblerna

voro raklinigt tråkiga, och det enda

upplivande i bohaget var en stor spegel med förgylld

ram. Överstycket föreställde en ofantlig örn,»Min preussiske onkel», hade Albertina

döpt den till, och hon gjorde lekfullt en djup

reverens för den, när hon hunnit in i riimmet.

Hessenstein stannade på tröskeln.

Fågelburen ställde hän ifrån sig innanför dörren.

Om inte den fnittrande gaminen Ulla varit,

skulle hän gärna velat njuta ännu en stund av

den lilla furstinnans sällskap. Hon var för

honom barndomslandets poesi och ungdomens

fågel Fenix’ ö. Visst hade han haft och hade

alltfort galanta äventyr, men de skänkte

honom endast stundens tillfredsställelse och

glömdes i samma ögonblick hans arm släppte

sitt tag om den skönas midja.

De trofasta blå flickögon, som alltid först

sökte honom bland de många

hovkavaljererna, voro hans himmel, vilken han aldrig ville

se molnhöljd.

Ulla Fersen såg spotskt på honom som

spörjande, varför han tövade, och det

hettade till vid Hessensteins tinningar.

Ceremoniöst frågade han:

»Är det något mera ers höghet befaller?»

Den lilla vände sig om med en knyckig

slynåldersrörelse.

»Mera jag befaller? — Har jag befallt

något alls, käre Hessenstein? Jag tackar er för

att ni burit min Chéri! Tusen tack!» Hon

kysste på fingrarna. Små vita levnadslustiga

händer hade hon, med vingsnabba rörelser.

Hessenstein bugade djupt med handen mot

2 — Den glada prinsessan.det breda blå band, vilket fulländade

hovuniformen. Det sades om honom, att han alltid

avtog detta hederstecken, då han kysste en

publique. Med sitt hederliga tyska ansikte

lagt i moraliska veck förklarade han, att det

icke var decent att karessera pigor, om man

var i habit. Nu däremot pressade han sitt band

mot hjärtat, men icke med juvelprydda

fingrar. Slik fruntimmersgrannlåt föraktade han.

I gången mötte han Fredrika Mörner,

tomhänt, rak och förnäm. Efter henne svansade

Ekeblad med en stapel andaktsböcker. Den

sköna fröken föreföll icke alldeles likgiltig för

sin villige slav. Hon tillkastade honom en av

de mörkt lidelsefulla blickar, vilka en sekund

kunde blotta hennes flammande inre för att

strax därpå skymmas av svarta, tunga

ögonfransars mystik.

Hessenstein stannade för att se, om den

noble Klenodius skulle bli insläppt i

jungfruburen. Han var hovets gunstling och tillät

sig diverse friheter, men denna gång fick den

ridderlige kavaljeren en igenslagen dörr mitt

för näsan, och den ystra Ullas skratt

avskedade honom ännu impertinentare.

»Fy Ulla, du är obeskedlig», sade

prinsessan milt förebrående. »Jag förstår inte,

varför ni alltid gäckas med kavaljererna, då

ni ändå så gärna lyssna till deras

komplimanger.»»Pardon, ers höghet; Klenodius

komplimenterar en faux och Hessenstein — — —»

Sofia Albertina inföll barnsligt

triumferande:

»Hessenstein bryr sig bara om mig. Det

kan ni förstås inte finna er i.»

Fredrika Mörner kastade en stolt och kall

blick på Ulla.

»Om verkliga kvinnor hyser Claes Julius

en mycket hög tanke, ma ehére Ulla.»

»Då äro de icke till finnandes på hovet

— enligt hans mening, ma ehére Fredrika. Jag

skall ha nöjet uppläsa de tankar han

formerat sig om hovfröknarna. Mönstret till den

poetiska tamboursömmen tör hän ha fått

låna av kunglig sekter Bellman.»

Ulla tog ett papper ur fickan och läste

med många poser och grimaser; dock mest

som purgativ för sin egen förtrytelse. De

båda andra lyssnade tämligen intresselöst. Hos

Fredrika var likväl likgiltigheten mest sken,

ty hennes kinder glödde under sminket och de

svarta ögonens glans blev skarp:

Sova länge, sent i säng,

leva städs i fart och fläng,

Caffe, The, Bischoff och såcker,

sällan mätt, se ut som docker.

Lappri, lappri, mina fröknar, lappri.

Släpa Rober, stå i drag,

spännen uti vardagslag,uti hovet sin tid nöta

och sidst få obotlig röta.

Lappri, lappri, mina fröknar, lappri.

Ulla lät papperet falla för att se på

Fredrika. Å jo, det-tog! Den gode Klenodius

skulle säkert få lön för sitt snillefoster. Och det

unnade hön honom. Den lilla foten stampade

förtretad. Hade han icke självsvåldigt

papillo-nerat från den ena till den andra av hovets

blomster — hela rabatten utför. Hans första

tendra visit hade gällt den något lantliga

pionen Ulla Sperling, därefter lilla Bohlen, en

ros icke utan taggar, så Brita Horn, den

doftlösa kamelian, och henne själv — fleur sans

valeur — hade han icke heller förgätit.

»Det är ändå rätt lustigt», sade Sofia

Albertina med sin alltid mjuka och varma röst,

»var det inte mer?»

»Jo, ers höghet, utgjutelsen är lång som

en hel assemblée. Jag skall genast

fortsätta. Hon nickade skalkaktigt åt Fredrika och

återtog:

Varje dag gå vissa fjät

som dwärgsflugan i sitt nät,

ungkarlshjärtan snärja, fånga,

glädja sig åt suckar många,

lappri, lappri, mina fröknar, lappri.

Se sig i folierat glas,

ropa Stina, Brita, Claes,

till en courdag sig ut laga

trompeuse, fjäder, bjäfs och kraga.

Lappri, lappri, mina fröknar, lappri.Bära lintyg fint som flor,

silkesstrumpor, nätta skor.

Smala ben i vider kjortel

som två sparris i en mortel.

I.appri-------

Här avbröts Ulla skrämmande hastigt av

att dörren flög upp. Den unge Liljehorn,

drottningens kammarpage, bugade till golvet,

när hän lät Lovisa Ulrikas stolta gestalt

passera förbi.

De båda fröknarna voro strax parata till

den underdånigaste nigning med sänkta

huvuden och sänkta ögonlock. Porslinsbilder av

ödmjukheten och det fina vettet. Och ändå

visste de så väl, att hur de än tedde sig, var

drottningen aldrig nöjd med deras tournure.

Hon kunde icke fördraga deras sorglösa

ungdom, tvang alltid det uppsluppna skrattet att

tystna och avskydde den, som sade kvickheter,

lånade från andras snille än hennes eget.

Som en isig vind frostbrände hennes

närvaro de tre flickornas väsen. Det skarpt

skurna ansiktet med den alltför hårt och

härsklystet slutna munnen och med de alltför

stål-kallt blå ögonen tycktes fylla rummet med sitt

uttryck av föraktfull leda.

Sofia Albertina tog ett par tvekande steg

emot sin mor — så stannade hon plötsligt.

Söta mor ville ej veta av någon karesserande

ömhet i denna stund.»Gå ut», befallde drottningen de små

skälvande fröknarna.

De lossnade fjädrarna från ett fastlagsris

kunde ej lättare sopats bort.

»Kom hit, mitt barn!» Drottningen satte

sig i soffan och vinkade åt Sofia Albertina att

ställa sig framför henne. Utan att röra vid

henne sade hon med ett dött och tungt

tonfall: »Det är nu bestämt, att vi skola vara

kronprinsessan till mötes vid Säby — — —»

Prinsessan ,slog förtjust ihop händerna (och

hoppade jämfota.

»Så roligt, så roligt! Då få vi väl åka i

bur-manian*.»

Lovisa Ulrikas blick föll stentung på

dottern.

»Detta kan icke bli en lustresa, Albertina.

Vi gå att införliva en främling med vårt hov.

Jag skall kalla henne dotter, du syster, men

jag vill, du skall förstå, att hön i själlva

verket är intetdera. Hon är —» ett djupt, tungt

andetag — »den blivande drottningen; hön

skall intaga min plats en dag. Ännu här hon

Gudi lov icke gjort det, varken på tronen eller

i min Gustavs hjärta. Jag säger dig icke detta

som ett förtroende, allenast som en varning

för ditt uppförande. Du vore törhända

färdig att strax falla henne om halsen med ömma

löften och försäkringar om affektion. Det får

icke ske. Du är artig och belevad, tout juste

* En stor galavagn.i dina komplimanger, men intet vidare.

Tillmötesgåendet bör komma från hennes sida.»

»Som min mor befaller.»

Det nedstämda, undrande tonfallet rörde

icke drottningen. Hon var vid sitt kulnaste

humör och ogillade allt och alla — icke minst

livet, som farit så orättvist och hårt fram med

hennes ungdomsdrömmar. Var det icke på

lyckoslottens spillror hennes stolthet tvangs

till ålderdomsro?

Albertina trippade sakta med sina små

livliga fötter. Fanns det rakt intet, som kunde

glädja modern? Tankarna ilade

hjälpsökande omkring. Det smala barnansiktet skiftade

beständigt uttryck från bekymmer till hopp,

villrådighet, undran — slutligen fann hon

något, som måste blidka den stränga modern:

»Jag har lärt mig ett rätt artigt stycke

utantill ur min Racine, och jag vore

övermåttan lycklig, om min goda mor ville höra

recitationen.»

»Du lärt —? Vem har förmått dig till

det?»

»Kammarherre Sten —han sade, att just de

stroferna skulle förnöja eder.»

»Sten — Sten Piper?»

Albertina såg, att moderns ansikte plötsligt

förändrades och blev nästan vackert. Det

föreföll som om hennes inre smekts av en god

och förstående hand. Och ofrivilligt

rodnade Albertina. Hon hade icke kunnat undgå atthöra de spefulla viskningarna bakom

dörrarna: »Sten Piper är en passe-partout till

drottningen. Tessin var det också, men hovets

nycklar sitta sällan länge på samma rockskört.»

Hon hade hört mycket annat, barnet med

det lätta sinnet och det varma hjärtat men

hon gick aldrig till de kungliga föräldrarna

med skvaller. Hon kunde i häftighet slå den

mun, som uttalade en médisance. Hon

kunde gråta i förbittring, men aldrig ställde hon

till förargelse.

»Eh bien, min dotter! Förnöj oss med den

kloke Racine.»

Lovisa Ulrika log hult — knappast mot

dottern, men denna besvarade dock tacksamt

leendet, ställde sig i inlärt graciös ställning

och begynte med alltför ung och barnslig röst

framsäga den pompösa, franska dikten.LOVISA ULRIKAII.

ELA HOVET hade sett

kronprinsessan, och hela hovet hade genast sitt

omdöme parat. De damer, som fått

befallning att uppvakta henne,

klädde icke sina iakttagelser i ord utan ryckte

endast menande på mer eller mindre

formfulländade skuldror, när herrarna delgåvo sina

intryck, vilka uteslutande gällde den unga

furstinnans fägring.

Adolf Fredrik hade strax med faderlig

värme tagit emot svärdottern och flatterande

kallat henne »en ros utan törnen», men Lovisa

Ulrika sköt ut den spotska underläppen och

blev obehagligt tyst, så fort Sofia Magdalena

var närvarande. Denna blev det icke — hon

var alltid tyst och sällsamt stilla. Sofia

Albertina förstod det icke. Hur kunde man låta

tunga, händer, fötter vila så orörliga?

Lilla prinsessan hade fått vara med i ka-pellet, där den högtidliga förmälningsakten

försiggick, men det terribla oset från

talgljusen, vilka skulle ge illusion av vaxljus, plågade

henne så, att hon knappt förmådde se upp för

huvudvärk. Det hjälpte ej, att hon satt där

i sin första robe de cour. Hon kunde varken

njuta av den eller av juvelhalsbandet, som

modern själv knäppt om hennes hals. Att det

var oförlikneligt vackert, visste hön, men nu

tyngde det henne och ökade den kväljande

förnimmelsen. Hennes huvud föll ned mot

bröstet.

Ingen gav akt på henne, icke ens

Hessen-stein. Hans blick sökte genom den grå

rökdimman tränga fram till kronprinsessan. Han

tycktes ha förgätit, att|hanjför en knapp månad

sedan sagt sig alltid och allenast bland alla

damer se e n, den blåögda lilla, som han en dag

hoppades kalla sin. Förhäxad stirrade han

på kronprinsens gemål. Det är ju också lätt

att glömma den föga lovande knoppen för

en blomma, på vilken naturen slösat all sin

gunst.

Den nyutnämnde kammarherren hos

kronprinsen, »skånske Hamilton», knuffade honom

lätt i sidan och viskade med sitt satiriska

leende:

»Icke sant, ingen undersåtlig vördnad kan

avhålla inbillningskraften från att föreställa

sig det icke synliga som ett lika stort naturens

mästerstycke som det synliga?»Hessenstein svarade endast med en

böjning på huvudet till tecken, att han

samtyckte, men Hamiltons frivola anmärkning om en

så högt uppsatt person misshagade honom.

Och han vände sin uppmärksamhet åt annat

håll. Då fick han se, att fröken Beata Horn

oförmärkt sökte föra ut den halvt avdånade

prinsessan Albertina ur kyrkan. Och genast

voro alla hans ömma tankar hos barnet. Det

bruna lockhuvudet hängde mot hovdamens arm.

De små vita händerna famlade efter stöd.

Varför måste han stå här orörlig? Han hade velat

springa fram och taga henne på sina starka

armar. Hade hon ej själv givit honom

rättighet till en vänskap, förtroligare än hovets

isi-ga séntiments?

Han gjorde en ofrivillig rörelse och r;åkade

sätta fram foten med en lätt stampning. Då

mötte han kronprinsens blick, denna kallt

gnistrande blick — ett grant fyrverkeri utan

festglädje. Han var alltid artig mot

Hessenstein, ädelmodigt undfallande och dock

ständigt en bom för varje önskan, som icke var

den ödmjuke undersåtens till fursten. Att

Hessenstein skulle hysa tendre affektion för

den lilla, av de flesta förbisedda systern, hade

han säkert icke föreställt sig, men det var det

störande brottet mot etiketten: en fot

omotiverat framför de andras, som irriterade

honom.

Och den beskedlige generallöjtnanten flyt-tade sig strict in i ledet av alla de

rakryggade hovmännen, som högtiden till ära flätat

upp stångpiskan och anlagt en coiffure queu

de renard.

Vid måltiden i rikssalen kunde lilla

Albertina ånyo vara med. De stora blå ögonen

iakttogo roade ståten. Rådsherrarnas talarer

voro kanske det allra mest imponerande. Över

dräkten av silverduk hängde den fotsida,

kar-mosinröda sammetskåpan, brämad med

hermelin. Präktigare var inte kungamanteln en

gång.

När dansen begynte och riksrådet Sparre

på drottningens uppmaning bugade för

Albertina, blev hon blossande röd av glädje och

tacksamhet och hoppade värre i otakt än

någonsin vid sin storväxte kavaljers sida.

Denne höll siratligt sin fackla högt upplyftad och

skred fram som en uppdragen docka.

»Jag skall också få vara med om

kronprinsessans nattoalett», anförtrodde Albertina

sin strame riddare, »det hår söta mor lovat.

Jag önskar vi hade många prinsar att gifta

bort. Aldrig har jag haft roligare än i kväll.»

»Ers kunglig höghet tör väl snart få dansa

på sitt eget bröllop.»

Sparre pustade efter dansen. Han fann

en slätt förnöjelse i alla dessa fester; man

skulle vara ett naivt barn för att kunna se

glädjen. De vuxna sågo helt andra

deltagare. Drottningen och kronprinsessan betrak-tade redan varandra så fientligt som endast

kvinnliga rivaler förmå det. Kungen

trampade oroligt omkring och längtade efter sin

svarvstol och sin nattmössa, kronprinsen

föreföll dödstrött och haltade synbarare och

löjligare än eljest.

Kronprinsessan betittade nyfiket och

närsynt damernas juveler eller också trädde hon

påfallande nära en spegel för att admirera sitt

eget jag. Detta verkställt gäspade hon slött

bakom solfjädern. Av de kungliga var det

tydligen endast les enfants: Fredrik och

Albertina, som roade sig. Av hovet blott de

allra grönaste, och de, som redan satte ihop

giftiga epigram om den högförnäma

bröllopsnatten.

Albertina log åt Sparrens allusion på

hennes bröllop. Han visste icke, hän, att hon

givit sitt jaord i — slottstrappan. Skulle han

ha gillat hennes val? Hon kunde icke låta

bli att spörja:

»Vet ni något om mitt bröllop?»

»Nej, ers höghet, ingenting annat än att

alla unga furstedöttrar skola giftas bort.»

»Då vet jag själv-------nästan mera.»

»Såå!» Han blev uppmärksammare.

Kunde drottningen umgås med några hemliga

planer? »Ers höghet värdigas inte anförtro sig

åt mig?»

»Det ville jag så gärna», sade hon med sin

barnsligt älskvärda uppriktighet, »men det gårinte an, att ni får kännedom om det före söta

mor.»

»Skulle inte hennes majestät drottningen

veta — — —» Sparre avbröt och skrattade

hjärtligt. Hade la petite träffat sitt val på

egen hand? Ack! Den lilla nollan anade icke,

hur föga hennes person togs med i

beräkningen. Hon skulle, när det passade sig,

skänkas till den utländske furste, som behagade

staten. Visserligen var hon kungaparets

dotter, men Sveriges prinsessa, och detta

sistnämnda skulle reglera hennes framtidsöden.

Fort nog, ty de flesta voro uttråkade till

döds, ej minst Lovisa Ulrika, slutade dansen,

och de höga damerna jämte talrik

uppvaktning drogo sig tillbaka till kronprinsessans

rum. Det jskedde i ceremoniös procession, iden

enda, som tog ett snedsprång och ett muntert

hopp över ett långsamt framflytande hovsläp,

var Albertina. Hon kände sig varken sömnig

eller trött. Att dansa var alltid en fägnad och

i kväll hade det varit förnöjligare än

någonsin, ty det var första gången hön deltog i den

riktiga menuetten.

Bara Sofia Magdalena velat se en smula

lyckligare ut, önskade den lilla flickan. Borde

inte hon vara glad, som var vacker och

nygift och som det ställts till fester för varje dag

nu i minst två månader?

»Sov gott, min kära dotter», sade drott-ningen stelt och snuddade med torra läppar

mot sonhustruns lena kind. »Jag tillönskar

agreabla drömmar.» Det kom plötsligt

något elakt i Lovisa Ulrikas tonfall, en hätsk

och illa dold .avund mot ungdomen joch lyckan.

Att äga hennes sons kärlek var en skatt

av ovanskligt värde — hön hoppades, att den

gåvan ej bleve danskan beskärd längre än

för stunden och" — att illusionen av tendresse

också skulle försvinna rätt snart.

Sofia Magdalena neg artigt och besvarade

knappt hörbart komplimangen. Så kom turen

till Albertina att taga godnatt. Mon Dieu!

Sofia Magdalena hade tårar i ögonen, stora,

blanka tårar!

Lilla prinsessan slog sina mjuka armar

om hennes hals.

»Var inte ledsen, cherie! Vi ska hålla

så mycket av er.»

Sofia Magdalenas ansikte blev stramt.

Tårarna runno ned för de släta, muskelhårda

dragen.

»Je vous remercie, petite!» Med ens

förändrades hennes uttryck. Blicken blev

su-gadde intresserad. Ögonen spändes ut till

stora havsblå glober. »Ett sådant charmant

halsband», viskade hon med sin fläktlätta röst,

och, magnetiskt dragna dit, fingrade hennes

händer på smycket kring Albertinas hals.

De blevo så giriga dessa smala fingrar med

sällsamt vita och skinande naglar. Som klorkrökte de sig kring de gnistrande stenarna,

vilka till och med vid vaxljusens matta lågor

flammade i tusen färgstarka skiftningar.

Sofia Albertina drog sig icke undan,

tvärtom kände hon sig smickrad över att vara

föremål för ett så levande intresse hös den

besynnerligen slutna och stumma svägerskan.

Drottningen hade gått längre in" i

gemaket. Hon stod försänkt i tankar framför den

förgyllda paradsängen, densamma vilken

mottagit hennes unga, rosiga drömmar om ljuva

nätter och ett soligt uppvaknande. Hon hade

sträckt famnen mot lyckan i full förvissning

om att bli dess skötebarn...

Hovdamerna rörde sig som marionettes*

stilla och försiktigt för att icke störa de

kungliga personerna, lade till rätta klädespersedlar,

putsade ljusen, slätade underdånigt lakanets

breda broderi.

Sofia Albertina kämpade med sig själv.

Det vore väl en triumf utan like, om hon —

hon den yngsta och obetydligaste i familjen

— skulle förmå vad ingen annan förmått:

framlocka ett löje på svägerskans läppar.

»Skulle ers kunglig höghet vara glad, öm

— om det tillhörde er?»

Albertinas hjärta klappade hårt. Hon

älskade glädjen — skulle hon kunna mana fram

den. Inom henne själv bodde den som en

tam fågel.

»Om — ja, om — —!»Kronprinsessan förmådde inte släppa

halsbandet. Hennes bildsköna ansikte strålade i

detta ögonblick. Hon log med de mjukaste

purpurläppar.

En sekund därefter lågo juvelerna i

hennes hand.

»Tag dem — bli lycklig», viskade en

barnslig röst med ett ivrigt tonfall. Så sprang

Albertina mot dörren snabbt och föga

ceremoniellt. Men i gemaket utanför tvärstannade

hon och blev alldeles blek. Vad skulle söta

mor säga? Hon vågade inte anförtro sig åt

någon — om inte åt cher pére. Han bleve

åtminstone inte ond. Och om han icke vore

i för stor penningknipa, skulle han säkert låta

beställa ett likadant halsband åt henne. Hon

lade en spetsfichy över sin bara hals, när

hon begav sig in till modern för att säga

godnatt. Hovfröken Lovisa von Bohlen kom emot

henne.

»Hennes majestät ber mig framföra

hennes tendra hälsning. Ers kunglig höghet

skulle icke gå in till henne i afton.»

»Quel bonheur», utbrast Albertina

ofrivilligt.

»Ers kunglig höghet behagar mena-------?»

»Ingenting styggt, det försäkrar jag, men

— men —--------»

Bekännelsen om halsbandet ville så

gärna fram över de alltid uppriktiga läpparna.

Förställningskonst var det svåraste ämnet på

3 — Den glada prinsessan.Albertinas schema. Aldrig lärde hon sig sin

dagliga läxa att beständigt vara på sin vakt.

Fröken von Bohlen såg barnets

förvirring, men misstog sig om anledningen. I

»vackra Lovas» fantasi spelades tämligen

diaboliska spratt mot Amor, och hon kunde

endast med svårighet tänka på annat än

amu-retter. Ombytlig som ett aprilväder visste

aldrig hennes tillbedjare var de hade den sköna.

Nu spärrade hon upp ögonen. Hade den

lilla kungliga fjollan redan inlåtit sig på en

fleu-rett? Inte illa! Men vem höll till godo?

Badin — negerpojken!

Plötsligt sade Albertina skyggt och dock

bestämt:

»Jag vill i alla fall gärna träffa min mor.

Det är något, som måste sägas. Är hon

ensam?»

»Det — det vet jag inte, ers kunglig

höghet. Hon inbjöd sin hovmarskalk till ett

parti Bezique för att stilla sina angripna nerver.»

»Piper?»

»Ja, ers höghet.»

Då visste Albertina, att hon icke fick

störa. Ända från sin spädaste barndom hade

hon minnet av moderns kortspel med någon

av de förtrogne. Den gode Duben hade plägat

lyfta upp henne i knät, men Tessin däremot

ble(v otålig, så fort hon kom in i rummet,

och Piper — ja, han var artig och beskedlig,men för visso komme hon olägligt, om de två

begynt kortspelet.

Hon suckade bekymrad. Det skulle ändå

varit lättare, om hon fått anförtro sig åt

modern. Hennes stränga ord hade ofta svidit

i det ömtåliga barnasinnet, men hon

dyrkade denna mor och led nästan mera av att icke

få utstå sitt straff, ty modern var den stora,

starka makt, som den veka Albertina aldrig

kunde frigöra sig ifrån.

Långsamt och. ovilligt gick hon mot

dörren, följd av fröken von Bohlen, som skulle

ledsaga högheten. På tröskeln vände

Albertina sig om. Hennes kinder voro våta av

tårar. Snyftande utbrast hon:

»Jag hade så gärna velat säga det.»

»Vilket, ers höghet?»

»Jag har givit mitt nya halsband åt

kronprinsessan, och söta mor vet det inte. Jag

ville ha haft både hennes bannor och

förlåtelse, innan jag somnade.»

»Åh.» Vackra Lova skakade på huvudet

med ett ömkande leende. Stackars barn, som

grät för sådant — moraliska skrupler! — Och

det i ett hov, där man serverade känslorna

som les baisers sans responsibilité.

Naturligtvis hade hon några tröstande ord —

kryddade och parfymerade som pastiljerna i en

svampdosa. Men Albertina lät kalmera sig

av dem. Hon log igen sitt goda, blida löjeoch trippade på små sorglösa fotter till sitt

sovrum.

Det kunde ju hända, att hon vunnit

Sofia Magdalenas tillgivenhet, och då skulle de

bägge hjälpas åt att glädja söta mor. Ville

chére mére bara hålla riktigt av Sofia

Magdalena, skulle allt bli så gott. Den chére mére

höll av, kunde icke motstå henne.

En stund senare tassade försiktiga steg i

alla slottets korridorer. Endast i kungens

sängkammare var det släckt och tyst. I den

stora sängen innanför sidengardinerna sov

A-dolf Fredrik djupt och lugnt. När dagen

slutat, domnade hans hjärna villigt från även

det lätta tankearbete den eljest plikttroget

utförde. Han deltog icke i nattens

»spöksce-ner» av olika slag utan lät den pussiga röda

kinden smeka kuddens vita var, medan det

bruna håret omsorgsfullt gömdes under

nattmössan.

Hans kammarpager andades

ungdomslät-lat, när den gode kungen sov, och på mer än

lovligt dåliga skor, dock prydda med stora

glittrande spännen, skyndade de till sitt

ren-dez-vous. Tessin hade byggt Stockholms slott

just så som svärmeriet och mystiken måste

önska sig det. Där funnos de rikaste

möjligheter för hemliga sammanträffanden liksom för

ensamma drömmar. Endast det alldagliga

borde känna sig främmande där.När en smal och nätt liten hovfröken i

kammarens skymning räckte sin pudrade kind

mot tillbedjarens läppar, kunde hön le

maliciöst vid en förstulen tanke på all den älskog,

som just denna natt skälvde i längtan inom

slottet. Den var droppen ytterst på bladet

— och" när droppen föll — vad blev den då?

— Hon log igen utan tro på kärlekens

varaktighet.

Man älskade av hjärtat, man gifte sig par

dépit. Så hade väl på sin tid den

varmblodiga drottningen gjort, så hennes son i dag,

så om några år de andra högheterna, och

hovet följde exemplet. Men efteråt kom också

en dag — Kupido skrämdes ej bort av

Hymen, om han också icke gärna förrättade sin

gudstjänst vid denna gudomlighets altare. Man

blev ung igen — åtminstone i sin egen tro.

Den lilla hovfröken .Viskade försmädligt ett

namn — det mäktigaste på slottet.

Och strax efter det ett annat — Tessins.

Ännu har det ej förgätits, att han som

ambassadör i Berlin å Adolf Fredriks vägnar

vigdes vid dennes höga gemål, ännu utfyllas

pauserna mellan kärleksscenerna med

pikanta anekdoter om den man, vilken så

fullkomligen väl representerade kungen, att själva

Lovisa Ulrika lät sig dupera. Alltför gärna

sades det. Hon älskade prakt och snille,

lysande fester, underdånig hyllning — allt lade

greve Tessin för hennes fötter.»Och nu är det Pipers tur», skrattas det

gäckande.

»Å, Piper — han är den sista smörjelsen,

som drottningens döende blomstringstid

bekommer. Piper — hän iär en gårdvar, trogen

som guld, men alltför tung att förnöja ett

läng-tansfullt sinne med.»

Så skrattas det igen bakom solfjädern, till

dess denna raskt slås samman, och dess

ägarinna för en stund lämnar hovkrönikan för att

dikta och drömma sin egen saga.

Lovisa Ulrika steg först långt iefter imidnatt

upp från det bräckliga spelbordet, på vars

blanka skiva körten lågo strödda som vissna blad.

»Jag är trött», sade hön och orden

do-go ett efter ett. »Godnatt, min vän. I

afton är ni en av de få — i morgon törhända

den ende, som spörjer efter drottningen.»,

»Icke så bitter, ers majestät. Vi ligga ju

alla beundrande för edra fotter. Ert snille...»

Drottningen vinkade avvärjande:

»Milt snille skall ni icke tala om — till

det har ni ingen entrée, mon ami. Min son

Gustav är den ende av dem, som stå mig nära,

som här en själ i flammor för les beaux arts

— ni andra! — Goda och fromma varelser!

— hä bara ert lilla förnuft som en ruta i

hjärtats, vardagstankarnas och idéernas bleka

mosaik. Gå nu — jag är ensam till och med i

ert sällskap. Bättre då verklig ensamhet.»sErs majestät kan aldrig bli ensam — så

mycken kärlek och ödmjuk admiration.»

»Godnatt, Piper. Kan ni sova, må ni

tacka Gud för det.»

Hovmarskalken kysste drottningens hand

med vördnadsfull, öm tillgivenhet. När han

gick, mumlade hon efter honom:

»Tout fidele, men — intet mera.»o

REN rinna bort — händelselösa i det

stora hela. Väl kannstöpa hattar och

mössor flitigt och högst angeläget, väl

har kungen hunnit svarva många

trädosor och många andra lappriting, alltmedan

hans mage rundats yppigare av god och

kraftig kost, hans hjärna förtätats, så att hans

enda omtyckta lektyr är Orbis pictus.

Drottningen framlevde sina dagar än i

stum förtvivlan över att väldet alltmera

rycktes ur hennes makes svaga händer, än med

en djärv och trotsig planläggning, vilkens

resultat skulle tvinga Sverige att ånyo erkänna

konungamakten, än åter ägnade hon sin tid

åt en vitter korrespondens med utländske

lärde och frossade för några korta ögonblick av

deras superlativa beundran.

Marmontel kallade henne »en för norden

välgörande stjärna, som livar, värmer och be-fruktar konster, vetenskaper och litteratur.»

Grimm lovordade hennes snille, vilket åtnjöt

europeiskt anseende, oberoende av hqnnes

rang.

Hon plägade läsa dessa brev högt för

dottern och ingöt hos henne en orubblig

övertygelse om sin storhet.

Albertina kom modern allt närmare. De

dyrkade varandra dessa två, vilka dock i allt

utom i häftig uppbrusning voro varandr,a så

olika. En örn och en sparv i samma bur. Den

lilla sparven kände suset av örnens väldiga

vingar, men förstod intet av dess trängtan

efter fri rymd.

örnens skarpa blick såg förbi den lilla

sparvens önskningar och glädjeämnen. Visst

kunde hon med lidelsefull ömhet sluta det lilla

krypet intill sig, men lika ofta skakade hon

henne i vredesmod ifrån sig, missnöjd med

det barnsliga jollret, den livsglada enfalden.

Sofia Albertina tog intryck både av det

goda och onda. Hon blev ombytlig, nyckfull och

ibland obehagligt högljudd i sin häftighet,

men dock fanns alltjämt hös henne något av

faderns blida, hjärtevinnande godmodighet.

Hon hyste aldrig länge agg mot någon och

heller aldrig avund. Ännu vid sjutton år var

hon gärna ett lekande barn och kunde i

Ba-dins sällskap hitta på rätt befängda upptåg.»Vad gör man egentligen med sina sjutton

år», spörjer prinsessan Sofia Albertina en dag

med ett otåligt tonfall. Hon vänder sig till

fröken Brita Horn, en ung dam, som skulle

ansetts alltför allvarlig i det forna Cythere,

drottning Lovisa Ulrikas hov, där dygden stod

med bindel för ögonen, till dess Venus behagat

skyla sin deshäbillé den stund på dagen, då

solen stod högst.

»Tackar Gud fördem, ers kunglig höghet»,

svarar Brita utan affektation, men med ett

inlärt tonfall. Hon är icke lycklig hon heller,

om hon också icke förstår prinsessans

omedvetna längtan efter kärlek. Brita grubblar

över sin mors olyckliga öde. Grevinnan Horn

är svagsint — obotligt; dottern sörjer över det

på sitt stilla, inbundna sätt, med ett leende

utåt världen. Hennes löje är som en båt med

blommor, har Ekeblad sagt. Det glider

förbi, man ser det, men tänker icke på att

betrakta dess mörka farvatten.

Sofia Albertina vill inte sy mera. Hon

ställer undan brodérbågen i fönstersmygen

och gäspar uttråkad. När hon nu minns sina

första barndomsår, strålar solen över varje

dess dag------ständiga fester, baler och spek-

takler. Och chere mére, ivrig att hitta på

lustbarheter, icke bara för de stora. Nej,

barnen voro med eller hade sina egna féter...

Hon suckar och trampar med ystra fötter,

vilka alls icke kunna hålla sig stilla.»På sista tiden ha vi blivit allt för kloka,

Brita. Eller — du" vet det bäst! — är bror

Karl en enda smula oförnuftig ens i sitt

svärmeri för dig. Å, i går kväll, när han stod

där och bara teg, och du Brita satt och teg,

måste jag bita mig i tungan för att inte brista

ut i skratt. Vår kväll i går och alla kvällar,

är de inte horribla.» Hon vänder sig tvärt

emot den unga bleka hovdamen, som

lämnar knyppeldynan för att uteslutande bli en

aktningsfull lyssnerska. Och" prinsessan

fortsätter, röd ända upp i hårfästet av retlig

misslynthet: »Spelpartier — spelpartier hela

kvällen — halva natten. Tal om politik, eller

än odrägligare: lektören, som pinar ihjäl alla

utom chére mére. Bror Gustav trop charme

de la comtesse Ribbing. Stackars Sofia

Magdalena stummare än en fisk och för tillfället

förtvivlad över Gustavs franska resa. Varför

skall hon också stanna hemma, Brita? Vet du

det?»

»Förmodligen anses det lämpligare», säger

hovdamen vagt. »Hans kunglig höghet

kronprinsen är så ung.» Hon kunde säga, att hon

är övertygad om att ständerna icke skulle

vilja kosta på »danskan» en dyrbar resa. Blott

några få hysa sympatier för kronprinsessan

— och bland dem tör man näppeligen kunna

räkna hennes gemål. Ser hon i öster, ser han

strax mot väster.

Albertina skakar ogillande på huvudet.»Enfin», säger hon, »det betyder mindre

än intet till glädjen, orh vi ha eller

mista henne. Fredrik är den ende, som bryr sig

om att fröjda sa pauvre sæur. Men han är

toujours i penningknipa, stackars gosse —

och», tillägger hon skrattande, »också i

kär-leksknipa. — Det är jag ju också själv, men

inte så där lustigt och oförväget. Jag får min

Hessenstein, när söta far behagar anse tiden

mogen för att spörja ständerna, om hän bör

gifta bort mig. De säga naturligtvis ja, Brita.

Kan du tänka dig annat? Så begynner första

akten efter ett enformigt förspel. Det skall

bli en munter komedi, Brita.»

Plötslig allvarlig: »Å, jag vill — vill bli

lycklig, Brita.»

Hennes mjuka armar slingras ömt om

Britas hals, och de stora blå ögonen lysa som

sommarhimlar, strålande och heta., Varje

hågkomst från uppväxtåren har den vingade

Ku-pido andats på. I hovfröknarnas kammare

har hon sprungit ut och in, ofta

opå-aktat. Hon har lyssnat till de häftigaste

kärleksförklaringar och sett kyssar ges

och tagas som underpant på känslor, vilka

tycktes vara allas rättighet mot alla.

»Ers kunglig höghet blir det för visso

också.» Brita väger på tungan en moralisk

sentens, men sväljer den igen. Hertigen, son bien

tendre ami, är mottagligare för hennes allvar.

Han har sam*na mystiqua läggning och ryn-kar ögonbrynen åt tanklösa raljerier. Brita

har icke varit med i Venusberget. Hon har

gått sina egna vägar, oberörd av omgivningen,

ibland rysande för de frivola scenerna, aldrig

intresserad av att faire le jeu.

Hon hör den kvittrande alltför lekfulla

rösten tätt vid sitt öra:

»Men innan jag vissnar som|gräset om

hösten, petite Horn! Ack, vi ha så mycket torrt

gräs omkring oss, n’est ce pas? Jag har sett

ungdom och skönhet bli hö — och fi donc så

knapertorrt! De, som inte ha gifts bort i tid,

må väl nämnas fågelskrämmor, Brita. Jag

fasar för att bli en gammal flicka som Malena

Stenbock, surögd och amper.» Hon sätter sig

i den rakryggade soffan, dock utan att

snudda vid ryggstödet. Det lilla mjuka, vänliga

ansiktet får ett nytt uttryck, begrundande,

nästan bekymrat. Men om Brita inbillar sig, att

lilla prinsessan har några metafysiska

grubblerier, blir hon snart tagen ur den villfarelsen.

»Det är ändå synd, att iiite Hessenstein får

behålla Ekolssund», säger hon beklagande.

»Där hade jag gärna velat bo, och

riksgre-vinnan hade fått det slottet av kung Fredrik.

Men nu vill bror Gustav ha det. Och han

sätter sin vilja igenom, lita på det. Min

stackars Fredrik Wilhelm drar alltid kortaste

strået i deras tvister. Å, att vi ska vara så

fattiga, Brita! Söta far grämer sig inte över det.

Men chére mére och jag! Det hets, att slän-derna har betalt föräldrarnas skulder en gång.

En gång! Ack, vad förslår det, när man var

dag måste göra nya? Vi lever bakom

kulisser toch uppträder framför dem. Och det är

roligt, så länge man är une partie de la

dé-coration, mais apres...»

Det är mycket vanligt, att prinsessan

tömmer ur sitt inre, utan tvekan, alltför ärligt

och förtroligt, och Brita Horn tar emot,

något allvarligare än de andra hovdamerna, men

dock utan varm medkänsla. Prinsessan har

det i alla avseenden gott, anser hon som de

andra. Hennes liv förflyter sorgfritt och

angenämt. Under föräldrarnas svåraste år var

hon så liten, att hon ingenting kan minnas av

dessa klubbslag, vilka förvandlade

kungamakten till en matta för partiviljan att slita vägar

på. Och sedan — ja, sedan anar ej hovet, att

den stolta, hårda Lovisa Ulrika gjort dottern

till sin förtrogna. För henne, den unga,

blottar hon sitt inre — alltid sargat och

blödande — ty ingen, minst den gjodmodige maken,

den matdyrkande goddagspilten, förstår

hennes strider. Det gör inte heller Albertina, men

för henne är varje lidande en grav, vilken hon

hastar att överhölja med blommor.

Det är en höstdag, kulen och grå. De

bägge unga flickorna buttra och frysa i det

sollösa rummet. Hovet har nyligen flyttat in

från Drottningholm, och avbrottet från det

någorlunda fria livet där med promenader utei friska luften, med springlekar och

kranskastning, känns som fångenskap. Det är tyst

och tungt i det dåsande slottet, där de

klingande skratten småningom skrämts bort av en

etikett, lika odräglig för gammal som ung.

Vid en knackning på dörren spritta de

bägge till av uppriktigt nöje,, ty den minsta,

omväxling är obeskrivligt välkommen. En

lakej hörsammar det tvåstämmiga: »Kom in!»,

som ropas av glatt vaknande flickröster.

Han bugar med en stor bukett av

ljusröda dalior i ena handen och mössan i den

andra.

»Till dig, Brita», utbrister Albertina genast.

Och Brita ler. Naturligtvis är det till

henne från den beskedlige Claes Julius Ekeblad

eller den gode Hamilton. Hon har ärvt de

äldre hovfröknarnas yngsta adoratörer med

prins Karl som avant-garde, men hennes

hjärta klappar icke fortare för någon. Det är

ett betänksamt hjärta, trofast, men föga

tillgängligt.

»Jag skulle allra underdånigast avleverera

buketten till hennes kunglig höghet,

prinsessan», säger lakejen.

»Ciel! Ce n’est pas possible!» Albertina

är icke van vid uppmärksamhet eller

beundran. Hon vet, att Hessenstein håller av

henne, men också att han flitigt kurtiserat Lotta

Mörner samt soupirerat för grevinnan Brahe

och för än flera; det faller henne icke in,att han uteslutande skall bry sig om henne —

knappast att han skall göra det i forstø,

rummet, förrän den dag hon är hans.

Med små darrande, tafatta händer tar hon

den tunga buketten och håller den mot sitt

glödande ansikte. En biljett faller ur. Brita

lämnar den nigande till hennes höghet.

»En billet doux!» Albertina uttalar orden

som en smekning, och det är med en oändligt

öm rörelse hon lägger blommorna ifrån sig för

att veckla upp det rosafärgade papperet och

läsa de sirligt präntade stroferna:

»Dans votre cceur est 1"innocense,

dans vos yeux est la candeur,

votre parure est la décence

et votre fard est la pudeur.» — *

Lakejen har avlägsnat sig, men kallas in

igen. Av vem har han mottagit buketten?

Icke av furst Hessenstein? Albertina spörjer

ivrigt. Ecrituren väckte hennes nyfikenhet.

Den var icke Fredrik Vilhelms. Fanns det

någon, som i hemlighet suckade för henne? —

Vet han intet, Johan? — En lång karl i brun

kappa, säger lian! — Det är en klen

upplysning, bruna kappor äro tres å la mode.

Men Johan vet intet mera och får åter

gå. Albertina står där med sin barockbukett

och sina verser och funderar över mystifi-

• Blygsamhet bor i ert hjärta, renhet i blicken. Edra

förnämsta smycken äro enkelhet och flärdlöshet.kationen. En obekant — en »någon», som

förälskat sig i henne, som törhända aldrig

vågar närma sig, men som bär hennes bild i sitt

hjärta.

Tårarna stiga plötsligt upp i hennes ögon;

hon erfar en sällsam känsla av lycka och

tacksamhet. Hennes famn står strax redo.

Icke så, att hon glömmer Hessenstein, men om

en kärleksminut fråntogs dagens borgerliga

timmar, räckte de säkert till ändå. Hastigt

böjer hon sig ned och kysser biljetten. Den

luktar puder, patchouli och essence de roses,

och" hon ryggar tillbaka, men hejdar ett

ogillande utrop, ty om också den okändes smak

var deplorabel, sökte han. henne med

tend-ra känslor, vilka ej finge såras.

»Ers kunglig höghet, det är tid att kläda

sig till teatern», säger Brita leende åt denna

svärmiska kontemplation av en simpel bukett

och ett par versrader. »Hennes majestät blir

malcontente, om ni tövar. Det är ju första

gången för säsongen franska truppen spelar.»

»Å ja, jag hade helt förgätit, att vi skulle

i baljan*», skämtar prinsessan, ännu med ett

stänk av réverle i rösten. »Tror du, han är

där, Brita, han, den långe i bruna kappan?»

»Låtom oss hoppas det för hans skull, om

han är värd anblicken av en ädel och upphöjd

furstinna.»

»Brita — jag tror — jag älskar.»

* Smeknamn på Bollhusets elliptiska teatersalong.

4 — Den glada prinsessan.»Och jag tror, ers höghet behagar blåsa

på en flygande fjäder av Kupidos vinge.

Vilken robe befaller ers höghel? Den blå eller

den röda?»

Det är trots all underdånighet ett kyligt

och överlägset tonfall i Britas stämma. Hon

tar aldrig Albertina på allvar — vill visst icke

erkänna, att hön är vuxen. Och dock är

hon själv endast fyra år äldre.-----

Strax efter klockan fyra på

eftermiddagen ha de kungliga intagit sina platser i den

grant utstyrda logen, från vilken man har en

god överblick både av de agerande och av

salen.

Kungen har lutat sig tillbaka i stolen och

knipit ihop ögonen. Han känner sig icke

riktigt välmående efter den starka déjeunern, men

drottningen har önskat, att han skulle följa

med. Hon här fått en mani att visa honom

för folket vid alla möjliga tillfällen, som om

hon fruktade, att de goda svenskarna eljest

skulle glömma, alt de hade en kung.

Naturligtvis faller det ingen in att kalla honom

regenten. Han har aldrig ens tänkt på att

»ligga Lovisa Ulrika i fatet»." Hon finge

gärna sköta kupperna, fastän — nu hade hon

väl i det närmaste skött slut, hans gamla

Mi-nerva.

Han tänker slött hit och dit, medan den

veka munnen solar upp i ett igenkännande

leende, när blicken släpar över parterrens mereller mindre sköna damer. Han har ägt ett

par av dem une belle nuit i

Drottningholmsparken, men sommarnätterna ha blivit

kyligare på de sista åren — gikt och

gyllenå-dcrskolik envisare.

Prinsessan Albertina sitter bredvid sin

mor. Kronprinsen och hans gemål ha icke

kommit.

»De sammetsklädda stolarna tyckas klaga

över sin besvikenhet att icke få vara säte

åt snillet och skönheten.»

Det är Gyldenstolpe, som uppvaktar

hennes majestät med detta yttrande och ångrar

det, så fort hennes blick besvarat orden. Hon

skjuter ut underläppen och tiger.

Albertina blir röd och ängslig. Förut har hon

spejat efter en lång karl i brun kappa, men nu

vändes hennes varma, livfulla ansikte mot

modern. Hennes blick är ett solflöde, som

faller över en marmorstatys stenkyla.

Dumme Gyldenstolpe, tänker hon

förtretad, kunde han inte funnit en phrase mera

comme il faul. La genie ful donc réprésentée

par la reinel I Albertinas ögon voro moderns

kvalifikationer oupphinneliga.

»Regardez, ma mere, voila, les deux sottes ,

viskar hon i sprittande livlig ton och låter

solfjädern peka ut grevinnan Goes och fru

Boije, som se löjligt pikerade ut på varandra,

förmodligen för något speord, som fallit.

Albertina intresserar det ej, men hon hoppas,att modern ser något förnöjsamt i deras

tournure. Drottningen ler stelt och vänder sedan

en frusen uppmärksamhet åt scenen, där

Voi-sinons La coquette fixée går över

tiljorna.

Gyldenstolpe ser förfärad ut. Han hade

endast velat säga hennes majestät behagliga

saker, men det tycks ha misslyckats, och han

stryker över rockskörten med en olycklig

uppsyn, som om hän råkat få dem brända vid

en osynlig brasa.

I detsamma knarrar trappan, dörren slås

upp. Sofia Magdalena skrider in, magnifik,

med sitt pudrade hår uppkammat under en

enorm fonge av plymer, pärlor och

citrongula band. En skir tyllslöja kysser som en

lätt sky hovets vackraste hals och

dyrbaraste pärlcollier. Sobelbrämet nekar att vilja

dölja bystens mästerliga form och glider ned

i en djup, hjärtformig urringning. Det

tunna ansiktet med sin blomskära hy är som

alltid stilla, och hennes leende hälsning livlöst

ointresserad.

Efter henne kommer kronprinsen, eldig,

högljudd, skämtsam. Kungen nickar

flegmatiskt åt sonen, ty hän är upptagen av

madame de Londel därinne på scenen. Elle est

trop charmante! Drottningen däremot

hälsar Gustav med en tendre handtryckning.

»Du kommer sent, mon fils.»

Och han gör en ursäkt, men båda veta,att där det gamla hovet trivs, är det unga icke

å son aise. De hä intet annat gemensamt än

äregirigheten att vara främst, och den

platsen måste deras majestäter cedera åt den

för-gudade kronprinsen.

Albertina erinrar sig ånyo buketten.

Hes-senstein är här icke i kväll. Hon kan icke

förtro sig till honom. I moderns ögon är en

dylik komplimang — en blomsterkvast! — rent

lappri, och hon skulle aldrig göra sig mödan

att söka utforska, vem dotterns hemlige

ado-ratör kunde vara. Hur livligt intresserad

prinsessan eljest är för spektaklet, vänder hon

denna kväll hellre blicken mot salongen. H a n,

som sänt henne blommor, skulle han icke på

något sätt ge sig tillkänna? Hon hade vågat

sticka ned ett par dalior i fichyn. En blick

— också från den mörkaste vrå — skulle

förnimmas av henne med vaken sympati.

Under entreakten säger kronprinsen och

ögonen glittra som grumligt vatten i sol:

»Ma chere soeur har dekorerat sig

charmant — med friska blomster.»

Albertina lutar sig fram, först

omisstänksam, men när hon känner den kväljande

parfymen från broderns kläder slå emot sig, blir

hön blek och begynner darra i alla leder.

Så luktade ju också biljetten. Gustav och

Karl drevo alltid med henne, plågade henne

för hennes krokiga ryggs skull och funno ett

beständigt nöje i att hitta på elakheter. Gus-taV hade säkerligen märkt, att hon längtade

efter kärlek, och han ville gäckas med

henne. Bakom hans stol stå några pager. Dem

har han väl invigt i harceleriet.

»Cher frére», säger hon häftigt, »ni

känner törhända till varifrån jag fått

blommorna. Jag tänkte ett ögonblick — att de

kommit från någon med ömt hjärta, men nu tror

jag, att de sänts för att förbrylla min enfald.»

»Jag är av en helt annan mening»,

genmäler kronprinsen med ett obehagligt

gapskratt, »jag tror dem vara en hyllning åt den

skönaste.»

Pagerna fnissa till, och prinsessan blir

med ens purpurröd. Hon sliter blommorna

ur spetskragen och trampar på dem.

Drottningen ser sig förvånad om.

»Vad står på?»

»En bagatell», infaller Gustav hastigt.

»I så fall är det under din värdighet att

göra väsen av den, mitt barn», vänder Lovisa

Ulrika sig till Albertina. »Och du, tnon fils,

tör väl ha växt ifrån syskongnabb och slika

bamsligheter.»

Prinsens stora, rörliga mun slutes till ett

smalt streck, och ögonen blixtra stålvasst

under en maliciöst rynkad panna. Han hade

Verkligen ett ögonblick under en tråkig

förmiddag roat sig kostligt åt att föreställa sig

systerns blyga förtjusning över. en oväntad

hyllning. Han hade själv spelat scenen ochframslällt Albertina dråpligen förlöjligad. Det

hela var ett tidsfördriv, ett badimage enfln!

Och han ägnar det icke mera en tanke.

Men Albertina är upprörd och sorgsen.

Fantasibilden — en kärlek i löndom — hade

varit lockande fager. Varför skulle den

allenast bli ett grymt gäckeri? Hade Gustav

intet annat att beställa än att tänka ut elaka och

futtiga spratt — han, snillefursten!

Hon undrar, där hön sitter i

sammetsfå-töljen, den lilla prinsessan, bortglömd tycker

hon av hela världen, medan publiken ler och

applåderar, Plötsligt känner hon en hand på

sitt knä; den smeker icke, ligger där endast

fast beskyddande, och1 Sofia Albertina /böjer sig

djupt ned och kysser den.

»Ma tout chére mére», viskar hon. —

Dagen därpå inviterar drottningen prins

Hessenstein på middag, och Albertina värmes

av hans uppriktiga bevis på tillgivenhet. Hon

blir glad igen och dansar för honom, som hon

brukade, när hon var barn. Sedan spela de

lotto med Badin och fröknarna. Badin

tillåter sig alla möjliga friheter, och hovet skrattar

åt sin favoritnarr.EN GLADE LÖWENHJELM, en av de

kavaljerer, vilka kände

Stockholms-societeten och huvudstadsnöjena

excellent, hade en gång i ett

bekymrat ögonblick skrivit till sin vän Ekeblad:

»Inga pengar, inga resurser, ingen kredit,

där har du vårt motto», och de orden

uttryckte häst kungafamiljens belägenhet 1771.

Den snälle mannen vid svarvstolen blev

allt mera en schackkung, och Lovisa Ulrika

förmådde icke framtvinga ett befallande ord

på hans mjuka, slappa läppar. Han ville

ingen ont, var visserligen Mössa, men hyste

ändå välvilja för Hattarna.

»Alla huvudbonader äro bra, kära du,

bara de skydda huvudet mot drag och peruken

mot damm», försäkrade han skämtande sin

gemål.

Nyårskuren är lika högtidlig och ceremo-

vGoogleniell sotn alltid. Januari lika rik på baler

och teaterföreställningar som någonsin.

Drottningen förströr ivrigt prinsessan, och hon har

ingenting emot Hessensteins lugna, stillsamma

uppvaktning. Det händer visserligen, att ett

ömkande löje glider över hennes drag, då hon

jämför sin egen ungdoms kärleksidyll med

dessa bådas. Ett kort, men lysande

festfyrverkeri hade den varit. —

Februari månad är inne, och fru Fasta

svänger sitt grant utstyrda ris; när hon

anländer till kungaborgen, finner hon den så

fastande somi"möjligt/bäde andligen och

lekamligen. Kungen mättas visserligen med

hetvägg, men drottningen tillfredsställes icke av

fyllda bullar, när allt annat är gapande

tomhet.

Baron Nolcken, den bereste och kräsne

diplomaten, förklarar med beklagande rynkad

panna för sin »trésor», den alltjämt

förtrollande Fredrika Mörner, vilken skänkt greve

De la Gardie sin händ, medan hjärtat

fortfarande är commune bonum, att Sverige är det

enformigaste land i världen. Bakom deras

majestäters spelbord fortsätter hän med

livliga gester att framviska sina hädelser:

»Tråkigheten har sitt tempel i Stockholm,

och ledsnaden är alltid dess följeslagare.

Nöjena flaxa endast med en vinge. Hovet

fördärvar dem ständigt med sina kuriösa infall

och nycker.»Fredrika höjer varnande ett spetsigt

pekfinger och framsnörper ett leende, ty

tänderna äro skämda.

»Ni har ätit för mycket hetvägg, baron,

det alstrar melankoli. Enfin! Vad begär ni

av ett hov så fattigt, att det inte ens har ett

eget ben att gtiaga på, och därtill» — hon

rycker på något kantiga skuldror, diskret dolda

under spetsfichyn. — »så blottat på folkets

admiration.»

Anar drottningen det skarpa omdömet, där

hon sitter vid quadrillebordet mitt emot sin

pustande make? Hon kastar en snabb blick

på hovdamen. Ögonen sticka till som

svärdsuddar, men återvända strax till spelet.

Kritiskt säger hon till gemålen:

»Du spelar enfaldigt i kväll, mein Gatle!»

»Min mage revolterar mot middagens

börda, mein Herz, och det inverkar på

tankarna», genmäler hån med sin plumpa

godmodighet. »Surkålen, ostronen och hetväggen se

disputent de mes entrailles.»

Och han skrattar högt, medan han

knäpper upp västen, gäspar och sträcker på sig.

De blå ögonen stirra vänliga och taljigt

dumma omkring sig. Han kan icke begripa,

varför allting gungar upp och ned, både tavlor,

speglar och möbler. Ingenting förblir på sin

plats varken utom eller inom honom.

Slutligen falla horten ur de feta, domnande

händerna.»Du är sjuk», hinner drottningen säga.

Strax därpå knakar länstolsryggen, ty

avsvimmad faller kungen tungt tillbaka mot den. Ett

virrvarr av tankar drager igenom Lovisa

Ulrikas hjärna, medan hon ängsligt lutar sig jöver

den medvetslöse gemålen. De flyga dessa

tankar som vilda fåglar, stenkastade, fredlösa.

Gustav är i Paris, tänker hön, han måste

underrättas. Han skall sitta i rådet — och han

sitter där icke allenast till herrarnas fromma.

Hon känner sin son. Hon är stolt över

honom, ty hon vet, att han aktar knäcka styva

adelsviljor, men hon vet också, att han utan

misskund skall maka henne åt sidan. Han är

icke längre hennes barn; han är sig själv!

Livmedikus Rosén smyger på knarrande

skor och med luktvattnet i beredskap fram

till håns majestät, som snarkar högt med

fradga kring den hårt slutna munnen, ögonen

ligga som glaskulor stelt orörliga och vidöppna,

inbäddade i fettglänsande hudveck. Den

prydlige goddagspilten är hemsk att skåda, och

alla de målade perukdockorna, som skyndat

fram ur soffor och fönsternischer,

vitmenas av ärlig ångest.

Prinsessan Albertina och prins Karl

trycka sig ängsligt intill varandra. De ha nyss

kommit tillbaka från en balettrepetition hos

greve Österman, där de amuserat sig agreabelt

nog, då icke kronprinsessan varit

närvarande och tråkat ut sällskapet med sin stumhet.»Min far», utbrister Albertina, och

tonfallet blir plötsligt förtvivlat. »Om han

sjuk-nar — dör!» Hon pressar händerna mot ett

stormande ungt hjärta, som vill älska och

älskas, fröjda och fröjdas. Fadern förstår

henne. Han blundar både för etikett och moral,

om så skall vara, och överskyler hennes små

muntra äventyr med godmodig generositet.

Men Gustav...? Hon håller aV Gustav

oändligen, fastän i fruktan för hans hårda

stål-fjädersvilja.----

Kungen föres in i sin sängkammare och

fältskären befalles slå åder på den höge

patientens armar, men intet blod vill löpa.

Me-dikus Rosén ser allt betänksammare ut.

Någon viskar, att hovpredikanten bör tillkallas.

Ett hånfullt löje glider spöklikt över

drottningens gråbleka ansikte.

»Låt oss hellre få flera läkare», säger hon.

Läkarna anlända skyndsamt. Men det är

för sent. Kungens blodstinna kinder bli

svart-blå, det ohyggliga snarkande ljudet upphör,

och det härskar ett ögonblicks tystnad i det

råkalla rummet, där Adolf Fredrik sjunkit ned

i en stol framför den kolnade brasan.

»Faites sortir la reine», viskar Fersen åt

riksrådet Scheffer, men om han ämnat

skona henne för anblicken av en lång dödskamp,

var hans hänsynsfullhet överflödig, ty

kungen hade redan slutat — föga kungligt, utan

paraderande avskedsord.»Hans majestät är död», flämtar

livmedikus Rosén så häpen, att han förgäter alla

poser och för en gångs skull tillåter tungan

att hålla sig enbart till det, som måste sägas.

Drottningen står orörlig, förlamad. Hon

vet icke, om sorgen eller bitterheten är störst

inom henne. Obetänksamt som han levat,

hade han dött, om intet hade han beställt eller

förordnat. Hennes blick pressas tung och

hård ned mot den livlösa massan i den

förgyllda karmstolen. För länge, länge sedan

hade hon till sin store broder talat med

aktning och tillgivenhet om honom, nu kände

hon starkast förlusten av ett älskande hjärtas

uppriktiga sorg.

Hon hör Albertinas högljudda,

obehärskade snyftningar och ser, att Karl vrider sig i

konvulsioner på soffan, men icke en min

förändras i hennes trötta, förfrusna ansikte.

Händerna falla ned som livlösa. Hon har så

ofta i harm och vrede knutit dem. Sidenet i

hennes robe rasslar plötsligt. Långsamt

vänder hon sig mot Fersen.

»Jag vill vara ensam härinne, alldeles

ensam», befaller hön.

Än en gång har hon den tillfredsställelsen

alt märka, det hennes vilja är hovets lag. Ulan

uppskov blir hon åtlydd. Genom den smala,

vita dörren sippra de ut, de sirliga

kavaljererna, de skräckslagna damerna. Prins Karl

rätar upp sig, så fort han hunnit över tröskeln.Han finner ett par passande ord för att trösta

systern men skyndar sedan till en

fönstersmyg.

Albertinas tårar rinna stritt. Å, Herre

Gud, om bon finge lägga huvudet mot någons

bröst, om någon ville sätta henne på sitt knä

och säga: »Jag skall vara dig både far och

bror och make!» — Döden var något så

förfärligt, |så skrämmande ofattligt. v Den lilla

krokiga gestalten skakar som en dvärgbjörk i

storm. Var skulle hön söka skydd?

Hovfröknarna hä egentligen så föga

intresse för henne, att de icke veta, vad de skola

bruka för fraser. Endast en träder fram ur

den försagda kretsen:

Brita Horn för henne med sig till en lugn

vrå.

»Ers kunglig höghet», säger hon tröstande,

»tacka Gud för att ni äger er fru mor att

älska och glädja.»

Britas vackra mun är så allvarlig och stilla.

Hon har sagt det, som ligger henne mest på

hjärtat, speglat sin egen sorg i prinsessans.

Hon får själv aldrig se sin mor mera.

Grevinnan hade Varit på dårhus de sista åren.

Albertina stryker tacksamt över hennes

arm.

»Du goda Brita», viskar hon. Men hennes

sinne blir icke lättare, ty detta att alltid vara

något för någon är ett ok, hon burit ända

från barndomen. Far och mor och bröderha brukat henne som en viljelös egendom. Hon

har aldrig varit sig själv i sorglös frihet, och

nu, — när hoppet om egen lycka rodnade till

mognad, slog ödets hagelskur ned hennes

dröm. Tårögd kryper hön upp på kanapén,

en brokig fjäril är hon, vilken skälver för

frosten.

»En kurir skall genast avgå till

kronprinsen.» Det är greve Fersens stämma, som

klingar distinkt och klockklart. »Utan

uppskov måste vår unge nådige herre

underrättas.»

Ingen marskalkstav dunkar åktpåkallande

i golvet, men orden nå alla som en väckande

maning. Andra tider stunda, det är slut med det

dåsande, tröga lugnet. De flesta se för sig

ett par ögon, brinnande som vårdkasars heta

och starka flammor. Prins Carl lägger

händerna på ryggen. Han vandrar långsamt över

rummet.

»Min broder kronprinsen skall

underrättas», upprepar han, som om det egentligen

varit hans tanke Fersen upptagit. Hans

magra ansikte är bekymrat. Den alltid tystlåtna

munnen tuggar outtalade ord, och blicken

söker ofrivilligt Brita Horn. Gustav gillar inte

den fleuretten, över huvud gillar han icke

alls de alltför tondra känslor;* som

hertigarna blotta. »Kvinnorna äro festens blommor;

de vissna, när arbetsdagens morgon gryr»,

menar han kyligt.-------Drottningen sover icke, äter icke de första

dygnen efter kungens död. Hon gråter icke

heller, är mer än någonsin stelnad lava.

»Men tro icke, att vulkanen är slocknad»,

säger Hamilton beskt, »den fungerar så

mycket kraftigare efter idvalan.»

Lilla prinsessan kysser och smeker

modern. Hon personifierar både den givande

och mottagande ömheten. Drottningen

förblir kall. En gång säger hön:

»Lycklig du, barn, som har joller i

sorgen. Jag har endast bitterhet.»

Albertina sänker huvudet. Moderns

skarpa yttranden göra så ont i hennes veka sinne,

men hon håller ändå så innerligt av denna

hårda, styvsinta mor, och hon svarar mjukt:

»Chére mére, minnet av söta far måste

vara gott och ljust. Han var en from själ.»

»Som du själv! — En from själ! Ja, en

sådan, som sankte Per upplåter himlens port

på vid gavel för, men som jorden näppeligen

unnar en skrubb ens. Fromma själar, barn,

är en klen spis för det glupska livet.»

Albertina glider bort som en liten skrämd

skugga. Talar modern så, vet hon, att icke

de ömmaste smekningar uppmjuka henne. Och

prinsessan skyndar till sina rum. Törhända

väntar den gode Hessenstein. Är hän icke

en av de fromma själar hennes mor

ringaktar? Å, varför fråga? Han har så trofasta,

bruna ögon, så milda ord, och hon vill ickefinna honom trög och alltför beskedlig,

allenast hålla av honom för hans stora redbarhets

skull.

»Du käre», viskar hon en stund senare

i håns öra, »hade jag inte din kärlek, vore

jag fattig och eländig. Vad skulle jag göra med

mig själv, om jag inte hade ett hjärta att

drömma hos. Mina drömmar ha alltid varit min

största lycka.»

Han sluter henne varsamt intill sig som

om hon "vore en bräcklig liten tingest av

sköraste porslin, och visst ser hon ut som en

Sévresdocka med sina rodnande kinder och sin

mjuka oskuldsmun, men hon kan älska. Det

medvetandet gör henne dyrbar för honom,

hon kan. ge en kvinnas djupa, heta kärlek,

därför att "den bor inom henne som längtan

och livstro.

Och han besluter att, så fort det låter sig

göra, tala ined den nye kungen om denna

hjär-teangelägenhet, blott de viktigaste

regerings-ärendena hunnit ordnas. Om

änkedrottningens samtycke är han nästan säker. Trots sin

preussiska stolthet tyckes hon ej eftersträva

något lysande furstligt giftermål för dottern.

Med sina kloka, allvarliga ögon djupt i hans,

hade hon en gång sagt:

»Min lilla Albertina trivs bäst som

burfågel, bara man tillfredsställer hennes krav

på socker och friskt grönt. Sådana äro de

flesta kvinnor, och slik var väl urbilden

me-5 — Den glada prinsessan.nad, ty aldrig kan det tänkas att av en mans

revben skapats annat än hans bihang.»

Hessenstein hade egentligen endast fäst sig

vid den första meningen och bekände för sig

själv att just en dylik tam varelse skulle vara

en hustru i hans smak. Men alldeles utan

näbb och klor var icke den furstliga

rossigno-len. Han hade hört henne utösa sin vrede

över sina kammarpigor och sett henne

sparka till sin silkespudel, när det dåliga lynnet

kom på.

Hennes »humeurer» skyllde han dock på

drottningen. Prinsessan hade för visso haft

föga gagn av detta höga föredöme. Och

dessutom skulle säkerligen ett eget hem förändra

lilla nåden.

Under det drottningen överlämnade sig åt

grämelse över det förflutna, leda vid det

närvarande och oro för framtiden, fick Sofia

Albertina mera frihet än hon någonsin förut ägt.

Bror Gustav var ännu ej återkommen, bror

Karl hade (mycket brått med en hastigt

påkommen flyttning av sina känslor. Det skedde

verkligen något håls över huvudet, och så

bryskt, att Brita Horn strax blev distanserad.

Den nya favoriten var den vackra grevinnan

Löwenhjelm. Grevinnan Augusta, syster till

hela hovets Ulla Fersen, nu grevinna Höpken,

var jämnårig med prinsessan, och Albertina

hade bevistat hennes bröllop, lyssnat till

hovpredikanten Wingårds sensibla tal till

brudparet, svälj t både tårar och avund och dansat

DROTTNINGHOLMS SLOTT0°

o

(J

av hjärtans-lust. Hon tillät sig skratta åt

bror Karls nouvelle amitié, men undrade icke

över den.

»Inte sant, grosser Bär», sade hon till

Hes-senstein, »Augusta är rosen, Brita bara en

as-ter?»

Vårkvällarna äro ljusare än de varit under

någon av prinsessans aderton vårar. Och hon

är lycklig, när modern redan i maj flyttar ut

till Drottningholm.

Lovisa Ulrika väntar ingen inbjudning till

det unga hovet på Ekolsund. Hon anar

tvärtom, att Gustav ej är angelägen om hennes

närvaro. Men trots allt ger den tanken, att han

skall begära hennes råd, henne ing(en ro.

Njut ostört din korta sommarsaga, lilla

prinsessa! Drottningen är rastlöst upptagen

av storhetsdrömmar. Hon leder med sin

härskarvilja en ung, dåraktig, nöjeslysten och ytlig

kung. Han vacklar hit och dit i sina beslut;

men hon inger honom kraft... Drottningen

är lika rastlöst plågad av tvivel, av misstro,

av Igrubblande farhågor. Kungen har anlänt

till Karlskrona, snart är han i Stockholm.

Hon skall möta honom där. Hon skall sluta

honom i sin famn, och hon tycker, alt detta

första sammanträffande skall betyda så

mycket.

Plötsligt kan hon avbryta sin lektör,

kanslirådet Sotberg, med ett kort och befallande:

»Han får sluta. Jag är trött.»Alla draga en lättnadens suck, ty

fruktträden stå i fagraste blom och syrenerna

börja knoppas. Både minne och hopp

längtar ut i parken.

Badin lyfter skalkaktigt menande ett svart

pekfinger mot Albertina och säger: »Du lilla,

nu är det amourernas stund!»

Men drottningen ger honom en rungande

örfil.

»Inga oförskämdheter, Badin.»

Negern visar sina skinande vita tänder.

»Är du ond på mig, majestät, jag är ju

bara negerpojken!»

Lovisa Ulrika vänder honom onådigt

världens rakaste rygg. Hon hade avbrutit

lektyren, därför att hon kommit att tänka på den

hatade svärdottern. Törhända skulle det

behaga den danska lollan att spela en roll.

Skulle hon få kungens öra? Han hyste för visso

ingen kärlek för det stumma åbäket, men hon

kunde möjligen ha andra vapen.

Gustavs hjärta var en skiftande ädelsten,

hård, hur varm än färgtonen av andras

känslor kunde återspeglas i slipningen, men hans

sinne? — Var det icke teater, där scenerna

byttes beständigt, och där allvaret gäv

gästroller lika väl som glädjen. Den, som

framförde replikerna bäst, blev hans förtrogna.

Piper närmar sig underdånigt, ty han

önskar veta, hur hennes majestät behagar formera

aftonens spelparti, men han blir genast av-snäst. Drottningen har icke befallt någon av

sitt »hovfolk» till sig, heter det. Också en

hovmarskalk bör Veta sin plats.

Drottningen har framkallat ensamheten,

och den kommer. Hon vandrar av och an i

Kinaslottets gallerier utan att möta annat än

det förflutnas skuggor. Också dessa vika

skyggt undan för de framvirvlande tankarna,

vilka brottas och kämpa i flämtande ångest.

Därute under majs solblå himmel, under

nyutslagna lindars ljusa valv går lilla

prinsessan. Hon följer med snabba steg den alle

salig drottning Hedvig Eleonora låtit plantera

i snörrät linje fram till det vita slottet.

I kväll kommer Hessenstein. Han seglar

hit med sina vänner. Hon har fått en

hemlig biljett, en eldig bön om ett möte i parken.

Prinsessan vill förgäta, att hon är upphovet

till hela denna romantiska mise en scéne.

»Varför så många hemligheter?» hade

Hessenstein sport.

Rodnande hade prinsessan försäkrat, att

det måste så vara. Ack, hön hade ju under

hela sin barndom lyssnat till

kärleksviskning-ar och till prasslet av undansmusslade billets

doux. Hon kunde icke föreställa sig

kärleken annat än som gapskrattande

sentimentalitet i galanteriets blodlösa famn. Orden gåvo

mera än allt annat... Och kyssarna! De

voro blomsterregnet på vägen till altaret.Hessenstcin hade skrivit många ömma

biljetter, och han fann sig villigt i den lilla

komedien. Också han berusades av

vårfägringen och hans godhet ingav honom ett hjärtligt

tycke för den lilla kungadottern med det

smala ansiktet, den vackra munnen och den höga,

klara pannan. Visserligen såg han, att hakan

var alltför spetsig, och att ögpnen ägde

en ledsam benägenhet att skela, när hon

skarpt fäste blicken på något, men han såg

också de fina, vita händerna, de små,

förtjusande fotterna. —

Albertina varsnar ett buktande segel

därute på viken, och hon tackar barnsligt

vinden, som icke somnat utan för båten närmare,

ty visst är det hans båt — hans!

Badin kommer i detsamma förbi henne.

Också han tillåter sig ett litet vårsvärmeri

och skall ned i byn till den utkorade. De

bägge lekkamraterna stanna mitt emot

varandra. Sofia Albertina sticker sin arm under hans

och vänder honom mot sjön. De ha

hunnit slutet av allén och stå på en gräsklädd

kulle.

»Ser du seglet, Badin?»

»Ja, och båten, prinsessa!»

»Jag är så lycklig, så lycklig, du!» Honslår

armarna om lians hals. Rösten jublar.

Badins aldrig svårväckta självsvåld är

strax parat. Han gengäldar kraftigt

omfamningen och säger:»Det här är plåster för örfilen, tack, du

lilla!»

Så hoppa de arm i arm nedåt stranden.

Badin är bara Badin. Med honom behöver

man inte tänka på etiketten. De skratta och

sjunga och1 tokas — två barn, som tro på

våren.

Men uppe i fönstret sitter fru

överhov-mästarinnan, grön i ansiktet av förargelse

ö-ver prinsessans opassande beteende. Hennes

majestät var alltför svag för sin dotter. Detta

stötte på skandal, och vem visste, hur långt en

ungdom med så varmt blod kunde gå. I dag

skumpade hon som en killing i väg över

gräset med den där narren Badin — i morgon —

eller vem visste, om dagen finge se det,

stämde hon möte med kungabastarden. Slika

friheter blygdes hederliga borgaredöttrar för,

men en furstlig person tillät sig att ge folket

dåligt exempel. —

Hela den sommaren viskades det flitigt

elakt om prinsessan antingen hon vistades på

Drottningholm eller hos deras majestäter på

Ekolsund. Kungen hörde skvallret, men

tycktes icke fråga efter det. Han föreföll endast

intresserad av att i ro njuta lantlivets behag

och var mycket huld taot mor och syskon,

men endast iförtrolig mot brodern Karl.

Lovisa Ulrikas luftslott slogos till spillror.

Sårad av Gustavs ytliga vördnad drog hön sig

tillbaka. Han skulle aldrig skänka henne sittförtroende. Det hände, att hon i tankarna

nästan föraktligt tillade: »Om han har andra

förtroenden att ge än dem, som gäller

morgondagens förströelser!»

Det retade hennes härsklystna natur att

märka, hur komplett obehövlig hon tycktes

vara för alla sina barn. Karl ägnade sig

uteslutande åt den lilla grevinnan Löwenhjelm,

som var en alltför villig och benägen gräsänka.

Fredrik hade tusen jflammor loch tusen

förlustelser dygnet om. Och Albertina! — Den

kära flickan tycktes väl flitigt praktisera

sentensen att »aimer, c’est avoir besoin».

Drottningen älskade dock sin dotter alltför

lidelsefullt att vilja avstå henne åt den hederlige

Hessenstein. Hon kunde ej lämna henne ifrån

sig — icke ens för en hel dag. Hessenstein

finge vänta — de unga ha ju alltid tiden för

sig och till äktenskapshamnen hinner

kvinnan tids nog för att märka, hur tungt trons

dygdesamma ankare är.

Drottningen kände sig tryggt förvissad om,

att Albertina icke skulle begå någon handling

ovärdig hennes furstliga börd. Hon kunde

skämta och tokas, men hennes inre blick såg

alltid gränsen, där det otillbörliga tog vid.

Där hade Lovisa Ulrika också en gång

hejdat önskningar och het lusta. Hennes

ungdom hade bränt ned i lönlig åtrå, men inga

yttre åthäVQr hade visat, hpr hqn längtat ochdrömt om en helt annan lycka än den

hennes make mäktade beskära henne.

Kungen hade inbjudit mor och syster till

Ekolsund, men Hessenstein erhöll ingen

invitation, och prinsessan blev utom sig. Hon

stampade med fotterna, hon knöt händerna,

hon storgrät.

Gustav ville aldrig förstå, vad som var

henne till fägnad. Hon reste icke med. Hon

avstod inte från de ljuvliga spatserturerna i

augustimånskenet; hön ville ej gå miste om

téte-å-téterna nere vid stranden.

Drottningen lyssnade till den gälla,

upp-bragta stämman, hon såg medlidsamt på det

mjuka, sparkande, fäktande människoknytet

och sade slutligen:

»Jag befarar, att du alltför mycket och

ivrigt brukat umgänge med Hessenstein. Det är

icke nyttigt för dina vätskor, tycks det. Jag

har lämnat dig i fred med din idyll,

förlitande mig på, att du var min dotter, ma chére,

men dina fasoner låta mig ana, att ditt blod

är ostyrligare än det passar sig för en

furstinna.»

Albertina blir blossande röd och stammar

med sänkta ögon, alltjämt snyftande:

»Jag har intet förbrutit — bara älskat och

trott.»

»I ord lyder det vackert. Skada, att

handlingen drager ned la helle phrase. — Hontiger en sekund. Det skarpa ansiktet hugget

i sten. Blicken ett stickande spjut.

Albertinas barnsligt häftiga gråt gör

henne dock så ont, och plötsligt öppnar hon

famnen. De starka armarna slutas skyddande om

dottern.

Så naivt — så olycksaligt naivt är Lovisa

Ulrika frestad tycka, når prinsessan med

huvudet mot hennes bröst viskar:

»Alla de andra kysstes — fröknarna och

kavaljererna. Och jag skall ju giftas med

Hes-senstein.»

»Det står till framtiden», genmäler

drottningen avvärjande. »Man förmäles icke

alltid med sitt första ungdomstycke, barn. Din

far hade intet emot fursten, Gustav har det

icke heller, men jag befarar, att han

näppeligen ger sin syster, svenske kungens syster,

åt fröken Taubes son.»

»Men medlar ni icke, goda mor»,

spörjer Albertina ängsligt. Hon är blek och

bekymrad. »Om vi icke kunna få varandra detta

året, så nästa. Någon skall väl också jag

tillhöra.»

Drottningen rycker på skuldrorna och

skjuter dottern ifrån sig.

»Du är alltför sentimentalt känslosam, ma

petite! Lek och dansa, så länge rosorna äro

friska, och fördjupa dig icke i amouren.»

Ofrivilligt tillägger hön: »Du är ju det enda

av mina barn, jag ännu äger hos mig. Var-för kan du icke nöjas med din mors kärlek —

återgälda den.»

Albertina böjer sig ned och kysser

övervunnen moderns händer. Nu som alltid är

hon redo att offra sig själv för denna

fordrande, järnhårda ömhet, vilken så långt hon kan

minnas tillbaka varit viljan i hennes tankar,

ja — hjärtat i hennes bröst. Hennes nycker

och1 självsvåld har modern blundat för, men

aldrig hår prinsessan tillåtits att hysa en

böjelse, visa en tillgivenhet, som skymde undan

drottningen. Och ändå — hon skall alltid

i modern se det fullkomligaste, det största.

Harmen bränner på hennes kinder,

missräkningen svider i hjärtat, men likväl ber hon

drottningen förlåta, att hon icke strax varit

villig att följa med till Ekolsund. Nu insåg

hon, att detta vore det bästa, och törhända

det agreablaste, avslutar hön harangen med

en inlärd graciös nigning.

Änkedrottningen märkte genast, att hon,

eliuru inbjuden till Ekolsund, var föga

välkommen där. Sonhustrun teg beständigt,

också när hövligheten krävt, att hon sagt något.

De andra unga glammade så mycket livligare,

och prinsessan slöt sig till den lilla

uppsluppna hovfavoriten, grevinnan Löwenhjelm,

vilken hann med att ägna sig åt båda könen utan

att försumma någotdera. Hertig Karl däremot

är allenast en skugga av den tillbedjansvärdagrevinnan. Han ristar in i både tråd och

stenar A. och C. i brinnande hjärtan.

»Dårskaper och joller!» Lovisa Ulrika

säger det högt, där hon Vandrar allena vägen

nedåt sjön. Minst ett halvt dussin A. C. i

barken har hon passerat. »Dårskaper och

joller», upprepar hon med ett uttryck av leda.

»Varje dag nya, platta upptåg!» Hon tänker

med harmsen ringaktning på själen i allt

detta lappri: kungen. Han tog dagen som ett

lantligt skämt, och lät regeringen arbeta bäst

den gitte. Fanns det då ingen allvarlig

tanke i detta märkliga huvud? Hon ser för sig

Gustav som nyfödd. För att icke skrämma

henne hade man med stor omtänksamhet

under en spetsprydd mössa dolt vänstra sidan av

barnets ansikte. Av en händelse hade

mössan glidit undan och den intryckta pannan

blottades. En snillepanna med den ädlaste

form, om den ej varit vanskapad! Barnet

hade slagit upp ögonen, de härligaste

stjärnor — den ena dock mindre än den andra.

Hon hade blivit häftigt upprörd och brustit i

tårar, medan hon tryckt den nyfödde intill sig

med gränslös ömkan — i tanke, att något

fattades hans Iförstånd. ( Men gossen ägde

tvärtom lysande själsgåvor; hennes ångest

förbyttes i stolthet, i strålande lycka — en tid.

Så förmärkte hon, att Gustavs svåraste

missbildning ej var huvudets, utan hjärtats. Alla

de ädla känslor hön önskat finna hos honom,all allvarlig, djup rörelse saknades; han var

Tessins trogne lärjunge: ett snille med

teater-later.

Bittra och hätska tankar följa henne ned

till den sollysta stranden, där själva naturen

tyckes gripen av samma sprittande

ungdomliga glädjerus, som Lovisa Ulrika klandrar hos

sina barn. Grönskan är yppig, vildblommorna

dansa i brokiga kedjor fram över gräset,

björkarnas grenar vaja rytmiskt, som om vinden

vore en valsmelodi; vågorna sjunga nynnande

sakta på sommarens höga visa. Himmelen

över denna glada värld är blå och skinande.

Att se upp mqt den är att få drömmens

glänsande vingar på. Jorden måste förgätas,

vore den än aldrig så fager.

Änkedrottningen går i mörker trots

solskenet runt omkring. Hon ser in i sig, och

där råder en stormig höst.

Plötsligt hör hon snabba, fjädrade steg

bakom sig. Gustavs! Hon mötte honom ju

för en stund sedan på väg från stranden.

Varför hastar han ånyo dit? Är det henne

han söker? Vill han begagna sig av denna

osökt förtroliga stund för alt rådgöra med

henne? Inser han dock till sist, att hennes

erfarenhet och klokhet äga värde? Så må

han komma, så må han yppa för henne

hugskott och planer. Villigt skall hon lyssna,

leda, stödja! Hennes steg bli långsammare.

Hjärtat bultar oroligt. Den höga arfsiktsfär-gen skiftar. Än stiger den i oroliga flammor,

än bleknar den till gråblå skuggor över de

insjunkna kinderna.

Kungen ropar:

»Vänta ers majestät, jag besvär er.»

Rösten är ppprörd. Hon vänder sig om,

stannar. Det ;är henne han söker. Han har

insett, att ett samtal med henne är av gagn!

Väl har han proklamerat sig fridsfurste

inför sitt folk, men till den grad tör ej

ungdomens maktlystnad kunna förneka sig hos

honom, att lian icke åstundar genomföra någon

reform. För henne hade tjugufem års

strider lyktat med det fullständigaste nederlag,

men Gustav hade säkert ej så djärva idéer

att bringa i ljuset. Han skulle kanske lyckas,

han, som icke kämpade för friheten.

Kungen har hunnit fram, men stannar icke

hos henne utan ilar ned till strandbrädden,

lyfter upp en sten och utropar med ett

egendomligt tonfall, där tillfredsställelse och

misstroende blandas:

»Voilå!»*

Lovisa Ulrika ser honom taga ett

beskrivet papper i handen. Omsorgsfullt viker

han ihop det och stoppar in det i ärmen,

»Har ni promenerat här länge, min mor?»

* Enl. HamiUon hade Gustav på stranden vid

Ekol-sund glömt ett papper, varå han gjort ett detaljerat utkast

till planen för statsvälvningen. Detta viktiga dokument

återfann han orört, där han lagt det.Han återvänder till henne och betraktar

henne forskande.

»Jag kom nyss. Du bad mig dröja!»

»Ja visst, ers majestät, jag är lycklig över

att slumpen gynnade mig, så att jag en stund

ostörd kunde få njuta av edert illustra

sällskap.»

Med sin vanliga uppriktighet slungar

drottningen fram:

»Du kan spara dig alla granna fraser. Den

Tessinska vältaligheten bör icke låda alltför

fast vid din tunga. Tror du icke jag

genomskådar, käre son, *att du gömt eller glömt ett

papper därnere under stenen, och att du var

rädd, att jag skulle råkat läsa det. Bah!

Kär-leksklotter eller komedispel, antar jag! Behåll

skräpet!»

Gustavs misstankar äro icke så lätt

övervunna. Modern kan önska föra honom bakom

ljuset. Han måste ytterligare sondera henne

och säger förbindligt:

»Min goda moder misstar sig. Det var

ett utkast till ett politiskt tal, som...»

»Politiskt», avbryter Lovisa Ulrika häftigt.

»Du sysslar då verkligen med landets

angelägenheter, medan man tror dig njuta dina

dagar i sorglös ro! Gustav», hennes hand

faller ned på hans skuldra, »åstundar du en

förtrogen, en ärlig och sann vän, så glöm ej, att

jag alltid är redo. Väl inser jag, att dina

planer gå i en annan riktning än dem du fost-rats att föra vidare, men jag skall dock känna

en livlig tacksamhet, om du förunnar mig

en inblick i dina regeringsåtgärder.»

Gustav drar djupt efter andan. Så hade

hon då ingenting läst. Den hemlighet om en

förestående statsvälvning, vilken han allenast

anförtrott åt några få, och som han icke för

allt i världen ville, att änkedrottningen skulle

få kännedom om — hon, som med sin brist

på takt och smidighet fördärvat så många

statskupper — var fortfarande väl bevarad.

Detta papper, som ovillkorligen skulle förrått

allt, hade undgått henne. " Med sonlig

vördnad och den älskvärdaste min kysser han

hennes hand:

»Jag skattar mig oändligen lycklig över

ers majestäts hulda intresse. Min goda

moder vet emellertid, att jag öppet och ärligt

möter mitt folk. All min strävan är att bidraga

till ständernas enighet. Jag är nöjd med vad

rikets ständer förelägger mig och fikar icke

efter ökad makt...»

»I guds namn, gör dig inte till med

tänkesätt, som jag vet du icke hyser», skriker

drottningen, och nu är ansiktet pionrölt av

vrede. Hon slår handflatorna mot varandra som

i vild fäktning. »Både jag och andra känna

dig. Det skall viskas, att du är falsk, och

att din regeringslyslnad visat sig mer än en

gång. Det finns ingen furste med sunt för-nuft, som ej vill regera i egen person. Håll

dig till sanningen, Gustav.»

Kungens gråa hy vitnar. Han pressar

läpparna hårt mot varandra. En lång paus

inträder. Slutligen säger kungen isigt:

»Har jag misstagit mig? Önskade icke min

moder presentera Sofia Albertina vid hovet

i Berlin redan denna höst? Det skulle i så

fall vara oss kärt att ställa den erforderliga

summan till ers majestäts förfogande.»

Drottningens läppar darra. Hon står en

sekund vacklande, händerna treva och famla

i luften efter stöd. Aldrig har hon yttrat

ett ord om denna resa, icke framställt något

förslag. Trots allt har hon hoppats, att

Gustav skulle närma sig henne för att ledas och

låras. I tystnaden ljuder ånyo Gustavs

klara stämma:

»Det vore törhända ock välbetänkt att

därute söka en gemål åt Albertina. Hon är i en

passande ålder att förmälas, och jag förlitar

mig på min moders klokhet beträffande

valet.»

Bitande skarpt genmäler drottningen:

»Och om vi redan valt?»

»Så är jag benägen att lyssna till ers

majestäts förslag.»

Lovisa Ulrika har redan ångrat sig. Hon

inser, alt Hessensteins namn ingalunda är den

trumf, hennes hetsade fantasi ett ögonblick

föreställt sig. Om Gustav någonsin hyst

fruk-6 — Den glada prinsessan.tan för att fursten skulle bilda ett parti mot

kronan, har han nu övervunnit all rädsla för

slika spöksyner. Folket har redan visat, att

kungen är dess hopp. Detta Sverige, som

immer blåser granna såpbubblor av en tillfällig,

gynnsam förändring, höjer ju Gustav till

skyarna, fastän hän ännu intet annat beställt än

lovat fred och endräkt.

Då Lovisa Ulrika begynner gå framåt, tyst

och tvär, promenerar kungen vid hennes

sida, alltjämt den ridderligt undfallande sonen.

Han bryter en alltför lång tystnadj vilken räckt

ända till dess de hunnit in i lindallén, och

säger:

»Min älskade systers lycka ligger mig

varmt om hjärtat, och det gläder mig därför

höra, att hon — tack vare eders majestäts

förutseende — vänt sig från fleuretten med

bastarden Hessenstein — annorlunda kan jag

ej uppfatta eder sista supposition, chére

mére.»

Hon rycker till, träffad av pisksnärten i

hans yttrande och dock stolt över, att det är

hennes son, som så säkert måttat slaget.

Torrt genmäler hon:

»När saken blivit behörigen arrangerad,

skall min herr son få besked. Min bror

Fredrik, som visat stor tillgivenhet för Albertina,

lärer nog bli mig behjälplig. Jag har redan

för längesedan fattat mitt beslut att resa hem i

höst; ditt förslag kom därför lägligt. Intetkan vara mig kärare än att återse mitt land,

och att från helvetet komma till himmelen.»

»Sverige torde ej förtjäna ett så smädande

omdöme. Det är dock här ers majestät ägt en

öm make och fortfarande äger vördnadsfullt

tillgivna barn.»

Hennes febersjuka, heta blick möter hans.

Långsamt säger hon: »Till fullkomning har

ni, min herr son, lärt att spela komedi med

känslor. Låt ridån gå ned. Jag är trött på

spektaklet.»■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■B

■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■■B

V.

IMMELEN», som Lovisa Ulrika kallat

Berlin, hade verkligen till en

början endast haft flödande solsken för

de båda furstinnorna. Den store

Fredrik tog emot syster och systerdotter med

all den hjärtlighet, varav hans sträva, hårda

natur var mäktig. Den ena lysande och

vittra festen avlöste den andra. Fredrik

samlade omkring sig konstnärer, skalder och lärde,

viss om systerns entusiastiska beundran för

snillet.

Men när hon strax gjorde jämförelser

mellan »det stackars vanlottade Sverige» och det

härliga Preussen, rynkade han misslynt

pannan. Han fann intet behag i hennes förtal

av det land, där hon i tjugusju år aktats och

ärats, trots att hon mer än en gång genom sin

härsklystnad satt ständernas tålamod hårt på

prov.Det ena ordet gav det andra. Lovisa

Ulrika beklagade sig häftigt över alla de olyckor,

hon måst genomgå. Hade Fredrik förgätit, att

man vid ett tillfälle fråntagit henne

kronjuvelerna?

Fredrik slog värjan i bordet och

menade, att ett galet fruntimmer måste av kloka

karlar behandlas utan hänsyn till stånd och

villkor. Hon hade det i alla fall bäst av alla

hans systrar.

Dylika samtal upprepades allt oftare, och

slutligen tröttnade Fredrik på systerns hätska

utfall mot Sverige och mot sonen, vilken hon

en gång kallade en utsirad nolla.

Fredrik genmälde, att av nollorna får

enheterna sitt värde, och han bad henne akta

sig för att draga förhastade slutsatser.

Kunde hon annat? Hade hon icke alltid,

trots sin skarpsinnightet, tänkt och handlat

förhastat? —

Slutligen upphörde det dagliga umgänget

mellan de höga syskonen. På flera veckor

träffade hon ej brodern, inbjöds hon ej till

den kungliga taffeln. De hyllande festerna

voro ett minne blott. Hon och Albertina gingo

omkring eller sutto i sina gemak, klagande

ö-ver, att dagen hade alltför många timmar.

Måltiderna erbjödo endast en mager

förströelse. Drottningen fann rätternas antal

o-tillfredsställande. Hon lät framföra till

Fredrik sitt missnöje med den tarvliga och klenakosten, men resultatet blev ett helt annat än

hon väntat. Kungen befallde, att minst två

rätter skulle indragas på den svenska

änkedrottningens middagsbord.

Albertina fann Berlin odrägligt, hovet

stelt, de tyska furstar hon sammanträffade

med tölpiga och tafatta. Och först och sist

pinade det henne att beständigt lyssna till

moderns skarpa klander mot allt och alla.

Kom det brev från Sverige, gav detta strax

anledning till bittra och hårda utgjutelser.

U-teblevo skrivelserna någon postdag, kände

drottningens grämelse inga gränser. Hennes

gallsprängda humör inverkade på hela

omgivningen. Bleknäbbade och rödgråtna

kammarfruar och fröknar smögo oroliga omkring

eller sökte upp sina kamrar för att få en kort

fristund.

Gäspande och håglösa kammarherrar

retades slött med Badin, piskade slött upp

sömniga lakejer, spelade slött kort. Det hela var

så föga agreabelt, att drottningen slutligen

ansåg sig böra tänka på hemresa. Hon

anförtrodde sig åt Albertina.

Det var en regntung eftermiddag i slutet

av augusti. Mor och dotter sutto framför den

öppna spisen i drottningens sängkammare.

Medan Lovisa Ulrika talade, såg hon in i

den flammande brasan. Rösten var

ingalunda glad. Händernas nervösa rörelser ur ochi varandra förrådde också hennes

misstämning.

»Vi få återvända till Sverige, mitt barn,

och anse denna resan tämligen förspilld. Vad

ha vi vunnit på den? — Nya förödmjukelserI

— Vad väntar oss vid återkomsten till

Gustavs land? — fattigdom, ohövlighet, obehag

av tusen slag! Beklaga din mor, Albertina,

Motgången har förmörkat varje hennes dag.»

Lilla prinsessans hjärta hade jublat av

lycka över att få återvända till Sverige. Där

väntade hennes ungdom henne. Här hade den

varit levande begraven. Där var Hessenstein,

bror Fredrik och den tokiga Ulla. Ett

rosenskimmer omgav nu alla de välkända platser

hon förr ej frågat stort efter. Det spordes att

Gustav dyrkade glädjen, att hans enda

verkliga arnour var lcs fetes lumiineuses, och denn;a

smak partagerade Albertina. Onkel Fredriks

bösa ansikte var en slätt förnöjelse, och de

furstliga epouseurer chere mére hoppats på

hade alls icke synts till. Hon kunde väl

också bli lycklig med en titulärfurste. Tankarna

fladdrade som lösryckta blomblad. De hörde

den tidiga sommaren till, och fastän moderns

ord kramade om dem, behöllo de sin livliga

doft. Men med ett passande tonfall av

deltagande svarade hon drottningen:

»Söta mor skall inte plåga sig med lugubra

tankar. Törhända har allt därhemma ljusnat.

Det glunkas ju om, att Gustav förbereder nå-got märkligt — ett snilledrag! Och nog vet

man då, var han hämtat inspirationen. Vi

hoppas ju också få ett nytt slott — — —»

Drottningen avbryter: »Ja, hans majestät

vill avlägsna mig från sin närhet och anser

Fredrikshof ha förmånen äv lett undanskymt

läge.»

Nej, all denna bitterhet rår ej prinsessan

på. Hon betraktar missmodigt de beklagligen

nedkippade skorna, önskar, att Badin ville

komma in, att posten hunnit hit, att — ja, vad

som helst, bara hon sluppe vara ensam med

denna eviga tristesse. Så långt hon kan

minnas tillbaka, har hon hört modern klaga,

fastän det blivit värre med åren. Hon har icke

längre detta strålande, livfulla, oemotståndliga

över sig, som försonade de svåra stunderna.

Hennes tjusande leende ligger slappt och

till-skrynklat kring missfärgade läppar; elden i

de härliga ögonen är som sotiga gnistor från

en brinnande gruva. Hon är så ofta

kopparröd på kinderna, så ofta mäleontente eller

rasande. Hovet fruktar henne, enda,st några få

älska henne, och ändå — hon kan vara

intagande som ingen annan, när hon vill visa

godhet.

Albertina för pärlbandet till läpparna och

biter i det. Hon har fått den vanan, när

andra sysselsättningar tryta. Det beständiga

handarbetandet eller klimprandet på clavecinen

tröttar henne. Att rida, att dansa, att gungaoch promenera roar henne, och knappt någon

av dessa förlustelser har hon njutit av i

Berlin, där är allt vittert, konstnärligt och — stelt.

Ciel! Sådana eldgafflar människorna äro.

Badin knackar på dörren, men kommer in

utan att avvakta tillåtelsen. Han har en hel

hög brev från Sverige med sig till drottningen

och prinsessan. Båda kasta sig ivrigt över

dem, och Badin skrattar belåtet:

»Svartingen kom som en ljusets ängel, den

här gången, tror jag!» Han gör en munter

piruett och lämnar rummet.

Nästan samtidigt ljuder mors och dotters:

»Ah!»

De s;e på varandra och blickarna stråla.

»Han har vågat det», säger Lovisa Ulrika.

»Han har krossat de förhatliga bojorna. Han

har tillvällat sig den makt, som är en konungs.

En ;ny regeringsform, en revolution

försoffade, tröga land! Och det har jag fått

uppleva!»

Albertina kastar ifrån sig det brev hon

läst. Också bon är idel hänryckning, ty har

icke just detta förbittrat hennes barndom:

A-dolf Fredriks oförmåga att göra, vad sonen

Gustav åstadkommit med en enda rask och

djärv kupp. Den gode, blide fadern hade

ryggat tillbaka för varje våldshandling. Gustav

samlade huvudstadens trupper, krävde ny

trohetsed av dem och fick den under jubel. De

få, som stodo emot kungen, arresterades.Lilla prinsessan slår armarna hårt om

moderns hals:

»Nu är söta mor lycklig. Nu skiner solen

och värmer oss!»

Modern kysser henne på pannan, men en

smula otåligt och förstrött, ty alla hennes

tankar äro i detta ögonblick hos sonen, vilken

just med hennes sinne kuvat de stortaliga

förtryckarna. Hon såg honom tydligt för sig,

och ofrivilligt sköt hon Albertina åt sidan för

alt låta sonen, hjälten, vara ensam om platsen.

Aldrig hade han varit hennes hjärta närmare.

Hon reser sig — går fram och åter i

rummet. Känslorna inom henne äro ett

brusande hav, där tankarna ila fram med spända

segel. Nu skall det varda henne en glädje

att återvända, att möta sänkta huvuden i

stället för stolt tillbakakastade, och förmärka det

de ana, att hon sått det frö, vilket äntligen

spirat upp.

Albertina har återvänt till sina brev.

»Hessenstein är arresterad», utbrister hon,

och det är gråt i tonfallet. »Ulla Fersen

skriver, att han tvungits överlämna sin värja till

kungen, då han Vägrade mottaga dennes anbud

att näst under majestätet föra befälet i

Stockholm. I arrest, mon Dieu!»

»Lappri», säger drottningen skarpt.

»Icke är det nu stunden att tänka på slika

bagateller. Ett par dagars eller veckors onåd, och

han skall ånyo kunna trakassera och trakasse-ras — stort annat beställer ej din adoratör»,

tillägger hon vårdslöst, ty nu förefaller

Hes-senstein henne totalt ur räkningen.

Albertina däremot har svårt att kväva

snyftningarna. Den gode Hessenstein tagen

i förvar! Och Varför hade han vägrat att

följa Gustav? Hon fattar det icke. Han är ju

dock en beskedlig och timid person hennes

egen Fredrik Vilhelm.. .

Moderns röst ljuder ånyo, och prinsessan

kan ej minnas, att hon på åratal hört den så

klangfull och djup:

»Den förändring i regeringssättet, varom

vi blivit averterade, är en allt för stor fägnad

för att jag icke genast skulle vilja meddela

min kärälsklige broder den agreabla

händelsen. Kungamakten i Sverige är icke längre

en bedrövlig chimerique. Snarast möjligt

skall jag skriva till Gustav — också du skall

skriva, Albertina! Lägg dina ord väl, barn,

och tacka Gud och kungen för att det icke

längre är präster och slikt patrask, som

hålla i rikets roder.» — — —

Albertina skrev lydigt ett brev,

översvallande av systerlig stolthet och beundran.

Orden kröpo slarviga, ojämna, nästan oläsliga

fram över papperet. Skulle Gustav ens göra

sig besvär att dechiffrera dessa »terribla pattes

de mouche», som bröderna kallade hennes

skrivelser? Tusen gånger hellre hade hon

kastat ned ett par rader till Hessenstein för attsäga, att hennes hjärta delade hans arrest.

Men hon vågade icke. Gustav skulle kunnat

snoka upp det. Den »store» kungen, som

lade sig i den minsta bagatell! Och misshagade

biljetten honom, finge Fredrik Vilhelm lida

även för den.

Prinsessan är icke glad denna afton, icke

ens vid tanken på hemresan. Hon sitter i

fönstersmygen med huvudet lutat i händerna

och låter skymningen bli mörker utan att

befalla in ljus. — — —

Lovisa Ulrika däremot har genast efter

den ovanligt angenäma audiensen hos kung

Fredrik begivit sig till sin boudoir, tagit

pennan i handen och låtit den glida över

papperet. Hon skriver hit och dit till sina vänner.

Varken hjärnan eller handen tröttnar. Det

är en spänstighet i alla hennes rörelser, i

hennes tankar och håg, som låter henne

förgäta den bottenlösa leda, vilken eljest plågar

henne.

Först när de tjocka vaxljusen hunnit

brinna sig ganska korta och1 deras heta

gulddroppar rinna ned på silverstakarna, börjar hon

det brev, som levat inom henne hela tiden,

medan hon skrivit annat — brevet till sonen.

Hur hade hon icke senast i morse gruvat

sig för detta breV. Hon hade tänkt sig, att

det skulle fylla henne med harm, sorg, ångest.

Han förstod henne ju icke, hade hon menat,

och nu... Hon kysser papperet, när hon läg-ger det framför sig, och pennan flyger

framåt, en eldig vinghäst.-------

»Ja, du är min son», skriver hon, »och

du är värd att vara det. Gud välsigne dig

i alla dina företag! Jag glömmer och förlåter

allt. Detta Idrag försonar pss för alltid. ---

Ack, min älskade Gustav! Glöm aldrig, att

du är människa. Missbruka ej den makt, Gud

dig givit! Lämna åt efterkommande exemplet

av en god, en stor konung, så att hela världen

må medgiva, att monarkien är det lyckligaste

bland alla regeringssätt. — — — Glädjen gör

mig helt förvirrad. Du älskar då din gamla

mor, du är otålig att få återse henne. Jag

skall också flyga i dina armar och kanhända

dö av glädje. — Farväl, min älskade, min

värdige son! Du har min välsignelse.»

Men trots detta farväl kan drottningen

icke förmå sig att sluta. Det så länge

förstummade har fått tunga, och orden äro

ömsom svärdshugg, ömsom raketer, det blixtrar

och flammar — en själ har frigjorts ur lång

fångenskap.

Nu ha ljusen brunnit alldeles ned och

flacka endast döende i pipan. Lovisa

Ulrika befaller icke in nya. Hon lägger äntligen

pennan och lutar sig tillbaka i karmstolen.

»Min son», viskar hon och omedvetet

bredas armarna ut till en omfamning, vari endast

nattens skuggor gömma sig, men hon märker

icke tomheten, icke det tysta, livlösa mörkret

runt omkring.o

NYO har en ung prinsessa gjorts till

medlem av det svenska kungahuset.

Också denna gång. hade brudgummen

varit obenägen och ovillig. Men

kungen fordrade denna eftergift av sin broder,

då det tycktes som skulle arvsföljden eljest

förbli obetryggad.

Hans majestät hade i det längsta varit

ä-delmodig både för brodern Karls och hans

sköna Augustas skull, men då alla

giftermålsförslag, som gjordes upp för hertig Fredrik,

strandade på denne herres flyktighet och

obeständighet, måste grevinnan Augusta abdikera

— åtminstone på en tid. Hon reste på eget

generöst erbjudande till sin man i Dresden och

— vägen var fri.

Hertig Karl lät kungen och

änkedrottningen disputera om vem som skulle vandra den.

Naturligtvis voro de av olika mening. Två århade förflutit sedan revolutionen förenat dem

i stor patos; i ett år hade de tvistat om

hertigarnas brudar och Sofia Albertinas

brudgum, medan kontrahenterna själva togo

saken med mycken ro. Lilla prinsessan

begagnade sig i smyg av de lärdomar hon

erhållit i hovfröknarnas kammare. Hon

lycklig-gjorde än en, än en annan med sin tyvärr föga

uppskattade ynnest. I själva hennes abandon

kvarstod alltid en viss sipphet, som kylde, och

hon kunde aldrig med en Ulla Fersens, en

Jeanna Lantinghausens fjärilsyra behandla ett

frivolt skämt. När hon av en händelse fick

läsa något av Oxenstiernas epigram, skrattade

hon högt och bullrande, men med tårar i

ögonen och en djup rodnad på kinderna.

Hennes ömma tycke för Hessenstein var

som en tråd, vilken kungen slet av, och

änkedrottningen knöt Vid, icke därför att hon

önskade partiet — hon kunde mindre än

någonsin undvara dottern — men för att irritera

hans majestät. Albertina själv begynte finna

den hederlige, alltid galante, men också alltid

tungrodde Hessenstein väl bastant. Hon hade

träffat unga kavaljerer, som behagade

henne mera, och hon var långt ifrån otröstlig, då

Gustav talade om sin plan att avlägsna

honom från Sverige.

Barnsligt gladde sig Sofia Albertina

däremot åt att få en ny syster. Unga drottningen

och hon hade aldrig kommit på förtrolig fotmed varandra, men det hindrade ej, att hon

väntade sig den tendraste vänskap med Karls

gemål. Och hon djärvdes till och med hysa

en uppriktig tillfredsställelse över, att söta

mors vilja ej gått igenom. Hon hade ansett,

att prinsessan Philippina av Brandenburg

borde blivit den utkorade, men kungen sade strax

nej. Det Brandenburgska husets

införlivande med Vasaälten hade förr en gång visat sig

deplorabelt, och vem kunde säga, att ej

nycker och humeurer också voro ärftliga. Nej,

han yrkade bestämt på den lilla kusinen från

Eutin, furstbiskopens av Lubeck, den

anspråkslösa hertigens av Holstein-Gottorp

femtonåriga dotter Hedvig Elisabeth Charlotta.

Jämte åtskilliga andra damer och herrar

skickades också riksgrevinnan von Fersen till

Wismar för att där möta furstebruden. Den

högvälborna fru grevinnan fastställde dock

som villkor för att hon skulle resa, att den

unga dottern Sophie finge följa med.

Varför? — Ack, hela världen visste det! Hertig

Fredriks passion för den sköna fröken

kunde bli en allt för farlig låga, om ej den

moderliga klokheten fanns till hands att

distansera hettan.

Man lever mer än någonsin i Cupidos

våld. Endast kungen och drottningen utgöra

ett undantag. Han är hovets artigaste,

ridderligaste kavaljer, men förälskad — aldrig. Hon

är det stelaste, tråkigaste, tystlåtnaste mankan se, men fullkomligem trogen den make hon

sammanbundits med. De genera sig

ingendera för att visa sin leda vid varandra, en leda,

som endast avlägges vid fastställda

högtidsdagar, då den äktenskapliga lyckan påsättes som

en fejad galon.

Änkedrottningen har flyttat till

Fredriks-hof. Hon har Ladugårdsgärdet till närmaste

granne och kan från fönstren se

truppmönstringarna, om ej dammolnen från travande

hästar eller klampande stövlar skymma utsikten.

Denna sommar har hon endast tillbragt

några veckor på Drottningholm, ty väntan på

den tyska niecen har gjort henne orolig. Som

alltid fruktar hon att bli åsidosatt, när

cere-monielet för festerna uppgöres, och hon

lämnar sin hovmarskalk ingen fred. Var dag

sändes den gode Sten Piper upp till slottet för

att genom hovkansleren, greve Fredrik

Sparre, få besked om kungens åtgöranden.

Och hjälper ej detta, får Albertina

uppsöka brodern, medla, övertala, söka förmå

honom att inse, att han är skyldig modern en

vördnadsfull sons uppmärksamhet.

Många häftiga ord ha fallit mellan

syskonen denna sommar, många ömma

försoningsscener avslutat dispyterna, från vilka

Albertina merendels snäst och förödmjukad

återvänder till Fredrikshof. Där begynner då en

ny pina för prinsessan: Lovisa Ulrikas

utfrågande, hennes ogillande av resultatet av

dot-7 — Den glada prinsessan.terns beskickning och hennes bittra utbrott

av harm mot ödet.

I början av maj hade prinsessan Albertina

börjat räkna veckorna till sin »kära systers»

ankomst, i juni räknade hon dagarna, och

när hon äntligen med drottningarna och hela

hovet i full gala fick mottaga den

efterlängtade vid Nyckelviken, var hon strax färdig att

omisstänksamt och hjärtligt kyssa la petite

Charlotte på båda kinderna under bedyranden

om evig vänskap.

Varken missräkningen med den första

svägerskan, eller moderns skeptiska strävhet

förmådde ombilda Albertinas livliga

tillgänglighet. Hon skrattade uppsluppet och roade sig

gudomligt under hela supén åt den lilla

ga-minen, vilken hade så bråttom att badinera, att

hon oupphörligt glömde att säga ma chére

mére till änkedrottningen. Aldrig hann hon

med mera än »ma chére».

Lovisa Ulrika föreföll road av fdetta lustiga

barn, som rynkade näsan och förvred

munnen i de löjligaste grimaser för var gång hon

skulle berätta något. Smal och spenslig satt

hon där och kastade glada, orädda blickar

omkring sig. De små, något skrovliga

händerna rörde sig beständigt, och fotterna voro

ej myckel stillsammare. Hennes klingande

friska barnaskratt smittade till och med Sofia

Magdalena. Hon log — en underbart vacker

Galathea, vilken dock strax åter förstenades.Kunggn var förtjust, och hertigen-gemålen

icke missbelåten. En solstråle hade helt

plötsligt värmt allas sinnen och hjärtan. Den

dansade lekfull och sorgfri fram i all

trumpcn-heten och bannlyste den med sin glans.

Efter den högtidliga förmälningsscenen

vilja festerna icke taga något slut. Man

begagnar sig av julis härliga nätter för alt

tillställa en maskeradbal under bar himmel.

Kungsträdgården valdes till salong, och i de

höga träden fästes kulörta lyktor i överflöd,

medan dock några alléer fingo förbli dunkla.

Det var i en av dessa den tysta, allvarliga

Brita Horn vandrade med huvudet mot Claes

Julius Ekeblads skuldra. Hon var nu hans

trolovade och lyssnade till hans

försäkringar, att hans kära, dyrkade Brita ensam

förmått lära honom vad verklig kärlek är.

Det var också hit ironikern Hamilton drog

sig tillbaka från fjäsket kring de höga

personerna för att andas fritt ut. Han

promenerade arm i arm med kungens nye

hovstallmästare, den unge baron Munck, en liten tystlåten,

ljuslett herre, vilkens fattigdom och högfärd

vägde lika i vågskålen. Munck uppbyggdes

av Hamilton med dennes intryck av all hovets

festivitas för dess nya medlem. Den

skorran-de rösten malde fram orden i en jämn ström:

»Jo, jo, Venussnäckan var präktig,

förgylld och med spegelglas utsirad, och den

lilla gudinnan-hertiginnan fördes av sex rik-sens råd ned till sin plats under kungakronan

med solglorian. Magnifik syn! Var hade ni

era pgon, min käre baron, som underlät att

beskåda ett så skickligt uppfört spektakel?

Alla voro förtjusta, hänryckta, endast hon, la

petite, som skulle hyllas, föreföll point du tout

charmée.»

»Hertiginnan är ett barn», avbröt Muncks

blyga röst.

»Ja, därom hyser åtminstone ej

undertecknad något tvivel, men ett barn, som redan

överlämnats till en kvinnas ändamål utan att

detta minskar hennes aptit på galenskaper.

Måtte hon blott förmå skänka hans

majestät de glättiga stunder han så väl behöver.»

Hamiltons tonfall blev varmt och hängivet,

men strax därpå är rösten åter raljerande.

»Vi bekymra oss för mycket om tronföljden

i Idetta land, min käre Munck, och det verkar

skrattretande på den, som nedanför tronen ser

alla följder av — tronens skugga. Tyvärr

tyckes ej denna fertilitet i känslorna nå de

allerhögsta. Och vad är att göra? Ni och

jag, Munck, kunna ingendera spela ängeln

Gabriel. Enfin, hans majestät har sauverat sig.

Och — hertiginnan har anlänt, för visso

medveten om sin uppgift.»

»Den tynger henne i alla fall icke.» Munck

strök aktsamt över den skröpliga spetsjaboten,

vilken ej hade utsikt att snarligen ersättas med

en ny. »Jag såg henne nyss kittla hennesmajestät i nacken — kittla hennes

majestät! — och hennes majestät behagade

skratta... skulle tnan tro något slikt möjligt?»

»Allt är möjligt för glädjen, stallmästare.

Vår åldrade madame de Pompadour, la

reine-mére, har också låtit dupera sig av den

naivitetens Cherubinmasque, bakom vilken det

goda huvudet försticker sig. Och prinsessan

Albertina, la nouvelle rotonde royale, capabel

att [åtminstone till iformen ersätta den

fallfärdiga (kunglig .rotundan i .Humlegården, jär i

sjunde himmelen pver den näpna lekkamraten.

Man måste också tacka himmelen för att

hennes höghet fått en lämplig diversion i

umgänget med Megära, Badin och Lolotte.»

»Lolotte?» frågade Munck.

»Ja, det är den senaste nyheten på

Fred-rikshof. En flickunge, som från lakejrummen

hoppat direkt in i slottssalarna, och som

änkedrottningen skänkt åt sin vuxna dotter

att förströ sig med. Vem den lilla för övrigt

är, vet man icke — varför skulle man också

sondera? Tidsfördrivet att leka med ett barn

är oskyldigt. Men Vår goda Albertina kan

ej vara synnerligen uppbyggd därav, om

också hennes födelse förknippades med ett

barnhus.»*

Hamilton har kommit i farten att säga

elakheter och drager Munck med sig allt läng-

* Frimurarebarnhuset instiftades vid Sofia Albertinas

födelse,re bort från balens etourderic, där dominos

skalkas med markisinnor och bondflickor om

vartannat, där en mjölvit och en sotsvart

Ar-lequin utföra de uppsluppnaste konststycken,

och där friherrinnan Ulla örnsköld rör

skönhetens och behagets trollspö på ett sätt, som

lägger unga ocli gamla för hennes fötter,

fastän hon obestridligen har hunnit över

medelålderns tröskel.

Den glade Bellmansbrodern Oxenstierna,

på en gång sirlig hovman och orädd

spju-ver, tillåter sig att bugande träda innanför

trollringen för att liksom händelsevis låta ett

pappersblad fladdra ned i urringningen på

Ullas väl pudrade hals. Hon anar strax oråd.

Man säger icke vid hovet greve Oxenstierna,

man säger »le poéle equivoque , och intet

är säkrare än att han tillställt henne ett

epigram.

Hon ler dock och sticker papperet

djupare ned i barmen.

»En dikt — en törnros», utbrister

fröken Sinclair maliciöst, och strax blir hennes

höga härskarinna, Sofia Albertina, curieuse.

Som ett rosafärgat moln glider hon fram,

ännu flämtande efter fandangon. Hennes

purprade kinder och glänsande ögon visa hur

förträffligt hon roar sig, hur ystert livfull hon

känner sig.

»Låt oss höra, chére Ulla», säger hon och

hoppar upp på en av de vinlövskransade tun-norna i del lilla Bacchitemplet, där madame

Höpken nce Fersen nyss krossat sitt glas

efter att ha druckit sin förre amant, hertig

Fredrik, till. Nu är hertigen försvunnen med sin

Sophie, och nya riddare ha intagit lians plats.

Bakom prinsessan står kammarherre

Mac-lean, och hon tar (honom självsvåldigt till

ryggstöd, medan hon lättjefullt lutar sig bakåt,,

ung och yr.

»Eh bien, Ulla, låt oss inandas rosens

doft», ropar hon med sin höga, något tunna

stämma, »du är väl ej så jalouse om

blomsterhyllningen, att du inte unnar oss andra insupa

odören.» Friherrinnan örnsköld har många

gånger gungat lilla »sessan» på sitt knä, och

Albertina hyser ingen respekt för den koketta

hovdamen.

»Som ers kunglig höghet befaller», niger

Ulla med förtrytelsens rodnad på sminkade

kinder. Hon vet, att Sophia Albertina gäckas

med henne, att hon fått ett av sina odrägliga

infall att göra sig gällande. Långsamt makar

hon fram papperet och räcker det till

högheten, som lägger det på sin blottade skuldra.

»Prenez Maclcan och föreläs vår unge

A-pollos hymn.»

Hon skrattar och slår de spetsiga röda

skoklackarna mot tunnan. Allting är så

amu-sant i kväll. Hon vill skratta mera, vill

partout förgäta, att änkedrottningen redan

återvänt till Fredrikshof, missnöjd med place-ringen vid supén, och att hon nu tillbringar

aftonen samt halva natten allena med sin

hovmarskalk, den ende hon alltid är god emot,

alltid hyser överseende med.

Macleans fingrar snudda vid prinsessans

vita hud, hovmannalätt och dock förnimbart,

så vecklar han upp ett litet gult, tillskrynklat

papper, och utan att förut ögna igenom

raderna deklamerar lian för en andlöst lyssnande

hopträngd krets av skvallerlystna

hovhabitué-er, några blixtrande kvicka strofer, vilka

piruettera omkring den tjusande friherrinnan med

fjärilslätta antydningar på hennes eldiga

temperament. Men innehållet var ej det väntade.

Friherrinnan örnsköld ser sig triumferande

omkring, alla förefalla besvikna utom

prinsessan. Hon hade ingalunda fikat efter

elakheter.

»Quel esprit», säger hon betagen, »gör ett

epigram också om mig, Oxenstierna!»

Oxenstierna lägger handen på hjärtat och

replikerar:

»Ers kunglig höghet, dygden får sin

belöning i himmelen utan satt små poeter

föreviga den.»

En stund senare har Oxenstierna smusslat

in ett nytt epigram i de »intimas» krets. Det

är egentligen endast avsett för kavaljererna,

men. Ulla Fersen får det under tysthetslöfte,

och i en konstgjord grotta viskar hon fram

det för några väninnor; också det gäller UlrikaÖrnsköld och de unga damerna, som ofta

avundats den charmanta friherrinnan hennes

triumfer, njuta fyndet, sluka orden:

»Vad samtalets behag, vars kvickhet aldrig tömdes;

Vid konungen i kväll satt Jeanna segrande

Och Ulla däremot, som han ej låddes se,

Bland hovets menighet vid bordets ända glömdes,

Men Ulla mediertid ur sin förnedrings skick,

På fyra älskare upplyftande sin blick

Ur skuggan av den sänkta hatten:

’Ja,’ sade hon, ’jag än kan trösta mig,

Om Jeanna dagen har för sig,

Så har jag ändå för mig natten.’»

»Det var på banketten i förgår», säger

Löna Ekeblad, »då hade Jeanna Stockenström

en beau jour.»

»Hon är ju också ung», infaller Ulla

Fer-sen obarmhärtigt. Lona är över de trettio

och ful därtill.

Plötsligt skrika de högt i korus, över

grottans kant tittar ett skälmskt ansikte ned,

och en hand rufsar blixtsnabbt om i fruars

och fröknars lockperuker, medan ett

jublande, kvittrande skratt klingar.

Däruppe på grottans tak ligger den

hög-tidlige hertig Karls gemål utsträckt på magen

och kikar ned till hovdamerna, under det hon

stuckit ena armen och handen genom

spjälorna och av hjärtans lust misshandlar löslockar

och paryrer. Hon amuserar sig förträffligt

och pladdrar tyska och franska om vartan-nal. Så tar hon ett hopp ned i grottan, och hoa

ber dem ej-vara onda på hennes odygd. Hon

smeker och ler, slätar till frisyrerna ytterst

behändigt, kysser på fingret och intar alla.

Hon är älskvärd och god på ett helt annat

sätt än Sophia Albertina, hon vinner

hjärtan utan att anstränga sig för det. Som en

junis fagra blomsteräng är hon, ingen

behöver gå besviken från denna sommarens glada

rikedom.VARTSJÖ är ett dystert slott med

dystra minnen av fejder, av

själsstrider, av våldsdåd, håmnd och

förräderi. Skumma och allvarliga äro

de fuklkalla slottsgemaken, där de vävda

tapeternas herdinnor fått mögel på kinden, och

där malen gnagt, hål på herdarnas knäbyxor.

Genom de otäta, ehuru blyinfattade fönstren

spelar vinden in, och de klagande

melodierna förena sig med fröken Sinclairs harpa,

på vilka hennes dvalna fingrar knäppa en ballad.

De spisar, vilka icke matas med

stockveds-brasor, öppna svarta jättegap, varur

stormens flåsande andedräkt stundom pustar fram

och kommer porträtten på väggarna att

skälva till. Mattor är det ont om. Några av

golven ligga som glanskis och återspegla

roc-cocons överlastade förgyllning, andra äro

maskstungna och gropiga, allt utom slottslika,.Det har varit en nyck av Lovisa Ulrika att

trivas här, har man menat, då hon ju haft det

sourianta Drottningholm med sina tusen

minnen av sällare art, med sina konstskatter, sitt

täcka China och sin favorabla närhet till

Stockholm.

Nu är Drottningholm icke längre hennes,

och därmed har det fått dubbelt värde. Intet

vid det brokiga hovet, där allvaret alltid bär

maskeradkostym, är mera skiftande, mera

föränderligt än Lovisa Ulrikas förhållande till

sina båda äldsta söner. De finnas, som stryka

kors på väggen, om till äventyrs gott

samförstånd mellan de kungliga personerna räckt en

månad. Änkedrottningen framkallar genom

sin småsinthet kungens hämndlystnad. Och

det påstås, att hon sedan, när kungen visar

sin vrede, i desperation lägger sig sjuk. Allt

rör sig om bagateller, allt ;utom ekonomien och

kärleken. Dessa båda stormakter äro alltid

i action.

Att Drottningholm gått änkedrottningen ur

händerna, är helt och hållet den förstnämndas

skuld. Hennes majestät-mére måste ha

pengar, ty kreditorerna lämnade henne ingen ro.

Hon vänder sig till kungen, först pockande,

sedan bedjande: »Sire, det är er gamla

blottställda mor, som ber om eder assistance!»

»Madame, vid min fars död efterskänkte

jag mitt arv.»

SVARTSJÖ SLOTT0°

O

O

»En sten är lättrördare än du, Gustav.»

»Ingen sten har ni, min mor, så

hänsynslöst trampat under fotterna som mig. Allt har

ni klandrat: mina dagliga vanor och

sysselsättningar, min politik, min omgivning. Döm

själv, om detta är medlet att bibehålla ett

hjärtas kärlek? Ni har trakasserat varje min

handling, när det varit er möjligt. Ni har

avlägsnat min syster från min gemål och lagt

grova ord i hennes mun...»

»Tig Gustav, icke ens en kung har

rättighet att förolämpa den, som skänkt honom

livet! Låtom oss skiljas, om du så åstundar.

I Preussen skall jag väl finna en sista fristad,

om Sverige förvägrar mig tak över huvudet

och något att leva av. Du får nog den lön

du förtjänar för din simpelhet och grymhet.»

Så slungas orden som kastspjut mellan

mor och son, och dödligt sårade draga de sig

tillbaka, men hertiginnan Charlotta medlar.

Sofia Albertina kysser med tusen ömma böner

sin mors händer och timmen efter sin höge

broders; en försoning kommer till stånd, och

dess resultat är, att änkedrottningen får tre

tunnor guld för Drottningholm med dess

konstskatter.

Hon flyttar dock ej sina möbler och

manuskript därifrån. Det har aldrig fallit

henne in, att hon ej skulle få bo där, när så

behagade henne. Kungen befaller kort och gott,

att hennes tillhörigheter skola avlägsnasprompt. Och så uppstår en ny missämja,

ännu hotfullare, ännu svårare att bilägga.

Det är också under intrycket av denna

Lovisa Ulrika dragit sig tillbaka till Svartsjö,

där hon tillbragt en regnig augusti, en

frostklar september och två veckor av en stormig

och ruskig oktober, vilken förvandlat

parkens illa underhållna gångar till djup

lervälling och skakat ned milliarder vissna löv över

vårdslösade gräsmattor, där några

marmorfigurer frysande beklaga sin och naturens

nakenhet. Emot en av vass igengrodd

strandlinje slå ängsligt upprörda Mälarvågor, som

under kalla nätter begynt kämpa sin

förtvivlade frihetskamp. Dag från dag hänga

molnen som svartgrå drätter ned från himmelen,

och brista de, vävas genast nya, som skymma

solen och förtäta luften. Ingen fågelsång och

inga blommor. Dött, fruset, kulet både inom

och utom hus.

Ej underligt, att fröken Sinclair gråter och

spelar smäktande melodier på harpan, ej

heller underligt, att Sten Pipers unga maka leds

så, att hon ej finner trevnad varken vid

brodérbåge eller lektyr.

Med händerna alltjämt under rockskörten

och med huvudet nedborrat i spetskråset går

den franske lektören omkring för att finna »le

pauvre soleil suédois» — brasorna. Där

stannar han, slräcker ut vita, blodlösa fingrar ochframkallar för sitt inre visionen av la belle

France.

Men Sofia Albertina bjuder i det längsta

till att icke ha tråkigt. Hon rider dagligen

ut, både för att ej den embonpoint, som

tilltagit alltsedan hennes adertonde år, skall bli

allt för besvärande, och därför att det roar

henne att promenera till häst. Hon tror sig

ingalunda vara den dåliga ryttarinna andra

se i henne, tvärtom drömmer hon om att te

sig som en käck och intagande amazon.

Men hennes egen kammarherre och

årsbarn Lasse Silversparre djärves säga till den

unge hovjunkaren Sparre:

»Hennes höghet till häst är som en

otymplig mjölkbytta, fastgjord vid sadeln.»

Och hovjunkaren genmäler road:

»Enda skillnaden är den, att byllan har

ett praktiskt ändamål.»

Prinsessan börjar alltmera betraktas som

familjens gamla flicka, fastän hon endast är

tjugufem år. Man har sett henne beständigt,

den enda gång hon rest längre från Stockholm

än till lustslotten var, då hon följde modern

till Berlin, för övrigt har hon redan varit

med i ett decennium som vuxen. I otaliga

kadriljer har hon dansat, i oräkneliga

divertissements har hon uppträtt. Ett och

annat rätt matt kärleksäventyr är förknippat

med hennes namn. I stånddrabantsalen

berättas det elakt mellan pagerna om hennes a-mourösa sinnelag, men egentligen tar man

henne aldrig på allvar annat än när det gäller att

begagna sig av hennes hjärtegodhet.

En tid hade det sagts, att hon skulle bli

furstinna Hessenstein, men snart hette det, att

hela historien var ett ungdomssvärmeri, vilket

kungen behagade utplåna genom att göra

Hessenstein till generalguvernör i Pommern. Om

kammarherre Maclean, vilken alltid dansade

i prinsessans kadriljer, hade också Fama tutat.

Han troddes vara höghetens älskare, men

ä-ven det iskvallret tystnade av brist på näring.

Det var underligt, hur föga giftstarka blomster

trivdes omkring Albertina. Passioner vissnade

ned i hennes närhet, och ändå brann den

ömmaste längtans låga i hennes milda blick. Och

hon skulle säkert villigt givit sig en stark

kärlek i våld.

Men inga furstar anlände till Sverige, och

inga ädlingar funno så stort behag i den

glada prinsessan, att de förleddes till dårskaper

eller hjältedåd för hennes skull. Hon fick

nöja sig med souveniren om Hessensteins

trumpet honetta hyllning och med de flyktiga

fleuretter, vilka efter en balnatts rus aldrig

upplevde morgondagen.

Själv hade hon nästan intet upplevat, men

hennes öron fylldes av hovlivets lyckointriger,

av bekännelser om ingångna sälla förbindelser,

av snyftningar över brustna förhoppningar.

Först och främst är det för bror Fredrik ochhans hjärteangelägenheter hon hyser tendert

intresse. Han fick icke sin dyrkade Sofie

Fersen; ah quel chagrin! Endast en utländsk

resa kunde skingra sorgen. Och Albertina

försträcker i hemlighet sin bror av egna

medel en rätt artig summa till privata

förströelser. Prins Fredriks vackra ansikte häde

strålat upp; han offrade strax en kyss av den

million han alltid hade på lager. Nu hade han

återkommit. Sofie var gift, och Fredrik

ägnade alla sina sentiments åt en liten dansös,

en ny Sofie, den deliciösa mademoiselle

Hagman. Dock med små intervaller för en ny

stjärna vid hovet: lilla Wrangel.

— Prinsessan kan icke rida ut i dag, ty

regnet strömmar ned utan uppehåll och utan

pardon. Hon har spelat ett parti schack med

Silfversparren och blivit matt en tout sens.

Hon har också suttit inne hos söta mor och

åhört det nya franska verket föredragas av

Taphinon Des Roches, men ändå har

dagen många timmar kvar, och hon förkortar en

av dem i hovdamernas kammare. Där

berättas anekdoter från Gripsholm — hans

majestät har hela sommaren hållit hov där —

och munterheten fladdrar till, som när sur

ved fattar eld, gäckande och opålitligt.

Yld tambursöm och pärlbroderi sitta de,

de flesta med de första frostnätterna och de

sista sommardagarna bakom sig. Fröken

Sinclair har övergivit harpan och fattat blyertsen

8 — Den glada prinsessan.för att på papperet framtrolla lekande

amoriner. Grevinnan Piper har många

hovhistorier från sin bror, baron Ehrensvärd, och hon

har redan lärt, att det hår på Svartsjö nästanj

åren dygd att gyckla med konungens

uppvaktning. Men tom drottningens förtroliga

hjärtlighet möt bovstallmästare Munck yttrar hön

ingenting varken på spe eller allvar. Över Sofia

Magdalenas hela personlighet vilar en mystisk

slöja, som icke ens hennes förtrognaste

statsfru vågar lyfta. Hon är alltid drottning,

alltid avskild från de andra både i

sympatier och handlingar. Och hade ej Lovisa

Ulrika låtit ett häftigt ord undfalla sig om alt

svärdottern till sist tagit seden dit hon

kommit och skaffat sig en amant i den bleknosige

Muneken, skulle knappt det ryktet fått så pass

vingkraft, att det kunnat flyga utom

slottsporten. Det är en mechante vana hos

änkedrottningen att baktala sonhustrun. Och dock har

hon ingalunda rensopat för eget hus; hennes

vänskapsförbindelser ha i sanning väckt

både undran och löje.

Prinsessan Albertinas inträde stör icke

mer än om en liten sällskapshund efter att ha

krafsat på dörren släppts in och blivit

ka-resserad av gammal vana. Hon får genast

höra, vad Ehrensvärd sagt om de dåliga

supéerna på Gripsholm en kväll, då stanken av

skämd mat var så olidlig, att till och med hans

majestät kände den horribla odören och frå-gade efter anledningen. Den unga grevinnan

klipper med ögonen och läspar mjukt:

»Jo, sa’ Ehrensvärd, det är supéen, som

a-gerar hovmästare och annonserar sig själv.»

Det är i Albertinas smak; sådana

lustigheter kan hon sentera. Hennes ögon glittra

skälmaktigt, och den lilla vackra munnen

myser belåtet.

»Mera, ma chére», ber hon, »det är

ljuvligt att få skratta. Varför skall man neka

sig den tillfredsställelsen? Men ingenting

riktigt styggt vilja vi höra, bara små

plaisante-rier.»

Hovdamerna se förstulet på varandra.

Prinsessan har på de sista åren blivit alltmera

sensibel för det, som kan såra eller stöta

någon. Hon kan brista i gråt, om hon hör en

person förtalas; det är som moderns hätska

och bittra sinne hos henne framkallat en

con-traire stämning av sjukligt överspänd

mildhet. Dock blir hon aldrig något helgon,

tröstar man sig, ty den medfödda häftigheten får

hon ingen bukt med.

Grevinnan Piper träder en azurblå

pärla på nålen och säger med ett tillgjort blygt

leende:

»Jag har verkligen hört en liten historiett

från i somras, som rör vår goda grevinna

Rib-bing, men jag vet inte om ers höghet finner det

passande att...»

»Å — passande! Det gitter jag visst frå-ga efter i ett sådant här abominabelt väder,

då alla förströelser regnat in. Är det ett nytt

propos till hennes vittbekanta bennikemask?»*

»Nej», ler grevinnan, »den är

originellare. La chére comtesse Ribbing vill — söm ers

höghet nogsamt vet — gärna skryta med sin

anständighet, och en gång under sommaren

beklagade hon sig för konungen över att

dragonerna lögade sig tätt utanför hennes fönster.

Hans majestät lät i nåder uppkalla

regementschefen. Och hon upprepade sina klagomål.

Översten tillät sig då spörja, om dragonerna

voro helt nakna. ’Ja, alldeles’, lär grevinnan

förbittrad ha utbrustit. "Var nådig och säg

mig’, bad översten, ’hur vet grevinnan då, att

det är dragoner?’»

Albertina uppskattar anekdoten. Hennes

hjärtliga skratt klingar obehärskat, och

hovdamerna instämma, men efter denna korta

munterhet blir stämningen ganska tryckt. Det

är så mycket man icke bör tala om vid

änkedrottningens hov, och om det som för

tillfället nästan utgjorde det allt annat

uppslukande intresset, vågade man här endast i enrum

utbyta ord och tankar. Hennes majestät

Sofia Magdalena Iskulle för första gången bli |mor,

och denna (väntade stora tilldragelse fyllde

hela landet med glädje. Änkedrottningen ut-

• Grevinnan Eva Helena Ribbing, född Löwen,

utsattes med anledning av ovannämda åkomma så väl för

Ulla Fersens skämt som för ett elakt epigram av

Oxenstierna.gjorde ett hårdnackat undantag. Närhelst

någon råkade nämna denna händelse, blev hon

stelt högdragen, munnen smalnade till en slugt

dragen linje och blicken fick sin elaka skärpa,

den, som kom henne att likna en gammal

katta.

Det var ingen hemlighet, att la reine-mére

en gång i ett anfall av sin plumpa

uppriktighet yttrat, det kungen var tredje personen i

denna komedi, vilken inspelades till svenska

folkets fromma, och till hertiginnan Charlotte

hade hon burdust yttrat:

»Var på er vakt. Jag fruktar nämligen,

att detta barn icke är kungens. Ni känner

väl till alla rykten, som äro i omlopp

rörande Munck? Skulle det nu verkligen vara

förhållandet, att hon är i välsignat tillstånd,

kdmmer detta att vara så väl eder själv som

eder gemål till förfång, hertigen måste därför

varnas, på det att icke hans rättigheter må

bli inkräktade av en bastard.»*

Det hade varit efter detta, som Sofia

Magdalenas statsfruar erhöllo befallning att ej

göra sin uppvaktning hos änkedrottningen, och

det hade behövts båda hertigarnas,

prinsessans och hertiginnans förenade

ansträngningar för att blidka kungen och åstadkomma

en skenbar försoning mellan mor och son.

Prinsessans glädje har också dött bort.

* Detta yttrande ordagrant efter brev för februari

månad 1778 i H. E. Ch. Dagbok.Hon klipper tankspridd en sidenremsa till små

skräpande bitar, medan hon lika tankspritt

lyssnar till stormens dån och regnets

trumvirvlar mot rutorna.

Några dagar till, och hovet skall bryta upp

till Fredrikshof. Där känner hon sig ännu

mindre å son aise än här, ty avståndet mellan

hoven är kortare. Visserligen har det ibland

fallit Gustav in att på Gripsholm agera sin

stora namne, men länge trivs han icke skild

från sitt kära Stockholm, och ehuru månader

förflyta utan att söta mor ser honom, är det

som om en osynlig makt tvang henne att

vistas i hans närhet.

Så uppstå ständiga förvecklingar,

oavbrutet familjetrassel, vilket måste redas ut av

någon. Och i första hand skickas Albertina.

Hon har så småningom upphört att hysa

önskningar för egen del. Hon förgäter allt

oftare det liv hon borde leva för egen räkning.

De oändligt långa dagarna ha sällan råd

att av sina timmars överflöd skänka henne

en enda utan förbehåll. Icke ens festerna äro

hennes. Hon tillsäges av deras majestäter att

vara med och chére mére gör tusen

invändningar, säger tusen obehagliga saker. Hon

far likväl för att ej stöta sig med kungen, men

mitt under dansen ihågkömmer hon med ett

stygn i hjärtat modern, som en gång älskat

glädjen och som varit den mest strålande,

mest joemotståndliga jav alla, skön, snillrik, till-bedd som en gudinna. Nu visar hon sig

sällan på slottet. Hon kan det icke. Det

hade hänt, att Sofia Magdalena ej alls låtsats se

henne, att hon dragit sig tillbaka utan så

mycket som en böjning på det stela huvudet med

sitt torn av panaseher och diamantaigretter.

Och är det bal på Fredrikshof, blir också

den en slätt förnöjelse, ty kungen och

drottningen inviteras icke. Bror Fredrik kommer

sent och går tidigt för att ej försumma sin

celesta »mamsell.; Bror Rarl jinfinner £ig inte alls,

ty antingen superar han hos den charmanta

grevinnan Löwenhjelm eller troligare hos den

otäckan, mamsell Slottsberg.

Charlotte är som alltid det livgivande

solskenet, och hon är allas vän, men icke kan

hon överskyla en så oändlig mängd

trakasserier och ledsamheter.

Albertina tänker, att hela hennes tillvaro

är som äggdansen, lätt, lätt över alla

ömtåligheter, ingenting får krossas, men om

danserskan blir förbi av trötthet och ängslan, det

frågar ingen efter.

Hon kastar saxen, reser sig och lämnar

rummet. Gråten höll på att bryta fram.

»Hennes kunglig höghet börjar också få

ett svårt lynne», mumlas det efter henne.

»Exemplet smittar.»

Några sottiser viskas ytterligare om attQuedlinburg* väl får ersätta glasberget. Bland

Hymens protegéer tycks prinsessan icke vara.

Men prinsessan hör icke dessa stickord.

Hon går genom blåsiga och dragiga gemak.

Hennes gång lär på en gång rultande och

struttande, och speglarna återge en något grotesk

figur, en fågelprofil. Näsan buktar örnstolt,

medan hakan är gumlikt vass.

Inkommen till sig står hon en stund och

funderar på lämplig sysselsättning. Hon vill

inte tillkalla någon av uppvaktningen, det blir

tids nog till kortspelet i kväll. Chére mére

har en verklig passion för Farao. Ingen

afton uteslutes detta spel från programmet.

Långsamt drar hon nålarna ur det rika,

mörka håret och låter det falla ned som en

kappa över rygg och skuldror. Det är vackert,

hon vet det och betraktar med nöje sitt

förändrade utseende. Den dåliga hyn

framträder mindre. Ögonen stråla varmt och starkt,

medan själva ansiktet blir barnsligt smalt och

litet inom den böljande ramen.

Prinsessan gäspar och sträcker på sig.

Enfin! Där skulle ju vara någon, som kysste

lockarna, som lade hennes huvud mot sitt

bröst och viskade detta ljuvliga »bien-aimée»,

man aldrig tröttnade att höra. Men »någon»

finns naturligtvis icke. Hon skakar på huvu-

• Redan som barn hade Sofia Albertina utnämnts till

coadjutrice i Quedlinburg, och .när hennes moster,

prinsessan Amalia av Preussen, dog, hade hon löfte om att bli

dennas efterträderska som abbedissa i detta stifts kloster.det med en sorglustig min, finner en sliten

sidenpelisse med malätet pälsbräm, sätter den

på och drar en taburett fram till sekretären,

vars klaff hon öppnar. Brevlappar, brokiga

bandrosetter, torra blommor och ett par

blyertsteckningar ligga löst inkastade.

»Voilå ma vie!» säger hon helt högt. Hon

hade för ett par dagar sedan hittat

alltsammans på bottnen av en koffert och beslöt nu

att par dépit sysselsätta sig med det funna.

Det första papper hon får tag i, är en

slarvigt nedskriven biljett från kungen. Hon

har strax hela sammanhanget klart för sig.

Det var i fjol, när En venetiansk fest

skulle ges. Kungen förberedde denna fete som

en överraskning åt chére mére, och Albertina

hade känt sig obeskrivligt lycklig över att allt

var gott mellan hennes kära. Hon hade som

alltid glatt sig åt att få deltaga i dansen, att få

kostymerad och utsmyckad njuta av en aftons

fullständiga harmoni, men — så inbjudes hon

endast som åskådare, ty Gustav vill straffa

henne för ett fel mot honom och etiketten,

som hon begått på Fredrikshof ett par

månader tidigare. Hon hade vid taffeln sträckt

ut armen över hans tallrik för att tumma med

Charlotte. Det var allt. Och en sådan

bagatell behagade han lägga henne till last. Nu

hade hon skyndat att skriftligen framföra sin

ursäkt, ty divertissementet skulle upprepas.

Hon hade varit så rädd, att söta mor skulle fånys om saken, då bleve den för visso

anledning till ny schisme. Emellertid hade det

lilla brouilleriet den gången fått en lycklig

avslutning. Gustav iskrev... bon låste (den

parfymerade biljetten med en glimt av satir kring

munnen:

»Jag har länge funderat över den kadrilj

ni önskar, min älskade syster, och har ej

kunnat hitta på något, som bättre skulle passa

ihop med de venetianska kostymerna än

sa-voyarder, vilkas hemland ju ej är avlägset från

Venedig, och varav man brukar påträffa uti

alla städer uti Italien och Frankrike. I

anseende till den korta tiden att anskaffa nödiga

dräkter, är detta också det lättaste, emedan ni

ju förra året uppträdde i en dylik dräkt.

E-der kadrilj kunde utföras av fru Ribbing, fru

Meijerfelt och fröken Sinclair, som är anställd

hos eder. Såsom herrar finnas greve

Stenbock, baron Lantingshausen, baron Axel

Oxenstierna, baron Sparre vid gardet, baron

Mac-lean, baron Wrangel vid Västmanlands

regemente, greve Schwerin vid gardet. Som det

endast behöves fyra, må ni själv välja bland

dessa. Greve Karl De la Gardie kunde bära

lanterna magica, Bellman kunde också vara

med, och man kunde ha allt möjligt skämt för

sig, som passar ihop med kostymen. Om ni

godkänner mitt förslag, så beder jag eder låta

mig veta namnen på de herrar ni utväljer. Ni

torde också beställa kupletter av Des Rocbes attsjungas av fröken Sinclair, fru Meijerfelt,

Stenbock och greve De la Gardie. Jag skall

låta eder få veta om en timme, ifall det skall

bliva repetition i afton eller i morgon —

onsdag kl. V2IO.»

Papperet vikes samman, alltmedan hon

tänker på Gustavs otroliga nöjeslystnad, hans

levande intresse för varje detalj i damernas

dräkter, kavaljerernas poser. Och först och

sist ägnar han sig åt kammarpagernas

instruktion. Den ligger honom särskilt om

hjärtat. Och nu sysslar han dessutom med idén

till en ny hovuniform, Ekölsundsuniformens

citrongula glans har bleknat i hans minne.

Nu drömmer han om rouge et noir till dagligt

bruk och om bleu ciel för les grandes fetes.

Hans snille ä,r ,stort, men hans värv futtigt små.

Hon bläddrar bland papperen. Där en

brevlapp från Charlotte. Hon ögnar igenom

de första raderna, men skjuter sedan den lilla

älskvärt pladdrande skrivelsen åt sidan, tar en

ny souvenir, en billet d’amour. »Om

kärleken någpnsin varit självhärskare i ett hjärta,

är det i mitt», står där, och Albertina drar

sig med sött vemod till minnes den douca

rosenfesten år 75, då hon hyllades som

»Rosendrottningen iSalenci», kantonens dygdi

gaste flicka. Ack, det hade alls icke hindrat, att

hon efter den muntra aftonmåltiden i

lövhyddan funnit sin herde, ung, älskande, »brölant

de la passion», som det stod i biljetten,vilken tiggde om ett möte »i vår egen ljuva vrå».

Denna lilla vrå var också den ett minne.

Herden hade för längesedan begivit sig till andra

betesmarker, där nya små lamm bidade hans

hägnande omsorger.

Med blåfrusna fingrar sticker hon det

rosenröda papperet i ett kuvert med en

flygande duva. Där ligga flera tendra biljetter från

denna tid, men hon läser dem ej, förstör dem

inte heller. När jag blir gammal, tänker hon,

skall jag taga fram dem igen!

Omlindad av ett ljusblått sidenband ligger

en styv pappersrulle. Prinsessan ler glatt mot

den präntade skriften, omgiven av grant

målade rosor, jättestora förgätmigej och nätta

pen-séer. Det är en gratulation från negerpojken

Badin; hon hade fått den på sin elfte

födelsedag, oc>h "den sänder heinne en hälsning från

det avlägsna barndomslandet, där lille far

gick omkring ^som en god och vänlig

tomtegubbe, fryntligt belåten med tillvaron, om den

bara bjöd honom på en stor tallrik surkål

och en nystoppad pipa.

På den födelsedagen hade söta mor ställt

till en barnbal och själv börjat dansen med

Gustav, en tjuguårs yngling, vilken trots sitt

svärmeri för Voltaire och Marmontel, ännu

behöll en smula konventionell stelhet i

hållning och skick.

Hon själv hade flugit ur famn i famn,

hoppat, dansat, deklamerat, bland annat ocksåBadins lyckönskan som ett impromptu. På

Badins axlar hade hon stått, och hon tycker

sig ännu höra sin egen gälla barnaröst skrika

ut över den upplysta salen:

»Jag, som en utav de svarta,

obekant med landets sed,

gör en önskning i mitt hjärta

över vår prinsessa med.

Men jag kan ej så beskriva,

vad för gott jag önska vill,

jo, att hon må nöjder bliva

många flera åldrar till.» *

En knackning på dörren avbryter

henne. Hon stänger klaffen och ropar ett

»Stig in». Fröken Sinclair niger på tröskeln.

»Hennes majestät har befallt mig

underrätta, att uppbrottet härifrån skall ske

tidigare än ärnat. Vi få begynna packningen

redan i dag.»

»Är min mor vid gott humör, tycker du?»

»Ers kunglig höghet, det...»

Albertina suckar. Det behöves icke

mera än dessa stammande ord för att hon skall

veta, att modern beslutat inflyttningen till

Fredrikshof, därför att något retat eller

förargat henne. Förmodligen en depesch från

Gustavs hov eller från Fredrik. I så fall en

penningtransaktion, och naturligtvis skall

hon dragas in i ledsamheterna, från vilket håll

* Dessa verser lära enl. C. Forsstrand förvaras i arkivet

å Eriksberg.vinden än blåser. Gäller det Gustav, får hon

tala, tala till dess hon storknar; gäller det

Fredrik, måste hon försträcka pengar,

pantsätta juveler eller skriva på reverser.

Blodet blir hett och oroligt inom henne.

Hon känner lust att frigöra sig från alla

dessa plikter, som begäras av henne, därför att

hon är dotter och syster — alltid dotter och

syster. Häftigt reser hon sig upp, och mot

sin vilja skriker hon i desperation till

fröken Sinclair:

»Vad står du där och blänger för? Du

har de dummaste koögon jag någonsin sett.»

Egentligen har hon också lust att ge den

oskyldiga fröken en örfil. Det kliar i

fingertopparna, men hon rusar i stället på dörren,

slänger en kappa över sig och springer

bar-huvad ned i stallet till sin favorithäst. Med

kinden mot hans skinande blanka bringa står

hon och låter munnen löpa, först i harm och

bitterhet, men så småningom allt mildare och

ångerfullare.

»Jag var stygg och häftig, Trésor, nu få

vi be om förlåtelse, det blir ingen annan råd.

Och Sinclair får ha det lilla turkossmycket.

Mon Dieu, vad min vivacité är för en dryg

utgiftspost!» Hon säger det dock leende och

med en skälm i ögonen, ty nu är hon god

och glad igen.EN FÖRSTA NOVEMBER 1778 är

gråmulen och kall. Och herr De la

Grange, kungens page, som redan

före åtta på morgonen skyndar från

Stockholms slott till Fredrikshof, känner

kylan bita igenom de tunna silkesstrumporna,

hur raskt han än ilar framåt med det

angelägna brevet från kungen till änkedrottningen.

Det förnäma Stockholm gnuggar väl som

bäst sömnen och den glada överraskningen

ur ögonen, samt kommer på fötter något

tidigare än vanligt med anledning av de 1,024

kanonskotten, vilka väckt herrskaperna med

sitt dunder. Om de varit så pass morgonkrya,

att de kunna räkna dem, hade de

naturligtvis strax av hjärtat tackat Gud och hennes

majestät, vilka skänkt landet en prins. Eljest

visste de ännu endast, att ett kungabarn

kommit till världen.Men borgare och hantverkare hade

räknat vartenda skott, det märktes granneligen på

de redan folkuppfyllda gatorna, på den livliga

trafiken i krogdörrarna och på de höga

leveropen:

»Gud bevare kronprinsen!»

Utåt Fredrikshof är det dock tyst och

lugnt. Vakten patrullerar håglöst fram och

åter. En kock och ett par lakejer tvista om

en äggkorg, vars innehåll ligger krossat på

marken. Alla tre äro högljudda och

oförskämda, och det urartar nog till slagsmål om

en stund. I skydd av skyllerkuren står en

skomakarpojke och avvaktar denna

uppbyggliga lösning av konflikten.

Inne i det lilla vita slottet voro flera

vakna än man kunnat vänta. Hennes majestät

hade redan, när det första skottet dånade från

kastellet, befallt sin kammarfru att begynna

hennes toalett. Hon yttrade icke ett ord

varken under koafferingen eller påklädningen,

men visade i alla sina rörelser en nervös

otålighet vid minsta fumlighet eller dröjsmål. På

en knapp halvtimme var hon färdig och gick

genast med hastiga steg ut i sitt skrivrum.

Hon tog icke plats utan vandrade fram och

åter.

En liten stund senare tittade prinsessans

ansikte fram i den försiktigt öppnade dörren.

Hon var rufsig och oklädd. Tydligen hade

hon kastat på sig några klädespersedlar istörsta hast och icke ägnat en tanke åt

frisyren.

Lovisa Ulrika vinkar avvärjande.

»Du är för tidigt uppe, mitt barn.»

»Men ni själv, min älskade mor...»

En befallande åtbörd hejdar henne.

»Jag önskar vara allena.»

Prinsessan känner alltför väl detta

granithårda tonfall, denna stela, torra blick. Hon

vågar ej göra någon invändning, ej bedja att

få stanna. Långsamt glider hon ut.

»Albertina!»

Åter flyger dörren upp och slarvig,

linje-mjuk, krokig och förväntansfullt skelande står

prinsessan på tröskeln.

»Min goda, dyra mor!»

»Jag ville blott säga dig, att jag ingalundg

är glatt upprörd. Det är andra känslor, som

behärska mig. Dock är jag fullkomligt lugn.

— Gå nu!»

Prinsessan tvekar. Hon törs icke säga

ut de ord, som snudda vid tungan:

»Min mor, tro, att prinsen är eder sonson

och dela hela landets glädje!» Darrande

dröjer hon med handen på låset.

»Hyser icke heller du respekt för din mors

vilja, barn?»

Dörren slutes genast. Hennes majestät är

ensam och återtar sin rastlösa burgång...

fram och tillbaka.

9 — Den glada prinsessan.Men icke länge. — Det knackar ivrigt på

dörren. Man bidar knappt det sträva

»her-ein», man har brått, ty »man» är en av kung

Gustavs favoritpager, som känner sitt värde

till och med inför den gamla »puderhäxan»,

vilken eljest är mångens skräck.

Brevet avlämnat, är dock pagen ånyo

blixtsnabbt ute i förgemaket. Han vet knappast,

hur han kommit dit. Var det

änkedrottningens blick, som fått honom att retirera så

brådstörtat, och som gjort hans rygg så otroligt

mjuk? Han kan icke förklara

sammanhanget, skyndar endast utför trapporna och tycker

hela tiden, att ett par bottenlöst djupa ögon

förfölja honom. De voro icke så stränga,

icke så ilskna, som han väntat; det fanns i

dem ett uttryck, som hans ungdom icke

förmådde fatta. En järnblandad ångest, som ej

fick lösgöra sig, men också ett ömkande hån,

en blödande misstro.

De smutsiga, vita silkesstrumporna

trumma framåt gatan i det raskaste tempo och

slutligen känner den unge kavaljeren sig nog

fattad att kunna gnola en Bellmlajniad.

Lovisa Ulrika läser stående sonens brev.

Vänstra handen stöder hon så hårt mot

bordskanten, att naglarna blåna:

»Min älskade gemål har i detta ögonblick

blivit förlöst och har skänkt mig en son. Jagskyndar att därom underrätta eders maj:t.

Denna tilldragelse, som rågar mina

önskningar, skulle ej vara blandad med bitterhet, om

jag ej alltför mycket kände, att just detta barn,

så efterlängtat av mig och mitt folk, har

berövat mig min moder och att hans födelse är

upphovet till mitt livs olycka. Jag känner, att

all min filosofi är otillräcklig att uppehålla

mig mot dessa föreställningar. Lycklig som

konung, lycklig genom allt, som timat under

min regeringstid, har det dock varit mig

förbehållet att pröva på bekymmer, för vilka

den ringaste av mina undersåtar är fritagen.

Jag inser mer än väl, att dessa tankar

ingalunda äro på sin plats, och att jag borde

utplåna dem, men jag har ej ansett mig böra

dröja längre med att underrätta eders maj:t

om faiitt barns födelse, på det att eders maj :t ej

därom först må få kännedom genom ryktet.

Jag har den äran att med djupaste vördnad

vara

eders maj:ts väl affectionerade

G.»*

En minut, kanske två står Lovisa Ulrika

orörlig med papperet utbrett i handen. De

rörliga ansiktsdragen återspegla lydigt

hennes tankar, dessa oroliga, stormigt mörka och

upprörda tankar, som aldrig tyckas få trygg

hamn.

* H. E. Ch. Dagbok.»Nej», utbrister hon plötsligt. »Nej,

ingen feghet. Må ett helt folk falla till min herr

sons fötter, beundrande och hyllande. Din

mor gör det icke, Gustav!»

Svaret på denna schackdragsskrivelse skall

genast avgå: »Gardez la reine! Sire.»

Hon sätter sig så hårt ned på den

förgyllda stolen, att dess spindelben knaka. Och

handen griper med en brysk rörelse om

fjädern, så glider den över papperet med

beslut-sam kraft. Först, när underskriften står där,

får handen vila. Hon strör frikostigt

guldsand över papperet och läser samtidigt:

»Min herr son.

Jag är moder, och denna heliga egenskap

kan ej utplånas ur mitt hjärta. Den skall

alltid komma mig att taga en uppriktig del i

ers maj:ts lycka. Jag hoppas av tiden, att

det täckelse, som skymmer edra ögon, skall

sönderslitas. Det är då, som I skolen göra

mig rättvisa och ångra den hårdhet, varmed

I haven behandlat en moder, vilken aldrig

skall upphöra att vara

eder väl affectionerade moder.

L. U.»*

Brevet är avsänt till slottet, men hennes

majestät änkedrottningen känner sig icke väl

" • H. E. Ch. Dagbok.till mods, tycker icke längre, att det måst

skrivas. En skiftande mildare stämning fångar

henne, sedan hon ännu en gång genomläst

Gustavs brev. Det finns dock ord däri, som

värma henne. Hade hon ej kunnat gå honom

till mötes på annat sätt? Brev — varför brev

med dess sällsamt torftiga oförmåga att

avspegla ett inres stolta och likväl ömma

trängtan? Varför hade hon icke lämnat Gustavs

skrivelse obesvarad och i stället strax satt sig

i vagnen? Den nyfödde kom henne icke vid.

Men sonen ville hon sluta i sin famn, denne

son, som aldrig levde helt annat än i

fantasiens omätliga rike, och som lät sig

bedragas av verkligheten, medan han på scenen

framtrollade sanningshjältar. —

Det vore dock inte brott att i denna

stund dela hans glädje, se in i dessa ögon,

som kunde stråla av snilleeld, lyssna till

försonande klingande ord! Hon ser allt

tydligare scenen för sig: Gustav sonligt tacksam

och rörd över ätt — ja enfin! — Över att

hon vill ge den rollen, och hon själv än en

gång njutande sällheten av att i sina barns

krets vara den goda, överseende modern.

Lovisa Ulrikas bitande isarkasm tränger sig

fram också när hön, för ,sin egen skull, längtar

att få visa godhet. Men efter ett längre

samspråk med dottern, som entusiastiskt omfattar

moderns plan att begiva sig till slottet, blirhon allt vekare, allt starkare uppfylld av

försonlighet.

Hon låter omsorgsfullt kläda sig.

Albertina är närvarande och väljer smycken till

mo-derds isvarta sammetsdräkt.; Tveksam står hon

med ett litet juvelkörs i handen:

»Tycker icke min älskade mor, att det

vore en passande gåva åt den lille sonsonen?»

Lovisa Ulrika skakar energiskt på

huvudet.

»Du må taga dig i akt, Albertina, icke

strax tro, att jag blir flat och efterlåten mot..»

Albertina djärves avbryta, ty

hovmästarinnan fäster colliern kring drottningens hals.

Hon låter (orden bli en hämmande dammlucka:

»Å, min mor, Arad ni är intagande i den

koaffyren, slottets ädlaste dam. Gustav

kommer att bli hänryckt.»

Lovisa Ulrika ler smickrad. Dotterns

beundran är uppriktig. Och hennes klokhet icke

föraktlig. I denna stund hade hon icke

velat uttala det ord, som frestade hennes läppar.

Gott, att Albertina höll det tillbaka. Kort

säger hon:

»Behåll du juvelkorset, barn, som ett

minne äv — av denna dag. Jag skall låta

beställa en ring åt prinsen — dyrbarare än korset.»

Äntligen är hennes majestät färdig i full

paryr. Hon sätter sig upp i vagnen.

Lakejen stänger bugande igen dörren. Löparen

ge:r sin häst tyglarna. Livkusken samlar töm-marna. Vakten håller sig beredd att

skyld-ra gevär, och som för att ytterligare höja

effekten strålar solen fram och sänder ett

knippe strålar in på besök i vagnen, där det

ljusblå sidenet tar emot dem som en lekfullt

reflekterande vattenyta.

Blott några famnar ifrån Fredrikshof

hejdas vagnen av Jett kungligt ekipage. Ur

detta stiger en elegant hovman i den mest

välborstade rock, den vitaste spetsfichy och de

blankaste skospännen.

Han öppnar dörren till änkedrottningens

vagn. Bugar djupt och underdånigt. Det är

hennes egen överstemarskalk, greve Schwerin.

Han kommer direkt från slottet. Och han

anhåller som ett särdeles stort gunstbevis, att

hennes majestät i nåder täcktes tillstädja

honom frambära en order från kungen. Han

hade fått veta, att hon ämnade besöka

slottet, men tiden vore icke just väl vald. Han

lägger orden prydligt och ödmjukt intill

varandra, och dock förmår han icke dölja att

kungen befallt hennes majestät förhålla sig

lugn på Fredsrikshov. Folket är uppbragt

på henne för hennes brev till kungen och för

hennes hållning mot drottningen. Man kan

befara ett upplopp, ty känslorna äro denna

dag i en särdeles svallning.

Greven slutar med att framvisa en order,

vilken allt för tydligt bekräftar hans ord.

" Lovisa Ulrika har intet val. Hon biteri spetsnäsduken för att återhålla tårarna, men

de bryta trots allt fram i en skakande

snyft-ning. En så skymfande förolämpning hade

hon än aldrig blivit utsal/t för. Nekad att

besöka sin son!

»Befall kusken vända om», säger hon, och

tänderna hacka mot varandra, medan en

underlig, hopplös förtvivlan genomisar henne.

Schwerin sätter sig mitt emot henne i

vagnen. Hon begär att få fullt besked om

sitt »brott». Blicken flammar i kvalfull

ångest. Icke med en enda fråga avbryter hon

överstemarskalken och — hon får fullt

besked.

Schwerin är visserligen en fulländad

hovman, men hans karaktär är fast, uppriktig och

hederlig. Och så länge har han varit i

hennes tjänst, att han blivit stålsatt mot fruktan

för hennes vredesutbrott. Orädd har han

vågat säga sin mening, om han också vetat välja

smidiga eller åtminstone ej allt för misshagliga

uttryck.

Också uppvaktningen har snappat upp det

passerade. Och i en tät klunga har

drottningens hov samlat sig omkring det bud,

vilket skickats till slottet med drottningens brev.

Den unge hovjunkaren berättar livligt med

stora gester och otaliga grimaser:

»Hans majestät gick in i ett enskilt rum

för att bryta det olycksaliga brevet. Fru

hertiginnan och deras nåder hertigarna väntadei slora gemaket. Vi småkryp höllo oss så långt

i bakgrunden, att man måste säga det en

dörrspringa var vår enda hållpunkt.

Så störtar kungen in — likblek, hemsk att

skåda, ty de fasliga bobborna* djärvdes

neka att attrahera den övriga coulören. Men

aldrig har jag sett hans ögon så förfärliga

och så — briljanta. Han ropade högt: »Hon

har förgiftat den skönaste dagen i mitt liv!» Sä

lämnade han brevet åt hertig Karl. Denne

var strax färdig att dåna. Prins Fredrik

ryckte brevet ur en vanmäktig hand, läste och föll,

som alltid vid tragiska moment, • i

konvulsio-ner. Han störtade sig med en sådan iver i

kungens ar!mar, att vår allemådigste herre

förlorade balansen, och båda bröderna lågo

pladask på golvet. Det var en alltför

ömklig syn. Hans majestät blev upphjälpt, och

lugnet återställdes någorlunda. Men jag

ryser, när jag tänker på, hur snabbt onda rykten

spridas.» Han sänker rösten och tillägger

viskande: »Det är gräsliga hotelser, som

folket för i munnen mot hennes majestät

änkedrottningen. Redan uppe på slottet

hörde jag, alt man unnade henne ett dolkstygn,

men utanför Storkyrkan larmade en folkhop:

"Det bästa, som kunde ske, vore alt man slog in

skallen på den elaka käringen på

Fredriks-hov.’»

* Gustav III var mycket finnig.Hovet ryser. Detta är förfärligt. Det är

en ny stark och hård sinnenas vind, som

blåser över landet. Hans majestät kungen har

den präktigaste medvind. Honom älskar

man, liksom man väl skall älska den lille

sonen, men den gamla, som aldrig fått en åtrådd

makt 5 sina alltför [starka händer, hon får idock

lida mycket och tåla mycket. Hon

förtjänar det, tänker några. Men de mildare

tycka, att det är synd om henne. Hon kan icke

vara den bortkastade docka man vill göra

henne till. —

Förhoppningar tända, förhoppningar

krossade. Ett hjärta i brand, en lyckodröm i

aska — allt inom loppet av ett par timmar.

Mekaniskt glider Lovisa Ulrikas blick över

pendylen. Pendelns stillsamt jämna takt har

en omutlig ro. Visarna peka med smala,

hårda fingrar på siffrorna. I dag som i går!

För detta ting med sin av människor

konstruerade själ finns det varken fröjd eller

lidande, endast minuter och timmar: tid, tid

— och detta är det värsta av allt, det är

pliktbudet.

Pendylen slår tio. Långt bortifrån

tycker Lovisa Ulrika att de djupa slagen

komma, och ändå sätta de hela hennes inre i

rörelse. De ropa henne till sig. De kräva

något för den kommande dagen — de befalla

över henne...

Hon sitter ånyo vid skrivbordet. Ånyofattar hon fjädern i en hård och ovillig hand.

Den raspar över papperet, men två gånger får

hon riva sönder början, innan den formar sig

tillbörligt överslätande.

I den oändligt långa soffan sitter Albertina

stum och vit under det svarta spetsdoket. Hon

är fullt klädd för den beskickning modern

anförtrott henne, nämligen ett nytt brevs

överlämnande åt bror Gustav. De små händerna

plocka ängsligt på pälsbrämet. De förmå ej

hålla sig stilla, men varje hennes rörelse är

ljudlös, ty hon vågar ej störa chére mére.

Pennans raspande skär genom hennes huvud.

Tinningarna bulta och sinnesrörelsen är som värk

i bröstet. Herre Gud, hon kan inte styra

detta till rätta! Och ändå — ännu mindre

kan hon avstå från ett försök att medla.

Orden vakna ipom henne, de bedjande innerliga.

Hon har dem alla till reds. Hon vet, att det

skall beskäras dem skarpa stötar av Gustavs

tunga, men det finns också en möjlighet, att

hans mildhet, hans ädelmod tar överhand.

Hon ser moderns sänkta huvud, ännu med

plymer och bjäfs, sådan som hon klätt sig

till besöket på slottet. Munnen är hårt

sluten i en trött, kall linje. Ingen gång ser

hon upp. Pennan går en tung, förödmjukande

pilgrimsgång.

»Min herr son», skriver drottningen, »i

den oro, varuti min överstemarskalk vid sinankomst försatt mig genom de meddelanden

han medförde från eders maj:t känner jag mig

ur stånd att i detta ögonblick för eders maj :t

avslöja min själs tankar. Det täckelse,

varom jag i mitt brev i morse talade, hade på

intet sätt avseende på drottningens person.

Jag tänkte därvid endast på det olyckliga

intryck, som I haven fattat rörande mig. Jag

besvär eders maj:t att ej giva detta ord någon

annan ultydning, och min enda önskan är att

kunna få så gott jag kan försäkra eder om

de ömma känslar, med vilka jag förbliver

min herr sons

eder väl affektionerade mor

L. U.»*

»Jag har skrivit. Är du redo, Albertina?»

Lovisa Ulrika vänder ett uppsvällt,

röd-brusigt ansikte mot dottern. Ögonen stå

ännu fulla av tårar. Rösten är hes av

bekläm-ning.

»Ja, min älskade mor!»

Prinsessan skyndar fram i detta ögonblick

glömsk av allt annat än att den dyrkade

modern lider. All barnahjärtats innerlighet

väc-kes till liv, när hon hör den starka, fasta

rösten bruten av sorg. Hon tvingar fram ett ljust

leende på de skälvande läpparna och säger

med ett glättigt tonfall:

# Historiskt.»Chére mere skall snart återfå sin lilla

duva med ett friskt olivblad.»

Hon kysser drottningens kalla händer,

stryker smekande över dem och ler igen med

en hel värld av kärlek i de blå ögonen.

Men — hon har dock ej mod att begiva

sig direkt till kungen. Den goda Charlotte

måste bistå.

Hertiginnan sitter just vid toaletten, men

med pudervippan i ena handen och en tub

läpprött i den andra reser hon sig och

omfamnar Albertina så häftigt, att pudret slår

en vit sky omkring dem.

Naturligtvis vill hon hjälpa sin älskade

syster, men hélås — en beklagande, ömsint

axelryckning — hon hyser föga hopp om att

kunna blidka hans majestät nu. Det blir bäst,

att Albertina går i förväg med sina bröder.

Chére sæur tör inse, att nattröja och stubb äro

för oansenliga plagg vid en kunglig

uppvaktning! Hon skall komma efter.

En öm kyss på vardera kinden, en

vinkande liten hand, och Albertina skiljs för en

stund från hertiginnan.

Kungen är inne i sitt kabinett. Han

låter tillsäga henne att komma in, men ensam.

I början raljerar han med henne,

behandlar henne som en liten toka, skämtar över

hennes »yppiga behag» och säger henne små

pepprade och saltade artigheter. Men hanklappar henne också vänligt på kinden och

stryker henne över håret.

I klänningsfickan, prasslar brevet.

Hennes hjärta dunkar av ångest. Får han det

i sina händer, skall han med ens förvandlas.

Eller nej, kanske är han trots allt försonligt

stämd på denna välsignade lyckodag.

»Gustav, käre broder, ers majestät! I er

lilla sons namn ber jag er vara god och mild

— också mot henne, som med tårar vänt om —

tillbakastött, när hon ville sluta er i sin famn.

Vår mor, Sire, lider i dag av er hårdhet

mer iän ni anar. Det här brevet skall visa

eder hennes sårade och dock så moderligt

trofasta hjärta.»

Hon räcker honom brevet, men han

vägrar att taga det. Den gode brodern har

försvunnit. Otillgängligt hård står en djupt

skymfad man framför henne, en, som icke

känner miskund, icke nåd, en härskare, som

kunde och skulle straffa den, vilken kränkt

hans ära.

»Läs brevet,- ers majestät, det skall

beveka er», viskar Albertina ångestfullt, ty i

denna stund tror hon icke på någon förlikning.

»Jag besvär er, Sire, läs vår mors brev.»

Kungen rycker på skuldrorna, ögnar

flyktigt igenom de rader, vilkas nedskrivande

kostat oändlig möda, och sätter sig sedan

vårdslöst i karmstolen. Pannan rynkad,

ögonbrynen sammandragna.»Enfin», säger han otåligt, »är det mera

ni önskar, eljest ville jag helst ha en fredlig

stund.»

I detsamma trädde hertiginnan Hedvig

Elisabeth Charlotta in utan att ha låtit anmäla

sig. Hennes fraicha, käcka ungdom avstack

skarpt mot de båda syskonens i förtid

vissnade utseende. Över hennes alltför höga,

vita panna var det ljusbruna håret graciöst

nedkammat. De stora, friska tänderna lyste

fram vid varje rörelse av den livliga munnen.

De två innevarande vände sig genast emot

henne, och prinsessan utbrast storgråtande:

»Min älskade syster, för himlens skull

hjälp mig att övertala kungen?»

Innan Charlotte hann svara, reste Gustav

sig och sade strängt:

»Kommer ni också hit för att plåga mig.

Jag trodde mig ha anledning hoppas, att ni

åtminstone skulle låta mig vara i fred av

tacksamhet för all den vänskap jag städse visat er.

Jag besvär er att icke tala med mig om denna

sak.»

Den lilla Charlotte, blott nittonårig, men

redan invigd och av alla betrodd i det

kungliga husets mångahanda "familjetvister, ser med

sin klara, vackra blick upp på kungen.

»Sire», genmäler hon, »jag skall aldrig

göra mig förtjänt av några förebråelser från er

sida för bristande tacksamhet, ty sådan

kommer jag alltid att hysa för all den godhet, var-med ni överhopat mig. Jag har endast

ansett det som min plikt att tillmötesgå

prinsessans önskan att följa henne.» Hon tillägger

med en av sina vanliga, ofrivilliga grimaser,

vänd till Albertina: »För övrigt är det mig

omöjligt att kunna uträtta något för

änkedrottningen, och som jag ej är bunden av några

löften, vill jag varken tala för eller emot.»

Albertina känner sig plötsligt övergiven

av alla, bedragen på sitt sista fattiga hopp, och

i vild sorg och harm skriker hon:

»Ni är inte människor, ni är grymma

odjur. Ni har inga känslor, inget hjärta i

bröstet. Om jag kunde offra intill min sista

bloddroppe för min älskade mor, skulle jag

med glädje göra det, och ni — ni — bödlar,

hatfulla bödlar är ni.»

Orden dränkas slutligen i konvulsivisk

gråt. Hennes flämtande andedräkt hackar

sönder .meningarna. Hön fäktar Ined armarna,

stampar, irrar omkring i rummet för att med

ens stanna framför Gustav, kasta sig på knä

och Ined händerna sträckta som till bön

anropa honom om barmhärtighet.

Kungen bibehåller sin kyliga slutenhet,

och det är först, när Albertina ånyo rest sig

och börjat skrika och gråta, beskärma sig och

anklaga, Kan med en majestätisk rörelse

befaller henne att tiga.

»Ni tar livet av mig, min syster.»

Han tömmer ett glas vatten, fyller ett an-nat och bjuder Albertina, men hon slår det

häftigt ur hans hand. Hennes ansikte är

blå-blekt, och det förefaller som skulle hon

svimma. Men hastigt fattar hon sig, och nu ber

hon igen med den ömmaste, sorgsnaste

stämma:

»Låt mig få ett par goda rader med hem

till vår mor.»

Kungen gör en tvärt avvärjande gest och

vänder systern ryggen.

Nu kan den unga hertiginnan ej låta bli

att ingripa. Med sin impulsiva röst yttrar

hon:

»Jag ber er, Sire, försök att lugna er

något. Ni är förfärligt upprörd.»

Kungen:

»Hur kan ni tänka eder, att det skall vara

mig möjligt att bli lugn, så länge min syster

är här?»

Hertiginnan:

»Om ni blott vill besluta, er för att skriva

ett par ord, kommer hon att genast gå- sin

väg, men på andra villkor rör hon sig

säkerligen icke ur fläcken. Under det att ni

skriver, skall jag taga prinsessan med mig ut

i andra rummet för att lämna er ostörd.»

Hon lägger smekande armen om

prinsessan. Hon ser med varm, frimodig tillförsikt

på hans majestät, och det lyckas henne att

böja och svalka de stridiga, heta

vasalynne-na. Kungen lovar att skriva. Prinsessan

10 — Den glada prinsessan.följer lydigt sin svågerska ut i angränsande

rum.

Där sitter hon alldeles tyst, förbi av

själslig och kroppslig trötthet, men när kungen

lämnar henne brevet, kan hon ej återhålla

ett häftigt utbrott av de alltjämt svallande

känslorna. Som i feber, och darrande i alla

lemmar börjar hon ånyo slunga ut

förebråelser och hot.

Gustav ignorerar henne och yttrar, vänd

till hertiginnan:

»Jag märker alltför tydligt, att detta ej

slutar, förrän änkedrottningen också

åstadkommit en brytning mellan mig och min syster,

men om hon ej vill förhålla sig lugn, kommer

jag att stänga in henne på Gripsholms slott,

ty så uppretad som jag blivit, är jag i sanning

ej längre herre över mig själv.»*

Lovisa ( Ulrika avvaktade i rolös

ångest dotterns återkomst, och när vagnen höll

vid • trappan, hastade hon ända ned för att

taga emot — ej Albertina, men budet från

sonen.

»Brev?» sporde hon.

Albertina lämnade det skyndsamt. Hon

hade inga tröstande ord, ingen hälsning. Men

hon försökte le mot modern, ett stackars

frost-bränt leende.

• Detta samtal är delvis ordagrant återgivet efter

brev i H. E. Ch. Dagbok.Drottningen märker icke, hur dödstrött

prinsessan är, har icke ett enda ord till tack.

Häftigt spörjer hon:

»Såg du den nyfödde?»

»Nej, min mor.»

»Sades det dig vem han liknar?»

»Nej, jag tror — jag tyckte mig höra, att

hans panna liknar faderns.»

»Hm», änkedrottningen mumlar otydligt

ett par ord, som kommer rodnaden att klarröd

skölja över Albertinas kinder. Skall då

aldrig denna olycksaliga misstanke kunnat

förjagas? Själv vill hon så innerligt gärna taga

brorsonen i sina armar, leka och jollra med

honom, när han blir så stor, att han kan fatta.

Hon kan ej låta bli att glädja sig åt små

knubbiga händers grepp, åt små näpet sprattlande

fötter.

»Min goda mor, jag ber att få draga mig

tillbaka och vila en stund!»

»Gärna, ma petite.»

Lovisa Ulrika kramar hårt om brevet med

båda sina fasta, vita händer. I sitt kabinett

sätter hon sig — framme vid fönstret, ty det

börjar redan skymma på inne i rummet.

Novemberdagen är kort, och molnen ha åter

skymt undan solen. Hennes majestät lutar

huvudet mot den höga, snidade stolskarmen

och läser långsamt, som letande sig fram på

en mörk, obanad stig:»Man uttyder aldrig orden i den mening,

som man ej tror. Jag har ej heller uppfattat

eders maj:ts i den mening, som man velat

framställa för eder. Jag har trott, att denna

tanke, lika brottslig emot statens som emot

min familjs säkerhet, vore fullkomligt

utplånad eller åtminstone dold i edert innersta, men

att här fortfarande hänsyftades på min bror,

hertigen av Södermanland, vilket jag känner

lika smärtsamt som om det vore riktat mot

mig själv. Det är i denna mening, som jag

uppfattat edert brev, madame. Jag har ej

heller kunnat undgå att lägga märke till den

ringa ömheten emot mig. Detta har icke

överraskat mig, men det har smärtat mig. I

haven redan länge vant mig vid denna olycka,

men jag bekänner, att jag blivit häpen och

djupt gripen av den ringa ömhet och glädje

I betygen mig med anledning av tillökningen

i eder familj och för ett barns födelse, som

un-danrödjer farhågan att se densamma

utslocknad. Jag hade hoppats att vid åsynen av

en farmoders glädje ur mitt hjärta kunna få

utplåna det, som sårat detsamma, men jag

har endast funnit den alldagliga lyckönskan,

som krönta huvuden vid sådana tillfällen

rikta till varandra. Jag borde åtminstone

kunna tro, att I skullen taga del i den allmänna

glädjen över denna tilldragelse, den lyckligaste

för ett rike, vars drottning I varit och av

vilket I åtnjuten edert underhåll. Dessa tan-kar hava uppväckt de gamla misstankarna i

mitt hjärta, men jag har där velat innesluta

dem. Om även det häftiga och plötsliga

intryck, som läsningen av edert brev gjorde på

min bror Fredrik, rättfärdigar hans hjärtelag

i mina ögon, så rättfärdigar detta hastigt

påkomna uppträde likväl ej eder själv. Det är

detta uppträde, som givit mig anledning frukta

eder ankomst. Jag vet icke, vad herr von

Schwerin kan hava sagt eder, jag vet icke,

vad jag sagt honom själv, jag var för

upprörd för att kunna minnas det. Vad jag

vet, är, att jag befarade ett nytt uppträde, som

jag ej hade styrka nog att uthärda. Jag har

dock ej fått mig detta besparat, min syster har

förskaffat mig det i edert ställe. I haven

förgiftat den skönaste dagen i mitt liv, njuten

av eder hämnd, men i Guds namn utsätten

eder icke för allmänhetens. Stanna hemma

och blottställen mig icke för att få se min

moder förolämpad av mitt folk för den

kärleks skull det hyser för mig.

Eder tillgivne son.

G.»*

• H. E. Ch. Dagbok.OFIA MAGDALENA får en ganska

lång tid efter prinsens födelse

ligga till sängs, och kungen måste giva

sig till tåls med några

teaterföreställningar, ehuru han brinner av iver att få

förverkliga planerna till fortgående festligheter,

vilka skola celebrera kronprinsens födelse.

Julaftonen och de två obligatoriska

helgdagarna |äro redan över, när hennes majestät

i stor procession begiver sig till Storkyrkan,

där Te Deum avsjunges. Efter denna

ansträngning lämnas hon i fred till följande dag,

då kungen sätter sin vackra, av diamanter

skimrande och blixtrande droltningdocka i

ordenssalen, där hon skali giva cour och

mottaga lyckönskningar av ständerna, kollegierna,

hovet och armén.

Det vimlar av herrar och damer i den nya

galadräkten, vilken skånske Hamilton oförsyntbeskriver för franska sändebudet, medan de

båda armbåga sig fram i trängseln.

»Voilå, monsieur, la genie suédoise! Vi

ha på hög befallning ifört oss oskuldens färg,

ornerad med kärlekens. Monsieur behagar

uppfatta symbolen för

svenskmannakvalifika-tioner! Våra pantalonger likna rynkade stärk

-kjolar med pynt av röda rosor. Vi ha en

kort väst — alltför kort — en bred

rödflammande gördel, som skämmer bort magen, en

kort jacka, en liten kappa, som skämmer bort

ryggen, catogan, som skämmer bort kappan,

en rund hatt, på vilken strutsen alltför

frikostigt fått offra sitt — bakvända fikonlöv.»

Sändebudet ler och komplimenterar le

comte för hans gnistrande esprit. Så

frågar han försiktigt, om det är sant, att

änkedrottningen i förtvivlan över sonens

kallsinnighet velat taga sitt liv.

»Det tror jag knappt», svarar Hamilton,

ehuru han vet, att ryktet har rätt, »då

skulle hon förmodligen först skrivit avskedsbrev

till beskickningarna. Hon har ju varit så

angelägen om att hålla de utländska hoven å

jour med familjetrasslet.* Att det varit litet

klent med sömn och aptit, torde däremot

kunna bevisas, men — det lär ju höra ett gott sam-

* Lovisa Ulrika lät kopiera Gustav III:s och sina

egna brev av den I nov. 1778 för att tillställas Tyskland,

Frankrikes och Danmarks regeringar.vete till en |orubbad ordning av kroppens

funktioner.»

»Herr greven menar...?»

»Ingenting att notera, mon cher! På sin

höjd menar jag, att man bör frukta Gud och

ära konungen. Se så, nu ha vi hunnit så långt,

att vi se Munekens nya ordnar, då äro vi inte

långt från hennes majestäts höga person.

Muneken är i stor grace. Han här haft nöjet

mottaga en ring till 5,000 riksdalers värde och

ett ännu kostbarare ur, från vars botten

hennes .majestäts sköna ansikte strålar emot

honom. »

Bland damerna hälsas främst och mest

beundrande de tre gracenia: den skälmska,

alltid flickaktigt muntra Ulla Fersen, som låter

kurtisera sig av alla, och som så litet som

möjligt låtsar om, att hennes svindlande lycka

med Höpken för länge sedan lidit skeppsbrott.

Ullas syster, hela hovets favorit, Augusta

Löwenhjelm, är inte så vacker, men

förtjusande, där hon svävar fram i sin vita robe

med eldröd garnering och med hovärmarnas

mjuka bubblor och det fladdrande skärpet.

Den tredje av gracerna är Lovisa

Meyer-felt. Hon har i många år hört hovet till

utan att den icke alltid rena luften skämt

hennes skönhet och behag.

Bredvid kungens ärliga, trofasta väninna,

grevinnan Ribbing, skrider Claes Julius

Ekeblad fram, missnöjd, alltför allvarlig mitt iglädjen. Sin högt älskade Brita har han

därhemma på Stohla, och av den forne

rikskur-tisören har blivit en stadgad äkta man, som

fördömer de nya sederna. Medan han

jämkar det obekväma écharpet tillrätta, yttrar

han ogillande som fortsättning på ett samtal:

»Slöseriet växer. Prakten och lyxen i

kläder och vivre ökas vart år, och ändå ha många

så ont om mynt, att pungen våndas

oförmögen, när kammarpigan skall ha sin lön.

Koketteriet och lättsinnet göra kvinnorna fala.

Pardon, madame, men det måste tillstås av

oss kloka, att gränslinjen mellan kärlek och

drift allenast är en säll hågkomst från

oskulds-landet.»

Grevinnan Ribbing har en älskvärd fras

till hands. Hon ser sig omkring efter

prinsessan, men förgäves. Hon lämnar ej

modern, och denna är befalld att stanna på

Fred-rikshov. Den dumme prins Fredrik hade ju

i sin beskedlighet framfört en hälsning från

änkedrottningen till kungen, som om möjligt

förvärrat förhållandet. Han hade sagt, att

hennes majestät förbjöd kungen att göra

henne ett besök, om han ej först bett om tillgift

för sitt förolämpande uppförande. Kungen

hälsade tillbaka att tanken på ett besök hos

änkedrottningen var honom främmande och

till och med förhatlig.

Stackars lilla prinsessa, tänker grevinnan

medlidsamt, hon är som en dörrmatta, påvilken hennes familj avtorkar den värsta

smutsen, när dess medlemmar uppvakta varandra

genom ombud eller personligen.

Couren går sin gång, dödande tråkig, trots

den glada anledningen, varom alla förtjusta

tala.

På aftonen visa sig de kungliga publikt.

De bevista nämligen teatern och åhöra först

Kellgrens lysande prolog till kronprinsens

förhärligande och sedan Glucks opera Ip h i g

e-nie uti Aulis; men ännu en tredje dag

skola festligheterna fortsätta.

På Norrmalmstorg* har borgerskapet för

att fägna konungen låtit uppföra en

danspavil-jong, utsirad med allehanda allegoriska

figurer, emblem och deviser, vilkas effekt skall

förhöjas av den magnifika illuminationen, som

skall stråla över huvudstaden.

Jublande förväntan fyllde stockholmarna.

Alla unga skulle dansa på Norrmalmstorg, alla

äldre skulle se till att få något med. när

lyckans gudinna kom åkande i sin char. Man

visste, att denna hulda fe skulle utdela

silvermedaljer av en riksdalers värde med kungens

bröstbild och däromkring Gustav III Sv.

G. o. W. konung. På frånsidan var

minnespenningen prydd med en vase med

underskrift : Fortplantad 1778. Den pompösa

* Nu Gustav Adolfs torg.omskriften lydde: »Gläder än ett

tidevarv.»

Grant skulle det bli. Kungen ämnade ej

spara denna dag, när det gällde att fröjda

huvudstaden av hjärtans lust. Folk hade sina

kunskapare däruppe på hovet bland den

vimlande mängden av betjäning, och man lärde

sig också en smula mytologi för att till fullo

kunna uppfatta hans majestäts sinnrika

anordningar.

Att en char, fullastad med vintunnor och

vinflaskor skulle befolkas av Backus jämte

diverse små backanter, och att den skulle

köra efter Lyckans gudinna, hade varit en

underrättelse, som hälsats med stormande

bifall. Vin fick man inte smaka var dag,

och nu kunde den som var djärv och

företagsam få sig ett halvt dussin fyllda

buteljer. Då drack man väl gärna både en och

tvä skålar för den nye vasaprinsen.

Bprgarmadamerna öch

hantverkarhustrurna litade mera till Ceres. Hon var visserligen

en (obekant storhet för de allra flesta, men det

måtte vara ett hyggligt gudinnefruntimmer,

ty hon skulle helt anständigt åka i en char,

fylld med smörgåspaket. Gratis supé mitt på

gatan, jo, jag tackar!

Kungens lov som nådig och folkkär

monark sjöngs i höga toner. Drottningen

kände inan intet om, men tog henne liberalt medin i hyllningen. Hon var ju närmaste upp*

hovet till den stora fröjdeorgien.

Men nämnde någon

änkedrottningen-far-modern, spottade man tre gånger och sade:

»Tvi vale!» Hon skulle bara våga visa sig »den

harpan», skulle hon allt få besked om var

David köpte ölet.

Lovisa Ulrika har verkligen ämnat åka

ut för att bese illuminationen. Sedan den

dag hon var på väg till slottet och

förmåddes vända om, har hon ej lämnat

Fredriks-hovs område, och lika troget har (Sofia

Albertina stannat där. Det har varit bedrövliga

veckor; modern ståndigt gråtande, dyster,

omöjlig att förströ, alltid bitter och

misstänksam.

Hovet rätt avfälligt och missnöjt. Sällan

besök, inga fester. Åt den storartade

illuminationen har också prinsessan glatt sig. Hon

skall känna det som en lättnad att se

människors förnöjda ansikten, höra muntra röster

stimma, själv öka belåtenheten genom att:

kasta ut småmynt, över Norrmalmstorg skola

de åka, ända fram till slottet — hennes kära

barndomshem, dår hon nu är främling. Hon

skall se upp mot ljusen i de många fönstren

och... Nej, nej, hon vill inte vara

sentimental. Det är bättre att bara tänka på

transparanger och girlander, på flygande fanor och

klingande spel.

Begärligt lyssnar hon till alla berättelserom ståten och djärves till och med framföra

ett och annat till modern, som visserligen

låtsar likgiltighet, men som dock är idel öra.

Så kommer prins Fredrik och avstyrker

åkturen. Han försöker finna skonsamma ord,

men änkedrottningen märker, hur ängslig och

upprörd han är.

»Jaså», säger hon, »mitt forna folk önskar

fortfarande slita mig i stycken. Nå ja, det

vore kanske bättre det skedde med ens än

genom de marter mina närmaste bereda mig.»

Prinsen talar milt och försonligt, smeker

och tröstar, men Lovisa Ulrikas panna

förblir mulen och hennes blick är grubblande

mörk. Så snart prinsens friska, unga röst

förklingat, blir det plågsamt tyst därinne i

drottningens lilla salong, där de åldriga roco-»

comöblerna undra, att kvickhet och

uppsluppna infall alldeles dött bort.---------

Inget ekipage beställes fram den 29

december, trots att det är ett härligt, friskt

vinterväder, som bådar det allra bästa för

festens agreabla och fägnesamma förlopp.

Drottningen nämner intet vidare om sin avsikt

att åka ut, tvärtom har hon lagt sig till sängs

och nekar envist att äta eller ens intaga någon

forfriskning.

Timme efter timme sitter Albertina så

stilla det är henne möjligt inne i det tilltäppta

rummet, där moderns astmatiska knähund

snarkar, och där en klumpig, tysk pendyl ide-ligen harklar sig för att sedan vid hel- och

halvtimmar hosta upp slagen ur sitt rosslande

bröst.

Modern vill icke höra föreläsas, vill icke

heller konversera, icke lyssna till en douce

melodi på luta. Hon ligger med slutna ögon

och slutna läppar. Händerna falla vaxgula

och orörliga ned på täcket som två vissna

blad, för tunga för vinden att lyfta.

Albertina byter om, tar än bok, än

handarbete, och än sitter hon och stirrar rakt

fram. Hon ser oavbrutet längtansfullt för sig

den präktiga illuminationen, den lysande

cor-tégen, de mångtusende jublande människorna.

Till sist begynner blodet sticka i ådrorna, de

små oroliga fotterna i pärltofflorna bränna.

Hon står icke ut; hon måste ha luft.

På tå smyger hon fram till sängen.

»Sover min älskade mor?»

Intet svar, endast en blick från ett par

allt för vakna ögon, och med en resignerad

suck återvänder Albertina till sin förra plats.

En stund senare kommer prins Fredrik

in, gråblek och uppskakad. Han hälsar ömt

och vördnadsfullt på modern, kysser systern

på båda kinder, men utbrister sedan som ur

stånd att behärska sina intryck:

»Det har hänt något gräsligt, något

fasansfullt.»

Han stryker sig över pannan med ep

darrande hand.Drottningen sätter sig upp i sängen.

»Vad? — Rör det kungen?»

»Nej, Gud vare tack och lov. Men det är

en terribel olycka, som skall försänka många

stackars människor i sorg.»

Albertina ser spänt på brodern. Hon

tycker, att hans yttrande väcker henne grymt

ur en ljuvlig dröm om något sagolikt

vackert. Hon ber dock med sin milda röst:

»Säg oss vad det är, cher frére! Allt är

bättre än ovisshet.»

»Min goda mor och min syster ha väl

hört talas om borgerskapets för tillfället

uppförda charmanta träbyggnad på

Norrmalms-torg, där folket skulle få dansa och regalera

sig?»

»Ja, ja», avbryter Albertina andfådd. Hon

hade ju själv tyckt sig dansa därinne, en glad

och bekymmerslös borgarflicka. »Vad har

hänt? Har den fattat eld?»

»Nej, men en läktare har störtat ned och

krossat hundratals människor. Det uppstod

också en sådan panik, att många trampades

ihjäl. Det vackra torget med alla sina

transparanger har helt plötsligt förvandlats till ett

hemskt slagfält med döda, sårade och

jämrande om vartannat. Och tänk er, ciel de

Dieu! Milt i all gräsligheten skrider cbaren

med Lyckans gudinna fram. Åh! Jag trodde

jag skulle mista sansen.»

Det blir alldeles tyst i rummet. Alber-tina står skräckslagen. Hon förmår endast

tänka ett: Så många olyckliga, oförskyllt o-

lyckliga! Och alla hade de gått hemifrån med

glädje i hjärtat.

Drottningen mumlar hest och så lågt, att

orden väsas fram:

»Det barnet är märkt ända från födelsen.

Försynen tar inga mutor.»• •

NTLIGEN skall något annat än nya

trakasserier och ledsamheter

avbryta den olidliga enformighet, vilken

räckt hela året efter kronprinsens

födelse. Kungen hade redan från september

förlagt sitt hov till det i de flestas tycke

ohyggliga och ledsamma Gripsholm.

Änkedrottningen visade under hans frånvaro den

kvarvarande Stockholmssocieteten den största

uppmärksamhet. Varje vecka gav hon baler

och supéer, men av hennes barn var endast

Albertina närvarande. Hertigparet var på

Gripsholm och prins Fredrik än där, än på

Tullgarn hos den celesta mamsellen, som

underbart länge höll detta flyktiga hjärta fånget.

De flesta féterna på Fredrikshov utgjordes

av bals parés, där menuetten och

kontradanser sleto upp skor och humör. Prinsessan

dansade outtröttligt och konverserade med alla,

11 — Den glada prinsessan.men icke ens hon föreföll uppriktigt road.

Hennes mors gäster skulle underhållas, och

dock finge hon ej glömma, att hon var

prinsessa. Kunde Gustavs hov kallas lätt och fritt

i avseende på damernas uppförande mot sina

respektive kavaljerer, höll änkedrottningen

däremot strängt på det passande.

Dansen blev odrägligt stel, supéerna

likaså. Hennes kunglig höghet måste alltid med

attention anse ett riksråd, en äldre,

meriterad hovman, en utländsk excellens. Och hon

skötte villigt sina plikter, men det hände, att

hon «åg fatiguerad ut redan när festen började.

Ett stycke in i januari återvände

äntligen det kungliga hovet till Stockholm, hälsat

med tillfredsställelse, särskilt av köpmännen,

som haft mycket dåliga tider, medan hovet

och dess långa, lysande svans av

societetsmatadorer övergivit huvudstaden.

Albertina fruktade, att modern skulle

avstänga henne från Gustav, men det blev

tvärtom. Änkedrottningen uppmanade henne att

göra ett besök på slottet. Hon kände sin

sjuklighet alltmera tilltaga, och hon

begyn-te ängslas för prinsessans framtid. Albertina

stod mycket ensam i världen, om ej bröderna

togo Ihand jom henne. Och Gustavi var den man

mest kunde lita till, ifall han ville bruka sin

makt i god mening.

Lovisa Ulrika hade för egen del nästan

upphört att önska någon försoning med sinaäldsta söner. Hon fann sig i brytningen, som

i sorgen efter en död. Kärleken kunde icke

återuppstå, och för vålnader ville hon ej offra

ett iugn, som varit dyrköpt nog.

Så kom det sig, att Albertina inbjöds till

baler i riddarsalen, dinéer i galleriet och

spektakler i hans majestäts rum. De båda

syskonen föreföllo båda hjärtligt nöjda att

återses, och när prinsessan berättade, att

modern var mycket klen, skickade hans

majestät strax sin kammarherre, greve Stenbock,

att fråga, hur hennes majestät mådde. Detta

fortsattes dagligen under änkedrottningens

il-labefinnande. Men ehuru kungens

överkammarherre, greve Gyldenstolpe, diplomatiskt

sökte åstadkomma ett personligt

sammanträffande, blev därav intet. Drottningen svarade

honom, att hon under hela sin levnad varit

inblandad i så mycket buller, att hon nu

på brädden av sin grav noga borde besinna

sig, innan hon avstode från sina fördelar, som

vore tranquilité, för att låta störa sig med

ex-plikationer, vilka kunde bereda nya

oroligheter.

Alltså förblev det vid väpnad fred, men

prinsessan kände sig likväl betydligt lättare

om hjärtat.

En afton, när hon satt vid ett litet intimt

1’hombrebord med kungen, hertiginnan —

hertigen tillbringade alla lediga stunder hos den

s. k. »nummerlotten», vilken lian fått vid Ku-pidos lotteri, Lotta eller Charlotte Slottsberg

—, hennes majestäts statsfru, grevinnan

Meyerfelt och1 kammarherren greve Stenbock,

sade kungen skämtsamt, ty han var för

ovanlighetens skull vid ett briljant lynne:

»Ma chére sæéur erinrar sig måhända det

charmanta conterfejet av prins Peter Fredric

av Holstein Gottorp. Det hitsändes på sin tid

i giftermålsnegociationer, fastän vi då ej

kunde determinera oss att släppa vår älskade

syster ur riket.»

Albertinas livliga blod råkade strax i

svallning. Hon försökte stamma något om att

denna affär fallit henne ur minnet. Men ack —

hennes glada ögon skvallrade om en trogen

hågkomst av porträttet, av hennes önskningar och

förhoppningar. Kungens långsamhet och

tröghet ävensom änkedrottningens tvivel på detta

giftermåls ekonomiskt gynnsamma betingelser

hade gjort saken om intet.

»Vi förmärka, att vår goda syster har un

bon souvenir», skrattade kungen. »Och det

orden förneka, blottar den vackra rodnaden.

Det fägnar oss därför att kunna meddela en

glad nyhét. Prinsen kommer hit redan i nästa

månad. Det säges, att han år förlovad med

en prinsessa av Wurtemberg, men» — en

axelryckning och ett ridderligt leende — »det

vore icke första gången en angenäm apparition

och ett i hävderna lovprisat namn förmåddeen liten tysk furste att ändra sitt hjärtas val.

Esseyez, ma belle. Tillfället gör tjuven, »i

Prinsessan spelade mycket illa den

kvällen, och måste finna sig i små pikar och

sottiser både av kungen och den ystra

Charlotte, men ändå kände hon sig alls ej sorgsen,

när hon på natten med sin hovmästarinna

återvände till Fredrikshov. Hade icke släden

vingar? Flög den ej framåt, som om ingen

snö knarrat under medarna? Natten var ljus

av flödande månsken. Prinsessan log ut mot

silverglansen ett nästan allt för ungt och

hoppfullt leende. De glittrande strålarna, vilka

spände dallrande strängar över slumrande hus

och gator, omspunno med sitt sagolika

skimmer prinsessans nyss så frusna drömmar och

skänkte en magisk belysning åt en ésperance

lika spröd som månstrålarna.

Prinsessans hovfröken, den unga Caroline

Rudenskiöld,* väntade hennes kunglig höghet

i högstdensammas sängkammare för att vara

behjälplig med nattoaletten. Trots den sena

timmen och den unga flickans tydliga behov

av sömn, kunde Albertina inte låta bli att

berätta den stora nyheten.

»Ett furstebesök, chére Caroline, det är

vi i sanning icke bortskämda med! Jag har

hört, att han skall vara tres aimable och alla

damers grand favorit. Säg mig, Caroline»,

* Äldre syster till den namnkunniga Magdalena

Rudenskiöld.prinsessan stod iförd den vita fotsida

nattdräkten och de små röda tofflorna, huvudet var

fullt iav papiljotter, som vippade fram och åter,

»du får vara ärlig! Hur tar jag mig ut i

pa-rure? Inte så illa, säg?»

»Tvärtom, ers höghet. Ni är alltid

prinsessa i hållning och skick.»

»Ta, ta, ta, min docka! Honungen

flyter! Sätt dig, petite. Prenons un bonbon!

De äro väl inte slut i dosan? Jag är inte

sömnig i kväll — inte alls. Livet sjunger en

glad air inom mig. Det är längesedan jag

förnam den melodien. Tralala, tralala», kvittrade

hon, uppkrupen i ett hörn av den långa

soffan, vars hårdstoppade sidenkudde fick sig

en puff, då den generade prinsessans

vidlyftiga omfång. »Puh, man är fet, det är ett aber,

lilla vän! Du skulle sett mig för tio, tolv år

sedan, smal, nätt, rödkindad, en rosenknopp

på vår kungliga rabatt. Nu har knoppen

onekligen slagit ut och även fällt couleuren en

smula, men le parfum des sentiments du cceur har

blomman bevarat...» Hon knöt händerna om

knäna och tillade betänksamt: »Jag skulle bra

gärna vilja, att jag kunde se in i framtiden.»

»Ers höghet!» Caroline blev röd av iver.

»Det vore väl ej alldeles omöjligt. Om jag

vågade bekänna — — —»

»Nå, vad då?»

»Mitt — mitt besök hos kaffegumman på

Ladugårdslandet. Jag hade behov av &tt fåklarhet i en hjärteangelägenhet; hon

förutsade, hur allt skulle gå, och det har slagit

in helt och hållet.»

Prinsessan insåg, att hon ånyo i sin

obetänksamhet hade blottat sig. Högdraget sade

hon:

»Därmed menas, att din Ehrencrona

behagat stadga sig och fria, men du misstar dig,

om du tror, att prinsen av Holstein-Gottorp

kommer hit i det ärendet. Vi ha — en gång

avvisat honom. Nu är han förlovad med en

tysk1 furstinna.»

Den korta förklaringen lät som snubbor,

och den unga hovfröken blev blek av rädsla.

Det var en av hennes första lärospån av

kravet vid ett hov: att förstå allt, men låtsa förstå

intet, när sympati besvärar högheterna.

Hon stod som på nålar, och hjärtat

hoppade som en skrämd fågel i hennes bröst.

Då kände hon plötsligt två mjuka, lena

armar om sin hals och en varm kyss mitt på sin

skälvande mun.

»Hon är söt, mitt socker», skrattade

prinsessan, »naiv och förbålt söt. Jag tror inte, jag

vill låta Ehrencrona ta henne ifrån mig på

mänga år, inte förråin lilla Madelaine är vuxen

och kan ersätta stora syster. — Caroline», hon

viskade fortsättningen in i ett hett, rosenrött

öra: »hittar du vägen till mamsell Arfvedson,

så kunde vi följas åt dit en kväll, incognito, na-turellement. Det kunde vara rätt agreabelt att

se den berömda spåkäringen.»

Nu sken fröken Rudenskiöld upp. Hennes

kunglighet var alltför god, och hon lydde

smickrad Albertinas uppmaning att sätta sig

bredvid henne i soffan, medan de gjorde upp

en hemlig plan för det beramade besöket.

Vid niotiden en kväll stå de båda unga

damerna färdiga att begiva sig av. Prinsessan

liksom hennes ihovfröken jär {insvept i en mörk

rundskuren kappa med capuchong. Under de

vida kapporna gömmas försiktigt lyktorna. Å,

det är ett helt äventyr, och Albertina barnsligt

glad. Aldrig förr har hon utan uppvaktande

kavaljerer och damer varit ute på Stockholms

gator och i kola mörkret!... Himlen är mulen

och hotar med ny snö efter de inträffade

tödagarna. Gropiga, moddiga och förrädiskt

knaggliga bukta gator, stupa backar, förbrylla

kåltäppor och bergknallar. Men det värsta

är dock överstökat. De hade obemärkt

kommit förbi skiltvakten. Han hade tagit dem för

ett par kammarpigor och slängt ett: »Så’na

slämpor, som äro ute och ränner öm

kvällarna», efter dem.

»Det få vi tåla, du», hade Albertina

skrattande sagt, när de voro utom hörhåll. »Gott,

ätt han inte caresserade oss också, den viktiga

drummeln.»

De gå så fort, att de bli anfådda. Caro-

SPÅKVINNAN ARFVIDSSONS HUS0°

o

O

line lyser över marken med sin lykta, och

ibland hjälper Albertina till med sin, vilket

icke hindrar, att de bäst det är sjunka ned i en

djup grop eller snubbla på en sten.

Ofredade bli de emellertid icke. Här

bortåt är föga bebyggt och knappt en enda krog.

Caroline är en pålitlig ciceron. Snart stå de

utanför det lilla låga, röda huset med sin

trädgårdsremsa framför. Det hela ser

anspråkslöst och hederligt ut. Genom de

små-rutiga fönstren faller ett sparsamt ljussken

ut på de uppblötta blomstersängarna, där

några halmombundna törnrosbuskar höja sig som

trollungar med ofantliga huvuden. Grinden

är stängd, men kan lätt öppnas, om man

trycker på klinkan. En annan sak är det med

dörren. Den går icke upp, hur det stora

låset vrides och vändes.

»Vi få inte glömma att sätta maskerna på

oss», viskar fröken Rudenskiöld, just som

Albertina slår den bastanta portklappen mot

dörren. »Här, ers kunglig höghet!»

»Tack, men försäg dig inte därinne! Jag

är Fia Lena, din väninna från landet.»

»Ja, ja!» Caroline är gripen av

ögonblickets vikt, och även Albertina känner en kall

kåre glida nedåt ryggen av förväntan och

undran. Vad skall hon spå henne, denna

ryktbara mamsell, som mest hela Stockholm tror

på? Söta mor och hennes herr bror, Gustav

hade visserligen talat föraktligt om kaffegum-man, men månne icke också de voro

intresserade av henne?

Åter bultar prinsessan, och äntligen

öppnas porten. Ett vänligt ansikte med

utstående kindknotor och omramat av prydliga

lockar tittar ut. Det är mamsellen själv. Det enda

som är skarpt och genomträngande hos

henne är blicken. Med ett vasst ögonkast

granskar hon de besökande. Har hon sett dem

förr, känner hon igen dem, trots både mask

och förklädnad, och hon vänder sig genast

till fröken Rudenskiöld:

»Är min nådiga kaffehungrig igen?»

De ha kommit in i en liten förstuga, där

en omisskännlig kaffelukt blandas med dén

syrligt söta doften av gömda äpplen, och med

lavendelns kryddstarka ånga.

»Nej, det är inte jag, som vill, som skall —»

Caroline vet inte, vad hon bör tillägga. Och

hon avslutar inte meningen utan säger j stället:

»Min väninna här vore så tacksam, om

mamsell ville spå henne. Hon är från landet, »i

Spåkvinnans långa, magra gestalt bugar

inbjudande. Hon talar med stark, finsk

brytning:

»Hm! Stig in! Den unga damen är inte

van att stå i farstun, kan man se», tillägger

hon, då Albertina med en ofrivilligt befallande

rörelse pekar på en stängd dörr. »Var så

god!»

Albertina gör en nigning för att duperaspågumman, men kastar strax därefter

kappan på golvet, och fröken Rudenskiöld böjer

sig ödmjukt ned för att taga upp den.

Mamsell Arfvedson ler slugt. Man skulle

inte ha hennes profession, om man inte

visste, att det var en högförnäm dam. Kanske

en kunglig person, och vem, om inte

prinsessan? Spåkvinnan hade sina kunskapare

överallt och en så viktig tilldragelse som att

en furste väntades, hade ingalunda undgått

henne. Hon går in i sitt allra heligaste, en

liten trevlig kammare med möbler sedan

århundradets början, men med lyxen av en

stor-rösig porslinskakelugn och en oval spegel i

förgylld ram.

En prydlig kopparkaffepanna med

svart-brun sump står på bordet mitt i rummet. Där

finns också den sibylliska kaffekoppen. I de

bägge blanka tennstakarna på den präktigt

beslagna dragkistan brinna tjocka talgljus. För

den besökandes räkning är en bekväm,

stoppad länstol framsatt. Nu gläntar hon på

dörren och ber »väninnan från landet» göra

henne den äran att se hur hon har det i sin

jungfrubur.

»Ni, min nådiga», vänder hon sig till

fröken Rudenskiöld, »behagar kanske göra er

hemmastadd härute så länge.»

Albertina sjunker ned i stolen.

Spåkvinnan fattar hennes hand.

»Pep vänstra, madame, den, som är när’mast hjärtat! — En liten fin och vit hand,

som dock måst bära många bördor. Jag ser

det — jag ser det — men som gjort det i

kärlek. En vacker och lång livslinje — god

hälsa — många skiftande öden. Ni får taga

er i akt, madame, för året 1782, då skall ödet

banka på. Kommer ni väl över det som då

är av ondo, ser allt ljust och lätt ut.»

Hon släpper handen, häller under diverse

formler litet kaffe i koppen, vrider den

varsamt omkring och stirrar oavbrutet på den

mörka vätskan.

»Hån, som ni väntar, kommer snart»,

säger hon högtidligt. »Hans väg för rakt fram

till er. Det är en mäkta förnäm man, och

han hyser______»

Hon avbryter tvärt, ty ljudet av raska

steg höras tydligt utanför. Strax därpå slår

en hand tre gånger hårt mot fönstret, vilket

täckes av en anspråkslös, men tät

kattunsgardin.

Mamsell Arfvidson skyndar fram och

tittar bakom gardinen. Brådskande återvänder

hon:

»Madame, jag måste be er komma igen

en annan gång. Jag har fått ett angeläget bud.

En — en kär vän önskar träffa mig genast.

Jag ber er tusen gånger om förlåtelse, min

nådiga, men ni får icke uppehålla mig.*

Albertina reser sig lydigt, behärskad av

den andras viljestarka tonfall. Hon vet knapptav, att hon strax ilar mot dörren eller att

spåkvinnan själv hjälper henne på med kappan.

Hon har hört sägas, att de besökande lägga

en sedel på tröskeln till sibyllans tusculum,

och famlar efter sin börs, men mamsell

Arf-vidson hindrar:

»Nej, min nådiga, en annan gång, när —»

hon‘lutar sig viskande fram — »han anlänt,

och jag ser framtiden tydligare.»

Så äro de ånyo ute i den lilla trädgårds^

täppan. Fröken Rudenskiöld går före och

öppnar grinden. Sofia Albertina kommer

långsamt efter, ännu helt förvirrad av den

sällsamma stämningen därinne i det lilla huset

och av den djupa blicken ur spåkvinnans

mörka och dock kattlikt skimrande ögon.

En mansperson kommer plötsligt och

oväntat fram ur något buskage. Tydligen har

han trott vägen vara fri. Hon rycker till

och spärrar upp ögonen. Skulle hon icke

känna igen denna underligt uppstyltade och

ansträngt eleganta gång, dessa smala skuldror,

den ovanligt vida kappan och — nu då han

är henne helt nära — också den obehagligt

stinkande andedräkten? På allt detta hade

dock prinsessan kunnat misstaga sig, men när

fröken Rudenskiöld i detsamma höjer lyktan

för att visa vägen, uppfångar Albertina en

skymt av ett par flammande ögon, sådana

som blott en äger i världen: hennes bror,

kungen. Han är maskerad liksom hon ochändå — i samma sekund ha syskonen känf

igen varandra, ehuru ingendera låtsaj- om det.

Albertina fortsätter skyndsamt fram till

grinden, och för Gustav öppnas dörren utan att

han behöver bulta.

Han är en ofta sedd och ärad gäst hos

spåkvinnan, särskilt på sista tiden. Kungen

har ledsnat på de vanliga nöjena och begynt

syssla med mystiken. Han ägnar sig till och

med åt guldmakeriets bedrägliga konst.XI.

^LLA SOCIETETENS DAMER hysa ett

levande intresse för vad som rör

prinsen av Holstein, och det är